Den 28 September.
301
ty om ook deras pensioner äro föreslagna till ett något högre
belopp, så måste man härvid ihågkomma, att Fru Strinnholm
icke har någon annan pension, då deremot Fru Theorell från
allmänna kassor förut uppbär pensioner till ett sammanräknadt
belopp af 775 K:dr, och att Fru Pettersson eger flera oförsörjda
barn. Det heter väl, att Fru Theorell har 1 dotter och 4 sö¬
ner, af hvilka en är sjuklig; men de tre sönerna hafva ingått
på tjenstemannabanan och den sjuklige, som är mig väl bekant
och af mig högt aktad, är dock icke värre deran, än att han
kan sjelf försörja sig. Under sådana förhållanden anser jag, att
enkan och den 26-åriga dottren böra kunna väl berga sig på
den pension af 1,000 R:dr, som Utskottet föreslagit, då den,
tillsamman med hvad som från andra håll redan åtnjutes, kom¬
mer att bilda en årlig inkomst af 1,775 R:dr.
Häruti instämde flera ledamöter af Ståndet.
Doctor Schram: Det måste i sanning falla mig och hvarje
annan läsare af denna punkt i Betänkandet alldeles oförklarligt,
huru den nyssföregående värde talaren, tvärtemot hvad Utskottets
egna upplysningar på det tydligaste gifva oss vid handen, kun¬
nat här uppträda och påstå, att Enkefru Theorelia oförsörjda
barn ej vore flera än ett enda, då just de ord och den beräk¬
ning till 4, eller en 26-årig dotter och 3 söner, utom den 4:de,
som dock nyss inträdt på tjenstemannabanan, hvilket barnantal
jag nyss uppgaf, äro ordagrannt hemtade ur Utskottets eget
Betänkande. Min uppgift är således officielt consfaterad och bör
väl som sådan ega vitsord till trovärdighet. Hvad åter de 775
R:dr angår, som enkan Theorell skall hafva att uppbära, såsom
pension ur någon pensionskassa, så har hon ju alls icke att för
denna tacka Rikets Ständer, enär mannen sjelf, genom dryga
insatser i lifstiden, har förvärfvat henne rätt dertill. Här är
ock hos Ständerna icke fråga om annat, än att antingen obilligt
pruta på eller med fullaste skäl nu bifalla det för statsverket
ringa belopp, som af motionären är begärdt och hvarunder Rikets
Ständer borde finna under sin värdighet och med ifrågavarande
deras utmärkte embetsmans förtjenster icke förenligt, att sjelfve
erbjuda pension åt hans behöfvande enka och barn. Ingen lä¬
rer heller kunna neka, att så väl de der 775 R:dr, dem enkan
har laglig rätt att uppbära ur någon pensionskassa, som ock de
1,500 R:dr, till hvilkas anslående, såsom årlig pension åt henne,
Rikets Ständer borde känna sig förbundna att utan motsägelse
lemna sitt bifall, med begge de förenade beloppen ändå icke äro
tillräckliga för familjens lefnadskostnad och flera barns dyra
uppfostran. Det lärer väl ock vara obestridligt, och har icke
heller här kunnat förnekas, att ju Fru Theorell för sig och de
sina bättre behöfver 1,500, än Fru Strinnholm, för sin ensamma
person, de åt henne anslagna 1,200 R:dr. Jag öfverlemnar det
302
Den 28 September.
billiga bedömandet häraf åt det Högv. Ståndets rättvisa behjer¬
tande, som, hvad tiden för pensionernas beräknande angår, ej lärer
finna skäl, att göra någon åtskillnad för Theorells enka och de
begge andra af mig åberopade enkorna, men ock att afse den
förra enkans större behof och hennes mans, framför de andras,
öfvervägande förtjenster i Statens och Ständernas tjenst, till det
allmännas oemotsägliga båtnad.
Efter härmed fulländad discussion, bifölls förevarande punkt.
Punkten 70.
Professor Ribbing erhöll ordet och yttrade: Utau att derå
yrka proposition, får jag anmäla, att jag, i afseende på denna
punkt, instämmer i Utgifts-Afdelningens förslag till utlåtande, af
följande innehåll: “Erkännande framlidne Biskopen Heurlins
förtjenster om det allmänna, har dock, vid det förhållande, att,
enligt hvad upplyst blifvit, Enke-Biskopinnan Heurlin vid nåd¬
årens slut ansetts ega en behållning af vid pass 12,000 R:dr,
och hon följaktligen, åtminstone för närvarande, icke kan anses
sakna tillgångar för en nödtorftig bergning, Utskottet icke kun¬
nat berörda framställning understödja, hemställande alltså, att
densamma icke må vinna Rikets Ständers bifall. “
Härefter blef, uppå derom gjord proposition, förevarande
punkt bifallen.
Punkterna 71 till och med 75. Bifollos.
Punkten 76.
Doctor Björkman erhöll ordet och yttrade: Såsom motionär
i ämnet och närmare bekant med förhållandena, anhåller jag,
att Högv. Ståndet, med afslag på Utskottets, så lösligt moti¬
verade hemställan, ville bifalla den af mig väckta motionen.
Jag har i den framställt, såsom mig synes, fullt vigtiga och be¬
vekande skäl för detta bifall, och det finnes många, som kunna
intyga sanningen af hvad jag anfört. Professor Agren inlade
mycken förtjenst under sin verksamhet såsom lärare vid Kongl.
Krigs-Akademien. Han införde der vexelundervisningen och fria
flyttningen samt grundläde vid Geographieus studium en ny
läromethed genom den s. k. geographiska constructionsbeskrif-
ningen, för hvilket ändamål han jemväl utgaf en större lärobok
i Geographi med dertill hörande constructionsplau, och är mig
sagdt, att den deruti framställda undervisningsmethoden ännu
till någon del begagnas till och med utrikes. Sedermera arbetade
han oupphörligt på en uppfostringslära, hvilket vidlyftiga, men
ofullbordade, arbete sysselsatte honom till hans död eller så länge
hans krafter tilläto honom att dermed fortfara. Vid sin död
Don 28 September.
303
efterlemnarle han en 66-årig enka, hvars bekymmersamma eko¬
nomiska ställning är så mycket mer behjertansvärd, som hon
liar att försörja tre fader- och moderlösa dotterbarn, af hvilka
det äldsta är sex och det yngsta tre år gammalt. Utskottet
tyckes icke hafva tagit närmare kännedom om verliga förhål¬
landet; ty Utskottet säger: att “Professor Ågren erhållit ett större
pastorat, utaf hvilket hans efterlemnade enka med all sanno¬
likhet fått åtnjuta inkomsterna under det eller de nådår veder¬
börande funnit skäligt henne bevilja, hvadan hon icke synes
sakna medel för en nödtorftig utkomst*1. Men Professor Ågren
hade under sin långa tjenstetid vid Carlberg, med ringa lön och
stor familj, åsamkat sig omkring 30,000 Riksdalers skuld, då
han 1846 tillträdde pastoratet; och enligt mig meddeladt boupp-
tecknings-instrument återstodo ännu vid hans 1860 inträffade
död många skulder obetalda. Enkan fick blott ett extra nådår,
och som hon använde inkomsterna af nådåren till att äfven
betala berörde skulder, återstod för henne, vid flyttningen från
Tillinge, ett ganska ringa kapital att lefva af. Med afseende
på Professor Ågrens förtjenster om undervisningen dels såsom
lärare vid Carlberg, dels såsom författare af åtskilliga läroböcker,
förtjenster, hvilka synas mig jemförliga med Prosten "Winges, åt
livars efterlemnade enka en årlig pension af 600 R:dr blifvit
föreslagen, hemställer jag, att Ståndet för sin del ville godhets-
fullt bevilja Professor Ågrens enka en årlig pension af 500 K:dr;
och har jag anledning hoppas, att samma åsigt äfven skall
göra sig gällande, åtminstone hos Ridderskapet och Adeln, bland
hvilka många af Professor Ågrens fordna lärjungar ännu lifligt
torde minnas denna aflidne lärares förtjenster, samt närmare
känna den efterlemnade enkans ekonomiska ställning.
Häruti instämde Doctor Säve.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter II. II.
Erlce-Biskopen och Talmannen framställde proposition å bifall till
Utskottets förslag. Då härvid blandade Ja och Nej hördes, samt
votering begärdes, framställdes och godkändes följande voterings¬
proposition :
“Den som bifaller Utskottets förslag, röstar Ja; den det
icke vill, röstar Nej. Yinner Nej, har Ståndet för sin del be¬
slutat, att Kyrkoherden m. m., Professor Sven P. Ågrens efter¬
lemnade enka, Martha Christina Agren, må tilldelas en årlig
pension af 500 R:dr, att å allmänna Indragnings-staten upp¬
föras. “
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 14 Ja och 18 Nej, i följe hvaraf Ståndet beslutat
i öfverensstämmelse med Nej-propositionen.
304
Pen 28 September.
Punkten 7 7.
Doctor Ternström erhöll ordet och yttrade: För bifall til
motionärens framställning har jag att anföra ett pietets- och etti
stats-skäl. Med framledne Professor Billing hade jag den äran
att vara närmare bekant, och hade derföre gerna sett, att hans
efterlemnade enka hade af Utskottet blifvit förordad till erhål¬
lande af det begärda obetydliga understödet. Min bekantskap
med honom kan väl icke, jag inser det mycket val, gälla såsom
ett skäl till beviljande af den årliga pensionen; men den kan
åtminstone tjena till en ursäkt -— ifall en sådan vore af nö¬
den — för det jag förordar motionen. Mera talande är stats-
skälet. Skall ett pensionssystem ega rum, och hvem vill be¬
strida dess nödvändighet, så böra väl endast om staten välför-
tjente män och deras efterlefvande, såsom pensionärer, komma i
åtanka. En sådan man var Professor Billing. Under en 32-
årig verksamhet i Statens tjenst hade han med nit och skick¬
lighet utöfvat de mångahanda befattningar han innehade, och
genom utgifna skrifter gjort sig bemärkt och aktad i den lärda
verldeu. Derigenom gjorde han sig ock förtjent af samhällets
hågkomst och vedergällning. Vid sin död efterlemnade han in¬
gen förmögenhet. Nöden står således för enkans dörr. Utskottet
säger väl, såsom skäl för sitt afstyrkande, att “det saknar be¬
hörig utredning i hvad mån hon kan vara i behof af det för
henne begärda understödet*; men det får ej antagas, att under¬
stöd begäres för den icke behöfvande; aldraminst får man miss¬
tänka, att en man, sådan som motionären, skulle satt det i fråga,
om han icke på det nogaste underrättat sig om verkliga för¬
hållandet. Så har äfven jag gjort, och kan tillfullo bestyrka
sanningsenligheten af hvad han anfört. I följd häraf yrkar jag,
att 300 R:dr i årlig pension må beviljas aflidne Professor Billings
efterlemnade enka.
Häruti instämde Doctorerne Säve och Runsten.
Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt: Det är onekligt, att
man vid beviljande af pensioner fäster afseende på så väl den
aflidne mannens nit och skicklighet i tjensten, som den efter¬
lemnade enkans behöfvande ställning. Derföre är det ock en
billig fordran, att, när en motion väckes i sådant syfte, den åt¬
följes af behörig utredning i hvad mån personen, som afses, kan
vara i behof af det begärda understödet. Sådan utredning har
i fråga om Doctor Billings efterlemnade enka icke kommit Ut¬
skottet tillhanda, hvarföre jag anser, att Utskottet rätt förfarit,
då det ansett sig icke kunna tillstyrka ifrågavarande pension.
Doctor Ternström: Ännu alltjemt åberopas den bristande
utredningen såsom skäl, att låta bero vid Utskottets afslag. Hvad
är
Den 28 September.
305
är det för en utredning, som vidare skulle erfordras? Är icke
för Utskottet framlagd boets ställning vid mannens död? Har
icke motionären visat, att behållningen utgjorde 3,000 R:dr och
att största delen deraf under de 12, sedan dess förflutna åren.
blifvit använd till fyllande af de nödvändigaste lefnadsbehofven ?
Hvad vill man mera? När man vill göra väl, behöfver man icke
så många motiver. Jag vidblifver mitt förra yrkande.
Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt: Det är visserligen san¬
nolikt, att det förhåller sig så. som den föregående talaren upp¬
gifvit, men något vederbörligt intyg derom har man icke. En
enka efter en hög embetsman hade, såsom af en föregående
punkt synes, blifvit af Kongl. Maj:t föreslagen till erhållande
af pension, men Utskottet afstyrkte denna begäran, emedan man
egde full visshet om, att bemälda enka erhållit ett betydligare
arf. Något dylikt kan ju ock hafva inträffat, med afseende på
Doctor Billings enka. Derföre tillstyrker jag, att Ståndet god¬
känner Utskottets hemställan.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter H. II.
Erke-Biskopen och 2'almannen framställde proposition å bifall till
Utskottets förslag. Då härvid blandade Ja och Nej hördes, samt
votering begärdes, uppsattes och godkändes följande voterings¬
proposition :
“Den som bifaller Utskottets förslag, röstar Ja; den det
icke vill, röstar Nej. Vinner Nej, har Ståndet för sin del be¬
slutat, att Begements-läkaren Doctor Johan Samuel Billings efter-
lemnade enka. Anna Charlotta Billing, född Hård, må tilldelas
en årlig pension af 300 R:dr, att å allmänna Indragningsstaten
uppföras. “
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 24 Ja och 8 Nej, i följe hvaraf Ståndet stannat i
det beslut, som Ja-propositionen innehåller.
Punkterna 78, 7.9 och 80. Bifållos.
Punkten 81.
Contracts-Prosten Tegnér erhöll ordet och yttrade: Utskottet
har afstyrkt bifall till den för Begements-läkaren, Fält-läkaren
Beckers enka sökta pensionen, på grund deraf, att behållningen
i boet efter mannen varit sådan, att densamma, jemte den pen¬
sion, som enkan från Arméens Enke- och Pupill-Kassa åtnjuter,
uppgående till 150 R:dr, bör kunna bereda henne en nödtorftig
bergning. Nu kan jag med visshet upplysa, att behållningen i
boet uppgick till circa 11,000 R:dr, hvaraf hälften tillkom enkan
Botjv. Preste-St trot. 6:le Bandet. 20
306
Den 28 S ep t em b er.
och det öfriga barnen. Att kunna lefva på 400 R:dr, hvilket
vore det högsta, sora enkan hade att påräkna för året, blefve
ytterst knappt, men det blir alldeles otillräckligt, då man be¬
sinnar, att hon derjemte har 2:ne dotter-barn att försörja och
uppfostra. Vid sådant förhållande, och med afseende på Fält¬
läkaren Beckers förtjenster, såsom en på sin tid högst ansedd och ser¬
deles aecrediterad läkare, vågar jag föreslå, på sätt ock Utgifts-
Afdelningen inom Stats-Utskottet tillstyrkt, det måtte Ståndet,
för sin del, bevilja hans enka en årlig pension af 300 R:dr.
Kyrkoherden Wennerström: Jemte det jag instämmer i den
föregående talarens yrkande får jag tillika, på grund af min
bekantskap med ifrågavarande enkas ställning, afgifva det intyg,
att hon befinnor sig i ganska knappa vilkor, så mycket mer,
som det har blifvit hennes sorgliga lott, att äfven underhålla
sina barnbarn och den obetydliga pension hon åtnjuter från
Arméens Enke- och Pupill-kassa icke ens är tillräcklig för hennes
egen nödtortiga bergning. Hennes man, Doctor Becker, var på
sin tid en af rikets mest ansedde läkare och anlitades af sjuke
från alla håll. Mig synes derföre, att den frikostighet, som vi¬
sats mot andra läkare-enkor, äfven bör komma ifrågavarande
enka till godo.
Efter härmed slutad discussion ogillades Utskottets yttrande
af Ståndet, som för sin del beslöt, att Regementsläkaren, Doctor
Gustaf Wilhelm Beckers efterlemnade enka må å allmänna In-
dragningsstaten uppföras till erhållande af 300 Riksdalers årlig
pension.
Punkterna 82 och 83. Biföllos.
Punkten 84.
Doctor Wensioe erhöll ordet och yttrade: Jag beklagar, att
Utskottet ansett sig icke kunna tillstyrka den begärda pensions-
förhöjningen åt Enkefru Borg. Det skäl, som Utskottet anfört,
kan jag visserligen icke till alla delar underkänna; ty i jemfö¬
relse med de pensionsbelopp Utskottet för åtskilliga andra enkor
föreslagit, är den pension icke liten, som Enkefru Borg redan
fått sig tillerkänd. Men jag skulle dock tro, att här ett serskildt
förhållande eger rum. Ingen bestrider den förtjenstfulla verk¬
samhet och det sjelfuppoffraude nit i mensklighetens tjenst, som
hennes man, framlidne Protokolls-Sekreteraren Per Aron Borg,
ådagalagt genom stiftelsen af allmänna institutet för blinda och
döfstumma, hvarföre ock Rikets Ständer vid 1840 års riksdag
medgåfvo hans enka, att för sin återstående lifstid få uppbära
en pension af 675 R:dr. Jag behöfver således icke orda om
mannens förtjenster; Hvad angår enkans bei of, så är det i san¬
ning stort, och jag betviflar, att någon af dem, åt hvilka Stån-
Den 28 September.
807
det för sin del beviljat pensioner, är mera nödställd. Eru Borg
befinner sig nu i ett hjelplöst tillstånd. Hennes lamhet är obot¬
lig, och jag vet serskildt, enär hon är boende inom Clara för¬
samling, att hon icke ens kan bruka sina händer, för att föra
maten till munnen, utan en serskild person måste mata henne.
Besinnar man dertill de höga hushyrorna och det stegrade priset
på alla lifsförnödenheter, så finner man lätt, att den begärda
förhöjningen af hennes pension till 900 R:dr är väl behöflig.
Det Högv. Ståndet brukar behjerta sådana ömmande omstän¬
digheter och jag har anledning tro att förslaget går igenom, äf¬
ven i ett annat Stånd. Hen om ock detta Stånd skulle blifva
ensamt i beslutet, så behöfver det icke blygas deröfver. Jag
tillstyrker vördsamt, att det Högv. Ståndet täcktes bevilja den
begärda förhöjningen.
Häruti instämde Doctor Schram m. fl.
Efter härmed slutad discussion, beslöt Ståndet, som afslog
Utskottets hemställan, för sin del höja den åt Protokolls-Sekre¬
teraren Per Aron Borgs enka, Christina Magdalena Borg, född
Ekman, beviljade pension till 900 R:dr.
Punkterna 85 till och med 93. Biföllos.
Punkten 94. Lades till handlingarna.
Punkten 95. Bifölls.
Punkten 96.
Kyrkoherde Witt erhöll ordet och yttrade: En -jemförelse
med hvad Stats-Utskottet yttrat vid 89:de punkten borde hafva
föranledt Utskottet att vid förevarande punkt komma till samma
resultat eller tillstyrka bifall. I 89:de punkten yttras, att Pro-
vincial-läkaren Dahlman icke varit någon serdeles lång tid i
statens tjenst anställd, men genom nit och skicklighet beredt
sig ett aktadt namn å de ställen han handhaft, läkarevården. I
förevarande punkt vitsordar Stiftets Biskop, att Läroverks-Adjuncten
Kjölström ådagalagt utmärkta egenskaper såsom lärare och allvar
i sitt presteinbete samt tillvunnit sig allmän högaktning. Således
anföres för båda ungefärligen samma skäl eller den allmänna
högaktningen. Jemför man tjenstgöringstiden, så har Kjölström
blott ett år mindre än Dahlman. Den förra har efterlemnat
enka och trenne barn, den sednare enka och fyra barn, men
hans enka uppbär från allmänna fonder ett belopp af 472 R:dr
årligen, hvaremot Kjölströms enka icke har någon pension. Jag
hemställer derföre, om icke Ståndet skulle finna skäl, att, såsom
motionären föreslagit, bevilja åt Läroverks-Adjuncten Kjölströms
enka en årlig pension af 200 R:dr.
Häruti instämde Prosten Melén.
308
Den 28 September.
Efter härmed slutad diseussion a/slogs TJtskottets hemställan,
och beviljade Ståndet för sin del 200 Riksdalers årlig pension,
att å allmänna Indragnings-staten uppföras, åt Adjunkten vid
högre Elementar-läroverket i Calmar Abraham Kjölströms enka,
Hilda Maria Kjölström, född Elving.
Punkten 97.
Doctor l ilian nelsson erhöll ordet och yttrade: Det är en
sed här såsom förmodligen i de andra Stånden, att hvar och en
söker att försvara sina motioner. Jag skulle dock icke hafva
gjort det i fråga om min motion, som i förevarande punkt be¬
handlas, derest icke Ståndets votering och beslut rörande pension
åt Kamereraren vid diligensinrättningen Furstenhoff uppmuntrat
mig. Privat läraren Dahl och Kamereraren Furstenhoff äro hvar¬
andra lika derutinnan, att de “icke varit anställda i Statens
tjenst och att deras verksamhet icke på något mera framstående
sätt gagnat det allmänna.“ Nu beror det på, hvilketdera skall
anses vara af mera värde, skjutsväsendet eller skolväsendet, och
som Ståndet utan tvifvel sätter det sednare högst, hör jag kunna
hoppas, att den begärda pensionen af 300 R:dr beviljas åt Pri¬
vatläraren Dahls efterlemnade enka och 4 oförsörjda barn.
Häri instämde Doctor Söderberg och Kyrkoherden Wenner¬
ström.
Prosten Sondén : I consequens med hvad jag yttrade angå¬
ende pension åt Kamereraren Furstenhoff, måste jag med afseende
på förevarande punkt yrka, att då Dahl icke varit i Statens
tjenst, bör hans enka icke heller komma i åtnjutande af någon
pension från Statens sida. Men då denua grundsats både inom
Utskottet och hos Högv. Ståndet så ofta fått dementi, så vill
jag blott för consequenseus skull yrka bifall till Utskottets
hemställan.
Efter härmed slutad diseussion beslöt Preste-Ståndet för sin
del, att, med af slag å Utskottets hemställan, Skolläraren Abraham
Dahls enka, Fanny Maria Dahl, född Chatillon, må berättigas
till en årlig pension å allmänna Indragnings-staten af 300 R:dr.
Punkten 98. Bifölls.
Punkten 99.
Doctor Almqvist erhöll ordet och yttrade: Inom trenne Riks¬
stånd hafva motioner blifvit väckta om understöd för aflidne
Sekreteraren vid Landtbruks-Akademien Nathhorsts tre oförsörjda
döttrar. Inom detta Stånd har ingen motion derom blifvit väckt;
men jag är dock öfvertygad, att ingen vill neka understöd åt
Den 28 September.
309
denne förtjenta embetsmans barn. Sekreteraren Natlihorsts för-
tjenster om det Svenska jordbruket äro lika allmänt kända som
obestridda. Yid sin död lemnade han inga tillgångar, utan måste
delegarne i hans sterbhus med anledning af boets ställning söka
urarfva förmån. En bidragande orsak härtill har varit, att han
haft att uppfosta sexton barn. Af dessa äro alla försörjda utom
de tre döttrar, om hvilka nu är fråga. Inom Borgare- och
Bonde-Ståndet har pensionen genom der väckta motioner blifvit
föreslagen till 250 K:dr för dem hvardera, men hos Ridderskapet
och Adeln till det belopp, som med afseende på fadrens förtjen-
ster och pensionstagarnes behof af understöd kunde finnas lämp¬
ligt. Utskottet deremot har föreslagit en årlig pension af 150
R:dr till dem hvardera. Jag hemställer, om icke Ståndet ville
bevilja en något högre pesnion, som utgjorde ett medium mellan
de olika föreslagna summorna, eller 200 R:dr åt dem hvardera,
så länge de förblifva ogifta. Eör denna förhöjning talar ännu
ett bevekande skäl, nemi. att den åt Sekreteraren Nathhorst
beviljade pension af 3,600 R:dr fick han icke åtnjuta längre än
från början at år 1862 till den 2 Sept. samma år, då han plöts¬
ligen bortrycktes af döden.
Häruti instämde Professor Selander och Contracts-Prosten
Palmlund.
Professor Ribbing: Det kommer sig måhända af ovana vid
riksdagsaifärer, men jag har icke varit i stånd att kunna göra
mig säker reda för de principer Utskottet följer vid utdelandet
af pensioner. Två principer kunna härvid komma i fråga, antingen
att anse af staten gifna pensioner såsom uttryck af det allmän¬
nas vördnad och tacksamhet, för utmärkta män och sålunda in¬
skränka sig till deras utdelande åt sådane mäns efterlemnade
enkor eller barn, när dessa deraf äro i behof, eller att så snart
man kommer till 9:de hufvudtiteln i allmänhet betrakta staten
såsom en stor baimhertighets-inrättning. Det sednare har dock
synts mig vara hufvudsynpunkten, och jag har för denna upp¬
fattning fått ett ytterligare stöd i det Högv. Ståndets discussion
och voteringar i dagens plenum. Under förutsättning af denna
princip och då jag har mig bekant, att Mamsellerna Nathhorst
hvarken äro barn, ej heller gamla gummor, utan medelålders
fruntimmer, yrkar jag, att åtminstone den af Utskottet föreslagna
summa icke måtte öfverskridas, och behöfver såsom skäl endast
ordagrannt anföra Utskottets argumentationer för rent afstyrkande
i de tvänne efter denna näst följande punkterna 100 och 101:
att det “är betänkligt, att Rikets Ständer utsträcka det under¬
stöd, Staten såsom en gärd af erkänsla tilldelat förtjente mäns
efterlemnade enkor, äfven till deras barn, enär sådant utan tvifvel
skulle framkalla en mängd framställningar i sådan syftning41, och
310
Den 28 September.
att “ifrågavarande döttrar äro vid den ålder, att de böra kunna
sjelfva bereda sig ett nödtorftigt uppehälle.11
Riks-Archivarien Nordström : Skulle saken ur principiel syn¬
punkt betraktas, så är det obestridligt, att principen vid många
tillfällen redan blifvit bruten, i det att Rikets Ständer äfven till
förtjenta mäns barn utsträckt det understöd, som tilldelats deras
enkor. Då nu så är, så hor man, om ock pensionen åt Sekreteraren
Nathhorsts trenne döttrar höjes till 200 R:dr årligen åt dem hvar¬
dera, likväl hållit sig på Stats-Utskottets basis och ändå gifvit ett
understöd, som är staten mera värdigt.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter H. II.
Erke-Biskopen och Talmannen framställde proposition å bifall till
Utskottets förslag. Då härvid blandade Ja och Nej hördes samt
votering begärdes, framställdes och godkändes följande voterings¬
proposition:
“Den som bifaller Utskottets förslag, röstar Ja; den det
icke vill, röstar Nej. Vinner Nej, har Ståndet för sin del be¬
slutat, att till Sekreteraren Nathhorsts trenne döttrar, Ida Ma¬
thilda, Emma Amalia och Bertha Dione, må på allmänna In-
dragnings-staten uppföras en årlig pension å 200 R:dr, att till
hvardera utgå, så länge hon ogift förblifver.“
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 21 Ja och 13 Nej, i följe hvaraf Ståndet beslutat i
öfverensstämmelse med Ja-propositionen.
Pv.nkten 100.
Vice-Talmnn, Biskop Annerstedt, erhöll ordet och yttrade:
Den tveksamhet, som en föregående talare uttryckt, angående
de grundsatser, som bestämma Utskottets till- eller afstyrkande
af begärda pensioner, förundrar mig ingalunda; ty det är verk¬
ligen förhållandet, att härvid just ingen bestämd grundsats följes
eller kan följas, enär till- eller afstyrkandet beror på en eom-
bination af förhållanden, dem olika personer kunna på ett helt
olika sätt uppfatta. Jag bör också tillägga, att sympathier och
antipathier ingenstädes visa sig så mäktiga, sorn vid regleringen
af utgifterna under Riksstatens nionde Hufvudtitel. För min
del kan jag icke gilla den grundsatsen, att det understöd, staten
beviljat förtjente mäns enkor, icke bör utsträckas till deras barn.
Vid denna punkt har dock Utskottet tyckt så; men Utgifts-
Afdelningen tänkte annorlunda om den saken. Conrector Lyths
enka, som åtnjöt pension och nyligen med döden afgått, efter-
lemnade en 16-årig dotter samt 2 söner, af hvilka en är 15
och den andra 14 år gammal. De fader- och moderlösa barnen
befinna sig nu i den ålder, då de för skolgång och uppfostran i
Den 28 September.
311
allmänhet bäst behöfva understödjas, och Utgifts-Afdelningen, som
behjertade detta förhållande, hade derföre tillstyrkt, att Eikets
Ständer måtte å allmänna Indragnings-staten för de fyra näst¬
kommande åren anvisa ett årligt belopp af 375 R:dr att utgå
till Conrector Lyths ofvanbemälde tre barn. Få de under fyra
år åtnjuta detta understöd, så kunna de sedermera, hvar på sitt
sätt, söka att förtjena sitt bröd, och tillstyrker jag således, att
Utgifts-Afdelningens förslag, upptaget i Doctor Söderbergs reser¬
vation, måtte af Ståndet godkännas.
Häruti instämde flera af Ståndets ledamöter.
Doctor Söderberg: Jag har föga att tillägga till hvad Vice-
Talmaunen i denna sak yttrat. Jag vill blott i förbigående
nämna, att då förevarande beslut inom Högh Stats-Utskottet
fattades, voro ej alla dess ledamöter tillstädes, och det är denna om¬
ständighet jag hufvudsakligen anser hafva varit vållande dertill,
att Utskottet in pleno ej gillade det tillstyrkande af min motion
i detta ämne, som af Utgifts-Afdelningen blifvit föreslaget. Ut¬
skottet har likväl på visst sätt gillat syftningen af denna motion,
då det erkänner, “att i detta fall ömmande omständigheter före-
icommit.“ Utskottet “anser emellertid betänkligt tillstyrka, att
Rikets Ständer utsträcka det understöd, staten, såsom en gärd
af erkänsla, tilldelat förtjente mäns efterlemnade enkor, äfven
till deras barn“. Likväl har samma Utskott, såsom redan af
den föregående högtärade talaren blifvit anmärkt i nästföregående
punkt, ej funnit någon betänklighet vid att tilldela aflidne Se¬
kreteraren Nathhorsts trenne döttrar ett lika beskafladt under¬
stöd, som nu, till följd af en slags grundsats, blifvit förnekadt
Conrector Lyths efterlefvande omyndiga barn. Huru förklara en
dylik motsägelse? Blott den omständigheten, att Lyths enka ännu
i unga åren dog ifrån den pension, Rikets Ständer för lifstiden
henne beviljat, synes mig böra hafva utgjort ett tillräckligt skäl
att åtminstone för några få år öfverflytta densamma på hennes
efterlefvande omyndiga barn. Instämmande med Vice-Talmannen,
yrkar jag vördsamt proposition på Utgifts-Afdelningens förslag,
sådant det finnes intaget i min reservation vid denna punkt, på
22 sidan af detta Betänkande.
Efter härmed slutad discussion, lemnade Ståndet, som afslog
Utskottets hemställan, sitt bifall till Utgifts-Afdelningens, i Doctor
Söderbergs reservation, sid. 22, upptagna förslag.
Punkterna 101, 102 och 103. Bifollos.
Punkten 104.
Doctor Almqvist erhöll ordet och yttrade: I denna punkt
erinras man om ett stort namn från Gustaf III:s lysande dagar.
312
Den 28 September.
Det är nemligen fråga om ett understöd åt Hofsekreteraren Carl
Steuborgs efterlemnade dotter. Hon har, såsom mig synes, verk¬
ligen lidit orättvisa. Hamsell Stenborg och hennes moder er-
höllo 1814 ett Kongl, privilegium, att i landsorterna uppföra
skådespel. Genom utarrendering af detta privilegium, bereddes
åt den vid 15 års ålder fader- och moderlösa flickan en årlig
inkomst af 30Q R:dr, intill dess Rikets Ständer vid 1830 års
riksdag förklarade skådespels uppförande i landsorterna såsom
ett fritt näringsfång, i följe hvaraf den ifrågavarande inkomsten
naturligtvis upphörde. Hon hade då ingen annan utväg än att,
ofärdig som hon var, i följd af ett benbrott, flytta öfver till
Finland, för att söka sin utkomst genom barn-undervisning; men
der hemsökt af en eldsvåda, sorn förstörde hennes redbaraste
effekter, nödgades hon återflytta till Stockholm, der hon nu, vit
öfver 60 års ålder och tilltagande sjuklighet, saknar hvarje me¬
del till bergning. Motionären har föreslagit åt henne en pension
af 500 R:dr; men Utskottet har afstyrkt densamma och såsom
motiv anfört, att vid 1856—1858 årens riksdag enahanda motion
väcktes, men blef såväl af Utskottet som af Rikets Ständer af-
slagen. Det skäl, som då anfördes, var, att Mamsell Stenborg
ansågs hafva rättsanspråk, hvilka hon borde på laglig väg full¬
följa. Men då hon hvarken då eller nu lärer kunna utföra en
sådan rättegång, återstår intet annat, än att hos Rikets Ständer
söka vinna barmhertighet och ett rättvist afseende på hennes
ställning. Jag tillstyrker derföre, att åt Mamsell Stenborg måtte
beviljas en årlig pension af 300 R:dr, således med en nedsätt¬
ning af 200 R:dr i motionärens förslag.
Dom-Prosten Suntlltcrg: Då ingen af Stats-Utskottets ordi¬
narie ledamöter tyckes ämna uppträda till försvar för den i fö¬
revarande punkt gjorda hemställan, nödgas jag taga till ordet.
Vöre statens kassa en fattigkassa och Rikets Ständer en Fattig-
våi'ds-Direktion, som i mån af behof utdelar nämnde kassas me¬
del, så hade den föregående talaren fullkomligt rätt deri, att
som Mamsell Stenborg är i stort behof af understöd, så bör hon
ock erhålla ett dylikt. Men är något annat i fråga och tillkom¬
mer det Rikets Ständer', att å nionde Hufvudtiteln endast ut¬
dela pensioner åt statens ålderstigne eller sjuklige tjenare och
andre män, som gjort sig förtjenta af fäderneslandets erkänsla,
äfvensom åt sådana personers efterlemnade enkor och barn, så
är ingen anledning att bifalla ifrågavarande pensionsbelopp. Det
förhåller sig nemligen så, att 1856 —1858 årens Riksdag icke
blott påpekade, att Mamsell Stenborg egde att i rättsväg göra
sina anspråk gällande, utan betraktade saken äfven från en an¬
nan sida, nemligen den, att inga omständigheter, som kunna
berättiga till en statspension, här voro förhanden. Då sedan
dess inga förändrade omständigheter tillkommit, som kunnat för¬
anleda Stats-Utskottet att nu tillstyrka den sökta pensionen, så
Den 28 September.
313
måste jag, huru mycket jag än ömmar för Mamsell Stenborgs
betryckta ställning, likväl yrka, att den väckta motionen må
lemnäs utan afseende och således Utskottets hemställan bifallas.
Doctor Almqvist! Det synes mig, att man icke först vid denna
punkt borde tala om “statens fattigkassa14, då det med mycket
större skäl hade kunnat skett vid några föregående punkter i
detta Betänkande. Här är icke ensamt fråga om att hjelpa en
gammal och värnlös qvinna, utan ock att ersätta en förlust, som
genom en förändrad lagstiftning drabbat henne. Att hänvisa
henne till att på rättsväg söka ersättning, är detsamma som att
afslå hennes ansökan; ty på den vägen kan hon ingenting vinna.
Jag får underkasta mig Ståndets beslut, men anhåller om pro¬
position å ett årligt pensionsbelopp åt Mamsell Stenborg å 300
Riksdaler.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter II. H.
Erke-Biskopen och Talmannen framställde proposition å bifall till
Utskottets förslag. Då härvid blandade Ja och Nej hördes samt
votering begärdes, uppsattes och godkändes följande voterings¬
proposition :
“Den, som bifaller Utskottets förslag, röstar Ja; den det
icke vill, röstar Nej. Vinner Nej, har Ståndet för sin del be¬
slutat, att aflidne Hofsekreteraren Carl Stenborgs dotter, Carolina
Stenborg, må uppföras till pension å allmänna Indragnings-staten
till ett belopp af 300 R:dr.“
Voteringen, i behörig ordniug verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 25 Ja och 8 Nej, i följe hvaraf Ståndet stannat i
det beslut, som Ja-propositionen inuehåller.
PunTcterna 105 och 106. Bi föllos.
Slutligen godkändes de vidfogade tabellerna, så vidt ej Stån¬
dets här ofvan antecknade beslut deruti föranleda förändringar.
§ 5-
Föredrogs och bordlädes Utdrag, N:o 456, af Hederv. Bonde-
Ståndets Protokoll denna dag, innehållande, utom annat, inbjud¬
ning till de öfrige Riks-Stånden, att förena sig i Bondc-Ståndets
rörande 5:te punkten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 153, an¬
gående regleringen af utgifterna under ltiks-Statens nionde Hufvud-
titel, fattade beslut.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Älmqvist.
314
Den 28 September.
Den 28 September.
Plenum kl. ^ 6 eftermiddagen.
§ 1.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 55, i anled¬
ning af erhållen återremiss af åtskilliga punkter i Memorialet N:o
44, med förslag till förändrade föreskrifter i l:sta, 2:dra och 3:dje
Artiklarne af Banco-Reglementet.
lista punkten.
Prosten W osterlund begärde härvid ordet och yttrade: Såsom ny¬
kommen ledamot af Banco-Utskottet hade jag hvarken tänkt reser¬
vera mig emot Utskottets i detta ämne gjorda tillstyrkanden, eller
derom här yttra mig. Men en sak har emellertid föranledt mig
dertill, nemligen frågan om Under-Styrelsens borttagande, hvilket
strider emot min åsigt. Deremot biträder jag til] alla delar Ut¬
skottets förslag i l:sta punkten, enär den Deputerad, Banco-Full-
mäktige höra bland sig utse att å deras vägnar utöfva de åligganden,
som innefattas i Reglementets 5 §, kommer att, icke blott såsom
inspekterande, utan äfven såsom verkställande, göra stor nytta
och på ett ändamålsenligt sätt befordra och underhålla en när¬
mare beröring mellan Öfver- och Under-Styrelserna, än den, som
hittills endast skriftligen egt rum. Man har mycket talat om de
brister, som vidlåda Under-Styrelsen, utan att man likväl bestämdt
angifvit dem; men genom sin ställning skall nyssnämnde Depu¬
terad lättare och säkrare komma underfund med dessa brister och
derigenom blifva i tillfälle att framlägga ett lämpligare förslag till
deras afhjelpande. Jag lägger vigt härpå, emedan i Banco-Ut¬
skottet icke tycktes föreflnnas någon noggrannare insigt om Un¬
der-Styrelsens nytta, vigt och nödvändighet för att befordra och
bevara enhet och sammanhållning emellan de olika afdelningarna
inom Banken. Man har klagat öfver låugsamheten i ärendenas
handläggning inom Bancoverket; men detta skall säkerligen för¬
ändras till ett bättre, sedan en serskild Deputerad kommer att
utöfva en daglig tillsyn inom verket. På denna grund förordar
jag ock Utskottets i första punkten gjorda förslag, ty deri¬
genom skulle Banco-Fullmäktiges pligt att utöfva tillsyn öfver
Banco-verket i alla dess detaljer blifva en verklighet och, som
sagdt är, en nyttig vexelverkan uppkomma emellan Öfver- och Un¬
der-Styrelsen.
Doctor Wensioe: Äfven jag bifaller Utskottets förslag i första
punkten, ehuru jag icke kan underlåta att dervid göra en an¬
Ben 28 September
315
märkning. Utskottet hemställer nu, att för den dagliga tillsynen
öfver göromålen inom Banco-verket må utses en Deputerad, i
stället för tre verkställande Direktörer, såsom förut var föresla¬
get, samt att nämnde Deputerad bör väljas ibland Fullmäktige.
Men det torde ioke alltid blifva händelsen, att någon dertill
skicklig och fullt passande person finnes bland Fullmäktige,
alldenstund de icke blifvit valde med fästadt afseende å en dylik
befattning, hvarföre det ock torde blifva svårt att kunna besätta
densamma. Enligt min tanke skulle det för sjelfva saken varit
förmånligare, om bemälde Deputerad fått utses inom Banco-verket,
ifall någon lämplig och villig person icke funnes att tillgå bland
Fullmäktige. Derigenom hade man äfven vunnit den fördelen,
att denne tjensteman kunnat bibehålla sin befattning längre tid
än som är förhållandet nu, då Fullmäktige kunna ombytas hvart
tredje och kanske snart hvarje år. Då emellertid intet Stånd,
med undantag af Borgare-Ståndet, som bifallit det förra förslaget
i denna del, yrkat, att valet af Deputerad borde ske utom Full¬
mäktige, hvadan det alltså är afgjordt, att detta val skall ske
inom dem, vill jag icke heller yrka någon ändring i det nu gjorda
förslaget, utan biträder detsamma.
Doctor Almqvist: Sedan den föregående talaren, som sjelf är
Fullmäktig i Banken, kommit till det resultat, att han biträdt
Utskottets nu framlagda förslag, kunde jag inskränka mig till
att helt enkelt förorda detsamma. Jag vill endast, med afseende
å de af Utskottet nu vidtagna ändringarna, anmärka, alt Utskot¬
tet dervid rättat sig efter Ståndens, vid pröfningen af detta ärende,
fattade beslut. Första punkten i det förut framlagda förslaget
hade blifvit bifallen af Borgare-Ståndet, men afslagen af Bonde-
Ståndet, samt återremitterad både af Adeln och Preste-Ståndet,
hvilket sednare uttalat den åsigt, att, om verkställande Direk¬
törer skulle tillsiittas, dessa borde utses inom Fullmäktige och
deras antal förminskas från tre till en, äfvensom att benämnin¬
gen verkställande Direktör borde utbytas mot någon annan mera
lämplig. F^ör min del skulle jag, i likhet med Doctor Wensioe,
gerna sett, att valet af Deputerad icke blifvit inskränkt bland
Fullmäktige allena, utan att det med fördel kunnat ske inom Banco-
verket. Men det ur icke vidare värdi att i detta hänseende
yrka någon förändring, utan kommer jag att med min röst bifalla
det nu föreliggande förslaget.
Häruti instämde Doctor björkman.
Uppå härefter af H II. Erke-Biskopen ovh Talmannen i be¬
hörig ordning gjord proposition, blef ifrågavarande Usta punkt af
af Ståndet godkänd.
2:dra, 3:dje och 4;de punkterna, som, i enlighet med
derom af Doctor Wensioe gjord hemställan, föredrogos i ett sam¬
manhang.
316
Ilen 28 September.
Prosten Westerlund begärde ordet och anförde: I dessa
punkter, så vidt de förutsätta Under-Styrelsens borttagande, har
jag, såsom af min reservation i ämnet kau inhemtas, icke kun¬
nat biträda den mening, som inom Utskottet gjort sig gällande.
Beträffande de motiver, som i detta Betänkande blifvit anförda,
så innefatta de mer eller mindre klander emot Under-Styrelsen.
Såsom icke initierad i de göromål, som inom Bancoverket före¬
komma, känner jag icke, huruvida berörda klander kan vara mer
eller mindre förtjent, men skälen till Under-Styrelsens upphörande
måste vara serdeles svaga och obestämda, då man, i stället för
att ådagalägga institutionens olämplighet, nödgats taga sin tillflykt
till klander emot Under-Styrelsens ledamöter och endast på grund
af detta obestyrkta klander yrka denna Styrelses upplösning. Har
Under-Styrelsen icke fullgjort sin skyldighet, så har Öfver-Sty-
relsen både bort och kunnat tillrättavisa de felande eller för¬
sumlige.
Äfven om nu klandret i någon mån vore befogadt, är fel¬
aktigheten af sjelfva institutionen dermed icke ådagalagd. I öf¬
rigt tror jag ock, att de anförda argumenterna äro af sådan be¬
skaffenhet, att de vederlägga sig sjelfva, såsom t. ex. att Under-
Styrelsen har nästan intet eller helt obetydliga angelägenheter
att sköta. Ser raan, icke på förevarande Betänkande, utan på
gällande Banco-Reglemente, så befinues summan af Under-Styrel¬
sens göromål ingalunda obetydlig. Pag. 5 yttrar Utskottet, med
afseende å frågor rörande realisationens upprätthållande och
framtida bestånd, att dylika ärenden “för åtminstone flertalet af Un¬
der-Styrelsens ledamöter äro så fullkomligen främmande, att det
utan tvifvel skulle försätta Under-Styrelsen i förlägenhet, om Full¬
mäktige infordrade Under-Styrelsen utlåtande i någon af de många
finansiella frågorna, som behandlas till Fullmäktiges serskilda
protokoll'1, o. s. v. Detta yttrande förefaller så mycket besyn¬
nerligare, som Under-Styrelsen i dylika frågor alldrig varit eller
enligt Reglementet kunnat blifva tillspord, hvadan en fordran
på insigter i detta fäll är lika orimlig, som om man ville draga
den slutsatsen, att en skräddare såsom sådan vore oskicklig eme¬
dan han aldrig gjort skor. Der förmågan aldrig blifvit pröfvad,
kan man icke draga någon slutsats för att i detta hänseende be¬
visa dess oduglighet. Vidare har det blifvit sagdt, att Under-Sty-
relsen icke behöfver deltaga i kontrollen å göromålen inom ver¬
ket; men efter mitt omdöme skulle just den kontroll, hvilken, om
den också specielt utöfvas af Contors-Cheferna, hvar för sig, blifva
säkrare, om ett meddelande komme att fortfarande ega rum mel¬
lan de Chefer, som nu bilda Under-Styrelsen. Detsamma gäller
äfven ifråga om vården af Bankens redbarheter. Väl må det
medgifvas, att ingen gemensam ansvarighet finnes eller lämp¬
ligen kan finnas; men skada kunde det väl icke, om Under-Sty¬
relsen, åtminstone medelbarligen, inhemtade någon kännedom om
huru Bankens redbarheter vårdas och förvaras. Vidare klandras,
Den 28 September.
317
att de tjenstemän, som tillhöra Under-Styrelsen, anse sig ega för¬
menta företräden; men dessa företräden äro ju icke blott för¬
menta, utan verkliga, och detta skadar väl icke, då Chefernas
förmanskap derigenom vinner större kraft och eftertryck. Det
anmärkes ock, att Under-Styrelsens åsigter vid upprättade förslag
för tillsättande af tjenster ofta varit delade och att dessa förslag
vanligen blifvit öfverklagade. Men icke kan man väl klandra ett
collegium, derföre att olika meningar der förekomma; snarare ut¬
gör väl detta ett bevis på hvarje ledamots samvetsgrannhet att
uttala sin öfvertygelse; och ofta inträffar ju att förslag öfverkla-
gas utan skäl.
På grund häraf, och då det för Bancoverket måste anses
både nyttigt och behöfligt, atf Öfver-Styrelsen i rent administra¬
tiva frågor, som beröra flera afdelningar inom verket, har
vid sin sida en collegial myndighet, med hvilken den kan
samråda, anser jag Under-Styrelsen böra bibehållas. Derige¬
nom skall man säkrare undgå sådana beslut och åtgärder, som
kunna förorsaka rubbning inom förvaltningen, hvaremot, om en
Contors-Chef för sin del hädanefter föreslår ett, detta kan inverka
menligt på göromålen inom ett annat contor. Och när en be¬
rättelse skall afgifvas, hvad ondt deri om Under-Styrelsen, efter
inhemtande af samtlige Chefernes meningar, bringar de olika
delarna till ett helt och sålunda lättar besväret för Öfver-
Styrelsen.
Jag kan icke föreställa mig, att Under-Styrelsens bibehållande
skulle utgöra något hinder för en önskvärd reorganisation af Ban¬
kens styrelse och förvaltning, alldenstund Bikets Ständer och deras
Fullmäktige i Banken i detta hänseende hafva plein pouvoir. Att
nu borttaga Under-Styrelsen anser jag vara alldeles förtidigt; åt¬
minstone synes det icke böra ske samtidigt med beslutet om
tillsättande af en serskild Deputerad, helst det torde vara svårt
att nu finna någon person, som tillika är både skicklig och vil¬
lig att denna befattning mottaga. Man borde derföre se saken
an till nästa riksdag, eller till dess man hunnit erfara verkan
af den uu beslutade åtgärden i nyssberörda hänseende. Korte¬
ligen sagdt: jag anser att, om Under-Styrelsen ock kan borttagas,
detta likväl icke utan olägenheter nu kan ske; att den, såsom
närmast ställd under Fullmäktiges Deputerad, icke kan verka
skadligt, men deremot uträtta mycket godt, icke hindra det goda
att göra sig gällande. Jag hemställer derföre vördsamt, att Un¬
der-Styrelsen må bibehållas, om än med en eller annan behöflig
modification.
Doctor Almqvist: Utskottet har i fråga om Under-Styrelsens
upphäfvande fattat sitt beslut enhälligt, med undantag af en
enda reservant, den yngste af Utskottets ledamöter, hvilken icke
varit med från början af frågans behandling, utan först sedan
hon inträdt- i ett sednare stadium. Att han gjort sig till för¬
818
Den 28 S eptember.
svarare för Under-Styrelsen, förefaller så mycket mera oväntadt,
som han förklarat sig icke serdeles känna till Banken och dess
förvaltning. Deraf skulle man således kunna få den tanken,
att hans reservation vöre opåkallad, desto mer, sorn de af Stån¬
den — jag undantager likväl Bonde-Ståndet — uttalade me-
niugarne blifvit på möjligast bästa sätt sammanjemkade. Den
värde talaren har framkastat en förebråelse mot Utskottet, der¬
före, att det förmenats hafva klandrat Under-Styrelsen ; men detta
Utskottets klander har icke gällt någon person, utan endast och
allenast den felaktiga institutionen Man må för öfrigt hafva
huru stor prsedilection som helst för den collegiala styrelsefor¬
men, så tror jag dock, att man måste erkänna dess olämplighet
för ett Bankverk. Det har blifvit- sagdt, att Utskottet för sitt
förslag i förevarande fall anfört svaga och mycket sväfvande
skäl. Men om man jernför nu gällande Banco-Reglemente med
Utskottets exposition af Under-Styrelsens functioner, så motsäga
icke Reglementets föreskrifter giltigheten af hvad Utskottet å
sid. 4 anför, “att de högst få egentliga förvaltningsböstyr, som
på Under-Styrelsen hero, kunna öfvertagas af .Fullmäktige, deras
Deputerad och Contors-Cheferne, utan att derigenom hvarken
Bankens säkerhet i något hänseende äfventyras, vare sig såsom
följd deraf, att Fullmäktige af ärenden öfverhopas eller att nå¬
gon kontroll förlamas, och ej heller, att tjenstemännens legala
garanti i någon mån förringas.“ Härefter uppräknas de ärenden,
som hos Under-Styrelsen till behandling förekomma, nemligen:
“räkningar af tjenstemän och betjente å ersättning för vikariats-
förordnanden“; vidare “reqvisitioner å förskott till Låne-Contoren
och vexlingsförrättnrne i landsorten, för invexling af förslitna små-
sedlar“, samt slutligen “hvarjehanda andra verkställighetsåtgärder,
som mera vinna, än förlora deraf, att de gå på sidan om Un¬
der-Styrelsen, eller, med andra ord, delgifvas vederbörande Contors-
Chefer omedelbart.11 Allt detta utgör sådana mål, som icke höra
eller behöfva behandlas collegialt, enär desamma ej förutsätta
någon föregående pröfning af Under-Styrelsen. “De få ärenden”,
— fortfar Utskottet, — “som påkalla collegial behandling, kunna
mer än väl öfverflyttas till Fullmäktige, hvilka ingalunda äro
af göromål öfverhopade. Sådana ärenden äro: upprättande af
Ijenstevikariater; anordning af förskott till hvarjehanda personer
och föremål; emottagande af redovisning för dessa förskott; till¬
sättning af vaktbetjening, samt de mål, som någon gång kunna
förekomma, angående den inre ordningen inom Verket.11 Med
anledning häraf kan man hänskjuta till Fullmäktige, huruvida
deras tid tillåter dem att öfvertaga berörda göromål. Jag tror,
att de utan olägenhet kunna göra det. Vidare är ock att be¬
märka, att Under-Styrelsens ledamöter utgöras af Contors-Cheferna,
hvilka skulle bibehållas i sina serskilda functioner, såsom förut,
och hädanefter, en eller flere eller samtlige, afgifva utlåtanden
i de Fullmäktiges pröfning tillhörande mål, der sådant för må-
Den 28 September,
319
lens utredning anses nödigt. Dessa utlåtanden komma således att
afgifvas af samma personer som förut, ehuru icke i deras egen¬
skap af ledamöter i Under-Styrelsen, — den underbara Styrel¬
sen — , utau såsom Chefer för sina respeetive contor, med un¬
dantag af ett enda, som skall indragas, i följd af Rikets Stän¬
ders beslut om upphörande af fastighets-belåningen.
En pamflett har i dag på förmiddagen blifvit utdelad, så¬
som det tyckes i afsigt att söka verka till en ändring i Banco-
Utskottets nu framlagda förslag. Jag vill ur denna pamflett
endast citera följande tirad: “Man kan således, efter Under-
Styrelsens afgång, framgent icke göra sig tillgodo den erfarenhet
och det närmare skärskådande, som genom samtlige Contors-
Chefernes collegiala öfverläggning nu står att vinna. En välbe¬
tänkt omsorg ligger till grund för det af Konung och Ständer
gemensamt, i form af civillag, för icke längre sedan än år 1845
uti ansvarighetslagen för Banco-Eullmäktige införda sladgande,
att Fullmäktige i Jr agor af vigt slcola höra Tinder-Styrelsen, och
att denna Styrelses utlåtande hör Fullmäktiges protokoll biläggas.“
Hvad vill man härmed egentligen säga? Om utlåtanden i före-
nämnda fall icke skulle infordras af vederbörande Contors-Chefer,
hade saken ett annat utseende : nu är det endast ett namn, en
hinderlig förm, som skall försvinna. Men här talas om Under-
Styrelsen, såsom en Deus ex machina, efter hvars upphörande
man icke kan förstå, huru Chefernes samfälda hörande skall
försiggå, “då den collegiala Styrelsen med dess canzli indrages.1'
Man vet knappt hvar man skall fä papper eller bläck. Det
heter, att den ene Contors-Chefen kan vara af olika mening med
den andre, likasom detta icke kunde inträffa, då de sitta i samma
collegiala Styrelse. Jag kan icke förstå den nu anmärkta argu¬
mentationen annat än såsom skrifven att förvilla deras omdöme,
hvilka icke ega tillräcklig kännedom i detta ämne, De skäl,
Utskottet anfört till stöd för sitt förslag, äro icke sväfvande och
svaga, utan enkla, bestämda och talande. Under-Styrelsen skall
endast till namnet och formen försvinna, medan dess väsentliga
functioner och dermed förenade ansvar komma att bibehållas.
Denna indragning anser jag vara en både nyttig och nödig re¬
form, hvilken icke, såsom man sagt, kommer förtidigt, utan sna¬
rare försent. Men då det är bättre sent, än aldrig, bifaller jag
hvad Utskottet i förevarande hänseende föreslagit.
Doctor Björkman : Då detta ärende förra gången behandla¬
des, yttrade jag mig utförligt och anförde flere skäl för bifall
till den Fullmäktiges framställning, som ligger till grund för
Utskottets förslag. Jag antydde då, likasom jag ännu vidhåller
samma åsigt, att Under-Styrelsen synes mig öfverflödig och olämp¬
lig, såsom hinderlig för göromålens raska gång, och derföre kan
och bör indragas. Hvad som nu egentligen uppkallat mig var
ett yttrande af den förste talaren att Utskottet framkastat klan¬
S20
Den 28 September.
der, ja anmärkningar emot Under-Styrelsen. Men icke det rin¬
gaste klander har, rörande Under-Styrelsens uppfyllande af alla
densamma hittills ålagda pligter, ifrågakommit, helst Öfver-Sty-
relsen aldrig yttrat något missnöje öfver denna Under-Styrel¬
ses åtgärder. De gjorda anmärkningarna utgöra endast gen-
mäleu och vederläggning mot försvaret för sjelfva institutionens
fortfarande behöflighet. Att (Jnder-Styrelsen skulle bilda en åter¬
hållande kraft mot förhastade åtgärder i frågor, som röra realisa¬
tionens upprätthållande, är redan vederlagdt genom den enkla erin¬
ran, att bemälda Styrelse med denna sak aldrig haft något att
skaffa, samt att den utan tvifvel skulle råka i mycken förlägenhet,
om Fullmäktige i sådana finansiella frågor skulle infordra dess
utlåtande. Då således Fullmäktige sjelfve, i enlighet med nu¬
tidens större erfarenhet och klarare insigter om en Banks till¬
börliga förvaltning, föreslagit, att nuvarande Under-Styrelse skall
upphöra, och då de såsom sakkunnige män för detta deras förslag
anfört tillräckliga och som mig synes talande skäl, kan jag icke
finna, hvarföre man längre skulle envisas, att bibehålla denna
af dem utdömde institution. En sak är dock att märka, nem¬
ligen, att, enligt såväl Fullmäktiges, som Utskottets ursprungliga
förslag, 3 verkställande Direktörer eller Deputerade skulle väljas
och dessa utom eller inom Fullmäktige, hvaremot detta val, nu en¬
ligt detta sednare förslag, är inskräkt till endast en och denna inom
de väljandes egen krets. Vid sådant förändradt förhållande böl¬
den frågan af Fullmäktige sjelfva först och främst skärskådas
och besvaras, huruvida de numera fortfara att förorda och yrka
Under-Styrelsens borttagande, sedan man fattat det beslutet, att
endast en Deputerad, inom Fullmäktige sjelfva, skall utses för
dagliga tillsynen öfver göromålen inom Bancoverket. Det torde
nemligen blifva svårt, att inom Fullmäktige sjelfva finna någon,
som är villig att, såsom sig bör, i allo egna sin tid och sina
krafter åt denna dagliga inspection. Då man emellertid numera
icke kan frångå beslutet, att valet af berörde Deputerad skall
vara endast en och valet inskränkt inom Fullmäktige, vågar jag
icke yrka obetingadt bifall till denna punkt, förrän jag hört,
huruvida här närvarande 3:ne Herrar Baneo-Fullmäktige, äfven
under frågans numera förändrade skick och med bifall till Utskot¬
tets förevarande 3:ne föreslagna nya punkter i Banco-Beglementet,
fortfarande vidhålla sina ursprungligen uttalade åsigter om be¬
rörda Under-Styrelses fullkomliga obehöflighet, såsom collegial
institution.
Kyrkoherden Mennerström: Af skäl, som äro för Ståndet
väl bekanta, har jag icke deltagit i Utskottets förnyade behand¬
ling af detta ärende; jag skulle annars, såsom vid Betänkandet
N:o 44, hafva reserverat mig emot Utskottets hemställan om
Under-Styrelsens indragning, — äfven om jag varit den yngste
af Utskottets ledamöter; ty den omständigheten bör väl icke
hindra
Den 28 September.
321
hindra någon från att fritt uttala sin öfvertygelse. Förgäfves
har jag sökt något giltigt skäl för upphäfvaude af Under-Styrelsen
såsom sådan. Den andre talaren i ordningen sade, att dervid
endast vore fråga om en namn förändring, i hvilket fall hela
åtgärden skulle vara likgiltig; men det är icke så, utan det
gäller ingenting mindre, än att upphäfva den enda auktoritet
inom Baneo-verket, som med erfarenhet i göromålens olika de¬
taljer förenar kännedom om deras behandling ifrån äldre tider,
hvilken kännedom är nödig för continuitetens bibehållande. Då
nu, enligt det godkända förslaget i första punkten, en Deputerad
skall väljas inom Fullmäktige och Under-Styrelsens upphörande
samtidigt dermed föreslås, lärer väl deraf följa, att all sakkän¬
nedom härefter måste sökas bland dem; men om man skall
kunna finna den inom en så sammansatt Corporation, som Full¬
mäktige, blir en annan fråga. Klart är åtminstone, att valet af
en Deputerad icke i sig innebär någon så beskaffad förändring,
hvarigenom Under-Styrelsen hädanefter skulle blifva mera öfver¬
flödig än hittills. Det heter val, att vederbörande Contors-
Chefers utlåtanden skola infordras, der sådant pröfvas nödigt;
men det kan dervid lätt inträffa, att Öfver-Styrelsen, i saknad
just af behöflig detalj-kännedom, vänder sig till orätt man och
då går miste om den upplysning, som icke skulle saknats, om
Contors-Cheferne tillsammans bildade en collegial Styrelse. För
min del finner jag det således betänkligt, att just nu, innan den
nya organisationen, med en inspecterande Deputerad, hunnit visa
sina verkningar, indraga en Styrelse, som icke kan göra någon
skada, men väl uträtta mycket godt, hvarföre jag, i likhet med
Prosten Westerlund, afstyrker bifall till Utskottets förslag i de
föredragna punkterna, samt yrkar, att §§:ua 17, 20 och 32 i nu
gällande Keglemente må bibehållas. Den siste talaren anmärkte
ganska riktigt, att frågan nu fått en annan ställning än förut,
och att det kan vara möjligt, att Fullmäktige, som föreslagit
Under-Styrelsens upphörande, under förutsättning, att 3 verkställan¬
de Direktörer skulle utses, nu, sedan man beslutat antagande af
endast en Deputerad, finna det betänkligt att vidhålla sin först
fattade mening, angående indragning af ifrågavarande Styrelse.
Hvad mig beträffar, anser jag detta icke blott möjligt, utan till
och med troligt, och hemtar deraf ett nytt skäl för mitt afstyr-
kaude.
Doctor Wensioe: Då frågan förra gången förekom till be¬
handling, uttalade jag den önskan, att Ståndet måtte uttrycka
sin mening angående Under-Styrelsens bibehållande eller indrag¬
ning ; men, oaktadt flere gånger gjord erinran härom, framställdes
icke någon bestämd åsigt i ämnet, ehuru flere talare yttrade sig
till förmån för Under-Styrelsen såsom ett nyttigt stöd för Öfver-
Styrelsen. Utskottet har nu gjort afseende på åtskilliga anmärk-
Uögv. Preste-St. Fiol. LH63. 6:e Bandet. 21
322
Den 28 September.
ntngar emot det förra förslaget, såsom då Utskottet i 2:dra
punkten tillstyrkt den föreskriften, “att i de Fullmäktiges pröfning
tillhörande mål skola en eller flere eller samtlige Contors-Chefers
utlåtande infordras, derest sådant för målets utredning anses
nödigt.“ Detta stadgande, som innefattar lika mycket en rättig¬
het som en skyldighet för Fullmäktige eller Öfver-Styrelsen, är
ungefär detsamma som varit gällande med afseende på Under-
Styrelsens hörande i dylika fall. Vidare säges i punkten 3, att
Fullmäktige skola till Rikets Ständers Revisorer afgifva sina
berättelser, “med ledning af uppgifter från Contors-Cheferne“.
Och i punkten 6 mom. 1 föreskrifves, att Fullmäktige må till¬
sätta tjenstebefattningar “efter Contors-Chefernes hörande41. Skilj¬
aktigheten mellan dessa och förut varande bestämmelser är alltså
ganska ringa; och då man således i förenämnda fall tillgodosett
alla billiga fordringar, vill jag icke vidare motsätta mig Under-
Styrelsens upphörande, utan är nöjd med den ersättning man
lemnat i stället derför. Med anledning af den utaf en talare
gjorda hemställan, huruvida Fullmäktige kunde vilja medgifva
Under-Styrelsens indragning, sedan beslut numera blifvit fattadt
om antagande af blott en Deputerad, i stället för tre verkstäl¬
lande Direktörer, vill jag fästa uppmärksamheten derpå, att de
två Deputerade, som besörja vexelärendena, komma att fort¬
farande bibehållas, hvadan man således ingenting synes hafva
förlorat. Ytterligare har man frågat, om Fullmäktige skulle
vilja åtaga sig de ökade göromål, som af den nya organisationen
skulle blifva en följd. Derpå kan jag, på grund af min egen
erfarenhet, svara, att Fullmäktige förut icke varit synnerligen
betungade, om jag undantager vissa utomordentliga tillfällen,
såsom vid den sista handelskrisen; under vanliga förhållanden
har arbetstiden inskränkt sig till ett par timmar i veckan, och
detta kan icke sägas vara för mycket.
I afseende å 4 punkten, motsvarande den 5 punkten i Betän¬
kandet N:o 44. vill jag göra en anmärkning och begära en upp¬
lysning. I nyssberörda 5:te punkt fanns nemligen ett 6:te moment
af denna lydelse: “Direktör, som har sig uppdraget den detalj
af förvaltningen, hvilken i denna § omförmäles, är ansvarig för
den skada och förlust, som genom hans åtgärd eller försnmmelse
kan Banken tillskyndas.44 Detta moment, som var bäserud! på för¬
slaget om tillsättande af 3 verkställande Direktörer, har nu blifvit
utelemnadt. Jag kan visserligen medgilva, att förhållandet är för-
ändradt, sedan en Deputerad kommer att utses inom Fullmäktige
och i öfrigt har samma ansvar som de; men jag tror, att det
skulle vara mera betryggande för de öfrige Fullmäktige, om i före¬
varande 4 punkt tillädes ett stadgande, motsvarande ofvanom-
förmälda 6:te moment, på det att Fullmäktiges Deputerad måtte
blifva ansvarig för den skada, som genom hans förvållande kan
uppstå. I öfrigt godkänner jag de nu föredragna punkterna.
Den 28 Sep tembe r.
323
Doctor Nordlund: Tvänne föregående talare hafva uppfor¬
drat de Ståndets ledamöter, som tillika uro Banko-Fullmäktige,
att besvara ett par frågor, deraf en redan blifvit genmäld. För
min del tilltror jag mig knappt att å samma frågor lemna något
bestämdt svar, men vill med anledning af deras framställande
yttra några ord. Med rätta har Doctor Björkman framställt
såsom hufvudfråga i nu föredragne punkter, huruvida den enligt
l:sta redan antagna punkten bestämde Deputerade kan ensam
utöfva den dagliga tillsynen inom Banken, och deruti samt i
öfrigt fullt ersätta Under-Styrelsen. Kan han det, så är Under-
Styrelsen öfverflödig; i annat fall icke. Jag bekänner, att jag
ifrån början mycket tvekade att biträda nu förevarande förslag,
då det hos Fullmäktige förekom, likasom jag ännu är tveksam
atl bifalla detsamma, sådant det af Utskottet blifvit framstäldt.
Saken gäller nemligen, huruvida en person skall kunna ersätta
en collegial myndighet. Under-Styrelsen, såsom sådan, har huf¬
vudsakligen haft tvänue funetioner, nemligen dels såsom verk¬
ställande och kontrollerande, i fråga om förvaltningsbestyr, dels
såsom delilererande, i fråga om utlåtandes afgifvande i åtskilliga
ämnen, serdeles vid tillsättande af tjenster. I förra afseendet
kan nog en enda skicklig och af andra göromål icke upptageu
man fullt ersätta Under-Styrelsen och bättre än denna utöfva den
nödiga kontrollen å tjenstemännen, enär Under-Styrelsens Leda¬
möter, såsom sjelfve tjenstemän, hafva under Bankens arbetstid
hvar sina fortlöpande göromål; men svårare torde det vara
för en enda man att ersätta Under-Styrelsen såsom en ärendena
förberedande collegial myndighet, enär den hos flere samlade
erfarenheten i allmänhet gifver rikare upplysning och ledning
för omdömet. Det är sannt, att vederbörande Contors-Chefer
skola enligt förslaget afgifva utlåtanden, men dock troligen i de
flesta fall livar och en för sig. Då jag i detta hänseende hyst
många betänkligheter emot det nu gjorda förslaget, vågar jag
för min del icke bestämdt besvara den frågan, om Fullmäktiges
Deputerad i sistberörda fall skall kunna ersätta Under-Styrelsen.
Det är visserligen möjligt, men förutsätter då en ovanligare för¬
måga. Beträffande den andra frågan, eller huruvida Fullmäktige
hafva tid att åtaga sig de ökade göromål, som enligt nu föreslagne
Stadgande skulle dem tillkomma, instämmer jag med Doctor
Wensioe deruti, att Fullmäktige förut icke äro så betungade af
göromål, att de ju icke kunna medhinna de ifrågavarande nya.
Vid deras sammanträden yppas vanligen icke i många frågor
olika meningar, och de vigtigaste ärendena äfven bland de här
ifrågasatta tillhöra redan deras handläggning. För öfrigt och
oaktadt, ofvan antydda betänkligheter emot Under-Styrelsens in¬
dragning kan jag icke neka, att en skicklig person såsom Depu¬
terad skulle mycket bidraga till större skyndsamhet och drift i
ärendenas gång samt afhjelpande af den tröghet och långsamhet,
hvaröfver klagan försports. Vidare skulle han blifva en nyttig
324
Den 28 September.
länk mellan Fullmäktige och Bankens tjenstemän, hvarigenom
de förra bättre och säkrare skulle kunna följa gången af Yerkets
alla angelägenheter. Detta vigtiga skäl har isynnerhet bestämt
mig för att icke motsätta mig Utskottets förslag. Måhända skulle
ock Deputeraden i sin verksamhet onödigtvis inskränkas, om han
vid sin sida hade Under-Styrelsen, hvarigenom collisioner och
söndringar kunde uppstå; och att uppgöra en ny instruction för
Under-Styrelsen, så att dess göromål och den Deputerades blefve
behörigen skilde och ordnade, torde vara förknippadt med alltför
många svårigheter.
Hvad beträffar Doctor Wensioes förslag att till den 4:de af
nu föredragne punkter tillägga det i 5:te punkten uti Betän¬
kandet N:o 44 förekommande 6:te momentet, så är derpå redan
svaradt. Deputeraden är redan såsom Fullmäktig, gemensamt
med de öfrige Fullmäktige, ansvarig enligt * ansvarighetslagen.
Någon serskild bestämmelse i detta fall är éåledes öfverflödig
och har af denna anledning med rätta blifvit jhär utelemnad.
In summa vill jag säga, att jag af öfvervägande skäl bi¬
träder Utskottets förevarande förslag, ehuru jag gör det icke
utan tvekan och utan att vänta alltför mycket af den nya
organisationen.
Professor Selander: Genom Utskottets nu framlagda, förän¬
drade förslag har valrätten af Deputerad blifvit inskränkt bland
Fullmäktige, och jag medger, att skäl dertill förefinnas. I afse¬
ende på Under-Styrelsens ifrågaställda indragning har man yttrat
betänkligheter, i det man trott, att denna Styrelse utöfvar någon
kontrollerande myndighet inom Banko-Verket; men så är icke
förhållandet, hvarken i fråga om förvaltningen eller kassavården,
utan tillkommer detta de serskilda Contors-Cheferna. Ser man
på de Under-Styrelsen åliggande functioner, så äro dessa af
administrativ beskaffenhet, icke kontrollerande; och de vigtigaste
ärenden, som nu tillhöra Styrelsen, komma i sista hand till
Fullmäktige, som äfvenledes i fråga om tjenstetillsättningar hafva
beslutanderätten. Och då nu Contors-Cheferne i sistberörda hän¬
seende skulle afgifva enahanda utlåtanden, som förut ålegat
Under-Styrelsen, kan jag icke inse, hvarföre man icke direkte
skulle höra Contors-Cheferna. Jag vet således icke rätt, hvad
Under-Styrelsen skulle få att göra. Antag t. ex., att en reorga¬
nisation af Kassa-Afdelningen ifrågakomme; såsom ordningen nu
är, borde förslaget remitteras till Under-Styrelsen, hvilken åter
infordrade utlåtande af Chefen för Kassa-Contoret, hvarefter
ärendet giuge tillbaka genom Under-Styrelsen. Alla dessa om¬
vägar vill man undvika; om någon genereliare fråga förekomme,
kunde man ju infordra yttranden från samtliga Contors-Cheferna.
Hufvudändamålet med förevarande förslag är att åstadkomma
större drift och skyndsamhet i ärendenas gång, hvilket är af
behofvet påkalladt. Om för närvarande något dröjsmål uppstår
Den 28 September.
325
eller någon felaktighet förekommer, vänder sig ingen till Under-
Styrelsen för att erhålla en rättelse, utan vanligen till Banco-
Sekreteraren, hvilken, om han dertill finner anledning, tillhåller
vederbörande tjensteman. Någon rättighet eller skyldighet dertill
har han egentligen icke, och deraf inträffar understundom, att
han råkar ut för obehag. Men om nu en legaliserad Deputerad
tillsättes, kommer denne i tillfälle att bättre utöfva nödig till¬
syn, och man har att vid sig företeende omständigheter vända
sig till honom. Väl torde det ofta blifva svårt att finna någon
lämplig person, som är villig att åtaga sig Deputerade-befattningen,
men jag är öfvertygad, att Fullmäktige skola söka att göra sitt
bästa i detta hänseende.
Contracts-Prosten Palmlund: Med min röst kan kan jag icke
bifalla, att Under-Styrelsen, såsom collegial myndighet, upphäfves.
Bedan då denna fråga förra gången behandlades i Ståndet, upp¬
trädde jag emot förslaget derom, och jag har icke af den nu
förda discussiouen funnit skäl, som kunnat verka ändring i min
åsigt. Fastmera styrkes jag deri af den tvekan, hvarmed en af
Ståndets ledamöter bland Banco-Fullmäktige nyss yttrat sig i äm¬
net. För min del vill jag, med åberopande af skälen i mitt
förut afgifua anförande, biträda Prosten Westerlunds reservation
äfvensom Kyrkoherden Wennerströras yttrande. Dertill föran-
ledes jag förnämligast af följande omständigheter: genom bibe¬
hållande af Under-Styrelsen såsom collegial myndighet, dels ute*
stänges allt sidoinflytande i fråga om tjenstetillsättningar, dels
bevaras continuitet och enhet i besluten, hvilket icke kan för¬
väntas under en Deputerad, som tager till råds en eller annan
Contors-Chef. Då denne sednare, såsom det skulle kunna ske,
meddelade ett svar eller en upplysning muntligen, vore han ju
oansvarig; hvaremot Under-Styrelsen måste för sina embetsåtgärder
vidkännas ansvar, fästadt genom protokoll. Jag vidhåller alltså
min mening, att Under-Styrelsen bör bibehållas.
Doctor Petrelli i En talare har framkastat den frågan, hvar¬
före 6 mom. af 5:te punkten i Betänkandet N:o 44 blifvit ute-
lemuadt, hvarigenom något ansvar icke skulle vara stadgadt för
den Deputerad, som borde utöfva den dagliga tillsynen inom
Banken. För detta utelemnande har Utskottet haft tillräckliga
skäl. Först och främst hade frågan, enligt förslaget i nyssbe-
rörda Betänkande, en helt annan ställning, än den nu eger, enär
de verkställande Direktörerna då skulle kunna väljas utom Full¬
mäktige. Om så skedde, då hade för Direktörernas åtgärder icke
varit fästadt något ansvar, såvida icke sådant blifvit bestämdt,
på sätt i omförmälda 6:te moment var föreslaget. Härtill kom¬
mer, att, enligt 2:dra mom. af 5:te punkten i Betänkandet N:o
44, Direktor kunde, oberoende af framställning från Contors-Chef,
till omedelbar verkställighet meddela föreskrifter o. s. v. Direk¬
326
Den 28 September.
törens makt var således vidsträcktare, hvadan han ock borde
drabbas af ansvar för den skada och förlust, som genom hans
förvållande kunde inträffa. Nu deremot är förhållandet annor¬
lunda, då Deputeraden måste väljas inom, icke utom Fullmäktige,
och icke kan vidtaga någon vigtigare åtgärd, utan att höra ve¬
derbörande Contors-Chefer och dessutom samråda med Fullmäk¬
tige, med hvilka han delar gemensamt ansvar enligt ansvarig¬
hetslagen. Detta är anledningen, hvarföre man ansett ifråga¬
varande stadgande nu mera obehöfligt. Hvad beträffar Under-
Styrelsen, kan jag, sedan denna fråga blifvit tillräckligt utredd
genom Utskottets nu gjorda framställning och med ytterligare
hemtadt stöd af Professor Selanders yttrande, icke se någon
våda i att afskaffa nämnda Styrelse, utan bifaller förslaget derom.
Doctor Ternström: I ett urverk äro många kuggar och hjul,
och rubbas något af dem, så är hela verket skadadt. Jag vilie
likna Riks-Bauken vid ett sådant urverk. Kanske haltar lik¬
nelsen, men någon sanning ligger dock deri. Mig synes, som
skulle den föreslagna förändringen i dess organisation, om den
ock i sig sjelf vore utförbar, medföra våda för Verket. Hutvud-
skälet till den nödig ansedda förändringen, att nemligen befordra
en större skyndsamhet i expeditionerna och beqvämlighet för
allmänheten, betyder mindre, enär det ligger större vigt på
Bankens soliditet än på de lättade formerna. Hvad den ifråga-
ställda kontrollerande Deputeraden eller verkställande Direktören,
ty namnet gör föga till saken, angår, så och enär, med l:a
punktens godkännande, han redan är af Ståndet antagen, är
derom intet vidare att säga; men med detsamma håller jag för, att
Under-Styrelsen bibehålies både till dess medlemmars antal och
deras functioner. Ty huru är det möjligt, att en person, om
man ock kunde finna den, som vore dertill väl qvalificerad, kan
medhinna hvad som synes öfverstiga en menniskas kraft och
höfva, att dag ut dag in, såsom en vandrande jude, enformigt
öfvervaka det helas jemna och oafbrutna gång? Hvarförutan det
förekommer mig, som om det vore mindre rådligt, att lägga en
sådan makt uti en enda oansvarig mans hand. I stället för
centralisation, går ju tidens sträfvan i alla andra hänseenden ut
på sjelfstyrelse. Man betänke ock, att Riks-Banken är ett Em¬
betsverk, icke en Enskild Bank eller förvärfsanstalt. Huru
Banco-Utskottet sjelft för endast 9 år sedan bedömde frågan, vi¬
sar dess då afgifna Betänkande. N:o 61, deri det heter: “att
Utskottet, af skäl, som vid föregående tillfällen blifvit fullstän¬
digt utvecklade, anser Under-Styrelsens fortfarande vara af ound¬
gängligt behof för handläggning af de mångfaldiga Verkets inre
angelägenheter rörande frågor, hvilkas afgörande icke kunna ät
Chef erne, hvar för sig, öfverlemnas, och hvarmed Fullmäktige icke
omedelbarligen kunna taga befattning.“ 1 denna mening instämde
ock Rikets dåvarande Ständer. Det är äfven den, till hvilken
Den 28 September.
327
jag bekänner mig; och i följd häraf yrkar jag afslag å denna
och nästföljande punkter, såvida det rör Under-Styrelsens af-
skaffande.
Prosten Westerlund; Att jag är nykommen här, derom be-
höfver ingen påminna mig; ty derpå har jag allt hittills fått
erfara dagliga bevis. Men detta kan i alla händelser icke ut¬
göra något hinder för mig att uttala min mening. Att jag i
ämnet är föga bevandrad, må så vara; men jag har uttryckt
den öfvertygelse, jag kunnat bilda mig på grund af hvad jag
inhemtat, genom noggrannt studium af de handlingar, som kom¬
mit mig tillhanda. Emellertid torde väl den omständigheten,'
att jag är nykommen, vara orsaken dertill, att man ignorerat
och ännu ignorerar min reservation. Dock kan jag icke med¬
gifva, att den är öfverflödig, likasom jag icke heller funnit de
anförda motskälen sådana, att de rubbat min öfvertygelse om riktig¬
heten af de satser om Banco-Verkets organisation, som deruti uttalas.
Jag vill visserligen icke bestrida möjligheten af Under-Styrelsens
upphörande, men jag anser en sådan indragning för närvarande
hvarken nyttig eller nödig. Hittills har tillsynen inom Banco-
Verket ambulerat mellan Fullmäktige; men då detta befunnits
olämpligt och icke tillfyllestgörande, har raan nu beslutat infö¬
rande af en serskild Deputerad för utöfvande af den dagliga
tillsynen. Det förefaller dock besynnerligt, att man häraf vill
draga den slutsats, att Under-Styrelsen bör upphöra, oaktadt den
icke kan göra något ondt eller vara hinderlig, men väl uträtta
mycket godt såsom en rådgifvande myndighet. Den kan icke
vara hvarken skadlig eller hinderlig, emedan den hvarken får säga
nej eller motsätta sig hvad Öfver-Styrelsen eller dess Deputerad
finner godt besluta och anordna. Äfven om den kunde säga
nej i vissa afseenden, hvad fara deri? Huru skulle det väl ge¬
stalta sig inom samhället, om Collegierna upphäfdes, derföre att
de begagnade sin rättighet att säga nej till förekommande för¬
slag o. s. v.
Efter mitt omdöme, är det vådligt att indraga Under-Sty-
relsen, helst Fullmäktiges Deputerad skulle ega en större trygg¬
het och bättre stöd hos Under-Styrelsen, som collegialt yttrar
sig, än hos de fristående Contors-Cheferna, som understundom
skulle lemna upplysningar muntligen, och då med föga eller
intet ansvar. Om Fullmäktige sjelfve medgåfve, att den nu
föreslagna organisationen vore bättre än den hittills varande,
kunde de i ärendet mindre bevandrade deraf hemta någon led¬
ning eller visshet för frågans bedömande; men den tvekan, hvar¬
med Fullmäktige inom detta Stånd yttrat sig, har bidragit att
befästa mina betänkligheter.
På grund af hvad jag haft äran anföra, anhåller jag om
afslag å Utskottets förslag i de nu föredragna punkterna, samt
att de §§ i Reglementet, hvilka handla om Under-Styrelsen, må
328
Den 28 September.
bibehållas allenast med de förändringar, som kunna blifva en
följd af beslutet om antagande af en Fullmäktiges Deputerad.
Riks-Archivarien Nordström: Under discussionen har jag
trott mig finna en uppfattning af Under-Styrelsens verksamhet,
hvilken icke är öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
Dess förnämsta åligganden äro, att upprätta förslag till tjenster,
hafva den tillsyn öfver de underordnades tjenstgöring, att derom
yttrande må kunna afgifvas innan löneqvartalen utbetalas, samt
i vissa mål afgifva utlåtanden till Öfver-Styrelsen; någon verk¬
samhet för Bankens förvaltning, såvidt det gäller att sjelfständigt
besluta, tillkommer ej Under-Styrelsen. Den Deputerad, som,
enligt den af Ståndet redan godkända första punkten, kommer
att utses bland Fullmäktige, skall icke heller öfvertaga Under-
Styrelsens functioner, med undantag, om man så vill, af bestyret
med tillförordnande af vikarier, till dess att Fullmäktige hinna
derom besluta. Härvid har man anmärkt, alt det vore bättre,
om denne Deputerade egde tillfälle att conferera med flere, med
något Collegium, med ett ord, motsvarande Under-Styrelsen. Lik¬
väl, för att kunna conferera med en så organiserad Under-
Styrelse, eller deltaga i dess öfverläggningar, måste han af detta
Collegium vara ledamot. Detta åter är omöjligt att medgifva
en Deputerad, som är medlem af Bankens Öfver-Styrelse. För
vinnande af de upplysningar, denne behöfver inhemta, måste han
vända sig till vederbörande Contors-Cliefer eller de personer
inom förvaltningen, för hvilka han hyser förtroende; och då
fråga uppstår om tjensters tillsättande, hvilket tillkommer Öfver-
Styrelsen, äro väl Contors-Cheferne bäst egnade att om de sö¬
kande meddela de för Öfver-Styrelsen erforderliga upplysningar.
Hvilka de andra göromål äro, som nu handläggas af Under-
Styrelsen, har Utskottet i sitt Betänkande framlagt, och vid gransk¬
ningen af dem finner man, att egentligen intet af dessa ärenden
är af beskaffenhet att påkalla collegial behandling; hvaremot
det för ärendenas preliminära utredning är af största vigt, att
Contors-Cheferna i närmaste hand få afgifva utlåtanden i de
mål, der sådant tarfvas. Deputeraden skulle egenligen vara
den person, till hvilken den hade att vända sig, som trodde sig
af tjenstemännen vara illa betjenad, eller ock, att ärendena
icke med nödig skyndsamhet expedierades. Genom sin ställ¬
ning, såsom sådan, blefve han ock synnerligen egnad att för
Fullmäktige, af hvilkas krets han skulle vara en medlem, fram¬
lägga förslag till de organisations-förändringar, som pröfvades
vara nyttiga. Såsom innehållet af Utskottets förslag nu är, bi¬
faller jag detsamma, såsom innebärande en förenkling i de
administrativa bestyren. De väsendtliga felaktigheter, hvarmed
förslaget i sin förra form var behäftadt, äro nemligen nu af-
hjelpta.
Den 28 September.
329
Efter härmed fulländad discussion blefvo ifrågavarande 2:dra,
3:dje och 4:de punkterna, uppå derom i behörig ordning gjord
proposition, af Ståndet godkända.
5:te punkten. Bifölls.
fl:te punkten. Mom. 1.
Doctor Nordlund, som härvid på begäran undfick ordet,
yttrade: I första momentet af denna punkt heter det: “Till de
i 16:de punkten upptagna tjenstebefattningar ega Fullmäktige
att, efter Contors-Chefernas hörande, bland competente sökande
utnämna den för Verkets tjenst mest skicklige och passande11,
o. s. v. Detta stadgande finner jag något tvetydigt, då man
deraf icke bestämdt vet, huruvida samtlige Contors-Cheferna vid
tillsättandet af hvarje tjenst skola höras, eller blott den, under
hvilken den sökande sednast tjenstgjort, eller möjligen den, i
hvilkens Contor ledigheten inträffat, eller möjligen begge dessa,
men icke de öfrige. Måhända torde det vara lämpligt, att för¬
ändra meningen så, att den komme att lyda: “efter vederbörande
Contors-Chefers hörande/' Härom, eller om rätta tydningen af
det föreslagna momentet, i fall det bör oförändradt antagas, vill
jag emellertid göra hemställan till Utskottets ledamöter.
Doctor Petrelli: Det kan ju hända, att en person, som tjenst¬
gjort under en Contors-Chef, söker plats under en annan, och
vid sådant förhållande böra väl begge dessa Chefer höras; och
med afseende härpå anser jag lydelsen af momentet hafva skäl
för sig. Någon ändring deri synes icke behöflig.
Uppå härefter af II. H, Erke-Biskopen och Talmannen fram¬
ställd proposition blef omförmälda moment godkändt.
Momentet 2. Godkändes.
7—11 punkterna. Godkändes.
18:de punkten, jemte den derefter förekommande anmälan,
lades till handlingarna.
§ 2.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Utlåtande N:o 56, i anled¬
ning af erhållen återremiss å åskilliga delar af Betänkandet
N:o 45.
Utskottets yttrande sid. 20, jemte dermed förenad anmälan,
lades med godkännande till handlingarna, och biföll Ståndet den
gjorda hemställan, rörande förändrad uppställning af momenten
5, 7, 8, 9, 10 och 12 af öde punkten i Betänkandet N:o 45.
330
Den 28 September.
§ 3.
Föredrogs och bordlädes meddeladt Utdrag, N:o 417, af
Högloft. Ridderskapet och Adelns Protokoll denna dag, med in¬
bjudning till de öfriga Riks-Stånden att biträda Ridderskapet
och Adelns, rörande 69:de punkten i Stats-Utskottets Utlåtande,
N:o 153, angående reglering af utgifterna under Riks-Statens
Nionde Eufvudtitel, fattade beslut.
§ 4.
Upplästes och lades till handlingarna från Högjl. Ridder¬
skapet och Adeln ankomuet Protokolls-utdrag. N:is 416.
Ståndet åtskildes kl. J8 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Älmqvist
Den 29 September.
Plenum kl. £6 e. m.
§ 1.
Justerades Protokollet för den 19 dennes eftermiddagen.
§ 2.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memorial N:o 16, med
förslag till ändring i åtskilliga grundlagsstadganden, för att bringa
dessa till öfverensstämmelse med strafflags-förslaget.
Domprosten Sundberg, sora härvid begärde ordet, yttrade:
Oaktadt jag sjelf är ledamot af Constitutions-Utskottet och så¬
lunda icke borde, när jag ej reserverat mig, med någon an¬
märkning mot förslaget framkomma, kan jag likväl icke under¬
Deli 29 September.
331
låta att fästa Ståndets uppmärksamhet på en punkt deraf, hvilken
jag ej kan men gilla, men vid hvars justering jag ej varit närvarande.
Denna punkt är förslaget till ändring af 2 mom. 3 § Tryck-
frihets-Förordningen, der straffbestämmelsen föreslås till böter,
från och med 33 R:dr 16 skillingar till och med 333 B:dr 16
skillingar, nemligen Banco. Jag kan väl föreställa mig, att bi¬
behållandet af Banco-myntet härleder sig från den gamla eller
nuvarande redactionen af nämnde Grundlag; men då Banco-
myntet numera är aflyst, synes mig besynnerligt, att det oaktadt
bibehålla det uti en till ändring föreslagen lagparagraf, hvarför
jag anser förslaget i denna del böra till Utskottet få återgå.
Doctor Lindgren: Jag kan ej understödja den siste värde
talarens yrkande af återremiss. Skälet till bibehållandet af Banco-
mynts-bestämmelsen uti den ifrågavarande §:n har den värde ta¬
laren ganska riktigt angifvit; men han har förbisett, att i flera
andra §§ af Tryckfrihets-Förordningen förekomma i Bauco-mynt
utsatta bötesbestämmelser, såsom t. ex. af 100 R:dr i 2 mom.
af 4 §:n. Skulle sålunda en ändring företagas i det syfte den
värde talaren förordat, måste denna omfatta flera §§ än den af
honom ifrågasatta, en ändring, som likväl icke skulle kunna vara
på sin plats i en Förordning, som är daterad den 16 Juli 1812,
då Riksmynt ännu icke fanns.
Sedan Domprosten Sundberg härefter förklarat sig, med an¬
ledning af hvad den siste talaren nu yttrat, afstå från sitt yr¬
kande å återremiss, blef Constitutions-Utskottets berörda förslag,
uppå derom gjord proposition, antaget att hvila till grundlags¬
enlig behandling vid nästa riksdag.
§ 3.
Föredrogs ånyo Utdrag, Nlis 410 och 411, af Högloft.
Ridderslcapet och Adelns Protokoll för den 17 och 18 inneva¬
rande månad, innehållande bland annat inbjudning till de öfriga
Riks-Stånden att biträda Ridderskapet och Adelns beslut i af¬
seende på §§ 6, 13, 30, 38, 68, 78, 143, 172, 184 och 293 i
Serskilda Utskottets Förslag till Sjölag.
Denna inbjudning företogs till afgörande serskildt för hvarje
§, som den afsåge, och då nu inbjudningen, rörande 6:te §:n,
föredrogs, yttrade
Doctor Säre: Ridderskapet och Adelns ifrågavarande in¬
bjudning omfattar hufvudsakligen mindre redactionsförändringar,
hvaribland äfven må räknas den nu föredragna, enligt hvilken
ordet: “meningarna*' i 6 §:n skulle utbytas mot ordet: “rösterna*'.
Ändringen är således icke serdeles vigtig; men nekas kan emed-
332
Den 29 September.
lertid icke, att det föreslagna uttrycket är exactare än Utskottets.
Jag vågar derför föreslå antagande af inbjudningen i denna del,
liksom äfven, för undvikande af splittring, i afseende å andra
§§, der inbjudningen redan är af Bonde-Ståndet antagen och
afser mindre ändring i sak, än endast i uttryck.
Vidare begärde ej någon ordet; hvarefter inbjudningen blef
i afseende å denna g antagen.
§ 13.
Doctor Säve åberopade hvad han nyss yttrat, hvarefter in¬
bjudningen blef af Ståndet antagen.
§ 30.
Domprosten Sundberg erinrade, att, om äfven den af Rid-
derskapet och Adeln föreslagna ändring icke saknade skäl, borde
likväl, om den här företoges, densamma äfven sträcka sig till
78 §, der samma uttryck, nemligen '‘sön- och helgedagar", som
man här ansett böra ändras, förekomme; men då detta sednare
nu icke kunde ske, ansåg Domprosten Ståndet böra vidblifva sitt
beslut i afseende å denna 30 §, rörande hvilken dessutom 3:ne
Riks-Stånd redan fattat sammanstämmande beslut.
Som, enligt hvad nu, genom meddelade Protokolls-Utdrag, upp¬
lystes, 3:ne Riks-Stånd stadnat i sammanstämmande beslut an¬
gående denna 30 §, ansåg Ståndet ifrågavarande inbjudning i
denna del icke erfordra annan åtgärd än att läqgas till hand¬
lingarna.
§ 38.
Domprosten Sundberg begärde härvid ordet och yttrade:
I afseende å denna 38 §, som är bifallen af Preste- och
Bonde-Stånden, men återremitterad af Borgare-Ståndet, är så¬
lunda Preste-Ståndet af Riks-Ståndens beslut oförhindradt att
antaga, om det så pröfvar skäligt, denna inbjudning, hvilket jag
ock för min del tillstyrker. Sista momentet af denna § må
gerna kunna utgå, enär det är i sig sjelft klart, och sålunda
öfverflödigt, att det står i lagen, att afgifven sjöförklaring icke
utgör hinder för motbevisuiugs åstadkommande.
Inbjudningen blef i afseende å denna § af Ståndet antagen.
§ 38.
Doctor Säve, som på begäran erhöll ordet, yttrade: Äfven
här är endast fråga om en obetydlig redactions-förändring. Man
kan väl säga, att ordet “skäligt här är öfverflödigt, hvarföre och
Den 29 September.
333
sedan Bonde-Ståndet antagit inbjudningen, jag tillstyrker, att
Preste-Ståndet må göra detsamma, då sålunda tre Stånds beslut
blefve sammanstämmande, och man kom nu ifrån att om en
sådan obetydlighet rösta i förstärkt Utskott.
I afseende å denna § blef inbjudningen af Ståndet antagen.
§ 7 8.
Domprosten Sundberg yttrade: Då hvarje lagligt aftal måste
vara “bindande*, anser jag nämnda epithet till ordet aftal gerna
kunna utgå och sålunda Bidderskapet och Adelns inbjudning
antagas. Bonde-Ståndet har ock redan antagit inbjudningen, så
att, om Preste-Ståndet gör detsamma, blifva tre Stånds beslut i
denna del sammanstämmande.
Inbjudningen i afseende å 78 § antogs.
§ 1*3.
Domprosten Sundberg, som härvid begärde ordet, yttrade:
I 6:te momentet af 143 § har Utskottet ansett sig böra tillägga:
“Sistnämnda kostnad utgår och beräknas äfven till förmån för,
eller efter den, som i fartygets tjenst blifvit, i följd af arbete
vid gemensamt haveri, skadad eller ljutit döden/' Det är detta
tillägg Bidderskapet och Adeln beslutat borttaga; men då i
Protokolls-Utdraget icke något skäl dertill anföres och jag så¬
lunda saknar all ledning för mitt bedömande af en sådan åt¬
gärd, tillstyrker jag, för min dej, att tillägget får stå qvar, så¬
som, enligt min åsigt, öfverensstämmande med billighet och rätt¬
visa, och att följaktligen Ståndet, med vidblifvande af sitt beslut,
afslår denna inbjudning, i hvilket beslut Bonde-Ståndet ock re¬
dan stadnat.
Vidare begärde icke någon ordet ; hvarefter Ståndet, i en¬
lighet med derom vederbörligen gjord proposition, förklarade sig,
med afslag å inbjudningen, vidhålla sitt, rörande § 143, fattade
beslut.
§ I72-
På tillstyrkan af Doctor Säve, antog Ståndet inbjudningen i
afseende å denna §.
§ 134-
Inbjudningen antogs.
§ 293.
Inbjudningen antogs.
334
Deu 29 September.
Riks-Archivarien Nordström ville hafva till Protokollet an¬
tecknadt, att han, som med vederbörlig permission varit från¬
varande, då Serskilda Utskottets Förslag till ny Sjölag till af¬
görande i Ståndet förevar, sålunda icke deltagit i öfverläggnin-
garne och besluten derom.
§ 4.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
155, i anledning af väckt motion, angående förändring i vilko-
ren för ett till förbättring och utvidgning af Helsingborgs
hamn beviljadt lån.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
156, i anledning af väckt motion om förändring i vilkoren för
det vid sistförtlutna riksdag beviljade lån för anläggning af jern¬
väg från Borås till Herrljunga.
§ 6.
Föredrogs ånyo Sammmansatla Stats- samt Allmänna Bcsvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 44, i fråga om upphö¬
rande af de sa kallade Apotheks-Privilegierna och om beredande
af ersättning åt nuvarande innehafvare deraf,
Prosten .Sondén, som härvid begärde ordet, yttrade: Så vidt
jag kan minnas, är denna fråga, i följd af behandlingen af en
min motion, som till en del berörde samma ämne, vid denna
riksdag af Rikets Ständer redan afgjord, så att Utskottets långa
resonnernent synes mig temligen öfverflödigt. Emedlertid vill
jag begagna tillfället att lemna upplysning om hvad ett Apothe-
kare-Privilegium kan vara värdt. Jag har här nu i min hand
ett bref, som meddelar, att en köpare af ett sådant uti en små¬
stad derför erlagt 30,000 R:dr, under det han för lagret betalt
endast 4,500 R:dr. Dessutom må anmärkas, att han för gården
betalt 27,000 R:dr, till hvilken höjd priset förmodligen stigit
äfven i följd deraf, att Apotheket var der förlagdt. Man finner
sålunda, att allmänheten måste få betala sina medikamenter rätt
dyrt, när man kan för blotta rättigheten att sälja dem betala
6 å 7 gånger mer än hela lagret är värdt. Jag har velat lemna
denna upplysning, för att dermed recommendera frågan för fram¬
tiden.
På härefter gjord proposition blef detta Betänkande af
Ståndet bifallet.
Den 29 September.
335
§ 7.
Föredrogs ånyo Sammansatta /Stats- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 45, med anledning af Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut, beträffande Utlåtandet N:o 40, i
fråga om skjutsningsbesvärets ordnande.
Härvid förekom Utskottets sid. 7 gjorda inbjudning.
Doctor Landgren, sora härvid begärde ordet, yttrade: Det
lärer väl vara klart, att, sedan tre Stånd beslutat skjutslegans
förhöjning, Preste-Ståndets afslag derå skall, i händelse af vo¬
tering i förstärkt Utskott, ingenting betyda. Jag önskar derför,
att Preste-Ståndet ville antaga inbjudningen, att förena sig med
Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet i fråga om skjuts¬
legans belopp, hvarigenom sålunda den saken vore afgjord och
man undvikit en votering i förstärkt Utskott, der, såsom man
väl kan förutse, Preste-Ståndets beslut ej kan komma att vinna
något afseende.
Dom-Prosten Sundberg: Det är visserligen sannt, att inbjud¬
ningens antagande vore en mycket enkel utväg att komma ifrån
denna fråga, men huruvida det vore rimligt för Ståndet att be¬
gagna sig af den utvägen, är en annan sak. Vi böra väl erinra
oss, att Preste-Ståndet efter mogen öfverläggning och på goda
grunder afslagit motionerna om förhöjning i nu stadgade skjuts¬
lega, och då synes det mig icke vara Ståndet rätt värdigt att,
utan alla andra skäl än blott för att undvika en votering, annul¬
lera sitt eget beslut. Jag måste följaktligen tillstyrka, att Stån¬
det vidblir sitt beslut och godkänner voterings-propositionen. Hvad
utgång voteringen i förstärkt Utskott kan få, kunna vi nu icke
känna.
Prosten Sondén: Huruvida den utvägen att låta en sak gå
till förstärkt Utskott, är den visast valda, lemnar jag derhän.
Utgången der kan bero på en tillfällighet; det behöfs blott att
en ledamot en stund behöfver gå bort och en Suppleant inträda,
för att beslutet skall utfälla annorlunda än annars blifvit fället.
Mig tyckes det vara en Representants pligt att, så vidt hau kan,
söka motarbeta beträdandet af den utvägen. När nu tre Stånd
hafva beslutat förhöjning i skjutslegan och Preste-Ståndet står
ensamt om sitt temligen hastigt beslutade afslag, tyckes mig skäl
vara att antaga inbjudningen och derigenom undvika en votering,
hvars utgång man bör kunna förutse. Man bör ock kunna hop¬
pas, att Ridderskapet och Adeln antager inbjudningen, att törena
sig med Borgare- och Bonde-Stånden om det förbehåll för skjuts¬
legans förhöjning, som ligger i orden: “och entreprenader ej på
annat sätt kunde åvägabringas11. Slår detta hopp fel, får man väl
336
Den 29 September.
votera derom, och som vi ännu icke känna Adelns beslut i af¬
seende å denna inbjudning, lära vi få godkänna den under lit. A)
framställda voterings-propositionen. Antager Preste-Ståndet den
till oss ställda inbjudningen, såsom jag tillstyrker, förfaller der¬
emot den voteriugs-proposition, som är upptagen sub litt. B).
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen gjorde proposition å antagande af
den ifrågavarande inbjudningen och blef denna proposition med
blandade Ja och Hej besvarad samt votering begärd, som derefter
försiggick öfver följande godkända voterings-proposition:
“Den som vill, att Ståndet skall antaga den ifrågavarande
inbjudningen, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Yinner Nej,
häfver Ståndet, med vidblifvande af sitt beslut, afslagit denna
inbjudning. “
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, vid rösternas
summering, hafva utfallit med 21 Ja mot 18 Maj, och hade Stån¬
det sålunda antagit merberörde inbjudning, och ansågs i följd
häraf voterings-propositionen under litt. B) hafva förfallit.
Voterings-propositionen under litt. A) godkändes.
Den å sidan 8 förekommande anmälan lades till handlin¬
garna, och godkändes Utskottets vid slutet af detta Memorial fram¬
ställda förslag till voterings-proposition.
§ 8.
Pöredrogs ånyo Banco-TJtshottets Utlåtande N:o 57, i anled¬
ning af väckt motion om inhemtande af upplysning, huruvida
stadgandet i 6 § af Banco-B.eglementet, angående årlig invente¬
ring i Bankens kassor, blifvit iakttaget.
Bifölls.
§ 9-
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 58, angående
ersättning till Consuln L. W. Olde för kostnader i och för prof
å ett af honom uppfunnet sedelpapper.
Bifölls.
§ io.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 59, angående
föreskrifterna i 7:de Artikeln af Banco-Reglementet.
Bifölls.
§ 11
Den 29 September.
337
§ 11.
Föredrogs ånyo Råneo-Utskottets Utlåtande N:o 60, i anled¬
ning af ett utaf f. Bryggaren N. Boberg och f. Kryddkramhand-
laren J. C. Nording gjordt ackordsanbud.
Bifölls.
§ 12.
Föredrogs ånyo Banco-Utshottets Memorial N:o 61, med för¬
slag till ändring af åtskilliga föreskrifter i 4:de Artikeln af Banco-
Reglementet.
Härvid förekommo:
Punkterna 1 och 2. Biföllos.
Punkten 3. Bifölls, med erinran allenast om rättelse af det
tryckfel, hvarigenom å sidan 8, raden 8 nedifrån, ordet “Låne¬
kontor“ i ll:te momentet influtit i stället för “Lånekontors“.
Punkterna 4, 5, 6 och 7. Biföllos.
Punkten 8. Bifölls, utan annan ändring än att, uppå derom
af Doctor Nordlund gjord framställning, efter det i momentet
2 å raden 3 nedifrån förekommande ordet “fordringar^ tillädes
orden t “i afseende på hvilka blifvit af Rikets Ständers serskildt
föreskrifvet“.
Punkterna 9 till och med 23 Biföllos.
§ 13.
Föredrogs ånyo Lag-Utslcottets Betänkande N:o 57, i an¬
ledning af motion om förändring af Kongl. Förordningen, angående
vissa föreskrifter till Kyrkotuktens uppehållande, den 4 Maj 1855.
Lades 2\dra gängen på bordet.
§ 14.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o 58, i anled¬
ning af väckt motion om upphörande af den ännu gällande un¬
dantagslagstiftning i afseende å brott, begångna af de vid IJniver-
siteterna studerande.
Lades 2:dra gängen på bordet.
Höge. Preste-St. Fröt. 1863. 6:te Pandet.
22
838
Den 29 September.
§ 15.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 59, i anled¬
ning af motioner om dels upphäfvande, dels ook inskränkning af
rättigheten att börda jord å landet, så ock att lösa frälseskatte-
jord samt frälseränta.
Lades 2:dra gången pä bordet.
§ 16.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 60, i an¬
ledning af väckt motion om ändring af Kongl. Förordnin¬
gen, angående städsel och lego af jord på landet, den 13 Juni
1800.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 17.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 61, i anledning
af motion om ändring i nu gällande föreskrifter, angående anmä¬
lan af missnöje emot sådane domstols i invändningsfrågor med¬
delade beslut, hvaremot klagan icke får annorledes än i samman¬
hang med hufvudsaken fullföljas.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 18-
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 62, i anled¬
ning af motioner om ändring i Kongl. Förordningen, angående
inteckning i fast egendom, den 13 Juli 1818.
Lades 2:dra gången på bordet
§ 19-
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 63, i anled¬
ning af motion om ändring i 4 Gap. 2 § Jorda-Balken.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 20.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets Memorial N:o 64,
i anledning af återremiss af Utskottets Utlåtande N:o 38, öfver
motioner om ändring af 12 Cap. 2 § Rättegångs-Balken.
Den 29 September.
339
§ 21.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets Memorial N:o 65,
i anledning af återremiss af Utskottets Utlåtande N:o 44, öfver
motion, angående tillåtelse för enskilda att anställa serskild prest¬
man för gudstjenstens upprätthållande i orter, aflägsna från för¬
samlingens kyrka.
§ 22.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets Memorial N:o 66,
i anledning af återremiss af Utskottets Utlåtande N:o 47, öfver
motioner, angående dels inrättande af en Hofrätt i Hernösand,
dels ock Svea och Götha Hofrätters fördelning i flera mindre
Hof rätter.
§ 23.
Föredrogs ånyo Sammansatta !mg- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande H:o 22, i anledning af väckt
motion om förändrade föreskrifter i afseende på tiden, hvarifrån
utfärdade allmänna författningar skola vara gällande.
Lades 2:dra gången pä bordet.
§ 24.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 23, i anledning af väckta
motioner om förändring af föreskrifterna, angående tjenstemanna-
eder och läkares edsförpligtelse.
Lades 2:dra gängen på bordet.
§ 25.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 24, i anledning af väckta
motioner om ordnande af lekmannaverksamheten inom kyrkan.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 26.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 25, i anledning af väckta
340
Den 29 September
motioner om förändrad röstberäkningsgrund vid prestval samt till¬
sättande af klockare, orgelnister och folkskolelärare.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 27.
Föredrogs ånyo Sammansätta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 26, i anledning af väckt mo¬
tion om rättighet för församlingen i consistoriella pastorat och
socellanier att begära fjerde profpredikant.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 28.
Föredrogs ånyo Sammansätta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 27, i anledning af väckta
motioner om afskaflände af prest- och pastoral-examen inför Con-
sistorierna, m. m.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 29.
Föredrogs Utdrag, N:o 456, af Hederv. B onde-Ståndets Proto¬
koll den 28 dennes, innehållande, utom annat, inbjudning till de
öfriga Biks-Stånden att förena sig i Bonde-Ståndets rörande 5:te
punkten i Stats-Utskottets Utlåtande JST:o 153, angående regle¬
ringen af utgifterna under Riks-Statens nionde Hufvudtitel, fat¬
tade beslut
Preste-Ståndet fann ej skäl att denna inbjudning antaga,
utan lade, med vidblifvande af sitt i frågan fattade beslut, för¬
berörda Protokolls-Utdrag till handlingarna.
§ 30.
Förediogs Utdrag, N:o 417, af Högloft. Ridder skåpet och Adelns
Protokoll den 28 dennes, med inbjudning till de öfriga Riks-
Stånden att biträda Ridderskapet och Adelns rörande 69:de punk¬
ten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 153, angående regleringen
under Riks-Statens nionde Hufvudtitel, fattade beslut.
Doctor Lindgren begärde härvid ordet och yttrade: Ehuru
jag såsom motionär gerna skulle se, att Enkefru Theorell kunde
få pension till det belopp, som jag sjelf föreslagit och Ridderska¬
pet och Adeln beviljat, anser jag mig likväl icke nu kunna till¬
styrka antagande af denna inbjudning. På Utskotts-Afdelningen,
Oen 29 September.
341
sorn väl ansåg pension böra beviljas Enkefru Theorell, nedsattes
likväl det föreslagna pensionsbeloppet till 700 lt:dr. I Utskot¬
tets Plenum, der jag var närvarande då denna fråga förekom,
yrkade jag den utaf Afdelningen föreslagna pensionens förhöjning
till 1000 R:dr. Derutöfver vågade jag icke sträcka mitt försök
till ändring af Afdelningens förslag. Emedlertid blef mitt yrkande
af Utskottet bifallet, och hvad Utskottet på grund deraf tillstyrkt
har, såsom kändt är, om ej ännu på officiel väg Ståndet medde-
ladt, blifvit af tre Riks-Stånd godkändt och utgör sålunda nu
Rikets Ständers beslut. Under sådant förhållande dristar jag mig
ej tillstyrka antagande af denna inbjudning.
Vidare yttrade sig ej någon, och fann Preste-Ståndet ej skäl
att denna inbjudning antaga, utan vidblef sitt i frågan fattade
beslut och lade Protokolls-Utdraget till handlingarna.
§ 31.
Upplästes och ladén till handlingarna från de respektive Med-
Stånden inkomna Protokolls-Utdrag, nemligen från Vällofl. Bor¬
gare-Ståndet, jNt:o 425, och från Hederv. Bonde-Ståndet, N:is 450
—453 och 455.
Ståndet åtskildes kl. j 8 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. H. Almgvist.
342
Den 30 Sept,ernber
Den 30 September.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1
Justerades Protokollet för den 26:te innevarande månad
förmiddagen.
§ 2.
I enlighet med Ståndets den 28 dennes fattade beslut, före¬
togs nu val af Ledamöter och Suppleanter i Förstärkt Banco-
(jtskott, och befunnos, efter valsedlarnas öppnande och rösternas
summering, till Ledamöter i sagde Förstärkta Utskott vara ut¬
sedde :
Biskop Ruttman,
Biskop Björck,
Pastor Primarius Doctor Fallenius,
Doctor Lindgren,
Doctor Schram,
Prosten Sondén,
Doctor Rundgren,
Contracts-Prosten Janzon,
Doctor Carlander,
Doctor Collén,
Doctor Säve,
Doctor Thyselius,
Domprosten Björling,
Contracts-Prosten Tegnér,
Prosten Lundholm,
Domprosten Sundberg,
Doctor Falck,
Doctor Ternström,
Prosten Ljunggren,
Doctor Arrhenius och
Doctor Malmstedt; samt
till Suppleanter att i följande ordning inträda:
Doctor Petrelli,
Prosten Mellgvist,
Doctor Söderberg,
Prosten Rabe,
Prosten Bergvall och
Professor Selander.
Den 30 September.
343
8 3.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 57, i an¬
ledning af motion om förändring af Kongl. Förordningen, an¬
gående vissa föreskrifter till kyrkotuktens uppehållande, den
4 Maj 1855.
Doctor Schram begärde ordet och yttrade: I ofverläggnin-
garna inom Utskottet öfver denna så vigtiga, rent kyrkliga fråga
har jag deltagit och der med min röst motsatt mig det af plu-
raliteten fattade beslutet. Såsom hemrest, på erhållen permis¬
sion, vid justeringen var jag ej i tillfälle att deremot inlägga
vid Betänkandet min utförligare protest, hvadan åt motionären,
Doctor Forssell, som är hindrad att i dag här närvara, upp¬
drogs att mig, såsom i hufvudsaken instämmande med honom i
den reservation, hvilken här finnes Betänkandet vidfogad, låta
anteckna, hvarom ock reservationen vidare upplyser. Lika med
reservanten anser jag det slut och förslag, hvartill Utskotts-
pluraliteten kommit, vara alldeles uppenbart stridande emot
Riksdags-Ordningens 37:de §:s 2 mom. I den till behandling
remitterade motionen ifrån detta Högv. Stånd, enär i densamma
äskades och föreslogs blott en, efter den nya brottmålslagstift-
ningen, lämpad förändring i 1855 ars Förordning om de brott,
å hvilka enskild skrift och aflösning följa bör, innan den straf¬
fade får den Hel. Nattvarden åtnjuta, saknade Utskottet hvarje
den ringaste grundlagliga rättighet, att, med framläggande af ett
alldeles nytt, men af motionen icke påkalladt, förslag till abso¬
lution för brottslingar inom Svenska kyrkan, helt och hållet
upphäfva alla de hittills gällande föreskrifterna om sättet och
formen för undergående af enskild skrift och aflösning, samt i
sammanhang dermed likaledes upphäfva och utplåna hela det
10:de Capitlet i vår Kyrko-Handbok, sådant detsamma, på Rikets
Ständers tillstyrkan, af Kongl. Maj:t den 26 October 1860 blifvit
till begagnande anbefalldt. Till ett så djupt i Kyrkans tukt
ingripande och upplösande förslag hade Utskottet emedlertid ej
den ringaste, giltiga anledning. En grundlagsöfverträdelse är
således, efter mitt begrepp härom, af Utskotts-pluraliteten genom
detta beslut begången. I hufvudsaken torde jag i öfrigt inför
detta Högv. Stånd icke behöfva utförligare ådagalägga hvarken
obefogenheten eller den praktiska odugligheten och sedliga vådan
af detta Utskottets omogna försök til) lagstiftning om kyrkotukten,
hvarigenom absolutionen eller återupptagandet i församlingens
gemenskap af dem. som derifrån uteslutit sig sjelfva dermed,
att de gjort sig skyldiga till straff för de brott, hvilka Utskottet
i sitt förslag uppräknat, med uteslutande dock af några andra,
som i 1855 års Förordning derjemte äro upptagna, t. ex. för
lönskaläge, härefter skulle verkställas endast med ett privat¬
samtal emellan Kyrkoherden och den straffade om dennes själs
344
Den 30 September.
bästa, och, der Kyrkoherden funne sig hunna Nattvardens bruk
honom tillstädja, sådant hos Kyrko-Rådet anmäla. På grund
således af alla de vidare skäl häremot, som Doctor Forssell i
sin reservation har anfört och hvarom det Högv. Ståndets leda¬
möter redan tagit kännedom, samt förnämligast derföre, att cm
qvinnor, som i lönskaläge framföda barn, all föreskrift härefter
skulle komma att för Presterskapet saknas, huru med dessas
kyrkotagning eller absolution härefter borde förfaras, då de ge¬
nom Utskottets lagförslag icke förbundes vidare att enskild skrift
och aflösning undergå och icke heller lära få kyrkotagas enligt
8 Cap. i Kyrko-Handboken, hemställer jag vördsamt, att det Högv.
Ståndet behagade, med enhälligt afslag å Utskottets förslag, för
sin del deremot gilla och antaga det af Utskotts-minoriteten an¬
tagna och i reservationen pag. 6 förekommande rätt praktiska
och kyrkligt behöfliga förslag till ändring af Kongl. Förordnin¬
gen den 4 Haj 1855, angående vissa föreskrifter till kyrko¬
tuktens uppehållande.
Häruti hördes flere af Ståndets ledamöter instämma.
Domprosten Björling: Angående denna fråga behöfver icke
mycket ordas, ty för den uppmärksamme betraktaren är klart,
att Lag-Utskot.tet i sitt förslag företagit sig att upphäfva den
handling, hvarigenom uppenbara brottslingar återupptagas i kyr¬
kans gemenskap, då genom Lag-Utskottets åtgärd hela kyrkotukten
kan anses vara upphäfd; och jag kan derföre ej förmoda, att
Högv. Ståndet kan bifalla Betänkandet. Man kan med skäl för¬
våna sig öfver, att Lag-Utskottet kan påstå, att det icke upp-
häft Förordningen af år 1855, eller den deri omnämnda enskilda
skriften och aflösningen, utan att det bibehållit den sednare
derigenom, att det ersatt den genom det i Betänkandet framlagda
förslaget om ett enskildt samtal emellan presten och den brotts¬
lige. Detta tillkännagifver en mycket stor obekantskap med
den enskilda skriftens egentliga betydelse. Utskottet säger nem¬
ligen i motiverna för sitt förslag: “Således återstå för nämnda
händelse endast två utvägar, antingen att helt och hållet upp¬
häfva 1855 års Förordning, eller ock att bringa densammas
stadgande i öfverensstämmelse med den förändrade brottmåls-
lagstiftningen. Men då ända ifrån Christendomens aldra äldsta tider
synnerlig vigt blifvit lagd på handliafvandet inom den christna
församlingen af en allvarsam kyrtotukt och densamma äfven
måste vara af största betydelse för det andliga lifvets väckande,
underhållande och utveckling, anser för sin del Utskottet det
vara mindre välbetänkt, att tillgripa den förra utvägen. “ Ut¬
skottet har likväl, tvärtemot detta resonnement, föreslagit upp-
häfvande af enskilda skriften, ty det af Utskottet förordade
“samtal“ innebär något helt annat än den förenämnda offentliga
handlingen. Den sednare innebär nemligen den, ända från
Den 30 September.
345
Christendomens aldra äldsta tider, brukliga plägseden, att försam¬
lingen, genom en offentelig handling, återupptager i sitt sköte
dem, som genom uppenbara brott uteslutit sig från dess gemen¬
skap. och förklarar dem, sedan de betygat sin ånger och bättring,
berättigade till ett. fritt åtnjutande af alla församlingens förmå¬
ner. Ej sällan händer nu, att denna offentliga handling behöfver
föregås af ett enskildt samtal med presten, för att denne måtte
kunna bedöma, huruvida den brottslige verkligen ångrar sin
synd eller icke; men detta är en själavårds-angelägenhet, som
är något helt annat än de! förr nämnda offentliga upptagandet
i kyrkans gemenskap, sorn genom den enskilda skriften och af-
lösningen åsyftas. Skulle Lag-TJtskottets förslag vinna bifall, så
har man verkligen på en gång utstrukit hela kyrkotukten inom
den Lutherska Kyrkan i Sverge, och en sådan åtgärd skulle,
utun tvifvel, föranleda den största oro och splittring. Jag måste
derföre på det lifligaste yrka afslag å Lag-Utskottets Betänkande.
Men onekligt är. att 1855 års Förordning om kyrkotuktens hand-
hafvande behöfver omarbetas, till följd af de förändringar, Miss-
gerningsbalken genom den nya strafflagen undergått. De nödiga
förändringarna uro iakttagna i den redaction af ofvannämnda
författning, om hvilken presterne i Lag-Utskottet öfverenskom-
mit, och som finnes framlagd i Doctor Forssells reservation;
och jag får derföre hemställa, att Högv. Ståndet, med afslag af
Betänkandet, måtte lemna sitt bifall till det af Doctor Forssell
i reservationen framställda förslag.
Doctor Säve och Prosten Lundholm instämde.
Biskop Björck: Hufvudsakligen instämmande med den före-
gånde talaren, vill jag endast nämna, att, enligt min tanke, Ut¬
skottet, vid denna frågas bedömande, sammanblandat tvänne olika
pastorala functioner hos presten, af hvilka den ena afser själa¬
sörjarens verksamhet i egenskap af egentlig själasörjare och den
andra hans åliggande att stå i spetsen för kyrkotoktens hand-
hafvaude. Til! den förstnämnda functionen hörer, att presten,
dels genom trägen och noggrann undervisning, dels genom all¬
varlig förmaning, söker afhålla den enskilde från ovärdig natt¬
vardsgång, och sålunda kan själavården sägas afse den enskildes
väl, då deremot kyrkotukten åsyftar icke blott den enskilda
brottslingens, utan mera direct hela församlingens bästa. Vid
kyrkotuktens upprätthållande står pastor, såsom församlingens
förste man, fjyov/nfvog, och sedan öfverheten med dom och
straff uteslutit brottslingen, så bör han icke ensamt af presten,
utan äfven af församlingen återupptagas i kyrkan, och derföre
passar bäst, att enligt 1855 års Författning delegerade af för¬
samlingens ledamöter äro dervid närvarande. Jag tillstyrker
bifall till det af Doctor Forssell framställda förslag.
346
Den 30 September.
Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt: Jag anser mig ieke
behöfva serskildt tillkännagifva, att min åsigt öfverensstämmer
med de föregående lalarnes, men har begärt ordet för att an¬
märka ett uti Doctor Forssells reservation förekommande tryck¬
fel, nemligen att på fjerde raden af förslaget står ordet “hordom",
hvilket bör vara “svordom".
Doctor Petrelli: Äfven jag begärde ordet, för att göra Stån¬
det uppmärksamt på det af föregående talaren anmärkta tryck¬
fel, hvarföre jag afstår från vidade yttrande och instämmer med
föregående talare i yrkandet, att Utskottets förslag måtte afslås
och det af Doctor Forssell framställda i stället antagas.
Doctor Sandberg: Utgången af denna motion visar, att det
under vissa tidpunkter är med våda förenadt att påyrka förbättrin¬
gar i gällande kyrkliga lagbestämmelser. Man framkallar deri¬
genom något helt annat än man önskar. I sådant afseende er¬
inrar jag mig, huruledes, sedan fråga blifvit väckt om vissa stad-
ganden för Sabbatens större helgd, man höll på att förlora äfven
de förut befintliga bestämmelserna. Man ville undanrödja vådan
af tvångsnattvardsgång och fick 11 Capitlet 2 § i Kyrkolagen
upphafdt. Jag instämmer med föregående talare i deras yrkan¬
den om bifall till det i Doctor Forssells reservation framställda
förslag, och beklagar, att skäligen torde kunna befaras, det Stån¬
dets beslut i denna fråga icke kommer att på lagstifningen hafva
något inflytande.
Doctor Ljungdahl, Contracts-Prosten Tegnér och Prosten
Hurén instämde.
Doctor Ternström: Hvad Lag-Utskottet och hvad reservan¬
ten, hvar för sig, föreslagit, står icke i contradictoriskt förhål¬
lande till hvartannat. Fastmer är reservantens förslag, som in¬
nehåller ett plus eller sufficiens, endast att anses såsom ett
complement till Lag-Utskottets, som innehåller ett minus, ett
non satis. Det ena behöfver derför icke utesluta eller upphäfva
det andra, helst sorn ingen samvetsgrann prestman lärer finnas,
som icke, äfven utan serskild gifven föreskrift, före den enskilda
skriften samtalar med den dertill dömde “om haus själs bästa“.
Det är för öfrigt blott i en mycket ringa mån jag kan instämma
uti reservantens yttrande i 3 punkten af hans reservation, an¬
gående församlingens deltagande i nycklarnas bruk och makt,
och aldraminst inser jag hvad hon såsom sådan har att skaffa
med den enskilda skriften och nflösningen, äfven om hennes
deltagande deri vore fullt bcrättigadt. Församlingen “tillsäges“
icke, att den eller den skall undergå enskild skrift, och när
detta skett, kungöres det icke för henne. Den som skall skrif¬
tas, kommer och går, och församlingen vet intet deraf, om hon
Den 30 September.
347
icke på enskild väg kommit till kännedom deraf. Men det sker
“å församlingens vägnar!“ Må vara! Men den absolverande pre-
sten och kyrkoboken äro dock de enda, som officielt känna för¬
hållandet ; och detta är långtifrån det som Christus menar i
Matth. 18: 17. Allt detta hindrar mig dock ej att lemna mitt
bifall till reservantens förslag.
Sedan discussionen härned förklarats slutad, yttrade 11. H.
Erkc-Riskopen och Talmannen: Under discussionen har blifvit
ifrågaställdt, huruvida Utskottets förevarande förslag vore grund-
lagsenligt. Ehuru jag medgifver, att med skäl kan sättas ifråga,
huruvida icke Utskottet här öfverskridit sin rätt att modifiera
och jemka de motioner, som komma under dess behandling, lik¬
väl och som Utskottets åtgörande icke bokstafligen är emot
Grundlagens ord stridande, anser jag mig icke böra vägra pro¬
position på bifall till det af Utskottet framställda förslag.
Uppå derom i vederbörlig ordning framställd proposition,
beslöt härefter Ståndet, att, med afslag å ifrågavarande Betän¬
kande, antaga det förslag, som i Doctor Forssells reservation,
sidan 6, blifvit framstäldt, med rättelse af deri på 4:de raden
förekommande ordet "hordom“ till “svordom".
Vice-Talmanen, Biskop Iniierstetlt, begärde härefter ordet
och yttrade: Då, enligt hvad jag förmodar, Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 57 ännu icke blifvit af de öfrige Riks-Stånden
behandladt, så och ehuru jag icke anser mig kunna hoppas
något gynnsamt resultat, vill jag likväl hemställa, att Högv. Preste-
Ståndet utfärdar en inbjudning till Med-Stånden att instämma
uti Preste-Ståndets i frågan fattade beslut.
Doctor Landgren: Ehuru jag i hufvudsaken fullkomligt öf-
verensstämmer med den föregående talaren och gillar det beslut,
hvari Ståndet stadnat, så hyser jag likväl mycken betänklighet
vid att ånyo till de öfriga Stånden i detta mål afsända en in¬
bjudning. då man känner, huru litet sympat.hi en sådan åtgärd i
samma mål rönte vid riksdagens början. Det bästa man kan
hafva att vänta är att den utan utfall lägges till handlingarna.
Må de öfriga Stånden besluta hvad de behaga, så anser jag
deras beslut, dock icke kunna hafva någon påföljd; emedan det
väl för Kongl. Maj:t lärer blifva en fullkomlig omöjlighet att
upphäfva Författningen af år 1855 om enskild skrift, innan något
formulär blifvit utarbetadt, efter hvilket qvinnor, som föda oäkta
barn, skola kyrkotagas. Ty om de respective Med-Ståudens
härvarande ledamöter än anse det likgiltigt, om en sådan barna¬
föderska kyrkotages eller ej; så lärer väl i alla fall Kongl. Maj:t
icke vara obekant dermed, att saken alldeles icke så betraktas
af den stora allmänheten, som utan tvifvel i kyrkotagningens
348
Den 30 September.
borttagande för fallna qvinnor, under det den för gifta qvinnor
står qvar, skulle se ett prof på tanklöshet eller religionsförakt.
Då jag, med kännedomen af tonen hos våra Med-Stånd, är viss,
att, trots all inbjudning, Utskottets förslag nog blir deras beslut,
så anser jag ingen annan åtgärd vara för Preste-Ståndet att
vidtaga än att, sedan frågan är hos Med-Stånden utagerad,
ingå till Kongl. Majit med en underdånig erinran om det af
mig nämnda förbiseendet, som gör beslutets verkställande omöjligt,
jemte en lika underdånig anhållan, att saken måtte få förblifva
in statu quo, lill dess den ånyo blifvit behandlad, helst af ett
blifvande Kyrkomöte, som egde att bringa Handboken i full öf¬
verensstämmelse med det allmänna beslut, som rörande kyrko¬
tukten kan komma att fattas.
På alla dessa skäl kan jag ej annat än afstyrka den före¬
slagna inbjudningen.
Dom-Prosten Björling: Äfven om utgången skulle blifva
sådan, som föregående talaren förutsatt, nemligen att de öfriga
Riks-Stånden skulle utan afseende lemna den af Vice-Talmannen
föreslagna inbjudningen, så anser jag likväl förenämnde inbjud¬
ning böra aflåtas, emedan uti denna vigtiga sak Preste-Ståndet
bör vidtaga alla de åtgärder, som på detsamma ankomma, för
att förhindra, det kyrkotukten ej måtte helt och hållet tillintet¬
göras genom de öfriga Ståndens bifall till Lag-Utskottets Be¬
tänkande.
Contracts-Prosten Eurén: Hufvudsakligen förekommen af
Dom-Prosten Björling, vill jag endast nämna, att jag finner den
föreslagna inbjudningen oberoende af frågans utgång i de öfriga
Stånden, hvarföre jag tillstyrker, att inbjudningen må utfärdas.
Skulle det sedermera befinnas, att Med-Stånden icke antagit in¬
bjudningen, utan bifallit Utskottets förslag, så må Ståndet sedan
besluta sig för huruvida den af Doctor Landgren föreslagna
skrifvelse bör till Kongl. Majit aflåtas.
Doctor Ternström instämde.
Doctor Sandberg: Jag instämmer med de begge siste talarne.
Emedan frågan är af stor vigt och då densamma, på sätt Doctor
Landgren antydt, skulle menligt inverka på folkets känsla, i
händelse Utskottets förslag af Rikets Ständer antoges, tillstyrker
jag, att inbjudningen må med det första afgå till Med-Stånden,
innan något beslut af dem fattas.
Doctor Collén instämde.
Efter härmed slutad discussion beslöt Preste-Ståndet, det
skulle de öfrige Riks-Stånden vördsamt och vänligen inbjudas
att uti Preste-Ståndets beslut, angående Lag-Utskottets ifråga¬
varande Betänkande, sig förena.
Den 30 September.
349
§ 4-
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 58, i anled¬
ning uf väckt motion om upphörande af den ännu gällande
undantags-lagstiftuingeu i afseende å brott, begångna af de vid
Universiteterna studerande.
Doctor Petrelli begärde ordet och yttrade: Det händer
understundom, att inom Utskotten emellan beslutens fattande och
deras justering en viss tid förflyter, hvadan de, sorn icke in¬
stämt i pluralitetens åsigter, icke alltid bli antecknade såsom
reservanter. Sådan är händelsen i afseende på det nu till af¬
görande föredragna Betänkande. När beslut fattades i denna
fråga, var en lärare vid Upsala Universitet, Grefve Hamilton,
närvarande och motsatte sig förslaget, deruti han biträddes af
mig och åtskilliga andra ledamöter, men vid en sedermera upp¬
kommen förhandling jemte dermed följande votering i frågan
blefvo vi besegrade af en majoritet, som hade till sitt bufvud-
sakliga syfte att införa likformighet i rättsförhandlingar. Denna
må medgifvas i allmänhet vara fördelaktig i (råga om domstols
förhandlingar, men deremot tala åtskilliga skäl för bibehållandet
af de Akademiska Consistoriernas disciplinära makt och myndig¬
het, deraf någon våda för sedlighet och borgerlig ordning inga¬
lunda är att befara. Till forsvar för motionen anfördes i Ut¬
skottet, att under nuvarande lagstiftning en part hade svårt att
få rättvisa, då saken rörde den Akademiska ungdomen. För¬
hållandet är dock icke sådant. Klart är väl, att Hector och
Consistorium Academicum lika väl som någon Rådstugurätt skipar
rättvisa i de mål, som dem tillkommer att handlägga och afgöra.
Dessutom bör icke lemnäs oanmärkt, att svårare brottmål icke
här äro i fråga. Ty skulle mot studenter förekomma klagomål
af svårare beskaffenhet, så ses af Kongl. Maj:ts Bref den 1
Mars 1750, att sådana frågor skola af allmän domstol upptagas.
Beträffande mindre förseelser eller oordningar af den Akademiska
ungdomen, har åklagaren att anmäla sådana hos Rector, som,
derest icke saken kan af honom summario processu afgöras,
remitterar densamma till Consistorium, öfver hvars beslut måls¬
egande har att besvära sig hos Canzleren och derefter hos
Kongl. Maj:t. och således alltid eger sin talan öppen. — Tages
deremot den disciplinära myndigheten bort från de Akademiska
Consistorierna, så fruktar jag, att sådant vore menligt för såväl
läroverken som de rättssökande, ty jag tror, att under närva¬
rande förhållanden det går fortare att fä ärendena afgjorda,
hvarförutan Rector och Consistorium vid frågornas bedömande
torde vara lika skickliga som de Underdomstolar, hvilka eljest
skulle pröfva desamma, isynnerhet som uti Consistorium Minus
alltid finnes någon medlem af den Juridiska Faculteten. Rå
350
Den 30 September.
grund af hvad jag sålunda anfört, yrkar jag afslag å Utskottets
hemställan.
Professor Ribbing: Då denna motion afser Universitets-för-
hållanden, anser jag för min skyldighet att i frågan uttala min
öfvertygelse och erfarenhet. Jag förnekar icke gagnet och nöd¬
vändigheten af den gamla Akademiska jurisdictionen för den
t)d, då densamma stadgades, och jag bestrider icke eller lämp¬
ligheten af det öfvergångsstadium, mellan den Akademiska juris-
dictionens fulla gällande och dess fullständiga borttagande, som
genom 1852 års Kongl. Bref infördes, utan anser detsamma
tvärtom hafva varit både välbetänkt och ändamålsenligt. Men
annat eller mer ett än öfvergångsstadium är det nuvarande förhål¬
landet dock icke, och jag anser, att utvecklingen i våra sam¬
hällsförhållanden äfven inom ifrågavarande gebiet numera kommit
derhän, att Universiteternas domsrätt, såvidt densamma här är i
fråga, kan utan skada upphöra. Så snart åter den kan upphöra,
lör den det enligt min åsigt ock. I och för sig d. v. s. under
förutsättning af samhällets normala tillstånd och utveckling inne¬
bär den nemligen, såsom hvarje undantags-lagstiftning, en orätt¬
visa, såvida nemligen som den upphäfver rättvisans uniforma
och, i vissa fall, äfven dess snabba skipande. Den kan då ej
heller medföra goda följder. — Såsom skäl för denna undantags¬
lagstiftning d. v. s. derföre, att vissa bland de mera bildade
eller i allmänhet, såsom man uttrycker det, bättre lottade bland
samhällets medlemmar skulle ega det privilegium, att antingen
stå under mildare lagar än de öfriga, eller också blott vilkorligt
vara underkastade de allmänna, har man vanligast anfört, att
de af den Akademiska ungdomen begångna förseelser i allmänhet
härrörde af obetänksamhet. Men är detta riktigt hvad beträffar
den Akademiska ungdomen, så torde det a fortiori gälla om lan¬
dets öfriga, mindre bildade ungdom, som icke eger det hjelp¬
medel för tidigare utveckling af eftertanke, hvilken bildningen
rimligen bör medföra. Vidare: att den disciplinära bestraff¬
ningen innebure mindre fara för den bestraffades framtid, som
deremot genom ett laga straff lätt kunde blifva förstörd. Jag
vill ej neka, att sist anförda följd af ett undergånget straff kan
inträffa, lika litet, som atr, exempel kunna anföras på, att sådana,
som begått brott eller förseelser, för hvilka de undgått lagliga
straff, sedan blifvit dugligt folk, och att sådant kunde varit
osäkert, om de träffats af den straffet åtföljande vanäran. Men
jag frågar äfven här, om ej aldeles detsamma gäller äfven om
annan ungdom än den Akademiska. Slutligen har man jemväl
åberopat vigten af att bibehålla ett paternelt förhållande emellan
Universitetets lärare och den Akademiska ungdomen; men om
detta är riktigt, månne icke äfven annan ungdom har lika behof
af ett paternelt förhållande? Korfligen taladt, anser jag, att
ifall lagen i dess stränghet icke borde på ungdom tillämpas,
Den 30 September.
351
utan en undantags-lagstiftuing vara gällande, denne då skulle
vara lika för ungdomen i allmänhet, men ieke för någon viss
klass deraf. Ett vigtigare skäl för nuvarande undantags-lagstift-
ning i detta afseende ligger, jag medger det, deruti, att den
studerande ynglingen, med anledning af sin samhällsställning, kan
sägas hafva mera att förlora, om han träffas af offentligt straff,
men härvid är å andra sidan att märka, att samme yngling
också genom laglydnad har jemförelsevis mera att vinna, dervid
dessutom den bildning, han varit i tillfälle att förvärfva, hör
vara honom en hjelp och en sporre till laglydnad. — Hvad åter
följderna angår af en undantags-lagstiftning i ifrågavarande fall, så
anser jag dessa för det första för den Akademiska ungdomen
sjelf ej vara goda; har nemligen samma lagstiftning på ungdomen
något inflytande, så kan detta blott vara det, att hos nämnda
ungdom inprägla öfvertygelse derom, att den kan begå förseelser
utan att träffas af samma ansvar, som i likartade fall skulle
drabba annan ungdom. Att påstå, det den Akademiska ungdomen
skulle blifva ostraffad för större brott eller att sådana, enligt
nu gällande författning anmälda för Rector, ej skulle förvisas
till domstol; vore, jag kan intyga det, fullkomligen falskt. Men
det finnes derjemte ordningsfel och polisförbrytelser af den
art, att afstyrande och näpst antingen måste ske genast eller
ock uteblifva, och då dessa förbrytelser ej synas nog stora, för
att det skulle löna mödan att underkasta sig de omgångar och
den tidsutdrägt, som enligt nu gällande Förordning fordras för
att få den skyldige lagligen tilltalad och näpst, blir, för det
andra, följden af samma författning, att en mängd förbrytelser
ostraffade och ohämnade af de studerande kunna begås, hvilka,
om ock i sig obetydliga, likväl äro tillräckligt betydliga för att
störa det samhälles trefnad, inom hvilket den studerande ung
domen vistas, hvilket sålunda i consequenserna medför en orätt¬
visa mot dess innevånare. För det tredje ändtligen verkar den
undantags-lagstiftning, som eger rum för den Akademiska ung¬
domen, och dennas på nyssnämnde sätt af samma lagstiftning
följande strafflöshet för ordnings- och polisförbrytelser skadligt
för ordning och trefnad derigenom, att dels hos de mindre bil¬
dade den opinion utbildar sig, att hvad studenter ostraffadt
kunna göra, också för alla andra är tillåtet, dels polismydighetens
bemödande och intresse för ordningens upprätthållande förlamas,
då den ej kan komma åt hvar och en skyldig.
Uttryckligen vill jag emellertid erinra, att jag endast för¬
ordar Utskottets ifrågavarande förslag, men ingalunda ett upp-
häfvande af den disciplinära myndigheten i allmänhet, såsom den
uti 1852 års Bref blifvit stadgad, hvars nytta och nödvändighet
jag fullkomligt medgifver, under det jag likväl påstår, att den¬
samma bör finnas bredvid lagen, icke i stället för lagen.
Prosten Westerlund instämde.
862
i) e n 80 Sep tein b er.
Doctor Carlander: Jag kunde inskränka mig till att in¬
stämma med den föregående talaren, som utförligt utvecklat de
skäl, hvilka tala för bifall till Utskottets förslag. För min del
vill jag endast tillägga, att jag anser principen om allas likstäl¬
lighet inför lagen vara af en alltför stor vigt, att densamma bör
vika för några undantag med afseende på den Akademiska ung¬
domen, för hvilken ett dylikt benefieium juris i öfrigt synes jem¬
förelsevis mindre behöfligt, då på denna ungdom med anledning
af dess högre bildning skäligen kan göras anspråk, att den skall
hafva större aktning för allmän rätt och ordning, än den obildade
ungdomen. Under discussionen har yttrats, att den Akademiska
ungdomen skulle genom offentliga straff hafva mera att förlora
än annan ungdom. Riktigheten af denna sats torde vara tvif¬
velaktig; åtminstone tror jag för min del, att motsatsen ofta in¬
träffar. Den Akademiska ungdomen bör dessutom genom sin upp¬
fostran och den bildning, som densamma förvärfvat, vara skyd¬
dad emot sådana förseelser, som, bestraffade enligt allmän lag,
skulle menligt inverka på framtiden. Jag hemställer således, att
Utskottets förslag måtte bifallas.
Professor Igardh • Jag beklagar, att uti denna fråga jag må¬
ste uttala en åsigt, stridande emot den, som yttrats af represen¬
tanten för Upsala Universitet. Om saken endast ses från syn¬
punkten af det besvär, som under närvarande förhållanden för¬
orsakas Rector och Consistorium, så kunde det vara skäl att ön¬
ska framgång åt Utskottets förslag. Men man måste äfven ef¬
terse, hvilka följder detta förslag, om detsamma antages, kunde
komma att hafva för den Akademiska ungdomen, denna ungdom,
på hvars vårdande och utveckling hela landets framtid så väsendt¬
ligen beror. Man har med det förhatliga ordet undantag s-lag stift¬
ning stämplat de för Universiteterna gällande bestämmelser, om
hvilka här är fråga. Man finnes icke undantags-lagstiftning öf¬
verallt i samhället ? Då detta Stånd i går -afton beslöt, att skjut¬
sen skulle betalas dyrare från Stockholm till Barkarby än från
Barkarby till Stockholm, var månne icke detta en undantagslag¬
stiftning? Att somiiga pastorater äro regala, andra cousistoriella,
att en del af medlemmarne i samhället äro valbara till repre¬
sentanter, andra icke, att Rik-Stånden hafva serskilda privile¬
gier, att olika lagar gälla för man och qvinna, antyda icke alla
dessa förhållanden undantags-lagstiftniugar? Ja!1 hvarthän man
vänder sig, skall man finna undantagslagar, och sådana mäste fin¬
nas i hvarje samhälle, som icke styres såsom en död machin, utan
består af lefvande varelser, sora vexla i oändlighet och fordra
olika vilkor för sitt välbefinnande. Således bör icke den omstän¬
digheten, att här är fråga om en undantagslagstiftning, anses såsom
ett skäl till densammas upphäfvande. Såsom ytterligare skäl förbifall
till Utskottets förslag har blifvit anförd den omgång och det besvär,
som förorsakas målsegande vid anhängiggörande af talan emot
någon
Den 30 September.
353
någon medlem af den Akademiska ungdomen. Men äro icke i
fråga om tvistemåls handläggning olika förhållanden äfven gäl¬
lande för stad och land. Pinnas icke i de större städerna polis¬
mästare, till hvilken den enskilda målsegaren i åtskilliga fall har
att vända sig förr än till domstolen,- och hvarför skulle då icke
det dermed likartade förhållande, som vid Universiteterna i fråga
om jurisdictionen är gällande, fortfarande få ega bestånd?
Utskottet säger i sina motiver, att “den Akademiska jurisdi¬
ctionen är mindre lämplig, enär de förhållanden, hvarunder denna
serskilda institution uppkommit, sedermera blifvit helt och hållet
förändrade och den således icke verkar välgörande “. Ilen Aka¬
demiska jurisdictionen, i hvad den för närvarande qvarstår,
verkar enligt min tanke förnämligast såsom en förlikningsdom¬
stol, och då sådana i allmänhet anses fördelaktiga, så finnes in¬
tet skäl att borttaga dem vid Akademierna. Der mera än annor¬
städes, är det af vigt att tillse, huru en förseelse rubriceras. Ett
pojkstreck kan benämnas ett brott, och om en student sparkar
in en dålig vägg, skulle detta kunna kallas inbrott. Det är Re-
ctors och Consistorii åliggande att vara medlare mellan hvad som
kallas sträng rättvisa och ögonblickets öfverilning; och säkert
skulle mången rask ynglings framtid varit för alltid förlorad, om
icke den Akademiska myndigheten haft makt att genom ett di¬
sciplinärt straff låta honom försona hvad han brutit. Om man nu
är så besvärad af detta förhållande vid Universitetet, hvarföre då
icke äfven yrka borttagandet af det undantagsförhållande, som
gäller i afseende på skolungdomen? Det är ju icke stor skillnad
på en skolgosse i högsta klassen och en ung student. Man for¬
drar icke detta, emedan det tydligt vore orimligt; och likväl
kunde det kanske ifrågasättas, om icke skolynglingen, som
vanligtvis är under uppsigt af fäder och målsmän, har mindre
frestelse än den från hemmet nyss utkomne studenten. Slutligen
bör jag fästa uppmärksamhet vid en omständighet, som synes
mig af serdeles vigt. Hvarför gäller ifrågavarande undantags¬
lagstiftning icke studeranden i och för sig, utan endast då han
vistas i Universitetsstaden ? Jo, tydligen derföre, att vissa egen¬
domliga förhållanden der förefinnas. Studenternas uppträdande i
corps förleder den enskilde studenten att tro sig bättre, ungdoms¬
blodet electriseras lätt och gnistan hoppar öfver från den ena till
den andra, och der ansvaret fördelas på många, begås lätteligen
förseelser, som eljest icke skulle komma i fråga. Derföre hafva
serskilda bestämmelser blifvit statuerade angående Universitetsstä¬
derna, hvarest en viss licentia studiosorum ansetts tillständig och
hvilken måste bibehållas, om man ej vill döda en önskvärd och
i sjelfva verket sällan öfversjudande ungdomsfriskhet hos våra
studenter.
Doctorerne Sundberg, Lindgren, Söderberg, Falch och Petrelli
instämde.
Woij v■ Presle-St Prof. 6:te Bandet, 23
354
Den 30 September.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, blef, uppå derom
i vederbörlig ordning framställd proposition, Utskottets ifrågava¬
rande förslag af Preste-Ståndet ajslaget.
§ 5-
Föredrogs ånyo Lag-Utslcottets Betänkande N:o 59, i anled¬
ning af motioner om dels upphäfvande, dels ock inskränkning af
rättigheten att börda jord å landet, så ock att lösa frälseskatte-
jord samt frälseränta.
Härvid förekommo:
Utskottets hemställan, sidorna 2 och 3, rörande Riksdagsfull¬
mäktige C. J. Svenséns, Nils Janssons och Anders Perssons motioner.
Bifölls.
Utskottets hemställan å sidan 4.
Doctor Schram: Jag har reserverat mig emot Utskottets åt¬
gärd, att tillstyrka hela börasrättighetens upphäfvande på landet,
och jag yrkar blott att få den inskränkt ifrån det alltförvida ut¬
rymme, som nu gällande lag deruti medgifver, i förhoppning, att
oek endast en sådan, mindre radikal lagförändring hos Kongl.
Maj:t varder godkänd och fastställd. Att den för långt utsträckta
rättigheten att börda jord på landet beklagligen i allmänhet fram¬
kallat mångahanda missbruk deraf samt med falskhet och svek
för vinnings skull anställda bördstvister, det är en oemotsäglig
erfarenhets sanning. Landtdomarne vitsorda ock nästan enhälligt
det ovärdiga förhållandet härmed, att nemligen sällan mer än en
af hundrade sådana rättegångar är i uppriktig afsigt företagen. En
till och med utom bördsrätten stående slägting till säljaren har
ofta, blott för att sedan låta muta sig till tystnad, anhängiggjort
sådana tvister, och enfaldiga köpare hafva, för nedläggandet af
dylika mål, då låtit förleda sig till ersättningar åt oförskämda
bördspretendenter, i kontanta penningar, jord eller skog. Ja, allde¬
les obefryndade personer, som af olika egennyttiga anledningar
stått efter sålda hemman eller hemmansdelar, hafva fördenskull
blott sökt rätt på någon inom de vidtutgrenade slägtlederna börds-
berättigad, ej sällan utblottad på alla slags penningetillgångar, och
i dennas namn, emot en lumpen kontant ersättning derför, hafva
främmande speculanter dock utfört bördstvisterna samt fått laga
dom, som tillagt dem jordlägenheter, från hvilka rätte och ärlige
köpare måst afgå och stå tillbaka för bördsrättens missbrukare.
Då jag likväl icke kan för min del medgifva denna bördsrättens
fullkomliga upphäfvande, enär, såsom ock en reservant inom Bonde-
Ståndet anfört, åtminstone i de norra orterna verklig kärlek till
fadrens ärfda jord skall vara den mest öfvervägande grunden för
Den 30 September.
355
bördsrättens begagnande, är jag deremot fullt öfvertygad om be-
hofvet af en inskränkning i de nuvarande alltför många börds-
männens antal. Redan vid sistlidne rikdag beslöto Ständerna för
deras del den förändring härutinnan, på sätt min reservation om-
förmäler, att bördsmän skulle vara säljarens endast barn och bröst-
arfvingar och, der de ej äro till, hans syskon och deras barn.
Det stora felet vid utskrifningen af detta Ständernas beslut till
Kongl. Maj:ts pröfning, att der då uteslötos säljarens föräldrar,
var också hufvudorsaken dertill, att Kongl. Maj:t den 21 Oktober
sistlidet år åt det lagförslaget vägrade sin nådiga sanction. För
att nu söka undvika detta hindret för nådig stadfästelse å ett för-
nyadt beslut af Ständerna i syftning att få den missbrukade börds-
rätten inskränkt, har jag trott Utskottet, med noggrannt iakttagande
af hvad Kongl. Maj:t sjelf anmärkte emot förra Riksdagens lag-
förändringsförslag, nu böra underställa Ständerna till bifall det
förslag, som min reservation innehåller, hvarenligt bördsmän skulle
vara säljarens barn och bröstarfvingar, så länge de till äro, och
sedan föräldrar. Yäl kan anmärkas häremot, att säljarens syskon
och deras barn då blefve från bördsrätten uteslutna; men det är
skedt i den lofliga afsigt, att, så vidt skäligt är, minska antalet
af dem, hvilkas lagliga rättighet till börd skulle kunna missbru¬
kas för tillintetgörande af ärligt uppgjorda jordköp, samt att allt¬
mera förebygga de desto menligare följderna af besittningens osä¬
kerhet för hemmansköpare på god tro ju flera bördsmännen få
vara. Jag anhåller derföre om Högv. Ståndets bifall till försla¬
get härom, sådant det lyder i min reservation, med afslag å Ut¬
skottets framsfällning och beslut härom.
Doctor Petrelli: Hufvudsakligen öfverensstämmande med den
föregående talaren, vill jag endast hemställa antagande af en så¬
dan förändring i den af Doctor Schram föreslagna formulering,
att orden “och syskon1' insättas efter ordet “föräldrar" i slutet
af förslagets första punkt.
Doctor Carlander: Utan att besvära med upprepande af alla
de motiver, som tala för Utskottets förslag i denna fråga, vill
jag endast erinra, att den gamla grunden för bördsrätten nu¬
mera är bortfallen, enär vidare icke är någon fråga om att con-
solidera slägterna, hvilket i forntiden möjligen kunde hafva nå¬
got skäl. På sätt en föregående talare omnämnt, äro knappt en
hundradedel af de bördstvister, som nu anhängiggöras, föranledda
af kärlek till fädernejorden, utan har deremot i de frågor af
denna beskaffenhet, om hvilka jag kommit i kännedom, kärleken
till penningen spelat egentliga rolen. Enligt min tanke kan
således, i afseende på bördsrättens upphäfvande, steget numera,
utan någon fara för samhällsbyggnaden, fullt uttagas, hvarföre
jag för min del bifaller Utskottets förslag.
356
Ben 30 September.
Dom-Prosten Sundberg: Då denna fråga sistlidne riksdag
förevar, yttrade jag mig emot förslaget om bördsrätteus upphö¬
rande, dervid grundande mig på den åsigt, som jag ännu hyser,
nemligen att bördsrätten icke är en så värdelös och obetydlig
institution, som Utskottet då ansåg och äfven nu anser. Enligt
min tanke, hvilar sammanhanget emellan fädernejorden och släg-
terna medelst bördsrätten på en vigtig statsekonomisk princip,
hvilken innebär en bestämd förnekelse af den atomism, som nu
vill göra sig gällande i samhällsläran och anses för höjden af
visdom. Hvad beträtfar föregående talarens yttrande, att någon
slägternas consolidering numera icke är af nöden, så tror jag,
att hehofvet af en dylik consolidering aldrig kan upphöra, derest
icke samhället skall förvandlas till ett blott aggregat af indivi¬
der, hvilka då icke mera kunna sägas utgöra ett folk.
Emellertid förnekar jag icke, att bördsrätten för närvarande
är för långt utsträckt och mycket missbrukad. För min del vill
jag således bifalla det af Doctor Schram i hans reservation fram¬
ställda förslag, med det tillägg, som af Doctor Petrelli blifvit
föreslaget.
Häruti instämde Doctor Bjorkman.
Dom-Prosten Björling: Yid förra riksdagen motsatte jag mig
bördsrättens upphäfvande, och äro de skäl, som föranledde mig
dertill, ännu för mig gällande. Instämmande med föregående
talaren, vill jag blott tillägga, att bördsrätten grundar sig på
kärleken till fädernejorden, och då denna hos oss ingalunda ännu
är utdöd, ligger deruti ett tillräckligt skäl att icke borttaga
bördsrätten. Visserligen hafva stora missbruk bedrifvits vid an¬
vändande af bördsrätten, och torde det derföre vara nödvändigt
att inskränka densamma. Med anledning häraf får jag tillstyrka
bifall till Doctor Schrams förslag, med det af Doctor Petrelli
förordade tillägg.
Doctor Carlander: Med anledning af en föregående talares
anmärkning emot mitt yttrande, att en slägternas consolidering
medelst bördsrätten numera icke behöfver ega rum, vill jag er¬
inra, att nämnde talare gifvit en något materiel uttydning åt
mitt uttryck, ty jag har icke förnekat vigten af en consolidering
i högre mening inom samhället derigenom, att jag ansett con¬
solidering af jord och penningar inom de serskilda slägterua
vara obehöflig. Utan tvifvel vore det klent bestäldt med ett
samhälle, som endast beflitade sig om en consolidering af sist¬
nämnda beskaffenhet.
Discussionen törklarades härmed slutad, hvarefter, uppå
derom i vederbörlig ordning framställd proposition, Preste-Ståndet,
med afslag å Utskottets ifrågavarande hemställan, för sin del an¬
Den 30 September.
357
tog det förslag, sorn i Doctor Schrams reservation blifvit fram-
stäldt, likväl med den ändring, att efter ordet “föräldrar** å
stadgandets 2:dra rad tillädes orden “och syskon*1; äfvensom
Ståndet lemnade sitt bifall till den förklaring, som samma re¬
servant, sidan 6, föreslagit böra vid ifrågavarande stadgande
meddelas.
Yttrandet vid Betänkandets slut, rörande en del af Riks-
dagsfullmäktigen Anders Perssons motion, godkändes.
§ 6.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 60, i an¬
ledning af vackt motion om ändring af Kongl. Förordningen,
angående städsel och lego af jord på landet, af den 13 Juni
1800.
Bifölls.
§ 7.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande Nio 61, i an¬
ledning af motion om ändring i nu gällande föreskrifter,
angående anmälan af missnöje emot sådana domstols i invänd-
ningsfrågor meddelade beslut, hvaremot klagan icke får annor¬
ledes, än i sammanhang med hufvudsaken, fullföljas.
Bifölls.
§ 8.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 62, i anled¬
ning af motioner om ändring i Kongl. Förordningen, angående
inteckning i fast egendom, den 13 Juli 1818.
Bifölls.
§ 9-
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 63, i anled¬
ning af motion om ändring i 4 Cap. 2 § Jorda-Balken.
Bifölls.
§ io.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 22, i anledning af väckt
motion om förändrade föreskrifter i afseende på tiden, hvarifrån
utfärdade allmänna författningar skola vara gällande.
Doctor Sandberg begärde ordet och yttrade: Visserligen har
jag icke något emot att bifalla Utskottets föreliggande förslag,
men det synes mig, som skulle det för allmogens skull hafva
\
358
Den 30 September.
varit lämpligt, att bestämmelser blifvit gjorda derom, att i slutet
af hvarje författning borde intagas ett moment, deruti omnämndes
den dag, från hvilken författningen skall gälla till efterrättelse.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 11-
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande Nio 23, i anledning af väckta
motioner om förändring af föreskrifterna, angående tjenstemanna-
eder och läkares edsförpligtelse.
Dom-Prosten Kjörling begärde ordet och yttrade: Mig synes
något ovanligt, att uti en skrifvelse till Kongl. Maj:t skola på¬
pekas de åsigter, som finnas framlagda i ett Utskotts Betän¬
kande, utan borde väl de åsigter, som åberopas, införas i sjelfva
skrifvelsen. Derföre torde en återremiss vara behöflig för en
bättre formulering af förslaget.
Doctor Ljungdahl: Föregående talaren har väl riktigt an¬
märkt, att uti en skrifvelse till Kongl. Maj:t icke bör hänvisas
till ett Utskotts Betänkande, men Sammansatta Lag- och Ekonomi-
Utskottets mening är här tydligen den, att uti den af Utskottet
föreslagna skrifvelsen till Kongl. Majit skulle åberopas enahanda
åsigter, som de, hvilka i Utskottets Betänkande framställas,
hvadan jag tror, att Utskottets förslag kan bifallas, om det i
öfrigt anses riktigt. Yid frågans behandling i Utskottet, har jag
för min del ansett skrifvelsen onödig, då en likartad skrifvelse
förut ingått 1854, och man vet, att saken ingalunda blifvit af
Kongl Majit undanskjuten. Men skulle Ståndet anse skrifvelsen
behöflig, så lärer Utskottets hemställan i dess närvarande skick
böra bifallas.
Efter härmed slutad discussion, och sedan Dom-Prosten
Björling förklarat sig afstå från sitt framställda yrkande om åter¬
remiss, blef Betänkandet af Ståndet bifallet.
§ 12.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande Nio 24, i anledning af väckta
motioner om ordnande af lekmanna-verksamheten inom kyrkan.
Härvid förekommo:
Utskottets hemställan å sidan 9.
Contracts-Prosten Janzon begärde ordet och yttrade: Då jag
icke kan anföra andra eller kraftigare skäl än de, som inne¬
Den 30 September. 359
hållas i motionen och blifvit uttalade vid densammas remiss till
Utskottet, så och ehuru jag beklagar den utgång förslaget, hvil¬
ket jag tror skulle hafva medfört nytta, tagit i Utskottet, afstår
jag ifrån något yrkande, åberopande ordspråket: “dixi et salvavi
Ifrågavarande hemställan bifölls.
Hemställan å sidan 10. Bifölls.
Hemställan å sid. 11.
Doctor Almqvist begärde ordet och yttrade: Det lärer väl
icke finnas någon annan utväg i denna fråga än att, på sätt
den föregående talaren nämnt, qviescera vid Utskottets hemstäl¬
lan, ehuru denna innefattar ett snöpligt afslag på den af mig
framställda motion derom, att kyrkorna skulle under vissa vilkor
öppnas för kolportörer, eller sådane så kallade andans män, som
enligt uppdrag af Evangeliska Fosterlands-stiftelsen eller andra
missionsanstalter, kringresa och hålla föredrag i andliga ämnen.
Motionen afsåg att förekomma de klagomål, som nu understundom
förspörjas. Utskottet hänvisar till det i 19 Capitlet Kyrkolagen
befintliga stadgande: "inga främmande eller okända personer,
som icke hafva goda och trovärdiga vittnesbörder, måge till¬
städjas att predika, förutan Biskopens eller Consistorii föregångne
beprölvande och derpå gifna skriftliga tillåtelse." Jag skulle
vara nöjd, om detta lagrums stadgande blefve i verkligheten
tillämpadt. För min del finner jag skäl dertill, att redbara och
pålitliga personer, som hafva vederbörandes vittnesbörd, böra få
hålla föredrag i kyrkorna, och jag önskade, att Preste-Ståndet
visade sin välvilja för sådane män, genom att gifva verklighet
åt Kyrkolagens ofvananförda föreskrift. Vill Ståndet icke vid¬
taga denna åtgärd, torde Ståndet böra förklara, att under inga
vilkor eller omständigheter kyrkorna finge begagnas för lekmäns
föredrag. Det är nödvändigt, att någonting blifver i detta af¬
seende bestämdt, för att borttaga den ojemnhet, som nu är rå¬
dande, då nemligen i vissa stift kyrkorna hållas tillgängliga för
lekmäns föredrag, i andra icke, i följd hvaraf å de sistnämnda
orterna miäsnöje uppkommit med Presterskapet. Mig synes der¬
före, att Ståndet borde, för reglerande häraf, antingen besluta
om införande uti Cleri Comitialis Circulär af en §, som antydde,
att kringresande predikanter borde få uppträda i kyrkorna, om
de hade goda och trovärdiga vittnesbörd, eller ock helt simpelt
dekretra, att vederbörande Pastorer skola noggrannt iakttaga
Kyrkolagens föreskrift i detta hänseende.
Doctor Sandberg: Ehuru jag i allmänhet instämmer uti de
af föregående talaren yttrade åsigter i detta ämne, tror jag dock
icke, att en föreskrift till Pastorerna i den syftning, Doctor
Almqvist föreslagit, vore lämplig, ty ju mera man reglementerar,
360
Den 30 September.
desto mindre lyckas man vanligen undanrödja de olägenheter,
som man vill förekomma. Eör min del anser jag, att det må
bero på Pastor, om han någongång, efter pröfning af förhanden
varande omständigheter, anser sig böra öppna kyrkan för lek¬
mäns föredrag, dock icke till att vid offentlig Gudstjenst pre¬
dika, med annat vilkor, än hvad den åberopade Kyrkolags-
paragrafen stadgar. I afseende på lekmäns föredrag i andliga
eller sedliga ämnen uti enskildas boningar, i prestens bostad,
om han så önskar, och i skolhus, har jag alltid yttrat mig för
större frihet, än man vanligen velat medgifva.
Doctor Almqvist: Det af mig väckta förslag har icke afsett
införande af förändring i lagstiftningen, utan endast att förekomma
och afböja den spänning, som nu på åtskilliga ställen eger rum
emellan församlingar och Pastorer, och som uppkommit derige¬
nom, att kyrkorna på somliga ställen hållits öppna för lekmäns
föredrag, på andra icke. Jag förbehåller mig rätt att väcka
serskild motion om införande i Cleri Comitialis Circulär af en
punkt i den af mig förut angifna syftning.
Efter härmed slutad discussion bifölls ifrågavarande hem¬
ställan.
§ 13-
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 25, i anledning af väckta
molioner om förändrad röstberäkningsgrund vid prestval samt
tillsättande af klockare, organister och folkskole-lärare.
Bifölls.
§ 14.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 26, i anledning af väckt
motion om rättighet för församlingen i consistoriella pastorat
och sacellanier att begära fjerde profpredikant.
Doctor Säve begärde ordet och yttrade: Jag erkänner vis¬
serligen såväl motionärens som Högloft. Utskottets goda afsigt,
att genom förslaget om tillåtelse för församlingarne i consistoriella
pastorater, att begära en fjerde profpredikant, bereda de förre
en rymligare valfrihet och derigenom tillika en större möjlighet
att erhålla lärare, som kunna vara lämplige för församlingarnes
olika behof, i enlighet med grundsatsen, att läraren är för för¬
samlingens skull och icke tvärtom. Men oaktadt denna tydligt
indicerade afsigt, kan jag dock ej tillstyrka förslagets antagande.
Ty betänkligheter möta deremot ej endast från det obefordrade
Den 30 September.
361
presterskapets, utan äfven från församlingarnas sida. Hvad det
förra angår, så skulle ju derigenom såväl den större lärdomen,
som den genom en längre tjenstgöring på lägre, men stundom
besvärligare platser bepröfvade skickligheten komma att sakna
den säkrare utsigt till befordran och den uppmuntran till fort¬
satta studier och till oförtröttadt arbete i församlingsvården, som
nu gällande befordringslagar åsyfta. Ty få församlingarne frihet,
vid hvarje ecklesiastiklägenhet, till hvilken Consistorium upp¬
rättar förslag, att höra äfven en fjerde profpredikant; så lära
de för conseqvensens skull väl oftast äfven komma att välja
honom, och de först uppförde blifva endast figuranter på för¬
slaget, såsom man redan erfarit det vid så många regala pastora¬
ter, sedan rättigheten att till fjerde profpredikant utse sådana
prester, som hvarken i anseende tili kunskaper eller till tjenste-
år kunna med de föreslagne jemföras, blifvit församlingarne med-
gifven. följden blir naturligtvis, att, när utsigten till befordran
på de gedigna kunskapernas eller på den trägna och trogna em-
betsutöfningens väg blifvit vida inskränkt, framgången skall sö¬
kas genom lycksökeri och otidig inställsamhet hos församlingarne,
en tillflykt, som just de mest utmärkte och aktningsvärde lä-
rarne ej skola vilja tillgripa, och således oftast komma att stadna
qvar på sina innehafvande platser. Hen hvad som i detta af¬
seende ej är nyttigt för lärarne kan i det hela ej heller vara
nyttigt för församlingarna. Ty om vägen till befordran efter
förvärfvad förtjenst och skicklighet förmörkas, så förminskas ock
hågen för blifvande prestkandidater att ingå i yrket, och den
redan nu betänkliga prestbristen ökas. Församlingarnes valfrihet
utvidgas, men de få slutligen ingen eller blott unga lycksökare
att välja på. Detta kan omöjligen vara för församlingarne nyt¬
tigt. Utskottet har såsom skäl för förslaget anfört, att i vissa
församlingar antingen en invecklad kyrklig ekonomi eller upp¬
komna andliga rörelser kunna fordra en kraftfullare verksamhet,
än antingen en lärdomsidkare eller en redan vid ett sacellani
förnött arbetsförmåga kan deråt egna. Men det måste väl höra
till högst sällsynta undantag, att Consitorierna till så beskaffade
lägenheter på förslag uppföra endast tre orklösa gubbar eller
lärda odågor. Dock bör den högre åldern lika litet som den
grundligare lärdomen uteslutas för de i en församling upp¬
komna andliga röselsernas skull. Ty mer än vid något an¬
nat fall behöfvas här både ålderdomens lugna erfarenhet och
theologisk insigt vid behandlingen. Slutligen kan jag ej annat
finna, än att förslaget skulle i mångfaldigt alseende öka Dom¬
kapitlens bekymmer och ansvar vid det redan nu svåra upp¬
draget att upprätta förslag till presterliga lägenheter. Ty na¬
turligtvis skola Domkapitlen vid uppförande på förslaget af fjerde
profpredikant helst vilja föreslå någon, som eger, utom lämp¬
lighet i öfrigt, jemförlig skicklighet och förtjenst med de redan
föreslagne, hvilket ej alltid torde vara till församlingens belåtenhet.
362
Den 30 September.
Äfven torde icke få afsägelser inträffa i följd af dels osäkerheten
att på detta sätt vinna befordran, dels äfven grannlagenhet
att ej vilja gå de redan föreslagna i vägen. Följaktligen och
då jag icke kan inse, att församlingarnes väl främjas genom en
införd större godtycklighet vid förslags upprättande till prester-
liga, än till andra lika ansvarsfulla befattningar, får jag vörd¬
samt tillstyrka, att Högv. Ståndet icke lemnar sitt bifall åt här
föreslagna förändring af våra befordringslagar.
Häruti instämde Yice-Talmannen, Biskop Annerstedt samt
Doctorerne Björkman och Falck.
Contracts-Prosten Janzon: Ehuru ingen lifLigare än jag kan
önska, att församlingen må varda af sine lärare uppbygd och att
hyende icke måtte läggas under den andliga dåsigheten eller
pension beredas åt odugligheten, förmedelst eonsistoriella pasto¬
rater, är jag långt ifrån att tro, att målet vinnes på den, af den
ärade motionären föreslagna och af det Sammansatta Utskottet
förordade, vägen. Jag anser denna tvärtom leda till mehn, trassel
och förvecklingar för presterna, församlingen och Domkapitlen
och således bota ett ondt med ett ännu många gånger värre.
Innan en kandidat viges till prest, skall han grundligt
pröfvas och godkännas till både sin kunskap och vandel. Ingen
annan än den, som är trogen kyrkans bekännelse och oförvitlig
till lefvernet, får tjenstgöra i församlingen, än mindre erhålla
förslagsrum till en ordinarie beställning i kyrkan. — Drifver nå¬
gon prest falsk lära eller förer ett förargeligt lefverne, så är
det församlingens fel, som icke anmäler förhållandet, då den
felande, der varning icke aktas, varder afsatt.
Men gåfvorna kunna vara mycket olika, och det är ett af
vår tids många lyten, att öfverskatta dem, och afguda menniskan
för hennes snille, talang, lärdom och skarpsinne. Likväl verka
dessa gåfvor på det andeliga området mindre än man skulle
tro. Visserligen krydda de den andeliga spisen; men de mest
kryddade rätterne äro hvarken do helsosammaste eller krafti¬
gaste. — Det är icke de stora gåfvorna Herren prisar, utan
troheten hos tjenaren. Nu söker man intet ibland skaffarena
annat, än att han måtte befinnas trogen. — Det är det objectiva
i prestembetet, såsom varande en gudomlig inrättning med löfte
om den Helige Andes bistånd, det är detta som uppbär indivi¬
den, när han är trogen, och gör honom nyttig, äfven med små
naturgåfvor; då tvärtom de mest beundrade gåfvor, der de icke
åtföljas af troheten, mer skada än gagna. Denna sanning måste
Utskottet hafva förbisett, när det yttrar förvåning öfver att när¬
varande befordringslag icke verkat mer förderfligt. Det skulle
annars lätt kommit från sin förvåning.
Hvad blefve följden om Utskottets Betänkande bifölles?
Att ingen ville söka ett consistorielt pastorat, liksom nu ofta
Den 30 September.
363
är fallet vid de regala. Man må ursäkta den gamle, den i lära
och lefverne oförvitlige, om han icke vill löpa narr eller utsätta sig
för hån. Att vid regala pastorat bli förbigången kan ske utan
skymf. Der kallar församlingen en viss man, som med henne kan
stå i närmare förhållande, eller nämner Konungen en meriterad,
hvilken, varande utan relationer till någon församling, blott ge¬
nom Konungens val kan få ordinarie tjenst. Här åter kasserar
församlingen, i och genom det att hon kallar den 4:de profpre-
sten, alla tre, som aflagt prof, och erkänner att, hvilken Consi¬
storium må föreslå, är han bättre än dem hon hört. Domka¬
pitlet å sin sida, i och med detsamma den 4:de profpresten ut¬
ses, gillar församlingens dom och säger: Det var idel odugiin-
gar vi uppsatte på förslaget, I kunden icke vara belåtna med
någon af dem; men här skicka vi en som duger. Yi taga på
vårt ansvar att I med den skolén blifva belåtna. Men kan man
lita på det?
Man vill icke låta pastoratet blifva en pension åt utarbe¬
tade ; ja, så snart presten behöfver vicarius, så bör han icke
komma på förslag till annan plats. Men så länge han kan sköta
en tjenst, bör han få söka den. Framtiden är oviss. Eller är
det orätt, att en Comminister, sedan han med den gåfva, han
fått, troget arbetat i vingården och kanske i 30 år och deröfver
kämpat, som en man, mot nöd och brist genom hårda försakel¬
ser, att han nu på gamla dagar lättas från brödbekymret, får
läggas såsom ärlig i grafven och lemna sin enka annat tak än
fattighusets att luta sitt hufvud under?
Jag medgifver gerna, att kyrkan behöfver friska krafter;
men skall detta vinnas utan grymhet mot dess gamle tjenare,
måste man vara betänkt på medel att pensionera dem, när de
icke längre orka arbeta. Innan vi fått medel härtill, är den
föreslagna befordringslagen orättvis och grym.
Utskottets motivering är högst besynnerlig; men jag med¬
gifver, att det icke är en lätt sak att gifva skäl för Utskottets
beslut. Det heter sidan 3 i Betänkandet: den, hvilken ofta un¬
der tärande näringsbekymmer förnött mannaåldrens kraft inom
en inskränktare verkningskrets af ett saöellani eller en kapell¬
församling, kan icke blifva skicklig Pastor eller duga att förestå
en invecklad kyrklig ekonomi.
Men är det Comministerns skull att han fått täras af nä¬
ringsbekymmer och att han så länge måst stanna qvar i denna
inskränkta verksamhetskrets? Är det Comministerns skull att
hans lön vanligen icke stiger till mer än 5 å 600 R:dr. Jag
har sjelf i 12 år haft omkring 300 R:dr i ordinarie lön. Är
det icke kyrkans skull, som så illa lönar sina tjenare. Kyrkan
blir, om denna lag antages, lik en styfmoder, som, sedan hon
hållit styfbarnet till det tyngsta släparbetet och icke unnat detta
i lön, hvarmed det kunnat lappa sina skor, ställer detsamma
bredvid det egna barnet, det grannt utstyrda och säger: se hvil-
364
Den 30 September.
ken trasvarg! Skulle jag kunna sätta den der till mitt borden-
förtro honom uppsigten öfver mitt hus? Nej ! Bättre vett än
så har jag. Se på den der unga, gentila gossen! Den behöfver
jag ej skämmas för. Han skall hafva platsen. Den andra är
van vid att träla och svälta. Det må han hålla på med tills
han stupar.
Men den så föraktade har äfven en gång blifvit pröfvad,
godkänd och vigd till prest, han är äfven oförvitelig i lära och
lefverne. Hvad illa har han gjort, efter det han kasseras,
jemte sina jemnåriga kamrater? Utskottet svarar: Han är gam¬
mal, han har tärts bort af näringsbekymmer.
Men förlora väl orden i kraft deraf att de komma från den
åldriges mun ? Vinnes icke erfarenhet med åren ? Bibeln säger:
Det är förstånd när de gamle, och han säger sannt. Den som i
30 å 40 år tjenstgjort i kyrkan och kanske mer än halfva
tiden, såsom skicklig pastors-vikarie, skulle icke han förstå
kyrklig ekonomi ? Och för det han i 30 år haft näringsbekym¬
mer, har han derigenom gjort sig ovärdig, att någonsin derifrån
befrias ? Skall icke han få lita på löftet: De som förkunna evan¬
gelium, skola hafva sin näring af evangelio.
Att af tre i lära och lefverne oförvitlige ingen skulle vara
skicklig till Pastor, sedan embetet befriats från så många kommu¬
nala bestyr, lärer väl höra till sådana undantag, för hvilka man
icke stiftar lagar.
Äfven församlingen, betraktad i sin helhet, vinner ingen¬
ting, men skulle förlora mycket af den föreslagna lagen. Ty
de till beställningen föreslagne äro inom kyrkan arbetande och
deras krafter komma henne redan tillgodo. Ingen lärareplats
är så ringa och inskränkt, att den icke tager alla krafter i an¬
språk.
Antager man, att prestens gåfvor verka så väsendtligt, kunde
man fråga: Hvarför skall den församlingen ha det bästa och en
annan nöjas med det sämsta? Och när man mod någon känne¬
dom om menniskolynnet kan antaga, att af 100 förslag 99
komma att kompletteras med en 4:de profprest — det kostar ju
ingenting att kalla — hvilken yngling skulle välja en bana, der
hans befordran beror på godtycke, icke på lag; ty ehuru han
med nit och trohet skött sitt kall, kan han undanträngas af
honom, som, efter åldren räknadt, kunde vara hans son. Ännu
har åtminstone någon blifvit prest, men med en sådan befor¬
dringslag, blefve troligen ingen enda. Huruvida en sådan prest-
brist vore nyttig för församlingen, må andra döma.
Nog finge Domkapitlet en ofantlig makt, då detta, obero¬
ende af både skicklighet och förtjenst, blott afseende kompetens,
kunde uppsätta på förslag, hvem det behagade, utan rum för
klagan af de förbigångne; men det får ock ett dyrt ansvar, när
det skall taga på sitt samvete, att densamme det valde var den
rätte och bättre, än någon af de 3:ne sökande, skall fylla plåt¬
Den 30 September.
365
sen. Och hvilket spelrum för lycksökeri och intriger? Bättre
vore, om ändring skulle ske, att församlingen straxt finge välja
mellan 4, af Consistorium, efter nu gällande befordringsgrunder,
på förslag uppsatte.
Huru förhålla sig, om den af Domkapitlet föreslagne nekar
att antaga kallelsen? Härtill kan finnas flere skäl, bland andra
det, att han blygs att tränga undan äldre och mera meriterade
embetsbroder. Skall han då tvingas, eller skall Domkapitlet före¬
slå en andre, en tredje, till dess det finner en villig?
Under krig, brukas att till svåra företag nyttja frivilliga. De ifrå¬
gavarande Pastors- och Comministersbeställningar tecknas såsom
mycket svåra. Är det då icke förnuftigast att låta de frivillige
komma i åtanka, de som sökt platsen? Hänne icke de, innan de
sökte, afvägt det blifvande arbetet och jemfört med sina krafter,
och kunnat gora detta bättre än någon annan?
Och slutligen träder man för nära en grundprincip i ett con-
stitutionelt samhälle, då man antager annan befordringsgrund än
skicklighet och förtjenst.
På alla dessa skäl yrkar jag afslag på Betänkandet.
Kyrkoherden Hennerström: Det är visserligen sannolikt, att
Utskottets förevarande förslag blifver Riksens Ständers beslut;
ty skulle det än fälla i detta Stånd, så är att förmoda, att de
öfriga tre Stånden godkänna detsamma, emedan dermed afses
uteslutande församlingarnas fördel. För min del tvekar jag emel¬
lertid icke att uttala betänkligheter emot förslaget. Väl är det
sannt, att presten är till för församlingens skull och ej tvärtom,
men i allt fall bör man icke helt och hållet förbise tjenstemän-
nens rätt och bästa, ty derigenom komme äfven församlingarnas
intressen att sättas på spel. Följden af förslagets antagande skulle
nemligen blifva, att i de aldra flesta fäll församlingarna komme
att begära en fjerde profpredikant, äfven om de egde allt skäl
att finna sig belåtna med de af Domkapitlet på förslaget upp¬
förda 3 personerna, hvilka således hädanefter aldrig med säker¬
het kunde påräkna att uteslutande komma under omröstning.
Hen i samma mån den garanti kommer att förminskas, som pre¬
sten hittills haft, att genom redligt arbete kunna vinna befor¬
dran, måste naturligtvis tvehogsenheten att välja den presterliga
banan alltmer ökas, hvarigenom församlingen slutligen skall blifva
i saknad af lärare. I öfrigt hafva föregående talare framställt
åtskilliga andru, efter min tanke väl grundade, anmärkningar emot
förslaget, såsom t. ex. obehaget för Domkapitlet att utse den fjerde
profpredikanten och derigenom göra denne på sätt och vis till en
gunstling, då flere tvifvelsutan funnits, som kunnat vara läka be¬
rättigade att komma i åtanke. Dessutom är förslaget i så måtto
ofullständigt, att inga bestämmelser finnas om de åtgärder Dom¬
kapitlet bör vidtaga, i händelse den utsedde fjerde profpredikan¬
ten afsäger sig den gunst, som blifvit honom tillämnad. Höjligen
366
Den 30 September.
skulle jag doek hafva kunnat gilla förslaget, om det innehållit
en föreskrift, att Domkapitlet skulle till fjerde profpredikant ut¬
välja någon med de på förslaget uppförda jemförlig, i hvilket fall
Domkapitlet hade haft att hälla sig till en norm, som icke varit
alltför stridande emot våra befordringslagar i allmänhet, men i
förslagets nu befintliga skick yrkar jag afslag å detsamma, såsom
ledande till ett i högsta måtto betänkligt godtycke.
Domprosten Björling: Då jag är ledamot af det samman¬
satta Utskottet, men var frånvarande, då motionen der företogs
till behandling, vill jag nu yttra min tanke i ämnet. Motionä¬
ren har utgått från de nu gällande befordringslagarnas olämplig¬
het, i hvilket afseende han yttrar: “Då Kongl. Circulär-Brefvet
den 21 Augusti 1786 i § 7 stadgar, att den skicklighet, som
skall utgöra grunden för befordran till de större pastoraten, ut-
rönes af examina, disputationer, föreläsningar och utgifna skrif¬
ter, lika godt i hvilka vetenskaper, och den förtjenst, som skall
utgöra befordringsskäl, serdeles till mindre lägenheter, mätes mera
efter tjenstårens mängd, än efter tjenstgöringens beskaffenhet, så
ligger häruti ingen borgen för att den dugligaste blifver föresla¬
gen". Yid granskning af författningen finner man dock, att mo¬
tionären bedömt densamma nog hårdt och i den inlagt bestäm¬
ningar, som der ej finnas. Författningens ordalydelse är nem¬
ligen : det bör skattas för skicklighet hos en sökande, att han eger
lärdom och de kunskaper, som till sysslans fullkomliga bestridande
fordras. Således talas ej här om kunskaper lika godt i hvilka
vetenskaper, utan om sådana kunskaper, som sammanhänga med
den sökta sysslan; och deruti göres alls icke någon ändring der¬
igenom, att i det följande det sätt för kunskapernas utrönande
förskrifves, att detta skall ske genom examina, disputationer,
föreläsningar och utgifna skrifter. Angående förtjensten åter stad¬
gas: för förtjenst skall anses att någon med kännedom, nit och för¬
sigtighet skött det kall honom varit anförtrodt; således talas der¬
städes icke endast om tjensteårens antal, utan om det sätt, på
hvilket tjenstgöringen skett. Jag tror derföre att, om våra nu
gällande befordriugslagar rätt tolkas, församlingen bör kunna vara
betryggad emot att erhålla sådana lärare, som icke kunna upp¬
fylla sina åligganden. Men äfven med antagande, att befogade
anmärkningar kunna göras emot nu gällande befordringslagar, så
borde detta endast föranleda till behöflig ändring i nämnde lagar,
men icke till några tillägg eller sidovägar i befordringsväsendet.
De talare, som förut yttrat sig, hafva betraktat saken uteslutande
från lärarnes synpunkt. Motionären har med sitt förslag velat
bereda församlingen en fördel. Men hvad vinner den genom för¬
slaget? Enligt Ekonomi-Utskottets förslag skall Domkapitlet, se¬
dan fjerde predikanten blifvit begärd, å förslaget uppföra den prest¬
man, som med afseende a under tjenstgöringen ådagalagd skicklig¬
het och nit, anses bäst knnna motsvara församlingens behof. Skall
Don 30 September
367
nu Domkapitlet vid utseende af fjerde profpredikant fästa afseende
å visad skicklighet och nit, så kommer dervid att gälla samma
grundsats, som i nu gällande befordringslagen, i följd hvaraf i
sådant fall församlingen med den fjerde profpredikanten icke vin¬
ner annat än att få en fjerde att välja på, som är af samma
qvalitet, som de på förslaget uppsatte. Skulle åter Domkapit¬
let vid fjerde profpredikantens utnämnande afse att kunna på¬
träffa en man, som motsvarar församlingens behof, så blir detta
åliggande det svåraste att uppfylla bland alla Domkapitlets
skyldigheter. Då godtycket i detta fall kommer att spela en stor
rol och frågorna sannolikt ofta komma att afgöras genom vo¬
tering, har man väl då anledning förmoda att församlingarne
alltid skola vara belåtna med de af Domkapitlen träffade val ?
Jag finner det vara vådligt att åt Domkapitlen lemna en sådan
godtycklig makt, och jag vill för min del icke gerna åtaga mig
ett sådant välde. Af dessa anledningar får jag yrka afslag å
frågavarande Betänkande.
Biskop Björck : Ehuru jag visserligen finner det syftemål, som
genom förevarande förslag afses, önskvärdt, tror jag dock, att det¬
samma i verkställigheten skulle möta oöfvervinnerliga svårigheter,
hvarförutan jag anser, att förslaget icke innehåller någon garanti
för att genom detsamma församlingarnes verkliga behof tillgo¬
doses. För min del kan jag således icke med min röst under¬
stödja förslaget, ehuru gynnsamt stämd jag är för dess syftning,
Yäl är det rättast, att, vid tillsättande af Pastoi-er, Kyrkostyrel¬
sen gör förslag och församlingen sedan väljer, såsom Skriftens
ord visa att af ålder brukligt varit, hvarvid ock i den gamla kyr¬
kans formella läror varit denna: “suadente ministerio, suffragante
populo". Men, på sätt förre talaren antydt, möta så stora olä¬
genheter vid det praktiska utförandet af ifrågavarande förslag,
att bifall dertill svårligen bör lemnäs.
Doctor Collén: Jag kan desto heldre vara kort i mitt ytt¬
rande, som de föregående t-alarne till största delen uttömt de skäl,
som tala för den af mig hyllade åsigt. Med ledsnad finner jag
mig urståndsatt att biträda min ädle väns förslag, hvilket torde
vara något förhastadt. Yestigia terrent. Ett uppslag till förän¬
dring i befordringslagarne genom den nya bestämmelsen, angående
fjerde profpredikant, gjordes för några år tillbaka af en genialisk
person och ledamot af detta Stånd, men har icke motsvarat de
förhoppningar, som dervid fästades. Enligt min erfarenhet har
det endast i ett fall ländt församlingen till nytta, men deremot
vid flere tillfällen föranledt krångel och här och der något ännu
sämre. Låtom oss eftertänka hvad som i sjelfva verket sker ge¬
nom utseende af fjerde profpredikant, på sätt förslaget innehåller.
En ung prestman, som några år vistats i en församling, blifver,
såsom vanligen sker, omfattad med välvilja af församlingens inne-
368
Den 30 September.
vanare, hvilkas benägna uppmärksamhet han kan genom sjelfva
vistelsen på stället vinna, ehuru hos honom icke finnes något
utmärkt; vid ett skeende val blifver han utsedd till fjerde prof¬
predikant samt kallas till tjensten, fastän hans medsökande
kunna besitta håde större duglighet och större förtjenst. I
motionen säges: “Det går ej längre an att göra pastoraten och sacel-
lanierna till pensionsanstalter för den verldsliga lärdomen eller
den andliga dåsigheten “. Dessa ord hafva ett starkt ljud och
komma kanske att på somliga håll äfven göra ett starkt intryck.
Af erfarenheten se vi emellertid, att bekantskapen med t. ex.
Sophocles eller Polybius icke uppställa några absoluta hinder emot
duglighet i kyrkans tjenst; lika litet som det tidigare arbetet med
den i sig sjelf profana nålen eller sylén eller yxan har hindrat
åtskilliga personer från att, efter inhemtade vederbörliga kunska¬
per, sedermera såsom prester vara Guds församling till nytta.
Den andeliga dåsigheten, hvarom motionen talar, kan stundom
vara svår att säkert urskilja. Det händer, att stillsamma lynnen,
som ej göra något väsen af sig, verka troget i sitt kall och göra
lika mycket gagn som de, hvilka bruka stora åthäfvor. Det har
anmärkts, att under nuvarande förhållanden samtlige tre på för¬
slag till ett pastorat uppförde personer kunna vara af beskaffen¬
het att böra önskas bort derifrån. Ehuru jag måste medgifva, att
sådant lian hända samt att under min 25 åriga tjenstetid såsom
ledamot i Domkapitel dylika förhållanden någon gång, ehuru
ytterst sällan, inträffat, lärer väl emellertid sådant icke kunna
läggas till grund för lagstiftningen. I följande Betänkande har
Utskottet välvisligen observerat, att förslagen om afskaffande af
prest- och pastoral-examen inför Consistorierne icke böra föran¬
leda till någon åtgärd, innan en förändring af ecklesiastiklagarne
i flera vigtiga stycken försiggått. Mig synes att Utskottet kun¬
nat åberopa samma skäl angående det nu ifrågavarande förslaget,
hvarå jag för min del måste yrka afslag.
Contracts-Prosten Palmlund: Mycket är redan uti ämnet
taladt, hvaruti jag instämmer. Jag kan således vara kort och
vill endast anmärka, att en församling kan välja illa, oberoende
deraf huruvida det finnes tre eller fyra att välja på, samt att,
till och med, valet kan blifva sämst, om det faller på den fjerde
profpredikanten. Sådan är verkligen den menskliga skröpligheten,
der den rätta val-anden ej är när och får verka. — Vidare inne¬
bär det orättvisa, att en man, som uppoffrat sina krafter i kyr¬
kans tjenst, skall utestängas från befordran af den anledning,
att han i„cke någon gång lyckats blifva utsedd till fjerde prof¬
predikant. Slutligen ligger det en alltför stor oegentlighet deri,
att samma Domkapitel som på objektiva grunder upprättar för¬
slaget, sedermera skall, genom tillsättande, på subjektiva skäl, af
fjerde profpredikant, nödgas underkänna sitt eget förslag. Jag
tillstyrker afslag å Betänkandet.
Doctor
Den 30 September.
369
Doctor imanuelsson: Då så många talare uppträdt emot
förslaget, synes det visserligen icke löna mödan att söka försvara
detsamma, men jag torde väl ändå vara skyldig mitt barn ett
liktal. De emot förslaget framställda invändningar äro hufvud¬
sakligen tre. Först har man nemligen velat försvara de nu
gällande befordripgslagarne såsom i befintligt skick medförande
tillräcklig trygghet för församlingarna att erhålla dugliga själa¬
sörjare. Jag hemställer likväl, om förhållandet verkligen är sådant.
Om en man än sofvit bort sina 30 år i den presterliga tjensten,
så kan i allt fall Domkapitlet icke utesluta en sådan person
från förslagsrum. Är detta öfverensstämmande med församlin¬
garnas fördel ? Församlingarne få ofta till själasörjare sådane
män, som äro otjenliga, ej till följd af deras ålder, utan derföre
att de sakna erforderliga embetsgåfvor, för att kunna utöfva en
nyttig verksamhet på den presterliga banan. Jag vet icke, att
1786 års Författning gör någon skillnad på theologisk kunskap
och annan lärdom, i följd hvaraf också intet hinder förefinnes
deremot, att en chemist kan erhålla ett första klassens pastorat.
Under nuvarande förhållanden kan inträffa, att Domkapitlet
nödgas på förslag uppföra 3 personer, af hvilka icke någon är
tjenlig att sköta sysslan. Vidare har man såsom skäl emot
förslaget föreburit ömheten om de sökandes rätt, och dessa skäl
äro så mångsidigt framhållna, att man tyckes nästan helt och
hållet hafva förbisett församlingarnes rätt, ehuruväl man icke
kunnat förneka sanningen af den satsen, att församlingen icke
är till för prestens skull, utan presten för församlingens. Vi
lefva uti svåra tider, och det behöfves mycken andelig vishet
och insigt för att värdigt upprätthålla kyrkan. Huru går det
väl på ett ställe, der en okunnig prest finnes, om en munvig
kolportör kommer och utsprider sina satser? Jo, presten kommer
till korta. Om vi bemöda oss att stå orubbligen fast vid det
en gång bestämda, så löpa vi fara, att det hela en dag springer
sönder. Jag fruktar icke en sådan följd af förslaget, att gamla
förtjente prestman skulle komma att sakna befordran, ty jag har
det förtroende för Domkapitlen, att de väl skola se sig före
hvilken de kalla till fjerde profpredikant, och jag har, just till
förekommande af olämpliga kallelser, föreslagit, att bestämmelsen
derom skulle läggas i Domkapitlens hand, icke i församlingarnes.
Skulle i öfrigt någongång den omständigheten inträffa, att en
äldre prestman icke får pastorat, så blir derigenom endast ett
förhållande, likartadt med det, som eger rum inom andra embets-
mannaklasser. Inom Hof-Rätterna finnas t. ex. så kallade “Stån¬
dare “, hvilka alltid förblifva på en underordnad plats; och
hvarföre skulle sådana icke kunna finnas jemväl inom prestem-
betet? Såsom ett skäl emot förslaget har man andragit, att
detsamma skulle införa ett favoritskap hos Domkapitlen. Härom
vill jag endast nämna, att jag sorterat under två serskilda Dom-
Högv. Fr este-St. Prot. 6:te Bandet. 24
370
Den 30 September.
kapitel, utan att hittills hafva varit i tillfälle att hos någotdera
af dem spåra att favoritskap gjort sig gällande. Man har jemväl
varit ömmande emot Domkapitlen under åberopande af de svå¬
righeter, som skulle möta för Domkapitlen vid utseende af
fjerde profpredikant. Någon annan än en duglig person lärer
väl emellertid ieke dertill af Domkapitlen utses och då är ju
församlingarnas rätt betryggad. Slutligen har yttrats, att Dom¬
kapitlen, i stället för att vid befordringar rätta sig efter objectiva
grunder, skulle genom förslaget hänvisas till subjectiva tycken.
Domkapitlen hafva emellertid tillräckligt tillfälle att noga granska
dugligheten hos de inom stiften tjenstgörande prestmännen och
då just, denna duglighet bör afses vid bestämmandet af fjerde
profpredikant, så synas genom ifrågavarande förslag Domkapitlen
hafva fått en ordentligare objectiv grund att rätta sig efter än
den, som består uti en addition af tjensteår. En talare har
anfört, att om en förändring i det syfte, som ifrågavarande för¬
slag afser, anses nödvändig, så borde en sådan förändring ske
förmedelst en omarbetning af befordringslagarne, men icke genom
införande af några serskilda bestämmelser vid sidan af desamma.
Då en fråga önskas undanskjuten, finner man alltid anmärk¬
ningar framställda emot den formella sidan af densamma.
Häruti instämde Contracts-Prosten Rabe
Doctor Ljungdahl: Då jag deltagit i Utskottets öfverlägg-
ningar i detta ämne, anser jag mig böra yttra mina åsigter i
frågan. Inom Utskottet var jag den ende, som hyste några be¬
tänkligheter emot bifall till motionärens förslag. Dessa betänk¬
ligheter hemtade jag dels från det olämpliga uti att söka afhjelpa
felaktigheter uti befordringslagarne genom att lemna rum för
godtycke, dels derifrån, att hvarje gång församling begagnade
sin rätt att begära fjerde profpredikant, sådant innebure en
skymf för de tre ordinarie profpredikanterna, hvilken tilläfventyrs
kunde menligt inverka på deras framtida befordran, enär deruti
implicite låge en sorts incompetens-förklaring. Pörslaget syntes
mig vidare betänkligt derföre, att jag icke ansåg Consistorierna,
sådana de nu finnas sammansatta, behörige att undfå den makt-
tillökning, som genom förslaget tillämnats dem. De böra vara i
sin verksamhet bundna vid lagar och författningar samt böra
icke kunna, utan att beslutet får öfverklagas, på subjectiva grunder
fatta något beslut. Mig synes icke heller, att öfverlemnandet
till Consistorierne af en beslutanderätt af sistnämnda beskaffenhet
innebure något smickrande förtroende. Det skulle dessutom
innebära en i vårt land okänd grundsats, om en underordnad
myndighet kunde fatta ett beslut, som ej finge öfverklagas.
Slutligen låg för mig ett serskildt skäl att afslå motionen deruti,
att jag icke kan anse, att församlingarna hittills på sådant sätt
begagnat sin valrätt, att någon utvidgning af densamma för
Den 30 September.
371
närvarande är behöflig; ty erfarenheten visar ofta, att församling
väljer de sämsta af de på förslag uppförde; och skulle genom
förslagets antagande ytterligare spelrum lemnäs för bedrifvande
af intriger. Yi se, huruledes ledsamheter uppkommit genom
bestämmelsen om kallande af fjerde profpredikant vid regala
pastorater. Då ifrågavarande förslag endast afser att lemna för¬
samlingarna rätt att kassera de sökande, utan att derföre angifva
några skäl, och jag hör flere af Ståndets ledamöter dela mina
betänkligheter emot detsamma, yrkar jag afslag å Betänkandet.
Prosten Sondén: Då Ståndet hört så många talare, som haft
anmärkningar emot förslaget, torde det jemväl kunna höra ännu
en, som uppträder till detsammas försvar. Motionären har sjelf
vederlagt de hufvudsakliga gravamina, som blifvit emot förslaget
anförda, i följd hvaraf jag kan vara temmeligen kort och in¬
skränka mig till en efterskörd af de ytterligare skäl, som tala
för förslaget. De två talare, som först yttrat sig i ämnet, hafva
med värma omfattat de gamla Comministrarnas bästa och for¬
drat, att desse icke skulle beröfvas utsigt att genom redligt
arbete vinna befordran, hvilket de föreställt sig skola blifva
följden af ifrågavarande förslag. Om en garanti för Commi-
nistrarne i berörde hänseende funnes uti våra nu gällande be¬
fordringslagar, så vore nämnde talares anmärkningar befogade,
men så är icke förhållandet, ty änskönt en sådan person upp¬
föres på förslag, så är ju intet hinder för församlingarne att un¬
derlåta att gifva honom flesta rösterna. Någon garanti för be¬
fordran finnes sålunda icke, så länge valfriheten qvarstår, och
derföre kan icke heller sägas, att genom förslaget dylika garan¬
tier borttagas. Den talare, som sednast yttrat sig, ansåg, att det
skulle vara en skymf för de på förslag uppförde att blifva kas¬
serade derigenom, att församlingen begärde fjerde profpredikant.
Ett jakande svar på valförrättarens fråga, huruvida församlingen
önskar begagna sin rätt att fä en fjerde profpredikant utsedd,
synes mig emellertid icke innebära någon skymf, ty dermed
kan ingalunda någon anmärkning emot sökandernes personer
anses vara uttalad. En hvar måste väl medgifva, att någon kan
finnas, som är bättre ocn skickligare; åtminstone får jag för
min del säga, att jag icke på något sätt finner mig skymfad
deraf, att andra ega företräde framför mig.
I öfrigt har anförts, att förslaget skulle lida af åtskilliga
oformligheter, såsom t. ex. att besvär ej få anföras emot Dom¬
kapitlets val till fjerde profpredikant, hvilket förhållande man
ansett stridande emot sedvänja och bruk här i landet. Men
såvidt jag vet, får i allmänhet klagan icke föras öfver de ut¬
låtanden af embetsverk, hvarigenom desse gifva förord i fråga
om tjensters tillsättande. Något bryderi för Domkapitlen vid
utseende af fjerde profpredikant bör icke kunna inträffa. Oftast
finnas fyra eller fem sökande till consistoriella lägenheter och i
372
Den 80 September.
sådant fall kan ju Domkapitlet, utan att ens gå utom de “fri¬
villige", tillsätta den fjerde profpredikanten. Jag yrkar bifall
till förslaget.
Professor Ribbing instämde.
Doctor Thyselius: Motionären, så väl som Utskottet, har
anfört flera skäl för nödvändigheten af en revision utaf nu gäl¬
lande presterliga befordringslagar; och om man än medgifver
behöfligheten häraf, äfvensom att fall någon gång inträffat, då
utaf de trenne på förslaget uppförda prestmän ingen enda be¬
funnits fullt lämplig att bekläda en Pastors högst vigtiga och
ansvarsfulla kall, så må icke förnekas, att det af Utskottet nu
framlagda förslaget icke är egnadt att förebygga och afvända
allt det onda man nu öfverklagat. Detta förslag lider, som mig
vill synas, af flera brister. Så kan församlingen framställa den
anmärkning, att den icke, i likhet med hvad vid regala pastorat
eger rum, kan föreslå någon viss person till fjerde profpredikant,
och Domkapitlet tillerkännes en alltför vidsträckt makt, som
dertill är lika svår som obehaglig för Domkapitlet att utöfva.
Förmodligen och ej minst af detta skäl var det, som Johannes
RudbecMus i Westerås för mer än 200 år sedan på de prest-
möten han årligen höll, och på hvilka hvarje prest hade sig
deröfver att yttra, i samråd med Domkapitlet upprättade för¬
slag till de lediga pastoraten. Jag finner den åt Domkapitlet
genom förslaget lemnade makten vådlig, och då förslaget dess¬
utom lätteligen kan gifva anledning till agitationer och orättvisa,
afstyrker jag bifall till detsamma.
Doctor Sandberg: Förevarande motion förtjenar det varmaste
behjertande, ty det är af den yttersta vigt, att församlingarne
förses med dugliga herdar, men man måste dock tillse, att man
icke, då man vill afhjelpa olägenheter på ett håll, begår orätt¬
visor på ett annat. Pligterna äro lika stora, hvilken plats man
än må bekläda, antingen lägenheten gifver större eller mindre
inkomster, och derföre synes man icke böra alldeles betaga de
äldre tjenstemänuen den utsigt till förmånligare befordran fram¬
för de unge, hvartill de förres långvariga arbete berättigar dem.
Sedan en gång presterskapets löner blifvit så reglerade, att äfven
de lägre tjenstemännen erhålla anständig och tillräcklig berg¬
ning, då först kan förevarande förslag utan orättvisa göras till
verklighet.
Sedan, discussionen härmed förklarats afslutad, framställde
11. H Erlce-Biskopen och Talmannen proposition på bifall till
Ulskottets förslag, dervid blandade Ja och Nej hördes, samt
votering begärdes, med anledning hvaraf uppställdes följande, af
Ståndet godkända voterings-proposition:
Den 3 October.
“Den som bifaller Utskottets förslag, röste Ja; den det
icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Utskottets förslag blifvit
af Ståndet afslaget.*
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 6 Ja och 30 Nej, i följd hvaraf Ståndet stannat
i det beslut, som Nej-propositionen innehåller.
Ståndet åtskildes kl. £3 e. m.
t
Ut supra
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 3 October.
Plenum kl. 1 på dagen.
§ 1-
Kyrkoherden Landgren aflemnade nu skriftligen affattadt
det under § 3 i protokollet för den 19 nästlidne September
omförmälda förslag, hvilket var af denna lydelse: Sedan de mo¬
tioner, angående åtgärder för befrämjande af barnens jemnare
skolgång, hvilka af några ledamöter inom det Högv. Ståndet
blifvit vid denna riksdag väckte, icke vunnit bifall af Rikets
Ständer, hvartill orsaken väl får sökas icke i liknöjdhet för
Folkskolan eller för barnens undervisning, utan snarare i några
formella brister i de väckta förslagen; så kan någon förändring
eller något tillägg till de föreskrifter, som i detta hänseende
finnas i 1842 års Skolstadga, icke för närvarande vinnas. Men
då erfarenheten visat, att nämnda föreskrifter icke varit till¬
räckliga eller rätt lämpliga, att förmå tredskande eller liknöjda
föräldrar, att hålla sina barn till jemnare skolgång, och då det
för folkundervisningens befrämjande är af vigt, att, så vidt möj¬
ligt är, hvarje barn, som behöfver Folkskolans hjelp, också blifver
delaktig deraf; så bör det vara Skol-Styrelsernas önskan och
pligt att, utom hvad i lag är uttryckligen föreskrifvet, begagna
374
Den 3 October. »
hvarje lämpligt medel, som kan uppmana eller locka barnen till
ett flitigare begagnande af skolundervisningen. Att här under¬
söka eller ens påpeka de flerfaldiga orsakerna till försummad
eller för tidigt afbruten skolgång, vore icke lämpligt. För de
serskilda Skol-Styrelserna äro de nog bekanta. Jag vill endast
fästa uppmärksamheten vid en, som jag tror, allmännare brist
hos Folkskolan, den nemligen, att vid flera skolor icke hållas
verkliga afgångsexamina, eller betyg tilldelas de lärjungar, som
lemna skolan. Derigenom saknar skolan likasom en slutpunkt
för sin undervisning. Den meddelar väl undervisning i de äm¬
nen, Skolstadgan föreskrifver; men den meddelar icke något
resultat af sin verksamhet, eller gör sig sjelf reda för, huruvida
också lärjungen har inhemtat det minimum, som Stadgan be¬
stämmer, efter som skolan icke lemnar något intyg öfver barnets
framsteg. På samma gång detta är en brist hos skolan, är det
också en saknad för barnet, som då icke har något bestämdt
mål för sin skolgång. Man vet ju, huru en förestående slutexa¬
men sporrar lärjungens flit och ansträngning. Men icke endast
för barnet, äfven för föräldrarna blifver det en ambitioussak,
att, om afgångsexamina hållas och betyg allmänt tilldelas de
barn, som aflägga dylika prof, hålla sina barn i skolan, till dess
de inhemtat åtminstone det s. k. minimum, på det deras barn
icke heller må sakna betyg, hvilka de finna tilldelas andras
barn. Med stöd af så väl egen, som andras erfarenhet härut¬
innan, håller jag för, att detta enkla och lätt tillämpliga medel
är ganska kraftigt till befrämjande af en jemnare skolgång. Nå¬
gon tillökning i skollärarens göromål uppstår icke derigenom;
ty utskrifning af några betyg en eller två gånger om året vid
en afgångsexamen upptager icke mycken tid, men det medför
den nyttan för läraren, att han derigenom bättre kan kontrol¬
lera sin egen verksamhet. Skulle bruket af afgångsbetyg all¬
mänt införas i Folkskolorna och dessa betyg affordrades barnen
vid deras intagande i Nattvardsskolan, så skulle äfven detta
göra föräldrarne och barnen mera angelägna, att åt de sednare
förskaffa de för nattvardsundervisningen nödiga förberedande
kunskaper. Att på olika orter måhända flera undantag från en
sådan föreskrift ,om skolbetygs uppvisande vid intagning i Natt-
vardsskolan måste göras, förringar icke värdet af medlets an¬
vändande i allmänhet. Lägger man härtill, att Skol-Styrelserna
blifva i tillfälle att, med mathållning eller ett mindre penninge-
belopp för hvarje dag skolan besökes, underlätta de fattigare
barnens skolgång, så tror jag, att mycket kan göras till förmin¬
skande af den på flera ställen öfverklagade försummade skol¬
gången.
Af lifligt nit för saken och af öfvertygelse om det nämnda
medlets lämplighet får jag derföre vördsamt föreslå:
“att i det till Pikets Presterskapp utgående Cleri
Comitialis Circulär måtte intagas en hemställan till
Den 3 October.
375
Vördiga Presterskapets att, om det befinnes vara
lämpligt för befrämjande af en jemnare skolgång,
förslag göres till vederbörande Skol-Styrelser, att, der
sådant hittills icke skett, verkliga afgångsexamina
anställas med de barn, som vilja lemna skolan, efter
att der hafva inhemtat nödiga kunskaper, och att
betyg öfver deras kunskaper, flit och uppförande
dem meddelas; äfvensom att dessa afgångsbetyg böra
af de barn, som erhållit dylika, uppvisas vid bar¬
nens anmälan till nattvardsundervisningen.
Och blef, i öfverensstämmelse med Ståndets sagde den 19
September fattade beslut, berörde förslag öfverlemnadt till Stån¬
dets Enskilda Utskotts Lag-Afdelning.
§ 2.
Efter yppadt och derom anmäldt behof, beslöt Ståndet att
nu företaga val af ytterligare sex Suppleanter i förstärkt Stats¬
utskott; och befunnos, efter valsedlarnes öppnande och rösternas
summering, dertill vara utsedde att i följande ordning inträda :
Prosten Mellgvist,
Doctor Runsten,
Doctor Collén,
Professor Ribbing,
Kyrkoherden C. J. Landgren och
Doctor Petrelli;
hvarom protokolls-utdrag expedieras skulle.
§ 3.
Biskop Björck begärde ordet och yttrade: En af mig högt
aktad ledamot af detta Högv. Stånd, Doctor Landgren, har till
Ståndets protokoll för den 28 September ingifvit ett anförande
med kyrkohistoriska och exegetiska anmärkningar emot mitt
utlåtande, i fråga om dödsstraff. Jag finner deri en i vissa af-
seenden missledande uppfattning af hvad jag i detta ämne
yttrat; och föranledes närmast deraf, men förnämligast af sakens
egen vigt, att å min sida begära intagande i protokollet af ett
svaromål a Doctor Landgrens anförande.
Sedan uppå derom gjord proposition Ståndet lemnat bifall
till hvad Biskop Björck sålunda begärt, allemnade Biskopen föl¬
jande skriftligen affattade yttrande:
De beskyllningar för skriftstridighet och ytlighet, hvilka
den vördade anmärkaren tyckes hafva tagit åt sig, voro, så vidt
jag kan minnas, af mig endast rigtade mot dem, sorn påstå
376
Den 3 October.
dödsstraffets bibehållande vara stridande mot Christendomens an¬
da; och afsågo visst icke alla dem, som af flerehanda skäl gil¬
lade Högloft. Lag-Utskottets bestämmelse, att i förslaget till Straff¬
lag endast alternativt stadga dödsstraff, såsom påföljd för vissa
brott. Men väl har jag uttalat min fruktan, att en sådan lag¬
stiftning kommer att leda till dödsstraffets praktiska upphäf-
vande, och min åsigt, att en sådan lagskipning vore stridande
mot den grundsats, som den gudomliga rättvisan sjelf gifvit
oss på det bekanta grundstället 1 Mos. 9: 6. Jag har dock
icke, såsom anmärkaren tyckes hafva uppfattat min mening, i
mitt yttrande yrkat, att af detta Skriftens rum och de andra,
uti Nya Testamentet deremot svarande (Matth. 26: 52, Rom. 13:
4), borde följa, att ingen mördare eller dråpare skulle undslippa
dödsstraffet; utan jag har endast velat bibehålla denna straff¬
bestämning såsom regel vid brott af denna beskaffenhet, och,
hvad undantagen derifrån angår, åtminstone hänvisat till Konun¬
gens förutvarande och ännu gällande benådningsrätt. Lika med
Doctor Landgren, lägger jag vid tydningen af det nämnda grund¬
stället (1 Mos. 9: 6) synnerlig vigt på det bifogade skälet:
“förty Oud häfver gjort mennishan efter sitt beläte'1; men kan
omöjligen förstå, att bland de här “fridlysta menniskolifven" är
äfven dråparens och mördarens, utan finner med Luther och an¬
dra utmärkte lärare i vår kyrka, att på detta ställe i det gudom¬
liga ordet just det verldslig» svärdet blifvit insatt, att i sin
högsta skärpa användas mot dem, som icke hafva aktning för
menniskolif, då likväl menniskan är skapad till Guds beläte och
fått genom återlösningen denna genom syndafallet förlorade kal¬
lelse åt sig återställd. Att det härvid icke är fråga om blott
tillåtlighet af dödsstraff, finner jag bekräftadt af Christi eget
yttrande i Matth. 26: 52. Och i Rom. 13: 4 talas väl om den
verldsliga Öfverhetens straffmakt i allmänhet, men dock med ett
sådant uttryck, som tydligen är hemtadt från grundstället och
närmast passar för den derstädes afsedda högsta yttringen af
nämnde straffmakt (jfr Luc. 12: 4). Att ett underlåtande af
svärdets bruk i de fall, der lifvets förlust för brottslingen är
det enda rätta uttrycket af den gudomliga rättvisa, hvilken
Ofverheten är satt att på jorden representera, kommer att draga
blodskulder öfver land och folk, är framgent min öfvertygelse,
om jag ock medgifver, att i det af anmärkaren citerade, men
af mig i sjelfva verket icke anförda, språket 4 Mos. 35: 33,
34 närmast och egentligen afses det Israelitiska folkets serskilda
förhållanden till Herran under Gamla Testamentets tid. — Der¬
emot hörer icke 1 Mos. 9: 6 till den så kallade Mosaiska lag¬
stiftningen och kan derföre icke i samma grad, som denna, an¬
ses böra undergå modificationer genom Nya Testamentets anda.
Ty hvad vid menniskoslägtets andra begynnelse af Herran sjelf
uttalats, har för mig lika allmän giltighet, som de af Herran
Gud uti Sabbaten och äktenskapet vid menniskoslägtets första
Den 3 Oetober.
377
begynnelse gjorda stiftelser. — Deremot är det den jordiska
Konungens kall, att, jemte den gudomliga rätten, också repre¬
sentera den gudomliga nåden hos alla Konungars Konung, hvilkens
förebilder också Konungarne öfver Guds folk i Gamla Testamentet
voro, hvarföre den förnämste af dem både främst i sin regeringsplan
framhåller såväl nåd som rätt (Ps. 101: 1), och jemväl i sin
regering handlar derefter (2 Sam. 14: 21).
Hvad Doctor Landgren ur den äldre, likväl icke Apostoliska,
kyrkans historia och ur några af dess framstående författares
skrifter framdragit, är visserligen intressant och tänkvärdt; men
innefattar för mig blott ett ytterligare bevis derpå, huru mycket
Luther, i uppfattningen af det gudomliga ordets mening, öfver-
träffar äfven de förnämsta af de så kallade Kyrkofäderne. För
hvar och en, som blott något umgåtts med den store Reformatorns
skrifter, är det nogsamt bekant, huru angelägen han är att fast¬
hålla åtskillnaden mellan det verldsliga och det andeliga rege¬
mentet, eller olikheten mellan rättvisans och nådens områden, så
att icke dessa måtte på ett förvillande sätt sammanblandas eller
störande ingripa i hvarandras verksamhet. Äfven detta ljus
finne vi (af hvad anmärkaren ur Kyrko-Historien anfört) hafva
blifvit temligen tidigt efter Apostlarnes tid bortskymdt, så att
det af den dyre Reformatorn måste åter uppställas för försam¬
lingen, såsom det i sin renhet lyser i de vittnesbörd från den
egentligt Apostoliska kyrka, som vi ega i det Nya Testamentets
heliga skrifter.
§ 4.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 27, i anledning af väckta
motioner om afskaffande af prest- och pastoral-examen inför
Consistorierna, m. m.
Dervid förekom:
Hemställan sid. G.
Doctor Falck begärde ordet och yttrade: Ehuru blott det
första af Utskottets hemställanden i detta Betänkande blifvit
föredraget, förmodar jag, att intet hinder möter att yttra sig om
Betänkandet i sin helhet. Jag vill dock i hvarje fall anhålla
derom. Hed allt erkännande af de goda syftena hos veder¬
börande motionärer, kan jag icke annat än instämma i Utskottets
Betänkande, hvilket synes mig vara synnerligen väl utarbetadt.
Så länge Preste-Ståndet skall vara ett lärdt Stånd, och så länge
presteden förpligtar oss att söka tillväxa i kunskaper, så länge
måste man ock protestera mot den åsigten, att presten kunde
vara belåten med de kunskaper, som inhemtas vid tjugotvå å
tjugotre års ålder. Men om det således får anses åligga honom,
378
Den 3 October.
att stundeligen öka sitt lärdom sförråd, förmår jag verkligen icke
inse, huru något afskräckande eller nedsättande skulle kunna
ligga deri, att en sådan tillväxt af eompetente domare granskades,
likaväl som den första grundläggningen dertill. Jag instämmer
ock med den reservant, som förklarat, att prestbristens anled¬
ning icke är att på något hufvudsakligt sätt söka deri, att pa-
storal-examen finnes, på samma gång jag naturligtvis icke kan
annat än protestera emot de funderingar, rörande Symboliska
Böckerna m .m., som i denna reservation förekommer; men ännu
mer emot det verkligen charakteriska hån, en annan reservant
behagat kasta öfver hela frågan, likasom vore det plus, som vid
utnämningen till pastorat tillkommer, endast att räkna inkom-
sterne. Jag röstar, som redan sagdt är, för bifall till Utskottets
förslag.
Biskop Björck: Eftersom det nu är fråga blott om det första
af Utskottets hemställanden, vill jag ock yttra mig endast derom;
och som jag är öfvertygad, att hvad Utskottet föreslagit, kommer
att bifallas, vill jag icke framställa något yrkande, utan endast
uttala en åsigt i saken, grundad på den erfarenhet jag vunnit,
såsom Chef för ett stift. Jag skulle tro, att det skulle vara till
båtnad, att befria prestkandidaterne från den examen i profana
ämnen, som de nu äro skyldiga att aflägga inför vederbörande
Consistorier. Sedan Elementar-läroverken numera blifvit så för¬
bättrade, som händelsen är, kan man med skäl förutsätta, att
hvar och en, som genomgått desamma, också inhemtat elemen-
terna i de språk och vetenskaper, som den profana delen af
prestexamen omfattar; och det torde derföre vara obehöfligt,
att Consistorierna derom skaffa sig serskild upplysning genom
en examens anställande. Jag skulle derför tro, att Consistorierna
utan mehn kunde stadna vid att taga reda på prest-kandidaternas
theologiska kunskaper. Jag har dessutom funnit, att en examen
i de profana ämnena, verkligen är störande och besvärlig för
examinanden. Ty då han, såsom ofta är händelsen, under de
två eller tre år, på hvilka han beredt sig till ingående i prest-
embetet, icke sysselsatt sig med annat, än theologiska ämnen,
är det tvifvelsutan ganska besvärligt för honom, att skola repe¬
tera på en kort tid hvad för examens undergående fordras.
Det kunde derjemte väl vara alldeles i sin ordning, att prest-
kandidaten icke under de dagar, som närmast föregå ordinationen,
med tankarne distraheras från den vigtiga sak, som stundar,
utan att han finge uteslutande deråt egna sin uppmärksamhet.
Slutligen synes mig denna examen böra afskaffas äfven derför,
att mången prest-kandidat just, emedan han på flera år icke
sysselsatt sig med studier i profana ämnen, vid examen rödjer
måhända mindre grundliga studier, än han kanske verkligen
eger — hvarigenom han ock för vederbörande kommer att stå i
en mindre gynnsam dager, än om han aldrig undergått en så¬
Den 3 Oo t ober.
379
dan examen. Af dessa skäl skulle jag önskat, att det blifvit
sagdt, att examen i de profana ämnena för prest-kandidaterna
icke behöfver fortfara.
Kyrkoherden Otterström: Först och främst får jag anmärka
till protokollet, att jag icke närvar i Ståndet, då Sammansatta
Utskottets Betänkande N:o 26 der förevar. Hvad nu åter angår
ifrågavarande Betänkande, så är det icke något att dervid åt¬
göra, då, efter hvad upplyst blifvit, detsamma redan är vordet
af tre Stånd bifallet. Jag vill emellertid, då jag nu har ordet,
begagna detsamma under några ögonblick. Den förste talaren
har fästat uppmärksamheten derpå, att presteden tillförbinder
prosten, att söka tillväxa i kunskaper. Visserligen; och om
motionären, som föreslagit pastoral-examens afskaffande, kunnat
föreställa sig, att berörde examens upphörande skulle utgöra ett
hinder för prestedens hållande, i fråga om tillväxande i kun¬
skaper, hade han säkerligen icke framkommit med sitt förslag.
Motionären har tvärtom syftat derhän, att undanrödja det hinder
för fria vetenskapliga studier, som, enligt hans förmenande, lig¬
ger just deri, att pastoralexamen finnes. Man kan väl icke
vilja på fullt allvar påstå, att en examen, tagen vid 30 års
ålder, skall utgöra en garanti derför, att examinanden derefter
fortfarande skall hålla det vetenskapliga, intresset vid lif. Det
synes mig snarare, som skulle följden blifva, att han, efter att
hafva genomtråkat examens-studierna, skall hvila på sina lagrar
— och sålunda förgäta hvad han en gång inhemtat. Det är
nemligen nogsamt bekant, att examens-studier ofta bidraga till
att förqväfva intresset för vetenskapligt studium. Dessutom bör
man besinna, att det är så lätt att erhålla admittitur i pastoral¬
examen, att det icke kostar någon moda att taga densamma, och
att således icke derigenom förekommes, att presterskapet försjunker
i okunnighet. Hvad Utskottet sagt, eller att meningen med
pastoralexamen icke är någon annan än den, att afstänga okun¬
nigheten och håglösheten från befordran, samt att medelbarligen
derigenom uppehålla den vetenskapliga andan inom kyrkan, må
väl vara riktigt, men att ändamålet vinnes, är säkerligen mycket
problematiskt. Vidare har Utskottet sagt, att stadgandena om
pastoralexamen stå i ett nära samband med de gällande befor-
dringslagarne inom kyrkan. Jag tillstår, att jag icke begriper
detta. Consistorium komme naturligtvis, såsom förut, att upp¬
rätta förslag till presterliga beställningar efter sökändernas me¬
riter; och en prestmans duglighet kan säkerligen inhemtas på
ett mycket säkrare sätt, än genom en examen. Kan en prest
hålla goda predikningar, har han väl ock förmodligen tillräckligt
djupa dogmatiska kunskaper, utan att det genom en examen be¬
höfver verificeras. Frågan är emellertid afgjord för denna gång
och jag får således blott hoppas på framtiden; men att pastoral¬
380
Den 3 Oetober.
examen kommer att afskaffas, derom är jag fullt öfvertygad,
likasom ook att detta kunde utan skada göras när som helst.
Doctor Sandberg: Då frågan första gången afgjordes, yttrade
jag mig i strid mot hvad den siste talaren anfört; och som jag
icke ändrat åsigt i saken, får jag åberopa, hvad jag förut an-
dragit; men jag vill derjemte göra några erinringar i anledning
af hvad nyssnämnde talare haft att förmäla. Han har sagt, att
pastoralexamen skulle lägga hinder i vägen för sjelfstudium.
Hen om man af en prest fordrar, att han hufvudsakligen skall
sysselsätta sig med theologiska ämnen, så måtte väl pastoral¬
examen, der de theologiska kunskaperna skola pröfvas, just upp¬
mana till sjelfstudium härutinnan. Vidare har han sagt, att det
är så lätt att taga pastoralexamen, att just derför denna examen
icke kan bidraga till att hålla det vetenskapliga intresset vid
lif. Men jag tror ej, att vid alla Consistorier pastoral-examen
kan tagas med så stor beqvämlighet, som talaren velat antyda.
Dessutom, om ett. colloquium familiare med Biskopen, Dom-
Prosten och Theologi® Lectorn i de för oss alla vigtigaste äm¬
nen — (ty annorlunda har jag icke tänkt mig pastoral-examen)
— verkar uppmuntrande och utvidgar synkretsen, som eljest af
sysselsättning med alldagliga göromål lätt inskränkes, så kan
sådant icke vara svårt eller påkostande för den prestman, som
är angelägen om sin egen utbildning; hvadan man icke heller
synes häraf kunna hemta skäl för att så ifrigt yrka afskaifande
af denna examen. Talaren har vidare förnekat, att frågan om
pastoral-examens tagande icke står i sammanhang med befor-
dringslagarne. Men det är ju allom bekant, att vederbörande
sökandes plats på förslagen till presterliga befordringar, enligt
ännu gällande lagar, bestämmes i betydlig mån efter de betyg,
som de fått i pastorai-examina. Det ena med det andra gör,
att jag icke kan annat än finna Utskottets Betänkande vara väl-
grundadt, hvadan jag ock röstar för att det må bifallas.
Efter dermed slutad discussion, blef Utskottets hemställan,
uppå derom gjord proposition, bijallen.
Uppå derom af Kyrkoherden Wennerström väckt förslag,
föredrogos derefter i ett sammanhang Utskottets båda hemstäl¬
landen å sidan 8, hvarefter
Kyrkoherden Wennerström begärde ordet och yttrade: Ut¬
skottet har med skäl ansett frågan om indigenatsrättens
upphörande vara beroende af den om pastoral-examens af-
skaffande och har dervid anmärkt, att så länge pastorai-exa¬
mina afläggas inför vederbörande Consistorier och dessa dervid
hafva sins emellan olika fordringar, kunna de afgifna be¬
tygen aldrig blifva någon riktig grund för bedömandet af de
sökandes kunskaper, det vill med andra ord säga: af deras
större eller mindre rätt till ett förslagsrum. Att jag lika med
JDen 8 October.
881
Utskottet insett och erkänt detta förhållande, bevisas bäst deraf,
att jag pä samma gäng föreslagit, att indigenatstvånget måtte,
med afseende på ansökning till pastorat, upphäfvas, och alla för
presterlig befordran erforderliga examina afläggas före ordination
vid någotdera af Universiteterna. Blefve examensväsendet på
detta sätt ordnadt, så hade i och med detsamma det enda plau-
sibla skälet för indigenatstvångets bibehållande fallit, och jag
tror, att det skall blifva svårt nog att uppleta något annat af
sådan halt, att det uthärdar sunda förnuftets pröfning. Eller
kan det väl anses i och för sig sjelft förnuftsenligt samt med
rättvisa och billighet öfverensstämmande, att den tillfälliga om¬
ständigheten, hvar min vagga stod, skall, om jag blir prest, be¬
stämma min verksamhetskrets för hela framtiden, då det likväl
är hvarje annan medborgare eller medborgarinna i värt land
tillåtet, att på ärligt sätt söka sin utkomst hvar som helst?
Men är den skranka, hvaraf presten hos oss i sin verksamhet
och befordringsrätt för närvarande hejdas, förnuftsvidrig och
obillig, så måste den förr eller sednare falla här, likaväl som
annorstädes. Sjelfva den Kyska Regeringen har ju, sedan lif¬
egen skapen inom Kyska riket blifvit upphäfd, funnit, att pre-
sterna icke kunna och böra fortfarande vara glebte adscripti,
samt derföre inför den församlade Finska Riksdagen framlagt ett
förslag om indigenatstvångets upphäfvande inom Finland. Böra
då vi stå efter i detta hänseende? Men då, som sagdt är, Ut¬
skottet grundat sin åsigt, att indigenatsrätten bör tillsvidare fort¬
fara, derpå, att pastoral-examina, såsom hittills, måste afläggas
inför vederbörande Consistorier, så är det i sin ordning att pröfva
de skäl, hvarpå sistnämnda mening stödjer sig. Utskottet säger,
att det af samma skäl, som det andragit mot förslaget om prest-
examens borttagande, att nemligen Biskop och Consistorium böra
vara i tillfälle att pröfva ordinandens religiösa ståndpunkt och
lämplighet i öfrigt för embetet, anser sig böra afstyrka bifall till
förslaget om pastoral-examens förläggande till Universiteterna.
Detta låter visserligen något, men är dock i sjelfva verket blott
en tom fras, som Utskottet sjelft hvarken söker att vidhålla
eller utveckla; ty om det ock onekligen är i sin ordning, att
Biskop och Consistorium få genom anstäldt förhör göra personlig
bekantskap med den, som skall börja att tjenstgöra såsom prest
i stiftet, så kan man väl icke säga, att det af samma skäl är
behöfligt, att en prestman, som många år vistats och arbetat
inom stiftet, tager pastoral-examen inför sitt Consistorium. Ett
annat till utseendet mera antagligt skäl mot förslaget om pa¬
storal-examens borttagande har jag redan i min motion varit
nog oförsigtig att lägga Utskottet i munnen, det nemligen, att
de ökade fordringarne vid dimissions-examen skulle förlänga den
Akademiska kursen och sålunda afskräcka mången fattig yngling
från kyrkans tjenst, hvarigenom den rådande prestbristen möj¬
ligen skulle ökas; men Utskottet har, då det anföres, underlåtit
382
Den 3 Oetober.
att framhålla hvad jag deremot anmärkt, att det nemligen är
lika afskräckande för en fattig Adjunct eller Comminister att
uppehålla sig i stiftsstaden för afLäggande af specimen och pa-
storal-examen, äfvensom att en vid denna riksdag väckt motion
om statsanslag åt Theologie studiosi ger hopp om att den på¬
pekade svårigheten kan undanrödjas. Lika, om icke mera, oan¬
tagligt är det skäl, Utskottet slutligen för sin mening anfört,
att nemligen pastoral-examen bör finnas, för att afstänga okun¬
nigheten och håglösheten från befordran inom kyrkan. Mig sy¬
nes, att det är vida bättre att stämma i bäcken än i ån. Per¬
soner, som äro okunniga och haglösa, böra ej få inträde i kyr¬
kans tjenst; ty hon har mera gagn af några få, men dugliga,
än af mänga odugliga tjenare. Men just derför måste fordrin-
garne i den examen, som bör föregå ordinationen, lämpligen
skärpas, hvarefter presten bör, utan vidare examensbråk, få ode-
ladt egna sig åt sin tjenst. På dessa nu i korthet antydda
skäl har Utskottet afstyrkt min motion. Finnas inga andra eller
bättre, då kan jag ha godt hopp, att min mening snart nog
skall göra sig gällande, hvarföre jag icke heller för närvarande
gör något yrkande.
Berörde hemställandeu biföllos.
§ 5.
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-Utslcottets
förslag till följande Rikets Ständers underdåniga skrifvelser:
N:o 126, i anledning af gjorda framställningar, angående
grundräntans kapitalisering;
N:o 127, i anledning af år 1862 verkställd revision af Stats¬
verkets m. 11. allmänna fonders förvaltning under år 1860;
N:o 128, angående indragning af Uildisconten samt af det
för denna inrättning å Riksgälds-Contoret anvisade kreditiv;
N:o 129, i fråga om utsträckning af tiden, inom hvilken
Under-Rätts s. k. småprotokoll skola till Hof-Rätt insändas;
H:o 130, angående bestämmande af tid för klander emot
till- eller afträdes-husesyn å Kronojord; samt
K:o 131, angående förändrade föreskrifter, i fråga om of¬
fentliga stadgars kungörande å tingen.
§ 6.
Företrädde, efter skedd anmälan, Herr Stats-Rådet och Com-
mendören af Nordstjerne-Orden, II. W. Bredberg och ailemnade de
Den 3 Ootober.
383
i § 7 upptagna Kongl. Mapts nådiga Propositioner till Rikets
Ständer, hvarefter Herr Stats-Rådet, ledsagad såsom vid ankomsten,
af Ståndets ledamöter, afträdde.
§ 7.
Remitterades till Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts denna dag
meddelade nådiga Propositioner till Rikets Ständer:
dels angående en den Svenska Beskickningen i Turkiet
tillhörig, i Pera belägen fastighet; och
dels i fråga om afsöndring af jord från Eskilstuna Kungs¬
ladugård till utvidgande af Eskilstuna stads samt Klosters och
Forss församlingars begrafningsplats.
§ 8.
Föredrogs och bordlädes Bevillnings-Utskottets Memorial N:o
25, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, i fråga om
införseltullen å Ättika.
§ 9.
Justerades Protokollet för den 28 nästlidne September för¬
middagen.
§ io.
Upplästes och lades till handlingarna från de Resp. Med-
Stånden inkomna Protokolls-utdrag, nemligen från Höglofliga
Ridderskapet och Adeln N:ris 418 — 429 och från Hederv. Bonde¬
ståndet N:o 457.
§ 11-
Uppå derom gjord begäran, erhöll Doctor Landgren ledighet
från riksdagsgöromålen under tre veckors tid, räknadt från den
20 i denna månad.
Ståndet åtskiljdes kl. J 3 e. m.
Ut supra
In fidem
S. 3. Älmqvist.
384
Den 7 Oetober.
Hen 7 Oetober.
Plenum kl. i 2 e. m.
§ 1.
Justerades Protokollet för den 29 September eftermid¬
dagen.
§ 2.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 25, i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga om inför¬
seltullen å Ättika.
Efter att härvid på begäran hafva erhållit ordet, anförde
Prosten Sondén: Då frågan om tullen å Ättika sednast förevar
i det Högv. Ståndet, yrkade jag just i enlighet med Utskottets
egen beräkning, att denna tull skulle bestämmas till 7 öre per
skålpund. Men då de 3:ne andra Riks-Stånden stannat i det
beslut, att den nu stadgade införseltullen å Ättika, 6 öre skål¬
pundet, må bibehållas oförändrad, och då äfven i detta Stånd
en ringa majoritet röstade för tullens bestämmande till 7 öre,
anser jag mig böra bespara oss en votering i förstärkt Bevillnings¬
utskott genom att nu tillstyrka det Högv. Ståndet att antaga
Utskottets inbjudning i förevarande Betänkande.
Häruti instämde Biskop Björck.
Kyrkoherden Mennerström: Det är val möjligt, att resultatet
af en votering i förstärkt Bevillnings-Utskott icke skall leda
till någon ändring af nu gällande tullsats å Ättika; men jag
kan i alla fall icke frångå den öfvertygelsen, att det Högv.
Ståndet i denna fråga fattat det enda riktiga beslutet och så¬
ledes bör vidhålla detsamma. Då tullen å råvaran blifvit höjd,
är det nemligen i sin ordning, att tullen å den förädlade pro¬
dukten höjes i samma proportion, så framt man vill förekomma
de fabrikers undergång, som sysselsätta sig med råvarans föräd¬
ling. Dessutom kan det vara ganska möjligt, att, om saken
kommer till förstärkt Utskott, de, som ifrat för en högre brän-
vinstull, vid närmare eftersinnande komma att rösta för höjning
äfven af tullen å Ättika, just för att hindra införseln af utländskt
bränvin
Den 7 October.
385
bränvin i förädlad form. På grund af det nu anförda nödgas
jag vördsamt tillstyrka det Högv. Ståndet, att, med afslag å den
gjorda inbjudningen, godkänna den i Memorialet föreslagna vo-
terings-propositionen.
Doctor Sandberg och Contracts-Prosten Janzon instämde.
Contracts-Prosten Palmlund: Jag talade, då denna fråga sed¬
nast var å bane, för förhöjning af tullen å Ättika, hvilket ock
blef det Högv. Ståndets beslut. För den händelse, att Högv.
Ståndet nu vill frångå detta beslut, anhåller jag att få till pro¬
tokollet antecknadt, det jag fortfarande vidhåller min åsigt om
riktigheten deraf, att tullen å Ättika bestämmes till 7 öre skål¬
pundet. Jag kan ingalunda finna mig föranlåten att, utan skäl,
frånträda en mening, som jag på skäl en gång fattat.
Discussionen förklarades härmed slutad; och då 77. 77.
Erke-Biskopen och, Talmannens proposition å antagande af Utskot¬
tets till Preste-Ståndet ställda inbjudning hördes med blandade
Ja och Nej besvarad samt votering begärdes, framställdes och
godkändes en så lydande voterings-proposition:
“Den som vill, att Ståndet må antaga Utskottets i före¬
varande Memorial framställda inbjudning, röste Ja; den det icke
vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet Utskottets inbjudning
afslagit. “
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 16 Ja och 16 Nej, hvadan den förseglade sedeln
öppnades, och då denna innehöll Ja, hade Ståndet sålunda fattat
det beslut, som i Ja-propositionen innehålles, och ansågs i följd
deraf den föreslagna voterings-propositionen hafva förfallit,
§ 3.
Föredrogs och lades till handlingarna Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 131, angående verkställd om¬
röstning i anledning af de hos Riks-Stånden fattade skiljaktiga
beslut vid förehafvande af Utskottets Betänkanden N:ris 55 och
124, rörande väckt förslag om upphäfvande af hittills gällande
reglementen för vården af sockenmagasiner samt öfverlemnande
åt Kommunal-Styrelserna att öfver samma magasiner förfoga.
§ 4.
F'öredrogos och bordlädes nedannämnde Stats-Utskottets Ut¬
låtanden och Memorial:
Högv. Preste-St, Fröt. 1863. 6:e Pandet. 25
386
Den 7 October.
Utlåtande Nio 157, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition om full dispositionsrätt för Stockholms stad och län
till den åt stadens och länets gemensamma kurhus-inrättning år
1815 upplåtna egendom å Kungsholmen;
Utlåtande Nio 158, i anledning Kongl. Haj:ts nådiga Pro¬
position, angående afsöndring af jord från majorsbostället Ham¬
mar vid Wermlands Regemente till begrafningsplats åt Ham¬
marö församling i Wermlands län;
Utlåtande Nio 159, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition, angående upplåtande af en del utaf krono-ängen
Tyskhagen i Westmanlands län till byggnadsplats för Kungs¬
barkarö församlings folkskolebyggnad;
Utlåtande N:o 160, i anledning af väckta motioner, angående
grundskatternas afskaffande;
Memorial Nio 161, angående utfärdande af förnyad instru-
ction för Rikets Ständers Revisorer vid granskningen af Riks-
gälds-Contorets tillstånd och förvaltning;
Utlåtande Nio 162, i anledning af väckt motion om efter¬
skänkande af kronans rätt till ekskog;
Utlåtande N:o 163, i anledning af väckt motion, angående
förflyttning utom hufvudstaden af Kongl. Flottans varf och dit¬
hörande materiel m. m., samt Skeppsholmens och Galervarfvets
upplåtande till Stockholms stad; samt
Memorial Nio 164, i anledning al erhållen återremiss å
Stats-Utskottets Betänkande N:o 126, angående frånträdande
af Kronans rätt till återlösen af de s. k. Trippiska hemmanen i
Halland.
§ 5.
Föredrogos och bordlädes följande ifrån Banco-Utskottet in¬
komna Utlåtande och Memorial:
Utlåtande N:o 62, i anledning af ett utaf Possessionaten
N. Kemner gjordt ackordsanbud;
Memorial N:o 63, med anmälan, angående en verkställd om¬
röstning; samt
Memorial Nio 64, med anledning af Riks-Ståndens beslut
öfver Betänkandet Nio 36, angående uppställningen af 5:te och
6:te Afdelningarne i Banco-Reglementets 6:te Artikel.
Den 7 Oetober.
87
§ 6.
Föredrogs och bordlädes Sammmansatla Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande Nio 46, i anledning
af väckta motioner till förbättrande af Folkskoleväsendet.
Uppå hemställan af Doctorerne Almqvist och Säve, hvilka
anmärkte, att såväl Doctor Landgrens till Protokollet den 28
sistlidne September afgifna anförande, innehållande några exe-
getiska och kyrkohistoriska anmärkningar i fråga om dödsstraf¬
fets afskaifande, som ock Biskop Björcks till Protokollet den 3
dennes aflemnade yttrande i samma fråga, icke blifvit i Ståndet
föredragna, blefvo nämnda anföranden nu för Högv. Ståndet
upplästa.
8 8.
Upplästes och lades till handlingarna följande till Ståndet
inkomna Protokolls-Utdrag, nemligen från Vällofl. Borgare-Ståndet,
N:is 426 — 440; och från Hederv. B onde-Ståndet, Niis 456 och
458 -468.
Ståndet åtskiljdes kl. 2j e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Älmqvist.
388
Den 10 October.
Dcu 10 October.
Plenum kl. £2 e. m.
§ 1.
Justerades Protokollen för den 30:de September f. m. och
den 3 dennes förmiddagen.
§ 2.
På framställning af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen
beslöt Ståndet, att nästkommande Onsdag den 14 October före¬
taga val af Ledamöter och Suppleanter i förstärkt Lag-Utskott;
och skulle valsedlarna innehålla namnen å 32 medlemmar af
Ståndet, bland hvilka de 26, som erhålla högsta röstetalet, blifva
Ledamöter, samt de 6 derefter närmaste Suppleanter i sagde
Utskott.
§ 3.
Upplästes och la des till handlingarna en till Ståndet från
Herrar Fullmäktige i Riksgälds-Contoret ingången skrifvelse af
denna lydelse:
Till Högvördiga Preste-Ståndet!
Uti skrifvelse af den 12 nyssförlidne September, har Högv.
Preste-Ståndet, med afseende å de under sednaste åren betyd¬
ligt tillökade samlingar, som tillhöra Ståndets Archiv, och den
uppgifna svårigheten att uti den för detta archiv hittills upp¬
låtna lokal vårda och för dem, som önska begagna dervarande
handlingar, hålla detsamma tillgängligt, begärt, att det mindre
rum, hvilket gränsar till sjelfva archivrummet, måtte varda till
Preste-Ståndets disposition öfverlåtet, samt att mellan riksda-
garne tillträdet till dessa begge rum måtte varda Preste-Ståndets
Cansli-Direktion allena förbehållet.
Till svar å denna framställning, få Pullmäktige i Riksgälds-
Contoret vördsamt meddela, att ofvan omförmälda 2:ne för Preste-
Ståndets Archiv erforderliga rum inom Rikets Ständers hus skola
under tiden till nästa riksdag fortfarande, på sätt hegardt blifvit,
varda till Högv. Preste-Ståndets disposition upplåtna, under der¬
vid dock fästadt förbehåll, att desamma, i händelse under sagde
tid vattenledningsrör komma att införas uti nämnde hus, blifva
Den 10 October.
389
tillgängliga för de arbeten, som i sådant fall måste i dessa rum
utföras, samt att tillträde till dem erhålles vid sotning eller
behöflig reparation af dervarande eldstäder. Stockholm den 1
October 1863.
På Fullmäktiges i Riks-gälds-Contorets vägnar:
W. F. Tersmeden. J. J. Nordström.
And. Berg. A. Medin.
C. O. Stuart.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 157, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om full dispositions¬
rätt för Stockholms stad och län till den åt stadens och länets
gemensamma Kurhus-inrättning år 1815 upplåtna egendom å
Kungsholmen.
På begäran erhölls härvid ordet af Kyrkoherden Otterström,
som anförde: Detta Betänkande innehåller något rätt eget, hvarpå
jag kommit att fästa uppmärksamheten. Man erfar här, att
Rikets Ständer genom skrifvelse den 27 Juli 1815 till begag¬
nande för den gemensamma Kurhus-inrättningen för Stockholms
stad och län upplåtit den tomt å Kungsholmen, hvilken allt¬
sedan varit för detta ändamål begagnad. Denna tomt med då
derå befintliga byggnader efter kronobrännerierna var väl ej
vid denna tid af sä betydligt värde, att det icke då kunde
finnas skal till dess upplåtande för sagde ändamål; men för¬
hållandena hafva sedan dess i väsendtlig mon ändrat sig. Efter
hvad jag förnummit af personer, som kunna bedöma sådana
saker, är den ifrågavarande tomten, hvilken sträcker sig intill
sjön, lemnar utrymme för stora etablissementer och är långt
större, än behofvet kräfver, nu af mångdubbelt större värde än
år 1815. Här är dock fråga om, att till Stockholms stad och
län bortskänka denna dyrbara tomt med derå varande byggnader.
Vid sistlidne riksdag, då framställning väcktes om denna tomts
upplåtande till Allmänna Barnhus-inrättningen emot den ersätt¬
ning för Kurhus-inrättningen, som kunde betingas, medgåfvo
Rikets Ständer, att nämnda tomt finge af Kurhus-inrättningen,
såsom hade densamma blifvit tillerkänd full eganderätt dertill,
till Allmänna Barnhus-inrättningen öfverlåtas. Så vidt jag för¬
står, innebar detta medgifvande ifrån Rikets Ständers sida, att
Kurhus-inrättningen, “likasom innehade den eganderätt till be¬
rörda tomt“, skulle för densamma få betinga sig ersättning af
Barnhus-inrättningen, att eganderätten till tomten skulle få öf¬
vergå från Staten till sistnämnda inrättning. Den ifrågasatta öf-
verlåtelsen till Allmänna Barnhus-inrättningen kom dock icke
Den 10 Oetober.
till stånd, förmodligen i anledning af för stora pretentioner ifrån
Kurhus-inrättningens sida vid bestämmandet af ersättningen. Näst¬
följande punkt i Utskottets Utlåtande börjar ock derföre med
omförmälande deraf, att frågan om denna öfverlåtelse förfallit,
hvadan saken nu synes mig befinna sig på samma punkt, som
vid föregående riksdag. Nu är det icke fråga om tomtens öfver-
flyttande emot skälig ersättning på annan inrättning, utan helt
enkelt om dess bortskänkande till Stockholms stad och län. Man
kan dock vid genomläsningen af det, som härefter följer i Ut¬
skottets Utlåtande, blifva villrådig om rätta meningen deraf.
Här står att ofvanomförmälda egendom å Kungsholmen måtte få
af staden eller länet inlösas. Är då meningen den, att den lösen,
som här kan ifrågakomma, skall gifvas Kronan? Nej, Stock¬
holms stad skulle ega att inlösa länets audel, eller ock länet
stadens. Men det heter ock vidare i det förevarande Betän¬
kandet, “att denna egendom skulle, vare sig hel och hållen eller
delvis, få till annan allmän inrättning eller enskild person för-
yttras“. Häraf synes följa, att Stockholms stad och län skulle
med full eganderätt kunna med den frånträdande parten uppgöra
om lösen, eller ock till enskild person mot ett eller annat hundra
tusen Riksdaler försälja det hela eller delar af ifrågavarande
egendom. Jag begriper icke, huru Staten kan hafva förbindelse,
att först till allmän inrättning upplåta en tillräcklig tomt med
derå varande byggnader och sedan äfven medgifva, att denna
inrättning får deraf föryttra, hvad den kan undvara. Enligt den
kännedom jag förskaffat mig om denna sak, lärer den ifrågava¬
rande tomten i afseende på utrymme vara mer än tillräcklig
för det ändamål, som är dermed afsedt; och under sådant för¬
hållande inser jag icke, att något skäl förefinnes, hvarföre den
bör afyttras. Det kan nemligen icke vara fråga om upprättande
på samma plats af ett lazarett för länet. Om man ock afsett,
att för sådant ändamål bereda Stockholms län en hederlig pre¬
sent, har man åtminstone aktat sig för att antyda något sådant
och detta förmodligen af det skäl, att alla de öfriga länen fått
utan hjelp af Staten organisera dessa inrättningar. Då jag emel¬
lertid icke är i tillfälle att bedöma, huruvida de sjukvårdsan-
stalter för Stockholms stad och län gemensamt, hvilka nu finnas,
äro otillräckliga eller icke, och då ifrågavarande ärende, icke
ens hvad angår värdet af den egendom, som skulle till Stock¬
holms stad och län bortskänkas, synes behörigen utredt, till¬
styrker jag vördsammast, att det Högv. Ståndet måtte afslå Ut¬
skottets här gjorda hemställan.
Häruti instämde Doctor Falck.
Prosten Sondén: Då man, såsom den föregående talaren,
anser sig böra, innan man lemnar sitt bifall till ifrågavarande
framställning, hafva gjort sig underrättad om värdet af den pre¬
Den 10 October.
391
sent, som är Stockholms stads och läns Kurhus-inrättning till¬
ämnad, hemställer jag, att man ock gör sig reda derföre, huru¬
vida genom ett sådant bifall någon present verkligen tillerkän-
nes nämnda inrättning. Så vidt jag kan förstå, är denna skänk
redan gjord för lång tid tillbaka, nemligen genom Rikets Stän¬
ders skrifvelse den 27 Juli 1815, i hvilken finnes uttryckt,
att den tomt, hvarpå Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande Proposition
syftar, blifvit till Stockholms stad och län till begagnande för
deras gemensamma Kurhus-inrättning upplåten endast under det
vilkor, att utgöra säkerhet för ett i Rikets Ständers Bank upp¬
taget lån. Detta lån är nu för länge sedan inbetaldt, hvadan
ock Rikets Ständer vid sistlidne riksdag medgåfvo, att den åt
Kurhus-inrättningen upplåtna tomten finge af denna inrättning,
såsom hade densamma blifvit tillerkänd full eganderät.t dertill,
till Allmänna Barnhus-inrättningen i Stockholm öfverlåtas emot
den ersättning, som kunde betingas. Genom nämnda medgif¬
vande ifrån Rikets Ständers sida synes mig den omordade pre¬
senten redan vara till fullo gjord, och i följe deraf nu föreva¬
rande Betänkande icke annat än kunna bifallas. Icke heller
kan jag inse, att Staten skulle tillskyndas någon fördel af ett
afslag å denna Proposition, enär de å Kungsholmen förlagda
sjukhusinrättningar icke, utan att annan plats för dem utses,
kunna derifrån förvisas. Den föregående talaren yttrade, att
han ej kan se, det behof af större utrymme för dessa inrätt¬
ningar verkligen förefinnes; men då man icke lärer kunna med
bevis styrka detta, måste man väl lita på en af Konungens
Befallningshafvande lemnad utredning af denna fråga. Ku har
emellertid framställning om boskillnad mellan stadens och länets
ifrågavarande inrättning blifvit väckt, och denna sak torde ock
utan Rikets Ständers åtgörande kunna gå för sig. Enär sålunda,
enligt min öfvertygelse, den af Rikets Ständer år 1815 gjorda
öfverlåtelse af den tomt, hvarom här är fråga, berättigar Stock¬
holms stads och läns Kurhus-inrättning till dess öfverlemnande
åt annan person emot betingad ersättning, kan jag icke annat
än tillstyrka bifall till Utskottets i detta Betänkande gjorda
hemställan.
Vice-Talman, Biskop Annerstedt samt Doctorerne Lindgren
och Söderberg instämde.
Kyrkoherden Wennerström: Om jag vore öfvertygad om rik¬
tigheten af det, som i reciten till detta Utlåtande uppgifves,
nemligen, att behofvet för länet af en oafhängig sjukvårdsan¬
stalt inom hufvudstaden för såväl lazaretts- som kurhuspatienter
årligen alltmera gifver sig tillkänna, skulle jag, såsom tillhö¬
rande Stockholms län, ingalunda neka mitt bifall till det förslag,
som här af Utskottet tillstyrkes. Min erfarenhet jäfvar dock en
sådan uppgift, enär jag, såsom Pastor i en nära intill Stockholm
39 a
Den 10 O c t o b e r.
belägen församling, aldrig funnit några svårigheter möta för att
å de redan befintliga sjukvårdsanstalterna få patienter intagna,
och derjemte af mina närboende embetsbroder städse förnummit,
att de gjort samma iakttagelse. Hvarutaf påkallas då den här ifråga¬
satta förändringen, hvilken väl af en och annan agiterats, men
af flertalet bland länets innevånare ansetts öfverflödig? Om den
åt Stockholms stads och läns Kurhus-inrättning upplåtna tomt
afyttras, skall visserligen en betydlig del af köpeskillingen komma
länet till godo, men den kan dock icke blifva tillräcklig för in¬
rättande af en serskild sjukvårdsanstalt för länet. En förändring
i detta hänseende skulle således medföra ökade kostnader, men
icke derföre bättre, utan snarare sämre sjukvård. Hvad serskildt
angår den föreslagna Kurhus-inrättningen för länet, så är tyd¬
ligt, att vid en sådan mindre, endast för länet beräknad anstalt,
hvarken kunde påräknas någon läkare med större förmåga och
skicklighet, eller tillfälle till någon rikare praktisk erfarenhet
derstädes för läkaren erbjuda sig. Under förutsättning, att
Stockholms stad och län få fortfarande behålla nyttjanderätten
till den för deras Kurhus-inrättning upplåtna egendom å Kungs¬
holmen, afstyrker jag alltså bifall till den Kongl. Proposition,
hvilken Utskottet i förevarande Utlåtande tillstyrkt.
Doctor Almqvist: Det hvilar ett oförklarligt dunkel öfver detta
Utlåtande, hvilket tjenar till bevis på, huru knapphändigt vig¬
tiga ärenden emot slutet af riksdagarne stundom behandlas i Ut¬
skotten. Prågan gäller, huruvida Staten må afhändas en egen¬
dom, som uppgår i värde till ett eller annat hundra tusen riks¬
daler. Och skälet till denna utgift skulle enligt Utskottets redo¬
görelse vara ett mera ändamålsenligt ordnande af länets sjuk-
vårdsanstalter. Det är dock anmärkuingsvärdt, att den siste tala¬
ren, hvilken tillhörer Stockholms län, såsom sin och många an¬
dras erfarenhet framhållit, att länet icke hittills haft skäl att klaga
öfver dess sjukvårdsanstalters ordnande i förening med Stockholms
stads. En talare, Prosten Sondén, grundade sin åsigt i denna
fråga derpå, att Staten redan år 1815 skulle hafva gjort Stock¬
holms stad och län en present af den ifrågavarande tomten. Men
om man undersöker förhållandet härmed, så visar det sig tydli¬
gen, att Staten väl upplåtit denna tomt till begagnande för Kur¬
hus-inrättningen, men derföre aldrig afsagt sig eganderätten till
densamma. Man skulle af reciten vid detta Utlåtande kunna tro,
att meningen vore, det Stockholms stad eller län skulle ega att
inlösa, den ena den andra partens andel i nämnda tomt; men
så möter derefter ett tillägg af rätt märkvärdigt innehåll, nem¬
ligen att den åt stadens och länets Kurhus-inrättning upplåtna
tomt, vare sig hel och hållen eller delvis, måtte till annan all¬
män inrättning eller enskild person få förifras. Allt detta synes
antyda den uppfattning af detta förhållande, att Stockholms stad
och län skulle redan hafva eganderätt till den åt dem upplåtna
Den 10 October.
393
tomten å Kungsholmen, såsom stöd hvarför man velat åberopa
den omständigheten, att Rikets Ständer vid sistlidne riksdag med-
gåfvo, att Kurhus-inrättningen skulle, såsom hade densamma
blifvit tillerkänd full eganderätt till omförmälda tomt och åbygg¬
nader, få ingå i underhandling om deras öfverlåtande till All¬
männa Barnhus-inrättningen i Stockholm. Detta medgifvande gällde
dock endast den ifrågasatta öfverlåtelsen till Allmänna Barnhus-
inrättningen, men då denna icke kom till verkställighet, synes
mig frågan nu befinna sig på samma punkt som år 1815, eller
att Stockholms stad och län till den omnämnda tomten å Kungs¬
holmen endast ega nyttjanderätt. Då ärendet sålunda icke synes
mig tillräckligt utredt, tillstyrker jag vördsammast afslag å, eller
om detta synes det Högv. Ståndet lämpligare, återremiss af Ut¬
skottets förevarande Utlåtande.
Doctor Lindgren: Den förgående talarens anförande har lif¬
ligt erinrat mig om en artikel i en af gårdagens stora tidningar,
hvaruti det talas om, huruledes ärendena, när det lider emot
slutet af riksdagen, lamt behandlas i Utskotten och summariskt
afgöras i Stånden. Emellertid vill jag icke neka, att jag vid
läsningen af denna artikel ett ögonblick frapperades deraf. Vid
närmare eftersinnande synes det mig dock vara tydligt, att den
ifrågavarande presenten till Stockholms stad och län, om ej ex¬
pressis verbis, likväl i sjelfva verket gjordes af Rikets Ständer
redan år 1815, och sedan, att jag så må säga, ratificerades vid
sistlidne riksdag, då stadens och länets Kurhus-inrättning bemyn¬
digades att ingå i transaction med Allmänna Barnhus-inrättningen
om tomtens och derå befintliga åbyggnaders öfverlåtande mot skä¬
lig ersättning till sistnämnda inrättning.
Denna transaction ledde dock ej till något resultat, enär
någon öfverenskommelse om vilkoren icke kunde träffas. Då nu
fråga uppstått derom, att Stockholms stad och län, för hvilka Kur¬
hus-inrättningen hitintills varit gemensam, måtte få antingen utlösa
den ena parten den andra, eller ock till tredje man den gemensamma
egendomen försälja, och sins emellan den inflytande köpeskillin¬
gen fördela, synes visserligen skälet till den önskade boskillnaden för
den oinvigde mindre motiveradt, helst den ifrågavarande tomten
är så stor, att den för behöfiiga tillbyggnader lemnar tillräckligt
utrymme. Men jag vill dock icke tillåta mig något omdöme här¬
om, utan antager, att giltiga skäl för den äskade skilsmessan äro
förhanden, och att meningen dermed både från stadens och länets
sida är den vigtiga sjukvårdsinrättningens utvidgning och för¬
bättring. Ender sådana förhållanden, och då Staten redan i sjelfva
verket afhändt sig den ifrågavarande tomten, och vid sistlidne
riksdag medgifvit, att, såsom orden i Ständernas skrifvelse lyda: “Kur¬
hus-inrättningen finge, såsom hade densamma blifvit tillerkänd full
eganderätt till tomten och de derå befintliga åbyggnader, egendomen
åt Allmänna Barnhus-inrättningen i Stockholm öfverlåta emot den
Den 10 O c to b e r.
ersättning, sora kunde bestämmas af de för Barnhus-inrättningen
samt Stockholms stad och län för ändamålet utsedde deputerade11,
synes goda skäl vara förhanden att bifalla hvad Kongl. Maj:t
rörande detta ärende föreslagit och Utskottet i detta Betänkande
tillstyrkt.
Kyrkoherden Otterström: Jag beundrar den föregående ta¬
larens skarpsinnighet, som kommer honom att härleda Kurhus¬
inrättningens äganderätt till ifrågavarande tomt ifrån Bikets Stän¬
ders beslut år 1815 och vid sistlidne riksdag. Om det så för-
hölle sig, som denne talare påstått, hade detta Betänkande ej
behöft se dagen. Jag tager mig ock friheten fästa uppmärksam¬
heten derpå, att, såsom det tydligen synes å pag. 2 af detta
Utlåtande, Konungens Befallningshafvande öfver Stockholms län
aldrig ifrågasatt något annat, än att Stockholms stad och län hit¬
tills endast haft nyttjanderätt till den för Kurhus-inrättningen
upplåtna tomt å Kungsholmen. — Prosten Sonde'n tillkännagaf,
att nyssnämnda tomt, då den af Kikets Ständer år 1815 upp¬
låts till Stockholms stad och län, var pantsatt- af Kronan för ett
lån i Kikets Ständers Bank, men upplyste derjemte, att denna
skuld är längesedan dödad. Hvem har väl dödat denna skuld?
Icke lärer det vara Stockholms stad och län, utan säkerligen Staten,
hvilken ansåg sig dertill pligtig, såsom innehafvare af egande-
rätten till denna tomt. Sistlidne Riksdags beslut, att den till
Stockholms stads och läns Kurhus-inrättning upplåtna tomt skulle
af Kurhus-inrättningen, såsom hade densamma blifvit tillerkänd
full eganderätt till densamma, få till Allmänna Barnhus-inrättnin¬
gen öfverlåtas, innefattade det förklarande, att, om tomten till
sistnämnda inrättning komme att öfvergå, densamma skulle er¬
hålla eganderätten dertill, men ej något sådant medgifvande i
händelse af tomtens öfverlåtande till någon annan. På grund af
det nu anförda kan jag för ingen del medgifva, att eganderätten
till berörda tomt och åbyggnader, sådane de befunnos vid öfver-
låtelsen 1815, redan tillhöra Stockholms stad och län, utan måste
fortfarande påstå, att medgifvandet af en sådan just genom det
förevarande Utlåtandet blifvit föreslaget.
Doctor Lilidgren: Så vidt jag kan förstå, beror den förnäm¬
sta differencen mellan den föregående talaren och mig på olika
uppfattning af det i den citerade Ständer-skrifvelsen förekommande
ordet “såsom". Då denne talare uppfattat detta ord såsom lik-
betydande med “likasom", anser jag det åter liktydigt med "all¬
denstund". Om förra riksdagens Ständer hade ansett egande¬
rätten till den åt Kurhus-inrättningen upplåtna tomten icke re¬
dan de facto vara Staten afhand, finnes icke något skäl, hvar¬
före de skulle hafva uppdragit åt Kurhus-inrättningen att vid
den då ifrågasatta transactionen med Allmänna Barnhus-inrätt¬
ningen fungera såsom statens commissionär. Kyrkoherden Ot-
Den 10 Octo ber.
395
terström har väl yttrat, att om Kurhus-inrättningen redan nu
hade full eganderätt till ifrågavarande tomt, detta Betänkande
aldrig skulle hafva sett dagen. Jag får härvid erinra, att,
då den ifrågavarande tomten med derå befintliga åbyggnader
af Staten blifvit afstådd åt Stockholms stad och län till gemen¬
samt begagnande, det var naturligt, att, då fråga om boskillnad
dem emellan blifvit väckt, rättigheten till utbrytande af hvardera
partens andelar i den gemensamma egendomen skulle understäl¬
las gifvarens, d. v. s. Ständernas ompröfning.
Kyrkoherden Otterström: Då jag ännu en gång tager till
orda i detta ämne, är det för att säga, att anledningen till
Rikets Ständers beslut i denna fråga vid föregående riksdag
var den, att, om Rikets Ständer öppnat underhandling med All¬
männa Barnhus-inrättningen om öfverlåtelse af ifrågavarande tomt,
kunde detta hafva inneburit en inskränkning af den nyttjanderätt
dertill, hvilken blifvit Kurhus-inrättningen tillerkänd. Då man i
stället nu medgaf Kurhus-inrättningen att med Barnhus-inrättningen
ingå i transaction om nämnda öfverlåtelse, så skedde det, emedan
man ville bevara Kurhus-inrättningens rätt att dervid betinga sig
skälig ersättning för dess egna å tomten befintliga byggnader
samt för förlusten af den nyttjanderätt till tomten, som, i hän¬
delse af denna öfverlåtelse, för Kurhus-inrättningen ginge förlorad.
Väl är det sannt., att den ifrågasatta boskillnaden kan efter veder¬
börlig uppskattning af husen när som helst åvägabringas; men
att genom beviljande af en högst betydlig present i ett fall,
dev man i fråga om andra orters likartade behof icke anser sig
hafva råd till den ringaste hjelp, underlätta, ja snart sagdt fram¬
tvinga denna boskillnad, det måste jag på det varmaste mot¬
sätta mig.
I
Prosten Sondén: Uppriktigt sagdt, anser jag, att ifrågava¬
rande sak icke förtjenar någon “synnerlig värma11, alldenstund,
om Stockholms stad och län fortfarande begagna sig af nyttjande-
rätten till den för deras Kurhus-inrättning upplåtna tomt å Kungs¬
holmen, ingenting är att vinna på hela saken. En talare har
lagt vigt på ordet “såsom11 uti Rikets Ständers beslut i detta
ärende vid sistlidne riksdag och detta ord anser jag äfven så
vigtigt att deraf eganderätten beror. Men om jag ock skulle
ingå derpå, att eganderätten till ifrågavarande tomt tillhör Kongl.
Maj:t och Kronan, hvad hafva väl Rikets Ständer medgifvit, när
de tilläto vid sistlidne riksdag, att Kurhus-inrättningen skulle till
Allmänna Barnhus-inrättningen få öfverlemna sin tomt å Kungs¬
holmen? Jo, detta medgifvande af Rikets Ständer innebar onek¬
ligen det förklarande, att Kurhus-inrättningen i fråga om dess
tomts öfverlåtelse till Allmänna Barnhus-inrättningen egde att
handla, såsom hade densamma till nämnda tomt full eganderätt,
och att vidare detta medgifvande icke innefattade någon serskild
396
l> en 10 O c t o ber.
välvilja emot Allmänna Barnhus-inrättningen, enär öfverlåtelsen
till sistnämnda inrättning skulle ske emot den ersättning, som
kunde bestämmas af de för Barnhus-inrättningen samt Stockholms
stad och län utsedde deputerade. En annan talare har yttrat
sig emot detta förslag hufvudsakligen på den grund, att han
betviflade fördelen för Stockholms län af en boskillnad med Stock¬
holms stad i detta hänseende. Detta är dock en fråga, som bör
å Landsting med Stockholms län utredas och utförandet derefter
bero på ömsesidig öfverenskommelse mellan staden och länet.
Om jag i detta Utlåtande kunde spåra den vårdslösa behandling
af ett vigtigt ärende samt den bristande omsorg om Statens rätt,
som ett par talare trott sig deri finna, skulle jag sannerligen
icke hafva spillt ett ord på dess försvar.
Kyrkoherden Wennerström: Emellan de föregående talarne
har striden egentligen förts derom, huruvida Staten genom med¬
gifvande af den ifrågasatta dispositionsrätten skulle göra någon
uppoffring, samt om Kurhus-inrättningen till den åt densamma
upplåtna tomt å Kungsholmen redan innehar full eganderätt eller
icke. Utan att ingå i någon närmare pröfning af denna tvistefråga,
vill jag endast i förbigående säga, att det synes mig vara tydligt,
att den dispositionsrätt, som nu är i fråga att medgifva, är långt
mera utsträckt, än den som af Rikets Ständer vid sistlidne
riksdag beviljades. Då medgafs det att Kurhus-inrättningen skulle
få öfverlåta sin tomt åt en viss annan välgörenhetsanstalt, nem¬
ligen Allmänna Barnhuset i Stockholm, hvaremot nu föreslås, att
Kurhus-inrättningen skulle ega att till hvem som helst emot be¬
tingad ersättning öfverlåta ifrågavarande egendom. Någon förlust
skulle väl icke genom en sådan fri dispositionsrätt tillskyndas
Staten, om också dess eganderätt till tomten derigenom upphörde.
Men i alla fall är jag, som sagdt är, emot förslaget hufvudsak¬
ligen på den grund, att kurhuspatienterna äfvensom lazaretts-
hjonen på en sjukvårdsanstalt endast, för länet omöjligen skulle
kunna påräkna den omsorgsfulla vård och skickliga behandling,
som nu står dem till buds, alldenstund en sådan mindre anstalt
icke skulle kunna tillegna sig någon större läkareförmåga, utan
måhända blifva ett öfningsfält för någon yngre, mindre erfaren
läkare. Jag fortfar alltså i min hemställan, att det Högv. Ståndet
måtte afslå Utskottets förevarande Utlåtande.
Då, efter härmed slutad discussion, H. H. Erhe-Biskopen
och Talmannens proposition å bifall till Utskottets förevarande
Utlåtande hördes med blandade Ja och Nej besvarad samt vote¬
ring begärdes, framställdes och godkändes en så lydande vote¬
rings-proposition :
“Den som bifaller Utskottets i detta Utlåtande gjorda hem¬
ställan röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har
Den 10 October.
397
Ståndet, med afslag å Utskottets hemställan, förklarat sig förhin-
dradt att bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga Proposition.“
Voteringen, i behörig ordning verksälld, befanns hafva ut¬
fallit med 12 Ja och 27 Nej, hvadan Ståndet stannat i det
beslut, som Nej-propositionen innehåller.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bifölls Ståts-Utskottets Utlåtande N:o
158, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
afsöndring af jord från Majorsbostället Hammar vid Wermlands
Regemente till begrafningsplats åt Hammarö församling i Werm¬
lands län.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utslcottets Utlåtande N:o
159, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående
upplåtande af en del utaf kronoängen Tyskhagen i Westmanlands
län till byggnadsplats för Kungsbarkarö församlings folkskole-
byggnad.
§ 7-
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
160, i anledning af väckta motioner, angående grundskatternas
afskaffande.
§ 8.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången Stats-Utskottets
Memorial och Utlåtande:
N:o 161, angående utfärdande af förnyad instruction för
Rikets Ständers Revisorer vid granskningen af Riksgälds-Con-
torets tillstånd och förvaltning; och
N:o 162, i anledning af väckt motion om efterskänkande af
Kronans rätt till ekskog.
§ 9-
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
163, i anledning af väckt motion, angående förflyttning utom
hufvudstaden af Kongl. Flottans varf och dithörande materiel
m. m., samt Skeppsholmens och Galervarfvets upplåtande till
Stockhoms stad.
398
Den 10 O c to b er.
§ 10-
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna Stats-Utslcottets
Memorial N:o 164, i anledning af erhållen återremiss å Stats¬
utskottets Betänkande Nio 126, angående frånträdande af Kro¬
nans-rätt till återlösen af des. k. Trippiska hemmanen i Halland.
§ 11.
Föredrogs ånyo och bifölls Banco-Utskottets Utlåtande N:o
62, i anledning af ett utaf Possessionaten N. Kemner gjordt
ackordsanbud.
§ 12-
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna Banco-Utskottets
Memorial N:o 63, med anmälan angående en verkställd om¬
röstning.
§ 13.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Banco-Utskottets
Memorial N:o 64, med anledning af Riks-Ståndens beslut öfver
Betänkandet N:o 36, angående uppställningen af öde och 6:te
Afdelningarne i Baneo-Reglementets öde Artikel.
§ 14-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Sammansatta
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
N:o 46, i anledning af väckta motioner till förbättrande af folk¬
skoleväsendet.
§ 15-
Föredrogs Expeditions-Utskottets förslag, N:o 132, till Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse, angående ändring i författnin-
garne, rörande handels- och näringsfrihet samt om upphäfvande
af vissa delar utaf Handelsbalken, och i sammanhang dermed
meddeiadt Utdrag, Nio 434, af Högloft. Ridder skåpet och Adelns
Protokoll för den 7 dennes, innehållande bland annat, att nämnde
Riks-Stånd, vid föredragning af omförmälda skrifvelseförslag, det
samma godkänt, men. detta, hvad beträffar den 13:de punkten
deri, med den förutsättning, att denne blefve af Högv. Preste-
Ståndet godkänd.
Preste-Ståndet godkände nu föredragna skrifvelseförslag och
lade förbemälda Protokolls-Utdrag till handlingarna.
Den 10 0 ctober.
399
§ 16.
Föredrogos och bordlädes Ståts-Utskottets:
Memorial N:o 165, angående afskrifning af åtskilliga inom
linien i Riksgälds-Contorets räkenskaper balanserade fordringar; och
Utlåtande N:o 166, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition, angående med Konungariket Belgien afslutade trak¬
tater om upphörande af Schelde-tullen.
§ 17.
Föredrogos och bordlädes Sammansatta Bevillnings-, Lag-
samt Allmänna Besvärs- och. Elconomi-Utskottets Memorial:
N:o 13, i anledning af Kiks-Ståndens skiljaktiga beslut i en
till vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
distillerade spirituösa drycker hörande fråga; och
N:o 14, i fråga om arfvode åt den person, hvilken i egen¬
skap af Sekreterare biträdt Utskottet.
§ 18-
Föredrogos och bordlädes nedannämnde Lag-Utskottets Utlå¬
tande, Betänkanden och Memorial:
N:o 67, i anledning af väckt motion om förändring i Kongl.
Förordningen, angående handelsböcker och handelsräkningar, den
4 Maj 1855;
Nio 68, i anledning af motion om närmare bestämmelse af
sättet för inteckning om nyttjanderätt till fast egendom;
N:o 69, i anledning af motioner om arfsrätt för oäkta
barn; samt
N:o 70, med förslag till voterings-propositioner i anledning
af de inom Kiks-Stånden fattade skiljaktiga beslut vid förehaf¬
vande af Utskottets Utlåtande N:o 35, öfver gjorda anmärkningar
och Kiks-Ståndens skiljaktliga beslut, i anledning af Utskottets
Betänkande N:o 33, öfver dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
med förslag till ny Strafflag, dels ock enskilda motioner rörande
brottmålslagstiftningen.
§ 19.
Föredrogos och bordlädes följande ifrån Banco-Utskottet in¬
komna Utlåtande och Memorial:
N:o 65, i anledning af erhållen återremiss af åtskilliga
framställningar i Utskottets Betänkande N:o 44, i fråga om för¬
400
Den 10 Octo b er.
ändrade föreskrifter i l:sta, 2:dra och 3:dje Artiklarne af Banco-
Reglementet;
N:o 66, i anledning af erhållen återremiss af Memorialet
N:o 61;
N:o 67, med förslag till Instruotion för Rikets Ständers
Revisorer öfver Bancoverket;
N:o 68, med förslag till Instruotion för Rikets Ständers
Revisorer öfver Låne-Contoren i orterna;
Nio 69, med förslag till Ansvarighetslag för Rikets Ständers
Fullmäktige i Banken; och
N:o 70, med förslag till Ansvarighetslag för de af Rikets
Ständer förordnade Styrelse-ledamöter för Låne-Contoren i orterna.
§ 20.
Föredrogs och bordlädes raeddeladt Utdrag, N:o 419, af Hög¬
loft. Ridderskapet och Adelns Protokoll den 28 sisth September,
innefattande bland annat nämnde Riks-Stånds beslut i anledning
af 5:te punkten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 153, angående
regleringen af Riks-Statens Nionde Hufvudtitel samt inbjudning
till de öfriga Riks-Stånden att i samma beslut sig förena.
§ 21.
Anmälde Biskop Björck, att, på hans underdåniga anhållan,
Kongl. Maj:t i nåder beviljat honom tillåtelse att från riksdagen
afresa.
§ 22.
På derom framstäld begäran beviljades Doctor Nordlander
ytterligare ledighet från riksdagsgöromålen under 3:ne veckor,
räknade från den ll:te denna månad.
§ 23.
Upplästes och lades till handlingarna följande från de resp.
Med-Stånden inkomna Protokolls-Utdrag, nemligen från Högloft.
Ridderskapet och Adeln, N:ris 430—433, samt från Välloft. Bor¬
gare-Ståndet, N:ris 441—443 och 469—470.
Ståndet åtskildes kl. f3 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. H. Älmqvist.
Den
Den 14 October.
Den 14 October.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
I II. II. Erke-Biskopen och Talmannens frånvaro fördes
ordet af Vice-Talman, Biskop Annerstedt.
§ 2.
Justerades Protokollet den 7 October eftermiddagen.
§ 3.
I öfverensstämmelse med Ståndets den 10 dennes fattade
beslut, företogs nu val af Ledamöter och Suppleanter i Förstärkt
Lag-Utskott, och befunnos, efter valsedlarnas öppnande och rö¬
sternas summering, till Ledamöter i sagde Förstärkta Utskott
vara utsedde:
Vice-Talman, Biskop Annerstedt,
Biskop Hultman,
Doctor Lindgren,
Professor Ribbing,
Doctor Wensioe,
Doctor Nordlund,
Riks-Archivarien Nordström,
Professor Selander,
Prosten Sondén,
Doctor Emanuelsson,
Contracts-Prosten Jan%on,
Doctor Collén,
Kyrkoherden Wennerström,
Doctor Thyselius,
Contracts-Prosten Tegnér,
Prosten Eurén,
Contracts-Prosten Palmlund,
Domprosten Sundberg,
Doctor Falch,
Doctor Ternström,
Professor Agardh,
Prosten Mellgvist,
Doctor Sandberg,
Höj/v. Preste-St. Vrot. 6:te Bandet. 20
402
Den 14 O c t ob er.
Doctor Arrhenius,
Doctor Runsten och
Prosten Bergvall;
samt till Suppleanter att i följande ordning inträda:
Kyrkoherden C. J. Landgren,
Kyrkoherden Witt,
Prosten Rabe,
Doctor Malmstedt,
Doctor Petrelli och
Doctor Rundgren.
§ 4.
Upplästes till justering och godhändes Expeditions-Utskottets
förslag, N:o 133, till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse,
angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens Fjerde
Hufvudtitel.
§ 5.
Föredrogs till justering och bordlädes Expeditions-Utskottets
förslag, N:o 134, till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse i
fråga om anskaffande af medel till jernvägsbyggnader.
§ 6.
Föredrogs ånyo Stats-UtsJcottets Memorial N:o 161, angående
utfärdande af förnyad Instruction för Rikets Ständers Revisorer
vid granskningen af Riksgälds-Contorets tillstånd och förvaltning.
Bifölls.
§ 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 162, i an¬
ledning af väckt motion om efterskänkande af Kronans rätt till
ekskog.
Bifölls.
§ 8.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 64, med an¬
ledning af Riks-Ståndens beslut öfver Betänkandet N:o 36, an¬
gående uppställningen af 5:te och 6:te Afdelningarne i Banco-
Reglementets 6:te Artikel.
Ståndet biföll hvad Utskottet i detta Memorial föreslagit,
tillstyrkt och hemställt.
Den 14 October.
403
§ 9.
Föredrogs ånyo Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkande dST:o 46, i anledning af väckta motioner
till förbättrande af folkskole-väsendet.
Föredrogs Utdrag, N:o 419, af Högloft. Ridderskapet och Adelns
Protokoll den 28 sistlidne September, innefattande, bland annat,
dels nämnda Riks-Stånds beslut, i anledning af 5:te punkten i
i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 153, angående regleringen af
Eiks-Statens Nionde Hufvudtitel, dels inbjudning till de öfriga
Riks-Stånden, att i samma beslut sig förena.
Med vidblifvande af sitt i ämnet fattade beslut, lade Preste-
Ståndet förbemälda Protokolls-Utdrag till handlingarna.
§ 11.
l’öredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 165, angående
afskrifning af åtskilliga inom linien i Riksgälds-Contorets räken¬
skaper balancerade fordringar.
Bifölls.
§ 12.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 166, i an¬
ledning af Kongl. Haj:ts nådiga Proposition, angående med Ko¬
nungariket Belgien afslutade traktater om upphörande af Schelde-
tullen.
Bifölls.
§ 13.
Föredrogs ånyo Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 13, i an¬
ledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i en till villkoren
för försäljning af bränvin och andra brända eller distillerade
spirituösa drycker hörande fråga.
Prosten Sondén erhöll ordet och yttrade: Utskottet an¬
mäler uti förevarande Betänkande sin uppfattning af Riks-
Ståndens olika beslut; men icke desto mindre kan man hysa
någon tvekan, huruvida Utskottets uppfattning är den rätta.
Utskottet anser det af Ridderskapet och Adeln beslutade tillägg
404
Den 14 Oetober.
till 3 morn. af 24 g i Utskottets förslag till författning, angående
vilkoren för försäljning af bränvin m. m., hafva förfallit, hvilket
tillägg lyder sålunda: "och i annan stad, som icke deltager i
landsting, tillfälle staden jemväl den femtedel, som eljest skulle
för landstingets räkning insättas i vederbörande landtränteri.“
När denna fråga första 'gången behandlades, var det min me¬
ning, att«detta tillägg var obehöiligt, emedan det säger sig sjelft,
att en stad, som icke deltager i landsting, icke kan kännas
skyldig, att till det ena eller andra landstinget, med hvilket
staden för öfrigt icke har något att skaffa, betala en femtedel
af de bränvinsmedel, som staden tillfalla.
Men nu är frågan, hvad de olika Riks-Stånden beslutat, och
torde man då böra tillse, hvad deras beslut i sale, ej blott i
ord innebär. Då visar det sig, att tillägget visserligen blifvit
afslaget af Preste-Ståndet, men godkändt af Bonde-Ståndet; hvilket
således, lika med Adeln, befriat •— den enda stad som frågan
rörer, nemligen Götheborg — från en sådan afgift till landsting.
Borgare-Ståndets beslut innebär i sak alldeles detsamma, hvad
Götheborg angår. När bemälde Stånd för sin del beslutat, att
alla städer i riket äro befriade från dylik afgift, så innefattar
detta beslut påtagligen, att Götheborg är befriadt, och detta i
full öfverensstämmelse med Ridderskapet och Adelns samt Bonde-
Ståndets beslut. Mig synes derföre, att Utskottets hemställan
hvilar på det misstaget, att det gjort Borgare-Ståndets beslut
till något annat än det i sjelfva verket är; man anser nemligen,
att Borgare-Ståndets beslut icke, såsom Ridderskapet och Adelns
samt Bonde-Ståndets, innebär en befrielse för Götheborg från den
ifrågavarande afgiften, emedan detta Stånd icke beviljat denna
befrielse med samma ordalag, som dessa Stånd. Men om man
så strängt fäster sig vid orden, att man förbiser saken, så måste
deraf de besynnerligaste resultater uppstå. Jag hemställer för¬
denskull, om icke Ståndet för sin del bör afgifva den förkla¬
ringen, att, då Borgare-Ståndets beslut är i öfverensstämmelse
med Ridderskapet och Adelns samt Bonde-Ståndets, och således
trenne Riks-Stånd varit af lika mening, ett Rikets Ständers be¬
slut i denna fråga är förhanden.
Dom-Prosten Sundberg: Pör min del är jag långt ifrån att
dela den föregående talarens uppfattning af denna sak. Det är
icke här fråga om någon subjektiv uppfattning af ett beslut,
utan det gäller att noga hålla sig vid ordalydelsen deraf. Det
är icke en blott ordtvist, som är i fråga, utan det visar sig vara
en afgjord differens i sak mellan Ståndens beslut. Ser man på
ordalydelsen i besluten, så hafva endast Ridderskapet och Adeln
samt Bonde-Ståndet öfverensstämt både i sak och ord. Preste-
Ståndet har afslagit inbjudningen att förena sig uti det af Rid¬
derskapet och Adeln beslutade tillägg till 3 mom. af 24 §,
hvilket innebär, att detta Stånds beslut i sak skiljer sig från
Den 14 Oot o b er.
405
de tvänne förstnämnda Riks-Ståndens. Att uti Borgare-Ståndets
beslut ligger en differens, behöfver icke bevisas; ty detta Stånd
vill alls icke medgifva någon ändring af 24 § i nu gällande
författning. Häraf är fullkomligen klart, att endast tvänne Riks¬
stånd varit ense i beslutet rörande denna lagparagraf, men att
de öfriga tvänne Riks-Stånden fattat beslut, hvilka äro skilj¬
aktiga både sins emellan och från de tvänne förstnämnda Stån¬
dens beslut. Då således två Stånd stannat mot två, hemställer
jag, att Ståndet måtte förklara, att frågan förfallit och bör för¬
blifva vid det, som tillförene stadgadt varit.
Häruti instämde Doctor Ternström och Contracts-Prosten
Palmlund.
Prosten Luudliolm: För min del instämmer jag i hvad den
nästföregående talaren, Domprosten Sundberg, yttrat till ve¬
derläggning af det, som Prosten Sondén först anförde, för att söka
bevisa, att det Sammansatta Utskottet skulle hafva misstagit sig
om Yällofl. Borgare-Ståndets beslut i afseende på det af Ridder-
skapet och Adeln föreslagna tillägg till 3 Mom. af 24 § (och
allenast om detta 3 Mom. handlar förevarande Betänkande:
det är således endast härom det Högv. Ståndet nu har att
yttra sig).
Pörhållandet synes mig åtminstone vara så tydligt och en¬
kelt, att jag ej förstår, huru någon härom kan misstaga sig.
Ridderskapet och Adeln hade vid godkännande af 24 § uti
ifrågavarande författningsförslag beslutat ett tillägg till 3 Mom.
af följande lydelse: “och i annan stad, som icke deltager i lands¬
ting, tillfälle staden jemväl den femtedel, som eljest skulle för
landstingets räkning insättas i vederbörande landtränteri." Detta
tillägg har, enligt till Utskottet ankomna Protokolls-Utdrag, blif¬
vit godkändt af Bonde-Ståndet, men afslaget af detta Högvördiga
Stånd: Borgare-Ståudet har redan den 4 Juli afslagit all för¬
ändring af den 24 §, följaktligen också förändringen eller tilläg¬
get till detta 3:dje moment, och derefter har detta Stånd beha¬
gat afhålla sig ifrån allt yttrande i frågan, när densamma i Be¬
tänkandet N:o 11 ånyo förekom. Här således 2:ne Riks-Stånd,
nemi. Ridderskapet och Adeln och Bonde-Ståndet, antagit ett til¬
lägg till 3 mom. i 24 §, men tvänne Stånd, nemi. Preste- och
Borgare-Stånden, afslagit detta tillägg, följer ju ovedersägligen,
att, såsom Utskottet säger, frågan om samma tillägg enligt 75 §
Riksdags-Ordningen har förfallit, hvilket jag vördsamt tillstyrker
det Högvördiga Ståndet att godkänna.
Skulle åter mot all förmodan Domprosten Sundbergs yttrande
innefatta den mcuing, att fråga om förändring af hela 24 § skulle
anses hafva förfallit, så måste jag protestera mot en sådan åsigt,
så mycket mer som det nu förevarande Betänkandet blott rör 3
mom. af 24 §. Frågan om lydelsen af 1 mom. i nämnde § af-
40G
Den 14 October.
gjordes af detta Stånd yid behandlingen af det Sammansatta
Utskottets Memorial N:o 11, då Ståndet efter en vidlyftig
disoussion och 2:ne voteringar för sin del förklarade, att den af
Utskottet föreslagna lydelsen af 1 mom. i 24 § är af tre Stånd
godkänd.
Doctor Sandberg: Här är endast fråga om det föreslagna
tillägget till 3 mom. af 24 §. Det synes vara rättvist, att den
stad, som icke deltager i landsting, får behålla den femtedel af
bränvinsmedlen, hvilken eljest skulle lemnäs till landstingets dis¬
position. Prosten Sondéns uppfattning af saken tyckes icke
sakna skäl. Två Stånd hafva beslutat, att staden Götheborg skall
vara fritagen. Borgare-Ståndet har ansett, att både Götheborg
och alla andra städer i riket skola vara fritagne från att afstå
något af bränvinsmedlen. Då synes det väl att i sak tre Stånd
fattat sammanstämmande beslut med afseende på Götheborg. Men
då man lärer anse det vara i strid med grundlagen, vill jag icke
påyrka, att denna uppfattning af saken skall godkännas, utan
inskränker mig till att tillstyrka bifall till Utskottets anmälan,
att det föreslagna tillägget må anses hafva förfallit. Götheborg
torde nog på annan väg kunna skaffa sig samma förmån
och på enahanda grund som den serskildt blifvit tillförsäkrad
Stockholm.
Prosten Sondén: Hvad som i sak utgör Borgare-Ståndets me¬
ning, kan icke vara något tvifvel un derkastadt: Borgare-Stån¬
det vill, att alla städer skola vara fria från skyldigheten att lemna
någon del af bränvinsmedlen till landstinget. Emot min åsigt i
denna fråga har man anfört, att Borgare-Ståndet, som icke vill
någon förändring af 24 § i nu gällande författning, också beslu¬
tat, att det föreslagna tillägget icke skulle inflyta. Detta är väl
i formelt hänseende riktigt. Men jag bestrider, att, om § bibe-
liålles oförändrad, deraf följer, att den ena eller andra staden i
riket är skyldig att erlägga någon afgift till landstinget. Jag har
icke uppträdt för att förfäkta en blott subjectiv åsigt, utan för
att antyda Borgare-Ståndets uppfattning af frågan, hvilken i sak
visar sig vara densamma som Ridderskapet och Adelns samt
Bonde-Ståndets. Denna uppfattning kommer nog på högre ort
att göra sig gällande, huru mycket man än sökt att inveckla
frågan.
Doctor Riimi gren: Efter hvad i denna fråga förut passerat,
var det något oväntadt, att min ärade stiftsbroder ytterligare har
velat uppträda och röra deri. Hans mening torde väl omöjligen
kunne försvaras, utan att man tager sin tillflykt till advokatyr.
Jag begagnar detta ord, emedan det blifvit nyttjadt mot oss, som
voro af en motsatt åsigt. Här är ju vid detta tillfälle icke fråga
om annat än huruvida ett föreslaget tillägg skall inflyta i en §
Den 14 October.
407
eller icke. Denna fråga, säger Utskottet, har förfallit, enär be¬
rörda tillägg endast af två Stånd blifvit godkändt. Nu vill man
påstå, att Borgare-Ståndet skulle beslutat, att äfven Götheborg
bör vara befriadt från skyldighet att till landstinget aflåta en
femtedel af bränvinsmedlen. Yore det fråga om en allmän sats,
så kunde väl ett sådant påstående hafva något skäl. Men då
Borgare-Ståndets beslut lyder så, att ingen ändring af § 24 bör
ske och i denna § ingenting nämnes om landsting, så vore det
högst besynnerligt, om meranämnde tillägg kunde vara beslutadt
af Borgare-Ståndet. Denna sak har redan varit så pass obehag¬
lig för Preste-Ståndet, att man nu ingenting annat har att göra
än vidblifva sitt beslut.
Prosten Ljunggren: Mig förefaller det minst sagdt, besynner¬
ligt, att, när Borgare-Ståndets i denna fråga fattade beslut är till
sitt syfte alldeles i motsats till de öfriga Ståndens, man derur
vill lösrycka en sats och sammanbinda denna lösryckta mening
med de andra Ståndens beslut och sedan påstå, att tre Stånd
varit af samma åsigt. Jag förstår icke, huru man kan handla
på sådant sätt, när man på allvar söker att komma till ett rik¬
tigt resultat. Borgare-Ståndets beslut står ovedersägligen i strid
med de öfriga Ståndens, och det är en orimlighet, att, vare sig på
ena eller andra sättet, här söka fram en öfveren stämm else, som icke
finnes. Jag instämmer uti hvad Domprosten Sundberg och Doctor
Rundgren yttrat och bifaller hvad Utskottet i förevarande Memorial
anfört.
Riks-Archivarien Nordström: Att denna fråga är af brännande
natur märkes lätteligen deraf, att hvarje gång den förekommer
uppstår mycken discussion. Det är nu fjerde gången detta ämne
utgör föremål för behandling; men icke desto mindre hafva de
skiljda meuingarne icke kunnat förlikas. Ett factum är dock att
två Stånd primitivt förkastat Utskottets förslag derom, att en fem¬
tedel af bränvinsmedlen skulle tillfalla landstinget, medan två
andra Stånd godkänt detsamma. Dermed var saken enligt grund¬
lagen för den gången afgjord: den hade förefallit. Kom så in¬
bjudningen från Bonde-Ståndet, och Preste-Ståndet, öfvergående
till det förras i frågan fattade beslut, sade ja till allt hvartill
det nyss förut sagt nej. Grundlagsenligheten af ett sådant be¬
slut ifrågasattes då; men äfven den saken blef afgjord. Nu söker
Utskottet att sammanjemka de olika meningarne och kommer till
det resultat, att det föreslagna tillägget till mom. 3 af 24 § i
författningsförslaget har förfallit. Men nu är vid detta Memo¬
rial fogad en reservation af Hr Witt, som ådagalägger, att hela
förslaget att anslå en femtedel utaf bränvinsmedlen för landstin¬
gens behof har förfallit. Jag kan icke annat än understödja Hr
Witts mening och anser för min del lika med honom och på de
af honom anförda skäl, att frågan har förfallit. Då hvar och en
4(18
Den 14 October.
har reservationen i sin hand, behöfver jag hvarken uppläsa den
eller vidare utveckla skälen.
Prosten Sondén: Jag har fått uppbära stränga omdömen af
åtskilliga talare. En af dessa, som tillika är min stiftsbroder,
har förebrått mig, att jag vågade uppträda. Jag skulle dock tro,
att, när man har en egen öfvertygelse, man också eger grund¬
lagsenlig rättighet att frambära den, likasom hvar och en annan
eger rätt att med skäl söka ådagalägga, att den är oriktig. Hvad
angår Riks-Archivarien Nordströms anförande, så hemställer jag,
om det icke handlar om en sak, hvarom ingen hemställan blif¬
vit gjord. Åtminstone är det väl icke möjligt, att någon propo¬
sition skall kunna framställas derå, att, 1 enlighet med inne¬
hållet af Herr "Witta reservation, Ståndet måtte förklara, att för¬
slaget att anslå en femtedel utaf bränvinsmedlen för landstin¬
gens behof har förfallit.
Domprosten Sundberg: För min del tror jag, att Herr Witts
reservation kan blifva föremål för Ståndets beslut och att såle¬
des proposition å bifall dertill kan framställas; ty frågan är,
huruvida Utskottets uppfattning af Riks-Ståndens beslut är rik¬
tig eller icke. Jag anser denna uppfattning icke vara den rätta.
Sorn jag märkt, att man missförstått mig, då jag förra gången
hade ordet, får jag förklara, att min åsigt alldeles öfverens-
stämmer med den, som i Herr Witts reservation blifvit uttalad.
Det kan icke bestridas, att vid denna frågas behandling yppats
en meningsskiljaktighet, som icke kunnat förlikas, och resultatet
deraf är, att frågan om ändring af 24 § i nu gällande författ¬
ning förfallit. Det är väl klart, att när Kidderskapet och Adeln
gjort tillägget, såsom ett vilkor för sitt godkännande af den
föreslagna paragrafen, detta Riks-Stånd anser sagde tillägg för
något så väsendtligt, att, det förutan, beslutet icke skulle hafva
utfallit såsom nu skedde. Preste-Ståndet har tvärtom vägrat att
antaga tillägget och har således ansett, såsom väsendtligt, att
ett sådant tillägg icke gjordes. Bonde-Ståndets beslut är öfver¬
ensstämmande med Ridderskapet och Adelns, hvaremot Borgare-
Ståndet absolut vägrat, att städerna skulle afstå det ringaste af
bränvinsmedlen för landstingens behof. Då så är, måste man
anse Herr Witts uppfattning vara riktig, eller att frågan grund-
lagsenligt har förfallit. När detta ärende förra gången behand¬
lades, delade, om jag ej misstager mig, flertalet af Ståndets leda¬
möter denna mening, för det fall nemligen, att frågan icke vore
en bevillningsfråga, något hvarom, tyvärr, åsigterna voro delade.
Men när nu Utskottet ganska riktigt förklarat, att frågan till¬
hör den ekonomiska lagstiftningens område, så hemställer jag,
om den icke nu påtagligen befinner sig i det skick, att hon
måste anses hafva förfallit.
Den 14 October.
409
Riks-Arehivarien Nordström: Hvad är det som vi i denna
stund hafva att pröfva? Jo, huruvida Utskottets uppfattning af
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i denna fråga är riktig och huru¬
vida således Utskottet haft skäl för sin nu gjorda hemställan.
Nå väl, jag för min del anser, att Utskottet icke rätt fattat
sakens ställning, men att deremot Herr Witt gjort det, och då
måste det ock ligga inom min befogenhet, att yrka proposition
å bifall till Herr Witts reservation, äfvensom inom Ståndets,
att fatta beslut i anledning deraf. Detta har jag, med afseende på
gjorda anmärkningar, velat yttra om den formella sidan af saken.
Hvad sjelfva saken angår, så hänvisar jag åter igen till
reservationen. Den synes vara fullkomligt logisk och bindande.
Om Utskottet, säger reservanten, på en gång tagit hela §:n i
öfvervägande, “då skulle Utskottet, i full conseqvens med sitt
en gång vidtagna sätt för frågans lösning, troligen hafva kom¬
mit till den åsigt: att frågan i sin helhet betraktad numera är
förfallen, då frenne olika beslut nu finnas, nemligen ett af Rid-
derskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet, hvilka antagit Ut¬
skottets förslag med ett serskildt tillägg till 3:dje morn., ett
annat af Preste-Ståndet, som antagit Utskottets förslag, men
ogillat nämnda tillägg, och ett tredje af Borgare-Ståndet, som
afslagit hela förslaget“. Resultatet häraf är, att två Stånd stan¬
nat mot två, och då är conclusionen riktig, att hela förslaget
har förfallit. Jag upprepar derföre min hemställan och instäm¬
mer med Domprosten Sundberg.
Kyrkoherden Otterström: Så vida jag med något förstånd
kan läsa hvad som är tryckt, så finner jag icke annat, än att i
Utskottets förra Utlåtande förekom, först, hvad Utskottet till
följe af Ståndens beslut ansåg vara afgjordt i hufvudfrågan, och
för det andra, hvad Ridderskapet och Adeln för sin del beslutat,
såsom tillägg till §:n. I det Memorial, som nu bohandlas, är
hufvudfrågan, hvilken anses vara afgjord, icke vidrörd, utan
Utskottet sysselsätter sig endast med Riks-Ståndens beslut an¬
gående tillägget. Ingen annan fråga kan således vid detta till¬
fälle utgöra föremål för öfverläggning än den, huruvida tillägget
förfallit eller icke. Att nu vilja upprifva hvad som Utskottet
anser vara afgjordt, vore icke klokt; ty man gifve dermed an¬
ledning till den misstanken, att man i det längsta vill försvara
en mening, sorn fallit. Att kalla Ridderskapet och Adelns tillägg
för ett väsendtligt vilkor för dess antagande af §:n, kan jag icke
finna vara rätt; ty nämnda ltiks-Stånd har bifallit hufvudfrågan
och det tillägg, som dervid beslutats, var ingalunda framstäldt,
såsom en conditio sine qua lion för det lemnade bifallet till
Utskottets förslag. Jag godkänner således det slut, hvartill Ut¬
skottet kommit.
Häri ingtämde Doctorerne Björkman och Carlander samt
Kyrkoherden Wennerström.
Den 14 Octo b er.
Domprosten Björling: Då jag icke någon gång yttrat mig
i denna obehagliga fråga, må det tillåtas mig, att nu med några
ord uttala min mening. Sedan två Riks-Stånd beslutat, att en
femtedel af bränvinsmedlen skulle anslås för landstingens behof
och två Stånd afslagit denna sak, så var frågan, enligt grund¬
lagens tydliga ord, förfallen. Men sedan kom inbjudningen från
Bonde-Ståndet och Preste-Ståndet antog densamma. Jag anser,
att detta var ett högst olyckligt beslut, och kan icke dölja min
öfvertygelse, att proposition icke borde hafva gjorts om inbjud¬
ningens antagande. Emellertid har nu Preste-Ståndet öfvergått
till en annan mening, och det går icke an, att upprifva beslutet
derom. Hufvudfrågan måste derföre anses vara afgjord. Jag
kan icke annat än beklaga den utgång, saken på detta sätt fått;
men såsom det nu är, ser jag icke, att man har något annat
att göra, än bifalla Utskottets anmälan, att frågan om det af
två Stånd beslutade tillägget förfallit.
Häruti instämde Doctorerne Forssell och Säve.
Doctor Rundgren: Hvad som under discussionen förekommit,
bekräftar sanningen af hvad jag förut yttrat, nemligen, att det
varit klokast, att icke vidröra denna ömtåliga fråga.
Hvad heträtfar hufvudfrågan, så, ehuru jag förra gången
detta ämne behandlades, resonnerade alldeles på samma sätt,
som Riks-Archivarien Nordström och Domprosten Sundberg reson-
nera i dag, kan jag dock icke nu instämma i deras yrkande.
Frågans ställning är nemligen i närvarande stund icke den¬
samma som vid föregående tillfälle. Då var frågans ställning
sådan, som Herr Witt i sin reservation sagt, att den nu skulle
vara, och dä afgjorde Ståndet derom. När Ståndet visat sig så
vacklande i sin mening, är väl nu bäst, att låta bero vid hvad
Utskottet anmält.
Doctor Almqvist: Jag instämmer med de frenne talare, som
sist hade ordet, och anser, att Ståndet vid detta tillfälle endast
har att yttra sig, om Utskottet rätteligen förfarit, i afseende på
det ofta nämnda tillägget. För öfrigt delar jag de talares me¬
ning, som ansett, att proposition icke kan göras å bifall till
Herr Witts reservation, hvilket vore detsamma, som att propo¬
nera Ståndet att frångå sitt förra beslut. Ehuru jag beklagar
det sätt, hvarpå frågan blifvit behandlad, kan jag dock nu en¬
dast yrka bifall till Utskottets Memorial.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter Biskopen
och Vice-Talmannen yttrade: Då under discussionen blifvit yr¬
kadi dels bifall till Utskottets Memorial, dels att proposition
måtte framställas å bifall till Herr Witts reservation, vill jag
återkalla i Ståndets minne, hvad som förekom när denna fråga
Den 14 October.
411
sist var under behandling. Då framställdes det yrkande att, då
två Stånd stannat mot två, skulle frågan, såsom varande af lag¬
natur, enligt 75 § Eiksdags-Ordningen, anses hafva förfallit.
Men af Ståndets Protokoll den 29 Augusti visar det sig, att
Ståndet, efter anställd votering, ogillade den uppfattning, som
nu af Itiks-Archivarien Nordström och Domprosten Sundberg
blifvit förordad, och i stället förklarade, att frågan var genom
tre Stånds beslut afgjord. Detta förhållande utgör, enligt min
uppfattning, ett hinder att nu upptaga samma fråga och göra
den till föremål för proposition.
Sedan Itiks-Archivarien Nordström och Domprosten Sund¬
berg afstätt från sina under discussionen gjorda yrkanden, beslöt
Preste-Ståndet, uppå derom gjord proposistion, att lägga detta
Memorial till handlingarna, och ansågs härmed beslut jemväl
vara fattadt öfver en af Vällofl. Borgare-Ståndet, medelst Utdrag
af Protokollet för denna dag, gjord och nu anmäld inbjudning
till de öfriga Kiks-Stånden att förena sig i det beslut, hvaruti
Borgare-Ståndet, rörande ifrågavarande Memorial, stadnat.
§ 14.
Föredrogs ånyo Sammansatta BevillningLag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 14, i fråga
om arvode åt den person, hvilken i egenskap af Sekreterare bi-
trädt Utskottet.
Bifölls.
§ 16.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 67, i an¬
ledning af väckt motion om förändring i Kongl. Förordningen, an¬
gående handelsböcker och handelsräkningar, den 4 Maj 1855.
Bifölls.
§ 16.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 68, i an¬
ledning af motion om närmare bestämmelse af sättet för inteck¬
ning om nyttjanderätt till fast egendom.
Domprosten Björling erhöll ordet och yttrade: Det kan väl
hända, att en förklaring och närmare bestämmelse är af nöden, an¬
gående sättet för inteckning om nyttjanderätt till fast egendom,
eftersom domstolarna olika förfarit, i fråga om meddelande af
inteckning för arrende-afhandlingar. Om således en förklaring
412
Den 14 Octo b er.
anses behöflig, så blir frågan, om det af Utskottet framställda
författningsförslag kan anses antagligt. Lag-Utskottet, har varit
af den åsigt, att samma grunder skulle tillämpas i frågor om
inteckning af handlingar, angående nyttjanderätt, som enligt
Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818 skola gälla i afseende
på inteckning af skuldebref eller1 andra fordringsbevis. Emellan
dessa två saker är dock någon skillnad, såsom ock en af reser¬
vanterna har visat. Söker jag inteckning för en fordran, så har
gäldenär rätt att vägra inteckning; ty han eger i denna hän¬
delse att betala sin skuld, ändå att förfallodagen ej är inne. Är
deremot fråga om inteckning för nyttjanderätt, erfordras icke
upplåtarens eller egarens hörande öfver ansökningen derom,
emedan denne ej då har rätt att genom lösen befria sin egen¬
dom från den beviljade rätten att nyttja den. Med anledning
häraf föreslår jag, att Ståndet måtte antaga Herr Lemchens för¬
slag till författning, så lydande:
“Inteckning till säkerhet för beståndet af afhandling om
besittnings- eller nyttjaderätt till hus eller jord å landet, eller
för undantagsförmåner, som vid försäljning af fast egendom å
landet blifvit betingade, må ej beviljas, derest icke afhandlingen
är af två personer bevittnad och upplåtarens lagliga åtkomst till
egendomen blifvit styrkt. “
Häruti instämde Contracts-Prosten Palmlund.
Riks-Archivarien Nordström: För min del ser jag stora vå¬
dor uti att antaga Utskottets förslag. Är ett arrende- eller
förmåns-kontrakt på viss tid eller på lifstid skriftligen uppgjordt,
så inser jag ej, huru man skulle kunna sätta det i jordupplåta-
rens makt att vägra inteckning. Hvad är följden af ett arrende¬
kontrakts intecknande? Jo, att, om egendomen säljes, förblifver
arrendatorn ändå vid sitt kontrakt. Afsigten med Kongl. För¬
ordningen den 13 Juni 1800, angående huru med städsel och
lego af jord på landet förhållas bör, var att befordra jordbruket
genom att betrygga en arrendators besittningsrätt, i fall af egen¬
domens försäljning, och såmedelst uppmuntra honom att ned¬
lägga arbete och kostnad på förbättrandet af den upplåtna jor¬
den. Denna grundsats skulle brytas, om Utskottets förslag an-
toges. Af reservationerna finner man, att flera jurister bland
Utskottets ledamöter betänkt detta. Herr Lemchens reservation
må gerna antagas. Den innehåller blott ett öfverflöd af klarhet ;
ty enligt en riktig och logisk lagtolkning iakttages redan det,
som uti hans reservation blifvit föreslaget. Men anser man en
sådan förklaring nödig, så antager jag Herr Lemchens reservation,
hvaremot jag yrkar afslag å Utskottets hemställan.
Efter härmed slutad discussion antog Ståndet, med afslag
å Utskottets hemställan, det förslag, som i Herr Lemchens reser¬
vation, sid. 6, blifvit framstäldt.
Den 14 October.
A\?>
§ 17-
, Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 69, i anled¬
ning af motioner om arfsrätt för oäkta barn.
Lades andra gången på bordet.
§ 18.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Lag-Utskottets
Memorial N:o 70, med förslag till voterings-propositioner i anled¬
ning af de inom Biks-Stånden fattade skiljaktiga beslut vid
förehafvande af Utskottets Utlåtande N:o 35, öfver gjorda an¬
märkningar och Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i anledning af
Utskottets Betänkande Nio 33, öfver dels Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition med förslag till ny Strafflag, dels oek enskilda mo¬
tioner, rörande brottmålslagstiftningen.
§ 19-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Banco-Utskottets
Utlåtande N:o 65, i anledning af erhållen återremiss af åtskil¬
liga framställningar i Utskottets Betänkande Nio 44, i fråga om
förändrade föreskrifter i Usta, 2:dra och 3:dje Artiklarne af Baneo-
Reglementet.
§ 20.
Föredrogs ånyo JBanco-Utskottets Memorial N:o 66, i an¬
ledning af erhållen återremiss af Memorialet N:o 61.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 21.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 67, med
förslag till Instruetion för Rikets Ständers Revisorer af Banco-
verket.
Bifölls, endast med den ändring, att dels orden: “näst sam¬
manträdande" å raden 2 i 7:de § af Utskottets förslag till In¬
struetion, dels orden: “vid derpå följande riksdags början" å ra¬
derna 8 och 9 af samma §, uppå derom af Doctor Björkman
gjord hemställan, uteslötos.
§ 22.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 68, med
förslag till Instruetion för Rikets Ständers Revisorer af Låno-
Contoren i orterna.
Bifölls.
414
Den 14 October.
§ 23.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 69, med
förslag till ansvarighetslag för Rikets Ständers Fullmäktige i
Banken.
Härvid förekommo:
§§ 1 och 2. Bifollos.
§ 3.
Bifölls utan annan ändring, än att slutorden: “till fästning
pä tvä till högst fem är, efter omständigheterna, dock utan arhete“,
utbytas emot orden: till fängelse på tvä till högst fem år, efter
omständigheterna, sedan Doctor Björkman och Domprosten Björ¬
ling erinrat, att stadgandet i förevarande lagparagraf bör sättas i
öfverensstämmelse med den af Rikets Ständer antagna nya
Strafflagen.
§ 4. Bifölls.
§ 3.
Riks-Archivarien Nordström erhöll ordet och yttrade: Det
är väl sannt, att, i följd af Rikets Ständers beslut, Under-Sty¬
relsen kommer att upphöra. Till Under-Styrelsen kunna således
icke Fullmäktige hädanefter vända sig för inhemtande af för¬
beredande utlåtanden i de Fullmäktiges pröfning tillhörande mål;
men i stället skulle vederbörande Contors-Chefer höras. Rikets
Ständer hafva således substituerat en person eller flere till full¬
görande af de functioner, som tillhört Under-Styrelsen; men
skyldigheten för Fullmäktige att inhemta denna eller dessa per¬
soners yttrande i frågor af vigt är derigenom icke upphäfd.
Jag anser derföre, att stadgandet derom icke bordt ur denna §
uteslutas.
Doctor Almqvist: Såsom föregående talare anmärkte, är fö¬
reskriften om infordrandet af Contors-Chefernas utlåtande ute¬
sluten i förevarande § af förslaget till ar.svarighets-lag. Skälet
dertill är, att Rikets Ständer öfverlemnat åt Fullmäktige, att
sjelfva pröfva, huruvida en, flera eller alla Contors-Cheferna
skola höras vid förekommande vigtiga frågor. Utskottet ansåg
det fördenskull vara olämpligt, att någon ovilkorlig föreskrift
derom intogs. Jag delar denna mening och hemställer, att § 5
må godkännas.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Den 14 October.
41.5
Kyrkoherden Wennerström: Då jag delar den förste talarens
åsigt, anhåller jag, att han ville närmare formulera sitt förslag,
på det att Ståndet må pröfva detsamma. Det fägnar mig emel¬
lertid, att denne talare, som varit emot Under-Styrelsens bibe¬
hållande, dock anser, att någon myndighet bör substitueras.
Kiks-Archivarien Nordström: Min mening, angående Under-
Styrelsen, har visserligen divergerat från den föregående talarens;
men jag har dock alltid ansett, att, äfven om Under-Styrelsen
upphörde, råd och upplysningar likväl borde af Fullmäktige in¬
fordras från Contors-Cheferna. Jag föreslår derföre, att framför
orden: “Åsidosätta Fullmäktige*, hvilka i förslaget utgöra början
af § 5, dessa ord skola införas: “Underlåta Fullmäktige att vid
frågor af vigt höra vederbörande Contors-Chefer och deras skriftliga
utlåtande derom, till sitt 'protokoll lägga, eller“ etc.
Häruti instämde Doctor Runsten och Prosten Westerlund.
Doctor Rundgren: Jag anser det icke möjligt, att uti an¬
svarighetslagen införa den nu af föregående talare formulerade
föreskriften. Rikets Ständer hafva nemligen icke blott beslutat,
att Under-Styrelsen skall upphöra, utan ock, att Fullmäktige ega
att bestämma, om en, flera eller alla Contors-Chefernas yttrande
skall infordras, såvida det för målets utredande anses nödigt.
När således det beror på Fullmäktige, huruvida Cheferne skola
höras, kan väl icke något ansvar stadgas för Fullmäktige, om
de underlåta att höra dem. Den föreslagna föreskriften är så¬
ledes icke blott obehöflig, utan tillika omöjlig att införa. Ute¬
slutandet af det af Riks-Archivarien föreslagna stadgandet sam¬
manhänger i öfrigt med den större frihet, man i allmänhet i
nya Banco-Reglementet velat tillägga Fullmäktige.
Häruti instämde Doctorerne Björkman och Collén.
Kyrkoherden Limdgren : Jag är förekommen af Doctor Rund¬
gren, med hvilken jag helt och hållet instämmer, men anhåller
att få upplysa, att, vid uppställandet af § 5, inom Utskottet an¬
sågs öfverflödigt, att, då Banco-Reglementet föreskrifter Contors-
Chefernas hörande, intaga samma stadgande i ansvarighetslagen,
och det så mycket mer, som Fullmäktiges underlåtenhet att in¬
hemta Contors-Chefernas yttrande icke kan föranleda ansvar, då
det är öfverlemnadt åt deras egen pröfning att bestämma, om
något sådant yttrande erfordras.
Riks-Archivarien Nordström: Jag kan icke dela den siste
talarens åsigt. Nu gällande ansvarighetslag är af den 19 Augusti
4 lfi
Den 14 Oetober.
1845, men Banco-Reglementet har sedan dess undergått många
förändringar. Hvad som kan anses höra till “frågor af vigt11,
är val svårt att med noggrannhet på förhand uppräkna, men
deremot ieke svårt att i hvarje serskildt ärende bestämma, och
då bör Fullmäktiges skyldighet att i dylika frågor inhemta ytt¬
randen af vederbörande Contors-Chefer vara föreskrifven, så väl
i ansvarighetslagen, som i Banco-Reglementet. Nu får man
dock höra, att det skulle vara både obehöfligt och omöjligt att införa
en sådan föreskrift. Jag kan icke inse hvarken det ena eller
det andra. Också har för ett dylikt påstående något tillfyllest¬
görande motiv ej blifvit anfördt. Jag yrkar derföre fortfarande
på, att ifrågavarande skyldighet bör finnas införd äfven i an¬
svarighetslagen.
Doctor Sandberg: Om man jemför § 17 i Banco-Regle¬
mentet med § 5 i ansvarighetslagen, så synes den sednare in¬
nehålla något mer än den förra; ty 17 § i Banco-Reglementet
lemnar åt Fullmäktige att afgöra, om de anse Contors-Chefernas
hörande vara af nöden, hvaremot 5 § i ansvarighetslagen ställer
dessa Fullmäktige under ansvar, om de underlåta det. Om nu
Fullmäktige anse en fråga icke vara af den vigt, att Chefernas
yttranden erfordras, men Rikets Ständers Revisorer skulle vara
af alldeles motsatt mening, så skulle ansvarighetslagen komma
att tillämpas. För min del ser jag icke annat än att, för att
bringa 17 § i Banco-Reglementet till öfverensstämmelse med §
5 i ansvarighetslagen, den föreslagna föreskriften måste ur den
sednare borttagas.
Häruti instämde Doctor Älmqvist.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter proposition
framställdes å bifall till TJtskottets förslag. Då härvid blandade
Ja och Nej hördes samt votering begärdes, framställdes och god¬
kändes följande voterings-proposition:
“Den som bifaller Utskottets förslag, röstar Ja; den det
icke vill, röstar Nej. Vinner Nej, har Ståndet beslutat, att
framför orden: “Åsidosätta Fullmäktige*1, hvarmed denna § börjas,
skola införas dessa ord: “Underlåta Fullmäktige att vid frågor
af vigt höra vederbörande Contors-Chefer och deras skriftliga ut¬
låtande derom till sitt 'protokoll lägga, eller“ etc.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 21 Ja och 11 Nej, i följe hvaraf Ståndet stannat i
det beslut, som Ja-propositionen innehåller.
§§ 6 till och med 9. Biföllos.
§ 24
Den 14 0 c t o b e r.
417
§ 24-
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial Nio 70, med för¬
slag till ansvarighetslag för de af Rikets Ständer förordnade
Styrelse-ledamöter för Låue-Contoren i orterna.
Bifölls.
§ 25.
Föredrogos och bordlädes följande från Stats-Utskottet inkomna
Memoria!:
N:o 167, angående verkställd omröstning, i anledning af
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga om anskaffande af me¬
del till jernvägsbygge ader;
N:o 168, i anledning af dels erhållna återremisser, dels
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande en del af de i Utlå¬
tandet, N:o 141, behandlade frågor om statsbidrag för vägförbätt-
ringar, brobyggnader, kanaler, vattenaftappningar och andra ar¬
betsföretag; och
N:o 170, med förslag till sammanjemkning eller voterings-
propositioner, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut,
rörande åtskilliga af de Åttonde Hufvudtiteln tillhörande anslags¬
frågor.
§ 26.
Föredrogos och bordlädes följande från Sammansatta Stats-
och Banco-Utskottet inkomna Utlåtanden:
N:o 47, i anledning af väckt motion om ändring af reme¬
dium i vigt och finhet för hela, halfva och fjerdedels spe-
cier m. m.;
N:o 48. i anledning af väckt motion om tillökning i kop¬
parhalten af nu brukliga 10-örestycken.
§ 27.
Föredrogs och bordlädes Lag-Utskottets Betänkande N:o 71,
i anledning af motion om förändring af lagstiftningen, rörande
jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.
§ 28.
Föredrogos och bordlädes följande från Sammansatta Lag-,
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet inkomne Betän-
kanden:
Aögv. Vreste-St. Vrot. 6:te Bandet. 27
418 Den 14 Oetober.
N:o 28, i anledning af väckt motion om val af Ordförande
i Skolråd m. m.;
N:o 29, i anledning af väckt motion om upphäfvande eller
förändrad reglering af Klockares brefbäringsskyldighet;
N:o 30, i anledning af väckt motion om rätt till presterlig
tjenstårsberäkning för lärare vid högre folskola;
N:o 31, i anledning af väckt, motion om förändrad anord¬
ning af bönegudstjensterna i städerna;
N:o 32, i anledning af väckt motion om serskildt stadgande,
att afhandling, hvarigenom jord blifvit frän hemman för alltid
afsöndrad, skall intecknas ; och
N:o 33, i anledning af väckt motion om förhöjdt ansvar
för andra resan lurendrejeri.
§ 29.
Upplästes och htdes till handlingarne från de respekt. Med-
Stånden inkomne Protokolls Utdrag, nemligen från Vällofl. Bor¬
gare-Ståndet, N:ris 444—446, och från lieden. Bonde-Ståndet, N:ris
471—474.
Ståndet åtskiljdes kl. ^ 2 e. m.
Ut supra
In fidem
S. II. Almqvist.
Den 16 October.
419
Men 16 October.
Plenum kl. 6 e. m.
§ I-
I anseende till 11. H. Erius-Biskopen och Talmannens borto¬
varo på embetsresa till Upsala fördes ordet af Vice-T almannen.
Biskop Annerstedt.,
§ 2.
Justerades Protokollet för den 10 dennes e. m.
§ 3.
Pöredrogs ånyo Stats-Utslcottets Memorial N:o 167, angående
verkställd omröstning, i anledning af Eiks-Ståndens skiljaktliga
beslut, i fråga om anskaffande af medel till jern vägsbyggnader.
Lades 2;dra gängen pä iordet.
§ 4.
Pöredrogs ånyo Stats-Utslcottets Memorial N:o 168, i anled¬
ning af dels erhållna återremisser, dels Eiks-Ståndens skiljaktiga
beslut, rörande en del af de i Utlåtandet, N:o 141, behandlade
frågor om statsbidrag för vägförbättringar, brobyggnader, kanaler
vattenaftappningar och andra arbetsföretag.
Lades 2:dra gängen pä bordet.
§ 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Memorial N:o 170, med
förslag till sammanjemkning eller voterings-propositioner, i anled¬
ning af Eiks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande åtskilliga af de
Åttonde Hufvudtiteln tillhörande anslagsfrågor.
Lades 2:dra gängen på iordet.
§ 6.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- och Banco-Utskottets Ut¬
låtande Kio 47, i anledning af väckt motion om ändring af
120
Den 16 October.
remedium i vigt och finhet för hela, halfva och fjerdedels spe-
cier, m. m.
Lades 2:dra gången pä bordet.
§ 7.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- och B ane o-Utskottets Ut¬
låtande N:o 48, i anledning af väckt motion om tillökning i
kopparhalten af nu brukliga 10-örestycken.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 8.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 71, i anled¬
ning af motion om förändring af lagstiftningen, rörande jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 9-
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Bcsvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 28, i anledning af väckt
motion om val af Ordförande i Skolråd m. m.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 10.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 29, i anledning af väckt
motion om upphäfvande eller förändrad reglering af Klockares
bref bäri ugsskyldighet.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 11.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande K:o 30, i anledning af väckt
motion om rätt till presterlig tjenstårs-beräkning för lärare vid
högre folkskola.
Lades 2:dra gången på bordet.
Den 16 Oktober.
§ 12.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 31, i anledning af väckt
motion om förändrad anordning af bönegudstjensterna i städerna.
Lades 2:dra gången på bordet.
§ 13.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 32, i anledning af väckt
motion om serskildt stadgande, att afhandling, hvarigenom jord
blifvit från hemman för alltid afsöndrad, skall intecknas.
Lades 2:dra gången pä bordet.
§ 14.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag-, samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 33, i anledning af väckt
motion om förhöjdt ansvar för andra resan lurendrejeri.
Lades 2:dra gängen på bordet.
§ 15.
Föredrogos och bordlädes följande från Stats-Utskottet inkomna
Utlåtanden och Memorial:
N:o 169, i anledning af väckt motion, angående revision af
nya Trollhätte kanalbolags räkenskaper samt Statens bidrag till
kanal-byggnaden och utredande af Statens andel i bolagets in¬
komster m. m.;
N:o 180, med förslag till sammanjemkning och voterings-
propositioner i anledning af Eiks-Ståndens skiljaktiga beslut, rö¬
rande anslagen under Riks-Statens Nionde Hufvudtitel;
N:o 181, i anledning af väckt motion om anslag till för¬
höjning i Häradsnämndernas s. k. tingsgästningspenningar; och
N:o 182, i anledning af väckt motion om berättigande för
vissa embets- och tjenstemäns sterbhus att erhålla s. k. begraf¬
ningshjelp.
§ 16-
Föredrogos och bordlädes följande från Sammansatta Banco
och Lag-Utskottet inkomna Utlåtanden:
422 '‘I
Den 16 Oetober.
N:o 4, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rö¬
rande vissa delar af Utskottets Betänkande N:o 1, med förslag
till lag om Enskilda Banker med rätt att utgifva egna bank¬
sedlar; och
Nio 5, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rö¬
rande vissa delar af Utskottets Betänkande N:o 2, med förslag
till lag om Enskilda Banker utan rätt att utgifva egna bank¬
sedlar.
Ståndet åtskildes kl. £7 e. m.
Ut supra
In fidem
S. II. Älmqvist.
Ben 17 Octobcr.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
I anseende till II. II. Erke-Biskopen och Talmannens borto¬
varo på en embetsresa till Upsala fördes ordet af Vice-Talmannen
Biskop Annerstedt.
§ 2.
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-U'tskottets
å bordet hvilande förslag, N:o 134, till Rikets Ständers under¬
dåniga skrifvelse, i fråga om anskaffande af medel till jern vägs¬
byggnader.
§ 3.
Eöredrogs ånyo Lag-Utskottets Memorial N:o 70, med förslag
till voterings-propositioner i anledning af de inom Riks-Stånden
fattade skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets Utlå¬
tande N:o 35, öfver gjorda anmärkningar och Riks- Ståndens
skiljaktiga beslut, i anledning af Utskottets Betänkande N:o 35,
Deli 17 October.
423
öfver dels Kongl. Majds nådiga Proposition med förslag till ny
Strafflag, dels ock enskilde motioner, rörande brottmålslagstift-
liingen.
Härvid förekom:
Votering s-proposition JY:o 1. Godkändes.
Foterings-pr,oposition N o 2.
11. 11. Biskopen och Vice-Talmanuen yttrade härvid: Inom
Talmans-Conferenseu var man af den åsigt att, då Preste-Ståndets
beslut, rörande il § 2 mom. samt 4 och 38 §§, icke är fullt
identiskt med Ridderskapet, och Adelns, Utskottet bordt uppsätta
förslag till contra-proposition för afgörandet antingen Adelns eller
Preste-Ståndets beslut skulle såsom Nej-proposition i hufvudvo-
teringen ingå. Vidhåller Ståndet sin åsigt, blifver sålunda en
återremiss nödvändig, hvaremot voteriugs-propositionen, sådan
Utskottet dei\ uppsatt, endast kan i det fäll godkännas, att
Ståndet låter sin serskilda mening falla. Sådan var Talmans-
Conferensens tanke, och anhåller jag, att Ståndet ville sig härom
nu utlåta.
Domprosten Björling: Med 14 Capitlefs 3 §2 mom. är för¬
hållandet följande. Preste-Ståndet antog 1 morn. sådant det ly¬
der i Kongl. Maj:ts förslag till Strafflag, der det har denna
lydelse: livar som, i uppsåt att döda, men af hastigt mod, beröf-
var annan h/vet, dörnes, för dräp, till straffarbete på lifstid. Och
af denna orsak biföll äfven Ståndet Kongl. Maj:ts förslag i 2
mom. som lyder: Var gerning smannen, utan egen skuld, genom svär
förolämpning eller synnerlig misshandel, af den drapne till vrede
retad, eller är o omständigheterna eljest synnerligen mildrande; di
må straffarbetet inskränkas till viss tid frän och med sex till ocl
med tio är. De öfriga tvenne Stånden hafva nu antagit 1 mom.
af 3 § sådan den lyder i Lag-Utskottets förslag till Strafflag
nemligen: livar sorn, i uppsåt att döda, men af hastigt mod, be¬
röfvar annan lifv et, dömes, för dräp, till straffarbete pä lifstid
eller i tio är, hvadan då detta förslag i denna del vunnit tre
Stånds bifall, detsamma således är Rikets Ständers beslut. Med
denna förändring af Kongl. Maj:ts förslag står ej tillsammans,
att 2 mom. skulle hafva den lydelse, som Preste-Ståndet föreslagit.
Adeln har, med bibehållande af de straffbestämmelser i 2 morn.,
som finnas i det Kongl, förslaget, likväl gjort de redactions-
förändringar, som äro en nödvändig följd af de 3:ne Riks-Ståndens
sammanstämmande beslut i 1 mom. Då förhållandet är sådant
och Adeln och Preste-Ståndet således sammanstämma i straffbe¬
stämmelserna ; så får jag vördsamt tillstyrka, att Högv. Ståndet
måtte antaga följande lydelse af 2 moment af 3 §, som Adeln
424
Den 17 0 .c t ober.
framställt: Var gerning smannen, utan egen skuld, genom svår föro¬
lämpning eller synnerlig misshandel, af åen drapne till vrede retad,
eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande, dä må tiden
för straffarbete till sex är nedsättas; samt således godkänna den
framställda voterings-propositionen.
Afven i 4 § är skillnaden emellan Adelns och Preste-Stån-
dets beslut blott en redactionssak. Preste-Ståndet hade nemligen
antagit Kongl. Majäs förslag, som säger: Har någon genom upp¬
såtlig misshandel dödat annan den han ej dräpa ville, och skedde
den misshandel med berådt mod m. m., då Adelns förslag i denna
paragraf lyder: Ilar någon genom uppsåtlig misshandel dödat
annan, och skedde den misshandel med berådt mod, men utan afsigt
att dräpa m. m. Då således här är efter mitt förmenande fråga
om en obetydlig redactionsförändring, som ej gör någon skillnad
i sjelfva saken, så får jag vördsamt tillstyrka Högv. Ståndet, att
antaga Adelns förslag och således gilla voterings-propositionen.
Uti 38 § äro Adeln och Preste-Ståndet öfverensstämmande
uti första punkten i afseende på den straffbestämmelse, som
derstädes förekommer, hvaremot de tvänne öfrige Stånden fattat
ett annat beslut i detta fall. Hvad den sednare punkten åter
beträffar, så liar Lag-Utskottets förslag i denna punkt vunnit frenne
Stånds beslut. Vid sådant förhållande får jag vördsamt tillstyrka
Högv. Ståndet, att äfven i denna § gilla Adelns beslut och således
bifalla voterings-propositionen.
Häruti instämde Doctorerne Forssell och Schram.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter vote¬
rings-propositionen, i enlighet mod derom vederbörligen gjord
proposition, godkändes.
Votering s-proposition N:o 3. Godkändes.
Votering s-proposition H:o 4.
H. H. Biskopen och Vice-Talmannen meddelade, att Talmans-
Conferensen ansett att, för den händelse Bonde-Ståndet vidhåller
sitt i afseende å 16 Cap. 13 § fattade beslut, återremiss blifver
nödvändig, på det att äfven Bonde-Ståndets mening tua blifva,
hvilket nu icke är fallet, i contra-propositionen inrymd.
Doctor Schram, som härefter begärde ordet, yttrade: Enligt
hvad Lag-Utskottet, pag. 15 i detta Memorial, ur dit inkomna
Protokolls-Utdrag, inför Ständerna ganska tydligen har anmält
och upplyst, hafva de 3:ne öfriga Stånden för deras del beslutat,
att en lagstiftning nu skall ske, för att bestämma när och på
hvad sätt en för ärekränkning tilltalad person eger att styrka
sitt gjorda tillmäle; men det 4:de eller Bonde-Ståndet allena
har afslagit all sådan lagstiftning. Det är ju således och onek¬
De 11 17 October.
425
ligen ett Ständernas grundlagsenlig! fattade beslut, att här nu
skall lagstiftas i ämnet. Men om formen och ordalagen för den be¬
slutade nya lagstiftningen i denna del äro de 3 Stånden sjelfva icke
ense. Två af dem, nemligen Riderskapet och Adeln samt Preste-
Ståndet, hafva godkänt Utskottets med Kongl. Maj:ts likalydande
förslag till denna lagparagraf; Borgare-Ståndet har deremot för
sin del antagit ett annat och afvikande lagförslag. Emellan
dessa 2:ne skiljaktiga och oförenliga delar i denna lag, och
endast härom, men alls icke om Bonde-Slåndets ensamma och
afslående beslut, skall och bör nu skiljas genom votering i för¬
stärkt Lag-Utskott, såsom voterings-propositionen N:o 4 är uppsatt.
Det vore eljest ett för framtiden högst vådligt prejudikat, att så
bryta ett Ständernas redan fattade beslut, som att nu tillåta
votering äfven om det som är afgjordt. Högv. Ståndet har ju
ock redar, godkänt en Utskottets nästan enahanda åtgärd, i af¬
seende på 14 Cap. 4 §, deruti ingen votering ansetts behöflig
rörande Preste-Ståndets förändrade charakterisering af ett visst
slags brott, emot Adelns beslut derom. Jag tillstyrker derföre
Högv. Ståndets bifall för dess del jemväl till den nu föredragna
4:de voterings-propositionen.
Häruti instämde Doctor Petrelli och Kyrkoherden Witt.
Dom-Prosten Björling: För min del får jag bekänna, att lös¬
ningen af denna fråga är svårare än den synes. De, som betraktat
saken så som den föregående värde talaren, antaga, att Bonde-
Ståndet beslutat ingen lagstiftning i ämnet; hvaremot motsidan
åter anser, att Bonde-Ståndet, när det afslagit hela den ifråga¬
varande §:n, i och med detsamma beslutat, att hvad hittills är
i ämnet stadgadt skall fortfarande ega gällande kraft, och att
Bonde-Ståndets beslut sålunda, ehuru negativt, likväl innefattar
en positiv lagstiftning. Då nu Bonde-Ståndet lärer sätta pris på
att äfven dess mening får i voterings-propositionen ingå, och
denna dess mening dock ej saknar alla skäl, vill jag icke sätta
mig deremot, utan tillstyrker, att denna voterings-proposition
återremitteras.
Doctor Petrelli: I Utskottet discuterades mycket ifrigt den
fråga, huruvida Bonde-Ståndets beslut äfven skulle i voterings-
propositionen inrymmas, och, ehuru den åsigt, som yrkade ett
sådant inrymmande, icke saknade sina målsmän, kunde den dock
icke tillvinna sig pluralitetens bifall. Till denna pluralitet ansåg
jag mig böra så mycket heldre sluta mig, som jag icke kunde
undgå minnas, att, när Preste-Ståndet, liksom Bonde-Ståndet här,
ville hafva uti ett annat förslag en g utesluten, lemnades detta
Preste-Ståndets beslut utan allt afseende, liksom det vore af noll
och intet värde. Jag tycker, att det som var rätt då, äfven borde
426
Den 17 October.
vara rätt nu; hvadan jag tillstyrker godkännande af den före¬
slagna voterings-propositionen.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, yttrade
H. il, Biskopen ock Vice-Talmannen: Då man här yrkat god¬
kännande af den utaf Utskottet föreslagna voterings-propositionen,
ber jag få tillkännagifva, att, då ännu ej annat är kändt än att
Bonde-Ståndet vidhållit sitt i afseende å 16 Cap. 13 § fattade
beslut, jag finner mig förhindrad att göra proposition å godkän¬
nande af den ifrågavarande voterings-propositionen. Två Stånd
hafva i ämnet fattat sammanstämmande beslut och det tredje
Ståndet ett derifrån afvikande. Bonde-Ståndet deremot har af-
slagit hela den ifrågavarande §:n, men hvilket afslag dock icke
innefattar en blott negation, utan innebär en så till vida positiv
lagstiftning, som det bibehåller hvad nu i ämnet stadgadt är.
Under sådant förhållande anser jag, i likhet med Talmans-Con-
ferensen, att. äfven Bonde-Ståndets beslut bör i contra-propositio¬
nen inrymmas. Af denna anledning finner jag mig förhindrad
att göra proposition å godkännande af voterings-propositionen, så¬
dan den nu är uppsatt, och hemställer jag till Ståndet, huruvida
det gillar denna min åsigt.
Denna H. H. Biskopen och Vice-Talmamens hemställan
blef med öfvervägande Ja besvarad, hvarefter Ståndet, i en¬
lighet med derom af II. H. Biskopen och Vice-Talmannen gjord
proposition, återremitterade voterings-propositionen N:o 4, med
föreläggande för Lag-Utskottet att uppgöra och till Rikets Stän¬
der inkomma med förslag till votering om contra-proposition, der¬
uti Bonde-Ståndets mening, rörande 16 Cap. 13 § uti ifrågava¬
rande Strafflag, varder inrymd.
Kiks-Archivarien Nordström ville hafva till Protokollet an¬
märkt, att han icke ansåge tillräckligt skäl för propositions-vägran
här varit för handen.
I denna reservation instämde Doctor Säve och Prosten We¬
sterlund.
Voterings-propositionerna N:is 5, 6‘, 7 och 8 föredrogos, hvar
efter annan, och blefvo af Ståndet godkända.
§ 4-
Föredrogs ånyo Lag-XJtskottets Betänkande N:o 69, i anled¬
ning af motioner om arfsrätt för oäkta barn.
Domprosten Björling, som härvid begärde ordet, yttrade:
Så långt min riksdagserfarenhet sträcker sig tillbaka, har denna
Den 17 October.
427
fråga om oäkta barns arfsrätt förevarit oell alltid blifvit med
ökad värme omfattad, hvadan det vill synas som denna fråga
vunnit allt större och större insteg i den allmänna opinionen.
Men hvad jag likväl tror, är, att denna opinion S3rftar derhän
att skaffa dessa barn vård och uppfostran och sålunda bereda
dem en sorgfri framtid; hvarvid dock är att anmärka, hvad af
de mest nitiska förfäktarne merendels glömmes, att vår lag alldeles
icke lemnat dem rättslösa, i thy att den tillförsäkrar dem af fa¬
der och moder nödtorftig föda och uppfostran till dess de sig
sjelfva nära kunna. Dessutom ega föräldrarne att till dessa barns
förmån upprätta testamente och kunna derigenom lemna dem hälf¬
ten af all den egendom de ega. Anser man att ännu mera bör
för de oäkta barnen åtgöras, så må man än vidare framgå på
samma väg; men att tillägga dem arfsrätt, kan jag ej för min
del medgifva. I familjen ligger samhällets grundval, och familjen
har åter sin rot i äktenskapet. Tillägger man nu arfsrätt, som
till sin natur är en familjerätt, äfven åt dem, som äro aflade
utom äktenskapet, så har staten förklarat det vara för bildande
af en familj likgiltigt antingen den grundar sig på äktenskapet
eller icke. Familjen vore såsom sådan af staten lagligen erkänd,
äfven då den grundade sig på concubinat eller något ännu sämre.
Förhållandet är så principvidrigt, att jag ej kan se, huru det skall
kunna vinna sanction af en christlig stats lagar. Den grundsats,
som utesluter oäkta barn från afsrätt, är för närvarande så myc¬
ket mer att taga vara på, som staten uti det nya krininallagför-
slaget ej har stadgat något straff på de sedlighetsbrott, hvilka
dessa barn hafva att tacka för sin tillvaro, utan förklarat dessa straff¬
lösa. Yidhållandet af arfrättens grundsats är hädanefter det enda
återstående band, som staten lägger på det brottsliga lättsinnet i
detta fall. Jag har hittills endast talat om de allmänna grun¬
der, på hvilka Utskottets förslag livilar, och vill dervid till slut
upprepa, att oäkta barn alldeles icke hafva någon rätt till arf,
ty arfsrätten är en familjens rättighet. Hvad dessa barn hafva
rätt att fordra, är vård och uppfostran, och skulle något fattas i
lagstiftningen härom, så må detta ändras; men man må ej, genom
att bevilja dem arfsrätt, rubba den sedliga grundval, på hvilken
familjen och samhället hvila. Hvad åter beträffar detaljerna af
Utskottets förslag, så har Utskottet icke stadnat vid att föreslå
arfsrätt blott för de barn, som äro aflade i lönskaläge, utan, enligt Ut¬
skottets förslag, skulle arfsrätt äfven tillkomma dem, som äro aflade
i hordom och i förbudna leder: något sorn är så vidrigt för den all¬
männa sedlighetskänslan, att, mig veterligen, ingen Europeisk stat
medgifvit något sådant och ej ens Revolutions-Tribunalet i Frank¬
rike, un der den vildaste frihetsyran, vågat framkomma med ett dylikt
förslag. Jag tror icke, att vi skulle vara serdeles välkomna hem
till våra committenter, om vi med vår röst understödde en så¬
dan lagstiftning. Dessutom är förslaget inconsequent med sig
sjelft, i thy att det tillägger arfsrätt efter moder i alla händel¬
428
Den 17 October.
ser, men efter fader endast i det fall, att denne ej har äkta bröstarf-
vingar. Någon giltig anledning till denna skiljaktighet kan jag
ej inse.
Jag tillstyrker afslag å hela detta Betänkande.
Häruti instämde Doctorerne Petrelli och Ternström.
Doctor Forssell: Mot förevarande Betänkande har jag låtit
anteckna mig såsom reservant, utan att dock instämma i någon
af de reservationer, som andra ledamöter af Utskottet deremot
anfört. Det förra har skett derföre, att jag icke kan godkänna
det förslag, Utskottet framlagt, det sednare, emedan ej någon af
öfrige reservanter fullt uttryckt mina åsigter. Vid sådant för¬
hållande vill jag söka att till Ståndets protokoll i största kort¬
het uttala dem. — I rubriken till Betänkandet angifver Utskot¬
tet sin afsigt vara att söka bereda arfsrätt, rättighet till arf för
oäkta barn. Man väntar med skäl, att en lagstiftning, som un¬
der sådane förespeglingar framträder, må visa sig hafva för af¬
sigt att hålla hvad den lofvar. För mig har dock icke velat
blifva klart, att så är. Det lagförslag, som här ligger för oss,
måste jag anse åsyfta att bererda arfsrätt, icke för oäkta födde
barn, utan endast för dem bland sådane barn, hvilkas föräldrar
finna skäligt att förunna barnen en sådan förmån. Hvad lag¬
förslaget egentligen innehåller, är bestämmelser, icke om ovilkor¬
lig arfsrätt, utan om det sätt, hvarpå en slag adoption för oäkta
barn må kunna ske med den verkan, att arfsrätt derjemte dem
tillfaller. Bevisen för detta mitt påstående är jag skyldig fram¬
lägga. Utskottet föreslår, att “oäkta barn må taga arf efter sin
moder, lika med äkta barn“. Detta vore verkligen rena och klara
ord, tillförsäkrande ifrågavarande barn full rätt i afseende på
arf efter modren, om icke alltsedan den 17 O&tober 1778 det
bekanta Kongl. Circulär-Brefvet funnits, som medgifver hvilken
oäkta barnaföderska som helst, att hålla sig dold, förtiga sitt mo¬
derskap och förneka sitt bern, och detta allt med sådan verkan,
att ingen må vara efterlåtet om hennes person eller tillstånd
göra efterfrågan. Följden häraf är ju den, att i vårt land redan
finnes en stor mängd oäkta födda, hvilka icke ens om sin mo¬
der hafva eller kunna få någon kunskap, och antalet af dessa
skall, om bemälde stadgande kommer att ega bestånd, ofelbart
förökas i den mån man tillskapar ett nytt och mäktigt intresse,
som, med sina beräkningar på undanrödjande af arfsrätt, uppmun¬
trar och underlättar den för qvinnan naturliga böjelsen att dölja
sin vanära. Visserligen skall det kunna ifrågasättas, om ej ge¬
nom den väntade nådiga sanctionen af den så kallade promulga-
tionslag, som nuvarande Ständer godkänt, 1778 års Cirkulär-Bref
varder upphäfvet. Om ock jag för min del måste tro, att den
åsigt om en sådan verkan af promulgationslagen, som jag hört en
och annan af våra jurister hysa, är den riktiga, så mäste jag dock
Den 17 October.
429
derjemte antaga, att största delen af vår representation alldeles
icke är beredd på ett sådant resultat, och att, om det befiunes
blifva ovedersägligt, snart nog sådana bemödanden att åter in¬
föra det gamla förhållandet i detta hänseende skola framträda,
att de icke kunna motstås. Jag antager derföre med fullt skäl,
att hädanefter, såsom hitintills, intet väsendtligare hinder kom¬
mer att finnas för en moder, som sådant vill, att förneka sitt
oäkta barn, och dermed beröfva detsamma alla de förmåner, som
af erkännandet äro eller möjligen kunna blifva en följd. Om
arfsrätten efter fadren har Utskottet föreslagit, att den må ega
rum, “derest det oäkta barnet blifvit af sin fader inför Katta
eller i vittnens närvaro inför vederbörande Prest erkändt“. Här
faller det obestämda och godtyckliga genast i ögonen. Adoptions-
grundsatsen är här så öppet vidtagen och alltsammans gjordt så
beroende af fadrens godtfinnande, att icke ens laga kraftvunnen
dom medgifvits hafva vitsord till betryggande af barnets arfsrätt.
Att nu så vilja lagstifta, under det man dock gifver löfte om obe¬
tingad arfsrätt, synes mig vara olöreniigt. Vår nu gällande lag,
som icke gifvit något sådant löfte, har visserligen icke heller
försökt att lösa det, och har äfven derföre af de motionärer, som
i denna fråga uppträdt, blifvit beskylld att vara utn barbarisk
qvarlefva af lagstiftning'''", innebärande “en grym orättvisa mot det
oskyldiga barnet1'', men den eger dock åtminstone i ett afseende
ett obestridligt företräde framföre dem, som nu åtagit sig att un¬
danrödja denna barbarism och godtgöra denna orättvisa. Den
har nemligen, der den visat sig kunna göra afseende på ett oäkta
fö dt barns rätt, icke begått den orättvisan att låta tillerkännan¬
det af denna rätt bero på faders eller moders godtycke, utan med-
gifvit rätten fullt och ovilkorligt. Jag hänvisar i detta afseende
på 1, 2, 3, 5 och 6 §§ af Ärfda-Balkens 8 Gap. Denna lagstift¬
ning, så eonsequent den ock måste medgifvas vara i genomfö¬
randet af sin fordran på äktenskaplig förening såsom grundande
arfsrätt, har dock visat sig så litet skygg för skäligt afseende på
undantagsfall, att den ej blott medgifvit arfsrätt så efter fader,
sorn moder för bärn, aflade genom våldtäkt, utan ock giftoman-
uarätt för föräldrar i afseende på deras oäkta barn. Den har
således, under det den visat sig hafva aktning för äktenskapet och
vilja uppehålla dess helgd, dock icke så låtit sig häraf hänföras,
att den uraktlåtit hänseendet på billighet och rättvisa. Det är
med hänsyn till detta förhållande, som jag icke kunnat instämma
i Domprosten Björlings reservation. Det har synts mig, som jag,
under ett sådant instämmande, icke kunde undgå att bryta staf-
ven öfver den lagstiftning i förevarande hänseende, som vi hit¬
intills egt, och som jag icke ännu hört någon af vårt Stånd med
skäl klandra för obehörig eftergifvenhet. Dessutom har ett
sådant instämmande varit mig så mycket mindre möjligt, som jag
anser någon utsträckning i arfsrätten, utöfver hvad som nu före¬
finnes. kunna och böra medgifvas. En del af de skäl, som för
430
Den 17 October.
denna åsigt åberopas, finner jag vara oemotsägliga. Men så långt,
som att medgifva arfsrätt för barn, aflade i hordom, blodskam och
förbudna leder, kan jag icke gå. Mina skäl dertill äro af Dom¬
prosten Björling uttalade. Stöde jag på den ståndpunkt, som
pluraliteten af 1863 års Lag-Utskott intagit i afseende på mån¬
heten om familjens förmenta rätt att hafva sitt område oförkränkt
af andras efterspaningar, skulle jag dessutom anmärka den bjerta
motsägelse, som ligger deri, att å ena sidan så ifra, och å den
andra, genom medgifvande af arfsrätt åt barn, aflade i hordom,
just kraftigt framkalla sådana efterspaningar, att ej tala om de
rättegångsmissbruk och de skandaler, som deraf kunna blifva en
följd. — Af hvad jag sålunda haft äran anföra bör synas, att
jag icke gerna kan vänta en lämplig lagstiftning i frågan af denna
Biksdags åtgöranden. Föregående Biksdagars fruktlösa bemödan¬
den under väl 20 års tid hafva ock öfvertygat mig, att initiativet
i afseende på denna, med hela vår arfslagstiftning så nära sam¬
manhängande fråga, icke bör tagas af Bepresentationen. Men frå¬
gan bör icke undanskjutas. Mitt vördsamma förslag är derföre,
att det Högv. Ståndet återremitterar Betänkandet i den syftning,
att beslutas må, det Biksens Ständer hos Kongl. Maj:t i under¬
dånighet anhålla, att nästa riksdag få mottaga nådig Proposition
om en så beskaffad ändring af nu gällande lagar, serdeles om
arfsrätt, att sådan rätt äfven må kunna, under vissa vilkor, till¬
komma oäkta födt barn, hvars föräldrar icke, efter barnets fö¬
delse, begagnar den rätt, dem i lag är medgifven, att äktenskap
med hvarandra ingå.
Doctor Almqvist: En föregående talare har åberopat sin
riksdagsmannaerfarenhet, och då jag, följande hans exempel, upp-
lifvar minnet af min egen, erinrar jag mig, med hvilken serde¬
les värma en Domprost i Westerås för några riksdagar sedan här
uppträdde och försvarade de oäkta barnens rätt. I dag har äfven
en Domprost i Westerås här uppträdt, men med en helt annan
åsigt och annat syftemål. Jag vill medgifva, att både den ene
och den andra bjudit skäl för sig, ehuru olika i anseende till
den olika ståndpunkt de intagit, den ene försvarande barnens rätt,
den andra viljande värna äktenskapets helgd. Nu vill jag icke
upprepa hvad som så ofta förut blifvit i förevarande ämne yttradt,
men det må jag säga, att, när man talar om den Christliga sta¬
ten, synes mig dess pligt lika väl kunna vara att upptaga i sitt
hägn samhällets olycksbarn, som att förskjuta dem. Den Christ¬
liga staten har förut haft ganska många attributer, som en för¬
fluten tid ansett nödvändiga, men en nyare tid afskaffat, utan
att ehristligheten derpå något lidit, såsom pliktpallen, stocken,
spöpålen m. m. Mig tyckes, att tiden nu kunde vara inne att
äfven i afseende å lagstiftningen, rörande de oäkta barnen, taga
steget fullt ut, och för min del skulle jag derför vilja föreslå an¬
tagande af Herr Lemchens i dess reservation framställda förslag.
Den 17 October.
431
Men då föga utsigt lärer vara att få det nu antaget, åtnöjer jag
mig med att föreslå och vördsamt anhålla, det Högloft. Ståndet,
ville biträda det beslut Kidderskapet och Adeln i ämnet fattat,
och hvilket beslut, efter hvad mig blifvit meddeladt, eger följande
lydelse:
“Med ändring af hvad i 8 Cap. 7 § Ärfda-Balken finnes
stadgadt derom, att barn, som uro aflade i lönskaläge utan äkten-
skapslofven, eller i hordom, eller i förbudna leder, ej må taga
annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnas, att
oäkta barn jemväl må taga arf efter sin moder, derest hon ej
efterlemna! äkta barn eller bröstarfvingar. “
Kyrkoherden Wennerström: Jag har varit en uppmärksam
åhörare af den hittills i detta länge omtvistade ämne förda
discussionen och dervid i det närmaste återfunnit samma argu¬
menter både för och emot, som vid frågans behandling under
sistlidne riksdag framställdes, hvadan resultatet af öfverlägg-
ningen torde blifva detsamma, nu som då. Klart är emeller¬
tid, att, då inga andra eller bättre skäl af motsidans talare
nu blifvit anförda, den mening, jag länge hyst och förut haft
tillfälle att på detta rum uttala till förmån för oäkta barns
arfsrätt, ännu är oförändrad. Hufvudargumentet mot denna rätt
är, att familjen och äktenskapet derigenom skulle förlora sin
christligt sedliga charakter och samhällets fastaste grundval så¬
lunda undergräfvas. För min del har jag dock svårt att fatta
möjligheten deraf, att en simpel penninge-angelägenhet skulle
kunna medföra dylika vådor. Det är sedlighetsbrottet, som ut¬
gör det verkligt samhällsvådliga härvidlag, men alldeles icke den
omständigheten, att Christendomens heliga grundsatser af kärlek,
rättvisa och billighet mot alla äfven i vur lagstiftning tillämpas
på de barn, som varit nog olyckliga att födas utom äktenskapet.
Tvärtom anser jag en sådan tillämpning vara helt och hållet i
samhällets intresse.
Vidare har jag, åtminstone enskildt, hört förslagets mot¬
ståndare yttra den farhågan, att, om arfslagarne ändrades i den
syftning, som här föreslagits, lagliga äktenskap skola blifva allt¬
mera sällsynta, hvarigenom sedligheten naturligtvis skulle lida.
Ku deremot inginge många föräldrar, som förut en längre tid
lefvat i concubinat, slutligen äktenskap med hvarandra för bar¬
nens skull och för att legitimera dem. — Först och främst vill
jag härvid anmärka, att äktenskap, som ingås af dylika, helt
och hållet verldsliga beräkningsgrunder, icke äro synnerligen att
recommendera; och för det andra, behöfva numera föräldrar, som
vilja tillförsäkra sina oäkta barn hela sin qvarlåtenskap eller
någon del deraf, alldeles icke för den orsakens skull ingå äkten¬
skap med hvarandra, utan endast begagna, den vidsträckta testa¬
mentsrätt, som lagen tillförsäkrar dem. De befarade följderna
432
Den 17 October.
af förslagets antagande till minskning af de lagliga äktenskapens
antal komma således efter all sannolikhet att uteblifva.
Hvad åter beskyllningen för inconseqvens beträffar, hvilken
Utskottet får uppbära, derföre att det ieke föreslagit, att oäkta
barns arsrätt efter fader måtte utsträckas lika långt, som efter
moder, så synes anmärkaren sjelf handla inconseqvent, då han,
som anser Utskottet hafva i alla fall gått alltför långt, nu rigtar
en anklagelse mot detsamma, på den grund, att det icke gått
ännu längre.
Vidkommande slutligen den sats, från hvilken samma ärade
talare i sin reservation utgår, då han söker bevisa, att oäkta
barn omöjligen kunna ega någon rätt till arf, den nemligen, att
“arfsrätt är till sin natur en familjerätt“, så får jag först an¬
märka, att arfsrätt efter min tanke aldeles icke är någon na¬
turlig rättighet, utan att det enda naturliga är, att hvar och en
fritt får disponera sin egendom. Hen om under nuvarande sam¬
hällsförhållanden en arfsrätt dock måste erkännas, så s3’ues den
likaväl kunna grundas på blodsband, som på familjeband.
Då jag emellertid icke i allo kan godkänna Utskottets för¬
slag, så vill jag, för att vinna åtminstone något, i likhet med
Doctor Almqvist, förorda till antagande Eidderskapet och Adelns
beslut i denna fråga.
Doctor Säve: Först och främst kan jag icke godkänna den
Utskottets åsigt, att de oäkta barnens arflöshet, då lagen likväl
tillerkänner dem rätt till anständig uppfostran, skulle strida mot
begreppen af rättvisa och mensklighet, ja, vara att betrakta så¬
som ett straff för föräldrarnes felsteg. Ty jag tror ingen men¬
niska hafva någon naturlig rätt att ärfva egendom, men väl att
den genom eget arbete förvärfva. Skulle en menniskas sanna
lefnadslycka och framgång i verlden bero derpå, om slumpen
låtit honom födas rik, eller han fått ärfva en åtminstone be¬
medlad fader eller moder, huru skulle det då gå de tusende, ja
millioner äkta barn, som uppfödas i stor fattigdom och af sina
föräldrar ärft ingenting, utan måhända blott deras skulder? Chri-
stendomen, långt ifrån att ålägga föräldrarne, såsom en pligt,
att öfverlemna sin egendom åt barnen, ville en fri utdelning
deraf åt de fattiga, och betraktade rikedomen i allmänhet, såsom
ett hinder för Guds rike. För min känsla är också ingenting
så vederstyggligt, som att arfsrätten skulle utgöra det egentliga
sambandet mellan föräldrar och barn, eller att de sednare vid
något tillfälle skulle hafva rätt att pocka på föräldrarnes qvar¬
låtenskap. En sorglig erfarenhet vittnar också, att de stora
arfvén sällan falla i en tacksam jordmån. Allt hvad barnen, de
oäkta, såsom de äkta, hafva rätt att af sina föräldrar begära, är
medel till sin uppfostran efter stånd och vilkor, och detta till¬
erkänner dem nu lagens stadgande i Ärfda-Balkens 8 Cap.
7 §•
Om
Den 17 October.
433
Om rättigheten till arf således icke är någon på naturen
grundad rätt, så måste samhället, staten kunna deröfver förfoga,
så att den inrättas efter sedliga grunder och efter statens christ-
liga ändamål. Tror samhället, att en stats sedligå styrka och
ändamål bättre befrämjas, genom det, att arfsrätt tillerkännes
äfven de oäkta barnen, såväl dem, som äro födde i hordom och
i blodskam, som de, hvilka äro födda i lönskaläge, så böra vi
visst skynda att tillkänna dem deuna rätt, enligt det allmänna
tidsropet och enligt Utskottets förslag. Finner samhället åter,
att beviljandet af denna rätt, utan inskränkning, åt de oäkta
barnen, såsom åt de äkta, skulle såra sedlighetskänslan, rubba
äktenskapets helgd och ingripa störande i familje-endrägten; så
höra vi icke ändra arfslagarne, utan, vid bevarande af deras
anda och grundsats i det hela, blott föreslå sådana jemkningar,
som samhällsutvecklingen och till en del äfven billigheten fordra.
För min del skulle jag vilja tillerkänna de oäkta barnen arfs¬
rätt efter sin moder, der ej äkta barn eller bröstarfvingar äro.
Derigenom rubbas ju ej den sedliga grundsats, som hittills ge¬
nomgått vår lagstiftning. Och såsom jag hört, att ltidderskapet
och Adeln fattat ett sådant beslut, så vågar jag tillstyrka det
Högv. Ståndet att deri instämma.
Doctor Schram: Denna fråga torde väl ej behöfva en längre
discussiou i detta Högv. Stånd, då just i detta samma ämne
Ståndets Protokoll vid föregående riksdagar upptaga så många
yttranden, att de, jemte hvad i dag redan är i ämnet taladt,
lemna tillräcklig ledning, för att känna den hufvudtanke härom,
som varit och ännu bör vara inom det Högv. Ståndet den gäl¬
lande, och då dessutom ingen här lärer kunna rubba den stad¬
gade öfvertygelse, hvarmed hvar och en af oss redan i dag har
hit uppträdt. Jag vill ock blott till protokollet hafva anmäldt,
hvilka mina enskilda åsigter vid frågans behandling i Utskottet
hafva varit. För min del har jag nemligen ansett orådligt, att
ännu gå så långt i medgifvande, som pluraliteten i Utskottet
dock har gjort; ehuru jag icke kan alldeles underkänna bety¬
delsen af de skäl, som anfördes för arfsrättens utsträckande åt
oäkta barn, så väl efter fader, som efter moder. Deremot har
jag trott, att man nu borde stadna vid blott den förra delen af
Utskottets förslag, så att de finge ärfva sin moder, der hon na¬
turligtvis händ vore, lika med hennes äkta barn; men att man
borde nu utesluta allt det, som af Utskottet föreslås till stad¬
gande om de oäkta barnens vilkorliga arfsrätt efter deras er¬
kända fader. Jag befarar nemligen, att detta sednare tillägg kan
och skall hindra framgången af deras arfskap efter mödrarna.
Men att ännu förneka dem äfven detta, anser jag för min del
strida emot både naturlig rättvisa och mensklighet samt billig¬
het. Det är att straffa barnen med arflöshet för föräldrarnas
Högv. Preste-St. Prof. 1863. 6:e Bandet. 28
434
Den 17 October.
missgerningar. Ty icke rå dessa barnen mera för sin oloflig»
tillkomst, än de äkta barnen rå för sin lofliga födelse. Till arf
efter modren åtminstone synas mig de förra ej mindre berätti¬
gade, än de sednare. Att dock genom ett lagens fortsatta för¬
nekande i allmänhet för oäkta barn, att taga arf efter deras
moder, hvilken onekligen bör hafva dem lika nära och ömt om
hjertat, som sina äkta barn, och kanske ändå ömmare, just för
obilligheten i deras af lagen förklarade arflöshets-tillstånd: der¬
till har mitt samvete icke tillåtit mig medverka. Den arfsrätt
på mödernet, som jag anser mig kunna och böra bifalla, är blott
fullföljandet och tillämpningen af en i vår lag redan förut ned¬
lagd grundsats, sådan den dock vilkorligen återfinnes i 8 Gap.
af Ärfda-Balken. Enligt dess 1 § äro i lönskaläge aliade oäkta
barn dock lagligen berättigade till arf efter föräldrarna, om man¬
nen, fadren, efter deras födelse tillsäger qvinnan, modren, äkten¬
skap, äfven om vigsel icke åkommit. Äro då dessa samma bar¬
nen i sig sjelfva, och genom blotta födelsen före äktenskaps-
lofven och tillsägelsen, något helt annorlunda, att i civilt och
borgerligt afseende betraktas och inför lagen behandlas, än ge¬
nom födelsen elter en sådan äktenskapstillsägelse? Äro de icke
tvärtom alldeles samma barn, med samma naturliga rättigheter?
Dem bör då ock tillkomma samma lagliga arfsrätt, både före
och efter äktenskapslöftet. Enligt 6 § samma 8 Capitel af Ärda-
Balken, skall barn, som födes af qvinna efter våldtägt — således
också oäkta harn, till och med utan all föräldrarnes äktenskaps¬
tillsägelse — dock njuta äkta harns rätt till arf. Ku har här i
dag yttrats serdeles ovilja och gensägelse emot de barns arfs¬
rätt, som födas i hordom eller i förhjudna leder, hvilka barn man
derföre i sitt nit ansett böra fortfarande förblifva arflösa. Men
låtom oss dock se på conseqvenserna häraf. Om nu en hustru,
våldtagen till och med af en gift man, föder genom denna våld-
tägten barn; så är ju ock detta ett oäkta barn, derjemte afladt
i hordom. Detta barn är enligt nämnda 6:te § fullkomligt arfs-
berättigadt till och med efter fader och moder. Men födes ett
sådant barn i hordom utan våldtägt; så vill man, att det skall
vara arflöst! Skall då endast den brottsliga modrens motvilja
eller vilja, skall det våldsamma eller eftergifvande sättet för ett
sådant oäkta barns tillkomst hit till verlden göra detsamma, till
sin födelse alldeles skuldfria, barnet arfsherättigadt eller icke?
Skall då blodsbandet åtminstone med modren här inför arfslagen
hafva intet att betyda? Visst icke! Jag anser fastmera det nära
kärleks- och barna-förhållande, i hvilket det står till sin moder,
böra utgöra och bestämma dess enda, egentliga och naturliga
rätt, att också kunna få taga arf efter henne. Hvad således
lagen redan i de åberopade §§, ehuru blott vilkorligt, medgifver
såsom arfsrätt åt vissa oäkta födda barn, det bör också icke för¬
menas alla andra, lika med dessa olofligt tillkomna eller oäkta,
Den 17 October.
435
barn i allmänhet, de må nu vara aliade i lönskaläge, hordom
eller förbudna leder.
Men liärförutan höra vi väl nu ock se till, att lagstiftnin¬
gen delar rättvisa emellan föräldrar, i synnerhet mödrar, och
deras oäkta barn, så att hyarderas inbördes rättigheter också
svara emot skyldigheter och pligter. Vi vilje se till, huru det
härmed nu förhåller sig. Vi hafva fått åtskilliga Kongl. Maj:ts
nådiga Utslag, hvilka, på grund af gällande Förordning om fat¬
tigvården i riket, rätteligen ålagt flera oäkta barn, att, der de
kunnat, också taga vård om samt på ålderdomen försörja sina
mödrar. Det måste af oss gillas. Men deremot har det handt
mågenstädes, att —-, då en moder, som haft oäkta barn, dem
hon, med all god omsorg och efter sina ringa tillgångar, försörjt
och uppfostrat, omsider fallit ifrån dessa vuxna barnen, i na¬
turlig öfvertygelse derom, att just dessa skulle fått odeladt in¬
träda i arfsbesittning af hennes, mer eller mindre värda, qvar-
lemnade bo, oftast, såsom händelsen är på landet, bestående
blott af mödernestugan och litet lösörepersedlar, kanske de flesta
just tacksamhetsskänker af hennes egna framhulpna barn —,
den aflidna modrens syskon, syskonbarn eller andra njed henne
äkta beslägtade personer, hvilka, så länge hon lefde, ansågo
henne och hennes barn med förakt, samt då togo sin hand och
vård alldeles ifrån henne, just nu vid hennes död omsider in¬
finna sig och — med stöd af lag! — taga ifrån hennes oäkta
barn deras moders hela lilla qvarlåtenskap. Hören här ett an¬
nat exempel. En hederlig Borgesman här i hufvudstaden, född
af oäkta säng, hade på landsbygden en fader, som inför rätta
var dömd att bekosta denna sonens uppfostran, men försummade
då alldeles denna sin både lagliga och christeliga förbindelse.
Genom gudsfruktan, arbetsamhet, drift och ett redbart uppfö¬
rande förkofrade dock denne sonen sig så väl i det jordiska, att,
vid hans förtidiga död i ogift tillstånd, boets behållna värde
uppgick till mer än 100,000 B:dr. Då först kom den förut så
förgätna fadren fram och med bevis styrkte sin laga rätt, att
efter 8 Cap. 8 § i Ärfda-Balken ensam taga arf efter sin, under
minderårigheten förskjutne, oäkta son. Hade deremot den hårde
fadren, i goda omständigheter, dött före denna sonen, så hade
fadrens äkta slägtiDgar ensamme haft full laga rätt att, enligt
7 § i samma Capitel, taga och dela hans qvarlåtenskap, men
hans egen oäkta son, äfven i största behof, hade ifrån all del¬
aktighet i ett sådant arf varit lagligen utesluten. Hvad säges
om en sådan arfslag? Det ligger häruti onekligen en onaturlig
hårdhet och orättvisa. Här ha de oäkta barnen blott skyldig¬
heter emot sina föräldar, men inga rättigheter, att efter dem vid
deras frånfälle åtnjuta. Då likväl många svårigheter kunna ligga
i vägen för en man, att offentligen framträda såsom sina oäkta
barns fader, har jag trott lagstiftningen om dessas arfsrätt ej
43G
Den 17 October.
böra sträcka sig längre för det närvarande, än blott efter modren,
lika med hennes äkta barn. Inskränkningen, som Itidderskapet
och Adeln dock lärer lagt till i denna del, eller, att oäkta barn
få ärfva sin moder, blott så vida hon ej derjemte efterlemnat
äkta barn, kan jag derföre icke fullt godkänna. Ty detta är
dock i vissa fall, att förklara de oäkta barnen arflösa. Men är
det likväl, endast genom biträdande af denna inskränkning uti
Utskottets förslag i förra delen, möjligt att vinna vid denna
riksdag åtminstone någon rättvisa och billighet, huru ringa den
ock är, till förmån för dessa af arfslagen hittills i allmänhet så
mycket eftersatta oäkta barnen; så, och om det Högv. Ståndet
heldre antager detta Itidderskapet och Adelns fattade beslut,
ske 11 jag underlåta att vidare yrka på bifall till den del af Ut¬
skottets förslag, sorn tillstyrker, att oäkta barn må taga efter
sin moder, lika med äkta barn.
Häruti instämde Doctor Carlander.
Domprosten Björling: Jag ber endast få yttra några ord i
anledning af hvad en och annan här anfört till försvar af den
af Utskottet förordade grundsats. En värd talare har förmenat,
att denna grundsats redan är af nu gällande lag antagen och
tillämpad, i det att den i 8 Cap. Ärfda-Balken tillägger oäkta
barn arfsrätt. Men de fall, i hvilka enligt detta Capitels 1—5 §§
arfsrätt tillkommer oäkta barn, förutsätta alla ett genom trolof¬
ning påbörjadt, fastän ej genom vigsel fullbordadt äktenskap, och
då, såsom man äfven erinrat, 6 § tillägger denna förmån äfven
åt det barn, som i följd af våldtägt sett lifvet, är dervid att
ihågkomma, det modren i sådant fall icke kan kännas skyldig
till brott. Allt hvad der förekommer om oäkta barns arfsrätt
är sålunda något helt annat, än hvarom nu fråga är. Flere talare
hafva tillstyrkt bifall till den af Itidderskapet och Adeln vid¬
tagna redactions-förändring af Utskottets förslag; men äfven en¬
ligt denna redactions-förändring skulle arfsrätt tillkomma de i
hordom eller i förbudna leder aliade oäkta barnen, och man
torde icke behöfva nämna mera, för att ådagalägga oantaglig-
lieten äfven af denna redaction. Och hvad bevisar detta, om
icke att något sjukt ligger i botten på sjelfva saken? Kan man
ej, utan att såra sedlighetskänslan, conseqvent genomföra en sak,
så är deraf tydligt, att saken i sig sjelf är osedlig. En värd
talare sade, att arfsrätt icke är någon naturlig rätt; men denne
talaren motsade sig likväl sedan sjelf, då han medgaf, att arfs¬
rätt betingas af blodsbandet. Detta sednare medgifver äfven jag,
men derför grundar jag icke arfsrätten uteslutande på blods¬
bandet, utan för så vidt detta band är sammanväfdt med och
helgadt af det christliga familjebandet. Att detta sednare icke
sönderslites, utan bevaras starkt, må det tillhöra lagstiftaren att
Den 17 Oetober.
437
tillse och bevaka, och af denna anledning är det jag fortfarande
tillstyrker afslag å Betänkandet.
Häruti instämde Contracts-Prosten Janzon.
Contracts-Prosten Palmlund: Yi lefva i ytterligheternas tide¬
hvarf, och derpå företer äfven denna tvistefråga ett slående
exempel. På ena sidan nekar man, ur ethis/c synpunkt, de oäkta
barnen all arfsrätt och å den andra vill man, stödd på juridisk
rättvisa, medgifva dem hela den arfsrätt, som tillkommer äkta
barn. Men månne då icke en förmedling här kan låta sig finna,
hvarigenom frågan skulle kunna lösas i enlighet med hvad bil¬
lighet och försigtighet må i detta ömtåliga ämne medgifva, utan
kränkning af så väl äktenskapets helgd, som rättvisans fordringar?
Detta innebär — säger man — dels en inconsequens, dels en
blott half rättvisa, jag medger det. Men svårligen lärer något
samhälle ännu förmått att i alla sina författningar genomföra en
gifven princip i dess alla consequenser; och månne icke vår
egen lagstiftning företer en codex, full af inconsequenser? Äfven
half rättvisa är alltid bättre än ingen. — Eidderskapet och
Adeln har ock, vid fattandet af sitt beslut, beträdt en sådan
medelväg. Detta Adelns beslut kan jag likväl icke i allo gilla,
i thy att det bibehåller arfsrätten åt oäkta barn, äfven då dessa
äro födda i hordom och i förbudna leder. Jag fruktar nemligen,
att ett sådant lagstadgande, i sig sjelft alltför mycket stridande
mot den allmänna sedlighetskänslan, skall inom familjerna fram¬
kalla högst tragiska förvecklingar och uppträden, hvartill man
synes mig icke böra gifva anledning i lagen. Deremot gillar
jag Adelns åsigt, att inskränka arfsrätten endast efter moder. Ty
tillägger man det oäkta barnet arfsrätt äfven efter fader, så är
att befara, det värjemålseden oftare, än hvad nu redan tyvärr!
lärer i fråga om faderskap ega rum, kommer att missbrukas och
barnet sålunda beröfvas äfven det underhåll, som det nu har att
af fadern lagligen fordra. Jag skulle derföre vilja tillstyrka an¬
tagande af Kiksdagsfullmäktigen Östmans andra alternativa för¬
slag, med den ändring allena, att barn, aliade i hordom eller i
förbudna leder, frånkännas arfsrätt, äfvensom att orden: “i hvad
hon i lösören eger“ utgå. Med denna ändring skulle förslaget lyda:
“Aflar man barn i lönskaläge, utan äktenskapslofven, de
barn må ock taga arf efter sin moder, der hon efter eget med¬
gifvande eller laga kraftvunnen dom känd är. Har moder barn
af äkta säng, tage dessa dubbelt mot oäkta barn; oäkta barn
njute ock af fader och moder nödtorftig föda och uppfostran, till
dess de sig sjelfva nära kunna; dör endera af föräldrarne och
lemnar ej gods efter sig, föde då den barnet, som efterlefver. “
Kyrkoherden C. J. Landgren: Af den discussion, som här
blifvit förd, har jag ytterligare blifvit styrkt i den uppfattningen
438
De ii 17 October.
af frågan om oäkta barns arfsrätt, att man hvarken kan hålla
på lagens princip i dess stränga consequenser, emedan man då
äfven straffar de oskyldiga; icke heller endast afse hvad billig-
lietskänslan kan fordra, eftersom andra för samhället vigtigare
förhållanden derigenom förbises. Man torde derföre böra söka
en medelväg, som, utan att rubba äktenskapets helgd eller såra
sedlighetskänslan, kan lemna de oäkta barnen, såsom medlemmar
i samhället, rättigheter, dem de sjelfva icke förverkat. Utskottet
har dock i sitt förslag gått för långt, då det vill tillerkänna
oäkta barn rättighet till arf äfven efter fader; emedan detta
vore att på vid gafvel öppna dörren för det civila äktenskapet
och gifva ytterligare stöd åt den flerstädes varande osedliga
sammanlefnaden emellan man och qvinna, hvilka icke äro genom
äktenskap förenade. Deremot, då lagen redan tillerkänt moder
rättighet att taga arf efter sitt oäkta barn, synes det vara med
rättvisan öfverensstämmande, att ock barnet tager arf efter sin
moder; hvarföre jag vördsamt tillstyrker bifall till det af Kid-
derskapet och Adeln antagna förslag, hvilket tillerkänner de
oäkta barnen rättigheter, utan att ställa dem i full jemnlikhet
med barn af äkta säng. Det har mot detta förslag blifvit an¬
märkt, att det skulle för mycket uppröra sedlighetskänslan, om
barn, aflade i hordom, skulle anses lika med barn, aflade i lön¬
skaläge; men lagen belägger ju det svårare brottet med svårare
straff; barnen åter äro i båda fallen lika oskyldiga och, i fråga
om arfsrätt, likställiga, hvarföre jag anser, att någon skillnad
dervid ej bör göras mellan barn, aflade i lönskaläge eller i
hordom.
Doctor llundgren: Sjelfva den omständighet, att motioner
om oäkta barns arfsrätt blifvit riksdag efter riksdag väckta
inom Iiederv. Bonde-Ståndet, tyckes mig innefatta en skälig an¬
ledning att ej alltför pathetiskt upptaga ämnet; ty, vid närmare
besinnande, torde man finna, att frågan från det hållet i verk¬
ligheten reducerar sig till en mycket prosaisk fattigvårds fråga.
Det händer nemligen icke sällan på landet, att modern till ett
eller flera oäkta barn dör, efterlemnande dessa, enär slägtingarne,
som nog vilja kännas vid ett möjligen blifvande arf, men der¬
emot icke hafva lust att draga försorg om barnen, fattigvården
till last. Detta kan blifva kännbart för kommunen; men icke
kan man med skäl säga, att dessa barn äro derför mer olyck¬
liga, än andra fattiga barn i samma förhållande. När de upp¬
fostras af fattigvården, kan deras ställning möjligen blifva bättre,
än när de vårdas af en fattig moder. Utskottets skäl för dess
tillstyrkande synes mig ej heller mycket bindande. När Ut¬
skottet säger, att nuvarande lag “befinner sig i uppenbar strid
med de enklaste begrepp om rättvisa och mensklighet, då barn
straffas för de felsteg, som ligga föräldrarne till last“, så mot¬
säger Utskottet derefter sig sjelft, då det förmäler sig “finna det
Pen 17 October.
439
vara nödigt att inskränka oäkta barns arfsrätt efter fadern/
Sammanställer man nemligen dessa båda satser, så finner man,
att samma Utskott, som anför såsom skäl för sitt åtgörande rätt¬
visans oafvisliga kraf, likväl i tillämpningen genast viker ifrån
consequenserna af denna sin antagna vackra grundsats; och jag
frågar, om man då ej kail ur sedlighetsbegreppet hemta ännu
starkare slöd för den inskränkning i arfsrätten, som göres af vår
nu gällande lag, eller om Utskottet är humanare, då det af ju¬
ridiska skäl frångår en princip, som den kallar den oafvisliga
rättvisans, än de, som af moraliska skäl se sig tvungna vidhålla
hvad nu i ämnet är stadgadt. Från den af Utskottet såsom
osvikelig framställda principen ha emedlertid högst olika förslag
utgått. Utom Utskottets hafva vi här Hr Lemchens, som ut¬
sträcker de oäkta, barnens arfsrätt utöfver hvad Utskottet trott
sig kunnat föreslå. Ett tredje är Ridderslcapet och Adelns; ett
fjerde Riksdagsfullmäktigen Östmans; hvart och ett af dessa
har ock funnit sina försvarare. Men månne icke denna mång¬
skiftande skiljaktighet i förslag och åsigter redan häntyder der¬
på, att något felaktigt och oriktigt förefinnes i sjelfva principen ?
Man har talat om likheten mellan det äkta och oäkta barnet,
och på grund deraf äfven velat hafva för dem likställighet i af¬
seende på arfsrätt. Men likställighet kan ej förefinnas mellan
alla barn i afseende på förmögen hets-vilkor, äfven om alla
vore äkta. Afven ibland de sednare finnas nog äfven många
födda af fattiga föräldrar, och man kan äfven i afseende å dem
framställa Utskottets fråga: hvad de hafva syndat, efter de icke
hafva fått något arf efter sina föräldrar? Men den sanna tyckan
ligger väl icke heller i rikedom. Hvad samhället bör tillse, är
att alla barn lemnäs lika tillfälle att bereda sig en framtid,
hvar och en efter sina anlag, och i det fallet lärer man icke
hafva något att förebrå våra lagar. När man kallar nu gäl¬
lande lagstiftning i afseende på arfsrätt en orättvis lagstiftning,
glömmer man att, genom antagande af Utskottets förslag, skulle
man utan tvifvel begå en ännu större orättvisa mot det sedliga
förhållandet inora familjen, och för min del måste jag afstyrka
hvarje dertill ledande förslag.
Häruti instämde Contracts-Prosten Janzon.
Riks-Archi varien Nordström: För min del tror äfven jag, att, vid
behandligen af denna fråga, det är bäst att lägga bort det pa-
thetiska och hålla sig helt prosaiskt till den praktiska sidan af
saken. Onekligt är, att frågan kan gifva anledning till ganska
vackra och rörande framställningar både för och emot; men, äf¬
ven betraktad ur praktisk synpunkt, har den nog mycket vac¬
kert och rätt, som talar för sig. Man har här ordat om äkten¬
skapets helgd och såsom ett värn derför har man ansett den nu
gällande lagstiftningen vara. Någon ändring deri borde derföre
440
Den 17 October.
icke till de oäkta barnens fördel företagas. Men härvid kail
man fråga: Äro endast de barn att anses som äkta, hvilka blifvit
födda i äktenskap, som med vigsel är fullhordadt? Lagen svarar
härpå nej, oell 8:e Capitlet Ärfda-Balken uppgifver åtskilliga
täll, der, utan föregången vigsel mellan föräldrarna, barnen njuta
äkta barns rätt, nemligen i sådana fall, der löfte om äktenskap
tillkommit och qvinnan är i god tro; och dessa ej heller för
kanoniska rätten obekanta fall erinra derom, att en tid funnits,
då äktenskapet äfven inom Christna kyrkan icke ansågs grund¬
läggas först genom vigseln. Först i 12:te, och sedan fastare i
början af 13:e seklet (Innocentius III) blef vigseln allmänt på¬
bjuden, och hos oss visa våra landskapslagar, huruledes derför-
innan äktenskap med laga verkan afslöts. Jag hör icke till
dem, som vilja framkasta lättfärdiga ord och satser; men när
det påstående göres, att äktenskapet och äkta barns rätt förut¬
sätter vigsel för att grundläggas, har jag ansett mig böra med
lagen sjelf framhålla misstaget. Bland de fall, då enligt vår lag
barn, ehuru födda innan vigsel förenade fadren och modren, åt¬
njuta äkta barns rätt, förekommer äfven det, att de atlats i
lönskaläge, men mannen sedan tillsagt qvinnan äktenskap, som
likväl genom euderas död med vigsel ej blef fullkomnadt, eller
att de atlats under äktenskapslöfte; och då man här bredvid
ställer det fall, att barnet atlats under äktenskapslöfte, som ej
kan styrkas, eller i lönskaläge under hvarjehanda förespeglingar
om äktenskap, så torde det visa sig temligen klart, att med hän¬
sigt till qvinnan skillnaden ej är så stor, att i förra fallet hen¬
nes barn med full rätt borde betraktas som äkta och få alla ett
äkta barns rättigheter, men åter i det sednare beröfvas all arfs¬
rätt, till och med efter sin moder, under det att, enligt 8 §
Arfda-Balken, efter oäkta barn både fader och moder och deras
slägt ega taga arf så, som om annat arf är stadgadt.
Jag kan icke inse, att denna lagfråga skulle, såsom en ta¬
lare förmenat, ytterst reducera sig till en fattigvårdsfråga, eller
en fråga om mildring i fattigvårdens tunga, utan är jag öfver-
tygad, att det är en känsla af rätt, som framkallat den riksdag
efter riksdag till lösning, och att denna känsla skall låta sig
förnimma desto starkare, ju större och envisare motstånd den
röner. I följd af nu gällande lagstiftning i ämnet, inträffa hän¬
delser, hvilka omöjligen kunna förlikas med folkets rättskänsla
och sedliga medvetande. Att, såsom exempel härpå, anföra några
concreta fall, anser jag öfverflödigt; -— men, om man opartiskt
tager förhållandena, sådana de i lifvet gestalta sig, i öfvervä¬
gande, är jag öfvertygad, att man skall finna, det orsaken till
denna frågas täta återkommande ligger vida djupare än i om¬
sorgen för fattigvårdens underlättande.
Men, för att nu taga Utskottets förslag i öfvervägande, vill jag
först fästa mig vid hvad det innehåller i afseende å oäkta barns
arfsrätt efter fadern. I denna del lyder förslaget: “så ock efter
Den 17 October.
411
sin fader, derest barnet blifvit af honom inför Katta eller i vitt¬
nens närvaro inför vederbörande Prest erkändt samt fadern ej
efterlemnar äkta barn eller bröstarfvingar.“ Härvid är först att
anmärka, det Utskottet förbisett den för faderskapet säkraste
bevisningsgrundeu, som ligger i laga kraftvunnen dom derom, och
endast fästat sig vid faderns frivilliga erkännande. Moti af phy-
siologiska skäl är vanskligt nog att alltid kunna bevisa fader¬
skapet, hvarföre ock inom äktenskapet den regel är allmänt gäl¬
lande: pater est, quem nuptiffi demonstrant; och tillerkänner
man de oäkta barnen arfsrätt äfven efter fadern, kunde det till
och med vara att befara, att förnekande af faderskap oftare
skulle förekomma än nu, och barnet derigenom beröfvas äfven
det underhåll, fadern till oäkta barn nu är pligtig lemna. Vis¬
serligen finnas utländska lagstiftningar, som under vissa förut¬
sättningar tillägga det oäkta barnet arfsrätt äfven efter fader,
dock endast till en relativt mindre del af qvarlåtenskapen mot
det äkta; men af skäl jag nyss nämnt, tror jag försigtigast vara,
att utesluta hela det föreslagna stadgandet härom.
Hvad åter angar frågan om arfsrätt efter moder, så vill jag
icke ingå i någon theoretisk undersökning om hvad arfsrätt är
eller hvarpå den sig grundar, emedan denna frågas lösning icke
beror på utredningen häraf. Nog af: praktiska skäl tala för att
tillerkänna det oäkta barnet en sådan, om ock endast partiel,
arfsrätt. Men vid frågan, huru långt denna arfsrätt bör sträcka
sig, torde skillnad böra göras emellan den modrens qvarlåten¬
skap, som hon sjelf förvärfvat, och den, hon genom arf från sin
slägt kan hafva erhållit. Het kunde nemligen med något skäl
sägas, att slagtens medlemmar af äkta börd ej böra lida i afse¬
ende på slägtjord något intrång i sin rätt genom oäkta inymp¬
ningar på slägtträdet; gällande detta serskildt om fideicommisse!-
inom slägten. Beträffande åter ärfda lösören, torde i vår tid
sådana lösören, ehvad de bestå i penningar eller andra saker,
icke kunna tillerkännas ega för slägten någon så specifik bety¬
delse, att de på goda skäl borde densamma reserveras, och så¬
ledes väl kunna hänföras till den qvarlåtenskap, hvari oäkta
barn borde få del.
I all af modern förvärfvad egendom, lös eller fast, äfvensom
i ärfda lösören, vill jag, på grund häraf, tillägga oäkta barn
arfsrätt efter moder, lika med äkta barn, men ej i ärfd fast
egendom.
När jag, såsom ofvan nämndes, anser det oäkta barnet icke
böra få arfsrätt efter fadern, men deremot efter modern, skulle,
om mitt förslag blefve lag, en ojemnhet i lagstiftningen upp¬
komma, derest 8 tj i meranämnde Capitel då bibehölles oför¬
ändrad. Donna § lyder: “Dör det burn, som i hordom oller
lönskaläge födt är, och lemnar egendom efter sig; gånge der¬
med, som om annat arf.“ En ändring häraf, i öfverensstäm¬
melse med barnets arfsrätt, torde då blifva nödvändig, i thy att
442
Den 17 October.
då oäkta barnet icke får ärfva fadern, bör ieke heller denne få
ärfva barnet; och för åstadkommandet häraf, såväl som för om¬
arbetandet af Utskottets förslag enligt de hufvudgrunder, jag nu
haft äran uppgifva, skulle jag önska en återremiss.
Domprosten Sundberg: En föregående talare sade, att hvarje
gång denna fråga förekommer, får man alltid höra samma argu¬
menter, och vill jag dervid endast erinra, att detta gäller om båda
sidornas talare, både om dem, som ställa sig på det Christliga
äktenskapets starka basis, och ännu mera om dem, som intagit
sin plats på den sentimentala philanthropiens skenfagra, men lösa
grund. För min del tillhör jag de förstnämnda, och är det så¬
lunda deraf redan klart, hvilken min åsigt är i detta ämne. Men
innan jag bestämdare uttalar denna min åsigt, må det tillåtas
mig att yttra något i afseende på hvad man deremot invändt, så
vidt dessa invändningar icke redan af föregående, med mig lik¬
tänkande ståndsledamöter, blifvit upptagna till besvarande. En
talare sade vid början af denna discussion, att Lag-Utskottets för¬
slag icke håller hvad det lofvar, i thy att det snarare anvisar,
huru oäkta barn skola kunna adopteras, än tillägger dem någon
verklig arfsrätt. Yore detta förhållandet, så skulle deruti, efter
min uppfattning, mer ligga en förtjenst än ett fel, om ock i så¬
dant fall hela det företagna lagstiftningsarbetet skulle vara temli-
gen öfverflödigt. Jag kan emellertid icke för min del tillerkänna
förslaget den prassumerade egenskapen, man må för öfrigt döma
huru som helst om densammas värde. Till stöd för sin åsigt er¬
inrade den nyssnämnde talaren, om huru 1778 års Kongl. Bref
tillåter qvinna att dölja sitt moderskap, hvarigenom således det
oäkta barnets arfsrätt efter moder kan eluderas i alla de fall,
då modren ej fiuner för godt att sjelf frivilligt erkänna bar¬
net såsom sitt. Men härvid är dock att märka, att af 1000
barnaföderskor kan knappast en i verkligheten blifva caclie-
rad, och att, i och med detsamma moderskapet är kändt, skall
barnet ock, enligt detta lagförslag, vara berättigadt till arf
efter modren lika med äkta barn. Arf efter moder skulle såle¬
des i regeln för ett oäkta barn icke komma att bero på on mo¬
ders frivilliga adoption, utan utgå efter samma lagliga rätt, som
gäller för de äkta barnen. I afseende åter på den svårighet,
som i de flesta fall eger rum i afseende å bevisningen om fader-
skap, har Utskottet deremot inskränkt arfsrätten efter fader
till det fall, att barnet blifvit af honom inför Hätta eller i vitt¬
nens närvaro inför vederbörande Prest erkändt samt fadern ej
efterlemnar äkta barn eller bröstarfvingar. Här beror saken alltså
visserligen dels på ett adoptionsförhållande och dels på en annan
omständighet; men hvad det förstnämnda vidkommer, så torde väl
äfven i detla fall ett genom laga bevisning constateradt factum
i afseende pä faderskapet medföra full arfsätt åt det oäkta bar¬
net, då äkta barn och bröstarfvingar saknas, om ock ingen ado¬
Den 17 Oetober.
443
ption ifrågakommit och ingenting härom blifvit i lagen uttryckli¬
gen stadgadt. Ty att i en sådan casus, som här är i fråga, en¬
dast fadrens egna bekännelse, men ej laga bevisning, der sådan
han åstadkommas, skulle ligga till grund för barnets rättsanspråk,
kan jag ej föreställa mig. Vare emellertid härmed huru som
helst, så blifver hufvudfrågan alltid den, huruvida arfsrätt bör
tillerkännas de barn, som sammanaiias utom äktenskapet. Man
har erinrat derom, att enligt 1734 års lag dessa harn redan i
vissa fall ega en sådan rätt och att det följaktligen icke nu vore
i fråga att införa en ny princip i lagstiftningen om arf, utan en¬
dast att utvidga en för länge sedan medgifven rättighet. Men
just genom denna utvidgning kommer den nya principen in. I
de fall nemligen, då 1734 års lag tillägger oäkta barn arfsrätt,
förutsätter den ett påbegjmt äktenskap, ehuru detta ännu icke
blifvit genom vigsel fullbordadt. Det är således här verkligen
det äktenskapliga aftalet och ingenting annat, som grundlägger
arfsrätten. Af de citerade §§ i 8 Cap. Ärfda-Balken kan man sålunda
icke, efter mitt sätt att sluta, komma till det resultat, som blef
den siste värde talarens. Jag vet icke heller, att någon lagt en
sådan vigt på vigseln, som han förmenade, — då det svårligen
kan vara någon obekant, att det juridiskt bindande i förhållandet
emellan contrahenter samt emellan föräldrar och barn kan hafva
en helt annan utgångspunkt. Att emellertid äktenskap ingåtts
inom det Christna samhället någon tid utan vigsel, hvilken, så¬
som han syntes antaga, skulle vara en sedermera tillkommen
kyrklig ceremoni, vågar jag bestrida. Så långt de kyrkohisto-
riska vittnesbörden gå tillbaka, finner man de äktenskapliga för¬
bindelserna knutna och beseglade genom ett slags religiös hand¬
ling, om ock de utbildade liturgiska vigselformulärerna naturligt¬
vis först tillhöra en sednare tid och lagstadgandet om vigseln så¬
som vilkor för ett äktenskaps legalitet en ännu mycket sednare.
Detta vare endast i förbigående anmärkt. Hvad jag egentligen
velat framhålla är icke formen för ofvannämnda förbindelsers af-
slutande, utan det obestridliga förhållandet, att förbindelserna
sjelfva hittills varit och ännu äro i vår lagstiftning den enda
grunden för barns arfsrätt. Lag utskottet vill nu uppgifva denna
grund genom att bredvid den lägga en annan. Kan ett sådant
försök vara godt? Men, säger man, det är icke Utskottets förslag
man vill gilla, utan söka en medelväg, som utan någon fara för
äktenskapets helgd må kunna beträdas. Härtill vill jag svara,
att, om sådana medelförslag kunna i andra fall vara nyttiga och
antagliga, så kan jag icke medgifva detta, då frågan rörer, såsom
här, en af det Christliga samhällets sedliga grundvalar. Då tror
jag, att man icke får, för några blödiga considerationers skull,
vika ifrån det på denna grundval sig stödjande objectivt sanna
och rätta. En talare har väl sagt, att många den Christliga
statens förra attributer med en nyare tid försvunnit, utan mehn
■144
Den 17 Octo ber.
för Christligheten, och bland dessa attributer behagade han räkna
spöpålen, pliktpallen m. m. Jag gratulerar till upptäckten. Skola
dessa lemningar från en förfluten tids råhet hedras med benäm¬
ningen af Christlighets-attributer, så medgifves mer än gerna, att
de kunna “sjunka undan'1 utan staten behöfver derpå lida; men
talaren sjelf har utan tvifvel en bättre uppfattning af de omför-
mälda attributernas natur och värde. Bäst att besinna sig innan
man låter dem fara. Till något sådant kan jag åtminstone icke
med min röst bidraga, och derför tillstyrker jag, att hela detta
Betänkande må afslås.
Häruti instämde Doctorerne Petrelli, Collén och Falch.
Doctor Landgren: Doctor Rundgren har föreställt sig, att
frågan om oäkta barnens arfsrätt oupphörligen uppdykar i Bonde-
Ståndet endast af en öfverdrifven omtanke om fattigkassorna,
hvilka ofta få sitta i sticket vid mödrarnas dödsfall. Men då
jag i min egen församling haft flerfaldiga prof derpå, att de
oäkta barnens slägtingar, eljest temmeligen karga och penning-
gömska personer, likväl afstått hela qvarlåtenskapen både i löst
och fast åt det efterlefvande oäkta barnet, sägande sig ej med
godt. samvete kunna innehafva någon arfvedel, som vore undan¬
ryckt den aflidnes barn : så visar detta, att äfven högre beve-
kelsegrunder, att i denna sak söka ändring, bland allmogen
förefinnas; och jag tviflar icke, att äfven motionärerne äro af
dem berörda. Men äfven om vi nu antoge, att saken vore rätt
och slätt en fattigvårdsfråga, så tror jag likväl, att ändock ganska
mycket dervid är att åtgöra. Man talar här vidt och bredt om
familjens rätt och solidaritet, när det är frågan om att kapa åt
sig en fallen medlems egendom undan dess efterlemnade oäkta
barn. Men när frågan är att ansvara och godtgöra samhället
för den skada, som den fallne medlemmens brott tillfogat sam¬
hället, då vill man ej veta af någon sådan solidaritet,; man till-
egnar sig egendomen, och kastar det oäkta barnet på fattigkassan,,
så framt man ej drifver ut det att såsom landsstrykare eller
ogerningsman söka sin föda efter vägarne. Jag kan ej föreställa
mig, att en lag, som berättigar till sådant förfärande, kan anses
vara någon god grundval för sedlighet och borgerlig ordning.
Med anledning deraf yrkade jag jemte en och annan af öfrige
Ståndsledamöter vid 1856 års riksdag, att en viss del af både
faders och moders qvarlåtenskap alltid skulle tillfalla dess efter¬
lefvande oäkta barn under namn, icke af arf, utan af underhall,
hvilken andel blefve mindre, om den aflidne efterlemnade bröst-
arfvingar, men större om endast ascendenter eller sidoarfvingar
funnes; men om inga arfvingar förefunnes, så anslogs hela qvar-
låtenskapen åt det oäkta barnet. Denna billiga anordning, som
garanterade samhällets rätt mot familjen, utan att genom med¬
gifvande af arfsrätt på något vis kränka äktenskapets helgd,
Den 17 0 c t o b c r.
445
blef emedlertid förkastad, såsom ett maskeradt försök att under
annat namn på bakvägen införa den arfsrätt, som man på direkt
väg ej ansåg sig kunna genomdrifva. Imedlertid synes mig all¬
deles klart, att någonting härvid bör åtgöras, emedan missför¬
hållandena och orimligheterna falla allt för starkt i dagen. Jag
vill ej tala derom, att den spottstyfver, som domstolarne bestämma
till barnföda, ingalunda kan anses i någon mån för ändamålet
tillräcklig. Men är väl en lag rimlig, som tillåter en slägtinge
att först lägga under sig den aflidne modrens egendom och kasta
barnet på fattigvården, och att äfven sedermera slå under sig
det oäkta barnets qvarlåtenskap, om det hastigt dör, efter att
genom skicklighet och lycka hafva arbetat upp sig till välstånd?
Är det billigt, att sålunda upprätthålla familjerätten mot personer,
som man i arfsväg förklarar rättslösa? Om någon i sednare hän¬
delsen borde ärfva, så vore det väl fattigkassan. Man kan icke
annat än finna det upprörande att se fäder, som endast genom
lagens arm kunnat förmås erlägga en njugg skärf till barnets
underhåll, i en framtid uppstå med preetentioner såsom arftagare
efter den aflidne. Ett annat bevis på de obilligheter, hvartill den
nu varande lagstiftningen föranleder, är, att oäkta barnen åläggas
föda sina mödrar till deras död, men om på sistone ett arf till¬
faller mödrarne, så bortkapas det af mer eller mindre aflägsna
slägtingar. I min församling hafva tvänne bönder genom Kongl.
Majus utslag blifvit ålagde att föda sina svärmödrar, som födt
deras hustrur i lönskaläge. Svaranderne åberopade dervid såsom
skäl att befrias frun detta onus den nuvarande arfslagen, som
lägger rättigheterne i andra händer, under det att pligter och
rättigheter enligt det allmänna rättsmedvetandet böra vara hvar¬
andra följaktiga. Man kan ej neka inkastets giltighet.
Domprosten Sundberg har visat, huru farligt det är att
ifråga om arfsrätten vika från äktenskapets fasta grund. Men
dervid förgätes, att hvarje sak har tvänne sidor, och att sanningen
aldrig ligger i ytterligheterne, utan just i den af Domprosten
förkastade medelvägen. Genom att envist vidhålla den ena ytter¬
lighetens ståndpunkt, kan man visserligen förvärfva sig berömet
af en formel conseqvens; men hvem som vinner derpå, icke
blir det sanningen och rättvisan; ty enligt logikens urgamla
välbepröfvade grundlag måste sanningen sökas i en högre och
friare uppfattning af hvarje fråga, hvarigenom de begge ytter¬
ligheterne förmedlas och få sitt vederbörliga erkännande.
Jag nitälskar lika mycket som motparten för äktenskapets
helgd emot otukten; men vill för ändamålet icke begagna sådana
vensterliändta lagar, som alldeles icke träffa den brottsliga, utan
den fullkomligt oskyldige. Man invänder, att allt hopp om någon
hjelp på lagstiftningsväg emot osedligheten nu alldeles är för¬
svunnet. Men jag delar icke denna misströstan; ty det är skift¬
ningar i folkens lif och tänkesätt, såsom i väderlek och årstider.
Hvem minns icke, huru det för 40 år sedan var beskaffadt med
446
Den 17 October.
fyllerilasten här i landet? Långt ifrån att berusningen var en
vanära, så ansågs den för en mannabragd. Emot detta råa tänke¬
sätt uppstod plötsligen en storartad och genomgripande reaction,
som framkallade en lagstiftning, hvilken 30 år förut skulle ansetts
för höjden af tyranni och hårdhet. Det ligger i sakens natur,
att någonting sådant äfven måste inträffa med den kringgri-
pande otukten; ty ju mer atmospheren blifver rutten och stin¬
kande, ju starkare kännes behofvet efter frisk luft.
Dessutom må jag väl tillägga, att om oäkta barnen finge
arfsrätt både efter fäder och moder, så torde hvarje qvinna, som
ingår äktenskap, nödgas se sig bättre före och undvika föreningen
med lättfardiga män. Härigenom kunde möjligen äfven mannen
tvingas att bättre taga vara på sin heder, än hittills varit hän¬
delsen, dä den för ernående af de fördelaktigaste partier litet
eller intet kommit i beräkning. Härtill kommer, att Norges af
mig ofta åberopade exempel visar, huruledes det i verkligheten
är möjligt alt med arfsrätt för oäkta barn förena de eftertryck¬
ligaste lagbestämningar till sedlighetens upprätthållande
I’å alla dessa skäl och grunder finner jag mig föranlåten
att i likhet med Doctor Almqvist ansluta mig till den lag¬
förändring, som af Ridderskapet och Adeln är antagen; emedan
den vid tillämpningen för de aldraflesfa fallen är tillfredsställande,
utan att medföra de vådor, som med mer eller mindre skäl blif¬
vit förespeglade. Jag skulle visserligen icke motsätta mig en
ännu vidsträcktare tillämpning af den uttalade grundsatsen; men
ju mera meningarne splittra sig, ju lättare kan hufvudsaken vara
tillintetgjord, för att vid kommande riksdagar åter uppstå samt
väcka split och tvädrägt.
Doctor Runsten: Då så mycket redan är i detta ämne taladt,
vill jag icke förlänga dicussionen, utan endast tillkännagifva, att
min åsigt i frågan är densamma som Domprosten Sundbergs. Det
må jag endast tillägga, att jag ömmar lika varmt som någon an¬
nan för de oäkta barnen och önskar, att tillfälle må dem beredas
till försörjning och erhållande af en christlig uppfostran. Hen
här är fråga om arfsrätt, hvilken vida skiljer sig från försörj-
ningsrätt. Arfsrätt förutsätter nemligen ledamotskap af familjen.
När derför vår lag säger, att oäkta barn icke hafva arfsrätt, sä¬
ger den, att de icke äro sannskyldiga medlemmar af familjen,
ehuru samma lag tillägger dem rättighet till underhåll af fader
,och moder. Drager man ut consequenserna af den motsatta åsigt,
sorn, hyllad af Lag-Utskottet, äfven här funnit försvarare, kom¬
mer man nödvändigt till den slutsats, att de laster, hvilka dessa
barn hafva att tacka för sin tillvaro, äro berättigade och sålunda
icke mera laster. En sådan lära leder ju uppenbarligen från
monogami till polygami och räcker sålunda handen åt den nyare
tidens mormonism. Icke lärer en Christen stat kunna medgifva
dylikt, hvilket ej en gång våra hedniska förfäder kunnat tåla.
Den 17 Oct.ober.
447
OonsequeDs bör väl ligga i lagstiftningen, och med öppna ögon
må man ej taga några afsteg derifrån, vore ock dessa afsteg
aldrig så små. Engifte är här grundprincipen, hvilken man
väl aldrig må böra lemna ur sigte. Ett nej måste jag derför
säga till detta förslag, äfven om detta nej vore aldrig sa mot¬
bjudande för min känsla.
Domprosten Kjörling: Jag har begärt ordet endast för att
lemna en upplysning. Man har här talat om den hårdhet, som
skall utöfvas mot de oäkta barnen, i händelse föräldrarne dö ifrån
dem, i det att slägtingar till dessa då skulle tillegna sig allt.
Jag har redan erinrat, att lagen icke lemnat dessa barn alldeles
rättslösa. Såsom exempel derpå vill jag nämna, att fattigvården
i Westerås måste taga hand om ett oäkta barn, hvars moder dog
i Enköping, efterlenmande likväl omkring 400 R:dr. På dessa
gjorde fattigvården i Westerås för barnets räkning anspråk, och
medlen blefvo ock utan all svårighet utbetalda, för att dermed
bereda barnet uppfostran. Man ser sålunda, att den mycket om¬
talade hårdheten mot dessa barn åtminstone icke vid alla till¬
fällen eger rum.
Professor Lindgren: Det skäl, som förhindrar mig att bi¬
falla hvad Utskottet föreslagit rörande oäkta barns arfsrätt, är
helt enkelt min uppfattning af arfsrätten såsom en familjerätt,
hvilken jag icke kan tillerkänna de barn, som äro nog olycklige
att vara lödde utom skötet af en familj; och jag tröstar mig för
den beskyllning för hårdhet mot de oskyldiga barnen, som i mån¬
gas omdöme drabbar en sådan öfvertygelse, i någon mån dermed,
att den förlust, som derigenom tillskyndas de af oäkta säng födda,
i allmänhet taget, är ganska ringa, emedan den fallna qvinnan
icke annat än undantagsvis är i den sarbhällsställning, att hon
har något arf att lemna åt sina afkomlingar. Skulle icke skyldig
aktning för familjelifvets helgd hindra mig att med min röst bi¬
träda någon ny lagstiftning i ifrågavarande syftning, så vore jag
vida benägnare att biträda Herr Lemchens reservation, än både
Utskottets förslag och den medelväg, som af ltidderskapet och
Adeln är beträdd, enär den deri framlagda lagbestämmelsen onek¬
ligen är både principenligare och för de arftagande barnen vida
förmånligare och i samma mån rättvisare, som förföraren alltid
är vida brottsligare än den qvinna han förför.
Riks-Archivarien Nordström: Det är så med stora princip¬
frågor: de måste discuteras för sanningens egen skuld, och så¬
dant är äfven förhållandet med den förevarande. En värd ta¬
lare har bestridt riktigheten af mitt yttrande, att äktenskap med
full legitim verkan är inom Christna kyrkan äldre än påbudet
om vigseln. Detta kan jag omöjligen antaga vara på allvar sagdt af
denne talare, hvilken jag ej har skäl att misstänka vara så obe¬
448
Den 17 October.
kant nied kyrkans historia, som ett sådant påstående skulle förutsätta.
Han medgaf likväl, att i Christendomens första tider icke ännu
funnos liturgiska vigsel-formulär, och detta är dock ett ej obetydligt
medgifvande. Att emellertid vigseln ej blef påbjuden förr än af
Påfven Alexander III, och sedan af Innosentius III, har jag förut
erinrat om. Det som constituerar äktenskapet är icke vigseln,
utan äktenskapslöftet. Enligt Komerska Lagen, erkändes icke
äktenskapet såsom sådant vara legitimt, om icke de i lag före-
skrifna formerna för löftets afgifvaude blifvit behörigen iakttagne
(confarreatio, matrimonium per ses et libram). Äfven enligt vår
lagstiftning är löftet det constitutiva i äktenskapet och för grund¬
läggande af äkta börd, på sätt ock 8:de Cap. Ärfda-Balken klar¬
ligen visar-. Romerska Lagen ända till Justiuiani tid uteslöt för
öfrigt de oäkta barnen från arfsrätt, och det var först Christen-
domen med sin milda anda, som förskaffade de oäkta barnen denna
rätt inom Romerska riket. Uti en af de i Justiuiani Codex upp¬
tagna noveller, — den 118, om jag ej minnes orätt, — åter¬
finner man först stadgande härom till de oäkta barnens fördel.
Christendomen, som då blifvit statsreligion, kunde icke medgifva,
att barnen straffades för föräldrarnes skuld, och vid sådant för¬
hållande kan jag icke fatta, huru man kan påstå, att oäkta barns
arfsrätt står i strid mot Christendomen. De skäl, med afseende
på hvilka jag ej vill rösta för att tillerkänna dem arfsrätt efter
fader, har jag redan förut under discussionen anfört. Annat är
förhållandet, i fråga om arfsrätt efter moder. Derför tala, utom
de redan anförda, många andra vigtiga omständigheter. Till hvil¬
ken är det som ett sådant barn håller sig i dess spädare ålder,
om icke till modern ? Af hvilken undfår det de första begreppen,
om Gud, om rätt, om pligt, om icke af modern? Hvem
är det som ömmast drager vård om dess framtid, om icke mo¬
dem ? Åtminstone väl sällan någon annan än hon. Det ligger
i naturens lag att häraf skall uppkomma mellan båda ett varmt
kärlekens band, som väl äfven i dödsminuten önskar göra sig
gällande. Men om modern dör och efterlemnar någon om än obe¬
tydlig qvarlåtenskap, komma hennes slägtingar, hvilka måhända
under hennes lifstid icke velat vidkännas henne, och tillegna sig
allt, ja, äfven det som hon måhända med barnets tillhjelp för-
värfvat, och barnet, beröfvadt allt, kastas ut i verlden skyddslöst
och utan hvarje slags stöd. Jag medger, att denna framställning
kan synas stöta på bjert målning; men visst är, att denna mål¬
ning likväl är hemtad ur lifvet och att den i oräkneliga fall är
sann. Att en oäkta barnen tillerkänd arfsrätt skall lända till
undergräfvande af äktenskapets helgd, här mer än i andra länder,
kan jag för öfrigt ej inse.
Jag afstår emellertid nu från yrkandet på återremiss, och
föreslår, att förslaget må godkännas med följande ändring, nemli¬
gen att slutmeningen: usä och efter sin fader eller bröst¬
ar/'-
I) (Mi 17 Octo ber
449
arfvingar“ ut.eslutes, samt att efter ordet “barn11, som begynner
3:ne raden nedifrån, tillägges: “t ali af henne förvärfvad egendom,
lös och fast, äfvensom i ärfda lösören.“
Doctor timniKliiis: Frågan är redan så vidlyftigt behandlad,
att jag icke vill något serdeles dertill lägga, ehuru väl ännu
mycket skulle kunna derom sägas, ty uttömd är den visserligen
icke. Glädjande är emellertid att förnimma, att den tillvunnit
sig allt större och större afseende, hvadan man kan hoppas, att
den äfven kommer att leda till ett, efter min åsigt, önskvärd!
resultat. Denna min åsigt har jag flera gånger förut haft till¬
fälle att uttala, och jag vidhåller densamma. Mitt yttrande nu
skall hvarken blifva pathetiskt eller polemiskt, utan åtnöjer jag
mig med att instämma med Riks-Archivarien Nordström, belåten
med att han afstått från sitt yrkande på återremiss, som nu i
riksdagens elfte timme skulle efter all sannolikhet leda till ingen
påföljd, utan att han deremot formulerat och till Ståndets pröf¬
ning framlagt ett positivt förslag, hvilket, så vidt jag kan finna,
är antagligare än Ridderskapet och Adelns beslut. Något giltigt
skäl kan jag icke finna, hvarför oäkta barns arfsrätt efter modern
skulle betingas af den tillfälliga omständigheten, att hon icke ef-
terlemnar äkta barn. Då man här såsom motskäl yttrat, att en
oäkta barn medgifven arfsrätt efter deras mödrar betydde föga
eller intet, emedan sådana mödrar i allmänhet icke hafva något
att till arf efterlemna, ber jag dervid få erinra, att förhållandena
nu äro helt annorlunda än förut, i det att qvinnan nu eger, såsom
myndig, rätt att drifva hvarjehanda henne passande yrken och kan så¬
lunda inom samhället intaga en sjelfständig plats, der hon, likaväl som
mannen, eger tillfälle icke allenast att bereda sig bergning, utan
äfven att samla en förmögenhet, så att det nämnda inkastet kan
numera föga betyda, åtminstone vida mindre än förut.
Professor Ribbing: .Tåg kunde inskränka mig till att förena
mig med Riks-Arehivarien Nordström, i hvilkens framlagda för¬
slag till beslut jag instämmer. Men jag önskar att, med afse¬
ende på de skäl, som mot den föreslagna arfsrätten för oäkta
barn förnämligast blifvit i detta Högv. Stånd anförda, få tillägga
några ord från synpunkten af sjelfva grunden till arfsrätt, då
Riks-Archivarien Nordström uttryckligen förklarat sig icke ämna
ingå i frågan derom. Dessa skäl hafva varit hänsynen till fa
miljens helgd och dess vigt för den christliga staten. .Tåg anser
frågan icke härur kunna afgöras. Oäkta barns uteslutande från
arfsrätt skulle på tvänne sätt kunna anses deducibelt ur famil¬
jens helgd och den christliga staten. Man kan tänka detta ute¬
slutande såsom en åtgärd för att befordra båda: då man betrak¬
tar stadgandet derom såsom en varning och ett hot, som skulle
motverka oäkta barns tillkomst, kort sagdt, utfärdande af lag,
Högv. Preste-St. trot. b':le Bandet. 29
450
Den 17 October.
sorn utesluter oäkta barn från arfsrätt efter föräldrar, skulle inne¬
bära en åtgärd af den praeventiva sedlighetspolisen. Men en sådan
deduction har det emot sig, att den strider mot de enklaste
rättsbegrepp. Om en persons rätt kan intet afgöras från syn¬
punkten af medel för någon eller något annat och derifrån stäldlt
som vöre ändamål, medan personen sjelf är ändamål, hans
rätt åter blott uttrycket af och garantien för hans existens så¬
som sådan i det jttre, samt följaktligen betraktandet och behand¬
landet af hans rätt såsom medel, vore det ock för de bästa och
vackraste ändamål likbetydande med deras befordrande på tredje
persons bekostnad i rättsligt hänseende, d. v. s. en kränkning
af hans rätt och såtillvida ock ett förnekande af hans person¬
lighet. Den andra synpunkt, från hvilken uteslutande af oäkta
barn från arfsrätt kan härledas från familjens helgd och den
christliga staten, är den af sjelfva statens existens såsom christ-
lig och familjens betydelse för och förhållande till densamma
såsom sådan. I familjen eger staten sin sedliga och religiösa
basis; är sålunda, menar man, den förra den absolut berättigade
principen för den sednares fortgående lif och tillväxt, så är hvarje
för familjen främmande, utom den stående eller mot den stri¬
dande element just derför absolut oberättigadt, det strider mot
den christliga statens begrepp att erkänna ett sådant såsom inte¬
grerande och berättigadt i staten, och att tillägga arfsrätt åt barn,
som tillkommit bredvid familjen, ja, kanske just genom brytande
och trampande under fotterna af dess ordning och de sedliga
vilkoren för dess existens, vore då att angripa staten i sjelfva
dess sedliga rot: man hade sålunda offentligen erkänt, att den
kunde rekryteras ej blott ur, utan ock bredvid familjen. Men
äfven här är slutsatsen ur de anförda premisserna alltför rask,
och det synes mig, som skulle man ur alldeles samma premisser
kunna föra ett motsatt resonnement och komma till en motsatt
conclusion. Just derföre, att staten i familjen eger sin sedliga
rot, blir det för densamma af yttersta vigt att tillse, det intet
med familjen heterogent må i den ingå; kan nu staten ej för¬
hindra oäkta barns tillkomst, då må den åtminstone söka verka
derför, att dessa barn så mycket som möjligt komma i berö¬
ring med familjens sedliga lif och blifva delaktiga af inflytandet
af detta, och först genom deras fullständiga utestängande och
afskiljande från familjens lagliga ordning och rätt skulle staten
i sig nära och åt sig uppfostra ett mot dess sedliga princip
rent stridande, således ock för dess christlighet rent främmande
element. Det lider intet tvifvel, att grunden till arfsrätt endast
ur familjens begrepp kan härledas och att af dess andliga och sed¬
liga enhet enheten i materielt hänseende och gemensamheten i egen¬
dom blott är en följd och ett uttryck, i öfverensstämmelse hvar¬
med dess återstående medlemmar efter ens dödliga frånfälle
inträda i hans rätt, hvaremot hvarje annan försökt förklaring
af arfsrätten kommer att hvila på fictiv grund! Man skall må-
Den 17 October.
451
hända anmärka, att just detta yrkande och bekännande å min
sida strider mot hvarje medgifvande af arfsrätt åt oäkta barn,
ithy atty då familjen stiftas genom äktenskap, de barn, sorn utom
sådant äro tillkomna, ock stå utom de ur densamma hänflytande
rättigheter. Ja, visserligen fdrhölle det sig så, om allt ginge
fullt regelrätt och den verkliga verlden i alla sina förhållanden
vore ett fullt och adaequat uttryck af begreppet, men så regelrätt
gestalta sig förhållandena ej här i verlden och derföre kunna
principerna ej heller alltid i sin rena och omedelbara conseqvens
genomföras i det praktiska lifvet, ja, deras nomiuelt stricta, efter¬
lefnad han under vissa förhållanden innebära en reel strid mot
deras fordringar. Jag vill, för att upplysa det sagda och tillika
visa dess användning på förevarande fråga, endast erinra om,
huruledes gällande lag tillägger föräldrar arfsrätt efter oäkta
barn. Jag frågar: hvilken anledning lagstiftaren haft till detta
lagstadgande, eller med andra ord, hvilken förnuftig grund, som
derför kan anföras ? Utan tvifvel den, att ett sedligt förhållande
och en sedlig enhet äfven mellan föräldrar och oäkta barn kan samt
då ock bör ega rum — ty endast på sedliga förhållanden och
på pligter grunda sig alla rättigheter, — hvarföre lagen ock
ålägger oäkta barn att draga försorg om och vårda sina föräldrar.
Erkänner man åter och påbjuder ett sedligt förhållande och
pligter i detta hänseende, så har man dermed ock erkänt och
påbjudit familjens åtminstone partiella tillvaro äfven här; ty att
familjen nemligen hestår i och constitueras af det sedliga för¬
hållandet mellan dess medlemmar och att sjelfva vigseln derpå
är det offentligen religiösa inseglet, om ej den skapande principen,
torde väl ej behöfva serskildt bevisas. Gerna medgifves, att
det ej är familjens fulla närvaro och verklighet, som man så¬
lunda eger, men det är dock vissa sidor och elementer af den¬
samma, och i samma grad och mån, som saken och de sedliga
förbindelserna finnas, böra ock de materiella vilkoren för den
yttre tillvaron och rättigheterna förekomma. Staten bör der och
såvidt det sedliga familjeförhållandets existens, låt vara blott
delvis, kan finnas och är fordradt, ej borttaga de yttre vilkoren
för densamma, lika litet, som den bör erkänna och garantera
dessa blott å ena sidan, under deras upphäfvande å den andra,
aldraminst å den sida, som är skuldlös till deras bristfälliga
och ofullständiga form. Af det sagda är nu afgörandet af frågan
om oäkta barns arfsrätt blott enkla corollarier och slutföljder.
Jag vill, under gifna förhållanden, tillerkänna de oäkta barnen
sådan rätt efter moder, men ej efter fader. För det första der¬
före, att efter regeln och hvad angår den större delen af folket
ett sedligt förhållande mellan moder och oäkta barn, alltså den
sedliga grunden till arfsrätt, finnes, men endast undantagsvis
mellan fader och barn. Men härtill kommer, specielt i sednare
afseendet, äfven ett annat skäl. Ingen rättighet kan rimligen
påtvingas någon eller ens såsom sådan existera, som för rätts-
452
Den 17 October.
subjectet vöre en gifven nachdel. Men detta, fruktar jag, skulle,
så hvad barnet som hvad modren angår, ganska ofta blifva
fallet, om barnet egde arfsrätt efter fader, då, vid den förut
här anmärkta svårigheten att i de flesta fall bevisa faderskapet,
barnets arfsrätt utan tvifvel skulle mången gång för fadren
blifva en anledning, att envist förneka sitt faderskap och dy¬
medelst både moder och barn gå förlustiga det bidrag till un¬
derhåll och första uppfostran, som de i motsatt fall kunna er¬
hålla. Såsom secundära skäl i samma hänseende kunna ande¬
ligen anföras dels de skandaler och chikaner, som just i följd
af faderskapets osäkerhet genom påstådda arfsanspråk alltför lätt
kunde föranledas; dels att, under nuvarande förhållanden, fadren
oftare och vanligare än modren förstår att, om han så vill, be¬
gagna sig af sin testamentsrätt till förmån för det oäkta barnet
och sålunda kan, der ett sedligt förhållande undantagsvis mellan
honom och barnet egt rum, äfven i det yttre gifva ett uttryck
åt detta och i någon mån afhjelpa den irregularitet i rättsför¬
hållanden, hvilken i sådant stadgande, som det af mig förordade,
synes ligga, men hvilken i sjelfva verket endast är en följd af
irregulariteten i sjelfva det ifrågavarande förhållandet: en del
eller en sida af familjen och dess lif utan dess fullständiga eller
regelmessiga tillvaro. Jag vill vidare tillerkänna oäkta barn arfsrätt
efter moder i någon mån, men i mindre, än som tillkommer det äkta
barnet: sa nemligen, att denna rätt ej kommer i väsendtlig strid
med eller väsendtligen försvårar uppkomsten af den fullständiga
och lagliga formen af familjen. I detta hänseende synes mig
Riks-Archivarien Nordströms förslag erbjuda ett medel till lös¬
ning af här uppstående skenbara rättscollisioner, dels derföre,
att den ärfda fastigheten ofta kan vara fästad vid den egentliga
familjen, såsom t. ex. fideicommisser o. s. v., och en utsträck¬
ning af de oäkta barnens arfsrätt till full likställighet med de
äktes lätt skulle åstadkomma alltför våldsamma rubbningar af
bestående förhållanden; dels ock derföre, att en de oäkta bar¬
nen tillagd arfsrätt till moders hela förmögenhet, måhända ofta
nog, skulle blifva ett hinder för den qvinna som en gång varit
olycklig nog att få ett oäkta barn och ej blifvit gift med dettas
fader, att någonsin kunna få träda i äktenskap, men att, der
förmögenhetsförhållanden i detta afseende inverka, undantagande
från det oäkta barnets arfsrätt af arfd fastighet, som åtminstone
under närvarande förhållanden i de aldra flesta fall å qvinnans
sida bildar den stora förmögenheten, hufvudsakligen skulle un¬
danrödja hindret i detta hänseende. Deremot, när jag erkänner
befogenheten af en inskränkning i det oäkta barnets arfsrätt efter
modren, jemförd med den, som tillkommer äkta barn, medger
jag dock icke, att denna inskränkning, enligt hvad här blifvit
yrkadt, skulle gå ända derhän, att det af modren eller af för-
äldrarne ansåges vara nog gjordt, äfven när de ega förmögenhet,
om de skaffat barnet uppfostran. Detta yrkande skulle kunna
Ilen 17 Oetober.
453
hafva skäl för sig, om närvarande samhällsställning vore sådan,
att hvar och en, som fått uppfostran, deri egde en säker garanti
att kunna berga sig. Men så är, såsom bekant, åtminstone hvad
qvinnan angår, alls ej undantagslöst händelsen, och i allt fall måste
det för det oäkta barnet, likaväl som för det äkta anses såsom
en väsendtlig fördel att ega ett förlagskapital, för att börja sin
verksamhet med. Af det sagda följer föröfrigt, att jag ej kan
erkänna någon olikhet i rätt för de barn, som äro aliade i hor¬
dom eller förbjudna leder, och för den i lönskaläge aliade: att
förneka de förra en rättighet, som man tillerkände de sednare,
vore åter att begagna barnen, såsom medel för att straffa af
föräldrarne begångna brott, och till en sådan lagstiftning vill jag
ej med min röst bidraga. Likaså följer, att jag ej kan godkänna
Ridderskapet och Adelns förslag, enligt hvilket de oäkta bar¬
nens arfsrätt skulle vara beroende af om äkta funnes eller icke,
alldenstund ingen rättighet kan bero af en tillfällighet, utan måste
följa af en titulus juris, samt, der åter en sådan linnes, rättigheten
ock måste anses fortvara tills den upphört. I ifrågavarande fall,
skulle ett sådant upphörande endast kunna tänkas inträffa der¬
igenom, att närmare slägtingar till den aflidne skulle finnas, och
jag lemnar då till hvar och en att bedöma, om ett barn är när¬
mare slägt till siDa föräldrar, än det andra.
Doctor Sandberg: Denna ömtåliga fråga — om oäkta barns arfs¬
rätt — har under föregående riksdagar varit föremål för långa
och samvetsgranna öfverläggningar. Ehuru beklagansvärdt det
är att de arma oäkta baimen skola blifva arflösa efter både fa¬
der och moder, har likväl alltid det förekommit mig böra un¬
dersökas, huruvida barns rätt att taga arf efter sina föräldrar
är en naturlig rättighet, sorn aldrig bör dem afhändas utom i
det fall, att de genom brott förverkat densamma, eller om sam-
hällslagarne ega rätt att stadga ett lagligt äktenskapsförbund
emellan föräldrarne såsom vilkor för barnens rätt att efter dem
taga arf. Jag tillstår mig hafva omfattat den sednare åsigten,
såsom mera värnande för äktenskapets helgd, än den förra; och
om fråga vore om en naturlig rättighet, så skulle det oäkta
barnet hafva arfsrätt, icke blott efter modren, utan äfven efter
fadren, om denne blefve bevisligen känd.
Emedlertid innehåller hithörande lagrum — Arfda-Balken
8 Cap. 7 och 8 §§ — sådana stadganden, som förekomma mig
mindre förenliga med jemnlik och ömsesidig rättvisa. Ett oäkta
barn frånkännes laglig arfsrätt efter både fader och moder; men
det heter: om oälcta barn dör och efterlemnar egendom, gånge
dermed som om annat arf. Således ega föräldrarne rätt att ärfva
sitt oäkta barn; men det oäkta barnet har icke någon rätt till
arf efter sina föräldrar. Om nu ett oäkta gossebarn uppfostras
i ett Barnhem eller af andra välvilliga fosterföräldrar och denne
gosse blir med tiden en verksam man, som förvärfvar en förmo-
454
Den 17 Octo b er
genhet och dör utan bröstartvingar, då framträder fadren, om
han kan bevisa sitt faderskap, eller modren, som lätteligen kan
ådagalägga, att den döde var hennes son, och de, som förskjutit
sitt barn och icke tagit ringaste vård om dess hjelplösa ålder,
taga egendomen i besittning såsom lagligt arf, under det att det
Barnhem, eller de fosterföräldrar, som besörjt och bekostat den
aflidnes uppfostran, icke derpå kunna göra det ringaste anspråk.
Sådant stöter åtminstone min rättskänsla och synes böra på nå¬
got sätt utjemnas, så att rättigheten blir ömsesidig och någor¬
lunda billig. Och för att icke förlänga discussionen och ytter¬
ligare splittra meningarne, ber jag nu blott att fä instämma i
det af Riks-Archivarien Nordström framställda förslaget.
Med Doctor Sandberg förenade sig Contracts-Prosten Tegnér.
Doctor Ternström: Det vore kanske klokast att begära ordet
i början af en discussion, som synes hotande med sin längd;
ty sedan uppträda så många talare, och många bland dessa flera
gånger, att en annan, som ock har rättighet att yttra sig och
vill begagna sin yttranderätt, knappast, utan att göra obehag,
kan få ordet. Äfven med fara derför har jag begärt det; ty
jag har ock en mening, och har den, för att uttala densamma,
såsom jag nu tänker att göra.
Jag läser i Utskotts-Betänkandet en vacker, känslosam chria;
jag har hört under discussionen mången trosbekännelse, angående
det ämne, som är i fråga: må det vara mig tillåtet att också
för min del aflägga en sådan. Ingen sak, stor eller liten, af
borgerlig eller kyrklig natur, kommer för mina ögon till pröf¬
ning, utan att jag dervid tänker efter, om den gudomliga Uppen¬
barelsen dervid lemnar någon ledtråd för dess bedömande; och
finner jag en sådan, om ock blott som en vink, så gör den för
mig tillfyllest, för att bestämma min röst. Jag har nemligen på
mångfaldiga ställen i den Bok, från hvars rena källa nutidens
lagstiftning alltmer aflägsnar sig, varseblifvit, att Han, hvilkens
lag och styrelse är den bästa, äfven fästat afseende på rent
verldsliga ting och förhållanden och gifvit föreskrifter för eller
häntydningar på, huru de efter Hans vilja böra ordnas; och
detta dels för att se de borgerliga samhällena i stort till godo,
och dels för att leda den enskildes samvete. Sådana häutyd-
ningar gifvas der ock i den Heliga Skriftens Urkund, angående
oäkta barns arfsrätt. Jag vill icke nu hänvisa till ellpr stanna
vid hvad den Apokryph, som kallas Vishetens Bok, derom för¬
mäler i 3 och 4 Cap., ehuru detta tydligen ådagalägger, icke
mindre huru vise män i den tiden uppfattade och bedömde saken,
än att synden är en vanära och att lastens förbannelse följer
en sådan afföda, trotts all den oskyldighet, man i sin eländiga
philanthropi vill tillerkänna den. Men Ismaels och Jephtas historia
— andra nu att förtiga, — hvilken är inflätad i de inspirerade
Den 17 October.
455
Skrifterna, gifver åskådligt vid handen, att oäkta barn, efter en
högre lagstiftning uti arfsrättsfrågan, aldrig, utan att försöka
rubba det naturnödvändiga sammanhang, som eger rum emellan
synden och dess följder, kunna ställas i paritet med barn, födde
i lagligt, christligt äktenskap. Invänder man: att detta var gamla
testamentets åsigt och stod i närmare eller fjermare samband
med en lagstiftning, som i nya testamentet förlorat sin giltighet,
så frågar jag: om det ock stöde ensamt i gamla testamentet,
måste det ändock icke anses såsom ett uttryck af Guds högsta vilja,
vishet och rättfärdighet, så framt man icke förnekar gamla testa¬
mentets skrifter deras gudomliga charakter? Men nu har Paulus,
såsom hvar man finner, i Galaterbrefvet med klara ord åbe¬
ropat just detta moment i Abrahams historia, utan förbehåll, in¬
skränkning, förklaring eller dylikt, och dermed upphöjt oäkta
barns arflöshet under vissa förhållanden till norm och regel i
den christliga staten, som ju uti sig innesluter ett Guds rike;
ty aldrig skulle Paulus i detta moment kunnat finna en bild af
något högre, om momentet i sig sjelft saknat stöd af gudomlig
auktoritet. Detta jemte de skäl, som blifvit anförda af talare
från den sidan jag tillhör, är för mig nog till ett tvärt afslag
af Utskottets hemställan och af all förändring i nu gällande lag,
beträffande detta tvisteämne.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, gjorde B.
II. Biskopen och Vice-T almannen proposition å bifall till det af Lag¬
utskottet framlagda förslag, och blef denna proposition med all¬
mänt Nej besvarad.
Härefter och sedan Doctor Forssell förklarat Big afstå från
sitt yrkande på återremiss och Contracts-Prosten Palmlund till-
kännagifvit, att han, med frånträdande af sitt förslag, förenade
sig med Riks-Archivarien Nordström, gjorde II. B. Biskopen och
Vice-Talmannen proposition å godkännande af det förslag till
beslut Riks-Archivarien Nordström framlagt, eller att Ståndet
ville bifalla Utskottets förslag med den ändring, att slutmenin¬
gen : “så ock efter sin fader — — — eller bröstarjvingaru ute-
slötes, samt efter ordet “barn“, som begynner 3:dje raden ned¬
ifrån, tillädes orden : “t all af henne förnärfvad egendom, lös och
fast, äfvensom i ärfda lösörenoch blef denna proposition med
blandade Ja och Nej besvarad samt votering begärd.
Då nu fråga blef om hvad som skulle utgöra contra-propo¬
sition i denna votering, gjorde, för afgörandet af denna fråga,
II. 3. Biskopen och Vice-T almannen proposition derå, huruvida
Ståndet ville besluta, det contra-propositionen skulle lyda på afslag,
och blef äfven denna proposition med blandade Ja och Nej be¬
svarad, samt voterig begärd, som derefter försiggick öfver föl¬
jande godkända voterings-proposition:
456
Den 17 0 c t o b e r.
“Den som vill, att contra-propositionen skall lyda på afslag,
röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, hafvor
Ståndet till contra-proposition antagit det af Doctor Almqvist
framlagda förslag till beslut, eller att Ståndet ville, i enlighet med
Ridderskapet och Adeln, bifalla Utskottets förslag, med den än¬
dring, att det efter ordet “förordnas“ på 5:te raden nedifrån
må heta: “att oäkta barn jemväl må taga arf efter sin moder,
derest hon ej efterlemnar äkta barn eller bröstarfvingar.“
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, vid
rösternas summering, hafva utfallit med 19 Ja mot 22 Nej,
hvadan Ståndet sålunda stadnat i beslut, som Nej-propositionen
innehåller.
Härefter företogs hufvud-voteringen öfver följande godkända
voterings-proposition:
“Den som bifaller det af Riks-Arohivarien Nordström fram¬
ställda, ofvannämnda förslag till beslut, röste Ju; den det icke
vill, röste Nej. Vinner Nej, häfver Ståndet beslutat, i enlighet
med det af Doctor Almqvist framlagda ofvauintagna förslag."
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, vid rö¬
sternas summering, hafva utfallit med 23 Ja mot 15 Nej; och
hade Ståndet sålunda stadnat i beslut, som Ja-propositionen inne¬
håller.
Riks-Archivarien Nordström, som härefter begärde ordet,
hemställde och föreslog, det Ståndet ville aflåta inbjudning till
de resp. Med-Stånden, att förena sig i det beslut Preste-Ståndet
nu fattat i anledning af Lag-Utskottets ofvanberörda Betänkande.
Med Riks-Archiviarien Nordström förenade sig Prosten
Sondén; hvaremot
Domprosten Sundberg, erinrande om den utgång förut aflåtna
inbjudningar i lagfrågor rönt hos de resp. Med-Stånden, afstyrkte
den föreslagna åtgärden.
Då H. II. Biskopen och Vice-T almannen härefter hemställde,
om Ståndet ville besluta aflåta inbjudning till de resp. Med-
Stånden att förena sig i det beslut Preste-Ståndet nu fattat i
anledning af Lag-Utskottets Betänkande N:o 69, biet denna hem¬
ställan med blandade Ja och Nej besvarad samt votering begärd,
som derefter försiggick öfver följande godkända voterings-propo¬
sition :
“Den som vill, att Ståndet skall aflåta den föreslagna in¬
bjudningen, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej,
har frågan härom förfallit."
Den 17 October.
457
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, vid rö¬
sternas summering, hafva utfallit med 16 Ja och 13 Nej; Och
hade Ståndet sålunda beslutat i enlighet med innehållet af Ja¬
propositionen.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 17 October.
Plenum kl. J 6 e. m.
§ 1
I anseende till II. H. Erke-Biskopen och Talmannens från¬
varo, fördes ordet af Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt.
§ 2.
Föredrogs och bordlädes meddeladt Utdrag, N:o 451, af
Yällofl. Borgare-Ståndets Protokoll denna dag, med inbjudning till
de öfriga Kiks-Ståuden, att instämma i Borgare-Ståndets, vid
pröfning den 14 dennes af Banco-Utskottets Memorial N:o 69,
med förslag till ansvarighetslag för Pikets Ständers Fullmäktige
i Banken, fattade beslut, angående 3:dje §:n i nämnda förslag.
§ 3.
Anmäldes och bordlädes nedannämnde från Stats-Utskottet
inkomne Utlåtanden, nemligen:
N:o 171, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse i
fråga om ersättning af statsverket till 3:ne offlcersenkor, för in¬
nehållen aflöning för deras numera aflidna män under krigs-
fångenskap;
458
Den 17 October.
N:o 172, i anledning af Kongl. Haj:ts nådiga Proposition,
angående inrättandet af en pensionsanstalt för befälhafvare, styr¬
män och annat sjöfolk å Svenska till utrikes fart använde segel-
eller ångfartyg, äfvensom machinister och eldare å sistnämnda
slags fartyg;
N:o 173, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
om anvisande af anslag till betäckande af kostnaderna för Sve¬
riges deltagande dels i 1862 års allmänna industri- och konst¬
exposition i London, dels ock i den för landtbruks-alster och
redskap innevarande års sommar anordnade internationella ut¬
ställning i Hamburg;
N:o 174, angående pension för framlidne Bergmästaren,
Öfver-Intendenten m. m., F. A. von Schéeles enka;
N:o 175, angående ersättning för sådana af Kongl. Stats-
Contoret förskottsvis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej
blifvit af Rikets Ständer beviljade;
N:o 176, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse, i
fråga om nämndemäns och fjerdingsmans rätt till ersättning för
extra förrättningar;
N:o 177, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående reseersättning och dagtraktamente till Ordföranden och
ständige Ledamöter uti de nämnder, åt hvilka reglering af Prester¬
skapets aflöning, i enlighet med Förordningen den 11 Juli 1862,
anförtros, samt om anslag till skrifbiträde åt dessa nämnder;
N:o 178, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående anvisande af medel till betäckande af kostnaden för
iståndsättande af åtskilliga broar å den så kallade Carl-Johans-
vägen i Jemtland, m. m.;
N:o 179, i anledning om väckt motion om anvisande af
medel för upprättande af en fullständig plan till Norrbottens
kolonisation;
N:o 183, i anledning af väckt fråga om inköp af Medicin®
Doctor N. P. Hambergs samlingar af natur- och konst-producter;
N:o 184, i anledning af väckt motion om anslag till accords-
ersättning åt f. d. Regements-läkaren Doctor B. F. Levin;
N:o 185, i anledning af väckt motion om fortfarande an¬
slag för Kamereraren Carl Sandberg;
N:o 186, i anledning af väckt motion om Landshöfdinge-
residensets i Götheborgs- och Bohus län förflyttning från Göthe-
Den 17 Oetober.
459
borg till Uddevalla samt anvisande af medel till derför erfor¬
derliga byggnader; och
N:o 187, i anledning af väckt motion om anslag till inköp
af de tomter och byggnader, som närmast omgifva S:t Lars’ och
Drottens kyrkoruiner i Wisby.
§ 4.
Anmäldes och bordlädes från Banco-Utskottet inkomne Me¬
morial, nemligen:
N:o 71, med förslag till förändring af 4:de §:n af Lagen
för Rikets Ständers Bank; och
N:o 72, angående instruction för Rikets Ständers Banco-
Utskott vid nästa Riksdag.
§ 5-
Anmäldes och bordlädes från Lag-Utskottet inkomne Betän-
kanden, nemligen :
N:o 72, i anledning af motion om ändring af 2 och 3 §§
i 3 Cap. Kyrkolagen; samt
N:o 73, i anledning af motion, angående giltigheten af
Kongl. Brefven den 7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740, i
fråga om handräcknings meddelande för barns befordrande till
dopet.
§ 6.
Anmäldes och bordlädes Serskilda Utskottets Utlåtande N:o
3, i anledning af de inom Riks-Stånden gjorda anmärkningar
och fattade skiljaktiga beslut, i afseende å Utskottets Betänkande
N:o 2, öfver Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Stän¬
der, med förslag till ny Sjölag.
§
Anmäldes och bordlädes Expeditions-Utskottets Memorial:
N:o 13, till Hederv. Bonde-Ståndet, i anledning af åter-
remiss å skrifvelse-förslaget N:o 121 ; och
N:o 14, angående anvisan' e af medel till arfvodes-förhöj-
ningar för tjenstemännen å Utskottets Tryckeri-afdelning.
460
Den 17 October.
§ 8.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Utlåtande N:o 65, i anled¬
ning af erhållen återremiss af åtskilliga framställningar i Ut¬
skottets Betänkande N:o 44, i fråga om förändrade föreskrifter
i lista, 2;dra oell 3:dje Artiklarne af Banco-Reglementet.
Punkten 1. Godkändes.
Punkten 2.
Prosten Westerlund hegärde härvid ordet och anförde: I
fråga om bestämmande af tjenstegraderna, har Utskottet ned¬
flyttat Advokat-Fiskalen från 4:de till 3:dje graden. Jag vill i
förbigående anmärka, att jag, då detta i Utskottet afgjordes, var
af opasslighet förhindrad att närvara, hvadan jag icke kunnat
emot den vidtagna bestämmelsen göra någon invändning eller
reservera mig. De skäl, Utskottet anfört för sin hemställan i
förevarande läll, äro hufvudsakligen, att göromålen för Bankens
Advokat-Fiskal redan betydligt förminskats samt att befattningen
kunde indragas och dertill hörande åligganden öfverflyttas lill
Ombudsmannen, som alltid tillhört 3:dje tjenstegraden. Jag vill
icke bestrida, att förenämnde befattningar kunna förenas;
men, ehuru Advokat-Fiskalens göromål på sednare tider förmin¬
skats, kan hans embete icke försvinna, så länge de inom inrätt¬
ningen möjligen förekommande förseelser böra beifras. Efter
min åsigt bör han ock, såsom förut, tillhöra 4:de tjenstegraden,
helst han är den ende bland tjenstemännen, som skall hafva
tagit hofrätts-examen samt derjemte noga måste känna Banco-
Verkets angelägenheter, innan han kan söka denna befattning.
Han skall äfven kunna åtala tjenstemän af hvilken grad som
helst inom Baneo-Verket och bör derföre innehafva en fast och
sjelfständig ställning; men om han tillhörde 3:dje graden, skulle
han vid ansökning till högre grad vara beroende af sina förmän,
hvilkas förseelser han i förekommande fall bör åtala. För min
del yrkar jag, att Advokat-Fiskalen bör qvarstå i 4:de eller
högsta tjenstegraden.
Doctor Almqvist: Till en början vill jag upplysa, att Rid-
derskapet och Adeln redan bifallit Utskottets hemställan, angå¬
ende Advokat-Fiskalens förändrade tjenstegrad. Det ges vissa
hemligheter icke blott inom Postverket, utan äfven i Banken;
och historien om Advokat-Fiskalens embete är ganska egendomlig,
men icke passande att här relateras. Han har förut haft sin
hufvudsakliga befattning med fastighetsbelåningen. Då denna
hädanefter säkerligen kommer att öfverlåtas åt Hypotheks-Banken,
kunna hans göromål öfverflyttas till Ombudsmannen, hvilken,
nu anställd i Banco-Discontverket, alltid tillhört 3:dje tjenste¬
graden och icke lämpligen kan till någon högre hänföras, enär
Den 17 October.
4R1
honom Sligger, jemte annat, att vara Sekreterare och Notarie i
Discont-Styrelsen. Den föreslagna förändringen skall och kan
dessutom icke inverka på nuvarande innehafvaren af Advokat-
Fiskals-tjensten, hvarföre, då äfven den föregående talaren med-
gifvit, att omförmälda tjenst kan förenas med Ombudsmannens,
och sjelfva benämningen Advokat-Fiskal kommer att fortvara,
hemställer jag, på de af Utskottet anförda skäl, att ifrågavarande
förslag må af Ståndet godkännas.
Doctor Sandberg: Instämmande med Doctor Almqvist, kan
jag icke finna, att i förslaget ligger någon motsägelse. Advokat-
Fiskalen har förut tillhört 4:de tjenstegraden, men af Utskottet
nedflyttats till den 3:dje, emedan befattningen skulle sammanslås
med Ombudsmannens, hvilken innehar den 3:dje graden. För
min del kan jag icke annat än bifalla Utskottets, pä tillräckliga
och talande skäl grundade, förslag.
Kyrkoherden Landgren instämde.
Professor Selander: Då frågan förra gången förevar inom
Ståndet, yttrade jag mig i samma syftning, som Doctor Almqvist
nu. Den af Prosten Westerlund meddelade upplysningen, att
Advokat-Fiskalen skall utföra åtal äfven emot Fullmäktige, är
för mig alldeles ny. Nämnde tjensteman har nemligen att be¬
ifra de inom Baneo-Verket förekommande förseelser, och derut¬
öfver blifva hans göromål ganska inskränkta, sedan fastighets-
belåning, enligt fattadt beslut, hunnit indragas. I likhet med
hvad i andra embetsverk eger rum, bör Advokat-Fiskalen äfven
i Banken tillhöra tredje tjenstegraden, hvarföre jag tillstyrker
bifall till Utskottets förslag, isynnerhet som det icke kommer
att hafva något menligt inflytande på den nuvarande Advokat-
Fiskalens ställning.
Doctor Wensioe instämde.
Prosten Westerlund: Man har fästat sig dervid, att Advokat-
Fiskalen, om hans befattning förenades med Ombudsmannens, då
skulle, såsom tillika Notarie och Sekreterare i Discontverket,
subordinera under Discont-Styrelsen, och derföre borde tillhöra
3:dje graden. Men häruti finner jag icke något skäl för den
föreslagna nedflyttningen, utan fortfar att yrka proposition derå,
att Advokat-Fiskalen må bibehållas i 4:de tjenstegraden. Det.
är icke svårt att finna exempel derpå, att inom collegiala em¬
betsverk Sekreteraren både i rang och lönevilkor är likställig
med de ordinarie ledamöterna inom samma verk, t. ex. inom
Consistorierna.
Efter härmed afslutad discussion, blef ifrågavarande 2:dra
462
Den 17 October.
punkt, uppå derom i behörig ordning gjord proposition, af Stån¬
det godkänd.
Punkterna 3—8. Godkändes.
§ 9.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 167, angående
verkställd omröstning, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut, i fråga om anskaffande af medel till jernvägsbyggnader.
Lades till handlingarna.
§ io.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 168, i an¬
ledning af dels erhållna återremisser, dels Riks-Ståndens skilj¬
aktiga beslut, rörande eti del af de i Utlåtandet N:o 141, be¬
handlade frågor om statsbidrag för vägförbättringar, brobyggnader,
kanaler, vattenaftappningar och andra arbetsföretag.
Utskottets. främst förekommande yttrande lades till hand¬
lingarna.
Det å sid. 3 framställda förslag till voterings-proposition
godkändes.
Utskottets hemställan sidan 8 och 9.
Prosten Ljunggren begärde härvid ordet och yttrade: Preste-
Ståndet har med välvilja omfattat detta arbetsföretag, som icke
blott är gagueligt för sjelfva orten, utan jemväl af ett nationelt
intresse, då genom den ifrågaställda communicationsleden en ny
väg öppnas till Norrska gränsen. Då ärendet förra gången be¬
handlades, biföll nemligen Ståndet Utskottets i ämnet gjorda hem¬
ställan, med de tillägg i afseende på vilkoren, som Friherre af
Ugglas uti sin reservation föreslagit, eller “att sedan hvarje för
sig fristående del af ifrågavarande communicationsled blifvit, i
enlighet med af Kongl. Maj:t, fastställd plau och afslutadt kon¬
trakt, fullbordad, den behållna årliga trafikinkomsten först, och
innan någon utdelning må aktie-egarne tillgodokomma, bör an¬
vändas till lånets årliga förräntning och amortering, hvaremot, om
inkomsterna icke härtill blifva tillräckliga, aktie-egarne frikallas
från all skyldighet att för sådant ändamål utöfver det inbetalda
aktiebeloppet vidkännas någon utgift; samt att Riksgälds-Contoret
skall, intill dess lånet blifvit till fullo betaldt, ega utse en leda¬
mot uti Direktionen för det till arbetets utförande bildade bolag,
hvilken Direktionsledamot skall hafva skyldighet vaka deröfver,
att behållningen af rörelsen varder på föreskrifvet sätt årligen
ben 17 October.
463
använd till lånets föräntning och amortering, innan något deraf
må till aktie-egarne utdelas1*. De öfrige Stånden, hvilka ogillade
Utskottets förslag, återremitterade detsamma i den syftning, att
Utskottet skulle taga förenämnda reservation i betraktande och
tillse, att Statens säkerhet icke måtte äfventyras. Detta har nu
skett, på sätt förevarande Memorial utvisar, och utöfver hvad åter-
remisserna åsyftat har Utskottet jemväl vidtagit den förändring,
att Riksgälds-Contoret skulle utse, i stället för en Direktionsleda¬
mot, en Revisor, hvilken borde deltaga i de årliga revisionerna
af bolagets styrelse och förvaltning. Så långt är ock allting godt.
Men härjemte har Utskottet, utan någon anledning af de i Stån¬
den förda discussionerna, föreslagit, att aktieteckningen skall uppgå
till minst 400,000 R:dr, i stället för 200,000 R:dr. Härigenom skall
man lägga hinder i vägen för och sannolikt tillintetgöra hela före¬
taget, alldenstund det visat sig, att aktieteckningen hittills kun¬
nat uppbringas endast till 159,075 R:dr och man förgäfves an¬
strängt sig anskaffa ytterligare 40,000 r:dr, som fattas i belop¬
pet 200,000 R:dr. På grund häraf hafva de, som önska, att
företaget icke må gå om intet, tänkt föreslå den ändring i Ut¬
skottets nu gjorda hemställan, att den ursprungliga aktietecknings-
summan af 200,000 R:dr må, i enlighet med Preste-Ståndets be¬
slut, bibehållas. Visserligen har Utskottet sökt mildra det an¬
märkta vilkoret om beloppet af aktieteckningssumman dermed,
att hälften deraf, eller 200,000 R:dr, icke skulle behöfva af ak¬
tie-egarne erläggas i annan händelse, än derest trafikinkomsten
icke blefve tillräcklig till att bestrida de årliga ränte- och araor-
teringsliqviderna; men man torde af billighetsskäl böra åtnöja sig
dermed, att aktiesumman nedsättes till 200,000 R:dr. Aktie-egarne
riskera nemligen allt hvad de insätta, såväl ränta som kapital,
enär, enligt sista punkten, communicationsleden skall tillfalla Sta¬
ten, om den icke efter fullbordandet behörigen underhålles eller
betalningsskyldigheten för det erhållna lånet icke af bolaget full-
göres. Då man icke rimligen kan fordra, att enskilde personer
skola underkasta sig större uppoffringar än de utan alltför stor
risk kunna vidkännas, bör man å andra sidan taga i be¬
traktande, att risken för Staten blir nästan ingen, då trafikin¬
komsterna, enligt gjorda beräkningar, antagas komma uppgå till
206,000 R:dr årligen. Men äfven om denna inkomst blir min¬
dre, lärer den, som ser längre än till blotta siffran, ändock till
sitt rätta värde förstå att uppskatta den indirekta vinst, som
Staten gör genom ifrågavarande anläggning.
På dessa grunder, och med iakttagande af nödig säkerhet
för Staten, vågar jag vördsamt hemställa, att Ståndet, i enlighet
med förut fattadt beslut, må antaga Utskottets å sid. 8 fram¬
ställda förslag oförändradt ifrån början till och med ordet: “full¬
bordande"' å raden 7 nedifrån, samt att, med utelemnande af
stycket: “och skall aktieteckningen — kunnat bestridas“ äfvensom
464
Den 17 October.
orden: följd häraf“, fortsättningen af Utskottets ifrågavarande
förslag må blifva: “börande den behållna — utgjorda.“
Doctor Arrhenius: Med den föregående talaren instämmer jag
till alla delar och anser, att den bolagsmännen ålagda aktieteck-
ningssumma bör nedsättas till 200,000 B.:dr, och detta af tvänne
skäl: nemligen dels att Utskottet saknat giltig anledning att till
följe af remisserna från de respektive Stånden höja den
ifrågavarande summan, dels att hela företaget skall stranda,
om det föreskrifves, att aktieteckningen i orten skall uppgå till
400,000 K: dr.
Contracts-Prosten Tegnér: Den talare, som öppnade discus-
sionen, har på ett fullständigt sätt redogjort både för anlednin¬
gen till och de beräknade fördelarna af segelledens öppnande
mellan Hattefura hamu, vid Wenern, och sjön stora Lee, hvar¬
före ock, i afseende härå, något vidare hvarken behöfver tilläggas
eller knappt nog torde vara att tillägga. Deremot torde mig tillåtas,
som på Afdelningen närvarit vid den förnyade behandlingen af
ärendet, omnämna, att den till dubbelt förhöjda aktieteckningen,
hvilken nu blifvit "föreslagen af Utskottet, är en följd af frågans
återremitterande af 3:ne Stånd, i syftning, att bolaget måtte ställa
någon säkerhet utöfver den skedda eller skeende aktietecknin¬
gen för återbetalningen, så till ränta, som kapital, af det betyd¬
liga lån, hvilket Staten komme att lemna; och som någon bor¬
gen för en så lång tid för lånets återgäldande, som här ifråga-
komme, svårligen torde kunua anskaffas, stod för Utskottet något
annat sätt icke åter än att föreslå, det borde bolaget affordras
en förhöjd aktieteckning af 200,000 R:dr, likväl icke i mening,
att någon inbetalning af denna teckning skulle ega rum, utan
endast att den skulle blifva att tillgå för den händelse, att tra¬
fikinkomsten icke skulle förslå tili ränta och amortering af lå¬
net. Men att en sådan händelse icke kan inträffa antaga de
för gifvet, hvilka känna och kunna beräkna den trafik, som blefve
att på den ifrågavarande segelleden förvänta, och hvilka derföre
lifligt intressera sig för företaget. Blir nu detta så fördelaktigt,
som det förespeglas, kan jag dermed icke rätt förena hvilken stor
svårighet, som skulle uppkomma för åvägabringandet af den för¬
höjda aktie-teckningen, serdeles på de hiir uppgifna vilkoren.
Men då jag förr förnummit, och nu åter hört, att ett sådant vil¬
kor skulle blifva till absolut hinder för företaget, får jag förklara,
att, ehuru jag inom Utskottet biträdt det uppställda 113m vilkoret
för erhållandet af statsbidraget, jag likväl derpå icke håller hardt,
serdeles som genom den ifrågasatta communicationsleden en ny
förbindelse skulle öppnas med Brödralandet, och med detsamma
ett närmande Brödra-folketi emellan; — ett mål, som behöfver
och bör, så mycket möjligt är, både sökas och främjas.
Dora-
Den 17 October.
465
Domprosten Sundberg: Sedan den föregående talaren yttrat
sig, kunde jag numera afstå från ordet och med honom instämma.
Något litet vill jag dock tillägga. Lika med Prosten Ljunggren
och Doctor Arrhenius kan jag icke finna, att Eidderskapet och
Adelns samt Borgare- och Bonde-Ståndens återremisser af detta
ärende gifvit Utskottet någon giltig anledning att framkomma
med nu föreliggande förslag. Dessa Stånd önskade visserligen
större säkerhet för Staten, at.t för den ifrågasatta lånesumman
erhålla godtgörelse; men de uttryckte alls icke, att förhöjning i
aktieteckningsheloppet borde utgöra ett vilkor för rättigheten att upp¬
bära lånet. Tvärtom hafva dessa Stånd lika väl som Preste-Ståndet
i berörda afseende redan en gång godkänt hvad Utskottet före¬
slagit. Det vore ock att befara, det en föreskrift om nyssnämnda
förhöjning skulle lägga hinder i vägen för hela företaget, eme¬
dan ytterligare garanti-aktier svårligen kunna i orten åstadkom¬
mas. Såsom skäl för den omförmälda förhöjningen har Utskottet
anfört, att aktie-egarne här endast tillskjutit en sjettedel af kost-
nadssumman, men att vid de flesta arbetsföretag, som afsett så¬
dana communications-förbättringar, för hvilkas utförande Rikets
Ständer beviljat låneunderstöd, vederbörande bolag eller kom¬
muner vanligen åtagit sig att tillskjuta minst en tredjedel af
omkostnaderna. Sannt, att proportionen varit sådan, men vid
jernvägsanläggningar, icke vid kanalföretag. Huru litet den
blifvit iakttagen, när fråga varit om sistnämnda slags arbeten,
bevisa bäst åtskilliga beslut, som vid denna riksdag redan blifvit
fattade. Så hafva t. ex. af Stats-Utskottet blifvit förordade och,
om jag ej misstager mig, af Ständerna beviljade anslag utan
återbetalningsshjldighet till f af den beräknade kostnadssumman,
dels för en slussanläggning i Indalselfven, dels för Luleå elfs
kanalisering, dels för en båtled genom sjöarne Kläggen, Flaten
och Kilen. I jemförelse med dessa anläggningar är den nu
ifrågavarande af måhända större betydenhet för landet, hvadan
jag icke kan finna skäl att föreskrifva så hårda vilkor, som
Utskottet påyrkat, serskildt med afseende derå, att sådana icke
blifvit uppställda i fråga om Kinda båtled. På dessa i korthet
anförda grunder tillstyrker jag bifall till Prosten Ljunggrens
förslag.
Riks-Archivarien Nordström: Att Ridderskapet och Adelns
samt Borgare- och Bonde-Ståndens återremisser af detta ärende
skedde i ändamål att vinna större garanti för Staten att erhålla
godtgörelse för den ifrågaställda lånesumman, kan väl icke be¬
stridas. Och då Utskottet nu uppgjort ett förslag i sådan syft¬
ning, vore det bra besynnerligt, om man bortkastade den så¬
lunda föreslagna säkerheten, som dessutom äfven af Ständerna
blifvit äskad i andra dylika fall. Ty hvad skulle häraf blifva
följden? Jo, att bolaget skulle blifva egare af hela företaget,
Högv. Preste-St. Prot. 6:te Pandet. 30
4GG
Don 17 Octobcr.
derest icke Staten tillförsäkrades rättighet att af den behållna
inkorasten få lyfta den bestämda räntan och afbetalningen å de
till företaget försträckta medlen, eller att utöfva nödig kontroll
deröfver, att den årliga behållningen blefve använd till ränte-
och amorteringsliqviden, innan bolagsmännen finge tillgodonjuta
någon utdelning å sina tillskjutna medel. Jag vill här icke ut¬
låta mig angående vilkoren för Statens understöd till Kinda båt¬
led och öfriga företag af dylik beskaffenhet; men om den nu
ifrågavarande anläggningen verkligen blifver så lönande, som
man påstått, hvarföre skall det då vara så svårt att åstadkomma
den äskade aktieteckningen? För min del ser jag icke någon
skälig anledning till en omkastning i de åsigter, hvilka gjorde
sig gällande, då ärendet förra gången behandlades. Mig före¬
faller det nog besynnerligt, att när Staten lemnar ett visst låne-
bidrag, bolaget skall befrias från skyldigheten att ställa nödig
säkerhet för uppfyllandet af de dermed förenade vilkoren. Då
Utskottet haft goda skäl för sitt förslag, tillstyrker jag bifall
dertill.
Prosten ljunggren: Jag tillåter mig fästa uppmärksamheten
derpå, att Ståndets förra beslut i ämnet, så vidt jag kan colla-
tionera det, är ordagrannt lika med förra hälften af Utskottets
nu framlagda förslag, jemte tillägg af hvad Friherre af Ugglas’
reservation innehåller. Men nu har Utskottet vidare tillagt: —
“och skall aktieteckningen uppgå till minst 400,000 JR:dr. Som
likväl hälften af denna summa, eller 200,000 R:dr, äro afsedda
att utgöra säkerhet för länesummans återbetalning, så behöfva aktie-
egarne, derest communicationsleden genom bolagets försorg varder
på föreskrifvet sätt och inom stadgad tid fullbordad, icke erlägga
denna hälft af teckning ssumman i annan händelse, än derest trafik¬
inkomsten icke blir tillräcklig till att bestrida de årliga ränte- och
amorteringsliqviderna, i hvilket fall, men icke eljest, bolagets direk¬
tion eger att, i mån af behof, utaf bolagsmännen uttaga så stor
del af det på hvarje aktie obetalda belopp, som i förhållande till
hela aktiesumman erfordras till den del af ränte- och amorterings-
liqviderna, som icke af trafikinkomsten kunnat bestridasDet är
denna föreskrift jag önskade se utelemnad, hvaremot jag icke
har något emot bibehållande af det i slutmeningen förekommande
vilkor om communicationsledens hemfallande till Staten. Hvad
angår yttrandet, att aktiebeloppet, enligt mitt förslag, icke finnes
utsatt, vill jag dervid anmärka, att i Stats-Utskottets Betänkande
H:o 142 äro serskilda vilkor framställda för statsbidrag till alla
dylika arbetsföretag. Det kan således icke inträffa, såsom en
talare förmenat, att denna anläggning skulle kunna af bolaget
fullbordas endast med statsmedel. Staten tillskjuter här blott 4
gånger mer än bolaget, och dess utgift blir således mindre i
samma mån arbetet blir billigare. På denna grund kan jag icke
finna mig bunden af den omförmälda anmärkningen, utan vid¬
Den 17 Oetober.
467
håller mitt förra jTkande, helst i ett föregående beslut, i fråga
om understöd till Kinda båtled, ingenting är bestämdt om aktie-
teckningssumman. Jag anser till och med möjligt, att bolaget,
om aktieteckningen blott uppgår till 199,000 R:dr, skall kunna
begynna företaget.
Eiks-Arehivarien Nordström: Det är för mig visserligen ieke
obekant, att allmänna föreskrifter blifvit af Ständerna meddelade
i fråga om statsbidragen för kanalanläggningar och andra arbets¬
företag; men att dertill skulle höra bestämmandet af serskilda
aktieteckningsbelopp känner jag icke. Såsom skäl för den af
Prosten Ljunggren yrkade genomgripande förändringen i Utskot¬
tets förslag, hvilken man nu i sista stunden vill genomdrifva,
har hufvudsakligen blifvit, anfördt, att den af Utskottet förordade
högre aktieteckningen omöjligen kan i orten åstadkommas. Men
detta är ännu ej bevisadt, och om ett sådant factum skulle con-
stateras till nästa riksdag, är det tids nog att då väcka fråga
om billigare vilkor. Att nu utan vidare garantier bevilja det
begärda, derpå vill jag för min del icke ingå, hvarföre jag icke
heller kan biträda Prosten Ljunggrens förslag. Hvad dessutom
angår en jemförelse med andra likartade företag, bör hvarje före¬
kommande förslag, såsom innehållande något specifikt för sig,
bero på serskild pröfning; och man kan icke bifalla det ena
derföre att det andra blifvit godkändt.
Doctor Säve instämde.
Prosten Sondén: Inom Utskottet förspordes mycket olika
meningar, angående vilkoret af den ifrågaställda aktieteckningen.
Med erinran härom vill jag tillika återkalla i minnet, att Fri¬
herre af Ugglas i sin reservation gjort anmärkning emot den
bolaget ålagda borgensförbindelsen; och de af trenne Stånd vid¬
tagna återremisserna åsyftade icke någon annan garanti än att,
likaledes enligt berörda reservation, Kiksgälds-Contoret skulle
utse en Direktionsledamot, som borde vaka deröfver, att behåll¬
ningen af trafiken blefve på föreskrifvet sätt årligen använd till
lånets förräntning och amortering, innan något deraf till aktie-
egarne utdelades. Emellertid ansåg Utskottet, att Staten icke
borde mista de uppställda garantierna, hvilka dock nu genom
ett förbiseende blifvit ökade. Enligt gjord beräkning komma
garanti-aktierna sannolikt aldrig att användas, så vidt icke trafik¬
inkomsterna understiga hvad som erfordras till ränteliqvid och
amortering. I början ansåg jag ock, att det icke skulle vara
svårt att få garanti-aktier tecknade till ett belopp af 200,000
K:dr, enär de tecknande icke skulle komma att lida någon för¬
lust derpå. Men då de troligtvis icke behöfvas, kan man be¬
spara bolaget hvarje vilkor i detta hänseende; och af sådan an¬
ledning tillstyrker jag bifall till Prosten Ljunggrens förslag.
4GS
Ben 17 October.
Domprosten Sundberg: En föregående talare har yttrat, att
det skulle vara olämpligt att nu komma fram med någon ny
bestämmelse i denna fråga; men det är redan visadt, att Prosten
Ljunggrens förslag icke innehåller något annat nytt än som i
hufvudsaken ingår i Friherre af Ugglas’ af Ståndet godkända
reservation. Det enda nya, som i nämnda förslag tillkommit,
är en garanti utöfver Ståndets förra beslut, den nemligen, att om
“communiactionsleden, efter dess fullbordande, icke behörigen
underhålles, eller betalningsskyldigheten för det erhållna lånet
icke af bolaget fullgöres, kommer communicationsleden att hem¬
falla till Staten, utan rättighet för aktie-egarne att, till större
eller mindre del, utaf det allmänna erhålla ersättning för de tillskott
till detta företag, som dessförinnan blifvit af dem utgjorda.* Den
förhöjda garanti-aktieteckningen, som Utskottet föreslagit, ur deremot
något alldeles nytt i förhållande till Ståndens beslut och äfven¬
ledes i afseende på hvad som eljest fordrats vid dylika arbets¬
företag. Hvad Riks-Archivarien Nordström behagade kalla en
genomgripande förändring, gäller således om Utskottets förslag,
rörande garanti-aktieteckningen, men alls icke om det, som af mig
och några andra i frågan liktänkande talare blifvit förordadt. Vill
man anse det för en brist, att icke något minimum för aktie¬
teckningen finnes angifvet, skulle jag för min del icke finna
någon betänklighet dervid, om det utsättes, att nämnda teckning
skall uppgå till 200,000 R:dr, ehuru jag tror detta vara mindre
nödigt, då i de allmänna föreskrifterna om hvad som bör iakt¬
tagas vid kontrakters upprättande emellan Staten och sådana
bolag, som det nu omhandlade, är tillräckligt sörjdt för att inga
missbruk af Statens medel kunna ske. Vidare har det anmärkts,
att det ännu icke blifvit ådaglagdt, huruvida det vore möjligt
eller icke, att i orten åstadkomma en större aktieteckning. Detta
är visserligen sannt; men man får väl i detta fall tro på väl¬
kända och trovärdiga personers uppgifter, — så vida man ej
annars vill uppskjuta hela saken. Om aktieteckningen icke är
fullbordad inom 1865, kommer förslaget i alla händelser att förfalla.
Jag yrkar fortfarande bifall till Prosten Ljunggrens förslag,
men skall icke sätta mig emot, om man derjemte vill intaga
den i sig sjelf öfverflfidiga bestämmelsen, att aktieteckningen
skall uppgå till 200,000 R:dr.
Riks-Archivarien Nordström: De allmänna vilkoren för stats¬
lån till arbetsföretag äro en sak för sig. Men då nu meningen
säges vara att detta bolag skall teckna aktier till belopp af
200,000 R:dr, bör sådant ock utsättas, och det med så mycket
större skäl, om bestämmelsen om de s. k. garanti-aktierna skulle
utelemnas. Det är hufvudsakligen detta jag velat påyrka.
Prosten Ljunggren: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en
gång begärt ordet; men jag skall nu endast tillägga, att jag icke
Den 17 October.
469
vill envist motsätta mig, om Ståndet finner för godt att i be¬
slutet införa, det aktieteckningen skall uppgå till 200,000 R:dr.
Den enda olägenheten deraf torde blifva, att Preste-Ståndets be¬
slut blir olika med de öfriga Ståndens. Sjelfva saken är i alla
fall vunnen, då, enligt de allmänna stipulationerna, något stats¬
bidrag icke erhålles, förrän bolaget gjort sitt tillskott, detta må
vara 200,000 R:dr eller mindre.
Discussionen förklarades härmed fulländad; och då den af II.
II. Biskopen och Vice-Talmannen framställda propositionen om bifall
till ifrågavarande hemställan hördes med blandade Ja och Nej
besvarad, begärdes votering, som anställdes enligt följande af
Ståndet godkända voteriugs-proposition:
ÄDen, som bifaller Utskottets berörda hemställan, röste Ja;
den det icke vill, röste Nej. Yinner Nej, har Ståndet, i en¬
lighet med under ofvanstående discussion gjorda yrkanden, be¬
slutat att, med tillägg till förut fattadt beslut rörande 31 punk¬
ten i Utlåtandet N:o 141, antaga Utskottets å sid. 8 framställda
förslag oförändradt ifrån början till och med ordet “fullhor dande'''
å raden 7 nedifrån, hvaremot det följande af förslaget ändrades
till denna lydelse: ‘•‘och skall aktieteckningen uppgå till minst
Tvåhundra tusen Riksdaler; hörande den behållna årliga trafik-
inkomsten först och innan någon utdelning må alctie-egarne tillgodo-
komma, användas till den inbetalning å lånet, som för året bör
ega rum, hvaremot, om inkomsterna icke härtill blifva tillräckliga,
aktie-egarne frikallas från all skyldighet att utöfver det tecknade
aktiebeloppet vidkännas någon utgift; egande Fullmäktige i Riks-
gälds-Contoret, så länge lånet ännu icke blifvit tillfullo betaldt,
utse en revisor att deltaga i de årliga revisionerna af bolagets
styrelse och förvaltning. Skulle communicationsleden, efter dess
fullbordande, icke behörigen underhållas, eller skulle betalnings¬
skyldigheten för det erhållna lånet icke af bolaget fullgöras, kom¬
mer communicationsleden att hemfalla till Staten utan rättighet
för aktie-egarne, att, till större eller mindre del, utaf det allmänna
erhålla ersättning för de tillskott till detta företag, som dessförin¬
nan blifvit af dem utgjorde T
Yoteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 8 Ja och 24 Nej, till följd hvaraf Ståndet stannat
vid det beslut, Nej-propsitionen innehåller.
Utskottets hemställan vid slutet af sidan 11 oeh början af
sidan 12 bifölls.
Det vid slutet af Memorialet förekommande yttrande, jemte
dermed förenad hemställan till Bonde-Ståndet, lades till hand¬
lingarna.
Den 17 October.
§ 11.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 170, med
förslag till sammanjemkning eller voterings-propositioner, i an¬
ledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut rörande åtskilliga af
de Åttonde Hufvudtiteln tillhörande anslagsfrågor.
Härvid förekommo:
Punkterna 1 och 2.
De uti dessa punkter framställda förslag till voterings-
propositioner godkändes.
Punkten 3. Lades till handlingarna.
Punkten 4.
Voterings-propositionen godkändes.
Punkten 5.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 6 och 7.
De föreslagna voterings-propositionerna godkändes.
Punkten 8.
Lades till handlingarna.
Punkten 9.
Ståndet godkände det härutinnan framställda förslag till
voterings-proposition.
Punkten 10.
Lades till handlingarna.
Punkten 11.
Den föreslagna voterings-propositionen godkändes.
Punkten 12.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 13.
Lades till handlingarna.
Punkten 14.
Förslaget till voterings-proposition godkändes.
Den 17 0 c t o b e r.
471
Punkten 15.
Lades till handlingarna.
Punkten 16.
De föreslagna voterings-propositionerna godkändes.
Punkten 17.
Lades till handlingarna.
Punkterna 18 och 19.
Utskottets i dessa punkter afgifna förslag till voterings-
propositioner godkändes.
Punkten 20.
Lades till handlingarna.
Punkten 21.
Förslaget till voterings-proposition godkändes.
Punkten 22.
Lades till handlingarna.
Punkterna 23 och 24.
De i dessa punkter föreslagna voterings-propositiouer god¬
kändes.
Punkten 25.
Lades till handlingarna.
Punkten 26.
Voterings-propositionen godkändes.
Yttrandet vid slutet af Memorialet.
Lades till handlingarna.
§ 12-
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats- och Banco-Utskottets Ut¬
låtande N:o 47, i anledning af väckt motion om ändring af
remedium i vigt och finhet för hela, halfva och fjerdedels spe-
cier, m. m.
Bifölls.
472
Lien 17 October.
§ 13.
Föredrogs ånyo Sammmansatia Stats- och Banco- Utskottets
Utlåtande N:o 48, i anledning af vackt motion om tillökning i
kopparhalten af nu brukliga tio-örestycken.
Bijölls.
§ 14-
Föredrogs ånyo Lag-TJtshottets Betänkande N:o 71, i an¬
ledning af motion om förändring! af lagstiftningen, rörande jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.
Utskottets förslag, sid. 3, till § 3 och § 13 föredrogs i ett
sammanhang.
Kyrkoherden Landgren begärde härvid ordet och yttrade:
Sannolikt har detta förslag blifvit föranledt af vissa vid ex¬
proprierandet af jord till jernvägsbyggnadorna förekommande fall,
hvarvid prisen blifvit alltför högt uppdrifna. Med ledning af
den erfarenhet, jag såsom ledamot af några expropriationsnämnder
vunnit, anser jag, att det anmärkta missförhållandet mindre här¬
leder sig af en felaktighet i författningen än af dess oriktiga
tillämpande, ity att den nu gällande expropriationslagen stadgar,
att den jord eller lägenhet, som afstås för allmänt behof, skall upp¬
skattas till sitt verkliga värde, och de 50 % derutöfver, hvilka
egaren åtnjuter, äro en ersättning för tvånget att upplåta jorden.
Om då uppskattningen sättes för hög, är detta nämndens fel;
dock medgifver jag, att denna tillökning af 50 % utöfver värdet
dels är för hög, dels ock i så måtto orättvis, att den, som afstår
jord af bättre beskaffenhet, får jemförelsevis en alltför stor er¬
sättning för tvånget att afstå jorden, mot den, som måste upp¬
låta en sämre jord. Af sådan anledning skulle äfven jag önska
en förändrad lagbestämmelse i detta hänseende; men genom
det nu framlagda förslaget dertill, befarar jag, att Statens bästa
icke blifvit nöjaktigt tillgodosedt. Här säges nemligen i § 13,
att uppskattningen skall ske efter hvad egendom af samma slag
och godhet enligt allmänt pris i orten högst gäller, hvilket stad¬
gande, efter mitt förmenande, skall blifva svårare och vansk¬
ligare att tillämpa, än då uppskattningen skedde efter verkliga
värdet. Förut var man snarare benägen att sänka priset, på
grund af den i alla händelser tillkommande procentförhöjningen;
nu deremot skulle nämnden sannolikt komma att höja alltför
mycket, emedan den i sjelfva lagen hade en anledning dertill.
Vidare säger den nuvarande författningen, att egare af
lägenhet, hvaraf endast en del erfordras till allmänt behof, är
tvungen att behålla återstoden, såvida icke denna antingen blir
D c 11 17 0 u fc o b e r.
473
helt och hållet onyttig eller ock ej medför besutenhet. Men —
säger Utskottet — man kan tänka sig ganska många fall, då
återstoden, utan att blifva alldeles onyttig eller fastän den medför
besutenhet, för egaren förlorar sitt egentliga värde; hvarföre
Utskottet föreslagit, att hela lagenheten må, der egaren det
äskar, lösas jemväl efter Kogsta värdet. Den, som varit med om
handläggning af sådana frågor, känner nogsamt, att t. ex. en
jernvägslinie afskär ett gärde eller annan mark, så att större
eller mindre delar uppkomma, hvilka egaren fordrar att Staten
skall inlösa. Det föreslagna stadgandet skall då medföra nya
anspråk på Staten, som vid expropriationen torde få vidkännas
större utgifter än hittills och få ringa eller intet gagn af de
delar, den nödgas inlösa. Om riksdagen icke vore så långt
framskriden, skulle jag vilja återremiss af detta ärende i den
syftning, att uppskattningen borde ske till verkliga värdet samt
ersättningen fcr tvånget att afstå jorden utgå med 20 å 25 proc.
derutöfver. Men då jag måhända icke erhåller något understöd
för min mening, har jag emellertid velat reservationsvis anföra
den till protokollet, utan att nu framställa något serskildt
yrkande.
Domprosten Kjörling: Det skulle väl icke vara serdeles
svårt att vederlägga den föregående talarens åsigt i förevarande
ämne, om så påfordrades; men då han icke yrkat afslag å Ut¬
skottets förslag eller framställt något serskildt yrkande, kan jag
för närvarande afstå derifrån, förordande bifall till hvad Utskottet
föreslagit.
Prosten Luutlholin: Jag har egentligen begärt ordet för att
underställa Ståndet, huruvida icke till § 1 bör göras ett litet
tillägg. Der står nemligen: — “till torg eller gata i stad" —-
Jag hemställer, om det icke för fullständighetens skull bör heta:
— “till torg eller gata i stad eller köping“ —, emedan hvad
som gäller om stad, naturligtvis äfven bör gälla om köping.
Riks-Archivarien Nordström: För min del finner jag den
förste talarens anmärkningar hafva skäl för sig. I allmänhet
bör vid expropriationer afseende fästas på ej allenast lucrum
emergens och damnum cessans, utan ock på damnum emergens och
lucrum cessans, och den combinerade pröfningen af alla dessa för¬
hållanden, i förening med expropriationsföremålets materiella värde
för den förhandenvarande tiden, utgöra grunden för expropria-
tionssummans bestämmande. Utvecklingen af dessa grundsatser
i sina detaljer borde derföre ock blifva föremål för närmare be¬
stämmelser i lag, eller ock i fastställda instruetioner för värde-
ringsmännen. I anseende till de mångfaldiga nuancerna i de
olika concreta fallen, torde emellertid sådant vara förenadt med
icke ringa svårigheter, och derföre har man flerestädes bestämt
474
Den 17 October.
en viss procent af värderingssumman, såsom det plus öfver denna,
hvartill hela expropriationsskillingens belopp högst finge sättas.
Hvad nu det föreliggande förslaget angår, kan jag ej finna, att
omsorgsfullt afseende derå blifvit lemnadt åt omförmälda förhål¬
landen. Serskildt vill jag anmärka det obestämda i föreskriften
rörande expropriation af en del utaf viss jord eller lägenhet,
dervid egaren för återstoden anses kunna påräkna en synnerlig
vinst. Mig synes 13:de §:n böra återremitteras; och som, ehuru
den enskildes egand erätt icke bör tillerkännas den helgd, att
det allmännas välfärd eller allas gemensamma anspråk på för¬
bättring af förhållanden, hvilkas actuella beskaffenhet visat sig
vara för alla skadlig, deraf må kunna hindras i sin utveckling,
rättvisan likväl fordrar, att ersättningsbeloppet i alla de fall,
der den enskildes eganderätt på anförda skäl pröfvas böra vika
för det allmännas oeftergifliga intresse, bör bestämmas efter upp¬
skattning af alla derpå inverkande omständigheter heldre högre
än lägre, torde ock någon förhöjning utöfver det något obestämda
s. k. “verkliga värdet" med fullt skäl böra medgifvas. Denna
förhöjning är i den ännu gällande Förordningen bestämd till 50
procent, som uppenbarligen är för hög; blefve den nedsatt till
20 å 25 procent, torde rättvisa och billighet derigenom bättre
blifva tillgodosedda.
Dom-Prosten Björling: Då en återremiss nu blifvit begärd,
anser jag mig böra yttra några ord till försvar för Utskottets
förslag, som åsyftar större rättvisa vid expropriationer. Den
förut stadgade förhöjningen af 50 proc. utöfver det verkliga vär¬
det var alltför hög och medförde onekligen ett prejeri för Sta¬
ten. För att åstadkomma mer billighet och rättvisa, har Ut¬
skottet nu icke blott tagit i beräkning jordens värde, utan äfven
fästat afseende å den skada, som kunde tillskyndas egaren ge¬
nom jordens styckande. Första mom. af § 13 säger nemligen:
“Då jord eller lägenhet afträdas skall, uppskatte nämnden i pen¬
ningar såväl jorden eller lägenheten, efter hvad egendom af
samma slag och godhet enligt allmänt pris i orten högst gäller,
sorn ock den serskilda skada, som genom jordens eller lägen¬
hetens afträdande eller användande till afsedda ändamålet, för
egaren eller annan uppstå kan.“ Härjemte har Utskottet gjort
ett tillägg, hvaremot den föregående talaren rigtat samma an¬
märkning, som af mig framställdes i Utskottet, nemligen att det
kunde finnas andra än de vid en jernväg närboende, hvilka af
densamma hade fördel. Men härpå svarades, att denna anmärk¬
ning vore undanröjd genom tillägg af ordet synnerlig, hvarmed
åsyftades, att fördelen skulle vara serskild för den ifrågavarande
jordegaren. Då nu Utskottets förslag synes lemna större garanti
för vinnande af rättvisa än förut, anhåller jag, att förslagets §§
1 och 13 må godkännas, och någon återremiss alltså icke må
ifrågakomma.
Den 17 October.
475
Kyrkoherden Landgren: Med afseende å hvad den sednaste
talaren anförde, vill jag, i enlighet med den erfarenhet jag vun¬
nit, anmärka, att ieke blott egaren af den jord, som afstås, utan
äfven andra, som deraf lidit skada, fått ersättning derför. Så
har åtminstone författningen tolkats; hvadan förslaget i detta
fall icke innehåller någon förbättring. Beträffande sjelfva huf-
vudsaken, så och då jag erhållit understöd af en högt aktad ta¬
lare, vågar jag påyrka återremiss, emedan det afsedda ändamålet
icke kan anses vunnet genom TJtskottets förslag, alldenstund Sta¬
ten enligt detsamma torde få inlösa alltför mycket. För min
del önskar jag, att uppskattningen må ske efter det verkliga
värdet samt en måttlig ersättning derutöfver tilläggas egaren för
tvånget att afstå jorden.
Riks-Archivarien Nordström: I afseende å den gjorda an¬
märkningen emot lämpligheten af en återremiss vid slutet af
riksdagen, hemställer jag: skall man af en sådan erinran eller
af sådana skäl låta afskräcka sig ifrån att återremittera ett lag¬
förslag, om än så bristfälligt, och antingen blindt antaga det
med alla sina fel, eller ock förkasta detsamma? Jag vill åtmin¬
stone icke låta binda mig af sådana skäl. Och här förekommer
giltig anledning till en återremiss i den af Kyrkoherden Land¬
gren angifna syftning. Då den förut stadgade förhöjningen varit
bestämd till 50 proc., men detta funnits vara alltför mycket,
bör man väl nu utstaka någon billigare och antagligare gräns,
hvarigenom hvarjehanda prejerier kunna förekommas.
Dom-Prosten Björling: Icke derföre, att riksdagen är så
långt framskriden, har jag motsatt mig en återremiss, utan der¬
före, att med en återremiss ingenting lärer kunna vinnas. Den
sednaste talaren ville, att en gräns skulle bestämmas för upp¬
skattningen ; men en sådan gräns finnes verkligen i föreliggande
förslag, då der säges “efter hvad egendom af samma slag och
godhet enligt allmänt pris i orten högst gäller. “ Hvad angår
ersättning för uppkommande skada genom expropriation, finnes i
nu gällande författning ingen bestämmelse derom, hvaremot er¬
sättning nu skulle lemnäs för den serskilda skada, som genom
jordens eller lägenhetens afträdande eller användande till afsedda
ändamålet, för egaren eller annan person uppstå kan. Jag fort¬
far att yrka bifall.
Prosten Sondén: I likhet med den föregående talaren, till¬
styrker jag godkännande af Utskottets förslag. Att, såsom Kyrko¬
herden Landgren yttrade, expropriationskostnaderna enligt det¬
samma skulle blifva för Staten dyrare, sedan den föreskrifna
förhöjningen af högst 50 proc. utöfver värdet försvunnit, kan
jag icke inse. Och hvad angår vilkoret om inlösen af sönder-
styckad jord, finner jag det välbetänkt samt af behofvet och
476
Den 17 October.
rättvisan påkalladt. Ty om l. ex. en gata afskäres så, att en¬
dast några få alnar qvarstå, månne dessa äro ersatta genom den
förhöjning af 50 proc., som utgått för den exproprierade delen.
Detta anser jag vara bättre regleradt genom föreliggande förslag.
Hvad deremot beträffar den vinst, som genom en anläggning
kan uppstå för andra, än dem, som afstå jord, så inser jag ej,
huru denna vinst skall kunna beräknas eller ersättningen derför
upptagas. T. ex. vid jernvägen genom Stockholm stiga de an¬
gränsande egendomarne i värde; men deras egare lära väl icke
kunna åläggas att i expropriationskostnaderna för jernvägen del¬
taga. Likväl kan denna vinst tagas i betraktande för den, som
sjelf afstår en del af sin jord, och jemväl komma Staten tillgodo.
Kyrkoherden Landgren: Såsom jag yttrade, då jag första
gången hade ordet, så försvarar jag ieke helt och hållet den nu
gällande expropriationslagen; jag har tvärtom samma syftemål,
som de föregående talarne; men jag anser det vara för Staten
förmånligare, om det är stadgadt, att uppskattningen skall ske
efter verkliga värdet, med en viss måttlig procentförhöjning der¬
utöfver, än då uppskattningen eller hela ersättningen skall utgå
efter högsta värdet. Det är härpå jag egentligen velat fästa
uppmärksamheten.
Doctor Rundgreu: Jag skall icke med många ord förlänga
discussionen, endast hänvisa derpå, att felet i nu gällande för¬
fattning ligger deruti, att en siffra är bestämd för den stadgade
förhöjningen utöfver ersättningen efter verkliga jordvärdet. Detta
fel afhjelpes icke derigenom, att denna siffra sättes något lägre,
ty det kan ju inträffa, att hvad som ena gången var för högt
efter 50 proc., kan den andra gången vara för lågt efter 25
proc. Men det nu framlagda förslaget öfverlåter åt nämnden
att samvetsgrannt pröfva alla förhållanden och ingående factorer
och derefter verkställa uppskattningen. Detta finner jag för min
del vara ganska välbetänkt. Men skall någon siffra bibehållas,
lemnar jag företräde åt den i nu gällande lagbestämmelse an-
gifna.
liiks-Archivarien Nordström: Då tvångs-expropriation eger
rum, är det billigt att man lemnar egaren godtgörelse för hans
egendom efter dess fulla värde samt något derutöfver i anseende
till de flera, om ock ej alltid i penningar eller penningevärde
uppskattningsbara, fördelar, han af sin egendom kunnat hemta
och genom expropriationen förlorar, och, så vidt mig är bekant,
har detta förhållande icke heller blifvit lemnadt utan afseende i
andra länders expropriationslagar, ehuru ordnadt på olika sätt uti
instructionerna för uppskattningsmännen på olika orter. Visser¬
ligen borde ersättningen utgå efter högst fulla värdet; men till
fulla värdet höra ock nyssnämnda fördelar, och som de svårligen
flen 17 Octo b er.
477
låta sig beräknas i penningar, är utvägen att öka det värde, som
salunda kan beräknas, med vissa procent deröfver, en både prak¬
tisk och naturlig samt rättvis utväg.
Att hela frågan om lucrum emergens och dammm cessans samt
damnum emergens och lucrum cessans uti expropriationsförhållandena
behöfver närmare utvecklas, borde en hvar inse, som uppmärk¬
samt granskar förslaget. Jag kan derföre icke afstå från yrkan¬
det om en återremiss i den syftning, som förut blifvit angifven.
Domprosten Kjörling : Jag kan visserligen icke bestrida den
föregående talarens uppgift, att ingen expropriationslag i något an¬
nat land finnes, som icke medgifver uti förhöjning utöfver det
uppskattade värdet en viss procent af samma värde; jag vill en¬
dast åberopa hvad juristerne inom Utskottet i detta hänseende
anförde, att ingen främmande expropriationslag tillerkänner ega¬
ren först ersättning efter fulla värdet och derjemte en viss pro¬
centförhöjning. Relata refero. Åtminstone vet jag, ätt det nu
framlagda förslaget öfverensstämmer med expropriationslagarna i
Preussen och Österrike. Och då uppskattningen skall ske efter
hvad i orten högst gäller, är väl icke heller denna bestämmelse
så sväfvande, som man låtit påskina.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, blef Utskot¬
tets ifrågavarande förslag till § 1 af Ståndet godhändt; hvarefter,
och då H. II Biskopen och Vice Talmannens proposition å bifall
till § 13 hördes med blandade Ja och Nej besvarad, votering
begärdes och anställdes enligt följande veterings-proposition:
“Den, som godkänner Utskottets omförmälda förslag till §
13, röste Ja. Den det icke vill, röste Nej. Yinner Nej, har
Ståndet berörda § återremitterat.14
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, vid röster¬
nas summering, hafva utfallit med 21 Ja och 3 Nej, hvadan
Ståndet stannat i det beslut, som Ja-propositionen innehåller.
§ U-
Kyrkoherden Landgren begärde ordet och yttrade: I slutet
af denna § säges: 44I dessa frågor meddele Rätten beslut, innan
nämnden sättes14, o. s. v. Detta förutsätter likväl, att egaren
skall uppgifva, huruvida han vill afstå eller icke afstå hela den
lägenhet, hvaraf större eller mindre del blifvit till allmänt behof
upplåten. Det torde möta svårighet för Härads-Rätten att besluta
i dessa frågor, utan att taga närmare kännedom om de lokala
förhållandena; hvarföre det torde vara lämpligast, att hänskjuta
saken till nämndens ombepröfvande. För min del finner jag sista
punkten i denna § böra utgå eller ock återremitteras.
478
Den 17 October.
Domprosten Björling: Den föregående talarens anmärkning
gäller såväl den bestående lagen som det nu framlagda förslaget,
hvilka äro nästan alldeles lika; och torde detta förhållande hafva
undfallit nämnde talare, som ingalunda velat i detta ämne tadla
den nuvarande lagen. Olikheten mellan nuvarande lag och för¬
slaget består deruti att man från den förra borttagit orden: “Lag
samma vare, om en del af jord afträdas bör, och återstoden ej
uppgår till besutenhet4', hvaremot man tillagt orden: “eller syn¬
nerligt obeqvämHvad den förstnämnda förändringen eller ute¬
slutandet af de citerade orden beträffar, så är denna en nödvän¬
dighet, emedan bestämmelsen angående besutenhet redan ur lagen
försvunnit. Den sednare förändringen eller tillägget öfverensstäm-
mer åter med ändringsförslagen i öfrigt, och af dessa anledningar
torde förevarande § af Ståndet godkännas.
Uppå härefter i behörig ordning framställd proposition blef
förevarande § 4 af Ståndet godkänd.
§ 25. Godkändes.
§ 15.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Fkonomi-Utskottets Betänkande H:o 28, i anledning af väckt
motion om val af Ordförande i Skolråd m. m.
Bifölls.
§ 16-
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 29, i anledning af väckt
motion om upphäfvande eller förändrad reglering af klockares bref-
bäringsskyldighet.
Bifölls.
§ 17.
Föredrogs ånyo Samansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
oeh Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 30, i anledning af väckt
motion om rätt till presterlig tjenstårsberäkning för lärare vid
högre folkskola.
Bifölls.
§ 18.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 31, i anledning af väckt
motion om förändrad anordning af bönegudstjensterna i städerna.
Bifölls.
Den 17 Oetober.
479
§ 19-
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 32, i anledning af vackt
motion om serskildt stadgande, att afhandling, hvarigenom jord
blifvit från hemman för alltid afsöndrad, skall intecknas.
Bifölls.
§ 20.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi—Utskottets Betänkande N:o 33, i anledning af väckt
motion om förhöjdt ansvar för andra resan lurendrejeri.
Bifölls.
§ 21.
Föredrogs och lades 2:dra gängen pä bordet Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 169, i anledning af väckt motion, angående revi¬
sion af nya Trollhättekanal-bolags räkenskaper saint Statens bi¬
drag till kanalbyggnaden, och utredande af Statens andol i bo¬
lagets inkomster m. m.
§ 22.
Föredrogs och lades andra gängen pä bordet Stats-
Utskottets Memorial N:o 180, med förslag till sammanjemkning
och voterings-propositioner i anledning af Biks-Ståndens skiljak¬
tiga beslut, rörande anslagen under Biks-Statens Nionde Huf-
vudtitel.
§ 23.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 181, i anled¬
ning af väckt motion om anslag till förhöjning i Häradsnämn-
dernas s. k. tingsgästningspenningar.
Bifölls.
§ 24.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 182, i anled¬
ning af väckt motion om berättigande för vissa embets- och tjen-
stemäns sterbhus att erhålla s. k. begrafningshjelp.
Bifölls.
480
Den 17 October.
§ 25.
Föredrogs och lades andra gången pä bordet Sammansatta
Banco- och Lag-XJtskottets Utlåtande N:o 4, i anledning af Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut, rörande vissa delar af Utskottets Be¬
tänkande N:o 1, med förslag till lag om enskilda Banker med
rätt att utgifva egna banksedlar.
§ 26.
Föredrogs oell lades andra gängen pä bordet Sammansatta
Banco- och Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 5, i anledning af Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut, rörande vissa delar af Utskottets Be¬
tänkande N:o 2, med förslag till lag om enskilda Banker utan
rätt att utgifva egna banksedlar*
§ 27.
Uppå derom gjorda framställningar beviljade Ståndet ledig¬
het från riksdagsgöromålen, för Contraots-Prosten Tegnér under
14 dagar, räknade från den 27 innevarande månad; för Doctor
llundgren under 3 veckor trän och med den 23 i deuna månad;
samt för Prosten Bergvall under 14 dagar, räknade från den 4
nästinstundande November.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 e. m.
Ut supra
lil iidem
S. II. Almgvist.
Den
Don 20 October.
481
Den 20 October.
Plenum kl. 6 e. m.
§ 1.
Justerades Protokollet tor den 16 dennes e. m.
§ 2.
Pöredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande JST:o 169, i anled¬
ning af väckt motion, angående revision af nya Trollhätte-Kanal-
bolags räkenskaper samt Statens bidrag till kanalbyggnaden och
utredande af Statens andel i bolagets inkomster m. m.
Ståndet biföll hvad Utskottet yttrat och hemställt i Usta och
3:dje punkterna samt lade 2:dra punkten till handlingarna.
§ 3.
Yid ånyo skedd föredragning af Stats-Utslcottets Memorial
N:o 180, med förslag till sammanjemkning och voterings-propo-
sitioner i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande
anslagen under Riks-Statens Nionde Hufvudtitel, godkände Preste-
Ståndet de i punkterna 1, 4, 6, 8, 12, 13, 14 och 15 föreslagna
voterings-propositioner,, lemnade sitt bifall till hvad Utskottet i
punkterna 2, 5 och 11 yttrat och hemställt, samt lade punkterna
3, 7, 9 och 10 till handlingarna.
§ 4.
Föredrogs ånyo Sammansatta Banco- och Lag-Utskottets Utlå¬
tande N:o 4, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rö¬
rande vissa delar af Utskottets Betänkande N:o 1, med förslag till
lag om enskilda Banker med rätt att utgifva egna banksedlar.
Härvid förekommo:
Punkten 1.
Utskottets yttrande godkändes.
Punkten 2.
Den gjorda hemställan bifölls.
Punkten 3.
Iloyv. Preste-St. Prot. 6:te Bandet. 31
A
482
Den 20 October.
Med frånträdande af förut fattadt beslut, godkände Ståndet
Utskottets förslag till lydelse i 13 §:s 2 moment.
Punkten 4.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 5.
Förslaget till lydelse af 26 §:s 1 moment godkändes.
Punkten 6.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 5.
Föredrogs ånyo Sammansatta Banco- och Lag-TJtskottets Utlå¬
tande Nio 5, i anledning af Riks-Ståndeus skiljaktiga beslut, rö¬
rande vissa delar af Utskottets Betänkande Nio 2, med för¬
slag till lag om enskilda Banker utan rätt att utgifva egna
banksedlar.
Härvid förekommo:
Punkten 1.
Vice-Talmauiieii Biskop Annerstedt begärde ordet och yttrade:
Då § 1 uti den föreslagna lagen om enskilda Banker utan
rätt att utgifva egna banksedlar nu förekommer till slutligt af¬
görande, anser jag mig böra, beträffande densamma, göra en hem¬
ställan tili Ståndet. Jag vill ej förorda den så kallade nyttig-
hetspröfningen, men att Kongl. Maj:ts pröfningsrätt i fråga om
inrättandet af ofvan omförmälde Banker skulle vara så inskränkt,
som Utskottet uti ifrågavarande § föreslagit, torde icke vara råd-
ligt, enär förslaget i denna del hvarken tillräckligt tryggar all¬
mänhetens rätt eller innebär Behörig uppmärksamhet emot Konun¬
gamakten. Enligt Utskottets förslag skulle Kongl. Majit endast
ega att granska, huruvida bolagsreglorna öfverenstämma med bank¬
lagen. Det kan ju emellertid hända, att bolagsreglorna väl äro
öfverensstämmande med lagen, men i öfrigt så dunkelt och ore¬
digt affattade, att svårighet och misstydning kunde uppstå vid
deras tillämpning, och i sådant fall synes det serdeles olämpligt,
att Kongl. Majit skulle vara nödsakad att meddela sanction å de¬
samma. För att undvika denna olägenhet hemställer jag, att
Ståndet ville besluta, att efter orden i “Befinnas dessa öfverens¬
stämma med denna lag samt lag och förordningar i öfrigt“ till¬
Den 20 Oetober.
483
sättas orden: “och finner Kongl. Hajd dem eljest vara af beskaf¬
fenhet att kunna godkännas. “
Häruti instämde Doctor Rundgren och Contracts-Prosten
Janson.
Doctor Forssell: Till en början erinrar jag derom, att, då
förslaget till lag för enskilda Banker utan sedelutgifningsrätt förra
gången förevar, det Högv. Ståndet för sin del beslöt, att, emot
Utskottets åsigt, föreskrifva solidarisk ansvarighet äfven för så¬
dana Banker, och att under denna förutsättning, såsom hufvud-
grundsats, de öfriga bestämmelserna rörande dessa Banker här
vidtogos. Då nu Ståndet blef ensamt om sitt beslut rörande den
solidariska ansvarigheten, och således denna vigtiga grundsats
beklagligtvis måst vika för de andra tre Ståndens motsatta be¬
slut, anser jag angeläget, att Ståndet nu är betänkt på insättan¬
det i lagen af sådana bestämmelser, hvarigenom den garanti, som
förutsattes komma att ligga i den solidariska ansvarigheten, åt¬
minstone till någon del och så vidt möjligt är, på annat sätt må
kunna vinnas. Då det yrkande, vår Vice-Talman redan fram¬
ställt, sjTtar till detta mål, får jag ock derföre detsamma under¬
stödja och till det Högv. Ståndets bifall förorda. Men medan jag
har ordet, tager jag mig ock friheten dessutom fästa uppmärk¬
samhet på nödvändigheten att Ståndet frångår sitt förra, under
ofvan nämnde förutsättning, fattade beslut om grundfondens mini¬
belopp, och nu bestämmer detta belopp, så vidt möjligt är, så högt,
att äfven derigenom en säkerhet för de blifvande Bankernas be¬
stånd må kunna vinnas. För detta ändamål ville jag föreslå, att
minimum förhöjes från en half million, hvarom Ståndet förra gån¬
gen sig förenade, åtminstone till dubbla summan eller en million.
Längre kan man skäligen ej nu gå; men att derunder medgifva
ett minimum, anser jag af flera skäl orådligt. De vigtigaste bland
dessa äro framhållna i den Betänkandet vidfogade reservation af
Herr Wallenberg, till hvilken jag tager mig friheten hänvisa.
Efter härmed slutad discussion godkände Ståndet, uppå derom
i vederbörlig ordning framställd proposition, § 1 sådan densamma
i Betänkandet N:o 2 är föreslagen, med det tillägg, att efter de
å raden 4 förekommande orden: “förordningar i öfrigt“ insattes
dessa ord: uoch finner Kongl. Majit dem eljest vara af beskaffen¬
het att kunna godkännas.“
Punkten 2.
Doctor Sandberg erhöll på begäran ordet och yttrade: P å
sätt föregående talaren upplyst, har förslaget uti denna punkt
blifvit inom Utskottet bestämdt efter omröstning. För min del
kan jag ej finna frågan om grundfondens belopp vara af någon
484
Den 20 Oetober.
serdeles vigtig beskaffenhet. "Visserligen förhåller det sig såsom
i reservationen finnes uppgifvet, att 1824 års författning stadgar
minimibeloppet af Banks grundfond till en million Riksdaler.
Men vi må också taga i betraktande, huru svårt Bankerna hade
att till följd af detta stadgande komma i gång. Först på 1830-
talet började de så småningom bildas och måste då underhjelpas
på det sätt, att man såg genom finger med deras masquerade
sedelutgifning, till dess en sådan rättighet blef dem af lagstift¬
ningen medgifven. Ännu svårare blifver det härefter för Banker
utan sedelutgifningsrätt att bilda sig, isynnerhet om grundfondens
minimum bestämmes så högt som en million, ty en hvar går
väl i sådan händelse heldre in såsom delegare uti en sedelutgif-
vande Bank, der man kan få skörda vinst på det räntelösa
pappersmynt, som man sjelf utgifver. Derest man således vill,
att några Banker utan sedelutgifningsrätt skola uppkomma, lärer
någon förändring icke böra göras uti Utskottets förslag, hvar¬
förutan jag tror, att då tre Stånd redan beslutat sig för att
bestämma grundfondens minimum till femhundratusen Riksdaler,
någon förändring i detta beslut icke bör ifrågakomma.
Doctor Säve instämde.
Doctor Rundgren: Såsom Ståndets ledamöter torde erinra
sig, föredrogos, vid behandlingen af Utskottets Betänkande N:o
2, §§ 2 och 7 i ett sammanhang, emedan man ansåg frågorna
om bankdelegarnes ansvarighet och grundfondens belopp stå i
det nära samband, att beslut icke borde fattas om den ena frågan
annat än gemensamt med den andra. Deraf lärer inses, att då
Ståndets åsigt om solidarisk ansvarighet icke blifvit gällande, så
har denna omständighet inflytande på Ståndets beslut om be¬
loppet af grundfonden, i följd hvaraf något hinder icke eller för
Ståndet förefinnes att frångå sitt i sistnämnde hänseende förut
fattade beslut.
I öfrigt vill jag, i likhet med en föregående talare, fästa
uppmärksamhet vid vigten deraf, att icke alltför stor lätthet
beredes för Bankbolag utan solidarisk ansvarighet att bilda sig,
ty icke endast allmänheten skulle träffas af förluster, utan äf¬
ven starka Banker förlora allmänhetens förtroende, i händelse
det inträffade, att några svaga Banker stjelpte. Naturligtvis är
en Bank utan solidarisk ansvarighet säkrare i samma mån grund¬
fonden är hög. En half million såsom grundfond kan ej anses
medföra tillräcklig säkerhet. Dessutom skulle, i händelse grund¬
fondens minimibelopp bestämdes till en half million, kunna in¬
träffa, att en och annan person än här än der började tänka på,
att det kunde vara rätt kuriöst och vinstgifvande att inrätta
eu Bank af ifrågavarande beskaffenhet, då så föga svårighet
mötte för bildande af det erforderliga grundfondskapitalet. Om
deremot grundfonden bestämmes till högre belopp, så blifver det
Den 20 October.
485
företrädesvis de solida affärsmännen, som komma att ställa sig
i spetsen för Bank-bolagen, hvarigenom större säkerhet för all¬
mänheten vinnes. Af dessa, äfvensom de uti Herr Wallenbergs
reservation i öfrigt anförda skäl, yrkar jag bifall till det uti
nämnda reservation framställda förslag.
Häruti instämde Doctor Petrelli.
H. II. Hrke-Biskopcn och Talmannen: Emedan, vid föredrag¬
ningen af Sammansatta Banco- och Lag-Utskottets Betänkande
N:o 2, §§ 2 och 7 behandlades af detta Stånd i ett sammanhang,
samt Ståndets beslut angående § 7 sålunda varit beroende derpå,
att Ståndets åsigt om bestämmande af solidarisk ansvarighet för
Bankdelegare gjort sig gällande, finner jag mig oförhindrad att
framställa proposition på antagande af det utaf Doctorerne Forssell
och Rundgren förordade, uti Herr Wallenbergs reservation intagna,
förslag om bestämmande af grundfondens minimibelopp till en
million R:dr R:mt.
Doctor Sandberg: Ej af formella skäl yrkar jag bifall till
Utskottets förslag, utan min åsigt härutinnan grundas på sakför¬
hållanden. Yåra Sparbanker hafva bildats utan någon solidarisk
ansvarighet eller någon grundfond och likväl ega de oinskränkt
förtroende, hvilket bäst skönjes deraf, att för närvarande en så
betydlig del af landets hela rörelsekapital finnes i desamma
insatt. Der Sparbankernas verksamhet slutar, böra de ifråga¬
varande vidtaga. I Sparbankerna få nemligen endast mindre
belopp insättas och således blefve ett verkligt behof afhjelpt
derigenom, att sådana Banker bildas, hvarest något större sum¬
mor kunde insättas och göras fruktbärande. Jag kan ej inse,
att dessa Banker skola vara af en farligare beskaffenhet än
Sparbankerna, isynnerhet som de äro underkastade offentlighet
och revisioner af räkenskaperna skola ega rum. Man kan väl
säga, att Sparbankerna äro stiftade för allmän nytta, men dessa
skola stiftas för enskild vinning. Nu bör väl egennyttan under¬
ordnas det allmännas nytta; och både de gamla Sparbankerna
och dessa nu ifrågavarande inrättningar äro hvarannan fullkom¬
ligen lika deruti, att deras samhällsnyttiga verksamhet skulle
vara att uppsamla alla ofruktbara kapitaler, att de icke må af
sina egare förslösas eller förskingras, utan till deras förmån
göras fruktbärande genom en pålitligare ocn bättre ordnad utlå¬
ning än de enskilde sjelfve kunna sig bereda. Båda slags Bank¬
anstalter grunda sig på förtroende till förvaltningen, och jag vet
icke, hvarföre den ena förvaltningen skall blifva osäkrare, opå¬
litligare eller egennyttigare än den andra, som har sig anförtrodd
det betydliga beloppet af nära 30,000,000 R:dr af de fattigare
folkklassernas små besparingar. Men vill man, att dylika Banker
skola uppkomma, så får man icke bestämma grundfondens mini¬
486
Den 20 Octo b er.
mibelopp högre än en half million; det lärer nog i allt fall möta
svårigheter att bilda dessa Banker, såvida icke Begeringen kan
få anledning och tillfälle att afslå någon del af de många an¬
sökningar om sedelutgifvande Bankers bildande, hvilka säkerligen
icke skola uteblifva.
Författaren af den reservation, som här vunnit så starka
sympathier, har förr hyllat den mening, att många och små
Banker vore för landet de mest nyttiga, så att hvar och en —
hette det då — måtte hafva en Bank så nära sig som bröd¬
boden. De förändrade åsigter, som förekomma i förenämnde
reservation, hafva sin lättförklarliga grund och böra icke tillämpas
på ett sådant sätt, att de göra uppkomsten af nu ifrågavarande
Banker alldeles omöjlig.
Doctor Petrelli: Jag bör fästa uppmärksamheten dervid, att
det är en stor skillnad emellan Sparbanker och de nu ifrågava¬
rande Bankerna. De förra äro en sorts välgörenhetsanstalter,
som bildats för att derigenom bereda den fattigare delen af be¬
folkningen en fördel, hvaremot de sednare skola inrättas af bolag,
hvilka afse att genom desamma skörda vinst. I fråga om desse
sistnämnde Banker är det således af vigt att träffa sådana be¬
stämmelser, att allmänhetens säkerhet betryggas. Af 3 § uti
den föreslagna lagen om Banker utan sedelutgifningsrätt ses, att
jemväl utländingar kunna vara delegare i Bankbolag, och då 6 §
icke föreskrifver, att något visst antal Svenske medborgare skola
deltaga i Bankens styrelse, så kan inträffa, att nämnda styrelse
kommer att utgöras af endast utländingar, hvilket kunde medföra
våda, i händelse icke tillräckliga försigtighetsmått träffas vid
bestämmandet af grunfondens belopp. Enligt den föreslagna lagen
behöfver blott en tiondedel af grundfonden deponeras af styrelsen,
hvilken eger att röra sig med öfrige nio tiondedelar och der¬
jemte kan på depositräkning upptaga långt större summor än
de deponerade. I betraktande slutligen deraf, att solidarisk
ansvarighet icke kommer att ega rum för delegare i Bank af
ifrågavarande beskaffenhet, yrkar jag, att grundfondens minimi¬
belopp må bestämmas till en million B:dr R:mt.
Kyrkoherden Otterström: Jag finner mig föranlåten att under¬
stödja Doctor Sandberg i den af honom uttalade åsigt, ty jag
inser icke faran deraf att bestämma grundfondens minimibelopp
till en half million. Tvärtom tror jag, att Banken derigenom
blifver solidare, än om grundfonden bestämmes till minst en
million, ty ju mera delegarne i Bankbolag måste anstränga sig
för att bilda grundfonden, desto mindre solida blifva de. Något
skäl lärer icke eller förefinnas att frukta utländingars inflytande
mera i afseende på ifrågavarande Banker, än beträffande större
Banker. I öfrigt torde just grundfondens bestämmande till en
million föranleda till anlitande af utländingar, då man dere-
Den 20 October.
487
mot kunde hjelpa sig sjelf, om grundfonden icke behöfde vara
högre än Utskottet nu föreslagit. Såvida man vill uppkomsten
af Banker utan sedelutgifningsrätt, hvilka enligt min tanke äro
i vissa afseenden mera välgörande än sedelutgifvande Banker,
så gör man oklokt uti att bestämma grundfondsbeloppen lika för
båda dessa slag af Banker; ty delegare uti Bankbolag vore san¬
nerligen enfaldiga, om de, efter att hafva fullgjort prsestanda
med afseende å grundfondens bildande, icke sökte sedelutgifnings¬
rätt, då derför endast erfordrades att ikläda sig solidarisk an¬
svarighet.
Doctor Rundgren: Jag tror, att föregående talaren, vid när¬
mare betänkande af saken, skall inse, att ju högre grundfonden
är i en Bank af ifrågavarande beskaffenhet, desto mindre fara
löper den allmänhet, som åt Banken öfverleinnat kapitaler. An¬
tagom, att grundfonden i en sådan Bank vore bestämd till 100,000
B:dr; Banken kan detta oaktadt upptaga millioner i sin rörelse,
men ansvarar icke för högre belopp än 100,000 R:dr. Deraf
framgår tydligt, att Banken medför större säkerhet för allmän¬
heten, om dess grundfond utgöres af 500,000 R:dr. I samma
mån är ock Banken säkrare, om grundfonden är bestämd till
minst en million, än om den icke behöfver vara högre än en
half million. Den föregående talarens argumentation träffar i
öfrigt icke det, hvarom discussionen borde röra sig, ty han af-
ser att underlätta bildandet af Banker, under det att i denna
fråga hufvudsakligen bör tagas i betraktande, att Bankerna in¬
rättas så, att tillräcklig säkerhet vinnes för allmänheten, som der
kommer att insätta penningar. Beträffande samme talares an¬
märkning, att, derest grundfondens minimibelopp bestämmes lika
högt för Banker utan sedelutgifningsrätt, som för Banker med
sådan rätt, endast Banker af sistnämnde beskaffenhet komma att
bildas, så delar iag talarens åsigt i detta afseende, men jag tror
icke, att den angifna omständigheten kommer att medföra någon
skadlig verkan, ty, enligt min tanke, är hela denna lagstiftning
om Banker utan rätt att utgifva egna banksedlar af föga vigt
och betydelse på landet. Men vill man att sådana Banker skola
bildas, så må man tillse, att det blifver tillräckligt sörjdt för
allmänhetens trygghet. Förgångna tiders erfarenhet har lärt oss
inse faran deraf, att något vingleri i bankaffärer uppkommer
inom landet.
Hvad slutligen beträffar anmärkningen, att frågan om grund¬
fondens belopp icke inverkade på det förhållande, huruvida ett
större eller mindre antal utländingar komme att ingå såsom del¬
egare uti våra Bankbolag, så lärer väl lätteligen inses, att ju
mindre det belopp är, hvars insättande erfordras för att blifva
delegare i Bankbolag, desto flere utländingar skola tillströmma,
hvaremot, derest detta belopp bestämmes något högre, utlän-
488
Den 20 October.
dingar icke vilja vedervåga detsamma för den möjliga vinst, det
kan medföra.
Doctor Sandberg: Jag vill ingalunda, att, beträffande ifråga¬
varande Banker, någonting skall förbises, hvarigenom allmänhe¬
tens trj-gghet befordras, men jag önskar å andra sidan, att man
icke må stadga sådana bestämmelser, som helt och hållet omöj¬
liggöra bildandet af nämnde Banker, hvilka jag anser serdeles
nyttiga, då genom desamma kapitaler skola göras fruktbärande,
hvilka eljest icke skulle komma i rörelsen. För säkerheten är
tillräckligen sörjdt genom de öfriga föreskrifter, som förslaget
innehåller. Behöfligheten af sådana Banker ses deraf, att en¬
skilda personer och affärsmän, t. ex. Firman Guillemot & Wei¬
landt, börjat bedrifva bankrörelse af ifrågavarande beskaffenhet.
Man har icke hört af något fallissement bland dessa bankirer
eller att någon, som hos dem insatt penningar, blifvit bedragen,
utan de åtnjuta allmänhetens förtroende, ehuru någon bestämd
grundfond icke finnes att trygga sig vid. I betraktande af detta
förhållande synes det mig icke vara med någon våda förenadt, att
bifalla Utskottets förslag, att beloppet af grundfonden i Banker
utan rätt att utgifva egna banksedlar må bestämmas till det af
Utskottet föreslagna beloppet.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter och se¬
dan H. H. Erke-Biskopen och Talmannens proposition på bifall
till Utskottets ifrågavarande hemställan blifvit med blandade Ja
och Nej besvarad samt votering begärd, uppställdes och god¬
kändes en så lydande voterings-proposition:
“Den, som bifaller Utskottets förslag, röste Ja; den det
icke vill, röste Nej. Yinner Nej, har Ståndet beslutat, att §
7 skall, i öfverensstämmelse med hvad i Hr Wallenbergs reser¬
vation blifvit föreslaget, lyda sålunda: “Grundfonden för Bank¬
bolag med begränsad ansvarighet må ej understiga En million
Riksdaler Riksmynt."
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 16 Ja och 20 Nej, i följd hvaraf Ståndet stannat i
det beslut, som Nej-propositionen innehåller.
Emot detta beslut anmälde Doctor Bandberg reservation.
Punkten 3.
Utskottets förslag till förändrad lydelse af § 20 antogs.
Punkten 4.
§ 26 godkändes, sådan den i^Betänkandet N:o 2 finnes upp¬
ställd.
Den 20 October.
489
§ 6.
Föredrogs ånyo Utdrag, N:o 451, af Vällofl. Borgare-Ståndets
Protokoll för den 17 dennes, innefattande inbjudning till de öf¬
riga Riks-Stånden, att förena sig i Borgare-Ståndets, vid pröfning
af Banco-Utskottets Memorial N:o 69, med förslag till ansvarig¬
hetslag för Rikets Ständers Fullmäktige i Banken, fattade beslut,
hvarigenom samma Memorial blifvit godkändt med den förän¬
dring af 3 § i nämnde förslag, att slutorden: “fästning pä tvä
till högst fem är, efter omständigheterna, dock utan arbete“ utbytas
mot dessa ord: “fängelse högst två är efter omständigheterna.''1
Doctor Sandberg begärde ordet och yttrade: Så vida riktiga
underrättelser blifvit mig meddelade, så har Bonde-Ståndet an¬
tagit ifrågavarande inbjudning och, enär densamma afser att
bringa det antydda stadgandet uti Banco-Utskottets Betänkande
N:o 69 till en behöflig öfverensstämmelse med vissa bestämmel¬
ser uti det af Riksens Ständer numera antagna förslag till ny
Strafflag, beder jag få förorda, att inbjudningen jemväl af detta
Stånd antages.
Uppå derom framställd proposition antog Ståndet, med än¬
dring af förut fattadt beslut, ifrågavarande inbjudning, såvidt
den rörer § 3 uti ofvanomförmälda förslag till ansvarighetslag.
§ 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande Nio 171, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse, i fråga om ersättning
af Statsverket till 3:ne officers-enkor för innehållen aflöning för
deras numera aflidne män under krigsfångenskap.
Bifölls.
§ 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande Nio 172, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående inrättandet
af en pensionsanstalt för befälhafvare, styrmän och annat sjöfolk
å Svenska till utrikes fart använde segel- eller ångfartyg, äfven¬
som machinister och eldare å sistnämnda slags fartyg.
Contracts-Prosten Palmlund begärde ordet och yttrade: Då
jag går att yttra mig i denna fråga, vill jag till en början
nämna, att jag anser de från alla håll växande anspråken på
statsbidrag böra i någon mån röna motstånd af Rikets Ständer.
Immerfort stiger anslagshungern, hvilken synes blifva omättligare,
allteftersom den med frikostig hand tillfredsställes. Afven det
Betänkande, som nu är föremål för öfverläggning, lemnar ett bi¬
490
Den 20 Octo ber.
drag till den långa anslagslistan. Uti den vidfogade reservatio¬
nen finnas åtskilliga, på goda skäl grundade, betänkligheter ut¬
talade emot Utskottets förslag. En punkt deruti, som i allo öf-
verensstämmer med mina åsigter i saken, är af följande lydelse:
“Hade frågan endast varit, att åt en dylik inrättning för ålder¬
stigne sjömän lemna ett anslag för en gång till en grundfond,
hvilken sedermera borde underhållas och förökas genom vissa
föreskrifna bidrag af dem, som önskade deraf blifva delaktige,
så skulle jag gerna hafva med min röst dertill bidragit; men
den nya väg, på hvilken man nu vill ingå, att för sådant ända-
mål lägga en fortfarande börda på Staten, kan jag icke med
Utskottets pluralitet beträda." I det fortgående af reservationen
visar reservanten ohållbarheten af de skäl, hvilka blifvit anförda
för inrättandet af den föreslagna pensionsanstalten. Beträffande
rymningarna, som ansetts skola genom förslaget motverkas, så
anföres i reservationen, att dessa på sednare tiden betydligt
minskats; hvarjemte ådagalägges, att den förr öfverklagade bri¬
sten på Svenskt sjöfolk för handelsflottan icke nu mera är ser¬
deles anmärkningsvärd, enär det visas, att flottan under de sista
30 åren stigit i lästetal och i följd deraf jemväl sjöfolkets nu¬
merär ökats. Vidare anför reservanten svårigheten att behörigen
kontrollera, hvilka sjöfarande äro competente att erhålla pension.
Då man slutligen betänker, att arbetare vid alla andra näringar
ega lika stort anspråk på statsunderstöd, som de nu ifrågava¬
rande, så finnes deraf, att det föreliggande förslaget kan leda
till betänkliga följder, ithy att Staten möjligen snart reglemen¬
terar sig till en enda stor pensionsinrättning, som, kanske slut¬
ligen sjelf utarmad, behöfver pensioneras.
Prosten Lundholm instämde.
Domprosten Sundberg: Hvad den föregående talaren i öfver¬
ensstämmelse med reservanten anfört emot Utskottets ifrågava¬
rande förslag kan väl synas hafva något i sig, men jag tror ej,
att det väger nog tungt i vågen, jemfördt med de skäl, som
ligga till grund för Utskottets förslag. I stället för att anföra
motskäl emot talarens inkast, att arbetare i andra näringar ega
lika stor rätt till pensionering som sjöfolket, vill jag endast hän¬
visa till Eikets Ständers vid 1853—1854 årens riksdag till
Kongl. Majit aflåtna skrifvelse, deruti Eikets Ständer uppå grun¬
der, som i skrifvelsen finnas åberopade, uttryckligen begära, att
en pensionsar.stalt af ifrågavarande beskaffenhet må bildas. Frå¬
gan gäller således nu, skulle jag tro, icke om, utan på hvad sätt
pensionsanstalten bör bildas. Föregående talaren har yttrat, att
han för ändamålet skulle vilja medgifva ett anslag, att för en
gång utgå, men att han deremot funne betänkligt att låta Stats¬
kassan för samma ändamål vidkännas en ny årlig utgift. Låtom
oss då tillse, hvilka bidrag enligt förslaget äro afsedde för pen¬
Den 20 Oetober.
491
sionsfonden och huruvida Staten genom desamma verkligen kom¬
mer att vidkännas några betydligare förökade utgifter. Pörslaget
innefattar, att till pensions-anstaltens bildande skall användas:
l:o den afgift, benämnd “föringK, som redan nu tillkommer sjö¬
folket, och, genom hvilkens användande till pensioner, Staten
sålunda icke på något sätt betungas; 2:o återstående erforderliga
beloppet skall utgå af Handels- och Sjöfarts-fonden, hvars till¬
gångar anses böra blifva tillräckliga att fylla den summa af
74,000 riksdaler, som beräknats skola årligen till pensioner åtgå.
Nu må visserligen Handels- och Sjöfarts-fondens tillgångar be¬
traktas såsom en del af Statskassan, men då berörde fond är
afsedd för handelns och sjöfartens fromma, och ej för annat ändamål,
än dess namn redan angifver, får användas, samt ändteligen före¬
varande fråga ingalunda är för fondens bestämmelse främmande,
så synes det vara temmeligen klart, att man genom nyss åbero¬
pade föreskrifter om pensionsmedlen icke ämnar lägga någon ny
börda på statsverket, utan endast vill lemna en tillbörlig anvis¬
ning på tillgångar, som redan förefinnas och äro för det afsedda
ändamålet disponibla. Hvarför man bör göra serskilda uppoffrin¬
gar för sjöfolkets skull, har Utskottet förklarat, och jag torde
derför icke behöfva ingå uti någon vidlyftig utveckling af skälen
derför. Det befinnes i öfrigt, att flertalet af sjömanshusen och
handelsföreningarna icke haft något att i hufvudsak anmärka
emot förslaget, endast att de varit något dissentientes i afseende
på sättet för pensions-anstaltens bildande. Vigten för landet af
att kunna påräkna ordentligt och godt sjöfolk lärer icke böra
underkännas, isynnerhet då derigenom jemväl vinnes dugligt
krigsfolk, enär, såsom vi veta, sjöfolk enligt sista beväringslagen
fått sig ålagd vidsträckt skyldighet att under krigtid tjenstgöra
vid Rikets örlogsflotta. Beträffande slutligen förenämnde talares
anmärkning om svårigheten af att kontrollera, hvilka sjömän
böra blifva delaktige af pension, behöfver jag endast hänvisa
till de grunder för pensioneringen, som innefattas i det af Kongl.
Maj:t framlagda förslaget, till reglemente. Genom behörigt iakt¬
tagande af dessa grunder vinnes full säkerket, att pension icke
utgår till andra än dem, som i behörig tid tjenat på inländska
fartyg. Jag tillstyrker således bifall till Utskottets förslag så
mycket heldre, som hufvudsaken i detsamma redan långt före
detta blifvit af Rikets Ständer godkänd.
Vice-Talman, Biskop Annerstedt instämde.
Doctor Söderberg: I det hufvudsakligaste förekommen af
föregående talaren, vill jag endast yttra några ord med anled¬
ning af Contracts-Prosten Palmlunds anmärkning derom, att ar¬
betare vid de öfriga näringarna voro likberättigade med sjöfolk
till understöds erhållande, samt att, derest den nu föreslagna
pensions-anstalten åt de sednare bildades, de förre snart torde
492
Den 20 Oetober.
framställa befogade anspråk i enahanda syftning. Tydligt är,
att åtgärder böra vidtagas, för att söka bibehålla arbetskrafter
åt sjöfarten. Det uti reservationen framställda påstående, att
antalet rymningar bland Svenska handelsflottans sjöfolk på sed¬
nare tid minskats, lärer icke grunda sig för statistiska beräk¬
ningar och torde således tarfva bevisning. Eeservanten har åbe¬
ropat den omständighet, att fartygens lästetal på hvarje år ökats,
och ser deruti ett bevis, att bristen på sjöfolk icke skulle vara
serdeles anmärkningsvärd. Härvid är dock att märka, att sed¬
nare tiders förenklingar i sjöväsendet medför den fördel, att
arbetsstyrkan om skeppsbord kunnat i betydlig mån inskränkas,
i följd hvaraf ökandet af fartygens lästetal icke kan anses utgöra
någon tillförlitlig bevisning derom, att antalet af sjöfolk stigit i
samma proportion. Vidare har det blifvit anfördt, att arbetare
i andra näringar äro lika vigtiga för samhället som sjöfolket,
och att derföre jemväl åtgärder behöfde vidtagas, för att för¬
säkra sig om, att de förstnämnde icke begifva sig ur landet.
Det är emellertid ett helt och hållet olikartadt förhållande med
desse arbetare. Om de vilja söka sig bort till ett annat land,
så måste de derför anskaffa ganska rundliga medel, enär de i
början icke kunna på utländsk botten påräkna någon förtjenst
och dessutom resan är dyr, hvaremot sjömännen utan några
kostnader komma ut i främmande land, hvarest de se större
tillfälliga fördelar erbjudas och derigenom frestas att rymma.
För min del finner jag således den föreslagna pensions-anstalten
vara en af behofvet påkallad nyttighetsåtgärd, hvarföre jag, med
åberopande jemväl af de utaf föregående talaren vidlyftigt ut¬
vecklade skäl, tillstyrker bifall till Utskottets ifrågavarande
förslag.
Efter härmed slutad discussion bifölls ifrågavarande Ut¬
låtande.
§ 9.
Föredrogs ånyo Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 173, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om anvisande af
anslag till betäckande af kostnaderna för Sveriges deltagande
dels i 1862 års allmänna industri- och konst-expositiou i London,
dels ock i den för landtbruksalster och redskap innevarande års
sommar anordnade internationella utställning i Hamburg.
Lades andra gången på bordet.
§
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande JST:o 174, angående
pension för framlidne Bergmästaren. Öfver-Intendeu m. m. F. A.
von Schéeles enka.
Bifölls.
Den 20 Oetober.
493
§ 11-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 175, angå¬
ende ersättning för sådana af Kongl. Stats-Contoret förskottsvis
bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit af Rikets
Ständer beviljade.
Lades andra gängen på bordet.
§ 12.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 176, i an¬
ledning af Kongl. Majrts nådiga Skrifvelse, i fråga om nämnde¬
mäns och fjerdingsmans rätt till ersättning för extra förrätt¬
ningar.
Lades andra gängen pä bordet.
§ 13-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 177, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående rese¬
ersättning och dagtraktamente till Ordförande och ständige Leda¬
möter uti de nämnder, åt hvilka reglering af presterskapets af¬
löning, i enlighet med Förordningen den 11 Juli 1862, anförtros,
samt om anslag till skrifbiträde åt dessa nämnder.
Lades andra gängen på bordet.
§ 14-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 178, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående anvisande
af medel till betäckande af kostnaden för iståndsättande af åt¬
skilliga broar å den så kallade Carl-Johansvägen i Jemtland m. m.
Lades andra gängen pä bordet.
§ 15.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 179, i anled¬
ning af väckt motion om anvisande af medel för upprättande af
en fullständig plan till Norrbottens kolonisation.
Bifölls.
§ 16.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 183, i an¬
ledning af väckt fråga om inköp af Medicinae Doctor N. P. Ham¬
bergs samlingar af natur- och konstprodukter.
Bifölls.
494
Den 20 October.
§ 17.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande K:o 184, i anled¬
ning af väckt motion om anslag till accords-ersättning åt f. d.
Regements-Läkaren Doctor B. F. Levin.
Contracts-Prosten Tegnér begärde härvid ordet och yttrade:
Ehuru jag antog, att mitt yrkande på bifall till motionerna lika
litet vinner afseende på detta rum, som det lyckades vinna nå¬
got mera gehör på ett annat, eller i Stats-Utskottet, bjuder dock
min egen öfvertygelse om det rättmätiga i den gjorda fram¬
ställningen mig att yttra några ord.
Vid den allmänna regleringen af accorderna för Svenska Ar¬
méens Befäl, hvilken fastställdes genom 1833 års Kongl. Rescript,
stadgades såsom gundsats, att hvad som bevisligen i accord vore
utgifvet skulle, utan afdrag, vid afgång ur tjensten ersättas;
dock blefve alla civila tjenstemän vid Arméen uteslutna från all
accords-ersättning hufvudsakligen, som det vill synas, af skäl,
att de af dessa tjenstemän utgifna accorder ‘'•'aldrig genom nå¬
gon Kongl. Författning blifvit tillåtna11. Ku åtbär sig likväl icke
bättre än att Kongl. Brefvet den 4 Dec. 1765, hvilket igen-
finnes i Modees Lagsamling, 8:de Del. pag. 7062, stadgar “att
Auditeurer och Regements-Fältskärer, (som nu benämnas Rege¬
na ents-Läkare), enär de äro berättigade till pension; måge vid
afskedstagande! jemväl njuta förmånen af accord.“ Ehvad nu
denna föreskrift tolkas så, att den afgående Regements-Läkaren
är beättigad att af sin efterträdare erhålla accord för tjensten,
eller att han bör af Statsverket njuta ersättning för utgifvet
accord, så framstår dock af högstberörde Bref, i strid mot Komi-
terades uppgift, att accorder varit för nyssnämnde tjenstemän
genom Kongl. Författning tillåtna, hvaraf åter den med billig¬
het och i-ättvisa öfverensstämmande slutföljd vidare måste dragas,
att ofvannämnda för aecords-regleringen antagna, af Kongl. Maj:t
gillade grundsats bör ega tillämpning, jemväl i afseende på ac¬
corder, som af Regements-Läkare, hvilka äro pensions-berätti-
gade, blifvit bevisligen erlagda. Ku finnes äfven af en bilaga,
som innehåller uppgift på de civila beställningar inom Ar¬
méen, för hvilka accord blifvit erlagdt, Regements-Läkarebeställ-
ningen vid Dal-Regementet bland sådana upptagen, hvartill kom¬
mer ett i afskrift företedt betyg af förre Regements-Läkaren,
Assessor Kinmansson, af innehåll, att vid det af Kongl. Maj:t i
nåder beviljade tjenstebyte, år 1812, emellan honom och då
varande Stads-Physicus i Säther, Doctor B. F. Levin, tilldelades
den förre, eller Kinmansson, i mellangift 4,000 R:dr Af det
anförda tyckes mig vara uppenbart, på sätt motionärerne yrkat,
att Öfver-Fält-Läkaren och Riddaren Doctor Levin må tiller¬
kännas en ersättning af 4,000 R:dr, hvilka af honom blifvit er¬
lagda såsom accord för Regements-läkarebeställningen vid Kongl.
Den 20 Octo b er.
495
Dal-Regementet; och anhåller jag vördsamt, att Ståndet, med
ogillande af Stats-Utskottets afstyrkande, måtte, för sin del, den
sökta accords-ersättningen bevilja.
Domprosten Sundberg: Äfven i denna fråga finner jag mig
föranlåten att uppträda emot den ändring af Stats-Utskottets
beslut, som blifvit påyrkad af föregående talare. Denne har
anmärkt, att år 1831 Komiterade för reglering af Arméens ae-
corder uppå deras förteckning upptagit Doctor Levin, såsom en
bland dem, hvilka för sina tjenster erlagt accorder. Härvid
förekommer emellertid, att, oansedt denna omständighet ansågo
såväl Komiterade som Kongl. Maj:t, genom Dess Cirkulär till
Indelta Arméen den 2 Februari 1833, Regements-läkare böra
uteslutas frän accords-regleringen, enär de af Regements-läkare
ingångna accord skett på deras egen risk och sålunda icke kunde
medföra berättigade anspråk på ersättning af statsmedel. Ku
säger man, att denna Kongl. Maj:ts uppfattning af saken varit
oriktig, enär dervid icke tagits i betraktande stadgandet i Kongl.
Brefvet den 4 December 1765, deruti förmån af accord för¬
klarats böra tillerkännas jemväl Regements-läkare och Auditörer.
Men i samma Bref finnes äfven föreskrift derom, att accorden
skolat af vederbörande Regements-Chefer stadfästas. Hagot be¬
vis derom, att en sådan åtgärd blifvit med ifrågavarande accord
vidtagen, är icke företedt, och dessutom innehåller det åbero¬
pade, af Assessoren Kinmansson utfärdade, qvittenset ingen upp¬
lysning derom, huruvida den af Levin erlagda summan 4,000
R:dr R:mt utgjort accord för tjensten eller endast en ersättning
för åtskilliga inventarier vid bostället. Under sådana förhållan¬
den kan jag icke finna, att ifrågavarande fordran stödjer sig
på någon giltig rättsgrund. Om Rikets Ständer skulle bifalla
motionerna endast på den grund, att billigheten synes tala för
den ifrågaställa ersättningens utgifvande åt denne gamle man,
som under lång tid varit i Statens tjenst, så beträda de en yt¬
terst vansklig väg, ithy att under tiden från slutet af 1700-talet
till år 1833 möjligen en mängd accorder af enahanda beskaf¬
fenhet med nu ifrågavarande blifvit om läkare- och auditörs-
tjenster uppgjorda, i följd hvaraf, derest det nu framställda an¬
språket bifalles, detsamma torde komma att efterföljas af en hel
mängd dylika. Jag finner således icke ur någon synpunkt skäl
att bifalla motionerna, utan tillstyrker, att Utskottets hemställan
måtte godkännas.
Yice-Talmannen, Biskop Annerstedt och Prosten Sondén
instämde.
Contracts-Prosten Tegnér: Endast med några ord ber jag
få till besvarande upptaga ett eller annat af hvad den föregå¬
ende ärade talaren invändt mot mitt förra yttrande. Att Kongl.
496
Den 20 October.
Brefvet af den 4 Dec. 1765 varit Komiterade af Arméens Accords-
reglering, år 1831, obekant, synes mig snarare kunna antagas
än motsatsen, ehuru jag gerna medger, att hvarken det ena
eller andra numera kan med någon säkerhet utredas. Deremot
tror jag mig kunna, med säkerhet, påstå, att tjenste-accordet för
Begements-läkarebeställningen vid Dal-Begementet icke utgjort
en enskild öfverenskommelse, utan blifvit träffad och ingåtts med
vederbörande Chefs goda minne och samtycke, helst jag icke på
annat sätt kan förklara, huruledes tillvaron af ett sådant accord
kunnat komma till Komiterades kännedom, och än mindre upp¬
tagas i deras förslag. Hvad angår det af Assessor Kinmansson
afgifna betyg öfver den till honom af Doctor Levin utbetalda
accordsersättning, 4,000 B:dr, medger jag gerna, att stiliseringen
deraf hvarken är den lyckligaste eller tydligaste, men tror, att
det likaväl ger anledning antaga att det innefattar förbin¬
delse för Doctor Levin, att mottaga bostället utan anspråk
på husröte-ersättning m. m., som ett motsatt förhållande, eller
tillökning i fördelar för Doctor Levin, derpå vore att grunda.
Huruledes detta skall lagligen, eller med sådan bindande kraft
utredas, inser jag icke, då både utgifvaren af betyget och
vittnena till detsamma längesedan äro med döden afgångna,
och den qvarlefvande, vördnadsvärde åldringen icke lär fä
vittna, ehuru han, utom allt tvifvel, både kunde och skulle af¬
gifva det sanningsenligaste. Yådan af praejudikatet, som, genom
bifall till motionerna, skulie uppkomma, har jag så mycket svå¬
rare att inse och finna, som 83 lefnads- och omkring 50 tjenstår
såsom Begements-Läkare sällan, om någonsin, torde kunna komma
att åberopas. Hvad jag beklagar är, att Doctor Levin icke in¬
gått till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan om aflåtandet af
nådig Proposition i ämnet till Bikets Ständer, helst för honom
vore att åberopa, enligt hvad mig synes, icke endast billighets-
skäl, men rättsgrund. För egen del vidhåller jag det framställda
vördsamma yrkandet då jag förra gången hade ordet.
Efter härmed slutad discussion blef ifrågavarande Utlåtande
af Ståndet bifallet.
§ 18.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 185, i anled¬
ning af väckt motion om fortfarande anslag åt Kamereraren Carl
Sandberg.
Lades andra gången på bordet.
§ 19.
Föredrogs ånyo Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 186, i anled¬
ning af väckt motion om Landshöfdinge-residensets i Götheborgs
och
Den 20 Ootober,
497
och Bohus län förflyttning från Götheborg till Uddevalla, samt
anvisande af medel till derför erforderliga byggnader.
Bifölls.
§ 20.
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 187, i anled¬
ning af väckt motion om anslag till inköp af de tomter och
byggnader, som närmast omgifva S:t Lars’ och Drottens kyrko¬
ruiner i Wisby.
Lades 2:dra gången <på bordet.
§ 21.
Föredrogs ånyo Banco-Utslcottets Memorial N:o 71, med för¬
slag till förändring af 4 § af Lagen för Rikets Ständers Bank.
Kyrkoherden Lundgren begärde ordet och yttrade: Sedan
Banco-Utskottet i sitt Utlåtande, N:o 64, föreslagit, att Bankens
grundfond måtte bestämmas till 25 millioner Riksdaler samt
denna hemställan blifvit af Rikets Ständer gillad, så fann seder¬
mera Utskottet, att i öfverensstämmelse med detta stadgande en
§ i Lagen för Rikets Ständers Bank borde erhålla den lydelse,
som nu blifvit i detta Memorial föreslagen. Härvid har emel¬
lertid blifvit anmärkt, att Utskottet, genom framläggandet af ifrå¬
gavarande förslag, gjort sig skyldigt till ett formfel, enär Lagen
för Rikets Ständers Bank är af civil lags natur och följaktligen
jemväl Lag-Utskottet författningsenligt skolat deltaga uti be¬
handlingen af förslag om ändring deri. Enär det blifvit förut¬
satt, att Högsta Domstolen i dess utlåtande öfver den föreslagna
lagförändringen möjligen torde framställa anmärkning emot frå¬
gans formella behandling hos Rikets Ständer, har jag ansett mig
böra fästa Ståndets uppmärksamhet på det nu angifna förhål¬
landet.
11. II. Erke-Biskopen och Talmannen: Jag bör nämna, att
fråga om detta Memorial förevarit i Talmans-Conferensen, der
det af föregående talaren antydda formfel icke ansetts vara af
den betydenhet, att detsamma utgjorde hinder för framställande
af proposition på bifall till Utskottets hemställan.
Doctor Sandberg: I Banco-Utskottet gjordes samma anmärk¬
ning, som den af föregående talaren nu framställda. Men då
Banco-Utskottet ansetts behörigt att behandla ansvarighetslagen,
så och då förevarande fråga är en nödvändig följd af den be¬
slutade förändringen af 174 § i Banco-Reglementet och frågans
Ilögv. Preste-St. Prot. 1863. 6;e Bandet, 32
498
Den 20 O ot o ber.
natur närmare rörer Banco-Utskottet än Lag-Utskottet, synes mig
namnet på det Utskott, som behandlat saken, icke vara af någon
väsendtligare beskaffenhet, än att Memorialet må kunna af Stån¬
det bifallas.
Professor Selander: Till de af föregående talaren anförda
skäl för bifall till Banco-Utskottets ifrågavarande förslag vill jag
endast tillägga några ord med anledning af Kyrkoherden Land¬
grens yttrande, att betänkligheter emot förslaget med anledning
af frågans formella behandling möjligen kunde möta i Högsta
Domstolen. För min del tror jag det ieke vara vanligt, att Ri¬
kets Ständer hos Kongl. Maj:t anmäla eller omnämna, hvilket
Utskott, som behandlat frågan, hvadan den anförda omständig¬
heten icke torde komma att lägga hinder för Kongl. Maj:ts san-
ction af förslaget.
Yice-Talmannen, Biskop Annerstedt: Oneklig! är, att denna
fråga rätteligen skolat såsom en lagfråga behandlas; likväl synas
icke omständigheterna påfordra en remiss af densamma till Sam¬
mansatta Lag- och Banco-Utskott. Vid jemförelse af 2:dra mo¬
mentet i 34 § af Riksdags-Ordningen ses, att lagstiftaren tänkt
sig det förhållande, att en fråga understundom kan behandlas
af annat Utskott, än det, hvartill den i följd af sin natur synes
höra. Med anledning häraf och då förevarande fråga eger nära
sammanhag med de af Banco-Utskottet handlagda ärenden, anser
jag Utskottets i Memorialet gjorda hemställan kunna bifallas.
Efter härmed slutad discussion bifölls ifrågavarande Me¬
morial.
§ 22.
Föredrogs ånyo Banco-Utslcottets Memorial K:o 72, angå¬
ende instruction för Rikets Ständers Banco-Utskott vid nästa
riksdag.!
v Lades 2:dra gängen pä bordet.
§ 23.
Föredrogs ånyo Lag-UtsTcottets Betänkande N:o 72, i anled¬
ning af motion om ändring af 2 och 3 §§ i 3 Capitlet Kyrko¬
lagen.
Lades 2:dra gången pä bordet.
§ 24.
Föredrogs ånyo Lag-Utslcottots Betänkande N:o 73, i an¬
ledning af motion, angående giltigheten af Kongl. Brefven den
Don 20 October.
499
7 Juni 1733 och den 24 Januari 1740, i fråga om handräck¬
nings meddelande för barns befordrande till dopet.
Bifölls.
§ 25.
Föredrogs ånyo Serskilda Utskottets Utlåtande Nio 3, i an¬
ledning af de inom Eiks-Stånden gjorda anmärkningar och fat¬
tade skiljaktiga beslut, i afseende å Utskottets Betänkande N:o
2, öfver Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Bikets Ständer
med förslag till ny Sjölag.
Lades 2:dra gången pä bordet.
§ 26.
Föredrogs ånyo Expeditions-Utskottets Memorial Nio 13, till
Bonde-Ståndet, i anledning af återremiss å skrifvelseförslaget
N:o 121.
Lades till handlingarna.
§ 27.
Föredrogs ånyo Expeditions-Utskottets Memorial N:o 14, an¬
gående anvisande af medel till arfvodes-förhöjningar för tjenste-
männen i Utskottets Tryckeri-afdelning.
Bifölls.
§ 28.
Föredrogos och bordlädes Stats-1]skottets nedannämnda Utlå¬
tanden :
3ST:o 189, i anledning af väckt motion om anslag af allmänna
medel till inrättande vid Höganäs och Torekow af stationer för
lifräddningsanstalter m. m.;
Nio 190, i anledning af väckt motion, angående stats¬
anslag för uppresande af en minnesstod åt Archiatern C. von
Linné;
Nio 191, i anledning af väckt motion, angående anvisande
af ett förslags-anslag till fyllnad i enskilda bidrag för uppre¬
sande af ett monument öfver Konung Carl XII m. m.;
N:o 192, i anledning af väckt motion om statanslag till
betäckande af den förlust, f. d. Kapitenen M. U. Silfverbrand
500
Den 20 0‘otober.
lidit vid uppförandet af Landshöfdinge-residen s-byggnaden i Luleå;
samt
N:o 193, i anledning af väckt motion om statsbidrag till
staden Oscarshamn för utlösen af tomtöreafgälden till egaren af
de hemman, från hvilkas områden stadens utmål är afsöndradt.
§ 29.
Föredrogos och bordlädes det af Komiteradc uppsatta förslag
till Inledning till Cleri Comitialis Circulär.
§ 30.
Föredrogos och lades till handlingarna följande från de resp.
Med-Stånden ankomna Protokolls-Utdrag, nemligen från Högloft.
Ridderskapet och Adeln, Niis 435—439 samt 441 — 444; från
Vällofl. Borgare-Ståndet, N:is 448 — 450, samt 452—455; och
från Hederv. Bonde-Ståndet, N:is 475—481 samt 483—488.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Almgvist.
Den 21 October.
501
Den 21 October.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades Protokollet för den 14:de dennes förmiddagen.
§ 2.
Eöredrogs ånyo Stats-Utshottets Utlåtande Nio 173, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om anvisande af
anslag till betäckande af kostnaderna för Sveriges deltagande
dels i 1862 års allmänna industri- och konstexposition i Lon¬
don, dels ock i den för landtbruksalster och redskap inne¬
varande års sommar anordnade internationella utställning i Ham¬
burg.
Contracts-Prosten Palmlund begärde ordet och yttrade: Under
åberopande af hvad jag yttrade i går om en väl behöflig hus¬
hållning med Statens medel, får jag äfven nu fästa uppmärk¬
samheten på den af Herr Hjerta vid Betänkandet fogade reser¬
vation. Jag anser den af honom gjorda hemställan icke be¬
höfva vidare motiveras, utan anhåller blott, att Ståndet måtte
godkänna hvad reservanten föreslagit.
Prosten Ljunggren: Mot hvad den föregående talaren yttrat,
tillåter jag mig att göra några erinringar. Det är Eikets Stän¬
der sjelfva, som tagit initiativet i fråga om Sveriges deltagande
i 1862 års allmänna industri- och konstexposition i London.
Vart fädernesland har vid denna exposition skördat ära och
flera af våra industriidkare hafva fått åtskilliga af sina der ut¬
ställda produkter försålda. Man skall derjemte besinna, att all¬
ting var synnerligen dyrt i London och serskildt under den tid
som expositionen pågick. Vidare har en del af det anslag, som
nu är hegardt, användts till anskaffande af resestipendier åt lä¬
rare vid techniska undervisningsanstalter och andra af Kongl. Maj:t
utsedde personer. Slutligen bör man observera, att den person,
som i London stod i spetsen för expositionen, är allmänt känd
för sin patriotism och säkerligen icke lemnat någon möda ospard
för att utgifterna i och för expositionen måtte blifva så litet
betungande som möjligt. Under sådana förhållanden och då man
icke kunnat visa, att expositionskonstnaden kunnat vara mindre
502
Den 21 October.
än den, hvartill den uppgått, anser jag det vara mycket olämp¬
ligt att framställa några anmärkningar, på sätt reservanten före¬
slagit, utan tillstyrker, att Utskottets hemställan må bifallas.
Deruti instämde flere af Ståndets ledamöter.
Kyrkoherden Wennerström: Klart är, att det begärda ansla¬
get måste beviljas; men för mig åtminstone är det icke lika
klart, att Rikets Ständer böra blott tiga och betala. Är det
nemligen skäl till en hemställan om iakttagande af mera spar¬
samhet vid Sveriges deltagande i kommande expositioner, så bör
man ock uttala sin meniug. Detta behöfver visst icke anses in¬
nebära något klandervotum mot Regeringen eller den person,
som stod i spetsen för den Svenska afdelningen vid expositionen.
Men då Rikets Ständer representera ett fattigt folk, så synes
det ock vara i sin ordning, att de yrka på sparsamhet i detta
som i andra afseenden. Det synes af Betänkandet, att Stats¬
utskottet sjelft ansett kostnaden för ifrågavarande exposition
hafva varit ganska stor. Om nu Rikets Ständer dock, utan att
göra någon anmärkning, bevilja medel till denna kostnads betäc¬
kande, måste Regeringen deraf draga den slutsatsen, att Stän¬
derna anse fördelarne af Sveriges deltagande i expositionerna vara
så stora, att de fullt motväga de derför nödvändiga utgifterna,
dessa må nu vara huru dryga som helst. Jag betviflar visser¬
ligen icke, att expositionerna, denna de civiliserade folkens fred¬
liga täflingskamp, äro gagneliga, och vill icke heller ifrågasätta,
att vårt folk skulle afhålla sig derifrån (ty ett folk kan och
får icke isolera sig); men det synes mig ock vara uppenbart, att
man bör ställa så till att, som man säger, expositionerna icke
kosta mera än de smaka. En utväg att göra kostnaden mindre
dryg, synes mig ligga deri, att Central-Comite'n strängare än
hittills nagelfar med de inlemnade expositions-artiklarne och ut¬
gallrar sådana, som icke skäligen böra uppvisas. En vink der¬
om, att Rikets Ständer hysa denna åsigt, kunde gifvas genom
godkännandet af hvad reservanten föreslagit. Jag kan derföre
icke annat än instämma med den föregående talaren, ehuru jag
för min del icke ett ögonblick tviflat derpå, att expositionen
verkligen kostat så mycket som man uppgifvit och att veder¬
börande gått samvetsgrannt till väga, likasom jag ock anser mig
böra tillkännagifva, att jag tror, det de till resestipendier åt
lärare vid techniska undervisnings-anstalter och andra af Kongl.
Majit utsedde personer m. m. anslagne 20,000 R:dr blifvit väl
använde, och att det skulle varit önskligt, om till och med en
ännu större summa kunnat för sådant ändamål disponeras.
Prosten Lundholm instämde.
Doctor tiumadius: Det är verkligen ett eget sätt hvarpå man
går till väga i denna sak. Man förklarar sig nöjd med att Sverige
Den 21 Oetober.
503
deltager i expositioner och erkänner, att detta befordrar utveck¬
lingen af landets industri, men man gör anmärkning mot sättet,
hvarpå deltagandet sker, och kostnaden derför. Och dock kan
man icke bevisa, att vederbörande ordnare af Sveriges exposi-
tionsartiklar gjort eller göra sig skyldige till misshushållning
med Statens medel. Det må väl vara, att den nu begärda sum¬
man är stor, men man kan icke säga, att den är för stor, eller
visa, att den bordt eller kunnat vara mindre. En talare har
visserligen låtit förstå, att man icke förfarit med tillräcklig
stränghet i fråga om emottagandet af expositions-artiklar, men
hvar och en, som haft sådana bestyr, vet nog, huru svårt det är
att utmönstra en del saker, och att man måste gå till väga med
stor varsamhet, för att icke de, som möjligtvis skulle kunna in¬
lemna expositionsartiklar, derifrån må afskräckas. Jag kan på
grund af hvad jag nu i största korthet antydt icke finna annat
än att reservanten, hvilken är känd för sin lusta att göra an¬
märkningar, hvilka ofta befinnas vara föga grundade, denna gång
icke varit lycklig i sin hemställan, och tillstyrker bifall till Ut¬
skottets förslag.
Vice-Talmannen Biskop Annerstedt: Jag kunde åtnöja mig
med att i allo instämma med den siste talaren; men vill dock
tillägga några få ord. Om man önskar, att Sverige skall deltaga
i expositioner, så måste naturligtvis detta deltagande ske på ett ända¬
målsenligt sätt. Man har sökt följa denna åsigt vid Sveriges del¬
tagande i Londoner-expositonen. Också har man hört från flera
håll uppgifvas, att Sverige deltagit i nämnde exposition på ett
bättre och landet mera hedrande sätt än i expositionen i Paris.
Men deraf har ock måst blifva en nödvändig följd att expositio¬
nen i London blef dyrbarare än den i Paris. Yill man emeller¬
tid utföra en sak, så måste man ock underkasta sig de derför
nödiga utgifterna. Under sådane förhållanden och då antagandet
af reservationen skulle innefatta ett klander mot dem, som stått
i spetsen för expositionen, deraf de visserligen icke gjort sig för-
tjenta, får jag hemställa, att Ståndet, utan afseende å hvad reser¬
vationen innehåller, må godkänna hvad Utskottet föreslagit.
Doctor Lindgren: När Kyrkoherden Wennerström förklarat sig
anse de tiotusen Biksdalerne, som blifvit disponerade till rese-
understöd åt arbetare, medellösa industriidkare och lärare vid de
techniska skolorna, för att bereda dem tillfälle att bevista den
storartade Londoner-expositionen, vara serdeles väl använda, till
och med om summan stigit till ännu högre belopp, synes han, ge¬
nom sitt godkännande af Herr Hjertås reservation, för framtiden
motarbeta hvad han vid dylika satsutgifter anser vigtigast
vara; ty säkert är, att om en så beskaffad hemställan, som den
i reservationen föreslagna, skulle ifrån Representationen till Re¬
geringen afgifvas, hlefve för framtiden just de ifrågavarande sti¬
504
Den 21 Ootober.
pendierna den utgiftspost, på hvilken indragning komme att ske,
emedan den å dem lättast läte sig verkställa. För öfrigt biträ¬
der jag alla de skäl för bifall till Utskottets hemställan, som af
föregående talare blifvit anförda, och med hvilkas itererade upp¬
repande jag ej vill falla besvärlig.
Prosten Sondén: Jag har blifvit förekommen af den siste
talaren. Jag har ook fäst mig vid de sista orden af den talare,
som yttrat sig för bifall till reservationen. Talaren har
nemligen förklarat, att de till resestipendier åt lärare vid techni-
ska undervisningsanstalter och andra af Kongl. Majit utsedda per¬
soner samt resebidrag åt industri-idkare och arbetare använda
20,000 Ridr voro enligt hans förmenande synnerligen väl använda.
Men reservanten klandrade just, att dessa 20,000 Ridr blifvit
utdelade utan urskiljning och åt personer, som ej egde techniska
insigter. Reservanten gjorde deremot icke några anmärkningar
mot det som bemälde talare klandrat. Klart är således, att tala¬
ren icke fattat reservantens afsigt och följden af ett bifall till
reservationen skulle kunna blifva, att vid en kommande exposi¬
tion så beskaffade stipendier som nu omförmälda icke komme att
utdelas. Talaren skulle således i sin mån bidragit till att mot¬
verka ett af de ändamål, som han sjelf åsyftat. Jag röstar för
bifall till Utskottets förslag.
Kyrkoherden Wennerström: Till en början får jag erinra
om hvad jag yttrade, då jag första gången hade ordet, att nem¬
ligen min mening visserligen icke varit att framställa någon an¬
märkning mot vederbörande för det sätt, hvarpå de ordnat och
ombestyrt Sveriges deltagande i Londoner-expositionen, utan en¬
dast att Rikets Ständer borde fästa Regeringens uppmärksamhet
på nödvändigheten af att all möjlig sparsamhet vid kommande
expositioner iakttages. Man har sagt, att jag, som yttrat, att de
till resestipendier åt lärare vid techniska undervisningsanstalter
m. m. anslagna medlen blifvit väl använda, icke borde tala för
bifall till reservationen, emedan det vore att för framtiden mot¬
arbeta hvad jag sjelf recommenderat. Jag kan dock icke med¬
gifva det; ty jag är fullt öfvertygad, att indragningar kunna ske på
andra håll än just på anslaget till resestipendier, hvilket snarare
bör ökas än minskas. Det är, såsom jag redan antydt, tvifvelsutan den
hufvudsakliga vinsten för oss af expositionerna, att våra industri¬
idkare der få rikta sin erfarenhet och utbilda sin smak; hvar¬
emot jag betviflar, att de täflandes alster derigenom skola i ut¬
landet få någon betydande afsättning, ty dels är utländingen i
industrelt hänseende oss öfverlägsen och dels har han icke, så¬
som vi, en öfverdrifven kärlek för allt, som kommer från främ¬
mande land.
Hvad nu slutligen angår de motiver, som föranledt reservan¬
ten till sitt yrkande, så känner jag icke några andra än dem,
Den 21 October.
505
sorn han i sin reservation sjelf framställt; och då jag ansett den
af honom förfäktade mening vara riktig, har jag instämt deri
samt vidhåller derföre min redan gjorda hemställan.
Doctor Säve: De som talat för bifall till Stats-Utskottets
ifrågavarande Betänkande hafva hufvudsakligen anfört, att, om
man önskar, att Sverige skall deltaga i de allmänna expositio¬
nerna, man ook måste finna sig att vidkännas de derför nödiga
kostnader. Men i detta fall bör man besinna, att kostnaderna
hafva varit icke blott stora, utan jemväl utomordentligt stora, hvil¬
ket ock Stats-Utskottet uttalat. Det är derför som man nu an¬
sett sig befogad att göra anmärkning. Och om än man kan hop¬
pas, att Begeringen för framtiden skall i fall, sådana som dessa,
söka iakttaga all möjlig sparsamhet, bör det ej hindra, att Bikets
Ständer nu derom göra erinran. Det är väl nemligen gifvet, att,
om man ock önskar, att Sverige skall deltaga i expositionerna,
detta dock icke bör ske å tout prix. Man har erinrat derom,
att Sverige varit representeradt vid expositionen i London på ett
för landet mycket mer hedrande sätt än vid den i Paris och att
derför Londonexpositionen blifvit jemförelsevis vida kostsammare.
Jag erinrar mig dock ganska väl, att åtminstone i början af denna
exposition man i tidningarne fick läsa ganska många anmärknin¬
gar mot det sätt, hvarpå Sverige representerades vid expositionen.
Dels kommo nemligen expositionsartiklarne nog sent fram till
London och dels erhöllo icke alla den plats, att de kunde beses
i expositionslokalen. Man torde derför med skäl kunna hysa.nå-
got tvifvel om, utan klander af expositionen i öfrigt, de utom¬
ordentligt stora kostnaderna böra i allo godkännas. Allt tillsam¬
mans föranleder hos mig den åsigt, att Bikets Ständer äro icke
blott berättigade, utan jemväl skyldige att, i hvad på dem ankom¬
mer, tillse, att icke expositionskostnaderna för framtiden må ökas
utöfver hvad skäligt är. Jag har derföre trott, att det vore lämp¬
ligt, att Bikets Ständer i anledning af den sista och dyraste ex¬
positionen uttalade sina åsigter i ämnet, hvaremot jag icke anser
det vara nödigt, att Bikets Ständer aflåta en serskild underdånig
skrifvelse af innehåll, som en reservant till Utskottets Betän¬
kande föreslagit.
Prosten Ljunggren: För min del tror jag att, om man med
någon verkan skall framställa erinringar om iakttagande af spar¬
samhet, detta bör ske på behörig ort och tid. Denna åsigt har
Stats-Utskottet följt och har gjort anmärkningar der det ansett
sådana vara befogade. Så anmärkte Utskottet, då fråga var om
anslags beviljande åt Hospitalet på Konradsberg, att man der gjort
sig skyldig till öfverdåd, såsom då man till exempel byggt en trappa
som kostade 60,000 B:dr; och Utskottet har äfven gjort några
erinringar, då det förordat anslag till National-Museets fullbor¬
dande. Men der icke några anledningar finnas dertill att miss¬
506
Den 21 October.
hushållning egt rum, der torde man oek böra afhålla sig från an¬
märkningar, huru lena de än må framställas. Derför och då man
ieke visat, att misshushållning i detta fall egt rum samt ej be-
stridt nyttan af expositionerna, yrkar jag fortfarande, att reser¬
vationen må lemnäs utan afseende och Utskottets hemställan bi¬
fallas.
Kyrkoherden Otterström: Då man godkänner den del af
ifrågavarande utgift, som användts till resestipendier åt lärare
vid teehniska um ervisningsanstalter och andra af Kongl. Maj:t
utsedda personer samt till resebidrag åt industriidkare och ar¬
betare, men framställer anmärkning mot kostnaderna i och för
expositionen i öfrigt, så skulle klandret hufvudsakligen drabba
Central-Comitén för Londoner-expositionen med Hans Kongl. Hög¬
het Hertigen af Östergöthland i spetsen för dess åtgöranden.
Men då verifikationerna till ifrågavarande utgiftsposter ej äro
tillgängliga och i allt fall här väl icke lär finnas någon, som
med tillräcklig sakkännedom skulle kunna granska dem och så¬
ledes ej heller uppvisa, att den ena eller andra utgiftsposten är
för dryg, vet jag icke, huru man skall kunna instämma med
reservanten. Regeringen kan aldra minst klandras, ty den hade
icke annat att göra än att utanordna de medel, som Central-
Comite'n begärde. Dessutom, då det är kändt och erkändt, att
Sverige deltagit i expositionen i London på ett för landet mera
hedrande sätt än uti den i Paris, så är oek naturligt, att den
förra skulle kosta mer än den sednare. Jag finner mig derför
föranlåten att yrka bifall till Utskottets förslag.
Efter dermed afslutad discussion, blef ifrågavarande Utlå¬
tande, uppå derom gjord proposition, lifallet.
§ 3.
Riks-Archivarien Nordström erhöll på begäran ordet och
yttrade: Hindrad att infinna mig i det Högv. Ståndets pleni-
sammankomst i går på aftonen, hvarom jag för sent erhöll kän¬
nedom, anhåller jag att nu till protokollet få afgifva min me¬
ning, rörande Stats-Utskottets Betänkande N:o 169 om den af
mig väckta frågan om redovisning af Nya Trollhätte kanalbolags
räkenskaper, m. m., hvilket Betänkande då i Ståndet föredrogs
och afgjordes.
Den af mig uti mitt motionsmemorial afgifna historiska ut¬
redning af Nya Trollhätte kanalbolags tillkomst, dess rättigheter
och förmåner på ena sidan och skyldigheter på den andra, har
af Utskottet blifvit bekräftad. Om en punkt hyser likväl Ut¬
skottet tvifvel, nemligen i hvad angår bolagets förbindelse att
till fonden för kanalarbetet tillskjuta ett belopp af 1,250,000 R:dr
R:mt, i likhet med hvad den i December 1836 utfärdade första
Den 21 October.
507
kungörelse i ärendet i siidant afseende föreskref. Utskottet an¬
ser en sådan förbindelse icke innefattas i det privilegiibref, som
för bolaget utfärdades den 2 Febr. 1838, i förening med bolags¬
reglor. Uti dessa handlingar stadgas likväl, att Nya Trollhätte
kanalbolag skulle vara sammansatt af egare till aktier, ställda
till innehafvaren, till ett antal af minst 1,500, hvarje aktie på
750 R:dr R:mt, och således svarande mot ett kapital af 1,250,000
R:dr, äfvensom att det skulle stå hvar och en fritt att taga del
deri genom teckning. Dessa bestämda föreskrifter uti en rege¬
ringshandling kunna rimligtvis icke betraktas såsom lösa hug¬
skott, deri införda utan all betydelse eller utan allt ändamål;
och då de klara motiven till dem, enligt sakernas natur, måste
sökas deruti: att det skulle stå alla öppet att uti detta vinst¬
gifvande foretag insätta penningar mot andel i vinsten, och att
bolaget, genom tillskjutande af nämnda aktiekapital för sin del
ej allenast skulle närmare fästas af eget intresse vid företaget,
utan ock lemna Kongl. Maj:t och Kronan en garanti för fullgö¬
randet af sina åtaganden, till understöd för hvilka det hade be¬
tingat sig så högst betydliga förmåner och årliga bidrag under
en följd af 25 år, så måste ock deraf vara uppenbart, hvilket
mysterium än må ligga bakom allt detta, att det var en lika
obligatorisk förbindelse för bolaget att anskaffa och inbetala det
bestämda aktiekapitalet, som för Kronan att tillhandahålla bo¬
laget det utlofvade understödet. Det ena betingade det andra,
så vida ej andemeningen skulle hafva varit, att, såsom nu i
sjelfva verket inträffat, Kronan skulle bekosta hela företaget och
ännu gifva bolaget derutöfver högst betydliga tillskott, och der¬
emot bolaget, utan att för sin del lemna något kostnadsbidrag,
för all framtid blifva egare af kanalen, med rättighet att upp¬
bära årliga vinsten och mot skyldighet att, först 25 år efter ar¬
betets början, deraf afstå åt Kronan en mindre del.
Enligt de först i min motion och nu i Utskoitets Betän¬
kande förekommande upplysningar, har bolaget under åren 1838
—1861 åtnjutit:
genom årliga kanalinkomster en summa af
tillsammans R:dr R:mt 5,534,800.
och i årliga bidrag från Handels- och Sjö-
farts-fonden, 90,000 R:dr, tillsammans
för 25 år
Härtill komma inkomsterna af de till 15
mantal uppgående länderier, som nu till¬
höra kanalverket eller bolaget, hvilka
inkomsters belopp väl ej är uppgifvet,
men, beräknadt efter den låga summan
af 3,000 R:dr pr mantal för år, skulle
för 25 år uppgå till
Summa R:dr R:mt 8,909,800.
2,250,000.
7,784,800.
1 195 nnn
508
Den 21 October.
Deremot ålåg det bolaget, att inlösa gamla
Trollhätte kanalbolags aktier med . . . R:dr R:mt 630,000.
att utföra nya kanalbyggnaden, uppgående
t kostnaden derför, enligt räkenskaperna,
till „ „ 2,460,000.
Härtill komma kostnaderna för kanalfar¬
tens upprätthållande under ombyggnads¬
tiden, äfvensom för förvaltning och un¬
derhåll, hvilka kostnaders belopp väl ej
är fullt utredt, men, förslagsvis beräk-
nadt till den höga summan af 30,000
R:dr pr år, skulle för 25 år uppgå till „ „ 750,000.
Summa R:dr R:mt 3,840,000;
hvilket belopp, afdraget ofvannämnda R;dr R:mt 8,909,800, lem-
nar för bolaget ett öfverskott af 5,069,800 R:dr R:mt, eller, för-
deladt på 25 år, 202,792 R:dr pr år.
Utan att för sin del effektivt tillskjuta ett öre, har således
bolaget med afkastningen af de lucrativa rättigheter, Staten det¬
samma beviljat, samt de bestämda årliga bidragen under 25 år,
kunnat utföra hela arbetet och derutöfver vinna öfver fem mil¬
lioner, samt har dessutom blifvit egare af sjelfva kanalsträckan
med åtföljande länderier, och försäkrad om rätt till veto mot
hvarje af Kongl. Maj:t företagen reglering af kanalfarts-afgifterna
utan bolagets samtycke, äfvensom om rätt att af kanalinkom¬
sternas nettobehållning från och med 1863 för all framtid för
sin räkning främst afdraga 150,000 R:dr årligen, tillfallande
återstoden Kronan.
Men ännu mer. Enligt bolagsreglorna af år 1838 skulle,
till dess arbetet hunnit fullbordas, endast fem procent årligen
få utdelas till aktieegarne. Detta kan ej heller förstås, utan
under förutsättning af ett inbetaldt aktiekapital, på hvilket dessa
procent skulle utgöra ränta; eljest hade ju hela denna bestäm¬
ning varit ändamåls- och betydelselös. Härmed var det dock
ej slut. Detta högst märkvärdiga Nya Trollhätte kanalbolag in¬
gick till Regeringen år 1845, med anhållan om den ändring i
bolagsreglorna, att det, bland annat, skulle vara detsamma med-
gifvet, att “vid ordinarie eller extra bolagsstämma bestämma be¬
loppet af utdelningen för hvarje serskildt år“, hvilken förändring
bifölls genom Kongl. Brefvet den 19 November 1845; och i
följd deraf kom alltså bolaget, såsom Stats-Utskottet uti sitt ifrå¬
gavarande Betänkande yttrar, “i tillfälle att för utdelning använda
öfverskott, hvilka eljest måst bilda kapital, hvars afkastning sanno¬
likt icke obetydligt skolat öka den inkomst, som frän och med detta
år bör statsverket tillflyta.“ Och detta är alldeles obestridligt;
men lika obestridligt är, att den i hög grad öfverraskande blun¬
der, Regeringen genom detta medgifvande begick, — en blun¬
der, tydligen utvisande, att Regeringen icke fattade betydelsen
Den 21 Ootober.
509
af ansökningen, eller nödvändigheten af att först förvissa sig
om, huruvida bolaget existerade annorledes än till namnet och
huruvida något aktiekapital fanns till, hvarpå den obegränsade
utdelningen skulle få göras — att, säger jag, denna Regeringens
öfverraskande blunder, som ytterligare bidrog till att öka Statens
kostnader för kanalbyggnaden, genom att rikta det s. k. bolaget
med höga dividender, numera endast sålunda kan repareras, att
bolaget ålägges inbetala till Kronan det ursprungligen bestämda
aktiekapitalet, innan den utdelning, som från och med år 1863
enligt kontraktet bör detsamma tillkomma, får ega rum. För
att få åtnjuta sina rättigheter, måste det uppfylla sina skyldig¬
heter.
Och utredningen af, huruvida, och i sådant fall, huru myc¬
ket af det bestämda aktiekapitalet, bolaget tillskjutit, borde så¬
ledes vara det första göromålet för den revision, som nu på
Kronans vägnar skulle tillsättas för granskning af bolagets rä¬
kenskaper. Det förslag till revision på Statens vägnar, Utskottet
framställt, kan jag dock ej biträda. Det är ej en revision, ge¬
mensamt anställd af revisorer, utsedde till lika antal af Staten
och bolaget, som här gör tillfyllest; det är deremot en revision
på Statens vägnar, anställd oberoende af bolaget eller dess revi¬
sorer, som här erfordras. Det är ock en så beskaffad revision,
som Kongl. Kammar-Rätten, i frågan hörd, föreslagit, och hade
jag i går varit här tillstädes, då frågan derom i detta Stånd
förevar, skulle jag anhållit om proposition på beslut, innefat¬
tande bifall till det af Kammar-Rätten framlagda förslag.
§ 4.
Föredrogs ånyo och lif olls Stats-Utslcottets Utlåtande N:o
175, angående ersättning för sådana af Kongl. Stats-Contoret
förskottsvis bestridda utgifter, för hvilka statsanslag ej blifvit af
Rikets Ständer beviljade.
§ 5.
Uppå hemställan af Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt be¬
slöt Ståndet, att Stats-Utskottets Utlåtande Nio 176, i anledning
af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse i fråga om nämndemäns och
fjerdingsmans rätt till ersättning för extra förrättningar, hvilket
Utlåtande förekom på föredragningslistan näst efter det i näst¬
föregående § omförmälda, skulle till behandling företagas icke
nu, utan först i sammanhang med från Stats-Utskottet införvän-
tadt Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse
till Rikets Ständer, i fråga om kostnadsersättning till militäre,
civile och ecklesiastike tjenstemän för en del resor i tjenste-
ärender.
510
D en 21 O et ob er.
§ 6.
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 177, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående reseersättning
och dagtraktamente till Ordförande och ständige Ledamöter uti
de nämnder, åt hvilka reglering af Presterskapets aflöning, i
enlighet med Förordningen den 11 Juli 1862, anförtros, samt
om anslag till skrifbiträde åt dessa nämnder.
I öfverensstämmelse med Utskottets tillstyrkande, biföll
Preste-Ståndet Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga framställning.
Vid föredragningen af Utskottets i sammanhanhang med
nämnde tillstyrkande gjorda hemställan, begärde Prosten Ljunggren
ordet och yttrade: Den af Utskottet här gjorda hemställan an¬
ser jag vara öfverflödig, ty om det är sanning, hvad man säger,
att det i allmänhet är stadgadt, att serskilda förrättningar inom
samma ort bestämmas så, att lindring i resekostnaderna tillväga-
bringas, måste naturligtvis ett sådant allmänt stadgande gälla
äfven om nu förevarande serskilda fall; och då vid hvarje riks¬
dag för Rikets Ständer framlägges en berättelse om hvad som
tilldragit sig i Kikets styrelse sedan sista riksdag, så är det
tydligt, att utan serskildt derom gjord erinran kommer att i
nämnde berättelse inflyta redogörelse, huruledes Presterskapets
lönereglering fortskridit, äfvensom i hvilka fall densamma trädt
i verket. Dessutom fruktar jag, att det första momentet af Ut¬
skottets hemställan skulle, om det bifölles, kunna anses såsom
stötande för de män, som erhållit förtroendet att ordna Prester¬
skapets inkomster. Derjemte är att märka, att det just, i följd
af de bestämmelser, som gifvits derom, inom hvilka pastorater
löneregleringen bör ifrågakomma, icke blir möjligt att verkställa
densamma efter pastoratens geographiska läge. Det ena med det
andra gör, att jag röstar för afslag å ifrågavarande hemställan.
Doctor Lindgren instämde.
Contracts-Prosten Tegnér: Jemte det jag till alla delar in¬
stämmer i hvad af den föregående talaren blifvit yttradt, äfven¬
som i det slut, hvartill han kommit, ber jag få meddela den
upplysning, att på Utgifts-Afdelningen, der ärendet blifvit beredt,
antagandet af den Kongl. Propositionen tillstyrktes, utan något
tillägg, eller i sammanhang med ämnet stående hemställan. Frå¬
gan om en sådan väcktes först i Utskottets plenum, och af en
ledamot, som på Afdelningen deltagit i beredningen af ärendet.
Man invände visserligen mot den föreslagna hemställan, att all
sparsamhet måtte iakttagas i afseende på rese-kostnaden, och
nämnden ställa sina förrättningar så, att de företagas i ett sam¬
manhang, eller efter belägenheten af Pastoraterna, att denna
Den 21 October.
511
hemställan komme för tidigt, då nämnderna ännu icke allestädes
trädt i verksamhet, och, der sådant skett, någon skälig anmärk¬
ning mot ordnandet af förrättningarna, och deraf föranledda re¬
sor, icke försports, hvadan hemställan ansågs opåkallad och obe¬
höflig. Detta vore oek händelsen med den vidfogade anhållan,
att Kongl. Maj:t ville för Rikets näst sammanträdande Ständer
meddela, huruledes löneregleringen fortskridit, äfvensom i hvilka
fall densamma trädt i verket, helst, på sätt den föregående ta¬
laren erinrat, Kongl. Haj:t opåmind derom kommer att meddela
underrättelse. Emedlertid gick det i Utskottet till omröstning
öfver den framkastade frågan, och resultatet af denna omröst¬
ning blef, med knapp pluralitet, den nu föreliggande hemställan.
Minoriteten inom Utskottet ansåg den sä mycket mindre vara
förtjent af någon reservation, som den alltid hade sig öppet att
inom de Resp. Stånden söka göra sin åsigt gällande. Den förre
talaren och jag hafva så gjort; och underställer jag nu vördsamt
Ståndets afgörande mitt redan vid början framställda yrkande.
Riks-Archivarien [Nordström: Utan tvifvel är det välment af
Utskottet att tillstyrka den här föreslagna admonitionen. Men
jag kan dock icke anse, att den är på sin plats. Man kan väl
hysa det förtroende till sin Regering, att den icke finner nöje
uti att likasom bortkasta penningar. Derför anser jag admoni¬
tionen öfverflödig. Den skulle säkerligen ock, om den bifölles,
kunna genom sina sväfvande ordalag leda til! ganska många tra¬
kasserier. Jag afslår derför för min del, hvad Utskottet här
hemställt.
Efter dermed afslutad discussion afslogs, uppå derom gjord
proposition, berörde hemställan.
§ 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 178, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående anvisande af
medel till betäckande af kostnaden för iståndsättande af åtskil¬
liga broar å den så kallade Carl-Johans-vägen i Jemtland m. m.
Utskottets tillstyrkande, att Rikets Ständer må för de af
Kongl. Maj:t uti ifrågavarande nådiga Proposition angifna ända¬
mål på Riksgälds-Contoret anvisa ett belopp af tillhopa 19,139
R:dr bifölls.
Vid föredragningen af den derefter förekommande hemställan,
begärde Professor Selander ordet och yttrade: Utskottet har till
stöd för denna hemställan anfört, att billigheten synes fordra,
att ifrågavarande på Statsverkets bekostnad anlagda väg, med
dertill hörande broar, framdeles varder, på sätt med andra all¬
512
Den 21 Ootober.
män na vägar är förhållandet, af kringliggande landsort under¬
hållen. Men dervid är att märka, att omkring denna väg icke
finnes någon bebodd landsort, ty denna väg är en fjällväg, som
egentligen är att anse endast såsom en militärväg. Billigheten
kan derför ej fordra, att kringliggande landsort skulle under¬
hålla densamma, hvilket ock blifvit uttaladt genom Kongl. Majtts
beslut den 26 Maj 1854, deri bestämts, att ifrågavarande väg
skulle underhållas på entreprenad och med vägafgift enligt fast¬
ställd taxa. Dertill kommer, att en ny väg blifvit anlagd emel¬
lan Korge och Jemtland. Denna, som framdeles egentligen kom¬
mer att brukas vid communicationer mellan de båda länderna,
skall af Jemtland underhållas. Deruti ligger ett ytterligare skäl,
att Jemtland icke förpligtas att underhålla jemväl ifrågavarande
väg. Jag får derför tillstyrka, att hvad Utskottet här föreslagit,
må afslas.
Flere af Ståndets ledamöter instämde.
Berörde hemställan afslogs.
§ 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 185, i anled¬
ning af väckt motion om fortfarande anslag för Kamereraren
Carl Sandberg; och beslöts, uppå hemställan af Vice-Talmannen,
Biskop Annerstedt, att detta Utlåtande skulle till afgörande före¬
tagas i sammanhang med behandlingen af den del utaf inför-
väntadt förslag till Reglemente för Riksgälds-Contoret, som hand¬
lade om samma ämne.
§ 9-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 187, i anled¬
ning af väckt motion om anslag till inköp af de tomter och
byggnader, som närmast omgifva S:t Lars’ och Drottens kyrko¬
ruiner i Wisby.
Doctor Söderberg erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag
var icke tillstädes i Utskottet, då denna fråga der förevar, och
jag tror ej, att min motion skulle rönt ett annat mottagande
äfven om jag tillstädesvarit. Jag har nemligen på sednare tider
börjat misströsta om bifall till motionen just derföre att den före¬
kommit så sent under riksdagens lopp. Emellertid synes dock
saken icke vara alldeles oförtjent af understöd. Och måhända kunde
anslag lika gerna beviljas för det af mig begärda ändamål som
t. ex. för restaurerandet af Wadstena slott, hvartill Rikets Ständer
under riksdagen anslagit just en lika stor summa, omkring
22,000
Den 21 October.
513
22,000 R:dr, som jag begärt för det i motionen uppgifna ända¬
målet. En anledning, hvarför jag trott, att min motion måhända
skolat beviljas, var den, att den icke innebar något lokalt intresse,
ty staden Wisby har icke någon ekonomisk fördel, om de bygg¬
nader, som omgifva ifrågavarande ruiner, nedrifvas eller för¬
blifva stående. Motionen har tillkommit af vetenskapligt intresse.
Emellertid hade jag, såsom redan sagdt är, redan förlorat hoppet
på att min motion skulle bifallas, då jag i går till min förvåning
hörde, att flera ledamöter begärde detta Betänkande på bordet.
Jag har väntat., att några af dessa herrar skulle taga till ordet
för att försvara min motion. Den allmänna tystnaden är dock
tillräckligen vältalig för att låta mig veta hvad jag har att
hoppas. Jag vågar således icke vänta något lifligare deltagande
för saken. Jag är dock långt ifrån att känna mig alltför nedslagen
öfver det missödet, som träffat min motion. Jag får trösta mig
mod minnet af den framgång åtskilliga andra mina motioner så
väl vid denna som öfriga riksdagar genom Ständernas välvilja
och bevågenhet ej så sällan rönt. Jag har begärt ordet blott
för att till protokollet få detta mitt yttrande anfördt.
Kyrkoherden Wennerström: Då jag var en bland dem, som
i går begärde detta Betänkande på bordet, vill jag icke svika
den på g>:und deraf nyvaknade förhoppningen hos motionären,
så mycket mindre som jag finner det begärda anslaget i konstens
intresse böra beviljas, hvadan jag tillstyrker att, med afslag å
Betänkandet, motionen måtte godkännas.
Prosten Sondén: Måhända är det utsigt att motionärens
förslag här i Ståndet vinner bifall, men inom Utskottet hade
det föga sympathier. Motionären har häutydt derpå, att, då
Stats-Utskottet förordat anslag till Wadstena slotts underhåll och
restaurerande, Utskottet jemväl kunnat tillstyrka bifall till mo¬
tionärens förslag. Men i ena fallet är fråga om att från för¬
störelse rädda ett minne från fordna tider; och i det andra
blott om undanrödjande af byggnader, som göra att en del gamla
ruiner icke synas väl från vissa håll. Huru mån jag än är om
forntida minnesmärkens bevarande, tycker jag dock att det be¬
gärda anslaget är, i förhållande tili det ändamål man dermed
hufvudsakligen vill vinna, eller att ruinerna blifva synliga för dem,
som komma från Östersjön in till Wisby, nog stort. Jag kan
således icke annat än tillstyrka bifall till Utskottets hemställan
och det så mycket heldre som motionären synes hafva frånträdt
sitt förslag.
Doctor Gumselius: Jag instämmer så till vida med motionären,
att det är af vigt, att de byggnader, som omgifva ifrågavarande
ruiner i Wisby, må nedrifvas, på det att ruinerna må erhålla
Uöyv. Presle-St. trot. 6:te Bandet, 33
514
Den 21 0 et ob er.
ett fritt läge, men jag tror att för närvarande det icke är någon
utsigt att motionärens förslag skall bifallas. Och jag anser
detta så mycket mindre vara att beklaga, som Antiqvitets-Inten-
denten redan uppgjort och till Vitterhets-, Historie- och Anti-
qvitets-Aksdemicn inlemnat ett omfattande förslag, huru ruinerna
i Wisby skola bevaras från förstörelse. Med anledning deraf
kommer tvifvelsutan ett förslag från Kongl. Maj:t i detta syfte
att i sinom tid framläggas för Eikets Ständer. Det sorn motio¬
nären åsyftat återkommer således, äfven om det nu faller, snart
på en annan väg, som väl är den rätta. Jag anser mig derföre
böra nu bifalla Utskottets hemställan.
Kiks-Archivarien Nordström: Jag kan i motsats till en före¬
gående talare icke annat än finna ifrågavarande motion vara
välgrundad. Nämnde talare har yttrat, att enda vinsten af bifall
till motionärens förslag skulle vara den, att ifrågavarande ruiner
skulle blifva synlige för dem, som sjöledes passera eller anlända
till Wisby. Jag tror dock, att saken på obestridligt goda skäl
bör betraktas ur en högre synpunkt, än den, öfver hvilken
nämnde talare ej tyckes hafva kunnat höja sig, och att ett rent,
fosterländskt, kulturhistoriskt högre intresse manar till att bevara
dessa storartade ruiner i Wisby mot tidens gnagande tand. Äro
nemligen några ruiner värda ur historisk synpunkt att räddas
från förstörelse, så är det visserligen de som finnas i Wisby.
Man ser i dem ej allenast beundransvärda monumenter af en
ädel kyrklig architechtonik, utan ock en i vissa hänseenden full¬
ständig bild af dessa kraftiga samhällsorganisationer, som under
namn af gillen eller skrän utgjorde grundelementen i medeltidens
stadsförfattningar och i prakten af sina kyrkor nedlade de yttre
bevisen af sin samhällighet och sin rikedom. Ståndet har redan
många gånger tillförene ådagalagt sitt varma intresse för vår¬
dandet af de olika minnen från forntidens kultur, som vårt land
innesluter, och man bör således ej kunna befara, att det i denna
fråga skall förneka sina sympathier. Hvad angår det af den
sednaste talaren omförmälda, ti Antiqvitets-Intendenten till Vit¬
terhets-, Historie- och Antiqvitets-Akademien inlemnade förslag,
så är detta icke alldeles af samma syfte som motionärens. Men
emellertid tror jag, lika med nämnde talare, att om berörde för¬
slag i utvidgad scala komme att realiseras, hufvudsakligen samma
mål, som motionären åsyftat, kunde uppnås. Hvad som dock
här är af vigt, är disponibla anslag för förslagets utförande, och
beviljande af sådana hindrar ej antagandet af nämnde, eller
annat förslag rörande sättet att gå till väga vid de dyrbara
monumentens vårdande.
Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt: Jag vill visserligen icke
bestrida, att fornminnen i allmänhet och serskildt ruinerna i
.Wisby böra både ur historiens och konstens synpunkt bevaras
Ben 2 i October.
515
från förstörelse, men jag kan dock icke nu bifalla hvad motio¬
nären föreslagit. Ty huru mycket förtroende man än må hysa
till enskildas beräkningar, synes det mig dock icke vara lämpligt,
att Eikets Ständer bevilja anslag till ett eller annat ändamål
utan föregångna noggranna undersökningar i det afseende, som
är i fråga. Och i detta fall synes mig saken icke vara tillräck¬
ligt utredd. Jag kan derför icke aimat än för närvarande bifalla
Utskottets hemställan, men vill deremot en annan gång, sedan
frågan blifvit mera utredd och ordentligt kostnadsförslag uppgjorts,
om jag då är med, arbeta för bifall till ett förslag af sådant
syfte som detta.
Doctor Gumselius: Blott några få ord vill jag tillägga. Man har
sagt, att det af Antiqvitets-Intendenten uppgjorda förslaget icke
skulle hafva alldeles samma syfte som det af motionären framställda,
men syftet är verkligen hufvudsakligen detsamma, ehuru Inten¬
dentens förslag är mycket mer omfattande än motionärens. Jag
kan derföre icke annat än vidhålla mitt tillstyrkande att låta
den af motionären väckta fråga för närvarande förfalla och in¬
vänta de åtgärder, som vederbörande kunna i anledning af An-
tiqvitets-Intendentens förslag vidtaga, ty derpå vinner säkerligen
sjelfva saken.
Prosten Sondén: En talare har tillrättavisat mig för ett
uttryck jag haft under discussionen, och jag har icke något att
derom säga. Jag medger villigt, att ingenting vågades genom
mitt tillstyrkande, men hvad sjelfva saken angår, så vill jag, med
anledning af hvad som under discussionen yttrats, endast erinra
derom, att Utskottet uttryckligen förklarat, att det icke ville be¬
strida viqten af de utaf motionären föreslagna åtgärder, men likväl
ansett sig icke kunna förorda bifall till motionen.
Doctor Söderberg: Jag anser mig böra förklara, att frågan
icke är så föga utredd som man velat antyda. Vid min motion
funnos bilagor, som utvisade, att kostnaden för inköpet af de
tomter och byggnader, som omgifva ifrågavarande ruiner, icke
är på höft beräknad, utan grundar sig på det å tomter och bygg¬
nader vid sednaste taxering åsätta värde. Under sådane för¬
hållanden och med anledning af hvad som nu yttrats finner jag
mig föranlåten att yrka, att det måtte framställas proposition på
bifall till min motion.
Vice-Talmaunen Biskop Annerstedt: Huru stort intresset än
må vara för den af motionären väckta fråga, så vore det dock
önskligt, att det icke måtte föranleda till votering i saken. Jag
upprepar, hvad jag förut sagt, att det är icke i sin ordning, att
ltikets Ständer bevilja anslag för ett eller annat ändamål, utan
att fullständig utredning föregått; och en sådan finnes icke här,
516
Den 21 October.
hvilket ådagalägges, bland annat, äfven af motionärens nyssgjorda
uppgift, att kostnaden för undanskaffandet af de ruinerna omgif-
vande byggnaderna beräknats efter det å dessa satta taxerings¬
värde. Denna beräkning kan nemligen uppenbart icke anses fullt
tillförlitlig, ty hvem vet, om vederbörande husegare åtnöja sig
med att för sina byggnader blifva godtgjorda efter taxeringsvär¬
det å desamma. Derför och på de af andra talare framställda
grunder tillstyrker jag, att Utskottets Betänkande må bifallas.
Discussionen förklarades dermed afslutad; och beslöt, med
godkännande af omförmälde motionens syfte, Preste-Ståndet, som
hyste den förhoppning, att frågans fullständiga och noggrannare
utredning framdeles skulle föranleda en annan behandling, låta
vid Utskottets hemställan för närvarande bero.
§ 10.
Yid förnyad föredragning lif olls Banco-Utskottets Memorial
N:o 72, angående instruetion för Rikets Ständers Banco-Utskott
vid nästa Riksdag.
§ 11-
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 72, i anled¬
ning af motion om ändring af 2 och 3 §§ i 3 Capitlet Kyrko¬
lagen.
Första hemställan.
Kyrkoherden Mitt erhöll på begäran ordet och yttrade : Jag har
icke kunnat förena mig med den åsigt, som Utskottet uttalat, angående
sednare delen af 2 § i 3 Capitlet Kyrkolagen. Det heter der:
“Försummar någon tliet att låta döpa barn inom åttonde dygnet af
vårdslöshet, så skal thensamma antingen med kyrckioplikt af Consi-
storio beläggas eller i thess ställe gifva något ansenligit till kyrckän
och the fattiga'1. Motionären har föreslagit, att detta moment skulle
få denna lydelse: “Försummar någon det af vårdslöshet samt icke
af Pastors varning låter sig rätta, må sådant hos Consistorium
anmälas, som har att efter omständigheterna förfara1'. Utskottet
har ansett det gamla stadgandet vara bättre, emedan det före¬
slagna vore alltför obestämdt och lemnade rum för godtycke och
olikhet i tillämpningen. Men jag hemställer till en och hvar,
om något stadgande kan vara obestämdare än det gamla. Först och
främst är det alternativt och vidare hvad menas med ordet “an¬
senligit'1 ? Skall gåfvan betraktas såsom ansenlig i förhållande till
den bötfälldes vilkor eller till kyrkan, som skall erhålla gåfvan?
Jag har hört sägas, att på somliga ställen gåfvan blifvit bestämd
till Två R:dr R:mt. Vare dock dermed huru som helst, så sy¬
nes det mig vara långt ifrån ändamålsenligt att genom böter söka
Den 21 October.
517
tvinga föräldrar att låta döpa sina barn. Och samma åsigt har
Ståndet uttalat, då det i går godkände hvad Utskottet yttrat an¬
gående väckt förslag derom, att tvångsdop icke borde få ega rum.
Men om icke tvångsmedel böra användas, då barndop försum¬
mas i följd af tredska, så böra de väl ännu mindre komma i
fråga, då det sker af vårdslöshet. Annars skulle ju den egent¬
ligen vårdslöse kunna freda sig för någon påföljd af barndopets
försummande genom att åtaga sig en svårare förseelse d. v. s.
genom att påstå, att försummandet sker af motsträfvighet. Men
det gamla stadgandet synes mig böra borttagas jemväl derför, att
kyrkoplikt numera icke finnes i vår lag. Vi hafva, såsom bekant
är, numera blott enskild skrift; men i Kongl. Förordningen den
4 Maj 1855 äro uppräknade de fall, då denna får komma i fråga,
och ibland dessa är icke omtaldt det fall, att någon försummar
barndop af vårdslöshet. Enskild skrift kan således icke sättas i
stället för kyrkoplikt. Jag har derföre, i öfverensstämmelse med
motionären, trott, att sednare delen af 2 § borde få den af mo¬
tionären föreslagna lydelse. Uttrycket, att Consistorium må efter
omständigheterna förfara, kan val icke betyda annat, än att Con¬
sistorium må genom råd och förmaningar söka förmå den försum¬
lige att låta döpa barnet.
Doctor Forssell: Det kan icke förnekas, att den föregående
talarens anmärkningar äro väl grundade. Behofvet af den ändring,
han yrkat, undföll icke heller uppmärksamheten inom Utskottet.
Men det visade sig, att den fraction, som der hade makten i hand
att bestämma frågans utgång, hyste mindre benägenhet för bifall
till motionärens förslag i dess helhet, än för den modification deraf,
som nu föreligger oss. Då det nu ovedersägligen var en vinst
att, så som nu skett, få en bestämd tid föreskrifven, inom hvil¬
ken dopet bör vara förrättadt, ansågs rådligare att hvila dervid,
än att yrka ett sådant afseende på en del af motionärens förslag,
som möjligen kunnat medföra antagande af förslaget i dess helhet,
hvilket, genom dess obestämdhet i afseende på tiden för dopet,
lemnat, såsom synes, öppet tillfälle för en påpasslig reservant att
framkomma med yrkande om en lagstiftning temmeligen oförtäckt
till förmån för baptistiska tendenser. Emellertid vill jag icke
motsätta mig, om det Högv. Ståndet för sin del skulle besluta,
att ändra sednare delen af den nu ifrågavarande paragrafen i öf¬
verensstämmelse med de yrkanden, som nu äro gjorda; men hvad
jag anser af vigt är, att icke reserservantens och, i öfverensstäm¬
melse dermed, motionärens förslag, att lemna tiden för dopets verk¬
ställande obestämd, måtte blifva lag, emedan derigenom hela
vår kyrka skulle bringas i olag i förhållande till sin ptedobapti-
stiska grundsats. Deremot anser jag allt skäl vara att icke vägra
bifall till den af Utskottet föreslagna förändring, som utsträcker
tiden, inom hvilken barndopet hör vara förrättadt, till sex veckor
efter födseln. Denna tid sammanträffar med tiden för kyrkotag-
518
Den 21 October.
ningen och är dessutom redan föreslagen af Kyrkolags-Comitén.
Det kan ej vara välbetänkt att låta det gamla lagbudet i lagen
qvarstå, då det in praxi redan så länge och allmänt åtminstone
inom städerna varit åsidosatt, att en prest, som enligt dess bok¬
staf ville numera tillvägagå och för sådant sitt förfarande sökte stöd i
sina förmäns exempel eller embetsåtgärd, säkerligen derigenom
skulle tillskynda dem stor förlägenhet.
Doctor Sandberg: Förändring uti stadgandet, inom hvilken
tid barndop bör ske, torde vara nödvändig, ty det nuvarande
stadgandet anses för strängt och tillämpas derför icke. Men jag
hemställer, huruvida, då förändring sålunda måste göras, det
icke vore lämpligare att antaga motionärens, än TJtkottets för¬
slag. Motionären har föreslagit: “Alla fullkomligen till verlden
födda och lefvande barn skola af deras föräldrar, så snart bar¬
nets helsa och krafter det medgifva, till den heliga döpelsen be¬
fordras". Detta stadgande lemnar visserligen ett större utrymme
åt föräldrarne att bestämma tiden för barndopet, men det synes
mig dock bättre och ändamålsenligare, än att antaga tiden till sex
veckor, emedan deruti ligger anvisning till ett vida längre dröjs¬
mål med denna heliga förrättning, äu som öfverensstämmer med
barndopets väsende och syfte: och skulle sannolikt långt mera
än förr föranleda uppskof med barnens döpelse till modrens kyrko¬
tagning, äfven ibland allmogen, der detta kyrkliga oskick ännu
icke eger rum. Af dessa anledningar skulle jag för min del vara
benägen att förorda till antagande ofvanberörde föreslagna förän¬
dring af första delen af ifrågavarande paragraf.
Domprosten Kjörling: Ifrågavarande 2 § har, såsom bekant
är, två momenter. Det första lyder: “Alla fullkomligen till verl¬
den födda och lefvande barn skola af theras föräldrar, åtminstone
inom thet åttonde dygnet, till then helige döpelsen befordras".
Utskottet har föreslagit, att tiden, inom hvilken barn skall till
döpelsen befordras, måtte bestämmas till sex veckor efter barnets
födelse. Motionären hade deremot ifrågasatt, att barnen skulle
af deras föräldrar, så snart barnets helsa och krafter det med-
gåfve, till den heliga döpelsen befordras. Denna sistberörde för¬
ändring har den siste talaren förordat; men jag kan icke instämma
med honom derutinnan, ty föräldrar skulle då kunna uppskjuta
barndopet, så länge de finna för godt. Det kan nemligen vara
mycket ovisst, när klemiga föräldrar ansågo barnets krafter med¬
gifva, att det blefve döpt. Deremot får jag tillstyrka bifall till
Utskottets förslag, ty väl anser jag det åttonde dygnet vara den
rätta tiden, inom hvilken barndopet bör ske; men under nuva¬
rande förhållanden och på det att man icke, genom att motsätta
sig Utskottets förslag, må erhålla ett ännu sämre, tror jag det
vara klokast låta förblifva vid hvad Utskottet i detta hänseende
hemställt.
]) e n 21 October.
519
Beträffande åter sednare momentet af samma §, så lyder det
för närvarande sålunda: “Försummar någon thet af vårdslöshet,
så skall thensamma antingen med Kyrckioplikt af Consistorio be¬
läggas eller i thess ställe gifva något ansenligit till kyrckan och
the fattiga11. Motionären hade deremot föreslagit, att momentet
skulle fä denna lydelse: “Försummar någon det af vårdslöshet
samt icke af Pastors varning låter sig rätta, må sådant hos
Consistorium anmälas, som har att efter omständigheterna förfara".
Enligt min öfvertygelse bör dock detta moment förblifva oförän-
dradt, emedan det tillkännagifver, att kyrkan genom sin kyrko¬
tukt vill beifra den grofva förseelsen, att någon af förakt och
vårdslöshet uppskjuter att döpa sitt barn. I motsats mot hvad
en annan talare yttrat tror jag, att med kyrkoplikt i denna §,
om den bibehålies i sednare delen oförändrad, icke kan komma
att förstås annat än enskild skrift. Och hvad det beträffar att
det icke skulle vara i sin ordning, att den, som försummar barn¬
dop af vårdslöshet, skulle åläggas att gifva något ansenligt till
kyrkan, så tycker jag tvärtom, att ett sådant stadgande är lämp¬
ligt, ty skall man hafva en kyrka, måste man väl ock hafva
kyrkotukt, och till denna måste väl höra, att den mot kyrkan
felande kan näpsas med böters eller gåfvors påläggande. Jag
tror derför och på grund af hvad jag nu anfört, att Utskottets
förslag i denna del bör bifallas.
Doctor Sandberg: Ehuru jag håller före, att tiden för dop
i kyrkan bör rätta sig efter årstiden och det nyfödda barnets
helsa och krafter, kan jag dock icke vidare yrka på antagande
af min åsigt, när den icke vinner något allmännare bifall.
Hvad angår förslaget, att den, som af vårdslöshet försummar
att befordra sitt barn till dopet inom föreskrifven tid, bör beläg¬
gas med kyrkoplikt eller gifva något ansenligt till kyrkan och
de fattige, så synes det mig betänkligt i vår oroliga och fri¬
sinnade tid att antaga. Att uppskofvet blifvit föranledt af vårds¬
löshet blir icke lätt att bevisa, om andra bevekelsegrunder der¬
till uppgifvas. Och äfven der den är bevislig, synes botemedlet
deremot snarare böra sökas i råd och förmaningar af presterskap
och kyrkliga myndigheter än i några straff- och bötesbestämmel-
ser, hvilka jag fruktar skola väcka ovilja och reta till ett envi¬
sare motstånd. Skulle förmaningens ord ingenting kunna genast
uträtta, synes mig rådligast vara att fortfarande lägga denna an¬
gelägenhet ömt och bevekligt på föräldrarnas samveten och i
en sådan sak som denna afbida tiden och besinningen. För
min del vågar jag således icke att härutinnan bifalla Utskottets
förslag.
Prosten Sondén: Hvad som är sed eller osed inom stånds¬
personklassen tränger snart ned till allmogen; och då nu stånds¬
personerna hafva den. seden att i allmänhet icke inom åttonde
520
Den 21 October.
dygnet låta döpa sina barn, så anser jag, att man icke vinner
mycket genom att motsätta sig Utskottets förslag i denna del.
Men jag har begärt ordet egentligen för att yttra mig om sed¬
nare momentet af förevarande paragraf. Man har sagt, att man
vill hafva detta moment oförändradt, emedan man önskar bibe¬
hålla kyrkotukt. Genom sin obestämdhet synes mig denna punkt
förtjent af sin dom. Kyrkotukten kan väl icke bestå i böters
påläggande? Vidare har man förmenat, att kyrkoplikt skulle vara
likbetydande med enskild skrift. Men enskild skrift får ifråga¬
komma endast för vissa bestämda brott och dit hör ej ifråga¬
varande vårdslöshet, som väl i alla händelser icke kan rubri¬
ceras såsom ett brott. Dessutom, huru skall man kunna bestämma
hvad som förstås med vårdslöshet? Ofta kan det vara en om¬
sorg, låt vara öfverdrifven, men dock endast omsorg om barnets
helsa och lif, som vållar uppskofvet med barnets frambärande
till dopet. Icke kan man straffa en person för det den har en
dylik omsorg. Man skulle ej oftare kunna tillämpa stadgandet, än
då tredskande föräldrar till prestens förmaningar, att låta döpa
sitt barn, svarat, att de alldeles icke bry sig derom; och om
presten i sådant fall förklarar de tredskande, att de äro oberät¬
tigade att begagna den Hel. Nattvarden, skulle det synas, som
om presten i förargelse deröfver, att hans ord icke blifvit åt¬
lydda, vidtagit denna åtgärd. Jag kan således icke finna, huru
man kan ifrågasätta, att tillämpa sednare delen af förevarande
§; och vill man deremot icke tillämpa den, kan man så mycket
hellre borttaga den. Jag yrkar derför i öfverensstämmelse med
den förste talaren, att sednare momentet af denna § må förän¬
dras på sätt motionären föreslagit.
Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt: Hvad angår Utskottets
förslag derom, att uppskjuta barndopet till sex veckor efter bar¬
nets födelse, så hyser jag stora betänkligheter deremot. Och hvad
är det i sjelfva verket som berättigar oss att göra en sådan för¬
ändring? Icke kan det vara den, såsom man säger numera van¬
liga seden att barndopet uppskjutes af vederbörande så länge,
på det att modern skall kunna kyrktagas samtidigt med barn¬
dopet; ty vore det andliga lifvet inom kyrkan vaket, då skulle
man icke vilja uppskjuta barndopet och såmedelst låta barnet
undvara Sakramentets välsignelse. Då nu dessutom Kyrkolagen
icke ovilkorligen stadgar, att barndop bör ske inom åtta dagar
samt i fråga om barndopet i kyrkan, emot hvilket såsom farligt
för barnets helsa man serskildt rigtat anmärkningar, endast bju¬
der, att barndopet skall ske i kyrkan, när icke nödfall ellör an¬
dra skäliga orsaker äro, som fordra, att barnet skall döpas hemma,
så kan jag icke annat än finna den föreslagna förändringen i nu
omförmälda hänseende vara obehöflig.
Beträffande derefter det af Kyrkoherden Witt framställda
förslag, så måste jag motsätta mig detsamma. Jag medgifver
Den 21 October.
521
visserligen, att redactionen af den sednare delen utaf ifråga¬
varande paragraf icke är lämplig, men jag finner icke den före¬
slagna förändrigen vara lämpligare. Man föreslår att, om barn¬
dop försummas af vårdslöshet och vederbörande icke af Pastors
varning låter sig rätta, sådant bör anmälas hos Consistorium,
som har att efter omständigheterna förfara. Men hvad skall då
Consistorium göra? Derom finnes icke någon anvisning. Påföljden
af en dylik försummelse skulle således, enligt det nya förslaget,
synbarligen icke blifva någon. Men då är det gamla stadgandet,
huru bristfälligt det än må vara, bättre, ty det antyder dock,
att barndopets försummande är något orätt och förargelseväckande.
Man har frågat, när man försummar barndopet af vårdslöshet?
Men uppenbart synes det mig vara, att Kyrkolagen dermed
menar det fall, då någon af vanvördnad eller bristande aktning
för Sakramentet uppskjuter att låta barnet deraf få del. Och
en menniska, som ådagalagt ett sådant tänkesätt, har ock visat
sig vara stadd i det sinnesförhållande, att hon icke förrän för¬
ändring föregått bör få begå Herrans heliga Nattvard. Så fättadt
synes mig lagens stadgande innefatta en djup och sann mening,
hvadan jag ock yrkar, att detsamma må oförändradt bibehållas.
Domprosten Sundberg: Jag kunde afstå från ordet, då jag
blifvit i det hufvudsakliga förekommen af Vice-Talmannen, med
hvilken jag instämmer; det torde dock tillåtas mig att tillägga
några ord. Jag kan icke inse något skäl, hvarföre första delen
af ifrågavarande § bör undergå någon förändring. Att dopet bör
meddelas så tidigt som möjligt, ligger i sakens egen natur, och
stadgandet, att barndop bör ske inom åttonde dygnet efter bar¬
nets födelse grundar sig på uråldrig kyrklig sed, hvilken har
sin föregångare i den hos Judarne bestämda tid för omskärelsens
förrättande. Och jag tror icke, att några verkliga olägenheter
uppkommit af ett sådant stadgande. Ty om sanitära skäl göra
det olämpligt, eller lokala och klimatiska förhållanden göra det
omöjligt, att barndopet verkställes inom den bestämda tiden, så
förstås af sig sjelft, att uppskof är medgifvet. Det är endast den
uppenbara vårdslösheten, som icke gitter att i tid befordra bar¬
net till dop, hvilken är med straff belagd. Någon förändring
synes mig således, såsom jag förut sagt, icke vara behöflig; men
skall den dock ske, så anser jag Utskottets förslag vara betyd¬
ligt bättre än motionärens, ty att medgifva barndopets uppskju¬
tande på obestämd tid, finner jag vara oförenligt med Evangeliskt-
Lutherska grundsatser. Till hvilket oskick, seden kan utbilda
sig, då ett sådant uppskof är tillåtet, derpå lemnar oss t. ex.
vårt grannland Danmark ett ganska sorgligt bevis.
Hvad derefter angår Kyrkoherden Witts förslag, så medger
jag, lika med den siste talaren, att stadgandet, “att med kyrko¬
plikt af Consistorium beläggas eller i dess ställe åläggas gifva *
något ansenligt till kyrkan och de fattiga“ icke numera är lamp-
522
Den 21 October.
ligt, emedan det är uttryck för en åsigt och praktik, som icke
mera har något fotfäste inom kyrkan. Men jag vill dock bibe¬
hålla stadgandet dels på de af Vice-Talmannen anförda skäl och
dels samt hufvudsakligen emedan det föreslagna nya stadgandet
icke synes mig vara bättre. Ty hvad skall Consistorium i thy
fall göra? Behöfva vederbörande undervisning, så få de natur¬
ligtvis en sådan, äfven med den lag vi nu hafva, men om un¬
dervisningen icke medför önskadt resultat, hvad skall Consisto¬
rium då göra? Det skall, heter det, enligt den nyssnämnde ta¬
larens och motionärens förslag, “förfära efter omständigheterna11.
Anvisningen är mycket vidsträckt, men rättigheten att följa den
så inskränkt, att det är alldeles likgiltigt, om något derom fin¬
nes i lagen uttryckt eller icke. Helt annat vore förhållandet,
om Consistorium hade en sådan makt som ett Reformert Pres-
byterium ; men då Consistorium nu icke har en sådan makt och,
jag tillägger det, icke bör hafva den, så står Consistorium makt¬
löst, sedan undervisning och varningar visat sig icke verka.
Derför och äfven under erkännande, att det nuvarande stadgan¬
det är bristfälligt, nödgas jag dock yrka derpå, att det måtte
tillsvidare varda i lagen bibehållet.
Doctor Petrelli: Sedan jag begärde ordet, har Domprosten
Sundberg yttrat sig. Emedan jag med honom hufvudsakligen
instämmer, och i Utskottet just sökt framställa enahanda åsigter,
behöfver jag här endast tillägga några ord. Först torde jag få
meddela något till upplysning, hvarför ledamöterna af Preste-
Ståndet i Utskottet icke reserverat sig mot Utskottets hemställan
att bestämma tiden för barndopet till sex veckor efter barnets
födelse. Man fruktade nemligen att, om man icke antoge ett
sådant förslag, skulle man fått i Utskottet pluralitet för förslaget,
att barndopet skulle få uppskjutas på obestämd tid. Uti Ut¬
skottet yrkades ifrigt på ändring i den nu gällande lagen, eme¬
dan det uppgafs, att här och der funnes inom Presterskapet så¬
dana bok staf strål ar, som så höllö på de åtta dagarne utan afse¬
ende på serskilda omständigheter, att derigenom uppkomme
många trakasserier vid frågan om barndop. Men då det skulle
blifvit till förmån för Baptismen, om ingen tid bestämdes, inom
hvilken barnets döpelse borde vara verkställd; så ansågo vi oss
nödgade att biträda ett förslag, som, om också ej tillfredsställande,
dock bestämde något om tiden, och således förebyggde ett all¬
deles obetingadt godtycke elior sjelfsvåld i denna vigtiga ange¬
lägenhet.
Hvarför åter vid tidens bestämmande just sex veckor efter
barnets födelse ansågos såsom den lämpliga, inom hvilken dopet
borde vara verkstäldt, berodde derpå, att just den tidsbestäm¬
melsen för barndopet förekommer uti förslaget till ny Kyrkolag.
Enär nämnda Kyrkolags förslag blifvit utarbetadt af kyrkans
Den 21 October.
523
män och granskadt af kyrkliga myndigheter, ansågo vi obs kunna
låta det bero vid hvad sålunda om tiden blifvit föreslaget.
Hvad deremot angår sednare delen af 3 Cap. 2 § Kyrkolagen,
så ansåg Utskottet det vara bäst att bibehålla den gamla lydel¬
sen deraf, och jag är af samma mening, ehuru jag villigt med-
gifver, att med anledning af nu varande förhållanden skäliga an¬
märkningar kunna vara att göra emot sjelfva ordalydelsen. Lik¬
väl synes mig ieke billigt, att man på så strängt sätt, som nu
skett, bryter stafven öfver den gamla lagstiftningen i denna
punkt. De kyrkans män, som redigerat den klandrade para¬
grafen, visste tvifvelsutan lika väl som vi skillnaden mellan
kyrkoplikt och gåfvor till kyrkan och de fattige. Det kan ej
vara genom förbiseende af denna skillnad, som Kyrkolagen alter¬
nativt bestämt endera såsom den påföljd, som bör drabba dem,
som af vårdslöshet försumma att befordra barn till det heliga
dopet. Tvärtom lärer väl det alternativa stadgandet fastmera till¬
kommit deraf, att man fästat behörigt afseende på något, som
man nu tyckes förbise, nemligen den stora skillnaden uti arten
och graden af vårdslös het vid försummelse af- barndop. Dä be¬
skaffenheten af en sådan vårdslöshet kan vara ganska väsendtligt
olika; så bör det väl icke aktas olämpligt, att lagen bestämmer
alternativa påföljder för förseelser i dylika fall. I synnerhet
vid denna riksdag, iler man ordat så mycket om lämpligheten
af alternativa straffbestämmelser, och äfven godkänt en mängd
sådana, synes det mig, att man ej borde motsätta sig Kyrkola¬
gens stadgande i berörde hänseende.
Jag får, på grund af hvad jag yttrat., vördsamt föreslå, att
Utskottets hemställan må bifallas.
Domprosten Björling: Sedan den siste talaren yttrat sig, har
jag icke något vidare att tillägga. Min mening har icke varit,
att kyrkoplikten skulle ersättas genom böter, utan att man skulle
i denna straffbestämmelse likasom många andra erhålla en
latitud.
Kyrkoherden Witt: Till hvad jag förut i frågan yttrat ber
jag att få tillägga några få anmärkningar, föranledde af hvad
som under discussionen yttrats. Man har låtit förstå, att ehuru
offentlig kyrkoplikt blifvit afskaffad, med ordet kyrkoplikt i
denna §, om det bibehölles, icke skulle kunna förstås annat än
enskild skrift. Men dervid är att märka, att Kongl. Förordnin¬
gen af den 4 Maj 1855, hvarigenom offentlig och enskild kyrko¬
plikt blifvit upphäfd, uttryckligen bestämt, i hvilka fall enskild
skrift bör ega rum och till dessa hör icke försummandet af barn¬
dop utaf vårdslöhet. Då det efter mitt förmenande således icke
kan bestridas, att sednare delen af ifrågavarande § innehåller
ett stadgande, som icke kan tillämpas, så måtte väl stadgandet
vara antiqueradt och höra ur lagen utgå.
524
Den 21 October.
Man har anmärkt, att bestämmelsen, att Consistorium borde
vid skedd anmälan, att någon försummar barndop af vårdslöshet
och ej af Pastors varning låter sig rätta, efter omständigheterna
förfara, vore alltför obestämd och icke lemnande Consistorium
någon anvisning, huru det i ithy fall rätteligen borde förfara.
Må vara; men det är dock icke svårare för Consistorium att i
detta fall förfara efter omständigheter, än t. ex. i fråga om de
i läran villfarande, i afseende på hvilka Consistorium redan
länge icke haft annan bestämmelse att rätta sig efter än att
förfara efter omständigheterna. Huru som helst synes det mig
dock, att nu omförmälda förseelse, som härrör hufvudsakligen af
trossvaghet, bör bemötas med andra vapen än böter eller några
åtgärder, hvilka innebära tvång.
Doctor Carlander: Jag vill icke inlåta mig på den dogma¬
tiska sidan af frågan, utan blott yttra min egen åsigt af den¬
samma. Plera talare hafva redan visat, huru olämpligt det är
att med tvångsmedel söka förmå föräldrar att låta döpa sina
barn. Då jag hyser samma åsigt, sluter jag mig till dessa talare.
Hvad nu serskildt angår Utskottets förslag, att barndop skulle
få uppskjutas till sex veckor, efter barnets födelse, så tror jag,
att man bör se saken jemväl ur sanitär synpunkt så väl med
hänsigt till barnet som modren. Uti församlingar med stor areal
händer det ofta, att barnen måste i och för barndopet under
forsling 2 a 3 mil från hemmet vara borta en hel dag, och
det är ju uppenbart, att detta synnerligen under den oblida års¬
tiden skall vara skadligt såväl för barnet som barnföderskan,
serskildt tiden kort efter förlossningen. Dessutom om man ock
medgifver, att barndop får uppskjutas till sex veckor efter bar¬
nets födelse, är det väl icke derför gifvet, att uppskofvet i
allmänhet blir så långt. Jag tror derför, att Utskottets förslag i
detta hänseende är ganska välgrundad!,, och anser, att detsamma,
hvilket enligt mitt förmenande icke offenderar den religiösa
känslan och ej heller utvisar liknöjdhet eller förakt för Sakra¬
mentet, bör godkännas.
Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt: Jag har begärt ordet
för att bemöta några af de två sista talarne gjorda anmärkningar.
Man har sagt, att man ej med tvångsåtgärder bör söka befordra,
att föräldrar låta så snart som möjligt döpa sina barn, och derför
yrkat, att sednare delen af ifrågavarande paragraf måtte utgå.
Men man uppfattar icke rätt Kyrkolagens stadgande i detta fäll,
om man anser detsamma innebära ett straff. Det får icke be¬
traktas såsom en straffbestämmelse, utan blott såsom en förso-
ningsåtgärd. Det var den felaktiga uppfattningen af offentlig
kyrkopligt såsom ett straff, som förmådde Presterskapet för sin
del att medgifva det den finge upphöra, ehuru den kunnat, sedd
från riktig synpunkt, med allt fog försvaras. Om nu emellertid
Den 21 October.
525
försummandet af barndop utaf vårdslöshet uppenbarligen ådaga¬
lägger rent förakt för barndopet eller åtminstone kallsinnighet
för dess heliga betydelse, så måste ju ock kyrkan, så framt hon
annars skall hafva några fordringar på dem, som tillhöra henne,
fordra af den sålunda felande att, innan hail får anamma Natt¬
varden, han bekänner, att han i berörde hänseende felat; och
är det af sådan anledning, som jag anser sednare delen af ifrå¬
gavarande paragraf böra bibehållas till lydelsen oförändrad.
Doctor Lindgren: Jag skulle högeligen beklaga, om det
Högv. Ståndet skulle lemna sitt bifall till den delen af den
föreslagna lagförändringen, som afser medgifvande af dopets upp¬
skjutande till sex veckor efter barnets födelse, emedan ett sådant
bifall skulle vittna om en lösaktigare uppfattning af dopets
sakramentala betydelse, än jag ville skulle komma någon Evan-
geliskt-Luthersk prest till last. Hvad åter angår det sednare
momentet i samma paragraf, så erkänner äfven jag, att den nu¬
varande lagbestämmelsen är föga lämplig, men synes mig dock
bättre vara att låta den qvarstå i oförändradt skick, än att i
dess ställe antaga det intet sägande stadgande, som af motionären
blifvit föreslaget. Med underkännande således af hvad Utskottet
föreslagit rörande lista momentet af 2 § i 3 Cap. af Kyrkolagen
tillstyrker jag afslag härå, samt godkänner Utskottets afslag af
hvad motionären rörande sednare momentet af samma paragraf
yrkat.
Doctor Ternström: Under den tid af 26 år jag varit tjenst¬
görande på landet, har det aldrig händt i tjenstgöringsorten,
såvidt jag förnummit, och bestämdt aldrig i de församlingar jag
tjenstgjort, under den tid åtminstone jag tjenstgjort i desamma,
att föräldrar uppskjutit utöfver den tid, som kan kallas den
normala. Under den tid af 10 år jag tjenstgjorde här i hufvud-
staden, hände det icke så sällan att barndopet blef uppskjutet
flera veckor, och detta af den orsak, som Vice-Talmannen redan
anfört: på det hustrurna måtte på samma gång kyrktagas, hvilket
här icke sker i kyrkan Att nu legalisera ett sådant missbruk,
synes mig föga välbetänkt. Jag kan för min del så mycket
mindre lemna mitt bifall dertill, som jag utom vådan för barnets
helsa och lif, hvilken våda är störst under de spädare dagarne,
anser det för ett ingrepp i dess, om jag får så uttrycka mig,
rättigheter — rättigheter, som hafva sin grund i något högre,
än att det ens borde kunna blifva föremål fcr mensklig discus-
sion, för discussion vid ett riksmöte. Tidens lättsinniga ten¬
denser, för hvilka det sakramentala alltmer blifver en bisak,
kunna icke i mig påräkna någon förespråkare. Kyrkolagen, i de
delar, som ännu hafva kraft af lag, bör aldraminst af oss, hvilka
hafva att följa densamma, sönderplockas och upplösas. Icke
destomindre hafva vid denna riksdag sådana försök, och med
528
Den 21 October.
framgång, blifvit gjorda äfven i afseende på dess bestämmelser,
rörande Nattvarden — förändringar och jemkningar efter tids¬
andan, hvilka äro allt annat än helsosamma för församlingen.
Jag yrkar helt enkelt bibehållandet af ifrågavarande §§ oförän¬
drade och afslag å Utskottets hemställan.
Prosten Sondén: Jag vill icke lägga synnerlig vigt vid den
siste talarens uttryck, att tiden är lättsinnig, ty derom är det
icke tid att nu tala. Jag tror emellertid, att man, då man vill
motarbeta tidens lättsinnighet, bör tillse, hvarthän Kyrkolagens
nuvarande stadgande i detta fall, om det bibehålles oförändradt,
kan leda. Vice-Talmanuen har sagt, att kyrkoplikten icke bör
betraktas såsom ett straff, utan såsom en åtgärd, hvarigenom den
som väckt förargelse inom kyrkan •—• ithy att han visat likgil¬
tighet för barndopet — kan med kyrkan försonas. Nu blir
det då först frågan derom, huruvida det att uppskjuta barndopet
till mer än åtta dagar efter barnets födelse verkligen väcker
förargelse. Möjligen kan det hända, att en person, som flyttar
från staden, till landet, kan, om han bibehåller den i städerna
öfliga seden att uppskjuta barndopet längre än åtta dagar efter
barnets födelse, väcka förargelse på landet. Men på många
ställen väcker ett sådant uppskof icke förargelse. Och dessutom,
huru vill man tillämpa lagen, då seden redan besegrat lagen ?
Man har velat anse Kyrkolagens nuvarande stadganden såsom
alternativa straffbestämmelser; men detta låter sig väl svårligen
försvaras, ty de bestämmelser, som finnas, kunna väl icke betraktas
såsom commensurabla. Den siste talaren har sagt, att ett af de
vigtigaste skäl som förmådde honom att bibehålla oförändradt
hvad som finnes stadgadt uti ifrågavarande hänseende vore det,
att barnet har rättighet att blifva döpt så snart som möjligt.
Må vara, men huru vill man emot föräldrarna bevaka barnets
rättigheter? Barnet har ock en rättighet att blifva christligt
uppfostradt, men huru skall man genomdrifva detta, om föräl¬
drarna icke sjelfva vilja dertill bidraga? Slutligen har man an¬
märkt, att Consistorium icke vet, hvad det skall göra, då det
ålägges att förfara efter omständigheterna; men det har natur¬
ligtvis icke annan tillflykt än att inkalla vederbörande inför
Consistorium och varna dem. Consistorierna hafva dessutom, om
nu varande ordalydelse bibehålles., en ingalunda lättare function,
om nemi. denna lags tillämpning kommer i fråga. Sådant lärer
dock svårligen ske: jag har varit Consistoriiledamot i 21 år,
men under den tiden har icke skett någon anmälan hos Consi¬
storium, att man försummade barndop af vårdslöshet,, ehuruväl
det är kändt, att barndop visserligen icke alltid skedde på i lag
bestämd tid.
Doctor Säve: I fråga om hvarje lagstadgande, bör det vara
en företrädesvis vigtig sak, om de kunna tillämpas eller icke;
Den 21 Octo ber.
527
och kunna de ieke det förra, så är sannerligen ej mycket skäl
för deras bibehållande. Nu är det ju hvar och en bekant, att
bestämmelsen, att barndop bör ske inom åtta dagar efter barnets
födelse, icke efterlefves eller kan öfverallt efterlefvas. Det har
nemligen inom städerna utbildat sig en sed, att barndopet verk¬
ställes först samtidigt med moderns kyrktagning, hvilken sed är
mäktigare än lagen. Man kan således icke ens på landet ovil¬
korligen vidhålla en föreskrift, som i stadsförsamlingarna förlorat
sin kraft. Jag vill dock icke tillstyrka, att tiden, inom hvilken
barndop bör ske, skall öfverlemnas åt vederbörandes godtycke,
utan anser, att Utskottets förslag i detta hänseende bör bifallas.
Hvad nu åter angår sednare delen af andra paragrafen, så
synes det mig vara uppenbart, att denna jemväl måste till sin
lydelse förändras. Offentlig kyrkoplikt är genom 1855 års för¬
ordning upphäfd, och det finns ingen anledning, att offentlig
kyrkoplikt i denna § skulle, om den bibehålies, skulle kunna
vilkorligen utbytas med enskild skrift. Dessutom är det ju
genom lagen bestämdt sagdt, i hvilka fall enskild skrift får ega
rum; och ibland desse förekommer icke barndops försummande
af vårdslöshet. Jemväl denna del af paragrafen måste således
förändras; och då jag anser motionärens förslag derutinnan vara
ganska lämpligt, får jag tillstyrka bifall dertill.
Doctor Carlander: Ehuru det icke är alldeles nödvändigt,
vill jag dock protestera mot de beskyllningar man gjort mig, att
jag skulle hysa lösaktiga och Rätterska åsigter om döpelsens
Sakrament, hvilken mindre bevisande och föga välvilliga insinua¬
tion motsidan gerna kunnat utelemna. Jag anser mig hysa lika
djup aktning för detta Sakrament som någon annan, men tror
dock, att barndopet kan uppskjutas utöfver åttonde dygnet efter
barnets födelse, helst Nya Testamentet, såvidt jag känner, icke
har någon bestämmelse om tiden, inom hvilken barndop bör ske.
Domprosten Kjörling: Jag ber om ursäkt för det jag i
samma sak begär ordet tre gånger, men vissa under discussionen
gjorda anmärkningar synas mig böra med svar bemötas. Man
har nemligen anmärkt, att det icke är någorstädes i lag sagdt,
att offentlig kyrkoplikt får utbytas mot enskild skrift. Medgifves,
men lagen har icke heller sagt motsatsen, hvaraf ock synes mig
helt naturligt följa, att ett sådant utbyte kan och bör ega rum.
Vidare har man sagt, att enskild skrift enligt Kongl. Förord¬
ningen den 4 Maj 1855 icke får tillämpas på den, som försummar
barndop af vårdslöshet. Men enskild skrift får på grund af be¬
rörde förordning användas i fråga om den, som obetänkt och af
hastighet lastat Gud, Hans Heliga Ord och Sakramenten; och kan
då icke barndops försummande af vårdslöshet och förakt med
allt fog anses likbetydande med det att obetänkt och af hastig-
det lasta Sakramenten ? Mig synes det således icke kunna be-
528
Den 21 October.
tviflas, att enskild skrift kan få tillämpas, om någon af vårds¬
löshet försummar barndop; och om enskild skrift pålägges i fall
af grof vårdslöshet, så kan man ju belägga den mindre vårdslöse
med en afgift till kyrkan eller de fattiga. Men om detta re-
sonnement är riktigt, så följer deraf helt naturligt, att den sed¬
nare delen af ifrågavarande § utan något mehn kan bibehållas
till lydelsen oförändrad. Hvad åter första delen af paragrafen
angår, så skulle jag helst önskat, att jemväl denna blifvit oför¬
ändrad, men emedan man genom att bifalla Utskottets förslag
måhända kan undvika att erhålla ett sämre lagförslag, så får jag
yrka bifall till Utskottets Betänkande.
Riks-Archivarien Nordström: Jag har med stor uppmärk¬
samhet åhört diseussionen i detta grannlaga ämne och sökt sätta
mig in i de olika åsigterna, och anhåller nu att få uttala mina
egna tankar i frågan. Man håller på en sida strängt derpå, att
barndopet bör ske inom åttonde dygnet efter barnets födelse. Kyrko¬
lagen är dock ej så sträng, ty den säger att barndop bör ske
“åtminstone" inom åttonde dygnet, gitvande genom detta sväf-
vande uttryck tillkänna, både att äfven den tiden de åtta dagarne
ej så noga iakt.togos, och att de ej heller inneburo något absolut.
En lärd forskare i Kyrkohistorien har nyss erinrat om, att denna
tidsbestämmelse har sitt upphof i föreskriften för judarne derom att
omskärelsen borde ega rum inom åttonde dygnet efter barnets
födelse. Den härleder sig sålunda från ett religiöst bruk hos det
folk, i hvars sköte Christendomen först utbredde sig, men ej från
någon i Christendomens urkälla förekommande föreskrift derom.
Men vid sådant förhållande kan man väl ställa ifråga, huruvida
en sed, som väl kunde vara lämplig för lefnadsvanor och förhål¬
landen i Palestina och söderns länder i allmänhet, också derföre
må vara lämplig för hvarje annat land och således äfven för ett
land, som ligger i granskapet af nordpolen, der kyrkoförsamlingar
finnas så belägna, att en resa till kyrkan utgör stundom 2 å 3
mil, och som man derföre ej kan fordra, att en moder under alla
förhållanden skall kunna företaga så kort tid efter barnets födelse;
och att hon, om dopet skall företagas i kyrkan inom åtta dagar
dock vore tvungen till att följa med sitt barn redan för att un¬
der resan kunna gifva det näring, torde likväl, hvad de fattigare
klasserna angår, icke få förbises. Mig förekommer det, som skulle
Svenska kyrkan, äfven om hon ej holle så strängt på åttonde da¬
gen, såsom terminus för barndopets förrättande, ändock ej kunna
med skäl beskyllas för, att hysa sidovördnad för Sakramentet.
Jag finner väl att denna min åsigt står i skarp strid mot flere
andras åsigter, men jag har dock velat uttala den. En talare
har framkastat att, om man visade eftergifvenhet i denna fråga,
skulle man lemna den redan förut mäktiga Baptismen än mera
spelrum. Fantasien är fri och den kan måla för sig hvilka faror som
helst
Den 21 October.
529
helst af en dylik eftergifvenhet; men jag tror icke att den så gjorda
målningen är naturtrogen. Det är dock en ganska väsendtlig skillnad
emellan dop först då, när adepten är fullvuxen, och dop af barn några
veckor efter dess födelse. Saken är helt enkel den, att, om barn¬
dopet verkställes några dagar efter barnets födelse, detta väl må stå i
öfverensstämmelse med gammal sed inom kyrkan; men barndopet
blir dock alltid dop af barnet i dess spädaste ålder, äfven om de
nu ifrågavarande åtta dagarne fördubblas eller tredubblas. Det
är ock ett factum, att tidens sed i detta hänseende allaredan
mångenstädes inom landet afvikit från Kyrkolagens föreskrift, i
thy att dopet uppskjutes till 14 dagar, ja tre veckor från barnets
födelse, och stundom än längre. Hvarför hafva då icke kyrkans
väktare motarbetat den nya seden? Jo, emedan den cliristliga
församlingens tänkesätt icke skulle gillat användandet af tvångs¬
medel för att utkräfva strängt iakttagande af de åtta dagarna.
Man har väl under discussionen yttrat, att enskild skrift skulle
kunna tillämpas mot den, som försummar barndop af vårdslöshet.
Jag upprepar emellertid, hvad äfven andra talare förut anmärkt,
eller att Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 icke upptager
barndops försummande af vårdslöshet ibland de fall, då enskild
skrift får påbjudas. Man bör dessutom akta sig för att nedsätta
den enskilda skriftens betydelse. — Det är visserligen sannt, så¬
som en annan talare anmärkt, att Consistorium icke är ett Pres-
byterium, men ett slags Presbyterium hafva vi dock i kyrkorå¬
det, och det är utan tvifvel, att en allvarlig och nitisk själasör¬
jare kan genom kyrkorådet utöfva ett betydligt inflytande uti
ifrågavarande hänseende uppå dem, som af likgiltighet och utan
antagliga skäl uppskjuta barndopet. Jag kan på grund af hvad
jag nu sagt, således icke annat än bifalla Utskottets hemställan
om bestämmandet af sex veckor efter barnet» födelse såsom ter¬
minus, inom hvilken barndop bör ske.
Doctor Falck: Jag instämmer i allo med de talare, som
yttrat sig för bibehållandet af ifrågavarande paragraf till lydelsen
oförändrad, enär hvad de yttrat icke blifvit vederlagdt och efter
mitt förmenande icke kan vederläggas. Jag ämnar icke heller
hvarken upprepa det sagda eller söka deråt gifva en starkare be¬
lysning. Jag ber endast att få betrakta frågan från en mera
yttre ståndpunkt. En talare har med mycket skäl fästat upp¬
märksamheten på det handtag som skall göras Baptismen, om
ifrågavarande lagparagraf upphäfves. Kan man dröja sex veckor,
hvarföre då icke ännu längre ? Men jag anhåller, att Ståndet icke
mindre måtte betänka, hvilket intryck det skall göra på den stora
allmänheten inom vårt land, om Utskottets, förslag godkännes.
Ännu tror denna allmänhet, att det är en sak af någon vigt att
barn må döpas, så fort som möjligt, och det torde blifva svårt,
att deri se en fördom, som måste motarbetas ; men skall väl en
Eöi/v. Preste-St. Prat. 6:te Bandet, 34
530
Den 21 October.
åtgärd sådan som den föreslagna låta saken synas i annat ljus ?
Innebär den ej tydligen att, efter Presterskapets mening, någon
våda icke är för handen om barnet dör odöpt; ingenting vunnet
för den ifrågavarande tiden, genom dess inträde i Guds Nådeför¬
bund. Är väl någon ibland oss som vågar taga detta betraktelse¬
sätt på sitt ansvar, och måste icke dopets värde derigenom
nedsättas i allmänhetens ögon? Skall, under sådana förhål¬
landen, städernas olag i detta fall påtvingas landet som lag,
och icke snarare det vara vår angelägenhet, att i de förra
verka för återgång till hvad som torde innebära något ännu högre
än den christliga ordningens fordringar. Jag förutser alltförväl
hvad slut denna saken skall få; men önskade, att åtminstone detta
Stånd icke måtte göra sig medskyldigt i hvad jag icke kan an¬
nat än förklara för en lättsinnig åsigt, hvaremot jag ansett för
min pligt att nedlägga min reservation.
Kyrkoherden Otterström: Doctor Petrelli har anfört hufvud-
sakliga skälet till ifrågavarande förändring, nemligen att här fun¬
nits en och annan bokstafsträl ibland presterna. Detta är ock
det enda skäl, som kunnat föranleda detta förslag, ty allmänhe¬
ten rättar sig dock föga efter bestämmelsen, att barndop bör ske
inom åttonde dygnet efter barnets födelse. Och jag tror att det
är lämpligast att öfverlemna åt föräldrarna att bestämma, när
barndopet skall ske. Ty om barndopet försummas af vårdslöshet,
så kan väl möjligtvis rättelse åstadkommas genom en erinran af
Pastor, men sker det af tredska, då veta vi, hvad vederbörande
kunna uträtta. Dessutom, när skall man anses vårdlös i detta
fall? Är man det, om barnet icke frambäres till dopet inom
sjunde, eller åttonde eller nionde veckan efter barnets födelse ?
Huru man än må lagstifta, så synes dock utsättandet af någon
bestämd tid, inom hvilken barndop bör ske, ej vara lämpligt.
Hvad åter den sednare delen af ifrågavarande paragraf vid¬
kommer, så är det ju uppenbart, att det der förekommande stad¬
gande är overkställbart. Consistorium är i fråga om alla tvångs¬
åtgärder maktlöst. Vill man dock bibehålla paragrafen i denna
del oförändrad, så får jag se en liknande syn, som jag såg när
jag en gång åtta månader efter det spö- och risstraffet blifvit af-
skaffadt, besökte en gästgifvaregård i Skaraborgs Län och fann i
Dagboken, att en hållkarl, som på ett eller annat sätt sig för¬
brutit, skulle straffas med så och så många par spö. Om man i
detta fall vill göra sig skyldig till en dylik anaehronism, så be
tyder det föga, men utan resultat blir det alltid.
Doctor Petrelli: Jag har begärt ordet blott för att prote¬
stera emot beskyllningen, att Utskottets förslag skulle vara lätt¬
sinnigt. Jag tror icke att det så kan auses. Utskottet har tagit
i öfvervägande förhållandena sådana de äro och funnit att det
på många ställen inom vårt glest befolkade land, synnerligast i
Den 21 October.
531
Norrland och Lappmarkerna, är omöjligt att genomföra, det barndop
verkställes inom åttonde dygnet efter barnets födelse. Då sådana
omständigheter icke kunna förnekas, måste Preste-Ståndets med¬
lemmar inom Utskottet medgifva, att Kyrkolagens föreskrift om
tiden för barndopet icke kan öfver allt inom riket tillämpas,
och det är ej af lättsinnighet, utan af nödtvång, som ändring i
tidsbestämmelsen blifvit medgifven.
Kiks-Arehivarien Nordström: Äfven jag anser mig böra pro¬
testera mot beskyllningen, att lättsinnigt behandla ämnet för Ut¬
skottets förslag. “Dömmer icke, så vardén J icke dömde.“
Min innersta tanke är, om jag skall uttala den, att någon tids¬
bestämning i förevarande fall egentligen ej vore af nöden. Äro
presterna själasörjare i ordets egentliga och djupa betydelse, så
behöfva de icke sådana lagar, som den ifrågavarande, för att förmå
medlemmarne af sina respektiva kyrkoförsatnlingar att ej onödigt
uppskjuta dopets Sacrament.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, gjorde H. H.
Erlce-Biskopen och Talmannen proposition på bifall till Utskottets hem¬
ställan med afseende på den föreslagna förändringen af förra
delen utaf 3 Cap. 2 § Kyrkolagen, hvarvid blandade Ja och Nej
hördes samt votering begärdes.
Då fråga dervid uppstod om hvad som borde utgöra contra¬
proposition i hufvudvoteringen samt meningarne derom icke kundo
sammanjemkas, utan votering äfven derom begärdes, uppställdes
till en början och godkändes följande voterings-proposition:
“Den som vill, att till contraproposition vid hufvudvoteringen
skall antagas, att Ståndet, med afslag å hvad Utskottet hemställt,
anser, att första delen af 2 § i 3 Capitlet Kyrkolagen bör bibe¬
hållas till lydelsen oförändrad, röste Ja. Den det icke vill,
röste Nej. Tinner Nej, har Ståndet till contra-proposition i hufvud¬
voteringen antagit den af motionären föreslagna förändrade lydelse
af första delen utaf ifrågavarande paragraf."
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva utfal¬
lit med 30 Ja och 14 Nej, hvadan Ståndet alltså till contrapro¬
position antagit Ja-propositionens innehåll.
Härefter företogs hufvudvotering öfver följande godkända vo¬
terings-proposition :
“Den, som bifaller hvad Utskottet hemställt med afseende å
den föreslagna förändringen af förra delen utaf 3 Capitlet 2 §
Kyrkolagen, röste Ja. Den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej,
532
Den 21 October.
har Ståndet förklarat, att det, med afslag å hvad Utskottet hem¬
ställt, anser, att förra delen af mera nämnde paragraf bör bibe¬
hållas till lydelsen oförändrad. “
Yoterir.gen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva utfal¬
lit med 21 Ja och 20 Nej, hvadan Ståndet alltså godkänt Ja-pro-
positionens innehåll.
Mot detta beslut reserverade sig Doctorerne Sandberg, Tern¬
ström och Runsten.
Derefter gjorde II. II. Erke-Biskopen och Talmannen propo¬
sition på bifall till hvad Utskottet yttrat i afseende på den
af motionären ifrågaställda förändringen af andra delen af merbe-
rörda paragraf; och då äfven dervid blandade Ja och Nej hördes
samt votering begärdes, blef denna anställd öfver följande god¬
kända voterings-proposition:
“Den som bifaller hvad Utskottet i berörde hänseende ytt¬
rat, röste Ja. Den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har
Ståndet godkänt det af Kyrkoherden Witt gjorda förslag till för¬
ändring af nu ifrågavarande del af paragrafen. “
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 20 Ja och 15 Nej, hvadan Ståndet stadnat i det slut,
som Ja-propositionen innehåller.
Mot detta beslut reserverade sig Riks-Archivarien Nordström,
Kyrkoherden Wennerström och Prosten Ljunggren.
Utskottets andra hemställan.
Vice-Talmannen Biskop Annerstedt erhöll på begäran ordet
och yttrade: För min del vill jag icke tillstyrka någon lagför¬
klaring, der en sådan icke är behöflig, hvilket jag anser vara
förhållandet här. Det är nemligen tydligt, att i nödfall barndop
får ske hvar som helst. Och då man observerar detta, torde mot
lagen i öfrigt icke med skäl någon anmärkning kunna framställas.
Jag afslår derför Utskottets hemställan.
Flera af Ståndets ledamöter instämde.
Doctor Petrelli: Jag tyckte ock till en början att denna
lagförklaring vore obehöflig; men det är dock ett serskildt för¬
hållande, som förmått mig att instämma i Utskottets hemställan.
I Lag-Utskottet har blifvit påpekadt, att, om Kyrkolagens bokstafs-
lydelse skall efterlefvas, barndop skall ske antingen i kyrkan
eller ock hemma, nemligen i barnets föräldrahem, icke i något
annat hem. Olyckligtvis kan det finnas icke blott hittebarn, utan
Den 21 Octobe r.
533
äfven andra barn, hvilkas föräldrahem icke hehöfver vara kändt.
Enligt 1778 års Förordning behöfver icke barnets moder uppgif¬
vas för att barnet skall blifva döpt. Ett sådant barn har såle¬
des icke något kändt hem. Om nu vederbörande icke vilja föra
barnet till kyrkan, så kan inträffa, att det finnas prester, som
hålla sig så strängt till bokstafven i lagen, att de icke utan i
yttersta nödfall vilja döpa barnet der det befinner sig. — Jag
tillstyrker derför bifall till Utskottets hemställan.
Doctorerna Forssell och Sehram, instämde.
Efter dermed afslutad disoussion framställde IL. H. Erke-
Biskopen och Talmannen proposition på bifall till hvad Utskottet
i berörde hänseende hemställt, dervid blandade Ja och Nej hördes
samt votering begärdes, hvilken ock anställdes öfver följande god¬
kända voterings-proposition:
“Den som bifaller Utskottets hemställan, röste ja. Den det
icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet afslagit ifrågava¬
rande hemställan. “
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 20 Ja och 15 Nej, hvadan Ståndet alltså godkänt Ja¬
propositionens innehåll.
§ 11-
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-JJtskot-
tets förslag till följande Rikets Ständers underdåniga skrifvelser,
nemi.:
N:o 135, angående Stämpel-pappers afgiften;
N:o 136, angående ersättning till vederbörande för de i Straff¬
lagen stadgade böters indragande till Kronan;
N:o 137, angående upphäfvande af rättigheten att börda jord
å landet;
N:o 138, angående ändring i Kongl. Förordningen, rörande
städsel och lega af jord på landet af den 13 Juni 1800;
N:o 139, angående ändring i nu gällande föreskrifter, rörande
anmälan af missnöje emot sådana Domstols i invändningsfrågor
meddelade beslut, hvaremot klagan icke får annorledes än i sam¬
manhang med hufvudsaken fullföljas;
N:o 140, angående ändring i 4 Cap. 2 § Jorda-Balken;
N:o 141, angående förändrade föreskrifter i afseende på ti¬
den, hvarifrån utfärdade allmänna författningar skola vara gäl¬
lande ;
534
Den 21 Ootober.
IST:o 142, angående förändring i föreskrifterna, rörande tjen-
stemanuaeder och läkares edsförpligtelser; samt
N:o 143, i fråga om förändrade föreskrifter, rörande vår¬
den och förvaltningen af Distrikt- och Sockenmagasiner.
§ 12.
Föredrogos och lordlades Stats-Utskottets nedannämnde Utlå¬
tanden och Memorialer;
N:o 188, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående Krigs-Collegii ombildning till en Armé-förvaltning; j
H:o 196, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående tillökning i arméens nuvarande Kavalleristyrka;
N:o 197, i anledning af väckt motion om inlösen för Sta¬
tens räkning af Hebbeska egendomen på Riddarholmen;
N:o 201, angående inlösning af ytterligare anmälda, först
efter prsescriptionstidens slut hos Riksgälds-Contoret företedda
Riksgäldssedlar;
N:o 202, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, an¬
gående en den Svenska beskickningen i Turkiet tillhörig, i Pera
belägen fastighet;
N:o 203, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i
fråga om afsöndring af jord från Eskilstuna Kungsladugård till
utvidgande af Eskilstuna stads samt Klosters och Forss försam¬
lingars begrafningsplats; samt
N:o 204, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rö¬
rande Stats-Utskottets Utlåtande N:o 147, i fråga om väckt mo¬
tion om Kyrkoherden G. A. von Zweigbergks enka, Maria H{eg¬
grens bibehållande intill sin död vid åbo- och besittningsrätten
till eller arrendet af indragna predikants-boställena vid Westgötha
f. d. kavalleriregemente Törnestorp, f mantal, och Hafstena Lunna¬
gården, l mantal, i Skaraborgs Län.
§ 13.
Föredrogs och hordlades Utdrag, N:o 462, af Högloft. Rid-
derskapet och Adelns protokoll för denna dag, med inbjudning till
de öfriga Riks-Stånden att förena sig uti Ridderskapet och Adelns,
vid pröfning af Sammansatta Banco- och Lag-Utskottets Utlå¬
tande N:o 5, fattade beslut.
Den 23 October.
535
§ 14.
Upplästes och lades till handlingarna från de Respektive Med-
Stånden inkomna Protokolls-utdrag, nemligen från Högl. Ridderskapet
och Adeln, N:ris 445—453; och från Vallod. Borgare-Ståndet, N:ris
456—460.
Ståndet åtskiljdes kl. 3 e. va.
Ut supra
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 23 October.
Plenum kl. £ 6 e. m.
§ I-
Justerades Protokollet för den 17 dennes förmiddagen.
§ 2.
Pöredrogs ånyo Serskilda Utskottets Utlåtande N:o 3, i an¬
ledning af de inom Riks-Stånden gjorda anmärkningar och fat¬
tade skiljaktiga beslut, i afseende å Utskottets Betänkande N:o
2, öfver Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Ständer,
med förslag till ny Sjölag.
Härvid förekommo:
Utskottets yttrande å sidan 2, rörande de af tre Riks¬
stånd godkända delar af förslaget.
Lades med godkännande till handlingarna.
§§ 31, 321.
Prosten Mellqvist erhöll ordet och anförde: Enligt mig med¬
delade underrättelser, har Utskottets här föreslagna ändring re¬
536
Den 23 October.
dan af Ridderskapet och Adeln samt Borgare- och Bonde-Stånden
blifvit godkänd, hvadan densamma, huru än Preste-Ståndets be¬
slut derom må utfalla, är af Rikets Ständer antagen.
Uppå derefter framställd proposition, blef, hvad Utskottet
under dessa §§ hemställt och föreslagit, af Ståndet bifallet.
§ 33.
Doctor Säve, som härvid erhöll ordet, yttrade: I afseende
på den förändring, som Utskottet i denna § föreslagit, anser jag
mig böra upplysa, att densamma redan blifvit af 2 Stånd bi¬
fallen. Då frihet ifrån skyldigheten för befälhafvare å fartyg
af visst lästetal att föra dagbok under resa utom riket här blif¬
vit utsträckt till alla dem, som besöka hamnarne vid Östersjön,
kan Utskottets förslag härigenom anses hafva tillfredsställt de
billiga önskningar härutinnan, hvilka ifrån 3:ne Riks-Stånd blifvit
framställde; och jag tillstyrker derföre det Högv. Ståndet, att
äfven ingå på Utskottets här gjorda förslag.
På derom gjord proposition blef derefter, hvad Utskottet
under denna § hemställt och föreslagit, af Ståndet bifallet.
§ 38.
Utskottets yttrande med afseende på de två första momenten
af denna § lades till handlingarna.
Utskottets till Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet
ställda inbjudning, angående 3:dje momentet af denna §:
Dom-Prosten Sundberg, som nu erhöll ordet, anförde: Det
kan i sig sjelft vara ganska likgiltigt, om det Högv. Ståndet an¬
tager eller afslår Uttskottets här gjorda inbjudning, emedan frå¬
gan endast rörer intagande af orden: “sålunda afgifven sjöförkla¬
ring utgör icke hinder för motbevisnings åstadkommande“, hvil¬
ket stadgande innehåller ett öfverflödigt tillägg, då det i sig
sjelft är klart, att en sjöförklaring aldrig kan hindra motbevis-
ning. Men jag ber att få återkalla i det Högv. Ståndets minne,
att de ifrågavarande orden i detta Stånd uteslötos på grund af
inbjudning från Ridderskapet och Adeln, sedan de förut hade
blifvit af Ståndet godkända. Att nu ånyo ändra mening, synes
mig olämpligt, och detta så mycket mer, som Ridderskapet och
Adeln vidblifvit sitt förra beslut, hvadan jag vördsamt tillstyrker
afslag å Utskottets förevarande inbjudning och vidblifvande vid
Ståndets förut fattade beslut.
Uppå derefter framställd proposition, beslöt Ståndet att, med
afslag å inbjudningen, vidblifva sitt rörande 3:dje momentet fat¬
tade beslut.
Den 23 0 et ober.
537
§§ 42, 45, 47, 70, 94, 97, 98, 99, 238.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 55.
Lades till handlingarna.
§ 60.
Doctor Säre erhöll härvid ordet och anförde: Här är endast
fråga om några mindre jemkningar, såsom t. ex. å raden 3 an¬
gående rättighet för Svensk sjöman, som i Svensk hamn blifvit
förhyrd, att på rederiets bekostnad blifva fortskaffad till förhy-
ringsorten, samt i slutet af §, i afseende på den bestämmelsen,
att sjöman icke må kunna tvingas att å annat fartyg emottaga
tjenst på mindre förmånliga vilkor, än dem, under hvilka han
förhyrd varit å det fartyg, hvarifrån afmönstringen skett. Ut¬
skottets här framställda förslag har redan blifvit af 2:ne Riks¬
stånd antaget, och jag hemställer ock om dess antagande af det
Högv. Ståndet.
Uppå derefter framställd proposition, bifölls Utskottets hem¬
ställan, rörande lydelsen af l:sta momentet, och lades yttrandet,
i fråga om 2:dra momentet, till handlingarna.
§ 64.
Ståndet biföll, uppå derom framställd proposition, hvad Ut¬
skottet hemställt med afseende på såväl mom. 1 som mom. 2
af denna §.
§ 66.
Dom-Prosten Sundberg erhöll ordet och anförde: Denna §
har, jemförd med den lydelse dertill, som i Hr af Ströms reser¬
vation finnes föreslagen, en afgjord underlägsenhet; och att detta
äfven varit Ridderskapet och Adelns åsigt synes deraf, att detta
Stånd ogillat Utskottets och antagit Hr af Ströms förslag. Den
förnämsta bristen i Utskottets förslag består deruti, att Utskottet
ansett sig böra uttrycka, det sterbhusdelegare ega rätt till af¬
liden sjömans innestående hyra efter afdrag af begrafningskost-
naden, en rättighet, som, utan något stadgande derom här, en¬
ligt allmän lag dem tillkommer. Anhållande i öfrigt att få fästa
det Högv. Ståndets uppmärksamhet på den motivering för Hr
af Ströms förslag, hvilken i hans reservation innehålles, anser
jag mig böra, då jag icke kan anföra några mera talande skäl
för bifall, helt enkelt tillstyrka antagande af Hr af Ströms
förslag.
538
Den 23 October.
Doctor Säve: Äfven jag instämmer i den siste talarens för¬
ordande af Hr af Ströms förslag vid denna §. Detta förslag in¬
nehåller en förbättring af Utskottets äfven derutinnan, att enligt
detsamma det skulle åligga rederiet att ansvara för begrafnings-
kostnaden efter en sjöman, hvilken aflidit å utrikes ort uti sjuk¬
dom, som föranledt hans afmönstring från Svenskt fartyg. Det
är ej för mycket, att det rederi, i hvars tjenst en sjöman ådra¬
git sig sjukdom, kännes skyldigt att taga vård om honom och,
ifall han dör, äfven om hans tillgångar skulle dertill förslå,
sörja för hans begrafning. Jag tillstyrker sålunda bifall till den
förändring af Utskottets förslag, hvilken i Hr af Ströms reser¬
vation blifvit framställd.
Häruti instämde Doctor Björlman.
Efter härmed slutad discussion och uppå derom framställd
proposition, fann Preste-Ståndet, som afslog Utskottets hemställan,
för godt att, med frånträdande af sitt i ämnet förut fattade be¬
slut, antaga det förslag till lydelse af denna §, som i Hr af
Ströms reservation å sidan 14 blifvit framstäldt.
§ 68.
Lades till handlingarna.
§ 79.
Doctor Säve anförde: Jag anhåller här att få fästa det
Högv. Ståndets uppmärksamhet på den vid denna § af Hr Lund¬
berg afgifna reservation, hvilken ock blifvit af ett Stånd bi¬
fallen. Jemte det jag tillstyrker bifall till de af Utskottet här
föreslagna ändringar i afseende på borttagande af orden “Sön-
och“ i första momentet, samt i fråga om nedsättning af det i
andra momentet bestämda ersättningsbelopp för öfverliggedagar
från 1 R:dr 50 öre till 1 B:dr om dagen, hemställer jag ock
om bifall till det af Hr Lundberg föreslagna och af Borgare-
Ståndet antagna stadgande, att antalet af öfverliggedagar och
ersättningen derför må bero på serskildt aftal, men att, der öf¬
verenskommelse ej skett, öfverliggedagarne ej må med flere än
fyra öfverstiga hälften af det antal liggedagar, som i § 78 eller
i fraktaftalet blifvit bestämda. Ståndet har förut, såsom bekant
är, genom accederande till Ridderskapet och Adelns beslut, ur
denna § uteslutit det af Utskottet föreslagna stadgandet, att i
det bestämda antalet liggedagar icke skulle inberäknas de dagar,
under hvilka lastning eller lossning icke kunnat ske, till följd
af storm eller andra naturhinder. Enligt competente domares
försäkringar, lärer det sålunda kunna ganska lätt inträffa, att
lastning eller lossning icke kan under de sammanräknade be¬
stämda liggedagarne och öfverliggedagarne verkställas, på grund
Den 23 October.
539
hvaraf och i öfverensstämmelse med de stadganden härom, som
i Norska, Engelska och Tyska Sjölagen finnas, reservanten fram¬
ställt det tillägg till denna §, hvarföre ofvan blifvit redogjordt.
När i Borgare-Ståndet, hvarest såväl den största kännedom om
dessa ämnen kan förutsättas, som ock både befraktarens och
skeppsredarens intresse kan anses vara representeradt, det af
Hr Lundberg föreslagna tillägg vunnit bifall, torde det ock af
det Högv. Ståndet kunna bifallas.
Prosten Mellqvist: I anledning af den föregående talarens
yttrande, anser jag mig böra meddela den upplysning, att denna
§ med den af "Utskottet föreslagna lydelsen redan blifvit af Rid-
derskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet antagen, hvaraf följer,
att, om det Högv. Ståndet nu bifaller det af reservanten fram¬
ställda tillägg, det måste komma till votering i Eörstärkt Ut¬
skott om denna §, enär två Stånd, i fråga om densamma, stan¬
nat emot två. Anses det ifrågavarande tillägget vara af någon
synnerlig vigt, bör man väl icke, för undvikande af en votering,
afslå detsamma; men då ifråga om så många andra bestämmelser
i Sjölagen, det blifvit stäldt på öfverenskommelse mellan dem,
som vederbör, synes mig ock här den af Utskottet föreslagna
lydelsen göra tillfyllest.
Häruti hördes flera af Ståndets ledamöter instämma.
Doctor Säve: I afseende på den föregående talarens an¬
märkning vid denna §, vill jag endast fästa uppmärksamheten
derpå, att det, oafsedt utgången i fråga om denna §, i anledning
af det Högv. Ståndets beslut angående § 38, måste komma till
votering i Eörstärkt Utskott.
Efter härmed slutad discussion blef, på derom framställd
proposition, Utskottets under denna § gjorda hemställan, af Stån¬
det bifallen.
Eråga uppstod härefter om antagande af den ytterligare
bestämmelse, angående öfverliggedagarnes antal, hvilken i Hr
Lundbergs reservation innehålles; och då H. H. Erlce-Biskopen
och Talmannens proposition å bifall härtill hördes med blandade
Ja och Nej besvarad, samt votering begärdes, framställdes och
godkändes följande voterings-proposition:
“Den som vill, att till ytterligare bestämmelse angående
öfverliggedagarnes antal ett stadgande af den lydelse, som i Hr
Lundbergs reservation blifvit föreslagen, må vid denna § införas,
röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet
förkastat förslaget om bemälde i Hr Lundbergs reservation fram¬
ställda stadgande."
540
Den 23 October.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 12 Ja och 20 Nej; hvadan Ståndet stannat i det be¬
slut, som Nej-propositionen innefattar.
§ 100.
Utskottets under denna § gjorda hemställan blef af Ståndet
bifallen.
§ 103, § 143, § 234, §§ 244, 245, 246, 247.
Ansågos å Preste-Ståndets sida icke erfordra annan åtgärd
än att läggas till handlingarna.
§ 261, § 279.
Ståndet biföll hvad Utskottet under dessa §§ hemställt och
föreslagit.
§ 302.
Doctor Säre erhöll ordet och anförde: Då vid denna § före¬
kommer det vigtigaste af Utskottets jemkningsförslag, vill jag i
korthet upplysa, att, då Kongl. Maj:ts Proposition bestämde dom¬
stolen i svarandens boningsort såsom laga forum i sjörättsmål,
men Utskottets pluralitet stannade i det förslag, att dylika mål
skulle uteslutande handläggas vid Rådstufvu-Rätterna, fattade de
olika Stånden i denna fråga skiljaktiga beslut, hvilka gifvit an¬
ledning till förnyad behandling hos Utskottet. Utskottet har nu
medlat mellan de olika meningarne derigenom, att det, med an¬
tagande af Kongl. Maj:ts förslag i hufvudsaken, föreslagit ett
tillägg, hvarigenom en så kallad optionsrätt, i fråga om forum, i
viss mån skulle medgifvas; och hemställer jag vördsamt om bi¬
fall till Utskottets nu framlagda förslag.
Uppå härefter framställd proposition, biföll Ståndet hvad
Utskottet under denna § hemställt och föreslagit.
På begäran erhölls nu ordet af Riks-Archivarien Nordström,
som yttrade: Jag anhåller nu att få till det Högv. Ståndets
protokoll antecknadt, såväl det jag, vid Ståndets handläggning
af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition med förslag till ny Sjölag,
uppå vederbörlig permission var ifrån riksdagen frånvarande,
som ock, att det synes mig högeligen önskvärdt, det de flere
vederbörande, såsom skeppsrederier, sjöförsäkringsbolag med flere,
hvilkas intressen närmast beröras af ifrågavarande förslag till
Sjölag, måtte lemnäs tillfälle att sig derom yttra och att deras
möjliga erinringar tagas under öfvervägande, innan detsamma till
allmän efterlefnad sanctioneras.
Den 23 October.
541
§ 3.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
189, i anledning af väckt motion om anslag af allmänna me¬
del till inrättande vid Höganäs och Torekow af stationer för
lifräddningsanstalter m. m.
§ 4.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
190, i anledning af väckt motion, angående statsanslag för upp¬
resande af en minnesstod åt Archiatern C. von Linné.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
191, i anledning af väckt motion, angående anvisande af ett
förslagsanslag till fyllnad i enskilda bidrag för uppresande af
ett monument öfver Konung Carl XII, m. m.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
192, i anledning af väckt motion om statsanslag till betäckande
af den förlust, f. d. Kapitenen H. U. Silfverbrand lidit vid upp¬
förandet af Landshöfdingeresidens-byggnaden i Luleå.
§ 7-
Företrädde efter skedd anmälan Stats-Eådet m. m. Grefve
B. E. J. von Platen samt aflemnade den i nedanstående § 10
omförmälda Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Eikets Ständer;
hvarefter Herr Stats-Eådet, såsom vid ankomsten beledsagad af
några bland Ståndets ledamöter, aflägsnade sig.
§ 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 193, i anled¬
ning af väckt motion om statsbidrag till staden Oscarshamn för
utlösen af tomtöreafgälden till egaren af de hemman, från hvil¬
kas områden stadens utmål är afsöndradt.
Doctor Ternström, som härvid erhöll ordet, anförde: Med
den behandling af ärendet, som detta Utlåtande bevittnar, för¬
håller det sig på ett eget sätt. Utskottet har hemställt, att Herr
Dahlströms ifrågavarande motion ej må till någon Eikets Stän¬
ders åtgärd föranleda. Såsom motiv derför har Utskottet anfört,
542
Den 23 October.
att frågan redan skulle utgöra föremål för Kongl. Maj:ts nådiga
pröfning. Ku är det väl sannt, att Konungens Befallningshaf¬
vande redan den 7 Augusti sistlidet år uti underdånig skrif¬
velse till Kongl. Majit insändt och med sitt förord till nådigt
bifall understödt en af Borgerskapets Äldste i Oscarshamn å
stadens vägnar gjord ansökning, att Kongl. Majit måtte till Ri¬
kets Ständer aflåta nådig Proposition om beviljande till nämnde
stad af ett anslag utan återbetalningsskyldighet å 75,000 Ridr
Rimt, för att inlösa och för framtiden befria staden från den
tryckande tomtöre-afgälden; men det är lika sannt och säkert,
att, ehuru både Kammar-Collegium och Stats-Contoret, deröfver
hörde, i underdånighet tillstyrkte bifall, Kongl. Majit likväl, en¬
ligt Resolution den 5 December 1862, som jag har i min hand,
“icke fann skäl att i anledning af förevarande ansökning vid¬
taga någon åtgärd1'. Huru kan då Utskottet för sitt afslag an¬
föra ofvan uppgifna motiv? Yar det Utskottet icke bekant, att
Kongl. Majit afslagit Oscarshamns ansökning? I sådant fall måste
motionären försummat att meddela Utskottet den erforderliga
upplysningen. Yar det åter för Utskottet bekant, så har Ut¬
skottet stödt sin vägran på en oriktig uppgift, och dermed vilse-
ledt Representationen; hvilket väl icke får antagas. Huru här¬
med förhåller sig, torde någon af Utskotts-ledamöterne utaf detta
Högv. Stånd kunna upplysa.
Domprosten Sundberg: Hvad angår Utskottets motivering
för dess hemställan, så ligger väl derpå ej så stor vigt; utan
hufvudsaken är dock, huruvida det slut, hvartill Utskottet kom¬
mit, är riktigt. Det sednare har den föregående talaren också
icke heller bestridt, hvadan det knappt lönar mödan att tvista
härom. Men då denne talare yttrat, att Utskottet oriktigt upp¬
gifvit såsom skäl för sitt afstyrkande, att förevarande fråga nu
utgör föremål för Kongl. Majits nådiga pröfning, ber jag få upp¬
lysa, att, då ärendet på Utskottets Afdelning till behandling
förevar, man var fullkomligt okunnig derom, att ärendet redan
var hos Kongl. Majit afgjordt, hvilket motionären bort låta sig
angeläget vara, att för Utskottet meddela. När saken derefter
i Utskottets plenum förekom, trodde sig väl en enskild ledamot
af Utskottet veta, att Kongl. Majit i ämnet fattat Sitt beslut,
men kunde icke med något papper ådagalägga giltigheten af
denna uppgift. Jag anser mig dock kunna försäkra, att, äfven
med bestämda upplysningar i detta afseende, frågan icke annor¬
lunda, än nu, blifvit af Utskottet behandlad, emedan efter myc¬
ken debatt pluraliteten inom Utskottet visade sig vara af den
åsigt, att Oscarshamnsboernes ifrågavarande begäran icke hade
billighet för sig. Man ansåg nemligen, att, då Oscarshamn, som
är anlagd vid ett utmärkt ^åge, alltmera tilltager i folkmängd
och utveckling, det var för mycket hegardt, att Staten skulle
gifva anslag för utlösen af dess tomtöre-afgäld; och då jag för
Den 23 October.
543
min del äfven hyser samma öfvertygelse, yrkar jag bifall till
Utskottets här gjorda hemställan, åt hvilken Kongl. Maj:ts åbe¬
ropade utslag ger ett ytterligare stöd.
Häruti instämde flera af Ståndets ledamöter.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, blef, uppå der¬
om framställd proposition, Stats-Utskottets ifrågavarande Utlå¬
tande af Ståndet bifallet.
§ 9-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 188, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående Krigs-Collegii ombildning till en Armé-förvaltning.
§ io.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utskottet Kongl. Haj:ts
denna dag meddelade nådiga Proposition till Rikets Ständer i
fråga om försäljning af Nya Varfvet vid Götheborg.
§ 11.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 196, i anledning af Kongl Haj:ts nådiga Propo¬
sition , angående tillökning i Arméens nuvarande Kavalleri-
styrka.
§ 12.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
197, i anledning af väckt motion om inlösen för Statens räk¬
ning af Hebbeska egendomen på Riddarholmen.
§ 13.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Memorial N:o 201,
angående inlösning af ytterligare anmälda, först efter praescrip-
tionstidens slut i Riksgälds-Contoret företedda i Riksgäldssedlar.
§ 14.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
202, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, agående
en den Svenska beskickningen i Turkiet tillhörig, i Pera belä¬
gen fastighet.
544
Den 23 October.
§ 15.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
203, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, i fråga om
afsöndring af jord från Eskilstuna kungsladugård till utvidgande
af Eskilstuna stads samt Klosters och Forss församlingars be¬
grafningsplats.
§ 16-
Föredrogs ånyo Stats-Utkottets Memorial N:o 204, i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande Stats-Utskottets
Utlåtande Nio 147, i fråga om väckt motion om Kyrkoherden
G. A. von Zweigbergks enka, Maria Hseggrens bibehållande in¬
till sin död vid åbo- och besittningsrätten till eller arrendet af
indragna predikantsboställena vid Westgötha f. d. Kavallerirege¬
mente Törnestorp, J mantal, och Hafstena Lunnagården, \ mantal,
i Skaraborgs län.
Med bifall till inbjudningen biföll Preste-Ståndet hvad Ut¬
skottet i l:sta punkten föreslagit och lade 2:dra punkten med
godkännande till handlingarna.
§ 17.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången meddeladt Ut¬
drag, Nio 462, af Högloft. Ridderskapet och Adelns Protokoll
den 21 dennes, med inbjudning till de öfriga Riks-Stånden
att förena sig uti Ridderskapet och Adelns, vid pröfning af Sam¬
mansatta Banco- och Lag-Utskottets Utlåtande Nio 5, fattade
beslut.
§ 18.
Föredrogs och bordlädes Stats-Utskottets Memorial Nio 206,
i anledning af Riks-Ståndens beslut, rörande åtskilliga i Me¬
morialet, Nio 170, framställda sammanjemkningsförslag och vote-
rings-propositioner uti anslagsfrågor, tillhörande Åttonde Hufvud-
titeln; hvarjemte Ståndet beslöt, att detta Memorial skulle i
morgondagens plenum till behandling företagas och då främst å
föredragningslistan uppställas.
§ 19.
Föredrogs och bordlädes Stats-Utskottets Memorial N:o 200,
med förslag till de stadganden, angående Riksgälds-Contorets
skulder och fordringar, som böra införas i det nya Reglementet
för detta verk.
§ 20.
Den 23 October.
545
§ 20.
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Stats-, Bevillnings-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 51,
i fråga om förhöjning af folkslcole-afgiften.
§ 21.
Föredrogs och bordlädes Lag-Utskottets Memorial N:o 74, i
anledning af erhållna återremisser af Utskottets Memorial K:o
70, med förslag till voterings-propositioner, i anledning af de
inom Riks-Stånden fattade skiljaktiga beslut vid förehafvande af
Utskottets Utlåtande N:o 55, öfver gjorda anmärkningar och
Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid Utskottets Betänkande N:o
35, angående införande af ny Strafflag m. m.
§ 22.
Föredrogs och bordlädes Utdrag, N:o 467, af Vällofl, Borgare-
Ståndets Protokoll den 21 dennes, innehållande inbjudning till
de öfrige Riks-Stånden att biträda Borgare-Ståndets vid pröfning
af Serskilda Utskottets Utlåtande N:o 3, fattade beslut, rörande
dels § 33 dels § 79 uti Utskottets förslag till Sjölag.
§ 23.
Föredrogs och bordlädes Utdrag, N:o 493, af Ilederv.
Bonde-Ståndets Protokoll den 20 dennes, innehållande bland an¬
nat bemälda Riks-Stånds beslut vid föredragning af Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande
N:o 29, i anledning af motion om upphäfvande eller förändrad
reglering af Klockares brefbäringsskyldighet samt inbjudning till
de öfriga Riks-Stånden att samma beslut biträda.
§ 24.
Föredrogs och bordlädes Utdrag, N:o 499, af Hedervärda
Bonde-Ståndets Protokoll den 21 dennes, innefattande bland
annat inbjudning till de öfriga Riks-Stånden att förena sig uii
Bonde-Ståndets beslut öfver Banco-Utskottets Memorial N:o 72,
angående inslruction för Rikets Ständers Banco-Utskott vid nästa
riksdag.
§ 25.
Upplästes och bordlädes ånyo det af Comiterade utarbetade
förslag till Inledning af Cleri Comitialis Cirkulär.
Ilögv. Fr ente-St. Fröt. G:te Bandet. 35
r>4G
X) e n 24 Oct ober.
§ 26.
Upplästes och Indes till handlingarna följande från resp.
Hed-Stånden inkomna Protokolls-Utdrag, nemligen från Högloft.
Bidderskapet och Adeln, N:is 454—461, samt från Hederv. Bonde-
Ståndet, Nlis 489—492, 494—498 och 501 — 503.
Ståndet åtskildes kl. J 8 e. m.
Ut supra
In- fidem.
S. II. Almgvist.
Den 24 Octo ber.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 206, i an¬
ledning af Riks-Ståndens beslut öfver åtskilliga i Memorialet, N:o
170, framställda sammanjemkningsförslag uti frågor, rörande an¬
slagen under Riks-Statens Åttonde Hufvudtitel.
Ståndet godkände Utskottets i Memorialets 3:ne punkter
afgifna förslag till yoterings-propositioner,
§ 2.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 188, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående Krigs-
Collegii ombildning till en Arme'förvaltning.
Contracts-Prosten Palmlund erhöll ordet och yttrade: Såsom
inledning till en vid förevarande förslag väl påkallad discussion,
hvilken här tyckes komma att alldeles uteblifva, da ännu ingen
Don 24 October.
547
i en så vigtig fråga begärt ordet, anhåller jag att få afgifva
några allmänna anmärkningar.
Det ligger i den collegiala samrådighetens natur att utgöra
en mellanlänk i förvaltningskedjan. Yårt land, med sitt consti-
tutionelt-monarchiska samhällsskick, behöfver bredvid enrädigheten
oväldiga styrelseformer och sjelfständiga, af alla yttre påtryck¬
ningar oberoende, embetsman. Till bibehållande af enhet och con-
tinuitet, fasthet och oväld i embetsföringen är den collegiala
förvaltningsformen ovedersägligen den tjenlig-aste, dels emedan
inom densamma ingen embetsman ensam bär ansvaret eller blott¬
ställes för klandret och anmärkningarne, dels ock emedan de
äldre, som icke gerna kunna fatta beslut, stridande mot sina
förra åtgärder, och som ej så lätt gå ifrån det gamla, enligt
deras åsigt bepröfvade, dymedelst hejda de yngres ifver eller
nyhetslusta. En mängd ärenden inom en förvaltningsgren kunna
dessutom ofta vara af den beskaffenhet, att till utlåtanden i
ämnet fordras icke någons enskilda mening, utan ett samman¬
stämmande yttrande af flera sakkunnige, således af ett Colle-
giurn.
Är nu Collegiernas hufvudändamål att utgöra liksom bemed-
lings-verk emellan de allmänna och enskilda fordringarne, mellan
de högsta och lägsta myndigheterna i samhället, så böra dessa
embetsverk, såsom andra medlare, ega sjelfständighet och anse¬
ende: de böra i möjligaste måtto så väl vara oberoende ofvan¬
efter, som ock nedifrån ega större anspråk på tillförlitlighet, än
den lägre instantie, öfver hvars åtgärd klagas. Ingendera delen
skulle vinnas, om man — såsom nu är föreslaget i afseende på
Krigs-Collegii ombildning — emot Collegiernas väsende, samrådig-
heten, gåfve dem en sådan form, att å ena sidan en godtyckligt
afsättlig Chef, låt vara endast “i vissa mål, allena vore beslu-
tande“, samt å andra sidan embetsledamöterna då blott föredra¬
gande och contrasignerande eller ock på sin höjd pligtiga att “i
vissa mål, der beslut skall samfäldt fattas", till protokollet af¬
gifva sin mening; i hvilket fall ärendena visserligen kunde
blifva lagligt, men derföre icke alltid grundligt och väl behandlade.
Ett Collegii-Råd, som icke uppmuntras af en mera ingripande
delaktighet i beslutande-rätten, ledsnar vid att, ofta emot den
afgörandes mening, säga mera än som nätt och jemnt behöfves
för att vara saklös, och den allena afgörande ledsuar vid att
höra mera än han vill.
Äfven vid de styrelsegreuar, der blott verkställighet af Re¬
geringens befallningar och förvaltning af de dertill erforderliga
medel komma i fråga, såsom vid försvarsverket, synes eollegial-
formen kunna med fullt skäl bibehållas, om än någon förenkling
i organisationen, för vinnande af större skyndsamhet i ärendenas
behandling, kan vara erforderlig. — Det råder, såsom bekant
är, en allmän mening, att Kronan, i fråga om anskaffande af
hennes behof och bestyret med de arbeten, som för hennes räk-
548
Den 24 October.
liing utföras, får betala mer än andra. Försöken att sätta allt
på upphandlingsauctioner, beting och passevolancer bevisa det.
För att här vid lag, så vidt möjligt är, förebygga de eljest van¬
liga misstankarne om egennyttiga beräkningar af enskilda, bör
väl inrättningen af ett embetsverk, som har berörda förvaltning
om händer, göras sådan, att den möjligen egennyttiga embets-
mnnnen ej utan största svårighet kan komma åt Kronans medel
eller hafva utsigt att få dela entreprenörens vinst på betingen,
samt att den rättrådige och oegennyttige eger alla former till
stöd för sin medvetna oskuld. I annat fall saknar han äfven
det starka yttre bandet på sin ärlighet, att nemligen icke med
något skenbart skäl kunna ens misstänkas för motsatsen. En
mera lämplig form i nämnde hänseende, än den collegiala, torde
näppeligen finnas. Försnillningar, eller indirekta tillgrepp af
Kronans medel, kunna der svårligen ega rum utan samråd emellan
flera ledamöter. Fruktan för hvarandras missundsamhet eller
ärlighet, eller för gemensamma misstankar och vanära, skall der
samverka till att hämma missbruk och förekomma underslef.
Skall nu, å ena sidan, Kegeringens fordran på enhet och
kraft i förvaltningen och, å den andra, den enskildes anspråk
på säkerhet och tryggad rätt inom ett Collegium förenas; så
böra der finnas representanter både af regerings- och folks-
anspråken. En af Regeringen beroende, eller godtyckligt afsättlig,
President eller Chef bör vara representant af de förra; flera af
Regeringens godtycke oberoende Råd representera de sednare. Då
göromålens mängd och olikhet, såsom i Krigs-Collegium, fordra
att de af Collegiet skötas både in pleno och på Afdelningar, och
enär Regeringens inflytande bör vara större på de exsecutiva och
mindre på de constitutiva ärendena; så uppdragas lämpligast de
förra (de exsecutiva) åt Fördelningarne, bestående af färre, men
de sednare (de constitutiva) åt plenum, sammansatt af flera Råd.
Om Collegierne öro, såsom jag anser dem vara, förmedlings¬
punkter mellan regerings- och folks-anspråken; så bör ingen
sammankomst, in pleno eller på Afdelningar, kunna hållas i
frånvaro af regerings-clementet, Presidenten eller Chefen, icke
heller folks-elementet eller Råden vara så öfvervägande till an¬
talet, att deras röster, äfven om de äro något delade, kunna
bestämma utgången oberoende af Presidenten, hvars stämma,
såsom Regeringens röst, sist låter höra sig.
Utaf hvad jag här tagit mig friheten yttra om betydelsen
af den collegiala förvaltningsformen i allmänhet inom en consti-
tutionelt-monarchisk stat, och om samrådighets-systemets företräde
framför enrådighets-principen, framgår, att jag, för min del, åtmin¬
stone nu innan en fullt genomförd reorganisationsplan hunnits
utarbetas, icke kan tillstyrka bifall till den föreslagna ombild¬
ningen af Krigs-Collegium till en Armé-förvaltning; samt att jag,
om något i detta ärende skall för närvarande vidgöras, snarare
känner mig böjd för att antaga Herr Björcks i hans omständliga
Den 24 Oetober.
reservation framställda förslag. I alla händelser må detta mitt
anförande, såsom mitt enskildta votum i frågan, få inflyta i
Högv. Ståndets protokoller.
Prosten Sondén: Den föregående talaren har hållit ett
temligen utförligt loftal öfver den collegiala formen och det in¬
flytande han föreställt sig att denna form eger i det constitu-
tionella samhällsskicket. At.t söka vederlägga hans påståenden, vore
kanske fruktlöst; en sådan vederläggning är ock obehöflig i af¬
seende på frågans lösning. Jag vill dock framställa några an¬
märkningar mot denne talares yttranden.
Den collegiala formen, sade han, är nödig på det att enhet
och continuitet skall finnas inom ett embetsverk samt en mera
grundlig behandling egnas åt förekommande ärenden. Det med-
gifves, att enhet och continuitet på sätt och vis äro att påräkna
i ett Collegium, enär icke något större ombyte på en gång af
personer eger rum. Men å andra sidan bör raan icke förbise,
att, om olika äsigter föreiinnas, ärendets afgörande kan komma
att bero på, hvilka ledamöter för tillfället äro närvarande. Häri¬
genom händer också ganska ofta, att i de collegiala embetsverken
alldeles samma ärende den ena gången afgöres på holt annat
sätt än den andra. Detta förhållande motsäger i väsendtlig mån
den åsyftade continuiteten.
Vidare yttrades, att den collegiala formen vöre fördelaktig,
då något för Kronans räkning skall anskaffas, men likväl gjorde
talaren den anmärkningen, att Kronan får betala allting till högre
pris än enskilda personer. Det sednare är fullkomligt sannt;
men hvaraf kommer sig detta? Jo, ett Collegium måste framför
allt se på ordalydelsen af författningavne. Om nu t. ex. författ¬
ningen föreskrifver, att en upphandlingsauction skall utlysas, så
utlyser Collegium en sådan. Inkommer intet anbud första gången,
så utlyses ny auction och när så alla formaliteter blifvit iakttagna,
bekymrar det Collegium föga, om priset blir billigt eller icke.
Det torde således vara ett misstag, att affärer skötas på bästa
sättet af ett Collegium. Vi se också, att de, som bedrifva de
största affärerna såsom t. ex. enskilda Bank-bolag, ställa i spetsen
en verkställande Direktör och icke en collegial Direktion.
Talaren framhöll vidare, att i ett Collegium finnas represen¬
tanter både af Degerängen och folket. Emellertid förhåller det
sig så, att Regeringens representant i Krigs-Collegium eller Pre¬
sidenten såväl af Regeringen som af Krigs-Collegii egna ledamöter
ansetts obehöflig. Inom Utskottet har ingen enda röst höjt sig
för detta embetes bibehållande.
Slutligen har talaren yttrat, att, om någon förändring nu
skall ske i Krigs-Collegii organisation, han för sin del är mera
benägen att bifalla Herr Björcks reservation, än det förslag, som
Utskottet framlagt. Det må icke nekas, att Herr Björcks reser¬
vation innehåller åtskilligt, som kan vara tänkvärdt; men i det
550
Dell 24 October.
hela skiljer den sig icke synnerligen mycket från Utskottets
förslag. Han biträder Comitéens förslag, att Krigs-Collegium för¬
ändras till en Armé-förvaltning på det sätt, att inom densamma
bildas tre särskilda Afdelningar, hvardera ställd under en Militär¬
chef, och att åt dessa Chefer uppdroges, att, hvar inom sin Af¬
delning, med nödigt biträde, på eget ansvar handlägga och afgöra
alla sådana mål. som fordra militäriskt-techniska insigter. Dere¬
mot skiljer han sig deri, att alla öfriga mål och ärenden skola
Öfverlemnas åt en serskild af endast civila medlemmar bestående
Afdelning med eollegialt arbetssätt, åt hvilken Afdelning tillika
uppdroges den omedelbara dispositionen af Armé-förvaltningens
kassa och kontrollen deröfver jemte den bokföring, som afser
att redovisa för embetsverkets hela förvaltning, o. s. v. Detta
förslag synes innebära den fördel, att militären skulle komma att
handlägga sådant, som fordrar militäriska insigter, hvaremot
civila embetsman skulle sköta den ekonomiska förvaltningen.
Men häremot kan dock anmärkas, att det som skall öfverlåtas
åt de militära Afdelningarne svårligen kan skiljas från det öfriga.
Åtskilliga ärender äro af en så blandad egenskap, att till deras
behandling fordras både militära kunskaper och den kännedom
af författningar, som man vill tillerkänna de civila tjenstemän-
nerna framför de militära, och behöfva derföre att af de sednare
beredas innan de handläggas af de förra. Den förre talaren hav
dock endast såsom en nödfallsutväg velat biträda Herr Björcks
reservation och tyckes helst vilja att Krigs-Collegium icke under¬
går någon ombildning, hvarigenom han förmenar, att den coile-
giala formen skulle komma att uppoffras. Men då han af detta
Betänkande antagligen har inhemta!, att Krigs-Collegium behandlar
ganska få ärenden eollegialt, utan de flesta afgöras på Afdelnin¬
garne, så skulle man snarare af hans ord kunna draga .den
slutsatsen, att iian vill en förändring i motsatt syfte mot hvad
både Kongl. Maj:t och reservanten föreslagit. Jag anser mig
nu icke behöfva anföra ytterligare skäl för att vederlägga en
sådan åsigt, utan tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Dom-Prosten Smidberg: Till alla delar instämmer jag med
den föregående talaren. Jag skall icke inlåta mig i någon con-
trovers, angående den collegiala formens stora värde; ty att den
i allmänhet har ett sådant och utgör ett vilkor för statsförvalt¬
ningens sjelfständighet och dermed äfven medelbarligen folkfri¬
heten i vårt land, kan icke förnekas. Jag vill dock fästa den
förste talarens uppmärksamhet derpå, att Krigs-Collegium, i följd
af ärendenas natur, redan ett århundrade i sjelfva verket in¬
tagit en undantagsställning. Sedan 1772 eller rättare sedan
1776, har Krigs-Collegium icke handlagt ärendena på samma
sätt som andra Collegier. Göromålen fördelades då på serskilda
Afdelningar, af hvilka hvardera i allt hufvudsakligt blef ett helt
för sig. 1782 skärptes denna fördelning ytterligare och 1849
Den 24 October.
551
vidtogs den ombildning af Krigs-Collcgium, som för närvarande
består, och enligt hvilken göromålen äro fördelade på 4 Afdel-
ningar, hvilka hvar för sig i de flesta fäll sjelfständigt hand¬
lägga målen. Såsom ett bevis på arbetssättet inom Krigs-Colle-
gium, vill jag nämna, att, enligt mig meddelad uppgift, omkring
162 mål förekomma i hvarje vecka. Af dessa mål behandlas
100 på Intendents-Afdelningen ensam. När af de återstående
62 flertalet afgöras på de öfriga Afdelningarne, så är det klart,
att äfven enligt nu gällande arbetsordning ganska få mål afgöras
collegialt eller in pleno.
Den förste talaren ansåg den collegiala formen vara ända¬
målsenlig, icke blott med afseende på utredningsfrågor, utan ock
i fråga om verkställighetsåtgärder. Men icke ens i förra hän¬
seendet visar sig den collegiala formen lämplig; ty redan nu
måste ärendets beredning och utredning först ske på Afdelniu-
garne. Kommer det sedan in pleno, så kan det hända, att ett
mål, som af sakkunnige personer blifvit pröfvadt, oinkullvoteras
af i saken mindre hemmastadda ledamöter. För verkställighets¬
åtgärder kan det collegiala behandlingssättet aldrig vara förmån¬
ligt. Detta har också visat sig inom Krigs-Collegium, vid sådana
tillfällen, då saker af mera omfattning skolat företagas. Man
liar då nödgats taga sin tillflykt till en serskild, för tillfället
gjord och mot behofvet svarande, anordning. Så skedde under
krigsrustningarne åren 1854—55, då en serskild General-Inten¬
dent för arméen och en för flottan måste tillsättas och åt dem
uppdragas alla de betydande verkställighetsåtgärder, hvilka, så¬
som man då både klarligen insåg och öppet erkände, icke utan
största olägenhet kunde collegialt ombesörjas. Hvad i öfrigt
blifvit anmärkt mot Utskottets förslag, har varit så obetydligt,
att derpå intet är att svara.
Om det företräde Hr Björcks reservation skulle ega framför
Utskottets förslag, är tills vidare icke nödigt att tala. Den fö¬
regående talaren har påpekat dess nära frändskap med Kongl.
Maj:ts förslag och visat, att den af reservanten förordade del¬
ningen af ärendena mellan militära och civila ledamöter icke
är praktiskt verkställbar. Af sakkunnige och tillförlitlige per¬
soner har man ock hört sägas, att Hr Björcks förslag tager sig
bra ut på papperet, men att försöket att sätta det i verket
skulle komma att gifva ett ingalunda önskvärdt resultat. Isyn¬
nerhet hafva betänkligheter uppstått mot den del af förslaget,
som afser att från Arméförvaltningen skilja förvaltningen af do
lanatförsvaret tillhöriga fonder, hvarigenom man trott, att denna
förvaltning skulle på ett bättre och mera betryggande sätt om¬
besörjas, än Kongl. Hajd tänkt Sig saken — annat uttryck
kan man kuaupt bruka, då Kongl. Majit icke framlagt något de-
taljeradt förslag i detta hänseende. Men det synes dock, att
Kongl. Majit icke åsyftat att ställa kontrollna öfver Arméför¬
valtningens kassa annorluuda än den nu är. Reqvisilionerna gå
552
Den 24 Ootober.
äfven nu genom Afdeluings-Cheferna, hvilka i Kammar-Contoret
och revisionen hafva vederbörliga kontroller, som hindra dem
från att öfverskrida anvisade belopp och gifna föreskrifter; hvar¬
efter räkenskaperna granskas i Kammar-Rätten och slutligen af
Rikets Ständers Revisorer. På samma sätt är saken uppenbar¬
ligen tänkt i Kongl. Maj:ts förslag och således äro der lika goda
garantier gifna sorn i reservationen. Åtminstone tinnes i samma
förslag intet ord till stöd för den tron, att Afdelnings-Cheterna
skulle få större frihet och vidsträcktare makt i afseende på med¬
len, än hitintills varit fallet. Jag yrkar således, att Ståndet
måtte bifalla Utskottets förslag.
Riks-Archivarien Nordströms Genom sin underdåniga skrif¬
velse den 25 April 1857 hafva Rikets Ständer allaredan er¬
känt behöfligheten af Krigs-Collegii ombildning', och Kongl.
Maj:ts nu till Rikets Ständer derom öfverlemnade förslag torde
till en del kunna anses deri hafva sin anledning. Det, hvarom
nu är fråga, rörer grunderna för denna ombildning, och grund¬
tanken uti såväl förslaget som Betänkandet härom är, att en del
af de under Krigs-Collegium sorterande ärenden skulle pröfvas
och afgöras af serskilda, af hvarandra oberoende, Chefer för olika
Afdelningar inom det hela, och vissa andra ärenden åter be¬
handlas eollegialt. Något förslag till närmare serskiljande af de
två slagen af ärenden, har Utskottet dock ej ansett sig kunna
framlägga, utan deremot hemställt, att Kongl. Maj:t måtte uti
den Instruction, som för den nya Arméförvaltningen komme att
utfärdas, låta noga serskilja och bestämma, hvilka ärenden finge
byråkratiskt och hvilka borde eollegialt behandlas.
Efter mitt omdöme ligger det i sakförhållandets natur, att
de ärenden och mångfaldiga bestyr, som tillhöra en Arméförvalt¬
ning, företrädesvis egna sig för en byråkratisk behandling der¬
före, att de väl ej annat äro, än verkställighetsåtgärder, som till
följd af gifna, antingen allmänna eller speciella, stadgar och fö¬
reskrifter, skola vidtagas och utföras, och i afseende å hvilka
äfven serskilda insigter och praktisk färdighet hos de beslutande
äro att förutsätta. Den collegiala methoden för administrativa
ärendens behandling åter är egentligen på sitt ställe der, hvar¬
est det gäller, antingen att i administrativt-judiciel väg afgöra
ekonomiska rättsfrågor emellan två eller flere, eller ock förvalta
offentlig egendom, fast eller lös, med ansvarighet för användandet
på behörigt sätt och för behöriga ändamål af de medel, som
deraf härflyta eller eljest dertill höra. Af de till Krigs-Collegii
kompetens nu hörande, flerehanda angelägenheter äro de, som
angå förvaltningen af en del militieboställen och de flere under
dess vård ställda fonder af beskaffenhet, att de i det allmännas
intresse väl äfven för framtiden må förbehållas collegial behand¬
ling: de öfriga deremot, eller de mångahanda verkställighets¬
åtgärder, som hos de beslutande Cheferne i ett eller annat hän¬
Den 24 Oetober.
553
seende förutsätta hvad raan kallat militäriskt-techuiska insigter,
såsom i fråga om utrustnings-, beklädnads- och utredningsper¬
sedlar samt de flere förråd af olika slag, som utgöra medel för
krigsförsvaret i omfattande mening, synas lämpligast kunna och
böra i byråkratisk ordning behandlas.
Att nu de till den sednare kategorien hörande ärenden
äfven för framtiden böra tillhöra Arméförvaltningen, derom äro
alla ense. Deremot är frågan, huruvida ofvannämnda, för collegial-
behandling bäst egnade angelägenheter äfven böra stanna inom
Arméförvaltningen, föremål för delade meningar. Utskottet, sd
vidt det yttrat sig derom, besvarar frågan med ja; reservanterne
med nej, och föreslå i stället, att från Arméförvaltningen måtte
skiljas så väl vården och inseendet öfver Arméens boställen, som
förvaltningen af de landtförsvaret tillhörande fonder, samt kassa¬
förvaltningen bringas i öfverensstämmelse med regleringen af
Statens allmänna penningförvaltning. För min del biträder jag
reservanternes mening i hvad angår boställena och landtförsvars-
fonderna, och kan ej finna annat, än att Kammar-Collegium väl
kunde öfvertaga vården och inseendet öfver boställena och Stats-
Contoret förvaltningen af fonderna, utan att derigenom dessa bo¬
ställens och fonders vederbörliga disponibilitet för Arméförvalt-
ningeus behof på något sätt skulle inskränkas. Yäl ansågs det
fordom såsom en synnerligen vigtig sak, att hela den förvalt¬
ning, som afsåg landtförsvarets ekonomiska angelägenheter, skulle
bestå för sig, utan inblandning af den civila administrationen.
Någon inre nödvändighet derför finnes dock nu ej mer. I val¬
tid är det sakernas, icke klassernas, homogenitet, som bestäm¬
mer administrationens objectiva fördelningar; och må härvid,
hvad serskildt fonderna angår, anmärkas, att de först år 1849
från Stats-Contoret öfverfördes till Krigs-Collegium.
Skulle nu förvaltningen af boställena och fonderna blifva
så serskiljda, som nu af mig blifvit antydt, vore ingen betänk¬
lighet vid, att i öfrigt biträda Kongl. Maj:ts förslag, som åsyftar
att på byråkratisk grund organisera Arméförvaltningen. Under
sådan förutsättning skulle ock Armé-Departements-Chefcn kunna
komma i mera direkt beröring med Afdelniugs-Cheferna inom
oftanämnda förvaltning, och derigenom, om ock under andra for¬
mer, i detta hänseende realiseras den idé, som genomgick Sty¬
relseverkens organisation under Axel Oxenstjernas ledning.
Prosten Sondén: Utan tvifvel har den föregående högtärade
talaren riktigt angifvit skillnaden mellan Utskottets och reser¬
vantens förslag, då han påpekade, att den sednare vill från Ar¬
méförvaltningen skilja såväl vården och inseendet öfver Arméens
boställen, som förvaltningen af de landtförsvaret tillhöriga fondei-.
För militär-ärenden har således reservanten, i likhet med Laudt-
försvars-Comitéen, hvars af Kongl. Maj:t gillade förslag Utskottet
ansett sig böra tillstyrka, föreslagit en byråkratisk förvaltning;
554
14e 11 ‘24 October.
men vården af Arméens boställen vill han skilja från den mili¬
tära förvaltningen. Detta förslag kan synas hafva skäl för sig,
då Kammar-Collegium i allmänhet har vård om Statens drätsel.
Keservanten yttrade inom Utskottet, att Arméförvaltningen en¬
dast bör hafva att göra med utgifter, och således blott använda
anslagna medel, men att Kammar-Collegium bör taga vård om
boställena, och hålla deraf flytande inkomster Krigs-Collegium
tillhanda. Häremot gjordes den, såsom mig synes, välgrundade
anmärkningen, att den, som skall handhafva och disponera med¬
len, också är mest nitisk att tillse, att de inflyta. Äfven nämn¬
des och ådagalades inom Utskottet, att boställenas afsöndrande
från Arméförvaltningen skulle föranleda många svårigheter och
hafva i följd hvarjehanda förvecklingar.
Beträffande de landtförsvaret tillhöriga fonder, såsom Krigs-
manshusfonden och andra för serskilda behof donerade fonder,
yrkade reservanten, att dessa skulle öfverlemnas åt Stats-Con-
toret, och här säges blott, att de skulle skiljas från Arméförvalt¬
ningen. Fördelen af en sådan omflyttning, hvarigenom fonderna
komma att förvaltas af ett annat verk, än det, som skall använda
dem, synes vara ganska problematisk, helst både Stats-Contoret
och Kammar-Collegium redan hafva en ganska vidlyftig förvalt¬
ning. Öfvertagandet af förvaltningen af Arméens boställen och
fonder skulle säkerligen kräfva en tillökning af tjenstemanna-
personaleu inom dessa embetsverk. Ehuru det må vara theore-
liskt riktigt, att tillsynen öfver militieboställena och i framtiden
kanske öfver alla andra boställen uppdrages åt Kammar-Colle¬
gium, så tror jag likväl, att förvaltningen med största nit be-
strides af det Collegium, som disponerar medlen och anser så¬
ledes, att reservantens förslag i denna punkt är mindre gagne-
ligt än Utskottets, till hvilket jag tillstyrker Högv. Ståndets
bifall.
Domprosten Stindberg: Äfven denna gången ansluter jag
mig helt och hållet till den föregående talaren och vill endast
tillägga några ord, på det att saken må blifva så klar som möj¬
ligt för de af Ståndets ledamöter, som måhända icke varit i till¬
fälle att derom taga noggrann kännedom.
Kiks-Archivarien Nordström antydde, att någon skiljaktighet
skulle förefinnas mellan Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag.
Det är dock icke så ; ty Utskottets förslag är icke något annat
sin Lnndtförsvars-Comitéens af Kongl. Maj:t godkända förslag.
Tvisten är således blott angående företrädet mellan Utskottets
och reservantens förslag. Det har redan blifvit påpekadt, att skill¬
naden består deri, att reservanten vill skilja den militära och
den civila förvaltningen från hvarandra och åt civila embets-
ledamöter öfverlemna vården dels af Arméens boställen och dels
af de landtförsvaret tillhöriga fonderna.
Den 24 October.
555
Hvad nu angår att afsöndra alla sådana mål, som fordra
militäriskt-techuiska insigter, så är redan visadt, att, ehuru det
låter mycket bra, det dock har det felet att icke vara verk-
ställbart. I denna punkt har således reservantens förslag intet
företräde.
Beträffande åter förslaget, att från Armé-förvaltningen skilja
vården af Arméens boställen, så har den föregående talaren visat,
att man icke har någon garanti, att dessa boställen bättre skulle
skötas, om deras förvaltning komme i andra händer än Krigs-
Collegii; ty ingen myndighet lärer väl mera nitiskt vårda sig
om dem än den, som uppbär inkomsterna deraf. Inom Utskottet
utreddes också af fullt kompetente personer, att vården om bo¬
ställena icke kan skiljas från Krigs-Collegium, utan att en stor
ovighet uppkomme. Många exempel anfördes derpå och reser¬
vanten var icke i stånd att vederlägga dem.
Hvad slutligen angår reservantens förslag, att från Krigs-
Collegium skilja Arméens fonder, så är detta ju ingenting annat
än det gamla, från reservantens och några med honom liktän-
kandes sida ofta återkommande försöket att flytta alla fonder
till Statskassan, så att alla anvisningar för korporationernas behof
derifrån skola utgå. Men detta är detsamma, som att förr eller
sednare slå alla medel i en klump och derefter göra alla anvis¬
ningar på dem beroende af Kikets Ständer. För min del vill
jag icke bidraga till att befrämja detta syftemål, och det Högv.
Ståndet har icke heller förut visat någon böjelse för en sådan
centralisation och hvad dermed följer. Jag hoppas, att Ståndets
gamla mening är oförändrad och yrkar derföre fortfarande, att
reservationen må ogillas, men Kongl. Maj.-ts eller, hvilket är det¬
samma, Utskottets förslag godkännas.
Häruti instämde Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt, Biskop
Hultman och Contracts-Frosten Janzon.
Doctor Gamelius: Jag var icke närvarande i Stats-Utskottet,
när detta ärende förevar, och har således icke heller haft lyckan
att få del af de öfvertygande upplysningar, hvilka der sägas
blifvit lemnade. Jag befinner mig således i en mera ofördelaktig
ställning, än de öfriga Utskotts-ledamöterna af Ståndet. Men jag
tror dock, att vi alla kunna vara lika derutinnan, att vi sakna
fullständiga insigter i denna sak; ty dertill fordras att känna
hela machineriet af Krigs-Collegii organisation, och af en sådan
kännedom kan väl ingen här berömma sig.
Frågan är nu om de olika förslagen. Af dessa synes mig
Utskottets vara frumstäldt med ett visst dunkel i ordalagen, som
gör, att man har svårt att göra sig reda för detsamma. Det
innehåller en sammanblandning af det civila och det militära,
sorn väcker hos mig betänklighet att instämma deri. Reservan¬
tens förslag kan jag-icke heller obetingadt godkänna: mea det
556
Den 24 October.
synes vara klarare, och de praktiska svårigheter, hvarmed det
skulle vara behäftadt, kan jag icke inse. Det har sagts, att inom
Utskottet sådana anmäkningar deremot blifvit framställda, att
reservanten alldeles förstummats; men anmärkniugarne rördo väl
då en detaljfråga. Är blott grundsatsen riktig, så synas de prak¬
tiska svårigheterna icke kunna vara sådane, att de böra lägga
hinder i vägen för förslagets antagande.
Reservantens förslag, att skilja vården om Arméens boställen
från den egentliga Armé-förvaltningen, skulle oneklingen, om det
autoges, åstadkomma en mycket större reda. Man har deremot
anfört, att Krigs-Collegium har en så stor ömhet för dessa bo¬
ställen och derföre bör fortfarande sköta om den saken. Häraf
skulle väl följa, att Kammar-Collegium skulle på ett mindre
tillfredsställande sätt handhafva denna förvaltning; men detta
lärer väl ieke medgifvas, då man icke vet, att det hittills skött
dylika saker på ett otillfredsställande sätt. Frågan om Arméens
fonder och deras öfverlemnande till Stäts-Contorets förvaltning
vill jag icke mycket vidröra. Att en sådan centralisation af
statsmedlen förr oller sednare kommer att blifva gällande, derom
ar jag öfvertygad; ty det synes i alla afseenden riktigare, att
så sker. Men derhän hafva vi icke ännu kommit, att en så om¬
fattande reform kan genomföras, och det torde dröja länge, innan
vi hinna dit.
Med vissa modifikationer skulle jag således vilja biträda
reservantens förslag, som synes vara klarare än Utskottets och
utan tvifvel låter utföra sig. Men då jag icke tror, att min
tanke kan göra sig gällande, har jag blott velat uttala den, och
ansluter mig till det af Riks-Archivarieu Hordström gjorda
yrkandet.
Itiks-Archivarien Nordström: Då man, såsom förhållandet är
med mig, icke känner alla detaljer af Krigs-Collegii förvaltning,
händer det lätteligen, att man uttrycker sig så, att man kan
blifva missförstådd. Jag ansåg nemligen den byråkratiska for¬
men för Armé-förvaltningen mest lämplig, emedan det der hufvud¬
sakligen är fråga om verkställighets-åtgärder, men att deremot
sådana frågor, som äro af adminitrativt-judiciel natur eller er¬
fordra en fiersidig ansvarighet för vården af offentliga medel,
bättre äro egnade att eollegialt behandlas. Det är också detta,
som reservanterne yrkat. Här man vet, att militie-boställen för
vissa grader skola utarrenderas och att först de, som hunnit till
Kapitensgraden, få bebo och besitta sina boställen, så synes det
mig, att boställsadministratiouen gerna kunde öfverlemnas till
Kammar-Collegium. Först år 1849 erhöll Krigs-Collegium för¬
valtningen af 4:de Hufvudtitelns alla anslag. Följden deraf är,
att större fonder behöfva samlas, än för ändamålet eljest nödigt
vore. Krigs-Collegium uttager nu på en gång hela anslags¬
summan, oberoende deraf, huruvida den genast då behöfvos eller
Den 24 0 et ob er.
557
icke, och på sådant sätt tages onödigtvis den stora kassan i
Sfats-Contoret i större anspråk, än under motsatt förhållande.
En talare har anmärkt att, om kassorna återginge till Stats-
Contoret, skulle Rikets Ständer få desto större makt öfver dem.
I detta sitt påstående misstager han sig dock: ty Kongl. Majit
disponerar oinskränkt öfver Stats-Contorets medel i enlighet med
statsregleringen, och är det deremot blott Riksgälds-Contorefs
medel, som stå under Rikets Ständers ordres.
Jag slutar dermed, att jag anser reservanternas förslag hafva
företräde framför Utskottets ; men jag skall ock finnas villig att
biträda Utskottets förslag med vilkor, att deruti införes från
reservantens förslag hvad det innehåller, angående skiljandet från
Armé-förvaltningen af så väl vården och tillsynen öfver Arméens
boställen, som ock af de land t försvaret tillhöriga fonder, eller
frän orden: “hvarjemte ItiJcets Ständer torde lora dels anhålla,
att Kongl. Maj:t ville frän Armé-förvaltningen slcilja“ o. s. v.
till styckets slut, hvaremot af Utskottets förslag uteslutas orden:
“dels att ändamålsenliga och hetryggande lcontroller o. s. v. till
styckets slut.
Doctor Sandberg: Såsom ledamot i Ståts-revisionen liar jag
åtskilliga gånger haft tillfälle att genomgå Krigs-Collegii räken¬
skaper och lärt känna något af dess förvaltning. Mig synes, att
medlens förvaltning bättre skulle kunna ske genom en viss Af-
delnings-Chef, hvilken ansvaret drabbar och af hvilken det lättare
kan utkräfvas. Han skulle ock bättre kunna tillse att icke så¬
dana upphandlingar eller några åtgärder blefvo vidtagna, hvilka,
ehuru de kunna försvaras med åberopande af någon författning,
likväl i sig sjelfve äro obehöflige och medföra en omåttlig kost¬
nad, som, utan att ändamålet förfelades, kunnat undvikas; hvarpå
exempel icke saknas. I denna punkt instämmer jag således
med Utskottet
Om boställsjorden stöde under Kammar-Collegii förvaltning,
vore det visserligen mera consequent. Men då alla boställen,
som icke tillika är bostads-boställen, skola utarrenderas och in¬
komsten användas till löneförbättringar åt officerare, så synes
det blifva mera inveckladt, om Kammar-Collegium skulle hafva
denna förvaltning om hand. Det skulle beliöfvas en ständig
eommunication mellan dessa håda embetsverk, som synes mig
komma att medföra större omgång och flere skrifverier, hvadan
reservantens förslag i detta hänseende icke torde höra under¬
stödjas.
I afseende på de Arméen tillhörande fonder och beviljade
kontanta penningeanslag är jag förekommen af Riks-Arcliivarien
Nordström. På Rikets Ständers egen begäran blefvo dessa medel
der öfverflyttade på Krigs-Collegium i så måtto, att, då Krigs-
Collegium förut erhöll hvad som erfordrades uppå reqvisition
från Stats-Cohtoret, uppbär Collegium nu 4:de Hufvud titelns an¬
558
Den 24 Octo b er.
slag i större poster. Man ansåg detta enklare, emedan derigenom
de oupphörliga reqvisitionerna undvekos. Om det vore bättre
att förkasta denna åsigt och återgå till den gamla formen, lem-
nar jag derhän. För min del ser jag ingen annan förmån deri,
än att penningarne litet längre stannade i Stats-Contoret och
att icke betydligare behållningar funnos innestående i Krigs-
Collegii kassor, såsom understundom varit händelsen.
Jag instämmer således med Domprosten Sundberg och Pro¬
sten Sondén och yrkar bifall till Utskottets förslag, hvilket synes
mig ega företräde framför reservantens.
Prosten Sondén: Ännu några ord anhåller jag att få yttra
med afseende på frågan om förvaltningen af Arméens boställen.
En ledamot af Ståndet har förordat den meningen, att Kammar-
Collegium skulle taga befattning med dessa boställen, och be¬
skyllt Utskottets förslag för grumlighet och dunkel. Hvad angår
boställena, så har redan blifvit upplyst, att många svårigheter
kunna uppstå, om vården och tillsynen deröfver skiljas från
Armé-förvaltningen. Jag vill blott anföra ett enda exempel. Alla
byggnader vid militie-boställen uppföras af en gemensam bygg¬
nadsfond och det tillhör Krigs-Collegiura att draga försorg om
sådana byggnader. Ställas nu fonderna under en annan förvalt¬
ning, så kunde följden blifva, att, då Krigs-Collegium beslutat
en behöflig nybyggnad och reqvirerade penningar dertill, den
andra förvaltningen gåfve till svar: Hej, här finnas inga medel!
Många andra exempel skulle kunna anföras; men detta må
vara nog.
Hvad beträffar dunkelheten i Utskottets tillstyrkande, så
är väl denna dunkelhet, om den förefinnes, för detta tillstyr¬
kande gemensam med alla dylika, der ett Utskott helt enkelt
tillstyrker ett af Kongl. Maj:t framstäldt förslag, hvilket Utskottet
har åberopat och godkänt. Annars tyckes det, att Utskottets
Betänkande är så omständligt, att man deraf bör kunna hemta
de upplysningar, som äro behöfliga. Utskottet har från sid. 6 fram¬
lagt sitt förslag, angående Krigs-Collegii ombilduing till en Armé¬
förvaltning, och redogör för de serskilda Afdelningar eller embeten,
som skola pröfva och afgöra ärendena. A sidan 10 finner man
en redogörelse för de mål, som inom de serskilda embetena
skola afgöras genom samfäld omröstning, hvaraf man bland annat
ser, att mål, angående Indelningsverket, skola collegialt behandlas.
Det är för vidlyftigt att uppläsa något häraf — men man kan
förstå, huru mångfaldiga detaljerna äro och huru mycken möda
det kostar hvar och en, som söker att göra sig en någorlunda
föreställning derom.
Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt: Då nu Riks-Archivarieri
Nordström framställt ett bestämdt yrkande, hvari han tillstyrkt
bifall till Utskottets förslag med tillägg af en del af reservantens
Den 24 October.
559
hemställan rörande förvaltningen af Arméens boställen och fon¬
der m. m., så kan jag icke neka, att jag anser det vara mycket
svårt att derom fatta något beslut. Det förslaget har nemligen
icke varit föremål för någon auctoritets pröfning; hvarken Landt-
försvars-Comitéen eller Krigs-Collegium har derom yttrat sig,
hvilkas sakkännedom torde behöfvas, för att man skall kunna
ega någon visshet, att förslaget icke är förknippadt med sådana
svårigheter, som göra det omöjligt att genomföra. Jag hemställer,
om det då kan vara rätt välbetänkt, att derom något besluta,
och instämmer för öfrigt med Domprosten Sundberg och Prosten
Sondén.
Prosten Ljunggren: Det har sagts, att sedan 1849 Fjerde
Hufvudtitelns anslag blifvit öfverflyttade till Krigs-Collegium.
Det är sannt. Men Krigs-Collegium har en mängd andra kassor
och fonder under sin förvaltning, såsom Krigsmanshuskassan,
Invalidhusfonden, Trosspassevolansfonden, Förenade Mötespasse-
volansfonden, .Norrbottens Hästjägare-sqvadrons-fond, Volontär-
vakansmedels-fonden, Militieboställs-kassau och En per mille fon¬
den. Då nu reservanten vill skilja Krigs-Collegium från förvalt¬
ningen af de landtförsvaret tillhöriga fonder, så är väl hans me¬
ning, att äfven dessa fonder skulle öfverflyttas till Stats-Contoret.
Ett sträfvande har under flera riksdagar uppenbarat sig hos ett
visst parti att bringa saken derhän. Men detta Stånd har all¬
tid ansett en sådan öfverflyttning vådlig och motsatt sig den,
såsom förminskande Regeringens dispositionsrätt öfver dessa medel.
Hvad angår assignationerna från Stats-Contoret till Krigs-
Collegium, så var jag, då revisionsberättelsen behandlades på
Inkomstafdelningen, i tillfälle att få någon upplysning derom.
Det tillgår härvid icke så liberalt som man velat låta förstå. Krigs-
Collegium afgifver sitt månadsförslag och Stats-Contoret fördelar
detta efter veckor, så att icke större summa än ungefärligen
100,000 R:dr i hvarje post utgår. Någon synnerlig ränteförlust
kan således icke ega rum, då, såsom bekant är, Stats-Contoret
icke utlånar och förräntar några medel. Jag anser derföre fon-
dernes förvaltning af Stats-Contoret icke vara af behofvet på¬
kallad.
Att öfverlemna förvaltningen af arméens boställen åt Kammar-
Collegium, skulle medföra flera svårigheter i administrativ väg.
Underordnade auktoritcter finge derigenom två Collegier, i stället
för ett, att vända sig till. Det är ock möjligt, kanske sannolikt,
att den civila afdelningen af Intendentsafdelningen, som skulle
hafva tillsyn öfver dessa boställen, skall fullgöra detta uppdrag
bättre än sjelfva Kammar-Collegium.
De ärender, som enligt förslaget äro ställda under Militär¬
chefers beslutande-rätt, äro hufvudsahligen verkställighetsåtgärder.
Alla andra mål, som icke fordra skyndsamhet, äro hänvisade dels
till collegial behandling, dels till Intendents-Afdelningen. Då
560
Den 24 O c to b er.
synas de här under discussionen framställda yrkanden icke vara
så grundade, att. derom bör beslutas, helst då, såsom ock en
föregående talare nämnt, reservantens förslag i dessa punkter
icke är af någon auktoritet pröfvadt. Det må icke nekas, att
reservantens förslag är väl motiveradt, men någon annan auktoritet
än hans behöfves dock, innan man kan fasta något afseende
derpå. Kongl. Maj:ts förslag är deremot frukten af en mångsidig
pröfning, och då Utskottet anslutit sig till detsamma, bör ingen
tvekan kunna uppstå i valet mellan Utskottets och reservantens
förslag.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Contracts-Prosten Palmlund: Fullt belåten med att genom
mitt anförande hafva inledt och framkallat en upplysande dis-
cussion i ämnet, anhåller jag nu endast att, i sammanhang med
mitt förra yttrande, få uttala den farhåga, jag för min enskilda
del hyser med afseende på den af en högt ärad talare förordade
ombildningen af Krigs-Collegium till ett rent byråkratiskt em¬
betsverk. Detta är också yttersta conseqveusen af hela den nu
föreslagna Armé-förvaltningen. Men huruvida en sådan institu¬
tion är, under alla eventualiteter, väl förenlig med vårt consti-
tutionella samhällsskick, torde med skäl kunna sättas i fråga.
Dessutom får jag åberopa hvad Herr Björck i sin reservation
sid. 57 anför, beträffande svårigheten att behörigen serskilja de
“vissa mål“, som bero på Chefen “ensamt14, eller “samfäldt11 med
ledamöterna.
Då Herr Björcks reservation icke synes här vinna bifall,
vidhåller jag min först yttrade åsigt, och afslår förslaget sådant
det nu är framlagdt.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter IT. TI.
Erke-Biskopen och, Talmannen framställde proposition å bifall till
Utskottets förslag med förbehåll för Ståndet att sedan fatta beslut,
angående det af Biks-Archivarien Nordström föreslagna tillägg
och förändring, hvilken proposition med Ja besvarades. Härefter
framställdes proposition å bifall till ofvannämnda tillägg och för¬
ändring. Då härvid blandade Ja och Nej hördes samt votering
begärdes, framställdes och godkändes följande voterings-proposition :
“Den som, i enlighet med Biks-Archivarien Nordströms yr¬
kande, vill, att de i Utskottets förslag förekommande orden:
“dels att ändamålsenlig a och betryggande kontroller“ å sid. 33 raden
17 till styckets slut uteslutas och i stället införes hvad i re¬
servantens förslag från och med orden: “hvarjemte Rikets Ständer
torde böra dels anhålla“ å sid. 43 raden 18 till styckets slut före¬
kommer,
Den 24 Octo ber.
501
kommer, röstar Ja; den det ieke vill, röstar Nej. Vinner Nej,
har Ståndet afslagit sagde tillägg och förändring.11
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 13 Ja och 26 Nej, i följe hvaraf Ståndet stannat i
det beslut, som Nej-propositionen innehåller.
§ 3.
Uppå derom af Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt gjord fram¬
ställning beslöt Ståndet, att Stats-Utskottets Utlåtande N:o 176,
i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse, i fråga om
Nämndemäns och Fjerdingsmans rätt till ersättning för extra
förrättningar, i nästa plenum skulle sättas främst på föredrag¬
ningslistan för att behandlas i sammanhang med i dag utdelade
Stats-Utskottets Betänkande N:o 194, i anledning af Kongl. Maj:ts
nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer, i fråga om kostnadsersätt¬
ning till militäre, civile och ccklesiastike tjenstemän för en del
resor i tjenste-ärenc en, äfvensom att näst efter dessa Betänkanden
skulle till behandling förekomma Stats-Utskottets Utlåtande N:o
185, i anledning af väckt motion om fortfarande anslag för
Kamereraren Carl Sandberg.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 196, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående tillökning
i Arméens nuvarande Kavalleristyrka.
Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt, erhöll ordet och yttrade:
Hvarken inom Afdelningen eller i Utskottet var jag närvarande,
då detta ärende behandlades. Jag skulle i sådant fall icke
underlåtit att yttra de betänkligheter mot Utskottets förslag,
hvilka jag nu går att framställa.
Att en tillökning i Arméens nuvarande Kavalleristyrka är
behöflig, derom äro alla ense. Numerären af landets Kavalleri
är betydligt lägre än hvad allmänt inom andra arméer anses
motsvara behofvet i förhållande till Infanteriet. Om vår armé
skall sättas på krigsfot och 2:ne klasser beväring i dess leder
insättas, så skulle en så stor del af vårt rytteri erfordras till
trossbevakning, till ordonnanser och till spridd tjenstgöring i all¬
mänhet, att föga någon trupp blefve öfrig till striden på slag¬
fältet. I detta hänseende bifaller jag således Utskottets Be¬
tänkande.
Deremot hyser jag betänkligheter mot förslaget att förvandla
Smålands Husar-regemente till Infanteri. Det erkännes allmänt
af kompetente domare, att Smålands Kavalleri är synnerligen
Högv. Preste-tit. fröt. 6:te Bandet, 36
562
Den 24 Ootober.
dugligt. Man vet också, stt det dröjer länge innan en Infanteri¬
trupp kan ombildas till Kavalleri och både karl och häst uppnå
tillräcklig manöverfärdighet. Eöljden skulle blifva, att landets
Kavalleristyrka, om Utskottets förslag godkännes, i sjelfva verket
blefve 500 man svagare, till dess förändringen hinner att genom¬
föras, hvartill närmare 20 år enligt sakkunniges utsago skola er¬
fordras. Yid den trupp, som skall sitta af, har hvarken befäl
eller manskap samma intresse som förut att hålla regementet
uppe. Jag kan derföre icke biträda förslaget i denna punkt.
Smålands Kavalleri har lysande anor. Det har skurit oförviss-
neliga lagrar på stridsfältet. Småländingen sjelf är mycket
lämplig till krigare i allmänhet och äfven till ryttare. Han är
intelligent, rask och rörlig, allt synnerligen goda egenskaper hos
kavalleristen. Det vore enligt min tanke orätt att beröfva Svenska
arméen detta goda, om än fåtaliga, Kavalleri-regemente. Men af
de orsaker jag i början af mitt anförande angifvit, instämmer
jag helt och hållet med Utskottet i det förslag, att Westgötha
Regemente må åter uppsitta. Man har dervid blott att tillse, att
inom provinsen finnes tillräcklig stamtrupp för beväringsmanska¬
pet, och sådan saknas icke, då dessutom 3:ne Regementen In¬
fanteri äro förlagde inom Westergöthland. Jag tillstyrker der¬
före, att Ståndet, med ogillande af förslaget om Smålands Husar¬
regementes förvandling till Infanteri, i öfrigt godkänner Utskot¬
tets Betänkande.
Doctor Säve: Med Vice-Talmannen instämmer jag deri, att
den närvarande tidpunkten icke synes vara rätt lämplig för att
företaga ett sådant derangement i arméens organisation, som
innebäres i förslaget om Smålands husarers afsittande. Om man
har en väl rustad Kavalleri-trupp och vill förvandla den till In¬
fanteri och tvärtom, så är tydligt att det behöfs en öfvergångstid
och under denna tid befinner sig ingendera truppen i fullt strid¬
bart skick. Jag hemställer, huruvida tidsförhållandena nu äro
sådana, att man kan våga rubba de nuvarande corpserna. För
min del tror jag, att de behöfvas i det skick de befinna sig, och
att inga förändringar nu böra företagas. Jag förstår väl, att
Kongl. Maj:t kan låta en corps, som står på vakans, sitta upp;
men då Kongl. Maj:t öfverlemnat frågan till Rikets Ständer,
måste det vara Representationens skyldighet att uttala sina be¬
tänkligheter. Icke eller kan jag inse, hvarföre just Westgötha
Regemente skulle sitta upp; ty Westergöthland är ingalunda
den rikaste provinsen. En reservant har visat, att en annan
provins både bättre och läftare skulle kunna fullgöra rustnings-
skyldigheten. Jag reserverar mig mot förslaget, men om något
skall ske, så anser jag Vice-Talmannens förslag böra godkännas.
Doctor Carlander: Jag har ingalunda anspråk på att anses
ega någon egentlig sakkännedom med afseende på den fråga,
Den 24 October.
563
sorn nu behandlas. I likhet med Vice-Talmannen är jag af den
åsigten, att Smålands husarer böra sitta qvar på sina hästar;
men i andra delar af hans anförande kan jag icke instämma.
Enligt Vice-Talmannens förslag skulle arméens Kavalleristyrka
komma att ökas med 1000 man, då Kongl. Maj:t endast äskat 500
mans tillökning. Att det förra förslaget är förenadt med betydliga
kostnader, behöfver icke sägas. Jag tror, att man kunde stanna
vid den tillökning af Kavalleriet, som Kongl. Majit anser vara
behöflig, och att ändamålet bäst kunde vinnas på det sätt, att
Smålands husarer, 500 man, fortfarande blifva Kavalleri och att
hälften af Westgötha regemente, 500 man, sitta upp. En del
af Westgöthabygden är lämplig att uppsätta Kavalleri och skulle
till och med hafva någon fördel deraf; men andra delar, såsom
t. ex. Elfsborgs län, skulle endast med stor svårighet kunna
fullgöra rustningstjensten.
Contracts-Prosten Janzon: Med fullkomligt gillande af hvad
Biskopen och Yice-Talmannen anfört om Smålands Kavalleris
lysande bragder vid alla tillfällen, der mod och duglighet satts
på prof, kan jag likväl icke komma till samma resultat, som denne
af mig högt värderade talare. Hvarför skola Småländingar endast
skära lagrar? Äfven andra provinser böra få tillfälle att för¬
värfva sådane eller friska upp de gamla med nya, och Smålän-
dingarne böra icke stå dem i vägen. Småland är en mager
provins med relativt små hemman. Marken är kuperad och
med betesmarker, passande för boskaps- icke för hästafvel, hvarför
högst få remonter lemnäs af provinsen; de flesta köpas från
andra orter, synnerligen från Westergöthland, och hästarne magra
af på Smålands muhlbeten, åtminstone på flere trakter, och be¬
höfva lång tid att der orientera sig. Småland är det hårdast
roterade i hela fäderneslandet, hvilket gör, att dess ombud, riksdag
efter riksdag, klagat öfver bördan och begärt lindring, men för¬
gäfves. Nu först har Konungen i nåder tillstyrkt och Stats¬
utskottet bifallit provinsens önskan. Mig synes icke vara rätt
och billigt, om Högv. Preste-Ståudet nekade gifva lättnad åt pro¬
vinsen och afsked åt en trupp, som sig i tjensten väl förhållit.
Smålands Grenadier-bataljon lärer vara en prydnad för den
Svenska arméen, hvilket visar, att Småländingen är född till
krigare, lika duglig till fot som till häst.
Hvilket regemente som i Smålands husarers ställe skall
sitta upp, anser jag att det Högv. Ståndet tryggt kan öfverlemna
åt Kongl. Majits visa och nådiga bepröfvande. Från denna höga
plats är lättare att öfverskåda det hela, att hemta alla nödiga
upplysningar af erfarna och sakkunnige män, för att rätt bedöma
frågan, äfven som att vänta största opartiskhet och frihet från
lokalintresse och personligt inflytande, som ofta tyvärr blandar
sig uti och hindrar goda rådslag, så att blott fäderneslandet^
välfärd må afses och bevakas.
Häruti instämde Prosten Lundholm.
564
Den 24 0 et ober.
Dom-Prosten Sundberg: Jag skall icke bestrida Småländin-
garnes krigsduglighet till häst så väl som till fots, och ämnar
icke försöka att rycka ifrån dess Kavalleri någon af de lagrar,
som de skurit på ärans bana. Men allt detta medgifvet, så
följer väl icke deraf, att Sinåländingar hafva naturlig fallenhet
för rjriteri och hästskötsel. Tvärtom intygas motsatsen från flera
håll. De äro i allmänhet hurtige och kunna derföre äfven göras
till hurtige ryttare, men deremot sköta de illa sina hästar och
provinsen har icke någen hästrace, som är tjenlig till remonter. Icke
desto mindre lästes i går i en tidning, att Småland har en så
utmärkt pigg hästrace. Förhållandet är att Småländingarne köpa
sina hästar i Skåne eller Westergöthland. När hästarne väl
kommit till Småland, så blifva de icke längre pigga. De dåliga
gräsbeten, som der bjudas dem, äro icke synnerligen egnade att
hålla deras mod och hull vid makt, och det ligger icke i Små-
ländingens lynne att väl vårda sin häst. Yare detta sagdt san¬
ningen till ära och icke för att på något sätt förklena Smålän¬
dingarne.
Frågas dock, huruvida det kan vara tjenligt att under när-
arande förhållanden låta Smålands husarer sitta af, och, om så
är, hvilket regemente, som bör sitta upp i stället. Af Utskottets
förslag uppkommer visserligen den olägenheten, som Vice-Tal-
mannen påpekat, att under mellan- och öfvergångstiden det re¬
gemente, som skall sitta af, blir håglöst och det, som skall sitta
upp, kommer icke snart uti fullt tjenstbart skick. Men huru
vill man undvika detta utan alltför stora uppoffringar från sta¬
tens sida? Det enklaste vore visserligen att uppsätta en ny
värfvad Kavalleritrupp på 500 mac; men detta vore förenadt
med en årlig kostnad af minst 300,000 K:dr, och lär väl derföre
icke kunna komma ifråga. Då har man, så vidt jag förstår,
ingen annan utväg än att låta Westgötharegemente ombildas till
Kavalleri. För sjelfva saken vore det visserligen bäst, om Vice-
Talmannens förslag blefve godkändt; men jag tror näppeligen,
att det kan påräkna Rikets Stäuders bifall.
Hvarföre, frågar man, bör då just Westgötha Regemente
sitta upp? Svaret derpå är lätt funnet: Westergöthland är må¬
hända den bästa häst-provins i landet, och då bör der väl upp¬
sättas Kavalleri. Äfven i afseende på förmågan att bära rust¬
ningskostnaden bör Westergöthland komma i fråga, åtminstone
om denna provins skall jemföras med Småland. I Westergöth¬
land finnas blott 4,810 rotar, hvaremot Småland har 5,460
rotar, således 650 rotar mera. Om man nu blott beräknar
kostnaden för hvarje rote till 150 R:dr, så finner man, att Små¬
land är roteradt till 97,500 R:dr mera än Westergöthland.
Proportionen träder ännu starkare fram, om man tager de båda
provinsernas uppskattningsvärde i betraktande. Enligt 1860 års
sammandrag af femårsberättelserna har Westergöthland ett upp-
skattningsvärde af 61,433,500 R:dr och Småland af 58,054,702.
Den 24 October.
565
Den förra provinsen öfverstiger således den sednare i be¬
rörda hänseende med 3,378,798 ll:dr. Dertill kommer, att här
ej är fråga om någon ny tunga. Westergöthland har förut haft
Kavalleri och är ännu skyldigt att, när Kongl. Majit det fordrar,
uppsätta ett dylikt regemente. Ku har det eu så lång tid haft
rotering i stället för rustning, och då är det billigt, att det fattiga
Småland i sin ordning befrias från bördan.
Eu talare från Westergöthland har föreslagit en medelväg,
nemi. att låta Småländingarne fortfara såsom Kavalleri och endast
500 man af Westgötha regemente sitta upp. Det förslaget
kunde låta höra sig, om saken vore dermed färdig, att några
karlar som förut marcherat till fots, finge sitta upp till häst.
Men också andra skäl tala emot detta förslag. Det är bekant,
att t. ex. ridhusen för Smålands Kavalleri äro förfallna och be¬
höfva ombyggas. Samma anstalter mäste ock göras för den nya
Westgöthatruppen. Vidare behöfver befälet ökas, nya staber upp¬
sättas till följe af delningen o. s. v. Det är således tydligt, att
detta förslag skulle förorsaka mycket större kostnader än Kongl.
Maj:ts, och hela vinsten skulle blifva, att Smålands husarer finge
sitta qvar på sina hästar och att denna trupp fortfarande skulle
hållas i samma goda skick som hitintills. Men då denna vinst
jemförelsevis vore ringa, bifaller jag för min del Kongl. Maj:ts
förslag, så framt Ståndet icke heldre vill biträda Vice-Tal-
mannens.
Häruti instämde Doctor Forssell.
Kyrkoherden Otterström: Hvar och en torde med temmelig
sannolikhet kunna förutse, att Westgötha regemente är dömdt
att sitta upp. Jag vill icke klaga deröfver; domen är väl icke
så farlig. Då så är, ville jag afråda Ståndet att till beslutet
tillägga något angående betänkligheten mot Smålands husarers
afsittande. Jag tror, att Småland väl behöfver denna lindring,
och finner att Kongl. Majit med fullt skäl anser att en tillökning
af arméens Kavalleristyrka behöfves. En sådan tillökning skulle
dock icke lämpligen beredas genom att låta endast 500 man af
Westgötha regemente sitta upp, emedan detta skulle hafva med
sig dubbla kostnader. Då så är, kan man helt enkelt bifalla
Utskottets förslag; ingen ändring lär ändå kunna ske deri. Jag
lemnar dock ovidrördt, hvarföre Westgötharne snarare skola sitta
upp än Östgöthar och Westmanländingar. Men det blir väl
deras tur. Om folkbeväpningen alltmer går framåt och således
det stridsfärdiga manskapet i vårt land vinner en betydlig till¬
växt, gör sig snart behofvet gällande af ytterligare tillökning i
Kavalleri och då får man nog se Östgötharne stiga tili häst.
Under sådane förhållanden och då det är smickrande att höra,
att Westergöthland är en rik provins och derföre dess regemente
blifvit utsedt till Kavalleri, så må det vara. Westergöthland är
5G6
D en 24 0 c t ob er.
dock icke så rikt sora Östergöthland och Skåne; men Westgö-
tharne äro måhända mindre skuldsatta. Jag bifaller derföre Ut¬
skottets förslag.
Häruti instämde Prosten Melén.
Vice-Talman, Biskop Annerstedt: En Utskottsledamot säger
sig från många håll hafva hört, att Småländingarne icke hafva
fallenhet att blifva ryttare och att de icke älska sina hästar. Jag
har dock mina uppgifter af en Kavalleri-Inspektör och han yttrade,
att Småländingarne väl behöfva någon tid att vänja mig vid hä¬
sten, men att, sedan detta skett, han blifver en mycket duglig
kavallerist, isynnerhet i det s. k. lilla kriget. Deras naturliga
liflighet och förslagenhet komma dem härvid väl till pass. Jag
har i detta hänseende hört en anekdot från lägret i Skåne. Om
man skickade en Skånsk husar med en ordres till någon plats
och den sökta personen der icke anträffades, så kom Skåningen
tillbaka igen med oförrättadt ärende; men Småländingen deremot
var icke rådlös, utan frågade sig för, tills han funnit den person,
åt hvilken ordren skulle lemnäs.
Hvad remonteringen angår, så är det väl sannt, att den icke
helt och hållet kan ske inom Småland; men den sker dock nu¬
mera der till en hufvudsaklig del. Behofvet af Kavalleri-remon-
ter har gifvit lyftning åt provinsens hästskötsel och de remon-
ter, som der uppfödas, äro synnerligen dugliga, emedan de här¬
dats genom vanan vid en svår terräng.
Jag är också öfvertygad, att snart nog flera regementen be¬
höfva sitta upp. Hen just fördenskull förefaller det mig vara
mindre välbetänkt, att med 500 man minska den nuvarande Ka¬
valleristyrkan. Jag förnyar derför mitt yrkande, att Ståndet, med
bifall till Utskottets förslag i öfrigt, måtte såsom sin mening ut¬
tala, att Smålands husarer böra såsom Kavalleri bibehållas.
Doctor Säve: Jag har instämt med Vice-Talmannen i de
hufvudsakligaste omständigheterna, nemi. att Smålands Husar-rege-
mente bör tills vidare bibehållas såsom kavalleri och att en del
af Westgötha Begemente kunde sitt upp. Men deremot kan jag
icke gilla Utskottets förslag, att Smålands husarer skulle sitta af
och hela tungan af uppsättandet af 1000 man kavalleri falla på
Westergöthland. Skälet dertill, är att Småland ingalunda är en
för hästafvel så oduglig provins som Domprosten Sundberg
påstått. Ty om ock i fordna tider hästarna måste köpas på Sköfde
marknad eller i Skåne, så har man i Småland numera ingen brist
på remonter. I Norrland, som ock är ett kuperadt landskap, un¬
derhållas likväl förträffliga hästar — och då är det blott ett föregif¬
vande, att Smålands hästrace, såsom fostrad i en bergstrakt, icke
skulle vara passande för kavalleriet. Om framdeles någon lättnad kan
Den 24 October.
567
beredas för Småland, så lärer ingen vara deremot; men för när¬
varande synes tiden icke lämplig.
Beträffande tillökningen af Kavalleristyrkan med 500 man
från något af de såsom infanteri nu tjenstgörande rusthålls-rege-
menten, så anser jag, att både Östergöthland och Westmanland varit
närmare till den äran än Westergöthland. Denna provins har
visserligen några ganska väl odlade trakter i norr, men den har
i söder ännu flera delar, som äro mycket magra och fattiga, och
det var derföre oväntadt, att en talare, som just tillhör någon
del af denna mindre väl lottade landsbygd, icke velat skona
sina landsmän från denna nya börda; ty på Skaraborgs län, som
redan utgör rusttjenst, kan icke bördan falla. Jag vidhåller så¬
ledes min åsigt, att, om någon tillökning i Kavalleri-styrkan be-
höfves, det tillsvidare är bäst att bibehålla Smålands, 500
man starka, Husar-regemente samt blott uppsätta 500 man
af Westgötha regemente eller af något annat afsutet regemente,
hvilket Kongl. Majit finner för godt att bestämma.
Häruti instämde Prosten Rabe.
Kiks-Archivarien Nordström: Erågan håller på att antaga
en vidtutseende charakter, och blifva nära nog föremål för en ani¬
merad pro vincialtvist. Ett förlikningsförslag har dock lyckligtvis
äfven blifvit framstäldt, hvilket jag med min röst ber att få un¬
derstödja. Kongl. Majit vill hafva 1000 man kavalleri i stället
för 500 man. Om nu Smålands Husar-regemente bibehålles så¬
som Kavalleri och 500 man af Westgötha afsutna regemente
sitta upp, så får man den äskade numerären, och dertill ännu
den fördel, att oafbrutet ega ett välöfvadt Kavalleri af 500 man
under den tid, som komme att åtgå innan Westgötharne hunne in¬
ridas till användbar färdighet. Uppmärksamheten torde ock för¬
tjena fästas derpå, att det först är år 1871, sorn enligt Betän¬
kandet några verksamma åtgärder i saken kunde vidtagas. Man
har således god tid att betänka sig. Men låt oss antaga, att för-
mcdlingsförslaget skulle komma till stånd. Det nybildade West¬
götha Kavalleri-regementet på 500 man skulle då vara förlagdt
inom en nejd, som stöde i nära grannskap med den, der Lifrege¬
mentets eller Nerikes husarer redan nu hafva en del af sina
rusthåll förlagda, och med nödiga arrangementer för ändamålet,
skulle det då med dessa sednare kunna förenas till gemensamma
öfningar, med gemensam stab. I Örebro hafva Nerikes eller Lif¬
regementets husarer ett stort ridhus, m. m. och detta kunde må¬
hända ock få aDvändas till öfningshus för Westgötha Kavalleri.
Förmedlingsförslaget har således flere goda skäl för sig och de
kostnader, hvilka af denna ordning blefve en följd, kunde så¬
lunda betydligt reduceras. Att låta ett väl inöfvadt Kavalleri¬
regemente sitta af, för att i stället låta ett Infanteri-regemente
sitta upp, och sålunda öka Kavalleriet på Infanteriets bekostnad,
568
Den 24 October.
synes ock icke vara utan sina betänkligheter, helst i alla fall
Infanteri-styrkan icke torde kunna påstås vara för stor, eller i
något afseende öfverflödig för landets ordentliga försvar. Måhända
vore det nyttigaste att frågan finge hvila en tid för ytterligare
utredning och pröfning, då det ännu är långt till år 1871. Men
då nu formen fordrar, att något beslut i anledning af Kongl. Maj:ts
Proposition bör fattas, får jag för min del sluta mig till förmed¬
lingsförslaget, hvilket jag anser i flera afseenden ega förträde
framför Utskottets.
•
Doctor Collén: Jag befinner mig visserligen uti mycken
obscurantism i fråga om ett ämne af förevarande art, och borde
derföre kanske tiga; men då jag delar denna lott med flera af
Ståndet, ber jag få yttra några ord, för att ge bevis på att en
Westgöthe icke alltid prutar.
De skäl, som af Domprosten Sundberg blifvit anförda, tala
för bifall till Kongl. Maj:ts Proposition. Det har sagts, att den
rätta tidpunkten att göra en sådan ombildning inom arméen icke
nu är inne. Pör min del tror jag, att provinsinteressena alltid
skola råka i strid och att således den rätta tidpunkten aldrig
skall komma, så framt det beror på dem och ett fredslut dem
emellan.
Man har ock velat gå en medelväg och föreslagit, att blott
halfva Westgötlia regemente skulle sitta upp. Jag anser att en
sådan halfvering icke behöfves. Westergöthland har nu i 50 år
haft lindring genom befrielsen från skyldigheten att uppehålla
rustningen äfven till häst och har, enligt hvad statistiken upplyser,
under dessa år betydligen gått framåt. Har nu provinsen i den
fordna såsom fattig utskrikna tiden kunnat bära bördan, så lär
den väl nu icke dertill sakna förmåga. Jag skulle helst ansluta
mig till Vice-Talmannens förslag, om jag ansåge att det hade någon
utsigt att gå igenom, men då detta tyckes osannolikt, tillstyrker
jag bifall till Utskottets hemställan.
Doctor Carlander: Jag kan icke såsom den föregående ta¬
laren förneka min Westgöthe-natur, utan vill fortfarande af¬
pruta 500 hästar för Westgöthlands räkning. Jag vidhåller detta
yrkande så mycket bestämdare som jag fått ett godt understöd
af en högt ansedd talare, hvilken antydt, att officerscorpsen vid
Nerikes husarer skulle kunna vara tillräcklig äfven för West-
götha-afdelningen. Emellertid har det fägnat mig att höra ett
så förmånligt vitsord angående Westgötha-hästarnes förträfflighet;
men då jag icke blifvit öfverbervisad om att icke Smålandshä-
starne äro lika förträffliga och då dessutom jag hört så mycket
godt om Småländingens presence d’esprit, så finner jag det vara
aldrabäst, att Smålands husarer få sitta i fred på sina hästar.
Den 24 Oetober.
569
Prosten Sondén: Jag hade hoppats, att icke behöfva del¬
taga i discussionen om deDna fråga, som redan inom Utskottet
antog formen af ett provinskrig; men då tvänne nya förslag blif¬
vit framställda och det på grunder, som väl förtjena att tagas i
betraktande, så vill jag med några ord angifva min mening.
Det har anmärkts, att tidpunkten icke vore tjenlig för en
förändring inom arméen sådan som den ifrågavarande, emedan
båda regementena blifva mindre tjenstbara under öfvergångsperio-
den. Men svårigheter måste nödvändigt uppstå vid en sådan för¬
ändring. För att undvika den, finnes ingen annan utväg än att
uppsätta ett värfvadt Kavalleri-regemente af 500 man. Men mot
ett sådant förslag hafva alla provinsernas representanter hyst be¬
tänkligheter i betraktande af den dryga kostnaden.
Man har sagt, att det är ingen brådska med saken, emedan
åtgärderna först år 1871 kunna begynnas. Men den vakansafgift,
som kan komma att erläggas för tillfälliga karlvakanser fränden
tid beslutet om Westgötha regementes uppsittning kungöres, skulle
redan nu ställas till Kongl. Maj:ts disposition. Och torde jag få
erinra, att Kongl. Maj:t kan befalla hvilket som helst afsutet
regemente att åter uppsitta.
Vice-Talmannen har föreslagit, att Ståndet skulle ogilla Kongl.
Maj:ts Proposition, så vidt den rörer Smålands Husar-regementes
afsittande. Ur militärisk synpunkt möter detta förslag visserli¬
gen inga svårigheter. — Men man får dock taga i betraktande,
att frågan utan tvifvel blifvit grundligt pröfvad, innan Kongl.
Maj:t derom afgifvit Proposition, och nog skulle det före¬
falla underligt, om just detta Stånd skulle säga, att Kongl.
Maj:t begärt mindre tillökning i arméens Kavalleri-styrka än som
hehöfves.
Man har här berömt Smålands Kavalleri och vi hafva fått
höra, att en Kavalleri-Inspektör prisat hästarne. Jag tviflar
dock på, att nämnde Kavalleri-Inspektör efterfrågat, huru många
af hästarne blifvit köpta i Småland eller i Westergöthland eller
Skåne.
En talare har menat, att bergstrakterna i Småland äro så
fördelaktiga för hästafvel, derföre att Norrland, som ock är ett
backigt land, har förträffliga hästar, men den bevisningen lärer
väl icke kunna gillas. I allmänhet plägar man ej anse bergsbyg¬
der vara serdeles tjenliga för Kavalleri, och hvad Småland angår
är kändt, att dess hästrace är småväxt och således otjenlig för
kavalleri, om den ock är uthållig och drager lasset när kusken
går bredvid. Samma talare ville ock att det skulle öfverlemnas
åt Kongl. Maj:t att bestämma, huruvida Westgötha- eller West¬
manlands eller något annat afsutet regemente skulle sitta upp.
Nå väl, Utskottet har ej föreslagit något annat; Kongl. Maj:t har
ju nu föreslagit, att Westgötha regemente skall sitta upp. Öfverlem-
nar man frågan åt Kongl. Maj:t, så blir det så.
570
Den 24 October.
Contracts-Prosten Palmlund: Eedan en gång förut har jag
här i Ståndet temligen utförligt yttrat mig i denna fråga, och
anser det nu vara öfverflödigt, att ånyo framhålla de skäl, som
kunna anföras för Kongl. Maj:ts förslag om Smålands husarers
afsittning. Jag vill endast nämna, att Småland är det, jemfö¬
relsevis, hårdast roterade landskap i Sveriges rike. En före¬
gående talare har, med en beräkning, som ej torde kunna jufvas,
visat, huru i förhållande till folkmängd och hemmans-taxeringsvärde
förenämnda provins är vida starkare roterad än "Westergöthland.
Billigheten synes nu fordra, att det anmärkta missförhållandet
utjemnas.
Visserligen mycket taoksam för de ampla loford, som egnas
mina landsmän såsom kavallerister, förmodar jag likväl, att
Småland, fullt belåtet med detta erkännande af redan vunnen
ära, icke skall med någon missundsamhet se andra landskap
förvärfva samma hippologiska reputation.
Doctor Söderberg: Då jag förut talat för bibehållandet af
Smålands Husar-Corps, kan jag ej vara stum nu, då det är frå¬
ga om dess afsittning. — Alldenstund jag då talade omot detta
Kavalleri-regementes afsittande och förvandling till Infanteri,
isynnerhet af det skäl, att genom en dylik anordning Svenska
Kavalleriet, redan allt för fåtaligt, skulle komma att lida en
ytterligare skadlig förminskning, kan jag naturligtvis ej nu vilja
motsätta mig i det hela taget vidtagande af sådane åtgärder,
som, af Kongl. Majit i den nådiga Propositionen påyrkade och
af Höglofl. Stats-Utskottet godkända, afse förökandet af vår Ka¬
valleristyrka. Det är blott i afseende på sättet af denna för¬
öknings tillvägabringande jag hyser något olika tankar. Jag ön¬
skar bibehållande af Smålands husarer ej blott på de af Dom¬
prosten Sundberg anförda grunder, att genom deras afsittning,
innan det nya Westgötha-Kavalleriet hunnit sitta opp, Svenska
Kavalleriet under mellantiden skulle ytterligare lida en minsk¬
ning. Eör denna Kavalleri-trupps bibehållande, synes mig äfven
taktiska skäl kunna anföras. Hvar och en känner, att en större
Iufanteritrupp ej kan röra sig med säkerhet eller verka med
tillbörlig kraft, om den saknar biträde af Artilleri- och Kavalleri¬
vapnen. Af det skäl, att den af 7 bataljoner bestående Små¬
ländska Infanteribrigaden ej skulle komma att sakna stödet af
ett rytteri, i fall den skulle beordras till att serskildt i någon
del af landet eller vid kusten möta en inbrytande fiende, har
jag förut talat emot Smålands Husar-regementes afsittning, och
samma skäl tala ännu i denna stund till försvar för nämnde
Regementes bibehållande i dess egenskap af Kavalleri. jSTu är
äfven händelsen den, att den starka Westgötha-Infanterifördel-
ningen, till hvilken vanligen inberäknas Bohuslänska- och Werm-
lands-regementerna, tillsammans 13 bataljoner, väl får sitt Artil¬
leristöd från det i Götheborg förlagda Artilleri-regementet, men
Den 24 October.
571
är i saknad af Kavalleri. Man har väl någon gång till sam¬
fällda öfningar med denna fördelning från Nerike och Westman¬
land neddragit Lifregementets Husar-Corps, men då denna egente-
ligen är förlagd utom Westgötha-fördelningens territorium, så
synes det naturligare och med taktiska reglor mera öfverenstäm-
mande, om en rytteritrupp vore förlagd inom området af West-
götha Infanteri-fördelningsstand. Det Hr på dylika grunder jag
gerna ser en Kavalleritrupp bildad i Westergöthland, blott det
ej sker på bekostnad af det Småländska Husar-regementet. Jag slutar
mig således helst till dem, som anse Svenska Kavalleriets förök¬
ning på det ändamålsenligaste sättet sålunda till en början verk¬
ställas, att, med bibehållandet af det Småländska Husar-regementet,
en ny Kavalleri-trupp på 500 man uppsattes i Westergöthland.
Kongl. Maj:t har ej heller direct ogillat en dylik anordning, utan
blott ansett det “ledande till någon besparing11, om det af Kongl.
Maj:t atlemnade nådiga förslag i stället antoges. Man bör alltid vara
tacksam för hvarje anvisning och anledning till besparingar i stats¬
utgifterna, men vill man vinnna ett vigtigt mål, får, efter min
tanke, den ekonomiska sidan af saken först tagas i betraktande i
andra rummet. Prosten Sondén har ansett det mindre lämpligt att
med sådan utförlighet inom Högv. Ståndet diseutera det nådiga
förslaget, då han förutsätter, att det är med en så grundlig sak¬
kännedom författadt, att väl intet deremot kan vara att anföra.
En sådan grundlighet älskar jag tro böra förefinnas i alla de
nådiga Propositioner, som från Regeringen föreläggas Ständerna,
likväl är det väl hvarje representants obetridliga rätt, att öfver
sådane nådiga framställningar, om man så önskar, uttala sina
tankar.
Doctor Lindgren: Jag har begärt ordet endast för att för¬
klara, att jag af den vidlyftiga discussion, jag både här i dag
och förut i Utskottet hört föras, icke blifvit rubbad i det beslut,
jag fattade på samma gång jag tog kännedom om den Kongl.
Propositionen, nemligen att med min röst densamma understödja,
helst jag i en fråga sådan som denna, den jag, i likhet med
hvad jag föreställer mig vara förhållandet med de liesta leda¬
möterna af Representationen, icke är fullt competent att i sina
detailler bedöma, gerna ansluter mig till hvad en välvillig Rege¬
ring, efter mogen pröfning, framlagt och föreslagit såsom för
landet nyttigast. Bestridas kan åtminstone ej, att i en fråga,
som ej kan undgå att beröra åtskilliga provins-interessen, Re¬
geringen ensam innehafver den ställning, hvarifrån ett fullt
opartiskt omdöme bör kunna förväntas. Skulle jag för egen del
tillåta mig ett omdöme i denna sak, så hade jag helst sett, att,
när vår Kavalleri-styrka behöfver förstärkas, Regeringen hade
föreslagit uppsättandet af en värfvad trupp. Men då detta icke
skett, tvifvelsutan för att spara Statsverket den dryga med en
572
Den 24 October.
sådan åtgärd förenade kostnaden, tillstyrker jag bifall till hvad
Utskottet, i enlighet med Kongl. Haj:ts nådiga Proposition,
föreslagit.
Häruti instämde Prosten Westerlund.
Doctor Uuntielius: Jag instämmer med den föregående tala¬
ren. Det synes vara alldeles påtagligt, att, när Kongl. Majit
låtit utreda ärendet och sedan aflåtit Proposition derom, man
borde tryggt hvila dervid. Om också några män af facket, ja,
till och med en Kavalleri-Inspektör skulle hysa andra åsigter,
så är det väl ingenting ovanligt och betyder icke rätt mycket.
Jag tviflar ingalunda, att ju i andra provinser ett lika dugligt
Kavalleri skulle kunna bildas och komma att skära lika glän¬
sande lagrar, som det Småländska. Svenska folket är i allmän¬
het fallet för krigiska idrotter och försvarar sin plats från hvil¬
ken provins det tages. Men det hindrar icke, att man för
hvarje vapen bör välja det mest passande.
Jag trodde, att någon af representanterna från Småland skulle
uppträda för att åtminstone försvara Småländingarnes hästskötsel.
Efter den erfarenhet jag har äro Småländingarne mycket ömma
om sina hästar. Det har man tillfälle att se på landsvägarne,
der de ofta gå bredvid lasset, och isynnerhet i backarna lemna
sina hästar ett kraftigt handtag. Men detta oaktadt har Små¬
land icke någon hästafvel, som är passande för Kavalleri, och
det är en sak, som man hvarken kan motsäga eller ändra.
Ett par anmärkningar må jag ock yttra med anledning af
hvad under discussionen förekommit. En talare har sagt, att
det för kustförsvarets skull är nödvändigt att hafva Kavalleri
uti Småland. Det skälet lär väl icke väga serdeles mycket; ty
har man blott Kavalleri, så kan det lika lätt komma till kusten
från Westergöthland som från Småland.
Här har också på fri hand uppgjorts ett förmedlingsförslag,
som går ut på att endast uppsätta 500 man af Westgötha
regemente och låta denna trupp förenas till exercis m. m. med
Nerikes husarer eller, såsom man väl rättare bör säga, Lif-
Regementets husarer. Men detta förslag är uppenbarligen orim¬
ligt. Ty Westgötha Kavalleri skulle på det sättet blifva förlagdt
så långt bort från gemensamma exercisplatsen, der Regemen¬
tena borde sammandragas, att redan af detta enda skälet för¬
medlingsförslaget måste förkastas. Det är i alla hänseenden
bättre att genast fullständigt organisera hela Westgötha Rege¬
mente till Kavalleri. Olägenheter skola visserligen alltid upp¬
komma af en sådan förändring, då ett Regemente skall sitta af
och ett annat sitta upp; men att derföre säga, att rätta tidpunk¬
ten icke är inne, kan icke vara riktigt; ty då förändringen i
alla fall måste ske, så är det bäst att den sker ju förr ju heldre.
Att tala om en lägligare tid och att derföre skjuta opp med
Den 24 0ctober.
573
frågans afgörande är ingenting annat än ett försök att nedlägga
den. Derföre bör nu beslut fattas, och jag tillstyrker, att Stån¬
det måtte bifalla Kongl. Maj:ts Proposition, hvarom ock Utskottet
hemställt.
Doctor Almqvist: Fastän Småländing hade jag icke ämnat
att yttra mig, icke ens för att tacka för allt beröm, som slösats
på Smålands Kavalleri. Men den siste talaren har uppmanat
mig att framträda och jag är glad, att nu återigen träffa honom
i de Småländska backarne. Flera månader hafva förflutit sedan
här ordades om Småländingarnes hästskötsel. Samma talare
yttrade då detsamma som nu om Småländingarnes stora ömhet
om sina hästar och jag försökte då — jag hör att det varit
förgäfves — att upplysa honom om verkliga förhållandet, nem¬
ligen, att Småländingen i allmänhet icke vårdar och fouragerar
sin häst så väl, som behöfves att få den stark och utbildad till
en tjenlig kavallerihäst, och om han går i backarne, sker detta
icke så mycket af ömhet för hästen, som fastmer för att bereda
honom lättnad, att med sina svaga krafter kunna sträfva upp
för backen.
Utan alt vilja förringa Yice-Talmannens yrkande, hemställer
jag dock, om icke ur Kavalleri-Inspectörens åberopade yttrande,
att det är svårt att bilda Småländingen till Kavallerist, ett kraf¬
tigt skäl kan hemtas till förmån för Smålands befrielse och be¬
visar, att tjenstgöringen till häst strider mot Småländingens na¬
turliga fallenhet. Denna åsigt tyckes också delas af Kongl. Majit,
till hvars nådiga Proposition jag tillstyrker bifall.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter II H.
Erlce-Biskopen och Talmannen framställde proposition å bifall
till Utskottets förslag. Då härvid blandade Ja och Nej hördes
samt votering begärdes, framställdes och godkändes följande
voterings-proposition:
“Den, som bifaller Utskottets förslag, röste Ja; den det icke
vill, röste Nej. Tinner Nej, har Ståndet godkänt Doctor Säves
förslag, “att Rikets Ständer, som ej funnit tillräckliga skäl att
bifalla Kongl. Maj:ts af Utskottet tillstyrkta förslag om Små¬
lands Husar-Regementes afsittande, men likväl ansett det af
Kongl. Maj:t åsyftade ändamålet på det sättet kunna vinnas, att
500 man Kavalleri af antingen Westgötha eller något annat
afsutet Regemente må åter uppsättas, ställa till Kongl. Maj:ts
disposition dels den vakans-afgift, som kan komma att erläggas
för tillfälliga karlvakanser från den tid Kongl. Maj:ts beslut om
en del af Westgötha eller annat Regementes uppsittning kun¬
göres och intill dess uppsittningen sker, och dels de besparingar,
som på befälets aflöningsmedel under samma tidrymd uppstå.“
574
Den 24 0 ct o b er.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit, med 27 Ja och 12 Nej, i följe hvaraf Ståndet beslutat
i enlighet med Ja-propsitionen.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
Ut supra
In fidem
S. II. Almqvist.
Dcu 24 Octobcr.
Plenum kl. {6 e. m.
§ I-
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Memorial N:o 200,
med förslag till de stadganden, angående Riksgälds-Contorets
skulder och fordringar, som böra införas i det nya Reglementet
för detta verk.
§ 2.
Vid ånyo skedd föredragning af Utdrag, N:o 462, af Högloft.
Ridderskapet och Adelns Protokoll den 21 dennes, med inbjud¬
ning till de öfriga Riks-Stånden att förena sig uti Ridderskapet
och Adelns vid pröfning af Sammansatta Banco- och Lag-Utskot-
tets Utlåtande N:o 5 fattade beslut, hvarigenom sistbemälde Riks¬
stånd afslagit Utskottets vid lista och 2:dra punkterna gjorda
hemställanden och vidblifvit ina förut fattade beslut, rörande §§ 1
och 7 i Utskottets förslag till lag om enskilda Banker utan rätt
att utgifva egna banksedlar, förklarade Preste-Ståndet sig icke
finna skäl frånträda sina vid föredragning af ofvanberörda Utlå¬
tande, rörande sagde §§ fattade beslut, utan lade med afslag å
inbjudningen Protokolls-Utdraget till handlingarna.
§ 3.
Föredrogs ånyo Utdrag, N:o 467, af Välloft. Borgare-Ståndets
Protokoll den 21 dennes, innehållande inbjudning till de öfriga
Den 24 Oetober.
575
Biks-Stånden, att biträda Borgare-Ståndets vid pröfning af Ser¬
skilda Utskottets Utlåtande, N:o 3, fattade beslut, rörande dels
§ 33, dels § 79 uti Utskottets förslag till Sjölag.
Prosten Mellqvist upplyste att, enligt en honom lemnad
Pro-Memoria, Adeln och Bonde-Ståndet godkänt 33 § enligt
Utskottets förslag, hvadan och då Preste-Ståndet i går äfven
fattat enahanda beslut, tre Stånd sammanstämmande antagit Ut¬
skottets förslag i den delen, i följd hvaraf något antagande af
inbjudningen, rörande denna §, sålunda icke torde kunna ega
rum.
Doctor Sandberg tillkännagaf, att han begärt ordet för att
lemna just den upplysning, som nu blifvit meddelad af Prosten
Mellqvist, samt tillstyrkte, att Ståndet ville vidblifva sitt beslut,
icke allenast i afseende å § 33, utan äfven hvad § 79 be¬
träffade.
Discussionen förklarades slutad, hvarefter Preste-Ståndet,
som ej fann skäl antaga denna inbjudning, lade, med vidblif-
vande af sina, rörande ifrågavarande §§ fattade beslut, förberörda
Protokolls-Utdrag till handlingarna.
§ 4-
Pöredrogs Utdrag, N:o 499, af Hederv. Bonde-Ståndets
Protokoll den 21 dennes, innefattande bland annat inbjudning
till de öfriga Biks-Stånden, att förena sig uti Bonde-Ståndets
beslut öfver Banco-Utskottets Memorial, N:o 72, angående in-
struction för Bikets Ständers Banco-Utskott vid nästa Biksdag.
Doctor Almqvist, som härvid begärde ordet, yttrade: Inom
Utskottet väcktes fråga och föreföll äfven i anledning deraf öf¬
verläggning om huruvida i Instructionen för blifvande Banco-
Utskott skulle intagas ett förbud att, utan Bikets Ständers bifall,
försälja Bankens fasta egendomar, såsom Banco-huset i Stockholm
och Tumba pappersbruk, hvartill Utskottet annars skulle kunna
anses enligt 19 § i Baneo-Beglementet berättigad!. Men som
pluraliteten ansåg Banco-Utskottet omöjligen kunna på eget be¬
våg och utan Bikets Ständers dertill lemnade bifall företaga en
sådan åtgärd, fann man frågan om förbud i det afseendet böra
förfalla. Jag delar samma åsigt eller att det är öfverflödigt att
förbjuda, hvad som omöjligen kan ske, och derför tillstyrker jag
ett afslag å denna inbjudning.
Doctor Björkman: Om denna inbjudning skulle antagas, blefve
i följd deraf nödvändigt, att äfven omredigera, i öfverensstäm¬
melse dermed, 19 § af Banco-Beglementet. Denna § har nu
följande lydelse: “Någon Bankens fastighet, med undantag af
576
Den 24 0 c t ober.
sådan, som till betäckande af Bankens deruti inteeknade fordran,
blifvit för dess räkning inropad, må icke af Fullmäktige afyttras
eller Verket frånskiljas, utan Rikets Ständers Banco-TJtskotts till¬
stånd och förordnande." Men denna § är likväl, så vidt jag
kan erinra mig, redan af Rikets Ständer vid denna riksdag god¬
känd. Förändringen synes mig för öfrigt alldeles öfverflödig, enär
man icke eger någon förnuftig anledning befara, det Banco-TJtskottet
skulle, utan att höra Rikets Ständer och afvakta deras beslut i
ämnet, företaga sig att sälja Banco-huset här i staden eller
Tumba pappersbruk. Jag tillstyrker, att Ståndet ville, med af-
slag å inbjudningen, lägga Protokolls-Utdraget till handlingarna.
Discussioner. var härmed slutad; hvarefter Ståndet, med
afslag å denna inbjudning, förklarade sig vidhålla sitt i ämnet
fattade beslut och lade Protokolls-Utdraget till handlingarna.
§ 5.
Föredrogs ånyo Utdrag, N:o 493, af Hedervärda Bonde-Stån¬
dets Protokoll den 20 dennes, innehållande bland annat bemälda
Riks-Stånds beslut vid föredragning af Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 29,
i anledning af motion om upphäfvande eller förändrad reglering
af Klockares brefbäringsskyldighet, samt inbjudning till de öfriga
Riks-Stånden att samma beslut biträda.
Med vidhållande af sitt lemnade bifall till hvad Utskottet
i berörda Betänkande hemställt, afslog Preste-Ståndet denna in¬
bjudning och lade Protokolls-Utdraget till handlingarna.
§ 6.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats-, Bevillnings- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 51, i fråga
om förhöjning af folkskole-afgiften.
Doctor Sandberg, som härvid begärde ordet, yttrade: Såsom
motionär kan jag icke underlåta säga några ord till försvar för
den nu ifrågavarande, af mig väckta, men af Utskottet under¬
kända motionen. Allmänt erkännes, att det är kommunernas
skyldighet att för sitt folkskoleväsendes ändamålsenliga utveck¬
ling och förkofran lemna de dertill erforderliga medlen. Men
då detta erkännes, hvarför då icke vidtaga några åtgärder, i följd
af hvilka denna skyldighet komme att uppfyllas ? En sådan åt¬
gärd ansåg jag böra genom bifall till min motion kunna åväga¬
bringas. Men, säger Utskottet, om man nu skulle höja folkskole-
afgiften till 60 öre för man och 30 öre för qvinna, komme
denna
Pen 24 October.
577
denna förhöjning att inom rikare kommuner medföra opåräknade
och öfverfiödiga tillgångar; men mig förekommer det högst otro¬
ligt, att folkskoleväsendet skulle någorstädes hafva uppnått den
fulländning, att en så måttlig förhöjning, som den föreslagna,
skulle kunna medföra föt Folkskolan öfver flottig a inkomster. Der¬
emot, fortfar Utskottet, skulle den inom de fattigare och mera
glest befolkade församlingarne icke blifva tillräcklig; men blifver
den förhöjda afgiften der otillräcklig, så är den nu utgående
följaktligen ännu otillräckligare, och just derför är en förhöjning
deri af behofvet högt påkallad, hvarjemte sådana fattiga försam¬
lingar kunna få del af det för deras räkning afsatta serskilda
stats-anslag. Vidare, erinrar Utskottet, att Rikets Ständer på
8:de Hufvudtiteln uppfört ett årligt anslag af 75,000 R:dr, att
användas till folkskoleväsendets utveckling och förbättring, och
20,000 R:dr dessutom till understöd åt fattigare kommuner för
aflöning af deras Folkskolelärare. Dock är härvid att anmärka,
att af det förstnämda anslaget kan kommunen icke komma i
åtnjutande af andel, förrän den först sjelf åtagit sig tillskjuta
lika stort belopp, som den till densamma öfverlåtna andel af
skydds-afgiften, och sedan detta allmänna vilkor är uppfyldt,
måste församlingarne ytterligare tillskjuta dubbelt emot hvad de
kunna erhålla af stats-medel. Att beveka församlingarne att
ingå på allt detta, häfver sig icke så lätt, utan skulle försöken
dertill utan tvifvel åstadkomma obehagliga tvister mellan Prester-
skapet, som af nit för Folkskolan yrkade, och församlingarna,
som af missnöje öfver ökade utgifter nekade bidragen. Erfaren¬
heten har åtminstone på flera ställen redan ådagalagt detta. Men
kunna Rikets Ständer höja -ff^rte-afgiften, synas de mig äfven
kunna höja Follcskole-afgiiten, för folkets väl sannerligen lika
nödvändig, som den förra. Någon serdeles utsigt att bereda min
motion framgång eger jag visserligen nu icke, men har likväl icke
kunnat underlåta att uttala min oförgripliga tanke i ämnet.
Häruti instämde Doctorerne Björkman och Carlander samt
Prosten Rabe.
Prosten Melén: Då af Utskottets ledamöter ingen mer än
jag är här närvarande, torde det tillkomma mig, att här säga
några ord till försvar för Utskottets Betänkande. Sannt är, att
folket eger skyldighet att underhålla sina Folkskolor, likasom
ock att det är lättast, att derför uttaxera personliga afgifter;
men, en annan fråga är, om en sådan beskattning är med full
billighet öfverensstämmande. Den skulle utan tvifvel åstadkomma
stort missnöje, då den fattige komme att betala lika mycket som
den rike, och inkomsten deraf skulle i alla fall icke blifva för
ändamålet tillfyllestgörande, i thy att somliga kommuner skulle
få öfverfiödiga inkomster och andra icke destomindre otillräck-
Högv. Preste-St. Fröt. 1863. 6:e Bandet. 37
578
Den 24 October.
liga. Denna fråga, rörande medels anvisande till folkskolevä¬
sendet, hade bordt behandlas i sammanhang med 8:de Hufvud-
titeln; men no är sådant för sent. Inom Utskottet voro ock
alla eniga om motionens afstyrkande, så att något hopp att nu
få ett annat resultat icke torde förefinnas. Jag tillstyrker, att
Betänkandet må bifallas.
Contracts-Prosten Tegnér: Utan att vilja inlåta mig i någon
slags undersökning af det mer eller mindre ändamålsenliga i
den, af den ärade motionären föreslagna förhöjningen af folkskole-
afgiften, har jag begärt ordet i anledning af den fråga han fram¬
ställde, hvarifrån de för undervisningen nödiga medel skola tagas,
der den s. k. folkskole-afgiften härtill icke förslår? Kongl. Maj:ts
nådiga Folkskole-Stadga af år 1842 lemnar härpå svaret och
gifver anvisningen, då den ganska tydligt bjuder i § 4 mom. 5,
att inom sådana församlingar, der fonder icke finnas, hvaraf
afkastningen kan användas till undervisningens bestridande, eller
dertill icke finnes tillräcklig, skall dels ett årligt bidrag af minst
2 och högst 6 sk. Banco af hvarje skattskyldig person i för¬
samlingen utgöras, dels en afgift erläggas för hvarje barn, med
undantag för de medellösa; dock vare det åt församlingarna
sjelfve öfverlemnadt att närmare bestämma nämnde bidrag och
afgifter. Skulle dessa icke förslå, måste bristen fyllas genom
tillskott efter bevillningen för 2:dra Art., eller efter fyrktal. Då
sådana föreskrifter blifvit meddelade och anvisningar gifna, är
det ej lätt att fatta, huru medel skola komma att saknas för
bestridandet af de med folkundervisningen förenade utgifter.
Med glädje och tacksamhet erkänner jag mig sakna all sådan
erfarenhet, men eger den motsatta, att min församling beredvilligt
tillskjutit de för ett utvidgadt skolverk, hvilket räknar 7 exami¬
nerade lärare, nödiga utgifter, hvarföre medel beredas genom
den af Staten afstådda folkskole-afgiften, genom räntor, 300
å 400 R:dr, genom en årlig afgift af 15 öre af hvarje skatt¬
skyldig person, och för öfrigt efter fyrktalet. Der sådant icke
kan åstadkommas, hafva Ständerna anvisat anslag å 8:de Huf-
vudtiteln, och hvaraf bidrag kunna vinnas. För min del finner
jag således skäl bifalla Utlåtandet.
Doctor Sandberg: Det är visserligen sannt, att Folkskole¬
stadgan bestämmer grunderna för huru medel skola för Folk¬
skolans behof anskaffas och utgöras; men då tillämpningen af
dessa grunder beror på vid sockenstämma träffad öfverenskom¬
melse, hafvet- det sig icke lätt, att få dessa grunder så tilläm¬
pade, att tillräckliga medel erhållas för ett ändamålsenligt ord¬
nande af Folkskolan. Åtminstone kunde det icke lyckas mig,
att få saken någorlunda i gång, förrän Rikets Ständer dertill
anslogo halfva capitations-afgiften. Men ännu återstår mycket
att. dervid åtgöra. Och så är förhållandet, icke endast der jag
Den 24 October.
579
är Pastor, utan äfven på många andra ställen. Gör man försök
att få folket att åtaga sig förökade afgifter för ändamålet, möter
man ett motstånd, som icke alltid låter sig öfvervinnas, och så
blottställer man sig å ena sidan för folkets missnöje öfver kost¬
samma påfund och å den andra för tidningspressens anfall öfver
försummelse och lojhet vid folkskoleväsendets ordnande. Emed¬
lertid vill. jag icke nu, då jag finner mig sakna understöd äfven
här, yrka någon ändring i Utskottets hemställan. Likväl kan
jag icke undertrycka min förundran, att talare, som städse fram¬
hålla kommunernas skyldighet att bekosta sitt skolväsende och
tillika bittert klandra de församlingar, som för detta ändamål
icke göra nog stora uppoffringar, envist motsätta sig och för¬
kasta hvarje förslag om afgifternas höjande, det må nu ske efter
personernas antal eller efter förmögenhet, under föregifvande,
att en dylik beskattnings-åtgärd från Rikets Ständers sida skulle
blifva förhatlig, ehuru hvar och en kan vara öfvertygad, att en
på denna väg lagligen åtagen och ålagd afgift skulle lättare
utgå och förorsaka vida mindre missnöje, än de oupphörligen
återkommande tvisterna med församlingarne på kyrko-, kommunal-
och socknestämmor, för att tid efter annan erhålla några skil—
lingars tillökning i afgifterna till Folkskolan, hvarvid presterna
ej sällan få sitta emellan.
Beskyllningen, att min motion, som föreslår den förhöjda
afgiftens utgående af hvarje arbetsför person, skulle derigenom
blifva mest betungande för de talrika arbetsklasserna, är också
alldeles obefogad. Ty det är ju tydligt, att om Staten afstår
ett emot denna förhöjning svarande belopp af den personliga
skydds-afgiften, så måste den deraf uppkommande brist för stats-
behofvens fyllande ersättas genom förmögenhets-afgifter; men den
fördelen skulle derigenom vinnas, att just dessa talrika arbets¬
klasser kunde tydligen förnimma, att de personliga utskylder de
utgöra, icke uppoffras på en i deras tanke ofta onödig stats-lyx,
utan användas till nytta för dem sjelfve och deras barn.
Men jag har gjort hvad jag kunnat, och måste nu åter
låta saken falla.
Kyrkoherden Otterström: Förhållandet är enahanda öfverallt
i riket, att, der församlingarne hafva insett behofvet och gagnet
af Folkskola, anslå de äfven de derför erforderliga medlen och
finna ock lämpligaste sättet för afgifternas utgörande; men der
församlingarne icke kommit till denna kunskap och derför tycka
skol-inrättningarne vara temligen öfverflödiga, vilja de icke lemna
bidrag, åtminstone icke för ändamålet tillräckliga. Till sednare
klassen af församlingar tyckes Madesjö höra. Men om äfven
denna motion nu skulle af Ständerna bifallas, så är derför icke
gifvet, att denna församling, och likartade med den, skulle der¬
igenom erhålla hvad som för ett ändamålsenligt ordnande af
skolverket erfordras. Men deremot kan det vara temligen gifvet,
680
Den 24 October.
att missnöje skall uppstå öfver den förhöjda beskattningen, och
det icke utan allt skäl, då personella skatter, som med lika
tyngd drabba torparen och magnaten, väl icke äro de, som kunna
sägas vara mest lämpliga och med full rättvisa öfverensstäm¬
mande, ett missnöje, som kan vara till men för ändamålet sjelft.
På dessa grunder kommer jag att för min del bifalla Be¬
tänkandet.
Prosten Sondén: Mig synes att, då Folkskolan onekli¬
gen har mer att göra med person än förmögenhet, en personel
skatt för det ändamålet icke kan sägas vara alldeles olämplig.
Något misstag tror jag icke heller man kan påstå Rikets Ständer
hafva begått, då de till Folkskolan anvisade halfva eapitations-
afgiften. Den nu ifrågavarande motionen afsåg intet annat, än
att taga ännu ett ytterligare litet steg på den af Kikets Ständer
sålunda redan beträdda vägen. Derföre understödde jag äfven
motionen då den väcktes, och finner icke att derigenom skall
uppstå den ojemnhet i inkomster församlingarne emellan, som
Utskottet förmenar; ty gifvet är, att der en större folkmängd
finnes, är äfven skolbarnens antal större och i proportion der¬
efter blifva äfven inkomsterna, och der församlingen är mindre
och barnens antal sålunda ringare, der blifva äfven inkomsterna,
liksom behofven, mindre. Men sedan Rikets Ständer nu redan
behandlat 8:de Hufvudtiteln, och då, såsom ställningen nu är,
ingen utsigt till framgång för motionen kan förefinnas, anser jag
det icke löna mödan att framställa något yrkande på bifall der¬
till, utan tillstyrker jag, att Betänkandet må läggas till hand¬
lingarna.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter berörde
Utlåtande blef af Ståndet bifallet.
§ 7.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Memorial N:o 74, i anled¬
ning af erhållna återremisser af Utskottets Memorial N:o 70,
med förslag till voterings-propositioner, i anledning af de inom
Riks-Sfånden fattade skiljaktiga beslut vid förehafvande af Ut¬
skottets Utlåtande N:o 55, öfver gjorda anmärkningar och Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut vid Utskottets Betänkande N:o 35,
angående införande af ny Strafflag, m. m.
De under litt. a) och b) föreslagna voterings-propositioner
godkändes, äfvensom Utskottets hemställan å sidan 3 bifölls, samt
lades den vid slutet af detta Memorial förekommande anmälan
till handlingarna.
§ 8.
Föredrogos och bordlädes följande från Stats-Uskott et inkomna
Utlåtanden och Memorial:
Den 24 October.
581
Nio 194, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse
till Rikets Ständer, i fråga om kostnadsersättning till militäre,
civile och ecklesiastike tjenstemän för en del resor i tjenste-
ärenden;
N:o 195, i anledning Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, i
fråga om de till åtskilliga stadsskolor inom Lunds Stift äfven¬
som Hallands län utgående klockare-pensioner samt landtgillen
af klockarebol;
Nio 198, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om anslag för National-Museibyggnadens .inredning, jemte andra
i sammanhang dermed erforderliga kostnader; och
N:o 199, om anvisande af de i Regerings-Form^ns 63 §
föreskrifna kreditiv-summor.
§ 9.
Föredrogs Utdrag, N:o 470, af Vållofl. Borgare-Ståndets Proto¬
koll af denna dag, innefattande utom annat bemälda Riks-Stånds
beslut öfver Stats-Utskottets Utlåtande N:o 193, i anledning af
väckt motion om stats-bidrag till staden Oscarshamn för utlösen
af tomtöre-afgälden till egaren af de hemman, från hvilkas om¬
råden stadens utmål är afsöndradt, äfvensom inbjudning till de
öfriga Riks-Stånden att samma beslut biträda.
Denna inbjudning lades på bordet.
§ io.*
Föredrogs Utdrag, N:o 505, af Hederv. Bonde-Ståndets Proto¬
koll den 23 dennes, med inbjudning till Ridderskapet och Adeln
samt Preste-Ståndet att biträda det beslut, Bonde-Ståndet fattat
vid föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 185, i an¬
ledning af väckt motion om fortfarande anslag för Kamere-
raron Carl Sandberg.
Denna inbjudning lades på bordet.
§ 11.
Justerades Protokollet för den 17 dennes eftermiddagen.
Ståndet åtskiljdes kl. J 7 e. m.
Ut supra
In fidem
S. 11. Almqvist,
582
Den 27 October.
Den 27 October.
Plenum kl. { 6 e. m.
§ 1.
Justerades Protokollet för den 20 dennes eftermiddagen.
§ 2.
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 194, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse till Rikets Ständer, i
fråga om kostnadsersättning till militäre, civile och ecklesiastike
tjenstemän för en del reser i tjensteärenden.
Domprosten Sundberg begärde härvid ordet och yttrade:
Det lärer väl falla af sig sjelft, att Ståndet icke kan godkänna
det resultat, hvartill Utskottet i detta ärende kommit. Utskottet
afstyrker nemligen bifall till en Kongl. Proposition, hvilken blif¬
vit föranledd af en underdånig skrifvelse, som Ständerna vid
1856 —1858 årens Riksdag afläto. Nu har ock Kongl. Maj:t, efter ve-
derbörandes hörande, afgifvit ett förslag, hvaremot icke några skä¬
liga anmärkningar förekommit. Frågans utgång inom Utskottet be¬
rodde helt och hållet på en manöver. För min del yrkar jag
afslag å Utskottets hemställan och bifall till Friherre af Ugglas’
reservation, hvilken hufvudsakligen innefattar Utgifts-Afdelniugeus
förslag, deremot ingen enda röst höjde sig. Förenämnda förslag
skiljer sig från Kongl. Haj:ts först i afseende på skjutslegan, i
det Afdelningen i stället för 1 R:dr 25 öre milen föreslagit 1: 30.
Anledningen till sistberörda siffra är den, att på landet skola,
såvida Ständernas nyss fattade beslut stadfästes, skjutspenningarne
utgöra 1: 20, hvartill kommer vagnpenningar 6 öre samt slut¬
ligen 4 öre till extra utgifter, såsom förhöjningen för stadsskjuts,
m. m. Vidare skilja sig förslagen deruti, att Utgifts-Afdelningen
ansett ersättning för tillsyn vid nybyggnad eller reparation af
cliaraktershus å militieboställen icke böra bekostas af statsmedel,
utan af militieboställskassan.
På anförda skäl hemställer jag, att Ståndet, med afslag å
Utskottets famställning, må bifalla det förslag, som finnes formu-
leradt uti Friherre G. af Ugglas’ reservation.
Häruti hördes flere af Ståndets ledamöter instämma.
Uppå härefter af H. H. Erke-Bishopen och Talmannen gjord
proposition beslöt Ståndet att, med afslag å Utskottets hemställan,
Den 27 October.
583
bifalla det förslag som i Friherre af Ugglas’ reservation å sidorna
8 och 9 blifvit framställdt.
§ 3.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 176, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse, i fråga om nämnde¬
mäns och fjerdingsmans rätt till ersättning för extra förrätt¬
ningar.
Bifölls.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 185, i anled¬
ning af väckt motion om fortfarande anslag för Kamereraren Carl
Sandberg, äfvensom i sammanhang dermed Utdrag, N:o 505, af
Eederv. Bonde-Ståndets Protokoll den 23 dennes, med inbjudning
till Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet att biträda det
beslut, Bonde-Ståndet öfver förberörda Utlåtande fattat.
Uppå derom af Doctor Collén gjord framställning och efter
af E. H. Erke-Biskopen och Talmannen framställd proposition fann
Ståndet för godt att, med afslag å Utskottets hemställan, lemna
sitt bifall till hvad Doctor Collén uti ifrågavarande motion före¬
slagit; och ansågs härmed beslut jemväl vara fattadt öfver Bonde-
Ståndets ofvanomförmälda inbjudning.
§ 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 195, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition i fråga om de
till åtskilliga stadsskolor inom Lunds Stift äfvensom Hallands
Län utgående klockarepensioner samt landtgillen af klockarebol.
Bifölls.
§ 6-
Föredrogs ånyo och lades 2:dra gången på bordet Stats- Utskottets
Utlåtande N:o 198, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposi¬
tion om anslag till National-Museibyggnadens inredning, jemte an¬
dra i sammanhang dermed erforderliga kostnader.
Den 27 October.
§ 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Memorial N:o 199, om
anvisande af de i Regeringsformens 63 § föreskrifna kreditiv-
summor.
Bifölls.
§ 8.
Föredrogs och lades pä bordet meddeladt Utdrag, N:o 470,
af Vällofl. Borgare-Ståndets Protokoll den 24 dennes, innefattande
utom annat bemälda Riks-Stånds beslut öfver Stats-Utskottets Ut¬
låtande Nio 193, i anledning af väckt motion om statsbidrag till
staden Oscarshamn för utlösen af tomtöre-afgälden till egaren af
de hemman, från hvilkas områden stadens utmål är afsöndradt,
äfvensom inbjudning till de öfrige Riks-Stånden att samma be¬
slut biträda.
§ 9.
Föredrogs och lades pä bordet meddeladt Utdrag, N:o 470, af
Högloft. Ridderskapet och Adelns Protokoll den 23 dennes, med in¬
bjudning till de öfrige Riks-Stånden att förena sig i Ridder-
skapet och Adelns vid behandling af Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 183, i anledning af väckt fråga om inköp af Medicinse Doctor
N. P. Hambergs samlingar af natur- och konstprodukter, fattade
beslut.
§ io.
Föredrogs och lades på bordet Serskilda Utskottets Memorial
N:o 4, med förslag till voterings-propositioner, i följd af Riks-
Ståndens olika beslut vid behandlingen af Utskottets Utlåtande
N:o 3, i anledning af de inom Riks-Stånden gjorda anmärknin¬
gar och fattade skiljaktiga beslut, i afseende å Utskottets Betän¬
kande N:o 2, öfver Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets
Ständer med förslag till ny Sjölag;
Och skulle detta Memorial sättas främst å föredragningslistan
till nästa plenum.
§ 11.
Föredrogs Stats-Utskottets Memorial 207, angående verk¬
ställd omröstning öfver åtskilliga 6:te och 8:de Hufvudtitlarne
tillhörande anslagsfrågor.
Lades till handlingarna.
I'en 28 October.
585
§ 12-
Föredrogs och bordlädes Btats-Vtskottets Memorial N:o 209,
i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga om stats¬
bidrag för upprensning af Lida-ån.
Detta Memorial skulle å föredragningslistan till nästa plenum
uppföras näst efter Serskilda Utskottets Memorial N:o 4.
§ 13.
Upplästes och lades till handlingarna från respektive Med-Stånden
ankomne Protokolls-Uidrng, nemligen: från Högloft. Ridderskapet och
Adeln N:ris 463, 465—469 och 472; från Tällofl. Borgare-Stån¬
det N:ris 461, 463, 464, 466, 468 och 469; samt från Hederv.
Bonde-Ståndet N:ris 504, 507 och 508.
Ståndet åtskiljdes kl. e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 28 Octobcr.
Plenum kl. 11 f. m.
§ 1-
Justerades Protokollet för den 21 dennes f. m.
Vid Protokollets § 11, angående Lag-TJskottets Betänkande
N:o 72, i anledning af motion om ändring af 2 och 3 §§ i 3
Capitlet Kyrkolagen, anförde Doctor Ternström: att den reserva¬
tion han anmält emot Ståndets fattade beslut, inskränkte sig en¬
dast till 1 mom. i 2 §, rörande tiden, inom hvilken barn bör till
dopet befordras.
586
Den 28 Oetober.
§ 2.
Tillkännagaf H. H. Erke-Biskopen och Talmannen, att Talmans-
Conferensen denna dag haft sammanträde, dervid samtlige Ut¬
skottens Herrar Ordförande närvarit för att lemna meddelan¬
den om arbetenas fortskridande inom Utskotten, hvarigenom
inhemtats, att numera hufvudsakligen endast inom Stats-, Lag-
ooh Banco-Utsskotten ärenden återstodo till behandling; att
på grund af de sålunda vunna upplysningar den beräkning
blifvit af Taimans-Conferensen gjord, att samtlige ärenders hand¬
läggning torde vara inom Rikets Ständers Utskott afslutad om¬
kring den 15:de instundande November, i följd hvaraf Riks¬
dagens slut kunde vara att förvänta emellan den 15 och den
21 i nämnde månad, allt under förutsättning, att oförutsedda om¬
ständigheter icke tillstöta, som kunna påkalla en längre samman¬
varo af Rikets Ständer.
§ 3.
Med anledning af framställd anhållan beviljades ledighet från
Riksdagsmannagöromålen åt följande Ståndets Medlemmar: Con-
tracts-Prosten Janson under tre veckor från den 8 November;
Doctor Runsten under tre veckor, räknade från denna dag;
Doctor Thyselius, under en och en half vecka från denna dag;
Prosten Melén under fjorton dagar från den 14 November; Doctor
Malmstedt under tre veckor från den 10 November; Doctor
Söderberg under tre veckor från den 7 November; Doctor Älm¬
qvist under tre veckor från den 14 November; Doctor Säve un¬
der tre veckor från sistnämnde dag; Professor Lindgren under
tre veckor från den 8 November; Doctor Arrhenius under tre
veckor från den 10 November; Contracts-Prosten Palmlund under
tre veckor från den 15 November; och Prosten Westerlund under
fjorton dagar, räknade från denna dag.
§ 4.
Föredrogs ånyo Serskilda Utskottets Memorial N:o 4, med
förslag till voterings-propositioner, i följd af Riks-Ståndens olika
beslut vid behandlingen af Utskottets Utlåtande N:o 3, i anled¬
ning af de inom Riks-Stånden gjorda anmärkningar och fattade
skiljaktiga beslut, i afseende å Utskottets Betänkande N:o 2, öf¬
ver Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till Rikets Ständer med förslag
till ny Sjölag.
Härvid förekommo:
Votering s-propositionen N:o 1.
Domprosten Sundberg begärde ordet och yttrade: Såsom
Ståndets ledamöter torde erinra sig, har Preste-Ståndet uppå in¬
Den 28 Oetober.
587
bjudning af Ridderskapet och Adeln beslutat den redaction af
§ 38, som i Memorialet omförmäles. Vid den discussion, som med
anledning af denna § sedermera hölls, vidblef Ståndet sitt i frå¬
gan fattade beslut, och visserligen har Ståndet tillräckliga skäl
att fortfarande vidhålla samma beslut; men då frågan endast rö¬
rer ett obetydligt tillägg, som icke är af någon egentlig vigt, och
da Preste-Ståndet genom att medgifva en annan lydelse af §:n kan
förekomma frågans hänskjutande till förstärkt Utskott, anser jag
mig nu böra hemställa, att Preste-Ståndet, med frångående af det
förut fattade beslutet, antager den lydelse af ifrågavarande §,
som af Borgare- och Bonde-Stånden blifvit godkänd.
Doctor Säve: När ifrågavarande § 38 uti förslaget till Sjö¬
lag förra gången var hos oss under discussion, tillrådde jag Stån¬
det att förena sig uti Bonde-Ståndets angående §:s lydelse fattade
beslut, hvilket jemväl blifvit af Borgare-Ståndet antaget, men
detta mitt förslag mötte då motstånd af, bland andra, den före¬
gående talaren. När nu samme talare, för vinnande af enhet
emellan de serskilda Ståndens beslut, förordar antagande af Bor¬
gare- och Bonde-Ståndens beslut, ansluter jag mig till hans
yrkande.
Discussionen förklarades härmed afslutad, hvarefter, uppå
derom i vederbörlig ordning framställd proposition, Preste-Ståndet
beslöt att, med frånträdande af förut fattade beslut, förena sig uti
Borgare- och Bonde-Ståndens sammanstämmande mening rörande
§ 38, till följd hvaraf voterings-propositionen N:o 1 ansågs hafva
förfallit.
Voterings-propositionen N:o 2. Godkändes.
Voterings-propositionen N:o 3. Godkändes.
§ 5.
Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets Memorial N:o
209, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i fråga om
statsbidrag för upprensning af Lida-ån, godkände Preste-Ståndet
den föreslagna voterings-propositionen.
§ 6.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 198, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om anslag för Natio-
nal-Musiebyggnadens inredning, jemte andra i sammanhang der¬
med erforderliga kostnader.
588
Den 28 Ootober.
Härvid förekommo:
Punkten 1. Bijölls.
Punkten 2.
Ordet begärdes af Domprosten Sundberg, som yttrade: Det
kan visserligen vara temmeligen likgiltigt, huruvida Ståndet god¬
känner eller icke godkänner det af Utskottet i denna punkt
gjorda tillägg af följande lydelse: “dock att, med afseende å det
höga belopp, hvartill inredningen af den till sitt yttre redan
färdiga byggnaden blifvit beräknad,, Rikets Ständer mätte i under¬
dånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta ytterligare tillse,
huruvida icke vid inredningsarbetets utförande, med hvad dertill
hörer, någon besparing må kunna vinnas, och, i alla händelser,
att vidare statsbidrag i och för denna redan serdeles kostsamma
byggnad icke må behöfva komma i fråga“. För min del får
jag tillkännagifva, att jag efter tagen kännedom om innehållet
af de uti Stats-Utskottet tillgängliga, denna sak rörande, hand¬
lingar, finner förenämnda tillägg obehöfligt och i frågans befintliga
skick Rikets Ständer mindre värdigt. Vid förra riksdagen in-
gingo Rikets Ständer till Kongl. Majit med en skrifvelse, inne¬
fattande begäran, att Kongl. Majit ville låta utreda, i hvad mån
vidare kostnader vore erforderliga för att, med iakttagande af
behörig sparsamhet, bringa National-Musei-byggnaden i fullfärdigt
skick. Med anledning häraf förordnade Kongl. Majit en Komité,
som har uppgjort ett i de minsta detaljer noggrannt geuomfördt
kostnadsförslag och dervid synas hafva iakttagit all den spar¬
samhet, som kan stå i förening med arbetenas ändamålsenliga
utförande Vid sådant förhållande och då, såvidt med menskliga
ögon kan ses, några vidare kostnader utöfver de uti ifrågavarande
Betänkande upptagna icke skola erfordras, synes mig det förut
omnämnda tillägget olämpligt, hyarför jag tillstyrker, att detsamma
må från punkten utgå.
Doctor Gumalius: I afseende på sjelfva saken instämmer jag
med föregående talaren, emedan jag anser det ifrågavarande
tillägget icke vara af någon vigtig beskaffenhet. Men då det är
att förutsätta, att åtskilliga representanter skola lägga vigt vid
detta tillägg, genom hvilket de vilja hafva satsen om sparsamhet
och hushållning ytterligare uttalad, så synes mig, att Preste-
Ståndet icke bör besluta dess borttagande, isynnerhet som genom
tilläggets godkännande, enligt hvad antagligt är, öfverensstäm¬
melse kommer att vinnas emellan de serskilda Ståndens beslut,
hvilket, då riksdagen nu nalkas till slut, är af vigt för att und¬
vika tidsutdrägt genom olika meningars sammanjemkande.
Doctor Söderberg: Jag har begärt ordet endast för att få
till protokollet anmärkt, att jag icke närvarit vid Stats-Utskottets
Den 28 October.
589
behandling af detta ärende. Under det jag icke kan godkänna
Stats-Utskottets åsigter i åtskilliga delar af Betänkandet, gillar
jag deremot uppställningen af ifrågavarande punkt, till hvilken
jag anser Ståndet böra lemna sitt bifall.
Efter härmed slutad discussion blef ifrågavarande punkt af
Ståndet bifallen.
Punlcterna 3, 4 och 5. Biföllos.
Punlden 6.
Dom-Prosten Sundberg, som på begäran erhöll ordet, yttrade:
Utskottet har i denna punkt ansett sig böra afpruta det belopp
af 17,470 Riksdaler, som blifvit af Kongl. Maj:t föreslaget för
beläggande med stucco lustro af National-Musei stora vestibul.
Det har synts Utskottet tillräckligt, att vestibulen biefve oljemålad.
Jag hemställer likväl till dem af Ståndets ledamöter, som tagit
byggnadens inre i ögnasigte, huruvida oljemålning bör för nämnda
ändamål användas, då den icke harmonierar med vestibulens
byggnadsstil i öfrigt. Någon torde invända, att då här endast
är fråga om en förstuga, den ifrågasatta kostnaden för dess or-
nerande är för hög. Men hvar nedläggas, i de nutidens prakt¬
byggnader, som uppföras för sådant ändamål som vårt National-
Museum, do största kostnaderna på ornamenter, om icke just i
och för vestibulernas prydliga inredning? I detta afseende vill
jag hänvisa till Nya Museum i Berlin, Bibliothekshuset i Mun¬
chen, med flera dylika byggnader, som för många af Ståndets
ledamöter torde vara väl bekanta. Derest, på så sätt föreslaget
blifvit, vestibulen i National-Museum belädes med stucco lustro,
vunnes dessutom i längden en verklig besparing, ty väggarne
komme då att bestå såsom om de vore af marmor, under det
att deremot oljemålning å desamma måste då och då förnyas.
Vid sådant förhållande och då en sparsamhet, som består uti in¬
dragning af de för ifrågavarande ändamål erforderliga medlen,
icke här skäligen kan anses vara på sin plats, hemställer jag,
att Ståndet för sin del beviljar det af Kongl. Maj:t äskade belopp
af 17,470 Riksdaler för stora vestibulens och trapparmarnas be¬
läggning med stucco lustro.
Häruti hördes flere bland Ståndets ledamöter instämma.
Doctor Almqvist: Ifrågavarande anslagsbelopp, som Utskottet
afstyrlct, tyckes visserligen vara en jemförelsevis obetydlig summa,
men nu för tiden förekomma så sällan några afprutningar på de
äskade anslagen, att man icke bör släppa detta tillfälle att iakt¬
taga någon sparsamhet ur händerna, isynnerhet då man betänker,
hvilka dryga kostnader blifvit på National-Musei-byggnaden ned-
590
Den 28 Ootober.
lagde. För att rätt kunna bedöma, huruvida stora vestibulen
och trapparmarna, på sätt af Kongl. Maj:t blifvit föreslaget, böra
med stucco lustro beläggas, erfordras att vara konstkännare.
Ehuru jag således icke tilltror mig att sjelf kunna afgöra frågan,
anser jag mig likväl böra fästa afsende vid det Utlåtande, som blifvit
afgifvet af de utaf Kongl. Maj:t tillsatta Komiterade, hvilka sak¬
kunnige män icke funnit användandet af stucco lustro behöfligt,
utan ansett oljemålning böra begagnas. På grund af denna om¬
ständighet förordar jag bifall till Utskottets förslag, att det be¬
gärda anslaget af 17,470 Riksdaler för stora vestibulens och
trapparmarnes i National-Museum beläggning med stucco lustro
icke må bifallas.
Kyrkoherden Wennerström: Jag hade ernat att, utan att
yttra mig i saken, för min del lemna ett tyst bifall till
Utskottets hemställan i denna punkt, under förutsättning, att
de af Utskottet föreslagna anslagsbelopp afse sådana utgifter
för National-Musei-byggnadens försättande i fullfärdigt skick,
som icke kunna undvikas. Men då här blifvit ifrågasatt att
anslå ytterligare medel utöfver de af Utskottet tillstyrkta,
finner jag mig föranlåten att bryta tystnaden. Såsom skäl
för bifall till Kongl. Maj:ts Proposition om ett anslag af
17,470 Riksdaler för stora vestibulens beläggning med stucco
lustro har blifvit anfördt, att oljemålning å vestibulens väggar
icke skulle harmoniera med byggnadsstilen i öfrigt. Om så är,
förefaller det besynnerligt, att de af Kongl. Maj:t utsedde Ko¬
miterade, hvilkas sakkännedom, nit och samvetsgrannhet vitsor¬
dats af den talare, som först yttrat sig om denna punkt, icke
kommit på den tanken att förorda användandet af stucco lustro
för vestibulens ornerande. Man föranledes deraf att tro, det
denna åtgärd i sig sjelf är mindre behöflig, och det torde vara
att förmoda, att såväl förenämnde talare, som de ledamöter af
Ståndet, hvilka med honom instämt, skulle hafva varit belåtna
med Komiterades förslag oförändradt, derest icke tanken på
stucco lustro blifvit väckt af Öfver-Intendents-Embetet, som möj¬
ligen dermed velat visa att äfven det förstår sig på skön bygg¬
nadskonst. Onekligt är visserligen, att alla alster af skön konst
och en högt uppdrifven industri äro önskvärda och nyttiga såsom
odlande smaken och befordrande lifvets trefnad. Om också der¬
före den rike icke bör klandras, då han använder stora penninge-
summor för att omgifva sig med sådana föremål, så är dock icke
den fattige ursäktad, om han, i fråga om anskaffande af konst¬
verk, öfverskatta!- sina krafter och, under en fruktlös täflan,
derpå nedlägger alltför dryga kostnader. Jag tror icke, att
Svenska staten har råd att tillegna sig allt hvad som i konst¬
närligt afseende kunde anses önskvärdt. Utan tvifvel är det en
ädel känsla, som drifver dem, hvilka yrka, att inga kostnader
böra sparas för att göra Musei-byggnaden så imposant som möj¬
Den 28 October.
591
ligt. Det ligger nemligen häruti en nationalstolthet, som dock
ehuru ädel i sin grund, kan blifva skadlig i sin öfverdrift; ty
händelse vi Svenskar söka att i byggnadsväg täfla med andra,
rikare nationer, så kan det sannerligen hända oss detsamma,
som inträffade med djuret i fabeln, hvilket för att blifva stort,
blåste upp sig till dess det creverade. Jag tillstyrker bifall till
denna punkt sådan den af Utskottet blifvit föreslagen.
Prosten Sondén: Den föregående talaren har så vackert och
öfvertygande yttrat sig om den sparsamhet, som bör med Statens
medel iakttagas, så att, om det vore möjligt, att på sådant sätt
tillämpa hans grundsatser, att man kunde inbespara de två mil¬
lioner, som National-Museum kostat, så skulle jag vara färdig
att ingå derpå. Men då landet kunnat bära de öfriga dryga
kostnaderna för denna byggnad, lärer det väl icke vara någon
fara för att vi, genom att anslå de nu ifrågavarande 17,470
R:dr, skulle, för att begagna nämnde talares uttryck, crevera.
Man må ihågkomma, att genom vestibulens beläggning med stucco
lustro afses icke blott prydlighet, utan jemväl större varaktighet
än oljemålning kunde medföra. Det anses i allmänhet icke för
någon god sparsamhet, att vid ett arbetes utförande begagna
jemförelsevis sämre materialier, och sådant lärer väl allraininst
böra ifrågakomma vid uppförandet af en sådan byggnad som
National-Museum. På Afdelningen i Stats-Utskottet var visser¬
ligen någon tvekan, huruvida anslaget för beläggning med stucco
lustro borde bifallas, men der blef detsamma emellertid tillstyrkt.
Afdelningen deremot ansåg sig böra iakttaga sparsamhet i hvad
rörde Betänkandets 3:dje punkt, hvilken redan blifvit af Ståndet
bifallen. På grund af det anförda, tillstyrker jag bifall till
Kongl. Maj:ts Proposition om anslag af 17,470 R:dr för ofvan
anmärkte ändamål.
Contracts-Prosten Palmlund: Detta National-Museum har sin
egen historia, försedd med commentarier af såväl financiel na¬
tur som annan beskaffenhet. Emellertid står nu byggnaden der
och det är tillbörligt, att den på ett värdigt sätt bringas i full¬
ständigt skick, Såsom ett förvaringsrum för konstverk bör detta
Museum sjelft vara en produkt af skön konst. Jag instämmer
derföre i den förste talarens yrkande om bifall till ett anslag
af 17,470 R:dr för vestibulens och trapparmarnas beläggning
med stucco lustro.
Dom-Prosten Sundberg: Jag har begärt ordet, icke för att
vidare yttra mig i sjelfva don fråga, som varit under discussion,
ty jag förmodar, att Ståndet, med anledning af hvad i saken
blifvit anfördt, finner lämpligt att bevilja det omordade anslaget,
för att värdigt ornera vårt Museum, som är ett praktverk, utan
för att fästa uppmärksamhet vid ett, tryckfel, som uti denna
Den 28 October.
punkt influtit. Här tillstyrkes nemligen ett anslag “för iuköp
af mattor 17,025 R:dr“; denna summa bör i enlighet med
Kongl. Haj:ts förslag vara 19,025, hvilket torde böra anmärkas
i Ståndets beslut angående denna punkt.
Sedan discussionen förklarats slutad, blef, uppå derom i
vederbörlig ordning framställd proposition, Utskottets tillstyrkande
lifallet med den ändring, att Preste-Ståndet för sin del beviljade
det af Utskottet till uteslutande föreslagna beloppet, 17,470 R:dr,
som af Kongl. Maj:t blifvit äskadt, för att förse stora vestibulens
väggar och trapparmar i National-Museibyggnaden med så kallad
stucco Inströ i stället för oljemålning; hvarjemte den å sidan 26
raden 22 nedifrån genom tryckfel tillkomna summan 17,025
R:dr rättas till 19,025 R:dr.
Punkten 7.
Dom-Prosten Sundberg begärde ordet och yttrade: Äfven
beträffande denna punkt, finner jag mig föranlåten att taga
Ståndets uppmärksamhet i anspråk, ehuru jag hade trott, att
möjligen någon annan ledamot af Stats-Utskottet skulle ansett
sig här böra taga till ordet. Vid bedömandet af lämpligheten af
Utskottets förslag i denna punkt, hvarigenom det af Kongl. Maj:t
föreslagna belopp af 24,825 R:dr 11 öre såsom achitechtarvode
åt Geheime-Rådet Stiller blifvit nedsatt till 20,000 R:dr, vill
jag endast vädja till Ståndets känsla för det värdiga och pas¬
sande, under det jag anmärker, att den summa, som Utskottet
föreslagit, är lägre än Stillers verkliga fordran, enligt, den af ho¬
nom angifna procentberäkning, efter hvilken arehitecht-arvoden
i hans hemland vanligen erläggas. Kongl. Haj:ts förslag, som
är grundadt på dylik procentberäkning, har af Utskottet god¬
tyckligt blifvit till beloppet nedsatt, hufvudsakligen af det skäl,
att Geheime-Rådet Stiller uti en af honom till Chefen för Eckle-
siastik-Departementet aflåten skrifvelse förklarat sig vara nöjd
med det arvodesbelopp, som kunde varda åt honom bestämdt,
och icke yrkat, att detsamma skulle efter någon viss procent¬
beräkning utgå. Men det är ju klart, att en person uti Ge¬
heime-Rådet Stiilers ställning måste såsom gentleman uti en sak
af sådan beskaffenhet, som den ifrågavarande, säga: “gifven för
mitt arbete hvad J viljen.“ En sådan omständighet kan dock
ingalunda berättiga Utskottet till den vidtagna åtgärden, att ned¬
sätta det af Kongl. Maj:t föreslagna arvodesbeloppet. Eör min
del finner jag uti denna sak det enda Rikets Ständer värdiga
vara att bevilja den af Kongl. Hajd beräknade summa till ar¬
vode åt Geheime-Rådet Stiller.
Doctor Lindgren och Prosten Westerlund instämde.
Doctor
Den 28 Octo b er.
593
Doctor Almqvist: Äfven i denna punkt är det fråga om en
liten besparing för Statsverket. Det är dock knappast troligt,
att Ståndet gillar Utskottets förslag här, då Ståndet i den före¬
gående punkten trott sig kunna bättre än konstnärligt bildade
män afgöra, huruvida stucco lustro borde vid Musei-byggr.aden
begagnas. Här har yttrats, att det icke vore Eikets Ständer
värdigt ätt nedsätta det belopp, som Kongl. Majit föreslagit så¬
som arvode åt Geheime-B.ådet Studer. Såvidt jag kunnat in¬
hemta, har emellertid Geheime Bådet icke betingat sig det af
Kongl. Majit föreslagna arvodesbelopp, utan har förklarat sig be¬
låten med den summa Svenska Staten i nämnde hänseende kunde
vilja erlägga. Yid sådant förhållande inser jag icke, att något
stötande ligger deri, om Bikets Ständer, såsom ersättning åt
Geheime-Bådet Stuler, bevilja något mindre belopp än det af
Kongl. Majit föreslagna.
I händelse man anställde en jemförelse emellan förhållan¬
dena under Konung Carl XIV Johans regering och de nuva¬
rande, skulle åtskilligt vara att bemärka. Bland annat kommo
man då att iakttaga, huruledes under den förstnämnda perioden
uppmärksamhet fastades vid de tryckande skatterna och alla
möjliga invändningar gjordes emot de då äskade anslagssummorna,
under det att nu för tiden sådant icke kommer i fråga. Det
torde derföre icke vara för tidigt att i riksdagens elfte timme
göra påminnelser härom. Beträffande National-Museibyggnaden,
anser jag mig böra påpeka den omständigheten, att Geheime-
Bådet Stuler icke ens uppgjort förslaget till den inredning, för
hvilkens kostnad arvode nu skall honom beräknas, utan dertill
förordnats en serskild Comité, till hvilkens ledamöter arvoden
utbetalats från Slats-Contoret och icke af de till National-Museum
anslagna medlen. Om också det icke kan anses hafva varit
Geheime-Bådet Stillers åliggande, att uppgöra förslaget till inred¬
ning, så synes åtminstone Byggnads-Chefen, med de till hans
disposition lemnade tillgångar, böra hafva ombesörjt förslagets
upprättande, så att Statsverket, icke derför behöft vidkännas
några ytterligare kostnader. I betraktande alltså af de omstän¬
digheter, som i denna sak förekommit, tillstyrker jag bifall till
Utskottets förslag i denna punkt.
Prosten Sondén: Det förslag, som Utskottet i denna punkt
framställt, är åtminstone till någon del grundadt på anställda
beräkningar. Det torde böra anmärkas, att det af Kongl. Majit
såsom arvode åt Geheime-Bådet Stuler föreslagna belopp icke
blifvit till summan af Hr Stuler sjelf beräknadt, utan att det¬
samma tillkommit på grund af lemnad uppgift derom, att i
Tyskland architekt-arvodou brukade beräknas till 2 procent å
bygguadssumman. Yid granskning i Utskottet af de speciiiea
utgiftsposter, som tagits i beräkning vid uppgörandet af Kongl.
Högv. Preste-St. Prof. 6:te Bandet. 38
594
Den 28 October.
Majits förslag, befuunos deribland åtskilliga byggnadskostnader,
som icke varit föranledda af Geheime-Rådet Stillers ritningar
och hvarå någon procent derföre icke ansågs böra honom till¬
komma. Med anledning häraf gjordes af Utskottet ett försök
att, med begagnande af samma procentberäkning, men med iakt¬
tagande af förut anmärkta omständighet, uppgöra ett annat förslag
till arvodesbelopp, hvarvid man kom ungefärligen till den af
Utskottet nu föreslagna jemna summa. Några ledamöter i Ut¬
skottet ville icke anslå mera än 6,000 thaler, stödjande sig der¬
vid på Geheime-Rådet Stillers skrifvelse, hvilken i korthet af-
såg, att han ville blifva fri från affären. Utan att jag på något
sätt vill begagna mig af denna skrifvelse, för att i någon be¬
tydlig mon nedsätta arvodesbeloppet, ser jag likväl ingen nöd¬
vändighet, som tvingar oss att antaga precist den summa af
24,825 R:dr 11 öre, som Kongl. Majit föreslagit, utan finner
jag den af Utskottet föreslagna runda summa af 20,000 Ridr
för ändamålet lämplig och ingalunda riket ovärdig.
Contracts-Prosten Palmlund och Prosten Eurén instämde.
Riks-Archivarien Nordström: Obestridligt är det visserligen,
att sparsamhet är en berömvärd dygd, när den på rätt sätt och
ställe användes. Huruvida deremot, den af föregående talare i
fråga om denna punkt förordade sparsamhet, som skulle bestå
uti ett godkännande af Utskottets åtgärd att nedsätta det af
Kongl. Majit föreslagna arvodesbelopp åt Geheime-Rådet Studer,
här är på sin rätta plats, synes mig mycket tvifvelaktigt. En
man af Herr Stiilers ställning är icke en vanlig byggmästare,
som man engagerar för ett visst pris. Anmodad af Svenska
Staten att uppgöra ritning och förslag till Museibyggnaden, har
han fullgjort detta uppdrag, utan att honorariet förut blifvit af-
taladt, och fråga är nu, att lemna honom lämplig ersättning.
Han har äfven låtit förstå, hvilket honorarium i dylika full på
hans ort är det vanliga, och, efter hvad jag hört sägas, skall
han hafva visat någon missbelåtenhet, då framställning blifvit,
till honom gjord, att i Sverige architekt-arvoden icke betalades
så högt, som enligt den angifna procent-beräkningen. Idet är
skada, att afskrift af den utaf Herr Stiiler till Chefen för Eckle-
siastik-Departementet aflåtna, i Betänkandet omförmälda, skrif¬
velse icke finnes nu tillgänglig. Vid granskning af deruti före¬
kommande ordalag torde man emellertid måhända finna, att Herr
Stiilers beredvillighet att taga det arvode man behagar gifva
honom icke är så stor, utan fastmer, såsom af en föregående
talare blifvit omnämndt, innebär en sorts förklaring, att han vill
vara ifrån saken. Eör min del finner jag Kongl. Majits förslag
uti denna punkt bättre anstå Sveriges värdighet, än det af Ut¬
skottet framlagda förslag till prutning eller nedsättning deraf
med 4 å 5,000 Ridr.
Don 28 October.
595
Domprosten Sundberg: Jag är tacksam för det stöd mitt
yrkande vunnit af den föregående talaren, och jag skulle finna
det öfverflödigt att vidara taga till ordet, om icke några talares
yttranden påkallade genmäle. Här har blifvit nämndt, att nå¬
got beting om arbetet icke blifvit med Geheime-Rådet Stiller
uppgjordt, och att det sålunda icke vore någon nödvändighet,
att bevilja just det af Kongl. Haj:t föreslagna beloppet. Beting
lärer väl emellertid icke gerna kunna ske uti sådana fall som
detta, då den person, med hvilken man öfverenskommer, icke
är någon vanlig architekt eller murare. Hvad angår en annan
talares påstående, att Utskottets förslag i denna punkt jemväl
grundade sig på anställd beräkning, så torde härvid böra erinras,
att inom Utskottet framlades två andra, jemväl på procent¬
beräkning grundade förslag, af hvilka det ena upptog 16,000
och det andra 11,000, såsom det rätta arvodes-beloppet. Häraf
ses, huru olika resultaten kunna blifva, ehuru procent-beräkning
tages till grund. Att nu i riksdagens elfte timme börja tala om
de tryckande skattebördorna och nödvändigheten att iakttaga
sparsamhet, synes mig vara mindre lämpligt; åtminstone borde
icke deraf kunna föranledas den påföljd, att Svenska Staten för
den obetydliga summan af 4,000 R:dr skulle låta ens skenet af
småaktighet komma sig till last. Hvilka jemförelser man an må
anställa emellan nuvarande och förgångna tider, så lärer man
likväl icke kunna framvisa något exempel på, att man drifvit
sparsamhet med Statens medel till sådan ytterlighet, att Svenska
folket undandragit sig att generöst uppfylla sina förbindelser.
Doctor Säve: Jag hade icke ernat yttra mig i denna fråga,
om hvilken jag icke eger någon egentlig sakkännedom. Men då
en medlem af Stats-Utskottet har uppgifvit, att de af Utskottet,
såsom arvode åt Geheime-Rådet Stiller föreslagna 20,000 Riks¬
daler äro temmeligen rundligt beräknade och detta belopp till¬
hopa med de förut utgifna 13,788 lt:dr 35 öre synes mig skä¬
ligen motsvara det af Geheime-Rådet Stiller nedlagda arbete, så
och i betraktande deraf, att åtskilliga detaljrituingar, rörande
Kat i onal-Musei byggn aden förefinnas, hvilka icke äro af Herr
Stiller uppgjorda ocn efter den beräkningsgrund, sorn i Kongl.
Maj:ts förslag är följd, förenämnda omständighet bör medföra en
nedsättning uti det uf Kongl. Maj:t föreslagna arvodes-beloppet,
har jag ansett mig böra uttala min åsigt, att Ståndet vid frå¬
gans bedömande hufvudsakligen bör bemöda sig att bestämma
det belopp, hvilket rätteligen bör till Geheime-Rådet Stiller ut-
gifvas, och icke söka att inlägga någon onödig magnificenee ge¬
nom en högt tilltagen ersättningssumma. Geheime-Rådet Stiller
liar visserligen gifvit mycket värdefulla bidrag till National-
Huseibyggnaden, men jag kan icke finna, att den sammanräk¬
nade summan af 33,000 Riksdaler är för låg ersättning för
Den 28 October.
Imus arbete, hvurföre jag instämmer med de talare, som yrkut
bifall tili Utskottets förslag i denna punkt.
Doctor Ternström: Visserligen synes äfven mig det honorarium,
som Geheime-Rådet. Stirler nf Svenska Statskassan skulle upp¬
bära för sitt tillgörande vid Museibyggnaden, vara ganska rund¬
ligt tilltaget. 13,788 R:dr 35 öre har han redan uppburit;
liigger jag härtill 24,825 It:dr 11 öre, sorn skulle innestå honom
till faveur, så får jag en summa af 38,613 R:dr 46 öre; således
öfver 2 Tunnor guld— en ganska respektabel summa! Men då
Ktats-Utskottet icke haft mod eller också icke funnit skäl, att
nedpruta densamma till lägre belopp än 20,000 R:dr, så linner
jag de 4,825 R:dr 11 öre, om hvilka tvistas, vara i jemförelse
med öfriga kostnader en sådan lumpenhet, att hela debatten
derom kan liknas vid en “storm i ett vattenglas" eller vid
“larmet, för en omelette“. För min del vill jag icke öka denna
storm, utan tillstyrker bifall till hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Doctor Guinadius: En ledamot af Stats-Utskottet har redan
upplyst, att Utskottets förslag om bestämmande af 20,000 Riks¬
daler. såsom architekt-arvode åt Geheime-Rådet Stiller, icke inne¬
bär någon sådan afprutning, som helt och hållet saknar grund
att stödja sig vid. Utskottet har nemligen kommit till det fram¬
lagda resultatet efter en beräkning af två procent utaf de bygg-
nadskostnader, som Utskottet ansett stå i sammanhang med
Geheime-Rådet Stillers arbete. Med anledning af åtskilliga, under
discussionen fällda yttranden derom, att Geheime-Rådet Stiller
skulle uttryckt någon missbelåtenhet i fråga om arvodet för
hans arbete med National-Museibyggnaden, så får jag nämna
hvad jag har mig i saken bekant. Herr Stiller har icke begärt
något visst belopp, utan blott lemnat antydan derom, att han
skulle vara belåten med att såsom ersättning erhålla två procent
af byggnadssumman. Man förskräcktes något här öfver det höga
belopp, hvartill arvodet efter denna beräkning komme att uppgå,
och Stiller underrättades att så dryga arvoden icke brukade i
Sverige gifvas, hvarpå han svarade, att han vore belåten med
den ersättning Svenska Staten ville gifva honom.
Jag ernar hvarken, såsom några talare, beklaga slöseriet
med Statens medel, eller, såsom andra, framställa uppmaningar
att visa oss noble och generöse. Men jag hemställer, att vi till
grund lör vårt beslut lägga Kongl. Maj:ts förslag, ty örn också
deri tagits i beräkning några byggnads-utgifter, med hvilka
Geheime-Rådet Stiller icke haft någon befattning, så kunna vi
emellertid då vara säkre, att vi icke gifvit för litet och sålunda
tryggade för allt eftertal derom, att Staten skulle visat sig knuss¬
lig vid ersättning för gjorda tjenstår.
Den 28 0 ctob e r.
597
Prosten Sundén: Med anledning af en talares anmärkning
om de flere olika resultat, hvartill man vid beräkningarna i
Utskottet kommit, anser jag mig böra erinra, att olika åsigter
kunna göra sig gällande vid bestämmandet af hvad som bör in-
beräknas bland de egentliga byggnadskostnaderna. Af ordalagen
i den nådiga Propositionen i ämnet ses, att äfven Kongl. Maj:t
ansett, att vid bestämmandet af Geheime-Rådet Stillers arvode
icke alla de model skulle tugas i beräkning, hvilka åtgått till
National-Museibyggnaden, utan endast sådana omkostnader, hvar¬
med Herr Stiller haft något att beställa. Sedermera finner man,
att detta oaktadt Kongl. Maj:t räknat Herr Stiller till godo
procent på de kostnader, som äro härledda af Comiterades och
Öfver-Intendents-Embetets förslag. Två procent på sistnämnde
kostnader motsvara ungefärligen de 4,000 Ridr, hvilka Utskottet
ansett böra afgå från Klongl. Majits förslag. För att undvika de
oändliga discussioner, som förväntades skola uppstå, i händelse
af en ytterst noggrann uträkning af arvodes-belopp, beslöt Ut¬
skottet att föreslå den runda summan af 20,000 Riksdaler, hvil¬
ken mera än den af Kongl. Majit föreslagna närmar sig det be¬
lopp, som enligt den af Kongl. Majit angifna beräkningsgrunden
med rätta tillkommer Geheime-Rådet Stiller.
Professor Ribbing: Till en början vill jag nämna, att jag
icke anser förevarande fråga vara så obetydlig, som några af de
föregående talarno tyckas hafva uppfattat densamma. Jag är
benägen för att spara allt hvad sparas kan i hvad rörer an¬
skaffandet af någon grannlåt åt oss, men annorlunda synes mig
förhållandet med sparsamheten böra vara, då frågan, såsom här,
gäller alt honorera en utläuding, som på god tro och utan något
beting om arvodes-beloppet gjort Staten den tjenst, att hafva
lemnat väsendtliga bidrag till National-Museibyggnadens upp¬
förande. Denne man har i fråga om det honom tillkommande
arvode icke endast, såsom en föregående talare uppgifvit, om¬
nämnt, att 2 procent af hela byggnadssumman vore i sådant,
afseende vanligt ersättningsbelopp, utan han har, enligt hvad å
Betänkandets sid. 12 står att läsa, gjort anspråk på att för sitt
arbete blifva ersatt efter förenämnda beräkningsgrund. Hvad
som menas med uttrycket “hela byggnadssumman“ kan . visser¬
ligen vara tvifvel underkastadt, men just denna omständighet
gör, att jag anser det enda rätla vara att i denna fråga taga
ordet byggnadssumma i dess högsta bemärkelse, ej i dess lägsta.
Då jag således förordar antagande af Kongl. Majits förslag, afser
detta mitt yrkande ingalunda, att vi skola söka att visa oss
magnifika i fråga om ersättning till Geheime-Rådet Stiller, utan
helt enkelt, att vi dervid icke skola visa oss mesquina eller synas
vilja begagna oss af hans förtroende för att på hans bekostnad
skörda en ringa vinst. Kongl. Majits förslag är dessutom grun¬
598
Den 28 October.
da dt på verklig beräkning, deruti från byggradssumman äro ute¬
slutna arvodes-beloppen, och äfven detta visar, att det föreslagna
arvodets belopp ej är bestämdt blott för magnificensens skull.
-Under diseussionen har anmärkts, att en serskild Comité för
uppgörande af förslug, rörande National-Museibyggnaden, varit af
beliofvet påkallad, och det har yttrats förundran, att de förslag,
som utgjort föremål för Comiténs arbeten, icke blifvit af Herr
Stiller uppgjorda. Men då denne dertill icke blifvit anmodad,
så lärer han väl vara utun skuld i saken.
Man må akta sig 1'ör blotta skenet deraf, att först vilja
inreda grannt åt sig och sedan afknappa arvodet för dem, som
verkställt arbetet.
Doctor Faruell instämde.
Kyrkoherden Otterström: Utskottet har enligt mitt förme¬
nande haft goda grunder för sitt förslag i denna punkt, enär
nemligen Utskottet gjort afprutningar på sjelfva den af Kongl.
Majit föreslagna byggnadssumman. Men då Ståndet i föregående
punkt afslagit Utskottets nämnda afprutning, finner jag det conce-
qvent, att Ståndet icke heller medgifver någon afprutning å det
belopp, som Kongl Majit i denna punkt föreslagit, i följd hvaraf
jag instämmer med de talare, som yrkat bifall till Kongl. Majits
förslag om arvode till Geheime-Itådet Stiller.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Diseussionen förklarades härmed slutad, hvarefter, uppå der¬
om i vederbörlig ordning framställd proposition, Ståndet, med
ogillande af Utskottets hemställan, för sin del beslöt att, i öfver¬
ensstämmelse med hvad Kongl. Majit föreslagit, en summa af
24,825 Ridr 11 öre må anvisas till utbetalning åt Geheime-
Rådet A. Stiller, «fåsom slutlig godtgörelse för hans biträde i
egenskap af Architekt vid National-Museibyggnaden.
Punkten 8.
Utskottets hemställan bifölls, med erinran allenast om den
ändring i anslagsberäkningen, som af Ståndets nu fattade och
här ofvan antecknade beslut föranledes.
§ 7.
Uppplästes till justering och godkändes Expeditions-Utskottets
nedannämnde förslag till underd. skrifvelser:
Nio 144, angående reglering af utgifterna under Riks-
Statens Femte Hufvudtitel;
Den 28 October.
599
N:o 145, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
örn full dispositonsrätt för Stockolms stad och län till den åt
Stadens och Länets gemensamma Kurhus-inrättning år 1815 upp¬
låtna egendom å Kungsholmen;
N:o 146, i anledning af Kongl Haj:ts nådiga Proposition ,
angående afsöndring af jord från Majors-bostället Hammar vid
Wermlands Kegemente till begrafningsplats åt Hammarö försam¬
ling i Wermlands län; och
N:o 147, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående upplåtande af cn del utaf Kronoängen Tyskhagen i West¬
manlands län till byggnadsplats för Kungs-Barkarö församlings
Folkskolebyggnad.
§ 8-
Pöredrogs ånyo Utdrag, N:o 470, af Vällofl. Borgare-Ståndets
Protokoll den 24 dennes, innefattande utom annat bemälda Riks-
Stånds beslut öfver Stats-Utskottets Utlåtande N:o 193, i an¬
ledning af väckt motion om stats-bidrag till staden Oscars¬
hamn för utlösen af tomtöre-afgälden till egaren af de hemman,
från hvilkas områden stadens utmål är afsöndradt, äfvensom in¬
bjudning till de öfriga Riks-8tånden att samma beslut biträda.
Lades till handlingarna, sedan af meddelade Protokolls-
Utdrag blifvit upplyst, att 3:ne Riks-Stånd i frågan redan fattat
sammanstämmande beslut.
§ 9-
Föredrogs ånyo Utdrag, N:o 470, af Högloft. Ridderskapet och
Adelns Protokoll den 23 dennes, med inbjudning till de öfriga
Riks-Stånden att förena sig i Ridderskapet och Adelns vid be¬
handling af Stats-Utskottets Utlåtande Nfo 183, i anledning af
väckt fråga om inköp af Medic. Doctor N. P. Hambergs sam¬
lingar af natur- och konstprodukter, fattade beslut.
Lades till handlingarna, sedan af inkomna Protokolls-Utdrag
den upplysning vunnits, att 3:ne Riks-Stånd i frågan redan fattat
sammanstämmande beslut.
§ 10.
Föredrogs Utdrag, N:o 473, af Högloft. Ridderskapet och
Adelns Protokoll för den 24 dennes, innefattande dels bemälda
coo
Den 28 October.
Riks-Sfånds beslut vid behandling af Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 196, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angå¬
ende tillökning i Arméens nuvarande Kavalleri-styrka, dels in-
bjudning till de öfriga Riks-Stånden att i Riddersknpet och
Adelns ifrågavarande beslut instämma.
Lades på bordet.
§ 11.
Köredrogs och bordlädes Stats-Utskottets Memorial Nio 205,
med förslag till stadganden i Reglementet för Riksgälds-Contoret,
angående de vid föregående riksdagar beviljade, men ännu icke
utbetalda stats-bidrag.
§ 12.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets nedannämnda Me¬
morial :
Nio 75, med voterings-proposition i anledning af Riks¬
ståndens skiljaktiga beslut vid förehafvande af Utskottets Betän¬
kande N:o 33, öfver väckta motioner om förändring i stadgan-
derna, angående giftomannarätt;
Nio 76, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut vid
förehafvande af Utskottets Betänkande Nio 69, öfver motioner
om arfsrätt för oäkta barn ; och
Nio 77, med voterings-proposition i anledning af Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut, vid förehafvande af Utskottets Ut¬
låtande Nio 37, öfver väckt motion om ändring af Kyrkolagens
stadgande i fråga om sättet att begrafva sjelfspillingar och dem,
som i lifstideu fört ett ogudaktigt lefverne.
§ 13-
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Stats-, Lag- samt
Allmänna Besvärs och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 52, i an¬
ledning af gjorda anmäkningar samt Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut vid förehafvande af Utskottets Betänkande Nio 34, öfver
dels Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, med förslag till ny Jagt-
stadga, dels ock enskilda motioner i frågor rörande jagt.