Den 19 Maj.
301
sin fabrik oaktadt den nn gällande tullfriheten; så kan jag icke
finna skäl, att, med frånträdande af ett nyligen fattadt beslut,
medgifva idkare af den ifrågavarande handteringen rättighet att
uppbära almosor af sina landsmän. Jag kommer derföre att vo¬
tera för tullfrihet för Jern- och Ståltråd.
Doctor Nordlund: Det är beklagligt, att den föregående ta¬
laren frångått det bifall, han i Utskottet skänkte ifrågavarande
förslag om tull å artikeln Jern- och Ståltråd, helst samme talare
annars ej plägar gerna vika från sin mening, ej heller låta ett
eller några namn imponera på sig. Den af honom åberopade
reservantens andragna skäl anfördes redan inom Utskottet, men
hafva, oaktadt dc der vederlädes, likväl i reservationen återkom¬
mit. I Utskottet hade emedlertid vederläggningen den verkan,
att Afdelningens förslag om tullfrihet å ifrågavarande artikel föll
och i dess ställe den nu tillstyrkta tullsatsen af 6 öre antogs
med 28 röster mot 18, — snart sagdt den enda votering, rö¬
rande införseltullen, inom Utskottet, i hvilken frihandelsåsigterna
icke segrade. För detta antagande finnas ock, efter min tanke,
fullt giltiga skäl. Reservanten har åberopat nästl. Riksdags be¬
slut om tullfrihet å berörde artikel samt anfört att efter samma
Riksdag omständigheterna icke på annat sätt förändrats än att
vid en fabriks-ahläggning här i landet tillverkning af sådan vara
kommit i gång, hvilket, helst då detta kunnat ske, tullfriheten
oaktadt, synes icke innefatta tillfyllestgörande skäl till förändring
af tull-lagstiftningen. Det är dock icke på grund af någon så¬
dan inträffad förändring i tillverkningen, reservanten, —- det är
icke, såsom han synes vilja påpeka, för en enda fabriks skull,
som tullsats å artikeln Jern- och Ståltråd blifvit af Utskottet till¬
styrkt. Detta tillstyrkande har sin grund dels i redan före sistl.
Riksdag varande gamla och ännu fortfarande förhållanden, dels
i den menliga verkan, som den vid sisth Riksdag medgifna tull¬
frihet redan haft och än vidare skulle medföra för jerntrådstill-
verkningen inom riket. Om man nemligen tillser förhållandet
med tullen å ifrågavarande artikel före sisth Riksdag och känner,
huru beslutet om tullfrihet derå tillkom, skall man finna, att nu
tillstyrkta tullsats icke är ett omotiveradt tillbakaskridande i tull-
lagstiftningen, utan en af billighet och klokhet påkallad återgång
till en god statshushållning. Före 1853-—'1854 årens Riksdag
var tullen å Jern- och Ståltråd 6 skillingar banko per skålpund,
utom tilläggs-afgifterna; vid nyss berörde Riksdag bestämdes tul¬
len till 4 sk. 6 r:st, oberäknade tilläggs-afgifterna, och antogs
sistnämnde tullsats af dåvarande Bevillnings-Utskott, såsom dess
tullbetänkande uttryckligen innehåller, utgöra 25 procent af va¬
rans värde, som då i tulltaxan upptogs till 18 sk. banko per
skålpund. 1856 års Tull-Comité, som icke lärer misstänkas för
någon öfverdrifven kärlek till tull elior höga tullsatser, föreslog
en tullsats af 8 öre; men Kongl. Maj:t i Dess nådiga Proposi¬
302
Den 19 Maj.
tion N:o 51 den 13 Februari 1857 föreslog under arti kelu “Träd)
andra slar/“, ibland hvilka Jerntråd, tullsatsen å denna artikel till
20 öre. Det oaktadt tillstyrkte nasti. Riksdags Bevillnings-Ut-
skott tullfrihet för ifrågavarande artikel; detta Utskotts förslag
segrade väl icke i alla Stånden, men i Förstärkt Bevillnings¬
utskott. Sannolikt bör detta beslut, som icke gruudades på nå¬
gon motion utom Utskottet, tillskrifvas en bristande kännedom
om jerntråds-tillverkningen i landet, äfvensom den omständighe¬
ten, att tillverkarne, oförberedde på väckandet af frågan om tull¬
frihet, icke kunde inkomma med nödiga upplysningar, —— Från
en tull af 25 procent af varans värde hade man emellertid nu
på en gång öfvergått till tullfrihet. Hade frågan varit eller vore
nu frågan, såsom den föregående talaren formenar, allenast om
en enda person eller fabrik, eller vore här fråga om en artikel,
hvars rudimaterie icke finnes inom landet eller hvars tillverk¬
ning icke vore naturlig för vårt land eller tillräcklig för dess
behof, så vore mindre att säga mot berörde tullfrihet. Men denna
tullfrihet har verkat skadligt icke för en fabrik allenast, ej hel¬
ler har, såsom bemälde talare lika med reservanten låtit förstå,
Utskottets tillstyrkan af tullsats tillkommit till förmån för en enda
person, ej heller är tillverkningen af Jerntråd inom vårt land ny
eller ringa. Tvärtom gäller det s. k. lokalintresse, för hvilket
samme talare säger sig hafva gifvit efter, cn icke så obetydlig
befolkning inom riket — en befolkning, som svårligen tål vid
den förlust, som den vid sista Riksdag beslutade tullfrihet å Jern¬
tråd redan tillfogat och än mera skulle tillfoga densamma. För¬
hållandet är nemligen, att tillverkningen af Jerntråd bedrifves
till ganska betydlig qvantitet så väl inom andra orter som i syn¬
nerhet i en vidsträckt, men mager trakt i vestra delen af Små¬
land, hvarest denna tillverkning utgör allmogens hufvudsakliga
binäring. Oaktadt der icke finnes en enda större fabrik, har till¬
verkningen der länge egt rum i så stort omfång, att icke blott
vårt lands behof deraf blifvit fylld t, utan jemväl export af Jern¬
tråd tillförene skett till utlandet, särdeles till Finland och Norrige.
Den fabrik åter, som reservanten och den föregående talaren
omförmält och som alltifrån början afsåg icke så mycket tillverk¬
ning af Jerntråd som egentligen af Ståltråd, har icke, såsom upp¬
gifvet blifvit, uppstått under eller efter nästlidne Riksdag, utan
anlades redan år 1852, då ännu Jern- och Ståltråd buro en tull
af 6 sk. banko; men just till följd af den år 1857 beviljade tull¬
friheten å dessa artiklar har större delen af de för ståltrådstill-
verkningen afsedda maskiner icke kunnat begagnas, utan är nu
fabriken inrättad för andra jernfabrikater. Verkan af denna tull¬
frihet har för öfrigt varit den, att stora qvantiteter af Jerntråd,
i synnerhet ifrån England, importerats till förfång för den Små¬
ländska jerntråds-tillverkningen, som oaktadt den lemnar bättre
vara, icke på den större marknaden kan täfla med de utländska
fabrikerna, hvilka både producera en större mängd och veta att
Den 19 Maj.
803
åt en i sjelfva verket sämre vara gifva ett vackrare utseende.
En täflan i denna väg med England är icke gerna möjlig, eme¬
dan ett skålpund valsadt rundjern, hvaraf Jerntråden förfärdigas,
här kostar i tillverkning 12 å 16 öre, men i England, till följd
af Jernverkens läge invid stenkolsgrufvor och jernvägar, tillver¬
kas för 6 å 8 öre. De stora utländska fabrikerna kunna dess¬
utom, för att bemäktiga sig marknaden, för en tid oerhördt ned¬
trycka priserna. Skulle detta förhållande i hänseende till jern-
trådstillverkningen fortfara, så måste fabrikationen inom landet
småningom upphöra; den har redan betydligen minskats, oaktadt
Tabergsjernet är det ojemförligt tjenligaste råämnet för trådfabri¬
katet och jemväl för det ändamålet till England exporteras. Om
nu än trådtillverkningen kan kallas lokalintresse, månne detta
intresse är mot landets allmänna intresse stridande? Är det icke
tvärtom dermed sammanhängande? Eller kan det vara en god
statshushållning, att till följd af tull-lagstiftningen en råvara ut-
föres för att åter införas förädlad, oaktadt den förädlade varan
både i tillräcklig mängd och till skäliga priser kan inom landet
tillverkas? Någon tull bör väl å det utländska fabrikatet sättas,
när man inom landet har både råämnet och fabriker, som förädla
råämnet; helst om genom tullfriheten den inhemska fabrikatio¬
nen går under. Det må vara att tillämpningen häraf får det af
många förhatade namnet af skyddstull. Blotta nämnandet af detta
ord har stundom inom Bevillnings-Utskottet vid denna Riksdag
uppväckt en storm ; men inom detta Stånd förmodar jag att tul¬
len ännu icke betraktas allenast såsom en finanssak, utan äfven
såsom ett skyddsvärn för inhemska, för vårt land naturliga nä¬
ringar, så vidt densamma sättes måttlig och skälig. Det är icke
en almosa, som här begäres, derest icke all tull å varor, som
inom landet tillverkas, bör kallas almosa. Att nu den af Utskot¬
tet föreslagna tullsatsen är skälig och måttlig, lärer icke kunna
bestridas; enär tullen å samma artikel för få år sedan var 3 gån¬
ger så stor. Att, såsom reservanten uppgifver, denna tullsats
motsvarar 33 procent af värdet, är ett misstag, som vederlägges
af sjelfva de gamla tulltaxorna, der tullvärdet å ifrågavarande
artikel upptogs till 18 skillingar banko eller 56 öre. När såle¬
des allt talar för Utskottets förslag och detsamma rättar ett vid
sistl. Riksdag utan tillräckliga skäl fattadt beslut, får jag vörd¬
samt tillstyrka bifall.
Häruti instämde Doctorerne Säve och Wåhlander.
Doctor Nordlander: Eör invånarne i en fattig ort kan det
vara olyckligt nog, om deras bästa inkomstkälla beröfvas dem;
men det är alldeles icke ådagalagdt att de existera blott på den
här jern- och ståltråds-tillverkningen. Tvärtom lär denna blott
utgöra en obetydlighet. Eör öfrigt utöfvas den äfven i andra
landsorter såsom en liten binäring. Att nu börja lemna ett så
stort skydd som 33 j procent åt en sådan handtering, är väl
304
1)eja 19 Maj.
knappt med klokhet förenligt. Inom Utskottet var det i synner¬
het den föregående talaren, som med ifver kämpade för detta
skydd. Hail har visserligen anfört Hera behj ertan svärda saker,
men ingalunda tillräckliga skäl, i min tanke, för att från tull¬
frihet öfvergå till en tullsats af 6 öre för skålpundet. Han har
sagt, att den utländska Jerntråden är dålig: så mycket bättre för
dessa Småländska tillverkare, som då blifva af med sin vara.
Herr Fåhreei reservation förtjenar allt afseende, och för min del
tillstyrker jag dertill bifall.
Contraets-Prosten Janzon : Jag känner ingen fabrikant hvar¬
ken af strumpor eller ståltråd, och talar icke i ^fabrikanternas
utan i landets intresse. Ty ju mer man här producerar, desto
mera växer national-rikedomen. Man bör derföre icke göra in¬
hemsk production genom täflan med utlandet omöjlig. Här Ta¬
bergs malm är mest tjenlig för jern- och ståltråds-tillverkning,
samt för detta ändamål exporteras till England, derifrån den se¬
dan i berörde förädlade form återkommer; så är det ju klart,
att vi genom att omöjliggöra den inhemska tillverkningen gå mi¬
ste om det arbete och den förtjenst, som den medför. Och mig
synes det bättre, att folket arbetar och varan blir dyrare, än att
en mängd personer sitta på Långholmen, der de kosta staten
mångdubbelt mera. Jag bifaller hvad Utskottet föreslagit.
Comminister Beckman: I strid med ett här framstäldt på¬
stående är min öfvertygelse, att Långholmen och andra fängelser
icke befolkas af sådana personer, som vilja arbeta, utan att an-
ledningarne, hvarföre fängelserna fyllas, äro helt andra, än våra
tull-lagar.
Doctor Nordlund har förnekat sanningen af min uppgift, att
den omtalade; fabriken i trakten af Westervik uppstått, sedan
tullfrihet för Jern- och Ståltråd redan var beslutad. Men Herr
General-Tull-Direktören Fåhraeus är, såsom jag redan anfört, min
auctoritet, hvilken i sin reservation säger, att inga andra för¬
hållanden sedan sista Riksdagen inträdt, än att en fabrik för
tillverkning af Jern- och Ståltråd uppstått. Huru denna fabrik
kan sägas vara anlagd redan 1852, tillhör icke mig att afgöra.
Hvad angår den starka import af ståltråd, hvarom samma talare
nämner och hvilken han tillskrifver tullfriheten, så härrör den
af Helt andra orsaker. Den har nemligen skett för telegraf¬
verkets behof och utgöres för öfrigt af en tråd, som i Sverige
icke tillverkas. Slående är, om man vill vidare sysselsätta sig
med detta ämne, den omständigheten, att importen af varan
minskats till en sjettedel just för år 1858, då den blef tullfri,
nemligen emedan detta verk till stor del hade fått sitt behof
fyldt. Man har äfven sagt, att Tabergs-jernet framför andra
sorter duger för ståltråds tillverkning. Jag kan icke med be¬
stämdhet motsäga detta påstående: men nog eger Dannemora-
jernet
Den 13 Maj.
305
jernet i detta afseende ett stadgadt rykte. Emellertid om det
utländska fabrikatet är sämre än vårt, såsom man också upp¬
gifver, så talar detta bäst för tullfrihet, hvilken jag så mycket hellre
tillstyrker, som vissa motionärers oförskämdhet att föreslå en in¬
förselstull å Jerntråd af 20 öre per skålpund kunde vara nog
att väpna mig mot Utskottets förslag.
Doctor Säve: Jag undrar icke, att Afdelnings-ledamöterna
från Utskottet vilja i det längsta försöka göra sin mening gäl¬
lande. Sällan har dock Utskottets plenum lemnat bättre skäl för hvad
det tillstyrkt, än i förevarande fall. Bevillnings-Utskottet ansåg
nemligen, att en inhemsk tillverkning, såsom den ifrågavarande,
hvilken hufvudsakligen bedrifves i en viss trakt af Småland i
Lagaådalen samt i en nyare fabrik i Westervik, borde uppmun¬
tras, men icke genom tullfrihet för de utländska tillverknin-
garne qväfvas i sin utveckling. Nu har en talare upplyst, att
samma tillverkning äfven bedrifves i andra provinser af vårt
land. Detta gifver så mycket mera skäl för Utskottets förslag
— skäl, som icke böra förbises, derföre att General-Tull-Direk-
tören, hvilken naturligtvis vill minska tulltjenstemännens be¬
svär, funnit den gällande tullfriheten icke böra upphöra.
Prosten Sondén: Inom Utskottet instämde jag med Doctor
Nordlund och har ej sedermera funnit skäl att ändra min åsigt.
Hvad angår den af ett par föregående talare omnämnde fabriken
för jern- och ståltråds-tillverkning, så är det lätt att, såsom
Comminister Beckman, utan pröfning antaga reservantens upp¬
gifter, och betvifla andras, mindre högt uppsatta personers. Men
sanningen kommer man på det sättet ej alltid närmast. Den
ifrågavarande fabriken var verkligen påtänkt år 1852 och byggdes
då äfven till någon del. Den innefattade två särskilda uppgifter,
att göra skrufvar och att göra tråd. Med den förra tillverk¬
ningen började man genast efter fabrikens anläggning; med
ståltrådstillverkningen skulle enligt planen först begynnas år
1857. Men till följd af den då beslutade tullfriheten för ut¬
ländsk Jern- och Ståltråd, måste fabrikationen deraf här in¬
ställas. Beloppet af den importerade utländska tråden var isyn¬
nerhet under åren 1854—1856 ganska stort. Obestridligen
härrörde en stor del af importen från telegrafernas behof,
men säkerligen voro äfven andra ändamål afsedda.
Då skyddstullar förekomma nästan på hvarannan rad i
tulltaxan, kan jag icke se, hvarför man ej kan bevilja en sådan
för nu ifrågavarande husslöjd, helst då derigenom icke sker
något afsteg från det hyllade systemet, att råvaror skola vara
tullfria. Jern- och Ståltråd är ingen råvara.
Doctor Nordlund: Den föregående talaren har redan visat,
huru det verkligen förhåller sig med den omtalade fabriken för
Höffv. Preste-St. Fröt. 1859 8c 1860. 5:tc Bandit. 20
506
Den 19 Maj.
jern- och ståltrådstillverkning, hvilken blifvit anlagd i trakten af
Westervik. Deraf bekräftas, att jag med rätta har bestridt en
annan talales uppgift, att denna fabrik uppstått efter sista Riks¬
dag. Sistnämnde talare har ansett det vara oförskämdt af några
motionärer att begära 20 öres tull på Jern- och Ståltråd; men
när kändt är, att införselstullen å denna artikel för icke länge
sedan var 6 skilling banco, utom tilläggsafgifterna, och att Kongl.
Maj:t, efter vederbörandes hörande, vid sistlidne Riksdag före¬
slog tullsatsen å denna vara till 20 öre per skålpund, så kan
motionärernas omförmälde yrkande väl icke förtjena namn af
oförskämdhet. Nu föreslår emellertid Utskottet icke 20, icke 10,
utan endast 6 öre tull per skålpund, — en tullsats, som så
mycket mindre kan kallas hög eller omåttlig, som sjelfva Tull-
Comitéen, känd för sina liberala åsigter, föreslog densamma till
8 öre. Att denna tull af 6 öre skulle utgöra 33j procent af
varans värde, har väl blifvit upprepad t, men är, såsom jag förut
visat, ett misstag; enär den år 1854 stadgade tull af 4 sk. 6
rst. banco, eller 14 öre, icke utgjorde mer än 25 procent af det
då varande tullvärdet, och således 6 öres tull icke kan anses
utgöra mer än ungefär 10 procent af värdet. Sj elfve reservan¬
ten säger, att denna afgiften endast vissa fallit skulle mot¬
svara ända till 33 !t procent af värdet. Hvilka dessa fall
skulle vara, har han lemnat osagdt. Förmodligen menar han
den aldragröfsta sorten af jerntråd; men då denna sort väl knappast är
föremål för import och den finare tråden deremot erfordrar ett
mångdubbelt arbete, så utgör tullsatsen å den sednare en desto
mindre procent af verkliga värdet.
En talare har kallat tillverkningen af Jerntråd inom landet
obetydlig. Att äfven detta är ett misstag, torde icke erfordra
annat bevis än att denna tillverkning kunnat fylla landets behof,
utom hvad beträffar telegraftråd. Huru det åter med sistberörde
tråd förhåller sig, är af föregående talare visadt.
Doctor A. Nordström: Af den lifliga discussion, som egt
rum i förevarande fråga, har jag inhemtat två för mig vigtiga
upplysningar. Den första är, att utländningen ej kan af sitt
jern tillverka Jern- och Ståltråd; den andra, att General-Tull-
Direktören beräknat den föreslagna införselstullen för nyssnämnda
artikel till 33 ]g- procent af värdet. I förra afseendet, eller om ut¬
ländningen måste från oss hemta jernet till tråden, ligger enligt
min tanke tillräckligt skydd för den inhemska tillverkningen i
den för utländningen nödiga fraktomkostnaden. I sednare afse¬
endet, eller om 6 öres tull utgör 33j procent af värdet, skulle
1 Lispund kosta 3R:dr 60 öre och 1 Skeppund 72 R:dr. Kan jernet
genom ifrågavarande tillverkning så förädlas, att ett sådant pris
kan betingas, så synes någon skyddstull sannerligen icke be-
höfvas. Jag bifaller reservantens förslag.
Den 19 Maj.
307
Doctor Söderberg: Det är statens skyldighet att skydda en
uppkommande industri. Då nu den omnämnda fabriken i We¬
stervik anlagts under hopp om detta skydd, medan ännu på fa¬
brikatet var satt införselstull, anser jag det orätt att beröfva
densamma det påräknade skyddet, innan den hunnit den utveck¬
ling, att den kan bestå en täflan med den utländska fabrikationen.
Jag instämmer derföre med Doctor Nordlund och yrkar bifall till
Utskottets förslag.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, biföll, på
derom vederbörligen gjord proposition, Ståndet hvad Utskottet i
förevarande punkt tillstyrkt.
Likaledes bifölls hvad Utskottet i afseende på rubriken
Tråd i öfrigt samt rörande rubrikerna Trädvaror (skopligg),
Tumstockar, Tung spat,\ Vagnar, Vantar och Vaxarbeten å sidorna
49 och 50 tillstyrkt och hemställt.
Vid föredragning härefter af Utskottets hemställan sidan 50
i afseende på rubriken Väfnader, begärdes ordet af
Doctor Wåhlander, som yttrade: Det gjorde mig godt att
nyss höra ett vänligt ord för den inhemska industrien, och
hoppas jag, att det äfven i afseende på förevarande fråga skall
göra sig gällande. Sidenvaror voro ända till 1856 förbudna
till införsel. Då bestämdes derför en införselstull, som seder¬
mera småningom blifvit nedsatt. Vid sistlidne Riksdag fastställ¬
des olika tullsatser för 1858 och 1859 samt 1860. Förstnämnda
år bestämdes tullen å helsiden, andra slag, till 7 R:dr 5 0 öre per
skålpund, å halfsiden till 3 B:dr 7 5 öre per skålpund; tullen å bom-
ullsväfnader, andra slag, oblekta och ofärgade, 1 skålpund 50
öre, blekta eller färgade, 1 skålpund 80 öre, tryckta eller pres¬
sade, 1 R:dr per skålpund; men för år 1860 skulle dessa tull¬
satser nedsättas till belopp, som nu äro för nästa statsreglerings-
period äfven föreslagna. Jag anser denna nedsättning skadlig
för dessa inhemska fabrikationer och yrkar, att 1858 och 1859
års tullsatser måtte åter bestämmas. Det är här fråga om lan¬
dets vigtigaste fabrikationer, hvilka derföre icke böra lemnäs
utan behörigt skydd. Bomullsväfnads-tillverkningen har uppgått
till omkring 60 millioner riksdalers värde på föregående två år,
husslöjden i Elfsborgs län deri icke inbegripen. Sidentillverk¬
ningen uppgick, före införselsförbudets borttagande, till 11 mil¬
lioner riksdalers värde, men har sedermera sjunkit. Det visar
sig deraf, att icke ringa intressen af vårt beslut i förevarande
fråga beröras.
Det skydd, som nu skulle lemnäs bemälde fabrikationer,
uppgår, enligt vederbörligen gjord beräkning, endast till 9 å 10
procent, hvilket i nästan alla länder ansetts vara alltför ringa
308
Den 19 Maj.
för en vigtig industrigren. Klädesfabrikationen erhöll vid sista
Riksdag fix tull; och det har befunnits, under tillämpningen af
denna tullsats, att den ingalunda är för hög. Önskligt hade
varit, om samma förmån blifvit förunnad de ifrågavarande indu-
strigrenarne; och det är just härom som jag hos det Högvördiga
Ståndet vördsamt anhåller, så mycket mer, som, genom antagandet
af Utskottets nu föreslagna tullbestämmelser, man möjligen skulle
komma att undergräfva tvänne vigtiga industrigrenar, hvilka
icke allenast beredt landet heder och lyftning, utan äfven bröd
åt tusentals medlemmar af dess befolkning.
Häruti instämde Prosten Janzon.
Prosten Melén: Af samma skäl, som anfördes, då fråga var
om artikeln Strumpor, bör den af Utskottet föreslagna tullsatsen
äfven i förevarande fall bibehållas. Fabrikanterne hafva nem¬
ligen sjelfva förra Riksdagen förklarat, att, om de ånge hafva
qvar de tullsatser, som den föregående talaren tillstyrkt, till år
1860, de voro nöjda och skulle gerna sedermera underkasta sig
en ytterligare tullnedsättning. Jag tillstyrker bifall till hvad
Utskottet föreslagit.
Häruti instämde Comminister Bechman m. fl.
Doctor Wåhlander: Jag vet lika väl, som den föregående
talaren och kanske något bättre, hvad fabrikanterne önskade vid
sistlidne Riksdag. Ingen af dem var nöjd med den tullnedsätt¬
ning, som skulle ega rum år 1860; men hvad var att göra? Fri¬
handelssystemet rasade med full fart, och alla, som hyllade
andra åsigter, blefvo öfverröstade. För öfrigt är ej, i min tanke,
förhållandet med Väfnader fullkomligt detsamma, som med Strumpor.
Införseln af den sednare artikeln hade minskats, då den hvad
den förra angår tvärtom ökats under de sednare åren. Jag
yrkar fortfarande, att 1858 års tullsatser å förut uppgifne siden-
och bomullsväfnader måtte bibehållas.
Doctor Nordlander: Fabrikanterne voro vid förra Riksdagen
vässt icke nöjda, och blifva det väl aldrig; men med Riksdagens
beslut finge de dock åtnöja sig. Han säger, att importen af
sidenvaror är så stor. Men märkvärdigt är det dock, att man i
Köpenhamn köper siden för en tredjedel billigare än här. Man
kan då med skäl fråga, om fabrikanten hos oss ej åtnjuter nog
skj^dd, när han får en tredjedel mer för sin vara. Jag till¬
styrker bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Professor Selander: En föregående talare uppgaf, att en¬
ligt nu gällande tulltaxa sidenfabrikanterne åtnjuta ett skydd af
blott 8 å 9 procent för sin tillverkning. Men då ett skålpund
Den 19 Maj.
309
siden kostar 40 K: dr, men mer än 20 R:dr deraf utgöres af
tullfritt silke, hvilket naturligtvis icke bör ingå i beräkningen,
så måste, med beräkning af 6 R:dr införselstull å sidenväfnader,
skyddet för den inhemska fabrikationen väl vara närmare 33J
procent än 9 procent. Jag tillstyrker bifall till Utskottets för¬
slag i förevarande punkt.
Doctor Sandberg: Emot ett af en utmärkt Stånds-ledamot
förut framställdt kategoriskt påstående att högre tullsatser skulle
strida emot tidens cultur kan jag icke underlåta att anmärka,
det veridens mäktigaste cultur-länder, Frankrike och England,
blifvit rika genom det skydd, som en prohibitiv tullagstiftning
lemnat åt dess inhemska näringar. Deremot har Sverige, fattigt
men stormodigt, i sednare tider sprungit fram om dessa länder
på frihandelns väg, under upprepade försäkringar, att sådant
skall öka tullinkomsterna och framtvinga den inhemska indu¬
striens utveckling. Det kan dock icke nekas, att mången in¬
hemsk näring är för svag att täfla med utlänningen och, hvad
som är visst, det är, att ett sådant system uppdrifver införseln
af utländska varor, år från år, till en så utomordentlig höjd,
att den icke kan betäckas af vår export, som derjemte måste
godtgöra våra växande utländska skulder. Fortsättningen af en
sådan Tull- och Handels-lagstiftning kan efter min öfvertygelse
icke öka rikets välmåga, och derföre kan jag icke heller biträda
någon nedsättning i tullbestämmelserna.
Doctor Söderberg: I Utskotts-Afdelningen har jag hyllat
Doctor Wähland ers åsigt, och vill förklara, på hvad grund jag
ännu biträder densamma. Sidenfabrikationen är gammal i vårt
land och skulle derföre väl kunna undvara skydd. Men då siden
är en lyxartikel, som ej är nödvändig för landet, bör det draga
så hög tull, som utan fara för smuggling kan åsättas. Det är
ur denna synpunkt, som jag röstar för Doctor Wåhlanders förslag.
Häruti instämde Prosten Sondén och Doctor Nordlund.
Doctor Carlander: Jag vill i afseende på den föreslagna högre
tullsatsen blott anföra ett motskäl. Sidenvaror äro lätta och taga
litet utrymme, hvarföre de lätt kunna smugglas. Man bör der¬
före akta sig att sätta införselstullen så hög, att smugglingen
uppmuntras. På denna grund bifaller jag Utskottets förslag.
Prosten Janzon: Mina tankar i förevarande ämne äro
kända, emedan jag deruti väckt motion. Jag känner inga bättre
patrioter, än fabrikanterna, och anser att desse derföre böra
uppmuntras. Men i stället ser man, att de utländska tillverk-
ningarnes införsel för hvarje år stiger, hvilket väl bevisar, att
våra egna näringar sakna behöflig vård. Följden af donna im¬
310
Den 19 Maj.
port är att silfret i Banken måste utskeppas till betalning för
de utländska varorna, då kanske våra inhemska ligga oförsålda
eller måste säljas till underpris. Bör att i någon mån hindra
detta missförhållande och uppmuntra näringames lif, bifaller jag
det förslag, som min stiftsbroder Doctor Wåhlander framställt.
Härmed förklarades discussionen slutad; och då TI. II Erke-
Bislcopen och Talmannens proposition å bifall till Utskottets före¬
varande hemställan blifvit med blandade Ja och Hej besvarad,
framställdes och godkändes följande voterings-proposition:
“Den, som bifaller hvad Utskottet å sidan 50 i afseende
på rubriken Väfnader hemställt, röste Ja!
Den det ej vill, röste Hej!
Tinner Hej, så har Ståndet beslutit, att de för Helsiden-,
Halfsiden- och Bomulls-väfnader, andra slag, i nu gällande Tull¬
taxa utförda tullsatser för år 1858, skola för åren 1861, 1862
och 1863 åter fastställas. “
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 21 Ja och 12 Hej; hvadan Ståndet stadnat i det
beslut, som i Ja-propositionen innefattas.
Utskottets andra hemställan rörande rubriken Väfnader,
sidan 51, blef äfven af Ståndet bifallen.
Likaledes biföll Ståndet hvad Utskottet å samma sida hem¬
ställt i afseende på rubriken Zink.
Härefter förekom hvad Utskottet slutligen rörande rubriken
Attika å sidan 53 föreslagit.
Prosten Sondén begärde härvid ordet och yttrade: Om denna
artikel voro långa och vidlyftiga discussioner inom Utskottet, och
resultatet af dem var att det för varan Ättika är ganska svårt
att finna någon rättvis tullsats. Ättikan består af ättiksyra (Ace-
tylsyra) och vatten. Hu är det naturligtvis ättiksyre-hydratet,
som bör förtullas, men icke vattnet. Tullsatsen borde vara olika
allt efter den olika halten af ättiksyrehydrat. Hen då denna
halt är svår att bestämma med hittills använda profvare, har Ut¬
skottet, i öfverensstämmelse med hvad Öfver-Direktören vid Tekno¬
logiska Institutet tillstyrkt, såsom enda utväg föreslagit att efter vigt
förtulla ättika och i det afseendet tillstyrkt en tull af 6 öre per
Skålpund för alla slag af ättika.
Men om en möjlighet finnes att rättvist beskatta hvarje slag,
så bör naturligtvis denna riktigare grundsats följas. Den före¬
slagna tullsatsen är nog hög för vanlig matättika, som blott hål¬
ler 5 proc. halt af ättiksyrehydrat, men för ättika, som innehål¬
ler 15 proc., skulle den vara alltför låg. Men när ättika in¬
kommer för låg tull, inkommer bränvin, hvaraf ättika göres, i för¬
Don 19 Maj.
311
ädlad form för vida lägre tull, än som är åsatt den oförädlado
varan. Som nu, sedan frågan förevar hos Utskottet, en tillförlit¬
lig ättiksprofvare lärer vara uppfunnen, hvarigenom en rättvisare
tullsats kan sättas, anhåller jag, att förevarande punkt må till
Utskottet återremitteras.
Häruti instämde Doctor Nordlund och Prosten Janzon.
Prosten .Melen: Om uppgiften, att en ättiksprofvare är upp¬
funnen, eger sin riktighet, så vill jag icke motsätta mig den fö¬
reslagna återremissen.
Professor Selander: Jag kan intyga, att enligt uppgift af
trovärdig person en ättiksprofvare är till Teknologiska Institutets
granskning inlemnad. Om denna, såsom jag hört, befinnes tillför¬
litlig, är det allt skäl att sätta olika tull för olika halt af ättik-
syrehydrat. Jag förenar mig således med Prosten Sondén i yr¬
kandet på återremiss af förevarande punkt, och vill upplysa, att
Bonde-Ståndet redan heslutit en dylik åtgärd.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, blef, på derom
i behörig ordning gjord proposition, ifrågavarande rubrik till Ut¬
skottets förnyade handläggning återremitterad.
Här afbröts föredragningen af förevarande Betänkande, för
att i nästa plenum fortsättas.
§ 3.
Anmälde Biskop Hutsch, att, på hans underdåniga anhållan.
Kongl. Maj:t i nåder beviljat honom tillåtelse att från Hiksda-
gen afresa.
§ 4.
Anmälde Biskop Björck, att han af Kongl. Maj:t erhållit nå¬
dig tillåtelse att på obestämd tid lemna Biksdagen.
Ståndet åtskiljdes kl. J 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. II. Almqvist.
I
312
Den 19 Maj.
Deu 19 Maj.
Plenum kl. 6 e. m.
§ 1-
Fortsattes den i förmiddagens plenum afbrutna föredragnin¬
gen af Bevillnings-Utskottets Betänkande Nio 23, angående Tull-
bevillningen; hvarvid i ordning till behandling förekom:
II. Tariff en för TJtförsels-twllen.
Utskottets yttrande nederst å sid. 53, äfvensom hvad Ut¬
skottet i dess lista och 2:dra hemställanden, sid. 58, tillstyrkt,
och yttrat, godkändes.
Hemställan nederst å sid. 58 o. f. rörande artikeln Jern,
gjutet.
Comminister Beckman begärde härvid ordet och yttrade: Uti
en treradig reservation har talaren tillåtit sig den anmärkning,
att han i allmänhet icke, och minst i afseende på den starka
tullnedsättningen för utförda varor, delat de åsigter, som gjort
sig gällande inom Utskottet. Beträffande förevarande artikel
sträcker sig den föreslagna nedsättningen ända till 50 procent, en
nedsättning så mycket betänkligare, som den gäller en råvara,
hvaraf exporterats betydliga qvantiteter och hvars utförande ur
landet icke ytterligare synes böra särdeles uppmuntras. Tid ef¬
ter annan har jerntillverkningen hos oss genom, statens mellan¬
komst vunnit lättnad, och om nu tullen å Tackjern skulle ned¬
sättas, såsom föreslaget är, komme det allmänna att än ytterligare
göra en ganska betydlig uppoffring genom minskad tullinkomst.
Men då staten gjort så mycket så väl för hergshandteringen som
för jordbruket, böra äfven dessa näringsgrenar, som företrädesvis
för sina tunga varor komma att draga fördel af de storartade
jernvägsanläggningarna, med någon del bidraga till aflyftande af
den utländska skuldbördan. Talaren tillstyrker vördsamt, att ut¬
förseltullen å gjutet Jern må, såsom förut, bibehållas vid 50 öre
per centner.
Deu 18 Maj.
315
Prosten Melén: I Utskottet discuterades detta ämne ganska
vidlyftigt; men sedan Stats-Utskottet föreslagit och tvänne Stånd
bifallit en lättnad för jerntillverkningen i allmänhet och detta
under förutsättning, att tullen å Tackjern skulle något sänkas,
så fann man detta sednare ännu billigare och rättvisare, allden¬
stund tackjernsegare annars skulle kunna kommenderas att sälja
sin vara till underpris. Någon minskning i statsinkomsten torde
lika litet behöfva att befaras som brist på Tackjern, hvarpå till¬
gång ännu i flera tusen år lärer komma att finnas. För min
del tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag.
Comminister Beckman: Talaren är långt ifrån att frukta
för brist på Tackjern ; men deremot fruktar han mycket för minsk¬
ning i statens inkomster. Då man erinrar sig, att år 1858 ut¬
skeppades inemot 200,000 centner Tackjern m. m., som lemnade
nära 100,000 R:dr i tullinkomst, och denna utförsel under förl.
år vidare har stigit högst betydligt, så lärer man böra kunna
finna, att, i händelse af tullens nedsättning med 50 procent, en
betydlig minskning i statsinkomst skall ega rum. Lägger man
härtill, att tackjernsblåsarne redan fått en stor lindring, så höi¬
man icke vidare vara alltför släpphändt och uppmuntra till ut¬
försel af denna råvara.
Prosten Sondén: I de föregående talarnes yttranden, att nå¬
gon brist på Tackjern icke är att befara, kan jag icke instämma,
enär till Tackjern fordras icke endast malm, utan äfven kol, hvarpå
snart lärer blifva brist till följd af den vidsträckta förödelsen af
skogarna. Detta bevisar emellertid derjemte, att Tackjern icke
så alldeles är en råvara, som man tyckes antaga. Men kanske
ingår det i det friare systemets tillämpning att utföra råämnen
för att sedan införa dem förädlade och dymedelst befria landet
från industri, fabriker o. s. v. Och då man t. ex. i afseende
på artikeln Ben följt ett visst fritt system, så torde det äfven vara
consequent och passa fullkomligt i stycke, att här bifalla Ut¬
skottets förslag.
Prosten Melén: Då man här velat fästa så mycken uppmärk¬
samhet derpå, att en betydlig statsbrist skall uppkomma, i hän¬
delse den föreslagna tullnedsättningen bifalles, så är jag i detta fall
af motsatt tanke, enär i och med nedsättningen skall följa en
större export än förut. Dessutom bör anmärkas, att många tack-
jernsblåsare tillverka äfven annat jern; men de som ej göra det,
böra med något större lättnad kunna exportera sin vara. Hvad
åter angår, att det skulle vara conseqvent att utföra råämnen
och sedan införa dem förädlade, så måste jag anse detta yttrande
såsom mindre lyckadt.
314
Den 19 Maj.
Doctor Söderberg: Då detta ämne behandlades på Afdelnin¬
gen, var jag icke närvarande, men vill nu förklara, att jag icke
har något emot att bifalla den föreslagna nedsättningen. Det kan
nästan tyckas som förefunnes inom landet en öfverproduetion af
Tackjern, enär annars exporten deraf sannolikt icke skulle vara
så stor. Då dessutom Tackjernet redan är ett halffabrikat, och
man icke bör missunna tillverkarne deraf att få bättre betaldt
för sin produkt, så har jag af detta skäl icke velat motsätta mig
den ifrågavarande tullnedsättningcn.
Comminister Beckman: Om så blefve förhållandet, att sta¬
ten erhöll samma inkomst som förut, så måste man förutsätta en
fördubblad export; men för åstadkommande af en så stor pro-
duetion fordras en större kolåtgång, och desto större skall skogs-
förödelsen blifva. Då man dessutom till jernvägarna borde be¬
gagna inhemskt jern, så ligger deruti ett nytt skäl att icke upp¬
muntra utförsel af en rudimaterie, som är bättre, om ock betyd¬
ligt dyrare, än den utländska, och som bör företrädesvis använ¬
das i eget land, på det man icke för dåligt gjutgods må gifva
utlänningen tillbaka en stor del af de upplånade millionerna. Och
hvem får väl egentligen vinsten af tullnedsättningen ? Månne tack-
jernsblåsarne ? Hej, det är exportörerne, som årligen skola göra sig
50 å 60,000 R:dr till godo på statens bekostnad. Ur ingen syn¬
punkt finner talaren den föreslagna nedsättningen motiverad.
Doctor Nordlander: Att utländskt Tackjern får i landet tull¬
fritt införas, är redan afgjordt; men jag hemställer då, huruvida
det kan vara i sin ordning, att den inhemska producenten skall
erlägga en alltför dryg exporttull? Just med afseende på den fria
införseln har man annars önskat komma till fri utförsel; men då
det icke ansågs rådligt att på en gång taga steget fullt ut, har
man nu föreslagit en nedsättning i tullen till hälften emot förut.
Hvad beträffar det påståendet, att det inhemska jernet förmånli¬
gare kunde användas inom landet till jernvägs-anläggningarna, så
är detta icke förhållandet; icke derföre att det Svenska jernet
är sämre än det utländska, utan derföre att det är alltför dyr¬
bart. Denna omständighet föranledde ock i sin mån den före¬
slagna nedsättningen, hvartill Ståndet med allt skäl torde lemna
sitt bifall.
Doctor dalmstedt: Denna fråga är af ett ganska stort stats-
ekonomiskt intresse. Det tyckes ej vara skäl att återvända till
de förhållanden, som egde rum före Gustaf I:s tid, då råämnena
för jernhandteringen exporterades och fabrikaterna importerades.
Det har hittills ansetts vara rätt och klokt att, så vidt man kun¬
nat, förädla jernet innan det exporteras, på det att arbetsförtjen¬
sten må stadna inom landet och den förädlade varan mot mindre
fraktkostnad och till högre pris må kunna afyttras i utlandet.
Den 19 Maj.
315
Frågan om underlättad export af Tackjern kan och bör be¬
traktas ifrån tvänne sidor. Om vårt goda Tackjern utföres, måste
efterfrågan af vårt stångjern uti verldsmarknaden förminskas och
productionen deraf inskränkas äfven inom och nära vid Bergsla¬
ger, till föga nytta för landet i allmänhet. De stångjernsbruk
åter, som ligga mera aflägsna från Bergslager och hafva svårare
transport, så väl för Tackjernet, som för Stångjernet, kunna under
sådana förhållanden, då det sednare fallit i pris, icke concurrera
med utlänningen vid tackjernshandeln, utan måste nedläggas, till
ohjelplig skada för arbetare och omkringliggande ort, som af bruks¬
rörelsen haft sin förnämsta inkomst. Arbetslöshet, fattigdom och
elände måste uppstå på många orter under en lång tid, hvilket
icke hjelpes genom den vinst som tillskyndas Bergslagen. Många
hyttor, hvilka äro anlagda för de aflägsna brukens räkning, äfven¬
som de, hvilka icke hafva lätt transport till hafvet, måste äfven
nedläggas, så att det är endast en del af tackjernstillverkarne,
som vinna på nedsättningen af tackjernstullen. Det är en¬
dast några få år som Tackjern fått mot tull exporteras, icke dess
mindre har denna export, med 50 öres tull, årligen stigit, så att
under förlidet år utfördes öfver 96,000 centner Tackjern och detta
stigande kommer säkerligen att fortgå. Det är ingalunda klokt
att alltför hastigt öfvergå från exportförbud till tullfrihet, dit
frihandelns gynnare syfta, utan man bör under mer än en stats-
regleringsperiod pröfva hvad den tillåtna exporten har för infly¬
tande på jernhandteringen i allmänhet samt på Statens inkomst
af densamma och af dem, som sysselsätta sig med productionen.
Jag tillstyrker derföre, att tullen å Tackjern må bibehållas sådan
den förliden Riksdag bestämdes.
Riks-Archivarien Nordström: Då man förut bifallit Stats¬
utskottets förslag om hammarskattens och en del af tackjerns-
tiondens upphörande, skulle nu, genom bifall till Bevillnings¬
utskottets hemställan i förevarande punkt, en ytterligare upp¬
offring å statens sida göras. Men då hos oss för närvarande fin¬
nes ett stort behof af Tackjern, och då vidare fråga blifvit väckt
om användande af inhemskt gjutjern vid landets jern vägsanlägg¬
ningar, synes den här föreslagna tullnedsättningen vara alltför
tidig. Visserligen kan man göra ganska stora språng vid frihan¬
delssystemets tillämpning; men dessa böra likväl icke förekomma
alltför ofta. Dessutom har det alltid varit en stående princip
uti hvarje lands tull-lagstiftning att hålla på råvaror; och om
äfven i förevarande fall Tackjernet icke är en rudimaterie, så är
likväl Stångjernet en än mera förädlad produkt. Då Utskottet
vidare resonnerar så, att exporten af gjutet jern egentligen borde
vara fri, alldenstund importen deraf är förklarad fri, så måste
jag dervid göra den invändning, att det Svenska jernet är af
högre valör än det utländska, som derföre icke kan sättas i full
paritet med det förra. Och förrän jag sett tillräckliga bevis på
316
Don 19 Maj.
nyttan af en befrämjad tackjernsexport, finner jag intet skäl att
tillstyrka nedsättning i den tullsats, sorn vid sistlidne Biksdag
bestämdes.
Comminister Heckman: Talaren anhåller om ursäkt, att han
ännu en gång begärt ordet; men i denna fråga är han seg såsom
det Svenska jernet. Man har nu mycket ordat om den tullfria
importen af utländskt Tackjern; och sådan förmån för den utländ¬
ska varan har man ansett rättvisligen äfven böra tillkomma den
inhemska genom tullfri utförsel. Men Engelskt Tackjern är för
de Svenska gjuterierne en nödvändighetsvara, hvartill Tackjern af
våra sjö- och myrmalmer icke är tillräckligt. Jemför man an¬
nars Engelskt och Svenskt Tackjern, så finner man genast, att
det förra är skört som glas och brister lätt i smulor, medan det
sednare är fast och segt. Och likväl säger man oss här, att det
Svenska jernet skall vara oanvändbart och odugligt till jernvägs-
byggnaderna. Detta är en ny lära, hvaruti åtminstone icke jern-
vägsingeniörerna torde instämma. Men om det inhemska jernet,
ehuru betydligt dyrare än det utländska, användes, så stanna stora
penningesummor qvar i landet, och gå till masugnarna; och det
arbete, som med detta jern utföres, eger dessutom för sin styrka
och varaktighet ett ojemförligt företräde: hvilket allt torde få
tala för den åsigt, att taekjernsexporten icke bör uppmuntras mer
än billigt och ändamålsenligt är-.
Doctor Nordlander: Det är möjligt, att jag, då jag sist
hade ordet, icke uttryckte min mening fullkomligt tydligt. Om
jag sade, att det Svenska jernet är odugligt till jern vägs anlägg¬
ningarna, så var det i den mening, att Svenska jernet är der¬
till alltför dyrbart. Det är nemligen uträkning vid att sälja
vårt eget jern till högt pris i utlandet, och i stället inköpa ut¬
ländskt till mycket billigare. Men den ärade talaren behagade
icke lägga ton vigten på rätta stället i mitt yttrande; jag kan
icke hjelpa det. Emellertid behöfver man icke frukta, att vårt
eget Tackjern går ut, allenast man skaffar det nöjaktig afsätt¬
ning inom landet; tullen må för öfrigt vara huru låg som helst.
Eller är det billigt att låta tackjernstillverkarne vara beroende
af stångjernstillverkarne? Det fanns en tid, då så var förhål¬
landet, till dess man slutligen medgaf export, ehuru mot dryg
tull, hvilken numera är något friare. Yore det så, att hela
bruksdistrikt genom den föreslagna nedsättningen skulle blifva
ödelagda, men att detta kunde förebyggas genom bibehållande
af den förra tullsatsen, då skulle väl ingen tveka att genast be¬
stämma sig: likväl kan ingen med tillförlitlighet påstå något
sådant. Sannt är vissarligen, att åtskilliga bruk hafva ett så
olyckligt läge, att de knappt kunna förtjena något, äfven om de
finge Tackjernet för det billigaste pris; men dessa kunna icke
I
Den 19 Maj.
317
uppehållas genom den högre tullen, emedan de hafva naturen
emot sig. Bäst torde derföre vara att lemna handteringen fri.
Coutracts-Prosten Janzon : Jag deremot närmar mig de
åsigter, som blifvit uttalade af Comminister Beckman, ty jag
anser det oekonomiskt att exportera en råare vara utan att
hafva förädlat den inom landet. Det är för mig en fast otrolig
förlust, att vi nödgas återköpa vårt Dannemora-jern med 11,000
procent, ehuru landet ingalunda lider brist på arbetsförmåga och
skicklighet i industrielt hänseende. Då man uppmuntrar råva¬
rors utförsel, så följer man, efter mitt förmenande, ett ruine¬
rande system, hvilket jag nödgas motsätta mig. Jag kan alltså
icke bifalla den ifrågasatta tullnodsättningen.
Doctor Söderberg: Hvarföre jag ännu en gång begärt ordet,
har skett af den orsak, att jag anser mig böra göra en an¬
märkning emot en högt värderad talares yttrande, att vi borde
behålla vårt inhemska jern till rails vid jernvägarne; men att
så icke sker, kommer sig deraf, att Engelska rails erhållas för
långt billigare pris, så att det är fördel vid att sälja det Svenska
gjutjernet. Dessutom finnes i landet en öfverproduetion af Tack¬
jern, såsom exempelvis i Hora Bergslag; och detta fabrikat bör
kunna säljas der det bäst betalas. Att Tackjernet är ett råämne,
hör man ofta upprepas, och sannt är, att det är råare än stån¬
gen; men månne icke äfven stången kan ytterligare förädlas?
Ville man i detta fall vara consequent, så skulle väl endast
knifvar, saxar och andra sådana förädlade jerneffecter utföras.
Häraf finner man lätt, huru haltande det nyssnämnda skälet är.
Vida betänkligare är en möjligen inträffande statsförlust; men
icke heller i detta afseende torde vara någon synnerlig fara,
enär i och med tullnedsättningen exporten kan antagas blifva
mycket större än förut.
Doctor Säve: Ehuru jag såsom ledamot af Bevillnings¬
utskottet i dess plenum icke yttrat mig i ämnet, skulle jag nu,
i likhet med en annan ledamot af samma Utskott, gerna vilja
understödja dem, som förorda bifall till det framlagda förslaget;
men här har blifvit anfördt ett ganska vigtigt motskäl, att man
icke bör gå tillväga alltför hastigt vid tullnedsättningar. Ett
annat skäl hemtar jag af Commerce-Collegii Berättelse för åren
1858 och 1859, hvaraf synes, att Taekjerns-exporten varit i
jemt stigande. 1857 och 1858 sjönk den något, men 1859 hal¬
den stigit ånyo. Under sådana förhållanden kan man väl icke
säga, att denna tillverkning lidit, utan liar den redan fått så
mycken lindring att den nog bär den förut åsätta tullen. Dess¬
utom ligger det i vårt eget intresse att icke uppmuntra utförsel
af en råvara, som är långt bättre och användbarare än den ut¬
318
Den 19 Maj.
ländska och just derföre icke bör göras oåtkomlig inom landet.
Vidare kan det icke vara gynnsamt för Bergslagerna att denna
tillverkning alltför mycket uppmuntras, emedan i sammanhang
dermed skall följa en ännu vidsträcktare skogsafverkan än förut.
För min del finner jag derföre skäl att bibehålla exporttullen å
Tackjern vid samma belopp, som i nu gällande tulltaxa finnes
bestämdt.
Ttiks-Archivarien iWdströni: Sedan en föregående talare
yttrat, att, medan vi hafva stora jern vägsarbeten för händer, ti¬
den ännu icke vore inne att språng för språng nedsätta tack-
jernstullen, har en annan talare derpå genmält, att det vore
alltför dyrt att för berörde ändamål använda Svenskt gjutjern, i
stället för utländskt. Detta må medgifvas så till vida, att
kostnaden är större för en gång. Men der man förut begagnat
Engelskt gjutjern, som i allmänhet är af dålig beskaffenhet,
har man sedermera funnit sin räkning vid att använda en
bättre om än dyrare vara, som håller längre; och då, såsom
man vet, jernvägarne, der trafiken är mycket liflig, hvart femte
eller kanske till och med hvart tredje år måste omläggas med
nya rails, så har äfven residuum af den förbrukade bättre varan
ett värde, som man kan göra. sig till godo. Vidare har man
inom jernverksidkarnes klass förnummit ett icke obefogadt knot
deröfver, att endast utländskt jern användes vid våra jernvägar,
och vi minnas, huruledes, då fråga var om sista jernvägslånets
upptagande, det allmänt öfverklagades, att omkring 7 millioner
af nämnda lån snart åter skulle gå ut ur landet till liqvidation
af införskrifven materiel. Detta har man varit betänkt på att
förebygga, och af denna anledning hafva för icke länge sedan
tvänne motioner blifvit väckta i syftning att uppmuntra inrät¬
tandet af större verkstäder inom landet för åstadkommande af
de för jernvägarne nödiga fabrikater af inhemskt jern. Om detta
önskvärda syftemål vinner behörigt afseende, skall det likväl
mycket motverkas, om man nu i otid nedsätter tackjernstullen.
Jag vill upprepa ännu en gång, hvad jag förut antydt, att det
friare handelssystemet verkar mindre praktiskt, genom hastig
öfvergång till låga tullsatser, än genom förbudens successiva
borttagande och tariffens nedsättande stegvis; men man bör icke
förbise, att näringar, som bestått i århundraden och djupt in¬
gripa i landets industriella utveckling, böra skyddas för våld¬
samma rubbningar. Då dessutom mycket redan blifvit gjordt
genom borttagandet af den direkta beskattningen å stångjerns-
tillverkningen och tackjernsblåsningen, synes det vara skäl att
dröja något litet och icke försöka att, så att säga, slag på slag
realisera en idé, då man af vår Kiksdags-historia kan finna, att
3 år äro snart sagdt lika med 1J. Vore det 3 fulla år emellan
hvarje revision af tulltaxan, så kunde man vinna större erfa¬
renhet om verkningarne af förändrade tullsatser; men såsom
Den 19 Maj.
319
förhållandet nu är, vållar man genom de täta förändringarna
mycken osäkerhet i vårt handelssystem. Dessutom framställer
sig den frågan, huruvida det kan vara fördelaktigt för staten,
att man vid denna saks afgörande icke fästar något afseende på
deras hilliga önskningar, hvilka äro beroende af denna näring.
Frihandelssystemets principer äro ett, väl afvägd klokhet vid
deras tillämpning är ett annat.
Contracts-Prosten Tegnér: Ett yttrande af en värd talare
och Utskotts-ledamot, att öfver-productionen af Tackjern inom
Nora Bergslag, och deraf försvårad afsättning, vore i sin mon
ett skäl till nedsättning i utförselstullen å varan, har föranledt
mig att begära ordet. Och får jag, såsom närboende till nämnde
Bergslag, förklara, att underrättelsen för mig var en fullkomlig
nyhet och härleder sig säkert af något misstag, ty Nora-tackj ernet
är det mest accrediterade inom Örebro län, och saknar hvarken
efterfrågan eller afsättning. Fastmer skulle jag kunna uppgifva
tillfällen, då afsättningen varit så rask och efterfrågan och be-
hofvet af varan så stort, att det ej ens kunnat fyllas af de för
handen varande tillgångar. Nora Bergslags Tackjern har stor
circulation, ty högst betydliga qvantiteter deraf, hvilka forslas
på jernvägen till Arboga, söka derifrån sjöledes ej blott de i
vestra orterna, särdeles af "Wermland belägna stångjernsbruken,
utan äfven de i södra orterna, ja till och med Norrland. Om
vid sådant förhållande hytte-egarne inom den ifrågavarande
Bergslagen något hålla, som man säger, på sitt jern, kan icke
förvåna, då kändt är, att de tvifvelsutan äro af denna klass de
mest behållna och välmående inom Örebro län. Hvad nu huf-
vudsaken angår, får jag, då så mycket, och mer än nog derom
redan blifvit yttradt, endast förklara, att jag biträder den me¬
ningen, att den nu varande utförselstullen, 50 öre, för Tackjern
etc. per centner bör för nu ingående statsreglerings-period äfven
bibehållas.
Doctor Sehram: Jag är lika litet frihandlare, som prohi-
bitist; men om jag i denna punkt nu har en mera liberal åsigt,
än flera af de talare, som redan haft ordet, och jag dristar yttra
några ord till försvar af Högloft. Bevillnings-Utskottets förslag till
nedsättning i den redan varande alltför höga utförsel-tullen å
“gjutet Jern eller Tackjern“; så må det mig ursäktas. Väl instäm¬
mer också jag med Biks-Archivarien Nordström i den önskan,
att för våra Svenska jernvägars behof till rails m. m. måtte kun¬
na användas vårt eget inhemska jern, helst derigenom ock na¬
tionalvinsten blefve den, att ganska dryga, ur riket nu till Eng¬
land utgående summor af de stora utländska lånen, för inköpet
hit af gjutet jerngods till dessa vägar, komme att inom vårt eget
land qvarstanna. Så vida ock den Svenska industrien med vårt
320
Den 19 Maj.
goda Tackjern, utan att för mycket och till rubbning i de upp¬
gjorda kostnadsberäkningarna inkräkta på och uppsluka de an¬
slagna summorna för de särskilda statsjernvägarna, möjligen kan
vida mera, än våra jerntillverkare hittills fordrat, nedsätta pri¬
set på detta gjutgods, till närmare likhet med kostnaden för det
Engelska; så är det jemväl att hoppas ett allt vidsträcktare be¬
gagnande för vårt vägbyggnadsbehof af denna inhemska produc-
tion. Detta i förbigående sagdt, ehuru mindre i beröring med
nu ifrågavarande tullsats. Jag begärde ordet egentligen för att
yttra mig öfver den anmärkning emot utförseltull-nedsättningen,
som nyss här blifvit af en talare gjord, att nemligen, genom en
sådan åtgärd till förmån för vår Svenska tackjerns-tillverkning,
det skulle blifva så stor utskeppning deraf till utlandet, att våra
egna stångjernsbruk snart skulle komma att lida brist på deras
behöfliga material: Tackjernet, hvaraf åter förmenas blifva en
följd, att dessa bruk med sina härdar torde få nedläggas och af¬
stanna, samt en mängd bruksarbetare blifva sysslolösa och sakna
påräknad arbetsförtjenst m. m., ja, att derefter skulle uppstå ett
fruktadt öfverflöd i hela landet på infördt stångjern, utrikes till-
verkadt kanske af vårt eget, förut utförda, inhemska Tackjern.
Dermed lärer väl dock ej den ringaste fara vara att vänta, an¬
nat än i inbillningen, desto mindre som Kongl. Commerce-Colle-
gium, i sin berättelse om den årliga införseln till riket af jern,
tydligen ådagalägger, att ännu ingen enda stång af utländskt
stångjern varit hit införd. Och om denna paniska fruktan afser
en så ymnig införsel af Engelskt stångjern; så bör man dock ej
förbise, huruledes der i landet omöjligen kan med stenkolsvärme,
äfven af våra bästa malmer och tackjern, tillverkas ett så godt
stångjern, som det, hvilket härstädes för elden af våra trädkol
beredes. På dessa är deremot tillgången ingen i England, för
att stångjernet derifrån någonsin i godhet skall komma att täfla
med och öfverträffa vårt eget, så länge behöflig skog ännu växer
i Sverige för vår bruksdrift. Någon befarad brist skola ej hel¬
ler de Svenska Jern bruken komma att lida på Tackjern, äfven
med minskad tull, då våra berg äro så outtömliga på jernmalm,
de flesta af den bästa beskaffenhet, och i all synnerhet om den
jernväg, som af ett enskildt bolag är ämnad att snart anläggas
och till hvilken Stats-Utskottets Inkomst-afdelning redan till¬
styrkt afstående af kronans deruppe nästan värdelösa mark m. m.,
kommer till stånd emellan Gellivara rika och godartade malmberg
och Bottniska viken. Der blir då tillgänglig årligen en mycket
större malmtillgång, än våra hyttor och bruk kunna förarbeta.
Och om några af dessa äro så illa belägna, att de sakna skog och
koltillgång; så lära väl de och andra lika ofördelaktigt anlagda
bruk ändå icke kunna hindras från undergång, huru hög utför¬
seltull man ock må äflas att sätta på vårt, för Svenskt behof mer
än tillräckliga Tackjern. Den nedsatta tull härå, såsom ock å vår
jern-
Den 1» Maj»
321
jernmalm, hvilken Bevillnings-Utskottet nu föreslagit, är slutligen
ju ock alldeles öfverensstämmande med det vilkor för nedsättnin-
gen i Hammarskatten och Tackjerns-tionden, hvarom Stats-TJtskot-
tets pluralitet in pleno, ehuru mindre formenligt, gjorde hemstäl¬
lan till Ständerna i det så kallade Inkomst-Betänkandet Nio 45
Litt B. För min del bifaller jag således den af Bevillnings-Ut¬
skottet nu föreslagna nedsättningen i utförselstullen å Tackjern,
såsom jag ock kommer att bifalla den för Jernmalmen.
Häruti instämde Doctor A. Nordström.
Prosten Sidén: Jag vill icke längre uppehålla det Högv.
Ståndet i detta ämne, men tillåter mig att till ledamöterna af
Stats-Utskottet ställa den frågan: hvarföre Utskottet, då det före¬
slog Hammarskattens upphörande, uppställde vilkoret om Tack-
jernstullens nedsättning? Månne deruti skulle ligga någon er¬
sättning ?
Prosten Ljunggren: Med anledning af den uppmaning, som
Stats-Utskottets medlemmar af den siste värde talaren erhållit
att upplysa, hvad meningen vore med det vilkor om Tackjerns-
tullens nedsättning, som finnes bifogadt nämnde Utskotts till¬
styrkan om Hammarskattens och en del af Tackjernstiondens af-
skaffande, beder jag att få meddela följande. Då stångjernstill-
verkningen härvid tog brorslotten eller skänken af hela återstå¬
ende Hammarskatten, som utgör 90,000 B.:dr R,:mt, under det
tackjerns-tillverkningen blott erhöll 17,000 lt:dr R:mt nedsätt¬
ning i den denna rörelse åliggande så kallade Tackjernst!onde,
ansåg Utskottet, sorn önskade gynna båda handteringarna någor¬
lunda lika, detta bäst kunna ske, om, på den mera gynnade stång-
jernstillverkningens bekostnad, någon liten fördel bereddes åt
tackjernstillverkningen. Till den ändan och för att bereda en
vidsträcktare marknad åt Tackjerns-fabrikanten samt göra honom
mindre beroende af den inrikes Stångjernsfabrikanten, såsom con-
sument af hans produkt, fästade Utskottet vid sin tillstyrkan om
Hammarskattens försvinnande vilkoret om nedsättning till hälften
af utförselstullen på Tackjern. Sådant tror jag vara förhållandet
— och torde saken ytterligare blifva utredd af öfriga Utskotts-
medlemmar, som efter mig begärt ordet.
Doctor A. Nordström, instämde.
Doctor Wåhlander: Den föregående talaren har sökt redo¬
göra för anledningen till det omnämnda vilkorets tillkomst, och
vid denna redogörelse har jag intet att erinra, utan vill endast
tillägga, att man med detta förslag afsåg att befrämja jerntill-
verkningen i allmänhet. Då emellertid Ståndet med stor, att
Ilögv. Pr esie-Ståndets Prof. 18å9 § 1860. 5:ie Bandet. 21
322
Den 19 Maj.
icke säga ovanlig, jfiuralitet afslog Stats-Utskottefs förslag om upp-
liäfvande af Hammarskaften oell en del af Tackjernstionden, så
torde det ock vara följdriktigt att bibehålla utförselstullen å Tack¬
jern vid det belopp, som i gällande tulltaxa förut är bestämdt.
Professor Agardh: Då åsigterna i detta ämne äro så delade,
torde man göra klokast uti att, såsom ordspråket säger, söka
ställa kyrkan midt i byn; men detta lärer icke kunna ske, om
man frångår Utskottets förslag. Yäl säger man, att conseqven-
sen här fordrar afslag, enär Ståndet afslog Stats-Utskottets för¬
slag om upphörande af Hammarskatten, vid hvilken skatts upp¬
hörande var som vilkor fastad t, att exporttullen på Tackjern
skulle nedsättas till hälften eller till hvad Bevillnings-Utskottet
här föreslagit; men, om jag ej missminner mig, bifölls detta för¬
slag af de öfriga Piks-Stånden utan hänseende till det dervid
fästade vilkoret om Tackjernstullens nedsättning; följden skulle
således blifva, om Bevillnings-Utskottets ifrågavarande förslag för¬
kastas, att stångjerns-fabrikationen får sig den fördel, som blif¬
vit ifrågasatt, beviljad utan att tackjerns-productionen erhållit
den lindring, som vid den förras beviljande var fästad som vil¬
kor. Mot denna lindring anför man emellertid tvänne skäl; det
första, att genom tullnedsättningen för Tackjern intrång skulle
ske på stångjerns-tillverkningen; men denna har ju genom Ham¬
marskattens upphörande fått en stor lindring. Det andra skälet
skulle vara en minskning i statsinkomsten; men dervid må er¬
inras, att för icke lång tid sedan all tackjernsexport var förbju¬
den och således ingen inkomst deraf påräknad. Dessutom har
den inhemska taekjerns-tillverkningen att uthärda concurrens
med hela utlandets produetion, sedan importen blifvit fri. Ett
ytterligare skäl emot den föreslagna tullnedsättningen har man
trott sig finna deruti, att det inhemska gjutjernet borde bibe¬
hållas inom landet till jernvägsanläggningarna; men hittills har
man vid våra jernvägar icke användt rails af Svenskt jern, ehuru
det möjligen framdeles kan komma att ske. På anförda skäl
tillstyrker jag den lindring för tackjernstillverkningen, hvilken
blifvit afsedd genom den föreslagna nedsättningen i tullen.
Dector Wåhlander: Om det vore definitivt bestämdt, att stång-
jernstillverkningcn verkligen fått den lindring, som Stats-Utskot-
tet föreslagit, så kunde det förefinnas ett antagligt skäl att god¬
känna den ifrågavarande tullnedsättningen för Tackjern; men så
länge det uppställda vilkoret ännu iqke är bifallet, hafva stång-
jernstillverkarne icke heller fått sig eftergifna de 90,000 Ihdr,
som förut influtit till staten. Jag ber, att få fästa Ståndets uppmärk¬
samhet härpå. Pörkastas vilkoret, så är upphäfvandet af Hammar¬
skatten och Tiondetackjernet fallet. Och på det att jag, i min
ringa mån, må kunna medverka dertill och dymedelst åt staten
bevara en icke ringa årlig inkomst, tillstyrker jag vördsamt, att
I
Den 19 Maj. 323
Ståndet måtte afslå det förevarande förslaget och bibehålla den
hittills gällande utförselstullen å Tackjern.
Vice-Talmannen Biskop Annerstedt upplyste, att, enligt Stån¬
det meddelade Protocolls-utdrag, trenne Stånd godkänt Stats-Ut-
skottets förslag om Hammarskattens och en del af Tackjerns-
tiondens upphörande, men med det af Utskottet bifogade vilkor
eller förutsättning, att utförsels-tullen å Tackjern skulle blifva ned¬
satt till hälften af det belopp, som i nu gällande tulltaxa finnes
bestämdt.
Prosten Melén ifråga'satte Ständernas behörighet att i förväg
fatta något beslut i ett ämne, som först borde behandlas af Be-
villnings-TJtskottet.
Professor Agardh medgaf att, efter den af Vice-Talmannen
Biskop Annerstedt lemnade upplysningen, conseqvensen fordrade,
det Ståndet, i öfverensstämmelse med sitt förut fattade beslut
rörande Hammarskattens ifrågasatta upphörande, afslog Utskottets
närvarande förslag.
Comminister Reckman ville ytterligare fästa Ståndets upp¬
märksamhet på vigten af det skäl till afslag på Utskottets hem¬
ställan, att, om den ifrågasatta nedsättningen bifölles, detta i
sjelfva verket visserligen innefattade en möjlig lindring för tack-
jerns-, men en gifven beskattning på stångjerns-tillverkningen.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och 11. H.
Erke-Biskopen och Talmannen framställt proposition å bifall till
Utskottets ifrågavarande tillstyrkande, att den nu gällande utför¬
sels-tullen af Jern, gjutet: Tack- och Barlast-, jemte öfriga under
denna rubrik i nu gällande taxa upptagna Jerneffekter måtte be¬
stämmas för 1 centner till 25 öre; samt denna proposition blif¬
vit med blandade Ja och Nej besvarad, begärdes votering, som
anställdes enligt följande af Ståndet godkända voterings-propo-
sition:
Hen, som bifaller Utskottets nyssberörde tillstyrkande, röste
Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, liar Ståndet, med
ogillande af Utskottets förslag i denna del, beslutat, att utförsels¬
tullen å artikeln Jern, gjutet, skall bibehållas vid det bel opp, som
i nu gällande tulltaxa finues bestämdt.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, efter sed¬
larnas öppnande och rösternas summering, hafva utfallit med 10
Ja och 24 Nej; till följd hvaraf Ståndet stannat vid det beslut,
som Nej-propositionen innehåller.
Den 19 Maj.
Utskottets hemställan sid. <5.9, rörande artikeln Koppar.
Comminister Hr c kilian begärde härvid ordet och yttrade:
Talaren nödgas åter besvära Ståndet med anmärkning emot Ut¬
skottets lösliga behandling af dessa ämnen. Emedan den nu ifrå¬
gavarande artikeln är af högt värde och dyr, så kan den ock
desto lättare draga den tullsats, som nu är åsatt, eller 5 K:dr
per centner Råkoppar och 60 öre per centner parad och Koppar¬
skrot, alla slag, äfvensom Kopparaska. Äfven denna tull är, i
förhållande till varans pris, obetydlig; men staten bör derom
icke gå miste. Och då statskassans utgifter äro så betydliga
och i ständigt stigande, bör man med fast knuten hand hålla
fyrkarna tillsammans. Må derföre den nuvarande utförselstullen å
Koppar bibehållas.
Doctor Soderberg: Såsom skäl för nedsättning i tullen å
utförd Koppar anfördes i Utskottet, att denna nedsättning vore
med billighet öfverensstämmande sedan man nedsatt tullen för
Gjutjern; men detta skäl förefinnes här icke längre. Skälen för
bibehållande af den hittills varande höga export-tullen för gjutet
jerngods, nemligen > förmånen för hytte-cgarne af Tackjernstion-
dens afskaffande, finnas dock ej heller tillämpliga för att derige¬
nom bevisa billigheten af den höga exporttullen på Koppar. Det
är sannt, att man äfven i afseende på denna artikel kan åberopa
en möjligen inträffande minskning i statsinkomsten; men denna
minskning skulle icke öfverstiga 15,000 B:dr, eller den summa,
som Koppartullen förut inbringat. Deremot kan såsom skäl för
nedsättningen anföras, att denna tillverkning, som förut icke är
särdeles betydlig, behöfver uppmuntras; ty om exporten ökas,
skola betydliga kapitaler derigenom inflyta i landet, och denna
omständighet föranleder mig att förorda bifall till Utskottets
förslag.
Prosten Sondén: Knappast hade jag' väl trott mig inom
detta Stånd finna en försvarare för Utskottets förslag, hvilket
motiveras sålunda: “Med åberopande af de skäl, som för ned¬
sättning af tullen å Tackjern nyss blifvit anförda, får Utskottet
o. s. v. “ Men hvilka äro dessa skäl ? Egentligen blott yrkan¬
den, som blifvit framställda i motioner, väckta inom Bonde-Stån¬
det af Gross och Hultman. Dessa skäl, tillämpade på den före¬
slagna nedsättningen af tullen å Koppar, som icke af någon mo¬
tionär blifvit föreslagen, äro emellertid ganska besynnerliga och
förefinnas endast derföre att frågan om tackjernstullen förekom¬
mer på en föregående sida, hvartill man trott sig ledigt nog
kunna hänvisa. Men nu är tullnedsättningen för gjutjern redan
ogillad, och det Högv. Ståndet torde äfven ogilla Utskottets för¬
slag i förevarande del och bibehålla förut gällande tullsats, enär
Den 19 M*j.
31i5
skäl icke förefinnes, hvarföre man skulle gynna exporten af en
sådan artikel som den, hvarom fråga är.
Prosten Melén: Jag kan visserligen beklaga, att i den knapp¬
händiga motiveringen icke åberopas några egentliga skäl för den
föreslagna tullnedsättningen för Koppar; men jag vill för öfrigt
icke vidare uppehålla Ståndet, alldenstund det icke lärer löna
mödan att göra några invändningar, sedan man tyckes hafva be¬
stämt sig för att bibehålla hela utförsel-tariffen oförändrad.
Efter härmed slutad discussion och uppå derom i veder¬
börlig ordning gjord proposition, ogillade Ståndet Utskottets i
förevarande punkt gjorda förslag, samt beslöt, att utförsels-tullen
för artikeln Koppar skulle bibehållas vid de belopp, som i nu
gällande tulltaxa finnas bestämda.
Utslcottets tillstyrkande sid. 59, art. Lumpor.
Med ogillande af Utskottets under denna rubrik gjorda för¬
slag, beslöt Ståndet, uppå hemställan af Comminister Beckman
samt efter derom i vederbörlig ordning gjord proposition, det
skulle utförselstullen för artikeln Lumpor bibehållas vid det i nu
gällande tulltaxa bestämda belopp.
Utskottets hemställan sid. 59, rörande art. Malm.
Ståndet, som äfven i denna del ogillade Utskottets gjorda förslag,
beslöt att bibehålla utförselstullen för artikeln Malm vid det be¬
lopp, som i nu gällande tulltaxa finnes bestämdt.
Art. Trädvaror.
l:sta hemställan, sid. 62. Bifölls.
2:dra hemställan, samma sida.
Med förkastande af Utskottets i denna del gjorda förslag-
beslöt Ståndet, uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposi¬
tion, att utförselstullen för “ Virke, oarbetadt, sägadt eller till¬
hugget : Alm, Ask, Bok, Björk, Ek och andra ej specificerade sädane
trädslag, som växa inom landet“ skulle bibehållas vid enahanda
belopp, som i nu gällande tulltaxa finnes bestämdt.
Hvad Utskottet vidare i olika punkter å sidd. 62 och 63
tillstyrkt och föreslagit blef af Ståndet godkändt.
Comminister Beckman reserverade sig emot Utskottets af
Ståndet godkända förslag, att art. Vtd icke vidare skall draga
någon utförselstull.
326
D«n 19 Maj.
III. Tariffen för Kredit-upplaget och Transito-afgiften.
Utskottets hemställan, sid. 64, bifölls.
Underrättelserna till Tull-taxan.
Utskottets i denna del af Betänkandet framställda förslag
och hemställanden biföllos.
Den å sidan 66 gjorda hemställan, angående underdånig an¬
hållan hos Kongl. Maj:t om meddelande af föreskrift, rörande be¬
frielse i vissa fall från våg-afgifters erläggande, bifölls, äfvensom
yttrandet å samma sida i anledning af Friherre Sprengtporten
motion godkändes.
Härefter företogs till granskning det bifogade Förslaget till
Tull-taxa; hvarvid framställdes följande anmärkningar och till¬
styrkanden :
Vid art. Gryn
begärdes ordet af Prosten Sondén, som yttrade: Då Gryn är ett
enkelt fabrikat af spanmål, bör denna artikel draga någon, om
än obetydlig tull. Jag yrkar detta icke af prohibitism utan för
consequensens skull, hänvisande i öfrigt till de skäl, som finnas
framställda uti min reservation. För Risgryn har man satt en tull
af 2 öre per skålpundet och för malen Krita 20 öre per centner ;
men hvarföre denna sednare artikel skall draga en så dryg, men
malen Spanmål ingen tull, synes mig oförklarligt och förekom¬
mer såsom en stor inconsequens. Jag säger detta, icke för att
uttala en förebråelse mot förra Riksdagens Bevillnings-Utskott,
utan för att söka få inconsequensen rättad. Man har, såsom
kändt är, grundade anledningar att frukta, det inkomsterna af
tull-bevillningen skola stanna vid lägre belopp, än man påräknat;
derföre borde man taga fasta på de artiklar, som rätteligen böra
draga någon tull. I enlighet dermed och för åstadkommande af
en jemnhet föreslår jag, att Gryn af spanmål må åsättas en tull
af 50 öre per centner. Och för att bespara tid, hemställer jag
nu, att i sammanhang med nyssnämnda artikel må afgöras frågan om
Spanmål, malen, alla slag, hvarå torde böra bestämmas enahanda
tull af 50 öre per centner. Likaså torde Potatesmjölet få följa
med på samma gång och erhålla en tullsats af 25 öre per
centner.
I enlighet med Prosten Sondéns gjorda hemställan, biföll
Ståndet, att artiklarne “Gryn af spanmål“ och “Potatesmjöl“ samt
“Spanmål, malen, alla slag“ skulle i ett sammanhang få discu-
teras och till afgörande företagas; hvarefter Comminister Berk¬
man, efter föregången anmälan, erhöll ordet och yttrade:
Den 13 Maj.
327
Föregående talare liar i sitt yttrande sammanblandat flera
olika saker, både matnyttiga och icke matnyttiga artiklar. Hvad
särskildt angår malen Krita, så är denna ett fabrikat, som med
rätta blifvit åsatt 20 öre tull per centner till skydd för den in¬
hemska industrien. Helt annat är förhållandet med Gryn, som
ätas af alla. Om denna artikel äfven får en tullsats af 50 öre
per centner, skulle denna inkomst för statskassan blifva en obe¬
tydlighet, enär särdeles ringa qvantiteter deraf blifvit införda. Hvar¬
före då, med frånträdande af en stor grundsats, fika efter ett el¬
ler annat hundra R:dr? Dessutom har talaren sig särskildt be¬
kant, att Svenska hafregryn utföras till London, och man kan
för öfrigt antaga, att exporten och importen af artikeln Gryn af
spanmål ungefärligen är lika stor. Hvad nu blifvit anfördt om
Gryn, gäller äfven i allmänhet om malen Spanmål.
Prosten Melén: Orsaken, hvarföre Utskottet icke satt någon
tull å Gryn och malen Spanmål, var den, att man icke velat
eller vågat sätta någon tull å omalen Spanmål. Och hvartill
skulle väl en sådan tjena, då Kongl. Majit eger att efter godt¬
finnande borttaga den åsätta tullen och då man vidare skulle
ställa den utländska spanmålshandeln på samma osäkra fot som
vid sista exportförbudet? Skulle man då för en sådan osäker¬
het ånyo blottställa hela landet? Jag kan derföre icke annat än
bifalla Utskottets förslag i detta ämne. Det är visserligen sannt,
att vid förra Eiksdagen klagades öfver den stora importen af
Ryskt mjöl; men importören gick sjelf under genom öfverspecu-
lation, och det har blifvit upplyst, att något mjöl sedermera icke
inkommit. Att malen Krita blifvit åsatt tull har icke skett
af något förbiseende, utan af fullt uppsåt, för att skydda den
inhemska industrien, alldenstund kritqyarnar finnas på några stäl¬
len i landet, såsom t. ex. i Upsala.
Doctor Sandberg instämde.
Doctor Somle'n: Jag har den olyckan att af mina motstån¬
dare blifva missförstådd och misstydd; men jag vill fästa deras
uppmärksamhet derpå, att jag icke yrkat någon tullnedsättning för
malen Krita, utan att jag nämnde den för jemförelsens skull.
Denna artikel kan icke ätas, det är sannt; men användes till
och med i de behöfvandes kojor, nemligen för snygghetens skull.
Så snart det är fråga om ämnen, hvarmed hungern stillas, då
är man genast färdig att nedsätta tullen; likväl lefver menniskan
icke endast af bröd, utan har äfven andra lefnadsbehof, som äro
nödvändiga, hvarföre jag trodde, att inconseqvensen i detta fall
skulle ligga i öppen dag. Det finnes ju också fabriker, qvarnar,
der man förmaler mjöl: hvarför icke gifva äfven dem så väl som
kritqvarnarna en almosa ? En talare har sagt, att grynimporten
vore mycket obetydlig; men den är dock större än att den be¬
338
Den 19 Maj.
täckas af exporten. Af artikeln Mjöl importeras åtminstone vid
tillfälle rätt betydligt, då man vet, att t. ex. år 1857 deraf im¬
porterades omkring 800,000 centner. Det är visserligen sannt,
att detta skedde ett undantagsår; men ett sådant kan komma
igen. Icke heller hvetemjöls-importen har varit obetydlig. Yill
man derföre vara conseqvent, så bör man skrapa rätt äfven på
småsmulorna. En annan talare har, för att skrämma, ryckt fram
med en gammal buse, nemligen exportförbudet, som var ett miss¬
tag, en olycka för vårt landtbruk och vår utländska handel. Men
hvilket sammanhang finnes väl emellan exportförbud och tullfri
import, då ett exportförbud är oberoende af tulltaxan? Jag kan
icke inse det. Likväl hoppas jag i detta afseende att icke vi¬
dare sådana financiella vyer skola göra sig gällande, hvilka kunde
leda till exportförbud.
Jag vidhåller fortfarande mitt förut gjorda yrkande.
Doctor Söderberg: Jag bekänner mig fullständigt till de
grundsatser, hvilka af Prosten Sondén blifvit uttalade i hans re¬
servation, hvaruti det heter: “För råvaror i allmänhet eller föga
bearbetade nödvändighetsvaror tullfrihet eller en så ringa tull, att
den för consumenten vid dess inköp i minut ej medför någon
ökad afgift; men deremot för mer eller mindre bearbetade varu-
artiklar någon, om ock lindrig tull, hvilken, ehuru högst då den
gäller öfverflödsvaror, aldrig sättes så hög, att införsel blir omöj¬
lig. Dessa grundsatser försökte jag ock göra gällande i Utskot¬
tet. I enlighet dermed har jag från början icke varit för tull¬
frihet å Gryn, emedan denna artikel är ett fabrikat, som icke
heller är tullfritt i något annat land. Derpå svarades, att Gryn
hos oss redan äro tullfria, likasom lifsmedel i allmänhet. För att
alltså icke i afseende på denna artikel göra en återgång i det
antagna systemet, har jag biträdt Utskottets förslag, i synnerhet
som här icke behöfves någon tull till skydd för qvarnar. Men
ursprungligen var jag, såsom nämndt är, icke böjd för tullfrihet
å Gryn.
Comminister Reckman: Det är ganska riktigt, hvad Pro¬
sten Sondén yttrat, att också mjölqvarnar finnas; men säd kan
icke ätas omalen, utan blifver först såsom malen en rudimaterie,
som är användbar till våra lefnadsbehof. Nu yrkar den ärade
talaren en tull af 50 öre per centnern Mjöl, d. v. s. omkring
10 å 12 procent efter det gångbara medel-priset, hvilken
icke lärer kunna kallas billig. Och för öfrigt, hvilken in¬
verkan hade det importerade ofta omtalade och omskrifna Ryss¬
mjölet? Jo, en större spanmålsexport det följande året, Om
än Ryssmjölet behöfdes för bränvins-bränningén, och för krigets
skull i hemlandet hade lågt värde, så slog denna speculation
emellertid i allmänhet icke väl ut, hvarföre mången måste sälja
varan till underpris, och man har sedermera eller efter åren 1856
Den 19 Maj.
och 1857 icke stort hört af denna onaturliga import. Det är
visserligen sannt, att de ifrågavarande artiklarna icke allmänt äro
tullfria annorstädes; men hos oss böra de vara det, emedan vi
producera mer deraf än vi sjelfva behöfva. Norrmännen hafva
satt hög tull på spanmål, och vi komma beklagligtvis väl också
omsider derhän, om man småningom äfven hos oss plockar bort
hvarje grundskatt: men ännu kan vårt Iand lyckligtvis sköta sig
utan en sådan nödutväg. Man torde nu icke böra frångå den
grundsats, som vid förra Riksdagen slutligen gjorde sig fullt gäl¬
lande, att nödvändighetsvaror böra, så vidt möjligt är och om de
icke äro egentliga kassa-artiklar, vara tullfria.
Doctor Säve: För min del instämmer jag med den före¬
gående talaren. Det må så vara, att det icke var fullt princip-
enligt att vid förra Riksdagen borttaga tullarne på dessa varor;
men skäl dertill förefunnos dock, alldenstund det under vissa
år var svårt att få förmala sin spannmål och man tyckte det
vara orätt att icke gå till mötes städernas billiga önskningar att
få införa mjöl utan tull. Och då denna rättighet en gång blifvit
medgifven, skulle det nu vara ganska besynnerligt att taga den
tillbaka. Hade man alltid tillfälle att förmala egen spanmål på
egna qvarnar, så kunde en tullsats å Mjöl med fog ifrågasättas;
men då så icke är förhållandet, bör tullfrihet för nämnde arti¬
kel ega rum.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och''TT. H. Erlce-
Biskopen och Talmannen framställt proposition å bifall till Utskot¬
tets förslag, att ifrågavarande artiklar må vara till införsel tull¬
fria, samt denna proposition blifvit med blandade Ja och Nej
besvarad, begärdes votering, som anställdes enligt följande af Stån¬
det godkända voterings-proposition:
Den, som bifaller Utskottets nyssberörda förslag, röste Ja;
den det icke vill, röste Nej; Tinner Nej, har Ståndet, med af-
slag derå, beslutat, att dels för artikeln '•‘■Gryn af spanmål“, dels
för artikeln “Spanmål, malen, alla slag“ åsätta en införselstull
af 50 öre per centner, samt för artikeln “Patatesmjiil“ en inför¬
selstull af 25 öre per centner.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, efter sed¬
larnas öppnande och rösternas summering, hafva utfallit med 12
Ja och 17 Nej; till följd hvaraf Ståndet stannat vid det beslut,
som Nej-propositionen innehåller.
Emot detta beslut reserverade sig Comminister Beckman.
Artikeln Hudar.
Prosten Sundén: Här är åter fråga om en råvara, som äf¬
venledes är en nödvändighetsvara, och vill man iakttaga conse-
330
Den 19 Maj.
quens, så bör man stadga, att Hudar och Skinn, ej hän/Örliga
till pelsverk, oberedda, alla slag, må vara tullfria. Den enda
egentliga invändning, som deremot blifvit gjord och kan göras,
är den, att varan är en kassa-artikel; men då silke är fritt, så
böra, enligt min öfvertygelse, Hudar med ännu större skäl vara
det, eller åtminstone draga en lägre tull.
Doctor Söderberg: Det skäl, som den ,föregående talaren
anfört till stöd för sin mening, att vissa slag af Hudar böra vara
tullfria eller draga en lägre tull, emedan de utgöra nödvändig¬
hetsvaror, vill jag visserligen medgifva, och skulle på grund
deraf gerna hafva velat se tullen på Hudar ur tulltaxan bortta¬
gen. Hen hvad som rörande denna artikel bestämt Utskottet,
var siffran 75,000 R:dr. Ehuru Sill och Salt äro nödvändighets¬
varor, så äro de dock åsätta tull, emedan de äro kassa-artiklar;
och då Hudar likaledes äro en kassa-artikel och i mindre grad
nödvändighetsvaror än de nyssnämnde, kan jag icke instämma i
den ärade talarens yrkande, utan tillstyrker bifall till Utskottets
förslag.
Häruti instämde Biskop Bergman, Professor Agardh, Doctor
Nordlander och Prosten Nelén.
Comminister Beckman: Emedan nu omhandlade varor äro
kassa-artiklar, som staten bör kunna göra sig till godo, äro de
inom tulltaxan att räkna ibiand undantag; och man torde icke
ega synnerligt skäl till klagan, då den åsätta tullen jemförelsevis
är ganska låg. Vid förra Riksdagen blefvo en del Hudar, nem¬
ligen de våtsaltade, tullfria, ehuru dessa tynga ganska mycket
på vågen, och talaren bidrog i sin ringa mån till tullfriheten.
Eör närvarande torde man rättast böra stanna vid det, som förut
är bestämdt och Utskottet har föreslagit. Eår man tro, hvad
garfvare försäkra, så skulle priset på skodon, i händelse af tull¬
frihet för alla oberedda hudar, icke komma att blifva lindrigare
än förut.
Efter härmed slutad discussion blef Utskottets rörande
ifrågavarande artikel gjorda förslag af Ståndet godlcändt.
Art. Leksaker eller Nurnbergerkram.
Prosten Sondén, som härvid på begäran erhöll ordet, ytt¬
rade: Denna artikel synes mig företrädesvis egnad att draga en
hög tull, emedan den både är öfverflödig och lätt ersättlig. I
synnerhet är det leksaker, andra slag, som böra högre förtullas,
och föreslår jag derföre, att denna förhöjning i tullen må utgå
med 50 procent utöfver tullsatsen för det ämne, arbetadt, hvaraf
leksakerna egentligen bestå.
Den 13 Maj.
331
Prosten Melen: Om man så vill, nog kan man af sitt
tycke finna åtskilliga anledningar att förändra tulltaxan ; men i
afseende på den förevarande artikeln torde en förändring vara
alldeles opåkallad, emedan den redan åsätta tullen långt ifrån
kan anses för obetydlig. Under den förhoppning, att Ståndet icke
måtte sönderplocka Utskottets förslag i allmänhet, tillstyrker jag
bifall äfven i denna punkt.
Comminister Beckman instämde.
Kyrkoherden Otterström: Jag tillåter mig här den anmärk¬
ningen, att man icke endast bör se på sjelfva tullsatsen och den
obetydliga inkomst, som denna artikel vanligen inbringar, utan
äfven taga i betraktande de stora kapitaler, som vid en be¬
främjad import gå ut ur landet. Under denna synpunkt in¬
stämmer jag i den förste talarens yrkande.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter Ståndet,
uppå derom af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen framställd
proposition, biföll Utskottets i förevarande ämne gjorda förslag.
Art. Ost.
Prosten Sondén begärde härvid ordet och yttrade: Det kan
synas vara utan allt ändamål att vidare uppträda med något
yrkande om förändringar; men då man, såsom jag, vunnit en
bestämd grundsats, är det svårt att afstå ifrån att söka göra
den gällande. Här är nu åter en artikel, som är att räkna
bland födoämnen; likväl är den importerade varan icke nödvän¬
dig, ty den fattige har icke råd att förse sig med den dyrbara
Eidamer- eller Parmesan-osten. En annan reservant har yrkat en
temligen betydlig tullsats å Ost; för min del vill jag endast fö¬
reslå en tull derå af 1 öre per skålpund, likasom ock enahanda
tullbestämmelse torde böra stadgas för Smör.
Comminister Heckman: Att nu åter landtmanna-intresset
med sina prohibitistiska och exclusiva anspråk skulle träda fram,
har talaren väntat. Han har Riksdag efter Riksdag hört dessa
anspråk bekämpas och tillbakavisas, men dock alltid funnit dem
i verksamhet, ehuru numera med aftynande lifaktighet. Han
vill nödvändigt hafva tull, om ock ganska ringa, på Ost och
Smör m. m.; thy förutan, låter man förstå, kan landtmannen
icke berga sig. Blott ett litet skydd för Svenska ladugårdens
produkter fordrar man, det vill säga, rättighet till blott en liten
allmosa af de samhällsmedlemmar, som måste köpa dessa varor;
ty efter talarens åsigt, som i allmänhet ej vill vidkännas annan
tull än finanstull, är skyddstull vanligtvis egentligen en allmosa,
hvilken producenten vill hafva rättighet att utkräfva af consu-
332
Den 19 Maj.
mentén utöfver det pris, hvartill varan kan fås, och hvartill
den borde kunna lemnäs. Landtbruket kan icke i vårt land,
påstår man, bestå och utveckla sig, samt uthålla täflan med ut¬
landet, utan skydd af tull, emedan productionskostnaden hos oss
är vida större än uti andra länder. Sådant har äfvenledes varit
och är hela Svenska fabriksväsendets klagolåt. Ja, försäkrade oss
inom Utskottet, en välboren ledamot, som mest ihärdigt och
sträfsamt sökte förfäkta landtmannens, af inga hårda eller oskä¬
liga åtgärder hotade, bästa, denna productionskostnad vore så stor,
att beredande af hvarje skålpund Smör kostade honom fyra R:dr
riksmynt. Han har utanför Utskottets murar upprepat sin
försäkran, så att den ingalunda må anses såsom förhastad eller
såsom ett skämt.
Man har anledning att fråga, huruvida landtmannanäringen
i vårt land verkligen lidit någon men, sedan tullfrihet på de
oundgängligaste lefnadsbehofven bestämdes. Har priset på dess
alster genom tullfriheten blifvit nedtryckt? Hej! detta pris har
tvärtom stigit till nära dubbelt af orsaker, hvilka talaren skall
längre fram söka angifva. För att stadna vid de nu hufvud¬
sakligen omtalade artiklarne Ost och Smör, så drog Ost töre år
1850 en tull af 3 R:dr per Lispund; men man köpte under
samma tid den i vårt land mest godkända ost för 12 å 14 sk.
per skålpund. Tullfrihet på varans införande utifrån är n u
medgifven, och det oaktadt har just under de sednare åren
samma slags Ost uti tillverkningsorten icke kunnat erhållas
under 24 sk. per skålpund. Till bevis på landtmanna-intressets
oblyghet att fordra skydd bör man erinra, huru dot för icke
synnerligt många år tillbaka fordrade 4 R:dr 50 öre skyddstull
för hvarje infördt Lispund Ost. Beträffande artikeln Smör, är
förhållandet ungefärligen enahanda. Före år 1848 var införsels¬
tullen på Smör 3 R:dr 75 öre Lispundet, och på loflig väg in¬
fördes i landet endast omkring 200 Lispund, men på oloflig
deremot, och emot falska bevis om productionsorten, tusentals.
Priset på det Svenska Smöret var då enahanda som nu ungefär¬
ligen i Finnland, 9 R:dr och derunder. Tullfrihet är nu på
varan medgifven, och den säljes likväl knappast någonstädes
inom landet till 10 R:dr, men kostar morändels 12 å 13 lt:dr, och
såsom färskt åtminstone i Stockholm och Götheborg 17 å 18
R:dr. Ja, medan talaren hvart och ett af de sednare åren vid
ett Landtbruksinstitut i Finland för 8 R:dr 40 öre å 9 R:dr
Lispundet köpt ett Smör, hvarmed det Svenska i afseende på sin
styrka och förmåga att länge bibehålla sig godt och användbart
på intet sätt är jemförlig!, har han här sett köpmansräkningar
på Svensk medelmåttig, någon gång dålig, vara, omvexlande
emellan 13 å 18 R:dr per Lispund. Prisskillnaden 3 å 9 R:dr
på de olika product.ionsorterne bör till stor del anses såsom
skyddstull för den inhemska näringen; ty om man ock måste af
denna prisskillnad göra ett betydligt afdrag för en oskälig köp¬
D«n 19 Maj
333
mannavinst, så återstår dock en icke så ringa del för verk¬
liga omkostnader vid sådane handels-speculationer på utländsk
marknad, såsom commissions-arfvode, transport, assurans m. m.,
allt till skydd för den Svenska ladugården.
Samma förhållande kunde ådagaläggas ega rum i afseende
på kött och fläsk, för att icke nu tala om ved och andra landt-
mannavaror. Klagar då icke jordbrukaren utan giltiga skäl öfver
förtryck af den så kallade frihandeln? Att den arbetande klassen
skall må bättre vid höga än låga priser på lefnadsförnödenhe-
terne är en djerf paradox, hvilken man har tillåtit sig mera än
en gång framkasta, och som icke uthärdar den ytligaste pröfning.
Om lönen för arbetet utfaller förhöjd i samma mån som priset
på dessa förnödenheter höjes, så kunde det för hvar och en vara
alldeles likgiltigt, huru högt det stiger; men nu blifver förhål¬
landet vanligtvis icke sådant, och alldeles ofelbart är, att höga
pris på ämnena för de närmaste lefnadsbehofven skola uppjaga
priserna på alla slag af varor. Man kan icke säga, att arbets¬
klassen befinner sig väl derföre, att lifsförnödenheterne hos oss
stå i högt pris, utan bör man, såsom det synes talaren, vända
om satsen och säga, att, emedan arbetsklassen befinner sig väl,
och detta derföre att arbetstillfällen för den duglige och ordent¬
lige aldrig nu mera hos oss saknas och arbetet betalas någor¬
lunda väl, så äro varuvärdena på lifsmedel här i landet höga.
Ty den samhällsklass, som förr hos oss måste lefva på yttersta
förknappning och anse smör och kött såsom ovanliga njutningar,
och till den hörde äfven brukare af mindre hemmansdelar, har
genom stigande allmänt välstånd, hvilket man förgäfves skall
söka förneka, nu kommit i tillfälle att få sätta på sitt bord
begge dessa och flere andra förut obegagnade lefnadsartiklar, och
sådan förmenar talaren hufvudsakligen vara orsaken till lifsför-
nödenheternes uppjagade pris i vårt land. Emedan priset på
ladugårdens alster just synes hafva fått fart hos oss allt efter
som låga tullar derå eller fullkomlig tullfrihet kommit att infö¬
ras, kan man väl återigen fråga: hvad begär jordbrukaren mera?
Icke strider han, för att bereda inkomster åt statsverket, ehuru
han merändels förebär detta. Ständerna synas talaren icke böra
låta förvilla sig af dessa falska toner, och icke öfvergifva den
ofelbart i en lycklig stund, efter långvarig strid, intagna ställnin¬
gen, samt icke vackla i sin lagstiftning, utan med fast hållning
visa tillbaka hvarje prohibitismens anlopp.
Doctor Söderberg instämde.
Prosten Sondén: Det är onekligen ett ganska beqvämt sätt
att argumentera, att, såsom den siste talaren, uppställa för sig
en annan motståndare än den verklige och derefter emot denna
fantasibild använda de vapen, som för ändamålet synas lämpli¬
gast. Emellertid hemställer jag, huruvida man med fog kan
334
Den 19 Maj.
påstå, att jag, i likhet med den nämnda reservanten, gått landt-
mannaintressets ärenden, då han föreslagit en tull af 5 öre
per skålpund Smör och 4 öre per skålpund Ost, medan jag der¬
emot endast yrkat 1 öre för båda dessa artiklar, hvilket icke
lärer utvisa någon öfverdrifven ömhet för ladugårdsskötseln.
Vidare har den ärade talaren velat ådagalägga, huru ifrågavarande
artiklar, sedan de blifvit till införsel tullfria, alltjemt stigit i pris,
emedan den obemedlade numera kan consumera dem ; men der¬
emot vill jag invända, att, om än Smör och Ost icke äro så säll¬
synta hos bonden som fordom, det allmänna välståndet ändock
icke så stigit, att consumtionen af nämnda varor är af någon
betydenhet. Vill man här vara consequent, så kan och bör man,
utan att just befrämja landtbruks-intresset, åsätta d*n obetydliga
tullsats, jag föreslagit.
Efter härmed slutad discussion och uppå derom i veder¬
börlig ordning framställd proposition, godkände Ståndet hvad
TJtskottet i förevarande ämne föreslagit.
Art. Skomakare-arbeten.
Prosten Sondén begärde härvid ordet och yttrade: Pörut
har denna artikel varit åsatt en alltför dryg tull, hvarigenom
skomakame erhållit en större allmosa än de verkligen förtjenat,
och att denna tull varit nästan omåttlig, torde bäst kunna slutas
deraf, att snart sagdt ingenting i denna väg kunnat importeras.
Konsten att göra skodon är hos oss länge inhemsk och allmänt
spridd, så att något skydd derför icke vidare beliöfves. Af denna
orsak föreslår jag här en liten nedsättning enligt den specifica-
tion, som i min reservation finnes framställd.
Comminister Heckman: Må den föregående talaren här
vinna hvad han önskar; deremot är väl icke så mycket att in¬
vända. Men då jag är likasom nödder att något svara, skall
det endast blifva: låtom oss icke hafva för brådtom! Här är
fråga om skydd för Svensk handtverkare, hvars arbete, om det
än är dyrare än det utländska, vanligtvis är desto starkare och
bättre. Ehvad det Högv. Ståndet godkänner, hvad Utskottet i
förevarande fall föreslagit, eller bifaller den föregående talarens
yrkande, skall jag icke deröfver spilla något ord.
Uppå härefter af 77. 77. Erke-Biskopen oek Talmannen fram¬
ställd proposition godkände Ståndet hvad Utskottet rörande den
ifrågavarande artikeln Skomakare-arbeten föreslagit.
I öfrigt godkändes tulltaxe-förslaget, hvad beträffar såväl
Tariffen för Införselstullen som Tariffen för Utförselstullen, med
Den 19 Maj.
•IS 5
undantag af' de delar, der förändringar till följd af Ståndets
förut fattade beslut påkallas.
Utskottets tillstyrkande å sidan 22 i Betänkandet, som
slutligen föredrogs, blef af Ståndet bifallet, så vidt dess innehåll icke
står i strid med Ståndets i ämnet nu fattade beslut.
§ 2.
Anmäldes och lachs på bordet följande, från Constitutions-
Utskottet inkomne Memorial, nemligen:
Nio 20, i anledning af ett Stånds återremiss af Memorialet
N:o 9, innehållande förslag till ändring i 85 § Regerings-Eormen;
N:o 21, i anledning af Riks-Ståndens beslut, rörande det i
Memorialet. N:o 11 framställda förslaget till ändring i 15 § Riksdags¬
ordningen, om hemmansegares representationsrätt;
Nio 22, med förslag till den ändring i 31 § Regerings-
Eormen, att äfven andra af städernas innevånare, än borgerska-
pet, må ega att deltaga i val till Borgmästare;
N:o 23, med förslag till tillägg i 109 § Regerings-Eormen
och 80 § Riksdags-Ordningen, angående uppskof i Riksdag.
§ 3.
Anmäldes och lades på bordet Stats-Utskottets Memorial Nlo>
109, i anledning af Rikets Ständers beslut i de uti Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 86 behandlade frågor, angående fortsatt utförande
af jern vägsarbeten för statens räkning och anvisande af dertill
erforderlige medel.
§ 4.
Anmäldes och lades på bordet följande från Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet inkomne Betänkanden och Me¬
rn orial:
Nio 88, i anledning af väckt motion i fråga om rättighet
till fri försäljning å landet af hembrygdt. öl och svagdricka;
Nio 89, i anledning af väckt motion om förändrade be¬
stämmelser, huru kostnad vid laga skifte skall af boställe utgå;
Nio 90, i anledning af väckta motioner om ordnande af
militär-undervisningen i riket samt om införande af passande
krigsöfningar vid rikets alla offentliga undervisnings-anstalter;
Den 19 Maj.
N:o 91, i anledning af Täckt motion om utgifvande af ett
sammandrag utaf gällande författningar, rörande rusthällares ålig¬
ganden samt deras och manskapets vid indelta Kavalleriet ömse¬
sidiga rättigheter och skyldigheter, och om planpenningars utgö¬
rande för Kavalleri-torpen;
N:o 92, i anledning af återremiss af Betänkandet K:o 29.
§ 5.
Anmäldes och lades pä bordet Sammansatta Bevillnings-,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-TJtskottets Utlåtande
K:o 9, i anledning af dels gjorda anmärkningar emot vissa delar,
dels ock Rilcs-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende å andra
delar af Betänkandet Nio 4, angående vilkoren för bränvins-
tillverkning.
§ 6.
Upplästes och lades till handling arne från Höglofl. Ridder-
slcapet och Adeln ankomne Protocolls-Utdrag N:ris 256 och 257;
samt från Hederv. Bonde-Ståndet N:ris 290 —303.
Ståndet åtskildes kl. flO e. m.
Ut supra.
In fidem
S. II. Almqvist.
Den 22 Maj.
Plenum kl. >6 e. m.
§ 1.
Justerades Protoeollet för den 15 Maj eftermiddagen.
§ 2.
Med anledning af hvad inom Talmans-conferensen förekom¬
mit, hemställde H. H. Erke-Biskopen och Talmannen, att Stats-
Utskottets Betänkande N:o 109 och Sammansatta Bevillnings-, Lag-
samt
Den 22 Maj.
337
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 9 nu
måtte för andra gången bordläggas samt i nästa plenum föredra¬
gas och då ställas främst på föredragningslistan; och lemnade
Ståndet till denna hemställan sitt bifall.
§ 3.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande Nio 25, i anled¬
ning af väckta motioner om förändring i Kongl. Förordningen
angående handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855.
Hvad Utskottet å sidan 12 uti l:sta och 2:dra punkterna
hemställt godkändes.
3:dje punkten.
Riks-Archivarien Nordström begärde ordet och yttrade: Det
gifves intet bruk eller sed, vare sig bland köpmän eller icke¬
köpmän, som icke kan leda till missbruk; men detta torde icke
ensamt utgöra tillräcklig grund att upphäfva det goda, som
genom ett förnuftigt handhafvande af en sed eller ett bruk kan
vinnas.
I sednare tid har det blifvit modernt, att tala om behofvet
af våra kredit-lagars revision, och isynnerhet har man velat be¬
visa, att' handelsboks vitsord för utborgade varor, bland annat,
utgör en orsak till slöseri i lefnadssättet o. s. v. När satser,
söm vid första afhörandet tyckas häfva något sken af sanning,
tidt och ofta upprepas, blifva de lätteligen småningom trosartik¬
lar, dem man omfattar, utan att vidare pröfva dem, och så för¬
håller det sig äfven med frågan om det vitsord för handels¬
böcker i afseende å haudelsaffärer och utborgade varor, hvilket
man nu talar emot, utan att besinna, att det dock är af stor
vigt att det tinnes ej mindre för handelsomsättningen än för
consumtionen. Äfven Lag-Utskottet har nu, med den vältalighet
och den klarhet i uppfattning af sakförhållandena, hvarigenom
det under denna Riksdag så ofta på eget sätt utmärkt sig, sökt
ådagalägga, att varuutborgning i minuthandeln befordrar med¬
borgares ruin genom den anticipation på framtida inkomster,
som dervid antages ega rum, och har derifrån härledt- hufvud-
skälen för sitt förslag.
Det vitsord, som vår lag, likasom andra länders lagar til¬
lagt handelsbok, är emellertid en produkt af seklers erfaren¬
het om dess nödighet och gagn, i fråga så väl om kreditaffärer och
i allmänhet handelsrelationer emellan köpmän inbördes, som om
varuutborgning emellan köpmän och deras kunder. Utan åt¬
skillnad i detta hänseende uppställde ock 1734 års lag, angå¬
ende handelsböckers vitsord, det allmänna stadgande, att, der
Jfögr. Preste-Ståndets Trot. 1869 &; 1860. o:ie Pandet. 22
*38
I)#» 22 Maj.
böcker öfver handel och köpenskap funnos innehålla både hvad
borgadt och betaldt var, med dag och år, då det skett, utan
någon ändring, oell den, som söktes, ej kunde visa fel deri eller
att allt ej rätteligen upptecknadt var, eller andra omständigheter,
som boken eller personen misstänkta göra, så gällde den bok för
fullt bevis, der han, som boken hållit eller hålla låtit, den med
ed sannar. Det principiela i detta stadgande kan sägas vara
gemensamt för den merkantila verlden i alla länder, om än, i
afseende på de positiva bestämmelserna derom, i olika lagar på
olika sätt modifieradt. Hos oss har anförda stadgande äfven i
nyare tider erhållit åtskilliga modificationer, i tliy, att det leni-
nades åt domarens pröfning att afgöra, hvilkendera, som skulle
med ed få besanna sitt yrkande, antingen den, som boken fört,
med fyllnadsed, eller den, som söktes, med värjemålsed. Genom
Kongl. Förordningen angående handelsboks vitsord den 6 October
1848 infördes denna modification i vår lag och bibehölls i Kongl.
Förordningen den 4 Maj .1855, dock med den närmare bestäm¬
ning, att vid tvister emellan köpmän inbördes handelsboks vits¬
ord skall omfatta alla handelsärenden, hvarom i boken veder¬
börlig anteckning förekomma bör, men deremot mellan köpmän
och andra icke gälla i fråga om annat än utborgade varor. Vi¬
dare skall tiden för beståndet af det handelsbok sålunda tillagda
vitsord beräknas, i fråga om köpmän inbördes, efter vanligt
handelsbruk, och derefter gäldenären tillställas räkning, som inom
tre månader från emottagandet bör, i fall af fog, klandras: men
hvad angår varor, utborgade till antingen köpman utan aftal
om öppen kredit, eller till andra än köpmän, eller dem, som
skola handelsbok föra, bör räkningen tillställas gäldenären inom
tre månader efter utgången af det år, hvarunder det utborgade
i handelsboken inskrefs.
Kär den stora handelskrisen år 1857 inträffade, anförde
flera producenter såsom skäl för iråkad förlägenhet, att de icke
kunde utbekomma de fordringar, hvilka de enligt handelsbok egde.
Kär man då sade till dem: “begär en revers eller accept å räkning;
den är ett värdepapper, som kan användas såsom hypothek!“,
så svarades: “om en yrkar derpå, men icke alla andra, så gå
hans kunder ifrån honom och vända sig till dem, som med
större förtroende utborga sina varor"; och ifrån personer, med
sådana synpunkter, är det, som det stora ropet mot handelsboks
vitsord kommit. De föreställa sig nemligen, att, om detta vits¬
ord borttages, de i och med detsamma äfven kunde undandraga
sig bruket att sälja sina varor på kredit, eller med andra ord,
de tro att varuhandel skulle kunna idkas utan kreditens bemedling!
Är 1856 sammanträdde i Härnberg en konferens af Depu¬
terade från alla Tysklands stater för att uppgöra ett förslag till
handelsbok för hela Tyskland. Konferensens protokoller utgöra
4 volumer i stor octav och dertill ett supplement-band. Konfe¬
rensen utgjordes både af affärsmän och jurister, dock var de
Dun 22 Maj.
3S'.t
förres antal öfvervägande; och då man af desse förhandlingar vili
inhemta, hvad affärsmäns tanke i denna fråga är, helst det på
den ligger mycken vigt, så finner man, att äfven de vidhålla
skillnaden mellan handelsboks vitsord ifråga om köpmän inbördes
samt mellan köpmän och andra, men anse nödigt och oundvik¬
ligt att i båda fallen bibehålla detsamma. Dock skulle det ej
innebära fullt bevis, utan, liksom hos oss i Kongl. Förordningen
af den 4 Maj 1855 är stadgadt, på domares pröfning ankomna,
åt hvilkendera sidan edgången skulle få anförtros.
Låtom oss emellertid gå tillbaka till vårt land! Industri-
och affärslifvet söker ej mera sin bostad endast i städerna; äfven
på landet förekomma numera, talrikt, utom jordbrukarne, män,
som der ega och drifva mångfaldiga industriella yrken. De
hafva sina förläggare, kunder och afnämare i städerna, dit do
förskicka sina varor, och derifrån de hemta sina industri- och
andra förnödenheter af olika slag. Affärer af denna beskaffenhet
kunna ej alltid genast uppgöras med kontanta penningar; de
blifva tvärtom föremål för ömsesidiga löpande räkningar, hvilka
i sinom tid afslutas och dittills i böckerna införas. Jordbrukaren
förfar i egenskap af consument ungefär på samma sätt, ehuru
han är ej pligtig föra handelsbok, eller för en sådan, om han fört
den, eger det vitsord, som är handelsbok tillagdt. Kändt är
emellertid, att icke hvarje dag är lika lämplig för afsättningen af
hans produkter, och att de behof af köpmannavaror af olika
slag, han eger, icke inträffa endast samtidigt med de dagar, då
han med fördel kan sälja sina varor. Det är vid sådana för¬
hållanden han köper på kredit, och affärsmannen, som vet, att
hans handelsbok i sin mån eger vitsord för utborgade varor,
tvekar ej att på reqvisition utlemna dem. Ofvervägas dessa för¬
hållanden noggrannare, torde det medgifvas, att tillfyllestgörande
skäl ej finnas att, geuom borttagande af allt vitsord för anteck¬
ning i handelsbok om utborgade varor, störande ingripa i dem
och öppna rum för ett omoget och obehörigt förmynderskap.
Hvad åter angår städernas befolkning, så finnas deribland många,
hvilkas inkomster icke äro så reglerade, eller så ymniga, att de
skulle kunna alldeles undvara hvarje kredituppköp, om säljare
finnas, som lill dom hafva förtroende. Det torde icke vara obe¬
kant, hvilket magert och bedröfligt utseende den lägre tjenste-
mannaklassens plånböcker hafva mot slutet af de tidpunkter, då
aflöningarne skola utfalla, eller nya inkomster äro att påräkna.
I liknande ställning befinna sig många andra obemedlade arbe¬
tare i olika förhållanden. Att kunna begagna kredituppköp till
dess inkomsttiderna åter infalla, blir således för mången en verklig
välgerning; och uppenbart är fördenskull, att ett fullkomligt upp-
häfvande af handelsboks vitsord för utborgade varor skulle djupt
ingripa i det dagliga lifvets vilkor. Det låter visserligen vackert
att säga: “du skall rätta munnen efter matsäcken; du bör spara,
eller svälta heldre, än köpa på kredit, och derigenom förstöra
340
Den 19 Maj.
den allmänna krediten och ingen är mera än jag beredd att
tro, det de herrar och män, som framlägga sådana förslag, äro
beredda att föregå med goda exempel. Man kan obestridligen
lefva blott på vatten och bröd till dess man dör; men om sam¬
hället i det hela vore väl betjent med sådana ständiga diet¬
kurer, är en annan fråga. Dessutom är det icke endast födo¬
ämnen, som den mindre industriidkare!!, handtverkaren, eller
sj el fför sörj aren behöfver uppköpa på kredit; det är ock rudima-
terier, han behöfver. Men om allt vitsord för utborgade varor
betoges handelsbok, skulle det ock ur denna synpunkt verka
högst menligt och hämmande på det mindre affärslifvets gång,
utan att likväl hindra slösaren att lefva utöfver sina tillgångar.
Med samma lättsinne, som han nu täger varor på kredit, skulle
han utgifva reverser till betalning vid anfordran, utan att, såsom
Utskottet alltför sanguiniskt föreställer sig, af sjelfva skrifvandet
manas till eftertanke. Den utfärdade reversen går emellertid
från hand till hand; och til] slut kan det hända, att den siste
innehafvaren får kännas vid hela förlusten.
Min öfvertygelse är, att det icke finnes skäl, att blott på
grund af en omotiverad opinion alldeles upphäfva handelsboks
vitsord med afseende på utborgade varor. Men deremot kan väl
sättas i fråga, om ej den tid är för lång, inom hvilken räkning
å varor skall gäldenären tillställas, nemligen 3 månader efter
utgången af det år, hvarunder det utborgade i handelsboken in-
skrefs. Denna tid kunde väl förkortas t. ex. till år; men att
alldeles upphäfva handelsbokens vitsord i afseende å utborgning,
vore oklokt, ja, ett intrång i det- sedliga aftalets frihet.
Jag tillstyrker således, att Utskottets förslag måtte ogillas,
och i stället § 23 i Kongl. Förordningen den 4 Maj 1855 er¬
hålla följande lydelse:
“Räkning å varor, utborgade till köpman utan aftal om
öppen kredit, eller till annan än köpman, skall, vid den påföljd 25
§ utsätter, gäldenären bevisligen tillställas sednast inom sex måna¬
der från den dag, då det utborgade i handelsboken inskrefs, der ej
annorlunda uttryckligen aftaladt är. “
Häruti instämde Doctorerne Björkman, Lindgren oell Abr.
Nordström.
Professor .Sundberg: Jag beklagar, att jag nu, liksom vid
flera föregående tillfällen, nödgas uppträda mot en så öfverlägsen
motståndare som den siste talaren; men det är min pligt att för¬
svara ett Betänkande, till hvilket jag i min mån medverkat och
om hvars riktighet jag är lifligt öfvertygad.
Talaren anmärkte, att bruket af handelsboks vitsord är
gammalt och godt och icke bör afskaffas, emedan det, liandhafdt
pa förnuftigt sätt, har med sig stora fördelar. Det är visserligen
i allmänhet en sanning, att missbruk icke upphäfver bruket;
I)cn 22 Maj.
341
men jag t vi tiar på, att det kan gälla i förevarande fall. De
skadliga följderna af handelsboks vitsord hafva visat sig icke
blott ibland både mer och mindre bemedlade consumenter, utan
köpmännen sj elfve klaga äfven öfver olägenheterna deraf. Motio-
närerne hafva, efter min tanke, fullkomligt rätt, då de sagt, att
lagstiftningen i detta hänsende verkade förderfligt såsom upp¬
muntrande benägenheten att lefva på kredit och föranledande
en mängd utborgningar, som eljest skulle uteblifvit; att denna
lagstiftning jemväl vore högst menlig för minuthandlanderna och
handtverkarne, enär de, i täflan att värfva kunder, måste visa
allt större lätthet i utborgningarne och medgifva allt längre be¬
talningsterminer, hvarigenom de sjelfve åter blifva nödgade att
köpa sina varulager på kredit; att osäkerheten om tiden för bok-
fordringarnes gäldande förhindrade minuthandlanden att, genom
accept å vexel eller löpande förskrifning, utfästa bestämd tid för
betalning af sin skuld till grosshandlanden eller fabrikanten, och
att hela handeln således kommit i olag genom förevarande lag¬
stiftning.
Det var emellertid visst icke, såsom den förre talaren iro¬
niskt sagt, ■‘en obeskriflig klarhet** Utskottet ansåg sig ega i
denna sak, vare sig i följd af motionerna eller de i dem anförda
skäl eller genom några tidningsartiklar. Tvärtom den saknades
rätt länge, hvarföre också frågan uppskjöts. Under tiden hörde
man sig för hos kunniga affärsmän. Desse så väl som flertalet
af Borgare-Ståndets ledamöter i Utskottet tillstyrkte det förslag,
som Utskottet nu afgifvit, och i denna mening instämde jord-
brukarnes målsmän efter samråd med sina ståndsbröder. Ut¬
skottet har således åtminstone icke underlåtit att inhemta deras
tanke, hvilka bäst voro i erfarenhet af nu gällande författnings
verkningar. Om denna erfarenhets vitsord väsentligen bidragit
att stadga Utskottets öfvertygelse i frågan, så torde sådant få
anses vara i sin ordning.
Vidare yttrade den föregående talaren, att handelsboks
vitsord äfven i fråga om bevisving efter Svensk lag är “ett
godt moment“. Möjligt — men det kan dock icke annat än
synas underligt om så är, då här ett skriftligt dokument, som
blott af don fordringsegande parten är upprättadt, eger laga be-
visningskraft, om det med ed styrkes, äfven om den andre
parten bestrider dess giltighet, och således hela bevisningsförde-
len är lagd på den ena sidan. Vidare anfördes ett historiskt
skäl, att grundsatsen af handelsboks vitsord, redan i medeltiden
utgången från Italien, snart öfverstigit Alperne och sedan gjort
sig gällande i hela Europa. Så förhåller det sig väl, eftersom
den lärde talaren derom upplyst oss; men går ej månne nu en
ström i alldeles olika rigtning fram genom de Europeiska sta¬
terna med det bestämda yrkandet, att skillnad bör göras mellan
bok, som gäller mellan köpmän och köpmän, och mellan köpmän
och andra? Så hafva åtminstone Utskottets kunnigaste jurister
345!
Dan 22 Maj.
försäkrat mig. Hvad beträffar olägenheterna, som skulle upp¬
komma, om handelsboks vitsord upphäfdes, serdeles för tjenste¬
män, som uppbära sin lön qvartalsvis, och de jordbrukare, som
endast en viss tid på året kunna afsätta sina produkter, så
blefve det möjligen något olägligt för dem i början; dock kan
jag ej föreställa mig, att de derföre, såsom talaren befarat,
skulle behöfva svälta, men väl att de snart skulle finna sig
mycket belåtna i det nya förhållandet. Ty hvilka äro de varor,
som hufvudsakligen tagas på kredit ? Det är icke viktualie-varor
eller sådana, som det dagliga behofvet kräfver. Och kan tjenstemannen
eller jordbrukaren cj hafva så stor sparpenning, att han mot
kontant betalning kan köpa sina öfverflödsvaror, så skadar det
ej, om han får undvara dem en tid, tills han kan betala dem,
och det vore en välgerning, om lagstiftningen bidroge till, att
göra en klokare hushållning för honom till en nödvändighet. Jag
instämmer nemligen med Utskottet, då det säger, att krediten
eller skulder äro för rörelse-idkare en nödvändighet, för icke-
rörelse-idkare ett positivt ondt, och tillstyrker således äfven bifall
till Utskottets förslag.
Häruti instämde Professorerne Agardh och Carlton samt
Doctor Säv*.
Hiks-Archivarien Gerdström: Den sednaste talaren har
återgifvit hufvudsumman af de skäl, som Utskottet förmått fram¬
bringa i sitt Betänkande, men ingenting derutöfver, och jag tror
mig, utan att fela i aktning mot honom, såsom ledamot af Ut¬
skottet, kunna säga, att det ännu gifves många andra synpunkter,
från hvilka frågan måste, med hänsigt till de olika förhållandena
i lifvet, betraktas, och som just uti handelns intresse lika mycket
som consumtionens, gifvit anledning till det vitsord, handels-
böcker öfver allt blifvit tillagdt. Jag påstår fortfarande, att det nära
nog är en omöjlighet för en jordbrukare att hafva tillgång på
kontanta penningar vid hvarje tillfälle, då han för sin ekonomi
behöfver köpa en mängd varor, och i sådant afseende insänder
till affärsmannen i staden sina reqvisitioner. För att få pennin¬
gar bör han först få tillfälle att sälja sina egna produkter, och
tills detta inträffat, måste han, antingen söka få upplåna pen¬
ningar för sina tidigare inträffande behof af uppköp, eller ock
taga på kredit hos köpmannen hvad han behöfver. När nu
öfverallt, der en större circulation finnes, liandelsbokens vitsord
blifvit bibehållet, hvarföre skulle man frångå det här? Om
också i Stockholm och Götheborg, ja, må vara till och med i
Lund, man alltid har kontanta penningar till hands vid hvarje
tillfälle, då behof af uppköp inträffar, så är det dock säkerligen
icke förhållandet öfver allt; och hvad angår den kännedom af
sakförhållandena, hvilken Bonde-Ståndets ombud skola hafva åda¬
galagt genom att instämma i Utskottets förslag, tror jag mig
Den 22 Mnj.
343
bäst uppskatta den till dess fulla värde, då jag antager den vara
just sådan den är. Jag erkänner, att när man, hvar det må
vara, oupphörligen får höra saken framställas blott från en sida,
så kan man lätt blifva dragen öfver till samma håll i trots af
sin sjelfständiga karakter och sitt eljest goda omdöme; och på
detta sätt kunna på mer än ett håll åsigter utbildas, som icke
bestå profvet af en mera djupt till sakens kärna gående
granskning.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Biskop Anjou: Den ledamot af Utskottet, som förut hade
ordet, har nämnt, huru betänksamt Utskottet gått till väga vid
denna frågas behandling. , Ingen ensidighet gjorde sig dervid
gällande, utan man sökte att skärskåda den från alla sidor. Det
är sannt, att man har svårt att fatta beslut i ett ämne af denna
beskaffenhet, som fordrar stor erfarenhet inom det praktiska
lifvet. Dock bör det ej förbises, att Bonde-Ståndets ledamöter
inom Utskottet yrkade upphäfvande af handelsboks vitsord ooh
hela Ståndet har derefter utan discussion bifallit Betänkandet.
Likaledes förtjenar det uppmärksamhet, att Utskotts-ledamöterne
från Borgare-Ståndet, som representerar den andra sidan, hafva
biträdt förslaget och att, då motionerne i denna fråga inom sist¬
nämnda Stånd väcktes, ingen enda röst höjdes för att med något
uttryck af ogillande eller tvekan beledsaga remissen.
Den talare, som öppnade denna discussion, har lemnat en
historik öfver lagstiftningen i detta ämne sedan 1734 års lag
utkom. Dervid förtjenar det icke ringa uppmärksamhet, att
lagstiftningen oupphörligt och steg för steg inskränkt omfånget
och vidden af handelsboks vitsord. Frågan är, om man nu kan
taga steget fullt ut och alldeles upphäfva detta vitsord, eller om
man bör stanna vid att blott inskränka tiden för krediten. Väl
har man sagt, att den, som behöfver taga varor hos köpmannen,
icke alltid kan vara i tillfälle att gifva kontant betalning; men
jag vill anmärka, i anledning af hvad nyss här blifvit anfördt,
att, om en annan får göra upplag af sina produkter i stad,
det är svårt att inse, hvarföre blott köpmannens bok skall hafva
vitsord, men icke den andras. För min del har jag af alla
skäl, som blifvit framställde, funnit tillräcklig anledning att in¬
stämma i Utskottets förslag.
Doctor Altr. Nordström: Då jag redan instämt med Eiks-
Archivarien Nordström, är min ställning i denna fråga angifven.
Man står i begrepp att göra ett språng i lagstiftningen, och jag
bor att dervid varnande få erinra om skaldens ord: “all öfver¬
drift är ställd på gränsen af ett fel“. Om nu på en gång
handelsboks vitsord upphäfdes, så skulle det verka såsom ett
förlamande slag på hela den mindre affärsrörelsen. Steget är
344
Den 22 Maj.
alldeles för stort; det ligger flera steg emellan, hvilka åtmin¬
stone först böra göras, innan man springer öfver till en sådan
ytterlighet, och dit räknar jag inskränkning af, tiden för kre¬
diten. Den kunde inskränkas icke blott till 6 månader, såsom
af en talare blifvit yrkadt, utan till och med till 3 månader.
De döda kapitalerna skulle derigenom få lif och mångdubblas.
Domprosten Björling: De tvänne ledamöter af Lag-Utskottet,
som redan haft ordet, hafva rörande ifrågavarande ämne sagt allt
hvad som behöfves, och då jag nu med dem instämmer, vill jag
blott tillägga, att de olägenheter, som Riks-Archivarien Nord¬
ström framställt såsom en blifvande följd af detta förslags anta¬
gande, ingalunda voro för Utskottet obekanta. Tvärtom togos de
i sorgfällig pröfning, men ansågos blifva mindre än de olägen¬
heter, som den gällande lagen redan i så ymnigt mått fram-
bragt. För min del kan jag icke heller inse, att detta steg
skulle vara för stort, utan får förklara, att jag med min röst
ämnar biträda Utskottets hems! ällan.
Kyrkoherden Otterström: Det bifall, hvarmed Bonde-Ståndet
mottagit förevarande förslag, väcker hos mig ingen förundran.
Det stöder sig på erfarenheten af alla de olägenheter, allt det
trassel, hvartill handelsboks vitsord leder. Ty huru går det till ?
En bonde kommer in i en handelsbod, han har inga penningar,
men han vet, att han kan få köpa på kredit, och detta frestar
honom att taga ut saker, hvilka lian mycket väl kunde undvara.
Hans reqvisitioner uppsljrifvas i boken af en ofta okunnig bod¬
pojke, som skrifver 7 för 2. När då betalning skall erläggas,
uppstår först tvist och gräl mellan köpmannen och reqvirenten,
sedan göres målet anhängigt inför domstol, och som då handels¬
bok eger vitsord, blir det bonden, som dömes att betala. Det
händer ock, att skulden verkligen blir betald, men samma
okunnige bodpojke glömmer att stryka ut skulden ur boken
och bonden blir ånyo krafd på räkning. Äfven hafva flera
handlande sagt mig, att de önska förändring i nu gällande lag
och att det vore bättre om de finge taga revers i stället. Det
skulle således vara rätt lyckligt både för reqvirenter och köp¬
män, om handelsboks vitsord upphäfdes, hvilket jag för min del
vill tillstyrka.
Häruti instämde Doctor Falck.
Riks-Archivarien Nordström: Jag ber om ursäkt, att jag nu
för tredje gången uppträder, men jag är interesserad af denna
fråga, som är af mycket större vigt för samhällslifvet, än mången
kanske föreställer sig. Den föregående talaren nämnde, att det
vore bättre, om köpmannen toge revers af reqvirenten än upp¬
tecknade hans skuld i sin handelsbok; men den seden är icke
Den 22 Maj.
345
hos oss utbildad och möter dessutom den betänkliga svårigheten
att icke vara under alla förhållanden verkställbar. En reqvirent,
äfven om han vore ganska öfvad i skuldsedlars uppsättande,
skulle icke alltid på förhand kunna veta priserna och således
ej heller bestämma skuldsumman; ett förhållande, som nästan
alltid kunde inträffa, då han sjelf ej är i tillfälle att personligen
uppgöra kreditaffären, antingen emedan han ej bor på orten,
ellerj af andra skäl. Till dess priset blefve honom meddeladt,
och skuldsedeln sålunda kunde fyllas, skulle alltså dock
någon tid förgå, hvarunder säljaren endast genom anteckning i
handelsbolten och dess vitsord hade någon garanti lorisin genom
det på kredit utlemnade beloppet erhållna fordran. Huruledes
än saken betraktas, blir ifrågavarande vitsord alltså dock be-
höfligt för någon tid. Man har här talat om sin erfarenhet,
dermed liksom tyst antydande, att jag skulle sakna all sådan i
denna sak. Jag förmodar dock, att denna erfarenhet kan in-
liemtas på andra ställen, än i södra Sverige, eller Westerås, ja,
till och med än i Westergöthland - — och min erfarenhet är, att
consumenter isynnerhet på landsbygden, som icke kunna undgå
att tid efter annan från affärsmännen i städerna uppköpa varor,
ofta ej annorledes än till en början på kredit kunna verkställa
detta.
Må det emellertid tillåtas mig att fästa uppmärksamheten
på ännu en omständighet. Många för krediten högst vigtiga
förhållanden göra föreskrifterna om handelsböckers förande oefter-
gifliga; men om dessa böckers vitsord borttages, så förminskas
äfven uti icke ringa mån intresset för affärsmannen att föra dem
med erforderlig noggrannhet, och de skadliga följderna deraf för
krediten i allmänhet skulle sannerligen icke motvägas af den
vinst, man genom ifrågavarande förslag vill åstadkomma. Här
Förordningen af år 1855 närmare bestämde, hvilka handels-
böcker det nödvändigt skulle åligga affärsmän att föra, och hu¬
ruledes de borde vara inrättade för att ega vitsord, hördes från
många håll anmärkningar derom, att föreskrifterna voro för
stränga och öfvorflödiga. Man fann sig af dem generad i gamla
vanor. Men i en punkt äro dessa föreskrifter likväl ganska mo¬
derata, nemligen i fråga om kouHollen om deras efterlefnad.
Man ansåg vitsordet här skola understödja det egna intresset;
och jag upprepar derföre, att äfven ur denna synpunkt det är
af vigt att icke upphäfva det.
Häruti instämde Doctor Nordlander, Prosten Melén samt
Kyrlcoherdarne Wennerström och Bergman.
Doctor Kundgren: Att jag begärt ordet i denna fråga här¬
leder sig deraf, att jag från flere håll inom den stad, i hvilken
jag är bosatt, fått uppmaning, att yrka just den förändring, som
liär af Utskottet blifvit föreslagen. Jag har således icke min
3415
Den 22 Maj.
erfarenhet att åberopa, utan stöder mig på deras, som talat med
mig i denna sak. I Norrköping med dess stora utbildade fa-
briksrörelse har man förklarat det vara ett förderf i vår kredit¬
lagstiftning, att handelsbok eger samma vitsord emot den ena
som mot den andra. Det är en sanning, att krediten mellan
köpmän inbördes är det mäktigaste vehikel för affärsverksamhe¬
tens utveckling; men deraf följer ingalunda, att hela kredit¬
lagstiftningen jemväl i fråga om icke-köpmän bör på denna
grundsats baseras. Hvad som i affärsverlden är nödvändigt och
nyttigt, blir icke lika nödigt och nyttigt, då det sträckes derut¬
öfver. Det har visserligen blifvit sagdt, att genom antagande af
föreslagna förändring skulle all kredit upphöra mellan köpmän
och icke-köpmän; men krediten upphör icke derför, att handels-
boks vitsord upphäfves, utan får tvärtom derigenom sin rätta
karakter, emedan den göres beroende af köpmannens verkliga
förtroende till den person, åt hvilken han utborgar sina varor,
och den för redbarhet kände skall visserligen icke komma att
sakna kredit, derföre att handelsboks vitsord emot honom upp¬
hör; men köpmannen skall vakta sig för att icke så lättsinnigt
som hitintills utborga sina varor åt nästan hvem som helst.
Härmed är ock vederlagdt det inkast, som blifvit gjordt, att, i
följe af denna förändring i lagen, allmogen skulle få svårt att
erhålla varor på kredit; ty köpmannen skall hädanefter mera än
förr lägga vigt på att lära känna reqvirentens vederhäftighet,
och bestämma sig mera derefter än efter dea omständigheten att
han vid krafvet af sin fordran får åberopa sin handelsbok. Det
är inom Norrköping en erfarenhet, att det nästan är omöjligt
beräkna, när fabrikanten kan erhålla liqvid af minuthandlaren,
åt hvilken han på kredit lemnat sina varor, emedan den sed¬
nare också utborgat dem och icke vet, när han får in pennin¬
garna. Bristen i vår nuvarande lagstiftning återverkar således
på fabriksrörelsen och på den större affärsverksamheten, och för
att denna tryckning ej skall blifva alltför stor, är det nödvän¬
digt att inskränka krediten för icke-köpmän; och sådant låter
sig icke verkställa annat än genom upphäfvande af handelsboks
vitsord. Vigten af dessa skäl anser jag vara ganska stor, och
finner mig derföre böjd att för min del antaga Utskottets förslag
och att tillstyrka Högv. Ståndet godkänna detsamma.
Eiks-Archi vari en Nordström : Hvad den föregående talaren
anfört, är utan tvifvel sannt. Så tala de i Norrköping, och går
jag till Södermalm här i staden, får jag höra alldeles samma
språk. Det kommer sig deraf, att på båda dessa ställen finnas
producenter, som gerna vilja afsätta sina varor endast mot
kontant betalning, men, då detta icke alltid låter sig göra, icke
hafva beslutsamhet nog att sjelfva bestämma tiden för krediten,
och derföre förena sig uti rop om handelsboks-vitsordets olämp¬
lighet, utan att besinna, att lagen måste afse samhälls¬
l)en 22 Maj.
34 7
intressena i allmänhet, och icke en eller annan individs be¬
qvämlighet. Det var ett misstag af den förre talaren, då han
sade, att handelsboks vitsord skulle vara regleradt på samma
sätt ifråga så väl om affärsmän inbördes, som om affärsmän och
andra. Den 22 § i hithörande förordning innehåller kredit¬
lagen för köpmän inbördes, hvaremot den här ifrågavarande §
23 handlar om kredit för utborgade varor. De, sorn sälja sina
varor en gros till minuthandlare, vinna således ej det åsyftade
ändamålet genom detta förslag. För dem skulle vitsordet stå
qvar, och det stöd, de vilja få i sjelfva lagen för sin önskan att
sälja endast mot kontant betalning, skulle genom bifall till för¬
slaget ändock ej komma dem till del. Jag vidhåller derföre mitt
gjorda förslag, att tiden för upprätthållandet af handelsbokens
vitsord må inskränkas till 6 månader efter den dag, då det ut¬
borgade i handelsbok inskrefs.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och II. H,
Erke-Biskopen och Talmannens proposition om bifall till föreva¬
rande hemställan blifvit med blandade Ja och Nej besvarad och
votering begärd, antogs följande voterings-proposition:
Den som bifaller Utskottets hemställan i 3:dje punkten,
röste Ja!
Den det icke vill, röste Nej!
Vinner Nej, har Ståndet beslutat en författning af denna
lydelse:
“Med ändring af 23 § i Kongl. Förordningen, angående
handelsböcker och handelsräkningar den 4 Maj 1855, förordnas
att denna § erhåller följande förändrade lydelse:
§ 23.
Räkning å varor, utborgade till köpman, utan aftal om
öppen kredit, oller till annan än köpman, skall, vid den påföljd,
25 § utsätter, gäldennren bevisligen tillställas sednast inom sex
månader från den dag, då det utborgade i handelsboken inskrefs,
der ej annorlunda uttryckligen aftaladt är.“
“Hvad härigenom ändradt och stadgadt är, skall ej blifva
gällande i mål, som göras anhängiga före den 1 Januari 1862.“
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 21 Ja och 23 Nej, och hade således Ståndet fattat
det beslut, som Nej-propositionen innehåller.
§ 4.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 8, i anledning af väckta
Den 22 Maj.
motioner om ändring eller förklaring af nu gällande stadganden,
angående skyldighet att deltaga i kyrko-, prestgårds- och andra
allmänna byggnader.
lista hemställan, sidan 2.
Doctor Björkman erhöll ordet och anförde: Jag har, vid
liera föregående Riksdagar dels sjelf afgifvit motion i detta ämne,
dels försvarat andras, men aldrig blifvit vederlagd med andra
egentliga skäl än dem som Utskottet nu ånyo anfört. Jag kan
likväl icke annat än fortfarande finna dessa skäl ogiltiga. Den
som känner den orättvisa, som vid kyrko- och prestgårdsbyggnad
på många ställen drabbar de förmedlade hemmanen, måste för¬
vånas, att den gällande författningen icke förändras. I de för¬
samlingar jag närmare känner, finnas mantal förmedlade till och
med från 1 till j. Dessa skola nu enligt lagens stadgande del¬
taga i kyrko- och prestgårdsbyggnad lika med 1 mantal, derföre
att de vid prestval rösta efter 1 mantal. Utskottet säger, att
deras afgifter till Presterskapet äfven utgöras efter oförmedlade
hemmantalet. Detta kan väl icke någonstädes ega sin fulla riktig¬
het ; ty de betala dessa afgifter efter hemmanets godhet och af¬
kastning; och ett hemmans mindre godhet och mindre afkast¬
ning, jemförelsevis med andra hemmans, äro ju grunderna för
förmedlingen, det vill säga för hemmanets nedsättning i afgifter
till kronan. Den högre rösträtten vid prestval vilja åter de
förmedlade mantalen gerna afsäga sig för att slippa den dermed
förenade högre skyldigheten vid byggnadstillfällen, och detta yrkar
äfven motionären. Icke heller kan jag finna, att en lindring i
sistberörde skyldighet, i följd af förmedling, skulle leda till
större betungande för en församlings oförmedlade hemman, än
som svarade emot det större inflytande dessa vunno vid omröst¬
ningar vid prestval och sockenstämma. Numera betalas äfven
fattigvårds-afgiften efter förmedlingen. Donna i sednare tider
vunna rättvisa mötte också länge stort motstånd. Motståndet kom
naturligtvis från egarena af de icke förmedlade hemmanen. Dessa
sago sig nemligen, om rättvisan gjorde sig gällande, betungade
med större fattigvårdsbördor. Slutligen säger man, att ett hem¬
mans förmedling är icke för alla tider bestående. Ja, skulle ett
förmedladt hemman genom odlingar blifva så förbättradt, att det
kan tåla vid att uppsättas till sitt gamla mantal, så inträder det
ju åter i sina både skyldigheter och rättigheter efter sin då
förhöjda mantalsberäkuing. Detta kan dock ej inträffa förrän en
allmän skattejemkning i landet måste vidtagas. Alla Utskottets
skäl synas mig således sakna giltighet, och kan jag följakteligen
omöjligt på så lösa grunder godkänna dess gjorda hemställan.
Doctor Sami berg: Visserligen har Utskottet rätt, då det
yttrar, att “ett hemmans förmedling icke kan sägas vara något
Den 22 JSi aj.
349
för alla tider och under alla förhållanden bestående11; ty detta
kan väl icke sägas om någonting här i verlden ; men frågan är,
huruvida iörmedling eller oförmedling är den approximativt rik¬
tigare måttstocken för ett hemmans förmåga att bära onera, och
i detta hänseende instämmer jag med den föregående talaren.
I min hemort har man, äfven i fråga om kyrkobyggnad, frivilligt
afvikit från författningens föreskrift fcr att trafta en bättre be¬
räkningsgrund. Så hafva t. ex. conventioner om pastorslöner
allestädes blifvit uppgjorda på denna grund, och jag för min del
kan ej annat än anse detta vara med billighet och rättvisa öf¬
verensstämmande.
Prosten Melån: Jag har en alldeles motsatt erfarenhet i
förevarande fråga. I den provins jag tillhör, anses hemman med
stor förmedling numera vara de förmånligaste och hafva i de
flesta fall bestämdt företräde framför de så kallade gamla skatte¬
hemman, som icke hafva någon förmedling. Ganska många hem¬
man, som äro förmedlade ifrån helt till endast \ mantal, äro
vida bättre än hemman, som utgöra helt mantal. Jag kan der¬
före icke instämma i den framställning ett par föregående talare
här gjort.
Efter härmed slutad discussion blef denna hemställan, uppå
behörig proposition, af Ståndet bifallett.
Hvad Utskottet å sid. 3, 4 och 6 i förevarande Betän-
kaude hemställt godkändes.
§ 5.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-TJtskottets Betänkande FT:o 9, i anledning af väckta
förslag om Krigs-Hofrättens indragning.
§ 6.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 10,
i anledning af liiks-Ståndens beslut öfver Utskottets Betänkande
N:o 1, angående Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse med öfverlem¬
nande af förslag till två nya årgångar predikotexter och till ny
Kyrko-handbok.
§ 7.
Föredrogs åyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Be¬
tänkande N:o 74, i anledning af väckt motion om rättighet för
Ö50
Den 22 Maj.
•don indelta arméens befäl och manskap att emellan mötestiderna
vistas hvar som helst inom riket.
Bijölls.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 75, i anledning af väckt motion om "Upphäfvande
at stadgandet i arméens tjenstgörings-reglemente, rörande skyl¬
dighet för soldaten att söndagligen bevista den allmänna guds-
tjensten.
Bifölls.
§ 9-
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 76, i anledning af väckt motion, huru förfaras
skall, när prest, som saknar medhjelpare, önskar begå Herrans
Nattvard, eller vid Nattvardsgång behöfver embetsbiträde.
Prosten Sondén yttrade: Då motionären sjelf icke begärt
ordet, kunde visserligen äfven jag nedlägga min talan. Men jag
kan dock icke lemna oanmärkt, att Utskottet alldeles missför¬
stått motionens syfte. Den afsag ett specielt fall, nemligen att
prest, som ensam är, måtte, för att i församlingensjgemenskap
få begå Herrans Heliga Nattvard eller annars vid större natt¬
vardsgångar, tillåtas att med sin anhållan om biträde vända sig
till närboende prest, och att, sedan tid derför blifvit öfverenskom-
men, hvar i sin kyrka egde att behörigen kungöra den förän¬
drade tid för allmänna gudstjenstens början, som af sådant bi¬
träde måste blifva en följd. Härpå har Utskottet svarat genom
att anföra Kongl. Cirkulärbrefvet den 3 December 1823, hvilket in¬
nehåller, att församlingarne må ega med sina kyrkoherdar öfverens¬
komma om den tid för gudstjenstens början, som för hvarje ort
kan synas lämplig o. s. v. Då jag icke kan finna hänvisningen
till denna författning vara lämplig vid detta tillfälle, torde kan¬
ske någon af Utskottets ledamöter gifva mig den upplysning jag
saknar.
Då ingen talare vidare anmälde sig, blef förevarande Betän¬
kande, efter behörig proposition, af Ståndet hifallet.
§ io.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Be¬
tänkande N:o 77, i anledning af väckta motioner om inskrän¬
kande eller upphäfvande af den allmogen i sju härader af Elfs¬
Leii 22 Maj.
3*1
borgs län samt städerna Borås och Ulricehamn beviljade särskilda
liandelsfrihet-
Prosten Helén begärde ordet och yttrade: Jag ämnar visst
icke uppträda mot den här föreslagna ändring af 1 och 2 mom.
5 § Handels-Ordningen ; men jag skulle dock önska veta, hvad
som förstås med “landtman“ i sednare momentet; ty först heter
det: “alla slags inhemska landtmanna-produkter och husslöjds-
alster må hvar och en ega att på landet upphandla och, vid
eller utom marknader, partivis föryttra" — och sedan säges det:
“Landtman ege äfven, att sådana varor, med undanlag af brän¬
vin, å landet i minut försälja11. Är det meningen att alla skola
få gå omkring som gårdfari-handlare ?
Prosten Modigh: Såsom ledamot af Utskottet torde jag vara
skyldig att lemna den äskade upplysningen. Ordet landtman är
icke uppfunnet af Utskottet utan är hemtadt från Handels-Ord-'
ningen och är likbetydande med landtbrukare eller andra per¬
soner å landet, som hafva landtmannaprodukter att afyttra.
Enär nu gällande Handels-Ordning i 5 § innehåller rättig¬
het för en och hvar att på landet föryttra alla slags inhemska
landtmannaprodukter, med undantag af bränvin, så har Utskottet
förmenat, att om nyssnämnde § i besagde Handels-Ordning ge¬
nom tillägg af ordet “husslöjdsalster“ erhölle en förändrad lydelse,
den särskilda handelsfrihet, som varit allmogen i 7 härader af
Elfsborgs län samt städerna Borås och Ulricehamn medgifven och
hvars missbruk ofta med mer eller mindre skäl blifvit öfverkla-
gade, icke vidare vore af något behof påkallad, helst det vid en
sådan redaktion af Handels-Ordningen torde vara Vestergöth-
lauds så väl som öfriga provinsers innevånare i riket obetaget
att i städer och å landet äfven afyttra hvad som i handaslöjd
af dem i hemorten kan tillverkas eller uppköpas.
Doctor Sandberg: Efter den tolkning, som den föregående
ärade talaren gifvit, torde min stiftsbroders förmodan icke synas
vara så oriktig. Men kan det verkligen vara så, att man vill
tillåta hvar och en af landets befolkning i alla orter hädanefter
vandra omkring i hela riket ur hus och i hus, för att utbjuda
sina verkliga eller föregifna husslöjdsalster, på samma sätt som
Yestgötharne hittills gjort, och således, att den frihet, som förut
varit medgifven åt 7 härader i Westergöthland, skall blifva en
allmän rättighet för alla Sveriges innebyggare? Är det menin¬
gen, att hvarje landtman må, om han så lyster, bli gårdfari¬
handlare ?
Prosten Melén: Det synes äfven för mig såsom vore denna
handelsfrihet utsträckt till alla, i stället för att man velat in¬
skränka den, der den förut varit medgifven Hemmansegare
352
Ben 22 Maj.
kunna således gå omkring i,,byarna; de äro landtman. På Öland
uppehålla sig flera gårdfarihandlare. De hafva fördelat socknarna
emellan sig; hvar och en har sitt distrikt, utom hvilket han icke
får gå. På detta sätt utestänga de all konkurrens och hålla hvad
pris de sjelfva behaga. Skall nu fältet öppnas för alla?
Prosten lödig!:: Om de värde talarne behagade taga no¬
tis om Utskottets motiver, så skulle deras förtviflade utsigten
måhända något ljusna. Utskottet har nemligen byggt sitt till¬
styrkande på förklaringen i Kongl. Kungörelsen den 28 Augusti
1834 och på föreskrifterna i Handels-Ordningen samt Fabriks-
och Handtverks-Ordningen af den 22 December 1846. Dessa för¬
fattningar, som så länge varit och ännu fortfara att vara gällande,
hafva alldeles icke uppkallat någon kringstrykande handelscorps,
ännu mindre ökat antalet af på rörlig fot stadde schackrare. Jag
är för min del benägen att tro, det de genom sina tydliga be¬
stämmelser i afseende på handels- och slöjdfriheten snarare ver¬
kat i motsatt rigtning. Det ligger dessutom i sakens egen na¬
tur, att farhågan för en, genom den föreslagna författningen all¬
männare utbredd, kringvandringslusta i handelsärenden hos allmo¬
gen är opåkallad. Huru skulle det bära sig t. ex. för span-
målsproducenten att föra sin vara kring land och rike till afsalu?
Huru skulle idkaren af enskild husslöjd med sin lilla tillverk¬
ning kunna blottställas för frestelsen af kringstrykande handels-
speeulationer. Endast i de provinser der industrien i någon viss
rigtning tagit större fart och vunnit större utveckling kan detta
blifva möjligt; men icke kan ens under dylika förhållanden nå¬
gon sådan allmännare kringvandring med handelsvaror, som man
här befarar, komma att ega rum. Flertalet måste väl stanna
hemma, för att syssla med den slöjd, hvars alster skola afsättas.
Dessutom lärer väl icke missbruket af rättigheten att hvar som
helst få afyttra näringsflitens och arbetsskicklighetens produkter
böra inskränka eller tillintetgöra en frihet, som är så billig och
naturlig.
Häruti instämde Doctor Nordlander.
Prosten Melén: Jag är öfvertygad om att Utskottets me¬
jling varit god och riktig; men jag kan icke förlika mig med
detta sista moment. När Utskottet säger: landtman må å landet
sådana varor i minut försälja, är då “« landet“ detsamma som i
Jiemmet ?
Contracts-Prosten Hullman: Jag instämmer med Doctor
Sandberg oeh Prosten Melén; ty mig synes, att hvad Utskottet
här föreslagit långt ifrån upphäfver, utan fast mera utvidgar
gårdfarihandeln. Får hvar och en i minut å landet försälja alla
slags
Den 22 Maj.
353
slags inhemska landtmannaprodukter och husslöjdsalster icke al¬
lenast af egen tillverkning, utan ock upphandlade, så ega ju
alla landtman i hela riket rättighet att blifva gårdfarihandlande.
Med gillande af Utskottets förslag, rörande den i 19 § af Handels-
Ordningen den 22 December 1846 medgifna särskilda handels¬
frihet vågar jag ödmjukast yrka afslag å den föreslagna förän¬
dringen af 1 och 2 mom. 5 § i nämnda Handels-Ordning.
Prosten Noiligh: I nu gällande Handels-Ordning finnes detta
redan medgifvet. Alla slags landtmannaprodukter får hvem som
helst försälja, hvar och när han behagar. Utskottets förslag in¬
nefattar således ingenting nytt, endast ett förtydligande af redan
gällande författning. Detta förslag åsyftar icke annat än att upp¬
häfva ett undantagsstadgande och göra Handels-Ordningens före¬
skrifter tillämpliga äfven på Elfsborgs län, i den öfvertygelsen, att
den så kallade gårdfari handeln, som redan betydligt aftagit, ännu
vidare skall komma att aftaga genom tillämpningen af en för¬
fattning, som är tidsenligare än den, hvarpå Yestgötharnes pri¬
vilegierade handelsfrihet grundar sig.
Doctor flir. Nordström: Är hvad som här stadgas redan i
Handels-Ordningen medgifvet, så kan jag icke inse, hvarföre
Utskottet här infört det, då det redan finnes.
Kyrkoherden Otterström: Hela förändringen består deri, att
man till de varor, hvilka hvar och en eger att på landet upp¬
handla och partivis föryttra, eller, såsom de med ett gemensamt
namn kallas, landtmannaprodukter, äfven lagt husslöjdsalster. 1846
års författning är i 1 och 2 mom. § 5 bibehållen blott med till-
lägg af ordet husslöjdsalster. Utskottet har härmed haft för af¬
sigt, att inskränka gårdfarihandel!!, öfver hvars skadliga infly¬
telser i många hänseenden en allmän klagan länge försports.
Biks-Archivarien Nordström upplyste, att författningar
från äldre tid under rubriken landtmannaprodukter äfven in-
inbegripa sådana alster, som åstadkommits genom husfolkets slöjd¬
skicklighet.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter föreva¬
rande Betänkande, uppå derom gjord proposition, blef af Ståndet
bifallet.
§ 11-
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Elconomi-Utslcottets Be¬
tänkande N:o 78, i anledning af väckt motion om rättighet för
Högv. Preste-Ståndets Fröt. 1859 # 1860. 5:te Bandet. 23
Den 22 Maj.
Rusthållare att medelst kronoskjuts få soldat-munderingarna trans¬
porterade till och från möten.
Bifölls.
§ 12.
Föredrogs ånyo och lades till handling arne Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-TJtskottets Memorial Nio 79, i anledning af återre-
miss utaf Betänkandet N:o 57.
§ 13.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 80, i anledning af återre-
miss utaf Betänkandet N:o 59.
§ 14-
Föredrogs ånyo Expeditions-Utskottets Utlåtande Nio 7, an¬
gående bestämmande af dag för nästa lagtima Riksdags början.
Bifölls.
§ 15.
Föredrogs ånyo Expeditions-Utskottets Utlåtande Nio 8, angå¬
ende väckt fråga om utskrifning af ett exemplar till hvarje Stånd
af Utskottets förslag till underdåniga skrifvelser.
Professor Carlson begärde ordet och yttrade: Jag kan ej
underlåta att uttala min mening, att de skäl, hvarpå Utskottet
grundat sitt afstyrkande af det väckta förslaget, icke äro ser¬
deles bindande och öfvertygande, och man kunde icke heller vänta,
att Utskottet skulle vara mycket benäget för den förändring,
hvarom fråga var.
Utskottets skäl mot utskrifning af 4 exemplar af hvarje
skrifvelse-förslag äro egentligen blott tvänne. Först, att följden
kunde blifva, att förslaget komme att af Riksstånden underka¬
stas olika behandling och derom olika beslut fattas. Jag nekar
icke härtill; men kan icke alldeles detsamma inträffa äfven nu?
Den enda skillnaden skulle vara, att nu Stånden känna hvar¬
andras beslut. Men det första Riks-Ståndet, till hvilket för¬
slaget först kommer, känner åtminstone icke något annat Stånds
beslut; Preste-Ståndet känner 1 Stånds, Borgar-Ståndet känner 2
Stånds och Bonde-Ståndet känner 3 Stånds beslut, hvarmed den
fördel följer, att frågan då är afgjord. Det andra skälet, som
Utskottet anfört mot förslaget, är, att det skulle för Utskottet
medföra en betydlig förökning i arbete. Det är onekligt. Men
Den 22 Maj.
355
om man jemför volymen af Utskottets skrifvelser med tiden, un¬
der hvilken Bikets Ständer äro församlade, så torde denna till¬
ökning i arbete icke kunna blifva serdeles betungande, helst
Utskottet är försedt med 10 å 12 Canslister.
Jag kan således icke finna annat än att de olägenheter
Utskottet framställt såsom skäl mot det väckta förslaget lätt kun¬
na öfvervinnas och ingalunda kunna jemföras med de olägenheter,
som det nuvarande förfaringssättet har med sig. När ett dylikt
förslag ankommer till ett af Stånden, måste en pågående discus-
sion afbrytas för att uppläsa och granska detsamma, och att> en
sådan granskning icke kan ske med nödig noggrannhet, torde väl
ingen vilja bestrida. Bättre och enklare vore det, om hvarje Stånd
erhöll ett särskildt exemplar, åt hvars granskning tillräcklig tid
kunde egnas. Det skulle icke då gerna kunna inträffa, hvad
som bevisligen skett mer än en gång, nemligen att Expeditions-
Utskottet aflåtit skrifvelse-förslag, som dels valdt stridande mot
Kikets Ständers beslut, dels framställt detsamma på ett mindre
lämpligt sätt. Dessa faktiska förhållanden föranledde mig att
väcka förslag om utskrifning af 4 exemplar, och jag hemställer,
om ej förevarande Betänkande borde återremitteras, på det att
Utskottet ännu en gång måtte öfverväga denna icke ovigtiga
fråga.
Häruti instämde Prosten Sondén, hvarefter förevarande Utlå¬
tande, efter derom gjord proposition, af Ståndet bifölls.
§ 16-
Föredrogs ånyo Sammansatta Bevillnings- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 7, i anledning
af väckt motion om ändring i sättet att expediera den så kallade
kyrkoposten.
Bifölls.
§ 17-
Föredrogs ånyo Sammansatta Bevillnings- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 8, i anledning
af väckt motion, angående förändrad grund för uppskattning af
bränvins värde vid partihandel.
Bifölls.
§ 18.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 11, i anledning
af väckta motioner om upphäfvande af strafiarterna prygel och
356
Den 22 Maj.
dagg samt om inrättandet, i stället derför, af straffklasser inom
alla regementen m. m.
Yice-Talman Biskop Annerstedt begärde ordet och yttrade:
Det må yara, att bibehållandet af prygel- och dagg-straffet icke
öfverensstämmer med tidsandans fordringar; men jag har dock
hört sakkunniga och fullt tillförlitliga män sägn, att dess bortta¬
gande, åtminstone inom marinen, är nästan omöjligt. Yid En¬
gelska flottan, hvars manskap väl torde vara det utmärktaste
i verlden, har man vid flera, tillfällen försökt att borttaga det;
men försöket har alltid strandat emot svårigheten att finna något
lämpligt straff, i dess st lille. Yid Fransyska flottan är prygel¬
straff eller dagg afskaffadt, men ersatt af andra straff, hvilka
äro vida grymmare och för helsan vida skadligare. Man bör ock
taga i betraktande, alt, om t. ex. arrest skulle träda i stället för
kroppsstraff;!, derigenom en tyngd skulle kastas på de oskyl¬
diga, hvilka under tiden måste uträtta de arbeten, som åligga
den arresterade. För mig synes det derföre icke vara lämpligt,
att Rikets Ständer i detta syfte aflåta någon skrifvelse till Kongl.
Maj:t. Att begära något, som möjligtvis är outförbart, är ej välbe¬
tänkt, och att i sådant fall hvälfva allt det förhatliga utaf ett
afslag på en sådan begäran på Regeringen är icke grannlaga. Af
dessa skäl får jag tillstyrka, att Utskottets hemställan afslås.
Doctor <> linnelius: Det är visserligen icke att undra på, om
nationen ej tycker om prygel och dagg, och således gerna sage,
om det straffet blefve afskaffadt. Den skrifvelse till Kongl. Maj:t,
som Utskottet här tillstyrker, skulle icke innehålla en begäran,
att detta straff helt och hållet måtte försvinna, utan endast en
hemställan, att Kongl. Maj:t mätte taga i nådigt öfvervägande, om
icke nämnde straffarter kunde emot andra lämpligare straff utby¬
tas. Jag tror väl, att ett sådant utbyte icke utan svårighet kan
ske; men icke kan det skada, om Rikets Ständer aflåta den
föreslagna skrifvelsen, hvarföre jag för min del tillstyrker bifall
till Utskottets hemställan.
Häruti instämde Doctorerne Abr. Nordström och Sandberg
samt Kyrkoherden Wennerström.
Professor Sundberg: Jag anhåller, att först få tillkännagifva,
att det är genom ett misstag som mitt namn finnes upptaget
bland reservanterna; redan min ställning såsom prest har för¬
bjudit mig, att i en dylik fråga inlägga någon reservation.
Men deremot är det med verkliga förhållandet öfverensstämman¬
de, att jag inom Utskottet satte mig emot aflåtandet af en skrif¬
velse till Kongl. Maj:t i detta ämne. Detta gjorde jag och det
gör jag äfven nu hufvudsakligen af det skäl, att den Comité,
Deu 22 Maj.
357
sorn nyligen varit tillsatt för att utarbeta' em strafflag för arméen
och flottan, kommit till det resultat, att prygel- och daggstraffen
väl kunde och borde, synnerligen under fredstid, inskränkas,"men
icke helt och hållet borttagas. Det vore isynnerhet under mar¬
cher och tåg samt om skeppsbord nödvändigt, att ett straff fin¬
nes, som har den fördelen, att det genast kan användas och
genast framkalla lydnad. Krigs-Hofrätten och Högsta Domstolen,
som i ämnet blefvo hörda, delade Comiléens åsigter och ansågo
äfven, att dessa sfraftarter måste bibehållas, åtminstone i lägsta
straffgraden och der annan bestraffning icke vore användbar. På
grund häraf utkom den 29 Mars sistlidne år en Kongl. Förord¬
ning angående förmanskap och extrajudiciel bestraffning vid krigs¬
makten, i hvilken allt möjligt afseende är egnadt åt “nationens
tänkesätt och tids-andnns fordringar“, men de nyssnämnda straffen
ändå iiro för vissa fall bibehållna. Då så är och då Utskottet ej
förmått, att i stället för p^-gel och dagg föreslå någon annan
lämplig straffart, anser jag det icke vara Pikets Ständer vär¬
digt, att nu besvära Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse
i denna fråga; ty hvad sorn efter anställd vederbörlig pröfning
ej kunde ske i Mars månad 1859 lärer icke lättare låta sig göra
nu. Jag torde icke behöfva upplysa, att prygel- och daggstraffen
icke äro fullt afskaffade inom någon armé utom den Fransyska;
men der hafva de blifvit ersatta af andra straff, hvilka i jem¬
förelse med några slag af en käpp eller en tågända synas mig
vara en grym tortyr. Alltnog, jag anser den föreslagna skrif-
velsen icke böra aflåtas; ty jag kan icke gilla, att Rikets Stän¬
der blottställa Kongl. Maj:t för obehaget af att säga nej till en
anhållan, som låter mycket menniskovän]ig och derföre med sä¬
kerhet kan påräkna bifall hos den stora mängden, som ej besvä¬
rar sig med att närmare undersöka saken. Ämnar således för
min del afslå Utskottets förslag.
Häruti instämde Prosten Ljunggren.
Prosten lidon: Jag instämmer med Doctor Gumselius. Det
förefaller mig motbjudande att tala i detta ämne och bäst hade
varit, om Prest e-Standets Ledamöter i denna fråga ställt sig allde¬
les neutrala. När det nu blott är fråga om en underdånig skrif¬
velse, så lärer Kongl. Maj:t icke underlåta att höra vederbörande
både Amiraler och Generaler.
Häruti instämde Doctor Säve.
Doctor Sandberg: Jag instämmer ock med den föregående
Talaren. Utan att orda om tidsandan och nationens tänkesätt
innehåller detta Betänkande åtskilligt annat, som är tänkvärdt.
När lagstiftningen redan afskaffat spö- och risstraffen för brotts¬
lingar och när till och med de osjäliga djuren blifvit skyddade
358
B e n 22 Maj.
mot misshandling, så tyckes det vara tid, att gemenskapen af
arméen och flottan befrias från prygel och dagg. Jag har sett
en uppgift att inom indeldta arméen blefvo år 1858 utdelade
2,281 prygel och år 1859 uppgick antalet till 2,712 prygel. Dess
riktighet kan jag dock icke bestyrka. Emedlertid torde väl. de
krigshärar, der dessa straffarter ej användas, icke vara de minst
tappra, ej heller de minst dugliga att häfda sitt lands ära. Mig
synes att Högvördiga Preste-Ståndet icke kan afslå Utskottets
förevarande förslag.
Doctor Lindgren: Under de förhållanden, för hvilka så väl
den Betänkandet vidfogade reservationen, som en föregående talare
redogjort, hade jag visserligen helst sett, att de motioner, som
framkallat detta Betänkande, icke redan vid denna Eiksdag blif¬
vit väckta; men då nu så skett, och den skrifvelse, som Utskottet,
tidslynnet till behag, med anledning deraf tillstyrkt, är af tem¬
meligen oskyldig art, tillstyrker jag det Högv. Ståndet att den¬
samma bifalla.
Häruti instämde Doctorerne Björkman och Nordlander.
Prosten Ljunggren: Den föreslagna skrifvelsen anser jag
nästan vara obehörig. Hvar och en är skyldig att gifva akt på
hvad han säger och skrifver oeh serdeles höra Bikets Ständer i
detta hänseende icke utsätta sig för rättvist ogillande. Här nu
en Comité så nyligen afstyrkt prygelstraffets borttagande och en
Kongl. Förordning, som till det aldra yttersta inskränker bruket
deraf, för hågra månader sedan utkommit, så synes det mig vara
obehörigt af Bikets Ständer, att aflåta en skrifvelse i det syfte,
som föreslaget är. Utskottets motiver smaka af falsk philanthropi.
Om det är nödvändigt att försvara sig mot fiender, så är det väl
ock nödvändigt att hålla arméen i tukt. Ur philanthropisk syn¬
punkt är det ju ännu grymmare att soldaten är utsatt för att
blifva ihjelskjuten än att han är blottställd för att få undergå ett
smärtsamt kroppsstraff. Jag har redan instämt med Professor
Sundberg och afstyrker Utskottets förslag.
Discussi onen förklarades härmed slutad och då II. II. 1,'rke-
Biskopens och Talmannens proposition om bifall till förevarande Be¬
tänkande besvarades med blandade Ja och Hej och votering be¬
gärdes, antogs följande voteringsproposition:
Den som bifaller Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets Betänkande H:o 11, röste Ja; den det icke vill, röste
Hej. Tinner Hej, har Ståndet nämnde Betänkande afslagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, utföll med 30 ja
och 9 nej, hvarigenom Ståndet stannat vid det beslut, som Ja¬
propositionen innehåller.
Den 22 Maj.
359
§ 19.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 81, i anledning af väckt motion om befrielse
för Sockne-prester från skyldigheten att åtfölja dödsfångar till
afrättsplatsen.
Doctor Alli'. Nordström erhöll ordet och yttrade: Mot det
resultat, till hvilket Utskottet kommit, har jag ingen anmärkning
att göra: men formen synes mig något oegentlig. Här talas om
Sockneprests skyldighet att åtfölja dödsfånge till afrättsplatsen.
Men i Sverige finnas inga sockneprester, men väl i Norrige, och
man bör akta sig för allt, som kan gifva våra bröder anledning
att klaga öfver ingrepp i deras tillhörigheter. Motionären har
begagnat uttrycket: för samling arnes presterskap, och det finner jag
vara riktigare.
Comminister Halmkorg: Hufvudsakligen för att besvara den
föregående talarens anmärkning har jag begärt ordet; att försvara
Utskottets förslag hoppas jag icke skall behöfvas. Orsaken, hvar¬
före ordet Sockneprest här blifvit nyttjadt, är att detta ord före¬
kommer i Kongl. Resolutionen på Presterskapets besvär den 22
October 1723, och sorn det är denna Resolution, i hvilken Utskot¬
tet tillstyrkt ändring, ansåg man, att samma uttryck borde bibe¬
hållas. När detta stadgande tillkom, funnos inga Fångpredikanter,
hvarföre ingen annan än Församlingens Pastor kunde åläggas att
åtfölja dödsfånge till afrättsplatsen. Men då nu icke blott sär¬
skilda prester äro för fångars religionsundervisning och själavård
anställde, utan ock genom Kongl. Circuläret den 30 Aug. 1859
blifvit tillåtet, att dödsstraff verkställes å närmare fängelset be¬
lägen afrättsplats än den för den ort, hvarest brottet blifvit
begånget, ansåg Utskottet sig ega tillräcklig grund för hvad i
förevarande Betänkande blifvit tillstyrkt.
Doctor Ahr. Nordström genmälde, att i Kongl. Resolutionen
den 22 October 1723 står Presterslcapet i socknen och icke
Sockneprest.
Riks-Archivarien Nordström: Jag anser det vara klo¬
kast att icke vidare lagstifta i detta fall. Vanligen tillgår det
väl så, att Fångpredikanten följer delinquenten till afrättsplatsen,
men skulle fången önska, att få tala vid presten i den försam¬
ling, han tillhör, och hvilken kanske sett honom uppväxa och
meddelat honom den första religionsundervisningen, så bör sådant
honom icke kunna förvägras i de sorgliga omständigheter, hvari
han befinner sig.
seo
Den 22 Maj.
Doctor Säre: I saken är det väl riktigast, att delinquenten
ej behöfver byta om biktfar i hvar socken. Men har han för¬
troende till någon vass själasörjare af någon församling och ön¬
skar få företrädesvis tala med honom, så läror väl detta icke för¬
nekas, äfven om stadgandet i Kongl. Kesolutionen 1723 upphäf-
ves, hvarföre jag yrkar bifall till Utskottets tillstyrkande.
Häruti instämde Doctor Wåhlander och Prosten Sondén.
Discussionen var härmed slntad, hvarefter förevarande be¬
tänkande, uppå derom gjord proposition, af Ståndet bifölls.
§ 20.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 82, i anledning af väckte motioner, dels angående
Rotehållares skyldighet att inställa sig vid Generalmönstring, dels
om rättighet för Bote- och Busthållare att, utan all inblandning
af Officerare, med Soldat, Hussar eller Båtsman afsluta knekt-
kontrakt.
Irsta hemställan sid. 7.
Biks-Archivarien Nordström begärde ordet och yttra¬
de: Jag tror det vore skäl, att det stadgade vitet för Bust-
och Botehållare, som uteblifver från generalmönstring, bibehålles.
Det kan visst vara besvärligt för honom att infinna sig, men
det är också vigtigt att han är tillstädes för att bevaka sin rätt,
serdeles om Generalmönsterherren skulle vara mycket böjd för
att göra kasseringar. Motionärerne och Utskottet hafva sett
saken blott från en sida och icke besinnat det skydd, som ligger
i nu gällande föreskrift.
Doctor Sandberg: Om jag rätt förstår Utskottets motivering,
så är här egentligen icke fråga om något nytt stadgande, utan
Utskottet tillstyrker allenast, att ett stadgande skall lagligen upp-
häfvas, om hvilket Kongl. Maj:t förklarat, att det icke mera bör
tillämpas. Genom nådig skrifvelse till Förvaltningen af Sjöären-
derna den 16 Maj 1827 i anledning af Landshöfdiuge-Embetets
i Calmar län anmälan om flere Busthållares i Södra Möre härad
pliktfällande för uteblifvande från 1826 års generalmönstring har
Kongl. Maj:t täckts förklara, att den Bust- eller Botehållare, som
genom befullmäktigad! ombud vid generalmönstring sig infinner,
icke skall vara underkastad de i Kongl. Brefvet den 11 Febr.
1744 och 1819 års Genefralmönstrings-instruction med flottornas
samtlige sjötrupper för uteblifvande stadgade böter. Som detta
nådiga förklarande icke synes hafva föranledt någon allmännare
tillämpning och då det är tillbörligt att Båtsman shållet får till¬
Den 22 Maj.
361
godonjuta en frihet, sorn är Eotehållare tillerkänd, synes Utskot¬
tet ega fullt skäl för sitt tillstyrkande, hvilket jag för min del
biträder.
Häruti instämde Doctorerne Björkman och Säve, hvarefter
Utskottets hemställan uppå derom gjord proposition af Ståndet
bifölls.
Hvad Utskottet ytterligare sid. 7 och 8 hemställt blef af
Ståndet godkändt.
§ 21.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande Nio 83, i anledning af väckt motion om uppskof med
tillämpandet af Kongl. Kungörelsen den 15 Juli 1859, angående
laga skiftens verkställande på Gottland.
Bifölls.
§ 22.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande Nio 84, i anledning af väckt motion om bestämman¬
de af ersättning åt kronobetjent för försäljning af å landet utmätte
lösören.
Bifölls.
§ 23.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande Nio 85, i anledning af väckt motion om skyldig¬
het för åbo att borthugga skog, som står för nära annan åbos
åkerjord.
Bifölls.
§ 24.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande Nio 86, i anledning af väckt motion om macadami-
sering af de genom Norr- och Boslags-tullar från Stockholm
ledande vägar, samt i fråga om erläggande af afgift för' samma
vägars begagnande.
Bifölls,
§ 25.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande Nio 87, i anledning af vackt motion om afskaffando
362
Den 23 Maj.
af fotmöten vid Skånska Kavalleriet eller deras ingående i rege¬
mentsmötena.
Bifölls.
§ 26.
Till företagande af resa till hemorten begärdes och erhölls
ledighet från riksdagsgöromålen af Doctor Säve under 3 veckors
tid, räknad från någon dag i veckan före Midsommardagen, hvar¬
om framdeles skulle närmare bestämmas, — samt af Kyrkoher¬
den Otterström under 3 veckors tid, räknad från den 30:de Maj.
§ 27.
Uppå derom af Biks-Archivarien Doctor Nordström gjord
framställning beslöt Ståndet att vördsamt och vänligen inbjuda
de öfriga Biks-Stånden, att i beslutet rörande 3:dje punkten af
Lag-Utskottets Betänkande N:o 25 med Preste-Ståndet sig förena.
§ 28.
Upplästes och lades till handlingarne från de respekt. Med-
Stånden ankomne Protocolls-Utdrag, nemligen från Höglofl. Rid-
dersTcapet och, Adeln JST:ris 258—260, samt från Yällofl. Borgare-
Ståndet N:ris 260—262.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. II. Almqvist.
öeii 23 Maj.
Plenum kl. 10 f. m.
* § I-
Justerades Protocollen för den 16:de innevarande månad
för- och eftermiddagen.
Ilen 23 Maj.
363
§2-
Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets Memorial N:o
109, i anledning af Rikets Ständers beslut i de uti Stats-Utskot-
tets Utlåtande N:o 86 beliandlado frågor angående fortsatt utfö¬
rande af jorn vägsarbeten för Statens räkning och anvisande af
dertill erforderlige medel, godkändes Utskottets förslag, som före¬
kommer vid slutet af detta Memorial, hvilket i öfriga delar lades
till handlingartie.
§ 3.
Föredrogs ånyo Sammansätta Bevillnings-, Lag- samt Allmän¬
na Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande U:o 9, i anledning
af dels gjorda anmärkningar emot vissa delar, dels ook Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut i afseende å andra- delar af Betän¬
kandet N:o 4, angående vilkoren för bränvinstillverkning.
Utskottets hemställan i de första tre punkterna ansågs icke
erfordra annan åtgärd än att läggas till handlingarne.
Härefter föredrogs den på sidan 3 framställda inbjudningen,
hvarvid ordet begärdes af
Doctor Sandberg, som yttrade: Yid Betänkandets genom¬
läsning och inbjudningens afhörande förekom det mig som om
Borgare- och Bonde-Stånden hafva antagit en bränningstid af 5
månader, samt Bidderskapet och Adeln 7 månader. Skiljaktig¬
het förefinnes således äfven emellan dessa Stånds beslut. Preste-
Ståndet har bestämt bränningstiden till 2 månader, med rättighet
att välja dessa inom de af Utskottet föreslagna fem terminer.
Jag anhåller att Preste-Ståndet måtte vidblifva sitt beslut,
såsom innefattande den största inskränkning i afseende på tiden,
som vid denaa Riksdag kan blifva möjlig att åstadkomma.
Prosten Sondén: Jag tager mig friheten upplysa den före¬
gående talaren om 2:ne misstag, som han begått. Först och främst
har Borgare- och Bonde-Stånden ingalunda tillåtit 5 månaders
bränningstid, utan deremot beslutat, att bränningstillverkare må
under högst 3:ne af de utsatta 5 terminerna utöfva sin handte¬
ring; Preste-Ståndet har bestämt tiden till 2 af dessa terminer
och således utgör skillnaden emellan Ståndens beslut i afseende
å tiden endast 1 månad. Beträffande vidare yrkandet, att Preste-
Ståndet genom vidblifvande af sitt beslut skulle föranleda till
votering i förstärkt Utskott, så grundar sig detta på ett misstag,
ty vi veta, att Kongl. Maj:t förut tillåtit utsträckning af brän¬
ningstiden för do större brännerierna och intet skäl är för den
förmodan, att en sådan tillåtelse hädanefter icke skulle meddelas.
364
Den 23 Milj.
Frågan är visserligen icke af någon serdeles stor vigt, men
då ett afslag af inbjudningen möjligen skulle kunna föranleda
dertill, att Riddorskapet och Adelns förslag segrade, anser jag
att man, för att icke äfventyra detta, bör antaga inbjudningen.
Doctorerne Björkman, Säve, A. Nordström samt Domprosten
Björling instämde.
Kyrkoherden Wennerström: Jag anser ej såsom den före¬
gående talaren frågan af ringa vigt och anser stor skillnad vara
emellan en bränningstid af 2 och 3 månader; ty i sednare fallet
ökas produktionen med 50 procent. Det har visat sig, att 2
månader varit tillräckliga för att förse landet med dess behof
af varan och under sådana förhållanden skulle en utsträckt
bränningstid endast bidraga att öka den beklagliga fylleri-lasten,
så mycket mera som en bränvins-export icke är tänkbar, då
varan är hos oss dyrare än hos andra. Jag instämmer således
i Doctor Sandbergs yrkande på afslag af inbjudningen.
Doctor Sandberg: Visserligen har en föregående talare, min
värde vän, rätt deruti att hvad jag nyss yttrade i så måtto in¬
nehöll ett misstag, som jag finner att Borgare- och Bonde-
Ståndens beslut innefattar friheten att af 5 månader välja frenne
till bränningstid. Men Kongl. Maj:ts förut gifna tillåtelse för
större brännerier att välja tvänne månader af fem innebar dock
ingalunda någon förlängning af bränningstiden, hvilket det, efter
mitt förmenande, tillhör Rikets Ständer att bestämma, emedan
detta har inflytande på tillverknings-skattens hela belopp.
Min högsta önskan är att få bränningstiden hädanefter som
hittills inskränkt till tvänne månader och jag förenar mig uti
Kyrkoherden Wennerströms åsigt. Men af fruktan för den af
Prosten Sondén förespeglade möjligheten att en votering i för¬
stärkt Utskott skulle kunna leda till 7 månaders bränningstid,
anser jag mig böra afstå från mitt yrkande på afslag af inbjud¬
ningen.
Doctor Carlander: Såsom ett ytterligare skäl för det af
Prosten Sondén föreslagna antagandet af inbjudningen vill jag
tillägga, att, i händelse en bränningstid af 7 månader antoges,
kontroll-kostnaderna komma att i betydlig mån ökas. '
Discussionen förklarades härefter slutad och beslöt Ståndet,
uppå derom i vederbörlig ordning framställd proposition, att,
med frånträdande af sitt vid 2 § 1 och 2 mom. fattade beslut
angående tiden för bränvinstillverkningens utöfvande, antaga den
framställda inbjudningen.
Den 23 Maj.
365
Utskottets hemställan i fjerde punkten lados till handlin-
garne.
Vid föredragningen af deni på sidan 4 till Ståndet ställda
inbjudningen begärde
Doctor Sandberg ordet och yttrade: Om man också i före¬
gående punkten nödgades frånträda sitt beslut, för att ej komma
ur askan i elden, så anhåller jag dock vördsamt och enträget,
att Ståndet måtte vidblifva sitt fattade beslut angående 19:de
§. Då genom förändringen i kontroll-väsendet snart sagdt alla
bränneriet blifvit fabriker, må vi också öka beskattningen, för
att i möjlig måtto kunna förminska consumtionen. Jag yrkar
således, att denna fråga må afgöras i förstärkt Utskott.
■ Häruti hördes flore af Ståndets ledamöter instämma.
Domprosten Björling: Jag instämmer med den föregående
talaren och vill endast tillägga, att då inga nya skäl äro fram¬
dragna, som skulle kunna verka ändring af det en gång fattade
beslutet, tyckes man väl böra vidblifva detsamma.
Prosten Melén: Jag anser mig böra tillkännagifva, att jag
hvarken inom Utskottets afdelning eller plenum eller ens här i
Ståndet deltagit i discussionen öfver denna fråga. Om jag vid
någotdera af dessa tillfällen varit närvarande, skulle jag hafva
uttalat den öfvertygelsen, att man icke nu borde höja brännings-
skatten till 75 öre per kanna, då man förra Biksdagen höjde
den från 50 till 60 öre. Det är visst fördelaktigt att få ökade
statsinkomster, men man bör ej lagstifta så, att man skaffar sig
ett värre ondt i stället för det onda, som man undviker. Det
är allmänt kändt, att bränvin insmugglas i stora qvantiteter från
Danmark; skulle denna rörelse ytterligare uppmuntras med en
vinst af 15 öre per kanna, så kan man taga för afgjordt, att
den kommer att ökas i mån deraf. Jag har velat uttala dessa
mina tankar äfvensom min öfvertygelse, att i förstärkt Bevill-
nings-Utskott skatten kommer att bestämmas till 60 öre.
Doctor A. Nordström instämde.
Prosten Hullman: Då jag väckt motion att inbjuda Yälloil.
Borgare-Ståndet att förena sig i detta Högv. Stånds beslut så¬
väl om en skatt af 75 öre per kanna, som om ett minimum af
300 kannor, så tillåter jag mig äfven nu uppmana Ståndet att
vidblifva sitt i detta afseende fattade beslut. Bränvinsbränningen
blifver hädanefter fabriksrörelse, ehvad skatten är 75 eller 60
öre. Mig synes det vara alltför inconsequent af Ståndet att gå
ifrån den ena delen af sitt beslut i denna fråga, hvarföre jag
vördsamt yrkar afslag å inbjudningen.
*66
Den 23 Maj.
Comminister Beckman: Min tanke i denna fråga har verk¬
ligen varit, att en förhöjning redan nu af bran vinsskatten med
15 öre per kanna vore väl starkt tilltagen, men i betraktande
af statens minskade inkomster så väl genom flera grundskatters
aflyftande som genom nedsatta bevillningar, samt af dess i syn¬
nerligt hög grad ökade utgifter, anser jag dock nödvändigt, att
här söka taga tillbaka något af hvad man i andra afseenden
släppt efter. Jag fruktar ej den af en föregående talare befa¬
rade smugglingen från Danmark; ty den utvägen står ju öppen
att skärpa bevakningen å Skånska kusten. Frågan är mig nu
mera ingalunda likgiltig, utan jag hoppas, att åtminstone det
förstärkta Bevillnings-TJtskottet måtte rösta för Kongl. Maj:ts
förslag.
Doctor Carlander: Fmligt min tanke har Ståndet allt skäl
att vidblifva sitt en gång fattade beslut i frågan. Ku har det
syftemål vunnits, hvartill man sträfvat ända sedan 1853—-54
årens Riksdag, nemligen att få fabriksrörelse och utrota hus-
behofsbränningen. Ur både financiel och sedlig synpunkt synes
det vara allt skäl att fortgå på den en gång beträdda banan.
Jag är ej någon älskare af förhöjda skatter, men då den nu
ifrågavarande är af en mera frivillig beskaffenhet, och möjligen
skulle kunna lända staten till godo med en eller par millioner,
anser jag, att Ståndet ej bör frånträda sitt beslut.
Prosten Sondén: Jag instämmer med den föregående tala¬
ren och vill blott angående den befarade smugglingen tillägga,
att skatten för hvarje kanna redan är så stor, så att man svår¬
ligen kan påstå, att, om vi öka skatten med 15 öro, följden af
denna tillökning skall blifva en förskräcklig smuggling. Be¬
träffande den af en föregående talare omnämnda förökningen af
stats-inkomsterna, så betviflar jag att ett sådant resultat vinnes
genom den förhöjda bränvinsskatten, och väl vore om så icke
skedde, ty det skulle utvisa en minskning i tillverknings-
beloppet.
Discussionen förklarades härefter slutad, och beslöt Ståndet,
uppå derom framställd proposition, att, med vidblifvande af sitt
vid 19 § rörande bränvinsbrännings-afgiftens förhöjning till 75
öre för hvarje kanna fattade beslut, afslå den framställda in¬
bjudningen.
De öfriga delarna af förevarande Memorial ansågos. icke å
Preste-Ståndets sida erfordra annan åtgärd än att läggas till
handlingarna.
§ 4.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utslcottets Betänkande N:o 22,
angående stämpelpappers-afgiften, samt afgiften för stämpling
Den 23 Maj.
387
af tidningar, andra periodiska skrifter och tryckta afhand-
lingar.
Utskottets hemställanden sid. 2 och 4.
Biföllos.
Hemställan sid. 6.
Comminister Beckman begärde ordet och yttrade: Att bi¬
falla det förslag, som Utskottet i denna hemställan gjort, finner
jag något betänkligt, då Ståndet redan godkänt den punkt i
förslaget till ny Bevillnings-Förordning, som stadgar, att bevill¬
ning för fidekommiss äfvensom för gåfva af fastighet samt för
testamente af fast eller lös egendom med full egande-rätt till
sjelfva egendomen skall utgå med 4 procent. Här föreslås nu
den förändring, att testamenten och fideicommiss-bref må från
all stämpel-afgift befrias och bevillningen i stället utgå med 5
procent. För min del har jag ej något emot sjelfva saken, men
finner den i formelt hänseende besynnerlig, och hemställer, hu¬
ruvida den föreslagna förändringen kan stå rätt väl tillsammans
med det förut fattade beslutet.
Prosten Sondén: På sidan 22 af förslag till Bevillnings-
Förordning gör Utskottet det förbehåll, att bestämmandet af
bevillnings-proeenton för fidekommiss och testamenten må ställas
i öfverensstämmelse med det beslut, som Rikets Ständer komma
att i denna fråga fatta i anledning af Bevillnings-Utskottets nu
under föredragning varande Betänkande N:o 22, angående stäm-
pelpappersafgiften.
Något hinder för antagandet af det här gjorda förslaget
finnes således icke och hvad angår sjelfva sammanslagningen, så
torde deremot intet med skäl kunna anmärkas.
Doctor Carlander samt Prostarne Lindberg och Kullman„ in¬
stämde.
Discussionen förklarades härmed slutad och blef, uppå der¬
om framställd proposition, ifrågavarande hemställan af Ståndet
bifallen.
Hemställan sid. 7.
Bifölls.
Utskottets hemställan vid §§ 1, 2 och 3.
Biföllos.
368
Den 23 Maj.
§ 4.
Biskop Aujon begärde ordet och yttrade: Om med poedago-
ger här menas de lärare i städerna, som vanligen så kallas,
torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida det är lämpligt, att
i afseende å bevillningen för deras fullmakter ställa dem i
samma kategori, som ringare kyrkobetjente, då deras löner äro
ungefärligen lika med de yngsta lärares i elementar-läroverken.
Prosten Sondén-: I afseende på den begärda upplysningen
får jag nämna, att man vid föredragningen inom Utskottet af
denna punkt' ej ansåg sig böra göra någon annan förändring i
densamma, än derifrån utesluta mindre kyrkobetjente, än kyrko¬
vaktare.
Discussionen förklarades härmed slutad, och då densamma
icke ansågs erfordra något beslut, fortsattes föredragningen,
hvarvid Utskottets hemställan sidan 17 angående denna § blef
af Ståndet bifallen.
§ 6.
Utskottets Usta hemställan, sid. 19.
Prosten Sondén begärde ordet och yttrade: Pör att under¬
lätta bouppteckningars beläggande med stämpelpapper, har Ut¬
skottet uppställt en tariff, som har den olägenheten att den
framgår i en något ojemn progression. Några talande skäl att
bibehålla en sådan ojemnhet har jag ej kunnat finna, hvarföre
jag också i min reservation pag. 30 uppsatt en annan, jemnare
tariff, hvilken jag tager mig friheten föreslå Ståndet till anta¬
gande. I anledning af denna hemställan ber jag med några ord
få upplysa om tillkomsten af Utskottets tariff. Nu gällande för¬
fattning om stämpelafgiften för bouppteckningar har medfört
ganska störj olägenhet, ty då den behållna summan faller inom
en högre sifferklass, blir man tvungen att vid uträkningen ge¬
nomgå alla de lägre sifferklasserna, för att sedan genom partiel-
summornas sammanräknande få charte-beloppet. Detta åstadkom
mycket krångel ochj sjelfva Hofrätterna voroj ej fullt eDse om
rätta beräkningssättet, hvarföre man nu beslöt sig för att af¬
skaffa den gamla beräkningsgrunden, men var så öm om det
bestående, att man noga ville undvika all förhöjning. Detta är
orsaken till den ojemnhet, som visar sig i Utskottets tariff.
Enligt mitt förslag blifva summorna från och med 5 till 80
tusen något strängare beskattade, deremot de från 100 till 1000,
lindrigare, och detta är utan tvifvel rättvist.
Slutligen
Den 23 Maj.
363
Slutligen vill jag omnämna ett otydligt och obilligt stad¬
gande, som dessutom äfven blifvit andraget såsom ett skäl för
att ej antaga den af mig föreslagna högre tariffen, det nemligen,
att efterlefvande make nödgas för sin andel i boet betala stäm¬
pelafgift. Att betala sådan afgift för det, som redan förut varit
ens egendom, är utan tvifvel obilligt och orättvist, samt öfver-
ensstämmer icke med principerna för ifrågavarande beskattning.
Jag föreslår derföre, att stadgas måtte, det efterlefvande makes
behållning i boet är från stämpelafgift frikallad.
Doctor Säve: Den föregående talaren har mycket riktigt
och ty^dligt redogjort för de svårigheter, som förekomma i de
hittills gifna bestämmelserna för chartering af bouppteckningar
och hvilka förmått Bevillnings-Utskottet att uppställa en förän¬
drad tariff för att afhjelpa dessa olägenheter. Emot den af Ut¬
skottet föreslagna skalan qvarstår emellertid den anmärkningen,
att beskattningen blifvcr för hög och kommer isynnerhet att
trycka den större förmögenheten, samt att den i öfrigt ej är i
alla förhållanden rättvis, hvilket föranledt Herr Reutersvärd att
ogilla förslaget på grunder, som jag för min del anser giltiga.
Genom exempel, som finnes intaget i reservationen, visar Herr
Reutersvärd, att om Utskottets förslag antages, kommer det att
bero på arfvingarnas antal, huruvida skatten blir betungande
eller icke, samt att en progressiv afgift sålunda är en i grunden
oriktig princip för nu ifrågavarande beskattning. Detta missför¬
hållande aflijelpes icke heller genom Prosten Sonde'ns förslag,
ehuru jag i öfrigt får medgifva, att det är jemnare proportio-
neradt. För min del kan jag således icke gilla hvarken den
ena eller den andra af dessa tariffer, utan instämmer i det af
Herr Reutersvärd framställda förslaget.
Prosten Sondén: Då ingen talare uppträdt, som förordat
Utskottets förslag i denna punkt, återstår blott att jemföra det
af Herr Reutersvärd samt det af mig framställda förslaget. Det
är verkeligen sannt, hvad Doctor Säve anmärkt, att om en
större förmögenhet delas emellan flera arfvingar, så kan det
hända, att stämpelafgiften blir till följd af den progressiva be¬
skattningen något tryckande i jemförelse med den ringare andel,
som hvar och en får. Här gäller således frågan, huruvida en
progressiv beskattning är i detta fall riktig och rättvis eller ej.
Han bör dock erinra sig, att denna afgift blott en gång er¬
lägges, samt att den utgår för en inkomst, till hvars inbrin¬
gande man icke bidragit med något sitt arbete. Jag ser såle¬
des ingen våda uti att bibehålla den progressiva afgiften.
Doctor Wihlander: Vid jemförelse af de frenne framställda
förslagen till chartering af bouppteckningar, af Utskottet, af Prosten
Högv. Preste-St. Prof. 1859 & 1860. 5:te Bandet. 24
370
Den 23 Maj.
Sondén och af Herr Reutersvärd, synes mig Prosten Sondéns hafva
ett afgjordt företräde genom sin klarhet, enkelhet samt rättvisa, i
det att sjelfva uträkningen låter lätt verkställa sig, hvilket icke
alldeles var förhållandet förut, samt att den minsta behållnin¬
gen beskattas i lägre proportion äu den större; och anser jag
derföre för min del, att detta förslag bör af Ståndet antagas.
Discussionen förklarades härefter slutad och blef, uppå
derom i vederbörlig ordning framställd proposition, den af Ut¬
skottet i § 6 föreslagna och i författnings-förslaget sidan 12 in¬
tagna tariff för stämpeln å bouppteckningar icke godkänd, utan
antog Ståndet i dess ställe det förslag till sagde tariff, som fö¬
rekommer å sidan 30, uti Prosten Sondéns reservation, äfven¬
som beslöts, att i författningen näst efter denna tariff skulle in¬
föras ett, med förslaget i Herr Reutersvärds reservation öfver¬
ensstämmande stadgande, så lydande: “Efterlefvande maica befrias
från stämpelafgift å den andel i boet, som densamma tillfaller
till följe af hvilket beslut orden: “efterlefvande makes behållning
deri“ skulle insättas i § 7 sidan 19 under artikeln bouppteck¬
ningar.
Utskottets tvänne återstående hemstäilanden på sid. 19.
Biföllos.
Hemställan sidan 21.
Comminister Heckman begärde ordet och yttrade: I visst
afseende måste jag erkänna, att Utskottets förslag i denna punkt
har skäl för sig; ty om man ärligt och redligt skattar för sin
egendom, borde man vara fri ifrån ytterligare beskattning. Det
förefaller mig likväl betänkligt, att nu helt tvärt borttaga denna
inkomstkälla. Jag vet visserligen, att författningen ej blifvit
rätteligen, ofta alldeles icke följd i landsorten, men deremot
skulle jag tro, att man i städerna varit ordentligare och detta
särskildt hvad hufvudstaden angår. Med visshet känner jag,
att hyreskontrakters förseende med stämpelpapper lemnar inom
Clara och Kungsholmens församlingar staten omkring 6,000 R:dr om
året, och enligt denna beräkning torde hufvudstaden i dess
helhet inbringa minst 20,000 R:dr. Medgifvas måste dock, att
skatten trycker mycket ojemnt, ty vid hvarje ombyte af hyres¬
gäst måste det nya kontraktet charteras, och somliga personer
förändra boningsplats hvarje år, andra hvart 10:de, andra
åter qvarbo hela sin lifstid på samma ställe. Beskattningen är
således orättvis och faller ganska ojemnt på husegarne, men
detta hade i någon mån kunnat hjelpas, genom att sätta stäm¬
pelpapperet lågt, samt bestämma charteringen efter år, och då
hade ej staten behöft göra den stora förlusten, att helt och
De’n 23 Maj.
371
hållet afstå ifrån denna inkomst. Talaren yrkar återremiss af
denna punkt.
Prosten Sondén: Denna sak har blifvit med noggrannhet
och omsorg behandlad af Utskotts-Afdelningen, som funnit en
mängd svårigheter i tillämpningen vidlåda den gamla] författ¬
ningen. Af föregående talaren har blifvit yttradt, att denna
tillämpning icke skulle hafva så många olägenheter i städerna,
samt att den särskildt här i Stockholm går rätt bra för sig.
Härvid måste först och främst anmärkas, att hyresvärdar på för¬
frågningar efter kontrakterna kunna svara, att de icke hafva
uppgjort några sådana med sina hyresgäster, och med detta svar
får man låta sig nöja, ty de torde icke kunna åläggas att skrift¬
ligen uppsätta sina öfverenskommelse!-. Hvad angår den före¬
gående värde talarens beräkning af beloppet, hvartill afgiften
för hyreskontrakternas chartering här i Stockholm skulle uppgå,
eå är det rätt lyckligt för honom att hafva kunnat verkställa
en sådan; jag har äfven i samma afsigt gjort några förfrågningar
hos Mantals-Commissarier, men af dem fått det svar, att någon
anteckning öfver charte-beloppet icke föres.
Att efterlefva författningen på landet är och blifver» omöj¬
ligt, och hvad städerna angår, så samtalade jag nyligen med en
ledamot af Borgare-Ståndet, representant för en provinsstad,
hvilken person sade sig aldrig någonsin hafva sett ett stämpel-
bolagdt hyreskontrakt. I och för handledning och upplysning i
frågan aflemnade Kongl. Majit till Utskottet en mängd handlin¬
gar, hvilka inkommit från en Häradsskrifvare, som ville fria
sig från det ansvar 14 § i nu gällande författning honom åläg¬
ger i detta afseende. Denna person hade till domstol instämt
omkring 200 personer i Stockholmstrakten för uraktlåten skyl¬
dighet att uppvisa arrende-kontrakter. Domstolarna gåfvo olika
utslag, hvarföre Häradsskrifvaren insände handlingarne till Kongl.
Majit och begärde förklaring af författningen. Kongl. Majit
hörde häröfver sitt Stats-Contor, hvilket uppställde 9 punkter,
som behöfde förklaring samt föreslog svar på några af dessa
punkter, bland hvilka svar dock ett eller annat af jurister inom
Utskottet ansågs föga tillfredsställande. Utskottet tog alla dessa
förhållanden i öfvervägande och fann efter noggrannt betrak¬
tande det vara nödvändigt att göra slut på hela denna beskatt¬
ning, isynnerhet som till svårigheterna i dess tillämpning äfven
kommer, att den i sig sjelf är orättvis, alldenstund den ålägger
egare, som redan betalt bevillning för sin egendom, en ny skatt
derföre att han deraf skall kunna få någon inkomst.
Doctor Wåhlander: Jemte det jag instämmer uti den före¬
gående talarens yttrande, får jag tillägga, att den beskyllning,
som man gjort landsorten att ej rätta sig efter författningens
föreskrift i denna punkt, är otillbörlig. Jag får nemligen intyga
i
372
Den 23 Maj.
att under den tid af 26 år, hvilken jag närvarit vid mantals-
skrifningar i riket, hafva hyres- och arrende-kontrakter med all
noggrannhet blifvit charterade. Det torde vara skäl, att man
litet mera betänker sig, innan man utkastar orättmätiga beskyll¬
ningar öfver laglydiga invånare.
Comminister Heckman: Det är redan medgifvet, att till-
lämpningen af föreskriften icke på landet ordentligen eger rum.
En föregående talare har sagt, att enligt de upplysningar, han
kunnat förskaffa sig, anteckning af cliartebeloppet ej fördes ens
i hufvudstaden; jag liar dock alltid icke blott uppmanat veder¬
börande till förande af sådan anteckning, utan äfven förvissat
mig, att sådant verkligen har skett inom den del af hufvudstaden,
hvarest jag har min verkningskrets, och således har det belopp,
som iag i mitt förra yttrande omnämnde, blifvit för mig upp¬
gifvet såsom tillförlitligt af behörig tjensteman. Hvad angår på¬
ståendet, att en hyresvärd skulle på förfrågningar efter kon¬
traktet kunna svara, att lian ej uppgjort något sådant med sin
hyresgäst, så anser jag ett dylikt förfarande alltför vagadt,
emedan den sednare i sådant täll kunde taga den förre på
ordet och undandraga sig betalning af hyra eller arrende. Jag
ville derföre, att ett stämpelpapper af ringa belopp, efter år räk¬
nadt, måtte åsättas kontrakterna, så att statens förlust ej blefve
alltför stor, och talaren fortfar således att yrka återremiss af
punkten.
Doctor Säve: Den af föregående talaren önskade förändrin¬
gen i Utskottets förslag visar mera politisk välmening än insigt.
Det är orätt och omildt, utt staten blandar sig i öfverenskom-
melser emellan enskilda, och om ej särskildt beskydd begäres för
ett aftal, bör ej heller någon skatt erläggas för detta beskydd.
Hvartill tjenar det dessutom att fastställa en afgift, som icke
kan kontrolleras; att en kontroll på landet är omöjlig, har redan
blifvit bevisadt, men ej ens i städerna lärer man kunna tvinga
de enskilde att uppgifva, huruvida de träffat muntligt eller
skriftligt aftal. Då en fastighetsegare betalar bevillning för sin
egendom, bör han ej ytterligare beskattas derföre, att han hyr
ut densamma. Deremot anser jag för rätt och billigt, att
stämpel-afgift erlägges för kontrakter, då någon legalisation af
desamma begäres.
Prosten Sondén: Jag bör nämna, att ej blott kontrollen
är svår, utan författningen i dess närvarande skick så dunkel
•och oredig, att den ej kan efterlefvas, och dermed torde jag
äfven hafva besvarat beskyllningen emot landet att vilja undan¬
draga sig afgiftens erläggande. Om man hade en ärlighetsmätare,
tror jag, att landet skulle på den väga lika mycket som staden.
En föregående talare har föreslagit, att ett litet årligt belopp
Den SS Maj.
373
skulle åsättas hyrorna i stället för den till borttagande nu före¬
slagna afgiften; men jag hemställer, huruvida något skäl förefin¬
nes att bifalla detta förslag, då samma talare hittills visat sig
så rädd för att ändra fattade beslut särskildt hvad Bevillnings-
Förorduingen angår.
Discussionen förklarades härefter slutad, och blef, uppå der¬
om framställd proposition, ifrågavarande hemställan af Ståndet
bifallen.
I alla öfriga delar godkändes förevarande Betänkande, jemte
åtföljande förslag till författningar angående stäropelpappers-af-
giften och tidningsstämplings-afgiften.
§ 5-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 93, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens Sjette Hufvudtitel.
Härvid förekommo:
Irsta punkten.
Uppå hemställan af Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt, be¬
slöt Ståndet, att, med ogillande af hvad Utskottet i mom. a) och
b) föreslagit, Expedilions-Chefens i Civil-Departementets Cansli-
Expedition aflöning må, i öfverensstämmelse med Kongl. Hajrts
nådiga Proposition, bestämmas till 5,500 Rrdr, samt att för hvar
och en af de derstädes anställde Kxpeditions-Sekreterarne må upp¬
föras en lön af 4,500 Rrdr.
Mom. c). Bifölls.
Mom. d.)
Prosten Modigh erhöll på begäran ordet och yttrade: I lik¬
het med hvad jag anmärkte i fråga om Justitiae-Canslers-Expedi-
tionen bör jag äfven nu yttra mina betänkligheter vid att inom
Civil-Departemonts-Expeditionen indraga den 3rdje Copisttjensten.
Det är ej klokt att i våra tider, då många andra bättre tillfäl¬
len till förvärf finnas, göra det ännu svårare för de extra ordi¬
narie tjenstemunnen att få sin utkomst; en brist kan på detta
sätt uppstå, hvilken menligt inverkar på embetsverkets organi¬
sation och hvilken det sedan ej blir så lätt att fylla.
Vice-Talmannen Biskop Annerstedt erinrade, att då Utskot¬
tets förslag vore i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition samt Kongl. Majit måste anses ega den bästa känne¬
domen om behofvet af arbetskrafter inom de särskilda verken,
torde Utskottets ifrågavarande hemställan böra bifallas.
374
Den 23 Maj.
Prosten Berlin: Man torde erinra sig, att Vid förra riks¬
dagen föreslogs, det alla Canslist- och Copisttjenster skulle in¬
dragas. Ehuru jag gerna instämmer med den förste talaren, anser
jag likväl, i anseende till den starka påtryckningen, rådligast att
bifalla det af Kongl. Maj:t framställda förslaget.
Discussionen förklarades härefter slutad, och blef, uppå der¬
om framställd proposition, Utskottets förslag i ifrågavarande mo¬
ment af Ståndet bifallet.
Mom. e). Bifölls.
2 punkten. Godkändes.
3 punkten.
Prosten Berlin begärde ordet och yttrade: Vid förra riks¬
dagen föreslog Kongl. Majit en lön af 5,000 K:dr åt Chefen för
Statistiska Tabell-Commissionen. Efter votering i förstärkt Stats¬
utskott beviljade Kikets Ständer endast 4,500 K:dr. Kongl. Maj:t
har likväl funnit sig befogad att äfven vid denna riksdag före¬
slå afiöningen till 5,000 R:dr, hvilket under sådana omständig¬
heter torde böra bifallas ; isynnerhet som den nuvarande inne-
hafvaren af tjensten till följd af nit för sitt kall försakat långt
större inkomster.
Doctor Wåhlander: Till den föregående talarens yttrande
vill jag tillägga, att de med Chefen för Statistiska Central-Bnreauen
jemförliga embetsmän, såsom Riks-Archivarien, Riks-Antiqvarien,
Kongl. Bibliothekarien, hafva 5,000 R:dr i lön, samt att det då vore
obilligt att den förstnämnde skulle erhålla endast 4,500, i syn¬
nerhet som han ådagalagt så mycket nit och insigt i sin makt¬
påliggande befattning, att han enligt alla deras omdöme, som när¬
mare känna förhållandet, af ingen annan öfverträffas. En sådan
njugghet å Rikets Ständers sida skulle tilläfventyrs hafva den
påföljd, att staten går i mistning af en embetsman, som på ett
högst utmärkt sätt häfdat Svenska namnets ära i utlandet, på
samma gång han i icke ringa mån gagnat sitt fosterland.
Doctor Arrhenius: Jag instämmer med den föregående ta¬
laren och anser Chefen för Statistiska Tabell-Commissionen hafva
genom insigt, nit och ospard möda inlagt serdeles stora förtjen-
ster om folkstatistiken i vårt fosterland.
Doctor Säve ansåg Chefens lön böra höjas till 6,000 R:dr.
Doctor Lindgren: Ehuruväl jag uppskattar den nuvarande Che¬
fens för Statistiska Central-Bureauen förtjenster och ovanliga nit
så högt som någon annan, kan jag dock icke godkänna den grund¬
satsen att lägga en tillfällig tjensteinnehafvares personliga egen¬
Den 23 Maj.
375
skaper till grund för bestämmande af en tjensten för all framtid
åtföljande lön. Utan allt afseende således på nuvarande inne-
hafvares utmärkta egenskaper, håller jag före, att den af Kongl.
Majit föreslagna lönen bör åt det ifrågavarande nya embetsver-
kets Chef anslås såsom definitiv, med hänsyn till detta embetets
vigt och betydelse.
Discussionen förklarades härefter slutad, och beslöt Ståndet,
uppå derom i vederbörlig ordning framställd proposition, att, med
afslag af Utskottets hemställan, lemna sitt bifall till Kongl. Majits
nådiga förslag, att Chefens för Statistiska Tabell-Commissionens
Central-Iiurcau lön må från 4,500 Kidr höjas till 5,000 E:dr.
4 punkten.
Mom. a). Bifölls.
Mom. b).
Riks-Archivarien Nordström begärde ordet och yttrade:
Det förekommer mig svårfattligt, hvarföre man vill låta detta
embetsverk, i olikhet med alla andra, ställas på en så anomal
fot, att det ej skall finnas någon lönegrad emellan Chefens och
den lägste tjenstemannens. Uti en organisation, sådan som den
ifrågavarande, synes dock Sekreterarens ställning och befattning
så nära närma sig Chefens, att, likasom den förre ofta måste
komma att icke allenast dela göromål med den sednare, utan ock
intaga dennes ställe, äfven hans lön borde närma sig Chefens.
Att ställa fördelningen af arbetet och lönerna under Chefens godt¬
finnande synes mig dessutom ej heller rätt väl öfverensstäm¬
ma med de allmänna grundsatserna för embetsverkens orga¬
nisation och embetsmännons ställning. Det säges visserligen, att
Chefen derigenom skall lättare kunna drifva fram arbetet, men
säkerligen skulle detta resultat äfven kunna vinnas med olika
lönegrader. I sådant fall lika väl som i det nu föreslagna skulle
Sekreteraren kunna användas till andra arbeten än det blott ta-
bellariska i statistiken. Jag anser mig af dessa skäl böra yrka
återremiss af ifrågavarande punkt.
Yice-Talmannen Biskop Annerstedt: Den förevarande frågan
är till en del afgjord genom bifallet till den föregående punk¬
ten. Man bör besinna, att detta embetsverk är i sin begynnelse
och skall nu bryta sig en väg. Don stora mängd af göromål,
som blifvit hopade på detsamma, gör att arbetskrafterna måste
användas, der de behöfvas, samt att några särskilda fack ännu
ej kunna inrättas. När nu alla embetsmännen lika strängt an¬
litas, har Chefen föreslagit, att deras löner också måtte blifva
lika, hvilket synes mig öfverensstämmande med rättvisa och bil¬
lighet. Jag yrkar således bifall till förslaget.
376
Den 23 Maj.
Discussionen förklarades härefter slutad, och blef, uppå der¬
om framställd proposition, ifrågavarande moment af Ståndet
bifallet.
5—18 punkterna. Biföllos.
19 punkten.
Yice-Talmannen, Biskop Annerstedt hegärde ordet och yttrade:
I detta Utskottets förslag kan jag ej instämma. Naturligt är,
att de tjenstemäns löner, för hvilka ny stat häller på att upp¬
göras, måste blifva provisoriska, men jag finner det obilligt och
orättvist att icke på ordinarie stat sätta lönerna för de öfriga
tjenstemännen vid laudsstaten. Jag yrkar derföre att, med undan¬
tag af Kronofogdar, Häradsskrifvare och Länsmän, öfriga landtstats-
tjenstemän må uppföras på ordinarie stat.
Prosten Berlin: Kongl. Maj:t har föreslagit, att Kronofog-
darnes, Häradsskrifvarnes och Länsmännens löner måtte bestäm¬
mas provisoriska, emedan uppskattningen af deras boställen ännu
ej hunnit verkställas. Med de öfriga tjenstemännen inom Landt¬
stat en är oj samma förhållande, och det synes derföre obilligt,
att äfven deras löner skulle vara underkastade ny pröfning, hvil¬
ket dessutom kunde menligt inverka på deras pensionsrätt. Jag
yrkar derföre bifall till Kongl. Maj:ts Proposition samt afslag å
Utskottets förslag i denna punkt.
Prosten ljunggren: Under hufvudsakligt instämmande i den
föregående talarens yttrande föreslår jag, att den förändring må i
förevarande punkt vidtagas, att orden med cursiv stil “Landt-
staterna i lunen“ utbytas emot “Kronofogdar, Häradsskrifvare
och Länsmän
Doctor \. Nordström hemställde, att beslutet måtte blifva
afslag å Utskottets förslag samt bifall till Kongl. Maj:ts Propo¬
sition.
Discussionen förklarades härefter slutad, och beslöt Ståndet,
uppå derom i vederbörlig ordning framställd proposition, att, med
afslag af Utskottets hemställan, Kronofogdarnes, Häradsskrifvar¬
nes och Länsmännens löneförmåner må, på sätt Kongl. Maj:t i
sin nådiga Proposition föreslagit, äfven under instundande stats-
regleringsperiod förblifva provisoriskt gällande, men deremot att
lönerna för öfriga vid Landtstaten anställde tjenstemän nu på
stat definitivt uppföras.
20—35 punkterna. Biföllo*.
Den 23 Maj.
377
36 punkten.
mom. a).
Doctor Sandberg begärde ordet och yttrade: Mig tyckes
att ni.'r Utskottet icke ansett Statsverkets tillgångar medgifva nå¬
gra anslag till fårafvelns upphjelpandc samt trädgårdsskötselns
befrämjande, det varit lika stora skäl att afstyrka ifrågavarande
punkt. "De förra näringsgrenarna äro mera allmänna och afse
ett vidsträcktare inflytande på landets modernäring, än det än¬
damål som här framställas eller anskaffandet af större och vack¬
rare hästar, än som vi förut ega, och sorn kanske äro mest lämp¬
liga för vårt lands tillgångar till utfodring och sommarbete. Mig
synes nemligen detta sednare ändamålet vara af mera enskild
natur äfvensom för landet i allmänhet och flortalet af folket af
mindre vigt än de begge förra.
Prosten Sondén och Comminister Lexell instämde.
Doctor Gunnelius: Det skälet för ett afslag, att när man
afslagit en sak, man också nödvändigt bör afslå en annan, kan
ej för mig ega giltighet. Befrämjandet af trädgårdsskötseln och
fårafveln anser jag visserligen vigtigt, men det ligger mera inom
den enskildes omtanke, än inom Statens. Annat är förhållan¬
det då fråga blir om hästarna; t}r här är Staten sjelf i stort be¬
hof af sådana för sin arme'e. De måste anskaffas antingen inom
landet, hvilket i alla hänseenden är det bästa och lindrigaste
sättet, så vida man skaffar utvägar dertill, eller också genom
dyra inköp utifrån. Således blir det föreslagna uppköpet nyttigt
för hela landet. De liästracer, som här nu finnas, äro i lidens längd
mycket uppblandade och försämrade ifrån sin första ursprungliga
förträfflighet. Afven då de kunna bibehållas någorlunda rena,
äro do dock i brist af ny förbättring försvagade. En uppfrisk¬
ning af blodet är således nödvändig. Då kostnaden gäller blott
en gång samt är för stor för den enskilde, lärer det böra vara
Statens skyldighet att träda emellan och understödja de enskil¬
das bemödanden på ett kraftigt sätt..
Doctor A. Nordström instämde.
Discussioncn förklarades härefter slutad, och blef, uppå der¬
om framställd proposition, Utskottets förslag i ifrågavarande mo¬
ment af Ståndet bifallet.
mom. b). Bifölls.
37 punkten.
Stats-Rådet, Biskop Anjou begärde ordet och yttrade: Ut¬
skottet.» hemställan i denna punkt har hos mig väckt betänklig¬
378
Den 23 Maj.
heter. Hvad först angår förslaget, att Technologiska Institutets af-
löningsstat måtte blifva provisorisk, så har Utskottet härför an¬
fört de grunder, att föreståndareplatsen ej är förenad med lärare¬
befattning, att styrelsen eger rätt att fördela läroämnena mellan
lärarne, att under visn i ngsskyldigheten är olika och ojemnt förde¬
lad på lärarne. Jag ingår ej i pröfning af dessa anmärkningars
giltighet. De kunna ej vara af den beskaffenhet, att för dem
tryggheten af den vigtiga inrättningens bestånd bör äfventyras. I
trots af de förmenade bristerna lärer det vara onekligt, att In¬
stitutet verkat till fäderneslandets gagn och båtnad och derföre
bör vara försäkradt om ett tryggadt bestånd. Jag har för min
del så mycket större betänklighet vid att, för de ofullkomligheter
man trott sig upptäcka i de för Institutet gällande stadgar, vä¬
gra aflöningsstatens definitiva fastställande, som det i allmänhet
är för mig vidrigt och motbjudande att man genom vilkor i af¬
seende på den lagstiftning, som tillhörer Kongl. Majit allena, sö¬
ker framtvinga medgifvanden, hvilka man befarar att annars ej
kunna vinna, och jag har farhåga för sådana önskningars fram¬
bärande, då det visat sig, att Rikets Ständer äro benägna att
vid en efterföljande riksdag begära upphäfvandet af åtgärder, hvilka
Kongl. Majit på deras vid den näst föregående framställda begä¬
ran vidtagit. Då det ej kan visas, att anslagen äro större än
behöflig!, så yrkar jag, att, utan afseende å de förmenta brist¬
fälligheterna, Technologiska Institutets stat må blifva definitiv.
Hvad härefter angår den föreslagna skrifvelsen till Kongl.
Majit med anhållan om en revision af stadgarna, så anser jag, att
Stats-Utskottet i detta afseende gått utom sin befogenhet, och
hemställer till Herr Erkc-Biskopen och Talmannen, huruvida pro¬
position å bifall till detta förslag kan rätteligen göras. Hvarje
fråga skall enligt § 44 i Rilcsdags-Ordningen utredas af behörigt
Utskott. Enligt § 34 i Riksdags-Ordningen böra frågor om grun¬
derna för allmänna inrättningar af alla slag, ehvad de röra upp-
fostrings- och undervisningsverken m. m., upptagas af Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet. Den förevarande hade således
såsom hörande till undervisningsväsendet bordt handläggas af
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, men icke af Stats-
Utskottet. Jag anser derföre denna Utskottets hemställan böra
lemnäs utan afseende.
Efter erinran, att Stats-Utskottet ofta plägar föreslå dylika
underdåniga skrifvelser, hvilka blifvit af Riksens Ständer till
pröfning upptagna, förklarade II. II. Erke-Biskopen och Talman¬
nen, att han ansåg sig oförhindrad att framställa proposition å
bifall till det af Utskottet i denna punkt gjorda förslag.
Doctor Gumselius: Ej en, utan flera gånger hafva dylika
ärender förekommit, då Stats-Utskottet i frågor om anslag ej an¬
sett sig böra svara blott Ja eller Nej, utan sökt åstadkomma när¬
Den 2S Maj.
51U-
mare utredning af förhållandena. Att Stats-Utskottet nu föreslår
en underdånig skrifvelse, för att fästa Kongl. Maj:ts uppmärk¬
samhet på åtskilliga oegentligheter i organisationen af Technologi-
ska Institutet, synes mig alldeles i sin ordning. Uti den förste
talarens yrkande, att Technologiska Institutets stat må ställas på
ordinarie stat, instämmer jag, ty några små missförhållanden i
de reglomentariska föreskrifterna böra i detta hänseende ej lägga
hinder i vägen, i synnerhet som de i sådant fall kunna likaväl
afhjelpas, som om staten bestämmes provisorisk.
Doctor Rundgren: Ehuru jag i allmänhet delar den åsigten,
att löner böra uppföras å ordinarie stat, är jag dock uti ifrågava¬
rande fall derifrån skiljaktig. De förhållanden, som äro i före¬
varande Betänkande anförda, äfvensom lärarnes vid Technologiska
Institutet yttranden, visa, att rätt vigtiga anledningar gifvas för
aflåtande af den af Utskottet föreslagna underdåniga skrifvelsen.
Den omständigheten, att Föreståndaren icke sjelf deltager i un¬
dervisningen, utan endast står såsom en kontrollerande myndig¬
het öfver lärarne, är ingalunda fördelaktig och strider helt och
hållet emot den grundsats, som i detta hänseende är utpreglad
vid alla våra offentliga läroverk. Skulle lönerna nu ställas på
definitiv stat, så kan vid en skeende omorganisation åtminstone
icke den nuvarande Föreståndaren åläggas någon undervisnings-
skyldighet. Ojemnheten i fördelningen af de vid Institutet före¬
kommande läroämnen hör äfven såsom motiv ingå i skrifvelsen,
men hufvudpunkten hör dock röra Föreståndaren och hans ålig¬
ganden. Jag anser det således vara af vigt, att staten för Tech¬
nologiska Institutet icke varder definitivt bestämd vid denna riks¬
dag, äfvensom jag ock finner det vara angeläget att i under¬
dånig skrifvelse fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på de af Ut¬
skottet anmärkta omständigheter, och får derföre tillstyrka bifall
till Utskottets förslag.
Doctorerne Wåhlander, Bjorkman och Sandberg samt flera
andra af Ståndets ledamöter instämde.
Comminister Beekman: Då det nu synes vara på allvar på¬
tänkt att hit förlägga Fahlu Bergsskola och sammanslå denna
med Technologiska Institutet, lärer väl en fullkomlig omorganisa¬
tion af det sistnämnda blifva nödvändig, hvarföre talaren, andra
skäl att förtiga, anser, att frågan om definitivt fastställande af
dess allöningsstat hör hållas öppen, och tillstyrker således bifall
till Utskottets förslag.
Professor Selander: Det är sannt, hvad den förste talaren
yttrat, att Technologiska Institutet varit fäderneslandet till gagn
och nytta, men sedan sista riksdagen hafva åtskilliga förändrin¬
gar i dess stadgar blifvit vidtagna, hvilka icke kunna anses för¬
380
Den 23 Maj.
delaktiga; så till exempel liar Föreståndaren blifvit befriad från
undervisningsskyldighet. För att afhjelpa dessa äfvensom andra
oegentlighetcr, anser jag den föreslagna skrifvelsen vigtig oell
nödvändig. Institutet liar en gång varit i lägervall, må man akta
sig att ånyo bringa det derhän. Den af föregående talaren om¬
nämnda flyttningen af Fallin .Bergsskola är ytterligare ett skäl
för att hålla frågan öppen, hvarföre jag yrkar bifall till Utskot¬
tets förslag.
Discussionen förklarades härefter slutad, och bifölls, uppå
derom framställd proposition, Utskottets förslag i ifrågavaran¬
de punkt.
38—49 punkterna. Biföllos.
50 punkten. Utskottets hemställan bifölls, med erinran om
den ändring uti denna Hufvud-titels slutsumma, som blir en
följd af ofvan upptagna beslut.
51 punkten.
Doctor Schram begärde ordet och yttrade: Det lärer väl nu
ej gå an, att här bifalla hvad Utskottet i denna punkt föreslår,
eller att alla de öfriga aflöningsanslagen å denna 6:te Hufvudtitel
skola definitivt fastställas, med undantag för Landtstaterna, Stati¬
stiska Tabell-Commissionen och några flera af Utskottet särskildt
uppräknade embetsverk; ty Högv. Ståndet har redan beslutat
en förändring jemväl i denna punkt, då det förändrade Utskot¬
tets förslag i 19:de punkten, rörande just Landtstaternas aflöning.
Men jag anser mig ock ega skäl vördsamt hemställa, att det.
Högv. Ståndet behagade i den nu föredragna 51 punkten jem¬
väl besluta den ytterligare förändring, att nemligen Staten för
Statistiska Central-Byrauen eller Tabell-Commissionen måtte nu blif¬
va definitiv, så att de få ordinarie Tjenstemännen derstädes också
måtte med säkerhet få veta, hvad de för framtiden hafva att i
lön påräkna af Kronan för deras ganska trägna arbete. Någon
annan förändring i nuvarande aflöningsstaten för detta embets¬
verk lärer väl ej kunna komma i fråga hos blifvande Ständer,
än den, att, om der såsom påtagligt är framdeles erfordras en
tillökad tjenstemannapersonal, Rikets Ständer åt densamma då
också måste känna sig förpligtnde att dertill anslå nya beliöfliga
löner. Tjr man måtte väl icke med fog och rättvisa kunna for¬
dra, att det nuvarande anslaget åt. Chefen och de 3:ne öfriga,
inbördes lika aflönade, ordinarie tjenstemännen derstädes skall
för alla tider räcka till jemväl för aflöning åt annu flera der be-
höfliga ordinarie tjenstemän, än de närvarande. Det skulle ju
eljest blifva ett obilligt nedsättande och förminskande af de nu¬
varandes löneinkomster. Jag föreslår derföre, att denna 51
Den 23 Maj.
381
punkt mätte blott så till vida godkännas, att de öfriga Aflönings-
Staterna nu definitivt fastställas, med undantag af allenast Tecli-
nologiska Institutet, Fahlu Bergsskola oell Commeree-Collegium,
hvilka 3:ne stater, vid närvarande reglering för dem, må blifva
provisoriska.
Prosten Herlin: När frågan var före om fördelningen af
lönerna emellan Statistiska Bureauens tjenstemän, bestämdes ingen¬
ting derom, huruvida dessa löner skulle sättas på provisorisk eller
definitiv stat; jag ser således intet hinder för att nu besluta det
sednare, i hvilket fall de i denna punkt omförmälda undantag
minskas med Statistiska Tabell-Commissionen.
Doctor Gunnelius ansåg ej frågan förut afgjord, men fann
intet hinder vid lönernas fastställande på ordinarie stat.
Riks-Arcliivarien Nordström: Jag kan ej finna, huruledes
här skulle kunna blifva fråga om annat än provisoriska anslag,
ty förslag om definitivt anvisande af anslaget är ej motiver.idt,
eller beslutadt, och under sådana förhållanden torde väl ej sta¬
ten för Tabell-Commissionen kunna blifva annat än provisorisk.
Prosten Modigh instämde.
Doctor Gninadius: Jag finner det oförklarligt, att den siste-
talaren kan anse frågan ora Statistiska Tabell-Commissionens för¬
sättande på definitiv stat oförberedd, då likväl Kongl. Majit i
sitt förslag utredt ämnet samt Stats-Utskottet antagit detta
förslag.
Häruti instämde Doctorerne Säve och Nordlander.
lii k s - A rc h i var i c n Nordström: Jag tillåter mig anmärka, att
den föregående talaren synes helt och hållet förbise, hvad Utskot¬
tet föreslår. Uti 51:o säges: “Likaledes har, beträffande Stati¬
stiska Tabell-Commissionen, Utskottet ansett resultatet af förän¬
dringen uti derstädes anställda tjenstemäns aflöning böra afvak-
tas, förr än det nya cmbefsverket på ordinarie stat uppföres. “
Detta förslag är fullkomligt i sin ordning, ty om det hela torde
väl ej böra definitivt bestämmas, förr än delarne äro reglerade.
Doctor Wensioe: När 4:de punkten af detta Betänkande
föredrogs, anmärkte Riks-Archivarien Nordström, att den före¬
slagna likheten i tjenstemännens löner inom Statistiska embets-
verket vore olämplig. Vico-Talmannen, Biskop Annerstedt sva¬
rade häruppå, att i ett nylildadt embetsverk, som håller på att
bryta sig en väg, de särskilda tjensteåliggandena ej kunde vara
så fullkomligt obestämda och åtskiljda, som i andra, äldre verk,
hvadan skyldighet att i mån af behof taga befattning med hvarje
382
Den 23 Maj.
ärende borde åligga tjenstemännen i Statistiska Bureauon och följ¬
aktligen äfven deras aflöning vara lika. Deri instämde jag till
alla delar. Deremot tager jag mig friheten hemställa, huruvida
man kan antaga, att detta förhållande skall fortfara i alla tider
och sålunda inom detta embetsverk några gradationer i befatt¬
ningar och lönevilkor aldrig ifrågakomma. Jag tror ej detta,
hvarför jag ock i likhet med Biks-Archivarien Nordström anser,
att den lika fördelningen af lönerna bör vara blott provisorisk;
och tillstyrker således bifall till hvad Utskottet i denna punkt
föreslagit.
Pastor Primarius Doctor Fallenius samt Prosten Melén m. fl.
instämde.
Doctor Gumadins: Att döma efter den föregående talarens
yttrande skulle en definitiv stat aldrig kunna bestämmas åt något
embetsverk, ty svårligen kan man någonsin blifva säker, att
förändringar ej blifva behöfliga. Om i afseende å det nu ifrå¬
gavarande embetsverket någon annan fördelning blifvit för fram¬
tiden föreslagen, vore förhållandet annat; men då Kongl. Majit,
efter att hafva utredt ämnet, hemställt, att, då skyldigheterna
och arbetet äro lika, lönerna äfvenledes måtte blifva det, ser
jag för min del ej något hinder att definitivt bestämma desam¬
ma. Så snart man ej kan visa, att en inre nödvändighet kom¬
mer att ovilkorligen förorsaka förändringar inom detta embets¬
verk, förefaller det mig besynnerligt, att vilja utesluta detsam¬
ma ifrån den förmån, som de andra embetsverlcen åtnjuta, den
nemi att vara ställdt på ordinarie stat.
Doctor Arrhenius: Jag hemställer, att om också de öfriga
tjenstemännens inom embetsverket löner bestämmas provisori¬
ska, åtminstone Chefens måtte fastställas på ordinarie stat,
Kiks-Arehivarien Nordström : Grunderna för min åsigt har
jag hemtat från hvad som yttras i Utskottets Betänkande pag.
5. Häraf synes tydligen, att Chefen icke tänkt sig förslaget
såsom annat än provisoriskt, samt att den lika fördelningen af
lönerna endast har till ändamål att i början bringa ordning och
reda i ärendenas gång. Men då verket en gång inträngt för
att så säga i siffrornas anda, blir förhållandet olika, och då må¬
ste väl de gradationer der uppkomma, hvilka ega rum inom an¬
dra embetsverk.
Prosten Herlin: Yigtigt är, att tjenstemännen få någonting
visst, ty i händelse vid nästa riksdag några förändringar kom-
me att med embetsverket vidtagas, kunna de i sådant fall dock
vara säkra, att deras löner ej blifva nedsatta. Jag anser således
lämpligt, att deras nu bestämda löner definitivt antagas såsom
minimi-belopp äfven för framtiden.
Don 23 Maj.
383
Doctor (»uiiiatlius: Det är välbekant, att nian i allmänhet
starkt bemödat sig, att få allt möjligt ställdt på provisorisk stat;
lyckligtvis har detta dock icke inträffat med något annat än
ifrågavarande embetsverk. Riksens Ständer hafva alltid funnit
ett stort nöje i att tumma på staterna; fördelen deraf torde dock
vara tvetydig och svårligen torde någon nu mera vilja förneka
vigten, af att förskaffa tjenstemännen en någorlunda oberoende
ställning.
Riks-Archivarien firdström: Det är skillnad emellan' hvad
som bordt vara, och hvad som är föreslaget. Vid" föredragningen
af 4:de punkten framhöll jag redan olämpligheten af det före¬
slagna aflöningssättet. Uppenbart är, att den, som i flera år
arbetat i verket, bör hafva större lön, än den, som långt sednare
inträder. En nödvändig följd häraf blifver, att den nu antagna
jemna aflöningen blott uppställes på provisorisk^stat.
Doctor Lindgren: Ståndets rättighet att nu besluta en förän¬
dring i hvad Utskottet tillstyrkt lärer väl icke kunna bestridas.
Vill man, att embets- och tjenstemän med nit och intresse skola
sköta sina sysslor, så måste man ock vara angelägen att tillför¬
säkra dem en ekonomisk betryggad ställning, och icke i åratal
hålla dem i schack med en provisorisk aflöning. Att likväl nu
verkliga hinder möta för Kronofogdars, Häradsskrifvares och Läns¬
mäns äfvensom för anslagets till Fahlu Bergsskola uppställande
på definitiv stat, måste medgifvas. Men deremot kan jag icke
godkänna de skäl, som af Utskottet blifvit andragna för att, i
strid med Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, endast för instun¬
dande statsregleringsperiod fastställa aflöningsanslagen för Techno-
logiska Institutet, Commerce-Collcgium och Statistiska Central-
Bureauen, hvarföre jag tillstyrker den ändring i Utskottets tillstyr¬
kande, att Ståndet ville besluta, att, med undantag af löneansla¬
gen till Kronofogdar, Häradsskrifvare, Länsmän och Fahlu Bergs¬
skola, anslagen till de under Sjette Hufvudtiteln hörande embets¬
verk och stater måtte af Rikets Ständer definitivt fastställas.
Doctor A. Nordström: Här har under discussionen yttrats,
att beslut om embetsverkets ställande på ordinarie stat nu icke
skulle kunna fattas, emedan denna fråga redan vore i motsatt
rigtning afgjord genom antagande af Utskottets förslag i 4:de
punkten mom. b). För att visa, att saken ej blifvit sålunda upp¬
fattad inom Utskottet, tar jag mig friheten hänvisa till den å Be¬
tänkandets 64 sida befintliga reservation af Herr Fåhreeus, som
rigtar sig emot Utskottets tillstyrkande, att anslaget till Statisti¬
ska Tabell-Commissionen ej skulle uppföras på ordinarie stat.
Contracts-Prosten Ljunggren: Vid betraktande af den af Ut¬
skottet uppställda tabellen Litt. B. för Statistiska Tabell-Commis-
384
Den 23 Maj.
sionen, inhemtas, att Kongl. Maj:ts mening varit, att sätta desse
tjenstemäns löner på ordinarie stat. Der förekommer nemligen
i columnen af Kongl. Majit förslagna löner “3:ne ordinarie tjenste¬
män ä 3,000 R:dr“. Den summa af 9,000 Ii:dr, som af Kongl.
Maj:t blifvit begärd och af Utskottet förordad, är således icke af
beskaffenhet att kunna huru som helst fördelas, utan hvarje tre¬
djedel deraf har verkligen, sålunda bestämd, iklädt. sig egenska¬
pen af lön på stat, hvilket äfven styrkes deraf att desse tjenste¬
män kallas “ordinarie1'. Jag yrkar detta embetsverks uppförande
på ordinarie stat.
Discussionen förklarades härefter slutad, och då II. U. Erlce-
Bishopens och Talmannens proposition på bifall till Utskottets för¬
slag med blandade Ja och Nej besvarades, samt votering begär¬
des, uppställdes och godkändes en så lydande voterings-propo-
sition :
Den som bifaller Stats-Utskottets förslag i förevarande punkt,
röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Tinner Nej, har Stån¬
det beslutat, att de af Riksens Ständer bestämda löner för tjenste-
mannapersonalen vid Statistiska Tabell-Commissionen skola på
definitiv stat uppföras.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva utfal¬
lit med 26 Ja och 17 Nej, hvadan Ståndet stadnat i det beslut,
som Ja-propositionen innehåller.
52—55 punkterna. Biföllos.
Slutligen godliände Ståndet de vidfogade tabellerna Litt. A),
B), C), D), E) och F), så vidt de af Ståndet nu fattade beslut
ej deruti föranleda förändringar,
§ 6.
Iliks-Archivarien Nordström samt Prosten Collén erhöllo
på begäran ledighet från riksdagsmanna-göromålen under 3:ne
veckor, räknade för den förre från Fredagen den 25 innevarande
månad, för den sednare från den 4 instundande Juli.
Ståndet åtskildes kl. 2 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. II. Almgvist.
Den 23 Maj.
385
Deu 23 Maj.
Plenum kl. J6 e. m.
§ 1.
Af inkommet och nu uppläst Protocoll, hållet vid Ståndets
Electorers sammanträde denna dag, inhemtades, dels att i ledig¬
heten efter Biskop Butsch, som erhållit Kongl. Maj:ts nådiga tillå¬
telse att från riksdagen afresa, blifvit vald till ordinarie Ledamot
i Constitutions-Utskottet Doctor Collén, i hvars ställe Prosten
Osterman blifvit utsedd till ordinarie Ledamot uti Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottet, dels att till ytterligare Suppleanter
blifvit utsedde
i Stats-Utskottet:
Pastor Primarius Doctor Fallenius och Professoren Doctor
Lindgren;
i Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
Professor Carlson och Doctor Tellbom, hvilka Suppleanter ega
att vid inträffande förfall för ordinarie Ledamöter eller förut valde
Suppleanter, uppå anmälan af Ståndets främste närvarande ledamot
i vederbörande Utskott, derstädes inträda och tjenstgöra; hvarom
Protocolls-Utdrag i vanlig ordning expedieras skulle.
§ 2.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskottets nedannämnda Ut¬
låtanden :
N:o 103, angående väckta frågor om ytterligare statsbidrag
för reparationsarbeten å Westerås domkyrka;
N:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående ytterligare anslag till iståndsättande af Linköpings dom¬
kyrka ;
N:o 105, i anledning af gjorda framställningar, angående
ytterligare låneunderstöd för kyrkobyggnaden i Christinehamn ;
Högv. Preste-Ståndets Prof. 1859 % 1860. 5:te Bandet. 25
386
Den 23 Maj.
N:o 106, i anledning af väckt motion om låneunderstöd till
kyrkobyggnad i TJllerfvas församling af Skara stift;
N:o 107, i anledning af väckt motion om bidrag af allmänna
medel till kyrkobyggnad i Kongsbacka;
N:o 108, i anledning af väckt motion om låneunderstöd till
skolbyggnad i Luleå; samt
N:o 110, angående aflöningens bestämmande för den hos
Riks-Stånden och Utskotten anställda Cansli-|och Vaktbetjening.
§ 3.
FöredrogB ånyo Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 94, angående
regleringen af utgifterna under Riksstatens sjunde Hufvudtitel;
dervid till handläggning först förekom:
Punkten l:o.
Ståndet, som ogillade hvad Utskottet i mom. a) och b) före¬
slagit, fastställde, i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga Proposi¬
tion och på framställning af Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt, af-
löningen för Expeditions-Chefen inom Pinans-Departementets Cansli-
Expedition till 5,500 R:dr, samt lönen för hvar och en af Ex-
peditions-Sekreterarne derstädes till 4,500 R:dr.
Mom. c).
Bifölls.
Punkterna 2:o, 3:o, 4:o, 5:o, 6:o och 7;o;
Biföllos.
Punkten 8:o.
Härvid erhölls, efter anmälan, ordet af följande talare, sorn
yttrade:
Vice-Talmannen, Biskop Annerstedt: Då jag i allmänhet
ej är vän af skrifvelser till Kongl. Maj:t, så är jag det än min¬
dre af den nu föreslagna, som skulle innefatta ett indirekt och,
enligt min öfvertygelse, helt och hållet obefogadt klander af den
hushållning, som med afseende å tullförvaltningeu iakttagits. Att
man i tullverkets förvaltning under sednaste tiden varit mån att,
till lättnad för staten, iakttaga all möjlig sparsamhet, torde vara
ådagalagdt redan derigenom, att man från och med 1857 vid de
årliga regleringarna af verkets utgiftsstater, med bibehållande af
erforderlig bevakningsstyrka på sjösidan, gjort indragning af alla
de bevakningssysslor inom landet, hvilka efter antagandet af ett
liberalare tullsystem ansetts kunna umbäras. Jemföres aflönings-
staten för år 1860 med den för år 1856, finner man således, att
de ordinarie tjensternas antal minskats med icke mindre än 160,
eller nära 10 procent, ehuru under tiden å platser, som erhål-
D'en 23 Maj.
387
lit stapelfrihet eller eljest utvidgade handelsrättigheter, tullperso¬
nalen behöft ökas. Af de nämnde indragningarna var emeller¬
tid en naturlig följd att de indragna tjenstemännens ordinarie lö¬
neanslag måste, under afvaktan af de användbara personernas
återflyttning till passande ledigblifvande tjenster, uppföras på in-
dragningsstat, hvilken således vid den omfattande regleringen år
1857 ökades med omkring 45,000 R:dr, afsedda att successivt
besparas. Vid statsregleringen för nyssnämnde år 1857 bevil¬
jade Kongl. Majit tullverkets tjenstemän erforderlig lönetillökning
efter ungefär lika grunder, som i Kongl. Majits Proposition om
statsverkets tillstånd och behof blifvit för rikets öfriga embets-
och tjenstemän föreslagna. Deraf föranleddes en förhöjning i tull¬
verkets aflöningsstat af något mer än 20 procent eller omkring
220,000 R:dr. Det ligger för öfrigt i sakens natur, att en sti¬
gande tulluppbörd skall föranleda tillväxt i den uppbörds-provi-
sion, hvarutaf tullkammar-personalens aflöning här, såsom i Norrige,
till en del består. Jemföra vi slutligen kostnaderna i och för
tulluppbörden och tullverkets förvaltning i vårt land med för¬
hållandet i detta afseende i andra länder, så finna vi, att dessa
kostnader i intet land äro relativt så billiga, som hos oss. Till
och med i Norrige utgöra dessa kostnader en högre procent af
bruttointraderna, än här, fastän aflöningen för tullverkets öfver¬
styrelse, hvilken innefattas uti Kongl. Norska Regeringens Finans-
och Tull-Departement, deruti ej inberäknas.
Under sådana förhållanden och då vid granskning af tull¬
verkets förvaltning och räkenskaper under sednaste tre år någon
anmärkning af Rikets Ständers Revisorer eller af Kammar-Rätten ej
blifvit gjord, hvarken emot administrationen eller emot redogö¬
relsen, finner jag för min del den ifrågasatta skrilvelsen icke i
någon mån vara af omständigheterna påkallad, hvadan jag vörd¬
samt tillstyrker Ståndet, att, med godkännande af förevarande
hemställan i öfrigt, afslå hvad Utskottet, i fråga om meranämnda
underdåniga skrifvelse, hemställt.
Prosten ljunggren: Jag har inom Utskottet anmält min re¬
servation emot denna punkt, så vidt den rörer frågan om skrif¬
velse till Kongl. Majit i angifna syftningen, men denna min re-
servationsanmälan har, utan att jag känner orsaken dertill, ej
blifvit i Betänkandet antecknad. Lika med den föregående högt
ärade talaren anser äfven jag den ifrågasatta skrifvelsen ingalunda
vara af omständigheterna påkallad, utan tvärtom, såsom innefat¬
tande ett klandervotum emot sednare årens tullförvaltning, helt
och hållet obefogad. Utskottet synes hafva funnit anledning till
förslaget om den ifrågavarande skrifvelsen af den omständigheten,
att Kongl. Majit begärt, att förslagsanslaget till tullverkets stat
och omkostnader måtte från 1,600,000 Ridt höjas till 1,800,000
Ridr, eller 200,000 Ridr mera, än hvartill berörde anslag vid
sistlidne riksdag bestämdes. Men då Utskottet sjelft erkänner,
388
Den 23 Maj.
att orsaken dertill, att omkostnaderna för tullverkets förvaltning
under sednare åren allt mer och mer stigit, vore att söka uti
den lifligare in- och utförseln af varor, som varit en följd af lan¬
dets i allmänhet utvidgade handelsrörelse, så och då man vet, att
det oaktadt omkostnaderna för tullverket år 1858 genom klok hus¬
hållning föll med omkring 50,000 K:dr, synes mig någon anled¬
ning till den föreslagna skrifvelsen icke förefinnas. Jag tillstyr¬
ker alltså detta Högv. Stånd, att, med afslag' å Utskottets hem¬
ställan i denna delen, “sans phrase“ bevilja det af Kongl. Maj:t
äskade anslaget, 1,800,000 R:dr.
Doctor Söderberg och Prosten Modigh instämde.
Doctor Guuiiclius: Afven jag har mig bekant, att mycken
reda och drift samt god hushållning iakttagits vid tullverkets för¬
valtning under sednare åren, ehuru omständigheterna ej tillåtit
några mera stora besparingar dervid. Men då kostnaderna i och för
denna förvaltning uppgå till ett ganska betydligt belopp, utan att Ri¬
kets Ständer i fråga om beloppets användande kunna utöfva någon
kontroll, så och enär allmänna opinionen i detta afseende önskat någon
närmare utredning, har Utskottet ansett sig böra, af intresse för
det allmänna bästa, uttrycka denna önskan genom nu föreslagna
skrifvelsen, utan att derigenom vilja uttala något misstroende el¬
ler tadel mot den nuvarande tullstyrelsen. Då jag emellertid
icke vågar hoppas, att resultatet af denna skrifvelse kommer att
föranleda någon serdeles förminskning i kostnaderna för tullver¬
ket, hvilka i alla fall man kan hoppas genom tullstyrelsens egen
omsorg småningom beredas, och jag således anser densamma tem-
ligen obehöflig, så må den för mig gerna uteblifva. Jag kan icke
anse aflåtandet af en underdånig skrifvelse i den af Utskottet
angifna syftningen innebära något egentligt klander emot tullsty¬
relsen, och tror således ej eller, att förslaget derom af sådan an¬
ledning bör afstyrkas.
Doctorerne Lindgren och Abr. Nordström instämde.
Efter härmed slutad discussion och på framställda behöriga
propositioner, beslöt Ståndet lemna sitt bifall till Utskottets hem¬
ställan, så vidt den anginge anvisande för nästkommande stats-
regleringsperiod af det förslagsanslag 1,800,000 R:dr, Kongl.
Maj:t äskat att af tullmedlen direkt utgå till tullverkets stat och
omkostnader, men afslog det förslag till underdånig skrifvelse,
som Utskottet i denna punkt framställt.
Punkten 9:o.
Bifölls.
Den 23 Maj.
389
Punkten 10:o.
Härvid yttrade, efter anmälan:
Doctor Abr. Nordström: Såsom kändt är, har det anslag af
75,000 K:dr årligen, som för innevarande statsregleringsperiod
beviljades för Skogsinstitutet och dermed sammanhängande insti¬
tutioner, endast till något mera än deraf blifvit användt, och
man har med dessa medel iakttagit en sådan, i sanning sällsynt
sparsamhet, för att, sedan numera en skogsstyrelse blifvit orga¬
niserad, derigenom blifva i stånd att, för främjande af de der¬
med afsedda ändamålen, kunna vidtaga kraftiga och verksamma
åtgärder. Hen skulle nu, såsom Utskottet föreslagit, de sålunda
reserverade medlen icke få af skogsstyrelsen användas, så blefve
nu föreslagna anslaget allt för otillräckligt för bemälde styrelses
för vårt land så nödiga och i statsekonomiskt hänseende vigtiga
verksamhet. Jag föreslår derföre, att Ståndet, jemte beviljande
af det föreslagna anslaget, måtte för sin del besluta, att berörde
reserverade medel jemväl må under nästa statsregleringsperiod
af skogsstyrelsen för dermed afsedda ändamål användas.
Då härefter någon talare ej anmälde sig, framställdes af
II. II. Erke-Biskopan och Talmannen i laga ordning proposition
om bifall till Utskottets ifrågavarande hemställan; och då den¬
samma med blandade Ja och Nej besvarades samt votering be¬
gärdes, uppsattes och godkändes följande voteringsproposition:
Den som bifaller hvad Utskottet i denna punkt hemställt, röste
Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej har Ståndet, i enlig¬
het med Doctor Abr. Nordströms förslag, beslutat, att de behåll¬
ningar af det nuvarande anslaget, som enligt den afslutade riks-
hufvudboken för innevarande år förefinnas, böra för de i punk¬
ten omnämnde inrättningars behof reserveras
Voteringen, som i laga ordning försiggick, befanns hafva ut¬
fallit med 23 Ja emot 11 Nej; och blef alltså jemväl denna
punkt af Ståndet bifallen.
Punkten ll:o.
Mom. a).
Bifölls.
Mom. b).
På begäran erhölls härvid ordet af följande talare, som
yttrade :
Doctor Söderberg : Det är med anledning af den af Höglofl. Ut¬
skottet föreslagne underdåniga skrifvelsen jag begärt ordet. — Utan
att vilja vidröra frågan om Höglofl. Stats-Utskottets fulla behörighet
att inför Ständerna föreslå underdåniga skrifvelser till Kongl.
390
Den 23 Maj.
Maj:t, innehållande önskningar i ett eller annat afseende, vill jag
endast nu fästa mig vid sjelfva innehållet af den föreslagna
skrifvelsen. Denna omfattar 2:ne momenter; det förra rörer
Kongl. Theaterns ekonomiska förvaltning, det sednare dess verk¬
samhet såsom esthetisk bildningsanstalt. Jag är nästan öfvertygad,
att Högloft. TJtskottet, om det straxt från början egt tillgång till
de upplysningar rörande Kongl. Theaterns styrelse och förvaltning,
som det nu eger i den tryckta promemoria i detta ämne, som
nu finnes i hvarje mans hand, icke fallit på den tanken, att
föreslå en sådan skrifvelse. Då man numera känner, att under
nuvarande Direction recett-inkomsten blifvit ökad med i medel¬
tal 50,725 R:dr årligen, då Kongl. Theatern under nästföregående
styrelse gick med en årlig brist stor 37,500 R:dr, ett förhållan¬
de, som visserligen till en del kan tillskrifvas det dåvarande
ringare statsbidraget, samt man derjemte ser, att Kongl. Thea-
terus verksamhet under nu varande Direction äfven blifvit ökad
med i medeltal 34 representationer årligen, hvarigenom allt, ett
årligt öfverskott i Theaterns inkomster visat sig i stället för förut¬
varande brist, då vore sannerligen en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t om “en revision af Kongl. Theaterns organisa¬
tion och förvaltning, för att deruti åstadkomma sådana förbätt¬
ringar, hvarigenom Kongl. Theaterns ekonomiska bestånd måtte
tryggås, hardt nära en ironi, och innebure ett nu mera oför¬
tjent misstroende-votum emot Directionen i afseende på den
ekonomiska förvaltningen. Hvad åter den esthetiska delen af den
ifrågavarande underdåniga skrifvelsen angår, eller frågan huru¬
vida Kongl. Theatern uppfyller sitt syftemål såsom konst- och
bildningsanstalt, så vet jag ej, med all aktning för enskilda
personers inom Högloft. Stats-Utskottet esthetiska bildning och
insigter i skön konst, om jag åt detta Utskott i allmänhet kan
tillerkänna egenskaperna af en esthetisk areopag. Så vidt jag
känner, har, hvad det lyriska angår, vår Kongl, scene framställt,
hvad såväl den Italienska, som Fransyska och Tyska skolorna
erkänna som ypperst. Äfven den Svenska dramatiska tondikten
har ej varit utesluten. Hvad de rent dramatiska föreställnin-
garne angår, så vet jag ej hvad deremot kan anmärkas. Har
Kongl. Theatern gifvit för få nationella stycken? Har den på
något annat sätt brustit, i hvad man af den i detta hänseende
kunnat hafva rätt att vänta? Då synes det mig som Högloft.
Utskottet något närmare bordt påpeka bristerna. Den föreslagna
underdåniga skrifvelsen är i denna del hållen i så allmänna orda¬
lag, så att Kongl. Haj:t deraf svårligen lärer kunna finna hvad
som i Kongl. Theaterns verksamhet egentligen brister, och såle¬
des tarfvar rättelser och förbättring. Med stöd af hvad jag haft
äran anföra får jag vördsamt för min del yrka afslag på den
föreslagna underdåniga skrifvelsen.
Doctorerne Lindgren och Abr. Nordström instämde.
Den 23 Maj.
391
Äfven Kyrkoherden Bergman instämde i hufvudsakeu samt
förmenade, att, ehuru Ständerna gåfvo anslag till Kongl. Theatern,
deras befogenhet att deröfver utöfva någon kontroll likväl kan
mycket ifrågasättas, enär Rikets Ständer ej ansvarade för Thea-
terns skulder och Kongl. Maj:t dessutom bidrogo till dess un¬
derhåll.
Prosten Sondén: Jag har förgäfves sökt efter reservanter
emot Utskottets förevarande hemställan, angående hvilken Utskot¬
tets ledamöter alltså synas hafva varit eniga, änskönt nagra till¬
förlitliga upplysningar i ämnet icke lära hafva varit för Utskot¬
tet tillgängliga. Och hvad först beträffar Kongl. Theaterns eko¬
nomiska ställning, så, ehuru jag erkänner min oförmåga att med
säkerhet bedöma dessa förhållanden, anser jag dock Utskottet ej
hafva saknat anledning till sin hemställan i detta afseende. Det
är sannt, vi hafva nu fått en -— som mig synes rätt knapphän¬
dig — promemoria i ämnet. Men Stats-Utskottet har väl icke,
innan det fattat sitt beslut, uraktlåtit att inhemta nödiga upp¬
lysningar. Det förefaller mig nemligen ganska anmärknings¬
värd!, att den Kongliga Theatern ej skall kunna i ekonomiskt
hänseende bära sig trots stora anslag både af Rikets Ständer och
Kongl. Maj:t, då deremot andra Theatrar slå sig rätt bra ut, utan
alla anslag. Och då Rikets Ständer till Kongl. Theaterns un¬
derhåll bidraga årligen med en så betydlig summa, som 75,000
R:dr, så synes det mig vara utom all fråga att Ständerna också
äro befogade att fråga efter och taga reda på, hvartill dessa pen¬
ningar användas och hvart de taga vägen. Huruvida man kan
skäligen önska någon förbättring med afseende å det sätt,
hvarpå den Kongl. Theatern uppfyllt sitt ändamål såsom konst-
och bildnings-anstalt, tilltror jag mig ej att bedöma, men jag
tryggar mig dervid att i Stats-Utskottet finnas ledamöter, som
förstått denna sak, åtminstone fullt ut lika mycket som de för¬
stått technologien och det instituts verksamhet, der denna kun¬
skap meddelas.
Comminister Lexell instämde.
Doctor Altr. Nordström: Utskottets Betänkande i denna de¬
len grundar sig derpå att en af Utskottets ledamöter framlade
för Utskottet en exposé af Kongl. Theaterns betänkliga och hopp¬
lösa ekonomiska ställning. Men sedan nu af den under gårda¬
gen utdelade promemoria blifvit ådagalagdt, att Kongl. Theatern
i ekonomiskt afseende är icke allenast icke hotad, utan till och
med betryggad, samt har under sista tiden kunnat afbetala något
af förut åsamkade skulder, om hvilka förhållanden Utskottet förr
icke haft kännedom, så finner jag något skäl i ekonomiskt hän¬
seende icke förefinnas för aflåtande af ifrågavarande skrifvelse,
ty att fordra det Kongl. Theatern, likasom andra Theatrar, skall
392
Den 23 Maj.
bära sig utan anslag, är obilligt, då man besinnar hvad både
operor och balletter kosta. Då alltså efter nu mera vunnen
upplysning någon skälig anledning till klander öfver Kongl. The-
aterns ekonomiska förvaltning icke är förhanden och då jag hop¬
pas, att den Kongliga Theatern skall sträfva att allt mer och mer
motsvara idéen af en allmän konst- och bildningsanstalt, afstyr-
ker jag den föreslagne skrifvelsen både i ena och andra afse-
endet.
Doctor Säve: För min del kan jag ej gifva ett så obe-
tingadt bifall till Stats-Utskottets förslag endast derföre, att pro¬
dukten är från detta Utskott. Tvärtom kan det ingifva ett grun-
dadt misstroende, då man vet, huru Utskottet är sammansatt,
samt att två sidor stå här nästan jemnhöga emot hvarandra i
hvarje fråga, och att den förseglade sedeln ofta måste gifva
utslaget. Jag får derföre så godt jag kan fatta mitt omdöme
efter egen pröfning, och med tillhjelp af Theaterstyrelsens i dag
oss tillställda korta redogörelse. Denna pröfning utfaller så, att
Kongliga Theatern ej kan umbära det af sednaste Ständer bevil¬
jade årliga understödet af 75,000 K:dr, samt att det sätt, hvar¬
på vederbörande styrelse användt dessa medel, ej förtjenar den
här gjorda anmärkningen. Kongliga Theaterns nuvarande Sty¬
resman, som ej bär ett adeligt namn, har dock gjort fullt ut så
mycket, som sina högadlige företrädare, för att höja Theatern
såsom en konst- och bildningsanstalt. De sednare årens prae-
stationer gå fullt upp mot de förra årens. Såsom en särskild
förtjenst anmärker jag, att efter lång mellantid stycket Gustaf
Wasa, ett nationelt lyriskt skådespel, åter blifvit upptaget på
Theaterns repertoir. Hushållningen med för handen varande till¬
gångar har varit bättre, än någon föregående, emedan, oaktadt
prisstegringen på alla förnödenheter och den oundvikliga höjnin¬
gen af hela theaterpersonalens löningsstat, hvartill väl egentligen
det förhöjda anslaget behöfts, äfven någon skuld blifvit afbetald.
Här visar sig ett onekligt sträfvande att komma till någonting
bättre och att afhjelpa bristerna. Det synes mig derföre ej vara
minsta skäl att ingå till Kongl. Maj:t med påminnelser i afse¬
ende på Theaterns ekonomi, som naturligtvis, i fall de vore be¬
fogade, skulle falla den nuvarande theaterstyreisen till last. Jag
afstyrker den underdåniga skrifvelsen.
Doctor [lindgren: Då Kongl. Theatern åtnjuter ett så be¬
tydligt statsanslag, kan Ständernas befogenhet att rörande denna
national-institutions ekonomiska administration sig yttra icke för¬
nekas; om man ock skulle anse Utskottets behörighet att upp¬
häfva sig till konstdomare mera tvifvelaktig. Hvad an¬
går den ekonomiska förvaltningen, så visar den ibland represen¬
tationen utdelade officiella promemorian, att den är omsorgsfullt
Den 23 Maj.
393
och väl skött, och skulle man af de rika recetterna, som under
de sista spelåren till theaterkassan ingått, kunna äfven med skäl
sluta till nuvarande Theater-Direktörs förmåga att tillse och
vårda denna institution såsom en esthetisk bildnings- och njut-
ningsanstalt, hvarföre jag ur alla synpunkter finner den före¬
slagna skrifvelsen öfverflödig och detta så mycket mera, som
jag vågar utsäga min förmodan, att förslaget till dess aflåtande
härflutit från mindre ren källa. Jag tillstyrker afslag å denna
punkt.
Biskoparne Anjou och Millén instämde.
Doctor Söderberg: En talare, som säger sig ega mindre
insigt i saken, ett erkännande det jag ej vågar jäfva, har förun¬
drat sig öfver huru det vore möjligt för enskilda Theatrar att ej
allenast kunna i ekonomiskt hänseende hålla sig uppe, utan äfven
lemna öfverskott till bildande af pensions-inrättningar, under det
den Kongl. Theatern äfven med rikligt anslag af allmänna me¬
del kunnat råka i skuld. Jag får då göra den högaktade tala¬
ren uppmärksam på skillnaden emellan talen 300 och 20. Kan
det väl vara möjligt för en Theater-Eöreståndare att underhålla
en trupp af några och tjugo skådespelare och derjemte vinna
något öfverskott blott genom recett-inkomsten, så blir detta all¬
deles omöjligt för en konstinrättning, som till följd af dess mång¬
sidiga verksamhet ej blott i egenteligen dramatiska framställnin¬
gar, utan äfven i större dramatisk tondikt och orchestrik, måste
anlita biträden af hundratals individer.
Prosten Berlin: I likhet med de fyra Doctorer, som sist
yttrat sig, anser äfven jag, med afseende å numera vunnen upp¬
lysning om Kongl. Theaterns ekonomiska ställning och förvalt¬
ning, den ifrågasatte skrifvelsen ingalunda vara af omständighe¬
terna påkallad. Med de inskränkta upplysningar i detta afse¬
ende, som emellertid och innan den af föregående talare om¬
nämnde promemorian utdelades, voro för Stats-IJtskottet tillgäng¬
lige, saknade Utskottet icke anledning att tillstyrka aflåtandot af
ifrågavarande skrifvelse, i afsigt att, om möjligt, efter revision
af Kongl. Theaterns organisation och förvaltning, deruti åväga¬
bringa någon förbättring. Men då denna anledning numera icke
förefinnes, sedan man kommit i tillfälle att af trovärdige upp¬
gifter inhemta, hurusom Kongl. Theatern under sednare åren ej
allenast kunnat bestrida åtskilliga omkostnader i och för verk¬
ställda reparationer vid Theatern, utan äfven dessutom gjort af-
betalningar å förut åsamkade skulder, hvilket synes vara ett
brillant resultat af nuvarande förvaltningen, finner jag vid sådane
förhållanden icke heller något skäl vara förhanden att med en
391
Don 23 Maj.
skrifvelse i ofvanberörde syftning besvära Kongl. Maj:t, hvadan
jag, såsom nämndt är, afstyrker bifall till Utskottets förevarande
hemställan.
Contracts-Prosten Kullman instämde.
Prosten Somléu: Min afsigt med försöket att försvara Ut¬
skottets Betänkande i denna delen var ingen annan, än den,
att, genom uppkallande af en discussion derom, få veta, på hvad
sätt denna fråga blifvit behandlad inom Utskottet. Och sedan
det nu i detta afseende är vordet upplyst, att någon annan
grund för detta, som det synes, enhälliga beslut icke funnits,
än några obestyrkta, lösa uppgifter af en bland Utskottets leda¬
möter, vill jag endast tillägga, att jag på det högsta ogillar ett
så lättsinnigt behandlingssätt af en allmän fråga, och hade
knappast trott, att Högloflige Stats-Utskottet skulle låta sådant
komma sig till last. Pör öfrigt och då redan två af Utskottets
egna ledamöter afstyrkt bifall till Utskottets ifrågavarande hem¬
ställan, vill jag ej insistera derpå, utan afstår från mitt yrkande
i detta afseende.
Biskop Millén och Doctor Björkman instämde.
Doctor Gumselius: Då den siste talaren ej gittat genom¬
drifva sitt yrkande i sjelfva saken, har han flyende afskjutit
pilar mot Stats-Utskottet, och dervid bland andra anmärknings¬
värda yttranden äfven påstått, att den omständigheten, att ingen
bland Utskottets ledamöter reserverat sig mot ifrågavarande hem¬
ställan, vore ett ojäfaktigt bevis derom, att densamma blifvit en¬
hälligt beslutad. Denne talare torde dock ganska väl hafva sig
bekant, hurusom man mången gång, ehuru man kan vara af
skiljaktig mening, ej brukar reservera sig i Utskottet, isynnerhet
beträffande mindre vigtiga frågor, emedan man hoppas att få
lefva tills frågan förekommer i Ståndet, då man der kan söka
göra sin mening gällande. Det förekommer mig vara allt för
hårdt, att ett helt Utskott beskylles för lättsinnig behandling af
en fråga, derföre att deras mening, som voro af annan åsigt, än
majoriteten, är vorden undertryckt, hvilket, såsom den stränga
talaren väl vet, kan ske endast derigenom att en enda öfvergår
på den andra sidan. Beträffande första anledningen och till¬
komsten af denna hemställan, så förhåller sig dermed på det
sättet, att en ledamot af Utskottet, som är väl initierad i Kongl.
Tlioaterns alla inro förhållanden, uppträdde med ett anförande,
som, enligt gammal god taktik började med mycket beröm öfver
nuvarande Theater-styrelsen och med erkännande af åtskilliga
dess förtjenster om Theatern i ena och andra afseendet, men
slutade med detskarpaste tadel af hela förvaltningen både beträf¬
fande det ekonomiska och esthetiska elementet. I saknad, som man
då var af en mängd sedan erhållna autentika upplysningar om
Den 23 Maj.
395
Kongl. Theaterns verksamhet och affärsställning, lyckades det
denne ledamoten att draga Utskottets majoritet med sig och den
ifrågavarande hemställan beslöts. Kör min del anser jag efter
nu vunna upplysningar den ifrågasatte skrifvelsen obehörig. Det
händer ofta så, att tadlet blifver icke fullt färdigt förr än det
tadlade förhållandet redan är bättre. Så äfven här. Märkvär¬
digt är det, att högre funktionärer, som förr styrt Kongl. Thea¬
tern mer och mindre förtjenstfullt, varit temligen fredade
för klander, men nu då detta är uppdraget åt en litteratör helt
enkelt, blir denna oaktadt alla bemödanden nästan söndersliten
af tadel från alla sidor, icke minst af sina likar och förra kamrater.
Då jag sålunda erkänner att den föreslagne skrifvelsen är obe¬
hörig, så har jag dermed dock icke sagt att Utskottet varit obe-
fogadt att ingå i pröfning af de ifrågakomne förhållanderne och,
dorest denna pröfning kunde dertill föranleda, göra hemställan
om en sådan skrifvelse, som den nu föreslagne; ty då det ålig¬
ger Utskottet att till- eller afstyrka anslag till Kongl. Theatern,
så måste det också åligga Utskottet att tillse, huru dessa anslag
användas, och en sådan pröfning lärer svårligen kunna försiggå,
utan att ingå i pröfning jemväl af Theaterns ställning och verk¬
samhet i esthetiskt hänseende.
Doctor Schram instämde.
Prosten Herlin: Det är egentligen med anledning af den
hårda dom, som en föregående talare fällt öfver Stats-Utskottets
åtgöranden i denna fråga, som jag har ånyo begärt ordet. Det
är visserligen för Stats-Utskottet ej ovanligt att af Ständerna
blifva hårdt bedömdt, men då man känner, huru ansträngande
och af hvilken allvarsam beskaffenhet detta Utskotts arbeten
äro, borde man ej beskylla Utskottet för lättsinne. Det hufvud-
sakliga i denna fråga är dock, huruvida det önskade anslaget
bordt Kongl. Theatern beviljas, eller ej, och sedan genom omröst¬
ning i förstärkt Stats-Utskott förra Riksdagen det åt Kongl.
Theatern beviljade anslaget blifvit å ordinarie stat uppfördt,
hyste man nu ur rent constitutionel synpunkt betänkligheter
emot detsammas återtagande, och det var lika som en tyst öf¬
verenskommelse att i detta afseende ej utsätta sig för klander.
Då hufvudsaken sålunda var afgjord, tycktes den föreslagna
skrifvelsen temligen oskyldig och, enligt den förmodade ekono¬
miska ställningen i afseende på Kongl. Theaterns förvaltning,
äfven befogad; men sedan man nu, såsom ofta nämndt är, er¬
hållit upplysning om rätta förhållandet, medger jag gerna, att
skrifvelsen är obefogad, utan att man dock rättvisligen kan säga,
att Utskottet, då frågan der förevar, saknade skäl för sin hemställan.
Comminister Berkman: Talarens ringa ställning förbjuder
honom att beskylla det Höglofl. Stats-Utskottet för ytlig eller
lättsinnig behandling af denna eller andra frågor, äfven om han
396
Den 23 Maj.
stundom tänkte något dylikt; men det torde man kunna våga
säga, att Utskottet förra Riksdagen icke förmådde motstå den
starka påtryckningen af personlig bearbetning och otaliga skrift¬
liga uppsatser i fråga om det anslag, man ville vinna för Kongl.
Theatern. Jag för min del motsatte mig då det förhöjda ansla¬
get, och föreslog vederbörande vid gång efter gång förnyade
samtal derom, att man under uppjagade pris på alla föremål så
för nytta som för nöje borde höja priset å biljetterna, åtminstone
för de bättre platserna; men man svarade då alltid, att sådant
vore allt för mycket vågadt, och skulle försämra den Kongl.
Theaterns ställning. Det förhöjda anslaget hade emellertid fram¬
gång uti det förstärkta Utskottet. Men sedan detta mål lyckligt
var vunnet, hade man ingalunda betänklighet att höja priset å
theaterbiljetterna, så att Kongl. Theatern på sådant sätt lyckats
beskatta, utom Hans Hajd Konungens handkassa, ej mindre
Rikets Ständer, än äfven den theater-besökande allmänheten,
hvarföre ock denna inrättning nu borde kunna bära sig mer än
väl. Med dessa ökade tillgångar, hvartill kommer inkomsten af
ett betydligt större antal representationer, har man dock icke
på den åsamkade ansenliga skulden förmått afbetala mera än
4,500 R:dr förlidet spelår. Talaren kan icke anse en sådan förvalt¬
ning synnerligt förtjenstfull. Och då nu Stats-Utskottet enhälligt
tillstyrkt en skrifvelse i afsigt att åvägabringa ändamålsenligare
förvaltning af Kongl. Theatern, vill jag så mycket mindre mot¬
sätta mig en sådan, som, oaktadt den här högt prisade förvalt¬
ningen under sednare åren, ett och annat likväl torde återstå att
göra, på det att Kongl. Theatern ej måtte nödgas ytterligare i
fulla 25 år hafva en börda af gamla skulder, för hvilket ända¬
mål talaren ej ogerna skulle se, att priset å biljetterna jfiterli-
gare höjdes, så att den, som sökte nöjet, också finge betala det.
När jag derjemte med förskräckelse inhemtat, att anslaget till
Kongl. Theatern, såsom varande uppfördt å ordinarie stat, icke
lärer kunna utan en slags revolution återtagas, är detta för mig
ett ytterligare skäl att tillstyrka bifall till det Höglofl. Stats¬
utskottets förevarande hemställan.
Kyrkoherden Otterström : Likasom de föregående talarne är
äfven jag öfvertygad derom att Kongl. Theaterns affärer äro nå¬
got bättre skötta nu, än förr, och att dess skulder något förmin¬
skats, hvarföre ifrågavarande hemställan, sådan den af Utskottet
är formulerad, ej har skäl för sig. Men då med afseende på
den ekonomiska delen af Kongl. Theaterns förvaltning mjmket
ännu återstår att önska, så hade jag velat att Utskottet tillstjTrkt
en skrifvelse, åsyftande att Kongl. Maj:t täcktes tillse, att Thea¬
tern måtte så organiseras, att dess ekonomiska bestånd måtte utan
allt statsanslag betryggas. Sådan är landets allmänna önskan,
om också Riksdags-majoriteten och Stockholmarno derom opinera
annorlunda.
Den 23 Maj.
397
Riks-Archivarien Nordström: Ehuru icke egentligen någon
theaterbesökare, är jag dock icke en sådan stoiker i detta afseende,
som talaren näst före den sednaste, och jag vill nu med anled¬
ning af denna fråga endast fästa uppmärksamheten derpå, att
sedan mom. a) af denna punkt redan är bifallen, är icke vidare
fråga om huruvida anslag bör gifvas eller ej. Beträffande den
föreslagna skrifvelsen, så anser jag densamma i formelt hänse¬
ende obehörig, då, såsom kändt är, Kongl. Maj:t gör betydliga
enskilda uppoffringar för Kongl. Theaterns underhåll, och man
genom en sådan skrifvelse, som den ifrågavarande, skulle antyda,
det Kongl. Theatern vore en National-theater. Om den mate¬
riella delen af frågan vill jag ej yttra mig, ehuru mycket kunde
vara att säga om ett land, som kunde förglömma att se sina
intellektucla intressen till godo, under hvilken form de än må i
samhällslifvet framträda.
Doctor Säve: Det är ledsamt att behöfva uppträda andra
gången i ett ämne, som, efter den redan föregångna discussionen
och efter hvad som eljest är allmänt kändt, borde vara fullkom¬
ligt klart. Men en föregående talare har yttrat, att om man
rådfrågar opinionen i landet, så bör National-theatern, så väl
som så många enskilda, bära sig genom sig sjelf och utan statens
understöd. Det beror på, från hvilken allmänhet man söker in¬
hemta en sådan opinion. Säkerligen är den ej att igenfinna hos
de mera bildade. Ty ingen enskild kan uppsätta en större ly¬
risk scéne med hopp att den skulle bära sig sjelf. De enskilda
företagen inskränka sig derföre till dramatiska representationer
af mindre kostsam art. I ingen af Europas hufvudstäder saknas
dock en National-theater af större omfång och som njuter sta¬
tens bidrag. Nationaläran så väl som folkets bildning fordrar
det. Då ingen här egentligen velat minska Kongl. Theaterns
vid förra Riksdagen beviljade anslag, så vet jag ej, hvarför man
skall framkasta yttranden, som kunde väcka tvifvel, huruvida
Ständernas då fattade beslut var af omständigheterna påkalladt.
Doctor Wåhlander instämde.
Kyrkoherden Otterström: Nog vet jag ganska väl, att man
vill anse sig och andra bildade, som förorda anslag för Kongl.
Theatern, samt att man tvärtom räknar dem till de obildade,
som motsätta sig dessa anslag, och jag får alltså finna mig uti
att räknas till de obildade, men vid sådant förhållande har jag
många medbroder till och med ur detta Högvördiga Stånd, ser¬
deles från förra Riksdagar, då samma anslagsfråga förevar.
Efter härmed slutad discussion, blef, på framst^ld behörig
proposition, den af Utskottet i förevarande moment tillstyrkta
underdåniga skrifvelse af Ståndet afslagen.
896
Don 23 Maj.
Punkten 12.
Bifölls, med erinran om den förhöjning uti denna Hufvud-
titels slutsumma, som af Ståndets vid Irsta punkten upptagna
beslut blifyer en följd.
Punkterna 13, 14, 15 och 16.
Biföllos.
Slutligen godkände Ståndet de Betänkandet vidfogade Ta-
bellerne, såvidt ofvan omförmälda beslut ej deruti föranleda
förändringar.
§ 4.
På framställning af Vice-Talmannen Biskop Annerstedt, be¬
slöt Ståndet, att dess Enskilda Utskotts Pastoral-Afdelnings Be¬
tänkande, Nro 1, skulle till handläggning företagas Lördagen den
2 nästa Juni månad, då detsamma borde främst å föredragnings¬
listan upptagas.
§ 5.
Biföll Ståndet af Prosten Bondén framställd begäran att få
beräkna honom förut beviljad ledighet från riksdags-göromålen
för en tid af 14 dagar från Onsdagen den 30 innevarande
månad.
Ståndet åtskildes kl. |8 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Älmqvist.
Don 26 Maj.
399
Den 26 Kaj.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Som H. H. Erke-Biskopen och Talmannen yar, i följd af
företagen embetsresa, frånvarande, intog H. H. Biskopen och
Vice-Talmannen Talmansstolen för att leda Ståndets öfverlägg-
ningar.
§ 2.
Justerades Protocollet för den 18 dennes e. m.
§ 3.
Uppå derom af Doctor Wåhlander gjord och af Ståndet bi¬
fallen hemställan, föredrogs nu ånyo Stats-Utskottets Memorial
N:o 110, angående aflöningens bestämmande för den hos Riks-
Stånden och Utskotten anställda Cansli- och Vaktbetjening;
och blef detta Memorial af Ståndet bifallet.
§
Pöredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 25, i
anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 18, angående
Postbevillningen och dermed sammanhang egande frågor.
Prosten Sondén ville hafva anmärkt det emot vedertagen
riksdags-praxis ovanliga som här förekomme, eller att ett Ut¬
skott, som fått ett sitt afgifna förslag bifallet af tvänne Riks¬
stånd, likväl, i följd af återremiss från de tvänne andra Riks¬
stånden, vikit ifrån detsamma och aflemnat ett nytt; men hvilket
förnyade förslag Prosten likväl förklarade sig böjd bifalla.
Preste-Ståndet, som bifallit .Kongl. Maj:ts af Utskottet i
Betänkandet N:o 18 förordade förslag angående förändring i be¬
stämmelserna rörande postvigten för inrikes bref, godkände jem¬
väl de af Utskottet i detta Memorial föreslagna ytterligare be¬
stämmelser rörande den öfvervigt, som för tillgodonjutande af
enkel poBtberäkning å bref må correspondenter medgifvas.
400
Den 26 Maj.
Utskottets nederst å sidan 3 förnyade hemställan, att Kongl.
Haj:ts förslag rörande vigtsbestämmelserna för utrikes bref samt
för lösbref och lokalbref måtte gillas, lades, såsom af Preste-
Ståndet vid pröfning af Betänkandet N:o 18 redan bifallen, till
handlingarne.
Beträffande det väckta förslaget, att enkla porto-afgiften
för inrikes bref måtte nedsättas till 10 öre, vidblef Ståndet sitt
derom redan fattade beslut och lade Utskottets i början af sidan
4 med hänseende dertill förekommande yttrande äfvenledes till
handlingarne.
Hvad Utskottet derefter å nyssnämnda sida tillstyrkt och
hemställt, blef af Ståndet bifallet.
§ 5.
Pöredrogs ånyo Bevillnings-Utslcottets Utlåtande N:o 26, i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende å Be¬
tänkandet N:o 21, angående skatt för hundar.
Prosten Sondén tillstyrkte antagandet af i förevarande Utlå¬
tande till Preste-Ståndet aflåtna inbjudning, då såväl Betänkandet
N:o 21 vore af trenne Riks-Stånd bifallet, såsom ock den majo¬
ritet, hvarmed Preste-Ståndet fattat sitt afvikande beslut, vore
högst ringa, så att slutresultatet kunde i alla fall, om frågan
drefs till afgörande i förstärkt Utskott, mycket lätt förutses.
Ordet begärdes icke ytterligare af någon; hvarefter Preste-
Ståndet, uppå derom vederbörligen gjord proposition, antog, med
frånträdande af sitt i frågan fattade beslut, den till Ståndet i
förevarande Utlåtande framställda inbjudning.
§ 6.
Pöredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande K:o 95, i anled¬
ning af väckta motioner om försäljning af de för Statsverkets
räkning utarrenderade egendomar.
Prosten Bcrliu begärde härvid ordet och yttrade: Jag ber
få hemställa, att här föreslagna underdåniga skrifvelse måtte
ogillas och beslut fattas i enlighet med Utskotts-Afdelningens
primitiva, af åtskilliga reservanter upptagna förslag. Denna fråga
är en gengångare från flere föregående Riksdagar, men har ännu
icke kunnat tillvinna sig bifall. Afdelningen fann ock skäligt
afstyrka densamma; men då detta Afdelningen^ förslag föredrogs
i Utskottets plenum, blef det återremitteradt, i följd hvaraf ett
motsatt resultat måste blifva en följd. Förslaget är, minst sagdt,
omoget. Till och med en allmän tidning, som jag i följd af
kända förhållanden förmodade skulle understödja detsamma, har
tvärtom
Den 26 Maj.
401
tvärtom ganska tydligt ådagalagt det okloka i det föreslagna
företaget. Inkomsterna af de utarrenderade egendomarne hafva
varit i ett ständigt stigande. A r 1810 utgjorde dessa inkomster en¬
dast 93,000 lt:dr; men beräknas nu till öfver 310,000 R:dr. ,
Detta stigande måste bevisa, att icke sanning ligger i motionärer-
nes uppgift, att den Kronan tillhöriga jorden vanskötes, enär
en vanskött jord ieke lärer kunna lemna ett ständigt stigande
arrende. Men skulle något i detta fall brista, eller staten icke
i arrende erhålla, hvad skäligt vara kunde, så borde väl den
åtgärden vidtagas att tillse, huru dessa egendomar skulle kunna
på ett ändamålsenligare sätt utarrenderas. Emellertid skulle den
föreslagna reformen, om den vidtoges, behöfva, för att effektue¬
ras, en tid af 30 år, enär arrende-tiden för dessa egendomar
vanligen är denna. Blott en trettiondedel skulle sålunda årligen
kunna försäljas, inbringande i statskassan ett årligt belopp af
ungefär 200,000 R:dr, hvaremot åter inkomsten af egendomarne
skulle årligen förminskas tills den efter 30 års förlopp helt och
hållet försvunne. Jag hemställer till hvar och en, hvad man
skulle tänka om en enskild possessionat, som fått i arf en dylik
guldklimp, hvilken lemnade honom en ständigt stigande årlig
inkomst, derest denna likväl började att bortplottra den på så¬
dant sätt så småningom, tills han efter 30 år hade af hela sitt
stora arfvegods icke en jordtorfva qvar. Tiden är icke heller
nu den lämpliga att sälja jordegendom, och staten icke heller i
en sådan nödställd belägenhet, att något behof finnes för vidta¬
gandet af en dylik kraftåtgärd. Huru jag än ser saken, kan
jag ej finna något rimligt skäl att bifalla Utskottets förslag,
utan tillstyrker jag afslag derå.
Häruti instämde Biskop Biörck, Doctorerne Schram, Wah¬
lander oeh Falck, Prosten Melén, jemte, flere Ståndets ledamöter.
Comminister Beekman: Det synes mig icke löna mödan att
spilla många ord på detta, minst sagdt, obetäukta förslag. Till
de kraftiga skäl, som deremot redan blifvit anförda, vill jag
blott ännu ytterligare lägga ett, hemtadt från erfarenheten. För¬
modligen skulle staten af den ifrågasatta försäljningen komma
att hemta samma vinst som af den mängd jord, som blifvit för¬
såld ifrån krono till kronoskatte. Hvad staten derför fått i
kontant betalning är en spottstyfver; men detta har icke hindrat
att, sedan jorden blifvit innehafvarnes egen, de höjt ett allmänt
rop öfver de hårdt tryckande skatterna, som dock varit vilkor
vid de låga försäljningsprisen. För detta rop har man ock vikit
undan samt börjat aflyfta den ena bördan efter den andra; så
att staten först mistat jorden för så godt som intet och seder¬
mera äfven de af jorden vid köpet betingade förmåner. Fortgår
man på samma väg, kommer man väl slutligen derhän, att såsom
Hogo. Preste-Ståndets Fröt. 1869 fy 1860. 5:te Ilandet. 26
402
Den 26 Maj.
i åtskilliga sydliga länder statsmachinen hotar att tvärstadna,
och att man icke en gång har medel att aflöna landets armé
eller ombets- och tjenstemän.
Professor Carlson: Ehuru jag väl hörer opinionen inom
Ståndet vara emot detta förslag, måste jag dock yttra, att be¬
slutet om afslag icke kan blifva enhälligt; ty om ingen annan
vill höja sin röst till försvar för Utskottets hemställan, så skall
jag åtminstone söka göra det. Uti denna, likasom uti andra
frågor, kan man hysa olika åsigter och hvar och en bjuda skäl
för sin; men af de skäl, som nu blifvit anförda emot Utskottets
förslag, har jag åtminstone icke blifvit öfvertygad om att det
är så omoget och obetänkt, som man behagat kalla det. Likasom
den enskilde fordomdags sökte sin säkraste inkomst i besittning
af jord, så hemtade ock staten af samma källa medlen för upp¬
fyllandet af sina behof; men i detta förhållande har emedlertid,
såsom man vet, under tidernas lopp en stor förändring försig¬
gått. Man har funnit det alldeles icke vara öfverensstämmande
med sunda national-ekonomiska principer att staten är innehaf¬
vare af stora jordegendomar. Erfarenheten lärer nogsamt, att
egendomarne, öfverflyttade i enskildas händer, skötas vida bättre
och lemna en rikare produktion; hvarföre ock den plan, som
Utskottet här förordar, blifvit i andra länder iakttagen, hvilka
ock genom utförandet deraf berni at styrka och förkofran. Att
Sverige åter skulle derigenom så försvagas, att det skulle komma
att sakna medel för aflöning af sina tjenstemän, lärer icke på
allvar kunna sägas, då man känner, huru litet 300,000 B:dr
numera betyda för det ändamålet och i en budget af 26,000,000.
På ett misstag livilar för öfrigt det antagandet, att staten efter
försäljningen skulle af dessa egendomar hemta ingen inkomst.
Bevillning skulle naturligtvis derefter erläggas, stigande allt efter
som egendomarncs värde höjde sig, och indirekta skatter till
staten inflyta af den utan allt tvifvel förökade befolkning, som
då skulle söka och finna sin bergning på dessa 100,000 tunn¬
land af landets bördigaste jord, och de rikare skördar, som den
skulle lemna. Om man frågar, hvarför den föreslagna åtgärden
just nu bör företagas, så blir svaret lätt funnet i den omstän¬
dighet, att stora ovanliga utgifter nu förestå för staten att be¬
strida. Jag menar naturligtvis utgifterna för våra jernvägsan-
läggningar. Staten eger deremot i sina jordegendomar ett ganska
stort kapital, som lemnar endast 2 procent i ränta. Emedlertid
måste staten, för att kunna bestrida utgifterna för de nämnda
stora företagen, upptaga lån och derför betala omkring 5 proc.
i ränta. Efter man nu velat anställa jemförelser med enskilda
och huru de skulle i likartade fall sig förhålla, så hemställes
till hvar och ens hepröfvande, om en enskild man verkligen
skulle kunna låta sina affärer skötas på det sättet. Här är icke
heller fråga om att försäljningen skulle ske brådstörtadt, på en
Den 2G Maj.
403
gång; utan endast successive, allt efter som arrende-tiden förde
särskilda egendomarne ginge till ända. Conjuncturen är icke nu
gynnsam, säger man, att försälja jordegendom; men under den
längre tidrymd, som är i fråga, lärer väl conjuncturen kunna
betydligen förändra sig. Nu är ju för öfrigt endast fråga om
vidtagandet af förberedande åtgärder. Den anställda jemförelsen
med kronojords försäljande till kronoskatte är bär alldeles icke
lämplig. Syftemålet med den åtgärden är att bereda allmogen
fördelen af en sjelfständig besittning, och beloppet af lösepennin-
gen är i författningarne gifvet. Nu ifrågavarande försäljning skulle
åter ske på offentlig auction och egendomarne sålunda öfvergå
till de högstbjudande. Någon så synnerlig vigt vill jag icke nu
lägga på el t bifall till Utskottets förslag, enär det troligen äfven
i ett annat Stånd afslås; men när man med temmeligen hvass
skärpa sökt tillbakavisa detsamma, har jag velat visa, att det
ock finnes skäl, som tala för detsamma.
Doctor Sandberg: De af den siste högt värderade talaren
anförda skäl förtjena visserligen stor uppmärksamhet, och man
vet, att i utlandet de äfven föranledt den åtgärd, som här nu
äfven för vårt land ifrågasättes. Så har Frankrike afbändt sig
sina domäner, och förhållandet lärer vara enahanda i åtskilliga
andra stater. I allmänhet vill väl ock den tlieorien göra sig
gällande att förvandla all egendom till rörlig, hvarigenom folkets
välstånd skall på ett synnerligt siitt kunna befordras. Äfven vår
regering synes för denna theori vilja gifva vika, då, såsom kändt
är, den börjat försälja Danviks Hospital tillhörig jord och äfven
nu föreslagit Ständerna en fortsatt afyttring af öfriga detta
Hospital tillhöriga med städje- och besittningsrätt på innehaf-
varne upplåtna hemman och lägenheter. Men fråga kan dock
vara, om Sverige nu verkligen är i den ställning, som i utlan¬
det påkallat åtgärden, och om densamma, nu företagen, skulle
medföra det stora gagn man förespeglat. Yisserligen tror äfven
jag, att penningar skulle kunna på det föreslagna sättet an¬
skaffas ; men erfarenheten visar, att, när penningar i rikare mån
tillflöda, man just icke så noga hushållar med dem, utan att de
då plottras bort än hit och än dit. Så har det gått, när pen¬
ningar upplånas; och så kan det komma att gå, om man anskaffar
dem genom försäljning af statens domäner. Men nu anser jag
icke staten vara i den klämma stadd, att den behöfver för nöds
skull sälja sin fasta egendom. När den stunden kommer, att
man hvarken ytterligare kan få låna, ej heller pålägga landet
förhöjda skatter, som det icke kan bära, har nöden ingen lag.
Man får väl då sälja de egendomar fäderne lemnat i arf; men
intill dess tror jag åtgärden kunna uppskjutas.
Häruti instämde Doctor Säve.
404
Den 2(5 Maj.
Prosten ljunggren: Jag instämmer med de talare, som
yrkat afslag å detta Betänkande. Yore det så, att de ifråga-
rande egendomarne endast lemnade, såsom man påstått, 2 proc.
i afkastning, så skulle, när de antagas vara värde 6,000,000
B:(lr riksmynt, ehuru deras taxeringsvärde blott utgör 2,114,421
R:dr banco, arrende-summan belöpa sig till 120,000 R:dr; men
när denna nu uppgår till 310,000 R:dr, så lemna egendomarne
följaktligen öfver 5 proc. i afkastning, och hvilken afkastning
kommer efter all sannolikhet att ännu vidare höja sig. Men
detta endast i förbigående. Egentligen vill jag såsom ett ytter¬
ligare skäl för afslag tillägga, att, sedan arrendatorerne erhållit
optionsrätt till egendomarne, en försäljning af desamma sålunda
skulle innebära en kränkning af denna arrendatorerne i laga
ordning tillförsäkrade rättighet, och i förlitande hvarpå de kunnat
nedlägga sina kapitaler på företagna odlingar. Den föreslagna
åtgärden skulle såluuda, om den vidtoges, komma att kränka
tredje mans rätt, hvilken omständighet utgör för mig en än yt¬
terligare anledning att vägra bifall till förslaget.
Doctor (iuni;clius: Tillräckligt synes mig redan vara taladt
i denna sak ; men då jag reserverat mig emot Utskottets beslut
och frågan för öfrigt rörer ett ämne, som icke kan vara för mig
hvarken likgiltigt eller alldeles obekant, vill jag dock säga några
ord. Jag tror visserligen icke, att Utskottet framkommit med
detta sitt förslag, såsom med ett löst hugskott: tvärtom tog man
redan vid sistlidna Riksdag starkt i öfvervägande att på nu
föreslagna sätt kunna anskaffa medel för våra jernvägsanläggnin-
gar. En sanning har det ock hittills varit, att egendomar i en¬
skildes hand i allmänhet skötas bättre, än statens, och gifva en
rikare afkastning. Men deraf följer icke, att det är omöjligt
att förvaltningen af statens egendomar må anordnas på ett annat
och mera ändamålsenligt sätt, än hittills varit fallet. Jag tänker,
att staten skulle kunna vid denna förvaltning införa samma
system, som vid de stora possessionerna i England är brukligt,
och vi få arrendatorer, som motsvarade de Engelska Farmers.
Onekligen skulle egendomarne på detta sätt komma att bättre
skötas, staten få större arrendebelopp och tillfälle ytterligare be¬
redas till bildande af en kunnig jordbrukare-klass inom landet.
Med den starka utveckling, jordbruket i Sverige på sednare
tider tagit, börjar redan utsigt visa sig till en förändring i den
nämnda rigtningen. Staten, som har en lång framtid, synes
mig icke böra fatta ett för hastigt beslut i ett så vigtigt ämne.
Härtill kommer nu den omständighet, som är en gifven följd
af handelns, rörelsens och industriens utveckling, för så vidt den
lemnäs ostörd, att kapitalen börja sjunka i värde, men jord¬
värdet deremot stiga. Mig synes det då icke vara financielt
riktigt att, utan tvingande nöd, vidtaga den föreslagna åtgärden.
Härmed har jag likväl icke velat säga, att Utskottet saknat alla
Ilon 2fl Maj.
405
skäl för sin framställning; men minoritetens synas mig starkare.
För allmogen kunde det vara en fördel att få tillfälle föröka
sin fasta egendom; men Bonde-Ståndet liar likväl, med klar
insigt om det allmännas fördel, afslagit Betänkandet, och jag
tillstyrker, att Högv. Ståndet måtte göra detsamma.
Häruti instämde Doetorerne Tellbom och Nordlander.
Contracts-Prosten Rullman: Jag skulle gerna kunna afstå
ifrån ordet och förena mig med dem, som yrkat afslag å detta
Betänkande; men det är en omständighet, som förefallit mig
något besynnerlig. Nio af Högv. Ståndets Ledamöter hafva inom
XJtskottet låtit anteckna sig såsom reservanter emot detta beslut,
hvilket likväl nu blifvit af en TJtskotts-ledamot här understödt.
Det vill synas som skulle vid detta besluts fattande Högvördiga
Ståndet varit inom Stats-Utskottet representeradt af 10 Ledamö¬
ter, men förhållandet är väl det, att den ordinarie Ledamoten var
af annan tanke, än den Suppleant, som i XJtskottet företrädde
hans ställe. Som sagdt förenar jag mig med reservanterne och
yrkar vördsamt afslag å Betänkandet.
Doctor Schram: I hufvudsaken instämmer jag med de ta¬
lare, som här redan hafva yrkat afslag å detta Betänkande,
hvarunder jag dock icke är antecknad såsom reservant, ehuru
jag så väl deltagit uti och medverkat till Inkomst-Afdelningens
afstyrkande att försälja kronans jordegendomar, som ock öfver-
varit voteringen härom i Utskottets plenum; men jag var der¬
emot af opasslighet hindrad från Utskotts-sammanträdet vid det
förändrade beslutets justering, då en Suppleant af lika åsigt med
mig tillstädeskom i mitt ställe, så att han och icke jag hlef teck¬
nad såsom reservant. Enahanda lärer ock förhållandet varit för
Professor Carlson vid samma justering, då likväl hans Suppleant
varit af en mot Professorens motsatt tanke, och på denna grund
ansett sig kunna mot beslutet anmäla sin reservation. Häraf är
då lätt förldaradt, huruledes 9 eller alla vid justeringen närva¬
rande Ledamöterne af det Högv. Ståndet kunnat blifva såsom
reservanter antecknade, oaktadt likväl den ordinarie Ledamoten
Professor Carlson varit vid sjelfva det föregående beslutets fat¬
tande i frågan närvarande och då, såsom nu här i dag, yttrade
sig tillstyrkande för bifall till motionerna samt sålunda verkeligen
bidragit till det slut, hvartill pluraliteten beklagligen kom.
Doctor Tellbom: Jag instämmer med den siste talaren, och
vill endast tillägga några ord i anledning af den här meddelade
uppgiften, att det i andra stater är allmänneligen antaget, att
domäner böra försäljas. Sådan försäljning sker visserligen; men,
så vidt mig är bekant, icke i följd af ett dessa »andeligen om¬
406
Den 26 Maj,
fattande beslut, utan med anledning af särskilda omständigheter,
beträffande den ena eller andra fastigheten, och icke med ut¬
sträckning till allt slags fast egendom. Jag hade önskat vid
detta ämnes föredragning derom meddela detaljerade uppgifter
angående några stater; men som jag, efter några dagars från¬
varo, ej visste, att detsamma skulle i dag förekomma, är jag nu
ej dertill beredd. En och annan uppgift till sakens upplysande
torde jag likväl få meddela. I Storbritannien, der statens fa¬
stigheter i fordna tider till en högst betydlig del bortslösades,
och der de återstående äro jemförelsevis föga betydliga, sker,
mig veterligen, numera ingen försäljning deraf. Frankrike har
afhändt sig ganska mycket af sina domäner, och deribland af
sina skogar, och försäljning deraf sker ännu, likväl ej efter ett
fattadt beslut att afyttra dem alla. Efter en år 1856 gjord upp¬
skattning, utgjorde domänernas värde nära 1,300 millioner francs.
I Preussen, som genom Napoleon den Förste hade blifvit mycket
försvaga dt, erfordrade 1813—1815 års krig ganska stora an¬
strängningar, och en betydlig skuldsättning blef deraf en
följd, till hvars afbetalning man till en del förskaffat medel
genom försäljning af kronogods. Sådan försäljning sker visser¬
ligen ännu, dock ej till mycket stora belopp. Hvarken der eller
annorstädes i länder med en väl ordnad finans-förvaltning har
man i sednare tider, så vidt jag vet, utan nödtvång beslutat
att genom försäljning afhända staten någon mycket betjHlig del
af kronogodsen.
Professor Carlson: Utskottets framställning synes icke så
alldeles sakna all grund, då så många af Högv. Ståndets leda¬
möter anse nödvändigt att yttra sig deremot, Att Frankrike och
Preussen ännu har statsdomäner i behåll, är visserligen sannt,
men dessa bestå nmuera hufvudsakligen i skogar, och detta slag
af fast egendom borde otvifvelaktigt, äfven hos oss, staten be¬
hålla. Hvad de många reservanterna beträffar, så härleder det
sig af den ännu för handen varande möjligheten för en ordinarie
Utskotts-ledamot att blifva tjuk, då Suppleanten inträder i hans
ställe, och följaktligen om han, vid justeringen närvarande, så
önskar, eger rätt att antecknas såsom reservant.
Kyrkoherden Otterström: Förevarande förslag tyckes mig
vara af den beskaffenhet att icke nog många kunna deremot
nedlägga sin protest. Om en enskild person börjar sälja sin
arfvejord för att betala åsamkad skuld, så är detta vanligtvis ett
säkert tecken dertill att han saknar både kredit och förmåga
att kunna föröka sin produktion. Samma förhållande är med
staten. Om man läser Agardhs statistik, skall man der med
förvåning finna tydligt ådagalagdt, hvilken rikedom Sverige nu
skulle ega, om det aldrig afyttrat den staten tillhörande jorden,
om det hade bibehållit och låtit sköta den genom förpaktare.
Den 26 Maj.
40T
Sverige skulle då nu ega deraf en inkomst, som gjorde både
grundskatter och indirekta skatter öfverflödiga. Med någon kän¬
nedom härom lärer man väl icke kunna gå in på förslaget att
äfven afyttra hvad som ännu återstår, aldraminst som man icke
kan neka, det ju stateu deraf redan herntar en ganska betydlig
inkomst, hvilken skulle kunna fördubblas, om en Undamålsenli-
gare anordning vidtoges med egendomarnes utarrendering och
förvaltning. Dessa mina få ord må i protocollet intagas såsom
en protest mot den föreslagna åtgärden.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter, uppå
derom vederbörligen gjord proposition, Ståndet, med bifall till
Inkomst-Afdelningens, af flere reservanter åberopade, förslag, af-
slog Utskottets tillstyrkande.
§ 7.
Efter skedd anmälan, företrädde Herr Stats-Rådet oell
Commendeuren Malmsten och allemnade i § 29 härnedan omför-
mälda Kongl. Hajits Nådiga Proposition, hvarefter Herr Stats-
Rådet, beledsagad såsom vid ankomsten af några bland Ståndets
Ledamöter, afträdde.
§ 8.
Föredrogs ånjm Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 96, i an¬
ledning af väckt motion angående upplåtelse till Uddevalla
stad af qvarvarande delen utaf ett derstädes afbrunnet krono¬
magasin.
Bifölls.
§ 9-
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 97, i anled¬
ning af väckt motion om rättelse i de s. k. Ofrimans frälse¬
hemmans i Bohus län beskattningsförhållanden.
IIiföl U.
§ io.
Föredrogs ånyo Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 98, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående förkortning
af den tid, hvarå kronans egendomar utarrenderas.
Bifölls.
408
Den 26 Maj.
§ 11-
Föredrogs ånyo Stats-Utskotteta Utlåtande N:o 99, i anled¬
ning af väckt motion, angående afstående af jord till Marstrands
stad och dess elementar-läroverk.
Bifölls.
§ 12.
Föredrogs ånyo Stats-Utskotteti Utlåtande N:o 100, i an¬
ledning af väckta moticner, angående förut varande arrendatorers
företrädesrätt vid förnyad utarrendering af boställshemman.
Bifölls.
§ 13.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 101, dels i
anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse i fråga om förän¬
drade grunder för mjöl- och sågqvarnars beskattning, dels angå¬
ende enskild motionärs framställning i ämnet.
Prosten Sondén begärde härvid ordet och yttrade: Denna
fråga saknar icke sin vigt, då den gäller en icke obetydlig stats¬
inkomst. Det heter, att mjöi- och sågqvarnar, såsom egentligen
varande fabriks-näringar, böra såsom sådana beskattas ; men för
närvarande hafva de dels grundskatter sig åsätta, och äro ock
dels af olika natur. Skulle de sålunda komma att hädanefter
endast utgöra bevillning i likhet med fabriker, så innebure för¬
slaget intet mer eller mindre än ett efterskänkande af den stats¬
inkomst, som genom grundskatterna för närvarande af dem
hemtas. Att detta dock icke bör kunna vara meningen, vill
deraf synas, att Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition talar om den
bevillning, som bör af' qvarnar och sågar af olika natur utgå i
stället för de qvarnräntor, hvilka nu äro dels kronan behållna och
dels till särskilda ändamål anvisade. Men om det nu skall
åligga Bevillnings-Utskottet att uppgöra förslag för bestämmandet
af en sådan bevillning, så får jag såsom Ledamot deraf på för¬
hand förklara, att det svårligen lärer kunna låta sig nu verk¬
ställa, då, såsom Kammar-Collegium yttrar, förteckningarne äro i
många fall af en ofullständig och ingalunda tillförlitlig beskaffenhet.
Det lärer då icke kunna vara skäl att nu besluta upphäfvaudet
af qvarn- och sågräntan, innan möjlighet är att genom bevillning
på rättvisa och billiga grunder bereda staten en någorlunda
motsvarande ersättning.
Häruti instämde Doctor Wåhlander, Prosten Melén och Com¬
minister Beekman.
Den 26 Maj.
409
Doctor lijörkman: Äfven jag har i afseende å detta för¬
slag samma skrupler, som den siste värde talaren yttrat. Upp-
häfvandet af qvarn- oell sågräntan är af Kongl. Maj:t föreslaget
under förutsättning att i stället derlör skulle bevillning erläggas
på af Rikets Ständer bestämda grunder. Men huru dessa grun¬
der skola bestämmas, torde icke vara så lätt att tinna. Jag har
tänkt både hit och dit, men liar ännu icke kunnat komma till
enhet med mig sjelf rörande den frågan. Qvarnarna erlägga redan
nu en bevillning i likhet med annan fast egendom ; den nu ifrå¬
gasatta bör sålunda, för att utgöra en ersättning, blifva en ny
eller extra-bevillning. Att låta sig nöja med den hittills vanliga
bevillningen, i hopp att den skulle vederbörligen höjas, vore san¬
nolikt ett bortskänkande af statens inkomster, hvilket hvarken
torde kunna medgifvas eller försvaras. Utan allt tvifvel hafva
Hrr reservanter rätt deruti, att frågan bordt behandlas af Sam¬
mansatt Stats- och Bevillnings-Utskott; men kunna för närva¬
rande inga säkra grunder utfinnas, så inser jag i alla fall icke,
huru man skall kunna komma till något med billighet och rätt¬
visa öfverensstämmande resultat. Emellertid torde nu vara bäst,
att återremittera frågan för att behandlas af det sammansatta
Utskottet.
Doctor Schram: I afseende på det formella af detta ären¬
des behandling, beder jag att här få meddela, hurusom, da Kongl.
Maj:ts nådiga Skrifvelse härom föredrogs i de respektive Stånden,
den remitterades till Stats-Utskottet. I dess plenum ansågs den
böra behandlas af dess Inkomst-Afdelning, som tillförene alltid
och sednast vid 1854 års riksdag ensam haft att förbereda frå¬
gornas afgörande om qvarn- och sågräntorna. I denna Afdelnings
sammanträde yrkade jag derpå, att de begge Stats- och Bevill-
nings-Utslcotten skulle i sammansättning behandla hela den nå¬
diga Skrifvelsen. Men Afdelningens pluralitet ansåg lämpligast,
att hvartdera Utskottet borde för sig ensamt företaga och gifva
utlåtande öfver den del af ärendet, som hvartdera af dem till¬
kom att behandla. Då således Stats-Utskottet hade såsom sin
pligt, att blott utreda och föreslå dels huru mycket hela qvarn-
och sågräntan utgjorde uti kronan behållen årlig inkomst, för att
dermed föreslå minskning i de årliga ordinarie statsinkomsterna,
dels hvad den del i ett belopp årligen utgjorde, som af ifråga¬
varande räntor var indelad, samt att föreslå kontant ersättning
derföre på vederbörande Riksstatens Hufvudtitlar; så hade ock
dermed så mycket af detta ärende varit afgjordt, som på Stats¬
utskottets åtgärd berodde. Allt det öfriga i den Kongl. Skrif¬
velsen eller bestämmandet af statens ersättning för alla dess be¬
hållna qvarnräntor, genom lämplig bevillning, ansågs derefter böra
bli föremål för behandling ensamt af Bevillnings-Utskottet, såsom
dertill, af vana vid dylika frågors utredning, det lämpligaste Ut¬
skottet med sina många och förfarna Ledamöter. Hvad nu den
410
Den 26 Maj.
förste talaren emot detta Utlåtande anfört, eller att der skulle
saknas, af Stats-Utskottet meddelad så fullständig utredning af
ämnet, att Bevillnings-Utskottet må kunna företaga oell nöjaktigt
besvara sjelfva qvarnbevillningsfrågan; så och utom det atti Be¬
tänkandet äro meddelade alla de upplysningar, som erfordras för
att se beloppen, hvartill dessa räntor i allmänhet uppgå och sär¬
skildt de indelade, som skola med statsmedel ersättas på de olika
Hufvudtitlarna, kommer en ganska diger samling af utlåtanden
och vidlyftiga handlingar samt utredningar i ämnet, dem Stats-
Utskottet för sitt behof redan begagnat, att derifrån öfverlemnas
till Bevillnings-Utskottet jemväl för dettas behof af upplysnin¬
gar; och skulle detta Utskott anse sig behöfva ännu flera och
fullständigare utredningar, så får väl Bevillnings-Utskottet sjelft
söka att anskaffa dem, hvilket ej varit Stats-Utskottets behof
för egen del, eller pligt emot ett annat Utskott. Väl har Stats-
Utskottet i sitt Utlåtande medgifvit, att Kongl. Kammar-Collegii
utredning i afseende på sågqvarnsräntorna är till någon del min¬
dre fullständig; men dessa räntor äro af så ringa inflytande på
det stora hela, att de för ersättnings-calculerna äro utan all bety¬
denhet, helst ett förslagsanslag är till ändamålet af Utskottet för-
ordadt, och ytterligare utredning af dessa sågräutor i alla fäll
icke stått i Stats-Utskottets makt att på denna kortare tid er¬
hålla, då de på den vida längre tiden förut icke ens kunnat af
Kammar-Collegium förskaffas. Jag vill för öfrigt i hufvudsakeu
gerna medgifva sanningen i den förste talarens förklarande om
de stora svårigheterna för Bevillnings-Utskottet, att, på grund
blott af de olika räntorna hittills å qvarnar och sågar, numera
på dessa verk och inrättningar föreslå en emot samma räntor
exact svarande bevillning till staten. Men försöket måste dock
af Utskottet göras. Orimligt-och i högsta grad orättvist vore det väl
ock, att nu, blott af rädsla för dessa svårigheter, än vidare söka
att å dessa verk bibehålla den fixa skatten, såsom grundränta,
dä just dessa qvarnar och sågar likväl ej äro annat, än verkliga
fabriker och industriverk, de förra dessutom för att bereda den
så nödvändiga lefnadsartikeln: mjöl, gryn m. m. Om en sådan
qvarn nu under ett helt år eller längre, såsom händelsen med
många qvarnar under sisth år varit och särskildt med en inom
min församling belägen, måst i brist på vattentillgång stå helt
och hållet overksam, utan ens den allra minsta förtjenst för ega¬
ren; så lärer det väl för hvar och en befinnas vara den orätt¬
färdigaste beskattning, att, oaktadt en sådan förlust, af ett stilla¬
stående qvarnverk dock till kronan af egaren uttaga den för alla
tider hittills åsätta och obilliga så kallade grundräntan. Likaså
orättfärdigt måste det få anses vara, att en qvarn, som för ett
århundrade sedan kanske ensam om förtjensten från en hel vid¬
sträckt trakt, då åsattes en emot dåvarande förtjenst i tulltägt
svarande, ehuru numera för hög, grundränta, men sedermera, ge¬
nom flera i dess grannskap uppförda vatten- och väderqvarnar,
Den 26 Maj.
411
till en stor del alldeles mistat sin vid skattläggningen påräknade
mäldstillgång, dock ännu fortfarande, ehuru under så förändrade
omständigheter för dess mäld och årliga tullinkomst, skall be¬
tungas med utgörandet af en och samma oförändrade höga grund¬
skatt, Till och med om en qvarn genom mistad vattentillgång
kommit i verkligt ödesmål, så fick tillförene, intill år 1857, den¬
samma icke heller befrias från den der grundräntan, som af en
ödesqvarn ändå borde utgöras till kronan. Nu är det just för
att bereda en möjlighet, att i all framtid genom taxering till be¬
villning kunna årligen åsätta dylika industriverk och inrättningar
en rättvis skatt till staten i mån af deras årliga tullinkomster, större
eller mindre, och aflyfta dem de öfverklagade och oskäliga grundrän¬
torna, som denna fråga förevarit vid flera riksdagar. Det är ock på
grund af ltikets Ständers egna beslut och underdåniga skrivel¬
ser till Kongl. Majit, åren 1848, då det gällde en skatteminsk-
ning och förmedling, och 1854, som Kongl. Majit låtit, genom
vederbörande, verkställa alla de af samma Ständer äskade utred¬
ningarna i ämnet, samt nu i särskild nådig Skrifvelse öfverlem¬
na! till Rikets Ständers beslutande —- icke att förneka och af-
slå qvarn räntornas upphörande — utan att bestämma sättet för
deras förändrade utgående härefter. Det är ju ock alls icke
hvarken Kongl. Majits eller förra Ständers mening, att dessa grund¬
räntor skola helt och hållet åt qvarnegarne efterskänkas, utan så¬
som Ständerna år 1854 inför Kongl. Majit uttryckte sig, “att alla
qvarn- och sågräntor skulle utbytas mot bevillning". Kongl. Majit
säger ju ock sjelf i sin Skrifvelse, att “tillses bör, det staten ge¬
nom bevillning får sig tillförsäkrad skälig ersättning för den af
qvarnar och sågar hittills utgående ordinarie grundskatten1'; hvar¬
jemte Kongl. Majit förklarat, att dess höga beslut och åtgärder i
den af Rikets Ständer väckta frågan om qvarnräntornas afskaf-
fande “måste blifva i väsendtlig raan beroende utaf Rikets Stän¬
ders pröfning af förslaget till ny Bevillningsstadga och bestäm¬
mandet dervid af den mot qvarnräutorna svarande bevillning".
När nu så är, och Rikets Ständer denna gång ej hafva annat att
yttra sig öfver i detta ämne, än om dessa räntors ersättning med be¬
villning; så skulle det väl vara det mest inconseqventa och högst
opassande tillgörande af Ständerna, att nu afslå Kongl. Majits
framställning i dess nådiga Skrifvelse och således, likasom med ett
narrverk, obetänksamt återkalla just det, som samma Ständer
sjelfva så nyss tillförene besvärat Kongl. Majit med att få mö¬
dosamt utredt och sig af honom meddeladt. Dertill kan åtmin¬
stone icke jag med min röst bidraga och yrkar derföre, på alla
dessa nu anförda skäl, att Högv. Ståndet måtte noga betänka sig,
innan det förhastadt afslår detta Betänkande. Jag bifaller allt
hvad Stats-Utskottet i de 5 förevarande punkterna föreslagit.
Häruti instämde Doctor Abr. Nordström.
412
Don 26 Maj.
Prosten ljunggren: Kongl. Maj:ts afsigt lärer icke hafva
kunnat vara att bortskänka eller rättare efterskänka qvarn- och
sågräntan, enär Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition säger, att
Kongl. Maj:ts beslut i ämnet måste i väsendtlig mån blifva be¬
roende af Pikets Ständers beslut rörande den bevillning, som
borde utgå af qvarnar oell sågar i stallet för nurarand* qvarn-
räntor, och rörande hvilken bevillning beslutande-rätten tillkom-
me Kikets Ständer allena. Likasom Kongl. Maj:t, nyttjar äfven
Utskottet uttrycket: “i stället*1, dermed, så vidt jag kan fatta,
angifvande, att denna bevillning skulle blifva någon annan än
den förut stadgade och som qvarnarna redan erlägga. I Stats¬
utskottet var visserligen en fraktion, som ansåg någon annan be¬
villning icke böra ifrågakomma än den som för inkomst af rö¬
relse nu erlägges, och skulle den åsigten slutligen göra sig gäl¬
lande, så blefve följden verkligen, såsom man sagt, ett efterskän¬
kande af den nu utgående qvarn- och sågräntan. Afslag å detta
Betänkande önskar jag likväl måtte undvikas, äfven derföre att,
som nya qvarnar icke mera åsättes grundskatt, något synes böra
i saken åtgöras. Jag tror Betänkandet kunna bifallas, med den
obetydliga förändring jag tar mig friheten föreslå, att i stället för
ordet “bevillning11 i öde punkten sättes extra-bevtIlning.
Prosten Berlin: Förevarande förslag synes mig icke behöfva
många ord till sitt försvar; men jag måste dock medgifva, att
det vore eonseqvent af Högv. Ståndet, som afslog borttagandet
af hammarskatten och tioude-tackjernet, att äfven afslå detta Be¬
tänkande. För mili del hörde jag då till minoriteten och, med
bibehållande af samma åsigt, torde jag äfven komma att göra
det i dag. Gamla qvarnar betala nu grundskatt, någon gång till
så högt belopp att det nästan liknar ett arrende; men nya qvar¬
nar anläggas i grannskapet och dela förtjensten med de gamla,
utan att behöfva betala någon grundskatt och utan att denna
nedsättes för de gamla. Det lärer icke vara möjligt att anse ett
sådant förhållande med full billighet och rättvisa öfverensstäm¬
mande. Någon svårighet för Bevillnings-Utskottet att lösa den
fråga, som detsamma tillhör, kan jag ej finna. Mig synes tvärt¬
om denna lösning kunna ske helt enkelt, nemligen på samma
sätt som för hyttor och hammarsmedjor. Kommer hädanefter,
såsom föreslaget är, att i bevillning erläggas en procent af all
inkomst, så får samma lag drabba qvarn- och sågverksegare som
andra: hvar och en betalar relativt till sin inkomst. Möjligen
kan någon förlust härigenom för staten uppkomma; men tanken
derpå bör väl icke hindra vidtagandet af eti i och för sig sjelf
billig åtgärd, påkallad så mycket mer nu som hammarskatten och
tionde-tackjernet blifvit borttagna, med hvilka skattetitlar den nu
ifrågavarande har mycken likhet. Jag tillstyrker bifall till för¬
slagets samtliga punkter.
Den 26 Maj.
413
Doctor Väldan flor: Till en början anhåller jag att få till¬
kännagifva, det äfven jag anmält mig såsom reservant i denna
fråga, och att det sålunda är en uraktlåtenhet från expeditionens
sida, att denna anmälan icke blifvit upptagen. Härmed är också
f illkännngifvet, hvilken min mening är i ämnet. Den -siste ta¬
laren yttrade, att, då det Högv. Ståndet afslagit det framställda
förslaget om tionde-tackjernets upphörande, det äfven skulle vara
följdriktigt, att afstyrka detta Betänkande. Jag delar fullkom¬
ligt denna hans åsigt. Jag erkänner gerna, att detta beskatt-
ningssätt är mindre lämpligt, och att det aldrig kunde an¬
tagas, om det biet' fråga om att uppställa en ny beskattnings-
grund. Jag erkänner äfven, att detta kan hafva många obehag¬
liga följder med sig för den administrativa embetsmyndighe-
ten. Hen om man blickar litet närmare in i förhållandet, så
skall mycket af den orimlighet, som framter sig vid första be¬
traktandet deraf, försvinna. Denna qvarn- och sågränta är ju
en grundskatt eller har åtminstone helt och hållet grundskatts
natur. Ju större denna skatt är, desto mindre har lägenheten
kostat. Nu händer, att en qvarnlägenhet med stor qvarnränta
har ringa tillförsel af spanmål tor förmälning och en qvarn med
ringa qvarnränta har stor. Men hvad har detta att göra med
sjelfva grundskatten? Den del af egendomen, som drager denna
grundskatt, är ju lika litet betald af egaren, så vida denne hand¬
lat med vederbörlig försigtighet och omtänksamhet, i det ena
fallet, som det andra. Det skulle således, enligt min tanke, vara
vådligt och orättvist, att bifalla Betänkandet, utan att antaglig
ersättning erbjödes. Derigenom skulle staten lida en årlig minsk¬
ning i sina inkomster af 120,000 R:dr, eller, som är detsamma,
derigenom skulle staten göra en ren skänk åt qvarn- och såg¬
verksegare af icke mindre än 2,400,000 B:dr. Derigenom skulle
också den största delen af landets skattdragande befolkning, hvil¬
ken icke är egare af dylika lägenheter, komma att vidkännas
en mer eller mindre förökning i sina skatter. Förhållandet är
dessutom icke fullständigt utredt, hvarföre jag, på den grund,
reservationen innehåller, afstyrker Betänkandet.
Häruti instämde Biskop Bergman och Doctor Nordlander.
Prosten Sonden : När jag sist hade ordet, tog jag mig fri¬
heten fästa uppmärksamheten på svårigheten eller rättare omöjlig¬
heten för Beyillnings-Utskottet att kunna, i följd af bristande
utredning, uppgöra förslag till fördelning af den ifrågavarande
bevillningen. Denna brist af utredning har man dock förmenat
förefinnas endast i afseende å sågräntan. Men om det nu å sid.
5 heter endast med hänsyn till sågräntan, att “om dess hela be¬
lopp utredning saknas", så talas det likväl något högre upp på
samma sida om “förteckningarnes i många fall ofullständiga och
ingalunda tillförlitliga beskaffenhet, vållad af de brister och orik¬
tigheter, som i jordeböckerna förefunnos", hvilka ord måtte väl
414
Den 26 Maj.
gälla något mer än blott om sågräntan. Skall man under så¬
dant förliållan de uppgöra ett bevillningsförslag, så lärer det svår¬
ligen kunna ske på annat sätt än att efterskänka grundskatten.
Men detta synes ieke hafva varit Kongl. Maj:ts afsigt, ty i dess
nådiga Proposition heter det, att Kongl. Haj:ts beslut om qvarn-
räntornas afskaffande måste blifva i väsendtlig mån beroende af
Rikets Ständers bestämmande af den bevillning, som borde utgå
utaf qvarnar och sågar af olika natur i stället för qvarnräntorna.
Jag hemställer, huru man skall kunna bestämma en dylik be¬
villning, med den bristande utredning, hvari frågan nu befinner
sig. En värd talare har förmenat, att ett sådant bestämmande
skulle mycket enkelt kunna låta sig göra på det viset, att qvarn-
och sågverksegare finge, med grundskattens upphäfvande, i be¬
villning erlägga en procent af sin inkomst i likhet med andra
näringsidkare. Detta blefve då en grundskattens fullkomliga ef¬
terskänkande, ja, i vissa fall, till och med något mer. En och
annan qvarn är nemligen kronans och grundskatten utgör en¬
dast arrendet derför. I det förslag till Bevillnings-Förordning,
som nu är beroende på Itikets Ständers pröfning, finnes en 3:dje
artikel, deri bland annat förekommer Dylta Svafvelbruk, eller
huru bevillningon för dess tillverkningar beräknas skall, och der
synes mig äfven qvarnarna kunna få ett lämpligt rum. Emed¬
lertid tillstyrker jag, att Ståndet förklarar, att, i frågans nuva¬
rande outredda skick, Ståndet funnit sig förhindradt bifalla Kongl.
Maj:ts, i förevarande Betänkande förekommande, nådiga framsfälling.
Biskop Anjou: Hvad sjelfva hufvudsaken beträffar, eller den
qvarnar åsätta grundskattens förvandling till en bevillningsafgift,
anser jag den så billig, att någon tvekan om bifall dertill synes
mig icke gerna kunna ifrågakomma. Tvärtom synes mig orim¬
ligt, att, så som varit fallet, beskatta så nödvändiga inrättningar
som mjölqvarnar. Men i följd af denna beskattning uppstå ock
alltid vid hvarje fråga om anläggning af en ny qvarn svårighe¬
ter och tvister. På åtskilliga orter har ock stundom inträffat en
verklig nöd i brist på tillfälle att kunna få spanmålen förvand¬
lad till mjöl, och af enskilda erlagda ångqvarnar, som på sednare
tider uppstått, hafva ej, om nöden än varit aldrig så stor, kun¬
nat till allmänhetens betjenande upplåtas utan omgången af Kongl.
Maj:ts nådiga tillåtelse. Men oaktadt denna min åsigt af sjelfva
hufvudfrågan, kan jag dock icke medgifva ett efterskänkande
slumpvis af en gifven statsinkomst. Om jag derför icke kan bi¬
falla Utskottets förslag, så anser jag mig icke heller böra afslå
det, utan tillstyrker, att det återremitteras med det förklarande,
att frågan bör till handläggning upptagas af Sammansatta Stats-
och Bevillnings-Utskottet.
Häruti instämde Doctor Arrhenius och Kyrkoherden Wenner¬
ström.
Den 26 Maj.
415
Doctor Abr, Nordström : När jag instämde med Doctor Schram,
ämnade jag icke i denna fråga yttra mig, sedan jag sålunda gif-
vit min åsigt tillkänna; men discussionens gång har derefter gif-
vit mig anledning att begära ordet. Man har sagt, att det vore
conseqvent handladt af Ståndet att afslå denna framställning, enär
Ståndet förut afslagit det tillstyrkta borttagandet af hammarskat¬
ten och tionde-tackjernet; och visserligen kan det så vara. Men
efter min åsigt är det ännu conseqventare att nu församlade Di¬
kets Ständer böja sig för ett of föregående Dikets Ständer fat-
tadt beslut, ty på ett sådant grundar sig förevarande förslag.
Man har derjemte sagt, att en behörig och för bifall nödvändig
utredning ännu saknas. Men denna utredning behöfver icke ifrå¬
gakomma förrän vid beslutets verkställande och finner då sin be¬
höriga lösning på sätt Utskottet i 4:de punkten föreslagit. För
öfrigt träffar beskyllningen för bristande utredning icke Utskottet,
utan en vida högre myndighet, mot hvilken uttalandet deraf icke
torde vara rätt lämpligt. Att återremittera ärendet till Samman¬
satt Stats- och Bevillnings-Utskott, vore, såsom mig S3'nes, ett sätt
att få frågans afgörande uppskjutet åtminstone för denna Diks-
dag, och dertill vill jag icke med min röst bidraga. Utan all
tvekan synes mig Betänkandet kunna bifallas; det är framstäldt
endast “under förutsättning, att den ifragasatta bevillningcu, på
vederbörligt sätt bestämd, lemnar Statsverket väsendtlig ersätt¬
ning för den ordinarie inkomst, Statsverket af ifrågavarande injöl-
och sågqvarnar nu har att påräkna". Kan nu Bevillnings-Ut-
skottet framställa ett förslag, som på antagligt sätt löser denna
förutsättning, så är frågan afgjord. Förklarar åter Bevillnings¬
utskottet sig icke kunna åstadkomma sådant, så har frågan för
denna gång förfallit.
Prosten ljunggren: Jag kan icke fatta de af den siste värde
talaren citerade orden så, eller tillägga dem samma vigt som han.
De förekomma ock endast i motiveringen och äro egentligen icke
föremål för Ståndens beslut. Här äro nu endast tvänne hufvud-
sakligast skiljaktiga åsigter, af hvilka den ena våll qvarn- och
sågräntans borttagande mot en någorlunda motsvarande ersätt¬
ning, och den andra äfven vill nämnde räntas borttagande men
utan ersättning. Jag ansluter mig, såsom jag redan nämnt, till
den förra, och önskar, att frågan icke måtte nu förfalla, utan
kunna på ett tillfredsställande sätt finna sin lösning. Måhända
skall det ock kunna ske på sätt reservanterna anvisat eller ge¬
nom remiss till Sammansatt Utskott. Lyckas detta Utskott i be¬
rörda uppdrag, så få vi då tillfälle att bifalla frågan på en gång
i hela sitt sammanhang; misslyckas åter Utskottet, så måste frå¬
gan för den här gången förfalla, ehuru ogerna jag skulle se det.
Emellertid afstår jag från mitt förra förslag, och förenar mig med
Biskop Anjou i yrkandet derpå att Betänkandet må återremitte¬
416
Den 26 -Maj.
ras, med förklarande, att ifrågavarande ärende bör till behand¬
ling upptagas af det Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottet.
Doctor Falck: Billigheten af den här föreslagna reformen
lärer väl aldrig kunna bestridas, och önskar jag ock derför, att
frågan måtte kunna vid denna riksdag på ett tillfredsställande sätt
lösas. Tänker jag på förhållandet i min hemort, så ha vi der
4 gamla qvarnar, hvilka alla hafva sig grundskatter åsätta. Men
i en sednare tid hafva 8 väderqvarnar tillkommit, hvilka dela
förtjensten med de skattlagda qvarnarna, men dela icke hördan
af deras skatter. Mälden minskas sålunda för de förra, men grund¬
skatterna ej, oaktadt äfven vattnet har minskats så att de ofta i
följd af vattubrist stå overksamma. Skulle nu qvarnräntan upp-
häfvas, och qvarnegarne endast åläggas bevillning i likhet med
hvad andra fabrikanter erlägga, så tror jag icke Staten skulle
derpå något serdeles förlora; enär det är att antaga, att bevill-
ningen ifrån 12 qvarnar icke skulle understiga beloppet af grund¬
räntorna från 4. Jag yrkar åtcrremiss till Sammansatt Utskott,
såsom måhända den säkraste utvägen att undgå vådan af att få
hela frågan för denna riksdag undanskjnten.
Comminister Heckman : Jag hade ej ämnat yttra mig rö¬
rande förevarande fråga, utan endast instämma med dem, som
vilja afslå detta Utlåtande; men man har under discussionen
framkommit med satser och yrkanden, hvilka jag anser icke höra
lemnäs helt och hållet obesvarade. Man har förmenat, att den
ifrågavarande räntan vore alldeles obillig och orättvis; men om
man ville taga i öfvervägande skälet, hvarpå den sig grundar, så
blefve kanske omdömet något annorlunda. Så vidt jag har mig be¬
kant, äro alla större strömdrag och vattenfall kronans egendom,
hvadan denna väl bör ega någon inkomst för den upplåtna egande-
och nyttjanderätten. Man har jemfört ifrågavarande ränta med
hammarskatten och tiondetackjernet, samt antydt, att, såsom dessa
sednare grundskatter å Ständernas sida numera blifvit upphäfda,
så borde äfven qvarn- och sågverksegare få åtnjuta en motsva¬
rande förmån. Talaren, som alldeles icke med sin röst under-
stödt det åberopade heslutet om hammarskattens och tionde-
tackjernets upphäfvande, gör sig sålunda icke skyldig till någon
inconseqvens, då han afslår den väckta frågan om borttagande
äfven af qvarn- och sågräntan. Men, har man med Utskottet
sagt, det är icke fråga om räntans borttagande, utan endast om
dess förvandling till en motsvarande bevillning: den skall på detta
sätt kronan fullt ersättas. Man må dock förlåta mig, om jag,
stödd på erfarenheten, är i detta hänseende en Thomas. Skola
130,000 R:dr från qvarn- och sågverken såsom bevillning till
Staten ingå/ så måste det blifva under en annan titel och under an¬
dra. kontroller än den vanliga bevillningen. Det skulle då blifva
en
Den 26 Maj.
417
en extra-bevillning, för hvilkens utgörande helt egna stadganden
skulle komma att gälla. Men om en sådan förvandling kunde
åvägabringas, att en fullt motsvarande ersättning bereddes staten,
så bestode hela reformen endast derutinnan, att skatten, i stäl¬
let för att ingå till Kongl. Stats-Contoret, komme att inflyta till
Rikets Ständers Riksgälds-Contor: det blefve endast en namnför¬
ändring. Mea kommer denna förvandling, såsom man behagat
kalla den, till stånd, så kan hvar och en redan i förhand klart
inse följderna. Om några år glömmes lätteligen ursprunget till
denna bevillning: den försvinner så småningom; staten har gått
miste om sina ordinarie inkomster och för fyllandet af dess be¬
hof få andra medborgsklasser i stället bidraga, på hvilka sålunda
den börda, man aflyftat från qvarn- och sågverksegarne, blifvit
öfverflyttad. Så har det gått förut med dylika mål, och så lärer
det äfven komma att gå hädanefter. Hvad den siste talarens
anmärkning beträffar, att i hans hemort 8 väderqvarnar på sed¬
nare tidor uppstått, hvilka dela förtjensteu med 4 äldre skatt-
lagda qvarnar, så kan deraf icke bestämdt dragas samma slut¬
sats som hans, att nemligen mäldeu i samma mån minskats för
dessa sednare, som qvarnantalet förökats, enär det kunnat in¬
träffa och säkerligen äfven inträffat, att både folkmängden och
eonsumtionen under tiden vuxit i starkare proportion än de till¬
komna qvarnarnas afverkningsförmåga.
Prosten Ljunggren: Jag ber om ursäkt att hafva för 3:dje
gången anhållit om ordet i denna fråga. Den siste värde tala¬
ren förmenade, att, då strömfallen vore en kronans egendom,
vore det ock billigt att för nyttjanderätteu deraf till kronan er-
lades en grundskatt. Jag lemnar derhän giltigheten af Helgeands-
holmsbeslutet; derom vill jag icke tvista; -— men om äfven den ifrå¬
gavarande skatten vore, när den först åsattes, billig och rättvis,
så har detta förhållande upphört, när omkring de gamla skatt-
lagda qvarnarna nya uppstått, som, utan att vara betungade med
grundskatt, dela med de förra förtjensteu. Förvandlingen af denna
skatt äfven till en extra-bevillning vore i alla fall en vinst för
qvarnegarne, emedan skatten då komme att rätta sig efter in¬
komsten, och icke såsom nu utgå oförändrad till belopp äfven
då inkomsten är ingen eller qvarnen ligger i ödesmål, Sanut
är visserligen, att fullständig utredning saknas; men detta inträf¬
far med den till särskilda ändamål anvisade räntan, i hvilket
hänseende Kongl. Kammar-Collegium icke kan tillämpa beslutet —
om det nu blefve Rikets Ständers — förrän i hvarje enskildt
fall utredning försiggått. Mig tyckes sålunda den åberopade brist¬
fälliga utredningen icke böra kunna hindra Rikets Ständer att
fatta sitt beslut i hufvudsaken.
Doctor Sandberg: Man har jemfört nu ifrågavarande grund¬
skatt mod hammarskatten och tionde-tackjernet, och visserligen
Höyv. Preste-St. Prot. 1859 % ISdU. 5:te liandot. 21
418
Den 86 Maj.
kan någon likhet forefinnas mellan dessa skattetitlar; men det
finnes mellan dem äfven ganska stor olikhet. Hammarskatten ut¬
går med en viss procent af den tillverkade produkten, så äfven
tiondetackjernet. Dessa afgifter stå således i ett bestämdt för¬
hållande till produktionens belopp. Men qvarnräntan åter är till
beloppet oföränderlig, antingen mycket eller litet males, och ut¬
går till och med när qvarnen ligger i ödesmål. Mig synes det
sålunda vara vida mera af billigheten påkalladt att borttaga qvarn¬
räntan, än det var att upphäfva hammarskatten, och något bordo
väl, med anledning af hvad som förut egt rum i detta ärende,
vid denna Riksdag komma att i saken åtgöras. Men skall det
nu så ställas till, att för hvarje qvarn, antingen hon förmaler
mycket eller litet, ja till och med om hon är obefintlig, dess
närvarande grundränta endast skall förvandlas till en fullt mot¬
svarande penninge-ersättning eller till hvad man kallat en extra-
bevillning, så blefve ju hela reformen ingenting annat än en
namnförändring, och gagnet deraf synes icke blifva stort. Der¬
emot förenar jag mig med en annan talare, som ansåg intet an¬
nat behöfva åtgöras än låta qvarnräntan ersättas af en på verk¬
lig inkomst grundad bevillning. Denna skall ju hädanefter komma
att utgå med 1 procent, och när en qvarn, sorn nu bär grund¬
ränta, hädanefter skall beskattas, åligger det bevillnings-berednin-
gen att tillse, huruvida den är så förmånlig, att den gamla rän¬
tan kan tilläggas den behållna afkastning, hvarföre hon hittills
varit taxerad, och på grund deraf förhöja dess bevillning. Ty
det är tydligt, att då grundräntan försvinner, blir ju qvarnega-
rens inkomst större och af denna inkomst tager staten, så vidt
allt sker riktigt, sin tillbörliga andel. Sålunda uppkommer en
ersättning för den borttagna räntan, och till hvilken ersättning
hvar och en qvarn bör bidraga i förhållande till sin behållna,
verkliga afkastning. Emedlertid vill jag visst icke motsätta mig
den föreslagna återremissen, om man hoppas att ändamålet der¬
med bättre kan vinnas.
Häruti instämde Doctor Söderberg.
Prosten Sondén: Jag ber om ursäkt att åter hafva begärt
ordet. Ehuru jag, i likhet med en föregående talare, önskar
ändamålet, kan jag dock icke bifalla Betänkandet, emedan jag
icke kan uppfatta dess innehåll på samma sätt som han. Den
4:de punkten förutsätter att svårigheter kunna möta, som åtmin¬
stone i enskilda fall hindra verkställigheten af den föreslagna
åtgärden, men genom bifall skulle likväl, enligt lista punkten,
det beslut vara fattadt, att qvarn- och sågräntan skulle från och
med nästa statsregleringsperiod upphöra att vidare utgöras. Det
skulle sålunda kunna blifva en tid, hvarunder qvarnegarne blefve
frie från både grundränta och bevillning, emedan den förra hade
upphört enligt Rikets Ständers definitiva beslut och den sednare
Den 26 Maj.
41»
kunde icke, i följd af bristande utredning, bestämmas. Men
skulle ersättningsfrågan kunna så lätt, som den siste värde ta¬
laren föreställt sig, lösas, så behöfdes ingen åtgärd fran Bevill-
nings-Utskottets sida. På Stats-TJtskottets framställning bortto-
ges då grundräntan, och sedan berodde det pa de särskilda
Taxcrings-Comitéerne att bestämma den inkomst, hvarför qvarn¬
egaren borde, i likhet med andra näringsidkare, erlägga den
efter 2:dra Artikeln utgående bevillningcn. Så långt kan jag icke
gå, men vill dock afstå från mitt förra yrkande och förena mig
med Biskop Anjou i anhållan, att ärendet måtte återremit¬
teras för behandling af Sammansatt Stats- och Bevillnings¬
utskott.
Efter härmed slutad discussion, beslöt Ståndet, uppå derom
vederbörligen gjord proposition, återremittera detta Utlåtande
samt hänvisa ärendet till behandling af Sammansatta Stats- och
Bevillnings- Utskottet
§ 14.
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Constitutions-
Utskottets Memorial, N:o 20, till Kikets Ständer, i anledning af
ett Stånds återremiss af Memorialet N:o 9, innehållande förslag
till ändring i 85 § Eegeriugs-Formen.
§ 15.
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången C-onstitutions-
Utsleottets Memorial, N:o 21, till Rikets Ständer, i anledning af
Riks-Ståndens beslut, rörande det i Memorialet N:o 11 fram¬
ställda förslaget till ändring i 15 § Riksdags-Ordningen, om hem¬
mansegares representationsrätt.
§ 16-
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Constitutions-
Utskottets Memorial, N:o 22, till Rikets Ständer, med förslag till
den ändring i 31 § Regerings-Formen, att äfven andra af stä¬
dernas innevånare, än borgerskapet, må ega att deltaga i val till
Borgmästare.
§ 17.
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Constitutions-
Utskottets Memorial, N:o 23, till Rikets Ständer, medförslag till
Den 28 Maj.
tillägg i 109 § Regerings-Eormcn och 80 § Riksdags-Ordningen,
angående uppskof i Riksdag.
§ 18.
Eöredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 88, i anledning af väckt
motion i fråga om rättighet till fri försäljning å landet af hem-
brygdt öl och svagdricka.
§ 19-
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande K:o 89, i anledning af väckt
motion om förändrade bestämmelser, huru kostnad vid laga skifte
skall af boställe utgå.
§ 20.
Eöredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Allmänna Besvärs-
ocli Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 90, i anledning af väckta
motioner om ordnande af militär-undervisningen i riket samt om
införande af passande krigsöfningar vid rikets alla offentliga un¬
dervisningsanstalter.
§ 21.
Eöredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande Nio 91, i anledning af väckt
motion om utgifvande af ett sammandrag utaf gällande för¬
fattningar rörande rusthållares åligganden samt deras och
manskapets vid indelta Kavalleriet ömsesidiga rättigheter och
skyldigheter, och om planpeuningars utgörande för Kavalleri¬
torpen.
§ 22.
Föredrogs ånyo och bordlädes 2: dr a gången Allmänna Besvär s-
oeh Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 92, i anledning af återre-
miss af Betänkandet N:o 29.
§ 23.
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gängen Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 103, angående väckta frågor om ytterligare stats¬
bidrag för reparations-arbeten å Westerås domkyrka.
Den 25 Maj.
§ 24.
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Stots- Utskottetm
Utlåtande lS7:o 104, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, angående ytterligare anslag till iståndsättande af Linkö¬
pings domkyrka.
§ 25.
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Stats-Utskot-
tets Utlåtande N:o 105, i anledning af gjorda framställningar,
angående ytterligare understöd för kyrkobyggnaden i Christi¬
nehamn.
§ 26.
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Stats-Utskot-
teti Utlåtande N:o 106, i anledning af väckt motion om låne¬
understöd till kyrkobyggnad i Ullerfvas församling af Skara
Stift.
§ 27.
Föredrogs ånyo och bordlädes för 2:dra gången Stats-Utskot-
tets Utlåtande N:o 107, i anledning af väckt motion om bidrag
af allmänna medel till kyrkobyggnad i Kongsbacka.
§ 28.
Föredrogs ånyo och bordlädes 2:dra gången Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 108, i anledning af vackt motion om låneunder¬
stöd till skolbyggnad i Luleå.
§ 29.
Remitterades till Stats-JJtskottet Kongl. Maj:ts denna dag
meddelade Nådiga Proposition till Pikets Ständer, angående pen¬
sion å allmänna Indragnings-Staten åt aflidne Professoren m. m.
Anders Retzii Enka, Emilie Sofia Wahlberg.
§ 30.
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 8, i anledning af
dels Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse med det af Committerade
afgifna underdåniga Betänkande och börslag, angående skjuts-
ningsbesvärets ordnande; dels ock väckta motioner i samma
ämne.
Den 26 Maj.
§ 31.
Föredrogs och lordlades Comtitutions- Utskott ett Memorial N:o
24, till Itikets Ständer, dels med utlåtande om Kongl. Majrts
Kådiga Proposition, angående ändring i Begerings-Formens och
Biksdags-Ordningens föreskrifter om Biks-Styrelsens förande i
vissa fall, och dels med ett särskildt upprättadt förslag till Grund-
lags-ändringar i berörde hänseendet
§ 32.
Föredrogos och bordlädes följande från Lag-UtsJcottet inkomna
Betänkanden:
N:o 27, i anledning af väckt motion om förklaring af Kongl..
Förordningen, angående ej mindre lifstids-städja och undantags-
aftal, än ock all annan afhandling om nyttjanderätt till fast egen¬
dom å landet, den 9 November 1844 ; och
Nio 28, i anledning af väckta motioner om dels upphäf-
vande, dels ock inskränkning af rättigheten att hörda jord å
landet.
§ 33.
Beviljades, uppå derom gjord anhållan, Doctor Wåhlander
och Prosten Kullman ledighet från Biksdagsgöromålen under
trenne veckor, räknade för den förre från den 22 och för den
sednare från den 20 nästkommande månad.
Ståndet åtskiljdes kl. 1 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. II. Almqvist.
I) o n 29 M aj.
Ken 29 $aj
Plenum kl. 6 e. m.
§ 1-
Som IT. TT. Erlce-Biskopen och Talmannen var frånvarande,
ledde Yice-Talmannen Biskop Annerstedt Ståndets öfverläggningar.
Justerades Protocollet för den 19:de innevarande månad.
Pöredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 102, i anlod-
ledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående försäljning
till skatte af de Danviks Hospital tillhöriga, med ständig städjc-
och besittningsrätt på innehafvarne upplåtne hemman och lägen¬
heter.
Biskop Anjon begärde härvid ordet och yttrade: Hvad an¬
går vilkoren, under hvilka Danviks hospitalshemman enligt
Utskottets förslag skulle få till skatte försäljas, så må jag näm¬
na, att jag är benägen dertill lemna mitt bifall, enär Hospitalet
onekligen skulle genom en sådan försäljning göra en vinst; men
här förekommer en omständighet, som förmått mig att begära
ordet. Här står, att hemmanen och lägenheterna må försäljas
till skatte “af IIospitals-Direktionen med Öfver-Styrelsens 'bifall.''1
Öfver-Styrelsen öfver Hospitalerna i riket är Serafimer-Ordens-
Gillet; men detta embetsverk står i ingen gemenskap med Dan¬
viks Hospital, som har en af denna Öfver-Styrelse oberoende Direk¬
tion, hvars Ordförande är Öfver-Ståthållaren. Här blefvc såle¬
des en ny organisation, hvilken jag icke kan finna något giltigt
skäl att genom denna fråga afgöra. Danviks Hospital står med
afseende på sitt omfång i helt andra förhållanden än andra Hospi¬
taler i riket; hvarföre äfven i den sednaste, år 1845 utkomna
Författningen angående nämnda Hospital, intet nämnes om dess
ställande under Serafimer-Ordens-Gillet. Jag hemställer derföre,
att Ståndet nu må bifalla hvad Utskottet föreslagit, med ändring
eller uteslutande af orden: “med, Öfver-Styrelsens bifall,“ hvilka
§ 2.
3.
Den 29 Maj.
antingen innebära en nyhet eller ett misstag, eller ock åter¬
remittera Betänkandet till Utskottets förnyade handläggning.
Doctor Sandberg: Hvad ordet “Öfver-Styrelse*" angår, så
har jag intet att erinra i afseende på hrad den föregående tala¬
ren anfört; men nog synes det som, då Danviks Hospital fattas
till Conradsberg, äfven Danvikens medel böra till den nya in¬
rättningen öfverflyttas, och denna ställas under den allmänna
Öfver-Styrelsen. Då bör väl denna Öfver-Styrelse, i fråga om
Danviks-hemmanens försäljning, äfven få hafva ett ord med i
laget. Hvad sjelfva saken angår, så synes dessa hemmansinne-
hafvares rätt vara grundad på vanliga arrende-kentrakt, hvilka
till en del ännu finnas qvar och äro så uppgjorda, att åborätten
kan genom den minsta förseelse mot kontraktet, t. ex. genom blott en
enda eks huggning, förverkas. Men under tidernas längd synes
öfvertygelsen om Hospitalets egande-rätt hafva blifvit fördunklad,
om icke alldeles utplånad. Köpeskillingen, som betingas, står
emellertid icke i något rimligt förhållande till egande-rättens
värde. Bättre vilkor synas otvifvelaktigt kunna betingas af
arrendatorerna, om försäljning till dem skall ega rum, hvilket
sednare jag dock för min del icke önskar. Om man föreskrifver,
att räntan, oaktadt skatteförsäljriingen, skall utgöras, så kan
äfven i en framtid uppstå tvist om denna räntas rätta tillkomst
och berättigade fortfarande. Allt föranleder mig att instämma i
begäran om återremiss af Betänkandet.
Häruti instämde Doctor Falck.
Doctor Sehram: I afseende på hvad den förste talaren an¬
fört, såsom skäl till ett slags underkännande af detta Betänkande;
så må jag öppet förklara, att Stats-Utskottet icke kunde tänka
sig förhållandet med vården af detta Hospital vara annorlunda,
än att en så vigtig och rikt doterad inrättning, som donna, icke
skulle handhafvas allenast af en Direktion i vanlig mening, utan
att densamma ock stöde under högsta inseendet af en tillförord¬
nad och i dessa ämnen allmänt förfaren Öfver-Styrelse af ett
högre anseende. Utskottet har till denna skäliga förutsättning
haft desto större anledning, som, enligt hvad pag. 9 i detta
Betänkande är anfördt, detta Hospitalets Ombudsman har upp¬
gifvit, att räntorna å de ifrågavarande hemmanen tillkommit på
flera olika sätt, dels genom Kongl. Maj:ts nådiga Utslag, Domar
och Bref, “dels genom Seraphimer-Ordens-Gillets beslut'*. Häraf
synes ju tydligen, att detta Gille, som haft och har vården om
alla öfriga Hospital och Lazarett i riket, också, åtminstone till¬
förene, haft sitt gällande ord med i frågan om räntors åsättande
på vissa, just detta Danviks Hospital tillhöriga, hemman. Ut¬
skottet begagnade dock af försigtighet och med uppsåt uttrycket:
“öfverstyrelse", i den tanke, att, derest Direktionen för detta
Den ‘29 Maj.
425
stora Hospital icke stöde under Seraphimer-Ordens-Gillet, den¬
samma dock utan tvifvel, i detta Hospitalets nya skick, snart
skulle komma att af Kongl. Maj:t ställas Under en särskild Öfver¬
styrelse, livad namn den än måtte erhålla och af hvilka perso¬
ner den iin matte utgöras. Sjelfva den Ständernas skrifvelse
till Kongl, Ma:jt, som af detta Betänkande skulle föranledas,
komme ju ock att gifva Kongl. Maj:t en af det här valda ut¬
trycket lätt, funnen anledning att en sådan Öfver-Styrelse för¬
ordna. Ordet synes mig derföre både väl valdt och alls icke
vara af en så vådlig beskaffenhet, att endast för detta oskyldiga
uttryckets skull, man borde, på sätt nu här skett, antingen yrka
återremiss eller söka lägga ett hinder i vägen för det likväl så
nyttiga i hela förslaget. Hvad åter den andre talaren, på grund
af den vid Utlåtandet bifogade advocatoriska reservationen, yttrat
derom, att dessa Hospitals-hemman skulle vara utlemnade till bruk
och nyttjande blott på vanliga arrende-lontraid; så är af honom
härutinnan ett det tydligaste misstag begånget. Ty hemmanen
ifråga äro allesammans, såsom ock orden lyda både i Konungens
Proposition och i de till Utskottet Icmnade vidlyftiga handlingarna
samt i Utskottets Utlåtande, “upplåtna under standig städje- oell
besittningsrätt," hvilket är något helt annat, än bruk på arrende;
och den å dem åsätta årliga räntan, som visserligen kan synas
motsvara ett arrende, är dock af den fasta, orubbliga och bestän¬
diga egenskap, hvad ett arrende ej är, att densamma aldrig kan
af Hospitals-Styrelsen uppsägas, ändras och uppsättas till högre
belopp, än hon af ålder i allmänhet varit, i annat fall, än att
de beständiga innehafvarne bryta emot något af de i städje-
ocli besittnings-brefven intagna vilkoren, som i vissa punkter
öfverensstämma med vanliga arrende-kontrakt, men hvilka till
årliga afgälden här äro oföränderligt desamma. Äro nu, såsom
man påstår, vissa af dessa ständiga räntor, efter nuvarande för¬
hållanden, mycket låga och för innehafvarne synnerligen förmån¬
liga; så lärer det väl ock vara att vänta, det dessa noga akta
sig att på minsta sätt bryta sina förbindelser och derigenom gå
i mistning af sina goda besittnings-rättigheter. Om nu så är,
inses ock lätt, att Hospitalet då och under vanliga förhållanden
aldrig kan få någon högre inkomst af dessa beständigt och för en
fix summa bortstädjade hemman och lägenheter. Men nu och
igenom den här föreslagna åtgärden skulle dock en sådan högre
inkomst på en gång af hvarje hemman och lägenhet lätteligen
kunna tillskyndas Hospitalet genom de summor, lägst beräknade
lill 4ö,800 U:dr banko, som komme att, utöfver de nu ingående
årliga räntorna, till inrättningen inflyta, om hemmanen och lä¬
genheterna finge skatteförsäljas. Att lösningssumman då, i lik¬
het med hvad om skatteköp af kronohemman redan är af Konung
och Ständer stadgadt, skulle blifva värdet af blott 10 års ränta,
kan väl synas ganska billigt och i mångens tanke allt för lågt.
Men man bör likväl iakttaga, dels att detta är här föreslaget
Den 20 Maj.
blott såsom ett minimum, hvilket efter hvarje hemmans bättre
beskaffenhet ju kan och skall af Hospitalets Styrelse skäligen för¬
höjas, dels att, om till dylikt hemman hörer mer än för dess
behof tillräcklig skog, älven denna fördel kan och bör föranleda
till en förhöjd antingen köpeskilling på en gång utöfver 10 års
ränta, eller en särskild årlig afgäld utöfver den årliga räntan.
Härtill kommer ock möjligheten genom beviljade skatteköp, att,
derest nuvarande räntor af några hemman oell lägenheter äro
lägre, än hvad de af ålder varit, äfven sådana räntor då kunna
återställas till sitt gamla högre belopp, efter föregången under¬
sökning och pröfning, hvadan äfven denna åtgärd föranleder både
ökad köpeskilling och förhöjd årlig ränte-inkomst för Hospitalet.
Utom dess qvarstår för Hospitalet förbehållen jemväl härefter
den, genom 1813 års Kongl. Dref förut tillförsäkrade, recogni-
tionsafgift i de fall, då en säljare numera af ett sådant skatte-
köpt hemman, likasom en innehafvare förut vid hemmans öfver¬
låtelse på en annan, är förpligtad att först hembjuda detsamma
till Hospitalet, som, om det sjelft ej vill köpet öfvertaga, dock
har att, vid försäljningen till annan person, hvarje gång be¬
komma, såsom jag vill minnas, 3 procent af köpeskillingen. Allt
visar således, att här är på det sorgfälligaste afsedd och åsyftad
en dubbel vinst af denna åtgärd, dels för Hospitalet sjelft ge¬
nom förut omöjliggjorda och opåräkneliga nya tillgångar genom
skatteköpeskillings hela beloppet, som lätteligen torde uppgå ända
till 100,000 Ihdrs kapital i riksmynt och derutöfver, dels ock
för hemmans- och lägenhets-innehafvarne, hvilka derigenom
kunna förvärfva sig full egande rätt. Men att än vidare för
hvarje sådant skatteköp öka och bestämma på förhand en för¬
höjd lösesumma af 15 å 20 års sammanlagda ränta af hemma¬
nen, skulle säkerligen för vissa af dem, helst de från lmfvud-
staden mest aflägsna, göra inköpspriset för högt, och man kunde
genom en så mindre väl beräknad omtänksamhet föranleda der¬
till, att dessa hemmans innehafvare, som, vid fullgörande af sina
nu åliggande skyldigheter, aldrig behöfva att frukta uppsägning
eller ränteförhöjning, då heldre begagna sin nuvarande rätt, att
utan kostnader af en för hög köpesumma fortfarande innehafva
och besitta, ja emot goda afträdesersättningar äfven på andra
öfverlåta och transportera dessa hemman och lägenheter med
bibehållande af den nuvarande oföränderliga räntan, utan att
Hospitalet derigenom finge den aldraringaste tillökning i sina
inkomster af dessa egendomar. Illa hade llikets Ständer då sett
Hospitalet till godo. Men afslås ock nu detta förslag, till följd
af en obetänksam och missledd nitälskan att bestämma skatte-
köpepriset för högt; så lärer det ju i alla fall ej vara något
hinder för Kongl. Majit, att, i likhet med hvad nu nyligen och
efter sista stats-revisionen redan skett med ett af dessa hemman,
tillåta på samma vilkor en successiv försäljning af de öfriga. Ty
dessa hemman äro ej kronans, hvadan grundlagen ej heller för-
Uen 29 Maj.
427
Ljuder Kongl. Maj:t en sådan regeringsåtgärd med de nu ifråga¬
varande. Bäst vore det väl derföre, att Kongl. Maj:t ej dermed
i hvarje fall besvärades, men att allmänna föreskrifter derom nu
blefve af Rikets Ständer på sätt här är föreslaget meddelade.
Till och med Upsala Domkyrkas genom testamente donerade
hemman i Småland hafva genom Kongl. Maj;ts särskilda nådiga,
tillåtelse ej längesedan fått af innehafvarne skatteköpas, till
ömsesidig belåtenhet så väl för dessa, som ock för Domlcyrko-
kassan, som derigenom tillskyndades den stora vinsten af en
kontant köpeskilling på en gång, och som derjemte fortfarande
åtnjuter enahanda årliga ränte-inlcomst af hemmanen som förut.
Af alla dessa skäl tillstyrker jag på det högsta, att Högvördige
Ståndet måtte bifalla hvad här i Betänkandet är af Utskottet
föreslaget, såsom tydligen ländande till Hospitalets sannskyldiga
nytta, hvilket ock derigenom sättes i väl behöfligt tillfälle att
för ännu flera olyckliga personer kunna utvidga sin christeliga
verksamhet, hvilket det väl anstår Högvördiga Ståndet minst
att motsätta sig.
Häruti instämde Doctor A. Nordström.
Doctor Sandberg: Efter den utredning, som den föregående
talaren lemnat, synes försäljningen väl komma att gifva vinst åt
Hospitalet för det närvarande;" men dermed är icke sagdt, att
fördelarne blifva enahanda för all framtid. Hvad angår den
omständigheten, att Kongl. Hajd redan bifallit ett Danviks-
hemmans försäljning till skatte, så minnes jag nog detta en¬
skilda fall; men jag erinrar mig ock, att Rikets Ständers Con-
stitutions-Utskott deremot gjorde rätt skarpa anmärkningar, hvilka
icke heller obemärkt genomgingo Riks-Stånden. Emellertid är
det väl, att skatteköpeskillingen för de ifrågavarande lägenhe¬
terna icke blifvit så fixerad, att ju en högre kan betingas med
afseende på hvarje lägenhets särskilda förmåner; ty skillnaden
mellan köpeskillingen och hemmanens verkliga värde synes mig vara
alltför stor. Då likväl denna genom det i slutet af första mo¬
mentet gjorda förbehåll kan någorlunda jernnäs, och jag hoppas,
att Styrelsen icke försummar detta, vill jag afstå från ett yr¬
kande på återremiss, som icke synes vinna synnerligt medhåll.
Biskop Anjou: Det är otvifvelaktigt, att det nya Hospitalet
vid Conradsberg kommer att ställas under den allmänna Ofver-
Styrelsen för Hospitalen; men detta är något, som framdeles
kommer att ske. Ännu har Serafimer-Ordens-Gillet, så vidt jag
vet, icke haft något att skaffa med Danviks Hospital, ehuruväl,
af anledning som jag icke kan förklara, på sidan 9 i Betänkandet
förekommer, att en del räntor skulle hafva tillkommit genom
Serafimer-Ordens-Gillets beslut. Faktiskt är emellertid, att Öfver-
Ståthållare-embetet handlagt hithörande ämnen; och skulle nu
428
Den 29 Maj..
Öfver-Styrelsen för Hospitalen komma att utlåta sig öfver Danviks-
hemmanens skatteförsäljning, så skulle ämnet vara för densamma
alldeles främmande. För min del kan jag dock icke se, huru
detta skall ske, då i det Kongl. Reglementet för Danviks Hospitals*
Direktion intet derom näinnes; hvarför jag fortfarande yrkar, att
tillägget: “med Öfver-Styrelsens bifall“ må utgå.
Doctor Sehram : Biskop Anjou har redan medgifvit,
att en Öfverstyrelse, om ock ännu ej befintlig, dock förr eller
sednare måste komma att öfver detta Hospital tillsättas. Att
det nuvarande Seraphimer-Ordens-Gillet, såsom mindre bekant
med förhållandena vid Danviks-henimanen, ej skäligen vore lämp¬
ligt för denna befattning, såsom här är förmodadt, kan jag desto
mindre tro, som det ju har Hospitals-Direktionen sig underord¬
nad, såsom praktiskt erfaren, och det i alla fall ju är Kongl.
Maj:t obetaget, att jemväl, och för ytterligare ypplysningars vin¬
nande i vissa fall, i nåder föreskrifva och anbefalla, att Kammar-
Collegium i allmänhet skall öfver skatteköpena höras och sig
utlåta. Detta är för öfrigt blott cn organisationsfråga och till¬
hör det reglementariska för inrättningen, hvadan det kan af
Kongl. Majit ändras huru han behagar. Och om än en Öfver¬
styrelse ej skulle nu genast blifva tillsatt och förordnad; så in¬
verkar väl detta alls intet på den blifvande skatteförsäljningen,
hvilken väl ock icke heller torde komma så hastigt och på en gång i
fråga, som i dag eller i morgon. Det står ju alltid Kongl.
Majit öppet, att å dessa, honom nu blott underställda, föreskrif¬
terna för inrättningen göra hvad afseende han behagar, för att
bäst befordra Hospitalets nytta och trygghet.
Prosten ljunggren: En föregående talares anmärkning, att
skatteköpeskillingsbeloppet är alltför ringa, vore riktig, om fråga
vore om lägenheternas utarrenderande för en kort tid; men då
Danviks Hospital ständigt får behålla samma förmåner och dess¬
utom erhållit skatteköpeskillingen, såsom ett kapital att förränta;
så torde talarens anmärkning försvinna. Det tillägg, som Ut¬
skottet gjort af orden “med Öfver-Styrelsens samtyclce“, och som
en annan talare funnit olämpligt, ansåg Utskottet nödigt just i
Hospitalets eget intresse. Jag tillstyrker bifall till hvad i Be¬
tänkandet föreslås.
Doctor Tellbom: Jag vill tillkännagifva, att, ehuru jag icke
reserverat mig, jag i Utskottet hyste betänkligheter mot föreva¬
rande förslag, och att dessa betänkligheter ännu öro oförmin¬
skade. Det är detta Stånds skyldighet att vårda sig om välgö-
renhets-inrättningar, äfven om Hospitaler, och således att väl
tillse, om den fördel, hvilken man vill bereda Danviks Hospital
genom förslagets antagande, öfverväger de olägenheter, som der¬
igenom kunna uppkomma. För min del har jag icke för mig
Dan 29 Maj.
429
klart, att dess yäl ieke förbises derigenom. Löseskillingen före¬
kommer mig alltför låg. Men saken tarfvar ytterligare utred¬
ning; hvarföre jag önskar, att dess afgörande må uppskjutas till
en annan Riksdag. Hvad den omständigheten angår, att Kongl.
Maj:t bifallit försäljningen af ett Hospitalet tillhörigt hemman,
så måste jag säga, att enligt min tanke ett sådant beslut icke
legat inom Kongl. Maj:ts befogenhet, då Rikets Ständer icke der¬
till gifvit sitt bifall. Jag hemställer, att förevarande förslag måtte
afslås.
Häruti instämde Professor Sundberg.
Lliskop Anjon: Om en förändring framdeles sker i afseende
på Styrelsen för Danviks Hospital, så lärer det nog vara tid att
då bestämma om den ekonomiska förvaltningen af dessa till
Hospitalet hörande hemman och lägenheter. Hvad angår fördel¬
ningen af de derifrån härllytande inkomster, så är det en sak,
hvarom Kongl. Maj:t redan gjort förslag, så att det nya Hospi¬
talets inkomster ej bero af köpeskillingen för Danviks Hospitals¬
hemman.
Prosten ljunggren: Alla dessa klausulerna gälla icke, förrän
städje- och besittnings-rätten befitines ostridig, enligt Utskottets
förslag. När detta vilkor är gjordt, så kan jag ieke se någon
den ringaste skada tillskyndas Hospitalet. Detta har äfven
Kammar-Collegium uti sitt utlåtande i ämnet medgifvit. Jag
kan således, oell då Hospitalet fortfarande komme att åtnjuta
samma förmåner, icke betrakta skatteköpeskillingen annat än
såsom en verklig skänk åt Hospitalet.
Doctor Schram: Jemte det jag instämmer med den siste
talaren, och särskildt i hvad han anfört till rättelse i en före¬
gåendes, Herr Doctor Tellboms, uppgift derom, att skatteköpe¬
skillingen vore af Utskottet föreslagen blott till 10 procent af
årliga hemmausräntan till Hospitalet, då den likväl tydligen står
beräknad till 10 sammanslagna års räntesumma, likasom om
kronohemmans skatteköp föreskrifvet är, och detta dock blott
såsom ett minimum om Hospital s-hemmans skatteköp, hvilket
belopp, efter hvad Betänkandet innehåller och redan af mig
upplyst är, i vissa fall dessutom väl kan skäligen förhöjas, men
ingalunda nedsättas, beder jag ock att få yttra några ord, just i
anledning af samme Doctor Tellboms ganska riktiga erinran, att
det tillkommer särskildt det Högvördiga Preste-Ståndet, att
vårda sig om fattiga i allmänhet och således jemväl tillse fromma
stiftelsers sannskyldiga rätt och bästa. Jag vågar likväl tryggt
påstå, att med den utväg, samme talare tillstyrkt, att utöfver 10
års till 15 eller flera års sammanlaggda räntor uppsätta skatte-
lösningssummorna för högt, så att dylika skatteköp till det
430
Den 29 Maj.
mesta förhindras, Högvördiga Ståndet alls icke befordrar denna
barmhertighets-inrättningens bästa, utan tvärtom lika mycket
motarbetar dess väl, som om man, såsom andra yrkat, nu afslår
det för Hospitalet så nyttiga förslag, som Utlåtandet innehåller.
Ty inrättningens sannskyldiga nytta är och blir det dock obe¬
stridligen, om densamma, genom de af Utskottet tillstyrkta skatte¬
köpen, sättes i tillfälle, att kunna, utöfver hvad dess kassas
inkomster årligen nu göra, också få till hennes förstärkande en
gång för alla bekomma ända till 100,000 R:dr riksmynt i köpe¬
skilling för de till skatte-frälsc försålda hemmanen, och ändå för
all framtid få bibehålla enahanda årliga räntor, som hittills,
oförminskade, till och med i vissa fall förhöjda. Då emellertid
Kongl. Maj:t för ett hemman har redan beviljat dylikt skatte¬
köp, och Konungen ju är oförhindrad att jemväl hädanefter till¬
låta detsamma för alla de öfriga, af hvilka man ej kunnat upp¬
gifva sättet för åtkomsten; så lärer det väl, såsom jag i mitt
första yttrande har anfört, böra vara aldralämpligast, att också,
uppå Konungens egen proposition derom, nu godkänna de af
Utskottet utvidgade hufvudgrunder och bestämmelser, efter hvilka
Danviks-Styrelsen må kunna i hvarje fall gå till väga, då ytter¬
ligare enahanda skatteköpsfrågor af dessa hemman kunna uppstå.
De af mig redan omförmälda Upsala Domkyrkas hemman i
Småland voro dock, enligt befintligt gåfvobref, allesammans till
kyrkan donerade. Och då Konungen kunde en dylik skattoför-
säljningsåtgärd med dem bifalla, så kan jag ej heller inse nå¬
got i allmän lag eller grundlag varande hinder, att ju Kongl.
Majit ock må kunna, såsom redan för ett, jemväl för alla de
öfriga Danviks-hemmanen i ekonomisk lagstiftningsväg fatta ena¬
handa beslut och lemna bifall till deras skatteförsäljning.
Doctor Sandberg: Hog ser man, att Danviks Hospital af
skatteförsäljningen skulle hemta fördel; men frågan är, om ej
fördelarne både kunna och rättvisligen böra betingas större. Jag
medgifva- visserligen, att försigtighetsmått äro tagna i förslaget
för förekommande af Hospitalets skada; men att detsamma komme
att bibehålla lika förmåner, som det förut åtnjutit, kan jag blott
i viss mån medgifva. Ty i 4:de momentet förekommer ett
stadgande, som skulle alldeles upphäfva möjligheten att ett
hemman blefve dana-arf; der står nemligen, att hemmanet skall
tillfalla Hospitalet blott i det fall, att innehafvare aflidit utan
arfvinge eller utan att hafva derom i laga ordning förordnat.
Doctor Rundgren: Äfven jag delar de betänkligheter, som
blifvit yttrade i afseende på lämpligheten af de här föreslagna
villcoren för Danviks-hemmanens försäljning till skatte. Det blir
otvifvelaktigt en vinst för Hospitalet för ögonblicket; men lika
otvifvelaktig! är ock, att de nuvarande hemmans-innehafvarne få
en ofantligt mycket större vinst, om dem tillätes att på do föreslagna
Doll 29 Maj.
vilkoren köpa hemmanen till skatte. En talare har sagt, att
Upsala Domkyrka genom en dylik transaktion med sina Smål ands¬
hemman gjort betydlig vinst på försäljningen; men det måste
anmärkas, att skatteköpeskillings-vilkoren der voro dubbelt så
dryga, som de här ifrågaställda. De förra beräknades nemligen
på det sätt, att sedan man sökt medeltalet för tio år af den
utgående räntan, bestämd efter medel-markegångspris, detta me¬
deltal betraktades såsom 5 procent af ett kapital, och detta ka¬
pital blef löseskillingen. Jemför man nu detta beräkningssätt
med det nu ifrågavarande, så visar sig att löseskillingen till Dom¬
kyrkan i Upsala var ungefär dubbelt så stor som den nu för
Danviks-hemmanen beräknade. Den årliga afgälden till Hospi¬
talet, om man beräknar spannemålen till 10 R:dr per tunna, ut¬
gör nemligen tillsammans omkring 6,780 R:dr. Lösesumman,
som skall vara tio års ränta, blir således efter Utskottets för¬
slag 67,800 Rdr. Men om denna löseskilling beräknas efter
samma grund som skedde med Upsala Domkyrko-liemmanen i
Småland, skulle den utgöra 135,600 R:dr; ty 135,600 R:dr
är det kapital, hvarå 6,780 R:dr är 5 proc. ränta. Sistnämnda
köpeskilling borde derför minst betingas. På dessa grunder an¬
håller jag, i likhet med en föregående talare, att Utskottets för¬
slag helt och hållet afslås eller —, om Högvördiga Ståndet
hellre så för godt finner, återremitteras, på det att Utskottet
må komma i tillfälle att föreslå en annan och högre beräknings¬
grund för löseskillingen än den här föreslagna.
Doctor A. Nordström: Det vore obilligt, att blifvande skatte-
lcöpare af ifrågavarande Danviks-hemman skulle erlägga, såsom
den siste talaren yrkat, i köpeskilling ett kapital, hvarå den
årliga afgälden utgjorde 5 procent, och dessutom i alla tider
betala dessa räntor. Pör öfrigt och hvad angår samma talares
yrkande af återremiss, för att frågan måtte närmare utredas, så
får jag säga, att denna fråga alldeles icke blifvit lösligt be¬
handlad. Kammar-Collegium har deröfver blifvit hördt. Justitie-
Canslers-embetet har äfven afgifvit utlåtande i ämnet. Aterre-
miss skulle således, i min tanke, tjena till intet; ty bättre kan
frågan icke utredas. Jag ber det Högv. Ståndet äfven besinna,
att det kapital, som genom skatteförsäljningen förskaffades Ho¬
spitalet, icke är så obetydligt: 43,800 B:dr är det minsta be¬
loppet, men det kan också blifva 100,000 R:dr. Jag tillstyrker
bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Doctor Schram: Jag beder om ursäkt, att jag ännu en
gång besvärar Ståndet med ett yttrande i denna fråga. Det är
med anledning af Doctor Rundgrens calculer, för att komma till
den högre köpesumma, som de Småländske hemmanen förskaffade
Upsala Domkyrka. Iakttagas bör dock, att der kunde vilkoren
432
Den 29 Maj.
sättas högre, enär Domkyrkan, icke emot en fix och orubbelig
ränta, utan på ett rörligt och ombytligt arrende upplåtit dess
hemman. Detta arrendebelopp hade Domkyrkan kunnat förhöja.
Det kan icke Hospitalet med sina bortstädjade hemman. Men
heldre, än att vara blottställda för ökade arrenden, funno Dom-
kyrko-hemmans-åboerna sin rätt bättre bevarad, om de också
emot en högre bestämd lösesumma på en gång, än den som
under helt andra förhållanden nu är i fråga, finge skatteköpa
de Småländska egendomarna. Detta är just den stora skillnaden
emellan de nu ifrågavarande och dem, som Upsala Domkyrka
egde, men fick skatteförsälja. Jag anförde dessutom här Dom-
kyrko-hemmanen icke såsom exempel på den för dem antagna
högre köpeberäkningsgrunden, utan blott såsom ett bevis derpå,
att Kongl. Majit redan bifallit skatteförsäljningen af dem, ehuru
de verkligen voro donerade, hvaraf, och deraf att Konungen redan
bifallit skatteförsäljning af ett Dan viks-hemman, jag drog den
slutsatsen, att han är oförhindrad till samma beslut om äfven
alla de öfriga Danviks-städjeheramanen. Då för öfrigt både
Kongl. Kammar-Collegium och Justitie-Cansleren i afgifna utlå¬
tanden tillstyrkt försäljningen äfven på billigare köpevilkor, än
Utskottet nu föreslagit, så tillstyrker jag på det högsta Högv.
Ståndets bifall till detta, för både Hospitalet och köparne öm¬
sesidigt tillfredsställande, Utskotts-Betänkande.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, framställde
II. II. Biskopen och Vice-Talmannen proposition å bifall till hvad
Utskottet föreslagit. Då denna proposition med blandade Ja
och Nej besvarades samt votering begärdes, framställdes och
godkändes följande voterings-proposition:
“Den, som bifaller Utskottets hemställan, under förbehåll
att, på sätt en talare yrkat, på femte raden ofvanifrån kunna,
om sedermera så finnes för godt, utesluta orden “med Öfver-
Styrelsens bifall“, röste Ja!
Den det ej vill, röste Nej!
Yinner Nej, så har Ståndet afslagit hvad Utskottet uti
ifrågavarande Utlåtande hemställt. “
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva ut¬
fallit med 16 Ja och 18 Nej; hvadan Ståndet stadnat i det
beslut, som Nej-propositionen innefattar.
Mot detta beslut reserverade sig Doctorerne A. Nordström
och Schram samt Prosten Ljunggren.
§ 4-
Föredrogs ånyo och bifölls Banco-Utslcottets Utlåtande Nio
19, i anledning af ett utaf Enkan Carolina Löfgren gjordt ackords-
nnbud.
§ 5.
Den 29 Maj.
§ 5.
Föredrogs ånyo och bifölls Banco-Utskottcts Utlåtande NT:o
20, öfver ett af Enkan A. W. Hohnberg frumställdt ackords-
anbud.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bifölls Banco-Utslottets Utlåtande N:o
21, i anledning af ett utaf Canslisten Fr. W. Bonté gjordt
ackords-anhud.
§ 7-
Föredrogs ånyo och bifölls Banco-UtsJcottets Utlåtande N:o
22, i anledning af ett å f. d. Ryttmästaren F. A. Björkenstam»
vagnar framstiilldt ackords-aubud.
§ 8.
Föredrogs ånyo och bifölls Banco-Utskottets Utlåtande N:o
i anledning af ett utaf
gren gjordt ackords-anbud.
23, i anledning af ett utaf Handlanden i Göteborg C. A. Dahl-
§ 9.
Föredrogs ånj-o Lag-Utskottets Utlåtande N:o 26, i anled¬
ning af återremiss utaf Utskottets Betänkande N:o 15, i fråga
om giftomannarättens upphörande.
Domprosten Kjörling begärde härvid ordet och yttrade: Jag
tror ej, att Lag-Utskottet af Ständernas återremiss i detta ämne
varit förbundet att framkomma med detta från dess förra beslut
så afvilcande förslag. Men, denna omständighet äfven oafsedd,
anser jag förslaget arbeta med så många svårigheter, att det
svårligen kan antagas. Först och främst får jag anmärka emot
förslaget, att oafgjordt lemnäs, huruvida den princip, från hvilken
Lag-Utskottet utgått, nemligen att qvinnans giftomannarätt skall
bero deraf huruvida hon anmält sig att blifva myndig i förval¬
tande af sina ekonomiska angelägenheter, skall uti tillämpningen
consequent genomföras eller ej; och redan detta är en stor brist
i förslaget. Men antingen man antager meningen vara att
nämnda princip skall i tillämpningen consequent genomföras, eller
man antager motsatsen häraf, så blifvcr resultatet i båda fallen
mycket otillfredsställande. Antager man det förra, så uppkommer
deraf stora orimligheter. Deraf skulle nemligen följden blifva,
Höt/v. Prcate-St. Fröt. 1859 & 1860. 5:te Handel. 28
484
Dun 29 Maj.
att, då en qvinna anmäler sig att vara myndig, skulle lion sjelf
utöfva giftomannarätt; men om lion sedermera återtoge sin begä¬
ran att blifva myndig eller af domstol förklarades omyndig, så
skulle lion förlora giftomaimarätten. Meli ett sådant vacklande
fram och tillbaka i eii så vigtig angelägenhet är ej allenast
högst irrationelt, utan strider äfven emot vår nuvarande lagstift¬
ning i det hänseende, att enka, som blifvit omyndig förklarad i af¬
seende på skötande af sina ekonomiska angelägenheter, dock
förblifver i utöfvande af sin giftomannarätt. Antager man åter
meningen vara den, att giftomannarättens beroende af qvinnans
inyndighets-anmälan skulle gälla endast då qvinnan första gången
gör sådan anmälan, men att detta beroende sedan skulle alldeles
upphöra, så att qvinna, som gjort sagda anmälan, skulle be¬
hålla sin giftomannarätt, äfven om hon denna anmälan återtoge,
s>å är tydligt, att det beroende, som ej kan consequcnt bibehålla
sig i tillämpningen, aldrig bort ifrågasättas. Utskottet har här
sammanfört tvänne saker, som alldeles icke höx-a tillsammans
och ej böra hafva något med hvarandra gemensamt. Consequen-
tare hade det derföre varit, att, såsom reservanten Herr Staaf yrkat,
ogift qvinna, som fyllt 25 år, ånge alltid utöfva giftomannarätt;
men detta är dock alltför radikalt och har ej heller här af någon
blifvit yrkadt. På dessa gruuder anhåller jag, att Högv. Ståndet
ville afslå hvad Utskottet föreslagit. I händelse detta skulle
blifva Högv. Ståndets beslut, kan den frågan uppkastas, huru¬
vida något annat förslag skulle af Högv. Ståndet sättas i det
förkastades ställe. Då detta ämne förra gången förevar till öf¬
verläggning inom Högv. Ståndet, voro flera ledamöter böjda för
den lagstiftning, att qvinnan skulle sjelf utöfva sin giftomanna¬
rätt, så vida hennes föräldrar voro döda. Om man till detta
förslag gör det tillägg, att qvinnan, som förlorat sina föräldrar,
»kulle sjelf utöfva sin giftomannarätt, så vida hon fyllt 25 år,
så kan ej nekas, att detta förslag har åtskilligt för sig; men jag
får dock till Högv. Ståndets bedömande hänskjuta, huruvida det
vore rådligt och klokt, att Högv. Ståndet i närvarande förhål¬
lande fattade ett sådant beslut. I lyckligaste fall skulle nemli¬
gen då inträffa, att Ridderskapet och Adeln fattade samma be¬
slut, hvaremot det synes vara otvifvelaktig!, enligt remisserna,
att Borgare- och Bonde-Stånden skulle antaga Lag-Utskottets
förslag. Alla fyra Stånden skulle då hafva beslutat, att gifto-
mannarätten skulle äfven af ogift qvinna kunna utöfvas, ehuru
de i afseende på vilkoren för detta utöfvande varit af olika me¬
ning, hvarvid tvänne Stånd stannat emot två; och häraf skulle följden
blifva att saken skulle dragas till förstärkt Lag-Utskott, och
måhända afgöras genom den förseglade sedeln. Men om det i
allmänhet är' en regel, att lagstiftningsfrågor ej på detta sätt böra
afgöras, så gäller väl detta synnerligast i en så vigtig fråga som
donna. Och då dertill kommer, att ingen nöd ur förhanden,
Den S9 Maj.
m
sorn ovilkorligt fordrar en skyndsam lagstiftning i förevarande
sak, så får jag tillstyrka, att Lag-Utskottets förslag måtte afslås,
utan att något annat sättes i dess ställe.
Häruti instämde Doctor Lindgren m. fl. af Ståndets leda¬
möter.
Sedan ingen talare vidare anmält sig, afslog Ståndet, på
derom i behörig ordning gjord proposition, det författnings-
förslag, som i förevarande Utlåtande blifvit framställdt.
§ 10.
Föredrogs ånyo Constitutions-UtsJeottets Memorial N:o 20, i
anledning af ett Stånds återremiss af Memorialet X:o 9, inne¬
hållande förslag till ändring i 85 § Regerings-Formon.
Doctor Lindgren hegärde härvid ordet och yttrade: Ehuru¬
väl det beslut, hvaruti det Högv. Ståndet stadnade, när ifrå¬
gavarande grundlagsändringsförslag förra gången discuterades, hade
goda skäl för sig, och den lydelse af paragraphen, som af Ståndet då
godkändes, är så till vida bättre än den af Utskottet föreslagna,
som den bestämdt angifver, hvilka våra grundlagar äro, och icke,
i likhet med Utskottets färslag, inskränker sig till en blott de¬
finition af hvad med grundlag må menas, anser jag likväl, med
afseende på hela förslagets obetydlighet, Ståndet kunna antaga
den gjorda inbjudningen, hvarigenom åtminstone en onödig vo¬
tering i förstärkt Constitutions-Utskott undvikes.
Jag tillstyrkor bifall till inbjudningen.
Då ingen talare vidare anmälde sig, framställde IL. JI.
Biskopen och Vice-Talmannen proposition å antagande af Utskottets
uti förevarande Memorial gjorda inbjudning, hvilken proposition
af Ståndet med Ja besvarades; till följd hvaraf Ståndet god¬
kände till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag det i
Constitutions-Utskottets Memorial X:o 9 framställda grundlags¬
ändringsförslag.
§ 11.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memorial N:o 21, i
anledning af Riks-Ståndens beslut, rörande det i Memorialet N:o
11 framställda förslaget till ändring i 15 § Riksdags-Ordningen
om hemmansegares representationsrätt.
Med vidblifvande af sitt i ämnet fattade beslut lade Preste-
Ståudet detta Memorial till handlingarne.
Den 2i) Maj.
§ 12.
Föredrogs ånyo Cmstitutions- Utskottets Memorial Nio 22,
med förslag till den ändring i 31 § Regerings-Formen, att äfven
andra af städernas innevånare, än Borgerskapet, må ega att del¬
taga i val till Borgmästare.
Doctor lindgren begärde härvid ordet och yttrade: Äfven
detta gruudlagsändringsförslag är att räkna till klassen af de
serdeles obetydliga. Men då det, med hänsyn till den utvidgade
valrätt till Biksdagsmän inom Borgare-Ståndet, som blifvit stä¬
dernas husegande innevånare tillagd, kan vara skäl, att dessa
äfven få deltaga i val till sin Borgmästare, och Borgare-Ståndet
sannolikt önskar framgång åt förslaget, tillstyrker jag det Högv.
Ståndet, att detsamma till grundlagsenlig hvila antaga.
Då ingen talare vidare anmälde sig, framställde II. II.
Biskopen och Vice-Talmannen proposition, att Utskottets ifrågavarande
förslag måtte antagas att hvila till grundlagsenlig behandling
vid nästa .Riksdag; och blef denna proposition af Ståndet
med Ja besvarad.
§ 13.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskotlets Memorial N:o 23,
med förslag till tillägg i 109 § Regerings-Formen och 80 §
Riksdags-Ordningen, angående uppskof i Riksdag.
Doctor hindgren begärde härvid ordet och yttrade: Dådetta
grundlagsändringsförslag, som är en gammal bekant från före¬
gående Riksdagar, äfven innevarande Riksmöte blifvit af det
Högv. Ståndet och ett Med-Stånd underkäudt, synes skyldig
grannlagenhet hafva bort förbjuda Constitutions-Utskottet att nu
å nyo dermed framkomma, hvarföre ock jag, som föreställer mig,
att det Högv. Ståndet ej på de sista månaderne ändrat sin öf¬
vertygelse, tillstyrker det Högv. Ståndet att äfven denna gang
detsamma förkasta.
På härefter af II II. Biskopen och Vice-Talmannen i behörig
ordning framställd proposition, blef ifrågavarande förslag af
Ståndet förkastadt.
§ 14.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets
Betänkande N:o 88, i anledning af väckt motion i fråga om
Den 19 Maj.
437
rättighet till fri försäljning å landet af hembrygdt öl och svag¬
dricka.
Bifölls
§ 15.
Föredrogs ånyo och bifölls Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkande N:o 89. i anledning af väckt motion om
förändrade bestämmelser, huru kostnad vid laga skifte skall af
boställe utgå.
§ 16.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Elconomi-Utskottets
Betänkande N:o 90, i anledning af väckta motioner om ordnande
af militär-undervisningen i riket samt om införande af passande
krigsöfningar vid rikets alla offentliga uudervisnings-anstalter.
Första hemställan bifölls.
Andra hemställan.
Härvid begärdes ordet af Doctor Lindgren, som yttrade:
Ifrågavarande skrifvelseförslag afser frambärandet till Regerin¬
gen af tvänne särskilda önskningar, af hvilka den ena är full¬
komligt öfverflödig, alldenstund början till den önskade om¬
organisationen af Krigsakademien redan för 10 år tillbaka af
Styrelsen företogs, ehuruväl den sedan af skäl, som legat
utom Styrelsens tillgöranden, icke ännu kunnat vidare utfö¬
ras, och don sednare skulle, der don blefve bifallen, draga med
sig, utom betydligt Ökade statsutgifter, en sannolik brist på krigs¬
befäl, likartad med den, hvaraf kyrkan för det närvarande lider
på prester.
Hvad nu först angår den i den föreslagna skrifvelsen ön¬
skade omorganisationen af Carlbergs krigsskola, som afser att till¬
vägabringa ett närmare samband mellan denna undervisnings¬
anstalt och de allmänna elementar-läroverken, på det att inträ¬
det i krigsskolan icke måtte behöfva ske vid så tidig ålder, sorn
hitintills, så förefaller det mig mor än besynnerligt, att Utskot¬
tet, oaktadt det, efter hvad Betänkandets ll:te sida utvisar, hade
sig väl bekant, både att, med anledning af 1849 års skolcircu-
lair, redan år 1850 den Usta klassen vid Carlberg indrogs, och
att, sedan 1856 års skolstadga blifvit promulgerad, Krigsakade¬
miens Styrelse i en skrifvelse af den 10 Juni 1857 till Kongl.
Majit yttrade, “att tiden snart vore inne att underställa
Kongl. Maj:ts pröfning ett vid läroverket länge påtänkt förslag i
afseende på tillvägabringande af ett sådant samband mellan sta¬
tens krigsskola och do öfriga elementarläroverken, som emellan
dessa allmänna bildningsanstalter kunde och borde ega rum“,
ändock kunnat anse sig' ega skäl ätt tillstyrka Rikets Ständer,
Don 29 Maj.
att till Konungen ingå med en alldeles likartad begäran, helst
Krigsakademiens Styrelse af det välkända skälet af 1856 års
skolstadgas kort efter sin tillkomst skedda antiqverande oell af
skyldig afvaktan af den sisth sommar utkomna nya skolordningens
första tillämpning varit förhindrad att ännu till Regeringen ingå
med sin redan år 1857 tilliimnade hemställan om den länge på¬
tänkta omregleringen af krigsskolan vid Carlberg. Säkert är,
att nuvarande Gouverneur, utan all vidare påtryckning af Ut¬
skott eller Ständer, icke längre än till instundande höst kommer
att dröja med att till Regeringens ompröfning underställa just
den reform, ifrågavarande skrifvelses första moment innehåller,
äfvensom det är obestridligt, att sådant icke kunnat ske förr,
innan den nya skolstadgan genom ett års tillämpning hunnit an¬
taga några fasta former, och klass-curserna hunnit bestämmas.
Denna del af den föreslagna skrifvelsen är således fullkomligt
öfverflödig, emedan hvad man vill åstadkomma säkrare vinnes ge¬
nom vederbörande embetsmyndighets försorg, hvilken ock är i
tillfälle att åt den vigtiga frågan lemna en vida tillförlitligare
och sakrikare utredning än Rikets Höglofliga Ständer.
Tage vi härefter det sednare momentet af den föreslagna
underdåniga skrifvelsen i betraktande, så är det lätt att inse,
hvarthän ett bifall till den deruti uttryckta anhållan skulle leda.
Skulle, såsom uti skrifvelseförslaget önskas, krigsskolan vid Carl¬
berg så utvidgas, att den skulle blifva fullt tillräcklig för bildande
af licia arméens så land- som sjöbefäl, så behöfdes både en mängd
nya byggnader och en ökad lärarepersonal. Efter en ungefärlig
probabilitets-calcul behöfver nemligen, efter hvad jag från säkert
håll inhemta!, den Svenska arméens befäl årligen rekryteras med
90 å 100 personer, hvarföre också, då cursen vid krigsskolan,
efter den påtänkta nya organisationen är beräknad att blifva
minst treårig, ett läroverk, som skulle blifva ensamt för ända¬
målet tillräckligt, borde kunna mottaga 270 å 300 elever. Yid
Carlberg är för det närvarande icke utrymme eller lärarestyrka
för mera än 200; hvadan således skolan borde med en tredjedel
utvidgas. Att sådant skulle medföra en betj-dlig statsutgift, lig¬
ger för en dag. klen äfven om Ständerna skulle emot förmodan
befinnas vid en blifvande riksdag dertill benägne, är fara värdt,
att ett påbud från Regeringen, som fastställde genomgången curs
vid Statens krigsskola såsom ett oeftergiflig! vilkor för officers
anställning i arméen, skulle blifva föga välkommet för fattiga
ynglingar, som, huru hugade de än kunde vara för krigareyrket,
saknade tillgångar till den contanta utgift under frenne år af
500 R:dr per år, som vid krigsskolan nu erlägges, och säkerli¬
gen aldrig kari komma att nedsättas, emedan den i sjelfva ver¬
ket är mycket lindrig. En mängd sådana ynglingar kunna, såsom nu
är förhållandet, efter vid i fädernestaden erhållen kostnadsfri huma¬
nistisk undervisning och tagen studentexamen, och en derefter
genomgången kortare curs i cn privat krigsskola, blifva till of¬
Den 29 Maj.
459
ficerare antagna. Utestängas sådana alumner från elen militära
banan, torde brist på nödigt befäl deraf blifva en sannolik på¬
följd.
Då således den föreslagna skrifvelseti dels är öfverflödig,
och dels, i händelse den skulle vinna nådigt afseende, obestrid¬
ligt skulle föranleda ökade statsutgifter och möjligen kunna för
arméen i en ieke aflägsen framtid vålla brist på nödigt befäl,
anser jag den böra i allo afslås.
Häruti instämde Doctor Söderberg.
Doctor Säve:. Jag åter anser mig böra tillstyrka detta Ut¬
skotts föreslagna underdåniga skrifvelse så väl i dess sednare,
som i dess föregående del, enär meningen med det förstnämda
yrkandet, “att läroverket kunde blifva en allmän tillämpningsskola
för bildande af officerare vid arméen, så att behofvet af enskilda
läroanstalter för detta ändamål upphörde", omöjligen kan vara nå¬
gon annan, än, såsom äfven i motiveringen ultryckes, “så vidt
möjligt är“. Ty om äfven sjökadetterna, såsom skäligt är, fram¬
deles skiljas ifrån krigsskolan på Carlberg, synes ändock föga
troligt, att läroverket skulle hafva utrymme för bildning af
landtarméens samtlige officerare, så att behofvet af särskilda bild¬
ningsanstalter för detta ändamål alldeles upphörde. Men uppen¬
bart är, att om de två nedersta klasserna, såsom företrädesvis
humanistiskt förberedande, indroges, så skulle åt de högre och
egentligen militäriska klasserna kunna gifvas en betydlig utvidg¬
ning, så att deruti samt uti det dermed i förening satta läro¬
verket vid Marieberg största delen af åtminstone landtarméens
officerare kunde erhålla sin yrkesbildning. Ty redan vid flera
föregående riksdagar har jag varit af doras mening, som ansett
krigsskolans på Carlberg nuvarande organisation vara deruti olämp¬
lig, att den i sina nedersta klasser gifver ungefär samma undervis¬
ning i humanistiska ämnen, som de allmänna elementar-lärover-
lcen, hvarigenom tid och rum borttages för de egentliga yrkes-
studier, hvilka likväl utgöra Krigsakademiens ändamål. Denna
inrättning är tillika skadlig. Ty derigenom dragas en stor mängd
ynglingar vid en alltför tidig ålder ifrån hemskolans och fostrande
föräldrars vård och kastas in i hvimlet af de förledande exemp¬
len från en stor mängd kamrater oell från hufvudstadens grann¬
skap. Någon egentlig sedeskola har derföre Carlberg aldrig va¬
rit, och kan med dess nuvarande inrättning aldrig blifva det.
Det går an, om genom den nitiske Chefens och lärarnes förtjenst-
fulla bemödanden 'åtminstone den yttre disciplinen kan upprätt¬
hållas, ehuru, som bekant är, äfven derifrån ske många afvikel-
ser, om hvilka Styrelsen knappt har kännedom, t. ex. den pena-
lisra, som utöfvas af de äldre lärjungarna mot yngre kamrater
o. s. v. Men jag vill ej längre ingå i detta ämne, utan instäm¬
mer i Utskottets förslag, att krigsskolan må undergå en lärap-
440
Den U9 Maj.
lig organisation, så att inträdet der ej behöfver ske vid så tidig
ålder, som hittills, och att läroverket må, om möjligt, blifva en
allmän tillämpningsskola för bildande af arméens officerare. Kost¬
naden för det härvarande underhållet och uppfostran må ej af¬
skräcka, ty den är verkligen här billigare, lin på många andra
ställen. Jag tillstyrker derföre den underdåniga skrifvelsen.
Häruti instämde Doctor Carlander.
Prosten Jlmligli: Då jag af Doctor Lindgren är förekommen,
kunde jag inskränka mig att med honom instämma; men då en
sednare talare, såsom jag tror, missförstått hans yttrande, så
skall jag med några ord beledsaga mitt instämmande. På ele-
mentar-läroverkens anordning beror Krigsakademiens reorganisa¬
tion. Nu har visserligen en stadga för elementar-läroverken en
tid varit gällande; men någon tillförlitlig erfarenhet om dess
verkningar har ännu icke vunnits. Förrän detta skett, kunna
icke de lägre klasserna i krigsskolan indragas. Sambandet mel¬
lan de båda skolorna kan icke knytas förr än kunskaps-fordrin-
garna för inträdet på Carlberg motsvaras af kunskapsmåttet i
någon viss klass af elementar-läroverket; men för att utröna, i
hvilken klass detta kunskapsmått är vunnet, måste ett eller an¬
nat års erfarenhet förutgå. Jag afstyrker derföre den af Ut¬
skottet föreslagna underdåniga skrifvelsen.
Doctor Collén: På Afdelningen i Utskottet har jag motsatt
mig ifrågavarande förslag, ehuru jag icke reserverat mig deremot,
emedan jag ansåg föga vara derigenom att vinna. De skäl, som
bestämt och bestämma mig för afslag å Betänkandet, hafva af
de två föregående talarne redan blifvit anförda. Det är klart att,
då Carlbergs omorganisation väsendtligen är beroende af de fruk¬
ter, som 1858 års skolstadga kommer att bära, intet med skäl
kan åtgöras förr, än dessa frukter visa sig. Hvad de två lägre
klassernas indragning angår, så har det å Biddarhuset, vid mo¬
tionernas i ämnet remitterande, upplysts, att Styrelsen för Krigs¬
akademien har sjelf varit betänkt på en sådan indragning, så
snart omständigheterna det tillåta, ehuru ej till den vidd, som
af Utskottet förordas. Styrelsen har icke lemnat ur sigte, hvad
man i hela Europa oell äfven i det republikanska Amerika in¬
sett, att humaniora äfven i någon mån behöfvas uti en tillämp¬
ningsskola. Jag tillstyrker vördsamt, att Utskottets förevarande
förslag icke måtte bifallas.
Biskop Hillén: I likhet med den föregående talaren har äf-
ven jag på Afdelningen i Utskottet deltagit i behandlingen af
förevarande fråga. Der kommo vi till det resultat, att de i äm¬
net väckta motionerna skulle afstyrkas. Vi hade svårt att inse
befogenheten af någon annan åtgärd, helst Gouverneurens å Carl-
Den 29 Maj.
berg anförande i sin helhet var oss bekant, hvaraf inhemtas, att
Krigsakademiens Styrelse är betänkt på nödig reorganisation, och
blott, för verkställandet af sin föresats, afbidar att erfarenheten
af elcmentar-läroverkens organisation lemnar en säkrare ledning
för bestämmande af den klass derinom, från hvilken afgång till
Carlberg kunde ske. Så räsonnerade man på Afdelningen; men
i Utskottets plenum var det omöjligt att stäfja otålighetskänslan;
Afdelningens åsigter kunde icke vinna något gehör. Jag ämnade
reservera mig mot det beslut, som der fattades; men då i Ut¬
skottet sattö flera militärer och de icke reserverade sig, ansåg
jag mig icke företrädesvis böra vara krigsskolans målsman.
Professor Agardh: Äfven jag afstvrker, på skäl som jag
vid förra riksdagen anförde, bifall till hvad Utskottet föreslagit,
icke så mycket för innehållet af den tillstyrkta underdåniga slcrif-
velsen, i hvad som rörer första delen deraf, utan fast mera eme¬
dan densamma i min tanke är helt och hållet öfverflödig. Jag
anser väl, att åldern för inträdet vid Carlberg är för tidig; men
Styrelsen har ju sjelf insett detta och varit betänkt på nödiga
förändringar. Jag tager mig friheten anföra sjelfva ordalagen
i det af flera föregående talare åberopade Memorial till Kongl.
Maj:t från Krigsakademiens Styrelse af den 10 Juni 1857,
hvilka äro, att, “tiden snart vore inne att underställa Kongl.
Maj:ts pröfning ett vid läroverket länge påtänkt förslag i
afseende på tillvägabringande af ett sådant samband emellan sta¬
tens krigsskola och de öfriga elementar-lärovcrkcn, som emellan
dessa allmänna bildnings-anstalter kunde och borde ega rum.“
Anledningen, hvarför detta organisationsförslag ännu ej defini¬
tivt blifvit uppgjordt och underställdt Kongl. Maj:ts pröfning är
att elementar-läroverken först under sistlidet år erhållit en så
bestämd form, att den lemnar utsigt till en bestående organisa¬
tion. Men ännu har denna icke tillräckligt satt sig, så att klas¬
sen inom elementar-läroverken, hvarifrån afgång till Carlberg kunde
ske, med någon säkerhet kan bestämmas. Hvad sednare delen
af den föreslagna skrifvelsen angår, eller att Carlberg skulle gö¬
ras till en allmän tillämpningsskola för bildande af officerare vid
arme'en, så är denna sak alltför litet utredd för att jag i en så
maktpåliggande fråga kan väga biträda den föreslagna skrifvel¬
sen i denna del. Till hvad en föregående talare derom yttrat
vill jag tillägga, att kostnaden skulle blifva ganska betydlig, om
hvar och en, som ville blifva officer, vore tvungen att genomgå
krigsskolan å Carlberg, Vid Skånska Kegementena har väl icke
en officer af tio gjort detta. Jag yrkar afslag å Betänkandet i
förevarande del.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Prosten Berlin: Till hvad som redan är i ämnet yttradt
kan jag ej hafva mycket att tillägga. Jag instämmer med den talare,
4i2
Dsn 23 Maj.
sorn först hade ordet, och vill blott, med anledning af en sed-
nares anförande, säga ett och annat ord. Så snart 1849 års Cir¬
kulär, rörande rikets elementarläroverk, lemnade utsigt till en
förändrad organisation af dessa, indrogs den lista klassen vid
Carlberg, och Gouverneuren derstädes, som vid denna riksdag va¬
rit Ledamot i Stats-Utskottet och satt på Utgifts-Afdelningen,
då 4:de Hufvudtiteln der genomgicks, öfvertygade Afdelningen,
att Styrelsen intet ifrigare önskade än att kunna indraga ännu
flera klasser och inskränka cursen vid Carlberg till tre år; men
han visade, att detta ännu icke kunnat ske och ännu icke kan
verkställas, innan säker erfarenhet i afseende på elementarläro¬
verkens organisation vunnits. När nu emellertid Krigsakademiens
Styrelse ingått till Kongl. Majit med Memorial i sagda syftning,
så kan jag icke annat än finna det både otillbörligt och onödigt
för Rikets Ständer att ånyo framkomma med påminnelser i äm¬
net. Hvad sista delen af den föreslagna underdåniga skrifvelsen
angår, så vore den till och med vådlig. Ty utom att tillbygg¬
nader vid Carlbergs slott blefve erforderliga för erhållande af nö¬
digt utrymme, skulle många, kanske mer än 70, Erikadett-platser
påkallas; och ändock vore det fara värdt att de dryga kostna¬
derna skulle jaga många från krigarebanan. Följden blefve ef¬
ter all sannolikhet brist på officerare för arme'eu, oaktadt de för¬
dubblade utgifter, hvarmed budgeten blefve belastad. Jag kan
på dessa grunder icke annat än afstyrka hela den underdåniga
skrifvelse, som Utskottet föreslagit.
Doctor Lindgren: Doctor Säve har uppträdt för att bevisa
behofvet af en omreglering af krigsskolan vid Carlberg, utan att
någon mig veterligen detsamma bestridt, och aldraminst Styrel¬
sen sjelf, hvilken redan för 10 år sedan dertill tog det första
steget, och hvilken, utan alla påminnelser, är besluten att, så
fort ske kan, söka hos Regeringen utverka tillåtelse till en så¬
dan omorganisation af undervisningen, som Utskottet önskat; och
är det af sådant skäl jag ansett den förra delen af den föreslagna
skrifvelsen fullkomligt öfverflödig. Mot de skäl, jag i mitt förra
anförande androg mot godkännande af den sednare delen af ifrå¬
gavarande underdåniga skrifvelse, har vidare samme talare an¬
märkt, dels att meningen alldeles icke är att framkalla något Re¬
geringens påbud, det hvarje yngling, som framdelos önskade vinna
anställning såsom officer i arméen, skulle ovilkorligen vara för-
pligtad att hafva genomgått fullständig curs vid statens krigs¬
skola, och dels att den af mig yttrade farhågan, att, om än ett
sådant edict skulle af skrifvelsen blifva en påföljd, en mängd
medellösa ynglingar skulle derigenom blifva från krigareyrket ute¬
stängda, vore ogrundad, enär den årliga kadettafgiften är så lin¬
drig, att den snarare kan anses under- än öfverstiga den årliga
kostnaden för en ynglings underhåll vid hvilken annan under¬
visningsanstalt som helst. Hvad nu angår den första anmärk¬
Den 29 Maj.
443
ningen, så är syftemålet med slaifvelsen omisskänneligen att ute¬
slutande centralisera militärundervisningen vid Statens krigs¬
skola, och göra alla privat-institutioner för detta ändamål omöj¬
liga, om också medgifvas måste, att de valda ordalagen äro så
pass sväfvande, att den af mig i dem inlagda tanken behöfver
läsas mellan raderna. När vidare den ärade talaren finner den
nuvarande årsafgiften för en kadetts underhåll vid Carlberg så
låg, att den snarare bör uppmuntra till än afskräcka från in¬
träde vid skolan, glömmer han, att, så billigt än priset onekligen
är, underhållets erläggande i contanta penningar dock vida öf-
verstiger mången familjefaders tillgångar, som nu är i tillfälle
att antingen i eget hem eller ock i någon närbelägen småstad
kosthålla sin son under den kostnadsfria vistelsen vid något all¬
mänt elementarläroverk. Jag yrkar fortfarande på afslag af den
tillstyrkta skrifvelsen.
Prosten Sondén: Jag kan ej uraktlåta att uttala min från
do flesta föregående talares mening afvikande åsigt, att don af
Utskottet föreslagna skrifvelsen borde aflåtas. Man har kallat
den öfverflödig och vådlig. Men hvad den förra egenskapen an¬
går, så kan jag icke finna densamma ådagalagd blott derigenom,
att Krigs-akademiens Styrelse sjelf varit betänkt på en förändring i
Carlbergs organisation. Pikets Ständers skrifvelse skulle ju i
sådant fall gifva stöd åt Styrelsens begäran, och ett sådant stöd,
äfven om det ansåges för en påtryckning, vore sannerligen icke
af omständigheterna opåkalladt. Det heter, att man väntar till
dess erfarenheten hunnit bestämma den klass inom elementar¬
läroverken, från hvilken afgång till Krigsakademien kan ske.
Men jag tviflar, att den tiden någonsin kommer, så vida Krigs¬
akademien bibehåller sin rätt att pröfva de inträdandes kunska¬
per. Om skolstadgan ock är för hela riket densamma, så äro
dock resultaten af undervisningen vid alla läroverk icke de¬
samma: och sålunda kan man alltid säga, att stadga i elementar¬
läroverkens organisation icke vunnits.
Hvad vådan angår med afseende på den sednare delen af
den underdåniga skrifvelsen, emedan derigenom skulle vållas
större utgifter både för staten och. för den enskilde, så kan jag
icke heller riktigt inse denna fara. Den större dyrheten för den
enskilde beror helt och hållet af den längre tid, som cursen vid
Carlberg kräfver i jemförelse med privata militärbildningsanstalter.
Meu om en enskild kan bilda officerare på ett år, så kan jag
icke fatta, hvarföre icke en offentlig skola äfven kunde göra det,
om nemligen undervisningen rätt ordnas. På den treåriga cur¬
sen, som nu är nödvändig, hänger dock hela dyrheten. Om nu
Carlberg, såsom en af staten controllerad tillämpningsskola, så
organiseras, att cursen der genomgås på lika kort tid som vid
en privataustalt, så kan jag deri blott se en stor fördel, helsten
444
Ben 29 Maj.
offentlig skola alltid är bättre. Jag tillstjn-ker derföre den un¬
derdåniga skrifvelse!!, som Utskottet föreslår.
Doctor Siivo: Detta ämne synes hafva erfarit en märkvär¬
dig behandling inom det Höglofl. Utskottet. Ty alla Ledamö¬
terna, äfven af vårt Stånd oell af Eidderskapet och Adeln, som
bäst borde förstå saken, tyckas inom Utskottet hafva varit med
om beslutet. Ingen har ju reserverat sig, med undantag af en
enda, som dock ej förklarat sig mot den föreslagna skrifvelsen,
utan endast velat gå ett steg längre, nemligen föreslå införandet
af militära öfningar jemväl i skolorna. Ändock uppträda af här¬
varande Utskottsledamöter den ene efter den andra mot förslaget
och anse det alldeles förkastligt. Hvarför teg man då i Utskot¬
tet? För min del anser jag den föreslagna skrifvelsen nyttig.
Har Krigsakademiens Gouverneur redan för flera år sedan ingått
med en sådan underdånig framställning ; så mycket bättre, han
bör då af Rikets Ständers otvetydiga opinion understödas, såsom
redan Prosten Sondén anmärkt. Man skyller på, att 1S59 års
skolstadga ännu ej varit så länge tillämpad, att den kan sägas
hafva bragt klass-studierna vid elementar-läroverken till ett be¬
stämdt mått och ordningsföljd. Men då Krigsakademien ej lärer
uppgifva sin rätt att sjelf pröfva de lärjungar, som der söka in¬
träde, så behöfver den ju blott bestämma de humanistiska for¬
dringarna för intagandet i krigsskolan, och de öfriga läroverken
skola inrätta sina öfningar på real-linien derefter, så att öfver-
gången från en eller annan klass kan ske till tillämpningsskolan.
En Ledamot bar yltrat, att det syntes honom otjenligt att från
krigsskolan helt och hållet utesluta humaniora. Det är väl ej
skrifvelsens mening, utan endast, att dessa ämnen ej borde upp¬
taga två hela klasser af militärläroverket, utan till det mesta
genomgås redan vid de allmänna skolorna, så att vid Carlberg
blefve mera tid och utrymme för det militäriskt bildande. Jag
erinrar ännu en gång, att man ej får taga detta så absolut, att
hädanefter ingen bildning för krigareyrket skulle kunna i vårt
land beredas utom Carlberg eller att denna Krigs-akademi skulle
förslå för uppfostran af hela arméens officerspersonal. Jag fort¬
far att tillstyrka den föreslagna skrifvelsen.
Doctor i,hulgren: I Prosten Sondéns gjorda medgifvande,
att det ifrågavarande skrifvelscförslagets förra moment är syn¬
nerligen oskyldigt, söker jag ett nytt skäl för att afslå detsamma.
Eepresentationen bör nemligen, i min tanke, akta sig att nagga
Kegeringen med betydelselösa skrifvelser, så kärt det för den¬
samma bör vara, att, när det gäller vigtiga frågor, vinna önskadt
gehör. Klok man skjuter icke bort sitt krut i otid, Samma
talare har också sagt, att mot ett närmare sammanbindande af
krigsskolan med de allmänna undervisningsverken kan med skäl
invändas, att Styrelsen vid den förra alltid skulle finna lätta
Den 29 Maj.
anledningar att vid] inträdesförhöret underkänna och trakassera
ynglingar, som utgått från någon lägre klass vid ett elementar¬
läroverk. Att Styrelsen just velat förekomma dylika trakasserier
bevisas bäst deraf, att den, före den påtänkta reformens infö¬
rande, velat afvakta åtminstone ett läseårs verksamhet af den
nya skolordningen, och att den tänkt sig den inträdessökande
kadetten såsom dimitterad från elementarläroverkets 4:de klass,
don han i medeltal anses kunna hafva genomgått vid 17 års
ålder, och hvarifrån han bör, efter den nu gällande läseordnin-
gcn, medföra fullt tillräcklig underbyggnad i humaniora för att
i krigsskolan intagas. Mot mitt första anförande har samma ta¬
lare vidare anmärkt, att det väcker hans förundran, att jag an¬
sett en yngling, som, efter undergången studentexamen, vid en
privat militairskola söker sin officersbildning, kunna på ett år,
eller ännu kortare tid, inhemta behötiiga insigter i krigarens yrke,
då militaira cursen vid Statens krigsskola skall beräknas till 3
år. Han glömde härvid, att den 17-årige skolgossen, som tänkes
deruti inträda från den 4 klassen, visserligen med hufvudsaklig
hänsyn till krigarekallet, dock ännu måste fortfarande under¬
hålla och utvidga de humanistiska kunskaper, han förut vid ele¬
mentarläroverket inhemtat, och således nödvändigt behöfver vida
längre tid för sin slutliga utveckling. Hvarföre, säger man då,
icke såsom regel uppskjuta inträdet i Statens krigsskola till ab-
solverad studentexamen, då militaircursen der kunde inom året
expedieras, såsom man nu ser vara förhållandet vid de enskilda
militaire skolorna? Härtill svara männerna af yrket, att upp¬
höjandet till regel af hvad nu är undantagsfall vore i synner¬
het derföre betänkligt, att den mera än tjuguåriga ynglingen —
och yngre är nu mera sällan den nyblifna studenten — i all¬
mänhet är för klumpig gosse, och för ovig att börja sin kropps¬
liga daning till officer. Om jag vidare rätt uppfattat Prosten
Sondéns mening, så syneä hans tanke vara antingen att hela
officersbildningen borde öfverlåtas dt.den enskilda företagsamhe¬
ten, eller ock Staten ensam densamma öfvertaga. Det förra
vore ett alltför vågadt experiment, och det sednare ett våldsamt
ingrepp i den personliga friheten, både för lärare och lär¬
jungar.
Jag fortfar att yrka afslag å den föreslagna skrifvelsen.
Doctor Sandberg: Det är åtskilligt, som förefaller mig be¬
synnerligt i detta ämne, som ofta varit väckt under föregående
Riksdagar. Man kan bildas till officer både i privata anstalter
och vid Krigs-akademien; men ändock anser man, obegripligt
nog, våra nu så utvecklade och så många undervisningsämnen
omfattande allmänna elementarläroverk svårligen skola kunna
meddela de icke synnerligen betydliga kunskaper, som kunna
vinnas i de två lägsta klasserna vid Carlberg. Det lärer väl än¬
dock icke kunna förnekas, att man, på ett eller annat sätt och nära
440
Den 29 Maj.
nog i hvilken läroanstalt som helst, der sådan undervisning före¬
kommer, kan förskaffa sig det för inträde uti Carlbergs högre
klasser erforderliga kunskapsmått, och jag kan derföre icke se
någon fara af de nu ifrågasatta lägre klassernas indragning.
Doctor Falck: Ehuru tillhörande Utskottet, som handlagt
detta ärende, har jag icke deltagit hvarken i handläggningen
deraf eller i beslut, emedan jag var på permission frånvarande
från Riksdagen, då denna sak förevar. Jag kan således icke
upplysa en föregående talare om orsaken, hvarför så många Utskotts-
ledamöter här motsätta sig den af Utskottet föreslagna skrifvel-
sen, oaktadt ingen af dem anmält sin reservation i Betänkandet.
Hvad sjelfva saken angår, så slutar jag mig till Doctor Säve och
Prosten Sondén. Jag ser ingen förnärmelse mot Krigs-akademien
deri, att Rikets Ständer aflåta den föreslagna underdåniga skrif-
velsen, då Akademiens skrifvelse i ämnet redan föregått; den
förstnämnda vore ju sålunda blott ett instämmande i den sed¬
nare, och är lika litet förnärmande, som det kan anses förnär¬
mande mot en ledamot af detta Högv. Stånd, att en annan leda¬
mot instämmer i hans yttrande. Man har sagt, att den ifråga-
ställda skrifvelsen vore obehöflig och oskyldig; men det är inga¬
lunda obehöflig! att underhjelpa en god sak, och möjligen kunde
det vara till sakens förmån, om Kongl. Maj:t af Rikets Stän¬
ders underdåniga hemställan i detta hänseende finge sluta, att
de för Carlbergs omorganisation och utvidgning erforderliga pen¬
ningar komma att af dem anslås. Hvad angår den törespeglade
vådan af denna utvidgning, så ligger i min tanke uti ifrågava¬
rande skrifvelse ingen befallning, att alla, som blifva officerare,
skola genomgå Carlbergs Krigs-akademi. Den militära under¬
visningen kan det oaktadt så vidt möjligt är concentreras. För
min del tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag.
Doctor Söderberg: Jag instämmer med dem, som afstyrkt
ifrågavarande underdåniga skrifvelse. Man har framhållit den
ekonomiska sidan af saken, sådan don af Utskottet i sednare de¬
len af dess förslag framställes. Från denna synpunkt kan jag
anföra till hvilken stor kostnad det skulle leda för Gottlands
Hational-Beväring, om alla dess blifvande officerare, som hittills
åtnjutit fri undervisning i Wisby, blofve tvungna att genomgå
Carlbergs Krigs-akademi. Dessutom kan jag icke annat än uti
den underdåniga skrifvelsen finna ett misstroende-votum mot, ett
klandrande omdöme om de enskilda militärundervisnings-anstal-
terna, hvilket dessa visserligen icke förtjena, då derifrån utgått
och utgå många utmärkta officerare. Med den kännedom, som
jag efter 7 år meddelad undervisning i en sådan privat-anstalt
eger derom, vågar jag påstå, att dessa privata militärskolor all¬
deles icke förtjena något klander.
Dan £D Maj.
447
Prosten Sondén: Jag måste hafva uttryckt mig mycket illa,
då Doctor Lindgren så missförstått min mening, att han trott
mig tala mot alla privata läroanstalter, då jag likväl blott an¬
ställde en jemförelse mellan dem och de allmänna. Jag kan
icke tro, att mitt omdöme i afseende på de offentliga lärover¬
kens företräde jäfvas af någon. Den föregående talaren är rädd
att kasta något klander eller skugga på de enskilda -anstalterna
för militärers bildande. Men det klander, som den underdåniga
skrifvelseu skulle innebära, kunde de lätt bära, vid tanken der¬
på, att en person omöjligen kan uträtta så mycket som en hel
akademi, om den är någorlunda förståndigt organiserad. Man har
sagt, att Krigs-akademien ej vill hafva “för klumpiga elever1',
sådana som studenter m. fl.; men dessa klumpiga elever komma
ju till de privata läroanstalterna, vid samma ålder, och blifva
efter ett års undervisning derstädes ganska dugliga officerare.
Jag ser intet skäl, hvarföre icke samma hildning kunde vinnas
vid Krigs-akademien. Hela saken är att man vill skydda huma¬
niora ; jag önskar dessa studier fortfarande tillväxt och önskade
gerna att dessa må blomstra mycket bland dem, som redan bära
epålotter, men förmodar, att derför icke är nödigt att de inhem-
tas vid Krigsskolan.
Sedan discussionön förklarats härmed slutad, framställde II.
II. Biskopen och Vice-Talmannen proposition å bifall till Utskottets
ifrågavarande förslag till underdånig skrifvelse. Då denna pro¬
position med blandade ja och nej besvarades samt votering be¬
gärdes, framställdes och godkändes följande voteringsproposition:
“Den, som bifaller hvad Utskottet i förevarande punkt till¬
styrkt, röste Ja!
Den det ej vill, röste Hej!
Tinner Hej, så har Ståndet afslagit Utskottets framställda
förslag till underdånig skrifvelse."
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva utfal¬
lit med 8. Ja och 26 Hej; hvadan Ståndet slädnät i det beslut,
som Hej-propositionen innehåller.
Betänkandet i den återstående delen godkändes.
§ 17.
Föredrogs ånyo och bifölls Allmänna Besvärs- och Kkonomi-
Utskottets Betänkande H:o 91, i anledning af väckt motion om
utgifvande af ett sammandrag utaf gällande författningar, rörande
rusthållare^ åligganden samt deras och manskapets vid indelta
Kavalleriet ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, och om plan¬
penningars utgörande för Kavalleri-torpen.
Den 29 Maj.
§ 18-
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet»
Betänkande N:o 92, i anledning af återremiss af Betänkandet
N:o 29.
lades till handling arne.
§ 19-
Föredrogs ånyo och lordlades för andra gången Sammansätta
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Elconomi-Utslcottets Utlåtande
N:o 8, i anledning af dels 'Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse med
det af Committerade afgifna underdåniga betänkande och förslag,
angående skjutsningsbesvärets ordnande; dels ook väckta motio¬
ner i samma ämne:
Och beslöt Preste-Ståndet, att detta Utlåtande skulle upp¬
föras på Föredragningslistan näst efter Ståndets Enskilda Utskotts
Pastoral-Afdelnings Betänkande N:o 1.
§ 20.
Föredrogs ånyo oell bordlädes för andra gången Constitutions-
Utskottets Memorial N:o 24, dels med utlåtande om Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition, angående ändring i Regerings-Formens och
Eiksdags-Ordningens föreskrifter om lliks-Styrelsens förande i
vissa fall, och dels med ett särskildt upprättadt förslag till
grundlagsändringar i berörda hänseende.
§ 21.
Föredrogos ånyo och lordlades för andra gången Lag-Utslcot-
tets ncdannämnde Betänkanden:
N:o 27, i anledning af väckt motion om förklaring af
Kongl. Förordningen angående ej mindre lifstids-städja och un-
dantagsaftal, än ock all annan afhandling om nyttjanderätt till
fast egendom å landet, den 9 November 1844; samt
N:o 28, i anledning af väckta motioner om dels upphäf-
vande, dels ock inskränkning af rättigheten att börda jord å
landet.
Ståndet åtskildes kl. 9 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 30 Maj.
449
Deu 30 Maj.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades Protocollen för den 18 innevarande månad för¬
middagen, den 19 dennes eftermiddagen, den 22 dennes efter¬
middagen, samt den 23 dennes för- och eftermiddagen.
§ 2-
Föredrogs ånyo Stats-Vts7cottets Utlåtande N:o 103, angående
väckta frågor om ytterligare statsbidrag för reparations-arbeten
å Westerås Domkyrka.
l:sta hemställan, sid. 3.
Bifölls.
2:dra hemställan, sid. 3 och följande.
Doctor Tellbom begärde härvid ordet och yttrade: Emot
Utskottets förslag i denna punkt har jag intet att invända,
utan vill tvärtom uttrycka min tacksamhet för detta förslag,
hvilket jag ock hoppas må blifva godkändt af Ståndet; men
jag bör till protocollet lemna några upplysningar, föranledda af
det yttrande, hvarmed Utskottet inleder sin hemställan i ämnet.
Ty om förevarande punkt af Ständerna bifalles, skall en under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t aflåtas; och det är då afvigt,
att de uppgifter, som deruti inflyta, äro noggranna och ega nö¬
dig fullständighet. I nyssberörde yttrande heter det: “I sam¬
manhang härmed och då under Utskottets behandling af detta
ärende blifvit upplyst, att af de ränte- och arrendemedel samt
kronotionde m. fl. afgifter, hvaraf Domkyrkans i Westerås år¬
liga inkomster utgöras, en ganska betydlig del icke kommer
kyrkan tillgodo, utan utgår till underhåll af Lectors-gårdar och
till boställshyra för Kector vid Elementar-läroverket derstädes,
men lämpligare torde vara, att dessa förhållanden på det sätt
ordnas, att de medel, som till kyrkokassan inflyta, blifva oaf-
Högv. jP» esie-Stan dels Prat. 1859 8$ 1860. 5:te Bandet. 29
450
Den 30 Maj.
kortadt för kyrkans förvaltnings- och framtida underhållskost¬
nader att tillgå, får Utskottet föreslå1' m. m. Häraf kan det
synas, som om den “ganska betydliga" del af Domkyrko-medlen,
hvilken icke kommer kyrkan till godo, användes endast till un¬
derhåll af Lectors-gårdar och till hushyra åt Rector vid Ele¬
mentar-läroverket; men så är likväl icke förhållandet. Först vill
jag nämna, att icke hela denna del af Domkyrko-medlen kan
sägas utgöra inkomst för Domkyrkan, emedan de sedan år 1627
Domkyrkan tillhöriga, men genom Kongl. Brefvet den 24 Febr.
1692 till aflöning åt Lectorer vid Gymnasium i "Westerås öf-
verlåtna räntorna af Jädra och Gillfors hemman i Skultuna
socken, äfvensom afkastningen af det år 1629 af Domkyrkan
under frälsefrihet inlösta krono-hemmanet Jädra i Hubbo socken,
hvilken afkastning likaledes genom nämnda Kongl. Bref till
aflöning åt en Lector vid samma Gymnasium öfverläts, icke in¬
flyta till Domkyrko-kassan och derifrån utbetalas till Lectorerne,
utan omedelbarligen uppbäras af dessa från hemmanen. Uttrycket,
“hvaraf Domkyrkans i Westerås årliga inkomster utgöras", borde
derföre utbytas mot “hvaraf Domkyrkans i Westerås årliga in¬
komster skulle utgöras". ' Vidare vill jag meddela, att, då Ut¬
skottet säger, att den ganska betydliga del af Domkyrko-medlen,
som icke kommer kyrkan tillgodo, utgår till underhåll af Lectors-
gårdar och till boställshyra för Rector vid Elementar-läroverket.
i Westerås, denna uppgift dels icke är fullständig, dels icke är
alldeles riktig. Den är ofullständig, ty denna del af Domkyrko-
medlen användes äfven till aflöning och såsom hushyre-medel åt
Lectorer vid Elementar-läroverket i Westerås; denna uppgift är
icke heller alldeles riktig, t}- Rector vid Elementar-läroverket
(som blifvit bildadt genom förening af Gymnasium samt Lärdoms-
och Apologist-skolan,) uppbär icke af Domkyrko-medlen hyshyra.
Men deremot har intill nämnda förening Rector vid Lärdoms-
och Apologist-skolan uppburit hushyre-medel af Domkyrkan;
och icke ens när Rector Schöl® upphörde att finnas, har Dom¬
kyrkan blifvit befriad ifrån denna utgift, utan har dess belopp,
225 R:dr riksmynt årligen, sedermera måst till Ränteriet inbe¬
talas. I afseende på Lectors-gårdarne vill jag tillika lemna den
upplysning, att dessa tillhöra Domkyrkan, hvilken således, jemte
det att hon måste underhålla dem, saknar all inkomst af de¬
samma. Af det, som jag nu haft äran anföra, följer, att de mot
slutet af inledningen till den nu förevarande sednare punkten i
Utlåtandet förekommande orden “medel, som till kyrko-kassan
inflyta", böra utbytas mot “medel, som åt Domkyrkan blifvit
anvisade." För att med erforderlig fullständighet, men ändock
i största korthet framställa, hvad Utskottet synes i inledningen
till denna punkt hafva velat tillkännagifva, torde den böra er¬
hålla följande lydelse: “I sammanhang härmed, och då under
Utskottets behandling af detta ärende blifvit upplyst, att af de
ränte- och arrende-medel samt kronotionde m. fl. afgifter, hvaraf
Don 30 Maj.
451
Domkyrkans i Westerås årliga inkomster skulle utgöras, en
ganska betydlig del icke kommer kyrkan till godo, utan utgår
till underhåll af Domkyrkan tillhöriga och utan ersättning be¬
gagnade Lectors-gårdar, till boställshyror och till aflöning för
lärare vid. Elementar-läroverket derstädes, men lämpligare torde
vara, att dessa förhållanden på det sätt ordnas, att de medel,
.sorn åt Domkyrkan blifvit anvisade, äfven blifva oafkortadt för
kyrkans förvaltnings- och framtida underhållskostnader att tillgå,
får Utskottet föreslåm. m. Jag har ansett mig böra meddela
dessa upplysningar hufvudsakligen för det ändamål, som i början
af mitt yttrande blifvit uppgifvet, för hvilket de ock torde få
till Expeditions-Utskottet öfverlemnas. Det Högvördiga Ståndet
lärer desto heldre, hoppas jag, medgifva detta, då jag icke be¬
gärt någon förändring af hvad Utskottet i denna punkt före¬
slagit.
Doctor Björkman: Jag kan icke underlåta att anmäla några
skrupler äfven emot slutorden i Utskottets hemställan, hvilka
skulle ingå i den föreslagna underdåniga skrifvelsen, nemligen
“att Domkyrkan i Westerås må befrias från de utgifter, som
för närvarande af Domkyrko-kassan bestridas, men icke äro till
kyrkam underhälls- och förvaltningskostnader att hänföra.“ För
mig vill det synas klart, att ifrågavarande medel allt framgent
äfven böra användas till underhåll af Biskops-huset, Syssloman¬
nens boställe, Consistorii-lokalen o. s. v. Det hade derföre, efter
mitt förmenande, bordt bestämdt uttryckas, huruvida detta är
meningen, eller icke. Jag har mig bekant, att medlen så an¬
vändas vid andra Domkyrkor; men här lemnäs man om rätta
meningen i ovisshet, emedan bestämmelsen står alltför naken.
Doctor Tellbom: Till upplysning med afseende på hvad
den siste talaren anfört, ber jag att få erinra, att uti Utskottets
inledning till förevarande punkt icke finnes såsom obehörigt om-
taladt eller antydt, att merberörda medel användas till under¬
håll äfven af Biskops-huset och af Dom-Capitlets sessions-lokal;
och då Stats-Utskottet i detta hänseende icke haft någon in¬
vändning att göra, torde den ärade talarens betänklighet icke
behöfva till någon redactionsförändring eller annan åtgärd för¬
anleda.
Efter härmed slutad discussion, blef Utskottets ifrågava¬
rande hemställan, uppå derom af IL II. Erke-Biskopen och Tal¬
mannen i vederbörlig ordning framställd proposition, af Ståndet
bifallen.
Sedan Domprosten Björling, under uttryckande af den för¬
modan, att Ståndet fattat nyssberörde beslut af esthetiskt intresse,
i hvilket afseende han icke ville tilltro sig sjelf något målsman¬
452
Den 30 Maj.
skap, dock anhållit att, i sin egenskap af Pastor vid Domkyrkan
i Westerås, för nämnda beslut få hembära Ståndet sin tacksä¬
gelse, hvaruti äfven Doctor Tellbom instämde; beslöt Ståndet här¬
efter, uppå hemställan af Doctor Tellbom, att meddela Expedi-
tions-TJtskottet af honom under discussionen i ämnet afgifna och
ofvan anförda upplysningar, angående inledningen till föreva¬
rande Utlåtandes sednare moment, hvilka ansågos kunna tjena
till rättelse och ledning vid uppsättandet af den underdåniga
skrifvelse, som, i händelse Utskottets förslag blifver Eikets
Ständers beslut, kommer att till Kongl. Hajd allåtas.
§ 3.
Föredrogs ånyo Stats-Ulslcottels Utlåtande K:o 104, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående ytterligare
anslag till iståndsättande af Linköpings Domkyrka.
l:sta hemställan, sid. 5.
Pastor Pri mari us Fallenius begärde härvid ordet och yttrade:
Stats-Utskottet har i detta sitt Utlåtande hänvisat till en grund¬
sats, sorn finnes uttalad i det föregående Betänkandet, nemligen
att de dryga omkostnader, som med underhållet af Sveriges i
äldre tider uppförde, storartade och genom konstminnen dyrbara
Domkyrkor äro förknippade, icke skäligen kunna utan undantag
åläggas de församlingar, åt hvilka sagde kyrkor blifvit till be¬
gagnande upplåtne, utan att nämnde kyrkors bevarande och
upprätthållande utgör en för hela nationen vigtig angelägenhet.
Och likasom denna grundsats blifvit tillämpad nyss förut i fråga
om understöd till Westerås Domkyrka, borde den väl äfven ega
sin tillämpning med afseende på Domkyrkan i Linköping, hvilket
Stats-Utskottet icke heller förnekat. Hen det oaktadt har Ut¬
skottet icke för den sistnämnda Domkyrkan velat tillstyrka det
af Kongl. Hajd nödigt ansedda och äskade statsanslag, utan
blott hemställt, det måtte Eikets Ständer för ifrågavarande än¬
damål anvisa en summa af 30,000 Eiksdaler, att under näst¬
kommande statsregleringsperiod utgå årligen med 10,000 E:dr,
hvaraf hälften såsom anslag och den återstående hälften i
egenskap af lån. Hvad som föranledt denna Utskottets hem¬
ställan uppgifves vara, att, enligt utdrag af Domkyrkans i Lin¬
köping räkenskaper för år 1858, kyrkans inkomster under
nämnde år, efter afdrag af såväl ränta och kapital-atbetalning å
det vid 1847—1848 årens Eiksdag för kyrkans iståndsättande
beviljade lån, som öfrige utgifter, lemnat ett öfverskott af 978
E:dr 75 öre riksmynt, hvadan, då den behållna inkomsten i
mån af skeende inbetalningar å berörd» lån måste årligen ökas,
medel ansetts blifva att disponera till amortering af en del af
det statsbidrag, som nu kunde anvisas såsom lån. Hen härvid
må erinras, att man ingalunda med någon säkerhet kan påräk¬
Den 80 Maj.
453
na, att Domkyrko-kassan alla år lemnar en så stor behållning,
som den nyss uppgifna, utan att hennes inkomster kunna vara
behöfliga till att fullgöra hennes förbindelse att bekosta repara-
tions-arbeten i Biskops-huset och Domkyrko-sysslomans-gården
eller för andra nödiga utgifter. Härtill torde stundom flere års
besparingar icke ens vara tillräckliga. På grund häraf anhåller
jag vördsamt om afslag å Utskottets förevarande hemställan samt
bifall till Kongl. Maj:ts, af flere reservanter förordade, i ämnet
aflåtna nådiga Proposition.
Häruti instämde Contracts-Prosten Kullman.
Doctor Tellbom: Då jag begärde ordet, var det mig icke
bekant, att den föregående talaren redan förut anmält sig; nu¬
mera är jag af honom förekommen, alldenstund han uttalat de
väsendtliga skäl, som torde erkännas vara tillräckliga att moti¬
vera Ståndets beslut i enlighet med Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position i ämnet. I likhet med den ärade talaren tillstyrker
äfven jag, att Ståndet, i öfverensstämmelse med Riksgälds-
Afdeluingens förslag, måtte för ifrågavarande ändamål för sin
del bevilja ett anslag, utan återbetalningsskyldighet, af 30,000
Kalr riksmynt, att under nästkommande statsreglerings-period
utgå med en tredjedel oller 10,000 K:dr årligen.
Comminister Westergren instämde.
Comminister Seckman: Det är sällsynt, att i frågor, så¬
dana som denna, röna motstånd genom någon ledamot af detta
Stånd; men liiksdag efter ltiksdag hafva i denna väg allt större
och större anspråk framkommit, så att man slutligen kan be¬
gynna rätt allvarligt frukta för statsverkets tillgångar. Westerås
Domkyrka har så väl förr som just nu fått högst betydliga un¬
derstöd, så äfven Linköpings, till hvilken ordningen nu ytterli¬
gare kommit. För sin del har talaren trott, att anspråken åt¬
minstone bordt stanna vid stiftskyrkorna; men de hafva sträckt
sig vida längre än så. Då deremot hufvudstadens kyrkor skola
repareras, måste dess kommuner uppoffra stora summor, utan
att kunna påräkna någon fyrk till hjelp af staten. Så t. ex.
då vid sistlidne Riksdag ett mindre låneunderstöd begärdes för
tillbyggnad och reparation af en kyrka härstädes inom en ser¬
deles medellös församling, svarades tvärt nej. Men i föreva¬
rande fall har man gått längre än vanligtvis förut och icke
vidare nöjt sig med att begära låneunderstöd, men deremot an¬
slag utan återbetalnings-skyldighet. Likväl kan det icke synas
rätt och billigt, att stiftstädernas församlings-medlemmar skola
vara befriade från att underhålla sina andaktshus, hvilket ålig¬
ger alla andra menigheter; och hvad särskildt Linköpings Dom¬
kyrka angår, så är dessutom denna långt ifrån medellös. Stän-
454
Den 30 Maj.
derne hafva i afseende på understöd af samma beskaffenhet som
det ifrågavarande stundom gått så långt, att en stiftskyrka i
riket har erhållit så rundlig hjelp, att den deraf kunnat be¬
spara och utlåna 12,000 R:dr banko, hvarom dess egen Syssloman
lemnat underrättelse. Talaren eger dock knappast mod att här
yrka afslag; han vill nöja sig med att bifalla det begärda un¬
derstödet, men under de vilkor, som af Utskottet blifvit upp¬
ställda, eller att hälften af summan må utgå såsom lån och
hälften såsom anslag.
Doctor Säve instämde.
Doctor Tvlllivin: Det var oväntadt att i denna fråga röna
motstånd af en man, som eger en så omfattande kännedom om
våra kyrkor och kyrkliga förhållanden både fordom och nu. I
några afseenden anser jag mig böra bemöta hans anmärkningar.
Han yttrade, bland annat, att staten redan gifvit betydande
understöd till Domkyrkorna, hvilka dessutom kunde anses mer
än väl gynnade; vidare uppdrog han en jemförelse mellan Dom¬
kyrkorna och städernas kyrkor, särskildt hufvudstadens, en jem¬
förelse hvilken dock är olämplig. Han torde erinra sig, att
under den katholska tiden många och till en del betydliga jord¬
egendomar tillhörde Domkyrkorna; och ehuru jag med afseende
på Domkyrkan i Linköping ej kan lemna bestämda uppgifter,
så vågar jag antaga såsom visst, att äfven hon egde betydliga
sådana. Hvad beträffar Westerås Domkyrka, hvilken jag i följd
af utan tvifvel liknande förhållanden anser mig kunna åberopa,
finner man i beskrifningen öfver Westmanland af Gran en för¬
teckning på fjorton sidor öfver de egendomar, som emellan åren
1277 och 1518 blifvit af densamma förvärfvade, dels genom
köp, dels genom gåfvor, och hvilka voro så betydliga, att, om
kyrkan fått behålla dem, hon kunnat sättas och underhållas i
ett skick, jemförligt med Europas förnämligare kathedralers.
Men under Gustaf I indrogos dessa egendomar, sedan han på
Riksdagen i Westerås 1527 fästat uppmärksamheten derpå, att
Domkyrkor, Kloster och Biskopar egde en mycket stor del af
landets jord, medan statens inkomster voro för dess behof otill¬
räckliga. Härpå svarades i särskilda skrifvelser af Adeln, Köp-
stadsmännen och Bönderna, äfvensom af Biskoparna, bland hvilka
Adeln och Biskoparne, hvad Domkyrkornas egendomar angick,
medgåfvo, att någon indragning finge ske, likväl så att Dom¬
kyrkorna skulle få behålla så mycket, att detta var tillräckligt
för deras underhåll. Köpstadsmännen och Bönderne öfverlemnade
saken till Konungens pröfning. På grund af dessa medgifvanden
resolverades ock i det utkommande Riksdags-beslutet, d. v. s.,
efter den form som Riksdags-beslutet den tiden hade, i en
Riks-Rådets skrifvelse, hvartill Westerås Ordinantia utgjorde ett
Den 30 Maj.
4 55
supplement, att indragning skulle ske under nämnda vilkor.
Men huru verkställdes väl Recessen ? Icke blott Kronan och
Konungen gjorde stora jordvinningar, bland hvilka den sednares
sedermera utgjorde en betydlig del af de s. k. Gustavianska
godsen; utan äfven Adel och Bönder företogo sig att på ett emot
Recess-beslutet stridande sätt “rycka och rappa åt sig gods och
gårdar11, såsom Konungen yttrade. Mot dessa missbruk utfär¬
dade han ock 1538 ett förbud, men för Westerås Domkyrka
till ringa gagn. På detta sätt förlorade Westerås Domkyrka,
med högst obetydliga undantag, allsin egendom; och Linköpings
förmodligen likaledes, eftersom den icke vidare kunnat åstad¬
komma nödiga medel för sitt underhåll. När staten sålunda dels
sjelf tillegnat sig, dels låtit enskilde tillegna sig Domkyrkornas
tillhörigheter, så kan man högeligen betvifla, att den ärade ta¬
laren haft tillräcklig grund för den gjorda jemförelsen med
andra stadskyrkor. Och då staten förfarit, på sätt jag nu nämnt,
hemställer jag, om ej giltiga skäl förefinnas, att den må bevilja
Domkyrkorna det understöd, hvilket de behöfva, och hvilket är
en obetydlighet emot den egendom, som blifvit dem fråntagen.
Doctor Sandberg: Utan att gå tillbaka till den katholslca
tiden och till Gustaf I:s “rifvande och råffande11, samt derpå
grunda några rätts- och ersättningsanspråk, skulle jag för min
del anse det mycket önskligt, om staten linnde gifva understöd
till herrliga tempelbyggnader, dem församlingarna sjelfva icke
mäktade bekosta eller underhålla, I min egen stifsstad finnes
en herrlig Domkyrka, som visserligen icke är att räkna bland
våra gamla minnesmärken, ty den är byggd på 1690-talet; men
hvar och en, sorn sett densamma, måste erkänna, att den uti ädel
stil och architektonisk skönhet öfverträflar do fleste kyrkor, som
blifvit hugnade med rundeliga statsanslag. Den lärer ursprung¬
ligen varit afsedd till Amiralitets-kyrka och derföre större än
för förssmlingens behof samt tillika kostsammare att underhålla.
Då dess inkomster blott utgöras af 71 tunnor kronotionde, måste
staden eller rättare sagdt Domkyrko-Rådct i och för en större
reparation, som var oundviklig, om kyrkan icke skulle förvand¬
las till en ruin, genom stiftets ombud vid 1828—1830 årens
Riksdag söka ett lån på 25,000 R:dr riksmynt, som beviljades
och ännu är under amortering. Vid föregående Riksdagar har jag
anhållit om afskrifning af den ännu oguldna delen af lånet;
men förgäfves. Nu deremot vill man till Linköpings Domkyrka,
som redan förut fått betydande understöd, ytterligare gifva ett
ganska rundligt anslag. Och skall något understöd lemnäs, så
bör det åtminstone meddelas endast på de af Stats-Utskottet
uppställda vilkoren.
Häruti instämde Prosten Melén.
456
Den 30 Maj.
Comminister Beckman: Huru det kan vara med Ståndets
öfrige värde medlemmar, känner jag ieke; men för min egen
del kan jag icke annat än vara tacksam för påminnelsen om de
historiska upplysningar angående Westerås Domkyrka, som den
föregående talaren har funnit för godt att göra. Likväl må det
tillåtas mig erinra, att här nu icke vidare är fråga om Westerås
Domkyrka; och jag vet icke rätt säkert, om det anförda kan
vara fullt tillämpligt på Domkyrkan i Linköping. Men ett vet
jag, att, om t. ex. Clara Kyrka, liksom andra stads- och lands¬
kyrkor, återfinge det som blifvit dem under tidernas lopp, serde¬
les vid Reformationen, fråntaget, skulle de rikeligen kunna un¬
derhållas. Då dessa skola repareras, vilja eller våga likväl icke
kommunerna begära hjelp af staten, utan göra sjelfva de nödiga
uppoffringarna. Det är visserligen sannt, att t. ex. Westerås
Domkyrka är allt för stor och rymlig för den menighet, hvilken
talaren såsom resande funnit besöka densamma, emedan han
utan svårighet kunde räkna åhörarne. Den ringa kyrksamheten
torde ock hafva någon del i församlingens obenägenhet till betyd¬
ligare uppoffring för sitt andaktshus. Detta oaktadt kan talaren
icke frånsäga sig den åsigten, att ej mindre menigheten i We¬
sterås än i Linköping borde känna sin skyldighet, att hufvud¬
sakligen bidraga till sina kyrkors underhåll. Linköpings Dom¬
kyrka har förut af Statsverket fått 30,000 R:dr till låns, och
37,500 R:dr till skänks, och då nu vidare 15,000 R:dr erhållas
såsom present och lika mycket såsom lån på högst förmånliga
vilkor, borde man icke skäligen begära mera, om det ock kan
ådagaläggas, att betydlig egendom fordom dragits ifrån Domkyr¬
kan till Staten. Angående Calmar Domkyrka, så hade dess åter¬
stående skuld sannolikt blifvit afskrifven, om den varit af någon
betydenhet; nu deremot har man dessutom ansett staden nog
kunna besörja återbetalningen, då den haft råd att bekosta sig
ett nytt och dyrbart tempel för Sånggudinnorna.
Pastor Primarius Fallenius: Med afseende på hvad den siste ta¬
laren yttrat, vill jag upplysa, att Domkyrkan i Linköping fordom
var en af de rikaste; hon hade då ganska stor egendom. Då hon
beröfvades det mesta deraf, skedde det under vilkor, som vid
ifrågavarande reduction i allmänhet förutsattes, att nemligen Sta¬
ten skulle draga försorg om kyrkans vård och underhåll. Här
kan alltså i visst afseende åberopas en rättighet. I anledning
af en föregående Talares yttrande vill jag erinra, att i afseende
på Kyrkobyggnader icke endast Domkyrko-församlingarne åtnju¬
tit förmåner af staten; t. ex. Clara församling har fått till skänks
sjelfva sin kyrka.
Sedan discussionen nu förklarats slutad och II. II Erke-
Biskopen och. Talmannen framställt proposition å bifall till Utskot¬
tets ifrågavarande hemställan, samt denna proposition blifvit med
Den 30 Maj.
457
blandade Ja och Nej besvarad, begärdes votering, sorn anställ¬
des enligt följande af Ståndet godkända voterings-proposition:
Den som bifaller Utskottets berörde hemställan, röste Ja;
den det icke vill, röste Nej. Tinner Nej, har Ståndet, med
ogillande deraf, beslutat, i öfverensstämmelse med Riksgälds-Af-
aelningens af flere reservanter åberopade tillstyrkande, lemna sitt
bifall till Kongl. Haj:ts i ämnet afgifna Nådiga Proposition.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, efter sed-
larnes öppnande och rösternas summering, hafva utfallit med 16
Ja och 17 Nej; hvadan Ståndet stannat vid det beslut, som Nej -
propositionen innehåller.
2:dra hemställan, sidorna 5 och följande. Ansågs, till följd af
Ståndets föregående beslut, hafva förfallit.
§ 4.
Föredrogs ånyo Ståts-Utskottets Utlåtande N:o 105, i anled¬
ning af gjorda framställningar, angående ytterligare låne-under-
stöd för Kyrkobyggnaden i Christinehamn.
Doctor Arrhcnins begärde härvid ordet och anförde: Emot
det resultat, hvartill Utskottet i denna fråga kommit, har jag
reserverat mig, och vill här vördsamt framlägga skälen der¬
till. Utskottet grundar hufvudsakligen sitt afstyrkande af det
ifrågasatta låneunderstödet till Christinehamns och Varnums för¬
samlingars kyrkobyggnad på Kongl. Kammar-Collegii yttrande, att
nämnde församlingar för ifrågavarande ändamål redan erhållit
understöd af staten, äfvensom att de icke borde antagas hafva
företagit sig en så storartad och dyrbar kyrkobyggnad utan att
från början hafva beräknat sin förmåga att bära dermed förena¬
de utgifter. Hvad angår den förra omständigheten, så är det
sannt, att Christinehamns samhälle vid 1844 års Riksdag erhöll
ett låneunderstöd af 25,000 R:dr Banko, hvilket för detsamma
var för tillfället en ganska god hjelp; dock bör dervid tagas i
betraktande, att detta lån endast utgör | af hela kostnadssum-
man för denna kyrkobyggnad, hvilken med ännu återstående om¬
kostnader uppgår till 300,000 R:dr R:mt. Hvad åter beträffar,
att församlingarne från början bordt beräkna sin förmåga att
bära de nödiga utgifterna, så är äfven denna erinran riktig. Då
församlingarne företogo denna byggnad, beräknade de visserligen
sin förmåga att kunna bära kostnaden för densamma, men hvad
de icke kunde beräkna, var, hvad som sedan i följd af samman¬
träffande missgynnande omständigheter inträffade, att byggnads-
kostnaden skulle komma att uppgå till ett belopp, som är 3 gån¬
ger större än det från början beräknade. Sådana missöden äro
ju icke så sällsynta hvarken vid allmänna eller enskilda bygg-
nadsföretag. Staten har ju sjelf ofta fått vidkännas stora olägen¬
458
Den 30 Maj.
heter af enahanda misskalkyler, hvadan den stora kostnaden väl
ieke alltför mycket hör läggas ifrågavarande församlingar till last,
då de icke kunnat förutse eller förekomma den. Då denna fråga
förevar i Utskottet, sades det, att det sökta lånet icke borde af
staten beviljas, emedan kyrkan redan vore färdig. Jag bekän¬
ner, att jag icke rätt kan fatta detta skäl till afslag. Bör staten
härvid afse någonting annat än huruvida företaget är af den be¬
skaffenhet, att det förtjenar understöd eller icke? Är det sta¬
ten värdigt att säga, att detta företag, ehuru i sig sjelft aktnings-
värdt och förtjent af understöd, icke bör understödjas, emedan
det är färdigt? Hade Christinehamns samhälle haft större och
rättmätigare anspråk på statens mellankomst, om det lemnat
kyrkobyggnaden halffärdig? Mig synes, att om ett företag i all¬
mänhet anses förtjena understöd, det bör erhålla sådant så mycket
heldre, då det är färdigt, isynnerhet om det blifvit fulländadt så
väl och med så stor uppoffring af det enskilda samhället, som
Christinehamns nya kyrka. I Utskottet sades ock, att det vore
fåfänga af ett så litet samhälle att bygga en så stor och dyrbar
kyrka. För min del måste jag bekänna, att jag skulle finna det
i hög grad önskligt, om en sådan fåfänga oftare ådagalades, om
man oftare erfore en sådan beredvillighet att göra uppoffringar
äfven för sådane företag, som ligga utom industriens och den
timliga nyttans område. I det enskilda ogillar jag all lyx; men
jag värderar högt den frikostighet, som ingenting sparar, då det
är fråga om offentliga byggnader, i synnerhet kyrkor. Det är
för öfrigt redan anmärkt, att kostnaden från början beräknades
till blott j- af den summa, hvartill den till följd af tillfälliga om¬
ständigheter sedan uppgick. Christinehamns stads- och landsför¬
samlingar räkna endast något öfver 5000 menniskor, och kost-
nadssumman för kyrkobyggnaden och deraf föranledda arbeten
uppgår till minst 300,000 R:dr, hvadan i medeltal på hvarje
person belöper sig ett bidrag af 60 R:dr. Om ett företag i
samma proportion företoges här i hufvudstaden, så skulle man
genom enahanda tillskott få ett kapital af 6 millioner R:dr. Af
denna jemförelse synes lätt, hvilka uppoffringar Christinehamns
samhälle underkastat sig för sin kyrka; ja, jag känner en per¬
son inom detta samhälle, som till kyrkobyggnaden contribuerat
28,000 R:dr. Härtill kommer, att det väl knappast finnes något
samhälle, som varit så verksamt och gjort så stora uppoffringar
för allmänt nyttiga företag, som Christinehamns stad. Den har i
sednare tider anlagt en jernväg, ombyggt sin hamn, ombyggt
Pastorsbostället och förbättrat Comministerns boställe, har redan
börjat uppförandet af ett nytt större skolhus med rum äfven
för lärarne och har dessutom anslagit 700 R:dr till lön åt en
Elementarlärare, då de af staten lönade icke äro tillräckliga för
det stora antalet lärjungar. Då nu dessutom härtill kommer, att
Christinehamns nya kyrka är ett så herrligt tempel, uppförd t i
Göthisk byggnadsstil, att hvar oell en, som sett den, måste erkäu-
Den 30 Maj.
459
na, att den är den vackraste kyrka, som i sednare tider blifvit
uppförd i vårt land, så hemställer jag vördsamt till det Högv.
Ståndet, om icke det samhälle, som med Öfveransträngning af sina
krafter uppfört denna herrliga byggnad, och som för Öfrigt visat
sig så sträfsamt och nitiskt för alla goda och allmänt nyttiga
företag, vore förtjent af så mycket understöd af staten, att det
erhölle ett lån af åtminstone 50,000 R:dr.
Häruti instämde Doctor Säve under uttalande af den förhopp¬
ning, att de af den föregående talaren till stöd för hans yrkande före-
bragta skäl äfven måtte få gälla med afseende på de frågor, som
förekomma i Stats-Utskottets nästföljande Utlåtanden.
Contracts-Prosten Kullman : Lika gerna som jag bifallit, att
staten må gifva de understöd, som blifvit begärda för Domkyr¬
korna i Westerås och Linköping, lika ogerna skulle jag här vilja
bifalla, hvad som blifvit äskadt för Christinehamn. Då ett sam¬
hälle med en relativt så ringa folkmängd, som det ifrågavarande,
bygger en kyrka för 300,000 B:dr, så är ej underligt, att man
ansett detta såsom en viss fåfänga, och sknlle man dervid kunna
påräkna bidrag af staten, så torde snart obegränsade anspråk
framkomma; men sådant är i allo otillbörligt. Den stadskyrka,
hvarvid jag är Pastor, är byggd år 1110, och skulle således för
sin ålder möjligen kunna hugnas med understöd för dess bibehål¬
lande och vård; men kommunen har sjelf, utan att begära an¬
slag af staten, med egna tillgångar satt sin kyrka i fullständigt
skick. På samma sätt må andra församlingar göra, utan att ligga
staten till last. För att lyckas i sina försök, hafva Christine-
hamnsboerna åtminstone icke varit så försynta som Calmarboerna,
då de nemligen icke kunna anses hafva begärt för litet. Jag
får, för min ringa del, vördsamt yrka bifall till Betänkandet.
Doctor Tellbom: Som utom mig ingen af detta Stånds Stats-
Utskotts-ledamöter, hvilka sitta på Riksgälds-Afdelningen, är när¬
varande, vill jag med några ord besvara den förste talarens fram¬
ställning. Man torde erinra sig, att Rikets Ständer under 1844
års riksdag till Christinehamns kyrkobyggnad beviljade ett se¬
dermera uttaget lån af 37,500 R:dr på serdeles förmånliga vil¬
kor, nemligen 2 procents årlig afbetalning och 3 procents årlig
ränta för den obetalda lånesumman. Sålunda har staten gifvit
icke blott ett i afseende på återbetalningen förmånligt lån, utan
ock en gåfva af skillnaden emellan den föreskrifna räntan och
den vanliga under hela amorteringstiden. Detta var ett skäl,
hvarföre man icke ansåg sig kunna tillstyrka det nu begärda
nya lånet. Ett annat skäl var, att kyrkan kunnat byggas fär¬
dig, utan att man dessförinnan behöft anlita staten om ytterli¬
gare hjelp. Den ärade talaren sade, att man just derföre nu
borde bevilja det, som blifvit begärdt; men detta torde vara en
460
Den 30 Maj.
alldeles ny åsigt. Hvart skulle det taga vägen, om man bifölle
anspråk sådana som detta, eller att staten må förskjuta medel
till ordnande af en , menighets affärer, sedan dessa blifvit besvä¬
rande? Om man en gång beträder denna bana, skall man der¬
igenom lemna ett ganska betänkligt prejudikat. Förut har man
i allmänhet följt den regel i afseende på anslag och lån af sta¬
ten för arbeten, att dessa anslag och lån gifvits, innan arbetena
blifvit började, eller åtminstone innan de blifvit fullbordade.
Detta har jag velat anföra, emedan äfven det utgjort ett skäl
för Utskottets afstyrkande. Personligen har jag icke något emot,
att ett lån beviljas till det nedsatta bolopp, som den förste ta¬
laren föreslagit. Att den nya kyrkobyggnaden blott af fåfänga
blifvit tilltagen i stor skala, tror väl icke heller jag; men nekas
må icke, att, då en församling byggt en kyrka, hvarför kostna¬
den uppgått till omkring 300,000 Il:dr, den inlåtit sig uti ett
så storartadt företag, att dermed kan anses till någon del hafva
varit åsyftadt att tillfredsställa, om icke fåfänga, dock ett behof
af konstnjutning. Såsom jag redan nämnt, vill jag likväl icke
afstyrka Doctor Arrhenii gjorda begäran; utan har med detta
mitt yttrande blott afsett att framställa de skäl, hvarpå Stats¬
utskottet grundat sitt afstyrkande.
I hufvudsaken häraf instämde Doctor Björkman.
Professor Agardh: Villigt medger jag, att skäl finnas både
för och emot; men icke utan förundran har jag under discussio-
nen hört talas om en “fåfänga11, som borde näpsas. Om det kan
kallas fåfänga, att en församling bygger ett tempel, som är ett
af de herrligare i landet, så är väl detta en fåfänga af vackra¬
ste slag, och en fåfänga, som inom detta Stånd åtminstone icke
bör strängt beifras. För mig har den förste talaren anfört gil¬
tiga skäl att bifalla det begärda låneunderstödet, isynnerhet till
det föreslagna nedsatta beloppet. Att derigenom skulle gifvas ett
farligt prejudikat, befarar jag icke; ty få lära väl de församlin¬
gar blifva, som kunna känna sig hugade att bygga kyrkor, hvilka
på samma, gång äro monumentala byggnader. Men om en sådan
böjelse någorstädes yppar sig, bör den, efter mitt förmenande,
icke motarbetas, utan uppmuntras. På dessa skäl instämmer jag
med den ärade talaren och reservanten.
Prosten ljunggren: Inom Utskottet har jag biträdt Doctor
Arrhenii mening. För mig åtminstone är det en sanning, att ett
tempels skönhet verkar förmånligt för g-udstjenstens högtidlighet,
och att gudstjenstens högtidlighet verkar uppfriskande på det re¬
ligiösa lifvet i allmänhet. Derföre borde man väl icke såsom
fåfänga stämpla detta kyrk obyggnadsföretag, hvilket, derom är
jag öfvertygad, blifvit föranledt af religiöst nit och lyftning.
Hvad som begäres är dessutom en obetydlig summa eller en
Den 30 Maj.
401
räntenedsättning af omkring 1000 10dr årligen under 28 år;
och då kommunen gjort hvad den förmått, bör staten nu komma
den till hjelp. Jag tror knappt, att denna fråga går igenom i
de öfriga Stånden; men om så skulle ske, ville jag icke vara bland
dem, som förorsakade afslag. Här är dessutom ingalunda fråga
om att rangera en menighets affärer, ehuru sådant ändock kunde
ske med större fog, än då Ständerna vid föregående Kiksdag
hjelpte till att rangera affärerna för vexelryttare. För min del
bifaller jag alltså reservantens hemställan.
Doctor Arrhenius: Jag är förekommen af de talare, som
med mig anse, att låneunderstödet bör beviljas, och vill endast
tillägga några ord. En föregående falare har yttrat, att det
sökta lånet icke borde beviljas, emedan församlingarne dessför¬
utan redan kunnat fullborda sin kyrkobyggnad; men detta be¬
visar väl ingenting, ty nog kan man utföra ett byggnadsföretag,
utan att sjelf ega dertill erforderliga medel. Nog kan ett sam¬
hälle, större eller mindre, erhålla medel till nästan hvilket före¬
tag som helst, om det vill pantförskrifva framtiden. Månne
staten byggt sina jernvägar för egna medel? Men är, såsom jag
förut anmärkt, ett företag förtjent af understöd från statens
sida, så bör hjelpen icke undanhållas, alldraminst derföre, att
arbetet är färdigt, då man således är i tillfälle att se, huru
medlen blifvit använda. Och hvad vill det säga, att man genom
det begärda understödets beviljande skulle, såsom en talare yttrat,
reglera Christehamns-boernas affärer? Här är ju endast fråga om ett
lån, som i sinom tid skall återgäldas, icke om ett anslag, utan om ett
tillfälligt understöd. Här är icke fråga om att reglera affärer,
utan här är endast fråga om, huruvida företaget och utförandet
är af sådan beskaffenhet, att det förtjenar aktning och under¬
stöd af staten. Man har ock invändt, att ifrågavarande låne¬
understöd skulle, om det beviljades, blifva ett farligt prejudikat
för framtiden. Detta skäl till afslag synes mig af alla vara det
minst antagliga. Man måste framför allt taga i betraktande,
under hvilka förhållanden låneunderstöd här begäres. Det är
sannerligen icke att befara, att något samhälle skulle förledas
till ett företag, hvartill kostnadeu komme att uppgå till 60 K:dr
per person, af den förhoppningen, att af staten erhålla ett lån,
hvars belopp utgjorde endast en mindre bråkdel af hela kost-
nadssumman.
Doctor Tellbom: Det är icke för att uppträda i strid mot
den värde reservantens uttalade önskan, som jag åter begärt
ordet; jag vill blott, med anledning deraf att en talare missför¬
stått mitt förra yttrande, lemna en upplysning. Det var icke
■min1 mening att säga, att, om man nu beviljade understöd till
lättnad af' föregående utgifter för en verkställd kyrk obyggnad,
man derigenom skulle framkalla dylika anspråk af andra för¬
402
Den 30 Maj.
samlingar; utan i allmänhet, att om man efteråt beviljade un¬
derstöd för verkställdt arbete, så skulle anspråk på sådant un¬
derstöd kunna framkomma för många andra, redan utförda kost¬
samma byggnadsföretag, såsom väganläggningar, kanaler o. s. v.
För öfrigt vill jag upprepa, hvad jag redan yttrat, att jag icke
yrkar afslag å Doctor Arrhenii hemställan.
Contracts-Prosten Kullman: Med afseende på några talares
yttranden vill jag erinra, att det icke var jag, som först be¬
gagnade ordet “fåfänga", utan den ärade reservanten sjelf, som
både nämnde och sökte gendrifva beskyllningen derför. Jag
är icke densamme, som har något emot, att man bygger vär¬
diga tempel; men jag hyser den oförgripliga mening, att en
församling bör “rätta mun efter matsäcken", som det heter, och
icke bygga i större skala, än efter dess behof och krafter. Då
Christinehamns-boerna redan fullbordat sin kyrkobyggnad, torde
måhända det nu begärda lånet vara till en del afsedt för
det prydliga orgelverk, å hvilket ritning finnes uti en detta år
utkommen tidskrift. Jag vidblifver mitt redan framställda
yrkande.
Kyrkokerden Mennerström -. I likhet med en föregående
talare anser äfven jag, att det är upplyftande för det religiösa
sinnet att i ett storartadt Herrans tempel förrätta sin andakt;
men jag tror, att detta ändamål kan vinnas för en mindre
summa än den, som nu är i fråga. Här nu icke dess mindre
ett så litet samhälle som Christenehamn företagit en kyrko¬
byggnad, som kostat 300,000 K:dr, så måste detta betraktas,
om icke såsom fåfänga, åtminstone som ett öfverskattande af
egna krafter, och man skulle nästan vara böjd för att tro, att
hoppet om understöd från statens sida föresväfvat de byggande.
Man har annars svårt att förklara detta svindlande företag.
Här har visserligen blifvit sagdt, att den öfverdrifna kostnaden
föranledts af en missräkning, som icke bör läggas församlingen
till last. Men äfven om detta är till en viss grad enligt med
verkliga förhållandet, så kan man väl dock icke antaga, att
missräkningen varit så stor, att den beräknade kostnaden mer
än fördubblats. Och äfven 150,000 R:dr riksmynt synes mig
vara en alltför stor summa för en byggnad, som kan åstadkom¬
mas billigare och ändock blifva fullt ändamålsenlig, när man nemligen
icke mäktar att sjelf sammanbringa densamma. Jag erkänner vis¬
serligen sanningen af en talares yttrande, att de få kommuner i vårt
Iand, som vilja med betydlig uppoffring uppföra monumentala bygg¬
nader, förtjena att af staten uppmuntras och understödjas; men då
statens tillgångar för närvarande äro mycket begränsade och för vig-
tigare ändamål starkt anlitade, och då det vore, efter min tanke,
ett högst vådligt prejudikat att lemna det begärda ytterligare
♦
Den 30 Maj.
463
låneunderstödet, så kan jag icke annat än tillstyrka bifall till
Utskottets förslag.
Doctor Arrhenius upplyste, att orgelverket i Christinehamns
kyrka redan varit färdigt öfver ett år.
Professor Agardh: Hade våra förfäder tänkt på samma
sätt,' som en föregående talare här velat framställa såsom en
gifven regel, eller att man i kyrkobyggnadsväg bör rätta mun¬
nen efter matsäcken, så hade vi sannolikt icke egt våra monu¬
mentala kyrkor i "Westerås och Linköping, de i Upsala och
Lund icke att förtiga. Hen icke heller fordom bekostades så¬
dana storartade företag ensamt af de särskilda menigheterna,
utan bidrag lemnades icke blott af hela landet, utan från olika
delar af christenheten. Hvad åter angår det af Doctor Tellbom
befarade prejudikatet med afseende på andra större, egentligen
industriella, arbetsföretag, så lärer man lätt finna, att sådana
näppeligen kunna ställas i egentlig jemförelse med det, hvarom
här är fråga; hvadan denna betänklighet torde alldeles förfalla.
Comminister Heckman: I motsats till det, som i denna
fråga blifvit anfördt, kan talaren med allt skäl anmärka, att,
om reservanternes åsigt godkännes, man derigenom lemnar ett
prejudikat, som påkallar tillämpning redan vid Utskottets näst¬
följande utlåtanden om låneunderstöd för kyrkobyggnader i Ull¬
erva och Kongsbacka; och för sådan prejudikatets tillämpning
skola vid en kommande Riksdag sannolikt påkänningarne i samma
rigtning blifva ännu flere och större. Beträffande de många och
stora missräkningarna vid publika byggnadsföretag, så är det ett
bedröfligt kapitel. Man begär från början blott en handpenning
och lofvar att, om den erhålles, vara tyst, stilla och glad, allt
enligt uppgjorda kostnadsförslag; men då dessa vanligtvis befin¬
nas oriktiga, begär man mera, och fordrar, att detta skall be¬
viljas, hvarom icke skulle alla gjorda uppoffringar vara bortka¬
stade penningar. Vårt Garnisons-sjukhus, vårt National-museum
äro, likasom nästan alla andra offentliga arbeten, talande exem¬
pel, att så tillgår. "Riksdagsekonomerne gå till väga ungefär
såsom oförståndiga ynglingar, hvilka draga vexel på framtiden
och göra sig räkning på stort arf, så att Predrik den Endes om¬
döme besannas om Svenskarne, att de äro ett besynnerligt folk,
som göra allt, för att ruinera sig, utan att fullt lyckas. Pör sin
del vill talaren räkna sig bland dem, som heldre söka stämma
i bäcken, än låta vattnet komma i ån; han yrkar vördsamt bi¬
fall på Utskottets afstyrkande, så att man icke en annan Riks¬
dag blifver nödsakad, ^tt bifalla ytterligare och ännu större
hjelp, såsom det vanligtvis tillgår.
Doctor Sandberg instämde.
464
Den 30 Maj.
Då ingen talare vidare anmält sig samt H. H. Erke-
Bislcopen och Talmannen härefter framställt proposition å bifall
till Utskottets i förevarande Utlåtande gjorda hemställan, hvilken
proposition hördes med blandade Ja och Nej besvarad, begärdes
votering, som anställdes enligt följande godkända voterings-
pi'oposition:
Den, som bifaller Utskottets nvssberörde hemställan, rö¬
ste Ja!
Den det icke vill, röste Nej!
Vinner Nej, har Ståndet, med ogillande af nämnda hem¬
ställan, beslutat, det må Eikets Ständer åt Christinehamns stads-
och Varnums landsförsamlingar anvisa ett låneunderstöd å 50,000
B:dr riksmynt, under iakttagande af de vilkor Eikets Ständer
kunna komma att för dylika lån bestämma.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, efter sed-
larnes öppnande och rösternas summering, hafva utfallit med 22
Ja och 12 Nej; till följd hvaraf Ståndet stannat vid det beslut,
som Ja-propositionen innehåller.
§ 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 106, i an¬
ledning af väckt motion om låneunderstöd till kyrkobyggnad i
Ullervas församling af Skara stift.
Doctor Säve, som härvid på begäran erhöll ordet, yttrade:
Då jag nu begärt ordet såsom varande motionär i ämnet, har
det icke skett för att, huru önskligt det än kunde vara, söka
åstadkomma någon ändring i det resultat, hvartill Utskottet
kommit; ty om än en sådan ändring här kunde vinnas, är
hoppet om framgång hos de öfrige Stånden ändock mycket osä¬
kert. Men jag kan icke underlåta att uttala den anmärkning,
att Utskottet visat sig mycket omildt emot landtförsamlingarne i
jemförelse med de rikare stadsförsamlingarne, som fått under¬
stöd. Här är likväl icke fråga om någon storartad byggnad, som
vida öfverstiger församlingens behof och krafter, utan om ett
nödvändigt företag af modest natur; och det äskade understödet
begäres endast såsom lån och på de vilkor, som Ständerna för
dylika lån vanligen pläga bestämma. Domkyrkorna hafva ju
till och med fått statsanslag, utan all återbetalningsskyldighet.
Jag får vidare erinra, att vid föregående Eiksdagar motioner
blifvit gjorda, så väl inom detta, som inom Hedervärda Bonde-
Ståndet om afsättande af en särskild kyrkobyggnadsfond, hvaraf
låneunderstöd vid inkommande ansökningar kunde beviljas be¬
höfvande församlingar, men att då härpå blifvit svaradt, att,
utan afsättande af någon viss lånefond, Eikets Ständer likväl
alltid vore i tillfälle att lemna det understöd, som i särskilda
förhållanden
Den 30 Maj.
465
förhållanden kunde och borde medgifva». Sådant förhållande
synes mig vara med den nyss förordade Ullervas landtförsamling.
Eller skall staten inskränka sig till att endast bispringa stads-
församlingarne? Så vill det åtminstone synas mig, då jag in-
hemtat det nedslående resultatet i förevarande fråga; och der¬
före har jag ansett mig böra reservationsvis till protocollet an¬
föra denna min mening.
Uppå härefter af II. II. Erke-Biskopen och Talmannen fram¬
ställd proposition, biföll Ståndet hvad Utskottet i förevarande
Utlåtande hemställt.
§ «•
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 107, i an¬
ledning af väckt motion om bidrag af allmänna medel till
kyrkobyggnad i Kongsbacka.
Bifölls.
% 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 108, i an¬
ledning af väckt motion om låneunderstöd till skolbyggnad i
Luleå.
Doctor Schram hegärde härvid ordet och yttrade: Efter den
förändring och utvidgning, som Elementar-läroverken i riket ny¬
ligen undergått, har behofvet på många ställen uppstått att
jemväl bygga nya skolhus, eller ombygga och tillöka de förut
befintliga, såsom för små och otillräckliga. Vid alla Dom¬
capitel hafva ock förut funnits skolbyggnads-kassor, för att
dermed gå läroverkens behof tillhanda. Der nu dessa kassor
blifvit för de många nytillkomna läroverkshuset! otillräckliga,
der hafva ock städerna sjelfva numera nödgats ensamme bekosta
sina Elementar-skolhus; eller ock har man af statens allmänna
medel sökt och erhållit byggnadsunderstöd. För detta ändamål,
likasom ock för åtskilliga kyrkobyggnader och större reparatio¬
ner, hafva af Ständerna stora summor blifvit beviljade, mest
såsom anslag på en gång, t. ex. vid sista Riksdag, utom till
Uddevalla, Nyköping och andra, särskildt till skolhusbyggnad i
Götheborg, som fick till skänks den stora summan af 150,000
R:dr riksmynt. I detta nu förevarande Utlåtande har deremot
blifvit alldeles afstyrkt det så måttligt begärda länet af stats¬
medel om blott 20,000 R:dr. Visst är det sannt, hvad ock
Utskottet omförmäler, att staden Luleå åtog sig att sjelf bekosta
sitt läroverkshus. Den vill icke heller nu rygga detta sitt åta¬
gande. Men den lilla kommunen af blott 1,350 innevånare ser
Höffv. Preste-Ståndets Prat. IS59 4- 1860. 5:te Ilandet. 30
tes
Den 80 M a j.
sig omöjligen i stånd dertill med egna tillgångar allona, allden¬
stund kostnadsförslaget, enligt godkänd ritning, uppgår till den
betydliga summan af 62,000 B:dr riksmynt. Staden har der¬
före, under närvarande svåra peuningeförhållanden öfver allt i
landet, sett sig nödsakad, att af staten begära, alls icke något
anslag till skänks, men blott ett mindre lån emot ränta och sä¬
kerhet, på de vilkor, som Ständerna kunna finna billigt att upp¬
ställa. Under sådana omständigheter anser jag mig böra här*
vördsamt föreslå, att Högv. Ståndet må behjerta denna så an¬
språkslösa begäran, så att den ringa staden måtte sättas i till¬
fälle att så skyndsamt, som den utvidgade undervisningens be¬
hof derstädes kräfver, kunna, såsom stadsboerna ock välja, upp¬
föra och inreda det erforderliga nya skolhuset, och att det
Högv. Ståndet måtte för ändamålet bifalla det begärda lånet.
Doctor Björkman instämde.
Comminister Beckman: Här äro åtminstone anspråken så
måttliga både i afseende på den begärda lånesummans storlek
och vilkoren, att talaren ur denna synpunkt skulle kunna bi¬
falla motionärens framställning; en omständighet inger honom
betänkligheter deremot. I frågor sådana som denna plägar man
i underdånighet ingå till Kongl. Maj;t, som pröfvar ansökningen
och i gynnsamt fäll allåter Proposition till Ständerna. Men så
har Luleå stad icke gjort. Här eger dessutom det förhållandet
rum, att tvänne städer, Luleå och Piteå,. täfiade med hvarandra
om förmånen af ett större läroverk, af hvilka den förra staden
hos Kongl. Maj:t lyckades att erhålla företräde, efter att den
26 Januari 1858 hafva åtagit sig att med eller utan hjelp af
stiftsbyggnadskassan uppföra ny skol-lokal. Emellertid har bygg-
nadskassan intet bidrag kunnat lemna, hvarföre Luleå stad är
skyldig att med egna tillgångar infria sitt löfte. Detta har
sannolikt ock hindrat stadsboerna att i underdånighet vända sig
till Kongl. Maj:t; deremot har man förebragt ärendet hos Stän¬
derna, hos hvilka man i dylika frågor stundom lyckas ro sig
fram till målet. Detta gyckel med åtagna förbindelser hindrar
egentligen talaren att för sin del bifalla den väckta motionen;
ty kommuner och korporationer böra, liksom den enskilde, stå
vid sina ord och löften.
Häruti instämde Doetorerna Säve och Collén samt Kyrko¬
herden Wennerström äfvensom i det hufvudsakliga Doctor Tellbom.
Doctor IWillnuilcr: Det är onekligen sannt, att Luleå stad
är i behof af det låneunderstöd, som nu begäres. Vid förra
Hiksdagen, då en strid fördes emellan Piteå och Luleå, hvilken¬
dera staden skulle erhålla det nya Elementar-läroverket, uppgafs
det, att läroverkshuset i Piteå vore för ändamålet lämpligt utan
Den 30 Maj.
något behof af tillbyggnad, hvaremot det å andra sidan genmältes,
att skolhuset i Luleå vore i lika godt skick, ehuru så ielce var
förhållandet. Emellertid och för att vinna öfvertag öfver Piteå-
boerna, förbundo sig Luleå innevånare att, i händelse det nytt
läroverket förlädes till deras stad, sjelfva bygga om sitt skolhus,
ett åtagande, som hedrade dem, men snart befanns öfverstiga
deras krafter, hvarföre de nu nödgas anlita staten om hjelp.
Och en särskild omständighet synes äfven tala för ett stats¬
bidrag; Landshöfdingen öfver Norrbottens län liar nemligen fun¬
nit det högst behöfligt, att i Luleå anlägges ett Seminarium,
hvarest Finska barn kunde få lära sig Svenska och dymedelst
komma till delaktighet i en upplysning, hvarifrån de nu äro
alldeles afskilda. Landshöfdingen beklagade mycket det nuva¬
rande tillståndet, som var en följd af bristen på lärare, för hvars
afhjelpande han ansåg lämpligast att ett Seminarium inrättades
i Luleå, der lokal möjligen kunde beredas i det tillämnade nya
läroverkshuset. Denna omständighet bör väl ock bidraga att
bestämma denna frågas utgång; ty -oaktadt jag erkänner, att
staden Luleå är bunden af sitt löfte att med egna tillgångar
bekosta sitt skolhus, måste jag likväl, med kännedom om Stadens
oförmåga dertill, vördsamt tillstyrka bifall till motionärens fram¬
ställning.
Doctor Srliraai: Jag kan icke annat än vara tacksam emot
de tvänne föregående talarne, för deras upplysningar och bidrag att
utreda frågan, ehuru den förste af dem, som dock erkände den
jemförelsevis stora billigheten å statens sida, att nu med en så
ringa lånesumraa bistå Luleå stad, då det rika och stora Göthe¬
borg vid sistlidne Riksdag fick alldeles till skänks för dess
skolhusbyggnad en så riklig summa uti anslag, slutligen kom
till ett helt annat resultat, än jag i min hemställan. Särskildt
bör jag fästa samme talares uppmärksamhet derpå, att Luleå-
boerna alldeles icke vilja ens på ringaste sätt rygga och eludera
sitt i Januari 1858 gifna löfte och åtagande, att till det ut¬
vidgade läroverket derstädes sjelfva anskaffa och bekosta nödiga
skolrum. Om nu detta bekostande, när deras egna kontanta
medel ej räcka till, sker genom lån hos enskilda personer, som
visar sig vara omöjligt, eller hos staten; så lärer väl ett så¬
dant upplånande hvarken förändra eller inskränka deras en
gång gjorda byggnadsåtagande. De få nog sjelfve betala både
räntan och kapitalet. Men ett svikande af gifvet löfte skulle
det hafva varit, om deras begäran nu hade sträckt sig till ett
anslag och en gåfva af allmänna medel. Derom är ju nu alls
ingen fråga. Men för beviljande af ett lån äro och blifva de
på det högsta tacksamme, äfven på enahanda vilkor af ränta,
som hos enskilda. Då nu vidare tillkommer den omständighet,
som Doctor Nordlander här meddelat och jag glömde att i mitt
förra yttrande omnämna, eller att i det tillämnade nya läroverks-
468
Den 30 Maj.
huset särskild lokal skall beredas för ett Seminarium, der Finska
barn kunde få lära Svenska språket, i ändamål att derifrån må
utgå författningsenligt bildade och examinerade folkskollärare,
hvaraf behofvet skall vara stort och påträngande bland Finn-
allmogen i de Svenska Lappmarkerna; så afses ju ock med
detta lån, utan statens betungande, både ett allmänt nyttigt ända¬
mål för Hernösands stift och Norrbottens län, och derjemte
högst nödvändiga rum för Elementar-läroverket i residens-staden.
En så billig begäran torde derföre i begge dessa afseenden så
mycket heldre förtjena Ständernas bifall, som här blott är fråga
om ett lån, att till ränta och kapital fullt återbetalas. Men då
ämnet, hvad särskildt angår bildandet af Folkskollärare-Semina¬
rium i samma läroverk, torde behöfva närmare utredas, vill jag
nu förändra min anhållan om bifall till att vördsamt föreslå en
återremiss, i ändamål att få det sökta lånets beviljande af
Ståts-Utskottet till alla delar tillstyrkt.
Professor Selander: Icke för att inlåta mig i någon ut¬
redning af hufvudfrågan, har jag nu begärt ordet; det har blott
skett för att påpeka ett af en föregående talare begånget miss¬
tag, eller den uppgift, att Finska barn i de norra orterna icke
ega tillfälle att lära sig Svenska språket. Men förhållandet är,
att redan för 30 år sedan en trivialskola hufvudsakligen med
afseende härpå inrättades i Haparanda och ännu är i verksamhet.
Doctor Nordlander: Det är sannt, såsom den föregående
talaren erinrat, att Finska barn kunna få lära sig Svenska
språket i Haparanda; men det derstädes förlagda Seminarium
har väl egentligen varit afsedt för att bilda lärjungar för den
vetenskapliga vägen. I anseende till de stora afstånden och den
finsktalande allmogens stora fattigdom är behofvet af en ytter¬
ligare läroanstalt i nämnda hänseende, men företrädesvis lämpad
för folkskolans fordringar, både verkligt och erkändt. I öfrigt
vill jag beträffande sjelfva saken tillägga, att Landshöfdingen
öfver Norrbottens län uppdrog åt mig att, om den ifrågavarande
motionen icke hos Ständerna skulle röna bifall, på annat håll
efterhöra, om något lån kan erhållas; men detta torde under
närvarande förhållanden knappt låta sig göra. Då emellerlid
den förste talaren icke vidare yrkat bifall till motionen, utan
anhållit om en återremiss, vill jag med honom i detta yrkande
förena mig.
Sedan diseussionen nu förklarats slutad och II. II. Erlce-
Bishopen och Talmannen framställt proposition å bifall till Ut¬
skottets i förevarande Utlåtande gjorda hemställan, samt denna
proposition blifvit med blandade Ja och Nej besvarad, begärdes
votering, som anställdes enligt följande godkända voterings¬
proposition :
Den 30 Maj.
Den, som bifaller Utskottets i ämnet gjorda hemställan,
röste Ja!
Den det icke vill, röste Nej!
Tinner Nej, har Ståndet förevarande ärende till förnyad
behandling af Stats-Utskottet återremitterat.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, efter sed-
larnes öppnande och rösternas summering, hafva utfallit med 26
Ja och 6 Nej; till följd hvaraf Ståndet stannat vid det beslut,
som Ja-propositionen innehåller.
§ 8.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utslcottets Memorial N:o 24,
dels med1 utlåtande om Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angå¬
ende ändring i Regerings-Formens och Eiksdags-Ordningens fö¬
reskrifter om Riks-Styrelsens förande i vissa fall, och dels med
ett särskildt upprättadt förslag till Grundlags-ändringar i be¬
rörda hänseende.
Doctor Lindgren hegärde härvid ordet och yttrade: Då
en Kongl. Proposition, rörande ändring i grundlag, antingen måste
i sin] helhet antagas r eller afslås, hade Constitntions-TJtskottet,
med anledning af ett i den Kongl. Propositionen, genom ett ofri¬
villigt förbiseende vid utskrifningen, förekommande uteslutande
af ett vid denna Riksdag i 41 § Riksdags-Ordningen inkommet
tillägg om Stats-Rådens rättighet att i Ständernas gemensamma
öfverläggningar deltaga, ingen annan utväg att vidtaga än att
tillstyrka afslag å den nådiga Propositionen, och att i dess ställe
framlägga ett i hufvudsaken liknande förslag, hvilket endast i
en punkt skiljer sig från det af Konungen framställda, men
hvilken punkt dock af Utskottets majoritet ansågs så väsendtlig,
att, hade än icke det förstnämnda formella skälet framtvungit
ett afslag, förslaget ändock sannolikt hade inom Utskottet fallit.
I den Kongl. Propositionen hade nemligen orden “i Konungens
namn“ i 39 § Regerings-Formen blifvit uteslutna, hvaraf man
befarade den påföljden, att en tillfälligt regerande Prins skulle
kunna företaga sig det orådet att föra regeringen i eget namn.
Ehuruväl jag anser temmeligen likgiltigt, om dessa orden stå i
den citerade paragraphen eller icke, och i deras uteslutande
aldrig skulle hafva sökt skäl till den Kongl. Propositionens un¬
derkännande, biträdde jag dock gerna deras bibehållande, när i
alla fall ett nytt förslag skulle af Utskottet framläggas. Om
vigtcn af den föreslagne grundlags-fövändringens antagande äro
tvifvelsutan tankarne odelade, hvarföre jag ock, utan att nu
ingå i sjelfva frågans materia, tager för afgjordt, att det Högv.
Ståndet till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag anta¬
470
Den 30 Maj.
ger den grundlags-förändring Utskottet i detta Betänkande före¬
slagit.
Häruti instämde Doctorerne Wensioe oell Säve m. fl. af
Ståndets ledamöter.
Uppå härefter af II. II. Erke-Biskopen och Talmannen fram¬
ställd proposition, beslöt Ståndet, som gillade ifrågavarande ut¬
låtande, till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag antaga
det af Utskottet i förevarande Memorial framställda grundlags-
ändrings-förslag.
§ 9.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 27, i anled¬
ning af väckt motion om förklaring af Kongl. Förordningen an¬
gående ej mindre lifstidsstädja och undantagsafta], än ock all
annan afhandling om nyttjande-rätt till fast egendom å landet,
den 9 November 1844.
Bifölls.
§ io.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 28, i anled¬
ning af väckta motioner om dels uppliäfvande, dels ock in¬
skränkning af rättigheten att börda jord å landet.
Doctor Sandberg, som härvid på begäran erhöll ordet, ytt¬
rade: Redan vid föregående Riksdagar har jag haft tillfälle att
uttala den i min egen hemort vunna erfarenheten, att bördsrätten
vanligen användes af aflägsnare slägtingar, som deraf kunna
skörda någon vinst; hvadan en institution, som så mycket miss¬
brukas, efter mitt förmenande icke vidare bör bibehållas uti sin
närvarande utsträckning. Men att med ens upphäfva en genom
sekler gående lag, önskar jag' icke, ty något har väl kärleken
till den fäderneärfda jorden att betyda; deremot vågar jag,
utan att vidare inlåta mig i detta mycket omtvistade ämne,
tillstyrka bifall till Grefve Sparres, Betänkandet bifogade, reser¬
vation, hvarigenom man torde hafva tillfredsställt billighetens
fordringar och intressen på samma gång, som man i någon mån
förebyggt de mest öfverklagade missbruken.
Häruti instämde Doctor Björkman, Prosten Melén, Kyrko¬
herden Bergman och Comminister Westergren.
Doctor Carlander: För min del vågar jag gå ännu ett steg
längre. Utskottet säger: “Det må medgifvas, att bördsrätten kan
missbrukas;“ men det hade i stället bordt säga, att den blifvit
Den 30 M a j.
471
ganska mycket, missbrukad, eller oftast använd blott för slem
vinnings skull och af de dåligaste motiver, på hvilket ofogs be¬
drifvande man sett ganska bedröfiiga exempel. Då nu sjelfva
grundvalen för denna institution är borta eller åtminstone så
undergräfd och lös, att man derpå icke vidare kan stödja sig,
bör äfven lagen upphäfvas. Fordom grundade den sig på vigten
att bibehålla slägternas makt och rätt, hvilken nu deremot öf-
vergått till hela samhället. Denna grund var alltså, som man
finner, aristokratisk, ja penninge-aristokratisk, och Utskottet vill
till och med förlägga den till den gamla odalrätten; men om det
beprisade odulmannaskapet kan man upprepa det kända ord¬
språket, att man icke bör se en stor man i nattrocken. Ty vid
närmare påseende af dess hemseder och verkliga skick befinnes
nemligen den nimbus, som omslutit odalrättens tider, vara för¬
svunnen. Och ser roan åter närmare på allt det split och alla
de processer, som bördsrätten framkallat, så eger man giltiga skäl
att tillstyrka dess totala afskaffande; och i enlighet dermed yrkar
jag bifall till Herr Thollanders reservation, som går derpå ut.
Dertill föranledes jag icke endast af egen erfarenhet och eget
omdöme, utan kan till stöd för min åsigt åberopa yttranden af
utmärkta jurister, att lagen om bördsrätt hvarken eger tillräck¬
lig grund i folkets allmänna opinion, eller länder till samhällets
nytta.
Professor Sundberg: De talare, sorn förut yttrat sig i äm¬
net, hafva företrädesvis fästat sig vid bekanta och mycket fram¬
hållna missbruk af denna lag; men Utskottet, som äfven tagit
dessa i betraktande, har varit af den mening, att de möjliga miss¬
bruken icke borde leda till sjelfva lagens uppluifvande, så vidt
som det kan anses för något godt och samhällsnyttigt, att slägter-
na bibehållas vid den fäderneärfda jorden. Genom sekler har
denna lag funnits till och förblifvit i det väsentliga oförändrad,
derföre att den haft sin grund i sjelfva samhällsorganismens röt¬
ter och i en af folkets mest vördnadsvärda traditioner. Uti intet
land är sambandet emellan slägten och jorden starkare än i Eng¬
land och utan tvifvel ligger i detta förhållande en af de mäkti¬
gaste orsakerna till det Engelska folkets storhet. Både Utskot¬
tet och reservanterne mot Utskottets beslut hafva visserligen sagt,
att bördsrättens ursprungliga grund numera försvunnit, sedan sta¬
ten ej längre är, såsom fordom, “en förening af slägter, utan en
förening af medborgare.“ Hvad vill det säga? Jag har aldrig-
sett eller någonsin hört omtalas en stat, som skulle vara ett
blott aggregat af individer, och slägten, familjen, ej vara en inte¬
grerande beståndsdel. En sådan åsigt har lika litet någon mot¬
svarighet i verkligheten som den har anseende inom vetenska¬
pen. Skall den således vara det positiva hufvudskälet emot börds¬
rätten, så måste jag bekänna, att det är alltför lätt i vigt. Våra
utmärktusto jurister hafva icke heller vågat tillstyrka institutio-
+72
Den 30 Maj.
nélis totala upphäfvande, och skälen dertill äro ypperligt fram¬
hållna i Lag-Comitdns utlåtande i ämnet, ett utlåtande, som för
en stor del af Ståndets ledamöter torde vara bekant. Att grun¬
den för bördsrätten, enligt en talares påstående, skulle vara en
penningaristokratisk, kan jag icke rätt förstå, då liar är fråga
om något så ideelt och allmänt menskligt som kärleken till slägt-
jorden. Men utom andra skäl än de theoretiska, som kunna an¬
föras till godkännande af Utskottets hemställan, företer sig här
den egna omständigheten, att just Bonde-Ståndet, som vid sista
Riksdagen med sådan ifver förklarade sig emot bördsrätten, nu
deremot är så omstämdt, att, vid remissen af Paul Anderssons
motion, talrika röster höjde sig och afstyrkte densamma. Och
något torde väl denna opinionsyttring betyda, då nämnda Stånd
utan tvifvel har största intresset i denna fråga. Jag får alltså
tillstyika bifall till Lag-Utskottets gjorda hemställan.
Häruti instämde Doctorerne Björling och Lindgren samt Pro¬
sten Lindberg.
Prosten Osterman: Prån början hade jag icke tänkt yttra
mig i detta ärende; men då jag tycker mig märka, att Lag-Ut¬
skottets afstyrkande af de väckta motionerna inom detta Stånd
skall blifva godkänd t, kan jag icke underlåta att uttala min egen
mening, som torde blifva afvikande från majoritetens. Mig före¬
kommer det ganska underligt, att Lag-Utskottet icke fästat något
afseende å de skäl, som blifvit anförda för upphäfvande eller
åtminstone inskränkning i bördsrätten, och hvilka synas mig fullt
bindande och öfvertygande. Enklast och tydligast hafva dessa
skäl blifvit framställda af reservanten Hr Staaf, som ogillar Ut¬
skottets beslut,
“emedan nu mera icke något det ringaste skäl förefinnes för
börds-institutionen, som dessutom aldrig varit stödd på någon
verklig rättsgrund;
emedan erfarenheten tydligen visat, att bördsrätten nu aldrig
begagnas annat än för tillfredsställande af egennyttiga beräk¬
ningar ;
emedan jordbrukets utveckling i betänklig mån motarbe¬
tas af den ovisshet i eganderätt, som alstras af bördsrättens till-
lämpniug;
emedan den ifrågavarande institutionen längesedan upphört
att ega stöd i folkets föreställningssätt."
Att förhållandet är sådant, som här säges, kan icke förne¬
kas ; men när så är, förundrar det mig högeligen, att Lag-Ut-
skottet, som vid sistlidne Riksdag i denna fråga tog ett steg
framåt, nu deremot gått tillbaka. Hvad åter beträffar att vid
remissen af Paul Anderssons motion många röster höjt sig inom
Bonde-Ståndet för att afstyrka densamma, så betyder väl denna
omständighet
Den 30 "Maj.
omständighet icke så mycket, och kan dessutom kanske förkla¬
ras af det ombyte, som egt rum, af detta Stånds representan¬
ter. För min del önskar jag bifall till den nyssnämnda mo¬
tionen.
Doctor Carlander: Till hvad jag förut yttrat vill jag nu
tillägga några ord. Det torde icke, tvärtemot hvad en talare
nämnt, vara skäl att synnerligen fästa sig vid den omständig¬
heten, att en dol af Bonde-Ståndets ledamöter vid remissen af
Paul Anderssons motion yttrade sig emot densamma, ty man har
äfven förut sett detta Stånd, till och med med en kompakt ma¬
joritet, uppträda för en mening, som föga motsvarat så väl dess
eget som det allmännas bästa, såsom t. ex. i fråga om bränvins-
lagstiftningen. Instämmandet emot motionen vid denna Riksdag
torde icke betyda mer än motståndet emot den nämnda reformen
vid föregående Riksdagar. Vidare vill jag ock anmärka, att Re¬
presentanterna af nämnde Stånd vanligen äro de förmögnaste,
hvilka utgöra kärnan af allmogens aristokrati, som icke minst
röjer sig t. ex. vid alliansen eller mesalliansen inom denna sam¬
hällsklass. Hos dem äro de aristokratiska tendenserna mer än
väl synbara. Detta vågar jag sanningsenligt påstå, utan att der¬
för vilja kasta någon skugga på pluraliteten af nuvarande Bonde-
Ståndets medlemmar.
Biskop Anjou: Inom Utskottet har jag delat majoritetens
åsigter och kan här instämma uti Professor Sundbergs yttrande
i ämnet. Utskottet har icke förbisett de missbruk, som egt rum
vid bördsrättens tillämpning, eller de skäl, som tala för dess
upphäfvande på landet likasom förut i stad; men Utskottet har
icke heller kunnat förneka vigten deraf, att en stor del af Bon¬
de-Ståndets medlemmar vid denna Riksdag med sådant allvar
uppträdt emot den inom Ståndet väckta motionen, äfven om man
må antaga att nämnda Stånds representanter i allmänhet böra
anses ega vissa aristokratiska tendenser, i motsats mot de min¬
dre jordegande. Olika provinsförhållanden göra det dessutom
ganska svårt att åstadkomma en allmängiltig lag; ty på några
ställen kan grunden för bördsrätten anses hafva upphört, men
deremot på andra icke. Hvilkendera bör då vika, kärleken till
den faderneärfda jorden, eller likgiltigheten derför? För min del
tillstyrker jag bifall till Utskottets hemställan, och vill endast,
med afseende på en talares förord för Grefve Sparres reservation,
tillägga, att Utskottet ingalunda förbisett, att kärleken till släg-
tens jord kan vara lika stark hos en aflägsnare som hos en när¬
mare anförvandt. “Det låter sig nemligen icke försvaras/1 — säger
Utskottet härom, — “hvarföre t. ex. ett sj^skonbarn till en säl¬
jare af arfvejord skulle presumeras ega mindre kärlek till den
sålda jorden än säljarens son, i händelse jorden nyss förut, sä¬
flig. Preste-St. Prof. 1859 -y 18tiO. 5:te Bandet. 31
Den 30 Maj*
sorn genom lottning vid arfskifte, tillfallit säljaren efter hans
ooh syskonbarnets gemensamma farfader* Syskonbarnet stod till
oell med i sådant fall, så att säga, ett led närmare den försålda
arfvejorden än säljarens egen son.“
Doctor -Sandberg: Jag trodde, att man genom att bifalla
Grefve Sparres reservation hade fustat tillbörligt afseende på
kärleken till slägtjorden. Att för öfrigt en sådan kärlek verk¬
ligen Tean finnas äfven hos atlägsnare slägtingar, medgifves gerna,
men undantagsvis, och undantagen böra icke läggas till grund
för allmän lag. Grofve Sparres förslag går en medelväg emel¬
lan do båda olika ytterligheterna. Det bibehåller bördsrätten till
slägtjorden för föräldrar och barn, men vill icke utsträcka den
längre. Med godkännande af denna åsigt kan jag för min del
icke bifalla Utskottets hemställan, ej heller Paul Anderssons
motion.
Comminister Svartengren instämde.
Doctor Carlander: Det har aldrig fallit mig in att tro, det
kärleken till fädernetorfvan borde föraktas; men man inskränker
kärleken till fädernejorden, om man endast fästar den vid den
torfva, der man är född eller uppväxt* I likhet med Lag-Be-
rodningen tror jag, att den sanna fosterlandskärleken hemtar sin
näring icke allenast af forntidens stora minnen, utan äfven af
samtidens välbefinnande och framtidens förhoppningar; men då
man påstår, att bördsrätten är en fostrarinna af fosterlandskär¬
leken, så vågar jag invända, att den snarare utplånar denna
rena känsla. Då jag emellertid mer än väl vet, att Högv. Stån¬
det just icke vill göra några saltomortaler i reformväg, vill jag
icke vidare enständigt vidhålla mitt första yrkande, utan förenar
mig i stället med Doctor Sandberg om bifall till Grefve Sparres
reservation.
Häruti instämde Prosten Osterman.
Professor Sundberg: Ännu en anmärkning! Då Grefve
Sparres reservation, hvaruti Herr Olivecrona instämt, inom detta
Stånd synes hafva vunnit mångas bifall, vill jag fästa uppmärk¬
samheten derpå, att den i de öfriga Stånden knappast kan haf¬
va några utsigter för sig. Inom Utskottet ville ena sidan bibe¬
hålla lagen om bördsrätten orubbad, den andra sidan åter upp¬
häfva den i dess helhet, så att vid anställd votering Grefve
Sparre och Herr Olivecrona stodo ensamma om sin mening. Ty
Ledamöterna af Borgare- och Bonde-Stånden, som voro för börds-
rättens upphörande, trodde sig nemligen handla bättre i sitt eget
intresse, om de heldre biträdde majoritetens hemställan om rent
afslag å de väckta motionerna, än om de omfattade Grefve Spar¬
res förslag, som derigenom fått pluralitet för sig.
Den 30 Maj.
475
Doctor Sandberg: I anledning af den siste, äfven af mig
högt aktade talarens anmärkning, ber jag att få göra blott en
liten erinran, utan att dermed på minsta sätt vilja såra någon.
Det händer icke så sällan, att ytterlighetsmännen gå öfver till
alldeles motsatta åsigter i förhoppning att derigenom kunna få
fram sina egna: men nu såsom alltid förekommer mig en sådan
taktik både otillbörlig och opålitlig. På redan anförda skäl vid-
blifver jag mitt förut gjorda yrkande.
Sedan discussionen nu förklarats slutad och TI. H. Erlce-
Biskopen och Talmannen framställt proposition å bifall till Utskot¬
tets ifrågavarande hemställan, samt denna proposition blifvit med
blandade Ja och Nej besvarad, begärdes votering, som anställdes
enligt följande godkända voterings-proposition:
Den, som bifaller hvad Utskottet i förevarande Betänkande
hemställt, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej,
har Ståndet, med ogillande deraf, för sin del godkänt det förslag
till lagförändringar uti ifrågavarande hänseende, som förekommer
i Herr Grefve Sparres, Betänkandet bifogadev reservation.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, efter sed-
larnes öppnande och rösternas summering, hafva utfallit med 11
Ja ochl 19 Nej; till följd hvaraf Ståndet stannat vid det beslut,
sorn Nej-propositionen innehåller.
§ Il-
Anmäldes och lades pä hordet Stats-Utskottets Memorial N:o
lil, angående det afslutade nya lånet för Statens jernvägsbygg-
nader och det för samma lån erforderliga ränte- och amorterings-
anslag.
§ 12.
Anmäldes och lades på bordet följande frun Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet inkomne Betän-
kanden:
N:o 12, i anledning af väckta motioner om nedsättning i
expeditionslösen; samt
' N:o 13, i anledning af väckt förslag om åläggande för Do¬
mare på landet att kostnadsfritt tillställa rättssökande de expe¬
ditioner, som ej i behörig tid varit tillgängliga att lösas.
§ 13.
Upplästes och begärdes på bordet en från Höglofl. Ridder-
skapet och Adeln, genom Utdrag af Protocollet den 29 Maj 1860,
meddelad inbjudning till Preste- och Borgare-Stånden att jemväl
476
Den 30 M aj.
antaga det uti 3:dje punkten af Lag-Utskottets Betänkande N:o
25 framställda och af llidderskapet och Adeln godkända förslag'.
§ 14.
Upplästes och lades likaledes pä hordet en från Hederv.
Bonde-Ståndet, medelst Protocolls-Utdrag den 25 Maj 1860, med¬
delad inbjudning .till de resp. Med-Stånden att förena sig uti
Bonde-Ståndets den 9 i denna månad fattade beslut, i fråga om
8:de §:n i Förslaget till Bevillnings-Stadga, derom, att ibland
undantagen i denna § eller på annat lämpligt ställe borde infö¬
ras stadgande om så beskaffade lindringar, som uti 145 § af
gällande Beyillnings-Förordning förekomma, så vidt nemligen skä¬
len för dessa lindringar icke äro eller blifva under ingående Stats-
regleringsperiod undanröjda.
§ 15.
Upplästes och lades till handlingarne följande från dc resp.
Med-Stånden ankomne Protocolls-Utdrag, nemligen: från Högloft.
llidderskapet och Adeln N:ris 261—276; från Vällofl. Borgare-
Ståndet N:ris 263—265, 267—273; samt från Hederv. Bonde-
Ståndet N:ris 306, 308—311.
Ståndet åtskildes kl. 2 e. m.
Ut supra
In fidem
<S. H. Almqvist.
t ——