HÖGVÖRDIG!
PROTÖCOLL
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm
ML8B Q»-«^
ÅUttftle It titt niet.
STOCKHOLS!.
TRYCKT HOS ISAAC MARCUS,
1858.
Den 24 November.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Fortsattes den i föregående Plenum afbrutna föredrag¬
ningen af Stats-Ulsliottels Utlåtande N:o 148, angående re¬
gleringen af utgifterna under Riks-Statens Åttonde Hufvud-
Titel.
lOLsta punkten bifölls.
102:dra punkten bifölls.
103:dje punkten.
Vid föredragningen häraf erhöll
Prosten Sederberg på begäran ordet och yttrade: Jag får
först förklara Högloft. Stats-Utskottets Ledamöter af detta Stånd
min tacksamhet för tillstyrkandet af min motion om beviljan¬
det af 15,000 R:dr R:mt för fullbordandet af Läroverkshuset i
Wisby, men kan dock ej dölja min ledsnad öfver det förbe¬
håll, som blifvit nämnde tillstyrkande bifogadt. Genom detta
förbehåll har Utskottet velat fritaga Staten från förbindelsen
att underhålla det allmännas skolbyggnader. Frågan, hvem
bör underhålla dylika byggnader, är kanske ej så lätt att
besvara. Hvad nu angår det allmännas förbindelse att under¬
hålla byggnader för sådana allmänna Skolor, som de ursprung¬
liga Stifts-Skolorna, bildningsanstalter för Kyrkans och Statens
tjenare samt vetenskapers och bokliga studiers idkare, så har
Staten aldrig velat frikalla sig från någon sådan förbindelse.
Tvärtom har den erkänt denna skyldighet om ej direct, åt¬
minstone indirect genom anvisande af byggnads-cassornas me-
4
Den 24 November.
del för byggandet och underhållandet af ofvannäninde slags
Skolor. Nämnde cassör äro hufvudsakligen samlade genom
inkomsterna frän lediga pastorat, der inga nådårstagare finnas.
Under Katholska tiden ingingo dylika inkomster under året
näst efter det en högre presterlig lägenhet blifvit ledig, det så
kallade annlis carentia!, under namn af annater till Påfliga
skattkammaren. Vid Reformationen borde naturligtvis här i
landet dessa inkomster, liksom allt. annat af Katholska Kyr¬
kans seculariserade gods, tillfalla Staten, men denna har anvisat
dessa från lediga presterliga lägenheter tillfiytande medel åt
byggnads-cassorna, och derigenom efter min tanke på ett indi-
rect sätt erkänt sin förbindelse att af allmänna medel under¬
hålla allmänna skolbyggnader. Skulle nu äfven dessa cassör,
hvilka i sin egenskap af allmänna, redovisas inför Kammar-
Rätten samt äro underkastade Stats-revisionens granskning,
blifva uttömda, så återstår väl icke destomindre Statens af gam¬
malt erkända förbindelse att underhålla Statens Skolor? Det
är visserligen äfven sannt, att communerna och städerna hafva
en skyldighet att bygga och underhålla Skolor; detta åliggande
synes likväl först i sednare tider hafva tillkommit, och sam¬
tidigt med tillkomsten af Apologist- eller Real-Skolor, hvilkas
uppehållande nämnde byggnadsskyldighet hufvudsakligen bi¬
sett. En Talare har inom detta Högv. Stånd för några dagar
sedan uppdragit en skarp gränslinie emellan Statens Skolor,
ursprungligen inrättade och ordnade med afseende på Prestens,
Domarens, den civile Embetsmannens och Vetenskapsmannens
uppfostran och bildning, och borgerliga Apologisl-Sko/or, der
undervisning meddelas i ämnen, som mera röra det borgerliga
lifvet, der lärjungen inhemtar kunskaper och färdigheter för
olika enskilda yrken och handteringar, hvarmed lian i framti¬
den skall söka sitt lifsuppehälle och timliga förkofran. Jag
instämmer med honom i de i detta hänseende yttrade åsigterna.
Jag skulle vilja kalla de förra elei allmännas, do senare all¬
mänhetens Skolor. Till följe af sin art och bestämmelse böra
de förra underhållas af Staten, de sednare åter af allmänheten,
d. v. s. communen. När nu dessa begge olika arter af Skolor
i sednare tider blifvit sammanförde, är äfven naturligt, att en
corr.plicerad byggnads-skyldighet af Staten och communen upp¬
kommit, som ej är så lätt att reda. Hvad som emellertid af
hvad jag haft den äran att yttra, synes klart, är det, att ej
Staten med något slags fog från sig och på communen holt
och hållet skulle kunna öfverflytta den omförmälda skyldighe¬
ten att underhålla allmänna skolbyggnader, något, som lätt
kunde inträffa, om Höglofl. Stats-Utskottets förslag, sådant det
finnes på 20:de sidan af förevarande Utlåtande, oförändradt
kornmo ätt blifva Rikets Ständers beslut. Om ett dylikt för¬
farande innebure en obillighet emot städerna i allmänhet, skulle
det emot staden Wisby särskildt uppenbara en orättvisa» all-
D e ii 24 November.
5
denstund denna commun till följe af etl Konungabref af den
23 Sept. 1830, med hvars Shörande jag får upptaga Hög v.
Ståndets tid, synes för framtiden vara befriad från underhålls¬
skyldigheten af nya skolbyggnader i denna stad. -— Den Kongl.
Skrif\olsen, -ställd lill Consistorium i Wisby, lyder som följer :
' CARL JOHAN m. m. Vår ynnest ni. m. Hos oss
'håfven J uti underdånig skrifvelse af den 18 sistlidne Augu-
”sti anmält, att sedan WI under den 21 November niistlidet år
’ i Nåder fastställt en ritning till utvidgandet af Skolhuset i
'Wisby medelst påbyggnad, dertill kostnaden i förslag blifvit
"beräknad till 2,535 R:dr 8 sk. och genom hvilken påbygg¬
nad ej mindre lärornm för det alltjemt tilltagande antalet af
lärjungar i Apölogist-Skolan, än boningsrum för Lärarrie
”skulle blifva att tillgå, har, innan någon verkställighet här egt
”ruin, ett näst intill Skolhuset beläget af 2 våningar och 2:ne
' flyglar bestående större stenhus med tillhörande gård, belägen
”jemnt utmed Skolgården, blifvit till salu utbjudet för en summa
”af 2,000 R:dr, i anledning hvaraf J, då detta hus är ett bland
”de stiirre i staden, till murar, bottnar, tak och fönster i full¬
komligt godt stånd, samt endast fordrar någon reparation af
”eldstäder, dörrar och lås, och innehåller 3:ne större rum,
”hvardera rymligare än Skolhusets största läserum, 5 mindre
”på öfra_ och 4 på nedra botten med 2:ne kök; hvarjemte Wisby
”stads Äldste och Staternas Deputerade den 1 nästlidne Maj
”förklarat sig å stadens vägnar benägne att det ifrågavarande
”s. k. Sundahlska huset till Skolhus inköpa och kostnaden der-
”till utan Skol-Cassans deltagande bestrida, så vida WI i liå¬
ker täcktes tillåta, att så väl den för -ändamålet nödiga inred-
"ning, sorn all reparation nu och framdeles må cif Skol-Cussan
"utan stadens bidrag besörjas m. m. — — — — —
”Härå gifve WI Eder till svar och underdånig efterrättelse
"i Nåder tillkänna, det WI funnit för godt till alla delar i Nå-
"der bifalla hvad J ofvan underdånigt yttrat och hemställt, så-
”som för Skol-Inrättningen i flera afseenden till verklig nytta
"och vinst, under de af Wisby stads Äldsta och Staternas De¬
puterade dervid fästade ofvanberörde vilkor. — Och WI be¬
kalle Eder Gud allsmäktig nådeligen.
Stockholms Slott den 23 September 1830.
CARL JOHAN.
A. R. v. Prinsencreutz.”
Häraf vill det synas, som Wisby stad, genom inköpet af
olYannämnde Sundahlska huset till Skolhus friköpt sig från
skyldigheten att för framtiden underhålla Skolhus, hvarföre jag
yrkar, att det al Högloft. Stats-Utskottet bifogade förbehåll vid
6
Den 24 November.
beviljande! af 15,000 R:dr Rmvt till Skolhusbyggnaden i Wisby
måtte gå ut, emedan qvarståendet dora! miijligen lör en fram¬
tid kunde ålägga denna stad en byggnadsskyldighet, hvarifrån
deri efler min tanke är fri.
Doctor Gumaelius: Jag är i Utlåtandet antecknad såsom
reservant mot det vid denna punkt gjorda förbehåll, ehuru
vid min reservation ingen motivering för densamma finnes bi¬
fogad; och jag är således ^kyldig att här redogöra för mina
skäl dertill. Frågan är, hvilken, der ett Skolhus finnes färdig-
bygdt, underhålls-skyltlighelen skall åligga. Att sådant i för¬
sta hand, så långt de förslå, tillkommer byggnads-cassorna, derom
torde alla vara ense; men jag tror, alt den föregående Talaren
begått ett misstag, då lian sagt. att Staten genom dem erkänt
sig ega denna skyldighet, emedan det ej är af Statens medel,
dessa cassör blifvit grundlagda och underhållna, utan af medel,
hvilka af ålder tillhört Kyrkan och församlingarne, som såle¬
des tillsläppt dessa cassör. Detta förhållande bör ock anses
hafva egt sin goda grund, så länge Kyrkan och Skolan voro
med hvarandra nära förenade, samt Statens tillgångar, i all¬
mänhet knappa, ej ens lörslogo till dess egna utgifters fullstän¬
diga besörjande, långt mindre kunde räcka till sådana, hvilka
Staten ej erkänt vara sig direct åliggande. Om nu cassorna
icke ega medel till byggnadernas underhåll, och Staten alldeles
fritager sig derifrån, skulle bördan deraf, äfven hvad de gamla
Gymnasierna och Stifts-Skolorna beträffar, falla på communerna
och således, med ännu mera skäl, de mindre Skolorna, äfvensom
de nyanlagda, på samma sätt. som för de nya på åtskilliga or¬
ter inrättade Teckniska Skolorna blifvit föreskrifvet. Inom Af¬
delningen gjorde sig ock den mening gällande, att derom in¬
föra ett allmänt stadgande; men i Utskottets Plenum fann man
en så omfattande föreskrift svårligen på ett dylikt knapphän¬
digt sätt kunna införas, hvarföre detta förslag förkastades. Men
man ogillade det icke helt och hållet och trodde sig i stället
likasom böra insmyga det, i det att man nöjde sig med att
vid hvarje särskildt anslag bifoga omförmälde förbehåll. Den
föregående Talaren har till förmån för Wisby stad åberopat ett
särskildt document, som befriar staden från sådan underhålls¬
skyldighet. Detta är ett skäl, som ej saknar vigt. Men det
gäller ej endast för Wisby, utan jag tror, att. flera städer skola
kunna framdraga dylika befrielsehandlingar, isynnerhet från den
så kallade frihetstiden, då sådana undantagslagar för gynnade
Riksdagsmän ej sällan utfärdades. Vill man nu, att commu¬
nerna i allmänhet skola tillförbindas af.t underhålla sina läro¬
byggnader, anser jag denna angelägenhet böra fiir sig, på grund
af derom väckt motion, behandlas, och icke i form af ett vid
hvarje anslag inskjutet förbehåll afgöras. Jag skulle ej anse
det alldeles obilligt. Men ehvad man i sådant syfte må be¬
Den 24 November.
1
sluta, lärer det val förblifva hvad det hittills varit, att der com¬
munen ej ensam förmått bestrida byggnads- eller anderhålls-
skyldigheten för en allmän Skolas hus, Staten slutligen måste
med sin hjelp och understöd träda emellan, samt i vissa fall
kanhända åtaga sig så väl byggnads- som undcrhålls-skvldig-
heten. Ehuru Staten i allmänhet icke varit förbunden att
bygga liirohusen, veta vi dock, att vid förflutna Riksdag åt
vissa städer, som deraf varit i behof, anslag beviljats till upp¬
förande af större Skolhus, emedan kostnaderna derför öfversti-
git byggnads-cassornas tillgångar, pcb Skolorna ansetts vara
Statens, ej communernas. Jag tror, att för framtiden, vid dy¬
lika fall, kommer på samma sätt att tillgå. För närvarande till¬
styrker jag utelemnandet af det fiireskrifna vilkoret, då dess
antagande kan föranleda till svårigheter, som oj utan Statens
mellankomst kunna lösas.
Härmed förenade sig Pro stärne Melander och Galine.
Doctor Sandberg: Vid afgörande af denna punkt, synes
mig, att man äfven biir taga i betraktande de närmast följande,
i hvilka förordas synnerligen Stora anslag till uppförande af
lärohus i åtskilliga städer, bland andra uti det rika och mäk¬
tiga Götheborg, samt, i händelse man finner förbehållet böra
vid en af punkterna qvarstå, bibehålla det jemväl vid de öf¬
riga. Såsom regel synes mig böra uppställas, att stads-com-
munerna, soot utan tvifvel hafva största fördelen af der inrät¬
tade läroanstalter, äro £ förbundne bygga och underhålla sina
Skolhus, om älven för vissa fall undantag derifrån kan med-
gifvas. Att Staten på senare tiden med frikostig hand utde¬
lat medel till detta ändamål kan icke nekas, ehuru exempel
linnas, som bevisa att icke alla Stiftsstäders Läroverk blifvit
hugnade med dylika stora anslag. Efter den brand, som år
1800 öfvergick Calmar, hvaruti halfva staden jemte Gymnasii-
oeh Skolhuset Indes i aska, måste både Gymnasium och Skola
ända till år 1834 inhysas i en gammal obeqväm byggnad, utan
att derunder eller sedermera Staten mellankommit med någon
hjelp till nytt lärohus. Medel insamlades småningom af lediga
prestlägenhet^ till byggnads-cassan, hvilken likväl för ända¬
målet måste belasta sig med en skuld af 25,000 R:dr B:CO,
deraf amortering ännu fortgår. Calmar är ju också en Stifts¬
stad med ett gammalt Gymnasium, Som jemte Skolan väl varit
i behof af byggnads-anslag efter en svår eldsvåda, särdeles då
Stiftet är litet med få pastorater. Wisby och Wexiö Skolor
synas mig vid föregående och denna Riksdag hafva blifvit så
rikt^ doterade, att väl det gjorda förbehållet må qvarstå med
den betydelse och verkan, det kan ega. När Staten med fri¬
kostig hand uppbyggt ypperliga läroverkshus, är det väl icke
8
Den 24 November.
för mycket hegardt, att stads-comnmnen och Stiftets bygg-
nads-cassa gemensamt underhålla dem.
Häruti hördes Prosten Håhl och Kyrkoherden Ollerström
jemte liera af Ståndets Ledamöter instämma.
Biskop Butsch: Här är af en föregående Talare yrkadt,
att ifrågavarande förbehåll bör bibehållas eller uteslutas vid
alla af Utskottet förordade anslag till lärobyggnader, men jag
finner denna regtd icke riktig. Förhållandet är, att enligt hit¬
tills gällande Skol-Ordning, skola lärohusen, der de af oomrtiu-
nerna blifvit byggde, äfven af dem underhållas, meri de Skolhus,
sorn i Stiflstäderna egentligen för Statens behof blifvit anlagde,
böra bekostas till både byggnad och underhåll af allmänna
medel. På sednare tider ser man ock mångå städer hafva be¬
gärt Skolors inrättande och dervid åtagit sig att tillhandahålla
tjenliga Skolhus, hvilket måste antagas vara fullkomligen i sin
ordning, då Skolorna för dessa communers nytta blifvit upp¬
rättade. Enligt min tanke bör förbehållet sålunda qvarstå för
de Skolor, som till dessa sednares antal kunna hänföras, men
ej för de förra, samt på denna grund utgå vid anslaget till
Wisby och Wexiö Skolor. Huru förhållandet kan vara med
Nyköpings Läroverk, sorn derefter följer, bar jag mig icke be¬
kant, och kan derom ingenting yttra.
I detta yttrande instämde Professor Carlson.
Kyrkoherden Sondén: I 1820 års Skol-Ordning finnes ett
allmänt stadgande, att städerna sjelfva skola vara skyldiga att
underhålla Skolhusen, så vida de ej genom särskildta privile¬
gier derifrån befriats. Önskligt hade derföre varit, att Utskot¬
tet vid de med byggnadsanslag nu ihågkomma Läroverken sökt
för hvarje särskildt utreda förhållandet härutinnan. Inom det
Stift jag tillhör, likasom äfven andra, hafva på denna grund
tvistefrågor uppstått; och jag skulle, om jag icke fruktade att
trötta Högv. Ståndet, kunna referera ett exempel, huruledes en
stad, som i dess Skolas Stiftelse-Brcf fått sig underhålls-skyl-
digheten deral ålagd, genom en sednare Resolution vunnit der¬
ifrån befrielse. Jag hemställer med anledning häraf till Stats¬
utskottets Ledamöter, huruvida de kunna upplysa, om för ifrå¬
gavarande Skolor en dylik utredning försiggått, och yrkar, att,
der communens förbindelse till underhållande af Skolbyggna¬
den befinnes utom tvifvel, det af Utskottet föreslagna förbehåll
må qvarstå.
Contracts-Prosten Halmstedt: Denna oreda i afseende på
frågan om skyldigheten att bygga och underhålla Skolhusen
har sin grund uti Författningarnas obestämdhet och Skolornas
Den 24 November.
9
olikhet. Uti Drottning Ulrika Eleonoras och Fredrik I:? Ko-
nnnga-Försäkringar, utlofva.? byggandet af Kyrkor och Skolor.
Skol-Ordningen den 4 Februari 1724 Cap. IV § 7 innehaller:
"Emedan Kronan med stora kostnader publika hus uppbygga
låter, så åligger det Rector att vårda och tillse att de publike
Lärohusen varda väl haline vid makt." Detta erkännande af
Statens byggnads-skyldighet förekommer äfven uti 1807 års
Skol-Ordning Cap. IV § 8, men uti 1820 års Skol-Ordning är
detta erkännande uteslutet, emedan då funnos flera Skolor, hvars
byggnader voro uppförda af städer, hvilka önskat erhålla Sko¬
lor inom deras områden inrättade: då at ålder endast Gymna¬
siernas och Trivial-Skolornas i Stiftstäderna befintliga byggna¬
der ansågos såsom publika hus. Denna städernas byggnads-
oeh underhålls-skyldighet grundar sig på frivilligt åtagande eller
fästadt vilkor vid tillåtelsen att få Skola.
I afseende på underhålls-skyldigheten stadgar 1724 års
Skol-Ordning Cap. IV g 6. ' Ther ej något visst anslaget är
till Gymnasii- och the Trivial-Skolehusens vidmakthållande,
hvilka Städerna ej äro förbundne att sjelfve bygga och under¬
hålla, skola (hertill 2:ne Collecter årligen i Stiftet samlas, sorn
proportionaliteter i thesse lärostäders Cassa inflyta.” Häraf
synes, att anslag den tiden funnos, äfvensom att då några stä¬
der fått Trivial-Skolor, hvars byggnader ansågos vara publika
och sorn blifvit underhållna genom Stifts-byggnads-cassans
medel. Att städer, hvilka fått mindre Skolor bos sig anlagda,
hafva i sednare tider sökt att få sin underhålls-skyldighet öf¬
verflyttad på Stifts-byggnads-cassan, är en känd sak. Staden
Amål t. ex. väckte påstående att erhålla jj. af Carlstads Stifts-
byggnads-cassa, då Filipstad äfven skulle hafva J-, ehuru den
staden aldrig väckt något sådant anspråk. Detta vägrades af
Consistorium på den grund, att Staden erhållit Skola i sed¬
nare tid oell med det vilkor, att sjelf bygga och underhålla
Skolhus. Denna vägran godkändes af Kongl. Majit. Det var
1820 års Skol-Ordning och en Kongl. Resolution i afseende
på byggnads-cassans medel, som gåfvo anledning till Åmåls
begäran. 1820 års Skol-Ordning har nemligen uteslutit näm¬
nandet af anslag och blott hänvist till byggnads-cassan, hvars
hela inkomst af Staten på do flesta ställen endast varit de be¬
viljade collecterna, då de genom nämnde Skol-Ordning till¬
komna inkomster, vacans- och caduc-medel, utgå af Prester¬
skapets lönemedel.
Då således Läroverkens byggnader uti Stifts-städerna äro
publika hus, hvilka, i likhet med andra dylika hus, böra af Sla¬
ten underhållas genom anslag, då byggnads-cassornas medel
ej räcka till, så anser jag det gjorda förbehållet böra utgå i af¬
seende på Wexiö och Wisby, hvilka äro gamla Skolor.
Prosten Söderberg instämde.
10
Dén 24 November.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Då ifrågavarande bestäm¬
melse vid de af Utskottet förordade anslag för Skolbyggnader
infördes, ansågo Ledamöterna från detta Stånd sig icke böra
afgjordt motsätta sig densamma af fruktan att éljest äfventyra
anslagen. Ehuru jag för min del icke anser det föreskrifna
vilkoret vara af mycket bindande beskaffenhet, emedan, der
medel ej finnas att på annat håll tillgå, Staten väl nödgas med
hjelp till lärohusens underhåll mellankomma, anser jag det lik¬
väl vara otjenlig! och böra, helst vid samtliga byggnads-anslä-
gen, Uteslutas. Ingen allmänt gällande regel kart neihligen i
detta fall uppställas, då utom Stifts-Skolorna jemväl andra Lä¬
roverk njuta från byggnads-cassorna bidrag till lärohusens un¬
derhåll. Sådant är inom Strengnäs Stift, förhållandet med Ny¬
köpings och Örebro Skolor, hvilka i egenskap af urgamla un-
dervisnings-anstalter af ålder åtnjutit denna förmån. Förutom
gammal häfd finnas äfven Kongl. Resolutioner, som befria en
mängd städer från underhållspligten; och man fann derföre
inom Utskottet olämpligt, hvad man till en början påtänkte,
att genom en allmän föreskrift pålägga städerna nämnde skyl¬
dighet, hvarefter den nu följda utvägen vidtogs. Jag tillstyr¬
ker likväl förbehållets utelemnande, och tror icke, att man der¬
med från dem ålagd skyldighet löst de städer, som enligt hit¬
tills gällande stadganden den ega.
Härmed förenade sig Biskoparne Fahlcrantz och Björck
samt Doctor Björkman.
Prosten Galine: Jag är iifvertygad, att, om Utskottet haft
sig bekant, att Wisby stad genom det af Prosten Söderberg
åberopade Kongl. Bref den 23 September 1830 blifvit befriad
från skyldigheten att underhålla Läroverkets byggnader på den
grund, att staden till Skolans utvidgande inköpt och upplåtit
ett invid det äldre Skolhuset beläget, af två våningar och 2:ne
flyglar bestående större stenhus, Utskottet vid anslagets bevil¬
jande icke infört förevarande förbehåll, hvarom ej heller nå¬
gonting nämndes, då vid förflutna Riksdag 50,000 R:dr till
Wisby skolbyggnad anslogos. — Då underrättelse ankom till
Wisby innevånare om bemälde af Utskottet, uppställda vilkor,
uppstod bland dem icke ringa oro deröfver, och berörde Kongl.
Bref uppsändes till oss, Riksdags-ombud från Wisby Stift, lör
att Ständerna delgifvas. Sedan vi nu gjort detta, samt Bisko¬
parne Butsch och Annerstedt jemväl yttrat sig till förmån för
Wisby samhälle, vågar jag uttala förhoppning, att Ståndet låter
förbehållet utgå.
Prosten Molander: Jag har förut förklarat mig instämma
i Doctor Gumselii anförande och förenar mig nu med Bisko¬
parne Butsch och Annerstedt i hvad af dem blifvit yttradt.
Den 24 November.
11
Man har här anfört ett stadgande nr 1820 års Skol-Ordning om
byggnads-cassornas skyldighet att hygga oell underhålla läro-
husen; men äfven Stadgan af år 1856 innehåller en dylik fö¬
reskrift. Säkert är, att åtminstone Stift-Skolornas byggnader
blifvit af cassorna underhållne, och jag tror derföre, att Wexiö
stad, om den äfven icke genom ett bref al så färsk dato, som
det nyss rörande Wisby upplästa, erhållit bekräftelse på frihet
i nämnde hänseende, icke kan till dess Skolas underhåll för¬
bindas. Jag yrkar sålunda, att det föreskrifna vilkoret må utgå.
Efter härmed slutad discussion" beslöt Ståndet bevilja de
i förenämnde punkt tillstyrkta anslags-belopp för Läroverks-
byggnader i Wexiö och Wisby, att utgå på sätt Utskottet fö¬
reslagit, med ogillande likväl af det vid dessa anslag fästade
förbehåll, ”ali några kostnader för byggnadernas underhål¬
lande icke komma alt drabba Statsverket”, hvilket förbehåll
ansågs böra uteslutas.
Emot detta beslut reserverade sig Doctor Sandberg.
104:de punkten.
Vid behandling af Utskottets i denna punkt å sid. 23
gjorda hemställan om anslag till Skol- och Gymnastikhusen i
Nyköping, yttrade
Vice-Talman Biskop Annerstedt, som på begäran erhöll
ordet: I likhet med hvad Ståndet nyligen beslutat rörande
anslagen till Wisby och Wexiö Läroverksbyggnader, vågar jag
äfven föreslå, att föreskrifna vilkoret för anslag till Nyköpings
Skola må uteslutas, helst denna stad, såsom jag redan nämnt,
af ålder varit från underhåll deraf befriad.
Kyrkoherden Sondén: Utan att betvifla, det Vice-Talman
egt någon grund för sitt yttrande, att Nyköpings stad af ålder
varit befriad från skyldigheten att underhålla dess Skola, må¬
ste jag likväl anmärka, att jag icke rätt kan fatta huru detta
uttryck skall förstås, då man vet, att byggnads-cassorna, de
enda inrättningar, hvilka skyldigheten vid sådant fall kunna
tillkomma, fiirst med 1820 års Skol-Ordning blifvit stiftade,
såvida icke i något Stift, såsom t. ex. Linköpings, en cassa
förut funnits, hvilken efter Skol-Ordningens utfärdande blifvit
förvandlad lill byggnads-cassa.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Den fiiregående Talarens
bestämda uppgift, att Stiftens' byggnads-cassor först med år
1820 uppkommit, innefattar ett fullkomligt misstag. I flera
Stift hafva redan från förra århundradet dylika cassör funnits,
12
Den 24 November.
ställda under Commerco-Collegii öfverinseende. Genom bygg-
nads-cassan fiir Strengnäs Stift bär sålunda Nyköpings stad <if
ålder njutit befrielse från dess Skolas underhåll.
Härefter beslöt Ståndet bevilja det i omförmälde hemstäl¬
lan tillstyrkta anslagsbelopp, med uteslutande, likasom i fråga
om Wexiö och Wisby Skolor, af det vid detta anslag jemväl
fästade förbehåll.
Efter föredragning af Utskottets å nämnde sida förekom¬
mande hemställan om beviljande af bidrag till en ny Skolhus¬
byggnad i Uddevalla, erhöll
Biskop Björck på begäran ordet och yttrade: Jag får
med tillfredsställelse och tacksamhet erkänna hvad Utskottet
gjort för Uddevalla Skola genom det till uppförande af ett nytt
lärohus förordade anslag. Delta har äfven varit af behofvet
påkalladt, enär Skolan länge lidit af ett osundt läge och trångt
utrymme, samt en betydlig utvidgning af localen derföre synes
nödvändig. Likväl hemställer jag vördsamt, att Ståndet måtte
äfven vid detta anslag utesluta förbehållet rörande underhålls¬
skyldigheten af Skolan, i synnerhet som jag icke har mig be¬
kant, att denna tillförene ålegat Uddevalla.
Doctor Säve: Jag ser, att Ståndet befinner sig på god
väg att icke blott bifalla alla anslagen till Skolhusbyggnader,
utan äfven utesluta det vilkor, Stats-Utskottet fiir åtnjutandet
af anslagen föreskrifvit communerna. Likväl har en Ledamot
af detta Stånd, som i allmänhet icke fått röna den uppmärk¬
samhet han förtjenar, med skäl varnat att icke betunga Staten
med allt större anslag icke blott för egentliga Stats-ansfalter,
utan äfven till befrämjande af enskild industriel skicklighet.
Jag har visserligen icke kunnat i allo bifalla de åsigter, denne
Ledamot framställt, men i denna del synas de mig vara fullt
giltiga. Jag vet äfven att i främmande länder och särskildt
England Universiteten och de allmänna undervisnings-anstal-
terna bekostas af allmänna medel eller dertill gjorda donatio¬
ner — så känna vi, att Universiteten i Oxford och Cambridge
underhållas af dylika de särskilda Colleges tillkommande me¬
del, — men att alla Skolor för enskild medborgerlig bildning
till sitt bestånd bero af enskilda. Här hafva vi redan gått så
långt, att vi af Statens medel icke blott bekosta Lärarnes aflö¬
ning, utan äfven lärohusens uppförande, ehuru jag, hvad det
sednare beträffar, äfven kan anföra exempel på motsatsen ifrån
den landsort, jag tillhör. Hvad nu Uddevalla beträffar, yrkar
man dessutom att borttaga förbehållet om dess skyldighet att
underhålla Skolbyggnaden, fastän kostnaden derför icke synes
mig kunna blifva större än att staden borde kunna gå ut der-
Den 24 November.
13
med. Mot ett dylikt beslut, hvilket jag val förutser kommer
att fattas, vill jag nedlägga min reservation.
Härmed förenade sig Prostarne Frimansson och Runsten.
Viee-Talman Biskop Annerstedt: Jag vill ännu en gång
anmärka att, genom utelcmnande af ifrågavarande förbehåll,
Ständerna ingalunda från skyldigheten till Skolhusens under¬
håll fritagit, de städer, hvilka denna kan åligga, utan lemnat
förhållandet sådant det enligt gällande föreskrifter redan kan
vara; hvaremot saken dermed synes mig hafva kommit på en
formenligare fot. Ehuru således i Utskottet utredning skedde,
att Uddevalla verkligen är skyldigt, att bygga och underhålla
sin Skola, torde kostnaden derför likväl falla communen för
dryg, och Staten för den skull, i synnerhet fiir den händelse
lärjungarnes antal i betydlig mån ökas, biira dertill bidraga,
och jag kail icke annat än finna billigt det vilkoret- jemväl här
utgår.
Häruti instämde Doctor Björlman och Prosten Schram.
Kyrkoherden Otterström: Jag instämmer i allo med Vice-
Talman deruti, att vilkoret bör borttagas för alla, då det bort¬
tagit? t. ex. för Wexiö och Wisby. Om man läte det qvarstå
iiär eller der, skulle man derigenom hafva förklarat vissa com-
muner alldeles fria från all underhållsskyldighet, en förklaring,
som jag i motsats till hvad andra Talare ntlryckt oell yrkat,
ej vili se i vilkorets borttagande. Den skyldighet, som corn-
munerne i detta hänseende kunna ega genom hittills gällande
häfd och stadganden, må qvarstå, och de göra det bäst der¬
med att ingenting derom nu särskildt för vissa platser bestäm¬
mes eller uttryckes.
Biskop Björck: Jag instämmer med Vice-Talmannen
deruti, alt förbehållet bör vid alla anslagen borttagas. Hvad
de inom mitt Stift befintliga städer beträffar, hvilka här blifvit
med skolbyggnads-anslag hugnade, vet. jag väl, att Götheborg
är förbundet att underhålla Skolhuset, men om tillvaron af
samma skyldighet fiir Uddevalla har jag före den af Vice-Tul-
man nyligen meddelade upplysning icke egt kännedom.
Sedan öfverläggningen härmed ansetts afslutad, fann Stån¬
det för godt bifalla förenämnde hemställan, med utelcmnande
likväl af det vid anslaget föreslagna vilkor.
Till behandling förekom vidare Utskottets tillstyrkande
sidorna 25 och 26 rörande beviljande af 150,000 R:dr Runt
såsom bidrag till uppförande af nya Skolhus- och Gymnastik¬
byggnader i Götheborg.
14
Den 24 November.
Härvid begärde och erhöll
Contracts-Prosten Almqvist ordet samt yttrade: En af de
Talare, som förordat anslag till Uddevalla Skolhusbyggnad,
har förklarat, att denna stad icke egde nog styrka att bygga
och underhålla sitt Skolhus. Detta kan icke sagas om ett
samhälle sådant som Götheborg. Om städernas allmänna skyl¬
dighet att bekosta medel till berörde ändamål eger man till¬
fälle att erhålla kunskap i Utskottets Utlåtande, och bär har
vidare blifvit ådagalagdt, att Kyrkan och församlingarne äro
skyldige dertill bidraga. Staten må sålunda i allmänhet anses
från en dylik skyldighet fritagen. Har det likväl i fråga om
mindre städer gjort sig gällande, att Staten såsom ett barm¬
hertighetsverk åtagit sig uppförandet af lärohusen, bör sådant
likväl icke ifrågakomma med afseende på Skolhuset i Göthe¬
borgs rika och mäktiga stad. Jag tvekar åtminstone att med
min röst bifalla anslaget, i synnerhet som jag icke tror att
Stockholn^ af Statsverket åtnjutit bidrag till sina Skolbyggna¬
der, förutom Elementar-Skolan, hvilken är af en helt an¬
nan natur än andra Skolor. Att delta tillförene äfven va¬
rit förhållandet med Götheborg, synes man kunna antaga af
den i Utskottets Utlåtande refererade motion i frågan, der Gö¬
theborg säges så liberalt hafva till ändamålet a/stått blifvande
försäljningssumman för nu befintliga byggnader. Om man möj¬
ligen såsom ett missbruk af Statens tillgångar kunnat klandra
hvad i detta ändamål blifvit äfven de mindre städerne bevil-
jadt, måste man nödvändigt ogilla del lör Götheborgs stad nu
förordade dryga anslagsbelopp. På dessa skäl och emedan jag
förmodar, att Götheborgs väl lottade innevånare skola finna
för sig förödmjukande att emottaga en dylik skänk, yrkar jag
afslag at Utskottets hemställan.
Häruti instämde Doctorerne Sandberg, Säve och Nord¬
lander.
Biskop Björck: Det är ett verkligt misstag hvad den si¬
ste Talaren sagt sig förmoda, att Götheborgs stad skulle ega
förbindelse att bygga oell underhålla dess Skolhus. Endast
underbålls-skyldiglieten deraf åligger staden. Om man äfven af
innevånarnes kända frikostighet kan vänta goda bidrag till
uppförande af ett Skolhus, kan man likväl icke ålägga dem
detta såsom en skyldighet. Emellertid anser jag förlåtligt, att
en sådan slutsats dragits af omförmälda uttrycket, att staden
afståll de gamla byggnaderna till försäljning. Rätta förhållan¬
det dermed är, att Götheborgs stad, som vid uppbyggandet af
det nu varande lärohuset lemnat tomfplats för detsamma, nu
medgifvit, att. försäljningssumman jemväl för nämnda tomt må
användas till den nya Skolhusbyggnaden, ehuru staden äfven
Den i 4 November.
15
för dea upplåtit tjenlig local. Hvad, som utöfver dessa medel
och de, hvilka Ständerna kunna bevilja, för ändamålet kom¬
mer att erfordras, mäste sålunda genom frivillig subscription
anskaffas. Jag skulle önska, att detla belopp icke blefve allt
för stort, emedan innevånarnes välvilja för cn mängd olika
ändamål ofta tages i anspråk, och man tillika skäligen kan in¬
vända, att Skolan gagnar icke blott staden, utan äfven hela
Stiftet, hvars enda högre Läroverk hon är. Med stöd af de
skäl, jag nu ar.fört, hyser jag förhoppning, att Ståndet lemnar
sitt bifall till det förordade anslaget, och att äfven förbehållet
derför, ehuru underhållsskyldigheten af Skolan, såsom nämndt
är, åligger Götheborg, för consequensens skull må utgå.
Härmed förenade sig Prosten Ljungdahl.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Den fiiregående Talaren
har gifvit en noggrann utredning af förhållandet med Göthe¬
borgs Skola; och jag tror icke att den jemförelse med afseende
på bidrag af allmänna medel, som en Talare anställt mellan
denna och Stockholms lärohusbyggnader, kan vara fullt tjenlig,
emedan i Stockholms Skolor nästan uteslutande endast stadens
barn uppfostras och de fall äro få, då från kringliggande lands¬
bygd ynglingar till Stockholm insändas, för att i de allmänna
Läroverken derstädes njuta undervisning. Den enda betänk¬
lighet, som hos mig med afseende på ifrågavarande anslag upp¬
stått, härleder sig från dess höga belopp; filén då upplyst blif¬
vit, att de nu varande Skolhusen hafva ett trångt och osundt
läge, och att Skolan till följd deraf måste på en annan plats
förläggas, anser jag mig kunna förorda bifall dertill.
Doctor Gumselius: Det kan icke nekas, att, då saken kom
före inom Afdelningen, vi litet hvar studsade tillbaka fiir den
dryga samman. Vi togo emellertid frågan i betraktande och
funno vä! någon indragning möjlig, men behofvet qvarstod
likväl i hufvudsaken. Härefter företogs till ompröfning hvad
af allmänna medel för ändamålet borde tillskjutas, och vi stan¬
nade vid det anslagsbelopp, som i Utlåtandet finnes angifvet.
Vi ansågo oss dervid jemväl ega säkerhet att hvad för öfrigt i
den erforderliga summan kan brista, kommer att af Götheborgs
samhälle fyllas, enär detta samhälle icke allenast kan sägas
vara rikt och mäktigt, utan äfven städse visat sig vid behand¬
lingen af sina allmänna angelägenheter storsinnadt. Till följd
af detta kända förhållande och emedan Götheborgs innevånare
tillika äro nog stora affärsmän att icke försmå det bidrag, Sta¬
ten kan lemna, tror jag ingalunda, att do skola finna sig för¬
ödmjukade af ett Ständernas bifall till omförmälde anslags¬
summa. Här är afsedt uppförandet icke blott af en Skolbygg¬
nad, utan äfven af ett Gymnastikhus, tili hvilket sednare Ut¬
16
Den 24 November.
skottet likväl ansåg sig icke kunna bifalla bela den äskade
kostnadssumman, emedan det. syntes vara alltför rymligt tillta¬
get. Då nu förevarande Skola motsvarar det äldre Gymna¬
sium i Götheborg, hvars lärohus det alltid ålegat det all¬
männa att bekosta, tillstyrker jag bifall till denna punkt.
Kyrkoherden Otterström: Då Skara Slifts Läroverks-bygg-
nad uppfördes, skedde det på Stiftets byggnads-cassas bekost¬
nad, endast med lån till en del af Staten, således med skuld,
hvarmed cassan laborerat intill närvarande tid. Det gick så
strängt till, att Staten hotade med att indraga lånet derföre att
förberedelserna för byggnaden drogo något ut på tiden. Ja,
då man i år, för att kunna organisera Läroverket enligt den
nya Skollagen, behöfde företaga en kostsam förändring af bygg¬
nadens inre, kunde det ej ske utan ny skuldsättning, för hvil¬
ken man behöfde Regeringens tillstånd. Man ser ock, att We¬
sterås Skolhus, ett ibland de prydligaste och ändamålsenliga¬
ste, kunnat uppbyggas för den summa, som nu begäres såsom
anslag för Götheborg. Under sådane förhållanden förmenar
jag detta anslag af 150,000 R:dr vara för stort och anser
100,000 R:dr vara tillräckligt, helst byggnads-cassan redan har
en vacker tillgång och vinner utan tvifvel ännu mera under
den tid byggnaden förberedes och fortgår, hvarförutan betyd¬
ligt bidrag bör kunna påräknas från den s. k. Hvitfeldtska sti-
pendii-fonden.
Professor Carlson: I likhet med de Ledamöter af Utgifts—
Afdelningen, som redan yttrat sig, yrkar jag äfven bifall (ill
Utskottets förslag i denna punkt. Om äfven i äldre tider, då
Staten icke egde nog tillgångar att i fråga om uppbyggande
af Skolhus understödja Stiften — ty om dem och icke om en¬
skilda städer är nu fråga, — bidrag från det allmänna för
nämnde ändamål icke kunde påräknas, finnér jag deraf icke
skäl kunna härledas att nu motsätta sig sådant, då Staten vun¬
nit förmåga att i detta hänseende komma Stiften till hjelp. Af¬
ven andra Slifts-Skolor torde i en framtid behöfva och, om detta
bifalles, jemväl ega anspråk på allmänt anslag. Här har af
föregående Talare blifvit anfördt, att så väl Skara som We¬
sterås Skolhus blifvit utan dylika anslag uppförda; men då
Skara Skola uppbyggts under ofvanbemälde, med nuvarande
helt olika tider, samt kändt är, att Westerås Stifts byggnads-
cassa i sig sjelf egt tillräckliga medel till uppförande af ett
lärohus derstädes, tror jag icke, att beriirde exempel böra på
nu förevarande frågas afgörande inverka. Jag skulle icke hel¬
ler gerna se, att Götheborgs Stift skulle blifva lidande derför,
att dess främsta stad säges vara rik och mäktig, d. v. s. att
innevånarne derstädes äro rika, hvilket väl i allmänhet i Sverige
upp-
Den 24 No vembe r.
17
uppväcker en känsla, hvars rätta namn jag icke vill uttala.
Man liar äfven åberopat, att Westerås Skolhus kostat, endast
100,000 R:dr, hvaremot Utskottet för Götheborg föreslagit ett
belopp af 150,000 R:dr: men man bör betänka, att byggnads-
kostnaderna, utom den särskilda dyrhet, som i Götheborg rå¬
der, numera äro betydligen större, än hvad de voro för några
år tillbaka, då Skolhuset i Westerås uppfördes. Vid den för
Utskottet framlagda ritningen har ingen anmärkning kunnat
giiras emot rummens storlek och antal. Lärohusen hafva be-
gynnt att få ett värdigt utseende. De byggas nu mera rym¬
liga neli ändamålsenliga: hvarföre skulle man åter söka nedbringa
lärohusen till, i jemförelse med fängelserna, obetydliga bygg¬
nader?
Contracts-Prosten Almqvist: Jag har åtskilliga anmärk¬
ningar att göra. Så har den värde Ledamot af Ståndet, som
sednast haft ordet, förklarat, att, om Stiftens byggnads-cassor
sakna tillgångar till Skolhus-byggnader, skulle för Staten in¬
träda skyldighet att uppföra desamma: likväl har under loppet
af dagens discussion ådagalagts, ali byggnads-skyldigheten i
allmänhet åligger communerna. Vid läsningen af den till för¬
mån för Götheborgs Skola värkta motion, liar jag af uttrycket,
att Götheborgs stad till ny Skolbyggnad a/stått de redan be¬
fintliga Skolhusen till försäljning, dragit den slutsats, att Gö¬
theborg förut på egen bekostnad uppfört lärohusen. Delta lä¬
rer likväl ej vara förhållandet, såsom Motionären sjelf nu upp¬
lyst: utan staden har endast lemnat tomtplats för den gamla
Skolan. Detta synes mig emellertid icke vara att framhålla
som någon synnerlig liberalitet, då Skol-Ordningen bjuder:
''dock vare städerna alltid skyldige att lör lärohusen kostnads¬
fritt upplåta fria, sunda och väl belägna byggnads-platser?, och
omförmälde tomt dertill i motionen säges vara både trång och
osund. En tredje Talare har påstått Götheborg vara ett slor-
sinnadt samhälle. Ja, derpå har det visat prof i fråga om
uppförande af rika palatser för egen beqvämlighet och nöje,
bland hvilka jag exempelvis vill nämna dess luxurieust till¬
tagna börs. Vidare har här förklarats, att Stockholms Läro¬
verk icke vore, med afseende på deras gagn för den kringlig¬
gande orten, att jemföra med Götheborgs Skola. Det finnes
likväl ingen Skola i Stockholm, der ej en och annan af lands¬
bygdens barn njuta undervisning, livad slutligen sjelfva sa¬
ken beträffar, är min tanke, att, om äfven icke fullkomligt af-
slag af den äskade summan bör ges, den likväl kan tåla en
ytterligare nedsättning eller till 100,000 R:dr, såsom en före¬
gående Talare yrkal. Det kan blifva skadligt, om Ständerna
visa sig genast färdiga bifalla allt hvad sorn af dem begäres,
utan föregående pröfning af behofvet; och jag skulle gerna ön-
Hiigo. Presle-StåndeU Prut. 1Sö 7. S:(lo Bandat. 2
18
Den 24 November.
ska, att denna Riksdag, som i allmänhet visat sig så frikostig,
äfven knnde framte exempel på hushållning, och icke ginge
alltför storartadt och slösande tillväga med Statens medel. In¬
gen kan neka, att del vore förmånligt, i händelse i tillgångarne
kunde erhållas något öfverskott, i stället för brist, om man ock
ej vill samla en skattkammare å la Carl den elftes.
Doctor Säve samt Prosten Frimansson instämde.
Biskop Kjörck: Då jag såsom motionär begärt ett an¬
slag af 200,000 R:dr för ny lärohusbyggnad i Götheborg, och
till min motion bifogat kostnadsförslag samt uppgift om bygg-
nads-cassans nuvarande behållning, torde Högv. Ståndet icke
hafva svårt att finna, att jag i det hela icke anhållit om större
bidrag af Statsverket, än behofvet kräfver. Någon luxe har icke
dervid varit afsedd, såsom vid närmare granskning af kostnads-
fiirslaget och ritningarna torde kunna finnas. Om för mycket
utrymme tagits i anspråk för trappgångarna, vill jag försöka att
i detta hänseende tillvägabringa en rättelse; såsom ock i fall
kostnaden för gymnastikbyggnaden skulle befinnas vara lör dryg.
Då den nuvarande lärohusbvggnaden i Götheborg uppfördes,
gjordes stora ansträngningar i Stiftet och Staden att åstad¬
komma model. Ovisst är, om några sådana utvägar för när¬
varande kunna vara att påräkna. — Hvad angår jemförelsen
med Skara, var derstädes större tillgång i cassan; och beträf¬
fande anmärkningen, att lärohuset i (Vesterås kostar mindre,
än hvad nu för Götheborg föreslagits, biir man taga i betrak¬
tande den utomordentliga dyrhet, som på den sistnämnda or¬
ten eger rum. — Hvitfeldlska stipendii-medlen kunna svårli¬
gen disponeras för annat ändamål, än hvartill de äro bestäm¬
da. — Då nu Stats-Utskottet redan betydligt nedsatt den af
mig för det maktpåliggande behofvet äskade summan, hoppas
jag, att Högv. Ståndet inser billigheten att medgifva det af
nämnde Högloft. Utskott tillstyrkta anslagsbeloppet.
Biskop Bergman: Vid afgörandet af denna och öfriga lik¬
artade frågor, synes det mig vara af vigt att få utredt, hvilken
må anses pligtig till uppförande och underhållande af lärohusen.
I 102 punkten af Utskottets Utlåtande finnes i nämnde hän¬
seende en missledande uppgift, hvilken af Contracts-Prosten
Almqvist blifvit åberopad. Det beter nemligen der, att kost¬
naderna i första rummet böra bestridas af communerna samt i
andra hand af byggnads-cassorna, ehuru i 1820 års Skol¬
ordning byggnads- och underhålls-skyldigheten ålägges Stif¬
tens byggnads-cassor, der den icke enligt särskilda författnin¬
gar kan åligga städerna. Häraf inses att lärohusens byggna¬
der och underhåll i första rummet böra af cassorna bekostas
och att communerna endast exeeptionelt Äro dertill förbundna.
Den 24 November.
12
Kan nn icke visas, att Götheborgs stad fått sig ålagd förplig-
telsen att uppbygga lärohusen derstädes, tror jag tillräckligt
skäl vara för handen att bifalla ifrågavarande anslag, då till¬
gångar ej finnas i cassan. Ty ett af de två mäste vid ett så¬
dant förhållande inträffa, att lärohuset antingen bygges på Sta¬
tens bekostnad eller ock blifver obygdt. Någon skälig rättsgrund
finnes icke, att af Götheborgs samhälle söka uttvinga medel dertill.
Huruvida någon öfverdrifven luxe i det uppgjorda kost.nads-
förslaget och ritningen kan spåras, känner jag icke; men jag
förlitar mig på hvad Biskop Björck förklarat, att förhållandet
icke är sådant, hvarförutom jag finner, att byggnadskostnaderne
i Götheborg böra blifva betydligt större än i de fleste andra
orter. Det tillagda förbehållet kan väl anses i sak hvarken
lösa eller binda, men bör dock uteslutas, då Götheborg genom
gällande författningar redan är förbundet lill Skolhusets vidmakt¬
hållande.
Kyrkoherden Otterström: Utan att vara invigd i bygg¬
nadskonstens mysterier, tror jag dock, att en förnuftig ända¬
målsenlighet är dess lörsta uppgift, samt att prydligheten kom¬
mer derefter. Granskar man Utskottets motivering, finner man
den anmärkning mot byggnadsplanen, ”att alltför stor areal
upptages af trappor och förstugor”, äfvensom att ”rummen i
den nya byggnaden i allmänhet blifva val små samt tillräck¬
ligt utrymme kommer att saknas för Bibliothek och samlingar.”
Det vill häraf synas, som skulle man hafva låtit ändamålsen¬
ligheten stå tillbaka för prydligheten och luxen. Man erinras
bär om den luxurieusa trappbyi/gtiadim i Upsala Bibliothek, sorn
skulle hafva gjort Biblioteket ofärdigt, om ej nya anslag till
följe af den luxen blifvit beviljade.
När man reser genom vårt land, ser man på flera ställen
prydliga och ändamålsenliga Läroverks-byggnader uppkomna
utan Statens, bidrag. De kunna val icke i prydlighet mäta sig
med dessa fängelsepalatser, sorn uppstått på Statens bekostnad:
men de kosta icke heller mera än hvad kanske blotta luxen
kostar på sistnämnda byggnader. 150,000 R:dr är väl icke
heller mera, än blott en del af hvad möbleringen kostat i Gö¬
theborgs börsrum och blifva kanske knappt tillräckliga för den
yttre orneringen af Läroverks-huset i Götheborg : men jag tror
icke, att, Staten bör göra afseende på hvad Götheborgarne tor
deras stads prydlighet vilja hafva gjordt lör samma lius. Nog
tyckes vara att anslå hvad som kan anslås för dylika hus på
andra ställen, sedan det visat sig, att man åter pä andra stäl¬
len fått hjelpa sig fram utan anslag.
Från den rika Hvitfeldtska stipendii-fonden kan så myc¬
ket heldre påräknas tillskott för Lärovetks-hyggnaden, sorn jag
i Ekonomi-Utskottet vid innevarande Riksdag, i frågan om
denna fond, funnit dess medel använda på föremål, som för
20
Den 24 November.
Läroverket varit långt mera främmande. Jag förnyar derföre
mitt yrkande på anslagets nedsättande till 100,000 R:dr R:mt.
Doctor Gumselius: I fråga om den för Götheborgs läro¬
hus uppgjorda ritning, hvilken varit tillgänglig i Stats-Utskot-
tet, kan jag upplysa, att den är både smakfull och enkel samt
alldeles icke ådagalägger någon öfverdrifven prakt. Väl har
man i afseende på husets inredning funnit en viss öfverdrift
rådande i det för trappor och förstugor afsedda utrymme; men
deraf skulle inga förökade direcla kostnader föranledas. Arclii-
tecten tyckes endast något på bekostnad af lärosalarnes rymlighet
hafva velat lägga an på den största möjliga beqvämlighet inom
Skolan. Sålunda finnes communication mellan de olika delar-
ne vara beredd genom gallerier, hvilka gå utefter hela husets
längd, och från hvilka dörrar ingå till do särskilda tamburer,
hvilka äfven sträcka sig jemte hvarandra utefter hela längden
af huset, till lika bredd med gallerierna, och så att tamburer
och gallerier skulle gemensamt upptaga halfva husets bredd
och rummen den andra hälften. Detta synes vara nog myc¬
ket, Annars anses nu för tiden anordningen af tamburer vid
lärorummen för något särdeles nyttigt, på det icke lärjungarne
må i sjelfva lärorummen inpacka sina öfverplagg, hvilka ofta
äro fuktiga och således kunna medföra men för helsa och
snygghet. Sannt är således, att af byggnadens areal-innehåll
kunde för lärorummen mera utrymme besparas, likasom äfven
för Bibliotheks-rummen och Läroverkets samlingar i allmänhet;
men härmed kan icke det påstående bestyrkas, att byggnaden
blifvit allt för storartad och luxurieus tilltagen. Åtminstone
hafva Utskottets Ledamöter på ritningen icke kunnat finna tec¬
ken till luxe i den mening, hvilken en Talare såsom trolig
sökt framhålla, nemligen att byggnaden skulle blifva öfver-
höljd med en mängd prunkande sirater. Skulle Götheborgs
stad hafva lust att efteråt anbringa sådana, är det något, hvar¬
på vi nu icke böra göra afseende. Visadt är redan, att Gö¬
theborgs samhälle icke kan till Skolhusets uppbyggande förbin¬
das, utan att skyldigheten dertill åligger byggnads-cassan, så
långt den kan räcka till. Finnas i den inga medel, blifver det
väl i sista hand oundgängligen nödvändigt, att Staten beko¬
star Skolbyggnaderna, likasom den redan aflönar Lärare-perso¬
nalen vid de allmänna Läroverken. Om man nu för detta än¬
damål beviljar mindre än hvad behöfligt är — d. v. s. om man
beträffande Götheborg beslutar sig för en ytterligare nedsätt¬
ning till 100,000 R:dr, — är ju sådant detsamma, som att
förklara, det ingen byggnad skall blifva af eller ock att den
blifvande byggnaden ej skall uppfylla ändamålet. Götheborgs
stad nödgas nog, äfven med den nu föreslagna summan, göra
betydliga tillskott, och torde med säkerhet komma att motsvara de
förhoppningar, man gjort sig i detta hänseende. En föregående
Den 24 November.
21
Talare liar velat förneka, att Götheborgs innevånare visat prof
på storsinthet i annat, än i fråga om byggnadsföretag för sta¬
dens och dess innevånares egen särskilda beqvämlighet, nytta
och nöje. Jag bor honom likväl märka, atl de icke blott med
afseende pa gatornas läggning och hamnbyggnaden, utan äfven
i fråga 0111 bildningsanstalter ådagalagt stor frikostighet. Så¬
lunda eger Götheborg flera Industri-Skolor, ett större Tech-
niskt Läroverk, Chalmerska Slöjdskolan, samt ett nybildadt
men redan temligen rikt Naturhistoriskt Museum. Dertill eger
det sin fattigvård på ett frikostigt samt särdeles ändamålsen¬
ligt och menniskovänligt sätt ordnad. Med ett ord, af allt
hvad här blifvit frainlagdt finnes intet, som förringar nödvän¬
digheten eller billigheten af ifrågavarande anslag, helst om man
förer sig till minnes, att kostnaderna vid ett byggnadsföretag
måste numera blifva betydligt större, än de förr varit, och så¬
ledes jemförelsen med sådana, som utfördes för ett eller annat
decennium, icke rätt kan hålla streck.
Biskop Björek; Jag är mycket tacksam för de upplysnin¬
gar, som gifvits af den siste högt aktade Talaren. Jag har
redan anmärkt, att ritning och kostnadsförslag icke gifva an¬
ledning till beskyllning för yppighet vid den tilltänkta bygg¬
naden. Afven hvad trappgångarne angår, har afsigten varit att
undvika trängsel vid ungdomens inställelse på lärorummen och
utgång derifrån. För Bibliothcket är ett utrymme beräknadt,
som synes vara fullt tillräckligt. Likväl då man bör afse fram¬
tiden och en fortgående tillväxt af bokförråder, kan väl vara,
att någon utvidgning för Bibliotheks-localen kan behöfvas.
Detta skulle då föranleda ännu något större kostnad, än som
redan beräknats. I mitt förra anförande underlät jag att be¬
svara en vid detta tillfälle förut gjord anmärkning, att stadens
skyldighet är att tillsläppa tomt för lärohusbyggnaden, och att
således ingen frikostighet ligger deri. Staden har ock nu verk¬
ligen erbjudit tomtplats; men då den dessutom medgifvit att
till byggnads-cassans förmån försälja den nuvarande lärohus¬
byggnaden jemte den tomt, hvarpå denna nu är uppförd, fin¬
ner jag deri en frikostighet. Ytterligare bidrag från orten torde
i alla fall få lagas i anspråk, om Rikets Ständer bevilja an¬
slag till ändamålet endast till det belopp, som Höglofl. Utskot¬
tet tillstyrkt. De stora anläggningar, som på sednare åren
blifvit gjorda i Götheborg, hafva väl till största delen blifvit be¬
kostade af Stads-cassan och icke genom enskildas bidrag till¬
kommit. För dylika bidrag synes verkligen numera vara min¬
dre utsigt, då man besinnar de stora brytningar, hvilka för
närvarande föregå i handelsverlden, och att Götheborgs väl¬
stånd är så nära förknippadt med handels-conjuncturerna.
Doctor Säve: Denna fråga har visat sig mycket seg, men
den berörer ock en vigtig princip, den nemligen, huruvida Sta¬
22
D e u 24 November.
ten eller Communerna må anses förbundne till lärohusens uppfö¬
rande. Jag erkänner visserligen, att, der byggnads-cassorna
för nämnda ändamål ej räcka till, bidrag af Statsverket bör
beviljas; men jag skulle dock vilja något proportionera de sär¬
skilda anslagen. Då man tager i betraktande hvad Wisby
och Wexiö städer, hvilka sjelfva betydligen tili sina lärohus-
byggnader tillskjutit, af Staten dessutom i bidrag succes¬
sivt bekommit, finner man att dessa på långt när icke upp¬
gå till den nu för Götheborg äskade summan af 150,000 R:dr.
Jag skulle derföre tro, att Götheborgs rika samhälle må kunna
tillskjuta hvad som öfver 100,000 R:dr kan för dess lärohus
behöfvas. Inom nämnde stad finnas för öfrigt tillgångar sorn
andra samhällen icke ega. Den rika Hvitfeld taka fonden torde
kunna till Skolbyggnaden lemna understöd, utom att byggnads-
eassan i Götheborg är större än så väl Wisby som Wexiö
cassör. Den skatt, sorn till staden inflyter af utskänknings-
rättigheters utarrenderande, är till sitt belopp betydligare i Gö¬
theborg, än i någon annan stad utom Stockholm. Af Länets
Landshöfding har jag erhållit underrättelse, att Folkskolorna i
Götheborg af nämnde krogskatt erhålla penningebidrag; må¬
hända skulle äfven någon del deraf kunna tili det högre Lä¬
roverkets Skolhusbyggnad användas. Om den rikaste af våra
städer undandrager sig allt deltagande i kostnaderna för dess
lärohus, vet jag sannerligen icke, huru man skall af mindre
lottade samhällen kunna någonting fordra. Någon har här
åberopat den storsinnade frikostighet, Götheborgs innevånare
skulle för befrämjande af anstalter till kännedom af natur och
konst ådagalagt; men jag anser, att de ännu villigare borde
understödja nu - ifrågavarande företag, hvilket onekligen är af
än ädlare natur.
Kyrkoherden Otterström; Doctor Gumselius har mot mig
anmärkt, att man nu ej kan bygga ett sådant Läroverkshus
som de i Skara och Westerås för hvad dessa hus hvar för sig
kostat. Detta medgifves. Kostnads-fiirslaget för Götheborg
upptager ock en summa af 212,000 R:dr för Skolbusbyggna¬
den. Om vi nu hålla oss till denna högre summa, förefaller
det mig alltför underligt, att, med anslag af 150,000 R:dr, en¬
dast 62,000 skulle kunna väntas af Götheborgs Stifts bygg-
nads-cassa, Hvitfeldtska stipendii-fonden och Götheborgs stad.
Det är visserligen godt att man får fullt upp allt hvad man
behöfver, så att man ej behöfver för ett dylikt företag sätta
sig i någon skuld, men icke handlar man dermed rättvist
med afseende på andra, sorn man utan anslag låter draga
sig fram med skuld. Man stegrar åtminstone dermed äfven
deras anspråk på Slaten. Jag ber, att mina anmärkningar icke
må tydas såsom vore jag på minsta sätt afvogt sinnad mot
Götheborg. Jag kan deremot till alla delar instämma i det
11 e n 24 November.
23
loford, som Doctor Gumselius uttalat öfver ifrågavarande sam¬
hälle. Jag vill tillägga del mest utmärkande draget, att detta
samhälle i del offentliga lifvet röjer en okristlig anda, sorn i
få af våra större städer liar sin motsvarighet och visar sig i
en allmännare vördnad för religion och gudstjenst, samt lill
och medi en oskrymtad aktning för—■ dess Presterskap.
Kyrkoherden Sondén: Discussionen har redan länge varat,
men den gäller ock, såsom en Talare nyligen anmärkt, om en
principfråga. Jag gladde mig åt denna anmärkning, emedan jag
väntade, att derpå skulle följa en utredning af sjelfva princi¬
pen; men samme Talares anförande bar i det följande endast
prägeln af en ofruktbar jemlikhetstanke. Hvad jag deremot
här anser såsom principielt vigtigt, är, att intet samhälle må
åläggas en skyldighet, hvartill det ej är lagligen förbundet,
likasom jag förut icke trott mig böra befria något samhälle från
en detsamma åliggande förbindelse. Då nu utredt är, att Gö¬
theborgs stad väl eger förpligtelse alt underhålla men icke byg¬
ga lärohuset derstädes, anser jag mig böra tillstyrka hvad Ut¬
skottet för sistnämnde ändamål föreslagit, helst jag icke finner,
att hvad man trott sig kunna fordra af Götheborgs frikostig¬
het bör på saken inverka.
Härmed förenade sig Doctor Björkman.
Discussionen förklarades härmed afslutad, och sedan deri
af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen till en början fram¬
ställda proposition på bifall till förrberörde anslags-summa, obe¬
roende af det af Utskottet dervid fästade förbehåll, blifvit med
blandade Ja och Nej besvarad samt votering äskad, anställdes
omröstning öfver följande godkända voterings-proposition:
Den, som bifaller den af Utskottet föreslagna anslags¬
summa, 150,000 R.dr Runt, att, i nion af behof, utgå såsom
bidrag för uppförande af nya Skolhus- och Gymnastik-bygg¬
nader i Götheborg, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vin¬
ner Nej, har Ståndet till omförmälde ändamål beviljat en sum¬
ma af 100,000 R:dr Rmit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter
sedlarnes öppnande och rösternas summering hafva utfallit med
30 Ja och 14 Nej; och hade Ståndet sålunda stadna! i det he¬
slut, Ja-propositionen innehåller.
Beträffande derefter det af Utskottet vid berörde anslags¬
summa föreslagna förbehåll rörande kostnaderna för byggna¬
dernas underhållande, fann Ståndet sagde förbehåll böra utgå.
105:te och 106:le punkterna. Biföllos.
24
D e n 24 November.
Vid föredragning af 107:de punkten, innehållande hem¬
ställan om beviljande af ett årligt anslag af 8,000 R:dr Runt
till inrättande i luifvudstaden af en Polyklinisk anstalt för Ho-
möopathisk sjukvård m. ni., erhöll
Professor Lindgren på begäran ordel, och yttrade: Ingen
kan af mig vänta någon pröfning af den Homojopathiska cur-
methodens vetenskapliga värde i förhållande till den Ailopa-
thiska, emedan det för en hvar är en välbekant sak, att jag
dertill saknar erforderliga insigter, på hvilka jag också icke
gör några anspråk; dock befinner jag mig lyckligtvis, oaktadt
denna min nn erkända oförmåga, icke i någon i ringaste mån
sämre ställning till denna fråga än det Höglofl. Stats-Utskot-
tet sjelft, sora på 28:de sidan af detta Betänkande öppet er-
kännt sig ”icke vara i tillfälle att bedöma nyttan och fördelarne
af den Homöopathiska läkemethoden vid sjukdomars behandling”,
men, detta oaktadt, likväl icke tvekat att tillstyrka Rikets Stän¬
der att för inrättandet i hufvudstaden af ett Homojopathiskt Cli-
nicum bevilja ett årligt anslag af 8,000 R:dr Runt under när¬
mast förestående statsregleririgs-period. Jag viii blott fram¬
lägga de skäl, jag från min egen erfarenhet och det sunda
menniskoförståndet herntat, att för min del afslå det af Utskot¬
tet gjorda tillst-yrkandet. För många år tillbaka hade jag för
ett långvarigare chroniskt lidande vändt mig till on af våra
ryktbaraste Homojopathiska Läkare, som på förhand ingaf mig
de bästa förhoppningar att, efter en under några månader fort¬
satt cur, blifva mitt gamla onda qvitt. Att detta fullkomligt
misslyckades, derom är ingenting att säga, emedan man ej lä¬
rer få af den ena curraethoden mera än af den andra vänta,
att den alltid skall lyckas. Men hyad som förekom mig an¬
märkningsvärd^ och som kan förtjena att omnämnas, var det
fullkomliga uleblifvandet af ali slags medicaments-effect under
hela den för curens genomgående bestämda tiden. För hvarje
strökorn, som jag intog, förutsades af Läkaren en blifvande
verkan, på hvilken han ville förbereda sin patient; men då den¬
na med ett enda undantag, då ett tillstånd inträdde, rakt mot¬
satt mot det förutsagda, beständigt under en längre tid uteblif-
vit, oaktadt, efter Läkarens utsago, allt starkare och starkare
medel användes, och hälsotillståndet fortfor fullkomligt oförän-
dradt, afstod jag från euren, och tror mig derigenom hafva erhållit
en slags rättighet att betvifla den så mycket omtalade effecten
af de Homojopathiska medicamenterna. Hvad nu angår sjelfva
grundprincipen för den Homojopathiska medicinen, ”similia si-
milibus cur antur”, eller att sjukdomar botas med samma
medel, som hos den friska menniskan framkalla enahanda sjuk-
domsformer, så vill redan denna svårligen ingå i ett vanligt
menniskoförstånd, och jag har aldrig kunnat höra talas derom,
utan att erinra mig ett infall, som, när denna nya eurmelhod
först började att här i landet göra något uppseende, fälldes af en
Den 24 No vemb e r.
25
numera afliden aktad Akademisk Professor, hvilken, vid erhål¬
len upplysning om utgångspunkten för den nya läran, yttrade:
”Det vill således säga, att, efter den medicinen, skola liktornar
”botås med trånga stöflor.” I sanning en bitter, men träffande
parodi på den nymodiga grundsatsen! Vidare vill det synas
obegripligt för vanligt menniskoförstånd, att någon verkan på
den physiska organismen skall kunna framkallas af ett till de-
cilliondelar af en droppa utspädt och förtunnadt medel, huru
potentieradt detta nu än af lättrogenheten och vidskepelsen må
anses hafva blifvit af föregående skakningar oell omstötningar.
Afven den omständigheten har i icke ringa mån bidragit att
stärka mig i mitt tvifvel på den Hoinojopathiska medicinens ve¬
tenskaplighet, att jag sett. och hört densamma utöfvas, ofta,
efter hvad inethodens anhängare föregifva, med lysande fram¬
gång, af personer, som saknat icke blott all bekantskap med
anatomi, physiologi och pharmaci, utan till och med icke egt ens
den ringaste litterära underbyggnad, och hvilka, utrustade blott
med en promemoria och ett litet fick-apothek, med dristigt mod
företagit sig behandlingen af de svåraste sjukdomar; och vågar
jag, såsom bevis på obehölligheten för den Ilomojopathiska Lä¬
karen af de vanliga medicinska special-studierna att åberopa
exemplet af just den min värde Stiftsbroder, som i denna Riks¬
dags Stats-Utskott fört Homojopathiens talan, och hvilken, i
likhet med en annan högt aktad Embetsbroder, som förra Riks¬
dagen var Ledamot af detta Stånd, oaktadt han aldrig, så vidt
kändt vore, egnat sin tid åt något studium af de nämnda me¬
dicinska hjelpvetenskaperna, dock befattat sig med Homojopathisk
Läkare-praktik, ett förhållande, som icke kan undgå att väcka för¬
undran, då i medicinen lika som i andra vetenskaper säkerli¬
gen nemo nnscilur arlifex. Med allt detta vill jag dock inga¬
lunda bestrida, att icke någon Homojopathisk dosis sanning,
någon decilliondel eller kanske än mera, i Homojopathiens me-
dicamentslära ingår (för dess dietetik deremot hyser äfven jag
ett stort förtroende), men fruktar, att den öfvervägande be¬
ståndsdelen utgöres af vare sig medvetet eller omedvetet char¬
lataneri (sif venia verbo), hvilket i menniskans benägenhet att
sätta tro till det underbara alltid har att påräkna en trogen
bundsförvandt.
När jag nu till dessa mina subjectiva sköl att misstro hela
den Homojopathiska curmethoden lägger Utskottets uppriktigt
erkända obekantskap med ”dess nytta och fördelar”, och jag,
derest en sådan inrättning, som den af Utskottet tillstyrkta,
verkligen skulle komma till stånd, så mycket mindre kan, i
likhet med Utskottet, för gifvet antaga, att den skulle komma
att blifva ställd ”under skickliga Homojopathiska Läkares in¬
seende”, som jag tror att. tillgång på sådana i vårt land in
numero plurali kan vara tvetydig; samt när jag vidare finner
att Utskottet blott på en lös ”förmodan” grundat beloppet af
den för det åsyftade ändamålets vinnande föreslagna samman,
26
D e ii 24 November.
kan jag icke annat än tillstyrka afslag å denna punkt i Ut¬
skottets Betänkande.
Härmed förenade sig Biskop Bergman och Prosten Melén.
Prosten Schram: Att (ill Stats-Utskottets försvar, för dess
tillstyrkande i nu förevarande punkt, här uppträda särskildt
emot en sådan kämpe, som min värde vän, högtaktade Stifts—
broder och granne här till höger, den der är fullrustad med
alla dialectikens vapen, kan väl synas vara ett vågadt försök.
Jag måste dock deran, helst jag blifvit i hans eget anförande
personligen provocerad. Då lians vapen redan äro så väl be-
pröfvade och tillräckligen genomträngande ändå, utan att han
behöfver secundanter af parodien, gycklet och löjet; så måste
jag uppriktigt beklaga, alt han i den öppnade striden, emot
all sin vana, dock nu tagit så oväntade medel till hjelp i sin
argumentation. Vetenskapsmännen, ibland hvilka min värde
vän intager ett obestridt och utmärkt rum, hafva i sanning
bättre rustkammare att tillita för anfall eller försvar. På mig
lämpar emellertid jag här med ännu större skäl, hvad min vän
sjelf om sig i början af sitt anförande haft att bekänna, eller
att jag, kanske mer än han, saknar de specialkunskaper och
den theoretiska insigt i medicinen, som erfordras för att ingå
i pröfning af den ena eller andra curmethodens vetenskapliga
värde och företrädesrätt. Denna fordran lärer man ock bil-
ligtvis icke kunna hafva på någondera af oss, likasom ock här
icke kan vara den ringaste fråga om att upphöja eller ned¬
sätta någondera af de respective läkemethoderna. Må dem
begge få vederfaras all möjlig rättvisa och tacksamhet. Här
gäller blott och bart den enkla frågan, om man vill och bur
medgifva en offentlig och behörigen contvollerad utöfning af
Homöpathien samt undersökning af dennas praktiska duglig¬
het. Den egentligen lärda och rent vetenskapliga delen af
striden, methoderna emellan, må vi derföre gerna och helst
öfverlemna att utföras på annat rum, än detta, och af män i
facket, competentare domare, än vi begge och alla andra det
Högv. Ståndets Ledamöter, som här i dag kunna komma att
taga till ordet, vare sig för eller emot Ilomöopathien. Vi hafva
här för oss, så vidt jag upplättat saken, ej annat att omtvista
och afgöra, än sjelfva det praktiska i frågan, eller hvad erfa¬
renheten har att lära oss om Homöopathiens allmännare använd¬
barhet. I erfarenheten tror jag mig då hafva för min bevis¬
ning ett verkligt stöd mera framför min ädle vän: ty jag har
dock med egna ögon sett ganska många och lyckliga resultat
af Homöopathisk sjukbehandling. Min värde motståndare åter
har sjelf för oss här uppgifvit sig allena, såsom den der blott
en enda gång, ehuru under någon tids förlopp, varit föremål
för en alldeles misslyckad sådan sjukbehandling, hvadan han
Den 24 November.
27
ock deraf sluter till den methodens totala oduglighet för alla
andra patienter, enär af Läkaren uppgifna och väntade följder
af de Horaöopathiska medel, min värde vän då intagit, råkat
att alldeles uteblifva. Men af ett sådant en gång misslyckadt
curexempel med honom sjelf må väl icke de otaliga exempel,
som för Homöopathien dock lyckats nied en mängd andra pa¬
tienter, skäligen förklaras hafva mistat all sin bevisande kraft
och giltighet. Det lärer icke heller finnas någon medicin på
jorden, som kan föregifva sig vara så säker på sin sak, att
den ovilkorligen och utan undantag botar alla sjukdomar,
hvarigenom den ock slutligen kanske ville lofva att göra men-
niskor lekamligen odödliga. Afven den Allopathiska Läkaren
nödga3 ju tyvärr! icke heller så sällan erkänna sina medica-
menters oförmåga, att på vissa patienter och i vissa sjukdoms-
former alltid åstadkomma den curativa verkan, som han, efter
all vunnen erfarenhet, eljest haft goda skäl att, för det gifna
fallet, af dem vänta. Nå(j?'a misslyckade curer, beroende af
icke straxt insedda omständigheter, kunna och böra väl der¬
före ingenting bevisa emot giltigheten af en curmethod, sorn
bör ytterst stödja sig på alla en samlad erfarenhets iakttagel¬
ser och lärdomar.
Såsom ett bindande skäl emot Homöopathien har mia
aktade motståndare anfört sin förundran öfver lättheten att bli
Homöopathisk Läkare, äfven utan föregående studier i medicinen
och alla dess särskilda kunskapsarter, och har han härpå be¬
hagat åberopa min ringa person och äfven en annan, om ej
till namnet uttryckligen uppgifven, dock af oss alla väl känd
Pastor på landet, såsom exempel. Huru lätt de verkligen le¬
gitimerade Doctorerna blifvit Hoinöopathiska Läkare, känner jag
ej; men jag beder dock, att i detta afseende få alldeles från¬
säga mig och dom, som af min värde vän här äro åsyftade,
hela den oförtjent oss erbjudna hedern, att helsås såsom Ho-
möopathiske Läkare. Ty sådana äro dock hvarken jag eller
flera andra med mig, som lyckligtvis ega någon verklig erfa¬
renhet af hvad Homöopathien uträttat lill sjuklidandes hjelp.
Men för att erkännas såsom en rätt Homöopathisk Läkare,
dertill anser jag ingen competent, som icke fiirst genomgått alla
de grundliga studier, i anatomi, physiologi, chemi, midicin,
chirurgi m. m., som våra Medicinska Faculteler och det
Carolinska Institutet af sina alumner fordra, för att creera dem
till rätt Allopathiska Medicinse-Doctorer. Blott en så instrue¬
rad man kan och bör jemväl bli en rättskaffens Homöopathisk
Läkare, efter studerande tillika al denna läkekonst, i sin ve¬
tenskapliga helhet, till theori och praxis. Men utom dessa le¬
gitimerade Doctorer, finnas ju, så väl i Homöopathien som i
Allopathien, genom omständigheternas tvång och af brist på
läkekonstens fulländade utöfvare inom flera mils afstånd å
landsbygden, jemväl dilettanter af flera slag, hvilka om sina
28
D c n 24 November.
familjer och många underhafvande draga den första och mest
enkla sjukvården. Alla dessa i alla landsändar utöfva ock
till någon del medicinen, enligt en mängd, till begagnande i
synnerhet på landsbygden, af skicklige och om menskligheten
välmenande Medicina; Doctorer utgifna Läkeböcker eller s. k.
Husläkare, med populära råd och föreskrifter för den första,
i hast behöriga och enklaste behandlingen af förekommande
sjukdomar. Dermed har ock hittills verkats oändligen mycket
godt och helsobringande ibland folket i bygderna. Jag, så¬
som många Prester och andra personer på landet, der vi sakna
läkarehjelp, har ock derföre i många år tillförene alltid haft
Läkeböcker hemma att tillgå, och till min omgifning der samt
i mina församlingar har jag, för de sjukas behof, på efterfrå¬
gan äfven meddelat så mycket af Allopathiens simplicia, som
jag, enligt Läkeböckernas anvisning, ansett vara af mig till¬
rådligt för de sjukas begagnande. Jag har sålunda 20 år
till en del verkligen utölvat en sådan Allopathisk medicin,
stundom med och stundom utan framgång; men jag måste
bekänna, att jag vid dessa medicamenternas utdelning, alltid
hyst en hemlig fruktan för följderna af ett lätt möjligt miss¬
tag. Endast af en så tillfällig praktik kan derföre hvarken
jag eller andra Prester, husfäder m. fl., sorn i vår sjukvård
användt blott Allopathiska Läkeböcker och inskränktare Hus-
Apothek, skäligen kallas Läkare. Vi hafva blott fullgjort
hvad en skyldig omtanke för lidande medmenniskors lindring
och räddning af oss heligt fordrat, som en christelig pligt.
Alldeles på samma sätt förhåller det. sig nu ock med det Homöo-
'palhiska Läkareska]), hvarföre min gode vän och motståndare
nu här har behagat tilldela mig namnet och gagnet. Jag har
nemligen i sednare tider fått mig några Homöopathiska Läke¬
böcker och ett Homöopathiskt Apothek, med fullfärdiga rnedi-
camenter af många åtskilliga slag. Dessa Läkeböcker äro, i
förbigående sagdt, allesammans uppställda i samma sjukdomar¬
nas alphabetiska ordning och med samma nomenclatur, som i
de Allopathiska Läkeböckerna eljest ock är vanlig; men här
förekomma derjemte noggranna symptombeskrifningar, för att
just efter dem också kunna välja de motsvarande Homöopathi¬
ska medlen, utan alla ”puffar och skakningar.” Så har jag nu
i 3 år i mitt eget hus och till sjuka sockneboer, som i mängd
och kostnadsfritt anlitat mig derom, emot flerahanda sjukdoms-
former, så vida jag ansett mig tillständigl att dem behandla,
utan all fruktan för medicaménts-misstag, utdelat de der
små förlöjligade sockergrynen med sin förtunnade läkekraft åt
både starka och svaga personer, och för det aldramesta har
detta skett med särdeles lyckliga resultat af en återställd helsa.
År detta då så illa gjordt, att hela denna läkemelhoden sko¬
ningslöst derföre skall fördömas? Jag tror det ej. Utan allt
charlataneri, som genom ”oskyldiga” och kraftlösa blott pallia-
Den 24 IN* o ve m b e r.
29
tiv pjnnkar med de lidandes inbillningar, liar jag tvärtom i
tröstefull öfvertygelse 0111 de gifna medlens verkliga nytta,
igenom dessa mina åtgöranden, med Homöopatliiens hjelp, hura
illa de ock ina anskrifva» oell förlöjligas, dock ansell, mig upp¬
fylla blott någon del al 111ig åliggande kärlekspligter emot sjuk-
plågade likar, sorn eljest, skolat sakna all slags både läkare-
bjelp och tröst i deras nöd, med hvilken jag icke kunnat för¬
må mig att drifva lek och liije genom Ilomöopafhiska bote¬
medel, om jag skulle ansett desamma oförnuftiga och van¬
vettiga. Ingen, som tillitar dem, anser dem heller så.
Emot det oförtjenta skämtet med hela Ilomöopathien, en¬
dast för dosernas litenhets skull, hvilket ruin liflige motstån¬
dare i sitt anförande begagnat, vill jag med exempel ur natu¬
rens egen verksamhet utomkring oss, snart söka att. freda den
nu så hardt anfallna nya läkekonsten. Hånet i berörde afseende
uti en nyligen tryckt tidnings-artikel har haft till utgångs¬
punkt Hahnemanns beryktade Organon, förmodligen den första
descriptiva bok i ämnet, der ock just dosläran gifvit en af
Allopathien tvifvelsutan opåkallad ”sakförare” lämpligaste fältet
för oädla insinuationer ex absurdo om methodens ”oförnuftighet”;
till erforderliga förlustelser för en med frågan okänd allmän¬
het. Den med verkliga förhållandet bekante låter dock icke
förleda sig af dylika löjligheter. Att emedlertid dessa Iiahne-
manns, i första hänförelsen öfver sin emotsagda upptäckt och
under hans ännu pågående försök med medicamenternas ver¬
kan på de friska, då uttalade nya åsigter likväl numera äro af
hans pröfvande anhängare till vissa delar modifierade: det an¬
tingen vet man ej, eller låtsar man ej veta. Homöopatliiens
forsknings-arbete efter sanningen fortgår ännu allt jemnt, frarn-
lagdt uti en rik litteratur, att ju längre dess mera rena me¬
thodens inneboende guld ifrån det. omgifvande slagget.
Att vara sparsam med Statens medel, der påtagligen in¬
gen allmän motsvarande nytta vore att af utgiften vänta, det
motsätter jag icke heller mig. Men här lämpar sig icke denna
af min motståndare förmenta grund för ett afslag, då man
med den jemförelsevis så ringa summan som 8,000 R:dr Runt
årligen i 3 år, just vill i vårt land bereda offentlighet och ett
allmännare tillitande, efter behörigen controllerad pröfning af
en curmethod, som dock vissastädes äfven hos oss och isyn¬
nerhet hos andra civiliserade folk bevisat sin verkliga nytta.
Man har ej heller i Utskottet, såsom här är påstådt, saknat
all ledning för kostnads-bcräkningarna öfver detta anslag, enär
man i det närmaste haft att följa de ökade statsanslag, som
samma Utskott nu oek töreslagit för det tillförene likaledes hå¬
nade och föraktade Gymnastiskt-Orthopediska Institutet.
För öfrigt må det ock nu tillåtas mig, att här, inför det
Högv. Ståndet ytterligare få lemna några faetiska meddelan¬
den i hufvudsaken, och särskildt med afseende på hvad, i för-
30
Den 24 November.
terörde kränkande Tidningsartikel är påbördadt Ilomiiopathien
såsom lögn och oförnuft: men först och främst om tillkomsten
af Utskottets klandrade beslut. Utgifts-Afdelningen hade, på
samma skäl som vid sisllidne Riksdag, eller med förklarande
af Utskottets oförmåga att bedöma den ena eller andra cur-
methodens företräde, hvarom dock här ju icke är fråga, af-
styrkt bifall till motionen. Då jag likväl personligen, såsom
jag här förut upplyst, hade mig välbekanta åtskilliga goda re¬
sultat af den Homöopathiska medicinen äfven hos oss; så an-
såg jag min pligt vara, att i Utskottets Plenum öppet och om
ej mer, dock till Protocollet blott, uttala mina skäl för ett väl¬
förtjent bättre öde åt motionen. Och hvad jag der yttrade
och nu här i Ståndet anför i sanningens namn och intresse,
det har jag ingen anledning att ångra, ej heller att blygas lör.
Jag lemnade nemligen då enahanda upplysningar som nu, och
dessa blefvo derefter jemväl öppet vitsordade af 2:ne andra
Utskottets Ledamöter, en af Riddersknpet och Adeln, samt en
af Hederv. Bonde-Ståndet. Allt det sålunda der af oss an¬
förda emotsades då af ingen enda medlem i Utskottet. På
Herr Ordförandens derefter gjorda framställning, blef ock, i en¬
lighet nied mitt förslag, Afdelningens yttrande i frågan ogil¬
lad! och bifall till motionens andra alternativ godkändt, lika¬
ledes utan att någon enda röst höjdes emot en sådan sakens
utgång i Utskottet. Detta beslut må väl således kunna få
antagas hafva varit Utskottets sammstämmiga tanke, eller åt¬
minstone dess enhälliga medgifvande, att, genom en i sig sjelf
ringa uppoffring af statsmedel, Homöopathiens praktiska an¬
vändbarhet måtte göras allmännare känd och priifvad äfven
inom vårt fädernesland och af Sveriges många sjuklingar, till
äfven deras båtnad, på sätt, enligt hvad veterlig! är, det lyck¬
ligen skett och sker i så många andra länder. Såsom den
der sålunda angifvit rigtningen af Utskottets beslut i frågan,
vill jag derföre icke undandraga mig hela brorslotten i ansva¬
ret för anslagets tillstyrkande och erbjuder jag mig derföre
villigt, att ensam uppbära alla de äfven annorstädes ifrån,
utom Riksdagen, öfver Utskottet slungade otidiga omdömena,
huru lättfärdiga och orättvisa de ock äro. Jag må gerna vara
en ibland, ja, den främste af de så käckt, såsom ’’vanvettiga”
förklarade Ledamöterna i detta Utskottet, som ännu aldrig
lyckats att göra alla till viljes. Ty för min enskilda skuld i
denna fråga, kan jag omöjligen medgifva, att alla de öfriga
medlemmarna derstädes nu skola nödgas lida en sådan capilal-
förlust, eller att för alltid blifva, hvad det om oss är skrifver,
”hufvudlös a".
Homöopathien, likasom nästan hvarje ny sanning och upp¬
täckt i allmänhet, har i alla länder blifvit emotsagd, ja hånad
och för sina små doser platt förnekad all vetenskaplig och
praktisk betydelse och nytta. Ärligt och öppet må jag ock
Den 24 November.
31
bekänna, att före all min egen erfarenhet deraf, äfven jag
länge tillhört, icke den grinande och hånande hopen härutan¬
för, men de många tviflarena. Sedan jag likväl, såsom förr är
nämndt, för 3 år sedan biet i tillfälle att med egna ögon ofta
se så många lyckade försök med dessa läkemedel åt sjtikhjelp-
sökande menniskor; så har jag numera upphört, att i detta
stycket längre vara tvekande. Derföre har jag ock ansett min
ställning till sjeiiva hufvudsaken fordra, att, der min tanke
borde uttalas, jag icke heller offentligen kunde undandraga mig,
att i min ringa mån erbjuda den såsom mig synes, med orätt¬
visa hittills uppenbarligen behandlade, Homöopathien mitt för¬
svar. Det som redan förut har handt så många af sjelfva den
medicinska vetenskapens Allopathiskt legitimerade utofvare,
med competent omdömesrätt i frågan, eller att de efter oväl¬
dig undersökning af Homöopathiens lyckliga resultater, ifrån
att vara dess vedersakare, allt mer och mer blifvit dess vän¬
ner, utöfvare och försvarare, det har nu handt äfven mig, sorn
för öfrigt erkänner mig sakna all annan och vetenskaplig com-
pelence, än den praktiska iakttagelsens och erfarenhetens, för
att utan fördömande dock kunna rättvist bedöma, om Homöo¬
pathien, såsom läkekonst, är användbar eller icke. Alltså ru¬
dis medicinse för öfrigt, är jag dock af hela min själ öfver-
tygad om Homöopathiens sanning och kraft, att återställa
både menniskor och husdjur till helsan. Så vidt jag af er¬
farenheten förstår, måste den ock för vårt fosterland ega
en verkligen stor national-ekonomisk och praktisk betydelse.
Intet maktspråk från hvad håll som helst kan derföre förmå
mig att otroget förneka en ymnig erfarenhet af Homöopathiens
nytta, sedan den i min vidsträcktare omgifning varit så trö¬
stefull och helbregdagörande för många sjuka. Tiden har ej
tillåtit mig, hvad mitt embetes pligter ej heller fordrat, att när¬
mare studera ämnet. Jag har blott, såsom redan är nämndt,
med ledning af några få godkända Homöopathiska läkeböcker
samt med ett Homöopathiskt Apothek, emot de sjukdomar lä-
keböckerna upptaga och med der angifna diagnostiska känne¬
tecken, i all min enfald och tilldömda hufvudlöshet, dock i de
aldraflesta fall och inom ganska kort tid lyckats, att till hel¬
san återställa flera af långvariga sjukdomar lidande individer,
ibland hvilka åtskilliga till och med utan all båtnad förut länge
tillitat Allopathisk läkarevård och medicamenter. Vare detta af
mig här sagdt, utan något nedsättande af Allopathien. Dessa
mina patienter lefva ännu friska och kunna alla sjelfve bära
vittnesbördet derom bättre, än alla de, som aldrig försökt denna
läkekonst. Jag för min del bekänner dock uppriktigt, att. jag
alls icke kan bedöma, harn dessa Homöopathiska medicamen¬
ter verka på djurkroppen. Delta phenomenet har jag före¬
ställt mig vara de dertill behöriga vetenskapernas heliga pligt
och oafvisliga förbindelse emot hela vårt slägte, att ur en
32
Den 24 N o v e 111 b e r.
mångfaldigad erfarenhets rön söka att utreda och förklara. Li¬
kaledes förstår jag ock icke att fatta och angifva den oände¬
ligt ringa del af materie, som ovägbar, på den finaste våg, dock
genom blotta luktande på Eau de Luce, Eau de Cologne, Ät¬
tika m. m., kan uppsamlas, för att en i svimning och van¬
makt fallen menniska må vederfås, såsom motionären exempel¬
vis anfört. Jag förstår ej heller att bestämma qvantiteten af
det blomdoft och af tapetens arsenik-färgämne, sorn i ett slu¬
tet rum verkar så störande till sjuklighet på der inne vistande
personer, ej heller att angifva dosis af skorpionens dödande
gift. Detta allt sker ju alldagligen inför våra ögon, genom de
der oförnekligen aldraminst bestämbara små portioner och
”förtunnade doser” af den på djurorganismen verkande och
inflytelserika materien. Att dock gycklande förneka alla dessa
och många andra facta af naturens egen, likasom Homöopa-
thiska, "törtunnings verksamhet"; det har ännu ej fallit någon
”sakförare” in, ehuru dessa lika underbara och lika rationelt
oförnuftiga erfarenheter öfver allt möta oss här i lifvet. Öf¬
ver alla dessa naturens egna, dunkelt upplåtna sanningar hvi-
lar nemligen för mycket allvar, att man ännu dristat angripa
dem till förlöjligande. Huru mycken eller liten materiel kraft
utgår af smultronet, för att verka så anlipalhiskt på vissa na¬
turer, att de vid blotta åsynen, ännu mera vid förtärandet af
detta bärslag, redan bli illamående och i hvilkas ansigten då
för några ögonblick uppstå fläckar af smultronets likhet, som
dock äro vittnesbörd om detta bärets, för andra likväl oför-
nimbara, verkliga inverkan på det derföre känsliga subjeetet?
Huru mycken eller liten materiel kraft sprider det smeksamma
husdjuret katten omkring sig, då personer dock finnas så känsliga
derliire att de redan erfara ett eget sjuklidandes symptomer, när
detta för dem antipathiska husdjur, innan det ännu är af de¬
ras ögon observeradt, dock råkat komma i deras närhet, i
samma eller nästa öppna rum? Skall dock denna, nästan un¬
derbara, men i qvantiteter alldeles outräkne/iga, verkan af
små orsaker då nödvändigt skrifvas på de lidande subjecternas
”pjunkig a och svaga inbillning’, såsom man nyligen sett en
förklaring vilja gifvas på de Homöopathiska, och derföre ”oför¬
nuftiga” medicaments-verkningarne? Att dessas, såsom natu¬
rens egna ofvanantydda, små doser dock lika kraftigt influera
på både physiskt och psychiskt så väl kraftiga som svaga,
personligheter, har redan en rik erfarenhet constaterat. Ätt,
llomöopathien det oaktadt är af praktisk nytta, kan väl med
syllogismer emotsägas, men med inga erfarenhetsrön vederläg¬
gas. Jag anser det derföre emot sjelfva menskligheten föga annat,
än en grof obarmhertighet, att söka förhindra denna, hos oss
flestastädes hittills ännu okända, medicinens mera allmänna ut¬
spridande och kännedom ibland folket, som så ofta för afstån-
dets
I) e n 24 N o v p m b i! r.
33
dets skull måste sakna all erforderlig läkarelijelp. Med popu¬
lära Läkebiicker skulle den dock, med mindre fara för miss¬
tag än Allopatliien. särdeles val lämpa sig för folkets eget an¬
vändande såsom husmedicin. Denna nya curmelhod, mod
ännu blott en 50-årig prölvo- och utvecklings-lid, trotts alla
motsägelser och anfall, har dock, för att kunna med framgång
förnekas, redan vunnit alltför märkliga segrar, i synnerhet utom¬
lands, men äfven hos oss, så väl på Allopathiskl bildade Lä¬
kare, hvilka, efter fördomsfri forskning och undersökning deraf,
villigt anslutit sig till denna naturenliga läkekonst, sorn ock
på en stor mängd af den arma sjuklidande menskligheten, sorn,
genom dess obetydliga läkemedel, dock ur allehanda lekamliga
krämpor tacksamt blifvit till en saknad helsa återställd. När
således, enligt offentliga uppgifter. Homöopathien redan räknar
på 6,000 vetenskapligt bildade Läkares lyckade erfarenhet i
hela verlden. deraf 8 i Leipzig, 12—15 i Dresden, 12 i Prag,
60 — 70 i Wien, o. s. v. särdeles i södra Tyskland, Ryssland,
Italien, England, Frankrike och Amerika; då Homöopathiska
sjukhus verkligen finnas i nästan alla dessa länder, särdeles i
södra Tyskland, der i Wien äro 3, hvaraf ett, hittills slltopa-
thiskt, med 200—240 sjuksängar, flir icke fullt 2 månader se¬
dan, eller den Irsta nysslidne October, sollennt blifvit öfver-
lemnadt till den här hos oss så föraktligt behandlade Uo/nffo-
pnthiens vård nilena; — då det i Österrike icke lärer saknas
exempel derpå, att Allopathiska Läkare på Lazaretterna fått
Auctoriteleinas tillsägelse, afl, så kärt deni, är behålla dessa
platser, de ock måste, studera Homöopathien; — då det i Prae-
lections-Katalogen den 1 rsta sistlidne October för Universitetet i
Wien står upptaget, att 'Privat-Docenten Doctor Wilhelm
”Fleischmann föredrager dagligen kl. JI0 Homöopathhk klinik
”i der nära intill liggande sjukhuset Gumpendorff’’: — då den
Homöopathiske Läkaren Doctor Stens’ i Bonn år 1854 utgilna
arbete: ”Therapie unserer Zeit’’ också ärafen Allopathiens uf-
märktare Läkare i Berlin recommendcradt att äfven af Allo-
pather läsas och behjerta*; — så har ju denna hos oss så en¬
vist förnekade curmethod dock redan länge framstått såsom ett
obestridligt, factum. Den låter ock nu icke undertrycka sig
med gycklet och hånet, såsom försök dertill nyligen är gjordt
i den af mig redan berörda Tidnings-artikeln, som, läsa den
huru man vill, dock ända igenom är uppfylld af all möjlig
galla och ensidig bitterhet. Men detta, af Allopathien säker¬
ligen opåkallade, utfall synes, till all lycka för vetenskapen,
hafva utgjort blott Redactionens egna funderingar, för att lik¬
väl, såsom dermed tydligen åsyftas och beklagligen tyckes
blifva vimnel, ”hålla peksticka för Stånden'’, ett uraktlåtande
förut, genom ”atillräckliga agitationer i de stora Riksdags-
frågorna”, för hvilket samma Tidning uppgifver sig hafva fått
lliigv. I’resle-Slåmtets fröt. 1857. 8:de Hamlet. 3
u
D e ii 24 N o v e ni b e r.
förebråelser. En sådan compliment emot Riksdagens constitu-
tionelt handlande medlemmar är i sanning foga smickrande.
Då emellertid artikelns fabriksfirma synes vara medgifven, kan
man ej heller skäligen spåra någon medicinens förklädda måls¬
man deruti, såsom anonym författare. Ur en bildad Läkares
penna kan ej heller en sådan, af idel löjligheter genomträngd,
men på all praktisk sakbevisning utfattig, afhandling någonsin
hafva flutit. Men den ådagalägger likväl, huru hos en daglig
större Tidnings arbetstyngda Redaction man kan påträffa ett
lika ovanligt, som grundeiigt och prisvärdt studium af Läkare¬
vetenskapen i allmänhet, och i synnerhet af Hahnemanns be¬
ryktade Organon. Alt nedlåta sig till en så affattad vederlägg¬
ningsskrift äro Sveriges Läkare sannerligen för goda, både så¬
som kärleksfulle och sannings-älskande toleranta menniskor i
allmänhet, och såsom humanistiskt bildade vetenskapsmän i
synnerhet. En sund och sansad vetenskap lärer väl ock för
sin renlärighet hafva intet att frukta af ett vanvett, som, en¬
ligt artikeln, Homöopathien skall vara. På det' sättet förer
icke vetenskapen sina sanningar till torgs. Den har ädlare va¬
pen att bruka i vetenskapliga strider och vida lämpligare rum
derför, än en daglig Tidnings spalter. Oväntad har gensägel-
sen emedlertid icke varit emot en medicin, som hyllar ofta
diametralt motsatta åsigter om medicamenternas verkan och
qvantitet, emot hvad i årtusenden varit lärdt och praktiseradt.
Men en på så lösa grunder uppställd motbevisning emot Ilo-
möopathien har dock Öfverträffa! all billig väntan.
Någon ny och genomgripande princip i nästan hvarje ve¬
tandets theori och praxis har sällan framstått i verlden, utan
att genast och till en tid envist få röna mer eller mindre ve¬
dervilja och förkastelse af förutvarande, men derföre icke för¬
kastlige, gamla principers trogne representanter och förfäktare.
Med sann och sund critik är deras uppträdande en skyldighet.
Det kläder sig dock i annan drägt än ridiculens och för¬
följelsens. Det en gång sådda senapskornet, i sin ringhet,
växer dock under sanningens sol så småningom upp till mensk-
lighetens nytta och vinning. Om dell erfarenheten torde inom
detta Högv. Stånd tanken ej vara mer än en. Af de många
exemplen häruppå må dock här anföras blott några. Huru,
ibland andra, bemöttes till en början ängkraflens snillrike upp¬
finnare, som på ett dårhus måste umgälla sin vetenskapligt
praktiska upptäckt? Huru den man, som, trots hånet af ve¬
tenskapliga männen i täcket, dock vågade först framkasta tan¬
ken, att använda ångkraften till locomotiver? Lika oskonsamt
behandlades ock i vårt eget fädernesland den frejdade Lings
idéer om Gymnastiken, såsom blott förflugna satser och på sin
höjd ett dödfödt foster af fantastens snille. Men då omsider
Svenska Staten, just genom sina folkombud, log Lings idéer
om hand, för att inför en uppmärksam verld låta dom nffent-
Ben 21 November.
35
ligen fa försöka sig i praktisk utförbarhet: så har ock detta
kraftiga handtag då, ifrån det allmännas sida, till den svages,
föraktades oell orättvist undertrycktes skydd, jemväl på sam¬
ma gång ländt vårt fädernesland till heder och nytta, samt
alla andra civiliserade stater till snar och lycklig efterföljd.
Våra nndervisnings-anslalter nu, mer än förr, tillegna sig ock
med full tillit Gymnastiken, mindro såsom ett läroämne, än så¬
som ett utbildningsmedel för den slumrande physiska kraften
och för Svenskmanna-härdighet hos vår uppväxande ungdom.
Afvert i detta Utlåtande finnas redan här genomgångna 2:ne
puncter 38 och 39, som vittna om Gymnastikens numera all¬
männa behöflighet och om beviljade ytterligare och ökade an¬
slag för dess mera utspridda användande. En särskild del af denna
vetenskapligt praktiska Stiftelse, eller det s. k. Gymnastiskt-Ortho-
pediska Institutet, som dock alser endast kroppsliga sjuka och
missbildade personers tidiga räddning oell hjelp, genom mecha-
niska oell gymnastiska medel: — äfven detta Orthopediska In¬
stitut hade ju, vid de först uttalade principerna för sin er¬
bjudna verksamhet i det allmännas tjenst, alt genomgå och be¬
stå alldeles enahanda hårda och ovänliga strider och vexalio-
ner, som de just nu igen i ett Dagblad uppdykande, till syn¬
bar öfverdrift ensidiga, beskyllningarna emot Homöopati!ion.
Orthopedien hedrades då, såsom ännu i dessa dagar Honiöopa-
thien, med vedernamnet: idel charlataneri och tokeri. Afmånga
vedersakare få de väl ock en god tid ännu nöja sig med sam¬
ma hederstitel, så länge för tillfället ingen lämpligare finnes
att tillgå i vår Ordbok. Men hvad dock dessa, på vetenskap¬
lig erfarenhet stödda, samt af Staten upptagna och beskyddade,
begge Instituterna för Gymnastik och Orthopedi redan så väl-
signelserikt hafva uträttat, i att bidraga till ett förvekligad!
oell sjukbildadt slägtas återställande till physisk helsa, kraft
och trefnad; — det lärer väl numera ingen af oss vilja be¬
strida, såsom ock ingen troligen skulle vilja återkräfva de åt
dem begge hittills gjorda samt vid denna Riksdag (ill och med
ökade statsanslagena, såsom alldelas onyttigt och på blotta to¬
kerier bortkastade. Jag åberopar här, hvad Doctor Sätherberg,
i den tryckta och loir i Ståndet utdelade officiella berättelsen
för år 1856 om Gymnastiskt Grthopodiska Institutet yttrar om
'■'de pröfningars trolls denna eurmethod haft att utstå i striden
mot ensidighet, och fördom” — —, huru den ”bibehåller sig
och giir sig ännu beständigt gällande, inför den tungt pr öf¬
vande vetenskapen— huru ”deri misstro, man till en tid
lyckades att väcka emot densamma, numera mycket har gifvit
vika lör en sundare åsigt om saken”; — huru Herr Doctorn,
”om ock med lära att upprifva gamla sår, uttalar den åsigt, sorn i
”afseende på methoden vid detta Institut omlättas”: — att vi
”i uppblomslringen af Gymnastiken och Orthopedien se en be¬
kräftelse på den satsen, att der ett mensklighefen genomgående
D c n 2i Nove 111 b t r.
”stort beiiof gör sig gällande, låter Försynen ofia lijelpniedlet
”framstå, genom att lios någon eller några individer väcka en
”varm öfvertygelse om den stora allmänna bristen, odi inspi¬
rera deni att offra sina krafter tor framskaffandet af det på-
”kallade lijelpniedlet”.
All läkekonst stödjer sig otvifvelaktig!; och ytterst på
praxis och erfarenhet, såsom hela den medicinska vetenska¬
pens utgångspunkt. Alla en lång erfarenhets olika rön, under
årtusendens gång uppsamlade, har det inenskliga snillet, med
sin himlaburna kraft, under outtröttliga vakor, forskningar och
begrundande!!, sedermera allt iner och mer lyckats att sätta i
ett ordnadt och utbildadt system af en sjukdomslära, åt hvars
stadgade principer medicinens heroer på skiljda tider gifvit ett
alltmera vetenskapligt sammanhang, genom slutföljder ifrån
verkningar till orsaker och tvärtom, på de sjukbehandlade phy-
»iska subjecterna. Sådan är ju all praktisk vetenskaplighels gång,
ifrån den yttre iakttagelsens första dagar. Sådan har ock den
hittills allmänt och välsignelserikt ingripande Allopathiska medi¬
cinens egen utveckling varit. Sådan fortgår ock nu och fram¬
gent Ilomöopathiens. Man har i denna och andra methoder
gått ifrån empiri till theori. Men, frågas nu: Ar då medici¬
nens studium, äfven i hela sin stora, menniskoslägtet närmast
omfattande tillämpning: — är detta studium då numera till
alla delar så fullkomnadt, absolveradt och till allt dess vetan¬
des högsta spets så uppstiget, att just delta allena af allt mensk¬
ligt vetande, af all vetenskaplig cxperience på jorden, med all
säkerhet har intet mera nytt att upptäcka och lära, till systemets
vidare utvecklande och — måhända äfven framtida ombildning?
Skall detta studium allena härefter för beständigt stå på sam¬
ma punct af utveckling, hvartill det under seklers längd nu
omsider har kommit, genom medicinens egna och alla dess
auxiHär-vetenskapers forskningar och upptäckter, utan att Ilo¬
möopathiens många constaterade erfarenheter kunna få äran
anses något bidraga till dess fullkomnande? Fortgår icke fast¬
mera experiencen på alla det praktiska vetandets oöfverskåd-
liga områden årligen framåt, ehuru de mognade frukterna af
hvarje ny och mera genomgripande upptäckt behöfva årtionden,
ja half- och helseklers pröfvo- och utvecklingstid, för att hinna
i vetenskapernas verldsstora laboratorium hos alla bildade folk
drifvas fram till fullmognad, för en hel mensklighet, som står
väntande på sin andel i skörden af hvarje erfarenhetens och
vetenskapens framsteg? Står medicinen för menniskors rädd¬
ning, utom till många andra, i ingen skuld t. ex. till en Jenner,
för hans praktiska upptäckt af vaccinationen? Huru kan det
då väl, med något sken af rimlighet, så apodiktiskt bedyras,
såsom man ofta hör det af öfvermod och egenkärlek, att läke¬
konsten nu och i all framtid aldrig haft eller någonsin får en
enda nyttig och användbar erfarenhets sanning att lära af den
Den 24 N o v c m I) e r.
37
hånade Ilomöopathien och dess samt och synnerligen så huf-
vudlösa och vanvettiga adepter? Delta pereintoriska sätt, att
blott ney ando, utan all praktisk pröfning af uppgifna fada.
nedergöra misshagliga nya åsigter inom velenskapen, kan väl
falla sig beqvämt; men i ulin tanke är det i högsta grad ove¬
tenskapligt, oädelt och särdeles illiberal!. Må derföre i veten¬
skapen, såsom annorstädes, allt nytt och gammalt få gälla allt
hvad det, genom egon inneboende och sig utvecklande kraft,
möjligen gälla kan, så länge det bevisar sig hafva ett verkligt
praktiskt värde att uppbära och hälda. Med skäl a priori
och ex absurdo bar det. ock redan länge visat sig omöjligt, att
blott theol etiskt nedergöra Ilomöopathien. Minst lyckas det
med sådana vrängda framställningar och missledande corolla-
rier, som man nyligen baft all möda ospard, att för Riksdagen
framlägga af llomöopathiens principiella och ledande grundsats:
similia similibus curau Lar. Oaktadt allt gycklet dermed, står
den dock fast oell bekräftas allt mera af en dagligen växande
erfarenhet, vitsordad af så många tusen sinom tusen, ur sjuk¬
nöd Homöopathiskt hulpna likar. Man förnekar dess möjlighet
såsom oförnuftig och otänkbar, emedan den ännu icke skolat
kunna Jörklaras, efter hittills gällande eurativa åsigter; men man
har sjelf ej bevurdiyat denna läkekonst med någon den ringa¬
ste praktiska pröfning af verkligheten och sanningen i des3
rön och uppgifter, hvilka, såsom exempel och bevis, helt kort
och tvärt försäkras ingenting bevisa, emedan, vid Ilomöopa-
thiens samtlige lyckade curer, sjukdomarno föregifvas redan
fö rut hafva uppnått sin kris till förbättring, då dennas så kraft¬
lösa förklarade medicamenter blifvit använda, hvadan derpå föl¬
jande tillfrisknandet i alla möjliga händelser endast och alle¬
nast skolat vara följder af naturens ryen sje!jliikninysförmåya.
Om detta argument skall gälla emot Ilomöopathien, så bevi¬
sar det för mycket t ty det skulle ju i lika många fall kunna
användas äfven emot Allopathicns egna regimer. Men kan det
empiriskt ådagaläggas, att Homöopathiens eurativa föreskrifter
varit alldeles fåfänga och fruktlösa, samt dess sjukbehandling
utan alla väntade goda resultat: välan! då är den lärans un¬
dergång visserligen gifven och för alltid fast beseglad. Men
såsom ännu förhållandet är i den särdeles oskonsamma och
hånlullsbittra striden här utanför oss, så står dock metho-
dens otaligen lyckade läkedomsrön alldeles ovederlaggda af nå¬
gon enda, dem upphäfvande eller motsägande, annan erfarenhet
med dessa samma slags läkemedel. De billigaste vedersakarno
erkänna väl, att do icke kunna förneka facta af besynnerliga
medicaments-verkningar genom Homöopathiens små medel: men
som dessas incommensurabla litenhet oell förtenning icke ra-
tionclt kan uppfattas och förklaras till någon slags påtaglig
kraft och verkan, efter gällande medicamentslära; så affärdas
do Ilomöopathiska läkedoms-phenomenerna samt och synnerli¬
38
IJ e 11 24 November.
gen helt enkelt, rätt och slätt med det kategoriska, ehuru der¬
före icke mera bevisande, förklarandet, att hela saken blott är
charlataneri, vanvett, galenskap och allt annat, hvad otyget
må benämnas. Men icke bör väl en så vigtig strid inom den
praktiska vetenskapens område föras med så oädla vapen, mera
åsyftande ironiska oell sarkastiskt bitande förlustelser tor ho¬
pen, än någon den ringaste vinning för mensklighet och läke¬
konst. Hvad ock Homöopathien härpå snarare vinner: men
förlorar — gör den icke. Många sansade höras ock derföre
med goda skäl tvifla, att sanning kan ligga i de frenetiska an¬
fallen deremot. Man tager då hellre parti för den synbart för¬
trycktes sak, än man låter fånga sig af så ögonskenligen excen¬
triska utgjutelser. Bättre vore väl sörjdt för medicinen sjelf
och menskligheten, om Herrar Läkare, med alla de goda kun¬
skaper, som tillit öra detta ädla yrkets utöfvare och som stå
dem alla så lyckligen till buds och gagn, med opartiskt allvar
behagade sjelfve pröfva och med oväldig erfarenhet efterforska,
om och huru mycket eller litet sanning verkligen kan ligga i
denna omtvistade iäkekonstens uppgifna rön och försök. Den
begär ju icke heller mera sjelf. Dit hade ock Stats-Utskottet
önskat, att man, under sakkunnig tillsyn, omsider måtte komma
äfven hos oss.
Vetenskapens forskningar äro fria. De behöfva och tåla
icke att bindas a i monopolier, privilegier och skråtvång. Hvar¬
före äflas man då så mycket, just i dessa dagarna, mer än
förr, utom Representationen, för att per fas et nefas alldeles
hindra de dock fritt beslutande Ständerna ifrån att lemna Ho¬
möopathien ett tillämnadt offentligt utrymme för en större verk¬
samhet i Statens egen tjenst, under den säkrast controllerande
uppsigten? Icke blir Aliopathien, genom Ständernas bifall till
ett Ilomöopathiskt sjukhus, mera trångbodd i vårt land än förr.
Det torde vara stort område nog för begge de respective me-
thodernas practiei i den stora hufvudstaden med sina många
obemedlade sjuklingar. Hvad är då för våda å bane, efter
man ropar så öfverljudt till strids? Står hela vår Respublica i
någon först nu upptäckt fara? Icke kan det vara någon con-
spiration att bekämpa? Utgår derute varningens klagorop ifrån
en skyldig omtanka blott att skydda den Aliopathiska liike-
kgnstens renlärighet för något ”grummel”, eller den sjukli¬
dande menskligheten för affällingar från den gamla konsten?
I förra afseendet kan Aliopathien ju icke hafva något att
frukta och lida af en läkemethod, som icke innefattar sundt
förnuft, efter hvad det påstås och försäkras. Så beskaffad
skall nog då den nya läran snart gå sin sjelfdöd till
mötes, praktiskt och offentligen öfverbevisa^ om sitt ofog.
Eljest menar jag, att den methoden sorn har den praktiska
sanningens flesta bevis på sin sida, nog kommer att lofva
längst äfven i Sverige och segrande slutligen behålla fältet. I min
Den 24 N o v e ni b e r.
39
enfald menar jag ock ytterligare, att begge dessa läkesätten
rätt väl kunna och komina att lefva och verka i bredd med
hvarandra. Måtte det ock alltid ske i kärlekens samdrägt med
hvarandra, dock allt till vårt för syndens skuld sjuklidande
slägles bästa möjliga båtnad! Må de derföre begge öppet och
ärligt få täfla med hvarandra, att hvardera utbilda och tullkom¬
na sig! Derpå kan ingen förlora, men alia vinna och veten¬
skapen mest. De få nog begge ändå tillräckligen sina patien¬
ter hvardera, Gud nåde oss så visst! utan att någon enda
sjukling, genom Läkare-monopolier för eller emot Homöopa-
thien, må tvingas att med sitt förtroende ovilkorligen falla blott
på en nida praedeterminerad och privilegierad Läkareskola, om
endast adepterna i dem bägge fiirst fått en, för det fröslebrin-
gande yrkets utöfning erforderlig, mångsidig medicinsk bild¬
ning, som legitimerar till Doctorskap efter hvilkendera metho-
den, som den unge Esculapen helst väljer sjelf för sin blif¬
vande praktik. I sednare afseende! åter, med dagens stridsrop,
eller för att skydda våra sjuklingar emot Ilomöopalliiens före-
gifna galenskaper; så lärer denria läkekonst i vårt land, mer
än i andra länder, ej heller vara så farlig, om det annars är
sanni, hvad nu påstås, att dess små doser verkligen innehålla
intet medicament. Då skulle Homöopathien i nila sjukbehand¬
lingar endast komma att göra nästan detsamma, som Allopa-
thien uppgifves göra i ”mångo sjukdomar”, så vida det annars
är sanni och tillförlitligt, hvad den polemiska Tidnings-artikeln
innehåller ibland mycket annat derom, att ”hvarje kunnig La-
”kare förfar, vid mångå .sjukdomar, i fullt medvetande der-
”af (alt i tusende fall en sjukdom bulas utan ali medicin),
”och gifver blott medicin, sorn ej slör naturens gang, någon
”gång måhända helt oskyldig, Jor att lugna deri sjuke”!!
Skillnaden blefve då blott, den, att. Allopathen många gånger
gifver medicamenter, dem han fullt vet ej störa naturens gång,
och således vara ”oskyldiga” eller kraftlösa, men att Hornö-
opathen deremot med uppsåt aldrig gifver annat medel, än
om livars verkan, till förbättring med den sjuke, han redan är
af erfarenheten fullt öfverl.ygad ; eljest, vore han — en ”char¬
latan.” Men skulle i den föreslagna inrättningen för sjuka det
offentligen bli ådagalagdt, att Homöopathien verkligen håller
hvad den lofvar: kan det då vara räll och ädelt att nu i förväg
hindra framgången af ett så godt försök? Eller är kanske
Läkare-antalet hos oss redan så tillräckligt förut? Finnes icke
också hos oss en mängd värkbrutna och sjuklidande, särdeles
under härjande epidemier af cholera, rödsot m. m.? Bör man
icke ock bereda alla möjliga tillläilen af Läkarebjelp, jemväl
efter Homöopathisk method, för så många af dessa sjukoffer,
sorn helst välja att ål denna enkla och naturenligaste läkekonst
lemna sitt förtroende? Till detta fria val af erhållande sjuk¬
vård och för alt, under Kongl. Sundhets-Collegii, säkerligen
40
Den 24 November.
icke för Homöopathien partiska, öfverinseende, vinna den till¬
förlitligaste praktiska lösning af den ventilerade frågan om Ho-
möopathiens duglighet eller ej, samt till de många, särdeles
fattiga, sjukas ytterligare underlättade Läkarehjelp i hufvudsta-
den: för dessa förenade vigtiga ändamål är det, som Stats¬
utskottet här tillstyrkt detta mindre anslag för en Homöopa-
thisk Polyklinik. I denna skulle det då ock snart inför en upp¬
märksam allmänhets ögon visa sig, om, i Försynens råd, denna
medicin, som så mångenstädes i utlandet, såsom ock på åtskil¬
liga ställen i vårt eget land, redan är med flir (tel. känd och tilli—
lad, äfven bör bli berättigad lill fullkomligt olficiel medbor-
garerätt i Sverige.
För min del har jag 3:ne skäl, att anse ett i Högv. Stån¬
det nu vägradt bifall till denna punkt i Utlåtandet vara både
otroligt och på det högsta att beklaga. 1:0 Högv. Ståndet är
vetenskapens och den fria, obundna forskningens målsman i
första rummet vid Riksdagen. Detta upplysta och fördomsfria
Stånd lärer ock icke kunna låna sig att lyssna till partiropets
ansträngningar här utanföre, ej heller till den i öfrigt så högl-
och månglärde, men icke medicinskt studerade, vetenskapsman¬
nens slutsatser, hvilken här i dag oförmodadt ställt sig i här¬
nad emot Homöopathien, för att omotiveradt och blott på obe¬
visade beskyllningar hindra en yngre gren af det medicinska
studiet, att älven hos oss få veckla ut sig lill knopp och frukt,
såsom den redan gjort det och gör det ännu med erkänd väl¬
signelse i främmande länder. 2:0 Vid sista Riksdag, då Stats¬
utskottet tillstyrkte alsing å en ungefärligen likartad motion,
syntes det Högv. Ståndet så till vida ogilla samma alslag,
som en återremiss af den punkten också då blef på detta sam¬
ma ruin beslutad. Jag tryggar mig derföre ock nu vid Högv.
Ståndets conseqvens i handlingssätt till ett bifall nu. 3:0 Det
Högv. Ståndet, såsom tröstens, fridens och kärlekens budbä¬
rare till menniskorna, både de helbregda och de kränka, lärer
icke anse med sin ställning till folket rätt förenligt, att väi/ra
lidande likar den sjuktröst och hjelp, som det nya slags sjuk¬
huset bär i hufvudstaden kunde få tillfälle praktiskt bevisa,
att Homöopathien, med de enklaste medel, verkligen har att
erbjuda.
Jag tror för öfrigt alldeles icke, att Allopathien sjelf en¬
vist vill monopolisera på våra lidande medborgares sjukvård,
om och när, såsom nu är anbjudet, denna sjukvård kan bro¬
derligt delas med legitimerade Läkare, som praktisera Homöo-
pathi. I den af mig här förut berörda Tidnings-smädeskriftcti
emot Homöopathien, — emot Stats-Utskottets Ledamöter sär¬
skildt och emot Rikets Högloll. Ständer i allmänhet, om dessa
underkastade sig att jemväl dela Utskottets åsigter i denna frå¬
ga, — kan således efter all anledning ingalunda dölja sig nå¬
gon för menskligheten rätt kärleksfullt nitälskande Läkare. Med
Den 24 November.
41
sa många andra kan jag cj misstänka, alt rösten är Jacobs,
men händerna Esaus.
Medan jag liar ordet, bör jag ock offentligen freda Ilöglofl.
Stats-Utskottet ifrån all slags anti-AUopatbisk misstanke, då jag
öppet förklarar, att Utskottet alls icke batt ens den ringaste af¬
lägsna och nnderstuckna låga afsigt, att, genom detta sitt till¬
styrkande, på minsta sätt förringa och nedsätta sl Hopa thien,
med alla dess utmärkte och högt bildade practici och veten¬
skapsmän i vårt land. Tvärtom! Utskottet bar ju, i så många
andra och föregående punkter af detta samma Utlåtande, gan¬
ska uppenbart tillstyrkt Rikets Ständer, att bevilja för ökade
anslag till dels nya löner, dels löneförbättringar åt respective
officiella Läkare, ifrån och med Kongl. Sundhets-Collegium, ge¬
nom Läroverken vid Universiteterna och i Stockholm, ända ned,
såsom jag hoppas, till Districts-Läkarne på landet samt Mili—
tär-Läkarne, hvarom allt det sednare snart är ett särskildt Be¬
tänkande ifrån Utskottet att förvänta. Dessa samtlige Läkare
äro Allopather. Derigenom bar väl ock Utskottet tydligen åda¬
galagt sin tillbörliga hyllning åt den Allopathiskt-Medicinska
vetenskapen och dess legitimerade utöfvare. Alven jag har med
öfvertygelse och nöje deltagit och hoppas att ännu vidare få
deltaga i besluten om dessa ökade anslag. Jemväl på min i
Utskottets Plenum öppnade discussion blefvo de i Utgifts-Af—
delningen föreslagna mindre lönetillökningarne åt Herrar Me-
dicinal-Råder något förökade, utöfver hvad Kongl. Majit för
dem otillräckligen föreslagit, ehuru jag då ej lyckades i samma
goda afsigt och yrkande af en skälig högre löneförökning äf¬
ven och främst åt Sundhets-Collegii Herr Ordförande, samt åt Eni-
betsverkets Ombudsman. Detta allt. torde väl få gälla såsom
vitsord, att, hvarken Utskottet in Pleno eller någon enda dess
Ledamot och således icke heller den, som nu likväl dristat tala
till Ilomöopalhiens fördel, hafva velat uttrycka någon slags,
ens förtäckt, oginhet emot Sveriges, alllid utmärkte, aktnings¬
värda och älven i utlandet högtärade Läkarecorps. Ett sådant
Utskottets välvilliga förtärande lärer väl således denna bildade
Corps upptaga heldre väl än illa, och derföre icke heller miss¬
tycka, om Utskottet, denna sin frikostighet oaktadt, emot Lä-
karne i Statens tjenst, dock skäligen tilltrott sig jemväl kunna
gå ett steg ännu längre, för läkarebildningens utveckling äfven
hos oss. Ty kärlek och välvilja för denna högt aktade Corps,
för dess curmethod i allmänhet och för dess personligheter sär¬
skildt, kan dock och bör rätt väl få stå tillsammans hos mig
och hos Utskottets öfriga Ledamöter, med en lika uppriktig
välönskan och nitälskan jemväl för Homöopathien, så att äf¬
ven den må offentligen bli känd, erkänd och använd, öfvad och
prölvad hos oss, såsom hos andra bildade nationer, till mång¬
sidigare hjelp och gagn för den nu bos oss så ofta äfven epi¬
demiskt sjukplågade mensklighoten. Ur den på trycket offent¬
42
Den 24 November.
ligen utgifna berättelsen och tabellen öfver ”Homiiopathiska chö¬
ler a-behandling en’’ i Norrköping år 1853, af Doctor Noréus,
må ock, till Högv. Ståndets kännedom om nietiiodens använd¬
barhet äfven emot cholera//, här anföras, att af 348 cholera-
och cholerin-sjuka derstädes, under denne Läkares vård, deri¬
bland. 423 i utbildad cholera, doge blott 28 (säger 28) per¬
soner, samt att i Borg och Löths församlingar nära derintill
s. å. af 60—70 personer cholera- och cholerin-sjuka tillsam¬
mans, ada blefvo till helsan återställda, genom föreskrifven och
använd Homöopathisk medicin, utom en enda, som, enligt Sund-
hets-Nämndens uppgift, blifvit för sent anmäld, för att rätt
snart kunna få sjukbehandling. Man har annars ur de van¬
liga Tidnings-berättelserna öm cholera-sjuka i liela Riket, om
de varit tillförlitliga, inhemta!, att omkring halfva antalet Cho¬
lera-sjuka vanligen med döden algått. Hvarföre skulle det då
icke ock till någon del få skrifvas på den Howöopath/slsa me¬
dicinens räkning, att resultatet i och omkring Norrköping blif¬
vit så ovänligen lyckligt? Skall man fastheldre nödgas, att,
af den förr omförmälda Homöopathiskt. fiendtliga Tidnings-arti-
keln, låta inbilla sig, hurusom alla samtlige de med IJomöopa-
thi sålunda behandlade cholera- och cholerin-sjuka blifvit till
helsan återställda ändå, om de ock alls ingen medicin begag¬
nat, eller att de curerats blott af v is /i/edicalrhv naturce? Den
oväldige granskaren af dessa förhållanden må nu sjelf fälla sitt
omdöme härom. Det vissa är, att Ilomöopathiens erfarenhet
då och derefter varit lika lycklig äfven annorstädes i riket,
vid cholerasjukas behandling. Vi lia haft exempel derpå både
i och utom hufvudstaden. Ar likväl en sådan medicin värd
och förtjent att opröfvadt brännmärkas och förkasta^, såsom
oförnuft och vanvett?
Har alltså frågan om Homöopathien något värde: är den
ej blott ”skenbart mindre vigtig”, såsom det påtagligen alla¬
redan visat sig af dess motarbetande utom Riksdagen, så att
de respective Stånden, i brist på ett rätt ledande hufvud, ej
måtte fruktansvärdt. likasom tappa bort sina egna, genom ett
bifall vid ärendets slutliga afgörande: — är saken af Gudi:
ligger, efter Herrans högre råd, en verkligen djupare betydelse
för mensklighetens väl i denna omtvistade läkekonst; — så
kunna vi icke stå den emot eller slå den neder. Genom fol¬
kel sjelft och dess fria, af främmande tillsatser oförvillade öf¬
vertygelse, tager då ock Homöopathien förr eller sednare nog
ut sin rätt. Då blifver lion väl ock en gang, hvad hon bör vara :
Allopathiens sam- och hel-syster, begge i ren slägtkärlek och
samdrägt trofast verkande för samma sköna, ädla mål, i de dem
hyllande samhällenas tjenst. Har åter denna fråga alls intet
värde, såsom motsidan påstår: — är saken således ej af Gudi:
— är den Homöopathiska läkekonsten icke bygd på sanning
och en tillförlitlig erfarenhet; — då skall den ock ■— jag år
Den 24 November.
4 a
fullt öfverfygad derom — efter Försynens höga vishet, i ound¬
viklig undergång snart skörda lögnens förtjenta lön och förakt.
Men vi kunna här spara oss de bekymmer derom, sorn det
onekligen tillhör den praktiskt och theoretiskt pröfvande veten¬
skapen allena, att äfven i vårt bildade land bära och reda.
Emedlertid måtte väl denna läkekonsten dock icke så alldeles
förgäfves hafva fått ega sin 50-åriga, allt flera folk omfattande,
tillvaro på jorden.
Rikets Ständer utvidga vid hvarje Riksdag, och särskildt
vid denna, de allt mer behöfliga Provincial- och Districts-Lä-
lcarnes antal och stationer. Man har äfven inom detta Högv.
Stånd hört mer än ett sådant local-behof framställas och för¬
svaras. Till vinnande af detta mål torde ock, i en icke så af¬
lägsen framtid, de Iloniöopathiska Läkarne lämpligen kunna
bidraga, om blott tillfällen för Medicinae Studerande öppnades,
att, under deras vistande i hufvudstaden för den Allopathiska
cursen, de ock kostnadsfritt finge taga en närmare kännedom
om Ilomöopathiens theori och praxis. Ett sådant, vetenskap
och mensklighet gemensamt båtande, förslag, som det närva¬
rande, har man derföre skäligasl förmodat, att del, under käns¬
lan af en deltagande tillfredsställelse öfver alla de lämpliga åt¬
gärder, som vidtagas till mildring i de sjukas plågor och nöd,
jemväl af Rikets Herrar Läkare skall omfattas med välbehag
och erkännas med tacksamhet. Begge delarne biira ock tvif¬
velsutan af dem sjelfva vara att vänta.
Obemärkt bör jag här ej heller lemna, hurusom Ilomöo-
pathien, med redan pröfvad och lika lyckad erfarenhet, särde¬
les lätt och framgångsrikt behandlar husdjurens sjukdomar.
Mången torde dock kanske vara frestad till vederläggning af
sådana tokerier, med den i Tidnings-artikeln uppgifna allmän¬
na förklaringen, att den Iloniöopathiska läkekonsten, vid dy¬
lika lyckade fall, blott haft att '‘pyssla med sv riga och sjuka
inb i Ullin g ar'’ — — förmodligen äfven hos husöjuren!? Det
'är sannerligen en i stycket särdeles väl passande förklaring,
så vida man ej heldre vill antaga, att alla de till helsan ge¬
nom Homöopathien återställda husdjur-//w/«/erw« redan af de¬
ras egen sjellläkningskraft. hade avancerat nog till förbättring,
ulan alla, åtminstone Homöopathiska medieamenters biträde.
Att emedlertid rätt praktiskt, och derföre alls icke oförnuftigt,
sluta af erfarenheten, bör Homöopathien ganska verksamt kunna
räcka Veterinär-läkekonsten .sin hand, till välsignelserikt sam¬
arbete för det allmänna bästa.
Det är nu ock slutligen min pligt, såsom min tillfredsstäl¬
lelse, att, i afseende på den vördade man och högtaktade vän, som
emot Utskottets förslag här redan yttrat sig, offentligen för¬
klara, huruledes jag för min del är fullt öfverlygad derom, att
hans här förfäktade åsigtcr hvila på en ren och adel grund,
om ock hans argumenter vittna om något påtryck af den Tid-
I)e« 24 fiovein I) e r.
niugs inotbevisning emot förslaget, hvilken jag på det högsta
ogillat. Jag beder ock den värde Talaren vara, med det öf¬
riga Högv. Ståndet, försäkrad derom, att lika rena och ädla
grunder, 'sorn ändå närmast afse den sjuklidande mensklighe-
tens väl, uppbära de åsigter, hvilka i denna fråga ensamt ledt
uiig och delas både af dem, som här 1 Ståndet tänka lika med
mig, och af dem, sorn redan i Utskottet gillade, hvad jag der
anlbrde. Yi lia ingen af oss å någondera sidan enskilda in¬
tressen att liär bevaka: kunna således vara fullt opartiska.
Men det är vetenskapens och mensklighetens egna, stora och
alldeles fristående intressen, som föresväfva oss öinsesides, än¬
dock våra subjectiva föreställningar 0111 sättet för målets bästa
befrämjande äro olika. Jag med Utskottet har åsyftat, att Ho¬
möopat bien af Staten, likasom Orthopedien redan, måtte sät¬
tas i tillfälle, att, i öppen jemförelse oell ädel täflan med Allo-
pathien, på en tjenlig local i hufvudstaden gifva anmälda sjuk¬
lingar råd oell läkemedel gratis, intill dess en offentligen pröf-
vad erfarenhet niå visa, huruvida i framtiden utrymme jemväl
bör beredas qvarliggande patienter på ett Homöopatliiskt. Laza¬
rett, helst, såsom vi hört i går och sett i 105:te punkten i dag,
kostnaden är för stor och localeri otillräcklig på Serafimer-La-
zarettet. Jag med Utskottet har velat bereda en lika control-
lerad offentlighet för de begge läkeinethoderna, till vinnande
af samma stora, national-ekonoiniska och välsignelse-bringande
mål: Samhällets sanna väl, genom dess individers physiskt sa¬
nitära välbefinnande, till ostörd kraft och verksamhet, enskildt
fiir dem sjelfve och allmänt fiir det stora liela.
Sist torde jag nu för detta mitt längre anförande ega nå¬
gon rätt tili vinnande af deri benägna ursäkt, hvarom jag hos
II. H. Erke-Biskopen och Talmannen samt det Högv. Stån¬
det vördsammast anhåller, i anseende till ämnets stora vigt i
och för sig sjelf, enligt all min erfarenhet och innerliga öfver¬
tygelse, dels till det särdeles ovanligt agiterande sätt, hvarpå
hufvudfrågan och den deröfver beslutande Representationen re¬
dan blifvit utom Riksdagen behandlade, dels ock ändtligeri der¬
till, att jag på detta rum tillförene icke tröttat det Högv. Stån¬
dets tålamod med hvarken många eller långa yttranden.
I mensklighetens och vetenskapens intresse af den pågå¬
ende medicinska stridens praktiska lösning äfven hos oss, så¬
som annorstädes, anhåller jag alltså på det varmaste, att det
Ilögv. Ståndet, i trogen conseqvens med sina förr en gång här
uttalade fridsamma och menniskovänliga afsigter i denna fråga,
nu måtte, af skyldig omtanke för våra egna många sjukhjelp
och läkarebehandling behöfvande landsmän, bifalla Utskottets
välvilliga förslag.
I detta yttrande instämde Prostarno Melander, Eurén
och Runsten, äfvensom Doctor Sandberg uti de af den före¬
gående Talaren framställda åsigter.
Den 24 November.
45
Professor Lindgren: Då den vidlyftiga diatrib, sont af
min värde Stiftsbroder nu blifvit uppläst, och hvilken vittnar
lika hedrande om sin fiirfattares ädla nit som oiu skicklighe¬
ten af hans penna, företrädesvis varit riktad mot. några i dessa
dagar publicerade Tidnings-artiklar, anser jag mig icke behöfva
i något vidlyftigare svaromål derå ingå: men då den aktado
Talaren i det mundlliga föredrag, han loreskickat sitt skriftliga
anförande, tyckes hafva räknat äfven mig till deras antal, som
håna den af honom starkt försvarade Homojopathiska curine-
thoden, måste jag mot en sådan uppfattning af mitt sista yt¬
trande protestera. Ehuruväl jag tillät mig att anföra ett af annan
man yttradt infall, hvilket jag sjelf medgaf kunde anses inne¬
bära en bitter parodi på den ifrågavarande medicinen, bar jag
dock sjelf lika litet tillåtit mig att håna denna lärn, som hvil¬
ken annan uppenbarelse som helst af magiska, för mig obe¬
gripliga, naturkrafter, såsom animalmagnetism, borddansning m. m.
Men, del erkänner jag villigt, att, lika som jag anser det vara
fräckt att gyckla med, eller absolut förneka hvad man icke
sjelf förstår eller kan nöjaktigt för sig förklara, jag likaledes
räknar det för svaghet och vidskeplighet att blindt, acquieseera
vid allt, hvad alla sig så kallande undergörare för en lättro¬
gen allmänhet behaga uppduka. Hvad nu Ilornojopathien an¬
går, så har jag blott, med åberopande af min egen erfarenhet,
tillåtit mig att uttala mina tvifvel på de så ofta beprisade un¬
derbara verkningarne af de små medicamenls-doserna, hvilka
tvifvel dessutom synas mig af det sunda menniskoförståndet
kraftigt understödjas; och torde det böra förlåtas mig, om jag,
sorn, under en i flera månader fortsatt daglig intagning al IIo—
mojopathiska medicamenler, aldrig af dessa erfarit den aldra-
minsta effect, oaktadt en sådan liir hvarje gång af Läkaren
förutsades, misstänker hela läran för charlataneri. Att dock mån¬
gen patient, som anlitat denna curmethod, blifvit sitt, onda
qvitt, och således kan hafva skäl att skänka den sitt förtroen¬
de, bestrider jag icke, men är nog förmäten alt skrifva den in¬
träffade lielsoförändringen, mera på räkningen af vare sig vis
inedicairix natura?, den starka tron eller den stränga dieten,
än på räkningen af de intagna subtila strökornen. Den ut¬
märkta framgång, med hvilken, enligt, min värde motståndares
uppgift, Ilnmöopathien bekämpat cholerafarsoten, torde ock
tarfva närmare utredning. Gifver man det hemska namnet åt
hvarje förebud till den förfärliga sjukdomen, så är curens fram¬
gång lätt förklarad, emedan vida det största antalet af så kal¬
lade cholerin-anfali af naturen sjelf botas, och aldrig öfvergår
till det sjukdomsstadium, som tyckes trotsa all slags medicin.
Såsom ett skäl, hvarföre nu det Högv. Ståndet borde bifalla
Utskottets hemställan, bar min värde vän vidare åberopat den
opinionsyttring, som af detta Stånd sistlidne Riksdag skulle
hafva blifvit afgilven genom en då beviljad åtetremiss af ett
4 6
Den 24 November.
Stats-Utskottels Betänkande, som tillstyrkte afslag å ett äfven
då hegardt anslag till inrättande af ett Homojopathiskt sjukhus.
Jag hade helst sett, att detta svaga skäl ej hade blifvit utur
sin förtjenta glömska framdraget. Men, då nu så skett, nöd¬
gas jag sanningsenligt upplysa, att med denna opinionsyttring
förhöll det sig så, att den omnämnda återremissen medgafs
mera på skämt än på allvar i ett särdeles glest aftonplenum,
endast såsom ett ojjicium amicilia; mot en aktad Ståndsbrö¬
der, som ifrigt yrkade derpå: ett medgifvande, sorn ansågs så
mycket oskyldigare som frågan redan genom tre Stånds kända
beslut var på förhand död, och således den åsigt fullkomligt
likgiltig, som kunde anses ligga i den medgifna återremissen.
Prosten Eurén: Jag har redan instämt med Prosten Schram
och skulle, i läll jag varit tillstädes, äfven hafva instämt med
Prosten Forssell, i hvad han under förra Riksdagen yttrade
i denna fråga. Båda dessa Talare hafva gått tillväga på ett
opartiskt sätt. Man kan ej säga, att någondera framstått så¬
som ensidig förfäktare af den nya läkemethoden. De tiller¬
känna, såsom tilibiirligt är, äfven den äldre sitt stora värde,
men önska endast, att den ena methoden ej skall förtrycka den
andra, utan att tvärtom båda methoderna måtte fritt få ut¬
veckla sig bredvid hvarandra. Sådan är ock den ståndpunkt,
som jag önskar, det en hvar måtte intaga vid behandlingen
af ämnet; det är åtminstone den, som jag anser lämpligast.
Hvad mig angår, så har jag ganska liten, om ens någon egen
erfarenhet att åberopa. Men jag har funnit mig öfverraskad
af de resultater, till hvilka Homöopathien kommit, och när jag
betänkt, med hvilka svårigheter hvarje ny, men för mensklig-
heten vigtig upptäckt haft att kämpa, så har jag icke heller af
det hånlöje och de stnädelser, för hvilka Homöopathien varit
utsatt, låtit mig förledas att missakta den, eller att betvifla
det den ju eger en framtid. Mången fördomsfri Allopatisk
Läkare talar ock med aktning om Homöopathien. Icke länge¬
sedan sago vi hvad en af vårt fäderneslands ädlaste och mest
frejdade Läkare, ehuru ansedd såsom måhända den ifrigaste
vedersakaren af den nya läkemethoden, yttrade i en skrift,
som skulle utgöra hans afskedshelsning till dem, hvilka han
räknat såsom sina lärjungar. Han kastar i denna skrift en
blick på de särskilda Medicinska Skolorna, och förklarar, i
afseende på Homöopathien, öppet, att han ej kan frigöra sig
från aningen om, att i denna, såsom han benämner deri, be¬
synnerliga lära, likväl ligger något, som i en framtid kan komma
vetenskapen (ill fromma. Man har sagt mig, att en Allopa¬
tisk Skola i sednare tider utbildat sig, som lånat åtskilligt af
Homöopathien, hvad dosisläran beträffar, oell jag ser äfven
häruti ett tecken till att det i Homöopathien sanna skall med
tiden alltmera göra sig gällande. — lin föregående Talare har
Den 24 N o v e m b e r.
47
velat gendrifva hvad nian nämnt rörande Homöopathiens lyck¬
liga resultater vid cholera-sjukas behandling, dermed att i det
uppgifna beloppet af tillfrisknade skulle förstås icke egentligen
de af utbildad cholera, men snarare de af cholerin ansatte.
Jag beder denne Talare kasta en blick på de tillförlitliga upp¬
gifter i detta ämne, hvilka finnas i en not till Prosten Forssells
anförande vid förra Riksdagen. Han skall der se, att just
af patienter med fullt utbildad cholera, hvilka, under epide¬
mien i Stockholm 1853, anförtrodde sig åt Homöopathiens vård,
dog endast en tredjedel.
JDet är, vid detta ärendes behandling inom Högv. Ståndet,
en särskild omständighet, på hvilken jag anhåller, att få fästa
uppmärksamhet. Man vet, att Staten fordom i viss mån på¬
räknat, det Presterna skulle ega åtminstone någon medicinsk
kunskap. Yi minnas de fordna Medico-Theologiska stipen¬
dierna. Kanske begick man härvid något misstag. Men säkert
är, att Presten ännu mången gång anlitas om hjelp äfven för
lekamliga krämpor. Och när så sker, när, vid svårigheten att
i tid få bistånd från en aflägset boende Läkare, Presten nöd¬
gas meddela ett råd; hvilken läkemethod är då för honom
lämpligare, än den Homöopathiska med sin enkelhet, sin ringa
kostnad, sina åtminstone alltid oskadliga, men ganska ofta helso-
bringande medel? Kan Prosten härmed uträtta något godt,
och vi vete, att han mångenstädes så har gjort, vore icke re¬
dan detta en anledning för Högv. Ståndet, att med välvilja
bifalla hvad nu Stats-Utskottet föreslår? Den summa, sorn
begäres, är ju så måttlig i jemförelse med dem, som vi redan
åt flera håll med frikostig hand beviljat. Man invänder: här
finnasju inom Sverige så ytterst få Homöopathiska Läkare. Det
är sannt, mig veterligen finnes ej i sjelfva hufvudstaden mera
än en sådan med vetenskaplig bildning utrustad Läkare, ehuru
kanske rätt många, som sakna denna bildning, men likväl till¬
handagå med sina råd. Förhållandet är ej såsom det borde
vara. Men vi bafve ju ej heller någon af Slaten omhuldad
institution, der denna läkemethod kan offentligen praktiseras,
vi håfve ingen lärostol, der dess grundsatser kunna vetenskap¬
ligt framställas. Om vi egde delta, om Homöopathien med
den nytta den obestridligen verkat, komme äfven från Statens
sida till någon heder, och upphörde att vara en antingen okänd
eller begabbad och förlöjligad lära. skulle ej det ofvan antydda
förhållandet ändras? — Jag slutar med att bedja, det måtte
Högv. Ståndet icke vid denna Riksdag handla annorlunda än
vid den förra, utan nu, likasom då, benäget för sin del be¬
vilja det ringa anslaget.
Comminister Beckman: öfverläggningen hotar att blifva
utförlig och lång, och Talaren bör derföre icke tillegna sig
mycket af det Högv. Ståndets tid. Hans ringa bekantskap
48
Den 24 Nove m b e r.
med ärendena i allmänhet och Homöopnthien isynnerhet, lemnar
honom dessutom föga förråd för omständliga afhandlingar.
Något kan Talaren dock hafva sig bekant i afseende på den
nu afhandlade frågan, men detta är icke ifrån dagens tidnings¬
artiklar, af hvilka han till ledning vid dess bedömande icke
har tagit ett afgörande intryck; hvad han i ämnet kan hafva
sig bekant, och den öfvertygelse, hvartill han om detsamma
har kommit, härleder sig ifrån tiden för desse artikelförfattares
kolt-år. Ilan skall således icke upprepa något af det, som
nyligen i denna väg har öfverlemnats åt allmänheten. Den
värde Talare, som uppträdt emot härvarande förslag om in¬
rättande af Homöopatisk Polvklinik i hufvudstaden, har anfört,
huru den nya curmethoden verkar genom föreskrifven och noga
iakttagen diet: det är ock Talarens öfvertygelse: ilten Allopa-
thien förelägger ock diet. som, strängt vidhållen, synes höra
medföra enahanda goda verkan. Till llomöopafhiens uppgifna
stora framgång vid sjuksängen verka, efter Talarens långvariga
öfvertygelse, utom dieten, en stark tro och blind tillförsigt hos
patienten samt ett och annat icke erkändt lån ifrån Allopa-
thien. Beträffande den stränga dieten, har Talaren sig ifrån
lång tid tillbaka bekant den händelse, att sjukling, som råd¬
frågat alla Europas mera bemärkte Läkare af do begge mot¬
satta skolorna, och lydigt underkastat sig erhållna föreskrifter än
af den ene än af den andra, slutligen tog förtroendet ifrån såväl
Läkare som Apothekare, och satte sig på sjelfvald svältkur vid
ett glas mjölk och ett ägg för dagen eller något dylikt, och
lefver ännu med åtminstone icke sämre helsa än förr. Han
underkastade sig sjelf den förtroendevärda sidan af Iloniöo-
pathien, eller den, som hufvudsakligen är afgörande under
hvilken curmethod som helst. Om den nya s. k. Läkarekon¬
sten är oskadlig, ja, i förening med ofvan anförde hjelpmedel
gagnande uti chroniska sjukdomar, så har Talaren oöfvervin-
nerliga tvifvelsmål om dess ändamålsenlighet uti våldsamma
och häftiga, t. ex. bröstinflammation, vid hvilken bloduttömning
genom åderlåtning eller åtminstone genom koppning vanligtvis
är högst välgörande. Men Homöopathen har icke mod att se
menniskoblod, utan låter heldre patienten dii efter konstens
reglor, derest icke en stark natur med Guds bistånd hjelper
sig sjelf. Talaren har i detta afseende en egen lung erfaren¬
het ifrån år 1834 och äfven detta år. När man såsom till¬
kallad själasörjare eller nära anhörig stålt vid en sjuksäng,
på hvillken cholera morbus uppträdt i full Asiatisk våldsam¬
het, med förvärrade symptomer för hvarje framskridande hel-
eller halftimme, så finner man det, minst sagdt, enfaldigt,
att komma med dessa, om ock hvarannan minut ingilna de-
cilliondelar af läkemedlet, det man genom omskakniug så eller
så potentierat huru högt som helst. Ilär påkallas kraft och
hastig
Of» 24 N i> v c in h c r.
49
hastig motverkan, emeila» fienden är stark oell snabb ; lama
åtgärder gagna ieke till annat, än att spilla bort en ytterst
dyrbar tid. Aro berättelserna om Homöopathiens nndercurer
vid sådana förhållanden verkligen sanna, så hafva andra kraf¬
tiga medel kommit till hjelp, möjligtvis en så kallad neptuni-
gördel eller oek den hulda naturen sjelf, och när den gode
Guden egentligen är den, sorn fräisar arma menniskobarn,
så står gerna den egenkära dåren fram och säger: detta är
mitt verk. '
Ibland annat har mycket förvånat Talaren denna ba¬
stanta motsägelse, att liomöopathens varmaste vänner under¬
kasta sig brunnscur och dricka starka, varma vatten, t. ex. i
Carlsbad, oell icke droppvis utan stoptals, således 100,000-tals
droppar om dagen. Detta är en Allopathisk så stark medicin,
att Talaren saknar mod att underkasta sig densamma.
Till Talarens bekantskap med delta ämne höra händelser
Ifrån flere år tillbaka. En af hans vänner, fordom en flitig ar¬
betare inom detta Högv. Stånds Canzli, var allt emellanåt illa
angripen af en invärtes halsåkomma, bulnad eller inflammation,
och led hvarje gång ganska mycket. Vid förnyade sjukdoms¬
fall flydde patienten ifrån AUopathen till Homöopathen; den
sednare kom och gaf ett visst antal droppar, möjligtvis 15, af
en i vatten utspädd decilliondels gran Belladonna (Airojm
Belladonna), en giftig växt, som anses framkalla en likartad
halsåkomma, och han sade såsom hans mästare: similia simi-
libus curantur. Talaren satt ofta hos den lidande, som blef
frisk efter 8 eller 14 dagars tid, efter som han icke hann svälta
ihjäl. Alven Talaren, men patienten isynnerhet, trodde, att
Belladonnan var den till helsan verkande kraften. Emed¬
lertid kom vid nytt sjukdomsfall en skicklig Operateur och fick
begagna sin lancett till bortskärande af något, sorn ansågs
vara sjukdomens källa, hvarefter mig veterligen sjukdomen icke
återkommit. Operateuren var icke Homöopath; denria af den
äkta sorten utgjuter icke menniskoblod, ehuru mycket behofvet
deraf kunde vara påkalladt.
Talaren har ofta önskat sig en förklaring öfver det för¬
hållande, som kan ega ruin emellan en decilliondels gran Bella¬
donna, behörigen potentierad, och helandet af en bulnad eller
inflammation i tonsillerna, men har icke lyckats få den. När
han nu erhöll Högloft. Stats-Utskottets Utlåtande N:o 148, och
hann deruti bläddra sig fram till den 107:de punkten, som be¬
handlar, den Homöepathiska Polykliniken, samt, såsom vanligt
nyfiken, skyndade att se efter, i hvad beslut man hade släd¬
nät, och fann, att Utskottet hade lör inrättningen tillstyrkt
8,000 R:dr R:mt årligen, blef han synnerligen glad, och hop¬
pades få närmare reda på det nyss anförda förhållandet emel¬
lan Belladonnan och halssjukdomen, hvarföre han ock icke
B. ga. Pits' t:-St fl udel» Pral. 1857. 8:de Bandet. 4
50
D e n 24 November.
blott beslöt, att i dag besvära Utskottets vördade Ledamöter
med frågor i äinnet, utan, efter erhållna tillfredsställande svar,
till tacksamhet rösta för anslaget. Ty, tänkte han, detta
Högloft. Utskott vet nog hvad det gör. Derföre kunde det
icke tillstyrka ett litet anslag för anställande af en Pastor uti
New-York, emedan motionären icke rörande frågan hade in¬
fordrat den i Förenade Staterna fungerande Svenska och Norr¬
ska General-Consulns utlåtande, hvilket han förmenade att
Kongl. Maj:t skulle täckas göra. Derföre kunde det icke gifva
en enda skilling till de mångå Rikets Comministrar och Kapell¬
predikanter, som tjena för stattorpare-löner, emedan hvarken
Prosten Wåhlander eller Talaren, såsom motionärer, hade hål¬
lit sockenstämma uti hela landet, och vidare inskaffat Lands-
höfd inge-Eiri be t oris och Dom-Capitlens utlåtanden i ärendet:
nästan enahanda blef utgången i afseende på en annan Tala¬
rens vördsamma framställning till förmån för vissa Kyr kans
tjenare, som af Stats-Contoret hafva större eller mindre eon-
tanta lönebidrag. Förslaget, an förer Utskottet såsom skäl till
afslag, synes vara allt fur litet utveckladl, eller: då motio¬
nerna icke liro åtföljda af några handlingar elter beräknin¬
gar till stöd för de uppgifna behojven, saknar ock Utskottet
ali ledning för bedömandet, om och i hvilken man de af
motionär er ne äskade anslagsbelopp verkligen erfordras, eller
ock: ali utredning saknas, angående de inkomster ifrågava¬
rande tjenstemän åtnjuta utöfver de från Statsverket utgå¬
ende beloppen. Således föreställde sig Talaren, att då Ut¬
skottet var alldeles främmande för de till den första Faculteten
hörande ärenden, som angå Presterskapets aflöning, ehuru Ri¬
kets Ständer inom 10 år aflåtit tvänne underdåniga skrifvel¬
se^ sorn ådagalägga beholvet af snar hjelp åtminstone för ilia
lönade Caplaner och Kapellpredikanter, och derföre afstyrkt
de för samma ändamål föreslagna åtgärderna, detsamma var de-
stomera bevandradt inom den tredje Faculteten, så vidt den
eger beröring med Homöopathien, eftersom det till befordrande
af denna curmethod ville uppoffra 8,000 R:dr, och hans för¬
hoppningar växte att få förklaring öfver undercurerna med
Belladonnan, begagnad på nyss omförmälda sätt. Men när
hela den nu behandlade punkten lästes fullständigt, blef Tala¬
ren obehagligt öfverraskad af Utskottets naiva tillkännagivande
på 28:de sidan, att detsamma icke är i tillfälle att bedöma
nyttan och fördelarne af den Homöopathiska läkemethnden
vid sjukdomars behandling. Således är icke heller detta ären¬
de mera utredt och klart för Utskottet än de omförmälde kyrkliga,
hvilket Talaren ock är benägen att tro, ehuru man hade kun¬
nat vänta, att antingen dori Högvälborne Motionären sjelf skulle
hafva bilagt något tillförlitligt vittnesbörd om den nya läke-
methoden, eller ock att Utskottet skulle hafva låtit infordra
yttrande derom af vederbörlig myndighet, Kongl. Sundhets-
0 e n 24 Novemi) e r.
51
Gollegium, hvars opartiskhet man icke skulle hafva haft rätt att
satta i fråga, omdömet må hafva utfallit huru som helst. Oak¬
tadt allt detta, tillstyrker dock Utskottet ett betydligt anslag!?
Under sådant förhållande kan Talaren icke vänta något svar
på en fråga om underverken genom den meranämnda Bella¬
donna n, och han framställer ej heller sin fråga : men han för¬
menar sig deremot kunna anse de vördade Utskotls-Lodamö-
f.erne förbundne, att till det Högv. Ståndet afgifva förklaring,
hvarföre Utskottet ibland anvisade fyra föremål för anslag,
hvilkas behof, nytta och fördelar det erkänner sig icke klart
kunna inse, företrädesvis och uteslutande gynnar det, hvarom
detsamma förklarar sig minst ega begrepp.
Således, ehuru starkt intryck Talaren erfarit af Prosten
Schrams utförliga och särdeles varma försvar, så val för den
ifrågavarande curmethoden, som för Utskottets behandling af
frågan, och ehuru lian högst ogerna röstar emot välbemälde
Stånds-Ledamot, hvilken han lika mycket vördar, som han
beundrar hans djupa förtroende för hans älsklings-medicin,
nödgas han, efter frågans fullständigare begrundande, ändra sin
första afsigt och för sin del vägra det ifrågasatta anslaget,
hvilket han tillåter sig vördsamt hemställa ock måtte blifva
det Högv. Ståndets beslut.
Professor ågårdh: Jag hade icke ämnat vid förevarande
fråga uppträda, men det varma sätt, hvarpå en Talare här
yttrat sig till förmån för inrättandet af en särskild Homöopa-
tisk Polyklinisk anstalt, har fiiranledt mig att med några ord
söka belysa frågan. Jag eger lika litet som de föregående
Ta larne de insigter, som fordras för att från vetenskapens
ståndpunkt afgiira hvad företräde bör lemnäs den Homöopa-
thiska eller Allopathiska läkemethoden, men jag anmärker mot
Utskottet, att det utan föregången vetenskaplig utredning till¬
styrkt antagande af den väckta motionen. Såsom anställd
vetenskapsman känner jag, att det är mycket som vetenskapen
förmår förklara, men tillika att ännu mycket mera återstår,
som den cj förmår förklara. Särdeles gäller detta om den ve¬
tenskap, som bar l/fvel till föremål. Allopathen såväl som
Homöopathen måste erkänna, att i en lefvande organism
processer föregå och verkningar åstadkommas, hvilka Chemisten
eller Pharmaceuten i sin degel icke förmår eftergöra. Men,
detta medgifvet, kan frågas, huruvida Staten bör träda upp så¬
som beskyddare af något visst medicinskt system eller någon
medicinsk skola? Man har åberopat de anslag, som Staten
tor allmänna helsovården och hvad dermed står i sammanhang
beviljar, i ett sådant sammanhang, som skulle de vara gifna
uteslutande för den medicinska skola, som man kallar den Allo-
paihiska. Men hvarifrån hemtar man stöd för ett sådant på¬
stående? Finnes någonting sorn förhindrar de vid våra sjukhus
SI
Den ?4 IV o v e 111 b e r.
eller våra regementen anställde Läkare att begagna den Homöo-
pathiska curmethoden? Man har åberopat Prmlections-Kataloger
från utlandets Universiteter, i hvilka man finner tillkännagifvet,
alt undervisning i Homöopathisk klinik meddelas den och den
timman. Finnes något stadgande, som förbjuder våra Univer-
sitets-Läkare att göra samma tillkännagifvande? Har ej den
ende framstående Homöopathiska Läkaren i vårt land varit an¬
ställd vid ett af våra IJniversiteter? Man talar om privilegier
och skråtvång! Men skulle ej Staten just genom beviljande af
detta anslag framkalla elier kanske rättare framtvinga ett visst
medicinskt system, och derigenom förklara sig som anhängare
af det skråsystem man här fördömer.
Med villigt erkännande af den förste Talarens om en lef¬
vande öfvertygelse och en brinnande menniskokärlek vittnande
försvar för den lära, hvars målsman han här åtagit sig vara,
måste jag dock för min del önska, att Allopathien och Homöo-
pathien må, obesvärade af hvarje Statens inblandning, få ut¬
kämpa sina strider på den fria forskningens neutrala område,
hvadan jag afstyrker det Högv. Ståndet att biträda den här
föreslagna vägen, hvilken jag för min del betraktar som en
afväg.
Häruti instämde Kyrkoherden Otterström.
Efter sålunda afslutad öfverläggning framställdes af H. H.
Erke-Bis köpen och Talmannen proposition på bifall till Ut¬
skottets hemställan i denna punkt; men som propositionen med
både Ja och Nej besvarades och votering begärdes, uppsattes
och godkändes följande voterings-proposition:
Den, som bifaller Utskottets förenämnde hemställan, röste
Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej har Ståndet samma
hemställan afslagit.
Voteringen verkställdes i behörig ordning och befanns, ef¬
ter sedlarnes öppnande och rösternas summering, hafva utfallit
med 19 Ja och 25 Nej, och hade Ståndet sålunda stadnat i
det beslut, Nej-propositionen innehåller.
Härmed afbröts föredragningen af Stats-Utskottets Utlå¬
tande N:o 148, för att i nästkommande Plenum fortsättas-
§ 2-
Föredrogs och bordlädes Baiico-Utskotlcts Berättelse N:o
6.3, angående förrättad revision af Banco-Discont-Verkets rä¬
kenskaper och förvaltning för år 1856-
Den 24 November.
53
§ 3.
Föredrogs och lachs på bordet en af Högloft. Riddcrska-
pet och Adeln till de öfrige Riks-Stånden ställd inbjudning
att instämma i Ridderskapet och Adelns, vid pröfning den 23
i denna månad af 34:de punkten i Stals-Utskottets Utlåtande
N.-o 148, angående Herr Cederschölds, F. A., der omförmälda
motion, fattade beslut.
Ståndet åtskildes kl. ,}3 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Almgvist.
Den 24 November.
Plenum kl. £6 e. m.
§ I-
Fortsattes föredragningen af Sta/s-Utskotlets Utlåtande
N:o 148, angående regleringen af utgifterna under Riks-Stalens
Åttonde Hufvud-Titel; hvarvid i ordning till behandling fö¬
rekom
108:de punkten.
Hvad Utskottet under denna punkt i 3:ne särskilda nio-
mentor yttrat, föreslagit och hemställt, blef af Ståndet bifallet.
109:de punkten bifölls.
110:do punkten bifölls.
lil:te punkten.
Prosten Schram begärde härvid ordet och yttrade: Den
utgång, sorn i Utskottet träffat min bär förekommande motion,
Den 24 November.
i hvilken, om jag minnes rätt, liera af Ilögv. Ståndets Leda¬
möter täcktes deltagande instämma, beklagar jag på det högsta,
och får till en början tillkännagifva, att jag vid behandlingen
deraf in Pleno hindrades närvara, för att då kunna yrka ett
rättvist afseende derå, hvilken min frånvaro jag vid justeringen
af 8:de Hulvud-Titeln endast kunde ibland reservationerna
låta anteckna. Såsom af reeiten i denna punkt synes, var
med motionen afsedt, att bereda de Gymnasii- och Skol-Lä-
rare, som hade kronotionde sig för ett helt Läroverk tilldeladl,
utan vissa hemmans anordnande och fördelning på vissa perso¬
ner, och, på grund af erhållna fullmakter före den 13 April
1853, enligt Kongl. Kungörelsen den 11 Maj 1855, så vida
do ej på tillfrågan sjelfve afstått sin optionsrätt, egde förbe¬
hållen rättighet att. sin anslagne och dittills åtnjutna krono-
tionde-spannmål sjelfve uppsäga och disponera, en rättvis ersätt¬
ning af Statsverket för de förluster de gjort och komtne att
göra åren 1855—57 derigenom, att de mistal sin dispositions¬
rätt och, i stället för gångbara högsta möjliga försäljnings¬
priser, blifvit ålagde att åtnöja sig med lösen blott efter
tioåriga medelpris. Genom särskilda Nådiga Resolutioner den
31 Maj 1856, i beslutet om hvilka hos Kongl. Maj:t Stats-
Kådet och Chefen för Ecclesiastik-Departementet varit af an¬
nan tanke, hade Elemcntar-Lärarne vid Stockholms Gymna¬
sium och Götheborgs Läroverk blifvit sin förut egande dispo-
sitions-rätt öfver åt dessa Läroverk anslagen kronotionde-spann-
mål förlustiga, hvarigenom ock vissa Lärare, hvilket jag hört
af dem sjelfva uppgifvas, gjort den betydliga förlusten af 400
till 500 R:dr hvardera för år 1855.
Hvad jag vid motionens afgifvande ej föresåg,, har dock
sedermera, under Riksdagens lopp, inträffat och gifvit styrka
åt min motion samt förökat anledningarna för mig, att hop¬
pas på densammas rättvisa framgång. Vid granskningen af
Stats-Råds-Protocollerna hade nemligen Constitutions-Utskottet,
i anledning af nyssnämnda Kongl. Resolutioner, på behandlin¬
gen af dessa ärenden fästat Rikets Ständers särskilda upp¬
märksamhet och såsom en anntärknings-anledning emot Ko¬
nungens Rådgifvare anmält, hurusom dessa dervid ”icke iakt¬
tagit noggrann vård om alla medborgares lika rätt. Den
”fullmakt eller det constitutorial, en Embetsman erhåller å sin
”tjenst, vore ett contract emellan honom och Staten. Han vore
”förbunden, att troget sköta sin tjenst, hvaremot Staten der-
”före tillförsäkrat honom om vissa löneförmåner. Rrast han i
”åtagna förbindelser, vore han underkastad ansvar och straff.
”Derföre egde han ock ovilkorlig rätt att fordra, det Staten
”mot honom lika noggrannt uppfyllde hvad Staten till honom
”utfäst. Detta var ock afsedt i Kongl. Kungörelsen den 11
”Maj 1855, med undanlaget för då varande Embets- och
'”Tjenstemän, i hvad Kungörelsen eljest rördo sättet för grund-
D e ii 24 November.
55
”räntors och kronotiondes utgörande derefter.” Den förlust
af fria dispositionsrätten, sorn en del Elementar-Lärare-Stater,
hvilka, utan att personligen eller på viss tjenst hafva fiir sig
indelad vissa hemmans utgående kronotionde, doek genom ett
gemensamt ombud för hela det Läroverkets gemensamma kro-
notionde-anslaget ombesörjt dispositionsrätten deraf, genom de
ifrågavarande Nådiga Resolutionerna latt vidkännas, har der¬
före iå ena sidan synts Constitutions-Utskottet, likasom så
många andra på beslutet refiecterande, icke vara med rättvisa
och billighet förenlig. Ehuru likväl å andra sidan den spe¬
ciella tillämpningen af undantaget ifrån Författningen för Ele-
mentar-Lärarne i fråga skulle hafva afvikit ifrån hufvudända-
målet med Kungörelsen, eller beredande, så snart sko kunnat,
af lika vilkor för alla räntegifvare, hvarigenom antingen runte-
tagares rätt måst förnärmas, eller oek räntegifvare* billiga
anspråk uppoffras, så hade dock Constitutions-Utskottet ansett
regeringsåtgärden väl ieke förtjena att klandras, ehuru anmär¬
kas kan, att den tillkommit sedan Lärare-Staterna först hade
blifvit från Regeringen sjelf ofTioielt tillfrågade, om de sjelfve
ville sin optionsrätt afstå, ocb till svar derpå förklarat sig
densamma vilja bibehålla; men Constitutions-Utskottet hade
dock påkallat Rikets Ständers uppmärksamhet derpå, att Ko¬
nungens Rådgifvare, i sammanhang med beslutet om disposi¬
tionsrättens upphäfvande för Lärare-Staterna vid Stockholms
Gymnasium och Götheborgs Läroverk, underlåtit dels att till¬
styrka Kongl. Majit utfärdandet af en allmän förklaring i
ämnet för alla andra dylika tvistiga fall, dels att fästa Kongl.
Majits Nådiga uppmärksamhet på angelägenheten, att, genom
Nådig Proposition till Rikets nu församlade Ständer, bereda,
för ändamålet af de lidande Elcmentar-Lärarnes ersättning i
förlorade löneinkomster, nödiga anslag af statsmedel.
Hvad emellertid Ståts-Rådets Ledamöter i det sednare
anmärkta fallet må hafva underlåtit, ilet allt hade dock genom
min motion redan kommit under ett annat eller Ilöglofl. Stats¬
utskottets pröfning, för att genom ett statsanslag för samma
ändamål blifva Rikets Ständers billiga pröfning underställdt.
Man hade således haft alla goda skäl att förvänta och hoppas,
att Stats-Utskottet bort, efter sådana utredda och anmärkta
förhållanden, lemna denna motion, som i sjelfva verket nu upp¬
fyllde bristen af den Kongl. Proposition i ämnet, hvilkens ute-
blifvande af Constitutions-Utskottet sålunda med skäl är vor¬
den klandradt, ett rättvist och billigt afseende.
För att den lidna obilliga löneförlusten för Elementar-
Lärarne under åren 4 855—57 måtte bli dom skäligen ersatt,
var af mig i motionen föreslaget, att Rikets Ständer måtte till
Kongl. Majits disposition ställa ett förslagsanslag. Till un¬
derkännande af en sådan åtgärd, yttrar Stats-Utskottet i denna
punkt af Utlåtandet följande, såsom skäl för sitt afstyrkandc.
56
D e ii 24 November.
1:0 att ”de förluster, som i motionen omtalas, sannolikt blifva
”vid denna Riksdag genom beviljade frikostiga lön eli/läkningar
”Skol-Lärarne ersatte.” Detta kunde till någon del låta höra
sig, ehuru icke vara med full rättvisa förenligt, om det också
vid de Läroverk, som de anmärkta Nådiga Resolutionerna
gälla, just vore alldeles samma personer, sorn för 1855—57
blifvit genom minskade löner lidande och som äfven härefter
qvarstode vid dessa Läroverk, att der åtnjuta nu beslutande
lönetillökningar. De afgående deremot komme att orättvist för
sagde år Iida, utan all ersättning af Staten. Men om de oek
alla qvarstode på sina platser, så vore det väl emot alla dessa
dock en stor obillighet, att de allena ibland kamrater, sorn
dock fått behålla sin dispositionsrätt oqvald, skulle se sina
ökade löner för nästa statsreglering verkligen minskade, ge¬
nom lika summor, som de skulle räkna sig till godo i er¬
sättning för 1855—57 årens dem tillskyndade löneförluster.
Löne-tillökningarne, afsedde att dock komma alla, äf¬
ven de gamla qvarstående Lärarne tillgodo för framtiden,
vore i sjelfva verket då icke till hela sitt belopp att tacka
för, om för några Lärare ganska väsendtliga rabatter derå
borde göras för de förflutna 3 årens bevisliga förluster. 2:0
att ”några beslut, likartade med dem, som (af Regeringen)
”tagits, rörande kronotionde-spannmålen åt Götheborgs och Stock¬
holms Läroverk, icke äro kända”, hvadan ”Utskottet anser
”någon vidlyftig och tidsödande vidräkning i afseende på ve-
”derbörandes löne-inkomster för den förflutna tiden icke lämp¬
ligen biira ifrågakomma.” Om ock inga flera Regeringsbeslut
i likartade fall, af kronotiondelösen efter 10-årig medelmarke-
gång i stället för högre gällande årspris ännu äro kända,
ehuru flera på Rådsbordet hvila, i väntan på Rikets Ständers
beslut öfver motionen rörande dylika ersättningsfrågor; så hade
ju vidräkningen för blott de 2:ne kunda Läroverken varit Ut¬
skottet desto lättare och utan tidsödande vidlyftighet att upp¬
göra, genom uträkning i Kammar-Collegium och Stats-Contoret.
hvad vederbörande Lärare åtminstone för 1855 och 56, efter
markegångstaxornas föranledande, må hafva förlorat i sina lö¬
ner. Utskottet hade derigenom dock kunnat komma till något
approximativt resultat, för att till skadans skäliga alhjelpande
kunna föreslå ett förslagsanslag, igenom hvilket Regeringen
hade blifvit satt i tillfälle, att snart förhjelpa till sin rätt och
ersättning ej mindre de Lärare, som redan voro i de Nådiga
Resolutionerna afsedda, än äfven deni, som ännu kunde för
åren 1855 — 57 vänta dylika, deras billiga lönefordringar in¬
skränkande, Nådiga Utslag. 3:0 att ”det 10-åriga medelpriset
”å spannmålen snart nog kan komma att ett elter annat är
”öfverstiga det löpande årets markegångspris”. Härvid är
dock att anmärka, att förlusten gäller de år som redan gått
för de ifrågavarande, sin optionsrätt förlustige, Lärarne, och
Den 24 November.
57
att, sedan de ifrån och med år 1855 nödgats alt laga lösen
efter 10 års medelpris för sin spannmål, såsom ock för alla
Elementar-Lärare ifrån och med 1858 nu är såsom vilkor för
lönetillökningen föreslaget, de numera ock för den tid, som
stundar, aldrig få erfara hvarken vinst eller förlust deraf, om
det 10-åriga medelpriset stiger eller laller, i jemförelse med de
kommande årens markegångs- eller eljest gällande salupris, som
på deras löner härefter har intet att inverka. Alla de för
1855—57 sin optionsrätt förlustige förklarade Elementar-
Lärarne stå således alldeles ensamme om den förlust de lidit,
och för hvilken Utskottet haft obilligheten att icke vilja till¬
erkänna dem en rättvis ersättning. Bättre liar likväl samma
Högloft. Stats-Utskott behjerta! ställningen för Korporalerna
vid Indelta Arméen samt Soldaterna vid Södermanlands Re¬
gemente, enligt det här på bordet liggande Utlåtandet N:o 153,
i anledning både af en Kongl. Proposition och af en enskild mo¬
tion derom, och i hvilka Utskottets beslut jag, med billigt till¬
styrkande, deltagit både på Afdelningen och i Utskottets Ple¬
num. Om ock dessa till krigsgemenskapen hörande personer,
beträffande hvilka frågan ännu icke är så tydlig och bestämd,
huruvida Korporalerna skola inräknas bland dem, sorn böra
anses ega fullmakt på sin tjenst, härefter icke sjelfva vidare
få in natura uppbära sin kronotiondespannmål; så äro de dock
allesammans nu af Utskottet föreslagne och lörordade, att ”be-
”rättigas af Statsverket utbekomma ersättning för deras
”kronolionde-aflöninys-spannmål efter årsmnrkegångs-priset i
”den art, hvarifrån spannmålen hittills utgått, med tillägg af
”forsellön derå”, Korporalerna, så vidt de före den 12 April
1853 blifvit antagne och utnämnde, samt Soldaterna vid Sö¬
dermanlands Regemente, så många som äro eller blifva an¬
tagne till och med ända intill den tid Kongl. Maj:ts Nådiga
beslut i ämnet kommer att kungöras, och så länge de i tjenst
qvarstå. Lika både billighet och rättvisa torde väl ej heller
skäligen kunna förnekas de Elementar-Lärare, hvilka för åren
1855—57, genom Kongl. Resolutioner, redan gått eller ännu
härefter kunna komma att gå i mistning af den, genom undan¬
taget i Kongl. Kungörelsen 1855, dem, såsom befullmäktigade
före den 13 April 1853. dock tillförsäkrade fria dispositions¬
rätten öfver deras kronotionde-lönings-spannmål. För nästa
statsreglering kan numera ingen dylik ersättning för dem kom¬
ma i fråga, då med den nya löningsstaten för dem och för alla
andra Elementar-Lärare vilkoret är af Utskottet föreslaget och
af Riks-Stånden godkändt, att optionsrätten för alltid skall
upphöra. För att således Utskottet än närmare och å nyo må
taga denna billiga och rättvisa ersättningsfråga i öfvervägande,
på det att dessa Lärare åtminstone måtte, för de 3 nu tilian—
dalupne åren, få njuta samma fördel, som Arméens Korporaler
och Soldaterna vid Södermanlands Regemente, att nemligen
58
D e ii 24 N o v e m b e i\
jemte forlön erhålla skillnaden af Statsverket för hvad det 10-
åriga medelpriset för deras spannmål årligen understigit års-
markegången, hemställer jag till Hög v. Ståndets pröfning och
beslut, om ej en återremiss af denna punkt i Utlåtandet må
kunna anses af alla dessa omständigheter fullt rättfärdigad, för
att ock i detta Ilögv. Stånd bifallas.
Häruti instämde Biskop Bergman, Professor Agardh och
Doctor Säve.
Doctor Gumadius: Jag kan icke erinra mig behandlingen
af denna fråga inom Utskottet; men om man nu skulle bi¬
falla Prosten Schrams motion, så vore det att öppna porten
för en ofantlig mängd ersättningsanspråk, hvarvid Staten alltid
finge sitta emellan. Emedan mig synes, söm vi här ingenting
kunna göra, tillstyrker jag helt enkelt bifall till Utskottets
hemställan.
Kyrkoherden Sondén: Det vissa är, att en förmån, som
blifvit en del Lärare förut tillerkänd, nu blifvit dem fråntagen,
och detta är en orättvisa. Så vidt de före den 12 Maj 1853
erhållit fullmakter, är dem tillerkänd rättigheten att uppsäga
och uppbära sin lönespannmål in natura, och det är ett löf¬
tesbrott å Statens sida, om denna rätt dem beröfvas. Ett an¬
nat. förhållande är med räntegifvarne, åt dem är ingen slags
tillförsäkran gifven att i stället för natura-prsestation erlägga
lösen förr än vid förut varande lönetagares afgång. Att Lä-
rarne förut gemensamt burit upp sina löner minskar ingalunda
deras rätt, som fiire ofvannämnda dag blifvit befullmäktigade.
De böra väl ej blifva lidande derför att de gemensamt med
yngre kamrater uppburit sina löner. Ehuru den sena tiden å
Riksdagen talar emot en återremiss, anhåller jag likväl vörd¬
samt att Ståndet i detta fall må vidtaga en sådan åtgärd för
att åvägabringa en rättelse.
Professor Agardh instämde med Kyrkoherden Sondén- i
fråga om återremiss, på det att Ståndet, äfven om någon än¬
dring i förevarande ämne icke kunde åvägabringas, likväl på
detta sätt skulle uttala sin mening; hvaremot Doctor Gumae¬
lius bestred lämpligheten af en sådan åtgärd, emedan man
kunde förmoda, att den endast skulle medföra en onyttig tids¬
utdrägt, utan att föranleda till något resultat.
Sedan discussionon härefter förklarats afslutad, blef ifrå¬
gavarande punkt, uppå derom i vederbörlig ordning gjord pro¬
position, af Ståndet återremitterad.
112:te, 113:de, 114:de och 115:de punkterna bi/ullos.
I) e ii 24 IV o ve in b e r.
59
116:de punkten.
Prosten Melander begärde härvid ordet och yttrade: Då
denna min motion icke inom Utskottet lyckats tillvinna sig
någon framgång, vill jag här icke ens försöka väcka något
deltagande för saken eller åstadkomma någon ändring i Ut¬
skottets hemställan. Dock kan jag icke undertrycka min för¬
undran deröfver, att samma Utskott i nästföljande punkt till¬
styrker Rikets Ständer att till Kongl. Maj:ts disposition ställa
en summa af 15,000 R:dr R:mt till inköp af en annan tafla,
som kanske få eller ingen af dess Ledamöter sett och som,
med all den artistiska förtjenst den i öfrigt kan innehålla, dock
blott utgör ett landskapsstycke. Den tafla åter, om hvars in¬
köpande för statsmedel jag väckt förslag, har under flere må¬
nader varit tillgänglig att beskådas af Högloft. Stats-Utskottets
Ledamöter, och innehåller icke ett blott landskapsstycke, utan
en historisk händelse, nemligen DD. MM. Konungens och
Drottningens förmälningsakt år 1823 i Storkyrkan med por¬
trätter icke blott af de hoga contrahenterna och deras höga
föräldrar, utan äfven 138 andra porträtter af då lefvande Hof-
personalert, närvarande Riksdagsmän och andra framstående
personligheter. Dessa porträtter, de må nu vara mer eller
mindre lyckade, äro dock lätt igenkännliga, och borde tillför¬
säkra taflan charakteren af ett värdefullt nalionalmonument.
Då likväl Utskottet till inköp af en landskapsmålning, hulken
ännu befinner sig på utländsk botten och således troligtvis in¬
gen af Utskottets Ledamöter haft tillfälle bese, föreslår en sum¬
ma af 15,000 R:dr, men afstyrker ett anslag af 3,000 R:dr för
inköp af ifrågavarande historiska tafla, hvilken länge varit ut¬
ställd till allmänt åskådande, så kan man icke undgå att erinra
sig den gamla satsen: "major e lontjinquo reverentia".
Uppå härefter af //. //. Erke-Biskopen och Talmannen
i vederbörlig ordning framställd proposition, blef ifrågavarande
punkt af Ståndet bifallen.
117 punkten.
Doctor Gumselius, som härvid på begäran erhöll ordet,
yttrade: Det är visserligen icke vanligt, att, då man tänker
lika med ett Utskott och gillar det resultat, hvartill det kom¬
mit, man likväl begär ordet för att yttra sig, ehuru ingen upp-
trädt emot förslaget. Men jag känner den opinion, som från
vissa håll sökt göra sig gällande, och har hört åtskilligt, som
föranleder mig att tro, det motsägelse ej skall uteblifva, hvar¬
före jag ifrån min synpunkt vill göra en framställning af den
sak, hvarom nu är fråga, samt lemna några behiiiliga upplys¬
ningar, helst genom den offentliga tidningspressen saken redan
60
Den 24 November.
börjat få en skef riktning, och flere misstag redan torde vun¬
nit insteg bland allmänheten. Det är i fall, som detta, ett
dylikt förhållande som då vi på förmiddagen sago en strid
mellan Homöopather och Allopather: det är olika meningar, som
kämpa 0111 öfvervigten, då den ena gerna ville alldeles undan¬
tränga den andra, eiler åtminstone låta den komma att hardt
sitta emellan, derföre att den sökt göra sig gällande. Att börja
med ber jag att få framställa några förhållanden, som kunna
kallas personliga och således i viss mån enskilda, samt deref¬
ter göra några anmärkningar angående sjelfva ämnet och på
samma gång rörande konsten i allmänhet.
Det är alltid en upplifvande anblick, att se en person,
som af egen inneboende kraft, genom allahanda hinder och mot¬
stånd, bryter sig en bana fram till det mål, dit ett ej alltid
från början fullt klarnadt medvetande drifver honom. Om han
af en gifmild försyn blifvit rikt utrustad med utomordentliga
anlag och arbetar sig fram till hög grad af utbildning på en
ny väg, sedan han länge beträdt en annan, väcker detta vårt
varma deltagande. Här är ett sådant fall. Det är icke mån¬
ga år sedan sonen af en fattig torparefamilj i Östergöthland —
fadren var död och modren hade många barn att försörja —
fann stugan för trång och icke längre ville trängas om den
knappa födan bland sina syskon. Ilan hade i sin hembygd
hört mycket talas om, att i Stockholm funnos många utvägar
att taga sig fram, och begaf sig derföre hit för att söka sin
utkomst, för hvars vinnande hvarje yrke syntes honom vara
godt. Men hvilket han borde utvälja, derom hade han ingen
aning, ej heller visste han någon, till hvilken han kunde vända
sig, för att erhålla råd och hjelp. Han vandrade här omkring
till dess alla hans små medförda tillgångar voro uttömda, då
lyckan gynnade honom, att han blef antagen till lärling i sa-
delmakareyrket, hvaruti han slutligen blef gesäll. Men detta
var icke hans egentliga kallelse. Under arbetet på verkstaden
togo hans tankar sin riktning ut i den fria naturen och konst¬
föremål började tidigt sysselsätta hans inbillning. På lediga
stunder lärde han sig teckna och förfärdigade efter hand smärre
arbeten, genom hvilka hans gryende anlag först blefvo bekanta
för deltagande menniskor, som beredde honom tillfälle till un¬
dervisning i de Sköna Konsternas Akademi. Der blef han ock
bemärkt såsom en hoppgifvande talang, gjorde hastiga framsteg
och blef snart en utmärkt artist. Denne man var Marcus
Larson. Det är nu 8 eller 9 år sedan han öfvergaf sitt förra
yrke och för allvar fattade penseln, genom hvilken han ock
förvärfvat sig anseende. Vi hafva förut haft ett ämne till en
konstnär, som utgått ur ett ännu fattigare fädernehus och käm¬
pat med ännu större trångmål; han var från början vallgosse
och tecknade då figurer icke blott på trädens bark, utan äfven
på den hårda klippan. Afven han drogs ifrån sitt förra yrke
Den 2 i November.
61
(ill konstens utöfning, men han var icke så lycklig som Larson,
att erhålla uppmuntran eller undervisning i någon Akademi,
hvarigenom han sannolikt blifvit en prydnad för vårt land.
Dock har han genom sina compositioner visat hvad han kun¬
nat blifva. Den, om hvilken jag nu talar, bar ett namn, som
icke är oss obekant, — Pehr Hörberg.
Jag yttrado nyss, att Larson har varit lyckligare än denne sin
föregångare: han har erhållit undervisning och äfven någon
kort tid åtnjutit stipendium för att utomlands fortsätta sin ut¬
bildning på konstens bana. Ilan är nu utan tvifvel en konst¬
när af högre ordningen, synnerligen stor såsom marinmålare;
han har ett öppet öga för naturen, som han förstår icke blott
att afbilda, utan ock att ombilda efter de idealer, som tillhöra
andens verld. Då han målar ett vatten, är det klart och ge¬
nomskinligt, och en sjiiyta i månsken, utförd af hans liand, är
värd beundran. Men han älskar helst att med sina färger
framställa icke den lugna böljan, utan den oroliga vågen i upp¬
ror, hafvet under storm, skeppsbrott bland nakna klippor, him¬
melen betäckt af moln, som genombrytas af solens strålar, ty
hans pensel är såsom hans phantasi djerf och mäktig af djup
poesi, likasom hans kraft är storartad. Målar han åter den
uppsvällda regnbäcken eller vattenfallet, då är skummet för¬
villande likt och man tycker sig liksom känna de stänkande
dropparna. Detta i korthet om charakteren af hans konstnär¬
skap.
Man har sagt, att konsten icke bör gynnas på det sättet,
att en enda konstnär ses till godo framför alla andra. Det
ligger nog en sanning i detta påstående; men här har icke
varit fråga om något sådant. Det är blott ett steg på en all¬
deles ny bana, der ett förslag till en utmärktare talangs belö¬
ning genast möter, utan att andra talanger, då ej fråga om dem
blifvit väckt, derigenom kunna känna sig prejtidicerade. Vidare
har man ock sagt, alt det icke tillkommer Ständerna eller nå¬
got af deras Utskott att döma öfver ett konstverks värde,
minst öfver ett sådant, som man icke sett. Utskottet har dock
ej fällt domen. Det har allmänheten redan gjort. Den tafla,
hvarom nu är fråga, bör icke vara obekant, emedan den sist—
lidne höst varit offentligen exponerad här i hufvudstaden liera
dagar och sedd af flere hundrade, kanske tusende personer,
deribland äfven af många Riksdagsmän. Den anslog icke blott
de bildade eller de egentliga konstkännarne, utan talade tilt
personer af de mest olika bildningsgrader, ja till och med till
de obildade. Då Utskottet nu tillstyrkt denna tallås inköp för
statsmedel, har det utgått från det allmänna och temligen en¬
stämmiga omdömet om dess förträfflighet, utan att bestämdt
säga att den är så eller så mycket värd; det har endast, i
enlighet med motionärens förslag, till Ständernas afgörande hem¬
ställt om beviljande af 15,000 R:dr Runt såsom den högsta suni-
62
Den 24 November.
ma, hvilken möjligen kunde behöfva användas till det ifråga¬
satta inköpet, emedan denna summa var i motionen uppgifven.
Föröfrigt kan priset, om man så finner för godt och billigt,
nedprutas. Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten derpå,
att priset på ett konstverk icke kan bestämmas på samma sätt
som på en vanlig handelsvara, ty man måste icke blott taga i
betraktande sjelfva det nedlagda arbetet eller tiden för sjelfva
utförandet deraf, utan ock de långa och kostsamma förstudierna,
samt vidare arbetets inre värde. Om för öfrigt konstnären har
en äkta uppfattning af konsten, så söker han mindre att genom
en mängd alsters frambringande skaffa sig inkomster, än att
genom färre men gedignare compositioner lyfta sig till kon¬
stens höjd och förvärfva sig ära. Desto högre värde erhålla
då på samma gårig bans skapelser. Nu har man sagt, att det
föreslagna högsta priset eller 15,000 R:dr R:mt för Larsons
tafla synes vara alldeles för högt beräknadt för en ännu lef¬
vande konstnärs arbete, hvilket ingalunda kunde eller borde
uppskattas nära nog i likhet med de gamla mästarnes konst¬
verk, som äro dyrbara i samma mån som de äro sällsynta och
eftersökta. Men äfven i jemförelse med t. ex. ännu. lefvande
utmärkta Franska målares arbeten, hvilka mer än en gång
blifvit betalda med ända till 50,000 Francs, är priset icke så
orimligt. Dessutom tror jag, att man biir lägga mindre vigt
på den uppgifna summans storlek, men deremot mera erinra sig
att artisten förut haft föga eller intet understöd af Staten.
Han har genom eget arbete och ihärdighet kommit till den
punkt af konstnärlig utveckling, der han nu befinner sig, men
vid denna punkt är det thyvärr ovisst, huruvida han kan pro¬
ducera något vidare till följd af sin försvagade Leisa, för hvars
återvinnande han nu måst upphöra med allt arbete och snart
torde behöfva uppsöka ett mildare klimat. Om nu Slaten in¬
köpte hans tafla, så vore det på samma gång en värdig upp¬
muntran och ett kraftigt understöd åt den utmärkte konstnärn.
Man har anmärkt, att konstnärerna må sälja sina arbeten hu-
ruhelst de på förmånligaste sätt kunna, äfvensom att Rikets
Ständer redan till Kongl. Maj:ts disposition ställt en förhöjd
anslagssumma i och för inköp af konstverk; men denna sum¬
ma är ändock, jemförd med det mål som skulle vinnas, temli-
gen obetydlig och beräknad endast för mindre arbeten, hvilka
med mindre summor kunna lösas och ändå tjena de unga ar¬
tisterna till verklig hjelp. Kan man dessutom skaffa de stör¬
sta mästerstycken åt Rikets Museum, så vöre detta en vinst,
och på ett sådant ställe äro de nu ifrågavarande hufvudsakli¬
gen passande. Stora taflor äro för öfrigt svårare att få af¬
sätta åt enskilda personer; ty de fordra stora rum fiir att er¬
hålla tjenlig plats. Vi hafva i dessa dagar sett en utmärkt
talla af en annan Svensk konstnär, nemligen Höckert; ja, äf¬
ven denna förtjente visserligen också att inköpas af Staten,
Den 2i November
men måhända dock med ännu större skäl den målning, hvar¬
om luir är fråga, och hvilken konstnären sannolikt frambragt och
betraktat såsom sitt hufrudarbete, som han villo efterlemna
till ett minne af sin konstnärsverksnmhet. Det vore utan tvif¬
vel en billig gärd åt konsten, om Staten tillegnade sig detta
minne.
Msecenaternas tid är förbi, säger man, och detta är vis¬
serligen sannt. Man har klagat deröfver att så är, men detta
förhållande betyder i sjelfva verket mindre, än man stundom
föreställer sig, ty msecenatskapet är icke alldeles försvunnet, men
har endast antagit en annan och sorn mig synes ädlare form:
det utöfvas icke mer af enskilda. De sakna dertill stundom
håg, oftare medel. Utan det utöfvas t. ox. af nationen. Det
är också nationen värdigt att med välvilja omfatta konstnä¬
rerna och utan alltför stor njugghet inköpa deras arbeten,
hvarigenom de erhålla en ersättning för sina mödor, medan på
samma gång det allmänna giir sig intelligensens alster till godo
och tager dess krafter i sin tjenst. En annan vinst häraf är
den, att konstnärerna numera icke behöfva komma i samma
förhållande af beroende, som förut, till do rika msecenatcrna.
Väl blifva deras produeter stundom ganska dyra; men en na¬
tion kan för utomordentliga fall gifva en utomordentlig belö¬
ning. Om den påträffade en konstnär, som vore värd en så¬
dan belöning och en sådan uppmuntran, derföre att han gjort
icke blott sitt eget utan ock fäderneslandets namn kändt och
aktadt i hela den civiliserade verlden, vore det väl rätt, att
icke gifva denna belöning? Detta kan sko på annat sätt, sä¬
ger man: förmodligen genom någon skärf af den årliga an¬
slagssumma, hvarom jag ofvanföre talat? Om detta är menin¬
gen, så är tydligt, att just de, som målat de största, de för¬
träffligaste och dyrbaraste (afloma, blifva de först uteslutna
från åtnjutandet af ersättning för sina verk, emedan summan
till deras inlösning föga skulle förslå. Om så är, och om der¬
till kan anföras det. förhållande, att vi kanske aldrig baft en
så utmärkt målareskola som nu, så syne3 häraf klart, att man
måste göra någon större ansträngning för att uppmuntra och
belöna, icke allenast den enskilde konstnären, utan ock i ho¬
nom hela konstverksamheten. En sådan belöning, som den
ifrågavarande, skulle nemligen verka uppmuntrande äfven på
andra konstnärer, som kunde hoppas en lika utmärkelse, för
utmärkta arbeten, och tillika blefve det en hyllningsgärd, gifven
åt konsten i allmänhet.
Jag tror icke ens att. alla konstidkare uppfattat konsten
ifrån en så hög synpunkt, eller omfattat den med en så oegen¬
nyttig hängifvenhet och uppoffrande kärlek, att icke somliga
torde betrakta den åtgärd, som nu är ifrågasatt, snarare såsom
en orättvisa emot andra talanger, om en enda på ett så fram¬
stående sätt. belönas; men de kunna af detta föredöme finna,
att älven do framdeles böra blifva delaktiga af en dylik belo-
64
Den 24 N o v c m b e r.
ning, om de göra sig deraf förtjenta. Så vet jag ock, att
mången betraktar detta förslag, om det vinner bifall, såsom
beträdande af en vådlig bana; jag har hört många röster höja
sig mot ett farligt prejudikat. Men för mig innebär detta pre¬
judikat ingen fara, ty om det manade andra konstnärer att
framträda med sådana verk, sorn vittna om en mästares harid,
då skulle jag vara glad deröfver, såsom öfver något särdeles
lyckligt och fruktbringande.
Jag vill här i förbigående nämna, att den tafla af Larson,
som är föreslagen lill inköp, väl förliden höst sågs af många,
på den exposition, som han då anställde i Fria Konsternas
Akademies hus, men för närvarande icke kan uppvisas, emedan
den befinner sig på vägen från utlandet. Den är åtföljd af
en annan, ännu större, som varit exponerad i Paris och Brussel,
och der, såsom vi sett af både utländska och inländska tid¬
ningar, skördat de största loford. Den är så dyrbar och så
stor, att sannolikt icke någon enskild person lärer köpa den
eller med fördel kunna förvara den i ett privat hus. Denna sist¬
nämnda tafla har målaren tillkännagifva sig vara hugad att
skänka åt Staten, i händelse den förra inköpes.
Slutligen vill jag, för att i korthet sammanfatta mina tan¬
kar i detta ämne, till Högv. Ståndets behjertande vördsamt
framhålla, att, om man bifaller Utskottets tillstyrkan, man äf¬
ven derigenom går att bispringa en af våra utmärktaste konst¬
närer, som nu är sjuk, oell väl torde behöfva en sådan hand¬
räckning. Vill Ståndet på detta sätt uppmuntra och bellina
honom, så tror jag att detta äfven skall lända till sjelfva kon¬
stens fromma samt vara ett kraftigt steg att uppmuntra andra
konstnärer att sträfva framåt till mästerskap. Hvad det om¬
tvistade priset angår, så vill jag derom ingenting vidare orda.
Men det vill jag nämna, att man vid ingen föregående Riks¬
dag kunnat vara så lugn för penningetillgångarne som nu.
Om detta lilla anslag beviljas, skall det visst icke betyda myc¬
ket i afseende på statsregleringen eller förorsaka någon oro
och bekymmer. Jag tillstyrker bifall.
Contracts-Prosten Emanuelsson: Då jag i går biföll ett
förhöjd t anslag att ställas till Kongl. Maj:ts disposition för att
användas till inköp af Svenska inom fäderneslandet bosatta
konstnärers arbeten, så var det under förutsättning, att icke
denna tafla skulle särskildt inköpas. Ty om man nu på det
föreslagna sättet inköper en tafla, så vore fara värdt, att vi till
en kommande Riksdag skulle få se motioner väckta om inköp
af tio andra. Jag fruktar desslikes att, oin Ständerna skulle
sysselsätta sig med och bedöma sådana ämnen, skulle stora
misstag kunna ske, hvaråt konstnärerna sjelfva skulle le. Vi
torde icke alltid blifva så lyckliga att uti vårt Stats-Utskott
få
Den 24 November.
65
få se män, som jemte det att de ega djupa och grundliga in-
sigter i de ämnen, som ligga en Representant i Riksförsamlin¬
gen närmast, tillika äro stora konstkännare. Det torde väl
derföre vara rättast att i och för inköp af konstverk ställa me¬
del till Kongl. Maj:ts disposition, emedan man då kan hoppas,
att de blifva bäst fördelade och använda för det ändamål, hvar¬
för de äro afsedda. Den konstnär, om hvars arbete nu är
fråga, är i sanning icke den ende, som fått arbeta sig fram
genom stora svårigheter, och det kan äfven sättas i fråga,
huruvida han framför alla andra bör anses förtjent af en så
utomordentlig belöning ifrån nationens sida. På dessa grunder
yrkar jag afslag å Utskottets hemställan i förevarande punkt.
Comminister Beckman: Med angenäm öfverraskning har
sannolikt hvar och en alhört den förste vördade Talarens väl
hållna panegyrik öfver artisten Larson och särdeles varma för¬
ord för Utskottets tillstyrkande, att för Statens räkning inköpa
en af hans taflor, innan ännu någon röst på detta rum hunnit
höja sig emot förslaget. Artistens bild har blifvit tecknad så
älskelig, att jag skulle önska densamma åtminstone såsom por¬
trätt åt en så kallad rorgängare på ett af hans fartyg, hotadt
af skeppsbrott i Bohuslänska skären. De svårigheter, emot
hvilka konstnären kämpat, hafva alla snillen ifrån de lägre
samhällsklasserna haft att genomgå: så målare, bildhuggare,
tonsättare. Per Hörberg, som icke endast, såsom samme Ta¬
lare anförde, gjorde sina första teckningar på näfver, utan så¬
som vallgosse med kol på klippan, skulle sannolikt, derest han
blifvit belyst och uppvärmd af så pass mycket solsken, som
det, hvilket redan tillfallit Larson, hafva hos sin efterverld
stått på lika konstnärshöjd som han.
Hvad arbetet vidkommer, som skall inköpas, så är icke
lätt att derom yttra sig, emedan hvarken motionären eller
Utskottet bestämmer det närmare, än att fråga är om ett af
hans utförda större arbeten, och man kan ondast gissningsvis
tänka sig det verkliga i anledning af omförmälande af artistens
önskan att få afyttra det största. Talaren tillåter sig icke fälla
ett omdöme om hvarken den ena eller andra af konstnärens
större taflor, och anför endast utan allt anspråk på konstkri¬
tikens värde, att man stundom ansett Larson med snillets in¬
spiration kasta omkring sig de olika färgerna, och icke gifva
sig tillräcklig tid för den slutliga handläggning, hvarigenom
arbetet skulle nå sin fulländning. Heldre än att ledas af så¬
dant omdöme, hvilket, afunden kan hafva dicterat, bör man
trygga sig vid den förste värde Talarens högst fördelaktiga
vitsord öfver arbetet, om man just icke vill låta blindt hän¬
föra sig af det intryck, hvilket konststycket enligt hans för¬
säkran skall hafva gjort på någon del af det Hedervärda Bon¬
de-Ståndet, som af taflan lärer hafva blifvit alldeles forbauset.
Flögv. Préste-Ständets Pro t. 1857. 8:de Bandet. 5
66
Den 24 November.
Samme värde Talare klagar med skäl, att Msecenater icke
finnas i vårt land. Det vill annars synas hafva varit en ringa
ting för den Högvälborne motionären att sjelf inköpa Larsons
tafla, för att, uppsatt på Stora Sundby, intaga ett högt rum
ibland dervarande medelmåttor i samma väg.
För ändamålet föreslår Utskottet en summa af högst 15,000
R:dr R:int, ehuru detsamma förklarar sig icke kunna fålla
något omdöme öfoer ta/lans verkliga konstvärde. När man
här begärde endast fem gånger större summa till understöd
för alla i Riket, varande sämst lottade Kaplans- och Kapell-
predikants-beställningar, kunde det Höglofl. Utskottet ingenting
tillstyrka, emedan frågan befann sig i alltför outredt skick.
Enahanda förhållande synes nu hafva grundlagt motsatta för¬
slag. Summan, heter det, skulle i mån af behof användas, och
derest denna vid detta ärende besynnerliga redaction skall tör¬
stås, såsom den förste Talaren bar velat antyda, så skulle Sta¬
ten pruta med en artist, hvilket man väl icke kan anse vara
Ständerna värdigt. Annars beteckna orden: i mån af behof,
att Staten lemnar medel delvip, allt eftersom ett arbete, en ka¬
nal, en väg, delvis fulländas. Men Talaren förstår icke full¬
komligt, om en målning kan köpas delvis, för att sedermera
lappas tillsammans. Hvarjehanda betänkligheter uppstå såle¬
des hos Talaren emot det gjorda förslaget, oaktadt all den
vältalighet, som åt detsamma blifvit egnad af en stor konstdo¬
mare, den högtvärderade Doctorn. Och den mest öfvervägande
af dessa betänkligheter, och som förhindrar Talaren att god¬
känna förslaget, är den omständighet, att det Högv. Ståndet
uti den 59:de punkten anslagit, eli tredubbelt större årligt be¬
lopp, än det Kongl. Majit i Nåder äskat till inköp af Svenska
konstnärers arbeten, eller 9,000 i stället för 3,000 R:dr, hvari¬
genom Kongl. Majit synes blifva satt i tillfälle att utan svå¬
righet för Statens räkning inköpa artisten Larsons ifrågava¬
rande tafla.
Doctor Sandberg: Af ungefärligen enahanda skäl, som re¬
dan äro anförda af Contracts-Prosten Emanuelsson, nödgas äf¬
ven jag för min del afstyrka bifall till Utskottets förslag i fö¬
revarande punkt. Emedlertid har jag med sann förnöjelse af-
hört Doctor Gumselii vackra framställning af konsten och konst¬
närers utbildning så väl i allmänhet som särskildt med af¬
seende på Marcus Larson. De åsigter han yttrat måste an¬
slå hvarje känsligt sinne, äfven hos den, som saknar all konst¬
kännedom. Men uti en annan väsendtlig punkt skiljer jag mig
från den högt aktade Talaren. Det är, när lian säger, alt
man vid ingen föregående Riksdag kunnat vara så lugn för
p enning etillgång arne som nu. Min öfvertygelse härutinnan är
alldeles motsatt, eller att man vid ingen föregående Riksdag
haft så stora och grundade anledningar att frukta för pen-
Den 24 November,
6.7
nmgétillg&rvgarnas otillräcklighet som vid dem innevarande.
Summan 4 5,000 R:dr ar visserligen liten i förhållande tili liela
statsregleringen; men den är stor med afseende på ett enda före¬
mål. Det är mycket annat af väsendtlig vigt, hvarföre anslag
varit behöflige, men icke kunnat beviljas. Den inhemska kon¬
sten bör dock uppmuntras, och sådant hafva nuvarande Stän¬
der icke heller underlåtit, när anslaget till inköp af dylika
konstalster blifvit, förhöjdt ifrån 6,000 till 9,000 R:dr om året,
hvilka Kongl. Majit eger att för detta ändamål använda, och
dervid torde det vara rådligast att för närvarande förblifva.
Doctor Cnmailius: Jag hör att åtskilliga Ledamöter icke
äro benägna att bifalla det föreslagna inköpet, men jag hade
icke väntat mig få höra det yttrandet fällas härstädes, att Lar¬
son icke är den ende konstnär, som fått kämpa sig fram ge¬
nom stora svårigheter, samt att man icke borde göra för ho¬
nom hvad man icke gjort för andra. Många af hans före¬
gångare hafva dukat under för yttre nöd och icke blifvit hvad
de löfval: men då det visat sig, att. Larson segrande genom¬
gått den första kampen och utbildat sig till hvad lian nu är,
så borde Staten på ett värdigt sätt uppmuntra honom lill fort¬
gång på en lysande bana och tillika belöna honom. Jag be¬
klagar, alt. Utskottet, i fråga om anslag, icke kunnat gå allas
önskningar till mötes; men om också icke allt går iram, som
kan förtjena det, så bör likväl detta icke vara något skäl att
här skjuta saken tillbaka och yrka afslag. Man har här sagt,
att Utskottet icke vore i stånd att fullständigt bedöma detta
ämne eller att sätta ett bestämdt pris på den ifrågavarande
taflan; men Utskottet har ju icke gjort det, utan endast till¬
styrkt, att Rikets Ständer skulle ställa en viss summa till
Kongl. Majits disposition för att efter dess pröfning användas
till det uppgifna ändamålet. Vöre en föregående Talares för¬
menande riktigt, att Stats-Utskottet skulle vara hemma i allt,
så fruktar jag, att man förgäfves skulle söka sådana Ledamö¬
ter, med hvilka det borde besältas. Afven de äldsta och bäst
routinerade Ledamöter kunna icke vara hemmastadda i alla fö¬
rekommande frågor, men de kunna, efter att hafva inhemtat
nödiga upplysningar, döma om hvad som i hvarje fall synes
dem rätt eller orätt. Jag vet icke hvarföre denna sak just
skulle vara något undantag. Kanske kan den också lättare
uppgöras just derföre att icke alla, som skola afgöra densam¬
ma, äro konstnärer, ehuru icke deraf följer, att de för konsten
äro alldeles främmande. I afseende på hvad en Talare an¬
märkt, att den föreslagna summan skulle användas ”i mån af
behof”, så igenfinnes verkligen detta uttryck i Utskottets till¬
styrkande; inen det är temligen påtagligt, att det icke kan ty¬
das på det sätt, som den aktade Talaren gjort, utan så, att,
om priset är mindre, behofvet då också är mindre, och tvärt¬
08
Den 24 November.
om. Att tala om att plocka ett konstverk bit för bit och in¬
köpa den ena efter den andra, är bra nog orimligt i sig sjelf
och för mig icke angenämt att höra, emedan det låter förklen¬
ligt för konsten. Slutligen vill jag ännu en gång erinra der¬
om, att denna uppmuntran, som är ifrågasatt, icke blott skulle
egnas en enskild konstnär, utan fastheldre konsten i allmänhet.
Och om det gifna praejudikatet kunde frammana många sådana
konststycken som det ofta omnämnda, borde hvar och en anse
det för en verklig vinst för vårt folk, som i konstens utveck¬
ling väl icke varit bland de ifrigast och lyckligast verkande.
Professor Agardh •. För min del gillar äfven jag de åsigter, som
Contracts-Prosten Emanuelsson uttalat, och skulle, i den hän¬
delse jag varit Ledamot i Siats-Utskottet, sannolikt hafva sökt
göra dem gällande; men då Utskottet, som i allmänhet visat
sig vara frikostigt ifråga om anslag för allt, som rörer veten¬
skap och konst, en gång tillstyrkt detta, anser jag, att detta
Stånd också kan bevilja det. Man må genom beviljandet begå
ett misstag eller icke, så blir det dock alltid en uppmuntran
för en utmärkt konstnär, att icke säga för konsten i allmän¬
het. Jag tillstyrker alltså bifall.
Professor Lindgren: Den Talare, som först hade ordet i
denna fråga, har i en vidlyftig framställning sökt åt Målaren
Larson häfda ett af de yppersta rummen bland vårt lands Ar¬
tister. Rättmätigheten häraf vill jag så mycket mindre bestri¬
da, som jag villigt erkänner min obehörighet att derom döma.
Men med ali den aktning och vördnad, jag hyser för den ära¬
de Talarens omdöme så i detta som i andra stycken, får han
förlåta, att jag för ett sådant tillstyrkande, som det Stats-Ut-
skottet i denna punkt af sitt Betänkande afgifvit, fordrar större
garantier, än som kunna tillerkännas, vare sig Stats-Utskottets
majoritet eller någon enskild Representant, öfver den ifråga¬
varande taflans konstvärde har ingen artistisk myndighets om¬
döme blifvit infordradt, utan blott det subjectiva tyckets och
det allmänna ryktets ofta nog otillförlitliga röst blifvit hörd.
Detta synes mig vara ett väl lättfärdig! sätt att tillvägagå med
användandet af Statens medel. Jag bestrider icke taflans stora
värde, men sanningsenligt måste jag erkänna, att jag af mån¬
ga konstkännare hört företrädet ostridigt tilläggas det konst¬
stycke, som, förfärdigadt af en annan inhemsk Mästare, i dessa
dagar varit offentligen exponeradt, och hvilkets inköp för Sta¬
tens räkning icke blifvit ifrågasatt. Dessutom föreställer jag
mig, att, isynnerhet om Preste-Ståndets beslut alt till 9,000
R:dr förhöja det årliga anslaget till inköp af inhemska konst¬
alster skulle blifva Rikets Ständers, tillgång på detta anslag
skulle kunna beredas för Staten, att tillegna sig den Larson-
ska taflan, der den af vederbörande konstdomare anses deraf
Den 24 November.
69
förtjent. Den förste Talaren liar bland andra skäl för sitt till¬
styrkande äfven starkt framhållit den åsigten, att ett bifall till
hvad Utskottet föreslagit icke så mycket vore en belöning til¬
lagd Målaren Larson, som icke mera en uppmuntran åt Svensk
konst i allmänhet. Jag skulle medgifva riktigheten och sannin¬
gen af denna argumentation, om Artisten Larsons principat
bland fosterlandets konstnärer vore obestridt; men, ehuruväl
jag icke hört någon jäfva den utmärkte mannens djerfva geni¬
alitet och verkliga mäslarskap i åtskilliga detaljer, liar jag dock
icke försport något sådant allmännare erkännande af några hans
anspråk att helsås såsom den främste bland sina yrkesbröder;
hvadan jag också befarar, att samtlige vårt lands Artister
skulle i en honom företrädesvis tillagd national-belöning sna¬
rare se personlig mannamån än en åt Svensk konst i allmän¬
het gifven uppmuntran.
Af dessa skäl föranlåtes jag att yrka afslag af Utskottets
tillstyrkande.
Häruti instämde Contracts-Proslen Landgren samt Docto-
rerna Säve och Nordlander.
Contracts-Prosten Almqvist: Jag har förgäfves väntat att
få höra någon annan Ledamot af Stats-Utskottet uppträda oell
understödja den förste Talarens framställning. Ty huru vac¬
ker denna framställning än är, kan jag icke neka att den fö¬
refaller något sväfvandc och dunkel. Det är icke ens uppgif¬
vet, hvad den tafla, sorn är föreslagen till inköp, skall före¬
ställa; den finnes icke en gång här, utan lärer, enligt uppgift,
vara på vägen från utlandet; man kan icke vara fullt säker
på att den kommer fram. Hvad taflans konstvärde beträffar,
så har man anfört, att den erhållit vackra loford, men mig
veterligen har den hvarken vid expositionen i Paris eller vid
den i Briissel, der den varit förevisad, erhållit något pris. Be¬
synnerligt nog, har man såsom skäl för att icke vägra inköp,
anfört Stats-cassans rika tillgångar; men jag fruktar, att Stats¬
verkets inkomster, som under de föregående årens lyckliga con-
juncturer varit goda, hädanefter icke blifva så betydliga. Vi
befinna oss ju för närvarande i en allvarsam kris, och man vet
icke, huru våra finanser kunna gestalta sig för framtiden ; åt¬
minstone bör man icke smickra sig med alltför öfverdrifna för¬
hoppningar om någon conjunctur, jemngod med den vi nyss
npplefvat. Vidare kan jag icke förstå, huruledes icke andra
utmärkta Svenska konstnärer skulle prsejudiceras, om Larson
ensam blir nog lycklig att erhålla en sådan förman, som den
föreslagna. Med fullt erkännande af hans förtjenster, vore jag
mera böjd för att bevilja honom en pension eller något hono¬
rarium, hellre än att med honom köpslaga om ett enda ar¬
bete. Det vore enligt mitt förmenande långt ädlare och natio¬
ro
Den 24 November.
nen värdigare, att så gå tillväga. Såsom förslaget nu är fram-
ställdt, kan jag icke annat än afstyrka detsamma.
Kyrkoherden Otterström: Att Högv. Ståndet är mycket
konstälskande, har jag bland annat kunna sluta deraf, att det
beviljat ett förhöjd t årligt anslag af 75,000 Ridr Runt åt Kongl.
Theatern, och ytterligare deraf, att samma Stånd nyligen bi¬
fallit en förhöjning från 6.000 R:dr Ruut. till 6,000 R:dr Brno
i det anslag, som är stålh!t till Kongl. Majds disposition, för
att användas till inköp af inhemska konstalster. Men måhända
blir detta sednare beslut Preste-Ståndets ensamt, och i sådant
fäll bör det val icke bär åberopas såsom skäl för afslag. Jag
känner icke Målaren Larson, har icke heller sett någon tafla
af honom, men jag har läst. omdömen från utlandet om hans
arbeten, hvilka tillvunnit sig allmänt och högt bifall samt blif¬
vit räknade bland utlänningarnes bästa konstalster. Man
har sagt, att Höckerts tafla skulle göra Larsons tafla, hvilken
nu är ifrågasatt att inköpas för Statsmedel, värdet stridigt; det
är möjligt. Men om sä är, synes mig att man borde inköpa
båda, och detta kunde just blifva möjligt, om man beviljade
den anslagssumma, sorn här är föreslagen. Måhända skulle
Kongl. Majit för dessa 15,000 R:dr Rimt. kunna inköpa begge de
nämnda målningarne. Det är i sanning bedröfligt och nedslåen¬
de att. se våra bästa inhemska konstalster gå oss ur händerna
för att pryda utlänningarnes Museer. Men hvilken heder är
det icke för Danmark att ega en Thorvaldsen.? dyrbara konst¬
verk! Det är nu tid att Sverige börjar samla sina utmärktare
konstproducter, icke mera af nybörjare, utan af mästare med
stadgad ryktbarhet. För min del bifaller jag derföre Utskot¬
tets tillstyrkande.
Doctor Gunnelius: livad den antydda prsejudicen för Höc¬
kert beträffar, så hade jag icke väntat att här få höra något
sådant yttras, ty i den händelsen skulle val finnas någon jem-
förelsepunkt mellan de olika konstarter, som de begge odla;
men en sådan finnes icke. Höckerts tafla är nemligen en
genre-målning och Larsons en landskaps-målning. För öfrigt
har icke något förslag varit väckt om inköpande af Höckerts
tafla, och derom kan således väl talas, men ingenting beslu¬
tas. Hvad en Talares anmärkning beträffar, att. Larsons tafla
visserligen erhållit loford, men icke vunnit, något pris vid ex¬
positionerna i Paris och Brussol, så vill jag upplysa, att den
i likhet med de bästa alstren af utlänningar åtnjöt den belö¬
ningen att. erhålla en plats i den s. k. hederssalongen. Några
pris erhöllo ytterst få. Slutligen vill jag hembära Kyrkoher¬
den Otterström min tacksamhet för hans ord, genom hvilka han
visat sig hafva uppfattat detta ämne från en vacker synpunkt
Den 24 N o v o m b c r.
71
Contracts-Prosten Landgren: Den som dagligen har en
storartad Nordisk natur för ögonen, i sin hembygd, kan icke
känna sig böjd nedsätta en så värdig tolk af dess mysterier
som Herr Larson. Det är icke för att på något sätt un¬
derkänna hans förtjenster, som jag instämt med Professor
Lindgren, ehuruväl icke alla konstkännare dela den obegränsade
hänförelse, som lifvat en föregående Talare. Mitt skäl för af-
slag hennar jag egentligen från arten af den nu pågående debat¬
ten : jag frågar nemligen, hvarthän det skall leda, om man vid
våra Riksdagar förirrar sig i ändlösa discurser om sådana ämnen
sorn det förevarande. Hade jag varit närvarande, då Ståndet
fattade beslut om en fiirhiijning från 6,000 R:dr Runt till 9,000
samma mynt i anslaget för inköpande af inhemska konstalster,
så skulle jag hafva varit benägen för att sätta detta belopp
ännu något högre, för att vinna samma ändamål utan köpsla¬
gande med enskilda konstidkare. Men då någon ändring i
detta beslut nu icke står att vinna, måste jag inskränka mig
att yrka afslag å hvad Stats-Utskottet i denna punkt tillstyrkt.
Professor Lindgren: Jag har förut yttrat min mening och
angifvit skälen derför. Men, för händelse att det Högv. Stån¬
det skulle vilja bifalla den föreslagna anslagssummans ställande
till Kongl. Maj:ts disposition, önskar jag, att, Ståndet toge fa¬
sta på Kyrkoherden Otterströms förslag, som afser inköpet af
både den Larsonska och den Ilöckertska taflan för den ifråga¬
satta summan. Dock erfordras, för att, Artisternas medgif¬
vande i främsta rummet förutsatt, detta förslag skulle kunna
realiseras, att Utskottets tillstyrkande på sådant sätt omfor¬
muleras, att icke ordalydelsen i Ständer-beslutet må för ett så¬
dant arrangement lägga hinder i vägen: och föreslår jag, för
händelse att Ståndet vill bifalla anslaget, den förändrade ly¬
delsen af beslutet, att i stället för orden: ”ifrågavarande utaf
Målaren Larson utförda större arbete”, insättas orden: ”eli
eller flera större Svenska konstalster”.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och den af
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen framställda propositio¬
nen å bifall till Utskottets förslag uti förevarande punkt hör¬
des med blandade Ja och Nej besvarad, begärdes votering, sorn
anställdes enligt följande af Ståndet godkända voterings-propo-
sition:
Den som bifaller Utskottets i förevarande punkt gjorda
tillstyrkande, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner
Nej, har Ståndet nämnda tillstyrkande afslagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, efter sed-
larnes öppnande och rösternas summering, hafva utfallit med
72
Den 2i November.
11 Ja och 29 Nej, till följd hvaraf Ståndet stadnat vid det
beslut, Nej-propositionen innehåller.
118:de, 119:de och 120:de punkterna biföllos.
121:sta punkten.
Doctor Sandberg begärde härvid ordet och yttrade: Jag
har icke begärt ordet för att motsätta mig sjelfva saken, mern
kan icke underlåta att uttala en undran öfver, att de 175 exem¬
plaren, som skola inköpas, just skola lemnäs till Contracts-
Proste-Archiven? Mig synes att de, för att icke hvarken blif¬
va begrafna i glömska ej heller förskingrade, helst borde få
sin plats i Bibliothekerna vid Läroverken. Derstädes är det
utan tvifvel, som de snarast sökas af fornforskare, och de fö¬
regående delarne, som förut finnas i Prost-Archiverna, torde
också böra dit aflernnas. Så vigtig! det är för landets historia
och fornkunskap, att genom tryck uti Svenskt Diplomatarium
förvara från förgängelsen dessa gamla bref och enskilda hand¬
lingar, så torde de dock litet eller intet efterfrågas hvarken af
allmänheten eller af Contracternas Presterskap. Med fullkomligt
gillande af sjelfva saken synes mig derföre att en säkrare för¬
varingsplats borde åt dem utses än de ambulatoriska Prost-
Archiverna.
Doctor Gummlius: Hvarföre dessa 175 exemplar skulle
öfverlemnas, icke till de allmänna Bibliothekerna, utan till
Contracts-Proste-Archiven, derom kan jag lemna upplysning.
Det är nemligen derföre att dessa sednare redan ega de före¬
gående delarna, som blifvit inköpta af Preste-Ståndets Canzli-
Cassa och till samtliga Contracterna utdelade. Här är nu blott
fråga om fortsättningen, så att verket, der de första delarne
redan förefinnas, niå kunna blifva fullständigt, och lätteligen
kunna hållas tillgängligt för allmänhetens begagnande.
Uppå härefter af //. H. Erke-Biskopen och Talmannen
framställd proposition blef ifrågavarande punkt af Ståndet bi¬
fallen.
122:dra punkten.
Prosten Collén begärde härvid ordet och yttrade: Jag är
och bör vara tacksam mot Utskottet för dess bifall till förra
delen af min motion rörande Diplomatarium Svecanum, ehuru
anslagssumman, troligen till följd af sparsamhet, blifvit hälften
mindre än den hegärdes. Men i afseende på sednare delen af
min motion, angående fortsättning i utgifvandet af verket Scri-
ptores rorum Svecicarum meclii cevi, kan jag icke undertrycka
Den 24 November.
73
någon förundran först öfver utgången, men derjemte också öfver
motiveringen för afslaget. Utskottet säger: ”då den person, hvil¬
ken under den sednare tiden haft befattning med detta verk, nem¬
ligen Professorn och Bibliothekarien Joil. Henr. Schröder, nyligen
med döden algått, anser Utskottet frågan för närvarande hafva
förfallit.” Detta synes åtminstone mig temligen oegentligt, ty
jag åsyftade icke något personligt anslag, utan ett skyndsam¬
mare utgifvande af det ifrågavarande verket. Att man skall
finna en lämplig utgifvare, lider intet tvifvel; ja, jag skulla
våga tilltro mig att, så att säga ”digito demonstrare” en så¬
dan. Jag anhåller alltså vördsamt om afslag å Utskottets hem¬
ställan och bifall till sednare delen af min motion, erinrande
om de sympathier den inom Högv. Ståndet hade lyckan erhålla
vid remissen.
Häruti instämde Professorerna Lindgren och Agardh,
Domprosten Knös, Contracts-Prosten Landgren och Doctor
Björkman.
Doctor Gumalius: Vid afgifvandet af denna motion in¬
stämde jag med Prosten Collén, men kunde sedermera icke
inom Utskottet yrka bifall till densamma, emedan man der icke
kände att någon lämplig person åtagit sig det fortsatta utgif-
vandet, sedan den förre utgifvaren med döden afgått. Men
emedan saken är god, så skall jag icke bafva någonting emot,
om man vill ställa den begärda summan till Kongl. Majrts
disposition med anhållan om utseende af lämplig person för
detta nationalverks utgifning. Detta kunde naturligtvis icke
Utskottet göra, utan torde dess afslag och skälet derföre så¬
lunda kunna förklaras.
Comminister Reckman: Talaren instämmer med Motionä¬
ren om behofvet af detta anslag, men lägger mindre vigt der¬
på, huruvida Utskottet känner eller icke känner någon lämplig
person, som kunde öfvertaga den nu aflidne förre utgifvarens-
partes. Det sannolika är, att platsen kan fyllas. I vårt land
saknar man icke upplagor ifrån äldre och sednare tider af ut-
gifna gamla historiska handlingar; enskild företagsamhet har t
allmänhet dervid uppenbarat sig. Men man har vanligtvis fun¬
nit aftrycken, då de jemföras med originalerna, vara af en be¬
dröflig, otillförlitlig beskaffenhet: och man kan i hvarje fall icke
hädanefter hoppas, att i den vägen få ett rätt dugligt arbete,
om ej Staten bidrager roed medel. Undantagsvis har enskildt
litterärt nit på den aldra sista tiden uppenbarat sig i denna
riktning på ett särdeles förtjenstfull! sätt; men då den enskilda
företagsamheten icke kan komma särdeles långt, emedan få per¬
soner i hela riket, några Professorer och Lectorer i Historien,
köpa arbeten af ifrågavarande beskaffenhet, vore det sannerli¬
74
Den 24 November.
gen af stor vigt, att i verksamhet försätta do utmärkta förmå¬
gor, som nu stå till buds. Det begärda anslaget är dessutom
i det närmaste erforderligt för papper och tryck m. m. samt
lomnar föga eller ingen ersättning tor det mödosamma och
grannlaga redactions-bestyret. Af dessa skäl tillstyrker Tala¬
ren desto heldre bifall till motionen, under den vissa öfverty¬
gelse, att man lätt finner till hands lämplig utgifvare.
Professor Carlson: I förra punkten var fråga om lifgifvan¬
de af historiska urkunder, här om utgifvaride af historiska ar¬
beten från en äldre tid: ett företag som har motstycken i mån¬
ga andra länder. Företaget är ganska vigtigt och af behofvet
påkalladt: endast en tom fattas. Då det inom Utskottet icke
var någon möjlighet att erhålla båda de i denna och föregåen¬
de punkt begärda anslagen, bestämde man sig för det förra.
För min del skall jag vara tacksam, om Ståndet bifaller mo¬
tionen äfven i denna dol. Verkställighet af ett sådant beslut
lärer icke komma att brista, emedan Kongl. Maj:t sannolikt
remitterar frågan till Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-Aka-
demien eller till Philosophiska Faculteten i Upsala. Ingendera
lärer finnas blottad på utvägar att föreslå ett lämpligt sätt för
verkställigheten. Jag instämmer alltså i yrkandet af bifall till
motionen.
Prostarne Eurén och Melander instämde.
Sedan diseussionen härmed förklarats slutad, och //. H.
Erke-Biskopen och Talmannen i vederbörlig ordning framställt
proposition, beslöt Ståndet för sin del, att, med ogillande af
Utskottets yttrande i förevarande punkt, Rikets Ständer må till
Kongl. Maj:ls disposition ställa en summa af 2,000 R:dr Runt
till understöd för utgifvande af den återstående 3:dje delen utaf
verket Scriploves rerum Svecicarum; i sammanhang hvarmed
Ståndet tillika, uppå derom af Prosten Collén gjord framställ¬
ning, beslöt, att de öfrige Riks-Stånden skulle vördsamt och
vänligen inbjudas att med Preste-Ståndet i detta beslut sig
förena.
123;de punkten bifölls.
424:de punkten.
Domprosten Bring begärde härvid ordet och yttrade: Det
anslag, som här tillstyrkes, är visst icke betydligt, men det är
alldeles för stort för att rent af bortkastas. Det kan väl vara
godt, att Folk-Skolorna få en lärobok äfven i detta ämne, för
att underlätta jemförelsen mellan gamla och nya myntet m. m.;
men den lärobok, hvarom nu är fråga, är ju ännu ej utkom¬
Den 24 November.
75
men, och dess ändamålsenlighet kan således icke bedömas.
Men antag, att den blifver ändamålsenlig, månne det är Sta¬
ten värdigt att erbjuda hvarje Folk-Skola en present af 1 R:dr
B:co, hvilken summa hvarje commun i riket sjelf utan kännbar
uppoffring lärer kunna åstadkomma. Det enda skälet för pre¬
senten voro en större visshet derom, att gåfvan komme att be¬
gagnas, men en sådan visshet vinnes derigenom ingalunda.
Jag kan icke se annat än att Ståndet bör afslå denna punkt.
Häruti instämde Professor Lindgren, Contracts-Prosten
Landgren, Doctor Björkman och Comminister Beckman.
Doctor Gumaelius: Meningen med inköpandet af denna bok
är icke, att den skall användas till lärobok i Folk-Skolorna,
utan hos dem deponeras, för att vara tillgänglig för allmänhe¬
ten. Orsaken hvarföre Utskottet framkommit med denna hem¬
ställan, var hufvudsakligen den, att Bonde-Ståndets Ledamöter
derinom, hvilka förut af författaren erhållit kännedom om me-
thoden, voro deraf mycket hänförda och satte mycket värde på
framgången af denna sak. De trodde nemligen, att boken skulle
blifva af stor nytta för allmogen vid införandet af det nya måt¬
tet, målet och vigten och i betydlig mån lätta öfvergången från
det nuvarande till det. nya. Under sådana förhållanden ville
Preste-Ståndets Ledamöter icke motsätta sig allmogens Repre¬
sentanter, när de lade så stor vigt på saken, utan fastheldre
tillstyrka denna ringa uppoffring. Jag lemnar nyttan af boken
derhän; men jag vet att den är färdig. Författaren har haft
godheten sjelf gifva mig upplysning om sin method, hvilken jag
funnit ganska sinnrik. Då nu uppoffringen är så liten och ett
helt Riks-Stånd så ifrigt begärt den, torde Ståndet icke göra
rätt uti att afslå, utan här lemna sitt bifall till Utskottets hem¬
ställan.
Prosten Melander instämde.
Doctor Sandberg: Om också denna lärobok i mnemoni-
ken icke blefve mera begagnad i Folk-Skolorna än Diplomata¬
rium Svecanum blir efterfrågadt och begagnadt i Prost-Archi-
verna, åt hvilka 175 exemplar af det sistnämnda vida dyrare
verket blifvit förärade, så synes mig dock att det ringa ansla¬
get till den förra, som afser allmogens bildning, icke bör af-
slås, särdeles som Hedervärda Bonde-Ståndet sätter synnerligt
pris på bifall dertill.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: I denna fråga in¬
stämmer jag med Domprosten Bring. Afven jag har haft till¬
fälle att taga kännedom om mnemonikens formler och system,
men har deraf icke kunnat öfvertygas om dess användbarhet
76
Den 24 November.
och nytta, hvarföre jag icke finner något skäl alt bifalla hvad
här begäres. Den föreslagna summan kan efter mitt förme¬
nande användas för långt bättre och nyttigare ändamål.
Professor Carlson: Jag skall icke vara vidlyftig. De som
sett tillämpningen af mnemoniken på de ämnen, om hvilka här
är fråga, nemligen om jemförelse mellan gammalt och nytt
mått, mål eller vigt och mynt, hade ansett dess inhemtande af
allmogen medföra mycken nytta, och derföre torde man böra
fästa något afseende vid deras tillstyrkande. För min del bi¬
faller jag Utskottets hemställan och tillstyrker vördsamt det
Högv. Ståndet att göra detsamma.
Doctor Säve: Utskottets hemställan beror väl icke endast
derpå, att Bonde-Ståndets Ledamöter funnit methoden tillämp¬
lig; äfven en ganska stor publik i hufvudstaden har följt upp¬
täckten med största intresse, då Herr Busch här i offentliga
föredrag utvecklade sin upptäckt. Det torde således ligga nå¬
got verkligt användbart deri, hvarföre saken icke bör förbigås
med likgiltighet, isynnerhet som mnemoniken antages kunna
lätta ölvergången från den gamla till den nya räkningen i
mynt och vigt m. m. Hvad Domprosten Brings yttrande an¬
går, att Staten icke bör gifva en så obetydlig present åt Folk¬
skolan, så är det möjligt, att allmogen, just derigenom att bo¬
ken meddelas den gratis och deponeras i Folk-Skolorna, tager
närmare kännedom derom och gör sig skänken till godo. Jag
tillstyrker derföre bifall, emedan saken synes mig förtjena det
samt emedan det begärda anslaget är så ringa.
Doctor Nordlander instämde.
Prosten Tellbom: Den förste Talarens tanke angående
detta ämne erkänner jag vara riktig: men helt och hållet sak¬
nas dock ej skäl att bifalla Utskottets förslag. Jag vill icke
ingå i något bedömande i allmänhet af mnemonik, och kan icke
yttra mig om det sätt, hvarpå denna i den nu ifrågavarande
skriften blifvit afhandlad, ty den är icke ännu tryckt, och ma-
nuscriptet har jag väl sett, men ej haft tillfälle att läsa. Jag
tror, att allmogen skall kunna taga kännedom om de nya sy¬
stemen för mynt, mått och vigt utan delta hjelpmedel; men
sedan jag inom Utskottet erfarit, att Bonde-Ståndet tror all¬
mogen skola hafva gagn deraf, att denna skrift blifver i Folk-
Skolorna tillgänglig, och derföre lägger mycken vigt på detta
förslags framgång, samt låtit förstå, att, då så betydliga an¬
slag åt Elementar-Läroverken blifvit gjorda, detta ringa anslag
syntes ej böra Folk-Skolan förvägras, finner jag häruti ett
Den 24 November.
77
skäl att tillstyrka, att det Högv. Ståndet må bifalla, hvad Ut¬
skottet i denna punkt föreslagit.
Domprosten Björling instämde.
Comminister Beckman: Talaren hade ämnat bespara Pro-
tocollet de ord,/ han nu tillåter sig anföra. I sjelfva saken in¬
stämmer lian med Domprosten Bring. Då man nu, såsom det
yttrats, vill ådagalägga en captalio beticvolenlim emot
det Hedervärda Ståndet, nödgas Talaren erinra derom, att en
sådan vid föregående och innevarande Riksmöte visst icke sak¬
nats, hvilket tydligast biir kunna visa sig genom de stora an¬
slag, som beviljats till Folk-Skolan. Yill man ock nu ingå på
en väg, hvilken man i allmänhet öfvergifvit ifrån den tid, då
Gezeliernas Bibelverk utgafs, eller att inlösa och skänka till
församlingarne utgifne arbeten, så inser Talaren icke, hvad
ökad välvilja Preste-Ståndet kan hafva att påräkna af Bonde-
Ståndet, om detta lilla anslag beviljas, enär man redan förut
öst så rundeligt åt Folk-Skolorna.
Sedan disscussionen härmed förklarats afslutad och H. ff.
Erke-Biskopen ock Talmannen framställt proposition å bifall
till Utskottets tillstyrkande i förevarande punkt, hördes denna
med blandade Ja och Nej besvarad, i anledning hvaraf begär¬
des votering, som anställdes enligt följande af Ståndet gillade
och antagna voterings-proposition:
Den som bifaller Utskottets ifrågavarande tillstyrkande,
röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Yinner Nej, har Stån¬
det samma tillstyrkande afslagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter sed¬
larnas öppnande och rösternas summering hafva utfallit med 21
Ja och 12 Nej, till följd hvaraf Ståndet stannat vid det beslut,
som Ja-propositionen innehåller.
125:te, 126:te, 127:de och 128:de punkterna bi/öllos.
129:de punkten Indes lill handlinyarne med åberopande
af Ståndets i der omförmälda ämnen fattade beslut.
Tabellen 11 godkändes, jsåvidt förestående beslut ej deruti
föranleda ändring.
§ 2.
Professor Agardh, som härefter på begäran erhöll ordet,
yttrade: Då 21:sta punkten i detta Betänkande, hvari Utskot-
78
Den 24 November.
tet föreslår förhöjda anslag till de vid Upsala Universitets Bi-
bliothek anställde Amanuenser, föredrogs, vågade jag fästa Högv.
Ståndets uppmärksamhet på rättvisan och billigheten uti att äf¬
ven de 2:ne vid Lunds Universitets Bibliothek anställde Ama¬
nuenser måtte med någon löneförhöjning ihågkommas, och före¬
slog i detta afseende 1,500 R:dr för förste Amanuensen och
1,000 R:dr för den 2:dra. Herr Erke-Biskopen anmärkte då,
att frågan härom, såsom förut icke väckt, måste betraktas så¬
som en ny motion och som sådan behandlas. Under förhopp¬
ning således, att inga formella hinder kunna möta för en sådan
motions remitterande, får jag som skäl i sak för densamma en¬
dast åberopa, att dessa båda underordnade tjenstemän, som i
flera till mig gjorda framställningar framhållit deras jemförelse¬
vis vanlottade ställning, för närvarande åtnjuta i lön, den förre
endast 600 R:dr, den sednare 450 R:dr Ruut. De äro der¬
jemte bland löntagarne vid Lunds Universitet, hvilka endast
åtnjuta penningelön, de ende, som icke erhållit någon löneför¬
höjning, och kanske ibland de få inom hela Sveriges rike,
hvilka en sådan förmån vid denna Riksdag icke tillfallit.
En sammanställning af lönevilkoren för Amanuenserna vid
rikets 3 stora offentliga Bibliotheker torde bättre än många ord
ådagalägga de ifrågavarande tjenstemännens jemförelsevis ringa
lönevilkor.
Kongl. Bibliothekel.
l:ste Amanuensen nu beviljad lön 1,800 R:dr.
2:dre „ „ 1,800 „
3:dje „ „ 1,500
Extra biträde „ „ „ 1,000 „
Summa Runt 6,100 „
Upsala Bibliothek.
Uste Amanuensen nu beviljad lön 1,500 R:dr.
2:dre „ „ 1,200 „
3:dje „ „ 800 „
Summa Runt 3,500 „
Lunds Bibliothek.
l:ste Amanuensen, lön 600 R:dr.
2:dre „ 450 „
Summa R:mt 1,050 „
På grund af hvad jag nu anfört och med stöd af 56:te
paragraphen Riksdags-Ordningen vågar jag således väcka den
motion, att lönen för Uste Bibliotheks-Amanuensen i Lund måtte
Den 24 November.
79
höjas till 1,500 R:dr och för 2:dre Amanuensen till 1,000
R;dr R:mt.
Domprosten Bring instämde.
Riks-Archivarien Doctor Nordström : Ehuru jag skulle vilja
understödja motionen, måste jag likväl tillstå, att jag anser den
numera icke kunna väckas emot föreskrifterna i 56 § Riksdags¬
ordningen, och hemställer fördenskull, huruvida icke remiss å
motionen till Utskottet bör vägras.
Doctor Gumselius: I motsats mot den föregående Talaren
kan jag icke finna, att den nu väckta motionen uttryckligen
strider emot den nyss åberopade Grundlags-paragraphen, enär
detta ämne står i sammanhang med redan förut fattade beslut
i en likartad fråga. Jag anhåller således, att motionen må till
vederbörligt Utskott remitteras.
H, 11. Erke-Biskopen och Talmannen behagade härefter
tillkännagifva, att han ansåge sig oförhindrad att framställa
proposition å remiss till vederbörligt Utskott af den ifrågava¬
rande, af Professor Agardh väckta motionen, helst remissrätten
i allmänhet blifvit ganska vidsträckt tagen, och någon uppen¬
bar sirid mot Grundlagens bud här icke förefunnes: hvarefter,
och då proposition blifvit framställd, den nämnda motionen
remitterades till Stats-Utskoltet.
Ståndet åtskiljdes kl. £9 e. m.
Ut supra
In fidem
< S. II. Almqvist.
80
Den 25 November.
Den 25 November.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Med tillkännagifvande, att //. H. Erke-Biskopen och Tal¬
mannen vore hindrad att tillstädeakomma förrän sednare fram
på förmiddagen, intog //. H. Biskopen och f^ice-Talman Tal¬
mansstolen för alt leda Ståndets öfverläggning.
§ 2.
Föredrogs ånyo Högloft. Ridderskapets och Adelns till Med-
Stånden aflåtna inbjudning att förena sig med Högloft. Ståndet
i dess vid föredragning af 34 punkten i Stats-Utskottets Utlå¬
tande N:o 148 fattade beslut, att Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta uppgöra och till Rikets näst sammanträdande Ständer öf¬
verlemna förslag till undervisningens ordnande för den qvinliga
ungdomen, ined hufvudsakligt afseende fästadt på bildandet af
lärarinnor; och blef denna inbjudning ånyo bordlagd, för att
till afgörande företagas, sedan Ståndet fått del af Med-Ståndens
beslut i ämnet.
§ 3.
Föredrogs ånyo Constitutions- Utskottets Memorial N:o 52
till Rikets Ständer, med utlåtande om Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, angående ändring af 5:te och 6:te §§ Regerings-
Forinen, i afseende å Stats-Rådets sammansättning.
Professor Lindgren begärde härvid ordet och yttrade: Den
Kongl. Proposition, som framkallat detta Memorial, innehåller
tvänno med hvarannan i intet synnerligt sammanhang stående
förslag, del ena åsyftande inrättandet af ett nytt Stats-Depar-
tement för allmänna arbeten och communications-anstalter, det
tindra förstärkandet af de consultativa Stats-Rådens antal med
ytterligare en Stats-Råds-Ledamot. Det förstnämnda af dessa
förslag
Den 25 November.
81
förslag vann Utskottets nästan odelade bifall, då deremot me-
ningarne rörande behofvet af ett fjerde consultativt Stats-Råd
voro så delade, att vid anställd votering denna delen af den
Kongl. Propositionen underkändes afen knapp majoritet, hvaraf
åter följden nödvändigt måste blifva den, att äfven frågan om
det nya Stats-Departementet måste förfalla, alldenstund en Kongl.
Proposition måste i sin helhet antingen antagas eller förkastas.
Jag beklagar denna utgång inom Utskottet, hvilken jag dock,
på skäl, som dels innehållas i den Kongl. Propositionen sjelf,
och dels äro närmare utvecklade i Friherre Paykulls reserva¬
tion, hoppas ej måtte hindra det Högv. Ståndet att för sin del
antaga den Kongl. Propositionen att hvila till grundlagsenlig
behandling vid nästa Riksdag, hvilket jag härmedelst vågar på
det kraftigaste tillstyrka.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Professor Carlson: Sedan så många af Ståndets Ledamö¬
ter instämt i den föregående värde Talarens yttrande, behöf-
ver jag, som delar samma åsigt, icke lägga mångå ord dertill.
Den tanke, som låg till grund för Conseljens organisation 1809,
fann icke det lyckligaste uttryck i samma års Regerings-Form,
och det försök, sorn 1840 gjordes till undanrödjande af bri¬
sterna, har, om det ock deruti till en del lyckats, likväl haft
med sig den olägenheten, afl Regeringens Ledamöter svårligen
kunna få tid att egna de större, samhällsvigtiga frågorna den
omsorg och tankekraft som vederbör — en olägenhet, hvilken,
då det är fråga om en Stats styrelse, svårligen torde kunna
räknas bland de mindre. Måhända skall icke heller detta nu
framlagda förslag finnas fullt tillfyllestgörande, så länge vi
sakne egentliga Regerings-Departementer, som med Chefen del¬
taga uti och äro honom behjelplige uti målens handläggning
och utarbetande; det är endast Departements-£a?/?er//£/o«er, sorn
nu förefinnas. Men något skall ändock härmed vara vunnet,
i synnerhet som Departements-Cheferne skulle befrias från skyl¬
digheten att ständigt deltaga i beredningen och i Stats-Rådet
öfvervara föredragningen af alla till Regeringens handläggning
hörande mål, då deremot både rättigheten och pligten qvarstode
att både i det ena och andra hänseendet löija alla vigtigare
ärenden. Hvad besvärsmålen beträffar, finnes i Grundlagen in¬
tet hinder för en sådan behandling deraf, som med förslaget
åsyftas. Jag tillstyrker derför, att Ståndet ville, med ogillande
af Utskottets Utlåtande, antaga Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition att hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
Biskop Fahlerautz: Att äfven jag befinner mig bland Re-
servanternes antal, härleder sig af de skäl, som dels Professor
Högv. Prente-Htäudets Prut. J8S7. 8;de Bundet. 6
82
Den 25 November.
Lindgren nu anfört och dels finnas upptagne i Friherre Pay¬
kull, Memorialet åtföljande, reservation; men på min öfverty¬
gelse har dessutom inverkat auctoriteten af Konungens och
Stats-Rådets enhälliga åsigt i ett ämne, för hvars rätta bedö¬
mande de kunna ega den alldagliga erfarenheten till ledning.
Jag tillstyrker derför, att Konungens ifrågavarande Nådiga Ero-
position måtte antagas att hvila för grundlagsenlig behandling
vid nästa Riksdag.
Efter härmed slutad diseussion, antog, uppå derom veder¬
börligen gjord proposition, Ståndet, med ogillande af Utskottets
Utlåtande, Kongl. Majrts ifrågavarande Proposition att hvila
till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
§ 4.
Föredrogs ånyo Conslilutions-Utskoltels Memorial N:o 53
till Rikets Ständer, med förslag till ändring uti 46 § 2:dra mom.
Riksdags-Ordningen, angående Ordförande vid Riks-Ståndens
gemensamma sammanträden.
Professor Lindgren, som härvid begärde ordet, yttrade:
När den vid innevarande Riksdag antagna Grundlags-förän-
dringen om Ståndens allmänna sammanträden till gemensamma
öfverläggningar vid sistlidne Riksdag af Conslitutions-Utskottet
framlades, och af Representationen till hvilande godkändes, föll
det ingen in att tänka, det skulle stadgandet, att vid dessa
sammanträden ordet skall föras af Landtmarskalken, kunna
komma att hafva den påföljden, att dylika sammanträden skulle
kunna komma att omöjliggöras genom en Landtmarskalks in¬
träffande sjukdomsförfall, emedan man föreställde sig, att, i så¬
dana händelser, Landtmarskalkens plats skulle kunna vid de all¬
männa Ständer-sammanträdena företrädas af den man, som, en¬
ligt Riddarhus-Ordningen, när Landtmarskalken är förhindrad,
fungerar såsom Ordförande på Riddarhuset. Men då nu erfa¬
renheten har ådagalagt, att Landtmarskalk i Grundlagens bok¬
staf ansett hinder ligga för en sådan lagtillämpning, har Ut¬
skottet ansett sig böra föreslå elt sådant tillägg lill det förra
stadgandet, som det i detta Memorial innehållna; ehuruväl jag
för min del förklarar, att jag skulle hafva ansett enligare med
vår nu varande författning, alt man, i stället för att, som nu
skett, föreslå närmaste tillstädesvarande Talman till Ordförande,
hade låtit äfven vid de allmänna sammanträdena Ordförande¬
klubban, der den ej kunde af ordinarie Landtmarskalken föras,
förblifva i den mans hand, som, enligt Riddarhus-Ordningen, å
Riddarhuset företräder Landtmarskalkens plats. Men, då jag
väl vet, att Utskottets förslag för mångå, och kanske de liesta,
är vida smakligare, och på saken ej någon synnerlig vigt lig¬
Den 25 November.
83
ger, tillstyrker jag det Högv, Ståndet att nu föreliggande för¬
slag till grundlagsenlig hvila antaga.
Uppå derom vederbörligen gjord proposition blef detta för¬
slag antaget att hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa
Riksdag.
§ 5.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stafs-, Bevillnings- sami
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 33,
i anledning af Kiks-Ståndens skiljaktiga beslut i frågor dels
om ordnandet af folkskoleväsendet, dels ock om anvisande af
derför erforderliga medel.
Utskottets å sid. 2 främst förekommande yttrande gillades.
Utskottets derefter följande yttranden, sidd. 2 och 3, an-
sågos å Preste-Ståndets sida ej erfordra annan åtgärd än att
läggas till handling arne.
Utskottets, till Välloft. Borgare-Ståndet, sid. 4, gjorda in¬
bjudning, lad.es till handlingarne.
Voterings-propositionen N:o 1, sid. 4 och 5.
Doctor Sandberg begärde härvid ordet och yttrade: Se¬
dan, efter hvad nu kändt är, Borgare-Ståndet, med antagande
af den till samma Stånd af Utskottet aflåtna inbjudning, före¬
nat sig med Ridderskapet och Adeln i dess beslut uti föreva¬
rande fråga, och sålunda två Stånd numera stå emot två, med
sammanstämmande beslut å båda sidor, lärer här icke vara
annat att åtgöra, än att, med godkännande af den uppgjorda
voterings-propositionen, skrida till votering i Förstärkt Utskott.
Då likväl Preste- och Bonde-Stånden kommit till enahanda
beslut, men de andra två Stånden slädnät i icke allenast der¬
ifrån skiljaktiga, men ock sinsemellan något, olika meningar,
synes mig Utskottet hafva bort ansluta sig till de samman¬
stämmande Stånden och inbjuda de sinsemellan skiljaktiga att
sig med dem förena, och icke förfara såsom nu skett. Som frå¬
gan nu gestaltat sig, är för mig föga hopp att den skall lösas
på ett sätt som rätt gagnar den vigtiga saken, och jag bekla¬
gar nästan att jag varit motionär i ämnet.
Denna voterings-proposition godkändes, med förklarande,
att Ståndet vidblifver sitt der upptagna beslut.
Yttrandet sid. 5, angående der omförmäldt anslag af 24,000
R:dr Runt, blef af Ståndet gilladt.
84
Den 25 November.
Utskottets nederst å sid. 5 gjorda hemställan.
Doctor Sandberg: liela förevarande anslags-fråga står i
sammanhang med den föregående och tyckes mig bero på ut¬
gången af den beslutade voteringen. När man får se denna
utgång, kan det blifva tid att bestämma sig rörande dessa
24,000 R:dr och dermed gemenskap egande frågor, såsom från
hvilken fond de skola utgå, eller om högst eller minst dubbla
beloppet af hvad i districtet sammanskjutes skall till dessa hö¬
gre Folkskolor anslås. I förra hänseendet har Utskottet sjelft
tillstyrkt uppskof, och då kan man väl ock förfara på samma
sätt i det sednare.
Kyrkoherden Sondén: Att ifrågavarande 24,000 R:dr skola
till understöd fiir inrättande af högre Folkskolor anvisas, är
redan Rikets Ständers beslut, alldenstund tre Stånd derom sig
förenat; men ovisst är ännu, från hvilken fond dessa medel
skola utgå. Nu är likväl derom icke fråga, utan huruvida det
understöd, som må tilldelas hvarje sådan Skola, skall bestäm¬
mas till högst eller till minst dubbla beloppet af hvad i di¬
strictet sammanskjutes. Utskottet tillstyrker nu det förra, och
jag anser att denna hemställan må kunna bifallas.
Domprosten Bring: Då Högv. Ståndet afslagit Utskottets
framställning om anvisande af anslag till högre Folkskolor,
tyckas dessa special-frågor i ämnet icke böra å Preste-Stån-
dets sida kunna föranleda till annan åtgärd, an att Ståndet,
med vidblifvande af sitt beslut, lägger denna del af Memoria¬
let till handlingarne.
Efter härmed slutad discussion, förklarade Ståndet sig vid¬
blifva sitt i ämnet fattade beslut, och lade denna del af Me¬
morialet till handlingarne.
Första yttrandet sid. 6 och dermed i sammanhang stående
voterings-propositionen N:o 2.
Doctor Björkman: Frågan om utvidgande af det i Stock¬
holm varande Seminarium är onekligen af ekonomisk natur och
bör således, när två Stånd bifallit, men två Stånd afslagit Ut¬
skottets derom gjorda framställning, anses hafva för denna Riks¬
dag förfallit, och icke kunna hänskjutas till Förstärkt Utskott.
Denna föreslagna voterings-proposition lärer väl derföre icke
kunna bifallas, enär sjelfva frågan, hvarom den handlar, och
som ej rör något anslag, redan är afgjord på sätt jag nämnt.
Då ingen vidare begärde ordet, behagade H. H. Bisko¬
pen och Vice-Talmannen förklara, att, enär förevarande fråga
Den 25 November.
85
vöre af ekonomisk natur och sålunda vid denna Riksdag för¬
fallen, då två Stånd derom stadnat emot två, H. H. Biskopen
funne sig af Grundlagens tydliga föreskrift förhindrad att göra
proposition å bifall till Utskottets här gjorda framställning;
hvarefter Ståndet, i enlighet med derom gjord proposition,
förklarade att, som frågan om utvidgande af det i Stockholm
varande Seminarium vore af ekonomisk natur, densamma bor¬
de anses förfallen, då två Stånd i sina beslut derom stadnat
emot två, och afslog Ståndet på grund häraf nyssnämnda för¬
slag till voterings-proposition.
Utskottets derefter sid. 6 gjorda anmälan lades till hand-
lingarne.
Med anledning af Utskottets hemställan vid slutet af sid.
6, företog nu Ståndet till afgörande de under litt. a), c) och
d) nederst å sid. 27 i Betänkandet N:o 19 förekommande an¬
slagsfrågor, då
Prosten Tellbom begärde ordet och yttrade: Vid behand¬
lingen af det Sammansatta Utskottets Betänkande N:o 19, be¬
slöt Ståndet, uppå tillstyrkande äfven af mig, att uppskjuta af-
görandet af förevarande anslagsfrågor, till dess Stats-Utskol-
tets Betänkande rörande 8:de Hufvud-Titeln inkommit. Skälet
till detta mitt tillstyrkande var det beslut Högv. Ståndet i af¬
seende å skyddsafgiften fattat, och hvaraf följde, att ifrågava¬
rande anslag icke kunde utgå på sätt Utskottet föreslagit, ulan
måste till 8:de Hufvud-Titeln hänvisas. Der hafva do emel¬
lertid icke kunnat upptagas, emedan det Sammansatta Utskot¬
tets förslag i berörda hänseende ännu är oafgjordt. Jag till¬
styrker nu, att dessa anslag måtte bilallas, likväl så, att det i
mom. a) upptagna inskränkes till 26,000 R:dr. Utskottet har
der föreslagit 4,000 R:dr till Seminarium i Stockholm, likväl
under förutsättning, att det skulle utbildas till ett fullständigt
dylikt Läroverk; men då Utskottets förslag i denna del blifvit
af Högv. Ståndet förkastadt, torde detta Seminarium böra få
åtnöjas med samma belopp, som är beräknadt för de 12 an¬
dra, eller 2,000 R:dr för hvartdera, och ett anslag af 26,000
R:dr bestämmas för dem alla tillsamman.
Prosten Schram: Då öfverläggningen här förevar öfver
denna, likväl till slutligt afgörande framdeles uppskjutna, fråga
i de Sammansatta Utskottens Betänkande N:o 19, delade jag
samma öfvertygelse rörande dessa moment, som den föregåen¬
de värde Talaren. Jag instämmer derföre ock nu med honom
deruti, att, när den af Utskotten då föreslagna utvidgning af
Stockholms Seminarium särskildt redan blef af Högv. Ståndet
ogillad samt således samma Seminarium, i stället för de deråt
86
0 e n 25 November.
af Utskotten då förordade 4,000 R:dr R:mt, numera bör, så¬
som för hvartdera af de öfriga 12 Seminarierna var beräknadt,
anses vara tillräckligen doteradt med 2,000 R:dr, yrka, att det
Högv. Ståndet, under mom. D Lo i Betänkandet N:o 19, måtte
besluta och anslå:
«) till de öfriga Seminarierna, efter den fördelning Kongl.
Maj:t anser lämplig R:dr R:mt 24,000.
samt till det i Stockholm ... „ „ 2,000.
eller tillsammans R:dr Runt 26,000.
c) till understöd för Seminarii-elever, såsom Ut¬
skotten der föreslagit R:dr Runt 20,000.
och d) till förbättrande och tillhandahål¬
lande af undervisnings-materielen
samt till understöd för utgifvande
af lämpliga Läroböcker, Chartor m.
m. för Folkskolorna, såsom ock
Utskotten der föreslagit .... „ „ 12.000.
eller inalles R:dr R:mt 58,000.
Men då Högv. Ståndet, vid behandlingen af Betänkandet
N:o 19, för sin del, redan beslutat, att hälften af den hittills
till Statsverket ingående skydds-afgiften med omkring 250,000
R:dr R:mt, i stället för att användas på sätt och till än¬
damål, (deribland de nu här omnämnda 3:ne), som Ut¬
skotten i berörda Betänkande föreslagit, men Högvördiga
Ståndet ogillat och afslagit, härefter skall, på sätt om den s.
k. Folkskole-afgiften hittills stadgadt är, tillfalla och återgå till
vederbörande församlingar sjelfva, för ett bättre ordnande af
deras Folkskole-väsende, genom Lärares aflönande m. m.; så
lärer af dessa 250,000 R:dr, hvad likväl de Sammansatta Ut¬
skotten i Betänkandet N-.o 19 förordat och hemställt, numera
och för nästa statsreglerings-period intet vidare vara att, jem¬
likt detta Stånds förra beslut derom, påräkna för betäckande!
af de ofvannämnda frenne anslagen på inalles 58,000 R:dr
Runt; hvadan jag vördsammast föreslår, att Högv. Ståndet nu
måtte jemväl besluta, att tillgängliga medel för berörda 3:ne,
här nedan bifallna anslag, måtte till Kongl. Majrts Nådiga dis¬
position för deras särskilda ändamål, anvisas att utgå på Ri.ks-
Statens 8:de Uujvud-Tituls extra reglering för nästkommande
3 år, likasom ock åtminstone med några af dem hittills varit
förhållandet, så vidt jag nu erinrar mig det.
Prosten Tellbom: Sedan Högv. Ståndet beslutat, att per¬
sonliga skydds-afgiftens halfva belopp, beräknadt till omkring
250,000 R:dr Runt årligen, skall till communerna utgå för att
användas till folkundervisningens befrämjande, kan Högv. Stån¬
det icke derpå anvisa ifrågavarande anslag; utan lära dessa,
Den 25 November.
87
såsom hittills skett, få uppföras bland 8:de Hufvud-Titelns ex-
tra-anslag, att från Riksgälds-Contoret utbetalas. Det ena är
en följd af det andra.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, fann Stån¬
det för godt att, med ändring af Utskottets förslag under litt.
a) anvisa 26,000 R:dr R:mt till Seminarierna, efter den fördel¬
ning Kongl. Maj:t anser lämplig, samt b tjäll förslagen litt. c)
och d): börande likväl dessa anslags-summor, ställda till Kongl.
Maj:ts disposition, uppföras bland 8:de Hufvud-Titelns extra¬
anslag, att från Riksgälds-Contoret ulga.
Utskottets, sid. 7, till Ilederv. Bonde-Ståndet ställda in¬
bjudning, lades lill handling arne.
Utskottets derefter följande, till Yällofl. Borgare-Ståndet
sid. 7 gjorda, hemställan.
Prosten Melander begärde härvid ordet och yttrade: Vid
denna punkt har jag varit af skiljaktig tanke och derför an¬
sett mig böra vidfoga min reservalion. I följd af de anmärk¬
ningar som mot förslaget i denna del blifvit gjorda, trodde jag
Utskottet böra modifiera detsamma, men icke anse sig böra
antingen vidhålla det oförändradt eller låta det falla. Jag hade
önskat, att Utskottet nu föreslagit, att 15,000 R:dr R.-mt måtte
Ställas till Kongl. Maj:ts disposition för att bereda tillfälle för
Seminarii-Pöreståndare eller andra dertill förordnade personer
att besöka Stiftens Folkskolor, för att å Dom-Capitlens vägnar
inhemta kännedom om der använda lärosätt, samt meddela Lä-
rarne upplysning och vägledning. Men sedan Utskottet från-
trädt sitt förra förslag helt och hållet och Borgare-Ståndet nu¬
mera instämt i det beslut, hvari Preste- och Bonde-Stånden
förut stadnat, så lärer i denna sak intet vidare nu kunna åt¬
göras, utan får jag åtnöja mig med att i Protocollet nedlägga
min afvikande mening.
Denna Utskottets hemställan lades lill handlingarne.
Utskottets yttrande nederst sid. 7 ansågs å Presle-Stån-
dets sida ej erfordra annan åtgärd än att läggas till handlin¬
garne.
§ 6.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats-, Bevillnings- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 34,
i anledning af Rikets Ständers skiljaktiga beslut, rörande Ut¬
S8
Den 25 November.
skottets Utlåtande N:o 20, öfver väckt, motion om beviljande
af pension åt Grefve Thorsten Rudenschöld.
Voterings-propositionerna N:ris 1 och 2.
Uppå derom gjord framställning, upplästes, från Yällofliga
Borgare-Ståndet ankommet, Protocolls-Utdrag N:o 430, 'deraf
Ståndet inhemtade, att Borgare-Ståndet, med förklarande, att
frågan om beloppet af den årliga pensionen till Grefve Thor¬
sten Rudenschöld, 2,000 R:dr R:mt, vore genom tre Riks-Stånds
beslut afgjord, ogillat bland de föreslagna voterings-propositio¬
nerna den första och andra; hvarefter ordet begärdes af
Professor Carlson, som yttrade: Jag delar den åsigt, som
ligger till grund för Väilofl. Borgare-Ståndets beslut, och tror
således, att dessa sub N:is 1 och 2 upptagne voterings-propo-
sitiorier icke kunna godkännas. Beslutet härom tillkom i ett
sent på aftonen fortsatt och derfiire mot slutet mycket fåtaligt
besökt Utskotts-sammanträde, och det står i fullkomlig strid
mot de grundsatser, som gjort sig gällande inom Stats-Utskot-
tet vid uppgörandet af voferings-propositionerne i afseende å
stats-regleringen, och som af tre Riks-Stånd blifvit godkända.
När två Riks-Stånd beviljat 2,000 och det tredje 3,000 R:dr,
så är det väl tydligt, att 2,000 äro af 3 Riks-Stånd beviljade;
ty så länge addition och subtraction få gälla hvad de kunna,
lära väl 3,000 — 2,000 -f- 1,000, oell således det Riks-Stånd,
som beviljat 3,000, äfven få antagas hafva beviljat 2,000. Jag
vet väl, hvad som häremot anföres, eller nuvarande ordalydel¬
sen i 69 § Regerings-Formen; men ordet "sammanstämmande^,
sorn der förekommer, är just den moderataste uttrycks-nuance
för en likhet, som består icke endast i siffran, utan derjemte i
tanken, så att om man hade velat uttrycka endast en siffer—
likhet, hade man väl valt ett annat deremot bättre svarande
uttryck, såsom ’’enahanda”, ”samma”, ”öfverensstämmande”,
oller något dylikt. Inom Utskottet, hafva till och med musi¬
kens lagar blifvit kallade till hjelp för att understödja den tolk¬
ning af den nya 69 §, att en absolut lika lydelse skulle vara
i Ståndens beslut erforderlig, om votering skulle kunna und¬
vikas. Men olyckligtvis äro till och med de musikaliska för¬
hållandena emot en sådan tolkning; ty ordet ”sammanstäm¬
mande”, sorn verkligen synes från dessa förhållanden vara hem-
tadt, betyder icke samma toner, tvärtom olika, men som kunna
förenas till ett accord. Då förevarande fråga för öfrigt är af¬
gjord genom 3 Stånds sammanstämmande beslut, lärer någon
votering icke kunna ega rum.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Den 25 November.
89
Doctor Björkman: Den af den föregående värde Talaren
omnämnda grundsatsen har helt nyligen blifvit uppfunnen. All¬
tid förut, så långt mitt Riksdagsmanna-minne räcker, har man
tillvägagått på sådant sätt, att, när, t. ex. såsom nu, ett Stånd
beviljat 3,000, två Stånd 2,000 och det fjerde inlet, man an¬
tagit genom 3 Stånds beslut vara afgjordt, att minst 2,000 skall
beviljas; men då icke 3 Stånd fattat sammanstämmande be¬
slut, har denna fråga afgjorts genom votering emellan 3,000 å
ena sidan och 2,000 å den andra. Vill man följa denna pra¬
xis, skulle således votering här anställas emellan Ridderskapet
och Adelns samt Preste-Ståndets beslut å ena och Borgare¬
ståndets å den andra sidan, och sedan, derest Preste-Ståndets
mening segrade, om det af detta Stånd vid pensionen fästade
vilkor. Att i thy fall äfven votera om Bonde-Ståndets beslut,
som beviljat intet, är deremot något nytt, för hvilket väl icke
något stöd finnes i gällande Grundlagar, och hvilket jag såle¬
des för min del icke kan godkänna.
Häruti instämde Prosten Tellbom.
Kyrkoherden Sondén: Ehuru jag instämt i den af Herr
Grefve Björnstjerna afgifna reservation, var detta mera i det
allmänna syfte, att ogilla den uppställda voterings-propositio-
nen, än i det speciella, som af den siste värde Talaren yttrats.
Den af Stats-Utskottet vid denna Riksdag följda princip vid
voterings-propositioners uppgörande får jag erkänna mig full¬
komligen gilla; ty klart vill dot synas, att, när två Stånd sam¬
manstämmande förenat sig om en 2, men det tredje ställt sig
på ena sidan derom med en 3 och det fjerde på andra sidan
med en 0, man icke kan i voterings-propositionen intaga 3:an,
och deremot utesluta (kan. Skall den ena afvikande meningen
ingå i voteringen, skall man väl lemna den andra samma rät¬
tighet. Men denna rättighet synes mig tillkomma hvarken den
ena eller den andra, då 3 Stånd ifrån den ena sidan bestämt
2 till minimum och 3 Stånd ifrån den andra sidan bestämt äf¬
ven 2 till maximum. Jag anser derför att Högv. Ståndet bör,
i likhet med Borgare-Ståndet, ogilla dessa voterings-propositio-
ner på grund deraf att frågan redan är genom 3 Stånds
sammanstämmande beslut afgjord.
Doctor Sandberg: Det finnes knappast något vanskligare
än att inlåta sig i Grundlags-tolkning. Yi hafva redan hört
2:ne dylika försök, som ledt till olika resultat, och i Utskot¬
tets förslag återfinna vi det 3:dje, hvilket icke öfverensstämmer
med någotdera af de förra. Möjligen komma ännu flera skilj¬
aktiga åsigter härutinnan af följande Talare att framställas.
De omtvistade orden äro: ”Förena sig icke minst, tre Stånd
”uti sammanstämmande beslut: då skall Stats-Utskottet
90
Den 25 November.
”forökas” etc. Nu är frågan, om 3 Stånd hafva fattat sam¬
manstämmande beslut, när ett Stånd beviljat 3,000 och två
2,000 R:dr och del fjerde intet? Ja — svarar man — 3,000
måtte väl innefatta i sig 2,000. Då skulle ock, om ett Stånd
beviljat 5,000, ett annat 4,000, det tredje 2,000 och det fjerde
1.000, alla fyra hafva sammanstämmande beviljat 1,000; eme¬
dan 5,000 och 4,000 oell 2,000 alltid måste väl i sig innefatta
1.000, och någon votering i sådant fäll icke kunna komma
att ega rum. Jag tror likväl, att man icke skulle vilja med¬
gifva riktigheten af en sådan tolkning, utan fordra votering,
deri alla de fyra särskilda meningarne skulle ingå. Men här¬
med öfverensstämmer ju ock Utskottets åsigt, som icke finner
ibland siffrorna 3, 2, 2 och 0 irenne sammanstämmande, och
derföre föreslår votering, deri de alla få upptagas. Af sådan
anledning synes mig de föreslagna propositionerna kunna god¬
kännas, och torde grundlagsenlig! nödvändigt böra ske, i den
händelse votering kommer att ega rum.
Domprosten Bring: Jag’ är förekommen af Kyrkoherden
Sondén och Professor Carlson, och ber att få förena mig med
dem, och skall äfven så tillvida kunna instämma med den si¬
ste Talaren, att, om man medgåfve att Borgare-Ståndets 3 finge
i voteringen upptagas, jag, i likhet med honom, finner intet
skäl, hvarföre man då skulle utesluta Bonde-Ståndets 0. Men
skulle man följa denna princip, så borde Preste-Ståndefs be¬
slut, såsom något afvikande ifrån Ridderskapets och Adelns,
äfven upptagas i en särskild voterings-proposition. Men då
man icke lärer kunna neka, att det Stånd, som beviljat 3,000,
äfvenledes beviljat det belopp af 2,000, som tvänne andra Riks¬
stånd funnit skäligt medgifva, och sålunda ett pensions-belopp
af 2,000 R:dr redan är genom Ständernas beslut anvisadt, fin¬
ner jag någon votering icke kunna ega rum, och följaktligen
yoterings-propositionerna böra afslås.
Professor Agardh: Jag finner denna fråga alldeles icke så
klar, som föregående Talare förmenat, utan är den en ganska
ömtålig princip-fråga, som för sin lösning fordrar all kritisk
behandling. För tillfället kunna vi likväl lemna denna åsido,
med förklarande, att, när Borgare-Ståndet, såsom vi af det
upplästa Protocolls-Utdraget inhemtat, med afslag å voterings-
propositionerna, fogat sig efter de två Med-Stånd, som bevil¬
jat 2,000 R:dr, frågan om votering sålunda förfallit. Emed¬
lertid instämmer jag med Doctor Björkman deri, att praxis för¬
ut alltid varit den af honom uppgifna, och ett sådant förfa¬
ringssätt synes ock hafva skäl för sig. När 3 Riks-Stånd be¬
viljat anslag, ehuru till olika belopp, så är väl Rikets Stän¬
ders beslut i detta fall, att något skall beviljas. Omöjligen
lärer man då kunna i voteringen upptaga en mening, såsom
Dea 25 November.
91
här Bonde-Ståndets, som skulle kunna hafva till följd upprif-
vande af detta Rikets Ständers beslut. Svårt har jag ock att
antaga den andra här yttrade åsigt, eller att, om ett Stånd be¬
viljat 3,000 och två andra Riks-Stånd 2,000 och det fjerde 0,
skulle, emedan 3,000 innefattar äfven 2,000, tre Riks-Stånd
hafva beviljat sistnämnda summa, enär, med tillämpning af
denna grundsats, skulle, om alla fyra Stånden stadnade i be¬
slut att anslå för ett ändamål olika summor, följa, att endast
den lägsta vore genom Rikets Ständers beslut beviljad. Hvart¬
hän sådant skulle leda, finner man lätt likasom att ett sådant
förfarande hittills icke iakttagits.
Prosten Tellbom: Den siste Talaren har hufvudsakligen
uttryckt min tanke i ämnet. Hafva tre Stånd fattat fullt sam¬
manstämmande beslut, så är en fråga afgjord; men om det,
hvaruti Ståndens beslut icke sammanstämma, skall votering an¬
ställas, således i det nu förevarande fallet skall genom vote¬
ring bestämmas antingen ett belopp af 3,000 R:dr, hvilket ett
Stånd beviljat, eller ett belopp af 2,000 R:dr, hvilket två an¬
dra Stånd beviljat. Men votering får icke anställas öfver frå¬
gan, om något skall beviljas eller icke, ty derom hafva tre
Stånd fattat sammanstämmande beslut, hvadan Bonde-Ståndets
mening icke kan få i voteringen ingå. Finge detta ske, och
det derigenom blifva möjligt för denna mening att segra, så
skulle tre Stånds sammanstämmande beslut kunna genom vo¬
tering upphäfvas, hvilket 'enligt Grundlag ej kan ske. Denna
är min lanke, och sådan har praxis förut varit. Vill man nu
anse Borgare-Ståndet hafva, genom sitt nu meddelade beslut,
fogat sig efter de två Med-Stånden, som beviljat 2,000 R:dr,
och sålunda 3 Stånd hafva derom sig förenat, samt på grund
deraf förklara voterings-frågan hafva förfallit, så skall jag för
min del icke hafva något deremot.
Professor Carlson: Jag deremot finner det tydligt och klart,
att, när två Stånd beviljat 2,000 och det 3:dje 2,000-}-1,000,
2,000 R:dr äro genom tre Stånds beslut beviljade, och att nå¬
gon votering härom sålunda icke bör ifrågakomma. Samma
princip låg till grund för de uppgjorda voterings-propositioner-,
na rörande 4:de och 5:te Hufvud-Titlarne, hvilka då, utan an¬
märkning, af Ståndet godkändes. Jag anhåller derföre, att
Ståndet ville, med vidhållande af samma åsigt, förklara sig anse
att ett årligt pensions-belopp af 2,000 R:dr R:int blifvit ge¬
nom 3 Stånds beslut Grefve Thorsten Rudenschöld beviljadt,
och på grund deraf afslå voterings-propositionerna N:is 1 och 2.
Sedan discussionen härmed blifvit afslutad, förklarade Stån¬
det, i enlighet med derom i vederbörlig ordning gjord propo¬
sition, sig anse, att ett årligt pensions-belopp af 2,000 R:dr
92
Den 25 November.
R:mt blifvit genom 3:ne Riks-Stånds beslut Grefve Thorsten
Rudenschöld beviljadt, och afslog på grund häraf voterings-
propositionerna N:is 1 och 2.
Vo tering s-propositionen N:o 3.
Kyrkoherden Sondén, som härvid begärde ordet, yttrade:
Jag hemställer, huruvida icke Högv. Ståndet skulle finna skä¬
ligt frånträda sitt beslut i afseende å det vilkor, som fastades
vid den Grefve Rudenschöld beviljade pensionen, och sorn till¬
kom, att jag må säga, i en bråd vändning, uppå hemställan af
en Ståndets Ledamot vid discussionens slut. Högv. Ståndet
kan väl för sin del icke hafva något emot att denna förtjente
man träder i Statens tjenst på den väg han kan finnas gag¬
nande, och egnar åt det allmänna sina insigter och sina kraf¬
ter; men detta vilkor skall ju så tillvida lägga ett hinder der¬
emot, som hans arbete i dylikt fall skulle komma att sakna be¬
hörig vedergällning, då hvad han erhölle å ena hållet, skulle
bortfalla å det andra. Jag vet väl, att ett dylikt vilkor finnes
för pensionerade Skol-Lärare upptaget i den nya Skol-Ordningen.
Huruvida det der kan vara lämpligt, vill jag lemna derhän;
men i afseende på den ifrågavarande pensionen, den Rikets
Ständer tillerkänt den aktade förtjensten, tvekar jag ej att ut¬
tala min öfvertygelse om dess olämplighet. Utgången kan väl
i alla fall icke vara oviss, men, läte vi vilkoret falla, undginge
vi besväret af en votering.
Häruti instämde Professor Agardh och Prosten Berlin.
Kyrkoherden Otterström: Den Talare, som nu före¬
slagit Ståndet att frånträda sitt beslut med afseende på vilko¬
ret för Grefve Rudenschölds pensionering, gick ut från det an¬
tagande, att detta vilkor skulle afskräcka samme Grefve från
att inträda i någon Statens tjenst. Jag var icke med om att
vid pensionen fästa detta vilkor, men sedan Ståndet en gång
ansett det billigt, tror jag att man bör blifva dervid; emedan
jag har den goda tanka om Grefve Rudenschöld, att han, långt¬
ifrån att afskräckas från att ingå i någon Statens tjenst, der¬
af finner sig uppmanad att för Staten göra hvad hans krafter
medgifva. Inom Bonde-Ståndet isynnerhet och äfven inom detta
Stånd hafva röster höjt sig mot beviljandet af pensionen. Jag
tror derföre icke att det för Herr Grefven kunde blifva så på¬
kostande att förtjena, hvad en och annan icke velat medgifva,
att han redan förtjent, såvida hans krafter och Regeringens för¬
troende dertill lemnade honom tillfälle.
Prosten Melén instämde.
Doctor Sandberg: Jag instämmer med Kyrkoherden Son¬
dén, att ifrågavarande vilkor måtte få bortfalla. Man kun¬
D « n 25 November.
93 1
de derigenom undvika en votering, hvars utgång icke kan vara
oviss, då Preste-Ståndet står ensamt om sin mening. Man kan
tänka olika örn de positiva resultater, hvartill Grefve Ruden¬
schöld kommit med sitt rastlösa sträfvande, men det är ostri¬
digt, att han med hela sin själs verksamhet lefver för Folksko¬
lans utveckling och att den varma kärlek och det brinnande
nit, hvarmed iian omfattat denna folkets högmålsfråga, haft ett
välgörande inflytande på folkundervisningen. Må man derföre
genom votering i Förstärkt Utskott bevilja honom den till¬
styrkta pensionen, men att dervid fästa det vilkor, som Ståndet
föreslagit, kommer blott att tydas såsom en obenägenhet för
erkännande af Grefve Rudenschölds förtjenster om Folkskole¬
väsendet, eller till och med kanske misstydas såsom ett tecken
till Preste-Ståndets mindre gynnsamma sinnesstämning i afse¬
ende å sjelfva Folkskolan.
Öfverflödigt torde ock detta vilkor vara, och i verklighe¬
ten utan all betydelse; ty i den händelse Grefve Rudenschöld
vid sin framskridna ålder skulle inträda i Statens tjenst, torde
det val icke blifva annorlunda än såsom Öfver-Inspecteur öfver
Rikets Folkskole-väsende, och så länge han innehade ett så¬
dant uppdrag och derföre vore i åtnjutande af större löneför¬
måner, kunde väl pensionens uppbärande icke gerna komma i
fråga förr än detta upphörde. Mig synes i alla händelser mest
önskvärdt, att votering om detta vilkor icke må ega rum.
Professor Carlson: Jag instämmer med den siste Talaren.
Skall man tillägga någon en pension för hans förtjensters skull,
synes man mig icke böra vidfoga något dylikt vilkor, hvilket
ock här dessutom säkerligen aldrig skall komma att tillämpas.
Jag kan icke föreställa mig, att en man vid 60 års ålder skall
kunna komma att träda i Statens tjenst, då han aldrig förr
varit vid densamma fästad. Den enda befattning, som här
skulle kunnat ifrågasättas, vore någon af de föreslagna Inspe-
ctions-befattningarne; men då frågan härom förfallit, behöfver
man väl icke i anledning deraf vidtaga några försigtighetsmått.
Jag tillstyrker sålunda, att vilkoret må få bortfalla. Vi späre
både oss och Med-Stånden derigenom besväret af en votering i
Förstärkt Utskott.
Kyrkoherden Otterström: Det förundrar mig, att en Ta¬
lare fruktat, att pensionen skulle indragas, i den händelse Herr
Grefven kunde antaga någon Statens tjenst med lön. Något
sådant kunde väl ej inträffa. Pensionen måste väl för alla
händelser stå qvar, men vilkoret innefattar, att lönen skulle
kunna af pensionen uppslukas, om den förra ej öfverstege
den sednare, eller, med andra ord, att Herr Grefven, om kraf-
terpa sådant medgåfve, skulle med sina tjenster först och främst
göra skäl för den pension, som beviljats med afseende på Herr
91
Ren 25 November.
Grefvens höga ålder och svaga helsa, sora man sagt vara hin¬
der för Herr Grefven att kunna förtjena lön. Kunde
Herr Grefven inträda för någon tid i någon tjenst med t. ex.
5,000 R:drs lön, så skulle pensionen deri inberäknas, men der¬
igenom ej indragas. Ett sådant yrkande hade ju Stats-Utskot-
tet gjort med afseende på hvad som var särskildt anslaget för
Herr Riks-Archivarien. Vill Ståndet nu, såsom då, att pen¬
sionen skall utgå utan afseende på hvad Herr Grefven kunde
få såsom lön för någon sin tjenst, så har jag visst icke något
deremot, ty jag unnar gerna Herr Grefven allt hvad han kan
få och förtjena: men icke är skäl att borttaga vilkoret derföre,
att Herr Grefven skulle derigenom afhållas från att för Statens
bästa uträtta hvad hans krafter möjligen kunde medgifva. Jag
har om Herr Grefven en bättre tanka, än så.
Kyrkoherden Sondén: Om man, vid beslutet af detta vil¬
kor, hade sin tanke fästad vid den af Utskottet föreslagna Öf-
ver-Inspecteurs-befattningen för Folkskole-väsendet, så fick detta
vilkor en deremot illa afpassad ordalydelse. Enligt detsamma
skulle så stor del af pensionen indragas och Statsverket be¬
hållas, sorn motsvarar den lön pensionären af Staten uppbure.
Den för Öfver-Inspecteuren föreslagna lön var 5,000 R:dr, och
jag frågar, huru det då skulle tillgå att draga 5,000 ifrån 2,000
R:dr? Vilkoret skulle ju i detta fall icke kunna tillämpas.
Hvad åter det påståendet boträffar, att dess bibehållande skulle
för Grefve Rudenschöld innebära en heder, så lemnar jag detta
derhän; men vill endast hemställa, hvilketdera skulle hedra det
Högv. Ståndet mest, antingen att låta detta olämpliga vilkor
bortfalla, eiler stå qvar.
Doctor Björkman: Jag medgifver, att utgången af en vo¬
tering här icke kan vara oviss; men jag tror likväl, att, för
principens skull, Ståndet bör vidhålla sitt beslut, och således
gilla voterings-propositioncn. Högv. Ståndets beslut är genom
votering fattadt, och då skulle det väl strida mot all vanlig
god praxis att derifrån nu vika, utan att en ordentlig inbjud¬
ning derom en gång till Ståndet inkommit.
Häruti instämde Prostarne Schram och Tellbom.
Prosten Berlin: I anledning af den siste värde Talarens
yttrande, att icke ens en inbjudning härom till Ståndet inkom¬
mit, ber jag få fästa hans uppmärksamhet på de ord, som i
Betänkandet stå att härom läsa: ”Beträffande ifrågavarande
”vilkor, så torde, derest Pres/e-Ståndet icke skulle frångå
”detsamma'’, etc. Dessa ord innebära ju en inbjudning, ut¬
tryckt på det sätt, som numera är det vanliga, åtminstone i
jStats-Utskottets Betänkanden.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Den 25 November.
95
Efter härmed slutad discussion, fann Ståndet för godt från¬
träda sitt beslut att vid pensionen fästa det vilkor, hvarom i
Memorialet omförmäles, i följd hvaraf förslaget till voterings-
propositionen N:o 3 förfallit.
§ 7.
Föredrogs ånyo Stats- och Banco-Uls/cottels Memorial
N:o 35, i anledning af Riks-Ståndens beslut öfver samma Ut¬
skotts Utlåtande N:o 29, i fråga om förhöjning af det åt Full¬
mäktige i Banken Och Riksgälds-Contoret anvisade honorarium.
På derom gjord anhållan, upplästes, från Vällofl. Borgare-
Ståndet ankommet, Protocolls-Utdrag N:o431, hvaraf inhemta-
des, att Borgare-Ståndet afslagit den till samma Stånd ställde
inbjudning samt, med ogillande af Utskottets förslag till vote-
rings-proposition, beslutat, att särskildt skall röstas öfver ho¬
norarium till Fullmäktige i Banken uti förstärkt Banco-Utskott
och öfver honorarium till Fullmäktige i Riksgälds-Contoret uti
förstärkt Stats-Utskott, hvarefter ordet begärdes af
Prosten Ljungdahl: Jag har begärt ordet för att hemställa
hvad som egentligen menas här med förstärkt sammansatt Ut¬
skott; hvarken till namn eller till begrepp kan jag för min del
återfinna ett sådant i våra Grundlagar. Måste en fråga, som
är behandlad af ett sammansatt Utskott, slutligen lösas i ett
förstärkt, synes mig det Utskottet, som bland de sammansatta
är det principala, då böra förstärkas, för att med Rikets Stän¬
ders rätt densamma afgöra. Här skulle detta nu blifva Ståts-
Utskottet. Men då man kan ifrågasätta, huruvida detta Ut¬
skott må vara behörigt att till afgörande upptaga förevarande
fråga, äfven i hvad den rörer honorariet till Herrar Banco-
Fullmäktige, så synes mig, då sjelfva frågan i sig innebär
tvänne särskilda, till olika Utskotts uteslutande behandling
hörande ämnen, Väll oil. Borgare-Ståndets beslut icke sakna
skäl, och jag hemställer derföre, huruvida icke äfven Högv.
Ståndet kunde finna lämpligt, att hänvisa frågan om förhöj¬
ning i honorariet till Fullmäktige i Riksgälds-Contoret till för-i
stärkt Stats-Utskott och den om förhöjning af Banco-Fullmäk-
tiges honorarium till förstärkt Banco-Utskott. Ehvad nu än
Högv. Ståndet må i ämnet besluta, hoppas jag dock, att det
icke blir bifall till Utskottets förslag, emot hvilket beslut jag
då får på förhand nedlägga min reservation.
Doctor Björkman: Denna fråga är ny, men sammansatta
Utskott äro så äfven. Någon praxis finnes sålunda icke här
att åberopa: det är Grundlagens ord vi måste loija. Men
Grundlagen säger, att, när sammanjemknings-försök fruktlöst
96
Deu 25 November.
aflöpa, skall det Utskott förstärkas, till hvars handläggning
målet hört, och hvilket förstärkta Utskott då eger att det¬
samma med Rikets Ständers rätt afgöra. Det Utskott, som
handlagt ifrågavarande ärende, är icke Stats-Utskottet, icke
heller Banco-Utskottet, utan sammansatt Stats- och Banco-
Utskott, hvilket, liksom andra sammansatta Utskott, Grund¬
lagen numera ställer i likhet med andra Rikets Ständers all¬
männa sjelfständiga Utskott. I denna uppfattning af Grund¬
lagens mening ligger också orsaken till Utskottets förslag.
Jag medger, att tillämpning häraf kan möta sina svårigheter;
och det var väl med afseende derå, som vi stillatigande helt
nyligen bifiillo del sammansatta Stats-, Bevillnings- och Eko¬
nomi-Utskottets förslag till votering i Förstärkt Stats-Utskott
öfver frågor, som blifvit handlagda af det sammansatta. Då
läto vi det principala Utskottet förstärkas, men huruvida detta
är grundlagsenligt, är en annan fråga.
Att här följa samma princip har för öfrigt älven sin stora
svårighet. Med Grundlagens allmänna föreskrifter vill det icke
gerna öfverensstämma, att låta det förstärkta Stats-Utskottet
afgöra mål, som afse disposition äfven af Bankens medel.
Skulle man åter, på sätt Borgare-Ståndet beslutat, skilja frå¬
gorna åt och låta iörstärkt Stats-Utskott votera öfver liono-
rariet till Fullmäktige i Riksgälds-Contoret och förstärkt Banco-
Utskott öfver honorariet till Banco-Fullmäktige, så skulle det
kunna hända, att dessa honorarier blefvo olika, så att Full¬
mäktige i Riksgälds-Contoret finge 2,000 R:dr och de i Ban¬
ken 1,500. Sådant kunde alltför lätt hända, enär Yällofl.
Borgare-Ståndet icke velat åt Fullmäktige anvisa ett högre
honorarium än det nuvarande, sannolikt af det skäl, att man
till Banco-Fullmäktige icke får välja Financiérer efter sin vilja
och utan inskränkning af ståndsprincipen.
Nödvändigt torde sålunda vara, att omröstningen öfver
frågan i sin helhet får ske, såsom föreslaget är, på en gång
och i ett Utskott. Detta Utskott kan ej blifva annat än det
Sammansatta Stats- och Banco-Utskottet, som för sådant ändamål
må förstärkas. Någon omöjlighet ser jag icke i åtgärden. Detta
Sammansatta Utskott består af 16 Ledamöter, till hvilka en
förstärkning af 14 Ledamöter för hvarje Stånd lätteligen kunde
utses. Jag tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Professor Agardh: I hufvudsaken instämmer jag med den
siste värde Talaren. Det kan visserligen hafva sina svårig¬
heter med sig, att förstärka ett sammansatt Utskott, men dessa
äro dock icke oöfvervinneliga. Nog låter det sig verkställa.
Att, såsom Borgare-Ståndet beslutat, dela frågan och låta ett
förstärkt Banco-Utskott votera om förhöjningen af Banco-
Full-
Den 25 November.
97
Fullmäktiges honorarium samt ett förstärkt Stats-Utskott om för¬
höjningen af Riksgälds-Contorets Fullmäktiges, skall kunna
leda till ett resultat, som icke öfverensstämmer med nugot Riks-
Stånds beslut. Alla fyra Riks-Stånden hafva nemligen beslu¬
tat likhet i honorariet för Fullmäktige i Banken och Riksgälds-
Contoret, men detta Ständernas beslut skulle på sådant sätt
kunna upphäfvas och Fullmäktige i det ena Verket få 2,000
R:dr i årligt honorarium och de i det andra endast 1,500, På
den punkt frågan nu står, är det nödvändigt att den löses ge¬
nom en votering i ett och samma förstärkta Utskott. Man kan
då väl säga, att detta Utskott må vara det principala, eller här
Stats-Utskottet, som skulle, förstärkt, afgöra frågan, men här¬
emot strider likväl den omständighet att Stats-Utskottet skulle
i sådant fall få besluta om disposition äfven af Bankens me¬
del. Detta synes mig Grundlagen icke vilja medgifva. Jag
tror derföre rättast vara att bifalla Utskottets fiirshtg.
Prosten Tellbom: Jag har i det sammansatta Utskottet
varit af den tanke, som ligger till grund för Utskottets förslag,
och tillstyrker jag bifall dertill. Man har väl sagt, att något
stadgande härom icke finnes i Grundlag; men, äfven om så är,
bör man väl se till, att de stadganden, som der finnas, blifva
så noggrannt och ändamålsenligt, som möjligt, tillämpade. Riks-
dags-Ordningens 73 § stadgar, att, när jemkningsförsök mellan
skiljaktiga meningar fruktlöst aflöpa, skall del Utskott, till
hvars handläggning målet hört, förstärkas för att med Rikets
Ständers rätt afgöra detsamma. Detta Utskott är här det sam¬
mansatta Stats- och Banco-Utskottet, hvilket, enligt Grundlags
numera härom förändrade föreskrift, är såsom'ett sjelfständigt
Utskott att anse, och på hvilket sålunda Riksdags-Ordningens
73 § bör tillämpas. För denna tillämpning möter icke heller
någon svårighet. Lätteligen kan Ståndet få inhemta, hvilka
fyra dess Ledamöter äro medlemmar af detta Utskott, och se¬
dan utse åt dem en förstärkning af 26 bland Ståndets öfriga
Ledamöter. Skall omröstning anställas i 2:ne Utskott, kan,
emot hvad Riks-Stånden hvart för sig beslutat, resultatet blifva
till beloppet olika honorarier för Fullmäktige i Banken och
dem i Riksgälds-Conforet: likväl är icke denna omständighet
hufvudskälet för mig att tillstyrka bifall till Utskottets förslag,
utan min öfvertygelse derom, att delta står i närmaste öfver¬
ensstämmelse med Grundlagen.
Prosten !,jungdahl: Jag kan icke instämma i den siste
värde Talarens åsigt om de sammansatta Utskottens sjelfstän¬
dighet, i följd af hvilken de skulle vara att anse lika med de
i 28 § Riksdags-Ordningen uppräknade. Jag har föreställt,
mig att ändamålet med den i afseende å de sammansatta Ut-
Högv. Preste-Ståndels Prut. 4857. 8:de Ilandet. 7
98
Den 23 November.
skotten åvägabragta Grundlags-förändring var att derigenom
bereda en önskvärd tidsbesparing och lättnad i Riksdags-
machineriets gang, men icke att tillägga dessa förut varande
Utskotts-Afdelningar den större makten att kunna, förstärkta,
besluta med Rikets Ständers rätt. Det förefaller mig ock be¬
synnerligt nog, att man härpå icke lade den ringaste vigt, eiler
nämnde ett onda ord, då helt nyligen det sammansatta Stats-,
Bevillnings- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 33 före¬
var, deruti föreslogs votering i förstärkt Stats-Utskott öfver
frågor, som blifvit handlagda af detta sammansatta Utskott.
Detta Utskotts-förslag godkändes af Ståndet, och hvad som
gällde då såsom grundlagsenlig!, bör väl få anses på samina
sätt nu. Jag skall icke hålla på yrkandet å bifall till Bor¬
gare-Ståndets beslut. Denna min åsigt må falla; men Utskot¬
tets förslag kan jag derföre icke godkänna, utan anser att
Ståndet då bör, med ogillande af Utskottets hemställan och i
conseqvens med det nyligen fattade beslutet, öfverlemna denna
fråga till afgörande åt förstärkt Stats-Utskott, som här är det
principala.
Häruti instämde Domprosten Björling.
Professor Carlson: Jag vill endast erinra derom, att Högv.
Ståndet redan i dag fattat beslut i en dylik fråga sorn denna,
eller då sammansatta Stats-, Bevillnings- och Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkande N:o 33 förevar. Med bifall till Utskottets
hemställan beslöt Ståndet då votering i Förstärkt Stats-Utskott
i frågor, som det Sammansatta Utskottet handlagt. Der var
alldeles icke något tal om Förstärkt Sammansatt Utskott, och
jag tror att man gör väl uti att icke beträda den väg, som det
Sammansatta Stats- och Banco-Utskottet här anvisat. Ty hvart¬
hän skulle den leda? Yi ege nu Sammansatta Utskott i
mångfaldiga brytningar, —jag vill endast nämna: Sammansatt
Stats- och Bevillnings-Utskott, Sammansatt Stats- och Lag¬
utskott, Sammansatt Stats- och Banco-Utskott, Sammansatt
Stats- och Ekonomi-Utskott, Sammansatt Stats-, Bevillnings-
och Ekonomi-Utskott, Sammansatt Stats-, Lag- och Ekonomi¬
utskott, Sammansatt Bevillnings- och Ekonomi-Utskott, Sam¬
mansatt Bevillnings-, Lag- och Ekonomi-Utskott, Sammansatt
Lag- och Ekonomi-Utskott, Sammansatt Banco- och Lag-Ut¬
skott m. fl.— och dertill skulle vi få.Förstärkta Utskott, bildade
af alla. dessa vid förefallande behof. Det skulle blifva en
mångfald, som medförde en förvillande förveckling. Bättre då
att stadna på den väg, som redan blifvit beträdd. Med af¬
seende likväl på förevarande frågas skiljaktiga art, skulle jag
finnas benägen att ansluta mig till Borgare-Ståndets beslut,
såvida icke detta skulle kunna medföra den olägenhet, man
redan här påpekat, att likheten emellan Fullmäktiges i Ban¬
D e ii 25 November.
99
ken och Riksgälds-Contoret honorarier skulle kunna brytas.
För undvikande af denna olägenhet lärer vara nödvändigt att
voteringen sker i ett Utskott, hvilket då naturligtvis här må
blifva det principala, eller Stats-Utskottet, som, förstärkt, lä¬
rer böra få afgöra frågan.
Häruti instämde Prostarne Melander och Gahne.
Professor Agardh: Emot ett bifall till detta Utskottets för¬
slag har man anmärkt, att Högv. Ståndet nyligen i dag be¬
slutat votering i Förstärkt Stats-Utskott i frågor, som blifvit
handlagda af Sammansatt Stats-, Bevillnings- och Ekonomi-
Utskott, och följaktligen borde, med iakttagande af samma prin¬
cip, nu äfven besluta det förevarande fråga skulle slitas ge¬
nom votering i Förstärkt Slats-Utskott, som äfven här är det
principala. Men här är icke samma förhållande: då var fråga
om bevillningsmedel och statsutgifter, nu åter derjemte om en för¬
ökad utgift af Bankens medel. Icke lärer man kunna säga,
att Stats-Utskottet är behörigt att taga hand om en sådan
fråga. På denna grund tillstyrker jag bifall till Utskottets
förslag. Jag medger, att det medför sina svårigheter; men
svårigheter möta här huru man än vänder sig. Derom må
jag för öfrigt erinra, att förslagets antagande icke lemnar pree-
judicat derpå, att Sammansatt Utskott, alltid skall förstärkas
för att lösa frågor, som det handlagt, emedan det endast är
förevarande frågas särskilda natur, som gör det nu nödvän¬
digt. Hade man åtskiljt frågorna och låtit Banco-Ufskottet
handlägga den örn honorariet till Banco-Fullmäktige, och
Stats-Utskottet den om honorariet till Fullmäktige i Riksgälds-
Contoret, hade denna nödvändighet icke inlrädt. Såsom sa¬
ken nu gestaltat sig, tror jag rättast vara godkänna hvad
Utskottet föreslagit.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, yttrade
ii. il. Biskopen och Vice-Talmannen: Då man här ifråga¬
satt grundlagsenligheten i det af Utskottet framlagda förslag,
torde det vara en pligt att yttra mig, då Grundlagen icke gif-
ver mig rättighet att göra proposition å bifall till något, som
bokstafligen strider mot dess lydelse. När 73 § Riksdags¬
ordningen stadgar, att, om- sammanjemnkning af Ståndens
skiljaktiga meningar i ett mål icke kunnat ske, utan försöket
dertill fruktlöst aflupit, skall det Utskott, till hvars handlägg¬
ning målet hört, förstärkas: så tyckes väl här icke vara fråga
om andra Utskott än dem, som i Grundlagarne annars upp¬
räknas, men icke om de sammansatta Utskott, som i 43 §
Riksdags-Ordningen omförmälas. Då likväl dessa sednare icke
heller äro uttryckligen undantagne och förslaget sålunda icke
100
De u 25 November.
bokstafligen strider mot Grundlagens lydelse, finner jag mig
oförhindrad att göra proposition å bifall till Utskottets förslag.
I enlighet med H. 11. Biskopens ock Vice-Talmannens der¬
om gjorda proposition, biet' Utskottets förslag till voterings¬
proposition af Ståndet god Känd t; men då H. II. Biskopen och
Vice-Talmannen derefter gjorde proposition å bifall till Ut¬
skottets tillstyrkande, att förevarande fråga må i Förstärkt Sam¬
mansatt Stats- och Banco-Utskott afgöras, så hördes blandade
Ja och Nej, hvarjemte votering begärdes, som försiggick öfver
följande godkända voterings-proposition:
Den, sorn bifaller Utskottets tillstyrkande, röste Ja; den
det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, häfver Ståndet beslutat,
att frågan skall genom omröstning i Förstärkt Sfats-Utskott
afgöras.
Voteringen utföll med 15 Ja och 18 Nej. hvadan Ståndet
slädnät i beslut, som Nej-propositionen innehåller.
§ 8.
Uppå hemställan af Contracfs-Prosten Limdgren, beslöt
Ståndet, det skulle de öfriga Riks-Stånden vördsamt och vän¬
ligen inbjudas att instämma i Preste-Slåndets, vid pröfning af
Stafs-Utskpttets Utlåtande N:0o 148, angående regleringen af
utgifterna under Riks-Statens Åttonde Hufvud-Titel, i afseende
å den del af 32 punkten, som rörer anslag till ptedagogierna,
fattade beslut, hvarigenom Preste-Ståndet, med godkännande
af Utskottets afstyrkande af bifall till Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition i ämnet, bifallit Utskottets å midten af 50:de si¬
dan gjorda hemställan, endast med den ändring, att dels der
tillstyrkta reservations-anslag höjdes från 20,000 till 30,000
R:dr R:mt och dels att efter orden: ”löneförbättring åt Lä¬
rare vid” tillädes orden: ”äfvensom utvidgning af”, samt der¬
jemte ansett, att staden Lidköping bör upptagas bland de stä¬
der, för hvilkas Skolor blifvit å stat uppförde en Rector och
en Collega.
§ 9-
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o 48, i an¬
ledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkande N:o
35, öfver Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om antagande af
en författning, angående straffarbetes och fängelsestraffs verk¬
ställande i enrum.
Domprosten Bring anhöll att, som han i Allmänna Bla¬
den funnit den uppgift meddelad, det äfvenledes Bonde-Stån¬
Dea 25 November.
101
det numera antagit Kongl. Maj:ts ifrågavarande Nådiga förslag,
Bonde-Ståndets beslut i ämnet måtte blifva uppläst, såvida
Protocolls-Utdrag derom ännu till Preste-Ståndet ankommit.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: I sitt Betänkande
N:o 35 tillstyrkte Utskottet, uppå anförda skäl, antagandet af
Kongl. Maj:ts Nådiga förslag i ämnet, och ehuru Utskottet i
denna sin åsigt fick understöd af 2:ne Riks-Stånd, hvilka äf¬
ven för sin del godkände det Nådiga förslaget, har det likväl
nu frånträdt sitt förra tillstyrkande och förordar åtskilliga än¬
dringar deri. I detta afvikande från vanlig praxis tyckes mig
ligga en inadvertens, som förtjenar uppmärksamhet.
Hvad nu sjelfva saken beträffar, så hade det visserligen
varit att önska, att andra uttryck blifvit valda för de lindri¬
gare arter af frihets-straff, hvarom 5:te § handlar. Derigenom
skulle saken hafva förklarat sig sjelf; emellertid bör man icke
kunna misstaga sig, om hvilka arter af frihets-straff här är
»fråga. Utskottet har icke heller gjort sig saker härtill; men
det har likväl velat tillvägabringa en förändring af den prin¬
cip, som i detta afseende ligger till grund för Kongl. Maj:ts
förslag. Orsaken härtill tyckes ligga i den omständighet att,
då det i 5:to § heter ”särskildt rum”, har Utskottet härmed
icke velat förstå annat än enrum, cell. Men häri ligger en
förvillelse. De till straffarbete dömda fångar skola under
strafftiden förvaras i enrum, i cell, men de fångar, hvarom
här är fråga, skola, så vidt ske kan, anvisas särskilda rum,
på det att de icke må lida af det förnedrande umgänget med
grofva brottslingar. För de till straffarbete dömda fångar skall,
enligt Kongl. Maj:ts förslag, afdrag i fängelse-tiden ske, då
detta straffarbete verkställes i enrum. Detta eger rum öfver
allt, der cellfängelse-systemet har blifvit infördt, och föreskrif-
ves, utom andra skäl, äfven af sanitära. En sådan cellfånge får
icke bruka andra kläder, än fängelsets, icke njuta annan föda,
än Fång-Styrelsen består, icke emottaga besök af andra, äri
fängelsets tjenstemän. Annat är förhållandet med de i 5:le
och 6:te §§ ifrågavarande fångar. De äro endast beröfvade
sin frihet; men för öfrigt må de göra sitt vistande i fängelset
så trefligt som deras omständigheter kunna det tillåta. De
kunna gå i Turkisk nattrock och röka sin pipa af finaste kna¬
ster, skaffa sig den föda de bäst tycka om, och emottaga be¬
sök af sina anförvandter, allt såvida de dertill ega råd. Der¬
före har ock Kongl. Majit för sådana fångar icke föreslagit
någon förkortning i fängelsetiden, och härutinnan har Kongl.
Maj:ts förslag ostridigt bättre skäl för sig, än Utskottets mot¬
satta. Det är väl sannt, att detta sednare endast är hypo-
thethiskt, eller under förutsättning, att en sådan fånges fän¬
gelsestraff verkställes i enrum. Men om ock nu fängelse¬
anstalten är sådan, att den icke lemnar tillfälle att för en så-
102
Den 25 November.
dan fånge anvisa annai särskildt rum än en cell — och med
flera af våra nybyggda fängelser tror jag förhållandet ännu
vara detta — så blifver dock cellen för en sådan fånge nå¬
got annat, än för den till straffarbete dömda. Den sednare
skall under hela strafftiden oafbrutet förvaras i cellen; den
förre åter, som har cellen till ett särskildt rum för att icke um¬
gås med andra fångar, kan få använda sin tid till hvarjehanda
inom fängelset. För öfrigt komma utan tvifvel uti de fängel¬
ser, sorn nu byggas, särskilda runi för fångar af ifrågavarande
art att inrymmas.
Tillägget till sista mom. i 6:te g anser jag deremot kunna
försvara sin plats, ehuru innehållet deraf äfven gerna må kunna
intagas i Fängelse-Reglementet.
Jag tillstyrker, att Högv. Ståndet, med vidblifvande af sitt
i ämnet förut fattade beslut, afslår detta Lag-Utskottets Be¬
tänkande.
Härefter upplästes Utdrag af Hederv. Bonde-Ståndets Pro--
tocoll för den 18 dennes, deraf inhemtades, att bennilde Riks¬
stånd, med antagande af Kongl. Maj:ts ifrågavarande Propo¬
sition, afslagit hvad Lag-Utskottet i detta Utlåtande tillstyrkt.
Prosten Ljungdahl: Det nu upplästa Protocolls-Utdraget
befriar mig från skyldigheten att försvara Lag-Utskottet i sak.
Konungens Nådiga förslag i ämnet, förut antaget af Preste-
oeh Borgare-Stånden, och numera äfven af Bonde-Ståndet, till¬
hör icke mera vår pröfning. Men det skulle heller aldrig
hafva fallit mig in att åtaga mig en dylik försvars-skyldighet,
då min mening icke ölverensstämde med deras, som dicterade
det i förevarande Utlåtande upptagna beslut. Meri hvad det
beträffar, att delta beslut skulle härleda sig af en inadvertens,
så förhåller sig dermed visserligen icke så, utan är det med
fullt uppsåt och medvetande fattadt. Och ehuru jag icke kunde
dela majoritetens åsigt i sak, delar jag dock den i afseende å
formen, och tror icke, att ett Utskott är bundet vid sitt förra
Utlåtande, när det, ehuru godkändt af tvänne Riks-Stånd,
blifvit af de öfriga återremitteradt. Afsigten med en sådan
o.o
aterremiss matte väl vara, att Utskottet, —isynnerhet ett sådant,
hvilket, såsom Lag-Utskottet, har, om jag så må säga, tankar
(icke siffror) till föremål för sin verksamhet, — skall taga de
anförda skälen under ompröfning och jemka sina förslag efter
deras beskaffenhet, men icke inskränka sig till den mechaniska
åtgärden att återskicka samma förslag, utan - afseende på åter-
remissernas innehåll, oförändradt, derföre att det blifvit af två
Stånd godkändt. Likväl har jag härmed icke velat säga, att
de vid återremisserna nu anförda skäl varit af den beskaffen¬
het, att de bort föranleda den föreslagna förändringen.
Den 25 November.
105
Riks-Archivarien Doctor Nordström: När jag nämnde in¬
advertens, trodde jag mig begagna ett ord, som icke borde
stöta någons ömtålighet. Sanningen skulle emellertid till och
med berättigat mig att beteckna omlormälda förfarande från
Utskottets sida med ett vida mindre lent uttryck. Detta må
likväl blifva dervid. Jag ville endast erinra derom, att här
var fråga om ett af Kongl. Majit afgifvet, af Högsta Domstolen
granskadt, af Utskottet sjelft tillstyrkt och af 2:ne Riks-Stånd
allaredan godkändt förslag.
Discussionen förklarades härmed afslutad, och då genom
det meddelade utdraget af Hederv. Bonde-Ståndets Protocoll
den 18 dennes blifvit upplyst, att bemälda Riks-Stånd, med
antagande af Kongl. Majits ifrågavarande Proposition, afslagit
hvad Utskottet i detta Utlåtande tillstyrkt, och alltså 3:ne Riks-
Stånd förenat sig om antagande af Kongl. Majits i Nåder
framlagda förslag till författning i ämnet, fann Preste-Ståndet
något yttrande med anledning af förevarande Utlåtande å dess
sida ej erforderligt, utan lade detsamma till handling arne.
§ 10.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande Nio 51, i an¬
ledning af väckt fråga om stiftande af lag, angående ordningen
och vilkoren för utländsk mans upptagande till Svensk med¬
borgare.
Professor Carlson begärde härvid ordet och yttrade: Det
är egentligen den förändring i eller tillägg till det Kongl,
förslaget, som Utskottet i afseende å Norrska undersåter till¬
styrker, som föranledt mig att begära ordet. Härigenom skulle
Norrmän komma i afseende å rättigheten att blifva Svenska
undersåter i ett ofördelaktigare förhållande än utländske män.
Det heter nemligen i 5 § af Utskottets förslag: "Vill någon
"af Konungens Norrska undersåter Svensk medborgarerätt för¬
värfva, gore derom anmälan hos Konungen, som i ämnet
"förordnar." För utlänningar skulle blifva en i lag stadgad
ordning bestämd för deras upptagande till Svenska undersåter;
men Norrmännen skulle således ställas i detta hänseende utom
lagen. I afseende å rättigheten att vinna naturalisation, be¬
handlas i Norrige en Svensk såsom en utlänning, och i Sve¬
rige må ju samma förhållande ega rum med Norrmän, på sätt
äfven det Kongl, förslaget innehåller. Ordet "oafbrutet” i 3
mom. af 2 § i Utskottets förslag tyckes icke heller hafva skäl
för sig. Jag föredrager det Kongl, förslaget framför Utskot¬
tets omarbetning deraf.
104
Den 25 November.
Eftks-Archivarien Doctor Nordström: I likhet med den
sisto värde Talaren föredrager äfven jag Kongl. Maj:ts förslag-
framför Utskottets omarbetning. De tillägg till eller förändrin¬
gar i Konungens förslag, som Utskottet företagit, synas mig
mindre lyckade, såsom ordet ”oafbrutet” i 3 mom. af 2 §,
hvilket förorsakar en förändring af den primitiva meningen,
och stadgandet rörande Norrmännen, hvilket, såsom föregående
'Talare äfven anmärkt, sätter dem, visserligen emot Utskottets
afsigt, i en ofördelaktigare ställning, än utlänningarne.
Domprosten Kjörling: Jag var ej i Utskottet närvarande
vid afgörandet af förevarande fråga, och skulle jag i annan
händelse hafva reserverat mig mot det beslut, hvari Utskottet
stadnat och sorn i detta Betänkande innefattas.
Att ett tillägg gjordes i afseende på Norrmännen, härle¬
der sig af derom inom Representationen gjorda framställningar.
Man har ansett nemligen, att en annan lagstiftning i delta fall
bör gälla för dessa genom politiska band med oss förenade
bröder, än för utlänningar i allmänhet; men då Norrmannen
sjelfve torde önska att vilja anses äfven för utlänningar, så
må man då i detta afseende gå deras önskan lill mötes och
låta den 5:!e § bortfalla.
På en annan omständighet ville jag isynnerhet fästa Högv.
Ståndets uppmärksamhet. Hvarken i Konungens eller Utskot¬
tets förslag finnes såsom vilkor för erhållande af Svensk med¬
borgarerätt föreskrifvel, att den sökande skall vara bekännare
af Christen troslära. För min del lägger jag vigt härpå, och
ehuru jag föredrager Konungens förslag, skulle jag likväl ön¬
ska, att nämnda vilkor hnge bland öfriga i 2:dra § intagas.
Häruti instämde Biskop Ber ejman samt Prostarne Eurén
och Melander.
Prosten Ljungdahl: Hvad den siste värde Talarens an¬
märkning beträffar, så synes man kunnat vänta af honom,
hvilken såsom motionär upptagit Kongl. Maj:ts förslag i äm¬
net, att lian vid motionens afgifvande anmärkt den af honom
förmenta bristen deri. Då hade Utskottet kommit i tillfälle
att taga denna anmärkning i öfvervägande. Likväl tror jag
icke, att något tillägg i berörda hänseende kan vara af be-
hofvet påkallad. Ilär är endast, fråga att till lag upphöja hvad
som hittills varit och ännu är praxis. Några Muhamedaner
eller Hedningar har man icke hört blifva till Svenska med¬
borgare upptagne, och jag tror icke heller att några sådana
ansökan derom gjort. Vill man emellertid i fiirslaget insätta
något vilkor i afseende å trosbekännelse, så bör man se till,
att man dermed icke utesluter Mosaiska trosbekännare, af
hvilka många redan äro Svenska undersåter, och andra i riket
Den 25 November.
105
vistas med hopp att blifva det, på grund af för dessa redan
gällande författningar.
Hvad nu anmärkningen mot den af Utskottet föreslagna
5:te § beträlfar, så har Utskottet ansett sig böra upptaga den
i följd af framställningar härom under discussionen i ämnet
hos Ridderskapet och Adeln. Några Talare fästade nemligen
uppmärksamheten på det mindre lämpliga deri, att samman¬
blanda Norrmän med utlänningar i allmänhet. De förra stodo
väl i annat förhållande till Sverige än de sednare. Att Norr¬
män emellertid skulle, i fiiljd af Ulskotlels fiirslag, komma i
en ofördelaktigare ställning, än utlänningar i allmänhet, uti nu
ifrågavarande hänseende, kan jag ej rätt fatta. De skulle en¬
dast hafva att om sin önskan göra anmälan hos Konungen,
utan att behöfva styrka sig innehafva de egenskaper eller full¬
gjort de vilkor, som för utlänningar föreskrifne äro. Detta
synes mig vara ett undantag från lagen lill deras förmån.
Med insättande af ordet ’’oafbrutet” i 2:dra §:ns 3:dje
mom. ville Utskottet förebygga anspråk hos personer, som här
mera slått på en resande fot, än kunnat sägas varit inom ri¬
ket boende, t. ex. Probenreuter och andra utlänningar af dylik
art. För sitt yrke vistas de här några månader hvarje år,
och meningen kan väl icke vara att, när dessa månader sam¬
manlagd! göra 3:ne år, de skola anses fullgjort det i nämnde
moment föreskrifna vilkor.
Men om Högv. Ståndet nu, såsom det tyckes, vill besluta
sig för antagandet af Konungens förslag, så torde likväl vara
nödvändigt att ur 2:dra §:ns 3:dje mom. borttaga orden: ”med
vederbörligt tillstånd”, då ett sådant numera icke är för en
utlänning erforderligt för alt i riket få vistas och derför icke
heller mera sökes.
För min del önskar jag helst antagandet af Utskottets
förslag, men skall visserligen icke reservera mig, om Högv.
Ståndet föredrager Konungens. De nämnda orden: ”med ve¬
derbörligt tillstånd” anser jag dock derur böra borttagas.
Kyrkoherden Sondén: Om här vore fråga om ett af Ko¬
nungen afgifvet lagförslag i den mening som man med delta
uttryck vanligen förstår, så att, i händelse det bifölles af 3
Stånd, det i och med detsamma vore lag, så skulle jag tveka
att, på den punkt frågan nu står, understödja en anmärkning,
som skulle kunna leda till förslagets sönderbrytande. Men då
det nu härmed sig så icke förhåller, så tager jag mig friheten
att något mera accentuera den anmärkning, som blifvit gjord
deremot, att någon föreskrift eller vilkor i afseende å Religions¬
bekännelse icke finnes i lagförslaget. Enligt detsamma skulle
personer kunna få Svensk medborgare-rätt, de der bekände
hvarken den Christna eller Mosaiska trosläran. Det må väl
icke anses för intolerant, om man likväl skulle önska att ifrån
106
Den 25 Novemaer.
denna rättighet utesluta sådana, hvilka väl tillegna sig namnet
Christna, men Christendomen till hån öppet predika osedlighet.
Ledd af denna önskan föreslår jag, att efter 4:de mom. i 2:dra
§ måtte ett öde moment insättas, så lydande: ”bekänner sig
lill Christen eller Mosaisk troslära
Professor Agardh: För min del tillstyrker jag bifall lill
Kongl. Maj:ts förslag, likväl så förändradt, att dels orden:
”med vederbörligt tillstånd” borttagas ur 2:dra §:ns 3 morn.,
och dels ett nytt moment tillägges i samma § efter det. fjerde
och af den lydelse Kyrkoherden Sotidén föreslagit. Utskottets
försök att i berördo hänseende bereda Norrmännen en fördel
framför utlänningar i allmänhet är mindre lyckadt: de förre
skulle, såsom redan anmärkt är, genom en sådan lagstiftning
tvärtom komma i en ofördelaktigare ställning än de sednare.
Det i 3 mom. af 2 § tillagda ordet ”oafbrutet” kan icke heller
finnas lämpligt. I dessa omständigheter ligger skälet, hvarför
jag föredrager det af Kongl. Maj:t afgifna förslag framför Ut¬
skottets omarbetning deraf.
Häruti instämde Prosten Söderberg.
Riks-Archivarien Doctor Nordström-. Såsom skäl för bort¬
tagandet af orden: ”med vederbörligt tillstånd” ur 2:dra §:ns
3:dje moment anförer Utskottet Pass-Författningarne, och erinrar
att utlänning, som åstundar inom riket ”vistas”, numera ef¬
ter utfärdandet af Kongl. Förordningen den 28 November 1844
icke behöfver ett dylikt tillstånd. Men i förevarande lagför¬
slag talas ej om ”vistas” utan om ”bott” och emellan de be¬
grepp, som dessa två ord uttrycka, förefinnes en stor legal
olikhet. Jag känner en person, som här i Sverige vistals 10
år, men kan likväl icke subsumeras under den kategori, som
i detta moment afses. Meningen är att vara bosatt och skall
sålunda motsvara hvad som i Franska Lagen uttryckes med or¬
det: domicilié. När man sålunda rätt uppfattar meningen, så
få ock orden: ”vederbörligt tillstånd” en annan betydelse än
den Utskottet velat i dem inlägga. En person t. ex. inkom¬
mer i riket, anlägger här fabrik, lorvärfvar fast egendom, an¬
tecknas i Mantals-längder och Kyrkoböcker: han är sålunda
här bosatt, men derföre behöfver linn icke här vistas. Man
finner väl, att vederbörligt tillstånd fordras för det förra, ehuru
icke för det sednare. En förvexling af begrepp har här egt
rum, och de af väl bekanta anledningar utfärdade Pass-Förord-
ningarne af 1812 och 1844 ega här ej någon tillämplighet.
På detta förhållande har jag velat fästa Högv. Ståndets upp¬
märksamhet.
Den 25 November.
Domprosteri Kjörling: I afseende å den emot mig riktade
anmärkning, att, då jag upptagit det Nådiga förslaget såsom
min motion, jag ej nu borde motsätta mig detta förslag, och
att jag vid remissen af nämnda förslag haft tillfälle att före¬
slå de förändringar jag ansett erforderliga, ber jag få svara,
att, då jag såsom min motion upptog det Kongl, förslaget,
jag icke gjorde det derföre att jag i allo gillade det, hvilket
jag äfven vid tillfället uttryckte, utan emedan jag ansåg det¬
samma vara förtjent af en noggrann och sorgfällig ompröfning.
Orsaken åter, hvarföre jag ej vid remissen gjorde några an¬
märkningar, var att jag ansåg det öfverflödigt; emedan jag så¬
som Ledamot i Lag-Utskottet väl hade tillfälle att vid försla¬
gets behandling inom nämnde Utskott framkomma med dessa
anmärkningar.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, blef,
uppå derom af 11. //. Erke-Biskopen och Talmannen, som nu
till Ståndet ankommit, gjord proposition, Utskottets tillstyrkande
afslaget, hvarefter H. 11. Erke-Biskopen och Talmannen gjorde
proposition å antagande af Kongl. Maj:ts i förevarande Be¬
tänkande upptagna lagförslag, och blef denna proposition med
blandade Ja och Nej besvarad samt votering begärd, som der¬
efter försiggick öfver följande godkända voterings-proposition:
Den som antager Kongl. Maj-.ts ifrågavarande lagförslag
oförändradt, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner
Nej, häfver Ståndet antagit Kongl. Maj:ts förslag, endast med
det tillägg, efter mom. 4 i § 2, af ett nytt 5 morn., så ly¬
dande: bekänner sig till Christen eller Mosaisk troslära.”
Voteringen befanns, vid rösternas summering, hafva ut¬
fallit med 15 Ja och 2(J Nej, hvadan Ståndet sålunda fattat
beslut, som Nej-propositionen innehåller.
§ 11.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 39, i anledning
af återremiss af Sammansatta Utskottets Betänkande N:o 35,
rörande väckt motion om förändradt sätt för utfärdande af så¬
dana författningar, hvarigenom förut gällande lagstiftning i en
eller flera delar förändras.
Lades till hand ling arne.
§ 12.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 40, i anledning
108
Den 25 November.
af återremiss af Utskottets Betänkande N:o 14, rörande ändring
och tillägg till 4 Cap. 2 § samt 6 Cap. 2 och 3 §§ Byggnin-
ga-Balken.
Bifölls.
§ 13.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 41, i anledning
af återremiss af Utskottets Betänkande N:o o, angående än¬
dring i gällande stadganden i fråga om skyldighet att bygga
och underhålla vägar.
Lades till handlingar ne.
§ 14.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkande N:o 122, i anledning af väckt motion om
upphäfvande af den tvungna tackjernsblåsningen inom Rikets
Bergslager, eller beviljande af frihet att från jorden skilja hyt-
tedelarne.
Bijiills.
§ 15.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkande N:o 123, i anledning af väckta motioner rö¬
rande kungs- och krono-skjutsen.
Bifölls.
§ 16-
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkande N:o 124, i anledning af väckta motioner, rö¬
rande dels medgifvande af frihet att tillverka bergsprängnings-
krut, dels kronoskjuts-skyldiges befrielse från krut-transporter.
Bifölls.
§ 1U
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkande N:o 125, i anledning af väckt motion om skyl¬
dighet för bergsfrälse-egendom inom Stora Kopparbergs Län
att deltaga i skjuts.
Contracts-Proslen Rundgren, som härvid begärde ordet,
anförde: Emot det beslut, hvari Utskottet här stadnat, har
jag reserverat mig, hufvudsakligast på grund deraf, att det till
Den 25 November.
10»
sin princip är stridande mot Ständernas redan förut i skjuts¬
frågan fattade beslut och deras, i följd deraf, till Kongl. Majit
aflåtna underdåniga skrifvelse. I enlighet med Ekonomi-Ut¬
skottets i Betänkandet N:o 110 gjorda tillstyrkande hafva Ri¬
kets Ständer hos Kongl. Majit i underdånighet anhållit om
nedsättande af en Committé för utredande af frågan om skjuts-
nings-besväret. Men syftemålet för denna Committés arbete
skulle vara att tillse, huruvida och på hvad sätt skjutsnings-
besväret må kunna från jorden skiljas. Der var sålunda fråga
om att aflyfta bördan från dem, som nu hafva skyldighet att
bära den; här är åter fråga om att ålägga sådana, som deri¬
från nu iiro befriade, att bära densamma. Jag var alldeles
icke för beslutet om den förstnämnda skrifvelsen; men, sedan
den blifvit aflåten, tyckes mig consequensen fordra, att icke nu
i likartadt ämne besluta en ytterligare, som utgår från en mot¬
satt princip. Jag yrkar derföre afslag å detta Betänkande.
Häruti instämde Prosten Schram.
Doctor (limnelius: Jag har visserligen icke tagit någon
närmare kännedom om förevarande amnö, men nog tyckes mig
Ständerna kunna, med bibehållen consequens, aflåta ifrågava¬
rande underdåniga skrifvelse. Skulle den omnämnda Commit-
téen kunna uppgöra något antagligt förslag till skjutsningsbe-
svärets skiljande från jordbruket, så kommer naturligtvis frå¬
gan om bergsfrälsehemmanens åläggande att i detta besvär deltaga
att förfalla; men skulle hinder möta för åvägabringandet af en
dylik genomgripande reform, så blir det väl Committéens alter¬
nativa uppgift att tillse, det denna börda så jemnt som möjligt
fördelas, i hvilket fall den äfven bör väl taga i öfvervägande,
huruvida bergsfrälse-hemmanen numera äro lagligen derifrån
befriade, och att på denna fråga fästa uppmärksamheten finner
jag intet hinder möta i Ständernas anhållan om berörde Com-
mittées nedsättande.
Kyrkoherden Sondén: Jag har ej låtit anteckna mig så¬
som Reservant; men inom Utskottet var jag af samma åsigt
som den förste värde Talaren, och har, liksom han, tillhört
minoriteten. Jag instämmer dertör med honom, och på ett
ännu ytterligare skäl, nemligen att frågan är af en alltför en¬
skild beskaffenhet och sålunda ej tyckes förtjena den uppmärk¬
samhet, att den från Rikets Ständers sida bör kunna påkalla
någon underdånig skrifvelse till Kongl. Majit. Jag tillstyrker
derför afslag å detta Utskottets tillstyrkande.
Häruti instämde Kongl. Hofpredikanten Nordlund.
110
Den 25 November.
Doctor Nordlander: Mig synes deremot Utskottet icke
hafva saknat skäl för detta sitt tillstyrkande. Det är ådaga-
lagdf, att skjutsnings-besväret är inom Stora Kopparbergs Län
i allmänhet mera betungande än inom någon annan ort af ri¬
ket, hvilket förhållande torde till en stor del föranledas deraf
att bergslrälse-heminanen äro från detta besvär befriade. Om nu
denna befrielse härleder sig deraf, att bergsfrälse-hemmanen
förut varit underkastade andra deremot svarande skyldigheter,
från hvilka de dock på sednare tider äfven blifvit befriade, så
synes väl billigheten fordra att de då åter i skjutsningsbesvä-
ret deltaga. En undersökning härom tyckes väl vara af om¬
ständigheterna påkallad, och synes tiden härför nu vara så
mycket lämpligare som, i händelse Kongl. Majit, med bifall
till Ständernas derom gjorda underdåniga anhållan, skulle till¬
förordna en Committé för utredande af skjutsnings-frågan i all¬
mänhet, denna Committé då äfven kunde få taga befattning
med ifrågavarande ärende.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Förevarande fråga är
onekligen, såsom en värd Talare redan anmärkt, af mera en¬
skild beskaffenhet. Hafva vederbörande skjutsnings-skyldige
numera rättighet att fordra det innehafvarne af bergsfrälse-
hemmanen skola med dem i skjutsningsbesväret deltaga, så
kunna de väl göra denna sin rättighet gällande antingen på
administrativ eller judieiel väg, och mig synas icke Rikets
Ständer böra i en dylik tvistefråga ställa sig hvarken på den
ena eller andra sidan. Jag anser att delta Utskottets tillstyr¬
kande må afslås.
Prosten Schram: Jemte det jag instämmer i nu här af-
gifna yrkande på afslag å Utskottets tillstyrkan om en under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Majit på så lösa grunder, som Be¬
tänkandet innehåller, eller att skjutsningsbesväret i Stora Kop¬
parbergs Län i allmänhet vore mera betungande, än inom nå¬
gon annan ort af riket, samt detta förhållande ”torde kunna
”anses vara förunledl deraf, att en mängd heraman, som hafva
”bergsfrälsenatur, äro från förenämnde besvär befriade”, så be¬
der jag, att, såsom ytterligare skäl för en sådan Högv. Stån¬
dets afslags-åtgärd med detta Betänkande, få äran upplysnings¬
vis nämna, att en annan motion af i hufvudsaken enahanda
syftning att ålägga bergsfrälse-jorden ett onus, hvarifrån den
hittills varit befriad och på alldeles enahanda obevisade skäl,
nemligen att bergsfrälsejordens rotefrihet i berörde Län nu¬
mera skulle egendomar af denna natur helt enkelt fråntagas
och roteringsbördan, med utjemnande och lättande af de redan
roterade hemmanens onus i denna del, åläggas jemväl bergs¬
frälsejorden, redan blifvit, ehuru ännu blott på Inkomst-Afdel-
ningen, beslutad att afslås, såsom ett ingrepp i denna jordna¬
Den 25 Norem ber.
lil
turens egande privilegiirätt, hvadan ock någon underdånig skrif¬
velse i detta yrkade afseende icke heller blifvit i Afdelningen
tillstyrkt. Då således alldeles enahanda skäl tala till samma
resultat i nu här förevarande fråga om skjutsskyldighetens
åläggande på en derifrån hittills behörigen befriad jord; så
torde Högv. Ståndet deraf finna sig böra afslå Ekonomi-Ut¬
skottets temmeligen förhastade förslag i detta Betänkande.
Doctor Björkman: Jag instämmer med Doctor Gumaelius.
Onekligen är förevarande fråga af tvistig natur och behöfver
genom vederbörlig undersökning utredas. Om nu i alla fall
en Committé kommer att nedsättas för afgifvande af förslag
till skjutsningsväsendets ordnande i allmänhet, så tyckes denna
Committé ock kunna taga om hand denna speciella fråga och
dess utredning, utan att vederbörande behöfva drifvas derhän
att anlita domstolarnes åtgärd. Jag tillstyrker bifall.
Kongl. Hofpredikanten Nordlund: Jag ber få erinra, att
Utskottets tillstyrkande alldeles icke syftar derhän, att föreva¬
rande fråga skulle för utredning öfverlemnas till den Committé,
som, enligt Ständernas underdåniga skrifvelse, komme att upp¬
göra förslag till skjutsväsendets ordnande i allmänhet, utan till
Kongl. Maj:t, som, efter det undersökning i ämnet egt rum,
skulle taga i nådigt öfvervägande, huruvida ifrågavarande
hergsfrälsehemman må kunna och böra uti skjutsnings-besvä-
ret deltaga. Det skulle sålunda häraf uppkomma det besyn¬
nerliga förhållande, att, under det frågan i sin helhet behandla¬
des af en tillförordnad Committé, skulle en särskild del deraf
dock på annat sätt. pröfvas och afgöras. För min del kan jag
icke tillstyrka bifall till ett skrifvelse-förslag af innehåll sådant
som detta.
Doctor Säve: Jag kan ej se någon skada dermed ske att
förevarande fråga öfverlemnas till Kongl. Majrts Nådiga pröf¬
ning. Det är väl naturligt att, om Kongl. Maj:t, med bifall
till Ständernas derom gjorda anhållan, tillförordnar en Com¬
mitté för utredande af skjutsnings-frågan i allmänhet, Kongl.
Maj-.t då äfven remitterar till denna Committé förevarande sär¬
skilda ärende. Skulle icke derpå särskild uppmärksamhet fä¬
stas, kunde det hända, att den undfölle Committerade och
aldrig komme under deras behandling. Jag tillstyrker bifall.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, blef,
uppå derom vederbörligen gjord proposition, sillmanna Be~
svärs- och Ekonomi-Utskottets berörda Betänkande af Ståndet
afslaget.
113
Den 35 November.
§ 18.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekon omi-Utskot¬
tets Betänkande N:o 126, i anledning af väckta motioner rö¬
rande Nämndemäns befrielse från utgörande af reservskjuts.
Bifölls.
§ 19.
Föredrogs ånyo oell lades lill handlingarne Förstärkta
Bevillnings-Utskottets Memorial N:o 28, i anledning af verk¬
ställda omröstningar angående ifrågaställa förändringar i före¬
skrifterna om tullbevillningen.
§ 20.
Föredrogs ånyo Constitulions-Utskottets Memorial N:o 54
till Rikets Ständer, med förslag till ändring i 5:te och 6:te §§
Regerings-Formen, angående ett nytt Stats-Departement,
Lades undra gången på bordel.
§ 21.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 38, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition med förslag till för¬
ordning om egors fredande mot skada af annans hemdjur och
om stängselskyldighet, dels ock i ämnet väckta enskilda mo¬
tioner.
Lades andra gången på bordet.
§ 22.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 150, i an¬
ledning af Riks-Ståndens återremisser å den i Utlåtandet N:o
125 gjorda framställning om bestämmandet af de årliga utbe-
talningarne utaf anslagssumman för Statens jernvägsbyggnader.
Lades andra gången på bordet.
§ 23.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 151, an¬
gående återstoden af den för afskedade Folkskole-Lärares pen¬
sionering i Riksgälds-Contoret afsatta tillgång.
Lades andra gången på bordet.
24.
Den 25 November.
113
§ 24.
Föredrogs .'nyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 152, an¬
gående väckt förslag om inrättande af frivilliga arbetshus.
Lades andro gängen på bordel.
§ 25.
Föredrogs ånyo Stals-VIskottets Utlåtande N-.o 153, i an¬
ledning dels af Kongl. Majrts Nådiga Proposition, angående
lösen för den åt Korporalerna vid Indelta Arméen och Solda¬
terna vid Södermanlands Regimente anslagna aflönings-spann-
mål, dels af en i samma ämne väckt särskild motion.
Lades andra gången på bordel.
§ 26.
Föredrogs ånyo Stals-Utskoltets Utlåtande N:o 154, i an¬
ledning af väckt motion om anvisande af medel till utbetal¬
ning af inqvarterings-penningar åt de Regiments-Skrifvare, som
äro i saknad af charaktershus å sina boställen eller ännu ej
fått de för dem afsedda boställen tillträda.
Lades andra gängen på bordel.
§ 27.
Föredrogs ånyo Siats-Utskottets Utlåtande N:o 155, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående fyll¬
nad och tillökning i ersättnings-anslagen till Wadstena Krigs-
manshus-Cassa och Amiralitets-Krigsmans-Cassan för de till
Statsverket indragna rusthålls- samt en-per-mille-afgifterna.
Lades andra gången på bordet.
§ 28.
Föredrogs ånyo Slats-Uiskollels Utlåtande N:o 161, dels
angående all skattskyldig jords friköpande från grundskatt, dels
om rättighet för egare af kronoskattejord att medelst inlösande
af densamma åliggande grundräntor ål jorden bereda frälsena-
tur, för att antingen bereda tillgång till jernvägs-arbetens ut¬
förande eller ock bilda en särskild Statsverket tillhörande fond.
Lades andra gången på bordet.
§ 29.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:0 56, med
anmälan om Riks-Ståndens beslut i anledning af Utlåtandet.
N:0 47.
Lades till handlingarne.
Högv. Preste-S landets Prot. 1857. 8:de Bandet. 8
114
Den 25 November.
§ 30.
Föredrogs ånyo Banco-Utskotlets Memorial N:o 57, i an¬
ledning af Riks-Ståndens beslut öfver Utlåtandet N:o 48, med
afseende å regleringen af Bankens Lane- och Creditiv-rörelse.
Ladas andra gången på bordet.
§ 31.
Föredrogs ånyo Banco-V(skottets Memorial N:o 58, med
förslag till föreskrifter, angående Bankens grundfond samt an¬
vändandet af den å Bankens rörelse influtna vinst.
Lades andra gängen på bordel.
§ 32.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottels Memorial N:o 50, med
anmälan om Riks-Ståndens beslut, i anledning af Utlåtandet
N:o 49, angående Bankens Yexlings-eassa och depositions-
rörelse.
Lades till handlingarne.
§ 33.
Föredrogs ånyo Banco-Utskotlets Utlåtande N:o 60, i an¬
ledning af väckt motion om förändring i gällande föreskrifter,
angående beskaffenheten af de våg-attester, som vid Götheborgs
Låne-Contor antagas för belåning af jern m, m.
Bifölls.
§ 34.
Föredrogs ånyo Banco-Utskotlets Memorial N:o 61, i an¬
ledning af Riks-Ståndens beslut öfver Utlåtandet N:o 51, med
förslag till åtskilliga förändrade föreskrifter i 4:de Artikeln af
Banco-Reglementet.
Lades till handlingarne.
§ 35.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottels Memorial N:o 62, med
anmälan om verkställd omröstning i Förstärkt Banco-Utskott.
Lades till handlingarne.
§ 36.
Föredrogs ånyo Banco-Utskotlets Berättelse N:o 63, an¬
gående förrättad revision af Banco-Discont-Verkets räkenska¬
per och förvaltning för år 1856.
Lades andra gången på bordel.
Den 28 November.
!IS
§ 37.
Föredrogs och bordlädes från Slats-Utskottel inkommet
Memorial N:o 169, med förslag till stadganden, angående de
i Kronans cassör influtna medlens tillhandahållande för allmän¬
na rörelsen.
§ 38.
Föredrogs och bordlädes från Lag-Utskottet inkommet Ut¬
låtande N:o 52, i anledning af anmärkningar mot Betänkandet
N:o 40, i fråga om författning angående ansvar för förfalsk¬
ning och bedrägeri.
Ståndet åtskildes kl. 2 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Almqvist,
Dea 2S November.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades Protocollen för den 18 dennes för- och efter¬
middagen.
§ 2.
Prosten Ljungdahl, som uppå begäran erhöll ordet, yttrade:
Högv. Ståndets den 25 dennes meddelade bifall till Contracts-
Prosten Landgrens hemställan om inbjudning till de öfrige Riks-
Stånden att instämma i Högv. Ståndets vid pröfning af Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 148, angående regleringen af utgif¬
lif)
Den 28 November.
terna under Riks-Statens 8:de Hufvud-Titel, i afseende å deri
del af 32 punkten, som rörer anslag till Psedagogierna, fatta¬
de beslut, grundade sig hufvudsakligen å uppgiften derom, att
Vällofl. Borgare-Ståndet skulle derom stannat uti enahanda be¬
slut; men då, enligt hvad nu blifvit upplyst, nämnde uppgift
lärer vara grundad å något missförstånd, får jag föreslå, det,
i afbidan af erhållande officiel kännedom om förhållandet här¬
med, med expedierandet af Högv. Ståndets omförrnälde, nu till
justering upplästa, inbjudning måtte tillsvidare få anstå.
Contracts-Prosfen Landgren: Då min af den nästföregå¬
ende Talaren omnämnda uppgift derom, att Vällofl. Borgare-
Ståndets beslut i afseende å ifrågavarande ämne skulle varit
med Preste-Ståndets öfverensstämmande, tillkommit i följd af
erhållen möjligen oriktig upplysning af Vällofliga Ståndets egna
Ledamöter, på derom af mig gjord förfrågan, men omförrnälde
förhållande icke bör föranleda upphäfvande af Högv. Ståndets
om inbjudningen fattade beslut, samt önskligt är att detta med
möjligen första af vederbörande emottages, får jag hemställa,
att detsamma måtte utan uppskof varda expedieradt.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed fulländad, beslöt
Ståndet, det skulle ofvanomförmälde inbjudning till de respective
Med-Stånden utan uppskof expedieras.
§ 3.
Contracts-Prosten Almqvist: Sedan Stats-Utskottets Utlå¬
tande N:o 148, rörande regleringen af utgifterna under Riks-
Statens 8:de Hufvud-Titel nu, med undantag endast af några
få punkter, hvilka icke ännu blifvit af Vällofl. Borgare-Stån¬
det afgjorde, för öfrigt blifvit af samtlige Riks-Stånden genom¬
gånget, och då man bör kunna önska och hoppas, att tiden
för Riksdagens afslutande icke skall behöfva fördröjas utöfver
nästinstundande Januari, får, under åberopande af hvad jag i
detta ämne vid ett föregående tillfälle haft äran andraga, så
väl som af ett föregående tillkännagifvande af Herr Erke-Bi-
skopen oin Riksdagens slut i medlet af Januari, jag förnya
min hemställan, att i någon snart utsättande Talmans-Confe-
rens någon dag under loppet af Januari månad måtte varda
bestämd fiir Riksdagens afslutande.
11. äl. Erke-Blskopcn och Talmannen: Med anledning af
hvad den nästföregående Talaren andragit, vill jag nu endast
meddela, dels att, enligt hvad mig. blifvit berättadt, icke min¬
dre än 30 punkter af Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 148, rö¬
rande regleringen af utgifterna under Riks-Statens 8:de Huf-
vud-Titel, hos Borgare-Ståndet ännu äro oafgjorde, dels att
Den 28 November.
117
inom Talmans-Conferensen någon dag för Riksdagens afslutan-
de icke kan bestämmas förr än efter det Utskottens Ordförande
blifvit tillkallade och aflemnat redogörelse om förhållandet med
Utskottens återstående arbeten: dels ock att så vidt på mig
kan ankomma, skall Riksdagens slut icke onödigt fördröjas;
sjelf önskar jag lika mycket som någon annan att sådant snart
må ske: men hvad jag derå kan inverka är icke af hufvud-
sakligt inflytande.
§ 4.
Då nu ånyo föredrogs Höglofl. Ridderskapet och Adelns
till de öfrige Riks-Stånden gjorda inbjudning att instämma i
Ridderskapet och Adelns, vid pröfning den 23 dennes af 34:de
punkten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 148, angående Herr
Cederschölds, F. A., der omförmälda motion, fattade beslut,
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i underdånighet an¬
hålla, det Kongl. Majit täcktes låta uppgöra och till Rikets
näst sammanträdande Ständer öfverlemna förslag till undervis¬
ningens ordnande för den qvinliga ungdomen, med hufvudsak-
ligt afseende fästadt på bildandet af Lärarinnor, länn, uppå
hemställan af Kyrkoherden Sondén, med hvilken Doctor Sand¬
berg sig förenade, Preste-Ståndet för godt att, med frånträ¬
dande af sitt med afseende på ofvanberörde punkt fattade be¬
slut, ifrågavarande inbjudning antaga.
§ 5.
Föredrogs ånyo Conslitutions-Utskottets Memorial N:o 54,
med förslag till ändring i 5 och 6 §§ Regerings-Formen, an¬
gående ett nytt Stats-Departement.
Professor hindgren, som härvid uppå begäran erhöll ordet,
yttrade: Då af det motstånd, som både inom Utskottet och
inom 2:ne Riks-Stånd mött den delen af den Kongl. Propositio¬
nen, som afser inrättandet af ett fjerde consultativt Stats-Råds-
embete, skälig anledning kan hemtas till den förmodan, att den
af Kongl. Maj:t föreslagna och af 2:ne Riks-Stånd till hvilande
antagna förändrade lydelsen af 5 och 6 §§ Regerings-Formen
vid nästa Riksdag icke vinner Representationens bifall, har
Utskottet, för att åtminstone åt den delen af det Kongl, för¬
slaget, som afser den mera oomtvistade frågan om behofvet af
ett nytt Stats-Departement för allmänna arbeten och communi-
cations-anstalter, bereda möjligheten af önskad framgång, an¬
sett sig böra framkomma med detta alternativa förslag, hvilket,
i händelse den af Kongl. Majit föreslagna Grundlags-förändrin-
gen skulle vid nästa Riksdag blifva antagen, naturligtvis kom¬
lis
Den 28 November.
mer att förfalla, och hvilkets godkännande till grundlagsenlig
hvila jag nu vördsamt förordar.
Häruti hördes Domprosten Knös m. fl. af Ståndets Le¬
damöter instämma.
öfverläggningen var härmed fulländad; och blef, uppå der¬
om gjord proposition, ofvanomförmälde Grundlagsändrings-för-
slag antaget alt hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa
Riksdag.
§ 6.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmanna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 38, i anled¬
ning af dels Kongl. Maj-.ts Nådiga Proposition med förslag till
förordning om egors fredande mot skada af annans hemdjur
och om stängselskyldighet, dels ock i ämnet väckta enskilda
motioner.
Prosten Båhl, som härvid begärde ordet, yttrade: Före¬
varande fråga är för jordbrukaren i allmänhet af särdeles stor
vigt och för de mindre hemmansegarne utgör den cn lilsfråga.
Efter lemnad särdeles upplysande redogörelse för frågans be¬
handling vid föregående Riksdagar, finnes Kongl. Maj:ls Nådi¬
ga förslag till förordning i ämnet uti Betänkandet intaget. Det¬
samma innefattar icke ett ofiirändradt antagande af Rikets Stän¬
ders beslut vid förra Riksdagen, hvilket åtminstone för de min¬
dre jordbrukarne kunnat medföra flere betänkliga olägenheter,
utan har nämnde beslut, deröfver Konungens vederbörande Be¬
fallningshafvande och Länens Hnshålls-Sällskaper blifvit hörde,
med föranledande af gjorda anmärkningar, fått undergå åtskil¬
liga förändringar. För hvad sålunda blifvit afgjordt till de
stridiga åsigternas förmedlande är man Regeringen särdeles för¬
bunden. Det framlagda Nådiga förslaget synes mig kunna
motsvara mängdens billiga fordringar och skydda deras rätt,
dock hade det varit att önska, det communerna blifvit hörda
uti denna det Svenska jordbrukets vitalfråga, alldenstund Hus-
hålls-Sällskaperna i de respective Länen ingalunda kunna an¬
ses uttrycka provinsernas opinion i ett ämne, som isynnerhet
rörer de mindre hemmansegarnes eller innehafvarnes existens.
Något bättre förslag, än det nu framlagda, torde icke vara att
förvänta, hvarföre jag för min del får tillstyrka dess antagande.
Likväl tillåter jag mig fästa det Ilögv. Ståndets uppmärksam¬
het på tvänne stadganden i detta lagförslag, dem jag önskade
att de måtte förändras, dels att den lysning om upptagande af
annans kreatur, hvarom förmäles uti Förslagets 25 §, måtte
verkställas icke blott, enligt förslaget, uti kyrkan inom sock¬
Den 28 November.
119
nen, hvilket område torde vara väl mycket inskränkt,
utan jemväl i angränsande socknars kyrkor; dels ock, enär
Författningens tillämpning, enligt 37 §, redan från och med
nästkommande års början, skulle medföra en nog hastig rubb¬
ning af nu gällande lagbestämmelser, att dermed måtte få an¬
stå till den 1 Januari 1859; och får jag hemställa, att i den
händelse det Högv. Ståndet skulle godkänna dessa mina an¬
märkningar, hvilka icke torde särskildt behöfva att formuleras,
de respective Med-Stånden måtte inbjudas att uti omförmälde
beslut sig förena.
Häruti instämde Doctor Sandberg.
Doctor Nordlander: Till genmäle å hvad den föregående
Talaren emot ifrågavarande författnings-förslags antagande i
oförändradt skick andragit, får jag erinra, att utsträckandet af
den i § 25 omnämnda lysning om upptagande af annans krea¬
tur jemväl till angränsande socknars kyrkor ofta skulle för
egaren vid kreaturets återlösande medföra en dess värde öfver-
stigande kostnad, och torde jemväl vara mindre behöfligf, enär
sådant, då fråga vore om något dyrbarare kreatur, äfven utan
föreskriften derom, säkerligen oftast kommo att verkställas;
samt, hvad beträffar tiden för författningens tillämpning, att
Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning i ämnet svårligen kan hinna
utfärdas redan under årets återstående enda månad; och sy¬
nes mig således bernälte Talares önskan, att Författningen icke
måtte vinna tillämpning förr än den 1 Januari 1859, blifva
uppfylld äfven utan förändring af föreskriften i 37 § derom,
att "denna Författning skall lända till efterrättelse från och
"med nästkommande års början." Hedervärda Bonde-Ståndet
har redan utan votering antagit detta förtjenstfulla Författnings-
förslag, och jag vågar vördsamt hemställa, det Högv. Ståndet
måtte fatta enahanda beslut.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed fulländad, blef,
uppå derom gjord proposition, ofvanomförmälde Betänkande i
dess helhet af Ståndet bifallet.
§ 7-
Föredrogs ånyo Stats-Uls/cottets Memorial N:o 150, i an¬
ledning af Riks-Ståndens återremisser å den i Utlåtandet N:o
125, gjorda framställning om bestämmandet af de årliga utbe-
talningarne utaf anslagssumman för Statens jernvägsbyggnader.
Coniracts-Prosten Holmberg, som härvid begärde ordet, yt¬
trade: Då denna fråga här förra gången förevar, godkände
det Högv. Ståndet icke Utskottets tillstyrkan, att högst 7 mil¬
120
Den 28 November.
lioner skulle under hvartdera af åren 1858 och 1859 få på
Statens jernvägsbyggnader användas, och jag medgifver gerna,
att då man ser saken från uteslutande principiel synpunkt, fin¬
nas goda skäl för den af Ståndet uttalade åsigten. Men jag
bedömde då frågan från dess praktiska sida^ och så gör jag
ännu, öfvertygad oin att detta härpålag är det hufvudsakliga-
ste. Då Utskottets Riksgälds-Afdelning andra gången behand¬
lade ärendet, var Herr Öfverste Ericson tillstädes för att med¬
dela upplysningar i ämnet. Han uppgaf, att då han först, en¬
ligt Kongl. Maj:ts befallning, uppgjorde arbetsplanen för nästa
år, gick denna ut på en kostnadssumma af 7£ millioner; men
då han sedermera fick kännedom om att Utskottet endast till¬
styrkt 7 millioner, ändrade han nämnde plan efter detta be¬
lopp. Detta åter ansåg han icke utan stort men för arbete¬
nas ändamålsenliga bedrifvande kunna ytterligare nedsättas.
Ilan erinrade nemligen om, att då jernvägsarbetet, enligt Stän¬
dernas beslut, skall på fyra olika sträckningar verkställas, vore
det angeläget, att detta genast från början med all kraft bedrefs
på de ställen af dessa sträckningar, der svårare förarbeten med
bergsprängning och dylikt erfordrades, emedan, sedan detta
vore undangjordt, den återstående kompletteringen så mycket
snarare, och med så mycket mindre kostnad, kunde verkställas.
Dessutom har den närvarande penningkrisen verkat, dels att
tillgången på arbetsfolk med måttliga arbetslöner nästa år må¬
ste blifva ganska stor, och dels att en mängd nödiga och kost¬
bara malerialier nu kunna köpas för mycket nedsatta priser,
af hvilken conjunctur det vore oförståndigt att icke begagna
sig. För att närmare upplysa den sistnämnda omständigheten,
har Herr öfversten meddelat mig en uppgift, hvaraf inhemta?,
att då rails föregående åren i England betalts med 7 Pund
15 sh. per Ton, kunna de nu, mot ett större contant förskott,
erhållas för 6 Pund 10 sh.; och som Herr Öfversten beräknat
för nästa år ett inköp af 12,500 Tons, uppkomme härigenom
en besparing af icke mindre än 130,000 R:dr B:co. Häraf
ses, hur angeläget det är, att ett större penningebelopp ställes
till Kongl. Maj:ts disposition under de båda nästkommande åren.
Skulle Utskottets förnyade förslag bifallas, blefve visserligen
deraf en följd, att icke mer än en million återstode för 1860
års arbeten. Men då Rikets Ständer härnäst sammanträda mot
slutet af år 1859, äro de likafullt i en vida bättre Ställning,
än vi, vid slutet af förlidet år. Då fanns nemligen endast ett
obetydligt öfverskott för det årets arbeten, hvarför Ständerna
genast måste anslå större summor för jernvägsarbetets fortsät¬
tande. Vid nästa Riksdags början åter, finnas icke blott till¬
räckliga medel för 1859 ärs arbeten, utan dessutom en million
för 1860 års. Aro då de financiella förhållandena fortfarande
bekymmersamma, får man troligen inskränka sig inom detta
belopp: hafva de åter i någon större mån förbättrats, skola
Den 28 November.
121
säkerligen Ständerna med nöje anslå ytterligare en och annan
million för sistnämnde år, på det att det stora arbetet, vid
hvars blotta början vi ännu stå, må så fort som möjligt kunna
påskyndas. Att en sådan åtgärd icke må omöjliggöras, är just
det vigtiga i saken, och det är ock detta, som Utskottet genom
sitt förslag åsyftat. Jag vågar derföre hemställa, om icke Högv.
Ståndet skulle anse det stränga vidhållandet vid principen haf¬
va genom den gjorda återremissen erhållit en tillräcklig salis-
faclion, och att Ståndet nu skulle vilja hufvudsakligen fästa
sig vid frågans praktiska sida och således bifalla hvad Utskot¬
tet, efter ärendets förnyade omsorgsfulla pröfning, funnit ange¬
läget och vigtigt att för andra gången tillstyrka.
Häruti instämde Prosten Melander.
Prosten lagergren: Då förevarande fråga förra gången
utgjorde föremål för Högv. Ståndets behandling, 'olef, uppå yr¬
kande af mig samt åtskilliga andra Ståuds-Ledamöler, densam¬
ma till Utskottet återremitterad; och voro de skäl, hvarpå om-
förmälde beslut stödde sig, särdeles välgrundade samt äro ännu
qvarstående med oförminskadt bindande kraft. Sådant oak¬
tadt, har dock Utskottet ånyo framkommit med dess förra till¬
styrkande, hvars förkastande jag, under åberopande af förut
andragne skäl, vidhåller; och finner jag mig uti denna min öf¬
vertygelse ytterligare befästad med hänseende till den financielt
kritiska tidpunkt, hvaruti vi för det närvarande befinna oss. De
sednast förflutna veckornas lärdomar böra innefatta en allvar¬
lig uppmaning att närmare betänka oss, innan vi alltför raskt
beträda skuldsältningsbanan. Skuldsättningens förökande med
ett belopp af ett par millioner är ingalunda af ringa betyden¬
het; och den förespeglade vinsten äfven af ett belopp utaf
130,000 R:dr är en småsak emot vådan af att godkänna prin¬
cipen af ett förökadt skuldsältnings-system. Jag nödgas der¬
före anhålla om den ändring uti Utskottets förslag, alt belop¬
pet af den deruti omnämnda summa må nedsättas från sju till
fern millioner R:dr R:mt för hvartdera af nästinstundande 3 år.
Häruti instämde Professor sigurdh.
Prosten Berlin; Då förevarande fråga förra gången hos
Högv. Ståndet handlades, utgjorde den föremål för en särdeles
vidlyftig öfverläggning; och vill jag icke nu upprepa hvad då
anfördes, utan får, under åberopande deraf, jag nu inskränka
mig alt lill genmäle å hvad den nästföregående Talaren andra-
git, erinra, dels att Stats-Utskottets åtgörande alt vidhålla dess
förra, af de två ofrälse Med-Stånden bifallna, tillstyrkande i
ämnet grundar sig å en sedan länge antagen praxis, alt i om-
förmälde fall icke frångå ett beslut; dels att fråga icke är örn
122
Den 28 November.
någon förökad skuldsättning, ulan endast om sättet, hvarpå ett
redan beviljadt anslagsbelopp skall af Regeringen få dispone¬
ras. Hvad beträffar de ytlrade farhågorna för ställningen un¬
der år 1860, så är den ett föremål, hvars reglerande tillkom¬
mer näst sammanträdande Rikets Ständer. Den närvarande
tidpunktens bedröfliga ställning i flnancielt hänseende synes
icke gerna kunna så länge fortfara, och just under förhanden-
varande kris, då åtskilliga fabriks- och industri-företag måste
nedläggas och således personer till ett stort antal blifva i af¬
saknad af arbete, vore det både önskligt och för Staten nyt¬
tigt, att ett förökadt antal arbetare kunde erhålla anställning
vid Statens jernvägsbyggnader.
Vid sådant förhållande och då utbelalnings-summans in¬
skränkande lill ett visst belopp af fem millioner R:dr för hvarje
af de 3 åren icke kan vara rtied en god hushållning öfverens¬
stämmande, samt med hänseende dertill, all åtskilliga materia-
lier måste på förhand uppköpas, jemväl den IViIjd skulle upp¬
komma, att den sista tredjedelen, eller fem millioner R:dr, re¬
serverad för år 1860, skulle vara till disposition nästan ute¬
slutande till dagsverkspenningar eller arbetslön, alldenstund lo-
komoliver och rails samt andra materialier måste förut anskaf¬
fas och således bekostas af anslagsbeloppen för 1858 och 1859.
Jag anhåller derföre om bifall till Utskottets tillstyrkande.
Doctor Sandberg: Liksom förra gången, då förevarande
fråga utgjorde föremål för öfverläggning inom Högv. Ståndet,
instämmer jag äfven nu i Prosten Lagergrens uttalade mening.
Det kan, på sätt en föregående Talare anmärkt, väl vara
önskligt och godt, att de arbetande lolkclasserne icke blifva i
afsaknad af tillfälle till arbetsförtjenst; men det är hvarken
principenligt eller välbetänkt, att sådant åstadkommes på ett
konstladt sätt medelst en mer och mer förökad skuldsättning;
man hade härvid bort taga i behörigt betraktande hvad Sta¬
tens tillgångar kunna medgifva och icke derutöfver utsträcka
fordringarne på anslag. Att sådant icke skett, torde man en
gång få ångra, fast för sent. — Emellertid är en årlig utgift
till belopp af 5 millioner endast för jernvägars anläggande
högst betydlig och med den bör åtskillig arbetsförtjenst kunna
beredas. Densammas öfverskridande kan ingalunda vara väl¬
betänkt, aldraminst om man dervid tillvägaginge så brådstör-
tadt, att för år 1860 af den utomordentligt stora anslagssum¬
man endast återstode ett belopp af 1 million R:dr.
Derigenom skulle nästsammanträdande Rikets Ständer vara
nära nog tvungna att för sistnämnde år bevilja ett förökadt
anslag, utöfver hvad nu är vordet beräknadt; men till föga
fromma för landet. Det kan väl äfven synas vara godt och
väl att uppköpa materialier under en tidpunkt, då sådana äro
att erhålla för underpris: men då det rika England, af brist på
Den 28 November.
123
penningar befinner sig nödsakadt att vidtaga en dylik, försälj¬
ning, lärer svårligen det fattiga Sveriges tillgångar kunna an¬
vändas dertill. Den närvarande penningekrisen är den största
som någonsin inträffat. Uti Amerika anses den hafva sin or¬
sak uti öfverdrifna Bank- och Jernvägs-speculationer. Vi må
deraf hemta varning och betänka oss innan vi föröka Statens
skuldsättning utöfver hvad beklagligtvis redan är vordet beslu-
tadt, och hvars följder komma att falla tungt både på oss och
våra efterkommande. — Som Utskottets förslag synes mig vida
mindre antagligt än hvad förutnämnde ärade Talare föreslagit,
anser jag delta sednare heldre böra bifallas.
Prosten Lagergren: Det kan ej förnekas, att förhanden-
varande kris hufvudsakligen härilyter endast från en öfver¬
måttan stor skuldsättning i följd af öfverdrifna speculationer,
och Staten kan svårligen anses förbunden, att dervid komma
till hjelp. Genom en ökad skuldsättning befordras säkerligen
icke de arbetande folkclassernas bästa; och följder kunna
åstadkommas af ganska vådlig beskaffenhet. Emellertid och
med hänseende till möjligen behöfiiga uppköp af materialier,
har jag för min del ingenting att anmärka deremot, att be¬
loppet af det utaf mig föreslagna maximum för de årliga ut-
betalningarne varder något förhöjdt, endast det icke får uppgå
till hvad af Utskottet blifvit ifrågastäldt.
Contracts-Prosten Almqvist: Discussionen har tagit en af¬
väg från ämnet. Här är icke fråga om någon hejdlös skuld¬
sättning utan endast om sättet för användandet af det till
jernvägsbyggnader för nästinstundande statsreglerings-period
beviljade anslag af 20 millioner R:dr. Dess fördelning till ett
lika belopp å hvarje år kan, på sätt åtskillige föregående
Talare till fullo ådagalagt, icke vara med en god hushållning
öfverensstämmande. Yrkandet derom härflyter synbarligen från
afvoghet emot jernvägsbyggnader i allmänhet och deras beslu¬
tade riktning isynnerhet.
Farhågan för följderna deraf, alt endast ett mindre an-
slagsbelopp blefve återstående för det sista året 1860, synes
mig vara mindre grundad ; omsorgen derom utgör ett åliggande
sorn tillhör kommande Rikets Ständer, och vi behöfva icke
deröfver göra oss onödiga bekymmer. Det är af vigt att lan¬
det med möjligen första får tillgodonjuta frukterna af de be¬
slutade jernvägarne. Stats-Utskottets tillstyrkande i ämnet är
redan af de två andre ofrälse Stånden antaget; och får jag hem¬
ställa, det Ilögv. Ståndet måtte fatta enahanda beslut..
Contracts-Prosten Holmberg: Man har här mycket talat
om vådan af för stor skuldsättning under nu rådande finan-
ciella kris, men jag förstår ej, hur allt det myckna talet härom
124
Den 28 November.
kan höra hit. Det vore på sin plats om det nu vore frågan
om en ny förökad skuldsältning; men så är ju ej förhållan¬
det. Det är ju endast fråga om den ändamålsenligaste fördel¬
ningen af de en gång beslutade 20 millionerna. Jag har förut
anfört de skäl, som tala för den fördelning, som Utskottet fö¬
reslagit, och hvilka hufvudsakligen gå ut på, att man bör
sätta Kongl. Majit i tillfälle att kraftigt begagna sig af den för-
handenvarande conjuncturen, under hvilken så väl arbetsfolk
som materialier kunna fås för billiga priser, hvilket måste
lända till stor besparing i kostnaderna. Jag skulle kunna ingå
på de föregående Talarnes åsigt, om hela jernvägsarbete! vore
fullbordadt med hvad som denna Riksdag härom är beslutadt,
ty då kunde det vara temligen likgiltigt, om detta arbete blefve
färdigt ett år förr eller sednare; men då vi nu stå endast vid
början af det stora företaget, bör man väl icke göra det omöj¬
ligt för nästsammanträdande Ständer att, om dåvarande pen-
ningeställningen sådant medgifver, kunna påskynda detsamma.
Jag kan ej förstå annat, än att Utskottet sett saken ifrån den
rätta sidan, och måste således fortfara med mitt yrkande på
bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Häruti instämde Riks-Archivarien Nordström och Prosten
Söderberg.
Professor Agardh: Äfven jag hyser uti förevarande fråga
fortfarande samma åsigt som då densamma förra gången här¬
städes utgjorde föremål för öfverläggning. Det kan icke för¬
nekas, att frågan egentligen inskränker sig till en fördelning
utaf anslagssumman för Statens jernvägsbyggnader; men i af¬
seende på sättet, hvarpå nämnde fördelning bäst kan verk¬
ställas, äro åsigterna stridiga, och, enligt mitt förmenande, bör
det jemväl vara i de arbetande folkclassernas intresse, att
jernvägsarb etet så anordnas, att detsamma får jemnt fortgå och
icke varder underkastadt något hastigt betydande afbrott; hvil¬
ket skulle kunna inträffa, derest icke Utskottets hemställan
ändras i öfverensstämmelse med Prosten Lagergrens förslag.
Ett hastigt fortskyndande till en början kan medföra vådliga
följder; vår produetion varder derigenom fördyrad, och svå¬
righeten att uppehålla vår handelsbalans varderjemväl förökad.
Vid sådant förhållande måste jag, både på financiella och andra
grunder samt under åberopande af hvad jag förra gången i
ämnet anförde, tillstyrka antagande af Prosten Lagergrens
förslag.
Häruti instämde Contracts-Prosten Håhl, Kyrkoherden
Sondén och Prosten Melén.
Prosten Berlin: Då jag förra gången hade ordet, sökte
jag ådagalägga, att en jemn fördelning af de 15 millionerna
Den 28 November.
125
för nästkommande 3 år, så att 5 millioner tillhörde hvartdera
året, vore en orättvisa, alldenstund betydliga belopp under
åren 1858 och 1859 skulle komma att användas för anskaf¬
fande af materialier. som tillhöra året 1860, hvadan följden
nödvändigt måste blifva, att vida mer än en tredjedel af hela
summan skulle i sjelfva verket komma att tillfalla det sist¬
nämnda året. Skulle, under erkännandet häraf, det Högv.
Ståndet likväl anse den af Utskottet föreslagna fördelningen
slå för mycket öfver på andra sidan, så att, derest. Regeringen
för hvartdera af åren 1858 och 1859 disponerade maximum
eller 7 millioner, en allt för obetydlig del eller endast 1 million
kunde komma att vara reserverad för 1860, så hemställer jag,
om icke det skulle kunna gå an att välja en medelväg och
bestämma 6 millioner såsom maximum för hvartdera af de 2
första åren, i stället för det af Utskottet fiireslagna maximum
7 millioner. Derigenom skulle alltid minst 3 millioner blifva
reserverade för 1860 och dessutom de materialier, som egent¬
ligen komma att tillhöra detta år; men hvilka man hade varit
nödsakad anskaffa och liquidera med föregående årens anslag.
Doctor Björkman: Jag hade för afsigt, att framställa
alldeles enahanda fiirmedlingsförslag som det, hvarmed den
nästföregående Talaren framkommit. Genom dess antagande
synes mig behörigt afseende jemväl blifvit fästadt derå, att
materialier för ett kommande år måste på förhand uppköpas.
För nämnde ändamål äro nemligen 2 millioner afräknade; och
får jag derföre tillstyrka bifall till omförmälde förslag.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Jemte det jag in¬
stämmer med de Talare, som yrkat bifall till Stats-Utskottels
Utlåtande i ämnet, får jag, som icke vill godkänna det fram¬
ställda förmedlingsförslaget, nu endast erinra, dels att det om¬
nämnda ändamålet, att med jernvägsarbetena bereda de arbe¬
tande folkclasserne annars saknadt tillfälle till arbetsförtjenst,
utgör blott en sida af saken och icke uteslutande får åsyftas,
enär Staten i dylikt afseende bör förhålla sig på samma sätt
som den enskilde, och således, vid inträffande goda priser, icke
försumma att begagna sig af conjunc.turerna; men deremot, un¬
der andra förhållanden, ingalunda är förbunden, att alltid och
endast för beredande af arbetsförtjenst låta vidtaga arbeten;
dels att en god hushållning bjuder, att jernvägsarbetena i möj¬
ligaste måtto fortskyndas, enär omkostnaderna för desamma
blifva räntegifvande i samma mån tidigare ju förr arbetena
hinna blifva afslutade; dels ock att det visserligen måste med-
gifvas, att Rikets kommande Ständer icke kunna undgå att
bevilja hvad till fullbordande af nu beslutade jernvägar kan
erfordras utöfver dertill redan anslagne belopp; men derpå
måste man just derföre vara beredd, och då, enligt hvad Che¬
126
Den 28 November.
fen för Statens jernvägsbyggnader upplyst, den frihet i afseende
å användandet af nämnde medel, hvilken Sfats-Utskottet före¬
slagit, vore nyttig och af behofvet påkallad, samt någon in¬
skränkning af densamma således icke bör ifrågakomma, synes
mig yrkandet derom vara mindre välbetänkt.
Kyrkoherden Otterström: Det synes mig som skulle ett
alslag på Utskottets hemställan innebära ett misstroende till
Regeringens goda vilja, att på bästa sätt använda de för jern-
vägsarbetena anvisade medlen. Egde Rikets Ständer allveten¬
het och förutseende af hvad som komma kan, så skulle jag
tro bäst vara att fixera den summa, som under livaije år
borde användas, och utan tvifvel skulle Ständerna sjelfva då
finna lämpligt att anslå mera för det ena året än för det an¬
dra med afseende på conjunctur-förändringarne, som derunder
kunna uppstå. Men då Ständerna ej ega denna allvetenhet,
bör man, efter mitt förmenande, sätta Regeringen i tillfälle att
begagna den conjunctur, som kan blifva, så att medlen till ri¬
kets båtnad på bästa sätt blifva använde. Med att lemna Re¬
geringen frihet att använda 7 af de 20 millionerne, har man
icke sagt, att dessa 7 millioner ovilkorligt skola på ett år an¬
vändas. Att medlens lika fördelning på alla åren skulle ”vara
i arbetsclassens intresse”, såsom en ärad Talare velat visa, kan
jag icke inse; ty gifvet är att det ligger i samma intresse,
att en större summa användes det år, då arbetslöshet med ned¬
tryckta arbetspriser inträffar, än ett annat år, då arbetaren
finner god förtjenst hvar som helst. Skulle en dylik conjun¬
ctur inträffa med nedtryckta arbetspriser, så är klart, att Re¬
geringen, bunden vid en mindre summa, skulle nödgas använda
allt på jernvägsarbetet, utan att kunna använda något för in¬
köp af materialier och effecter, äfven om dessa på samma gång
kunde erhållas till ett lågt pris. Man skulle då vid 1860 års
början väl hafva 5 millioner qvar, men som genast behöfdes
för inköp af effecter, måhända till högre pris. Skall således
conjuncturen kunna begagnas, är nödigt, att Regeringen har
någon latitud för medlens fördelning, hvarigenom det blir
möjligt att sätta jernvägsstyckena i fullfärdigt skick efter hand.
Jag instämmer alltså med dem, som förordat bifall till Ut¬
skottets hemställan.
Prosten Lagergren förklarade, att han, som icke ville strängt
vidhålla sitt ursprungligen framställda yrkande om den bevil¬
jade anslagssummans nedsättning för hvarje år till ett bestämdt
belopp af endast 5 millioner R:dr, vore benägen att medgifva
den förändring af nämnde yrkande, att omförmälde belopp,
på sätt Prosten Berlin föreslagit, bestämdes till 6 millioner
R:dr Runt.
Den 28 November.
127
Doctor Säre: Utan att låta mig afskräcka genom en fö¬
regående Talares yttrade mening, att förevarande fråga vore af
beskaffenhet, att beslutet derom kunde anses vara ett förtro-
ende-votum för eller emot Regeringen, som afgifvit förslaget,
utbeder jag mig att få yttra och följa min öfvertygelse, så vidt
jag kunnat bilda mig den vid frågans föredragning. Afven
jag hyser särdeles stort förtroende till Herr Öfverste Ericsons
framställda planer, men tror dock, att nödig varsamhet borvid
utförandet iakttagas, helst närvarande kritiska penningestallning
ej kan göra råclligt, att Statsverket onödigt underkastas en
brådstörtad skuldsättning. Det förefaller mig likaledes, att
nedsättandet af den årliga anslagssumman för jernvägsarbetets
bedrifvande från 7 till 6 millioner R:dr Runt för året icke
borde förhindra hvarken tillfälle till arbetsförtjenst för en stor
del af de arbetande folkclasserna, ej heller från begagnande
af den nu gynnsamma conjuncturen för inköp af åtskillig ma¬
teriel, och för min del anser jag således nämnde förmedlings¬
förslag böra af Ståndet antagas.
Öfverläggningen förklarades härmed fulländad, och då
skiljaktiga meningar förspordes, samt votering begärdes, fram¬
ställdes och godkändes en så lydande voterings-proposition:
Den som bifaller Stats-Utskottets i Utlåtandet N:o 125 å
sidan 2 framställda och i ofvan omförmälde Memorial vidhållna
förslag om bestämmandet af de årliga utbetalningarne utaf an¬
slagssumman för Statens jernvägsbyggnader, röste Ja; den det
icke vill, röste Nej. Vinner Nej, anses Ståndet hafva deruti
beslutat den ändring, att det föreslagna beloppet, 7 millioner
R:dr Runt, nedsättes till 6 millioner samma mynt.
Voteringen, i vederbörlig ordning verkställd, befanns, efter
rösternas uppräknande och summering, hafva utfallit med 16
Ja emot 29 Nej, och hade således Ståndet fattat det beslut
som Nej-propositionen innehåller.
§ 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 151, an¬
gående återstoden af den för afskedade Folkskole-Lärares pen¬
sionering i Riksgälds-Cbntoret afsatta tillgång.
Bifölls.
§ 9.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 152, angående väckt förslag om inrättande af frivilliga
arbetshus.
128
Den 28 November.
§ 10.
Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets Ullåtande
N:o 153, i anledning dels af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion, angående lösen för den åt Corporalerna vid indelta ar¬
méen och Soldaterna vid Södermanlands Regemente anslagna
aflönings-spanntnål, dels af en i samma ämne väckt särskild
motion, blef detsamma i dess helhet af Ståndet bifallet.
§ 11.
Föredrogs ånyo Stats-Utskollels Utlåtande N:o 154, i an¬
ledning af väckt motion om anvisande af medel till utbetalning
af inqvarterings-penningar åt de Regements-Skrifvare, som äro
i saknad af charaktershns å sina boställen eller ännu ej fått de
för dem afsedda boställen tillträda.
Bifölls.
§ 12.
Föredrogs ånyo och bifölls Slals-U/s/colfels Utlåtande
N:o 155, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition an¬
gående fyllnad och tillökning i ersättnings-anslagen till Wad¬
stena Krigsmanshus-Cassa och Amiralitets-Krigsmans-Cassan
för de till Statsverket indragne rusthålls- samt en-per-mille-
afgifterne.
§ 13.
Föredrogs ånyo Slats-Utskotlels Utlåtande N:o 161, 1 an¬
ledning af väckta frågor, dels angående all skattskyldig jords
friköpande från grundskatt; dels om rättighet för egare af
kronoskattejord att, medelst inlösande af densamma åliggande
grundräntor, åt jorden bereda frälsenatur, för att af härigenom
inflytande medel antingen bereda tillgång till jernvägs-arbetens
utförande, eller ock bilda en särskild, Statsverket tillhörande
fond, hvarvid i ordning lorekommo:
Utskottets första hemställan å sidan 4. Bifölls.
Utskottets andra hemställan å sid. 7.
Vice-Talman Biskop .innerstcilt, som härvid begärde ordet,
yttrade: Den af Utskottet uti sednare delen af förevarande
Utlåtande tillstyrkta underdåniga skrifvelse har jag ej kunnat
godkänna. Densamma skulle endast onödigtvis ytterligare föröka
det redan förut nog stora antalet af dylika skrifvelser; och
får
Den 28 November.
129
får, under åberopande af de skäl, hvarpå Herr Montgommery?,
R. N. G., Utskottets Utlåtande vidfogade reservation finnes
grundad, jag yrka afslag å nämnde skrifvelse.
Häruti instämde Doctor Björkman, Professor Agardh samt
Prostarne Eurén och Håhl.
Prosten Melander: I likhet med föregående Talare får äf-
ven jag yrka afslag å ifrågavarande underdåniga skrifvelse.
Vid första påseendet skulle det väl tyckas, sorn vore det bäst
att först som sist capitalisera grundskatterna, enär vid hvarje
Riksdag en eller annan af dem dels förminskas, dels alldeles
afskaffas. ' Så t. ex. hafva vid innevarande Riksmöte vissa in¬
komsttitlar, såsom Taekjernstionden, Hammarskatten och Man-
talspenningarne blifvit.i betydlig mån förminskade, och klä-
despassevolansen samt fourage-afgiften af Indelta Cavalleriet
helt och hållet försvunnit ur räkningen. Ja man har beräk¬
nat, att efter det nya statsskickets införande grundräntor till
ett värde af icke mindre än 1 million R:dr på ofvannämnde
sätt blifvit afskaffade. Men då man å andra sidan besinnar,
att grundskatterna, huru ringa del de än utgöra af samtlige
statsinkomsterna, dock säkrast kunna påräknas, så torde vara
rådligast att bibehålla dessa ordinarie inkomster, till dess sig
visat, att de extra ordinarie, såsom Tullen och Bränvinsskat-
ten, kunna fylla behofven. Deremot är det i sin ordning att
söka så småningom från jordbruket aflyfta de många onera,
hvilka trycka det, såsom väghållning och brobyggnad, håll-,
reserv-, kungs- och kronoskjuts, postföring, kronobrefbäring och
så vidare. För öfrigt och då dels, sedan hvarje samhällsklass
numera fått sig tillagd rättigheten att innehafva all slags jord,
orättvisan af jordens olika grundskatter i betydlig mån för¬
svunnit, dels grundskattens belopp mäste medföra en motsva¬
rande förminskning i fastighetens saluvärde, och dessutom icke
är större, ari att betydliga inteckningar kunnat utöfver denna
skuld till Staten medgifvas, hvaraf sig visat, att jordbrukets
förkofran icke deraf förhindras, dels ock tillåtelsen tili grund¬
skatternas capitalisering otvifvelaktig! skulle snart nog fram¬
kalla enahanda yrkanden att få friköpa sig från rustnings- och
roterings-besväret, som tynger så olika, genom hvilket medgif¬
vande Indelningsverket skulle på ett betänkligt sätt rubbas;
så finner jag mig på alla nu anförda skäl förhindrad att god¬
känna ifrågavarande skrifvelseförslag.
Contracts-Prosten Almqvist: Så har det ändtligen till min
tillfredsställelse en gång kommit så långt, att ett Rikets Stän¬
ders Utskott föreslår grundräntornas lindring eller afskaffande.
Emot detta val motiverade förslag har likväl en reservation
Hogo. Prente-Ståndets Prut. 1857. 8:de Bandet. 9
130
Den 28 November.
uppträdt med bland andra den gamla utnötta invändningen, att
orättvisan af grundskatterna på den oprivilegierade jorden för¬
svunnit, sedan alla samhällsklasser kunna besitta frälsejord.
Och denna reservation bar naturligtvis funnit anhängare inom
detta Stånd, der man besynnerligt nog drifver äfven den sat¬
sen, att grundräntan utgör en hemmanets intecknade skuld till
Staten, under det likväl skattebonden har lika god eganderätt
till sitt hemman, som frälsehemmans innehafvare till sitt. Man
har äfven velat insinuera, att om den af Utskottet förordade
grundsats skulle gillas, kunde innan kort samma yrkande fram¬
ställas i afseende å de rättigheter och skyldigheter, som grunda
sig på Indelningsverket. Ja väl, om någon jemnare fördelning
af rust- och rotehållares skyldigheter skulle i framtiden sättas
i fråga; hvad ondt vore häruti? Likväl innefattar icke Indel¬
ningsverket i sig sådana ojemnheter som grundräntorna, då be¬
frielsen från det förras onera endast åtnjutes af säterier och
boställen, ehuru äfven desse numera äro underkastade extra
rotering.
För att ådagalägga billigheten af sitt förslag och orättvi¬
san i närvarande förhållande, har Utskottet, hvilket jag ock är
i tillfälle vitsorda om min ort, anfört den mest skärande ojemn¬
het i denna servitut, så stor, att för hemmani samma fögderi,
till och med socken, hemmanlalsräntan varierar ifrån 31 R:dr
22 sk. 7 rst. till 112 R:dr 25 sk. 2 rst.
Ganska välbetänkt har Utskottet att häfva ett sådant miss¬
förhållande öfvergifvit den ofta framkastade utvägen till skatte¬
jämkning, hvarigenom de jordegendomar, som nu hafva inga
eller lägre räntebelopp sig åsätta, skulle påläggas en ökning i
skatt, emot skälig ersättning af skattejordens innehafvare för
den derigenom uppkommande minskningen i egendomens värde,
hvaremot de med grundräntor betungade skulle erhålla ned¬
sättning i deras ränta, emot erläggande af en capital-ersätt-
ning, motsvarande värdet af den efterskänkta räntan. I stället
har Utskottet endast velat hafva för ändamål att bereda den
skattskyldige jordens egare rättighet att, så vida Iian kan och
vill, friköpa sin jord ifrån grundskatt emot erläggande på en
gång eller under loppet af flera år af ett contant belopp motsva¬
rande dessa skatters capitalvärde, och i denna syftning föresla¬
git en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit att vidtaga de-
åtgärder, som för en fullständig utredning af denna vigtiga
fråga må finnas lämpliga.
Då Utskottets förslag för närvarande icke innehåller nå¬
got annat eller mera, skulle jag på det högsta beklaga, om
icke Ståndet härtill lemnar sitt bifall för framgången af en sak
af en så stor vigt, att den i andra länder, såsom Österrike,
Saxen, Wurtemberg, gjort sig gällande såsom en statsnödvän-
dighet, så vida man icke vill blottställa sig för den eventua¬
litet, att revolutionen, såsom i Frankrike, skall på ett våldsamt
Dea 28 November.
131
och laglöst sätt utan all ersättning utplåna dessa servituter.
Man har velat räkna detta förslag till bevisen på den besyn¬
nerliga oro, som går genom tiden. Men denna oro är gam¬
mal och kan icke afvisas, isynnerhet när skattejemkningen må¬
ste nu mera anses såsom en naturlig och nödvändig följd af den
nyligen verkställda skatteförenklingen. Den sednare är endast
ett halfgjordt arbete, innan den förra går i fullbordan. Jag
tillstyrker bifall till Utskottets förslag.
Contracts-Prosten Holmberg: Utom hvad de föregående
Talarne anfört torde jag få fästa uppmärksamheten på ännu en
omständighet. Vi veta, att Kongl. Majit nyligen begärt ett
icke obetydligt anslag för det nya Contor i Kammar-Collegium,
som skall upprätta de nya jordeböckerna, och att detta arbete
blifver mycket vidlyftigt och kommer att fordra en lång tid.
Ville man nu än medgifva, att Utskottets förslag i sig sjelft vore
godt och önskvärdt, borde man dock kunna inse, att det icke
later utföra sig fiirr än de nya jordeböckerna äro färdiga, eme¬
dan dessa måste vara sjelfva grundvalen och rättesnöret der¬
för. — För öfrigt kan jag icke nog förundra mig öfver den
oro och äflan, som vållar, att oaktadt man så nyligen, som si¬
sta Riksdag, lyckades att på ett, enligt alla opartiske mäns om¬
döme, tillfredsställande sätt åstadkomma den förändring i grund¬
skatternas utgående, som man under 100 år med mycket bråk
och bekymmer eftersträfvat, är man redan nästföljande Riks¬
dag färdig med ett ännu mera genomgripande reformförslag
på samma fält. Ett sådant, om icke tillräcklig besinning vitt¬
nande, förfarande kan jag icke gilla, och måste således äfven
för min del yrka afslag på Utskottets hemställan.
Häruti hördes flera af Ståndets Ledamöter instämma.
Kyrkoherden Otterström: Jag afslår Utskottets hemstäl¬
lan, men på andra grunder, än som förut för afslag äro an¬
förda. Jag kan ej inse vinsten för någon jordegare af att
köpa sig fri från grundskatten, då köpet skulle ske på så
hårda vilkor, som motionären sjelf föreslagit, eller med ett ca¬
pital, hvars ränta till 5 proc. grundskatten skulle utgöra. De
flesta jordegare finna sin fördel i att hafva ouppsägbara in¬
teckningar i sin egendom, då do kunna fås mot 5 proc. och
mängden skulle på andra håll behöfva låna mot 6 proc. det
capital, som erfordrades för att blifva frie från grundskatten.
Följden af den förespeglade frihetens begagnande skulle följakt¬
ligen i lörsta liand för de fleste icke blifva någon annan än
den, att de ombytte fordringsegare på hårdare vilkor. Ville
man ock förutsätta, alt all jord köptes fri från grundskatten,
hvad blefve ytterligare följden? Sannolikt den, att Staten skulle
använda capitalet för byggande af jernvägar, fästningar m. m.
133
Dea 28 November.
Men sedan capitalet hade en ända oeh Staten för sina utgifter
icke mera hade grundräntan, skulle de friköpte i dubbelt mått
träffas af bevillningen, som ändå är den källa, hvilken aldrig
kan utsina eller på förhand bortköpas. Man får ej och kan
ej, såsom en föregående Talare, jemföra grundskattens capitali-
sering med hvad man allmänneligen och egentligen förstår med
wskattejemkning’> eller ”skatteförenkling”, som icke innefattar
en ordinarie räntas möjliga totala försvinnande såsom årlig in¬
komst för Staten, utan dess qvarstående under en annan form.
Jag afslår således, emedan jag tror, att förslaget att capi-
talisera grundräntan laborerar med vådor ej mindre för de
oprivilegierade jordegarne, än för Staten, långt mera för de förre,
än för den sednare.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed fulländad, blef,
uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition, Utskottets
ofvannämnda hemställan med förslag till underdånig skrifvelse
i ämnet af Ståndet afslagen.
§ 13.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 57, i an¬
ledning af Riks-Ståndens beslut öfver Utlåtandet N:o 48, med
afseende å regleringen af Bankens Lane- och Creditiv-rörelse.
Yttrandet sidan 2, angående Creditivet till Manufacturer-
nas och Fabrikernas understöd, äfvensom yttrandet sidan 5 med
afseende på Utskottets förslag om försträckning åt Filial-Ban¬
ker, lades till handlingarne: och blef förevarande Memorial i
öfrige delar af Ståndet godkändt.
§ 14.
Vid förnyad föredragning af Banco-Ulskotlets Memorial,
N:o 58, med förslag till föreskrifter, angående Bankens grund¬
fond samt användandet af den å Bankens rörelse influtna vinst,
blef detsamma i dess helhet af Ståndet godkändt.
§ 15.
Vid ånyo skedd föredragning af Banco-Utskotlets Berät¬
telse N:o 63, angående fiirrättad revision af Banco-Discont-
Verkets räkenskaper och förvaltning för år 1856, fann Ståndet
för godt att för sin del medgifva de af Utskottet å sidorne
5, 8 och 12 tillstyrkte afskrifningar,- och lades denna Berät¬
telse i öfrigt till handlingarne.
Den 28 November.
133
§ 16.
Uppå derom af //. //. Biskopen och Vice-Talmannen
Doctor Annerstedt gjord framställning, Tiesliit Ståndet, att
ytterligare litse sex Suppleanter i det Förstärkta Stats-Ut-
skoltet, och blefvo, vid nu företaget val, dertill utsedde, att i
följande ordning inträda:
Riks-Archivarie!! Nordström,
Professor Agardh,
Kongl. Hofpredikanten Wensioe,
Contracts-Prosten Malmstedt,
Contracts-Prosten Rundgren och
Prosten Håhl.
§ N.
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 169, med förslag till stadganden, an¬
gående de i Kronans Cassör influtue medlens tillhandahållande
för allmänna rörelsen.
§ 18.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52, i an¬
ledning af anmärkningar mot Betönkandet N:o 40, i fråga om
en författning angående ansvar för förfalskning och bedrägeri.
Lades andra gången på bordet-,
och fann, uppå hemställan af Riks-Archivarien Nordström,
Ståndet godt besluta, det ofvan omförmälde Utlåtande icke
skulle till slutligt afgörande företagas före Lördagen den 5
nästinstundande December.
§ 19-
Föredrogs ett till Högv. Ståndet ankommet utdrag af Väl-
loflige Borgare-Ståndets Protocoll N:o 437, innefattande in¬
bjudning att instämma i sistnämnde Stånds, vid föredragningen
af Stats-Utskoltets Utlåtande N:o 148, fattade beslut, rörande
Helsingborgs Skola.
Lades på bordet.
§ 20.
Föredrogs och Indes på bordet Stals-Utskottets nedan-
nämnda Utlåtanden och Memorial:
134
Den 28 November.
N:o 156, i fråga om utbetalning under år 1858 af återsto¬
den utaf anslaget för Eskilstuna Kanals anläggning;
N:o 157, angående föreslagen afskrifning af erhållet lån samt
ålagda afgifter för sänkningen af sjöarne Bolmen och
Drafven i Småland;
N:o 158, angående föreslagna statsbidrag för vägars anlägg¬
ning och förbättring, hamnbyggnader och kanaler,
samt sjösänkningar och andra vattenaftappnings-före-
tag m. fl. dylika föremål;
N:o 159, med förslag till allmänna vilkor och stadganden i
afseende på de under denna Riksdag beviljade stats¬
bidrag till väganläggningar och vägförbättringar, samt
hamnbyggnader och valtenaftappningar m. fl. arbets¬
företag ;
N:0 163, om statsbidrag för en communicationsled emellan
Asasjön samt Wexiö och Carlshamn;
N:o 164, angående beräkningen af den erforderliga tillöknin¬
gen i anslagen för de 3:ne Artilleri-Regementena
samt Artilleri-Batteriet i Norrland;
N:o 165, i fråga om löneförbättring flir Krigs-IIof-Rättens ci¬
vile Embets- och Tjenstemän m. fl.
N:o 170, i anledning af erhållen återremiss å åtskillige i Me¬
morialet N:o 149 föreslagna voterings-propositioner; och
N:o 171, i anledning af erhållne återremisser å Betänkandet
N:o 122, angående reglering af utgifterne under Riks-
Statens Sjette Hufvud-Titel.
§ 21.
Föredrogs och lades på bordet Högv. Ståndets Enskilda
Utskotts Pasloral-^lfdelnings Memorial N-.o 7, med förslag till
underdånigt Utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga re¬
miss till Ståndet med det förslag, som af dertill i Nåder ut¬
sedde Committerade blifvit uppgjordt till förklaring öfver Do¬
ctor Mårten Luthers Lilla Kateches.
§ 22.
Föredrogos och Indes till handlingarne ankomne Proto-
colls-Utdrag, nemi. Högloft. Ridderskapcts och Adelns, N:is
475—479; samt Hederv. Bonde-Ståndets, N:is 455—467.
Den 28 November.
135
§ 23.
Biskop Bergman, sorn uppå begäran erhöll ordet, fram¬
ställde hemställan derom, det inbjudning måtte aflåtas till
Höglotl. Ridderskapet och Adeln samt Hederv. Bonde-Ståndet
att sig förena med Preste-Ståndet i dess, vid föredragning af
Stats-Utskottets Utlåtande N:o |48, angående regleringen af
utgifterna under Riks-Statens Åttonde IIufvud-Titel, punkten
32, fattade beslut i afseende å Skolan i Piteå,
Ladcs på bordet.
§ 24.
Professor Agardh anhöll om ordet och hemställde, det
inbjudning måtte aflåtas till Vällofl. Borgare-Ståndet och He¬
derv. Bonde-Ståndet att sig förena med Preste-Ståndet i dess,
vid föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 148, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riks-Statens Åttonde
Hufvud-Titel, punkten 84, fattade beslut i afseende å bygg¬
nader vid Botaniska Institutionen i Lund; hvilken hemställan
ladén på bordet.
§ 25.
På derom af Contracls-Prosten Runsten gjord anhållan,
beviljades honom, för enskilda angelägenheters vårdande, ledig¬
het från Riksdagsgöromålen under trenne veckor från den 17
nästinstundande December.
Ståndet åtskildes kl. £2 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 2 December.
Ben 2 December.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades Protocollen för den 20 November för- och efter¬
middagen samt för den 21 samma månad förmiddagen.
§ 2-
Upplästes Expedilions-XJtskottets nedannämnda förslag till
Rikets Ständers underdåniga skrifvelser:
N:o 162, angående upphörande af ansvarsbestämmelser för
öfver-assignering å Rikets Ständers Bank.
Godkändes.
N:o 163, angående den medicinska undervisningens lämpligare
ordnande m. m.
Lades på bordet.
N:o 164, angående tull-bevillningen och dermed sammanhang
egande ämnen; jemte en till sistberörda skrifvelse-
förslag hörande bilaga.
Godkändes.
§ S.
Föredrogs ånyo och lades för andra gången på bordet
inbjudningen från Vällofl. Borgare-Ståndet att instämma i
Vällofl. Ståndets, vid föredragningen af Stats-Utskottets Utlå¬
tande N:o 148, fattade beslut rörande Helsingborgs Läroverk.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes följande från Med-Stånden in¬
komna inbjudningar-:
Den eZ December.
137
A) fran Högloft. Ridder sk apel och Adeln, rörande an- '
slaget till Carolinska Medico-Chirurgiska Institutet.
B) från Vällofl. Borgare-Ståndet:
l:o angående Lärare-staten för Läroverket i Luleå;
2:0 angående Läroverket i Christianstad:
3:0 angående reservationsanslag m. ni. för ordnande af
undervisningen vid Stads-Psedagogierna;
4:o rörande lönens upptagande å stat för Läraren vid
Skenninge Skola;
5:o angående morn. litt. b) och c) sid. 51 i Siats-
Utskottets Utlåtande N:o 148;
6:0 angående fullständigt ordnande af Provincial-Lä-
kare-dislricten; samt
7:o angående anslag för uppförande af nja Skolhua-
och Gymnastik-byggnader i Götheborg.
§ 5-
Beslöts inbjudning från Preste-Ståndet till Högloft. Rid-
derskapet, och Adeln samt Hederv. Bonde-Ståndet att instämma
i Högv. Ståndets beslut rörande Piteå Skola.
§ 6.
Beslöts inbjudning lill Vällofl. Borgare-Ståndet och Hederv.
Bonde-Ståndet, att instämma i Högv. Ståndets beslut rörande
anslag lill byggnader för Botaniska Institutionen i Lund.
§ 7.
Föredrogs ånyo Siats-Utskottets Memorial N.-o 169, med
förslag till stadganden angående de i Kronans cassör influtna
medlens tillhandahållande för allmänna rörelsen.
Vice-Talman Biskop Annerstedt begärde härvid ordet och
yttrade: Detta Betänkande företer det egna förhållandet, att
icke vara beledsagadt af någon reservation utåt Preste-Ståndets
Ledamöter i Utskottet, ehuru jag tror, alt alla eller åtminstone de
fleste hyste betänkligheter mot dess antagande. Skälet till detta
egna förhållande är, att, när den hotande nöden i penninge-
ställningen blef känd, Utskottet, som ansåg vigtigt att så ti-
138
De a 2 D e c e m b <i r.
digt sorn möjligt inkomma med förslag till dess afhjelpande i
någon mån, och derföre utsatte sitt Plenum sistlidne Fredag
före Ståndens Plena, sammanträdde, enär något beslut vid den
första sammankomsten icke hann att fattas, Måndagen derpå
en timme före de allmänna Plena, om hvilket sammanträde de
flesta af oss voro alldeles okunnige. Att man sålunda icke
kunnat reservera sig är klart. För min del kan jag dock
omöjligen bifalla hvad Utskottet föreslagit; jag har deremot
många betänkligheter. Hvad den första punkten beträffar, så
är det mycket ovisst, om Filial- och Privat-Bankerna vilja
emottaga de ifrågavarande medlen. De hafva vanligen icke
många fordringar att hänvisa på här i hufvudstaden. Sådana
transactioner, som här lordras af dem, skulle berättiga dem
till ersättning; men någon sådan är icke lofvad dem. Jag an¬
ser derföre denna första punkt mindre lämplig. Emot de föl¬
jande 2:dra, 3:dje och 4:de punkterna skulle jag äfven hafva
vissa anmärkningar att göra, men förbigår dem såsom mindre
vigtiga. Hvad 5:te punkten åter beträffar, så äro mina be¬
tänkligheter emot dess antagande ganska stora. Dess bestäm¬
melser strida synbart mot stadgandet i 64 § Regerings-Formen,
som lyder: "så väl Rikets ordinarie statsmedel och inkomster,
som hvad under namn af extraordinarie utlagor eller bevill-
ningar till Statsverket af Riksens Ständer anslås, vare under
Konungens disposition...” Det nu ifrågavarande stadgandet
är således ett ingrepp i den Kungliga rätten att disponera
Statens tillgångar; ty när medlen blifvit insatta i Riksgälds-
Contoret, så stå de ej mera till Konungens disposition. Också
kunde intet annat än trassel uppstå, om innehållet af det fö¬
reslagna stadgandet efterlefdes. Det kunde nemligen hända,
att Riksgälds-Contoret för tillfället saknade medel, när sådana
behöfdes. Hvad 6:te punkten angår, så är en sådan föreskrift
obehöflig och olämplig, emedan hvad den innehåller finnes re¬
dan förut stadgadt. I afseende på 7:de punkten måste jag
säga, att jag finner de deri förekommande föreskrifterna ganska
vådliga. Hittills hafva Privat- och Filial-Bankerna skött sina
transactioner på ett ordentligt och försigtigt sätt, emedan de
varit hänvisade till sig sjelfva. Öppnades nu för dem tillfälle
att vid förekommande behof få vända sig till Riksgälds-Con¬
toret, så kunde detta föranleda en svindlande penninge-verk-
samhet; och då Statsverket en gång inblandat sig i deras af¬
färer, kunde det få svårt att draga sig tillbaka. Derigenom
kunde likväl realisalionen och Statens säkerhet bringas i fara.
Riksgälds-Contoret skulle äfven gå ifrån sin bestämmelse och
blifva en Discont- och Låne-Inrättning likasom Banken, och
ett compliceradt förhållande skulle uppstå mellan dessa båda
Rikets Ständers verk, som alldeles icke vore önskligt. Dessa
anmärkningar gälla äfven 7:do och 8:de punkterna. Det må
gerna medgifvas, att penningars hopande i Stats-Contoret icke
Den 2 December.
139
verkar fördelaktigt på den allmänna rörelsen; men detta är ett
ondt, sorn kan på annat sätt förekommas. Bränvinsskatten ni.
11. utskylder kunde uppbäras [få olika tider och icke på en
gång. Dessa och andra dylika förändringar kunde utan mehn
vidtagas; men hvad som här blifvit föreslaget kan jag icke
gilla. Jag inser väl, att ett tvärt afslag skall verka tryckande
på affärsverlden; men jag anser likväl bättre, att den rent ut
får veta hvad den liar att vänta, än att den afspisas med
tomma förespeglingar. Jag yrkar afslag å Utskottets förslag.
Härad instämde Biskop Bergman, Doctorerne Björlman
och Nordlander samt Prosten Lagergren.
Professor Carlson: Den föregående Talaren har redogjort
för det salt, hvarpå detta Utskotts-Betänkande tillkommit och
huru dess skyndsamma behandling vållat den nu befintliga
bristen på reservationer. För min del har jag i Utskottet mot¬
satt mig detta förslag, och anfört många betänkligheter der¬
emot. Förslaget innehåller tre hufvudsakliga bestämmelser:
l:o) att i landsorterna inflytande uppbördsmedel må i der be¬
fintliga Enskilda Banker insättas; 2:o att Stats-Contoret må till
Riksgälds-Contoret öfverlemna så mycket af Statsverkets con-
tanla behållning, som utan olägenhet kan undvaras; och 3:o)
att Riksgälds-Contoret skall hålla den allmänna rörelsen till¬
handa dessa aflemnade behållningar och göra dem räntebä¬
rande genom utlåning. Hvad nu den första bestämmelsen an¬
går, så skulle Privat-Bankerna derigenom blifva depositions-
inrättningar för Riksgälds-Contoret och i vissa fall vara tvungna
att operera för dess räkning, — en åtgärd, som vore alldeles
stridande mot hitintills antagna grundsatser för Privat-Banks-
lagstiftningen, och som jag alldeles icke vill tillstyrka såsom
lämplig. Angående den andra bestämmelsen, som af Utskottet
föreslagits, kan man med skäl fråga: hvem skall afgöra, hvilka
medel Stats-Contoret kan utan olägenhet undvara? Ett så
stort periningeverk har stundom oförutsedda utgifter. Det måste
förutsättas, att Kongl. Maj:t kan anbefalla utbetalningar för
behof, sorn icke varit af Stats-Contoret på förhand kända;
och livad skall Stats-Contoret då göra, örn de erforderliga
medlen äro till Riksgälds-Contoret aflemnade och derifrån vi¬
dare utlånta? Det heter visserligen blott, att lliksgälds-Con-
toret skall hålla dem allmänna rörelsen tillhanda; men dermed
menas utlåning. Denna bestämmelse, som här ofvan under
3:o) upptagits, skulle göra Riksgälds-Contoret hufvudsakligen
till en Discont-anstalt, något som är främmande för dess ända¬
mål. Hittills har Riksgälds-Contoret såsom en bisak uppfyllt
åliggandet att,, när större summor finnas i behållning, göra
dem räntebärande. Nu skulle denna function upphöjas till en
hufvudsak, och Riksgälds-Contoret inträda i cn ständig och
Den 2 D e c e m b e i4.
ganska invecklad lånerörelse, genom hvilken lör öfrigt Statens
medel icke sällan skulle finnas stadda i enskildas händer, då de
behöfde för allmänna ändamål användas.
Vissa mindre vigtiga åtgärder har Utskottet dessutom fö¬
reslagit, men dem kan jag här förbigå. Hvarföre hafva nu
alla dessa utomordentliga åtgärder tillstyrkts? För att lätta
den betryckta penninge-ställningen genom att öka den utelö¬
pande sedelstocken. Utskottet har sökt skatternas förhållande
till det i allmänna rörelsen utelöpande sedelmynt under de sed-
naste 30 åren, och dervid kommit, till den slutsats, att, då de
vid 1823 samt 1829 års Riksdagar påräknade stats-inkomsterna
endast motsvarade omkring \ af de vid sagde tid utelöpande
sedlarne, banco-sedelstocken år 1855 blott med f öfverstege
skattebidragen. Men härvid har en betydlig del af de circule-
rande sedlarne icke tagits med i räkningen, nemligen alla så¬
dana, som af Filial- och Privat-Banker utgifvits. Att skat¬
terna inflyta för mycket på en gång, är redan vidrördt. För¬
hållandet är dock, att de ordinarie skatterna ingå på våren,
bränvinsskatten på hösten, tullen och chartae-sigillalBe-afgiften
hela året om. Hvad bränvins-skatten angår, så närmar man
signu starkt det normala förhållandet, som vore utsträckande af
bränningstiden till en större del af året. I alla fall, om brist
på rörelse-capital uppstår, så bör väl egentligen Banken re¬
glera detta directe. Det nu föreslagna vore blott ett för¬
stucket sätt att komma till en utvidgad sedelstock. Bättre
vore, i min tanke, att öppet medgifva en högre sedelemission,
än att genom de konstlade och vådliga utvägar, som här
af Utskottet föreslås, söka fylla behofvet. Jag tillstyrker afslag
å detta förslag.
Häruti instämde Prosten Melén.
Doctor Sandberg: Då vi blifvit öfverfallne af en penninge-
nöd, hvars like man aldrig hört omtalas, och man jemnt hö¬
rer ropas, att Regering och Ständer måste göra något för
att afhjelpa densamma, var det naturligt, att äfven Stats¬
utskottet skulle försöka att på något sätt tillfredsställa dessa
nödrop. Om de föreslagna åtgärderna dels anses betänkliga,
dels äro vanmäktige att åstadkomma hvad man åsyftar, så be¬
visar det blott, att den svåra penningeförlägenheten icke kan
minskas eller afhjelpas genom några andra medel än att undan¬
rödja dess primitiva orsaker, hvilket åter icke beror af Stats¬
makterna, utan af hvar och en enskild af Sveriges innebyg¬
gare, ingen nämnd och ingen glömd. Allt annat som försökes,
vare sig genom Banken eller Riksgälds-Contoret, är icke annat
än palliativ-curer, som, genom att lindra den närvarande sve¬
dan för ögonblicket, förlänga och försvåra det onda, och så¬
dant har den skadliga påföljd, att man icke vill inse eiler er¬
Den 2 December.
känna de verkliga orsakerna till sjuk domen, och således icke
heller underkasta sig den försakelse, som deras undanrödjande
ovilkorligen kräfver.
Frågan om åtskilliga bevillningsmedel ingående till Riks-
gälds-Contoret, i stallet för till Stats-Contoref, utgjorde, vid den
första Riksdag jag bevistade, ett bittert trätofrö emellan Rege¬
ring och Ständer samt emellan de olika Riks-Stånden. Nu
ändtligen synes man inse, huru likgiltigt det är, i hvilkendera
cassakistan statsmedlen förvaras, blott de väl användas; likväl
kan jag icke se uti förslagets 5 mom, någon strid emot 64 §
Regerings-Formen. enär Riksgälds-Contoret alltid skall hålla
Stats-Contoret tillhanda, hvad som erfordras till stats-utgiftor-
nas bestridande enligt Kongl. Maj.-ts egen anordning i öfver¬
ensstämmelse med den uppgjorda Riks-staten. Men man kan
härvid med skäl fråga: cui bono? Ty icke gifva hvarken
tullen eller bränvinsbränningen, dessa påräknade outtömliga
guldgrufvor för Statsverkets behof, någon enda skillings hö¬
gre inkomst, derföre att dessa afgifter inlemnas till Riksgälds-
Contoret.
Jo, säger man, då kunde de medel, som icke straxt be-
höfdes, genast genom Riksgälds-Contorets försorg utlånas.
Detta ntedgifves. Men Regeringen har ju flera gånger, genom
rescriptcr till Stats-Contoref, anbefallt de för tillfället umbär¬
liga medlens öfverlemnande till Riksgälds-Contoret för att gö¬
ras fruktbärande och hållas rörelsen tillhanda, så länge tills de
behöfvas, och derigenom är vunnet hvad man åsyftar. Nekas
kan dock icke, att detta är en omväg. Ty såsom nu går till,
skola ifrågavarande medel 1:0 inlefvereras till Stats-Contoret;
2:o skola de, som ej för tillfället behöfvas, på Regeringens be¬
fallning öfverlemnas till Riksgälds-Contoret; 3:0 när de åter
blifva behöfliga, skola de af Stats-Contoret från Riksgälds-
Contoret åter infordras. Enklare och kortare vore då utan
tvifvel, att de ifrågavarande medlen ingingo från Länen di-
recte till Riksgälds-Contoret, som på bästa sätt förvaltade dem
tills de måste tillhandahållas Stats-Contoret, på reqvisition för
statsbehofven. Men icke alhjelper denna förenkling i någon
mån penningeförlägenheten.
Att öfverlemna landets skattebidrag till enskilda penninge-
associationer, för att sätta dessa i tillfälle att öka sin sedel-
utgifning och utvidga sin lånerörelse, såsom i 8:de punkten
föreslås, kan icke annat än strida emot min öfvertygelse, så
mycket mera som dessa anstalters öfverallt utbjudna lättade låne-
tillgångar, efter mitt förmenande, i väsendtlig mån framkallat
det öfverdådiga lefnadssättet och de svindlande speculatio-
nerna, hvilka tillsammantagne äro egentliga orsaken till don
närvarande nöden.
Hvad Utskottet i detta afseende tillstyrker, äfvensom om
skattemedlens insättning uti Privat- och Filial-Bankernas cas-
142
Den 2 December.
sor, synes mig derföre icke böra bifallas; och hvad de öfriga
förslagen angår, komma de utan tvifvel att utöfva så liten
eller ingen verkan, för det ändamål man säger sig vilja vinna,
att det förekommer mig likgiltigt, antingen de bifallas eller
förkastas.
Häruti instämde Doctor Säve.
Professor Selander: Det är åtminstone glädjande att höra,
det Preste-Ståndets Ledamöter i Stats-Utskottet ej deltagit i
detta Betänkande, utan att det par surprise tillkommit. Det
förevarande förslaget må synas oskyldigt, men kan åstadkom¬
ma mycken skada, om det blir antaget. Jag vill icke uppe¬
hålla mig vid de olägenheter, sorn derigenom kunde tillskyndas
de enskilda Bankerna, utan blott vid den våda, i hvilken Riks-
Banken genom förslagets antagande kan råka. Två vigtiga be¬
slut i afseende på densamma skulle komma att upprifvas, nem¬
ligen rörande Bankens sedelstock och upp- och afskrifnings-
räknings-medlen. I förra afseendet är en gång bestämdt, att
sedelstocken blott med 20 millioner får öfverstiga den metalli¬
ska cassan. I dessa 20 millioner äro likväl inbegripna depo-
sitions-medlen, som år 1844 uppgingo till 4 millioner, hvadan
den egentligen utelöpande sedelmassan vid den tidpunkten blott
var 16 millioner. Nu säger man, att depositions-medlen äro
så stora; de uppgå dock blott till 5,400,000 R:dr i medeltal.
Den utelöpande sedelstocken skulle således utgöra 14,600,000
R:dr. Beloppet af depositionerna är nemligen den ena grad¬
mätaren på rörelse-capifalet i landet, likasom den allmänna Dis-
conten är den andra. Vill man nu, enligt Utskottets förslag,
släppa ut större belopp af sedlar i den allmänna rörelsen, så
kan detta icke ske utan frånträdande af förut fattadt beslut
om sedelstockens förhållande till metalliska cassan. En sådan
utomordentlig åtgärd kan dock icke tillgripas utan att. räntan
kunde höjas. Derförntan skulle följden blott blifva den, att
vår metalliska cassa flyttades till Hamburg tor betalandet af
den utländska skulden. När nu räntan, enligt vid denna Riks¬
dag fattadt beslut, icke är fri, synes mig förslaget i denna del
omöjligen kunna bilällas.
Jag sade äfven, att föreskrifterna i afseende på upp- och
afskrifnings-räkningen i Banken upprifvas. Nu är nemligen
bestämdt, att endast enskilda personer skola hafva rättighet till
en sådan upp- och afskrifnings-räkning; men genom bifall lill
detta Betänkande skulle denna rättighet äfven tillkomma Sta¬
ten eller med andra ord Riksgälds-Contoret.
Vidare innehåller den 5:te punkten i Utskottets förslag,
såsom fiiregående Talare redan anmärkt, ett uppenbart ingrepp
i den Konungen enligt 64 § Regerings-Formen tillkommande
rätt att disponera öfver Statens tillgångar. Men hvad skulle
Den J December.
143
följden af en sådan föreskrift som denna blifva? Otvifvelak¬
tig! den, att Stats-Contoret måste hafva ett creditiv å 2 mil¬
lioner eiler så i Banken, såsom man motionerat i Borgare-Stån¬
det. Men är sådant tänkbart? Skall ett Statens penninge-
verk lennia bort penningar och hafva creditiv på elt annat dy¬
likt, för att honorera sina förbindelser. Och hvem skall pröf¬
va, hvilka medel Stats-Contoret kan undvara? När Kongl.
Majit reqvirerar medel, skola de ju utbetalas. Det vore väl så¬
ledes Kongl. Majit, som kunde pröfva behofven; men Utskot¬
tet tyckes hafva ansett denna sak icke röra Kongl. Majits rätt,
ty det har föreslagit, att beslutet blott i underdånighet skulle
”anmälas.” Det är vidare en besynnerlig omständighet, att
man icke tillfrågat Fullmäktige i Riksgälds-Contoret om deras
mening. Hvarföre skulle man låta den nu inträffade penninge-
krisen föranleda förhastade beslut? Tidpunkten synes mig vara
högst olämplig i det afseendet: ty oin man någonsin bör vara
försigtig, så är det väl nu.
Contracts-Prosten Holmberg i Då hvad Utskottet nu före¬
slagit är ämnadt att utgöra text till nya eller förändrade pa¬
ragrafer i Riksgälds-Contorets Reglemente, eger man anledning
tro, att ärendet behandlats af Utskottets Riksgälds-Afdelning:
men, såsom Ledamot af denna Afdelning, får jag upplysa, att
så icke skett, utan att förslaget är uppgjordt af en särskild
bland Utskottets Ledamöter härtill utsedd Committé. Herrvice-
Talmannen har nyss redogjort för ärendets behandling i Utskot¬
tets Plenum. Denna var mycket skyndsam, emedan man an¬
såg att det vore högst angeläget, att förslaget med snaraste in-
komme lill Stånden, alldenstund man föreställde sig, att det¬
samma skulle i någon mån bidraga till att lugna den stora
oro, som rådde i anledning af den bekymmersamma penninge-
ställningeri för dagen. Någon egentlig discussion förekom så¬
ledes icke i Utskottet; men redan då jag der hörde förslaget
uppläsas, uppstego hos mig stora betänkligheter mot vissa huf-
vudpunkter deri, och sådana uttalades ock af en och annan af
Ledamöterna i Utskottet. Som jag emellertid alltförväl visste
med mig att jag icke egde tillräcklig insigt i det ömtåliga ären¬
det och den korta tiden ej medgaf att deri nogare intränga,
ansåg jag mig ej tillräckligt befogad att reservera mig motför¬
slaget. Jag var dessutom fullt öfvertygad om att'det i de re-
spective Stånden skulle blifva underkastadt, all den noggranna
pröfning, som dess stora vigt kräfde. Så har ock redan här
till en del skett, och då mina betänkligheter mot detta förslag
alltmera ökats, ju mer jag begrundat det, anser äfven jag det
vara rådligast att afslå detsamma, oaktadt jag fullkomligt er¬
känner den välmenta afsigt, som föranlodt Utskottet att fram¬
lägga det fiir Rikets Ständer.
Häruti instämde Prosten Tellbom.
144
Den 2 December.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: För sakens bedö¬
mande är det nödigt att skilja emellan hvad som föreslagits
och sättet att bringa detsamma till verkställighet. Det sednare
må först och främst tagas i betraktande, emedan, om sättet
kan bevisas strida mot Grundlagen, förslaget med allt det goda,
som det åsyftar, nödvändigt måste falla. Quccslio an är här
helt och hållet beroende af qucestio quomodo. Nu lyder 64 §
Regerings-Formen sålunda: ”Så väl Rikets ordinarie stats¬
medel och inkomster som hvad, på sätt omförmäldt är, under
namn af extraordinarie vtlagor eller bevillningar till Stats¬
verket af Riksens Ständer anslås, vare under Konungens dispo¬
sitioni, att till de af Riksens Ständer pröfvade behof och efter
den upprättade staten anordnas.” Här är således tydligen sagdt,
att Statsverkets inkomster skola stå under, och ej blott allena
till Kongl. Majds disposition: det vill säga, att medlen ej al¬
lenast få af Kongl. Maj:t för vederbörligen godkända statsbehof
disponeras, utan skola ock af Kongl. Maj:t, genom dertill af ho¬
nom utsedda män, förvaltas och vara under hans vård. När
riu Utskottet yttrar, att de beslut och stadganden, som i an¬
ledning af förevarande framställning af Rikets Ständer medde¬
las, blott skulle hos Kongl. Maj.t i underdånighet anmälas, utan
att någon Kongl, sanction af deni sättes i fråga, så har alltså
Utskottet dervid förbisett Grundlagens uttryckliga bud. Redan
detta vore fullt sköl för en lagbunden man att förkasta försla¬
get. Går man åter till materien af saken, så är den grund¬
satsen väl riktig, att man icke bör skrinlägga capitaier, utan
använda dem till productiva ändamål; men hvad följden skulle
blifva, om ett Verk, som är Statens stora cassör, i allmänna rö¬
relsen utlemnade de penningar, som äro anvisade till bestridande
af förekommande statsutgifter, det har Professor Selander redan
ådagalagt: det skulle blifva tvunget att hafva creditiv å annat
håll. Men huru besynnerligt det vore, att ett Statens Verk
skulle gifva bort sina penningar för att sedan, utan credi¬
tiv, icke kunna motsvara sina förbindelser, deröfver behiifver
man icke bortspilla många ord. Skulle ett sådant förslag i
början af Riksdagen blifvit framlagdt af enskild motionär, så
skulle ingen deråt skänkt den minsta uppmärksamhet. Nu an¬
ses man nära nog brista i patriotism, om man icke vill ingå
derpå, ehuru hvar och en, vid noggrannare pröfning af försla¬
get, måste medgifva, att ett bifall dertill kunde leda till stora
förvecklingar.
Skall slutligen den nuvarande penninge-krisen genom detta
förslags antagande aflägsnas och afhjelpas? Nej; den kris, som
existerar, har sin yttersta grund uti en med stor lättsinnighet
bedrifven öfverspeculation i de industriella och commerciella
yrkena, och uti ett nära nog obegränsadt anlitande af credit-
medel under alla möjliga former, med glömska deraf, att till
creditens
Den 2 December.
145
creditens väsende hör att lion snart måste återfordra hvad hon
gifvit; och en sådan kris kan ej afhjelpas genom utsläppande
på ny credit af circulationsmedel utan motsvarande egendom.
Den är en ricochet från verldsmarknaden, och går öfver vårf
land, emedan det är ödets dom, att samma orsaker måste fram¬
bringa samma verkningar; men att vi, för att afböja densam¬
ma, skola öfverändakasta till och med en vigtig grundsats i
vår constitutionella Statsförfattning, är att begära af oss mera
än hvad vi för efterkommande kunna försvara. Jag förenar
mig med Professor Selander om afslag å Utskottets tillstyr¬
kande.
Contracts-Prosten Almqvist: Äfven mig synes detta för¬
slag vidtutseende och betänkligt, då det går ut på att inblan¬
da Statsverkets tillgångar med Filial- och Privat-Banker. Ej
heller finner jag denna åtgärd vara af behofvet framkallad, då
den Kongl. Regeringen, hvarpå vi nyligen hafva exempel, va¬
kar med omtänksamhet derför, att Stats-Contorets öfverskotts-
medel giiras tillgänglige för den allmänna rörelsen genom Riks-
gälds-Contoret.
Ä andra sidan må jag tillstå mig icke hysa den mening,
att krisen bör hafva sin gäng och dermed sin öfvergång, utan
att Statsmakterna söka komma den allmänna förlägenheten till
hjelp, då fruktansvärdt landet är betänkligt hotadt. Hvad sora
är beklagligt och beklagansvärdt i Stockholm, att äfven köp¬
män med full valuta för sina skulder, af brist på penningar,
icke kunna honorera dem, har gått ända till den ytterligheten,
att personer stupat med en half millions activa utöfver deras
passiva, och att stenhus gått under utmätning för en skuld,
som icke uppgått till några kakelugnars värde i deras eget hus.
Då landets rörelsecapital således visar sig alldeles otillräckligt
— orsaken lemnäs nu derhän — bör Regeringen, i likhet med
hvad som sker i andra länder, komma emellan, äfven om den
nuvarande förlägenheten blifvit förorsakad af öfverflödig och
oklok import, missbrukad credit och svindlande speculationer,
på det icke den oskyldige må drabbas lika med den skyldige.
Då jag likväl ej kan gilla Utlåtandet i sin helhet, skulle
jag för min del önska framgång åt dess 5 och 7 momenter, och
finner icke derför något hinder i 64 § Regerings-Formen, då
den föreslagna åtgärden kan vidtagas icke i strid utan i öfver¬
ensstämmelse med Konungamakten och med dess nådiga aucto-
risation.
Af denna anledning skulle jag yrka återremiss, ehuru be¬
tänkligt det är, då Riksdagen nalkas sitt slut, isynnerhet om
dermed kunde vinnas räntans frihet, ty jag påstår öppet, att
vi arbeta med financiella omöjligheter, så länge vi hålla räntan
fixerad. Derigenom blir Bankens valuta blottställd för äfvcn-
Ilögv. Pres/e-S/åndets Prut. 18S7. 8:du Bandi’,t. 10
Jlfi
I) r ii 2 D c c <■ in b e r.
tvr, i oell med ökade penningetillgåugar, isynneriiet i en tid¬
punkt, då vi hafva mycken förfallen skuld till utlandet och
creditröreläen med vexlar alldeles upphört. Låt vara att den
allmänna räntan skulle derigenom stiga högt; det kan e] hjel¬
pa 8. Viii man fördelarne af fri ränta, måste man äfven un¬
derkasta sig dess olägenheter och taga den onda tiden med
don goda. Men dot är omöjligt att isolera oss oell bibehålla
gamla lagstadganden : sedan vi inkommit i den allmänna verlds-
marknaden. måste vi blifva likställda med dess förhållanden.
Då emedlertid frågan om den fria räntan för korta pap¬
per fallit vid denna Riksdag, kan den ej ånyo upptagas, på
annat sätt än 0111 Riks-Banken ensam tillerkändes denna rät¬
tighet.
I denna syftning önskar jag återremiss.
Prosten Berlin: Ifrågavarande Betänkande har det ödet
alt helt och hållet desavoueras af Utskotts-Ledamöter och klan¬
dras så väl af dem som af andra. Under sådana förhållanden är
det ej mycket skäl för mig att tala till dess försvar, ehuru det
tyckes mig icke förtjena en coinplett förkastelse. Betänkandet
har blifvit uppsatt af en Committé och med all möjlig skynd¬
samhet behandladt i Utskottets plenum samt till Riks-Stånden
afsändl. Man ansåg det. vara af vigt, att saken med det för¬
sta afgjordes, och trodde sig kunna vänta, att välmeningen
deruti icke skulle misskännas, om än ett eller annat af momen-
lerna icke vunne godkännande. Jag; har icke anmält min re¬
servation mot förslaget, ehuru en punkt deraf, den femte, på¬
kallat en sådan, och jag äfven i Utskottet ogillat den. I öf¬
rigt kan jag icke annat än finna detsamma temligen oskyldigt.
Äfven det grundlagsvidriga i nyssnämnda punkt, hvilket man
så bjert framhållit, förefinnes förnämligast i formen: ty i sista
delen af Memorialet står det, att Rikets Ständers beslut i ämnet
skola hos Kongl. Majit anmälas, naturligtvis icke blott ad no¬
ti tiam, utan till antagande eller förkastande. Det steg, som i
inerberörde § föreslås, är ej särdeles mycket utöfver hvad som
under flera år praktiserats. Regeringen har visat benägenhet
ntt komma den allmänna rörelsen till hjelp och liera gånger
anbefallt Stats-Contoret att till Riksgälds-Contoret genast öf¬
verlemna do allmänna medel, som icke vore behöfliga för Sta¬
tens utgifter, allt under vilkor, att Stats-Contoret skulle, efter
sedermera skeende öfverräkning, återfå hvad sorn pröfvades icke
utgöra egentliga öfverskotts-medel. Ilar är i sjelfva verket intet an¬
nat föreslaget, om man undantager hvad som i slutet af §:n före¬
kommer, nemligen att medlen skola ’’i mån af behof” återstäl¬
las. Man skulle kunna tro, att Riksgälds-Contorets Fullmäk¬
tige vore de, som borde pröfva behöfvet; men så vidsträckt
makt har Utskottet ej haft för afsigt att lemna dem. Jag yr¬
kade i Utskottet, att Stats-Contoret, då det innehade större be¬
Den i December.
147
hållningar, skulle tios Kongl. Majit alltid sådant anmäla och
afvakta de.S3 befallning i afseende på öfverlemnandet af större
eller mindre belopp, emedan Stats-Contoret icke alltid kan på
förhand veta, hvilka utgifter som blifva nödvändiga eller hvad
som kan komma att anvisas på under liander hafvande medel.
Vidare ansåg jag, att Stats-Contoret vid aflemnandet af med¬
len alltid borde bestämma tiden för deras återlernnande. Med
denna restriction tror jag icke, att det föreslagna steget är far¬
ligt. llv.ad lista punkten beträffar, så tyckes mig dess bestäm¬
melser icke böra anses så mycket stridande mot en skicklig
och tillbörlig förvaltning af Statens medel. Mig förefaller hvad
här föreslås bättre än hvad sorn under flera föregående å.r egt
rum. Ty huru har del tillgått med de allmänna medel, som
från Stats-Contoret till Riksgälds-Contorct aflemnats för att hål¬
las allmänna rörelsen tillhanda? Jo, de hafva gemenligen ut¬
lånats åt enskilda personer eller penninge-miiklare i hufvud¬
sta den, i stället för att de genom detta förslags antagande
skulle spridas öfver hela landel. Att Privat-Bankerna äro min¬
dre säkra än Hypotheks-Föreningarne, kan jag svårligen före¬
ställa mig. Det är redan genom Kongl. Förordningen den 1!)
niistlidne September föreskrifvet, att penuinge-försändningar med
posterna mellan Stockholm och do orter, hvarest Rikets Stän¬
ders Bank har Låne-Contor, kunna verkställas genom blotta
anvisningar. Innebär detta ingen våda, utan blott en klok
administrations-åtgärd, sfi synes det steget ligga bra nära flir
handen, att der intet Låne-Contor finnes, men en Filial- eller
en Privat-Bank, iakttaga samma förfaringssätt, i fall dessa
Banker vilja emottaga medlen. Steget tyckes således icke vara
något jättesteg; och hvad vådan angår, så skola ju, enligt 8ide
punkten, Riksgälds-Contorets Fullmäktige hafva makt alt be¬
stämma, ont och luiru lång tid de nämnde Bankerna finge behålla
medlen, At enskilda personer liar Riksgälds-Contoret icke rätt
att utlåna penningar; —- nian må då icke undra att det väc¬
ker ond blod, då mari ser, huru en eller annan mäklare er¬
hållit millioner ehuru på goda hypotheker. På alla dessa skäl
anser jag det förevarande förslaget icke vara förkastligt. Men
då det nu emellertid mött ett allmänt ogillande och nära nog
synes hafva väckt förskräckelse, så vill jag icke synnerligen
hålla derpå; ty någon stor hjelp i den nu rådande penninge-
förlägenheten kan i alla fall derigenom icke åstadkommas, och
Regeringen skall, hoppas jag, fortsätta äfven för framtiden deri
väg, som den redan beträdt. Naturligast och bäst vore det.
visserligen, såsom en Talare redan antydf, att Banken släppte
ut. i allmänna riirelsen ett större belopp sedlar motsvarande en
betydligare andel af deposifionsmedleri; men då det redan är
vid denna Riksdag beslutadt, att depositions-medlen icke få
disponeras af Banken, kan denna utväg icke nu vidtagas. Jag
skulle hafva velat yrka återreniiss af detta Memorial för åvä¬
U8
Den 2 December.
gabringande af vissa ändringar i formen; men dä de väsendt-
ligaste punkterna blifvit afstyrkta af de Talare, som yttrat sig
i ämnet, lönar det icke mödan att yrka derpå.
Comminister Heckman: Här har blifvit så mycket taladt
i förevarande fråga, att det kunde vara öfverflödigt att vidare
något tillägga. Huru Betänkandet tillkommit och huru der
föreslagna åtgärder, beträffande den femte punkten, strida mot
64 § Regerings-Formen, är redan anfördl. Hvad åter bri¬
sterna i annat hänseende angår, så vore derom äfven mycket
att säga; men Talaren förbigår det mesta deraf, för att blott
hålla sig vid en del af sjelfva saken. Den goda afsigten iför¬
slaget må erkännas, att hålla sedelstocken i mera rörlighet och
göra Statens medel fruktbärande; men det goda i detta förslag
är ej nytt. De allmänna medlen användas enligt föreskrifter
derom redan förut till uppköp och belåning af obligationer. Att i
det tillämnade Reglementet för Fullmäktige i Riksgälds-Conto-
ret det icko talas om uppköp af obligationer, anser Talaren
vara ett fel, som synes böra ändras. Men ett vida större, ett
kolossalt fel, förekommer vidare i detta Memorials första och
andra punkt, der det föreslås, att icke blott inblanda stats¬
medel med Filial- och Privat-Bankers angelägenheter, utan äf¬
ven, när detta sker, blott tala om insättningsbevis eller anvis¬
ningar å sådana medel. Det borde väl i deras ställe vara vex-
lar, sorn gå med skarpare ansvar och, en gång accepterade,
lemna dubbel säkerhet. Lika litet som det Högloft. Utskottet
vill Talaren, att Statens medel utan särdeles behof skola kring¬
skickas på landsvägarne, men han kan dock icke förstå, huru
penninge-circulationen skall befordras genom deras insättande
i Filial- och Privat-Bankerna. Om de ligga här eller der, så
synes förhållandet blifva enahanda; de flyttas blott från
en penninge-kista till en annan. Ty skola medlen utlånas, så
måste väl valuta finnas derför. Skola t. ex. de tullme¬
del, som inflyta i Götheborg, insättas i dervarande Privat-Bank,
i stället för att skickas hit, så måste här motsvarande valuta
af Riks-Bankens sedlar ligga i beredskap. Enahanda är för¬
hållandet emellan Kongl. Stats- och Riksgälds-Contoret: det
sednare måste alltid hålla en större cassa, för att kunna vid
anfordran till det förra återlemna emottagne medel. Vinsten
synes sålunda icke blifva någon. Talaren har både sjelf myc¬
ket tänkt öfver Utskottets förslag och rådfört sig med dem,
som skola verkställa det, om det antages; men han har icke
kommit till någon tillfredsställando öfvertygelse i afseende på
dess ändamålsenlighet. Något bättre måste upptänkas. Jag
förenar mig med dem, sorn tillstyrka afslag.
Doctor Sandberg: Med anledning af en föregåendo Tala¬
res påstående, att den fria räntan skulle hafva förekommit hela
Den 2 December.
149
den nuvarande krisen, vill jag blott anmärka, att det förundrar
mig, det Hamburg, England och America m. fl. orter icke ge¬
nom detta beprisade medel undgått den nuvarande förlägenhe¬
ten. Både Banker och én otalig mängd enskilda affärsmän i
andra länder, der full frihet finnes att taga livad ränta som
helst, hafva ju blifvit nödsakade att inställa sina betalningar
och gått under. Häraf synes ovedersägligt, att orsakerna till
penningeförlägenheten måste* sökas annorstädes än uti den fa¬
sta räntan, och att räntans Ingifvande ingalunda kan förekom¬
ma ej heller afhjelpa en sådan nöd som den närvarande, utan
skulle snarare förvärra den. De många ramlande Bankerna uti
Nord-Americas fristater ådagalägga den fria räntans vanmakt
att kunna skydda dem från fall. Då likväl en sådan mening
blifvit i förbigående framställd, syntes den mig icke böra obe¬
svarad förbigås.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Jag ber alt, tillföljd
af en föregående Talares yttranden, få tillägga några ord till
hvad jag redan anfört. Det factiska förhållandet sedan 1856
är, att de öfverskotts-medel, som finnas i Stats-Contoret, öfver-
lemnas till Riksgälds-Contoret för att genom dess försorg ut¬
släppas i den allmänna rörelsen. Contoret bar tre gånger fått
emottaga Kongl, skrifvelser om sådana remisser, och detta be¬
visar, att Kongl. Majit redan insett och tillämpat det goda,
som förefinnes i förevarande förslag. En Talare har påstått,
att de sålunda aflemnade medlen blott kommit Stockholm till
godo; men deruti har han säkert misstagit sig. Alser man
blott lokalen, der medlen ullemnats, då har han rätt; men der¬
uti ensamt ligger också det riktiga i hans påstående; ty hvad
angår personerna, som uttagit medlen, så hafva de för det me¬
sta varit ombud för Privat-Banker och Hypotheks-Föreningar i
landsorterna. Så liten grund har detta klagomål, hvarvid den
Talaren likväl tycktes fästa mycken vigt. För öfrigt är det
svårt för de Fullmäktige att fastställa någon rangordning mel¬
lan de lånsökande; ett Statens Embetsverk får ej gå så per¬
sonligt tillväga. Den enda ordnings-regel, som här kan tilläm¬
pas, lär väl blifva det gamla ordspråket: ”den som kommer
först till qvarn, får först mala.”
Det försvar, Prosten Berlin gifvit åt förevarande förslag,
har redan förut fått sitt svar. Om Privat-Bankerna skulle få
emottaga .allmänna medel till förvaltning, så blefve en mängd
controller nödvändiga. Dessa blefve likväl hämmande för dessa
Bankers verksamhet, hvilken snart skulle lägga i dagen det
stora fmanciella misstag, man gjort. Redan år 1824 stadga¬
des, att Statens medel icke finge förblandas med enskilda
Bank-inrättningars. Detta stadgande hade sitt motiv uti de för¬
vecklingar och trassel, som uppkommo från de enskilda Discon-
ternas, såsom Malmö- samt Götha Canal-Disconternas åren
150
Den 2 December.
1816 och 1817 inträffade fall. Vi hafva således en gammal
erfarenhet, som talar emot förslaget.
Hvad beträffar Fullmäktiges i Riksgälds-Contoret rättighet
att utlåna dit ailemnade medel, så är stadgandet derom i Riks-
gälds-Contorets Reglemente icke fullt tillfredsställande. Det är
deri tillåtet alt lemna ut medlen i allmänna rörelsen; men hvad
dervid beträffande säkerheten bör iakttagas, är ordnadt efter en
alltför reslrictiv uppfattning af föfhållandena.
Detta är en brist i Reglementet, och en ändring i det af-
seendet. synes vara nödvändig. Förslag dertill är ock redan af
Fullmäktige till Stats-Utskotfet öfverlemnadt, och torde väl snart
komma att underställas Riks-Ståndens pröfning. Utaf hvad jag
nu anfört synes, att det goda, som Utskottets förslag åsyftar
att åstadkomma, nemligen utsläppande i den allmänna rörelsen
af de i Statens cassör befintliga, för någon tid umbärliga med¬
len, äfven kan på en vida enklare väg beredas, och att såle¬
des hvarken uti Utskottets förslag eller uti hvad Prosten Ber¬
lin såsom förord för detsamma anfört, något så väsendtligt fö¬
rekommer, sorn åt qucestio an, äfven då den pröfvas oberoen¬
de af quceslio quomodo, gåfve ett bestämdt stöd. Slutligen
vill jag erinra, hurusom oppositions-partiet vid 1840—1841
årens Riksdag yrkade att alla Statsmedlen skulle till Riksgälds-
Contoret öfverlemnas, hvilket förslag likväl äfven den tiden af
den öfvervägande, sansade delen af representationen ogillades,
och upprepadt vid en påföljande aflopp med samma resultat.
Nu vill man, ehuru af andra skäl, ånyo inträda på samma väg,
men jag hoppas, att förslaget äfven denna gång skall ogillas.
De få millioner, som genom dess antagande skulle utkomma i
rörelsen, skulle dessutom alldeles icke afhjelpa den penninge-
kris, som nu kommit öfver oss.
Professor Agardh: Med några få ord anhåller jag få för¬
klara, att jag förenar mig med de Talare, som yrkat afslag å
ifrågavarande Betänkande. Det kan ej förnekas, att våra stats¬
inkomster under do sednare åren tillväxt på ett sätt som kan
göra en förändring i nu gällande föreskrifter rörande dessa in¬
komsters återutsläppande i allmänna rörelsen till en nödvän¬
dighet, ehuru jag å andra sidan nödgas erkänna, att den här
föreslagna utvägen icke synes vara särdeles lyckligt vahl. Sär¬
skildt fäster jag uppmärksamheten på de Stränga föreskrifter,
rörande don numera så betydliga bränvinsskatlens upptagande,
och jag tillskrifver dessa föreskrifter en icke så ringa andel i
den nuvarande financiella förlägenheten. Det är nemligen klart,
att upptagandet af 4 a 5 millioner under en tidrymd af en¬
dast några få dagar skall inom hela landet förorsaka en stock¬
ning i det förhandenvarande rörelsemedlet, som skall kännas
högst tryckande, och hela afTärslifvet skall hvarje höst, så
länge nuvarande lagstiftning eger rum, erfara följderna häraf.
Den i December.
Jag hoppas likväl nästa Riksdag skall medföra nödiga ändrin¬
gar iiäri. Den enda naturliga utvägen, att i allmänna rörel¬
sen åter utsläppa de för hastigt indragna skatterna är genom
Kiks-Banken, och jag beklagar, att denna utväg, hvarpå jag
Vid flera föregående tillfällen fästat uppmärksamheten, för denna
Riksdag skall vara stängd.
Hvad angår den härvarande penningek riset), sorn flera Ta¬
lare omnämnt, så anser jag, att det. för Staten tyvärr visserligen
kan blifva en nödvändighet att uppträda för att lindra dess
följder, men i närvarande stund, innan man ännu närmare
känner vidden och beskaffenheten af det onda, skall hvarje
försök att lindra den aflöpa fruktlöst. Det är den allmänna
crcditen, som till följe af orsaker, hvilka det ej kari höra hit
att närmare utreda, öfver hela verlden är iner eller mindre rub¬
bad, och att återställa det förtroende, sorn för handelns vanliga
och naturliga gång är så nödvändigt, är omöjligt innan man
ännu känner de orsaker, hvilka omintetgjort detta förtroende.
Doctor lijörkinan: Jag har redan instämt med den förste
Talaren i afstyrkande af bifall till förevarande förslag, oell vill
jag blott tillägga, det enligt min mening Ståndet bör låta sitt
afslag å Memorialet åtföljas af ett förständigande åt Utskottet,
att med det första inkomma med det af en iöregående Talare
antydda nya förslag i öfverensstämmelse med 195 ocii 5 97 §§
af Reglementet för Fullmäktige i Riksgälds-Contoret.
Contracts-Prosten Almqvist: Jag måsto besvara den in¬
vändning, som blifvit gjord emot mitt yttrande om behöflig-
lieten och nyttan af fri ränta, då detta blifvit förklarad! i dea
mening, att räntans fri het skulle förekomma penningekrisen,
livilket icke visat sig vara händelsen i de länder, der räntan
är fri.
Jag har aldrig sagt eller kunnat hysa den tanken, alt den
fria räntan skulle kunna förekomma penningekriser: de upp¬
komma af många andra tillstötande orsaker, men den fria rän¬
tan innefattar ett ganska godt värn att skydda Bankernas va¬
lutor, hvarföre Vi au kunna skåda, luiru Englands och Ham¬
burgs Banker höja sitt disconto. Så borde äfven Svenska
Riks-Banken kunna göra, då penningar äro sällsynta och der¬
före dyra, för att kunna bevara sitt dyrbara silfver och värna
realisationens bestånd.
I afseende på hufvudsaken, finnér jag mig föranlåten att
afstå ifrån mitt yrkande om återremiss, då den Ledamot, sorn
närmast deltagit i Utskottets handläggning al detta mål, der¬
ifrån afstått.
Sedan disenssionen härmed förklarats slutad, yttrade:
152
Den 2 December.
ii. H. Erke-Biskopen och Talmannen: Frågan ora föreva¬
rande förslags strid mot 64 § Regerings-Formen har väckts
och, om man ser på sjelfva andan af bestämmelserna, äfven
kunnat med skäl väckas. Men uppenbar kan jag icke anse
striden mot nämnde § vara. Förslaget åsyftar nemligen icke
blott alt statsmedlen skola till Riksgälds-Contoret aflemnas för
att hållas allmänna rörelsen tillhanda, utan äfven dels att öf-
verlemnandet skall bero af särskild öfverenskommelse, och
dels att medlen skola, när sådant fordras, till Stats-Conto-
ret återställas. Det är således väl ej meningen, att afhända
Kongl. Maj:t dispositionen af nämnda medel. Med anledning
häraf anser jag mig icke förhindrad alt göra proposition å hvad
Utskottet föreslagit.
Uppå derefter vederbörligen framställd proposition afslog
Ståndet hvad Stats-Utskottet i förevarande Memorial föreslagit.
§ 8.
På hemställan af H. H. Erke-Biskopen och Talman¬
nen föredrogs till justering och godkändes nedanstående § i
Cleji Cornitialis Circulär, som vid Riksdagens slut kommer
ajt utfärdas:
”Om förestående val af Revisorer för Preste-Slåndet vid
de innan nästa Riksdag inträffande Revisioner.
l:o. Till Revision af Stats-, Banco- och Riksgälds-verken.
I öfverensstämmelse med den i 68 § Riksdags-Ordningen
stadgade föreskrift, att Rikets Ständers Revisorer af förenämnde
Verk skola vara 6 af hvarje Stånd, och böra, på Konungens
kallelse, hvarje år sammanträda, samt att Riks-Stånden, på sätt
do hvart för sig lämpligast finna, vid hvarje Riksdag skola
förordna om val af Revisorer, har Preste-Slåndet härmed velat
tillkännagifva,
a) att för den Revision, som år 1858 kommer att förrät¬
tas och taga sin början den 15 Augusti, Ledamöter af Preste-
Stånöet böra, enligt stadgad ordning, utses från Skara, Streng¬
näs, Westerås, Wexiö, Lunds och Götheborgs Stift, och
b') att för den Revision, sorn 1859 kommer att ega ruin
och likaledes taga sin början den 15 Augusti, Ledamöter af
Preste-Ståndet böra utses från Calmar, Carlstads, Hernösands,
Wisby och Upsala Stift samt Stockholms Stad;
Och ega vederbörande Dom-Capitcl och Stockholms Stads
Consistorium att val af berörde Revisorer i laga tid och ord¬
ning ombesörja.
Den 2 December.
153
2:o. Till Revisioner af Banco-Discont-Verhet samt af
Riks-Bankens Låne-Contor i Götheborg, Malmö och IVisby.
Revisionen af Banco-Discont-Verkets förvaltning och rä¬
kenskaper kommer, likmätigt starlgad föreskrift, att hvarje år
verkställas och taga sin början den 1 Mars, hvarvid i afseende
på val af Revisorer utaf Preste-Ståndet iakttages, att sådane
för år 1858 utses af Wexiö och Calmar Stift samt för år 1859
af den del af Carlstads Stift, som omfattar Provinsen Werm¬
land, och Hernösands Stift, en för hvarje Stift, om hvilkas ut¬
väljande vederbörando Dom-Capitel ega att i behörig ordning
föranstalta.
Till deltagande uti Revisionen af Riks-Bankens Låne-
Contor i Götheborg utses år 1858, genom Dom-Capitlets i
Skara föranstaltande, en Revisor från Skara Stift, samt år
1859, genom Dom-Capitlets i Götheborg åtgärd, en Revisor
från Götheborgs Stift.
För Revision af Låne-Contorot i Malmö, utses hvartdera
af åren 1858 och 1859, genom Dom-Capitlets i Lund försorg,
on Revisor från Lunds Stift.
Revisionerna af dessa Låne-Contor i Wisby begynner der¬
emot hvarje år den 1 Juni, till deltagande hvaruti en Revisor,
genom Dom-Capillets i Wisby föranstaltande, utses från Wisby
Stift, hvartdera af åren 1858 oell 1859.
Derjemte erinras, att, i öfverensstämmelse med Ståndets
vid 1823 års Riksdag fattade beslut, vid alla här omförmälda
val bör, jemte Revisor, väljas en Suppleant, hvilken, i hän¬
delse af ordinarie Revisors bortgång eller förfall, genast eger
alt i dennes ställe inträda."
Och skulle de sålunda godkända föreskrifterna, till iakt¬
tagande vid snart förestående val af Revisorer för deltagande
i granskningen af Banco-Discont-Verkets oell Låne-Contorens
i Götheborg och Malmö räkenskaper, genom Protocolls-Utdrag
särskildt vederbörande Dom-Capitel meddelas.
§ 9-
Föredrogs ånyo Presle-Ståndets Enskilda Utskotts Pasto¬
ral-A/delnings Memorial N:o 7, med förslag till underdånigt
utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Remiss till
Preste-Ståndet med det förslag, som af dertill i Nåder utsedde
Committerade blifvit uppgjordt.till förklaring öfver Doctor Mårten
Luthers Lilla Kateches.
Den 2 December.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Afdelningen föreslår, att
i denna underdåniga skrifvelse må inflyta de orden, ’’atl do
Commilteradés förslag må ännu ytterligare iifverses och dervid
varda uriderkästadt en vida mera genomgripande förändring, än
den Presle-Ståndet nu omedelbart skulle kritina utlära:” Om
desSa ord ingå; så skulle de Cdiiiiitittfera.de få sig ålagdt. att
företaga en gehönlgripånde förändring. AfdelrtihgenS anmärk¬
ningar hvarken afse eller innefatta likväl en Sadan; och de
Committerade skulle måhända äfven icke vilja åtaga sig ett
sådant uppdrag. Ett uteslutande af dessa ord bör derföre, i
min tanke, ega rum.
Contracts-Prosten Almqvist: Lika med Herr Vice-Tal-
mannen finner äfven jag mindre välbetänkt, att förslaget till
förklaring öfver Luthers Kateches varder än ytterligare öfver-
sedt och dervid underkastadt en. genomgripande förändring, så
mycket mer som detta redan skett och på ett sätt, som inga¬
lunda står i öfverensstämmelse med det Nådiga uppdrag, som
blifvit åt Committerade öfverlemnadt, då Kongl. Maj:t, enligt
Committerades eget yttrande i den underdåniga skrifvelse, som
beledsagar förslaget, i Nåder täckts förordna dem endast att
uppgöra och föreslå en ny redaction af Kyrko-Handboken och
den Svebilio-Lindblomska Förklaringen af Luthers Kateches,
utan att dessa böckers innehåll hufvudsakligen förändras.
Att en sådan hufvudsaklig förändring likväl skei t. det har
Doctor Kahl i sina anmärkningar, hvilka jag fiir min del fun¬
nit väl befogade, tydligen ådagalagt, hvarpå såsom bevis en¬
dast behöfver anföras läran om Treenigheten och menniskans
samvetsförbindelser i följd af sin förnuftiga och fria vilja, så
att den omarbetade Läroboken mera utgör ett skolastiskt dog¬
matiskt system, än en praktiskt biblisk Lärobok för en Prote*
stantisk församling. Om förslaget icke kan förnekas förtjensten
af vissa partiella förbättringar, har det deremot så mycket liera
svaga partier.
I strid således med flertalet af Rikets Dom-Capitel, an¬
håller jag att få räknas till minoriteten och i Ståndets pro-
tocoll inlägga min protest, så väl emot innehållet af nu före¬
slagna underdåniga skrifvelse, sorn af det utarbetade förslaget
till ny Kateches, enär Committerade gått utöfver gränsen af
det dem gifna Nådiga uppdrag att gå i författning 0111 en ny
rgdaction af denna församlingens Lärobok.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag instämmer med Bi¬
skop Annerstedt och anser, att do nämnda uttrycken kunna
blifva missledande lör de Committerade. Jag vill hemställa,
att antingen nyssnämnde Talares förslag om dessa ords ute¬
slutande godkännes, eller att “man i stället för dem sätter: en
vida sorg fUlligare granskning.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
ben i December.
153
Doctor Säre : Voro det verkligen så, som Contracts-Pro-
sten Almqvist yttrat, att de Committerade i sitt förslag märk¬
bart afvikit från det nppdragj de erhållit, då skulle utan tvif¬
vel en genomgripande omredaction behöfvas. Men sådant är
icke, i min tanke, förhållandet. Om delta förslag också icke
i alla punkter tillfredsställer mig, så kan jag dock ej från¬
känna detsamma sin förtjenst, att komma det åsyftade målet
närmare. Afdelningen liar emellertid gjort flere och icke ovig-
tige anmärkningar vid förslaget, hvilka företrädesvis torde böra
vinna afseende; men äfven utom detta skulle, om förslaget nu
förekommit till granskning, åtskilligt blifvit att anmärka. Un¬
der sådant förhållande synas mig de uttryck, som den när¬
mast föregående Talaren tillstyrkt, nemligen om en ny och
sorgfälligare granskning, med skäl kunna i den underdåniga
skrifvelsen begagnas.
Häruti instämde Doctor björkman.
Doctor Nordlander: Mig synes, som vore det nog att
säga ”ytterligare granskning * Om man begagnar uttrycket
”sorg/al/igart; granskning'’, så skulle ju detta innebära en fö¬
rebråelse för bristande sorgfällighet i det arbete som de Com-
mitterade nu framlagt.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Jag för min del ingår
gerna på Kongl. Hofpredikanten Wensioes förslag och vill emot
den föregående Talaren blott anmärka, att orden ”vida sorg¬
fälligare granskning'’ icke kunna innebära ett klander mot de
Committerades arbete.
Häruti instämde flere af Ståndets Ledamöter.
Domprosten Knös: Jag instämmer med Biskop Anner¬
stedt till alla delar och skulle dervid kunna stadna, om jag ej
ville tillägga, att jag, likasom säkerligen ock mina Committée-
kamratcr, ej skulle kunna deltaga i ett arbete, som skulle ut¬
föras i enlighet med Doctor Kahls åsigter, hvilka, såsom be¬
kant är, mycket afvika från dem vi enstämmigt erkänna vara
det genuina utrycket af den rena Evangeliska läran.
Efter härmed slutad discussion, blef, på derom af H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen gjord proposition, Afdelningens
förslag till ifrågavarande Utlåtande af Ståndet godkändt, en¬
dast med den ändring, att de å 17 radon på 70 sidan ned¬
ifrån förekommande orden ”en vida mer genomgripande för¬
ändring'’ utbyttes emot orden ”en vida sorgfälligare gransk¬
ning.”
150
Den 2 D e c e m b e r.
§ 10.
Föredrogs ånyo och bifölls Sluts-ötskottets Utlåtande N:o
156, i fråga om utbetalning under år 1858 af .återstoden utaf
anslaget för Eskilstuna kanals anläggning.
§ 11.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtando
N:o 157, angående föreslagen afskrifning af erhållet lån samt
ålagda afgifter för sänkningen af sjöarno Bolmen oell Drafven
i Småland.
§ 12.
Föredrogos ånyo och bordlädes för andra gången Stats¬
utskottets följande Utlåtande och Memorial:
N:o 158, angående föreslagna statsbidrag för vägars anlägg¬
ning och förbättring, hamnbyggnader och kanaler
samt sjösänkningar och andra vatten-aftappnings-
företag m. fl. dylika föremål;
N:0 159, med förslag till allmänna vilkor och stadganden i
afseende på de under denna Riksdag beviljade stats¬
bidrag till väg-anläggningar och väg-förbättringar
samt hamnbyggnader och vatten-aftappningar m. fl,
arbetsföretag.
§ 13.
Föredrogs ånyo och bifölls Stals-Utskottets Utlåtande N:o
160, angående medels anvisande för undersökningar, inspe-
ctionskostnader samt expenser vid allmänna arbeten.
§ 14.
Föredrogs ånyo och lades för andra gången på bordet
Stats-Ulskollels Utlåtande N:o 163, angående beviljandet af
statsbidrag för cn communicationsled mellan Asasjön i Krono¬
bergs län samt städerna Wexiö och Carlshamn.
§ 13.
Föredrogs ånyo och bifölls Slats-Ulskoltets Memorial N:o
164, angående beräkningen af den erforderliga tillökningen i
anslagen för de 3:ne Artilleri-Regementena samt Artilleri-Bat¬
teriet i Norrland.
Den 3 December.
157
§ 16
Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande
N:n 165, i fråga om löneförbättring för Ivrigs-IIofrättens ci¬
vila embets- och tjenstemän ni. 11., begärde
Contracts-Prosten Holmberg ordet och yttrade: Utskottet har
här tillstyrkt en betydlig nedsättning i det belopp, som Kongl.
Maj:t föreslagit. Visserligen har indragning af Krigs-Hofrätten
varit ifrågasatt; men det är ovisst, om eller när en sådan kommer
att ske, och under tiden biira väl do här anställda tjenstemännen,
isynnerhet de juridiskt bildade, hafva sin nödtorftiga och an¬
ständiga bergning, likasåväl som Embetsmännen vid Rikets
öfriga domstolar. Jag linner Herr Bildts reservation grundad
på all billighet, och tillstyrker derföre bifall till hvad i denna
reservation blifvit föreslaget.
Häruti instämde Vice-Talman Biskop Annerstedt och
Prosten Söderberg.
Uppå härefter vederbörligen gjord proposition, beslöt Stån¬
det, med ogillande af Utskottets hemställan, att, i öfverens¬
stämmelse med det i Herr Bildts reservation framställda för¬
slag, en summa af 3,000 R:dr R:mt må ställas till Kongl.
Maj:ts disposition för att användas till löneförbättring åt Krigs-
Ilofrättens civila Embets- och- Tjenstemän, med förbehåll att
af denna summa de belopp företrädesvis utgå, som erfordras
för att fylla lönerna för de juridiskt bildade Embets- och
Tjenstemännen till de belopp, som Kongl. Maj:t föreslagit,
nemligen för Krigs-IIofrätts-Rådet lill 4,500 R:dr och för
Krigs-Fiskalen till 2,500 R:dr R:mt.
§ iv-
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o
166, angående föreslagen pension för t. f. Kamereraren vid f.
d. General-Assistans-Contoret G. Grundén.
§ 18.
Föredrogs och Indes till bandlivgarnc Stats-Utskottets
Utlåtande N:o 170, i anledning af erhållen återremiss å åt¬
skilliga i Memorialet N:o 14 9 föreslagna voterings-propositioner.
§ 19-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 171, i an¬
ledning af erhållna återremisser å Betänkandet N:o 122, an¬
gående reglering af ulgifterna under Riks-Sfatens Sjette llufvud-
Titel.
158
Den 5 December.
Utskottets hemställan sid. 2, angående aflöning för Läns-
Bokhållarne, bifölls, och förklarade Ståndet, vid första yttrandet
sidan 3, att det vidblifver sitt, beträffande Häradsskrifvarnes
aflöning fattade beslut, samt lades förevarande Utlåtande i öf¬
rigt till b aud lin g anie,
§ 20.
Pöredrogos och lades på bordel Constitutions-Ulskottets
nedannämnda Memorial:
N:o 55, mod voterings-proposilioner rörande det af Constitu-
tions-Utskoftet uti Memorialet N:o 35 föreslagna til¬
lägg vid 1 § 9 moni. Tryckfrihets-Förordningen, an¬
gående förbud mot eftertryck af utländsk skrift: och
N:o 56, med voterings-propositioner rörande det af Constilu-
tions-Utskottet uti Memorialet N:o 37 föreslagna til¬
lägg vid 1 § 4 inom. Tryckfrihets-Förordningen, an¬
gående borgens ställande af Dagblads och Periodiska
skrifters utgifvare.
§ 21.
Föredrogs och Indes på bordet Ståts-Utskottets Utlåtande
N:o 168, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition an¬
gående pension för Öfver-Jägniästaren A. II. Kasten.
§ 22.
Föredrogs och lades på bordel Lag-Utskottets Utlåtande
N:o 53, i anledning af skedd återremiss utaf Utskottets Be¬
tänkande N:o 42, öfver Kongl. Majus Nådiga Proposition, an¬
gående ogift qvinuas rätt atl vid viss ålder vara myndig.
§ 23.
Upplästes och lades till handlingarne följande från Med-
Stånden inkomna Protocolls-Utdrag, nemligen från Höglofl.
Ridderskapet och Adeln Nris 480—484; från Vällofl. Borgare¬
ståndet N:is 439—440; och från Ilederv. Bonde-Ståndet N:is
468—469.
§ 24.
Hemställde Prosten Söderberg, att om några skrifter och
arbeten i ClerI Comitialis Circulär komma att af Ilögv. Stån¬
det förordas, det af Herr Cronhamn utgifna sednare häftet af
Pe» 5 December.
159
Musica Sacra målto blifva deri otnnämndt, såsom varando af
synnerligt gagn~för både Kyrka och Skola; och beslöt Ståndet,
att anmoda de Herrar Ledamöter, som halva sig uppsättningen
af nämnda Circulär uppdragen, att taga Prosten Söderbergs
berörda framställning i öfvervägande.
Ståndet åtskildes kl. 2 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Almqvist.
Ilen 5 December.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades Protocollet för den 21 och 23 sistlidne No¬
vember.
§ 2.
//. //. Erke-Bis köpen och Talmannen anmälde, att från
Directionen för Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande en
skrifvelse ankommit, hvaruti bemälde Direction anhållit, det
vederbörande Folkskole-Styrelser måtte, på sätt lämpligast, syn¬
tes, uppmanas att för Skolornas räkning inköpa de årgångar
af Tidskriften ''Läsning för folket’'-, hvilka sedan 1840 utkom¬
mit och tramdeles komme att utgifvas, hvarjemte, enär alla
Folk-Skolor ännu icke erhållit, eller uttagit de fiir deni bo-
slämda exemplar af berörde Tidskrift, dessa ansåges på samma
gång böra derom benäget erinras.
På derom af II. II. Erke-Biskopen och Talmannen gjord
framställning, beslöt Ståndet att remittera ofvannämnde skrif¬
velse till Committerade för uppsättande af Cleri Comitialis
Circulär.
150
I) e n 5 December.
§ 3.
Upplästes och gotikändes Expeditions-UIskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse N.-o 163, angående
den medicinska undervisningens lämpligare ordnande m. nr.
§ 4.
Föredrogos ånyo från Med-Stånden ankomna inbjudningar
till instämmande i fattade beslut rörande nedan omförmälda de¬
lar af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 148, angående reglerin¬
gen af utgifterna under Riks-Statens Åttonde Hufvud-Tflel,
nemligen:
a) från Högloft. Ridderskapet och Adeln,
med afseende på Utlåtandets 46:te punkt, som afRidderskapet
och Adeln blifvit bifallen, med de förändringar, att i fråga om
mom. b) aflöningen till Läraren för Barnmorske-Elevcrna fast¬
ställdes till 3,000 R:dr, och i fråga om mom. c) icke blott
Adjunctcrna i Anatomi samt Chemi och Pharmaci, utan oek
Artis Obstetricise Adjuneten, hvardera må tilläggas ett särskildt
årligt arfvode af 500 R:dr, men med vilkor, att dessa fre Ad-
juncter, för att kunna komma i åtnjutande af sådana arfvoden,
skola vara ordinarie Adjuncter, samt, i följd af dessa för¬
ändringar, såsom erforderlig anslagstillökning för Carolinska
Medico-Chirurgiska Institutet, beviljades en summa af 21,882
R:dr 8 öre, allt Riksmynt.
Preste-Ståndet, som vidblef sina i afseende å 46:te punk¬
ten i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 148 fattade beslut, Inde
Ridderskapet och Adelns ifrågavarande inbjudning till hand¬
ling arne.
b) Från Eall o fl. Borgare-Ståndet.
I. Angående Utskottets å sid. 47 framställda förslag, med
ändring hvaraf Borgare-Ståndet dels beslutat,
1) att undervisnings-anstalten i Christianstad skall’blifva
ett Högre Elementar-Läroverk med 4 Leetorer och 8 Adjuncter.
Vid föredragningen af denna fråga, begärdes ordet af
Domprosten llriug, som anförde: Då denna fråga nu kom¬
mit så långt, att den måste blifva föremål för votering i För¬
stärkt Stats-Utskotf, anhåller jag att Ståndet måtte antaga den
ifrågavarande inbjudningen. Saken väckte här sist motstånd,
emedan
Ben § December.
16 i
emedan man befarade, att äfven andra Läroverks utvidgning
deraf borde följa såsom conseqvens. Två Stånd hafva nu
emellertid bifallit, och del tredje varit helt nära att bifalla ifrå¬
gavarande Skolas förändring till ett Högre fullständigt Elemen-
tar-Läroverk, hvarföre jag hos detta Stånd, sorn ständigt visat
sin nitälskan fär uppfostrings- och bildnings-anstalter, sami på
de talande skäl, som förra gången här anfördes, och hvartill
nu kommer, att genom bifall härtill besväret af en votering i
Förstärkt Utskott undvikes, vördsamt hemställer, att Christian¬
stads Elementar-Läroverk måtte uppföras i Riks-Stalen med 1
Rector, 3 Lectorer och 8 Ådjuncter.
Häruti instämde Prostarne Berlin och Holmbertj.
Då 11. 11. Erke-Btskopen och Talmannens proposition om
vidblifvande af Ståndeis förut fattade beslut i denna del med
blandade Ja och Nej besvarades, samt votering begärdes, upp¬
sattes en så lydande voterings-proposition:
Den som vill, att Preste-Ståndet vidblifver silf, vid före¬
dragningen af Sfats-Utskottets Utlåtande N:o 148 punkten 32,
angående Christianstads Skola, fattade beslut, och i följd deraf
lägger Borgare-Ståndels ifrågavarande inbjudning till handlin-
garne, röstar Ja; den det icke vill, röstar Nej. Vinner Nej,
har Ståndet antagit berörde inbjudning, i hvad den afser Chri¬
stianstads Skola.
Voteringen i behörig ordning verkställd, utföll med 15 Ja
och 23 Nej, och var således beslutadt i enlighet med Nej¬
propositionen.
2) dels bifallit för ett Elementar-Läroverk i Luleå en
Lärare-Stat af Rector och 3 Colleger.
Rörande inbjudningen i denna del, yttrade sig
Biskop Sicrgman: Ehuru jag ifrat för det Högre Lärover¬
ket i Piteå, får jag dock förklara, att jag ej har något emot
att äfven Luleå erhåller den nu begärda tillökningen. I alla
fall är jag af den öfvertygelsen, att Stats-Utskottet vid afgif-
vande af sitt förslag härutinnan följt bestämda grunder, nemi.
dels det större eller mindre iärjungeanfalet, dels afståndet från
annat Läroverk och läget i allmänhet, dels slutligen ortens
folkrikhet. Huru som helst har jag dock ingenting emot den
nu gjorda inbjudningen, utan unnar gerna Luleå förhöjning i
dess Skolas Lärareantal.
HÖgv. Prette-Ståndet* Prol. 4857. 8:dt> Bandet.
11
16?
Den 5 December.
Professor Carlson: Jag hemställer, om icke formella hin¬
der möta för antagande af förevarande inbjudning. Två Stånd
hafva beslutat, att det fullständigare Läroverket skall förläg¬
gas i Piteå, hvaremot Läroverket i Luleå endast skall bestå
af 4 Rector och 1 Collega. De båda öfriga Stånden hafva
öfrcrlemnat till Kongl. Maj:t att bestämma frågan om läget af
det större Läroverket, men ett af dem har varit ense med de
förutnämnda Stånden beträffande hela antalet af Lärare för
båda Läroverken. Mig tyckes då, som om alla 4 Stånden
skulle beslutat, att i Norrbotten skall upprättas ett. Läroverk
med Rector och 7 Colleger, äfvensom 3 Stånd derom äro ense,
att i samma Provins ett mindre Läroverk med 1 Rector och
4 Collega skall finnas.
Doctor Gunnelius: Den föregående Talarens argumentation
kan jag icke begripa. Hufvudsaken för de båda Stånden, sorn
ej fattat enahanda beslut med Preste-Ståndet, är väl, att de
öfverlemnat frågans afgörande till Kongl. Majit, och således
kan jag ej häri se något hinder för inbjudningens antagande.
Tvärtom blefve det på det sättet lättare för Regeringen att
afgöra frågan.
Discussionen ansågs härmed slutad, och då //. H. Erke-
Biskopen och Talmannens framställning om vidblifvande af i
frågan förut fattade beslut med blandade Ja och Nej besvara¬
des, samt votering begärdes, uppsattes följande voterings-pro-
position:
Den som ej finner skäl att biträda Borgare-Ståndets be¬
slut angående Läroverket i Luleå, utan anser att Preste-Stån¬
det bör vidblifva sin derom förut lillkännagifna mening, röstar
Ja: den det icke vill, röslar Nej. Vinner Nej, har Ståndet
antagit Borgare-Ståndets inbjudning beträffande Läroverket i
Luleå.
Voteringen, behörigen verkställd, befanns hafva utfallit
med 20 Ja och 14 Nej, hvadan Ståndet fattat beslut i enlig¬
het med Ja-propositionen.
II. Angående beviljad Lärarestat af 1 Rector och 7 Col¬
leger för Helsingborgs Läroverk.
Härvid anförde
Kyrkoherden Schönbeck: Då det Högv. Ståndet nyss
utan någon motsägelse bifallit Borgare-Ståndets inbjudning att
upptaga Christianstads Skola bland antalet af Lärdoms-
Skolor, så vågar jag hysa den förhoppning, att inbjudningen
Den 5 Dece 111 ber*
m
äfven antages så vidt den rörer Helsingborgs Skola, hvilken af
Stals-Utskottet blifvit föreslagen att erhålla Hector och 5 Col-
leger, men deremot hos Borgare- och Bonde-Stånden ansetts
böra upptagas bland fullständiga Real-Skolor med Rector och
7 Colleger. Några af de skäl, som särskildt lala för den gjorda
inbjudningen, anhåller jag vördsammast att få framställa. —
Det har förut, vid behandlingen af 8:de Hufvud-Titeln, af högt-
aktade Ledamöter inom Stals-Ulskottet yttrats, att de förhål¬
landen, som företrädesvis oell med hvarandra jemförda tagits
i öfvervägande vid bestämmande af Lärare-personalen i Stads-
Skolorna, hafva varit: lur jung arnes anta/, Skolans luge och
Jolkrikhelen i staden och den ort sorn omger densamma.
Jag föreställer mig, att alla dessa förhållanden, både tillsam¬
mantagne och hvar för sig, tala för ett medgifvande till den
framställda inbjudningen. Lärjungarnes antal i Helsingborgs
Skola uppgår för närvarande till (ifver 140. Fiir 12 till 15
är sedan var antalet knappt mera än hälften så stort. Detta
torde få gälla som ett godt vittnesbörd både om Lärarnes nit
och skicklighet och om stadsboernas beredvillighet att förskaffa
utrymme åt det alltjemnt förökade antalet af lärjungar. Redan
denna omständighet hade bort ådraga sig en större uppmärk¬
samhet, än sorn vederfarits densamma i Stats-Utskottet, då det
icke finnes någon enda Lägre Real-Skola, åtminstone icke i
någon landsortsstad, der lärjungarnes antal är så stort sora i
Helsingborgs. Inom detta Stånd har till och med en Skola
blifvit försedd med 7 Colleger, der lärjungarnes antal icke upp¬
går till mera än 80.
I afseende på Skolans läge samt stadens och den om-
gifvande ortens folkrikhet, torde följande omständigheter för¬
tjena att tagas i noggrannt öfvervägande. Sedan det Högv.
Ståndet antagit Borgare-Ståndets inbjudning angående Chri¬
stianstads Skola, och denna således redan genom 3 Stånds
beslut öfvergått från Real- till Lärdoms-Skola, finnes inom
hela den folkrika Provinsen Skåne ingen enda fullständig bild-
nings-anstalt på den reala linien. Det Högv. Ståndet lärer
finna, att denna brist bör afhjelpas, och att Helsingborg icke
blott genom lärjungarnes större antal, utan äfven genom sitt
friska och sunda läge, dertill erbjuder det bästa tillfället. —
Äfven från rent nationel synpunkt kunna skäl hemtas, — som
här likväl endast behöfva antydas, — hvarför man bör gifva
den största möjliga utvidgning och fullständighet åt det Läro¬
verk, som ordnas på den närmaste gränsorten intill ett frem¬
mande land, der Skolväsendet hunnit en hög och allmänt er¬
känd utveckling.
Hvad folkrikheten beträffar, så uppgår personalen i Hel¬
singborg till 4 ä 5,000. Staden omgifves af en rikt befolkad
landsbyggd, och utgör, så vidt detta kan sägas om en sjöstad,
medelpunkten i Luggude Härad, det folkrikaste i hela landet,
161
Den 5 December.
med nära 40,000 menniskor på en rymd af 5 (ill 6 qvadrah-
mil. Hvarje familjefader inom detta Härad, sorn är i tillfälle
att bereda sina söner en grundlig skolbildning, önskar äfven
att denna matie kunna erhållas i den inom Häradet belägna
staden, hvilket, såväl med afseende på tillsyn som ekonomiska
anordningar, för honom är lämpligast.
Slutligen tager jag mig friheten att fästa Ståndets upp¬
märksamhet på ett förhållande, som jemförd! med de anspråk,
hvilka från så många andra håll blifvit framställda på stora
anslag, icke blott till uppförande af nya Skolhus, utan äfven
till de gamlas utvidgning och underhåll, vittnar på ett fördel¬
aktigt sätt om Helsingborgs samhälle. Donna stad har nemli¬
gen med betydliga enskilda och allmänna sammanskott uppfört
ett både till det yttre prydligt och till det inre rymligt och
beqvämt Skolhus, utan att dertill söka eller erhålla annat un¬
derstöd än det som lemnats af Stiftets från så många andra
håll liårdt anlitade byggnads-cassa. Detta förhållande blef
också både erkändt och vitsordadt af Ståndets nuvarande Tal¬
man, då han för mer än tio år sedan invigde det nya Skol¬
huset, vid hvilket tillfälle han äfven uttalade sin stora tillfreds¬
ställelse både öfver Lärarnes föitjenstfulla och berömvärda
verksamhet och öfver stadsboernas i handling ådagalagda nit
och intresse för undervisningens förhöjande och utvidgning.
— Jag tillstyrker således på det varmaste och enträgnaste ett
antagande af den från Borgare-Ståndet utgångna inbjudningen.
I detta yttrande instämde Professor vigardh samt Prostarne
Lagergren, Berlin och Hohnberg.
Kyrkoherden Sondén: Det må väl synas vanskligt, att
uppträda för att motsätta sig något, som på ett eller annat
ställe främjar den allmänna undervisningen, men det nu ifrå¬
gasatta förslaget, att Helsingborgs Skola skall i staten uppfö¬
ras med 1 Rector och 7 Colleger, synes mig dock böra när¬
mare öfvervägas innan man bifaller det. Lika stora anlednin¬
gar förefinnas tvifvelsutan att höja Lärare-antalet på andra
ställen, ehuru inga inbjudningar derom ankommit. Såsom skäl
för Helsingborg åberopas lärjungeantalet, stadens läge och
folkrikhet samt den beredvillighet, hvarmed staden bidragit till
uppförande af Skolhus. Hvad antalet lärjungar vidkommer,
är det dock kändt, att i Stockholm Clarae Skola har 213 lär¬
jungar samt Mariae Skola nära 200, men dessa Skolor hafva
dock endast erhållit en Lärarepersonal af Rector och 5 Colle¬
ger. Beträffande läget, kan väl dess sundhet och friskhet ej
betyda så mycket, utan bör man väl härvid göra mera afseende
på ortens behof samt Läroverkets aflägsenhet från andra dy¬
lika. Då befinnes det, att afståndet från Helsingborg till
Christianstad visserligen är 11 mil, men att det ej är så långt
Den j December.
165
vare sig till Lund eller Malmö. I alla fall tyckes det väl, sorn
om man kunde dröja med denna utvidgning åtminstone i 3 år.
och se till, huruvida Skåne ej kunde vara belåtet tills vidare
med 3 Högre Elementar-Läroverk, i Malmö, Lund och Chri¬
stianstad. Hvad slutligen angår stadens uppoffringar för sitt
skolväsende, så äro do visserligen ganska berömvärda, men
böra väl ej ensamt göra tillfyllest för att åstadkomma bifall
till den nu föreslagna utvidgningen.
Professor Carlson: Jag ämnade just upplysa det förhål¬
lande, att Helsingborgs Skola ingalunda har största lärjunge¬
antalet bland de Läroverk, å hvilkas stat uppförts 1 Rector
och 5 Colleger, ty i hufvudstaden har Clar* Skola öfver 200,
Maria Skola nära 200 samt Skolorna i Jacobs och Catharin*
församlingar omkring 170 lärjungar, men hafva dock ej ansetts
behöfva större Lärarepersonal än 1 Rector och 5 Colleger.
Hvad beträffar Lunds Stift har det förr haft 1, men får hä¬
danefter 4 fullständiga Högre Läroverk; om man skulle för¬
lägga 3 större Läroverk så nära hvarandra, som i Lund,
Malmö och Helsingborg, vöre detta tvifvelsutan ett ganska be¬
synnerligt förfarande, som ej skulle stå i rätt förhållande till
det hela. Afseende bör visserligen göras å eommunens större
eller mindre uppoffringar för saken, men så har också nu an¬
talet Lärare vid Helsingborgs Skola ökats från 3 till 6 samt
aflöningastaten från 2,600 R:dr till 9,000. Om dessutom en
Lärare anses behöflig, kunna i alla fall på extra stat medel
dertill beredas, hvadan jag tillstyrker, att Ståndet i denna del
måtte vidblifva sitt en gång fattade beslut.
Häruti instämde Vice-Talmannen Biskop Annerstedt.
Discussionen förklarades härmed slutad, och blef, då H.
H. Erlce-Bis/iopen och Talmannens proposition om vidblif-
vande i denna del af Ståndets redan fattade beslut med blan¬
dade Ja och Nej besvarats, samt votering begärts, en så ly¬
dande voterings-proposition uppsatt och justerad:
Den som afslår Borgare-Ståndets ifrågavarande inbjudning
rörande Helsingborgs Läroverk, med förklarande, att Ståndet
vidhåller sitt i afseende på detta Läroverk fattade beslut, rö¬
star Ja; den det icke vill, röstar Nej. Vinner Nej, har Stån¬
det berörde inbjudning antagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, utföll med 30
Ja och 7 Nej, hvadan Ståndet stannat i del beslut, som Ja¬
propositionen innehåller.
*6«5
Den 5 December.
III. Angående Utskottets förslag ined afseende på Pae-
dagogierna, med ändring hvaraf Borgare-Ståndet beslutat, att
för hvartdera af nästkommande 3 år ett reservationsanslag af
30,000 R:dr R.-mt må å Riksgälds-Contoret anvisas att, ställdt
till Kongl. Majus Nådiga disposition, användas till löneför¬
bättring, enligt ofvan stadgade grunder, åt Lärare vid, äfven¬
som utvidgning af sådana S ta ds-Pai dagö gier, uti hvilka under¬
visningen hunnit en högre grad af utveckling, och jemväl un¬
der samma vilkor åt Lärarne vid Psedagogien i Avestad, samt
att Rikets Ständer hos Kongl. Mnj:t i underdånighet begära,
att vid nästa Riksdag erhålla den utredning rörande ifrågava¬
rande slags Skolor, hvarom vid sednaste Riksmöte underdå¬
nig framställning af Rikets Ständer gjordes.
Vid föredragningen af denna fråga erhöll
Prosten ljungdahl ordet och anförde: Skillnaden emellan
Borgare-Ståndets och vårt beslut i denna fråga är den, att
Borgare-Ståndet bestämt huru stora lönerna för Lärarne i Pa;-
dagogierna borde vara, under det här genom votering beslöts,
att någon sådan bestämning ej skulle göras, utan denna sak
öfverlemnas till Kongl. Maj:ts afgörande. Förra gången frå¬
gan här förevar, hyllade jag den mening, som I103 Borgare-
Ståndet gjort, sig gällande, men förlorade vid voteringen, som
utföll med 16 röster mot 14. Det synes mig alldeles uppen¬
bart, att ifrågavarande Psedagogers besvär hr helt och hållet
enahanda med Rectorers eller Collegers i Skolor med 2 Lä¬
rare; ja han måste såsom ensam Lärare till och med anses
hafva än strängare arbete. Då så är förhållandet, måste det
förefalla ganska obilligt, om ej samma löneförbättring oell vil¬
kor i,allmänhet medgåfves åt. Psedagogerne, som redan åt Col-
legerne blifvit af Rikets Ständer medgifven. För min del får
jag således tillstyrka det Högv. Ståndet att antaga den gjorda
inbjudningen.
Häruti instämde Doctor Sondberg samt Prostarne Eurén,
Mellqvist och Melén.
Vice-Talmannen Biskop Annerstedt: Det kan visst vara,
att på somliga ställen Psedagogerne äro underkastade samma
prof och arbete, som Collegerne, men öfverallt torde detta på
långt när ej vara fallet. En del Lärare vid Paedagogierna till¬
sättas utan alla prof, och i allmänhet kan man väl svårligen
jemföra deras prof med Collegat-prof. Då synes det cj med
rättvisa och billighet öfverensstämmande, att bestämma likadana
lönevilkor för Psedagogerne, som dem, hvilka redan äro åt
Collegerne beviljade; bäst är väl att till Kongl. Maj:ts bepröf-
vande öfverlemna denna sak. Jag anser det således rådligt,
Den 5 December.
167
alt vidblifva det förra beslutet, och det så mycket hellre, sorn
Preste-Ståndet aflåtit en inbjudning till Med-Slånden i denna
fråga. Det skulle väl vara temligen besynnerligt, örn Ståndet
under sådana förhållanden frånträdde sitt beslut, och högst
egna resultat kunde deraf uppstå, derest något annat Stånd
antoge Preste-Ståndels inbjudning, under det vi sjelfve öfver-
ginge till en annan mening. Jag motsätter mig således alla
förändringar i detta hänseende.
Biskop Bergman, Doctor Björkman m. II. af Ståndets
Ledamöter hördes häruti instämma.
Prosten Ljungdahl: Jag erkänner viglen af den sist gjorda
anmärkningen; just derföre sökte jag ock erhålla anstånd med
den nu åberopade inbjudningens utlåtande, emedan jag insåg,
att man då nu skulle haft friare händer i detta hänseende.
Jag vill alltså nu ej hardt, yrka på antagande af ifrågavarande
förslag, men kan dock oj gilla det nyss anförda skälet deremot
på den förmenta grunden af profvens olikhet, ty det är min
öfvertygelse, att på ytterst få ställen forclringarne torde vara
mindre vid Peedagogierna, än de äro vid Collegaterne.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad, och beslöt Ståndet,
uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition, att med
vidblifvande af sitt i frågan fattade beslut lägga inbjudningen
lill handling ar ne.
IV. Beträffande yttrandet sid. 50, om Skenninge Skola,
dervid Borgare-Ståndet bifallit, att för en Lärare vid denna
Skola skall å stat uppföras en lön af 1,000 R:dr R:mt, utan
rubbning af nuvarande innehafvares afgång.
Ståndet vidhöll sitt med afseende på Skenninge Skola fat¬
tade beslut och lade inbjudningen till handling arne.
V. Angående de under litt. Z>) och c) föreslagna vilkor
för rättighet att komma i åtnjutande af de nya Lärare-lönerna.
Preste-Ståndet, som bifallit samtlige af Utskottet under
särskilda litt. i berörde hänseende föreslagna vilkor, vidblef
detta sitt beslut och lade inbjudningen till handling arne.
VI. Angående 41 punkten, dervid Borgare-Ståndet bi¬
fallit Utskottets framställningar sid. 67 och derjemte för sin
del beslutat, att Rikets- Ständer må uti en underdånig skrif¬
velse anhålla, det täcktes Kongl. Maj-.t låta utarbeta och till
Rikets näst sammanträdande Ständer aflemna ett förslag angå¬
ende ett fullständigt ordnande af Provincial-Läkare-districten.
168
D e ii 5 Dece m 1)e r.
Doctor (iumtelius begärde härvid ordet och anförde: Så
mycket mindre skäl synes det mig vara att antaga ifrågava¬
rande inbjudning, sorn inom Stats-Utskottets Afdelning redan
förekommit en fråga om underdånig skrifvelse rörande ordnande
af hela Läkare-verket, hvilken skrifvelse äfven skulle innefatta
hvad som nu här föreslås af Vällofl. Borgare-Ståndet.
Professor Carlson: Jag kan ej rätt fatta, om den nyss
åberopade skrifvelse» verkligen innebar något sådant, ty på
Afdelningen var egentligen fråga om lönestaten, men ej, såsom
här, om districten. Visst är, att Rikets Ständer alltmera öf-
versvämmas med motioner om nya Provincial-Läkare-district;
denna gång lära motionerna i detta syfte stiga ända till 20.
Det synes vara ganska svårt att komma till reda i den saken,
om ej frågan i sin helhet på ett ändamålsenligt sätt ordnas.
På den grund skulle jag föreställa mig, att det vore nyttigt,
om en underdånig skrifvelse i ämnet aflätes; detta stöde oj
heller i strid med redan fattade beslut, utan utgjorde endast
tillagg deri. Kan det åter upplysas, att Stats-Utskottet i alla
fall ämnat föreslå en skrifvelse, som omfattar äfven detta, så
blefve det naturligtvis öfverflödigt alt nu derom besluta.
Doctor Cuintelius: Utgifts-Afdelningens nyssberörde skrif¬
velse—förslag omfattar icke allenast en omreglering af staterna,
utan ock hela helsovården, således äfven inbegripen frågan om
fördelningen af Provincial-Läkare-districtcn. För öfrigt är det
väl klart, att aflöningsstaterna ej gerna kunna omregleras, utan
att dessa district på samma gång behörigen ordnas och jem-
kas. Sjelfva titeln lyder dock på ”helsovården i allmänhet.”
Öfverlag gningen förklarades härmed slutad, och fann Stån¬
det, efter derom vederbörligen gjord proposition, ej skäl in¬
bjudningen antaga, utan vidblef sina vid 41 punkten af Utlå¬
tandet fattade beslut.
VII. Angående 3:dje mom. af 104: de punkten, dervid
Borgare-Ståndet beviljat det af Utskottet tillstyrkta stats-bidrag
af 150,000 R:dr Runt för uppförande af nya Skolhus- och
Gymnastik-byggnader i Götheborg, med tillägg dock i Ut¬
skottets förslag, näst efter orden ”i män aj behof utgå” af
dessa ord ”med förbehåll att, till bristens betäckande, utväg
må utun Statsverkets vidare anlitande beredas, äfvensom att
några kostnader för byggnadernas underhållande icke komma
alt drabba Statsverket.”
Med vidhållande af sitt i ämnet fattade beslut, lade Stån¬
det inbjudningen till handlingarne.
Den 5 December.
lfifi
§ 5.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52, i an¬
ledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets Betänkande
N:o 40, öfver dels Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition med för¬
slag till författning, angående ansvar fiir förfalskning och be¬
drägeri, dels ock enskilda motioner i enahanda syftning.
Efter derom af //. II. Erke-Biskopen och Talmannen
gjord proposition beslöt Ståndet, att ifrågavarande Utlåtande
skulle punktvis föredragas; hvarjemte, uppå hemställan af
Riks-Archivarien Nordström, Ståndet förklarade, det skulle
definitiva beslut rörande de särskilde pragrapherna ej anses vara
fattade, samt att, sedan samtliga paragrapherna blifvit, genom¬
gångna, Ståndet skulle ega att besluta rörande hela lagförsla¬
gets förkastande eller antagande med de förändringar, som nu
vid pröfningen deraf kunde komma att finnas behöilige.
Beträffande nu först författningens ingress, begärde, vid
föredragningen deraf,
Riks-Archivarien Doctor Nordström ordet och yttrade:
Kanske är det redan nu tid att nämna om ett bedrägeri, som
förekommer i 2 Cap. Missgernings-Balken. Der står nemligen:
vFar någor med spådom, signeri eller annor vidskepelse, bote
första gången 10 daler” etc. Ingenting finnes likväl derom
stadgadt i nu förevarande lagförslag, ehuru detta, ofta af vin¬
ningsbegär idkade och på enfaldiga menniskors lättrogenhet
beräknade, slag af bedrägeri i högre grad, än flera andra der
upptagna, väl fönjente allvarsam näpst, och för öfrigt äfven i
det af Regeringen afgifna lagförslag i ämnet finnes på sitt
ställe upptaget. Jag anmärker följaktligen detta till Proto-
collet såsom en brist i förslaget, och såsom en omständighet,
som väl måste rättas, och alltså äfven leda dertill, att bland
de uti ingressen uppräknade, upphäfda lagrum i nu gällande
lag, äfven 2 § 2 Cap. Missgernings-Balken införes.
Domprosten Bring: För skälen att ej i denna lag upp¬
taga den nu ifrågaställda förbrytelsen gör Utskottet reda i Be¬
tänkandet N:0 40. Utskottet tror nemligen, att signeri och
vidskepelse, enligt vår nu gällande lags uppfattning deraf, ej
rätteligen böra räknas till bedrägeri, ty de utgå i viss mån
från en religiös, ehuru i sig oren, källa. Om för öfrigt den
föregående Talarens anmärkning verkligen har något skäl för
sig, är dock svårt att nu vidgöra något i detta fall, ty då
måste hela lagförslagets plan omgöras, hvadan en förändring
härutinnan skulle vara detsamma som afslag å alltsammans.
170
Den 5 December.
Men sä vigtig, att. den dertill bör föranleda, kan jag dock ej
anse denna anmärkning vara.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Huruvida grunden
för denna art af bedrägeri är religiös eller ej, må nu lemnäs
derhän; bedrägeri är det i alla läll. Lag-Beredningen bar uti
capitlet om bedrägeri upptagit ett straffstadgande derom; likaså
andra länders Criminal-lagar af en nyare tid. Min öfverty¬
gelse är, att i 99 fall bland 100 sker dylik förbrytelse för att
draga andra vid näsan och förskaffa sig sjelf penningar eller
fördelar i allmänhet. Att då ej upptaga detta fall i lagen, är
ett förbiseende, hvaröfver ej ens någon förklaring i Betänkan¬
det förekommer, och detta är så mycket mer anmärkningsvärd^
som det, under det man ändrar ansvaren för alla andra arter
af bedrägeri, skulle förefalla nog besynnerligt, om'allena ifrå¬
gavarande handling borde efter den gamla lagen straffas med
10 ä 40 daler, eller vatten och bröd, enligt Missgernings-
Balkens 2 Cap. 2 §. Tillsvidare anmärker jag således detta
såsom ett väsendtligt fel i förslaget, och anser att denna förbry¬
telse bör upptagas under en särskild § i afdelningen om be¬
drägeri; förbehållande jag mig, när vi hunnit så långt, att
dertill uppgifva förslag.
Discussionen ansågs härmed slutad, och förbehöll sig Stån¬
det, som ansåg de gjorda anmärkningarna ej för närvarande
föranleda till något särskildt beslut, att framdeles få uti in¬
gressen göra de lörändringar, som af blifvande beslut rörande
de särskilda §§ kunde blifva en följd.
§ 1 ansågs ej föranleda särskildt beslut.
§ 2.
Härvid anförde
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Jag har så mycket
som möjligt sökt göra mig förtrogen med detta nya lagförslag,
men har, efter noggrann jemförelse deraf med de flesta nyare
Criminal-lagstiftningar, ej kunnat undgå att finna, det stad-
gandena deri i flere fall äro förvillande och sakna inre har¬
moni med sin grundtanke. Lag-Beredningens förslag har i
mycket blifvit begagnadt, men på åtskilliga ställen omskrifvet;
och detta sednare har visserligen icke i allmänhet skett till
gagn och vinst för saken. Små ändringar i sak eller ordalag
uti ett noga afvägdt lagförslag äro i allmänhet! vådliga, helst
dåinan ej lyckats bättre än Utskottet gjort, och bättre hade det
då varit, att helt och hållet adoptera Lag-Beredningens förslag
i dessa ämnen.
I) t n 5 I) f c t lii Ii c r.
171
Hvad nu beträffar § 2, så fäste jag, förra gången, då frå¬
gan här förevar, Ståndets uppmärksamhet på ett förhållande,
som nu är med strängt straff belagdt och som bör vara det,
emedan det på det närmaste sammanhänger med bevarandet af
fides publica. I 8 Cap. 1 § Missgernings-Balken talas nemli¬
gen om ett brott, bestående deruti, att man falskeligen eller
bedrägligen förskaffar sig Konungens eller lians Embcls- och
Tjenstemäns underskrift eller besegling å handlingar, ehuru
i öfrigt ingen förfalskning af sjelfva den skrifna handlingen egt
rum. Såsom exempel derpå kunde anföras de fall, der en per¬
son genom bedrägliga tillställningar skaffar sig underskrift å
ett nådebref, som tills vidare skulle ligga, eller då Konungens
underskrift åstadkommes å en i öfrigt färdig och uppsatt trak¬
tat, innan ännu tiden för densammas utfärdande är för han¬
den, eller medan dess allmängörande kunde vara till men för
hela samhället. Under dylika omständigheter behöfver väl ej
sjelfva handlingen vara falsk eller förfalskad, utan består brot¬
tet deruti, att man derå svikligen förskaffar sig, eller sjelf till¬
sätter Konungens eller vederbörande embetsmyndigheters under¬
skrift elier insegel, och sålunda falskeligen utfärdar den med
sken af en fullt bindande allmän handling. Norrska Lagen,
som i öfrigt ofta är rådfrågad af Utskottet, säger härom: ”Hvis
nogen udläerdiger nogel Document och falskeligen derunder stet¬
ter Kongens — — — Navn, eller det til Udfoerdigelsen hö¬
rende Segl; elle?' lilvender sig disses Underskrift eller Segl paa
noget falskt. Document” m. m.; hvilket tydligen utmärker att
här Iva olika, af Utskottet förbisedda, brottsliga handlingar ni¬
ses. Detta förhållande anmärkte jag redan förra gången, men
Utskottet har deråt icke heller nu lemnat någon uppmärksam¬
het. Onekligen kan dock den af mig anmärkta handling vara
af den vådligaste beskaffenhet, och bör väl sålunda ej för fram¬
liden lemnäs strafflös, helst den lör det närvarande är på förut
uppgifna ställe med strängt straff belagd. På grund häraf yr¬
kar jag afslag å 2 §, och förbehåller mig att få längre fram
uppgifva förslag till en förändrad lydelse deraf.
Domprosten Hjurling: De anmärkningar, som nu blifvit
afgifna emot denna §, anfördes äfven förra gången af samme
Talare, men Utskottet kunde ej fästa sig dervid, enär denna §
blifvit bifallon af tre Stånd, och dessutom do nu af nämnde
Talare uppgifna fallen utan svårighet kunna subsumeras under
nu föreslagna stadganden.
Discussionen i denna del ansågs härmed slutad, och an¬
såg Ståndet något särskildt beslut af de gjorda anmärkningar-
no ej föranledas.
172
Den 5 December.
Emot hvad sålunda beträffande 2 § af Ståndet vidgjorts,
reserverade sig Riks-Archivarien Doctor Nordström och Pro¬
sten Tellbom.
3 §•
Riks-Archivarien Doctor Nordström begärde ordet och yt¬
trade: Likasom redan uti den 2:dra, så förekommer ock uti
denna 3:dje § bland kriterierna på det förutsatta brottet, att
man ”begagnat sig” af det förfalskade; och samma mening
återfinnes vidare i åtskilliga följande §§. Uti åtskilliga andra
deremot säges: ”är ej bruk deraf gjordt”, och medgifves i så¬
dant fall en straffmildring, ehuru i alla händelser bedräglig af¬
sigt förutsattes. Dessa varierande talesätt hade man rättast
bort undvika, emedan de kunna leda till tvifvel vid tolknin¬
gen, såsom, till exempel, om någon icke begagnat sig af för¬
falskningen, ehuru han gjort don i bedräglig afsigt, bör han då
vara strafflös, så snart uttrycket: ”har han deraf bruk gjort”,
eller ”har han sig deraf begagnat” bland brottets kriterier
förekommer, men deremot straffas, om ock lindrigare, då det
säges: ”är ej bruk deraf gjordt” m. m.? Att dessa, om brist
på harmoni i tankeuttycken vittnande, talesätt hade kunnat
undvikas genom att göra den omständigheten, att man ”begag¬
nat sig” af förfalskningen, till en försvårande omständighet,
anhåller jag att genom framlagda förslag i det följande få visa,
och förutskickar nu dessa anmärkningar såsom motiv och grund
för åtskilliga andra vid härpåföljande §§. Hvad 3 § för öfrigt
vidkommer, låter jag den, för min del, passera.
Domprosten Bring: Till svar å den förre Talarens anmärk¬
ning får jag endast svara, att ingen dylik anmärkning gjordes
förra gången, samt att denna § då af intet Stånd återremitte¬
rades, utan af alla godkändes. Hvad sjelfva saken angår, så fal¬
ler det ej af sig sjelft, att i en sådan handling, som här är i
fråga, alltid ligger något straffvärdt. Det vådliga i en förfalsk¬
ning ligger stundom i sjelfva förfalskningshandlingen, men stun¬
dom också endast i bruket. Endast i förra fallet bör sjelfva
handlingen bestraffas, äfven om ej bruk deraf göres. Dess¬
utom är, såsom ofvan nämndes, denna § af alla Stånden redan
godkänd.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Att i formelt hänse¬
ende den föregående Talarens anmärkning kan vara grundad,
må väl vara; men det är icke desto mindre min ovilkorlig»
rätt och pligt att, oberoende deraf, yttra min åsigt. Blir jag
strafflös, om jag ej gjort bruk af en dylik handling? Detta är
en tvetydighet, som bevisar, jemte mycket annat, att ifrågava¬
Den 5 December.
173
rande lagförslag behöfde ännu långt grundligare skärskådas och
bearbetas, innan det upphöjes till gällande lag.
Doctor Sandberg: Ifrågavarande § handlar om förfalsk¬
ning af mindre vigtiga handlingar; enligt hvad jag sista gån¬
gen anmärkte, borde ej då så strängt straff för denna förbry¬
telse stadgas. Man kan ju helt enkelt omskrifva åt sig eller
någon annan ett betyg, som förkommit, utan att förändra nå¬
got af dess hufvudsakliga innehåll. Då är det väl för hardt,
att en dylik förseelse ej får gäldas med böter, utan skall straf¬
fas med straffarbete, som kan vara från fyra månader till och
med två år.
Discussionon förklarades härefter sluiad, och ansågos de
framställda änmärkningarne ej till något särskildt beslut för¬
anleda.
4 §•
Härvid yttrade
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Samma anmärkning,
som nyss gjordes i fråga om falsk underskrift eller besegling
af allmänna handlingar, gäder naturligtvis här med afseende på
enskilda dylika. Likasom man falsldigen kan å i sig sjelfva riktiga
allmänna handlingar förskaffa sig vederbörandes underskrift el¬
ler besegling mot deras vilja och medvetande, eller sjelf tillsätta
underskriften oller boseglingen, så kan detsamma ock göras med
enskilda handlingar; och borde alltså äfven denna 4 § så omar¬
betas, att nu nämnda brottsliga handling äfven här upptoges.
Förslag dertill skall i det följande framläggas.
Ståndet ansåg något särskildt beslut i denna del ej af
detta yttrande föranledas.
5 § ansågs ej heller af Ståndet erfordra något särskildt
beslut.
6 §.
Ståndet ansåg något särskildt beslut i afseende på denna
§ ej erfordras.
7 §•
Riks-Archivarien Doctor Nordström begärde ordet och yt-,
trade: Denna § är mycket klarare affattad i Lag-Berednin-s
gens förslag. Den lyder der (14 Cap. 7 och 8 §§): ”Dea
171
Den 5 December.
sorn, sig eller annan lill nytta, eller att dermed skada göra,
eftergör eller annorledes förfalskar Statens eller andra allmänna
stämplar eller märken, hvarmed papper, vara, mått, mål, vigt
eller annat dylikt tecknas skall, straffes” etc. och ”Den som,
i bedräglig afsigt, brukar falska stämplar eller märken, sorn i 7
§ sagda äro, eller begagnar sig af stämpling eller märkning,
som falskeligen gjord är, eller missbrukar äkta stämplar eller
märken, eller stämpling eller märkning, som rätteligen gjord är,
straffes som fiirfalskaro” etc. Ilar är en fullt begriplig tanke;
så ej i Utskottets förslag, hvarest, till exempel, en öfverflödig
skilnad göres emellan att ”förfalska märkning eller stämpling,
som rätteligen gjord är”, och ”förfalska det som i behörig ord¬
ning blifvit stämpladt eller märkt”, men lemnäs derhän bruket
af falska stämplar eller märken. Det första momentet af Ut¬
skottets förslag torde dock vara att föredraga, men det öfriga
behöfva en omarbetning. Dessa anmärkningar afgåfvos af mig
äfven förra gången då frågan förevar; tilläfventyrs är dock
denna § af de öfrige Stånden lemnad utan anmärkning, och
derutaf ett. formelt skäl för Utskottet hemtadt att lemna den¬
samma ovidrörd, domaren till stort bryderi. För min del ville
jag åt denna §:s första moment gifva följande lydelse: ”Den
som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, å
papper, vara, mått, vigt eller annat, som med Statens eller
andra allmänna stämplar eller märken tecknas, falskeligen dy¬
lika stämplar eller märken anbringar, eller förfalskar stämpling
elier märkning, som rätteligen gjord är, eller sådan stämpling
eller märkning missbrukar, eller brukar fulska stämplar eller
märken, eller begagnar sig af stämpling eller märkning, som
hail visste falskeligen gjord, vara; dömes — — -— fern år.
Stämplar eller märker den — — •— med tio år.”
Domprosten Björling: Jag tror visserligen ock, att uttrycks¬
sättet i Usta moni. af denna § kunnat vara klarare, men intet
enda Stånd, icke ens Preste-Ståndet, har återremitterat denna
punkt, så alt dervid intet var i Utskottet att göra.
Hvad sednare momentet angår, så synes den af en före¬
gående Talare äskade förändringen vara öfverflödig, enär det
af honom framställda uteslutandet och uttryckssättet ej gifver
hvarken någon större tydlighet eller fiir öfrigt förändrar saken
till något bättre. Uti intet annat Stånd har någon sådan fram¬
ställning skett.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Uti detta 2=dra mom.
af § 7 förekommer nu första gången uttrycket: ”är ej bruk
gjordt af det förfalskade”, och för sådan händelse en straffned-
sättning medgifven. Denna tanke-construction synes mig emel¬
lertid vara mindre lämplig. Förfalskning är i sjelfva verket
endast en art af bedrägeri, som är det generiska begreppet,
Den 5 December.
och i sig innefattar två species, nemligen förfalskning, d. v. s.
då man, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,
förändrar en sak, samt bedrägeri uti inskränktare bemärkelse,
som, utan att en dylik ändring eger rum, charakteriseras deraf,
alt man genom falska förespeglingar o. s. v. tillnarrar sig eller
annan en fördel, eller tillskyndar annan en skada. I båda
fallen förutsattes ondt oell svikligt uppsåt, hvilket genom hand¬
lingens total-beskaffenhet måsto blifva bevisligt. Men då uti
de liesta fall det just är genom sjelfva det bruk, som göres af
det förfalskade, det rätta uppsåtet visar sig, så undviker man
att i afseende härå tala om icke-bruk, utan går en annan väg
för att bestämma straifgradationerna, nemligen sålunda att, se¬
dan straffet på sjelfva brottet blifvit utsatt, man derpå såsom
en försvårande omständighet ansett det, att bruk af det för¬
falskade i det förutsatta uppsåtet blifvit gjordt. Utskottets sätt
att uttrycka sig i 2:dra momentet fördunklar deremot brottets
begrepp och kan alltså blifva vilseledande. På grund häraf
tillåter jag mig föreslå att första meningen af 2:dra momentet
måtte få utgå, och detta moment för öfrigt, med hänsigt till
hvad redan i l:gta momentet efter den af mig föreslagna reda-
ction är sagdl, erhålla följande lydelse: ”Ilar man af egen
drift det förfalskade förstört, eller annorledes förebyggt all
skadlig verkan deraf, ulan att något bruk deraf är gjordt;
vare från ansvar fri." Dessa anmärkningar gjordes af mig re¬
dan då frågan eller Betänkandet N:o 40 granskades, och önsk-
ligt hade varit att de vunnit afseende.
Häruti instämde Doctor Sandberg.
öfverläggningen förklarades härmed slutad, och ansåg Stån¬
det de gjorda anmärkningarne ej föranleda till något särskildt
beslut. -
Häremot reserverade sig Riks-Archivarien Doctor Nord¬
ström.
8 §•
Riks-Archivarien Doctor Nordström yttrade härvid: Denna
§ skulle, såsom inbegripen i den af mig föreslagna redaction
af § 7, utgå.
Paragrafen ansågs ej till något särskildt beslut föranleda.
9 §•
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Hänvisningen i sed¬
nare punkten till § 6 är uppenbarligen icke följdriktig.
ITC
Den 5 December.
Ståndet ansåg något särskildt beslut beträffande denna §
ej erfordras.
10 §.
Riks-Archivarien Doctor Nordström anförde: Endast till
Protocollet vill jag göra den anmärkningen, att ifrågavarande
förbrytelse, om någon i bedräglig afsigt rifver, flyttar eller vri¬
der rå och rör etc., rätteligen anses tillhöra schematiken af
bedrägeri.
Inga flere Talare anmälde sig, och förklarade Ståndet, att
något särskildt beslut rörande ifrågavarande § ej erfordrades.
11 §•
Härvid yttrade
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Allvarsamma anmärk¬
ningar gjordes förra gången mot denna §. Det ansågs ej för¬
svarligt, att förfalskning af mynt, som ej voro Rikets, skulle
straffas lika strängt som förfalskning af Rikets gångbara mynt.
Vidare ansåg man, att kopparmynt borde hänföras till samma
kategori som annat mynt, samt att den, som eftergör äkta ut¬
ländskt mynt, ej skulle så strängt straffas, som Utskottet före¬
slagit. Utskottet har vid allt detta ej fäst något afseende. Om
någon slår äkta mynt af utländsk sort, skei- emedlertid detta
ofta af helt andra orsaker, än sådana, som falla under Crimi-
nal-rätten. Hittills hafva ej heller dessa förbrytelser så be¬
traktats, som nu enligt denna §. I Norrska Lagen säges här¬
om: "Ilvis nogen eftergjer Mynt, som i eller udenlor Riget er
gångbar, ansees han med Straffarbeide i 3:e eller 4:e Grad, men
er Mynten tillige af harn udgivet, med Straffarbeide i 2:n eller
3:e Grad.” Här skiljes ej emellan mynt af ädel metall eller af
koppar. Och ehuru ej heller någon straffmildring medgifves för
det fall, att eftergjordt utländskt mynt är af fullt skrot och
korn, upprepar jag likväl, att inom handelslifvet händelser fö¬
rekommit och kunna ännu förekomma, då fabrication af ut¬
ländskt mynt af äkta halt och vigt kunde vara af fördel för
landet att tillåta. Åtminstone borde den omständigheten, att
myntet är lika godt sorn det äkta, i alla händelser anses vara
en mildringsgrund, helst tillverkning af sådant, utländskt mynt
icke innefattar intrång uti landets eget myntregal. Jag förbe¬
håller mig tillåtelse att få längre fram framställa förslag till
förändrad lydelse, af denna §, och vill för öfrigt låta anmärk¬
ningen i afseende å eftergörande af kopparmynt nu falla.
Pro-
Den 5 December.
177
Professor Carlson: Vid denna § är förhållandet annor¬
lunda än vid dem, som förut här förevarit, ty denna § har af
2:ne Riks-Slånd blifvit återremitterad, under det med de före¬
gående §§, såsom godkände af de öfrige Riks-Stånden, intet
vidare var att göra. För min del biträder jag den föregående
Talarens anmärkning i denna punkt, men önskar, att ett be¬
stämdt formuleradt förslag till ändring af denna § måtte fram-
lemnas, som då af detta Stånd kunde antagas.
Domprosten Björling: Det är sannt, att två Stånd i nyss¬
nämnda syfte återremitterat denna §. Lag-Utskottet har nu
här framställt skälen för sitt vidblifvande. För min del skulle
jag helst sett, om Utskottet gjort afseende vid de gjorda an-
märkningarne. Jag befarar dock, att om ett särskildt beslut
nu här fattas, kunna förhållandena derigenom lätt intrasslas.
Många anmärkningar kunna med större eller mindre skäl göras
mot lagförslaget, men om olika beslut fattas i olika Stånd, kan
det. lätt hända, att ingen lag i detta hänseende blir utaf, och
det anses väl dock vara högeligen af behofvet påkalladt. Jag
vill alltså visserligen icke motsätta mig att §:n förändras, men
ensidigt vore det dock, om den ifrågasatta förändringen ute-
blefve och punkten bifölles sådan den är.
Professor Carlson: Jag kan ej fullt gilla eller inse hela
vigten af den föregående Talarens skäl. Här är ej fråga om
ett afslag eller om en sådan förändring, hvarigenom hela lag¬
förslaget skulle sönderrifvas, utan frågan gäller i sjelfva verket
en enstaka, fristående punkt. Om två Riks-Stånd ingå på denna
ändring, kan votering derom i Förstärkt Lag-Utskott ega rum,
och jag tror verkligen, att en förbättring dymedelst skulle kun¬
na åvägabringas i förslaget.
Discussionen öfver denna § ansågs härmed slutad, och
beslöt Ståndet, att ifrågavarande paragraph tills vidare skulle
lemnäs oafgjord.
12 §.
Riks-Archivarien Nordström erhöll ordet och anförde: Norr¬
ska Lagen lyder i detta fall så: ”Den som i bedragersk Ilen-
sigt liler, beklipper eller i övrigt formindsker eller paa anden
Maade forfalsker nogen Mynt, som i eller udenfor Riget er gång¬
bar, ansees med Straffarbeide i 5:e Grad, men hvis han tillige
har udgivet noget deraf, med Straffarbeide i 4:e Grad/’ Lag-
Beredningens förslag härom lyder hufvudsakligen lika med det
Norrska stadgandet, och båda, häruti liknande andra, nyare
brottmålslagars, ega efter mitt omdöme ett bestämdt företräde
Högv. Preste-Slandets Prat. 1857. 8:de bandet. 12
ira
Den 5 December.
framför Lag-Utskottets. Sålunda är det ett bestämdt fel i Ut¬
skottets förslag, att den betecknade brottsliga handlingen ej in-
skränkes till mynt, som uti eller utom Riket är gångbart; ty
med gamla, icke gångbara myntpieser måtte man väl få. så¬
som egare, göra hvad man vill. Vidare förekommer åter här
uttrycket: ”är ej bruk gjordt af det förfalskade” såsom grund
för slraffmildring, ehuru handlingen förutsattes hafva skett i
bedräglig afsigt ; oell får jag derföre i afseende härå ånyo åbe¬
ropa hvad jag i del föregående om olämpligheten af denna
tankeconstruction anmärkt, och förbehålla mig att längre fram
uppgifva förslag till förändrad lydelse af denna § i nära öfver¬
ensstämmelse med den Norrska lagens.
Häruti instämde Doctor Säve.
Domprosten Bring: Det synes mig temligen öfverflödigt
att nu ånyo börja discutera en §, som förra gången ej blef af
något Stånd återremitterad, utan af alla 4 Stånden godkänd
eller lemnad utan anmärkning. Hvad sjelfva materien af an¬
märkningen beträffar, får jag bekänna, att jag ej rätt kan fatta
den fina skillnaden mellan Riks-Archivarien Nordströms huf-
vudsakliga förslag och Utskottets; för min del kan jag ej för¬
stå, huru det skall vara rJdigare att börja med den ena eller
andra af de ifrågavarande satserna, eller hvarföre ”bruket” af
den förfalskade handlingen nödvändigt skulle omtalas sist. Hvad
åter angår 2:dra momentets utstrykande, anser jag detta nog
vådligt, enär derigenom sjelfva förlälsknings-handlingen kunde
blifva utan all påföljd.
Riks-Archivarien Doctor Nordström : Jag anhåller att få
fästa den föregående Talarens uppmärksamhet derpå, att det
är skillnad mellan uttrycken: ”att göra bruk af något” och ”att
utgifva något.” Det förra innefattar allt möjligt bruk: det sed¬
nare blott ett enda bruk, nemligen utgifvandel, och just detta
är det bruk, hvarigenom ifrågavarande brott framträder uti full
objectivitet och den fulla bedrägliga afsigten ådagalägges. Ut-
gifvandet bör således utgöra en straffskärpningsgrund och tan¬
ken i hela detta förhållande uttryckas i öfverensstämmelse här¬
med. Upplysningsvis må nämnas, att ej heller Lag-Berednin¬
gens förslag upptager det sednare momentet i Lag-Utskottets,
och att det således är ett af Lag-Utskottet uppställdt mindre
lyckligt tillägg.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och ansåg Stån¬
det, beträffande mom. 1, något särskildt beslut på grund af de
gjorda anmärkningarne ej erfordras.
Den 5 December.
179
Hvad åter angick mom. 2, blef, då H. H. Erke-Bisko-
pen och Talmannens proposition, om något särskildt beslut i
denna del af anmärkningarne föranleddes, med blandade Ja
och Nej besvarats, samt votering begärts, en så lydande vo-
terings-proposition uppsatt:
Den som anser något särskildt beslut beträffande 12 §:s
2:dra mom. icke af de deremot framställda anmärkningar föran¬
ledas, röstar Ja; den det icke vill, röstar Nej. Vinner Nej,
anser Ståndet berörde moment böra ur författnings-förslaget
utgå.
Voteringen, som nu i behörig ordning verkställdes, utföll
med 14 Ja och 21 Nej, hvadan Ståndet fattat beslut i enlig¬
het med Nej-propositionen.
Beträffande 13 § ansågs något särskildt beslut ej böra
fattas.
14 §.
Domprosten Bring anförde härvid: Vid denna § får jag
anmäla, att ett tryckfel insmugit sig, i det att här står å sista
raden ”sex månader till och med tio år eller på lifstid.’-’ Or¬
det månader bör här helt och hållet utgå, ty meningen är, att
ifrågavarande brott skall straffas med 6—10 års fängelse eller
fängelse på lifstid. Denna rättelse torde följaktligen af Ståndet
iakttagas.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Afven uti denna §
innefattas en vigtig principfråga. Af hvad som i denna § stad¬
gas följer, att om en Privat-Banks-sedel, från America eller
Grekland ankommen hit, här eftergöres, skall detta hafva till
påföljd ända till 10 års straffarbete. Detta exempel, utgöran¬
de ett logiskt resultat af den af Utskottet antagna grundsat¬
sen, att förfalskning af alla pennirigeverks i hela vida verlden
sedlar skall i Sverige vara hemfallen under samma straff, torde
vara tillräckligt för att visa, att uti denna grundsats ligger nå¬
got skeft, som rättsmedvetandet ej vill godkänna. Också blef
denna 14 § i följd häraf af alla Stånden återremitterad, men
Utskottet har icke desto mindre vidblifvit sin mening. Lag-
Beredningens förslag härutinnan lyder: ”Eftergör eller förfal¬
skar man annorledes sedel, som af Rikets Bank eller annat
Rikets allmänna penningeverk utgifven är och för mynt i Ri¬
ket gäller, dömes till fängelse i 2:a eller 3:e grad. Eftergör
eller förfalskar man Norrska Riks-Bankens sedlar; vare lag
Samma. Sker det med utländsk Stats-Banks penningesedel, el¬
ler med sedel, som inom Riket, med behörigt tillstånd, af en¬
180
Den 5 December.
skild Bank eller annat enskildt penningeverk utgifven är, för
att såsom penningar allmänneligen gå och gälla; då skall till
fängelse i 3:e eller 4:e grad dömas.” Lag-Beredningen undan¬
tager således alla främmande Staters enskilda Bankers sedlar,
och det är något vågadt af Utskottet att säga, det dessa skola
såsom penningar allmänneligen gälla. För min del kan jag ej
godkänna detta Lag-Utskottets förslag, och anhåller att längre
fram få uppgifva förslag till den lydelse, som §:n, sakenligt,
borde få.
Häruti instämde Doctor Sandberg.
Domprosten Bring: Beträffande återremitteringen af denna
§, så har den visserligen skett från alla Stånd, men ej af den
anledning, som nyss nämndes ; hade så varit förhållandet, skulle
naturligtvis Utskottet bort rätta sig derefter och i denna del
förändrat sitt förra förslag. Men skälet till återremissen var
ett helt annat, nemligen den i alla Stånd uttryckta önskan, att
Stadgandet rörande bestraffning för utplåning af makulerings-
tecken, hvilket stadgande Utskottet utelemnat ur den Kongl.
Propositionen, måtte i lagförslaget åter upptagas. Detta har
också nu skett, och derhän syftade återremisserna. Hvad nu
den gjorda anmärkningen vidkommer, så kan derom tvistas
mycket både för och emot; orsaken, hvarföre Utskottet, i öf¬
verensstämmelse med den Nådiga Propositionen, föreslog, att
eftergörande af utländska och Svenska penningar skulle straf¬
fas lika, var den, att ungefärligen lika stor våda för allmänna
crediten och säkerheten genom all dylik förfalskning vållas.
Jag tillstyrker derföre bifall till Utskottets förslag, som redan
af två Riks-Stånd blifvit godkändt.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Till hvad jag nyss
anförde, ber jag få tillägga dels att i Regeringens Proposition
främmande Privat-Banks-sedlar icke äro ställda i samma kategori
som inhemska sedlar, dels att en skälig anmärkning torde kunna
göras deremot, att då enligt 11 § eftergörande af guld- och
silfvermynt är belagdt med 4 till och med 8 års straffarbete,
så stadgas i l:sta mom. af denna paragraph, att sedelförfalsk¬
ning skall straffas med dylikt arbete under 4 till och med 10 års
tid. Att denna sednare förbrytelse träffas af en hårdare be¬
straffning än den förra, torde väl ej ega bindande inre skäl för
sig, och således ej vara med rättvisa och billighet öfverens¬
stämmande, hvarföre likhet i straff i båda fallen borde stadgas,
nemligen högst åtta års straffarbete.
Discussionen öfver denna § ansågs härmed slutad, och
stadnade Ståndet, beträffande de särskilda momenten, i följande
beslut:
Den 5 December.
181
Morn. 1 ansågs böra tills vidare lemnäs oafgjordt;
Mom. 2 och 3 ansågos ej erfordra något särskildt beslut.
Emot denna Ståndets mening, beträffande 3:dje morn., re¬
serverade sig Riks-Archivarien Nordström.
Mom. 4 ansågs ej heller påkalla något särskildt beslut,
med undantag deraf, att det anmärkta tryckfelet å sista raden
skulle rättas, och följaktligen å nämnde rad ordet: ”månader”
utgå.
15 §.
Ståndet ansåg något särskildt beslut i fråga om denna §
ej vara att fatta.
16 § ansågs ej heller till något särskildt beslut föranleda.
17 §•
Härvid yttrade
Riks-Archivarien Doctor Nordström: § 16 innehåller, att
den, som utprånglar veterligen falskt mynt eller sedel, straffes
lika med förfalskaren, men om bedrägeriet yppas innan skada
skett och således i alla fall om man försökt bedraga någon
med det förfalskade, skall mildring ega rum i fängelsetiden.
Enligt 17 § åter straffes den, som, sjelf bedragen med falskt
mynt eller sedel, utgifver samma mynt eller sedel till annan,
med fängelse eller straffarbete, utan att någon mildring med-
gifves i det fall, att skada ej skett, det är, att han sökt men
ej lyckats utgifva dem. Orden: ”sökt utgifva”, förekomma
också ej i Lag-Beredningens förslag, och det med allt skäl, då
den här åt domaren lemnade latitud vid straffmätningen gifver
honom tillräckligt tillfälle att lämpa straffet efter brottet och
skadan. Till afhjelpande af denna brist på harmonie emellan
de båda paragrapherna borde orden ”sökt utgifva” i 17 § utgå.
Domprosten Björling: Denna § är endast af ett Stånd
återremitterad, men lemnad utan anmärkning af de tre öfriga.
Utskottets skäl var för öfrigt, att utprångling ansågs böra straf¬
fas lika strängt som förfalskning af mynt elier sedel.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Meningen är fullt ut¬
tryckt, äfven om man utelemnar orden: ”eller sökt utgifva.”
Emellan ”utgifva” och ”söka utgifva” kan skillnaden ofta blif¬
va svår att uppdraga. Om man t. ex. afsigtligen lemnar eller
182
D e u 5 December.
räcker en falsk sedel åt en person, sorn i samma ögonblick,
han emottager den, varsnar att den är falsk, har man då ut-
gifvit eller blott sökt att utgifva sedeln? Den åt domaren
lemnade strafflatituden kan i alla fall jemna de olika förhål¬
landena härvid, och de anmärkta orden, såsom ölverflödiga,
kunna utgå.
Domprosten Björling: Jag anser mig böra uppträda till
Utskottets försvar, enär min öfvertygelse i denna sak öfverens-
Stämmer mod Utskottets. Jag vill då endast till svara de fram¬
ställda anmärkningarne nämna, att den, om hvilken det kan
bevisas, att han sökt utgifva falska penningar, är lika straff¬
bar antingen han lyckas uti att utgifva dem eller icke. Brot¬
tet är i båda fallen enahanda.
Discussionen förklarades härpå slutad, och ansågs ifråga¬
varande § ej till något särskildt beslut föranleda.
18 §.
Ordet begärdes härvid af
Riks-Archivarien Doctor Nordström, som anförde: Då den¬
na § från Betänkandet N:o 40 discuterades, delade flere med
mig den mening, att mom. 1 ej vore behöfligt och att det vore
nog med de båda följande momenten, enär den, som bryter emot
l:sta morn., blir straffbar enligt de för delaktighet i brott i all¬
mänhet bestämda grunder och särskildt enligt, de gemensamma
bestämmelser, som detta förslag äfven upptager. Utskottet har
likväl ej gifvit efterföljd åt dessa anmärkningar, måhända der¬
före, att de ej förekommit i de andra Stånden, och må de förty
ock här förfalla.
Domprosten Björling: Syftningen af återremisserna i denna
del gick ut derpå, att straffet borde mildras, om ej brottet kom-
me till fullbordan. Så har nu skett, och genom den större la¬
tituden af straffarbete från och med 2 månader till och med 2
år slår det domaren fritt att efter omständigheterna skärpa el¬
ler mildra bestraffningen.
Discussionen förklarades slutad, och ansågos de mot
ifrågavarande § framställda anmärkningarne ej till något sär¬
skildt beslut föranleda.
19, 20 och 21 §§ ansågos ej erfordra något särskildt
beslut.
Den 5 December.
183
22 §.
Riks-Archivarien Doctor Nordström anförde härvid: Uti
denna § har Utskottet föreslagit det straff, som i allmänhet
skulle för bedrägeri komma att tillämpas i alla de fall, der ej
för vissa arter af bedrägeri särskilda straff voro stadgade, och
har utsatt detta straff högre, än Lag-Beredningen. Då nemli¬
gen Lag-Beredningen föreslår det till böter ”till 200 R:dr, eller
fängelse från och med 30 till och med 180 dagar”, föreslår
Utskottet detta straff till böter ”från och med fem till och med
500 R:dr, eller fängelse från och med 2 till och med 6 må¬
nader. ” Mig synes att man väl hade kunnat låta det förblifva
vid Lag-Beredningens förslag, uppställdt af män, som såmång-
sidigt pröfvat och afvägt dessa frågor, och det så mycket hel¬
dre, som äfven detta allmänna straff i alla fall skulle kunna
skärpas enligt sista punkten i §:n, derest brottet med särdeles
försvårande omständigheter befunnes vara förenadt. Bötesbe¬
loppets maximum synes derföre ganska väl kunna nedsättas
åtminstone till 300 R:dr.
Domprosten Kring: Först ber jag att få nämna, det före¬
varande § af intet Stånd blifvit återremitterad : således är den
godkänd af alla fyra. Det vore väl då besynnerligt, om den
nu skulle förändras. Just den påpekade omständigheten, att i
många §§ hänvisning göres till den nu ifrågavarande, är ett
skäl, hvarföre latituden måste vara så vidsträckt. Jag hem¬
ställer fördenskull, att denna § nu, likasom förra gången, måtte
lemnäs utan anmärkning.
I detta yttrande instämde Domprosten Bjurling.
Öfverläggningen härom ansågs slutad, och fann Ståndet de
gjorda anmärkningarne ej föranleda till något särskildt beslut.
23 §. Mom. 1.
Härvid yttrade
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Första momentet af
denna 23 § torde behöfva närmare förklaring. Det handlar om
den, som begagnar eller beropar sig på sådana veterligen fal¬
ska enskilda handlingar, som omförmälas i 4 och 5 §§:na och
äro skrifne i diktade personers namn. Men om handlingarne
hafva skenet af allmänna handlingar, ehuru namnen äro dik¬
tade; eller om någon svikeligen begagnar sådana enskilda eller
allmänna handlingar, som äro falskeligen skrifna i verkliga per¬
soners namn; månne icke äfven då ett straffvärdt bedrägeri
begås? Det vill synas, sorn borde i afseende å det förra or¬
184
Den 5 December.
det och utbytas mot eller, och det sednare fallet särskildt om¬
nämnas. Om nödig upplysning an hålles hos Ståndets Leda¬
möter i Lag-Utskottet.
Domprosten Björling: Jag vill endast nämna, att om or¬
det ”och” skulle ulbytas mot eller, så skulle den i förra mem-
brum omnämnda förbrytelsen falla under kategorien förfalskning,
icke under bedrägeri. I Utskottet ansåg man, att det ifrågavarande
brottet borde höra under bedrägeri och således skiljas från de i §
6 omtalade förfalskningsbrott, och derföre ditsattes ordet och.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Då man betraktar
saken ur den synpunkt, som den sed naste Talaren nu upplyst
om, kan man väl inse, hvarföre Utskottet här användt ordet
och, i fråga om bedrägligt begagnande af enskilda handlingar,
skrifna i diktade personers namn. Men äfven handlingar, som
hafva skenet af att vara allmänna, kunna vara i diktade per¬
soners namn skrifna, och ett sådant bedrägeri måste väl vara
minst lika straffbart som det förra. Här visar sig emellertid
följden af ett stort schematiskt misstag, som Utskottet begått,
då det bland förfalsknings brotten upptagit det i 6 § nämnda
fall, eller att någon i bedräglig afsigt brukar allmän eller en¬
skild, i verkliga personers namn skrifven handling, den han
vet falsk vara, ehuru han icke sjelf begått förfalskningen, men
åter bland bedrägeribrotten det fall, att någon i bedräglig af¬
sigt begagnar veterligen falska enskilda handlingar, som äro
skrifna i diktade personers namn. Det förra af dessa fall är
likväl lika mycket som det sednare ett bedrägeri, och båda
borde derföre ingå under rubriken: bedrägeri. Hade Utskot¬
tet erinrat sig, att till begreppet förfalskning hör, att ett yttre
föremål från sitt äkta tillstånd mer eller mindre ändras eller ock
eftergöres i sviklig afsigt, eller eljest obehörigen men uppsåtligt,
skulle det utan tvifvel ock blifvit för detsamma klart, att det
i 6 § omförmälda fall icke innefattar förfalskning, utan dere¬
mot bedrägeri, och att det derföre borde ställas i samband med
La mom. af 23 §, antingen såsom underkastadt samma straff,
som bedrägligt begagnande af handlingar i diktade personers
namn, eller ock, om skillnad i straffet skall göras, med det i 6
§ derå föreslagna straff.
Domprosten Bring: Utskottets mening är just sådan, som
Herr Riks-Archivarien Nordström nu uttryckt den, och just
derföre är det nödvändigt, att denna inskränkning måtte stå
qvar. Eljest hemfaller denna förbrytelse under § 6, och skall
derefter straffas.
Kyrkoherden Nordlund: Till ledning för bedömandet af
ifrågavarande punkt får jag omnämna ett fall, som för några
Den 5 December.
185
år sedan förekommit inom Banco-Discont-verket. En person
hade lyckats der erhålla ett lån på förbindelser, som väl an¬
nars i formelt hänseende voro riktiga, men innehöllo diktade
namn så väl å egendomar som personer. Efter nu gällande
lag kunde han dock icke dömas till straff för både förfalsk¬
ning och bedrägeri, utan endast till det sednare, just derföre
att alla namnen voro diktade. Enär nu likväl ett dylikt brott,
som det omförmäida, synes mig vara icke enkelt utan dubbelt,
men af Utskottet här betraktas såsom enkelt, borde antingen
ordet och utbytas mot eller, eller ock straffet för här afsedda
förbrytelser höjas.
Domprosten Bring : Att nu vilja bestämma något om plat¬
sen för 6 § synes mig nog sent. Hvad Kyrkoherden Nord¬
lunds anmärkning åter vidkommer, så är det väl klart, att just
den bevisar, att Utskottet här gått rätt tillväga, ty då den ifrå¬
gavarande personen ej kunde dömas för förfalskning, måste väl
hans förbrytelse hänföras till bedrägeri, hvilket just sker enligt
detta stadgande.
Kyrkoherden Nordlund: Om Utskottet här afsett endast
enkelt brott, så medgifver jag riktigheten af den föregående
Talarens påstående. För min del har jag trott — och orda¬
lagen i den af Utskottet här föreslagna punkt gifva dertill full
anledning — att här vore fråga om dubbla brott. Det var
för alt framställa nödvändigheten af ett klarare och bestäm¬
dare stadgande i delta afseende som jag gjorde min anmärk¬
ning.
Domprosten Bring: Bland den föregående Talarens tolk¬
ningar af Utskottets mening var den förra den riktiga, eller att
ifrågavarande stadgande endast gäller det ena fallet af bedrä¬
geri; det andra subsumeras, såsom jag redan nämnt, under § 6.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Om man, i betrak¬
tande deraf att verkan af bedrägeriet för den bedragne blir
densamma, ehvad den af bedragaren begagnade handlingen var
skrifven i verklig eller diktad persons namn, ville godkänna
det första af de i mitt nästföregående anförande framställda
alternativer, kunde l:a mom. 23 § få denna lydelse: "Om
man — — — skada göra, brukar, begagnar, eller beropar
sig å veterligen falska sådana handlingar, som i 4 och 5 §§
omförmälas, ehvad de i verkliga eller diktade personers namn
skrifne äro."
"Brukar någon allmän handling, den han vet falsk vara;
vare bedrägeriet ansedt såsom med försvarande omständigheter
förenadt."
186
Den 5 December.
I motsatt fall åter skulle 6 § kunna utgöra 1 mom:t 23
§, och det nuvarande första momentet det andra, så lydande:
"Om man —• — — veterligen falska sådana handlingar, som
i diktade personers namn skrifne äro.”
öfverläggningen i denna del förklarades slutad, och an¬
såg Ståndet de mot ifrågavarande moment gjorda anmärknin-
garne ej till något särskildt beslut föranleda.
Häremot reserverade sig Riks-Archivarien Nordström och
Kyrkoherden Nordlund.
Mom. 2 och 3 ansågos ej till något särskildt beslut för¬
anleda.
Mom. 4.
Härvid anförde
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Beträffande 4:e mom.
får jag hemställa, huruvida någon vigt ligger på ordet falskt,
eller hvad menar väl Utskottet här med uttrycket ”falskt” sken
af köp? Ordet ”falskt” borde väl rätteligen utgå.
Domprosten Björling: Inom Utskottet yrkade jag uteslu¬
tande af ordet ”falskt”, men lyckades ej. Saken förefaller mig
för öfrigt ej vara af mycken vigt.
Discussionen förklarades härmed slutad, och ansåg Stån¬
det ordet ”falskt” böra ur ifrågavarande moments l:a rad ut¬
gå, hvaremot momentet i öfrigt ej ansågs till något särskildt
beslut föranleda.
Mom. 5 ansågs ej erfordra något särskildt beslut.
24 och 25 §§ ansågos ej heller till något särskildt beslut
föranleda.
26 §.
Riks-Archivarien Doctor Nordström begärde härvid ordet
och anförde: Jemför man här 1 och 3 moni., måste man göra
sig den frågan: hvartill skall den stora latituden i 3 mom.
tjena, då ondt uppsåt uttryckligen antages icke vara för han¬
den? Lag-Beredningens förslag har här en bestämd straffbe¬
stämmelse, nemligen 25 R:dr, der ingen skada skett. Jag fö¬
reslår orden: "ändå att han om ondt uppsåt ej öfvertygad var-
Den 5 December.
187
der” måtte utbytas mot: ”ändå att ingen skada skett”, och
straffet bestämmas till böter från 5 till 50 R:dr.
Häruti instämde Doctor Sandberg.
Domprosten Bring: Utskottets skäl, att här föreslå latitud
i straffet, var det, att större eller mindre skada häraf kunde
uppkomma, ehuru gerningen föröfvades utan allt ondt uppsåt.
På den grund infördes bär latituden.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Motsvarande lag¬
stadgande i Lag-Beredningens förslag lyder så: ”Brukar den,
som handel drifver, mått, mål eller vigt, som ej behörigen
stämpladt eller märkt är; straffes, ändå att ingen skada skett,
med böter till 25 R:dr.” Jag kan ej förstå, hvarföre man ena
gången skall kunna döma till 5, andra gången till 100 R:drs
böter, då intet ondt uppsåt antages ligga uti den förutsatta
handlingen. Begagnas deremot uttrycket: ”ändå att ingen skada
skett”, kan likväl den större eller mindre graden af oaktsam-
het förtjena större eller mindre näpst.
öfverläggningen förklarades härpå slutad, och ansåg Stån¬
det de gjorda anmärkningarne icke till något särskildt beslut
föranleda.
Emot denna Ståndets mening reserverade sig Riks-Ar¬
chivarien Nordström.
27 § ansågs ej erfordra något särskildt beslut.
28 §.
Riks-Archivarien Doctor Nordström anförde: Ett nytt
moment har här tillkommit, som ej förefanns i Utlåtandet N:o'
40. Det sednare alternativa straffet synes mig alltför strängt,
då man ej i bedräglig afsigt eller i uppsåt att skada göra,
utan endast ”eljest obehörigen” gifver sig ut för Embets-
eller Tjensteman. Jag får alltså föreslå, att det sednare al¬
ternativet, eller fängelsestraffet, måtte utgå.
Domprosten Bring: Om någon obehörigen gifver sig ut
för Embets- eller Tjensteman, kan detta visserligen ske utan
egentligt uppsåt att skada, men stor skada kan dock deraf
vållas. Bedrägeri är det dessutom onekligen i alla fall, och
förfärligt stora vådor kunna deraf uppstå, äfven om ej något
uppsåt att skada förefinnes, till och med om man dermed in¬
billar sig kunna göra mycket gagn.
188
Den 5 December.
Domprosten Björling: Jemte det jag instämmer i den fö¬
regående Talarens yttrande, får jag upplysa, att införandet af
ifrågavarande moment yrkats af alla 4 Stånden, ehuru visser¬
ligen ej i samma ordalag.
Discussionen öfver denna § förklarades nu slutad, och
ansåg Ståndet de gjorda anmärkningarne ej till något sär¬
skildt beslut föranleda.
29 och 30 §§ ansågos ej heller erfordra något särskildt
beslut.
31 §.
Riks-Archivarien Doctor Nordström erhöll åter ordet och
yttrade: Lag-Utskottet borde här, enligt min tanke, efter or¬
det ”barn” hafva tillagt hvad som förekommer i Lag-Bered¬
ningens förslag: ”eller annorledes, i ondt uppsåt, ändrar eller
förhåller annans familjesfällriing.” Ett dylikt stadgande borde
ej saknas, emedan hvad deruti innefattas lika mycket kan
orättmätligen inverka på en menniskas genom födseln gifna
ställning inom familj och samhälle, som förbytande eller un¬
derstickande.
Domprosten Bring: Något sådant yrkande som det nu
framställda gjordes ej vid återremissen; Utskottet kunde följ¬
aktligen ej göra något dervid. Att nu på stående fot uppgöra
ett sådant stadgande, torde vara temligen vanskligt.
Discussionen ansågs i denna del slutad, och förklarade
Ståndet, det något särskildt beslut på grund af de gjorda an-
märkningarne icke föranleddes.
32 §.
Härvid yttrade
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Denna § rörer det
olofliga uppbrytandet af annans bref eller annan förvarings-
persedel. Då Betänkandet N:o 40 var under granskning, gjor¬
des emot ifrågavarande §:s innehåll redan då den, såsom
man forde böra medgifva, välgrundade anmärkningen, att något
säkert kriterium icke är uppgifvet, hvarigenom detta brott
skiljes från det i Kongl. Förordningen om stöld och snatteri
den 4 Maj 1855 omförinälda fall, alt. någon med våld eller
list öppnar kista, skåp eller annan förvaringspersedel, som med
lås eller försegling tillsluten var, utan att likväl tillgrepp
skett. Bryter man en annans bref för att stjäla derur något,
Den 5 December.
189
vare sig penningar eller annat, och verkställer tillgreppet, blir
brottets charakter visserligen bestämd; men der, såsom i 12 §
i 1855 års Förordning förutsattes, bref brytes utan att tillgrepp
skett, kan lätteligen tvifvel uppstå, huruvida brottslingen skall
straffas efter nämnda 12 §, till straffarbete från 2 till 6 må¬
nader, eller, efter ifrågavarande 32 §, till straffarbete från 2
månader till 2 år. Jag åberopar härutinnan hvad jag förra
gången i delta ämne tog mig friheten att nämna. Lag-Bered¬
ningen har så väl för det ena som det andra af berörda två
brottsliga handlingar utsatt samma slraffgrad (Straff-Balk, Cap.
23, § 6; Cap. 25, § 17) och dessutom begagnat andra orda¬
lag för inbrott i afsigt att stjäla. Genom den lika straffgra¬
den för båda fallen blir det vid tillämpningen i visst afseende
likgiltigt om den speciella afsigten är bestämdt utrönt eller ej.
Men då man, såsom Lag-Utskottet nu, för meranämnda två
fall föreslår i det ena högre straff, än i det andra, måste det
af afsigten med brottet bero, huruvida den ena eller andra
straffgraden skall tillämpas, och derföre borde ock de yttre
charaktererna på de två brotten, så vidt möjligt, så betecknas,
att misstag om tillämpningen kunde undvikas. Denna min me¬
ning vill jag fiir öfrigt nu endast till protocollet anföra. Stån¬
det är naturligtvis oförhindradt att derom besluta huru som
helst.
Domprosten Björling: Denna § har endast från detta
Stånd blifvit återremitterad; de 3 öfrige Riks-Stånden ansågo,
att större tydlighet ej behöfdes. För öfrigt får det väl bero
på Domaren att pröfva, om görningen skett i afsigt att stjäla;
detta må vara hans ensak.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Jag böjer mig, så¬
som sig bör, för den sednaste Talarens bindande bevisning,
att den närmare utredningen af saken är Domarens ensak. För
min del skulle jag dock tro, att det är lagstiftarens ensak,
att göra lagen tydlig och bestämd.
Domprosten Björling: Väl erkänner jag min underlägsen¬
het i dylika frågor, i jemförelse med den föregående Talaren,
hvars anmärkningar jag ofta verkligen tvekat att besvara, men
i detta fall kan jag dock ej undertrycka den öfvertygelsen, att
det i många fall är för Domaren möjligt att af omständighe¬
terna afgöra, huruvida handlingen skett med afsigt att göra
tillgrepp eller icke; och då detta är möjligt, kan ej heller den
lag, som förutsätter en sådan möjlighet, vara orimlig.
Doctor Sandberg: Latituden tyckes mig i detta fall alde¬
les för stor, då ej något ondt uppsåt förutsattes. Det kan väl
190
Den 5 December.
vara nog med 5—25 R:drs böter, hvarföre jag får föreslå en
dylik förändring.
Discnssionen förklarades härmed slutad, och ansåg Stån¬
det de gjorda anmärkningarne icke till något särskildt beslut
föranleda.
Häremot reserverade sig Riks-Archivarien Doctor Nordstrom.
Beträffande 33 § ansågs något särskildt beslut icke er¬
forderligt.
34 §.
Härvid anförde
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Med nöje måste man
erkänna, att §§ 33 och 34 uti Betänkandet N:o 40 nu blifvit
tili sin fiirdel omarbetade. Deras sammanslagning till en § är
ock en fördel. Hvad åter den nuvarande 34 § vidkommer, så
har väl nu ordet ”nöter” utgått och bötesbeloppet blifvit min-
skadt till hälften. Men i alla fall återstår ännu frågan, huru¬
vida det, alt olofligen bruka annans gods, ”som man häfver i
besittning”, i sjelfva verket bär bör göras till föremål för be¬
straffning. Efter ordalydelsen skulle man då kunna dömas till
bötesansvar, för det man lill läsning brukar en bok, sorn hän¬
delsevis af sin egare blifvit qvarlemnad. Nu gällande lag
(H.-B. 12: 4) talar likväl endast om det fall, att ”man nöter
eller sig till nytta brukar förlrodt gods utan egarens sam¬
tycke”. Men icke allt, en annan tillhörigt gods, som man
häfver i besittning, kan rätteligen sägas vara Jortrodt gods,
och således ej heller brukandet deraf ett missbruk af förtro¬
ende. Astadkommes skada genom brukandet, måste den i alla
händelser ersättas. Ingenting synes mig vara förloradt, om
hela denna § utginge, såvida man ej hellre ville bibehålla den
nu gällande lagens lydelse: ”Nöter man förtrodt gods, eller
sig till nytta det brukar, utan egarens samtycke”; i hvilket
fall, i stället för det nu derå i lag bestämda ansvar, Lag-Ut¬
skottets förslag: ”bote från och med 5 till och med 25 R:dr”
väl må kunna försvaras.
I detta yttrande instämde Doctorerne Sandberg och Säve.
Domprosten String: Det exempel, som sist anfördes af
den föregående Talaren, är just undanröjdt genom ordet "olof-
ligen”, hvilket väl vill säga detsamma som ”mot egarens för¬
bud.” Då latituden är så inskränkt, synes för öfrigt ingen
våda vara för handen, om ock § får oförändrad qvarstå.
Den 5 December.
m
Riks-Archivarien Doctor NoriUtréni: ”Olofligen” vill blott
säga, att man ej har lof; stöde der åter i stället ”mot egarens
förbud”, vore det visserligen något helt annat. I vår nuva¬
rande lag talas, såsom redan är sagdt, endast om olofligt bru¬
kande af förtrodt gods, och förhållanden gifvas dessutom, der
man strafflöst utan egarens lof får bruka annans gods, som
man halver i besittning. Såsom denna § 1111 lyder, lemnar den
endast ett vidsträckt fält åt kitsligheten och dem, som vilja
ställa till chicaner.
Häruti instämde Contracts-Prosten Lundgren.
Öfverläggningen i denna del förklarades härmed slutad,
och ansåg Ståndet ifrågavarande 34 § böra ur författnings-
förslaget uteslutas.
35 § ansågs ej erfordra något särskildt beslut.
36 §.
Mom. 1 ansågs ej till något särskildt beslut föranleda.
Mom. 2.
Härvid begärdes ordet af
Riks-Archivarlen Doctor Nordström, som anförde: För
vissa af de i denna § uppräknade handlingar synes mig straf¬
fet vara för strängt. Emellan den oredlighet, att mot bättre
velande neka sin hand och förskrifning, eller att svikligen
återtaga gods, som man lemnat i pant, eller alt neka till lånt,
legdt eller inlagdt gods, eller att sälja mängdt för omängdt,
eller felaktigt gods, utan att det uppenbara, in. in. d., och den,
som består deruti, att man såsom tjenstehjon tager städja hos
två husbönder för samma tid, eller leger eller säljer tvem
ett, måste man väl medgifva någon olikhet ega rum, i fråga
ej mindre om graden af oredlighet, än om deraf följande skada,
och likväl föreslås nu, för alla dessa arter af oredlighet, böter
ända till 200 R:dr, och, derest omständigheterna äro särdeles
försvårande, till och med 2 års fängelse. Hvad menas väl i
fråga om att taga dubbel städsel med försvårande omständigheter?
Om husbonden blir utan ett visst tjenstehjon, är delta väl ej
så farligt, alt det kräfde dylik skärpning i straffet. I vår nu
gällande lag stadgas för sistberörde fall endast böter till be¬
lopp af hälften af den lön, den andra husbonden utfäste, samt
skadeersättning, hvilket i Legohjons-Stadgan af år 1833 be¬
stämda ansvar utgör en nedsättning af allmänna lagens stad¬
gande derom, eller att böterna skulle utgöra ett års lön. Jag
192
Den 5 December.
föreslår således, att för de i 2 morn. sistnämnda förbrytelser
särskildt lindrigare straff måtte bestämmas.
Doctor Sandberg: Jag instämmer i hvad den föregående
Talaren nu sist yttrat rörande den som ”städjer eller leger
tvem ett.” Om någon leger ut en häst till två personer, så
kan väl deraf' möjligen krångel uppstå, men så svårt är det
väl ej, att ett så strängt straff behöfves.
Domprosten Kjörling: Trenne Stånd hafva redan gillat
denna §, som blott af Preste-Ståndet blifvit till Lag-Utskottet
återremitterad. Hvad sjelfva saken beträffar, så kan domaren
döma till 5 R:drs böter, och detta kan väl ej anses vara för
sträng plikt. Det är visserligen sannt, att böterna äfven kunna
uppgå till 200 R:dr, men detta beror på Domarens pröfning
och torde väl i allmänhet högst sällan förekomma. Hvad de
försvårande omständigheterna vidkommer, så medgifver jag, att
sådana blott undantagsvis torde ega rum, men om de verkli¬
gen förekomma, vore det väl nyttigt, att i sådana fäll ega
skärpta straffbestämmelser att tillgå.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Det är ett misstag
af den föregående Talaren, då han säger att 3 Stånd gillat
ifrågavarande §, ty denna § har ej förut varit pröfvad sådan
den nu lyder, utan utgör nu ett sammandrag af 3 paragrapher
i det förra förslaget. Men om också verkligen 3 Stånd
skulle bifallit densamma, hindrar väl detta i alla fall ej det
4:de Ståndet att discutera frågan och derom fatta ett sjelf¬
ständigt beslut. Jag medgifver visserligen, att ifrågavarande
förbrytelser innefatta oredlighet, men knappt torde den stora
allmänheten uppfatta dem ur samma stränga synpunkt, som
den oredlighet, som visar sig ufi att svikligen återtaga pant¬
satt gods, eller förneka sin hand oell förskrifning, eller sälja
ondt för godt, m. m.
Domprosten Kjörling: Det har ej undfallit min uppmärk¬
samhet, att denna § blifvit af Utskottet förändrad, men denna
förändring har ej berott på några deremot gjorda anmärknin¬
gar, utan har skett med anledning af stadgandet i 24 §. Till
följe deraf har ett tillägg i denna § ansetts nödigt. Men hvad
som nu af den föregående Talaren blifvit klandradt, har all¬
deles samma ordalydelse i Utskottets förra Utlåtande i denna
fråga. I alla fäll står det naturligtvis Ståndet fritt att här¬
utinnan besluta, men jag befarar, att deraf blir intet resultat.
Contracts-Prosten Landgren: Man har af ömhet för den
tjenande classen velat påstå, att ifrågavarande förseelse vore
allt
D ii u 5 D e e e ni b e r.
103
af alltför obetydlig art, för att med något strängare straff be¬
läggas, och att densamma icke heller af menigheten anses för
särdeles graverande. Det är emellertid icke svårt att inse, i
hvilken stor förlägenhet en husbonde försattes, då han möjli¬
gen blott några dagar före flyttningstiden gör den obehagliga
upptäckten, att han för kommande år är utan tjenstehjon;
hvilken olägenhet är betänkligare ju större brist yppar sig på
tjenstefolk i en landsända. Eller hvem vill på allvar påstå att en
sålunda tillfogad skada icke är vida större än deri, som kan till¬
fogas genom försäljningen af några mått förfalskad mjölk: hvil¬
ken öfverträdelse likväl af samma Talare icke anses förtjena
någon lindrigare straffbestämmelse. — Det vill ju häraf synas,
att den lägre folkelassen i alla händelser förblifver underka¬
stad de stränga straffbestämmelser, hvilka man för ett enda
fall vill undfly. Och då detta full minst förtjenar någon con-
sideration, yrkar jag bifall till Betänkandet.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Professor Carlsen: Tre Stånds beslut må gälla för Ut¬
skottet, men hvad Preste-Ståndet beträffar, synes det endast
innebära så mycket stiirre skäl för detta Stånd att vidblifva
sitt förra beslut i frågan och ogilla hvad Utskottet i denna del
föreslagit.
Kyrkoherden Sondén: Just hvad den siste Talaren an¬
fört, talar för bibehållande af Utskottets förslag i denna del.
Man vet, alt tjenares löneförmåner stundom äro ganska goda.
Hvad det mildrande beträffar, som skulle ligga deruti, att all¬
mänheten ej förstår det oriktiga och bedrägliga i ett dylikt
förfarande, tror jag, att ett sådant antagande är fullkomligen
ogrundadt: hvar och en vet nog, hvilka betänkliga och svåra
följder genom ett dylikt beteende kunna uppstå. För öfrigt
synes mig yrkandet på ett mildare straff innebära ett miss¬
troende till Domaren, som ju kan döma till endast 5 R:drs böter.
Discussionen förklarades härmed slutad, och ansåg Stån¬
det, att ifrågavarande mom. 2 af 36 § borde tills vidare lem¬
näs oafgjord!.
Beträffande 37 § ansågs något särskildt beslut icke er¬
forderligt.
38 §.
Riks-Archivarien Doctor Nordstrom begärde ånyo ordet
och anförde: Straffet för här nämnde brott bestämmes ”efter
Ilogv. Prexle-Slåudets Prut, 4857. 8:de Bandet. 13
194
Den 5 December.
thy i 36 § stadgas.” Lag-Beredningen stadgar i detta fall helt
enkelt: ”straffes med böter’’. Jag anser straffbestämmelsen
kunna ändras derhän, att orden ”eller fängelse” utgå.
Domprosten Björling: Man kan visserligen gerna vidtaga
den förändring, som nu här föreslagits : jag får endast upp¬
lysa, alt intet enda Stånd återremitterat denna §.
Öfverläggningen förklarades nu slutad, och ansågos de
gjorda amnärkningarne icke till något särskildt beslut föranleda.
39, 40, 41 och 42 §§ ansågos icke erfordra något sär¬
skildt beslut.
43 § ansågs ej heller till något särskildt beslut föranleda;
dock skulle, såsom en följd af Ståndets i fråga om 34 § fat¬
tade beslut, den i 43 § åberopade § 34 utgå.
44, 45, 46, 47 och 48 §§ ansågos ej erfordra något sär¬
skildt beslut.
Då samtlige §§ nu, hvar för sig, blifvit af Ståndet genom¬
gångna, uppskjöts till ett kommande Plenum afgörandet såväl
af de §§, hvilka tills vidare af Ståndet lemnats öppne, som
ock af lagförslaget, i dess helhet.
§ 6.
Beviljade Ståndet, uppå derom gjord ansökan, Prosten
Ljunggren ytterligare 3:ne veckors ledighet från Riksdags-
göroinålen.
Ståndet åtskildes kl. |3 e. m.
Ut supra
In fidem
S. //. Almqvist.
Den 5 December.
195
Och 5 Kcceuibcr.
Plenum kl. ^6 e. ni.
§ 1-
Föredrogs och bordlädes Stots-Utskottets Utlåtande N:o
167, angående regleringen af utgifterna under Riks-Stafens
Nionde Hufvud-Titel.
§ 2-
?
Föredrogos och ladas på bordel Bevillnings-Utskottets
Memorial:
N:o 30, angående förändringar i de till den blifvande nya Be-
villnings-Stadgan hörande formulärer:
samt Betänkanden:
N:o 31, angående postbevillningen ; och
N:o 32, i anledning af väckta motioner, dels om utvidgning i
den Presterskapet tillerkända fribrefs-rättighet, dels om
en sådan rättighets meddelande åt Skol-Styrelser,
Spar-Banker och inhemska Brandstods-Bolag.
Föredrogs och bordlädes Sammansatta BeviUnings- samt
Alltnunna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
9, i anledning af väckta motioner, om dels posthemmanens
och de gästgifveriskjuts-skyldiges befrielse från postforsling, oell
dels åtgärder till beredande af lättnad i nämnde besvär.
N *
§ 4.
Föredrogs och bordlädes Sammansatta Bevillnings- samt.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
10, i anledning af väckt motion om rättighet, för innevånarne
i Wermland att uti lösväskor med posten sända paketer af till
och med ett skålpunds vigt.
196
D e u 5 Deen m b e r.
§ 5.
Föredrogs och lades på bordet Sammansatta Banco- och
Lag-Utskottets Betänkande N:o 4, i anledning af väckta för¬
slag i fråga om lagstiftning för Enskilda Banker.
§ 6.
Fiiredrogos och bordlädes Log-Utskottets Betänkanden:
N:o 54, i anledning af väckt motion om förklaring af 19 § i
30 Cap. Rättegångs-Balken;
N:o 55, i anledning af väckt motion, angående utfärdandet af
en författning i afseende på tjenstförrättande Pastors
i Prsebende-Pastorat boningsort;
N:o 56, i anledning af väckta motioner om bestämmande af
visst afstånd från Kyrka, hvarpå hus uppföras må;
samt
N:o 57, i anledning af väckt motion om förbud för Folk-
sknle-Lärare och Klockare att föra andras talan in¬
för rätta.
§ 7.
Föredrogs ånyo Siats-Utskottets Utlåtande N:o 158, an¬
gående föreslagna statsbidrag för vägars anläggning och för¬
bättring, hamnbyggnader och kanaler samt sjösänkningar och
andra vattenaftappnings-företag m. fl. dylika föremål.
Usta och 2:dra punkterna.
Bifollos.
Vid föredragning af 3:dje punkten, hvari Utskottet till¬
styrkt ett anslag af 24,000 R:dr R:mt för anläggning af en
väg på Björkön inom Bro och Vätö skeppslag af Stockholms
Län, erhöll
Contracts-Prosten Emanuelsson på begäran ordet och ytt¬
rade: Det måste väl såsom regel antagas, att elt arbete, som
af Staten skall understödjas, bör vara af allmännare vigt och
medföra nytta för en större del af landet, än det nu af Ut¬
skottet förordade väganläggnings-företag. Detta har ock Sty¬
relsen för Väg- och Vattenbyggnader insett, då den uppfört
ifrågavarande företag först i 3:dje classen, d. v. s. bland dem,
till hvilka anslag blott i sådan händelse beviljas, att öfverskott
0 e n 5 December.
197
uppstå, sedan de, som blifvit uppförda i Usta och 2:dra clas-
serna, erhållit nödiga understöd. Utom det att jag icke kan
finna någon allmännare fördel skola uppkomma af en 2 mils
lång väg på en från det öfriga landet afskiljd ö, finner jag
det uppgjorda kostnadsförslaget allt för drygt. Det upptager
nemligen för nämnde 2 mil 40,000 R-.dr B-.co, eller för hvarje
aln beräknadt 1 R:dr 5 sk. 4 r:st, ehuru inga naturhinder sä¬
gas möta eller några expropriationer ifrågakomma. Af anförde
skäl hemställer jag, det Ståndet ville afslå Utskottets tillstyr¬
kande i denna punkt.
Härmed förenade sig Professor Lindgren, Doctor Nord¬
lander och Prosten Carlander.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Ehuru jag nödgas med¬
gifva, att här omförmälde väganläggning icke kan uppföras
bland de vigtigaste, vill jag dock redogöra för de skäl, som
förmått Utskottet att förorda densamma. Atskillige represen¬
tanter från de norra länen upplyste nemligen, att på hösten
vid hastigt påkommande köld sjöfarande, som ärnade sig till
norra delen af Östersjön, ofta tvungos vid Wäddö söka nöd¬
hamn och der för vintern förblifva. Det har då befunnits
medföra icke ringa svårigheter att på den nu på Björkön be¬
fintliga väg transportera de varor, som vid nämnde förhållande
måste landvågen fortskaffas till sin bestämmelseort. På an¬
förde grunder har Utskottet trott sig böra tillstyrka berörde
väganläggning; och vågar jag äfven här yrka bifall till den¬
samma.
Contracts-Prosten Holmberg: Jag var ieke närvarande på
Afdelningen, då denna fråga der förehades, men vid dess be¬
handling i Utskottet erhöll jag sedermera tillfälle att om den
taga närmare kännedom. Jag har, sedan Utskottet tillstyrkt
den väckta motionen, låtit anteckna mig som deltagare i den
reservation, som deremot af en Ledamot af Ridderskapet och
Adeln anförts, och till hvilken jag, enär den innehåller till¬
räckligt talande motskäl, nu hänvisar. Visserligen måste ifrå¬
gavarande väganläggning medföra någon nytta, åtminstone för
närmast kringliggande ort; men då sparsamhet i anslagen må¬
ste iakttagas, och denna väg icke på något vis kan sättas i
paritet med liera andra dylika företag, som icke vunnit Ut¬
skottets förord, tror jag skäl icke vara för handen att bifalla
det här tillstyrkta statsbidraget.
Häruti instämde Prosten Melander.
Härefter fann Ståndet för godt uppå vederbörligen fram¬
ställd proposition afslå Utskottets omförmälde tillstyrkande.
198
Den 5 December.
4:de punkten.
Bifölls.
5:te punkten.
Vid föredragning häraf yttrade
Prosten (Sellerstedt, sorn på begäran erhöll ordet: Ny
vägs anläggning från Oxelösund till Stjernholm, och den gam¬
las omläggning derifrån till Nyköping, är af högsta nödvändig¬
het för den landsort, som knappast har annan afsättningsort
för sina producter än Nyköping. Jordegare i den trakten
hafva merendels svårt att i denna stad få sälja sin spannmål,
emedan Nyköpings handlande sällan uppköpa någon sådan,
knappast oftare, än då något fartyg med sill anländer från
Norrige, då utbyte merendels sker af spannmål mot sill. Hän¬
der något år, att Norrmännen få spannemålen för bättre pris
på andra orter, måste jordinnehafvarne i trakten se sig om ef¬
ter annan ort att afsätta sin spannemål. Detta har dock ofta
sina stora svårigheter. De vanligaste afsättningsorterna äro
Stockholm och Norrköping och till bägge dessa städer måste
spannmålen föras sjöledes. Nu består sig Nyköping icke stor
handelsflotta, hvarigenom händer, att väl några producenter
kunna lyckas att få sin säd till Stockholm, men ganska få
till Norrköping, enär högst sällan någon transport dit kan
erhållas. Äfven isbelägges tidigt om höstarne den grunda
Nyköpingsviken, som gör, att fartygen måste tidigt inställa sin
fart. Blefve nu vägen till Oxelösund satt i farbart skick, så
vore på densamma utväg öppnad, att inpå sena hösten der¬
ifrån få sina producter transporterade till flere orter kring
Östersjön. Jag kan derföre icke annat än glädja mig deröfver,
att Styrelser! för Väg- och Vattenbyggnader uppfört denna väg
ibland de företag, på hvilka den af Kongl. Majit äskade och af
Högloft. Stats-Utskottet tillstyrkta summa för vägars förbätt¬
ring skall komma att användas.
Sedan ytterligare Contracts-Prosten Holmberg påyrkat
bifall till Utskottets i denna punkt gjorda hemställan, blef
densamma af Ståndet godkänd.
6:te—19:do punkterna.
Bifö/los.
Med anledning af Utskottets afstyrkande i 20:de punkten
af äskadt statsbidrag till en utanför Grenna föreslagen hamn-
byggnad, begärde
Contracts-Prosten Ahnqvist ordet, samt yttrade: Jag har
vid tvänne föregående Riksmöten förordat anslag till hamn¬
Den 5 December.
199
byggnad vid Grenna, och utber mig att äfven nu få göra det¬
samma, helst jag, till följd af de många röster från den sta¬
den kringliggande orten, som för sagde företag låtit sig höra,
varit en af dem, hvilka till förmån derför motionerat. Jag
vill nu icke vidröra de inånga och talande skäl, som för denna
hamnbyggnad blifvit anförda, ulan i stället fästa mig vid de
motskäl man uppställt, och framför allt. det besynnerliga, att
enär understöd af allmänna medel i sednare tider erhållits lör
hamnanläggningar vid Jönköping, Wadstena och Hjo, en dylik
anläggning vid Grenna icke kunde tillstyrkas. Grenna må väl
dock anses fullt lika förtjent af anslag till nämnde ändamål
som både Wadstena och Hjo. Sedan dessa erhållit hamnar,
är Grenna den enda stad vid Wettern, som saknar en sådan.
Grenna har likväl framför andra orter den förtjenst, att redan
hafva för företaget icke obetydligt åtgjort, enär af staden
en hamnbrygga blifvit anlagd i den riktning, att den kan blifva
en del af der ena utaf de nu föreslagna hamnarmarne. Vi¬
dare har man mot företaget anfört, att den sand, som af vå¬
gorna föres emot bryggan och stadnar på ömse sidor om den¬
samma, med hvarje år underminerar och uppgrundar hamn¬
platsen. Förunderligt nog har delta inom Borgare-Ståndet
begagnats såsom en grund för afslag af bidrag till hamnbygg¬
naden, ehuru sagde olägenhet genom ordentlig hamnanlägg¬
ning just skulle komma att upphäfvas. Det bolag, som re¬
dan uppfört nämnde hamnbrygga, skall snart se sig beröfvadt
frukten af sitt. företag, om ej understöd i tid lemnäs detsamma,
hvarigenom det blifver i tillfälle att till en fullständig hamn
utsträcka sitt arbete. Utskottet har äfven nödgats medgifva
detta, och det förefaller mig något förvånande, att Utskottet
ändock icke velat för företaget någonting bevilja. Af motio¬
nerna, sorn till företagets understödjande uppställa 2:ne alter-
nativer, nemi. anslag af 45,730 R:dr 42 sk. B:co utan åter-
betalningsskyldighet eller lån å dubbla beloppet, synes, att de
beräknade kostnaderne uppgå till två gånger den begärda an¬
slagssumman, samt att sålunda i alla händelser betydliga upp¬
offringar af Bolaget måste göras. Likväl inskränker jag mig
nu till att äska ett anslag utan återbetalning af endast 50,000
R:dr Runt, och tror mig kunna försäkra, att bristen i den till
företaget erforderliga summa kommer att af Bolaget tillskjutas.
Contracts-Prosten Holmberg: Utskottets Riksgälds-Afdel-
ning har vid denna Riksdag haft sig ett svårt åliggande före-
lagdt. Utom anslagen till de allmänna jernvägarna, har den
nödgats granska ansökningar om bidrag till enskilda vägar till
ett, belopp af, om jag ej missminner mig, icke mindre än 11
millioner R:dr, hvartill kommit en mängd företag af den be¬
skaffenhet, förevarande Utlåtande berörer. Afdelningen liar
dervid gjort ett urval, så godt den kunnat: och man måste,
200
Deli 5 December.
enligt min tanke, finna sig dervid, alt allt som begärts icke
blifvit tillstyrkt. Hvad särskildt hamnanläggningar belräffar,
har Utskottet trott sig böra med bidrag dertill understödja en¬
dast de orter, belägna vare sig vid öppna hafvet eller större
insjöar, vid hvilka någon betydligare och för den större tra¬
fiken vigtigare rörelse egt rum. Grenna hamnbyggnad, hvil¬
ken nu är i fråga, har af Styrelsen för Väg- och Vatten¬
byggnader blifvit uppförd i andra classen af de företag, som
af allmänna medel böra understödjas, så att skäl för anslag
dertill väl kunna anföras. En föregående Talare har gycklat
med den af Utskottet anförda grund för afslag å motionen, att
nemligen Grenna skulle hafva nog af hamnarne vid Jönköping,
lljo och Wadstena. Men meningen med Utskottets resonne-
ment är tydligen den, att då såväl vid båda ändarne som vid
hvardera af sidorna å sjön Wettern medelst statsbidrag åstad¬
komna hamnbyggnader redan finnas, har skeppsfarten å denna
sjö blifvit tillbörligen tillgodosedd, och vigten af detta skäl
lär icke kunna bestridas. Likväl har jag inom Utskottet för¬
ordat. ifrågasatte hamnbyggnad, hufvudsakligen emedan upp¬
lyst blifvit, att den för ändamålet redan nedlaggde kostnad,
20,000 R:dr Kunt, eljest skulle vara alldeles bortkastad, hvil¬
ket förefallit mig särdeles påkostande. Jag hemställde derföre,
att åtminstone 50,000 R:dr Runt, till hvilken summa Motio¬
närerna, enligt hvad jag erfor, nedsatte sina anspråk, måtte
beviljas. Samma hemställan gör jag äfven här och tror, att
medel icke skola komma att saknas, isynnerhet som Ståndet
nyligen beredt en af Utskottet icke påräknad tillgång genom
alslag af den tillämnade väganläggningen på Björkö.
Prosten Helander: Jemte det jag instämmer med de 2:ne
föregående Talarne, ber jag särskildt få fästa Ståndets upp¬
märksamhet vid ett vigtigt skäl för bifall till omförmälde an¬
slag, hvilket jag framhållit i den reservation, jag bifogat Ut¬
skottets Utlåtande. Jag har deri yttrat, att Grenna, till följd
af det långa afståndet af omkring 10 mil emellan Jönköping
och Wadstena, borde nu kunna påräkna samma välvilja, som
Hjo för några Riksdagar sedan tillvunnit sig, enär, liksom
lljo li gger ungefärligen midt emellan Jönköping och Carlsborg
på Wetterns vestra strand, så ligger ock på den östra Grenna
ungefärligen midt emellan Jönköping och Wadstena. Till be¬
styrkande häraf kan jag anföra, att å ena sidan Grenna räk¬
nar till Wadstena 4 mil och till Jönköping 6, samt å andra
sidan afstånden emellan Hjo och Carlsborg samt Hjo och
Jönköping utgöra 3^ och 6|- mil. Ett ytterligare skäl för
anslagets beviljande har derjemte efter reservationens afgif-
vande kommit till min kännedom, i det fråga uppstått om an¬
läggning af en ny väg emellan Eksjö och Grenna, hvilken
dels skulle blifva icke mindre än 2 mil kortare än den äldre
Den 5 December.
201
vägen om 6 mil, dels ock komma att gå genom en bördig dal,
der inga betydligare höjder eller andra naturhinder möta. Här¬
igenom får Eksjö 3 mil kortare väg lill Grenna än till Jön¬
köping, dit det har 7 mil. Skulle Ståndet finna skäligt be¬
vilja de 50,000 R:dr R:mt, hvilka min Stiftsbroder begärt, och
jag i min reservation föreslagit, vågar jag hemställa, att Stån¬
dets beslut erhölle följande lydelse: att Ståndet beslutar, det
för Grenna hamnbyggnad måtte anvisas ett statsbidrag af 50,000
R:dr R:mt att utgå utan återbetalnings-skyldighet under tillämp¬
ning af de i afseende på statsbidrag för likartade föremål
meddelade allmänna stadganden.
I detta yttrande instämde Prosten Ståhl samt Kongl.
Hofpredikanten Nordlund.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Inom Utskottet har jag
på de af föregående Talare anförde grunder tillstyrkt, att, lik¬
som vid Iljo en hamn blifvit anlagd för afsättning af den
der bakom liggande ortens produeter, anslag till en liknande
anläggning vid Grenna måtte beviijas. Då för öfrigt ulredt
är, att för en sådan anläggning tvänne hamnarmar äro af nö¬
den, att afhålla den ditspolade sanden, samt Majoren Lejon¬
ancker förordat företaget, synas mig tillräckliga skäl vara för
handen att bifalla det förslag Prosten Melander afgifvil.
Efter sålunda afslutad discussion framställdes af H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen proposition på bifall till Ut¬
skottets förrbemälde yttrande: och då denna med blandade Ja
och Nej besvarades samt votering begärdes, uppsattes och god¬
kändes följande votcrings-proposition:
Den, som godkänner Utskottets omförmälde afstyrkande,
röste Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet,
med ogillande deraf, beslutat, att fiir Grenna hamnbyggnad må
anvisas ett statsbidrag af 50,000 Ralr R:n:t att utgå utan åter¬
betalnings-skyldighet under tillämpning af de i afseende på
statsbidrag för likartade föremål meddelade allmänna stad¬
ganden.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, efter sed-
lames öppnande och rösternas summering, hafva utfallit med
12 Ja och 22 Nej; och hade Ståndet sålunda slädnät i det
beslut, Nej-propositionen innehåller.
21:sta och 22:dra punkterna.
Bi folias.
202
Den 5 December.
23:dje punkten.
Vid föredragning häraf erhöll
Comminister Reckman på begäran ordet och yttrade: Om
Talaren ock skall stadna i en ganska klen minoritet, finner
han sig likväl föranlåten att motsätta sig nu ifrågaställda an¬
slag. Ilan har dervid sin tanka äfven fästad vid de betänk¬
liga omständigheter, som med afseende på penninge-tillgången,
ty värr, nu uppenbara sig. En penningekris har inträdt, hvars
make ingen sett; och anspråken på Statens cassa stiga det
oaktadt allt mera, och synas, minst sagdt, oblyga. Under så¬
dana förhållanden finner Talaren icke skäl att, såsom man säger,
slösa med Statens medel, eller nedlägga dem i en ”rytten köping.”
Sannolikt skola bättre tider framdeles inträffa: och Talaren för¬
menar, att det lilla samhälle, som nu gjort anspråk på det all¬
männas bistånd, till dess kan gifva sig till tåls.
Häruti instämde Professor Lindgren.
Contracts-Prosten Holmberg: Hvad det oroande i den när¬
varande penningeställningen angår, är detta en sak, hvarom vi
alla ega kännedom. Den berörer likväl icke i betydligare mån
Statsverket, hvars tillgångar, om de än icke blifva så öfverflö¬
dande, som mången förut föreställt sig, dock skola förslå för
de nödvändiga utgifterna. Beträffande vidare den hamn-an¬
läggning, som nu är i fråga, är den af alla inom Utskottet be¬
handlade den enda, hvartill Utskottet förordat egentligt anslag,
emedan den befunnits vara af mera framstående vigt för den
allmänna sjöfarten. Dess läge vid en af sjöfarande lifligt be¬
sökt kust, på hvilken likväl goda hamnar endast med långt
mellanrum förekomma, lemnar en borgen, att den skall komma
ett länge kändt behof till mötes. Hallands landskap, i hvars
midt staden Falkenberg befinner sig, har dessutom på sednare
tiden företett en ovanlig grad af tillväxt, isynnerhet i åkerbru¬
ket, hvaraf producterna, likasom äfven skogsproducter från en
del af det innanför belägna Westergöthland, skulle genom om-
förmälde företag erhålla lättad afsättning. Jag förordar såle¬
des bifall till hvad Utskottet tillstyrkt.
Discussionen ansågs härmed afslutad; och sedan den af H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen framställda proposition på bi¬
fall till Utskottets tillstyrkande i förrberörde punkt blifvit med
blandade Ja och Nej besvarad samt votering begärd, verkställ¬
des votering öfver följande godkända voterings-proposition:
Den, som bifaller Utskottets i 23:dje punkten gjorda till¬
styrkande, röste Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej,
har Ståndet samma yttrande aislagit.
Den 5 December.
203
Voteringen verkställdes i behörig ordning, och befanns,
efter sedlarnes öppnande och rösternas summering, hafva utfal¬
lit med 21 Ja och 13 Nej: hvadan Ståndet stadnat i det be¬
slut, Ja-propositionen utvisar.
24:de, 25:te, 26:te, 27:de och 28:de punkterna godkändes.
29:de punkten.
Med afseende på Utskottets i denna punkt gjorda hem¬
ställan yttrade
Comminister Beckman, som på begäran erhöll ordet: Att
aflåta underdåniga skrivelser till Kongl. Maj:t, dervid sy¬
nas Ständerna i allmänhet icke synnerligt betänka sig, om
än ändamålet blott vore att artigt visa ifrån sig efterhängsen¬
heten. Här är emellertid ett föremål af mer än vanlig vigt i
fråga. Kongl. Majit skulle vid skrifvelsens besvarande nödgas
redogöra för en mängd omständigheter rörande våra förhållan¬
den till grannstaterne, särdeles emot öster, hvilka måhända bor¬
de hållas hemliga. Man vill öppna en ny segelled till Rikets
hufvudstad; dylikt torde man aldrig hört i andra länder vara å
bane. Det vill synas, att vi kunde hafva nog bekymmer, för
att hålla det redan befintliga inloppet otillgängligt för fiender.
Huru väl befästad! det redan nu kan sägas vara, lemnar jag
likväl derhän. Här fordrar man, att Kongl. Majit icke blott
skall gifva tillkänna, hvilka betänkligheter med hänsigt till
Stockholms försvar Högstdensamme kan hysa mot omlörmälde
företag, utan äfven tillspörja stadens Börs, hvilket bidrag den
dertill vill lemna, ehuru det blifvande svaret lätt nog kan gis¬
sas. Man har sagt, att genom företaget skall från öppna haf¬
vet till Stockholm beredas en rak väg, hvilken med en och
samma vind kunde tillryggaläggas. Jag tillåter mig dock med
en blick på chartan hafva den öfvertygelse, att för en oafbru¬
ten seglats i denna så kallade ypperliga farled en mängd olika
vindar skola behöfvas, så att den, som vill göra resan i ett
streck, antingen bör innehafva konsten att segla öfver en och
annan ej obetydlig landtunga eller ock vara en annan Erik
Wäderhatt. Talaren ser i Utskotts-förslaget endast en utväg
att slippa ifrån en enträgen köpmanscorps, men finner icke skäl
att bifalla detsamma, icke ens i denna dess egenskap af afledare.
Contracts-Prosten Hohnberg: Förevarande fråga har ofta
vid Riksdagarne återkommit, hvilket tillräckligt förklaras af dess
stora vigt. I händelse en sjöväg ifrån öppna hafvet, iner än
5 mil kortare och med vida mindre olägenheter befaren, än den
redan befintliga, kan öppnas till Rikets hufvudstad och på sam¬
ma gång Rikets förnämsta handelsplats, torde fördelen deraf
20 i
Den 5 December.
icke vara tvifvelaktig. Då likväl Utskottet icke kunnat be¬
döma, huruvida nya fästningsarbeten måste verkställas i sam¬
manhang med nämnde nya farleds beredande, för att betrygga
Stockholm mot fiendtligt anfall, har Utskottet trott sig böra fö¬
reslå Ständerna, att hos Kongl. Maj:t begära undersökning
i ämnet jemte upplysning om kostnaderna för möjligen nöd¬
vändiga befästningars verkställande. Utskottet har äfven ve¬
lat, att hufvudstadens innevånare skulle sättas i tillfälle att
gifva tillkänna, i hvad mån de vilja till företagets befrämjande
bidraga. Detta förfaringssätt synes mig innebära en lämplig
lösning af denna gamla fråga, som eljest vid hvarje Riksdag
skall återkomma. Kommer det nu att visa sig, att kostnaderna
blifva allt för dryga eller vill Stockholms commun intet eller
föga tillskjuta, har frågan för framtiden förfallit. Hvad den
föregående Talaren antydt, att föga skulle med den nya far¬
ledens öppnande blifva vunnet, är enligt min och troligen de
flestes öfvertygelse fullkomligen ogrundadt, enär det är fullkom¬
ligen bestyrkt, att icke allenast många timmars, utan flera da¬
gars tidsbesparing derigenom skulle beredas de sjöfarande. Jag
yrkar fördenskull bifall lill Utskottets förslag.
Häruti instämde Prosten Lagergren.
Kongl. Hofpredikanten Nordlund: Efter hvad den siste
Talaren i ämnet anfört, kan mitt yttrande blifva temligen kort.
Jag vill endast till ytterligare besvarande upplaga de 2:nehuf-
vudanmärkningar, hvilka blifvit af den Talare, som öppnat den¬
na discussion, framställde. Han har velat låta förstå, att det
företag, hvarom den föreslagna underdåniga skrifvelsen skulle
handla, skulle afse endast Stockholms stads och isynnerhet dess
köpmäns enskilda fördel. Visserligen måste hufvudstaden och
dess köpmanscorps vara för företaget i främsta rummet intres¬
serade, och detta intresse kan väl icke sägas vara af så ringa
betydenhet; men den ifrågasatta segelledens,öppnande för större
handelsfartyg anses med skäl ganska vigtigt äfven för alla de
delar af riket söder om hufvudstaden — för att icke nämna
alla sydligare utländska, särdeles Tyska orter, — som idka sjö¬
fart på Stockholm. Jag kan icke annat än förvånas öfver det
motstånd i denna sak, som bemälde Talare visat, då jag vet
att han, lika såväl som jag, eger enskild kännedom derom, att
det föreslagna inloppet från Baggensfjärden till stora Wärtan
medför en besparing af flere Svenska mils väg, och att den del
deraf, på hvilken de sjöfarande möjligen, om vinden är vidrig,
behöfva bogsering, belöper sig till högst en half mil eller
ifrån Bosundet till Wärtan. Om den allmänna nyttan af den¬
na farleds öppnande för den större sjöfarten råder endast
en tanke. Kostnaden för farledens uppmuddring och nödiga
sprängningar kan icke heller blifva stor, i jemförelse med nyt¬
Den 5 December.
205
tan, enär denna farled, nied undantag af de 2:ne kortastycken
hvarom nu är fråga, redan är farbar för de största fartyg. Hvad
åter angår den andra af samme Talare framställda invändning,
eller frågan om hufvudstadens blottställande för fienders an¬
fall, i läll den ifrågavarande segelleden göres tillgänglig för
större fartyg, så vågar jag på grund af den närmare lokalkän¬
nedom, jag under vistande invid och färder framåt detina far¬
led inhemtat, påstå, att de till inloppets försäkrande nödiga
strandbefästningar och försvarsanstalter skola utan synnerligen
stora kostnader, möjligen 50,000 å 100,000 R:dr B:co, kunna
uppföras. Detta lemnar jag likväl åt sakkunnige att bedöma.
Här är nu icke fråga om annat än en utredning af frågan,
och då någon skada af en sådan utredning omöjligen kan upp¬
stå samt frågan är af vigt, får jag yrka bifall till Utskottets
förslag.
Comminister Keckman: För att komma till ett slut i den¬
na sak, vore måhända skäl att lemna bifall till Utskottets för¬
slag. Talaren är viss, att man af Kongl. Majit skulle erhålla
slag i saken, och ett sådant slag, att man icke snart åter
skall komma fram dermed. Bereder man en fiendtlig här till¬
fälle till landstigning innanför Dalarö, har den derifrån mindre
än 4 mils rak och obehindrad väg till hufvudstaden, hvaremot
från Waxholm möta Hera fjärdar och sund, att hoppa öfver.
Den föregående Talaren har förklarat, att icke stort mer än
50,000 R:dr erfordras för att befästa det nya inloppet. Jag
vågar icke sälta i fråga hans kunskaper i befästningskonsten;
men för att icke taga lill för litet, vill jag antaga, att 20 mil¬
lioner skola förslå till upptagande, underhållande och befä¬
stande af detta nya kräftsår på Statsverkets finanser. Den
medellösa Comministern har icke under begagnande af så kal¬
ladt sommarnöje på landet hvarken vid ifrågavarande eller an¬
dra ställen varit i samma goda tillfälle, som hans mera lyck¬
ligt lottade förman, att studera Stockholms topographi. Ilan
har endast någon gång, då han, för att röra på benen och
hemta frisk luft, begifvit sig utom staden, kunnat erhålla kän¬
nedom om den kringliggande trakten. Den erfarenhet, lian vun¬
nit rörande det ämne, som nu är i fråga, vill han i allmänhet
uttrycka på det sätt, att de tvänne olika segellederna kunna
betraktas såsom tvänne olika cirkelsegmenter, det ena inom det
andra, stfiende på samma bas, hvars ändpunkter äro Dalarö
och Stockholm. Det yttre segmentet beskrifver visserligen icke,
såsom Motionären hyperboliskt säger, mer (in compassens heta
cirkel, utan på sin höjd tre fjerdedelar deraf, och påkallar ock¬
så olika, ja stridiga vindar, för att kunna tillryggaläggas. Men
enahanda förhållande eger rum i afseende på det inre, den
kortare och genare passagen, med den skillnad, att om man
på den förra behöfver annan vind vid hvarje ny mil, erfordras
206
Den 5 December.
på den sednare flere stridiga vindar styckevis på en halfinil.
Ty sedan man i den sednare riktningen lemnat Dalarö och
seglat nordost, måste man falla af i nordvest, för att nå Bag-
gens-fjärd, följa den nordligt och nordvestligt till Bo, derefter
gå sydvestligt, så vestligt, och återigen nordligt, till stora van¬
liga segelleden, samt vid densamma kasta om för sydvestlig
och vestlig kosa. Utan bogsering genom ångfartyg synes vin¬
sten af denna nya farled blifva ringa eller ingen.
Befästes nu det nya inloppet så, som den föregående Ta¬
laren har velat tillstyrka, fruktar jag, att man, i händelse af
krig, snart skall få se en flotta af 40 till 50 bombkanon-slu-
par derigenom löpa in, och på några timmar taga Waxholm i
ryggen, samt öppna väg för mera djupgående fartyg, som helsa
på vår skeppsbro. Sådan anmärkning tillät sig Talaren för
någon tid sedan i ett sällskap. Nej, svarade mig käckt en
grand seigneur från Börsen, man skall lägga den i bott¬
nen lössprängda och upptagna stenen i form af hvalf vid se¬
gelleden, och vid fiendens ankomst ditföra några fjerdingar
krut samt fyra af, och då störtar stenen ned i sunden och hin¬
drar framfarten. Likasom icke fienden, om vi lemna honom
tid dertill, skulle, glad att spriingningsarbetet är undangjordt,
på några timmar undanrödja det tillskapade hindret samt bele
våra barnverk.
Prosten Berlin: Fråga om denna farleds öppnande har
åtskilliga gånger förut förevarit och sednast vid sist förflutna
Riksdag, då 2:ne Riks-Stånd genom återremiss uttalade sitt
ogillande af Stats-Utskottets afstyrkande. När Stockholms
handelscorps visat sig särdeles angelägen om företaget och äf¬
ven synes dertill vilja lemna bidrag, förefaller det mig ega
större skäl för sig, än som medgifvits af den föregående Ta¬
laren, hvilken tyckes hafva uppenbarat mindre vanliga topo-
graphiska och strategiska insigter. Hvad frågan om Stockholms
blottställande för fiendtligt anfall beträffar, påstå somliga, att
för det nya inloppets försvar erfordras många och stora be¬
fästningar, i likhet med hvad äfven den siste Talaren förmo¬
dat, andra åter, att inga försvarsverk äro af niiden, och att
det vore tillräckligt, om man på någon punkt af den kanal, som
genom sprängning och uppmuddring kommer att bildas, hade
vid sidorna upplagt ett större förråd sprängd sten, som i be-
hofvets stund kunde genom en antänd mina kastas i kanalen
och tillsluta eller fylla den. Jag medgifver gerna, att jag icke kan
bedöma denna sak, men jag finner derföre bäst att hos Kongl.
Maj:t begära undersökning derom jemte upplysning om de blif¬
vande kostnaderna för företaget. Uppgå dessa kostnader till
ett allt för högt belopp, och anses stora befästningar erfor¬
derliga, så har frågan förfallit och kommer icke att förorsaka
Den 5 December.
207
Ständerna vidare besvär. Jag tillstyrker bifall till den i före¬
varande punkt föreslagna underdåniga skrifvelsen.
Härmed förenade sig Doctor Björkman och Prosten Me¬
lander.
Kongl. Hofpredikanten Nordlund: Då jag gifvit den förste
Talaren en, såsom det tyckes, kärkommen anledning att ytter¬
ligare utveckla sina insigter i förevarande ämne. särdeles hvad
detsamma vidrörer seglings- och befästningskonsten, må det
ursäktas att jag, fast inskränkande mig till sjelfva saken, ånyo
uppträder till försvar för mina, från bemälde Talares i denna
fråga afvikande, åsigter. Jag hvarken kan eller vill begagna
de honom egna vapen och stridssätt; men jag kan möjligen
bereda honom nöjet af en ny utfart eller lustfärd. Emellan
den yttre, omkring Wermdön förbi Waxholm gående och den
nu ifrågavarande inre, inom Wermdön gående inloppsvägen
från Dalarö till Stockholm är samma skillnad, som emellan
diametern och peripherien i en halfcirkel, och ingalunda den af
”Talaren” omförmälda emellan ”2:ne olika cirkelbågar”. Det
inträffar icke sällan, att större fartyg, för hvilka i anseende
till de dryga kostnaderna bogsering medelst ångfartyg icke
begagnas, blifva för motvind qvarliggande lång tid vid Dalarö
eller någon annan uthamn, under det att mindre fartyg, som
kunna begagna den genare vägen, hvarom nu är fråga, icke
blott framgå till hufvudstaden, utan äfven efter verkställd både
lossning och ny lastning hinna återkomma och ånyo fara förbi
de ännu qvarliggande stora kamraterna. Beträffande de många
”små krokarne”, som Talaren omnämnt och de ”mångå stridiga
vindarne”, som han förmenar vara af nöden vid den inre seglat¬
sen, kan jag så mycket mindre medgifva Talarens påståenden,
som jag vet månget fartyg, som med samma vind och utan all
bogsering gått från Dalarö genom Baggensfjärden, Bosundet,
Stäke- och Skurusund till Wärtan. Det är endast vid svår
motvind som bogsering på en obetydlig sträcka kan blifva af
nöden. Vidkommande åter slutligen det ifrågasatta inloppets
försvar har jag intet anspråk gjort på kunskap i befästnings¬
konsten; men hvar och en, som icke blott besett de kringlig¬
gande trakterna (ehuru äfven de temligen otillgängliga), utan
färdats oftanämnde farled fram, måste se och finna, att de 2:ne
sund, hvarom här iir fråga, Bo- och Stäkesund, äro smala och
trånga, ja, på sina ställen icke stort bredare än denna sal,
eller fullkomligt lika en kanal och alltså icke jemförlige med
passagen förbi Waxholm. Det kan naturligtvis icke blifva
fråga att utvidga dessa sund på bredden, utan endast att upp¬
muddra dem eller uppspränga dem till det djup, som erfordras
för större fartyg. Till samma sunds försvar blifver det troli¬
gen tillräckligt att anlägga ett eller ett par strandbatterier, så
208
De n 5 December.
vida man icke — hvilket dock är mest sannolikt — finner
mest ändamålsenligt att der förlägga ett eller 2:ne med sten
lastade fartyg, för att i farans stund till segelledens stängande
sänkas. De oerhörda kostnader, Talaren förespeglal, blifva
derföre icke nödiga hvarken till segelledens öppnande för större
fartyg eller till befästningar. I alla fall, då nu icke är fråga
om annat än en underdånig skrifvelse med begäran om ären¬
dets utredning, är så mycket mindre skäl att fästa afseende å
de förespeglade vådorna, svårigheterna och kostnaderna, som, i
händelse dessa vid närmare undersökning skulle befinnas verk¬
liga, något beslut om den rysligt tillämnade lärleden icke lärer
blifva fattadt.
Yice-Talman Biskop Annerstedt: Den förste Talaren har
yrkat afslag å denna punkt af, såsom mig synes, hufvudsak¬
ligen politiska skäl. Han har trott, alt man genom den före¬
slagna skrifvelsen skulle nödga Kongl. Majit att uppenbara
militära planer, dem han möjligen vill hålla hemliga. Jag vill
likväl erinra honom, att Regeringarne nu för tiden icke anse
sig behöfva undanhålla sina grannar kunskapen om ett lands
försvarsväsende. De, hvilka af kännedom om våra militära
förhållanden kunna hafva någon nytta, ega dessutom nog sina
kunskapare, som veta att intränga äfven i hemligheter. Hvad
sjelfva saken beträffar, om jag ansåge nödigt att derom nu
yttra mig, nödgades jag bekänna att jag i fråga om kostna-
derne för företaget står bemälde Talare närmare, än hans veder¬
sakare. Jag anser likväl den af Utskottet i ämnet föreslagna
åtgärd vara den lämpligaste och anhåller om bifall till den¬
samma.
Comminister Reckman: En anmärkning måste jag göra
mot det, som min ihärdigaste motståndare här yttrat. Han har
påstått, att inloppet \id Waxholm skulle för en fiende vara
lättare att passera än sunden i den omordade nya farleden.
Likväl vet hvar och en, att hvarje fartyg, som vill löpa förbi
Waxholm, måste i en mängd trånga krökningar vända än den ena
och än den andra sidan mot fästningen och sålunda blottställa
sig för hela styrkan af elden derifrån. Ar deremot den nya
segelleden så rak, som man äflas att vilja hafva den ansedd,
blifver det en smal sak för de af ånga framdrifne fiendtliga
fartygen att, utan att vända, gå directe genom alla sunden;
och har man då icke blottställt Waxholms fästning jemväl för
ett anfall å dess rygg?
Prosten Tellbom : Af de öfverläggningar, som i denna sak
egt rum, skulle man kunna hemta anledning till den förmodan,
att Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer att bevilja anslag till
arbetenas verkställande. Då likväl icke så skett, utan Ut¬
skottet
D e n 5 December.
209
skotlet föreslagit endast en anhållan, att Kongl. Maj:t må
täckas vid nästa Riksdag meddela Rikets Ständer en utredning
af ämnet i uppgifna hänseenden, tror jag, man må hysa hvilka
tankar som helst i sjelfva saken, skäl icke saknas att bifalla
denna punkt, helst då det ej kan förnekas, att den angår ett
vigtigt ämne, och detta säkerligen skall vid kommande Riks¬
dagar blifva föremål för nya motioner, om icke en utredning,
sådan den nu blifvit föreslagen, sker.
Efter härmed afslutad discussion fann Ståndet för godt
bifalla hvad Utskottet i förenämnde 29:de punkt föreslagit.
30:de, 31:sta, 32:dra, 33:dje, 34:de, 35:te och 36:te punk¬
terna.
Blfullos.
Vid föredragning af 37:de punkten begärde och erhöll
Prosten Millen ordet samt yttrade: Ilär finner man visser¬
ligen ett tillstyrkande, men endast af ett lån, och då ett sådant
understöd icke är tillräckligt för att åstadkomma det ifrågava¬
rande, för hela provinsen vigtiga, företaget, finner jag mig
föranlåten vördsamt hemställa, att ett anslag måtte beviljas.
Siats-Utskottets motivering är också sådan, att den synes mig
hafva bort föra Utskottet till ett annat resultat. Också hade
Afdelningen, enligt hvad af reservationen synes, kommit till den
öfvertygelsen, att detta företag vore förtjent af ett anslag utan
återbetalnings-skyldighet. Enligt hvad jag hört, var det också
blott på en röst, som det vid voteringen i Utskottets plenum
berodde, och detta ger mig en förökad anledning att anhålla
om en förändring i hvad här tillstyrkes.
Skälen härför äro på visst sätt redan af Utskottet fram-
lagde; jag tager mig friheten blott tillägga följande:
För det första är af alla auetoriteter, som i ärendet yttrat
sig, upplyst, att den ifrågavarande hamnanläggningen är af
högsta behof påkallad. Carlstads nuvarande hamn vid Kanike¬
näset är belägen £ mil från staden. Redan denna omständig¬
het måste i flera afseenden så väl för trafikanter, som resande,
medföra kostnader och obehag. Men derjemte är platsen vid
Kanikenäset ytterst inskränkt, så att de effecter, som komma
ifrån provinsen, kunna icke omedelbart föras fram till hamnen,
der utrymme sakrias till deras uppläggande, utan måste al-
lastas och uppläggas på kanalbankarne emellan staden och
hamnen samt åter lastas på pråmar för att transporteras till
hamnen. Styrelsen för Väg- och Vattenbyggnader har på det
kraftigaste förordat detta arbetsföretag, som af densamma är
uppfördt i Usta classen. Också är jag öfvertygad, att de Leda-
Hiigv. Preste-Ständels Prat. '1857. 8:de Bandet. 14
210
Den 5 December.
möler af det Högv. Ståndet., sorn på Afdelningen varit i till¬
fälle taga närmare kännedom af denna angelägenhet, ingalunda
varit tvekande, att här ett anslag bordt beviljas.
För det andra villo jag fästa Högv. Ståndets uppmärksam¬
het derpå, att Wermland visst icke varit synnerligen gynnadt
med några anslag vid denna Riksdag, oaktadt denna provins
genom sin företagsamhet gjort sig deraf förtjent och sannerligen
är i stort behof af förbättrade communicationsanstalter. Vid
denna Riksdag är mycket begärd t för detta ändamål, men allt
är afstyrkt. Jag har icke gjort något försök att i 2:ne före¬
gående punkter genomdrifva någon förändring, enär de begärda
anslagen varit nog stora, men vid denna punkt, der det gäller
att tillvägabringa en hamnanläggning vid provinsens förnämsta
utskeppningsort, har jag icke kunnat låta det bero vid Utskot¬
tets förslag, hvarmed ingenting kan uträttas.
Det egentliga skälet för nekandet af anslag, är att rörelsen
i Carlstad är så ytterst liflig. Fullföljer man conseqvent ett
sådant raisonnement, så skulle man väl komma till det resul¬
tatet, att endast de städer böra hugnas med statsanslag för
hamnanläggningar, som hafva en högst ringa eller ingen rörelse.
Jag kan icke tro, att detta är Utskottets mening. Också har
Utskottet på andra ställen i detta Betänkande afstyrkt alla an¬
slag på grund deraf, att ingen betydlig rörelse förefinnes. J*g
finner mig alltså nödsakad anhålla, att Högv. Ståndet, med af-
slående af Utskottets förslag, täcktes lemna bifall till reserva¬
tionen.
Dermed förenade sig Prostarne fVåhlander och Tegnér.
Contracts-Prosten Holmberg: Jag har nyss haft äran nämna,
att då man denna Riksdag för så många andra ändamål tagit
Statens tillgångar hårdt i anspråk, har Utskottet endast åt få
hamnanläggningar kunnat tillstyrka statsbidrag. Bland dessa
sednare hade dock Carlstads hamn bort få ett rum, såsom ock
Afdelningen, enligt hvad af reservationen vid denna punkt in-
hemtas, hade föreslagit. Många skäl tala härför. Den gamla
hamnen, som, då den anlades, kunde vara tillräcklig för be-
liofvet, är det nu icke mera. Rörelsen vid Carlstad har de
sednare åren alldeles ovanligt tilltagit, hvaraf ock blifvit en
följd, att den gamla, med alltför inskränkt upplagsplats för¬
sedda och dessutom 2,000 alnar från staden aflägsna, hamnen
numera är högst otjenlig. Väg- och Vattenbyggnads-Styrelsen
har ock på det amplaste förordat det nya företaget, såsom sär¬
deles angeläget, och intygat, att, med hänseende till det kost¬
samma deruti, det begärda statsanslaget icke är för högt.
Man tycker således att saken borde fått en annan utgång i
Utskottet, men en af dess inflytelserikaste medlemmar satte sig
ihärdigt emot beviljande af anslag och hans åsigt vann i vote¬
I) e ii 5 December.
211
ringen med en rösts öfvervigt. Dessutom genomdref lian att
det lån, som han endast ville medgifva, skulle beviljas staden
Carlstad, och icke det bolag, som eger gamla hamnen och nu
skulle utföra den nya. Afdelningen hade icke tilltrott sig att
föreskrifva detta såsom ett vilkor, ulan endast uttryckt det
önskvärda i att staden åtoge sig den nya anläggningen. Då
nu Utskottet fästat detta bestämda vilkor, skulle lätt kunna
hända, att redan härigenom verkställigheten af det angelägna
företaget tillintetgjordes, äfven om det för öfrigt läte utföra sig
med ett blott lånebidrags erhållande af Staten. Såväl på dessa
skäl, som på grund af hvad den föregående Talaren anfört,
får jag, med afslag å Utskottets tillstyrkan, förorda bifall till
hvad Utskottets Riksgälds-Afdelning vid denna punkt hade
föreslagit.
Häruti instämde Vice-Talman Biskop Annerstedt.
Comminister Keckman: Med den åsigt om Statens finan¬
ser, hvilken Talaren hyser, kan bifall till ett lån för ifrågava¬
rande ändamål öfverensstämma. Detta kommer under tidernas
lopp åter till Statsverket. Men ett anslag utan ålerbetalnings-
skyldighet kan Talaren flir sin del icke bifalla. Den fördel,
som, enligt uppgift i Utskottets Utlåtande, i ökade hamn- och
sluss-afgifter tillskyndats Carlstad genom den nu varande med
statsbidrag understödda hamnbyggnaden, synes vara så stor,
att staden väl må kunna företaga den nja anläggningen med
ett beviljadt lån, till hvars amortering inkomsterna böra blifva
tillräckliga. Den Talare, som i denna angelägenhet först haft
ordet, har velat beklaga sig, att Wermland icke blifvit med
synnerligen många statsanslag till communicationernas lättande
hugnadt. Jag håller här i min hand Riksgälds-Contorets Reg¬
lemente af år 1854 och finner der ett ganska belydligt antal
väg- och kanal-anläggningsföretag inom sagde landskap, hvar¬
till Staten för närvarande bidrager; för att icke tala om nära
en million R:dr, som inalles under de sednare 20 åren dels
såsom lån, dels såsom anslag utan återbetalningsskyldighet till
orten utgått. Icke kan man vid sådant förhållande säga, att
Staten hårdt och sljufmoderligt behandlat detta landskap,
helst detsamma af de till Kongl. Majrts disposition för vägars
förbättrande och vattenaftappningsföretag ställda medel äfven
njutit sin dryga andel. Talaren missunnar ingalunda Werm¬
land de rika bidrag orten ifrån det allmännas sida har fått
emottaga, och gläder sig åt den utveckling, som der föregår
och ännu mer är att önska; men han anser ock, alt dess egna
mäktiga krafter böra till ändamålsenlig sjelfverksamhet upp¬
kallas.
Med sistnämnde Talare förenade sig Doctor Sandberg.
212
Den 5 December.
Contracts-Prosten Malmstedt: Utom den strid emellan
motivering och beslut, hvarpå den förste Talaren fäste Högv.
Ståndets uppmärksamhet, finnes äfven en annan af ovanlig be¬
skaffenhet, nemligen att Carlstads Kanal-Bolag har begärt 100,000
R:drs anslag, men det Ilögloll. Utskottet har tillstyrkt ett lån,
åt staden Carlstad, till samma belopp, utan att någon upplys¬
ning blifvit lemnad om ändradt förhållande. Det syntes nem¬
ligen, inom Utskottet, icke vara i sin ordning, att ett Kanal-
Bolag skall bekosta hamn åt en stapelstad. Mot den åsigten
har jag icke något att invända, hvarföre den ändring må ske
uti Riksgälds-Afdelningens tillstyrkan. Saken är obestridligen
af högsta vigt för staden, men den är det äfven för hela den
del af Provinsen Wermland, som har sin handel på Carlstad,
äfvensom för alla, som begagna sjölägenhet till eller från den
staden. Den nuvarande vägen till hamnen är ofta ganska
svår och kostsam att passera, hvilket nödvändigt skall fördyra
de varor, som derpå fraktas.
Den nästföregående Talaren har sagt att staden bör vara
nöjd, om den kan få ett lån, men han besinnar ej, att, då kost¬
naden för expropriation af erforderligt jordområde lägges till
anläggningskostnaden, uppstår en summa af minst 300,000
R:dr, hvilken summa är alltför dryg för ett samhälle, som inga¬
lunda kan anses för rikt. Af de rika Brukspatronerna, som
finnas i orten, kan staden icke få något biträde, då deras
effecter icke komma att passera den ifrågavarande hamnbassinen,
utan fraktas på den gamla kanaleu. Bolaget eger alla befint¬
liga upplagsplatser, så att del blifver endast en del effecter
som måste uppläggas vid den ifrågavarande nya kanalen och
hamnbassinen. De inkomster, som skulle tillkomma staden,
kunna icke blifva tillräckliga, att ens betala ränta å halfva
anläggnings-capilalet. Beträffande den hjelp af Staten, som
Provinsen Wermland skall hafva fått för anläggning af hamnar,
kanaler och vägar, hvarom samme Talare vidlyftigt ordat, vill
jag icke yttra mig, det är något som icke hör hit, då ingen
beklagat sig öfver Provinsens stjufmoderliga behandling. Nu
är blott fråga om att afhjelpa en communs tryckande behof,
hvilket icke kan ske genom ett otillräckligt lån, utan endast
genom det af alla auetoriteter samt Höglofliga Stats-Utskottets
Riksgälds-Afdelning tillstyrkta anslag; hvarföre jag ödmjukligen
anhåller att, hvad sålunda blifvit tillstyrkt, måtte af Högvördiga
Ståndet bifallas.
Prosten lillén: Jag är skyldig den Talare, som här upp-
trädt emot mitt förra yttrande, några ord till svar. Han har
såsom bevis derpå, att Provinsen Wermland ingalunda varit
bortglömdt med anslag, framhållit Riksgälds-Contorets Regle¬
mente, hvars bevisningskraft jag likväl i detta fall måste jäfva,
så länge Talaren icke kan ur detta Reglemente framvisa, hvilka
Den 5 December.
213
anslag blifvit nämnde Provins förunnade. De äro, enligt min
tanke, ingalunda många eller stora, allraminst i förhållande
till de mångfaldiga arbeten till cominunicationernas förbättrande,
som Provinsen kan uppvisa, hvaribland ingalunda må lemnäs
å sido den mängd jernvägar, som derstädes blifvit anlagde och
hvilka Talaren behagat hedra med benämningen jernvägsbitar.
Att emellertid sådana anläggningar äro förenade med dryga
omkostnader, borde icke för Talaren vara obekant, äfvensom
att de af Staten dertill lemnade bidragen hvarken varit många
eller stora. Skulle nu den ifrågavarande hamnanläggningen
verkställas endast förmedelst lån, skulle naturligtvis de blif¬
vande afgiflerna blifva för rörelsen alltför stora och betungande.
Jag vågar fördenskull, under åberopande af hvad en af Ut¬
skottets Ledamöter anfört, hvilken icke kan misstänkas för att
hysa något särskildt intresse för denna ort, hos Högv. Ståndet
hemställa, att det i reservationen framlagda förslaget ifrån
Riksgälds-Afdelningen måtte blifva Ståndets beslut.
Härmed förklarades öfverläggningen afslutad; och sedan
den af //. Ii. Erkc-Biskopen och Talmannen framställda pro¬
position på bifall till Utskottets hemställan i 37:de punkten
blifvit med både Ja och Nej besvarad samt votering äskad,
uppsattes och godkändes följande voterings-proposilion:
Den, som bifaller Utskottets omförmäldo hemställan, röste
Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet, med
ogillande deraf, i öfverensstämmelse med den Utlåtandet vid
denna punkt bifogade reservation, för sin del beviljat ett stats¬
anslag af 100,000 R:dr Runt för anläggningen af en hamn-
bassin invid Carlstad samt en kanal med tillräckliga dimensio¬
ner derifrån till Kanikenäset vid Wenern, under förbehåll, att
de stadganden, som i afseende på statsbidrag för hamn- och
kanal-anläggningar under denna Riksdag beslutas, varda vid
nämnde företag vederbörligen tillämpade.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 18 Ja och 18 Nej; vid hvilken utgång af saken
den före sedlarnes öppnande särskildt aflagde och förseglade
sedeln uppbröts; och, som den belänns innehålla Ja, hade
Ståndet stadnat i det beslut, Ja-propositionen utvisar.
38:de och 39:de punkterna godkändes.
Vid behandlingen af 40:de punkten erhöll
Doctor Nordlander ordet och yttrade: Den nu föredragna
punkten gäller icke någon stor summa. Umeå stad begär icke
iner än 20,000 R:dr B:co, eller § af hela kostnaden för det
214
Den 5 December.
ifrågaställda företaget. Utskottet liar likväl icke trott sig böra
förorda det äskade anslaget. Jag vill emellertid upplysa, att,
till följd af elfvens uppgrundning, mera djupgående fartyg icke
kunna vid staden tillägga, utan måste stadna vid den j>- mil
derifrån belägna platsen Sand. Häraf uppstå fiir varu- men i
synnerhet persontrafiken svåra olägenheter, enär på sistnämnde
ställe ingen gästgifvaregård finnes, hvadan ankomna passage¬
rare ofta nödgas till fots tillryggalägga vägen till staden. In-
nevånarne i Umeå hafva under många år varit betänkte att
genom uppmuddring af elfven afhjelpa det mehn för rörelsen,
som sålunda uppkommit. Men då staden icke tillhör de folkri-
kare — den räknar icke mer än omkring 2,000 innebyggare,
— har den icke kunnat anskaffa det för nämnde företag erfor¬
derliga capital. Ar 1841 beräknades kostnaderne till 12,000
R:dr B:co, men denna summa har sedermera till följd af de
ökade arbetsprisen måst höjas till 20,000 R:dr s. m. Då jag
besinnar, att icke allenast Umeå stad ulan äfven hela kring¬
liggande orten i betydlig mån lider af den olägenhet, elfvens
grunda beskaffenhet medförer, tror jag Rikets Ständer skola
finna skäl nog att bevilja det ringa anslag, som för dess un-
danrödjande blifvit äskadt, helst för ingen kan vara okänd den
svåra olycka, som förliden höst drabbade Umeå genom dess
enda ångfartygs totala förolyckande.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Contracts-Prosten Hohnberg: Det kan icke nekas, att sta¬
den Umeå, med afseende på dess sjöfart, är i en bekymmer¬
sam belägenhet, alldenstund det i en framtid skulle kunna in¬
träffa, att den blefve alldeles afskuren från hafvet till följd af
elfvens fortfarande uppgrundning. Det är således visst icke af
afvoghet mot detta samhälle, som Utskottet ej ansett sig kunna
tillstyrka bifall till motionen, utan af en välgrundad farhåga
för aU de begärda medlen skulle alldeles fruktlöst förspillas.
Herr Ofversle-Lieutenant Modig har ju upplyst, att från elf¬
vens höga sandiga stränder nedföres årligen en mängd sand i
strömdraget, hvadan en uppmuddring deraf endast vore ett pal¬
liativ för en kort tid, samt att. den anförda olägenheten endast
kunde varaktigt afhjelpas derigenom, att stränderna bekläddes
med fachin-bäddar; men att detta erfordrade ofantliga kostna¬
der, vida öfverstigande den nytta, som derigenom kunde åstad¬
kommas. Under sådana förhållanden har väl Utskottet, om
det ville handla omtänksamt, icke kunnat förorda användande
af Statens medel på ett så ändamålslöst företag, som det ifrå¬
gavarande. Jag tillstyrker bifall till punkten.
Härmed förenade sig Biskop sinnerstedt och Prosten
Tellbom.
Doctor Nordlander: Med afseende på hvad den föregåen¬
de Talaren anfört om faran af fortgående sand-uppgrundning i
Den 5 December.
215
Umeå eif, får jag nämna, att vid undersökning, som år 1856
anställdes af Commissions-Landtmätaren Sandström, utröntes,
att elfven då egde lika djup, som år 1842. Flodbädden synes
sålunda hafva tagit fasthet; och man kan ega grundade för¬
hoppningar på beståndet af en verkställd uppmuddring. Möj¬
ligen kan afsällningen af sandpartiklar komma att fortgå nå¬
got längre ned i elfven, men den gör der en krok, hvarigenom
sanden afkastas från dess rätta strömfåra. Jag har så många
gånger färdats denna väg, att jag med säkerhet kan meddela
berörde upplysningar. Skulle emedlertid inträffa, att elfven, ef¬
ter skedd upprensning, igengrundades, komme Statsverket lik¬
väl icke att af några vidare kostnader fiir farledens underhål¬
lande drabbas, utan det blefve en ensak för Umeå stad, hvil¬
ken vid anslagets åtnjutande skulle åtaga sig framgent hålla
elfven vid ett djup af 10 fot, att nämnde förbindelse fullgöra.
Doctor Säve instämde.
Professor Carlson: Det förefaller mig i allmänhet betänkligt,
att Rikets Ständer på framställningar från enskilda personer bevil¬
ja bidrag till arbeten, som befrämja handel, jordbruk och indu¬
stri. Jag kan icke annat än beklaga, att en mängd frågor om
anslag till vägar och lättade communications-anstalter af Riks¬
dagen omedelbarligen till afgörande upptagas. Att Rikets Stän¬
der till Kongl. Maj:ts bepröfvande öfverlemna dylika frågor el¬
ler endast efter aflåten proposition från Regeringen behandla
dem, anser jag vara ett önskvärdt mål att eftersträfva. Nu
förevarande fråga har jemväl genom enskild motion blifvit
väckt, och jag tror Utskottet hafva rätt förfarit, då detta af-
styrkt densamma. De i saken företedda handlingar utvisa, att
man icke utan kostnader, som af företagets nytta ej motsva¬
ras, kan komma till full säkerhet om dess bestånd, enär der¬
till fordrades, att elfvens stränder med fachinbäddar bekläd¬
des. Då för öfrigt Statens tillgångar på så många andra håll
vid denna Riksdag blifvit tagne i anspråk, kan jag för min del
icke tillstyrka understöd till ett företag af så oviss beskaffen¬
het som detta.
Comminister Heckman: Talaren skulle kunna åtnöja sig
med att instämma i Contracts-Prosten Holmbergs och Profes¬
sor Carlsons yttranden, men han vill dock ännu en gång fästa
Ståndets uppmärksamhet vid hvad Öfverste-Lieutenant Modig i
saken upplyst: "att på ett ställe, der en så ansenlig massa upp-
grundningsämnen årligen afsattes, som vid Umeå elfs mynning,
muddrings-arbete voro att anse endast såsom ett tillfälligt nöd-
hjelpsmedel, samt att det lätteligen under arbetets utförande
kunde inträffa, att den ränna, som under det ena året blifvit
uppmuddrad, vore efter det andra årets vårflod åter igenfylld.”
216
Den 5 December.
För öfrigt vill det synas, som om detta vore eit af Umeå stad
redan abandonneradt arbete, enär det af 1840 års Ständer be¬
viljade anslag icke af staden begagnats, emedan den sett sig
icke kunna ingå på det af Ständerna föreskrifna vilkor att till¬
skjuta minst en tredjedel af hela kostnaden, som då beräknats
till 12,000 R:dr B:co. Nu deremot heter det, att staden vill
tillskjuta 10,000 R:dr, eller en tredjedel af den nu beräknade
kostnadssumman, och dertill förbinda sig, att för framtiden un¬
derhålla farledens djup i elfven vid 10 fot. Som Talaren lik¬
väl icke anser staden kunna gå ut med fullgörande af denna
förbindelse, nödgas han afslå allt understöd för företaget.
Contracts-Prosten Holmberg: Det är visserligen sannt, att
Commissions-Landtmätaren Sandström uppgifvit att elfvens upp-
grundning skulle upphört från och med år 1842; men då den
förut allt jemt egt rum, må man visserligen med Herr Öfver-
ste-Lieutenant Modig säga, att denna uppgift låter mycket otro¬
lig. Ar den grundad, kan den svårligen förklaras på annat
sätt, än att mellan staden och Sågsand har uppgrundningen nu
uppnått sin, så att säga. normala höjd, och att det endast är
nedanför sistnämnda ställe, som den alltjemt fortfar. Men då
följer ock häraf, att om elfven nu uppmuddrades mellan staden
och Sågsand, skulle uppgrundningen åter genast börja och
fortfara tills den uppnått samma höjd, som den nu innehar.
Det är visst godt och väl att staden åtoge sig att framgent
bibehålla elfven vid 10 fots djup, men, under de uppgifna na¬
turförhållanden, är detta ett åtagande, som icke utan alltför
dryga kostnader kan fullgöras. Det minsta man kan säga om
denna sak, är, att den ännu är långtifrån säkert utredd, och
det vore väl då temligen obetänksamt, om man derpå använde
en, om än jemförelsevis obetydligare, andel af Statens för myc¬
ket annat så väl behöfliga tillgångar.
I detta yttrande instämde Vice-Talman Biskop Annelstedt.
Contracts-Prosten Landgren.- De argumenler, en föregå¬
ende Talare anfört emot nu ifrågasatte anslag, ärp sådane att
de kunna användas emot hvarje anslagsfråga, som af Ständer¬
na omedelbarligen pröfvas. Ehuru jag är med honom ense rö¬
rande otjenligheten deraf, att Rikets Ständer till afgörande fö¬
retaga enskilda framställningar om vägförbäftringar och com-
munications-leders öppnande, finnér jag likväl otjenlig!, att man
med denna erinran söker verka mot denna anslagsbegäran, då
man utan betänkande beviljar andra. Man har talat om den
stora betänklighet rörande medlens ändamålsenliga användning,
som skulle härledas af faran för elfvens framtida uppgrund-
ning. Mig synes det likväl vara klart, att, om till en sådan
betänklighet funnes skälig anledning, Umeå innevånare icke
Den 5 December.
217
skulle hafva åtagit sig ej blott att tillskjuta bristen i kostnads-
summan utan äfven för framtiden hålla elfven öppen till stad¬
gadt djup. I denna förbindelse eger Staten full trygghet för
att det åsyftade ändamålet uppnås; hvarföre jag med hänseen¬
de till företagets stora vigt önskar att, med afslag af Utskot¬
tets tillstyrkande, motionen måtte bifallas.
Doctor (iumeelius: Den föregående Talaren har till en bör¬
jan vidriirt en allmän grundsats, nemligen om oegentligheten
deraf, att Ständerna ingå i pröfning af under behandling va¬
rande anslagsfrågor, hvilka icke äro af Kongl. Maj:t pröfvade,
och derefter har han öfvergått till förevarande speciella fall.
Hvad den förra beträffar, inäste man finna sig i att vid prakti¬
ska förhållanden stundom uppgifva en princip, som a priori
fattad annars kan förefalla giltig. Jag måste väl medgifva, att
en fråga, som öppnas genom proposition från Kongl. Maj:t,
bör vara värd mera uppmärksamhet, än den som har sin grund
i enskild representants framställning; men äfven från detta sed¬
nare håll kunna saker framkomma, som vunnit den noggran¬
naste utredning, och således äro fullt förberedda för afgörande
beslut. Således kan i denna angelägenhet ingen allmän regel
uppställas. Hvad särskildt det nu förordade företaget angår,
anser jag det vara sådant, att man vid det, mera än vid något
annat, måste komma att ångra ett anslag dertill. Man kan
väl fatta den oro, med hvilken Umeå innevånare skola betrakta
den fortgående uppgrundningen af den genom staden flytande
elfvens mynning; men om äfven dessa likasom en Talare, hvil¬
ken här yttrat sig till förmån för Umeå, med säkerhet påstå,
att uppmuddrings-arbetet skall medföra väsendtlig nytta, må¬
ste man likväl betvifla detta vid de förklaringar, som icke al¬
lenast af Ofverste-Lieutonant Modig, hvilkens sakkännedom in¬
gen lärer betvifla, utan äfven af Ledamöter inom Utskottet,
hvilka genom egen erfarenhet hafva kännedom om lokalen, blif¬
vit afgifne, att man endast med kostnader, vida öfverstigande
nyttan af företaget, kan bjuda till att försäkra sig om dess
varaktighet, och kanske ändå till sluts misslyckas. Inom Ut¬
skottet yttrade flere Ledamöter ifrån de nordliga trakterna, att
det icke fanns någon annan utväg för Umeå innevånare än att
flytta staden längre ned mot hafvet. Detta kan synas hardt,
och jag missunnar visst icke Umeå att behålla sin gamla plats;
men det bevisar åtminstone att saken anses icke vara med små
medel afhjelplig. Med blicken för öfrigt fästad på de vid¬
sträckta och kostbara communications-arbeten, som, vigtigare
än detta, blifvit så väl af Kongl. Majit som enskilda Motionä¬
rer till Ständernes åtanke framhållne, nödgas jag yrka bifall
till Utskottets afstyrkande af förevarande anslag.
Professor Carlson: Jag är till största delen förekommen
af den Talare, som sednast haft ordet. Den af mig uttalade
21$
Deu 5 December.
grundsats, att alla med denna likartade anslagsfrågor borde före
deras behandling vid Riksdagen hos Kongl. Majit samlas oell
i ett sammanhang utredas, kan jag icke annat än vidhålla. Jag
anser Ständerna böra icke blott omorda nyttan af, utan äfven
genom sitt handlingssätt söka närma sig ett dylikt förhållande.
El t slog dertill finner jag uti Utskottets afslag på nu ifråga- ‘
komne motion, hvilket jag derföre bifaller.
Sedan diseussionen härmed ansetts afslutad, blef Utskot¬
tets i 40:de punkten gjorda hemställan af Ståndet bifallen.
Härefter föredrogs 41 ista punkten samt i sammanhang
dermed en, medelst Utdrag Nio 474 af Heden. Bonde-Stån¬
dets den 3 innevarande månad haline Protocoll, från bemäldo
Stånd till de öfrige Riks-Stånden ställd inbjudning att förena
sig i samma Stånds i anledning af förevarande punkt fattade
beslut, att den för utdikningar och aftappningar af sanka trak¬
ter och sjöar i och för odlingsföretag af Utskottet i punkten
föreslagna summa, som under hvartdera af åren 1858, 1859
och 1860 skulle ställas till Kongl. Majits disposition, borde
höjas från 100,000 Ridr (ill 150,000 Ridr Rimt årligen, att
utgå till fyra femtedelar eller 360,000 Ridr såsom lån och en
femtedel eller 90,000 R:dr Rimt såsom anslag utan återbelal-
ningsskyldighet.
Doctor Sandberg erhöll på begäran ordet och yttrade:
Många gånger hafva under öfverläggningen rörande genom-
gångne anslagsfrågor röster höjt sig för en tillökning i anslags-
beloppen. Med dessa röster har jag icke kunnat förena min,
ty det har nästan alltid synts mig rådligast att åtminstone
icke bevilja större anslag, än dem Stats-Utskottet med friko¬
stig hand tillstyrkt. Hvad de i dag behandlade frågor beträf¬
far, hafva de äfven förefallit mig betänkliga, enär man vet, huru
mäktiga lokal-intressen dervid vanligen förstå att göra sig gäl¬
lande; och ifrån dessa betänkligheter kan man icke frigöra sig,
hvarken i afseende på de företag, som af Kongl. Majit i en
till Ständerna aflåten Proposition blifvit förordade, ej heller i
afseende på dem, hvilka Utskottet, på grund af enskilda mo¬
tioner, till omedelbar pröfning upptagit. Vidkommande åter
den punkt, som nu förekommer till öfverläggning, kunna, i
fråga om storleken af den deri upptagna anslagssumman några
enskilda personers eller orters intressen icke så lätt skaffa sig
spelrum. De härmed afsedda ändamål måste äfven erkännas i
mångfalldiga hänseenden vara för landet gagnelige; och jag
vill derföre enträget tillstyrka bifall till Bonde-Ståndets inbjud¬
ning om förhöjande af den till Kongl. Majits disposition för så
beskaffade odlingsföretags befrämjande anvisade summa till ett
belopp af 150,000 R:dr Rimt årligen. Ändamålet med denna
Den 5 December.
219
tillökning synes mig så vigtigt, att, om tillgång dertill icke an¬
norlunda kan beredas, man må medgifva någon nedsättning i
ett eller annat af de följande lokala anslagen, heldre än att för¬
kasta den nu ifrågavarande inbjudningen.
Doctor Säve: Jag går ett steg längre än den föregående
Talaren, i det jag icke blott tillstyrker bifall till den af Bonde-
Ståndet beslutade förhöjning af ifrågavarande anslagssumma,
utan äfven tillåter mig framställa den önskan, att Ståndet ville
gifva anvisning om fördelningen af berörde medel. Då jag med
både förvåning och intresse deltagit i öfverläggningen om de
stora anslagssummor, hvilka Stats-Utskottet tilldelat mellersta
och södra Sverige för jernvägarne, har jag alltid inom mig för¬
modat, att detta omtänksamma Utskott skulle framdeles under
Riksdagen äfven söka se den norra delen af landet tillgodo.
Utväg dertill hade Utskottet i denna punkt haft genom att till¬
styrka tillräckligare anslag till odlingsföretag och vattenaflapp-
ningar, genom hvilka kunde förminskas de kännbara olägen¬
heterna af missväxt, som nu så ofta hemsöka Norrland. Jag har
vid innevarande Riksdag, till upphjelpande af de nordliga or¬
ternas mindre fördelaktiga belägenhet i jemförelse med landets
öfriga delar, tagit mig friheten väcka 2:ne motioner, den ena
om anvisande af 100,000 R:dr R:mt. till vägförbältrings-arbe-
ten inom de 4 nordligaste Länen, den andra om beviljande, i
öfverensstämmelse med Rikets Ständers beslut vid 1840 och
1841 årens Riksdag, af ett särskildt anslag af 180,000 R:dr
Runt till befrämjande af vatten-aftappningar och dammbyggna¬
der inom Rikets 6 nordligaste Län. Då jag låtit Utskottets
skäl för underlåtenheten att ej fästa afseende å den förra af nämn¬
de framställningar ulan anmärkning passera, fäster jag så myc¬
ket mera hopp dervid, att Högv. Ståndet, i motsats till Ut¬
skottets hemställan i förevarande punkt, beslutar, att en tredje¬
del af hela det till odlingsföretag proponerade anslaget skall
användas särskildt till dylika företag inom Norrland. Beträf¬
fande nyttan af de vid 1840 och 1844 årens Riksdagar i nämn¬
de hänseende beviljade bidrag, behöfver jag endast åberopa
Konungens Befallningshafvandes i Jemtlands Län sednaste 5-
års-berättelse, der det heter: ”Af de medel Rikets Ständer
vid 1840 och 1844 årens Riksdagar anvisade till understöd
för vattenaftappnings- och utdiknings-arbeten, blefvo, för åt¬
skilliga sådane företag inom detta Län, särskilda poster beviljade,
och de med biträde häraf verkställde arbeten hafva i allmän¬
het lemnat nöjaktiga resultat, några utmärkt goda; i hvilket
sednare hänseende, utom andra, kan åberopas förhållandet med
de i grannskapet af Östersund belägna vattendränkte, nära otill¬
gängliga, men med understöd af sådane medel utdikade och
sedermera odlade Björn- och Tortängs-myrorne, derå under nu
sednaste trenne år inbergats rika skördar, så af råg och korn,
220
Den 5 December.
sorn foderväxter; derom jag äfven till Kongl. Landtbruks-Aka-
demien afgifvit en mera detaljerad berättelse.” Beklagligtvis
har vid de derpå följande många Riksdagarne särskildt anslag
för Norrland icke beviljats. De allmänna medlens otillräcklig¬
het och den prioritet, som förespråkarna för de södra frakterna
vetat förskaffa sig, hafva förorsakat, att en mängd inom Norr¬
land tillämnade odiingsföretag icke kunnat verkställas. Nu äro
Rikets Ständer i tillfälle att utöfva en verklig rättvisa och på
samma gång bevisa de norra orterna en ynnest, derigenom att
en tredjedel af anslaget till befrämjande af odiingsföretag sär¬
skildt för dem afsättes, hvilket jag vördsamt föreslår måtte åt¬
minstone blifva detta Stånds beslut.
Härmod förenade sig Doctor Nordlander och Contracts-
P rosten Runsten.
Contraets-Prosten Holmberg: De föregående Talarne ha
yrkat, att det Högv. Ståndet skulle ingå på det Hedervärda
Bonde-Ståndets inbjudning. Ingen kan neka att det här ifrå¬
gavarande allmänna anslaget har alltsedan år 1840, då det
först beviljades, åstadkommit stor nytta för landet, men jag
kan dock ej tillstyrka, att det nu höjes utöfver hvad Kongl.
Majit föreslagit. Vid denna Riksdag har ett särskildt nytt
anslag för mindre hamnbyggnader och å-rensningar blifvit af
Kongl. Majit hegardt och af Utskottet tillstyrkt, och Utskottet
har till och med höjt detsamma från 45,000 Ridr till 60,000
R-.dr. Det torde således icke vara rådligt att äfven höja detta
nu ifrågavarande i sig sjelf ganska betydliga anslag. — Hvad
åter Doctor Säves yrkande angår, att en viss del skulle af
detsamma afsättas för Norrland, så skedde visserligen så den
första gången, eller vid 1840 års Riksdag. Särskilda till¬
fälliga skäl, som jag ej närmare känner, kanske missväxt eller
någon annan olycka, voro möjligen härtill orsaken; men det
vissa är, att man alltsedan ej gjort en sådan fördelning, och
tvifvelsutan på goda skäl. Kongl. Majit, som öfverser det hela,
kan bäst bedöma och afgöra livar de till hans disposition
ställda medlen bäst behöfvas, och erfarenheten visar, att do
nordligare länen visst icke blifvit förbisedda. Hvad åter an¬
går Herr Doctorns förebråelse mot Utskottet för njugghet med
statsbidrags föreslående för Norrland, tror jag detta icke är
rättvist. Redan förut lia Ständerna på Utskottets förslag be¬
viljat ett betydligt anslag utan återbetalningsskyldighet för en
ny vigtig communication mellan Jemtland och Norrige; ett
annat icke obetydligt anslag har Utskottet i detta Utlåtande
tillstyrkt för en väg vid Torneå, och troligen kommer det ock
innan långt alt förorda Kongl. Majlis Proposition om medels
anvisande för tvänne jernvägsföretag inom Helsingland. Det
är icke rätt angenämt att temligen ofta få höra sådana der
Den ä December.
221
yttringar af provinciel missunsamhet, isynnerliet när de, såsom
nu är fallet, äro temligen obefogade. Jag tillstyrker bifall till
förevarande punkt.
Häruti instämde Prosten Berlin.
Comminister Heckman: Det borde för hvar och en vara
väl bekant, huru besvärad Kongl. Majit lärer befinna sig vid
fördelningen af de medel, som till befrämjande af odlingsföretag
äro till dess höga disposition ställde. Det förefaller Talaren
derföre icke det ringaste förunderligt, att för kommando stats-
regleringsperiod i nämnde hänseende icke begärts mer än
100,000 Ridr årligen, i stället för 25,000 R:dr B:co, såsom
förut. Man må ingalunda föreställa sig, att icke äfven hos
Regeringen lokal-intressen göra sig gällande; de leta sig nog
väg jemväl uppföre hofvets trappor. Afven i andra afseenden
är det verkligen bedröfligt, att eftersinna, huru vid utportione-
randet af ifrågavarande medel måste tillgå. Ansökningar in¬
komma i mängd från alla landsändar, och icke minst eller
sist från Norrland, såsom en ärad Ståndets Ledamot ifrån
nämnde landsort har velat påstå. Sedan för tillbörlig utred¬
ning och pröfning af de olika anspråken alla vederbörande
blifvit hörde, och digra papperspackor, uppgående till flera ris,
blifvit fullskrifna, måste Kongl. Majit åt olika håll utminutera
den af Ständerna beviljade summa. Regeringens besvär och
bekymmer äro lika stora, formerna lika många, åtgång af papper
och tid enahanda, ehvad frågan gäller 50 eller 5,000 Ridr.
Talaren har tili hands en uppgift af den 3 Mars 1855 på de
statsbidrag, hvilka Kongl. Majit under samma dag beviljat, att
till odlingsföretag utgå af de dertill för åren 1854—1857 till¬
sammans anvisade 100,000 R:dr Bico, hvaraf 20,000 såsom
anslag utan återbetalnings-skyldighet; man kan deraf se, uti
hvilka verkligen lumpna portioner Kongl. Majit nödgats för¬
dela medlen. Sålunda finner man t. ex. i Nåder beviljade till
utdikning af en så kallad tjern m. m. i Westernorrlands Län
180 R:dr såsom anslag och 720 Ridr såsom lån; till utdikning
af en sjö inom Upsala Län 80 Ridrs anslag och 320 Ridrs lån;
till en myr-utdikning i Kopparbergs Län ett anslag af 100
Ridr samt lån 400 R:dr; till ett liknande företag inom Göthe¬
borgs och Bohus Län 48 Ridr i anslag och 192 Ridr såsom
lån o. s. v. Efter arbetets utförande skola sådane obetydliga
summor, fördelade på 10 till 20 mantal och mångdubbelt flera
hemmansdelar, hvilka äro belägna vid de bearbetade trakterne,
till Kronans säkerhet på hemmanen i Jordeboken intecknas.
Vid sådant förhållande måste man verkligen beklaga Kongl.
Majit, för den händelse att Ständerna skulle vilja påtruga
Högstdensamme 50,000 Ridr utöfver det äskade beloppet, och
Talaren yrkar derföre afslag på Bonde-Ståndets inbjudning.
222
il u ii 5 I) c « ii m b c r.
Beträffande särskildt det yttrande, att de norra Länen
skulle vid anslagets fördelning hittills befunnit sig eftersatte,
bestyrkes detta ingalunda af ofvanberörde uppgift. Främst lä¬
ser man der nemligen, att Kongl. Maj:t till utdikning af flera
sjiiar i Öf ver-Calix socken beviljat icke mindre än 1,300 Ridr
såsom anslag och 5,200 såsom lån. Straxt derefter förekomma
bidrag till odlingsföretag i Westerbottens, Westernorrlands,
Gefleborgs, och icke mindre än 3:ne inom Kopparbergs Län,
och aldra sist ytterligare till ett arbete i Norrbottens Län.
Aro de Norrländska Länen då förglömda? Nej, Kongl. Maj:t
bar tänkt på dem i första och sista rummet, och vilja derföre
klagomålen i detta afseende synas temligen obefogade.
Doctor Gumadius; Den Talare som bär uppträdt, att föra
de norra Länens talan, kan visserligen hafva något skäl för
hvad han yttrat, att, då man förut vid Riksdagen anslagit så
stora summor till jernvägar i den mellersta och södra delen af
landet, man äfven bort särskildt lemna Norrland bidrag till
dess communicationers förbättrande. Men då han här gått
vidare och yrkat äfven i förevarande fråga särskilda förmåner
för de norra Länen, kan jag ej med honom deri instämma.
Emot den begärda fördelningen af den summa, som till odlings¬
företag skall anvisas, hafva skäl redan blifvit anförda, och jag
finner dem fullkomligen giltiga. Försumma sig de Norrländ¬
ska Länen att till Kongl. Majit inkomma med ansökningar att
få del af anslaget, så är sådant deras egen skuld; men högst
besynnerligt skulle det förfarande vara, att Ständerna liksom
påtrugade dem en viss summa, de måtte vilja emottaga den
eller icke. Hvem skall för öfrigt kunna förståndigast göra en
fördelning af de anslagna medlen, om icke Kongl. Majit, till
hvilken alla ansökningar om bidrag inkomma och i ett sam¬
manhang kunna pröfvas? Vid 1840 års Riksdag, då, såsom
förenämnde Talare åberopat, en del af de till odlingsföretag
anslagna medlen särskildt för de norra Länen afsattes, var med
dem ett eget förhållande. Flera nödår hade efter hvarandra
der inträffat, och man talade allmänt om denna landsort un¬
der benämningen: det fattiga Norrland. Detta har sedermera
i betydlig mån förändrats. Nu har man icke på någon tid
hört talas om ett fattigt Norrland; och min högsta önskan är
blott, att icke bladet en gång måtte åter vända sig, utan
Norrland bibehålla sig vid det aktningsvärda sjelfbestånd det
genom utvidgad verksamhet hos folket och gynnsamma förhål¬
landen numera uppnått. ■— Jag anser mig likaledes böra in¬
stämma med en värd Ledamot här bredvid, i afseende på frå¬
gan om anslagsbeloppets förhöjning. Likväl är det ej af nå¬
gon särskild, som mig synes, temligen öfverflödig omtanka till
beredning af lindring för Kongl. Majit i de med medlens för¬
delning förenade besvär, som jag ej kan ingå på deras för¬
Den 5 December.
223
ökning. De små bidragen till nu förevarande ändamål med¬
föra onekligen fördelar, ehuru icke så egentligen för landet i
allmänhet, som isynnerhet för de enskilda. Det förra är ej
heller med dem afsedt, utan snarare att. det allmänna bisprin¬
ger dom, vare boende i norr eller söder, hvilka till utförande
af befintliga odlingsföretag icke ega några tillgångar. Man
har ock derföre vid en del af anslagssumman medgifvit frihet
från återbetalning, oell dervid haft tanken fästad just på de
små hemmansdelarnes innehafvare. Då emellertid det blefve
omöjligt för Ständerna att för fördelningen mellan dem, som
vilja utföra dylika små företag, uppgöra en detaljerad plan, hai¬
man nödgats öfverlemna denna omsorg åt Kongl. Majit och till
hans disposition anvisa en derför bestämd summa. Likasom
jag icke kunnat bifalla fastställande af en viss fördelning af
anslagsbeloppet, hvarigenom man ginge Kongl. Maj:ts pröfning
i förväg, finner jag icke heller skäl förorda dess förhöjande
utöfver hvad Högstdensamme äskat, och anhåller sålunda vörd¬
samt om antagande af Utskottets hemställan.
Doctor Sandberg: Man har, under loppet af discussionen
rörande detta och likartade ämnen, lagt mycken vigt derpå,
att Staten bör bidraga endast till större arbeten af allmännare
betydelse och omfattning. Tvänne större företag linnas eck
upptagne under den afdelning hvarpå vi nu ingått, hvilka fö¬
retag Utskottet ansett sig böra pröfva och jemväl till under¬
stöd förordat. Jag håller likväl före, att just genom dessa
många och mindre sjö- och träsk-aftnppningar odlingen bäst
befrämjas samt jordens afkastning förökas och förbättras. Ty
det kan icke nekas, att om genom meddeladt understöd 50 mindre
hemmansdelar kunna hvardera vinna en tillökning af 3 tunn¬
land i fruktbar jord, skulle sådant lika mycket och kanske
ännu mera bidraga till befrämjande af allmogens välmåga, än
om en stor herregård tillöktes med 150 tunnland. Och nog
tordo väl 50,000 R:drs tillökning i detta anslag medföra lika
stor om ej större allmän nytta än anslaget till Grenna hamn?
I öfrigt synes mig Regeringen rörande ifrågavarande arbeten
böra ega den bästa öfversigten och noggrannast kunna under¬
söka förhållandena. Inom Riks-Stånden hafva enskilda per¬
soners och särskilda orters fördelar allt för mäktiga föresprå¬
kare, genom hvilkas inflytelse pröfningen snarare kan vilsele¬
das. Bonde-Ståndets inbjudning i fråga om den nu till be¬
handling företagna punkten synes mig innebära ett kraftigt
vitsord om behöfligheten af deri föreslagna summans höjande,
hvilket man ej bör förkasta. Genom att på den ingå ådaga¬
lägger man sin välvilja emot just do af mig förr omtalade
mindre, men dock allmännyttiga, företag, hvilka eljest icke skulle
komma till stånd, då deremot de kolossala arbeten, sorn gå löst
224
Den 5 December.
på 100,000:tals R:dr, alltid finna mäktiga och inflytelserika
målsmän.
Doctor Nordlander: Den föregående Talaren har med full¬
komlig sakkännedom motiverat sina tankar i förevarande ämne,
och jag instämmer med honom deri, att de medel, som till här
angifne företag beviljas, äro af alla de bäst använda. Hvad
frågan om afsättning af en särskild del af anslagssumman
till Norrlands behof angår, hörer jag väl icke till dem, som
älska det ofta förekommande framhållandet af en särskild lands¬
ort till vinnande af en förmån; roen jag nödgas dock förklara,
att till en dylik fördelning anledningar tillräckligen förefinnas,
om man blott besinnar, att Norrland endast till ^ :del af hvad
ske kan är uppodladt, samt att dess innebyggare af vanmakt
finna sig urståndsatte att forthjelpa odlingen. Det är ett icke
ovanligt fall, att der finnes en stor och vidsträckt mosse, eller
så kallad myra, hvilken, om den genom utdikning blefve od¬
lingsbar, skulle kunna lemna näring åt flera hundradetals men-
niskor, men att kring den äro bosatte endast några fattiga
nybyggare, hvilka omöjligen utan erhållet understöd kunna på
ett dylikt odlingstöretag inlåta sig. Bör eller kan man vid ett
sådant förhållande förundra sig, att de anropa Staten om dess
mellankomst? En Talare har här yttrat sig om det olämpliga
och, såsom han ansett, nästan fullkomligt onyttiga användan¬
det af ifrågavarande medel, då de i så många och små delar
utlemnas. En dylik åsigt anser jag innebära ett verkligt miss¬
tag, och jag tror ej heller, att det besvär, som vid denna
summas fördelning faller på Kongl. Maj:t, mest tynger hans
landsfaderliga hjerta. Med afseende på det gagn, medlen
hafva med sig, må man nied större skäl tråga: hvad förslår
detta bland så många? Afven i de södra, mest uppodlade
delarne af landet återstå många odlingsföretag att befrämja:
och man bör då icke finna förvånande, att, med särskild hän¬
syn till de norra Länens ännu större behof, ett så stort anslag
som möjligt äskas.
Doctor Säve: Vid de anmärkningar man gjort mot mitt
föregående yttrande, måste jag bifoga några få erinringar.
Med afseende på Ständernas vid 1840 års Riksdag mot Norr¬
land visade liberalitet har man erinrat, att, anledningen dertill
var den nöd, som till följd af inträffad missväxt inom denna
landsort då herrskade. Enahanda förhållande utgjorde äfven
anledningen till den af mig nu väckta motion, och Ståndet
borde påminna sig, huru samtidigt dermed understöd för de
två nordligaste Länen från alla landsdelar insamlades. Att jag
af de till odlingsföretag anvisade medel fordrat för stor del
till förmån för Norrland, tror jag icke heller, att någon skall
linna,
Den 5 Deeember.
225
finna, då de 6 Län jag under denna benämning innefattat, väl
utgöra en tredjedel af liela landet. Det af Comminister Beck¬
man gjorda påstående, att Norrland af den till Kongl. Maj:ts
disposition ställda anslagssumman mer än tillräckligen bekom¬
mit sin andel, jäfvas i betydlig mån af följande yttrande i den
af mig nyligen åberopade Femårs-Berättelse från Jemtlands
Län: ”Beklagligtvis hafva sedermera” (efter 1840 och 1844)
”några ytterligare bidrag icke erhållits, hvarken till de i min
sista berättelse upptagne, såsom redan då till understöd an¬
mälde, vattenaftappnings-arbelen eller till de enahanda företag
med:” (här uppräknas än 12 sådana arbeten), ”hvarom pla¬
ner och kostnadsförslag till Styrelsen för Väg- och Vatten¬
byggnader i Riket ingått, för att bos Eders Kongl. Maj:t i
föreskrifven ordning anmälas.” Häraf synes det, att de anvi¬
sade medlen icke räckt till för behofvet, hvilket isynnerhet i
några af de norra Länen är stort. Jag måste väl medgifva,
att penningetillgången och välmågan i Norrland på de sednare
åren varit betydligen större, men jag kan dock icke aflägsna
den fruktan, att i en snar framtid, då skogarne blifvit afme-
jade ocii befolkningen åter nödgas söka sin utkomst ensamt af
jordbruket, stor nöd skall ånyo uppkomma, såvida man ej i
tid vidtager åtgärder för att pådrifva landets uppodling.
Comminister Beckman: Talaren betviflar icke, att Norrlän-
dingarne så väl som hvar och en annan bäst känna hvarest skon
i hembygden klämmer, såsom man plägar uttrycka sig. Local-
intresset har man under denna och andra Riksdagar förnummit så
väl hos Representanter från Skåne, sorn ifrån de norra orterna,
oell visar sig sålunda värman för hemorten lika stark vid de båda
yttersta polerna af vårt land och, man kan väl säga, lika stark
livar som helst. Desto mindre synes i förevarande fall anled¬
ning finnas till klagomål öfver Utskottets förfarande, då det
vid sednaste Riksdagar till odlingsföretag anvisade beloppet nu
har blifvit föreslaget nära tre gånger stiirre. Talaren anser
Utskottet vara fullt rättfärdigadt samt förtjena tacksamhet, och
man kan tryggt förlita sig derpå, att de norra Länen af den
gemensamma, nu nästan tredubblade, summan nog skola er¬
hålla sin tillbörliga andel, hvarföre han för sin del godkänner
Ulskottsförslaget och önskar få lemna inbjudningen utan afseende.
Contracts-Prosten Landgren: En af de föregående Ta-
larne har förklarat, alt, om Norrland försummar sig att söka
erhålla del af de till odlingsföretag anvisade medel, det har
sig sjelft derför att skylla. Att någon försummelse likväl icke
ligger Norrland till last, bevisas deraf, att hos Styrelsen för
Väg- och Vattenbyggnader ligga sedan en följd af år liera an¬
sökningar från nämnde landsdel ingifna, hvilka af brist på
Höge. Prcste-Ständets Prot. /857. 8:de Bandel. 15
226
Den 5 December.
tillgångar icke kunnat bifallas. Likväl tilltror jag mig icke,
till följd af obekantskap om förhållandena, kunna afgifva nå¬
got omdöme, huruvida detta dröjsmål kommer deraf att Rikets
södra och mellersta Län ega bättre förespråkare än de norra.
Då man ifrågasatt gagnet af de till odlingars befrämjande af-
sedda medel, har man icke betänkt, att icke blott den nyupp-
tagna jorden, utan äfven den af gammalt brukade, genom dy¬
lika arbeten iörbättras, i det den sednare derigenom blifver
mindre blottställd för frost. Då detta är den hufvudsakliga
olägenhet, hvaraf det Norrländska jordbruket lider, och då för
öfrigt i denna landsort i allmänhet icke finnas några större
jordbrukare, som i besittning af mera vidtomfattande åsigter
om jordens skötsel äfven utan allmänt anslag kunna bringa
odlingsföretag å bane, tror jag, att man med särskildt bidrag
bör komma de norra orterna till hjelp. Tillförene under Riks¬
dagens lopp, då man ännu hade stora aspecter i Finans¬
väsendet och nedlade så stora summor på jernvägsföretag i
landets södra och mellerst liggande delar, lofvade man ock
rundligen, att, om jernvägsanslagen beviljades enligt Ericson-
ska planen, så skulle Norrland få beviljadt allt hvad som be¬
gärdes, så väl för väganläggningar som odlingsföretag. — Jag
föreslår fördenskull till förevarande punkt ett tillägg, hvilket
tillika bevisar, att jag här icke talat till förmån för det land¬
skap, hvilket jag tillhör, enär detta redan blifvit med under¬
stöd till ett större jernvägsföretag hugnadt, samt dessutom
eger hopp att erhålla bidrag till 2:ne mindre dylika. Nämnde
tillägg är, att vid utdelningen af ofvanstående anslag och lån,
bör synnerligt afseende fastas å de Län, hvitka icke af
jern mtgsföretag en kunna ega någon direct fördel.
Discussionen förklarades härmed afslutad, och ansågs till
en början böra för sig till afgörande förekomma frågan om be¬
loppet af den årliga summa, som till förrberörde ändamål
skulle anvisas, i hvilket hänseende, efter det den af H. H.
Erke- Biskopen och Talmannen framställda proposition på
bifall till Utskottets i 41:sta punkten gjorda tillstyrkande blif¬
vit med blandade Ja och Nej besvarad, samt votering begärd,
följande voterings-proposition uppsattes och godkändes:
Den, som bifaller Utskottets förenämnde tillstyrkande,
röste Ja; den det ej vill, röste Nej. Yinner Nej, har Ståndet,
med ogillande deraf, jemväl för sin del antagit Hederv. Bonde-
Ståndets ofvan omförmalda beslut.
Voteringen verkställdes i behörig ordning och befanns, ef¬
ter sedlarnes öppnande och rösternas summering, hafva ut¬
fallit med 24 Ja och 10 Nej, hvadan Ståndet stadnat i det
beslut Ja-propositionen innehåller.
Den 5 December.
-227
Emot nämnde beslut reserverade sig Doctorerne Sandberg,
Suve och Nordlander.
Härefter företogs till pröfning det af Doctor Säve till
samma beslut föreslagna och nu till Protocollet antecknade
tillägg af lydelse: ”att af den summa, 300,000 R:dr R:mt,
som Rikets Ständer afsätta till befrämjande af utdikningar och
aftappningar af sanka trakter och sjöar till beredande af od-
lingsföretag, |:del eller 100,000 R-.dr må användas för de 6
nordliga Länen till dylika företag, samt 1 öfrigt på de vid
1840 års Riksdag stadgade vilkor”; och då den af II.
H. Erke-lils köpen och Talmannen framställda proposition
på bifall dertill med både Ja och Nej besvarades samt vo¬
tering äskades, anställdes votering öfver följande godkända
proposition:
Den, som antager bemälde af Doctor Säve föreslagna
tillägg, röste Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej, har
Ståndet samma -tillägg förkastat.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns, efter
sedlarnes öppnande och rösternas summering, hafva utfallit
med 10 Ja och 20 Nej, och hade Ståndet sålunda fattat det
heslut Nej-propositionen utvisar.
Slutligen blef jemväl det tillägg, Contracts-Prosten Land¬
gren, enligt hvad ofvan omförmäldt är, till denna punkt före¬
slagit, af Ståndet, efter vederbörligen framställd proposition,
förkastadl.
42:dra punkten.
Bifölls.
43:dje punkten.
Efter det Kyrkoherden Sonden yrkat afslag å Utskottets
hemställan i denna punkt, framställdes af H. H. Erke-Bisko-
pen och Talmannen proposition på bifall till densamma, hvil¬
ken proposition med blandade Ja och Nej besvarades; och då
votering begärdes, uppsattes och godkändes följande voterings¬
proposition:
Den, som bifaller Utskottets förenämnde hemställan, röste
Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet den¬
samma afslagit.
228
Den 5 December.
Voteringen verkställdes i behörig ordning och befanns,
efter sedlarnes öppnande och rösternas summering, hafva ut¬
fallit med 10 Ja och 20 Nej, hvadan Ståndet stadnat i det
beslut, Nej-propositionen innehåller.
44:de punkten.
Bifölls.
Emot detta beslut reserverade sig Doctor Sandberg.
45:te—52:dra punkterna.
Bifollos.
På begäran erhöll härefter
Vice-Talman Biskop Annerstedt ordet och yttrade: Sedan
Ståndet nu genomgått Stats-Utskottets förehafde Utlåtande, an¬
håller jag att få uttala min förundran öfver conseqvensen hos
Ståndets pluralitet, då den beviljat anslag till en hamnanlägg¬
ning vid Grenna, men nekat Carlstad anslag till ett dylikt ar¬
bete, samt ogillat Utskoltets hemställan om låneunderstöd för
sänkningen af sjöarne Kolmaren och Wiren inom Nyköpings
Län, men deremot medgifvit Tjellmo Sjösänknings-Bolag inom
Östergöthland både lån och anslag utan återbetalnings-skyl-
dighel.
§ 8.
Föredrogs ånyo Constilutions-Utskotlels Memorial N:o
55, med voterings-propositioner rörande det af Constitutions-
Utskottet i Memorialet N:o 35 föreslagna tillägg vid 1 § 9
mom. Tryckfrihels-Förordningen, angående förbud mot efter¬
tryck af utländsk skrift.
De i detta Memorial föreslagna voterings-propositioner
blefvo af Ståndet godkände.
§ 9.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memorial N:o 56,
med voterings-propositioner rörande det af Constilutions-Ut-
skottet uti Memorialet N:o 37 föreslagna tillägg vid 1 § 4
mom. Tryckfrihels-Förordningen, angående borgens ställande
af Dagblad och Periodiska skrifters utgifvare.
De föreslagna voterings-proposifionerna godkändes.
Dea 5 December.
129
§ 10.
Föredrogs ånyo Slats-Utskottels Utlåtande N:o 168, i
anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition angående pen¬
sion för Öfver-Jägmästaren A. H. Kasten.
Efter det upplyst blifvit, att Öfver-Jägmäslaren Kasten
nyligen ailidit, fann Ståndet vid sådant förhållande den om
pension för honom väckta frågan hafva förfallit.
§ 11-
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet Lag-
Utskoltets Utlåtande N:o 53, i anledning af skedd återremiss
utaf Utskottets Betänkande N:o 42 öfver Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, angående ogift qvinnas rätt att vid viss ålder
vara myndig.
§ 12-
Upplästes och lades till handlingarna från de Respective
Med-Stånden ankomna Protocolls-Utdrag: från Högloft. Rid-
derskapet och Adeln N:is 485—503; från Vällofl. Borgare-
Ståndet N:is 441—451; samt från Hederv. Bonde-Ståndet N:is
470—473.
Ståndet åtskildes kl. £10 e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. s.Urnqvist.
Deri 7 D"e c enrb*e i*v
Och 7 December.
Plenum kl. 6 e. m.
§ I-
Justerades Protocollen för den 24 sistlidne November
för- och eftermiddagen.
§ 2.
Tilikännagaf 11. H. Erke-Biskopen och Talmannen, att
den Talmans-Conferens, hvarom fråga varit, ännu icke blifvit
hållen, dels till följd af Herr Grelvens och Landtmarskalkens
sjukdom, dels ock under afvaktan, huruvida med anledning
deraf annan Landtmarskalk komme att utnämnas; men då nu
afgjordt blifvit, att någon sådan förändring icke kommer att
ega rum, torde den tillämnade Talinans-Conferensen kunna
hållas i slutet af denna eller början af nästa vecka. Vidare
upplystes, att, enligt gjord öfverräkning, ärendenas behandling
fortskridit derhän, att Riksdagens snara afslulande numera
syntes bero i större mån af Ståndens än af Utskottens verk¬
samhet, enär nu flere Betänkanden lago på Ståndens bord och
andra, redan färdiga, vore att in för v än ta: och förmodades, att
voteringar i Förstärkta Utskott skulle kunna företagas i slutet
af nästa vecka, hvilket dock närmast komme att bero på al-
slutandet af 9:de Hufvud-Titelns behandling samt antagandet
af inkommande voterings-propositioner. I sammanhang härmed
hemställde H. H. Erke-Biskopen och Talmannen, ali, såsom
öfverenskommet blifvit med Friherre Åkerhjelm, hvilken nu i
Herr Grefven och Landtmarskalkens ställe fungerar, nyss¬
nämnda Hufvud-Titel skulle till behandling inom samtlige Riks-
Stånden företagas nästkommande Onsdag den 9 dennes; och
blef denna hemställan bifallen af Preste-Ståndet, som derjemte
beslöt alt denna dag för andra gången bordlägga Stats-Utskot-
tets LTtlåtande N:o 167, angående regleringen af utgifterna un¬
der Riks-Statens Nionde Hufvud-Titel, hvilket Utlåtande skulle
sättas främst på föredragningslistan.
§ 3.
Föredrogs ånyo Slals-lJlskotlets Memorial N:o 159, med
förslag till allmänna vilkor och sladganden i afseende på de
Den 7 December.
231
under denna Riksdag beviljade statsbidrag till väg-anläggnin-
gar oell väg-förbättringar samt hamnbyggnader och vatten-
aftappningar 111. 11. arbetsföretag.
Hemställan sid. 4 bifölls.
Hemställan sid. 5 bifölls.
Hemställan, sid. 6, i sammanhang med den å samma
och följande sidd. förekommande % med dess momenter 1—16.
Doctor Björkman begärde härvid ordet och yttrade: Jag
har igenomläst ifrågavarande § utan att deruti hafva funnit
något särdeles anmärkningsvärdt utom i il mom. Det heter
der: "Siad, ort, bolag eller enskilde, som af ett genom stats¬
bidrag befordradt företag komma att draga omedelbart gagn,
böra, i den mån Kongl. Maj:t pröfvar skäligt, jemväl till dess
fullbordande bidraga, antingen genom contant tillskott eller
med materialier och arbete. I annat, fall beror af Kongl. Maj:t
att inställa utbetalningen af de beviljade medlen." Detta ut¬
tryck ”i annai fall” torde här hafva tillkommit genom en fel¬
aktig redaction. Meningen är väl, "om de underlåta” hvad i
förra delen af momentet sägs, "beror af Kongl. Maj:t att m. m.”
Annorlunda kan jag icke fatta detta.
Contracts-Prosten Holmberg: Ja, meningen är verkligen
den, som Doctor Björkman antydt, att, om de, som komma
att draga omedelbart gagn af ett genom statsbidrag befordradt
företag, underlåta att uppfylla de vilkor, som här stadgas, beror
det af Kongl. Maj:t att inställa utbetalningen af de beviljade
medlen. Någon ändring i redactionen torde här icke vara be¬
höflig, så mycket mindre, som detta 11 mom. är ordagrannt
lika med 10 mom. i nu gällande Reglemente, hvilket hittills
icke befunnits otydligt.
Contracts-Prosten Almqvist: Äfven jag anhåller om en
upplysning af Stats-Utskottets Ledamöter i afseende på 3:dje
momentet som lyder: "Alla med understöd af allmänna me¬
del anlagda eller förbättrade vägar samt byggda broar böra af
den menighet, det bolag oller den Corporation, som åtnjutit det
för företaget, beviljade understödet, vederbörligen för allmänna
trafiken underhållas intill dess den framtida underhållsskyldig¬
heten kan vara i behörig ordning andra vederbörande ålagd
och mellan dem fördelad.” Jag förstår ej, om genom detta
stadgande bestämmes något annat nytt förhållande, än det som
hittills egt. rum. Här talas om att anläggarne skola under¬
hålla väg eller bro tn. m. till dess underhållsskyldigheten fram¬
deles ålägges andra vederbörande; men förut hafva do icke
232
Den 7 December.
haft någon annan skyldighet, än ali lill vederbörande väghål¬
lare öfverlemna den nya vägen, sedan han blifvit afsynad och
godkänd. Skall nu en sådan åläggas deni för en längre tid?
Så ser det åtminstone ut.
Contraels-Prosten Holmberg: På 2:dra sidan af detta Be¬
tänkande, dit jag hänvisar den föregående Talaren, finnes re-
dogjordt för anledningen till detta nya moment. Om t. ex. ett bo¬
lag erhållit statsbidrag för anläggande af en väg, så kan en
långdragen process uppstå om underhållsskyldigheten deraf,
oell under tiden vägen förfalla innan den blifvit afsynad. Der¬
före bar man aktat nödigt göra förevarande stadgande, på
det ändamålet, för hvars vinnande statsbidrag lemnades, icke
må förfelas.
Comminister Beckman: Sedan föregående Talaren redo¬
gjort för anledningen till detta nya moment, är öfverflödigt att
tillägga något vidare, om icke, att ett sådant förhållande sorn
det, hvarom här stadgas, nemligen att arbete, sorn med bidrag
af statsmedel utförts, tullbordadt, icke af vederbörande under¬
hålles, ännu veterligen oj inträffat. Men detta är likväl icke
bevis att något sådant cj hädanefter kan inträffa. Momentet
torde alltså böra qvarstå uti §:n för att göra den så mycket
fullständigare.
Discussionen förklarades härmed slutad, och blef, uppå
derom i vederbörlig ordning gjord proposition, ifrågavarande
hemställan och § af Ståndet godkända.
Likaså blef, hvad Utskottet vidare sid. 9 hemställt, af
Ståndet bifallet.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Ulskoltels Utlåtande N:o 163, an¬
gående beviljandet af Statsbidrag för en eommunicationsled
mellan Asasjön i Kronobergs Län samt städerna Wexiö och
Carlshamn.
Hemställan sid. 9, jemte åtföljande stadga/iden å sidd.
10 och ff.
Doctor Björkman begärde härvid ordet och yttrade: Detta är
den största anslagssumma som vid denna Riksdag blifvit före¬
slagen näst anslaget till de vidlyftiga jernvägsanläggningarne.
Det torde derföre vara skäl, att, innan man här säger ja, be¬
tänka sig tvänne gånger, så mycket mer som den svåra pen-
ningekrisen äfven hos oss börjar blifva mer och mer kännbar
Den 7 December.
233
och den sannolika följden deraf skall blifva minskning i Sta¬
tens inkomster. Vidare torde krafvet af denna anläggning icke
vara så trängande, och en möjlighet är äfven att den nu på¬
tänkta anläggningen framdeles kan blifva umbärlig derigenom,
att en jernväg från den så kallade södra jernvägen drages öf¬
ver Wexiö till Calmar, som synes mig jemte Malmö vara den
rätta debouchéen för Smålands producter. Att deremot på det
föreslagna sättet från medlersta delen af Småland öppna en
13J- mils communication ned till Carlshamn genom smärre sjöar,
sammanbundna med mils kanaler och slussar, samt vidare
3,J mils jernväg, må vara förmånligt och vigtigt, men icke så
nödvändigt, att icke Ständerna kunna sofva på saken till nästa
Riksdag. För min del afstyrker jag således beviljandet af fö¬
revarande anslag.
Häruti instämde Biskop Bergman, Professor Lindgren och
Doctor Säve.
Doctor Sandberg: Jag har ingenting annat emot detta
förslag än att det nu kommit försent. Hade det blifvit fram-
lagdt före det stora jernvägsbetänkandel, så skulle det förmod¬
ligen icke mött. något hinder. Eller har måhända den svåra
penningekrisen kommit för sent? Ty om denna orcan kommit
förr och med sina hvarje dag inträffande concurser omstörtat
de grannt utsirado luftslotten af Sveriges ”blomstrande till¬
stånd'’, skulle man kanske uti stora anslagsfrågor gått tillväga
med något större besinning, än som skett. Såsom ställningen
för närvarande är, måste man väl afbida bättre tider, innan
det fattiga Småland kan hugnas med ett Statsanslag af 1,350,000
R:dr för en communications-led åt Carlshamn. Mera önskligt
och mera möjligt hade det varit, att med en tjugondedel af den¬
na summa understödja och befrämja jordens uppodling inom
detta spannmålsbehöfvande landskap.
Contracts-Prosten Holmberg: Jag har icke hört någon an¬
märkning emot sjelfva förslaget, som, såväl med hänseende till
beskaffenhet och plan, som dess lämplighet för ortens behof,
är utmärkt vackert och som derföre äfven af Utskottet blifvit
med verklig förkärlek behandladt. Men man hyser nu be¬
tänkligheter vid att bifalla i anledning af den inträffade pen¬
ningekrisen. Jag för min del måste dock tillstyrka bifall, och
hoppas icke derföre skola anses för lättsinnig eller blind för
nuvarande svåra förhållanden, ty jag vet att tillgångar dertill
finnas enligt de inom Stats-Utskottet flere gånger och nu sed¬
nast med anledning af penningekrisen gjorda och då visst icke
för högt tilltagna beräkningar af Statens inkomster. Det stora
och vigtiga förslaget kommer visserligen något sent; men det
har icke förr kunnat framläggas, enligt den på ärendenas na¬
234
I) e u 7 December.
tur grundade plan för sina arbeten, som Afdelningen följt.
Ytterligare får jag erinra, att Utskottet bär just till följd af
nuvarande iinanciella trångmål nödgats uppställa hårdare vil¬
kor än t. ex. för anslaget till Gelle-Fahlu-vägen. Fortfara
dessa trångmål, är det mycket troligt, att bolaget ej kan gå in på
de föreslagna vilkoren och då blifva de för nu ifrågavarande
företag afsedda medlen reserverade. Antager åter bolaget de
föreskrifna vilkoren, så är detta ett säkert bevis på att hela
penningeställningen förbättrats, och då räcka ock Statens till¬
gångar till att understödja detta vackra och så väl behöftiga
arbetsföretag. Väl har man sagt, att den tilltänkta östra stam¬
banan skulle göra detsamma umbärlig!; men det är sannerli¬
gen mycket ovisst, om och när denna stambana kan komma
till stånd, åtminstone skulle väntan derpå blifva bra lång, och
kännas mycket smärtsam i en landsort, som har ett så stort
behof af lättade communicationer. För min del har jag alltså
ingen betänklighet vid att bifalla detta förslag.
Häruti instämde Domprosten Knös samt Prostarne Schi'<im
och Berlin.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Sedan Contracts-Prosten
Holmberg yttrat sig, kan jag med honom instämma. Det är
i sanning af högsta vigt för Småland, som är en fattig pro¬
vins, att erhålla en bättre communication för transport af dess
produeter, hvilka icke äro af den beskaffenhet att de med fördel
skulle kunna forslas på en längre jernväg. Anslaget för denna
anläggning är också mindre än blott för 2 mils jernväg; och
då för öfrigt Staten ännu har tillgångar, förordar jag bifall och
vill påminna derom, att billigt afseende bör fästas dervid, att
denna ort i afseende på communicationer är bland de mest
missgynnade i Sverige, likasom att man, om möjligt, i dessa
brydsamma tider bör söka bereda arbetsförtjenst åt de många
arbetare, som sannolikt komma att sakna sysselsättning och bröd.
Prosten Wåhlander instämde.
Professor Carlson: Äfven jag har efter noggrann pröfning
af nu förevarande fråga funnit detta företag lofva att blifva
mycket gagnande, och vill här förorda bifall, så mycket mer
som jag alltid ansett, att Staten, då den lemnar understöd åt
enskilda företag, bör dervid fästa det afseende att man erhål¬
ler något fulländadt helt. Och här har man verkligen en ge¬
nomförd och af Kongl. Majit pröfvad och gillad plan. Det är
hos oss få provinser, som icke beröra hafvet, men Kronobergs
Län är alldeles afstängdt derifrån. Vårt land är dock så bru¬
tet, att genom beredande af tjenliga vattenleder förvånande re¬
sultater kunna åstadkommas, och den nu föreslagna, 13| mils
långa farleden, som skall gå genom flere sjöar och beröra de
Den 7 December.
235
inre delarne af landet, lofvar stora fördelar. Man har anmärkt,
att den stambana, som kommer att gå igenom provinsen, skulle
göra denna anläggning umbärlig, men det är redan antydt,
att Smålands producter sannolikt icke tåla den dyrare trans¬
porten på jernväg, då det blir fråga om långa afstånd. Vidare
bör erinras, huru ringa kostnaden i det liela jemförelsevis blif-
ver för denna anläggning. Hvad tillgångarne beträffar, kan
man, efter hittills gjorda beräkningar, ej finna annat än alt me¬
del ännu äro att tillgå. Det drygaste blir det egentliga lånet;
dock kan man förmoda att detta icke skall förorsaka någon
slör olägenhet, emedan endast en mindre del deraf skall utgå
under nästa statsreglering. Under sådana förhållanden, och
då naturförmåner underlätta försöket att afhjelpa ett erkändt
behof, tillstyrker jag Högv. Ståndet att bifalla hvad Utskottet
rörande detta vigtiga företag hemställt och föreslagit.
Doctor Nordlander: Att denna plan är mycket vacker,
likasom att orten, ehuru känd för arbetsamhet och näringsflit,
är uti betryckta omständigheter, kan villigt medgifvas. Men
skall nu planen bifallas derföre att den är så vacker, då vill
jag erinra derom, att många andra, lika vackra, planer blifvit
afslagna. Jag har i lifligt minne, huru väl det stora jernvägs-
nätet tog sig ut på chartan, men man nödgades inskränka sig
till några få banor. Man torde här få lof att göra på samma
sätt. I förra Plenum, då fråga var om anslag till utdikning
af mossar och myrar samt för odlingsföretag, sago vi, att Ut¬
skottet funnit sig förhindradt tillstyrka mer än 100,000 R:dr,
och man ordade då mycket om den svåra penningekrisen. År
det nu rådligare alt bevilja ett anslag utan återbetalningsskyl-
dighet å 525,000 R:dr och ett lån af 825,000 R:dr, eller till¬
sammans 1,350,000 R:dr R:mt? Denna summa är i sanning
ganska stor och torde icke blifva så lätt att anvisa. Jag tror
förvisso, att Småland ännu under en statsreglering nog skall
reda sig, och torde den vackra planen böra hvila åtminstone
till nästa Riksdag. Jag tillstyrker alltså nu afslag.
Prosten lelander: Det är visserligen beklagligt, att detta
Utlåtande inkommit så sent, att en och annan just derföre hy¬
ser betänkligheter och skyggar tillbaka under nu inträffande
omständigheter; men om penningeställningen är svår, så att
fabriker och enskilda företag nedläggas, hvarigenom den arbe¬
tande classen kommer att sakna förtjenst, torde måhända detta
vara ett nytt skäl för Staten att komma de arbetssökande till
undsättning. Det är för öfrigt kändt, att Kronobergs Län al¬
drig erhållit något anslag eller understöd tor derstädes både
behöfliga oell utan större svårighet verkställbara vattencommu-
nicationer; och då nu förefinnes en så vacker och väl genom¬
förd plan att hjelpa upp en provins, som har 9 å 12 mil till
236
Deu 7 December.
hafvet, bör man väl icke tveka att lemna sitt bifall. Väl har
man sagt, att södra stambanan, som otvifvelaktig!, kommer att
medföra mycken nytta för provinsen, måhända skall göra denna
anläggning umbärlig; men detta är långt ifrån förhållandet,
enär jernvägen blott skulle komma att skära provinsen på si¬
dan, på ett afstånd af 7 mil från Wexiö, der det är närmast.
Deremot kan man med visshet säga, att den här projecterade
communications-leden skall blifva af oberäkneligt gagn, helst
som, i fall denna kanal blifver öppnad, flere sjöar genom en¬
skild företagsamhet kunna sammanbindas med sjelfva den stora
pulsådern, genom hvilka utgreningar man småningom skall er¬
hålla ett fullständigt system. Jag förenar mig alltså med dem,
som tillstyrkt bifall; skulle, emot förmodan, förslaget denna
gången falla, så torde det vara fara värdt, att denna provins,
som mer än de fleste andra är i behof af lättade communica-
tionsmedel, skall, till oberäknelig skada för sig och det all¬
männa, alltför länge komma att qvarhållas på den lägre punk¬
ten af industriel verksamhet, hvarpå den af nämnda anledning
för närvarande sig befinner.
Contracts-Prosten Holmberg: Ehuru jag icke gerna vill
förlänga denna redan tillräckligt långa discussion, ber jag lik¬
väl att ännu få yttra några ord, emedan saken ligger mig myc¬
ket om hjertat. En värd Talare har sagt, att äfven andra
vackra planer, och särskildt den makalösa planen för det stora
jernvägssystemet, måst under Riksdagens lopp lemnäs åsido ;
men angående den sistnämnda planen, får jag erinra om, att
dess riktighet och ändamålsenlighet var ingenting mindre än
obestridd; och dessutom erfordrades för dess verkställande den
lilla nätta summan af 120 millioner. Här är nu visserligen
fråga om mer än 1 million, men deraf äro endast 525,000 R:dr
anslag och det öfriga lån. Vidare har man framhållit, att till
vattenaftappningar och odlingsföretag blott 100,000 R:dr blif¬
vit denna Riksdag beviljade; men då detta anslag blifvit höjdt
till sistnämnda summa ifrån 25,000 R:dr B:co som det var
förut, så kan denna tillökning icke kallas ringa. Då man
vidare höjt de flesta öfriga anslagen på 6:te Hufvud-Titeln,
synes intet i den vägen vara att klaga öfver. Man har ock
sagt, att den provins, som skulle komma i åtnjutande af den
projecterade anläggningen, nog skall reda sig till nästa Riks¬
dag, äfven om detta anslag nu icke beviljas; jag hoppas det,
och tror att den skall reda sig hädanefter såsom tillförene.
Men om Staten har tillgångar, och detta företag lofvar att blif¬
va lika så gagnande sorn det är behöflig!, bör man väl icke
för några skrämskott afslå hvad som begäres. Jag anhåller
att Högv. Ståndet täckte3 taga alla de anförda omständighe¬
terna i noggrannt och välvilligt öfvervägande.
Den ? December.
Doctor Gnmxlius: Ehuru jag icke varit med fran början
af denna frågas behandling inom Utskottet, har jag likväl se¬
dermera efter förmåga sökt sätta mig in i ämnet. Och äfven
om man vore mindre bevandrad deruti, behöfver man blott ka¬
sta en blick på chartan för att genast inse viglen af en an¬
läggning, som bildas af sjöar, kanaler och en jernväg tillsam¬
mans. Sällan får man väl se en så vacker och lycklig plan
att genom en så beskaffad communicationsled komma in i hjer-
tat af en oländig provins, som hittills likasom saknat ett and¬
hål, men hvilket numera är en lifsfråga för densamma att er¬
hålla. Här behöfs nu ej längre talas om det fattiga, det iso¬
lerade Småland; den som tror, att detta land iir så vanlottadt,
att dess jord icke kan föda dess nuvarande befolkning, ja en
ännu mycket talrikare, om den blir odlad så som sig bör och
hvarpå prof redan på flera ställen visat sig, och får lättad af¬
sättning på sina alster, den har icke sett denna provins i sed¬
nare tider, utan kanske för några decennier tillbaka. Men skill¬
naden mellan förr och nu är, såsom jag sjelf erfarit, ganska
betydlig: rika tillgångar för ett förbättradt tillstånd finnas både
hos landel och folket, som på en gång är det tarfligaste, fliti¬
gaste och mest förnöjsamma i Sverige. Rättvisan fordrar, att
man hjelper ett sådant folk, som så gerna söker hjelpa sig sjelft,
och derom är just nu fråga. Jag har icke hört några anmärk¬
ningar emot sjelfva förslaget, utan blott betänkligheter yttras
vid att under nu pågående kris i penningeställningen bevilja
de medel, som för detta företags utförande erfordras. Det he¬
ter nu, att både förslaget och krisen kommit för sent. Men i
sednare fallet är jag icke af samma mening som den värde Ta¬
laren. Jag finner här ingen tjenlig tillämpning förordspråket:
”bättre sent än aldrig.” Annu har icke krisen och dess olyc¬
kor på något högst betänkligt sätt angripit Statens ressurser,
och man bör väl för öfrigt hoppas att här, såsom i andra län¬
der, sakerna skola återtaga sin naturliga gång, sedan sinnena
hunnit lugna sig. Om också enskildas förluster nu äro stora,
kunna de sannolikt tili någon del efterhand åter repareras, i
fall jordbruket och näringarne hållas uppe. Derför är just ett
företag, som det närvarande, företrädesvis afsedt, då det ger me¬
del för deras förbättring och under tiden skänker betydlig ar¬
betsförtjenst. Jag tror således, att, ehuru förfärlig buse kri¬
sen än må synas, den likväl icke i tid och otid bör åberopas.
Märkvärdigt är, att den vid vissa anslag alls icke afses: hvar¬
före icke på samma sätt vid alla? Men orsaken är den, att
man ser sakerna från olika synpunkter, allt efter som de in¬
tressera hvar och en. Det begärda anslaget, och ännu mera
lånet är visserligen en ganska betydande summa; men kan
man bereda en stor provins tillfälle till utveckling genom en
communication med hafvet, så är detta icke att försumma. Då
landsortens egna innevånare äro villiga att göra tillskott, och
238
Den 3 December.
Staten har medel och lian hjelpa dem med bidrag, då synes
mig att. man visst icke i en så vigtig angelägenhet bör sofva
på saken, utan medan man är vaken gripa sig verket an. En
föregående Talare har ant.ydt, att om sjelfva den stora puls¬
ådern först öppnas, andra förgreningar dermed sedermera kunna
sammanbindas; ja, just detta gör att företaget verkligen är så
stort oell lofvar att blifva så fullständigt, hvilket också är ett
bestämdt skäl att här bifalla, såsom jag ock vördsamt till¬
styrker.
Doctor Sandberg: En Talare har sagt, — (om han låter
det ordagrannt inflyta i Protocollet vet jag icke), —■ att man
kan sofva på sitt lilla hufvud till nästa Riksdag, då sakerna,
när man vaknar, skola vara annorlunda än man föreställer sig;
men jag rädes, att man förut sofvit på både stora och små
hufvuden, och då man nu vaknat och funnit affärerna långt
annorlunda gestaltade än man förespeglat sig, har man blifvit
yr i hufvudet. På detta rum heter det ofta, att krisen icke är
så farlig, att den snart skall vara öfver m. m., men utanför
låter det helt annorlunda. Man har klandrat mig och en an¬
nan Talare derföre, att vi yrkade högre anslag för vattenaltapp-
ningar och odlingsföretag; men man må erinra sig att det då
gällde befrämjande och förökande af produetionen, ty något
bör väl finnas att föra på de många kostsamma och storartade
communications-lederna. Och hvad dessa sednare angår, så har
jag förut, men utan alt blifva hörd, envist yrkat, att Staten
skulle hjelpa enskilda bolag, som ville anlägga sådana. Att
den nu ifrågavarande lofvar att blifva mycket gagnelig, kan
icke förnekas; men hvarföre har man icke kommit fram med
förslaget, medan tillgångar ännu funnos? Ett skäl, som kraf¬
tigt talar fiir bifall, är att under den sannolikt inträffande ar¬
betslösheten man bör söka bereda utvägar för arbetsclassen till
förtjenst. Derföre ville jag gerna bifalla, om blott sådana för¬
slag som detta kommit å bane före de stora, stundom helt vid¬
underliga jernvägsplanerna. Också har jag städse förfäktat den
satsen, alt IIufvud-Titlarne först och främst skulle regleras. Så¬
dant har likväl icke skett; och svårt är att säga, hvad som nu
är att göra uti den högst betänkliga ställning, hvaruti vi be¬
finna oss. Emellertid, under den förutsättning att Stats-Ut-
skotlets Ledamöter, med noggrannare kännedom om Statsver¬
kets finanser, icke vilseleda med sina försäkringar om rikliga
tillgångar, skall jag, oaktadt mina ohjelpliga tvifvelsmål om till¬
förlitligheten deraf, likväl såsom Småländning nu icke rösta emot
detta local-intressets önskningar.
Professor Agardh: Af alla de Talare, som redan yttrat
sig i denna fråga, har ingen ifrågasatt nyttan och ändamålsen¬
ligheten af den föreslagna communications-leden, men flere haf-
Den 7 December.
239
va uttalat betänkligheter vid att bevilja en så stor anslagssum¬
ma, isynnerhet nu, sedan den svåra penningekrisen börjat hem¬
söka oss. För min del deremot hemtar jag just af samma om¬
ständighet ett bestämdt skäl att i närvarande tidpunkt bifalla,
hvad som här begäres. Utan att vara siare synes man likväl
på goda grunder kunna förutsäga, att den närmaste följden af
krisen skall blifva bristande företagsamhet oell i sammanhang
dermed svårigheter för arbetsclassen att erhålla förtjenst. Man
bör derföre vara betänkt på att skaffa arbetaren arbete, och
om Staten har medel att disponera, bör den icke skrinlägga
dessa, utan låta dem komma den allmänna rörelsen till godo,
hvarigenom tillgångarne nu torde komma att göra bästa gag¬
net. Man bör för öfrigt icke göra någon jemförelse mellan
jernvägs-anläggningarne och en sådan som denna: de förra
skulle bekostas genom lån, men denna anläggning till en del
genom Statens egande disponibla medel. Jag tillstyrker på
anförda grunder bifall.
Häruti instämde Contracts-Prosten Rundgren och Prosten
Håhl.
Contracts-Prosten Landgren: I hufvudsaken är jag före¬
kommen af nästföregående Talaren, som framställt äfven mina
motiver för bifall. Jag hyser nemligen betänkligheter vid pla¬
nen att söka afhjelpa den tryckande penningekrisen genom be¬
viljande af lån från Statens sida: men då arbetsclassen, som
ej genom djerfva speculationer framkallat denna kris, likväl får
vidkännas dess svåra följder, vill jag här tillstyrka bifall för
att under kommande år, då de stora företagen sannolikt kom¬
ma att ligga nere, bereda de arbetslösa förtjenst och bröd.
Doctor Säve: Lemnande i sitt fulla värde det vackra i
sjelfva planen samt den omordade nyttan af denna anläggning
i framtiden, vill jag göra några anmärkningar emot de åbero¬
pade hufvudskälen för ett oinskränkt bifall. Man har sagt, att
det på sin höjd kan bli fråga om att innan nästa statsregle¬
ring utbetala de såsom lån begärda 800,000 R:dr af det till¬
styrkta anslaget; äfven detta vore ganska osannolikt, emedan
bolaget, under nuvarande tryckande penningeställnirig och vid
de ännu höga arbetslönerna, icke kan gå in på de uppställda
vilkoren eller taga ut lånet, om det äfven beviljas, i hvilket
fall medlen således reserveras. Men just den tryckande pen-
ningeställningen skall göra att alla arbetslöner kunna antagas
blifva lägre för den närmaste tiden, och bolaget synes mig
derföre nog kunna finna sin uträkning vid att uttaga de medel
till låg ränta, som erbjudas. Vida vigtigare kunde det skälet
synas, som är hemtadt från den möjligtvis inträffande bristen
på arbete för en mängd förut sysselsatte; men denna brist blir
240
Den 7 December.
väl icke ens i Småland så stor, att man just derföre skall nöd¬
gas sätta i gång ett så storartadt företag. Ty icke utan skäl
har man der såsom i andra orter klagat, att under de sednare
åren nog många krafter dragits från jordbruket, till andra före¬
lag, som dock ej uppväga nyttan af modernäringens förkofran.
Men om det ligger så mycken vigt uppå, att bevilja betydliga
medel till anläggande af förbättrade conununicationsanstalter i
landet, hvarför fäste nian då sa ringa afseende på förslaget att
med ett betydligare anslag upphjelpa de gamla backiga lands-
vägarne i vissa landsorter samt att äfven utdika en mängd
ofruktbara kärr och mossar? Detta hade Utskottet, efter min
tanke, ej bort afstyrka, för att i stället bereda utvägar för detta
mera lysande och lofvande, än just för tiden innan nästa stats¬
reglering oumbärliga företag! För min del anser jag, under
dessa kritiska tider, betänkligt, att bevilja en så stor samman¬
lagd summa, som en half million i anslag och 800,000 R:dr
såsom lån för ifrågavarande kanal, hvarföre jag för min del
tillråder varsamhet och alstyrker lörslaget.
Prosten Berlin: Jag har icke hört, att någon, som talat
för saken, erinrat derom, såsom en föregående motståndare
uppgaf, att arbetslönerna skola blifva lägre, och att bolaget
just derföre torde gripa sig an med företaget. Då nu anslaget
är 525,000 R:dr, måste bolaget tillskjuta en lika summa samt,
i den mån det vill lyfta någon del af anslaget, visa, huru ar¬
betet avancerat. Detta vilkor forde under svår penningebrist
blifva skäl nog för bolaget att uppskjuta hela arbetsföretaget.
År nu meningen att, af fruktan för den farliga krisen, afslå
detta anslag, så vill jag dock upplysa, att, då detta förslag
uppgjorde?, voro, enligt gjord öfverräkning, 7 millioner stats¬
medel ännu disponibla. Visserligen återstå ännu flere oafgjor-
da förslag, som äfven kräfva större penningesummor; men
skulle man redan nu vilja antaga, att tillgångar saknas, så
vore kanske bäst att genast decretera, att Stats-Utskottet icke
vidare bör tillstyrka några anslag alls. Jag nämnde nyss, att,
enligt gjord calcul, 7 millioner linnas qvar att disponera för
de kommande tre åren. Antagom, att million deraf åtgå
för de äskade löneförhöjningarne för år 1857, hvilka det Högv.
Ståndet icke lär vilja afslå, och antagom vidare, att tullined-
len för 1858 blifva två millioner lägre än de äro påräknade;
så återstå dock 3£ millioner. Likväl torde kunna antagas, att
om consumtionen inskränkes möjligen för ett halfår, eller till
och med för hela nästa år, så skola nog nya reqvirenter eller
importörer framträda, och allt så småningom återgå till sin
gamla ställning. Men vill man nu, af fruktan för statsbrist,
afslå detta, huru skall man då göra vid 9:de IIufvud-Titeln, der
anslagen anses såsom barmhertighetsverk och verkligen äro
värda
Den 7 December.
241
vania att behjerta? Hvad den saken angår, att Utskottet bort
anslå mera lill upphjelpande af de gamla backiga landsvägarna,
så tyckes det sorn 300,000 R:dr för detta ändamål icke vore
så ringa. Utskottet liar icke kunnat tillstyrka allt som blifvit
hegardt; det har måst gå varsamt tillväga samt hjelpa litet
här och litet der, eftersom hvar och en fråga varit noga utredd,
fiirordad och pröfvad. För min del bifaller jag ifrågavarande
förslag.
Professor Lindgren: Jag ber att få svara den föregående
värde Talaren, att just tanken på åtskilliga andra, ännu oaf-
gjorda, vigtiga statsbehof, är för mig ett bindande skäl, att
för del närvarande afslå de i denna punkt tillstyrkta betydliga
anslagen. Detta hindrar mig dock ej att medgifva både vigten
af ifrågavarande communicationslinea och sanningen af de för¬
delaktiga vitsord, sorn här blifvit uttalade rörande den Små¬
ländska allmogens idoghet och drift. Men lika litet sorn ned¬
satta priser kunna anses medföra giltiga skäl för den enskilde
att köpa utöfver gränsen af egande tillgångar, lika litet tror
jag Staten böra, der nödiga medel tryta, göra sig till förlags¬
man för alla sådana arbetsföretag, sorn kunna styrkas vara för en
eller annan provins nyttiga. Och att Statsverket för instun¬
dande statsregloringsperiod ej eger öfverflödig» ressurser, er¬
känner jag, meil all skyldig aktning för Stats-Ut.skoltets, i min
tanke, väl sanguiniska beräkningar, vara min fullkomliga öfver¬
tygelse, helst det förefaller mig solklart, att, sådan som den
financiella ställningen både i vårt land och i utlandet för det
närvarande är, de påräknade statsinkomsterne, hvaribland tull¬
intraderna utgöra den betydligaste, måste komma att, åt¬
minstone flir nästkommande år, med många millioner under¬
stiga de gjorda calculerna. Men, har cn annan Talare sagt,
som vill tro på riktigheten af de gjorda beräkningarna, och
således förmenar tillgångar icke saknas hvarken till detta eller
andra behöfliga anslag: ”i statens skyldighet att skaffa arbets¬
förtjenst åt alla dem, som i landets nu varande eller blifvande
betryckta tillstånd kunna komma att derutaf blifva i behof,
ligger ett starkt skäl för bifall till ifrågavarande anslag och
låneunderstöd”. Jag svarar härtill, att Staten har, genom de
tjugu millionerna, som blifvit af denna Riksdag till jernvägar
voterade, för att ej tala om alla de summor, som blifvit till
andra allmänna arbeten anslagna, mera än tillräckligt afbördat
sig denna sin pligt, och vill blott önska, att de storartade
jernvägsbesluten icke måtte, af brist på medel, komma att stadna
på papperet.
För det närvarande finner jag således mig förhindrad att
kunna lemna min röst för bifall till understöd åt, detta arbets¬
företag, så vackert och äfven nyttigt jag anser det vara.
Domprosten Björling instämde.
Uögv. Preste-Ståridets Vrot. 1857. 8:de Bandet. 10
2i2
Den 7 December.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Den föregående Talaren
har uttalat, sina tvifvelsmål angående tillvaron af de 7 millio¬
ner, som för Statsverkets räkning finnas i disponibla tillgångar;
men jag vill upplysa att beräkningen är gjord approximativ,
samt att i den nämnda summan intet finnes intaget af nu in¬
flytande utan redan influtna medel. Om också beräkningen
vore ett misstag af Utskottet, så förorsakas likväl ingen minsk¬
ning i nu disponibla medel deraf att intraderna möjligen för
det kommande året något kunna minskas.
Sedan discussionen härmed förklarats afslutad, och H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen framställt proposition å bifall
till Utskottets ifrågavarande förslag, hördes denna med blan¬
dade Ja och Nej besvarad, i anledning hvaraf begärdes vote¬
ring, som anställdes efter följande godkända voterings-propo-
sition:
Den, som bifaller Utskottets i förevarande hemställan och
åtföljande stadganden framlagda förslag, röste Ja; den, det ej
x ill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet samma förslag af-
slagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter sed-
larnes öppnande och rösternas summering hafva utfallit med
27 Ja och 14 Nej, till följd hvaraf Ståndet stannat vid det
beslut, som Ja-propositionen innehåller.
Emot detta beslut anmälde Professor Lindgren reser¬
vation.
§ 5.
Föredrogs ånyo Lag-Ulskollets Utlåtande N:o 53, i an¬
ledning af skedd återremiss utaf Utskottets Betänkande N:o
42, öfver Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående ogift
qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig.
Preste-Ståndet, som förklarade sig vidhålla sitt i frågan
fattade beslut, biföll Utskottets med detta beslut öfverensstäm¬
mande tillstyrkande.
§ 6.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskollels Memorial N:o 30,
angående förändringar i de lill den blifvande nya Bevillnings-
Stadgan hörande formulärer.
Bifölls.
Den 7 December.
243
§ 7.
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet Be-
villnings-Utskottels Betänkande N:o 31, angående Post-bevill-
ningen.
§ 8.
Föredrogs ånyo Bevil/nings-Ulskotlets Betänkande N:o
32, i anledning af väckta motioner dels om utvidgning i den
Presterskapet tillerkända fribrefs-rättighet, dels om en sådan
rättighets meddelande åt Skolstyrelser, Sparbanker och inhemska
Brandstodsbolag.
Bifölls.
§ 9-
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet Sam¬
mansatta Banco- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 4, i an¬
ledning af väckta förslag i fråga om lagstiftning för Enskilda
Banker.
§ io.
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet Lag¬
utskottets Betänkande N:o 54, i anledning af väckt motion om
förklaring af 19 § i 30 Capitlet Rättegångs-Balken.
§ 11.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 55, i an¬
ledning af väckt motion, angående utfärdandet af en författning
i afseende på tjenstförrättande Pastors i Prebende-pastorat bo¬
ningsort.
Bifölls.
§ 12.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 56, i an¬
ledning af väckta motioner om bestämmande af visst afstånd
från Kyrka, hvarpå hus uppföras må.
Contracts-Prosten Tegnér begärde härvid ordet och yttrade:
Ehuru jag icke iner än efter inhändigandet af Betänkandet
hunnit alt taga kännedom af detsamma, har jag dock icke
velat begagna mig af rättigheten att ånyo begära det på bordet,
för att icke i någon mån fördröja det önskade slutet af
Riksdagsförhandlingarna. Såsom Motionär ber jag endast få
244
Den 7 December.
förklara, att jag nöjer mig med det slut, hvartill Utskottet
kommit, att do i ämnet gjorda framställningar ej må någon
lagstiftningsåtgärd föranleda, utan att jag derföre i allo biträ¬
der do skäl, hvarpå Utskottet kommit till sagde slut. Villigt
medger jag svårigheten att bestämma ett afstånd, af allmän
giltighet, hvarpå ett boningshus finge uppföras från kyrka, men
kan icke finna att det blefve någon lill skada, utan fastmer
till gagn, om huset uppfördes något längre från kyrkan än som
oundgängligen erfordrades för att hon icke genom detsamma
skulle sättas i fara och äfventyr för eldsvåda. Jag ber i
detta hänseende få erinra, alt förslaget till ny Kyrkolag be¬
stämmer det ifrågavarande afståndet till 50 alnar, och att den
Ledamot af Hederv. Bonde-Ståndet, som i ämnet, jemte mig,
motionerat, föreslagit afståndet till 75 alnar, och jag deremot
till 200 alnar. Hvilketdera som närmast träffar det rätta,
lemnar jag derhän, men ber likväl få meddela den upplysning,
att, på begäran af en Församling och dess Kyrkoherde inom
Gefleborgs Län, Konungens Befallningshafvande derstädes för¬
klarade en person, som, mot Församlingens protest, uppbygt
ett boningshus på 75 alnars afstånd från kyrkan, skyldig att
samma hus nedtaga och bortflytta. Då emedlertid en casus,
sådan som den ifrågavarande, mera sällan inträffar, och pröf¬
ning kan, för hvarje särskildt fall, anställas, må, för min del,
med den föreslagna lagstiftnings-åtgärden gerna anstå.
Uppå härefter af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen
framställd proposition blef ifrågavarande Betänkande af Ståndet
bifallet.
§ 13.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 57, i an¬
ledning af väckt motion om förbud för Folkskole-Lärare och
Klockare att föra andras talan inför rätta.
Bifölls.
§ 14.
Föredrogs ånyo och ludes andra gången på bordet Sam¬
mansatta Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets Betänkande N:o 9, i anledning af väckta motioner
om dels posthemmanens och de gästgifveri-skjutsskyldiges be¬
frielse från postforsling och dels åtgärder till beredande af lätt¬
nad i nämnde besvär; och beslöt Ståndet, uppå derom af
Kyrkoherden Sondén gjord framställning, att ifrågavarande
Betänkande skulle å föredragningslistan till nästa Plenum upp¬
föras nästföre Bevillnings-Utskottets denna dag andra gången
bordlagda Betänkande N:o 31.
Den 7 December.
245
§ 15.
Vid ånyo skedd föredragning bifölls Sammansatta Bevill-
nings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Be¬
tänkande N:0 10, i anledning af väckt motion om rättighet
för innevånarne i Wermland att uti lösväskor rned posten
sända paketer af till och med ett skålpunds vigt.
§ 16.
Upplästes och Indes till handlingarrte inkomne Protocolls-
Utdrag, från Ilögloll. Ridderskapet och Adeln N:o 504, samt
från Välloll. Borgare-Ståndet N:ris 452, 453 och 455.
§ 17-
Föredrogs och lades på bordet Utdrag N:o 454 af Vällofl.
Borgare-Ståndets Protocoll den 5 dennes, hvaraf inhemtades
bland annat, att beinälde Riks-Stånd, vid pröfning af Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 158, beslutit att, med afslag å Ut¬
skottets yttrande i 25 punkten af samina Utlåtande, bevilja ett
lån till staden Wenersborg af 30,000 R:dr Riksmynt, med
vilkor, sorn fiir återbetalning af sådana statsbidrag vid denna
Riksdag i allmänhet fastställas, och i ändamål att användas
till bekostande af en till seglationens underlättande invid nämn¬
de stad erforderlig quai-byggnad, jemte andra dermed sam¬
manhang egande arbeten, samt inbjudit de öfrige Riks-Stånden
att med Borgare-Ståndet i detta beslut sig förena.
Ståndet åtskiljdes kl. £9 e. m.
Ut supra
ln fidem
S. H. Almgvist.
•m
Den 9 December.
Dch 9 December.
Plenum kl. 10 f. ni.
§ *•
Justerades Protocollet för den 25 sistlidne månad.
§ 2.
Föredrogs ånyo Utdrag N:o 454 af Valloil. Borgare-Stån¬
dets Protocoll den 5 dennes, hvaraf inhemtades bland annat,
att bemälde Riks-Stånd, vid pröfning af Stats-Utskottets Utlå¬
tande N;o 158, beslutit att, med afslag å Utskottets yttrande
i 25:te punkten af samina Utlåtande, bevilja ett lån till staden
Wenersborg af 30,000 R:dr Riksmynt, med vilkor som för
återbetalning af sådana statsbidrag vid denna Riksdag i allmän¬
het fastställas, och i ändamål att användas till bekostande af
en till seglationens underlättande invid nämnde stad erforderlig
quai-byggnad, jemte andra dermed sammanhang egande ar¬
beten, samt inbjudit de öfriga Riks-Stånden att med Borgare-
Ståndet i detta beslut sig förena; men Presle-Ståndet fann ej
skäl att denna inbjudning antaga, utan lade, med vidblifvande
af sitt i frågan fattade beslut, ofvanberörda Protocolls-Utdrag
lill handlingarne.
§ 3.
Föredrogs ånyo Stats-Utskollels Utlåtande N:o 107, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riks-Statens Nionde
Hulvud-Titel.
Usta punkten. Bifölls.
2:dra punkten. Bifölls.
3:dje punkten. Lades till handlingarne.
4:de punkten. Lades till handlingarne.
5:te punkten. Lades lill handlinyarne.
Den 9 December.
347
0:te punkten.
lista hemställan bifölls, i i
2:dra hemställan.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag har mot det hufvud-
sakliga i detta förslag ingen anmärkning att framställa; men
ber likväl få fästa uppmärksamheten på do följder, sorn, om
det strängt efter ordalagen tillämpades, skulle deraf kunna upp¬
komma för vissa Embetsman: jag menar Presidenten och 2:ne
de äldsta Råden uti Kongl. Oommerce-Collegium. I de för
deni bestämda aflöningarne, som till belopp motsvara deras
vederlikars i Rikets andra Collegier, äro de arfvoden äfven in¬
beräknade, som de från Manufaclur-Discont-Fonden uppbära,
nemligen Presidenten med 1,500, förste Commerce-Rådet med
1.000 och det andra med 500 R:dr, och endast de återstående
beloppen på Riks-Staten uppförda. Skulle nu ifrågavarande
stadgande tolkas så, att, i händelse af afskedstagande, pensio¬
nen skulle utgå med 80 % endast af de å Riks-Staten upp¬
förde löner, så skulle dessa Einbetsmän komma i ofördelaktigare
ställning, än deras vederlikar i andra Collegier, ja, för Com-
merce-Råden skulle pensionen komma att stå i ett nästan om¬
vändt förhållande mot deras innehafvande allöningar och ålder
i tjensten. Äldsta Commerce-Rådet med 5,000 R:dr lön, deraf
4.000 R:dr på Riks-Stat, skulle i pension få 3,200; andra
Commerce-Rådet med 4,500 R:drs aflöning, deraf äfven 4,000
R:dr på Riks-Stat, lika stor pension; men yngsta Commerce-
Rådet skulle få en pension af 3,600 R:dr, derför att hela hans
liin, 4,500 R:dr, är på Riks-Stat uppförd. Jag tror icke, att
Utskottets mening har kunnat vara denna, eller att dessa
Ernbetsmän skulle i pension erhålla mindre än deras vederlikar;
men, för undanrödjandct af all anledning till missförstånd här¬
utinnan, föreslår jag, att, i stället för den bestämmelse härom
Utskottet tillstyrker, må införas 2:ne moment, så lydande:
n) att de, som åtnjuta öfver 3,000 R:dr Runt, men mindre
än 3,750 R:dr, icke kunna undfå pension till lägre belopp, än
3.000 R:dr samma mynt;
If) alt för Presidenten i Commerce-Collegium och de tvänne
Commerce-Råder, som, till fyllnad i sin lön, hafva arfvoden ur
Manufactur-Discont-Fonden, bör, vid pensionens bestämmande,
totalsumman af deras liin och arfvode läggas till grund, så att
de komma i full jemlikhet med sina vederlikar i de öfriga
Collegierna.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Vid den nästan bråd-
störtade föredragning, hvilken såväl på Afdelningen som i Ut¬
skottets Plenum egde rum med förslaget till statsregleringen å
248
Den 9 Dete lii b e r.
tkde Hufvud-Titeln, har den omständighet verkligen blifvit för¬
bisedd, hvarpå dan sisto värde Talaren nu fästat uppmärksam¬
heten, och då det förslag han framställt, har allt skäl för sig
och äfven står i öfverensstämmelse med Utskottets mening, så
tillstyrker jag bifall dertill.
Denna 2:dra hemställan blef, efter slutad discnssion, bi¬
fallen, men, beträffande Utskottets sist förekommande hemställan,
beslöt Ståndet den ändring, att, i stället för den bestämmelse
Utskottet föreslagit, inlördes 2:ne moment, så lydande:
a) att de, som åtnjuta öfver 3,000 R:dr Ruut, men mindre
än 3,750 R:dr, icke kunna undfå pension till lägre belopp, än
3,000 R:dr samma mynt;
b) att för Presidenten i Commerce-Collegium och de tvän-
ne Commerco-Råder, som, till fyllnad i sin lön, hafva arfvo-
den ur Manufactur-Discont-Fonden, bör, vid pensionens be¬
stämmande, totalsumman af deras lön och arfvode läggas tili
grund, så att de komma i full jemlikhet med sina vederlikar i
de öfriga Collegierna.
7: d e punkten. Bifölls.
8:de punkten.
Vice-Talman Biskop Annerstedt begärde härvid ordet och
anförde: Rörande förevarande punkt voro meningarne inom
Utskottet temligen delade, och för min del har jag icke hyllat
majoritetens åsigt, hvarföre jag ock reserverat mig emot det
beslut, hvari Utskottet stadnat. Tydligt vill för mig synas, att,
om icke de pensionsberättigade Embets- och Tjenstemännen be¬
stämdt veta beloppet af den pension de skola efter afskeds¬
tagande! erhålla, de komma att qvarstå i (jonsten, afvaktande
utgången af de beslut, Rikets Ständer kunna vid nästa Riks¬
dag komma att i afseende å löneregleringen fatta, och att det
icke blifver Staten, som derpå kommer att vinna. För dess
tjenst är det angeläget att de utarbetade lemna rum för friskare
krafter, och alt de icke der qvarhålies sedan förmågan att be¬
hörigen fylla platsen redan börjat svika. Meri för att lemna
platsen, är för dem ock angeläget att veta hvad de för sin
framtida bergning kunna hafva att påräkna, och torde det ock
vara Staten värdigt att icke förbehålla sig rättighet att fram¬
deles få pruta på det pensionsbelopp, sorn det en gång erbju¬
der. Jag föreslår fördenskull att, med ändring af Utskottets
förslag, denna punkt måtte få följande lydelse:
att de pensioner, som afskedstagande Embets- och
Tjenstemän jemte Vaktbetjente under nästa statsre-
gleringsperiod beviljas, må anses definitiva och icke
kunna blifva föremål för ny reglering.
Häruti instämde Contracts-Prosten Landgren.
D e n 9 December.
249
Doctor Gumselius: Jag instämmer mod den siste värde
Talaren och tillstyrker bifall till det förslag han framställt. Att
de, som qvarstå i tjenst, få underkasta sig den lönereglering
som näst sammanträdande Ständer kunna finna godt besluta, i af¬
seende nemligen å de löneförhöjningar, sorn nu endast inte-
rimsvis blifvit beviljade, finner jag lika naturligt, som skäligt;
men förhållandet synes mig blifva något annorlunda med dem,
sorn tagit afsked innan nästa statsroglerings-period ingår. De
hafva då upphört att vara Statens tjenare: den fordna förbin¬
delsen mellan Staten och dem gäller icke mera, utan har slu¬
tat sig, att jag så må säga, uti en löftesförbindelse å Statens
sida, eller contract, som tillförsäkrar den afskedade ett visst
årligt underhåll. Lika litet som Staten sedan kan anbefalla
den afskedade ny tjenstgöring, lika litet bör den kunna sedan
komma att göra ändringar i denna sin löftesförbindelse. Det
ena, som det andra, bör vara en afslutad sak. För öfrigt ber
jag få åberopa de af den siste värde Talaren anförda skäl,
som synas mig tillräckligt ådagalägga otjenligheten i Utskottets
förslag.
Doctor Sandberg: Jag vill icke helt och hållet bestrida
vigten af de anförda skälen för underkännandet af Utskottets
förslag; men kan icke heller neka, att betänkligheter äfven fö¬
rekomma vid antagandet af det utaf Vice-Talmannen framställ¬
da. När man funnit sig icke kunna bevilja någon, om äfven
af billigheten påkallad, förhöjning i de pensionsbelopp, som re¬
dan afskedade Embets- och Tjenstemän åtnjuta, synes det mig
icke rätt lämpligt att deremot medgifva åt dem, som under nä¬
sta statsreglerings-period kunna taga afsked, en pension, läm¬
pad efter den i månget fall rikeligen tilltagna löneförhöjning,
som i följd af tillfälliga omständigheter blifvit, dock endast in¬
terimistiskt, eller tillsvidare beviljad, och så mycket mindre
lämpligt som, i händelse denna löneförhöjning skulle vid nästa
Riksdag blifva nedsatt, de derefter afskedstagande skulle åter
erhålla lägre pensioner. En sådan ojemnhet tyckes mig icke
vilja öfverensstämma med billighetens och rättvisans fordringar.
Följden skulle troligen blifva, att så många, som möjligen kun¬
de, toge afsked under nästkommande Irenne år, och ibland dem
kanske icke få, som ännu kunde ganska väl fylla sina platser.
Huruvida Staten häraf skulle hafva någon synnerlig båtnad,
lemnar jag derhän; men det vissa är, att den finge vidkännas
dryga utgifter, utan att sådant komme att medföra någon all¬
män belåtenhet hos Statens afskedade och pensionerade Embets-
och Tjenstemän. Ty en ojemnhet och olikhet uti pensionsbe¬
loppet skulle kunna uppstå, som ingalunda blir tillfredsstäl¬
lande. De redan ur tjenst gångne mäste åtnöjas med sin nu
innehafvande pension, beräknad efter den hittills varande rin¬
gare lönen, och erhålla deri ingen förhöjning. De som taga
250
1) t> u 9 December.
afsked under ingående statsreglerings-period, skulle få beräkna
pension efter den högre lön, sorn för den dyra tidens skull nu
blifvit dem beviljad. Och örn under bättre tider några af de
högre liinerna vid en kommande Riksdag i någon mån bestäm¬
mas lägre, skulle de, som derefter afgå ur Statens tjenst, er¬
hålla pension efter det förändrade lönebeloppet. Af de olika
förslagen synes mig hvad Utskottet framställt uti 8:de punkten
af detta Betänkande vara det som närmast förenar rättvisa och
billighet, hvarföre jag för min del kommer att rösta för dess
antagande.
Doctor Björkman: De som här yrkat, att de pensioner,
som afskedstagande Embets- och Tjenstemän samt Vaktbetjente
under nästa statsreglerings-period komma att erhålla, må an¬
ses definitiva, tyckas icke hafva aktgifvit på det skäl Utskottet
för sin motsatta åsigt anfört. ”Då”, säger Utskottet, ”den vid
”innevarande Riksdag beslutade lönereglering kommer att gälla
”för åren 1858—1860 och således de beviljade lönetillöknin-
”garne vid nästa Riksdag kunna undergå förändringar, så och
”enär de Embets- och Tjenstemän, som under tiden afgå med
”pension, icke kunna anses ega bättre rätt, än de i tjenst qvar¬
stående, till orubbad!, bibehållande af hvad dem blifvit tillagdt",
hemställer Utskottet, att pensionerna icke må anses definitiva.
Detta skäl synos mig så bindande, att jag ej vet, huru man
skall kunna bortresonnera detsamma. Den löntillökning, som
nu är beviljad, är blott interimistisk, och då bör väl den till¬
ökning i pension, som derpå grundar sig, äfvenledes antaga
samma egenskap. Det ena står till det andra, såsom orsak
och följd. Dessutom ber jag äfven få erinra, att den löntill¬
ökning, som under denna Riksdag blifvit beviljad Bankens Em¬
bets- och Tjenstemän, blifvit helt och hållet betraktad såsom
en tillfällig dyrtidsförhöjning, som kan upphöra redan med 1859
och på pensioneringen icke eger något inflytande. Jag till¬
styrkor bifall till Utskottets förslag.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Samma skäl, som nu till
försvar för Utskottets tillstyrkande blifvit anförda, åberopades
äfvenledes inom Utskottet. De äro således icke för mig nya,
men om deras gällande vigt har jag icke blifvit öfvertygad.
När en Tjensteman tager afsked och dervid får sig tillförsäkrad
en pension, synes mig, såsom ock en Talare fiirut erinrat, ett
aftal eller contract vara uppgjordt emellan Staten och honom,
hvaruti någondera parten sedermera icke bör ega rätt att göra
ändring. Hvad de förut pensionerade vidkommer, hvilk a man
här åberopat, så kunna de, just i följd af hvad jag nyss nämn¬
de, icke ega någon rättighet att få den pension, de åtnjuta,
förhöjd: men, om Statens tillgångar kunnat sådant tillåta, hade
Ständernas välvilja säkerligen äfven sträckt sig till dem. Nu
Den 9 December.
251
lade den stora statsutgift, som häraf skulle uppkomma, deremot
ett bestämdt hinder. Men lör don, som skall taga afsked, må¬
ste det väl vara angeläget att få veta hvad han för sin fram¬
tid kan ega att påräkna. Det är med beräkning deraf lian
kan ordna sina lofnadsomständigheler. Pensions-beloppet bör
icke vara vilkorligt, utan bestämdt. Men, säger man, vill man
på nuvarande förhållande tillämpa denna princip, så skola alla,
som det möjligen kunna, skynda sig att taga afsked under in¬
stundande statsreglerings-period, då en högre pension skall dom
tillfalla, än möjligen kan blifva fallet om de i tjensten qvar¬
stanna. Härvid ber jag få erinra om tvänne omständigheter.
För det första är det snarare en behöflig lönereglering, som vid
denna Riksdag blifvit för Statens Embets- och Tjenstemän vid¬
tagen, än en tillfällig, af den dyra tiden ensamt beroende, lö¬
neförhöjning, så att all anledning är att antaga, att hvad Ri¬
kets Ständer vid donna Riksdag i detta afseende beslutat, der¬
på skola nästkommande Ständer sätta det sista inseglet, och
dermed göra de nu beviljade löneförhöjningarne till integreran¬
de delar af den fasta lönen. Och för det andra må man be¬
sinna, att, för att kunna taga afsked, med rättighet till pen¬
sion på Indragnings-staten, skall Tjonstemannen antingen hafva
uppnått 70 års ålder och derunder tjent Staten i 30 år, eller
också vara 65 år gammal, hafva tjent 40 år och kunna förete
Läkare-betyg om försvagad helsa. Så särdeles många lära väl
icke kunna under nästkommande frenne år befinna sig i någon
af dessa kategorier, så att man behöfver befara ett allmänt af¬
skedstagande. Jag fortfar att tillstyrka bifall till det förslag
jag redan haft äran framställa.
Doctor Gumaditis: Man har, såsom skäl emot det förslag
Yice-Talmannen framställt, anfört, dels att det skulle uppmun¬
tra till ett allmänt afskedstagande, och dels att de Embets-
och Tjenstemän, som i tjensten qvarstadna, skulle derefter kunna
komma att erhålla lägre pensioner, än de, som under nästinstun¬
dande statsreglerings-period taga afsked. Men när man talar
om det allmänna afskedstagande!, tyckes man helt och hållet
glömma de vilkor, som derför äro föreskrifna, såvida pension å
Indragnings-staten skall erhållas. De torde icke blifva så mån¬
ga, på hvilka föreskrifterna härom äro tillämpliga. Men om
en Tjensteman nu befinner sig i det förhållande, att han vid
afskedet har rättighet till pension, så vore det väl hardt att,
sedan han tagit afsked och fått sin pension, denna sednare
skulle kunna minskas under det en alltmer tilltagande bräck¬
lighet ökar behofvet deraf. Icke kan jag säga sådant vara bil¬
ligt. Men, invänder man, lian kommer dock icke i sämre be¬
lägenhet än de som efter honom blifva pensionerade. Detta
är väl sannt; men lika sannt är äfven, att de kunna, om kraf¬
terna så tillåta, qvarblifva i Ijensten, eller, om de taga afsked
Den 9 December.
veta beloppet af den pension de komma att få. De behöfva
icke sväfva i någon ovisshet härom, och skulle äfven denna
deras pension blifva något mindre än deras vederlikars, som
förut tagit afsked, så kunde de dervid icke komma att lida af
något annat än möjligen afundsjuka, hvilket jag dock icke vill
antaga. Pin värd Talare har dock förmenat, att någon anled¬
ning härtill troligen icke heller skall kunna uppstå, då säker¬
ligen de löneförbättringar, sorn nu blifvit beviljade, komma att
vid nästa Riksdag blifva integrerande delar af de fasta löner¬
na. Huru det härmed kan gå, lemnar jag derhän; men nog
har det all sannolikhet för sig, alt sådant kommer, åtminstone
till största delen af nu beviljade lönförbättringar, att inträffa.
Ingen lärer taga afsked om han icke eger hopp att få bibe¬
hålla den pension till beloppet oförminskad, som han då erhål¬
ler, och skulle en sådan medgifven rättighet äfven föranlåta en
mängd orkeslösa Embets- och Tjenstemän atl taga afsked, så
vore detta onekligen för Staten en ren fördel. Jag vidblifver
min mening.
Prosten Tellbom: Det torde vara min skyldighet att yttra
mig rörande detta ämne, då jag finnes antecknad såsom Reser¬
vant emot Utskottets tillstyrkande. Huru denna anteckning till¬
kommit, känner jag icke ; men det vet jag, att jag inom Utskot¬
tet med min röst bidragit till det fattade beslutet, hvilket äf¬
ven synes mig hafva goda skäl för sig. Man har här sagt,
alt pensions-beloppet grundar sig på ett contract mellan Sta¬
ten och den afskedstagande; men om man medgifver detta, hvar¬
till äfven jag är villig, så lärer man väl äfven böra medgifva,, att
innehållet af detta contract skall bestämmas med afseende å
lönens belopp, men icke derjemte med afseende på ett tillfäl¬
ligt, åtminstone i någon mån med anledning af den dyra ti¬
den beviljadt, lönetillskott. Om det nu är att förmoda, såsom
ock en Talare velat antaga för visst, att dessa lönetillskott.
komma att blifva permanenta, så är ju ingenting förloradt ge¬
nom antagande af Utskottets förslag. De under nästa stats-
reglerings-period afskedstagande få i detta fall behålla sina för¬
höjda pensioner oförminskade. Men, om en sådan permanens
icke under nästa Riksdag af Ständerna beviljas, utan en ned¬
sättning kommer att ega rum, skall det då befinnas skäligt, att
af de under nästkommande trenne år afskedstagande hafva bil¬
dat på Pensions-staten en medelclass med högre pensioner än
som tillkomma deras vederlikar, som före och efter dem tagit
afsked? Jag kan icke finna, att billighet och rättvisa, såsom
man påstått, tala derför. Jag tillstyrker derföre bifall till Ut¬
skottets förslag, hvaruti till de under nästa statsreglerings-
period afskedstagande Embets- och Tjenstemäns samt Vaktbe-
tjentes betryggande finnes intaget, att, om en ny pensions-reg-
lering af kommande Ständer pröfvas lämplig, ingen dervid kan
Den 9 December.
253
tilläggas mindre pension än den, hvartill han under nuvarande
förhållanden är enligt förfaltningarne berättigad.
Contracts-Prosten Almqvist: Jag är förekommen af den si¬
ste värde Talaren och ber få instämma med honom. Man har
sagt, att här är fråga om ett contract, och jag antager, att så
är. Men nu skola vilkoren i detta contract uppgöras, och der¬
ibland kan då ju äfven få intagas hvad Utskottet här föreslår,
att pensionerna icke må anses definitiva. Härigenom vet ju
pensionstagaren, hvad han har att rätta sig efter, och det är,
att förhållandet icke är definitivt regleradt, hvarken för honom
eller den i tjenst varande med lönförhöjning vid denna Riksdag
försedde functionären. Detta utgör ett af contractets vilkor.
Någon olaglighet eller orättvisa måtte icke finnas deri. För
öfrigt har detta vilkor all billighet för sig, såsom ock den siste
värde Talaren ådagalagt. Bifalla nu Ständerna att det före¬
slagna vilkoret får i contractet intagas, så kommer det att, så
aiTattadt, sedan gälla till vederbörandes iakttagande. Med vid¬
tagande af den ålgärden, lärer intet contracts-brott begås.
Professor Lindgren: Då jag är fullkomligt öfvertygad der¬
om, att den förhöjning, som vid innevarande Riksdag blifvit,
beslutad i Embets- och Tjenstemännens aflöning, af Represen¬
tationens majoritet varit ansedd att i sjelfva verket vara icke
så mycket en dyrtids-förhöjning, som icke snarare en af be-
hofvet påkallad reglering af do i allmänhet alltför knappt till¬
skurna lönerna, och således vill taga för afgjordt, att, fastän
denna förhöjning nu beklagligtvis heter blott provisorisk, den
vid nästkommande Riksdag blifver definitivt fastställd, anser
jag det visserligen vara fullkomligt likgiltigt hvad Ståndet rö¬
rande ifrågavarande punkt beslutar, men tror dock analogien
med förutfattade beslut oeftergifligen kräfva ett bifall till Ut¬
skottets förslag. Skulle nu detta afslås, och en definitiv regle¬
ring af de under instundande statsreglerings-period afgående
Tjenstemännens pensionering beslutas, och embets- och tjen-
stemanna-lönerna vid nästa Riksdag mot all sannolikhet skulle
komma att återföras till sina förra låga belopp, så inträdde ju
den stora orättvisan mot alla efter nästa Riksdag pensionsbe-
rättigade, att de finge vida lägre pensioner, än de, som under
den nu närmast förestående statsreglerings-perioden varit i till¬
fälle att såsom pensions-berättigade utur Statens tjenst afgå.
På dessa skäl tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag.
Häruti instämde Domprosten Knös.
Contracts-Prosten Holmberg: Jag har deltagit i reservar
tionen mot hvad Utskottet här föreslagit. När pension skall
kunna tillfalla en Tjensteman, anses han vara hunnen till den ålder,
25 i
Den 9 December.
att lian uttömt sina krafter i det allmannas tjenst, oell hädan¬
efter icke kan genom sitt. arbete förvärfva sig siri utkomst, och
till följd häraf har det vid pensioner hittills ansetts som en
grundsats, att de skola vara fasta och ej kunna undergå någon
förminskning i det ursprungliga beloppet. Den förhöjning i pen¬
sioner, hvarom nu är fråga, kan icke heller rimligtvis anses för
en dyrtids-förhöjning, ty då hade ju äfven alla de gamla pen¬
sionerna bort förhöjas. Blifva de nu beviljade pensionerna
fixa, kan det visserligen hända, att en Tjensteman kan få en
högre pension, än en annan i samma tjenstegrad; rilen denna
ojemnhet är, efter min åsigt, en vida mindre olägenhet, än att
man skulle bryta mot sjelfva principen för pensioners åtnjutan¬
de. Som jag anser det för nödvändigt att denna princip upp-
rätthålles, måste jag yrka afslag å hvad Utskottet i nu ifråga¬
varande hänseende tillstyrkt.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, gjorde
H. H. Erke-Biskopcn och Talmannen proposition å bifall till
Utskottets i denna punkt gjorda hemställan, och blef denna
proposition med blandade Ja och Nej besvarad, samt votering
begärd, som derefter försiggick öfver följande godkända vote-
rings-proposition:
Den som bifaller Utskottets berörda hemställan, röste Ja;
den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, häfver Ståndet, med
afslag å Utskottets hemställan, beslutat, ”'att de pensioner, sorn
afskedstagande Embets- och Tjenstemän jemte Väkthetjente
under nästa slatsreglerine]s-period beviljas, må anses definiti¬
va och icke kunna blifva föremål för ny reglering
Voteringen befanns, vid rösternas summering, hafva utfal¬
lit med 28 Ja och 13 Nej, och var Utskottets i 8:de punkten
förekommande hemställan sålunda bifallen.
9:de—12;te punkterna bifö/los.
13:dc punkten. Lades till handlingarne.
14:de punkten. Bifölls.
15:de—17:de punkterna lades till handlingarne.
18:de och 19:de punkterna bifollos.
20:de och 2lista punkterna lades till handlingarne.
22:dra punkten.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: I 34:de punkten tillstyr¬
ker Utskottet, uppå anförda skäl, att aflidne Professoren Acharii
Den 9 December.
255
tvänne döttrar må erhålla en årlig pension hvardera af 225
R:dr att beräknas oell utgå från moderns död; här tillstyrker
Utskottet en årlig pension af 250 Rulr åt hvardera af aflidne
Siats-Rådet Grefve Hårds 3:ne döttrar, likaledes efter deras
aflidna moder, men icke, att den skall beräknas och utgå ifrån
moderns död. När lika (immande omständigheter förefinnas
för de sednare, som för de förra, -— jag har haft tillfälle se
bouppteckningen efter aflidna Grefvinnan Hård och kan intyga
att denna utvisade ingen behållning, — så torde samma för¬
mån i afseende å tiden för pensionens beräknande böra tiller¬
kännas dem, som de andra, och jag föreslår derföre, att med
bifall till Utskottets tillstyrkande, det tillägg dertill må göras,
att den för Fröknarne Hård föreslagna pension skall beräknas
att utgå från moderns död eller från Mars månads början år
1856.
Utskottets i denna 22:dra punkt gjorda tillstyrkande bifölls
med det tillägg deraf, att den för Fröknarne Hård föreslagna
pension beslöts skola beräknas att utgå från moderns död eller
från Mars månads början år 1856.
23:de—27;de punkterna bi föllos.
28:de punkten. Lades till handlin g ar ne.
29:de och 30:de punkterna biföl/os.
3Usta punkten.
Professor Selander: Jag ber få erinra derom, att, vid pröf-
ningen af förslaget till statsregleringen under 8:de IIufvud-Ti-
teln, Högv. Ståndet fann skäligt förhöja lönerna för samtliga
Professorer vid Upsala och Lunds Universiteter lill 4,500 R:dr
Runt hvardera, och hemställer jag, huruvida icke conseqven-
sen sålunda skulle fordra, att äfvenledes till samma belopp be¬
stämma de nu ifrågavarande emeriti-löner fiir Professorer vid
nämnda Universiteter.
Häruti instämde Professor Lindgren.
I öfverensstämmelse med den af Ståndet, vid behandling
af Utskottets förslag till reglering af Riks-Statens 8:de Hufvud-
Titel fastställda aflöning för Professorerna vid Upsala och Lunds
Universiteter, höjdes beloppet af de i denna 31 punkt föreslag¬
na emeriti-löner med 500 eller till 4,500 R:dr R:ntt hvardera*
32-.dra punkten. Bifölls.
256
Den 9 December.
3 3: dj e punkten. Lades till handling arne.
34:dc punkten. B/fölls.
3 5:te och 30:te punkterna lades till handlingar ne.
37:de punkten.
Vice-Tahnan Biskop Annerstedt: Denna fråga väckte inom
Utskottet en långvarig diseussion, ehuruväl den synes mig vara
af den art, att utan långt betänkande böra bifallas. För Lä-
rarne vid Artilleri-Läroverket vid Marieberg liar icke någon
förhöjning blifvit begärd i deras knappa aflöningar, utan i stäl¬
let förmånen af pension efter en tjenstgöring af 20 år eller der¬
utöfver. Denna pension skulle motsvara hälften af den aflö¬
ning den afgående Läraren i sådan egenskap uppburit. En så¬
dan förmån är redan tillförsäkrad Lärarne vid Carlbergs lägre
Krigs-Skola och bör då väl icke heller kunna förnekas dem
vid den högre å Marieberg. Sådant skulle blifva så mycket
obilligare, som do sednares aflöning är högst obetydlig i för¬
hållande till deras ansträngande arbete och den mera veten-
tenskapliga bildning detta Lärare-kall oafvisligen erfordrar. För
min del tillstyrker jag bifall till Kongl. Majds Nådiga fram¬
ställning uti ifrågavarande hänseende.
Prosten Berlin: I likhet med den föregående värde Tala¬
ren har jag reserverat mig emot Utskottets här gjorda hemstäl¬
lan, och instämmer jag äfven nu med honom i yrkandet af bi¬
fall lill Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i denna del. Ingen¬
ting må väl synas billigare än ett bifall härtill, då, under en
allmän lönförhöjning, en sådan icke blifvit äskad för Lärarne
vid Artilleri-Läroverket vid Marieberg, oaktadt deras göromål
på sednare tider blifvit betydligen förökade och deras aflönin¬
gar äro i allmänhet högst knappa, utan endast den förmån att
etter 20 års tjenstgöring få bibehålla halfva lönen i pension,
en förmån, som Lärarne vid Carlbergs lägre Krigs-Skola redan
ega. Att deras göromål blifvit ökade och ännu mera komma
att ökas, är en nödvändig följd af våra allmänna arbeten, som
i vidd betydligen tilltagit på sednare år. Antalet af elever,
som -bildas för Civil-Ingenieur-yrket, måste under sådant för¬
hållande vid Läroverket ansenligen tilltaga. Erfarenheten har
ock redan visat det. Kommer man derjemte nu ihåg den ve¬
tenskapliga bildning, som dessa Lärare, hvar i sitt fack, måste
ega, så torde man icke sakna giltiga skäl att gå Kongl. Maj:ts
Nådiga framställning i denna del med bifall till mötes.
Professor Carlson: Jag instämmer med de föregående Ta-
iarne, och vill dessutom endast fästa uppmärksamheten på svag¬
heten
Den 9 December.
257
holen af de skäl, som Utskottet haft alt anföra för sin hemstäl¬
lan om afslag. Utskottet förmenar, att ett bifall till Kongl.
Maj:ts Nådiga framställning skulle motverka den omsättning af
Lärare, sorn, för läroanstalten gagnelig, nu skall ega ruin; men
huru ogrundadt detta förmenande är, ådagalägges af den om¬
ständighet, att ingen Lärare der eger fullmakt på denna sin
beställning, utan vanligtvis cominenderas dertill för denna tjenst¬
göring skickliga Officerare. Deras qvarbiifvande eller icke-
qvarblifvando beror sålunda icke på deras fria val, utan på
vederbörandes omdöme om deras tjenlighet. Det andra skälet
är, att deras litner icke äro å stat uppförda. Samma förhål¬
lande eger rum med lönerna för Lärarne vid Carlberg: dessa
sednare ega dock den nu ifrågavarande pensions-rättigheten, hvil¬
ken sålunda skulle vara lämplig för Lärarne vid den lägre
Krigs-Skolan, men icke lämplig för dem vid den högre. Man
borde kunna åberopa bättre skäl, när man vill afslå en Kongl.
Maj-.ts Nådiga framställning, som stöder sig på mogen pröfning
af förhållandena och har all billighet för sig.
Häruti instämde Professor Lindgren.
Professor Selander: Ehuru anställd såsom Lärare vid
Läroanstalten å Marieberg, anser jag mig dock kunna yttra
några ord i denna fråga, hvilken icke rörer mig personligen,
emedan jag, som för min tjenstgöring derstädes drager lön från
annat håll, icke kan blifva föremål för ifrågavarande pensione¬
ring. Jag ber då sanningsenligt få intyga, att eleverna på sed¬
nare år till antal mer än fördubblats och att Lärarnes tid och
krafter blifvit i förhållande härefter tagna i anspråk. Deras
aftöningar hafva deremot icke vuxit och äro i allmänhet myc¬
ket inskränkta. Den högsta lönen, 1,000 R:dr, åtnjuter förste
Läraren i Mathematik, och de andra få åtnöja sig med några
hundrade R:drs arfvode. Under sådant förhållande kan det
viii icke vara obilligt, att den, som under 20 år för en sådan
lön arbetat, kan derefter erhålla dess halfva belopp i pension.
Jag anser en sådan förmån till och med blifva för sjelfva Lä¬
roverket gagnelig. Man är ogerna så hårdhänd att man der¬
ifrån skiljer en äldre Lärare, så vida han oklanderligt sköter
sin tjenst, äfven om man skulle tycka, att en yngre man med
friskare krafter bättre skulle kunna fylla platsen; men beviljas
denna pensionsrätt, så bortfaller ock skäl till consideration här¬
utinnan, och en för Läroverket gagnelig omsättning af Lärare¬
krafter kan lättare åvägabringas.
Med Professor Selander instämde Professor Agardh.
Contracts-Prosten Ahnqvist: Det förhållande den siste vär¬
de Talaren omnämnde, att han, som drager lön från annat
Högv. Preste-Ständets Prof. 4857. 8:de Bandet. 17
258
Den 9 December.
håll, icke kan blifva föremål för ifrågavarande pensionering,
inträffar Scå till vida äfven med de andra Lärarne vid Marie¬
berg, att äfven de draga lön från annat håll, efter sora de ut¬
göra, såsom en värd Talare upplyst, till denna .tjenst¬
göring commenderade Officerare; och då de dessutom äfven
hafva på annat håll pensionsrättighet, bör väl icke en särskild
dessutom beviljas för denna commendering mer än för alla an¬
dra, hvartill vederbörande Befälhafvare kunna beordra Office¬
rare. Förhållandet med dessa Lärare är sålunda helt annor¬
lunda än med dem vid Carlberg på ordinäre stat, så att jem-
förelsen, som man dem emellan anställt, håller icke streck. Jag
tillstyrker bifall till Utskottets hemställan.
Häruti instämde Doetorerna Sandberg och Björkman.
Doctor Gumselius: Det är allt besynnerligt, att, då man
finner det lämpligt och riktigt, att Lärarne vid en lägre läro¬
anstalt hafva den pensions-förmån, hvarom nu är fråga, man
skulle finna det olämpligt att tillerkänna Lärarne vid det högre
Läroverket samma förmån. Jag kan omöjligen finna den le¬
dande tråden i ett sådant raisonnement. Förhållandet är ju på
båda ställena enahanda, ined endast den skillnad, att Lärarne
vid Marieberg måste, hvar i sitt fack, ega högre vetenskaplig
bildning. Icke bör jag väl heller i denna omständighet söka
anledning dertill att göra deras vilkor sämre än Lärarnes vid
Carlberg. Utskottets beslut tillkom ock endast genom den för¬
seglade sedeln: större var icke den majoritet, som bestämde
utgången der. Att den blifver den motsatta här i Ståndet, ta¬
ger jag för gifvet. Genom en sådan förmån skall Läroverket
kunna tillegna sig och bibehålla förmågor, som annars kunds
söka sig om åt annat håll, och deremot i behörig tid skilja
ifrån sig utarbetade lärarekrafter. I jemförelse med den för¬
del, som vinnes, är uppoffringen för Staten alltför obetydlig.
För närvarande lärer det vara tvä, som kunde komma i fråga
att pensioneras, och af dem en äldre och om Läroverket gan¬
ska förtjent man. Men ehuru uppoffringen är obetydlig för
Staten, så kan dock det lilla understödet för den enskilde vara
af ganska stor vigt. Jag tillstyrker alltså, att, med ogillande
af Utskottets hemställan, Kongl. Majis Nådiga Proposition må
i denna del bifallas.
Efter det discussionen härmed blifvit förklarad slutad, blef,
uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition, Utskottets
yttrande i berörda 37 punkt ogi/ladt, och beslöt Ståndet i öf¬
verensstämmelse med hvad Kongl. Maj:t i Nåder föreslagit, att
Lärare vid högre Artilleri-Läroverket, hvilken i denna egen¬
skap fjenstgjort i 20 år eller derutöfver, må, på sätt för Lärar¬
ne vid Krigs-Akadernien på Carlberg är vordet medgifvel, efter
Dco 9 December.
259
afskedstagande! från lärare-befattningen, under sin återstående
lifstid, från allmänna Iridragnings-staten erhålla en årlig pen¬
sion, motsvarande hälften af den aflöning, han vid afgången
från Läroverket i egenskap af Lärare uppbär,
38:de punkten.
Professor Carlson, som härvid begärde ordet, yttrade: Vis¬
serligen måste jag erkänna, att, genom hvad Utskottet här fö¬
reslår, iiågol är gjordt för de vid Elementar-Läroverket an¬
ställda Lärare, då man lemnar äfven dem rum på den all¬
männa Indragnings-Staten; men mycket skulle vara gjordt
icke allenast för dessa Lärare, utan äfven för Läroverket
sjelft, om vilkoren för Lärarnes öfverflyttning på Indragnings-
Staten blifvit mera lämpade efter förhållandet med deras tjenst¬
göring och med fästadt afseende å Läroverkets sanna bästa,
än nu skett, då vilkoren för dem föreslås lika som för civila
Embets- oell Tjenstemän i allmänhet. Enligt 1820 års Skol¬
ordning egde en äldre Lärare att afträda med bibehållande
af £- af lönen, då den, som tillförordnades i hans ställe, fick
åtnöja sig med £- deraf samt rättighet till dubbel tjenstårs-
beräkning, så länge en sådan fanns. Nu gällande Skol-Stadga
bestämmer åldern för en sådan afträdande äldre Lärare till 60
år, då, om han 35 år varit i allmän tjenst och minst 30 år
vid Elementar-Läroverk anställd, han skall ega rättighet till
afsked med åtnjutande af emeriti-lön, i händelse tillgång der¬
till finnes; i annat fall med ■£■ af innehalvande lön, då efter¬
trädaren skall tjena för £ deraf, såsom förut stadgadt var.
Behofvet af en förändring i dessa föreskrifter är så mycket
starkare, som tillräckliga medel för emeriti-löner alldeles icke
finnas, och är det detta behof, som framkallat de i ämnet
väckta motioner. Behörigheten och vigten af dessa framställ¬
ningar hafva af Utskottet icke blifvit förnekade, utan erkänner
Utskottet både behofvet fiir Lärarno och gagnet för Skolan
såväl att medel beredas för Lärarnes pensionerande, som att
ett behörigt afseende fästes vid bestämmandet af vilkoren för
pensions-rättens åtnjutande vid deras ansträngande arbete; men,
ehuru Utskottet välvilligt går Motionärernas önskan tillmötes,
då det öppnar Indragnings-Staten äfven för Skollärarne, blifver
dock förhållandet i afseende å vilkoren för pensions-rättens åt¬
njutande icke enligt med Utskottets nämnda erkännande, då
Lärarne i detta afseende ställas i jemnlikhet med Statens ci¬
vile Embets- och Tjenstemän. För dessa är stadgadt, att
de antingen skola hafva uppnått 70 års ålder och tjenat 30
år, eller också att de skola vara 65 år gamla, hafva tjent 40
år och kunna förete läkare-betyg öfver försvagad helsa. I
detta Högv. Stånd behöfver jag visserligen icke ådagalägga det
olämpliga uti att fordra såsom vilkor för pension en 40-årig
260
D e n 9 December.
tjenstgöring af en Skollärare. Utskottets mening är i sjelfva
verket icke heller denna, utan förmodar det, att livad det nu
fiireslår skall kunna vara tillfyllestgörande under närvarande
förhållanden, samt intill dess en fullständigare lösning af frå¬
gan kan vid en blifvande Riksdag åvägabringas. Men denna
Utskottets åsigt har icke funnit något uttryck i sjelfva försla¬
get, hvilket jag dock anser hafva bort iakttagas.
Helst skulle jag hafva önskat bifall till min i ämnet väckta
motion; men om man nu vill anse detta mindre lämpligt, se¬
dan Ståndet godkänt Utskottets framställning i 10:de punkten
om en revision af pensionerings-förfaltningarne i allmänhet,
skulle jag, på grund af hvad jag yttrat, vilja vördsamt föreslå
den förändring i Utskottets förslag, som finnes upptagen i min
reservation sid. 78, och sorn består i en antydan, att nu gäl¬
lande stadganden för civile Embets- och Tjenstemäns pensio¬
nerande endast må gälla för Skollärarne intill dess andra, med
afseende å lärarekallets ansträngande beskaffenhet, billiga före¬
skrifter rörande tiden för pensionsrättens vidtagande kunna
meddelas.
Häruti instämde Doctor Säve, Professor Lindgrett och
Prosten Schram.
Prosten melander: Jag instämmer med den siste värde
Talaren uti de af honom anförda prtemisser, men deremot icke
uti den conclusion, till hvilken han slutligen kom. Den sed¬
nare synes mig icke rätt väl öfverensstämma med de förra.
Så är äfven förhållandet emellan Utskottets förslag och de
grunder, från hvilka Utskottet utgår i sin framställning. Jag
delar fullkomligen Utskottets åsigt om det "önskvärda, att
"Lärarne vid Rikets Elementar-Läroverk kunde, såsom Motio-
"närerne hemställt, vid en tidigare ålder, än den för tjenste¬
män i allmänhet föreskrifna, komma i åtnjutande af tillräck¬
liga pensioner, på det de ej måtte tvingas att med denna ansvars¬
fulla verksamhet fortfara längre, än förmåga och krafter med¬
gifva”; men just derföre att jag delar denna Utskottets åsigt,
kan jag icke gilla hvad Utskottet, i strid deremot, tillstyrker,
eller att samma vilkor skola i afseende å pensions-rättigheten
gälla för Skolmännen som för de civile Tjenstemännen, och
ännu mindre, att dessa vilkor, ehuru härda nog, dock icke alls
få gälla för PriEbendarierna, hvilka merendels äro de äldre
och torde först behöfva lemna sin plats åt yngre krafter. Men
skälet, hvarföre icke Utskottet, i enlighet med sin ofvannämnda
åsigt, nu föreslår andra vilkor för Skollärarne, än för Embets-
och Tjenstemännen, är, såsom Utskottet säger, att ”det kan
”antagas, att under nästa statsregleringsperiod endast undan¬
tagsvis en eller annan Skollärare kan uppnå pensionsåldern.”
Jag har sökt göra mig redo för om detta antagande skulle
I) c ii 9 D e e e m b e r.
261
kanna ega någon grund, och då jag i följd häraf genomgålt
Riks-Matrikeln, har jag funnit 15 Lärare födde 1798 eller dess¬
förinnan. Man ser, att sålunda icke en och annan utan rätt
inånga hinna till pensions-åldern under nästa statsreglerings-
period, och att Utskottets antagande hvilar på losan grund.
Bättre och antagligare är visserligen det af Professor Carlson
i hans reservation framlagda förslag, än Utskottets, men då
det likväl i det hufvudsakliga sammanfaller med det sednare,
kan jag ej heller gilla det, utan anhåller att Ståndet måtte
lemna sitt bifall till Professor Carlsons motion, deri han fö¬
reslår, att ”Lärare, som vid Elementar-Läroverket oförvitligen
”tjenstgjort i 30 år och uppnått 60 års ålder, må vara be¬
rättigad att uppföras på Allmänna Indragnings-Staten med
”sin fulla lön såsom pension.”
Häruti instämde Prostarno Millén och Frimanson, Kyrko¬
herden Nordlund med flere Ståndets Ledamöter.
Kyrkoherden Sondén: Jag instämmer med den siste Ta¬
laren, af hvilken jag är förekommen i tillstyrkandet af bifall
till Professor Carlsons motion. Det är för Läroverket icke
mindre än för Lärarne sjelfva af vigt, att ett ändamålsenligt
ordnande af ifrågavarande angelägenhet icke uppskjutes ännu
ytterligare under 3:ne år. Besynnerligt förefaller det, att Ut¬
skottet, såsom skäl till det föreslagna uppskofvel, hänvisar till
den dubbla tjenstårsberäkningen, då man lärer väl få antaga,
att do Lärare, som icke före 60 års ålder sökt och erhållit
prestorlig befordran, icke äro hugado alt till Kyrkans tjenst
öfvergå, och Läroverkets bästa befordrar man ej derigenom,
att man tvingar sådana att i dess tjenst qvarstanna, till dess
de uppnått en ålder af 70 år. I en nyligen afgjord fråga ta¬
lade Utskottet om vigten för det då berörda Läroverket att i
behörig tid få omsättning af lärarekrafter: här tyckes Utskot¬
tet vara af en annan tanke, då det föreslår samma vilkor
för Lärares pensionering, sorn nu äro föreskrifne för civile
Embete- och Tjenstemän. Icke kan en önskvärd omsättning
derigenom befordras. Jag tillstyrker antagandet af Professor
Carlsons motion.
Kyrkoherden Otterström: Vid bedömandet af denna vig¬
tiga skolfråga kan jag ej blunda för dess inflytande på Kyr¬
kan, så länge dessa institutioner äro med hvarandra så för¬
bundne, att öfvergången från den ena till den andra är obe¬
hindrad, eller så länge man kan göra Ijensten i den ena, för
att vinna den belöning, man önskar sig, i den andra. Hittills
har, såsom vi alla vela, nästan aldrig öfvergång från Kyrkan
till Skolan egt rum, utan endast öfvergång i massa från Sko¬
lan till Kyrkan. Om det hade varit väl ställdt, borde det
262
Den 9 D e ce ni fa e r.
hafva varit så, att unga män, som ingått i Kyrkan, men fnn-
nit sin håg och kallelse mera egnad för Skolan, lika lätt hade
kunnat öfvergå till Skolan, som Skolans män med mera håg
för Kyrkan kunnat till densamma öfvergå. Såsom förhållan¬
det varit, har alltid fördelen legat uteslutande på Skolans sida.
Alla ograduerade, utan afseende på deras öfvervägande kal¬
lelse, hafva gått in i Kyrkan och stannat der. Alla gradue-
rade, utan afseende på deras öfvervägande kallelse, hafva för
de dubbla årens skull gått till Skolan, för att derefter i massa,
utan afseende på öfvervägande kallelse, gå öfver till Kyrkan,
för att få det bröd som Skolan ej lemnade. Undantag gifvas,
men de äro dock undantag.
Med 184 9 började förhållandet förändras till något bättre,
och för få veckor sedan hade man den mest grundade förhopp¬
ning, alt förhållandet mellan Kyrkan och Skolan skulle blifva
så godt man under närvarande omständigheter kunde önska.
Med anständig lön för Skolans män oell med rättighet för dem
att erhålla lönen i pension vid den tid, då de skäligen kunde
anses utarbetade till kropp och själ, kunde man hysa den
förhoppning, att inga andra Skolans män i allmänhet skulle
söka plats inom Kyrkan, än de, som för arbetet i dess tjenst
hade en öfvervägande håg, likasom man kundo tro, att Skolan
kunde tillegna sig de unga krafter inom Kyrkan, som derför
hade en öfvervägande kallelse, äfven om de just icke på för¬
hand voro hallstämplade såsom höglärde.
Man kan dock nu, om ifrågavarande Utskolls-beslut vin¬
ner Riksens Ständers bifall, med skäl säga, att man tagit sär¬
deles från Kyrkan med den ena handen hvad man förut gif-
vit med den andra. Med att förhöja Skollärarnes löner långt
öfver hvad Kyrkans män i samma ålder kunna hafva, skall
man från Kyrkan till Skolan draga alla yngre, bättre krafter,
särdeles som dertill kommer att Skollärarnes antal göres vida
större än förr. Men utan bifall till Professor Carlsons motion
i afseende å Skollärarnes pensionering, med bifall till Utskot¬
tets förslag, skall man på Kyrkan kasta hela massan af Skol¬
lärare, sedan de vid Skolan blifvit utslitne, och samma Kyrka,
som före detta varit de af Staten uthungrade Skolmannens
brödbod och tillflykt undan tärande brödbekymmer, skall blifva
dessa väl aflönade, men slutligen utslitne Skolmans pensions-
inrättning. Kyrkan skall derigenom förlora den enda förmån,
som hon hittills haft, att vid någorlunda kraftig ålder få emot¬
taga Skolans män med de dubbla åren, hvarigenom desse haft
lid att initiera sig i Kyrkans tjenst och blifva Kyrkan till
gagn ett tiotal eller mer.
70 års ålder och 30 tjensteår, eller 65 års ålder och 40
tjensteår samt i sednare fallet Läkares attest öfver en ohjelpligt
bruten helsa — såsom vilkor för rättighet till pension! Det
är ett svårt vilkor för de civile Embetsmännen, skada blott
Beu 9 Betjmtcr.
för deri», att icke åtminstone magistrarne ibland dem ha pre-
sterlig årsberäkning jemte årsberäkningen inom deras fack.
Men de kunna icke söka sin ålders hvila inom Kyrkan, icke
heller inom andra embetskretsar. De måste stanna på platsen
tilldess Läkaren förklarat deni oduglige till vidare verksamhet.
Deras lycka är, att de i allmänhet tidigare hörja räkna tjenste-
år och möjligtvis hafva en rörligare embetsverksamhet och fri¬
skare luft, än Skolläraren har på sitt skolrum.
Om man således med afseende på vilkoren för de civile
Embetsmännens pensionering hade skäl att hos Kongl. Majit
anhålla om en revision af hithörande stadgar; så ligger väl
icke häruti något antagligt skäl för att nu bestämma samma
vilkor tillsvidare för pensionering af Skolans män; ty här var
icke fråga om att förändra något, som till förändring ej var
föreslaget, utan att bestämma vilkoren för pensioneringen af
en embetsmannaclass, som förut ej haft pensionsrätt. Kunna
Lärarne vid Carlberg hafva pensionsrätt efter 20 års tjenst¬
göring, och få dervid bibehållas, så kunde väl ock vilkoren
för ElemenUr-Läroverks-Lärarens pensionsrätt bestämmas obe¬
roende af hvad som gäller eller kan komma att gälla för civile
Embetsmännen, helst del i sjelfva verket torde för alltid blifva
omöjligt och orättvist att ”skära alla öfver en kam”, utan af¬
seende på särskilda concreta förhållanden. På dessa .grunder
ur Skolans men derjemte ock ur Kyrkans synpunkt, får jag
vördsamt yrka bifall till Professor Carlsons motion i denna
punkt.
Häruti instämde Doctorerna Nordlander och Sundberg.
Doctor (Ittintclius: Af discussionen vill synas, som om
Stats-Utskottets Ledamöter skulle hafva gjort sig skyldige till
det förbiseende, att icke hafva drifvit denna sak derhän, der
det enda gagnet för Läroverket och dess Lärare stod att finna.
Men hvem vet, huru det kunnat gå med hela saken, om man
envist velat drifva den derhän? Del händer ibland, att den,
som vill vinna a///, får intet. Emellertid är nu något, och
jag kan väl säga, ganska mycket vunnet, då Utskottet så till
vida gått Motionärens önskan till mötes, att Elementar-Läro-
verkets Lärare blifvit förklarade berättigade till pensioner på
Indragnings-Staten. Denna Utskottets välvilja tror jag man
bordo med tacksamhet erkänna. Kan nu, med uppnående af
detta mål, äfven det vinnas, att pensionerings-vilkoren blifva
särskildt lämpade efter lärarekallets mera ansträngande mödor
och med afseende å Läroverkets fördel, så kan väl ingen af
Utskottets Ledamöter från detta Stånd annat än se det med
glädje; men inom Utskottet tordes man icke fortfarande sträcka
sina fordringar derhän, då man i alla fall hade den glädjen
att kunna få taga ett ganska betydligt steg framåt mot det
204
Den 9 December.
önskade målet. Att ännu ett steg återstår alt taga, vill Pro¬
fessor Carlson, såsom han i sin reservation föreslår, hafva hos
Konungen i underdånighet anmäldt, så att den saken icke
måtte falla i glömska vid den revision af pensionerings-stad-
gandena i allmänhet, som Utskottet föreslår och som jag hop¬
pas Rikets Ständer för sin dol bifalla. Härmed hade jag trott
att man nu kunnat ålnöjas. Emellertid tycker jag mig af
discussionen finna, att Högv. Ståndet är böjdt att bifalla Pro¬
fessor Carlsons motion i sin helhet. Afven jag önskar fram¬
gång deråt: men jag ber få erinra, att. Högv. Ståndets beslut
icke ännu är Rikets Ständers. Må man icke genom splittring
i beslut komma hela saken att falla.
Hvad Preebcndarierne beträffar, så synes mig frågan här¬
om af mindre vigt. De äro icke så många oell vilja de komma
i åtnjutande af rättighet till pension på Indragnings-Staten, så
kunna de afsäga sig Praebende-Pastoraten, i hvilket fall de
dela med andra Lärare samma förmåner. Med afseende å
denna särskilda omständighet tror jag icke att man bör söndra
Riks-Ståndens beslut.
Viee-Talman Biskop Annerstedt: En fråga är om det
önskvärda, billiga, ja rättvisa; en annan åter om det möjliga.
Det sednare tror jag innefattas i Utskottets förslag; åtminstone
kunde vi der icke komma längre. Hvad kan således nu här
vara att göra? Hvad bjuder oss försigtigheten att besluta? Jag
anser det hafva sin våda med sig att nu antaga Professor
Carlsons motion, ehuru jag erkänner att den innehåller både
hvad billigt och rätt är, och jag derför skulle önska den fram¬
gång, emedan, om ett Stånd afslår Utskottets förslag, kan
hela frågan, äfven om de två andra bifalla det, komma att
förfalla. Man hade sålunda då icke den önskvärda princip
af Ständerna erkänd, att de vid Statens Elementar-Läroverk
anställda Lärare äro berättigade till erhållande af pension på
allmänna Indragnings-Staten. Jag vill förmoda, alt Högv.
Ståndet icke skall finnas böjdt för att bidraga till ett dylikt
resultat. Jag tillstyrker fördenskull bifall till Professor Carl¬
sons reservation, som, utom det att billigheten der påpekas af
förändrade pensionerings-vilkor för Skollärarne, är i allt öfrigt
enlig med Utskottets förslag. Skulle då ett Stånd afslå detta
sednare, så vore emellertid principen af 3 Stånd erkänd. Den
frågan kunde sålunda icke falla, äfven om Professor Carlsons
tillägg kunde genom votering komma att utgå. Jag tillstyrker
delta, icke såsom det bästa, det önskvärdaste, utan såsom det
för närvarande klokaste.
Prosten Håhl instämde.
Domprosten Knös: Jag skullo mycket önska att kunna
instämma med den siste värde Talaren. Måhända är det af
Den 9 December.
205
honom föreslagna både det klokaste och det försiktigaste, men att
det är det rätta, derom har jag ej kunnat öfvertyga.?. Pro¬
fessor Carlsons motion synes mig deremot hafva framställt just
det rätta. Mig förefaller ock, som skulle detta bekräftas just
af den mycket haltande argumentation, med hvilken Utskottet,
grundat sitt afslag af motionen. Utskottet yttrar i detta hän¬
seende : ''Enär flertalet af äldre Lärare vid Rikets Elementar-
Läroverk börjat sin tjenstgöring på den tid, då de voro be¬
rättigade till dubbel Ijenstårs-beräkning, torde det ännu vara
ganska sällsynt, att en sådan Skollärare ej vunnit befordran
inom Kyrkan långt förr än pensionsrätt vid Läroverket kunnat
honom tillerkännas”, m. m. ”och då det således kan antagas,
att under nästa statsregleringsperiod endast undantagsvis en
eller annan Skollärare kan uppnå pensionsåldern, har Utskot¬
tet ansett” m. m. Denna förutsättning utvisar en oförlåtlig
brist på kännedom af de förhandenvarande förhållandena. I
alla tider har en stor mängd Skollärare icke varit Prester och
således icke ens sökt, än mindre "vunnit befordran inom Kyr¬
kan”, äfvensom icke få af Skollärare, som varit Prester, an¬
tingen aldrig sökt, eller ock väl kommit att en och annan gång
söka, men ej att vinna sådan befordran. Orsaken är lätt att
finna. Samvetsgrannheten hos mången Skollärare har afhållit
honom dels från att utan bestämd inre kallelse ingå på den
presterliga banan, dels, om han i yngre år låtit sig prestvigas,
från att i sin ålders höst med bruten kraft och försvagad helsa
mottaga en församlingsherdes dyra och ansvarsfulla befattning.
Så är ännu i vår tid förhållandet; ja, det är så i högre mått
än fordom, eftersom Skollärarens pligter blifvit under sednaro
lid vida mera mödosamma och betungande än förr. Jag kän¬
ner specielt, att vid Elementar-Läroverken finnas just nu många
förtjente äldre Lärare, som under undervisningsbördans med
åren växande tyngd längta efter den af Professor Carlson fö¬
reslagna pensionsrälten och, om denna dem beviljas, äro fär¬
digo alt genast taga afsked och till undervisningens sanna
båtnad öfverlemna sitt undervisningskall åt yngre, kraftfullare
efterträdare. Desse böra icke längre qvarhållas vid tjenste-
pligter, dem de numera fullgöra, icke med fröjd, utan med
suckan. Om icke denna af Professor Carlson föreslagna regle¬
ring af pensionsrätten bifalles, så undanryckes en af de star¬
kaste pelarne för den vid denna Riksdag uppförda Läroverks-
byggnaden, och allt det goda, som genom löneregleringen vun¬
nits, kommer att till stor del tillintetgöras. Hvem kan nemli¬
gen af Lärare, som äro mellan 60 och 70 år och som ofta i
40 år trälat i skoldammet, vänta den för ungdomsundervis-
ningen nödiga spänstighet, kraft och energiska verksamhet?
Jag medgifver visserligen, alt erkännandet af principen om
äldre Skollärares öfverflyttning på Indragnings-Staten är af stor
vigt, men vidhåller likväl, att jag för min del här ej kan aU
266
Den 9 December.
vika från hvad jag anser vara det enda rätta, och tror, alf, om
ej den af Professor Carlson uppställda principen vinner bifall
i andra Riks-Stånd, man då får vara betänkt på någon annan
utväg för att vinna erkännandet af principen.
Prosten Tellbom: Jag hade ämnat undvika att yttra mig
rörande förevarande ämne, emedan ett yttrande af mig kunde
tydas sfi, som ville jag lala i egen sak : men då jag icke lärer
komma att begagna mig af den rättighet, hvarom fråga är, så
må den betänkligheten falla. Jag får derföre tillkännagifva,
att jag önskar, att Ståndets beslut må blifva bifall till Profes¬
sor Carlsons motion. Den våda, som Viee-Talmannen förme¬
nat skulle vara förknippad med ett sådant beslut, och i af¬
seende hvarå jag egentligen begärt ordet, kan jag icke inse
förefinnas. Hans förmenande var, att oin Högv. Ståndet an-
toge Professor Carlsons motion, men ett annat Riks-Stånd af-
sloge och de två andra bifölle Utskottets förslag, så skulle
frågan 0111 de vid Elementar-Läroverket anställda Lärares rät¬
tighet till pension å allmänna Indragnings-Staten dermed hafva
förfallit. Jag kan ej medgifva detta; ty då äfven i Professor
Carlsons motion en sådan rättighet föreslås, så hade ju i detta
fall 3 Stånd sammanstämmande medgifvit densamma, och skilj¬
aktigheten rörde endast vilkoren för åtnjutandet deraf. Om
dessa vilkor finge man då votera i Förstärkt Utskott. Den
påpekade vådan tror jag derför icke böra afhålla Ståndetfrå n
alt besluta, hvad det kan pröfva vara det bästa och ända¬
målsonligaste.
Kyrkoherden Sondén instämde.
Prosten Malmstedt: Jag inser mer än väl den svårighet,
som här sig företer vid valet emellan å ena sidan det möj¬
liga och å den andra det. önskvärda. Till det sednare räknar
jag antagandet af Professor Carlsons motion; men jag lemnar
derhän, hvad utsigt kan förefinnas, att detta antagande ock
blir Rikets Ständers beslut, eller hvilka förvecklingar kunna
uppkomma, i händelse Preste-Ståndet ensamt bifaller den¬
samma. Jag vill egentligen fästa mig vid sednare delen af
Utskottets förslag, deri det tillstyrkes, att dels något anslag
till emeriti-löner vid Elementar-Läroverken ej vidare kommer
att å Riks-Staten uppföras, dels ock att de besparingar, som
å nämnde anslag fiir närvarande förefinnas, böra från Kongl.
Stats-Contoret till Riksgälds-Contoret öfverlemnas. När man
besinnar att många Lärare redan äro vid den ålder, som
Skol-Stadgan förutsätter såsom vilkor för rättighet till emeriti-
lön, och hvilka sålunda kunna, af ett mångårigt skolarbete
uttröttade, behöfva få lemna sina platser åt yngre friskare
krafter, så torde man ock finna behofvet af ifrågavarande an¬
Den 9 December.
267
slags fortvaro, Åtminstone tillsvidare eller intill dess vilkoren
för pensioneringen från 9:de Hufvud-Titeln blifva satta i öf¬
verensstämmelse med Skol-Stadgans löfte om emeriti-lön; ty
annars kan jag ej inse hvar medel skola tagas för uppehål¬
lande af Skoltjensterna efter dem, som, med begagnande af den
rättighet Skol-Stadgan gifver, under tiden afgå med åtnjutande
af emeriti-lön. Jag tillstyrker fördenskull alsing å denna del
af Utskottets förslag.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: I afseende å en värd
Talares påstående, att, om Preste-Ståndet antogo Professor
Carlsons motion och två andra Riks-Stånd biföile Utskottets
förslag, principen vore i och med detsamma af Ständerna god¬
känd och att det endast återstode att votera om vilkoren, ber
jag få erinra den samme värde Talaren om en sak, som för
honom, såsom gammal Stats-Utskotts-Ledamot, icke bör vara
obekant, eller huru svårt det är att få votering beslutad och
voterings-propositioner uppsatta och godkända, när frågan en¬
dast rörer principer och vilkor, men icke anslagssummor. När
det är fråga om anslag, går den saken lätt, men icke så i
förra fallet. Nori expertus.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Det är en allmän
erfarenhet, att den Skollärare, som, vanligen vid 30 å 35 års
ålder dertill befordrad, arbetat i Läroverkets tjenst lills han
uppnått 60 år, väl behöfver hvila från sina ansträngande mö¬
dor, och att till Läroverkets gagn lemna sin plats åt yngre,
friskare krafter. Det vore derföre beklagligt, om icke ens vid
denna Riksdag, der Läroverkets intressen annars blifvit med
någorlunda allvar behjertade, pensionerings-frågan kunde komma
derhän, att den, åtminstone genom votering i Förstärkt Utskott,
kunde bringas till en önskvärd lösning. I det land, som förut
varit med detta så nära förenadt, är den saken till Lärover¬
kets fromma redan afgjord.
Skillnaden mellan Utskottets förslag och det, som fram-
ställes i Professor Carlsons reservation, är endast den, att i
det sednare fästes uppmärksamheten på behofvet. af mildare
pensioneringsvilkor för Skollärarne än dem, som nu äro i för¬
fattningarna bestämda för civile Embets- och Tjenstemän. För
min del ämnar jag biträda det i Professor Carlsons motion
framställda förslag.
Prosten Tellbom: Blott några ord och i afseende endast
å Vice-Talmannens sednare yttrande. Hans betänklighet har
nu på det sätt blifvit förändrad, att vore fråga om anslag,
ingen svårighet skulle möta, men att när frågan endast berör
vilkor, man ej kan veta, hur den slutar. Jag ber i anledning
häraf få erinra, att andra vilkor ej kunna ifrågakomma än de,
268
Den 9 December.
sorn innefattas antingen i Utskottets förslag eller i Professor
Carlsons motion eller reservation. Do 3 Riks-Stånden må nu
hvart för sig hafva bland dessa vilkor antagit hvilket som
helst, så är dock hufvudfrågan eller pensions-rättigheten i och
med detsamma bifallen: och i afseende på vilkoren kan man
icke komma till ofördelaktigare resultat, än det som innefattas
i Utskottets förslag. Jag kan derföre icke inse någon grun¬
dad betänklighet vid att bifalla Professor Carlsons motion.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, blef,
uppå derom gjord proposition, Utskottets hemställan i 38:de
punkten bifallen med den ändring, att orden: ”dels att Lii-
”lare vid Rikets Klemen lar- Läroverk hädanefter skola, så¬
rvida da ej innehafva prebende eller annan prester lig liigen-
”het, komma i åtnjutande af enahanda rättighet till pension
’’å allmänna Indragnings-Slaten, som enligt gällande för¬
fattningar, tillkommer civile Embets och Tjenstemän’, ut¬
byttes emot orden: ”dels att Lärare, som vid Elementar-
”Läroverket oförvitligen tjenstgjort i 30 är och uppnått 60
”års ålder, må vara berättigad alt uppföras på allmänna
”Indragnings-Staten med sin fulla lön såsom pension.”
Utskottets derefter följande yttrande bifölls.
39:de punkten.
Doctor Säve: Det beslut Högv. Ståndet vid föregående
punkt fattade i afseende å de vid Elementar-Läroverket an¬
ställda Lärares pensionering, anhåller jag äfven måtte få blifva
utsträckt så väl till Lärarne vid Gymnastiska Central-Institutet,
som till de vid Statens Elementar-Läroverk anställda Gymna¬
stik-Lärare. Sedan Rikets Ständer vid behandlingen af den
8:de Hufvud-Titeln, med erkännande af den vigt gymnastiken
måste intaga vid ungdomens bildning, såvida denna skall afse
en både själs- och kroppskrafternas harmoniska utveckling,
beviljat medel till förhöjda lii ner åt do förra och för anstäl¬
landet al Gymnastik-Lärare vid Läroverket i allmänhet, så
torde conseqvensen fordra att äfven tillse, det dessa Lärare
kunna ega hopp att hafva en någorlunda betryggad framtid.
I annat fall är det nog att befara, alt samma förhållande skall
fortfara som hittills, eller att åtminstone de skickligaste af dem
lemna fäderneslandet för att å främmande orter finna den rik¬
ligare utkomst, som der lätteligen står dem till buds. Ut¬
skottet har icke heller förnekat billigheten af denna fordran,
men förmenar, alt, då Gymnastik-Lärare först under de sed¬
nare åren och endast vid ett mindre antal Läroverk varit an¬
ställda, sådano ej heller förr än efter flera års förlopp kunna
blifva till pensioner berättigade, och att något anslag för än¬
Den 9 December.
damålet sålunda icke nu erfordras. Men genom detta förme¬
nande blifva de, som redan äro vid Central-Institutet eller
Elementar-Läroverket anställde, och at hvilka flere kunnat
hafva tjenat länge nog, föga betryggade lör sin framlid, och
vill man bibehålla dem, samt vinna nya, som kunna fylla sina
platser, så må man nu ock söka till verkställighet befordra
hvad man icke kan förneka vara billighetens kraf. Jag an¬
håller derför vördsamt, att Högv. Ståndet ville he\ilja de vid
Gymnastiska Central-Instilutet och Elementar-Läroverket va¬
rande eller blifvande Gymnastik-Lärare samma pensions-rättig-
het, som Högv. Ståndet nyligen fann skäligt tillerkänna Skol-
lärarne.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Prosten Lagergren: Jag kan icke neka att jag, i afseende
å förevarande fråga, är af samma lanke, som den föregående
värde Talaren. Voro här fråga att bereda pension åt någon
viss Gymnastiker, så är jag öfvertygad, att Utskottet skulle,
derest mannen annars fullgjort hvad som för en sådan förmån
kunde pröfvas erforderligt, välvilligt tillstyrkt en sådan; men
kan det då icke vara skäl att, innan fråga om någon person
förekommer, just bestämma, om och på hvilka vilkor Gym¬
nastik-Lärare må kunna anses pensions-berättigade. Skulle
intill nästa Riksdag ingen sådan blifva dertill competent, så
kominer ingen statsutgift heller för det ändamålet i fråga;
men angeläget synes vara att principen blifver erkänd, och i
och med detsamma Gymnastik-Lärarne tillförsäkrade att, se¬
dan de ofiirvitligen under behörig tid fullgjort sina tjensteplig-
ter, icke blifva af Staten förskjutna på sin ålderdom. En så¬
dan tillförsäkran blifver nödvändig, om man vill bibehålla inom
fäderneslandet dem som utmärka sig i detta fack. En af
Gymnastiska Central-Institutets skickligare Lärare, hvilken man
kunnat hoppas en dag få se i spetsen för undervisningen, har
lemnat fäderneslandet, och ingen anledning är antaga att han
återvänder. Nuvarande Föreståndare har äfven fått emottaga
fördelaktigt anbud ifrån Österrike, och endast kärleken till fä¬
derneslandet har afhållit honom ifrån dess antagande. Jag
anser att Gymnastik-Lärare bör i afseende å pensionerings-
rätt ställas i samma kategori som Skollärarne i allmänhet, och
föreslår jag derföre, att Ståndet ville, med afslag å denna Ut¬
skottets hemställan, för sin del besluta, att Gymnastik-Lärare,
som antingen vid Gymnastiska Central-Institutet eller vid Ele¬
mentar-Läroverket tjenstgjort i 30 år och uppnått 60 års ål¬
der, må vara berättigad att uppföras på allmänna Indragnings-
Staten med sin fulla lön såsom pension.
Efter härmed slutad discussion blef, uppå derom i veder¬
börlig ordning gjord proposition, Utskottets i 39:de punkten
270
Den 9 Desember.
gjorda hemställan afslagen, och beslöt Ståndet för sin del, att
Gymnastik-Lärare, som antingen vid Gymnastiska Central¬
institutet eller vid Elementar-Läroverket oförvitligen tjenstgjort
i 30 år och uppnått 60 års ålder, må vara berättigad att
uppföras på allmänna Indragnings-Staten med sin fulla lön
såsom pension.
40:de—44:de punkterna biföllos.
45:te punkten.
Doctor Sandberg: Sedan föregående punkt blifvit bifallen,
som rörde en ifrågasatt förhöjning i pensionerna för Arméens
manskap, men hvartill Stats-Utskottet icke kunnat finna någon
utväg, så torde det vara förgäfves att här vilja yrka en för¬
ändring af det. likartade resultat., hvartill Utskottet komfnit i
afseende å frågan om någon pensions-förhöjning för gemen¬
skapen vid Kongl. Maj:ts Flotta. Likväl skulle man kunna
tycka, att, när förhöjda pensioner frikostigt beviljas från Ami-
ralitets-Krigsmans-Cassan till Flottans afskedade Officerare, nå¬
gon liten förhöjning i pensionen äfven skulle kunna beredas
åt den afskedade orkeslösa gemenskapen. Denna har nog äf¬
ven fått känna verkningarne af den dyra tiden, och lärt sig
inse, huru otillräcklig nu emot fiirr en årlig pension af 18
R:dr Runt vill vara. Med tacksamhet skulle säkerligen ock
dessa vanligen nödställda personer emottaga en äfven obetyd¬
lig hjelp — ty de lia aldrig fått vänja sig vid stora anspråk
— och den, hvilken, såsom jag, är Pastor i en församling, som
har en indelning af 132 Båtsmän och der pluraliteten af fattig¬
personalen utgöres af afskedade Båtsmän med deras efterlem-
nade enkor och barn, skall kunna intyga, att en icke så obe¬
tydlig hjelp vore dem beredd, om pensions-beloppen kunde
ökas t. ex. lill 30 R:dr. Mig vill synas att Motionären, Grefve
B. von Platen, som förr varit Chef för Sjöförsvars-Departe-
mentet, hade i sin motion, som i Betänkandet finnes intagen,
åstadkommit en så tillräcklig utredning af förhållandet, att
Ständerna nu allt förval utan vidare uppskof kunnat bestämma
en viss förhöjning i nuvarande pensioner till gemenskapen och
dertill anvisa det af förenämnde Motionär föreslagna creditiv
eller ett förslagsanslag, som här varit af stort behof. Men då
ingen biträder en sådan åsigt, kan jag icke annat än beklaga
att genom en underdånig skrifvelse om ytterligare utredning,
det stora behofvet ännu en längre tid skall blifva otillfreds-
ställdt, och att sedan betydliga löneförhöjningar i alla rikt¬
ningar nu blifvit beviljade, särdeles åt Embetsmän i högre
grader, Statens tillgångar icke skola medgifva att vid denna
Riksdag i minsta mån förhöja det alltför knappa understödet
åt gamla utsläpade Soldater och Båtsmän.
Den 9 December.
271
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Den siste värde Tala¬
rens förord för en förbättrad pensionering åt gemenskapen vid
Flottan må gerna intagas i vårt Protocoll, men torde icke
kunna leda till någon påföljd. För min egen del instämmer
jag helt oc;h hållet i den värde Talarens åsigt, och det skulle
glädja mig, om något kunde i berörda afseende göras för denna
gemenskap. Men på den punkt frågan här står, lärer något
annat resultat icke vara möjligt än det af Utskottet tillstyrkta.
Innan anslag beviljas, måste en utredning af frågan föregå.
Man bör väl först veta, luiru stort det belopp är, som nu i
pensioner utdelas, huru manga pensionärerne äro och huru
stora pensioner i de särskilda clässerna samt hvilken summa
kan erfordras för beredandet af en billig pensions-förhöjning,
innan man företager sig att lemna ett creditiv härtill. Att hos
Regeringen anhålla om en sådan utredning, anser jag vara den
enda nu möjliga åtgärd, och tillstyrker jag derföre bifall lill
Utskottets hemställan.
Efter härmed slutad discnssion blef denria punkt bifallen.
46: te—5 5 :te punkterna bi föllos.
5G:te punkten.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Hvad Utskottet här
föreslår synes mig hafva all billighet för sig, men skulle jag lik¬
väl önska få föreslå ett af billigheten äfvenledes påkalladt min¬
dre tillägg. Herr Expeditions-Chefen Meinander är en gam¬
mal, väl meriterad Embetsman, och då han, i följd af Grund¬
lagens stadgande rörande det embete, han sednast beklädt, får
åtnöja sig med en pension lämpad efter den beställning, hvarå
han före tillträdet till Expeditions-Chefs-Einbetet hade full¬
makt, så synes väl billigt vara, att han hnge beräkna sig till
godo den nu tillstyrkta pensions-förhöjningen från den dag han
pensionen tillträdde. Till Utskottets framställning i frågan
önskade jag alltså att ett tillägg härom måtte göras, sålunda,
att efter ordet: ”tillkomma” skulle vidfogas: ”med rättighet
för honom att sagda belopp sig tillgodo beräkna från den
dag, han sin pension tillträdde'’. Det vore måhända till och
med billigt, att Expeditions-Cheferne finge bilda en ny dass
på pensions-staten, och icke, såsom nu är fallet, vid afskeds¬
tagande såsom emeriti återgå till den pensions-rättighet, som
förut innehafvande tjenst medgifver.
56:te punkten bifölls med tillägg, efter ordet ”tillkomma”,
af dessa ord: ”med rättighet för honom att sagde belopp sig
lillg odob er akna från den dag han sin pension tillträdde”
272
Den 9 December.
57:de—63:djo punkterna bi/o Uos.
64:de punkten.
Doctor Säve: Ilögv. Ståndet torde erinra sig att jag va¬
rit Motionär i den fråga, sorn här förekommer, och, ehuru jag
är tacksam för det afseende Högloil. Utskottet behagal fästa å
min framställning, tror jag dock, att den pension, som här fö¬
reslås, väl hade bort kunnat höjas till det. belopp som min
motion innefattade. Herr Expeditions-Secreteraren Richerts
förtjenster synas mig kunna påkalla ett sådant erkännande från
Ständernas sida. Blifver pensionen icke högre än 3,000 R:dr,
skall han icke kunna lemna den domsaga han nu innehar,
oaktadt hans uppnådda höga ålder väl må kunna påkalla hvila
från så ansträngande göromål som förvaltningen af ett Domare-
Embete på landet måste medföra. Jag hemställer fördenskull
vördsamt, huruvida icke Ståndet må kunna anse billigt att
den föreslagna pensions-förhöjningen må åtminstone få sträcka
sig till 4,000 R:dr.
Prosten Tellbom: Jag beder få erinra, att här icke är
fråga om att pensionera en Tjensteman, som tager afsked,
utan om att bevilja pension åt en Tjensteman, som derjemte
bibehåller sin innehafvan.de befattning med thy åtföljande löne¬
förmåner. Med allt erkännande af Expeditions-Secreteraren
Richerts förtjenster, torde derföre den af Utskottet föreslagna
begränsningen af beloppet till 3,000 R:dr Runt skäligen kunna
anses vara antaglig. Skulle Expeditions-Secreteraren Richert
framdeles vilja från sin tjenst afgå, så blir ju tillfälle att då
tillse, att en förhöjd pension må blifva honom tilldelad.
Häruti hördes ilere af Siåndets Ledamöter instämma.
Doctor Giimadius: På Afdelningen tillstyrktes pensionens
förhöjning till 4,000 R:dr; men när frågan förekom i Utskottets
Plenum, mötte Afdelningen förslag motstånd, och man bör¬
jade der tala om graden af den ifrågavarande mannens förtjen¬
ster jemförelsevis mot andras, som också hafva kunnat anses
värdiga nationens hugkomst. Vid en sådan jemförelse föll
äfven tanken på Friherre Berzelins, och man erinrade sig, att
den pension, som folkets Representanter anslogo åt honom,
belöpte sig lill 3,000 R:dr, och, med afseende derå, fann Ut¬
skottet sig icke kunna gå längre. Likväl funnos röster, som
ansågo ingen förhöjning böra medgifvas i den en gång bevil¬
jade pensionen, så länge mannen ännu i tjenst qvarstode. Jag
har nu redogjort för anledningen till det belopp som här fö¬
reslås,
Den 9 D e c e m 1) e r.
273
reslås, och torde Högv. Ståndet äfven deri finna något skäl
att bifalla förslaget.
Häruti instämde Prosten Wåhlander.
Riks-Archivarien Doctor Nordstrom: Elium det i allmän¬
het är af mycket grannlaga natur, att ingå uti offentlig opi-
nering öfver ännu lefvande personer, är det likväl denna gång
nästan oundvikligt i följd af sjelfva den fråga, hvaröfver det
nu åligger det Högv. Ståndet att fatta beslut. För min del
får jag derföre förklara, det jag anser den nu ifrågasatta pen-
sions-förhöjningen fiir Herr Expeditions-Secreteraren J. G. Ri¬
chert vara i alla afseenden grundad på goda skäl och af ho¬
nom väl förtjent. Under en tidsföljd af 22 år har han, efter
af vederbörande honom dertill meddeladt. uppdrag, arbetat på
förbättrandet, af vårt lagverk och i detta arbete varit den le¬
dande anden. De lagförslag, hvilka af detta arbete utgöra
alstren, äro sedan länge för alla tillgängliga oell kända; och
ehuru i afseende å åtskilliga partier af dem olika meningar
försports, i det att en del ogillat hvad andra gillat, kan detta,
som i sig sjelft ej är annat än en naturlig följd af den fria
granskningens rätt att öppet frambära uttrycken af sina mer
eller mindre väl grundade åsigter, icke i ringaste mån (örmin-
ska den verkliga vinst, rättsvetenskapen och lagstiftningen inom
fäderneslandet af dessa arbeten hemtaf, eller fördunkla värdet
af den mångsidiga kunskapen och den skarpsinniga lagstiftare¬
förmågan hos deras upphofsman.
Denne sålunda af fäderneslandet högt fört jente man inne¬
har nu den höga åldern af 73 år, och måste således han, lik¬
som andra, snart öfvergå till hvilan. Ilan upphör derigenom
alt sjelf oafbrutet kunna sköta Domare-émbetet inom den Dom¬
saga, som honom är anförtrodd, och hvars förvaltning han,
efter fullbordandet af nyssberörda maktpåliggande och ansvars¬
fulla värf, återtagit, och i samma förhållande minskas ock den
inkomst, hans embete honom tillskyndar och på hvilken han,
såsom obemedlad man, för sin anständiga lifsbergning förnäm¬
ligast är anvisad. För Rikets Representanter, som icke kunna
vara okunniga om de arbeten, denne utmärkte man till fäder¬
neslandets gagn under sin kraftfulla ålder utfiirt, synes mig
detta förhållande böra vara tillräckligt för att enstämmigt be¬
vilja honom medel till en sorgfriare lefnad under hans ålder¬
doms dagar, och skulle jag för min del, vid jemnförelse med
den bär nyss förut åt ett Justitife-Råd vid hans afskedstagande
beviljade pension af 5,000 R:dr, anse det af Motionärerna fö¬
reslagna belopp af 4.000 R:dr icke vara för högt och ville
alltså helst tillstyrka bifall dertill.
Iliijiv. Preste-Ståudets Prof. 1Sb7. S:de Bandet.
274
Den 9 Deoeinber.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, gjorde
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen proposition å bifall till
Utskottets först gjorda tillstyrkande rörande en förhöjd pension
af 3,000 R:dr R:mt fiir Expeditions-Secreteraren Richert, och
blef denna proposition med blandade Ja och Nej besvarad
samt votering begärd, som derefter försiggick öfver följande
godkända voterings-proposition:
Den, som bifaller Utskottets ifrågavarande tillstyrkande,
röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, häfver Stån¬
det, med bifall till Utskottets tillstyrkande i öfrigt, beviljat Ex¬
peditions-Secreteraren Richert en förhöjd pension af 4,000
R:dr R:mt.
Voteringen, behörigen verkställd, befanns, vid rösternas
summering, hafva utfallit med 26 Ja och 11 Nej, och var Ut¬
skottets tillstyrkande sålunda bifallet.
Utskottets derefter följande hemställan bifölls.
65:tc—67:de punkterna bi föllos.
68:de punkten.
Prosten Gellerstedt: Med ledsnad har jag funnit, alt den
sjuklige Läns-Bokhållaren i Orebro L. G. Lagerstedts ställning
icke lyckats göra det intryck p& Högloil. Stats-Utskottcts Le¬
damöter, att han kunnat vinna bifall till sin genom Herr Hörn¬
stein framställda önskan att få vid sitt afskedstagande bibe¬
hålla den ringa lön, han hittills åtnjutit af 28'J R:dr 8 sk.
B:co såsom pension. Det synes dock, som Staten ej borde
låta den, som städse genom sin redbara vandel och sina tjen-
steåliggandens sorgfälliga uppfyllande på den tid, när helsa och
förmåga sådant medgåfve, gjort sig förtjent af förmäns aktning
och Statens erkänsla, såsom Landshöfdinge-Embetet i Örebro
intygat; det synes, säger jag, som Slaten ej borde låta en så¬
dan man efter 40 års tjenstgöring svälta ihjäl, när vederbö¬
rande Läkare intygat, att Lagerstedt, som under många år
varit lidande af plågsamma och tärande sjukdomar, omöjligen
kundo återvinna sådan helsa, att han vidare kunde uträtta nå¬
got ansträngande eller utbållande arbete. Hvad kan väl mera
fordras, för att en Tjensteman, som användt all sin förmåga i
Statens tjenst, må på gamla dagar under orklöshet och sjuk¬
dom erhålla sin knappa lifsbergning, än de redan omnämnda
betyg, som han företett? Kanske högre ålder, längre tjenst¬
göring? Neji det anföres icke af Utskottet, utan blott, att
Kongl. Majit ej gjort Nådig framställning derom. Detta skäl
har dock icke funnits för flera af dem, som i detta Betänkande
Den 9 December.
275
fått sig anslag beviljade. Således kunde val ock denna ringa
summa beviljas, och jag anhftller ödmjukast bos Högv. Ståndet,
att mitt hjertliga förord för den af mig viii kände sjuklige
Läns-Boldiållaren icke må besvaras med afslag.
Häruti instämde Doctor Nordlander, Prostarne Ljung¬
dahl och Frimanson samt Kyrkoherden Ollerström.
Doctor Gumselius: Hufvudsakliga skälet till Utskottets
afslag å den nu ifrågavarande motionen var, att, när den rörde
pensions beviljande åt en i Statens tjenst varande Tjensteman,
man funne något bristande deri, att icke framställning i en
sådan fråga blifvit gjord af Kongl. Majit. Men när i alla fall
vederbörande Embetsmyndighet yttrat sig om mannens förhål¬
lande i tjensten, och det på ett för honom fördelaktigt sätt, samt
behörig Läkare intygat hans af sjukdom föranledda oförmåga att
fortfarande kunna sina tjenste-åligganden uppfylla, så anser jag
den omförmälda bristen nu icke böra föranleda det afseende
att man fördenskull vägrar sitt bifall lill en framställning, som
numera påkallar det ömmaste behjertande. Mannen i fråga har
nemligen, just i hopp att erhålla denna berörda pension, nu
tagit afsked Irån en tjenst, som sjukdom gjort honom oförmö¬
gen att sköta och hvilken Landshöfdingen i Länet funnit nöd¬
vändigtvis böra anförtros åt yngre krafter. Efter en långvarig,
väl vitsordad tjenstetid, sitter sålunda mannen nu, såsom man
säger, på bara backen, och jag torde icke dertill behöfva er¬
inra om hans sjukdom, för att finna det Högv. Ståndet böjdt
för ett benäget bifall till motionens innehåll.
Efter härmed slutad discussion, beslöt Ståndet, med ogil¬
lande af Utskottets yttrande i berörde punkt, att Läns-Bokhål-
laren i Örebro Län, L. G. Lagerstedt må, vid erhållande af
afsked, förflyttas på Rikets allmänna Indragnings-Stat med bi¬
behållande, under sin återstående lifstid, af nuvarande lönen
289 E:dr 8 sk. B:c.o eller 433 R:dr 75 öre Riksmynt såsom
pension.
69:de punkten.
Professor Lindgren: Det vill synas mig som hade det
Högloft. Stats-Utskottet på alltför lösa grunder afslagit den
ringa förhöjning i en förtjent, men olörvålladt olycklig, Tjen-
stemans pension, som genom en inom Borgare-Ståndet väckt
motion blifvit ifrågasatt. Utskottet har nemligen hemtat skä¬
let för sitt afslag från Motionärens framhållande af den dyra
tiden såsom hufvudorsaken till den framställning, han gjort af
f. d. Lands-Secreteraren Förbergs behof af förhöjd pension.
Utskottet har fullkomligt rätt i sitt raisonnement, att, om delta
276
Den 9 Deec rober.
skäl skulle anses i ifrågavarande fall uteslutande giltigt, så
skulle ett bifall till motionen kunna väcka en mängd likartade an¬
språk. Men Utskottet har förbisett, att den pension, Förberg för
närvarande åtnjuter, är så ytterst ringa, att den, utan allt afse¬
ende på de nu uppstcgrade lefnadskostnaderna, måste befinnas
otillräcklig för en enda mans, och ännu mera för en familjs
t.arlligaste underhåll. Ty hvem kan väl i någon tid lefva för
200 R:dr B:co om året? Vid 1850—51 årens Riksdag var
jag så lycklig att vinna Ständernas bifall till den motion, jag
då väckte om en pension af 200 R:dr B:co för den olycklige
mannen: och vågade jag då ej föreslå högre belopp, helst
Lands-Secreteraren Förberg, ehuruväl redan då af sjuklighet
nödsakad att lemna sin tjenst, ännu ansågs kunna med ren-
skrifning något förtjena. Nu deremot är han nära blind, och
således alldeles urståndsatt till allt arbete, och då det är en
känd och fulltygad sak, att han genom öfveransträngning i
Statens tjenst förspillt sin helsa och sina krafter, lärer det väl
ock vara billigt, att Staten ej låter honom på gamla dagar
med hustru och barn lida brist på det nödvändigaste. Väl
hörer man ofta invändas mot anspråk sådana som detta, att
Staten ej är någon barmhertighets-inrättning. Detta medgifves.
Men att Staten måste mot sina tjenare hafva samma skyldig¬
heter som den ålägger den enskilde mot dess tjenare, att nem¬
ligen draga försorg om deras framtid, när deras arbetskrafter
blifvit i tjensten förslitna, lärer icke kunna bestridas.
På dessa grunder vågar jag med tillförsigt hoppas, att
det Ilögv. Ståndet, mod afslag å Utskottets utlåtande, bifaller
den ringa förhöjningen från 200 till 300 R:dr B:co, som ge¬
nom Herr Henschens motion blifvit begärd för f. d. Lands-
Secreteraren Förberg.
Häruti instämde Kongl. Hofpredikanten Wensioe och
Prosten Schram med flere af Ståndets Ledamöter.
Domprosten Knös: Riktigheten af de nu lemnade uppgifter
kan jag så mycket mera intyga, som Lands-Secreteraren För¬
berg är bosatt i den församling, hvars Pastor jag är. En
tilltagande brist på synförmåga har tillkommit till den förut¬
varande svåra sjukligheten och gör honom till allt arbete oför¬
mögen. Detta skäl är framför allt talande, och då sjukligheten
blifvit genom synnerligen ansträngande arbete i Statens tjenst
förorsakad, anser jag den ifrågavarande pensionstillökningen
böra beviljas och får på det varmaste densamma förorda.
Discussionen förklarades härmed afslutad, och Ståndet,
som afslog Utskottets hemställan i denna punkt, förhöjde den
af Rikets Ständer förre Läns-Notarien. Lands-Secreteraren O. H.
Förberg tillagda lifstidspension från 300 till 450 R:dr Runt.
D e ii 9 December.
277
70:de punkten.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag skulle hafva önskat,
det Utskottet, i afseende å förevarande fråga, kommit till ett
annat resultat, än det här framlagda; ett bifall synes mig åt¬
minstone hafva varit lättare att motivera än ett alslag. Såsom
skäl fiir detta-sednare anförer Utskottet, dels att Stallmästaren
Hahrs verksamhet icke varit af den beskaffenhet att någon sär¬
skild gärd af erkänsla från nationens sida derför bör ifråga¬
komma, och dels att allmänna Indragnings-Staten icke får be¬
traktas såsom någon barmhertighets-anstalt. Men hvarken det
ena eller det andra har här blifvit ifrågasatt; utan endast att
med afseende å billighet medgifva hvad förlättningarne, orda¬
grannt tolkade, icke lära kunnat. Författningarne tillägga nem¬
ligen en vid Carlbergs Krigs-Skola anställd Lärare, sorn ‘20 år
oförvitligen skött sin tjenst, rättighet att vid afskedstagande!
åtnjuta halfva lönen i pension. Nu har Stallmästaren Hahr
varit vid nämnda Krigs-Skola Lärare i 27 års tid, visserligen
i ridkonsten endast, men hvari undervisning vid en Krigs-
Skola torde få anses lika nödvändig, sorn i hvarje annat ämne.
Detta fordrar äfven sin man, och den som med skicklighet och
ordentligen fyller platsen, kan icke ringare aktas, än de andra
Lärarne. Man tycker väl då, att Hahr borde fått åtnjuta
samma förmån som de, hvilken ock dessutom kommit Fäktmä-
slaren, som tjenat mindre lång tid, till godo. Men skälet att
vägra Hahr denna förmån skall vara, att han endast skulle
hafva tjenat emot arfvode, eller hafva varit anställd på något annat
sätt än de öfriga. Huru än härmed må förhålla sig, så tyc¬
kes det dock vara billigt att han icke lemnäs i afseende åpen-
sions-rälfighelen lottlös efter en så mångårig, väl vitsordad
tjenstgöring, och synes mig billigheten här böra så mycket iner
få uttaga sin rätt, som särdeles ömmande omständigheter till¬
komma. Vill man nu äfven fästa en sidoblick på dessa sed¬
nare, kan man väl, såsom förhållandet här är, derför icke sä¬
gas vilja göra allmänna Indragnings-Staten lill en barmherlig-
hels-inrättning. På skäl jag nu halt äran anföra, vågar jag
vördsamt tillstyrka, att Ilögv. Ståndet ville, med underkännan¬
de af Utskottets hemställan, tillägga Stallmästaren Hahr en år¬
lig pension af 300 K:dr R:mt att från Indragnings-Staten utgå.
Häruti instämde Professor Lindgren med liera af Ståndets
Ledamöter.
Professor Carlson: Samma förhållande inträffar här, som
vid den föregående punkten; Utskottet har nemligen på båda
ställena fästat sig vid några ord, som anföras såsom skäl för
de väckta motionerna. I föregående punkten voro dessa ord:
”den under sednare åren inträffade pris-stegringen å alla
lifs förnödenheter", från hvilka Utskottet ganska rikligt här¬
ledde sitt afslyrkande, då denna omständighet kunde anföras
278
D c (i 7 December.
till förmån för alla Statens pensionärer; här åter har Utskot¬
tet fästat sig vid orden: ”ernat arfvode.” Rättighet till pen¬
sion å allmänna Indragnings-Slaten tillkommer nemligen endast
de tjenstemän, som ega fullmakt och åtnjuta lön. Men härvid
har man förgätit, att alla till tjenstgöring vid Carlberg com-
menderade Officerare endast ega constitutorialer och icke åt¬
njuta å stat uppförda löner, utan endast arfvoden, men likväl
iiro berättigade till pension efter 20 års tjenstgöring. Jag för¬
enar mig med den föregående värde Talaren och tillstyrker en
årlig pension af 300 R:dr åt f. d. Stallmästaren Hahr.
Doctor Björkman instämde.
Efter härmed slutad discussion, blef yttrandet i 70 punk¬
ten ogitladt, och beviljade Ståndet f. d. Stallmästaren, Lieute-
nanten C. E. Hahr en årlig pension af 300 R:dr Runt.
7 Usta, 72:dra och 7 3: dj e punkterna bi fullos.
74:de punkten.
Prosten Berlin: Jag ber få fästa uppmärksamheten på den
här förekommande frågan, hvilken, ehuru af Utskottet afsla-
gen, likväl synes mig förtjena behjertande. Föremålet är förre
Extra-Ordinarie Professoren vid Lunds Universitet Johan Rab¬
bén, hvilken vid sistlidne Riksdag fick sig tillagd en pension,
lill belopp motsvarande den lön han såsom Adjunct innehade,
eller 1,170 R:dr. Vid denna Riksdag har, såsom vi vete, Ad-
juncts-lönen blifvit förhöjd till 2,000 R:dr, och det synes mig
derföre billigt, att Rabbéns, på denna lön grundade, pension
äfvenledes måtte få förhöjas till sistnämnde belopp. I näst¬
följande punkt tillstyrker ock Utskottet detta till förmån för
Extra-Ordinarie Professoren Cronholm., som äfvenledes på In-
dragnings-Staten uppbär beloppet af en Adjuncts-lön med 1,170
R:dr, och då båda dessa nu äro i afseende å sina pensioner
likställda, så anser jag förhållandet äfven hädanefter böra blifva
detsamma. Rabbén är nu 76 år gammal med en 40-årig Aka¬
demisk tjenstgöring. Icke lärer man kunna säga, att, under
sådant förhållande, en pension af 2,000 Rulr öfverstiger hvad
skäligt vara kan, och hade Rabbén väl, om han anat den lön¬
förhöjning som nu blifvit beviljad, kunnat med sin afskeds-
ansökan dröja, tills denna stat blifvit fastställd, då 2,000 R:drs
pension icke kunnat honom förvägras. Jag tillstyrker derföre
vördsamt, att Högv. Ståndet ville, med underkännande af Ut¬
skottets hemställan, förhöja pensionen för Professor Rabbén till
2,000 R:dr Runt.
Prosten Tellbom: Den jemförelse, hvilken en Talare här
gjort emellan den åt Professor Rabbén beviljade pension och
Den 9 December.
279
det belopp Professor Cronholm på Indragnings-Staten uppbär,
nödgar mig att säga några ord. Denna jemförelse skall befin¬
nas något haltande, om den värde Talaren behagar erinra sig,
att Cronholm uppbär det ifrågavarande beloppet för fortsättan¬
de af historiska forskningar, då Rabbén deremot icke har nå¬
got åliggande att fullgöra för den Adjuncts-lön han i pension
åtnjuter. Rabbén är således, men icke Cronholm, i åtnjutande
af hvad med pension egentligen förstås. Att bevilja en för¬
höjning i en sådan skulle afven hos andra pensionerade väcka
anspråk, hvilka, ehuru måhända lika befogade, Staten icke
skulle kunna eller vilja tillfredsställa. I allmänhet har man
antagit såsom regel att icke medgifva förhöjning i en beviljad
pension. Skulle nu den dyra tiden få här gälla såsom skäl
till förhöjning, så skulle samma skäl äfven böra gälla för an¬
dra. Jag vill visserligen icke afstyrka det gjorda yrkandet på
förhöjning, men med min röst kan jag icke bifalla det.
Häruti instämde Prosten Wåhlander.
Prosten Berlin: Anledning till jemförelse emellan de i 74
och 75 punkterna förekommande pensionärer trodde jag likväl
kunna hemtas deraf, att båda varit Adjuncter vid samma Uni¬
versitet, båda Exlra-Ordinarie Professorer och båda nu åtnju¬
tande enahanda belopp från Indragnings-Staten. En olikhet
medgifver jag dock förefinnas dem emellan, nemligen att Cron¬
holm ännu kan fortsätta sin litterära verksamhet, då Rabbén
deremot hunnit den ålder, som förbjuder sådant och fordrar
hvila. Prajjudicatet åter tror jag liär kunna blifva så mycket
mindre vådligt, som Adjuncls-lönerna numera blifvit höjda till
2,000 R:dr, och pensionerna väl komma att rätta sig derefter.
För öfrigt har jag icke funnit Stats-Utskottet låta binda sig af
prsejudicater, eller låta sådana hafva inverkan på dess beslut.
De fattas, när meningarne äro skiljaktiga, genom voteringar,
och alltid får man sedan anskaffa några skäl för den åsigt, som
haft majoriteten för sig. Så har det gått hittills, och så lärer
det väl komma att gå hädanefter. Jag fortfar i mitt yrkande
å bifall till den väckta motionen. Den ifrågasatta utgiften är
i sig sjelf obetydlig och kan icke heller, i anseende till pen¬
sionärens höga ålder, särdeles länge komma att fortfara.
Professor Lindgren instämde.
Professor Agardh: Såsom Representant för det Universi¬
tet, vid hvilket Professor Rabbén varit anställd som Lärare, anser
jag mig, utan att derföre vilja bestämdt förorda den väckta mo¬
tionen, emot hvilken ur principiella synpunkter mycket kan in¬
vändas, böra vitsorda hvad Prosten Berlin anfört rörande hans
berömliga, men med ganska små förmåner från det allmännas
250
Den 9 December.
sidii belönado lärareverksamhet. Hans meritförteckning finnes
bilagd hans första afskedsansökan, som inlemnades år 1847,
men som då till följe af bristande tillgångar afslogs. Ur denna,
sorn jag håller i min hand, inhemtas, att han då 31 år varit
anställd som Universitets-Lärare, under hvilken tid han 21 ter¬
miner publice föreläst, utan någon slags vedergällning från Uni¬
versitetets sida. Hans verksamhetstid inföll under en period,
då Lunds Universitets tillgångar, till fiilje af en inträffad större
balans och en med ringa afseende på kommande Lärares ställ¬
ning år 1807 uppgjord stat, voro alldeles medtagna, så att de ef¬
ter år 1807 utnämnde Lärare måste åtnöja sig under de första
10 å 20 åren af sin tjenstetid med en ringa och högst otill¬
räcklig del af den på stat anslagna lönen.
Dessa upplysningar har jag ansett mig böra meddela, och
medger gerna, att de af Prosten Tellbom framkastade betänk¬
ligheter éj sakna sina goda skäl.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Efter de upplysnin¬
gar, den sednaste Talaren i frågan lemnat, hoppas jag Hiigv.
Ståndet skall benäget bifalla den pensions-förhöjning, sorn blif¬
vit. för Professor Rabbén äskad. Hans långvariga tjenstetid,
såsom Akademisk Lärare, hans mångåriga lönlöshet derunder,
hans i flerfalldiga riktningar ådagalagda förljenster och den
höga ålder, han nu upphunnit, synas i detta afseende vara
fullt talande skäl.
Doctor Gumaelius: Jag föronar mig med dem, som önska
bifall till den föreslagna pensions-förhöjningen åt Professor Rab¬
bén. Något farligt praejudicat kan jag ej finna uti ett sådant
beslut, hvilket icke lärer kunna hindra Rikets Ständer att fram¬
deles, såsom hittills, pröfva hvarje sådan förekommande fråga
med afseende å förhanden varande omständigheter, att bifalla
eller afslå, allt efter som dessa kunna föranleda. Såsom Pro¬
fessor har Rabbén åtskilliga gånger tjenstgjort under sin lång¬
variga, till större delen lönlösa Adjuncts-tid, och har han, utom
den vetenskap, som egentligen tillhörde hans fack, äfven egnat
sig åt studiet af ekonomiska vetenskaps-grenar, hvaruti han
utgifvit skrifter, som icke sakna värde. Man kan således icke
säga honom vara oförtjent af den föreslagna förmånen, hvilken
man väl för öfrigt, med afseende å Rabbéns långt framskridna
ålder, väl kan antaga icke länge kommer att tynga Statsverket.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, med-
gaf Ståndet för sin del, med ogillande af Utskottets yttrande i
denna punkt, att förre e. o. Professorn vid Lunds Universitet
Johan Rabbén må erhålla det honom vid sistförflutne Riksdag
på Indragnings-Staten tillagda, mot hans förut innehafvande
D e ii il D e c e m b e r. 181
Adjuncts-Iön svarande, belopp af 1,170 R:dr förhöjdt till ‘2,000
Kalr R:mt.
75:to punkten. Bifölls.
Härmed afbröts föredragningen af Stats-Utskottets ifråga¬
varande Utlåtande, fiir att i det till eftermiddagen utsatta Ple¬
num fortsättas.
Ståndet åtskildes kl. 2 e. m.
Ht supra
In fidem
5. //. Ahnqvist.
De» 9 December.
Plenum kl. ^6 e. m.
§ I-
Fortsattes den i förmiddagens Plenum afbrutna föredrag¬
ningen af Stols-Utskottets Utlåtande N:o 167, angående regle¬
ringen af utgifterna under Riks-Statons Nionde Hufvud-Titel;
hvarvid i ordning förekommo:
76:te punkten.
Härvid begärdes ordet af
Doctor Nordlander, som yttrade: Till stöd för afstyrkan-
det af bifall till den väckta motionen om beviljande af en pen¬
sion, stor 2,000 R:dr Ruut, åt Assessoren Plageman, bar Ut¬
skottet åberopat sin saknad af närmare kännedom om Asses¬
soren Plagemans verksamhet i Statens tjenst. Denna bristande
kännedom synes mig värd både att beklaga och förundra sig
282
Den 9 December.
öfver. Bemalde Assessor har dock under icke mindre än 30
år varit anställd uti Stålens tjenst, nemligen först i flere år så¬
som Lärare i Chemi vid Kongl. Krigs-Akademien å Carlberg.
Derefter förordnades lian 1835 af Regeringen att, i anseende
till den svåra missväxt, som då i flere år hemsökt de 2:ne
nordligaste Länen, undervisa allmogen der i hvarjehanda binä¬
ringar. Med detta vigtiga uppdrag fortsatte han till 1843 icke
allenast inom Wester- och Norrbotten, utan äfven i Wester-
Norrland, Jemtland, Helsingland, Dalarne och äfven på Gott¬
land — allestädes med samma oförlrutna bemödande att i fjäru-
och potaske-bränning, i salpeter-tillverkning, i hartz-kokning
m. m. anvisa nya näringskällor, genom hvilkas anlitande den
fattigare befolkningens bergning ej allenast under de många
hårda missväxtåren utan äfven derefter blifvit i väsendtlig mån
underlättad. Hans förtjenster i nämnde hänseende borde icke v
vara obekanta. De äro särskildt vitsordade utaf Motionären,
hvilken såsom f. d. Landshöfding i Westerbotten bäst kunnat
känna och säkrast bedöma halten och värdet af Plagemans
välvilliga och oförtrulna verksamhet. Såsom Kyrkoherde uti
ett Pastorat inom sistnämnda Län, kan äfven jag af egen mång¬
årig erfarenhet instämma i enahanda vitsord. Ifrån och med
1843 har Assessor Plageman tjenstgjort såsom Directeur i för¬
sta Salpeter-Sjuderi-Districtet, och innehar denna befattning
ännu. Men vid en uppnådd ålder af 78 år, är han oförmö¬
gen att fortfarande qvarstanna vid densamma. Såsom Salpe-
ter-Sjuderi-Direcleur är han dock icke berättigad till pension,
af hvilken han på sin höga ålderdom må anses väl förtjent
och i verkligt behof. Vid sådant förhållande, och då Hög v.
Ståndets Ledamöter företrädesvis böra inse vigten och nyttan
af Plagemans fosterländska verksamhet, särdeles som han der¬
vid företrädesvis vändt sig till Presterskapet och begagnat dess
råd, ledning och biträde till allmogens sanna båtnad, vågar jag
hoppas, att åtminstone inom detta Stånd den ifrågaställa år¬
liga pensionen af 2,000 R:dr Runt varder honom beviljad.
Contracts-Prosten Landgren: Jemte att jag till alla delar
instämmer med Doctor Nordlander, får jag blott tillägga, att de
binäringar, hvilka Herr Assessor Plageman åvägabragt i Norr¬
land, hafva för en del af skogsåboorna så väl i Norra som
Vestra Helsingland varit för dem ett högst välsignelserikt me¬
del till uppehälle under de hårda år, som tid efter annan öf-
vergått denna provins. Med den lärdom och öfriga egenska¬
per, som utmärka Herr Assessor Plageman, lärer det vara klart,
att en vida beqvämligare och mera lönande framtidsbana skulle
väntat honom, om han på vanlig väg sökt sin utkomst. Ilan
har nu offrat sig för fäderneslandets gagn, och ett sådant hand-
Den 9 December.
283
lingssätt tror jag är synnerligt förtjent af erkänsla och belö¬
ning å Statens sida.
Häruti instämde Doctor Säve och Conlracts-Prosten Run¬
sten.
Professor hindgren: I de föregående Talarnes framställ¬
ningar har jag saknat en uppgift, som dock är temligen vä¬
sendtlig för att den af deni påyrkade pensionen må kunna ål
Herr Assessor Plageman beviljas. Hans förtjenster om det all¬
männa hafva med förtjenta loford blifvit framhållna, och skola
säkert af ingen kunna jufvas; men mannens behof af understöd
har med tystnad blifvit förbigånget; och vill det synas mig,
som, i fall detta står i analogt förhållande till hans förtjenster,
saken borde tala lör sig sjelf. Jag erkänner dock, att jag icke
trott detta, enär ingen proposition från Regeringen utgått om
någon pension åt den gamle hedersmannen. Kan behofvet
styrkas, är jag för min del benägen att bifalla hvad yrkadt blif¬
vit, men föreslår, i händelse Ståndets majoritet skulle anse den
föreslagna summan af 2,000 R:dr R:mt för hög, att åtminstone
halfva beloppet, eller 1,000 R:dr R=mt, måtte såsom lifstids-
pension åt Herr Assessor Plageman vid hans afskedstagande
beviljas.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Doctor Nordlander: Med anledning af hvad den föregåen¬
de Talaren andragil, får jag, till upplysning oin Assessor Pla¬
gemans ekonomiska ställning, meddela, att han, som i sin me¬
delålder var i goda omständigheter, genom olyckligt ingångna
borgensförbindelser förlorat största delen af sin egendom, så
att han numera, så vidt mig är veterligt, till sitt underhåll
icke kan påräkna någon annan inkomst än sin lön såsom Sal-
peter-Sjuderi-Directeur.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Till försvar för Stats¬
utskottets åtgörande i denna punkt, får jag erinra, att Utskot¬
tet, som ingalunda saknade kännedom om Assessor Plagemans
vetenskapliga och industriella verksamhet, deremot icke hade
sig bekant förhållandet med hans verksamhet i Statens tjenst
eller med hans ekonomiska ställning; och förefunnos förty icke
några objectiva motiver, hvarpå den ifrågaställda motiönen kun¬
de grundas, men efter hvad nu blifvit i sådant afseende upp¬
lyst, vill jag ej motsätta mig bifall dertill: dock torde dervid
böra fästas det vilkor, att Plageman dessförinnan lemnar sin
nu innehafvande Salpeter-Sjuderi-Directeurs-befattning.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed fulländad, blef,
uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition, Utskottets
284
Den 9 December.
yttrande i denna punkt ogillad/, och beslöt Ståndet, det skulle
Assessoren C. F. Plageman, då lian från innehafvande tjenst
erhåller afsked, uppföras på allmänna Indraguings-Staten till
åtnjutande af 2,000 R:dr Runt i årlig pension.
77:de punkten.
Prosten Melander, som härvid begärde ordet, anförde: Del
af Stats-Utskottet lill stöd för dess afstyrkande af bifall till
den föreslagna pensionen 400 R:dr B.co åt Ordningsmannen
vid Institutet för Döfstumma oell Blinda O. Ljunggren anförde
skäl, att Ljunggren först efter nästa Lagtima Riksdags början
uppnådde den stadgade pensionsåldern af 65 år, synes mig vara
nog mycket hardt, att ej säga hjertlöst, då Ljunggren, enligt
hvad upplyst är, af obotlig giktsjukdom är urståndsatt att vidare
bestrida den mödosamma Ordningsmanna-befattningen och sak¬
nar enskilda tillgångar för sin utkomst. Man bör nemligen
ihågkomma, att Ljunggren under 28 år med beröm förestått sin
plats och nu uppnått 63 års ålder. Vid sådant förhållande
och då Institutet saknar medel att lenina honom behöfligt un¬
derstöd och Statens mellankomst således är af behofvet påkal¬
lad, vågar jag hemställa, att, med bifall lill motionen, Ljung¬
gren måtte få sig beviljad en årlig pension af 400 R:dr B:co.
Häruti instämde Prosten Eurén.
Professor Lindgren: Jemte det jag i allo instämmer i Pro¬
sten Melanders anförande, ber jag att såsom supplement der¬
till få meddela innehållet af en pro-meinoria, sorn blifvit mig
tillställd af en Ledamot i Directionen för det Institut, hvar¬
vid den ifrågavarande mannen varit anställd, och som således
i någon mån kan anses vara af officiel natur. Det heter der¬
uti, "att mannen, nu utlefvad, af sjukdom contract, har i 28
års tid varit mer än fader för Institutets mer än 400 barn;
att han har vårdat och uppfostrat dem, varit deras läkare och
sjukskötare och correspondent mellan föräldrar och barn, under
lika lång tid delat deras spis och sett till att de alla fått sitt
ordentligt och riktigt. Med ett ord, att han vuxit tillsammans
med Inrättningen; att hans ytterst knappa lön ej lemnat ho¬
nom någon besparad skilling; att, då han nu är oförmögen att
vidare fullgöra sin tjenst, hans efterträdare är redan antagen,
utan att Institutet har tillfälle att vidare hysa honom eller be¬
kosta hans underhåll."
På dessa hjertskärande skäl anhåller jag, att det Ilögv.
Ståndet måtte bifalla den ifrågasätta pensionen åt Ordnings¬
mannen Ljunggren.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Ben 9 December.
285
Öfverläggningen ansågs härmed fulländad: och fann, uppå
derom gjord vederbörlig proposition, Ståndet för sin del godt
att, med ogillande af yttrandet i denna punkt, bevilja Ordnings¬
mannen vid Institutet för Döfstumma oell Blinda J. O. Ljung¬
gren en årlig pension af 600 R:dr R:mt att efter afskedsta¬
gande! åtnjutas.
78:de punkten.
Prosten Melander, sorn härvid begärde ordet, yttrade: Upp¬
muntrad af den välvilja, hvarmed mitt i afseende å nästföre¬
gående punkt gjorda fiirslag blef omfattadt, dristar jag anhålla
om samma bevågenhet jemväl uti förevarande fråga, sorn an¬
går beviljandet af pension icke åt någon stor Vetenskapsman
eller hög Embetsman, utan åt en underordnad Tjensteman, men
som under utöfningen af sin tjenst, blifvit oförmögen att vidare
bestrida densamma och såmedelst jemväl sig och familj vidare
försörja. Till upplysning härom får jag åberopa, utom hvad
Utskottets Utlåtande härom innehåller, tvänne betyg utfärdade
det ena af de båda Ståndsbröderna från Wisby Stift, hvilka
beklagligen nu äro frånvarande, och det andra af Herr Pro-
fessoren och Commendenren M. Huss. Vid sådant förhållande
och då, enligt hvad af nämnde betyg jemväl kan inhemtas,
någon förhoppning om förbättring icke förefinnes, och det ge¬
nom bevis från Tullverket är fulltygadt, att f. d. Tull-Inspe-
ctoren Tham icke från detta Verk kan erhålla någon förhöj¬
ning i den ringa pensionen af 250 R:dr R:mt lian derifrån
uppbär, får jag vördsamt hemställa, det han från Staten måtte
erhålla en pension åtminstone till ett nedsatt belopp af 400
R:dr Runt.
Häruti instämde Domprosten Knös, Doctor Säve och Pro¬
sten Millén.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Det är ingalunda förun¬
derligt, att medlidsamhetskänslan inom detta Stånd vinner myc¬
ket gehör, och det är obehagligt att motsätta sig bifall till fiir¬
slag af ömmande beskaffenhet; men blefve ifrågaställde pen¬
sion beviljad, skulle consequensen fordra att jemväl alla öfrige
föreslagrie pensioner blefve bifallna, ty jag är nästan förvissad,
att. vid alla skulle kunna andragas fullt lika bevekande skäl
och omständigheter; hvarförutan jag till genmäle å uppgiften
derom, att Tull-Inspecloren Tham skulle under tjensteutöfning
ådragit sig don sjukdom, till följd hvaraf han blifvit oförmö¬
gen att i tjenst vidare qvarstå, får erinra, att sådant är min¬
dre troligt, enär, derest detta med Läkare-bevis styrktes, Tham
vore från Tullverket berättigad till hiigre pension.
286
Den 9 December.
Domprosteri Bring förklarade, att han, som kunde vitsorda
f. d. Tull-Inspectoren Thams stora behof af ifrågaställa un¬
derstöd, enär den omnämnda principen af consequens redan
fiirut flere gånger blifvit öfverträdd, instämde i Prosten Helan¬
ders gjorda hemställan.
Prosten Våhlander: Lika med den förste värde Talaren,
och under åberopande af hans skäl samt hvad Utskottets Ut¬
låtande för öfrigt innehåller, får jemväl jag tillstyrka bifall lill
den föreslagna pensionen åt Tull-Inspectoren Tham, men till
föreslaget belopp af 600 R:dr R:mt och således utan den ned¬
sättning med 200 R:dr, som af bemälde Talare medgifvits.
Omständigheter synas mig vara af särdeles ömmande beskaf¬
fenhet, och sistnämnde belopp, som för Staten utgör en obe¬
tydlighet, vore för Tham af ganska stor vigt att erhålla.
Öfverläggningen var härmed fulländad, och beslöt, uppå
derom i vederbörlig ordning gjord proposition, Ståndet, med
ogillande af Utskottets yttrande i denna punkt, bevilja f. d.
Tull-Inspectoren H. F. Tham en pension till belopp af 400
R:dr R:mt årligen.
79 punkten.
Utskottets yttrande under denna punkt bifölls.
80;de punkten.
Härvid begärdes ordet af
Prosten Euren, som yttrade: Jag hoppas, det Ilögv. Stån¬
det icke undrar på, att jag med några ord söker vinna Stån¬
dets deltagande för den ålderstigne och i armod försatte man,
om hvilken min motion handlar. Ilan kan väl icke sägas vara
en af dem, som genom öfverlägsna egenskaper, på ett så ut¬
märkt sätt gagnat fosterlandet, att han derigenom skulle anses
förtjent af sina medborgares tacksamhet. Men hans lefnad och
hans förhållanden påminna om en tid, på hvilken vi ej kunna
annat än med intresse tänka. Han är en af de få inom vårt
land, som minnas Gustaf III:s dagar, och en af de än färre,
bland nu lefvande män, som varit i denne Konungs personliga
tjenst. Han var såsom page vid Gustafs sida sjelfva den olyck¬
liga natt, då Konungen mördades. Jag har i motionen redo¬
gjort för de missöden, genom hvilka Westfelt, utan sitt förvål¬
lande, såg sig beröfvad det pensionsbelopp, på hvilket han
trodde sig ega anspråk och säker förhoppning. I stället
för 533 R:dr 16 sk. B:co, erhöll han endast 333 R:dr 16
sk. Det är denna fyllnad af 200 R:dr som jag för honom
Den 9 December.
287
vågat begära, och detta ondast från och med år 1857. I sitt
betryckta tillstånd emottager han tacksamt äfven denna lilla
hjelp. Vid föregående ponkt var frågan om att ersätta en i
Elofvels tjenst varande person den förlust, han gjort under en
mängd af år. Här gäller det blott att bekomma ett mycket
ringa understöd från närvarande lid. Jag anhåller, att Högv.
Ståndet måtte benäget fästa sin uppmärksamhet på följande
trenne omständigheter: att den man, om hvilken jag talat, be¬
finner sig i ganska nödställd belägenhet: att den summa, som
till hans förmån begäres, är ganska liten; ändlligen, att iian
snart ingår i sitt 83:dje år, och således, efter allt utseende,
icke länge lärer kunna begagna sig af den hjelp Ständerna
skulle godhetsfullt vilja honom tilldela.
Häruti instämde Biskop Bergman och Doctor Nor diander.
öfverläggnirigen var härmed fulländad, och fann, uppå
derom vederbörligen gjord proposition, Ståndet, med ogillande
af Utskottets yttrande i denna punkt, godt att åt f. d. Stallmä¬
staren Mauritz Westfelt, till utgående från Riks-Statens Dole
IIufvud-Titel, anvisa ett årligt anslag af 300 R:dr Runt, så¬
som tillökning i hans förut innehafvande pension.
Punkterna 81—87.
Utskottets yttranden under ofvannämnde 7 punkter biföllos.
Punkten 88.
Doctor Gumaelius, som härvid begärde ordet, anförde:
Det är väl sannt, att aflidne Doctor Idström i lifstiden jem¬
förelsevis endast under en kortare tid innehade befattning uti
Statens tjenst, ehuru den fortfor i icke så få år. Men då i
alla fall Läkarens verksamhet torde kunna anses vara af all¬
männare egenskap, och vid det erkända förhållande, att Doctor
Idström under en längre tidtoljd till allmänt gagn med säll¬
synt oegennytta egnat sig åt en löga lönande, men särdeles
besvärlig enskild praktik, dervid han alltid i främsta rummet
varit tillgänglig för de fattiga, hvilkas nöd och bekymmer han
ofta med egna ringa tillgångar bidragit att lindra, hvaraf ock
inträffade, att han icke biet' i tillfälle att samla något till sina
efterlefvande, får jag tillstyrka bifall till den ifrågaställa pen¬
sionen af 400 Ii:dr Runt åt hans efterlefvande enka och barn.
Häruti hördes Professor Lindgren, Doctor Nordlander
m. fl. instämma.
288
Den 9 December.
Öfverläggningen var härmed fulländad, och blef, uppå der¬
om vederbörligen gjord proposition, med afslag å hvad Utskot¬
tet under denna punkt yttrat och hemställt, Medicina; Doctoren
A. F. Idströms enka, Johanna Wilhelmina Sandberg, beviljad
en årlig pension af 400 R:dr Runt.
Punkten 89.
Prosten Berlin begärde härvid ordet och yttrade: Till
stöd för afstyrkandet af bifall till den ifrågaställda pensionen
af 600 R:dr R:mt åt Bataljons-Läkaren vid Kongl. Norra
Skånska Infanteri-Regementet Doctor C. H. Anderssons enka
oell ogifta dofter, har Utskottet, som icke kunnat förneka gil¬
tigheten af de uti motionen i ämnet anförde skäl och omstän¬
digheter, hufvudsakligen åberopat dels mängden af väckta mo¬
tioner om dylika understöd, dels ock den omständigheten, att
det samhälle, inom hvilket Doctor Andersson under en längre
tidföljd såsom Läkare gagnat, borde bidraga till understöd för
hans familjs bergning. Halllösheten af nämnde skäl ligger för
öppen dag, särdeles då vid fråga om pensioners beviljande
jemväl barmhertighetskänslan obestridligen bör få vara med¬
verkande. Från personalen inom straff- och arbetsfängelset i
Malmö, dervid Doctor Andersson under längsta tiden af sin
Läkareverksamhet varit tjenstgörande, torde för hans familj feiga
understöd kunna förväntas; och den lemnade anvisningen på
understöd af den commun, der den aflidne Doctorn i lifstiden
verkat, skulle kunna anses som ett grymt hån, derest det icke
vore ett förbiseende eller en bristande uppmärksamhet vid mo¬
tivering utaf afstyrkandet. Jag vågar således tillstyrka bifall
till den väckta motionen; men derest det ifrågaställda pen¬
sionsbeloppet skulle anses nog högt, får jag hemställa, att åt¬
minstone ett årligt understöd af 300 R:dr R:mt må beviljas,
deraf ena hälften skulle tillfalla enkan och andra hälften hans
oförsörjda dotter.
Häruti instämde Professor Agardh och Contracts-Prosten
Hohnberg.
Vice-Talmannen Biskop Annerstedt: Inom Siats-Utskottet
förordade jag bifall till ifrågavarande pension, för hvars be¬
viljande förefinnas enahanda skäl som för den, hvarom förmä-
les under nästföregående punkt. Dock kan jag ej biträda den
föregående Talarens hemställan om dess fördelande till hälften
åt enkan och till andra hälften åt dottren; hvilket skulle vara
stridande emot den allmänt antagna principen att döttrarnes
pensionerande bör vid enkornas frånfälle blifva föremål för ny
pröfning; likasom jag icke heller kan finna, att någon ned¬
sättning
0 e ii 9 December.
289
sättning af pensionens belopp från 400 till 300 R:dr R;mt
gerna bör ifrågakomma.
Prosten Berlin: Gerna instämmer jag i Vice-Talmannens
förslag, att det ifrågavarande pensionsbeloppet må bestämmas
till 400 R:dr R:mt för enkan, utan att något nämnes om större
eller mindro anpart för dottren.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, blef,
uppå derom vederbörligen gjord proposition, med afslag å
Utskottets yttrande under denna punkt, Bataljons-Läkaren
Chr. H. Anderssons enka, Christina Andersson, beviljad en
årlig pension af 400 R:dr R:mt.
Punkterna 90—95.
Utskottets yttrande under nämnde 6 punkter bijöllos.
Punkten 98.
Prosten Schram, som härvid begärde ordet, yttrade: Det
Siar ofta handt i Högloft. Stats-Utskotfet, att, då man med
förebragta goda skäl velat bereda ändring i Utgifts-Afdelnin-
gens afslag å flera frågor, om yrkade pensioner å Indragnings-
Staten åt deraf förtjente Ernbets- och Tjenstemän sjelfva eller
åt deras behöfvande enkor och barn, man till motskäl ej haft
annat att åberopa, än nödvändigheten att uppehålla för beslu¬
ten härom nödvändiga grundsatser. Det hade dock tillräck¬
ligen visat sig, äfven i Afdelningen» eget förslag, såsom ock
nu i Utskottets, att man icke kunnat strängt hålla på dessa
grundsatser. Det lärer ock allmänt få erkännas vara en omöj¬
lighet, att på en sådan anslagstitel, som den 9:de, kunna eta¬
blera och i allo vidblifva oföränderliga principer för besluten.
Vi lia här i dag af en annan Talare öfver en annan punkt i
detta Betänkande hört ganska riktigt angifvas, hvad ock Ut¬
skottet i skälen för sitt afslag i nu föredragna punkt anfört,
att dessa grundsatser egentligen äro tvänne, sorn, vid dylika,
Statens både värdighet och rättskänsla rörande frågors afgö¬
rande, böra antagas gällande fiir bifall af sökte pensioner,
nemligen antingen en lång, utmärkt och väl vitsordad tjenst¬
göring i det allmännas värf, eller ock en fiir den afskedade
Tjenstemannen samt hans efterlefvande enka och barn verkli¬
gen behöfvande belägenhet, eller ock begge dessa anledningar
förenade. Föranledd af ett allmänt kändt och behjertadt för¬
hållande, tog jag mig vid Riksdagens början friheten motionera
Itögv. Preste-Ståndets Pro t. 4 837. 8:de Bandet. 19
290
Den 9 December.
om Statens bispringande med ett årligt understöd åt den verk¬
ligen behöfvande enkan och 2 oförsörjda döttrar efter eo af
Statens, visserligen icke högst uppsatte, men likväl i sin tjen-
steutöfning kanske mest maktpåliggande och för orterna bety¬
delsefulla Embetsman, Lands-Secreteraren och Lagmannen
Carlson i Upsala, ett af de mödosammaste Länen i Riket, hade
s 38 år beklädt och utöfvat en och samma, själ och kropp
arbetsnedtryekande befattning i Läns-Styrelsen, samt äfven efter
afskedstagande^ derifrån, då han af sin Konung hugnades med
det mindre vanliga, men destomera betydelsefulla ”förklarandet
”af Kongl. Maj:ts särskilda Nådiga välbehag öfver det beröm-
”liga nit och den utmärkta skicklighet, Carlson under sin lång-
”variga tjensteutöfning ådagalagt”, i ännu ytterligare 5 år
ända intill sin död, till Statens fördel och tjenst, fortsatt att
enskildt offra en flitig ålderdoms krafter åt utförandet af flera
Kongl. Majds honom personligen lemnade vigtiga uppdrag,
hvilket allt ock är i Betänkandet ur motionen rätteligen in-
fördt. Utom hvad för öfrigt den trägna fjellsten upptog af
hans tid, egnade han ock deraf en betydlig del i ledningen af
Upsala Läns Landthushållnings-Sällskaps angelägenheter såsom
dess Secreterare, och har ortens betydliga framåtskridna och
förbättrade åkerbruk till en stor del att derföre tacka hans
nitälskan och drift. Hans pension af Staten efter afskedet
var dock den tiden blott 1,800 R:dr R:mt, otillräckliga till
familjens underhåll och uppehälle på en dyr lefnadsort. Mot¬
svarande pensioner numera äro dock af Utskottet föreslagna
till 3,000 R:dr samma mynt tor afskedade Embetsman i samma
tjenstegrad med honom. Ilan hade dessutom, vid sitt tidiga
tillträde af Lands-Secreterare-sysslan, måst erlägga ett vid den
tiden ännu, med Larulshöfdingarnes minne, och äfven af dessa
Ciiefer sjelfve brukligt, ganska dyrt ijenste-aecord. Till Lands-
höfdingarnes och Militär-befälets hjelp, vid afskaffandet och
amorterandet af dessa gamla tjenste-accorder, har Staten dock
sedermera anslagit ganska betydliga ersättningssummor. Men
för Landtstatens ölriga Embete- och Tjenstemän liar deremot
aldrig någon hjelp och undsättning blifvit af det allmänna be¬
viljad. Följden häraf var ock, vid Lagman Carlsons död, ett
förloradt ganska stort capital för hans efterlefvande enka och
harn, hvilket eljest, om det blifvit dem ersatt, kunnat befria
dom ifrån nödtvånget att af den Stat, åt hvilkens trogna tjenst
mannen och fadren i lifstiden så berömligt och oegennyttigt
offrat ända till sammanlagda 43 års arbetskrafter, helsa och
lif, söka det för dem nu så behöfliga pensionsunderstödet.
Också utgjorde behållningen i boet vid hans död endast 2,827
R:dr B:e«, ett bevis mera derpå, att vid denna embelsbefatt-
rting inkomsterna icke äro af den indrägtighet, man likväl så
allmänt föreställer sig, helst då detta gammaldags allvarsamma,
flärdfri» och tarflig» hus, vid kostsam uppfostran af 5 barn,
Den 9 December.
291
%
alls icke skattat åt tidens lux, men särdeles väl och hushåll-
samt. användt de otillräckliga inkomsterna. Min uppriktighet
att med utdrag ur Bouppteckningen efter Lagman Carlson
styrka denna uppgift om boets ringa behållning har deremot
i Utskottet så till vida skadal den goda sak jag fiirordat, som
Utskottet tvärtom ansett just denna omständighet, bevisa, hu¬
rusom sterbhuset dock icke saknat alla tillgångar! Men när
denna, verkeligen ringa summa, likväl lagligen skiftades ut på
enkan och 5 barn: så lärer det väl ock tydligen vara ådaga-
lagdt, huru liten andelen deruti blifvit på dem hvardera.
Härifrån böra väl ock skäligen afräknas de för enkan och de
2:ne äldre diittrarne nödvändiga iiusgerådssakerna, för deras
fortfarande egna hushållning, hvilka saker ej heller väl lämpa
sig att för dom ock tjena till föda, husrum, ved och ljus.
Hvar och en lärer då ock lätt finna, i hvilken nödställd be¬
lägenhet enkan och de olörsörjda tvänne döttrarna efter en så
allmänt högaktad och utmärkt Statens Embetsman måste be¬
finna sig, äfven med inberäknande af de 166 R:dr32 sk. B:co,
som utgör enkans ringa pension ur Civil-Statens Enke- och
Pupill-Cassa. Utskottet har väl medgifvif, att alla de sigrida
uppgifterna onekligen ådagalägga Lagman Carlsons, under en
lång lefnad, med nit och utmärkelse fullgjorda åligganden i
Statens tjenst, och att, om Utskottet vid frågans bedömande
egde att fästa afseende endast på den skicklige. Emi) et.sm a n nens
förljenster, min framställning i motionen icke kunde anses
innefatta öfverdrifna anspråk. Beloppet af hvad jag således
för enkan och de 2:ne döttrarna vågat af Rikets Ständer be¬
gära i årligt understöd lärer ock få anses vitsordadt af Utskot¬
tet sjellt, såsom billigt. Men för ett oväntadt afslag använder
dock nu Utskottet den gamla phrasen om Statens inskränkta
tillgångar, likasom 500 R:dr Runt till en värdig Embetsmans
närmaste efterlefvandes nödvändiga underhåll vore eris att
nämna i jemförelse med de millioner R:dr, som ofta slumpats
bort af Statens medel på ändamål, med vida mindre hopp om
någon verklig tillfredsställelse och välsignelse derutaf, och i
betraktande af de tusentals R:dr, som dock i pensioner redan
nu äro föreslagna åt enkor efter Lands-Secreterarnes närmaste
förmän, Landshöfdingarne. Ett tusen R:drs pension för dessa
sednares enkor må dock ej berättiga till förnekande af all pen¬
sion för de förras enkor, om tillgångarne för öfrigt jemförelse¬
vis äro svaga för enkorna och barnen i begge classerna. Meri
då Utskottet derjemte betraktar, huruvida understödet för Lag¬
man Carlsons enka är af oundgängligt behof påkalladt: så
finner Utskottet motsatsen, eller att detta understöd nu icke
skulle vara behöfligt, med synnerligt afseende på den ofvan¬
nämnda behållningen, 2,827 R:dr B:co, som dock biir fördelas
på 5, samt på den berörda ringa pensionen. Det lärer dock
icke undfalla någon enda erfaren hushållare, huru alldeles
292
Deri 9 December.
otillräckliga, dessa tillgångar äro för en anständig bergning
för 3:ne dylika personer, soin dock icke äro vana vid öfverflöd.
Här, om någonsin, äro således verkeligen fiirenade vilkoren
och grundsatserna ej blott af ett långt och berömdt arbete i
Statens tjenst, men ock bevisliga behof af understöd för ett
tarfligt uppehälle åt den hädangångne värdige Embetsmannens
efterlemnade enka och barn. Allt förenar sig således här för
ett skyldigt och skäligt bifall till motionen. Det torde för
öfrigt, och efter mitt sätt alt se dessa frågor, om dylika pen¬
sioners extra beviljande af allmänna medel, ej blott vara nö¬
digt att göra afseende på den behöfliga hjelp, som dermed till¬
skyndas trogne Embets- och Tjenstemäns nödställda enkor och
barn ; men man måste då ock lika mycket laga i öfvervägande
hurusom uti dylika allmänna extraordinära understöd med det¬
samma ock inlägges en uppmuntran och tillförsigt för alla an¬
dra ännu i tjenst varande och kommande Statens functionärer,
att äfven dessa må täfla i trohet och nit, af sina tjensteplig-
ters uppfyllande* för att derigenom åt sina egna en gång ef¬
terlemnade kära och närmaste omgifningar söka tillvinna sig
Statens framtida enahanda erkänsamma mellankomst med pen¬
sioner, som ur botande nöd och betryck rädda deras enkor
och barn. Det har redan fiirr i dag med tillfredsställelse visat
sig, att detta Högv. Stånd rätt uppskattar och behjertar alla
dylika ömmande fall och omständigheter. Det är ock detta
Stånd värdigt. Högv. Ståndet vet ock bäst af alla, af erfa¬
renheter der hemma i våra församlingar, huru ekonomiska be¬
kymmer nästan alltid följa Statens tjenare genom ett mödo¬
samt lif och tära djupt på deras sinnen, vid tanken på kära
efterlefvandes utkomst, då deras stöd i mannen och fadren
fallit, ifrån. Ståndet kan ock bäst uppskatta emi) etsmödorna st
betydelse jemväl för en sådan man, som Lands-Secreferaren
Lagman Carlson i lifstiden var. Jag torde derföre ock icke
behöfva, att här vidare utveckla skälen, de ömmande skälen
för det bifall till min motion, hvarom jag nu på det. varmaste
vågar att anhålla. Detta bifall skall säkerligen blifva hvarje
annan trogen Embets- och Tjensteman till manande föresyn och
uppmuntran af nit och drift i sitt kall, till tröst i de tunga
bekymmerna, då han nalkas sin graf; enär han då förhopp¬
ningsfullt vet sig lemna sitt hjertås käraste men behöfvande
vänner qvar i hägnet af en tacksam Stat, som hvarken nekar
troheten sin lön på ålderdomen, ej heller lemnar betryckta en¬
kor och barn efter sine utmärkte tjenare hjelplösa åt oförskyldt
lidande och nöd, till mildrande hvaraf åtminstone hittills de i
allmänhet förknappa lönerna alls icke lemnat någon tillgång
för Tjenstemannen sjelf att i lifstiden göra besparingar för
framtiden.
Professor Lindgren: Af alla do pensioner, som i detta
Betänkande blifvit antingen tillstyrkta eller afslagne för enkor
Den 9 December.
293
och barn efter aflidne Embets- och Tjenstemän, synes mig in¬
gen hafva varit mera förtjent att af Utskottet föreslås och af Re¬
presentationen bifallas än den, hvarom nu fråga är. Om af¬
lidne Lagman Carlsons förtjenster om det allmänna, och hans
ovanliga embetsmannaskickligbet och städse ådagalagda nit och
drift i sitt kall äro allas meningar odelade; och förefaller det
så myckel mera oväntadt, att Utskottet, som i allo medgifvit
delta, hemtat det hufvudsakliga skälet för sitt afslag å den
gjorda motionen från den ringa behållning, sorn efter boupp-
tecknings-instrumentet förefanns efter den aflidne, och hvilken
icke uppgick till 3,000 R:dr B:co, att dela mellan enka och
fyra barn, af hvilka 2:ne omkring 40:åriga döttrar ännu äro
oförsörjda. Detta skäl för afslag, säger jag, blifver så mycket
mera öfverraskande, när denna punkt sammanställes med den
83:dje, i hvilken en pension till det dubbla beloppet af det nu
ifrågasatta, eller till 1,000 R:dr Runt, blifvit af Utskottet till¬
styrkt och af detta Stånd bifallen åt enkan efter aflidne Baron
J. Cederström, oaktadt boupptecknings-behållningen efter ho¬
nom var ungefärligen 3 gånger större än efter Lagman Carl¬
son. Jag missunnar icke Enke-Friherrinnan Cederström den
väl behöfliga pension hon erhållit, och till hvilken äfven jag
med min röst bidragit, men billighet och rättvisa synes mig
oeftergifligen kräfva, att icke neka ett hälften så stort belopp
åt den enka, hvarom nu är fråga, hvilkens man ingalunda var
mindre förtjent af Staten och samhället än Friherre Cederström.
Jag tillstyrker afslag å Utskottets Utlåtande i denna punkt
och yrkar på det lifligaste bifall å motionen, eller att en pen¬
sion af 500 R:dr Runt för år måtte beviljas åt Enkefru Lag-
manskan Carlson.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Jemte det jag instämmer
i de föregående Talarnes yrkande af bifall till den föreslagna
pensionen åt framlidne Lagmannen Carlsons enka, att utgå
med oförminskadt belopp, hvilket yrkande jag redan inom Ut-
skottet förordade, får, med anledning af hvad den nästföre¬
gående Talaren andragit i afseende å behållningen i boet efter
framlidne Presidenten Friherre J. J. Cederström, jag meddela den
upplysning, att mer än hälften af behållningens belopp utgjor¬
des af den aflidnes begrafningshjelp, hvilken annars icke bru¬
kar uti bouppteckningar upptagas, samt att jemväl i detta
sterbhus funnos enka och 3:ne barn.
Med bifall till den i denna punkt omförmälda motion, be¬
slöt Ståndet, som ogillade Utskottets deröfver afgifna yttrande,
på allmänna Indragnings-Staten anvisa ett pensionsbelopp af
500 R:dr Runt åt Lands-Secreteraren, Lagmannen J. A.
Carlsons efterlemnade enka.
20 4
Den 9 December.
Punkten 97.
Utskottets yttrande under denna punkt bifölls.
Punkten 98.
Doctor Sandberg, som härvid begärde ordet, yttrade: Till
stöd för hvad Utskottet under denna punkt hemställt, finnas
några skäl icke anförde; och skulle jag derföre önska erhålla
närmare upplysning i detta hänseende, särdeles som Utskottet
under nästa punkt förordat en pension åt Landshöfdingen C.
L. Virgius enka. Då denna sednare fått sin förut varande
pension nära fiirdubblad, synes det vara ganska hardt, att in¬
genting tilldelas enkan efter Stats-Rådet och Landshöfdingen
af Wingårdh, enär det är en känd sak, att concurs inträffade
efter mannens död, och att hans efterlefvande enka, som är
sjuklig och 63 år gammal, numera saknar alla medel till den
nödtorftigaste bergning.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Med anledning af hvad
den föregående Talaren andragit, torde jag endast böra erinra
om innehållet af Utskottets Betänkande, hvaraf inhemtas, att
Motionären underlåtit att uppgifva de skäl, hvarpå han grun¬
dade sin motion; och, i saknad af erforderlig utredning i detta
afseende, kunde Utskottet icke gerna tillstyrka bifall till densamma.
ölVerläggningen var härmed fulländad; och blef, uppå
derom gjord proposition, Utskottets yttrande under denna punkt
af Ståndet bifallet.
Punkten 99.
Prosten Mellqvist, som härvid begärde ordet, yttrade: Jag
är visserligen tacksam för det afseende min motion om pension
åt Landshöfdingen C. L. Virgius enka och dotter inom Ut¬
skottet lyckats vinna; men då det af mig föreslagna pensions¬
belopp af 750 R:dr Runt fiir personer i deras samhällsställning
icke kan anses vara öfver måttan stort, vågar jag hemställa
att, vid nu skeende utdelning af välgerningar, jemväl bemälte
personer måtte varda ihågkomne så till vida att deras pen¬
sion förhöjes från det belopp af 600 R:dr R:mt, som Utskottet
föreslagit, till förstnämnde summa.
Häruti instämde Professor Agardh och Doctor Nord¬
lander.
Doctor (iuuiaclius: För egen del skulle jag visserligen
icke hafva något att erinra deremot, att pensionen för Lands-
Den 9 December.
295
höfdingen Yirgins enka, på sätt den föregående Talaren före¬
slagit, förhöjes från 600 till 750 R:dr Rnnt, men såsom Le¬
damot af Stats-Utskotlet, inom hvilket frågan blifvit handlagd,
kan jag ej biträda en dylik förhöjning i alla punkter, utöfver
hvad Utskottet föreslagit, och skulle jag förmena, att, derest
förstnämnde pensionsbelopp blefve af Rikets Ständer beviljadt,
enkan borde finna sig dermed fullt belåten, och befarar jag,
att Preste-Ståndet, om merberörde belopp öfverskrides, kommer
att i beslutet derom blifva alldeles ensamt.
Häruti instämde Prosten Melander.
Professor Agardh: Då det ligger i sakens natur, att Pre¬
ste-Ståndet i anslagsfrågor af förevarande beskaffenhet skal!
vara benäget att gå längre än de öfriga Riks-Stånden och Ut¬
skottet, samt sådant redan inträffat och säkerligen kommer att
inträffa vid flere andra punkter, kan jag ej finna att farhågan
derför bör utgöra hinder för bifall till den förste Talarens
hemställan, särdeles som densamma åsyftar ett pensionsbelopp
vida understigande hvad för andre högre Embetsmäns enkor
och barn blifvit beviljadt, kan jag ej annat än biträda samme
Talares förslag, och hoppas jag, att Högv. Ståndet detsamma
bifaller.
Öfverläggningen var härmed fulländad; och blef, uppå
derom gjord proposition, Utskottets yttrande under ofvannämnda
punkt bifallet, endast med den ändring, att det för Enkefru
Amalia Sofia Virgin föreslagna pensionsbelopp höjdes till 750
R:dr R:mt.
Punkterna 100—109 samt 112—114.
Hvad Utskottet under ofvannämnda 13 punkter yttrat och
hemställt, blef af Ståndet bifallet; hvaremot punkterna 110
och lil lades lill hand ting arne-, och blefvo de ifrågavarande
Utlåtande bifogade Tabeller, så vidt ändring deruti af före¬
stående beslut ej föranledes, af Ståndet godkände.
§ 2.
Med föranledande af Hiigv. Ståndets den 5 dennes vid då
skedd föredragning af Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52, i an¬
ledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets Betänkande
N:o 40, öfver dels Kongl. Majus Nådiga Proposition med för¬
slag till författning angående ansvar för förfalskning och be¬
drägeri, dels ock enskilde motioner i enahanda syftning, be¬
gärdes ordet af
296
Dea 9 December.
Riks-Archivarien Doctor Nordström, som yttrade: Enligt
mina vid iöredragningen den 5 dennes af omförmälda Lag-
Utskottets Betänkande N:o 52 gjorda förbehåll och det Högv.
Ståndets dertill lemnade bifall, har jag utarbetat förslag till
förändrad lydelse af åtskilliga lill ifrågavarande lag hörande
§§, och anhåller under åberopande af mina nyssnämnda dag i
ämnet framställda anmärkningar, att nu få meddela dessa för¬
slag så lydande, jemförda med innehållet af Lag-Utskottets
förslag:
(Om ansvar lov förfalskning och bedrägeri).
Uti ingressen borde 2 Cap. 2 § upptagas såsom upphäfven,
§ 1.
Den som, sig — — — — med åtta år. Förfalskar —
— — — tio år.
§ 2.
Ilar någon förfalskat allmän handling, som skrifves eller
utgår i Konungens namn, eller i Rikets Ständers eller deras
Afdelningars, elier i Domstols, Konungens Befallningshafvan-
des eller annan offentlig myndighets, eller i särskild Embets-
eller Tjenstemans, uti ärende, som till embete eller tjenst hörer,
eller å riktig sådan handling falskeligen sjelf tillsatt, eller
derå, eller å falsk eller förfalskad sådan handling svikeligen
förskaffat sig underskrift eller besegling, hvarmed sken af all¬
män handling deråt beredes, och har han den handling, sig
eller annan till nytta eller att dermed skada göra, utfärdat
eller begagnat; dömes till — — — fem (fyra) år.
§ 4.
Den som falskeligen i annan persons namn — — — —
annorledes förfalskar, eller svikligen å riklig, eller å falsk
eller förfalskad sådan handling tillsätter eller förskaffar sig
— — — — tre år.
§ 6
borde bringas i samband med 1 mom.jTaf § 23.
§§ 7, 8, (inclusive).
Den som, sig eller — — — — falskeligen dylika stäm¬
plar eller märken anbringar, eller förfalskar stämpling eller
Den 9 December.
297
märkning, som rätteligen gjord är, eller sådan stämpling eller
'märkning missbrukar, eller brukar falska stämplar eller
marken., eller begagnar sig af stämpling eller märkning, som
han visste falskeligen gjord vara; dömes till — — — fem
år. Stämplar eller märker den — •— — — med tio år.
Har man af egen drift do^1 förfalskade förstört eller an¬
norledes förebyggt all skadlig verkan deraf, tilan att något
bruk deraf är gjordt; vare från ansvar fri.
§ 8.
(Skulle, såsom intagen i § 7, utgå).
§ 9-
Hvad i 2, 3 — — — — stämplar eller märker.
Förfalskning af annan utländsk offentlig myndighets hand¬
ling, eller bruk af sådan veterligen falsk handling, straffes ef¬
ter 4 eller 5 §. (nb. hänvisningen på den 6 § är ej följd¬
riktig).
§ Il-
Eftergör någon guld- eller silfvermynt, som inom eller
utom Riket gångbart är; dömes tili straffarbete från och med
två till och med fyra år. Har han tillika det eftergjorda
myntet utgifvil; varde dömd till straffarbete från och med fyra
till och med tätta (tio) år.
Eftergör någon kopparmynt; dömes till straffarbete från
och med sex månader till och med ett år. Har han til¬
lika det eftergjorda myntet ulgifvit; varde till straffarbete
från och med ett till och med två år dömd.
Varder utländskt mynt eftergjordt och befinnes det till
skrot och korn lika med äkta mynt af samma slag, må tiden
för straffarbete nedsättas lill hälften af den eljest för brottet
stadgade minsta strafftid.
§ 12.
Uen som, i bedräglig afsigt, filar eller klipper guld- eller
silfvermynt, som inom eller utom riket gångbart är, eller
det — — — — som högre är; dömes till straffarbete från
och med sex månader till ett år, men der han tillika det för¬
falskade myntet utgifvit, till straffarbete från och med ett
till och med tre år.
§ 14.
Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller
annat Rikets allmänna penningeverk, eller af annan Siats
298
D p n 9 December.
Bank, eller inom riket af Enskild Bank eller annat enskildt
penningeverk, nied behörigt tillstånd utgifven är, lör att så¬
som penningar allmänneligen gå och gälla; dömes till straff¬
arbete från och med två till och med fyra (fem) år, men,
der han tillika sådan eftergjord sedel ulgifvit, till straff¬
arbete från och med fyra lili och med ålla (tio) år.
Lag samina vare, der — — — — sken af högre värde,
eller å dylik sedel utplånar de tecken, som utmärka att den
allaredan upphört att gälla, eller annorledes med en sådan
vidtager — — — beredes.
Varder vid — — — — lifstid.
§ 16.
Utprånglar någon — — — — gjort.
Yppas bedrägeriet innan skada skett; varde sä ansedd
sorn hade han myntet eller sedeln eftergjort eller förfalskat,
men ej vtgifvit.
§ 17.
(Här torde orden ”sökt utgifva” böra utgå).
(Bedrägeri m. m.)
§ 22.
Hvar sorn — — böter från och med fem till och
med trehundra Riksdaler, oller — — — två år dömas.
§ 23.
Såsom — — straffas:
4:o. Om man, sig eller annan till nytta eller att dermed
skada göra, begagnar eller beropar sig å veterligen falska så¬
dana handlingar, som i diktade personers namn skrifna äro.
2:o. Om man — — — •— annat.
3:0. Om man — — — — är.
4:o. Om man under sken af köp — — — gällande; och
5:o. Om man — — grundar.
§ 23 a) (motsv. § 6).
Brukar någon, i afsigt som förut är sagd, allmän eller
enskild handling, den han vet falsk eller förfalskad vara och
i verkliga personers namn skrifven är, straffas så, som hade
han förfalskningen sjelf gjort.
Den 9 December.
299
§ 26.
Gör man — — — — miste han derjemte embetet.
Brukar man vid handel eller — —, dömes, ändå
att ingen skada skett, till — — — —• femtio Riksdaler.
Var — — — — sagdt är.
§ 28-
Tillvällar sig — — — — fre år.
Gifver man sig eljest ■— —• — — — till och med fem¬
hundra Riksdaler.
§ 31.
Undansticker eller förbyter man barn, eller annorledes,
i andt uppsåt, ändrar eller förhåller annans familjeställning,
dömes — — — — två år.
§ 32.
Den som, i annat uppsåt än all stjäla, sig eller — —
— — — eller annat, som honom angår och med — — —
— — — Riksdaler.
Tager stadgadt.
§ emellan § 32 och § 33.
Far man med spådom, signeri eller annan vidskepelse,
ali dermed bedrägeri öfva eller vinning sig förskaffa, böle
från och med fern till och med etthundra Riksdaler. Beträdes
någon dermed, annan gäng, eller oftare, må han till straff¬
arbete från och med två månader till och med ett år dömas.
§ 36.
Fordrar man betalning — — — — två år dömas.
Lag samma vare — — — —- utan att sådant uppenbara.
Säljer, städjer eller leger man tvem ett, eller tager städja
såsom tjenstehjon hos två husbönder för samma tid; straffes
med böter från och med fem till, och med etthundra Riks¬
daler.
§ 37.
Sätter man olofligen straffes med böter ellea-
fängelse efter Ihy i 4:sta momentet af 36 § stadgas.
År för brott till efterrättelse.
300
Den 9 December.
Emellan 44 oell 45 §§ borde en ny § intagas, likalydan¬
de med § 47 i Kongl. Maj:ts Förslag:
”1 alla de fall, der någon till ansvar enligt denna författ¬
ning dömes, bör honom ock åläggas ersätta den skada, som
genom brottet förorsakats.”
H. II. Erke-IIiskopcu och Talmannen: Med anledning af hvad
den föregående Talaren andragit, får jag erinra, att, jemlikt
Ilögv. Ståndets omförmälde, den 5 dennes fattade beslut, Stån¬
det, under genomgåendet af ifrågavarande författnings-förslag,
till ett kommande Plenum uppskjutit, förutom frågan om för¬
slagets antagande eller förkastande i dess helhet, endast följan¬
de delar af samma förslag, nemligen författningens ingress,
samt 11 §, första stycket i 14 § och andra stycket i 36 §,
hvilka delar blifvit lemnade oafgjord»; men att discussionen
rörande öfrige §§ uti förslaget förklarats fulländad, samt beslut
om desamma fattade; och borde, vid sådant förhållande, desse
sistnämnde icke nu komma under ny öfverläggning.
Prosten Tellbom: När detta ämne förra gången utgjorde
föremål för Högv. Ståndets behandling, var jag hindrad att till-
städeskomma, och kunde således icke deltaga i eller söka mot¬
verka Ståndets då fattade beslut. Detta förhållande har ut¬
gjort ett skäl för mig att icke heller nu under ämnets förnyade
behandling inom Ståndet deltaga i öfverläggningarne om detal¬
jer. Men ett allmänt yttrande anser jag mig likväl böra af¬
gifva. Enligt mitt förmenande är detta lagförslag, ehuru dess
antaglighet i många delar må medgifvas, ännu i behof af ytterli¬
gare omarbetning; och jag finner mig derföre förhindrad att bi¬
falla detsamma i oförändradt skick. Genom uppskof med dess
antagande skulle äfven Riks-Archivarien Nordströms emot åt¬
skilliga förslagets §§ framställda anmärkningar kunna komma
till nytta, hvilket, enär öfverläggningen nu icke får utsträckas
utöfver vissa §§, ej kan ske, om förslaget nu antages.
Riks-Archivarien Doctor Nordström yttrade härå, det han,
hvilkens anmärkningar emot ifrågavarande författnings-förslag
ingalunda voro tomma hugskott, utan tvärtom grundade å en
efter bästa förmåga anställd noggrann pröfning, icke ville, ef¬
ter det förklarande Herr Erke-Biskopen och Talmannen nu af-
gifvit, påyrka någon ändring af Högv. Ståndets förra beslut,
hvars mening han beklagade sig hafva helt och hållet missför¬
stått, och anhöll, vid sådant förhållande, endast att hans nu
upplästa förslag måtte blifva uti Ståndets Protocoll intagna så¬
som hans särskilda mening uti ifrågavarande vigtiga ärende,
hvilket han ansåg hafva varit i behof af en mera omständlig
pröfning, än det sålunda inom det Högv. Ståndet erhållit.