Den 19 S e'j> t e m b c r.
301
behöfliga, ansetts vara så svårt att fullgöra, att nian af denna
anledning funnit den mindre skjutslegan förmonligare än den
större. Det synes ock vara klart, att, om t. ex. fyra hästar
på en gästgifvaregård skola vid anfordran lemnäs, då öfver¬
hufvud taget knappt en utgår inom dygnet, den högre skjuts¬
legan ej kan ersätta entrepreneurens förlust. Men blifva dessa
missförhållanden undanröjda, 'skola skjutsentreprenader mera
allmänt uppkomma. —- Hvad den reservation angår, i hvilken
Ridderskapet och Adeln instämt, så, om den antages, skall li¬
tet och intet i hufvudsaken vinnas. Den afser ingen verklig
lindring lör de skjutsnings-skyldige, men endast för dem, sorn
skola befordra entreprenaderna till verkställighet. Man har der¬
före mycket klandrat de många och svåra reglementariska fö¬
reskrifterna i Betänkandet, hvilkas verkställighet skall öka
tyngden af Landshöfdingarnes göromål. Men efter mitt förme¬
nande bitr en del af detta besvär, såsom att i Dagböckerna
hopräkna det miltal, som från hvarje station under året är
skjutsadt, lätteligen af de underordnade tjenstemännen kunna
verkställas.
I vidsträcktare nion än som skett har Utskottet icke till¬
trott sig kunna lösa den svåra uppgiften angående skjutsnings-
besväret, hvarföre föreslås en underdånig skrifvelse till Kongl.
Majit, i hvilken Rikets Ständer anhålla om sammansättningen
af en sakkunnig Committé, hvilken bör fullständigt utreda alta
förhållanden samt uppgifva förslag till jordbrukets befriande
från den tryckande bördan. Allt detta i förening med den
billighet och rättvisa, som genom Betänkandets antagande skall
tillskyndas både skjutsningsskyldige och resande, är för mig
tillräckligt att detsamma till alla delar bifalla.
Contracts-Prosteu Emanuelsson: Med anledning af en fö¬
regående Talares förmenande, att, då hufvudsaken vore, att
en Committé till frågans utredning blefve nedsatt, det skulle
vara likgiltigt, hvilketdera af de framställda förslagen till skrif¬
velse i ämnet af Rikets Ständer antoges, får jag erinra, att,
enligt hvad erfarenheten gifver vid handen, lång tid torde er¬
fordras, innan man sålunda kan uppnå det åsyftade ändamålet,
och att således nian borde vara betänkt att jemväl dessförin¬
nan vidtaga några åtgärder för skjutsningsbesvärets reglerande
på annat sätt; och vågar vid sådant förhållande och enär Fri¬
herre Akerhjelms förslag, på sätt förut blifvit ådagalagd!, är
behäftadt med flera bristlälligheter, jag förnya min hemställan
0111 bifall till Utskottets förslag.
Ofverlägguingen förklarades härmed fulländad: hvarefter
och då uppå H. //. Erke-B isko/jens och Talmannens pro¬
position å bifall lill hvad Utskottet uti förevarande Betänkande
yttrat och hemställt skiljaktiga meningar förspordes samt vo¬
302
Den 19 September.
tering begärdes, framställdes och godkändes en så lydande vo~
terings-proposition:
Den som bifaller hvad Utskottet uti ofvannäninde Betän¬
kande yttrat och hemställt, röste Ja; den det icke vill, röste
Nej. Vinner Nej, anses Ståndet hafva med antagande af Rid-
derskapets och Adelns inbjudning öfver berörde Betänkande
fattat enahanda beslut soln bemälde Riks-Stånd och således
godkänt hvad Friherre Åkerhjelm i sin Betänkandet vidfogade
reservation i hufvudsaken tillstyrkt.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter vo-
terings-sedlarnes öppnande och summering hafva utlällit med
20 Ja emot 17 Nej; och hade således Ståndet fattat det be¬
slut, som Ja-propositionen innehåller; kunnande såsom följd
häraf ofvanberörde Protocolls-Utdrag ej föranleda annan åt¬
gärd än att läggas till handlingarna.
§ 6.
Till bordläggning anmäldes Lag-U Iskottets Betänkande»;
N:o 43, i anledning af väckt motion om förändring af 2 § i
12:te Capitlet Rättegångs-Balken: och
N:o 44, i anledning af väckt motion, angående kärandeparts
skyldighet att kungöra svaranden Under-Rätts upp-
skofsbeslut; samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande,
N:o lil, i fråga om indragning eller förändring af Krigs-
Academien på Carlberg.
§ 7.
På derom gjord anhållan beviljades Prosten Melén 14 da¬
gars förlängning af honom förut meddelad ledighet från Riks-
dags-göromålen, samt Contracts-Prosten Tegnér dylik ledighet
under 14 dagar från och med den 24 innevarande månad.
Ståndet åtskildes kl. |2 e. m.
Ut supra
In fidem.
,V. B. Ahnqvist.
Den 21 S e p t e in b r r.
303
Deu 21 September.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Föredrogs och /odes på bordet Constitutions-Utskottets
Memorial N:o 46, angående Riks-Styrelsens förande under Hans
Maj:t Konungens sjukdom.
§ 2.
Föredrogs ånyo Stats- Utskottets Utlåtande N:o 122, an¬
gående regleringen af utgifterna under Riks-Statens Sjette Huf-
vud-Titel; hvarvid i ordning förokommo:
Usta punkten. Bifölls.
2:dra punkten.
Första hemställan.
Doctor Gumaelius hegärde ordet och yttrade: Jemte det
jag ber att få erinra derom, att vid fiirhandlingarno om 5:te
llufvudtiteln Ståndet antog Kongl. Maj:ts Nådiga förslag, hvar¬
igenom Expeditions-Secreterarnes aflöning bestämdes till 4,500
R:dr, får jag hemställa, att för consequensens skull äfven ifrå¬
gavarande Expeditions-Secreterares löneförmoner må bestäm¬
mas till enahanda belopp
Häruti instämde Professor Lindgren och Prosten Me¬
lander.
Doctor Sandberg: Just fiir consequensens skull, som före¬
gående Talare åberopade, kan jag för min del ej annat än
tillstyrka bifall till Höglofl. Utskottets förslag, eller att löne-
förmonerna för Expeditions-Secreterarne i Kongl. Civil-Depar-
temenls-Expeditionen fastställas till 4,000 R:dr: och åberopar
jag såsom skäl för detta mitt tillstyrkande hvad jag anfört, då
304
Don 21 Se pte xn b e r.
fråga var om aflöningen för Expeditions-Secreferarne i Landt-
och Sjöförsvars-Departementens Canzli-Expeditioner.
Häruti instämde Kyrkoherden Schönback.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Samma consequens, som
Utskottet iakttagit, då det föreslagit 4000 R.:dr, bör förmå
Ståndet att bestämma summan tili 4,500 R:dr, enär Ståndet
redan för Expeditions-Secreferarne i tvenne Departement an¬
slagit denna summa. Jag tillstyrker derföre bifall å hvad Doc¬
tor Gumaelius föreslagit.
Efter härmed slutad disenssion blef på derom af H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen i behörig ordning gjord pro¬
position denna hemställan af Ståndet bifallan, likväl med den
förändring, att aflöningen för Expeditions-Seereterarne uti Ci-
vil-Departementets Canzli-Expedition fastställdes i öfverensstäm¬
melse med Kongl. Maj:ts Proposition att utgå med 4,500
R:dr R:mt årligen för hvardera.
Andra hemställan. Bifölls.
Tredje hemställan.
Den af Utskottet tillstyrkta anslagssumman för Civil-
Departementets Expedition skullo rättas i enlighet med ofvan¬
nämnda beslut.
3:dje punkten.
Första hemställan. Bifölls.
Andra hemställan.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Utskottet har nedsatt
den i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition fiir Commerce-Colle-
gii President föreslagna aflöning, som jemte det från Manutäc-
tur-Discont-fonden uppburna arfvode skulle komma att utgöra
9000 R:dr, till 8000 K:dr. Denna nedsättning synes mig min¬
dre billig. Ty när Bergs-Collegium blifver med Conunerce-
Collegium förenadt, komma göromålen naturligtvis att för ifrå¬
gavarande President betydligt iikas. Någon skälig ersättning
synes böra derför lemnäs, hvarför de föreslagna 9,000 R:dr
icke böra anses för högt tilltagna. Jag tillstyrker således, att
Ståndet bifaller hvad Kongl. Maj:t för ifrågavarande ändamål
före-
Den 21 September.
305
föreslagit oell bestämmer aflöningen för Commerce-Collegii
President till 9000 R:dr.
Häruti instämde Biskop Bergman, Professor Lindgren
oell Prosten Melander.
Doctor Sandberg: I samma syftning som jag förut yttrat
mig, då fråga var om aflöningssumman för Presidenterne i ri¬
kets Ilof-Rätter, anser jag, att man vid bestämmandet af aflö¬
ningen för Presidenten i Commerce-Collegium bör stadna vid
8000 R:dr, såsom Utskottet föreslagit. Mig vill synas, att Ju-
stitiae-Råden innehafva både ansvarsfullare och vida mödosam¬
mare befattningar än dessa Collegii-Chefer, hvadan dessa sed-
nares löneförmoner icke böra vara stiirre än de förras, hvilken
åsigt äfven Högloft. Utskottets majoritet hyllat och tillämpat.
Efter härmed slutad discussion bestämdes på derom i be¬
hörig ordning gjord proposition med ändring af Utskottets i
förevarande hemställan framställda förslag aflöningen för Com¬
merce-Collegii President, på sätt Kongl. Majit föreslagit, till
9000 R:dr Runt årligen.
Tredje hemställan bifölls.
Fjerde hemställan bifölls.
Femte hemställan.
Anslags-tillökningen för Commerce-Collegium med Bergs-
lags-staterna förhöjdes med 1000 R:dr R:mt utöfver det be¬
lopp, Utskottet föreslagit.
Hvad Utskottet dessutom tillstyrkt och föreslagit i föreva¬
rande punkt, blef af Ståndet godkiindt.
4:de punkten.
Första hemställan.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Vid Stats-Utskottets till¬
styrkande i denna del har jag en och annan anmärkning att
göra. Utskottet fäster såsom vilkor för samtliga tjenstemännens
vid Statistiska Tabell-Commissionen åtnjutande af de föreslagna
löneförmonerna nödvändigheten att icke med sina beställningar
förena annan allmän befattning. Hvad Föreståndaren och Se-
creteraren beträffar, så har en sådan bestämmelse för sig full¬
komlig grund, i thy att. deras tid säkerligen kommer att blifva
helt och hållet upptagen af fjensten åtföljande och åliggande
Högv. Prette-Ståndets Prof. 18S7. 6:te Ilandet. 20
306
Den 21 September.
göromål; men hvad angår de öfrige tjenstemännen, så synes
mig den nämnda föreskriften vara nog hård. Hvarföre skall
man hindra dem från att befatta sig med andra göromål, då
deras egna tjensteåliggaiiden icke kunna upptaga liela deras tid?
Archivarien bör nemligen få mycken tid öfrig, då honom ålig¬
gande arbete icke gerna kan upptaga mer än vissa timmar
dagligen. På samma sätt förhåller det sig med Revisorn.
Vissa tider af året torde han blifva nog öfverhopad med ar¬
bete: men under andra tider torde intet hindra honom att kunna
sköta äfven annan befattning. Under sådant förhållande anser
jag, att det sagda förbudet mot förenande af annan tjenst, bör,
hvad Archivarien och Revisorn beträffar, borttagas. För öfrigt
faller det sig något underligt att tala om löntillökning för ny¬
inrättade Ijenster, för hvilka ingen lön förut funnits. Jag hem¬
ställer derföre, att hela det föreslagna beloppet må såsom lön
anslås.
Doctor Sandberg; Tabellen N:o 3 synes mig vara upp¬
rättad efter samma grunder som dem man följt i afseende på
Bankens tjenstemän. Dessa fingo äfven lönetillökning för den
dyra tidens skull; men lönen saltes särskildt och tillökningen
särskildt. Detta sätt förefaller mig fullt ändamålsenligt; och
hemställer jag, att det måtte tillämpas vid lönsättningarne för
alla andra verk likaledes, emedan sådant gör förhållandet åskåd¬
ligt och bibehåller äfven i minnet för framtiden, huru härmed
tillgått, hvilket annars lätt kunde glömmas. Hvad således Tab.
3 angar, så bifaller jag för min del gerna densamma. — Men
hvad beträffar det af den föregående talaren föreslagna bortta¬
gandet af vilkoret för Archivarien och Revisorn att icke få för¬
ena andra tjenster med sina befattningar uti den Statistiska Cen-
tral-bureaun, så är det väl möjligt, att dessa tjenstemän kom¬
ma att få någon tid öfrig. Detta beror dock hufvudsakligen
af det sätt, hvarpå de sköta sina egentliga göromål; och då Ut¬
skottet föreslagit 2,500 R:dr i lön åt hvardera af dem, synes
man hafva beräknat, att de skulle odeladt egna sig åt siria tjen¬
ste^ hvilka utan tvifvel, om de skola fullt ändamålsenligt skö¬
tas, påkalla sin man hel och hållen. Hvad Revisorn särskildt
angår, så får han ganska mycket att gora, om han skall nog-
grannt granska alla] från hela Riket inkommande tabeller och
uppgifter. Det torde derföre vara rådligast att äfven i detta
afseende godkänna Utskottets framställning.
Häruti instämde Prosten Gahne och Kyrkoherden Schön¬
beck.
Doctor (attmielius: Visserligen kan man föreskrifva, att
Statistiska Tabell-Commissionens tjenstemän icke få förena med
sina sysslor andra allmänna befattningar: men då en af dem
Den 21 September. 307
åtminstone eller Revisorn blott vissa tider af året får sin tid
strängt upptagen, så synes det mig hardt att vilja stänga ho¬
nom från annan sysselsättning.
Hvad beträffar den af en föregående talare klandrade an¬
ordningen att sätta en del af ifrågavarande tjenstemäns aflöning
såsom lön och en del såsom löntillökning, så har nämnde ta¬
lares anmärkning om oegentligheten af uttrycket lönförhöjning,
då fråga är om en ny tjenst, utan tvifvel sin grund. Det gif-
ves visserligen skäl att bestämma bela aflönings-beloppet så¬
som lön; men Utskottet saknar icke heller anledning till sitt
förfarande att uppställa en del såsom löntillökning. Ty från¬
ser man det oegentliga i benämningen, så kan man aldrig neka
vigten af denna bestämmelse i och fiir framtida pensionering.
Bestämmes allt såsom liin, så ökas derigenom icke så litet ut¬
gifterna på pensionsstaten. Fiir min del tror jag dock, då lö¬
nerna icke blifvit högre tilltagna, skäl vara att ulan afseende
på de större utgifterna för pensioneriogen fastställa alla lön¬
förmånerna såsom egentlig lön.
Jemte det jag ber att få rätta ett tryckfel, som förekom¬
mer i Utlåtandet sid. 12 r. 2, der det heter: ”jemnkning i af-
l ii n ing sbeloppet för Secreteraren”, då det tydligen menas
”Föreståndaren”, anser jag det vara obilligt att för denne
tjensteman nedsätta den af Kongl. Majit föreslagna aflöningen.
Han är Chef för Verket och skall, på samma gång han sjelf
arbetar, vaka deröfver, att andra rikligt utföra sina åligganden.
Under sådana förhållanden synas 5000 R:dr, såsom Kongl.
Maj:ts på giltiga beräkningar fotade förslag upptager, icke vara
tor mycket. Då frågan icke gäller mer än 500 R:dr, synes
man mig utan betänkande kunna bifalla hvad Kongl. Maj:t
föreslagit.
Professor Lindgren; I likhet med den föregående talaren
anser ock jag lönen till Föreståndaren för Statistiska Cenlral-
Bureaun böra bestämmas i enlighet med Kongl. Maj.-ts Nå¬
diga Proposition till 5000 R:dr R:mt, men medgifver gerna,
att af denna summa 500 R:dr upptages såsom lönetillökning.
Då man på enahanda sätt gått tillväga med alla andra tjenstemän,
synes mig billigt vara, att äfven för denna nya tjensteman nå¬
gon mindre del af den honom anslagna lönen uppföres under
rubrik af lönetillökning; hvarigenom jag ej eller iror, att nå¬
got synnerligt äfventyr löpes, emedan jag vill vara öfvertygad,
att det aldrig kommer i fråga att taga ifrån tjenstemännen den
löneförhöjning, sorn åt dem vid denna Riksdag blifvit beviljad,
hvilken de så väl behöfva, skulle än hädanefter prisen för lifs-
förnödenheter något nedgå. Att Revisorn och Archivarien
skulle förbjudas att derjemte möjligen innehafva någon annan
tjenst, anser jag på skäl, som blifvit af Biskop Annerstedt an¬
308
Den 21 S e p t em b e r.
förda, obilligt, hvarför jag i denna del af Utskottets tillstyr¬
kande yrkar på Ståndets alsing.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Doctor Nordlander: I likhet med föregående talare anser
jag liinen för Föreståndaren i Statistiska Tabell-Commissionen
biira bestämmas tili 5000 II:dr. Hans plats är af mycken vigt
och göromålen, hvarom jag genom deltagande i Tabellverks-
arbetena har en liten kännedom, så mångfaldiga och ansträn¬
gande, att lian säkerligen fiirtjenar nyssnämnda lönbelopp.
Hvad angår det ifrågasatta medgifvande för Archivarien
och Revisorn att med innehafvando befattningar förena annan
allmän tjenst, så är jag tveksam, huruvida en sådan tillåtelse
vore gagnelig för det Statistiska Embetsverkets anseende och
framtid. Andra Registratorer oell Archivarier få icke innehaf¬
va annan tjenst, tor att de uteslutande skola egna sig åt det
embetsverks göromål, hvilket de tillhöra; och jagar öfver-
tygad derom, att för nu ifrågavarande Archivarie ingen mera
tid blir öfrig än för andra sådana. Den Statistiska Tabell-
Commissionens tjenstemän komma alla att få myeket. att göra,
ty deras verksamhet blifver ganska omfattande. På dessa grun¬
der tillstyrker jag bifall till hvad Utskottet i nu väckta fråga
föreslagit.
Sedan diseussionen förklarats härmed slutad, blef på der¬
om af II. II. Erke-Biskopm och Talmannen framställd pro¬
position Utskottets i förevarande hemställan gjorda förslag
jemte dithörande Tabell N:o 3 af Ståndet (jodkändt med än¬
dring endast i så måtto, att dels aflöningen för Föreståndaren
inom Statistiska Tabell-Commissionen fastställdes i öfverens¬
stämmelse med Kongl. Maj:ts proposition till 5000 R:dr Rant,
deraf 4,500 R:dr skulle beräknas att utgå såsom egentlig lön
oell 500 R:dr såsom löntillökning, dels att. stadgandet, det
Commissionens tjenstemän icke få med sina beställningar förena
annan allmän befattning, ansågs böra gälla endast i afseende
på Föreståndaren och Secreleraren, men icke de öfrige tjenste-
männen
Andra hemställan bifölls.
5:te punkten. Bifölls.
6:te punkten. Bifölls.
7:de punkten.
Första hemställan bifölls.
Den 21 September.
309
Andra hemställan.
Doctor Sandberg: För polisväsendet i Stockholm bidrager
Statsverket, såsom bekant är och Utskottet i sitt. Utlåtande äf¬
ven uppgifvit, årligen med 15,000 R:dr B:co. Om Staten bör
göra några anslag för sagda ändamål, hvilket väl skulle kunna
sättas i fråga, enär hvarje annan större eiler mindre stad sjelf
måste underhålla sin polis; så tyckes dock ofvannämnda sum¬
ma vara allt hvad billigtvis kan fordras. Den rika hufvudsta-
den torde kunna umbära den föreslagna tillökningen under en
tid, då Statsverkets tillgångar anlitas uti en vida högre grad
än någonsin tillförene.
Häruti instämde Kyrkoherden Schönbeck.
Doctor Gunnelius: Förhållandet är helt annat med Stock¬
holm än med andra orter. Hit komma en mängd resande;
här samlas Rikets Ständer, o. s. v. Och när man ser på hvad
underhållandet af polisen i Stockholm kostar och hvad staden
sjelf dertill bidrager; så synes den summa, Utskottet föresla¬
git, vara den minsta, som billigheten fordrar.
Häruti instämde Professor Agardh.
Contracts-Prosten Älmqvist: Det skäl, som den föregående
talaren anfört för det förökade anslagets beviljande, har i min
tanke icke synnerlig giltighet. Ty för de förhöjda kostnader,
som Stockholms polis uppgifvits fordra för den mängd resande,
som årligen hitkomma, och för Rikets Ständer, som långa tider
här vistas; har Stockholm riklig ersättning i de derigenom för¬
ökade inkomster i alla vägar. För mig vill det synas påtag¬
ligt, att staden bör sjelf bekosta underhållet af sin polis, hvar¬
före jag instämmer med Doctor Sandberg i afstyrkandet af bi¬
fall till hvad Utskottet föreslagit.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Stockholm är Rikets huf¬
vudstad, der Regeringen har sitt säte och många för landet
vigtiga inrättningar och samlingar finnas. Det är af största
nödvändighet fördenskull, att ordning och skick der upprätt¬
hållas, så mycket mer som exemplet derifrån inverkar på hela
landet: och Staten kan i min tanke sannerligen icke anses
bidraga till detta ändamål med för stor summa, om den anslår
en femtedel i jemförelse med de utgifter, som Communen måste
vidkännas.
Efter härmed slutad discussion biföll Ståndet på derom
vederbörligen gjord proposition Utskottets ifrågavarande till¬
styrkande.
310 D e n 21 S e p]t e m b e r.
Tredje hemställan bifölls.
8:de punkten.
Hemställan sid. 22 bifölls.
Mom. a) bifölls.
Mom. b).
Prosten Eurén: Det är blott en förfrågan eller anmärk¬
ning, som jag önskar göra i afseende på den af Utskottet här
uppställda tabellen N:o 6. Aflöningen för Länsbokhållarne,
står det der att läsa, skall i de sju betydligare Länen höjas
till 1000 R:dr och i de öfriga Länen tili 800 R:dr. När jag
nu sett hvilka Län blifvit af Utskottet för betydligare ansedda
och derföre anmälts till erhållande af högre anslag, så kan jag
icke annat än finna Wermlands nog stjufmoderligt behandladt.
Wermland är enligt nyligen utdelade Statistiska Tabeller bland
Länen det tredje i ordningen i afseende på folkmängden; men
det oaktadt, har det icke blifvit bland de betydligare Länen
upptaget. Jag hemställer, ont icke något förbiseende kan haf¬
va härvid egt rum. Utan tvifvel äro Landsstatens alla tjenste¬
män i Wermland öfverhopade af göromål.
Prosten Millén: Jag är förekommen af den siste talaren och
vill till hvad han anfört blott tillägga, att del mycket förundrat
mig att finna bland de '‘betydligare Länen" ett, nemligen Stock¬
holms, som är hälften mindre än Wermlands.
Härut instämde Professor Agardh.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Samma ordalag, som
Prosten Eurén anfört ur Bilagan N:o 6 till Utskottets Utlå¬
ta nde, tror jag återfinnas i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition.
Jag har densamma icke med mig, så att jag med full säkerhet
ej kan påstå detta: men jag vill minnas att så är förhållandet.
Prosten Millén: Jag kunde icke fatta annat än att Pro¬
sten Eurén gjorde något yrkande. Om så ej är, så yrkar jag,
att Länsbokhållaren i Wermlands Län i afseende på lönlormo-
ner sättes i paritet med dem i de af Utskottet kallade sju be¬
tydligare Länen.
Doctor Gumselius: Uttrycket "de sju betydligare Länen’’
är hemtadt från Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition. Något fel
kan således icke i detta afseende tillräknas Stats-Utskottef.
Men hvarföre det icke bland de betydligare Länen upptagit
Oen 21 September.
311
Wermlands, eller rättare hvarifrån listan på de anförda Lä¬
nen är hemtad, kan jag ej nu upplysa. Att det verkligen sy¬
nes vara af den betydenhet, som äfven vissa talare uppgifvit,
bör medgifvas. Men sorn sagdt är, jag kan icke bestämdt erinra
mig huru saken hänger tillhopa. Det blir väl derföre nödvän¬
digt att återremittera punkten för att få utredt, hvarföre Werm¬
land ej är upptaget ibland de sju ''betydligare Länen.”
Prosten Lagergren : Onekligen har Prosten Millén rätt i af¬
seende på folkmängden i Wermlands Län, hvadan också billig¬
heten synes fordra, det en deremot svarande löneförhöjning Läns-
bokhållaren beviljas; men då Stats-Utskottets egna Ledamöter
synas vara i en viss tveksamhet, huru saken bör förklaras, så
instämmer jag med den föregående talaren i hans tillstyrkan af
återremiss.
Contraets-Prosten Rundgren: I Stats-Råds-Protocollet öf¬
ver Civil-Årenden sid. 52 finnes något, som upplyser förhållan¬
det. ”Länsbokhållarne”, siiges det der, ”upptogos vid förra
regleringstillfället i tre classer med löner af 800, 700 och (500
R;dr Runt. Mitt. underdåniga förslag är nu, att i de 7 betyd¬
ligare Län, der lönen för närvarande utgör 800 R:dr, förhöj¬
ning må ega rum till 1000, och alt lönen i alla öfriga Län
må höjas till 800 R:dr.” Här synes således orsaken dertill,
att Länsbokhållaren i Wermlands Län icke erhållit den högre
aflöningen. Lönerna hafva nemligen blifvit förhöjda i propor¬
tion mot deras förra belopp.
Prosten Lagergren: Den af Contraets-Prosten Rundgren
leinnade upplysning är icke fullt tillfredsställande. Den visar
väl möjligen orsaken till Stats-Utskottets förbiseende af folk-
mängdsförhållandet, enär det helt enkelt följt Stats-Råds-Pro¬
tocollet och härutinnan ulan vidare undersökning litat på det¬
samma. Men om skälet, hvarför vissa Län anses fiir betydli¬
gare än andra, skall vara folkmängden, så hör Wermlands Län
utan tvifvel till de större Länen, och dess Länsbokhållare bor¬
de sålunda åtnjuta de högre lönförmonerna, hvadan ock be-
hofvet af återremiss till ärendets närmare utredande qvarstår
lika efter som före den meddelade upplysningen.
Efter härmed slutad discussion blef på derom af H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen gjord proposition hvad Utskot¬
tet i förevarande moment tillstyrkt af Ståndet bifallet med un¬
dantag af den del af momentet, som riirer aflöningen för Läns¬
bokhållare, hvilken del med de anmärkningar, Ståndet dervid
gjort, till Utskottet återremitterades.
312
Den 21 September.
Morn. c).
Doctor Sandberg: Utan tvifvel behöfva dessa lägre tjen¬
stemän inom lands-staten tillökning i sina löneförmåner. En
sådan liar äfven blifvit föreslagen och jag bar intet deremot
att erinra. Mig synes dock, att Kronofogdarnes aflöning icke
bör sättas högre än den som Häradsskrifvarne skulle åtnjuta.
Med de många extra inkomster, som de förre hafva, bör 2,000
R:drs aflöning för dem vara tillräcklig.
Doctor Gumtelius: I afseende på de extra inkomsterna
hafva de ej ansetts böra intagas i beräkningen af Kronofog¬
darnes löneförmåner, emedan dessa sportler alltid äro beroende
af ökade göromål. Utskottet har utgått från den åsigten, att
inkomsterna böra växa i samma nion som tjensten är besvär¬
lig, så att de sportler, som den ene har mer än den andre,
böra anses såsom vedergällning för det mera besvär han måste
underkasta sig. Hvad nu den af den föregående talaren före¬
slagna likheten mellan Kronofogdarnes och Häradsskrifvarnes
lön beträffar, så har man alltid hållit före, att de förre borde
i anseende till deras hela året igenom lika trägna tjenstgöring
uppbära en högre lön än de sednare, hvilkas sysselsättning
endast vissa tider af året är ganska ansträngande. Vid denna
åsigt, som synes mig fullt riktig, anser jag altman allt fram¬
gent kan förblifva, hvarföre jag tillstyrker bifall till hvad Ut¬
skottet föreslagit.
Häruti instämde Doctor Nordlander.
Doctor Sandberg: För min del är jag öfvertygad derom,
att Häradsskrifvarnes göromål äro mångfaldigt större och träg¬
nare än Kronofogdarnes. Desse sednare hafva mera extra för¬
rättningar: men derför åtnjuta de särskild ersättning. Hvad
särskildt beträffar de inkomstgifvande utmätnings-ärendena, så
är det ej sällan någon Fogdeskrifvare, till hvilken de utarren¬
dera den del deraf, som de ej sjelfve verkställa. Och hvilken
tjensteman skulle finna sig betungad af sådana tjenstegöromål,
dem han kan öfverlåta åt en annan och för blotta öfverlåtel-
sen betinga sig en contant, erkänsla af kanske 1,000 R:dr om
året? Indrifvandet af restanlierna på krononppbörden och de
utmätningar, som deraf föranledas, blifva deremot vanligtvis öf-
verlemnade åt Kronolänsmannen och socknarnas Fjerdings¬
man utan någon ersättning.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Nekas kan icke, att vissa
Kronofogdar hafva stora extra inkomster; men dessa äro myc¬
ket osäkra och vexlande och kunna icke läggas såsom stabel
grund för lönregleringen. De äro till stor del beroende af den
Den 21 September.
313
mängd utsokningar sorn ifrågakomma. Men i afseende på löne¬
förmåner böra Kronofogdarne, oberäknadt dessa ovissa extra
inkomster, vara bättre lottade än Häradsskrifvarno, på det att
de sednare må finna uträkning att söka befordran till Krono-
fogde-tjensterna och sålunda en täfling i tjenstenit och skick¬
lighet framkallas.
Doctor Gunnelius: Kronofogden måste understundom, öf-
verhopad som han är af göromål, öfverlemna en del deraf åt
biträden, då naturligtvis särskilda iifverenskommelser emellan
dem och honom ega rum. Att så sker, visar emellertid be-
hofvet af biträden för skötandet af hans syssla.
Professor Agardh: Häradsskrifvare-befattningarne äro utan
tvifvel särdeles trägnaUnten detta kan måhända vara ett skäl
till förhöjning af deras löneförmåner, utan att do derföre böra
nedsättas för andra. Kronofogdarne förtjena säkerligen den
för dem af Utskottet föreslagna aflöningen, och med allt er¬
kännande af Häradsskrifvarnes mödosamma befattning måste
jag dock anse Kronofogdarne utgöra en vigtigare länk i ad¬
ministrationens stora kedja än de förre. För att vara en dug¬
lig Häradsskrifvare fordras hufvudsakligen ordentlighet, flit och
ihärdighet, men dessa egenskaper ensamt göra ej tillfyllest, för
att bilda en duglig Kronofogde, utan fordras derutöfver drift,
beslutsamhet och förmåga att göra sig åtlydd.
Häruti instämde Doctor Björkman m. fl.
Doctor Säre: Det förefaller mig besynnerligt, atl man
icke tager i beräkning de extra inkomsterna, när fråga är om
bestämmandet af Kronofogdarnes aflöning, då man just för de
extra inkomsternas skull nedsatt den för Lands-secreterarne fö¬
reslagna lönen. Desse tjenstemäns sportler härröra likväl huf¬
vudsakligen från samma osäkra källa som Kronofogdarnes,
nemligen utsökningsmålen. Jag tycker derföre, att det icko
hänger rätt väl tillhopa med det undantag, som här göres. Mig
synes, att bestämmelsen bör gälla för ingen eller för båda.
Efter härmed slutad discussion blef ifrågavarande moment
af Ståndet bijallet.
Mom. d) och mom. e) bi föllos.
Mom. f).
Coutracfs-Prosten Almqvist: Då frågan nyss var om Kro¬
nofogdarne, anställdes en jemförelse mellan trägenheten af de¬
ras befattningar och Häradsskrifvarnes. Man sade, att desse
314
Den 21 September.
sednare icke skulle vara sysselsatta under liela året, utan blott
vissa tider deraf. Så är efter all erfarenhet likväl icke förhål¬
landet; deras krafter påkallas tvärtom hela året igenom. De
äro nemligen icke såsom Kronofogdarne upptagna vissa tider
med uppbörden, utan skola jemte resor under halfva året hem¬
ma uppgöra mantals- och skattskrifnings- jemte andra längder,
ett arbete, som är så ansträngande, att de aldrig hinna utföra
det sjelfva, utan måste för ändamålet skaffa sig oell aflöna bi¬
träden. Kronofogdarne åter anförtro åt Länsmännen såsom
commissionärer en del af sina åligganden, t. ex. utmätningar,
restlängder o. s. v., hvilket utan tvifvel är ett af de förres
svåraste arbeten. Af denna orsak synas mig Häradsskrifvarne
böra åtnjuta åtminstone lika löneförmåner som Kronofogdarne.
Det enda skäl, hvarför desse sednare kunde anses berättigade
till högre aflöning, vore ansvaret, som de bära för Kronans
dem anförtrodda uppbörd; men detta skäl bör kunna uppvägas
af Häradsskrifvarnes utan tvifvel trägnare göromål. På dessa
grunder föreslår jag, om ock med ringa hopp om framgång,
att Ståndet, som visat sig temligen liberalt i fråga om anslag,
må höja Häradsskrifvarnes löner från 2,000 till 2,500 R:dr; och
är jag ölvertygad, att denna förhöjning skulle såsom ganska
billig gillas af hela landet.
Häruti instämde Prostarne Gahne och Gellerstedt.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: För min del biträder
jag den åsigt, som Doctor Sandberg uttalat i afseende på Kro¬
nofogdarne, jemte hvad Professor Agardh yttrat om Härads¬
skrifvarne och deras tjenst. De sednares göromål äro, om ock
icke så själsansträngande, dock särdeles trägna. De skola upp¬
göra hela debiteringsverket på landsbyggden, vara tillstädes vid
uppbördsstäminorna, der de skola controllera uppbördsmän-
nens åtgöranden; de sakna de tillfällen till extra inkomster, som
Kronofogdarne ega, och måste slutligen vanligen för alltid
qvarstadna på sina platser. Hela deras framtid är således i
fråga vid bestämmandet af deras aflöning. Detta allt synes
det mig, som nian icke borde glömma vid pröfningen af detta
ärende och med ledning deraf bestämma lönebeloppen för
Häradsskrifvarne,.
Häruti instämde Contracts-Prosten Landgren.
Doctor Nordlander: Mig synes, att både Kronofogdarne
och Häradsskrifvarne förtjenade tillökning i sina löneförmåner.
Bådas tjenster äro särdeles maktpåliggande och synnerligen
trägna, hvarförutan de förre äfven ikläda sig ett stort ansvar
för uppbörden. Skall likväl någondera af dessa tjenstemanna-
classer företrädetvis böra hafva lönförhöjning, så är det utan
Den 21 September.
315
tvifvel Häradsskrifvarne. Deras arbete är i min tanke nära
nog det trägnaste af alla tjenstemäns. De få sitta vid sina
skrifbord med korta afbrott liela året igenom med en mera me-
chanisk, själsdödande mer än själsansträngande sysselsättning.
Mig synes, att man allt för lågt uppskattat, deras arbete, då
man till lön åt dem anslagit blott 2,000 R:dr^ och anser jag
i likhet med en föregående talare densamma böra förhöjas till
2,500 R:dr.
Doctor Guniadius. En föregående talare sade sig vara för¬
vissad derom, att man ginge hela landets önskningar till mö¬
tes, om man höjde lönen för Häradsskrifvarne till 2,500 R:dr.
.Jag vet icke huru han kan känna hela landets önskningar i
detta afseende; men säkert är det, att om man får lyssna till
de riister inom representationen, som höjts af ledamöter utaf
andra Stånd, någon tvekan kan uppstå om riktigheten af den
talarens mening.
Jag medgifver gerna Professor Agardhs påstående, att
Kronofogdarne, såsom varande en vigtig länk i administratio¬
nens kedja, böra väl lönas, och skall för min del icke motsätta
mig, om Ståndet åt dem äfvensom åt Häradsskrifvarne vill be¬
vilja tillökning i aflöningsbeloppet. Då måste likväl i min
tanke lönen höjas i samma proportion för båda; ty hvad jag
bestämdt måste motsätta mig, är förslaget att åstadkomma pa¬
ritet mellan deras löneförmåner. Innan Ståndet dock beslutar
en sådan löntillökning, bör det betänka hvilken stegring i ut¬
gifter detta skulle göra. Blott för dessa två ijenstemanna-
classer blefve anslaget med föriikadt, och skall det ökas på
samma sätt för andra, så kommer budgeten att uppgå till en
ofantlig summa.
Häruti instämde Doctorerne Björkman och Säve.
Doctor Sandberg: Jag kan icke annat än instämma med
Contracts-Prosten Almqvist i hvad hans yttrande rörer trägen¬
heten af Iiäradsskrifvarnes befattning och behöfligheten för dem
af större löneförmåner. Då frågan var om Kronofogdarne, ta¬
lade jag derföre ock fiir en sådan åtgärd. Men som min me¬
ning var, att Kronofogdarnes aflöning skulle i samma nion
minskas, kan jag, sedan Ståndet antagit Utskottets förslag i
denna del, numera icke instämma med ofvannämnde talare i
hans tillstyrkande, att lönen för Häradsskrifvarne skall för¬
höjas.
En ledamot af Stats-Utskottet, som näst förut hade ordet,
yttrade betänklighet vid den stegring i utgifter, som en sådan
lönetillökning skulle åstadkomma, och fästade uppmärksamhet
vid den ofantliga summa, hvartill budgeten genom löneförhöj¬
ningar för alla tjenstemanna-classer skall komma att uppgå.
316
Den 21 September.
Det är ovanligt att få höra sådana ord, särdeles vid denna
Riksdagen, och det vore önskligt sådana åsigter kunnat göra
sig gällande äfven vid anslagen till de stora lönerna för sam¬
hällets högre functionärer. Mig har det städse förekommit minst
sagdt högst betänkligt att utan inskränkning åt alla håll be¬
vilja omätliga tillökningar uti statsanslagen, ehuru jag blott
någon gång vågat yttra detta under en Riksdag, då man
tror sig ega utomordentliga tillgångar oell landets blomstrande
tillstånd anses mana till frikostighet. Jag undrar dock huru
det skall gå, när Riksdagens bokslut skall uppgöras. Måhända
blir det ej så lysande, som man ofta"förespeglal. sig och andra.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Jemte det jag delar
Doctor Gumselii åsigter om nödvändigheten af en skillnad i
Kronofogdarnes och Häradsskrifvarnes löneförmoner, samt de
farhågor han yttrat för höjningen deraf, vill jag tillägga, såsom
ännu en orsak till den högre aflöning, som de förstnämnda af
berörda tjenstemän åtnjuta, att till deras befattningar fordras
män med högre administralions-skicklighet, äfvensom deras
egenskap af uppbördsman gör en något förhöjd aflöning nödig.
Professor Lindgren: Till de skäl, som redan blifvit an¬
förda för någon förhöjning utöfver hvad Utskottet föreslagit af
Häradsskrifvarnes löner, kommer äfven ett annat, hvarå jag
ber att få lästa det Högv. Ståndets synnerliga uppmärksamhet:
och detta är det för de flesta af dessa tjenstemän oundgängliga
behofvet af skrifvarebiträde:! åtminstone vissa tider af året,
förutan hvilka de omöjligen kunna medhinna att. fullgöra sina
tjensteåligganden Tages detta i betraktande, så lärer en hvar
lätt inse, att äfven 2000 R:dr Runt torde vara en serdeles knapp
aflöningssumma för dessa arbetsdryga tjenster.
Contracts-Prosten Almqvist: AtL den vid denna Riksdag
föreslagna lorhiijning i Häradsskrifvarnes aflöning är temligen
stark, är jag mer än villig att medgifva. Men huru liar också
Lands-statens och serskildt Häradsskrifvarnes ställning hittills
varit? Deras löner hafva varit i högsta grad otillräckliga och
ända sedan tjugotalet hafva deras billiga anspråk på löntillök¬
ning alspisats med tomma löften. Man har r.alat om Krono¬
fogdarnes mångahanda och ansträngande göromål; men de draga
säkerligen icke det tyngsta lasset. Ty Häradsskrifvarnes be¬
fattning är vida mödosammare och alldeles omöjlig att sköta
utan biträden, som uppsluka en stor del af deras lön. Deras
tjenst kan ock ej ersättas af andra, då deremot Kronofogdar¬
nes tjenster hafva blifvit föreslagne till indragning på grund
deraf, att Länsmännen kunde bestrida deni.med mindre kost¬
nad och samma gagn för landet. Skulle likväl den lönförhöj-
ning, som jag föreslagit, anses för stor, så hemställer jag, att
Den 21 September.
317
en summa må anslås till Iläradsskrifvarnes disposition för
skrifvare-biträde af t. ex. J200 R:dr.
Doctor Säve: Det är naturligt, att de tjenstemän, som
ligga en närmast inom communen, skola veta att genom be¬
kanta göra sina anspråk gällande inom representationen. Men
man måste tillse, att lönen för den eller den tjenslemannen icke
sättes enstaka, utan i sammanhang med den för , andra tjenste¬
män i Staten, så att alla lönerna stå i någon viss proportion
till hvarandra Jemför man nu aflöningen för Häradsskrifvarne
med t. ex. Lärare-staten, så finner man lätt huru stor fördel
ligger på den förra sidan. För erhållande af en Häradsskrif-
varetjenst erfordras blott cameral-examen; men för att blifva
Skol-lärare, måste man först och främst hafva tagit philosophiae-
magister-graden och sedermera undergå ytterligare prof. Med
allt detta kommer likväl icke en Collega eller Adjunct enligt
sednaste Kongl, proposition till åtnjutande af mer än högst
1,800 R:dr i lön. Förmonerna äro så litet frestande, att det
nu mera är svårt att få några lärare för våra Elementar-läro-
verk. Vid lands-staten deremot har det aldrig varit, ej helier
är det brist på tjenstsökande. På dessa grunder och då man
icke kan öka lönerna med 500 R:dr för hvar och en annan
tjensteman, afstyrker jag bifall till den nu väckta frågan om
förhöjning af Häradsskrifvarnes aflöning och bifaller för min
del hvad Utskottet föreslagit.
Riks-Arehivarien Doctor Nordström: Mig synes, att man
bör besluta sig lör den föreslagna aflöningen åt Häradsskrif¬
varne af 2,500 R.dr. Jag medgifver visserligen vigten af den
sednaste Talarens anmärkning om det ännu större behof af
lönförhöjning, hvilket förefinnes med afseende på lärare-staterna;
men då man måste betrakta och afgöra en sak i sender, kan
sådant icke nu här komma under betraktande. Hvad för när¬
varande angår Häradsskrifvarne, så är det onekligt, att deras
tjänster äro serdeles mödosamma samt att, enär arbetena på
vissa tider nödvändigt måste vara afslutade, det oftast är för
dem nödvändigt att lega biträden. Dessa äro stundom ganska
dyra; derlöre biira Häradsskrifvarne så aflönas, att de kunna
utan alltför kännbar uppoffring begagna sig af den utvägen.
Således under erkännande hvad lärarne beträffar af deras bil¬
liga anspråk på bättre lönförmoner, kan jag icke annat än in¬
stämma med Confracts-Prosten Almqvist i hans förslag om be¬
viljandet af 2,500 Riksdalers lön åt Häradsskrifvarne.
Contracts-Prosten' Emanuelsson: Häradsskrifvarne hafva
åtminstone i min ort mycket mindre tid öfrig från sina göro¬
mål än Kronofogdarne, och desse sednare hafva dessutom mån¬
ga extra inkomster. Hvad de till båda slags tjensterna erfor¬
318
Den 21 September.
derliga studierna beträffar, så äro de enahanda, nemligen en¬
dast cameral-examen. Mig synes derför, sein om någon stiirre
skillnad i lönelörmoner icke borde dem emellan ega rum, och
skulle jag således gerna med min röst bidraga att tilldela IIä-
radsskrifvarne eldigt Contracts-Prosten Almqvists första förslag
2,500 R:dr. Då detta likväl skulle kanhända med allt för stor
summa öka budgeten, instämmer jag i hvad samme Talare seder¬
mera tillstyrkt, nemligen att ett anslag göres för skrifvare-bi-
triide åt Häradsskrilvarne; och föreslår jag, att detta anslag be¬
stämmes till 200 R:dr för hvar och en.
Häruti instämde Doctor Nordlander.
Sedan efter härmed slutad discussion 11. H. Erke-Bi-
skopens och Talmannens proposition å bifall till hvad Utskot¬
tet i förevarande moment hemställt blifvit med blandade Ja
och Nej besvarad, samt votering begärd, framställdes och god¬
kändes följande voterings-proposition:
Den som bifaller hvad Utskottet i förevarande mom. f)
hemställt, röste Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej,
så har Ståndet utöfver det i berörda moment för Häradsskrif¬
vare tillstyrkta aftönings-belopp 2000 R:dr Runt beviljat hvar¬
dera af sistnämnde tjenstemän ett årligt arfvode af 200 R:dr
R:mt till skrifvare-biträde.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 18 Ja och 19 Nej, hvadan Ståndet stadnat i det
beslut, som Nej-propositionen innehåller.
Mom. g) bifölls.
Mom. h, i, k och l) biföl/os.
Mom. rn) bifölls; och ansåg Ståndet derjemte på Doctor
Gumw/ii derom gjorda erinran det enligt förberörda beslut
Häradsskrifvarne beviljade arfvodes-belopp af 200 R:dr Runt
till skrifvare-biträde jemväl böra tilläggas den nya Häradsskrif-
vare-Jön, som i detta moment blifvit föreslagen.
Mom. n, o, p, q och r) godkändes, med erinran dock, att
det i sistnämnda mom. beräknade tillöknings-belopp i anslags¬
summan för lands-staterna bör rättas i enlighet med Ståndets
beträffande löneviikoren för Häradsskrifvare nu lättade och
för Länsbokhållare framdeles blifvande beslut.
Den 21 September.
319
Jordbruket, handeln och narin "arne.
A) Skiften och Afvittringsr.
9:de punkten. Bifiil/s.
10:de punkten.
Prosten (Jahne begärde ordet oell yttrade: För min del
mäste jag på det högsta beklaga, att Stats-Utskottet saknat
antingen medel eller god vilja att bevilja det understöd, som
jag i min motion begärt för tillvägabringande af laga skiften
på Gottland. Do stora kostnader, som dylika förrättningar
medföra i synnerhet å nyssnämnda ii genom nödvändigheten
att flytta der brukliga stenbyggnader och stenhägnaden göra
det omöjligt för do små jordegarne derstädes att utan Statens
mellankomst tillegna sig skiftesverkets fördelar. Kongl. Majit
har likväl redan fiirlidne Riksdag föreslagit ett anslag af 2000
Ridr b:co för befrämjande af detta vigtiga ändamål; men Ut¬
skottet afstyrkte bifall lill denna framställning. Utskottet har
nu afgifvit sitt Utlåtande i enahanda syftning. Ofvertygad att
ett bifall till motionen skulle hafva ledt till landets sanna
fromma, kan jag icke annat än reservera mig mot detta beslut.
När ingen Talare vidare anmälde sig, gjorde H. H. Erke-
Biskopen och Talmannen proposition å bifall lill hvad Utskot¬
tet i förevarande punkt hemställt; och blef denna proposition af
Ståndet med Ja besvarad.
B) Undervisnings-ajnstalter för jojrdbruk och
landt mann a-näringar.
ll:te punkten.
Doctor Sandberg: Jag vill icke yrka förhöjning i anslags¬
summorna; men när jag jemför det nu ifrågavarande beloppet
med dem, som Utskottet under andra rubriker tillstyrkt, kan
jag icke annat än tycka, att Utskottet hade kunnat gå i detta
afseende något längre i frikostighet. De lägre landtbrukssko-
lorna afse allmogens undervisande och öfning i ett rationellare
jordbruk, och icke såsom de högre Landtbruks-Instituten en¬
dast bildandet af inspectorer och förvaltare för större egendo¬
mar. Af huru stor vigt hvarje förbättring i landets inodernä-
ring jordbruket i allmänhet är, samt huru önskvärdt derföre
det varit, att de anslag, som visat, sig behöfliga fiir ifrågava¬
rande skolors ändamålsenliga ordnande, hade beviljats, är af
livar och en nogsamt insedt. Men Utskottet har ansett sig
icke kunna tillstyrka bifall till hvad en enskild motionär före-
320
Den 21 September.
slagit, om oek öfverensstämmande med Landtbrnks-Academiens
på detaljkunskap grundade hemställan. På enskild motionärs
tillstyrkan har Utskottet likväl höjt till 12,000 R:dr anslaget
för hvar och en af de techniska skolorna. Jag säger intet der¬
emot; men mig synes, att man likaväl kunnat föröka anslags¬
summan för de lägre landtbruksskolorna och i stället något
minska de belopp, som man beviljat för andra ändamål. Om
man t. ex. bestämt anslaget under N:o 29 för ”hästafveln” till
en mindre summa än 00,000 R:dr och arnandt de sålunda
gjorda besparingarne till nu ifrågavarande ändamål, så tror jag
för min del, att gifmildheten varit för landet af vida större
nytta.
Doctor Gumselius: Då jag är den enskilda motionär, hvil¬
kens framställning om förökadt anslag till de teckniska sko¬
lorna vunnit afseende inom Utskoltet, så torde jag lili följd af
den anspelning, som den siste Talaren gjort — en anspelning,
som stått förut att läsa älven i en allmän tidning — böra säga
några ord till svar på hvad den värde Talaren anfört. Han
tyckes hafva funnit berörda anslag antingen onödigt eller för
högt. Jag torde likväl få hänvisa honom till motiveringen,
hvaraf synes huru mycket anslaget var påkalladt af behofvet.
För min del anser jag också rentaf omöjligt att vinna det med
de techniska skolorna åsyftade ändamålet med iakttagande af
den njugghet, som i samme Talare vanligen finner en så skick¬
lig förespråkare. Men nog härom. Jag vi'l icke såsom Doc¬
tor Sandberg kasta några sidoblickar. Ilär är fråga om de
lägre landtbruks-skolorna, och i min tanke bör beviljandet af
högre anslag för det ena slaget af Skolor alldeles icke utesluta
eller undanskjuta ett sådant för de andra. Kongl. Majit har före¬
slagit inrättandet af fyra nya sådana skolor och derför äskat 12,000
R:dr eller 4000 Ridr åt hvardera. Utskottet, som erkänt vigten
af sådana undervisnings-anstaller, har beviljat så väl detta an¬
slag som den förhöjning af 1000 R:dr till hvardera af de 16
dylika redan förut befintliga, hvilken tillökning är densamma,
som Kongl. Majit i Nåder föreslagit. Jag eger icke så noggrann
kännedom om berörda skolors behof, att jag med säkerhet kan
afgöra, om den begärda summan är fullt tillräcklig. Men un¬
der erkännande af dessa skolors nytta och vigt vill jag gerna
rösta för dubbla beloppet utan afseende på hvad andra nä¬
ringar erhållit, om man blott öfvertygar mig, att det förefinnes
ett verkligt behof af så stort anslag.
Doctor Bjorkman: Jag har begärt ordet för att förena
mig med Doctor Sandberg, hvilkens i förevarande ämne utta¬
lade åsigter jag i allo gillar med undantag af den så kallade
”sidoblick”, som han kastade på anslagen för hästafvelns be¬
tram-
Den 21 September.
321
främjande. livar och en sak må tala för sig sjelf. Tillökade
anslag torde nog äfven vara af nöden för andra vigtiga ända¬
mål; men hvad jag vill bestämdt uttala och yrka är, att in¬
gen näring bör mera omhuldas än landets modernäring. Då
nu Landtbruks-Academien föreslagit anslags-förhöjningen för
livar och en af ifrågavarande landtbruks-skolor till 2000 R:dr,
så synes mig Rikets Ständer utan ringaste afprutning böra bevilja
denna summa. Det är sannt, att Kongl. Majit nedsatt summan
till hälften; men det är icke ovanligt, att Rikets Ständer, dd de
närmare lära känna behofven, på vederbörande motionärers väc¬
kelser, upplysningar och förord höja anslagen. Med ett ord,
att småaktigt spara här, då fråga är om att befrämja landets
vigtigaste näring, synes vara högst orätt, hvarföre jag tillstyr¬
ker bifall till hvad Doctor Sandberg på anförde skäl föreslagit.
Conlracts-Prosten Landgren: I anledning af den förste
Talarens tillstyrkande af högre anslag till lägre landtbruks-
skolor, än som Stats-Utskottet i enlighet med Kongl. Majits
proposition föreslagit, vill jag nämna, att i ett annat Utskott
fråga väckts om Högskolors inrättande för allmogen, för hvilket
ändamål en summa af 24,000 R:dr är föreslagen. Jag yrkade,
att dessa Högskolor, i fall de borde komma i fråga, borde stäl¬
las i sammanhang med nu ifrågavarande landtbruksskolor, eme¬
dan allmogen kunde vid sådana Undervisningsanstalter jemte
humanistisk bildning äfven hemta undervisning i sitt yrke så¬
som jordbrukare. Jag har velat nämna detta till protocollet
så väl med hänseende till närvarande debatt som i afseende
på den öfverläggning, som frågan om nämnde högskolor fram¬
deles kan föranleda.
Doctor Säve: Man bör i min tanke icke stöta sig deraf,
att någon kastar en jemförande blick på andra anslag. Så väl
Staten som den enskilde utbetalar väl först de nödvändiga ut¬
gifterna och fiirst sedermera hvad som af behofvet mindre på¬
kallas. Då jag ser på hvad Stats-Utskottet tillstyrkt för ett
Landtbruks-Institut i Skåne samt för Hingst-racernas förbätt¬
rande, så förundrar det mig, att Utskottet icke haft större till¬
gångar för understödjande af de lägre landtbruks-skolorna,
hvilkas nytta och vigt väl är satt utom allt tvifvel. Det har
hittills gått ganska trögt med deras inrättande, hvarföre något
kraftigt och allvarligt åtgörande säkerligen bort vidtagas. Den
föregående Talaren yttrade, att anslag blifvit hegardt för in¬
rättande af högre folkskolor. Jag är tveksam, huruvida en så¬
dan åtgärd skulle medföra mycken nytta för landet; men utan
tvifvel äro de lägre landtbruksskolorna efter mitt förmenande
vida mera angelägna; och instämmer jag således med Doctor
Sandberg i tillstyrkandet af högre anslag.
Hög v. Presle-Sländels Prof. 1857. 6:te Bandet. 21
322
Den 21 September.
Contracts-Prosten Almqvist: Jag har någon liten erfaren¬
het af hvad nytta dessa lägre landtbruks-skolor åstadkomma
och tror lör min del, att Rikets Ständer icke böra göra något
mera än hvad som redan blifvit gjordt, utan snarare mindre
för uppmuntran af deras inrättande. Dessa Institut åstad¬
komma endast halfgjordt arbete. Allmogens söner förlora der
mycket, men vinna föga. Vida bättre är det i min tanke
att göra anslag till ordentliga Landfbruks-Institut än att hafva
sådana rättare-skolor, som säkerligen icke mycket befrämja
jordbrukets utbildande. Jag kan för min del icke fatta, huru
Landtbruks-Academion kunnat förorda så högt anslag för dessa
skolor. Det är en fördel fiir den enskilde att få inrätta så¬
dana och få sin egendom brukad med elever, men ingen för¬
del för det allmänna att derifrån emottaga dessa inbilska och
odugliga halfherrar, som der uppfostras. På dessa grunder
vill jag med min röst ej bidraga till ett förhöjdt anslag.
Doctor Gumaelius: Den siste Talaren må, så snart han in¬
skränker sig till egen erfarenhet, hafva rätt; men å andra si¬
dan kan man anföra, att platser uti ifrågavarande skolor äro
så eftersökta, att man måste långt på förhand anmäla sig för
att erhålla inträde derstädes. Detta visar, att allmänheten tän¬
ker om dem annorlunda än Contracts-Prosten Almqvist. Hans an¬
märkning om halfbildning är visserligen sann, men man kan
icke vänta sig, att dessa elever skulle kunna utbildas till verk¬
liga agronomer med den ringa underbyggnad, som fiir intag¬
ning fordras, och den korta lärotid, som do härstädes hafva.
Om sjelfva undervisningen finge fortgå under hela året oafbru¬
tet, så kunde man hoppas i afseende på bildningen något större
resultater; men såsom det nu är stäldt, måste de lemna arbete
till ersättning för hvad deras undervisning kostar under den
tid, som användes till undervisningen; och den practiska hand¬
läggningen af hvad de lärt. är lika vigtig som sjelfva de theo-
retiska lärosfyekena. Lärarne äro och blifva äfven härefter
ganska tarfligt aflönta. Med ett anslag af 4000 R:dr kan man
icke hoppas att erhålla tillräckliga lärarekrafter för meddelande
af en så grundlig undervisning i de många olika kunskaps¬
ämnena, att halfbildningen skulle helt och hållet kunna und¬
vikas.
Häruti instämde Contracts-Prosten Tegnér.
Doctor Nordlander: Icke utan förundran har jag horf, att
dessa skolor skola vara icke blott utan mycken nytta, utan till
och med skadliga, emedan der bildas allenast halfherrar, som
sedermera utsprida halfbildningens förderf öfver landet. Det
vore beklagligt, om Rikets Ständers anslag hade till den
graden förfelat sitt ändamål. Jag tror detta icke; ty då vore
Den 21 September.
323
ju af samina skäl alla lägre skolor utan nytta, och alla under*
visnings-anstalter borde vara Academier. Men man måste val
här såsom i allt annat börja från början. Dessa rättare-
elever kunna ju ock, om de så önska, sedermera vända sig till
de högre skolorna fiir att fullkomna sin bildning. Hvad det
befarade halfherrskapet beträffar, så tror jag, att faran deraf är
liten eller ingen. Halfherren blåser snart bort och arbetaren
står qvar. För min del anser jag de ifrågavarande skolorna
både nödiga och nyttiga, samt anser i likhet med Doctor
Sandberg, att anslaget till dem biir, om möjligt, förökas till
5000 R:dr åt hvar och en, öfvertygad att dessa penningar voro
på bästa sätt använda.
Contracts-Prosten Landgren: En Talare har på grund af
egen erfarenhet ogillat inrättandet af lägre landtbruks-skolor,
och en annan har försvarat detsamma på samma grund. Jag
har ingen serdeles erfarenhet hvarken för eller emot; men mig
synes det vara klart, att, hvad direct resultat de än lemna, de
måste bidraga att utvidga allmogens synkrets, bryta dess gamla
olämpliga sedvanor samt giira den mera intelligent och skick¬
lig att sköta sina affärer. Samma anmärkningar, som blifvit
gjorda mot ifrågavarande skolor, kunna med lika mycket skäl
anföras mot all folkundervisning i sin helhet. Jag yrkar der¬
före, att lägre landtbruksskolor må inrättas i alla provinser och
allmogen tillhållas att besöka desamma. Om derigenom icke
något direct inflytande genast förmärkes på åkerbrukets för¬
bättring, så kunna de dock icke förfela att medelbarligen för
framtiden åvägabringa den förbättring i allmogens vilkor, hvar¬
till de äro ämnade. På grund af denna min öfvertygelse till¬
styrker jag bifall till Doctor Sandbergs yrkande.
Doctor Sandberg: Jag vill blott i någon nion försvara
mig mot den förebråelse för ”sidoblickar”, som en föregående
Talare gjort mig. Det tyckes vara oundvikligt att, då Statens
tillgångar icke äro outtömliga, g-å tillväga vid anslagens be¬
stämmande ett jemförande sätt. Ståts-Utskottet måste äf¬
ven göra det, efter hvad jag förmodar.
Mig h ar det alltid förekommit högst förunderligt, huru
man kan finna det klandervärdt, att, när man har tillgångar
till ett visst belopp, som kan påräknas, och skall med dessa
tillgångar bestrida utgifter till en otalig mängd olika föremål,
man då noggrannt och sorgfälligt pröfvar och undersöker hvilka
af dessa föremål äro för landet de vigtigaste, de nyttigaste,
de mest välgörande m. m. och egnar åt dem i första rummet
sin uppmärksamhet, så att de icke blifva tillbakasätta eller
mindre omhuldade än sådana föremål, som jemförelsevis icke
äro af så stor vigt ej heller af ett så verksamt inflytande på
landets och folkets förkofran och det allmänna bästa.
324
Den 21 September.
Slutligen må det tillåtas mig att hemställa, det i fall 2000
Riksdalers tillökning beviljas i anslaget för hvar och en af
ifrågavarande landtbruks-skolor, man ville fästa det vilkor för
åtnjutandet deraf, att controllen å dessa skolor må blifva strän¬
gare än den hittills varit.
Sedan discussioncn förklarats härmed slutad, framställde
//. H. Erke-Biskopen och Talmannen proposition å bifall till
hvad Utskottet i förevarande punkt tillstyrkt. Då denna pro¬
position med blandade Ja och Nej besvarades samt votering
begärdes, framställdes och godkändes följande voterings-propo-
sition:
Den som bifaller hvad Utskottet i 12:te punkten tillstyrkt,
röste Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej, så bar Stån¬
det i enlighet med Doctor Sandbergs yrkande bestämt, an-
slags-förhöjningen för hvar och en af de i riket nu befintlige
16 lägre landtbruks-skolor till 2000 R:dr Runt.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 21 Ja och 12 Nej: hvadan Ståndet stadnat i det
beslut, som ja-propositionen innefattar.
12:te, 13:de, 14:de och 15:de punkterna.
Bi fö Ilos.
16:de och 17:de punkterna.
Lades till haiidlingarne.
Här afbröts föredragningen af Siats-Utskottets förevarande
Utlåtande för att i nästa plenum fortsättas.
Ståndet åtskildes kl. 1 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. H. Ahnqvist.
Den 22 September.
325
Dcu 22 September.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades protocollen för den 16 innevarande månad,
för- oell eftermiddagen.
§ 2.
Föredrogs ånyo Co n s litu tio ns-Uts k otte Is Memorial N-.o 46,
angående Riks-Styrelsens fiirande under Hans Maj:t Konun¬
gens sjukdom.
Härvid erhöll
Doctor Sandberg ordet oell anförde: Huru djupt och in¬
nerligt den milde Konungen är älskad af hvarje Svenskt hjerta,
uppenbarar sig aldratydligast, då han hemsökts af någon sjuk¬
dom. Så var det fiirra gången och så är det nu. Hvem skulle
icke innerligen gerna vilja gå den gode landsfadrens önsknin¬
gar till mötes, och min känsla var färdig att genast bifalla allt
sistlidne lördag, då det sorgliga läkare-betyget ocb den derpå
grundade ännu mera hjertgripando framställningen upplästes.
Men i en fråga af så stor vigt är det icke ögonblickets
intryck, utan en närmare pröfning, som bör leda öfvertygelse!).
Saken kan betraktas både i afseende på dess förhållande
till Grundlagen och i afseende på de förhandenvarande om¬
ständigheterna, som framkallat förslaget. Också denna fråga
liar blifvit så utförligt behandlad från alla båll, alt skälen
både mot och med äro uttömda. Grundlagstolkning är ytterst
slipprig. Den ene framhåller ordalydelsen, en annan förklarar
meningen och alsigten hos Grundlagens stiftare. Gerna hade
jag velat omfatta Justitiae-Ministerns yttrande uti Statsråds-
protocollet, att, när fråga ej är om förändring för framtiden,
ulan endast om ett redan inträlfadt specielt fall, begge ri¬
kenas representanter förordna om Riks-Styrelsen på det ända¬
målsenligaste sätt. Men så håller man fram hvad som för ett
halft år sedan yttrades af samme högt uppsatte man, Chefen
320
Den 22 September.
för lagtillämpningen i riket, att nemligen en grundlagsförän¬
dring i sådant afseende var nödvändig, ty när i andra länder
vid dylika fall en lag stiftas för tillfället, så låter sådant hos
oss sig icke göra, emedan — så heter det — oaktadt det skett
tvenne gånger kan dock en sådan utväg icke vidare komma
i. fråga, enur deri mäste anses såsom rent af olaglig och re¬
volutionär. Då alltså dessa olika tolkningar synas motsäga
hvarandra, kan jag för min del beklagligtvis icke sätta förtro¬
ende till någondera, ty jag kan icke fatta annat än att tillvä¬
gabringa en lex in casu, hvarigenom regentskapet uppdrages
ål en prins, som den ena gången ansågs olagligt och revolu¬
tionärt, vore alldeles samma sak, som det är att uti ett redan
inträffadl specielt Jall på enahanda sätt förordna om Riks-
Styrelsen, hvilket nu icke möler något hinder af Grundlagen.
Mitt hopp stod då till Constitutions-Utskottet att. få denna
fråga nöjaktigt utredd. Tiden att begrunda dess Utlåtande
har varit alltför knapp; men den bevisningsgrund, att, om Ko¬
nungen ämnar vistas utrikes efver 12 månader, han genast kan
öfverlemna åt Ständerna att besluta om Regeringen, synes mig
icke på ett tillfredsställande sätt kunna förenas med 91 g Re-
gerings-Formen. Det synes icke heller vara så alldeles af¬
gjordt, att orden lagsamma i 92 § hafva den utsträckning, sorn
Utskottet dem tillagt, ännu mindre att de deraf dragna slut-
följderna äro otvungna och nöjaktiga. Betänkligt förekommer
mig äfven antagandet, att Svenska Ständerna förbundit sig att
med erkännande af Norrska Grundlagens giltighet, så länge
föreningen med Norrige varar, anse sin egen för hvilande.
Ser man bort från alla utläggningar och betraktar 40 § i
Regerings-Formen, att när Konungen är sjuk skall Regeringen
förås af Stats-Rådet, och dermed jemför sista momentet i 7:de
§ af Riks-acten, hvarest det heter, att i alla dylika fall skall
Interims-Regoringen sammanträda, så äro dessa föreskrifter re¬
dan uppfyllda och Interims-Regeringen constituerad. — Huru
länge denna Interims-Regering skall fortfara under Konungens
sjukdom, innan Ständerna ega att förordna om Riks-Styrelsen,
derom har jag icke kunnat finna något annat uttryckligt stad¬
gande än 92 § Regerings-Formen. Vill man derföre hålla på
grundsatsen uti 83 § Regerings-Formen, att Grundlagarne skola
i hvarje serskildt fall efter deras ordalydelse tillämpas, så in¬
träder denna Rikets Ständers rättighet att förordna om Riks-
Styrelsen icke förr än Konungen längre än 12 månader med
regerings-ärendena sig icke befattat, Jag kan fördenskull icke
nog beklaga, att den i detta afseende erforderliga förändringen
i Grundlagarne genom ändamålsvidriga förslag blifvit så länge
fördröjd, att den nu, då den så högt vore af nöden, icke är att
tillgå.
Deremot om man öfvergår på lagtolkningens område och
enligt 42 domare-regeln söker efter dens mening, som lagen
Den 22 September.
327
c/jorde, då vill jag icke bestrida, att resultaten utfalla mera ef¬
ter önskan. Huruvida sådar.t är rådligt eller icke, vågar jag
ej afgöra. Att man vågat detta steg tvenne gånger förr är
oförnekligt. Skulle det väl vara så vådligt, så olagligt, så re¬
volutionärt, att för tredje gången vidtaga en dylik åtgärd, sorn
det sades på Riddarhuset den 18 sistlidno Februari, så kunde
man omöjligen icke våga yttra någon benägenhet för detsamma.
Men jag kan verkligen icke tro på den stora faran. Vill inan
en annan gång öfverträda Grundlagarne för att göra en stats¬
kupp, så hindras sådant ingalunda deraf, att man nu för or¬
dalydelsen åsidosätter de närvarande omständigheternas kraf.
Och jag hoppas, att den hittills fördröjda förändringen i Grund¬
lagen snart kommer till stånd, så att en dylik åtgärd som den
ifrågavarande hädanefter icke blir exceptionell, utan kommer
att stödjas af ordalydelsen. Då så är, synes mig omständig¬
heternas kraf böra tagas i betraktande. Nödvändigheten kan
vara mera eller mindre tvingande och man kan väl icke säga,
att den nu är det i en ytterlig grad. Dock äro do olägenhe¬
ter, som en Intertms-Regering af 10 Svenskar och 10 Norrmän
uti ett helt års tid skulle medföra, icke obetydliga, och deras
vigt, som i Stats-Råds-protocollet omförmälas, kan ingalunda
förnekas. En betänklighet, som jag haft, är nu undanröjd och
frågan har kommit uti ett nytt stadium. Norriges Storthing
har uppdragit Riksstyrelsen åt Kronprinsen. Visserligen har
Norriges Storthing icke sällan förkastat de internationella be¬
slut, som Svenska Riksdagen förut fattat. Men icke bör Sven¬
ska Riksdagen gå lill väga på samma sätt. Om nu Sveriges
Ständer vägra detta och låta Riksstyrelsen i 12 månader för¬
valtas af en 20-manna-regering, huru skall det då gå med de
båda rikenas förening under ett öfverhufvud? Hvem inser icke,
uti hvilka betänkliga förvecklingar med brödrariket man här¬
igenom inledes? Det är icke åt en aflägset arfsberättigad Prins,
som regeringen skall öfverlemnas, utan åt Thronföljaren, Kron¬
prinsen, som redan uppnått 31 års ålder och som förr eller
sednare kommer att såsom Konung intaga thronen. Så vidt
jag kunnat inhemta, är också den allmännaste meningen inom
Svenska nationen, att en sådan åtgärd är den lämpligaste un¬
der närvarande ställning.
Under dessa omständigheter synes det äfven mig vara för
riket nyttigast, att Rikets Ständer bifalla hvad Kongl. Majits
Nådiga Skrifvelse uti detta afseende innehåller.
Contracts-Prosten Almqvist: Jag hade icke förmodat, att
öfver ett så vigtig! Memorial som Constitutions-Utskoltets fö¬
revarande detta Stånd skulle skynda att fatta beslut framför
Med-Stånden, åtminstone förrän det blifvit andra gången bord-
lagdt. Då emellertid sådant skett, vill jag helt öppet förklara
min öfvertygelse vara, att de förenade Rikenas representationer
328
Den 22 September.
ega full befogenhet att taga den befattning om rikets styrelse,
hvilken de nyttigast finna för den beklagansvärda och sorgliga
händelse, sorn inträffat med vår ädle och milde Konung.
Denna min öfvertygelse grundas på den omständighet, att
de förenade rikenas constituerande lagar icke föresett det fall,
som nu olyckligtvis inträffat, och derom således ingenting stad¬
gat. Man har här aktat lämpligt till stöd för en motsatt
åsigt framdraga dels motsägelser, som skola egt ruin emellan
Justitise-Stats-Ministerns yttranden vid olika tillfällen i före¬
varande ämne, dels velat finna grundlagarne uppställa betänklig¬
heter emot det förslag, sorn Constitutioris-Utskotlet nu antagit.
Det förra påståendet hvilar antingen på missförstånd eller
misstydning, hvarförutan man lätt skulle hafva funnit, att det
första yttrandet alsåg en nödig grundlagsförändring för att und¬
vika Interims-regering och det andra en underdånig tillstyrkan
att, sedan en sådan för nuvarande läll blifvit constituerad,
framställa lörslag till Sveriges Ständer och Norriges Storthing
om regeringens uppdragande åt IT. K. II. Kronprinsen.
Hvad betänkligheterna angår, så vill man egentligen anse
92 § Regerings-Formen lägga hinder i vägen för Rikets Stän¬
der att taga författning om Rikets styrelse, innan Konungs
sjukdom varat längre äri 12 månader. Ilen som vill utsträcka
föreskriften om grundlagarnes tolkning efter deras ordalydelse
ända till orimlighet, kan väl hänga sig sjelf på den döda bok-
stafven, men icke det sunda förnuftet. Det inser, att den i 91
§ omtalade prasscriptionstid af 12 månader har tillkommit för
ait bevara Konungens rätt att efter denna tid återtaga Riks¬
styrelsen på samma gång den angifver den längsta tid, då
Stats-Rådet eller efter föreningen med Norrige Interims-Re-
gering eger förvalta Riksstyrelsen. I följd häraf, då Konun¬
gens helsa förutses bestämdt fördra en tid af minst ett år för
att återställas och Högstdensamme i Nåder förklarat sig vilja
öfverlemna åt Rikenas representanter att bestämma om Riks¬
styrelsen utan afbidan af den tidpunkt grundlagen ytterst be¬
stämt, måste det nu af Constitutions-Utskottet antagna förslag
vara i en fullkomlig öfverensstämmelse med allt oförvilladt be¬
grepp om Sveriges grundlag.
Då dessutom härtill kommer, att Riksacten i 40 § uttryck¬
ligen stadgar, att Interims-Regering ej skall utöfva makten
längre än till dess begge Rikenas representanter äro försam¬
lade och hafva anordnat Regeringen, synes det steg, som nu
tages, innefatta en politisk nödvändighet. Väl må beklagas,
alt Sveriges Regeringsform ej står i full öfverensstämmelse med
Riksacten. Då likväl denna af Sveriges Konung och Ständer
1815 antogs till bestämmande af de genom föreningen emellan
Sverige och Norrige uppkomna constitutionella förhållanden,
måsto den tjena till ovilkorlig efterrättelse för föreningen, så
vida den skall ega fortfarande bestånd.
D e n 22 Sje p't ernber.
329
Således, sedan Inf eri ms-Reger ingen blifvit tillförordnad,
anser jag Rikets församlade Ständer på grund af Sveriges
Regerings-Forms rätta förstånd och Riks-Actens tydliga före¬
skrift fullt berättigade att ulan alla betänkligheter antaga Consti-
tutions-Utskottets förslag, det jag för ruin del godkänner.
Doctor Säve: Om också en eller annan torde anse, att
denna fråga borde afgöras genom enkelt bifall utan all discus-
sion, så tror jag likväl detta ej vara så alldeles rätt, helst då
saken på andra håll verkligen varit och ännu kan blifva om¬
tvistad. Jag anser Preste-Ståndet värdigt att med några ord
motivera sin mening. För min del vill jag ej neka, alt om
man ensamt ser på Sveriges grundlagar, så kan lörslaget möta
någon tvekan. Ty när 40 § Rogerings-Formon säger: "Blii-
ver Konungen så sjuk, att lian regerings-ärendena ej vårdar,
förvalte Stats-Rådet Styrelsen”, och när 92 § Regerings-For-
rnen så väl som 5 § Riksdags-Ordningen tillägga : rOm Ko¬
nungens sjukdom fortfar af den beskaffenhet, att han längre
tid än 12 månader sig med regerings-ärendena icke befattat,
så sammankalle Stats-Rådet Rikets Ständer till allmän Riks¬
dag för att laga den befattning om Riksstyrelsen de bäst
finna”; så synes deraf följa, att Stats-Rådet bör fortfara med
Riksstyrelsen ända till de 12 månaderna af Konungens sjuk¬
domstid gått till ända. Men nu styras Konungarikena Sverige
och Norrige icke ensamt efter Sveriges grundlag, utan just i
det. ifrågavarande fallet efter en för båda rikena gemensam
lag, don så kallade Riksacten, hvilkens 7 g insätter en Svensk-
Norrsk Interims-Regcring i det Svenska Stats-Rådets ställe,
och later denna regera jemnt så länge till de båda rikenas
representanter hinna sammankallas. Detta bekräftas ännu sär¬
skildt genom 41 § af Norrigcs yrundlov. Således kan det ena
riket i detta fall ej handla annorlunda än i öfverensstämmelse
med det andra, och hvad särskildt Sverige angår, så hafva
dess Ständer år 1815 erkänt de stadganden i Norriges grund¬
lag, som på våra ömsesidiga constitutionella förhållanden hafva
afseende. 40 och 92 §§ Regerings-Formen måste fördenskull
tydas i öfverensstämmelse med den gemensamma Riksacten.
Men nu behöfva de begge rikenas representanter icke först
sammankallas, utan äro redan församlade, tbronföljaren är
myndig och Konungen sjelf föreslår att åt honom öfverlemna
Riksstyrelsen under sin sjukdom. Jag ser sålunda intet grund¬
lagsenlig! skäl, hvarför Rikets Ständer ej skulle gå Kongl.
Maj:ts landsfaderliga önskan till mötes, så mycket mera som det
är ej blott den sjuke Konungens, utan äfven de förenade rikenas
verkliga fördel och trygghet, att landet blir af den fullmyndige
och med begge rikenas förhållanden visst ej obekante Kronprinsen
under tiden styrdt, samt att slippa en så lång Interims-Rege-
ring af tillsammans tjugu regenter, hvilket verkligen skulle
330
Den 22 S e p t e in b e r.
kunna leda (ill förvecklingar, sorn nu ej ens liro att förutse
När nu härtill kommer, att Norrska Stortliinget redan enhälle-
ligen godkänt det Kongl, förslaget, så kan äfven jag ej annat
än gifva Constilutions-Utskottets här gjorda tillstyrkande mitt
fullkomliga bifall.
Härmed förenade sig Doctor Björkman.
Professor Lindgren: Då ingen af de föregående talarne
motsatt sig Utskottets tillstyrkande, kunde det måhända synas
öfverflödigt, att någon Utskottets ledamot här uppträdde. Ock¬
så skulle jag icke nu hafva gjort det, så framt jag icke, rö¬
rande motiveringen af beslutet, vore af en från Utskottets ma¬
joritet något afvikande mening, den jag ber att för det Hiigv.
Ståndet få framlägga, på samma gång jag derigenom får till¬
fälle att bemöta den första talarens hufvudsakliga inkast mot
lagligheten af den af Konungen föreslagna och så väl af Ut¬
skottet som besynnerligt nog af talaren sjelf tillstyrkta åtgär¬
den att under Konungens sjukdom uppdraga regeringen åt 11.
K. H. Kronprinsen.
Jag hade iinskat, att Utskottet heldre än att inlåta sig
på den slippriga banan af on, huru snillrikt och bindande som
helst genomförd, dock alltid i mångas ögon äfventyrlig grund-
lagstolkning, hade lagt uteslutande vigt på hvad Riksacten fiir
ett så beklagansvärd! läll som det nuvarande stadgar; hvartill
Utskottet hade hall så mycket mera skäl att inskränka sig,
som enligt min uppfattning af våra grundlagar i dem allde¬
les ingen bestämmelse förekommer för ett sådant fall som det
nu förbanden varande; alldenstund hvad Regerings-Formen i
40 och 92 §§ stadgar, tydligen alser endast den händelsen,
att Konungens sjukdom inträffar under tid, då Rikets Ständer
icke äro församlade, en uppfattning, till hvilkens bevisning ge¬
nom en vidlyftigare deduction än den jag nu anser lämplig
jag förklarar mig beredvillig, i händelse jag dertill skulle af nå¬
gon här uppmanas. Men skulle jag än i denna min uppfatt¬
ning af de citerade lagbuden hafva orätt, och dessa verkligen
anses innehålla stadganden, som äfven på det närvarande för¬
hållandet voro tillämpliga, så finnes ännu ett annat skäl, som
af Utskottet hade med ännu större fog kunnat åberopas för
den summariska motivering jag tillstyrkt, och detta skäl består
deruti, att om än i vår Regerings-Form stadganden förefinnas,
huru med Riksstyrelsen i närvarande belägenhet borde förfa¬
ras, så äro dock dessa stadganden de facto suspenderade ge¬
nom bildandet af den Interims-Regering, som nu med stöd af
7 § i Riksacten är lagenligt tillsatt. Ty att vår Regerings-
Form icke om denna tjugumannaregerings-commission innehåller
någon bestämmelse, lärer väl vara obestridligt med hänsyn till
den väsentliga skillnad, som ligger i en regering, sammansatt af
D i‘ n 22 September.
331
tio Svenska Stats-Råd, och en, sorn jemte dessa räknar lika
många Norrska ledamöter. Utskottets raisonnement hade så¬
ledes i min tanka bort vara helt enkelt detta: ”alldenstund i
våra grundlagar alldeles ingen bestämmelse finnes fiir ett så¬
dant fall af Konungens sjukdom som det närvarande, och, äfven
om några sådane der verkligen skulle finnas, dessa dock måste
anses vara helt och hållet suspenderade genom den enligt Riks-
actens stadgande redan nedsatta Interims-Regeringen, anser
sig Utskottet endast hafva att tillse, huruvida den af Konun¬
gen föreslagna åtgärden verkligen öfverensstämmer med hvad
i den åberopade unionela tractaten finnes stadgadt rörande In-
terinis-Regcring"; och ingen bevisning är lättare än denna: ty
gå vi till Riksijcten, hvilken enligt den Svenska Representatio¬
nens en gång för alla gjorda medgifvande är den enda lag,
som har vitsord i en sådan de båda förenade rikena rörande fråga
som den närvarande, så mötas vi der af den föreskriften i 6
och 7 §§, att, ”om Konung dör, medan Thronföljaren ännu är
omyndig, då skall Svenska och Norrska Stats-Rådet genast
sammanträda, för att gemensamt utfärda kallelse till Riksdag i
Sverige och Storthing i Norrige, och skall rikenas styrelse fö¬
restås af det förenade Svenska och Norrska Stats-Rådet intill
dess begge rikenas representanter äro församlade oell hafva
förordnat om regeringen.” Vidare beter det i ett sednare mo¬
ment af samma 7 § och detta är just det bär tillämpliga stad¬
gandet. ”Vid alla de tillfällen, då efter Sveriges och Norriges
grundlagar Rikets styrelse föres af Stats-Rådet, skola begge
rikenas Stats-Råd, till lika antal och efter ofvan anförde
grunder, sammanträda”, d. v. s. de skola genast sammanlrädn
för alt gemensamt utfärda kallelse till Riksdag och Storthing.
Nu är om tiden, inom hvilken Interims-Regering är pligtig
att sammankalla National-Representationerna, i Riks-acten vis¬
serligen ingenting expressis ver his stadgadt, (ehuru i föreskrif¬
ten att genast sammanträda fiir att gemensamt utfärda Riks-
dags-kallelserna otvetydigt ligger, att äfven detta bör ske ge¬
nast efter sammanträdandet) men derom finnes en klar och tyd¬
lig bestämmelse i Norrska Grundlagens 46 §, som lyder: ”un¬
derlåta vederbörande att i öfverensstämmelse med §§ 39 och
41 straxt. sammankalla Storthinget, då åligger det Höjeste Rätt,
som en ovilkorlig pligt, att, så snart fyra veckor förlupit, för¬
anstalta om sammankallandet.” Häraf synes nu tydligt, att i
händelse af en sådan Konungens sjukdom, som gör honom
oförmögen att regeringsbestyret utöfva, skall 1) Interims-Rege¬
ring genast sammanträda för att regeringsärendena vårda, och
2) är denna Interims-Regering skyldig att sist inom fyra vec¬
kor sammankalla national-representationerna, att dessa måtte
om regeringens förande förordna.
Har nu Interims-Regering denna icke blott rättighet utan till
och med skyldighet att sist inom fyra veckor sammankalla de
332
Den 22 September.
förenade Rikenas representanter för att åt dem uppdraga af-
görandet huru med Rikets styrelse bör under Konungens sjuk¬
dom förfaras, så lärer väl ock deraf otvetydigt följa, både att
Konungen sjelf har laglig rätt att till de redan samlade Re-
pretentationerna göra. en sådan hemställan som den, hvilken
innehålles i den Kongl- Skrifvelse» af den 11 innevarande
September, och att Ständerna ega rättighet att deröfver besluta.
Den förste talaren, sorn, ehuruväl linn kom till samma
slut som Utskottet, dock tyckte sig finna, att den föreslagna
åtgärden icke står väl tillsammans med Regerings-Formens 40
§. sorn stadgar, att ”Stats-Rådet skall förvalta styrelsen, då Ko¬
nungen b lifver så sjuk, att han icke Regeringsärenden» vårdar’’,
helst det i Riks-aclen, hvilkens tillämpning han obetingad! med-
gifvit, skulle efter hans uppgift heta, att ”vid alla de tillfällen,
då elter Sveriger och Norriges Grundlagar Rikets styrelse fö¬
res af Stats-Rådet, skola bägge rikenas Stats-Råd till lika
anlal sammanträda”, har, jag vet icke om med afsigt eller af
förbiseende, vid sitt citat utelemna! de vigtiga orden ”efter
ofvan anjorde grunder”, hvilka omedelbart föregå slutordet
”sammanträda” och innebära, att sammanträdandet hufvudsak¬
ligen ;<fser National-representationernas sammankallande för att
om Regeringens förande förordna; och hvilket sammankallande
i 46 § af Norriges Grundlag bestämmes skola ovilkorligen ega
rum sist efter fyra veckor.
Då jag på nu anförda grunder anser den af Konungen
föreslagna åtgärden stå i full öfverensstämmelse med Riks-
acten, den enda lag, som i denna fråga har vitsord, och icke
aktar beböfligt att något tillägga om den både af detta Högv.
Stånd och, jag vågar säga det. af vida den största delen af
de förenade Rikenas befolkning allmänt erkända olämplighefen
af den s. k. Interims-Regeringen och önskvärdheten af rege¬
ringens uppdragande under Konungens, gifve Gud! snart öf-
vergående sjukdom åt deri myndige Thronföljaren, slutar jag
med att i allo godkänna hvad Constitutions-Utskottet i detta
sitt Memorial tillstyrkt.
Discussionen förklarades härmed slutad och blef uppå der¬
om af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen gjord proposition
berörde Memorial af Ståndet bifallet
§ 3.
Fortsattes föredragningen af Stats- U Isko Hets Utlåtande
N:o 122, angående regleringen af utgifterna under Riks-Statens
Sjette Hulvudtitel.
Den 22 September.
333
C. Befrämjande i allmänhet af jordbruk och
landt manna-näringar.
I ordningen förekom härvid först 18:de punkten, hvilken
af Ståndet bifölls.
19:de punkten bifölls.
20:de punkten.
Doctor Gumaelius, som härvid begärde ordet, yttrade: Ge¬
nom sin Directeur har Landtbruks-Acadönvien framställt ifråga¬
varande motion för att derigenom sättas i tillfälle att i vid¬
sträcktare nion motsvara sin bestämmelse. Såsom bekant eger
Landlbruks-Academien en liten jordlott, det s. k. Experimen¬
talfältet, men man liar länge klagat, att detta ingalunda upp¬
fyller de förhoppningar man derom hyst såsom skulle det vara
ett verkligt mönsterrätt. Denna klagan måste äfven i viss nion
anses befogad. Skälet härtill är emedlertid, att Landtbruks-
Academiens fond så sammansmält, att den endast räcker till
för de aldra nödvändigaste behofven, och att intet återstår för
att använda till uppodlingar och iståndsättande i öfrigt af Ex¬
perimentalfältet. I alla fall måste man medgifva, att. Acade-
mien sökt uträtta ganska mycket för ett förbättradt. jordbruk
medelst berörde sin lilla egendom Den har nemligen genom
odling af nya gräs- oell sädesslag, samt genom försök i busk-
oeh trädplantering, sökt utvidga kännedomen om förut okända
eller föga kända föremål för odling och utsprida dessa i landet,
hvilket ock i ej så ringa nion lyckats. Detta bemödande, ehuru
kanske obekant för de fleste, är dock ingalunda obekant för
dem, som gifvit närmare akt på förhållandena. Mest har Aca-
demien i detta afseende verkat genom trädskolor och trädgårds¬
odlingar. Detta allt oaktadt befinner sig Experimentalfältet
dock ej i det skick som vederbör, emedan utvägar saknas t. ex.
för grunddikning, som visserligen är något dyr, men i alla fall
måste anses såsom ett oundgängligt vilkor för ett rätt, ordnadt
landtbruk. Att ett sådant ej kan åstadkommas utan grund¬
dikning, torde vara en erkänd sak, men, såsom sagdt är, härtill
saknar nu Academien nödiga medel. Arliga utgifterna på Aca-
demiens stat stiga till omkring 15,000 R:dr B:co. Detta synes
ej vara mycket. Men då capitalet, som Academien eger, ej
lemnar större tillgång, kan intet fås för extra företag. På per¬
sonalen uppoffras ej mycket. Aflöningarne utgöra endast 3 å
4000 R:dr B:co, så att man ej kan säga, att dermed något
slöseri eger rum. Om nu Academien skall kunna åstadkomma
hvad man af densamma har rätt att vänta, är det nödigt att
bevilja de 6000 R:dr, som af Academiens Directeur föreslagits
till grunddikning af Experimentalfältets jord. Detta anslag har
334
Den 22 September.
af ifrågavarande embetsman visats vara oundgängligen nödvän¬
digt och blir genom sina följder småningom af gagn för jord¬
bruket i hela landet. Utskottet liar för öfrigt föreslagit anslag
till aflöning för en vetenskapligt bildad Inspector på stället,
men hvad skall han kunna uträtta, om ej tillräckliga medel fin¬
nes för jordens uppodling? Orsaken, hvarföre jag ej mot Ut¬
skottets beslut reserverat mig, är, att jag förut ej kände, det
medel fattades; men jag har nu blifvit derom närmare upplyst.
Kyrkoherden Sondén: Det är väl otvifvelaktig!, att Landt-
bruks-Äcademien bör hafva ersatta sina kostnader för de ex¬
periment, hvilka till allmän nytta göras i landtbruket, men
grunddikning och uppgödning höra ej till sådana experiment.
l)en enskilde plägar sjelf bekosta allt dylikt, äfven om han ge¬
nom lån nödgas anskaffa nödigt förlag: då detta i allmänhet
lönar sig ganska väl och kan åstadkommas af enskilde, torde
det ock vara lika möjligt för Landtbruks-Academiens Experi¬
mentalfält. På sådant sätt skulle det åsyftade ändamålet lät¬
tast kunna uppnås, hvarföre jag tillstyrker bifall till Utskottets
förslag, helst som Kongl. Maj:t ej heller ansett något anslag
för berörde ändamål erforderligt.
I detta yttrande instämde Doctorerna Björkman, Säve och
Nordlander samt Prosten Ljungdahl.
Doctor Sandberg: Jag är förekommen af den föregående
talaren och vill blott tillägga, att det synes vara conseqvent
med det beslut, som fattades rörande Landtbruks-skolorna, att
här ej utsträcka anslaget utöfver hvid Stats-Utskottet tillstyrkt.
.Doctor (iuniielius: Icke har jag påstått, att grunddikning
i och för sig är ett experiment, men för att kunna göra expr-
rimenter mäste jorden sättas i behörigt skick just genom grund¬
dikning. Man har häremot invändt, att Landbruks-Academieu
eger samma utväg som den enskilde, och detta kan väl i viss
nion vara sannt, men kan också endast sko genom att upptaga
lån, och de Herrar, som nu motsätta sig mitt förslag, torde så¬
som Ledamöter i Statsrevisioner kanske ej blifva de mildaste vid
bedömande af don utvägens vidtagande. Emedlertid må medgifvas,
att medel väl kunna anskaffas, om man vill upplåna. Men då
meningen är att nu antaga en fullt skicklig Inspector, så borde
väl jorden bringas i ändamålsenligt, skick, så att något der¬
med kan uträttas. Att Stats-Utskottet ej tillstyrkt ifrågava¬
rande anslag, är intet gällande skäl, ty äfven Stats-Utskottet
lärer väl cj böra anses så ofelbart, att det ju icke stundom
skulle kunna misstaga sig. Tvifvelsutan är motionären den,
som bättre än någon annan känner behofve. i detta fall. Ut¬
skottet har i ulin tanke ei nog reflecterat härpå. Så var det
Den 22 September.
335
ock förut med mig sjelf, onär jag förmenade, att medel nog
ändå kunde anskaffas, men jag liar rut blifvit upplyst och öf-
vertygad, att inga tillgångar för ifrågavarande allmänt nyttiga
ändamål finnas.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, biföll Stån¬
det hvad Stats-Utskottet i 20:de punkten föreslagit.
2!:sta, 22:dra och 23:dje punkterna bi föllos.
Vid föredragningen af 24:de punkten begärdes ordet af
Kyrkoherden Otterström, som anförde: I denna 24:dc
punkt har Utskottet begått ett svårt misstag, som jag hoppas, att
Utskottets ledamöter inom Ståndet skola villigt erkänna, 0111 jag
lyckas att derom öfvertyga.
Utskottet hemställer, att förevarande tre motioner må lem¬
näs utan afseende, oell anför såsom motiv, ”att Staten icke bör
betungas med utgifter lill understöd för sådane företag, sorn
äro af helt och hållet enskild natur och deraf endast den en¬
skilde kan hemta fördel.” Denna grundsats är riktig och har
sin IVlla tillämpning på den andra och tredje motionen, hvar¬
uti föreslås, i den ena att Staten skulle betala 12 sk. B:co för
hvarje sprängskott, som den enskilde verkställer för att befria
sin jord från hinderlig sten, och i den andra att Staten skulle
betala ända till 1 R:dr för hvarje famn stenmur, som den en¬
skilde uppför på sitt egoområde. Men samma grundsats kan
icke med lög tillämpas på den lörsta, Herr Schenströms motion,
hvaruti föreslås ott Statens understöd för en Trädgårds-för¬
ening i. Skara, som är af enahanda natur och har samma syf¬
temål som den Trädgårds-förening i Stockholm, hvilken i
föregående punkt omtalas oell åt hvilken ett ärligt anslag af
4000 R:dr är föreslaget och nu af Högv. Ståndet beviljadt.
Vid den flyktigaste uppmärksamhet finnér man, att Utskottet, i
Stället för att slå Ilcrr Schenströms motion tillhopa med de
sednare, bort behandla densamma i förening med den föregåen¬
de, då motionen utan tvifvel hade fått röna ett annat öde än
att blifva förkastad på den grund, som derföre nu är anförd.
De som i Skara organiserat ifrågavarande anstalt, hafva
dermed icke åsyftat egen vinning, utan tvertom dermed under¬
kastat sig enskilda uppoffi ingar. Genom dessa och genom löfte
om årligt understöd från Länets Hushållnings-Sällskap är an¬
staltens framtida fortgående verksamhet betryggad: men under¬
stöd af Staten erfordras och har af motionären blifvit påkalladt
för en gång för inköp af den dertill erforderliga jorden.
Då ingen kan förneka dylika inrättningars allmänna gag¬
nelighet och behöflighet, men det är fara värdf, att. den ifråga¬
varande ej kan komma lill stånd utan Statens understöd, så
336
Den 22 September.
hoppas jag, att Högv. Ståndet icke lemnar Herr Schensfröms
motion utan all uppmärksamhet eller förblandar densamma med
de två följande. Men då jag tror, att Föreningen kunde vara
hulpen med ett mindre anslag än det af motionären föreslagna,
efter min beräkning 3000 R:dr Runt, så får jag vördsamt an¬
hålla, att Högv. Ståndet ville för sin del bevilja detta belopp
att utgå för en gång till inköp af den för Inrättningen behof—
ligaste jorden.
Häruti instämde Biskop Butsch och Prosten Collini.
Doctor Gunnelius: Jag anser mig skyldig att försvara Ut¬
skottet mot den anmärkning, som framställts af den föregående
talaren och som i viss nion kan vara riktig. Förhållandet är,
att man ofta på en gång företager flere frågor, som höra till
samma ämne, och att Utskottets Canzli sedermera efter bästa
förmåga uppsätter besluten i det sammanhang, som frågorna
sinsemellan synas hafva. Så till vida kan anmärkaren bär haf¬
va rätt, att ifrågavarande Förening för trädplantering och träd¬
gårdsskötsel ej är att betrakta såsom något enskildt företag,
men det utgör i alla fall blott en com/nunal-angelägenhet, icke
egentligen en Statens allmänna angelägenhet, och det är väl
nära omöjligt att kunna gifva anslag till allt hvad communerna
önska, huru nyttigt det än må anses vara. För mig är det
visst ganska obehagligt att synas uppträda mot trädgårdsod¬
ling, helst jag i likhet med motionären anser densamma cga
stort inflytande på lands-culturen, ja till och med i viss nion
på sedligheten; men en skillnad är dock mellan dylika för¬
eningar som den nu ifrågavarande för en särskild landsort stif¬
tade och Trädgårds-föreningen i Stockholm, hvilken sistnämn¬
da är inrättad för hela landet och äfven har verkat i icke så
ringa nion för hela landel. Dessutom är det en vigtig stats-
ekonomisk princip, sorn Stats-Utskottet i delta fall sökt göra
gällande, nemligen att skilja mellan Statens egna företag och
communernas. Upptager man de sednare till jemnlikhet med
de förra, så blifva kostnaderna för Staten ständigt växande i
oberäknelig grad. Om nu ett anslag bifalles för en dylik för¬
ening i Westergötland, så bilda sig snart dylika på andra stäl¬
len, eller äro de redan bildade, såsom t. ex. i Wermland och
Westmanland. Dessa fordra då samma understöd och på så¬
dant sätt nödgas man hjelpa dem allesammans, hvilket icke
blir någon obetydlighet. Det är visst ganska nyttigt och vöre
äfven ganska angenämt att öfverallt i Westergötland få se plan¬
teringar, men man kan väl sätta i fråga, huruvida Staten rim¬
ligtvis bör åtaga sig sådant. Det öfverstiger icke den enskil¬
da landsortens förmåga. Jag skulle i alla fall, helst som den
begärda summan nu blifvit nedprutad, ej motsätta mig ifråga-
varan-
Den 22 September.
337
varande anslag. Jag fruktar endast, att man dermed tager på
hand för alla framtida dylika föreningar, hvarföre jag lemnar
frågan helt och hållet till Högv. Ståndets egen pröfning, och
jag skall utan missnöje se, om det begärda anslaget klefve be-
viljadt, ehuru jag tror, att fiirsigtigheten bjuder tvärtom.
Kyrkoherde i Otterström: Mot mitt anförande har anmärkts,
att Trädgårds-töreningen i Stockholm är till för hela landet,
men samma anstalt i Skara är till blott för communen. In¬
genting kan dock lättare vederläggas än denna invändning. T,y
på samma sätt som Trädgårds-föreningen i Stockholm väl i
första hand och mest gagnar Stockholm och närmaste lands¬
bygd, men står öppen för hela landet, så blir ock förhållandet
med föreningen i Skaraborgs Län, att den väl i första hand
kommer att gagna Skara Stad och Skaraborgs Län, men skall
derjemte genom sitt centrala läge kanske mera än Föreningen
i Stockholm stå öppen för och gagna hela landet. Såsom lä¬
roanstalt kommer den i beröring med Skara Folkskolelärare¬
seminarium, till hvilket elever komma från alla landsändar
och från hvilket elever utgå till alla delar af Riket. Såsom
läroanstalt kommer den äfven i beröring med Skara Elementar-
Läroverk, som står öppet fiir hela landets barn och från hvil¬
ket ynglingarne utgå att med sin vunna insigt och erfarenhet
verka äfven utom Skaraborgs Län. Adla träd, buskar och
vexter i allmänhet kunna väl ock från Föreningen i Skara lätt
spridas åt alla håll.
Man har vidare anmärkt, att det skulle vara en orättvisa
mot andra provinser att gifva ifrågavarande understöd åt en
sådan inrättning i Skaraborgs Län. Jag kan ej finna mer orätt¬
visa häruti än i det, att anslag beviljas för ett Landtbruks¬
institut. eller andra nyttiga anstalter i ett visst Län. Må andra
provinsers innevånare lika med Skaraborgs Läns ådagalägga,
att de med nit och uppoffringar vidtagit åtgärder för att med
organiserandet af en ändamålsenlig Trädgårds-förening åstad¬
komma det allmänna gagn, som dermed åsyftas, så är jag öf-
vertygad, att de hvar för sig förtjena det lilla understöd från
Statens sida, som nu för Skara Trädgårds-förening är begärdt.
Jag håller före, att man för sitt bifall eller afslag i dylika frå¬
gor ej bör ledas af provincial-, stånds- eller annat slags afund.
Contracts-Prosten Landgren: Ehuru jag ej förnekar det vackra
syftemålet med ifrågavarande Trädgårds-förening och gerna
skulle önska dylika företag all möjlig framgång inom vårt fä¬
dernesland, så tror jag dock, att det hårda sätt, hvarpå Statens
tillgångar för närvarande anlitas, gör det nödvändigt att skilja
mellan de anslag, som begäras för oundgängliga eller djupt i
samhällets lif ingripande ändamål, och de, som blott afse’ vis-
f/ögv. Preste-Stdndets Prot. 1857. 6:te Bandet. 22
338
I>e 11 32 September.
serligen vackra, men dock mindre betydelsefulla företag. Från
den landsort, som här begär understöd för trädgårdsodling, kla¬
gas, att stora landssträckor ligga öde. Man yrkar, att Staten
skall förvandla dem till skogar, som dels kunna förse landet
med dess trävarubehof, dels gifva climatet en mera gynnsam
natur för åkerbruket. Ilade nu provinsen åviigabragt. en för¬
ening för ett så vigtigt ändamål, hade denna förening börjat
inköpa och skogbeså de öde trakterna, då hade Staten ej ett
ögonblick bort tveka att komma till hjelp. Men jag håller
Stats-Utskottet räkning derföre, att det icke för ändamål af an¬
dra ordningen förslösar Statens krafter, hvarigenom den blir ur
stånd att på ett kraftigt sätt understödja vigtigare företag, och
bifaller punkten sådan den finnes i Betänkandet.
Domprosten Kuös: Jag har begärt ordet egentligen för
att i denna fråga afgifva en upplysning. Genom Landshöfdin-
gens i. Upsala Län embetsberättelse för de sistlidne fem åren
(1851—1855) visar det sig, att äfven i Upsala en trädskola
finnes med bidrag af allmänna medel. Det. heter nemligen der¬
städes (sid. 9): ”För att allmännare sprida håg till och insigt
uti trädplantering och trädgårdsskötsel, samt lör att lätta till¬
gången lill passande träd och buskväxter för dem, särdeles af
allmogen, hvilka inom Länet vilja företaga några trädgårdsan¬
läggningar eller planteringar, bar med dertill nådigst lemnadt
statsanslag, 3000 R:dr B;co, en för Länet allmän trädskola blif¬
vit anlagd vid Upsala, och tillfälle derigenom beredt för ele¬
verna i stadens Skollärare-Seminarium att. erhålla undervisning
i träd- och buskväxters uppdragning, omplantning, förädling
och skötsel i öfrigt etc.” Här finnes sålunda redan ett prseju-
dicat i detta fall för ett visst Län och man har alltså redan
kommit in på det fältet. Då så är, anser jag, att också ett
annat Län, som lider af skogsbrist och är försedt med ganska
vidsträckta, slätter, kunde få komma i åtnjutande af samma för¬
mon, hvarföre jag instämmer med Kyrkoherden Otterström och
önskar, att. 3000 R:dr för en gång måtte beviljas åt Skaraborgs
Läns förening för trädplantering och trädgårdsskötsel.
Doctor Itjörkman: För min del anser jag det ganska våd¬
ligt att beträda denna bana, t.y beviljar man ett sådant anslag
åt elt Län, komma säkert alla de andra Länen elter med sam¬
ma anspråk. På hvad sätt den omförmälda gåfvan till träd¬
skolan i Upsala erhållits, känner jag ej; troligen har den be¬
viljats af de till Kongl. Maj:ts disposition ställda anslagen för
befrämjande i allmänhet af landtmanna-näringar. I Westerås
Län har inan gått en annan väg och skaffat sig för ändamå¬
let erforderliga medel genom actieteckning och sammanskott af
Länets Hushåilnings-Sällskap. Detta synes mig äfven för ifrå¬
gavarande stora och folkrika Län vara den rätta vägen.
Den 22 September.
339
I detta yttrande instämde Doctorerna Säve och Nord¬
lander.
öfverläggningen ansågs härmed slutad och blef berörde
punkt efter derom gjord proposition af Ståndet bifallen.
25;te punkten bifölls.
26:te punkten.
Härvid erhöll
Doctor Gumselius ordet och anförde: Såsom det synes af
Betänkandet, har både jag och många med mig reserverat oss
i afseende på denna punkt, och jag vill derföre nu anföra mina
skäl härtill och sedan lemna frågan till Ilögv. Ståndets pröf¬
ning. Stats-Utskottet har i allmänhet följt den grundsatsen,
att Staten ej borde befatta sig med sådant, som lämpligast
åstadkommes genom den enskilda omtankan. Denna åsigt med-
gifver jag gerna i sin allmänhet vara riktig och vill sålunda
ej heller för min del bestrida den. Men då fråga är om att
införa något förut mindre kändt, men ledande till allmänt gagn,
kan det understundom vara nyttigt för hela landet att genom
understöd från det allmännas sida underlätta hvad som först
småningom och med större svårigheter utan ett sådant under¬
stöd skulle kunna af enskilda personer uträttas. Den ifråga¬
varande Cotswolds-racen är för närvarande af alla får-racer den
mest ansedda i England, emedan den bereder såväl största
mängden ull som kött och tillika är i hög grad fruktsam. I
Sverige är utan gensägelse redan mycket gjordt till får-afvelns
förbättrande. Men framgången har ej svarat deremot. I bör¬
jan ifrade man fiir de finulliga fåren, som dock lemnade kött
i ringa mängd, och ej heller äro ullrika. Sedan inträffade ej
blott här, utan i nästan alla länder i Europa en reaction emot
deni, emedan en sådan massa fin ull kan frambringas på Au¬
straliens utomordentligt vidsträckta betesmarker, på Cap och i
andra Engelska colonier, att den kan motsvara snart sagdt
hela Europas behof och frambringas till vida lindrigare pris än
hos oss. Sverige har i detta fall äfven måst följa med sin tid.
Således då framgången ej motsvarade de förhoppningar 0111 förde¬
len af den finulliga får-racen, som man i början hyste, så må¬
ste den ölVergifvas och man får nu höra, att flere Schäferier
efterhand upplöses, emedan de ej rätt vilja bära sig. I Eng¬
land voro Southdowns och Cheviot-racerna, samt racen New-
Leicester, hvar efter annan de mest omtyckta. Dessa racer,
hvilka äfven hos oss ■warit införda, särdeles de förstnämnda,
hafva visserligen ett ganska godt kött, men lemna deremot min¬
dre och äfven gröfre ull, så att de ej heller ansetts fullt svara
340
D c 11 22 September.
mot sitt ändamål. Nu är det Colswolds-raCen, som i England
tagit lofven af alla de andra, ända derhän att nian för en bagge
af nämnde race betalt till och med 50 Pund. Denna race är
för (ifrigt ej obekant ens bär i Sverige; nyligen fanns en stor
bagge vid Experimental-fältet, men som sjuknade och måste
slägtas; köttet af denna bagge såldes för 53 R:dr B:co och
ullen vägde ända till 15 skålpund. Alla får gifva naturligt¬
vis ej så mycket, men säkert är, att de gifva betydligt mer än
andra slag och att afkastningen är alldeles ovanligt stor. —
Nu kan man visserligen säga, att befordrandet af sådana hus-
hållsföretag som införandet af nya kreatursslag ej egentligen
angår Staten, utan att den enskilda företagsamheten bäst läm¬
par sig fiir deras befrämjande. Men nog vore det väl i högsta
grad nyttigt fiir landet och af yttersta vigt för det allmänna
att befrämja äfven denna del af landthushållningen, enär det
måste hafva stort inflytande på folkets välmåga, om man ge¬
nom Statens förmedling erhåller en ypperlig sort af ifrågava¬
rande djur, äfvensom det då lätt kunde öppnas tillfälle äfven lör
den mindre bemedlade att erhålla del i denna förmon. Man
kan sålunda visserligen lemna denna sak åt den enskilda om-
lankan, men ostridigt iir, att man då en ganska lång tid lår
vänta på några större resultater. Bättre synes det mig således
vara, om Staten från början tillskjuter de /tirsta medlen, så att
ifrågavarande förbättring af fåralveln kan påskyndas och för¬
delen deraf äfven komma den fattigare till godo, så att racen
dymedelst snarare och säkrare spriddes och likasom rotfästes i
landet. Fiir min del skulle jag sålunda anse det både af stor
vigt och dessutom ganska ekonomiskt, om Staten gjorde början
med att skaffa in ett något större antal af dessa kreatur, hvar¬
före jag anhåller, att Ståndet med afseende på sakens vigt här¬
till måtte skänka sitt bifall. I mina bemödanden förut i dag
har jag ej varit så lycklig att förskaffa de förslag framgång,
som jag ansett mig böra förorda. Men då detta föremål synes
vara af ännu stiirre vigt och angelägnare än dem jag förut för¬
ordat, hoppas jag, att Kongl. Maj:ts Nådiga förslag i denna del
rörande anslag af 10,000 R:dr Runt måtte af Ståndet bifallas.
Professor Agardh och Prosten Melander instämde.
Contracts-Proslen Almqvist: Då jag varit i tillfälle att in¬
hämta någon kännedom af ifrågavarande får-race, är jag lyck¬
lig kunna instämma med föregående talaren, äfven om den
upplästa calculen skulle tåla någon jemkning och så briljanta
resultater icke alltid kunna vara att påräkna. Det vöre i san¬
ning ganska väl, om, sedan så mycket i den vägen hos oss
misslyckats, GotswOlds-fåren bättre uppfyllde ändamålet och för-
hoppningarne. Dock hemställer jag, om ej någon nedsättning
i det begärda anslaget kunde ega rum, så att t. ex. hälften af
D e ii 22 S e |i l e mb e r.
341
den ifrågavarande summan ansloges, helst man för återstoden
kunde skaffa sig medel genom försäljning af nu egande hjordar.
Jag tillstyrker sålunda, att 5000 R:dr måtte beviljas.
Doctor Gumselius: Jag är väl tacksam för understödet,
men hemställer till den värde talaren, om ej saken skulle
gå bra nog långsamt, derest summan nedsattes. Något är vis¬
serligen mera än intet, men då ändamålet ej så fort vinnes
med en mindre summa, får jag fortfarande yrka beviljande af
10,000 lt:dr.
Sedan discussionen härefter förklarats slutad, fann Stån¬
det uppå derom vederbörligen gjord proposition för godt att
med ogillande af Utskottets yttrande i 26:te punkten bevilja
on summa af 10,000 R:drR:mt att, på sätt Kongl. Majit före¬
slagit, användas till inköp af en stam s. k. Cotswolds-får.
27:de och 28:de punkterna bi föllos.
D. Häst-afvelns befrämjande.
29:de punkten.
Härvid yttrade sig
Doctor Sandberg: I)å fråga var om Landtbruks-skolorna,
ansåg jag, att man kundo tillägga dem något af det anslag,
som nu är i fråga. Att äfven nu förevarande sak kan ega
sin nytta, vill jag väl ej helt och hållet bestrida, men kan ej
anse nyttan deraf jemförlig mod åtskilliga andra anslag till
jordbrukets utveckling, som blifvit förvägrade, hvadan jag för
min del yrkar antingen afslag eller åtminstone att anslaget
nedsättes till hälften elier ifrån 30,000 till 15,000 R:dr.
Doctor Nordlander och Kyrkoherden Sondén instämde.
Vice-Tulman Biskop Annerstedt: Visserligen känner jag ej
specielt den ifrågavarande saken eller behofvet deraf, men jag
anser mig dock böra upplysa, att man sagt mig, det ett fel
inom en hästrace ökas från generation till generation, och att
derföre anslag till recrutering isynnerhet för Cavalleriets behof
vore nödvändigt. Såsom ett särskildt vilkor föreslår dessutom
Utskottet, att vid inköpet ”särskildt afseende skall fästas å så-
dane hästar, som äro passande för jordbrukets behof”, för att
ej stuteriernas verksamhet må riktas ensidigt åt ett håll.
342 Den 22 September.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad och blef berörde
punkt af Ståndet bifallen.
30:de punkten bifölls.
E. Under vi snings-anstalter för Slöjderna.
3 Usta punkten.
Vid föredragningen af Utskottets första hemställan' sid. 63
erhöll
Contracts-Prostcn Almqvist ordet och yttrade: För min del
inser jag väl behölligheten af ny local åt en så vigtig läro¬
anstalt, men hemställer dock till den värde Ledamoten, som
här responderar å Stats-Utskottets vägnar, om ej något kan få
prutas eller om ej bättre vilkor kunde betingas, då anslags¬
summan gäller en half million och man ej ens känner värdet
af det gamla huset. Det goda ändamålet vill jag som sagdt
ingalunda (lindra, men summan förefaller mig förbålt stor, om
icke öfverdrifven.
Härmed förenade sig Doctor Sa?ulbei'g.
Doctor Gumselius: Den föregående talarens fråga kan lätt
besvaras. Inom Utskottet var i sjelfva verket ej någon tvist
om annat än om huset, huruvida köpesumman skulle få an¬
vändas för den nya byggnaden eller icke, ty i öfriga punkter
tycktes alla vara ense. Genom ifrågavarande försäljning af det
gamla huset betäckes emedlertid lättast bristen, och att eljest
ett icke ringa deficit uppkommer, är klart, när man besinnar,
att kostnadsförslagct uppgjordes på en tid, då priserna både
på arbete oell materialier voro helt annorlunda än nu, äfven¬
som att plats för byggnaden måsle köpas och att dertill 40,000
R:dr B:co äro beräknade. Nu föreslagna summa är visserli¬
gen ganska stor, men läget bör vara i möjligaste måtto cen¬
tralt och ett sådant är icke så lätt att utfinna för någorlunda
billigt pris. Man får således ej beräkna platsens värde för
lågt. Något kronans hus kan troligen ej erhållas. Ett förslag
härutinnan är visserligen gjordt, men får troligen ingen fram¬
gång. Afven af det skälet vill man för öfrigt, att det gamla
huset skall tillfalla byggnadsfonden, emedan under vanliga för¬
hållanden Statens eller andra allmänna egendomar för det me¬
sta på auetioner föryttras till betydligt lägre pris än enskilda
egendomar, emedan sällan någon med fullt allvar bevakar det
allmännas intresse emot enskilda speculanters påpasslighet. Om
Technologiska Institutet sjelft blir intresseradt att få försälj¬
Den 22 September.
343
ningssumman så stor sorn möjligt, kan man vara säker, att hu¬
set ej försäljes för underpris. Och då öfverskottet i alla fall
blir Statens, kan sålunda ingen förlust härpå vara att befara.
Att pruta på summan har jag dessutom ingen rätt till och jag
är äfven förvissad, att den fullt ut behöfves. Nuvarande lin¬
set är alldeles otillräckligt och läroverket är i ett starkt till¬
tagande. Vill man, att det verkligen skall blifva en Polytek¬
nisk läroanstalt i stor scala, som väl är önskligt, och hvartill
det bör sträfva, så måste byggnaden äfven tilltagas i stort oell
platsen vara sådan, att en tillbyggnad framdeles vid inträffan¬
de behof kan ega ruin. För 111ig är det sålunda klart, att
detta är den bästa hushållsåtgärden, hvarföre jag ej kan annat
än på det högsta tillstyrka bifall till hvad Utskottet föreslagit.
Sedan öfverläggningen nu ansågs slutad, blef Utskottets
ifrågavarande hemställan af Ståndet bifallen.
Hvad Utskottet i 2:dra, 3:dje och 4:de hemställan af be¬
rörde punkt föreslagit, blef äfvenledes af Ståndet bifallet.
32:dra, 33:dje, 34:dc och 35:te punkterna biföl/os.
F. Undervisnings-anstalter för Handel och
Sjöfart.
36:te, 37:de och 38:de punkterna biföl/os.
G. Undervisnings-anstalter för samt befrämjande
i allmänhet af Bergsbruket.
39:de och 40:de punkterna bifil/os,
H. Fiskeri-näringens understöd.
lissta och 42:dra punkterna bi föllos.
Hvad Utskottet i 43:dje och 44:dje punkterna hemställt
och föreslagit, blef derefter äfvenledes af Ståndet bifallet.
Ståndet företog nu till behandling de särskilda punkter,
deruti Utskottet afgifvit yttranden öfver väckta frågor om an¬
slag dels för vissa år eller tills vidare, dels för en gång till
föremål, tillhörande Civil-Departementel.
Vid föredragningen af Usta punkten, rörande anslag till
undersökningar, inspectionskostnader samt expenser för allmän¬
na arbeten, erhölls ordet af
344
Den 22 September.
Frosten Tellbom, som anförde: I afseende på denna punkt
har jag inom Utskottet afgifvit en reservation, som åtföljer Ut¬
låtandet; och då Ijögv. Ståndets ledamöter sålunda redan
torde hafva sig bekanta skälen för min afvikande mening, an¬
ser jag ej nödigt att nu upprepa desamma, utan får jag till hvad
i reservationen anförts endast tillägga några ord. Frågan är
onekligen af stor vigt, större än mången tilläfventyrs förmenar.
Under de sednare åren hafva arbeten af flerahanda art och i
stor scala utförts med understöd af allmänna medel, och dy¬
lika arbeten tilltaga, som bekant är, alltjemt i utsträckning. I
samma mon bar det blifvit och blilver det af förökad vigt. att
de undersökningar, som föregå dessa arbeten, noga utföras, äf¬
vensom ej blott att arbetet ordentligt vcrkställes, utan äfven att
detta, så vidt möjligt är, sker på dertill bestämd tid. Såsom
man nyligen af sednaste Revisions-berättelse erfarit, finnas åt¬
skilliga anledningar till anmärkning, beträffande så väl under¬
sökningarna som sjelfva arbetets utförande. Dylikt skulle tro¬
ligen icke eller åtminstone mindre komma att ega rum, derest
tillräckligt anslag för nu ifrågavarande ändamål beviljades, så
att Styrelsen blefve satt i tillfälle att nogare controllera både
undersökningarne och verkställandet af arbetena. Kongl. Majit
bar visserligen för detta ändamål i sin Nådiga Proposition en¬
dast äskat ett lika anslagsbelopp med det hittills varande,
emedan detta hittills ansetts tillräckligt; men tillräckligt har
det blifvit endast derigenom, att man mera än önskligt varit
inskränkt de derifrån utgående utgifterne. För öfrigt hafva
sedermera efter den Kongl. Propositionens aflåtande flera an¬
sökningar inkommit och motioner blifvit gjorda om vidtagande
af undersökningar fiir nya fiirordade arbeten och om anslag
till dessa arbetens utförande. Derföre anser jag det vara nö¬
digt att öka ifrågavarande anslag. Ståndet skulle väl härom
genast kunna fatta beslut och bevilja det som behöfves: men
lämpligare torde det vara, att Stats-Utskottet ånyo Ange taga
frågan i ompröfvande och dervid fästa afseende ej blott på
Kongl. Majtts Proposition, utan äfven på de öfriga framställ¬
ningar, som i detta ämne blifvit gjorda. Under sådant för¬
hållande får jag alltså yrka, att Högv. Ståndet måtte till Stats-
Utskottet återremittera denna punkt.
Häruti instämde Contracts-Prosten Holmberg ocb Prosten
Eurén.
Då inga flere talare anmälde sig, blef ifrågavarande punkt
uppå derom af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen veder¬
börligen gjord proposition till Stats-Utskottet återremitterad.
Punkterna 2, 3, 4 och 5 biföl/os.
Den 23 September. 345
Punkterna 6, 7 och 8 Indes till han dl in gar ne.
Punkten 9 b i falls.
Ståndet godkände, slutligen samtliga Utlåtandet bifogade
Tabeller, så vidt ändring deruti ej påkallas af förestående
beslut.
§• 4.
Upplästes och Indes lill handlingarne frän Högloft. Rid-
derskapet och Adelli ankommet Protocolls-Utdrag N=o 386.
Ståndet åtskildes kl. |1 e. in.
Ut supra
In tidem.
A. H. Aling vist.
[)<;» 23 September.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 123, i an¬
ledning af väckt motion om förhöjning i lösningspriset för inom
riket tillverkad salpeter.
Prosten Melander, som härvid på begäran erhöll ordet,
yttrade: Högv. Ståndet linner pag. 2 i Utlåtandet upplysning
rörande såväl inlösningspriset af salpeter sorn tillverkningens
belopp från och med år 1816 till och med sistlidet, år, och
om man granskar de uppgifter, hvilka härom meddelas, skall
man finna, att tillverkningsbeloppet i väsendtlig nion varit be-
846
Ben 23 September.
roende af inlösningspriset, (y likasom detta, efter att från och
med år 1816 till och med år 1834 hafva utgjort 7 R:dr 24
sk. b:co, sedermera tid efter annan blifvit nedsatt: år 1835
till 6 R:dr 32 sk., år 1836 till 6 R:dr oell år 1837 till 5
R:dr, hvilket pris fortfarit till och med år 1840, så har också
tillverkningsbeloppet i samma nion nedgått ; det uppgick nem¬
ligen 1816 till 33,270 lispund, men minskades efter 1835 för
hvarje år, så att det år 1842 utgjorde allenast 14,645 lispund.
Vid denna tid höjdes priset och tillverkningen steg, till dess
den under förra året nedgick till 14,655 lispund. Anlednin¬
gen till denna plötsliga minskning torde böra sökas deri, alt
prisen å allt slags arbete och å alla varor i så betydlig nion
stegrats — man uppgifver t. ex., att blott det qvantum ved,
som erfordras till ett lispund salpeter, kostat 5 R:dr b:co; och
om följaktligen inlösningspriset nu icke höjes, torde man med
temlig säkerhet kunna emotse salpeter-näringens snara undergång i
landet, i händelse den icke upphjelpes och uppmuntras. Också
hafva Rikets Ständer och deras Revisorer vid flera tillfällen
uttalat den åsigten, att det vore för landet af synnerlig vigt,
att den inhemska salpeter-näringen befrämjades och uppmun¬
trades, och jag tror icke, att denna åsigt saknar skäl för sig.
Försl och främst utgör salpeter-tillverkningen en icke ovigtig
binäring för flera af våra sädesfattigare provinser, — bland
hvilka jag vill nämna Kronobergs, Wester- och Norrbottens
Län. För det andra är det af synnerlig vigt, att tillgång på
denna vara, oberoende af införseln från utrikes ort, kan i be-
hofvets stund inom landet påräknas, enär sådana förhållanden
kunna inträffa, att denna vara icke kan för något pris från ut¬
landet införskaffas. För det tredje bör man besinna, att en
ganska betydlig summa kominer att gå ur landel, om näringen
ligger neder. Man beräknar nemligen, att till det erforderliga
krutförrådet åtgår omkring 30,000 lispund salpeter, uppgående
i värde till ungefär 300,000 R:dr, och redan nu utgår ur lan¬
det hälften af denna summa, ty såsom bär ofvan är visadt,
tillverkas för närvarande allenast omkring 14,000 lispund.
För det, fjerde är del bekant och Afdelningen upptog det
också i sitt utlåtande, att varan å utrikes ort. under inneva¬
rande år betalas med ej mindre än 6 R;dr 8 sk. b:co per lispund,
hvilket således öfverstiger det nu stadgade inlösningspriset.
Föga lämpligt synes det mig att, då varan utrikes kostar mera,
stanna vid 6 R:dr, och snarare borde väl en dyrtids-förhöj¬
ning, om hvilken så mycket talas, äfven bär kunna billigtvis
komma i fråga; och då slutligen till allt. detta kommer, att
salpeterfonden befinner sig i den belägenhet, att den kan utan
ytterligare anslag bära en förhöjning i inlösningspriset, så att
detta i öfverensstämmelse med min reservation skulle kunna
bestämmas till 10 R:dr Runt per lispund, tror jag mig hafva
Den 23 September.
allt skäl att yrka afslag å Utskottets hemställan och anhålla
om bifall till nyssnämnda i min reservation framställda förslag.
Häruti instämde Biskop Bergman, Doctorerna Sandberg
och Säve, Prosten Ljunggren m. fl.
Doctor Nordlander: Den föregående Talaren har fullstän¬
digt framlagt skälen för en förhöjning uti inlösningspriset, och
jag behölVer derföre icke tillägga mycket. Inom Wester- och
Norrbottens Län, der salpeter-tillverkningen drifves i största
scala, har densamma beklagligtvis på sednare tiden aftagif, och
då man frågat efter orsaken dertill, har man erhållit det svar,
att, enär inlösningspriset är så lågt, det lönar sig vida bättre
att nedlägga penningar och arbete på åkerbruket, — och detta
svar är så mycket mera allvarligt menadf, som åtskilliga på
sednare tider nedlagt handteririgen. Priset på varan har en
tid utgjort 5 R:dr b:co och så blifvit höjdt. Emellertid klaga
denna näringsidkare, att priset alltjemnt vexlat, så att de icke
hafva någon säkerhet för sin handtering, och derföre är det
vigtigt, att. priset blir fixeradt. så, att tillverkaren kan hafva
någon vinst. En motionär har föreslagit 10 R:dr R:mt per
lispund, och detta torde kunna anses så tillräckligt, att, om
beslut fattades i enlighet dermed, näringen skulle befrämjas och
landet icke utsättas för faran att sakna en produet af sådan
vigt som den ifrågavarande.
Doctor Björkman: I egenskap af såväl Riksdagsman som
Revisor har jag flera gånger deltagit i öfverläggningar om fö¬
revarande sak och kan således intyga riktigheten af hvad Ut-
skotts-Afdelningen yttrar, då den säger, att Rikets Ständer och
deras revisorer vid flera tillfällen ansett det vara af synnerlig
vigt, att den inhemska salpeter-näringen befrämjas och upp¬
muntras. Derföre får jag öppet uttala, att jag skulle helst ön¬
ska att till och med gå längre än Afdelningen gjort: jag ville
nemligen i allo bifalla motionen, så att priset höjdes till 7
R:dr b:co. En sådan förhöjning vore ganska tillbörlig och
skulle utan svårighet kunna åstadkommas, alldenstund fonden
flir salpeter-industriens befrämjande fulleligen medgifver en så¬
dan uppmuntran. Mig vill del. nemligen synas rättast, att Stän¬
derna åtminstone ännu någon tid fortgå på den väg, de vid
föregående Riksdagar beträdt, då de till näringens uppmuntran
förordat inlösningsprisets skäliga förhöjning. Utskottet föreslår
väl en underdånig skrifvelse, angående Svenska salpeterns up¬
pehållande vid samma pris som den införskrifna, men dermed
är icke saken hjelpt, i anseende till arbetskostnadens och alla
förnödenhets-varors numera här i landet stegrade pris. På
min ort, klagas allmänt öfver det låga inlösningspriset och man
348
Den 23 S e p t e in b e r.
anser, att det icke lönar mödan att under sådana omständighe¬
ter fortfara med näringens bedrifvande.
Häruti instämde Prosten Eurén.
Prosten Melander: Jag vill blott nämna, att jemväl på
Utskotts-Afdelningen fråga var att hilja inlösningspriset till 7
R:dr b:eo ; men då man ansåg detta för högt, stannade man
vid 6 R:dr 32 sk. Jag fortsätter mitt förra yrkande och tror
mig hafva funnit ett nytt skäl dertill uti den omständigheten,
att efter all anledning Afdelningens förslag kommer att såsom
beslut upptagas af ett annat Stånd.
Professor Agardh: Ehuru utan hopp om framgång vågar
jag likväl tillstyrka bifall till Utskottets förslag. Jag anser det
högst olämpligt att höja inlösningspriset, serdeles då Ståndet
redan beslutat, att salpeter får tullfritt införas, och följakt¬
ligen genom ett höjande af priset Staten utsätter sig för risken
att äfven för utländsk i riket införd salpeter få betala det hö¬
gre pris, som endast borde erläggas för den inhemska tillverk¬
ningen. Krutet är en nödvändighetsvara, icke ensamt lör för¬
svaret, utan äfven för bergsbruket och den inhemska industrien
i allmänhet, och jag skulle önska, att i afseende på denna pro-
duet, krutet, Hiigv. Ståndet ville taga närmare kännedom om
ett yttrande, som förekommer i Stats-Råds-protocollel vid frå¬
gan om Tulltaxan. Der föreslås nemligen, att i stället att
förvara krut, som lätt försämras, man skulle hålla förlag af
salpeter, en vara, som utan serdeles skada lärer kunna bibe¬
hålla sig nära nog huru länge som helst. När man i all¬
mänhet allt mer och mer börjar öfvergifva det såkallade skydds-
systemet, utan tillåter hvar och en köpa varorna der de kunna
erhållas för billigaste pris, skulle ett sådant fastställande af ett
bestämdt pris för salpetern innebära ett afvikande från denna
äfven af Hiigv. Ståndet vid Tulltaxans granskning godkända
grundsats. Serdeles tvifvelaktigt synes mig äfven vara, huru¬
vida jordbrukaren, till hvars fördel ett sådant rnonopolii-pris
fastställes, verkligen har gagn af detsamma, enär det med fog
lärer kunna ifrågaställas, huruvida han icke äfven med detta
högre pris fördelaktigare skulle kunna använda på sjelfva
jordbrukets upphjelpande den arbetskraft, hvilken han nn af
Staten uppmuntras att nedlägga på tillverkningen af salpeter.
Häruti instämde Prosten Gahne.
Biskop Kergmun : Jag har i denna fråga instämt, med
Prosten Melander, som fullständigt motiverat sitt från Utskot¬
tets afvikande förslag. Hvad åter beträffar förhöjningen från
6 R:dr 32 sk. till 7 R:dr, så har jag egentligen icke något
Den 23 September.
349
emot densamma, ty jag anser, att Ständerna icke böra räkna
så noga, äfven om priset genom en sådan förhöjning skulle
blifva högre än det är på den utländska marknaden, då en
så vigtig omständighet är i fråga sorn den att uppmuntra en
inhemsk industri: men en fara kan dervid uppstå, nemligen
att, om en dylik förhöjning beviljas, ändamålet med densamma
förielas derigenom, att utländsk salpeter inlurendrejas och ut-
gifvos för Svensk, och jag fortfar derföre att med Prosten Me¬
lander allenast yrka förhöjning till 6 R:dr 32 sk. b:co per
lispund.
Doctor Säve: Jag talar icke så mycket i min egen lands¬
orts intresse, då jag instämmer med den reservant, som här
framställt sin åsigt om saken, ty i min hemort är salpeter¬
tillverkningen nästan alldeles nedlagd: men stora delar af
Hernösands Stift, serdeles de båda nordligaste länen, skulle med
fördel kunna fortsätta idkandet af denna näring, så framt lämp¬
ligt understöd bereddes. Jag ber dervid att i synnerhet få
fästa Högv. Ståndets uppmärksamhet på hvad Biskop Bergman
antydde om vigten deraf att i fråga om denna näringsgren
ställa sig på en sjelfständig ståndpunkt och icke göra sig be¬
roende af utländningen. Hvad Professor Agardh anfört skulle
visserligen ega sin riktighet och onekligen vara mycket bevi¬
sande, derest icke deri omständigheten inträffade, att salpetern
likasom saltet förlorar något i kraft, om den längre tid förva¬
ras. För min del bifaller jag således hvad Prosten Melander
föreslagit och önskar, att Högv. Ståndet i öfverensstämmelse
dermed fattar sitt beslut.
Doctor Nordlander: Jag ber att, med anledning faf hvad
sorn blifvit yttrndt om insmuggling af salpeter, få lemna några
upplysningar om sättet, huru deritia vara till Kronan levereras.
Innan sådant kan ske. måste leveranten förskaffa sig intyg af
vederbörande uppsyningsman om qvanlitefen af det tillverkade.
Sedan räkning öfver liela tillverkningen sålunda blifvit upp¬
gjord, granskas densamma på allmän sockenstämma, och när
förhållandet så är, kan väl insmuggling icke gerna komma i
fråga. I Finland har salpeternäringen idkats med stor för¬
mon. Lispundet har der kostat 10 R:dr b:co, under det att
priset i Sverige uppgått till 5. Några försök att insmuggla
hafva visserligen förekommit, men de hafva snärt, afstanna!, ty
bevis måste ju alltid anskaffas om stället, hvarest, salpetern
blifvit tillverkad. Om nu insmuggling likväl skedde, skulle
ingen vilja emottaga varan, och derest någon bonde t. ex.
försäkrade, att. Iian tillverkat två hundrade lispund utländsk
salpeter, skulle de öfriga socknemännen säga nej. Med ett ord,
rättskänslan och afundsjukan skulle hindra ett dylikt bedräg¬
ligt förfarande. Men i händelse inlösningspriset höjdes så, att
350
Den 23 September.
det svarade mot mödan, skulle utan tvifvel näringen åter
uppblomstra.
Professor Agardh: Med anledning af den siste Talarens
yttrande ber jag att ytterligare en gång få erinra, att enligt
Ståndets beslut salpeter hädanefter får tullfritt införas. Svå¬
righet måste alltid uppstå, då man vill undersöka, om salpetern
är inhemsk eller utländsk, och om denna svårighet icke kan
lösas, utsätter sig Slaten för risken att betala den utländska
salpetern med samma höga pris sorn den inländska. Jag ta¬
ger mig friheten att uppläsa något ur Stats-Råds-protocollet
vid frågan om tullen å krut oell salpeter. Det heter der:
”Men att hålla ett så stort, ständigt krutupplag kan likväl icke
ske utan betydliga olägenheter, bland hvilka jag tillåter mig
antyda: faran och kostnaden vid krutets förvaring, betydliga
uppoffringar för omarbetning af en del krut, som eljest skulle
blifva odugligt; och för öfrigt en oundviklig försämring af det
upplagda krutet.
Enligt mitt underdåniga förmenande skulle dock så väl
dessa olägenheter till stor del kunna undvikas som äfven den
önskligasle trygghet vinnas, att riket under alia omständigheter
egde utväg att förskaffa sig en tillräcklig qvantitet krut, om
den åtgärd vidtages, att, i sammanhang med lämplig minskning
af krutförrådet, ett betydligt förlag af salpeter bildades. I
troubleradt skick kan detta ämne utan försämring förvaras nä¬
stan huru länge som helst, och dermed är hvarken fara eller
någon större kostnad förbunden. — — — — Under en tid,
då landets jordbruk ännu befann sig på en ganska låg stånd¬
punkt, samt näringsutvägarne för folket jemväl voro både färre
och inskränktare än nu är förhållandet, och då framför allt
det i hela den civiliserade veriden hyllade isolerings- och pro-
hibitiv-systemet äfven härstädes med förtroende omfattades så¬
som vilkor och medel för hvarje lands sjelfständighet och in¬
dustriella utveckling — under en tid af sådana förhållanden
och lagstiftnings-grundsatser vidtog man åtgärden att på mång¬
faldigt sätt uppmuntra och understödja en inhemsk salpeter¬
näring. Skyddad genom införselsförbud emot all utländsk med¬
täflan och af Staten tillförsäkrad ovillkorlig afsättning till ett
på förhand bestämdt, öfverdrifvet pris, har visserligen salpeter¬
näringen åtnjutit stödet af alla hittills kända konstlade medel.
Och likväl befinner den sig ännu i dag på en ståndpunkt, som
hvarken för näringens idkare eller förbrukningens behof är
tillfredsställande.”
För egen del kan jag icke annat än finna dessa skäl ta¬
lande och jag anser således, att Utskottets förslag är fullt be¬
tryggande, så mycket mera som erfarenheten redan lärt, att,
Den 23 September.
351
om än näringen genom konstlade medel uppmuntras, produc-
tionen ändå icke stiger så högt, som landets behof kräfver.
Häruti instämde Contracls-Prosten Landuren.
Doctor Björkman: Blott några få ord i anledning af hvad
Professor Agardh anfört. Staten har först framlockat och se¬
dan allt hittills uppmuntrat salpeter-näringen, samt till och med
understödt den med räntefria lån för salpeter-ladors uppförande.
Det vore derföre efter min tanke i högsta grad otillbörligt att
nu tvärt ändra system och låta nyare tiders anförda åsigter
göra sig så gällande, att hela salpeter-tillverkningen snart skulle
alldeles upphöra. Och hvad skulle väl blifva följden, om äfven
i alla andra länder samma principer uteslutande antogos? Jo,
att all salpeter-tillverkning åtminstone i hela Europa upphörde.
Först småningom och med försigtighet bör således ifrågasatta
förändring inträda, och mod afseende derå yrkar jag bifall till
Prosten Helanders förslag, så framt icke motionärens yrkande
af något större förhöjning kan beviljas.
Doctor Gumaelius: Utskottet har just velat bereda en lämp¬
lig öfvergång från föregående tiders utan tvifvel förvända sätt
att gå tillväga. Salpeter-näringen är nu mera på de flesta
orter öfvergifven, och får man nu en sådan förhöjning uti in-
lösningspriset, som af åtskilliga Talare här blifvit yrkad, kan
näringen visserligen bibehålla sig på de ställen, der den ännu
idkas, men då är man också utsatt för äfventyret att för ut¬
ländsk salpeter få betala lika mycket, som 0111 den vore Svensk.
De lurendrejeri-försök, som af en dylik åtgärd ulan tvifvel
skulle framkallas, äro omoraliska och den lagstiftning, som för¬
orsakar deni, strider mot sanna statsekonomiska grundsatser.
Temligen orimligt måste det sålunda förefalla att vilja upp¬
sätta inlösningspriset utöfver hvad utrikes betalas för salpeter,
och jag yrkar derföre bifall till Utskottets förslag, hvilket till
näringens betryggande medgifver allt hvad lämpligen medgif¬
va? kan.
Häruti instämde Contracts-Proslen Almqvist och Prosten
Gahne.
Sedan discussionen härmed ansetts slutad, gjorde II. II.
Erke-Biskopen och Talmannen proposition på bifall till hvad
Utskottet i anledning af Riksdags-fullmäktigen fVeslermarks
motion hemställt; och då denna proposition med blandade Ja
och Nej besvarades, samt votering begärdes, framställdes och
godkändes en så lydande voterings-proposition:
352
Den 23 September.
Den som bifaller hvad Stats-UtskoItel i Utlåtandet N:o
123 i anledning af Riksdags-fullmäktigen fVnstermarks motion
hemställt, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej,
har Ståndet beslutat, att i öfverensstämmelse med de Utlåtan¬
det vidfogade reservationer Rikets Ständer uti underdånig
Skrifvelse bos Kongl. Maj:t anhålla, att kronans lösningspris
för inhemsk salpeter måtte för innevarande års tillverkning och
framgent tills vidare bestämmas till 10 R:dr Runt per lispund.
Voteringen, som derefter i behörig ordning försiggick, be¬
fanns hafva utfallit med 23 Ja emot 12 Nej, hvadan Ståndet
stadnat i beslut, som Ja-propositionen innehåller.
Emot beslutet reserverade sig Prosten Milander.
Hvad Utskottet för öfrigt uti förevarande Utlåtande hem¬
ställt, bifölls.
§ 2.
Föredrogs ånyo Stats-LJlskotlets Utlåtande N:o 124, i an¬
ledning af erhållna återremisser å Betänkandena N:is 42, 43,
71 oe,h 72, angående regleringen af utgifterna under Riks-
Statens andra, tredje, fjerde och femte Hufvud-titlar.
Härvid förekommer följande delar af
Betänkandet N:o 42 (Andra Hufvud-Titeln).
2:dra punkten, mom. b.
Professor ågårdh, som på begäran erhöll ordet, yttrade:
I)å det vill synas, som bade Ståndet återremitterat denna punkt
i den syftning, att lönen i öfverensstämmelse med hvad Kongl.
Majit föreslagit borde bestämmas till 3,000 R:dr, hemställer
jag, om icke Ståndet anser lämpligt att med alslag å Utskot¬
tets hemställan vidblifva och i sitt beslut uttala den åsigt,
Ståndet förut visat sig hylla.
Doctor Sandberg: I förevarande Utlåtande, sorn är svar
på återremiss, omförmäles, att tre Stånd ansett aflöningen för
ifrågavarande Registrators-tjenst böra bestämmas högre än Ut¬
skottet i sitt förra Betänkande föreslagit, och då Utskottet med
anledning deraf och i öfverensstämmelse dermed ändrat sitt för¬
slag sålunda, att det i stället för 2,000 nu föreslagit 2,500 R:dr,
torde väl vara lämpligt att stanna vid sistnämnde summa.
Doctor
Den 23 September.
353
Doctor Gumaelius: Jag ser ingen nödvändighet för Högv.
Ståndet att stanna vid 2,500 R:dr. Ståndet har en gång ut¬
talat såsom sin åsigt, att aflöningen borde bestämmas till 3000
Ridr; och då till stöd för denna åsigt anfördes skäl, hvilkas
riktighet man torde hafva svårt att jäfva, bland andra det, att
angeläget vore att söka förekomma täta ombyten i en befatt¬
ning, der en genom längre tjenste-utöfning förvärfvad vana vid
göromålen utgjorde ett af de förnämsta vilkoren för platsens
behöriga skötande, kan jag för min del icke finna, att Ståndet
liar skäl att nu nedsätta det belopp, Ståndet för någon tid
sedan icke ansåg för högt.
Häruti instämde Biskop Bergman och Prosten Melander;
och, sedan discussionen förklarats slutad, beslöt Ståndet med
ogillande af Utskottets hemställan, att aflöningen för Registra-
torn inom Justitise-Stats-Expeditionen skulle i enlighet med
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition fastställas till 3000 R:dr Runt.
2:dra punkten mom. c. Lades till handlingarne.
4:de punkten inom. a.
Uppå hemställan af Vice-Talmannen Biskop Annerstedt
beslöt Ståndet, som ogillade Utskottets här gjorda tillstyrkande,
att aflöningen för Secreteraren inom Justitiae-Canzlers-Expedi-
tionen skulle bestämmas till 4,500 R:dr Runt, eller lika belopp,
som Kongl. Majit föreslagit.
4:de punkten mom. b.
Uppå hemställan af Vice-Talmannen Biskop Annerstedt
a/slog Ståndet likaledes hvad Utskottet här föreslagit och be¬
slöt, att aflöningen för Registratorn i Justitise-Canzlers-Expe-
dilionen må i öfverensstämmelse med Kongl. Majits Nådiga
Proposition fastställas till 3000 Rulr R.-mt.
4:de punkten mom. c och 5:te punkten mom. a, b och c.
Lades till handlingarne.
8:de punkten, sednare mom.
Uppå hemställan af Vice-Talmannen Biskop Annerstedt
afslogs Utskottets i Betänkandet N:o 42 gjorda och här vid¬
hållna hemställan.
Betänkandet Nio 43: (Tredje Hufvud-Titeln).
Iliigv. Presle-St. Prut. t8S7. €:te Bandet.
23
354
Den 23 September.
2:dra punkten, förra delen.
Uppå hemställan af Vice-Talmannen Biskop Annerstedt
fastställde Ståndet, sorn ogillade Utskottets förnyade förslag,
aflöningen för hvardera af de i Utrikes Departementets Expe¬
dition anställde fyra Andre Secreterare till 2000 R:dr R:mt.
Betänkandet N:o 71. (Fjerde Hufvud-Titeln).
8:de punkten.
Lades till handlingarne med förklarande, att Ståndet vid-
blifver sitt i fråga om denna punkt fattade beslut.
20:de punkten mom. c och 2 Esta punkten.
Lades till handlingarne med förklarande, att Ståndet vid-
blifver sina der omförmälda beslut.
23:dje punkten. Lades till handlingarne.
33:dje punkten.
Uppå hemställan af Vice-Talmannen Biskop Annerstedt
n/slog Ståndet Utskottets hemställan och biföll Utgifts-Afdel-
ningens å sidorna 14 och 15 upptagna förslag.
Derefter förekom Utskottets i Usta punkten å sidan 10
gjorda hemställan om ett anslag af 252,000 R:dr Runt till
underhållande af bevärings-manskapets beklädnad.
Vice-Talman Biskop' Annerstedt, som erhöll ordet, ytt¬
rade: Jag fruktar, att den beräkning, som här är följd,
icke ledt till en summa, som motsvarar de behof, hvars upp¬
fyllande man afsett. Utskottet upptager endast kostnaden för
2:ne år, under hvilka 2:ne classer hvardera året skulle exerce¬
ras, och fördelar denna kostnad på 3:ne år, men tager icke i be¬
räkning samma kostnad för en årsclass, hvilken skulle exerce¬
ras under loppet af 1858. Det är uppenbart, att härigenom en
brist måste uppstå; men som den icke är synnerligen betyd¬
lig och möjligen kan af besparingar fyllas, vill jag icke yrka
någon annan summa än den af Utskottet föreslagna.
Doctor (imnieliiis: Utskottet har ansett ett belopp af 252,000
R:dr, fördeladt på do 3 åren 1858, 1859 och 1860, böra blifva
för ändamålet fullt tillräckligt; och då Utskottets förslag här¬
om grundar sig på noggranna beräkningar öfver hvad som kan
Den 23 September.
355
åtgå för hvarje af de båda nästkommande åren, tror jag, att
samma förslag förtjenar det bifall, hvarom jag nu vågar anhålla.
Discussionen ansågs härmed slutad: och blef ifrågava¬
rande anslag af Ståndet beviljadt att utgå på sätt Utskottet
föreslagit.
Det af Utskottet i 2:dra punkten å sid. 10 tillstyrkta an¬
slag af 130,000 R:dr R.-int till anskaffning af 1,300 stycken tält
för bevärings-manskapet blef af Ståndet likaledes beviljadt att
utgå på sätt. Utskottet föreslagit.
35:te punkten mom. m. Lades till handlinaarne.
39:de punkten.
Vice-Talman Biskop Annerstedt, som på begäran erhöll or¬
det, yttrade: Genom sitt beslut i fråga om denna punkt an¬
visade Ståndet första årets anslag, 13,000 R:dr, att användas
på sätt i den Kongl. Propositionen blifvit föreslaget; men man
förbisåg då, att verkliga behofvet för en stallbyggnads uppfö¬
rande är, om jag rätt minnes, 18,000, R:dr. jag anser mig
skyldig att härpå fästa Högv. Ståndets uppmärksamhet för den
händelse, att Ståndet skulle vilja höja första årets anslag till
nämnde summa.
Doctor Gumselius: Vid närmare påseende finnér man, att
Utskottet frångått sitt förra beslut och framlagt ett nytt förslag,
och då så är, skulle det kanske med skäl kunna förefalla mån¬
gen besynnerligt, om Högv. Ståndet, hvars åsigt vid fram¬
läggandet af det nya förslaget till alla delar gjort sig gällande,
nu icke vidhölle samma åsigt, utan fattade beslut om en för¬
höjning i anslaget, som, låt vara att den i och för sig vore
önskvärd, likväl under förhållanden af den beskaffenhet som
de här förekommande knappast kan anses lämplig.
Discussionen ansågs härmed slutad; och blef Utskottets
med Preste-Ståndets beslut hufvudsakligen öfverensstämmande
förslag godkändt.
Tillfälliga eller extra anslag: 6:te punkten. Lades till hand-
lingarne med förklarande, att Ståndet vidblifver sitt i frågan fat¬
tade beslut.
Till utgående för en gång äskade extra anslag, mom. g.
Lades till handling arne.
Betänkandet N:o 72. (Femte Hufvud-Titeln.)
356
Den 23 September.
9:de och ll:te punkterna. Lades till handlingarne.
13:de punkten. Utskottets förändrade tillstyrkande bifölls.
33:dje punkten. Lades lill handlingarne.
Serskilda eller extra anslag Litt. A moni. c. Lades till
handlingarne med förklarande, att Ståndet vidblifver sitt i ämnet
fattade beslut.
§ 3-
Föredrogs ånyo och bifölls Banco-Utskottets Utlåtande
N:0 47, i anledning af väckt fråga om anskaffande af ny än¬
damålsenlig byggnad för Rikets Ständers Bank.
§ 4.
Föredrogs ånyo Banco-lJtskotlets Utlåtande N:o 48, i
anledning af Riks-Ståndens beslut öfver Betänkandet N:o 37,
med förslag till reglering af Bankens låne- och creditiv-rörelse.
Härvid förekommo:
Utskottets främst å sid. 8 upptagna yttrande. Lades till
handlingarne.
14:de punkten.
Med vidblifvande af sitt i ämnet fattade beslut godkände
Ståndet den föreslagna voterings-propositionen.
30;de punkten mora. 1. Lades till handlingarne med för¬
klarande, att Ståndet vidblifver sitt i frågan fattade beslut.
32:dra punkten.
Professor Agardh, som härvid erhöll ordet, yttrade: Jag
var en af dem, som, då denna fråga förra gången utgjorde fö¬
remål för öfverläggning inom Ståndet, röstade för återremiss.
En dylik åtgärd beslöts äfven icke allenast hos detta Högv.
Stånd, utan jemväl hos Ridderskapet och Adeln; men såsom
förevarande Utlåtande visar, hafva hos de Talare, som yrkat
återremiss, meningarne varit delade; Utskottet har vidblifvit
sitt förra förslag, och jag tager mig friheten hemställa till Högv.
Ståndet att i enlighet med samma förslag fatta sitt beslut.
Någon våda deraf skall, såsom jag tror, icke kunna uppkomma,
ty om missbruk förinärkas, kan anledningen till dem lätt ge¬
Den 23 September.
357
nom förändrade stadganden vid en kommande Riksdag undan-
rödjas.
Flera Talare anmälde sig icke, och biföll Ståndet Ut¬
skottets förslag, sådant det i 32:dra punkten af Betänkandet N:o
37 förekommer.
39:de punkten mom. litt. e.
Lndes till handling aime med förklarande, att Ståndet vid-
blifver sitt förut fattade beslut.
47:de punkten.
Med vidblifvande af sina här omförmälda beslut god¬
kände Ståndet den föreslagna voterings-propositionen.
48:de punkten.
Utskottets yttrande gillades.
52:dra och 53:dje punkterna.
Utskottets tillstyrkande rörande dessa båda punkter bifölls.
Sedan Utlåtandet sålunda blifvit afgjordt, begärde
Riks-Archivarien Doctor Nordström ordet och yttrade:
Då vid punkten 39, mom. under Litt. c i Betänkandet N:o 37
fråga var om vilkoren för medels emottagande på upp- och
afskrifnings-räkning, förbisåg jag, att i sammanhang dermed
förslaget om medels emottagande på s. k. deposit-räkning äf¬
ven hade bort till discussion upplagas. Serskild motion
hade nemligen derom blifvit väckt af en Ledamot i Borgare-
Ståndet, och då jag hade den tro, att denna motion, såsom
ske bort, utgjorde föremål för serskildt yttrande af Utskottet,
uraktlät jag att i denna fråga yttra mig vid föredragningen af
punkten 39. Motionen omnämnes emellertid icke i Utlåtandet,
och då jag icke kan fordra, att discussionen derom åter skall
upptagas, vill jag blott tillkännagifva, att jag åberopar och till
alla delar vidhåller min Utlåtandet vidfogade reservation, hvil¬
ken lyder som föijer:
"Den af Ridderskapet och Adeln beslutade återremiss af
punkten 39 mom. e åsyftade införandet af en s. k. deposit-
räkning bland Riks-Bankens rörelsearter, och formlig motion
derom väcktes i sammanhang dermed äfven af en bland Bor¬
gare-Ståndets Ledamöter i Banco-Utskottet. Då emellertid
Utskottets pluralitet ansett sig böra afstyrka detta förslag på
358
Den 23 September.
skäl, sorn anföras i Betänkandet, torde äfven minoritetens me¬
ning i denna för Riks-Bankens soliditet och förmåga att inom
omfånget af sin rörelse underlätta circulationen ganska vigtiga
fråga böra framställas till Rikets Ilöglofliga Ständers kännedom.
Emellan den redan införda upp- och afskrifnings-räknin-
gen och räkning för penning-depositioner mot ränta finnes, så¬
som kändt är, ej någon annan väsendtlig skillnad, än i fråga
0111 tiden för uttaget. Då insättaren på den förra räkningen
är berättigad att genast vid anfordran utbekomma så stort be¬
lopp af sitt saldo, han önskar, eger insättaren på deposit-
räkning ej rätt att af sitt saldo utbekomma något förr, än ef¬
ter det en viss på förhand genom aftal eller annorledes be¬
stämd tid från anfordringen förlupit. Insättningar på deposit-
räkning kunna derföre med desto större fördel af Banken pla¬
ceras uti dess rörelse, som här någon ögonblicklig återbetal¬
ning icke kan ifrågakomma; och någon högre ränta kan der¬
före ock för sådana insättningar beviljas än för medel på
upp- och afskrifnings-räkning, hvilka när som helst kunna åter¬
fordras. Bestämmes räntan å deposit-medel något så när i
naturligt, förhållande till den, Banken på de i dess rörelse pla¬
cerade medel erhåller, skola utan tvifvel icke obetydliga ca-
pitaler på denna räkning inflyta, och Banken, som på denna
väg, likasom äfven i upp- och afskrifningsväg, får tillbaka sina
inom sedelstockens maximi-belopp förut utgifna sedlar, försättes
derigenom i tillfälle att ånyo, utan att öka sin sedel-emission,
utskicka dem i den allmänna riirelsen, från hvilken de eljest
måhända till större eller mindre del blefve undanhållna, och
att sålunda utan något anlitande af sin metalliska valuta con-
solidera sin sedelstock på samma gång dennas fruktbärande kraft
förökes och förstärkes.
Det vili synas, som skulle dessa fördelar af en deposit-
räknings öppnande inom Banken förtjena större afseende än
de nu vunnit. Hvad man anmärkt om vådan deraf, att nu i
Banken räntelöst hvilande deposita skulle, om en depositräk-
ning mot ranta komme att öppnas, blifva på denna räkning
insatta, kan äfven anmärkas mot upp- och afskrifningsräkning,
ehuru hvad denna angår den redan vunna erfarenheten talar
deremot. Men om ock så skulle ske, borde väl sådant icke
anses vara något ondt, så länge circulationen fortfar att be¬
höfva ökadt rörelse-capital och sedelstockens maximum, hvaruti
äfven de nu räntelöst hvilande deposita inberäknas, i alla fall
ej får öfverskridas.
Hela den nu omtvistade frågan skulle, såsom det vill sy¬
nas, enklast kunna regleras sålunda, att en viss tid bestäm¬
des, under hvilken de på deposit-räkning insatta medlen minst
borde innestå för att få beräkna högre ränta än medel på
upp- och afskrifnings-räkning, att denna högre ränta bestämdes
till minst en procent lägre, än den Bankon sjelf tillgodonjuter,
Den 23 September.
359
och att Fullmäktige blefve bemyndigade att efter pröfning af
tid oeh omständigheter bestämma, om deposit-räkningen borde
få fortlöpa eller inställas för längre eller kortare tid.”
§ 5.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 49, i an¬
ledning af Riks-Ståndens beslut öfver Utlåtandet N:o 38, med
förslag till vissa förändrade föreskrifter, angående Bankens vex-
lings-eassa och depositions-rörelse.
Härvid förekommo:
Utskottets hemställan sid. 23 med afseende på Banco-
Reglementets 133 §. Bifölls.
Usta punkten af Utlåtandet N:0 38. Lades till handtingarne.
3:dje punkten. Utskottets hemställan bifölls.
9:de punkten. Lades till handlingarna med förklarande,
att Ståndet vidblifver sitt i ämnet fattade beslut.
13:de punkten. Ståndet biföll hvad Utskottet i Memoria¬
let N:o 49 rörande sedelstockens beräkning hemställt och fö¬
reslagit.
§ 6.
Uppå hemställan af H. H. Erke- B is k op en och Talmannen
beslöt Ståndet, att Enskilda Utskottets Lag-Afdelnings Utlå¬
tande N:o 4, i anledning af väckt motion, angående ordnandet
af bibelspridning, af uppbyggelseskrifters spridning samt af
missionsväsendet, hvilket utlåtande nu i ordning förekom till
handläggning, skulle sättas främst på föredragnings-listan för
nästkommande plenum.
§ 7.
Föredrogos ånyo och biföllos Stals-, samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtanden:
N:o 17, i anledning af väckt motion om förflyttning af skyl¬
digheten att fortskaffa resande från ett enskildt ålig¬
gande till ett statens bestyr, samt att i sådant af¬
seende ett statsanslag af minst tre millioner R;dr
måtte anvisas och ställas till Kongl. Maj:ts disposi¬
tion; och
360
Den 23 September.
N:o 18, i anledning af vackt motion, angående skjutsersättning
till Indelta Arméens öfver- och under-beläl, samt ci-
vil-stat för en del resor i tjenste-ärenden.
§ 8.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången Consliliitions-
Utskoltets Memorial:
N:o 31, med förslag till ändring i 13, 19 och 22 §§ Riks-
dags-Ordningen, angående representationsrätt för lä-
rarne vid Elementar-läroverken ;
N=o 32, med förslag till ändring uti 15 § Riksdags-Ordningen,
angående hemmans-egares representationsrätt: och
N:o 33, med grundlags-ändrings-förslag, rörande vissa Riks-
dags-ärendens behandlande af Riks-Stånden gemen¬
samt uti så kallad Riks-Nämnd.
§ 9-
Föredrogos ånyo Constilulions-Utskoltets nedannämnde
Memorial:
N:o 38, med voterings-propositioner rörande Constitutions-Ut-
skottets uti Memorialet N:o 13 framställda förslag till
ändring uti 12 § Regerings-Formen, angående Stats-
Rådets hörande öfver afhandlingar och förbund med
främmande makter;
N:o 39, med voterings-propositioner, angående det af Constitu-
tions-lJtskottet uti Memorialet N:o 14 föreslagna tillägg
till 12 § Regerings-Formen, att Konungen icke må
utan Rikets Ständers samtycke blifva regerande furste
af utländsk stat;
N:o 40, med voterings-propositioner rörande den i Constitu-
tions-Utskottets Memorial N:o 15 föreslagna ändring i
72 § Regerings-Formen, angående inlösen af Rikets
Ständers Banks sedlar;
N:o 41, med voterings-propositioner rörande de af Constitu-
tions-IItskottet uti Memorialet N:o 16 föreslagna tillägg
i 109 § Regerings-Formen och 80 § Riksdags-Ord¬
ningen, angående uppskof i Riksdag;
N:o 42, med voterings-propositioner rörande det af Constitu-
tions-Utskottet uti Memorialet N:o 17 framställda för¬
slag till ändring uti 27 § 1 mom. och 28 § Riksdags-
Den 23 September.
361
Ordningen sami 53 § Regerings-Formen, angående ti¬
den, dels för öfverlemnande af Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition om Statsverkets tillstånd och behof, dels
för Utskotts-val;
N:o 43, med voterings-propositioner rörande det af Constitu-
tions-Utskottet uti Memorialet N:o 18 framställda för¬
slag till ändring af 76 § Riksdags-Ordningcn, angå¬
ende den af Stats-Rådet för dess åtgärder vunna de¬
charge ;
N:o 44, med voterings-propositioner rörando det af Constitu-
tions-Utskottet uti Memorialet N:o 19 föreslagna tillägg
till 59 § Regerings-Formen och 27 § 1 mom. Riks-
dags-Ordningen, angående Propositionen om Statsver¬
kets tillstånd och behof: och
N:o 45, med voterings-propositioner rörande det af Constitu-
tions-Utskoltet uti Memorialet N:o 20 framställda grund-
lags-ändrings-förslag, angående utländsk undersåtes
rätt att i Riket, förvärfva och besitta fastighet.
Preste-Ståndet godkände samtlige i dessa Memorial af
Constitutions-Utskottet föreslagna voterings-propositioner.
§ io.
Vid förnyad föredragning af Bevillning'.'!-, Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 8, i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut beträffande § 26
i Utskottets förslag till Förordning, angående vilkoren för för¬
säljning af bränvin och andra brända eller distillerade spiri¬
tuösa drycker, godkände Ståndet Utskottets i förevarande Me¬
morial afgifna yttrande.
§ 11-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Lag-Ut¬
skottets Betänkande N:o 42, i anledning af Kongl. Maj-.ts Nå¬
diga Proposition, angående ogift qvinnas rätt att vid viss ålder
vara myndig.
§ 12
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 43, i an¬
ledning af väckt motion om förändring af 2 § i 12 Cap. Rät-
tegångs-Balken.
Domprosten Bring, som på begäran erhöll ordet, yttrade:
Då detta Betänkande rörer en juridisk special-lråga, har jag
Den 23 September.
icke ansett nödigt att å detsamma låta anteckna mig såsom
reservant, ehuru jag är af samma mening som Herr Adler¬
creutz, nemligen att stadgandet i 12 Cap. 2 § sista mom. Rät-
tegångs-Balken, sådant det nu lyder, har sin goda grund och
att en förändring deri, långt ifrån att vara af behofvet påkal¬
lad, tvärtom, såsom reservanten riktigt antyder, måste vara
förenad med stora betänkligheter. Ty det kan icke bestridas,
att, om Utskottets förslag vunne framgång, man lemnade pro-
cesslystna och trätgiriga personer det ypperligaste tillfälle att
trakassera, så att de, som hade olyckan att med dem råka i
delo, aldrig kunde vara säkra för anspråk, hvilkas fullföljande
försummades kanske just i afsigt att icke betaga vederbörande
möjligheten att när som helst genom förnyade hotelser om rät¬
tegång tilltruga sig fördelar. Mig synes derföre, att rättvisa
och jemnlikhet bäst befrämjas, om det nu varande stadgandet
bibehålles oförändradt, och jag yrkar således afslag å Utskot¬
tets hemställan.
Häruti instämde Vice-Talman Biskop Annerstedt och Dom¬
prosten Knös.
Domprosten Björling: Ehuru ej heller jag är antecknad
såsom reservant emot Utskottets förslag, är jag dock af samma
mening som den föregående talaren, och det af skäl, som dels
i hans anförande och dels i Herr Adlercreutz’ reservation äro
uppgifna. Högst angeläget måste vara att bibehålla den lik¬
het i rättigheter parterna emellan, som lagen åsyftat, men som
i väsentlig nion skulle rubbas, derest till lag upphöjdes ett
stadgande sådant som det af Utskottet nu föreslagna. Jag
förenar mig således med Domprosten Bring och yrkar afslag å
Betänkandet.
Discussionen ansågs härmed slutad; och blef förevarande
Betänkande af Ståndet afs/aget.
§ 13.
Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Ulskotiels Betänkande
N:o 44, i anledning af väckt motion, angående kärande parts
skyldighet att kungöra svaranden under-rätts uppskofsbeslut.
§ 14-
Föredrogs ånyo och Indes andra gången pä bordet All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o lil,
i fråga om indragning eller förändring af Krigs-Academien på
Carlberg.
Den 24 September.
363
§ lä-
Föredrogos och bordlädes Sammansatta Banco- och Lay-
Utskoltels nedannämnde Memorial och Betänkande:
N:o 2, i anledning af återremiss af Utskottets föregående Be¬
tänkande, så vidt detsamma innefattar yttrande i fråga
angående penninge-räntans frigifvande: och
N:0 3, i anledning af väckt motion derom, att anställande af
tulltjensteman vid jernvågarne i Rikets stapelstäder för
utöfvande af särskilda controller måtte upphöra, samt
att af derigenom uppkommande besparing skäligt arf¬
vode måtte lemnäs åt vågbetjening för ökade göromål m. m.
§ 16-
Upplästes oell Indes till handlinyarne från Med-Stånden
ankomna Protocolls-utdrag, nemligen från Vällofl. Borgare-Stån¬
det N:o 354; och från Hederv. Bonde-Ståndet N:o 388.
Ståndet åtskildes kl. -4I e. m.
Ut supra
In fidem
S. H. Almqvist.
Dcii 24 September.
Plenum kl. 6 e. 111.
§ 1-
I anseende till H. H. Erke-Biskopens och Talmannens
bortovaro infog Vice-Talmannen Biskop Annerstedt Talmans¬
stolen fiir att leda Ståndets öfverläggningar.
364
Den 24 September.
§ 2.
Upplästes till justering och godkändes Expedilions-Ut-
skottets förslag N:o 134 till Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse, angående Riksstyrelsens förande under Hans Maj:t
Konungens sjukdom: hvarefter
Professor Lindgren begärde ordet och yttrade: Då den
nu justerade skrifvelsen tvifvelsutan öfver Civil-Departementet
till Interims-Regeringen ingår och der qvarstadnar, samt icke
i officiel väg kommer Hans Maj:t Konungen personligen till¬
handa, hemställer jag vördsamt till Hiigv. Ståndet, om ej skyl¬
dig vördnad och tacksamhet för den sjuke Konungen borde
uppmana Rikets Ständer att. till Högstdensamme aflåta en un¬
derdånig condoléance-skrifvelse, hvaruti Rikets Ständer uttryckte
sitt deltagande i Konungens vacklande helsotillstånd, och der¬
jemte underrättade Hans Maj:t om det beslut, hvaruti de rö¬
rande Riksstyrelsens förande stadnat med anledning af Kongl.
Maj:ts till Ständerna aflåtna Nådiga Skrifvelse af den 11 inne¬
varande September.
För den händelse att det Högv. Ståndet skulle bifalla
denna min hemställan och för sin del en sådan skrifvelse som
den af mig föreslagna besluta, torde Med-Stånden genom Pro-
tocolls-utdrag böra derom underrättas.
Med enhälligt bifall till denna hemställan beslöt Ståndet
för sin del, att Rikets Ständer må aflåta och genom Herr
Landtmarskalken samt Riks-Ståndens Herrar Talmän öf¬
verlemna till Hans Maj:t Konungen en underdånig skrifvelse i
den syftning, som nu blifvit föreslagen; och skulle de öfriga
Riks-Stånden vördsamt och vänligen inbjudas att med Preste-
Ståndet i detta beslut sig förena samt för sådan händelse Ex-
peditions-Utskottet anmodas inkomma med förslag till ifråga¬
varande skrifvelse.
§ 3.
Anmäldes och Indes på bordel följande från Sammansatta
Stats-, Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet inkomna Utlåtanden :
N:o 20, i anledning af väckt motion om beviljande af pension
åt Grefve Thorsten Rudenschöld;
N:o 21, i anledning af väckt motion om förändradt papper till
de nu brukliga skrifchartorna:
Den 26 September.
365
N:o 22, i anledning af väckt motion om införande af ett me¬
delporto för skrifvelser, som inom Riket genom elec-
triska telegrafen befordras.
Ståndet åtskildes kl. |7 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. //. Ahnqvist.
Den 26 September.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades Protocollet för den 19 innevarande månad.
§ 2.
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen hemställde, att, i
enlighet med hvad på sist hållna Talmans-Conference föresla¬
get blifvit, Constitutions-Utskottets Memorial N:is 31—33
skulle till behandling inom Ståndet företagas nästkommande
Onsdag den 30 dennes, äfvensom att Onsdagen den 7:de in¬
stundande October skulle förrättas val af Electorer för utseen¬
de af Justitiae-Ombudsmannens Suppleant: och blefvo dessa
homställanden af Ståndet godkända.
§ 3.
Doctor Säre, som på begäran erhöll ordet, anförde: Ifrån 49
§:ns Regerings-Formen och 2 §:ns Riksdags-Ordningen ursprung¬
liga föreskrift: ”Rikets Ständer skola sammankomma, när fem år
från den sist haline Riksdagens slut förflutit”, kom man genom
1815 års riksdagsbeslut tili Rikets Ständers sammanträdande
366
Den 26 S eptemb e r.
hvart femte år, utan afseende på när den förra Riksdagen upp¬
hörde, samt slutligen vid 1844—1845 års Riksmöte lill det
stadgandet, att ''Rikets Ständer skola hvart tredje år samman¬
komma’', hvilket i sjelfva verket blifvit blott tvänne år sedan
den nyssföregående Riksdagens slut. Visserligen anfördes så¬
som giltiga skäl för det nya stadgandet en större enhet oell
sammanhang i Riksdagarnes förhandlingar samt i följd af na-
tional-representationcns oftare sammanträdanden äfven Styrel¬
sens jemnare verksamhet. Det kan dock mycket sättas i fråga,
om Ständerna efter år 1845 visat sig mindre benägna att om¬
göra eller förändra allt hvad föregående Ständer åtgjort, — ty
huru många nya eller omarbetade banco-ordnirigar, tull-taxor
och ekonomiska lagar hafva vi ej sedan nämnde tidpunkt — samt
om icke tvärtom Regeringens jemnare verksamhet för landets
väl på ett olyckligt sätt blir afbruten eller rubbad genom det
oupphörliga jäktandet från Riksdag till Riksdag med nya ut¬
arbetade författningar och lagförslag, dem den knappt fått tid att
ställa i verket, än mindre att erfara deras verkningar, innan
åter en ny Riksdag är förhanden med sina otta öfverdrifna,
sällan tillfredsställda anspråk och en hel skur af icke lätt
verkställbara motioner och reformförslag i alla riktningar. Men
hvad som är alldeles obestridligt är, att Riksdagarnes återkom¬
mande hvart tredje år icke i samma nion verkat till Riksda¬
garnas förkortande, ty om man förut på 10 år hade u2:ne Riks¬
dagar, hvardera på 17 eller 18 månader, det är tillsammans
upptagande högst 3:ne år, så hafva vi sedan år 1847 i No¬
vember haft 4 Riksdagar från 8 till 13 månader, så att tiden
för Riksdagars hållande under detta tiotal upptager 3 och ett
halft år. Det bekymmersammaste är, att oaktadt de flere
grundlagsförändringar, som tyckas hafva åstadkommit förenkling
i riksdagsarbetet, såsom t. ex. den sista om remitterande di-
recte till Ståndens plena af de sammansatta Utskottens afgifna
Betänkanden och beslut, så hafva de sednare Riksdagarnes
längd oupphörligt ökats, så att då 1850—51 årens Riksdag
upptog knappt 10 månader, så upptog förra Riksdagen nära
13, och den närvarande skall, om den får sträckas öfver Jul¬
helgen, säkert räcka 15 eller 16 månader, såsom af flere verk¬
ligen blifvit förutsagdt. Jag vill ej bestrida, att denna Riks¬
dag haft flere och vigtigare göromål än de närmast föregående,
ej heller att Utskottens ledamöter hvar och en på sin plats
nitiskt uppfyllt sina åligganden. Särskildt får man erkänna,
att Höglofl. Stats-Utskottet genom både Jernvägs-Betänkandet
och den nya löneregleringen vid denna Riksdag fått en betyd¬
lig utvidgning af sitt arbete, som i sin mon verkat till Riks¬
dagens förlängning. Skillnaden i stats-regleringens framskri¬
dande är likväl så betydlig, att, oaktadt förra Riksdagen bör¬
jade en hel månad sednare, 8:de och 9:de Hufvudtitlarne då
inkommo på Ståndets bord redan den 8 April, och den 14 Juni
Den 26 September.
367
bordlädes äfven den extra statsregleringens Betänkanden, hvar¬
emot nu de nämnde Hufvudtitlarne ej lära vara att förvänta
förrän i halfva October, det är 6 månader sednare, och må¬
hända återstår då mycket ännu af den extra statsregleringen
jemte alla voferingarne. Annu fattas ock åtskilliga vigtiga Be¬
tänkanden från Lag-Utskottet såsom om religionsfriheten, om
våld mot person etc. samt sammanjeinnkningsförslag och vote¬
ringar (ifver tulltaxan. Detta allt kan nog utdraga till när¬
mare Julen. Som det emellertid vore ganska obehagligt, om
Riksdagen konnne att fortsättas inpå nya året, då det för åt¬
skilliga af Ståndens ledamöter knappt är möjligt att före våren
uppnå sina hem, och sorn vi näst åliggandet att på bästa sätt af-
sluta riksdagsärendena äfven hafva en pligt att möjligast förmin¬
ska våra committenters redan nog dryga kostnader; får jag
vördsamt hemställa, om ej, sedan genom talmans-conferencen
en öfverräkning skett af de göromål som återstå, och i fall
dessa ej äro för många, Rikets Ständer borde ingå till Rege¬
ringen med en underdånig anhållan om utsättande af en be¬
stämd dag i December för Riksdagens upphörande. Jag är
öfvortygad, att detta enkla medel, som visst ej kommer för
bittida, sedan Riksdagen redan fortvarit i nära 12 månader och
Grundlagen bestämmer endast 4 månader, skulle mycket bi¬
draga till Riksdagens förkortande. Ett kraftigt hjelpmedel vore
äfven, om, sedan åtskilliga Utskotls-Canzlier uu blifva lediga,
dessa tjenstemän kunde något användas till understöd för Stats¬
utskottets Canzli, hvilket utan tvifvel nu är mest öfverhopadt.
Hvad särskildt Preste-Ståndet vidkommer, få vi icke förgäta,
att vi både hafva ett annat kall och att församlingarne på oss
hafva andra anspråk än att vi hvart tredje år sysselsätta oss
öfver året med rent af verldsliga åligganden såsom statsregle¬
ring och jernvägar, hvilka, så fort man älven på dem åker,
likväl föra ingen längre på den andliga upplysningens och för¬
bättringens väg. Dock detta allt öfverlemnar jag vördsamt till
det Ilögv. Ståndets bepröfvande, öfverlygad att så väl Högv.
Herr Erke-Biskopen och Talmannen som det Ilögv. Ståndet
skall villigt vidtaga den åtgärd, som leder till riksdags-ärende-
nas snara afslutande.
Häruti instämde Doctor Sandberg och Prosten Gahjie.
Doctor Gumselius, som på begäran erhöll ordet, yttrade:
I afseende på det Ilöglofliga Stats-Utskottet har föregående
talare gjort all rättvisa åt dess verksamhet och vitsordat dess
arbetsamhet, hvarom förmodligen icke heller någon hyser tvif¬
vel. Det är också icke i anledning deraf jag begärt ordet.
Men jag vill begagna detta tillfälle och i afseende på arbetets
fortskridande inom detta Utskott lemna den underrättelsen, som
säkerligen icke torde vara känd af flertalet, att Utgifts-Afdel-
368
Den 26 September.
ningen för närvarande är sysselsatt med 9:de Hufvudtiteln,
hvilken efter all sannolikhet blifvor färdig om Måndag eller
Tisdag. Att arbetet med nämnda Hufvudtitel icke gått lång¬
samt, derom bör man kunna öfvertygas, om man blilver upp¬
lyst derom, att endast de enskilda motionerna rörande pensio¬
ner uppgingo ända till hundrade. Sannt är dock, att de liesta
affärda des temligen lätt och hastigt.
Ståndet godkände härefter H. H. Erke-Biskopens och
Talmannens gjorda hemställan, att Doctor Sares gjorda fram¬
ställning skulle tills vidare blifva på bordet hvilande, till dess
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen i samråd med Herr
Grefven och Landtmarskalken samt öfrige vederbiirande hunnit
anställa en öfverräkning öfver de Riksdags-göromål, som ännu
återstå, samt Ståndet derom upplysning meddela.
§ 41.
Föredrogs ånyo Preste-Ståndets Enskilda Utskotts Lng-
Afdelnings Utlåtande N:o 4, i anledning af väckt motion, an¬
gående ordnandet af bibelspridning, af uppbyggelse-skrillers
spridning samt af missionsväsendet; och godkände Ståndet H.
H. Erke-Biskopens och Talmannens hemställan, att de i detta
Utlåtande föreslagna ”Stadgar för Svenska Kyrkans Missions-
verk” skulle föredragas och disculeras paragrafvis.
§ I-
Biskop Fahlcrantz, som härefter på begäran erhöll ordet,
yttrade: Den åsigt, som ligger till grund för detta förslag, är
af stor vigt och jag har redan haft tillfälle att uttala min me¬
ning derom, då förslaget först framställdes inom detta Stånd.
Det anger den kraftigaste åtgärd att uppfylla den inre missions-
pligtens kraf inom kyrkan; men i afseende på det föreslagna
missions-verkets dubbla bestämmelse må det tillåtas mig att
göra en erinran. Jag anser nemligen en oegentlighet ligga
deruti, att man under benämningen ”Missions-verket” samman¬
fattat så väl bibelspridning och utdelande af uppbyggelse-skrif-
ter som ock Missionärers utsändande och understöd. Missio¬
nens egentliga betydelse uttryckes genom Apostelens ord: ”Vi
äro sändningebud i Christi stad och ställe." Vi, hvarje men¬
niska såsom christen och isynnerhet såsom prest, hafva en så¬
dan mission att förkunna ordet och utbreda sanningens ljus,
hvar och en inom den krets han kan verka. Men samma egen¬
skap af Christlighet, som ålägger individen denna pligt, åligger
äfven samhället. Derföre anser jag, att dessa tvenne olika
pligter hade bort åtskiljas. Det förra åliggandet eller att be¬
sörja
Den 26 September.
369
sörja och befrämja bibelspridning och uppbyggelseskrifters ut¬
delande, tillhör Presterskapet mera uteslutande; men det sed¬
nare eller Missionärers utsändande tillkommer Staten, hvarföre
mig synes, att .ämnet i denna del bör annorlunda behandlas,
nemligen af statsmakterna. Jag erkänner, att denna anmärk¬
ning af mig bort göras förut, då motionen framställdes och
innan den remitterades till Ståndets Enskilda Utskott, men den
af mig nu uttalade uppfattningen af saken vaknade hos mig
sednare. Likväl har jag icke ansett mig böra dölja densamma,
utan framlägga den till Ståndets öfvervägande.
Prosten Helander: Innan Ståndet skridor till pröfningen
af dessa stadgar, torde böra öfvorvägas i hvad förhållande det
ifrågavarande Missions-verket kommer alt stå till det som re¬
dan finnes fiir handen. Hos oss hafva, som bekant är, förut
funnits tvänne Missions-sällskaper, nemligen i Lund och i Stock¬
holm, men dessa äro nu sammanslagna till ett enda, som, af
Kongl. Maj:t sancfioneradt, inom hufvudstaden eger ett institut,
hvarest fiir närvarande 38 elever undervisas. År meningen
den, att detta sednare skall upphäfvas, sedan det. nya trädt i-
verksamhet? Eller skall det deruti upptagas eller förblifva fri¬
stående för sig? Det sednare anser jag isynnerhet olämpligt.
Här finnas fiir öfrigt många inrättningar och sällskaper, som
visserligen kunna vara både välmenande och välgörande hvar
för sig, men arbeta utan inbiirdes sammanhang, såsom Evan¬
geliska Fosterlands-stiftelsen, Evangeliska Alliancen, Tractat-
sällskapet o. s. v.; hvartill kommer, att, om dessa också icke
arbeta alldeles utanför Kyrkan, de likväl sakna vederbörlig
sanction. Likaså är det i sednare tider bildade colportör-sy-
stemet mycket utbredt och bidrager, ehuru det ofta verkar
mycket godt, dock stundom till stor oreda och villervalla inom
försainlingarne. Om nu meningen vore att reda och undan¬
rödja den rådande villervallan samt införa enhet och ordning,
så vore detta för kyrkan en ganska nyttig och önsklig sak,
ty Gud är icke oskicklighetens, utan fridens och ordningens
Gud. Jag har framställt min fråga, i hvad förhållande det
nu föreslagna Missions-verket skall stå till det, som redan fin¬
nes, emedan angeläget är att bestämma, om det under sig skall
sammanfatta all missions-verksamhet eller icke.
Biskop Butsch: Att bibelspridning och utdelande af upp-
byggelse-skrifter samt missions-väsendet äro att anse såsom en
hela församlingens angelägenhet, hvilken icke helt och hållet
bör öfverlåtas åt enskilda personers eller sällskapers mera till¬
fälliga verksamhet, erkänner jag af allt hjerta. Men då jag så¬
ledes erkänner riktigheten af den idde, som framkallat detta
förslag, anser jag mig likväl dervid böra göra en eller annan,
Högö. Pr este-Stän dets Prut. i 857. 6:te Bandet. 24
370
Den 26 September.
om ej så väsentlig', dock icke alldeles ovigtig anmärkning: och
då de särskilda §§ aflossa stadgar, i läll jag icke missförstod
H. H. Erke-Biskopens och Talmannens framställning, komma
att hvar för sig i ordning föredragas, får jag nu inskränka
mig till att med Biskop Fahlcrantz instämma uti hans anmärk¬
ning emot det oegentlig» i sjelfva benämningen ”Missions-verk.”
Fiir min del kan jag nemligen icke under benämningen Mis-
sionsverk innefatta äfven bibelspridning och utdelande af upp-
byggelse-skrifter inom församlingen. Men då jag icke miss¬
tröstar om möjligheten att utfinna en lämpligare benämning än
den nu föreslagna, och som tillika bör innebära enhet för de
olika delarna af förevarande ämne, anhåller jag, att 1 § matie
till Afdelningen i detta ändamål återremitteras.
Vice-Talman Biskop Annerstedt : De anmärkningar, som blif¬
vit gjorda emot. förslaget, vill jag söka att besvara, så vidt för mig
möjligt är, alldenstund jag på Afdelningen icke deltagit i berednin¬
gen af detta ämne. Då jag till följd af Ståndets förtroende inträdde
såsom ordfiirande i Lag-Afdelningen, var detta Betänkande redan
.uppsatt. I afseende på hvad som blifvit anmärkt om oegent-
ligheten i sjelfva benämningen, erkännes detta villigt, ty nekas
kan ej, att missions-verksamheten i egentlig mening icke om¬
fattar bibelspridning och utdelande af uppbyggelse-skrifter. Jag-
liar för min del sökt en benämning, som bättre motsvarade
hvad man vill uttrycka och tillika innehölle enhet, men har
icke lyckats deri. Hvad spridande af religiösa skrifter angår,
så har det blifvit af behofvet påkalladt, att denna angelägenhet
ordnas: kyrkan måste sjelf laga denna verksamhet i sina hän¬
der och ej längre öfverlemna den ensamt åt enskilda personer
oell sällskaper, som icke alltid visat deri bästa urskiljning i
valet af colportörer och skrifter. Det åligger den Christna för¬
samlingen att utsprida ljuset och minst må hon derföre förbise
den pligten att utdela andeliga skrifter. Gifvet är, att med
det behof af läsning, som på sednare tiden framträdt, Kyrkan
också bör vaka öfver valet af och renheten uti de skrifter, som
lemnäs menigheten i händer. Hittills hafva blott enskilda säll-
skaper befattat sig dermed. Hvad nu angår förhållandet mel¬
lan dessa enskilda sällskaper och det nya Missions-verket, så
utvisas delta af den sista §. Meningen vore, att denna stif¬
telse såsom Kyrkans egen skulle uti sig småningom upptaga
sällskapernas verksamhet : men detta har naturligtvis icke kun¬
nat bestämmas genom reglementering. Beträffande enskilda
sällskaper utan vederbörligt erkännande, så äro dessa att anse
såsom utväxter, hvilka man (inskar måtte frivilligt nedlägga
sin verksamhet. Det är således icke meningen, att det nya
Missions-verket skall upphäfva vederbörligen auetoriserade såll-
skaper, blott underlätta deras inträde i Kyrkans stiftelse.
Den 26 September.
371
Biskop Butsch: Äfven den föregående falaren har erkänt
oegentligheten i benämningen och leninat den upplysningen,
att man icke inom Afdelningen lyckats utfinna någon mera
passande. Ehuru jag icke tilltror mig att nu gifva förslag till
en dylik, som på samma gång är kort och tillika återgilver de
särskilda hiir ifrågavarande syftemålen, så hemställer jag dock,
huruvida, i händelse en sådan benämning icke kan finnas, man
icke kan uttrycka saken genom flere ord och sätta rubriken t.
ex. ''Stadgar för Svenska Kyrkans bibelspridning, utdelande af
uppbyggelseskrifter samt mission 3-ver k.sam het.”
Biskop Björck: Det kan icke bestridas, att ju den ange¬
lägenhet, hvarom här är fråga, är af största vigt och i hög
grad tillhör Kyrkan; och blott af en inom densamma länge
rådande förslappning och svaghet måste del förklaras, att upp¬
märksamheten så länge varit vänd derifrån. Men såsom ett
inre lif i Kyrkan förutsattes för möjligheten af en rätt kyrklig
missions-verksamhet, så kommer den riktning, som det påtänkta
Missions-verket skall erhålla, samt lifaktigheten i och gagnet
af dess verksamhet jemväl att bero på det kyrkliga lifvets ut¬
veckling oell förkofran. Att åter härtill bidraga tillhör i all¬
mänhet hvarje sann christen, men i främsta rummet dem, som
hafva embeten inom Kyrkan. De böra fiirst och främst vara
angelägna 0111 den sanna Christendomens befrämjande i sina
egna hjertan, ty endast, derigenom sättes man i stånd att i
Herrans tjenst med framgång arbeta för andras andliga väl.
Jag är visserligen tillfredsställd deraf, att ett förslag nu blifvit
framstäldt till ordnande af Svenska Kyrkans missions-verksam¬
het; men vilkoret fiir dess lyckliga utförande är och blir, så¬
som jag nu sagt, det af Guds anda frambragta och ledda nitet
alt verka fiir Guds rike. Då jag anser i § framställa det om¬
fattande syftemålet, eller att Kyrkan skall med sig införlifva all
slags missions-verksamhet, önskar jag i den händelse, att åter-
remiss beslutas fiir förändring af sjelfva benämningen, att Stån¬
det dock måtte till en början godkänna hvad i 1 §:rt uttryc-
kes, elier att hela Kyrkan biir åtaga sig Missionssaken och
bibelspridningen. Jag hemställer derföre vördsamt, att II. II.
Erke-Biskopen och Talmannen behagade giira proposition å
§:n i del hela af dess syftning, så att återremissen blott kom¬
mer att gälla benämningen. Föröfrigt, då jag är öfvertygad,
att Kyrkan skall verka för de nyss uppgifna 2:ne ändamålen,
tvekar jag ännu om ändamålsenligheten af uppbyggelseskrifters
utdelande, ehuru jag icke ovilkorligen yrkar uteslutande af
detta moment. Jag fruktar dock,*att, 0111 Presterskapet äfven
tager denna angelägenhet om hand, och t. ex. misstag, som
här så lätt kunna göras, inträffa, många Kyrkans både vän¬
ner och fiender deraf skola få skäl och anledningar att fatta
och väcka misstroende för hela saken. Men det är af vigt,
372
De n 26 September.
att denna redan (rån början lios allmänheten vinner ett för¬
troende, hvilket man derföre framgent bör vara nion att icke
förverka. Härom torde jag likväl få ytterligare tillfälle att
tala vid 15 §:n.
Hvad nu angar förhållandet mellan detta Missionsverk och
andra religiösa sällskaper, så är jag öfvertygad derom, att dessa
sistnämnda på intet annat sätt skola kunna sammansmälta med
Kyrkans stiftelse än derigenom, att denna småningom vinner
allt större förtroende. För oss är således nödvändigt att be¬
gynna vårt verk med ödmjukhet och bön om den Högstes bi¬
stånd samt från början med öppen panna möta våra bröder.
Då skall riktningen icke blifva skef eller opposition möta oss,
men efterhand en önskvärd enhet uti den splittrade verksam¬
heten inträda. Utan att göra skillnad mellan auctoriserade och
icke auctoriserade sällskapet anser jag, att begge slagen endast
på öfvertygelsens väg och genom sanningens makt kunna vin¬
nas att lorena sig med Kyrkan. På sjelfva namnet ligger
dessutom mindre vigt, ty dels gäller ordspråket: verba valenl
ut nummi, dels torde det icke vara aldeles obibliskt att nyttja
benämningen ”mission” äfven för en verksamhet inom Kyrkan;
och sjelfva saken gäller Christendomens befrämjande både utom
och inom henne.
Doctor Sandberg instämde.
Domprosten Knös: Jag beklagar, att den aktade motionä¬
ren är frånvarande, så att han icke sjelf kan svara på de in¬
kast, sorn blifvit gjorda emot hans förslag. Men då jag fått
förtroendet att vara ledamot af Enskilda Utskottets Lag-A Idel¬
ning och i denna egenskap deltagit uti ämnets behandling, vill
jag så godt jag kun upplysa, huru motionären derstädes sjelf
förklarade sig öfver sitt arbete. Angående den preliminära
delen af frågan hafva redan så riktiga åsigter blifvit uttalade,
att jag i detta afseende icke behöfver tillägga något; endast
från historisk synpunkt viii jag lemna några upplysningar.
Man har förut sträfvat till samma mål, som nu uppställes för
det blifvande Missions-verket. Svenska Bibel-Sällskapet satte
sig i förbindelse med Dom-Capitlen och arbetade på detta sätt
inom Kyrkan, och Evangeliska Sällskupet var ungefär bygdt
på samma grnnd. Som dock åtskilliga i sednare tid bildade
sällskaper synas hafva frånlrädt denna princip, har det nu
gjorda förslaget funnits vara af behofvet påkalladt. Den (ör¬
sta gjorda anmärkningen har träffat namnet ”missions-verk”,
och samma anmärkning galler om alla termini technici, som i
ett kort uttryck utmärka en viss spher af nära hvarandra lig¬
gande, ehuru icke med hvarandra identiska ämnen eller före¬
mål. Vid alla dylika, således ock vid det här föreslagna,
nemligen benämningen ”Missions-verk”, får man icke använda
Den 26 September.
373
den grammatiskt-etymologiska linealen. Ordet är, såsom lätt
faller i ögonen, sammansatt af tvänne andra välbekanta, nem¬
ligen mission, som man blifvit van att nyttja både om en
inre och en yttre missions-verksamhet, i hvilken sednare me¬
ning ordet väl icke är alldeles obibliskt; vidare af ordet verk,
som förekommer i många andra dylika sammansättningar, (t.
ex. embetsverk, läroverk o. s. v.), och uttrycker concentratio-
nen af den angifna verksamheten, således här på stället allt
hvad som utom eller bredvid fullgörandet af de embetspligler,
som särskildt efter&Guds ord och Kyrkolagen åligga det i för¬
samlingens tjenst arbetande Presterskapet, afser Christendomens
utbredande och det christliga troslifvets befrämjande. Vill man
såsom Biskop Butsch yrkat genom en parafras uttrycka hvad
man åsyftar, så kan det visserligen ske, ehuru benämningen
då blifver mycket vidlyftig och föga passande för ändamålet
med en sådan technisk term. Skulle man ock i början anse
ordet ”Missions-verk" vara ett obestämdt och sväfvande uttryck,
så skall det enligt min öfvertygelse snart genom bruket vinna en
viss och bestämd bemärkelse, nemligen den, i hvilken ordet här
påtagligen har blifvit taget. Det vigtigaste skälet för bibehål¬
lande af ordet ”Missionsverk” i den åt detta ord här gifna be¬
tydelsen är, att man sålunda negative tillkännagifver, att Sven¬
ska Kyrkan icke vill erkänna, ja icke ens tillåta något annat
missionsväsende, och framför allt icke någon anan inre missions¬
verksamhet än den, som på här|angifna sätt från Kyrkan sjelf
utgår. I vår tid är det af vigt, att denna regel blir offentli¬
gen uttalad och göres gällande, så vidt på Kyrkan beror. Be¬
träffande åter de anmärkningar, som Biskop Björck gjort emot
15 §:n, vill jag för närvarande icke ingå i något svaromål;
men jag instämmer med honom om antagande af 1 §:n i huf-
vudsaken, eller godkännande af sjelfva idéen, att Kyrkan skall
framträda och sätta sig i spetsen för deri verksamhet, som nu
till mesta delen öfvas af enskilda sällskapet' eller föreningar.
Prosten Schram och Doctor Norström instämde.
Biskop Fahlcrantz: Af hvad som redan blifvit yttradi mär¬
ker jag, att man icke riktigt förstått min mening. Hvad jag
velat säga, är,^att<?man uppfattat Kyrkan såsom isolerad och
skiljd från samhället. Men samhället har,^såsom christligt be-
traktadf, icke blott den pligten att verka fiir christendomens
förkofrande inom sig, utan äfven den alt arbeta för dess ut¬
bredande utom sig och tilllölje deraf åtaga sig missionsverk¬
samhet. Detta ämne bör således icke anses såsom en prester¬
skapets enskilda angelägenhet, ehuru dertill visserligen och mera
uteslutande kan räknas bibelspridning och utdelande af upp-
byggelse-skrifter; frågan om Missionsverketåi egentlig mening,
såsom tillhörande både Kyrkan och Staten, bör rätteligen be¬
374
Den 26 September.
handlas af Lag-Utskottet. Jag inser alltför väl, att en sådan
behandling af ämnet numera icke kan ifrågasättas vid denna
Riksdag, emedan det är för sent, men jag önskar och hoppas
att vid ett annat tillfälle få fästa Svenska folkets uppmärksam¬
het på denna dess pligt och vigtiga angelägenhet.
Doctor Säve: I hufvudsaken är jag af samma mening sorn
de fleste föregående talarne, ty en organisation sådan som den
föreslagna ligger både i Kyrkans idée och ärafbehofvet höge¬
ligen påkallad. Att Svenska Presterskapet nu sätter sig i spet¬
sen fiir denna angelägenhet, utesluter icke, att frågan får be¬
traktas såsom en allmän fråga, och hindrar icke församlingen
att deltaga uti dess lösning, hvilket så mycket mindre är för-
nekadt, som det uti de framlagda stadgarna fiir missionsverket
bestämmes, att Styrelsen skall bestå af hälften lekmän. Den
af Biskop Björck uttalade betänkligheten, att vid uppbyggelse-
skrifters utdelande sådana kunna befinnas dåligt valda eller
till sitt innehåll felaktiga med afseende på renlärigheten, hvil¬
ket skulle väcka misstroende för missionsverkets sträfvande»,
kan j ag icke dela, då det i dessa stadgar påbjudes, att skrif¬
terna förrän de utdelas skola noggrannt pröfvas och gran¬
skas. Ja i 15 §:n synes man i detta afseende tvärtom hafva
gått alldeles för långt. Om för öfrigt alla tre föremålen fiir den åsyf¬
tade verksamheten förtjena Presterskapets omvårdnad och fol¬
kets uppmärksamhet, anser jag sjelfva benämningen eller titeln
icke olämplig, emedan de alla tre höra till livad man med skäl
kan kalla '"mission.” Hvad åter beträffar förhållandet mellan
detta missionsverk och andra hos oss förut, befintliga sällska¬
pet, som hafva ungefär samma syftning, så är derom taladt i
13 §:n, såsom mig synes, just hvad i detta afseende kan be¬
stämmas. Någon föreskrift, som ginge ut på att utesluta andra
sällskaper, kan naturligen icke uppställas. Jag gillar öfver-
skrilten sådan den är och bifaller 1 §:n oförändrad.
Prosten lelander: Den fråga jag framställde har blifvit
besvarad af Biskop Annerstedt, som uttalat den önskan och
förhoppning, att andra religiösa sällskaper skulle ingå uti och
förena sig med missionsverket; men jag är icke af samma tan¬
ke som han, att. man icke ens bör påpeka, huru en sådan för¬
ening skall verkställas. Hvad sjelfva benämningen angår, så
instämmer jag med Domprosten Knös och anser den fullt lämp¬
lig, samt bifaller äfven 1 §:n, sådan den här är föreslagen.
Biskop Björck: I afseende på mina betänkligheter vid¬
kommande andra föremålet för missions-verksamheten eller ut¬
delande af uppbyggelseskrilter, yttrade jag, att denna fråga
skulle komma under ytterligare öfverläggning vid 15 §:n. Emed¬
lertid förefaller det mig, som de i åberopade § angifna försig-
Den 26 September.
375
tighetsmåtten innebära så mycken svårighet oell lemna lastare-
nom rinn för så många anmärkningar, att jag för att undan¬
rödja allt misstroende föreslår, det andra föremålet för mis¬
sionsverksamheten må lemnäs åsido, och således det andra mo¬
mentet ur 1 §:n uteslutas. Eller torde jag kanske kunna mo¬
difiera mitt förslag så, att man till en början antager §:n i öf¬
rigt, meri tills vidare lemnar öppet och låter på den lortsatta
discussionen bero, huruvida äfven det andra momentet kan och
bör antagas. Vidare kan jag ej föreställa mig. att derta vig¬
tiga ämne i allmänhet, ehuru det nu af Preste-Ståndet behand¬
las, skall anses såsom en Presterskapets ensak; ty alt frågan
endast här är föremål lör discussion. kommer deraf, att vi ännu
icke hafva någon egentlig och lämplig representation lör Sven¬
ska Kytkan. Om kyrkomötena hos oss voro organiserade,
skulle saken hafva sin rälta plats.
Contracts-Prosten Landgren : Emot Biskop Fahlerantz’för¬
slag. att saken bort komma under Lag-Utskottets pröfning, hy¬
ser jag en dubbel betänklighet. Först och främst skulle Lag-
Utskottet utan tvifvel enligt sin vana mera betraktat saken
från den allmänna civilisationens, människovärdets och heders¬
känslans synpunkt än ifrån skriftens och ehristendomens. Der¬
näst torde det väl ej vara tvifvelaktigt, att man omöjligen kan
lyckas i att absorbera de redan förhandenvarande föreningarna,
derest man bjuder lill att i statslifvels trånga former intvinga
äfven detta slag af verksamhet. Huru högt man ari må upp¬
skatta den förhandenvarande identiteten af Stat och Kyrka, så
lär det väl vara bekant, att denna identitet ej är synnerligen
i smaken för dem, hvilkas medverkan här borde förnämligast
tagas i anspråk, om företaget skall komma ur fläcken. Biskop
Björcks åsigt, att ingen utdelning borde ske af uppbyggelse-
skrifter, kan jag ej dela. Att föreningar för sådana ändamål
uträttat mycket godt, se vi af Englands exempel. Redan i
förra århundradet åvägabragtes derstädes sådana föreningar,
hvilka icke blott, u t gi IV i rf| flygskrifter, utan grundliga Bibel-för¬
klaringar samt andra christliga verk, hvilka just derföre mod
så stort förtroende af allmänheten omfattas, elnedan de af ett
insigtsfull!, och aktningsbjudande sällskap äro till sin inre halt
vitsordade. Om den ifrågavarande institutionen lemnar ett så
trängande behof ouppfylldt, så kan man vara säker, att andra
sällskaper skola taga denna sak om hand, och det icke alltid
till Kyrkans vinning.
De invändningar, som här blifvit gjorda mot Stiftelsens
namn, synas mig fullkomligen obefogade. Redan den vid all
språkbildning herrskande] denominatio a polian' vore tillräck¬
lig att häfda namnets giltighet. Men dessutom lärer det väl
vara klart, att man i det gängse språket med mission förstår
all den extraordinära verksamheten för Christi rike till skillnad
376
Den 26 September.
från den ordinära, sorn bedrifves genom Prest-embetet. Man
må ogilla denna benämning huru mycket som helst, så är den
dock ett factum, hvaremot protesten kommer fiir sent. Den
skygghet man här hyser för namnet, torde icke anses vara ett
godt förebud för sjelfva saken. Korteligen, jag finner den för¬
sta punkten fullkomligen bestå profvet mot de gjorda anmärk¬
ningarna och lemnar till densamma mitt odelade bifall.
Prosten Eurén samt Kyrkoherden Sondén instämde.
Prosten Hålti: Emot 1 §:n i de framlagda stadgarna har
jag väntat en anmärkning, som med skäl torde kunna göras.
Här framställas tre olika ämnen, hvilka alla kunna subsu-
meras under en enda idée; af dessa ämnen har det förstnämn¬
da, nemligen bibelspridningen, för länge sedan blifvit försatt i
önsklig verkställighet. Det dröjde icke länge, innan det i Eng¬
land inrättade Bibelsällskapet hos oss väckte uppmärksamhet
och vann förtroende och efterföljd samt medförde organisation
af Svenska Bibelsällskaper och en ordnad verksamhet i detta
afseende. Detta glädjande förhållande har oafbrutet fortfarit
och vunnit uppmuntran genom collecter och donationer, stun¬
dom till ganska betydliga belopp, hvilka jag fruktar skulle in-
x dragas eller förminskas, om Bibel-spridningen uteslutande kom-
me att subordinera under det ifrågavarande missionsverket.
Man i\ar dessutom redan hunnit så långt, måhända i flere Stift
än det hvilket jag tillhör, att alla hus genom Bibelsällskaper-
nas försorg nu kunna antagas ega åtminstone Nya Testamen¬
tet, så alt i detta ärende föga är öfrigt att önska. Men i af¬
seende på så kallade uppbyggelseskrifters utdelande, så vore
önskligt, att denna angelägenhet lades under ordnad controll
och en Central-Styrelse. Vid sidan af Bihelsä Ilskaperna hafva
nemligen uppstått andra sällskaper och från dessa hafva stun¬
dom utgått colportiirer, hvilka icke blott utdelat eller försålt
skrifter, utan jemväl uppträdt såsom lärare, synnerligen på lands¬
bygden. De ströskrifler, som på denna väg och genom colpor-
törers försorg i hela landet utspridas, kunna mången gång vara
christliga, uppbyggelserika, det må erkännas, men ofta innehålla
de incendiära ämnen, som icke lätt urskiljas af de enfaldiga,
hvilkas samveten oroas, och hvarigenom stora vådor både inom
familjen och det borgerliga samhället framkallas. På grund af
det redan anförda hemställer jag, att hvad de i föreslagna stad¬
garna om ”Bibel-spridning” förekommer, må ur dem utgå, men
önskar fiir öfrigt, att de tvenne andra föremålen för missions¬
verksamheten må ordnas under en gemensam styrelse.
Doctor Björkman instämde i^hufvudsaken.
Prosten Tellbom: Då ingen förnekat vigten af det före¬
slagna missionsverkets inrättande, behölver jag ej orda derom;
Den 26 September.
377
äfven jag tror, att den verksamhet, man på detta säll vill be¬
fordra, skall blifva gagnelig, och önskar den derföre all fram¬
gång. Jag har begärt ordet med anledning af ett och annat,
som yttrats under diseussionen, och särskildt med afseende på
den af Biskop Björck uttalade farhåga och gjorda hemställan,
som jag icke kan biträda. Deremot instämmer jag med honom
i motsats mot hvad Prosten Melander anmärkt, och tror, att
örn denna stiftelse blir väl ordnad och vinner förtroende, skall
den med sig småningom införlifva andra enskilda sällskaper,
som hafva ungefär samma syftemål. Men Biskop Björcks hem¬
ställan, att Ståndet måtte antaga 1 §:n med utelemnande af
det andra föremålet för missionsverksamheten eller utdelande
af uppbyggelse-skrifter, bestrider jag. emedan knappt någon
del af ifrågavarande verksamhet synes mig vara vigtigare.
Det är kändt, att en mängd skrifter under de sednare åren
blifvit spridda i landet, hvilka vår Kyrka måste anse såsom mer
eller mindre irrläriga och missledande. Jag tror, att Kyrkan på in¬
tet bättre och kraftigare sätt kan motarbeta detta onda än der¬
igenom, att den drager försorg derom, att renläriga och i san¬
ning uppbyggliga skrifter hållas folket tillhanda. Det skulle
derföre vara beklagligt, om man ur 1 §:n borttoge detta före¬
mål för Missions-verkets åligganden. Hvad Bibel-sällskaperna
angår, är det sannt, att de hafva verkat mycket godt: likväl
vill jag erinra, att deras verksamhet varit olika i olika Stift.
Bland skälen, hvarför Missions-verket äfven bör sysselsätta sig
med Bibel-spridning, vill jag nämna endast det, att, då Bibeln
utgör den grund, hvarpå Missions-verkets hela verksamhet skall
stödja sig, underlåtenhet att befrämja Bibelns spridning vore
stridande emot inrättningens idée. På denna grund alstyrker
jag Prosten Håhls hemställan. För öfrigt blott en anmärkning.
Det heter i början af t §:n: ”Svennka Kyrkans” m. m och
mot slutet af samma §: ”för hela Kyrkan” m. m. Då äfven
på sednare stället Svenska Kyrkan menas, bör denna benäm¬
ning der begagnas: men om man vill undvika detta upprepan¬
de, så kunna orden ”för hela Kyrkan i dessa mål” uteslutas.
Contracts-Prosten Holmbet'g instämde.
Domprosten Kring: Sedan siste talaren besvarat Prosten
Håhls framställning, kan jag med honom instämma och ville
blott tillägga, att i afseende på första momentet gäller detsam¬
ma som Contraets-Prosten I,andgren yttrat om det andra. I
fall någotdera momentet utelemna?, förfelas det hela. Det he¬
las idée är väl, att Kyrkan skall öfvertaga hela den här s. k.
missionsverksamheten. Förut hafva de Svenska Bibelsällska-
perna, äfven om Biskoparna stått i spetsen för dem, varit en¬
skilda sällskaper och dessa böra nu göras öfverflödiga. Jag
befarar icke, att de med Bibelsällskaperna förenade donationer¬
378
Den 20 S e p I em b e r.
na skola indragas eller förminskas, emedan jag hoppas och
tror, att Bibelsällskaperna, såsom varande mest kyrkliga, aldra-
först skola inträda uti Kyrkans allmänna Missionsverk. Med
Contracts-Prosten Landgren instämmer jag i afseende på upp-
byggelseskrifters utdelande. De betänkligheter, en vördad ta¬
lare rörande den saken uttalat, delar jag ingalunda; ty är sa¬
ken riktig, bör man väl icke lemna dori åsido af fruktan fiir
inträffande enskildt klander. Hvad namnet angår, så tror jag,
äfven med erkännande af Biskop Butsclds välgrundade anmärk¬
ningar, att ett bättre svårligen kan utfinnas. Vill man genom
en omskrifning sådan som den af Biskopen föreslagna uttryc¬
ka hvad man här åsyftar, så skall detta blifva mera obestämdt,
och svårligen skall det synas, att det är för en särskild be¬
stämd institution, som ifrågavarande stadgar skola gälla.
Biskop Rutsell: Då de Heste talare, som här uppträdt,
ansett, att en institution fiir spridning af Biblar och uppbyg-
gelsesknfler rätt väl kunde inbegripas under benämningen ”Mis¬
sionsverk’’, så ber jag korteligen få antyda skälet till min mot¬
satta mening. Jag skiljer nemligen bestämdt emellan hednin¬
gar och christel folk och vill alltid se denna skillnad sorgfäl¬
ligt iakttagen. Ett Missionsverk till hedningarnes omvändelse
har jag allt ifrån min ungdom hört omtalas, och hvar man lä¬
rer godkänna denna benämning; men en mission till christna
eller den så kallade inre missionen har jag först på en sed¬
nare tid hiirt omtalas och kan med denna benämning mig icke
förlika. Med afseende på hvad en värd talare nyss anfört, ber
jag för öfrigt få anmärka, att man väl alltid biir med lätthet
kunna skilja emellan Svenska Kyrkans bibelspridning, d. v. s.
en bibelspridning, som sker i hela Kyrkans namn och å dess
vägnar, och en bibelspridning, som sker inom Kyrkan af en¬
skilda dess medlemmar.
Contracts-Prosten Rundgren: För min del har jag i huf-
vudsaken ingenting emot att antaga 1 §:n oförändrad; men
anhåller att. få framställa ett par frågor, angående de delar af
denna §, som stå i sammanhang med tvenne andra §§. I 1
§:n säges det ena föremålet för missionsverksamheten vara ”ut¬
delande af uppbyggolseskriftor”, nien i 15 §:n talas jemväl om
utgifvande af skrifter med anledning af särskilda villfarelsers
vunna insteg eller annan anledning; kunna dessa sednare sub-
sumeras under benämningen uppbyggelseskrifter, så har jag in¬
gen anmärkning att göra, men i annat fall torde man böra i
1 §:n välja en allmännare benämning, t. ex. andeliga skrifter
eller något dylikt.
Ett annat föremål för verksamheten angifves vara: ”Mis¬
sionärers utsändande och understöd.” Då man nu ser på 16
§:n, finnes der blott taladt om ”understöd åt Evangeliskt-Lu-
Den 26 September.
379
therska Missionärer i andra länder.” Deraf skulle man kunna
draga den slutsatsen, att Missionsverket icke skulle komma att
alse något understöd lör missionen i Lappmarken. Då likväl
denna sednare utan tvifvel bör vara ett angeläget föremål för
det Svenska Missionsverkets arbete, torde en ändring böra gö¬
ras i ordet ' w/sändande” i 1 §:n, i händelse detta uttryck skulle
antyda ett hinder för verksamhetens riktning äfven åt Lapp¬
marken. Man kunde använda ordet ”sändande”, hvarigenom
tvetydigheten vore förebygd.
Doctor Nordlander: Med stor uppmärksamhet har jag
åhört discussionen och kan medgifva, att. ganska många af
de framställda anmärkningarne äro grundade: men jag anser
det vara af s<or vigt, att. vi här icke alltför mycket fästa oss
vid specialiteter och detalj-bestämningar ocb kanske derigenom
förbise sjelfva det stora ändamålet. Just medan vi tala, utsår
måhända ovännen med lulla händer ogräs på Herrans åker.
Tiden är inne, att Svenska Kyrkan vidtager några åtgärder alt
hämma det onda. Om vi nu stadna uti skiljaktiga meningar,
så fruktar jag, att vår söndring skall vara till fiendens fördel.
Jag godkänner derföre hufvudsakligen dessa stadgar, och an¬
ser särskildt med afseende på benämningen, att, oaktadt den
icke är alldeles egentlig, derunder likväl kan innefattas sprid¬
ning af Biblar och uppbyggclseskrifter, som på sitt sätt äfven
kan kallas missionsverksamhet.
Prosten Schram: I afseende på en föregående talares för¬
menta inconseqvnns emellan Osta paragrafens uppgift om Mis¬
sionsverkets andra ändamål, eller utdelandet af uppbyggelse-
skrifter, och innehållet i 15:de §:ns 2:dra morn, såsom skulle i
det sednare mindre vara afsedt uppby(jgelseskrificrs än strid-
skrifters utdelande, beder jag att lä hänvisa dels till Irsta
mom. af sistnämnda §, der det ju uttryckligen talas om helst
Kyrkans äldre Lärares författade positiva, för renlärighet, upp¬
bygglighet och kyrklighet allmänt ansedda skrifter, som af Mis¬
sionsverket böra spridas, dels ock till 2:dra mom. derstädes, i
hvilket ock medgifves utgifvandel af sådana nyare skrifter af
ett mera negativt eller polemiskt innehåll, hvilka dock påkal¬
las af särskilda villfarelser, hvarvid det väl icke briier biir kun¬
na förbises, att äfven detta sednare slagels skrifter måste hafva
för ändamål att först negativt vederlägga oell öfverbevisa lärans
motståndare i deras alvikande satser, och sedan att äfven ge¬
nom practiska tillämpningar af deremot svarande positiva san¬
ningar verka fasthet i Kyrkans lärobegrepp samt erforderlig
reda och upplysning för uppmärksamma läsare af dylika Kyr¬
kans polemiska alhandlingar. Afven dessa kunna väl således
ock på intet sätt frånkännas arten af sarint kyrklig uppbyg¬
gelse, hvadan ock deras lifgifvande af Missionsverket alls icke
380
Den 20 September.
kommer att stå i strid med det i 1 §:n uppgifna ena verksam-
hets-ändamålet.
Beträffande åter frågan, huruvida ej genom jemförelse af
det tredje verksamhets-ändamålet i 1: s t a §:n, eller Missionärers
utsändande och understöd, samt fordringarne i 16:de §:n om
understöd för Evangeliskt-Lutherska Missionärer i andra län¬
der m. in. ett hinder må synas vara lagdt för Missionsverket
att hädanefter o k kunna få genom Missionärers afsändande äfven
inom fäderneslandet medverka till Lapp-allmogens undervisning
och befästande i vår troslära; så torde det icke af ordalydelsen i
dessa paragrafer kunna dragas någon slutsats, att en sådan
mission till Lapparne hädanefter vore för Missionsverket hin¬
drad eller förbjuden, aldraminst som i don 13 §:n uttryckligen
är föreskrifvet, att om vid gåfvor till Missionsverket särskildt
vilkor vore fästadt, som ej strider emot lag och dessa stad¬
gar — och ett sådant kunde ju möjligen blifva gifvarnes före¬
skrift, att de skänkta medlen skulle användas för Missionärers
afsändande också till Lapparne: — så skall Styrelsen ansvara,
att ock samma vilkor varder uppfyldt. Den värderade tala¬
rens anmärkningar torde således få anses vara nöjaktigt besva¬
rade oell de tvifvel han yttrat skäligen böra vara skingrade.
Kyrkoherden Otterström: Såsom tillförene några gånger
nödgas jag nu reservera mig mot den rådande benägenheten att
draga vigtiga allmänna frågor under Högv. Ståndets enskilda
lagstiftningsmakt; ty jag kan aldrig medgifva riktigheten af den
åsigt, att Preste-Ståndet i något mål ensamt representerar Kyr¬
kan. Jag har den öfvertygelse, att detta Högv. Ståndets sätt
att gå till väga i vår oroliga tid, långt ifrån att ingifva för¬
troende, snarare väcker och underhåller misstroendet till de in¬
stitutioner, som man vill på egen hand införa eller förändra,
utan att erkänna folkets rätt att i frågan varda hördt. Jag
sluter mig derfiire helt obetingadt. till den åsigt, som blifvit
uttryckt af Biskop Fahlcrantz, att närvarande fråga, synnerli¬
gast i sin hufvudsakliga del, är af den allmänna natur, att
den bort blifva föremål för Lag-Utskottets och hela represen¬
tationens behandling, hvarigenom den icke ens fått skenet af
att vara ett presterligt påfund för att undertrycka den öfver
allt omkring sig gripande fria kyrkliga rörelsen — en beskyll¬
ning, som jag är långt ifrån att göra, men sorn skall af tu¬
sen riktas mot Högv. Ståndets tillgörande. Väl har äfven Bi¬
skop Björck i hufvudsaken synts mig vilja medgifva lekmän¬
nens rätt att i frågan varda hörde, men då han beklagat, att
man utom Preste-Ståndet nu saknar den lämpliga kyrkliga re¬
presentation, som han älskar se förverkligad i kyrkomötet, då
det kommer till stånd; så får jag dervid erinra, att det aldrig
varit fråga om att gifva kyrkomötet någon lagstiftningsrätt,
samt att, då en allmän kyrklig fråga är å bane vid Riksdag,
Den 26 September.
381
de öfrige Ständen hafva lika mycken rätt sorn Preste-Ståndet
att i dess behandling deltaga. Att annorlunda gå tillväga, att
i allmänna frågor vilja gå förbi lekmanna-ståndet, strider efter
mitt förmenande mot klokhetsregel att ”skicka sig efter tiden”,
om det föro detta gått an fiir Högv. Ståndet att uteslutande
vilja föra Kyrkans talan; och hvad nian åsyftar skall svårli¬
gen vinnas på detta sätt.
Att införa en institution kari vara ganska lätt, men att i
densamma inblåsa en frisk lefvande anda, låter sig icke göra
med formens bestämmande. Att fixera ordlörandeskap och le-
damolskap vid ett visst embete, är redan i och för sig något,
som gör den lefvande andan mera tillfällig, än hvad den kari
förutsättas vara i dessa fria föreningar lör samma ändamål;
oell att bestämma lekmännens antal i Styrelsen lika stort sorn
presternas, meri gifva Preste-Ståndet ensamt rätt att välja äfven
lekmännen, skall gifva liela institutionen prägeln af ett hög-
kyrkligt påfund.
Jag instämmer med Prosten Håhl, att vi med afseende på
bibelspridningen hafva allt hvad vi behöfva i våra fria Bibel¬
sällskaper, som hittills arbefat med mycken välsignelse. En
annan ärad talare har från institutionen velat afskilja afdelnin¬
gen för uppbyggelseskrifters spridande, och äfven jag tror,
att med denna afdelning ingenting väsendtligt vinnes, ej heller att de
fria föreningarnes och private mäns verksamhet i samma rikt¬
ning derigenom kan regleras. Jag fruktar snarare, att Styrel¬
sens hallstämpel på dess skrifter blir fiir partiernas colportörer
och schismalici i allmänhet en äggelse till förkättrande, en
sporre att göra både Styrelsen och dess skrifter misstänkta in¬
för den stora hopen. Jag anser alltså hela denna fråga hafva
framkommit på en oriktig väg, ledande från det vackra mål,
åt hvilket man syftar, och nedlägger derföre i Protocollet min
reservation deremot.
Biskop Björck: Jag har nu begärt ordet till alt förekom¬
ma ett missförstånd. Mitt förra yttrande gick ingalunda ut på
att förneka Ståndets rätt att laga ett initiativ i denna vigtiga
angelägenhet, så mycket mindre som Preste-Ståndet är den
enda synodal-inrättning vi ega, hurudan den än må vara.
Tvärtom anser jag det vara Presle-Ståndets både rätt och pligt
att taga detta initiativ. Att saken för öfrigt skulle stanna i
Presterskapets händer uteslutande, ligger visst icke i förslaget,
såsom man ser redan i 3 §:n. Hvad vidare angår uttrycket
”uppbyggelseskrifter” i 1 §:n, så finner jag dervid ingen mot¬
sägelse emot 15 §:n, emedan jag anser hvarje skrift, som skin¬
grar dunkel eller tvifvel, vara uppbyggande.
Domprosten Knös: Må några få anmärkningar tillåtas mig.
Jag kan icke föreställa mig, att Stiftens Bibelsällskaper skulle
382
Den 26 September.
upphöra, då det på dem ankommer att sätta sig i hvad gemen¬
skap de behaga med detta Missionsverk. Och hvad frågans
behandling at Lag-Utskottet angår, så hade detta påstående
varit belogadt, i fall man velat förbehålla åt detta s. k. Mis¬
sionsverk och dess Styrelse rättighet att ensamt bedrifva all
dithörande verksamhet med upphäfvando och uteslutande af
alla andra sällskaper; men deremot finnes en uttrycklig reser¬
vation inlagd i 18 §:n. Här är ju blott fråga om en ny in¬
stitution bredvid dem som redan finnas.
il. II. Erkc-lliskopen och Talmannen: I ett ämne af sådan
beskaffenhet som det förevarande anser jag mig icke blott be¬
rättigad, utan äfven i vissa fall lorpligtigad att uttala min egen
åsigt. Hvad nu särskildt beträffar den fråga, hvarom discus-
sionen hufvudsakligen vändt sig, så öfverensstämmer min me¬
ning närmast med den af Biskop Butsch framställda derutin¬
nan, att, jag giir skillnad mellan mission till hedningarne och
en verksamhet inom Kyrkan till christendomens utveckling och
förkofran. Kan man således finna cn benämning, som icke
tillintetgör denna skillnad, vore det godt : och om jag hade vo¬
tum i denna sak, skulle det utfalla så, att Ståndet måtte ge¬
nom en återremiss anmoda Afdelningen att antingen söka ut¬
finna en lämpligare benämning genom ett enda ord eller, i fall
det icke låter sig göra, genom en omskrifning förekomma all
slags tvetydighet eller oegentlighet.
Sedan H. H. Erke-Bi»köpen och Talmannen härefter fram¬
ställt proposition å huruvida Ståndet gillade den föreslagna öf-
verskrilten ”Stadgar för Svenska Kyrkans Missionsverk”, hör¬
des denna proposition med blandade Ja och Nej besvarad, och
begärdes votering, som anställdes efter följande godkända vo-
terings-proposition:
Den sorn gillar och antager den föreslagna öfverskriften:
”Stadpar för Svenska Kyrkans Missionsverk’’, röste Ja; den
det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, anser Ståndet nämnda
öfverskrift böra återremitteras med anmodan lill Utskotts-Af-
delningen att söka utbyta ordet ”Missionsverk” mot något lämp¬
ligare eller föreslå en kort omskrifning för uttryckande af hvad
som med ifrågavarande anstalt åsyftas.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter sed-
larnes öppnande och rösternas summering hafva utfallit med 13
Ja och 22 Nej, till följd hvaraf Ståndet stannat vid det be¬
slut, som Nej-propositionen innehåller.
Sedan Prosten Tellborn vidare hemställt, att orden: ”för
hela Kyrkan i dessa mål” måtte ur 1 §:n utgå, men Biskop
Den 26 September.
383
Annerstedt fästat uppmärksamhet: på svårigheten att, så att
säga ”stumle petie”, företaga någon redactions-förändring, samt
tillstyrkt återremiss, biel' ifrågavarande § uppå derom i veder¬
börlig ordning gjord proposition återremitterad i syftning, att
Afdelningen må taga i öfvervägande, huruvida ej orden: ”för
hein Kyrkan i dessa mål” kunna uteslutas.
§ *.
Professor Lindgren begärde härvid ordet och yttrade: Mig
synes, sorn klefve en återremiss af denna § nödvändig, allden¬
stund ordalydelsen af dess sednare moment är så sväfvande,
att. deraf svårligen med någon säkerhet kan inhemtas, åt hvil¬
kendera vice Ordförandeskapet må uppdragas, i händelse både
Pastor Primarius och Öfver-Hofpredikanten på en gång voro
tillstädes.
Contraets-Prosten Landgren: Det är ej blott på grund af
formela loris!er, som jag ogillar denna punkt, utan sjelfva sa¬
ken synes mig högst betänklig. Att Erke-Biskopen är Mis-
sions-verkets ständige ordförande, är en vigtig anordning, eme¬
dan församlingen derigenom förvissas, att stiftelsen öfvervakas
och att anmärkning kommer alt göras, i fall dess verksamhet
skulle taga en okyrklig rigtning. Men detta kan för ingen del
anföras som skäl till bestämmande af en eller tvenne lästa vice
ordförande. Detta är ett misstag, som kan tillintetgöra hela
stiftelsens ändamål. Det vill synas, som om ingenting bort
hafva varit vigtigare än tillfället att få sätta i spetsen för detta
verk en man, som af hela sitt hjerta omfattade denna angelä¬
genhet och deråt egnade all miijlig uppoffring. Detta är så
mycket nödvändigare, sorn ingen gemensam Secreterare ens
finns för hela institutionen, hvilken således kommer att sakna
någon egentlig driffjäder. Med all aktning för Storkyrko-
Församlingens öfverlägsna intelligens och christliga sinne, så
kan man ej vara förvissad, att den alltid med sitt val träffar
män med ett så varmt okristligt sinnelag, som denna befattning
krälver. Och om äfven alltid utmärkta fromme män för denna
plats voro att påräkna, så följer ej heller deraf, att deras håg
och fallenhet just precist vore riktad på förevarande verk¬
samhet; tvertorn räknar kyrkan ibland sig många aktningsvärda
män, som likväl icke äro eller lära blifva några vänner och
nitälskare för missions-väsendel. Tilllölje häraf yrkar jag, att
frihet må lemnäs att välja till ortjlörande hvilken som helst
bland hufvudstadens Kyrkoherdar; emedan en restriction i detta
hänseende skall göra det för mången tvifvelaktigt, huruvida
alsigten verkligen är att befrämja Christendomen eller endast
bereda makt och inflytande. Att understödja sådana falska
misstankar synes mig öfverflödigt.
Häruti instämde Doctor Gumcelius.
384
Den 26 September.
Prosten Schram: Om hvad af en Talare är anmärkt rö¬
rande brist på föreskrift om en Secreterare för Styrelsen,
torde 6:te §:n lemna tillräcklig upplysning, enär der för hvarje
Missions-verkets 3 Afdelningar är stadgadt alt välja Skattmä¬
stare ocii Secreterare med det tillägg, att derest samina per¬
son finnes villig och företrädesvis lämplig, att inom flera —
och således för alla — afdelningar, det vill väl ock säga i
Styrelsen för hela Missions-verket, enahanda Skattmästare- eller
Secreterare-befattning bestrida; så må det ock ske. Men att vidare
för dessa verkets tjenstemän i stadgarna ej äro bestämda de ser¬
skilda bostyren och åliggandena, som dem hvar och en böra
närmare tillkomma: så är klart, att i ett reglemente af all¬
männa stadganden hvarje speciel föreskrift för alla tjenstemän-
nens åtgöranden ej lämpligen kunnat få rum, desto mindre,
som de synnerliga och mera serskilda föreskrifterna i dessa
hänseenden böra enligt slutmeningen i samma fide § och lista
mom. tillkomma Styrelsen och Afdelningarne att framdeles
vidare bestämma, då det der heter: ”profvas ytterligare för¬
delning af göromålen vara af nöden, förfares efter omständig¬
heterna”.
Hvad slutligen beträffar ordinarie Ordföranden eller vice
Ordfiiranderne, såsom intagande hedersplatser inom verket: så
är väl derom föreskrifvet i denna 2:dra §, att H. H. Erke-
Biskopen skall i Styrelsen föra ordet, och, såsom tydligen me¬
ningen är, främste Ledamöterna för tillfället i Stockholms
Stads- och Hof-Consistorium, allt efter som de tillstädes äro
och i den ordning här nämnes, vara vice Ordförande, samt att
dessa sjelfskrifna ordinarie och vice Ordförande jemväl ega till¬
träde enligt 6:te §:ns lista moment, och derjemte äfven röst¬
rätt i Styrelsen, eller Afdelningen, i de mål der förekomma,
enligt samma paragrafs 2:dra mom. Men den ofullständighe¬
ten torde dock härutinnan böra anmärkas, att nemligen alls
ingen föreskrift är gifven, hvilken skall i Styrelsen föra ordet
i de ganska möjliga och tänkbara fall, då ej mindre den sjelf-
skrifne Ordföranden än begge de likaledes sjelfskrifne vice
Ordföranderna vore hindrade alla 3 att närvara. Det borde
väl derföre föreskrifvas, att Styrelsens Ledamöter må ega sam¬
ma rätt att vid sådana tillfällen ibland sig sjelfva utse en
Ordförande eller vice Ordförande. I denna syftning torde, om
någon återremiss af 2:dra §:n blir beslutad, ett närmare bestäm¬
mande skäligen vara af nöden.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Jag tager mig friheten
att bemöta några anmärkningar. Man har önskat återremiss
af denna §, emedan det skulle vara ovisst, hvem som skulle
efterträda Erke-Biskopen i Ordförandeskapet; men jag förestäl¬
ler mig, att detta kan ske såsom i många andra fall efter
fullmakts
Den 26 September.
385
fullmakts dato. Vidare liar man ansett lämpligare, att vice
Ordföranden skulle utses genom val, för att nian måtte vara
förvissad, det fullt driftig och arbetsför person dertill alltid må
vara att påräkna; — men dervid vill jag fästa uppmärksam¬
heten uppå, att det egentliga arbetet ligger hos Afdelningarne
och åt dem öfverlemnas att. utse Ordförande sjelfva. Deremot
synes mig Ordförandeskapet för det hela icke med samina för¬
del kunna ställas på val.
Häruti instämde Biskop Bergman, Doctor Säve och Pro¬
sten Melander.
Biskop Kjörck: Med fullt erkännande af fiirsta momentet
anser jag deremot det andra böra återremitteras på de af Pro¬
fessor Lindgren och Contracts-Prosten Landgren andragna skäl.
Likväl kan jag icke förena mig med den sistnämnde Talaren
deri, att vice Ordföranden skulle utses endast bland Stock¬
holms Kyrkoherdar: utan rnå det ankomma på Styrelsen att
inom sig taga en vice Ordförande bland de sex prestmännen, och
detta af det skäl, att vice Ordföranden bör med sin håg och
insigt verksamt ingripa icke blott i öfverläggningarna vid (ile¬
na, utan äfven i arbetet inom någondera afdelningen. Om
för öfrigt någon af Styrelsens Ledamöter utses tili vice Ordlö-
rande, försvinner ur 6:te §:ii den oformligheten, att clerici skulle
erhålla 7 röster. Eljest skulle ock, då Erke-Biskopen är när¬
varande, vice Ordföranden kunna antagas blifva frånvarande,
hvarigenom man mindre kan påräkna hos honom ett jemnt un¬
derhållet intresse för saken och kännedom om densamma. Or¬
saken åter, hvarföre jag yrkar, att vice Ordföranden skall väl¬
jas uteslutande bland de 6 prestmännen, är den, att jag anser
dem böra i denna sak till iölje af deras embetes idé vara le¬
dande.
Doctor Gumaelius: Ehuru jag tilt en viss grad delar Bi¬
skop Björcks åsigter, kan jag likväl icke fullt instämma med
honom i det hela. Det är visserligen sannt, att presterskapet
bör taga initiativet, men den fortgående verksamheten, om
den skall hafva någon framgång, bör göras lefvande bland Sty¬
relsens alla Ledamöter. Lägger man deremot för mycken vigt,
ja hela vigten endast på formen, så förutser och förutsäger
jag, att af det hela blir intet resultat. Hvad Ordförandeskapet
beträffar, så är man ense derom, att det bör uppdragas åt
Erke-Biskopen: men då han förmodligen ofta blilver frånva¬
rande, bör man tillse, att vice Ordföranden blir en man med
både hufvud och bjerta för den vigtiga sak, hvilken han i fiir¬
sta hand skall pådrifva, befrämja och ordna, och det skulle
då kunna hända, att den lämpligaste och bäste finnes just
tlogv. Preste-Stundets Prot. 4857. 6:te Bandet. 25
386
Den 26 September.
bland de Ledamöter, som äro laici. Åro dessa med i Styrel¬
sen, böra de också sättas på samma linea som prestmännen,
icke anses såsom en slags bisittare. Paragrafen bör enligt min
tanke ändras så, att vice Ordföranden valjes inom Styrelsen.
Skall han åter i enlighet med förslaget, såsom det af
Biskop Annerstedt blifvit tolkadt, inträda efter fullmakts dato,
så kan man till vice Ordförande få alltför gamla eller med eri
mängd andra göromål och befattningar alltför mycket syssel¬
satta personer, som icke med tillräcklig kraft, nit eller ledighet
kunna egna sig åt denna verksamhet. På det sättet blir då
fara värdt, att icke mycket lif kan utveckla sig inom så strängt
utstakade skrankor. Ålan borde derföre i afseende på ifråga¬
varande val rättast bestämma: tag den inom Styrelsen tjenli-
gaste! Fiirst då kan man hoppas, att framgång skall loija och
att en lefvande ande inom verket skall röra sig och befrämja
dess utveckling.
Häruti instämde Doctor Sandbetg, Proston Collén, Kyr¬
koherden Schönbeck, jemte flere af Ståndets Ledamöter.
Contracts-Prosten Landgren: Biskop Annerstedt liar sagt,
att min farhåga flir följderna af vice Ordförandeskapets fast¬
het vore tillintetgjord derigenom, att afdelningarne hade ser¬
skilda valda Ordförande, på hvilkas skuldror arbetet egent¬
ligen hvilade. Men om sakerna i alla fall skola discu-
teras och beslutas i institutionens plenum, så kommer icke
desto mindre vice Ordfiirandens personlighet att på densamma
utöfva ett mäktigt inflytande, och jag kan ej annat förstå än
att, om en af afdelningarnes Ordförande, som tillika med ode-
ladt nit handlagt en del af målen, tillika finge föra ordet i ple¬
num, så skulle en vida friskare och kraftigare ande genomgå
förhandlingarne. Tvenne föregående Talare hafva ännu längre
utsträckt sina fordringar på frihet. Biskop Björck har sagt,
att vice Ordförande malte väljas bland de 6 prestmän, som
äro institutionens valde Ledamöter. Jag föreställer mig åter,
att man bör kunna taga för afgjordt, att ibland alla hufvud¬
stadens Kyrkoherdar alltid bör finnas någon, som är lämplig
för denna befattning, och att man utan fara kan genom denna
inskränkning gå den motsatta åsigfen till mötes. Skulle åter
val till Ordförande lemnäs öppet både bland lekmän och pre¬
ster, så fruktar jag, att tvenne stridiga elementer kunna börja
kämpa inom institutionen och att segern icke alltid tillkomme
den andliga irisigten, utan den verldsliga rangen.
Domprosten Kring: Mig synes ålerremiss här på stället
vara aldeles obehöflig, men skall en sådan ske, så torde det
blott biira vara för att få tydligare uttryckt, hvem som skall
i ordningen inträda såsom vice Ordförande. Den i paragrafen
Den 26 September.
387
fiir öfrigt anmärkta tvetydigheten synes ieke farlig, ty ser man
på 3:dje §:n, så framgår den meningen tydligt, att vice Ord¬
föranden är sjelfskrifven Ledamot af Styrelsen. Hvad åter an¬
går sjelfskrifvenhet eller val af vice Ordförande, så måste jag
uttala en öfvertygelse, som är i rak motsats mot Doctor Gn-
mselii åsigt. Han tror, alt, om vice Ordförandeskapet blir en
last plats, ingen äkta ”spiritus” skall kunna ingjutas i Stiftel¬
sen: men detta påstående bevisar alldeles för mycket, ty vore
det riktigt, så skulle det öfverhufvud gälla mot befogenheten
af alla lästa embetsverk. Då här afses att få en varaktig in¬
stitution, anser jag för min del förmonligast, om Styrelsen
kunde holt och hållet organiseras såsom ett fast embetsverk;
men då detta icke låter sig göra, bör man åtminstone så myc¬
ket som möjligt närma sig målet, på det. att Styrelsen icke må
underkastas ständiga ombyten. Hvad Secreterare-platserna be¬
träffar, så instämmer jag i den anmärkningen, att bestämnin¬
garna i detta afseende äro ofullständiga, alldenstund öste §:n
allenast talar om Secreterarne för de olika Afdelningarna, men
ingenting säges om hvem som i nämnde egenskap skall tjenst¬
gör inom sjelfva Styrelsen.
Biskop Kjörck: Jag anser sjelfva idéen af prest-embetet
innebära, att presterna skola vara ledare i alla de ärenden,
som röra den Christna Församlingen. På det likväl från bör¬
jan ingen skugga må kastas på Stiftelsen, afstår jag från mitt
förra yrkande och anser mig kunna förena mig med Doctor
Gumselius, så mycket mer som jag hörde flera af Ståndets
Ledamöter med honom instämma. Jag är benägen för att tro,
att om presterskapet är sådant det bör vara, skall man icke
gå det förbi i de angelägenheter, som ligga detsamma så nära.
Domprosten Knös: Ehuru jag fruktar, att jag kommer alt
tala emot mångas mening, är det likväl min pligt alt framställa
min egen öfvertygelse, som närmast öfverensstämmer med den
af Domprosten Bring uttalade. Då förslaget uppgjordes, ville
man från början lägga största vigten på afdelningarna och
ansåg derfiire, att dessas Ordförande borde väljas, på det att
den, som mest nitälskade för saken och bäst kunde drifva ver¬
ket, skulle få främst och kraftigast framträda. Men å andra
sidan tänkte man ock på sammanhanget mellan Missionsverket
och Kyrkans öfriga organisation samt sökte inlörlifva och sam¬
mangjuta det förra med den sednare, och af denna anledning
ansåg man Erke-Biskopen böra vara Styrelsens Ordförande.
Hade man alltid att påräkna honom såsom närvarande, så
hade något vidare stadgande i denna väg icke behöfts: men
då så icke är förhållandet, ville man för att supplera honom
förordna en vice Ordförande bland dem, som stå i spetsen för
de kyrkliga angelägenheterna i hufvudstaden. Ordningen an-
388
Den 26 September.
gifves för öfrigt i §:n, nemligen fiirst Pastor Primarins och
derefter Ofver-IIofpredikanten. Emedan det i dessa stadgar
heter, att Styrelsen skall sätta sig i commnnication med Bi¬
skopar och Dom-Capitel, ansåg man bcliöfligt, att vice Ordfö-
randerne skulle vara de, sorn äro Ordförande i Consistorierna
i Stockholm. Af anförda skäl har motionären icke velat, att
Styrelsens vice Ordförande skulle tillsättas genom val.
Prosten Tellbom instämde.
Doctor Gumaelius: Till hvad jag förut yttrat har jag föga
att tillägga, men vill med några ord vända mig serskildt emot
de Herrar Domprostar, som i ämnet sig yttrat. Jag är öivertygad
om, att vi i grunden åsyfta detsamma, nemligen en lifaktig verk¬
samhet, hvilket är vilkoret för vinnande af betydande och goda
resultater. Deremot hade jag icke trott meningen vara att in¬
rätta ett nytt ”fast embetsverk”, utan blott att gifva allmänna
föreskrifter för en inrättning, som hvarken kan eller bör bindas
af för stränga former. Det kan väl finnas spiritus uti fasta
embetsverk, men den är likväl fängslad inom vissa bestämda
gränser. Här skall man skapa sjelfva verksamheten och det
är derföre jag fruktar den alltför stränga bundenheten och re-
gelbindningen. Det skulle i sanning glädja mig, om verksam¬
heten blelVe fruktbringande och välgörande äfven under fasta
former; men utan att vara revolutionär, är jag dock icke rädd
för en större rörlighet, när en ny sak skall bringas å bane.
På grund af hvad jag anfört anhåller jag om återremiss.
Confracts-Prosten Landgren: Domprosten Bring har talat
mycket om vigten af att hafva fasta embeten. Härvid må lik¬
väl erinras, att om man äfven medgåfve, att det förhåller sig
alldeles lika med embetena inom Kyrkan som inom Staten,
hvilket väl ej fullt ut kan vara förhållandet; så måste man
likväl anmärka, att här icke är fråga om sådana saker, som
egentligen höra till embetet, utan just om en utomordentlig
verksamhet för Guds rike. Hvarje institution måste organise¬
ras utur sin egen natur och med hänseende till sitt syftemål.
Missionsverket är i sanning icke belåtet med någon embets-
mannaroutin, vare sig af den aldrasäkraste art. Sådant går
an i ett räkenskapsverk eller ett Canzli. Men här fordras fram¬
för allt hvad Engelsmännen kallar "missionary spir il”, en fri¬
villig uppoffring. I samma nion som missionssaken börjar be-
drifvas som ett naket embetsåliggande, tror jag, att dess un¬
dergång är förhanden. Jag vidblifver mitt yrkande i den form
det Irån början af mig blifvit frarastäldt.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Att all spiritus, för att
upprepa detta ord, skulle ur Stiftelsen bannlysas derföre, att
Den 26 September.
389
Ordföranden ej tillsattes genom val, kan jag ingalunda antaga;
tvertom anser jag, att pligten här mer än något annat skulle
mana till en lifaktig verksamhet. Att valen skulle ingjuta en
lefvande anda, vågar jag icke hoppas; men å andra sidan har
man att tillse, att verksamheten går icke blott med fart, utan
äfven säkert och på den rätta stråten. Att deröfver vaka till¬
hör utan tvifvel mera de olericala ledamöterna, som äro ansva¬
riga för renlärighetens bevarande. Ehuru jag hört flere in¬
stämma uti Doctor Gumaelii åsigt, inverkar detta icke på mig.
Ty skall målet vinnas, nemligen en sund lifaktighet, så bör
denna institution sammanknytas så nära som möjligt med Kyr¬
kans öfriga organisation.
Doctor Säve: Jag vill icke ingå uti någon discussion om
hvilketdera kan vara bättre, om ordförandeplatsen blifver fust
eller om den kommer att besättas genom val. I förra fallet
skall man måhända bättre befrämja continuitet uti Styrelsens
verksamhet, i sednare fallet åter mera energi. Men huru som
helst, i fall återromiss beslutas, anser jag vigtigt, att man be¬
stämmer Ledamöternas antal, så att de blifva lika många af
hvarje dass, samt i händelse af paria vo ta, hvem som har
den afgörande rösten.
Professor Lindgren: Om jag ock skulle medgifva, att i
det af mig omnämnda fallet vice Ordförandeskapet borde till¬
komma Pastor Primarius på grund deraf, att i den ifråga¬
varande §;n Stads-Consistorium är nämndt i första rummet, så
återstår alltid tillräcklig grund för återremiss dels i det olyck¬
liga sätt, hvarpå den meningen är uttryckt, som jag nu hört.
verkligen vara Afdolningens, att både Pastor Primarius och öf-
ver-Hofpredikanten skola i kraft af sina embeten båda vara
vice Ordföranden (en mening, som, jag erkänner det, af mig
icke blifvit förstådd) oell dels i den tvetydighet, som ligger i
uttrycket ”de främste Ledamöterne”, hvilket alldeles icke be¬
stämdt inskränker meningen till den man, som i hvarfdera
Consistoriel verkligen är den främste, utan likaväl kan förstås
om flera, på hvilka detta epithet relativt till yngre underord¬
nade kamrater kan vara tillämpligt.
Jag fortfar således att påyrka återremiss.
Biskop Bergman och Doctor Björkman instämde.
II. II. Erke-Biskopen och Talmannen: Jag täger mig frihe¬
ten att äfven bär yttra några ord, lemnande derhän, om det
kan vara lämpligt, att Erke-Biskopen blir Styrelsens Ordfö¬
rande. Men nog finner jag, att detta åliggande lör honom
skall blifva svårt och tungt och stundom omöjligt att fullgöra.
Erke-Biskopen har sin hufvudsakliga verksamhet dels i sitt
390
Den 26 September.
stiftsresidens dels också i sitt Stift och kan derföre icke ofta
påräknas vid den ifrågasatta functionen i hufvudstaden. Om
vidare Ordföranden är beständig, synes äfven Vice-Ordföranden
böra vara det, så vidt fastheten är af mycken vigt. Finner
Ståndet för godt att återremittera denna §, hemställer jag, att
Ståndet må bestämdt uttala sin mening i sak och angifva den
riktning, hvarefter Afdelningen har att rätta sig, då den skall
omarbeta eller revidera förslaget.
Domprosten Knös: I sammanhang med hvad jag förut
yttrat, hemställer jag såsom elt förmedlings-förslag, att. vid hin¬
der lör Erke-Biskopen ordet i Styrelsen föres af Pastor Pri-
marius, och vid förfall för denne sednare af Öfver-Ilolpredi-
kaaten samt vid förfall för båda dessa sistnämnde af främste
Ledamoten i Stockholms Stads Consistorium. Äfven om Ord¬
föranden sjelf fungerar, borde vice Ordfiiranderne alltid halva
rätt att öfvervara Styrelsens sammanträden och kunna deltaga
i öfverläggningarne, ehuru utan rösträtt. Genom begagnande
af denna rätt blifva de med ärendena fullt bekanta och för dem
fullt intresserade, hvilket annars svårligen kan ske.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen framställt proposition å huru¬
vida Ståndet bil olle, att vice Ordföranden skulle tillsättas i en¬
lighet med hvad 2:dra §:n antyder och såsom den af Dompro¬
sten Knös blifvit närmare förklarad, hördes denna proposition
med blandade Ja och Nej besvarad, hvadan votering begär¬
des, hvilken anställdes efter följande godkända voteringspropo¬
sition :
Den som bifaller, att Ståndet uttrycker den mening, att
åt sednare punkten af 2:dra §:n gifves mera tydlighet och deri
bestämmes, atti vid hinder för Erke-Biskopen ordet föres i
Styrelsen af Pastor Primarius, och vid förfall för denne sed¬
nare af Öfver -Hofpredikanten samt vid förfall för båda desse
sistnämnde af främste Ledamoten i Stockholms Stads Consisto¬
rium, röste Ja: den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, an¬
ser Ståndet, att vice Ordföranden bör tillsättas genom val bland
Styrelsens Ledamöter.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter rö¬
sternas sommeling hafva utfallit med 18 Ja och 17 Nej, till
följd hvaraf Ståndet stannat vid det beslut, sorn Ja-propositio¬
nen innehåller.
§ 3.
Domprosten Bring begärde härvid ordet och yttrade: I
afseende på denna § har jag ett par anmärkningar att göra,
Den 26 September.
391
den ena i sak, den andra rörande sjelfva redactionen. Jag
bekänner uppriktigt, att jag icke har mycken sympathi för att
betrakta prester och lekmän såsom tvenne motsatta makter,
hvilka genom zi (Tran skola balancera hvarandra. Stadgandet,
att Styrelsen skall utgöras af 6 prester och 6 lekmän, kunde
gerna gå ut; men jag (äster dock dervid mindre vigt. Vidare
kan anmärkas, att följande bestämning är ofullständig: ”Då
Kyrkomöte är församladt, träde det i Preste-Ståndets rätt, så¬
som här sägs”. Vi hafva ännu intet Kyrkomöte organiseradt.
Om vi erhålla ett sådant och det kommer att sammanträda på
regulier» tider, så kan kyrkomötet visserligen fullgöra det här
ifrågavarande uppdraget: men då måste ock hela stadgandet
om Preste-Standet försvinna och paragrafen alltså förändras.
Skulle åter Kyrkomötet komma att sammanträda irregulier!,
blir det här föreslagna stadgandet en orimlighet. ”När Kyr¬
komöte är församladt, heter det, träde det i Preste-Ståndets
rätt, såsom här sägs”. Men hvad är då Preste-Ståndets här
omtalade rätt? Jo, att välja Ledamöter i Missions-verkels Sty¬
relse, som skola fungera intill pålöljande Riksdag. l)å kan det
hända, att Kyrkomöte sammanträder straxt efter Riksmöte och
det förra skall då genast välja nya Ledamöter i Missions-Sty-
relsen, hvilka likväl aldrig komma till utöfning af sitt kall, enär
deras uppdrag blott skall gälla för tiden ”till nästa Riksdag”,
och intilldess skola de af Preste-Ståndet sednast valde tjenstgör».
Redactionen är i denna punkt mycket sväfvande och dunkel,
hvarföre jag tillstyrker återremiss.
Prosten Tellbom: Jemte det jag instämmer med Dompro¬
sten Bring, får jag tillika föreslå, att ordet ”tillsvidare” i 3:dje
§:n må utelemnas, äfvensom att sista punkten ur samma § må
utgå. Först när Kyrkomöten hos oss kommit till stånd, blif-
ver det möjligt att bedöma, om den här föreslagna rättigheten
kan åt Kyrkomöte öfverlemnas. Kyrkomöte, sådant det under
den sistlidna Riksdagen blifvit förordadt, kan icke innehafva
den. Vidare förekommer mig uttrycket ”fortfarande bibehålla’
icke vara rätt lämpligt, utan torde denna mening böra ändras
till: ”ankomme dock på de väljande att Styrelsens Ledamot
”omvälja” eller ”återvälja”, emedan bibehållandet väl endast
medelst förnyadt val bör kunna ske. Ytterligare heter det:
”På enahanda sätt och med enahanda vilkor väljas” m. m.;
men då i det föregående icke är fråga om några vilkor, torde
väl här stadgandet böra ändras till: "På enahanda sätt och
för samma tid väljas m. m.” För att dessa ändringar må
verkställas, anhåller jag, att denna § må återremitteras.
Prosten ljungdahl: Jag instämmer med de föregående
Talarne uti de af dem gjorda anmärkningar emot 3:dje §:n. Det
är bekant, att samme motionär, som väckt nu förevarande för¬
392
Den 26 September.
slag; om organisationen af ett omfattande Missionsverk, äfven
väckt motion om införande af Kyrkomöten. Jag kan na lemna
den upplysningen, att Lag-Utskottet redan pröfvat denna sist¬
nämnda motion; men om Utskottets förslag går igenom, blir
det. omöjligt att bibehålla stadgandet uti sista punkten af den¬
na §, emedan Kyrkomötena komma att hållas på obestämda
tider och erhålla för öfrigt icke beslutande rätt. Det blifver
således nödvändigt att uppskjuta afgörandet af hvad i sista
punkten bestämmes och anhåller jag, att §:n må till Lag-Af-
delningen återremitteras.
Doctor Björkman: Jag gillar fullkomligt principen, att
Missionsverkets Styrelse bör utgöras af hälften prester och hälf¬
ten lekmän. Deremot anser jag serdeles svårt att afgöra, hu¬
ruvida Preste-Ståndet ensamt bör utvälja samtliga Ledamö¬
terna. Jag skulle tro, att sjelfva saken vunne större uppmärk¬
samhet och Styrelsen mera förtroende, om lekmännen sjelfva
fingo nt.se sina Ledamöter. Man finge då åtminstone icke höra
invändas, att Preste-Ståndets inflytelse vid ifrågavarande val
och ärendens behandling blefve alltför stor. Jag hemställer
derföre, om icke denna § kunde återremitteras, på det något
lämpligare sätt att välja de 6 lekmännen må kunna uttänkas.
Möjligen kunde de 3:ne öfriga Riks-Stånden välja 2:ne hvar¬
dera eller någon annan val-institution för dem utfinnas.
Ståndet ansåg sista punkten uti förevarande stadgande
böra utgå.
§ 4. — Godkändes.
§ 5.
Godkändes endast med den af Prosten Tellbom gjorda an¬
märkning, att ordet ''eller'’ på 4:de raden synes böra utbytas mot
"och”.
Discussionen afbröts här för att fortsättas i nästkommande
plenum.
§ 5-
Anmäldes och lades på bordet Ber ilin ings - U ts ko t tets Me¬
morial N:o 25, angående ytterligare förändringar i föreskrif¬
terna om stämplade pappers-afgiftens utgörande.
§ 6.
Upplästes och Indes till hnndlingarne följande från resp.
Med-Stånden inkomne Protocolls-Utdrag, nemligen från Hög-
Den 26 September.
393
lofl. Ridderskapet oell Adeln N:is 387—389; från Välloil.
Borgare-Ståndet N:is 353, 355—358; samt från Hederv. Bonde-
Ståndet N:is 388—396.
§ 7-
Beviljades uppå derom gjord anhållan Doctor Gumalius
ledighet från Riksdagsgöromålens bestridande under frenne vec¬
kor, räknade från och med Onsdagen den 30 dennes.
Ståndet åtskildes kl. -J-3 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. IL Ahnqvist.
Den 26 September.
Plenum kl. 5 e. m.
§ 1.
Fortsattes föredragningen af Högv. Preste-Ståndets En¬
skilda Utskotts Lag-A [delnings Utlåtande N:o 4, i anledning
af vackt motion, angående ordnandet af Bibel-spridning, af
uppbyggelse-skrifters spridning samt af Missions-väsendet; hvar¬
vid i ordningen förekom
§ 6.
Prosten Helander begärde härvid ordet och yttrade: Den¬
na § har redan blifvit berörd; men underlät jag då att här¬
om yttra mig, enär jag alltid kunde få tillfälle dertill vid fö¬
redragningen af sjelfva §:n. Denna innehåller bland annat,
det hvarje Afdelning skall åt sig utse en Skattmästare och en
Secreterare. Bättre synes mig dock vara, likasom för ända¬
39 i
Den 26 September.
målet tillräckligt, att Styrelsen har hos sig anställd en för alla
Afdelningarne gemensam Skattmästare oell Secreterare. För¬
hållandet här synes mig analogt med det, som vid våra Riks¬
dagur förefinnes emellan ett Utskott och dess Afdelningar. Li¬
kasom dessa sednare ega sina Notarier, så kunde en sådan
tjensteman äfven tillsättas vid hvarje af Styrelsens Afdelnin¬
gar. Jag skulle derföre vilja föreslå, att ifrågavarande 6:te §
kunde la denna lydelse: ”Styrelsens Ordförande — —
synes. Styrelsen väljer Skattmästare och Secreterare, äfven¬
som Notarier för Afdelningarne. Afdelning väljer inom sig
Ordförande och Vice-Ordförande." JJet öfriga af lista momen¬
tet anser jag deremot kunna utgå.
Professor Lindgren: Jemte det jag biträder de anmärk¬
ningar, som af den föregående talaren blifvit gjorda mot denna
§, ber jag få tillägga ännu en annan. Det synes mig nemli¬
gen, sedan nu upplyst blifvit, att meningen med stadgandet i
2:dra §:n verkligen är den, att två Vice-Ordförande skola ordi-
nario loco finnas, som hade man ock i första momentet af den¬
na §, der det talas om Vice-Ordlorandens rätt till tillträde i
Afdelningarne, bort begagna numerus pluralis i stället för sin-
gularis, och följaktligen ordalydelsen bort vara denna: ”Sty¬
relsens Ordförande och de båda Vice-Ordförandena hafva till¬
träde till hvilkendera Afdelningen dem godt synes.”
Domprosten Bring: I den siste talarens redactions-anmärk-
ning instämmer jag; men deremot kan jag icke dela den före¬
gående talarens åsigt, så vida jag annars rätt uppfattat den¬
samma. Anställandet af en för alla Afdelningarne gemensam
Skattmästare anser jag oj rä t lämpligt. På Afdelningarne kom¬
mer det hufvudsakliga arbetet att försiggå, och äro de ären¬
den, som blifva föremål för hvarje Afdelnings verksamhet, af
helt olika art. Mången, som skulle vilja lemna bidrag för den
ena Afdelningens verksamhet, skall icke finnas benägen att
understödja den andras. Olika cassa-förvaltning för de olika
Afdelningarne blifver derför nödvändig, hvilken olikhet äfven
torde erfordra anställandet af särskilda Skattmästare, som med
nit och intresse deltaga hvar i sin Afdelnings arbeten. Ena¬
handa är förhållandet med Secreterarne. Likväl torde det vara
nödvändigt att bestämma hvem som skall föra protocollet vid
de gemensamma sammanträdena: och synes mig lämpligast, att
Secreteraren vid den Afdelning, till hvars handläggning ett fö¬
redraget ärende hörer, dervid äfven tjenstgör vid de gemensam¬
ma sammankomsterna, så att anställandet af någon särskild Sty¬
relsens Secreterare icke kunde vara erforderligt.
Häruti instämde Kongl. Hofpredikanten Nordlund.
Den 26 September.
395
Biskop Björck: Jag katt aldrig föreställa mig, att det va¬
rit författarens åsigt, att det. skulle samtidigt finnas 2:ne Vice-
Ordlörande; oell hade lian i sådant lall säkerligen icke begått,
det grammaticaliska felet att här nyttja den singulara formen:
”har'’ och ”honom.” Det ligger dessutom för sjelfva sakens
skull vigt derpå att fatta meningen så, att, när här talas om
Ordförande eller Vice-Ordförande, dermed förstås den perma¬
nenta eller för tillfället fungerande Ordföranden: ty, om vi an¬
taga förutom Erke-Biskopen såsom Ordförande dessutom 2:ne
i följd af sina embeten gilna Vice-Ordförande, så blifva
Clerici i Styrelsen nio emot endast sea• Laici. Häri ligger ett
olämpligt missförhållande, och jag kan icke föreställa mig,
att Motionären åsyftat sådant. Hvad nu frågan 0111 Skattmä¬
stare beträffar, så skall jag finnas benägen att i afseende derå
antaga Prosten Helanders förslag. Ehuru cassorna måste blif¬
va trenne, så är derföre icke nödvändigt att hafva Irenne Skatt¬
mästare. E11 enda kan väl föra bok med trenne Conti för de
3:ne Afdelningarne. Hvarje särskild Afdelnings inkomst pålö-
res dess Conto och hvarje utgift afföres uppå Afdelningen.? ve¬
derbörliga anordning. Deremot anser jag hvarje Afdelning be¬
höfva sin Secreterare, hvilken j ag vill antaga tillika kunna vara
Ledamot i Afdelningen. Dessutom torde väl en gemensam Se¬
creterare erfordras, hvilken Styrelsen borde cga att efter eget
bepröfvande tillsätta, på sätt lämpligast synes.
Häruti instämde Biskop liergman och Doctor Sandberg.
Prosten Melander: Skulle enligt en föregående värd
talares förslag Secreteraren i den Afdelning, till hvilkens
handläggning ett ärende till sin natur hörer, i Styrelsens
plenum tjenstgör», så kunde det hända, att de tre Af-
delningarnes Irenne Secreterare finge oupphörligt aflösa den
ene den andra under en och samma session, och olämp¬
ligheten af en sådan anordning torde vara lätt funnen.
Sjelfva detta motförslag tyckes just vara af natur att under¬
stödja min åsigt, om beholvet af en gemensam Secreterare. —
Att, oaktadt cassorna äro irenne, likväl endast en Skattmä¬
stare kan vara erforderlig, har föregående värde talare redan
ådagala gt, enär man väl bör kunna antaga, att denne ende
Skattmästare må kunna fiira tre olika Conti för de tre särskil¬
da Aldelningarnes räkenskaper. Hvad frågan 0111 Vice-Ordfö-
rande beträffar, kan jag ej fatta den såsom den föregående vär¬
de talaren, och jag förmenar, att redan under förmiddagens ple¬
num den åsigt gjorde sig gällande, att det skulle vara 2:ne så¬
dana embetsmän, nemligen en från hvartdera af de i hufvud-
staden varande Consistorierna.
Professor Lindgren: I händelse den af Biskop Björck lem-
nade förklaringen, att meningen är, det endast den Vice-Ord-
396
Den 26 September.
förande, som för tillfället såsom sådan fungerar, skall ega till¬
träde till Afdelningarnes öfverläggningar, är den rätta, så hade
ju detta bort vara i lag-paragrafen utsatt. Men då linde det
ock bort hela, att tillträde till Afdelningarnes sammanträden
endast skulle vara medgifvet den Vice-Ordförande, som i näst¬
föregående sammanträde in Pleno hade såsom sådan fungerat,
och icke såsom nu verbet bort användas in tempore prwsenti.
Kongl. Hofpredikanten Nordlund: Så vidt jag kunde fatta
Ståndets i förmiddagens Plenum uttalade åsigt, så skulle en¬
dast en Yice-Ordlörande i Styrelsen ingå, nemligen Pastor Pri-
marius i Stockholm, eller i händelse af förfall för honom, Ko¬
nungens Ofver-Hofpredikant, eller, derest begge dessa Embets¬
man voro förhindrade, främste Ledamoten i Stockholms Stads
Consistorium. Skulle nu, såsom en värd talare i förmiddagens
Plenum förmälde, meningen här i 6:te §:n vara, att så väl
Ordföranden sorn den fungerande Vice-Ordtoranden skulle ega
tillträde till hvilkendera Afdelningen dem godt syntes för att
i öfverläggningarne deltaga, så borde det väl icke heta såsom
nu: ”Styrelsens Ordförande elter Vice-Ordförande har tillträde”
etc., utan: ”Styrelsens Ordförande och Vice-Ordförande hafva
tillträde” etc. — Ehuru jag redan instämt med Domprosten
Bring i afseende å hans åsigt om behofvet. af särskild Skatt¬
mästare och Secreterare för de olika Afdelningarne, så tror jag
likväl derjemte, att äfven Styrelsen behöfver en särskild Secre¬
terare. Man kan väl förutse, att, om Styrelsen kommer i den
verksamhet, som är åsyftad, en ganska vidlyftig correspondent^
blifver häraf en nödvändig följd och tillsättandet af en Secre¬
terare sålunda erforderligt. Likväl vore det måhända lämpli¬
gast, att Styrelsen öppet lemnäs att härvid förfoga efter omstän¬
digheterna.
Domprosten Knös: Jag utbeder mig att få fästa uppmärk¬
samheten vid de olika bestämningarne i de båda här förekom¬
mande momenterna. I första momentet talas endast om "till¬
träde”, i det sednare deremot om "rösträtt.” Dessa båda ut¬
tryck måste naturligtvis hafva hvartdera sin egen betydelse.
Jemför man båda momenterna, så blir skiljaktigheten lätt in¬
sedd. Att ordet rösträtt betyder och innebär vida mera än
ordet tillträde, fäller väl temligen af sig sjelft. Följaktligen
blifver skillnaden den. att när uttryckligen icke medgifvandet
af rösträtt är uttryckt, så kan denna rätt ej på grund af dessa
stadgar yrkas. I Afdelning eger derföre A/delningens egent¬
liga Ledamöter rösträtt, men icke de, som till Afdelnings-sam-
manträdena hafva blott tillträde. Detta är ock orsaken, hvar¬
före Afdelning fått rätt att inom sig välja Ordförande och Vice-
Ordförande. Annorlunda är förhållandet med Styrelsen. Der
eger intet sådant val rum Den Ordförande (jfr 2 §) förer or¬
Den 26 September.
397
det vid ett sammanträde af Styrelsen (det är vid hvad man
kunde kalla 011 plenar-sammankomst), lian liar då ock rösträtt.
Grunden till denna skiljaktighet, nemligen att de i 2:dra §:n nämn¬
da personerna väl få, om de behaga, bevista Afdelnings-sam-
manträdena, men der deltaga endast i öfveriäggningarne, icke
i besluten, hvaremot den Ordförande (således ock den Vice-
Ordförande), som verkligen förer ordet i ett plenar-samman-
trädc, der fått rösträtt, ligger deri, att man föreställt sig det
egentligaste arbetet komma att bedrifvas på Aldelningarne, och
att detta skulle vinna större enhet och likstämmighet, om oaf¬
brutet samma personer der fattade besluten, hvaremot ett till¬
fälligt inträdande af de i 2:dra §:n nämnda såsom äfvenledes beslu¬
tande kunde understundom rubba denna enhet ocii likstämmighet.
Särskildt med afseende på cassaförvaltningen, hvilken man tänkt
sig hufvudsakligen komma att besörjas af Afdelningarne, efter¬
som medlen voro anslagna än åt det ena, än åt det andra, än
åt det tredje af de i lista gin nämnda ändamålen, är icke blott
för enhet i besluten, utan ock fiir ansvaret vid medlens för¬
valtande af vigt, alt blott de egentliga eller, om man så vill
kalla dem, ordinarie ledamöterna af Afdelningen besluta om
hvad till denna förvaltning hörer. Delta är så mycket ange¬
lägnare, som beslut på Afdelning kunna fattas af endast tre
riistegande ledamöter. Deremot har man ansett den vid ett
plenar-sammanträde närvarande Ordföranden ej böra förnekas röst¬
rätt. Dels torde frågor, som höra till cassaförvaltningen, här
sällan eller aldrig förekomma med undantag af revision öfver
förvaltandet, i hvilken revision Ordföranden gerna må deltaga,
dels, och detta skäl är af stor vigt, fordras för besluts fattan¬
de vid ett plenar-sammanträde, att minst fem af Styrelsens
Ledamöter i beslutet deltaga, hvarföre Ordförandens röst här
ej får lika stor betydenhet, som den skulle hafva vid Afdel-
nings-sammanträdena, om honom der inrymdes rösträtt. För
öfrigt synes ganska väl af denna §:s hela innehåll, att man vid
förslagets uppgörande tänkt sig dessa plenar-sammanträden huf¬
vudsakligen från synpunkten af contral-organ för sammanhål¬
lande af de särskilda Afdelningarne, mellan hvilka det egentli¬
ga arbetet skulle fördelas oell inom hvilka således det vigtiga-
sle skulle afgöras. Derföre talas ock i fiirslaget om tre Secre¬
terare samt om tre Skattmästare, en för hvardera Afdelningen,
men icke om någon för Styrelsen gemensam Secreterare eller
Skattmästare. Man tänkte sig nemligen, att någon af dessa tre
Secreterarne lätt kunde åtaga sig att fungera äfven vid Styrel¬
sens af mig ofvan benämnda plenar-sammankomster, hvilka ef¬
ter regel skulle inträffa blott en gång i månaden och hvarvid
hufvudsakligen skulle förekomma att öfverlägga om de vid Af-
delningarnes sammanträden af dem fattade beslut och att stad¬
fästa dessa, något, som ej kunde föranleda vidlyftig protocolls-
398
D e ii 26 September.
föring. Dock finnes äfven i förslaget intet hinder för Styrel¬
sen att för sina sammanträden antaga särskild Secreterare.
Domprosten Bring: När nn en sådan mängd detalj-an¬
märkningar mot denna § redan blifvit framställda, att det skulle
falla sig svårt, för att icke säga omöjligt, att med ledning der¬
af bär på slående fot bringa §:ns innehåll till enhet och sam¬
manhang med det liela; så torde en återremiss blifva nödvän¬
dig, och det så mycket mera. som donna § måste omredigeras
äfven i enlighet med den åsigt, som Ståndet i afseende å 2:dra
g:ia uttalat. Ett sådant arbete företages lämpligast på Afdel¬
ningen, dit jag anhåller, att §:n må få återgå med de gjorda
anmärkningarne, jemte, om Ståndet så vill, ett tillika fattadt
beslut i alseende å den riktning, dit anmärkningarne anses böra
i lissa hänseenden leda.
II. II. Erke-Biskopen oek Talmannen: Afven jag tror en åter¬
remiss blifva nödvändig fiir beredandet af sammanhang mellan
denna § och öfriga, samt af tydlighet i dess stadgande!!. För
det första är det dunkelt, huruvida både Ordförande och Vice-
Ordförande eller endast den för tillfället fungerande Ordföran¬
den skall ega tillträde till Afdelningarnes sessioner. Samma
dunkelhet räder äfven öfver den frågan, huruvida de ega, när
de sig infinna, deltaga i rådslagen och besluten, eller endast
i de förra, eller 0111 de blott skola leda öfverläggningarne. I
dessa afseenden borde väl §:ns föreskrifter vara tydliga och
bestämda.
En annan här uppkastad fråga är, 0111 hvarje Afdelning
skall ega sin Skattmästare eller det skall vara en gemensam
för dem alla. Egde jag votum, så koinme jag att rösta för det
förra. Ju mera penningar samlas på en hand, desto svårare
blir conlrollen. Af olika art är ock hvarje Afdelnings verk¬
samhet, och det vore då önskligt, att hvarje Afdelning egde till
Skattmästare en person, som egde ett lifligt intresse för dess sak.
En tredje fråga är den 0111 Secreterare eller 0111 hvarje
Afdelning skal! hafva sin särskilda. Jag förmenar, att en så¬
dan anordning är den lämpligare, och att hvarje Afdelning
skulle ega rält utse denna sin tjensteman antingen inom eller
utom Afdelningen allt efter omständigheterna. Samma rättig¬
het borde äfven tillkomma Styrelsen, som icke heller lärer kun¬
na undvara Secreterare-biträde.
Emedlertid böra väl tydliga föreskrifter härom i Stadgarne
icke heller saknas och till ledning för vår Lag-Afdelning må
väl Ståndet, om en återremiss beslutas, uttala sin åsigt här¬
utinnan
Doctor Säve: Jag delar fullkomligen Herr Doctorn och Erke-
Biskopens åsigt, att Ståndet bör till ledning för vår Lag-Af-
Den 26 S e p t e mb e r.
399
delning vid handläggningen af den ålerremiss, sorn jag föimo-
dar kommer att beslutas, uttala en bestämd mening rörande
förevarande frågor. Deribland är, huruvida både Ordförande
och Vice-Ordförandc i Styrelsen skola ega tillträde till hvil¬
kendera Afdelning dem godt synes, eller om denna rättighet
endast skulle tillkomma den, som för tillfället fungerade såsom
Ordförande. Jag lemnar till Ståndets pröfning afgörandet här¬
af, men ber få erinra, att denna fråga står i det närmaste sam¬
manhang med den om rösträtten. Enligt förslaget skulle Af-
delningems Ordförande vika tillbaka, när Styrelsens Ordfö¬
rande eller Vice-Ordförande sig inlunne, och lemna plat¬
sen till den sednare. Men nu heter det i 2:dra mom. af
§:n: •”Den i Styrelsen eller dess Afdelning ordet förer, ege
rösträtt i de mål der förekomma.” Det blefve sålunda Sty¬
relsens Ordförande, hvilken såsom sådan utöfvade rösträtten
äfven på Afdelningen. En,sådan anordning kan jag icke finna
lämplig. Den kan icke heller på något sätt vara nödig, enär
Afdelningens arbete endast är ett lörberedande, så att Styrel¬
sens Ordförande alltid kommer att. i Plenum utöfva rösträtt i
de ärenden, som på Afdelningarne förevarit, och om hvilka
lian genom sitt tillträde derstädes har kunnat på förhand in¬
hemta en närmare kännedom. Ilär är dessntoin den otydlighet
att anmärka, huruvida, när Styrelsens Ordförande utöfvar röst¬
rätt på Afdelningen, dennes Ordförande deremot förlorar sin,
eller om begge ega denna rättighet, den ene såsom Ordföran¬
de, den andre såsom Ledamot. Såsom jag redan antydt, sy¬
nes mig böra otadgas, det Styrelsens Ordförande och Vice-
Ordlörando må ega på Afdelningarne deltaga i öfverläggningar-
ne, men icke i besluten. För öfrigt instämmer jag med dem,
som anse hvarje Afdelning böra ega sin Skattmästare och Se¬
creterare.
Häruti instämde Doctor Björkman.
II. II. Erke-Biskopen och Talmanneu: I afseende å Ordfö¬
randens i Styrelsen rösträtt delar jag den af Doctor Säve yt¬
trade åsigt. Tjenligt tyckes mig icke vara, att han vid sitt
inträde på någon Afdelning skall taga säte och stämma af den
utaf Afdelningen valde Ordföranden.
Kongl. Hoipredikanten Nordlund: När jag sist hade ordet,
underlät jag att anmärka en brist, som tyckes mig vidlåda den¬
na §, i det att, när här talas om Skattmästare något stadgan¬
de icke finnes rörande hvem eller hvilka ansvaret skall åligga
för förvaltningen af de till Styrelsens eller dess Afdelningars
disposition ställda medel. Jag hemställer, huruvida icke i hän¬
delse af återremiss äfven denna fråga må öfverlåtas lill Lag-
Afdelningens öfvervägande.
400
Den 26 September.
Efter härmed slutad discussion förklarade sig Ståndet uppå
derom gjord proposition anse, att i mera bestämda ordalag må
stadgas, att Styrelsens Ordförande och båda Vice-Ordförande
böra ega tillträde till hvilkendera Afdelningen dem godt synes,
dock utan att der ega rätt att deltaga i omröstning eller träda
i Afdelnings-Ordförandens ställe, äfvensom att Afdelningarne
hvar för sig böra hafva särskild Skattmästare och Secreterare,
samt att Styrelsen må ega frihet att, på sätt lämpligast synes,
utse sin Secreterare; hvarjemte Utskotts-Afdelningen anmoda¬
des tillse, dels huruvida de båda sista punkterna af §:ns förra
moment må kunna uteslutas och dels 0111 ej till detta stadgan¬
de eller annan § ett tillägg bör fogas, deri bestämmes hvem
eller hvilka ansvaret för uppbörden skall åligga.
§ 7.
Professor Lindgren begörde härvid ordet och yttrade: Då
de särskilda Afdelningarnes verksamhets-spherer i första mo¬
mentet af denna § blifvit fullt bestämda och noga från hvar¬
annan afskiljda, så synes också det andra momentet: ”Göro-
målen fördelas af Styrelsens Ordförande Afdelningarne emellan”
böra utgå.
Domprosten Knös: Sista punkten i denna § anser jag
visst icke vara absolut nödvändig. Men då correspondeneen
väl kommer att gå till stor del genom Ordfiiranden och honom
väl tillhiirer att bryta de till Styrelsen inkommande skrifvelser.
torde väl honom ock böra tillkomma alt remittera dylika till
Afdelningarne allt efter innehållets beskaffenhet, äfvensom att,
då tvetydigt vara kan till hvilken Afdelning ett ärende hörer,
derom fatta beslut i första hand.
Häruti instämde Prosten Melander.
Biskop Fahlerautz: Denna 7:de § synes lämpligen kunna
förenas med den 4:de och utgöra af densamma ett sednare
moment. Detta i afseende på formen. Beträffande åter inne¬
hållet, tyckas de spherer, som blifvit utmätta för hvarje Af-
delnings verksamhet, vara ofullständiga och i behof af någon
correction. Så heter det, att ”frågor 0111 Missionärers utsän¬
dande eller understöd tillhöra den tredje Aldelningens förbere¬
dande handläggning.” Men om, såsom vi väl böra hoppas,
Missions-verket blilver en Svenska Kyrkans allmänna angelä¬
genhet, så lära väl under v isa in ijs-anstaller äfven blifva för än¬
damålet nödvändiga. Vården om dessa hör väl då ock till¬
höra denna samma Afdelning: men derom talas alldeles icke,
utan endast om Missionärers utsändande och understöd.
”Frå-
Den 26 September.
401
”Frågor om Bibelspridningen tillhöra”, enligt förslaget, ”den
lörsta och frågor om utdelandet af uppbyggelse-skrifter den
andra Afdelningen.” Sålunda lalas liar endast om uldel-
riing af Biblar och uppbyggelse-skrifter. men icke om det ar¬
bete, som består deri att tillse, det Bibel-upplagorna, som ut¬
delas, blifva eorrecta, eller deri att utvalja eller författa lämp¬
liga uppbyggelse-skrifter. Jag anser, att den ena af dessa Af-
delningar borde till föremål för sin verksamhet få det arbete
j«g sednast nämnt, och den andra åter besörja utdelningen af
så val Biblar som uppbyggelseskrifler. På grund af dessa
anmärkningar anhåller jag otn återremiss.
Professor Lindgren: Jag kan icke godkänna hvad sorn
blifvit anfördt till försvar för det sednare momentets bibehål¬
lande, enär Styrelsens ordförande äfven utan någon lagpara¬
grafs föreskrift väl lärer förstå att till vederbörande Afdelnin-
gar remittera irikomne handlingar. Skall dock någonting älven
om denna solklara skyldighet stadgas, så borde väl detta stad¬
gande riira icke ”göromålens fördelning”, (ty den är på förhand
bestämd) men ”inkommande handlingarnes remitterande till
vederbörande Afdelningar.”
II. II. Erke Biskopen och Talmannen: Det sista momentet
anser äfven jag öfverflödigt, och icke det allenast, utan äfven
förvillande, enär deraf lätteligen kunde dragas den slutsats, att
Afdelningarne icke egde företaga till behandling andra ärenden
än dem Styrelsens Ordförande bestämt, eller att initiativet all¬
tid skulle tillhöra honom. Vill man bibehålla momentet, torde
för att förebygga möjligheten af nämnda slutsats några motord
då böra införas.
Hvad beträffar den af Biskop Fahlcrantz föreslagna arbets¬
fördelning, så torde den väl icke sakna allt skäl, men jag
hemställer till Ståndet, huruvida den likväl må kunna finnas
utan svårighet verkställbar.
Biskop Björck: Jag förenar mig med Biskop Fahlcrantz
, i den åsigt, att denna § lämpligen inå kunna förenas med den
4:de, likväl med undantag af sista momentet, hvilket jag der¬
emot anser kunna såsom öfverflödigt utgå. Denna sista fråga
må dock öfverlemnas till Lag-Afdelningens närmare ontpröf-
ning, enär jag förmodar, att §:n i alla fall blifver återremit¬
terad.
Efter härmed slutad discussion ansågs första punkten
lämpligen böra förenas med stadgandet i § 4, och återremitte¬
rades 7:de §:n jemväl i den syftning, att tillses må, om ej §:ns
sednare punkt bör uteslutas.
Hög v. Preste-St. Prot. 1857. 6: le Bandet. 26
402
Den 20 September.
il. II. Erke-Riskopen och Talmannen behagade yttra: Då
tids-bestänunelsen bär för Styrelsens sammanträden må kunna
synas en och annan något egen, så vill jag förklara anlednin¬
gen dertill. Jag tillfrågades af motionären, hvilken dag kunde
vara den lämpligaste, oell uppgaf jag då Tisdagen, emedan
Stads-Consistorium har sina sessioner på den dagen, och mig
tycktes, att Styrelsen lämpligen kunde sammanträda antingen
töre eller efter Consistorii session. Men då här i hufvudsta-
den flera andra sammankomster ega runi i första veckan af
hvarje månad, så härleder sig häraf förslaget, att Styrelsen
skall sammanträda i den andra veckan eller andra helgfria
Tisdagen i hvarje månad.
§:n godkändes.
§ 9 godkändes.
§ 10 godkändes.
§ 11-
Prosten Ljungdahl begärde härvid ordet och yttrade: Mig
vill synas, som motionären, när han nedskref denna §, med or¬
den: ”1 hvarje EvnngeU.sk-Lulhersk församling inom Riket”
etc., haft i sigte möjligheten deraf, att Svenska Kyrkan kunde
upphöra att vara Evangelisk-Luthersk. För min del tror jag
Icke på denna möjlighet, hvarföre ock, när här är fråga om
Svenska kyrkan och dess för samlin gar, jag anser orden 'Evan¬
gelisk-Luthersk” böra såsom öfverllödiga utgå. Visserligen
finnas andra kyrko-samfund tolererade i landet; men de kunna
val icke anses såsom integrerande delar af Svenska kyrkan,
hvilken jag hoppas alltid skola förblifva den Evangelisk-Lu¬
therska.
Häruti instämde Biskop Bergman och Prosten Eurén.
Biskop Kjörck : När likväl i Riket, isynnerhet i de större
städerna, finnas församlingar af annan trosbekännelse än den
Tjvangelisk-Lutlierska, så anser jag dessa sednare ord här väl
kunna qvarstå, såsom utmärkande de församlingar, af hvilka bi¬
drag väntas för det Evangelisk-Lutherska Missions-verket. Stöde
det: ”inom hvarje församling i Riket”, så voro ju äfven de icke
Lutherska församlingarne deruti inbegripna, hvilket väl icke
vore lämpligt.
Den 26 September.
403
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Om denna § jemföres
med deri l():de, med hvilken den står i sammanhang, så iir det
ju tydligt, att har icke kan vara fråga om andra församlingar
än dem, som slå under Rikets Doin-Capitel. I likhet med den
förste Talaren tror jag derföre epithetct Evangelisk-Luthersk
böra såsom helt ölveiflödigt utgå.
Discussionen förklarades härmed slutad och ansåg Ståndet,
att orden å lista raden "Evangelisk-Luthersk” böra utgå. I
öfrigt godkändes denna §.
§ 12.
Doctor Säve: Här i denna § stadgas, huru do för Mis-
sions-verket insamlade collect-medel skola hållas Styrelsen till¬
handa, och jag skulle härvid vilja hemställa, om icke med
dessa collect-medels insändande och redovisning må förhållas
på enahanda sätt som med alla andra dylika medel. I Her¬
nösands stift insändas alla dessa nu till Doin-Capitlet jemte
räkning i Maj månad; men om nu, såsom här föreslås, de
Missions-verket tillkommande medel skulle af Kyrkoherdarne sär¬
skilt. aflemnas och redovisas i Februari, så skulle sådant med¬
föra icke endast för dem, men ännu mera för Klockarne, som
hafva åliggandet med transporten deraf, ett förökadt besvär,
hvilket undvekes, om dessa medel iingo på samma gång som
alla do andra collect-medlcn afgå. Dessutom hållas Husförhö¬
ren i Hernösands stift i Februari och Mars månader, vid hvilka
tillfällen största insamlingen kan ske, och skulle då dessa me¬
del qvarligga året om till nästa Februari.
Doctor Norström: I afseende å lidon för redovisningen af
de vanliga ordinarie collect-medlen, sorn årligen upphemtas i
kyrkorna inom riket, får jag upplysa, att dessa tillika med öf¬
riga under året insamlade medel såsom till kyrkobyggnader
o. d. alltid insändas genom Contracts-Prostarne till Consistorii-
Notarie-Expeditionen i Februari månad hvarje år. Här är nem¬
ligen icke fråga om ecclesiastik-, utan om calender-år. Det förra
eller ecclesiastik-året tillhör nästan uteslutande blott redovis¬
ning för Lazaretts- och Folkskole-medlen: hvaremot all öfrig
uppbörd och redogörelse omfattar calender-året. Sålunda prac-
tiseras inom (let stift jag tillhör, och förmodar jag, att enahanda
ordning eger rum jemväl inom do allraflesta af Rikets stift.
Att, på sätt Doctor Säve omnämnt förhållandet vara inom
Hernösands stift, att nemligen all dylik redovisning derstädes
aflemnas först i Maj månad, lärer väl få räknas till undanta¬
gen. Likstämmighet tyckes dock i detta hänseende både böra
och kunna tillvägabringas inom alla stift. Beträffande nu ifrå¬
gaställa collecters i och för Missions-verket afsändande till
Dom-Capitlen, så är det väl i sin ordning, att dessa likasom
40 i
Den 26 September.
öfriga exponenda, sorn skola till Dom-Capitlen från stiftens Pre¬
sterskap »Aemnäs, från Kyrkoherdarne atleinnas till Contracts-
Prostarne, för att genom dessa vidare inbelordras till Consistorii-
Notarie-Expeditionen.
Vice-Talntan Biskop Annerstedt: Att med dessa collect-
medel bör fiirlaras såsom med andra sådana, torde väl, såsom
den förste värde talaren anmärkt, vara lämpligast, oell hvarom
Dom-Capitlen bäst äro i tillfälle att hvart för sitt Stift utfärda
Ordnings-stadgande. I Strengnäs Stift är förhållandet ena¬
handa som det. föregående värde talare uppgifvit, och samma
förhållande torde ega rum i Rikets flesta Stift; men när det
är annorlunda i några andra, så bör man väl tillse, att §:n
ändras så, att tidsbestämmelsen för collect-medlons atlemnande
icke medför någon olägenhet lör uppbörden i de olika Stiften
på samma gång som den kan blifva lämplig för Missions-ver-
kets Styrelse.
Doctor Sandber"' förklarade sig instämma med Doctor
„
Norström och Domprosten linos med Biskop Annerstedt.
Biskop Kjörck: Jag hemställer vördsamt, huruvida icke
lämpligt kunde vara, att i denna §, som handlar om liden och
satlet för collect-medlens insändande och redovisning, äfven
ett stadgande intoges, som ålade Styrelsen att på bestämda
tider genom trycket meddela allmänheten redogiirelse för dess
verksamhet och resultatet af försiggången revision af räken-
skaperne.
II. II. Erkc-lliskopen neli Talmannen: I Lunds Stift insän¬
das alla under året samlade collect-medel på en gång till Dom-
Capitlet genom lierrar Contracts-Prostar. Enahanda torde
förhållandet vara i andra Stift, fastän tiden för detta insän¬
dande är olika i olika Stift. Emellertid bör väl lämpligast för¬
hållas med nu ifrågavarande som med alla andra collect-me¬
del, hvadan man väl bör se till, att tidsbestämmelsen för med¬
lens aflevererande ställes så, att deraf icke någon olägenhet för
uppbörden i de särskilda Stiften förorsakas. Derjemte torde
väl vara skäl anmoda Lag-Afdelningen att taga i öfvervägande
den af Biskop Björek väckta fråga, huruvida icke redogörelse
för Styrelsens verksamhet jemte revisions-berältelse borde all¬
mänheten årligen genom tryck delgifvas.
Efter härmed slutad discussion blefvo de vid denna § gjorda
anmärkningar hänvisade till Afdelningen, som eger uppgöra
ett i så måtto ändradt förslag, att tidsbestämmelsen för de in¬
flutna medlens aflemnaride dels blir lämplig fiir Styrelsen dels
ej förorsakar olägenhet för uppbörden i de olika Stiften, hvar-
Den 26 September.
405
jemte åt Afdelningen uppdrogs att taga i öfvervägande, nm ej
här borde antagas stadgande såväl om åliggande för Styrelsen
att på bestämda tider genom trycket meddela allmän redogö¬
relse jemte årsberättelse öfver sin verksamhet sorn ock om re¬
vision af räkenskaperna.
13 § godkändes.
U §.
Biskop Kjörck: När man jemför 12:te §:n med de
2:ne följande, finner man, att i dessa äro de närmare bestäm¬
melserna gifna för hvarje Afdélnings verksamhet. Så innehål¬
ler denna § stadgandet) rörande bibelspridningen. Ilär omta¬
las huru denna utdelning skall ske, antingen mot fullt eller
nedsatt pris eller ock för intet; men om något åliggande för
Styrelsen att tillse, att de Biblar som utdelas äro eorrecta eller
fullt öfverensstämmande med den antagna Bibel-öfversätlnin-
gen, namnes intet. Likväl skulle jag tro, att något stadgande
härom äfven borde finna rum i detta Reglemente och lämpli¬
gast torde hända i denna §.
Prosten Schram; Enligt denna § skola i hvarje Stiftsstad
så ock i Hufvudstaden genom försorg och utseende af Mis-
sions-verkets Styrelse finnas den eller do personer, hos hvilka
efter omständigheterna och vederbörande Dom-Capilels reqvisi¬
tion mot fullt eller nedsatt pris eller ock för intet komma att
erhållas Biblar m. m. Till Dom-Capitlen skola således försam¬
lingarna anmäla sina behof och ansökningar härom. Deraf
vill synas, som skola egentligen Depots-fiireståndarne ega ilen
slutliga pröfningen af omständigheterna för böckernas utlem-
nande till olika pris eller för intet. Men straxt derefter i sam¬
ma § heter del ock, att Dom-Capitlen skola pröfva de till
dem inkomna ansökningarna ocb derå göra det afseende, sorn
med rättvisa och tillgångar är förenligt. Hvad der med or¬
det ”tillgångar'’ menas, faller mig oklart, antingen det är de
rcqvirerande församlingarnas penriingetillgångar eller de re-
spective Sli/ts-depoternas bokförråd eller sjelfva Missions-
verkels samtlige tillgångar för ändamålet, som här skola af
Dom-Capitlen afses. Ar det Missions-verkets tillgångar i böc¬
ker och contanta medel förderas anskaffande, som här skola af
Dom-Capitlen tagas i betraktande, så lärer det väl falla Dom-
Capitlen temligen svårt att dem känna och derefter pröfva an¬
sökningarna till bifall eller afprutning. Att åter här icke kan
afses Dorn-Capillens egna tillgångar för ändamålet, hvilka dock
onekligen bäst skulle kunna af samma Dom-Capitel kännas,
faller sig desto tydligare, som Dom-Capitlen veterligen icke
ega eller enligt dessa stadgar komma att härefter få några
40l)
D c n 2fi September.
egna tillgångar för dylikt ändamål af utdelning i Biblar nu nu
lill församlingarna. Uttrycket synes mig derföre såsom ganska
otydligt böra i händelse af återremiss få ett närmare bestäm¬
mande.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Hvad de anmärkta or¬
den beträffar, så äro just de dicterade med afseende å det för¬
hållande, som äfven nu eger rum. När reqvisitioner å Biblar
och Nya Testamenten till Dom-Capitlen inkomma, pröfvas de
med fästadt afseende å egande tillgångar. Samina förhållande
kommer naturligtvis äfven att ega rum inom Styrelsen. När fråga
är om utdelning för intet, fordrar dessutom rättvisan, att nå¬
got afseende fästes å beloppen af de bidrag, som de särskilda
församlingarne må kunna hafva lemnat för ändamålet. Någon
återremiss tror jag derföre icke erforderlig för vinnande af klar¬
het i det af sista talaren anmärkta hänseende.
!l. II. Krkc-IIiskopcn och Talnianucu: Biskop Björcks an¬
märkning anser jag förtjena afseende. Täger man i närmare
skärskådande de Biblar, som hittills blifvit utdelade, finner man
deni ofta sakna den correclhet som önskvärd vöre. Olämpligt
tror jag derföre icke vara, att något stadgande om tillsyn i
detta hänseende intoges antingen i denna § eller någon annan,
alltefter som Afdelningen kunde pröfva tjenligast.
Efter härmed slutad disenssion blef berörde 14:do g uppå
derom vederbörligen gjord proposition återremitterad, till Af¬
delningen med anmodan att i denna § eller på annat lämp¬
ligt ställe låta inflyta ett tillägg, deri Styrelsen tillfiirbindes
vaka deröfver, att genom dess försorg icke andra än eorrecta
Bibel-upplagor bland allmänheten spridas.
15 §.
Domprosten Bring: Mot denna § har jag åtskilliga an¬
märkningar att anföra, synnerligast i afseende på redactionen.
I sak må jag likväl anmärka, att, när det heter, att
af Styrelsen utsedde Theologiska Facullets-niedleinmar eller
andra lärde män skola icke allenast granska, utan äfven af¬
göra hvilka skrifter böra från trycket utgå, dessa sålunda
komma att vid dessa tillfällen bilda Styrelsen. A [görandet
borde väl annars tillkomma denna.
När det heter, alt ”Styrelser, skall ibland de Theologiska
Facultelernas medlemmar eller andra lärda, renläriga och i
Svenska Kyrkan aktade män utse flera eller färre, 'till att
granska”, etc. så kan härvid frågas: skola desse män vara en
gång för atta utsedde? Jag tror icke meningen vara denna:
men då bör ock sådant tydligen uttryckas. I den ställning
Den 26 September.
407
ordet ”granska” i §:n intager, saknar det object. Det säges
icke hvad de utsedde männen skola granska. När det vidare
heter: "granska och afgöra hvilka skrifter, helsi af Kyrkans
äldre lärare", så häntyder ordet ”helst", att äfven nyare skrif¬
ter kunna blifva föremål för deras granskning, förmodligen då
ölversättningar af utländska skrifter.
Men äfven i 2:dra mom. talas om nyare skrifter. Hvad
menas då med dessa? Aro de af en annan art än de under
Irsta inom. hänförlige. Månne dermed skola förstås sådana
nya skrifter dem Styrelsen anser sig böra utgifva? En sådan
ny skrift skall då tillika meddelas Biskopar och Dom-Capitel
till granskning. Hvad vill ordet ”tillika’ här innebära? Skall
den först granskas af de utsedde lärde männen oclt sedan af
Rikets Biskopar och Dom-Capitel? Men i Esta mom. sades,
att afgörandet tillhörde dc förra; här åter heter det, att utgif-
vandet ej må ske, ”der skrift, ej blifver al minst två-tredjedelar
af Biskopar och Dom-Capitel uttryckligen godkänd.” Hvad
menas här med två-tredjedelar? Ar det två-tredjedelar af Bi¬
skoparnas och Dom-Capitlens sammanräknade antal, eller två¬
tredjedelar af hvartdera slaget? Att denna redaetion bnhöfver
i mer än ett hänseende förtydligande, torde vara gifvet, och
anhåller jag derföre om återremiss till Afdelningen med anmo¬
dan att tillse, att §:n erhåller den bestämdhet och tydlighet,
som sakens natur kräfver.
Häruti instämde Prosten Eurén.
Doctor Säve: Jag skall ej fästa mig vid §:ns redaetion,
hvilken jag tror vara tydlig nog, om ej just den bästa. Men
här förekomma 2:ne slags censur; den ena då fråga är 0111
utgifvandet af äldre lärares skrifter, i hvilket fall dessa skola
pröfva» såväl af Styrelsen sjelf som af de Theologiska Facul-
teterna jemte andra lärda män; och den andra, när nya skrif¬
ter utkomma, som kunde synas Ijenliga för att möta någon
villfarelse. Då vill man hafva en ännu ytterligare granskning,
nemligen af Rikets samteliga Biskopar och Dom-Capitel. Men
månne en sådan tidsödande omgång skall för ändamålet kunna
behöfva» eller befinnas tjenlig? Det kunde ju hända, att Sty¬
relsen fick kännedom om en mot Baptismen t. ex. riktad skrift,
hvars utdelning bland allmänheten man ansåg omständighe¬
terna fordra. Kunde ej vara tillräckligt, att den Theologiska
Faculteten eller några lärde män eller Styrelsen sjöli, deruti
Rikets Erke-Biskop eller Praeses i Stockholms Stads- eller Hof-
Consistorium förer ordet, finge bedöma tjenligheten af håda
dessa slag af skrifter? Jag anser §:n böra återremitteras för bere¬
dande af någon förenkling åtminstone i det sednare censur¬
förslaget.
Häruti instämde Biskop Bargman samt Doctorerna Sand¬
berg och Nordlander.
408
Den 26 September.
Prosten Melander: Klart synes vara, att de utsedde Fa-
cultets-niedlenmiariie eller andra larda mannen skola bilda en
gran.skningsnåmnd, sorn prölvar och till Styrelsen yttrande af-
låter om de skrifter, sorn hos Styrelsen ifrågakomma till lifgif¬
vande. Denna nämnd skall således a/gtira hvilka skrifter
kunna innehafva de egenskaper, att Styrelsen må deni till tryc¬
ket befordra; men Styrelsen tillkommer det naturligtvis att
besluta, om den ena eller andra, eller alla de sålunda god¬
kända skrifterna skola utgifva». — Hvad sorn menas med or¬
det ”tillika'’ i 2:dra moni., anser jag tydligt nog. Ordet, "nyare."
tror jag lämpligen böra utbytas mot nija. — Men hvad som
egentligen fästat min uppmärksamhet är innehållet af 2:dra
inom., der i afseende på skrifter, som skola motverka utspridda
villfarelser, en granskninss-åtgärd föreslås den jag icke kan
finna lämplig. Skola sådana skrifter medföra det gagn som
åsyftas, böra de väl så skyndsamt som möjligt utkomma, men
omöjligen lärer denna skyndsamhet kunna ega rum, om alla
Biskopar och Dom-Capitel i Kiket skola sig deröfver utlåta.
Jag instämmer med Doctor Säve i den åsigt, att det synes för
ändamålet tillräckligt, om den olvannämnde gransknings-nämn-
den efter verkställd pröfning tillstyrker utgifvandet af de ifrå¬
gasatta skrifterna, och jag ville derföre vördsamt föreslå, att
2:dra momentet måtte erhålla denna lydelse:
"Skulle särskilda villfarelsers — — -— — af nöden: då
skall sådan skrift, innan den, under Styrelsens inseende, fran
trycket utgår, likaledes granskas, såsom ofvan sagdt är. Upp¬
stå emot sådan skrifts innehåll betänkligheter, som ej kunna
genom rättelser häfva?, då må ej den skriften i Styrelsens
namn utgifva?. Ar sådan skrift af enskild rättsinnehafvare åt
Missions-verket öfverlåten, och vill Styrelsen skriften ej utgifva,
gånge gåfvan åter."
Biskop Björck: I likhet med Domprosten Bring finnér jag
en omarbetning af första moni. erforderlig. Ordet ”halst” tror
jag skäligen biira utgå, så att det kommer att heta : "allmänt
ansedda skrifter af Kyrkans äldre lärare.” Momentet komme
i sådant fall att bilda en bättre motsats till innehållet i det
andra. Epithetet ”allmänt ansedda" anser jag böra förbehållas
ensamt åt de äldre skrifterna, hvilka genomgått tidens pröf¬
ning. Det kan hända, att en ny skrift kan hafva partier som
slå an såsom man säger, och derigenom vinna för sig en a11—
märnare opinion; men att en noggrannare pröfning kommer med
tiden att jäfva det tycke, sorn först vid skriften fastades. Ta¬
ger man nu, såsom jag föreslagit, bort. ordet ”helst” i lista
momentet, så synes ordet "nyare" kunna bibehållas i det
2:dra, såsom uttryckande dels sådane skrifter, som genom Sty¬
relsens försorg komma att författas, dels andra in- och uD
Den 26 Sep t e m be r.
409
ländska af en sednare tid och för hvilkas renlärighet man nog
behöfver söka all möjlig garanti.
Prosten Kurén: Den af Biskop Björek yttrade mening, att
ordet hvist i första momentet af denna § borde utgå, kan jag
icke biträda. Biskopen synes antaga, att inga andra skrif¬
ter än de af Kyrkans äldre lärare rättvisligen skulle kunna
för sin renlärighet, nppbygglighet och kyrklighet vara allmänt
ansedde. Visst kan det vara sannt, att de i 2:dra momentet
nämnda nyare skrifter företrädesvis torde finnas af niiden, när
serskilda villfarelser inom församlingen vunnit insteg, men en¬
dast för delta ändamål — att motverka villfarelserna, — böra
de väl icke alltid afses. Många ibland dem kunna ju utan
någon sådan biafsigt tjena till sann uppbyggelse, till förkofran
i det christliga lifvet, — de kunna bland våra trosförvandter
i andra länder ega och förtjena ett allmänt anseende. Hvar¬
före skulle de då icke äfven bland oss få begagnas? Genom
ordet helst hafva ändock de äldre skrifterna framför andra
blilvit till Styrelsens omtanka anbefallda, — och jag önskar,
att detta ord måtte få qvarstå.
Häruti instämde Domprosten Bring och Contracts-Prosten
Landgren.
Contracts-Prosten llundgren: Jemte det jag instämmer i
de anmärkningar Domprosten Bring anfört emot denna §, ber
jag få fästa uppmärksamheten på en annan icke förut omför¬
mäld omständighet. Här är tahult 0111 granskning och mycket
stora omvägar för denna granskning äro föreslagna; men intet
åläggande för Styrelsen finnes upptaget att ombesörja, det
skrifter finnas till granskning eller ens att dessa granskade
skrifter blifva utdelade. Jag hade väntat att här finna en fö¬
reskrift för Styrelsen att uppmuntra till författande eller öfver-
sättande af goda andeliga skrifter, hvilka kunde underkastas
granskning, eller i allmänhet en föreskrift om verksamhet i
delta syfte. Jag hyser nemligen den tanken, att det är just i
afseende på dessa uppbyggelseskrifter Missionsverket skall göra
mesta gagn och utöfva största inflytande; och det. hade der¬
före varit af vigt, a 11 i stadgarne antyda elier bestämma detta.
Och hemställer jag vördsamt, att i händelse af en återremiss
Afdelningen må fästa sin uppmärksamhet vid den nu anmärkta
bristen i stadgarne.
Biskop Björck: Jag kan icke inse, att Styrelsen skulle
i följd af den redaction jag förordat förhindras att utgifva
nyare vare sig polemiska eller uppbyggelse-skrilter. Momentet
skulle ju komma att lyda, såsom nu är föreslaget: ”'Skulle
serskilda villfarelsers vunna insteg eller annan anledning dertill
verka, att Styrelsen anser nyare skrifters utgilvande vara af
410
Den 26 September.
nöden” etc. Härmod iiro jti fria händer i berörde fall Styrel¬
sen lörlänade. Orden: "af nöden” torde likväl böra utbytas
mot ordet: ”tjenligt”. Hvarje polemisk skrift, som sprides bland
folket, bör enligt min öfvertygelse tillika vara uppbygglig för
att rätt motsvara sitt syftemål. Men hvad nyare skrifter och
i synnerhet dem af utländsk band beträffar, så upprepar jag
hvad jag sagt, att den största varsamhet här är erforderlig.
I Tyskland skulle dessa skrifter förmodligen vara att företrä¬
desvis söka; men der finnas flera confessioner än vår, och
oaktadt sednare tiders reaction i bättre anda spårar man ännu
i den Tyska theologiska litteraturen allt för många qvarlefvor
af ett. förgånget århundrades rationalism. En sträng gransk¬
ning af nyare theologiska skrifter är derföre alldeles nödvän¬
dig, innan de i Styrelsens namn utgifvas och derigenom liksom
erhålla en pregel på full renlärighet.
II. II. Krke-Biskopon och Talmannen: Denna § är onekli¬
gen en af de vigtigare. Nödvändigt är ali tillse, att de skrif¬
ter, som i Styrelsens namn utgifvas, — de må nu afse bere¬
dandet af uppbyggelse eller vederläggandet af spridda villfa¬
relser — blifva de för ändamålet tjenligasle. En noggrann
pröfning är sålunda af niiden. Men hvad polemiska skrifter
beträffar, är det äfven nödvändigt, att de utkomma med erfor¬
derlig skyndsamhet. Med den gransknings-åfgärd, som 2:dra
momentet föreslår i afseende å sådana skrifter, tyckes fordran
på skyndsamhet dock icke kunna väl uppfyllas. Skulle en så¬
dan bok i manuscript — såsom oftast torde vara fallet —
circulera till granskning bland Rikets Biskopar och Consisto-
rier, så kunde åratal förflyta, innan den hann till tryckeriet
och derifrån i allmänhetens händer. Nödvändigt torde derföre
blifva att omarbeta denna § i det syfte, att den lemnar ga¬
ranti för tjenlig helen af de skrifter, som i Styrelsens namn
utgifvas, utan att lägga hinder i vägen för skyndsamhet i ut-
gifvandel, när omständigheterna så fordra.
Efter härmed slutad discussion blefvo de gjorda anmärk¬
ningarna hänvisade lill Afdelningen, som vid niidig ansedd om¬
redigering af denna § borde hufvudsakligen tillse, att stadgan¬
det kommer att innehålla full garanti för de till spridning af-
sedda skrifternas renlärighet och tjenlighet äfvensom föres k ri ft
om deras utgifvande med största möjliga skyndsamhet, när så¬
dant af omständigheterna påkallas.
§ 16.
Domprosten Bring: Äfven mot denna § har jag ett par
anmärkningar, ehuru obetydliga, att anföra: den ena rörer en
uteslutning af några ord, som här stå, och den andra ett tillägg
Den 26 September.
411
at' några andra ord, sorn jag finner mig sakna. Sålunda skulle
jag vilja hemställa, om icke orden: ”i (indra /änder'’ må kunna
uteslutas. Det är i alla fall klart, att Missionsverket skall
hufvudsakligen silka sin verkningskrets i andra länder: men
om man borttager dessa ord, så har det oek sig öppet lem-
nadt att, då omständigheterna så föranleda, lemna understöd till
missionärer inom Lappmarken.
Längre ner i §:n står: "Ej må Styrelsen såsom missionär
utom riket anställa den ej ordentligen är prestvigd". Jag för
min del skulle anse det ändamålsenligast, om det finge heta :
inom Svenska Kyrkan prestvigd. Jag anser det vara för sa¬
ken af vigt, att inga andra än Svenska prester användas i Mis-
sionsverkets tjenst.
Prosten lelander: I §:ns 2:ne första rader förekommer
en otydlighet, som jag anser böra afhjelpa». Då det heter:
"Till understöd åt Evangelisk-Lutherska Missionärer i andra
länder, och serskildt ibland Svenska utvandrare”, så kan det
så förslås, som om det hette: Till understöd åt Evangelisk-
Lutherska Missionärer i andra lander, och serskildt till så¬
dana bland Svenska utvandrare. Jag tror likväl icke, att
detta har varit motionärens mening, utan torde denna bättre
uttryckas, om det finge heta; " Tilt understöd åt Evangelisk-
Lutherska Missionärer i andra länder, och deribland ser¬
skildt de Svenska’'.
Biskop Björck: Mig förekommer det äfven, som tillägget:
"t andra Hinder" må kunna utgå. Jag anser, att hvarje lands
uppgift i missions-saken är närmast den att understödja så¬
dana Lärare, som stå i mera omedelbar gemenskap med det
landets kyrkosamfund och arbeta såsom i moderlandets eolo-
nier eller under andra likartade förhållanden. Härpå tror jag
ock orden: "serskildt ibland Svenska utvandrare" egenteligen
syfta. Jag skulle vilja, att det i §:n antyddes, att. de missio¬
närer, sorn kunna blifva föremål för understöd härifrån, skola
ega åtminstone en stödjepunkt i vår Kyrka. Komma Svenska
Församlingar att mer och mer bildas i America, såsom man
numera väl kan antaga, så kunna dessa blifva den länk, som
derstädes sammanhåller Missionärerna med vår Kyrka och hin¬
drar, att de bortföras genom beblandelse med andra coitfes-
sioner.
Kyrkoherden Sonden: Orden: ”serskildt ibland Svenska
utvandrare” har jag fattat i likhet med den siste värde Ta¬
laren så, att dermed skulle a Ises Missionsverkets pligt att
sända Lärare till Svenska Emigranter. Likväl kan jag icke
förlika mig dermed att kalla dessa Lärare Missionärer, enär
detta namn liksom häntyder på en tanke, som icke kan vara
412
Den 26 September.
min, att de Svenska Einigranterne skulle sjunkit ned till hed-
ningarnes ståndpunkt. Men bibehåller man nu ordet Missio¬
närer, hvilket torde vara det rätta, när man alser dessa Lä¬
rares verksamhet ibland hedningar, så blifva orden: ’’/ andra
länder’ iifverflödiga, emedan sjelfva namnet Missionär innefat¬
tar begreppet 0111 ett utsändande till främmande land. Dessa
ord kunna sålunda utgå och med dem inå gerna loija äfven
de andra: ”och serskildt bland Svenska utvandrare”.
Biskop Björck: Jag har blifvit af den siste värde Tala¬
ren missförstådd. Min mening var icke att anse de vid Sven¬
ska Försarnlingarne i America anställda Prester för Missionä¬
rer eller så benämna dem, utan att dessa Lutherska Prester
kunde blifva en stödjepunkt för de i America arbetande häri¬
från understödde Missionärer. Förhållandet bordo enligt min
åsigt vara der enahanda som för närvarande i detta hänseende
i våra Lappmarker; och jag anser det så mycket angelägnare,
som Missionärerne i America äro oingifna af en mängd från
vår lära afvikande conlessioner, bland hvilka de annars lätte¬
ligen kunde borttappas.
Domprosten Knös: Af föregående Talare har om innehål¬
let och syftningen af denna § ett och annat blifvit yttradt,
hvarpå visst ingen inom Afdelningen tänkt och som utur de
föreslagna ordalagen i §:n icke kan utan mycken dialektisk
konst och fyndighet utletas. Hvarken är här fråga om att
anställa Svenska prester vid Församlingar, sorn t. ex. i Norra
America bildas eller blifvit bildade af Svenska utvandrare, ty
dessa, sedan de organiserat sig till Församlingar, anskaffa nog
och välja åt sig sjelfva prester, utan att dermed besvära det.
här s. k. Svenska Missions verket; än mindre har man tänkt på
dylika utvandrare, såsom de der kunde hafva blifvit förvildade
till hedningar och dymedelst föremål för en missionsverksamhet
af dylik eller nära nog dylik art som missionärers utsän¬
dande till icke christna folk. Hvad man här tänkt sig, då man
i denna § upptagit orden: ”ibland Svenska utvandrare”, är ut¬
sändande af en eller annan Svensk prest, sorn med presferlig
tjenstgöring kunde tillhandagå sådana Svenska utvandrare, hvil¬
ka t. ex. i Norra America lefva här och der förströdde, utah
att bo tillsammans till del antal, som fordras för att kunna
bilda en egen församling. Bekant är, att sådana antingen må¬
ste umbära presterlig vård eller ock, hvad väl oftast inträffar,
sluta sig till och öfvergå till någon bland dem existerande för¬
samling af främmande bekännelse. Man har derföre såsom
föremål för Svenska Kyrkans omvårdnad tänkt sig dessa från
Kyrkan afskilda och aflägsna medlemmar och med missionärer
förstås derföre här kringresande predikanter, som utsändas att
betjena dem, till dess de kunna bland sig bilda en kyrklig or¬
Den 26 September.
413
ganisation. I den vidsträckta mening, hvari ordet Missions-
verk uti detta Betänkande tagos, är ock ordet missionär här an-
vändt. Jag är dock visst icke emot, att ett bestämdare ut¬
tryck här väljes, då det här begagnade ivar kunnat leda till
så oväntadt och för mig nära oförklarligt missförstånd.
Prosten Kurén: Enligt min uppfattning åsyftar denna §
två ändamål. Det första och önskvärdaste af dessa är utan
tvifvel, att Svenska Kyrkan sjelf måtte bilda, utsända och
underhålla missionärer i hednaländerna, eller serskildt bland Sven¬
ska utvandrare. Men enär icke alltid, åtminstone icke till
en början, detta ändamål fullt torde kunna uppnås, så återstår
ett annat, nemligen att genom bidrag understödja de Missions-
siillskaper, som inom kretsen af våra trosförvandter i andra
länder blifvit bildade och länge med välsignelse verkat. Det
är ju blott på dessa sednare år, som från Sverige Missionä¬
rer börjat utgå, men i ungefär 3 decennier hafva Missionssa-
kens vänner skickat understöd till en och annan af utlandets
föreningar, t. ex. till den i Basel. Jag ser icke, alt §:n på nå¬
got sätt lägger hinder i vägen för ett sådant användande af de
inom vårt fädernesland insamlade medel; tvertom tyckas dess
första ord uppmuntra dertill. Men jag har ej hört någon Ta¬
lare förklara dessa ord så och anhåller derföre att få upp¬
lysning om, huru Lag-Afdelningon tänkt sig saken.
Biskop Björck: Det kan väl vara, att de första raderna
kunna tolkas så, som den siste Talaren förmenat; men en
omarbetning torde ändå blifva nödvändig, om tydlighet och be¬
stämdhet skola vinnas. Det syfte, som härvid bör afses, är
enligt mitt förmenande, att Missionsverket först använder sina
krafter inom våra egna landamären eller på befordrande af
missionssakens framgång inom våra Lappmarker, och dernäst,
att det understödjer Missionärer af vår kyrka, hvilka arbeta
bland hedningarne, men med stödjepunkter i Svensk-Lutherska
Församlingar, såsom händelsen kan vara i America. Kunde
dess verksamhet ännu mera utvidgas, så att äfven det mål
kunde vinnas, som Domprosten Knös omnämnt, så är jag gerna
villig att med min röst understödja ett sådant förslag. En åter-
remiss af §:n torde emellertid blifva nödvändig.
II. II. Frke-Biskopcn ock Talmannen: De anmärkningar,
som emot denna § blifvit framställda, åsyfta i allmänhet vin¬
nandet af mera tydlighet och bestämdhet än der nu förefinnes.
Jag vill tillägga en ytterligare. Sista momentet lyder: ”Fin¬
nér Styrelsen omständigheterna, kräfva och medgifva, att inom
Riket undervisnings-anstalt för Missionärers bildande inrättas,
utniimne då Styrelsen de män, som dervid böra användas'’.
Detta åliggande att utnämna de män, som dervid skola använ-
414
Den 26 Sept em b e r.
das, tyckes mig otillräckligt. Dermed lärer icke allt vara gjordt.
Organisationen är något vigtigare och Styrelsen bör väl hafva
i sin liand ledningen af det hela i berörda fall.
Biskop Björck: .Tåg ber ont ursäkt, att jag åter begärt
ordet, men jag önskade göra ett tillägg till hvad jag förut ytt¬
rat. Det heter i §:n: #Ej må Styrelsen såsom Missionär utom
Riket anställa den ej orden! ligen är prestvigd”, till hvilket stad¬
gande jag skulle vilja foga orden: och någon tid inom Sven¬
ska Kyrkan tjenstgjort. Dermed förlo lie frågan om det af
Domprosten Bring föreslagna tillägg och en större garanti
vtinnes för personens trohet och skicklighet i utöfvandet af sitt
vigtiga kall. Jag anser en sådan pröfningstid ganska behöflig,
när jag besinnar de mångfaldiga frestelser, en sådan man går
till mötes uti främmande land. dit han kommer ut såsom på
det vida hafvet. Det fordras då någon erfarenhet för att kunna
undvika skeppsbrott. — I sådant fall synes mig äfven sista
momentet mera öfverflödigt. Det enda, han då nödvändigt be-
höfde lära. vore det språk, på hvilket han skulle förkunna
Guds ord ; och kunskapen derom torde svårligen kunna i all¬
mänhet vinnas vid ett inom Sverige inrättadt Missions-Instituf.
11. II. Erkc-Biskopen och Talmannen: Den siste Talarens
nu yttrade åsigt kan jag ej dela. ”Någon tid” är ett mycket
obestämdt uttryck. Skall dermed förstås en månad, ett år
eller flera? Det ena som det andra är alltid någon tid. Om
nu en ung man med brinnande håg egnat sig åt missionärs¬
kallet, blifvit prölvad af Styrelsen, examinerad och prestvigd,
månne icke då det föreslagna vilkoret af någon tids tjenstgö¬
ring inom Svenska Kyrkan stundom skulle kunna mera skada
än gagna? Genom detta hinder, som lades för honom att följa
sin kallelse, kunde det brinnande begäret betydligen mattas,
Jag tror icke heller, att ett Missions-Instltut. derföre blefve öf¬
verflödigt, enär missionärs-kallel fordrar en egen undervisning,
och ej blott i språk. Derföre finnas ock sådana anstalter or¬
ganiserade i andra länder och något stadgande härom tror jag
äfven böra förekomma här, men dock icke så knapphändigt
som det förevarande.
Efter härmed slutad discussion blef uppå derom veder¬
börligen gjord proposition 16:de §:n återremitterad, på det
med ledning af de gjorda anmärkningarne Afdelningen må
kunna åt denna § gifva större tydlighet och bestämdhet.
§ 17. Godkändes.
18. Godkändes.
Den 30 September.
415
För öfrigt förklarade Ståndet, att med de beslutade åter-
remisserna jemväl åsyftades, att Afdelningen må underkasta
förslaget i dess helhet ytterligare pröfning och deri vidtaga de
jemkningar i afseende på redactionen, hvilka kunna med led¬
ning af de gjorda anses behöiliga.
§ 2.
Upplästes och Indes lill handlingarna Vällofl. Borgare-
Ståndets Protocolls-Utdrag N:o 360.
Ståndet åtskildes kl. 8 e. m.
Ut supra.
In fidem.
6'. H. Ahnqvist.
Deii 30 September.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades protocollen för förmiddagarne den 21 och 22
innevarande månad.
§ 2.
II. II. Krke-biskopen och Talmannen behagade yttra: Med
anledning af Doctor Säves i ett föregående plenum gjorda och då
bordlagda hemställan derom, att Rikets Ständer måtte till
Kongl. Majit ingå med en underdånig Skrifvelse, innefattande
anhållan om utsättande af en bestämd dag i December månad
för Riksdagens upphörande, har jag i ämnet haft öfverlägg¬
ning med Herr Grefven och Landtmarskalken samt andra vederbö¬
4 i 6
Den 30 September.
rande, och får jag nu meddela upplysning om hvad resultat
som deraf erhållits.
Det är klart, att Riksdagen icke gerna kan afslutas före
det den nya Statsregleringen blifvit uppgjord, oell tillhöra så¬
ledes de ärenden, af hvilka Riksdagens förlängning hufvudsak¬
ligen är beroende, Ståts-Utskottets handläggning. Emot nämnde
Utskotts hittills ådagalagd i verksamhet torde någon anmärk¬
ning icke skäligen kunna framställas. För dess arbetens på¬
skyndande åtgöres fiir det närvarande allt hvad göras kan.
Af de tre ännu återstående Hufvud-Titlarne är den 7:de redan
i Utskottets plenum bordlagd, den 8:de å Utskottets Utgifts-
Afdelning genomgången och under uppsättning af 2:ne serskilda
tjenstemän, och lärer jemväl den 9:de, som icke kan erfordra
lång lids behandling å Afdelningen, kunna snart nog till Ut¬
skottet införväntas. Med hänseende härtill liar man beräknat,
att nämnde IIufvod-Titlar skola med iakttagande af erforder¬
lig skyndsamhet vid deras behandling och slutliga uppsättning
inom Utskottet kunna tryckta till Stånden inkomma under lop¬
pet af November månad.
Vidkommande åter de öfrige Utskotten, så äro med un¬
dantag af Lag-Utskottet deras göromål icke af beskaffenhet,
att desamma gerna kunna föranleda Riksdagens förlängning,
och hvad angår sistnämnde Utskott, torde dess liufvudsakliga
göromål, serdeles om Ståndets Ledamöter deri benäget ville
dertill medverka, redan före November månads utgång kunna
medhinnas.
Vid sådant förhållande och då tiden fiir Riksdagens af-
slutande är beroende af förverkligandet af omförmälde beräk¬
ningar, skulle för det närvarande en underdånig Skrifvelse i
ämnet icke kunna till något gagna; och får jag derföre hem¬
ställa, att med denna frågas afgörande må få anstå till längre
fram uti nästa månad, då sig visat, huru förhållandena kunna
sig vidare utveckla.
Doctor Säve: För den utredning af förhållandena, H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen med anledning af min ifråga¬
varande motion behagat anskaffa och meddela, får jag betyga
min tacksamhet. Omlörmälda utredning gifver dock föga för¬
hoppning derom, att Riksdagen skall hinna afslutas före årets
utgång. Detta måls uppnående lärer hufvudsakligen vara be¬
roende af Utskotts-Canzliernes verksamhet; och då denna, en¬
ligt hvad erfarenheten gifver vid handen, ofta förlamande in¬
verkar å ärendenas gång, får jag, som med min motion egent¬
ligen derå haft afseende, hemställa, att densamma måtte få tills
vidare blifva hvilanda samt först vid något kommande tillfälle,
sedan ärendenas gång hunnit vidare sig utveckla, till afgö¬
rande företagas.
Contracts-
Den 30 September.
Contracts-Prosten Almqvist: Ja g, som vid tvänne föregå¬
ende tillfällen framkommit med enahanda hemställan, som den
Doctor Säve nu framställt, hade åt densamma önskat och förvän¬
tat en bättre framgång. Sedan Riksdagen snart nog erhållit
en längd af icke mindre än ett år. hade man skäligen kunnat
hoppas, att hinder för dess afslutande i någon dag i December
månad ej skolat möta. Enligt hvad en nu beklagligen från¬
varande Ståndets Ledamot i Stats-Utskottet vid ett föregåen¬
de tillfälle omnämnt, biir dock, på sätt II. H. Erke-Bisko-
pens och Talmannens nu meddelade utredning jemväl gilver
vid handen, Statsrcgleringen redan dessförinnan kunna uppgö¬
ras. Genom Riksdagens förlängning utöfver nämnde tid skulle,
flere andra olägenheter att förtiga, för Landtstats-tjenstemännen
vållas stora svårigheter för Mantals längdernas upprättande och
Bevillnings-Förordningens tillämpning för nästa år. Emedlertid
och ju längre man dröjer att utsätta viss dag för Riksdagens
afslutande, desto svårare blir det att få den förkortad; och
tvärtom, ju förr sådant sker, desto forlare skola Riksdagsären-
dena bedrifva» intill den bestämda dagen för dess afslutande.
Vid sådant förhållande, och ehuru motionären sjelf medgifvit
anstånd med förslagets afgörande till medin af October, vågar
dock jag i strid dermed hemställa, att frågan redan nu måtte
till pröfning företagas, samt att de öfriga Riks-Stånden inbju¬
das att med Uögv. Ståndet sig förena om aflåtandel af en un¬
derdånig skrifvelse med anhållan, det Riksdagens afslutande
måtte utsättas lill någon viss dag i medio af nästinstundande
December månad.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Före det någon åtgärd
vidtages, biir man vara betänkt deruppå, huruvida det med
densamma åsyftade ändamål möjligen kan vinnas. För min
del befarar jag, att förslaget om Riksdagens afslutande å nå¬
gon dag i December månad innefattar något, som omöjligen
kan verkställas, enär Statsregleringens uppgörande och Riks¬
dagsbeslutets uppsättande svårligen kunna dessförinnan med¬
hinnas. Det kan väl vara möjligt, men är dock ingalunda visst,
att de återstående trenne Hufvudtitlarne kunna redan i medio
af November till Stånden inkomma; men äfven om så skedde,
bör man vidare besinna, dels att åtskilliga punkter då kunna
af Stånden till Utskottet återremitteras, samt alt Ståndens olika
beslut erfordra sammanjemkning och kunna föranleda voterin¬
gar i Förstärkt Stats-Ulskott, dels att åtskilliga vigtiga till ex¬
tra Statsregleringen hörande frågor ännu icke ens blifvit, af Stats-
Utskottet till någon behandling företagne, dels ock att förestå¬
ende voteringar i Förstärkt Bevillnings-Utskott troligen komma
att upptaga flere dagar, hvarunder både Stånden och Utskotten
blifva förhindrade att med andra göromål sig befatta, och får
Höge. Preete-Ståndets Prat. <857. 6:te Bandet. 27
418
Dea 30 September.
slutligen med anledning af den nästföregående talarens ordan¬
de om olägenheterna af Bevillnings-Förordningens fördröjda af¬
görande jag erinra, att nämnde fråga tillhör Bevillnings- och
icke Stals-Utskottets handläggning.
Doctor Sandberg: Med kännedom om mina Committen-
ters önskan, att Riksdagens slut må i möjligaste måtto påskyn¬
das, tog jag mig redan för längre tid tillbaka friheten att
framkomma med förslag i enahanda syftning som det nu ifrå¬
gavarande. Jag vill visserligen ej bestrida, att Riksdagsären-
dena derefter tämligen ifrigt lortgåit; men sådant oaktadt, oell
ehuru i början af Juli månad, då 4:de oell ö:te Hufvudtitlar-
ne till Stånden inkommo, löfte meddelades, att jemväl de Iol¬
jande snart nog derefter skulle kunna förväntas, hafva vi dock
ännu icke fått emottaga mera än den 6:te. Vid sådant förhål¬
lande oell då man anmärkt, att : Riksdags-gÖromålens gång huf¬
vudsakligen är beroende af Cancelliernes arbetskraft, hvilken är
särdeles elastisk, samt, enligt hvad erfarenheten från både Riks¬
dagar och revisioner gilver vid handen, utsättandet af en viss
bestämd slutdag liar en stor inverkan på göromåleris fortskyn-
dande, så vore det i högsta måtto önskligt att, så snart det
någonsin blir möjligt, fa denna slutdagen på förhand utsatt,
hvarom också jag för min del vördsamt anhåller. Att emed¬
lertid denna fråga hålles öppen och understundom tages i all¬
varligt betraktande, torde icke heller sakna all inflytelse på gö-
rnmålens behandling, särdeles vid erinringen om denna Riks¬
dagens utomordentliga längd och vid jeni rörelsen med hvad
man under den föregående vid samma tid hade medhunnit.
Sedan öfveiläggningen förklarats härmed fulländad, biel
uppå derom gjord proposition beslutadt, det skulle med afgii-
randet af oivan omförmalda utaf Doctor Säve framställda mo¬
tion tills vidare anstå.
g. 3.
Föredrogs ånyo Cons t i tu! iöns- U/skottets Memorial N:o 31
till Rikets Ständer, med förslag till ändring i 13:de, 19:deoch
22:dra §§:ne Riksdags-Ordningen, angående representationsrätt
för Lärarne vid Elementar-Läroverken.
Härvid begärdes ordet af
Prosten Melander, som yttrade: Det hade varit önskligt,
att detta Memorial fått hvila, till dess Stånden genomgått 8:de
Hiifvudtil.eln: ly troligtvis komma betydliga förändringar att gö¬
ras i den Kongl. Propositionen. Men då ett sådant uppskof
numera icke lärer kunna grundlagsenlig! medgifva», så måste
Den 30 September.
419
man val låta sig niija med det af Utskottet mindre noggrannt
uppgifna lärareantal och afliiningsbelopp. Hvad alltså sjelfva
frågan beträffar eller inrymmande af representationsrätt inom
Preste-Ståndet åt Lärarne vid Elementar-läroverken, så ligger
dessas befattning så nära intill den presterliga, eller rättare
sagdt sammanfaller i så betydlig nion med densamma, att nå¬
gon tvekan väl icke på allvar kan uppstå om ändamålsenlig¬
heten af den föreslagna åtgärden. Alven den omständigheten,
att Preste-Ståndet är det fåtaligaste bland Stånden och till
den grad fåtaligt, att de valde medlemmarne deraf icke ens
kunna fylla alla platser inom Utskotten, talar högt för den på¬
yrkade förstärkningen. Man kunde väl invända, hvad äfven
förut blifvit in vändt, att inom Preste-Ståndet redan finnas utom
Herrar Ephorer åtskilliga ledamöter, hvilka bekläda platser vid
läroverken, så att skolan och undervisnings-kallet icke alldeles
sakna målsmän; men utom det alt redan nu dylika målsmän
saknas från ilere Slift och valet af dem dessutom är ganska
tillfälligt, så kunna förändrade förhållanden i en icke så
långt aflägsen framtid giira sådana val alldeles omöjliga. En
annan vida betänkligare omständighet är, att den redan nu
öfverklagade bristen på fullt competenta lärare skulle än mera
ökas genom de valda ombudens årslånga frånvaro vid Riksmö¬
ten, äfvensom att till sådana ombud troligen komme alt utses
de erfarnaste och dugligaste, hvarigenom undervisningen skulle
så mycket mer förlora. Utskottet har likväl sökt i någon nion
förminska denna olägenhet igenom förslaget, att endast 5 om¬
bud skulle komma att för Elementar-läroverken utses, hvar¬
jemte Utskottet bifogat den districls-indelning, som det. funnit
lämpligast. Jag vill icke underkasta denna indelning någon
närmare granskning, ehuru åtskilliga anmärkningar kunde gö¬
ras emot så väl det uppgifna lärareantalet sorn aflomagsbe-
loppet. Men då misstagen äro mindre betydliga och beräknin¬
garna i allt fall komma att på flere ställen undergå förändrin¬
gar, i händelse det förslag, Stats-Utskottets Utgilts-afdelning
uppgjort, går igenom i Utskottet och Stånden, så vill jag icke
fästa mig vid uppgifternas mindre riktiga belopp; men sjelfva
antalet af valdistricten bör i min tanka förökas till 6. Jag
anser nemligen Stockholms Stad böra särskildt representeras
dels derföre, att den inom och bredvid sig har så mänga läro¬
verk, bland hvilka nya Elementar-skolan och Carlbergs Läro¬
verk väl icke få förglömmas, att ett särskildt ombud är behöf-
ligt, dels äfven derföre, att detta ombud icke behöfver så högt
dagtractainente som ombuden från Stiftsskolorna, enär den val¬
de representanten i allt läll skulle i och för siri befattning så¬
som lärare bo och vistas i hufvudstaden, utan möjligen blott,
så högt, att det betäcker vicariens arfvode. De 12 Stiften åter
borde i min tanka indelas i 5 valkretsar ; och i fall man här¬
vid fästar mindre afseende å Stiftens närbelägenhet och förut¬
420
Den 30 September.
varande förening än å lärare-personalens och aflöningens nå¬
gorlunda lika belopp, så torde indelningen böra blifva följande:
Lärare-personal. Allöiiings-belopp.
Usta
2:dra
|
Distrietet:
d:o
|
Stockholm
Upsala
Linköping
|
481
37/
|
58
85
|
100,000/
60,000/
|
108,000
160,000
|
3: djo
|
d:0
|
Westerås
Ilet n iisand
|
31,
53/
|
84
|
60,000/
90,000f
|
150,000
|
4:de
|
d:0
|
Skara
Wexiö
Carlstad
|
441
25 V
22)
|
91
|
73.000)
44,000|
38.000)
|
155,000
|
5:te
|
do
|
St rengnäs
Götheborg
Wisby
|
49)
33 i
11)
|
93
|
89.000)
54.000)-
18.000)
|
161,000
|
6:te
|
d:o
|
Lund
Calmar
|
68)
isj
|
86
|
11 9.000/
35,0001
|
154,000
|
Det .återstår en omständighet, hvarpå jag utbeder mig att
få fästa llögv. Ståndets uppmärksamhet. Utskottet liar nem¬
ligen ålagt Elementar-läroverkens Lärare såsom cn ovilkorlig
skyldighet att sända det bestämda antalet ombud till Riksda-
garne. Jag vet icke med hvad rätt Rikets Ständer kunna åläg¬
ga dem ohörda denna skatt och tunga. Det iiade väl varit
och borde väl vara i sin ordning att höra dessa Lärare, innan
dem ålägges en .skyldighet, hvaröfver de skulle kunna med fog
beklaga sig. Rikets Universiteler ålades visserligen vid 1840—
4 1 års Riksdag skyldighet att till Riksdagsman i Preste-Stån-
det utse hvartdera minst en Professor från de verldsliga Facul-
teterna med rättighet att sända 2:ne: men härmed är ett helt
annat förhållande, emedan Riksdags-kostnaderna för denne ene
fullmäktige enligt Riksdags-Ordningens 17 § 2 mom. bestridas
ur Academie-fonden, och mig veterligen har intetdera Univer¬
sitetet begagnat sig af rättigheten alt sända 2:ne. Likaledes
iir rättigheten för Vetenskaps-Academien att utse 2:ne ombud
icke betungande, enär dessa enligt Riksdags-Ordningens 13 §
2 mom. icke uppbära något, arlvode. ålen lör Eleinenfar-läro-
verken skulle bördan komma att blifva icke obetydligt tryc¬
kande, om icke vid de lägsta, dock vid de högre lönegraderna.
Del torde derföre icke vara ur vägen att ingå till Kongl. Majit
med en underdånig skrifvelse af innehåll, det täcktes högstden¬
samme i nåder låta höra Lärarne vid Elementar-läroverken,
huruvida de önskade sig representationsrätt på nu uppgifne
vilkor. Skulle deremot en sådan skrifvelse anses obefogad, så
återstår, som mig vill synas, såsom den enda fullt billiga, men
i flere afseenden mindre lämpliga utvägen att i afseende på
Den 30 September.
421
representations-rätten lenina Skollärarne samma frihet, som Com-
ministrarne nu åtnjuta. — För att bringa de af mig nu fram¬
lagda omständigheterna under närmare ombepröfning, får jag
vördsamt anhålla, att detta Memorial måtte blifva till Högiofl.
Utskottet återförvisadt.
Domprosten Bring: Uti förevarande fråga hyser jag en
öfvertygelse, något afvikande från Utskottets; och torde jag
derföre böra tili uttalande af densamma yttra några ord. Jag
får således till en början förklara, att, enar Elementar-lärover-
kens intressen redan för det närvarande torde vara fullständigt
representerade, det kan vara tvifvel underkastad)., huruvida ifrå¬
gavarande grundiagsändrings-förslag må tillerkännas egenskapen
att vara bland dem, som äro högst nödige. Men då billighe¬
ten kan fordra, att en så stor och aktningsvärd corps som Ele-
mentar-läroverkens Lärare få sig tillagd en direct representa¬
tionsrätt, samt Presto-Ståndet för riksdags-arbetet i Ulskotten
har behof af ett ökadt antal ledamöter, vill jag ej i hufvudsaken
motsätta mig detta förslags antagande. Emedlertid skulle, på
sätt Utskottet riktigt anmärkt, det för den allmänna undervis¬
ningen blifva ganska menligt, om för en längre tid ett stort
antal af Elementar-lärare och dessa tvifvelsutan bland de er¬
farnaste oell dugligaste, troligen oftast Läroverkens närmaste
Styresmän, drogos från deras egentliga sysselsättning och upp-
togos af en verksamhet, som kanske för framtiden skulle min¬
ska deras håg och tålamod i utöfningen af det mödosamma
lärarekallet; och då dels kostnaden för underhållet af icke min¬
dre än 5 Riksdagsmän torde blifva nog mycket betungande,
dels ock de af dessa Riksdagsmän förväntade sakupplysningar
lika väl kundo af färre sådana erhållas, skulle jag nästan för¬
moda, att deras antal utan olägenhet kunde nedsättas till 3 el¬
ler 2. Härfiirutan skulle den ifrågaställa distriets-indelningen
leda till flere olägenheter, i hvilket hänseende jag får erinra,
att inom det 2:dra och särdeles det 5:te Districtet ett nog myc¬
ket öfvervägande antal röster tillkommer ett Stift framför de
öfrige, hvilket, då vid skeende val de röstegande naturligtvis
inskränka sig till antalet af kända personer och således icke
gerna kunna påtänka någon Lärare från ett främmande Stift,
skulle leda till den påföljd, att Lärarne från de mindre Stif¬
ten icke gerna kunde påräkna, att någon bland dem skulle blif¬
va till Riksdagsman utsedd. Vid sådant förhållande får jag an¬
hålla om återremiss å ifrågavarande Memorial, i syltning att
det föreslagna antalet Riksdagsmän för Elementar-lärarne må
nedsättas till 2 eller högst 3.
Häruti instämde Vicc-Talman Biskop Annerstedt och Pro¬
sten Tellbom.
422
Den 30 September.
Doctor Säre: I)å jag redan vid 1840 års Riksdag yttra¬
de mig för det grundlagsändrings-förslag, sorn åsyftade att be¬
reda Lärarne vid våra Elementar-läroverk representationsrätt,
så kan jag naturligtvis nu ej vara deremot. Jag understödjer
förslaget nu så mycket heldre, som det är mera practiskt ut-
förbart. Sedan det hopp man egde om en mer omfattande re-
presentations-föränuring gått i qvaf ej så mycket, genom de
conservativas ihärdiga motstånd som genom de radicalas egen
öfverdrift, så torde ej annat medel till förbättring återstå än
att Stånden utspädas med nya elementer, som med desamma
hafva någon förvandtskap. Hvad sambandet med Elementar¬
läroverken angår, så emanciperas de mer och mer från kyr¬
kan och allt färre deras Lärare skola hädanefter ingå i kyr¬
kans tjenst. Men en annan gemenskap återstår, som är bild¬
ningens och den vetenskapliga odlingens. Detta samband
förtjenar att vårdas oell gör önskligt, alt Elemenlar-läroverkens
representanter ju förr dess heldre ibland oss få inträde. Det
är äfven mot dem en rättvisa; ty de hafva länge nog varit
uteslutna. Betänkligheterna mot förslaget kan jag ej godkänna.
De många läroverken i Stockholms stad må man väl unna en
representant i förening med läroverkens från ett annat Stift.
Ej heller tror jag. att bortovaron vid Riksdagarne af det ringa
antalet af 5 fullmäktige på 503 väljande, det är omkring en
femtedels procent, kan blifva särdeles kännbart. Hvad tvånget
angår, så skulle jag ej haft emot, om representationsrätten blif¬
vit dem här erbjuden, såsom förhållandet är med Comministrar-
ne, i stället lör ålagd. Men i principen är det kanhända icke
så riktigt att öfverlåta politiska rättigheter utan motsvarande
förbindelser. Vi dela i detta afseende med dem lika tunga.
Jag är ej för återremisS Svårligen skulle derigenom vinnas
ett bättre resultat, då man besinnar den splittring, som skulle
uppkomma, om olika meningar remitteras från de öfriga Stån¬
den. Tiden är ock långt framskriden, så att man bör undvika
hvarje återremiss, som ej är af oundgängligt behof påkallad.
Jag bifaller.
Professor Lindgren: Ehuruväl jag ingalunda kart medgifva,
att ifrågavarande grundlagsändrings-förslag är af någon trän¬
gande nödvändighet påkalladt, — alldenstund Elementar-läro-
verken inom detta Stånd vid hvarje Riksmöte räkna talrika
målsmän både i det stora antal af Ståndets ledamöter, som
(ifver skolan inträdt, i Kyrkans tjenst, och i de många ännu
såsom lärare vid Gymnasierna fungerande valde Stifts-fullmäk-
tige (jag tror, att dessas antal vid denna Riksdag uppgår till
sex), — vill jag dock detsamma med min röst understödja,
emedan den förstärkning, förslaget alser att bereda åt vårt
Stånd, är lika homogen med Preste-Ståndets idé, som den är
öfverensstämmande med tidens fordringar. Då nu åtskilliga
Deu 30 September.
423
anmärkningar blifvit af en föregående talare mot förslaget gjor¬
da, får jag till den anmärkningen, som riirde districta-indt-lnin¬
gen och hvilken don nu närvarande Utskotts-ledamoten, sorn
på uppdrag af Utskottet densamma uppgjorde, icke lärer un¬
derlåta att i detalj bemöta, endast svara, att denna indelning
synes mig vara mera en smaksak äno någon af verkliga sakför¬
hållanden påkallad nödvändighet. Åtminstone lärer det icke
kunna bestridas, att den på tämligen subjeotiva grunder kan
på rätt olika sätt uppgöras och försvaras. Men hvad angår
samme talares anmärkning, att en sådan beskattning som den,
hvilken genom ifrågavarande förslag skulle komma att Elemen-
tar-läroverkens lärare åläggas, icke hade bort ifrågasättas utan
veilerbörandes hörande och dertill afgifna bifall, får jag för¬
klara, att jag anser Staten ega full rättighet att af dem bland
sina medborgare, hvilka den pröfvar böra representera vigtiga
samhälls-intressen, utkräfva de skyldigheter, som från represen¬
tationsrätten i vårt land äro oskiljaktiga. Dessutom är jag iif-
vertygad, att i denna fråga med fullaste skäl kan på veder-
börandes bifall anticiperas. Här har äfven blifvit yrkadf, att
det af Utskottet föreslagna antalet af fullmäktige för Elemen-
tar-läroverken borde nedsättas ifrån 6 till 3 elior 2. Äfven
detta kari vara en smaksak, men jag tror ej, att en sådan re-
duction af antalet skulle vinna de valberättigades sympathier.
Den således här yttrade farliogan, att den nu föreslagna
indelningen af valdistricterna skulle åt de slörre Sliften bereda
en eftertänklig préponderance vid valen, synes mig också täm¬
ligen ogrundad, emedan jag tager för afgjordt, att de valbe-
rättigade, om de också icke skulle ega personlig bekantskap
med alla sina yrkesbröder inom districtet, dock antingen ega
eller ock hafva lätt att. förskaffa sig den kännedom om de me¬
ra framståendes qvaliftcationer för Riksdagsmanna-kallet, som
erfordras för ett lyckligt valresultat. Att tänka något annat
vore åtminstone att tilltro dem ännu befinna sig i ett politiskt
omyndighetstilistånd, som borde vålla .utslag å hela förslaget.
Jag tillstyrker det Hiigv. Ståndet att till grundlagsenlig
hvila antaga det föreliggande förslaget.
Häruti instämde Professor Agardh.
Prosten Söderberg: I)å jag inom Utskottet såsom Suppleant
deltagit i handläggningen af förevarande fråga, torde jag icke
böra underlåta att härom yttra några ord. Ehuru Elementar¬
läroverkens Lärare, hvilkas talan inom Preste-Ståndet ej min¬
dre Herrar Ephorer än äfven åtskilliga bland deni för Stiften
utsedde Riksdagsmän kunna anses föra, således liir det när¬
varande inom Högv. Ståndet icke sakna målsmän, likväl och
dä i följd af den rådande tendensen af Skolans afsöndrande
från Kyrkan antalet af dessa målsmän torde i en framtid var-
424
D e n 30 September.
ela förminskadt, samt enär dessutom hvarje sanihällsclass skä¬
ligen bör blifva särskildt och direct representerad, får jag lik¬
väl hvad hufvudsaken angår förklara, det jag godkänner ifrå¬
gavarande grundlagsändrings-förslag. För öfrigt och med an¬
ledning af en föregående talares emot den uppgjorda distriets-
indelningen framställda anmärkningar samt särskildt den befa¬
rade olägenheten af ett Stifts nog stora öfvervigt uti röstantal
inom några districter får jag tillkännagifva, att då inom Ut¬
skottet uppmärksamheten härå af mig fastades, meddelades det
svar, att till förekommandet af missbruket af dylik supremati
blifvit stadgadt, det valen inom de olika districten finge af de
väljande förrättas, "på sätt de inom districtet öfverenskomma "
Vidkommande slutligen en annan talares framställda för¬
slag om en förändrad districts-indelning, så kan jag ej instäm¬
ma i ett indelnings-lörslag, som inom samma dist rict samman¬
förer så afskilda Stift som Götheborgs och Gottlands. Hvad
kännedom kunna personer från så skilda orter ega om de för¬
nämsta capaciteterna för Riksdagsmanna-kallet? Bland de
flera förslag till uppgörande af valdistrieter, sorn förekomma
inom Utskottet, anser jag det ifrågavarande vara del lämpli¬
gaste, hvarföre jag för min del bifaller detsamma.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Professor Selander: Uli hufvudsaken är jag förekommen
af och instämmer med Professor Lindgren samt får, hvad an¬
går Utskottets förslag till indelning af de särskilda valdistric-
ten, hvilket, efter det ett af en nu frånvarande Ståndets Leda¬
mot af Utskottet uppgjordt annat förslag dertill af förekomne
skäl befunnits icke kunna antagas, blifvit af mig utarbefadt,
jag erinra, att emot sammansättningen af första valdistrietet,
bestående af Upsala och Hernösands Stift, det andra, bestå¬
ende af Stockholms Stad och Westerås Stift, samt det Ijerde,
bestående af Skara, Götheborgs och Carlstads Stift, torde nå¬
gon anmärkning icke skäligen kunna framställas; och har, vid¬
kommande tredje och femte valdistricten, bestående det förra
af Linköpings, Strengnäs och Gottlands samt det andra af Wexiö,
Lunds och Calmar Stift, jemväl vid deras sammansättning nödigt
afseende blifvit fästadt bland annat dels å loeala förhållanden dels
ock å Skollärarnes inom de olika Stiften möjligen egande närmare
bekantskap med hvarandra i följd af gemensamma studier vid sam¬
ma Universitet,så att anledningarne till anmärkningarne emot sam¬
mansättningen af sistnämnde districter svårligen torde genom
en förändrad indelning kunna uudanrödjas eller förminskas;
hvarförutan, på sätt Prosten Söderberg redan omnämnt, olä¬
genheter af ett Stifts öfvervägande antal röster inom något di-
strict lätt nog kan förekommaa medelst en emellan de valbe-
Den 30 September.
425
rättigade inom disstrictet träffad serskild öfverenskommelse rö¬
rande sättet lör valrättens utöfning.
Vid sådant förhållande och då i fall af återremiss en ge¬
mensam tanke borde uttryckas, men Högv. Ståndet icke lätte¬
ligen torde kunna om en sådan sig förena, får jag hemställa,
att ifrågavarande Grundlagsändrings-förslag må antagas att i
oförändradt skick hvila till Grundlagsenlig behandling vid nä¬
sta Riksdag.
Comminister Beckman: Det kan för Högv. Ståndet visser¬
ligen vara likgiltigt af hvad anledning Talaren godkänner ifrå¬
gavarande Griindlagsändrings-lörslag, men sådant oaktadt vill
lian dock i ämnet öppet uttala sin mening och får derföre för¬
klara, att, ehuru Läroverkens intressen inom Högv. Ståndet
redan äro så fullständigt representerade, att giltig grund till
förevarande förslag ingalunda kan bernias från något förhan¬
den varande synnerligt behof, han dock med nöje lemnar sitt
bifall till förslaget af den orsak, att detsamma dels innefattar
ett, om ock litet steg framåt på classvalens bana och bere¬
der det Högv. Ståndet en behöflig tillökning af dess förut nog
fåtalige Ledamöter, dels innebär en vacker efterföljd af Väl-
lofliga Borgare-Ståndets medgifvande af en förändring uti dess
sammansättning och borde kunna medföra ett godt föredöme
för ej mindre Högloft. Ridderskapet och Adeln än äfven He-
derv. Bonde-Ståndet, hvilka båda Riks-Stånd synas väl behöf¬
va ny anledning att icke vidare motsätta sig ifrågaställa högt
påkallade representations-förändringar.
Prosten Adander: Enligt min förut uttalade mening
borde Stockholms stad utgöra ett serskildt valdistrict samt
districternas antal bestämmas till 6, och har hvad till gen¬
mäle å denna min åsigt blifvit anfördt ingalunda innefattat
någon anledning att frångå densamma. Till hvad jag förut
andragit får jag nu tillägga den erinran, att. ehuru vid val-
districtens bestämmande ett hufvudsakligt afseende borde la¬
stas derå, att ej mindre Lärarnes antal än äfven aflöningsbe-
loppens sammanlagda storlek måtte i de serskilda districten
blifva i möjligaste måtto lika, Utskottets förslag härutinnan
mindre väl lyckats, enär det öde valdistrictet skulle komma att
innefatta ett. antal af icke mindre än 19 Lärare samt ett aflö-
ningsbelopp af icke mindre än 40,000 R:dr utöfver hvad det
2:dra disfrictet innehåller. För åstadkommande af rättelse uti
anmärkte delar medelst en återremiss förefinnes dock föga för¬
hoppning. och har jag således endast velat få denna min me¬
ning i Protoeoliet antecknad.
Biskop Butsch: Då förevarande fråga utgjorde föremål
för Utskottets handläggning, var jag i anseende till bortovaro
426
Den 30 September.
från Riksdagen icke i Utskottet tillstädes, utan liar jag endast
vid ärendets justering uti Utskottets förhandlingar deltagit.
På en tid, då det alltmera visar sig en benägenhet att
utvidga och förstärka de båda ofrälse Stånden, anser jag det
vara af vigt, att jemväl Ilögv. Ståndet icke vägrar att inom
sig upptaga nya homogena elementer.
Hvad emot ifrågavarande Grundlagsändrings-förslag blifvit
anmärkt är dels mindre grundadt dels ingalunda af den vigt,
att förslagets förkastande eller återremitterande lill Utskottet
må deraf föranledas. Vid sådant förhållande och då, på sätt
Professor Selander erinrat, någon gemensam tanka rörande för¬
ändring af valdistrictens indelning, hvarom i fall af återremiss
Ståndet borde sig förena, svårligen kan åstadkommas, får jag,
under instämmande i hvad Professor Lindgren hufvudsakligen
yttrat och andragif, tillstyrka, det ifrågavarande Grundlagsän¬
drings-förslag må antagas att i oföräridradt skick hvila till
grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
Professor Carlson: Det är med serdeles tillfredsställelse
jag erfar det allmänna bifall, hvarmed Högv. Ståndet omfattat
idéen om upptagande inom detsamma af Eleinentar-Läroverkens
Lärare. Emot förslagets antagande har, hvad hufvudsaken be¬
träffar, icke en enda röst höjt sig och innefattar denna omstän¬
dighet för mig ett bevis derom, att benägenheten för en små¬
ningom skeende utveckling af vår nalional-representation vun¬
nit och vinner alltmera terräng. Jag vill således nu ej
orda om hufvudsaken, utan endast om detaljerna af frågan : och
får jag förklara, att, hvad först angår det ifrågaställda antalet
af Elementar-Lärarnes Riksdagsmän, Utskottets förslag synes
mig innefatta en giltig medelväg, och då lärarnes ifrågaställda
representationsrätt är af så obestridlig vigt, att den svårligen
kan tillbakavisas, kan jag för min del ej biträda en föregående
Talares förmenande, att densamma skulle blifva endast facul-
tativ och icke ovilkorlig. Deremot hyser jag någon betänklig¬
het vid förslaget derom, att den uppgjorda district-indelningen,
som enligt min åsigt borde uti en serskild Ordnings-Stadga
bestämmas, blifvit uti Grundlagen upptagen: men då frågan
härom icke är af någon väsendtlig vigt saint vid omförmälda
indelnings uppgörande behörigt afseende synes hafva blifvit fä-
stadt å locala och ekonomiska förhållanden, finnér jag mig ej
af berörde betänklighet förhindrad att godkänna förslaget i
oföräridradt skick och får således tillstyrka dess antagande att
hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
Kyrkoherden Otterström: Såsom motionär i frågan vill
jag yttra några ord. 1 mitt till Hiiglolliga Constitutions-Ul-
skotlet ingifna Memorial hade jag uttryckt den önskan, att
Stiften äfvensom Stockholms stad skulle hvar för sig hafva
D e ii SO September.
427
rätt att välja en representant, dock med frihet för två eller
högst tre valkretsar att sig om samina representant förena, så¬
som förhållandet är med de mindre städerna. Jag ansåg, att
de serskilda districternes valfrihet icke annorlunda kunde väl
bevaras; ty ett district borde ej enligt mitt förmenande ge¬
nom ett annat preedominerande se sig tvingadt att bekosta en
representant, som det ej önskade sig, då det var villigt att be¬
kosta siri egen. Högloft. Utskottet liar dock gifvit skäl för sitt
frångående af denna åsigt och jag medgifver gerna, att Ut¬
skottets förslag är såvida bättre, att derigenom vinnes bestämd¬
het och jemnare fördelning af kostnaden. Med antagande af
detta förslag kan icke vid hvarje annalkande Riksdag upp¬
komma disput inom valkretsarne, om de böra välja sin egen
representant eller förena sig med andra. Man vet på förhand
icke allenast med hvilka valkretsar man är till en enhet före¬
nad, utan man känner ock kostnaden per månad. Välbe'änkt
har Utskottet ock föreslagit, att åt, valkretsarne sjelfva öfver¬
låta att. bestämma röstberäkning m. m., hvarigenom det blir
möjligt att genom Iria ('överenskommelser så ordna detaljfor-
hållandet, att det ena Stiftets Lärare ej behöfva anse sig obil¬
ligt undertryckte af ett annat Stifts större lärarepersonal. Möj¬
ligheten att härom vid möten och sammanträden komma till
tals och att närmare lära känna hvarandras önskningar i hit¬
hörande mål är ock för lärarrie underlättad derigenom, att do
Stift, som ligga hvarandra närmast, blifvit till samma valkrets
sammanförde. För min del är jag följaktligen belåten med Ut¬
skottets förslag och antager det att hvila till nästa Riksdag.
Här borde jag sluta, men jag kan ej med tystnad förbigå
en Talares fruktan, att Lärarne vid Elementar-Läroverken kunde
anse den åt dem medgifna representationsrätten såsom ett
”tvång”, en "skatt och tunga”. Jag förundrar mig deröfver, att
någon kan tänka sådant. Ar väl delaktigheten i denna dyr¬
bara rätt af så ringa värde för någon, att han vill sakna den
för att slippa en utgift, så är han ej förtjent af att räknas
bland sjelfständige män. Jag har den öfvertygelse, att bland
rikets lärarecorpser finnes den patriotism och det medvetande
af deras kalls värde och vigt, att de icke utan stor förödmju¬
kelse kunna se sig från representationen uteslutne. Val har
deras enskilda sak äfvensom den Institution, för hvilken de
lefva och verka, upplysta och nitälskande vänner inom alla
fyra Stånden; men likväl måste de önska, att icke i medbor¬
gerligt hänseende varda tillhakasatte såsom hittills, utan att de
må anses berättigade att få både valrätt och valbarhet inom
riksförsamlingen.
Jag erinrar mig hvad som hände vid sista valet inom Skara
Stift. En högt förtjent lärare vid Gymnasium och tillika Con-
sislorii-Ledamot hade på tre valsedlar blifvit uppförd, ehuru
lekman. Valsedlarne casserades naturligtvis, ty denne man,
428
Den 30 September.
sorn åtnjuter Stiftets stora förtroende, var ej valbar och hade
ej valrätt; men jag, som nyss lemnat en underordnad plats
vid samma Läroverk, jag hade både valrätt och valbarhet af
den tillfälliga anledning, att jag några månader förut tillträdt
pastorat. Jag var närvarande vittne till händelsen, jag erfor
en pinsam känsla dervid och under intrycket af denna känsla
nedskref jag mitt vördsamma memorial till Ilögloll. Constitu-
tions-Utskottet, åt hvars förslag jag icke misströstar om fram-
gång, ty tiden dertill är nu öfvermogen.
Professor Selander: Med anledning af en föregående Ta¬
lares yttrade förmenande, att den föreslagna valdistrict-indel-
ningen borde bestämmas uti en serskild Ordnings-Sradga och
således icke uti Grundlagen upptagas, får jag upplysa, att frå¬
gan härom inom Utskottet utgjorde föremål för en vidlyftig
öfverläggning, och att med hänseende till vunnen erfarenhet
Qjn, de olägenheter, hvarmed den medgifna friheten att omän¬
dra districten för val af Bergsbrukens Riksdagsmän inom Bor¬
gare-Ståndet funnits vara förenad, Utskottet ansett sig böra
föredraga det andra alternativet för reglerandet af Skol-lärarnes
valdistricter.
Doctor Sandberg: Man har med skäl klandrat, att många
betydande medborgare-classer finnas, som icke hafva någon
röst vid Riksdagarne uti landets angelägenheter. Alla försök
att genom representationens ombildning afhjelpa detta, hafva
saknat framgång. Deremot har det gått bättre att uti de 3:ne
ofrälse Stånden införa nya beståndsdelar, som dermed äro lik¬
artade. Mig synes man derföre bör fortgå på denna väg för
att mer och mer undanrödja all anledning till ofvannämnda
klander.
Preste-Ståndet har förut med sig förenat representanter
från de högre vetenskapliga Institutionerna. Det är icke först
nu, som fråga blifvit väckt 0111 de lägre. Ett sådant förslag
som det förevarande afslogs inom detta Stånd vid 1840—41
årens Riksdag till följe af någon otydlighet i redaetionen. Det.
som nu är framlagdt är tydligt och bestämdt. Det kan väl
icke förnekas, att en duglig Skol-lärare, som blir vald till
Riksdagsman, kommer under tiden att saknas vid Läroverket;
men samma förhållande är det med Kyrkoherdarne i Försam-
lingarne och Universiteternas Professorer, som bevista Riksda¬
garne, att icke tala om Stiftens och Läroverkens styresmän,
som här äro sjelfskrifne representanter. — Antalet af 5 Riks-
dags-ombud för rikets 500 Lärare vid Elementar-Läroverken
synes ingalunda för stort, när t. ex. i Calmar Stift. 2:ne om¬
bud väljas af omkring 40 Kyrkoherdar. — Såsom förslaget är
uppstäldt och districts-indelningen blifvit uppgjord, synes en
uppoffring af omkring två procent af löne-inkomsten det år
i) e n 30 September.
429
Riksdag hålles ieke skola blifva allt för tryckande, då Riks¬
dagsmannarättens utöfvande kostar Pastorerna i det Stift jag
tillhör ifrån 6 tili 10 procent af deras års-inkomster. — Ge¬
nom serskilda ölVerenskommelser inom de 5 valdistrieterna kan
sedermera valsättet så ordnas, att, likasom valen ske skiftevis
af olika Consistoriel’, äfven representanter blifva skiftevis ut¬
sedda ifrån Elementar-Läroverken inom de olika Stiften, så
att fullkomlig rättvisa kan vederfaras alla.
Sedan representanter från Vetenskaps-Academien, Univcr-
siteteriia och Elementar-Läroverken blifvit härstädes inrymde, så
kommer Preste-Slåndet att representera icke blott det kyrkliga
elementet i Slaten, utan äfven hela den högre och lägre un¬
dervisningen och alla dess vigtiga Institutioner i landet: och
tycker man ändå, att detta Stånd det oaktadt omfattar allt. för litet
för att utgöra en fjerdedel af hela Rikets representation, så kan
man framdeles vara betänkt på, om man icke också en annan
gång borde med sig förena målsmännen för ett par andra Em-
betsmanna-verksamhets-sphaerer inom vårt samhälle.
Sedan öfvorläggningen förklarats härmed fulländad, blef
uppå derom gjord proposition ofvannämnda Grundlagsändrings-
förslag antaget att hvila till grundlagsenlig behandling vid
nästa Riksdag.
§ 4.
Föredrogs ånyo Co risti tutions-Uls k o ttv Is Memorial, N:o
32, till Rikets Ständer, med förslag till ändring uti 15:do §:n
Riksdags-Ordningen, angående hemmansegares representations¬
rätt.
Ofvannämnde förslag blef uppå derom gjord proposition
antaget att hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa
Riksdag.
§ 5.
Föredrogs ånyo Cons tilutions-Utskottets Memorial, N:o
33, till Rikets Ständer, med Grundlags-ändringsförslag rörande
vissa Riksdags-ärendens behandlande af Riks-Stånden gemen¬
samt uti så kallad Riks-Nämnd.
Härvid begärdes ordet af
Professor Carlson, som yttrade: Ifrågavarande Memorial
innefattar ett grundkgs-ändrings-förslag, som förtjenar att
med stor uppmärksamhet granskas. Syftemålet med nämnde
förslag är att åstadkomma förbättringar uti formen för vår
430
Den 30 Sept ejin b e r.
national-repesentations verksamhet på ett med densammas egen¬
domligheter öfverensstämmande sätt. Hvarje försök i omför-
malda hänseende är i allmänhet, det erkänner jag, förtjent af
tacksamhet; men längre kan icke mitt erkännande sträcka sig,
enär förslaget i sig sjelft synes mig innefatta en betydlig för¬
sämring och icke en förbättring af nu gällande lagstadganden.
I Gustaf Adolfs tid såg man de lyra Stånden på ett ruin:
det är sannt. Men huru mycket hafva icke förhållandena för¬
ändrat sig sedan dess? Het egendomliga i Sveriges represen¬
tation är efter min tanke icke Ståndslörfaltningen — alla Ger-
maniska länder hafva haft en sådan. Men endast i t vän ne af
dem liar denna Ståndsfiirfattning bibehållit och utvecklat sin
makt — nemligen i Sverige och England. Men England bröt.
tidigt denna Ståndsform i ett Tvåkammar-system. Sverige
åter har blott till en del bibehållit Stånds-förlättningen ren:
ty jemte de Irenne Stånd, som under samhällets fortgående lif
utbildat sig, fortlefde hos oss allmogens urgamla rätt att råd¬
pläga om offentliga angelägenheter, ehuru äfven den förklädd
till likhet med ett Stånd.
Om nu della är det egendomliga i Svenska representa¬
tionens utveckling, så följer ej deraf, att med stelt bibehållande
af äfven de yttre formerna i denna utveckling en större en¬
het, i iifverläggningen kan vinnas endast genom de fyra Stån¬
dens sammanförande på ett rum, — eller med andra ord — af
stånds-elementernas bibehållande följer ingalunda nödvändighe¬
ten af ett Enkammar-system.
Till ett sådant skulle det ifrågavarande förslaget, 0111 det
blefve lag, ovilkorligen leda. Jag behöfver ej utveckla, hurti
enhälligt detta system är af all erfarenhet i andra representa¬
tiva länder förkastadt. I Norrige finnes det till en viss grad,
men de olika samhälis-elementerne äro der ingalunda så starkt
utpräglade sorn annorstädes; och i Danmark, då en ganska
Demoeratisk constitution der infördes, aktade man sig sorg¬
fälligt för att antaga ett Enkammar-system. Hvarföre skulle
vårt land, gammalt som det är i constitutionel erfarenhet, utan
nöd löpa in i farorna af detta system?
Man säger, antingen måste man hafva Tvåkammar-system
eller Enkammar-system, och Tvåkarnmar-syslemet ärj något
utländskt, för oss främmande. Jag vill häremot invända, fiirst
att ziffrorna verkligen icke uttrycka några local-förhållanden,
utan synas hafva en ganska universel betydelse, gällande för
oss som för andra folk : för det andra, hvem bevisar Enkammar-
systemet vara mera hemmaväxt i Sverige?
Andra länder hade ock sina Stånd, men de hade Två¬
kammar-system likväl. Så England, der de tre Ståndens olika
caracter är ganska starkt betecknad, men icke hindrande riem
att genom en egendomlig sammansättning sitta tillsammans på
två kamrar. Så Skottland, så Tyskland, ehuru Stånden der
Den 30 Sep tVin ber.
431
icke oafbrutet åtnjutit sin politiska rätt, utan efter en mellan¬
tid återvaknat till lif.
I Sverige har en tidigare bäfning af Stånds-elenienterna
till ett Tväkainmar-system icke inträffat — som jag tror — dels
derföre att enväldet tidtals kastat sin förmörkande skugga öfver
Stånds-representationen, dels emedan ett Stånd med dess fram¬
stående öfvervigt länge bildat ett slags enbet inom den fyr-
il elta Representationen.
Men tidens upplösande makt eller rättare cnllurens om¬
smältande. jemnande och nybildande inflytelse bar verkat äfven
på dessa förhållanden. Vi stå, det må vara bättre eller sämre,
i ett annat samhålls-tillstånd än det, som såg Stånden på ett
rum i 17:de århundradet. Representationens rätt synes för¬
säkrad: ett enda Stånd framstår icke mera såsom ledande
framför de andra. Kristen på enhet är kännbar. Må man vid
sådana förhållanden icke reformera våra Riksdagslormer på det
sätt, att man tomtsätter såsom orubblig Ståndens rätt att. till¬
lika utgöra särskilda Kamrar och derför sammanslå dem till
ett, sålunda utsättande sig pä en gång för olägenheterna
af det gamla och de alltför tydliga lärorna af något allde¬
les nytt.
Det kan ej förnekas, att Riksdags-Ordningen, hvaruti for¬
men liir Representationens verksamhet finnes närmare bestämd,
är behäftad med flere olägenheter, ledande till ett onödigt lör-
spillande af krafter och lid; dess största fel består enligt mitt
förmenande deruti, alt den beslutande rätten blifvit på flore
olika håll fördelad. Så liir exempel böra Utskotten ingalunda
betraktas endast såsom förberedande Committéer, utan Utgöra
nämnde delegationer i flere ärenden en instans för ärendenas
afgörande, som i Utskottens ursprungliga skick är lägre, men i
deras förstärkta gestalt åter högre än Ståndens. Deraf, att
Stånden sålunda icke hafva beslutande rätten i yttersta hand,
uppkommer ett vacklande, en osäkerhet i beslut, som ej kan
annat än vara högst menlig. Men denna sistnämnde olägen¬
het skulle ingalunda häfvas. utan ytterligare förstoras genom
antagandet af ifrågakomne förslag, hvaruti finnas tillskapade
två nya delegationer, af hvilka ilen ena eller Riks-nämn-
den erhölle en emellan högsta maktfullkomlighet samt den läg¬
sta vanmakt nog mycket, sväfvande myndighet, och den andra
eller den beslutande nämnden ofta nog kunde komma att af¬
göra frågor rörande hvilka icke någon af Nämndens ledamöter,
utan helt andra personer uti öfverläggningen deltagit.
Huru mycket ändamålsenligare oth enklare är det icke då
att af de elementer Stånden innehålla bilda tvänne kamrar,
hvilka då — och endast genom en sådan förändring kan denna
fördel vinnas — ega en verklig och af inga särskilda nämn¬
der inskränkt beslutande rätt.
432
Den 30 September.
Ännu innebor i Stånden otvifvelaktigt en motvilja mot en
sådan förändring, hvilken lör densamma utgör det förnämsta
hindret. Men det synes dock, som denna skulle vara i afta-
gande. Ostridigt befinner sig vår representation på en öfver¬
gång från en Ståndsrepresentation till en representation af
samhällsclasser, på samma gång som Aen »trafvar att sätta sig
i större harmoni med förhanden varande sociala förhållanden.
Svårligen kan någon påstå, att Stånden numera hvart lör sig
uttömmande representera en viss afgränsad samhälisspher: de
förena inom sig vissa olika nyanserade hulYudgrupper af be-
slägtade sanihälls-elementer. Redan framträder i Borgare-Stån¬
dets förändrade organisation, sådan den blifvit af Rikets Stän¬
der vid denna Riksdag bilällen, stadsbons begrepp framför den
privilegierade corporationens: i Bonde-Ståndet äfvenså alltmera
jordbrukarenx framför den sjelfarbetande allmogens: och detta
lliigv. Stånd har nyss godkänt ett förslag, som inrymmer åt
undervisningens ädla yrke en mera särskild representations¬
rätt inom Ståndet än fiirr.
I samina nion Riks-Ståndens sammansättning på sådant
sätt blir mjukare, mindre skarpt afgränsad, i samma nion blir
det äfven mera möjligt, att de såsom grundelementer i repre¬
sentationen, men icke mera såsom bestämmande dess yttre form,
ingå i en organisation af två kamrar. Detaljerna af en sådan
organisation höra icke hit. Att en alldeles likartad process,
grundad på likartad utveckling, försiggått i andra länder, är
redan anfördt. Hos oss synes den anvisa enda rätta vägen
för alhjelpande af de olägenheter man vill undvika.
Det nu föreliggande förslaget hindrar från att välja denna
riktiga väg genom att föra in på en annan, som otvifvelaktigt
är falsk. Det bibehåller Stånden och inrättar en Riksnämnd
tillika. Följden måste blifva en ännu mera invecklad organi¬
sation än förut jemte en nära stående lära, mot. hvilken man
så väl i den constitutionella frihetens som i det monarchiska
samhällsskickets intresse måste taga sig till vara.
Vidkommande förslagets detaljer ber jag få anföra endast
några få af de anmärkningar, till hvilka de kunna föranleda,
nemligen: l:o) alt öfverflytiningen från Stånden till Riks-
nämnden af den prseliminära behandlingen utaf motioner och
Kongl. Propositioner, före det desamma af Utskotten omottagas,
icke torde medföra väntade fördelar. Några andra upplysnin¬
gar än de, som från de nu rådplägande Stånden kunde för¬
väntas, skulle derigenom icke åstadkommas. Den fördel, hvil¬
ken skulle bestå deri, att det ena Ståndets ledamöter erhölie
kännedom 0111 motioner, som väcktes af de öfriga Ståndens le¬
damöter, kan redan för det närvarande vinnas och vinnes der¬
igenom, att motionärerne låta sina molioner framställas jemväl
i de öfrige Stånden utaf någon deras ledamot eller ock begära
niotio-
Den 30 September.
433
motionernas meddelande lill andra Stånd, hvaremot dels vid
fråga om t. ex. vägran al remiss det kunde vara tvist under-
kastadf, huruvida afgörande-rätten borde tillkomma Riks-nämn-
don eller det Stånd, al' hvars ledamot motionen vore väckt,
dels ock, enär Riks-nämndens förhandlingar icke skulle be¬
höfva tryckas, man icke vidare skulle hafva fördelen att i
Ståndens protocoller eiler annorstädes kunna inhemta känne¬
dom om de vid Riksdagen väckta motioner, ht ilkel olla nog
är iinskvärdt;
‘2:0 att vid ärendenas slutliga afgörande, då i läll af olika
beslut emellan de särskilda Stånden sammanjemnkning hör ega
ruin, skyndsamhet ingalunda är (hisklig, ulan bör tvärtom mo¬
gen öfverläggning och grundligt bedröfvande dervid iakttagas;
3:0 att justeringen af skrifvelser, grundande sig å Stån¬
dens beslut, icke lämpligen bör fifverilyflas från Stånden till
Riks-riämnden, hvilken med de fattade besluten ofta icke haft
något att skaffa: och
4:o att, derest öfverlemnande! af ärendenas afgörande till
Riks-nämnden verkligen inuebure någon fördel, man i sådant
Jall icke bort inskränka nämnde auetoritefs befogenhet endast
till de mindre vigtiga Ekonomi-målen, ulan borde densamma då
gerna kunnat utsträckas till äfven de öfrige och således alla
utan något undantag.
Ämnar man stadna härvid, hvartill tjenar då en så vid¬
lyftig apparat? Ämnar man framgå längre, är Enkammar-syste-
met påtagligt. Det nu föreslagna ser ut som vöre man rädd
för sig sjell.
Det onaturliga i hela organisationen visar sig dessutom på
talrika ställen i sjelfva formen, såsom lill exempel att Riks-
nämnden skall skicka Prolocolls-utdrag lill Stånden, således
till de delar, af hvilken den sjelf är sammansatt: att man må¬
ste införa ett sådant, stadgande om detta samilia helas förhål¬
lande till sina delar sorn detta: Riks-nämndens beslut galle
såsom Rikets Ständers o. s. v.
Men jag vill icke gå längre i detaljgranskning, ehuru det
vore lätt att ännu anföra mycket. Då fråga var om införan¬
det af de numera antagna gemensamma Slånds-samniankom-
sterna, biträdde jag förslaget derom, enär å desamma endast
skulle kunna öfverläggas och genom så beskaffade conferencer
dyrbara upplysningar lätt kunna vinnas, meri lika bestämdt
måste jag motsätta mig hvarje försök att på eli rinn samla re¬
presentationen till beslut, såsom ledande sitt ursprung från ett
missförstånd af hvad i vår representation är egendomligt och
väsentligt samt i sin tillämpning ledande till alla lärorna af ett
hos oss nytt och opröfvadt, men af alla länder med längre politisk
llijgv. Preste-Måudets Prat. 4857. G:te Bandat.
28
434
Den 30 September.
erfarenhet förkasfadt representalions-system, och tillstyrker der¬
före för min del förkastande af delta Grundlagsändrings-lörslag.
Häruti instämde Professor Agardh.
Riks-Arehivarien Doctor Nordström: Då den föregående
talaren < instäm.lii i n miedt det i så månglnldiga alseenden
omogna, vådiiga och med en Stånds-förlattning, sådan den hos
oss är beskaffad, oförenliga, sorn ifrågavarande Grnndlags-
ändrings-lörslag söker att bringa till lil, kanjag inskränka mig
lill alt hufvudsakligen instämma i bemälde talares ogillande al
detsamma med hänseende till både dess tendenser och (onnela
vidunderligheter. Det ena steget är ledande till det andra:
och min under Ståndets öfverläggningar rörande den vid bör
jan af denna Riksdag afgjord» frågan 0111 inlärande af för
samtlige Riks-stånden gemensamma öfverläggningar yttrade
förutsägning, att de gemensamma ölverlätrgningarne snart skulle
leda lill förslag om gemensamma beslut och sålunda lill ett
Enkammar-sysiem, har nu ganska riktigt vunnit bekräftelse.
För min del kan jag nli föreskriften om gemensamma Öfver¬
läggningar icke finna något lörtjenstfullt. Ståndslörlailningen har
icke behof af någon sådan särskild föreskrift, enär gemen¬
samma öfverläggningar älven u'an någon dylik lätteligen kunna
ega rum. Jag kari således, ehuru jag i hufvudsakeri förenat
mig med den föregående talaren, dock ej instämma i hans jemväl
uttalade varma tacksamhet emot Utskottet för dess framläggande
af ifrågavarande förslag. Detsamma synes mig utmärka hvar¬
ken statsmannabliek eller något slags organiserande förmåga,
och är således min tacksamhet derför ytterst, sval, örn någon,
och kari jag endast beklaga, att man genom sådana förslag li¬
kasom tyckes vilja aflägsna väl beräknade reformer al var för-
furtninir, som tid och omständigheter kunna på- oell framkalla.
Mycket kunde i detta ämne vidare vara att andraga, meri då
jag tror mig kunna \ara förvissad derom, att Hiigv. Ståndet
icke godkänner delta förslag, vill jag ej ytterligare nu upptaga
Ståndets tid.
Häruti instämde Vice-Talman Biskop Annerstedt och Pro¬
fessor Lindgren.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed fulländad, blef
uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition ofvan omför-
malda Grundlagsändrings-lörslag al Ståndet fävkastadt.
§ 6.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:n 42. i an¬
ledning af Kongl. Majit* Nådiga Proposition, angående ogift
qvirinus rätt att vid viss ålder vara myndig.
Den 30 September.
435
Härvid begärdes ordet af
Vice-Talman Biskop Annerstedt, som yttrade: Jag, som
deltagit uti Lag-Utskottets förhandlingar endast vid öfverlägg-
ningarne om, men icke vid afgörandet af förevarande Iråga,
kan icke godkänna hvarken det slut, hvaruti Utskottet medeist
antagandet af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i ämnet
stannat, eller de motiver, hvarpå detsamma är grundadt. För¬
menandet, att qvinnans menniskovärde skulle fordra, det hon i
allt jemväl hvad anginge det yttre affärslifvet klefve likställd
n e mannen, är jag destomera förhindrad att biträda, som jag
tvärtom anser sådant vara stridande emot hennes sanna be¬
stämmelse, hvilken är väsentligen olika mannens: och lika¬
som åtskilliga yttre arbeten svårligen kunna af qvinnor förrät¬
tas, äro jemväl göromålen inom affärslifvet för deras natur
fremmande. Myndigheten skulle för qvinnan medföra icke nå¬
gon fördel, ulan en pröfning, från hvars påtvingande hort bitr
vara fritagen. Att enkor fått myndighet sig tillerkänd, härfly¬
ter deraf, att vid mannens frånfälle don efterlefvande enkan i
sjelfva verket blifver familjens öfverhufvud och måste öfvertaga
dermed förenade omsorger. Sådant innefattar mera en ålagd
förbindelse än en företrädesrätt.
Förordandet, af qvinnans myndighet likasom af oäkta barns
arfsrätt synes mig innefatta en yttring af enahanda skefva
liberalism som har Går-an-systemets införande tili syftemål, och
får på desse jemte öfrige uti min förevarande Betänkande vid-
fogade reservation andragne skäl jag yrka afslag å Kongl.
Maj;ts af Utskottet förordade Nådiga Proposition.
Häruti instämde Biskop Bergman och Prosten Ljunggren.
Contracts-Prosten Holmberg: Sistliden Riksdag föreslog
dåvarande Lag-Utskott en Författning af innehåll, att ogift
qvinna skulle vid fyllda 30 år kunna blifva myndig, när hon
derom gjorde ansökan hos den Rätt, hvarunder hon i förmyn-
daremål lyder, och hvilken ansökan Rätten efter förmyndares
och närmaste franders hörande egde alt pröfva. Detta förslag
antogs af Rikets Ständer, äfven af detta Ilögv. Stånd, och jag
var en af dem, sorn här understödde detsamma. Mina skäl
härför voro inga storståtliga, hemtade från begreppen om men¬
niskovärde och menniskorätt, utan helt enkelt frän nuvarande
sociala förhållanden. Det kunde icke falla mig in att vilja be¬
strida, att qvinnans naturliga bestämmelse är att blifva maka
och husmoder, och jag instämmer af allt mitt hjerta i de vackra
och sanna ord, som härom nyss af Vice-Talman blilvit
yttrade, om jag än icke kan komma till alldeles samma slut¬
resultat som han. Jag erinrade, att då till följd af den allt¬
jemt framskridande civilisationen samhällsförhållandena blelvo
436
Den 30 September
allt mer och mer invecklade, ökades dagligen antalet af de
qvinnor, som icke lyckades uppfylla deras nyssnämnda natur¬
liga bestämmelse, och lagstiftningen borde således, såvidt den
det förmådde, söka lätta utvägen för dessa att sjelfva kunna
bereda sig en tryggad framtid. Detta bade ock till en del
skett i vårt land genom i sednare tider utfärdade näringslagar,
hvilka tillåta niyndigblifven qvinna drifva handel och idka
handtverk; men mot ett. sådant medgilvande syntes dt t mig
stå i alltför stor strid, att sjelfva linfvudvilkoret för detsammas
begagnande eller myndigblifvandel fortfarande skulle såsom en
dispens eller nåd endast af Konungen kunna beviljas. Man
hade väl häremot invändf, att en sådan dispens sällan eller al¬
drig nekas; men då hade ju saken nedsjunkit till en blott for¬
malitet och för en sådan borde den sökande ej få vidkännas
tidsutdrägt och kostnad, lika litet sorn Kongl. Majlis dytbara
tid borde af en dylik upptagas. Jag ansåg således, att rättig¬
heten för ogift qvinna att blifva myndig borde utan denria om¬
väg kunna erhållas genom ansökan hos närmaste Katt. I sam¬
manhang härmed uttryckte jag äfven den öfvertygelse!!, att om
en sådan lag som den då föreslagna blelve gallande, skulle
den för föräldrar blifva en kraftig påminnelse om att deras
döttrar en dag kunde komma i den belägenhet, att de lör sin
bergning voro hänvisade åt. egna kralter och egen omtanka,
och skulle den alltså lära fiiräldrarne inse behofvet af att gilva
sina döttrar en bättre uppfostran än den ytliga och llärdlulla,
som lin ofta ibland de såkallade bättre dussenia är den van¬
ligaste. och hvilken ej sällan endast går ul på att hdda den
unga flickan till, såsom jag yttrade mig. en blifvande makes
dyrbaraste grannlåtsartikel. Äfven uttryckte jag deri förhopp¬
ningen. att en sådan lag skulle kraftigt bidraga till att öka
mannens aktning lör den oliirsiirjda qvinnan, hvilket i vårt land
tyvärr så val behöldes, der under mycken yttre ridderlighet
mot det svagare könet en stor inre råhet ofta ligger förborgad.
Som detta yttrande då missförstods och på det jag ej må miss¬
tänkas för att vara bekajad med det litt gängse eniancipations-
vurmeriet, begagnar jag tillfället förklara, att min mening här¬
med var ingen annan än den, att den qvinna, sorn genom en
solidare och allvarligare uppfostran inhemta! de kunskaper och
färdigheter, som lätta möjligheten för henne att sjelf ärligen
fi'r-örja sig. i fäll hon korinne att vandra ensam genom lilvef,
skulle just genom denna sin sjdfständigare ställning tilltvinga
sig aktning af mannen, i stället för att, såsom nu är det sorg¬
liga förhållandet, åtminstone i de större städerne, serskildt liuf-
vudstaden, den oförsörjda qvinnan af hvarje vällusting anses
så godt som hans sjelfskrifna rof. — Det lagförslag, sorn af
Rikets Ständer sistliden Riksdag antogs, blef icke af Kongl.
Majit gilladt bland annat af det skål. att då Underrätt egde
pröfva ogift qvinnas ansökan om att blifva myndig, kunde för-
Den 30 September.
437
myndare och fränder klaga öfver Rättens resolution och full¬
följa denna klagan ända till Kongl. Maj:l, hvarigenom utvägen
för qvinnan att erhålla myndighetsrätten i stället för att, såsom
afsigten var, blifva lättad ofta skulle kunna blifva vida iner
försvårad och fördyrad än hittills. Innevarande Riksdag liar
Kongl. Majit, tagit initiativet i denna vigtiga och ömtåliga frå¬
ga och Kongl. Maj:ts förslag har af Lag-Utskottet blifvit till¬
styrkt. Jag nödgas iippet bekänna, att jag icke kati gifva mitt
ringa bifall åt detsamma. Jag vågar ej inlåta mig i någon
djupsinnig undersökning om hvad qvintinus naturliga rättighet
i nu ifrågavarande hänseende må kunna anses fordra. Mer än till¬
räckligt. har härom blifvit både tahult och skrifvet, mycket utan
tvifvel temligeu omoget. Min enfaldiga öfvertygelse är den, att
enligt både naturens och Skriftens lara hafva man och qvinna
hvarken samma egenskaper eller samina bestämmelse; att qvin¬
nan är gifven mannen till hjelp och tröst under lifvets .•sträf¬
va tiden och bekymmer. Ilon skall således vara mannens bjerta
och han hennes hufvud och stöd helt. enkelt derföre, att, så¬
som tusen gånger är sagdt, det beräknande förståndet är hos
honom det förherrskande, hos henne åter den varina hilliga
känslan. Hvar för sig utgöra de el t ofullständigt halft, men
tillsammans jordens skönaste helt. Af denna natur oell anord¬
ning synes det mig nödvändigt följa, att qvinnan efter regeln
icke utöfvar någon myndighetsrätt. Detta kan man väl kalla
för ett tvång; man är det något tvång, så är det endast kärle¬
kens, hvilket enligt christendomens lära just är den högsta fri¬
het. Såsom undantag åter kan qvinna utöfva myndighet då,
när förhållandena hindra henne ifrån att uppfylla en makas
och husmoders heliga kall och lion är nödsakad att för sin
utkomst i lifvet lita endast på sig sjelf och på Gud; men då
bor ock, just för det hon är menniska likaväl sorn mannen
och har lika högt värde sorn han, lagen icke lägga några hin¬
der i vägen för henne att kunna sig sjelf försörja, utan hör
det vara fullt tillräckligt med en enkel anmälan af henne hos
närmaste domstol, att. hon hädanefter vill sjelf utöfva myndig¬
hetsrätten. Att åter enligt det nu förevarande förslaget ogift
qvinna skall efter regeln vid fyllda 25 år vara myndig, men
måste irilör domstol anmäla, om hon vill blifva omyndig, delta
synes mig vara att vända bakfram på naturens egen klara och
tydliga inrättning. Likaledes måste äfven jag finna det vara
mycket besynnerligt, att, när man velat i lag proclamera qvin-
nans oinskränkta frihet att sig och sin egendom sjelf råda och
förestå, man likväl icke velat tillåta henne fritt få råda öfver
sin dyrbaraste egendom, sitt eget hjerta. På skäl, hemtade
från sakens egen natur, kommer jag således till samma resul¬
tat, sorn Herr Adlercreutz i dess Betänkandet bifogade reser¬
vation; men jag kommer dit äfven på en annan väg, som jag
ville kalla för den practiska klokhetens. Om än det nu före¬
438
Den 33 September.
varande förslaget vore, hvilket jag”“ej kan medgifva, grundadt
på riktiga principer, så tror jag dock tiden ej ännu vara inne
att antaga detsamma. Jag liar en gång förut tagit mig frihe¬
ten yttra, att caracteren af innevarande Riksdag syntes mig
vara att vilja alltför brådstörtadt ila fram på reformernas en
gång lyckligt beträdda bana, och detsamma syne* mig vara fal¬
let äfven med denna sak, hvilket jag anser så mycket farligare,
som den så djupt ingriper i familjens och således älven i sam¬
hällets innersta grund. Behöfs någorstädes varsamhet, så är
det i sanning här. Jag kan omöjligen föreställa mig ann t
än att den plötsliga öfvergången från det hittillsvarande tvån¬
get till den nu föreslagna oinskränkta friheten skulle blifva
i hög grad förderflig. Det vore väl då bättre och klokare att
åtminstone såsom en förmedlings- och öfvergångsåtgärd antaga
den nyss åberopade reservantens fiirslag, hvilket så vidt jag
förstår är i sann och verklig mening liberalt. Jag måste så¬
ledes på nu anförda skäl yrka afslag å Utskottets tillstyrkande
och bifall till det lagförslag, sorn i Herr Adlercreutz' reserva¬
tion finnes intaget.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Från det sekelgamla
stadgandet, att ogift qvinna af hvad ålder hon må vara skall
stånda under förmynderskap, till det nu föreslagna nya, att
ogift qvinna, som fyllt 25 år, skall vara myndig att sig och
sitt gods sjelf förestå, är steget i sanning så storf, att man må
ursäktas, om man hyser någon tvekan om, huruvida denna
lagförändring, så djupt ingripande i iämiljelifvet och så mäk¬
tigt tilibakaverkande äfven på den generation af ogifta qvinnor,
som nu befinna sig i nämnde categori, må kunna med full öf¬
vertygelse sägas vara så välgörande, alt den ulan någon för¬
beredande öfvergång obetingadt borde antagas. Det nya för¬
slagets grundtanke vore, att ogift qvinna, ehvad hon lefver
inom föräldrahuset eller utom detsamma, skall efter fyllda 25
år anses vara myndig; men om hon hos vederbörlig domstol
anmäler sig icke vilja begagna sig af denna frihet, skall hon
af domstolen ställas under förmyndare. Valet emellan ovil¬
korlig frihet och hela det tvång, som af förmyndarskapet kan
följa, och som tyvärr, efter hvad erfarenheten lärer, väl stun¬
dom utölvas på ett den mogna, tänkande qvinnan ovärdigt och
förtryckande sätt. skulle sålunda väl stå henne öppet; men
emellan dessa ytterligheter gåfves ett medlande förhållande,
som säkerligen för större delen qvinnor af ifrågavarande cate¬
gori skulle vara både mest nyttigt och mest ensidigt, och sorn,
då det på ena sidin lemnade qvinnan full frihet att sjelf råda
öfver allt hvad hon kunde förvärfva och öfver all den inkomst
henne annorledes tilllölle, likväl på den andra bredvid henne
Den 30 September.
439
ställde en </nd man henne till råd och h i träde nti viktigare
frågor rörande hennes egendom ; — ett förhållande, som lik¬
väl det nya lagförslaget icke upptager och som således icke
skulle kunna ifrågakomma, icke ens såsom en fiirberedande
öfvergång till framtida fullständig myndighet.
Om man vid prölningen af det nya förslaget åberopade
riktningen af den uppfostran, qvinnan nu vanligen åtnjuter och
i hvilken väl i allmänhet icke, åtminstone ej i så hög grad,
ingå de kunskapsstycken, som serskildt åsyfta att bilda yng¬
lingen för lifvets yttre, practiska värf, så kunde mot denna an¬
märkning icke alldeles utan skäl invändas, att denna uppfo¬
stran både kundo och borde i fråga om kunskap annorledes
inrättas. Men hvad sorn knappt torde kunna genom uppfo¬
stran ändras, och som, äfven om det kunde ske, dock väl icke,
0111 allt noga öfverväges. vore att önska, det är detta djupa åt
familjelifvets för mensklighetens förädling och samhällets sed¬
liga lyftning så ytterst vigtiga verksamhet riktade sinne, som
utgör det genomgripande grunddraget i den sanna qvinuans
väsende och hos henne alstrar denna naturliga tillbakadragen¬
het, ja oftast blygsamma skygghet i fråga om det allmänna lif¬
vets mångartade yttre bestyr, hvilken har med sig till fö’jd,
att hon, der hon dock vore tvungen att framträda såsom nu
för den fullt sjelfständiga vården af sin egendom, i hvilken
form den än må befinna sig, alltid skulle känna sig mera sä¬
ker. om lagen åt henne anvisade en ansvarig rådgifvare, sorn,
nied lagens och lifvets yttre förhållanden mera förtrogen, hade
till pligt att henne redligen biträda.
Ett sådant förhållande, som skulle utesluta förmyndaren,
men dock trygga den ogifta qvinnan under förvaltningen af
hennes egendom, vore i vårt land så mycket mer ensidigt, som
vi här saknade flere af de högst vigtiga institutioner, hvilka
från långi tider tillbaka fullt utbildade förekomma i de Euro-
ropeiska Stater, der qvinnans myndighet vid en viss ålder är
genom lagen proclamerad, och sorn i högst väsendtlig nion
kunna för henne underlätta vården och förvaltningen af hennes
angelägenheter. Sådana äro n o t orin ts-in rälln ing e n oell at/no-
cats-institulionen, sådan är ock familjerådet, alla ordnade ge¬
nom lag. I det vestra Europas Stater till exempel äro nota¬
rier i egenskap af offentliga funetionärer fördelade likasom
prester och mairer nära nog på hvarje commun, och lagarne
bestämma icke blott deras antal, utan ock de synnerligen
stränga ordningsregler, de uti sina functioner äro underkastade,
och den disciplinära myndighet, de till säkerhet för gemensam
redbarhet ega och böra öfver hvarandra utöfva. Deras func¬
tioner äro flerahanda och bland dem äfven den högeligen vig¬
tiga att uppsätta och af enskilda till vård och förvar emot¬
taga handlingar af alla slag, öfver hvilkas tillvaro och inne¬
håll af deni utfärdade intyg ega kraften af offentligt document.
•440
Den 30 September.
Denna notariernas vigtiga funotion (örsätter deni, såsom det
lätteligen inses, uti en förtrogen rådgifvare.* nära ställning till
familjerna på deras ort, oell den ömsesidiga aktning neli väl¬
vilja, sorn förenar dem med löräldrarne, öfvergår lätt, på bar¬
nen, då de komma i dea ställning, att de för sin del behöfva
deras råd och understöd. A inne uter nas institution är likale¬
des genom lagarna ordnad och noga reglementerad, och den
stränga disciplinar-myndighet, som äfven de ega och böra öf¬
ver hvarandra utöfva, gifver dem ett, förtroende och en ga¬
ranti fiir redbarhet, som för den rättssiikande är af sä stor vigt
att vara viss om, då han behiifver deras biträde.
I de länder alltså, der dessa institutioner förekomma och
der, såsom exempelvis i Frankrike och de stater, som ännu
beherrska.* af dea Fransyska lagen, qvinnan likasom mannen
vid 21 års ålder anses myndig, der blefve det för den ogifta
myndiga qvinnan vida lättare än hos oss att vid förvaltnin¬
gen af sin egendom erhålla råd och biträde af erlärna män.
I fråga om vården af sin egendom, så vidt den berodde af do-
cumenter, antingen sådana som redan existerade och behiifde
förvaras eller bevakas eller sådana som behiifde uppsättas, och
i allmänhet i fråga om ändamålsenlig;! ekonomiska åtgöranden,
hade lion tillgå den notarie, till hvilken hon med sitt'förtroende
vändt sig, och der någon hennes rätt rörande angelägenhet til¬
lör domstol förekomma, egde hon uti advocaten, ofta henne
anvisad af notarien, ett säkert biträde.
Ilos oss vore, såsom kändt är, förhållandena i dessa af-
seenden ganska väsentligt olika. Vi Inde hvarken notarier
eller ett ordnadt advocafstånd, och just häruti båge efter Ta¬
larens omdöme en serskild anledning, att lör den i öfrigt myn¬
diga ogifta qvinnan en sådan curator eller god man, hvarom
i det föregående vore nämndt, i föreskriften ordning förordna¬
des fiir alt biträda henne i vården om hennes egendom och
dervid i samverkan med henne, men icke mot hennes vilja,
handla.
Det vore till en del ock sålunda man i Norrige, detta
i fråga om sociala förhållanden samt folkets seder och bruk
Sv erige i så många afseendeu nära liknande land, uppfattat
frågan om qvinnans myndighet. Likasom vår lag i ID (kapitlet
Ärfda-Balken, beträffande rättigheten att råda (ilvor sin egen¬
dom, skiljer emellan barnet oell deri minderårige (från 15 års
ålder), hvilken sednare i sådant afseende redan erhåller en
viss sjelfmyndighet, och likasom samma skillnad öfverallt fö¬
rekommer, så stadgade ock Christian V:s Norrska lag (B.
3 Cap. 1!), art. 34 och 38), alt den, som är aderton år gam¬
mal. (min liera vig hetens början) må sjelf emottaga sin egendom
att den förestå, dock att en god man, dertill af iifverheten för¬
ordnad, skall öfver honom hafva tillsyn, till dess han fyllt 25
år, på det han ej må sitt gods onödigt bortsätta eller förslösa,
Den 30 September.
4 il
och borde derföre hvarken pant, eller skötning, eller annan
förskrifning af den minderårige aktas, utan det skedde nied
sagda curators samtycke: — — — men (Joller må icke un¬
dandraga sig sin faders förmynderskap förr ån han gifver henne
en annan förmyndare eller husbonde. Genom lagen af den
16 Juli 1845 åndrades likväl hvad har om qvinna var sagdi
salunda, att afven ogifta qvinnor skulle eller fyllda 25 år an¬
ses myndiga, dock under curator, såsom om minderårige
manspersoner iwre bestämdt, och hvilket ofvan anförts. Om
enka vöre stadgadt, alt hon må till s. k. lovvaerge taga hvil¬
ken hon vill bland sina flander eller annan god oell fridsam
man, sorn henne i hennes angelägenheter med råd och dåd
kunde bistå och jemte, henne underskrifva, när mera maktpå¬
liggande förhandlingar af henne företogos.
I'et sistnämnda vore ett ännu mindre tryckande förhållan¬
de än Curatorns, oell egde äfven, hvad sjelfva principen an-
ginge, sin motsvarighet uti ilere Tyska länders lagar, såsom
till exempel den Preussiska, enligt hvilken äfven qvinnan vid
fyllda 24 års ålder vore myndig, men likväl, så länge lion fiir-
hlef ogift, underkastad fadersmakten, så vida hon ej derifrån
uttryckligen blifvit lössagd, och äfven i sådant läll icke desto
mindre alltid lörpligtad alt i fråga om vissa hennes egendom
rörande angelägenheter af vigt välja sig till råd och biträde en
s. k. Heij st an t/, hvilken dervid enligt lag häftade lör all skada,
sorn genom hans uppsåtliga vållande eller grofva försummelse
kunde varda henne tillskyndad.
Talaren erinrade ock derom, att den grundsats, sorn uti
det nu anförda uttalade sig, äfven hos oss för det närvarande
icke vore obekant, enär uti de för ogifta qvinnor af Kongl.
Majit meddelade myndighets-resoliitioner förbehållet om en (jod
man, sorn i viss i vigligaro hennes egendom rörande angelägen¬
heter hurde henne biträda, icke vore ovanligt. Och hvad lör
öfrigt beträffade det förhållande, att ogift qvinna ville deltaga
uti idkandet af de borgerliga yrken, som våra näringslagar nu¬
mera för henne öppnat, och hvarvid hon för sina handlingar
och sin verksamhet behölde full myndighet, så kunde ju sådant
uti en hithörande lagstiftning särskildt enligt sitt ändamål gan¬
ska väl ordnas.
På grund af allt detta och då hvad sålunda önsknings-
vis blifvit fromstäldt, långt ifrån att motverka den till viss
ålder konilia ogifta qvinnans myndighet, tvärtom åsyftade att
vid utöfningen gifva densamma mera stöd och styrka, hemställ¬
de talaren, huruvida icke goda skäl vore lör handen, att uti
denna så synnerligen vigtiga och uti qvinnans ställning så
djupt ingripande fråga besluta en ålerremiss, på det de anför¬
da omständigheterna måtte varda tagna under öfvervägande och
frågan med afseende på deni ännu en gång pröfvas.
Den 30 September.
Doctor Säre: Den föregående talarens grundliga utveck¬
ling af förhållandena vid qvinnans myndighet i andra länder
befriar mig från att möfa de skäl, som äro hemtade från
dessa håll Man erlär derutaf, att i dessa länder oaktadt
myndighetstillståndel den svagare qvinnans rätt och lördel äro
på annat sätt betryggade. Jag misskänner ej qvinnans för¬
måga att kunna nyttigt tänka och verka på egen hand så väl
sorn mannen. Men begges ställning i samhället och lilvet är
betydligen olika. Mannens verksamhet är vänd utåt till sam¬
hällets och statens Tjenst. Derpå utgår hans liela uppfostran.
Derför sändes han tidigt i de oifentliga skolorna och lärer att
täfla oell brottas med kamrater, med ett ord alt värja sig sjelf.
Qvinnans tanke och verksamhet böra deremot vara riktade
mera på det inre, på familjens förhållanden och omsorger. Der¬
till är hon af naturen danad. Qvinnans caracler är mildhet,
godhet, tro samt uppoffrande hängifvenhet för den hon älskar.
Dessa egenskaper, sorn utgöra hennes prydnad, äro af högsta
värde för det husliga lifvets sällhet. Mannens caracter åter är
beräknande förstånd samt en viss fasthet oell oböjlighet, som
ganska väl behölves för det yttre samhället och affärslifvet. Att
nu vilja ombyta roler eller att åt begge arn isa en och samma
verksamhet i det yttre, vöre att handla mot naturen. Både
samhället och könen skulle förlora derpå. Vill man uppfostra
qvinnan att, som det kallas, göra affarer i storf, så gör man
henne till man; hon icke blott förlorar i naturligt behag, utan
gör sig ofta sjelf olycklig. Jag bestrider dermed ej, att den
ogifta qvinnan kan sköta en mindre handel eller en verk¬
stad, såsom äfven 1846 års Handels- oell Ilandtverks-Orinin-
gar medgifva. Men ett vilkor är då, att qvinnan blifvit myn¬
dig förklarad. Detta är riktigt, ty Staten har deruti en ga¬
ranti, att hon förmår sköta sig, på samma sätt som, om en gift
qvinna vill sköta en sådan rörelse, mannen måste ansvara för
dess förbindelser. Man kari tänka sig, att en qvinna förlorar
vid 25 års ålder både fader och moder, hvilket i dessa tider
af en förödande farsot ej är något oerhördt. Ilon kan då älf¬
va en ganska stor förmögenhet. Huru vill hon reda sig med
allt? Den ene efter den andra kommer för att begagna sig af
hennes godhet och oerfarenhet. Hon blir skamligt bedragen.
Det synes mig ej vara samhället värdigt att blottställa könet
för en så vådlig och af detsamma visst ej sökt sjelfständighet.
Herr Adlercreutz’ förslag att låta myndighetstillståndet in¬
träda icke blott vid viss ålder, utan efter anmälan hos Doma¬
ren är bättre, ehuru visst ej tillfredsställande. Det skall, om
rättigheten blir gifven och ingen pröfning erfordras, blifva en
ambitionssak hos flertalet af unga qvinnor att vid 25 år an¬
mäla sig, äfven om de ej äro uppgiften riktigt vuxna, och sam¬
hället har då onödigt blottställt deni. Jag är af Riks-Archi-
varien Nordströms tanka, att denna tidiga myndighetsformen ej
Deu 30 September.
443
bör St qvinnan erbjudas, innan lagstiftningen så ordnat, att så¬
som t. ex. i Norrigo en god man ställes vid hennes sida, af
hvilken hon vid förekommande behof har rätt att fordra biträ¬
de för förvaltningen af sin egendom. Detta skulle kunna vin¬
nas genom en återremiss, hvilken jag således tillstyrker.
Professor Hallgren: Då jag i den Nådiga Propositionen
om qvinnans rätt att vid viss ålder vara myndig och Lag-Ut¬
skottets dertill afgifna tillstyrkande ser ett nytt uppslag af den
om än välmenta dock särdeles ytliga philanthropi. som med
frikostig hand kastar omkring sig gåfvor och rättigheter åt
hvar och en, som antingen sjelf eller genom målsmän derå gör
anspråk, utan att tillika pröfva, huruvida de personer man om¬
huldar verkligen äro såd.ane, vare sig till seder eller förmögen¬
heter, att de kunna dessa gåfvor eller rättigheter lill egen eller
allmän båtnad utöfva, kan jag icke med min röst understödja
det Nådiga förslaget; och följer af det redan sagda, att jag
icke anser den tjugofemåriga qvinnan annat än undantagsvis
vara utrustad med de egenskaper, att fullmyndig dispositions¬
rätt öfver hennes egendom må henne utan betänklighet kunna
betros. Jag sade ”undantagsvis”, ty att många finnas, som,
vare sig till följd af, om icke just rikare, dock ovanligare na¬
turanlag, eller till följd af de lefnadsförhållanden, hvaruti de
från torsta ungdomen sig befunnit, äro så qvalificerade, att. de
väl bära tipp den fullmyndighet, man vill tillägga dem, vill jag
icke bestrida. Men då det icke är för de exceptionela, utan
för de allmänna vanliga förhållandena det bör lagstiftas, och det
dessutom enligt nu gällande lag står hvarje qvinna, som (in¬
skar att blifva myndig, öppet att derom med säkert hopp 0111
framgång hos Konungen ansöka, torde från de citerade undan¬
tagsfallen inga skäl för den föreslagna lagförändringen med fog
kunna hemtas, helst man genom dess antagande skulle genom
den fullmyndighet man påtrugade det säkerligen stora antalet
af qvinnor, som icke ville deraf sig begagna, försätta dessa i
den tvingande nödvändigheten att till vederbörande domstolar
ingå med ansökningar att blifva den påtvingade rättigheten qvitt.
Att den Kongl. Propositionen sjelf icke fullt bär upp sina egna
prsemisser, synes ock bäst deraf, att, på samma gång den vill
tillägga den tjugofemåriga mön fullmyndig dispositionsrätt öf¬
ver sin egendom, den dock förnekar henne enahanda rättighet
att sjelfständigt, förfoga (»Iver sin hand och sitt hjerta, en rät¬
tighet, hvilken dock borde vara vida naturenlig are. Med det
nu sagda är dock ingalunda min mening att yrka, det. ingen¬
ting i förevarande vig.iga ämne bör åtgöras. Af aktning lör
qvinnan och de egenskaper, hvarmed försynen henne utrustat,
anser jag visserligen, att den ifrågasatta myndigheten icke bör
henrie påtrugas, men medeifver gerna, att. det bör vara ett mål
för lagstiftningens bemödanden, ail, der hon till följd af om¬
444
Den 30 September.
ständigheters kraf eller egen böjelse behnfver eller iinskar myn-
dighetsrätten, denna matte af henne kunna utan några på för¬
hand lagda hinder eller vidlyftiga omvägar vinnas. Då nu en
myndighetsansökan hos Kongl. Majit är förenad med omgångar,
kostsammare och besvärligare, ju allägsnare den sökandes bo¬
stad är från hufvudstaden, och det för månget sinne kan sy¬
nas motbjudande att mottaga såsom en Kongl, nåd livall som
tyckes böra vara en naturlig rättighet, och det förslag till lag
fiir qvinnarts myndighlifvande, sorn innehålles i Herr Adler¬
creutz’ reservation, synes mig på ett nöjaktigt sätt lösa den
vigtiga frågan, tvekar jag icke att detsamma med min röst bi¬
träda; hvarföre jag med yrkande af alsing å den Nådiga Pro¬
positionen och ogillande af Utskottets tillstyrkande uppmanar
det Högv. Ståndet att sig om besagde reservations antagande
förena.
Professor Agardh: Jag tillstyrker bifall till hvad Kongl.
Majit och Lag-Utskottet här föreslagit och ser i detta bifall
ingenting annat än ett erkännande utaf en af menniskans na¬
turligaste, heligaste och mest oförytterliga rättigheter, rättighe¬
ten att råda öfver sig sjelf och sig sjelf försörja. Afven om
man icke skulle anse sig kunna lemna detta bifall blott och
bart ur inenniskovärdets synpunkt, blott och bart såsom en
gärd åt den ädlare hälften af vårt slägte, framtvingas det en¬
ligt min uppfattning af den riktning, den sociala och industriela
utvecklingen tagit i våra dagar. Under en förfluten tid, då
behofven voro små, concurrensen ringa och arbetet hufvudsak¬
ligen utgjordes af handarbete, kunde förbudet för qvinnän att
genom fritt och sjelfständigt arbete sig sjelf försörja, uttryckt i
vår lag genom stadgandet, "qvinnan vare, icke myndig*, icke
kännas särdeles tryckande, kunde skillnaden emellan den myn¬
dige mannens och den omyndiga qvinnans samhälUvilkor oak¬
tadt skillnaden i yttre rättigheter icke blifva serdeles påfallan¬
de. I våra dagar åter, då behofven blifvit större och handar¬
betet alltmera undant,ränges af machinernas och hufvudsak¬
ligen inskränker sig till att styra och leda de otaliga redskap
för arbetets underlättande, hvilka förgångna slägten lernnat oss
i arf, och hvilka tili följe af den gällande lagstiftningen ute¬
slutande blifva den myndige mannens förvärfskälla!', måste de
ofördelaktiga yttre vilkor, hvarunder qvinnan arbetar, blifva i
hög tryckande, måste hon allt bittrare och bittrare erfara följ¬
derna af den inskränkande lagstiftningen. Huru qvinnans ar¬
bete allt mer och mer underskattas, allt ringare och ringare
betalas, huru svårigheterna att sig försörja årligen blifva större,
huru hon med största ansträngningar oell redbaraste strä vande
icke förmår samla sig en sparpenning, tillräcklig att på ålder¬
domen skydda henne för behofvet, äro företeelser, hvilka äfven
ett ytligt betraktande af samfunds-förhållandena kunna lägga i
Den 30 September.
443
dagen. Det ar endast på bekostnad af sin sedlighet, sorn den
af naturen mera lyckligt utrustade qvinnan förmår Jörvur/vn
sig hvad man kallar välstånd, och en jetnförande blick på sed-
lighetsförliållandena nu och tinder en förfluten tid vore måhän¬
da ej främmande lör den fråga, vi här behandla. Då jag gören
häntydning åt detta håll, bör jag ej heller lemna oanmärkt, att
jag är lifligt iifvertygad, att de sedliga känslor, hvilka röra sig
i qvinnans bröst, eller den sedliga riktning, sorn samhället gif-
ver åt hennes uppfostran, icke äro svagare nu än de varit un¬
der en förfluten tid: de frestelser hon har att besegra, hafva
endast blifvit större, blifvit benne öfvermäktiga derigenom, att
de yttre förhåll.inden, i hvilka lion befinner sig, blifvit förän¬
drade, det omgilvande elementet blifvit ett annat.
Vill man således icke hänvisa qvinnan på att fiir Sitt lifs¬
uppehälle uppoffra sin sedlighet, så måste man i min tanka
lossa på de band, hvilka fjettra hennes verksamhet, måste man
vidga hennes sedliga och moraliska förr ärfsk alior. Jag bör
slutligen kanske tillägga, att jag här icke talar om den mino¬
ritet af Sveriges qvinnor, hvilka äro eller blifva arltagerskor,
till hvilkas förmon hela den ifrågavarande gällande lagstiftnin¬
gen synes vara gjord och hvilka alla föregående talare hufvud¬
sakligen synas hafva afsell, utan att jag talar här om det öf¬
vervägande antal, som lagen förklarar omyndiga utan att skän¬
ka dem någon förmyndare, hvilka således uteslutande drabbas
af det hårda i lagstillningen, utan att kunna tillgodogöra sig
någon af dess fördelar. Jag förbiser lika litet sorn föregående
talare, huru djupt den af ntig förordade lörnndringen ingriper i
alla våra sociala förhållanden, men den framkallas, såsom jag
sekt ådagalägga, af dessa förhållanden sjelfva.
Då likväl hvarje förändring i ett bestående, som under år¬
hundraden fortvara! och derigenom salt sin pregel på hela det
qvinlig» slägtets uppfostran, bör ske så varsamt sorn möjligt,
anser jag för min del den nya lagens trädande i fullt gällande
kraft först böra ega ruin 10 år härefter, intill hvilken tid
hvarje ogift qvinna, som önskar blifva myndig, bör anmäla det
hos domstol, på sätt Herr Adlercreutz i sin reservation före¬
slagit. Den af mig förordade förändringen i gällande lagstift¬
ning skulle således blifva följande:
'Ogift qvinna, som fyllt 25 år, väre myndig att sig och
sin egendom sjelf råda och förestå: dock att härigenom någon
ändring icke sker uti hvad allmänna lagen om giltomahnarätt
innehåller.
Vill ogift qvinna, Sorn öfvännämnde ålder uppnått, afsäga
sig myndighetens utöfning, gäre deroth "anmälan bos den dom¬
stol, hvarunder hon i förmyndaremål lyder, och varde af dom¬
stolen under förmyndare ställd.
Dessa stadganden träda i verksamhet från Och med den 1
Januari år 1868.
Den 30 S e p t]e m b e r.
önskar dessförinnan ogift qvinna, som fyllt 25 nr, att sig
och sin egendom sjelf råda och förestå, gore hos den domstol,
hvarunder hon i förmyndaremål lyder, anmälan, alt hon myn¬
digheten sjelf utöfva vill, och varde, intill dess sådan anmaian
skett, såsom omyndig ansedd.”
Prosten Tellbom: Då förevarande \igtiga fråga redan blif¬
vit från olika synpunkter betraktad, behölver jag ej mycket för¬
länga öfverläggningen derom; utan kan jag inskränka mig att
tillkännagifva, att jag, som finner mig förhindrad att antaga
Kongl. Maj:ts af Utskottet förordade förslag, men icke heller
vili obetingad! afslå detsamma, instämmer i Riks-Archivarien
Nordströms yrkande om återremiss i den syftning, alt frågan
efter förnyad pröfning inom Utskottet ntå tili Stånden åter¬
komma; och får jag slutligen på begäran af en Ståndets och
Lag-Utskottets ledamot, Domprosten Björling, som nu är från¬
varande, anhålla, att ett af honom algilvet och lill mig öfver-
lemnadt yttrande i ämnet må få uppläsas och i protocollet in¬
tagas.
Domprosten Kjörling: Frågan om qvinnans myndighet,
sorn redan under den t orra och isynnerhet under den nuvaran¬
de Riksdagen ådragit sig allmän uppmärksamhet, härleder sig
utan tvifvel från en aktningsvärd känsla af qvinnans stora
värde; och denna grund för nämnda Irågas uppkomst är jag
ingalunda sinnad att förneka. Men jag tror, att man vid fram¬
ställandet af förslaget om nämnda myndighet icke rätt uppfat¬
tat dens värde, hvars sakförare man velat vara. Man har der¬
vid mycket talat om qvinnans förnuftighet, sparsamhet, försig¬
tighet och idoghet, och deraf dragit den slutsatsen, att hon bör
råda sig sjelf eller vara myndig. Men man har förbisett, att
dessa och liera egenskaper, hvilka qvinnan eger gemensamt med
mannen, dock äro på ett för qvinnan egendomligt sätt hennes
tillhörighet; man har ej gått till grunden och forskat efter qvin¬
nans caracter och anlag, hvilka gifva åt alla hennes egenska¬
per en qvinlig pregel, och man har ej heller rådfrågat qvin¬
nans från hennes caracter sig omedelbart härledande bestäm¬
melse. Om man detta gjort, skulle man hafva funnit, att qvin¬
nan ej bör mätas efter samina måttstock som mannen, och att
hon, ehuru omyndig, har ett egendomligt värde, som mannen
ej kan upphinna. Den bild af qvinnan, som till sina grund¬
drag igenfinnes uti ohristendnmens heliga urkunder, oell som,
närd af chrislendomens anda, framgått genom tiderna och i
oförbleknad gestalt kommit till oss, är nogsamt bekant. Hvem
känner icke den försakande, uppoffrande oell försonande varelse,
som uti sin kärleksfulla hängifvenhet eger sin storhet och sitt
värde, och som endast genom dessa sina egenskaper kan upp¬
Den 30 September.
447
fylla sin bestämmelse af maka och moder! Då jag nu påstår,
att det för qvinnan äskade myndigbets-tillslåndet ej väl låter
sig förlika med hennes bär ofvan angifna caraeter oell bestäm¬
melse, skall man måhända anklaga mig att vilja fasthålla qviri-
aan i en slafvisk undergifvenhet oell förneka henne den sjelf—
ständiga utveckling, som vi medgifva mannen. Men 0111 man
besinnar, att för qvinnan endast den utveckling är sannt sjelf¬
ständig och fri, som framgår ur hennes väsende och som syf¬
tar till uppfyllande af hennes bestämmelse, så torde man inse,
att qvintinus hängifvenhet under mannens vilja ej är grundad
uti ett slafvisk! tvång utan i kärlekens frihet, och man torde
då äfven upphöra att genom något myndighets-förklarat:de
vilja förskaffa qvinnan en falsk frihet på bekostnad af hennes
sanna värde.
Familjen och det husliga hemmet är qvinnans verknings¬
krets och hennes verld, och den normala gången af hennes
utveckling är. att hon ölvergår från familjeförhållanden i fäder¬
nehemmet till familjeförhållanden i ett nytt hem. och dermed från
ett omyndighels-tillstånd till ett annat eller från hängilvenhe-
ten under löräldrarna till hängifvenheten under mannen. Då
nu familjens bestånd och väl till en hufvudsaklig del beror
derpå, att qvinnan behåller sin caraeter af försakelse, stilla
förnöjsamhet, kärleksfull tillgifvenhet och tillit, då åter famil¬
jens väl är vilkoret för samhällets, så är lätt att inse, det en
lag, som syftar att göra qvinnan oberoende och myndig, samt
dermed lossa de band, som nära sammanhänga med hennes vä¬
sende och bestämmelse, måste i sin tillämpning för samhället
blifva vådlig och förstörande. Härmed vill jag ingalunda hafva
Sagt, att. icke omständigheter kunna inträffa, som göra det för
qvinnan högst önskligt och nödvändigt att vara myndig, men
sådana förhållanden äro undanlagshändelser och kunna endast
föranleda dertill, att man för qvinnan underlättar utvägen att
blifva myndig när så fordras. I detta hänseende tror jag dock,
att blotta tillkiinnagifvandet af qvinnans önskan ej bitr anses
vara tillräckligt, utan anser jag del vara nödvändigt, att bennes
ansökan äfven pröfvas, ty eljest finnes intet återhåll emot god¬
tycket och sjellsvåldet. För att undanrödja alla omvägar och
så snart sorn möjligt föra qxinnans ansökan om myndighet till
afgörande, anser jag derföre bäst vara, att Konungen, såsom nu
är tället, genast får den om hand, och har jag ingen annan
förändring i närvarande stadgande att föreslå än att Konun¬
gens utslag i sådana mål malle gi/vus utan någon slugs
kostnad, för den sökande.
Prosten Ljungdahl: Derest enhvar uti ifrågavarande vigtiga
ämne skulle yttra allt hvad han hade på hjertat, skulle den
redan långa discutsionen blifva i oändlighet utsträckt. Jag
4-48
Den 30 September.
vill derföre försöka alt i största' korthet yttra mina tankar.
Det skal, hvarpå jag förnämligast grundar mitt alving å Kongl.
Maj:ts af Lag-Utskottet förordade lagförslag, består deri, alt den
nya ställning, hvari qvinnan genom myndighets erhållande skulle
inträda, vore stridande emot hennes af naturen sjelf utstakade
bestämmelse. Jag styrkes ytterligare i denna min öfvertygelse
dels af sjelfva den Kongl. Propositionen, dels af det Stals-
Råds-protoeoll, sorn blifvit densamma vidfogad. I den Kongl.
Propositionen erkännes, att qvinnaris hittills varande omyndig-
hets-tillstånd snarare bör betraktas såsom en förmon än såsom
ett tvång. Om så är, så synes mig ingen, sorn har verklig
ömhet för qvinnokiinets sanna vällärd, kunna vilja beröfva det¬
samma denna löfmon. I det åberopade Stats-Kåds-protoeollet
an fö res såsom skål. hvarlöre nu gällande föreskrifter om gifto-
mannarätt icke ansetts böra upphäfvas, att qvinnan af sin kän¬
sla lätteligen kunde låta förleda sig till oförsigtighet vid algii-
randet af den för hela hennes lif vigligaste Håga. Jag fi>re¬
st ;t lier mig, a 11 just det i dessa ord antydda lörhållande inne¬
bär den kraftigaste uppmaning att icke blottställa qvinnan lör
inflytelser, hvilka äfven i andra läll kunde blifva lika vådliga
sorn vid frågan om ingående af äktenskap.
Vidkommande åler det af Herr Adlercreutz uti hans re¬
servation Iramstållda förslag, hvilket tyckes uti Ståndet hafva
vunnit ett allmännare bifall, så enär detsamma är bygdt på
enahanda läiska principer som Utskottets förslag och derjemte
innefattar en halfveringsåtgärd, hvilken ari af förslag jag alltid
ogillar, så kan jag desto mindre biträda detsamma, som det
står i uppenbar motsägelse med sig sjelf, enär den värde reser¬
vanten utgår från den grundsatsen, att myndighets-tillståndet
för qvinnan i allmänhet hvarken vore önskvärdt eller nyttigt,
men likväl kommer till det resultat, att hon i allmänhet vid
en viss ålder skall anses myndig.
Hvad vidare beträffar yrkandet om återremiss i syftning,
att något på andra grunder bygdt förslag till lag i ämnet
måtte af -Utskottet utarbetas, så måste jag på det högsta af¬
styrka bifall till detta yrkande, hufvudsakligen emedan jag an¬
ser åsigterna i delta ämne vara hos Utskottets ledamöter så
bestämda, att det åsyftade ändamålet svårligen på denna väg
torde kunna vinnas.
Slutligen må det tillåtas mig att med anledning af en ta¬
lares hemställan, att den föreslagna nya lagen först efter 10
års förlopp skulle vinna tillämpning, anmärka, dels ali de för¬
utsättningar, hvarpå hans förslag är hvilande, torde vara min¬
dre tillförlitliga, dels ock att ett dylikt lagstiftande först för en
aflägsen framtid skäligen torde kunna anses innefatta ett in¬
trång i kommando Ständers rättigheter.
Under
Den 30 September,
Under åberopande för öfrigt af den reservation, sorn fin¬
ne* Utskottets Betänkande bilagd och i hvilken jag instämt,
får jag förklara, att jag för min del nödgas alsia den Kongl.
Propositionen.
Biskop Björek: Jag kan icke annat än finna vigten af
alla de skäl, som emot antagandet af den Kongl. Propositio¬
nen om qvinnans myndighet blifvit framställda i den reserva¬
tion, hvilken Biskop Annerstedt och de öfriga Högloft. Lag-
Utskottets ledamöter af Preste-Sfåndet bifogat till det Utskot¬
tets Betänkande, som nu är föremål för vår uppmärksamhet.
För min del är jag öfvertygad, att en djupare grund än för¬
domens makt föranledt den ovillighet, man hittills så väl i
Norrige som i Sverige visat för att lemna bifall till de för¬
slag om ogift qvinnas myndighet, hvilka förut blifvit gjorda.
Förstånd och känsla hafva härvid gjort sig gällande uti den
riktning, som föranledes ej endast af urgamla seder, utan ock
af det gudomliga ordets anvisningar. Dessa beröra de borger¬
liga förhållandena väl endast i största allmänhet och lemna
för öfrigt deras ordnande åt det menskliga förnuftet och fram¬
för allt åt den gudomliga skickelsen, som åt folk och samhäl¬
len gifver så olika gestalter. Men dock, der det gäller att af¬
göra hvad menniskovärde kräfver och om ett rätt förhållande
mellan man och qvinna samt om hvardera könets särskilda be¬
stämmelse för detta 1 ifvet, uttalar Skriften de grundsatser,
hvilka den borgerliga' lagstiftningen, om den tillika vill vara
christ lig, icke får förbise Samme hedningarnes Apostel, som
yrkade, att i afseende på hjertats ställning till Gud är ingen
åtskillnad emellan man och qvinna, och dermed erkände den
sednaros menniskovärde, ville dock, att icke en gång i de
christmas sammankomster, som i och för förhållandet till Her¬
ran anställdes, qvinnan skulle i det offentliga yttra sig. Hela
hennes skick i klädedrägt och beteende skulle a ara ett uttryck
af hennes ställning i detta lifvet och bära pregeln af den in¬
dragenhet, som för henne egnar sig. I förhållande till man¬
nen är ock i Guds ord underdånighet anvisad åt qvinnan,
och hon måste, om hon skall kunna blifva en god maka, så¬
ledes alltid i visst afseende uppfostras till en i utvertes måtto
beroende ställning, med hvilken dock andans inre frihet och
samvetets högre oberoende i christendomens ljus ganska väl
stå tillsammans. — Att hon i allmänhet mer än mannen be-
hiifver att vara stödd, är ock en sanning, som det gudomliga
ordet bekräftar, då detsamma utmärker henne såsom den sva¬
gare. Det kommer således icke af en felaktig uppfostran, då
erfarenheten under alla tider härom gifver upprepade vittnes¬
börd; nej, det ligger i qvinnans natur och i hennes bestäm¬
melse, så vidt den afser jordelifvets förhållanden. — Att ge-
ffiiga'. Preste-St. Prof. tS57. 6:te Bandet. 39
450
Dcd 30 September.
norn sjelfva lagstiftningens beskaffenhet hos qvinnan alstra och
underhålla begrepp 0111 en förmåga, som hon i allmänhet icke
eger, och håg för en verksamhet, sorn icke är henne anvisad,
anser jag vara en missriktning och en förvillelse, hvaraf de
bittra följderna icke skulle uteblifva såväl tor det svagare kö¬
net pjeiff sorn för den husliga och borgerliga sammanlefnaden.
Undantag kunna dock gifvas och äfven dessa böra hafva sin
rätt. De fall hafva ntan tvifvel inträffat och skola äfven hä¬
danefter komma att ega rum, vid hvilka en ogift qvinna i stäl¬
let för att i välvilliga slägtingar eller förmyndare erhålla ett
stöd ser sig vara utsatt ej blott, för lällsinnighetens liknöjdhet
0111 hennes väl, utan ock för egennyttans beräkningar och för¬
tryckets tilltag. Det är då hennes rätt att sjelf vårda sitt
gods, då ingen man är tillstädes att stå vid hennes sida: och
till denna hennes rätt synes lagstiftningen böra för henne bana
en annan väg än den Kongliga nådens. Må hon då vara hän¬
visad till en anmälan hos domaren i den riktning, hvilken an-
gilves i den af Herr Adlercreutz till Betänkandet bifogade re¬
servation, med hvars innehåll jag dock icke fullkomligt kan
förena mig. Lika med nämnde reservant anser jag det dock
vara vida naturligare, att den qvinna, som har för afsigt att
deltaga i det yttre affärslilVet, framträder i det offentliga och
tillkännagifver dermed sin afsigt, än att den, som önskar få
lefva ett stilla obemärkt lif, manas (ram för att häruti uttala
sin önskan. Man har i allmänhet anmärkt, att qvinnan har
en finare känsla af det passande och anständiga än mannen,
Men icke endast på grund deraf, utan ock i det hopp, att christ-
lig åskådning och oförvilladt förstånd ännu halva makt hos
vårt lands qvinnor, förmodar jag, att de flesta af dem skola fin¬
na det bäst skicka sig och vara med deras lycka mest för¬
enligt att icke utan i nödfall lemna sina stilla kretsar och ut¬
sätta sig för affärslifvets bryderier och frestelser. Jag hoppas
alltså, att de, som önska blifva i borgerlig mening myndiga,
hädanefter sorn hittills skola höra till undantagen. Skulle för¬
hållandet befinnas vara motsatt, anser jag det såsom ett sorg¬
ligt tidens tecken. Men ett sådant förhållande skulle möjligen
kunna framkallas genom hvad nu blifvit föreslaget: ty troligen
skulle det för mångas egenkärlek synas vara en förödmjukelse
att, när de genom lagen blifvit myndiga, sjelfva begära att varda
försatta i omyndighets-tillstånd. Den naturliga sjelfklokheten
och sjellrådigheten skulle ock härvid utöfva ett stort, inflytande
och afhålla flera från ett steg, hvartill eljest, ett rätt bedömande
af deras eget väl borde mana dem. Aldramest påkostande för
fåfängan torde det blifva att efter att i myndighetstillståndet
hafva pröfvat. sin oförmåga härom göra en offentlig bekännelse
genom ansökning att åter få anses för omyndig: och blygsel
skulle med skäl göra sig gällande till att förhindra ett oftare
förnyadt vacklande emellan att vara myndig och att stå under
Den 30 September.
<31
förmynderskap. Och om i allmänhet männen skulle, i fall den
nya lagen antoges, finnas mindre benägna till ett åtagande,
hvarifrån lagstiftningen mer än hittills befriade dem, skulle det
blifva särdeles svårt för de efter reservantens uttryck ”i affärs-
lifvet vilselupna qvinnorna” att erhålla förmyndare, hufvudsak¬
ligen för dem, som i detta hänseende visat en ostadig ombyt-
lighet. — Emellertid är jag, såsom ofvan antyddes, icke heller
i allo belåten med det af Herr Adlercreutz gjorda förslag, eme¬
dan jag i allmänhet anser 25 års ålder vara för tidig till
att utgöra epochen för qvinnans fattande af ett beslut så vig¬
tig! för hennes framtid som det hvarom fråga är. Hon behöf-
ver dertill mera erfarenhet af verlden och en mognarn reflexion
än hvad vid dessa år kan i allmänhet förutsättas hos qvinno-
könet. Derföre föreslår jag, att man stannar vid den ålder af
30 år, sorn i Rikets Ständers vid en föregående Riksdag fat¬
tade beslut är angifven; så att, först när denna ålder upphun-
nits, den ogifta qvinnan må ega rätt att sjelf förvalta sin
egendom utan annat vilkor än att hon om sin önskan i detta
hänseende ingifver anmälan till domaren i orten.
öfverläg gningen rörande ofvan omförmälda Betänkande, som
nu albröts, skulle i eftermiddagens plenum fortsättas.
Ståndet åtskildes kl. {3 e. in.
Ut supra
In fidem
S. H. öhnqvist.
Dea 30 September.
Plenum kl. {6 e. m.
Fortsattes den i förmiddagens plenum afbrutna föredrag¬
ningen af Lay-UIskottets Betänkande N:o 42, i anledning af
Kongl. Maj:ls nådiga Proposition, angående ogift qvirinus rätt
att vid viss ålder vara myndig; hvarvid
452
Den 30 September.
Doctor Nordlander erhöll ordet och yttrade: Vid öfver¬
vägande af detta vigtiga och ömtåliga ämne har jag gjort mig
den frågan: behiifver qvinnan verkligen vara myndig? Då jag
märkt antalet dagligen växa af ogifta, men fullvuxna qvinnor,
som sjelfva måste sörja för sitt uppehälle och sin utkomst, har
jag icke kunnat, annat än tinna önskliga alla lättade utvägar,
som bereddes dem, att kunna törsörja sig. Hittills hafva de
liesta såsom tjenstehjon eller genom handarbete måst lörtjena
sitt bröd. Ofta har det varit så sparsamt, att de i ordets egent¬
liga mening lefvat af vatten och bröd. Men alla andra utvä¬
gar för qvinnan äro stängda. Vill hon idka handel eller an¬
nan näring, så måste hon låna namnet af en man, hvilket ofta
kan vara lörenadt med mycket obehag, eller ock alsta ifrån
sin önskan. Ingen handel utom nipperhandel är henne tillå¬
ten; kramhandel, victualiehandel m. m. är henne förvägrad,
om hon icke ingår med en myndig hets-ansökan till Kongl.
Majit och får denna af Nåder beviljad. Bor hon i landsorten,
så är en commissionär för det ändamålet nödvändig och saken
atlöper icke utan uppoffring af omkring 50 R:dr, kanske hennes
enda capital. När man vet detta, synes man mig hafva skäl att
vilja underlätta för henne möjligheten att blifva myndig (orätt på
samma gång bereda henne mångahanda flera utvägar till för¬
sörjning. Man befarar vådor af qvinnans myndighets-förkla-
rande ; man påslår, att myndigheten blott skulle förorsaka henne
ökade omsorger och bekymmer. Men de bekymmer hon bär
såsom omyndig äro i sanning icke mindre. Ty är hon för¬
mögen eller bemedlad, så ser hon sig äfven såsom myndig
om efter någon, som tager vården om hennes egendom. Ar
hon åter fattig, så öppnar myndigheten för henne vägen att
genom hvad medel hon finner lämpligast bereda sin utkomst.
Och när hon såsom enka vid 15 års ålder kan vara myndig,
så ser jag intet skäl, hvarför hon icke såsom ogift kan vara
det vid 25 års ålder. Mig förefaller den nu gällande bestäm¬
melsen minst sagdt inconseqvent. Ofta nog måste den ogifta
qvinnan skiita en åldrig läders hushåll och angelägenheter samt
bära all den tyngd myndigheten skulle medföra. Hvad vå¬
dorna beträffar, så anser jag dem mera skenbara än verkliga.
Jag är fullt öfvertygad derom, att qvinnan skall göra allt för
att motsvara det förtroende som lemnäs henne.
De, som talat emot qvinnans myndighet, hafva utan tvif¬
vel gjort det af omtanka för hennes bästa. Deras farhågor för
följderna biira dock i det väsentligaste försvinna, då de be¬
sinna, att, innan Kongl. Majit framlagt förslaget inför Rikets
Ständer, ämnet blifvit från alla sidor noga pröfvadt och be-
traktadt, samt att Bonde-Ståndet, representerande den talrika¬
ste samhällsclassen och kändt för betänksamhet och noggrannt
bevarande af sina intressen, redan antagit det Kongl, förslaget.
Detta Högv. Stånd bör saken ligga lika mycket, om ej mera
Den 30 S e p f e m b e r.
133
om hjerlat att medgifva qvinnan myndighet. Vi böra icke
döma de manga ogifta fruntimmer, som våra bröder efterlemnat,
att sitta och med synålen endast förtjena sitt dagliga briid.
Men om man finner vådligt att, såsom Lag-Utskottet tillstyrkt,
förklara hvarje qvinna om 25 år fullmyndig, så må det åtmin¬
stone vara tillåtligt i enlighet med reservantens förslag för
den, som för sin utkomst behöfver att vara myndig, att genom
en anmälan hos domaren vinna sitt ändamål. Man har sagt,
att det borde bero af domarens ompröfvande, om den som an¬
mälde sig ansåges skicklig att sjelf förvalta sin egendom; men
denna bestämmelse finner jag vådlig, ty man fänke sig vissa
personliga förhållanden, som göra domaren mindre fördelaktigt
stämd mot en qvinna än tillbörligt. Hon kan hafva varit i
tjenst bos honom och på något sätt framkallat hans agg. På
dessa grunder tillstyrker jag bifall till hvad reservanten Herr
Adlercreutz föreslagit.
Contracts-Prosten Almqvist: Gud har försatt qvinnan i
omyndighetstillstånd under mannen. Hon är skapad atl vara
hans hjelp och stöd. Vill hon något derutöfver, vill hon
vara något i och genom sig sjelf, så vill hon en sjelfständighet,
som strider emot naturen af hennes både physiska och andliga
bestämmelse, hon skall i sin nya karlnatur blifva ett missljud
i skapelsen, en carricatur, som framställer för verlden den be-
drölliga bilden af en fällen qvinna i annan mening än hittills
blifvit fästad vid denna benämning, fallen i sjelfviskhetens snara
att vara någonting för sig, liksom mannen afFöll ifrån Gud, då han
ville vara och betyda någonting såsom sjelfständig personlighet.
Sådant var themat till de varationer, som här i förmiddags
uppstämdes och sorn nästan alla förkastade qvinnans myndighet
nr synpunkten af omtanken fiir hennes eget bästa och af de olyck¬
liga följder, som för henne skulle uppkomma genom don nya lagen.
Om än icke andra länders erfarenhet ådagalagt grimd-
lösheten af dylika farhågor, då qvinnorna i Frankrike, Eng¬
land och Tyskland visat sig kunna förvalta sin egendom lika
väl, kanske olla bättre än männerna, så torde väl saken i för¬
sta rummet böra betraktas ur rättvisans synpunkt och vi litet
hvar fråga oss med hvad rätt qvinnan af oss hålles i omyn¬
dighetstillstånd. För att undvika svaret på denna fråga skall
man gå så långt, som en talare här i dag gjort, att förklara
menniskorätt och menniskovärde icke ega tillämpning på af-
görandet om qvinnans myndighet, men i och med detsamma
förneka hennes menskliga egenskaper. Ty kan man icke för¬
neka, att äfven hon är menniska i fullständig mening, så åter¬
står bevisa med hvad rätt henne förnekas alt förvalta sin
egendom. Allraminst bordo männerna, som hålla henne under
sitt förmynderskap, uppträda såsom i egen sak dömande par¬
ter, utan låta lika allmän rättvisa vederfaras båda könen. Man
454
Den 30 September.
har åberopat yttrande af qvinnor i den syftning, att de sjelfve
icke önska den erbjudna rättigheten. Jag skall också kunna
åberopa en qvinnas yttrande, som går derpå ut, att karlarne
förtjena oftare att stå under förmynderskap än qvinnan, Ii vilken
aldrig genom sin fåfänga att behaga mannen kan förfalla i en
sådan misshushållning som han; men äfven om han måste med¬
gifva detta, är han alltför egennyttig att släppa ifrån sig förmyn-
derskapet öfver qvinnan.
Man talar också om mannens och qvinnans olika an¬
lag och förmögenheter, som hänvisa henne till salongen,
barnkammaren och köket, utom hvilka hon icke anses ega nå¬
gon skicklighet. Detta kommer sig uppenbart deraf, att vi
icke låtit henne få någon annan uppfostran än som passar der
till vår nytta och vårt nöje; men låt det barn, hvars flitter
man bundit, få banden lossade, så skall det snart lära sig
konsten att gå. Historien framställer lysande exempel på hjäl¬
tinnor, regentinnor, i förståndsförmögenheter öfverträffande de
flesta männer, och dagliga erfarenheten på arbetsqvinnor, slä¬
pande de tyngsta sysslor, genom tålamod och ihärdighet er¬
sättande hvad som felas i physisk styrka.
För öfrigt är ju här alls icke fråga om alt förändra do
olika naturanlagen, blott att medgifva en naturlig rättighet.
Utan giltigt skäl skyggar man tillbaka för denna eftergift, så¬
som innebärande stora vådor, då man förespeglar, huru gamla
ogifta qvinnor, som förut varit vana att lita på andra, skulle
blottställas att sjelfva öfvertaga förvaltningen af sin egendom,
men fördöljer eller glömmer, att det icke skall ske i en hastig
vändning, utan enligt lagförslaget ett år förflyta, innan lagen
träder i verksamhet, under hvilken lid eller när sedan som
helst qvinnan kan hos Domstol göra anmälan om sin önskan
att erhålla förmyndare.
Den reservation, som här blifvit af många förordad, kan
jag icke godkänna. Den låter qvinnas myndighet bero på
särskild anmälan vid Domstol och gör således omyndighet till
regel och friheten derifrån till undantag. Denna anmälan, som
naturligtvis alltid skall föranledas af särskilda omständigheter
och antagligen ofta emot föräldrars och målsmäns vilja,
måste ofta för den sökande medföra svårigheter och obehag.
Orättvisan står alltid i lagen qvar. Det är denna, som vi
icke hafva rätt att bibehålla. Vi skola alltid misstänkas att vilja
bibehålla qvinnan såsom vår slafvinna, utan att bemöda oss att
förtjena hennes förtroende såsom af henne sjelf valda förmyndare,
davi låta henne fortfarande förblifva rättslös, på sin höjd berätti¬
gad att sälja nipper och baka pastejer, men icke lagligen be¬
rättigad att ens i en Sparbank uttaga sina ärligt förvärfvade
medel, mycket mindre att ingå lagliga afhandlingar, ehuru vi
nödgas göra det nästan hvar dag, eftersom det tillgår å torg
och i bodar, der vi knappt kunna undvika att uppgöra affärer
med den omyndiga qvinnan.
D e b 30 September.
455
Birger Jarl lät den arfliisa qvinna» half rättvisa ske:
Konung Oscar lät henne full vederfaras. Om den upplyste
Konungen icke får upplefva den dag, då qvinnan sjelf får makt
att förvalta sitt arf, skall deri likväl snart randas.
Må man derförinnan med uppriktig eller låtsad ömhet för
qvinnan qvarhålla henne i hennes närvarande omyndighets-
tillstånd: min protest inlägger jag till slut emot den beskyll¬
ning, som här blifvit framkastad, att den föreslagna friheten
skulle medföra osedlighet och befordra Det-går-an-systemet.
Detta system befrämjas just genom qvinnans fattigdom och be¬
roende ställning. De äro oftast orsaken till den vanlottades
fall, som merendels saknar all annan utväg än att öfverlemna
sig i mannens våld såsom ett värnlöst och viljelöst verktyg.
Långt ifrån således att anse det nu framlagda förslaget
itvila på en ytlig philantropi. såsom man här aktat tillständigt
yttra, finner jag det grundadt på en djup, naturlig oell gudom¬
lig rätt: hvarföre jag till detsamma lemnar min röst obetingadt
och fullkomligt.
Domprosten Uringe Jag har redan instämt med Prosten
Ljungdahl och till hvad han och Biskop Annerstedt anfört
har jag icke mycket att tillägga. Oaktadt allt hvad nästföre¬
gående Talare yttrat, kan jag icke annat än anse det af Lag¬
utskottet nu förordade förslag vara i hufvudsaken fullkomligen
förfeladt. Detta förslag är en produet af den i vår tid inom
alla områden iner och mer öfverhandtagande riktning, hvilken
i grunden är en förfärlig missriktning, och som går ut uppå
att i allt framhålla den blotta individen och dess rättigheter,
under det att de samfunds-ordningar och samfundsformcr,
i hvilka dock all sann individuel frihet har sin förutsätt¬
ning och sitt vilkor, mer och mer skjutas tillbaka. Den sam-
fundsform, hvars betydelse förevarande förslag sålunda förbiser
och hotar att nedsätta, är närmast familjen. Att så är för¬
hållandet, derom böra vi blott genom att erinra oss den prin¬
cip, från hvilken nu gällande lagstiftning i denna del utgått,
lätteligen blifva öfvertygade. Hela vår nu gällande lagstiftning,
så vidt den afser den s. k. privat-egendomen, hvilar nemligen
på den lika djupa som sanna grundsatsen, att egendomsrätten
ar en del af familjerätten, alt egendomen icke blott är indivi¬
dens, utan derjemte och ytterst äfven familjens tillhörighet.
Häraf bero lagens nu så ofta i oförstånd klandrade stadganden,
angående bördsrätt, testamentsrätt, arfsrätt o. s. v. Och här¬
med hänger likaledes på det närmaste tillsammans hvad an¬
gående vilkoret! för myndighet för närvarande finnes föreskrif-
vet. Då fråga blifver om hvem som skall vara myndig, så
beror svaret enligt vår gamla lags grundsatser icke blott på
den grad af ekonomisk klokhet och förmåga, som hos olika in¬
divider kan förutsättas (berodde svaret allenast häraf, så vore
456
Den 30 September.
det i sanning svårt att stifta någon allmängiltig lag för myn¬
digheten), utan först och främst på den olika ställning till fa¬
miljen, som enligt gudomlig och mensklig ordning tillkommer
de serskilda individerna. Derföre inträder mannens myndighet
vid samma ålder, då han har rätt att utträda ur den familj,
sorn honom fostrat, och sjelf grundlägga en ny familj — blifva
familjefader och familjehufvud. Och derföre är äfven qvinnans
enkoståhd det enda, i hvilket lagen erkänner henne efter re¬
geln vara myndig. Ty då qvinnan blifver enka, så medför
denna sorgliga lott för henne visserligen icke nödvändigt större
förstånd och kraft till ett utåtvändt affärslif, men så mycket
säkrare den ansvarsfulla kallelsen och pligten att med de kraf¬
ter hon kan ega sjelf träda i spetsen för sin familj och på
egna, om ock än så svaga skuldror bära bördan af alla dess
omsorger. I hvarje annan ställning deremot är qvinnans be¬
stämmelse efter regeln att under en familjefaders hägn i fa¬
miljens sköte utöfva en på dennas inre förhållanden uteslu¬
tande riktad verksamhet, och hennes plats är alltså en sådan,
vid hvilken myndigheten enligt sakens natur hvarken är eller
skall vara fästad. Genom att yrka detta och i följd deraf i
förevarande fall försvara den nu gällande lagstiftningen är det
långt ifrån, att man skulle, på sätt nyss blifvit påstådt, visa
qvinnan missaktning eller behandla henne, såsom vore hon äm¬
nad blott fiir salongen och dess flärd. Tvertom vågar jag
säga, alt ju djupare värdet af den äkta qvinnliga kallelsen
blifver erkändt, ju bättre man inser och ju högre man upp¬
skattar ilon oberäkneliga välsignelse, som qvinnan, äfven då
hennes lott är den i utvertes måtto mest ringa och obemärkta,
kan inom sin krets, d. v. s. inom den husliga kretsen, åstad¬
komma: desto mindre anledning skall man finna att för henne
öppna nya banor, liksom skulle hon genom dessas beträdande
kunna vinna en större ära och en bättre rätt än den natur¬
lig och borgerlig ordning nu åt henne förvara: den äran och
den rätten nemligen att få vara och förblifva — qvinna. Fiir
min del måste jag åtminstone bekänna, att aktningen för den
Svenska qvinnan bjuder mig att med min röst motsätta mig ett
förslag, som vill förespegla henne, att samhället kan hafva nå¬
got ädlare och ärorikare att bjuda henne på än det heliga kall,
hvaruti lion af ålder i vårt land funnit sin skönaste beröm¬
melse.
Att en lagstiftning, hvilken hvllar på så rent sedliga grund¬
satser som de nu antydda, skulle, såsom man här påstått, vara
vådlig för qvinnans sedlighet, kan jag icke begripa. Med
större skäl synes mig den angifna beskyllningen kunna vändas
tillbaka mot den nya lagstiftning, som nu föreslås. Eller när
blifver väl qvinnan mest utsatt för förförelser af hvarjehanda
slag, antingen då hon anvisas att söka och behålla familjelif-
vels skydd eller då lagen manar hennej att bryta familjeban¬
Den 30 September.
457
den och såsom ett sjelfständigt individuum, såsom en "man för
sig”, söka sin lycka på egen hand? På donna fråga torde sva¬
ret knappast vara tvetydigt.
Hvad åter beträffar den brist på utvägar till försörjning,
hvaraf qvinnorna genom den nu gällande lagen skulle lida, så
tyckes det gjorda medgifvande!, att ifrågavarande olägenheter
icke serdeles drabba de förmögnare, utan egenteligcn de fatti¬
gare classerna, innebära den basta vederläggning af sjelfva
hufvudpåståendet. Ty för den, som intet har att vara myndig
öfver, kan väl myndigheten icke vara af synnerligt, yärde,
helst i alla fall lagen icke lägger hinder för någon att efter
bästa förstånd ined sitt arbete förvärfva så mycket han beha¬
gar. Visserligen är rättigheten att fritt få skuldsätta sig nu
de omyndiga qvinnorna förmenad. Men denna rättighet torde
för de flesta bland dem icke vara serdeles afundsvärd, enär
densamma, allmänt medgifven, säkerligen mycket oftare skulle
blifva en väg till ruin än till lifsbergning. Fiir den qvinna
deremot, som till följe af utomordentliga förhållanden och gåf-
vor verkligen vill och kan och behöfver inlåta sig uti en
större ekonomisk verksamhet, finnes för närvarande alldeles in¬
gen svårighet att blifva myndig förklarad. Och då sålunda
all den fördel, som genom myndighetens erhållande möjligen
kan af qvinnorna önskas eller påräknas, redan nu står dem
öppen, så synes den bestående ordningen uti ifrågavarande
fall så mycket] hellre biira lemnäs orubbad, som densamma
med största] lätthet medgifver undantag från sin regel, på
samma gång som den dock icke förvexlar det ena med det an¬
dra, utan låter hvartdera blifva af lagen med dess rätta namn
framstäldt och betecknadt.
Man har förordat det förslag till författning i förevarande
ämne, hvilket Herr Adlercreutz i sin reservation uppställt.
Detta förslag blefve måhända, om det antoges, i sina practiska
följder något mindre vådligt än det sorn innehålles i Kongl.
Maj:ts Proposition; men dess princip är dock densamma som
det sistnämndas och] det lider|dessutom af en inre motsägelse,
för hvilken den Kongl. Propositionen icke kan beskyllas. En¬
ligt reservantens förslag skulle nemligen myndighelen blifva
den tjugufemåriga ogifta qvinnan tillerkänd såsom en rättighet,
hvilken dock icke skulle åtföljas af någon motsvarande skyldighet
å hennes sida att myndigheten begagna. Antoges då detta
förslag, så vore med detsamma den qvinna, som vid 25 år icke
anmälde sig till utöfuan de af den myndighet, hon likväl egde,
i sjelfva verket af lagen försatt i ett tillstånd, hvaruti hon på
en gång vore myndig och omyndig, eller ock måhända rättare
hvarken det ena eller det andra. Införandet af dylika half—
heter skulle i min tanke ej vara helsosamt för vår lagstift¬
ning, och jag måste derföre afstyrka bifall äfven till Herr Ad-
lercreutz’oförslag.
458
Den 30 September.
Slutligen har af Riks-Archivarien Nordström återremiss
blifvit yrkad. Klart är mig visserligen, att, om något i frågan
nödvändigt skall vidgöras, detta bör ske på det sätt, sorn dott
nyssnämnde Talaren tillstyrkt. Men då af förut angifna skäl
den gällande lagen synes mig hvila på goda grunder och då
det i alla händelser kan vara tvifvel underkastadt, huruvida
Lag-Utskottet kan hinna verkställa en ny genomgripande pröf¬
ning af detta vigtiga ämne före Riksmötets slut: så kan jag
icke annat än anhålla, att Högv. Ståndet ville stanna vid att
afstå hvad Utskottet i förevarande Betänkande föreslagit.
Contracts-Prosten Rundgren: Då den siste Talaren slu¬
tade med att uppvisa inconsequenser i reservanten Herr Adler¬
creutz’ förslag, under förklarande att sådana åtminstone icke
funnes i det, som Kongl. Maj:t i sin Nådiga Proposition af-
gitvit; så vill jag, som önskar framgång åt nämnde reservants
förslag, fråga, om ej i Kongl. Maj:ts förslag kunna uppletas
ännu större inconsequenser. Om man nemligen såsom det
Kongl, förslaget bestämmer, att ”qvinna, sorn fyllt 25 år, vare
myndig att sig och sin egendom sjelf råda och förestå”, så
har man dermed uttalat icke blott qvinnans rätt, utan ock
hennes pligt att vara myndig; och får då icke göra hennes
myndighet beroende af hennes godtycke. Har lagstiftningen
funnit tiden vara inne att förklara den ogifta qvinnan myndig,
då får icke hennes beqvämlighet eller sorglöshet blifva en an¬
ledning till befrielse från denna myndighet. Har hon vunnit
rättigheten, då måste hon ock utöfva den, så framt icke hon
befinnes dertill alldeles oförmögen. Men förslagets inconse-
quens ligger just deruti, att hon skall få ovilkorlig rätt att af¬
säga sig myndighetens utöfning: och denna inconsequens är
betydligt större än om man säger, att qvinnan är omyndig,
men kan på egen anmälan blifva myndig.
Ser man på vår nu gällande lagstiftning, så är det två
stadganden, hvilkas upphäfvande genom ifrågavarande förslag
afses; nemligen Arfda-Balkens 19 Gap. 2 § och Jorda-Balkens
4 Cap. 7 §. Den förra lagparagrafen säger uttryckligen, att
mö af hvad ålder hon vara må stånde under förmynderskap,
och den sednare förbjuder att sluta köp eller skifte med jung¬
fru om hennes jord. Lagstiftningen har emellertid på sednare
tider förmildrat strängheten af denna bestämmelse och gjort
ogift qvirinus myndighet beroende af Kongl. Mej:ts nåd, så
att efter nuvarande förhållanden den ogitta qvinnan kan vinna
önskad rättighet att sjelf förvalta sin egendom, om hon blott
ingår till Kongl. Majit med en underdånig ansökan; och Kongl.
Majit plägar icke afslå en sådan begäran, äfven om slägten
icke förordar densamma, så framt icke utomordentliga omstän¬
digheter lägga hinder i vägen. Herr Adlercreutz’förslag är så¬
Den 30 September.
459
ledes en consequent. utveckling af nuvarande lagstiftning: prin¬
cipen qvarstår, att ogift qvinna år omyndig, men myndighets-
blifvandet underlättas, praxis regleras genom bestämd författ¬
ning och onödiga omkostnader och omvägar undvikas för qvin-
nan. Den föregående Talaren har utvecklat familjens bety¬
delse för qvinnan och ingen lärer förneka det tänkvärda och
vackra i hans framställning. Men vi måste dervid taga i be¬
traktande, att i verkligheten de allra flesta ogifta qvinnor må¬
ste utträda ur familjen ganska tidigt lör att på egen hand
söka sin bergning, ja att en ofantlig stor del icke halva någon
familj att hålla sig till. Om nu en qvinna är i den ställning,
att hon vill och kan råda sig sjelf, så må hon inför domstol
uttala en sådan önskan och må en sådan enkel anmälan vara
nog för att hon skall få sin önskan uppfylld. Att tillerkänna
domaren någon pröfningsrätt, anser jag oriktigt; ty jag är för¬
vissad derom, att ingen qvinna utan mogen öfverläggning inom
sig sjelf och rådplägning med andra, på hvilka hon mest litar,
någonsin tager det vigtiga steget; och äfven om hon det gör,
hvad skall domaren pröfva? Dessutom om man betraktar de
förhållanden, som egde rum år 17 34, då vår nu gällande lag
utkom, så linner man lätt huru betydligt förändrad qvinnans
ställning är nu emot då. Ett mycket större antal qvinnor må¬
ste nu framlefva sitt lif ogifta. Omständigheterna och sedva¬
norna göra det nödvändigt. Inom de bättre elasserna vill
mången man icke underkasta sig de försakelser, ett giftermål
ålägger; de fattiga blifva ofta förgätna. Det. är ej qvinnan,
som sökt att undkomma mannens målsmanskap; det är om¬
ständigheterna, som tvinga henne att ofta sjelf vara betänkt
på sin försörjning. Hvarföre skall man då ej tillåta en sådan
qvinna att vinna en rättighet, genom hvilken hon. då bon måste för¬
saka familjens behag, kan finna större frihet att egna sig åt
det arbete, som bäst kan passa med bennes anlag och skaffa
henne säkraste bergning? Hvad de mindre bemedlade qvin-
norna angår, så blir derigenom förhållandet icke lörändradt;
de hafva, sedan de förlorat fader och moder, vanligen ingen
förmyndare, och om ibland dem någon varit nog lycklig att
ega ett litet ari' och således måste hafva en förmyndare, torde
icke alltid förmynderskapet utöfvas till qvinnans sanna gagn;
åtminstone har jag inom de kretsar, der jag verkat, mången
gång fnnnit förhållandet sådant. Man må således se på den
mera eller mindro väl lottade, så finnas omständigheter, som
tala för större frihet i fråga om qvinnans myndighet. Jag har
derföre funnit mig tillfredsställd af Herr Adlercreutz’ förslag
och vill gerna lenina min riist dertill, men då jag tillika i
Riks-Archivarien Nordströms anförande funnit många tänk¬
värda sanningar, skall jag icke hafva något emot en återremiss
af Betänkandet, om Ståndet finner en sådan åtgärd bättre.
460
Den 30 September.
Professor Carlson: Sedan ämnet nu blifvit klart belyst
från alla sidor, behöfver jag ej vara mångordig. Jag vill blott
säga några ord om formen för beslutet. Vill man, om ieke
bifalla hvad Kongl. Maj:t i sin Nådiga Proposition föreslagit,
åtminstone i någon nion undanrödja de svårigheter, som ligga
i vägen för ogifta qvinnor att försörja sig på hvad sätt de
kunna, så synas mig i sakens närvarande skick blott tvenne
utvägar att vinna detta ändamål linnas, antingen att, såsom
en Talare föreslagit, återremittera frågan eller ock bifalla Herr
Adlercreutz’ reservation. Man har i denna funnit vissa incon-
seqtienser, såsom att sjelfva anmälan att vilja blifva myndig
skulle innebära en act af myndighet. Jag kan ej finna, hvari
denna inconsequens består; ty grundtanken i Herr Adlercreutz’
reservation är tydligen den, att myndigheten är hvilanda, till
dess den person, om hvilken är fråga, tillkännagilver, att hon
vill af denna rätt begagna sig. Aterremissen har hufvudsakli¬
gen yrkats, för att Utskottet skulle föreslå något medel att
förekomma de vådor, som under förhandenvarande brist hos
oss af Notarial- och Advocat-Institutionerna skulle åtfölja qvin-
nans myndighet. Om nu icke alla qvinnor, som uppnått 25 år,
med ett slag blifva myndiga, utan det endast står dem öppet
att i mön af deras önskan dertill anmäla sig, så lär väl äf¬
ven deras uppmärksamhet fästas på den nämnde bristen och
tillåtelsen med varsamhet begagnas, till dess något i detta af¬
seende blifver stadgadt. Af sådant skäl synes mig antagandet
af reservantens förslag vara att föredraga framför en återremiss,
hvars resultat är svårt att förutse.
Prosten Håhl: Då i det ämne, som nu utgör föremål för
Ståndets discussion, det. redan är så mycket och omständligt
taladt, vill jag söka att fatta mig kort. Jag kan ej annat för¬
stå än att den ogifta qvinnans omyndighetstillstånd är förestaf-
vadt af en viss pietet. Det är ej en boja lagd på hennes fri¬
het, utan en välgerning egnad åt henne af lagen. Man liar i
Lag-Utskottets Betänkande bland annat åberopat främmande
länders exempel, men må man ej blindt efterapa detsamma i
ett ärende, som griper så djupt in i nationens lifsrötter. Må
de Institutioner, dem Riks-Archivarien Nordström i förmidda¬
gens plenum framställde såsom den ogifta qvinnans pålitliga
stöd såväl i Frankrike som de Gerinaniska Staterna, först jem¬
väl hos oss etableras, innan vi göra en så genomgripande för¬
ändring i en uråldrig lagstiftning Jag vädjar till detta Högv.
Stånds egen erfarenhet. Vi känna det Svenska folket, såsom
på nära håll skådande dess samlif och familjelif; och vi veta,
att den ogifta qvinnans myndigblifvande icke är någon folkets
önskan. Om Sveriges ogifta qvinnor vid 25 års ålder tillfrå¬
gades, om de ville blifva myndiga, så är det min öfvertygelse,
att de med få undantag skulle svara nej. Då det är bekant,
Den 30 September.
461
att Kongl. Majit till ansökningar af 25:årig ogift qvinna att
varda myndig nästan alltid lemnar sitt Nådiga bifall, har jag
deruti sett en hufvudanledning fiil den Nådiga Proposition,
hvilken ntt af det Höglofl. Lag-Utskottet blifvit understödd.
För min del kan jag icke biträda densamma, utan förklarar
mig villig att biträda Herr Adlercreutz’ reservation, dock icke
obetingadt utan med det tillägg, sorn jag nu får vördsamt fö¬
reslå och på hvilket jag begär proposition till detta Hiigv.
Stånd:
”Ogift qvinna, som fyllt 30 år, vare berättigad
att sig och sin egendom — — — — utöfva vill:
bifoge derjemte frejdebevis och två trovärdige maus
intygande, att lion till myndighet erforderlig skick¬
lighet besitter, och varde, intill dess domstolen sitt
samtycke gifvit. såsom omyndig ansedd.”
Kyrkoherden Sondén: För att börja, der den siste Tala¬
ren slutade, anser jag ändamålet bättre vinnas genom anta¬
gande af hvad reservanten Herr Adlercreutz föreslagit. Att
ändra myndighets-ålderns inträdande för qvinnan ifrån det 25:te
till det 30:dc året, tror jag vara temligen obehöfligt. Ty kan
man bevilja mannen myndighet vid 21 års ålder, så ser jag
intet skäl, hvarför man icke kan erkänna qvinnan, som ut¬
vecklar sig vida tidigare än mannen, myndig vid 25 år, om
ej förut. Och hvad angår den inconseqtiens, som en Talare
funnit uti ofvannämnda reservation, att nemligen den ogifta
qvinnans anmälan att. blifva myndig innebure redan en myn¬
dighet, hvarigenom qvinnan voro på samma gång både myn¬
dig och omyndig, så bortfaller denna inconsequens, om man,
såsom man i min tanke biir, icke uppfattar reservantens
mening så, som skulle ogift, qvinna vid 25 år efter regel vara
omyndig, utan tvertom, att hon är myndig, men att den första
handling hon såsom myndig utöfvar är tillkännagifvandet hos
Domaren, att hon vill sjelf öfvertaga vården om sina angelä¬
genheter.
Den siste Talaren yttrade, att, om man skulle fråga de
ogifta qvinnorna huruvida de vilja blifva myndiga eller ej, do
utan tvifvel skulle lemna ett öfvervägande Nej till svar. Ifrån
den landsort vi båda tillhöra har jag icke någon annan erfa¬
renhet att åberopa. Men vill man höra qvinnornas egen me¬
ning, så är den bästa utvägen att antaga Herr Adlercreutz’
förslag, som just är en dylik fråga till Sveriges qvinnor, hvarpå
vi säkerligen innan nästa Riksdag erhålla tydligt svar. Med
den erfarenhet, som man till den tiden sålunda hade sam¬
lat, skulle man bättre kunna bedöma lämpligheten af en så¬
dan lag, som Kongl. Majit föreslagit.
Man har sagt, att qvinnan har obestridlig rätt och pligt
att lefva inom familjen : men många äro factiskt beröfvade den¬
m
Deu 30 September.
samma och måste sörja för sig sjelfva. Man har såsom skäl
mot qviunornas myndighet äfven yttrat, att de obemedlade qvin-
norna hafva intet att vara myndiga öfver. Detta är ett nog
hardt yttrande: ty att vara myndig öfver sin egen person oell
kunna huru man behagar använda sin arbetsförmåga, är väl af
något värde och för deni, som ej hafva stora tillgångar, af
ännu större vigt än för andra.
En återremiss af frågan sk rille i min tanke vara långt
ifrån önskvärd. Det är sannt, att en Talare, hvilkens djupa
insigter Ståndet alltid erkänner, yrkat en sådan åtgärd för un-
danrödjande af de olägenheter, som bristande Notariat- och
Advocat-Institutioner lägga i vägen för qvinnans myndighet;
men olägenheterna blifva ju undanröjda genom antagande af
reservantens förslag. Ty innan den ogifta qvinnan skrider till
det vigtiga steget att anmäla sig hos Domaren för myndighets-
brefs erhållande, är det naturligt, att hon rådfrågar sina anför-
vandter eller andra, för hvilka hon har förtroende. På de
grunder jag nu anfört tillstyrker jag bifall tili Herr Adler¬
creutz’ förslag.
Doctor Sandberg: Huruvida åtskilliga inskränkningar uti
qvinnans jemlikhet med marinen i afseende på borgerliga rät¬
tigheter är grundad i naturen eller härleder sig från de tider, då den
kroppsliga styrkan hade ett betydligt inflytande på de enskilda
menniskornas samhällsställning, torde icke här behöfva undersökas.
Mig synes omyndighetstillståndet i den vanliga meningen hafva
sin grund uti förutsättningen, att personen icke kan vårda gods
sitt, d. v. s. icke kan så förvalta det honom tillhörer, att han
deraf utan andras förfång kan hafva sin timliga bergning.
Deremot är den myndig sam eger en sådan förmåga. Och den¬
na förmåga har man förutsatt skulle finnas hos mannen vid 21
års ålder och vill nu antaga för qvinnan vid 25 årsålder. Att.
förståndsutvecklingen vid den åldern i allmänhet bör vara till¬
räcklig för ändamålet, lärer ej förnekas. Huruvida denna olik¬
het i åldersbestämmelse för olika kön är berättigad, vill jag
icke afgöra. Hvad erfarenheten lärt är, att många myndiga
ynglingar förslösa hvad dem tillhörer, och att sådant skall ske
af många ogifta qvinnor öfver 25 år, kommer väl framtiden att
utvisa. Och i allmänhet är hushållning likasom misshushåll¬
ning med egendom icke företrädesvis befintlig hos vissa åldrar
eller kön. I flere fall, kanske de flesta, hushållar qvinnan
med mindre tillgångar vida bättre än mannen. Ibland arbets-
classen är det ofta hustrun, som med sin flit och sparsamhet i
det längsta uppehåller huset, att icke en ytterlig nöd och ar¬
mod der intränga. Ibland den bildade medelclassen visar det
sig ofta, att dottren hushållar bättre än sonen. Afven den för¬
ras tycke fiir det vackra och lysande är mindre kostsamt än
den sednares lefnadssätt. Utan tvifvel skall det ock inträffa,
Den 30 September.
463
att, när en broder förslösat sitt egot fäderne- oell mödernearf,
hans ogilla myndiga syster af syskonkärlek lånar honom sin
andel, sorn den älskade brödren kanske använder på samma sätt
— och aldrig kan betala. Men fall i motsatt riktning kunna ock in¬
träffa, då den ogifta flickan förledes att med sina tillgångar under¬
stödja en ting man, som vinner hennes tycke, men förslösar hen¬
nes tillgångar, så att hon sedermera utfattig måste enrottagas af
sina närmaste. iDå således man icke kan säga, att någon verk¬
lig olikhet uti detta fall råder könen emellan, så synes mig
den grundsats, som Lag-Utskottet uppställt, biira antagas.
Men fiir att icke på en gång taga ett alltför stort steg i
denna nya riktning, vill jag för mitt del också för närvarande
tillstyrka bifall till Herr Adlercreutz’ uti dess reservation fram¬
ställda förslag, eller: Ogift qvinna, som fyllt 25 ur, vare he-
rattiyad att sin egendom sjelf' förvalta och förestå; ydre
dode hos den domstol, hvarunder hon lyder, anmälan, att
hon myndiyheten sjelf utöfva vill, och varde, intill dess sa¬
dan anmälan skett, såsom omyndig ansedd.
Härvid må dock anmärkas, hurusom enligt 8:de §:n i
Kongl. Förordningen af den 7 Juni 1749 föräldrar och när¬
maste anhörige ega att på vederbörlig ort begära, det omyndi¬
ga ynglingar, om skäl dertill förefinnas, måga än längre och
på flere år än lagen utsätter fiir omyndige förklaras. Då nu
denna Förordning icke är i fråga att upphäfvas, så lärer väl
icke den deruti medgifna rättighet med afseende på de omyn¬
diga döttrarne genom det nya lagstadgandet blifva föräldrarne
eller deras närmaste anhörige betagen.
Biskop Björck: Jag menar, att jag redan påförmiddagen,
ehuru i korthet, dock tillräckligt angaf orsakerna, hvarför jag
icke kunde biträda Lag-Utskottets med Kongl. Maj:ls Nådiga
Proposition öfverensstämmande förslag. Att jag icke kunnat
förena mig med de värde reservanterna från detta Högv. Stånd,
har jag äfven tillkännagifvil. Denna min ställning har isyn¬
nerhet förmått mig att söka en medelväg mellan de olika åsig-
terna. Då så många qvinnor äro för sin utkomst i behof af
myndighet, så bör möjligheten att erhålla densamma icke bero
af Konglig nåd, utan vara en genom lag bestämd rättighet. Jag
har sett, huru förmyndare kunna förtrycka de omyndiga qvin-
norna, och skulle på grund deraf för min del vara benägen
att antaga reservanten Herr Adlercreutz’ förslag, dock med nå¬
gon förändring. Ty åldern, då myndigheten skall inträda, är
i min lanke för tidig. Qvinnan är vid denna ålder för myc¬
ket ledd af sin känsla, samt har för ringa erfarenhet för att
kunna med kallt beräknande omdöme sköta sina yttre angelä¬
genheter. Det vore ock under sådant förhållande att blott
öka hennes inre strid, om man tvunge henne under de näst
föregående åren mellan 20 och 25 års ålder äfven tänka på
464
D » n 30 September.
sitt myndighetsblifvande utom det myckna Öfriga, som då med
hvarjehanda frestelser tränger in på det svaga qvinnohjertat.
Qvinnans jordiska mål är verkligen att med kärlek sluta sig
till en man oell i honom finna sitt. stöd. Med den vekhet, som
ligger i hennes natur, skulle den unga 20—25-åriga flickan,
hvilken snart skulle emottaga egendomsfiirvaltning, i afseende
derpå vara utsatt, för många impulser, ej blott af egen phantasi,
utan äfven af andras inflytande. Vidare, då hon vid den ål¬
dern är så nära sin barndom, fruktar jag, att den föreliggande
myndigheten skulle menligt inverka på hennes uppfostran. Mig
synes derföre myndigheten icke böra inträda förr än vid 30 års
ålder. Då lefver qvinnan ej mera så mycket i sin känsla : ro-
sendrömmarne hafva till en del lörsvunnit. Betänkligheterna
äro således mycket mindre att då bevilja henne myndighet. Ri¬
kets Ständer hafva också förra gången beslutat sig lör en dy¬
lik bestämmelse och skulle derföre genom antagande af hvad
jag nu föreslår verkligen gå ett steg längre, i det att myndig¬
heten icke blefve beroende af domstols pröfning eller hindrad
af förmyndares ränkor. På dessa grunder skulle jag vilja till¬
styrka bifall till Herr Adlercreutz’ reservation med det. amen¬
dement, soni Prosten Håhl föreslagit, att nemligen myndighe¬
ten inträder först vid 30 års ålder efter förutgången anmälan
och tvenne trovärdiga personers intyg, att den ifrågavarande
qvinnan är i stånd att sin egendom sjelf förestå.
Professor Lindgren : Jag vill gerna medgifva vigten af de
skäl Domprosten Bring ur familjens begrepp framlagt för den
ogifta qvinnans lörbliivande i sitt omyndighets-tillstånd: men
jag måste på samma gång anmärka, att dessa skäl förlora all
sin styrka i afseende på det stora antal af qvinnor, som icke
äro nog lyckliga att kunna räkna sig såsom medlemmar af nå¬
gon familj. Hvad beträffar dort motsägelse, som samme talare
velat finna i det forfattnings-förslag, reservanten, Herr Adler¬
creutz, framlagt, och som skulle bestå deruti, att den ännu
omyndiga qvinnan skulle genom sjelfva sin anmälan om ön¬
skan att varda myndig förklarad utöfva en vigtig act af myn¬
dighet, så skulle med samma skäl kunna påstås, att det alltid
ligger en motsägelse mellan begreppen möjlighet och verklig¬
het; och hvilken skulle väl vilja försvara ett. så orimligt på¬
stående? Hade Herr Adlercreutz sagt: ”Ogift qvinna, sorn fyllt
25 år, skall sig och sin egendom sjelf råda och förestå : gore
dock hos den domstol, hvarunder hon i förmyndaremål lyder,
anmälan, att hon myndigheten sjelf utöfva vill, och varde, in¬
till dess sådan anmälan skett, såsom omyndig ansedd”, så
skulle en sådan motsägelse verkligen kunna läggas förslaget
till last. Men nu heter det ej: skall sig och sin egendom rå¬
da och förestå, utan ”vare berättigad att etc.” Hvaraf tyd¬
ligen
Den 30 September.
465
ligen följer, nit den 25-åriga qvinnan, sorn under vanliga för¬
hållanden alltid är myndig in potentill, också blifver det in
nctn, så snart lion tillkännagitVer sin afsigt att sig och sin
egendom sjelf råda och förestå.
Comminister Heckman: En omständighet, som icke blif¬
vit synnerligen framhållen under discussionon (ifver ifrågava¬
rande ämne, men hvilken i talarens tanke hör utöfva ett stort
inflytande på frågans afgörande, är, att den faderliga hand, hvil¬
ken nuvarande lagstiftning vårdande håller (ifver den ogifta
qvinnan, undandrages henne, om i enlighet med Kongl. Majlis
Nådiga proposition hon vid fyllda 25 år förklarades för myn¬
dig. Hufvudsakligen af denna orsak afstyrker talaren bifall lill
Utskottets förslag. Deremot skall han gerna se, att qvintunis
rättighet att vara myndig, erkänd såsom grundsats, vid tillämp¬
ningen icke blifver beroende af det nuvarande Kongliga prffiro-
gativet, ehuru dess höga mellankomst hvarken är synnerligen
dyr eller i vanliga fäll svår att vinna, utan endast af en an¬
mälan hos den domstol, hvarunder den ogifta qvinnan i för-
myndaremål hörer och hos hvilken hon endast hade att till¬
kännagifva sin önskan med företeende af åldersbevis. I detta
afseende har talaren ansett sig gerna böra instämma med den
välborne reservanten, som framlagt ett sådant förslag. En ta¬
lare har sagt, att sådan anmälan ”skulle öka den unga qvin-
nans inre strider”; men här behöfdes ju blott tre eller fyra ra¬
der, och månne hennes strider blifva mindre, om hon emot sin
fallenhet och vilja skulle vid sitt 25:te år behöfva välja emel¬
lan nödvändigheten att taga sina angelägenheter sjelf om hand
eller genom en motsatt anmälan erkänna sin oskicklighet der¬
till? Det vore äfven att göra omyndighets-tillståndet till regel,
liar man sagt. Ja, talarens åsigt är, att det in praxi just så
bör vara, undantagen ifrån regeln blifva sedan huru manga
som helst. Blifver den 25-åriga qvinnan enligt regel myndig,
så är det för henne, såsom redan yttrats, förödmjukande att
genom en ansökan undanbedja sig den henne beskärda lyckan,
och ännu mera påkostande synes det blifva att efter ett olyck¬
ligt sträfvande på egen hand nödgas komma inför domaren med
förklarande, att hon icke kan gå utan ledare. En lag sådan
som den föreslagna vore äfven i det afseendet betänklig, att
den ofelbart skall gifva anledning till bedrägerier, då en 25-
årig qvinnas myndighet icke vidare får sättas i fråga, ehuru
hon dock kan, när hon så finner för godt, styrka sitt omyn-
dighelstillstånd. Mig synes derföre en anmälan inför veder¬
börlig domstol, att hon vill blifva myndig förklarad, vara vida
bättre än det af Utskottet föreslagna. Det protoeolls-utdrag,
hon der erhåller, kan hon utan stort besvär uppvisa, när hon
har behof att ådagalägga sin myndighet, hvaremot hon enligt
Hög v. Prexte-Ståndets Prat-. 18b7. 6:te Bandet. 30
466
D e ii 30 S e p t e m ber.
lagförslaget skulle nödgas lika ofta framdraga sitt prestbetyg
och vid vissa kinkigare tillfällen el t mycket färskt dcmstolsbe-
tyg, att hon icke i tysthet afsagt sig den henne i lag förbe¬
hållna rättigheten. Man har ock bär sagt, att, om vederbörande
qvinnor tillfrågades huruvida de ville blifva myndiga eller ej,
man ofelbart skulle af de liesta få ett nekande svar. Ja, om
myndigheten inträdde först vid 25 års ålder, torde få ogifta
qvinnor vilja erkänna atl de uppnått den åldern Sådant svar
har talaren på framställd fråga i detta afseende erhållit. Sva¬
ret må vara skämt, men det har dock gifvits. Åtminstone
torde detta ännu allmännast vara förhållandet; men kanhända
med emancipationens framsteg och då qvinnan har fått röst
inom representationen, torde man blifva mera tillförlitligt under¬
kunnig om den allmänna åsigten och qvinnan skall sannolikt
då blifva mindre förbehållsam i afseende på sina lefnadsår.
På nu anförda skäl tillstyrker talaren vördsamt bifall till Herr
Adlercreuts’ förslag och instämmer således hufvudsakligen med
Confracts-Prosten Holmberg och Doctor Säve.
Professor Agardh: Då några af de föregående talarnes an¬
märkningar träffat det af mig gjorda förslaget och de åsigter,
jag för detsamma utvecklat, så olber jag mig med några ord
få bemöta desamma. En af förmiddagens talare bar velat finna
mitt förslag nära nog grundlagsvidrigt, enär Rikets Ständer
enligt hans åsigt ej skulle vara berättigade att utfästa en län¬
gre prsescriptionstid för en lags fullständiga iverksättande än
den tid, som förflyter till näst instundande lagtima Riksdag.
Det vore verkligen bra illa stäldt med den lagstiftande mak¬
ten i vårt land, om den nödvändigt skulle vara inskränkt till
att endast stifta sådana lagar, hvilka genast eller inom en så
kort tid som den, hvilken förflyter emellan 2:ne Riksdagar,
kunna sältas i verkställighet. Den skulle då verkligen vara
urslåndsatt att göra några mera genomgripande lagreformer,
emedan man vid sådana sällan kan på en gång utan alltför
våldsamma brytningar i det bestående öfvergå till det förän¬
drade. Jag kan likväl för en motsatt åsigt åberopa ett exem¬
pel från förra Riksdagen, om annars något exempel skulle be-
höfvas för en i sig tämligen tydlig och gifven rättighet, nem¬
ligen den nya lagen om mått, mål och vigt, hvilken, om jag
rätt erinrar mig, ej fullständigt och ovilkorligt skall tillämpas
förrän år 1867.
Domprosten Bring har i sin vackra utveckling om famil¬
jens betydelse inom samhället och i sin framställning om, huru
hela vår nu gällande lagstiftning om börd, arf och qvinnans
omyndighet är bygd på familjens grund, glömt, att grunden för
denna lagstiftning numera till stor dol försvunnit och ligger
begrafven under seklers mossa. Qvinnans bestämmelse, säger
han, är familjen, inom den är hennes eviga rätt att verka, der
Den 30 September.
467
biir hon söka sin enda ära. Då våra gamla lagar skrefvos, till¬
hörde hvarje individ en familj, men huru har detta icke ändrat
sig i våra dagar? Huru många tusende finnas icke, hvilka ej
tillhöra någon familj, och från detta förhållande, som ej kan
förnekas, härleder sig den af honom klandrade tidens riktning,
som söker ställa individens rätt högre än vissa fordom berät¬
tigade samfundsformors. Jag ser deremot i denna tidens rikt¬
ning, som sliker åt menniskan blott och bart såsom menniska
utan några yttre qvalificationer vindicera allt större och större
rättigheter, ett godt och rent christligt tidens tecken. Samme
talare har emot mig påstått, att den förökade frihet, man ge¬
nom lagförslaget vill tillerkänna qvinnan, skall genom den större
beröring, hvari hon genom denna skall komma med det
yttre rörliga lifvet, endast ännu mer bidraga att giira hen¬
ne till ett offer för de henne då mera kringhvärfvande frestel¬
serna. För min del vågar jag hysa en motsatt tanka och vill
som stöd härför åberopa den erfarenhet man kan göra i de
länder, der qvinnans myndighet är erkänd, att en qvinna utan
äfventyr kan såväl på ångbåtar som på diligenser alldeles en¬
sam färdas från den ena ändan af continenten till den andra,
då deremot i Sverige ett ensamt fruntimmer ej gerna vågar sig
ut på någon längre resa. Det vitsord alla utländningar som
besöka Stockholm afgifva, att Sveriges hufvudstad är bland
hufvudstäder den sedeslösaste i Europa, talar ej heller mycket
för det fördelaktiga inflytande i sedligt hänseende, som deri
nuvarande inskränkningen i qvinnans frihet skulle medföra.
Det är i min tanka just det beroende af mannen, hvari lagen
sätter qvinnan, som gör henne så till sägandes till mannens
slaf och sorn kommer denne att betrakta qvinnan såsom ett
sig underordnadt väsende, och deraf torde den ringa aktning
han i sjelfva verket visar henne äfven förklaras. Sätt åter
qvinnan lika med mannen i sociala rättigheter, så skall detta
förhållande snart ändras.
Hvarföre, har samme talare sagt, låta de medellösa, de
som ingenting ega, blifva, såsom jag yrkat, myndiga? De haf¬
va ju ingenting att vara myndiga öfver? En sådan uppfatt¬
ning utaf denna sida af frågan synes mig vara alltför ensidig
och inskränkt. Kan jag då verkligen ej ega något annat än
hvad våra gamla förfäder utmärkte med liggande fä, det vill
säga penningar och hvad som i penningar kan värderas. Aro
ej redbarhet, ordentlighet och duglighet egendomar eller egen¬
skaper, som äfven den fattigaste kan ega? Kan ej egaren af
dessa egenskaper förvärfva sig hos egendomsinnehafvarne i mera
inskränkt betydelse ett förtroende, hvarpå hankan uppföra sin
framtida byggnad? Hvarföre ej låta qvinnan blifva myndig
öfver denna sin egendom? Förtroendet, som i affärsverlden
under namn af credit spelar en så ofantlig röle i hela den
nyare tidens materiela utveckling, har ju Mtat mången i öfrigt
468
Den 30 September.
alldeles obemedlad man till lycka och välstånd. Hvarföre neka
qvinnan genom att förklara henne omyndig att på samma sätt
blifva sin es;en lyckas smed?
Jag fortfar således på de af mig framställda grunder att
påyrka, det qvinnan likasom mannen vid en viss ålder må blif¬
va myndig, och kan således ej annat än yrka bifall till Kongl.
Maj:ts proposition med den inskränkning jag i afseende på ti¬
den för den nya lagens trädande i fullt gällande kraft framställt.
Contracts-Prosten Landgren: En föregående talare afslu-
tade sitt föredrag med deri skämtsamma anmärkningen, alt man
ej beliöfde frukta, att så många 25-åriga flickor skulle yrka på
sin rätt att sjelfva förvalta sin egendom, emedan ganska få lära
vilja erkänna att de äro så gamla. Ehuru jag sjelf och de
fleste männer med mig stundom tillåtit oss detta skämt: så
måste jag tillstå, att deri ligger någonting mephistopheliskt, och
att detta bitande språk hänvisar på en social skada, som den
ifrågavarande reformen utan tvifvel har för afsigt att åtminstone
i någon nion afhjelpa. Det kan för ingen uti detta Stånd vara
obekant, huru, sedan man under den Catholska tiden drifvit
ett slags afguderi med det ogifta ståndets helighet, reformatio¬
nen åvägabragte en reaction i tänkesättena, som slutade med
att göra den ogifta qvinnan till en gifven skott-tafla för begab-
beriet och grinet. Följden har också blifvit, att den känsliga
qvinnan vågat allt. tor att undgå detta grin. Inom de högre
samhällsclasserna brådstörtar hon att antaga äktenskapsanbud,
sorn hennes hjerta ogillar. Men om saken stadnade vid att
medföra olyckliga äktenskap, så vore anledningen till klagan
icke så påtaglig. Nu visar likväl erfarenheten, särdeles bland
de lägre folkclasserna, att qvinnan under hopp att bana sig väg
till det äkta ståndet och sålunda undgå det allmänna begab-
beriet inlåter sig i förhållanden till männen, som ofta medföra
moralisk förnedring. > Det gifves hela landsträckor inom fäder¬
neslandet, der qvinnan räknar sig till ära att mottaga nattliga
besök, såsom ett tecken att hoppet icke ännu är ute, att hen¬
nes skymf skall blifva borttagen. Att häri ligger en ymnig
anledning till sedeförderf, behöfver ej upprepas. Då nu Dom¬
prosten Bring i sedlighetens namn motsätter sig denna reform,
så skulle jig visserligen af allt. hjerta med honom instämma, i
fall Domprosten och den fraction, hvars talan han för, hade
något enda annat förslag att motverka den fördcrfliga åsigt jag
här antydt vara osedlighetens flödande källa. Men något för¬
slag i denna syftning har jag från denna sida icke hört. påtänkt,
än mindre framstäldf. Domprosten har visserligen mycket vac¬
kert och riktigt framställt förhållandet sådant det är i enkla,
tarfliga och fiiga utbildade samhällen. Men med stater af gam-
Den 30 September.
400
;nal cultur och en högt utvecklad luxe förhåller sig saken annor¬
lunda. Svenska folket är här utan tvifvel underkastadt samma
historiska utvecklings-lagar som alla både äldre och nyare sam¬
hällen. Så länge Roms Senatorer högt yttrade den öfverty-
gelsen, att det var en dålig medborgare, som ej kunde föda sig
och sitt hus på sju plogland jord, ingingos äktenskap allmänt
och tidigt, och qvinnan var då säker att inom familjen finna
det skydd, som för henne är så önskvärdt. Helt annat blef
förhållandet under Kejsartiden. Man hjelpte sig ej mera med
7 plogland jord för att föda ett. hushåll, knappt med 7000.
Farhågan för äktenskap blef allmän och kunde ej undanrödjas
hvarken genom Kejsarenas påbud eller beliiningar. Då qvin¬
nan ej mer kunde vara mannens maka, blef hon hans frilla,
och sålunda sjönk samhället ned i en pöl af osedlighet. Att
någonting sådant försiggår, om ock i mindre scala i de nyare
samhällena, behöfver ej bevisas. Den gamla verlden räddades
ur denna förnedring just genom den lågande enthusiasm för
det ogifta ståndets helighet, som den gamla kyrkan utbredde.
Sedan man med bedröfvelse sett den förnedring, i hvilken qvin¬
nan i den gamla verlden nedsjunkit, så ligger det någonting
oändligen hänförande att hos Eusebius läsa, huruledes Kejsar
Constantin uttalade en viirdnad för de ”heliga jungfrurna”,
som man skulle hafva förmodat tillkomma endast qvinnor af
furstlig rang. Att denna vördnad sedermera urartade till ett
formalistiskt afguderi, som med rätta stiirtades af reformatorer¬
na, är redan omförmäldt; men dermed är det, stora sociala pro¬
blemet icke löst att nemligen bereda den ogifta qvinnan en så
aktningsbjudande ställning i samhället, att hon icke må frestas
att till sin och samhällets skada blottställa sitt hjertås frid och
sin heder. Jag har föreställt mig, att såsom den gamla kyr¬
kan genom den religiösa enthusiasmen för coelibatet och klo¬
sterväsendet ryckte den gamla verlden ur sin sedliga förnedring
och ålergaf qvinnan sitt värde, så skall den nyare kyrkan el¬
ler staten genom den nya industriens magt i den riktning,
hvartill nu ifrågavarande reform syltar, i icke ringa nion bi¬
draga att åter lyfta den ogifta qvinnans anseende. Och lika¬
som icke alla ogifta qvinnor behöfde gå i kloster för att blifva
delaktiga af den aktning, som vederfors deras stånd, så behöf¬
va icke heller nu alla ogifta qvinnor framstå som sj< Ifmyndiga
industri-idkare och egendöms-förvaltare. Det är nog, att en
lyftning beredes dem i det allmänna tänkesättet.
Att, jag föredrager den Adlercretitzska resen aiionen fram¬
för Utskottets förslag, kommer helt enkelt deraf, att om alla
qvinnor utan undantag förklaras myndiga, så synes de qvinnor,
som önska att fortfarande stå under förmyndare, genom en an¬
sökan derom nödgas ställa sig sjelfva i ungefär samma cathegori
som oordentliga och misshushållssamina män. Jag finner häri
ao
Den 30 September.
någat förnärmande för deras hederskänsla, ehuruväl bekant är,
att Lag-Utskottet visst icke beafsigtigat någonting sådant.
Hvad här är taladt om nödvändigheten att samtidigt in¬
föra Notarii- och Advocats-institutionerna, anser jag förtjena
mindre afseende, dels emedan fråga icke är att befordra en all¬
män myndighet, utan endast för dem som känna en särskild
inro kallelse att utöfva densamma, hvilka utan tvifvel likaväl
skola sköta sig som alla andra personer med lika liten lag¬
kunskap; dels emedan advocat-väsendet i allmänhet torde vara
mindre behöfligt i den enklare Svenska civil-rättegången.
Man har ock uttalat sin farhoga, att qvinnans medfödda
grace och älskvärdhet skulle till förlust för samfundslefnaden
gå förlorad genom qvinnans inblandning i affärslifvct. Vore
här fråga om den grace, som man söker hos dansiisen, *å egde
saken sin fulla riktighet. Men jag tviflar ej, att örn den qvin-
liga naturen får fritt utveckla sig, så skall den veta att i all¬
mänhet åt alla hennes företag gifva sin egendomliga pregel.
Och den grace, som vi söka hos den ädla sträfsamma hvardags-
qvinnan, må visserligen vara mindre glänsande; men det in¬
tryck, som densamma efterlemnar hos mannen, är utan tvifvel
mer djupt och outplånligt.
Kyrkoherden Otterström: Efter att hafva åhört denna
långa intressanta discussion, behöfver jag ej hysa någon fruk¬
tan (ör att den Kongl. Propositionen enligt härvarande Lag-
Utskotts-Ledamöters yrkande blir helt och hållet förkastad,
utan torde frågan inskränka sig till ett antagande af den Kongl.
Propositionen eller en reservants modification deraf. Men då
jag räknar alla föregående Talare och finner, att allenast två
förordat den Kongl. Propositionen, kan jag ej undertrycka en
skälig förundran, helst detta Stånd är kändt, om ej okändt,
för sin varma konungskhet. Vi känna ju alla, från hvem denna
högsinta tanke utgått, som i propositionen innefattas. Ingen
kan ställa sig okunnig om, att denna upphöjda personlighet ej
fann sig tillfredsställd med det ringa mått af mensklig frihet,
som föregående Ständer ville förunna qvinnan. Hvar och en
vet mer än väl, att afslaget gais på Ständernas hemställan en¬
dast derför, att Konungen ville framlägga detta nya förslag,
sora mera motsvarar humanitetens fordringar och det erkännande
af qvinnans menniskovärde, som annorstädes i det civiliserade
Europa gjort sig gällande.
Jag vill ej på spåren följa vissa Talare i deras mer eller
mindre sentimentala och poetiska deductioner öfver qvinnans
”natur" och ”bestämmelse”, såsom lage deruti hindren för att
ställa henne såsom mannens jemnlike inför lagen. Men mig
synas dessa Talare hafva försett sig på de sidenfrasande cri-
nolinerna, som lustvandra ibland oss, på dessa lyckliga arfta-
gerskor och i allmänhet förmögna qvinnor, hvilka behöfva be¬
Den 30 September.
471
frias från det triviala besväret och omtankan att sjelfva indraga
sina räntor, att de må hafva desto mera ledighet att uttänka
sättet för räntornas moderna användande till männens hugnad
och förniijelse.
Ar det, såsom föregifves, en så stor ”förmon” för qvin-
nan att vara genom lag omyndig, så vore det väl skäl att
tillse hvem sorn bäst behöfver denna förmon. Men då en
Lag-Utskotts-Ledamot här uttryckligen förklarat: ”de som sakna
förmögenhet, behöfva ej förmyndare”; så har han dermed
blottat hela kärleksliisheten, som ligger i det factiska förhål¬
landet, att de fattiga qvinnorna, som bäst behöfva råd och
hjelp af en ”god man” eller förmyndare, icke allenast sakna
denna hjelp, utan ock hindras att hjelpa sig sjelfva till följe af
den lag, som är stiftad till problematisk förmon för de för-
mögne. De vise och oegennyttige lagstiftande männen vilja
således med fasthållande af qvinnans omyndighet såsom lag
bereda trygghet för de förmögnes lumpna penning, att den ej
må plundras af andra mindre vise och oegennyttige män. Man
förbiser dock dervid den stora mängden af fattiga qvinnor,
hvilkas enda capital ligger i deras kropps- och själskrafter;
man vill med samma lag hindra den fattiga qvinnan att göra
detta capital fruktbärande i annan ordning och på annat sätt
än som kan vara till njutning och vinst fiir de lagstiftande
männen och deras myndlingar, de förmögna qvinnorna. Det
finnes inför mina ögon ingen skymt af rättvisa i en dylik lag¬
stiftning.
Representanterna för två tredjedelar af Sveriges qvinnor
ser jag i dessa Dalkullor, som i likhet med galérslafvar för
en ringa dagspenning framvefva de båtar, på hvilka männen med
deras lyckliga myndlingar gunga fram mellan Stockholms för¬
lustelser. Jag ser dessa representanter i qvinnorna på lands¬
bygden, som från morgon till afton dela männens tyngsta bör¬
dor, men som, då männen efter slutadt arbete lägga sig till
hvila, börja ett nytt arbete inomhus, som kanske räcker öfver
midnatten. Jag ser representanterne för största mängden af
den bättre classens omyndiga qvinnor framsläpa sitt lif under
tjenstehjonsstadgan eller såsom ”fria” qvinnor i vindskamrarne,
med nålen från morgon till afton knappt förtjenande den nöd¬
torftigaste lifsbergning, med frestelsen att medelst deras förnedring
förskaffa sig några månaders eller års vanskliga glädje, åtföljd
af förakt och uselhet. Icke för dem, utan emot deni och de¬
ras lifs möjliga lycka är lagen 0111 qvinnans omyndighet nu¬
mera gällande, sådan den är.
En Talare har förordat reservationen, men med utsträck¬
ning af åldern till 30 år i stället för 25. Detta förslag anser
jag opassande för Rikets Ständer att ånyo inför Konungen
frambära. Det är i grunden samma förslag, som föregående
Ständer framburo, men som Konungen afslog.
472
Den 30 S e p t e m b e r.
Med att återremittera frågan, såsom yrkats, på den grund,
att vi ej hafva Nofarial-Institution och Advocat-ståud, anser
jag ingenting vunnet, och jag kan ej medgifva riktigheten af
en Talares påstående, att ''myndighet skulle påtvingas qvinnan”
med antagande af det Kongl, förslaget: emedan den qvinna,
som vill vara omyndig, blir dertill oförhindrad, blott hon så¬
dant anmäler, oell hon blir således äfven i detta fall ställd i
jemnlikhet med mannen. Jag bifaller således det af Lag-Ut¬
skottets lekmän förordade Kongliga förslaget.
Riks-Årchivarien Doctor Nordström: Vid bedömandet af
denna i qvinnans ställning så djupt ingripande fråga måste
man utgå ifrån för handen varande förhållanden och factiska
omständigheter och lemna å sido! alla dessa mer eller mindre
dramatiska framställningar, af hvilka man haft tillfälle all äf¬
ven under denna discussion åhöra ett och annat. Ur denna
synpunkt betraktade jag frågan vid hvad jag anförde uti för¬
middagens plenum. Jag sökte då visa, att qvinnans myndig¬
het i utlandet möjliggjordes och underlättades genom vissa vig¬
tiga institutioner, som der finnas och som erbjuda henne der
goda tillfällen att erhålla nödiga råd och upplysningar samt
hjelp vid vården och förvaltningen af sina angelägenheter, samt
befriade henne från nödvändigheten att inför domstol personli¬
gen uppträda i hennes rätt rörande angelägenheter. Hos oss,
som sakna dessa institutioner, ifrågasattes äfven nu, att ogift
qvinna vid 25 års ålder utan föregående förberedelsetid genast
och på en gång skall få öfvergå från ett fullkomligt omyndighets-
till ett fullkomligt myndighets-tillstånd och i följd deraf sjelf öf¬
vertaga den fulla vården om sin egendom. Så är dock enligt vår
lag ej förhållandet med mannen. För honom är en förmedlande
öfvergångsperiod fastställd, den s. k. minderårighets-perioden,
under hvilken han får råda öfver hvad han sjelf kari förvärfva;
hvarefter först den fulla myndighetsåldern inträder. Samma
förhållande eger ock rum i afseende å qvinnan enligt hagarne
i de Tyska staternas lagar; och sedan myndighetsåldern för
henne inträdt, ställes likväl vid hennes sida af lagen en man,
som i frågor rörande hennes egendom skall vara henne till råd
och biträde under olika namn och med olika utsträckning
af den honom dervid åliggande pligt, enligt hvad derom af
mig förut i denna fråga blifvit anfördt. På detta sätt får qvin¬
nan full frihet att sjelf råda öfver allt hvad hon kan förvärfva
och öfver all den inkomst, som henne annorledes kan tillfalla,
men har på samma gång tillfälle till biträde i vigtigare frågor
rörande sin egendom. Crediten, som, efter hvad en föregående
Talare riktigt anmärkt, utgör en kraftig häfstång för samhälle¬
nas utveckling, kan t. ex. tillföra qvinnan lika väl som mannen
vigtiga papper; men huru skulle hon, hvilkens väsendes natur
otvifvelaktig! mest är riktad åt familje-lifvet och dess förhål-
Den 30 September,
473
landon, kunna utan hjelp tillbörligt sköta dessa ofta svårskötta
papper? På dessa grunder, och då det är svårt att här på
stående fot träffa den bästa formulering af mitt förslag, har
jag tillstyrkt återremiss af frågan. Man har deremot anfört,
att Riksdagen vore så långt framskriden; men är det skäl att
för denna omständighet vägra återremiss? Ar det skäl att i en
så vigtig fråga fatta några förhastade beslut elier är den ba¬
sis, på hvilken återremissen yrkats, så förkastlig, att den ej
ens lortjonar att tagas i närmare skärskådande? Jag kan ej
tro detta och måste derföre fortfarande vidblifva mitt yrkande.
Jag finner ytterligare anledning dertill af den omständigheten,
att i Utskottets förslag intet säges, om och huru en qvinna,
som blifvit myndig, af slägt och anhöriga kan tvingas att åter¬
gå i omyndighets-tillstånd. I öfrigt åberopar jag hvad jag i
förmiddagens plenum haft äran anföra.
Biskop Kjörck: Blott för att bemöta en Talares anmärk¬
ning, att framflyttandet af tiden för qvinnans myndighet från
25 års till 30 års ålder skulle innebära detsamma, sorn Stän¬
derna vid förra Riksdagen beslöto, har jag nu anhållit om or¬
det. Det finnes en väsendtlig skillnad emellan då fattade be¬
slut och det, som nu föreslagits. Då skulle Rätten pröfva,
om myndigheten kunde beviljas eller icke. Enligt Herr
Adlercreutz’ förslag deremot skall blott en anmälan ega rum,
hvilken af Domstolen icke får afslås. Jag vidblifver derföre
mitt förut afgifna yrkande. Likväl vill jag icke, om Högv.
Ståndet så beslutar, motsätta mig frågans återremitterande till
Utskottet, då ock det tänkvärda, som Riks-Archivarien Nord¬
ström i ämnet anfört, kunde (agas i närmare ompriifning.
Prosten Gahne: Dagens brinnande fråga har blifvit så
noga granskad, alt jag cj behöfver vidare förlänga discussio-
nen. Jag vill blott öppet uttala mitt votum ; jag bifaller hvad
Kongl. Maj:t i sin Nådiga Proposition föreslagit. Man har
framhållit såsom en brist, att ingen föreskrift deri förekommer,
det myndig qvinna skall hafva en god man. Men Kongl.
Majit har utan tvifvel icke velat fästa ett. sådant vilkor för
qvinnans myndighet, enär det ligger i sakens egen natur, att
hon söker sig en sådan.
Då efter härmed slutad diseussion //. //. Erka-Bisko¬
pens och Talmannens proposition å bifall till hvad Utskottet
föreslagit af Ståndet med blandade .Ja och Nej besvarades och
votering begärdes, uppstod fråga om hvad som skulle såsom con¬
tra-proposition antagas : och sedan hvarken Professor Agardhs
gjorda förslag eller yrkadt afslag å Utskottets tillstyrkande af
Ståndet ansetts lämpliga för sådant ändamål, äfvensom H. H.
Erke-Biskopens och Talmannens proposition om antagande
474
Den 30 September.
till contra-proposition af återremiss utaf frågan i den syftning,
Kiks-Arehivarien Nordström föreslagit, äfven blifvit med blan¬
dade Ja och Nej besvarad; anställdes på derom framstäldt
yrkande votering enligt följande godkända voterings-propo-
sition.
Den som bifaller att till contra-proposition vid den slut¬
liga voteringen antages yrkad återremiss af Lag-Utskottets
ifrågavarande Betänkande N:o 42 i förut angifven syftning,
röste Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej, så har Stån¬
det till contra-proposition antagit Herr Adlercreutz’ Betänkan¬
det bifogade reservation, dock med qvarstående rättighet för
Ståndet att, om så för godt finnes, sedermera deri vidtaga den
af en Stånds-ledamot föreslagna förändring.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 13 Ja och 27 Ne/, hvadan Ståndet stadnat. i det
beslut, som Nej-propositionen innehåller.
Då nu afgöras skulle, om det i Herr Adlercreutz ofvan¬
nämnda reservation framställda förslag skulle till contra-propo¬
sition antagas oförändradt eller med den förändring, som af
Prosten Håhl tillstyrkts, och meningarne derom icke kunde för¬
likas, utan votering äskades, framställde H. H. Erke-Biskopen
och Talmannen samt godkände Ståndet följande voterings-pro-
position :
Den som till contra-proposition antager Herr Adlercreuts'
förslag oförändradt, röste Ja ; den det ej vill, röste Nej. Vin¬
ner Nej, så har Ståndet såsom contra-proposition antagit Herr
Adlercreutz’ förslag med den af Prosten Håhl tillstyrkta för¬
ändringen.
Voteringen, i behörig ordning försiggången, befanns hafva
utfallit med 28 Ja och 12 Nej, hvadan Ståndet såsom contra¬
proposition godkänt del förslag, Herr Adlercreutz i sin re¬
servation framställt.
Nu skred Ståndet till hufvud-voteringen efter följande vo-
terings-proposition;
Den som bifaller Utskottets i öfverensstämmelse med
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition gjorda förslag, angående
ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig, röste Ja;
den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej, så har Ståndet, som
funnit sig förhindradt att i öfverensstämmelse med Utskottets
tillstyrkande bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande Nådiga Pro¬
D e o 30 September.
475
position, antagit det. af Herr Adlercreuts i dess Betänkandet
bifogade reservation framlagda förfaltnings-förslag.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 5 Ja och 33 Nej, hvadan Ståndet stadnat i det
beslut, som i Nej-propositionen innefattas.
§ 2.
Föredrogs cch tades på bordel Sammansatta Stats-, Be-
ri/lnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 19, i anledning af väckta motioner dels om
den personliga skydds-afgiftens anvisande till folk-undervisnin¬
gens befrämjande, dels ock om ordnandet af folkskole-väsendet,
samt om löneförhöjning för folkskole-lärare och seminarii-före-
ståndare m. m.
§ 3.
Föredrogos och lades på bordel Stals- och Ekonomi-Ut¬
skottets nedannämnda Utlåtanden:
N:o 23, angående åtgärders vidtagande för fortsatt utgifvande
utaf samting af författningar rörande arméen, dess sty¬
relse och förvaltning;
N;o 24, om Statens öfvertagande på passevolans af rustnings-
besväret;
N:o 25, ont antingen indragning af Landsfiscals-tjensterne eller
anslående af lön åt Landsfiscalerne;
N:o 26, om förhöjdt tractamente åt Nämnde- och Fjerdings¬
man vid extra förrättningar;
N;o 27, om förtydligande af Kongl. Kungörelsen den 11 Augu¬
gust! 1854, i fråga om ersättning till Nämnde- och
Fjerdingsman för extra förrättningar; samt
N:o 28, i anledning af Kongl. Maj;t* Nådiga Proposition om
understöd af allmänna model för uppehållande af gäst¬
gifveri vid Malmagens by i Jemtlands Län.
§ 4.
Upplästes och lades lill handlingarna följande från Med-
Stånden inkomna Protoeolls-Utdrag, nemligen: från Höglo!!.
Ridderskapet och Adeln N:o 390, samt från Hederv. Bonde-
Ståndet N:is 397—405.
m
Den 30 September.
§ 5-
Föredrogos ånyo och bordlädes för andra gången Bnnco-
och Lag-Utskottets följande Memorial:
N:o 2, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o
1, såvidt detsamma innefattar yttrande i fråga om pen-
ninge-räntans Ingifvande: samt
N:o 3, i anledning af motion derom, att anställande af tull¬
tjensteman vid jernvågarne i rikets stapelstäder må
upphöra m. m.
§ 6.
Föredrogos ånyo och bordlädes för andra gången Stats-,
Bevillnings- och Ekonomi-Utskottets Utlåtanden:
N:o 20, i anledning af väckt motion om beviljande af pension
åt Grefve Thorsten Rudenschöld;
N:o 21, om förändradt papper till de nu brukliga skrifchartorna ;
samt
N:o 22, om införande af ett medelporto för skrifvelser, som
inom riket genom Electriska Telegrafen befordras.
§ 7.
Föredrogs ånyo och bordlädes för andra gången Bevill-
nings-Utskollets Memorial N:o 25, angående ytterligare förän¬
dringar i föreskrifterna om stämplade pappers-afgiftens utgö¬
rande.
§ 8-
Hemställde Professor Carlson, att till de öfriga Stånden
skulle aflåtas en inbjudning att förena sig med Preste-Ståndet
i dess beslut i afseende på Lag-Utskottets Betänkande N:o
42. i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående
ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig; och blef ifrå¬
gavarande hemställan lagd på bordet.
Ståndet åtskildes kl. |-9 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. H. Almqvist.
Den 3 Oetober.
477
Den 3 Oetober.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades Protocollen för den 23 och 24 sisllidne Sep¬
tember.
Beslöt Ståndet uppå af H. //. Erke-Biskopen och Tal¬
mannen derom "jord framställning, alt sättet för verkställande
af det i nästa Onsdags-plenum inträffande val af Electorer för
utseende af Rikets Sländers Justitise-Ombudsmans Suppleant
skulle blifva detsamma, som förut varit vanligt, nemligen alt
vallistorna skulle innehålla 16 namn, samt att de lolf, som er¬
hålla de Hesla rösterna, skulle blifva Electorer, och de fyra,
sorn äro derefter närmast i röstetal, Suppleanter.
Härjemte beslöts att äfvenledes nästa Onsdag • företaga
val- till återbesättande af en ledig plats bland Suppleanterne
för Ståndets Fullmäktige i Rikets Ständers Bank och Riksgälds-
Contor.
§ 3.
Föredrogs Utdrag, N:o 393, af Protocollet, hållet hos
Högloft. Ridderskapet och Adeln den 26 sistlidne September,
deruti Ridderskapet och Adeln jemte omförmälande af sitt vid
pröfning af Banco-Utskottets Utlåtande N:o 47, i anledning af
väckt fråga om anskaffande af ny ändamålsenlig byggnad för
Rikets Ständers Bank, fattade beslut inbjudit de öfrige Riks-
Stånden att i detta beslut instämma; men Preste-Ståndet, sorn
ej fann skäl att denna inbjudning antaga, lade berörde Pro-
toeolls-Utdrag till ha ädlin (jarne.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes Utdrag, N:o 394, af Protocollet,
hållet hos Högloft. Ridderskapet och Adeln den 26 sistlidne
478
De» 3 Ooteber.
September, innehållande bland annat inbjudning till Med-
Stånden att lorena sig i Högloft. Ståndets vid föredragning af
Banco-Utskottets Utlåtande N:o 48 fattade beslut rörande 39,
52 och 53 punkterna af Banco-Utskottets Betänkande N:o 37.
§ 5- ■
Föredrogs och bortilades Utdrag, N:o 395, af Protocoliet,
hållet hos Högloft. Ridderskapet och Adeln den 26 sistlidna
September, innefattande bland annat inbjudning till Med-
Stånden att förena sig i Högloft. Ståndets vid föredragning af
Banco-Ulskottcts Utlåtande N:o 49 fattade beslut rörande 13:de
punkten i samma Utskotts Betänkande N:o 38.
§ 6.
Föredrog3 och bordlädes Utdrag, N:o 364, af Protocoliet,
hållet hos Vällofl. Borgare-Ståndet den 28 sistlidne September,
innefattande bland annat inbjudning till Med-Stånden att
förena sig uti de af Vällofl. Ståndet vid föredragning af Banco-
Utskotlels Utlåtande N:o 48 lättade beslut rörande 32:dra
punkten samt 39:de punkten mom. c) af samma lftskotl3 Be¬
tänkande N:o 37.
§ 7.
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga Skrifvelse N:o 135 till Hans
Majit Konungen, angående Riks-Styrelsens förande under Hans
Maj:t3 sjukdom.
§ 8.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkande N:o ill, i fråga om indragning eller förän¬
dring af Krigs-Academien på Carlberg.
Utskottets Usta hemställan å sid. 4 bifölls.
Vid föredragningen af Utskottets å sid. 5 framställda för¬
slag till underdånig skrifvelse begärdes ordet af
Vice-Talman Biskop Annerstedt, som anförde: För min
del kan jag ej biträda det slut, hvartill Utskottet i denna fråga
kommit. Utskottet föreslår, ”att uti underdånig Skrifvelse hos
Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Majit behagade taga i Nå¬
digt öfvervägande, huruvida icke de två lägsta classerna vid
Krigs-Academien på Carlberg må kunna indragas, eller om
Oen 3 October.
47»
Utke åtminstone dylik åtgärd må kunna ega rum med nuva¬
rande första classen vid nämnde Academi’’, och detta sitt för¬
slag stödjer Utskottet egentligen på tvenne skäl. Utskottet an¬
ser nemligen först, att om de lägre classerna, i hvilka
undervisnings-ämnena sägas vara företrädesvis humanistiska,
helt och hållet indroges, skulle dels tillfälle beredas för ett
större antal elevers emottagande i de öfre classerna och så¬
lunda största möjliga antal Officerare vid berörde Läroverk in¬
hemta erforderlig militärbildning, dels genom denna åtgärd ti¬
den för läroverkets genomgående betydligen förkortas. Men
är det verkligen troligt, att eleverna på detta sätt skulle blifva
flera? När år 1850 nedersta classen indrogs, var antalet lär¬
jungar fullt, men sedan dess har detta ej varit fallet och är så
ej heller nu. Arliga antalet utexaminerade har äfven sedan den
tiden varit ungefär enahanda sorn förut. Ej heller tror jag, att
lärotiden skulle förkortas: skickliga militärer intyga, att det ej
kan ske, ty det lördras lid att vänja sig vid ordning och
disciplin, likasom för att inhemta de vetenskapliga och de militä-
riska läroämnena. Sålunda kan detta Utskottets skäl ej gerna
anses giltigt. Utskottets andra motiv för sitt förslag är, att
den nuvarande organisationen skulle vara principvidrig och al¬
stra flera olägenheter. Men ser man efter, hvari dessa olä-
genhetet skola bestå, så befinnes det egentligen vara deri, att
de lägre classerna hufvudsakligen erhålla undervisning endast
i humaniora. Så är dock ej förhållandet, enligt hvad en re¬
servant med ziffror bevisat: en icke obetydlig tid användes re¬
dan i dessa classer åt de militärisk» öfningarne, och för öfrigt,
kan det väl ej vara tjonligt. att det humanistiska helt och hål¬
let eller hufvudsakligen borttages ur en tillämpnings-skola, ty
först måste man väl böra uppfostras till menniska, innan man
uppfostras till krigare. Helt annorlunda är förhållandet med
Läroverket å Marieborg, ty olämpligt vore det i sanning att
vid en så långt framskriden ålder börja sin bana vid Carlberg.
Man har vidare invändt mot det nuvarande förhållandet, att
ynglingen vid alltför tidiga år nödgas välja sitt vitai genus
och undandrages familjens och hemmets tillsyn, men erfaren¬
heten visar, hvad som ock genom officiela uppgifter bestyrkes,
att medelåldern för dem som vid Krigs-Academien intagas är
16 år. Vid en sådan ålder torde det ej anses för tidigt att
välja sitt yrke, serdeles hvad beträffar dem som egna sig åt
sjöväsendet: den som vid senare år försöker sig på sjön, blir
svårligen sjöman. Skulle man borttaga de nedre classerna och
framflytta intagningsåldern till 18 år, så blefve det sålunda i
alla fall nödvändigt att bilda en serskild sjöcadett-skola. Att
gossar och ynglingar tidigt undandragas sina anhörigas vård
och sina hem, är ju ganska vanligt vid alla de offentliga Lä¬
roverken, mångengång redan vid 9 års ålder; säkert är, att de
ej följas med mindre uppmärksamhet vid Carlberg än vid de
480
Den 3 O c t o b e r.
allmänna Elementar-Läroverken. —- Utskottet talar ock derom,
att ynglingens sednare inträde vid läroverket skulle föranleda
besparing i kostnaden för lians uppfostran; erfarenheten vittnar
dock om raka motsatsen. När nedersta classen vid Carlberg
ilr 1850 indrogs, blef deraf en följd, att många som sökte in¬
träde måste fiir bristande kunskaper tillbakavisas, hvadan de
nödgades besöka enskilda förberedande undervisningsanstalter,
der ingen offentlig inspection fanns alt tillgå. Om man nu
indrager än flera classer, komma naturligtvis de privata an¬
stalterna att i ytterligare hög grad Irequenteras. Vi böra äl¬
ven besinna, att Regements-Cheferne i allmänhet öro rätt be¬
låtna med de Officerare, som komma från Carlberg; med punkt¬
lighet och vana vid disciplin förena de fördelen af en kraftig
physisk uppfostran, och när så är, kan jag ingalunda anse Ren¬
ligt att till Kongl. Majit ingå nied en dylik underdånig skrif¬
velse, ailraminsl nu. då de offentliga undervisnings-verken äro
så föga öfverensstämmande och så skiljaktiga i afseende på
curser och fordringar, att någon enhet svårligen ännu på en
tid kan åstadkommas, utan får jag på grund af hvad jag så¬
lunda anfört tillstyrka, att Utskottets förslag måtte af Högv.
Ståndet afslås.
Härmed förenade sig Contracts-Prosten Runsten samt Pro-
starne Lagergren och Melander.
Prosten Berlin: Jemte det jag instämmer med den före¬
gående Talaren, ber jag att få uppläsa en handling, som visar
obehörigheten och obohöfligheten af nu föreslagna underdåniga
Skrifvelse. Denna handling är ett af Gouverneurs-Embetet
vid Krigs-Academien sistlidne Juni ingifvet underdånigt Me¬
morial af följande lydelse:
”Sedan Eders Kongl. Majit under den G Juli 1849 i Nå-
”der förordnat om verkställighet i åtskilliga delar af en tidsen¬
lig förändring af Rikets Elementar-Läroverk samt elter ytter¬
ligare pröfning af denna fråga under den 14 Augusti 1856
”funnit godt i Nåder fastställa en ny stadga för dessa läro¬
verk att tjena till efterrättelse från och med höstterminen in¬
nevarande år, då Skol-Ordningen af den IG December 1820
”kommer alt till ali kraft och verkan upphöra: torde tiden
”snart vara inne att underställa Eders Kongl. Maj:ts Nådiga
”pröfning ett vid Krigs-Academien länge påtänkt förslag i af¬
seende på tillvägabringandet af ett sådant samband emellan
”Statens Krigsskola och de öfriga Elementar-Läroverken, som
”emellan dessa allmänna bildnings-anstalter kan och bör ega
”runi. Om nemligen genom en lämplig jemkning af kunskaps-
”fordringarne dessa vid inträdet till Krigs-Skolan kunde blifva
”desamma som vid afgången från någon viss dass inom do
”ali-
Den 3 October.
481
”allmänna Elementar-Läroverkcn, skulle bland flera fördelar
"äfven den vinnas, att en yngling vid hvarje af nyssnämnde
"lärov erk kunde beredas till inträde vid Krigs-Skolan och så¬
ledes ej behiilde bestämma sitt vilat genus förr än vid af¬
gången från det ena läroverket till det andra, emedan ingen
"tidigare anordning af serskild undervisning i och för beredel-
”sen till inträde vid Krigs-Skolan behöfde ske. Möjligen skulle
”i sammanhang härmed äfven någon förändring af nu gäl¬
dande föreskrift i afseende på vid Krigs-Skolan inträdande
”ynglingars ålder blifva nödig att föreslå. Emellertid bör, så-
”som lätt inses, ett sådant förslag, hvars syftning Gouvernuurs-
"Embetet bär endast ansett sig biira i allmänhet antyda, icke
”i sin helhet till Eders Kongl. Majtts. Nådiga pröfning fram¬
ställas, fiirr än de allmänna Elementar-Läroverkens nu anbe-
” fal Ida organisations-förändring åtminstone i del hufvudsakli-
”gaste hunnit genomföras, omfånget och curserna i de inom
”hvarje dass förekommande läroämnen blifvit noggrant be-
”stämda, den för classernas genomgående erforderliga tiden ut-
”rönt m. m.
Carlberg den 10 Juni 1857.
91. Thulstrup.'’
Härutaf visar det sig, att Styrelsen vid Carlberg ingenting
högre önskar än hvad man nu med den ifrågaställda Skrifvel-
sen åsyftar, men att man ej derutinnan kan verkställa något,
förrän den nya Stadgan för Elemontar-Läroverken hunnit verka
derhän, att en viss dass vid Elementar-Läroverken svarar mot
fordringarne för inträde vid Krigs-Acadetnien. Såsom man
antager, skulle detta blifva fallet med Skolornas 7:de eller må¬
hända 6:te dass, men med full säkerhet kan det naturligtvis
ej ännu bestämmas, enär det är uppenbart, att den nya Skol-
Stadgan fiirst ett par år måste hunnit verka och gifva några
bestämda resultater, innan något^sådant tillförlitligt kan bedö¬
mas. — Man har sagt, alt intagningsåldern vid Carlberg voro
allt för tidig, men det är bevisadt, att medelåldern vid intag¬
ning är 16 år, och att många som intagas äro än äldre, ja
ända till 20 år gamla, så att man ej tyckes hafva skäl att
klaga i det afseendet. Skola de genomgå 7 classer af Ele¬
mentar-Läroverken, innan de få inträda vid Carlberg, komma
de att blifva minst 16 år, under beräkning att den vid Ele-
mentar-Läroverket inträdande varit 9 år och att hvarje dass
genomgåtts på ett år. Den föregående Talaren har dessutom
redan påpekat olägenheterna, som uppkommit deraf, att neder¬
sta classen år 1850 indrogs. Föräldrar nödgas nu inaccor-
dera sina barn fiir att förberedas till inträde vid Krigs-Acade-
mien, och sådant kostar icke blott, såsom i en reservation upp-
gifves, 1000 R:dr R:mt årligen, utan, såsom jag fått bestämdt
Högv. Preste-St. Prot. i857. 6:te Pandet. 31
482
Den 3 October.
för mig uppgifvet, 1,200 R:dr fiir hvardera af 2:ne gossar, som
en Far i år har i sagde ändamål här i Stockholm inaccorde¬
rade. I utländska militär-anstalter emottagas också gossar vid
tidigare ålder, enligt hvad af reservationerna synes. Ej heller
är det sällsynt, att ynglingar för andra yrken bestämma sig
lika tidigt och än tidigare, t. ex. vid 13 å 14 års ålder; ja, ett
sådant bestämmande eger ju redan rum, då en gosse väljer att
ingå på den realistiska eller humanistiska linien i Skolan.
Framför allt behöfver väl sjöijensten tidigt iniilvas, om något
i den vägen dugligt skall kunna uträttas. Fyra år komma i
alla fall att behöfvas, i medeltal räknadt, för att genomgå
Carlbergs läroverk. Att en och annan derifrån torde göra ett
undantag, betyder föga.
För öfrigt blir intet resultat den sannolika följden af denna
Skrifvelse, om den verkligen aflåtes; ty Läroverkets Styrelse
skall väl öfver saken höras och den kommer naturligtvis att
svara i enlighet med nyss upplästa Embets-Memorial. Då sy¬
nes det mig ej lämpligt eller välbetänkt att vara med om a fl å -
tandet af en Skrifvelse, den der till intet skulle tjena, utan
instämmer jag med den förra Talaren i hans begäran om af-
slag å Utskottets ifrågavarande tillstyrkande.
Häruti instämde Doctor Nordlander.
Prosten Collén: Jag liar på Afdelningen deltagit i före¬
varande ärendes behandling och der tillhört minoriteten, men
såsom för tillfället illamående har jag ej kunnat reservera mig,
och jag utbeder mig derföre att nu få yttra några ord. Lik¬
väl anser jag otjenligt att här upprepa samma skäl, som redan
förut af andra talare fullständigt utvecklats, utan inskränker
jag mig att derutinnan instämma med de två föregående talarne
och på grund deraf äfven yrka afslag. Jag tillåter mig dess¬
utom anmärka, hvad beträffar den så mycket tadlade prsede-
stinationen för ett visst yrke redan i unga år, att andra län¬
ders exempel borde öfvertyga hvar och en om nödvändigheten
häraf, och det icke blott exemplen från Europas mest civilise¬
rade länder, utan äfven från republicanismens beprisade mön¬
sterstat — America. Att en dylik predestination för öfrigt fö¬
refinnes i andra yrken, är ju ganska allmänt, och i krigare-
yrket blir man i sjelfva verket tidigare veteran och emeritus än
eljest, så att det der ock fordras att tidigare inträda. Detta
blir än mera klart, då man betänker, att krigareyrket fordrar
tidig vana och tidig disciplin för att rätt skötas, likasom det
ock tarlvar rörlighet och friska krafter, som förmå att. härda
ut både mot hunger och törst, köld och värme, sol och regn.
Aren kunna således enligt min öfvertygelse ej utsträckas för
intagning vid Krigs-Academien. I Utskottet talades äfven om
penalismen, sorn påstods ej ännu hafva helt och hållet lörsvun-
Den 3 0 c t o b e t\
483
nit vid nämnde läroverk, men jag har sedan derom erhållit
upplysningar, deni jag har all anledning att sätta tro till. och
hvilka visa, att detta lyte dels alltmer försvunnit, dels allvar¬
ligen motarbetas och bestraffas, der det skulle vilja återkomma.
Man har ofta gjort den reflexionen, att Konungamakten
hos oss stundom ingriper alltför mycket i det lilla oell inskränk¬
ta ; men manne man ej kan med åtminstone lika mycket skäl
anmärka, att folkmaktens representativa organer genom sin ställ¬
ning stundom föranledas till ett minutiöst controllerande eller
dirigerande, sorn lätteligen kan blifva skadligt för ett alsedt
godt ändamål. Jag tror, att man nu ej bör lemna något exem¬
pel på sådant förfarande; ty det är visserligen en ganska god
och riklig sak, att Rikets Ständer ega att till thronen frambära
sina önskningar, men då böra dessa önskningar också vara
byggda på fullt klara och goda skäl. Detta anser jag nu ej
vara fallet, hvarföre jag, helst då Krigs-Academien i alla vä¬
sendtlig» riktningar visar sig gå framåt, förenar mig med dem,
som yrka afslag å Utskottets förslag.
Professor Lindgren: Icke helier jag kan tillstyrka ifråga¬
varande underdåniga skrifvelse, hvilken lärer inom Utskottet
hafva blifvit beslutad med den knappa öfvervigten af en enda
röst. Såsom grund för det afslag, jag ämnar påyrka, åbero¬
par jag till en början samma skäl som de, hvilka vid den år
1850 vidtagna förändringen med Carlbergs Läroverk vållade,
att reformen då inskränktes till endast den lägsta classens in¬
dragning, hvarvid man ansåg sig böra stanna, till dess Rikets
Elementar-läroverk hunnit blifva så reglerade, att man med
säkerhet kunde påräkna, att den undervisning i humaniora,
som nu meddelas i de tvänne nu ytterligare till indragning fö¬
reslagna classerna, kunde af blifvande officers-ämnen före deras
inträde i krigsskolan vid de allmänna undervisningsverken er¬
hållas. Visserligen har sedan dess den länge väntade skol-
stadgan utkommit, nion den har ej ännu hunnit visa, hvilka
resultater den förmår tillvägabringa. Men dessa må blifva huru
fördelaktiga som helst, så torde väl svårligen kunna förväntas,
att en yngling skulle före det. 18:de eller I9:de året hafva hun¬
nit vid det allmänna läroverket inhemta de insigter t. ex. i Ma-
thematik, som nu erfordras fiir inträde i den nuvarande tredje
classen i krigsskolan. Skulle nu de 2:ne lägsta classerna i
denna skola indragas, så måste väl följden deraf blifva, att i
de återstående afdelningarne undervisning måste meddelas ute¬
slutande i de till krigareyrket hörande ämnena, för hvilkas in-
hemtande i alla fall säkerligen komme att erfordras en tre- å
fyra-årig curs. Följden åter härutaf blefve tvifvelsutan, att den
före inträdet i krigsskolan vunna kunskapen i do s. k. huma¬
nistiska ämnena, såsom icke vidare underhållen och förkofrad,
småningom bortdunstade, eller endast lemnade ytterst dunkla
484
Den 3 October.
minnen i behåll för lifvet åt den blifvande krigaren; hvarföre
jag också i olikhet med sjelfva Gouverneurs-Embelet icke ens
under förutsättning af det föreslagna vilkorels uppfyllande an¬
ser den nu föreslagna indragningen tillrådlig, utan håller före,
att, på sätt nu sker, undervisningen i humanistiska och mili¬
tära ämnen må parallelt fortgå i alla militärskolans classer ige¬
nom. Val har Utskottet sökt ett skäl för den tillstyrkta in¬
dragningen i den lemnade uppgiften, att ynglirigarne i de tvän-
ne lägsta classerna nu nästan uteslutande sysselsättas med hu¬
maniora, men denna uppgift har genom de i reservationerna
meddelade upplvsningnrne blifvit på ett slående sätt vederlagd,
hvadan ock, då detta cardinalskäl för den föreslagna åtgärden
blifvit undanröjdf, jag anser Utskottet hafva saknat all anled¬
ning till den tillstyrkta underdåniga skrifvelse», hvilken jag ock
med min röst kommer att afslå.
Kyrkoherden Sondén: Då Kongl. Krigs-Academiens när¬
varande organisation fått så många och kraftiga förespråkare,
är det måhända i sin ordning, att åtminstone en svag röst hö-
jes till försvar för Utskottets åsigt. Jag tar mig då först fri¬
heten att erinra, huruledes det tillgår vid uppsättandet af de
flesta Utskotts-betänkanden; alla motiver, hvilka i ett sådant
anföras, kunna vanligen icke gillas af alla majoritetens leda¬
möter; när resultatet, hvartill Utskottet kommer, godkännes, så
nöjer man sig dermed, äfven om något bland motiverna icke
synes vara så särdeles bindande.
När fjerde Hufvudtiteln af Hiigv. Ståndet skulle behand¬
las, lemnades här till mig en skrift: "Några ord om Krigssko¬
lan å Carlberg”, författad af en person, som sade sig af flere
skäl värml nitälska för nämnda skola. I denna skrift pag. 8
heter det: ”Vid läroverket på Carlberg, der ynglirigarne vid
"omkring 16 års ålder inträda, egnas lärotiden i den s. k. ne-
"dre afdelningen (Esta oell 2:dra elasserne) åt de humanistiska
"studierna, hvilka derefter fortsättas jemnsides med undervis¬
ningen i militärämnena genom skolans öfre afdelning” etc. Jag
kunde då ej förmoda annat än att denne nitälskare för
Kongl. Krigsskolan talade sanning och yttrade med anled¬
ning deraf några ord om behöfligheten af en förändrad or¬
ganisation af denna skola, ehuru jag icke flir detta ända¬
måls vinnande ville tillgripa det grymma medlet att ställa
nuvarande lärare på svältcur. En promemoria, för hvars
handstil en af de värde reservanterna i Utskottet bugade sig,
innehöll den af Utskottet i sin recit upptagna uppgiften, att un¬
dervisningsämnena i nedra afdelningen hufvudsakligen inskrän¬
kas tili humaniora. När nu Utskottet på grund af dessa upp¬
gifter vågar föreslå en liten förändring i Krigs-Academiens in¬
rättning, bestridas uppgifternas sanningsenlighet och kallas
"falska förutsättningar, hemtade ur motioner”, "förhållanden, som
icke ega rum!" o. s. v. Går man till den förste reservantens
Den 3 October.
485
egna uppgifter, så befinnes, att i den ifrågavarande nedre afdel¬
ningen 20 timmar i veckan användas till humaniora, under det
6 äro anslagna åt militär-amnen. Dermed anser jag för ruin
del icke den vederläggning vara åstadkommen som åsyftas; det
ligger ju i öppen dag, att de 20 timmarne utvisa en ganska be¬
tydlig öfvervigt öfver de 6. Det synes mig derföre till fullo
ådagalagdt, att i nedre afdelningen humaniora utgöra hufvudsa-
ken. Denna afdelning utgör således blott en förberedelse för
den egentliga militärskolan, hvilken till sitt ändamål icke kan
eller bör vara något annat än en tillämpningsskola för militär¬
yrket. Förberedande kunskaper till denna likasom öfriga til -
iämpningsskolor både kunna och biira inhämtas i de allmänna
elementar-läroverken. Men, säger man, så sker icke. Sedan
den lägsta classen vid Carlberg indrogs, hafva fiiräldrar blifvit
nödsakade att förskaffa sina siiner dessa förberedande insigter i
enskilda läroanstalter, cadett-fabriker, med vida drygare kost¬
nad än förut vid krigsskolan. Om detta ofta varit fallet, så
är icke mindre visst, att de kunskaper, som nu erfordras, icke
äro högre än att de både kunna inhämtas och verkligen un¬
derstundom blifvit inhämtade af ynglingar, utan att de behöft
aflägsna sig från sin hemort för att insättas i en sådan der dyr
cadett-fabrik.
Det hufvudsakliga skäl, hvarför jag vill tillstyrka bifall till
Utskottets Betänkande, är omsorgen om militäryrkets egen för¬
kofran. Långt ifrån att klandra Kongl. Krigs-Academien, an¬
ser jag flir en känd och erkänd sak, att ynglingar der bildas
väl för detta yrke, ojemförligt bättre än uti enskilda militär¬
skolor eller s k. cursor. Men Carlberg kan oj förse arméen
på långt när med behiifligt antal officerare. Derföre uppstå här
och der privatcursor, hvarifrån Herrar Chefer nödgas emottaga
ynglingar med en 'ida sämre underbyggnad håde i humaniora
och framför allt i det militära. Dot. må derföre förlåtas den
oinvigde, om han med särskildt (åstadt afseende å arméens be¬
hof af dugligt, befäl önskar fördubla det antal, som vid Carl¬
borg erhåller sin bildning. Och indragas de två nedersta clas-
serna af detta läroverk, så bör der blifva rum för ett dubbelt
så stort antal som förut i de tvenne återstående.
En reservant omtalar förhållandet vid militärskolor i andra
länder och en föregående talare har ansett de exempel han an¬
fört så bindande, att man vid betraktande deraf bort afstå från
allt. yrkande på förändring. Jag måste tillstå, att mig synes
den värde reservanten nog sträng i sina fordringar, då han be¬
gär, att ett Utskott eller dess enskilda ledamöter skola skaffa
sig underrättelser både om utlandets förhållanden samt på ort
och ställe se efter huru vid vår Krigs-Academi tillgår. Att
taga utlandet till efterdöme är väl icke alltid tillförlitligt, om
än möjligt. Jag erkänner öppet, att jag om dess krigsskolor
saknat kunskap, intill dess jag fick läsa derom i Herr Bråken-
486
Den 3 Oetober.
hjelms reservation, ty inom Utskottet hade han icke elen god¬
heten att meddela hvad han i bemälde reservation anfört. Men
låt vara att man öfver allt annorstädes gör sig den kostnaden
att ställa en förberedande skola i sammanhang med den egent¬
liga krigsskolan, så äro förhållandena icke ändå desamma i Preus¬
sen, Frankrike eller Nord-America som i Sverige. Sverige är
ett fattigt land; åtminstone har man så ansett det, allt intill
denna Riksdag, då de stora anslagssummorna synas antyda
motsatsen. Ar dock Sverige ännu så fatligt, att det behöfver
hushålla med Statens medel, så synes mig intet skäl vara att
till en förberedande skola, der hufvudsakligen blott humaniora
meddelas, använda de medel, som till långt större förmon för
militäryrket och arméen skulle kunna användas till den militära
tillämpnings-skolan. — Under de mångfaldiga göromål, som
höra till en Riksdag, torde man ock kunna vara ursäktad, örn
man icke vid hvarje förekommande fråga inhämtar sin känne¬
dom på ort och ställe. Man mottager villigt underrättelser af
fullt competenta och trovärdiga personer. Men om den enes
uppgifter bestridas af en annan eller kanske motsägas af honom
sjelf, hvad är att giira? Reservanterna öfverensstämma ej sins
emellan i factiska uppgifter. Den förste välborne reservanten
säger, ”att flera cadetrplatser stå obesatta”: en annan, förmod¬
ligen äfvenledes sakkunnig, nemligen Capitaine af Edholm upp¬
gifver, att "alla platser äro upptagne eller eftersökta", att under
hela tiden sedan lägsta (lassen indrogs ”tilloppet af sökande
till lediga platser vid Krigs-Academion ieke förminskats, utan
denna tvärtom måst utvidgas.” Hvilkendera af dessa tvänno
sakkunnige männen skall man tro? För min del vill jag tro
den förre, då han funnit stöd af vårt Stånds Viee-Talman, och
då derjemte det factum han omtalar är minst gynnande för min
mening. Men om således åtskilliga platser vid Carlberg stå
obesatta, hvad bevisar det? Frågar man efter orsaken, hvar¬
för de ej besättas, så kan man ej förbise den orsak dertill, sä¬
kerligen den väsendtligaste af dem alla, att det linnas genvä¬
gar till Lieulenants-graden öppnade genom de der privata bild-
nings-anstalterna, hvilka meddela nära nog ingenting, och hvar¬
ifrån alumner framsläppas i officers-examen på snart sagdt in¬
genting. Det synes mig ovedersägligt, att så länge dylika lä¬
roanstalter finnas eller fastheldre så länge deras alumner af
de tillsatta examens-commissionerna behandlas så lätt, som
ofta hittills varit fallet, så skall mängden af ynglingar finna
det vida beqvämare att gå denna väg till sin Lientenants-full-
makt än den vida besvärligare och grundligare genom Kongl.
Krigs-Academien. Uppställ deremot för dessa ynglingar sam¬
ma fordringar som för cadetternas utexamen, låt dem alla vid
Krigs-Academien examineras innan de godkännas, så skola nog
de liesta föredraga den säkra, örn än något besvärligare vägen
genom Krigs-Academien än den osäkra förbi densamma.
Den 5 Oetober.
487
En talare har uppläst en handling, sorn skulle tjena till att
Ådagalägga obehöfligheten, ja, såsom hail tilläde, obehörigheten
af en underdånig skrifvelse i ämnet. Det gläder mig, att Canz-
lers-Emhetet, enligt hvad berörde handling innehåller, tänker
lika med Utskottets pluralitet i det hänseendet, att det anser
en ombildning behöflig. Men derför måtte väl icke Rikets
Ständer kunna vara obehöriga att derom yttra en mening.
Icke blir väl den underdåniga skrifvelsen obehörig derföre, att
den understöder en mening, som Canzlers-Embetet behagat
yttra.
Då jag, oaktadt hvad emot Utskottets mening blifvit an-
fördt, anser, att militärbildningen inom landet skulle vinna ge¬
nom de tvenne lägre classernas successiva indragning, hvar¬
igenom utrymme lemnades för så många flera lärjungar att
bivista den militära undervisningen i de högre, tillstyrker jag
bifall till Utskottets Betänkande.
I detta yttrande instämde Doetorerna Björkman och Sand¬
barg. Contracts-Prosten Emanuelsson och Kyrkoherden Ot¬
terström.
Biskop Butsch förklarade sig instämma med dem, som af-
styrkte en underdånig skrifvelses aflåtande i förevarande fråga.
Doctor Säve: Visserligen medgifver jag, att Ståndet biir
förfara varsamt i en uppfostringsfråga sådan som denna, deruti
man svårligen rätt kan intränga i alla förhållandena, men jag
kan dock ej undgå att uttrycka min förundran deröfver, att
man med sådan värma och liflighet upptagit Utskottets förslag,
alt man till och med deruti sett ett ingrepp i konungamakten.
Nog bör man i detta fall såsom andra kunna lugnt raisonnera
och fatta sitt beslut. Då jag nu yttrar mig för en förändrad
organisation, har jag emellertid så litet i sigte att tadla, vare
sig Styrelsen eller lärarne eller alt göra dem öfverflödiga, att
jag fastmer önskar läroverkets utvidgning såväl till curser som
lärarepersonal. Det har i min tanke alldeles icke varit spar-
samhetsbegär, som ledt Utskottet, utan snarare en önskan att
åstadkomma en fullkomligare militärbildning genom att göra
Academien tillgänglig för största möjliga antal elever och ge¬
nom cursernas utvidgning, så att de enskilda läroanstalterna ej
så mycket skulle behöfva anlitas. Factiskt är det i alla lall,
att dessa enskilda undervisnings-anstalter visat, att man kan
blifva skicklig officerare ulan att genomgå Carlbergs Krigs-
Academi, ty äfven de enskilda institutionerna hafva ju danat
sådana. Ilvad en reservant yttrat derom, att det vore alldeles
nödvändigt att tidigt vänjas vid den militära disciplinen och
öfningarna vid detta läroverk, bevisar i sjelfva verket ingenting,
emedan det bevisar för mycket, ty om så vore förhållandet,
488
Den 3 0 c t o b e r.
skulle de, som utgått från enskilda läroanstalter, aldrig kunnat
duga till officerare. En annan reservant har till bevis, att de
militära öfningarne ej äro en lek, påstått, att ynglingar, som
öfvergifvit läroverket, deri ill ofta blifvit föranledda deraf, att
deras föregående uppfostran eller svag kroppsbyggnad gjort
dem oförmögna alt uthärda den tidiga vapenöfningen och fält-
tjensten. Men borde man icke häraf snarare sluta, att början
med dessa öfiiihgar ej borde ske fiirrän i högre clssser. För
min del tror jag ej, att det är så farligt med de militära äm¬
nena i de nedersta classorna. — Mot den tabell, som Herr
Weidenhjelm uppgjort öfver tim-antalet för humanistiska och
militära läroämnen, kan med skäl den anmärkningen göras, att
läroämnena äro sammanförda för båda de lägre classerne, så
att man ej ser hvad som bestås hvarje dass särskildt. Min
öfvertygelse är, alt åtminstone den nedersta classen, som san¬
nolikt upptager ganska litet af egentligen militärisk öfning, helt
och hållet kan anses såsom öfverflödig. — En talare här har
yttrat, att man först måste uppfostras till menniska innan man
uppfostras till krigare. Detta medgifver jag, men kan man då
ej bildas till menniska på annat ställe än Carlberg? I en af
reservationerna läser man, alt vid krigsskolor i främmande
länder ynglingar gemenligen intagas vid 15 års ålder; detta
får jag dock bestrida både livad beträffar Poiytechniska Skolan
i Paris, som är den bäsla af alla, och der intagningsåldern är
från lfi till 20, stundom och för deni, sorn förut inträdt i tjenst,
ända till 25 år, äfvensom militärskolan S:t Cyr, der, så vidt
jag vel, ingen får inträde, som ej är minst 16 år och genomgått
Baccalaureat és Sciences, d. v. s. undergått en examen, unge¬
färligen motsvarande vår student-examen på reallinien. — Man
har slutligen äfven ordat mycket om den ringa öfverensstäm¬
melse, som skulle finnas emellan Elementar-läroverken och
Krigs-skolan, men man borde väl lätt nog kunna ställa så till,
att lärjungar från Elementar-läroverkens 6:te eller 7:de classer
kunde blifva competenta till inträde i 2;dra eller 3:dje classen vid
Carlberg. Om jag sålunda ej helt och hållet kari gilla Utskot¬
tets förslag, tillåter jag mig dock hemställa, att Rikets Ständer
måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Majit beha¬
gade taga i öfvervägande, huruvida icke första eller lägsta classen
vid Krigs-Academien på Carlberg må kunna indragas och for-
dringarne för inträde i den närmast högre eller andra classen så
ordnas, att inträde deruti må beredas lärjungar från någon
bestämd högre dass vid Rikets Elementar-läroverk, och an¬
håller jag att härpå måtte framställas proposition.
Professor Agardh: För min del tviflar jag på ändamåls¬
enligheten af ifrågavarande skrifvelse, och jag beklagar, att Eko¬
nomi-Utskottets nu förevarande Utlåtande tyckes sakna den
sakrika utredning, som man eljest plägat erhålla i de förslag,
Den 3 October.
489
hvilka fran nämnde Utskott under innevarande Riksdag här¬
flutit. Utskottet synes nemligen på teniligen liisa grunder och
utan att närmare belysa frågan framkommit med det här ifrå¬
gavarande förslaget. Mig synes det vara klart, att Krigs-
Academien vid Carlberg, såsom varande en tillämpnings-skola,
ej kan omorganiseras förr än Elementar-läroverken erhållit den
stadga och enhet som erfordras. Kongl. Majit har ock visat
sig trogen den grundsats, Kongl. Majit, med anledning af Stän¬
dernas skrifvelse år 1840 uttalade, den nemligen, "att Krigs-
Aeademien skulle förblifva i sitt dåvarande skick, intill dess en
allmän reglering al Rikets uppfostrings- och undervisnings¬
anstalter kunde ske”: ty dels indrogs verkligen en dass till
följd af den utkastade planen för läroverkens omgestaltning ge¬
nom 184 9 års Circulär, dels har nu Gouverneurs-Embetet på
Carlberg med anledning af den nya Skol-Stadgan visat sig be¬
tänkt på en omorganisation, ehuru det ej kunnat ingå på de¬
taljer härutinnan, förrän den nya Stadgan för Elementar-läro-
verken hunnit visa några bestämda resnltater. Detta är väl
också gifvet, att man måste vänta och se, huru reformen ut¬
vecklar sig och hvilka frukter den bär. Att nu genom en så¬
dan skrifvelse som här föreslås påskynda en ombildning af
Carlberg vore att vid Krigs-Academien befordra samma osä¬
kerhet, som nu till en del råder vid Elementar-läroverken. Der¬
igenom skulle man endast åstadkomma, att än flera officers-
aspirantet kastade sig in på de enskilda läro-anstalterna för
officerare, som utan gensägelse äro Krigs-Academien vida
underlägsne både hvad undervisningen och disciplinen beträffar
och lemna vida mindre garantier äfven hvad sedligheten vid¬
kommer. Låter man åter saken hafva sin naturliga gång, så
vinner man sannolikt samma mål, men på en väg, som af sak¬
förhållandena sjelfva utstakas, och i närvarande stund, innan
Elementar-tmdervisningen ernått någon stadga, måste en skrif¬
velse i sådan syftning som den nu föreslagna anses förtidig.
Hvad beträffar den anmiirkta motsägelsen deruti, att en reser¬
vant uppgifvit, det alla platserna vid Carlberg voro upptagna
eller eftersökta, under det en talare inom detta Stånd visat, att
alltsedan första classcns indragning 1850 lediga platser ständigt
funnits, så förklaras den helt enkelt deraf, att oaktadt sö¬
kande i mängd anmält sig och sålunda alla platserna verkli¬
gen varit eftersökte, har dock tili följd af de sedan 1850 steg¬
rade fordringarne för inträde så många tillbakavisats, att, så¬
som för mig blifvit uppgifvet, det en gång inträffat, att bland
12 sökande endast 1 blifvit såsom godkänd emotfagen. Detta
missförhållande skulle än mera komma att ega rum, om man,
innan undervisningen vid Elementar-läroverken kommit på den
punkt, man genom nya Skol-Stadgan åsyftar, stadgar ännu
högre fordringar för intagning vid Carlberg, och i sådant fall
skola de af en föregående talare nyss omtalade "genvägarne”
490
Den 3 October.
sannolikt än oftare begagnas. Såsom jemförlige med Carlherg
har man anfört såväl Polytechniska skolan i Paris som Krigs¬
skolan i S:t Cyr. Hvad beträffar Polytechniska skolan, så liar
samme talare sjelf ådagalagt, att den är en läroanstalt af vida
högre slag än Krigsskolan vid Carlberg, och alt den närmast
är jemförlig med vårt högre läroverk vid Marieberg, enär dess
ändamål är att bilda till inträde vid General-stabs-Skolan, Ar¬
tilleriet, Ingenör-Corpsen, Sjömätnings-Corpsen, Väg- och Vat-
ten-byggnads-Corpsen, Bergverks-Corpsen, Krut- och Salpeter¬
tillverkningen, Telegraf-Corpsen samt Tobaks-tillverkningen.
Den är med andra ord en läroanstalt, der undervisning med¬
delas i hela den del af menskliga vetandet, som mer eller min¬
dre hvilar på mathematisk grund. Afven Militär-skolan i S:t
Cyr tror jag vara en Militär-skola af högre ordning. Den lilla
Krigs-skolan vid Carlberg kan deremot ej berättiga till inträde
i General-Staben eller till befordran vid Artilleriet och Geni-
Corpserne. — På grund af dessa skäl kan jag sålunda ej till¬
styrka, att för närvarande någon skrifvelse i nu föreslagna syfte
till Kongl. Majit aflåtes
Häruti instämde Prosten Ljungdahl.
Professor Selander: Afven jag afstyrker aflåtando af en
skrifvelse i denna fråga, helst sorn tvenne talare redan visat,
att Gouverneurs-Embetet sjellt är betänkt på ifrågavarande om¬
organisation, så lort den lämpligen kan låta sig göra. Dock
måste jag uttrycka min förundran deröfver, att den värde re¬
servanten, som uppgjort en tablå öfver läroämnena, rangerat
mathematiken bland de humanistiska studierna. Man talar så
mycket om olämpligheten att vid Krigs-Academien såsom en
tillämpningsskola lemna undervisning i de så kallade huma¬
niora. Men detta synes man icke anse lika olämpligt vid an¬
dra tillämpnirigsskolor. Teehnologiska Institutet är ju ock en
tillämpningsskola; samma argument skulle ju ock således kunna
användas beträffande den, ty äfven der undervisas i mathema-
tik, ingalunda i differential- och iutegral-calcul, utan i den van¬
liga elementära mathematiken. En talare här har velat visa,
att till s. k. humaniora användes årligen i de lägre classerna
på Carlberg 700 timmar, under det militär-ämnena upptoge
endast 210, men han har härvid förbisett de 7 sommarveckorna,
då militär-ämnena uteslutande upptaga tiden och hvarigenom
ziffran 210 rätteligen ändras till 483. •— För öfrigt vill jag
anmärka, att derest det ovilkorligen stadgas, att alla officerare
skulle genomgå Carlbergs Krigs-Academi, torde nog Arméen
komma att lida stor Grist på officerare. Det må vara sanni,
att de enskilda läroanstalterna äro temligen underhaltiga: alum-
nerna derifrån måsto dock antagas, ty eljest skulle Arméens
behof ej kunna fyllas. Det är dock bevisadt, att flertalet bland
Ren 3 Oetnber.
491
Regements-officerarne, således bland de skickligare, utgått från
Carlberg; undantag kunna val gifvas, ty goda hufvuden taga
alltid ut sin rätt. de må komma från Carlberg eller ej, men
visst är, att i allmänhet de som genomgått Krigs-Academien
äro iifverlägsne och mer användbare. Omöjligt blir det i alla
fall att fordra lika kunskapsmått af alla; flere komma ju dess¬
utom att genomgå högre Artilleri-läroverket vid Marieberg,
nemligen de bästa hulvudena. — Här har talats om Polytech-
niska skolan, men den är ingalunda uteslutande en militär¬
anstalt; alla Frankrikes Civil-ingeniörer bilda sig der, och der¬
ifrån hafva utgått Frankrikes berömdaste Mathematici och Che-
mister. I)c som vilja befordras vid Artilleriet måste dessutom
äfven genomgå Artilleri-skolan i Metz.
För min del alstyrker jag alltså den föreslagna underdå¬
niga skrifvelsen, isynnerhet som vederbörande styrelse, som bäst
förstår saken, sjelf tagit frågan örn hand.
Prosten Berlin: Med anledning af en talares anmärkning, att
Styrelsens å Carlberg af mig upplästa skrift och den nu föreslagna
underdåniga skrifvelsen skulle hafva alldeles enahanda sylte, får
jag genmäla, att mellan dessa båda skrifvelser finnes den himmels¬
vida skillnad, att don förstnämnde först då förordar den ifråga¬
ställa omorganisationen, när Elementar-läroverken hunnit visa
frukterna af den nya Skolstadgan, under det Utskottets förslag
går derpå ut, att denna organisation just nu skall företagas. Den
ena vill sålunda, enligt hvad jag nyss sökte framhålla, att ännu
omkring 3 å 4 år det skall anstå med förändringen: den an¬
dra vill, att Kongl. Majit genast skall taga saken i Nådigt öf¬
vervägande. Således förelänns i detta hänseende ingen mot¬
sägelse i mitt yttrande, men väl i den värde talarens eget. —
En annan talare har nämnt, att man i denna fråga talar med
sådan ömtålighet. För min del har jag ej förnummit något
sådant, utan tyckt, att man å ömse sidor behandlat frågan med
lugn och hofsamhet, men väl är det naturligt, att man med
oro märker, huru läroverket hotas med förstöring derigenom,
att man från detsamma vill bortskära två classer. Dock — älven
om dessa classer indragas, är man ej viss derpå, att cj de åter¬
stående eleverna likväl komma att fördelas i 3 eller 4 classer,
enär flir närvarande äfven militär-ämnen ingå i de nedre clas-
serna, och i dessa ämnen skulle väl alltid komma att under¬
visas, äfven om någon del af den humanistiska bildningen vore
undangjord, så att i sjelfva verket kunde man ej ens genom den
ifrågaställa organisationen hjelpa sig fram med blott 2 classer.
Dun föregående talaren nämnde Regements-officerare; vi
torde alla väl ihågkomma hvad General Lefrén yttrade vid det
gemensamma sammanträdet å Riddarhuset i fråga om 4:de
Hufvudtiteln, att ju högre upp i graderna, desto flere procent
bland officerarne hade genomgått Krigs-Academien vid Carl-
492
Den 3 October.
betg. —• En talare har vidare yttrat här. att ynglingarne ej så
tidigt intogos i Frankrikes mililäriska läroverk. Så är dock ej
förhållandet. Vid skolan i Lafléche är intagningsåldern från
10—14 år; eleverna vid Krigsskolan i S:t Cyr måste vara
minst 10 år, det är sannt, men också högst 20, vid Polytech-
niska skolan är åldern äfvenledes mellan lii och 20 år. Såle¬
des gäller ej absolut om alla Fransyska läroverk, hvad den
talaren anförde. Men gå vi till andra länder, så finna vi, att
t. ex. i Finland intagningsåldern är från 12:te till och med
17:de året: i Sachsen det 15:de. Af det eria som det andra
ar det emellertid klart, att man måste lemna Krigsskolan tid,
till dess frukterna hunnit visa sig af den nya Stadgan för Ele-
mentar-läroverken. Då det af erfarenheten bestyrkts, att, elter
det en dass år 1850 indrogs, llere än förr börjat begagna pri¬
vata läroanstalter, så kommer detta naturligtvis att i en högre
grad inträffa, derest nu 2 classer ytterligare indragas, och
följden deraf blir, att Armeen alltmera blir i saknad af de
skicklige alumnerne, från Carlberg: ty det är gifvet, att om
många och långa förberedelser skola behöfvas för inträde vid
nämnde Krigsskola, kommer mången att mista hågen att der¬
städes, söka sin militäriska bildning och i stället vända sig till
de nyss omtalade genvägarne. Då jag emellertid ej kan finna
det nyttigt och klokt att ställa så till, att Arméen saknar
dugliga officerare, tillstyrker jag fortfarande afslag å Betän¬
kandet.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Man har här uttryckt
sin undran deröfver, att så lifligt motstånd göres mot aflåtande
af en underdånig Skrifvelse i denna fråga För min del mot¬
sätter jag mig alla Skrifvelser till Kongl. Maj:t, som äro obe-
höfliga; så mycket mer i förevarande läll, då den vore oriktig.
Prolessorerne Agardh och Selander hafva för öfrigt redan till
besvarande upptagit åtskilliga anmärkningar, dem jag eljest
hade ämnat att bemöta; jag behöfver således ej upprepa hvad
som rörande tim-antalet och förmenta motsägelser mellan re¬
servanternas uppgifter här förekommit. En Talare har ansett,
att blott, lägsta classen borde uteslutas, emedan der undervi¬
sades i caleches, biblisk historia o. s. v. ; förhållandet är dock,
att dessa ämnen redan enligt Kongl. Brefvet af år 1850 må¬
ste vara undangjorda före inträdet på Carlberg, men den värde
Talaren kan väl ej klandra, att de der ånyo genomgås och
närmare utvecklas. Hufvudsaklig vigt lägger jag för öfrigt,
derpå, att lärjungarnes physiska helsa och styrka på Carlberg
mer än annorstädes tillses och vårdas. På andra ställen för¬
håller det. sig onekligen sämre i detta afseende; med bekym¬
mer ser man allt flere bleka och lutande ynglingar fylla våra
läroverkssalar, och det vore högeligen att beklaga, om denna
physiska förslappning äfven vid Krigs-Skolan skulle göra sig
Oen 3 October
493
giillnmle, såsom den no visar sig följa af mångläseriet i Ele-
mentar-Läroverken. Jag kan sålunda äfven af delta skäl in¬
galunda förorda den föreslagna underdåniga Skrifvelsen, eme¬
dan jag befarar, att elt pliysiskt försvagadt befäl skulle kunna
blifva en följd af en dylik omorganisation.
Doctor Säve: Jag begärde ordet egentligen tor att fri¬
säga mig från den af tvenne Talare upprepade beskyllningen
att hafva missförstått eller misstagit mig 0111 den Polytechni-
ska Skolans i Paris bestämmelse, såsom icke egentligen militä¬
risk, utan omfattande Ingenieur-vefenskaperna i allmänhet. Så
sannt det är, att vid denna Skola bildas utmärkta inathematici
och vetenskapsmän i flere ämnen, att man der bildar Civil-
Ingenieurer, lärare för den Itögre Normal-Skolan m. m., så lä¬
rer väl ej kunna nekas, att läroverket tillika är ett högre upp-
fostrings-institut tor elever, som ämna sig till Artilleri- och
Fortifications-Corpserna, Hydrographiska Corpsen, Generalsta¬
ben m. 111., enär så utmärkta militärer söm Gencralcrne
Bosquet, Niet 111. il. verkligen blifvit der bildade. Jag nämnde
derjemte Militär-Skolan S:t Cijr i Paris, en af de äldsta i
Frankrike, och der isynnerhet Infanteri- och Cavalleri-Office-
rare få sin förberedande bildning. Man har åberopat Skolan
Lufleche, der unga militär-ämnen skulle genomgå en sjuårig
curs. Men detta synes vara blott ett privat-institut. ungefär
som åfskillige sådana äfven hos oss, och hvarifrån man vidare
går till en egentlig Krigs-Skola. Man klandrar Utskottets för¬
slag till underdånig Skrifvelse såsom för mycket i förväg be¬
stämmande såsom t. ex. om två hela classers indragning. Men
Utskottets förslag har ju öfverlemna! valet mellan en eller två
classers indragning, eller huruvida någon indragning alls bör
ske till Kongl. Majds afgörande. Detta är ju icke så positivt.
Man har slutligen sagt, att vår Officers-Corps måste från ung¬
domen physiskt härdas, och att detta sker på Carlberg. Men
jag hoppas, att Staten icke försummar att snart Sätta äfven våra
allmänna Elementar-Läroverk i det skick, att genom gymna¬
stik och vapenöfningar ungdomen physiskt starkes. Att i alla
fall de kroppsliga öfningar, som genomgås Vid Krigs-Acade-
mien, ej äro oumbärliga flir den militära uppfostran i vårt land.
bevisar sig deraf, att våra fleste Officerare af lägre grader, d.
v. s. de som vanligen slita mest ondt i fjellsten, icke genom¬
gått. den physiska härdningen på Carlberg. Jag fortfar såle¬
des att yrka den underdåniga Skrifvelsen om indragning af
nedersta eller den s. k. första classen.
Contracts-Prosten Fmanuclsson: Då diskussionen redan
varit tillräckligt lång, vill jag ej mycket tillägga. Till Utskot¬
tets ursäkt får jag endast anföra, att den Skrifvelse, sorn Pro¬
sten Berlin nyss uppläst, var för Utskottet okänd. Hade så
494
Den 3 Oetober.
ej varit förhållandet, torde resultatet hafva blifvit annorlunda.
Emellertid var detta ej Utskottets fel, utan deras, sorn ej lern-
nat en så vigtig handling till Utskottets kännedom.
Prosten Söderberg: Så mångå Talare hafva redan ut¬
tryckt hvad jag ämnat säga, att för mig föga återstår att til¬
lägga. Herr Weidenhjelms reservation har här af flere blifvit
critiserad, men å andra sidan också väl försvarad. En punkt
är det dervid i synnerhet, som jag lägg er vigt på, nemligen
nödvändigheten att inrätta än serskild Sjöcadett-Skola, derest
de lägre classerna vid Carlberg indragas och följaktligen intag-
ningsåldern framflyttas, ty klart är, att Sjö-Officerarne måste
tidigt vänja sig vid sitt. yrke och kunna ingalunda göra detta
genom blotta lustresor på ångbåtar. — Mellan sjelfva den
egentliga undervisningen vid Krigs-Academien och de enskilda
läroanstalterna gör jag dock ej en så stor skillnad, helst sedan
det nu är föreskrifvet, att alla Officerare, sorn vilja genomgå
dylika privat-institut, måste . hafva absolverat Student-examen,
ehuru utan latin. Sjelf har jag en tid tjenstgjort vid en sådan
anstalt, hvarifrån flere ulmärkte elever afgått till Artilleri-Lä¬
roverket å Marieberg. Men hvad jag sätter synnerligt pris på
i fråga om Krigs-Academien vid Carlberg, är den med hän¬
seende till vår tids veklighet, man kan säga Spartanska upp¬
fostran, som der lemnäs och som är så mycket nödvändigare i
vår tid med nu rådande bevärings-system. — Då jag emeller¬
tid ej längre vill uppehålla Ståndet, slutar jag med att an¬
mäla, det jag ämnar alslå Utskottets Betänkande i denna del.
Contracts-Prosten Almqvist: Jag kan ej underlåta att ut¬
trycka min förundran, att Carlbergs ifriga försvarare så miss¬
förstått meningen med den föreslagna underdåniga Skrifvelsen.
Man har ju ej nog kunnat berömma Krigs-Academien och en¬
dast beklagat, att den ej kan förse hela Arméen med tillräck¬
ligt befäl. Men ifrågavarande Skrifvelse alser just att så om¬
organisera berörde Läroverk, att. man får en verklig tillämp-
nings-skola, som skall blifva tillräcklig att emottaga så många
elever, att dermed hela Annéens Officerscorps kan recruferas,
derigenom att 2 de lägsta classerna indragas. Ilar har talats
om animositet i discussionen: visserligen har ingen häftig ytt¬
ring deraf försports, men i alla fäll kännes en viss ömtålighet,
så snart man vågar röra vid denna dyrbara institution. En
synnerlig vresighet förmärkes ock hos reservanterne, hvilka, sjelfve
tjenstgörande på stället, ej ens skytt att gifva Rikets Ständer
åtskilliga slängar; detta förefaller mig verkligen mycket mindre
behörigt än att Rikets Ständer i underdånighet hos Kongl.
Majit hemställa, det Kongl. Majit behagade taga i Nådigt öf¬
vervägande, huruvida icke de två lägsta classerna vid Carl¬
berg må kunna indragas, eller om icke åtminstone dylik åt¬
Den 3 Octo ber.
493
gärd må kunna ega rum med l:sta classen vid nämnde Aca¬
demi. Frågan är för öfrigt, alldeles ej från gårdagen, titan har
i tiotal år varit å bane. Förr har man lill och med satt i
fråga indragning af hela Krigs-Academien, hvaremot det så
illa tilltygade Ekonomi-Utskottet nu endast fiireslagit en un¬
derdånig hemställan till Kongl. Majit om en eller tvenne clas-
sers indragning, oell ändock gör man nu sådant väsen af sa¬
ken. För min del beklagar jag de casemerade gossarne: det
må visst vara sannt, att medeltalet för dem som emottagas är
16 år, ilten ostridigt är dock, alt flere intagas såsom 13-årin-
gar, d. v. s. såsom harn. De allmänna Skolorna emottaga vis¬
serligen mycket yngre elever, men ej i caserner. Nog talas
här myckel, om cadetternes präktiga physiska uppfostran, som
till och med skall vara Spartansk; jag tiger härom. —
Jag anser den ifrågasatta Skrifvelsen vara både behörig
och behöflig, åtminstone ganska oskyldig. Kongl. Majit kan
nog bäst utreda och förstå den saken, och meningen är ju en¬
dast, att Han skall taga densamma i Nådigt öfvervägande,
hvarvid säkert under pröfning kummer, huruvida tiden bör af¬
bida?, till dess Elementar-Läroverket kommer i ordnadt och
nöjaktigt skick. Jag bifaller Utskottets förslag.
Doctor Sandberg: Denna fråga är icke ny. Vid 1840—
41 årens Riksdag tiireslogs en mera genomgripande reform af
Krigs-Academien vid Carlberg, deii jag då biträdde och har
sedermera icke ändrat öfvertygelse. Ty mig förekommer det,
som om en Krigs-Academi eller Krigs-Skola verkligen vore en
tillämpnings—skola, der man serskildt skulle utbildas för krigare-
yrket. För ynglingar, som der skola inträda, fordras en betydlig
mängd elementar-kunsknper, likasom vid inträde uti andra högre
tillämpnings-skolor. Men ingalunda fiiljer deraf, att hvarje
tillämpnings-skola skall vara försedd med flere lägre classer,
der de förberedande elementar-kunskaperna skola inhemtas.
En sådan utvidgning medför dryga kostnader och synes icke
vara nödvändig. De allmänna kunskaperna uti historia, geo-
graphi, lefvande språk, mathematik m. m. kunna och böra in¬
hemtas i våra allmänna Läroverk fullt ut till den höjd som
fordras, om ynglingar med fördel skola kunna begagna en hö¬
gre tillämpnings-skola för ett visst yrke. Att humanistiska
studier icke böra öfvergifvas derföre, att man sysselsätter sig
med inhemtande af special-kunskaper i en viss practi.sk rikt¬
ning, medgifves visserligen: men icke bör special-skolan för
den orsaks skull vara tillbyggd med flere classer för delta än¬
damål. — Emellertid blef den lägsta classen vid Carlberg ef¬
ter 10 års betänketid indragen. Måhända kan ytterligare en
dass för den lägre elementar-bildningen 10 år härefter anses
umbärlig; och om denna åsigt gör sig gällande, kan det vara
496
Den 3 October.
likgiltigt, huruvida det sker genom en underdånig Skrifvelse af
Rikets Ständer eller af Gouverneurs-Embetet på Carlberg.
Det återstår ändå alltid en annan fråga, huruvida det är
nödvändigt för militäryrkets utbildning, att Staten i mer eller
mindre nion underhåller 2:ne Krigs-Acadomier så nära hvaran¬
dra som Marieberg och Carlberg.
Comminister Heckman: Många inrättningar med det an¬
språksfulla namnet ”Academi” förefinnas häi i landet. Så hafva
vi utom de begge Universiteterne en Svensk Academi, en Ve-
tenskaps-Academi, en Academi fiir de fida konsterna, en Vit¬
terhets-, Historie- och Antiqvitets-Academi, en Landtbruks-
Academi o. s. v.: alla dessa förtjena också mer eller mindre
sina hedersnamn. Men bredvid dessa förekomma två andra:
Krigs-Academien och Musikaliska Aeademien, af hvilka den
sednare emottager piltar, som försvarligt kunna skrifva sina
namn och räkna qvatuor species, under det Krigs-Acade-
mien öppnas fiir dem, som stafva sig fram genom Cor¬
nelius Nepos, kunna något af Svenska och Allmänna Histo¬
rien samt så mycket af Geografien, att de veta t. ex. hvar
Kiilen ligger. Detta kallas en Academi. Bör man då ej
stryka bort åtminstone de lägre classerna? Talarens enskilda
åsigt är, att det vore bäst, om en serskild MiKtär-Facultet
upprättades vid Universiteterna.- Derigenom skulle också de
Carlbergska anorna och anspråken, den Carlbergska drygheten
och förnämheten inom Svenska Arméen försvinna. Vi hafva
på Riddarhuset hört uppläsas en briljant statistik öfver kun-
skaperne vid Carlberg och huru f. d. cadetter företrädesvis
stiga upp till högre militära funetioner. Talaren har dock icke
af dessa uppgifter kunnat förvillas. Gräddan af aristocratien
inträder vid Carlberg; mången deribland är slagen till General
redan i vaggan, och då synes det ej vara så svårt att pråla
med en större procent bland högre Officerare ifrån detta än
från andra Läroverk. Snille, tar ut sin rätt merendels under
hvilka omständigheter som helst; det är af högt adeligt. stånd:
men börden har ock inom Arméen och i allmänhet vid befor¬
dringar mycket att betyda. Mig förefaller verkligen den före¬
slagna Skrifvelse!) ganska menlös. Den sägos vara öfverflö¬
dig, emedan Acadomiens Styrelse sjelf lärer vara betänkt på
en förändring. Hvad Gouverneuren tänker eller gör, hörer
dock icke hit. Rikets Ständer kunna i alla fall gå in till
Kongl. Maj:t och underdånigst anhålla om en omorganisation.
För min del, då jag ej vill, alt en Krigs-Academi skall bestå af
barn eller omogna ynglingar, bifaller jag hvad Utskottet fö¬
reslagit.
öfverläggningen förklarades härmed slutad, och då //. H.
Erke-Biskopens och Talmannens proposition om bifall till
Utskot-
Den 3 Oelober.
497
Utskottets förslag med blandade Ja och Nej besvarades, samt
votering begärdes, uppsattes och godkändes en så lydande
voterings-proposition:
Den som godkänner Utskottets förslag å sid. 5 rörande
ailåtande af en underdånig Skrifvelse, röste Ja; den det icke
vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet berördo förslag af-
slagit.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 14 Ja och 24 Nej, hvadan Ståndet alltså a/slagit
Utskottets förenämnde förslag till underdånig Skrifvelse.
Utskottets sista hemställan sid. 5 rörande förflyttning till
Carlberg af Artilleri-Läroverket blef af Ståndet godkänd.
§ 9-
Föredrogs ånyo och Indes till hand/inganie Sammansatta
Banco- och Lag-Utskottets Memorial N:o 2, i anledning af
återremiss af Sammansatta Banco- och Lag-Utskottets före¬
gående Betänkande, så vidt detsamma innefattar yttrande i fråga
angående penningc-räntans frigifvande.
§ io.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Banco- och
Lag-Utskottets Betänkande N:o 3, i anledning af väckt mo¬
tion derom, att anställande af tullljenstemän vid jernvågarne i
Rikets Stapelstäder för utöfvande af serskilda coritroller måtte
upphöra, samt att af derigenom uppkommande besparing skä¬
ligt arfvode måtte lemnäs åt vågbetjening för ökade göro¬
mål m. m.
§ 11-
Föredrogs ånyo Sammansatta Stals-, Bevitbiings- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o
20, i anledning af väckt motion om beviljande af pension åt
Grefve Thorsten Budenschö/d.
Professor Lindgren erhöll härvid först ordet och anförde:
Då det ärende, som är föremål för detta Betänkande, icke i
vederbörlig ordning blifvit Iiandlagdt, enär jag ingalunda kan
erkänna det Sammansatta Utskottets behörighet att upptaga en
fråga, som uteslutande tillhör Stat3-Utskottets behandling, hem¬
ställer jag till Högv. Ståndets ompröfning, om ej skyldig akt-
flög v. Prcste-Stundets Prot. 18b7. C:te Bandel. 32
498
De n 3 Octolier.
ning för lagliga former kräfver, att Ståndet, utan att nu ingå
i någon pröfning af sjelfva materien, återremitterar Betänkandet
med föreläggande för det Sammansatta Utskottet att öfverlemna
den af Herr Fåhreeus O. I. väckta motionen till Stats-Utskot-
tets handläggning.
Häruti instämde Biskop Bergman och Prosten Schram.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, ansåg Ståndet
sig nu först endast böra diseutera frågans formela del eller
huruvida iörevarande ärende kunde anses hafva blifvit i grund¬
lagsenlig ordning behandladt.
Härvid yttrade sig
Prosten lelander: Visserligen hade det varit formriktigasf,
om förevarande ärende blifvit behandladt af Stats-Utskottet en¬
samt; men pensions-frågan står dock onekligen i nära sam¬
manhang med det föreslagna Seminariet under Grefve Ruden-
schölds ledning. Detta sistnämnda fiirslag blef af Samman¬
satta Utskottet afstyrkt, och så mycket snarare kunde deriöre
samma Utskott taga befattning med frågan, som motionären
sjelf föreslagit, att en dylik pension skulle Grefve Rudenschöld
beredas, så snart bemälde Grefve ej vidare kunde fortfara med
ledningen af ifrågavarande Seminarium. Då för öfrigt Stats-
Utskottet genom deputerade i Sammansatta Utskottet deltagit
i detta ärende och utgången i Stats-Utskottet troligen blifvit
densamma, samt dessutom detta Utskott har så många andra
oafgjorda mål att handlägga, så tror jag, att Ståndet gerna
kan med bifall till hvad som här föreslagits låta bero vid den
behandling frågan en gång fått.
Professor Carlson: Jag vill så mycket som någon vara
örn om formen och dess noggranna iakttagande, men vid vår
invecklade Riksdags-Ordning kan ofta tvekan uppstå rörande
det rätta förfaringssättet. Ett sådant fall synes mig verkligen
här inträffa. Alla de motioner, som angingo Folkundervisnin¬
gen, lemnades att behandlas af det Sammansatta Utskottet, som
sålunda äfven fick att yttra sig öfver ett Memorial af Herr
Fåhraeus, Olof Immanuel, hvaruti åtskilligt rörande Folkskole¬
väsendet förekom jemte förslag om pension åt Grefve Ruden¬
schöld. Motionen innehöll nemligen: ”Grefve Rudenschölds
förtjenster om folkundervisningen hafva visserligen i så måtto
vunnit Rikets Ständers erkännande, att anslag af allmänna me¬
del blifvit för honom anvisadt i ändamål alt genom resor i
landet söka sprida kännedom i ämnet samt tillhandagå med
råd och upplysningar i afseende på undervisningens practiska
utförande; men detta anslag, som är gifvet endast för tiden af
Den 3 October.
49!)
gällande statsreglering, utgör en kostnadsersättning, ej någon
belöning. Grefve Rudenschölds ansträngande, sjelfuppofTrande
verksamhet för ett stort fosterländskt mål synes dock gifva den
giltigaste anledning till någon gärd af erkänsla från samhäl¬
lets sida. I anseende till Grefvens framskridna ålder kan den
tid'icke vara mycket aflägsen, då han ej mera förmår att tjena
del * allmänna. Utan gensägelse vore det en Staten värdig
handling att betrygga en så nyttig medborgares ålderdom se¬
dan hans krafter blifvit brutna.
På grund af det anförda får jag vördsamt föreslå: a) att
ett årligt arfvode af 3,000 R:dr R:mt målte, sedan förrberörde
resekostnads-anslag med innevarande år upphört, åt Grefve
Thorsten Rudenschöld anvisas under förbindelse för honom
att å någon lämplig ort i mellersta delen af riket anlägga'ett
Seminarium för Folkskole-lärarc, hvarest elever, som af veder¬
börande communer dertill anmälas, kunna bildas till erforderlig
skicklighet att ordna och leda folkundervisning efter de åsig-
tcr, som i Grofve Rudenschölds afhandling om Svenska Folk¬
skolornas practiska ordnande äro framställde;
b) att Grefve Rudenschöld må förklaras berättigad att,
så snart han genom sjuklighet blifvit oförmögen att med be¬
rörde befattning fortfara, eller i hvarje fall efter uppnådd ål¬
der af 65 år i ställe för sagde arfvode från Allmänna Indrag-
nings-staten uppbära |:delar af dettas belopp eller 2,000 R:dr
Runt årligen såsom pension för sin öfriga lifstid.”
Det sammansatta Utskottet har sålunda här haft att be¬
handla flera med hvarandra sammanflätade frågor, enär icke
allt kunde tillbakavisas till Stats-Ulskottet. I början behand¬
lades verkligen pensions-frågan i sammanhang med frågan om
Seminariet, men den bröts sedermera ut derifrån, emedan man
ej ville inblanda en sak, som rörde enskild person, med ett all¬
mänt ärende. Sannolikt skulle man äfven mött klander, om
man annorlunda förfarit. Mig synes intet fel vara begånget,
samt att Ståndet utan betänklighet kan vid sakens behandling
låta bero.
Biskop Björck instämde.
Professor Agardh: Såsom Suppleant var jag just den dagen
närvarande i det sammansatta Utskottet, när denna fråga der
behandlades, och jag anser mig derföre nu biira yttra några ord.
Om frågan tages ensam och isolerad för sig sjelf, hörer den
visserligen ej till sammansatta Utskottet, utan hade tydligen
bort af Stats-Utskottet ensamt behandlas, men den befinnes
nu i nära sammanhang med förslagen rörande Folkskoleväsen¬
det. Den föregående talaren har redan upplyst derom, att den
ifrågavarande motionens hufvudsakliga föremål är inrättande af
ett Folkskolelärare-Seminarium under Grefve Rudenschölds led¬
500
De ii 3 Oetober.
ning, och enligt Riksdags-Ordningen måste en fråga behandlas
af Sammansatt Utskott, så fort den innefattar föremål, som höra
till olika Utskotts verkningskrets. Landtmarskalken och Adeln
hade väl kunnat förklara, att motionen såsom innehållande
.ärenden af olika beskaffenhet icke kunnat remitteras, men då
detta ej egt rum, utan den blifvit remitterad, så har den måst
af det Utskott, dit den blifvit öfverlemnad, behandlas. För min
del finner jag under dessa förhållanden ingen anmärkning i
formelt hänseende med fog kunna göras, hvarföre jag afstyrker,
att frågan måtte till Utskottet återförvisas för att derifrån till
Stats-Utskottots behandling öfverlemnas.
Doctor Hjörtman: Man kan icke undgå att erkänna san¬
ningen af hvad Professor Lindgren här anfört rörande Högloft.
Utskottets obehörighet, men med afseende å hvad de 2:ne före¬
gående talarne anmärkt, torde det dock under sakens närva¬
rande skick vara bäst att företaga frågan till behandling. Så¬
som något besynnerligt af Utskottet måste jag dock anmärka,
att Utskottet i Betänkandet N:o 20 förutsatt, att något privat¬
seminarium ej skulle komma att inrättas, under det samma
Utskott likväl i Betänkandet N:o 19 alternativt föreslår, att i
händelse något dylikt Seminarium, ändamålsenligt inrättadt,
skulle uppstå, torde detsamma böra med något understöd af
allmänna medel uppmuntras, hvadan Utskottet föreslår, att an¬
slag för detta ändamål må få af besparingarne af de till
folkundervisningens befrämjande anslagne medel anvisas. Jag
anser således, att N:o 19 nödvändigt borde afgöras före N:o
20, ty vid det förras behandling kunna möjligen flera utvägar
förefinnas att till en början belöna ifrågavarande persons för-
tjensler.
Contracts-Prosten Almqvist: Jag hade ämnat förena mig i
denna sak med Professor Lindgren, men derest Ståndet ej finner
frågan till följd af oriktig behandling böra återremitteras, får jag
i alla fall föreslå, att saken matte få hvila, till dess Betänkandet
N:o 19 om Folkskole-väsendets ordnande här förekommer, ty
innan detta Betänkande afgjorts, är det ännu öppet och oaf-
gjordt, huruvida ej något Seminarium under Grefve Ruden¬
schöld kommer att inrättas. På grund häraf får jag alltså
hemställa, att förevarande fråga måtte tills vidare få hvila.
Nu aflägsnade sig H. H. Er ke-Bis köpen och Talmannen
och intogs derefter Talmans-stolen af Vice-Talman Biskop
Annerstedt.
Contracts-Prosten Landgren anförde: Då frågan skulle
till behandling företagas i Utskottet, höjde sig flera röster, som
yrkade dess återförvisande till Stats-Utskottet. Nu likasom då
Den 3 Oetober.
501
hyser jag den öfvertygelsen, att här endast är att välja mellan
tvenne alternativer. Det ena är att anse motionen innehålla
tvenne alldeles olika saker, men då. måste hon lill följe af 51
§ Riksdags-Ordningen anses som en nullitet. — Derigenom att
Stats-Utskottct icke lillbakasändt don i laga tid till Riddar¬
huset, måste det ju antagas hafva gillat henne, det är förkla¬
rat, att ämnena icke äro af heterogen natur. Under sådana
förhållanden återstår för Rikets Ständer ingenting annat än att
vidhålla detta andra alternativ, då det icke numera lärer kunna
ålägga Stats-Utskottet att återsända eller Ridderskapet och
Adeln att återtaga motionen. Då det nu tillkommer de Sam¬
mansatta Utskotten att behandla motioner, som omfatta ämnen
af blandad, ehuru icke heterogen natur, så har denna sak följ¬
aktligen så grundlagsenlig! som nu möjligt är blifvit behand¬
lad. Att låta motionärernas memorialer behandlas först i ett
Utskott och så i ett annat, synes vara en method, för hvilken
grundlagen icke gifvcr det ringaste stöd. — Det vöre ett ännu
uppenbarare gäckeri med ofvanstående 51 §.
Professor Lindgren: Det förundrar mig visserligen, alt
motionen, i hvilken mot tydliga lydelsen af 51 § Riksdags¬
ordningen tvenne med hvarandra intet sammanhang egande
frågor blifvit sammanförde, kunnat af Ridderskapet och Adeln
erhålla remiss till något Utskott; men då nu detta tvifvels¬
utan genom ett förbiseende af motionens olikartade innehåll
dock skett, hade det varit det Utskotts pligt, hvartill remissen
skedde; att inom den i grundlagen föreskrifna tiden af 8 da¬
gar skicka den tillbaka med uppgift om det anmärkta förhål¬
landet, eller åtminstone att, sedan den delen deraf, som till¬
kom Utskottet att behandla, blifvit afgjord, öfverlåta den andra
delen åt Stats-Utskottet. ensamt. Nu har deremot det exempel¬
lösa förhållandet inträdt, att frågan om en lifstidspension på
Allmänna Indragnings-staten blifvit af Beviilnings- och Ekono¬
mi-Utskotten handlagd och afgjord, hvarvid, ehuru Stats-Ut¬
skottet varit adjungeradt, dock väl kunnat händt, att de obe¬
höriga Utskottens majoritet bestämt utgången.
Häruti hördes Riks-Archivarien Nordström samt Prostarne
Wåhlander, Håhl och Tellbom instämma.
Biskop Björck: Änskönt jag ej kan berömma mig af nå¬
gon längre tids riksdagserfarenhet eller af någon närmare be¬
kantskap med grundlagsfrågors behandling, synes det mig lik¬
väl, som om man ej alldeles skulle sakna skäl att anse dessa
ämnen, om hvilka nu är fråga, så sammanhängande och med
hvarandra sammanflätade, att Utskottet svårligen kunnat åt¬
skilja dem. Såsom vi hörde af don utaf Professor Carlson
upplästa motionen, stodo frågorna om upprättandet af ett privat¬
502
Den 3 Oclober.
seminarium och om beviljandet af pension St Grefve Ruden¬
schöld i den närmaste förening, hvadan ock sS väl Herr Gref¬
ven och Landtmarskalken som Ridderskapet och Adeln läto
till Stats-Utskottet såsom en enda molion remittera Ilerr
Fåhrsei memorial, äfvensom Stats-Utskottet sjelft på samma
sätt öfverlemnade motionen att behandlas af det Sammansatta
Utskottet.
Hvad beträffar den nu väckta frågan att uppskjuta med
förevarande Betänkandes afgörande, intill dess frågan om Folk¬
skolelärare-Seminariet här förevarit, tror jag ej, att ett dylikt
uppskof är behöfligl, enär Grefve Rudenschöld sjelf förklarat
sig ej kunna på grund af vacklande och försvagad helsa to¬
resta ett dylikt Seminarium. Jag anser sålunda, att saken
gerna nu kan till afgörande företagas, helst Stats-Utskottet i
alla fall genom Deputerade deltagit i frågans beredning.
Professor Carlson: Jag framhärdar i den mening, att ifrå¬
gavarande mål är af tvistig beskaffenhet, och discussionens ut¬
förlighet synes mig verkligen vittna derom, att Ståndet har
godt om tid. Hela frågan hvilar egentligen på motionens in¬
nehåll. Jag upprepar sålunda, att motionen afsåg, dels ”att ett
årligt arfvode af 3,000 R:dr R:mt måtte, sedan resekostnads-
anslaget med innevarande år upphört, åt Grefve Th. Rudenschöld
anvisas under förbindelse för honom att å någon lämplig ort i
mellersta delen af Riket anlägga ett Seminarium för Folkskole-
Lärare”, således ett honorarium åt Grefve Rudenschöld mot en
bestämd förbindelse; dels ”att Rikets Ständer, såsom en gärd
af erkänsla för Grefve Rudenschölds ansträngande och sjelf-
uppoffrande verksamhet för Svenska folkbildningens fullkom¬
nande, måtte förklara honom berättigad att, så snart han ge¬
nom sjuklighet blefve oförmögen att med befattningen vid be¬
rörde Seminarium fortfara, eller i hvarje fall efter uppnådd
ålder af 65 år, från allmänna Indragnings-Staten uppbära
2,000 R:dr R:mt årligen såsom pension för sin återstående
lifstid.”
Jag tror verkligen, att dessa frågor äro så invecklade och
med hvarandra sammanhängande, att Adeln haft svårt att derå
vägra remiss eller betrakta motionen såsom en nullitet. Då nu
hela memorialet till Stats-Utskottet remitterades och Stats-Ut-
skottet sjelft öfverlemnade detsamma till det Sammansatta Ut¬
skottet, måste sålunda detta sistnämnda Utskott behandla mo¬
tionen i dess helhet. I sammanhang dermed tillåter jag mig
nämna, att frågan ej var en ren anslagsfråga, ty den förekom
i sammanhang såväl med frågan om folkskole-väsendets ord¬
nande som med den om personela bevillningens användande
till Folkskolornas behof. För öfrigt är ju meningen, att Grefve
Rudenschöld i alla fall vid fyllda 65 års ålder skall erhålla
Den 3 Oelober.
303
ilen föreslagna pensionen, äfven om ett Privat-seminarium un¬
der hans ledning skulle blifva npprättadt.
Deremot förekommer det mig vara en grundad anmärk¬
ning, att Betänkandet N:o 19 borde till behandling härstädes
förekomma före detta; också var ordningen sådan i Utskottets
ursprungliga behandling. Huru det kommit sig, att denna ut¬
brutna fråga, egentligen följande efter den stora folkskole-frågan,
kommit på föredragningslistan framför den, vet jag ej. Min
hemställan är, att förevarande ärende måtte postponeras, meri
ej till Utskottet återskickas.
Doctor Nordlander instämde.
Professor Agardh: Åberopande mitt förra yttrande äfven¬
som de skäl, som nu senast af Professor Carlson anförts, får
jag nu endast tillägga, att jag verkligen betviflar, huruvida
Riks-Stånden ens cga rätt att nu yttra sig öfver frågans for¬
mela behandling, enär etl Stånd remitterat motionen i dess
helhet till Stats-Utskottet, som åter förvisat den till Samman¬
satta Utskottet, och detta Utskott ej haft något att deremot
anmärka inom den i Grundlagen föreskrifna tid, utan ansett
sig befogadt att motionen behandla. Det ena Ståndet har ej
rätt att föra någon talan emot det andra lika litet som mot
något Utskott derföre, att det behandlar en till detsamma i be¬
hörig ordning öfverleninad motion. Dessutom torde böra ta¬
gas i betraktande, att de nya Sammansatta Utskotten äro en
alldeles ny form, med hvilken man väl till en början ej får så
noga nagelfara, helst soin de ofta ej tillsättas förr än ett par
månader efter den tid, då motioner, som ej anses till rätt Ut¬
skott remitterade, böra enligt Grundlagen till Rikets Ständer
återförvisas. För öfrigt har etl Riks-Stånd redan afgjort före¬
varande Betänkande, och huru skulle det då gå, om ett annat
Riks-Stånd fordrade frågans behandling ånyo inom annat Ut¬
skott. Nionde Hufvudtiteln har också redan på Utgifts-afdel-
ningen förevarit, hvadan denna frågas hänskjutande dit skulle
blifva än mera olämpligt. Under sådana förhållanden torde ej
vara annat att vidgöra än att företaga frågan till behandling.
Härmed förenade sig Prosten Söderberg.
Professor Lindgren: Äfven jag har mig bekant, att detta
Memorial af ett Stånd blifvit behandladt, men jag vet ock, att
äfven der var stark fråga om återremiss i den af mig påyr¬
kade syftningen. Jag tror dock, att den aktning för lagliga
former, som alltid inom detta Stånd är rådande, bör förbjuda
Preste-Ståndet att till afgörande upptaga det på olaglig väg
behandlado ärendet. Väl har en talare här sagt, att, när ett
Memorial till Ståndet inkommit, det också der måste behand¬
504
Do ii 3 October.
las. Ja, iir då återremiss ej en behandling? Jag ville såsom
sådan till och med anse beslutet att rätt och slätt lägga det
lill handlingarne, i fall Ståndet skulle anse en sådan åtgärd
lämpligare.
Kyrkoherden Sondén: Den siste talaren nämnde, att miss¬
tag i denna fråga blifvit begångna. Ja, l:o af motionären, som
i en motion sammanblandade flera frågor; 2:o af Landt-Mar-
skalken och Adeln, som läto en sådan motion lill Utskott re¬
mitteras; 3:o af Stats-Utskottet, som ej tillbakaskickade den,
utan öfverlemnade den till Sammansatta Utskottet: och 4:o af
detta sistnämnda, som emottog och behandlade ett ärende, som
rätteligen ej derstädes bort behandlas. Huru skall man nu
afhjelpa alla dessa misstag? Helt enkelt genom att lägga dem
till handlingarne och till afgörande företaga sjelfva hufvudfrå-
gan eller om pensionen, hvartill jag anser Rikets Ständer så
mycket mer ega befogenhet, som Riksdags-Ordningen i 2:dra
inom. af 34 § föreskriiver, att ”sjelfva ämnets beskaffenhet efter
Grundlagen, men icke den hvarje särskildt Utskott i allmänhet
uppdragna befattning bestämmer, huruledes ett mål, i enlighet
med Rikets Ständers deröfver tillhöriga beslutanderätt, bör
afgöras.” Dock anser jag, att man bör uppskjuta afgörandet,
ty Betänkandet N:o 20 kom verkligen för bittida i förhållande
till N:o 19. Orsaken är tydligen den, att N:o 20 först hann
färdigtryckas, men detta Betänkande bör i sjelfva verket till
följd af sitt innehåll postponeras efter behandlingen af Betän¬
kandet N:0 19.
Prosten Schram: Jag har instämt med Professor Lind¬
gren i ogillandet af det sammansatta Utskottets grundlagliga
behörighet att upptaga och behandla en ren anslagsfrug a, som
dock endast och allenast tillhört det grundlagsenliga Stats-Ut¬
skottet att afgöra. Enligt hvad i detta afseende af andra ta¬
lare redan här är anmärkt, hade det i första rummet tillhört
Ridderskapet och Adeln att före remissen af motionären hafva
fordrat, det han skolat i 2 särskilda memorial fördela sina beg¬
ge så olika slags yrkanden. Men då nu detta der icke blifvit
i behörig ordning iakttaget och den således tvåfaldiga motionen
remitterats till Stats-Utskottet, kan jag dock ej godkänna det
klander, som Professorn i sitt sista anförande velat rikta emot
Stats-Utskottet derutinnan, att detta Utskott vid öfverlemnan-
det ifrån sig af den obehörigen sammanblando motionen till det
sammansatta Utskottet ej genast afskiljt den del, som detta
Utskott hade att behandla, ifrån den, som tillhörde Stats-Ut¬
skottet ensamt. Stats-Utskottet kunde nemligen så mycket min¬
dre göra en sådan afskiljnad i motionen, som den innehölls i
en och samma skriftliga handling, hvilken icke kunde af Ut¬
skottet halfveras likasom genom papperets fördelning, så att
Den 3 0 c t o b e r.
505
hvardera Utskottet skulle sålunda fått sin andel af motionen.
Den första delen af innehållet tillhörde oek det sammansatta
Utskottets åtgörande och den sednare delen omsider Stats¬
utskottets. Men då detta sistnämnda Utskottet ifrån sig såle¬
des lemnade motionen i sin helhet till det sammansatta Utskot¬
tet, så tillhörde det ock detta att behandla blott sin (lel deraf
och deröfver lemna sitt utlåtande, hvarefter detta sammansatta
Utskottet grundlagligen egt och bort till Stats-Utskottet återlemna
för dess behandling den sednare delen af motionen. Då hade
frågorna fått deras rätta och behöriga handläggning. Formfe¬
let ligger således tydligen på det sammansatta Utskottet, men
icke på Stats-Utskottet, oberäknadt den skuld i detta grund-
lags-öfverträdande, som i första hand ligger på Ridderskapet
och Adeln. Men då jag sålunda yttrat mig på det högsta
ogilla den formela behandlingen af denna anslagsfråga, vill jag
dermed dock icke hafva motsatt mig ärendets materiela del, äf¬
ven i grundlagsenlig ordning behandlad, och jag anticiperar här
på det derom blifvande beslutet med tillkännagifvande af min
önskan om framgång åt motionens innehåll i detta stycket.
Öfverläggningen rörande frågans behandling af det Sam¬
mansatta Utskottet förklarades härmed fulländad; hvarpå H. H.
Biskopen och Vice-Tahnannen på grund af 49 §:n 2 mom.
Riksdags-Ordningen, som föreskrefve, att "då saken tredje gån¬
gen förekommer, skall den till afgörande företagas”, och enär
nu föredragna ärende redan vore 2:ne gånger bordlagdt, förkla¬
rade sig förhindrad att framställa proposition å det. af åtskilli¬
ga talare gjorda yrkandet om frågans uppskjutande, till dess
samma Utskotts Betänkande N:o 19 hos Ståndet till pröfning
förevarit, hvaremot 11. H. Biskopen och Vice-Talmannen, som
väl ansåge Stats-Utskottet hafva mindre formriktigt förfarit, då
det till det Sammansatta Utskottet remitterat förevarande ären¬
de, dock trodde sig så mycket heldre böra göra proposition å
hvad Utskottet i Betänkandet N:o 20 föreslagit, sorn 34:de §:n
Riksdags-Ordningen stadgade, att "sjelfva ämnets beskaffenhet
efter Grundlagen, men icke den hvarje särskildt Utskott i all¬
mänhet uppdragna befattning" skulle "bestämma, huruledes ett
mål, i enlighet med Rikets Ständers deröfver tillhöriga beslu¬
tanderätt, bör afgöras."
Då emellertid 11. H. Biskopens och Vice-T'almannens pro¬
position derom, att frågan nu skulle till afgörande inom Stån¬
det företagas, med blandade Ja och Nej besvarades, uppsattes,
sedan votering blifvit begärd, en så lydande voterings-propo-
silion:
Den som vill, att Ståndet till afgörande företager Samman¬
satta Stats-, Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekono¬
506
Den 3 October.
mi-U(skottets Betänkande N:o 20, röste Ja; den det icke vill,
röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet till Sammansatta Utskot¬
tet återremitterat nämnde Betänkande med föreläggande för det
Sammansatta Utskottet att till Stats-Utskottets behandling öfver¬
lemna ifrågavarande ärende.
Voteringen, som i behörig ordning verkställdes, utföll med
20 Ja och 18 Nej, hvadan Ståndet stannat i det beslut, som
Ja-propositionen innehåller.
Emot detta Ståndets beslut reserverade sig Professor Lind¬
gren, Prostarne Schram, lVåhlander, Tellbom och Håhl samt
Riks-Archivarien Nordström.
På grund af detta beslut företogs nu öfverläggningen rö¬
rande sjelfva Utskottets förslag, eller den ifrågaställda pensio¬
nen af 2,000 R:dr Runt åt Grefve Th. Rudenschöld.
Härvid yttrade sig
Prosten Håhl: Då discussionen öfver sjelfva ämnet nu kom¬
mer att inledas, har jag begärt ordet, väl vetande, att det tor¬
de vara ganska få, om någon enda, som biträder min åsigt.
Här begäres årlig pension åt Grefve Rudenschöld. Ehuru jag
är villig att erkänna det varma nit och de mångåriga bemödanden
dem Grefve Rudenschöld ådagalagt för folkskoleväsendet, kan
jag dervid ej undertrycka åtankan på de otaliga lärare vid ri¬
kets högre eller lägre elementar-läroverk, som lika varmt och
länge uppoffrat sina krafter till svenska ungdomens nytta, obe¬
tackade, obelönade, utan annan lön än deras egna samvetens vitt¬
nesbörd. Men dessa talrika skolmans verksamhet har varit bun¬
den vid ett gammalt arbetsfält: det fält Grefve Rudenschöld be¬
arbetat är så godt som nytt och har derföre tillvunnit sig större
uppmärksamhet. Om den ädle Grefven lyckats, om framgån¬
gen motsvarat hans nit, om folkskolan vore på väg att bära
önskliga frukter, om någon anledning förefunnes att för fram¬
tiden af henne vänta påräknadt gagn, så vore jag den förste
att med min röst förorda en nationalbelöning, en äreskänk åt
honom, som är driffjedern till det verket; men om det blir allt
mera klart, att folkskolan hvilar på en falsk grund, att hon i
sin nuvarande organisation är behäftad med stora misstag, att
hon är ett slående bevis på ett colossalt missförstånd, oni det
efter de vid hvarje Riksdag af Ständerna gjorda uppoffringar,
hvilka, sammanräknade med dem communerna fått vidkännas,
uppgå till millioner, det dock numera icke kan döljas, att man
måsto önska tillbaka de utdöda småbarns-skolorna, som jemte
undervisningen i hemmen funnos långt innan folkskolan var
påtänkt, om man för att återvinna detta enda naturliga under¬
I) e n 3 0 c t o b e r.
laget för Svenska folkbildningen vid denna Riksdag begär ett
anslag af 100,000 R:dr såsom uppmuntran för anläggande af
småbarns-skolor, så bevisar detta allt, att vårt folkskoleväsendo
i dess nuvarande skick är förfeladt. Jag beklagar, att verknin¬
garna af Grefve Rudenschöld? nit varit och äro så föga till¬
fredsställande, och då han redan åtnjuter ett statsanslag, hvil¬
ket det vid denna Riksdag är fråga att förhöja, synas mig Ri¬
kets Ständer redan fästat all uppmärksamhet vid Grefvens bil¬
liga anspråk, hvarföre jag med min röst ej kan bifalla det lör-
enade Utskottets tillstyrkande af den föreslagna årspensionen åt
Grefve Rudenschöld.
Biskop Björck: Jag inskränker mig till att besvara do
mot Utskottets förslag gjorda anmärkningarne. Den föregåen¬
de talaren anförde, att då man jemförde Grefve Rudenschölds
pension med de många folkskole-lärares ställning, hvilka arbe¬
tade i det tysta, skulle den förre ej kunna anses mera förtjent
än de sednare. Visserligen måste man erkänna, att beggedera
hafva anspråk på tacksamhet, men om en dylik blifvit vägrad
å ena hållet, bör man väl ej derföre göra det äfven å det an¬
dra, ty detta vore ju endast en ökad orättvisa. Man har för
öfrigt länge i vårt land sökt åstadkomma något äfven för skollä-
rarnes pensionering; Kongl. Maj:t har gjort förnyade framställ¬
ningar derom, Rikets Ständer hafva erkänt behofvet, men till¬
räckliga utvägar hafva hittills saknats. Dessutom torde man
med något skäl kunna anmärka, att skollärarnes afliinande och
pensionering i främsta rummet är församlingarnes eget åliggan¬
de, för hvilka lärarne offrat sina krafter. Häri ser jag således
ej något skäl att bestrida, det en pension måtte tillerkännas
Grefve Rudenschöld, som gagnat fäderneslandet i allmänhet ge¬
nom att väcka intresse för folkundervisningen i dess helhet och
om densamma utbreda goda grundsatser. Ilar man erkänt ni¬
tet och värdet af denna verksamhet, så bör man väl ock, när
hans krafter svika, på gamla dagar hugna honom såsom dess¬
utom obemedlad med ett allmänt vedermäle af nationens tack¬
samhet. Den föregående talaren yttrade, att den nuvarande
folkskole-institutionen befunnits vara en misslyckad anstalt
och att man borde återgå till småbarns-skolorna i hemmen.
Är detta verkligen så, så är uppdagandet häraf just Grefve
Rudenschölds förtjenst; ty det är lian, som derpå gjort folk¬
skolans vänner uppmärksamme: det är han, som visat, att det
skulle vara stor skada, om folkskolorna så utvecklade sig, att
hemläsningen undergräfdes och upphörde. Således synes det,
som om just häri ett synnerligt skäl låg för bifallande af hvad
Utskottet föreslagit. För öfrigt har den ädle Grefven ingalun¬
da ensidigt förfäktat småskolornas sak, icke heller velat gifva
den fasta folkskolan till spillo såsom en förlorad sak, utan fö¬
503
Den 3 October.
reställt sig den såsom ett högre stadium, hvarmed han velat
bringa småskolorna i innerligt samband och förbindelse.
Då jag sålunda på detta sätt sökt bemöta den värde ta¬
larens anmärkningar, tror jag skäl ej saknas att på de grun¬
der jag nu anfört yrka bifall till Utskottets förslag om pen¬
sion åt Grefve Rudenschöld.
I detta yttrande instämde Biskop Bei'gman och Prosten
Melander.
Professor Lindgren: Sedan nu Ståndet beslutat, att det
Sammansatta Utskottets i min tanka obehöriga utlåtande om
lifstidspension åt Grefve Rudenschöld må till afgörande före¬
tagas, får jag förklara, att, ehuru jag lika villigt som någon
annan erkänner den ädle Grefvens förtjenster och nit för folk¬
skoleväsendets förkofran i vårt land, jag dock icke ännu fun¬
nit hans verksamhet hafva lemnat några så stora positiva re¬
sultater, att jag med min röst kari tillstyrka någon sådan na-
tionalbelöning åt honom som den nu föreslagna; och detta så
mycket mindre, som han under en längre tid af Statsverket
åtnjutit icke obetydliga årliga anslag till understöd och upp¬
muntran för sina berömvärda bemödanden.
Jag afslår således den föreslagna pensionen.
Härmed förenade sig Prostarne Tellbom och Ljungdahl.
Doctor Säve: Grefve Rudenschölds verksamhet har från
början visat sig såsom en fortgående agitation mot folkskolan,
sådan den varit organiserad enligt 1842 års Stadga för folkun¬
dervisningen. Denna undervisning var enligt den ursprungliga
planen, som jag anser för riktig, baserad på den fasta skolan.
Men han har ansett, att den i allmänhet mera måste befordras
genom småskolor eller s. k. roteundervisning. Att detta i vid¬
sträcktare districter är ett ovilkorligt behof, om ändamålet nå¬
gorlunda skall uppnås, lärer ej kunna nekas. Men nyttigt var,
att någon derpå fästade en allvarligare och allmännare upp¬
märksamhet, emedan jag fruktar, att saken eljest nog länge
blifvit uppskjuten eller förbisedd. Man behöfver derföre ej öf¬
verändakasta grundsatserna i det hela af 1842 års Folkskole¬
stadga. Grefve Rudenschölds förtjenst var att lifligt hafva om¬
fattat sin till en del ganska riktiga idé och att förr än någon
annan äfven hafva gått å stad både genom utgifna skrifter och
eget exempel för dess practiska genomförande. Han har der¬
vid gått tillväga med ettonit, en ihållighet och en uppoffrande
möda, som är ovanlig. Åtskilliga Stiftsstyrelser, som haft den¬
ne mans patriotiska verksamhet närmare för ögonen eller sjelfva
påkallat den, hafva gifvit densamma de mest hedrande vitsord.
Rikets Ständer sjelfva hafva vid 2:ne Riksdagar gifvit den ädle
Den 3 0 c L o b e r.
5Ö9
Grefven anslag för att resa och vidare utbreda sin method.
Härmed synes nu det allmänna hafva satt ett verkligt värde
på Grefve Rudenschölds hittillsvarande vackra sträfvanden.
Men Grefven har under tiden blifvit äldre och sjuklig, så att
Staten kanske icke länge kan af honom påräkna lika ansträng¬
ningar. En pension för hans återstående dagar så stor som
Utskottet föreslagit densamma voro således från Rikets Stän¬
ders sida ett vackert erkännande af hans möda, hans förtjenst.
För min del tillstyrker jag densamma.
Häruti instämde Doctor Norström.
Doctor Itjérkman: Då nu omständigheternas kraf vållat,
att N:o 20 måste behandlas före N:o 19, ville jag helst åter¬
remittera frågan till Utskottet för att der ånyo behandlas. I
Betänkandet N:o 19 har Utskottet nemligen förehalt flera frå¬
gor, som stå i nära sammanhang med Grefve Rudenschölds för-
tjenster och verksamhet, och då åtskilligt häraf troligen kom¬
mer att återremitteras, borde äfven denna fråga återgå till Ut¬
skottets förnyade pröfning. Ehuru för min del erkännande be-
mälde Grefves stora förtjenster och nithilia sträfvanden, anser
jag dock hans verksamhet för folkundervisningen ännu ej hafva
burit sådana af Staten godkända frukter, att de gifva full an¬
ledning till denna utmärkta belöning. Han är för öfrigt icke
så gammal, att han ej ännu kan verka antingen såsom Öfver-
Inspectör för folkskolorna, eller såsom Rese-Inspectör, t. ex. inom
Skara Stift, eller kanske aldrabäst såsom Chef för ett Privat-
Seminarium. Dessutom kan frågan bäst pröfvas, då det i Be¬
tänkandet N:o 19 honom beviljade reseanslaget, 1,500 R:dr, fö¬
rekommer. Man kan då, om man så vill, öka detta anslag.
Hans helsa torde icke ännu vara särdeles vacklande, om han
enligt Utskottets berörde förslag skall fortfarande kunna besöka
alla de församlingar i Sverige, som honom derom anmoda. På
grund häraf anser jag således frågan böra återremitteras för
att i sammanhang med den stora frågan om folkskoleväsendet
ånyo behandlas.
Professor Carlson: Här visar sig olägenheten deraf, att
man gått baklänges tillväga och företagit Betänkandet N:o 20
före N:o 19. Bäst vore utan tvifvel, om folkskoleväsendet
finge en annan gång discuteras, när Utskottets förslag derom
är föredraget, så att nu endast om pensionsfrågan öfverlades.
Det är som bekant ovanligt, att man i Sverige går någon an¬
nan väg än den gamla stråten, och vare sig på embetsmanna-
banan eller på industriens fält söker sin fortkomst. Om någon
beträder en annan väg och med uppoffring af krafter och egna
fördelar lefver för en ide, som djupt inverkar på folkets bild¬
ning, bör ej delta sträfvande med tacksamhet erkännas? Stats¬
utskottets Utgifts-afdelning har föreslagit, att Elementar-läro-
310
Den 3 Oetober.
verkens Lärare skola i likhet med Statens civile Embets- och
Tjenstemän kunna öfverflyttas på allmänna Indragningsstaten;
troligen godkännes det af Ständerna; bör då ej cn man ihåg-
kommas, som för folkundervisningen gjort så mycket. Vid si¬
sta Riksdagen anslogs pension åt den man, som gjort sig för¬
tjent om vårt lands utveckling beträffande jernvägsfrågan ? Här
är en sak, som går än djupare i det inre af samhällets lif.
Man invänder väl, att nu ifrågavarande förtjenstfulla mans
verksamhet hittills lemnat allt för ringa resultat för att förtjena
en hedersbelöning, men hvar och en af det Högv. Ståndet kän¬
ner tvifvelsutan, att undervisningens resultater ej falla i ögo¬
nen eller lysa. Spörjer man de församlingar, inom hvilka
Grefve Rudenschöld verkat, skola de säkert afgifva ett vittnes¬
börd, sorn oj kan jäfvas. Här har ock blifvit påstådt, att Sta¬
ten redan meddelat honom belöningar; men det förhåller sig ej
så, utan för uppdrag dem han erhållit i Statens tjenst har han
enligt reseräkningar endast bekommit kostnadsersättning. Man
säger vidare, att han ej behöfver pension, ty han kunde rätt
vät användas tili Öfver-Inspectör för Skolorna eller något
dylikt, men han sjelf har ju förklarat, att hans ålder och helsa
ej tillåter honom emottaga något sådant uppdrag. Af alla dessa
skäl och då den pension sorn föreslås ej är större än den lön,
sorn begärts lör Canzlist-tjenster, tror jag det vara ganska bil¬
ligt att bevilja hvad som här äskas till understöd på ålderdo¬
men för den man, som onekligen varit en bland de främste att
gifva folkskolefrågan i vårt land ett nytt lif och en friskare
verksamhet.
I detta yttrande instämde Contracts-Prosten Emanndsson,
Prosten Baldin och Kyrkoherden Sondén.
Biskop Butsch: En talare kallade här nyss den föreslag¬
na pensionen en äreskänk, och den kan väl i sjelfva verket
icke annorlunda betraktas. Grefve Rudenschöld är icke egent¬
ligen såsom embetsman anställd i Statens tjenst; af ingen fram¬
kallad har han sjelfmant framträdt och erbjudit sitt biträde vid
folkundervisningens ordnande. Han bar emellertid blifvit' an¬
vänd och om han med sin verksamhet uträttat något godt och
för samtid och efterverld fruktbringande, så må ju detta med
skyldig tacksamhet erkännas. För min dol måste jag intyga,
att Grefve Rudenschöld inom det mig nådigst anförtrodda Stift
ntöfvat ett i allmänhet lifvande inflytande på folkskoleväsen¬
det och dessutom på åtskilliga ställen åstadkommit eller åtmin¬
stone föranledt resultater, hvilka efter mitt bedömande äro be¬
römvärda. Då Grefven nu är omkring CO år gammal och hans
helsa sannolikt till följe af öfveransträngningar i hans befatt¬
ning med folkskolorna numera är svag och vacklande, så till¬
styrker jag så mycket heldre att honom må förunnas den pen¬
sion, Utskottet för honom föreslagit.
Deu 3 Oclober.
511
Contracts-Prosten Landgren: En föregående talare har fä¬
stat uppmärksamheten deruppå, att Grefve Rudenschölds för-
tjenster om folkskoleväsendet ej äro så i ögonen fallande, alt
en nationalbelöning skulle vara nödvändig. Man lordo dock
böra erinra sig, att om man börjar lägga samma måttstock på
alla de män, som inom samhället verkat i någon ideel syltning,
så lärer nog kunna sättas i tvifvel hvilka varaktiga verknin¬
gar till samhällets välfärd äfven de yppersta snillen åvägabragt.
Grefve Rudenschölds förtjenst ligger icke i hans läromethods
absoluta värde, utan i den enthusiasm för folkbildningen, som han
spridt till alla samhällsclasser, och särdeles i hans allvarliga nit
för en positiv practisk christendomsundervisning. I en tid, då
sinnet för denna angelägenhet ej är särdeles stort hos den bil¬
dade allmänheten, må det väl vara glädjande att märka infly¬
telsen af Grefvens kärleksfulla stämma; och minst bör Preste-
Ståndet dröja att derföre betyga honom sin erkänsla. Det är
med glädje, som jag derföro hört den vördade Biskopen i det
Stift, der Grefven förnämligast verkat, uttala ett så fördelaktigt
vitsord öfver denna verksamhet, öfvertygad att denna förkla¬
ring skall icke obetydligt bidraga att hos llögv. Ståndet åt
motionen bereda det afseende, som den i hög grad förtjenar.
Prosten Collén instämde.
Kongl. Hofprcdikanten Nordlund: I afseende på Grefve
Rudenschölds förtjenster om Svenska folkskolan instämmer jag
med Professor Carlson och Biskop Butsch. Ibland dessa för¬
tjenster räknar jag förnämligast, att Grefve Rudenschöld icke
blott framlagt bristerna i det införda folkskole-systemet, utan
äfven medelst egna rön sökt afhjelpa dessa brister samt velat
åter försätta folkskolan i det nödvändiga sambandet med hem¬
met. I de af honom sjelf uppgjorda och försökta planerna har
han äfven erkänt befintliga brister och städse sträfvat till ett
fullkomnande. Ilan har sålunda icke såsom mången annan
nöjt sig med alt blott klandra eller att blott theoretiskt arbeta
genom skrifters lifgifvande; hän har ock practiskt samt med
egna uppoffringar verkat till folkskoleväsendets förbättring, äf¬
vensom derunder genom ett brinnande nit och christlig ödmjuk¬
het föregått öfrige lärare. Jag gifver alltså gerna min riist för
den föreslagna pensionen. Men det förundrar mig, att ett i
dylika fall som det förevarande vanligt vilkor ej blifvit af Ut¬
skottet vid pensionens tillstyrkande fästadt. Möjligt är nemli¬
gen, att Grefve Rudenschölds nu svaga helsotillstånd blifver för-
bäftradt och att han då kan af Staten användas, såsom äfven
af föregående talare blifvit antydt och föreslaget. I sådant fall
bör äfven den vid pensioner vanliga regel iakttagas. Jag skulle
derföre tro, att ett vilkor i detta syfte bör vid pensionen fä¬
stas; hvarföre jag får yrka proposition på bifall lill Utskottets
förslag med följande tillägg: ”dock nit, derest han inträder i
512
D e ii .1 0 c L o b e f.
Statens tjenst, så stor del af pensionen afdrag as och Stats¬
verket förbehå/les, som motsvarar den lön, han af Slaten
uppbär.”
Prosten Schram: Ehuru jag redan i formelt afseende del¬
tagit i de emot Betänkandet här förut gjorda protesterna, har
jag dock på samina gång förklarat mig icke ogilla det slut i
hufvudfrågan, hvartill det Sammansatta Utskottet kommit. För
min del skulle jag ock i Stats-Utskottet, om frågan, såsom be¬
hörigt varit, der blifvit handlagd, röstat för enahanda tillstyr¬
kande som det nu här förevarande. På de skäl, som Betän¬
kandet innehåller och som af flera föregående talare redan här
äro anförda, samt med erkännande af Grefve Rudenschölds
särdeles goda vilja och nitiska bemödanden för folkundervis¬
ningens befrämjande i Riket, om ock krafterna icke svarat mot
denna goda vilja oell framgångarna ej heller ännu gått i bredd
med afsigterna, bifaller jag dock den föreslagna årliga pensio¬
nen af 2,000 R:dr R:mt åt Herr Grefven, med det vilkor och
tillägg likväl, som Kongl. Hofpredikanten Nordlund redan
välbetänkt föreslagit. Jag önskar blott och hoppas, att det
Ilögv. Ståndet måtte, när derom i ett annat Betänkande blir fråga,
med lika välvilja och allmän frikostighet snart ihågkomma alla
dem, som der hemma i församlingarne med möda och närings¬
bekymmer tungt arbeta i Folkskolelärare-kallet, de flesta med
en obilligt lag och otillräcklig aflöning utan hoppet att någon
gång sjelfva när de äro utarbetade hugnas med lifstidspension.
För öfrigt hemställer jag vördsamt till Högv. Ståndets beslut,
om icke, enär denna stats-utgift, som lärer böra utgå på 9:de Iluf-
vudtiteln under nästa och följande statsregleringar, är föresla¬
gen af ett annot Utskott än Stats-Utskottet, hvars Utgifts-
Afdelning redan behandlat samma 9:de Hufvudtitel, utan att
hafva sig bekant det nu ifrågavarande anslaget till Grefve Ru¬
denschöld, antingen det Högloft. Sammansatta Utskottet bör
ifrån Ilögv. Ståndet directe anmodas, eller ock dess ledamöter
af vårt Stånd uppdragas att i det Sammansatta Utskottet ut¬
verka, att behörig officiel underrättelse om Ständernas i denna
del blifvande beslut varder Stats-Utskottet meddelad för alt i
Riks-staten blifva observeradt.
Discussionen ansågs härefter slutad och blef H. H. Bi¬
skopens och Vice-Talmannens proposition om bifall till Utskot¬
tets förslag med blandade Ja och Nej besvarad, hvarjemte vo¬
tering begärdes.
Då nu fråga uppstod om hvad som vid den blifvande vote¬
ringen skulle utgöra contra-proposition och meningarne derom
ej kundo sammanjemkas, företogs först till utrönande häraf
votering öfver följande godkända voterings-proposition:
Den
Den 3 0 c t o b e r.
513
Den som vill till contra-proposition i hufvud-voteringen
antaga Kongl. Hofpredikanten Nordlunds förslag, att Utskottets
förslag må antagas med följande tillägg: ”dock att, derest han
inträder i Statens tjenst, så stor del af pensionen afdrages
och Statsverket förbehålles, som motsvarar den lön han af
Slaten uppbär, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vin¬
ner Nej, har Ståndet beslutat, att contra-propositionen i huf-
vudvoteringen skall innefatta återremiss af Utlåtandet.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 20 Ja och 14 Nej, hvadan Ståndet till contra¬
proposition i hufvudvoteringen antagit Kongl. Hofpredikanten
Nordlunds nyssbemälde förslag.
Nu företogs hufvudvoteringen öfver följande godkända vo-
terings-proposition:
Den som bifaller hvad Sammansatta Utskottet i Betänkan¬
det N:o 20 föreslagit, röste Ja; den det icke vill, röste Nej.
Vinner Nej, har Ståndet enligt Kongl. Hofpredikanten Nord¬
lunds förslag och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Ut¬
skottets tillstyrkande beslutat, att den föreslagna pensionen
2,000 R:dr Ruut årligen må varda Grefve Thorsten Ruden¬
schöld för hans återstående lifstid tillagd att från och med
nästkommande år af allmänna Indragnings-staten utgå, dock
att, derest han inträder i Statens tjenst, så stor del af pen¬
sionen afdrages och Statsverket förbehålles, sorn motsvarar den
lön, han af Staten uppbär.
Voteringen, som i behörig ordning anställdes, befanns hafva
utfallit med 14 Ja och 16 Nej, och hade Ståndet sålunda stan¬
nat i det beslut, som Nej-propositionen innehåller.
§ U2.
Föredrogs ånyo och bijölls Sammansatta Stats-, Bevill-
nings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Ut¬
låtande N:o 21, i anledning af väckt motion oni förändradt
papper till de nu brukliga Skrif-chartorna.
§ 13.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stats-, Bevill-
nings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Ut¬
låtande N:o 22, i anledning af väckt motion om införande af
ett medelporto för skrifvelser, som inom Riket genom Electri-
ska Telegrafen befordras.
§ 14.
Uppå derom gjord anhållan beviljade Ståndet Prosten
Gahne 3:ne veckors ledighet från Riksdags-göromålen, räknad
från den 10 innevarande månad.
Ilögv. Preste-Ståndcts Pro t. 4857. 6:te Bandet. 33
514
Den 3 Octo b er.
§ 15.
Uppå framställning af Kyrkoherden Otterström beviljade
Ståndet äfvenledes Prosten Frimanson 3:ne veckors ytterligare
ledighet från Riksdags-göromålen.
§ 16.
Föredrogos och Indes på bordet följande från Constilu-
tions-Utskottet inkomna Memorial, nemligen:
N:o 34, med förslag till ändring nti 17 och 22 §§ Regerings-
Formen, åsyftande förstärkning uti antalet af Högsta
Domstolens Ledamöter;
N:o 35, med förslag till tillägg vid t § 9 mom. Tryckfrihets-
Förordningen, angående förbud mot eftertryck af ut¬
ländsk skrift;
N:o 36, med förslag till ändring i vissa delar af Tryckfrihets-
Förordningen i fråga om Tryckfrihets-Nämnden och i
sammanhang dermed till tillägg i 108 § Regerings-
Formen och 65 § Riksdags-Ordningen; samt
N:o 37, med förslag till tillägg uti 1 § 4 mom. Tryckfrihets-
Förordningon rörande skyldighet för utgifvare af Dag¬
blad eller Periodiska Skrifter att ställa borgen för bö¬
ter, kostnad och skada.
§ 17.
Föredrogs och bordlädes Lag-Utskottets denna dag an¬
komna Betänkande N:o 45, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådi¬
ga Proposition, angående antagande af en Förordning om verk¬
ställighet af domar och utslag, meddelade af Norrsk Rätt,
och om det biträde, som i andra afseenden bör lemnäs rätts¬
skipningen i Norrige.
§18.
Föredrogos och bordlädes följande från Sammansatta Lag-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet ankomna Be-
tänkanden, nemligen:
N:o 33, i anledning af väckt motion om dels förklaring af
Kongl. Brefvet den 8 April 1811, dels ock ny lag¬
stiftning rörande flott- och farled;
N:o 34, i anledning af väckt motion om utfärdande af särskil¬
da föreskrifter rörande barkmätning;
N:o 35, i anledning af väckt motion om förändradt sätt för ut¬
färdande af sådana fiirfattningar, hvarigenom en förut
Den 3 Oc t o ber.
515
gällande lagstiftning i en eller flore delar förändras;
samt
N:o 36, i anledning af väckt motion om tillägg till och för¬
tydligande af 2 Cap. 6 § 1 mom. i Kongl. Maj:ts
Nådiga Stadga, angående försvarslöse och till allmänt
arbete förfallne personer den 29 Maj 1846.
§ 19.
Föredrogos och lallen på bordet Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets nedanniimnde Botänkanden:
N:o 112, i anledning af väckta motioner om vidtagande af åt¬
gärder för utfärdanda af nya Krigsartiklar, Tjonsfgö-
rings-reglemente för Arméen, Fältförvaltnings-rcgle-
mente m. m.;
N:o 113, i anledning af väckt motion, att cn af f. d. Lieute-
nanten A. Törnsten i Norrköping inrättad läroan¬
stalt måtte godkännas såsom Högre Elementar-läro-
verk och vissa Lärare derstädes erhålla rätt till Ijen-
steårsberäkning;
N:o 114, i fråga om rättighet för skolorna inom Lunds Stift
att dimittera elever till Universiteten; samt
N:o 115, i anledning af väckt motion om utsträckt fraktnings-
rätt öfver Calmar Sund för personer, boende emel¬
lan färjeplatserna Röhälla och Fröbygårda på Ölands
vestra kust.
§ 20.
Föredrog3 och bordlädes Enskilda Utskottets Lag-Ajdel¬
ilia (js Memorial N:o 5, med förslag till Preste-Ståndets särskil¬
da underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:t., angående beredan¬
de at ersättning åt Pastor i Södertelje för indragna 36 tunnor
vederlags-spanmål.
§ 21.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Sammansatta
Stats-, Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets Betänkande N:o 19, i anledning af väckta motio¬
ner dels om don personliga skydds-afgiftens anvisande till folk¬
undervisningens befrämjande, dels ock om ordnandet af folk¬
skoleväsendet, samt om löneförhöjning för Folkskole-lärare och'
Seminarii-föreståndare m. m.
510
Den 3 O c t o b e r.
§ 22.
Föredrogos ånyo och lades andra gången på bordet föl¬
jande Utlåtanden från Sammansatta Stats- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottet, nemligen:
N:o 23, i anledning af väckt motion, angående åtgärders vid¬
tagande för fortsatt lifgifvande utaf samling af författ¬
ningar rörande arméen, dess styrelse och förvaltning;
N:o 24, i anledning af väckt motion om Statens öfvertagande
på passevolance af rustnings-besväret;
N:o 25, i anledning af väckt motion om antingen indragning
af Landsfiscals-tjensterna eller anslående af lön åt
Landsfiscalerna;
N:o 26, i anledning af Väckt motion om lorhöjdt tractamente åt
Nämnde- och Fjerdingsmän vid extra förrättningar;
N:o 27, i anledning af väckt motion om förtydligande af Kongl.
Kungörelsen den 11 Augusti 1854, i fråga om ersätt¬
ning till Nämnde- och Fjerdingsmän för extra förrätt¬
ningar; samt
N=o 28, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, an¬
gående understöd af allmänna medel för uppehållande
af gästgifveri vid Malmagons by i Jemtlands Län.
§. 23.
Tillkännagafs, att sedan Rikets Ständer med bifall till
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 38 beslutat, att åtskilliga i Riks-
gälds-Contoret förvarade tryckta Commitlé-betänkanden och an¬
dra handlingar skulle bland Riks-Ståndens Ledamöter utdelas,
så hade nu berörde betänkanden och handlingar till Ståndet
ankommit och voro de i Ståndets Canzli tillgängliga för att af
Ståndets Ledamöter afhemtas.
Ståndet åtskildes kl. £3 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. H. Almgvist.
Dun 7 October.
517
Oen 7 Octobcr.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Justerades Protocollen för den 26 sistlidne September för-
och eftermiddagen.
Anställdes val af Electorer för Preste-Ståndet, hvilka ega
att gemensamt med Electorer från de öfriga Riks-Stånden den¬
na dag sammanträda för att välja den man, sorn, i händelse
af Rikets Ständers Justitise-Ombudsmans afgång före nästa Riks¬
dag, kommer att honom i embetet efterträda; och befunnos ef¬
ter valsedlarnes öppnande och rösternas summering hafva blif¬
vit till Electorer i förutnämnde egenskap utsedde:
Biskop Butseh,
Biskop Bergman,
Doctor Björkman,
Professor Lindgren,
Professor Selander,
Riks-Archivarien Nordström,
Prosten Tellbom,
Prosten Melander,
Prosten Berlin,
Domprosten Bring,
Prosten Ljungdahl, och
Prosten Söderberg;
2.
samt till Suppleanter:
Prosten fVåhlander,
Prosten Lagergren,
Prosten Malmstedt, och
Professor Agardh.
518
Den 7 October.
§ 3.
Sedan Ståndets Fullmäktig i Rikets Ständers Bank, Pastor
Primarius m. m., Doctor A. Z. Pettersson med diiden afgått,
och den främste bland Suppleanterna, Kyrkoherden i Maria)
Magdalen® Församling, Kongl. Ilofpredikanten Josef Nord¬
lund, på grund af Ståndets derom fattade beslut i ledigheten
efter honom inträdt i Styrelsen af nämnde penningeverk; så
och då Sfåndet funnit nödigt att utse en ytterligare Suppleant
utöfver de återstående tvänne förut valde för Ståndets Full¬
mäktige i Banken och Riksgälds-Contoret, företogs nu för så¬
dant ändamål val och befunnos efter valsedlarnes öppnande och
rösternas summering tjugusju röster hafva tillfallit Ordinarie
Kongl. Hofpredikanten, Kyrkoherden vid S:t Jacobs och Jo¬
hannis Församlingar i Stockholm, Capellanen vid Kongl. Maj:ts
Orden, Theologi® Candidaten, Magister Johan Gustof Lund¬
berg, fyra röster hafva tillfallit Ordinarie Kongl. Hofpredikan¬
ten, Comminister!! vid S:t Nicolai Församling, Magister Carl
Edmund lVenström, två röster tillfallit Kongl. öfver-IIofpredi-
kanten, Ledamoten af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-Orden, Magi¬
ster Eric Jonas Nordenson samt en röst Kyrkoherden i Adolf
Fredriks Församling, Nils Johan Ekdahl, i följd hvaraf den
förstnämnde, eller Kongl. Hofpredikanten Lundberg, sålunda
var utsedd till tredje Suppleant för Ståndets Fullmäktige i fö¬
renämnde Penningeverk och skulle vederbörande genom utdrag
af Protocollet härom underrättas.
§ 4.
Föredrogs ånyo och bifölls Bevillnihgs-Ulskotlets Memo¬
rial N:o 25, angående ytterligare förändringar i föreskrifterna
om stämplade pappers-afgiftens utgörande.
§ 5.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats-, Bevillnings- samt All¬
männa Besvärs-och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 19, i an¬
ledning af väckta motioner dels om den personliga skydds-afgif-
tens anvisande till folkundervisningens befrämjande, dels ock
om ordnandet af folkskoleväsendet, samt om löneförhöjning för
Folkskole-lärare och Seminarii-förcståndare m. m. Till en bör¬
jan uppstod fråga, i hvad ordning de af Sammansatta Ut¬
skottet uti särskilda moment af Betänkandet framställda förslag
skulle föredragas.
Doctor Sandberg, som härvid begärde ordet, yttrade: I
afseende på sättet för föredragningen af de utaf Utskottet i fö¬
revarande Betänkande framställda förslag synes mig den ord¬
Deu 7 October.
519
ning, Iivari Utskottet framlagt dem, vara både den vanliga och
den lämpligaste att följa. Om behöfligheten för folkskoleväsen¬
dets ändamålsenliga ordnande af nya medel till minst det be¬
lopp Utskottet tillstyrkt lärer inom Högv. Ståndet ingen skilj¬
aktighet i meningar uppstå. Och då det efter min öfvertygel¬
se är omöjligt att inom försainlingarne åstadkomma någon vä¬
sendtlig förbättring uti folkundervisningen, så vida icke en be¬
tydlig tillökning uti dertill erforderliga tillgångar beredes, så är
det nödvändigt att framför allt fatta beslut om ulväg till dessa
medels erhållande. Det torde derföre vara lämpligast att först
afgöra, huruvida de uti Utskottets Betänkande under Lit. A
sidd. 19 och 20 omförmälda 2:ne poster, nemligen de på 8:de
Ilufvudtiteln uppförde 61,650 R:dr samt halfva beloppet af den
nu till Statsverket utgående skydds-afgiften, verkligen äro be-
höfliga för det ifrågavarande vigtiga ändamålet och, i fall detta
bejakas, sedermera öfverlägga och besluta på hvad, säll medlen
böra användas för det vigtiga ändamålets vinnande.
Häruti instämde Doctor Nordlander.
Contracts-Prosten Emanuelsson: \Då beloppet af den i mom.
A af Betänkandet föreslagna anslagssumma naturligen blir be¬
roende af Ståndets beslut rörande organisationen af folkskole¬
väsendet, håller jag för min del före, att man icke gerna kan
döma om detta moment allena utan blick derjemte på de i öf¬
riga momenter förekommande förslag. Med anledning deraf an¬
håller jag, att det. måtte tillåtas att till en början yttra sig om
Betänkandet i dess helhet, hvaraf hinder ingalunda möter, att
beslut sedermera fattas angående de af Utskottet gjorda sär¬
skilda tillstyrkanden.
Doctor Björkman: Innan man skrider till öfverläggning
om det Betänkande, som nu är i fråga, är det af icke ringa
vigt att få afgjordt i hvad ordning Betänkandets serskilda de¬
lar böra förekomma. För egen del hade jag ämnat till en
början yttra mig om momenten A och C, emedan dessa med
hvarandra ega ett nära sammanhang, samt i mom. B intet för¬
slag blifvit af Utskottet framstäidt. A nämnde 2:ne moment
ämnar jag tillstyrka Ståndet återremis3 af skäl, som jag fram¬
deles torde få uppgifva. Då emellertid, såsom anmärkt blifvit,
slutliga beloppet af den i mom. A förekommande anslagssum¬
ma måste bero af anslagen till de för folkundervisningens ord¬
nande nödvändiga serskilda behof, föreslår jag, att med behand¬
ling af mom. A måtte uppskjutas, till dess de öfrige delarne af
Betänkandet blifvit pröfvade och afgjorde.
Med Doctor Björkman förenade sig Professor Carlson.
520
Den 7 O c t o b e r.
Prosten Tellbom: Saken förekommer mig att vara af en
serdeles enkel beskaffenhet. Icke kan det vara lämpligt att
anslå vissa medel för ett ändamål, innan man pröfvat ända¬
målet och funnit det medelst anslag af dessa medel böra be¬
främjas. Om man förfore i annan ordning, skulle med tillämp¬
ning på förevarande fall lätteligen kunna inträffa, att Ståndet
vid pröfning af do utaf Utskottet fiirordade serskilda behof
afsloge eller ändrade Utskottets förslag, och sålunda skulle
beslut kunna fattas, som ej läte sig förbindas med det, sorn
förut vore beslutadt om totala anslagssumman. Jag anser
Ståndet derföre böra uppskjuta pröfningen af Utskottets förslag
under Litt. A, tills Ståndet fattat sina beslut angående de ef¬
terföljande delarne af Betänkandet.
Häruti instämde Professor Lindgren.
Biskop Hutsch: För min del anser jag i förevarande sak
lämpligast, att mom. A fiirst och främst till afgörande före¬
kommer. Naturligt är, att om folkundervisningen kan i olika
vidsträckt plan beslutas, beroende af beloppet af de medel,
sorn dertill anslås. Jag anhåller så mycket mer om föredrag¬
ning af mom. A fiire öfriga momenter, som jag är sinnad före¬
slå Ståndet att stadna vid bifall till nämnde moment endast
med ett tillägg, hvilket jag, i händelse min anhållan skulle
vinna framgång, kommer att för Ståndet framlägga.
Härmed förenade sig Biskop Bergman samt Doctor Säve.
Biskop Björck: Jag instämmer i den åsigt, som af den
föregående Talaren blifvit framställd, på den grund, att, huru
man än må ordna Folkskole-väsendet, de af Utskottet före-
slagne medel skola finnas mer än behöfliga; och önskar jag
derföre, att framställning göres om beviljande af anslag till
befrämjande af folkundervisningen i allmänhet med öppen rätt
lemnad att sedermera besluta om medlens användande till de
af Utskottet föreslagna eller andra ändamål.
Contracts-Prosten Runsten: Jag delar deras åsigt, som
anse nödvändigt, att man först beslutar om organisationen af
folkundervisningen och derefter huru stort anslag må dertill
beviljas. En ledande tanke genomgår Utskottets förslag, att
med penningar kan allt vinnas, hvilket jag dock icke tror vara
på förevarande sak tillämpligt. Enligt min tanke måste man
bär i första rummet afse det bildnings-capital, som bos lärare
och lärjungar kan finnas för handen eller hos dem utbildas,
och först i andra rummet sätta det erforderliga pennin g e-capi-
ialet. I fråga om ett rnachineri eger det nog sin riktighet,
att man med penningar kan allt uträtta: men man må icke
Den 7 0 c t o b e r.
521
betrakta folkundervisningen såsom ett machineri. Den är en
verksamhet af presterlig och kyrklig beskaffenhet, sorn måste
organiskt inifrån bedrifvas, och kan icke genom blott yttre
medel uppkallas. Fördenskull anser jag, att vi böra till en
början bestämma en ändamålsenlig organisation för folkunder¬
visningen och låta anvisande af dertill behöfliga medel vara
en cura posler/or, hvarför vi nog finna utväg.
Kyrkoherden Otterström: Med förbigående af den siste
ärade Talaren sluter jag mig till de två dernäst föregående.
Här såsom i andra fall spelar penningen sin verksamma röle.
För att utföra ett lyckligt krig, säger man, fordras tre vilkor:
penningar, penningar och penningar. Här är ock ett krig i
fråga, ett krig mot mörker och okunnighet för ljus och bild¬
ning, och första vilkoret är penningar. Hvar och en, som öf-
verskådat stridsfältet och beräknat fiendens styrka, inser nog,
att penningar behöfvas till så stort belopp, som är möjligt att
erhålla; ty äfven den lyckligaste commun, som kunnat göra
det mesta möjliga, har ändå mycket återstående. Målet, till
hvilket man bör sträfva, är ju det, att Folkskolans verksamhet
måtte sträcka sig till alla. Detta mål kan icke uppnås, äfven
om man får anslagen dertill hela personliga skyddsafgiften,
men ju mera man kan få, desto mera kan man närma sig må¬
let. Jag anser således, att det icke är skäl att frångå den
vanliga föredragnings-ordningon.
Kyrkoherden Sondén : Emedan jag hyser förhoppning, att
för folkundervisningens befrämjande anslag i den utsträckning,
föregående Talare omnämnt, skall vid pröfning af de serskilda
dermed förknippade ändamålen finnas behöfligt, önskar jag, att
Ståndet först sättes i tillfälle att afgöra om organisationen af
folkskole-väsendet och sedermera om dertill erforderligt anslag.
Professor Carlson: Då jag redan instämt med en Leda¬
mot från Erke-Stiftet, som yrkat, att med afgörandet af Ut¬
skottets under Litt. A i Betänkandet framlagda förslag må upp¬
skjutas, till dess Betänkandets öfrige delar blifvit af Ståndet
pröfvade, vill jag nu endast utan upprepande af de utaf
nämnde Talare för denna åsigt anförda grunder såsom ytter¬
ligare skäl för bifall dertill erinra, att, efter hvad jag har mig
bekant, 2:ne af Med-Stånden på nämnde sätt vid föredragnin¬
gen af ifrågavarande Betänkande förfarit.
Sedan discussionen angående sättet för föredragningen af
förevarande Betänkande härmed förklarats afslutad och den af
H. H. Erke-Biskopcn och Talmannen derefter framställda
proposition, att vid behandlingen af Utskottets serskilda förslag
uti ifrågavarande Betänkande den ordning skulle följas, hvaruti
522
Den 7 October.
de i Betänkandet förekomma, blifvit med blandade Ja och Nej
besvarad samt votering begärd, anställdes votering öfver föl¬
jande godkända voterings-proposition;
Den som vill, alt vid behandlingen af de utaf Samman¬
satta Stals-, Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekono¬
mi-Utskottet i dess Betänkande N:o 19 framställda förslag
dessa skola föredragas i den ordning, hvaruti de i nämnde Be¬
tänkande förekomma, röste Ja; den det ej vill, röste Nej. Vin¬
ner Nej, har Ståndet beslutat att med förbigående tillsvidare
af det utaf Utskottet under Litt. A framställda förslag före
behandlingen af detsamma till afgörande företaga de öfriga
förslag, som under serskilda Litt. i Betänkandet förekomma.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter sed-
larnes öppnande och rösternas summering hafva utfallit med
13 Ja och 23 Nej; och hade Ståndet sålunda stadnat i det
beslut, som Nej-propositionen innehåller.
Emot detta beslut reserverade sig Doctor Sandberg, med
förbehåll alt under den discussion, som med anledning af Be¬
tänkandet kommer att uppstå, få utveckla skälen för sin öfver¬
tygelse; äfvensom Biskop Butsch mot beslutet anmälde reserva¬
tion på den grund, att han ansåge för Ståndet omöjligt att
så att säga ”stante pe.de” bestämma om anslag till de serskilda
behof, som för folkundervisningens befrämjande kunde ifråga¬
komma.
Till följd af Ståndets sålunda fattade beslut förekommo
först till öfverläggning mom. B och dermed sammanhang egande
mom. C af ifrågavarande Betänkande.
Doctor Sandberg, som härvid erhöll ordet, yttrade: Det
har blifvit sagdt, att Folkskolan är grundad på ett misstag, att
den har tillintetgjort hemläsningen och lösgjort föräldrarne
från deras naturliga skyldighet att sjelfva bibringa sina barn
den första undervisningen. Mig deremot synes Folkskolan vara
framkallad af ett trängande behof. Den lösa arbets-befolknin-
gen och äfven en del af den hemmansegande allmogen vore
så sysselsatt med det lekamliga arbetet, att tiden icke medgaf
detta. Under stigande fordringar på en redigare kunskap och
större förstånds-utveckling hos det uppvexande slägtet sak¬
nade Föräldrarne också den dertill nödiga förmågan. Inom de
bildade och förmögnare folk-classerna fann man blott undan¬
tagsvis någon fader eller moder befatta sig med sina barns
undervisning. Den anförtroddes åt enskilda eller offentliga
Lärare. Och för sådana undervisnings-anstalter anslog Staten
umätliga summor. Skulle då ingenting uppoffras för det än¬
D e u 7 0 c t o b e r.
523
damål, att den ojemförligt största delen af landets uppvexande
ungdom, som utgör samhällets kärna, målto kunna erhålla de
för deras lefnadsställning nödiga insigter? Något är gjordt för
detta vigtiga ändamål. Annu återstår mycket, innan detta är
vunnet, och inga uppoffringar äro i sådant afseende för stora.
För min del hade jag önskat, att hela den återstående delen af
personliga skyddsafgiften fått härtill användas. Utskottet har
tillstyrkt hälften och man bör vara tacksam för hvad som
kunnat fås. Men hvarföre skall man indraga den lilla summan
af 61,650 R:dr Runt, som är uppförd på 8:de Hufvudtiteln till
Folkundervisningens befrämjande? Den är ju så ytterst liten
i jemförelse med andra anslag både inom denna och andra
Hufvudtitlar. Ar icke ändamålet så stort och vigtigt, att det
är värdt denna summa? Eller är det icke bchöfligt att vid ser¬
skilda trängande omständigheter kunna påräkna någon liten
hjelp af detta anslag? Jag för mindel anhåller, det Högv. Stån¬
det ville besluta, att dessa 61,650 Rulr till folkundervisningens
befrämjande måtte få qvarstå på S:de Hufvudtiteln.
Hvad nu angår personliga skydds-afgiften, så vore det
godt att vid innevarande Riksdag erhålla hälften deraf till ifrå¬
gavarande vigtiga ändamål, när man anser, att Statsverket för
närvarande icke kan umbära den helt och hållet. Men den
måste också användas på ett sådant sätt, att ändamålet der¬
igenom befrämjas. Ty hvartill är det, sorn ökade tillgångar nu
närmast fordras? Det är till förbättring af Lärarnes lönevilkor
uti de fasta Skolorna och till medel att inrätta flyttande små¬
skolor uti gårdar och byar uti alla vidsträcktare Församlingar.
Behofvet häraf är bäst kändt af Församlingarne sjelfve och
regleras bäst af deras egna Skol-Styrelser. Ingen grund fin¬
nes rättvisare och lämpligare än den, att denna afgift får ingå
till den Församling, der den blifvit sammanskjuten. Der folk¬
mängden är stor, uppgår denna afgift till högre belopp; der
äro äfven flere barn som behöfva undervisning och således be-
höfvas flere Lärare. Ju stiirre folkmängd, desto större behof
af medel att undervisa och uppfostra de stora barnskarorna.
Stockholms commun är väl både den förmögnaste och folkri¬
kaste. Här behöfves allt som fås och det vill ändå icke räcka
till. Så förhåller det sig öfver allt både i städerna och på
landet. Det är ganska få ställen, hvarest donationer finnas,
som uppfylla behofvet. I små Församlingar blir inkomsten af
denna personliga afgift mindre. Der äro färre barn, och skulle
behofvet fordra, så bör en tillgång finnas af Stats-anslag på
8:dc Hufvudtiteln, som nyss är omtalad, hvaraf understöd be-^
viljas. — Men detta bör vara undantag, icke regel. Försam¬
lingen, dess Presterskap och Skol-Styrelse måste vara bäst i
tillfälle att ordna sitt folkskole-väsende under vederbörandes
uppsigt. Hvilken omgång, besvär och kostnad skulle det blifva
för hvarje Skol-Styrelse inom riket att ingå till Regeringen för
5*24
Den 7 0 c t o b er.
att erhålla någon del af dessa medel? Hvilket besvär för Re¬
geringen att pröfva dessa tusentals ansökningar, alt undersöka
förhållandet — att infordra utlåtanden? — hvilka ändelösa
skrifverier? m. m. och oaktadt allt detta blir det dock För-
samlingarne sjelfve med deras presterskap och Folkskole-Slyrel-
ser, som i sista hand måste reglera och verkställa, ty det är
förgäfves att vilja påtvinga ménigheterna sådana former för
folkundervisningen, som äro olämpliga eller sorn icke kunna
tillvinna sig deras förtroende. Om de ock inrättas, blifva de
obegagnade och således ändamålslösa. — Skall någonsin folk¬
undervisningen vinna någon förbättring, så måste tillgångar
dertill inom Församlingarne beredas, och min vördsamma hem¬
ställan är, att Högv. Ståndet ville i så måtto bifalla Utskot¬
tets förslag, att den personliga skydds-afgiftens halfva belopp
uppgående till omkring 250,000 R:dr måtte få användas till
folkundervisningens befrämjande, men utan att något om sättet
och vilkoren fiir dess användande på förhand bestämmes.
Hvad Folk-Skolans organisation angår, så är det
först och främst af nöden, att i alla socknar, hvars locala för¬
hållanden sådant fordra, flyttande småskolor föranstaltas, der
fromma och skickliga lärare och lärarinnor kunna med tillhjelp
af hemläsningen bibringa alla barnen den högst nödiga ren¬
läsningen samt hvad som i öfrigt är alldeles oumbärligt för
hvar och cn såsom menniska. Dernäst är det af nöden, att den
nuvarande Central-skolan kommer att motsvara och uppfylla
föreskriften uti den gällande Folkskole-Stadgan. Något annat
var icke heller min afsigt, då jag i min motion yttrade den
önskan, att i Pastoratets högre Folkskola alla barn, som sådant
önskade, kunde erhålla en fullständigare utbildning i de läro¬
ämnen, som ligga inom Folkskolans område, än som de kun¬
nat inhemta uti de smärre flyttande byskolorna af oexamine¬
rade lärare och lärarinnor. Kan fullgiltig insigt bibringas uti
alla de ämnen, som uppräknas uti 6 § 1 mom. af Folkskole-
Stadgan, så inser jag icke behofvet af en ännu högre Folk-
Skola. För dem af allmogens barn, som vilja gå längre, stå de
allmänna Elementar-Läroverken öppna; och en sådan högre
Folkskola, som här är i fråga med academiskt bildade lärare in¬
rättad Contractsvis eller Häradsvis, synes mig för närvarande
obehöflig och åtminstone för tidig. Dess läge på landet med¬
för ingen synnerlig fördel, ty när ynglingen vistas på en frem¬
mande ort för att inhemta kunskaper, kan han svårligen un¬
der samma tid deltaga i kroppsarbetet, som Utskottet synes afse.
Det mål, som Utskottet uppställer, att bibringa förstånds-utveck-
ling och sinneslyftning till deltagande i fosterlandets och mensk-
lighetens högre angelägenheter med bibehållande af öfning, lust och
ihärdighet uti kropps-arbete är ett skönt mål för Sveriges all¬
moge, men jag fruktar högligen, att den föreslagna Högskolan
föga skulle bidraga till dess uppnående, utan sannolikt blifva
Den 7 Oetober.
525
obegagnad, och då är kostnaden förspilld. Deremot är föl¬
jande yttrande af Utskottet ganska riktigt och välgrundadt:
”Genom dessa småskolors allmännare inrättande skulle do nu¬
varande fasta eller med examinerade lärare försedda Skolorna
”komma att besökas af ett jemförelsevis färre antal lärjungar,
”till aldren mera jemnåriga och hvilka i småskolorna inhemtat
”det första och nödvändigaste kunskapsmåttet. Deraf blefve
”en följd, att undervisningen i de förstnämnda Skolorna kunde
”af läraren mera omedelbart och till verklig nytta meddelas
”samt jemväl allmännare uppdrifvas till den höjd gällande
”Folkskole-Sladga bestämmer.” — Härvid bör man efter min
öfvertygelse för närvarande stanna.
Hvad slutligen angår Folkskole-lärarnes lönevilkor, så
lärer väl ingen under närvarande tider kunna anse en lön af
18 tunnor spannmål, om också hälften deraf betalas efter mar¬
kegång, vara tillräcklig för en sådan lärares aldranödvändiga-
ste behof. Utskottet säger, att icke alla äro förtjente af nå¬
gon större lön. Har man väl någonsin satt sådant i fråga
vid de otaliga löneförhöjningar, som blifvit beviljade? Måste
icke hvar och en tjensteman tillhållas att uppfylla sitt åliggande
eller eljest afsättas? Eller vill man införa den grundsatsen uti hö¬
gre undervisnings-anstalter att icke förhöja lönen för lärarne,
emedan icke alla äro deraf förtjente? När detta icke låter sig
göra, vet jag icke, hvarföre det här skall anföras. Det heter
vidare: alla äro icke i behof af lönetillökning. Detta med-
gifves; men härom är icke fråga. Några få hafva fått hjelplig
lön och dessa behöfva ingen tillökning; men de flesta släpa sig
fram i yttersta armod med den ringa lön, som Folkskole¬
stadgan bestämmer. En tillökning för dem är högeligen af
nöden. Hvad en Reservant af Bonde-Ståndet, Peter Nilsson i
Aspö, föreslagit, synes mig under närvarande tider vara lämp¬
ligt eller 300 R:dr R:mt och 8 tunnor säd till en examinerad
och fullt skicklig lärare uti Församlingens eller Pastoratets
Central-Skola, och att derest den nu ifrågavarande hälften af
personliga skyddsafgiften jemte alla de förut utgående sko-
leafgilter icke äro tillräckliga både för detta ändamål och för
att kunna inrätta ett erforderligt antal småskolor, böra För-
samlingarne ytterligare sammanskjuta hvad som brister.
På dessa grunder får- jag vördsamt tillstyrka, att af det
förslag, som sidd. 24 och 25 förekommer, första momentet må
bifallas, — andra momentet erhålla följande lydelse:
2:o Rikets Ständer besluta, atr med nedsättning
till hälften af den personliga skyddsafgiften, som nu
utgår till Statsverket, ett emot samma hälft unge¬
färligen svarande belopp af 20 öre för man och 10
öre för qvinna debiteras och uppbäres i samman¬
hang med den nu utgående Folkskole-afgiften oeh
på enahanda sätt, samt att allt detta användes inom
52G
Den 7 October.
Församlingarne till nödig förbättring af do exami¬
nerade lärarnes löner vid Pastoraternas Central¬
skolor, der dessa med alla förmoner inberäknade
understiga 400 R:dr R:mt, till böcker och skol¬
materiel äfvensom till inrättande af så många min¬
dre flyttande eller fasta byskolor, som behofvet for¬
drar. — Hvad som utöfver dessa medel är af nöden
för ett fullständigt uppnående af förberörde ända¬
mål, tillskjutes af Församlingarne.
Det 3:dje momentet pag. 25, angående högskolors inrät¬
tande på landsbygden med academiskt bildade lärare för folk¬
bildningen, synes mig böra uteslutas.
Med Doctor Sandberg förenade sig Biskop Bergman,
Contracts-Prosten Rundgren samt, Prostarne Ljunggren och
Gahne.
Contracts-Prosten Emanuelsson: Den grundtanke, som ge¬
nomgår Sammansatta Utskottets förevarande Betänkande och
hvilken jemväl delas af många, att Folkskolan i dess närva¬
rande skick skulle vara olämplig och till och med nästan full¬
komligt oduglig för sitt ändamål, synes mig innefatta ett om¬
döme af alltför sträng beskaffenhet. Visserligen är det sannt,
att i skolorna mångenstädes meddelas endast det minsta en¬
ligt Folkskolo-Stadgan medgifna mått af kunskap och att så¬
dant måste såsom en betydande brist betraktas; men då man
vill söka afhjelpa denna brist genom en helt ny organisation
af folkskole-väsendet, beträder man enligt min tanke en väg,
som icke leder till målet. Orsaken till den öfverklagade bri¬
sten anser jag nemligen vara en annan än den Utskottet trott
sig finna. Ä landsbygden äro många föräldrar vid förefal¬
lande landtbruks-arbeten ofta i behof af sina barns biträde,
hvarigenom dessas skolgång flerfaldiga gånger afbrytes; och
barnen upphöra att besöka skolan, så snart de inherntat hvad
nödvändigt är för att intagas bland cathechumeni; andra för¬
äldrar och målsmän taga barnen för tidigt ur skolan, emedan
de icke lärt sig uppskatta värdet af ett högre kunskapsmått.
Deraf inträffar det, att i många Folkskolor med både nitiske
och fullt skicklige lärare endast meddelande af minimi-måttet i
allmänhet ifrågakommcr, ehuru vidsträcktare kunskaper äfven
med Skolans nu varande organisation skulle kunna meddelas.
Då man emellertid ej kan tvinga föräldrar och målsmän att
vidare än nu sagdt är hålla barnen i Skolan, lärer den an¬
märkta bristen först afhjelpas i den mon folket lärer sig inse
och uppskatta kunskapernas värde.
Öfvergår man nu till en närmare granskning af Betänkan¬
det, finner man, att Utskottet föreslagit tre serskilda slag af
Folkskolor. I den mellersta classen, omfattande den vanliga
Den 7 October.
527
fasta Skolan, skulle icke något barn upptagas, som ej förut
genomgått den lägre eller småbarnsskolan. Den i fasta Skolan
anställde examinerade läraren skulle till och med derifrån ute¬
sluta dem, som redan der finnas, men icke inliemtat det för
småskolorna föreskrifna kunskapsmåttet. Jag är viss uppå, att,
derest ett dylikt stadgande göres, (lera år bortåt på många
ställen inga lärjungar i fasta skolan skola komma att finnas
och läraren derstädes således bekomma sin lön utan ringaste
möda. På andra ställen torde man möjligen få 6 eller högst
8 barn i de stora öde husen. Vidare skulle de nyinrättade
småskolorna blifva ganska många; de skola vara ”tlill spridda”,
heter det i Betänkandet. Härvid tränger sig ovilkorligt fram
frågor, huruvida sådant är nödigt eller möjligt. Redan nu fin¬
nas i flera Församlingar upprättade ambulatoriska Skolor flir
de barn, som hafva för lång väg till den fasta Skolan, hvilka
barn emellertid säkerligen utgöra det mindre antalet. Visser¬
ligen kunde möjligen böra medgifvas, att flci'e sådana Skolor
på åtskilliga ställen behöfva inrättas, men deraf följer minst
nödvändigheten att med dessas upphäfvande införa serskilda
byskolor med oexaminerade lärare till så stort antal, som Ut¬
skottet föreslagit. Nämnde förslag skall äfven vid utförandet
befinnas omöjligt att verkställa. Det skall genast visa sig svårt
att finna tillräckligt antal duglige lärare. Detta påstående
griper jag ingalunda ur luften; ty i den Församling, hvars
Pastor jag är, försöktes för några år tillbaka ett med det af
Utskottet föreslagna liknande system. Man måste då till lä¬
rare antaga dem, som kunde erbjudas. Några af dem befun-
nos dock sedermera läsa efter ”gamla stafven”, såsom de kal¬
lade det, att undervisa i alldeles ingen stafning; andra kunde
ej hålla ordning och disciplin bland barnen; andra åter visade
ej ringaste håg för det åtagna yrket. Slutliga följden häraf
blef, att rotarne måste sammanslås till districter för ett mindre
antal ambulatoriska Skolor. Om en fast Skola med en lärare
och ett antal, antaga vi, af 60 till 70 lärjungar spriingos sön¬
der derigenom, att enligt Utskottets förslag alla barn, som
ännu icke inhemtat minimum af kunskaper, derifrån uteslu¬
tas och fördelas på småskolor, som i sådant fall till ett antal
af 6 till 8 uppstå, måste ett sådant förfarande derjemte leda
till ej obetydligt ökad kostnad. En lärare för hvarje sådan
mindre Skola, om han ock ville nöja sig med ringa lön, må¬
ste likväl antagas och aflönas, under det den högre aflönade
läraren i fasta Skolan skulle sättas utan fält för sin verksam¬
het. På anförda grunder kan jag icke annat än med de am¬
bulatoriska Skolor vi redan ega anse inrättandet af småskolor
obeluifligt, ehuru jag, i likhet med livad af Doctor Sandberg
blifvit föreslaget, skulle vilja anslå medel till upprättande af
flera Skolor af förstnämnde slag. Visserligen är Utskottets
förslag om småskolornas inrättande permissivt och synes derför
528
Den 7 0 c t o b e r.
icke böra föranleda det nuvarande systemets omstörtande, men
det kunde lätt blifva imperativt och just derföre har jag an¬
sett det böra i denna del underkastas en allvarlig granskning.
Utskottet säger sig ej kunna föreslå en allmän löneförhöj¬
ning åt lärarne i den fasta skolan, hvarför tvänne skäl af Ut¬
skottet anföras. Dels skulle alla deraf icke vara i behof. Dem,
sorn kunna hänföras lill denna cathegori, tror jag likväl skola
vara snart räknade; och om här och der en lärare genom en¬
skild förmögenhet eller förtjenster skulle kunna förvärfva fyll-
naden i sitt uppehälle, så bör han väl icke derför beröfvas en
skälig ersättning för sitt arbete i skolan. Dels skulle icke hel¬
ler alla af löneförhöjning vara förtjenta. Att utröna den större
eller mindre värdigheten hos en lärare till förökning i lönen
blifver i sanning ett svårt fiiretag, hvilket Doctor Sandberg re¬
dan ådagalagt. Utskottet har föreslagit, att, der en församling
tillskjuter två tredjedelar af löneförhöjningen, Staten må bi¬
springa med den återstående tredjedelen. Icke kan man der¬
före taga för afgjordt, at.t de värdigaste skollärarne sålunda
komme i åtnjutande af lönetillökning. Sådant skulle i detta
fall i första hand bero af församlingarnes frikostighet, hvilken
är olika i olika församlingar och kan hafva sin grund i helt
tillfälliga orsaker. Antaga vi t. ex. en församling, inom hvil¬
ken finnas 2 eller 3 personer med öfvervägande röstetal eller
som på ett eller annat sätt förskaffat sig ett afgjordt inflytan¬
de. I denna församling är anställd en mindre duglig skollä¬
rare, hvilken dock kommit i gunst hos nämnde magnater, som
derföre till hans förmon genomdrifva beslut om löneförhöjning.
Staten tillskjuter äfven sin tredjedel dertill, under det i annan
församling, der ett olika förhållande eger rum, en lärare med
både skicklighet och hog för sitt kall kan gå i mistning af
behöfligt tillskott till lönen, hvilket den oduglige bekommit. Dy¬
lika fall skola säkerligen på många orter inträffa.
Hvad 3:dje punkten i förevarande moment beträffar, torde
de deri föreslagna högre districts-skolorna icke snart kunna kom¬
ma till stånd, då erfarenheten visat, att lusten hos folket
till uppoffringar för folkskolan icke är synnerligen stor. I af¬
seende å dem instämmer jag i hvad Doctor Sandberg derom
yttrat; likasom jag förenar mig med honom äfven deruti, att
den del af personliga skydds-afgiften, som till folkundervisnin¬
gens befrämjande anslås, må omedelbart komma den församling,
hvarest den blifvit upptagen, till godo. Jag skulle dock vilja,
att utom dess ett visst minimum för folkskole-lärarnes löner
bestämmes, om hvilket samme ledamot vid Riksdagens början
jemväl afgifvit motion.
I öfverensstämmelse med mina ofvan uttalade åsigter vå¬
gar jag till Ståndets bepröfvande framställa följande förslag till
folkskole-undervisningens vtterligare befrämjande:
Hälf-
f) e n 7 October.
Hälften af den personliga skydds-afgiften, soni för
närvarande ingår till Statsverket, öfverlemnas åt eom-
mnnerna, på sätt nu sker med folkskole-afgiften, un¬
der följande vilkor:
l:o. Skollärarnes löner böjas, så att hvarje lön,
inberäknade alla emolumenter, uppgår till minst 400
R:dr Ruut.
2:o. Äro de allmänna medlen härtill icke till¬
räckliga, skall församlingen fylla bristen.
3:o. Ar någon Skollärare såsom innehafvare af
både klockare- och lärare-tjenst eller på annat sätt
redan så afliinad, att någon förhöjning icke behof—
ves, då skola de liär beviljade medlen användas till
andra för folkundervisningen gagneliga ändamål,
helst flere lärares antagande.
4:o. De af Staten anslagna skolemedlen få icke
utan Dom-Capitlets tillstånd användas till annat än
skolmateriel och lärares aflöning.
Doctor Björkman: Högloft. Sammansatta Utskottet har
haft ett ganska svårt uppdrag att utföra, många olika åsigtcr
och meningar att sammanjemka. Att resultatet af dess åtgär¬
der tor många folkundervisningens vänner blifvit föga tillfreds¬
ställande, biir således icke förefalla så underligt. Hvad sorn
dock enligt min tanke hufvudsakligast måste klandras, är den
oskäliga sparsainhets-anda, sorn inom Utskottet gjort sig gäl¬
lande, då icke hela beloppet af ifrågavarande personliga skydds¬
afgift, utan blott hälften föreslagits för de vigtiga ändamål, som
Utskottet hade att befrämja och verkligen tyckes hafva velat
behjerta.
Ganska rätt säger Utskottet, att Staten, som kallat folk¬
undervisningen till nytt lif, icke kan eller bör undandraga sig
att lill dess utveckling och fortsättning vidtaga sådana åt¬
gärder och åtaga sig sådana uppoffringar, som kunna vara
af välgörande inverkan på undervisningsstil tets förbättring
och skolornas förkofran. Men då frågan blef att för hela
Sverige härtill använda 000,000 R:dr R:mt (det är omkring
T10 af bränvins-bevillningen), så heter det, att de väsentligaste
bristerna böra kunna afhjelpas med mindre kostnader, enär
hela beviljade personliga skyddsafgiften ej torde för statens
allmänna behof kunna helt och hållet undvaras. Utskottet,
som beräknat berörde skydds-afgift till 500.000 R:dr Runt, har
derföre föreslagit, att blott hälften deraf, 250,000 R:dr, skulle utgå
till folkundervisningens befrämjande och att. andra hälften,
250,000 R:dr, skulle anslås tili andra Statens allmänna behof,
samt derjemte indragit de till folkundervisningens befrämjande
hittills från Riksgälds-Contoret utgående årliga statsanslagen
Högt). Préste-St. Prat. tl)57. 6:te Handel. 31
530
Den 7 Octo b er.
62,850 R:dr Ruut eller 61,650 R:dr, ont anslaget till Grefve Ru-
denschiilds resor, 1,200 R:dr, afdrages. Denna halfhet i anslags-
väg har vållat hallheten i det föreslagna understödet åt com-
munerna, ett understöd, sorn dock onekligen närmast och kraf¬
tigast måste befrämja folkundervisningens utveckling. Eller
hvad skall jag väl kalia Högloft. Utskottets förslag litt. C:
K: o 2: angående löneförhöjning Jör nuvarande Folkskole¬
lärare.
Sedan nemligen Utskottet rätteligen föreslagit, att så kallade
småskolor allmänneligen böra inrättas till det antal, sorn i
hvarje socken pröfvas behöfligt, så anslås dels för att befrämja dessa
inrättningar, dels för nuvarande Folkskole-lärares understöd
100.000 R:dr R:mt för hela Sverige.
Om man ärligt medgifver, att Staten bör på det sorgfälli-
gaste uppmuntra och ytterligare understödja församlingarne vid
aflönandet af så väl småskolornas som de fasta skolornas lä¬
rare, så måste man väl fråga, hvad förslå dessa 100,000 R:dr
Runt bland så många, omkring 2,000 församlingar? Och huru
skola dessa styfrar ulbekommas? Jo, genom särskilda under¬
dåniga ansökningar hos Kongl. Maj:t, som eger att, om medlen
ej blifva tillräckliga, ordna fördelningen efter sia företeende
om ständig heter. Hade Högloft. Utskottet på rätt allvar velat
föreslå någon hjelp, sedan behofvet deraf öppet erkänts, så
hade minst halfva skyddsafgift^, efter beräkning 250,000 R:dr
Runt, utan prut anslagits för detta ändamål, och detta directe
åt communerna på sätt novara1 de folkskole-afgift dem tillfaller.
Ty att communerna, äfven om denna tillökning i det så kallade
statsbidraget erhålles, ändock komma att sjelfve hädanefter vid¬
kännas dubbelt större utgifter än hittills för skolornas bättre
ordnande och lärarnas tillbörligare aflönande, torde icke kunna
sättas i fråga.
På dessa grunder anhåller jag framför allt om återremiss
af den punkten i Betänkandet, hvilken jag nu hufvudsakligen
vidrört; nemligen al litt. C Nso 2, och i sammanhang dermed
litt. A, på det att i stället för 100,000 må anslås 250,000
R:dr R:mt, det. är halfva den calculerade skyddsafgiften, att
på sätt folkskole-afgiften hittills utgått directe anordnas åt
communerna.
Hvad vidare den andra hälften af hela berörde skydds¬
afgift angår, så torde äfven dessa 250,000 R:dr behöfvas till
bestridande af de öfriga af Utskottet längre fram i Betänkan¬
det antydda ändamål.
Högloft. Utskottet föreslår nemligen till
Seminarierna 24,000.
Stockholms Mönster-Seminarium ..... 4,000.
Lärare-lärlingar 20,000,
Transp. R:dr Runt 48,000.
Den 7 October.
531
Transp. R:dr R:mt 48,000.
Seminarii-elever 20.000.
Materiel m. m 12,000.
Aflöning åt en Öfver-Inspectör 5,000.
Dess resekostnader 3,000.
Aflöning åt 12 Stifts-Inspectörer 24,000.
Deras resekostnader 8,000.
Tryckningskostnader in. ni 6,000.
Reseanslag åt Grefve Rudenschöld 1,500.
Allt in summa R:dr Runt 127,500.
Om nu härtill lägges det äfven af Utskottet fö¬
reslagna understödet, eller bidraget till högre eller di-
stricts-folkskolor, men detta, som sig bör, förökadt till 50,000;
och vidare någon summa anslås till extra un¬
derstöd åt fattigare commuoer till folkskolelärare-
aflöning, lör hvilket ändamål Kongl. Mnj:t hittills
haft att disponera 20,000 R:dr B:co. till exempel . . 30,500;
samt slutligen till extra uppmuntran åt utmärkte
folkskole-lärare 42,000,
så igenfås summan R:dr Runt 250,000.
På dessa sednare anslag, hvilka Utskottet i litt. D och
litt G förordar, kan dock gerna mycket afprutas, framför allt
för närvarande hela anslaget till de så kallade högre eller
districtskolorna; blott, såsom jag önskar, det först omförrnälda
anslaget i litt. C. åt communcrna beviljas, det vili säga blott
halfva skyddsafgiften anslås att utgå directe åt lörsamlingarne,
på sätt folkskole-afgiften nu utgår till Skol-Styrelsens dis¬
position.
Skulle således någon större sparsamhet vid folkundervis¬
ningens befrämjande kunna med skäl göra sig gällande, så
vore det att för Statens allmänna behof bespara den sednare
halfvan af skyddsafgiften och i stället hädanefter såsom hittills
till Kongl. Maj:ts disposition för samma ändamål från Riks-
gälds-Contoret årligen anslå en emot behofvet någorlunda sva¬
rande rund summa, t. ex. 100,000 i stället för nu utgående
62,850 R:dr. I thy fall behöfde Högloft. Utskottets förslag
under litt. A blott såvida ändras, att de der omförmälde
61,650 R:dr icke aldragas, utan hela summan 250,000 R:dr,
eller rättare halfva skyddsafgiften utan zifferbestämning anslås
åt communerna.
Visserligen hade communerna behöft. hela skyddsafgiften
odelad, om de skola förmå, som iinskeligt vore, rätt utvidga
och ordna folkundervisnings-anstalterna och derjemte bekosta
behöfliga inrättningar för fattiga barns uppfostran, hvartill det
icke är nog, att fattigvården bekostar föda och kläder; men
derom är ej värdt att orda under nuvarande tidsförhållanden.
alij
l)en 7 0 c t o b e i'.
En anmärkning riirande litt. A. återstår dock annu att
göra. Höglofl. Utskottet stiger, att de uti uppbörds- och redo-
visnings-sättet för deri nu utgående folkskole-afgiften icke
funnit skäligt föreslå någon förändring. Jag hade dock ansett
rättast, att denna afgift hade numera likasom den tillsvidare
bibehållna skyddsafgiften förändrats så till vida, att den hä¬
danefter skulle utgå med 40 ii re för man och 20 öre för qvinna
och icke såsom nu med 37.] och 18f öre. I läll denna än¬
dring vidtoges och hälften af skyddsafgiften nn beviljades com-
munerna, så blelve liela understödet för skolorna 60 öre af
hvarje i församlingen mantalsskrifven man och 30 öre af hvarje
dylik qvinna, hvilket vore lättare för både uppbörd och redo¬
visning.
Kyrkoherden Otterström: Den för samtid och framtid högst
vigtiga Folkskole-frågan, som 1841 fattades af Rikets Ständer
i sin enkla och allvarliga form, sådan den finnes uttryckt i nu
gällande Folkskole-stadga, synes mig i detta Utskotts Betän¬
kande hafva fått ett så intrassladt skick, att en hvar, som all¬
varligt nitälskar för Svenska folkbildningen och bemödat sig
om att på practisk väg komma till insigt i frågan, måste in¬
tagas af de djupaste bekymmer för utvecklingen. Det är icke
från i går eller i dag, sorn jag för min del hyst dessa bekym¬
mer, ty jag har i 12 år sett agitationen mot hufvudprincipen
i 1842 års Folkskole-stadga gå fram och med hvarje år på de
mest lösa och opractiska grunder vinna terräng. Jag ser vis¬
serligen i detta Utskottets Utlåtande en ledande tanke, men
hvilken, i mycket motsägande sig sjelf, är en prodnct af nämn¬
da agitation och står följaktligen i rak opposition mot den
hufvudprincip. som är uttalad i gällande Folkskole-Stadga.
Hvad jag här tillåtit mig påstå, vill jag nöjaktigt bevisa i den
ordning föredragningen af de särskilda punkterna dertill gifver
anledning.
Det är ett godt vedertaget bruk inom Utskotten, att de i
stora frågor och ofta äfven de minsta förutskicka en historik
öfver frågans ställning på olika tider. I denna fråga har sam¬
mansatta Utskottet icke låtit sig generas af det vedertagna bruket,
utan med ens kastat sig in i dagens företeelser. Det skulle dock
hafva varit särdeles helsosamt, om Sammansatta Utskottet hade
förutskickat en liten historik öfver vårt folkskoleväsen, emedan
den, med sakkännedom och oväld framlagd, måhända kunnat
skingra en och annan villfarelse, sorn ligger till grund för en
och annan motion i ämnet och som synes mig hafva fått ett
alltför stort inflytande på Utskottets tillgöranden. Vill man
utan aktgilvande på frågans historiska utveckling gripa in i det
närvarande med lagstiftande och reglementerande för framtiden,
så torde man lika litet i denna som i andra stora frågors be¬
dömande och afgörande undgå misstag. Alltså tillåter jag mig
Deu 7 Oct<>ber.
533
fiirst den fråga: På hvad punkt stod Svenska folkbildningen
före no gällande Folkskole-Stadgas tillkomst? Kunde Svenska
folket redan då i odling måla sig med hvilket annat folk sorn
helst? Jag påstår, att hvad de första nödiga kunskaperna be¬
träffar, färdigheten i läsa, skrifva och räkna, dessa färdigheter
voro Iros vårt folk mera allmänna än hvad de i denna stund
äro bland Vesterns mest upplyste, Engelsmän och Fransoser.
Men hade väl hos oss såsom hos dem något å statens sida
blifvit gjordt för ändamålet? Nej — såvida dermed afses an¬
slag för andra trakter än Svenska Lappmarkerna. Hvad man
hade 1842, var under lagarnes hägn en frukt af folkets egen
uppoffrande omtanke och Svenska Presterskapets i allmänhet
O fört rut na bemödanden.
I allmänhet bedrefs den första undervisningen i hemmet af
föräldrar och äldre syskon eller i enskilda kojor af gubbar
och gummor, hvilka för on ringa ersättning samlade omkring
sig de närboendes barn. Allmän skola för socknen ålåg väl
Klockaren att hålla, men som Klockarens lön var högst ringa
på de flesta ställen, kunde han ej för samma lön tillika vara
Skolmästare, hvarföre dessa åsyftade allmänna Sockenskolor på
de flesta ställen uteblefvo. Först i närvarande århundrade och
efter vunnen kännedom om den nu så illa utskrikna Lancaster-
methoden, genom hvilken det blef möjligt, för en skicklig lärare
att undervisa 100 barn på en gång, uppkommo sjelfmant ge¬
nom communers eget bemödande eller individers nit och fri¬
kostighet en stor mängd fasin skolor, i hvilka ortens barn
vidt. omkring sökte den bättre undervisning, som hemmet ej
mäktade lemna. Så vidt jag kan minnas, hörde jag aldrig den
tiden, att den fusin skolan var skadlig, vare sig genom sin
fasthet eller genom sin method. Den egde i båda dessa hän¬
seenden allmänt förtroende och jag påslår att den förtjenade
det.. Undervisningen, som der meddelades under detta nu öf-
verklagade oundvikliga ”sorl” i dessa nu förkastade cirklar,
ansågs allmänt. lemna bättre resultater än hemmet eller gubb-
skolan, särdeles genom den raskhet och sjelfverksamhet som
hos barnet utvecklades med monitorsystemet. Allt menskligt
är dock ofullkomligt och så äfven den fasta skolan, dess me¬
thod och Presterskapets tillgörande dervid; men då en motio¬
när pag. 14 påstår, ”att Pastorerne, som hade den egentliga
ledningen af folkundervisningen, i de allra flesta fall vinnlagt
sig om helt andra studier än som företrädesvis skulle utgöra
föremål för undervisning i Folkskolans högre afdelning”, samt
på denna grund yrkar, att Skolan måtte få sina egna lillsy-
ningsmän, sorn egde bättre insigt uti dithörande förhållanden:
så vill jag åtminstone åt. det Presterskap, som lefde och ver¬
kade före 1842, vindicera den andel i Svenska folkbildningen,
som måste tillerkännas dess upplysta och varma nit på en tid,
då man hvarken hade Skol-Styrelse eller resande Skolinspec-
5 Vi
Den 7 0 c t o b e r.
törer. Hvad den fasta s. k. Lancastor-Skolan var i sina väl¬
görande verkningar för serskilda communer, ville Rikets Slän¬
der 1841 hafva utsträckt tili alla. Väl hiirdes en och annan
skumögd ugglas rop om obehöfligheten, ja vådligheten deraf,
men folkbildningens upplyste vänner segrade och Folkskole¬
stadgan af år 1842 biet' glanspunkten i Carl XIV Johans te¬
stamente. Hvad inflytande på denna stora act af rättvisa det
derefter snart inträdande valspråket: räll och sannia;) hade,
vet jag icke, men det har jag förmärkt, att folkbildningens sak
från det hållet städse rönt ett upplyst, hägn alltifrån den stund,
då hvarje Svenskt barn, äfven det fattigaste, genom lag för¬
säkrades åtminstone om full rätt till delaktighet i Folkskolans
välgerningar, äfven om det i verkligheten icke ännu kunnat
komma så långt, icke af allmännare brist på vilja hos Pasto-
rerne, såsom mången vill påstå, utan af allmän brist på dertill
niidige medel, sedan det visat sig, att "den nya methoden”
ej mäktat lösa sitt problem att utan serskild kostnad låta Sko¬
lan gå hem till hvarje barn.
Med år 1843 inträdde Folkskolan i sitt nya stadium. Fö¬
reträdet af den fasta Skolan framför den ambulanta var all¬
mänt erkändt och insedt så väl ur theoretiska som practiska
grunder, emedan den ambulanta Skolan lemnar barnen utan
undervisning under långa mellantider, på många ställen under
flera år. Lancastermethoden hade likaledes ett allmänt erkändt
värde, såsom sträckande en lärares verksamhet till ett större
antal barn. Den ansågs god, fler den med förstånd och nit
handhades, ehuru oduglig den såsom hvarje annan method i
en oduglig lärares liand. Hvad don förflutna tidens erfarenhet
gaf vid handen, insågs utan pekpinne af hvarje tänkande man,
att en enda fast Skola, som kunde rymma 50 barn, ej var
tillräcklig för en commun med 500 barn inom skolåldern: men
"Rom byggdes ej på en dag”, hvarföre hvarje practiskt erfa¬
ren man besinnade sig två gånger, innan han deltog i skriket
Öfver Folkskolans organisation och hela vårt folkskoleväsens
oduglighet, om ej skadlighet, hvilket skrik uppstod redan 1844,
innan ännu många Folkskole-Lärare voro utexeminerade eller
många Skolor organiserade enligt Folkskole-Stadgan, samt vexte
till i ålder och ovishet med hvarje puff, som det erhöll i tid¬
ningar och brochurer.
För att minska olägenheten af den fasta Skolans otillräck¬
lighet underkastade sig mången commun en annan icke min¬
dre olägenhet af att hafva Skolan ambulant; inom andra com-
muner, och dessa ojemförligt de flesta, gjorde man Skolan fast
för dem, som kunde och ville deraf begagna sig. Man förhöll
sig precist så som inom de communer före 1842, som hade
lyckan af en fast Lancaster-Skola, att man öfverlemnade åt
föräldrarne i hemmet och åt gummorna i kojan att meddela
undervisning åt de barn, som icke kunde begagna den fasta
Den 7 October.
535
Folk-Skolan, hvarvid Presterskapet enligt Folkskole-Stadgan
hade sig ålagdt att eontrollera denna hemundervisning. Det
är för mig ett besynnerligt påstående, det der idisslade på¬
ståendet, att denna hemundervisning mera nu än förr är för¬
summad, ty huru skalle väl de försumlige kunna ursäkta sig
med, att den fasta Skolan skall göra’t, då de icke kunna skicka
sina barn täll densamma. Om således den fasta Folkskolan
drager från de närboende föräldrarne någon deras skyldighet,
hvilket jag icke förnekar, så skall detta allmännare inträffa,
när Skolan i sina utgreningar kommer att blifva lätt tillgäng¬
lig för alla, och om deruti ligger ett ondt, så är det åtmin¬
stone oundvikligt, såvida man ej vill afskaffa hela folkskole¬
väsendet och återgå till hvad som var för 100 år sedan. Hvad
man theoretiserar om upphjelpandet af föräldra-undervisningen
genom småskolornas närmare grannskap, är bygdt såsom myc¬
ket annat i det prisade ”nya systemet” på bristande menni¬
skokännedom, pä den sanguiniska förutsättningen, att rnenni-
skorna i allmänhet äro hvad de borde vara. Den villfarelsen,
att den fasta Skolan genom sina eliter skulle utan vidare kost¬
nad kunna sträcka sin verksamhet till hvarje kojas barn, är
efter mycket trumpetande och 12 års experimenterande med
och utan Statens understöd ändtligen öfvergifven af sin egen
upphofsman, och man har nu i denna fråga, såsom i fråga om
krigs lyckliga utförande, kommit att se vilkoren i penningar,
penningar, penningar.
Hvad nu den första af de föredragna punkterna beträffar,
förefaller det mig mer än besynnerligt, att man hos Kongl.
Majit skulle begära att genom lag få sig tillåtet hvad som ge¬
nom lag aldrig varit förbjudet och aldrig kan förbjudas. Ge¬
nom lag är Församlingarne ålagdt att upprätta minst en Skola
med examinerad Lärare, men dermed hafva väl Församlin¬
garne icke vaiit förhindrade att derjemte upprätta så många
underordnade Skolor som helst, likasom dem varit tillåtet att
utan sådana småskolor undervisa barnen i hemmet inom familjen.
Det är efter mitt begrepp alldeles oförenligt med Rikets Stän¬
ders värdighet och Kongl. Majlis alltid visade nit för folk¬
bildningen att begära tillåtelse för socknarne att få utbilda och
fullkomna Folkskoie-väsendet på sätt dem lämpligast synes
”med inrättande af mindre Skolor till det antal, som för lättad
tillgång på undervisning för hvarje af socknens barn prötvas
nödigt”, då socknarne dermed icke nedlägga den högre Skola
med examinerad lärare, som är dem anbefalld att hålla. Huf-
vudsaken är ju, att Folkskolan är så ordnad, att den är till¬
gänglig och tillräcklig för alla. År det då skäl att tvinga en
socken att föredraga småskolor framför större för att derige¬
nom kunna komma i åtnjutande af understöd? Hela denna
punkt anser jag derföre onödig, ja förkastansvärd, såsom stöd¬
jande sig på Utskottets bifall till det af motionärer gjorda yr¬
536
Den 7 October.
kandet med afseende på Folkskolans organisation pag. 20:
•”att det. för alla nödvändiga kunskapsmåltet bäst bibringas i
småskolor med oexaminerade lärare”. Denna grundsats, utta¬
lad i Biskop Björcks motion oell hämtad från Grefve Ruden¬
schöld. skall efter wilt omdöme, inpracliserad i Folkskole-Stadgan
och ännu starkare uttalad i förslagets andra punkt, totalt för¬
ändra, om ej upp- och nedvända caracteren af vårt folkskole-
väsen och leda tillbaka till gubbskolans menlösa tid. Sedan
man nu i 14 år med många och stora uppoffringar striilvat för
organiserandet a! fasta Skolor med examinerade lärare, såsom
för undervisningen bäst och gagneligast, så skulle man nu an¬
taga en alldeles motsatt grundsats och ett alldeles motsatt sträf¬
vande för de spridda småskolorna med sina oexaminerade lä¬
rare, män och qvinnor, emedan det fiir alla nödvändiga kun-
skapsmåttet bäst skulle bibringas uti sådana Skolor, När man
såsom i förra plenum förklarar vår Folkskole-Stadga och våra
Folkskolors organisation i enlighet med densamma för ett ”co-
lossalt misstag”, så upprepar man visserligen mästarens tanke,
hvilken han sjelf varit nog blygsam att ej lika skarpt accen¬
tuera. Men det förundrar mig, att agitationen mot den fasta
Skolan med dess examinerade lärare kunnat få denna fart och
detta välde öfver eljest betänksamma sinnen, innan den ännu
af någon erfarenhet funnit understöd. Åberopandet af ett. eljest
älskligt namn betyder här platt intet, utan borde snarare väcka
misstänka, ly det kan ju hända, att värman och nitet hos mannen
hundrafaldigt ölverväger den pracfiska blicken och förmågan
att beräkna alla i frågan verkande factorer, så lefvande som
döda. Om t. ex. på en åttondedels qvadratmil i Skåne eller an¬
norstädes finnes ett antal af 100 barn inom skolåldern, så skulle
8—10 småskolor med 8—10 lärare behöfva®, hvaremot samma
antal barn kunde undervisas i en fast Skola med en ordinarie
examinerad och en biträdande examinerad eller oexaminerad
lärare. Jag frågar hvem som liebst, som har någon egen er¬
farenhet af de fasta Skolornas och gubbskolornas verksamhet,
om dessa 100 barn kunde blifva 'blist’' undervisade i dessa
många småskolor, och om ej dessa småskolor skulle kosta dub¬
belt mer än den fasta, såvida en hexmästare ej förmådde be¬
strida undervisningen med lönlösa eliter eller verldsföraktande
filantroper. Om man ej vill i grunden upprifva allt hvad som
hittills är gjordt och återkomma lill det gamla, så måste man
väl fasthålla det såsom grundsats, att det för alla nödvändiga
kunskapsmåltet bäst bibringas i den fasta Skolan med exami¬
nerad lärare, samt att all undervisnings bestridande genom
småskolor med oexaminerade lärare är och måste förblifva en
nödfallsutväg, der krafter och medel ej förslå för inrättande af
fullt tillräckliga fasta Skolor med examinerade lärare. Man
måste ock. i stället för att modfälla och nedslå Seminariilöre-
ståndare, Skollärare, Pastorer, Skol-Styrelser med att idissla
Den 7 0 c l o b e r.
de» cafegoriska förkastelsedomen öfver den fasta Skolan och
dess verksamhet i allmänhet, — anställa egon pröfning af
verkliga förhållandet och uppmuntra till fortgång i den rikt¬
ning, som måste stå fast, sedan alla opractiska experirnenter
dunstat bort, luiru mycket huller de ån kunna göra på sin tid.
Vidare i afseende på andra punkten, för hvilken Grefve
Rudenschölds motion ligger till grund, får jag anmärka, att
den Församling, som gjort mest för sitt. folkskoleväsen och hit¬
tills underkastat sig största uppoffringen, skulle till följe af Ut¬
skottets förslag få mindre del i det nya anslaget än den För¬
samling, som gjort intet och undandragit sig hvarje tillskott.
Här föreslås ju, att Församlingen skulle få tredjedelen af den
summa, sorn för småskolornas inrättande erfordras ”utöfver
Församlingens nuvarande tillskott”. 1 Församlingen A be-
höfver man 5 småskolor, har redan inrättat 4 med vackert
tillskott : man får således der tredjedelen af hvad som erfordras
för den 5:te. I Församlingen B har nian gjort intet och till¬
skjutit intet, men man behöfver äfven der 5 småskolor och får
der tredjedelen af hvad som erfordras för alla fem. Ar detta rättvi¬
sa? Med antagande af fördelningsgrunden i öfrigt och utan att
företrädesvis förorda småskolorna framför de fasta får jag
föreslå följande förändring:
att Rikets Ständer måtte medgifva, alt det belopp
af personliga skyddsafgiften, som ej för andra än¬
damål reserveras eller anslås, må för folkskolevä¬
sendets utbildning ställas till Kongl. Majus dispo¬
sition att till Församlingarna utdelas med en
tredjedel af det belopp, som Församlingen visar sig
årligen utgifva för samma ändamål. Skulle inom
förelagd tid på året alde inlemnade ansökningarne om
dylikt understöd inhemtas, att medlen ej räcka till
för alla, må medlen fördelas efter annan derliir lämp¬
lig fördelningsgrund.
Genom antagande af detta mitt förslag har man icke på
förhand fixerat anslagssummans belopp, utan låtit den hero af
hvad sorn återstår, sedan öfrige förslagsanslag blifvit pröfvade
och godkände, tv hvarföre skulle ej de 100.000 Rtdrna kunna
ökas med det som möjligen blir aiprutadt på vissa håll, och
hvarföre skulle de ej kunna minskas med hvad man kunde
vilja anslå iiir andra vigtiga ändamål. Genom antagande af
detta mitt förslag har man vidare velat understödja och upp¬
muntra till uppoffrande verksamhet Iiir folkskoleväsendet i sin
allmänlighet, utan att tjudra Skol-Styrelserne på de så helt
olika localerne vid något obepröfvadt, projecteradt s. k. "nytt
system”, som kan vara tjcnligt på ett, men otjenligt på annat
ställe.
Genom detta mitt förslag har man slutligen undvikit att
gifva dem mest som gjort minst, men dem minst som gjort mest.
538
Den 7 Oclober.
Den tredje punkten är ganska menlös och oskyldig. Jag
tror, att dessa projecterade högskolor på landet först 100 år
härefter kunna komma till stånd, om nemligen Folkskolan får
ostörd gå fram i den riktning, som den lått genom nu gäl¬
lande Folkskole-Stadga, men att de icke 1000 år härefter kunna
komma till stånd, om de der ''småskolorna” få undantränga de
fasta Skolorna med antagande af grundsatsen, att det för
alla nödvändiga kunskapsmåttet bäst bibringas i de förra. Än¬
nu känner folket icke det ringaste behof af den projecterade
högskolan, ty i allmänhet anser man sig göra mycket för sina
barn, om man låter dem gå öfver minimum i den fasta Soc¬
ken-Skolan, och man känner tillräckligt tyngden af det folk-
skoleväsen, som man har och vill inom socknen utbilda för
allmänt vinnande af detta minimum.
I det hufvudsakliga af hvad Kyrkoherden Otterström så¬
lunda anfort, förklarade sig Domprosten liflös, Contracts-Prosten
Almquist samt Prostarne Collén, lVåhlander och Berlin in¬
stämma.
Doctor Nordlander: Den siste Talaren synes mig nog skarpt
hafva aposfropherat Utskottets förslag till organisation af folk¬
skoleväsendet. Ingalunda har det varit Utskottets mening att,
såsom en annan Talare uttryckt sig, ”sönderspränga” de fasta
Skolorna. Afsigten är tydligen blott den att söka utvidga
Skolorna så, att äfven de barn, som äro aflägse boende från
loc.alen för den fasta Skolan i en Församling, skola erhålla
mera jemn undervisning än som kan meddelas dem genom
blott ambulatoriska Skolor. Jag vill förtydliga saken genom
ett exempel. Vi antaga en vidsträckt Församling, hvartill för
mig är närmast till hands den, som utgör mitt eget pastorat.
Den eger en fast Skola och 6 ambulatoriska. Der finnas ock
nära 100 byar med 10—60 grannar i hvarje, liggande 2 till
4 mil aflägse från den fasta Skolan. För undervisningens ord¬
nande har man indelat Församlingen i vissa dislricter. Man
har dock nödgats lemna åt hvar och en af de ambulatoriska
lärarne 2:ne districter, hvaraf följden blifvit, att Skolan blott
hvartannat år återkommer till en och samma by. Likväl bör
läraren deremellan besöka byarne för att tillse barnens un¬
dervisning. Emellertid hafva föräldrarne sjelfve funnit sig för¬
anlåtna att gå i författning om inrättande af småbarnsskolor.
Såsom näst föregående Talare yttrat det hafva af ålder varit
vanligt, hafva de dervid antagit en gammal soldat eller soldat¬
hustru att meddela undervisning i stafning m. m.: hvarefter
barnen vid den ambulatoriska Skolans ankomst till deras by
kommit i tillfälle till ytterligare förökning af deras kunskaper.
Att så tillgått, kan jag icke anse annat än nyttigt; och Utskot¬
tets afsigt är nu att befordra inrättande af dylika småbarns¬
Den 7 0 c l o b e r.
539
skolor. Någon skyldighet dertill lärer icke ifrågasättas för
smärre och icke utbredda Församlingar, utan endast för de
mera vidsträckta, der de äfven äro nödvändiga. Genom infö¬
rande af dylika Skolor komma de fasta Skolorna alldeles icke
att försvagas; snarare att underhjelpas. Huru skall det väl
befinnas möjligt för en enda lärare i en fast Skola att på en
gång lära ända till 100 barn säker stafning och meddela dem
undervisning i de till föreskrifna minimum hörande kunskaps¬
ämnen ?
Då jag sålunda anser småskolorna på många orter behöf-
liga, blifver likväl fråga, huru medel dertill skola bekommas,
då ingen lärer vilja offra sin verksamhet derpå utan motsva¬
rande ersättning. Utskottet svarar, att der Församlingarne till¬
skjuta f af kostnaden, lemnar Staten tredjedelen. Ett sådant
stadgande skulle enligt min tanke i hög grad motverka ända¬
målet. Ty innan Församlingarne i allmänhet gå i författning
alt antaga en lärare eller lärarinna, vilja de tydligen se, hvar¬
est medel till dess aflönande finnas att taga: och saken skulle
derigenom blifva beroende af lo ala omständigheter. I likhet
med Doctor Sandberg anser jag derföre, att hälften af den nu¬
varande personliga skydds-afgiften bör på samma sätt som den
redan utgående tolkskole-afgiften omedelbart öfverlemnas till
Församlingarnes förfogande. Man har velat göra förslaget om
medlens anvisande såsom statsanslag mera intressant derigenom,
att man af Församlingarne äskat f af kostnaderna: men många
Församlingar kunna med skäl härpå genmäla, att de redan till
Skolan betala 3—5 skilling på In arje person utom stadgade
folkskoleafgiften, utan att ändock å flera ställen Skolläraren
kan sägas vara bergligt aflönad. Andra Församlingar hafva
äfven derutöfver sammanskjutit så mycket, att Skol-lärarne be¬
kommit tillräcklig aflöning. I min Församling var det t. ex.
från början nödvändigt alt bevilja dem 4 till 500 R:dr, eme¬
dan eljest ingen velat åtaga sig befattningarne. Till och med
detta belopp kan emellertid under närvarande lid knappt an¬
ses för högt. Skulle Utskottets förslag bifallas, beklagar jag
sannerligen Kongl. Maj:t för det uppdrag, han derigenom er-
hölle. Underdåniga ansökningar skulle utan öfverdrift räknadt
inkomma från omkring 2000 Församlingar, mellan hvilka med¬
len pro rala parle skulle fördelas. Att undvika en dylik om¬
väg är verkligen önskligt; och yrkar jag derföre, att halfva
personliga skyddsafgiften anslås till folkundervisningens befräm¬
jande samt uppbäres och redovisas på enahanda sätt som re¬
dan utgående Folkskole-afgift.
I afseende på de föreslagna högre Folkskolorna anser jag
dem visserligen icke obehöflige, men likväl lör närvarande på
de flesta ställen omöjliga att bringa i stånd, och bör derför
förslaget om dem utgå.
540
Den 7 Celeber.
Prosten Melander: Med stor utförlighet och bjert färglägg¬
ning har en föregående talare nppträdt. till försvar för fasta
skolan, hvaremot småbarnsskolan blifvit, af honom svårt tilltygad.
Afven jag hade lill en början trott, att. Kongl. Stadgan den
18 Juni 1842. hvarigenom den fasta skolan allmänt infördes,
skulle visa goda verkningar och vara för fiirsamlingarne väl¬
kommen. Men jag hann ej väl biirja deltaga i dess tillämp¬
ning förr än jag märkte, att den möttes med allmän obenägen¬
het. Hvarjehanda hinder föreburos för barnen att besöka sko¬
lan; en del hade för lång väg till densamma, andra kun¬
de icke på de bestämda tiderna infinna sig. emedan de behöf-
des vid arbeten i hemmet o. s. v. Väl ej i det pastorat jag
innehar, men i andra församlingar inom samma Coritract, hvil¬
ka egt 50 till 60 barn inom skolåldern, har det inträffat, att
vid åtskilliga tillfällen endast 7 eller 8 varit tillstädes i den
fasta skolan. Deremot hafva flera barn besökt småskolorna,
eller ”gubbskolorna’’, såsom de af förenämnde talare blifvit kal¬
lade. Dessa hafva äfven af gammalt åtnjutit förtroende; och
bör man således öfver dem ej uttala förkastelsedomen, utan sna¬
rare i enlighet med Utskottets förslag söka bringa dem till
lif ånyo, der de försvunnit. Man iiar om Utskottets tillstyr¬
kande i bsta punkten af mom. C sagt, att dess antagande
vore obehöflig!, enär i detsamma heter, att småskolor ”Ja"
upprättas, hvilket icke skulle enligt nu gällande lag vara för-
samlingarne förnekadt, hvarföre, derest man vill åsyfta något
nytt, ordet ”få” borde utbytas mot ”skola.'’ Till svar härå ber
jag att få jemföra Kongl. Förordningen den 29 Sept. 1853 med
Utskottets ifrågavarande tillstyrkande. Enligt den förra finnes
rättigheten att inrätta småskolor medgifven endast de byar och
hemman m. m., som äro ”aflägse'’; här åter är fråga, att så¬
dana skolor må ”allmänt’’ inrättas, äfven om de komma att
ligga nära den lästa skolan. Jag får sålunda för min del för¬
klara, att jag biläller Utskottets förslag i nämnde första punkt
af mom. C. Beträffande andra punkten har jag mot den i ett
afseende inom Utskottet reserverat mig, ehuru detta icke blif¬
vit i Betänkandet anfördf. Emedlertid har äfven mot denna
punkt enligt min tanke mycket blifvit utan skäl anmärkt. Så¬
lunda liar det blifvit klandradt, att Utskottet i sin motivering
dertill yttrat, att dels icke alla lärare voro af löneförhöjning i
behof, dels ock icke deraf förtjente. Vid denna anmärkning
liar man likväl förbisett, att flera Skollärare tillika äro Orgel-
nister och Klockare och derigenom redan nu i åtnjutande af
tillräcklig aflöning, samt vidare att, om det ock kan befinnas
förenadt med någon svårighet att urskilja hvilka må vara af
löneförbättring fiirijente, sådant emedlertid icke innebär någon
omöjlighet. I sistnämnde hänseende skulle jag anse de före¬
slagna Skol-Inspeetörerna, såvida deras tillsättande beslules,
blifva lämpliga personer för ett dylikt uppdrag. I afseende
Den 7 October.
541
på anslags-summans storlek och användning har en föregående
talare yrkat, afl hälften af den återstående personliga skydds-
afgiften skulle till församlingarnes omedelbara disposition öfver¬
lennäs; en annan har yrkat detsamma samt att dessutom den
andra hälften skulle anslås för de ändamål, som i Utskottets
Betänkande finnas afsedda. Sådant synes antyda, att det icke
torde hafva varit så alldeles olämpligt, i läil mom. A i Betän¬
kandet först lill afgörande förekommit. Hvad jag af föreva¬
rande punkt icke kan bifalla, är jusL det stadgando, att de för¬
samlingar allena, som tillskjuta två tredjedelar af kostnaderna
för undervisningens ändamålsenliga ordnande, skola af Staten
bekomma hjelp med den återstående tredjedelen. Genom an¬
tagande häraf skulle inträffa, att endast de större, folkrikare
och mera välmående församlingarne skulle blifva af understöd
delaktige; hvaremot i de mindre och fattigare inga förbättrin¬
gar ifrågakomma. Inom det Stift jag tillhör är vanliga för¬
hållandet, att de stiirre pastoraten utaf den nu utgående folk—
skole-afgifteu bildat cassör, af hvilka årliga räntorna utan vi¬
dare tillskott äro tillräckliga att aflöna skollärarne. Flera af
de mindre församlingarne deremot måste för lärarnes underhåll
utom folkskole-afgiften göra betydliga sammanskott. Jag kan
icke finna det annat än orättvist, att genom ett stadgande så¬
dant som det omförmälda Statens bidrag blott kommer dem
till godo, som redan af sig sjelfva äro i tillfälle att utan syn¬
nerlig uppoffring upphjelpa undervisningen.
Sanni är nog det påstående, som här blifvit uttaladt, att
genom småskolors allmänna inrättande lärjungarnes antal i fa¬
sta skolan komme att minskas. Men gäller det om den fasta
skolan, att den blefve ringa besökt, s i blefve detta i ännu hö¬
gre grad förhållandet med de i tredje punkten föreslagna di-
strict-skolorna, hvilkas inrättande jag derföre nödgas motsät¬
ta mig.
Doctor Säve: De af Utskottet uppgifna hufvudsakliga fö¬
remålen för Statens mellankomst till folkundervisningens be¬
främjande äro dels anstalter till beredande af lärarnes bildning,
dels undervisningens förbättring genom understöd åt. de för¬
samlingar, som vilja utveckla skolans organisation genom upp¬
muntran för förtjente skollärare och genom en förbättrad un-
dervisnings-materiel, dels ändtligen beredande af en noggran¬
nare tillsyn. Att samtliga dessa behof förtjena Statens afseende,
sedan den en gång gifvit folkskolan lif, lärer ej kunna förne¬
kas. Äfvenså är del väl i grundsatsen riktigt, att utgilterna
härför ej öfverflyttas på Staten allena, utan att menigheterna
biira dertill väsendtligt bidraga.
Men då communernas förmåga är i flere afseenden begrän¬
sad och man ej af dem får vänta eller fordra för mycket, så
frågas nu, huru mycket kan och bör Staten härtill bidraga
542
D e n 7 0 c t o b e r.
och huru bör detta understöd ändamålsenligast användas för
sakens främjande. Med en föregående talare instämmer jag
deruti, att Utskottet i denna punkt ådagalagt en alldeles för
stor sparsamhetsanda och en förknappning, som ingalunda låter
sig försvara från synpunkten, hvarken af Statens tillgångar
eller af ändamålets ojemfiirliga vigt. För min del tror jag nem¬
ligen, att hela den återstående skydds-afgilten, 330,594 R:dr
B:co, varit härtill behöflig. Men som detta nu svårligen lär
kunna ändras och man således får begränsa sig inom ännu till¬
gängliga medel, nemligen hvad Utskottet föreslagit, halfva den
återstående skyddsafgilton eller “250,000 R-.dr Runt, samt möj¬
ligen på 8:de Hufvudtiteln fiir folkundervisningen förut uppför¬
da 61,650 R:dr, det är tillsammans 311,650 R:dr Runt: så an¬
ser jag dessa medel så böra fördelas, att 200,000 R=dr R:mt
användas till förbättring af de examinerade skollärarnes (sorn
ej hafva andra Ijenster) löner med i 00 R:dr R:mt hvardera
med vilkor, att. communerna tillskjuta det öfriga, så att de må
uppgå till minst 450 R:dr Runt. Om detta bifalles, tror jag
verkligen något vara gjordt för att upphjelpa denna vigtiga tjen-
slemannaclass ur sitt betryck, hvaremot, om detta icke sker,
utan man inskränker sig till blotta gratificationer åt vissa mera
förtjenta eller gunstlingar, så gör man icke rättvisa åt des¬
sa tjenstemäns i allmänhet för Staten vigtiga och betungan¬
de arbete, äfven om mellan dem skulle vara någon skillnad i
skicklighet och förtjenst. Den gifna följden blir, att lärarne
tröttna eller söka bitjonster vida mer än förut, hvarigenom skol¬
undervisningen kommer att mest lida. Af donna anledning
har jag också från löneförbättringen undantagit de omkring tu¬
sende folkskole lärare, som tillika äro prestor, orgelnister eller
klockare och genom denna hjelp kommit öfver det här före¬
slagna minimum af lön.
Men fråga blir nu vidare, huru de återstående 111,650
R:dr Runt skola förslå för de af Utskottet i öfrigt uppgifna fö¬
remål. Det beror på, huru vidt man ingår på de här fram¬
ställda förslagen. Hvad understöden och uppmuntringarne för
småskolors inrättande angår, så anser jag dessa understöd obe-
höfliga, ja till och med kunna blifva äfventyrliga fiir den fa¬
sta skolans bestånd. Få församlingarne höra, att de få hjelp
till inrättande af småskolor oell att den undervisning, som i
dessa lemnäs, i allmänhet gör tillfyllest, såsom detta verkligen
i Betänkandet pag. 20 blifvit antydt; så skall följden blifva de
fasta skolornas snara förfall. Der i större och folkrikare för¬
samlingar flere oell smärre skolor äro behöfliga, der eger man
också mera tillgångar ocii lärer af sig sjelft få tänka på den
fasta skolans utvidgning genom flere mindre fasta eller ambu-
latoriska skolor; och detta får väl i allmänhet blifva ett com-
munernas åliggande, sedan de af Slaten fått hjelp till den huf-
vudsakliga eller centralskolan. I allmänhet har jag icke myc¬
Den 7 Oetober.
543
ket förtroende till dessa så mycket förordade småskolor, hvilka
i de fleste fall komma att vidkännas bristen ej blott af all
högre lärareskicklighet, utan äfven af undervisnings-materiel
och framför allt af den gemensamma skolans tukt och ordning.
Af ofvan uppgifna skäl tror jag äfven, att man denna
gången får utesluta ur räkningen de 24,000 R:dr, sorn Utskot¬
tet föreslagit såsom hjelp till en högre dass af folkskolor, den
så kallade districts-skolan, till hvilken Staten skulle bidraga
med högst 1000 R:dr och communerna med det öfriga. Hela
denna idé, som synes vara tagen från de Nord-Americanska
eller Scottska mönstren, der likväl de så kallade hiyh schoo/s
oftast tillika uppfylla bestämmelsen att vara latinskolor, emedan
de hafva både en lärd och en re«/-afdelning, kommer här ännu
mycket för tidigt och har af Utskottet ingalunda blifvit så
klart utvecklad och genomtänkt, att derpå kan fästas synner¬
ligt afseende, helst medlen nu äro knappa och behöfvas ute¬
slutande till förbättring af de Folkskolans afdelningar, som nu
och framgent behöfva mesta understöd.
Såsom reservant inom Utskottet har jag härmed uttalat
min något afvikande mening om de förevarande frenne punk¬
terna och har tillsvidare ej rätt att inlåta mig i Utskottets öf¬
riga förslag, hvilka jag är beredd att till största delen god¬
känna.
Professor Carlson: Man kunde hafva skäl att misströsta
om en lycklig utgång af denna vigtiga fråga, då så många
olika meningar derom blifvit framställda; men emedan ändock
alla åsyfta ett och samma mål, folkundervisningens befräm¬
jande, hoppas jag, att det bästa slutligen skall göra sig gäl¬
lande. För min del vill jag redogöra för min ståndpunkt i
denna angelägenhet, hvilken jag med deltagande följt under
3:ne Riksdagar. Jag instämmer med en föregående Talare deri,
att förnämsta vilkoret för ändamålets vinnande ligger i erhål¬
landet af tillräckliga medel, och vill på samma gång besvara
den förebråelse för alltför stor sparsamhet, man gjort Utskot¬
tet, med den kända satsen, alt något är bättre än intet. Detta
gäller så mycket mera i denna sak, som, i händelse man ej
inskränkt sina fordringar till det lilla, man ej haft hopp om
någon framgång för sin begäran. Man kan nu vänta att. er¬
hålla mede! åtminstone till det väsendtligaste, då de redan af
2:ne Stånd blifvit beviljade. I afseende på ifrågavarande me-r
dels användande kan jag ej dela deras åsigt, som vilja öfver¬
lemna hvad som kommer att anslås till Församlingarnes ome^
delbara förfogande. Staten har nemligen med afseende på folk¬
undervisningens befordrande flera och andra ändamål än un¬
derhållandet af Folkskole-lärare, hvilket egentligen är ett com-
muuernas åliggande. Om man ej åt Staten förbehåller rättig¬
het att disponera öfver medlen, om man ej bibehåller deras
544
Den 7 0 c t o b e r.
upptagande såsom fotadt på en allmän bevillnings-grund, skall
det på många orter inträffa, att Församlingarne indraga de bi¬
drag, som nu möjligen utgå utöfver den stadgade algiften.
Statens rätt oell pligt, är alt taga Folkskolan sådan den för
närvarande befinner sig och söka ytterligare höja den; hvarom
icke skall det visa sig, att i de flesta Församlingar inga vä-
sendtliga förbättringar göras. Hittills har Staten nästan ute¬
slutande vinnlagt, sig om lärare-bildningen. Detta är ock det
väsendtligaste ändamålet för Statens verksamhet; i andra rum¬
met kommer underhållandet af den bildning lärarne vunnit
samt af skolmaterielen, neli fiirst i -sista att bispringa Försam¬
lingarne vid lärarnes aflöning. En dylik ordning har Utskottet
äfven i sitt förslag följt. Väl kan det. medgilvas, att genom
inflytandet af en för Folkskolans bästa varm och verksam Le¬
damot af Utskottet Betänkandet erhållit färg af att förnämli¬
gast åsyfta en ny organisation af Folkskolan genom införande
af småskolor; men vid oväldig granskning af Betänkandet skall
man finna, att der blifvit framhållna äfven andra behof i den
ordning jag förut antydt. Hvad beträffar de olika principerna
fiir folkskoleväsendets ordnande, anser jag för min del det icke
ligga något uteslutande förträffligt eller klandervärdt hvarken i
den fasta Skolan eller i den mindre Skolan, såsom sådana hvar
för sig tagne. Den s. k. småskolan är i vidsträckta frakter af
Sverige den enda Folkskola som är möjlig; den lästa Skolan är,
der den kan användas, vida gynnsammare för lärjungarnes in-
tellectuelu utveckling. Likväl tror jag mig hafva inhemtat, att
klagomålen mot de fasta Skolorna i vårt land icke äro obe¬
fogade. De hafva sin grund i 2:rie orsaker. Dels är å de
flesta orter landet i förhållande till folkmängden alltför vid¬
sträckt för att någon jemn skolgång till den aflägse Skolan
skall komma i fråga. De sl:olbesökantle barnen finnas på
många ställen endast å papperet, icke i verkligheten. En ni¬
tisk lärare, som besökt omkring 300 Församlingar på olika
trakter, har förklarat, att i dem öfverhufvud blott en tredjedel
af barnen inom skolåldern begagnat. Folkskolan. Dels har ock
genom Folkskolornas införande uppkommit en ny dass af em¬
betsman i en sväfvande och osäker samhällsställning, hvilket
ej kan vara af annat än menligt, inflytande på undervisningen.
Olägenheten hos den fasta Skolan ligger dock icke, såsom jag
redan nämnt, uteslutande deri, att den är läst. Man måste
fastmer anse den fasta Skolan för bättre än en flyttande, så¬
vida ej barnen blifva alltför mänga, emedan de i den förra stå
mera fortfarande under lärarens tillsyn. Men då den fasta
Skolan ej i alla förhållanden är lämplig, tror jag, att vi böra
söka bereda de ambulatoriska Skolorna vidare utveckling. Att
hafva med allvar fästat uppmärksamheten på denna vigtiga an¬
gelägenhet utgör förtjensten hos den ädle och nitiske Leda¬
mot
D e ii 7 0 c t n b e r.
545
mot af Ridderskapet och Adeln, som äfven i Utskottet deltagit
i öfverläggningar rörande förevarande fråga. Genom utbildning
af den ambulatoriska Skolan, hvilken jag emellertid icke anser
såsom sådan ensamt välgörande, komme den fasta Skolan att
förstärkas och ej försvagas. Jag är viss derpå, att de skola
båda, i olika förhållanden sins emellan olika gestaltade, gemen¬
samt bära vackra frukter, ehuru jag här icke kan ingå i nå¬
gon redogörelse för de speciella detaillerna af deras organisa¬
tion. Utskottets Betänkande innebär sålunda icke någon an¬
tagonism emot grundprincipen i vårt folkskoleväsende, sådant
det varit efter 1842, utan åsyftar dess vidare utveckling. Att
den fasta Skolan genom antagande af Utskottets förslag skulle
komma att sprängas, kan jag omöjligen finna; likasom ej hel¬
ler att upprättande af småskolor såsom någon skyldighet åläg-
ges. Man har anmärkt, att det vore öfverflödigt att medgifva
frihet i nämnde hänseende, då en sådan frihet enligt lag re¬
dan eger rum. Att förhållandet vore detta, är temligen all¬
mänt. antaget; men man har i Utskottet, fästat uppmärksamhe¬
ten derpå, att uti Kongl. Förordningen den 29 September 1853,
genom hvilken åtskilliga paragrafer af 1842 års Folkskole¬
stadga och bland dem 1 §:n erhållit förändrad lydelse, heter
det: ”Der byar, hemman, torp eller lägenheter äro så aflägsna,
att dithörande barn icke utan svårighet kunna begagna den
med sålunda godkänd lärare försedda Skolan, må mindre Sko¬
lor, fasta eller flyttbara, inrättas m. ru.”, och att sålunda rät¬
tigheten till inrättande af småskolor tele är medg/Jben andra
än nu uppgifne hemman och byar.
Hvad andra punkten af nu förevarande moment beträffar,
har bli vit anmärkt, att deri föreslagna anslag skulle vara för
ändamålet otillräckligt. Svaret på denna anmärkning, tror jag,
innebäres i lösningen af en vigtig principfråga, som med af¬
seende härpå kan uppställas, nemligen huruvida Folkskole-
lärarne äro att anse såsom Statens Embetsmän eller icke. I
intet land har denna fråga blifvit med ja besvarad, hvilket jag
äfven anser vara riktigt och biira hafva sin betydelse. Folk-
skole-lärarne äro egentligen comntunernas tjenstemän och re¬
geln vid fråga om deras aflöning bör vara, att, den utgår från
communerna, samt att Staten, såsom egande intresse för en
allmän bildning, dertill bidrager först der en commun icke för¬
mår af egna krafter upprätthålla undervisningen. Hvad en Ta¬
lare här yttrat, att Skollärarens aflönande i första hand skulle
bero af communen, anser jag vara en naturlig sak; Staten bör
dertill något bidraga, likväl icke utan föregående pröfning och
en bestämd regel för sitt deltagande deri. Att annorlunda till¬
gått. kan icke med exempel från något land visas. Om vi nu
medgifva liinetillökning åt folkskolelärarne utan förbehåll af
pröfning från det, allmännas sida, beträda vi en orätt väg, der
Höge Preste-Ständets Prot 1857. 6;te Pandet. 35
546
Den 7 Octo ber.
inga medel förslå. Man har om sättet, huru denna pröfning
skulle verkställas, uppgjort flera förslag, bland hvilka nian slut¬
ligen stadnat vid det af Utskottet nu framlagda, hvarigenom
densamma öfverlemnats till Kongl. Majit. På det att emeller¬
tid beslutet må komma i närmare öfverensstämmelse härmed
än hvad af Utskottets förslag synes, skulle jag föreslå den än¬
dring i andra punkten af mom. C i Betänkandet, att orden
”efter derom hos Kongl. Mnj:l gjord underdånig anhållan”
utbytas mot orden: ”efter Kongl. Maj:ls Nådiga pröfning”.
I öfrigt torde denna punkt böra oliirändradt antagas. Den åsigt
har visserligen blifvit uttalad, att vid det tillskott, som af Sta¬
ten till Folkskole-lärarnes liineförbättring lemnäs, skulle man
äfven afse hvad en Församling till lärarens aflöning redan
utgör : men en dylik reiroactiv tillämpning af det i förevarande
punkt intagna stadgandet anser jag icke ändamålsenlig, eme¬
dan, der man vill åsyfta en verklig lyftning af Folkskolan,
.man bör utgå från den ståndpunkt, hvari lion nu befinner sig,
oeh ej ifrån den, hvari hon befann sig fiir längre tid tillbaka.
Att det nu möjligen blifvande anslag icke torde befinnas så
otillräckligt, som af åtskillige Talare blifvit påstådt, kan af
uppgifterne om de factiska förhållandena skönjas, ehuru dessa
förhållanden uti ifrågavarande sak äro något ofullständigt
upplysta. Detta gäller isynnerhet om Skolornas antal, hvil¬
ket man ej med säkerhet känner. Folkskole-lärarne dere¬
mot i de fasta Skolorna äro till antalet 2,274, deraf äro 182
tillika prester: 865 äro tillika klockare; 1,477 äro anställda
vid ambulatoriska Skolor och af bela antalet äro 2,653 veder¬
börligen examinerade och godkända. För andra än de exa¬
minerade lärarne torde från Statens sida ingen löneförbättring
ifrågakomma och bland dessa torde den äfven vara obehöflig
för dem, som tillika äro prester eller klockare. Derefter åter¬
stå omkring 1,600 examinerade lärare vid både fasta Skolor
och ambulatoriska Skolor. Till förökning i lönen åt dessa
skulle först användas de i andra punkten af morn. C angifna
100,000 R:dr; förbehålla vi oss derjemte, i likhet med hvad
Ridderskapet och Adeln gjort, rättighet att vid blifvande pröf¬
ning af åttonde Hufvudtiteln bestämma om de 61,650 R:dr,
som enligt nu gällande statsreglering årligen utgå till folkun¬
dervisningens befrämjande, skulle med tillägg deraf summan
komma att uppgå till ungefärligen 160,000 R:dr, hvaraf en
tillökning af 100 R:dr för hvarje lärare skulle uppstå endast
af statsmedel, utom hvad af Församlingarnes motsvarande bi¬
drag kunde komma honom till godo. Men då säkerligen nå¬
gra lärare äro så väl lönade, att intet tillskott kräfves, och
svårligen alla torde pröfvas förtjenta af en sådan uppmuntran,
så lärer tillökningen ofelbart blifva större än den uppgifna
ziffran antyder.
Ren 7 Oelober.
547
Hvad slutligen angår de i 3:dje punkten föreslagna di-
strict-skolorna, hafva de funnit många vedersakare, sorn ifratemot
dem, hufvudsakligen på den grund, att tiden ännu ej skulle
vara inne för deras inrättande. För min del har jag ansett
detta förslag värdt en synnerlig uppmärksamhet, emedan jag
hyser förhoppning, att på de trakter, der dylika Skolor komma
att införas, skulle de åstadkomma en verklig lyftning af den
allmänna folkbildningen, en verksamhet liknande den, som
Landtbruks-Skolorna hvar å sin ort utöfva. Åtminstone visar
den erfarenhet, man i andra länder haft af sådana Skolor, ett
dylikt resultat. Man har invändt, att, den fasta Socken-Skolan
ännu icke fått tillräckligt utveckla sig för att kunna utgöra
grundval för dessa högre Skolor. Jag tror, att förhållandet
dermed är olika på olika orter. Genom meddelanden af Le¬
damöter utaf Bonde-Ståndet har jag erfarit, att trakter finnas,
der de redan nu voro på sin plats. Någon skyldighet, såsom
man velat finna i Utskottets förslag, ålagd Presterskapet att
söka uttvinga af Församlingarne medel till sådana Skolors upp¬
rättande, kan svårligen såsom en följd af förslaget framvisas.
Emellertid torde det blifva hvarken omöjligt eller ens med svå¬
righet förenadt att förmå till frivilliga sammanskott å de or¬
ter, der bildningen är tillräckligt utvecklad för att med nytta
kunna mottaga dessa Skolor. Huru man helst om denna punkt
må nu besluta, otvifvelaktigt är det en sann uppfattning af
Folkskolans organisation att gifva den fasta Skolan en säker
grund genom mindre och till antalet flera småbarnskolor samt
bereda bildningen tillfälle till yttterligare höjning genom högre
Skolor lör större district. Jag tillstyrker på dessa skäl bifall
till Utskottets förslag med den af mig antydda förändring.
Härmed afbröts öfverläggningen för att i ett kommando
Plenum fortsättas.
§ 6.
Professor Agardh, som härefter begärde och erhöll ordet,
hemställde med afseende å do frenne på Ståndets bord hvi-
lande till Ståndet gjorda inbjudningar, dels från Högloft. Rid-
derskapet och Adeln att instämma i Ridderskapet och Adelns
vid föredragning af Banco-Utskotlels Utlåtande N:o 48 fattade
beslut rörande 39:de, 52:dra och 53:dje punkterna af nämnde
Utskotts Betänkande N;o 37, dels ytterligare från bemälde
Riks-Stånd att förena sig i dess vid behandling af samma
Utskotts Utlåtande N:o 49 vidtagna beslut beträffande 5:te mom.
af 13ule punkten i Utskottets Utlåtande N:o 38, dels ock från
Vällofl. Borgare-Ståndet att instämma i samma Riks-Stånds vid
pröfning af banco-Utskollcts Utlåtande N:o 48, angående 32:dra
samt 39:de punkterna af Utskottets omförmälde Betänkande
548
Den 7 October.
N:o 37 fattade beslut, huruvida icke Ståndet skulle finna för
godt bestämma, alt förbemälde inbjudningar, sorn angingo frå¬
gor, om hvilka Banco-Utskottet. med afseende på ifrågakom-
niande voterings-propositioner vore angeläget att inhemta Pre-
ste-Ståndets beslut, må upptagas främst på föredragningslistan
till nästa Plenum; och lemnade Ståndet till denna hemställan
sitt bifall.
§ 7.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskotle/s Utlåtanden:
N:o 125, i fråga om sättet och ordningen för utbetalningen och
förvaltningen af de till Statens jernvägsbyggnader an-
slagne medel;
N:o 126, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, an¬
gående användandet af influtna medel för ett expor-
teradt och i Tripoli försåldt parti krut;
N:o 127, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
beviljandet af en gratifications-vedergällning åt Capi-
tainen A. Hahr i och lör utgifvandel af hans gene-
ral-charta öfver Sverige;
N:o 128, i anledning af väckt motion om anslående af in¬
dragna Pipare-bostället Fiskevik till boställe åt Do¬
maren i Jösse Härad af Wermlands Län; samt
N:o 129, i anledning af väckt motion om befrielse för f. d.
bergslags!]emman från så stor del af dem pålagda
frälseräntor, som motsvara den skattenedsättning nu¬
varande bergslagsbemman erhållit eller vid denna
Riksdag kunna erhålla.
§ 8.
Föredrogs och bordlädes Lag-Utskottets Betänkande N:o
46, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
angående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap
egande ämnen, an älven serskilda dermed sammanhängande
inom Riks-Stånden väckta motioner.
§ 9-
Föredrogs och bordlädes Preste-Ståndets Enskilda Utskotts
Pastoral-A/delnings Memorial N:o 5, med förslag till under¬
dånigt Utlåtande i anledning af Kongl. Maj:ts till Preste-Stån-
Den 10 October.
549
det aflåtna Nådiga remiss med Committerades omarbetade för¬
slag till ny Kyrko-Handbok.
§ 10.
Föredrogs och bordlädes Borgare-Ståndets medelst Pro-
tocolls-Utdrag N:o 375 till Med-Stånden gjorda inbjudning att
instämma i Borgare-Ståndets vid pröfning af Sammansatta
Stats-, Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets Utlåtande N:o 20, i anledning af väckt motion om
beviljande af pension åt Grefve Thorsten Rudenschöld, fattade
beslut.
§ n.
Upplästes och Indes till hand lin (/ar ne från Med-Stånden
ankomna Protocolls-Utdrag: från Högloft. Ridderskapet och
Adeln N:is 391, 392 samt 396—405; från Vällofl. Borgare-
Ståndet Nås 359, 361—363 samt 365—374; oell från Hederv.
Bonde-Ståndet N:is 406—410.
Ståndet åtskildes kl. ^3 e. m.
Ut supra.
In fidem.
S. H. Almqvist.
Den 10 October.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades Protocollen för den 30 sistlidne September för¬
nell eftermiddagen.
Den 10 Oetober,
å 2.
H. 11. Erke-Biskop en och Talmannen tillkännagaf, att, i
enlighet med hvad på sist, hållna Talmans-Conference upplyst
blifvit, de frenne öfriga Riks-Stånden voro beredda att i da¬
gens Plenum till behandling företaga Constilutions-Utskottets
Memorial N:is 34—37, och hemställde, att Preste-Ståndet måtte
dessa Memorial till afgörande företaga i Plenum näst efter det,
då den af Ståndet redan påbörjade föredragningen af Samman¬
satta Stats-, BevUlnings- samt Allmänna Besvärs-och Ekono¬
mi-Utskottets Betänkande N:o 19 om folkundervisningen blif¬
vit afslutad; hvilken hemställan godkändes af Ståndet, som i
sammanhang dermed beslöt att denna dag andra gången bord¬
lägga Constitulions-Utskottels ofvannämnda Memorial
N:o 34, med förslag till ändring uti 17 och 22 §§ Regerings-
Formen, åsyftande förstärkning uti antalet af Högsta
Domstolens Ledamöter;
N:o 35, med fiirslag till tillägg vid 1 § 9 mom. Tryckfrihets-
Förordningen, angående förbud mot eftertryck af ut¬
ländsk skrift;
N:o 36, med förslag till ändring i vissa delar af Tryckfrihets-
Förordningen i fråga om Tryckfrihets-Nämnden och
i sammanhang dermed till tillägg i 108 § Regcrings-
Formen och 65 § Riksdags-Ordningen;
N:o 37, med förslag till tillägg uti 1 § 4:de moni. Tryckfri-
hets-Förordningen, rörande skyldighet för utgifvare af
Dagblad eller Periodiska Skrifter att ställa borgen för
böter, kostnad och skada.
Tillika meddelade H. II. Erke-Biskopen och Talmannen,
att, sedan Högloft. Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Stån-
det fattat beslut derom, att gemensamma öfverläggningar skola
ega rum med anledning af Lag-Utskottets Betänkande N:o
46, angående Religionsfrihets-frågan, Herr Grefven och Landt-
marskalken bestämt, att dessa öfverläggningar skola begynna
först sedan Utgifts-Afdelningens förslag till reglering af Statens
utgifter under Åttonde Hufbudlileln blifvit i Utskottet bord-
lagdt, och hade man förmodat, att ifrågavarande ölVerläggnin-
gar, för hvilka den lämpligaste tiden ansågs vara aftnarne
emellan kl. 5—9, efter hvilken sistnämnda timma ingen ny
Talare skulle uppropas, kunde taga sin början nästkommande
Thorsdag eller Fredag.
§ 3.
Upplästes till Ståndet inkommet Protocoll, hållet vid Ri.
keta Ständers Electorers sammanträde den 7 innevarande må-
Den 10 O c t o b e r.
551
nåd, hvaraf inhemtades, att Häradshöfdingen Carl Wester
blifvit vald till Rikets Sländers Justitiae-Ombudsmans Suppleant;
och beslöt Ståndet med anledning häraf anmoda Expeditions-
Utskottet uppsätta behörigt Constitutorial lör den valde, äf¬
vensom fiirslag tili den underdåniga Skrifvelse, hvilken rörande
omförmälda val bör till Kongl. Maj:t aflåtas.
§ 4.
Föredrogs ånyo Utdrag N:o 394 af Höglofl. Ridderskapets
och Adelns Protocoll den 26 sistlidne September och i sam¬
manhang dermed Utdrag N:o 364 af Vällofl. Borgare-Ståndets
Protocoll den 28 i samma månad, innehållande bland annat
inbjudningar från bemälde Riks-Stånd, att Preste-Ståndet med af¬
seende på Banco-Utskoltets Utlåtande N:o 48, i anledning af
Riks-Ståndens beslut (ifver Betänkandet N:o 37, med förslag
till reglering af Bankens lane- och credit!v-riirelse, matte in¬
stämma dels i Ridderskapets och Adelns samt Borgare-Ståndets
sammanstämmande beslut rörande ett tillägg till Utskottets för¬
slag uti 39:de punkten af Betänkandet N:o 37, dels i Ridder¬
skapets och Adelns beslut riirande 52:dra och 53:dje punkterna af
sistnämnde Betänkande, samt dels i Borgare-Ståndets beslutade
förändring af Utskottets föreslagna stadgande i 32:dra punkten
af samma Betänkande, hvarigenom orden ”låntagare eller ac¬
ceptant” blifvit utbytte mot orden ”låntagare och acceptant”.
32:dra punkten.
Ståndet, som inhemtat, att den fråga, om hvilken inbjud¬
ningen i afseende på denna punkt handlar, redan genom 3:ne
Riks-Stånds sammanstämmande beslut blifvit afgjord, fann före¬
varande Protocolls-Utdrag i denna del ej föranleda annan åt¬
gärd än att läggas till handlingarne.
39:de punkten.
Doctor Björkman begärde härvid ordet och yttrade: Efter
hvad jag vill minnas, har Preste-Ståndet redan fattat sitt be¬
stämda beslut rörande denna fråga och dervid bifallit. Utskot¬
tets afstyrkande, ett afstyrkande, som motiveras uti dess Utlå¬
tande N:o 48, sid. 11, hvarest tillika Ilöglofl. Ridderskapets
och Adelns återremiss lemnäs utan påföljd. Jag hemställer
derföre, om icke Ståndet nu bör vidblifva sitt ordentligt och
efter försiggången pröfning fattade beslut; men ifrågasattes
verkligen någon rubbning deraf, utbeder jag mig att under
discussionen få vidare yttra mig deröfver.
553
Den 10 O c t o b e i\
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Det är icke något
ovanligt, att ett Stånd efter framställd inbjudning och sedan
vigtiga upplysningar, sorn kunna förändra en frågas ställning,
blifvit meddelade, frånträder ett förut fattadt beslut. Då frå¬
gan om deposit-räkning förevar och afgjordes inom Utskottet,
anmälde jag mot beslutet en reservation, hvaruti jag sökte visa
fördelen af deposit-räkning, som egentligen icke är något an¬
nat. än en räkning på cässafolium, skiljande sig från upp- och
afskrifnings-räkning derigenom, att insättaren icke vid anfordran
blir berättigad till lyftning, utan deremot på vissa tider, sorn
genom aftal antingen å dato eller efter uppsägning bestämmas.
Ingen Bank, som gått längre än till lånerörelse, har vägrat att
ingå på deposit-rörelse, och noga taget är den till och med
fördelaktigare för en Bank än upp- och afskrifnings-räkning,
samt. borde föregå införandet af den sednare. Nyttan deraf är
påtaglig. Banken erhåller derigenom mera medel att använda
i rörelsen, utan att behöfva utgifva nya sedlar, så att, om deri
utlemnat en viss summa och denna summa kommer tillbaka
på deposit-räkning samt ånyo lånas ut, samma sedelmassa gör
gagn två eller flere gånger till vinst både för allmänheten och
Banken. Dessutom leder skillnaden emellan creditiv-räkning
på eassa-lolio och depositräkning till den följd, att Banken, då
den i sednare fallet får tid på sig att anskaffa de medel, som
insättaren önskar lyfta, sålunda kan med större frihet röra sig
vid medlens placering för den tid, de jemnlikt aftalet förblifva
under Bankens orubbade disposition. Nu har man såsom skäl
deremot anmärkt, att medel, som för det närvarande ligga inne
i Banken såsom räntelösa depositioner, skulle kunna öfverflyt-
tas på deposit-räkning och Banken derigenom nödgas å dem
gifva ränta, utan att måhända kunna utlåna dem och erhålla
någon ränta igen: mert utom det att de uti Banken depone¬
rade allmänna vexel-cassor uti intet fall kunde inbegripas här¬
under, eger ock för öfrigt detta skäl vid närmare pröfning in¬
gen giltighet. Der finnes säkerligen ingen inom detta Högv.
Stånd, som icke försport den nu allmänt gängse klagan öfver
den tryckta penninge-ställningen och bristen på circulerande
medel, under det likväl en massa penningar ligger obegagnad
på olika händer. Skulle det då medföra någon skada för all¬
mänheten eller Banken att släppa ut dessa penningar i rörel¬
sen? Nej i men depositräknings öppnande är just ett af medlen
för en sådan operations vidtagande. Väl säger man, att det
kan komma en tid, då penningetillgångon blifver bättre, och
att det då kunde blifva en öfverflödande ström af insättare
på depositräkning i Banken. Detta kan medgifvas, men man
bör dock dervid ej glömma, att man icke bör betrakta Banken
såsom nödtvungen och skyldig att medgifva rättigheten att be¬
gagna en sådan rörelse. Det bör då bero af Bank-Styrelsen,
såsom jag i min ofvannämnde reservation antydt, att afgöra,
Den 10 O c t o b e r.
553
huruvida deposit-räknings-rörelsen ina för längre eller kortare
tid inskränkas, hvarigenom Styrelsen tillika skall kunna be¬
döma och begagna sig al tidsonvständigheterna och rätta sig
efter deras kraf; liggande det dessutom uti Styrelsens makt att
genom räntenedsättning hejda depositionerna, der Banken sak¬
nade tillräckligt tillfälle att placera dem. Detta är hvad jag
har att anföra i sak. I afseende på den formella sidan vill
jag erinra derom, att Ridderskapet och Adeln återremitterat
ifrågavarande punkt i ändamål att få depositräkning öppnad,
och i sammanhang med denna återremiss företogs äfven inom
Utskottet en af en dess till Borgare-Ståndet hörande ledamot
väckt motion i samma syftning. Fråga uppstod då. huruvida
ämnet grundlagsenligt kunde till behandling upptagas, hvarvid
Utskottets majoritet stannade vid den mening, att det kunde
ske, och Ståndens Talmän hafva betraktat saken på samma
sätt, alldenstund de på hithörande frågor framställt propo¬
sition. För min del tillstyrker jag Hiigv. Ståndet att antaga
Högloft. Ridderskapets och Adelns ifrågavarande inbjudning.
Contracts-Prosten Ahnqvist: Jag instämmer med den fö¬
regående talaren och vill ytterligare lästa uppmärksamheten
derpå, att Utskottets skäl för afslag väl låter plausibel!, men
vid närmare påseende befinnes vara utan synnerlig vigt. Det
grundas på den förutsättning, att Banken skulle gifva ränta
för de liera millioner, som den nu innehar räntefritt. Detta kan
aldrig inträffa med dessa millioner, emedan de tillhöra Statens
och andra allmänna verks cassör, om hvilka aldrig någon fråga
kan uppstå att förränta, då förslaget endast gäller tillåtelsen
att emottaga enskildas medel på depositions-räkning mot ränta.
Och enär denna penningerörelse, sorn tillförbinder Banken att
på uppsägning eller efter viss förfallotid tillhandahålla deponenten
dess penningar, hvaremot upp- och afskrifnings-räknings-rörel-
sen ålägger honom att genast på reqvisition verkställa ulbe-
talningarne, är för Banken vida lättare och förmonligare, kan
jag icke annat än understödja inbjudningen, så mycket mer
som Banco-Styrelsen härigenom får en tillgång att förstärka
rörelse-capitalet utan att inledas i något oberäkneligt äfventyr,
sorn händelsen möjligen kan blifva med upp- och afskrifnings-
rörelsen, och utan att öka den sedelstock, för hvilken Banken
skall hålla motsvarande valuta.
Prosten Berlin: Alven jag instämmer med de tvenne näst¬
föregående talarne om inbjudningens antagande på de skäl, som
af Riks-Archivarien Nordström blifvit anförda. Sjelf vill jag
blott tillägga några få ord. Om deposit-rörelsen utsträcktes
till allmänna medel, så vore det blott att. taga med den ena
handen och gifva med den andra, då nemligen Banken betalte
ränta till Statens förvaltande verk, hvilka hafva sina medel
554
ben 10 O c t o b « r.
deponerade i Banken, men sjelf toge en högre ränta vid med¬
lens utlånande och derjemte beredde en stor fördel åt den all¬
männa rörelsen. En betänklighet möter dock vid detta förslag
i afseende på sedelstockens maximum. Då sedelstocken be¬
stämdes till 20 millioner öfver den metalliska valutan, beräk¬
nade man, att minst 5 å 6 millioner innestå på deposit-räk-
ning, för hvilka valutan icke kan blottställas. I en kritisk tid
kunde sålunda någon våda bola Banken, om alla depositions-
medlen gjordes riirliga; men faran är likväl icke större än att
den kan afhjelpas af Bank-slyreisen genom upptagande af ett
utländskt lån. Och frågas kan, hvarför detta icke redan skett,
sedan penningeställningen så länge varit tryckt. Morine det
icke är Bankens pligt att icke blott skörda vinst i goda tider,
utan tillika under mindre gynnsamma förhållanden bispringa
landet, dess handel och näringar, äfven om det stundom skulle
ske med någon uppoffring? Så t. ex. vet jag, att en Hypo-
theks-förening är beredd att göra för att komma den tryckta
penningeställningen till hjelp, och jag anser icke obilligt eller
olämpligt, att Riks-Banken gör detsamma. Såsom jag redan
sagt, tillstyrker jag inbjudningens antagande.
Doctor Sandberg: Då jag deltagit i Utskottets beslut att
icke medgifva öppnandet af så kallad deposit-räkning i Riks-
Banken, torde mig tillåtas att i korthet få angifva mina skäl
dertill. Vid 1844—45 årens Riksdag ansåg man sig utan fara
kunna utgifva sedlar till ett belopp af 20 millioner R:dr B:co
mern än silfvervalutan i Banken, just emedan en så betyd¬
lig mängd deposit-medel alltid skulle finnas inneliggande. Detta
har den siste talaren icke vederlagt, utan delar i delta afseende
samma betänklighet. Visst är, att Herrar Banco-fnllmäktige
äro enligt Reglementet berättigade att å utrikes ort upptaga
silfverlan för att stärka den metalliska cassan, men försl då
”Bankens säkerhet, det kräfver.” Skall man nu utlemna depo-
sit-medlen och tvinga Banken att sätta sig i utländsk skuld?
Jag tror icke en sådan åtgärd kan vara välbetänkt. Hypo-
theks-föreningarne må beträda denna väg för att honorera sina
förbindelser och derigenom bevara sin existens; om det är till
landets båtnad, lemnar jag derhän. Riks-Banken har efter mitt
förmenande en helt annan bestämmelse än privata penninge-
bolag, som åtagit sig dylika operationer för att underlätta den
allmänna rörelsen.
Ehuruväl åtskilliga omständigheter blifvit anförda och ännu
ytterligare kunna anföras till försvar för en motsatt åsigt, så
torde väl ändå de betänkligheter, som föranledde Högv. Stån¬
det att fatta det ifrågavarande beslutet med afseende på Riks-
Banken, icke heller sakna sin vigt, hvadan jag för min del
tillstyrker dess vidblifvande.
Deu 10 October.
555
Professor Agardh: Ehuru jag instämmer med Riks-Archi-
varien Nordström deruti, alt deposit-räkning bort föregå upp-
och afskrifnings-räkning, alstyrker jag dock den gjorda inbjud¬
ningens antagande af helt formella skäl, bland hvilka må fram¬
hållas det, att Ståndet redan i denna sak två gånger fattat be¬
slut i motsatt syftning, den ena gången efter förutgången vote¬
ring. Vill man påskynda Riksdagens slut, bör man väl icke
oupphörligt upptaga redan afgjorda frågor till ny behandling.
Dessutom hyser jag betänkligheter emot grundlagsenligheten af
det sätt, hvarpå denna fråga blifvit väckt och behandlad; den
har icke blifvit framställd af någon enskild motionäi inom nå¬
got Riks-Stånd, icke heller af Banco-Utskottet, utan blott, af
en minoritet inom detsamma. Den har således blifvit väckt i
annan ordning än den grundlagen föreskrifver och har således
ej kunnat blifva behandlad i den ordning och med den utred¬
ning våra grundlagar påbjuda.
Doctor Björkman: Då nu upplyst blifvit, att Ståndet re¬
dan 2 gånger afslagit frågan, instämmer jag med Professor
Agardh, alt det skulle vara högst inconseqvent af Ståndet att
frånträda sitt förra beslut. Mina motiver ler afslag å inbjud¬
ningen äro redan framställda af Doctor Sandberg, med hvilken
jag i delta fall förenar mig. En annan talare har ock fram¬
hållit några betänkligheter, hvilka jag delar, nemligen att man
just vågat utvidga sedelstocken till 20 millioner utöfver den
metalliska cassan under den förutsättning, att 5 å 10 millioner
depositions-medel linnas inneliggande. Samme talare medgif-
ver också, att om dessa medel släppas ut i rörelsen, bör den
metalliska cassan stärkas genom upptaget lån. Jag afslår så¬
ledes inbjudningen, dels emedan frågan af Högv. Ståndet är
formenligt afgjord, dels emedan upprifvandet af det fattade be¬
slutet vore för Riks-Banken mera skadligt än nyttigt.
Professor Selander ; De två siste talarne hafva såsom huf-
vud-argument för afslag framhållit, att Ståndet redan tvenne
gånger fatta! beslut i denna fråga, och yrkat, alt detsamma må
vidhållas: meri det är icke något ovanligt, att ett en gång
fattadt beslut ändras lill följd af en på skäl grundad inbjud¬
ning. Sådant händer i synnerhet i bevillningsfrågor. livad
således den formella sidan af saken angår, är ämnets uppta¬
gande icke grundlagsvidrigt, ty i annat läll hade helt säkert
Talmännen vägrat framställa proposition derå. Hvad åter
sjelfva saken angår, så linner jag Utskottets argument för af¬
slag alldeles underhaltigt. Man säger, att medels emottagande
på s. k. deposit-räkning sannolikt skulle medföra, ”att en be¬
tydlig del af de i Bankens Depositions-afdelning utan ränta
innestående medel komme att å deposit-räkning hos Discont-
verken mot ränta öfverflyttas, hvarigenom, i den mon tillfälle
556
Den 10 Octo b er.
för Banken saknades att dessa medel fruktbargöra, förlust skulle
för Banken uppstå." Prosten Berlin har till en del medgifvit
detta. För närvarande är det blott publika verks medel, sorn
stå på depositions-räkning. men här är fråga 0111 enskilda per¬
soners penningar, som skulle kunna öfverflyttas. För min del
ser jag ingen våda deri: men förändringen skulle hafva till
följd, att Banken kunde röra sig ledigare derigenom, att med¬
len antingen komme att återbetalas på förut bestämd tid eller
efter viss tids uppsägning. Banken behöfde icke heller stän¬
digt hålla så stor cassa såsom vid begagnandet af upp- och
afskrifnings-räkning, då medlen betalas ä vista. Om vi ej på
sista tiden haft upp- och afskrifnings-räkning, så hade vi snart
sagdt varit redlösa. Införes nu deposit-räkriing, så tror jag
väl icke, att den skall mycket begagnas, kanske förnämligast
blott af dem, som oj vilja ligga i affärer, men vilja hafva sina
penningar fruktbärande. Angående Bank-Styrelsens skyldighet
att genom upptagande af utländskt lån bispringa den tryckta
penningerörelsen, vill jag nämna, alt fråga derom förevarit, men
förföll. I detta fall är jag af alldeles samma tanke som Doctor
Sandberg, att Banken icke bör upptaga lån förrän den behöf-
ver stärka sin metalliska cassa. Deremot anser jag, att under
kritiska tider bör utlåningen i Handels- och Närings-Discon-
ten inskränkas, emedan denna utväg skall väcka mindre miss¬
troende än upptagande af utländskt lån. Då den ifrågasatta
åtgärden icke leder till någon förlust för Banken, meri deremot
har till följd, att Banken både kan reglera sin metalliska cassa
och bispringa den allmänna rörelsen, tillstyrker jag, att Stån¬
det må antaga den gjorda inbjudningen.
Doctor iijörkniaii: Blott få ord föl att bemöta en talare,
som velat annullera Utskottets argument för afslag å yrkandet
0111 införande af deposit-räkning. Det låter ganska väl tänka
sig, att, om ifrågavarande depositions-rörelse kommer i gang,
Banken får betala ränta för allmänna cassors nu utan ränta
inneliggande medel. För närvarande bära många allmänna
cassors och inrättningars deponerade medel, såsom bekant är,
ingen ränta, men delta kan lätt ändras genom nya föreskrifter
för vederbörande uppbördsman och penningeförvaltare, och i
tily fall får Riks-Banken erlägga ränta för stora summor, som
nu räntelösa ligga i Depositions-afdolningens förvar. Äfven
bör anmärkas, att om depositions-rörelsen blir ett Riks-Bankens
åliggande, så går man i vägen för Privat- och Filial-Bankerna,
som blifvit, grundade och gynnade hufvudsakligen för det än¬
damålet att genom upplåningar och utlåningar på allt sätt un¬
derlätta den allmänna penningerörelsen i landet. Börjar nu
Riks-Banken denna upp- och utlåning, hvaruti egentligen hela
depositions-rörelsen består, så insättas snart de flesta capitali¬
sters och penningeförvaltares cassör uti Riks-Bankens och dess
Den 10 O c t o b e r.
557
Låno-Contors rörelse, enär Riks-Banken lemnar största säker¬
heten, och landets alla låntagare få sålunda besväret att vända
sig till Riks-Banken och dess afdelningar i stället för att an¬
lita Privat- och Filial-Bankerna i landsorterna.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Åtskilligt af hvaden
föregående talare anfört mot förslagets antagande, föranlåter
mig att ännu cn gång begära ordet. Man har framhållit, att,
då det belopp af sedelstocken, som skulle få öfverstiga metalli¬
ska nassan, bestämdes, man äfven tog i betraktande depositio¬
nerna och den minskning uti irivexlings-ansvarighet, som ge¬
nom dem skulle vinnas. Detta bestrides icke; men nämnda
förhållande skulle också ej komma att rubbas genom öppnan¬
det af en räntebärande deposil-räkning. Allmänna verks och
inrättningars deposition af sina cassör skulle äfven för fram¬
tiden förblifva sådan som hittills, det vill säga, ändamålet der¬
med skulle vara bättre vård i Bankens hvalf såsom hittills,
och som dessa verk och inrättningar aldrig kunna på förhand
beräkna, när för dem behof af utgifter yppas, kunna de ej hel¬
ler ingå uppå något aftal, sorn bestämde endast vissa tidpunk¬
ter, då lyftning å deras sida linge ega rum. Hvad de deremot,
om det vore dem tillåtet, skulle kunna begagna sig af för att
få ränta på sina depositioner, vore den allaredan i Banken in¬
förda upp- och afskrifnings-räkningen; men sådant är dem
emellertid lika litet tillåtet, som nu meningen är att för dem
öppna räntebärande depositionsräkning. Fråga är nemligen en¬
dast om enskildes depositioner och räriteberäkning å dem. Ge¬
nom öppnandet af en så beskaffad deposit-räkning skulle
obestridligen både Riks Banken sjelf och den allmänna penning-
circulationen flere fördelar beredas. Då nemligen alla de på
denna räkning inflytande medel ånyo kunde af Banken i dess
olika rörelsegrenar användas, komme det capital-belopp, hvar¬
med den för året såge sig i tillfälle att betjena den allmänna
circulationen, att i samma förhållande eflectivt ökas, utan att
likväl Bankens till invexlingsskyldighet å vista förbindande
sedelstock behöfde ökas, enär vid omförmälda förhållande sam¬
ma penningesumma, under sin circulation öfvergången på andra
händer, hvarje gång den ej genast af egaren behöfde för hans
behof användas, skulle af räntevinsten återföras till Banken
och derifrån åter kunna utsläppas, och sålunda penninge-sum-
mor, som eljest hade för en tid stannat i hvila, försättas i om¬
lopp och till den allmänna rörelsens tjenst hållas i ständig
tjenstgöring; och då alltså ifrågavarande deposit-räkning både
skulle tjena till att consolidera Riks-Bankens sedelstock och
realisations-säkerhet och hålla don circulerande penninge-stoc-
ken vid en ymnigare och friskare ström; så torde vid öfver¬
vägande af allt detta intet bindande skäl kunna uppställas
mot bifall till den nu ifrågasatta inbjudningen.
558
1> e n 10 O c l o b e r.
Beträffande slutligen invändningen, att det Högv. Ståndet
redan tvenne gånger skall hafva efter föregången discussion
beslutat afslå deposit-räkningen, tillåter jag mig erinra, att åt¬
minstone sednare gången, eller då Banco-Utskottefs Betänkande
N:o 49 förevar, någon discussion öfver frågan alldeles icke fö¬
rekom, och detta i följd af något förbiseende af det rätta mo¬
mentet derför å deras sida, som önskade deposit-räkningens in¬
förande, hvarföre ock jag för min del då ej kunde annat än
att reservationsvis i protocollet låta intaga min särskilda me¬
ning om vigten och gagnet af ifrågavarande rörelsegrens upp¬
tagande i Riks-Banken.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, blef efter
derom af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen i vederbörlig
ordning framställd proposition den ifrågavarande inbjudningen
af Preste-Ståndet antagen, och hade Ståndet sålunda i likhet
med Ridderskapet och Adeln samt Borgare-Ståndet beslutat,
att vid slutet af förberörde 39:de punkt i Betänkandet N:o
37 må införas ett så lydande tillägg:
”Likaledes bemyndigas Fullmäktige att låta vid Discont-
verken emottaga penningar af enskilda personer att återbetalas
antingen å bestämd dag efter insättningen eller efter viss på
förhand bestämd ömsesidig uppsägning under följande vilkor:
ä) Insättning får ske endast å hela hundradetal Riksdaler;
b) Öfver insättning meddelas bevis, hvilket skall återstäl¬
las då penningarne lyftas;
c) Räntan bestämmes till högst 5 procent;
Och ega Fullmäktige att till efterrättelse méddela de i och
för verkställigheten erforderliga föreskrifter.”
5 2: dr a och 53:dje punkterna.
Preste-Ståndet, som af meddelade Protocolls-Utdrag in-
heintat, att den fråga, hvarom inbjudningen med afseende på
nämnda punkter handlar, redan blifvit genom 3:ne Riks-Stånds
sammanstämmande beslut afgjord, fann förevarande Protocolls-
Utdrag i denna del icke föranleda annan åtgärd än att läggas
lill handlingarna.
Fiiredrogs ånyo Utdrag N:o 395 af Högloft. Ridderskapets
och Adelns Protocoll den 26 sistlidne September, deruti Rid¬
derskapet och Adeln jemte omförmälande af sina vid pröfning
af Banco-Utskottets Memorial N=o 49, i anledning af Rikets
Ständers beslut öfver Utlåtandet N:o 38, med förslag till vissa
förändrade föreskrifter, angående Bankens Vexlings-cassa och
Depositions-rörelse, fattade beslut inbjudit de öfriga Riks-
Den 10 O c t o b e r.
559
Stånden att instämma i det beslut, som särskildt rörde 5:te inom.
af 13:de punkten i Utlåtandet N:o 38; men Presfe-Ståndet, som
af meddelade Protocolls-Utdrag inhemtat, att frågan redan blif¬
vit genom 3:ne Riks-Stånds sammanstämmande mening afgjord,
fann ifrågavarande inbjudning ej föranleda till annan åtgärd än
att läggas lill handlingarna.
§ 6.
Föredrogs ånyo Professor Carlsons framställning om in¬
bjudning till Med-Stånden att förena sig uti Preste-Ståndets
vid föredragning af Lag-Utskottets Betänkande N:o 42, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående ogift
qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig, lättade beslut.
Sedan Prosten Ljungdahl lemnat den upplysning, att om-
förmälda ämne redan inom Utskottet blifvit föremål för ny be¬
handling, ansågs den ifrågavarande framställningen om inbjud¬
ning böra förfalla.
§ 7.
Vid ånyo skedd föredragning af Vällofl. Borgare-Ståndets
medelst Protocolls-Utdrag N:o 37 5 till Med-Stånden gjorda
inbjudning att instämma i Borgare-Ståndets vid pröfning af
Sammansatta Stats-, Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottels Utlåtande N:o 20, i anledning af väckt
motion om beviljande af pension åt Grefve Thorsten Ruden¬
schöld, fattade beslut fann Preste-Ståndet ej skäl att denna
inbjudning antaga, utan lade med vidblifvande af sitt i äm¬
net lättade beslut berörde Protocolls-Utdrag till handlingarna.
§ 8.
Fortsattes den i föregående Plenum afbrutna föredragnin¬
gen af Sammansatta Stats-, Bevillnings- samt Allmänna Be¬
svärs och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 19, i anled¬
ning af väckta motioner, dels om den personliga skydds-afgif-
tens anvisande till folkundervisningens befrämjande, dels ock
om ordnandet af folkskole-väsendet, samt om löneförhöjning
för Folkskole-lärare och Serninarii-föreslåndare m. in.; hvarvid
till fortsättning af den oafslutade discussionen öfver
Punkterna litt. B och C.
Contracts-Prosten Runsten begärde ordet och yttrade: Till
fortsättning af den i sista plenum påbörjade discussionen öfver
detta ämne anhåller jag att få framställa några anmärkningar,
560
Den 10 O c t o b e r.
dertill uppmanad af ett varmt intresse för saken och emedan
jag redan vid förra Riksdagen väckte en motion i samma sylt¬
ning, som nu angifves i inom. 1 under punkten litt. C. Ut¬
skottet föreslår i nämnde morn., att 3:dje mom. af 1 § i Kongl.
Stadgan den 18 Juni 1842 må vinna den utsträckning, att
småskolor må efter behof i socknarna inrättas. 1 detta förslag
ser jag ett medgifvande, att Folkskolan biir ordnas mera på
familjefot än statsfot., och det fägnar mig. att mina längesedan
uttalade åsigter nu vunnit gehör på detta sätt. Det. är Grefve
Rudenschölds förtjenst, att man nu allmännare börjat inse och
erkänna detta system. Må det tillåtas mig att ur den motion,
hvarom jag nyss påmint, framhålla några af de motiver, som
tala fiir min åsigt. ”Om — sade jag — far och mor sakna
förmåga eller de sakna håg, att sjelfva medelst barnens under¬
visning i både bokstafskunskapen och den inre sanningen af
Guds ord gifva dem en rätt ch risti ig uppfostran, så är sådant
i familjen en ännu mera än all lekamlig beklagansvärd and¬
lig brödbrist, som val icke kan ersättas med det skådebröd,
som må kunna köpas för skollärare-afgifter. Men också bör
väl derföre hela Folkskole-inrättningen betraktas endast såsom
en nödfallshjelp för ett okristligt Svenskt familjelif, sorn, fastän
för någon tid afsigkommet, dock väl åter med Guds hjelp bör
kunna repa sig och återföras till hvad det i sådant afseende
någon gång varit tillförene. Och som Folkskolan äfven såsom
nödlallsanstallt, om den blott tjenar i föräldrahemmen troget
för barnavårdens upphjelpande, dymedelst, i det ett nytt slägte
af dugligare fäder och mödrar uppfostras, gör sig sjelf allt¬
mera öfverflödig, så bör den väl också derföre alltid vara
ställd på indragningsfot. och detta allrahelst så fort den må
röja för mycket den syftning att draga barnen från föräldrarna
eller alltmera må lyckas alt hos föräldrarna qväfva sjelfva na¬
turkänslan af deras alldeles oförytterliga föräldrapligt och dy¬
raste föräldraansvar, att sjelfva meddela sina barn ifrån deras
späda ålder den både hjertats och förståndets och viljans till¬
böjning, bildning och riktning, som endast de sjelfva kunna
dem naturenligt bibringa.
Ett annat skäl till Folkskola-inrättningens ställande på in¬
dragningsfot är det, att Folkskolan eljest öfverskrider sitt mål
och så gerna åsidosätter sitt enda naturliga kall att nodfalls-
vis endast understödja och uppmuntra inom familjerna hem¬
läsningen, hvarföre den också alltid borde vara blott ambula¬
torisk, samt i stället gemenligen sträfvar, åtminstone på lands-
byggden, efter anseendet att såsom fast eller stationär blifva
alltmera ett slags lärdomsskola.
Det drifves i Folkskolan ett slags landthandel med lär¬
domsskalans cultur-alster, och likväl blir det väl ändå med
Folkskolan i lärdomsväg aldrig bättre bevändt än det är i
handels-
0 e n i 0 0 c t o b e r.
561
handelsväg med landthandeln. Men såsom minuthandeln i
landthandelsbodarna med en helt annan anda och syftning än
den cnlturbärande verldshandel!! i de större städerna vanligen i
följd af småkrämarens bildningsbrist och hans snikna små¬
sinne endast tjenar att utbreda bland allmogen sedeförderf och
en tilltagande Ilärd på ytan jemte en i samma grad tilltagande
tomhet och uselhet i menniskornas inre, så är det väl också
i det hela med Folkskolan, att den nemligen i följd af den
inre lärdomsbristen eller det bristande inre lärdomsintresset hos
dess brådmogne lärare mestadels endast skulle tjena att bi¬
bringa allmogens barn ett blott ytligt och skrytsamt vetande
utan motsvarande inre hjertebildning, eller en halfkunnighet
och halfbildning, som vore sämre än ingen, om den ej, i tid
ställd på indragningsfot, dymedelst hölles qvar vid sin nöd-
fallsbestämmelse att endast tillsvidare understödja efter för¬
måga den enda rätta Folkskolan i hemmen.
Men huruledes i annat fall anspråken på ett slags half-
herrelif alltmera skola stegras hos dem, som i Folkskolan få
sin hufvudsakliga bildning, och huru de alltmera skola blifva
obenägna flir fädernas tyngre yrken, samt just af lolkskole-
inbiliningen om skrif- och räken-kunnigheter.s höga värde skola
känna sig frestade och dragne att med användning deraf på
en beqvämare väg uppstiga till verldens lycka och ära, derom
spår redan erfarenheten tillräckligt och skall väl än mera der¬
om bära sorgliga vittnesbörd.”
Detta i afseende på min ledande åsigt. Men jag kan icke
annat än beklaga, att de två följande momenterna underpunk¬
ten litt. C stå uti en sådan antagonism med det första momen¬
tet. Denna antagonism har den föregående talaren förgäfves
sökt att häfva.
I afseende på andra momentet bifaller jag Doctor Sand¬
bergs yrkande, att en viss del af den personliga skyudsafgif-
ten må användas till uppmuntran af småskolors inrättande och
till understöd åt folkskole-lärare. Men som folkskoleväsendet
bör betraktas och behandlas såsom en familjens och commu-
nens angelägenhet, så böra anslagsmedlen icke gå den vanliga
förvaltnings-oinvägen, utan directe öfverlemnas till Folkskole¬
styrelsens inom församlingarne. Uppmärksammas bör här,
hvad en reservant yttrat, nemligen ”att Kongl. Maj:t icke kan,
utan att infordra upplysning från vederbörande Dom-Capitel i
flera hithörande hänseenden, företaga frågan till slutlig pröf¬
ning, hvarigenom åter skulle inträffa, att hela den anslagna
delen af personliga skyddsafgiften möjligtvis under hela näst¬
följande statsregleringsperiod med tillhopa en half million R:dr
B:co skrinlägges och hinder möta att använda dessa medel till
en mängd trängande statsbehof.” Så blefve likväl icke hän¬
delsen, om medlen directe öfverlemnades till communerna. Man
Hugu. Preste-Btäiiilets Pral. t 857. S:te Bundet. 36
502
Den 10 October.
har redan vid förra Riksdagen yrkat, att någon del af skydds-
afgiften skulle gå till fattigvården eller ock rent af efterskän¬
kas, men rådligare torde dock vara under nuvarande omstän¬
digheter, att äfven den återstående hälften, sorn ännu icke är
disponerad, får gå till folkskolan.
I afseende på tredje momentet vill jag anmärka, att detsamma
aldra mest står i strid med det första. Då i det sistnämnda
momentet folkundervisningen antages såsom en familje-angelä-
genhet, så betraktas den i tredje momentet såsom en Statens
angelägenhet. Om Staten vill åtaga sig folkets uppfostran och
undervisning, så blir detta en lika stor omöjlighet som att för¬
sörja landets fattiga. I sednare fallet har Staten tagit sig vat¬
ten öfver hufvudet och följden af detta åtagande har blifvit,
att fattigdomen fikas. Om man alltså antager det första mo¬
mentet, så bör man afslå det andra och ännu mer det tredje,
genom hvars antagande man skulle gå real-skolorna i förväg.
Att hafva sådana högskolor på landet för det inskränktare än¬
damål, som dermed enligt Utskotts-förslaget åsyftas, skulle vara
att utesluta folket från den verkliga bildningen och alltid be¬
stämma allmogens barn till kroppsarbetare. Men dervid må
anmärkas, att våra bästa embets- och tjenstemän icke sällan
varit allmogens barn. För min del bifaller jag första momen¬
tet och det andra, såsom det af Doctor Sandberg blifvit for-
muleradf, hvaremot jag afslår det tredje. Jag anhåller dess¬
utom vördsamt om särskild proposition å hvartdera.
Biskop Björck: Man har efter min uppfattning i sista
Plenum från flera håll missförstått hvad Utskottet föreslagit, i
det att man ansett syftemålet vara att undergräfva det nuva¬
rande folkskoleväsendet, likasom skulle det vara odugligt eller
rent af skadligt. Det mä medgifvas, att uttrycken i sjelfva mo¬
tiveringen måhända gränsa till någon öfverdrift, och att det
lifliga' intresse, hvarmed Utskottet förordat en utsträckning af
3:dje morn. Irsta §:n af Kongl. Stadgan 1842 i och för småsko¬
lors inrättande, kan gifva anledning till något missförstånd.
Det har ock icke endast legat Utskottet om hjertat att förorda
en sådan idé; utan den man, som hos oss fästat uppmärksam¬
heten på vigten af småskolor, har af Utskottet varit ombetrodd
att i uppsättandet af detta Betänkande synnerligen deltaga. Och
då man anmärkt, att mina ord om folkskolans organisation
vore särdeles noggrant återgifna, så vill jag erkänna, att äfven
min motion bär mycken färg af Grefve Rudenschölds åsigter. Men
det vågar jag försäkra, att afsigten visst icke är att undergräfva
den nuvarande folkskolan. Utskottet säger väl, att man för¬
spörjer en allmän klagan deröfver, att den icke motsvarar sitt
ändamål, men dermed är alldeles ingen förkastelsedom uttalad;
icke heller har man sagt, att den ar skadlig, utan blott att den
kan blifva skadlig, om deu får ensidigt utveckla sig i samma
Den 10 Oetober.
S63
riktning som hittills. Hvad jag nu sagt, bekräftas tydligen af
l:8ta momentet under punkten litt. C, hvarest Utskottet före¬
slagit att med bibehållande af Irsta mom. Irsta §m Kongl.
Stadgan 1842 utvidga 3:dje mom. af samma §. Uti nyssnämn¬
da Irsta morn. af Stadgans Irsta § heter det, att i hvarje för¬
samling, skall finnas en, helst fast skola med examinerad lärare,
och Utskottet har i detta fall hvarken föreslagit eller godkänt nå¬
gon förändring. Icke heller tror jag, att, om småskolor inrät¬
tas, följden skall blifva den, att de fasta skolorna falla. Isyn¬
nerhet i folktäta provinser lärer man icke vilja åtaga sig vi¬
dare pålagor för småskolor, om den fasta skolan befinnes till¬
räcklig; och äfven om småskolor uppstode, besannades troligen
den erfarenheten, att ju mera upplysning man har, dess mer
vill man hafva, till följe hvaraf ock den fasta skolan komme
att anlitas mest. Om man vidare läser inom. 1 och 2 rätt, så
heter det icke, att försainlingarne åläggas att inrätta småsko¬
lor, utan att de hafva rättighet dertill, uom Presterskapet och
Skol-Styrelserna finna sådant lämpligt. A andra sidan svaras,
att denna utsträckning icke är behöflig. Men vi veta, att 1842
års Förordning påbjöd, att alla barn skulle begagna den fasta
skolan, till dess genom en ny Förordning 1853 denna före¬
skrift ändrades så, att endast aflägsnare boende erhöllo frihet
med afseende på skyldigheten att sända sina barn till socken¬
skolan. Ser man likaledes på 2:dra morn., så heter det, att $■
af den personliga skyddsafgiften skola afsättas till uppmuntran
för småskolors ändamålsenliga inrättande m. m; men dermed
är ingalunda sagdt, att det vore ändamålsenligt att inrätta så¬
dana öfver allt. Utskottet lemnar alltså åt socknarne sjelfva
att afgöra denna angelägenhet med all möjlig frihet. Den an¬
befallda helst fasta skolan med examinerad lärare får ju icke
rubbas; jag tror derföre, att tillmälena om Utskottets afsigt att
vilja undergräfva densamma kunna anses fullt vederlagda.
Hvad beträffar de ur min motion tagna och i Betänkan¬
det å 20:de sidan återgifna orden, så förklarar jag, att, om
dessa ord varit mina, jag icke finner mig hafva skäl att fiir
dem blygas; mitt förslag är verkställbart och låter försvara sig
på många sätt.. Den som tjenstgjort på Vestergöthlands slätt¬
bygd har vunnit annan erfarenhet än den som tjenstgjort i
vidsträckta och glest befolkade skogstrakter, såsom t. ex. i
Carlstads eller Götheborgs Stift. På dessa sistnämnda ställen
kunna de flesta barnen icke besöka sockenskolorna för de lån¬
ga afstånden; derföre — heter det — vill man återgå till ile
gamla gubbskolorna 1 För min del får jag bekänna, att jag
icke anser, att dessa voro så dåliga, som man nu påstår: äf¬
ven de hafva uträttat mycket godt. Dessutom skall man icke
helt och hållet återgå till de gamla gubb- och guntm-skolorna
före 1342, emedan man nu har hopp om att få skol-inspectö-
rer, som kunna egna skolväsendet en jemnare tillsyn och bland
Dan 10 O e I o b e r.
annat tillse, alt församlingarne välja tjenliga lärare och inga
vagabonder, såsom förut mången gång skett. Småskolornas
företräde för mindre barn ligger mycket deruti, att deras lä¬
rare och lärarinnor äro i orten kända oell antagas ej utan alt
ega förtroende; hvaremot examinerade förut okända lärare väl
kunna hafva vackra betyg att uppvisa, men ändock befinnas
odugliga, linder det de likväl hafva vida större anspråk än
oexaminerade lärare och lärarinnor i allmänhet kunna hafva.
Småskolors inrättande skulle också medföra den fördelen, att
barnen icke behöfde vara så långt bort från föräldrahem¬
men, icke heller i sjelfva skolanså sammanpackade på eli ställe
eller så lätt utsatta för dåliga sällskaper och föredömen, hvar¬
öfver man icke sällan hört klagomål.
Ibland de skäl jag anfört för min åsigt kan äfven fram¬
hållas det, att man i England börjat öfvergifva lancaster-metho-
den och på flere ställen bibehållit den endast derföre, att vissa
donationer voro gjorda under sådant vilkor. En nödlällshjelp
är den helt visst, och väl vore, om don kunde undvikas ge¬
nom småskolor. Då jag således tillstyrker lista mom. under
punkten litt. C, är jag deremot mera tveksam mod afseende
på 2:dra moni., hvaremot jag inom Utskottet var nära att re¬
servera mig. Med det anslagsbelopp man här föreslagit fin¬
ner jag, att man icke kan komma särdeles långt. Ett inkast
vill jag dock vederlägga på detta ställe: man har sagt, att de
församlingar, som gjort mest för folkskoleväsendet förut, skulle
få minst och tvärtom. Men detta förhållande är endast sken¬
bart. Man lemnar snarare de församlingar, som nu åtaga sig
att göra det bestämda tillskottet, ett gynnsamt tillfälle att godt¬
göra sin förra försummelse. För öfrigt är Utskottets mening
påtagligen den, att denna angelägenhet bör vara communens
egen sak, men uppmuntras af Staten. Hvad 3:dje momentet
angår, så finner jag, att Utskottet framlagt detsamma för att
uppgöra skolsystemet i dess helhet och visa, att meningen icke
är att stanna vid det lägsta, utan att leda folket till hildning och
utveckling, så långt dess anlag göra det möjligt. I)å jag slut¬
ligen tillstyrker bifall till alla 3 momenterna under punkten litt.
G, anhåller jag vördsamt, att II. II. Erke-Biskopen och Talman¬
nen täcktes framställa proposition å hvarldera af dem särskildt.
Contracts-Prosten Landgren: Jag skulle ej hafva velat för¬
länga discussionen, om jag ej i Utskottet deltagit i frågans be¬
handling och till följe deraf ansåge mig skyldig lemna upplys¬
ning rörande ett och annat som dervid tilldragit sig. Beslu¬
tet rörande indragningen af de 61.000 Riksdalerna och använ¬
dandet för folkskolorna endast af halfva skyddsafgiften hade
blifvit fattadf af ett annat Utskott och meddelades oss i Ple¬
num med den underrättelsen, att detta beslut, ehuru det ej
anginge Ledamöterna från Ekonomi-Utskottet, likväl skulle i
Den 10 Oclober.
56»
vårt Betänkande inflyta. Jag anmärkte dervid det grundlagsvi¬
driga oeh orimliga dori, att det ena Utskottet skall colportera det
andra Utskottets beslut till Ständerna, oell vill nu till Ståndets
Protocoll afgifva min protest mot ett sådant förfarande, utan
att yrka andra påföljder tor att ej dermed förhala Riksdags-giiro-
målen. Men ej blott lönnen af detta beslut föreföll mig orik¬
tig, utan sjelfva beslutet synes mig på det högsta andamåls-
vidrigt. Är det något allvar med talet om att höja folkunder¬
visningen, så måste man i första rummet vara betänkt på att
skaffa Folkskole-Styrelserna medel i händerna att aflöna ett
tillräckligt antal lärare och vidtaga iifriga anstalter inom com-
munerna, hvarförutan ingen framgång är alt beräkna. Kan man
ej afstå hela eller åtminstone halfva skyddsafgiften åt försam-
lingarne, så må man då pålägga en allmän beskattning till
skolundervisningens befrämjande på hvarje mantalsskrifven per¬
son i riket. Kände man ej flir väl de utmärkte män, sorn åvä-
gabragt delta beslut, så skulle man tro det vara enkom så af¬
lat tad t for att bringa Presterskapet i trångmål och misscredit
hos allmänheten. Sedan man föreskrifvit stora och lysande for¬
dringar på allmogens bildning, och allmogen hvarken vill till¬
släppa penningar eller låta barnen gå i skolan, och undervis¬
ningen således förblifver på Sin låga ståndpunkt, så är man
till hands med störlskurar af förebråelser mot Preste-Ståndet.
Till följe häraf yrkar jag rörande andra punkten:
l:o alt de brister i undervisnings-väsendef, sorn Utskottet ge¬
nom efterföljande anordningar velat afhjelpa, må bestridas
af de till indragning föreslagna 61,000 Riksdalerna med
erforderlig förhöjning;
2:o att hälften af don återstående skyddsafgiften eller 250,000
R;dr må få uppbäras och atlemnas till folkskolorna i likhet
med den hälft, som redan för detta ändamål är anslagen;
3:o att dessutom en afgift af 20 iire per man och 10 öre per
qvinna må för samma ändamål uppbäras öfver hela Riket.
Som emedlertid denna åsigt måhända bland Stånden skall
vinna lika liten framgång som i Utskottet, må det vara mig
tillåtet att anmärka, att alla försök att göra den förevarande
punkten bättre än den är föga skall lyckas, om man skall vara
inskränkt till en så obetydlig summa1 som hundra tusen Riksda¬
ler. Utskottets försök att tredubbla densamma genom det vil¬
kor, som är fästadi vid anslagen, förtjenar att allvarligt tagas i
öfvervägande.
Frågan om högskolor för allmogen har jag redan vidrört,
när anslaget till Landlbruks-skolorna discuterades. Så vidt
jag vet, finnes ingenting motsvarande i något land. De hög¬
skolor, som män åberopar såsom mönster från Scottland och
America, äro tillika dessa länders enda humanistiska Reallinca.
• 5G6
Den 10 October.
Begär man för allmogen en högre humanistisk bildning än som
kan meddelas i de fasta skolorna, så må denna antingen för-
värfvas vid den allmänna realskolan eller må en utvidgning i
denna syftning ske vid Landtbruks-skolorna. Jag afslår de
24.000 Riksdaler, som för detta ändamål äro föreslagna.
Prosten Helander: Då jag sista plenidag hade ordet, yt¬
trade jag, att jag ansåg det olämpligt, att hälften af den åter¬
stående personliga skyddsafgiften skulle directe ingå till för-
samlingarnes Skol-Styrelser. Afven fästade jag uppmärksam¬
heten på obilligheten deraf, att församlingarne endast mot det
vilkor, att de tillsköto två tredjedelar för folkundervisningens
ändamålsenliga ordnande, skulle af berörda medel erhålla den
återstående tredjedelen. Jag ansåg nemligen, att i bägge de
nämnda afseendena de mindre och fattigare församlingarne kom-
me att blifva alltför mycket lidande. Jag tager mig nu frihe¬
ten tillägga en anmärkning mot sjelfva det föreslagna beloppet
100.000 R:dr R:mt: ty skola för nämnde summa icke blott
småbarnsskolor ändamålsenligt inrättas, utan äfven de exami¬
nerade Folkskole-lärarne understödjas, så är densamma påtag¬
ligen för liten och bör derföre i min tanka höjas åtminstone
till 150,000 R:dr R:mt. Då nu detta anslag enligt min åsigt
icke bör directe ingå till församlingarnes Skol-Styrelser, såsom
händelsen är med den redan anordnade halfva skyddsafgiften,
utan utgå i likhet med och i stället för de 30,000 R:dr R:mt,
som sista Riksdagen anslogos till Folkskole-lärarnes aflöning;
så finner jag intet skäl atl dertill specielt använda någon del
af skyddsafgiften, utan anser i allmänhet ett årligt anslag ifrån
och med nästa år böra ställas till Kongl. Maj-.ts disposition för
att i mon af behof från Riksgälds-Contoret utgå. Med anled¬
ning häraf föreslår jag, att morn. 2 måtte erhålla följande ly¬
delse: "att Rikets Ständer måtte å Riksgälds-Contoret anvisa
ett årligt anslag af 150,000 R:dr R:mt att från och med nä¬
sta år utgå dels till uppmuntran för dylika småskolors ända¬
målsenliga inrättande, dels ock till understöd för examinerade
Folkskole-lärare; börande till Kongl. Maj:t ställda underdåniga
ansökningar om bidrag i berörde hänseenden från de deraf i
behof varande församlingar, på sätt hitintills skett, inlemnas till
Stiftens Biskops-Embeten, hvilka gemensamt med vederbörande
Landshöfdingar hafva att efter noggrann pröfning af de an¬
mälda behofven med underdåniga förslag rörande understödens
belopp till Kongl. Maj:t inkomma.”
Doctor Sandberg: Man har med särdeles skärpa framhål¬
lit olämpligheten deraf att med Statsmedel underhålla folksko¬
lor, ehuru inga allmänna medel kunde bättre användas än till
det uppväxande slägtets undervisning och bildning till nyttiga
samhällsmedlemmar. Då Staten gifver stora anslag åt sådana
Den 10 O c t o b e r.
S07
högre och lägre läroanstalter af alla slag, hvilka till största de¬
len begagnas af de fåtaliga bildade classernas barn, så torde
väl det uppväxande slägtet af de talrika menniskoclasser, sorn
utgöra samhällets kärna, förtjena större uppoffringar än sorn
man hittills med njugg hand tilldelat dem. — Men folkunder¬
visningen, heter det, är folkets sak, och den bör bekostas af
communerna sjelfva. Låtom oss se lill huru härmed tillgått
och tillgår, och det skall visa sig, att det ingalunda är Stats¬
verket, utan just församlingarne sjelfva, som på de flesta orter
verkligen helt och hållet underhålla sina folkskolor. UtiFolk-
skole-Stadgans 4:do § 4:de mom. föreskrifves, att der inga an¬
dra tillgångar finnas, skulle en personlig afgift af minst 2,
högst 6 sk. b:co utgöras af hvarje mantalsskrifven person.
Hvar och en vet, huru svårt det var på många ställen att be¬
veka folket till de afgifter, som fordras för det nya skolväsen¬
det. Folket menade: är det folkets sak att underhålla skolan,
så vilja vi också ordna den efter våra önskningar och tillgån¬
gar. Vill Staten pålägga oss en annan skolform, så får Sta¬
ten också underhålla den. I många socknar kunde alltså den
nya Folkskole-stadgan icke få någon tillämpning. Hvad gjorde
då Rikets Ständer för att vinna ändamålet? Månne de der¬
till anslogo statsmedel? Ingalunda. Motioner väcktes, att den
personliga skyddsafgiften såsom obillig, emedan den drabbade
lika både millionären och dagakarlen, borde betydligen nedsät¬
tas eller fullkomligen upphöra, och man yrkade med skäl, att
statsbehofven måtte fyllas från andra håll af bevillning på rö¬
relse och näring, af indirecta skatter o. s. v. Denna åsigt
kunde icke tillbakavisas, ty den var i grunden billig och rätt¬
vis. Man fann då, att Statsverket kunde och borde umbära
hälften af den dåvarande capitations-afgiften, som för den ene
utgjorde en hel dags arbetsförtjenst och fiir den andre Tjj-T eller
ttsW ;,f en dags inkomst. Men Staten, som ville hafva folk¬
undervisningen i gång, efterskänkte denna hälft endast med det
vilkor, att församlingarne skulle använda den till sina folksko¬
lor. Detta skedde efter Riksdagen 1844—1845. Den nya Skol-
stadgan blef en sanning. Folkskolor uppstodo i alla försam¬
lingar. Men nu behöfvas flere lärare i folk rikare socknar och
den dyra tiden fordrar löneförbättring för de lärare som redan
finnas. Derföre äro nu motioner väckta med hemställan, att
Rikets Ständer måtte pröfva, huruvida Statsverket icke äfven
skulle kunna undvara den återstående delen af denna inkomst
af hvarje mantalsskrifven person. Pröfningen häraf har skett
och föranledt det svar, att hälften kan umbäras. Nu anhålla
motionärerna, att denna eftergift må beviljas endast med det
vilkor, att församlingarne skola utgöra ett deremot svarande be¬
lopp till ofvannämnde behof för folkundervisningen, hvar och en
inom sitt skoldistriet. Bifalles detta, så är det ju communerna
sjelfva — socknarnes egna arbetsföra medlemmar, som directe
568
Den 10 O c toler.
och omedelbarligen underhålla sina folkskolor. Derom äro de öf-
vertygade, ty redovisningen af medlen, som nppgöres af deras egna
Folkskole-styreiser, lagger detta ständigt under deras ögon.
Deremot om Utskottets förslag bifalles och penningarne
skola först ingå till Statsverket samt elter ansökningar och
pröfningar af mångfaldiga vilkor utdelas, så får saken ett helt
annat utseende. Då blir det icke mera en commnnal-afgift,
utan det blir Statsverket, som åtager sig att bestrida kostna¬
derna för folkundervisningens utvidgning och förbättring. Sa¬
ken blir derigenom just sådan, som man ville den icke skulle
vara. Och då vet jag sannerligen icke, hvarföre man skall tala
om skyddsafgiftens anslående härtill. Då är det ju alldeles
detsamma sorn att låta den nuvarande skyddsafgiften hädanef¬
ter sorn hittills ingå till Statsverket och bevilja ett direct stats¬
anslag af omkring 250,000 R:dr till ifrågavarande ändamål.
Detta vore då både riktigare oell ändamålsenligare; ty Utskot¬
tets förslug-, ehuru det af flere blifvit förordadt, skulle i sin
tillämpning på många orter hafva skadliga verkningar, hvilka
jag nu vill söka ådagalägga.
En af mig högt aktad oell älskad talare, med hvilken jag
uti de flesta vigliga frågor öfverenssiäinnier, har här uppträdt
såsom min vedersakare. Ilan har sagt, att uti hans lilla pa¬
storat uppgår den nuvarande folkskole-afgiften, som fiirr utgått
till Statsverket, till endast 65 R:dr B:co, och har funnit det gan¬
ska obilligt, om denna commun icke skulle få en större tillökning
än sorn kommer att utgå från dess egna medlemmar. Låtom
oss närmare betrakta den saken. Uti samme talares pastorat,
der folkmängden är så ringa, att den personliga folkskole-afgif¬
ten icke är större än 65 R:dr, skall skolbarnens antal efter
den vanliga proportionen icke vara större än något öfver 100.
Jemförom härmed en folkrikare socken, der folkskole-afgif¬
ten, som fiirr ingått till Statsverket, utgör nära 500 R:dr B:co,
men barnens antal inom skolåldern ända till 1,460. Beräknar
man en skollärare för något öfver 100 barn, så fordras i den
mindre communen en och uti den större 14 skollärare. Be-
hofvet är så mycket större i den sednare, som barnen äro sprid¬
da på en stor och vidsträckt yta. Huru skall det nu gå till
efter Utskottets förslag? Jo. den stiirre församlingen skall till¬
skjuta ytterligare 250 R:dr, icke för att. få hjelpliga Diner åt
sina nuvarande två examinerade och tre oexaminerade lärare, icke
för att kunna antaga flere lärare till de växande barnskolorna,
utan för hvad ändamål? Jo, den stora folkrika fattiga försam¬
la gen skall utbetala 250 R:dr, icke till Statsverkets allmänna
behof, utan flir att lemna understöd åt en annan mindre för¬
samling till dess folkundervisning, der skolbarnens antal icke
är -fe af hvad det är i den större. Till utveckling af dess egeu
folkundevisning saknas medel i den folkrika communen. En
stor del af dess egna fattiga barn sakna undervisning, under
Deii 10 Oetober.
569
det hvarje mantalsskrifven person äfven de fattigaste inom den
folkrika socknen måste betala ifrån 3 till 6 sk. b:co Sill an¬
dra främmande commnner, der hela folkmängden är vida min¬
dre än endast de shol//ligti<je barnens antal inom deras egen
socken. År detta rättvist? Är delta billigt? Kan sådant i den
stora fattiga och folkrika församlingen väcka lust och ling att
göra större uppoffringar för sina folkskolor, när de få veta för¬
hållandet. Jag föreställer mig en pastor i en sådan försam¬
ling: han kommer hem från Riksdagen, säger sina åhörare på
sockenstämma: ”De afgifter, sorn ulga lör edra barns under¬
visning, äro icke tillräckliga. Folkmängden här har ökats på
25 år med 1,500 menniskor och barnen hafva tillväxt i sam¬
ma förhållande. Ilär äro väl 5 skollärare verksamma, men vi
behöfde llere. Och hvar skola vi få medel?” Församlingen
svarar: ”Vi hafva hört från den långa Riksdagen, att Rikets
Ständer ansett Kronan icke behöfva den personliga afgift en
och afstått den med vilkor, att den utgår till våra barns un¬
dervisning. Med dessa medel hoppas vi kunna aflöna åtmin¬
stone ytterligare tvenne oexaminerade lärare, om icke llere.”
Men pastor nödgas meddela dem följande upplysning: ”För¬
hållandet är val något deråt, men det blir ingalunda sådant
som med den nuvarande folkskole-afgiflen, som står å edra de¬
betsedlar och nu kommer edra egna barn till godo. Utan
Ständerna hafva beslutat, att emedan Statsverket eller Kronan
kan umbära hälften af den nuvarande skyddsalgiften, skolén J
likväl utbetala den, och den uppgår här till omkring 250 Ralr
B:co. Men J fån icke behålla den sjelfva. Dessa medelskola
samlas i Slockholm för att sedan utdelas till undra församlin¬
gar, som kunna pröfvas deraf vara i större behof, ehuru de haf¬
va ett vida mindre antal barn och icke behöfva mera än en
enda skollärare. Viljen J hafva någon andel af edra egna
penningar, så måslen J först ytterligare sammanskjuta dubbelt
så mycket; sedermera skola ansökningar skrifvas till Kongl.
Majit: så skola utlåtanden infordras af Consistorium, sorn för¬
modligen genom Contracts-Prosten skall låta undersöka, om J
hafveri tillskjutit det föreskrifha beloppet och om J verkligen
behöfven ännu mera derutöfver; så skola ock de resande Skol-
inspeetörerna, sorn komma både från Stiftsstaden och utsändas
från Regeringen i Stockholm, ingifva berättelser, om J håfven
så ställt edert skolväsende, att J förtjenen att återfå något
af edra egna utlagda penningar: och när allt kommer omkring,
är det möjligtvis andra församlingar, som antingen anses hafva
stiirre behof eller gjort sig deraf mera förtjente eller ock kun¬
na hafva bättre förespråkare, och J b.ifren titan.” Sådant
skulle ju verkligen förhållandet blifva, när det målas efter na¬
turen och sanningen. Och hvad tror man upplysningen här¬
om skall hos allmogen väcka för sinnesstämning emot folksko¬
lan. Pastorer och Skolstyrelser hafva ändå stor svårighet att
570
Dun 10 October.
kunna hålla barnen vid en oafbruten skolgång dels för föräl-
drarnes liknöjdhet oell dels för deras fattigdom. Ställningen
blir sannerligen icke bättre genom den nu föreslagna åtgärden.
Skall saken taga en sådan vändning, så ångrar jag verkligen,
att jag väckt en deråt syftande motion. Och då bör man all¬
deles icke nämna någon eftergift af personliga skyddsafgiften,
utan låta den utgå till Statsverket sådan den för närvarande
är och helt enkelt bevilja ett Statsanslag af 250,000 R;drR:mt
till de nya anordningar man nu vill försöka på folkundervis¬
ningens stora experimentalfält.
Vill man deremot fästa något afseende på motionernas
syftning, icke blott min vördsamma hemställan, utan ock på
alla de öfriga motionärernas, så vidt deras förslag afse använ¬
dandet af den personliga skyddsafgiften, så kan det icke ske
på något annat sätt än att Rikets Ständer förklara, att, då
Statsverket kan umbära hälften af den nu dit ingående skydds¬
afgiften, denna hälft må upphöra, men endast med det vilkor,
att församlingarne sjelfva utgöra ett emot samma hälft svaran¬
de belopp till en ytterligare förbättring af sitt folkskoleväsende.
Derigenom ställes saken så, att hvarje arbetsför församlings¬
medlem utan ringaste motsägelse med en ytterligare billig af¬
gift bidrager tili sina egna och sina sockneboers barns under¬
visning; afgiften utgår med lätthet och socknestämmor behöf¬
va icke hållas för att under motstånd och ändlösa tvister ge¬
nomdrifva och tillvägabringa nya utgifter, hvilket på många
ställen icke kan ske utan stora svårigheter.
Men jag förnekar derföre icke, att några församlingar kunna
finnas så små och fattiga, att de hvarken ensamma eller i för¬
ening med närgränsande församlingar i samma belägenhet för¬
må sammanskjuta hvad som är nödigt för en enda skollärares
aflöning. Derföre finnes ock ett Statsanslag, som under Litt.
A uti detta Betänkande uppgifves till 61,650 R:dr. Ett sådant
anslag bör bibehållas, på det att så beskaffade församlingar må
hädanefter som hittills på särskild ansökan få bristen fylld af
denna tillgång, som långt ifrån att indragas bör i anseende
till den dyra tiden, som fordrar någon förhöjning i skollärare¬
lönen, snarare erhålla erforderlig tillökning. Men detta måsto
efter min öfvertygelse vara undantag, der församlingarnes egna
afgifter icke äro eller kunna blifva tillräckliga.
Deremot får jag hvad den personliga skyddsafgiften angår
ytterligare framställa min vördsamma anhållan, det H. H. Er-
ke-Biskopen och Talmannen ville först framställa proposition
på hufvudsaken, den nemligen:
att Ilögv. Ståndet ville för sin del besluta, det
Statsverket afstår hälften af den personliga skydds¬
afgiften, som nu till detsamma ingår, med det vil¬
kor, att ett deremot svarande belopp utgöres med
20 öre af man och 10 öre af qvinna, jemväl af ge¬
menskapen inom arméen och flottan, hvilket belopp
Den 10 October.
571
debiteras och uppbäres, sammanslaget med den nu¬
varande folkskole-afgiften och på enahanda sätt, samt
återlernnas till församlingarnes Skolstyrelser för att
användas till folkundervisningens förbättring på det
sätt och under de controller samt emot den redo¬
visningsskyldighet, som sedermera kommer att be¬
stämmas.
Detta förekommer mig vara hufvudsaken: meningarne kun¬
na sedermera vara delade i underordnade frågor, huruvida med¬
len skola användas endast till förbättring af närvarande skol¬
lärares löner eller lill huru högt belopp man anser en exami¬
nerad och vederbörligen antagen ordinarie Folkskole-lärares
lön minst böra uppgå, huruvida någon del af denna tillgång
får användas till oexaminerade lärare och lärarinnor vid flyt¬
tande småskolor, om skolmaterielen äfven häraf får bekostas,
huruvida Skolstyrelsen bör underkasta iDoni Capitlet pröfningen
af hvarje förslag om medlens användande till det ena eller an¬
dra af hithörande föremål. Allt detta, hvarom meningarne kun¬
na vara olika, kan ju sedermera afgöras och bestämmas. För
min del är jag nöjd med huru stränga controller man vill fast¬
ställa öfver användandet, endast hvarje församling till sina egna
barns undervisning oförryckt och utan andra omgångar än hit¬
tills får åtnjuta hvad hennes egna medlemmar för folkskolevä¬
sendet omedelbarligen utbetala utaf den personliga skyddsafgift,
som Statsverket kan umbära.
Häruti instämde Doctorerna Björkman och Nordlander,
Contracts-Prosten Emanuelsson samt Prostarne Mellqvist, Me¬
lén och Håhl.
Biskop Butsch: Såsom jag redan förut antydt, hade jag
trott, att den första och hufvudsakliga frågan här vore den,
huruvida det Hiigv. Ståndet för sin del bifölle hvad det Sam¬
mansatta Utskottet med anledning af Motionärers yrkanden
försl och främst tillstyrkt, nemligen att den personliga skydds-
afgiftens halfva belopp eller omkring 250,000 R:dr K:nit finge
till folkundervisningens befrämjande anslås. Om denna fråga
blifvit med ja besvarad, så hade jag vidare trott det vara bäst
att helt och hållet och utan vilkor till Kongl. Maj:t öfverlem¬
na bestämmandet af sättet för summans användande till dess
ändamål, åtminstone intill nästa Riksdag, då Kongl. Majit, om
sådant nu begärdes, hade med afseende på det för ändamålet
mångdubblade Statsanslaget kunnat till Rikets Ständer aflåta
en Nådig proposition om sättet för folkundervisningens mera
ändamålsenliga ordnande. Jag är öfvertygad, att alla verkliga
behof och alla billiga anspråk på sådant sätt skolat blifva full¬
komligare afhjelpta och tillfredsställda än sorn nu kommer att
ske genom antagandet, vare sig antingen af det förenade Ut¬
skottets under litt. B och följande i Betänkandet meddelade
förslag, eller af de här inom dot Högv. Ståndet för tillfället
»72
Den 10 O < t o b e r.
yttrade förslagsmeningar. Då emedlertid denna min åsigt sy¬
nes icke hafva alt påräkna något bifall; så återstår för mig
endast att vid Utskottets förslag göra de anmärkningar, hvar¬
till förhållandena löranledVt.
Med afseende på nu föredragna punkter får jag anmärka
mot andra punkten, att skäl icke synes vara alt medelst an¬
slag af allmänna medel uppmuntra till rotskidors eller i Be¬
tänkandet så kallade småskolors inrättande, innan alla de på
grund af 18-12 års Skolstadga antagne examinerade Folkskole-
lärarne erhållit en i sjelfva verket nödig och af liera Motionärer
ifrågasatt löneförbättring. Om folkundervisningen i allmänhet
bör anses såsom en communal angelägenhet, så bör utan tvif¬
vel den undervisning, sorn bedrifves i rotskolorna, företrädesvis
så anses, enär dessa skolor meddela endast de lörsta elemen-
terna och dessutom väl mestadels komma att inrättas lör be¬
folkningens beqvämlighet och till undvikande af den både för
barnen besvärliga och för föräldrarne kostsamma skolgången
till den aflägsnare skolan med examinerad lärare. Denne exa¬
minerade lärare, sorn af det Högloft. Utskottet blifvit ihog-
kommen först i andra rummet, synes mig jemte den undervis¬
ning, sorn af honom meddelas, företrädesvis böra vara föremål
för Statsmakternas välvilliga omsorg och således genom deras
mellankomst böra förhjelpas till bergliga lefnadsvilkor, der
han profves icke redan halva erhållit, sin niidiga utkomst. Då
nu 100.000 R:dr Runt icke lära förslå både lill uppmuntran äf
småskolors inrättande och till nödigt upphjelpande af alla deraf
i behof varande examinerade lärares lönevilkor; så vågar jag
föreslå, att frågan om småskolors inrättande genom Statsbi¬
drag åtminstone för det närvarande måtte få förfalla, och att
ifrågavarande 100,000 R:dr Runt ställas till Kongl. Majus di¬
sposition endast för att dermed till ett belopp af 350 R:dr
Runt upphjelpa sådana de examinerade Folkskole-lärarnes lö¬
ner, som genom församlingarnes tillbörliga bidrag eller eljest
befintliga tillgångar icke redan uppgå till nyssnämnda belopp.
I afseende på tredje punkten anser jag det vara betänk¬
ligt att belasta Staten och Commun,erna med nya Läroverk och
en ny Lärare-personal, innan de redan befintliga folkskolorna
med deras lärare erhållit det understöd, som nödvändigt erfor¬
dras, om de bättre än hittills skola motsvara sin bestämmelse.
De 24.000 R:dr Ruut, sorn Utskottet velat anslå för att der¬
med befrämja inrättandet af högre folkskolor på landtbygden,
skulle derföre enligt, mitt förmenande åtminstone tills vidare
ändamålsenligare kunna reserveras för att jemte öfriga till Folk-
skole-lärares pensionering redan af gammalt an\isade medel bil¬
da en fond för pensioner såväl för dessa lärare sjelfva som
för deras efterlemnade enkor och barn. Detta sistnämnda be¬
hof eller behofvet af en pensionsanstalt för de ifrågavarande
Den 10 Oetober.
573
lärarnos efterlemnade enkor och barn anser jag så mycket
mera böra beaktas och behjerta?, som dessa lärare med sina
knappa löner omöjligen kunna annorlunda än i en ganska rin¬
ga mort sjelfva något bidraga till detta behofs afhjelpande eller
fyllande. Såsom ett bevis på Folkskole-lärarnes egna tänke¬
sätt i afseende på en sådan pensionsanstall kan jag anföra,
att dessa lärare inom Skara Stift vid do sammankomster, jag
med dem hållit i fråga om deras egen pensionering, enstämmigt
och förnyade gånger förklarat, att en sådan pensionsanstalt för
dem vore mera angelägen än den ifrågasatta pensionsanstalten
för dem sjellva, äfvensom att samme lärare verkligen stiftat en
sådan anstalt för etlerlemnade enkor och barn, ehuru de se¬
dermera, inseende sin ekonomiska oförmåga att realisera hvad
de beslutat, snart nödgades att från företaget afstå, dack med
bevarad förhoppning att genom understöd af det allmänna en
annan gång komma i tillfälle att med mera framgång åter kun¬
na upptaga frågan.
Contracts-Prostcn Almqvist: Grannlagonheten fordrar, alt
man numera lättar sig kort, och jag skall söka att göra det.
Detta Betänkande, det måste erkännas, har en stor förtjenst,
nemligen välmeningens; någon annan kan jag ej tillerkänna
detsamma. En talare antydde i förra plenum, att ett annat
land redan ordnat sitt folkskoleväsende på ifrågavarande sätt;
men hvilket land? Det skulle jag gerna önska att få veta. Den
ädle menniskovän, sorn hos oss nitälskat för Folkskolan, har
stora förljonster derom, har haft många goda syftemål. Hans
första skolplan alsåg att i do fasta Skolorna öfva eliter, som
sedan skulle användas i småbarns-skolorna. Men dessa eliter
hafva befunnits hvarken villiga att åtaga sig en sådan under¬
visning eller ens lämpliga dertill. Ku liar han i stället ändrat
sin plan derhän att återflytta Skolan till hemmen och förbe¬
hålla åt några utvalde den egentliga skolundervisningen. Här¬
vid får jag anmärka, att rotskolor redan finnas i många för¬
samlingar. I mitt pastorat ansåg man sig för detta ändamål
behöfva fyra personer med dertill passande skicklighet. Två
af dem, som anmälde sig, utdömdes genast såsom odugliga, och
sedan den ene af de återstående två slagit sig på annat yrke
för sin utkomst, återstår nu blott en, och någon mer har man
hittills ej lyckats upptäcka. Då emellertid Utskottet velat in¬
rätta småskolorna med sur/tina lärare, borde det väl anses skyl¬
digt att uppgifva, hvarifrån man skall få dessa gubbar och
gummor. Viii påstås, alt ingenting fördömligt vore sagdt om
den nuvarande Folkskolan: men kan man säga något värre än
det som går ul på att stämpla det beslående såsom skadligt
och omstörta detsamma? Att barnen undervisas i hemmen är
gammalt, åtminstone så gammalt som sedan Carl XI:s tid; och
denna method utesluter icke den gällande Skolstadgan, äfven
*74
Den 10 Oelober.
om man vill öfvergifva Grefve Rudenschölds första skolplan. Man
har sagt, att i den nuvarande Folkskolan icke så många barn un¬
dervisas, som Matrikeln utvisar; men så långt min erfarenhet
räcker till, är detta påstående icke grundadt på verkliga för¬
hållandet. Om de s. k. bond-academierna är nog taladt. Min
oförgripliga mening är, att man bör låta den nuvarande Folk¬
skolan utveckla sig och först småningom vänta sig hugnande
resultater, ty ett träd, som ännu knappt slagit rot, kan icke
bära mogen frukt. Denna åsigt uttalas också i den motion,
som bär Biskop Björcks namn och der man läser: ”Ju mera
betydelsefull och på menniskans högre lif inverkande en sam-
hälls-anstalt är, desto större svårigheter är den underkastad,
och desto mindre kunde man vänta, att densamma skulle an¬
norlunda än småningom och i mon af den insigt, en vidgad
erfarenhet gåfve, kunna på mera tillfredsställande sätt ordnas.”
Hvarföre skall man icke tillåta dessa ord tillämpas och för
närvarande inställa allt bouleversement? Hvad afgiftens utgående
beträffar, så yrkar jag, att halfva den personliga skyddsafgiften
i likhet med den redan använda bör anslås till Folkskolans
bästa och förbättring af Folkskolelärarnes löner, hvilka böra
bestämmas till minst 300 R:dr R:mt. Men discussionen der¬
om torde lämpligast förekomma vid punkten Litt. C, å hvars
trenne momenter jag önskar serskilda propositioner.
Professor Lindgren: Då det resultat, hvartill jag velat
komma, i det närmaste coinciderar med Doctor Sandbergs för¬
slag, inskränker jag mig till ett enkelt instämmande med ho¬
nom och vill ej trötta Högv. Ståndet med åhörande af de mo¬
tiver, jag kunde hafva att anföra för det afslag å alla tre mo-
menterna under punkten Litt. C, hvarå jag om proposition
anhåller.
Doctor Siive: Att Doctor Sandbergs förslag är det lättast
verkställbara, vill jag icke förneka: men man kan dervid frå¬
ga: skall det leda till det mål man åsyftar? Ja visserligen,
om man kan förutsätta en god vilja och tillräcklig insigt hos
Socknarnas Skol-Styrelser att ordna Folkskoleväsendet på bä¬
sta sättet. Men om så vore, skulle man säkerligen icke nu
förspörja en så allmän klagan öfver brister i detta afseende.
För närvarande synes man tro, att allting skall blifva bra, alle¬
nast man får medel att disponera. Jag fruktar högeligen, att
ändamålet icke vinnes på sätt Doctor Sandberg antagit. I
många Församlingar har man icke kunnat förmå allmogen att
gifva mer än de 16—18 tunnor spannmål, som böra utgå till
Skollärarens aflöning, och mer vill man icke gifva. Behöfs en
ambulatorisk Skola, så svarar allmogen, att den väl vet, att
en sådan får inrättas, men att man icke inser behofvet deraf.
På sin höjd skall man erbjuda en ny lärare logis i gårdarne,
Den 10 Oetober.
5T5
men någon anstalt att göra honom nyttig för undervisningens
utbildning, helst om dertill fordras Församlingens egna bidrag,
vill man ej vidtaga. Jag vill se, huru en Skol-Styrelse skall
kunna öfvervinna en sådan motsträfvighet’ med en loekmat af
100 R:dr eller något mer på hvarje Socken.
För min del är jag derföre af den åsigt, att Staten, på
samma gång som den gifver medel till inrättandet af småskolor
och för löneförbättringen, äfven biir föreskrifva vilkoren, på
hvilka dessa bidrag skola komma Församlingarne till godo, och
tillika uppställa controller. Utskottet har i ^ detta läll åtmin¬
stone gifvit någon anvisning. Vigtigast anser jag löneförbätt¬
ringen för de nuvarande examinerade Folkskole-lärarne. Vi¬
dare borde icke några medel utbetalas förr än Stift-Styrelser-
nas inberättande om behofven för hvarje ort och efter Kongl.
Maj:ts pröfning; och då man nu föreslagit serskilda Folkskole-
Inspectörer, torde dessa blifva i tillfälle att bättre lära känna
Församlingarnes tillgångar och emottaga ansökningar om un¬
derstöd. Slutligen anser jag, att Staten bör komma Försam¬
lingarne till hjelp med bidrag endast till hälften af det. belopp
som erfordras, och att Församlingar, som ej äro bevisligen ut¬
blottade, böra tillskjuta det öfriga. Jag anhåller alltså om
proposition å bifall till mom. 2 med förändring af orden: ”att
hvarje Församling, som erbjuder sig att tillskjuta två tredje¬
delar'’ m. m, till: ”att hvarje Fiirsamling, som erbjuder sig att
tillskjuta hål/ten’’ m. m.
Det i mom. 3 föreslagna anslags-belopp af 24,000 R:dr
R:mt till högre eller s. k. districts-skolor anser jag tillsvidare
vara obehöfligt och böra reserveras för folkskole-förbättringen
i allmänhet.
Prosten Tellbom: Jag är icke nog lycklig att kunna förena
mig med någon af de föregående Talarne och vill derföro,
ehuru jag icke hyser förhoppning derom, att min mening skall
kunna göra sig gällande, anföra den till Protocollet. Här har
blifvit mycket taladt till nedsättande af den nuvarande Folk¬
skolan, men, såsom jag tror, till en god del orättvist. Man
synes hafva bedömt den mera efter ett uppstäldt ideal, som
man önskat se realiseradt, än med afseende på hvad man bil-
ligtvis kan fordra. Under dess korta tillvaro har hon dock
obestridligen medfört mycket gagn, låt vara att detta framdeles
kan och bör blifva ännu större. Jag kan icke annat än be¬
klaga den ort, der på allmän socknestämma yttranden sådana
som de nyss afbörda kunnat, afgifvas; men skulle visserligen
finna dem förklarliga, om socknestämmans Ordförande tillåtit
sig hålla ett så »höfviskt tal, som en föregående Talare fram¬
ställt. Ilvad angår de trenne momenterna under punkten Litt.
C, har jag ingenting att invända emot det Jursta, såvidt man
icke kan antaga, att trödje momentet i första paragrafen af
Den lOOclober.
Kongl.-Stadgan den 18 Joni 1842, sådant det är enligt Kongl.
Kungörelsen den 29 September 1853, redan medgifver den ut-
utsträckning, man åsyftar genom allåtande af en underdånig
Skrifvelse. I andra momentet förordas ett anslag, som må be¬
stämmas till 100,000 R:dr; men att det skall tagas af den per¬
sonliga skyddsafgiften, kan jag icke gilla. Det är hvarken
lämpligt, eller brukligt, att. anordna statsutgifter på vissa in¬
komsttitlar. Anslaget bör tagas af statsmedel i allmänhet. I
detta moment före°lås, att pennmgarne skola användas dels till
uppmuntran för inrättandet af småbarnsskolor, dels lill under¬
stöd för de examinerade Folkskble-lärarne. Men hvad det förra
angår, anser jag det åligga familjen och communen att sörja
för den första undervisningen. Att man är betänkt på att
förbättra de examinerade Folkskole-lärarnes lönevilkor, dertill
saknas icke skäl; men jag ogillar den bestämningen, att med¬
len för detta ändamål skola utgå af skyddsafgiften. För öfrigt
må anmärkas, att det, som i samma moment föreslås angående
medlens fördelning, synes mig vara alltför litet bestämdt. An¬
gående 3:dje momentet har åtskilligt, hvaruti jag instämmer,
blifvit f.aladt till afstvrkande af hvad Utskottet föreslagit. S t »ir¬
sta antalet barn bevistar den nuvarande Folkskolan så kort
tid. att jag måste anse inrättandet af en högre Folkskola obe-
höfligt. För en sådan skulle man ock nödgas antaga ep ny
lärareclass med större anspråk, hvilka det framdeles torde blifva
svårt att tillfredsställa. Jag afstyrker derföre det 3:dje mo¬
mentet.
Professor Agardh instämde i hufvudsaken.
Kyrkoherden Otterslröni: Utan att af andra Talares an¬
föranden hafva blifvit rubbad i min redan förut uttalade åsigt,
yrkar jag afslag på Irsta punkten såsom till alla delar obe¬
höflig, emedan nu gällande Folkskole-Stadga innehåller samma
perinissiva stipulation, som här föreslås, och ej på minsta sätt
lägger hinder i vägen för Församlingarne att, sedan en högre
Skola med examinerad lärare blifvit organiserad, för resten be¬
drifva undervisningen i hemmet såsom hittills under prester¬
skapets controll eller inrätta större eller mindre Skolor efter
behag med eller utan examinerade lärare. Med afseende på
andra punkten fortfar jag att anse den i sin lydelse högst brist¬
fällig, 1:0 deri, att en anslagssumma fixeras, som dock kan
ökas eller minskas till följe af de beslut, som kunna fattas i fråga
om de följande föreslagna punkterne, och ännu mera lill följe af det
beslut, som kan fattas med afseende på förslaget under Litt.
A. 2:o visar sig bristfälligheten deruti, att den gör delaktig¬
heten i anslaget beroende, icke af hvad communen i det liela
årligen uppoffrar och tillskjuter för sitt skolväsen, utan af hvad
den
Oen 10 October.
577
den härefter vill tillskjuta för småskolor, sorn den kanske ej
behöfver oeh ej vill hafva. Att. såsom några Talare förordat,
lemna Statens medel såsom hittills åt Skol-Styrelsernas fria
disposition, måste jag på det högsta afstyrka med den erfa¬
renhet jag har af det sätt, hvarpå den anslagna skyddsafgiften
hittills på många ställen blifvit använd icke till förbättrande
och utvidgande af Skolans verksamhet eller till upphjelpande
af lärarens svaga minimilön, utan blott till att från hemmanen
och personerne afkasta hvarje uppoffring för Folkskolans stora
sak. Jag anser, att man i folkbildningens eget intresse bör
strängt hålla på den grundsats, att Staten ej bör bestrida
folkundervisningen, utan endast understödja densamma, då den
understöder communerna i den nion de visa sig villige att hjelpa
sig sjelfva, då de kunna det. Undantag må finna rum, der
förmågan alldeles brister såsom i Lappmarkerne; men man bör
väl med afseende på landets stigande välmåga och folkets lät¬
tade utvägar att sörja för sin egen välfärd såsom regel an¬
taga, att hvarje commun bör för sitt skolväsen kunna årligen
göra till två tredjedelar hvad Staten vill göra till en tredjedel.
Med antagande af denna grundsats behöfver man icke för med¬
lens användning reglementera i detalj, hvilket alltid medför
stora svårigheter och obehag, utan man kan tryggt öfverlemna
åt Skol-Styrelserna att enligt Skol-Stadgan ordna sitt skolvä¬
sen på det sätt, som för hvarje ort är bäst och tjenligast, helst
folket, om det tillskjuter de två tredjedelarne, är mera angelä¬
get, att dessa i förening med Statens tredjedel blifva ändamåls¬
enligt använda. Der man åter ser sig kunna släpa sig fram
utan tillskott, endast med det som Staten består, der är man
icke så nogräknad med sättet, hvarpå medlen användas. För
egen del är jag öfvertygad, att jag som Pastor skall i den
antagna grundsatsen, som jag redan under motionstiden förfäk¬
tade, finna mitt bästa stöd, då fråga är om alt för Skolan
egga folkets håg och framkalla dess uppoffringar, utan hvilket
beting Skolan måste stå i det närmaste der hon står, utan att
kunna taga något raskt steg framåt. Jag anhåller derföre om
proposition på den förändrade lydelse af denna punkt, som jag
förut tagit mig friheten föreslå, nemligen
att Rikets Ständer medgifva, att det belopp af per¬
sonliga skyddsafgiften, som ej för andra ändamål
anslås eller reserveras, må för folkskoleväsendets ut¬
bildning ställas till Kongl. Maj:ts disposition att
till Församlingarne utdelas med en tredjedel af det
belopp, som de visa sig årligen tillskjuta för sam¬
ma ändamål. Skulle inom förelagd tid på året af de
inlemnade ansökningarne om dylikt understöd inhem-
tas, att medlen ej räcka till för alla, må medlen
fördelas efter annan derför lämplig fördelningsgrund.
Hugu. Prcslu-St. Prut. 1837. 6:te Pandet. 37
578
Don 10 October.
En ärad Talare liar uttryckt sin häpnad öfver det ofant¬
liga skrifveri med kostnader oell besvär, som skulle blifva en
följd häraf, men jag ser saken helt enkel. Skol-Styrelsen in-
lemnar till Landshöfdinge-Embetet uppgift på det tillskott för
året, som communen åtagit sig för sitt skolverk. Landshöf¬
dinge-Embetet insänder till vederbörande Regerings-Departe-
ment dessa uppgifter, sammanförde i en column på ett halfark
eller så. I Departementet summerar en underordnad Embets¬
man alla Länens tillskottssummor, då det visar sig, om an¬
slaget räcker till, så att communerna kunna få sina tredjede¬
lar. Räcker det ej till, hvilket är troligast, så få de sina min¬
dre delar sig genom Landshöfdinge-Embetet anvisade att lyfta
på Länsränteriet, eller få de sig dem tillsända genom veder¬
börande kronobetjening. Ätt dessa statsmedel tillsammans med
communernas tillskottsmedel blifva för ändamålet använde, styr¬
kes med de årliga räkenskapernas insändande, hvilkas sanning
eller falskhet ej behöfva en på landsvägen flackande skolfiscal
för att upptäckas, i fall man ens bör förutsätta, att en Skol-
Styrelse skulle vilja skrifva x för y, eller sju för tu.
Hvad Skollärarne vidkommer och deras aflöning, har jag
samma åsigt som Professor Carlson, att man bör akta sig för
att göra dem till Statens Embetsmän och löntagare, utan låta
dem vara hvad dc äro och böra vara — communens. Att ge¬
nom Stadgan blifvit faststäldt ett minimum såsom liin för exa¬
minerad lärare vid communens högre Skola, var rätt, eftersom
statsmakterna ålagt communerna att för en viss function hafva
examinerad lärare; men i öfrigt må det väl få stå communen
fritt att icke allenast för öfrige Skolor bestämma lärarens, lön
efter behag, antingen han är examinerad eller ej, utan ock att
lifver minimum höja lönen vid den fasta Skolan, eftersom com-
munens tillgångar medgifva. Det gratifications-system, som
Utskottet velat införa, är Ijenligt med afseende på lärare, som
för ålder eller sjuklighet äro afskedade, men är efter min me¬
ning i högsta grad olämpligt och opractiskt med afseende på
lärare, som äro i tjenst. En löneförinon, sorn skall bero af
vänners och väns vänners förord och recommendafion hos
Kongl. Maj:t, kan lätt komma att skena förbi den förtjente och
komma den mindro förtjente till godo. Bäst är väl derföre,
att communen får sjelf bestyra om löneförhöjningen. Lagstift¬
ningen tillkommer blott att bestämma minimum med hänsyn
till hvad mindre communer kunna tåla, utan att genom lag¬
stiftningen tvingas till en börda, som gör för dem hela skolvä¬
sendet till en förhatad plåga. För en skicklig och duglig lä¬
rare med minimilön står hela riket öppet att söka en bättre
aflönad plats, utan att behöfva tigga om nådesmulor eller gra-
tificationer; och blir såsom grundsats antaget, att Staten lem-
nar tredjedelen, då communen tillskjuter två tredjedelar, så får
väl detta gälla äfven med afseende på förhöjningen af lärarens
Den 10 October.
579
lön, hvarföre inga medel behöfva afsättas för gratificationer åt
andra än uttjente och tillika förtjente Skollärare.
Professor Carlson: Jag vill ej vidare ingå i någon discus-
sion öfver frågan om folkskoleväsendets ändamålsenliga ord¬
nande, endast yttra några ord om hvad jag anser, att man här
lämpligast bör besluta med afseende pä de olika momenterna
underpunkten Litt. C. Angående det 2:dra momentet har jag icke
kunnat öfvertygas om lämpligheten af bidragens fördelande ef¬
ter folkmängden. En sådan åtgärd har kunnat vidtagas vid
Folkskolans första uppkomst och kunde då möjligen försvaras;
men alt Staten nu, när erfarenhet är vunnen och det är fråga
oni åtgärder för undervisningens väsendtliga förbättring, utan
någon garanti och utan föregående pröfning af behofven skulle
utdela medlen åt Församlingarna efter den tillfälliga grund, som
visas af folkmängden, anser jag långt ifrån fördelaktigt för det
allmänna. Dessutom ger man till spillo en annan vigtig om¬
ständighet, som dock bör afses, nemligen lärarebildningen.
Ehuru abnormt det må vara att använda en serskild inkomst
för en viss utgift, anser jag för min del, att man icke bör gå
tillväga på det sättet, att abnormiteten ökas. Om Ståndet icke
bifaller Utskottets förslag, skulle jag helst tillstyrka bifall till
det af Biskop Butsch framställda, hvarigenom man skall före¬
bygga tvister emellan de olika Församlingarna. Likaså anser
jag af vigt att bestämma ett minimibelopp af en Folkskole¬
lärares lön.
Contracts-Prosten Holmberg: För att fatta mig så kort
som möjligt vill jag endast tillkännagifva, att jag anser, hvad
Utskottet i Usta och 3:djo momenterna under punkten Litt. C
föreslagit, vara onödigt; och i afseende på 2:dra mom. in¬
stämmer jag med Doctor Sandberg under förhoppning, att Stån¬
det sedermera under iifverläggningarnes fortgång skall kunna
komma öfverens om att bestämma ett minimum för de exami¬
nerade Folkskole-lärarnes liiner.
Häruti instämde Prostarne Schram och Berlin samt Kyr¬
koherden Sondén.
Doctor Sandberg: Emedan saken ligger mig mycket om
hjertat, ber jag att än ytterligare få tillägga några ord. — Här
är ej fråga om att anvisa utgifter på vissa inkomsttitlar, utan att
hvad Staten icke behöfver må de skattdragande behålla och
använda till det vigtigaste af alla ändamål, sina barns uppfo¬
stran. Och hvem iir väl i tillfälle att bäst pröfva Skollärarens
skicklighet, huruvida han förtjenar och behöfver förökning i
sina lönevilkor, och 0111 flere lärare äro af nöden inom För¬
samlingen? Ar det Dom-Capitlet? År det Regeringen? För min
580
Di;n 10 October.
del skulle jag tro det vara Pastor och Folkskole-Styrelsen, sora
aldranärmast har sig bekant alla dessa förhållanden, och detta
lärer svårligen kunna bestridas.
En Talare har beklagat den ort, der på socknestämma
skulle kunna sägas något sådant som det af mig anförda, men
har funnit det förklarligt, om Ordföranden tillåtit sig ett så
ohöfviskt tal, som det jag lagt honom i munnen. Men måste
det icke ungefärligen hafva de verkningar på större Församlin¬
gar, som jag förespeglat såsom möjliga, i fall Utskottets för¬
slag blir det gällande och om dess innevånare få sannings¬
enlig och fullständig kännedom om förhållandet? Man har icke
bestridt, att den framställda målningen är enlig med naturen
och sanningen, och då är det mig temligea likgiltigt hvad epi-
thet man tillägger ordförandens upplysning 0111 sanningen. —
Jag förnyar min vördsamma och enträgna anhållan, att Högv.
Ståndet ville fatta beslut i den syftning, mitt förut framställda
förslag innehåller, och att H. II. Erke-Biskopen och Talman¬
nen derpå täcktes göra proposition.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och den af
en Talare yrkade och af H, //. Erke-Biskopen och Talman¬
nen framställda proposition å huruvida Ståndet ansåge, att
allt hvad Utskottet i moinenterna 1—3 under punkterna Litt. B
och C föreslagit borde förfalla, blifvit med Nej besvarad, framställ¬
des efter derom fattadt beslut serskilda propositioner å hvartdera
af ifrågavarande momenter 1—3 underpunkterna Litt. B och C.
Mom. 1, sid. 24.
Hvad Utskottet i detta moment föreslagit, blef af Ståndet
furk askul t.
Mom. 2, sidd. 24 och 25.
Sedan Utskottets i detta moment gjorda förslag blifvit af
Ståndet ogilladt, framställde //. H. Erke-Biskopen och Tal¬
mannen derefter proposition å bifall till Doctor Sandbergs för¬
slag: ”att Högv. Ståndet ville för sin del besluta, det Stats¬
verket af den personliga skyddsafgift, som enligt I Art. i Be-
villnings-Förordningen nu till detsamma ingår, afstår hälften
med vilkor, att ett deremot svarande belopp utgöres med 20
öre af man och 10 öre af qvinna, jemväl af gemenskapen vid
Arméen och Flottan, hvilket belopp debiteras och uppbäres i
sammanhang med den nuvarande folkskole-afgiften, som upp¬
tages på Debetsedlarne, och på enahanda sätt, samt återlemnas
till Församlingarnas Skol-Styrelser för att användas till folk¬
undervisningens utvidgning och förbättring på det sätt och un¬
der de controller samt emot den redovisning, som sedermera
Den 10 October.
581
kommer att bestämmas”; och hördes denna proposition med
blandade Ja och Nej besvarad, i anledning hvaraf votering be¬
gärdes.
Då härvid fråga uppstod om uppställande af contrapropo¬
sition och votering äfven derom äskades, föreslogs för detta
ändamål och gillades en så lydande votcrings-proposition:
Den som bifaller, att Contracts-Prosten Emanuelssons för¬
slag: ”att hälften af den personliga skyddsafgiften, som för
närvarande ingår till Statsverket, må öfverlemnas åt comrau-
nerna, på sätt nu sker med folkskole-afgiften, under följande
vilkor:
a) Skollärarnes löner höjas, så att hvarje, inberäknade alla
emolumenter, uppgår till minst 400 R:dr R:mt;
b') Åro de allmänna medlen härtill icke tillräcklige, skall
Församlingen fylla bristen;
c) År någon Skollärare såsom innehafvare af både kloc¬
kare- och läraretjenst eller på annat sätt redan så aflönad, att
någon förhöjning icke behöfves, då skola de här beviljade
medlen användas till andra för folkundervisningen gagneliga
ändamål, helst flere lärares antagande;
d) de af Staten anslagna skolmedlen få icke utan Doin-
Capitlets tillstånd användas till annat än skolmateriel och lä¬
rares aflöning”; — skall utgöra contra-proposition emot Doc¬
tor Sandbergs ofvanberörde förslag, röste Ja; den det icke vill,
röste Nej. Yinner Nej, kommer Ståndet att annorlunda be¬
sluta om hvad som lill contraproposition bör antagas.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter
sedlarnas öppnande och rösternas summering hafva utfallit med
27 Ja och 15 Nej, till följd hvaraf Ståndet stannat vid det
beslut, sorn Ja-propositionen innehåller.
Då Ståndet härefter skred till hufvudvoteringen, uppställ¬
des och godkändes derför en så lydande proposition:
Den som bifaller Doctor Sandbergs meranämnde förslag,
röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Stån¬
det bifallit Contracts-Prosten Emanuelssons ofvan anförda förslag.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter
sedlarnas öppnande och rösternas summering hafva utfallit med
19 Ja och 20 Nej; till följd hvaraf Ståndet stannat vid det be¬
slut, som Nej-propositionen innehåller.
Emot detta beslut anmäldes reservation af Biskop Anner¬
stedt samt Prostarne Tellbom och Melander.
582 Den 10 October.
Morn. 3, sid. 25.
Hvad Utskottet i detta moment föreslagit, blef af Ståndet
Jorkastadt.
Discussionen afbröts här för att i nästkommande Plenum
fortsättas.
Ståndet åtskildes kl. 3 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. H. Almqvist.
Den 10 October.
Plenum kl. |6 e. m.
§ I-
Fortsattes föredragningen af Stats-, Bevillnings- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
19, i anledning af väckta motioner dels om den personliga
skyddsalgiftens anvisande till folkundervisningens befrämjande,
dels ock om ordnandet af Folkskoleväsendet, samt om löne¬
förhöjning för Folkskolelärare och Seminarii-föreståndare m.m.;
hvarvid i ordningen förekom
Punkten D.
l:o Om bi/dnings-anstalter för Folkskole-lärare samt om
vilkoren för dessas antagande.
Hemställan sid. 26, rörande Seminarium i Stockholm.
Kyrkoherden Otterström begärde härvid ordet och yttrade:
Denna afdelning af Betänkandet delar med de.öfrige den logi¬
Den 10 October.
583
ska och practiska svaghet, som genomgår det hela. Man vill
höja folkbildningen och utbilda skolväsendet, men man väljer
sina vägar lill målet, så att man med hvarje steg aflägsnar sig
derifrån. Man tillägger seininarii-bildnirigen det största infly¬
tande på Folkskolan, men trogen den uttalade grundsatsen, att
det för nita nödvändiga kunskapsmåltet bäst bibringas i små¬
skolor med oexaminerade lärare, vill man behålla Seminarii-
institutionen på sin Liltilia varande låga ståndpunkt, ty af allt
hvad man ordar och föreslår för Seminarii-inrättningens upp-
hjelpande finnes intet som leder till, ulan fastmer ifrån målet.
Till en början har Utskottet tillstyrkt Rikets Ständer att
frångå sin vid förra Riksdagen så välbetänkt uttryckta tanka
om obehöfligheten, man kan gerna säga skadligheten af de
många skollärarefabrikerno utan enhet och sammanhang. Nu
anses de behöflige, oaktadt obehöfligheten af dem alla sedan
sista Riksdag ännu tydligare framstått.
Man behöfver endast kasta blicken på Utlåtandet pag. 26
och förhållandet med Seminarii-elevernes antal vårterminen
detta år fiir att inse orimligheten af dessa inrättningars slöra
antal. Man föreslår förhöjning af det årliga anslaget till 24,000
R:dr för de 12 Stifts-seminarierna och tror sig dermed kunna
upphjelpa sjelfva institutionen, men man kommer likväl ej
längre dermed än att lärarelönen kan billigtvis höjas från 500,
såsom den hittills varit, till 1,000 R:dr B:co, såsom en motio¬
när velat. Det är en otacksamhet utan like mot de män, sorn
hittills sträfvat med det tyngsta arbetel lör elt lumpet arfvode
mera af kärlek för Folkskolan än af vinstbegär, att öppet ut¬
tala den satsen, att man med höjande af liinen kan påräkna
skickligare föreståndare och lärare än hittills varit, utan att
man ens gjort sig besvär med att utreda hvar orsaken ligger
till den låga ståndpunkt, hvarpå Serninarii-inrätfningen stått
och står och måste stå, till dess man söker dess förbättring i
en alldeles ny ändamålsenlig organisation, hvilken ej kan vin¬
nas med Utskottets lappningsfiirsök. Såvida man ej vill låta
föreståndaren i Strengnäs och föreståndaren i "Wisby med deras
7—8 elever svälta på deras 500 R:drs arfvode derföre, att
eleverna der icke äro flera än 7—8, så måste man väl gifva
dem lika lön med andia, som hafva 15, 17, 18 elever eller
deröfver. De 24,000 Riksdalerna behöfva således och böra
lika fördelas på de 12 Seminarierna; men har man väl upp-
hjelpt institutionen blott med att öka lärarens lön? Man skall då
kunna visa och bevisa, att de män, som hittills förestått Semi¬
narierna, för den ringa lönens skull måst tagas i hopen, utan att
de egt för platsen nödig skicklighet och håg. Om man der¬
emot lyssnat till skälen fiir Seminariernas reduction, så hade
man kunnat låta t. ex. Wisby 7 och Strengnäs 8 elever flytta
till något annat närbeläget Seminarium. Man hade då för eleverna
kunnat betala frakten på det mest snabbgående ångfartyg,
584
Dea 10 October.
låta dem åka på landbacken med 6 hästar hvardera och med
100 R:dr i dagtractamente, och man hade ändå dermed be¬
sparat Staten en onödig utgift af ett par tusen R:dr. Till dy¬
lika befängda resultater leder Utskottets tillstyrkande att frångå
hvad som af förra Riksdagens Ständer ansågs nödigt och än¬
damålsenligt. Af hela nuvarande elevantalet måste med 3
eller 4 terminers curs minst 160 elever årligen utgå. Hvar
skola alla dessa elever vinna anställning? Skälen, som blifvit
i motioner anförda för en reduction af Seminarierna, har väl
Utskottet, pag. 25, på 6 rader knapphändigt och ofullständigt
refererat, men den som har skarpare ögon än jag, må leta
upp, hvad jag icke funnit, ringaste försök å Utskottets sida att
bemöta dessa skäl och motivera sin hemställan, angående dessa
många Seminarii-fabrikers bibehållande. Motivet ligger dock
involveradt i den antagna grundsatsen, att det för alla nödvän¬
diga kunskapsmåttet bäst bibringas i småskolor med oexami¬
nerade lärare. Utskoltet synes ock i denna vigtiga fråga hafva
varit alldeles förbrylladt af det pjåskiga talet om anslag för
ett Privat-seminarium under Grefve Rudenschöld, hvilket Ut¬
skottet, pag. 27, i en punkt väl afstyrkt, men för hvars möj¬
liggörande Utskottet i nästa rader öppnat tillfälle med att för¬
orda anslag för Privat-seminarier, som möjligen ändå kunna
uppstå. Utskottet säger, pag. 26, sig hafva insett det vara af
högsta vigt. att ett Seminarium finnes i landet, sorn fullständigt
framvisar den ståndpunkt, på hvilken folkbildningen bör stå,
men föreslår nu, att det i Stockholm varande med sina 18 ele¬
ver må till ett sådant institut utbildas med hela 4,000 R:dr
R:mt anslag. Häri förråder den, som uppsatt detta märkvär¬
diga Betänkande, sin totala brist på allt begrepp om ett full¬
ständigt och ändamålsenligt Seminarium. Väl har jag hört,
att man vid något Seminarium skulle hafva inskränkt sina for¬
dringar på Folkskoleläraren bildning till det mått ulaf kun¬
skaper och insigter, sorn Folkskolan i dess högsta dass kan
lemna barnen, samt att lärocursen vid Seminarierne varit pre¬
cist densamma som vid Folkskolan i dess högsta dass. Men
så har jag aldrig tänkt mig saken böra vara. Ett Seminarium
biir efter mitt förmenande för att. vara fullständigt och än¬
damålsenligt icke framvisa, såsom Utskottet säger, den stånd¬
punkt, på hvilken folkbildningen bör stå, utan den ståndpunkt,
på hvilken folkskolelärare-bildningen bör stå, emedan det
förra är Folkskolans uppgift och det sednare Seminarii-insti-
tutionens. Bör Seminarium ej höja lärarens bildning långt öf¬
ver den ståndpunkt, hvarpå folkbildningen i sin allmänlighet
står och kommer att stå, då är det icke värdt att tala om
Seminarii-institutionens utbildning, ty då är den alldeles god
nog i sitt nuvarande skick.
Vore nu meningen att med de 4,000 Riksdalerna särskildt
för Stockholms Seminarium vinna det ändamål att till lands¬
Den 10 O c t «b e r.
885
orten få utsända ett och annat practexemplar, som kunde före¬
gå andra Skollärare i herremannalater och höga rop på höga
löner, då medgifver jag, att valet af platsen är lyckadt och an¬
slaget tillräckligt; men jag tror, att så länge alla småfabri-
kerne bibehållas i stiftsstäderne, skall massan af elever der
söka sin bildning och få den till samma qvantitet och qvali¬
tet som hittills och måhända lika god som den, hvilken skulle
vinnas vid Mönster-seminarierne. Skulle åter detta förslag
vinna Rikets Ständers bifall, att nemligen med 4,000 R:drs
anslag upphöja ett Seminarium till mönster för de öfrige, så
skulle jag skäligen tro, att Lunds Seminarium med sina 70
elever borde föredragas framför Stockholms med dess 18, utan
afseende derpå att platsen för det förra är vida ändamålsenli-
gare än platsen vid det sednare; ty den fattige skollärare-
eleven bör ej hänvisas till den dyraste platsen med de flesta
omgifvande frestelserna.
Då min motion rörande Seminariernas reduetion denna
gång ej lyckats vinna något afseende, finner jag mig föranlå¬
ten att åtminstone yrka derpå, att Rikets Ständer mätte vid¬
blifva sin vid förra Riksdagen uttryckta tanka om behöflighe-
ten af en reduetion, då denna behöflighet af de tre förflutna
årens erfarenhet vunnit ännu mera i styrka. Men som med
en reduetion besparing kan göras för att förbättra Seminarii-
föreståndarnes löner vid de återstående, så finner jag alla skäl
vara för handen att afslå alla förslag till förhöjdt anslag för
Seminarii-inrättningen, till dess det visar sig hvad som efter den
nödig befunna reduetionen är behöfligt för inrättningen, om
fråga på allvar blir rörande dess reorganisation liktidigt med
dess reduetion. Att bortplottra tillsammans 80,000 R:dr år¬
ligen på en Seminarii-inrättning, sådan den nu är och kan
blifva genom antagande af Utskottets förslag; — dertill vill
jag ej med mitt votum göra mig skyldig, emedan jag anser
denna summa tillräcklig för att vinna hvad man borde söka, —
en fullständig och ändamålsenlig anstalt för Folkskolelärares
bildning. Jag afslår således till en början det förhöjda ansla¬
get för Stockholms Seminarium, emedan jag tror, att detta Se¬
minarium oaktadt alla dess föreståndares och lärares förtjen-
ster kunde först i ordningen utan skada för folkskole-saken
indragas.
Prolessor Carlson: Då den föregående värde talaren gjort
till föremål för sina anmärkningar nu på en gång och i ett
sammanhang nästan allt hvad Utskottet i afseende på Semi-
narii-institutionen föreslagit, så torde det vara rättast att, så
vidt minnet det tillåter, söka följa honom i hans framställning
för bemötande af de gjorda invändningarne. Det förefaller mig
icke underligt, att den talare, som sjelf varit en nitisk arbetare
för Folkskolans sak, men derunder råkat i en långvarig polemik
med den förtjente man, sorn haft en ganska verksam del i ut-
586
Den 10 Oclober.
arbetandet af detta Betänkande, äfven bär vill spåra' frukterna
af dennes idéer, och att förslagen derföre icke kunna vara
enligt hans tanke antaglige. Jag ber dock få anmärka, att
frågan o 111 småskolorna är alldeles oberoende af den, som nu
är föremål för öfverläggning, eller den om, Seminarierna. Jag
kan derföre icke inse, hvarföre den ena skall sammanblandas
med den andra. Icke heder har Utskottet på något sätt un¬
derkänt de mäns skicklighet och nit, som hittills varit eller nu
äro Seminarii-föreståndare, utan tvertom med tacksam erkänsla
erinrat sig deras verksamhet. Derför har ock Utskottet sökt
bereda dessa lärare högre löneförmåner än de nuvarande. Den
värde talaren utgår från en förutsättning, som är alldeles orik¬
tig, den nemligen, att Utskottet helt och hållet frångått den af
föregående Riksdags Ständer uttalade tanken om behöfligheten
af en reduction i Seminariernas antal. Ilade en sådan åsigt
varit Utskottets, så hade det minst sagdt oförsigtigt förfarit,
när det i Betänkandet upptagit deri sid. 26 befintliga tabellen,
som visar elevernas antal sistlidne vårtermin vid samtlige Se¬
minarierna. Dessa elevers ringa antal skulle icke gifva stöd
åt en sådan åsigt. Men, säger den värde talaren, genom en
reduction blifver det nuvarande anslaget för ändamålet tillräck¬
ligt. Jag vågar betvifla det. Och äfven häri ligger en orsak
till den förhiijning i anslaget, som Utskottet tillstyrkt. Skulle
detta nu tillstyrkta anslag beviljas och Seminarierna reducera¬
des till ett antal af 8, finge hvarje ett anslag af 3,000 R:dr
Runt, eller om de blefvo 6, ett anslag af 4,000 Rull- nämnde
mynt. Månne den värde talaren kan finna ett sådant anslag
för högt? Mig föreföll det så, att, sedan Rikets Ständer hos
Kongl. Majit i underdånighet anhållit om en reduction af nu
varande Seminarier, men någon åtgärd deraf ännu icke följt,
Utskottet, utan att frångå en förut uttalad tanke, icke borde
nu förnya enahanda underdåniga framställning, men deremot
bevilja ett för ändamålet någorlunda tillräckligt anslag, som
kunde sätta Regeringen i tillfälle att vidtaga en lämplig reor¬
ganisation af dessa läroanstalter. Att fortfarande bevilja en¬
dast det nuvarande otillräckliga beloppet, vill jag för visso an¬
taga icke gerna kunna blifva detta Högv. Stånds beslut. —
Conseqvent. skulle det icke heller vara att, sedan Ständerna
en gång begärt en inskränkning i Seminariernas antal till några
färre, nu i underdånighet anhålla om inrättandet af blott ett
sådant med upphälvande af alla de öfriga. Denna reduetions-
fråga är invecklad nog och derföre icke så lätt att lösa. Jag
delar deras tanke, som anse en reduction nu kunna och böra
ske: men i detta Stånd har jag af många talare hört skäl an¬
föras för bibehållandet af ett Seminarium i hvarje Stift. —
Ordet ”folkbildningen”, vid hvilket den värde talaren fästat
sig, har endast per lapsi/m ca/arni inkommit i stället för folli-
skoleiårare-bildningcn, hvilket jag ville förmoda vara lätt in-
Den 10 October.
587
sedt. Men, förmenar den aktade talaren, i Stockholm bör i
händelse af en reduction ett Seminarium minst bibehållas. Jag
är af en alldeles motsatt tanke. Här finnas förut flerfaldiga
undervisnings-anstalter, som kunna komma den unga Seminari¬
sten lill gagn, men som i en landsort saknas. Här kan han
få. undervisning kostnadsfritt i musik, kyrkosång och teckning.
Afven Slöjdskolan kan blifva för honom en nyttig läroanstalt,
likaså Institutet för Blinda och Döfstumma o. s. v. Och hvad
vådan af frestelserna beträffar, så finnas sådana tyvärr öfver
allt, och jag har icke hört det sedliga tillståndet varit mindre
godt i Stockholms Seminarium än i något annat. Här kan ock
månget tillfälle till förtjenst yppa sig för Seminaristen, om han
annars är till något duglig, och hvarigenom olägenheten af
ställets dyrhet betydligen förminskas. Omkring Mälaren ligga
nu på ringa afstånd från hvarandra fyra Seminarier. Ibland
dem bör väl det i Stockholm minst ifrågakomma till indrag¬
ning, utan tvertom bibehållas och utbildas till all den fullstän¬
dighet, som möjligen kan ernås. De skäl kan jag icke inse,
som skulle gifva Lund företrädet. Att afslå all förhöjning och
derigenom sätta vederbörande på svältcur, har väl varit ett ve¬
dertaget sätt att tvinga Regeringen till eftergifvenhet för yttrade
åsigter; men jag hoppas, att man betänker sig, innan man vid¬
tager denna åtgärd på det fält vi nu befinna oss. Icke be¬
fordrar man på detta sätt landets andliga cultur. Bäst synes
mig vara att öka anslaget, så att ändamålet någorlunda kan
vinnas och ställa detsamma sedan till Kongl. Maj:ts disposition.
Kyrkoherden Otterström: En ärad talare har nu såsom
en annan talare förut, begge ledamöter af Utskottet, framhållit
den uppgiften, att Grefve Rudenschöld skulle hafva största de¬
len i detta Betänkande. Men förstnämnde talare har ock med
anledning af mina anmärkningar mot Betänkandet utsagt, att
jag i frågan skulle hafva stått i långvarig polemik med Herr
Grefven. Detta vill jag ej förneka, och om det tillätes mig
vidröra denna polemik, skall det kunna sprida något ljus öfver
ett och annat som för mången är dunkelt.
Vi började ungefär liktidigt, jag med att organisera Skara
Seminarium och Herr Grefven med att organisera en barnskola
på Leckö. Flera gånger hade jag tillfälle att samtala med
Herr Grefven om den ”nya methoden”, den ”nya skolplanen”,
det ”nya skolsystemet”, såsom det ömsevis hette i tidningar och
brochurer. Jag förklarade öppet, att den vackra idéen, att låta
den fasta skolan utan kostnad genom dess eliter "gå hem till
folket”, var opractisk ”för syndens skull”, och Herr Grefven
gjorde samma erfarenhet efter flera års experimenterande.
Herr Grefven letnnade derefter denna sin älsklingsidée för en
annan icke mindre opractisk alt nemligen efter utdömandet
af den fasta skolans vcxelundervisnings-method ordna den^
588
Den 10 O c t ober.
samma så, att ”cirklar” och ”tabeller” kunde undvikas med
skolans splittrande i hälften så många läslag, som der voro
barn.
Se här Grefve Rudenschölds methoder och systemer, som
verkligen varit hans! Hvad polemiken angar, har jag aldrig i
det offentliga (ifver Herr Grefvens verksamhet tillåtit mig nå¬
got omdöme förr än Herr Grefven sjelf för halft-annat år se¬
dan dertill offentligen uppmanade. Och nu från denna plats
får jag ej i Herr Grefven se den anspråkslöse Skolmästaren för
de fattige torparebarnen på hans broders gods Leckö eller den
private resenären, som med sitt varma nit håller frågan vid lif,
utan jag måste i Herr Grefven se ledamoten af rikets repre¬
sentation, ledamoten af första Riks-Ståndet, motionären i frågan
och den verksammaste ledamoten i Utskottet, som på lagstift¬
ningen vill inympa grundsatser och åsigter, som jag finner
vara i strid med Folkskolans välförstådda intresse. Här är
således icke polemik, utan discussion i vanlig mening.
Hvad den ärade talarens anförande i saken beträffar, kan
jag ej finna rådligt att förhöja anslaget för en skröplig inrätt¬
ning, som i sin reduclion har enda vilkoret för sin ändamåls¬
enliga reorganisation. Med reductionen vinnas ock de för re-
organisationen nödige medlen.
Doctor Sandberg: Huruvida Ett Seminarium för hela
riket skall finnas tillräckligt, må man kunna draga i tvifvels¬
mål, men ännu mera, om 13 skola vara för ändamålet behöf-
liga. Det ringa antal elever, som numera finnes vid några af
dessa läroverk, tyckes ådagalägga möjligheten af en indragning
af åtskilliga bland dem och torde en sådan indragning vara så
mycket mera påkallad, som antalet af de utexaminerade är i
alla fall större än att de alla kunna vinna befordran. De fyra
Seminarier, som nu finnas omkring Mälaren, synas åtminstone
utan olägenhet kunna sammanslås till ett. I sådant fall torde
väl just det i Stockholm vara det, som lämpligast och af många
skäl borde bibehållas. Ty för min del har jag aldrig hört, att
det sedliga förhållandet skulle vid detta Seminarium hafva varit
mindre godt än vid de andra. Under förre föreståndarens tid,
med hvilken jag var personligen bekant, kände jag ställningen
något närmare och tyckte mig finna andan och lefnadsordnin-
gen ibland eleverna vara särdeles god; och jag har ingen an¬
ledning till den förmodan, att den sedermera blifvit försämrad.
Ar det nu verkligt allvar att vidtaga en förminskning af Semi¬
nariernas antal, hvarom ock Rikets Ständer vid sistlidne Riks¬
dag i underdånighet anhöllo, så tyckes det mig, att några för¬
höjda anslag icke skola vara för berörda ändamål af behofvet
påkallade, och således de här förcslagne 28,000 R:dr icke
egentligen, åtminstone icke till sitt fulla belopp vara af nöden,
så vida anslagen till de Seminarier, som blifva indragne, få bi¬
Den 10 October.
»89
behållas och fördelas emellan de qvarblifvande. För öfrigt vet
jag nu icke rätt, hvarest dessa 28,000 R:dr skola tagas. Hälf¬
ten af nuvarande skyddsafgift hafva vi redan anvisat till Folk¬
skolans behof, och det torde icke vara skäligt att äfven nu
gripa till andra hälften eller att för detta ändamål tänka på
nya statsanslag. För min del vill jag icke beträda dessa utvä¬
gar. De lärare, som genom den föreslagna reductions-åtgärden
möjligen kunde komma att förlora sina tjenster, böra väl icke
genast förlora sina löner; men de äro vanligen unga män, som
under närvarande behof af lärare snart blifva annorstädes
anställda och erhålla förmånligare lönevilkor. Emellertid må¬
ste här en fråga först blifva afgjord, den nemligen: huruvida
en minskning i Seminariernas antal skall af Ständerna beslu¬
tas eller icke ?
Häruti instämde Conlracts-Prosten Emanuelsson.
Doctor Säve: Så länge som Högv. Ståndet ännu ej fattat
något beslut, rörande de till indragning föreslagna å 8:de Huf-
vudtiteln för närvarande i och för folkundervisningens befrämjande
uppförda 61,650 R:dr, och man ännu kan hafva hopp, att detta
anslag kan få för sitt ändamål oförryckt bibehållas, lärer det
vara angeläget att taga i behörigt öfvervägande de behof, som
kunna för folkskoleväsendets utbildning återstå, efter det att
Folkskolelärarnes löner blifvit någorlunda skäligen förhöjda.
Mig synes det icke vara conseqvent att anvisa medel till löne¬
förhöjning åt dessa sednare, men lemna deras lärare, Seminarii-
föreståndarne, i samma svaga lönevilkor som förut. Man säger
sig vilja, att folkundervisningen skulle gå framåt och Folksko¬
lan höja sig, men detta lärer väl icke kunna vara möjligt, om
man lemnar Seminarierna på den punkt der de nu stå. Dessa
behöfva då ock upplyftas, men hvilket icke kan ske, om man
ej beviljar dertill nödiga medel. Man måste tillse, att materie-
len förbättras, Seminarii-Föreståndarne så aflönas, att de kunna
odeladt egna sina kralter åt denna tjenst och att de erhålla
medhjelpare, der behofvet så kräfver. En sådan medhjelpare
är oundgängligen nödvändig öfverallt, der Folkskola är med
Seminariet förbunden. Nu har Utskottet härtill föreslagit 24,000
R:&r, utom hvad Seminarium i Stockholm kunde särskildt be¬
höfva, för hvilket Utskottet förordar ett anslag af 4,000 R:dr.
Dessa anslag vill man anse för högt tilltagna och tror, att
medel till ändamålet skola tillräckligen kunna beredas genom
en reduction i Seminariernas antal, hvarom Rikets Ständer vid
sistlidne Riksdag gjort underdånig framställning. Härpå har
dock icke ännu något Nådigt svar följt, så att man kan hysa
tvekan, huruvida Kongl. Maj;t går denna Ständernas önskan till
mötes. Men om nu äfven Kongl. Maj:t skulle besluta en dy¬
lik reduction, anser jag i likhet med Professor Carlson ett
590
De ii 10 Octo ber.
anslag af 24.000 R:dr i alla fall nödvändigt. Yi känna väl
icke Kongl. Maj:ts Nådiga åsigt i ämnet; men hvilken inskränk¬
ning i Seminariernas antal än skulle åvägabringas, lärer dera3
antal ändock icke kunna blifva mindre än sex. Beloppet
24,000 R:dr blefve för en reorganisation af dessa i alla läll
det minsta, som kunde erfordras.
Hvad nu förslaget rörande en fullständig utbildning af Se¬
minariet i Stockholm beträffar och det derför särskildt föror¬
dade anslag, så kan väl detta anslag så till vida hafva skäl för
sig, som lefnadskostnaden i hufvudstaden är i allmänhet dy¬
rare: men likväl anser jag det icke vara rätt att i detta hän¬
seende gå Kongl. Maj:ts Nådiga beslut i förväg. Utskottet
synes mig ganska riktigt hafva resonnerat, då det säger, att
”det anser sig böra tillstyrka ett Ökadt anslag till dessa bild-
”nings-anstalters underhåll att användas efter den plan, Kongl.
”Maj:/, efter pröfning af Rikets Ständers i umnet nflåtna
”skrifvelse finner för ändamålet mest tjenlig.'’ Men ifrån
denna sin åsigt afviker Utskottet genast, då det sjelft utstakar
en plan i afseende å Seminarium i Stockholm. Ett sådant
fullständigt Seminarium, som Utskottet åsyftar med det i Stock¬
holm, torde kunna medföra sitt gagn; men fråga kan blifva,
om icke ett sådant borde heldre anläggas på landet, der ele¬
verna äfven kunde få undervisning i trädgårdsskötsel och tjen-
liga handslöjder. Jag afstyrker derföre bifall till Utskottets i
afseende å Seminarium i Stockholm gjorda hemställan: och
som en följd deraf anser jag, att anslaget till alla 13 Semina¬
rierna bör blifva 20,000 R:dr.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Efter härmed slutad discussion blef uppå derpå vederbör¬
ligen gjord proposition denna hemställan af Ståndet afslagen.
Utskottets förslag sid 27, i afseende å Seminarierna, mom.
1:0, 2:0 och 3:0.
Kyrkoherden Sondén begärde härvid ordet och yttrade:
Blott i afseende å det 3:dje mom, vill jag tillåta mig en an¬
märkning. Såsom theori kan väl den satsen försvaras, ått
”ådagalagd practisk duglighet” bör lemna företrädesrätt till
befordran, men in praxi torde den kunna komma att medföra
sina svårigheter. Den practiska dugligheten bör väl för att
tillerkännas denna företrädesrätt på något sätt pröfvas; men
härom lemnäs ingen föreskrift. Emellertid komma Skol-styrel-
serna att härigenom erhålla en godtycklig makt, som jag för
min del icke vili inrymma åt dem. Förslaget röjer ett begär
att undergräfva det nnvarande förhållandet, i det det öppnar
samma dörr till befordran åt den oexaminerade som åt den
D c n 10 O e t o b e r.
591
examinerade; men lemnar dermed icke heller någon garanti för
införandet af ett bättre.
Häruti instämde Contracts-Prosten Emanuelsson.
Kyrkoherden Otterström: Högv. Ståndet brukar icke vara
vän af ett onödigt reglemeriterande, särdeles om det befinnes
tillika strida mot ändamålet, som dervid åsyftas. Antages det
första af här föreslagna stadganden, så måste den skickligaste
och dugligaste yngling, sora icke velat låta sig användas så-'
som biträde vid en gubbskola, stå tillbaka för en medelmåtta
eller ett slöhufvud endast derföre, att denne någon tid dervid
varit använd.
Antages det andra stadgandet, så antager man precist
detsamma som är stadgadt i nu gällande Folkskole-stadga,
der Consistorium är ålagdt tillse, att practisk färdighet af Se-
minarii-eleverne kan vinnas i derför lämplig scala; men man
stadgar tillika, att Skolan skall stå under Seminarii-förestånda-
rens inseende, hvilket icke lärer låta sig göra utan frivilligt
medgifvande af coinmunens skolstyrelse.
Antages det tredje stadgandet, så innefattar detta ett för¬
nekande af all giltighet fiir hvad man med andra punkten ville
hafva stadgadt, eller ett förnekande af allt vitsord om practisk
färdighet, som af Seminarii-löreståndaren under Ephori eontroll
skall utfärdas för den utgående eleven. Jag yrkar derföre af-
slag på dessa ologiska och opractiska lagpunkter.
Häruti instämde Yice-Talman Biskop Annerstedt, Dom¬
prosten Knös, Prostarne H åhlander och Tellbom med ilera
Ståndets ledamöter.
Professor Lindgren: Det vill synas mig, som borde detta
moment till pröfning och afgörande företagas i sammanhang
med det längre ned under litt. b) upptagna anslag af ”20,000
R:dr till understöd för lärare-lärlingar eller sådana personer,
som vid undervisningen biträda de examinerade Folkskole-
lärarne.” Ty det är ju klart, att om detta anslag icke bevil¬
jas, så komma inga Adjuncter åt Folkskole-lärarne att finnas,
och jag skulle så mycket lättare deröfver triista mig, som jag
icke blott anser dessa biträden fullkomligt obehöfliga, utan
fruktar, att, der tillgång på sådana beredes, folkundervisningen
kommer att derpå betydligt förlora: emedan den säkra följden
deraf skulle blifva, alt de ordinarie lärarne skulle mer och mer
komma att undandraga sig sina skyldigheters fullgörande, hvilka
på många ställen skulle komma att på dessa okunniga vica-
rier öfverflyttas.
Contracts-Prosten Landgren: Den första punkten sam¬
manhänger på det närmaste med frågan om anslag till under¬
592
Dea 10 Oclober.
stöd för lärare-lärlingar, som nedanföre förekommer. Ingen
säkrare utväg synes att bereda skickliga lärareämnen för både
fasta och ambulatoriska skolor än att på denna väg prester
och lärare föranledas att tidigt utvälja ynglingar med anlag
både för studier och undervisning, hvarpå de som monitorer
visa prof. Att skolorna sjelfva betydligen skulle höjas genom
biträdet af sådana monitorer, må väl ej tarfva bevis. Och om
dessa lärlingar någongång valde en annan lefnadsbana, så vore
dermed den insigt och bildning de förvärfvat på intet vis för
samhället förlorad, emedan skolväsendet endast sålunda kommer
till aktning, att rätt många något mer kunniga personer uppstå
bland menigheten. Hvad beträffar anmärkningen mot 3:dje
punkten, tillåter jag mig hänvisa till sisla raderna å sid. 28,
hvaraf synes, att eleverne visst icke frånkännas absolut före¬
träde framför oexaniinerade personer. Utskottet stadgar, att man
utan alt hafva varit elev vid Seminarium kan derstädes få
aflägga examen, då man ett år tjenstgjort vid någon fast skola.
Utskottet vill säga, att dessa sednare hafva samma ansöknings-
rätt som eleverne, och detta Anner äfven jag icke otjenligt.
Häruti instämde Doctorerna Sandberg och Säve.
Professor Carlson: Jag ber få upplysa, att Utskottets
ifrågavarande förslag redan är af tre Stånd bifallet, så att en
vidlyftig discussion derom synes numera temligen öfverflödig.
Men i afseende på Usta mom. må det likväl tillåtas mig yttra
några ord. Man klagar öfver de utgående Seminarii-elevernes
ofullständiga utbildning för deras blifvande kall. Dessa klago¬
mål kunna icke heller vara obefogade, hvilket man lätt An¬
ner, om man besinnar hvilken kort tid eleverne vanligtvis vid
Seminariet sig uppehålla. Nu blir frågan: huru skall denna
olägenhet bäst kunna afhjelpas? För att härpå lemna svar,
synes man mig icke böra förkasta den erfarenhet, utlandet kan
gifva vid handen. Af de i ämnet kunnigaste män derstädes
är det uppgifvet såsom det verksammaste medlet hvad Utskot¬
tet här föreslår, nemligen att sådana personer företrädesvis an¬
tagas till elever, som förut blifvit använda såsom biträden vid
folkundervisningen och derunder ådagalagt goda anlag och
fallenhet för lärarekallet. Dessa alumner komma sålunda redan
förberedda till Seminariet. Nästan öfverallt är denna enkla
och ändamålsenliga åtgärd — ursprungligen efter Hollands
exempel — nu mera vidtagen. I synnerhet har i England, der
ock vexelundervisnings-methoden i sednare tid blifvit nästan
allmänt aflagd och lärarnes personliga duglighet sålunda allt¬
mera ifrågakommer, detta medel pröfvats såsom det tjenligaste
för erhållandet ål Folkskolan af goda lärare. Dessa unga
lärareämnen, tidigt väckta till större andlig verksamhet, kunna
o
pa
Den 10 October.
503
på en kort tid vid Seminariet vinna icke blott ganska mycket
kunskaper, utan mera verklig bildning än andra och sålunda
bilda en duglig stam för landets blifvande Folkskolelärare.
Sedan diseussionen härmed blifvit förklarad slutad och
Ståndet uppå derom gjord proposition beslutat, det mom. 1:0
nu borde till afgörande företagas, gjorde //. H. Erke-Bis köpen
och Ta/mannen proposition å bifall lill detta Usta mom. och
blef denna proposition med blandade Ja och Nej besvarad samt
votering begärd, som derefter försiggick öfver följande god¬
kända voterings-proposition:
Den sorn bifaller berörde l:sta morn., röste Ja, den det
icke vill, röste Nej. Vinner Nej, är detta moment af Ståndet
afslaget.
Voteringen befanns vid riisternas summering hafva utfallit
med 14 Ja mot 23 Nej, hvadan Ståndet sålunda stannat i det
beslut, som Nej-propositionen innehåller.
Häremot reserverade sig Doctorerna Sundberg, Nordlan¬
der och Säve samt Contracts-Prosten Landgren.
2:dra mom. afslogs.
3:dje morn afslogs.
Emot dessa beslut anmälde Doctor Suve sin reservation,
samt Doctor Sandberg i afseende å beslutet vid 3:dje mo¬
mentet.
Utskottets hemställan, sid. 21, att de väckta motionerna,
så vidt de afse anslag till privat-seminarier, icke må till nå¬
gon åtgärd föranleda.
Contracts-Prosten Almqvist begärde härvid ordet och yt¬
trade; Jag vill ingalunda motsätta mig bifall till hvad Utskot¬
tet här föreslår, men kan icke underlåta att fästa uppmärk¬
samhet på det motiv Utskottet för sin hemställan anför. Ut¬
skottet säger nemligen: "Utgående från den förutsättning,
”att de nuvarande Seminarierna kommu, alt lills vidare bibe-
'"hål/as.” Utskottet antager således här, att det nuvarande an¬
talet af Seminarier kommer att bibehållas, oaktadt Rikets Stän¬
der vid sistlidne Riksdag på goda skäl anhöllo om en inskränk¬
ning i deras antal och äfven motioner vid denna Riksdag blif¬
vit väckta i enahanda syfte. De skäl, Rikets Ständer då an¬
förde, återfinnas sid. 25 i Betänkandet och voro; ”att den för-
Siigv. Preste-Ståndets Prat t837. C:te Bandet. 38
594
Den 10 O c t o b e r.
”sta uppsättningen af folkskolor inom landet vore att anse så-
”som nära fulländad; att således beliofvet af så slorl antal
”Folkskole-lärare icke ffirefnnries hädanefter som under de fö¬
regående åren: att antalet lärjungar i Seminarierna jemväl va-
”rit ständigt sjunkande, samt att genom indragning af vissa
”Seminarier tillgångar kunde vinnas att bereda utvidgning och
”fullständigare organisation al de återstående och i följd deraf
”förbättrad bildning tor folkskole-lärarne.” 1 >å jag förmenar, att
dessa skäl ännu ega fullt gällande kraft, hemställer jag. huruvida
Ståndet vill med tystnad förbigå Utskottets nämnda förut stau¬
ning, och icke i detta ämne äfven lin uttala siri opinion. Al¬
drig lärer man väl kunna frirsvara nödvändigheten af att, så¬
som nu är fallet, ega omkring Mälarens stränder fy ra särskil¬
da Folkskolelärare-Seminarier. De åtta eleverna i Strengnäs
synas lätteligen kunna ölverflyttas till Seminarium i Stockholm
och förenas med de 18 derstädes. Jag hemställer, huruvida
icke Ståndet skulle finna tjenlig! att besluta en förnyad un¬
derdånig framställning rörande en rednction af Folkskolelärare-
Seminarierna, hvilkas antal tyckes nu böra kunna betydligen
inskränkas.
II. II. Erkc-Biskopen och Talmannen: Den af Contraets-
Prosten Almqvist nu väckta fr gan berörer ett annat ämne
än det förevarande om privat-semiriarier. Detta sednare
måste naturligtvis nu först af Ståndet behandlas, och kan Con-
tracts-Prosten Almqvists förslag derefter underställas Ståndets
pröfning, enär motioner äfven blifvit i det ämnet väckta och i
Betänkandet förekomma. Likväl fiir att jag derå skall kunna
göra proposition, måste Conlracts-Prosten aflemna ett bestämdt
formuleradt förslag.
Kyrkoherden Otterström: Så vidt jag kunnat finna det af
motionerna, har det egentligen varit fråga om ett prival-scmi-
narium under Grefve Rudenschöld med anslag af 3000 R:dr.
Sannolikt hade dock motionären uppgjort räkningen utan vär¬
den; ty Utskottet, som haft tillfälle att höra sig löre hos sin
i frågan mest verksamme ledamot, har förmodligen fått det be¬
sked, att Grefve Rudenschöld var mindre böjd för företaget,
och morine ej häri ligger molivet fiir afslaget å motionen?
Visste jag lika säkert, som motionären förutsatt det, att Grefve
Rudenschöld vore skicklig och villig att organisera ett Semina¬
rium, bättre naturligtvis och ändamålsenligare än dem vi hafva,
och det med så litet som 3000 R:dr Runt, så ville jag yrka
bifall till motionen. Men då jag nu måste antaga, att Grefve
Rudenschöld undanbedt sig uppdraget, så vill jag åtnöjas med
det slut, hvartill Utskottet i denna punkt kommit.
Oen 10 October.
395
Professor Carlson: Det är naturligt, att hvad Utskottet
föreslår icke kati vara det rätta; derom synes man kunna vara
på förhand öfvertygad; men jag ber dock få erinra deri siste
värde talaren, att det verkligen finnes en motion, som handlar
om något mer än ett privat-seminarium under Grefve Ruden¬
schöld, nemligen om privat-seminarier i allmänhet, och ber jag
i detta fall få hänvisa till det af Grefve Liljencrantz väckta
förslag, hvilket i detta hänseende är ganska tydligt och äfven
blifvit i Utskottets Betänkande refereradt.
Efter härmed slutad discussion blef Utskottets berörda hem¬
ställan af Ståndet bifallen.
Utskottets förslag sid. 27, att anslag till privat-semina¬
rier må efter Kongl. Maj.-ts bepröfvande få af besparin¬
garna af de lill folkundervisningens befrämjande anslagna
medel anvisas.
Kyrkoherden Sondin: Jag kan icke undgå fästa uppmärk¬
samheten derpå, att förevarande Utskottets förslag står i up¬
penbar strid med det nästföregående, af Uiigv. Ståndet redan
gillade. Der ansåg Utskottet, att frågan om privat-seminarier
borde förfalla, och fann älven det öfvetlliidigt, sorn man velat ställa
under tillsynen af den om folkskoleväsendet kanske mest lörtjente
man, som fäderneslandet har att såsom föreståndare för et t så¬
dant institut påräkna; men här åter föreslår Utskottet, att an¬
slag för detta ändamål likväl må af besparingarne af de till
folkundervisningens befrämjande anslagne medel anvisas. Det
ena torde icke kunna förlikas med det andra; hvadan det bi¬
fall, Ståndet redan lemnat den förra hemställan, torde följdrik¬
tigt föranleda afslag å den förevarande.
På härefter vederbörligen gjord proposition blef denna hem¬
ställan a/slagen.
Härefter förekom den af Contracts-Prosten Almqvist
under discussiotten väckta fråga om förnyad underdånig fram¬
ställning om inskränkning i. nuvarande Folkskolelärare-Semi¬
nariers antal, i afseende å hvilken fråga
Contracts-Prosfen Runsten hegärde ordet och yttrade: Vid
sistlidne Riksdag väckte jag en motion om indragning eller åt¬
minstone en förminskning i antalet af nuvarande Folkskolelä¬
rare-Seminarier. En underdånig skrifvelse i sednare syfte blef
ock i följd deraf af Rikets Ständer aflåten. Jag kan derföre
icke nu underlåta att instämma med den siste talaren i hans
.åsigt, att, när Rikets Ständer icke ännu erhållit härå något
svar, en opinion i ämnet borde äfven nu uttalas. Jag anser
596
Den 10 O c t o b e r.
dessutom, att på den punkt frågan nu står några förökade
anslag icke böra för dessa läroanstalter anvisas. Man bör väl
först vela, hvilka och huru många de kunna blifva, samt om
eller hvilken inre reorganisation de skola undergå. Nu sväfva
vi härom i den fullkomligaste okunnighet. Men ett annat sköl
och icke det minst bindande lör vägran af törhöjdt anslag till
Seminarierna är, att vi genom förmiddagens beslut bundit, våra
händer, ithy att vi icke ega qvar något att dertill kunna an¬
visa.
Men när nu Utskottet så lösligt, som här är fallet, be¬
handlat den frågan, om Seminarierna böra eller icke böra med
sitt nuvarande antal bibehållas, och hvarpå Contracts-Prosten
Almqvist redan fästat uppmärksamheten, så ber jag få erinra
något om de skäl, jag vid sistlidne Riksdag anförde för min
åsigt. Jag anförde då: ”De s. k. Skollärare-Seminarierna sy-
”nas mig ligga uti ett visst stridsförbållande emot den Acade-
”miska prestbildningen och emot det statskvrkliga presterska-
”pet, samt dermed äfven emot Statskyrkan sjelf. De lyckas
”mig vara ett slags nya prestbildnings-anstaller af en mera
”verldslig än kyrklig åsyftning, eller nya läroverk för bildande
”af ett nytt slags verldsligt prestadöme, ett nytt slag af hvad
”man kunde kalla lekmanna-prester. Och hvars andas barn
”sådane äro i frågan om behofvet af en Statskyrka eller af en
”högre statsorganism, det har nog visat sig utomlands tillräck¬
ligt, och icke heller inom våra egna landamäre!! alldeles för¬
nekat sig.” Detta i afseende på syftningen af dessa läro-an-
stalter. Och i afseende på de derifrån utgående elever erinra¬
de jag hvad en numera frånvarande vördad Ledamot af detta
Stånd yttrade redan 1850. ”De komma", sade han. ”att. sakna
”befordran, blifva onyttiga, olyckliga och jag vågar säga skad¬
liga samhällsmedlemmar. Deras missnöje med sin belägenhet
”skall egga dem att snarare störa än befordra samhällets lugn,
”— jag anser det vara af högsta vigt, att Kongl. Maj:ts Nå-
”diga uppmärksamhet fästes på vådan af att genom fortfaran¬
de obegränsadt tillfälle och uppmuntran fiir bildning af Skol-
”lärare-Candidater på denna lelnadsbana inleda en mängd yng¬
lingar, hvilka i framtiden skola i samhället blifva onyttiga
”och farliga medlemmar.”
Detta i korthet. Jag instämmer med den förut åberopade
talaren.
Professor Carlson: Jag skall visserligen icke sätta mig
deremot, om Hiigv. Ståndet annars finner det lämpligt att nu
besluta nilåtandet af en förnyad underdånig framställning rö¬
rande en rednction af Seminarierna; men jag ber likväl få er¬
inra hvad [Jtskotret pag. 26 i ämnet säger. Sedan det, upp¬
gifvit elevernas antal vid samtliga Seminarier sistlidne vårter-
vttrar det: ”Vid sådant förhållande anser sig Utskottet,
Den 10 October.
597
”sorn i sin uppgift om motionernas innehåll meddelat det hor-
"vudsakliga af de skäl, som tala för ett eller flere Seminariers
"indragning, icke nu höra tillstyrka en förnyad anhållan af
"samma innehåll sorn vid si .st lid n e Riksdag. I betraktande af
"den på folkskolans hela utveckling djupt inverkande inflytelse,
"Skollärarnes bildning måste ega, anser Utskottet sig emedlcr-
”tirf bära tillstyrka ett ii k ad t anslag till dessa bi/dnings-an-
”stallers underhall alt användas ejler den plan. Kungl. Maj:t
”efter pröfning af Rikets Stunders i ämnet af-
”Idina skrifvelse finnér för ändamålet mest tjenlig.”
Tager man dessa ord i närmare öfvervägande, torde den för¬
nyade underdåniga skrifvelsen finnas temligen öfverflödig; lik¬
väl, såsom jag nämnt, skall jag icke sätta mig deremot.
Contracts-Prosten Almqvist: Hvad Professor Carlson an¬
fört, synes icke egentligen beröra den af mig väckta fråga el¬
ler böra kunna derpå ega något inflytande. Emedlertid och i
följd af Erke-Biskopens uppmaning ber jag att nu närmare få
affatta mitt väckta förslag, och hemställer, att Hiigv. Ståndet
ville för sin del besluta en underdånig skrifvelse, deruti med
åberopande af de uti Rikets sednast församlade Ständers i äm¬
net aflåtna skrifvelse anförda skäl anhålies, det Kongl. Majit
ville i afseende å Folkskolelärare-Seminarierna vidtaga den för¬
ändring, att deras antal klefve bestämdt till Irenne, förlagda i
norra, medlersta och södra Sverige.
Doctor Säve: Jag för min del afstyrker bifall till den af
Contracts-Prosten Almqvist gjorda framställning. När Rikets
Ständer vid sistlidne Riksdag afläto underdånig skrifvelse i äm¬
net, synes en förnyelse deraf nu icke vara lämplig, och aldra-
minst med den positiva begäran, att Seminarierna måtte bliIva.
endast tre, sedan Ständerna så nyligen i allmänna ordalag öf-
verlemnat denna fråga till Kongl. Maj-.ts Nådiga pröfning och
afgörande.
Häruti instämde Riks-Archivarien Doctor Nordström.
Efter härmed slutad discussion ansåg Ståndet i enlighet
med derom vederbörligen gjord proposition Contracts-Prosten
Almqvists ifrågavarande förslag icke böra till någon åtgärd
föranleda.
Utskottets hemställan, sid. 27, rörande erforderliga om¬
kostnader för de under Litt. D ho om förmälda ändamål.
a).
Doctor Sandberg begärde härvid ordet och yttrade: Då
den fond, hvarifrån nu ifrågasatta anslag skulle enligt Utskot¬
598
Den 10 Octobcr.
tets förslag utgå, eller den för folkskoleväsendets befrämjande
afsatta andel i personliga skyddsafgiflen, redan är af llögv.
Ståndet till fullo använd oell följaktligen några medel derå
numera icke finnas att anvisa, så ser jag ieke, luiru Utskottets
förevarande framställningar skola kunna bifallas. Det blir väl
derföre följdriktigast att alsia dem; men då Seminarii-lörestån-
darnas löner otvifvelaktig! behöfva förbättring, må man se till,
om ett extra statsanslag kan uppföras på 8:de llulvudliteln för
ett sådant än lamål, intill dess medel härtill kunna erhållas ge¬
nton några öfverflödig;» eller umbärliga Folkskolelärare-Semina¬
riers indragning.
Biskop Butseh: Utan tvifvel är det anslag, Utskottet här
tillstyrker, ett det vigtigaste. Vill man, att folkundervisningen
skall gå. framåt, folkskolan böja sig, så måste man ock tillse,
att Seminarierna upplyftas från den ståndpunkt der de nu stå.
Men utan ett. Inrhöplt anslag kan detta sednare icke ske. Jag
tillstyrker derföre bifall till detta Utskottets förslag: och om
denna min åsigt delas af Högv. Ståndet, måste likväl ingres¬
sen i sådan händelse ändras i följd af förmiddagens beslut.
Orden : "af den får falks ho la-v'åsende Is be fr amf unda afstilla
ande! i personliga skijddsnfgifien, lära numera der icke kunna
bibehållas. Jag öfverlemna!- denna anslagsfråga till Högv.
Ståndets synnerliga behjertande, enär här framställer sig ett
verkligt behof att afhjelpa, och ett behof, sorn icke kan vara
för oss främmande.
Häruti instämde Vice-Talman Biskop Annerstedt och Bi¬
skop Bergman.
Professor Lindgren: Under förutsättning, alt Kongl. Maj-.t
med anledning af Ständernas vid sisilidne Riksdag gjorda un¬
derdåniga framställning beslutar en betydligare reduetion af de
nuvarande Folkskolelärare-Seminarierna, kan jag icke bifalla
ifrågavarande förhöjda anslag, utan håller före, att inom det
gamla anslaget tillräcklig tillgång finnes för de Setninarii-föreslån-
dares skäliga löneförhöjning, som anses biira bibehållas. Redu¬
ceras antalet af Seminarier, såsom föreslaget blilvit, till hälf¬
ten af det nuvarande, så kunna ju de återstående föreståndar-
nes löner höjas med 100 procent, och mera torde man ej kun¬
na begära.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Professor Carlson: Jag har visserligen hört flera instämma
med den siste värde talaren; men jag kan likväl icke föreställa
mig. att. Högv. Ståndet, som beviljat medel till förhöjning af
Folkskolelärarnes löner, skulle draga sin hand tillbaka, när
Den 10 O c t o b e r.
fråga är om beredandet af en utaf det verkliga beliofvet högt
påkallad förhöjning i lönevilkoren åt desses lärare. Man talar
väl om en reduction i Seminariernas antal och hoppas derige¬
nom få medel för detta behof. Men man lager då för gifvet,
att Kongl. Maj:t skall efterkomma Ständernas i detta hänseen¬
de uttalade önskan. Det. fördröjda svaret kan likväl gifva an¬
ledning lill någon tvekan härom. Meri 0111 nu ock en redue¬
tion skulle af Kongl. Majit beslutas, så lärer denna svårligen
kunna sträcka sig längre än att. bestämma antalet till sex eller
sju. De locala förhållandena måste härvid tagas i behörigt öf¬
vervägande. Jag vill föreställa tnig, att de måste bibehållas
exempelvis i Hernösand, Stockholm, Skara, Lund. Wexiö och
Götheborg. Ilar hafva vi sålunda sex. Östergöthland och
Gottland skulle då komma att sakna en sådan läroanstalt, men
för hvilkas behof säkerligen ett sjunde blefve nödvändigt. Skulle
nuvarande anslag. 9.100 Kalr B:Co. fördelas på dessa och här¬
af bekostas materielens underhåll och dessutom aflönas icke
endast. Seminarii-föreslåndarne, utan äfven deras medlärare i
gymnastik oell sång, så komme säkerligen dessa tjenstemän att
sättas på svältcur. Detta blefve den practiska följden af åt¬
gärden. Jag hoppas likväl, att Ilögv. Ståndet icke vill för sin
del medverka till ett sådant ändamål.
Häruti instämde Biskop Butsch, Riks-Archivarien Norel¬
ström, Doctor Suve samt Contracls-Prosten Landgren.
Prosten Söderberg: Jag för min del instämmer med Pro¬
fessor Carlson och tror, att det. anslag, som Utskottet här till¬
styrker, bör, såsom af verkligt behof påkalladt, äfvenledes be¬
viljas. När man icke lärer kunna förneka beliofvet, synes man
mig icke heller höra vägra att anslå medel till dess afhjelpande,
och skulle ett motsatt förfarande icke kunna tydas annorlunda
än såsom att man ville liksom dermed tvinga Regeringen att
efterkomma en i frågan uttalad önskan. Regeringens uteblefna
svar tyckes tnig dock här kunna tolkas såsom ett redan gifvet
alsi 1 g å Ständernas framställning i ämnet, och hvad denna
framställning beträffar, så får jag förklara, att det törelaliit
mig motbjudande att vilja indraga läroanstalter, som måste afse
befordrande af landets andliga cultur och som numera utgöra
integrerande delar af stiltsorganismen.
Professor Lindgren: Beskyllningen att vilja beröfva Semi-
narii-Föreståndarne all förhöjning i deras nuvarande svaga lö¬
ner oeti derigenom vilja göra deras verksamhet omöjlig, träffar
mig så mycket mindre, som jag yrkat, på det gamla anslagets
fortfarande oförändrade belopp endast under den förutsättning,
att hallva antalet af nu befintliga Seminarier skulle komma att
indragas och Regeringen derigenom komma i tillfälle att lör-
600
Den 10 Oetober.
dubbla de bibehållna Föreståndarnes löner. Bevilja icke Stän¬
derna nu den föreslagna förhöjningen, föreställer jag mig, att
Regeringen icke heller dröjer att. vidtaga denna af sistlidne
Riksdag redan påyrkade förändring. Verkställbarheten af en
betydligare reductinn af nn befintliga Seminarier synes mig ock
vara svagt vederlagd med hvad en föregående Talare ordat om des¬
sa bildnings-anstalters redan vunna nära införlilvande med landets
och nationens öfriga cullur-inrättningar, ty till dessa synas mig
ifrågavarande Seminarier endast stå i ett påklistradt förhållande.
Doctor Nordlander: Jag instämmer med Professor Lind¬
gren och vill till och med gå ett steg längre än han, i det
jag skulle vilja föreslå, att Seminariernas antal reducerades till
fyra, nemligen i Hernösand, Stockholm, Skara och Lund. När
Folkskolorna först bildade', var behofvet af Lärare stort och
derföre äfven ett Seminarium i hvarje Stift nödvändigt. Nu
finnes detta behof icke mera: lärare-platserna äro upptagne
merendels af unge män och de som utexamineras hafva svå¬
righet att vinna anställning. Derföre minskas ock oupphörli¬
gen Seminarii-elevernes antal. Sakens egen natur tyckes der¬
före tala tillräckligt bindande för en reducering. Såsom mot¬
skäl vet jag väl, att man anfört svårigheten för en fattig Se-
minarii-elev att bekosta en långväga resa till ett aflägset Se¬
minarium: men utom det att communicationerna blifva med
hvarje år allt lättare och lättare, skulle det blifva fiir Staten
en betydlig vinst att heldre bestå den fattiga eleven respen¬
ningar än att. underhålla ett öfverflödigt antal Seminarier.
Dessutom skulle genom en reduction af Seminariernas antal
flere af de män, som der nu äro anställde, komma i tillfälle
att träda i rent presterlig tjenst, hvilket icke heller är oväsendt-
ligt i en tid, då Kyrkan behöfver alla de arbetskrafter fion
kan erhålla.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Jag har redan instämt
med Biskop Butsch och dermed tillkännagifvit min tanke i fö¬
revarande ämne. Men skulle Ståndet bevilja det belopp, som
här föreslås, anser jag likväl nödvändigt, att ingressen till Ut¬
skottets hemställan så ändras, att orden: ”af deri fiir folksko¬
leväsendets befrämjande afsätta andel i personliga skyddsalgif-
ten” uteslutas, enär Ståndet redan disponerat halfva beloppet
af personliga skyddsafgiften och jag för min del åtminstone
icke vill göra vidare anvisningar på denna Statens inkomst¬
titel. Framför allt är dock nödvändigt att här tillse, att vi icke
fatta ett sådant beslut, som binder händerna på oss, när an¬
slagen å 8:de Hufvudtiteln till pröfning förekomma. Fatta vi
nemligen nu ett definitivt beslut rörande frågan om anslag till
Seminarierna, — detta beslut må nu antingen lyda på afslag
eller beviljandet af ett mindre belopp — så är frågan afgjord
Ben 10 October.
601
och kan icke mera upptagas. Gifvet är dock, att det anslag,
som nu finnes för ändamålet uppfördt, är alldeles otillräckligt,
äfven om en redtiction af Seminarierna skulle företagas, otill¬
räckligt nemligen om man vill, att Seminarierna skola så om¬
bilda*, att tle kunna uppfylla de högre fordringar, sorn etl mera
utbildadt. folkskoleväsende hör af dem kunna vänta. Såsom
förhållandet nu är, kunna Fiireståndarne icke berga sig af den¬
na sin tjenst, utan måste dermed förena någon annan. Detta
låter sig icke göra i längden, aldraminst. i händelse af en re-
duclion. Det af Utskottet föreslagna belopp anser jag inga¬
lunda för högt, äfven om det skulle komma att fördelas på ett
färre antal Seminarier; hvarföre jag tillstyrker, att det, måtte
beviljas antingen nu, eller med fråganso uppskjutande när
Stats-lJtskottets Utlåtande i afseende å Åttonde Hufvudtiteln
till pröfning förekommer.
Contracts-Prosten Runsten '. Då jag kommer att rösta emot
beviljandet af det här föreslagna förhöjda anslaget, till Semina¬
rierna, ber jag få förklara, att detta sker på grund af de skäl,
jag hade äran nyligen anföra.
Doctor Stindberg: Det som först och framför allt behöf-
ves är en förbättring af Folkskolelärarnes egna lönevilkor, ty
att det låga lönebelopp, som Skolstadgan föreskrifver, är all¬
deles otillräckligt, derom lära väl alla vara erise. Men den
halfva skyddsafgiften, som enligt Ståndets beslut skall ingå till
Församlingarnes Skol-Styrelser, gifver medel härtill, och om den
i någon liten och fattig Församling icke förslår, må derstädes
understöd beviljas al Statsmedel.
Lika ovedersägligt är det, att Föreståndare och Lärare vid
de Folkskolelärare-bildnings-anstalter, som finnas och anses bora
bibehållas, äro i stort behof af lönetillökning. Men härtill bör
och kan den halfva skyddsafgiften ingalunda användas, eme¬
dan den är omedelbarligen anvisad till Folkskolorna. — Jag
inser då icke, huru man nu. då Betänkandet härstädes endast
talar om halfva skydds-algiftens användande, kan upptaga och be¬
sluta om medel till den biigst befintliga löneförbättringen vid
Seminarierna, utan tror, att denna maktpåliggande fråga tillhör en¬
samt Stats-Utskottets förberedande hohantUing och bör antin¬
gen uppföras såsom ett extra anslag på Åttonde Hufvud ileln
eller en summa af Statsmedel anvisas på Riksgälds-Contoret
att under nästa Stalsreglerings-period för ändamålet användas.
Kyrhoherden Sondén: Med den kännedom jag eger om
rit Seminarium, kan jag intyga, att nuvarande anslag är för
ändamålet alldeles (»tillräckligt. Det hade icke låtit sig göra
att dermed organisera Seminariet, om det icke kunnat sättas i
förening med en förutvarande Folkskola, som, temligen väl do¬
602
Den 10 October.
terad, fick sålunda härtill bidraga. Hvad den frågan beträf¬
far. att genom en reduetion af Seminariernas antal bereda till¬
gångar lör en reorganisation af de återstående, så ar jag här¬
vid af samma tanke, som jag yttrade i frågan om reorganisa¬
tion af ett annat allmänt läroverk. Jag önskade nemligen en
reorganisation, men likväl icke så verkställd, att nuvarande lii-
ra re derför sattes på svaltenr. I afseende på Seminarierna lie¬
ser jag samma åsigt, oell tror jag, att ett anslag af 24,000
Hulr alldeles icke är för stort, älven om Seminariernas antal
skulle reduceras till srx, och följaktligen ännu mindre, ont
deras antal skulle stadna vid åtta. hvartill loenia förhållanden,
sorn man vid en sådan åtgärd val icke ludler får förbise, torde
kunna föranleda. — Beträffande åter sättet för beviljandet af
detta anslag, så, enär Utskottet i punkten A föreslagit indrag¬
ning af de nu å Åttonde IIu1 vudtiteln till folkundervisningens
befrämjande uppförda 61,650 R:dr. torde Ståndet kunna med
afslag härå besluta att af nämnda summa skola 24.000 R:dr
till Seminarierna utgå oell under denna titel i Riks-Staten
uppföras.
Professor Carlson: Jag förmenar det nu icke kunna stå
Ståndet öppet att votera anslag på Åttonde Ilufvudtiteln.
Utskottet liar i punkten Litt. A föreslagit indragning af de
nu till folkundervisningens befrämjande å Åttonde Ilufvudtiteln
uppförda 61,650 R:dr. Detta Utskottets förslag kan väl af
Ståndet afslås. Men om Högv. Ståndet, såsom jag hoppas,
städner i afseende å dessa 61,650 R:dr i nämnde beslut, så
lärer väl derföre icke kunna gå an att med beräkning af denna
tillgång nu anvisa utgifter å Åttonde Ilufvudtiteln, innan Ut¬
skottets Utlåtande rörande densamma inkommer. Men skulle
nu Iliigv. Ståndet alsia hvad Utskottet tillstyrker i afseende å
medels anvisande lör Seminarii-institutinncn. så år den saken
afgjord, och Ståndet står med bundna händer, tiar 8:de IJuf-
vudtiteln behandlas, enär samma fråga icke lärer kunna 2:ne
gånger vid samma Riksdag få förekomma eller blifva föremål för
beslut. Det är en känd sak, att Seminarii-Lärarnes löner va¬
rit alltför otillräckliga och alldeles icke att jemföra med dem,
som bestås dylika tienstemän i andra länder. I Preussen åt¬
njuter tm Seminarii-Föreståndare flera tusen Tholor i årlig lön.
Här måste han flir att kunna subsistera tillika vara Collega,
Fångpredikant, Comminister eller hafva någon arinan tjenst
derjemte, som delar hans tid och krafter. Hvad Utskottet här
föreslår, kan omöjligen anses för högt. äfven om en reduetion
skulle komma till verkställighet. Jag tillstyrker derför bifall.
Likväl torde anslaget till Stockholms Seminarium böra i följd
af Ståndets beslut vid hemställan sid. 26 minskas med 2000 R:dr,
så att hela anslaget till samtlige Seminarierna Liefve 26.000
R:dr, Detta moment lärer redan vara bifallet af 2:ue bland
Den 10 Octnber.
Med-Stånden, så alf, om Högv. Ståndet äfvenledes det god¬
kände. anslags-frågan vöre dermed afgjord och elt, behof afhul-
pet, hvars verklighet icke kan vara någon af Ståndets med¬
lemmar obekant.
Prosten Schram: Då flera af det Ilögv. Ståndets Leda¬
möter höras vilja bifalla de ifrågavarande 24,000 R:dr R:mt
för 12 af Lärare-Seminarierna till de der anställde Lärarnes
lönetillökning, hvilken ej heller jag har för afsigt att motsätta
mig, om deri icke skulle /nnna verkställas på det sätt, som af
en Talare redan är föreslaget, eller genom indragning och minsk¬
ning al de nu varande inalles 13 Seminariernas antal till högst
6, men med bibehållande lör dessa 6 af hela det till dem alla
hittills anvisade extra anslaget 9,100 R:dr h:co, hvarigenom
dock tillgång säkerligen skulle vinnas till de qvarblilvande
Jarre, Seminariernas bättre förseende med erforderliga anslags¬
medel, utan någon tillökad utgift af Statsverket för Folkskole-
Lärares bildande: så, och då numera efter Ilögv. Ståndets re¬
dan lättade beslut om halfva den till Statsverket hittills in¬
gående skyddsalgiltens anslående härefter med omkring 250,000
R:dr Runt. årligen till samtlige comnmr.erna för Folkskolor¬
nas bättre ordnande och Lärarnes välbehöiliga tillökade af¬
löning af alla de i Utskottets Betänkande påräknade medel
här icke vidare återstå några tillgångar att i Ståndet för Se¬
minarierna m. m. anslå; torde nu ej heller finnas någon an¬
nan utväg för det Ilögv. Ståndet till ytterligare anslag åt Se¬
minarierna än antingen att taga hela detta belopp, som kan
ärises erforderligt, af den härefter för Statsverkets behof qvar¬
stående andra halfva skyddsafgilten af jemväl omkring 250.000
Rulr Runt, eller oek att. det Högv. Ståndet håller den nu fö¬
revarande Seminarii-anslagsfrågan öppen och oafgjord, till dess
Åttonde Hnfvudtiteln ifrån Stats-Utskottet hit inkommer för
att af Ståndet behandlas. E n 1 i g I Utskottets uppgift pag. 19
skulle på samma Hnfvudtitel nuvarande anslaget till folkun¬
dervisningens befrämjande vara 61,650 R:dr Runt, motsvarande
det, som vid sista Riksdag under de 3:ne rubrikerna:
l:o till understöd flir Folks/eole-
Liirares aflöning 20,000 R:dr B:co årligen.
2:o lill Seminarier flör Folkskole-
Lärares bildande 9,100 ,, ,, „
3:0 till Stipendier för Elever vid
Seminarierna 12,000 ,, ,, ,,
bestämdes att utgå af Riksgalds-
Contoret å 8:de Ilufvudtitelns
extra anslag med 41,100 R:dr B:co årligen.
Om likväl liela detta årliga extra anslag af 61,650 R:dr
Ruut nu skulle, såsom Utskottet i moni. A föreslagit, kunna
604
Den 10 October.
genom Riks-Ståndens beslut till Statsverket indragas — hvil¬
ken indragning jag på det högsta vill bestrida, då Irågan der¬
om här snart förekommer vid afgörande! af samma ännu upp¬
skjutna morn. A, — så synes mig ock de resp. Riks-Stånden vara
lika berättigade och oförhindrade att besluta icke allenast liela
detta extra anslagets bibehållande vid hvad det nu är, utan
äfven dess förökande med hvad nödigt kan pröfvas. Ett så-
pant förökande tager jag mig der!öre friheten att nu vörd¬
samt föreslå det Högv. Ståndet, nemligen på sådant sätt, att,
derest det Högv. Ståndet vill serskildt höja årsanslaget till
Seminarierna ifrån nuvarande 9,100 R:dr b:co eller 13,650
R:dr Runt till inalles 26,000 R:dr Ruut, deraf 24,000 R:dr
till de 12 Stifts-Semiriarierna och 2000 R:dr till Stockholms
Stads Seminarium, — hvilka 2000 Rulr nu torde vara för detta
Seminarium tillräckliga, sedan Högv. Ståndet redan ogillat sam¬
ma Seminariums så fullständiga utbildning, som Utskottet pag.
26 föreslagit, hvadan de i nu föredragna morn a) likväl un¬
der andra förutsättningar åt Stockholms Seminarium förordade
4000 Rulr ock skäligen torde böra inskränkas till de af mig här
nyss projecterade blott 2000 R:dr Runt, — skillnaden emellan
dessa nya 26,000 Rulr Runt för alla 13 Seminarierna härefter
och det hittills för dem gifna anslaget af 13,650 R:dr Runt
med 12,350 R:dr s. m. måtte vid Ståndets blifvande beslut
öfver det uppskjutna mom. A varda tillagd den der af Ut¬
skottet till indragning föreslagna totalsumman 61,650 R:dr, som
nu varit å extra Staten vid 8:de Hufvudliteln anvisade för folk-
skoteundervimingens befriiiiijandr, så att samma extra anslag
härefter icke blott bibehållas, men äfven genom tillökning-j\(
12,350 Rulr i dess 2:dra moment (ifrån 13,650 —f— 12,350 till
~ 26,000 R:dr Runt för Seminarierna) må blifva härefter upp-
fördt med det förra hela anslaget 61,650 R:dr -j- 12,350 eller
med inalles 74,000 Rulr Runt.
Kyrkoherden ((tierström: Jag medgifver gerna, att det
arfvode, som Staten hittills gifvit Seminarii-löreståndare och lä¬
rare, är alltför uselt och att det väl icke vore för mycket, om
hvar och en finge de 1000 Rulr B:co, som en motionär före¬
slagit: men om samma ändamål kan vinnas med en reduction
af den månghöfdade Seminarii-anstalten, så måste jag med af¬
seende derpå, att hvarje elev vid flera af de tretton Semina¬
rierna kommer att kosta Staten omkring 350 R:dr årligen,
anse förhöjningen vara en misshushållning med Statens medel
och lärare-krafter, som är oerhörd inom hvarje annan uppfo-
Stringsgren.
Professor Lindgren: Prosten Schrams förmodan, att, om
de 26,000 R:dr, hvilka Utskottet föreslagit till Seminarierna,
skulle af Rikets Ständer bilällas, det skulle blifva nödvändigt,
Den 10 Oetober*.
G05
att skillnaden mellan det gamla och detta nya anslaget skulle
läggas till de 61,650 R:dr R:mf, sorn å Riksstatens åttonde
Hufvudtitel hitintills varit uppförda till folkundervisningens be¬
främjande, i fall annars detta sistnämnda anslag komme fort¬
farande att utgå, grundar sig på den förutsättningen; att af
dessa 61,650 R:dr Ruut skulle hädanefter på samma sätt som
hitintills varit, vanligt 20,000 R:dr B:co årligen reserveras till
understöd åt fattigare socknar för Folkskole-lärarnes aflöning.
Men det är ju klart, att, i händelse del beslut, sorn rörande
personliga skyddsalgiflens halfva belopp i förmiddagens Plenum
af det Hiigv. Ståndet fattades, också blifver Rikets Ständers,
så mäste ock de mindre socknarnes behof af ett sådant under¬
stöd som det de tillförene åtnjutit, komma att. betydligt min¬
skas och således inom dessa 20,000 R:dr B:co tillgång till
betäckande af skillnaden mellan del nya och det gamla ansla¬
get till Seminarierna komma att linnas, helst å denna summa
redan förut icke obetydliga besparingar årligen uppkommit.
Prosten Helander: Jag är förekommen af Professor Lind¬
gren. Skulle för Seminariernas behof erfordras större anslag
än det. nuvarande, så kan bristen val lätt fyllas af de å 8:de
Hufvudtiteln för folkskoleväsendets befrämjande, nu uppförda
61,650 Raima, hvilka böra väl kunna lemna härtill full till¬
gång efter det märkliga beslut Ilögv. Ståndet i förmiddagens
Plenum lättat.
Prosten Schram: Hvad Professor Lindgrens anmärkning
beträffar, eller att en emot nu ifrågavarande förhöjning i an¬
slaget för Seminarierna svarande erforderlig minskning i det
gamla anslaget till Folkskolelärares aflöning, utgående med
30,000 R.dr Ruut. lämpligast borde kunna beslutas, enär ve¬
derbörande församlingar, som tillgodonjutit detta anslag, häref¬
ter skulle genom Ilögv, Ståndets redan fattade beslut om in¬
gående till communerna utom nuvarande folkskole-afgiften jem¬
väl af ytterligare omkring 250,000 R:dr Runt årligen, af tala¬
ren förmodades blifva i tillfälle att aflöna sina Skollärare utan
all slags vidare hjelp af detta äldre anslag, 30,000 R:dr R:mt,
för alldeles enahanda ändamål, sorn nu är afsedt med de be¬
slutade 250,000 R;drna; så må det tillåtas mig fästa Högv.
Ståndets uppmärksamhet derpå, att de omnämnda 30,000 R:dr
Runt, som lör Folkskolelärares aflöning hittills varit å Riks-
gälds-Conloret anvisade på 8:de Hufvudtitelns extra reglering,
utgått endast och allenast till de minsta och mest behöfvande
församlingarne i Riket efter derom gjorda ansökningar. Om
likväl nu dessa fattiga socknar för sina kännbara behof af
lönelijelp åt Skollärarne genom sin andel i den af Hiigv. Stån¬
det beslutade halfva skyddsafgiftens ingående till communerna
härefter än skulle lyckas få något litet tillskott i deras behof
806
D e n 10 O c l o b e r.
att aflöna sina Folkskolelärare; så blir dock dessa små försam¬
lingars andel i de 250 000 R:drna så ytterst ringa, att de äf¬
ven dermed blifva för ändamålet ej fullt knipna, hvarigenom det
gamla extra anslaget, 30,000 R:dr R:mf, just för så beklagliga
cotnmnners behöfliga understödjande synes mig äfven hädanef¬
ter hvarken kunna indragas eiler minskas till någon del. Om
en församlings nuvarande folkskole afgift, såsom redan i dag
här är uppgifvet, blott, utgjort 00 R:dr, så skulle denna soc¬
ken visserligen härefter komma att undfå hälften så mycket till
i årlig tillökning, eller 30 R:dr. Men den då uppkom¬
mande hela summan af 90 R:dr R:mt folkskole-afoifr torde väl
en oell hvar finna vara för en sådan församling alldeles för
otillräcklig till dess Skollärares aflöning utan alltför betungan¬
de communala tillskott, isynnerhet då nu ock dessa löner ju
komma att bestämmas till minst 400 R:dr Runt. Det lärer
väl således blifva obestridligt, att, i samma nion som FoJkskole-
lärarnes löner rättvisligen derefter ökas till nära dubbla belop¬
pet emot förr, men den till en så liten och fattig församling
ingående folkskole-afgiften ock härefter ökas med blott hälften
emot förr. dylika behöfvande communer äfven hädanefter mer
än väl komma i fortfarande behof att hos Kongl. Majit göra
ansökningar om erforderliga lönebidrag just af de der 30.000
R:dr Runt, hvilka hittills varit för samma ändamål afsalia och
hvilket anslag således äfven hädanefter är af största behof att
bibehållas oförminskadt, ännu mindre att indragas. Deremot
skulle med allt skäl nuvarande anslaget till Seminarierna, på
sätt jag redan förordat, på extra stat i Riksgälds-Contoret
lämpligast kunna och biira tillökas ifrån 13.050 till 26,000
R:dr Ruut, så att hela det i Irenne momenter hittills af Rikets
Ständer för folkundervisningens befrämjande anvisade extra
anslaget gemensamt blefve ökadt ifrån 61,650 till 74,000 R:dr
Riksmynt.
Contracts-Prosten Landgren: Kyrkoherden Otterströms för¬
menande, att i vissa Stift hvarje elev skulle komma att kosta
350 R:dr, grundar sig på den oriktiga förutsättning, att alla
Seminarierna skulle få lika anslag, hvilket icke är meningen,
såsom det synes af orden: ”efter den fördelning Kongl. Majit
anser lämplig.”
Professor Lindgren: Jag ber få erinra, att jag ingalunda
sagt, att de 20,000 R:dr B:co, som förut från 8:de Ilufvudti-
teln varit för fattigare socknar att tillgå till understöd för Folk¬
skolelärares aflöning, hädanefter borde indragas, men endast
uttalat min öfvertygelse, att inom denna summa, som redan
tillförene aldrig varit till hela sitt belopp anlitad, säker till¬
gång för framtiden kunde vara att påräkna till betäckande af
Den 10 October.
«07
skillnaden mellan det gamla och det nu ifrågasatta nya ansla¬
get till Rikets Seminarier.
Prosten Tellbom : Jag hemställer vördsamt, om icke i det
läge, hvaruti förevarande anslagsfråga sig nu befinner, sedan
enligt llögv. Ståndets beslut om den personliga skyddsafgift
ten denna ej kan för delta behof användas, iindamälsenligast
är att med afgörande! deraf uppskjuta, intill dess Stats-Ulskot-
tets Utlåtande rörande regleringen af utgifterna under Rikssta-
tens Sale llulvudtitel blir föremål liir Ståndets pröfning. På
denna min hemställan anhåller jag om proposition.
Professor Carlson: Jag anhåller vördsamt om proposition
å bifall till hvad Utskottet i detta moment a) föreslår, likväl
med uteslutande af orden: "af de f'.r /bllskolrviise/idets be¬
främjande afsalia mc(I I i personliga ski/ddsafyiflen'’ och an-
slagsbeloppets nedsättande till 2(1,000 R:dr.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, tillkän-
nagaf H. H. Erke-Biskopen och Ta lin ann en sig anse lämpli¬
gast vara att fiirst göra proposition å bifall till det under öf—
verläggningen framställda fiirslag om uppskof med denna an¬
slagsfrågas behandling, och då H. II. Erke-Biskopen i enlig¬
het. härmed hemställde, om Ståndet ville uppskjuta algörandet
af den under litt. a) förekommande anslagsfråga, intill dess
Stats-Utskottets förväntade Utlåtande, angående regleringen af
utgifterna tinder Riksstatens 8:de ilufvudlitcl. till pröfning före—
komme, biel' denna proposition med blandade Ja och Nej be¬
svarad samt votering begärd.
Då nu fråga uppkom 0111 hvad sorn skulle utgöra contra¬
proposition i hufvudvoteringen och meningarne baroni icke
kunde förenäs, anställdes för utrönande häraf votering efter
följande godkända voterings-proposition :
Den sorn vill, att contra propositionen skall innehålla det
af Professor Carlson Iramstallda lörslag eller bifall till Utskot¬
tets hemställan meri uteslutande likväl af orden: ”af den för
folkskoleväsendets befrämjande afsalia andel i personliga skydds¬
afgift en* och anslagsbeloppets nedsättande till 2(i,(i(J0 R:dr, rö-
ste Ja: den det. icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Stån¬
det förklarat sig vilja i afseende å contra-propositionen annor-,
lunda besluta.
Voteringen befanns vid rösternas summering hafva utfal¬
lit med 19 Ja och 16 Nej och hade Ståndet sålunda till cons:
tra-proposition antagit Professor Carlsons förslag.
008
Den 10 October.
Härefter företogs votering i hufvudfrågan öfver följande
godkända voterings-proposition:
Den sorn vill uppskjuta afgörnndet af ifrågavarande an¬
slagsfråga, intill dess Stafs-Utskottets förväntade Utlåtande, ån¬
gan de regleringen af utgifterna under Riks.sfatens 8:de Hufvud-
titel. förekommer, röste Ja: den det icke 'ill, röste Nej Vin¬
ner Nej, har Ståndet bilällit Professor Carlsons ofvannämnda
förslag.
Sorn denna votering befanns vid rösternas summering haf¬
va utfallit med 24 Ja och 14 Nej, hade Ståndet sålunda stan¬
nat i det beslut, sorn Ja-propositionen innehåller.
Häremot reserverade sig Professor Carlson,
b).
Prosten lelander: Den föregående discussionen har till¬
räckligen ådagalagt, huru genom förmiddagens beslut hela den¬
na fråga kommit på sned och erhållit en skef riktning; och
hvad nu beträffar förevarande anslag, så torde det hafva blif¬
vit helt öfverflödigt genom det rundeliga belopp Högv. Stån¬
det till Folkskolorna redan anvisat, hvarföre jag tillstyrker af-
slag härå.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Doctor Sandberg: Då just genom förmiddagens beslut
bela denna fråga kommit utur den skefva ställning, hvaruti den
efter mitt förmenande genom Utskottets förslag blifvit försatt,
och folkskolan härigenom, kommit, i åtnjutande af medel, som
giira förevarande anslag öfverflödigt, så tror jag man kan god¬
känna saken, utan art bifalla hvad här föreslås. Så vida lör-
samlingarne, såsom Högv. Ståndet beslutat, få behålla och an¬
vända halfva skyddsafgifton, så torde deraf på de fleste stäl¬
len, der sådant anses tjenligf, äfven medel erhållas att under¬
stödja fattiga och skickliga ynglingar, under det de uti sock¬
nens cenlral-skola öfva sig såsom underlärare och inhemta för¬
beredande kunskaper för inträde på Seminarium.
Doctor Säve: När man tänker på anledningen till det
missnöje, som här och der försports med vårt folkskoleväsende,
så finner man densamma till stor del ligga i den omständig¬
het, att lärare-krafterna varit för svaga, under det skolsalarne
varit öfverliopade. Eri lärare har icke förmått att fullt ända¬
måls-
Den 10 October.
609
målsenligt handleda hela barnskaran. Utskottet har derföre ve¬
lat i enlighet med Grefve Rudenschölds förslag upprättandet
af ändamålsenliga småskolor. Härtill fordras emedlertid för¬
ökade lärare-krafter, oell Utskottets förslag i afseende å använ¬
dandet af den personliga skyddsafgiften åsyftade beredandet af
medel för åstadkommandet af en sådan organisation. Nu har
Ståndet med ändring af Utskottets förslag anvisat medel till
lönförhöjning åt Folkskolelärarne. Men skall undervisningen
drifvas som sig bör, behöfva dessa äfven medhjelpare, hvilka
åter skulle enligt Utskottets åsigt blifva den plantskola, ur
hvilken Seminarierna hemtade sina elever. Dessa skulle så¬
lunda komma till Seminarium med tjenliga förkunskaper och
practisk färdighet i barnaundervisningen. Men obemedlade, som
dessa elever i allmänhet torde vara, kunde de väl svårligen
åläggas att för intet vara biträdande lärare vid folkskolan. Med
stipendier borde de uppmuntras och härtill skulle ifrågavaran¬
de anslag användas. Det förefaller mig tydligt, att detta rela¬
tivt obetydliga statsanslag sålunda skulle kunna bära ganska
goda frukter, och tillstyrker jag derföre bifall härtill.
Professor Carlson : Denna anslagsfråga må icke betraktas
ur den synpunkten, som dermed skulle afses beredandet af hjelp
åt Folkskolelärarne, utan ur den synpunkten, att derigenom
söka bilda skickliga äinnessvenner för Folkskolelärare-kallet.
Här såsom öfver allt bör tillses, att man börjar vid början.
Detta anslag skulle blifva ett erforderligt supplement till un¬
derstödet åt Seminarii-elever och afse just förberedande af så¬
dana unga lärareämnen, om hvilka jag förut haft äran yttra,
att deras tidiga bildande är en sak af hufvudsaklig vigt för
folkskolans framtid. Men när nu Högv. Ståndet beslutat upp¬
skof med pröfningen af den i mom. a) förekommande anslags¬
fråga, så tillstyrker jag, att samma beslut äfven fattas i afse¬
ende å den förevarande. Här tyckas starkare skäl förefinnas
till en sådan åtgärd än vid dot föregående momentet.
Contracts-Prosten Landgren: Jag anser på redan af mig
antydda grunder denna sak vara af synnerlig vigt. Klagan
öfver brist på lärareämnen för de ambulatoriska skolorna är ju
här af flera talare anförd, och månne ett bättre sätt gifves att
afhjelpa denna brist än den föreslagna? Så väl i England som
i Danmark och flera andra Stater har man funnit de medel
väl använda, som till detta ändamål utgått; jag skulle lyckön¬
ska folkskolan, om denna utväg vidtoges äfven i vårt fäder¬
nesland.
Kyrkoherden Otterström: Jag vill uteslutande fästa mig
vid Professor Carlsons anförande, att här icke var fråga om
//iigw. Preste-Stdndets Prut. 1857. 6:le Bandet. 39
610
Den 10 October.
bereda biträde åt de examinerade Skollärarne, utan om att
uppfostra lärare-elever. Jag får då fästa uppmärksamheten på
hvad som vid Seminarierna inträffat, att hundratals af dem,
som der åtnjutit 50 E:dr B:co årligt understöd af Staten, gått
ut icke för att blifva Skollärare, utan för att vända sig till
andra vägar. Visserligen var stadgadt, att de åtnjutna medlen
under sådana förhållanden skulle återbäras; men hvem skulle
reclamera dem eller uttaga dem? På samma sätt skulle de
12—15 års ynglingar, som kunde låta sig användas vid Skolan
såsom biträde, efter vunna kroppskrafter och sedan de bitit i
Skolans sura äpple gå ut till jernvägarne och andra mera
vinstgifvande yrken, efter att hafva ätit kronans kaka något
år. Jag tillstyrker alltså afslag på denna punkt.
Doctor Sandberg: Det är visserligen sannt, att folkunder¬
visningen uti stora församlingar behöfver förökade lärare-krafter,
men om församlingarna blott få behålla hvad Högv. Ståndet
dem redan anvisat, hoppas jag medel icke skola saknas till af¬
löning åt ett förökadt antal lärare, äfven för småskolor, der
behofvet sådant fordrar.
Om fattiga ynglingar, som njutit understöd såsom lärare¬
lärlingar och försökt sin förmåga såsom medhjelpare uti stiirre
eller mindre Skolor, sedermera öfvergå till andra yrken, tyckes
mig sådant icke vara synnerligen betänkligt, endast de här¬
igenom blifvit uppfostrade till rättskaffens och dugliga sam¬
hällsmedlemmar. Men något särskildt anslag för ifrågavarande
ändamål är icke behöfligt, så vida, såsom ofta nämndt är, för¬
samlingarna få behålla hälften af skydds-afgiften till folkunder¬
visningens befrämjande.
Prosten Schram: Jemte det jag till alla delar instämmer
med de talare, som redan yrkat vägran till detta anslag af 20,000
R:dr R:mt till understöd för lärare-lärlingar, beder jag blott att
få tillägga det ytterligare skäl för afslag, att denna summa, för¬
delad på rikets alla församlingar med minst 2,000 fasta Folk¬
skolor och med minst en lärare-lärling eller ett lärarebiträde
i hvarje sådan skola, skulle komma att utgöra det så ytterst
obetydliga beloppet af 10 R:dr R:mt årligen till hvarje sådan
lärlings understödjande, och man kan väl då med allt skäl
fråga: är han verkligen hjelpt med en sådan obetydlighet i
statsmedel? Sjelfva fördelningen deraf på grund af 2,000 sär¬
skilda ansökningar derom torde väl ock allmänt befinnas blifva
förenad med vida mera besvär, möda och omgångar, än sjelfva
den välmenta nyttan blir af någon vigt för Folkskolans upp-
hjelpande, för att ej tala om det kif och nit, som denna lock¬
beta, hvilken i en enda summa nog synes vara af betydenhet,
skulle föranleda hos rikets församlingar, för att af detta så
Den 10 October.
611
mycket lofvande anslag komma i årligt åtnjutande. Jag afslår
med min röst detta anslag.
Professor Carlson: För den ifrågaställda saken böra väl
icke kunna möta liera hinder hos oss än i utlandet, der den
är pröfvad och ansedd såsom ett det tjenligaste medlet för er¬
hållandet af skickliga Folkskolelärare. Det kan väl hända, att
en och annan yngling, som finge uppbära ett dylikt stipendium,
sedan egnade sig åt ett annat yrke än Folkskolelärarens. Men
detsamma händer ock på andra vägar. Staten bekostar t. ex.
stipendier åt Civil-Ingenieur-elever; men en och annan af dem
lärer nog sedermera träffas på en annan lefnadsbana än den
han egnade sig åt i ynglinga-åldern. Men derför har jag icke
hört någon påstå, att man bör indraga Stipendii-fonden. De
som ega den största skickligheten och de bästa anlagen för
yrket, fortgå nog på sin valda bana och det är ingen skada
för samhället, att de andra, sedan de pröfvat sina krafter, välja
en annan tor dem mera lämplig. Så skulle ock förhållan¬
det blifva med dessa Folkskolelärare-elever. Jag tillstyrker
uppskof med pröfningen af denna anslägs-fråga, intill dess Be¬
tänkandet rörande 8:de Hufvudtiteln inkommer.
Efter härmed slutad discussion blef uppå derom i veder¬
börlig ordning gjord proposition detta moment afslaget.
c).
Prosten Tellbom: Sedan Högv. Ståndet behagat uppskjuta
afgörandet af den i mom. a) upptagna anslagsfråga, intill dess
Utlåtandet rörande regleringen af utgifterna under 8:de Iluf-
vudtiteiri till pröfning förekommer, anser jag conseqvensen for¬
dra, att samma beslut fattas äfven i afseende å den nu före¬
varande. Båda afse Folkskole-lärares bildande och finnas
upptagna under den nämnda Hufvudtiteln i Kongl. Maj:ts Pro¬
position, angående Statsverkets tillstånd och behof.
Afgörandet af den i detta moment förekommande'anslags¬
fråga blef i enlighet med derom vederbörligen gjord proposi¬
tion uppskjutet, intill dess Stats-Utskottets Utlåtande, angående
regleringen af utgifterna under Riks-Statens 8:de Hufvudtitel,
till pröfning förekommer.
d).
Prosten Tellbom: Samma skäl, som föranledt uppskof med
afgörandet af de i mom. a) och c) framställda anslagsfrågor,
torde få leda till enahanda beslut i afseende å den förevarande.
613
Den 10 October.
Lämpligast synes mig pröfningen deraf blifva i sammanhang
med de likartade, som å 8:de Hufvudtiteln förekomma.
Contracts-Prosten Emanuelsson: I följd af det rundeliga
anslag, ITögv. Ståndet i förmiddagens plenum anvisade till
Folkskolorna, anser jag det nu ifrågasatta till förbättrande och
tillhandahållande af undervisnings-materiel etc. hafva blifvit
öfverflödigt och tillstyrker jag fördenskull afslag härå.
Häruti hördes flere Ståndets ledamöter instämma.
Professor Carlson: Det har visserligen ett sådant utseende,
som vore Högv. Ståndet särdeles böjdt att afslå hvad Utskot¬
tet i detta Betänkande funnit skäligt tillstyrka; men jag an¬
håller likväl, att förevarande anslagsfråga må tagas under nå¬
got närmare öfvervägande. Jag vill visserligen icke bestrida,
att vederbörande Skol-Styrelser ega tillräcklig skicklighet och
mångsidig bildning nog för att bedöma hvilka läroböcker kunna
vara de ändamålsenligaste eller skolmateriel den lämpligaste.
Man måste dock förutsätta, att Statens vederbörande myndig¬
heter icke böra sakna kännedom i hithörande ämnen, utan
kunna måhända bättre och säkrare bedöma hvilka förbättringar
i det ena eller andra hänseendet kunna vara erforderliga.
Svårligen lärer man väl kunna påstå, att de i Folkskolorna
nu brukliga läroböcker och chartor m. m. äro de aldra lämp¬
ligaste eller skol-materielen i allmänhet den ypperligaste. Mig
tyckes det då icke skada, att i Regeringens händer lemnäs ett
anslag, som kan användas till understöd för utgifvande af för
Folkskolorna lämpliga läroböcker eller för anskaffande och till¬
handahålla nde af tjenlig undervisnings-materiel. Mig synes
detta anslag, ehuru relativt obetydligt, likväl kunna bära ganska
goda frukter. Att nu anhålla om bifall dertill torde vara hopp¬
löst; men ett uppskof anhåller jag att Högv. Ståndet ville
medgifva.
Discussionen förklarades härmed slutad och blef uppå der¬
om vederbörligen gjord proposition afgörandet af förevarande
anslags-fråga uppskjutet, intill dess Stats-Utskottets Utlåtande,
angående regleringen af utgifterna under Riks-statens 8:de Huf-
vudtitel, till pröfning förekommer.
Hemställan sicld. 28 och 29, i afseende å vilk oren för
Folkskole-lärares antagande.
Kyrkoherden Otterström begärde härvid ordet och yttrade:
Utskottet hemställer, ”dels att vid de skolor, der examinerad
lärare erfordras, denne bör hafva aflagt prof på sina insigter
vid vederbörligt Seminarium.” Alltså vill Utskottet, att man
Den 10 O c t o b e r.
613
nu skall stadga hvad som redan finnes uttryckligen stadgadt i
gällande Förordning. Vidare hemställer Utskottet, att den exa¬
minerade läraren för att vara competent sökande skall ”dess¬
utom hafva minst ett år tjenstgjort vid Folkskola.” Alltså
måste en Prest eller Magister, nyss utexaminerad från semina¬
rierna med det bästa vitsord om praetisk skicklighet, stå till¬
baka för en medelmåtta med klena vitsord från Seminarium,
derföre att denne biträdt ett år måhända vid en gubbskola 1
Alltså skall ett tjenstgöringsbetyg från en Skol-Styrelse eller
Skollärare gälla mera än det vitsord, som Seminarii-förestån-
darne under Ephori controll utfärdat! Huru många anledningar
till intriger, trassel och klagomål, som häraf skulle förorsakas,
har Utskottet ej påaktat. Slutligen hemställer Utskottet ”dels
ock att qvinnor må såsom lärarinnor få anställas i småskolor,
vid skolor, der examinerad lärare är anställd, samt vid Flick¬
skolor.” Men jag frågar hvar och en, som förmår uppfatta en
författnings innehåll, om ej detta redan förut är medgifvet.
Högvördiga Ståndet skall häraf finna skäligt att afslå detta
lagstiltningsfnask såsom minst sagdt obehöfligt.
Häruti hördes flere af Ståndets ledamöter instämma.
Doctor Säve: Jag för min del kan deremot icke instämma
i den siste värde talarens anförande, hvilket torde grunda sig
dels på missförstånd af förslagets syfte, dels ock på ett miss¬
kännande af Skolans sanna fördel. Utskottet har alldeles icke
underkänt vigten af theoretisk bildning, men det vill fordra,
att den, som söker skolläraretjenst, skall jemte Seminarii-
betyg om egande insigter kunna styrka, att han ock eger prac-
tisk färdighet vid barna-undervisning. Såsom förhållandet nu
är, fordras endast det förra. Men man kan ega betyg om
ganska goda insigter och likväl vara en högst oduglig Skol¬
lärare. Derföre fordras ock i andra länder, så vidt jag känner,
bevis öfver praetisk duglighet för att kunna erhålla en Skol¬
läraretjenst; i Frankrike t. ex. kan den sökande icke underlåta
att förete vederbörligt brevet de. capacité. Hvad nu Utskot¬
tets förslag i afseende å qvinnors anställande vid Folkskolan
beträffar, så, om man ock vill anse det öfverflödigt, är det åt¬
minstone oskadligt. I Folkskole-stadgan förekommer intet här¬
om, och kunde det sålunda få anses såsom ett nyttigt supple¬
ment dertill.
Doctor Sandberg: För min del kan jag icke heller finna
de af Utskottet här föreslagna befordringsgrunder vara så för¬
kastliga, som en föregående talare velat finna. En väl vits¬
ordad tjenstgöring plägar vid antagandet af lärare vid lärda
skolor tilläggas en stor betydelse. Vid Folkskolan är den af
lika, om icke större vigt.
614
Den 10 October.
Att med kärlek, nit och framgång en längre tid hafva
undervisat uti en större Folkskola med många lärjungar torde
väl ändå vara det bästa beviset, att den ifrågavarande perso¬
nen är lämplig och duglig till Folkskole-lärare, hvilket väl
ändå icke alltid är förhållandet med män, sorn ega vida större
kunskaper. Det idkelig;! år ut och år in upprepade inpreg-
landet af folkundervisningens aldra lägsta eletnenler plägar
icke vara den angenämaste sysselsättning för en Prest eller
Magister.
Sannt. är, alt qvinnors deltagande i barna-undervisningen
ingalunda är förbjudet. Men utan minsta sidoblick på frågan
om qvinnans myndighet tyckes dock det vara skäl att uti
Folkundervisnings-förlättningen öppet uttala den grundsatsen,
att qvinnor med ådagalagd skicklighet för detta kall må kunna
antagas till lärarinnor både uti större och mindre Folkskolor.
Här må man åsidosätta alla anspelningar både på qvinnans
myndighet och hennes emancipation och endast tänka på, huru
det tålamod och den kärlek till barn, hvarmed qvinnan vanli¬
gen är rikare begåfvad än mannen, äfven i detta hänseende
må kunna användas till en välgörande och välsignelserik in¬
verkan på menniskoslägtets bildning och uppfostran.
Med dessa åsigter kan jag icke finna tillräckliga skäl att
förkasta hvad Utskottet i denna punkt har tillstyrkt.
Professor Carlson: Jag vill endast lemna den upplysning,
att Utskottets ifrågavarande hemställan redan ,är af tre Stånd
bifallen. Under sådant förhållande tyckes någon vidlyftig dis-
cussion härom kunna blifva öfverflödig.
Kyrkoherden Sondén: Det af den siste värde talaren an¬
förda skäl, eller att denna fråga redan är af 3 Stånd med bi¬
fall afgjord, är så kraftigt, att all discussion dermed kunde af¬
stanna; men när den nu börjat, må jag likväl uttrycka min
tanke. Jag delar rörande ifrågavarande förslag Kyrko¬
herden Otterströms åsigt. Lämpligt kan jag icke finna att
vilja tillerkänna ett tjenstgörings-betyg, af Skolstyrelse eller
en Skollärare utfärdadt, mera vitsord än ett Seminarii-betyg.
Det föreslagna vilkoret af ett års tjenstgöring finner jag öfver¬
flödigt för den, som är från ett Seminarium vederbörligen ut¬
examinerad oell der aflagt do föreskrifna profven. — Hvad nu
frågan om qvinnors anställande vid Folkskolan beträffar, så
har en värd talare kallat Utskottets förslag i detta afseende
tidsenligt i tanken på hennes myndigblifvande. Men Utskottet
har dock icke i detta hänseende, såsom den talaren syn¬
tes förutsätta, gått med tiden, utan, så vidt jag kan finna, i
motsatt riktning, i thy att det föreslagit inskränkning i hvad
redan medgifvet är. Nu kan en qvinna anställas i hvilken
skola som helst. Motionären hade häri önskat den utvidgning,
Den 10 October.
615
att hon företrädesvis skulle dervid korama i åtanka, men Ut¬
skottet har anvisat henne plats endast i småskolorna, eller ock
der en annan examinerad lärare är ställd vid hennes sida. Jag
tillstyrker afslag härå.
Contracts-Prosten Landgren: De föregående talarne hafva
svårligen misstagit sig om Utskottets mening, då de yttrat den
förmodan, att punkten skulle innebära en fordran, att alla Se-
minarii-elever skola ett år biträda vid någon Skola. Något
sådant har aldrig fallit Utskottet in. Meningen är, såsom jag
med säkerhet kan betyga, att endast sådana personer, som taga
examen vid Seminarium, utan att hafva varit elever vid detsam¬
ma, skola prestera betyg om praetisk duglighet, hvilket stad¬
gande utan tvifvel har sin goda grund. Att ordalagen i Be¬
tänkandet äro otydliga, härleder sig af den starka omstufning,
som detsamma i plenum undergick, hvarvid ändringarne icke
alltid bragt.es i sammanhang och fingo ett tydligt uttryck.
Discussionen förklarades härmed slutad och blef uppå
derom vederbörligen gjord proposition denna hemställan af
Ståndet a/slagen.
2:o. Om inseendet öfver Folkskolorna.
Utskottets i della moment sidd. 31 och 32 framställda
förslag.
Kyrkoherden Otterström begärde härvid ordet och yttrade:
Kunde någon ändamålsenlig inspection vinnas på det före¬
slagna sättet, skulle det vara godt, ehuru jag anser den väl
dyrköpt med 46,000 R:dr årligen, en summa, för hvilken minst
200 småskolor kunna organiseras. Hvad först angår förslaget,
att Seminarii-föreståndarne ”företrädesvis” skulle vara Stifts-
inspectörer, så begripes jag icke huru det skulle tillgå. Hittills
har Seminarii verksamhet fortgått åtminstone lika lång tid af
året sorn Elementar-läroverkets. Så torde det äfven härefter
förblifva; ty eleven vill och behöfver ”hålla på” med sina stu¬
dier, sedan han deråt egnat sig, och är ej belåten med långa
ferier. Men skulle man ock i likhet med Utskottet icke veta
detta, utan tro, att Seminarium kan vara i verksamhet blott 6
månader af året, så har jag ändå med quatuor species kunnat
uträkna, att, om tiden afdrages, som går åt för Inspectören att
ligga på landsvägen, af de 6 månaderna ej belöper sig 5 mi¬
nuter på hvarje skola, som Inspectören för Skara stift hade att
inspectera. För att kunna grunda sina ”rapporter” på egna akt-
gifvelser, behöfde väl Inspectören ändå minst en hel dag i
hvarje skola. Hvad Öfver-Inspectören beträffar, får han af
hela året ej en minut för hvarje skola. Tydligt följer häraf,
tilO
Den 10 October.
l:o att blott en eller annan skola skulle kunna besökas, 2:o
att, om Inspectörens ankomst till stället inträffade under Skolans
ferier, hans "rapport" skulle blifva en utläggning af de upp¬
gifter, sorn kunde hemtas från deni, hvilkas verksamhet han
skulle controllera. Hvad man sålunda kund ; vinna, anser jag
kunna vinnas med att ställa folkundervisningen under inspec-
tion af den nya Bureau-chef under Ecclesiastik-Departementet,
som får sig uppdraget att inspectera Eleméntar-läroverken; ty
då han gör sina resor mellan dem, kan han titta in i en och
annan Folkskola vid vägen, och för öfrigt torde Folkskolan
hafva inspection nog i de auctoriteter, under hvilka den är
ställd, om de fullgöra en skyldighet, sorn visserligen ej fram¬
kallas med uppoffrandet af 46,000 R:dr årligen på föreslagna
sättet. Jag yrkar derföre afslag på hela denna punkt i alla
dess momenter.
Contracts-Prosten Almqvist: Jag ber få meddela det be¬
slut, hvaruti ett af våra Med-Stånd i afseende å ifrågavarande
förslag stannat. Det har nemligen af sinif it detsamma, "enär”
såsom dess beslut lyder, ”Ståndet ansåg den föreslagna Inspec-
"törs-stiftelsen icke medföra större säkerhet om folkskole-väsen-
"dets ändamålsenliga ordnande och vård än som enligt Stån-
"dets tanka borde förväntas blifva en följd af Folkskole-stad-
"gans och andra allmänna författningars bestämmelser om Skol¬
styrelsens, Pastors, Contracts-Prosts, Dom-Capitlets och Bisko¬
pens skyldigheter i förutnämnda hänseende.” Jag anser detta
skäl så bindande, att jag med afseende derå icke kan komma
till annat resultat än samma Riks-Stånd, och tillstyrker derföre
afslag å det som Utskottet här hemställt och föreslagit.
Doctor Säve: Ett annat Stånds beslut må betyda hvad
det kan, men icke bör det kunna hindra oss från en sjelf¬
ständig pröfning af frågan. Jag upphäfver mig alldeles icke
till domare öfver det nämnda Ståndets beslut, men det torde
dock kunna härleda sig från en mindre noggrann kännedom
af ämnet, möjligen äfven från fruktan att genom den föreslagna
institutionen brister skulle kunna uppdagas i vårt. folkskole¬
väsende, dem man anser sig icke ega råd att bota. Jag lem-
nar nu detta derhän; men nog vill det synas mig klart, att
råd och anvisningar, lemnade på stället af en person, som eger
nit för saken och speciel kännedom i hithörande ämnen, parad
med egen erfarenhet, skola kunna mycket bidraga till folkskole¬
väsendets förbättring och utveckling. Dom-Capitlen skulle ock
genom dessa Inspectörer kunna sättas i tillfälle att få en fullständig
och noggrann kännedom om Folkskolorna i Stiftet och på grund
af denna kännedom vidtaga åtgärder, som kunde pröfvas gag-
neliga. Så har åtminstone ett Dom-Capitel sett saken och
derföre äfven tillstyrkt den ifrågavarande institutionen. Dom-
Capitlet i Hernösand yttrade nemligen 1854, att det i sin
Den 10 October.
617
egenskap af Öfver-styrelse för Stiftets Folkskolor icke hade sig
något annat bekant om folk-undervisningen i Stiftet än hvad
som genom Skol-Styrelsernas nog knapphändiga berättelser på
papperet kunde inhemtas, hvadan Dom-Capitlet föreslog, att
kringresande Skole-Inspectörer måtte förordnas. Detta är väl
icke det enda Dom-Capitlet, som märkt, att här vore en brist,
som behöfde afhjelpa?. Genom denna institution skulle enhet
och sammanhang kunna åvägabringas, felaktigheter, der de fö-
refunnos, af det erfarna ögat lätt upptäckas och kunna afhjel-
pas, omtanke och nit för Skolans sak befordras samt lif och
verksamhet inom Skolan underhållas. Derföre finnes ock denna
institution i fremmande länder och erfarenheten har der redan
pröfvat dess gagn. Jag vill nu icke fästa mig vid, huru det
härmed förhåller sig i England och America. Men i Frankrike
funnos för tillsyn öfver Folkskolorna icke blott Paslor och
Mairen öfver hvarje socken, utan äfven cantonal- eller krets¬
ombuden för större districter, vidare en Inspector, tillsatt af
Ministern öfver Arondissementet, så Academiens Inspector och
slutligen 3:ne kringresande General-Inspectörer öfver hela lan¬
det. Dessa särskilda personer icke blott biträdde med råd och
upplysningar, utan afgåfvo äfven årliga rapporter om under¬
visningens tillstånd. Här var man följaktligen icke så ange¬
lägen om att förbehålla tillsynen öfver denna del af allmänna
undervisningen åt Presterskapet allena. För min del tillstyrker
jag således det föreslagna stats-bidraget för meranämnde Folk-
skole-inspectioner.
Professor Carlson: Hvad jag egentligen har emot den
föreslagna Inspections-institutionen, sträcker sig endast till nam¬
net, hvilket synes mig bort vara något annat, enär desse tjenste¬
män icke just skulle utöfva någon controll på Skol-Styrelsens
och Skollärarnes verksamhet, utan fastmera tillhandagå med
råd och upplysningar. De skulle vara män, som egde en spe¬
ciel kännedom i hithörande ämnen och hade samlat en rik
erfarenhet af de åtgärder, som så väl här som i främmande
land blifvit i afseende å Folkskolan vidtagne. Huruvida Semi-
narii-föreståndarne kunde vara de lämpligaste att härtill an¬
vända, derom kan man visserligen hysa tvekan; hvarföre jag
ock inom Utskottet yrkade, att det i förslaget måtte så heta:
Seminarii-föreståndarne ellet' andra i JoIkskole-väsendet kun¬
nige och erfarne män. Hos dessa Inspectörer skulle Skol-
Styrelserna kunna hemta vägledning i afseende å läromethoder,
råd i valet af läroböcker och undervisnings materiel, likasom i
flera andra hänseenden och deras besök i Skolan sålunda blifva
af Skol-Styrelserna gerna sedt och värderadt. Till Dom-Ca-
pitlen skulle de hvar för sitt Stift årligen afgifva berättelse om
sin verksamhet och denna myndighet sålunda komma i till¬
fälle att ega en närmare kännedom än nu om verkliga förhål-
618
Den 10 October.
landet med Folkskolorna i Stiftet. En annan värd talare har
redan fästat uppmärksamhet på hvad Hernösands Dom-Capitel
i detta hänseende yttrat. Visserligen afgifves äfven nu berät¬
telser från Skol-Styrelserna till Dom-Capitlen, men dels äro de
alltför knapphändiga, dels har icke erfarenheten visat, att, der
brister finnas. Skol-Styrelserna lagt någon vigt vid att inför
Dom-Capitlet framlägga dem. leke helier bearbetas och sam¬
manställas de inkomna uppgifterna. Det låter väl besynner¬
ligt, men det är dock factiskt, att man i denna stund icke
känner huru många Folkskolor finnas i landet. Denna bear¬
betning skulle enligt förslaget hufvudsakligen tillkomma den
föreslagne Öfver-Inspectören. Denna tjensteman skulle enligt
Utskottets åsigt komma i ungefärligen samma förhållande till
Folkskolan som den föreslagne nya Expeditions-Secreteraren i
Ecclesiastik-Departeinentet till Elementar-läroverket. Liksom
det sednare behöfver äfven den förra en öfver-irispection, så att
enhet och sammanhang mellan dess skiljda delar må kunna
åvägabringas och liläktighet i dess verksamhet öfverallt befor¬
dras. I andra länder förefinnes redan den föreslagna institu¬
tionen och den har visat sig der bära goda frukter. Jag vill
endast nämna Scottland, England, Frankrike, Tyskland, Dan¬
mark. Man bör väl kunna hoppas detsamma här. Den om¬
ständighet, att ett annat Riks-Stånd redan förkastat detta Ut¬
skottets förslag, bör väl icke hindra oss från en sjelfständig
pröfning. I Dom-Capitlets i Hernösand ofvan antydda yttran¬
de, som är af år 1854, tillstyrkes vidtagandet af den nu före¬
slagna åtgärden, och jag ber dessutom få erinra hvad Biskop
Fahlcrants härom yttrade vid 1850 års Riksdag i en reserva¬
tion till Ekonomi-Utskottets rörande folkundervisningen afgifna
Betänkande. Biskopen säger: "Om det framställda förslagets
"egentliga syftning vore en förökad controll, hvarigenom onek¬
ligen ett intrång skedde i Contracts-Prostars, Pastorers och
•”Skol-Styrelsers befattning, så skulle äfven jag afstyrka bifall
”dertill: men så har jag icke trott mig böra förstå dess me-
”ning eller förutse dess följd. Af de besök, hvilka Seminarii-
”löreståndaren i Folkskolorna skulle företaga, hade man att
”hoppas en flerfaldig nytta, nemligen ej blott för lärarne,
”hvilka härigenom skulle vinna fortfarande upplysningar, upp¬
muntran, råd och stöd af den kände, erfarne och respecterade
”ledaren, utan ock för denne sjelf, hvilken genom de härvid
”gjorda observationer visserligen skulle utvidga sin egen för
”bildningsanstalten fruktbärande bildning. Afven församlingar-
”nes och sjelfva Skol-Styrelsernas intresse behöfver icke sällan
”genom en sådan uppmärksamhet lifvas och ledas. Andtligen
”skulle ock de för Consistorierna nödiga underrättelser härige-
”nom blifva vida fullständigare och mera upplysande än de nu
”vanligtvis äro. Med afseende på dessa serskilda behof skulle
Deri 10 Octo ber.
619
”då Seminarii-föreståndarens besök ordnas” etc. Dessa skäl
tror jag ännu kunna ega gällande kraft.
Emellertid är jag öfvertygad, att frågan nu faller, ehuru
jag är lika öfvertygad, att den ändock har en framtid.
Doctor Nordlander: Visserligen bör man kunna antaga,
att den här föreslagna General-Inspectören med sina underly¬
dande många Inspectörer bör kunna något uträtta; men om
detta något kommer att svara mot de ganska ansenliga kost¬
nader, som med denna nya institution blefvo förknippade, kan
man draga i tvifvelsmål. Till Inspectörer skola enligt försla¬
get Seminarii-föreståndarne företrädesvis förordnas. Men hvil¬
ken tid af året skola dessa kunna företaga dessa sina Inspec-
tions-resor? Naturligtvis under den tid, då ferier vore vid Se¬
minariet, såvida de icke skulle försumma sina primitiva vigtiga
tjensteåligganden. Men just vid den tiden äro ock ferier vid
Folkskolan. När Inspeetören kom resande, fann han sålunda
denna tom. Han kunde väl få tillfälle att samtala med lära¬
ren, möjligtvis ock att sammankalla några i närheten boende
af skolbarnen och med dem anställa någon slags examen; men
hvilken synnerlig nytta Skolan häraf skulle draga eller hvilken
noggrann kännedom om densamma den resande Inspeetören
skulle kunna inhemta, är ej alldeles så lätt att fatta. Men
General-Inspectören åter, som årligen skulle resa kring i lan¬
dets särskilda Stift, erinrar 0111 en annan General-Inspectör,
som outtröttligen reste för att inspectera vissa Kamrar i riket.
Hvilken frukt för öfrigt visade sig af denna hans trägna verk¬
samhet, känner jag icke, men betydliga reseräkningar härleddo
sig åtminstone deraf, som Staten fick den törmönen att betala.
Jag tror icke, att det fordras dessa stora yttre tillställnin-
ningar för att bringa Folkskolan lill lif och blomstring. Den
hufvudsakliga kraften måste här vara doras nit och skicklighet,
som hafva den alldagliga vården derom, och visar sig detta
nit kärleksrikt och oegennyttigt, paradt med den skicklighet,
att barnen synbarligen hemta gagn af sin skolgång, då vinner
Skolan ock alltmera förtroende bland menigheten och den
kommer att bära frukt. Hvad den yttre tillsynen beträffar, så
finnes deraf redan tillräckligt, och jag har icke hört, att veder¬
börande i detta fall försummat sitt. åliggande. Skulle det ock
någorstädes hafva handt, så kan det ock hända både med Ge-
neral-Inspectör och Inspectörer.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Jag instämmer med dem
som yrka afslag. En värd talare har väl nämnt, att utlandets
exempel kunde i detta hänseende vara oss till ledning samt alt,
då man der hemtat gagn af en likartad inrättning, borde man
äfven kunna hoppas detsamma här. Förhållandena äro dock
der och här betydligen olika just i berörde hänseende. Hos
620
Den 10 O c l o b e r.
oss står skolan på kyrklig grund och vårdas af kyrklig liand;
så är icke fallet i de land, hvarifrån man vill hemta föredö¬
met. Införde man nu detta Inspectörs-väsende, så skulle Folk-
skole-lärarne och Folkskole-styrelserna komma att tjena två
herrar, hvilket aldrig är fördelaktigt, och man lade dermed
grunden till en söndring emellan Skola och Kyrka, skadlig
isynnerhet för samhället. Jag önskar, att den dag sent måtte
komma, då en dylik brytning skulle inträffa, af hvars skadliga
verkningar äfven utlandet kan lemna oss varnande exempel.
Efter härmed slutad discussion hlefvo uppå derom veder¬
börligen gjord proposition förevarande förslag af Ståndet af-
s lagua.
Punkterna litt. E, F och G. Bi/öllos.
Härefter öjvergick Ståndet till pröfning af den i punk¬
ten litt. A sidd. 19 och ZO gjorda hemställan.
Vice-Talman Biskop Annerstedt begärde härvid ordet och
yttrade: Såsom följd af de uppskofsbeslut, Högv. Ståndet nu
fattat i afseende å vissa af Utskottet tillstyrkta anslag,- anser
jag frågan om indragning af de å Riks-Statens 8:de Hufvud-
titel för närvarande uppförda anslag till folkundervisningens be¬
främjande å 61,650 R:dr äfven böra lemnäs oafgjord, för att i
sammanhang med regleringen af öfriga utgifter under nämnda
Hufvudtitel förekomma. Hvad punkten för öfrigt innehåller,
torde få anses afgjordt genom Ståndets på förmiddagen fattade
beslut i frågan om medels anvisande till Folkskolans behof af
den personliga skyddsafgiften. Detta sednare beslut torde här¬
vid endast behöfva åberopas.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Prosten Schram: Förekommen af den förre talaren, fort¬
far jag att, såsom jag förut här yttrat mig, vördsamt yrka, det
Högv. Ståndet behagade hålla beslutet öfver denna fråga öp¬
pet och oafgjordt, till dess Stats-Ulskottels yttrande 0111 8=de
Hufvudtitelns extra Statsreglering till folkskoleväsendets be¬
främjande. hinner till Ståndet inkomma, då jag för min del
vill ytterligare bestrida så väl indragning som nedsättande af
det för samma ändamål hittills afsatta anslaget. Det torde vara
tillräckligt, om Högv. Ståndet nu blott utesluter Utskottets
mellanmening om detta anslagets indragning och för öfrigt i
afseende på den större föreslagna summan i allmänhet endast
hänvisar till hvad Högv. Ståndet i mom. 2 litt. C redan be¬
slutat, eller att halfva nu till Statsverket ingående skyddsaf¬
giften med omkring 250,000 R:dr R:mt årligen må till hvarje
commun efter dess anpart deruti åter ingå till dess folk¬
Den 10 Octo b er.
021
skoleväsendes ordnande och Skollärarnes förhöjda aflöning, så¬
som nu redan tillgår mod folkskole-afgifternas erläggande och
uppbärande församlings vis.
Doctor Sandberg: Jag är också förekommen af de begge
näst föregående talarne och ber att med dem få instämma. I
följd af de uppskofsbeslut, Högv. Ståndet redan fattat i afseen¬
de å vissa tillstyrkta anslag, lärer väl blifva nödigt, att äfven
den delen af ifrågavarande punkt, som handlar om de 61,650
R:drna, till afgörande uppskjutes; och i öfrigt är punkten re¬
dan afgjord genom det beslut, Ståndet på förmiddagen fattade i
fråga om skyddsafgiftens användande till folkskolans behof.
Jag hoppas emedlertid, att oftanämnde summa, långt ifrån att
blifva indragen, erhåller en högst behöflig tillökning för att
blifva tillräcklig till att meddela understöd åt små och fattiga
församlingar, som eljest icke kunna förse sin Skollärare med
nödtorftig lön.
Kyrkoherden Otterström: Om icke Högv. Ståndet genom
beslutet på förmiddagen hade fixerat den summa, som skulle
af personliga skyddsafgiften anslås till folkundervisningens be¬
främjande, och således med detsamma nära afskurit ali discus-
sion öfver denna första punkt, som skulle gömmas till sist, så
vilie jag hafva yrkat bifall till Doctor Sandbergs motion, att
nemligen hela personliga skyddsafgiften borde för ändamålet
anslås. Jag anser mig således nu kunna inskränka mig till
den förhoppning, att de 61,000 R:dr, som hittills utgått å 8:de
Ilufvudtiteln, äfven härefter få utgå för samma ändamål, som
med dem före detta varit afsedde.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter Ståndet,
som ansåg frågan om indragning af de å Riksstatens 8:de Huf-
vudtitel för närvarande uppförda anslag till folkundervisnin¬
gens befrämjande, tillsammans 61,650 R:dr R:mc, böra lemnäs
oafgjord att i sammanhang med regleringen af öfriga utgifter
under nämnde Hufvudtitel lörekomma, åberopade med afseende
på Utskottets hemställan rörande anvisandet af den person¬
liga skyddsafgiftens halfva belopp sitt vid punkterna litt. B
och C mom. 2 fattade beslut.
§ 2.
Föredrogs ånyo och bijölls Sammansatta Stats- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 23, i
anledning af väckt motion, angående åtgärders vidtagande för
fortsatt lifgifvande utaf samling af författningar rörande arméen,
dess styrelse och förvaltning.
6«
Den 10 October.
§ 3.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stats- saint hill¬
manna Besvärs- och Ekonomi-Utskollets Utlåtande N:o 24, i
anledning af väckt motion om Statens öfvertagande på passe-
volance af rustning.s-besväret.
§ 4.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stats- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 25, i
anledning af väckt motion om antingen indragning af Lands-
flscals-tjensterna eller anslående af lön åt Landsfiscalerna.
§ 3.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stats- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 26, i
anledning af väckt motion om förhöjdt tractamente åt Nämnde-
och Fjerdingsmän vid extra förrättningar.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stais- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 27, i
anledning af väckt motion om förtydligande af Kongl. Kungö¬
relsen den 11 Augusti 1854, i fråga om ersättning till Nämnde-
och Fjerdingsmän för extra förrättningar.
§ 7.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stats- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 28, i
anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående un¬
derstöd af allmänna medel för uppehållande af gästgifveri vid
Malmagens by i Jemtlands Län.
§ 8.
Föredrogs ånyo Högv. Preste-Ståndets Enskilda Utskotts
Lag-Afdela in g s Memorial N:o 5, med förslag till Preste-Stån¬
dets särskilda underdåniga skrifvelse till Kongl. Majit, angåen¬
de beredande af ersättning åt Pastor i Södertelje för indragna
36 tunnor vederlags-spanmål; och blef detta skrifvelse-förslag
godkändt.
§ 9-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Lag-Utskot¬
tets Betänkande N:o 45, i anledning af Kongl. Majits Nådiga
Deu 10 Octo b er.
623
Proposition om antagande af en förordning om verkställighet
af domar oell utslag, meddelade af Norrsk Rätt, och om det bi¬
träde, som i andra afseenden bör lemnäs rättsskipningen i Nor¬
rige.
§ 10.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Lag- samt
alllmänna Besvärs- och Ekonomi-Vt.skott.ets Betänkande N:o
33, om dels förklaring af Kongl. Brefvet den 8 April 1811,
dels ock ny lagstiftning rörande Ilott- och farled.
§ 11-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
34, om utfärdande af särskilda föreskrifter rörande barkmätning.
§ 12.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o
35, om förändradt sätt för utfärdande af sådana författningar,
hvarigenom en förut gällande lagstiftning i en eller flera delar
förändras.
§ 13.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N.-o
36, om tillägg till och förtydligande af 2 Cap. 6 § 1 mom. i
Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga, angående försvarslöse och till
allmänt arbete förfallne personer den 29 Maj 1846.
§ 14.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 112, om vid¬
tagande af åtgärder för utfärdande af nya krigsartiklar, tjenst-
görings-reglemente, m. m.
§ 15.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 113, angå¬
ende motion, att en af f. d. Lieutenanten Törnsten i Norrkö¬
ping inrättad läroanstalt måtte godkännas såsom högre Ele-
mentar-läroverk m. m.
624
Den 10 Oetober.
§ 16.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 114, ora rät¬
tighet för Skolorna i Lunds Stift att dimittera elever till Uni¬
versiteten.
§>17.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 115, om ut¬
sträckt fraktningsrätt öfver Calmar Sund för personer, boende
emellan färjeplatserna Röhälla och Fröbygårda på Ölands ve¬
stra kust.
§ 18.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats-Ulskot-
tels LTtlåtande N:o 125, i fråga om sättet och ordningen för
utbetalningen och förvaltningen af de till Statens jernvägsbygg-
nader anslagna medel.
§ 19-
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats-Ulskol-
tets Utlåtande N:o 126, angående användandet af influtna me-
medel för ett exporteradt och i Tripoli försåldt parti krut.
§ 20.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stals-Utskot¬
tets Utlåtande N:o 127, om beviljande af en gratification åt Ca¬
pitaine Hahr för utgifvandet af hans general-charta öfver Sve¬
rige.
§ 21.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stats-Utskot-
tets Utlåtande N:o 128, om anslående af indragna pipare-bo¬
stället Fiskevik till boställe åt Domaren i Jösse härad af Werm¬
lands Län.
§ 22.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra gången Stals-Uts/cot-
tets Utlåtande N:o 129, om befrielse för f. d. bergsmanshem¬
man från så stor del af dem pålagda frälseräntor, som mot¬
svara
Den 10 October.
625
svara den skattenedsättning nuvarande bergslagshemman erhål¬
lit eller vid denna Riksdag kunna erhålla.
§ 23.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 46, i an¬
ledning af ej mindre Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angå¬
ende utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap egan¬
de ämnen, än äfven särskilda dermed sammanhängande inom
Riks-Stånden väckta motioner.
Lades andra gången på bordet för att till afgörande fö¬
retagas, efter det de beslutade gemensamma öfverläggningarne i
ämnet egt rum.
§ 24.
Föredrogs ånyo och bordlädes andra, gången Högv. Pre-
ste-Ståndets Enskilda Utskotts Pastoral- Afdelnings Memorial N:o
5, med förslag till underdånigt utlåtande i anledning af Kongl.
Maj:ts till Preste-Ståndet aflåtna Nådiga Remiss med Commit-
terades omarbetade förslag till ny Kyrko-Handbok.
§ 25.
Föredrogs och bordlädes Cons ti tu tions-U! skotte Is Memo¬
rial N:o 47, i anledning af Riks-Ståndens beslut rörande de af
Constitutions-Utskottet uti Memorialet N:o 32 framlagda för¬
slag till ändring uti 15:de §:n Riksdags-Ordningen, angående
hemmansegares representations-rätt.
§ 26.
Föredrogos och bordlädes följande från Slals-Utskoltel an¬
komna Utlåtanden och Memorial:
N:o 130, om befrielse för hemmanet Rannäs Holstagården från
grundränta och rotering samt nämnde skyldigheters
öfverflyttande på nya Capellans-bostället Hafrida Ågår¬
den i Jönköpings Län;
N:o 131, om lindring i roteringsskyldigheten för fiskläget Fjäll¬
backa i Götheborgs och Bohus Län;
N:o 132, om jordafsöndring från f. d. Hautboist-bostället In¬
gelshult vid Elfsborgs Regemente till plats för en
folkskola i Seglora församling af Elfsborgs Län;
Högv. Presle-St. Prot. 1857. 6:te Bandet.
40
626
Den 10 O c to b e r.
N:o 133, angående öfverlåtelse på Ferlåsa församling af Kro¬
nans rätt till dana-arf efter Seraphia Lindberg;.
N:o 134, angående förändradt sätt för utgörandet af Kronoti-
onde-anslagen till Kyrkoherdarne i Nöbbelöfs och
Ottarps Pastorater 1 Malmöhus Län;
N:o 135, i anledning af återreraiss af Utlåtandet N:o 78 ;
N;o 137, om utbyte af åtskilliga Häradsskrifvare-boställen inom
Elfsborgs Län;
N;o 138, angående Landshiifdingarne Friherre von Kraniers,
Grefve Frölichs och Grefve Lewenhaupts bibehållande
vid deras rätt till framtida pensioner från Arméens
Pensions-Cassa;
N:0 139, om anställande af en fullständig inventering af Flot¬
tans förråder i Carlscrona;
N:o 1 iO, angående den åtskilliga hemman åliggande dagsverks¬
skyldighet till Kungsgårdar och andra Krono-lägen-
genheter;
N:o 141, om anslag till bestridande af kostnaderna för Sveri¬
ges deltagande i en blifvande exposition i Paris af
race-djur och landtmanna-producter;
N:o 142, om upphäfvande af skatt å socken-allmänningar;
N:o 143, om anslag till aflöning åt 2:ne tolkar af Finska språ¬
ket i Norrbottens Län; och
N:0 144, onr statsbidrag för beredande af en förbättrad com-
municationsled mellan det inre Jemtland och Norrige.
§ 27.
Föredrogs och bordlädes Bevillnings-Utskollels Utlåtande
N‘-o 26, i anledning af ytterligare återremiss af vissa delar utaf
Betänkandet N:o 10, angående Tullbevillningen, äfvensom af
Betänkandet N:o 24, angående Tullbestämmelserna för artikeln
Bränvin och Sprit.
§ 28.
Föredrogos och bordlädes följande från Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskollet ankomna Betänkanden och Utlåtanden:
N:o 116, angående omarbetning eller ändring af Kongl. Stad¬
gan för Rikets allmänna Elementar-Läroverk den 14
Augusti 1856, m. m.;
Den 10 October. 627
N:o 117, om förklaring af 2 mom. 11 § i Polkskole-Stadgan,
i fråga om Folkskole-Iärares pensionering;
N:o 118, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:o 95;
N:o 119, i anledning af återremiss utaf Betänkandet N:0 99, i
fråga om ändring af Ilandels-Ordningen den 22 De¬
cember 1846 m. m.;
N:o 120, om utfärdande af Kungörelse, innehållande föreskrif¬
ter för resandes anteckningar i dagbok; och
N:o 121, i anledning af väckta motioner rörande Seglations-
Ordningen den 15 Maj 1843.
§ 29.
Upplästes meddelade Utdrag, N:o 416 af Höglofl. Ridder-
skapets oell Adelns Protocoll den 7 innevarande månad, äfven¬
som N:o 377 af vällo£L. Borgare-Ståndets Protocoll samma dag,
hvaraf inhemtades, det bemälde 2:ne Riks-Stånd bifallit väckta
förslag, att samtliga Riks-Stånden må sammanträda till gemen¬
samma öfverläggningar rörande Lag-Utskoltets Betänkande N:o
46, öfver Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om utvidgad reli¬
gionsfrihet; och lade Preste-Ståndet, sorn fann, att omförmälda
gemensamma öfverläggningar, i öfverensstämmelse med stad¬
gandet i 46 § 2 mom. Riksdags-Ordningen, böra efter 2me
Riks-Stånds derom fattade beslut ega rum, ofvannämnda Pro-
tocolls-Utdrag till handlingarne.
Ståndet åtsl^ldes kl. flO e. m.
Ut supra
In fidem.
S. H. Almqvist.