HÖGVÖRDIG! •
PUOTOCOLL
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm
mm mm & asm
Fjerde Bandet.
STOCKHOLM.
TRYCKT HOS ISAAC MARCUS,
1857.
Dcu 2 Maj.
Plenum kl. |6 e. m.
§ I-
Justerades Protocollet för den 25 nästlidne April efter¬
middagen.
§ 2.
Af inkommet och nu uppläst Protocoll, hållet vid Ståndets
Electorers sammanträde denne dag, inhemtades, att till ytter¬
ligare Suppleanter i Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tet blifvit utsedde Prostarne Carlander och Mellqvist, som ega
att vid inträffande förfall för Ståndets ordinarie Ledamöter eller
förut valde Suppleanter i sagde Utskott, uppå anmälan af Stån¬
dets främste närvarande Ledamot i Utskottet, derstädes inträda
och tjenstgöra; hvarom Protocolls-lTtdrag i vanlig ordning ex¬
pedieras skulle.
§ 3.
Upplästes det hos Rikets Ständers El edor er för val af
Commitlerade till tryckfrihetens vård den 30 nästlidne April
hållna Protocoll, hvaraf inhemtades, att till Committerade i be¬
rörde hänseende blifvit utsedde: Riks-Arcbivarien, Riddaren af
Kongl. Nordstjerne-Orden, Juris Utriusque Doctorn Johan Ja¬
cob Nordström-, Lectorn, Riddaren af nämnde Kongl. Orden,
Magister Jonas Lundstedt; Hofrätts-Assessoren Grefve Eric
Sparre; Kongl, vice Bibliothekarien, En af de XVIII i Sven¬
ska Academien, Riddaren af meranämnde Kongl. Orden, Juris
Utriusque Candidaten Johan Eric Rydqvist; Riks-Antiquarien,
Riddaren af samma Kongl. Orden, Magister Bror Enut Hil¬
debrand och Professoren, Riddaren af oftanämnde Kongl. Or¬
4
Den 1 Maj
den, Magister Lars Magnus Enberg; och beslöt Ståndet an¬
moda Expeditions-Utskottet att uppsätta förslag till behöriga
förordnanden för ofvanbemälde valde Committerade.
§ 4.
Prosten Melén, som uppå begäran undfick ordet, hem¬
ställde, att med föredragningen af Sammansatta Bevillnings-,
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Be¬
tänkande, N:o 2, angående vilkoren för Bränvins-tillverkning,
hvilket hos Högv. Ståndet redan vore två gånger bordlagdt,
men skulle hos de öfrige Stånden icke i dagens plenum till
pröfning företagas, måtte få anstå till ett kommande plenum.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma; och
sedan H. H. Erke-Biskopen och Talmannen under åbero¬
pande af 47 § Riksdags-Ordningen förklarat, det han icke
fann sig förhindrad, enär ärendet ännu icke för 3:dje gången
förekommit, att göra proposition å bifall till nämnde hemstäl¬
lan, blef densamma af Ståndet sålunda bifallen, att Ståndet
beslöt, det skulle omförmälda Betänkande i nästinträffande Ple¬
num till afgörande företagas.
§ 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 60, i an¬
ledning af väckt motion, angående afskrifning utaf arrende¬
skillnads ersättning, ådömd Landtbrukaren C. Th. Skärman, i
egenskap af arrendator utaf indragna Profoss-bostället Bryn¬
tesgården Lindärfva.
Bifölls.
§ 6.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskollets Utlåtande,
N:o 61, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
öfverlåtelse af Eskilstuna Kungsladugård tillhörig tomt åt fa-
briks-idkaren Theophron Munktell för utvidgande af hans me-
chaniska verkstad, äfvensom angående väckt motion om öfver¬
låtelse af en del utaf berörde Kungsladugårds jord, jemte an¬
nan Kronomark, åt staden Eskilstuna.
§ 7.
Föredrogs ånyo och bifölls Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Betänkande, N:o 84, i fråga om tillstånd till
båtsmanstorps flyttning från en rotedel till en annan.
Dea 2 M aj.
5
§ 8.
Föredrogs ånyo och bifölls Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi- Utskollets Betänkande, N:o 85, i anledning af väckt fråga
om upphäfvande af Kongl. Brefvet den 31 Jnli 1685, angående
utgörande af s. k. rotehjelp inom Jönköpings och Kronobergs Län.
§ 9.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ulskot-
lels Betänkande, N:o 86, i anledning af väckta motioner om
straff- och arbetsfångars användande uti arbets-corpsen.
Bifölls.
§ 10.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vt-
skottels Betänkande, N:o 87, i anledning af väckt motion om
upphörande af Universiteternas rätt att i de städer, der de äro
förlagde, med stadsstyrelsen deltaga i handläggning af Ekono¬
mi- och politi-mål.
Sedan Professoren Agardh, som uppå begäran erhöll or¬
det, erinrat, att aflåtandet af den ifrågaställda underdåniga
Skrifvelsen i ämnet för ingen del vore af behofvet påkallad,
men förklarat, att, enär Rikets Ständer beslutat underdåniga
Skrifvelser jemväl i åtskilliga andra frågor af underordnad vigt,
Professoren emellertid icke ville motsätta sig bifall till Utskot¬
tets uti förevarande Betänkande gjorda hemställan, blef den¬
samma, uppå derom af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen
i vederbörlig ordning gjord proposition, af Ståndet afslagen.
§ 11.
Föredrogs och lades på hordet Hedervärda Bonde-Stån¬
dets uti Protocolls-Utdrag af den 25 nästlidne April, N:o 248,
till de öfrige Stånden gjorda hemställan, att samtlige Stånden
må, sedan Stats-Utskottets Betänkanden, angående Riks-Statens
4:de och 5:te Hufvud-Titlar, till Stånden inkommit och hvar
för sig blifvit 2:ne gånger bordlagde, på sätt 2 mom. af 46 §.
Riksdags-Ordningen stadgar, å ett rum sammanträda till ge¬
mensamma öfverläggningar.
§ 12.
Föredrogs Bevillnings-Ulskottels Betänkande, N:o 8, an¬
gående stämplade pappers-afgiften.
Lades på bordel.
6
Den 2 Maj.
§ 13.
Föredrogs och Indes pä bni'del Högv. Ståndets Enskilda
Utskotts Pastor al- A)delnings Utlåtande, N:o 1, i anledning af
väckt fråga om förändring af hvad nu gällande Catéchesför-
klaring och Kyrko-Handbok innehåller rörande det s. k. dop¬
namnet, och Betänkande N:o 2, öfver det af Herrar Committe-
rade omarbetade och år 1856 af trycket utgifna förslag till en
förbättrad Kyrkohandbok.
§ 14.
Uppå derom af Contracts-Prosten Tegnér gjord anhållan
beviljades honom för enskilda angelägenheters vårdande le¬
dighet från Riksdagsgöromålen under en tid af tre veckor, räk¬
nad från den 11 innevarande månad.
§ 15.
Upplästes och lades till handlingarne från Med-Stånden
ankomne Protocolls-Utdrag nemligen Ridderskapet och Adelns,
N:ris 230—232; Borgare-Ståndets, N:ris 221—224 samt Bon¬
de-Ståndets N:ris 249—252.
Ståndet åtskildes kl. e. m.
Ut supra
in fidem.
S. H. Almqvist.
Deni Maj.
7
Den 4 Maj.
Plenum kl. £6 e. m.
§ *•
Justerades Protocollet för den 29 sistlidne månad.
§ 2.
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottels Förslag
till Rikets Ständers nedannämnda underdåniga skrifvelser, nem¬
ligen:
Nio 68, angående prsescriptionstid vid förestående allmän Jor-
deboks-granskning;
N:o 69, i fråga om eftergift af en öfversten J. af Ekenstam i
^ lifstiden ådömd ersättning till följd af Tull-Casseuren
! G. E. Bergvalls balance; och
N:o 70, angående försäljning af tomtplatsen efter Kronans ned¬
brunna spanmåls-magazinshus i staden Carlshamn.
§ 3.
Föredrogs ånyo Sammansalla Bevillnings-, Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 2,
angående vilkoren för bränvins tillverkning; och beslöt Stån-
' det uppå derom vederbörligen gjord framställning, att Betän¬
kandet skulle föredragas punktvis tillsammans med bifogadt
förslag till Förordning i ämnet. Härefter förckommo i ordning:
Utskottets hemställan sid. 3. Bifölls.
gli Förordnings-förslaget. Bifölls.
§ 2. Hemställan 1, sid. 6.
Prosten Wåhlander begärde ordet och yttrade: För min
t del skulle jag önska en sådan förändring i tiden för bränvins-
tillverkningen, att, i händelse hinder uppstod för utöfvandet af
denna handtering under de tvenne för detta ändamål bestäm-
8
Pen 4 Maj.
da månader om hösten, det måtte varda bränvins-tillverkare
medgifvet att i stället för en af dessa höstmånader välja en
månad på våren. Såsom skäl för en sådan valfrihet har af
motionärer i denna syftning, såsom i Utskottets Betänkande
sid. 4 angifves, hufvudsakligen blifvit anfördt: att, efter hvad
erfarenheten visat, den uti nu gällande förordning bestämda tid
för sådan tillverkning vore i hög grad olämplig: att vid den
tid, då anmälan till bränvinstillverkning i större bränneri skall
verkställas, hade sädesinbergningen på de flesta orter i Riket
icke på långt när hunnit fullbordas och kunde följaktligen ej
heller till sitt resultat bedömas, hvarföre mången, som i mon
af skördens beskaffenhet kunde finna det för sig fördelaktigt
att tillverka bränvin, derifrån afskräcktes genom ovissheten,
huruvida och till hvad pris han blefve i tillfälle att anskaffa
behöfliga råämnen: att bränvins-tillverkarne, om tiden endast
vore inskränkt till hösten, tvungos verkställa sina inköp af span-
luål, som för brännerierna erfordrades, å en tid, då tillgån-
garne af ett förflutet års skörd mestadels voro upprymde och
den nya sädesgrödan endast till en ringa del hunnit urtröskas,
hvilket förhållande åstadkomme betydlig prisstegring på de oum¬
bärligaste lifsmedlen: att till ekonomisk förlust både för till-
verkarne sjelfve och för det allmänna blefve derföre stora par¬
tier säd och mjöl införskrifna från andra länder, utan att detta
eljest vore af verkligt behof påkalladt: samt att derjemte icke
sällan inträffade, att vid nu bestämda tillverkningstidens början
potäter och andra jordfrukter, som af de mindre jordbrukarne
hufvudsakligen användes till bränvins-tillverkning, ej hunnit till
full mognad, hvadan dessa jordbrukare hindrades från att un¬
der hela den tillåtna tiden handteringen utöfva.
Dessa skäl synas mig talande. Om bränningstiden blefve
såsom hittills från den 15 October lill den 15 December, så
inträffar ju lätteligen, såsom händelsen var förliden höst, att
millioner säckar utländskt mjöl införskrifvas och importeras,
hvilka sannolikt skulle uteblifva, om en månad på våren
beviljades fiir bränvinsbränning. Äfven för kreaturens utfo¬
dring skulle en sådan förändring af nu gällande föreskrift vara
af nytta. På dessa grunder hemställer jag vördsamt, om ej
för den, som sådant önskade, en af de till bränvinsbränning
anslagna höstmånaderna kunde utbytas mot en månad på vå¬
ren under tiden mellan den 15 Februari och den 15 April.
Doctor Sandberg: Ibland skälen för nödvändigheten att
tillverka bränvin har man anfört det, att en stor mängd potates
efter någon tids förvarande skämdes och skulle onödigtvis förspil¬
las, om den icke på sådant sätt användes. Detta har variten
af orsakerna, hvarför bränvinsbränning på hösten ansetts be¬
höflig. Nu säger man, att den 15 October potatesskörden icke
hunnit inbergas, äfvensom åtskilligt annat arbete på åkern på för¬
Den 4 Maj.
0
delaktigare sätt luinde sysselsätta de krafter, som nu vid den ti¬
den användas på bränvinstillverkning. Då förhållandet är så¬
dant, kunde man ju med skäl inskränka bränningstiden till en
månad på året, såsom fyra motionärer af Hedervärda Bonde-
Ståndet föreslagit, och bestämma denna månads början från
den 15 November. På det sättet undveke man både att kom¬
ma i collision med höstarbetet och att till en öfverdrifven brän-
vinsbränning införskrifva en utomordentligt stor mängd Ryskt
mjöl, för betalandet hvaraf Bankens silfver utpumpas. Jag
anhåller, att detta förslag må pröfvas i sammanhang med Pro¬
sten Wåhlanders, så vida någon förändring i denna punkt skall
komma i fråga, hvilket jag eljest icke yrkar.
Domprosten Björling: Inom Utskottet har den åsigten va¬
rit under öfverläggning, att bränningstiden skulle fritt kunna
väljas af bränvins-tillverkaren, så att han antingen finge utöf¬
va sin tillverkning under en månad på hösten och en på vå¬
ren, eller under tvenne månader i rad, vare sig höst eller vår.
De olägenheter, som kunna uppkomma af nuvarande stadgan¬
de, hvilka Prosten Wåhlander framdragit, hafva äfven i Utskot¬
tet blifvit påpekade, men icke ansetts innebära tillräckliga skäl
för vidtagande af en förändring, som kunde medföra flera be¬
tänkliga missbruk. Man kan t. ex. tänka sig, att af tvenne
grannar den ena anmäler sig till bränvinsbränning för tvenne
månader om hösten och den andra åter antingen för en eller
tvenne månader under påföljande vår, och då kan lätteligen
ske, att samma redskap kan under sken af köp eller på annat
sätt flyttas från det ena bränneriet till det andra, så att två
personer komme att begagna samma redskap. Genom valfri¬
het i afseende på tiden skulle man dessutom kunna bränna
fyra månader på ett calender-år, nemligen två månader på vå¬
ren och två månader på hösten. Sådana oegentligheter har
Utskottet velat undvika, hvarför jag tillstyrker bifall till dess
förslag.
Professor Carlson: Utskottet har i detta förslag gjort sig
förtjent af erkänsla, emedan det med varsam hand vidrört den
nu gällande författningen i ämnet och deri gjort nästan endast
nödiga förändringar. Den förste talaren har önskat en förän¬
dring i tiden för bränvinstillverkningens utöfvande, så att en
månad på hösten blefve utbytt mot en månad på våren, un¬
der påstående att derigenom många fördelar skulle uppkomma.
Men om man kastar en blick på alla de olika bränningstider,
som blifvit föreslagna, så kan man lätt finna, att, så snart den
tillåtna bränningstiden är så kort, som den för närvarande
är, hvilken månad som helst har någon olägenhet med sig.
Och de skäl, som vid nuvarande bränvins-lagstiftnings början
förestafvade antagandet af de två månaderna från den 15 Oc-
10
Den 4 M aj.
tober till den 15 December såsom de för ändamålet lämpliga¬
ste, äro ännu i dag lika gällande. Valfrihet i afseende på ti¬
den vore utan tvifvel aldraminst lämplig; ty controllen skulle
på detta sätt blifva svår, om ej alldeles omöjlig att handhafva.
Det rätta vore visserligen att lemna bränvins-tillverkningen fri
under 6 å 7 månader af året, om man nemligen vore kommen
till det mål, man vid beträdandet af nuvarande lagstiftnings-
bana föresatte sig, eller bränvins-tillverkningens fullkomliga fa-
briksmässighet. Men då den ännu icke är en ren fabriks-
rörelse, vore en sådan åtgärd fiir tidig. Kanhända får
man hoppas, att den kan hafva hunnit denna punkt vid näst¬
kommande Riksdag. Då är tiden inne att göra en genomgri¬
pande förändring. Till dess beSnner man sig i ett proviso¬
riskt tillstånd och torde göra bäst att stadna vid hvad hittills
stadgadt varit; hvarför jag tillstyrker bifall till hvad Utskottet
i ifrågavarande afseende föreslagit.
Prosten Wåhlander: Jag ber att med ett par ord få be¬
möta de skäl, som blifvit mot beviljandet af föreslagen valfri¬
het i afseende på bränningstiden anförda. En talare har sagt,
att man då skulle kunna bränna 3 månader om året, om man
ville, och fann deruti ett betänkligt kringgående af principen
för nuvarande bränvinslagstiftning. Men man måste betänka,
att, om något sådant, som han befarade, verkligen ett år skulle
ske, det alltid blefve en månad mindre under det föregående
året, hvadan någon utsträckning i tiden för bränvinstillverk-
ning härigenom icke kunde uppkomma. Samme talare har
sagt, att genom valfrihet det blefve för den ena grannen möj¬
ligt att låna bränvinsbrännings-redskapen af den andre, hvari¬
genom en öfverdrifven bränvinsbränning skulle kunna uppstå.
Men jag ber få fästa uppmärksamheten derpå, att den redskap,
som icke till bränvinsbränning begagnas, måste förseglas, och
huru skulle då i detta afseende något missbruk genom bortlå-
nande ega rum? En annan talare har yttrat, att hvarje må¬
nad alltid har någon olägenhet med sig, och har velat se be¬
vis derpå i de hvarandra så olika förslag, som vid denna lik¬
som vid föregående Riksdag i det afseendet blifvit gjorda. Jag
tror likväl, att ingen bränvinsbrännare skulle vara missnöjd,
om man bestämde tillverkningstiden, såsom jag tagit mig fri¬
heten föreslå, till tvenne månader efter eget val, antingen beg¬
ge på hösten mellan den 15 October och 15 December, eller
ock en månad under nämnde tid samt en månad på våren
under tiden mellan den 15 Februari och den 15 April; hvar¬
före jag fortfarande yrkar på ett sådant beslut.
Efter härmed slutad discussion blef förevarande hemstäl¬
lan af Ståndet bifallen.
Hemställan 2. Bifölls.
Deni M ;i j
11
Hemställan 3. Bifölls.
Hemställan 4.
Professor Carlson: Här är en förändring i den gamla för¬
fattningens lydelse vidtagen, hvilken icke synes mig hafva va¬
rit af behofvet påkallad. Anledningen till förändringen har
varit, att en enda Under-Rätt så tolkat den ifrågavarande §, som
skulle det vara tillåtet att på Sön- och Högtidsdagar syssel¬
sätta sig med mäskens bearbetande på kylskeppet, och man
har velat bestämdare uttrycka förbudet mot all bränvinstill-
verkning på nämnde dagar. Men det heter ju i den ännu gäl¬
lande Författningen: ”Mäskberedning eller bränvinstillverkning
vare (likväl) ej medgifven o. s. v.”
Ordet ”mäskberedning”, som här förekommer, har just blifvit
valdt för att beteckna alla operationer med mäsken, icke blott
råämnenas tillblandning i mäskkubben, utan äfven arbetet på
kylskeppet, jästens tillsättning o. s. v., i allmänhet alla åtgö¬
randen före den slutliga destillering, som utgör ”bränvinstill-
verkningen” i inskränkt bemärkelse. Någon misstydning och
olägenhet af nuvarande föreskrift har icke heller försports mer
än uti ett enda förhållande här i hufvudstaden, då en brän-
vinstillverkare stämdes till Rådstufvu-Rätten för oloflig brän¬
vinstillverkning, men frikändes på grund af omförmälda stad¬
gande. Kongl. Maj:t och Rikets Svea FIof-Rätt har likväl upp-
liäft nyssnämnda dom. Då således det anmärkta förhållandet
blott kan anses såsom ett misstag af Under-Rätt, synes mig
intet skäl vara för handen att derför ändra författningen. Der¬
till äro ordalagen i den föreslagna § icke lyckade. Flera ope¬
rationer äro inbegripna under uttrycket mäskberedning än blott
mäskningen och ”mäskens afkylande.” Vidare har man utbytt
ordet ”bränvinstillverkning” mot ”mäskens afverkning”, en be¬
nämning, som ingalunda är lämplig, då, om detta nya ord in¬
fördes, man skulle kunna anse länkens förvandling till brän¬
vin eller klarningen i småbrännerierna vara på Sön- och Hög¬
tidsdagar tillåten. Utaf alla dessa anledningar tillstyrker jag
afslag å hvad Utskottet i förevarande punkt föreslagit, samt bi¬
behållande al §:ns gamla lydelse.
Häruti instämde Professor Lindyren och Prosten Melén.
Contracts-Prosten Emanuelsson: Ehuru jag varit med i Ut¬
skottet om den föreslagna förändringen af ifrågavarande punkt,
måste jag efter den granskning, Professor Carlson deraf nu
gjort, med honom instämma om obeliöfligheten och oegentlig-
heten af de förändrade uttrycken. Den dom, Rådstufvu-Rät¬
ten afknnnade i Bryggaren Granströms mål, hvilket ensamt
gifvit anledning till förändrings-förslaget, har blifvit i Kongl.
12
1) e 11 4 M a j.
Svea Hof-Rätt upphäfd och misstydning för framtiden sålunda
förekommen. ”Mäskens afverkning”, hvaremot det förra ut-
uttrjcket " b r ä n v i n s t i 11 v e r k n i n g ” blifvit utbytt, är, såsom den
föregående talaren redan anmärkt, ett oegentligt uttryck, som
kunde gifva anledning till den förmodan, att klarandet vore på
Sön- och Högtidsdagar tillåtet. På dessa grunder tillstyrker
jag afslag till Utskottets förslag i denna punkt.
Efter härmed slutad discussion beslöt Ståndet med ogil¬
lande af Utskottets ändrings-förslag, att lydelsen af ifrågava¬
rande sista moment af 2 § borde bibehållas oförändrad.
§§ 3—5. Bi föllos.
§ 6.
Professor Carlson: Här är en förändring vidtagen af Ut¬
skottet, för hvilken i motiverna ingen grund finnes anförd. Det
hette nemligen i den gamla författningen, "att ånga hvarken
från pannan ej heller annorledes ej får o. s. v." Nu före¬
slås i stället: "att ångan från pannan ej får o. s. v.” Mig
tyckes det, som ångan också kunde ledas från hatten. Så vida
icke alltför öfvervägande skäl skulle hafva legat till grund för
förändringen, bör efter min tanke den gamla författningens ly¬
delse i denna § bibehållas.
Contracts-Prosten Emanuelsson: Det är icke lätt att min¬
nas allt, hvad i Utskottet under öfvcrläggningarne förekommit,
och så här på fri hand derför redogöra; men jag är öfverty-
gad, att några skäl för förändringen äro i Utskottets protocoll
antecknade.
Comminister Keckman: Då icke motiv anförts för den
förändrade rodaction, hvilken ifrågavarande § i Utskottets för¬
slag till Förordning erhållit, så får man väl antaga, att. förän¬
dringen härleder sig från misskrifning. Till följd häraf, och
då skäl icke förefinnes till motsatt åsigt, helst förändringen vill
synas vara en försämring af den förra texten, anhåller jag i
likhet med förste talaren, att lydelsen af § i den nu gällande
förordningen bibehålles oförändrad.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, ogillade Stån¬
det på derom gjord vederbörlig framställning den i afseende
på förevarande § vidtagna redactions-förändring, och beslöts, att
denna § må till sin lydelse förblifva oförändrad.
§§ 7—9. BifÖllos.
Den 4 Maj.
13
§ 10.
Prosten Wåhlander: Uti denna § förefinnes en otydlighet,
sorn bör, i min tanke, afhjelpas. Utskottet har icke tänkt sig
det fallet, att en person, som bor i stad, kan hafva rättighet
att tillverka bränvin på landet, och tvärtom den, som bor
å landet, kan hafva rättighet att tillverka bränvin i stad.
Nu heter det: ”Den, som vill tillverka bränvin — — —
gore derom ansökning, om han å landet bor, hos Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i länet och, om han i stad är bo¬
ende, hos Magistraten.” Det har inträffat i min hemort,
att en person, som bodde på landet, men egde rättighet
att tillverka bränvin i stad, flere gånger måste göra ansö¬
kan hos de båda omnämnda auctoriteterna, innan han fick till¬
ståndsbref. Magistraten svarade på hans ansökan, att, enär
han icke var boende i stad, den icke hade att med ärendet sig
befatta. Landshöfdinge-Embetet utlät sig, att han, som ville
tillverka bränvin i stad, borde derom hos Magistraten göra an¬
sökning, För att förekomma dylik ovisshet om lagens rätta
mening, hemställer jag vördsamt, att åt ifrågavarande § gifves
följande förändrade lydelse:
Den, som vill tillverka bränvin utan att genom jords in-
nehafvande vara dertill behörig, gore derom ansökning, om han
åstundar drilva denna rörelse å landet, hos Konungens Befall¬
ningshafvande i länet, och, om han åstundar drifva rörelsen i
stad, hos Magistraten.
Domprosten Björling: En otydlighet ligger visserligen i
§:ns lydelse, dock icke så stor, att meningen ju icke lätteligen
kan fattas. Då emedlertid ingen klagan öfver deraf uppkom¬
na olägenheter försports samt någon motion åsyftande §:ns för¬
ändring icke blifvit väckt, så har Utskottet låtit den qvarstå,
sådan den i den gamla förordningen lyder.
Prosten Wåhlander: Blott ett par ord; jag hemställer, om
det förhållande, jag nyss omnämnde, icke var en stor olägen¬
het för den person, jag påpekade, och tror, alt Ståndet har
rättighet till att besluta ett sådant förtydligande, som jag före¬
slagit.
Professor Carlson: För min del måsle jag bestrida Stån¬
dets rätt att ulan föregående motion vidtaga förändringar i la¬
gens lydelse. Om ändring önskas och afses, så bör återremiss
af § ega rum. Men jag hemställer, om detta kan vara nöd¬
vändigt.
Prosten Melen: Då rättvisa likväl slutligen vederfors den
af Prosten Wåhlander omnämnda personen, så ligger det i öp¬
pen dag, att en af auctoriteterna, antingen Magistraten eller
14
Den 4 Maj.
Landshöfdinge-Embetet här begått en blunder, som den icke
bort göra sig skyldig till. Något tillägg vid eller uttydning af
verkliga innehållet af ifrågavarande § synes mig derföre icke
vara af behofvet påkallad, så vida förutnämnde auctoriteter
fullgöra sina skyldigheter.
Prosten Wåhlander: Af don ifrågavarande § är klart, att
Magistraten oj kan lemna tillstånd att tillverka bränvin åt an¬
dra än dem, som bo i staden. Men om en person, som är
boende på landet, har rättighet att utöfva bränvinstillverkning
i stad, hemställer jag, om icke det kan anses lämpligt, att
Magistraten utfärdar åt honom tillståndsbrefvet. Då emed¬
lertid ett sådant förtydligande tillägg till § icke lärer anses
här i Ståndet utan förut derom väckt fråga kunna göras, så
anhåller jag om återremiss af denna punkt.
Häruti instämde Riks-Archivarien Doctor Nordström.
Biskop Timmander: När ingen motion om förändring af
ifrågavarande § är väckt, kan någon sådan af Ståndet icke nu
beslutas, utan måste punkten, om förändring anses nödig, till
Utskottet återremitteras. Men i sådant fall tror jag icke, att
det af representanten från Linköpings Stift gjorda redactions-
förslaget häfver all otydlighet. Det finnes nemligen äfven så¬
dana ställen på landet, hvilka lyda under stads jurisdiction.
Jag hemställer likväl, om en återremiss kan anses behöflig, då
svårligen någon fara uppstår, om §:ns lydelse fortfarande blir
såsom den är.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, framställdes pro¬
position å bifall till hvad Utskottet i afseende på ifrågavarande
§:s lydelse föreslagit. Då denna proposition med blandade Ja
och Nej besvarades, äfvensom votering begärdes, gjordes och
godkändes följande voterings-proposition:
Den sorn godkänner §:ns lydelse, sådan den af Utskottet
föreslagits, röste Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej,
varder Utskottets förslag i hvad det rörer denna § för vidta¬
gande af nödig ansedd redactions-förändring återremitteradt.
Voterigen, i behörig ordning verkställd, befanns efter vote-
rings-sedlarnes öppnande och rösternas summering hafva utfal¬
lit med 18 Ja och 14 Nej; hvadan Utskottets förslag till ifrå¬
gavarande 10 §:s lydelse var af Ståndet gödlcändt.
§
Domprosten Björling erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag anhåller att få till protocollet angifva det skäl till förän¬
1) e n 4 Maj.
15
dringen af den 6 §, hvilket vid densammas föredragning hvar¬
ken jag eller någon annan af Utskottets ledamöter i hastighe¬
ten erinrade sig. Det står i den gamla författningen: ”att ån¬
gan hvarken från pannan ej heller annorledes (ifrån) ej får in¬
släppas uti den i mäskvärmaren inneslutna mäsk, utan blott
ledas derigenom genom rör.” Utskottet, som ansåg, att man
kunde tyda denna föreskrift, såsom vore det tillåtet att ej blott
från pannan, utan äfven från andra håll (annorledes ifrån) leda
rör genom mäsken, har för att förekomma misstydning af §:n
gifvit åt densamma den lydelse, som förordnings-iorslaget upp¬
tager. Jag anhåller om ursäkt derför, att jag afbrutit Stån¬
dets öfverläggning om den 11 § med ett yttrande, som afser en
föregående §, om hvilken Ståndet redan fattat sitt beslut.
Den förändrade lydelse, som Utskottet föreslagit böra gif¬
vas åt ifrågavarande 11 §, blef af Ståndetgodkänd.
§§ 12—19 biföllos.
§§ 20, 21 och 61 samt ny § 49.
Utskottets första hemställan sid. 12.
Prosten Wåhlander: I denna fråga instämmer jag med Herr
Björck, som yrkat, att bränvins-destillering äfven måtte få be-
drifvas på landet. Jag vet ej något skäl, hvarför rättighet der¬
till är blott medgifven åt stad. En person å landet, som vill
idka destillering, skulle då nödgas föra sitt bränvin till staden
för detta ändamål. Detta tyckes vara att för mycket gynna
tillverkare af bränvin i städerna till förfång för dem, som äro
boende å landet. Om dessa vilja underkasta sig de utgifter,
som äro med controllen förenade, anser jag, att de må få åt¬
njuta samma rätt som de förra.
Professor Carlson: Jag kunde icke föreställa mig, att nå¬
got sådant, som af den siste talaren framställts, skulle yrkas,
emedan det står i så öppen strid mot alla de controller, som
hittills ansetts nödvändiga och oskiljaktigt sammanhänga med
den nya bränvins-lagstiftningen. Destilleringsrätt är redan med¬
gifven bränvins-tillverkare på landet. Fyra dygn i månaden
vid de större bränneriorna måste i min tanke vara en för be-
hofvet tillräeklig latitud, och de mindre kunna under de trenne
månaderna destillera så mycket de finna behöfligt. Men denna
tillåtelse gäller blott för den tid, under hvilken tillstånd till
bränvinstillverkning erhållits, emedan under andra tider all con-
troll skulle saknas.
Domprosten Björling: Ja, just emedan, såsom den siste
talaren yttrat, tillräcklig controll under tider, då bränvinstill-
16
Den 4 Maj.
verkning icke idkas, skulle blifva omöjlig på landet, ansåg Ut¬
skottet den af Herr Björck föreslagna utsträckning i destille-
ringsrätten icke kunna beviljas.
Efter härmed slutad discussion blef ifrågavarande hem¬
ställan af Ståndet bifallen.
Andra hemställan sid. 12.
Professor Carlson: Här måste jag yrka en förändring i
den föreskrift, Utskottet föreslagit, med bibehållande af det gamla
stadgandet. Det vore ej utan våda att medgifva destillering
under alla tider af året med redskap af hvad beskaffenhet och
storlek som helst. Det skäl, som tor ett sådant medgifvande
anföres, att nemligen med vanlig enkel bränvinsredskap icke
kan tillverkas sprit af den godhet och styrka samt till sådan
mängd, som för åtskilliga techniska behof erfordrades, håller
vid pröfningen icke stånd, emedan chemister upplyst, att spri¬
tens halt är oberoende af apparatens construction och tio må¬
nader af året synas vara fullt tillräckliga för åstadkommande
af den för landet nödiga qvantitetpn af sprit. Utskottet anför,
att några verkliga olägenheter icke torde vara att befara af en
sådan frihet i stad, hvarest ständig polisbetjening finnes och
tillvaron af drank lätt blefve riijd. Detta må gälla för sannt,
hvad de större städerna beträffar; men deremot med den po-
lisuppsigt, som eger rum i de mindre städerna, torde säkerli¬
gen icke underslef kunna förekommas. Om t. ex. ett mindre
bränneri finnes i närheten af staden, blefve det icke alltid så
svårt att kunna införa till staden lanken för att der klara och
förvandla densamma till fullgradigt bränvin. An mer, har han
blott uppnått en grads styrka, så bär han med rätta titeln af
bränvin och kan fullt lagenligt omdestilleras. Dertill kommer, att
beviljandet af destillerings-rättighet under hela året åt stad blott
skulle väcka afundsjuka och missnöje hos bränvinstillverkare
på landet. På grund häraf tillstyrker jag, att, till dess man
helt och hållet är inne på den nya banan och förvandlat brän-
vinstillverkningen till en ren fabriksnäring, det till sin natur
provisoriska stadgandet i afseende på tiden för destillering bi-
behålles oförändradt. Hvad redskapen åter beträffar, anser jag
ingen olägenhet uppkomma af Utskottets förslag, det densamma
må vara af hvad beskaffenhet och storlek som helst.
Häruti instämde Contracts Prosten Landgren och Doctor
Nordlander.
Domprosten Björling: Inom Utskottet voro ledamöterna
från detta Högv. Stånd alla af samma mening som Professor
Carl-
Den 4 Maj.
IT
Carlson nyss framställt, ehuru ingen har antecknat sig såsom
reservant. Jag för min del tvekar således ej att ingå på hvad
den siste talaren föreslagit.
Härmed förklarades discussionen slutad, och Ståndet, som
icke fann för godt bifalla Utskottets i förevarande punkt gjor¬
de tillstyrkande, att branvins-destillering må i stad såsom ser¬
skild näring utöfvas alla tidor af året, antog för ifrågavaran¬
de förra moment i förordnings-förslaget följande af Professor
Carlson föreslagna lydelse:
” Briinvins-des tiller ing må dessutom under den tid, då
bränvins-tillverkning icke är tilläten, kunna i stad, såsom
serskild ?iiiring utöfvas med redskap af hvilken storlek och
beskaffenhet som helst.”
Tredje hemställan sid. 12 bi fälts.
Fjerde hemställan sid. 12.
Med anledning häraf och till följd af nyssnämnda af Stån¬
det beslutade förändring af 20 § återremitterades jjjj 21, 61
och 49, med anmodan till Utskottet att tillse, om och i hvad
mon nyssberörde §§ må anses böra undergå ändring för att
sättas i öfverensstämmelse med den beslutade lydelsen af § 20.
§§ 22—24 bifo/los.
§§ 25, 26, 27 och 28.
Professor Carlson: Det kan ej sägas vara af väsendtlig
vigt, om bränvinsbrännings-redskap af justerare mätes eller ej;
men det underlättar controllen. Då det heter, att den, som
förfärdigar redskap för bränvins-tillverkning eller destillering,
skall vid densammas anmälning till justering uppgifva perso¬
nen, åt hvilken redskapen blifvit förfärdigad, på det Kongl.
Majds Befallningshafvande, som erhålla del af stämplings-bety-
gen, må veta, hvarest redskapen finnes; så synes mig ändamå¬
let med denna föreskrift, eller redskapens identification, vara
svårt att uppnå, om dess rymd icke är känd och för hvilket
ändamål mätningen är afsedd. Jag känner således icke, om
skälen varit tillräckliga för upphäfvandet af den gamla före¬
skriften.
Domprosten Kjörling: Utskottet ansåg mätningen af den
större redskapen vara helt och hållet öfverflödig och obehöflig,
enär tillverkningen i större brännerier ej bestämmes efter af-
verknings-förinågan. Man ville förenkla författningen och har
Höge. Preste-St. Prot. t857. 4:de Bandet. 2
18
Den 4 Maj.
derför uteslutit ifrågavarande bestämmelse såsom onödig. Hvad
Professor Carlson anfört om nyttan af mätningen för bevisan¬
det af redskapens identitet, synes mig vara af underordnad
vigt. Då således bibehållandet af det gamla stadgandet blott
föranleder onödigt besvär, hemställer jag, om icke Ståndet
kan bifalla den förändring, Utskotten föreslagit.
Häruti instämde Doctor Nordlander, Prosten [Våhlander
med flera.
Professor Carlson: Något stort besvär kan bibehållandet
af den gamla föreskriften väl icke föranleda. Då emedlertid
både det förra och det nu af Utskotten föreslagna sättet leda
till ändamålet, så vill jag icke vidare yrka antagandet af min
mening.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, blefvo, uppå
derom verbörligen gjord proposition, ifrågavarande §§■ af Stån¬
det godkända.
§§ 29—35 bi föllos.
§ 36.
På hemställan af Prosten Ljunggren blef denna § åter¬
remitterad för enahanda ändamål, som redan i afseende på §§
21, 61 och 49 är angifvet.
§§ 37—39 biföllos.
§ 40.
Prosten Melander: Ibland motiverna hafva Utskotten nämnt,
att grundsatsen att genom en för all bränvios-tillverkning lika, men
tid efter annan småningom ökad beskattning höja priset på
sjelfva varan, samt derigenom minska både förbrukning och
tillverkning borde efter Utskottens mening strängt vidhållas.
Jag gillar denna grundsats; men anser Utskotten hafva velat
gå alltför försigtigt tillväga, då de sraxt derefter yttra sig
icke kunna tillstyrka en höjning med 50 eller 100 procent i
den vid sistlidne Riksdag så betydligt stegrade afgiften, utan
föreslå, att densamma bestämmes till 60 öre, hvilket utgör
blott 10 öres förhöjning. När man vet, att afgiften för brän-
vins-tillverkning vid förlidne Riksdagen på en gång höjdes med
400 procent, utan att några vådor deraf försports, så tyckes
det mig, som det ej skulle vara serdeles farligt att nu höja
samma afgift med 50 procent. Redan förra Riksdagen yrkade
jag, att afgiften skulle bestämmas till det genom en slik för¬
Den 4 Maj.
19
höjning uppkommande belopp, och tror ännu, att tillverkningen
kunnat bära densamma. Jag tror äfven, att äfven med nu af
en motionär föreslagna beskattning af 75 öre för kannan vi
icke skulle komma att sakna bränvin. Tillverkningen deraf
skall säkerligen äfven med denna skatt icke synnerligen för¬
minskas och fullkomligt bära sig. Ehuru jag således önskade
framgång åt den motionärens förslag, sorn velat sätta afgiften
för bränvinsiillverkning till 1 R.:dr för hvarje kanna, vill jag
såsom en medelväg mellan de olika åsigterna endast yrka 75
öro, och tror, att Ilögv. Ståndet till en sådan förhöjning gerna
kan lemna sitt bifall.
Häruti instämde Doctor Sandberg.
Doctor Säve: Jag delar fullkomligt den första talarens be¬
römliga nitälskan att vilja minska bränvinsförbrukningen genom
varans fördyrande, hvartill såsom medel naturligtvis tjenar att
höja skatten. Men den bör då icke på en gång sättas alltför
högt för att ej reta till smuggling. Utskotten hafva ej åsidosatt
don fiirst yrkade grundsatsen, men hafva ansett sig vid dess til¬
lämpning böra iakttaga en viss varsamhet och måtta. Den hö¬
gre beskattningen på bränvin är i vårt land ännu ny, och be¬
stämdes vid förra Riksdagen till på en gång 16 sk. B:co eller
omkring 50 öre. Norrige har gått längre och kommit ända
till 75 öre, men det har också en längre erfarenhet af pro-
ductionsskattens användande bakom sig. Om vi nu på en gång
beslutat en sådan förhöjning, så skulle den utan tvifvel hafva
ådragit oss den rättvisa förebråelsen att hafva förbisett icke
blott en behöflig stadga, utan äfven all billig progression i
bränvins-författningen. Den sålunda nied en hel tredjedel för¬
höjda skatten skulle också hafva fallit nog tungt på de min¬
dre brännerierna, för hvilka afverkningsförmågan nu blifvit dub¬
belt högre beräknad, och sålunda verka mer missnöje än sa¬
ken förtjenar. Jag tror följaktligen, att Utskotten genom att
bestämma skatten till 60 öre gått så långt, som de skäligen
bort och kunnat, och yrkar bifall till förslaget.
Häruti instämde Biskop Bergman samt Prostarne Lager¬
gren och Ljungdahl.
Professor ågårdh: Jag skulle vilja föreslå, att man stad-
nade vid nuvarande skatt å bränvinstillverkningen. Det voro
visserligen godt att bereda Staten större inkomster genom för¬
höjning af ifrågavarande afgift; men man måste betänka, att,
om skatten sättes så hög, att man derigenom retar till lagöf-
verträdelser, smuggling och lönnbränneri, fiirdelarne blifva inga,
utan ändamålet komine i stället att motverkas. Något sådant
vore i min tanke att befara, om de i ämnet väckta motioner¬
20
Den 4 Maj.
na bifiillos. Då skatten å bränvinstillverkningen är blott hälf¬
ten så hög i Danmark, så vore ju det smugglings-premium,
som en oloflig införsel derifrån skulle lemna, alltför stort för att
egennyttan skulle kunna motstå frestelsen. Vi hafva redan sett
följderna af en förespeglad omvexling i lagstiftningen i denna
del; ty bränvinet iiar redan stigit vid blotta ryktet om hvad
Utskotten föreslagit. Vi böra icke uppmuntra speculationerna i
den delen. Någon stadga i lagstiftningen behöfves. Och om
den af Utskotten föreslagna förhöjda beräkningen af brännerier-
nas afverkningsförmåga blifver antagen, så höjes i verkligheten
skatten till så högt belopp, som jag för min del för närvarande
anser lämpligt.
Häruti instämde Doctor Nordlander och Prosten Car¬
lander.
Professor Carlsen: Jag kan ej instämma med nästföregå¬
ende talare deruti, att den föreslagna förhöjningen i skatten för
bränvinstillverkning är för stor. Man bör betänka, att om ock
den förhöjda beräkningen af de mindre pannornas afverknings¬
förmåga innebär en förhöjd beskattning, så har på ett annat
ställe förminskning i afgiften, nemligen genom användandet af
en beräkningsgrund för bränvinets styrka, egt rum. Om man
tager detta i beräkning, så blefve den nuvarande skattens för¬
höjning endast 4 sk. 9 r:st på kannan.
Hvad den befarade smugglingen beträffar, så har erfaren¬
heten bekräftat, livad vid förra Riksdagen antogs, att förhål¬
landet dermed icke är så särdeles farligt. Man eger detaljerade
uppgifter derpå, att det på Skånska kusten imsmugglade brän¬
vin under förra året uppgått till högst en half million kannor; och
med nu vidtagna bättre tullbevakning och controller är all an¬
ledning att förmoda, det säkerheten för missbruk blir ännu
större.
Att Danmark har lägre skatt å bränvinstillverkningen, eger
sin riktighet: men lika sannt är det ock, att Norrige har en
högre; och vi, som stå i landgemenskap med det sednare Ri¬
ket, för att icke tala om det politiska sambandet, böra helst
närma oss i detta afseende till vårt brödrarike.
Det är sannt, att priset på bränvin stigit, dock ingalunda
högre än som vid en ifrågasatt höjd beskattning är att vänta;
men någon väsendtlig rubbning i förhållandena kan ej gerna
genom denna förhöjning inträda Att en högre afgift för till¬
verkningen bestämmes, synes mig alltså riktigt; men deremot
vill jag icke gå så långt som till 75 öre, emedan detta språng
skulle blifva för stort, utan tror, att man kan stadna vid hvad
Utskotten föreslagit. För öfrigt, om någon skatt bör afse
högre inkomst för Statsverket, på hvars medel nu så stora
anspråk giiras, så är det företrädesvis denna. Det må an¬
D e n 4 Maj.
21
förås, att alldeles samma slag af skatt på sednaste åren blif¬
vit anlitad af andra stater, så t. ex. England, Frankrike m. fl.
Jag yrkar således bifall.
Prosten Wåhlander: Det torde vara allmänt erkändt, att
stadga i lagstiftning är ett bland de förnämsta vilkoren för ett
lands välstånd oell förkofran. Om så är, bör väl denna san¬
ning ega sin tillämplighet äfven på bränvins-lagstiftningen. Den
lag, som handlar om bränvinets tillverkning och försäljning i
vårt land, är icke mycket iner än två är gammal, och det torde
derföre vara alltför tidigt att nu företaga några andra förän¬
dringar deri än sådana, hvilka denna korta erfarenhet bekräf¬
tat vara af behofvet påkallade. Detta kan icke vara förhål¬
landet hvad bränvinsskatten beträffar. För den skull synes mig
vara skäl att bibehålla denna skatt oförändrad, åtminstone un¬
der nästa statsreglerings-period. Det skulle annars kunna inträffa,
att det goda ändamål, som hvarje sann fosterlandsvän dermed
åsyftar, snarare motverkas än befrämjas. Det ligger nemligen
för öppen dag, att en öfverdrifven beskattning innebär en större
lockelse både till lönnbränning och oloflig införsel af denna
vara. Det har blifvit yttradt., att vådorna i detta hänseende
icke äro serdeles stora. Jag vill också tro detsamma. Men
säkert är, att uppfinningsförmågan sällan visat sig rikare, än
då fråga uppstått om kringgående af lagen för bränvinets till¬
verkning. Blifver nu skatten utöfver behofvet förhöjd, så är
det icke otänkbart, att en spirituös dryck af enahanda beskaf¬
fenhet som det Svenska bränvinet inkommer från utlandet un¬
der främmande namn och dymedelst icke allenast motverkar
den goda sakens framgång, utan äfven förminskar den påräk¬
nade statsinkomsten. Exempel härpå saknas icke äfven under
den korta tid, som vår nu gällande bränvinsbrännings-lag va¬
rat. Det torde derföre vara nödigt att icke taga alltför bråd-
störtade steg i detta afseende. Dessutom är det en egen före¬
teelse, att samma herrar, som äflas att i tull-lagstiftningen
framgå på en liberalare bana, nu ifra för en motsatt riktning
i bränvins-lagstiftningen. Jag tror, att detta är mera välment
än välbetänkt. Åtminstone ligger ingen concequenee deri. Jag
instämmer derföre med Professor Agardh, och anser den ifrå¬
gavarande skatten icke böra bestämmas högre än vid föregå¬
ende Riksdag.
Doctor Sandberg: Jag instämmer med siste talaren der¬
uti, att stadga i närings-lagstiftningen är nödvändig, så vida
industrien skall kunna förkofras och uppblomstra; men jag
medgifver detta endast för sådana industrigrenar, som äro sam-
hällsnyttiga och bidraga till folkets väl. Hvad deremot angår
en skadlig och förderflig handtering sådan som denna, synes
mig lagstiftningen böra gå derpå ut att kunna göra Sveriges
22
Den 4 Maj.
innebyggare utledsna vid att bränna bränvin. Samme talare
har yttrat den farhågan, att Staten genom bränvinsskattens för¬
höjning skulle i stället för att vinna förlora i sina inkomster.
Ja, det vore ett i sanning godt tecken, om så skedde; ty så¬
dant skulle bevisa, att förtäringen af den skadliga drycken vore
mindre; och ju mindre folket super, desto bättre står det till
i landet. Hvad den af samma orsak befarade större smugglin¬
gen angår, så kan den blott genom sorgfällig tullbevakning
minskas. Ty äfven under nuvarande förhållande lemnar den
oloiliga införseln af bränvin från Danmark, der exportören får
sin tillverkningsskatt tillbaka, ett betydligt smugglings-premium.
För att underlätta tullbevakningens bemödanden, kunde man
också, sedan Electriska Telegrapher nu blifvit inrättade, ingå
den öfverenskommelsen med myndigheterna i Danmark, att man
finge underrättelser om tiden, då sådana exportforor afgingo.
Man har vidare sagt, att de små-bränvinspannoma skola
blifva i så hög grad lidande, om de, jemte det deras afverk-
nings-förmåga under dygn beräknades till två eller två och
två tredjedels gånger deras pannerymd, ålades en högre skatt.
Ja, det medgifves; ty de komma säkerligen att stryka segel;
men icke för den förhöjda afgiften på hvarje kanna bränvin, utan
för den mångdubbla afverknings-förmåga om dygnet, hvartill
de nu blifva uppskattade, och deröfver gråter icke jag. Men
sedan de små pannorna måst draga sig undan, så bör man
tillse, att de stora-, sorn blifva ensamma om fältet och äfven få
öfvertaga de smärres tillverkningsbelopp, också få betala mot¬
svarande högre skatt. Ty det är klart, att sedan de små blif¬
vit ihjälklumde, komma de stora att förse Svenska folket med
hela dess supningsbehof. Och ålägges dem ingen större afgift
för kanna än hittills, så skall dun ifrågavarande förändringen
tillskynda ångbrännerierna en ej obetydlig förmon. Såsom be¬
kant är, har jag väckt motion om skattens förhöjning till 75
öre för hvarje kanna, samt instämt med Prosten Melander,
som nu talat i samma syftning ; men är denna förhöjning omöj¬
lig, så må man utan ringaste betänklighet åtminstone antaga
den, som Utskotten föreslagit, eller 00 öre. Ilar man något
allvar att småningom höja beskattningen på den förderfliga
bränvins-tillverkningen, så kan väl en tillökning denna gång med
3-t skilling banco på kannan väl ingalunda anses vara för hög.
Domprosten Kjörling: Jag instämmer med Doctor Säve
och Professor Carlson; men gör dervid mindre afseende på den
vinst, Statsverket kan hemta af den förhöjda tillverknings-skat-
ten å bränvin, än å nödvändigheten och pligten för Rikets
Ständer att fortgå på den bana, som de förra Riksdagen bör¬
jade. För landet har den då utfärdade bränvins-förordniDgen
varit serdeles gagnande; och då ingen oro försports med an¬
ledning af det stora steg, som då togs, bör någon sådan icke
Ben 4 Maj.
23
vara synnerligen att frukta för genom det lilla steg, sora nu
är i fråga. Sistlidne Riksdags åtgärd i detta ämne har ej vi¬
sat sig vara i allo tillfredsställande och ändamålsenlig, i thy
att det åsyftade ändamålet, nemligen småpannornas borttagan¬
de och bränvinstillverkningens förvandlande till fabriksrörelse i
större brännerier, ej derigenom vunnits, då det tvärtom sedan
förra Riksdagen visat sig, att några stora brännerier blifvit ned¬
lagda, och i deras ställe små uppkommit. Genom de åtgärder,
Utskotten nu föreslagit, anser jag det nämnda ändamålet säkrare
vinnas, hvarföre jag får tillstyrka de Sammansatta Utskottens
förslag i denna del.
Biskop Thomander: De två representanterna från Lunds
Academi och Linköpings Stift, hvilka i dag talat för bibehål¬
landet af den gamla skatten, gjorde äfven förra Riksdagen mot¬
stånd mot den då ifrågasatta förhöjningen under förespegling
af flera faror för landet. Men deras farhogor hafva icke be¬
kräftat sig. Hvad den så mycket befarade smugglingen an¬
går, så har den till följd af det hinder, som sjelfva varans
volum lägger i vägen derför, icke skett till större belopp, än
på sin aldrahögsta höjd en million kannor. Många andra va¬
ror komma genom för hög tull att insmugglas, t. ex. caffe,
handskar o. s. v. De skrymma så litet, att man icke så noga
kan controllera införseln. Så är förhållandet icke med bränvi-
net. Det är svårt, 0111 det ock någon gång sker, att på den
Skånska kusten, som är så öppen, obemärkt komma med större
partier än en eller annan bränvinskagge på hufvudet. Smugg¬
lingen måste alltid ske i så liten skala, att den knappt lönar
mödan. Den så betydligt stegrade skatten, som sattes vid sist¬
lidne Riksdag, uppmuntrade utan tvifvel till alla möjliga smugg-
lings-försök, och likväl har den icke varit serdeles betydlig.
Lönnbränning i gryta med trälock och på annat sätt verkar
också så litet, att någon synnerlig fara derföre icke heller är för
handen. Då nu stora utgifter af 20 å 30 millioner oell mera
förestå, så bör man i afseende på den ifrågavarande förhöjnin¬
gen af bränvinsskatten icke taga stegen så korta, utan tvärt¬
om så långa som möjligt; jag tror, att då fråga icke kan vara
att uppmuntra denna näring, man, utan att frukta för luren-
drejeri, åtminstone bör kunna höja skatten till 70 öre för hvarje
kanna. Någon stadga i bränvins-lagstiftningen har aldrig blif¬
vit lofvad fabrikanten, utan heldre motsatsen.
Prosten Melén: Jag skulle icke hafva begärt ordet, om
jag ej vid remissen af Doctor Sandbergs motion i afseende på
detta ämne yttrat, att i min tanke skatten för bränvinstill-
verkningen borde förblifva vid hvad den sedan sistlidne Riks¬
dag varit, men en förhöjd beräkning af småpannornas afverk-
ningsförmåga bestämmas — en sak, hvaröfver Bonde-Ståndet
24
Den 4 Maj.
vid förra Riksdagen fattade mycken eld, och en del af Högv.
Ståndet äfven. Det gläder mig, att Doctor Sandberg nu fattat
en annan tanke. Han har hittills alltid hyllat de små brän-
vinspannorna, och talat om de stora, såsom några riktiga för-
störings-machiner, ”eldsprutande drakar” m. m. För mig, som
alltid velat hålla efter de små pannorna, synes den af vissa
motionärer föreslagna beskattningen dock något hård, emedan,
jemte det att afverkningsförmågan kommer att beräknas mer
än dubbelt högre, tillverknings-skatten blefve med nära 25
procent förökad. Men om Doctor Sandberg finner dem tåla
en beskattning af till och med 75 öre, så skall jag icke bedja
för dem. Åtminstone bifaller jag den förhöjning, som Utskot¬
ten föreslagit, eller 60 öre för hvarje tillverkad kanna.
Comminister Heckman: Alla hastiga förändringar i hvarje
gren af den ekonomiska lagstiftningen, och serskildt i afseende
på denna medföra olägenheter. Man klagar öfver förändrade
tullsatser vid hvar och en af de alltför nära på hvarandra föl¬
jande Riksdagarne, och lika grundade klagomål kunna föras
i afseende på bränvins-lagstiftningen. Man tog deruti vid förra
Riksdagen ett stort språng; och det vill synas talaren, att
man med endast två års erfarenhet, kunde nu tills vidare låta
bero vid den då gjorda bestämmelsen af tillverknings-skatten
och tillåta den nya ordningen för bränvins-tillverkningen ostörd
få fortfara samt lemna en tillförlitligare erfarenhet, än som nu
kan vara vunnen. Blott från denna synpunkt finnes tillräck¬
ligt skäl att bibehålla afgiften för bränvins-tillverkning oförän¬
drad. Men då man derjemte tager i betraktande den förhöjda
beskattning, som genom mer än fördubblad beräkning af små-
pannornas afverknings-förmåga uppkommer; så- kan man be¬
döma en vidare förhöjning äfven uti kannetals-afgiften såsom
åtminstone i afseende på dem nästan obillig. Det största och
icke oskäliga motståndet mot ett sådant förslag är att vänta från
Hedervärda Bonde-Ståndet, och det vore att beklaga, om Hög-
vördiga Ståndet genom bifall till förslaget skulle gifva anled¬
ning till enahanda bedröfliga uppträden sorn under förra Riks¬
dagen, då i Förstärkt Stats-Utskott denna fråga förevar.
Med bränvins-smugglingen, hvilken man hade ansett be-
drifvas i mycket större scala än verkligheten ådagalagt, lärer
det således icke vara så farligt. Men det gifves en loflig in¬
försel af sprit, som hotar med vida större våda. Fiir min del
vet jag ej. huruvida det kan kallas ett bättre förhållande, att
sprit, under hvarjehanda namn, ofta af sämsta beskaffenhet,
införd, här förvandlas till bränvin, än att genom måttlig be¬
skattning göra det möjligt för den inhemske producenten att
omedelbart förse landet med erforderligt behof deraf.
Man har sagt, att ingen oro försports till följd af den stora
förhöjning i bränvins-skatten, som vid sistlidne Riksdag beslöts,
Den 4 Maj.
25
och deraf har man dragit den slutsats, att man utan fara
äfven kunde höja den ännu mera. Men utom det att man
icke redan borde hafva förglömt de tillförlitligaste berättelser
om blodiga uppträden i byarne och skogarne, för att skydda
eller återeröfra den kära lyftpannan, bör man ihågkommma,
att retelscrna till lagöfverträdelsen ökas i samma förhållande
som skatten. Ty ju större skatten sättes, desto större blir
vinsten för den, som med näringen sysselsätter sig. Nu säger
man, att förhöjningen icke är betydlig; men tariferna visa, att
den i synnerhet i afseende å de små pannorna ungefärligen
fyrdubblar beskattningen. Och likasom man genom hilga tull-
satsér icke blott vida betydligare fördyrar varorna för consu-
menterna, utan äfven uppmuntrar smuggling, så sker det ock i
afseende på brävinstillverkningen genom för hög beskattning,
ehuru spritdryckens fördyrande må vara önskvärd. Jag in¬
stämmer med Professor Agardh deruti, att man icke bör höja
skatten, förmenande, liksom han, att, huru mycket vi än kunde
nu behöfva millionerna, vi genom att vilja vinna för många
kunna gå miste om en del af dem, vi hafva säkert att påräkna.
Nästa Riksdag kan blifva tid att tänka på en förhöjning af den
ifrågavarande skatten; nu är frågan derom nog tidig. För
denna min åsigt finnér jag vidare stöd uti den önskan om
skattens förhöjande ända till full R:dr för hvarje kanna tillver-
kadt bränvin, hvilken jag har hört framställas af en och annan,
som innehafver rättighet att i loflig väg koka detsamma. Utom
deri allmänna erfarenhet att hvarje af producenten eller köp¬
männen förskjuten skatte-riksdaler tages tillbaka flerfaldiga gån¬
ger af consumenten, torde bränvinsbrännaren hafva några hem¬
liga konster, hvarigenom han på ett eller annat sätt förstår att
undandraga sig skatt för en del af tillverkningen, och således
ju högre bevillningen är, desto större blifver vinsten, då den
obeskattade delen säljes till samma pris som den beskattade.
Utan all egennytta torde icke denna önskan hysas. Talaren
finnes icke benägen att gå den till mötes.
Professor Agardh: Man har sagt, att bränvins-smugglin-
gen icke varit så stor, blott en half million kannor. Ja, äf¬
ven om denna uppgift antages vara factisk, så bevisar detta
intet mot sjelfva saken, som jag förfäktar. Jag fäster mig icke
så mycket vid den financiella förlusten för Staten, utan fast¬
mera dervid att det lägre folket uppmuntras till lagöfverträdel-
ser, hvarigenom det sedan stadnar som innevånare på fästningarne
och förfaller till alla möjliga brott. Ty genom skattens för¬
höjning retar man otvifvelaktigt till smuggling, och en gång
inkommen på lagöfverträdelsernas bana är det svårt att säga,
hvar man stadnar. Genom en liberal tull-lagstiftning söker
man hindra smuggling, men här handlar man i alldeles mot¬
satt riktning. Hvad angår den förespeglade inkomsten för Sta¬
26
Den 4 Maj.
ten af en half million eller deröfver, så får man icke räkna
derpå så absolut; ty man måste betänka, att lefnadskostnaderna
genom en sådan indirect skatt i betydlig grad fördyras. Exem¬
pel derpå har man i Norrige. Man säger, att de af mig och
flera andra vid förra Riksdagen förebådade vådorna af brän-
vinsskattens förhöjning icke hafva bekräftat, sig. Man bör vara
tacksam mot försynen för ett sådant förhållande; men inga¬
lunda bör det vara ett skäl att derför blindt framrusa. De
omtalade vådorna kunna ännu inträffa; och höjer man ännu
vidare den ifrågavarande skatten, så fruktar jag, att, i fall an¬
dra och mindre gynnsamma förhållanden inträda, man finge fö¬
rebrå sig för den obetänksamhet, hvarmed man gått tillväga.
Doctor Sandberg: Att den ifrågavarande skatten, likasom
tullen, komme att i sjelfva verket blifva en consumtions-skatt,
kan icke nekas; men här är ej fråga om förbrukning af nå¬
gon nödvändighetsvara, och då bitr det skälet mot bifall till
skattens förhöjning icke heller användas. Det är just menin¬
gen att så mycket som möjligt fördyra varan, så att mindre
deraf må consumeras. Hvad importen af den utländska brän-
vinsspriten under mer eller mindre förnäma namn beträffar, så
blicka vi till Bevillnings-Utskottet med förhoppningsfull vän¬
tan, att några medel uppfinnas, som kunna förekomma den.
Min värde Stiftsbroder har beskyllt mig för att hysa nå¬
gon synnerlig ömhet för de små bränvins-pannorna. Ilan kan
icke med skäl förebrå mig något sådant. Hatet mot de stora
pannorna har varit och är stort i samma proportion, som dessa
äro större, men jag har derför icke älskat de små. Jag har
tvertom alltid hatat och hatar dem ännu tillräckligt. Min af-
voghet emot dessa med rätta kallade utarmnings- och bröd-
förstörings-machiner står i direcf förhållande till det större el¬
ler mindre förderf, de åstadkomma. Om min värde vän miss¬
tänker mig fiir någon democratisk lutning i detta fall, så får
han hålla till godo, om jag anser honom hysa litet arist,ocrati-
ska sympathier för de stora. För min del har jag föreslagit
tillverknings-skaltens förhöjning för både de stora pannorna och
de små. Utskotten hafva gått ett steg längre, ocii för de sed¬
nare äfven höjt beräkningen af afverkningsförmågan. De skola
till följd deraf säkerligen strypas, och detta gör visst icke mig
någon sorg. Men under sådant förhållande bör också skatten
för de stora pannorna förhöjas; ty annars blefve den tilläm-
nade lagstiftningen, som ruinerar de små, en fördel och ett
premium för de andra, som få fället, för sin verksamhet utvid-
gadt och blifva ensamme om den slemma handteringens be¬
drifvande. Om den föreslagna förändringen skulle föranleda nå¬
gra ledsamma uppträden ibland folket, så vore orsaken dertill
icke den med blott några skillingar förhöjda afgiften, utan den
fördubblade beräkningen af småpannornas afverkningsförmåga.
Den 4 Maj.
27
Men jag tror, att raan icke heller i detta afseende behöfver
hysa någon synnerlig fruktan; ty erfarenheten har nu betyd¬
ligt förändrat opinionen sedan sista Riksdag. Man har sett,
att man kan lefva lycklig på sitt lilla hemman utan bränvins-
pannan.
Må skatten således höjas, helst till 75 öre, men jag vill
likväl nedpruta litet mina anspråk i den delen och förena mig
med Biskop Thomander om 70 öre. Man skulle derigenom i
alla fall vinna långt mera än jag vågat hoppas.
Prosten Wåhlander: Jag har begärt ordet blott för att
bemöta en beskyllning, som blifvit mig gjord af Biskopen i
Lund. Han sade nemligen, att jag vid förra Riksdagen gjorde
allt för att motverka den förändrade bränvins-lagstiftning, som
då förehades. Jag ber få tillkännagifva, att detta är ett full¬
komligt misstag. Riksdags-protocollerna kunna utvisa, att jag
till alla delar instämde i hvad Utskottet i detta afseende då
fiireslog. Deraf skulle väl snarare den slutsats kunna dragas,
att jag gjorde allt för att befordra denna lagstiftning. Jag nit¬
älskar lika mycket nu för den goda saken; men detta hindrar
eke, att jag önskar vidblifvandet af den skatt, som förra Riks¬
dagen bestämdes, emedan jag på grunder, som jag förut haft
äran anföra och andra talare vidare utvecklat, anser en för¬
höjning deraf för det närvarande mindre lämplig.
Contracts-Prosten Emanuelsson: Samma meningsskiljaktigheter
yppades inom Utskotten som här i afseende på beloppet af den af¬
gift, som bör sättas å bränvins-tillverkning; man föreslog 50,
60, ja ock 70 öre. Man framställde der samma faror af för¬
höjningen i berörde afgift. Man talade om lönnbränning; men
af det spöket skrämdes icke Utskotten; ty dels finnas så mångå
nykterhetens och ordningens vänner i hvarje landsort, dels lig¬
ger lönnbränningens utrotande så tydligt i deras intresse, som
utöfva en loflig bränvinsbränning, att lönnbrännare snart skulle
blifva upptäckt och till näpst befordrad. Man talade om smugg¬
ling, och en ledamot åtog sig att bevisa, det 6 millioner kan¬
nor på detta olofliga sätt blifvit från Danmark införda. Men
genom underrättelser och noggranna uppgifter från vederbö¬
rande Svensk Consul blef bevisadt, att redan en half million
kannor vore en för hög beräkning. Ty emedan drawback be¬
viljades å bränvin, fördes samma vara flera gånger fram och
åter. Hvad slutligen importen af utländsk sprit beträffar, så
hoppades man, att Bevillnings-Utskottet väl skulle finna något
medel att förekomma eller åtminstone betydligt försvåra miss¬
bruket deraf. Man var således ense derom, att förhöjning af
den ifrågavarande skatten borde ske och beslöt att, följande
Norriges exempel, härvid gå småningom tillväga: hvarför man
28
Den 4 Maj.
ansåg klokast att för närvarande stadna vid 60 öre för hvarje
kanna.
Doctor Nordlander: Jag instämmer med den föregående
talaren deruti, att det för närvarande är klokast att icke be¬
stämma tillverknings-skatten å bränvin högre än 60 öre. Jag
önskar visst, att skatten må blifva så hög sorn möjligt, men
anser, att man icke bör gå för brådstörtadt tillväga. Man fö¬
respeglar visserligen uppträden äfven för den sistnämnda för¬
höjningen; men i min tanke äro de icke mycket att befara.
Då efter förra Riksdagens beslut i detta afseende blott på gan¬
ska få ställen några oroligheter utbröto, så måste anledningen
till en sådan fruktan vara nu ännu mycket mindre. Den af
Utskotten föreslagna afgiften, ehuru ej så hög som den, vissa
motionären tillstyrkt, uppfyller likväl ändamålet. Ty kan en
bränvins-tillverkare tillstyrka ända till 1 R:dr b:co per kanna,
så är det tydligt, att han ämnar på något hemligt ställe an¬
ställa sin bränning. Med lönnbränningen är det emellertid icke
så farligt; ty att bränna i grytor med trälock ger så dålig vara,
att den icke blir mycket eftersökt i längden. Det händer i så¬
dant fall, hvad som skedde under Konung Gustaf III:s tid i
Dalarne, att bönderna komma och klaga, ”att de få ondt i
hufvudet af trätratt-bränvinet”. Jag tillstyrker bifall till hvad
Utskotten föreslagit.
Doctor Säve: Någre talare, som sagt sig önska en viss
stadga i näringsförfattningarne, hafva förklarat sig mot all
skatteförhöjning på bränvins-tillverkningen vid denna Riksdag.
Man bör ej så motarbeta, säger man, en industri, som man
nyligen lyckats att förvandla från att vara husbehofsbränning
till fabriksrörelse. Men hvarföre hafva vi sökt reducera det
förut öfverdrifna antalet små brännerier till ett färre antal stör¬
re? Jo, för att lättare kunna beskatta dem. Lagstiftningen
står nemligen i helt annat förhållande till denna än till andra
näringsgrenar. Den vill nedtvinga snarare än höja dess till¬
verkning. Detta måste ske genom en successivt ökad beskatt¬
ning. Gör man detta endast i afseende på de mindre bränne-
rierna, så kommer man ej till målet. Ty då enligt sista redo¬
görelsen hela tillverkningen i de mindre brännerierna endast
uppgick till 4,500,000 kannor, så utgjorde den i de större
7,178,600 kannor, och den skall säkert stiga till ett nu oför-
utsedt belopp, om man icke efter hand ökar skatten. Norri-
ges erfarenhet är oss i detta afseende ganska lärorik. Ar
1849, då product-skatten der infördes med först 4 och två år
sednare med 6 skilling banco per pott d. ä. en tredjedels
kanna, hade pannornas antal i hast nedgått till 40 st. och hela
tillverkningsbeloppet lill blott 2,380,000 kannor, i stället för
att det ännu år 1848 utgjorde omkring tre och en half millio¬
Den 4 Maj.
29
ner kannor. Således var minskningen betydlig. Men man fann
snart utväg och intresse vid att högre uppdrifva denna, som
man trodde, nog beskattade fabriksnäring. Och när tillverk-
ningsbeloppet under bränningsåret 1853—1854 åter stigit till
den betydligt ökade qvantiteten af nära 4,000,000 kannor; så
fann Norrska Stortiiinget hög tid att åter höja skatten till dess
nuvarande belopp 8 sk. per pott d. ä. omkring 75 öre för
kannan enligt vår beräkning, och ändock lärer vid nuvarande
Storthing vara fråga om ytterligare förhöjning. Det är der¬
före med afseende på afsigten att förekomma en ständigt ökad
produc.tiO'1 visst ej för mycket, att Utskotten vågat föreslå 60
öre för kannan. Snarare kunde man säga, att förhöjningen är
för ringa. Men jag har redan yttrat, att Utskotten ansett sig
icke böra gå brådstörtadt tillväga, och jag vågar derföre an¬
hålla om Ståndets bifall till detta förslag.
Häruti instämde Prosten Melander.
Biskop Thomander: Jag vill ej upphäfva mig till skilje¬
domare mellan do stora och små ”drakarne”; jag har nog att
reda mig mot de två Ståndsbröder, som i dag förordat bibe¬
hållandet af den gamla skatten. Mot representanten från Lin¬
köpings Stift ger jag i en sak genast tappt, emedan jag tror
honom på hans ord, att jag misstagit mig, då jag påstod, att
han vid förra Riksdagen äfven motsatte sig då föreslagna för¬
höjning af bränvinsskatten. Men ehuru jag villigt erkänner
detta misstag, kan jag likväl icke gilla hans sätt att argumen¬
tera mot vidare förhiijning af skatten vid denna Riksdag; ty
vore hans premisser sanna, så skulle otvifvelaktigt den slut¬
satsen följa, att man borde återgå till en beskattning af 2 å 3
öre per kanna. Hvad den andra motståndaren angår, som af
ifrågavarande skatts förhöjning befarat folkets demoralisation,
så skulle lian säkert, om han haft tid att taga reda på den
smuggling, af bränvin, hvilken å de små fisklägena omkring
Skånska kusten bedrifvits, erfarit, att den betydligt aftagit och
på flera ställen alldeles upphört. Att den åtföljts af annan
smuggling har icke heller bekräftat sig. Ser man vidare på
lönnbränningen, hvilken inom Lunds, Skara och Linköpings
Stift säkerligen framträdt i största skalan; så finner man äf¬
ven i detta afseende förhållandena icke försämrade. En per¬
son, som vid en visitation uppträdde med detta höga språk:
”Jag har lönnbränt och skall göra det”, blef desavouerad af
hela församlingen, hos hvilken opinionen således blifvit be¬
tydligt förändrad, då truppstyrka hade förut måst ditkallas för
att hindra lönnbränning. Man må ej förhäfva sig å någon¬
dera sidan, utan med full förtröstan till den Styrelse, som hit¬
tills ledt vårt lands öden, blott tänka på hvad som är rätt.
Då man således känner, att bränvins-tillverkarnes vinst varit
30
Den 4 Maj.
stor under de sistförflutna åren, böra de i min tanke högre
beskattas. Och ölVerger man sintus gun, så kan man lika
gerna gå till 70 öre som till 60. Af fruktan fiir demonstra¬
tioner och upplopp bör väl ingen hederlig man inom represen¬
tationen vika från sin öfvertygelse.
Contracts-Prosten Hohnberg: Då jag sistlidne Riksdag i
likhet med detta Iliigv. Stånds Ledamöter i allmänhet på det
lifligaste intresserade mig för den stora frågan om reform i
bränvins-brännings-lagstiftningen, är det ett behof för mig att
nu yttra ett par ord. Jag instämmer fullkomligt med Doctor
Säve deruti, att just derföre, att sistförsamlade Ständer voro
nödtvungne att taga ett jättesteg i nyssnämnda lagstiftning,
både kan oell bör man nu gå saktmodigare tillväga, och jag
håller de sammansatta Utskotten räkning för att de med nö¬
dig varsamhet framskridit i den en gång utstakade riktningen.
Sistlidne Riksdag vidtogos, såsom vi alla veta, flerahanda kraf¬
tiga åtgärder att åstadkomma bohöfliga förändringar i flera af
våra vigtigaste inre förhållanden och dessa försök hafva un¬
der en mild försyns ledning slagit väl ut. Men äfven fram¬
gången har, såsom redan en föregående Talare antydt, sina
vådor. Efter en vunnen stor seger är man så lätt utsatt för
att råka i ett slags yrsel, och tecken till en sådan yra tycker
jag mig hafva denna Riksdag varsnat i flera riktningar. Tyd¬
ligast uppenbara de sig i den vidtutseende jernvägsfrågan :
möjligen torde de innan långt äfven visa sig i tullfrågan och
med hänseende till det nu förevarande ärendet synes man mig
likaledes vara färdig till en viss öfverdrift. Jag tror icke, att
det för den goda sakens egen skull är rätt helsosamt att allt¬
jemt taga stormsteg på reformernas bana, och jag kan icke
neka, att jag hyser någon betänklighet vid den höga beräkning
af de mindre bränvins-brännings-redslcapens afverkningsförmåga,
som Utskotten antagit: men hvad de i nu förevarande punkt
föreslagit angående tillverknings-skatten finner jag ganska väl¬
betänkt och lemnar derföre med nöje mitt bifall till detsamma.
Biskop Björck : Det har blifvit upplyst, att förhöjningen i
bränvinsskatten från 50 till 60 öre skulle komma att göra om¬
kring 4 skillingar per kanna. Denna förhöjning anser jag
vara bra liten för de större pannorna, då man förutser den
vinst, som, om den 41 § går igenom, skulle tillfalla dem ge¬
nom de små pannornas försvinnande. Jag instämmer derför
med Biskop Thomander deruti, att skatten bör sättas till 70
öre. Smugglingen, som man anfört såsom ett skäl mot hvarje
förhöjning af tillverknings-afgiften å bränvin, har, såsom man
haft tillfälle att i dag förnimma, icke efter sednaste Riksdags
åtgärd tilltagit, utan snarare tvertom. Hvad den befarade de¬
moralisationen beträffar, så torde den i detta hänseende väl
Don 4 Maj
31
uppvägas af den demoralisation, som genom bränvinets bruk upp¬
kommer. Och i afseende på missnöjet och upploppen, hvarom
man här talar, så kommer väl faran deraf att blifva större, i
den mon genom en mindre skatt de stora .bränneriernas vinst
förökas, hvaraf afund och förbittring hos egarne af de mindre
brännerierna snarare föranledas.
Doctor (iiimielius: Jag har ej velat deltaga i discussionen,
men vill dock ej undandraga mig att med några ord uttala min
åsigt. I afseende på de små bränvins-pannorna kan jag icke
hoppas, att de genom skattens förhöjning skola gå under. De
komma nog att berga sig. Skulle de dock mot min förmodan
verkligen gå under, så att de stora pannorna blefve ensamme
om fältet, så skulle delta förhållande, långt ifrån att vara olyck¬
ligt, utom andra fördelar betydligt underlätta controllerna å
bränvins-tillverkningen och bränvins-lagstiftningens reglering.
I'afseende på skatte-beloppet hafva tre meningar gjort sig
gällande, man har föreslagit 50, 60 och 70 öre. I* Bonde-
Ståndet har man stadnat vid den förstnämnda afgiften och så¬
ledes icke ansett någon förhöjning böra ske. Jag för min del
skulle vilja tillstyrka 60 öre. Ty skall man öka skatten, för
hvilken åtgärd de flesta här tyckas vara benägna, så är det i
min tanke bäst att hålla sig vid hvad Utskotten föreslagit.
Steget är då icke på engång för stort, och hvad redan Utskot¬
ten antagit har säkert mesta utsigt att vinna bifall af de andra
Stånden. Går man ett steg längre, uteblifver efter all sanno¬
likhet ett sådant bifall och då Ståndens meningar blifva de¬
lade, blir troligen utgången ett qvarstadnande vid hvad förut
egt rum.
Prosten Melander: Då jag öppnade discussionen, föreslog
jag, att skatten å bränvins-tillverkningen borde sättas till 75
öre; men då jag icke blifvit i denna mening understödd af nå¬
gon, öfvergår jag till hvad Biskop Thomander tillstyrkt och
anhåller, att den ifrågavarande afgiften må bestämmas till 70
öre för hvarje kanna.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, blef, på der¬
om af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen gjord proposition,
Utskottens i förevarande § framställda förslag af Ståndet bifallet.
Hvad Utskotten för öfrigt uti förevarande Betänkande till¬
styrkt och föreslagit, bifölls, hvarjemte Ståndet godkände det i
serskild Bilaga afgifna ”Förslag lill Förordning angående vil¬
kor en för bränvins-tillverkning”, med undantag likväl af de
delar utaf detta förslag, deruti ändring till följd af förestående
beslut påkallas.
32
Den G Maj.
§ 4.
Föredrogs ånyo och bordlädes för andra gången Bevill-
nings-Utskottets Betänkande N:o 8, angående stämplade pap-
pers-afgiften.
§ 5.
Upplästes och Indes lill handlngarne följande från Med-
Stånden inkomna Protocolls-Utdrag, nemligen: från Höglofliga
Ridderskapet och Adeln N:ris 233—238, samt från Yälloiliga
Borgare-Ståndet N:ris 225—230.
Ståndet åtskildes kl. ^10 e. m.
Ut supra.
In fidem.
S. H. Almqvist.
Den 6 Maj.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades Protocollet för den 2 innevarande månad.
§ 2.
Professor Lindgren hemställde, att, då Fjerde Hufvudti-
teln ej ännu i Siats-Utskottets Plenum behandlats och Femte
Hufvudtiteln ej ens på Utskotts-Afdelningen hunnit afslutas,
tills vidare skulle anstå med föredragningen af Bonde-Ståndets
på bordet lagda inbjudning till Med-Stånden att å ett rum
sammanträda till gemensamma öfverläggningar rörande Stats-
Ut-
Den 6 Maj.
33
Utskottets införväntade Betänkanden i fråga om reglering af
berördo Hnfvud-titlar, och beslöt Ståndet att tills vidare upp¬
skjuta behandlingen af Bonde-Ståndets ifrågavarande inbjudning.
§ 3.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Ulskottcls Betänkande N:o 8,
angående stämplade pappers-afgiften, hvarvid beslöts, att, i lik¬
het med hvad vid föredragningen af Betänkandet rörande All¬
männa Bevillningen egt rum, detta Betänkande skulle punktvis
och i sammanhang med dervid bifogade Författnings-förslag
behandlas.
Derefter förekommo i ordning:
§ 1, hvaruti ingen förändring af Utskottet föreslagits,
och som af Ståndet godkändes ;
§ 2, Utskottets hemställan sid. 2, äfvensom lydelsen af
den i Författnings-förslaget upptagne paragrafen godkändes.
§ 3. Utskottets hemställan sid. 2 rörande 9 mom. bi-
Jo/Is, hvarjemte Ståndet antog den af Utskottet för denna § fö¬
reslagna redaction.
§ 4. Utskottets alla hemställanden (1—11) (sid. 5—10)
rörande ifrågavarande paragraf godkändes, äfvensom lydelsen
af den i bilagde Förlattningsförslag upptagne 4 §.
§ 5. l:a Hemställan (sid. 10) bifölls;
2:a Hemställan (d:o) bifölls.
§§ 5 och 6. Utskottets hemställan (sid. 10) beträffande
Herr af Dojmers förslag, äfvensom hemställan (sid. 11) rö¬
rande lydelsen af §§ 5 och 6, angående fullmakters chartering,
godkändes.
§ 5. Hemställan rörande chartering af fullmakter vid Re¬
gementen och Corpser (sid. 11), rörande chartering af diplo¬
mer för Consuler m. fl. (sid. 11) och rörande chartering af
Kongl. Maj:ts Domar och Resolutioner i de fall, då dessa upp¬
taga mer än ett ark (sid. 12), godkändes, äfvensom Ståndet
antog lydelsen af ifrågavarande § enligt Utskottets i Bilagan
framställda förslag.
§ 6. l:a Hemställan (sid. 12) godkändes;
2:a Hemställan (3:°) godkändes;
3:e Hemställan (d:o) godkändes.
Och biföll Ståndet i sammanhang härmed jemväl den fö¬
reslagna lydelsen af §:n.
Högv. Prcste-Ständets Prat. tSS7. 4:de Bandet. 3
34
Dea C Maj.
§ 7. l:a Hemställan (sid. 13) godkändes, äfvensom 2:a
hemställan (sid. 13), hvarjemte Utskottets redactions-förslag
för § 7 antogs.
§ 8. Usta Hemställan (sid. 14), angående chartering af
arrende- och andra contracter.
Härvid begärde
Contracts-Prosten Malmstedt ordet och anförde: Emot
lista momentet af denna 8 § har jag uti Utskottet reserverat
mig. Men hela paragraphen innefattar verkligen tydliga bevis
på riktigheten af hvad Chefen för Finans-Departementet emot
hela Författningen anmärkt och som Utskottet medgifvit: "att
några allmänna grunder för ordnandet af denna beskattnings-
titel desto mindre torde vara att åberopa, som för beräkningen
och gradationen af stämplade pappers-afgiften någon absolut
rättsgrund svårligen står att finna”. Mig synes dock, att någon
rättsgrund borde följas, så att likartade förhållanden lika be¬
handlades och författningen derefter ordnades. Detta är dock
icke i denna paragraph iakttaget, utan aftal om nyttjande-, be¬
sittnings- och egande-rätt äro om hvarandra blandade och de
likartades behandling olika. Uti lista momentet förekomma
Arrende- och Hyres-contracter, Förpantningsbref, Fördels- och
Undantags-contracter, der nyttjanderätt är i fråga, och uti 6:te
momentet förekomma Skuldebref m. m., der samma rätt är i
fråga, men beskattningen är olika med undantag af den på För¬
pantningsbref. Då nyttjanderätten till fast och lös egendom
ej kan vara olika inför lagen, så böra ock aftalen derom be¬
handlas lika i beskattningsväg. Väl .har det varit fråga om,
att äfven Skuldsedlar skulle skrifvas på eller beläggas med
charta, men man har insett, att det är orimligt att lägga skatt
på skuld; ty långifvaren är oåtkomlig. Beskattning förekom¬
mer derföre ej förr än sådana documenter lagfaras eller utsök¬
ning begäres. Denna beskattning är under sådana förhållan¬
den högst billig, emedan Statens skydd eller biträde begäres.
Att Arrende- och Hyres-contracter äro älven i det afseendet
lika med Skuldebref, att beskattningen drabbar den, som ar¬
renderar eller hyrer, ehuru Författningen stadgar, att båda con-
trahenterna skola lika deltaga uti afgiften; ty antingen måste
arrendatorn eller hyresmannen serskildt förbinda sig att ensam
bekosta chartan, eller ock beräknas den kostnaden vid aftalets
uppgörande. Afven här beskattas således skuld, hvilket i af¬
seende på fattiga hyresgäster är så mycket mera tryckande,
som de årligen eller oftare måste flytta. Att egaren, som år¬
ligen betalar skatter och bevillning för sin egendom, ytterligare
för den samma skall skatta, och det ofta årligen, kan ej vara
billigt, utan endast i likhet med skuldförbindelser böra ifrå¬
Den 6 M a ,j.
35
gavarande contracter beskattas, då de lagfaras edler utsökning
begäres.
Att allmänna rättskänslan ogillar Författningens stadgande
i denna paragraph, bevisas deraf, att i alla landsorter dylika af¬
tal dels icke skriffeligen uppsättas, dels, ehuru skrifna, icke
charteras, då deras uppvisande vid mantalsskrifning under tio¬
tal af år ej kommit i fråga. Stadgandet, att sådana contrac¬
ter skola charteras, Iean ofta icke iakttagas, icke heller, der
iakttagandet kan ske, det samina framtvingas, eller på föreskrif-
vet sätt controlleras; ty många contrahenter sakna skrifkun-
nighet, än flera anse sig ej behöfva den säkerhet, som ett
skrifvet contract skulle lemna, oell oräkneliga contracter ingås
och upphöra att vara gällande mellan mantals-skrifningarna t.
ex. då rum terminvis uthyras, eller rätt till bete lemnäs
för dag, vecka eller månad. Afven då contracter skrifvas,
kunna de ej utan våld framtvingas, då innehafvaren säger sig
ej hafva något sådant att uppvisa. Väl har jag hört sägas,
att mantals-skrifvare någorstädes anlita polismyndighet för att
framtvinga contract, det må vara skrifvet eller skola skrifvas,
men jag har svårt för att tro. det en sådan inqvisitorisk åtgärd
i strid mot Svensk lag skall kunna företagas.
Uti paragraphens sista punkt förekommer ett stadgande,
som upphäfver det, som uti föregående 3:dje punkten föreskrif-
ves, så att den enskilde, som contraherar med Staten eller dess
inrättningar, ensam får bekosta chartan. Detta är icke bil¬
ligt i afseende på den enskilde, det är icke heller klokt i af¬
seende på det allmänna, emedan den enskilda parten alltid
beräknar kostnad och besvär vid charteringen, då aftalet upp-
göres. Sådana contracter böra derföre vara fria från char-
tering.
På grund af hvad jag så väl uti min reservation, som
uti detta mitt anförande framställt såsom skäl för ogillande af
Höglofliga Bevillnings-Utskottets beslut att bibehålla stadgan¬
det oförändradt, vågar jag ödmjukligen föreslå, att Högvördiga
Ståndet behagade besluta, att Usta momentet af 8 § må er¬
hålla följande förändrade lydelse:
Arrende-, Hyres- och andra contracter emellan
enskilda personer, angående begagnande af egendom
eller lägenhet på landet eller i stad, skola i likhet
med Skuldförbindelser charteras, då de till vinnande
af lagfart eller utsöknings-biträde inför vederbö¬
rande auetoritet uppvisas.
Häruti instämde Professor Lindgren, Doctor Nordlander
samt Prostarne Melander och Millén.
Prosten Carlander: Ehuru jag ej finnes antecknad bland
reservanterne, instämmer jag dock med den föregående Tala¬
36
Den 6 Maj.
ren och tror, att ifrågavarande stadgande hardt och obilligt
trycker dem, som minst tåla en dylik beskattning, och att
många anledningar derigenom uppstå till förvecklingar, sorn
kunde och borde undvikas, hvarföre jag på de grunder, som
af Contracts-Prosten Malmstedt blifvit anförda, yrkar antagande
af det förslag, som i hans reservation förekommer.
Domprosten Knös: Den värde reservanten har visserligen
för sin mening anfört goda skäl. Det enda vigtiga motskäl,
som deremot kan invändas, är, att en icke obetydlig Statsin¬
komst derigenom skulle gå förlorad. För min del instämmer
jag dock heldre med reservanten än med Utskottets pluralitet. I de
trakter, der jag vistats, hafva verkligen ifrågavarande föreskrif¬
ter i allmänhet iakttagits, dock på det sätt, att, der aftal munt¬
ligen egt rum, ingen förpligtelse att framvisa contracter ansetts
kunna ega rum, följaktligen ingen charte-beläggning blifvit satt
i fråga, men om contract skriftligen blifvit uppgjorde, har dylik
charte-beläggning alltid skett. Denna åtskilnad synes mig
emedlertid vara något tvifvel underkastad och torde kunna leda
till olika praxis och förvillande uppgifter. Jag anser derföre
ändamålsenligast, att en ändring göres i den syftning, som den
förste talaren här framställt.
Contracts-Prosten Tegnér: Till en början ber jag få till¬
kännagifva, att jag inom Bevillnings-Utskottet icke tillhör den
afdelning, sorn beredt förevarande Betänkande, och att, då den
nu under öfverläggning varande § i Utskottets Plenum före¬
kom, jag var af tjenstgöring såsom Suppleant i Constilutions-
Utskottet upptagen. Om jag varit i Bevillnings-Utskottet när¬
varande, hade jag biträdt pluraliteten. Att contracter och af¬
tal om begagnandet af en annans egendom skola vara på charta
skrifna eller dermed belagda, utgör en föreskrift, som hvarken
härleder sig från gårdagen eller innefattar någonting så orim¬
ligt eller obilligt, som den värde reservanten tyckes förmoda.
Jag vill icke förneka, att stadgandet kunde blifva det, om en
sådan tydning deråt gåfves eller tillämpning deraf gjordes som
den, hvilken i reservationen blifvit framställd såsom möjlig,
utan att jag likväl hvarken ser eller nu af reservanten hört,
att den vore verklig. Så vidt min erfarenhet sträcker sig, och
denna rörer endast landet, har jag aldrig förnummit någon olä¬
genhet af detta stadgande, eller hört detsamma öfverklagas.
Vederbörande arrende- och hyres-contracter uppvisas vid man¬
talsskrifningen, och blifva då med charta af Häradsskrifvaren
försedda, i händelse de förut saknat en sådan; — och dermed
väl. Jag tror således icke, att faran af stadgandet är så stor,
som mången tyckes anse, och stärkes i denna förmodan äfven
af den omständigheten, att det återfinnes i förordningen om
stämpladt papper så långt tillbaka, som jag haft tillfälle efter¬
D e ii 6 M a j.
37
se. Dessutom ber jag få fästa uppmärksamheten på den om¬
ständigheten, att Ståndet redan lemnat bifall till Bevillnings-
Förordningen i hvad den angår mantalsskrifningen och uppvi¬
sandet vid densamma af de nu ifrågavarande contracten. Jag
biträder således förslaget, och tillstyrker bifall till detsamma,
ehuru jag förutser, att det yrkade bifallet kommer att för denna
gång uteblifva, och att återremiss blir resultatet, med hvilken
jag ock då måste finna mig belåten.
Häruti instämde Prosten Melén.
Professor Agardh: Jag instämmer hufvudsakligen med den
förste talaren, och kan ej se något skäl eller någon billig grund
för ifrågavarande beskattning. Principen i allmänhet tyckes
vara den, att förbindelser mellan enskilda först då skola char¬
teras, när de uppvisas inför Domstol, men eljest icke. Detta
moment utgör det enda undantaget från denna princip. För
öfrigt är det så skrifvet, att det ej kan tillämpas; ty ingen an-
svarspåföljd är egentligen stadgad för flen husvärd, sorn i detta
hänseende försummar att fullgöra hvad författningen föreskrif-
ver om contractets uppvisande vid mantalsskrifningen. 11 §:ns
12 och 13 mom. stadga intet ansvar, utan hänvisa endast till
14 § 1 mom. Men man kan mot detta moment invända: jag
har ej något skriftligt contract upprättadt. och då 14 § 1 mom.
endast afser ”till Embetsverk, Domare eller Embetsman insän¬
da förseglade handlingar, som med stämpladt papper böra vara
försedda”, kan detta moment följaktligen endast tillämpas i det
fall, att tvist uppstår rörande contractet, som sålunda måste
för Domaren uppvisas. Men man kari svårligen framtvinga den¬
na beskattning, derest hyré'svärden förklarar, att han intet con¬
tract eger. Också är det händelsen i min hemort, att knap¬
past en tiondedel af alla hyres- och arrende-contract äro char-
terade. Huru ojemnt denna beskattning till följe häraf måste
drabba den skattskyldige, ligger för öppen dag. Hvad beträf¬
far valet mellan beslut eller återremiss, så tror jag, att den sed¬
nare blir nödvändig, emedan tarifferna för hyrescontract och
skuldebref för de förra upptager 50 öre för en arrende- eller
hyressumma öfver 25 R:dr till och med 100 R:dr samt för
hvarje tulla 100 R:dr derutöfver 1 R:dr, då den sednare tarif¬
fen åter enligt 6 mom. bestämmer endast 15 öre för ett ca-
pitalbelopp till och med 100 R:dr och 30 öre för hvarje fulla
100 R:dr derutöfver. Det är nemligen klart, att dessa båda
tariffer måste blifva olika, enär det vid skuldebref är capitalet,
som beskattas, vid hyrescontract deremot endast afkastningen.
Således borde väl Utskottet få taga saken under ny ompröf-
ning, hvarföre jag föreslår, att 1 momentet måtte återremit¬
teras.
Biskop Bergman instämde.
38
Den 6 Maj.
Doctor Säre: Jag liar tecknat mig såsom instämmande
i Contracts-Prosten Malmstedts reservation och jag förenar mig
äfven nu i hans yttrande. Jag anser ej rätt, att Staten för
vinnande af inkomster blandar sig i enskildas transactioner.
Om jag hyrer ett rum på en månad, kan väl contract någon
gång uppgöras, men nödvändigt synes det ej vara, att derföre
taxering af en viss chartse-afgift skall ega rum. Derest betyd¬
ligare handlingar, som ej ega giltighet utan att lagfaras, före¬
komma, så må det vara behöfligt, att de charteras, men ett så¬
dant behof inträffar ej i ett stort antal förekommande fall. Jag
håller således före, att endast sådana transactioner eller aftal,
som skola lagfaras oell uppvisas för Domaren, böra med charta
beläggas, men icke andra enskilda öfverenskommelse!’. Denna
afgift är för (ifrigt ej så obetydlig, då den för förnyade con-
tracter ofta måste förnyas, och Staten bör ej söka gagnera på sina
medborgare vid afslutande af sådana aftal, som ej äro af all¬
männare vigt. För (ifrigt är del visadt, att det åsyftade än¬
damålet ganska lätt kan kringgås, såsom t. ex. då aftalet en¬
dast sker muntligen. Jag förenar mig alltså mod den förste
talaren uti hans förslag.
Comminister Beckman : Äfven jag skulle gerna instämma
med Contracts-Prosten Malmstedt, om jag endast afsåge olä¬
genheterna och orättvisan af det bibehållna lagstadgandet samt
det underslef, som dervid kan begås; men å andra sidan må¬
ste man betänka, att Statsverket har behof af inkomster, så att
det nu nästan mera än förr måste söka sådana i alla vinklar
och vrår. För öfrigt kan jag ingalunda medgifva, att denna
afgift för afhandlingar och aftal emellan enskilda personer är
så ensam i sin art. Yexlar böra ju ock charteras, ehuru de
äfven äro aftal mellan enskilda personer. På samma sätt äro
ju äfven äktenskapsaftal enskilda öfverenskommelse^ hvilkas
kungöranden beläggas med stämpladt papper, utan att nämna
många andra, så att ur den synpunkten ifrågavarande afgift
visst icke med fog kan utdömas. Att lagstadgandet är behäf-
tadt med stor orättvisa, kan ej förnekas. Inom liufvudstaden
finnes en embetsman, som vid det 72:dra året bor qvar uti
samma hyrda lägenhet, hvarest han är född; hans hyrescon-
tract har på den långa tiden icke ofta erfordrat ny charta;
andra hyresgäster deremot flytta årligen eller hvarje halfår,
hvaraf följer, att deras husvärdar också årligen måste anskaffa
ny Charta-sigillata. Staten har genom ifrågavarande charte-
ring en icke ringa inkomst, och skulle erhålla den betydligt
större, om författningen behörigen allmänt iakttoges. Den, som
hyrer ut lägenheter, så på landet som i städerna, anses kunna
skrifva, och bör på uppgiften till mantalsskrifningen upptaga
arrendatorer och hyresgäster med utsättande, om de äro boen¬
de emot eller utan arrende eller hyra. Skrifves nu i strid
Den 6 Maj.
30
med sanningen det sednare, kan egendoms-innehafvaren blifva
tagen på orden oell gå miste om betalningen. Göra vederbö¬
rande tjensteman sin skyldighet, så bar det hvarjehanda äfven¬
tyr med sig att begå försnillning. Kommer Staten i åtnjutan¬
de af sin rätt, skulle af denna inkomsttitel incasseras 3 å
400,000 R:dr. Så lösligt sorn det efter berättelser i detta
afseende tillgår på landet, borde det ingalunda få ske. Minst
synes det nu vara skäl att borttaga ifrågavarande afgift, då
vid vexande Statsbehof så många andra skatte-nedsättningar
äro föreslagna och hafva bifallits. Denna gamla pålaga med
alla dess obehagligheter bör fortfara, helst knappast någon an¬
nan afdelning af beviilningen finnes, som icke äfvenledes drab¬
bar ojeuint och orättvist.
Prosten Wåhlander: Det hade varit ensidigt, om någon
af de Utskottets ledamöter, som i Afdelningen behandlat frå¬
gan, yttrat sig rörande Contracts-Prosten Malmstedts reserva¬
tion, men då ingen af dem velat framträda, får jag härmed
söka framställa skälen för hvad Utskottet föreslagit. Ifråga¬
varande § 8 handlar om charteringen af olika slags aftal och
förbindelser, nemligen -/ moni. Arrende- och andra hyres-
contracter, 2 mom. Certepartier eller fraktslut, 3 mom. Köpe-
contract, 3 mom. Köpe-, Bytes- och Gåfvo-bref, 5 morn. Öf¬
verlåtelse- och Transportbref å Krono-rusthåll, 6 mom. Skul¬
debref af alla slag, 7 mom. Prima-vexlar och 8 inom. För-
säkringsbref m. m. Jag hemställer, om det vore skäl att från
chartering undantaga en dass af dessa skattetitlar, eller hyres-
och arrende-contracten. Så vidt jag fattar författningens me¬
ning, skola alla aftal, öfverenskommelser och förbindelser, när
de skriftligen upprättas och offentligen förevisas, chartbeläg-
gas. Ty det lärer väl ingen vilja påstå, att någon lag tillför¬
binder en person att skriftligen upprätta det aftal, han med
en annan ingår, så vida han icke sjelf det åstundar eller anser
det för sin säkerhet nödvändigt. Lika litet som en långifvare
kan tvingas att taga skriftlig förbindelse af sin låntagare, lika
litet kan en hyresvärd nödgas att taga skriftligt contract af sin
hyresgäst. Sålunda kan författningens mening icke vara nå¬
gon annan än den, att dylika handlingar endast i det fallet
skola förses med charta, när de offentligen företes. Nu bju¬
der denna författning i 11 §, tvifvelsutan till borgen derför,
att Staten icke må gå i mistning om denna inkomst, att
alla, naturligtvis skrifna arrende- och hyrescontracter skola
vid mantalsskrifningarne uppvisas. I enlighet med författnin¬
gens grundtanke skola ju då dessa handlingar charteras. Jag
kan för min del icke finna någon orimlighet i en sådan före¬
skrift. Man har sagt, att detta lagbud icke eflerföljes på mån¬
ga ställen inom landet. Jag kan icke annat än beklaga ett
sådant förhållande och derjemte förundra mig deröfver, att tjen¬
stemän finnas, som kunna se genom fingren med dylika uppen¬
40
Den 6 Maj.
bara lagöfverträdelser. I Norrköpings stad, der jag tjenstgjort
i 17 år, och .äfven i den landsort, der jag nu har min bostad,
har denna föreskrift på det noggrannaste blifvit iakttagen. Man
har äfven yttrat, att polisen här i hufvudstaden aftvingar hy-
resvärdarne hyrescontracter. Detta kan naturligtvis icke för¬
klaras annorlunda än deraf, att i Stockholm finnes sannolikt
ingen, sorn uthyrer sin lägenhet utan contract. Ty ingen po¬
listjänsteman kan ålägga en hyresvärd att skriftligen upp¬
rätta contract, om han det icke vill. Då sålunda dylika
contracter endast utgöra en dass af aftal, så anser jag, att de,
likaväl som t. ex. certepartier, köpeaftal m. m., mätte fortfa¬
rande vara underkastade chartering. Jag tillstyrker sålunda
bifall till Utskottets förslag, men onr det kan ej ske, hoppas jag,
att åtminstone en återremiss beviljas, så att Utskottet måtte
få taga saken i närmare öfvervägande.
Professor Lindgren: En ledamot af Bevillnings-Utskottet,
som nyligen haft ordet, har förklarat, att, derest han varit i
Utskottet tillstädes, när denna fråga inom Utskottet förevar,
skulle han hafva biträdt Majoritetens beslut äfven på den grun¬
den, att, ehuru det föreslagna stadgandet är temligen ”allvar¬
ligt”, såsom han uttryckte sig, det dock visat sig, att det vid
tillämpningen ej medfört synnerliga olägenheter, alldenstund
man ej hållit så hardt derpå. Detta förhållande, hvilkets san¬
ningsenlighet jag gerna medgifver, synes dock mig vara ett
serdeles giltigt skäl för dess borttagande utur den nya förord¬
ningen, enär man väl ej bör stifta lagar och författningar med
stöd af den förutsättningen, att de ej skola allmänneligen til¬
lämpas. För öfrigt instämmer jag i allo med de talare, som
yrkat på återremiss af detta 1 mom. i 8 §, på den grund, att
det innehåller stadganden, som äro obilliga och sorn, der de
kunde efterlefvas, skulle medföra en alltför ojemnt och orätt¬
vist tryckande beskattning.
Prosten Söderberg: En talare har undrat, att ingen af
ledamöterna på Utskotts-Afdelningen yttrat sig; orsaken torde
vara den, att man härutinnan gick ganska kort tillväga på Af¬
delningen, emedan man tog för afgjordt, att det gamla stad¬
gandet skulle fortfara. För min del tillstyrker jag bifall på
grund af just de skäl, som Professor Agardh invändt mot för¬
slaget. Alla sådana handlingar skola nemligen charteras, hvil¬
ka skola för offentlig myndighet uppvisas: ifrågavarande con¬
tract skola uppvisas vid mantals-skrifningarne, som ju ock äro
offentliga förrättningar, så att jag ej vet några skäl, hvarföre
de mer än andra aftal, de der för vederbörlig myndighet före¬
tes, skola undslippa chartering, helst som onekligen äfven i ett
arrende eller ett nyttjande-aftal å ena eller andra sidan måste
Den 6 Maj.
41
ingå något lucrativt eller en vinst. Jag bifaller sålunda det
föreslagna stadgandet.
Professor ågårdh: När jag nyss hade ordet, nämnde jag,
att ifrågavarande afgift utgjorde ett undantag, såsom varande
stödd på en enskild transaction, hvarom aftalet ej behöfde för
lagfart uppvisas. Man har häremot påstått, att alla andra en¬
skilda transactioner, som i 8 § nämnas, äro af alldeles samma
art, t. ex. certepartier och vexlar. Men för alla dessa finnes
ingen ansvarspåföijd stadgad, derest de ej uppvisas, af det skäl!,
att de just för att blifva gällande måste företes. Detta är åter ej
fallet med hyrescontracter, hvilka, ehuru de ej uppvisas, ej der¬
före förlora sin gällande kraft. Stadgandet om deras uppvi¬
sande vid mantals-förrättningar är för öfrigt något, som ej har
direct med mantalsskrifningen att göra, utan har tillkommit en¬
dast i afsigt att åt Statsverket förskaffa penningar, och är en
utväxt på ifrågavarande förrättning, som blott vållar tidsut¬
drägt och att bela förrättningen går långsammare för sig. Stad¬
gandet är följaktligen ett undantagsstadgande, som bör rättas,
isynnerhet som det så lätt kan eluderas. Om jag har en egen¬
dom på 100,000 R:dr, så nödgas jag sålunda betala bå¬
de bevillning för capitalet och Charta-Sigillata för hyran;
om jag deremot säljer denna egendom och lånar ut mina pen¬
ningar, slipper jag att erlägga annat än det så kallade bevill—
nings-afdraget. för de utlånta penningarne. Man har åberopat
vexlar såsom varande af samma natur som dessa contracter,
men man måste härvid märka, att endast sådana, som äro på
utländsk myntsort, böra charteras, och att de för öfrigt måste
gå genom mäklare, som äro en slags offentlig myndighet. På
samma sätt måste också lysningssedlar gå genom offentliga
personers händer, nemligen Presternas. Således gäller väl i
allmänhet den regeln, att inga andra handlingar än sådana,
som skola uppvisas för offentliga myndigheter, behöfva charte¬
ras. Slutligen tror jag ej heller, att inkomsten af dessa char-
terade hyrescontracter för Staten är så betydlig, att den ej
kunde undvaras, helst då den, enligt hvad som är visadt, stri¬
der mot grunderna för öfriga afgifter af detta slag. Jag yrkar
sålunda fortfarande återreiniss.
Contracts-Prosten Rundgren: För min del bifaller jag Ut¬
skottets förslag i denna punkt, och tror, att hvad som hufvud¬
sakligen deremot kan invändas, äfven kan framställas med sam¬
ma skäl mot alla punkterna i Chartae-Sigillatse-Förordningen.
Då man gått in på den principen att skaffa Staten inkomster öf¬
ver allt, der controll är möjlig, så torde äfven ifrågavarande
chartse-afgift- böra få qvarstå. Också synes det, som om re¬
servantens förnämsta skäl vore omöjligheten att kunna efterlef¬
va författningens föreskrifter, men då man närmare jemför stad-
42
D e ti (i Maj.
gandcna ilig och 14 § 1 moni., så är det klart, att det ma¬
gle anses såsom en försumlighet, derest ej hyrescontractet upp¬
visas; och att författningens efterlefnad åtminstone kan control-
leras, der contractel är skriftligt uppsatt. Man har väl sagt,
att en orättvisa skulle ligga deri, att ej de muntliga aftalen på
samma sätt beskattades, men så är också en ganska stor risque
förbunden med sådana aftal. livad vidare beträffar den an¬
märkningen, att ifrågavarande charlerings-afgift skulle vara ojemn
och obillig derföre, att somliga qvarbo på samma ställe under hela
lifstiden, under det andra årligen eller än oftare ändra bostad, så
kan man ju äfven om många andra pålagor, såsom t. ex. i fråga
om allmänna bevillningen, säga, att de tälla ojemnt och orätt¬
vist, och skulle man derföre borttaga alla dessa, skulle san¬
nerligen Slaten förlora en stor del af sina inkomster. Beträf¬
fande skilnaden mellan fast och liis egendom, hvilken sednare
ej såsom den förra skulle vara underkastad chartering, så ligger
ju orsaken påtagligen deri, att en dylik beskattning vore omöjlig
att controllera, då fråga är om lösören. Då jag sålunda ej ser
några skäl att borttaga ifrågavarande afgift, såvida man ej är
sinnad att i en tid, då Staten alltför väl behöfver hvad den
kan få, beröfva henne så mycket som möjligt, och då jag för
öfrigt förmodar, att den beslutade inteckningen af hyrescontrac-
ten skall föranleda till ökad förevisning för domstolen af dyli¬
ka contract, hvarigenom tillfälle att undanslippa denna beskatt¬
ning förminskades, får jag vördsamt föreslå bifall till hvad Ut¬
skottet härutinnan föreslagit.
Biskop Björck: För mig har det alltid förekommit vidrigt
att finna lagar, som i betydlig mon äro underkastade att elu-
deras. Ifrågavarande stadgande hör också dit, hvarföre jag
skulle önska, att antingen, såsom reservanten yrkat, chartering
i förevarande fall helt och hållet borttoges, eller ock uttryck¬
ligare bestämmes, att författningens mening är, det alla sådana
aftal skulle både skrifvas och charteras. Ett contract på sam¬
ma sätt som aftal gäller ej blott, då det skriftligen är uppsatt,
utan äfven om det muntligen ingås. Aftal och contract äro i
sjelfva verket samma sak, ehuru orden i denna författning blif¬
vit i allmänhet så uppfattade. Om alla contracter skola skrift¬
ligen uppsättas, blir detta väl besvärligt för allmänheten, men
är ej omöjligt; ty äfven de obildade kunna få någon, som skrif¬
ver åt dem. I den nu nämnda syftningen skulle jag sålunda
vördsamt tillstyrka återremiss af hvad Utskottet föreslagit.
Contracts-Prosten Tegnér: Jag har sett mig nödsakad ånyo
begära ordet i anledning af Professor Lindgrens yttrande. Den
ärade talaren använder samma skäl, som jag begagnat för yr¬
kandet af bifall till förevarande stadgande, såsom för honom
den giltigaste anledning till afslag. Detta förklaras, som jag
Den 0 Maj.
13
tror, lätteligen af vårt olika förhållande till frågan oell vår
erfarenhet i den delen. Så vidt som jag känner, handhafves
detta stadgande af vederbörande Tjenstemän med en viss libe¬
ralitet och välvilja, utan småaktighet, och hvad man äfven kal¬
lar öfversitteri, hvarföre jag ock, då saken ses från denna sida,
äfven har anledning tillstyrka, att stadgandet må qvarstå. Pro¬
fessorn åter yrkar med stöd af den erfarenhet, som han åbe¬
ropat, att stadgandet må utgå, då det icke tillämpas. Jag eg¬
nar all aktning åt hans åsigt af saken, och torde åtminstone få
förvänta öfverseende med min egen.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Äfven jag för min
del vill förena mig med de talare, som yrkat återremiss af nu
ifrågavarande 8 § i förslaget. Densamma innehåller bestäm¬
melser angående sådana förhållanden, som vanligast utgöra fö¬
remål för aftal i det allmänna lifvet. Den möjligaste tydlighet
vore derföre här så mycket mera önskvärd, som paragrafen
ofta kommer att tillämpas omedelbart af menige mari. Om
brist i detta hänseende, hvad föregående Stämpelpappers-för-
ordningar beträffar, har man ofta hört anmärkningar giiras, och
äfven detta förslag torde icke kunna sägas vara derifrån fritt.
Så till exempel skulle man af hvad här föreslås, rörande con-
tracter om fast egendom, snarligen ledas till den föreställning,
att alla sådana contracter skola skriftligen uppgöras, ehuru
allmänna lagen fordrar den skriftliga formen ovilkorligen en¬
dast för köp, gåfva och skifte; och gäller det således här att
få veta, huruvida contracter om fast egendom, som i andra än
nyssnämnda fall blifvit muntligen uppgjorda, och således icke
kunna med stämpladt papper beläggas, skola, der erforderlig
bevisning för öfrigt kan företes, inför domstol ega bindande
kraft. På en annan sida åter, der det om vissa slag af för¬
bindelser stadgas, alt de på stämpladt papper skola skrifvas,
kan man stadna i ovisshet, huruvida en sådan förbindelse än¬
dock inför domstol skall gälla, om än den icke vore på stämp-
ladl papper skrifven, eller endast dermed belagd. Det är med
ett ord af stor vigt att tydligen bestämma, huruvida meningen
är, att i dessa och dylika fall rättsfrågan skall anses vara un¬
derordnad den financiela eller fiscaliska frågan, eller icke, på
det menige man må veta hvad han har att rätta sig efter, el¬
ler äfventyra; och röstar jag på dessa och de af andra talare
anförda skäl för återremiss i ändamål, att frågan måtte varda
underkastad ny pröfning, hvarvid Contracts-Prosten Malmstedts
reservation, uti hvilken jag instämmer beträffande stadgandets
olämplighet i allmänhet, i främsta rummet borde tagas i öfver¬
vägande, och om denna ej kunde lyckas lillvinna sig Utskot¬
tets bifall, på det att den ifrågavarande §:n åtminstone då
måtte uti anförda afseenden varda förtydligad.
44
Den 6 Maj.
Comminister Beckman: Då man här så ifrigt yrkar åter-
remiss, borde man uppgifva, i hvilka afseenden man önskar
förändring. 'Utskottet behöfver känna det. Derföre anhåller
jag, att Riks-A.rchivarien Nordström ville utmärka de stallen,
hvilka han funnit besvärade med fel och otydlighet, samt angifva
förslag till rättelser. Utskottet, som icke kunnat inse alla de för¬
fattningens formela svaga sidor, hvarom här talats, har ord för
ord bibehållit den gamla texten, sådan den sedan lång tid till¬
baka har varit. Det vore sålunda väl, om bristerna tydligare
utmärktes, och att meningen med anmärkningarne närmare an-
gåfves, ty eljest är det klart, att återremissen tjenar till intet.
De Tjenstemän, som mest skola tillämpa denna författning,
hafva dock i allmänhet icke synnerligen klagat öfver otydlig¬
het uti redactionssättet.
Doctor Säve: Bland alla de skäl, jag här hört anföras
af Bevillnings-Utskottets ledamöter, har jag endast kunnat anse
eli antagligt, nemligen Statens behof af inkomster. Men man
bör dock härvid undersöka, om sättet för dessa inkomsters er¬
nående är rättvist och conseqvent, och om öfver hufvud taget
denna afgift öfverensstämmer med grunderna i öfrigt för char-
tse-sigillatffi-afgifterna. Bytes- och köpe-bref, som ofta gälla
ganska stora summor, behöfva ej charteras förrän de vid dom¬
stol företes, men hyrescontract, om än aldrig så obetydliga,
skola i alla fall med charta beläggas. Det kan väl ej vara
conseqvent. Vidare kan man fråga, hvarföre ett contracl med
en landtbo, torpare etc. ej behöfver uppvisas, då hvarje con-
tract i stad, äfven då fråga blott är om uthyrande af en liten
trädgårdslapp, mäste charteras och uppvisas. Det är väl ej
heller conseqvent. Hyr man en lägenhet under ett qvartal,
då mantalsskrifning ej förekommer, kommer ingen uppvisning i
fråga, hvaremot, om en lägenhet hyres vid tiden för en dylik
förrättning, contractet nödvändigt måste företes charteradt vid
förrättningen. Då sålunda stadgandet innefattar så många in-
conseqvenser och dessutom är i flera fall osammanhängande,
borde det väl till Bevillnings-Utskottet återremitteras.
Prosten Melén: Då jag i Utskottet bidragit till beslutet
och äfven här instämt med Contracts-Prosten Tegnér, får jag
nu förklara, att jag vidhåller min åsigt. Hvad här blifvit yt-
tradt, har i sjelfva verket nästan ord för ord yttrats äfven i
Utskottet. Der voro tankarne också mycket delade, så att
frågan afgjordes genom 20 röster för och 18 mot förslaget.
För min del vill jag ej motsätta mig ålerremiss, emedan jag
medgifver, att större tydlighet och nogare ansvarsbestämmelser
tarfvas, på det författningen behörigt måtte efterlefvas. Hvad
beträffar en föregående talares yttrande, att muntliga aftal här¬
igenom skulle kunna förlora sin gällande kraft derföre, att de
Den 6 Maj.
45
ej omtalades i författningen, kan jag ej medgifva detta, ty en
sådan makt tror jag ingalunda Bevillnings-Utskotlet ega, utan
detta måste väl böra betraktas såsom en lagfråga. Motskälen
anser jag i öfrigt ej så serdeles talande. Rörande bristen af
ansvarspåfiiljd, så är det sannt, att härutinnan fattas åtskilligt,
hvarföre en återremiss i detta syfte kan anses nödig. Vidare
har man sagt, att det för menige man är svårt att veta afgifts-
beloppen, men får det skälet gälla, kan det ju sägas äfven om
mycket annat, och hvar och en får väl lof att göra sig bekant med
författningens innehåll. Hvad beträffar en talares yrkande på
ifrågavarande afgifts fortfarande såsom behöflig för Statens in¬
komster, så respecterar jag det skälet, som för öfrigt tyckes
leda den talaren i alla hans förehafvanden i Utskottet, men jag
fäster mig dock ej så mycket dervid, utan önskar företrädesvis,
att lörfattningarne ej må strida mot hvarandra. Då vi re¬
dan i Bevillnings-Förordningen beslutat att stadga uppvisande
af hyrescontracter vid mantalsskrifningarne, måste så äfven här
stadgas, på det de båda författningarne måtte sins emellan öf¬
verensstämma. För erhållande af tydlighet och conseqvence
vill jag sålunda ej motsätta mig en återremiss.
Biskop Thomander: Jag ber att till en början få försvara
den siste talaren mot honom sjelf. En ansvarspåföljd finnes nemli¬
gen verkligen stadgad, såväl i 14- § 1 morn., der 5 R.-dr faststäl¬
les såsom minimi-böter, som i 14 § 2 morn., der ansvar lika¬
ledes stadgas för vederbörande Häradsskrifvare. Då emedler-
lid en återremiss synes gifven, hemställer jag, om ej, för att
ej tracassera allmogen, liksom för åbor, hälftenbrukare m. fl.,
som på 24 sid. uppräknas, det i allmänhet vore medgifvet, att
dylika contract ej behöfva charteras, innan de uppvisas, äfven¬
som att Domaren ålägges uppgifva charte-beloppet, så att bon¬
den ej behöfver plikta och man för framtiden slipper chicaner
i den vägen. Jag hemställer ock, om det ej kunde bättre stäl¬
las med sådana persedlar, som i Markegångs-taxan ej finnas
upptagne, ”enär värdet af de årliga prsestationerne” enligt för¬
fattningen böra ”tagas till grund för charteringen”; såsom det
nu är stäldt, kunna ju de största löjligheter ofta inträffa. Mjölk
t. ex. står ej i Markegångs-taxan, men deremot smör; för det
förra betalas 40 öre i charta, äfven om dess belopp i värde
motsvarar så mycket smör, som erfordras för att draga tiodub-
bla beloppet. Rum- och hushyra är ej utsatt i taxan, men
skjuts åter står der o. s. v. En lämplig värdering måtte väl
få af vederbiirande göras i detta hänseende. En och annan
har här sagt, att denna afgift vore nödvändig för Statsverket,
men jag tror ej, att den kan vara af så stor betydenhet. För
några dagar sedan var fråga om att höja bränvinsskatten med
10 öre, hvilket för Staten gällde icke mindre än 1,400,000
R:dr; då visade man sig visst icke så angelägen. Ifrågava-
4G
Den C Maj.
rando inkomst är verkligen ej så stor i förhållande till det
myckna trassel, den åstadkommer, och de stora chicaner, som
det myckna fiscaliserandet medför. För min del skulle jag så¬
lunda gerna se, att författningen ändrades, i hvilket syfte jag
anser paragraphen böra återremitteras.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Då en af Ståndets
Ledamöter uti Bevillnings-Utskottet uppmanat mig att närmare
uppgifva de till 8 § hörande punkter, som behöfde förtydli¬
gande, anser jag mig böra efterkomma hans önskan. Jag åbe¬
ropar dervid lorst de anmärkningar, som uti detta hänseende
gjorts af de talare, hvilka före mig uppträdde, äfvensom de
prof på otydlig redaction, som blifvit anförda af dem, hvilka
yttrat sig i frågan, efter det jag sednast hade ordet, och får nu för
egen del ytterligare anmärka följande:
Då det i Förslagets 8 § säges, att ”arrende- och andra
contracter angående egendomar, hus, rum, bodar, källare, tom¬
ter, så på landet som i städerna, samt åkrar, ängar, betesha¬
gar, qvarnar och sågar, m. m. — — skola, utan afseende
på det sätt, hvarpå de finnas upprättade — — ■— antingen
skrifvas på eller beläggas med stämpladt papper, etc.”, så
skulle den logiska följden deraf vara, att alla sådana contrac¬
ter borde skriftligen upprättas, emedan de eljest icke med
stämpladt papper kunde förses. Är det nu detta, som är me¬
ningen? Skall allmänna lagens stadgande, beträffande de fäll,
der för contracter om fäst egendom den skriftliga formen är fö-
reskrifven, anses härigenom vara ändradf, och alltså exempel¬
vis ett hyresaftal om ett rum på ett hotel för någon dag eller
vecka vara ogildt, då det icke blifvit skriftligen uppgjordt? Ätt det
citerade stadgandet logiskt skulle leda till en sådan följd, torde
icke kunna bestridas, och man skulle således ej heller kunna
betvifla, att ju detta vore meningen, så framt ej härvid före-
konime, att, under det Rikets Ständer allena ega besluta om
satserna för stämpladt papper, det tillkommer Kongl. Maj:t och
Rikets Ständer gemensamt att besluta om ändringar i Civil-
Lagen. Men just derför ligger uti stadgandets ordalydelse en
otydlighet, hvilken så mycket hellre borde undvikas, som frå¬
gan så nära rörer de allmännast förekommande aftal.
Det heter vidare att, ”för contracter, som å landet upp¬
rättas — om några tunnland jord, dervid städja erlägges
etc.”, beräknas stämplade papperet efter annan grund än den
normala tariffens. Hvad betyda då i sjelfva verket några
tunnland jord? Man har engång uti ett embetsverk förklarat
detta uttryck betyda minst fem tunnland. Skall denna förkla¬
ring anses hafva vunnit häfd och gälla ännu?
Då det uti de till denna § hörande tariffer för chartaebe-
loppen säges, — att chartan för ett värde ”till och med 100
Riksdaler” skall utgöra 10, eller 15, eller 60 öre o. s. v. samt
Den 6 M aj.
47
”derutöfver för hvarje jutia i00 It:dr” 30, 60, 100 öre o.
s. v., så kan den sednare satsen tolkas antingen derhän, att
det högre beloppet skall vidtaga först då det beskattade vär¬
det uppgår till fulla 100 R:dr utöfver de första hundrade, eller
ock derhän, att det skall vidtaga, så snart det beskattade vär¬
det i någon mon öfverstiger de* första hundrade. Antages den
förstnämnda tolkningen, skulle deraf följa, att stäinpladt pap¬
per för 199 R:dr värde skall efter de olika tarifferna likaväl
utgöra 10, eller 15, eller 60 öre, som för 100 R:dr, och den
stöde då i strid med orden i första satsen, som inskränker
dessa belopp till värden, sorn uppgå ”till och med -100 It:dr”..
Antages den sednare tolkningen, låter den dock icke väl iö¬
rena sig med orden: "derutöfver för hvarje fulla 100 R:dr”;
och då det nu icke bör vara svårt att oförtydbart uttrycka
hvad som här åsyftas, så vore ett förtydligande härutinnan så
mycket mer angeläget, som de mindre bildade lika mycket som
de mera bildade ofta kunna komma i nödvändighet, att sjelfve
omedelbart tillämpa hithörande föreskrifter.
Detta allt torde vara tillräckligt för att visa, att en revi¬
sion af §:ns icke blott innehåll, utan ock ordalag är väl behöf¬
lig, och att således en äterremiss eger goda skäl för sig.
Contracts-Prosten Malmstedt: Med afseende på de an¬
märkningar, som mot min reservation blifvit gjorda, får jag an¬
föra, att hufvudskälet, hvarföre författningens stadgande ej kan
af mig gillas, ingalunda är det, att det är svårt och nästan
omöjligt att controllora dess efterlefnad, utan det är den för
alla i ögonen fallande obilligheten att olika beskatta likartade
aftal om nyttjanderätt, som framkallat min reservation. Att
författningen olika blifvit tolkad, har den föregående discussio-
nen nogsamt ådagalagt. En annan olägenhet af Författningen
är äfven den, att Statens administrativa embetsman fått sig
ålagd en fiscalisk polis-controll, som är alldeles fremmande för
deras tjenst, och det utan allt arfvode. Bestämmes åter arf¬
vode genom andel i böter, så skall otvifvelaktig! mantalsskrif¬
ningen, som nu afslutas inom några timmar, komma att räcka
hela dagar, då icke allenast de uppvisade contractens charte-
ring skall granskas, utan hvarjehande åtgärder vidtagas för
att få fram contracter.
Beträffande bestämmelsen af contracters chartering, så öf-
verensstämmer ej 1 mom. 8 § med 11 § 12 och 13 morn., eme¬
dan det stadgas uti 12 morn., att alla Arrende- och Hyres-
contracter å landet skola charteras, då det i 13 mom. endast
säges, att i städerna skola de contracter, som husegare inne¬
hafva, charteras. Straffbestämmelsen uti 14 § 1 mom. kan
icke rimligtvis åberopas i afseende på contracters uppvisande
vid mantalsskrifning, då nämnde mom. handlar om förseglade
handlingars insändande till Embetsverk, Domare eller Embets-
48
Den 6 Maj
män, hvilka emottaga charterade handlingar. Detta är icke
händelsen med contracter, som ej insändas förseglade, icke heller
emottagas af Embetsverk, Domare eller Embetsman, utan en¬
dast uppvisas för en Embetsman, som ej emottager någon char-
terad handling; ty ännu är det ej föreskrifvet, att uppgiftet- till
Mantals- och Skattskrifning skola charteras.
Man har jemfört ifrågavarande contracter med köpe- och
fastebref, hvilket ingalunda kan vara rätt, så vida det är skil¬
nad emellan nyttjande- och egande-rätt. För aftal i afseende
på den förra behöfves i de flesta fall icke någon Statens sanc-
tion, då i afseende på den sednare en sådan sanction är icke
allenast behöflig, utan äfven i allmänna lagen föreskrifven.
Då någondera contrahenten anser ett contract behöfva Statens
sanction eller han anlitar dess biträde att utfå sin rätt, då är
det ock billigt, att han betalar skatt derför.
Förra gången jag hade ordet, föreslog jag, att Högvördiga
Ståndet skulle besluta en förändring af Esta inom., men då un¬
der discussionen 8 § gifvit anledning till många andra an¬
märkningar än dem, jag anfört, samt återremiss blifvit begärd,
så afstår jag ifrån mitt yrkande och förenar mig med dem, som
önska återremiss af Betänkandet i denna del.
Professor Lindgren: Så ovanligt det än är att på det
discussionsfält, der Riks-Archivarien Nordström förut framgått,
kunna finna någon efterskörd, tycker jag mig dock nu hafva en
sådan att upphemta för Comminister Beckmans räkning, som
uppmanat alla dem, hvilka yrkat återremiss af denna punkt,
att uppgifva skälen derför, på det att Utskottet vid sin före¬
stående nya behandling af frågan måtte veta, hvilken de åter-
remitterandes mening varit. Jag finner nemligen i Usta mom.
af 8 § af den föreslagna nya Chartse-Sigiliatse-Förordningen
en bestämning, som är så ytterst sväfvande, att det väl svår¬
ligen lärer kunna i händelse af tvist afgöras hvad dermed
bör förstås, och denna bestämning uttryckes med de båda bok-
stäfverna m. m., hvilka tvifvelsutan betyda: med mera, och
således kunna i sig innefatta all jordens herrlighet; och frå¬
gar jag Comminister Beckman, hvarföre, när man ansåg
sig kunna i förordningen upptaga denna allt möjligt innefat¬
tande bestämning, man aktade nödigt att förut just upptaga
alla de föregående specificationerna af ”rum, bodar, källare,
”tomter, trädgårdar, åkrar, ungar, beteshagar, qvarnar och
”sågar.” Mig synes, som skulle äfven alla dessa specificatio-
ner hafva kunnat med samma skäl subsumeras under phrasen
”m. m.”, som allt annat, hvad man dermed kan vilja förstå.
I en så beskaffad förordning som den ifrågavarande lära väl
antingen alla till beskattning ifrågakommande föremål böra
specielt upptagas, eller ock blott generela rubriker, de der icke
kunna missförstås, med bestämdhet angifvas.
Pro-
Den 6 Maj.
49
Prosten Melén: Jag anser mig skyldig att svara Biskop
Thomander och fritaga mig för tillvitelsen att ej känna den i
författningen stadgade ansvarspåföljden. Jag vet väl hvad 14
§ derom innehåller, men jag fästade mig vid dem, som förneka,
att de hafva upprättat något contract, och för hvilka ingen
ansvarsbestämmelse finnes, hvarföre jag på den grund yrkade
återremiss; och vidhåller samma yrkande.
Comminister Beckman: Jag skulle ej ånyo hafva besvä¬
rat, om icke en och annan ledamot hade missförstått min öd¬
mjuka hemställan, att Utskottet måtte få veta, hvilka otydlig¬
heter man åsyftat. Jag utbad mig endast, att dessa måtte för
Utskottet utmärkas, så att detsamma måtte deraf hafva någon
ledning och ej behöfva sväfva ut hit och dit i rymderna för
att söka dem. Jag har icke haft del uti Afdelningens bere¬
delse af detta författningsförslag, och behöfver icke underkasta
mig ansvaret derför, och vill för närvarande icke en gång
kämpa för paragraphens ordalydelse, som likväl är lika gam¬
mal som inkomsten sjelf, hvilken, den må vara hura abnorm
som helst, dock är rätt bra att bibehålla, såsom en ganska
god källa för Statsverket. Skall, såsom det ock yrkats, allt
tänkbart, hit hänförligt, upptagas uti detta l:a mom. af § 8,
så att der icke en gång måga förekomma tvenne m med sina
punkter (m. m.), och man således skall uppräkna omne sci-
bile, så lärer förteckningen blifva lång nog, utan att det dock
blifver möjligt att tillfredsställa alla anspråk. Emedlertid vill
jag visst icke motsätta mig en återremiss, på det att, så vidt
ske kan, bättre reda i saken måtte erhållas. När man icke
nu likaså väl som förr anser sig kunna tyda den gamla för¬
fattningen, hvilket så kallade Expeditions-karlar dock förklara
ingalunda vara svårt, så ådagalägger man antingen brist på
vilja eller förmåga att läsa lika rätt som forntiden, eller ock
större spetsfundighet än densamma.
Sedan discnssionen härmed förklarats slutad, blef, uppå
derom af H. H. Erke-Biskopen och Tulmanncn vederbörligen
gjord proposition, berörde punkt till Bevillnings-Utskottet åter¬
remitterad.
2:a hemställan (sid. 15) rörande H. Exc. Grefve Löwen-
hjelms och Riksdagsfullmäktigen J. P. Wallmarks motioner
gillades.
3:e hemställan (sid. 15) beträffande tarifferna för contrac-
ters m. m. chartering blef uppå Riks-Archivarien Nord¬
ströms hemställan, att samma skäl, som föranledt återremiss
af det i Utskottets l:a hemställan framställda förslag, äfven
fliigv, Preste-Ståndets Prof. 4857. 4:de Bandet. 4
50
D e u 6 Maj.
förefunnos beträffande nu föredragna punkt, af Ståndet åter-
remilterad.
4:e hemställan (sid. 16) rörande tariffen för köpebrefs char-
tering återremitterades äfven på förslag af Riks-Archivarien
Nordström, på det att det måtte stå Utskottet öppet att i
sammanhang med föregående tariffer äfven kunna göra de än¬
dringar i förevarande moment, som kunde finnas af nöden.
5:e hemställan (sid. 16) rörande Grefve Taubes förslag om
chartering af köpebref vid transport eller öfverlåtelse.
Härvid erli cili
Prosten Söderberg ordet och anförde: Emot nu föredragna
punkt har Grefve af Ugglas afgifvit en reservation, uti hvilken
äfven jag har instämt. På Afdelningen beslöts först att bifalla
Grefve Taubes motion, som öfverensstämmer med nyssnämnde
reservation, men denna mening föll i Utskottets Plenum. Grun¬
derna för borttagande af orden "såvida icke densamma eger
runi inom den för lagfart föreskrifna tid’’ finnas fullständigt
utvecklade i Grefve af Ugglas’ reservation, till hvilken jag så¬
lunda hänvisar, isynnerhet med afseende på de ganska ofta
förekommande täta öfverlåtelserna, stundom inom några få
veckor eller månader, af köpta fastigheter. Jag får sålunda
yrka återremiss af ifrågavarande moment.
Contracts-Prosten Tegnér oell Prosten Melander instämde.
Comminister Beckman: Jag är ej lycklig att kunna dela
den föregående talarens åsigt och jag har dertill några enfal¬
diga skäl, som i Utskottet lyckats göra sig gällande så väl vid
den förra som innevarande Riksdag och som äfven nu torde få
gälla hvad de kunna. Om en bruksegare t. ex. gifver sig an såsom
speculant på ett skogshemman, så får han säkert betala gan¬
ska dyrt; men om han är så klok att begagna commissionär
vid köpet, kan prejeri förekommas och priset blifva skäligt,
hvarefter egendomen sedermera kan transporteras på den rätte
köparen. Asigterna hafva varit delade, och rättegångar egt
rum derom, huruvida egendom biir lagfaras hvarje gång öfver¬
låtelse af köpebrefvet sker, om ock den ena följer nära inpå
den andra. Det var derföre af vigt, att något i den saken be¬
stämdes, helst Högsta Domstolen i motsatta riktningar afdömt
dylika frågor, oell ett sådant bestämmande egde också rum
sistlidne Riksdag, då detta lagstadgande infördes. Staten får
i alla fall ut sin rätt inom den i lag bestämda tid, och bör
ej, då priset icke höjes, taga ut den 2 å 3 gånger för samma
köpesumma; ett helt annat förhållande uppkommer, om priset
Den 0 Maj.
äl
på egendomen förändras. Jag hemställer derföre, att det unga
stadgandet åtminstone tills vidare måtte få stå qvar: erfaren¬
heten har ännu icke hunnit visa dess olämplighet. Specula-
tionsraseriet lägger sig en gång, och tilläfventyrs snart nog;
men icke sker det genom borttagande af detta stadgande.
Riks-Archivarien Doctor Nordström: Instämmande uti den
sednaste talarens anmärkning rörande transporter af köpebref
m. m. och huru de rätteligen böra anses, tillåter jag mig fästa
uppmärksamheten på Kongl. Förordningen den 21 November
1851, som stadgade, att, då köpe-, bytes- eller gåfvobref förr
än uppbud skett på annan man transporteras eller öfverlåtes,
handlingen bör med ny charta beläggas för hvarje sådan trans¬
port eller öfverlåtelse. Detta stadgande blef vid sednaste Riks¬
dag ändradt till den lydelse, det nu eger, och som ifrågava¬
rande törslag uti 8 § 4 inom. vill bibehålla, nemligen, att ny
chartering ej skulle ifrågakomma, derest transporten eller öf-
verlåtelsen egde rum inom den för lagfart föreskrifna tid, räk¬
nad från första köpet. För min del finnér jag detta icke vara
grundadt på goda skäl. När behörig person från sig på annan
genom aftal öfverlåter eganderätten till fast egendom, så inne¬
fattar detta aftal antingen ett köp, eller en gåfva, eller ett
skifte, till alla delar oberoende deraf, huruvida öfverlåtaren
sjelf längre eller kortare tid varit egare af egendomen, eller
öfverlåtelsen bekräftas antingen genom nytt bref, eller en på
ett äldre bref tecknad öfverlåtelseskrift. Ar aftalet ett klip, så
finnes.intet skäl, hvarför detta köp skall med ny charta be¬
läggas, om det genom nytt bref bekräftas, men deremot vara
från Chartae-afgift befriadt, om det bekräftas genom påskrift på
ett äldre köpebref. I sednare händelsen är vinsten endast en
förlust för Staten, och denna så mycket större, ju högre den
köpeskilling är, hvilken säljaren måhända betingat sig af sin
köpare emot hvad han sjelf några dagar förut för samma egen¬
dom gifvit.
Ifrågavarande stadgande, långt ifrån att vara välgrundadt,
är således egentligen egnadt att rubba den grundsats, hvar¬
ifrån föreskriften om begagnande af stämpladt papper vid öf¬
verlåtelsen af fast egendom utgår, och att på så val skattkam¬
marens som rättsjemnlikhetens och den ekonomiska nyttans
bekostnad befordra ett otygladt speculationsraseri uti egendoms-
köp. Men härtill kommer ännu ett annat förhållande, hvarpå
detta stadgande eger ett menligt inflytande. Detta är börds-
rätlen. Så länge denna slägträtt af lagen godkännes, bör den
ock få utölvas enligt sin rätta grund och mening. Men om
A. i dag försäljer sin arfvejord till B., som någon vecka der¬
efter genom transport af köpebrefvet med flera procents vinst
försäljer den till C., af hvilken den ånyo med vinst försäljes
till D., allt inom tiden för lagfart af första köpet, å hvilket köp
55
Den 6 Maj
slutligen D. söker uppbud och lagfart, så kan, derest börde-
klander af köpet då anställes, ifrågavarande stadgande uti flera
hänseenden gifva anledning till osäkerhet vid pröfningen af de
med bördetalan sammanhängande frågor, helst detsamma ingen
skilnad gör emellan den händelse, då öfverlåtelsen skett mot
betingad högre köpeskilling, och den, då vilkoren för öfverlå¬
telsen förblifva oförändradt desamma, som köpebrefvet utvisar.
Sådant allt har sin grund deruti, att uti en förordning
om stämpladt papper, hvilken stiftas efter andra behandlings¬
former än dem, som gälla för stiftandet af civillag, stadganden
införas, hvilka i sina följder gripa in uti civillagen. På det
lagliga begreppet af fullbordadt köpeaftal har lagfartstiden ingen
inverkan. Den afser allena bördeklandret. Jag förenar mig
på grund af allt detta med dem, som mot denna punkt afgifvit
reservationer, och hemställer om återremiss af densamma för
att få den ånyo pröfvad och förtydligad.
Häruti hördes många af Ståndets ledamöter instämma.
Comminister Beckman: Man plägar i detta Stånd ej neka
återremiss, hvarföre jag ej heller bör motsätta mig en sådan,
men af det skäl, som den föregående talaren framställde, torde
den dock ej vara nödvändig; ty om priset på en egendom blott
höjes med 12 sk., så är detta enligt Utskottets förslag att
betrakta såsom nytt köp, hvadan ingen tvekan i det fallet sy¬
nes böra kunna uppstå.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter uppå
vederbörligen gjord proposition berörde punkt till Utskottet
återremitterades.
6:te hemställan (sid. 17) rörande Riksdagsfullmäktigen Bengt
Nilssons motion gillades.
7:de hemställan (sid. 17) rörande ifrågasatt förändring af
5:e momentet godkändes äfvenledes.
8:de hemställan (sid. 20) rörande chartering af försäk-
ringsbref m. m.
Professor Selander, som härvid begärde ordet, anförde:
Ehuru det Högh Beviilnings-Utskottet i det föredragna Be¬
tänkandet medgifvit, att de inhemska forsäkrings-anstalterna
befinna sig i en tillbakasatt ställning i jemförelse med de ut¬
ländska, har dock den åtgärd, Utskottet föreslagit till afhjel-
pande af denna olägenhet, reducerat sig till särdeles obetydliga
dimensioner. Orsaken till detta resultat är ingen annan än
den, att Utskottet icke betraktat frågan från sin rätta synpunkt.
Den 6 Maj.
55
Utskottet synes nemligen föreställa sig, att möjligheten för en
försäkrings-anstalts verksamhet skulle snart sagdt uteslutande
bero af prsemiernas storlek; detta är dock ingalunda förhållan¬
det. Ty ehuru dessa naturligtvis icke kunna alltför lågt ned¬
sättas, är det klart, att dylika anstalters framtid beror i ännu
högre grad på den utsträckning, desamma kunna uppnå, hvar¬
igenom risquerna blifva jemnare fördelade och tillfälliga större
olyckor mindre kännbara. Från denna åsigt har man äfven i
andra länder- utgått i fråga om lagstiftning härutinnan. Om
då de inhemska anstalterna äro inskränkta till Sverige, men
uteslutna från utlandet, under det att de utländska hafva fritt
tillträde härstädes, torde det ej behöfvas serdeles stor skarp¬
sinnighet att inse, i hvilken ofördelaktig ställning de förre be¬
finna sig i jemförelse med de sednare. Utskottet, som afstyr-
ker hvarje inskränkning i de utländska bolagens verksamhet
härstädes, anser den obegränsade concurrensen böra upprätt¬
hållas. Men äfven denna grundsats kan tåla någon inskränk¬
ning. Ty utan att tala om sådana utländska bolag, som, för
att åtminstone för någon tid upprätthålla en osäker existens, ned¬
sätta sina praamier snart sagdt huru lågt som helst i det hop¬
pet, att lyckan skall komma dem till hjelp, obekymrade, huru¬
vida de kunna uppfylla sina förbindelser, skulle exempel kunna
anföras på för öfrigt solida bolag, hvilka, för att kunna redan
i början tillintetgöra eller åtminstone försvåra uppkomsten af
en ny anstalt, äfven för en tid nedtrycka prasmierna, väl ve¬
tande, att de, om försöket lyckas, efter några år skola genom
prsemiernas höjande ånyo vinna ersättning för de förluster, de der¬
under möjligen lidit och som dessutom af dem lätt kunna bäras,
då de hafva en vida större verksamhet på andra ställen, som för
den nya anstalten äro stängda. Såsom ett bevis på den gynn¬
samma välvilja, som de utländska anstalterna inom Utskottet
fått erfara i jemförelse med de inländska, vill jag här slutligen
anföra, att Utskottet i öfverensstämmelse med Kongl. Majus
Proposition för inhemska sjöassurance-bref föreslagit stämpladt
papper till 5 öre för hvarje hundra Riksdaler, men deremot
för försäkringsbref af utländskt bolag till försäkring mot sjö¬
skada till £ procent af praemien. Om då en försäkring på
100,000 Rulr tages mot ^ procents prtemie, blir denna prsemie
250 R:dr. Det inhemska bolaget måste då bekosta 50 Riks¬
dalers charta, det utländska deremot endast en af 1 R:dr 25
öre d. v. s. det förra har 40 gånger större afgift än det sed¬
nare!
På de skäl, jag nu haft äran anföra, anhåiler jag, att denna
punkt måtte till Utskottet återremitteras, på det Utskottet måtte
taga Riksdagsmannen Mengels motion i närmare öfvervägande.
Flere af Ståndets ledamöter instämde.
54
Den 6 -Maj.
Professor Agardh: För min del är jag ej emot en åter-
remiss, men då bör man ock deri uttrycka hvad man egentligen
vill. Det är ej Utskottets skyldighet att sjelf taga initiativet,
och Utskottet har ej haft någon annan motion än Comminister
Beckmans och Herr Mengels att hålla sig till och har också i
hufvudsaken antagit hvad den förre föreslagit. Det vore således
väl, om en bestämd mening kunde i återremissen uttryckas. Jag
är visserligen äfven af den mening, att utländska försäkringsbolag
ej böra ringare beskattas än de inländska ; men jag befarar, att
0111 en för sträng lag stadgas för de utländska bolagen, kom¬
mer den nog att framdeles äfven blifva gällande för de inländ¬
ska, t. ex. Seandia, utan afseende på hvad Svenska bolag en¬
ligt Bevillnings-Förordningon i allmänhet skola betala, hvadan
man bör väl besinna sig, innan man lagstiftar i detta ämne.
Professor Schnider: Professor Agardh har yttrat, att, då
jag önskat återremiss, jag äfven borde framställa ett bestämdt
förslag. Ehuru jag icke kan erkänna mig hafva någon skyl¬
dighet härtill, så vill jag dock tillkännagifva, att då jag yrkat,
att Utskottet måtto ytterligare taga den väckta motionen i öf¬
vervägande, måste deraf följa, att jag anser stämpladt papper
af 5 öro för hundra R:dr för utländska försäkringsbolag icke
vara olämpligt. Samme talare har antydt, att om en sådan
afgift blefve de utländska försäkrings-anstalterna ålagd, kunde
det hända, att en lika stor äfven komme att drabba de inhem¬
ska; men jag håller före, att, då ingen motion eller något för¬
slag i sådan syftning blifvit väckt, Utskottet icke heller skall
nu kunna framkomma med ett dylikt, äfven om inom Utskottet
någon benägenhet dertill skulle förefinnas. Jag yrkar fortfa¬
rande återremiss i den af mig angifna syftningen.
Comminister Beckman: Detta är ett alldeles nytt. förslag
i Chartar-Sigillatae-förordningen, som möjligtvis står i något
missförhållande till en eller annan föreskrift uti likartade fall.
Dock synes man ej i böljan böra gå rätt, hårdhändt till väga
med de utländska bolagen. Då nu emellertid Professor Selan¬
der visat, i hvad afseende förslaget anses böra förändras, så
kan ju Utskottet få taga saken i närmare öfvervägande. Hit¬
intills har Utskottet i denna fråga endast haft ledning af 2:ne
motioner, af hvilka den ena innehöll flere utopier och öfver-
drifter i ändamål, som det vill synas, att gifva Försäkrings¬
bolaget Seandia ett privilegium exclusivum och utesluta all
utländsk concurrens, hvilket väl ej för den stora allmänheten
kan anses vara nyttigt. Den andra motionen är af talaren,
och har Utskottet i hufvudsaken antagit dess grundsatser.
Bolaget Seandia synes så mycket mindre förtjent af nyssberörda
förmånsrätt, som det hitintills på hvarjehanda sätt har förstått
att undandraga icke blott sig sjelf och sina tjenstemän rätt¬
Den 6 Maj.
55
mätig bovillning till Staten, utan äfven vägrat lemna vederbö¬
rande upplysning 0111 det belopp, hvartill fastighet inom huf-
vudstaden i bolaget är brandförsäkrad, ehuru fastighets-bevill-
ningen skall åsättas minst efter brandförsäkrings-summan.
Riks-Arehivaricn Doctor Nordström: Mig synes anlednin¬
gen till detta förslag böra sökas i det naturliga skälet, att det
vore obilligt att låta de utländska assurance-bolagen för den
vinst, de skörda här i landet, förblifva alldeles skattfria, under
det våra inländska försäkrings-bolag äro underkastade bevill¬
ning. Den beskattning, som nu för de förra föreslås, blir
emellertid till effecten så obetydlig, att de icke desto mindre
derigenom skulle blifva gynnade framför de inländska: hvilket
lika litet är rätt och billigt, som det å andra sidan Vore önsk-
värdt och klokt att ställa så till, att de inländska bolagen
factiskt skulle blifva herrar öfver fältet utan någon concurrens.
Att på förhand bestämdt angifva något visst belopp för de
utländska bolagens beskattning, vill jag emellertid nu ej för¬
söka. Dock anser jag t. ex. 5 öre på hvarje 100 R:dr ej vara
fiir högt.
Prosten Söderberg: Den föregående talaren har redan på¬
pekat svårigheterna för Utskottet i denna fråga. Man visste
ej beloppet af de afgifter, som de utländska försäkringsbolagen
möjligen hade att hemma hos sig erlägga, och jag kan för¬
säkra, att man inom Afdelningen ej sparade möda att i detta
hänseende af sakkunnige personer skaffa sig upplysningar. Man
ansåg visserligen billigt, att de utländska bolagen ej borde vara
befriade från erläggandet af skatt, då våra inhemska dylika
föreningar fingo vidkännas afgifter till Staten för skyddet af
deras verksamhet; men man befarade, att en alltför hög skatt
lätt kunde bortvisa de utländska bolagen från en, såsom man
ansåg, nyttig concurrens med de inhemska. Långa öfverlägg-
ningar höllos deröfver på Afdelningen, och saken uppgjordes
slutligen, sedan en af Afdelningens ledamöter, tillsammans med
Utskottets Secreterare, hos affairsmän och andra i saken kun¬
nige personer sökt de upplysningar, som stodo att erhålla.
Skulle emellertid något i saken genom återremiss ytterligare
kunna vinnas, så vill jag visserligen ej motsätta mig en dylik
åtgärd.
Sedan öfverläggningen nu ansågs slutad, blef berörde
punkt uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition
af Ståndet återremitterad.
9:de hemställan (sid. 20) rörande ett af Kongl. Maj:t fö¬
reslaget tillägg vid slutet af ifrågavarande 8 § godkändes.
56
Den 6 Maj.
§ 9. Vid föredragning af Utskottets hemställan (sid. 21)
rörande chartse-sigillatse-afgiften för lysnings-sedlar begärdes
ordet af
Domprosten Knös, som anförde: Så vidt jag förstår, öf-
verenstämmer ej praemissen med conclusionen i Utskottets fö¬
revarande förslag. Utskottet medgifver, att "nuvarande charte-
afgift för lysnings-sedlar till äktenskap torde vara en af de be-
skattningstitlar, som minst öfverklagas", och ändock slutar Ut¬
skottet med att föreslå en nedsättning i denna afgift från 12
sk. b:co till 25 öre. Då flere reservanter inom Utskottet
i stället föreslagit att höja berörde afgift på ett temligen
omärkligt sätt, nemligen till 40 öre, så får jag äfven för
min del tillstyrka antagande af denna ziffra. Såsom motskäl
har väl anförts, att inga chartor skulle finnas på jemnt 40 öre,
men det går ju an att till en 25-öres charta bilägga en på 15
öre, och dessutom kan ju, såsom Författningarne medgifva,
hela total-beloppet. på samma charta få uppföras. Mig synes
således intet skäl förefinnas att onödigtvis minska denna Stats¬
inkomst, då det erkännes, att den "minst öfverklagas”, utan
hellre höja minimi-bcloppet till 40 öre.
Häruti instämde Professor Linde/ren, Cont.racts-Prosten
Landgren och Prosten Ljungdahl m. fl.
Kyrkoherden Otterström: Visserligen kan det synas lojalt
och patriotiskt, att prester finna sig uppmanade att leta efter
inkomster åt Staten och tillfölje deraf äfven kasta sig på tvä¬
ren för skattelindring, der så ske kan; men om detta nit låter
sig i allmänhet förklaras, torde der dock synas underligt, der
Kongl. Majit föreslår en sådan lindring. Såsom man ser, har
Kongl. Majit föreslagit 50 procents nedsättning i lysnings-
charteafgiften för dem, som hafva 10 R:drs bevillning, och 331-
procents nedsättning för dem, som antingen icke hafva denna
bevillning, eller ock äro utan all bevillning efter 2:dra Art.
Om Utskottet ock haft skäl att icke medgifva nedsättning i
första fallet, eftersom afgiften der drabbar dem, som mer ega,
så har det dock haft allt skäl att medgifva nedsättningen i
sednare fallen, då afgiften här drabbar i allmänhet dem, som
icke hafva mer än sina egna personer att skatta för. Jag tror
till och med. att man med bifall till Herr Henschens motion
gerna hade kunnat borttaga charte-afgiften i denna del; ty det är
lumpet af Staten att taga dessa tolfskillingar från fattigt folk,
till och med någongång^ fattighjon, för den tillfälligheten, att
de träda i äktenskap. Åtminstone bör man ej efter mitt för¬
menande anse nedsättningen till 25 öre enligt Kongl. Maj:ts
förslag och Utskottets hemställan vara obefogad. Det har
handt mig tvenne gånger, att jag icke kunnat undgå att ut¬
Den 6 Maj.
57
färda lysning för fattighjon, då jag ansett charte-afgiften så
orimlig, att jag helst betalat den sjelf. Jag bifaller derför Ut¬
skottets åtgärd.
Comminister Beckman: Med afseende å något uttryck uti
den föregående Talarens anförande nödgas jag erinra derom,
att jag vid remissen af den Kongl. Propositionen oaktadt all
undersåtlig vördnad ej kunde förlika mig med densamma. Enligt
Högstberörde Nådiga Proposition skola många oformligheter
uppstå; t. ex. då de, som ej äro taxerade till 10 R:dr enligt
2:dra Art. i Bevillnings-Förordningen, endast bchöfde erlägga
25 öre i charta för lysnings-sedlar, så skulle större delen af
den besutna, ofta väl bergade allmogen slippa ifrån med endast
detta belopp. Beträffande det omtalade hårda sinnelaget, som
skall råda i Ståndet, så behöfver jag för min enskilda person
vid detta tillfälle till mitt rättfärdigande endast åberopa dels
mitt vördsamma anförande vid den Kongl. Propositionens re¬
mitterande, dels min reservation, hvilken såsom ett alternativ
antyder full befrielse ifrån lysnings-charta för de ifrågavarande
samhälls-classerne. Då jag således kan styrka, att jag icke
vore obenägen att gå äfven längre i eftergift än samme värde
talare, så bör jag likväl tillägga, att jag dertill föranledes min¬
dre deraf, att den gamla afgiftens belopp skulle vara synner¬
ligen tryckande, då den är en skatt, som kanske aldra minst
kännes tung, utan snarare deraf, att dess obetydlighet, för hela
riket blott ett eller annat 1000 R:dr, icke förljenar allt det be¬
svär och all den kostnad, som den förorsakar.
Skola dessa ringare lysnings-chartor icke endast bibe¬
hållas, utan äfven nedsättas, så betacka de sannolikt icke kost¬
naden fiir pappersföriidelsen och hushyra för verificationernes
förvarande. Således skulle talaren anse, att denna afgift an¬
tingen borde tagas bort eller bestämmas till 40 öre. Hvad
giftermål emellan fattighjon beträffar, så förmenar jag, att en
Pastor kunde förekomma dem genom Catechesen, hvaruti van¬
ligtvis erforderlig kunskap saknas.
Doctor Säve: Jag instämmer med den föregående Tala¬
ren, ehuru jag visserligen med undersåtlig vördnad erkänner
Kongl. Maj:ts landsfaderliga afsigter att gå de obemedlade till
mötes. Jag tror, att i förevarande fall en nedsättning inga¬
lunda är behöflig och att den ej kommer att med tacksamhet
erkännas, derest den beviljas. Den arbetande classen befinner
sig verkligen i så goda omständigheter, att den ej behöfver
pruta på denna afgift, som erlägges just när de, som skola
betala, befinna sig på höjden af sin lycka. Tvertom har jag
ofta märkt, huruledes de mindre bemedlade tyckt ifrågavarande
Charte-afgift allt för ringa och ökat den med några skillingar,
för att vid ett sådant tillfälle visa sig hederliga. Hvad be¬
58
D e n 6 Maj.
träffar en Talares yttrande, att contrahenterne stundom äro
så arma, att presten måste för dem erlägga denna afgift, kan jag
för min del ej gå så långt i att främja äktenskaps ingående,
utan skulle väl snarare i slika fall afråda till något sådant,
enär äktenskapet ju äfven medför stora förbindelser. Låt för
öfrigt vara, att Statens inkomst häraf ej är så betydlig, men
då denna beskattningstitel hörer till de minst öfverklagade och
dess nedsättning af intet behof är påkallad, anser jag i alla
fall ej värdt att beröfva eller för det allmänna förminska denna
inkomst.
Prosten Ljunggren: Hufvudsakligen instämmer jag med
den föregående Talaren, och kan omöjligen godkänna Kyrko¬
herden Otterströms mening, att man bör befrämja giftermål
mellan fattighjon. Tvertom anser jag, att oförmåga att betala
chartan skulle blifva ett godt skäl och en god anledning att
förhindra en dylik förbindelse under sådana omständigheter.
Fattigvårds-Förordningen stadgar ansvar för den, som låter sina
barn gå omkring och bettla; den som vill gifta sig i den afsigt,
att barnen skola gå och tigga, anser jag derföre böra förhindras
att gifta sig, likaväl som den försvarslöse.
Contracts-Prosten Tegnér: Afdelningen hade tillstyrkt bi¬
fall till det af Kongl. Maj:t afgifna förslag till Chartae—Sigilla-
tse-afgift för lysningar till äktenskap, men detta tillstyrkande
blef i Utskottets Plenum icke obetydligen modifieradt och för-
ändradt, hvaraf lätteligen torde förklaras den af en föregående
Talare anmärkta bristande sammanstämmelse, som skall före¬
finnas mellan prsemisserna och conclusionen, då förändringen
måste ske på stående fot, som mari säger. Hvad hufvudsa-
ken angår, har jag deri min del, och finnér mig förbunden så¬
ledes deltaga i försvaret för förslaget, sedan jag fiirst betygat
Kyrkoherden Otterström min tacksamhet fiir det understöd, han
i detta hänseende lemnat. Att lysningsscdeln skulle vara fri
från chartering-, har jag icke kunnat biträda äfven af det skäl,
att jag anser helgden af densamma, såsom varande ett contract,
påkalla det, för att ej heller lemna oanmärkt, att lysningssed-
lar alllid varit, jag tror så länge som stämpladt papper fun¬
nits, på sådant skrifna, eller dermed belagde. Att ingen charta
sigillata skulle finnas, heldre än en så ringa som den af 25
öre har jag ej heller kunnat biträda, ty om det ock medgif-
ves, att den föreslagna nedsättningen i det nu utgående lägsta
beloppet, 12 sk. b:co, af lysnings-charta icke var af något
egentligt behof påkallad, och att minskningen i afgälden icke
följes af någon tacksamhet från deni, hvilka den tillgodokom-
mer, så måste jag dock påstå, att åtgärden är i full öfverens¬
stämmelse med den rådande åsigten om lättnad i eller ett för-
ändradt sätt för utgåendet af skattebidragen, och skulle lyck¬
Den 6 Maj.
59
önska Representationen, om otack icke klefve dess lön för nå¬
gon annan och vigtigare åtgärd än den nu ifrågavarande.
Jag önskade ock i denna del biträda Kongl. Maj:ts förslag, och
det. så mycket heldre, som jag måste yrka bibehållandet af nu
varande chartse-belopp för dem, hvilka hafva bevillning efter
2 ulra Art. sig påförd; ett yrkande, hvilket inom Utskottet icke
mötte egentlig motsägelse, hvaremot det om minsta lysnings-
chartans bestämmande till 40 öre vid deröfver anställd vote¬
ring förlorade med icke ringa skillnad i röstetal. Hvad an¬
går den här omtalade olägenheten af de digra lysningshand-
lingarnes förvarande med dertill hörande bilagor, hvilka fylla
Pastors-, Proste- och Kongl. Kammar-Rättens Archiver, får jag
meddela den upplysning, som angår det Stift, hvilket jag har äran
tillhöra, att, sedan de till äktenskaps-lysningarna hörande veri-
ficationer blifvit af Contracts-Prosten granskade, desamma till
Pastorerna återsändas för att jemte öfriga bilagor till lysnin¬
garna i Kyrkans Archiv förvaras. Lysnings-Chartorna åter, be¬
stående i 2 å 3 biläggnings-chartor för hvarje Pastorat, med special¬
förteckningar och en generel för Contractet, insändas till Lands-
Contoret och vidare till Kongl. Kammar-Rätten, och äro åt¬
minstone icke för Westerås Stift af den vidd och omfång, att
de kunna serdeles inkräkta på utrymmet i Arcbivet. Ett och
annat kunde än vara att anfiira, men det anförda torde dock
vara tillräckligt för att rättfärdiga min vördsamma anhållan
om Ståndets bifall till § 9 om chartering af lysningssedlar till
äktenskap, sådan den lyder i det bifogade förslaget till för¬
fattning.
Biskop Björck : För min del får jag instämma med Contracts-
Prosten Tegnér i den önskan, att Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion, i hvad den rörer charte-afgiften å lysningssedlar för de
mindro bemedlade, måtte vinna Rikets Ständers bifall. Derest
en större charta på något sätt skulle anses hinderlig för äk¬
tenskaps ingående, hvilket jag dock icke skulle tro, vore detta
för mig ett ytterligare skäl att bifalla en nedsättning i denna
afgift. Om också ej fattighjons äktenskap bör befrämjas, så
torde dock många mindre bemedlade finnas, hvilka under hopp
om den Allgodes försyn ingå en sådan förening, som det. skulle
vara hårdt att vilja förhindra. I intet fall skulle jag vilja an¬
vända Catechesen för att hindra dem att gifta sig, så mycket
mindre, soin icke sällan de fattiga kunna och förstå sin Cate-
ches bättre än många af de s. k. bildade. Jag tillstyrker så¬
lunda bifall i denna del till Utskottets förslag.
Kyrkoherden Otterström: Några Talare hafva uttryckt
sin förundran öfver min uppgift, att jag utfärdat lysning för
fattighjon, hvilka såsom sådano ej egde medel för charte-afgif-
tens erläggande. Den ene har framhållit Fattigvårds-Förord-
60
D o u 6 Maj.
ningen såsom den lag, hvarmed presten kunde hindra dylika
giftermål. Jag kan dock ej så tillämpa denna förordning.
Tvenne andra Talare hafva hänvisat mig till Catechesen, hvar¬
med presten skulle kunna hindra fattigt folks giftermål. Jag
känner hvad Catechesen lärer. Jag vet, att äktenskapets
högsta ändamål är slägtets fortplantning och uppfostran för
tid och evighet; men jag vet ock, att det har till ändamål att
vara en uppfostrings-anstalt för makarne sjelfva, så att de
kunna vara för hvarandra till stöd och hjelp, till deltagande
och tröst, sålunda förljnfvande sammanlefnaden. Äktenskap
kan således byggas för ett högt ändamål, äfven der man ej
har hopp att vinna dess högsta, sorn ändå i alla fall beror af
Herren. Allt detta har jag mig lika angeläget att förehålla
den rike som den fattige, men i denna punkt vågar jag ej
upphäfva mig till undantags-lagstiftare för den fattige. Hvar¬
ken gudomlig eller gällande borgerlig lag gifver presten någon
makt att inskränka den fattiges rätt att få ingå äktenskap, då
han för öfrigt har de qvalificationer, som nödvändigt dertill
fordras äfven af den rikaste. Kunde han ej för tillfället be¬
tala chartan, så tror jag, att icke en gång detta kan hindra
äktenskapets ingående. Väl har jag hört, att man låtit kyrk¬
liga handlingar bero af contant betalning på förhand; men jag
tror icke, att någon kyrklig handling kan inhiberas derföre, att
den, som begär att komma i åtnjutande af en kyrkans förmon,
ej har contanterna i handen. År afgiften laglig, så kan den
med lag exsecutivt uttagas, men bristande tillgång, då kyrkans
förmon behöfs och önskas, kan och bör efter mitt förmenande
icke berättiga presten att utesluta någon ifrån någon kyrkans
förmon. Varna mot obetänkta giftermål är alltid prestens
skyldighet, utan afseende på chartebeloppet, om det är högt
eller litet, om det med lätthet kan erläggas eller med svårig¬
het; men han må ej upphäfva sig till despot öfver den fattiges
eget bestämmande af hvad han sjelf i kyrkligt hänseende kan
finna med sitt samvete förenligt. Vi böra ej arbeta på att hos
oss få äktenskapet ansedt blott såsom ett civjl-contract.
Doctor Guniieliiis: Jag borde väl ej upptaga den långt
framskridna tiden ytterligare, men jag kan ej underlåta att gö¬
ra några anmärkningar vid hvad här blifvit yttradt. Mig sy¬
nes, att en talare, som nyss hade ordet, gått bra långt utom
ämnet. Hans beskrifning på giftermålet emellan fattighjonen
var visst ganska rörande. Jag vill ej alldeles förneka, att dy¬
lika händelser kunna inträffa; men nog måtte de höra till säll¬
syntheterna. Samme talare har med anledning af sin historia
sagt, att man ej af brist på charta får neka folk att gifta sig.
För den skull måste väl Presten, påstår han, bestå chartan,
då contrahenterna ej mäkta bekosta den. Ty hindra dem att
gifta sig, får han icke. Det vore hardt, det vore orättvist.
Den 6 Maj.
61
Hvad skulle man säga, frågar han, om en Prest vägrade att
taga en barnaföderska i kyrka, om hon ej har att betala den
i en lagligen bekräftad convention bestämda atgiften? Han
vill således sätta denna charte-afgift i paritet med en genom
pastoralie-conventionen bestämd afgift tili Pastor, hvilken det
naturligtvis står honom sjelf fritt att efter eget godtfinnande
utkräfva eller efterskänka. Detta är icke fullt redligt handladt,
och skulle hos en mindre tänkande åhörare lätt verka öfverty¬
gelse!), att förhållandet i begge fallen är enahanda. Men detta
är visst icke sådant. Charte-afgiften är en afgift till Kronan,
som Presten icke har någon rätt att efterskänka, och det är
således Prestens både rättighet och skyldighet att neka äkten¬
skap, till dess denna afgift, för hvilken han vid ansvar skall
redovisa, blifvit erlagd. Vill han sjelf ikläda sig betalnings¬
skyldigheten, det står honom fritt. Helt annat är det med en
afgift, som enligt convention till honom sjelf skall utgå. Det
beror då helt och hållet på löntagaren ensam att den emotta¬
ga eller efterskänka. För öfrigt tror jag, såsom redan sagdt
är, att ej många exempel på dylika förhållanden som det af
talaren anförda skulle kunna uppletas. Sådana hjertnupna och
om en falsk philantropi vittnande berättelser äro visserligen be¬
räknade att röra mer än öfverbevisa. För den tänkande, som
vill se saken ifrån sin rätta synpunkt, förekomma de såsom
föga giltiga försök att besticka känslan. Hvartill tjena de i fö¬
revarande sak? Den som ämnar ingå äktenskap, men så litet
tänkt för sig, att han ej en gång aflagt en tolfskilling för att
betala lysnings-chartan, skall väl den blifva en omtänksam
husfader? Bör man på allt sätt befordra hans äktenskap, der
lättsinnighet och tanklöshet är äktenskapsstiftaren, och elände
följer i spåren? Jag tviflar på, att någon, som med allvar
tänkt på att gifta sig, skall med ringaste svårighet eller något
slags missnöje erlägga denna ringa summa. Ingen klagan har
deröfver hittills försports. Således lärer ock få antagas, att
den äfven härefter, sedan arbetsclassens vilkor i så betydlig
mon blifvit förbättrade, utan märklig svårighet skall kunna
utgå. Då 40 öre närmast motsvara hvad förut plägat erläg¬
gas, ehuru något överskjutande 12 sk. B:co, röstar jag för den¬
na afgift. 25 öre är en alltför obetydlig afgift. Skulle den
antagas, så vore det vida bättre att afskaffa hela afgiften, och
ej vid sådana tillfällen nyttja någon charta alls. Dessa char-
tor utgöra årligen en betydlig massa, och förorsaka icke så li¬
tet besvär, hvilket kunde synas tämligen onödigt, om afgiften
sattes så ringa, att Statens inkomst deraf blefve obetydlig. En
talare har visserligen sagt, att chartorna och verifications-hand-
lingarne ej vore betydliga, och följaktligen ganska lätt kunna
forslas. Jag har en annan erfarenhet. Vid en Statsrevision,
der jag var med, ville en ledamot nödvändigt granska alla
dessa lysnings-chartor, hvilka inkommit från Stiften, hvarföre
62
Den 6 Maj.
Vaktmästare beordrades att bära in dessa pappersbundtar, hvil¬
ka utgjorde stora böcker, sorn fyllde hela golfvet och voro så
voluminösa, att den, som begärt att få se dem, ej orkade att
gå igenom mer än en ringa del, utan snart tröttnade. För
min del tillstyrker jag, såsom jag redan sagt, 40 öre såsom
minimi-belopp för lysnings-chartor.
Professor Lindgren: Jag kan ej förlika mig med det phi-
lantropiska smeket, som afser att befria den så kallade medel¬
lösa befolkningen nästan från alla skattebidrag, och erkänner,
att jag i detta bemödande snarare ser en missaktning för denna
talrika medborgareclass, än någon verklig omtanke för dess ma-
teriela förkofran. Mig synes, som vore det af vigt, att äfven
arbetaren erinrades derom, att äfven han i nion af sina till¬
gångar är pligtig att bidraga lill fyllandet af Statens allmän¬
na behof, och att den nu ifrågavarande charte-afgiften, äfven
om den med afseende på den nya myntfoten bestämmes till
40 öre i stället för hvad den hitintills varit 18 sk., skulle blif¬
va någon särdeles tryckande tunga för don arbetsföre mannen,
och några andra lära väl endast undantagsvis ingå äktenskap,
kan jag omöjligen medgifva, äfvensom jag är öfvertygad, att
ingen skatt af honom villigare erlägges.
Jag tillstyrker minimi-beloppet för lysnings-charta till 40
öre Riksmynt.
Professor Agardh: Endast några få ord. Det egentliga
motivet för Utskottet var, att då Afdelningen i allo tillstyrkt
antagande af Kongl. Maj:ls Proposition i fråga om chartering
af lysningssedlar tili äktenskap, ville Utskottet ej svara Kongl.
Maj: t så, att man ej allenast icke biföll hvad som blifvit före¬
slaget, utan i stället gick i en motsatt riktning och höjde de
till nedsättning föreslagna afgifterna; detta ansåg man nemli¬
gen kunna synas såsom brist på grannlagenhet, då fråga var
om en Kongl. Proposition.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter på ve¬
derbörligen gjord proposition Ståndet beslöt, att lägsta Chartse-
Sigillatse-afgift för lysnings-sedlar till äktenskap borde utgå
med 40 öre.
Emot detta beslut reserverade sig Doctor Sandberg, som
ansåg 25 öre vara tillräckligt såsom minimi-afgift i förevaran¬
de hänseende, i hvilken mening äfven Biskop Björck och Con-
tracts-Prosten Tegnér instämde.
§ 10. Bifölls.
Den 6 Maj,
63
§§ 11 och 14. Utskottets hemställanden (sid. 21 och 22)
rörande 2 moni. 11 § oell 2 moni. 14 §, äfvensom Utskottets
förslag med anledning af Herr Stolpes motion beträffande 11
§ 3 mom. godkändes, hvaremot 10, 12 och 13 morn. af § 11
ansågos böra återremitteras i sammanhang med de beslutade
återremisserna i afseende på § 8.
Öfrige här ofvan icke nämnde delar af Utskottets föreva¬
rande Betänkande godkändes, äfvensom Ståndet gillade lydel¬
sen af de särskilde §§, som i bilagda författnings-förslag fin¬
nas upptagne, så vidt ändring deruti såsom följd af föreståen¬
de beslut icke föranledes.
§ 4.
På derom af II. //. Erke-Biskopen och Talmannen gjord
framställning beslöt Ståndet att i Plenum nästkommande Lör¬
dag den 9 dennes till behandling företaga Ståndets Enskilda
Utskotts Pastoral-Afdelnings Utlåtanden Nös 1 oelu 2.
§ 5.
Sedan Högv. Preste-Ståndet och Yällofl. Borgare-Ståndet
den 1 sistl. April, med afslag å hvad Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet i Betänkandet N:o 63 tillstyrkt, för sin del
beslutat, att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse an¬
hålla, ”det Kongl. Maj:t täcktes utfärda ny författning till
skyddande af landets fornlemningar, med stadgande af tjenliga
ansvars- och vites-bestämmelser för förstöring af desamma,
samt låta upprätta och sprida förteckningar å dessa minnes¬
märken, äfvensom i öfrigt vidtaga de åtgärder, som för deras
bevarande kunna anses lämpliga, och, der Rikets Ständers med¬
verkan för sådant ändamål finnes nödig, i ämnet aflåta Nådig
Proposition; så beslöt Ståndet på framställning af Professor
Carlson att vördsamt och vänligen inbjuda Högloft. Ridder-
skapet och Adeln samt Hederv. Bonde-Ståndet att i samma
beslut instämma.
Upplästes och Indes lill handlingarne följande från de
resp. Med-Stånden ankomne Protocolls-Utdrag, nemligen från
Högloft. Ridderskapet och Adeln Nös 239 och 240 och från He¬
derv. Bonde-Ståndet Nös 253 och 254.
§ 7.
Beviljade Ståndet uppå derom gjord anhållan Prosten
Ljunggren ledighet från Riksdags-göromålen under trenne vec¬
64
Den 9 Maj.
kor, räknade från den dag i nästinstundande vecka, han län¬
gre fram skulle bestämma.
Ståndet åtskildes kl. \ till 3 e. m.
Ut supra.
In fidem
S. H. Almqvist.
Den 9 Maj.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Föredrogs ånyo Enskilda Utskottets Pastor al- Afdelning s
Utlåtande N:o 1, i anledning af väckt fråga om förändring af
hvad nu gällande Cateches-förklaring och Kyrko-Handbok in¬
nehålla rörande det s. k. dopnamnet.
i: sta Hemställan:
Dervid erhöll
Kyrkoherden Otterström ordet och yttrade: Jag börjar
med att utbedja mig Högv. Ståndets välvilliga uppmärksamhet
på hvad jag nu kan hafva att anföra i en fråga, som enligt
min uppfattning är för Kyrkan af hög vigt. Jag bekänner,
att jag funnit mig obehagligt öfverraskad af detta Pastoral-
Afdelningens Utlåtande, emedan jag framstår der såsom en af¬
fälling från Kyrkans lära i en vigtig punkt. Har jag gjort
mig skyldig till ett groft missförstånd och derigenom vilseledt
hundratals Catechumeni och lärjungar i allmänhet, s-å må jag
väl göra min bigt. Men för att kunna göra det måste jag
hafva blifvit öfvertygad om mitt misstag. Må derföre mina
högt aktade Ståndsbröder inom Pastoral-Afdelningen ursäkta,
att jag icke anser mig kunna frångå min mening, som jag ge¬
nom
f> e n 0 Maj.
65
norn Afdelningens eget Utlåtande funnit hos mig än mer be¬
fästad.
Hvad som är eller bör vara det namn, som påminner oss
om dopet, säger oss oj Catecliesen. Don säger oss blott, att
vi hafva ett sådant namn och att det är oss i dopet gif¬
vet. Den enfaldige är således här öfverlomnad åt sin egen
gissning. Icke heller säger oss dopliturgien, hvad namn vi
få i dopet med den magiska kraften, att det kan och bör på¬
minna oss om döpelse-förbundet. Ty af den tillfällighet, att
det verldsliga Per och Pål i dopacten gemenligen uttalas, föl¬
jer ingalunda, alt detta är det, vigtiga namnet i fråga, dels
derföre att det icke gifves i dopet, utan antingen är gifvet, före
elior efter dopet af ilon, som dertill är berättigad, dels ock der¬
före, att detta namn hvarken innebär eller betecknar det, hvar¬
om vi skola påminnas genom det i, af och genom dopet gifna
namnet. Det tillkännagifves vid dopacten, att det barn, som
i det yttre lifvet af föräldrarne fått att bära det namnet, nu
diipes till Christinn och med den uden och saken äfven får
namnet christen, som innebär och betecknar saken, och som
följaktligen är det i, af och genom dopet gifna namn, som kan
och bör påminna oss om dopet.
Första tvingande anledningen för mig att så uppfatta för¬
hållandet gafs i nästa Juli månad för 27 år sedan, och jag
har sedan med hvarje dag fått förnyade anledningar att befä¬
stas i min mening. Det hände sig nemligen då, att en äldre
man, Theologi® Doctor, i en landskyrka 1J mil från den theo-
logiskt lärda staden Lund, döpte en ansedd bondes son, men
glömde att dervid nämna barnets namn, som det hade af fa¬
dren erhållit. Derom erinrad efter acten, lät Doctorn sin Ad¬
junct efter predikan i bönen för modren och barnet offentligen
uttala barnets verldsliga namn, och dermed kunde väl all rätt¬
färdighet mot barnet anses uppfylld, ty barnet hade fått sitt
verldsliga namn fiir fiirsamlingen kungjordt, så att församlin¬
gen derefter kunde vittna, att det barnet, som kallades så,
verkligen var diipt och med dopet berättigadt att kallas chri¬
sten med fiirsamlingen sjelf.
Svårare upptogo dock föräldrarne saken. Förledde af dop-
liturgien, som inför den enfaldiges uppfattning liksom lägger
den gudomlige Dopets Stiftare i munnen Baptizandeus verlds¬
liga namn, utan minsta stöd af Guds eget Ord, men i rak strid
deremot, togo de enfaldige det rent tillfälliga för det väsendt-
liga och fordrade på denna grund med ali gevalt, att barnet
skulle döpas om. Det hade ju ej fått den väsendtliga påmin¬
nelsen om dopet, som skulle ligga i detta namn, hvars blotta
uttalande skulle hafva makt att påminna om dopet. Så på-
stodo de enfaldige och så påstår äfven Pastoral-Afdelningen.
Doctorn var part och hans ursäkt aktades derföre föga, hans
Mig v. Preste-St. Prof. IHä7. i: de Bandet. 5
06
Den 9 Maj.
invändning mot omdöpningen retade till en formlig anklagelses
beramande. Det lyckades dock den enfaldige och mindre er-
farne Adjuncten, som ansågs opartisk, att hemma hos föräl¬
drarna på uppenbarelsens och förnuftets grund, utan att mot¬
säga Cateches eller dopliturgi, fullkomligt häfva missförståndet,
tillfredsställa föräldrarne och inhibera anklagelsen. Jag skulle
dock nu kunna önska, att anklagelsen och yrkandet på om-
döpningen fått gå till Dom-Capitlet, ty jag är öfvertygad, att
de män, som då sutto i Lunds Dom-Capitel, icke skulle hafva
decreterat, att det barnet saknade dopnamn, ehuru det namnet,
som föräldrarne gifva barnen före dopet, så kallas, men ej
egentligen är det, just emedan det namnet ej betecknar den
sak, hvarom vi med namnet skola påminnas. Detta, som
ofrivilligt hände nämnde Doctor och hvaraf jag är medvetande,
har händt många andra, såsom jag hört berättas, och då är
det godt att till försvar hafva till hands uppenbarelse och för¬
nuft, emedan man i dessa fall icke kan med Afdelningen för¬
skansa sig bakom ”Kyrkans gamla anordning”, utan dermed
gifver den enfaldige vapen i händerna, i fall någon kunde med
skäl påstå, att Kyrkan med den anordningen från början åsyf¬
tade hvad som sedermera af hopen oell dess prester kunnat så
förstås och slutligen blifvit en folktro, en tom vantrons inbill¬
ning, som nu kan af missförstånd försvaras som en Kyrkans
rätta mening med den gamla anordningen.
Anda från den stunden för 27 år sedan har jag icke kun¬
nat tillämpa Herrans härliga Ord genom Esaias: ”Jag har
kallat dig vid ditt namn, du äst min”, så förvridet efter mitt
begrepp, alt med det namnet skulle åsyftas just dessa hem¬
gjorda och rådbråkade, af fåfänga, mode och nyck framkalla¬
de, från hedningar och muhamedaner, händelser och döda ting
lånade, toma och betydelselösa yttre verldsliga namn, som bä¬
ras af dem, som dock i det yttre lifvet äfven bära det inne¬
hållsrika och välsignade namnet christen, som afskiljer indivi¬
den med alla andra christne från judar, muhamedaner och hed¬
ningar, som enligt Afdelningens Utlåtande innebär och beteck¬
nar den sak, hvarom vi med namnet skola påminnas, och som
dermed säger oss, att vi äro döpte till Christuin och att vi
genom denna gudomliga act fått de synonymer, som Skriften
sjelf omtalar under uttrycken: Guds barn, Jesu Christi med¬
arfvinge o. s. v., hvarpå språket hos Esaias har sin fulla til¬
lämpning, så vida del utan menniskopåfund får inför den en¬
faldige behålla sin egen inneboende mening.
Jag har således länge lefvat i den enfaldiga tro och lära,
som Afdelningen decreterar vara ett missförstånd af den stora
hopens och dess presters rätta mening, och man må derför ej
undra på, att jag finner mitt samvete fordra ett försvar för
den mening, som jag af Afdelningens egna motiver finner yt¬
terligare befästad. Men icke påstår jag härmed, att min me-
Den 9 Maj.
67
ning är den rätta, jag tror det blott med lefvande öfvertygel¬
se, och hvem försäkrar mig här, att Herrens förste Apostlar
döpte efter vårt formulär, eller ens efter det, som fanns inom
Kyrkan för tusen år sedan? Jag har visserligen rättat mig
efter Handbokens föreskrift, men jag har tolkat: ”Jag döper
dig, Anders”! så, att jag ansett detta verldsligt namn såsom en
vocativ, ehuru jag helst önskat, att den hade stått på ett an¬
nat ställe än just midtuti sjelfva instiftelseordet. Jag har der¬
vid trott mig tinna en föresyn i hvad som skedde, då Ananias
döpte Paulus. Ananias sade nemligen, såsom läses Ap. G. 9
Gap. ”Saul, Ilroder"! (således började han med att nämna
det yttre verldsliga namnet) Herren hafvor kallat mig tili dig,
att du må få din syn och uppfyllas med den Helige Anda.
Och han fick sin syn och blef straxt döpt. Formuläret var ej
vidlyftigt, utan inskränkte sig sannolikt till Stiftarens ord: jag
döper dig i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn.
Fortfarande kallades ock den döpte Saul ända till dess det i
13 Cap. heter: Saulus, ”sorn ock hallas Paulus.” Simon fick
namnet Petrus, hvarken det ena eller det andra i dopet; han
kallas Simon, cognomine Petrus, såsom Simon Zelotes, och
flera andra christne med egna utmärkande individuella namn,
tillfölje deraf att de såsom christne individer framstodo på ett
utmärkande sätt ibland de christne. Men hvad rätt hafva vår
tids christne i allmänhet att blifva tillagde namn, hvarmed de
skulle såsom individer utmärkas och afskiljas från den stora
hopen af christne? Man har ju all rätt att kalla det sjelft
heligt, som har den egenskapen, att det påminner om heliga
ting. Derföre säger nian om sten kyrkan, der hon står, att
hon är ett heligt hus, så länge hon brukas för det ändamålet,
och derom påminnas vi genom benämningen. Men hvem tän¬
ker på dopet, då han anropas med sitt verldsliga namn, och
hvem behöfver väl göra det, då intet Guds Ord säger, att det
namnet är gifvet för det ändamålet, då blotta namnet i sig
säger, att det är gifvet för ett annat verldsligt ändamål, i (all
det säger eller uttrycker någon ting. Detta namn är derföre
enligt min mening ej mera helgadl genom dopet, än den der¬
vid brukliga dopmössan är det, än stålet — synålen —är det,
som den allmänt gängse vidskepelsen fordrar såsom nödvändig
på barnet, till dess dopet är förrättadt. Jag anser alltså Per
och Pål, huru grannt det namnet än är tillkonstladt, för en
christen lika litet heligt som Baldersbilden, hvilken Skalden
säger ”brännde ned som annan ved”, och jag tror derföre, att
man förleder den enfaldige att bedrifva afguderi med det s. k.
dopnamnet, om man utan stöd af Guds Ord och namnets egen
mening upphöjer det såsom en yttre påminnelse om dopet i
värde och vigt framför namnet christen, förnekande, att detta
namn ens duger dertill just på den grund, att det ”innehåller
och betecknar den sak, hvarom vi skola påminnas.”
88
l) e n 9 Maj.
Man har ju vidare all rätt att från benämningen sluta till
saken, som benämnes; i annat fall är benämningen ett tomt
ljud, och sådana toma ljud äro väl de aldra liesta verldsliga
namn. Deraf att jag hör det stenhuset bredvid alla de andra
med andra namn benämnas kyrka, slutar jag genast, att det
icke är en verldslig restaurationssal, utan ett hus för heliga
måltiders hållande med Guds Ords bespisande m. m. och jag
påminnes derom genom den yttre benämningen. Någon kallas
en christen och jag slutar deraf, att han är döpt till Christinn,
han (nå för öfrigt vara hvad som helst och bära hvilka yttre
namn och titlar som helst. Jag tilltalas med mitt yttre verlds¬
liga namn och jag röner dervid intet annat intryck, än om jag
ser någon vinka åt mig med handen. Men jag hör mig till¬
talas: christen! dyre christen! välsignade christen! och en he¬
lig känsla genomströmmar mig med påminnelse om dopet, så
vida jag lyssnar dertill med uppmärksamhet. Men jag hör nå¬
gon kallas t. ex. Thor, och jag kan deraf ej veta, om han är
christen, jude, muhamedan eller hedning; han vet det icke hel¬
ler sjelf af blotta benämningen. Jag hör en annan gång nå¬
gon anropas med precist samma namn, Thor; jag förmodar, att
det är samma person i fråga, men jag finner, att en herre nu
ropade på — sin hund. Jag hör pigan i det förnäma huset
kallas Fanny, Betty, Emma eller aldra simplast Marie, och
jag drar mig till minnes, att samma person i sin faders back¬
stuga kallades — Stina. En af mina barndomsvänner kalla¬
des i hemmet Anders, men tyckte på Gymnasium ej om det,
utan kallade sig Per samt tilläde vid Academien Lorentz och
heter nu i Kyrkobok och Matrikel Per Lorentz framtör till¬
namnet, utan svek och med samma frihet, som Johan Baptist Julius
Bernadotte hade att taga namnet Carl. Jag frågade min väns
unga son, hvarföre han bar lörnamnet Berzelius, och han sva¬
rade: för att påminnas om den frejdade Chcrnisten. Jag frå¬
gade honom sedan, hvarföre han kallades christen, och han
svarade: emedan jag är ”christnad'’, hvarmed folket menar
döpt. Kunde han i begge fallen förnuftsenligt svara annor¬
lunda? Jag tror det icke. Sjelf har jag kallat min son Rag¬
nar, visst icke derföre, att han med detta hedniska namn skulle
påminna sig sitt döpelseförbund, ty dertill ansåg jag detta namn
alltför kraftlöst, utan derföre, att han skulle dermed påminna
sig Konung Ragnar, som från min ungdom var min hjelte i
Svenska Historien, der lian i ormgropen qväder lifvets vishet
för sina samtida, utan att hjeltesjälen rubbas ur sin jemnvigt
genom de hväsande ormarnes hugg. Vid min sons dop var
jag dock viss derpå, att han derigenom fick ett namn äfven in¬
för verlden, men af den vigt och djupa betydelse, att, då han
hörde sig dermed nämnas, han skulle, om han dertill lyssna¬
de, höra deri en liei predikan om dopet. Namnet är christen
och dess synonymer i Skriften äro oss bekanta. Namnet är
D e ii 9 Maj
59
christen, om hvilket dopnamn don stora hopen har en dunkel
aning, då den kallar dopet ”christning” och sällan säger döpa
barnen, utan ”christna” dem, i trots af‘ "Kyrkans gamla an¬
ordning", hvarom Afdelningen talar.
När Afdelningens motiver säga, att mitt "påstående om ett
allmänt gängse missförstånd af det anförda stycket i Cateches-
förklaringen sjelft grundar sig på ett missförstånd", så kan jag
icke tro Afdelningen på orden, utan fordrar bevis, huru mycken
vördnad jag än hyser för Kyrkans gamla anordning oell för
mina högt aktade oell liirde Ståndsbröders öfvertygelse. Jag
förstår i enfaldighet endels och Afdelningen synes mig profe¬
tera endels, men deraf uppkommer blott den stora svårigheten
att sammanjemka meningarne, af hvilka endera måste platt för¬
kastas, såsom mot förnuft och uppenbarelse stridande. Tid¬
punkten för denna controvers är alltför vigtig, då Svenska Pre-
ste-Ståndet går att fastställa en förändring i Kyrkans anord¬
ning, hvarigenom min eller Afdelningens sins emellan motsatta
meningar till Kyrkans gagn eller skada kan blifva den rådan¬
de, hvarför jag tillförser mig Hög-v. Ståndets upplysta och oväl¬
diga pröfning af frågan, utan att jag i minsta måtto ambitio-
nerar för framgången af min enfaldiga mening, ehuru jag sorn
prest måste vara högeligen intresserad i att icke i någon punkt
motarbeta Kyrkans enhet, då mitt bemödande tvärtom är att
se den befästad i allt, som i GudsOrd och sakens egen natur
har sin grund, helst jag sett, att tvifvel hos de enfaldige upp¬
stått om sjelfva dopets giltighet, der det verldsliga namnet ej
blifvit närnndt enligt Handbokens föreskrift.
Här hjelper icke att i fråga om en förändring i Kyrkans
anordning, som kan rätt uppfattas, men ock lätt missförstås,
sådan den nu är, förskansa sig bakom denna gamla anord¬
ning; ty den, som utan andra bevis än af anordningens höga
ålder från tredje seklet försvarar hopens uppfattning af den¬
samma, gör sig skäligen misstänkt att af öfverdrifven vördnad
för det gamla i menniskostadgar icke hafva blicken öppen för
det för vår tid helsjisamma — en svaghet, som vi alla dela,
den ene i det stycket, den andre i ett annat, hvarföre ock snart
sagdt alla punkter i den gamla anordningen på skilda tider
bland Kyrkans lärdaste män haft sina angripare och försvarare,
och hvarföre många punkter fått lenina sitt rum eller blifvit
betydligt förändrade. Det sämsta af alla argumenter för en
anordnings bibehållande i oförändradt skick ligger derföre all¬
tid i det nakna framhållandet af anordningens höga ålder, så
vida man ej kan leda anordningen från Kyrkans Herre sjelf
eller hans med utomordentliga krafter utrustade första Apost¬
lar; ty hvad som låg i anordningen för 1500 år sedan kan nu
möjligen vara svåra missförstådt, ej mindre af den stora ho¬
pens ledare än af den stora hopen sjelf, eller kan en sednare
tid i den förgångnas anordning möjligen spåra groft missför¬
70
Den 0 Maj.
stånd; ty allt ”gammalt’’ menskligt måste för att hålla stånd
prof vas och ses i uppenbarelsens och förnuftets ljus under
hopp, att Herren leder tid och mensklighet framåt och ej vill,
att menskligheten står på samma punkt eller går tillbaka i nå¬
got, aldraminst i kyrkligt hänseende.
Till följe af den tillfälligheten, att den gamla anordnin¬
gen villo hafva Baptizandens verldslig,! namn uttaladt, kan ju
i en långt sednare tid genom okunnige prester inom cat.holska
kyrkan del hafva uppkommit, som dermed från början ej af-
sågs, så att man tagit det för väsendtligt och vigtigt, som var
tillfälligt och i kyrkligt hänseende betydelselöst, samt att man
i en ännu sednare tid genom vanans makt och af vördnad
för hvad man trodde vara kyrkans ursprungliga mening med
anordningen kunde förledas att gå till ytterlighet i missförstånd
och komma i skarpaste strid med uppenbarelse och förnuft.
Yi häfva ju sett. huru de lärdaste män på sin tid försvarade
djefvulsbesvärjelsen vid dopet och många andra anordningar,
som vi nu bedöma såsom idel galenskaper, eller såsom endast
för den tidens begrepps-utveckling i någon måtto lämpliga.
Så kan det ju ock vara med uppfattningen af kyrkans gamla
anordning med afseende på det s. k. dopnamnet.
Mig synes klart, att om Per och Pål vore det namn, som
skulle påminna oss om dopet, hvartill namnet christen enligt
Afdelningens mening ej ens skulle duga, man genom decre-
terandet häraf ovilkorligt skulle neddraga dopet till en jemfö¬
relse med ett skepps löpande af stapeln : ty i begge fallen gif-
ves samma namn, i ena fallet på ett barn af dess fader, i
andra fallet på ett dödt ting af dess egare, i begge fallen med
precist enahanda påföljd, att namnet, påminner om något rent
verldsligt och kanske syndigt, och fåfängt kan en mennisko¬
stadga åstadkomma, att namnet påminner om något annat än
det, som dertill gifvit anledning.
Så kan dock icke namnet christen låta sig brukas och
förstås af någon tänkande menniska, ty med oemotståndlig
makt bjuder det sjelft aktning för del, som dermed betecknas,
och menniskan bär det såsom ett ärenamn inför englar och
menniskor, gifvet i, af och genom dopet.
”Namnet christen”, säger Utlåtandet, ”sorn motionären
ville i nyssnämnde stycke hafva directe påpekadt, har en myc¬
ket djupare och vidsträcktare betydelse, än att detsamma skulle
böra framställas såsom en blott yttre påminnelse om döpelse-
förbundet”. Ilar har jag att förebrå Afdelningen ett missför¬
stånd, hvartill min motion icke gifver ringaste anledning; ty
hvar och en, som med någon uppmärksamhet genomläser den¬
samma, skall ej finna mig så inskränkt och föga andeligt sin¬
nad, att jag kunde vilja, att det betydelsefulla namnet christen
”skulle b fira för den enfaldige framställas såsom en blott yttre
påminnelse om döpelseförbundet”, och jag skulle anse den prest
Den 9 Ma j.
71
ovärdig att vara det, sorn ej bättre hade uppfattat detta namn.
Afdelningen vill väl icke, hoppas jag, förneka, att namnet chri¬
sten är en yttre påminnelse, så vida det ljuder för örat och
visar sig för ögat, men att det icke är en b/oit yttre påmin¬
nelse för andra än för den hop, som icke af Cateches eller
dopliturgi, icke heller genom annan ledning fått lära hvad detta
namn innebär och betecknar, borde Afdelningen skäligen hafva
förutsatt. I öfverensstämmelse med sitt yttrande synes Afdel¬
ningen vilja föredraga Per och Pål såsom det rätta och egent¬
liga dopnamnet, just emedan det hvarken innebär eller beteck¬
nar den sak, hvarom vi skola påminnas, och emedan det af
denna anledning skulle vara, hvad Afdelningen anser ett dop¬
namn böra vara, en blott yttre påminnelse, ehuru, såsom jag
visat och bevisat, detta Per och Pål icke ens är så mycket,
och icke heller kan vara det just derföre, att det i 9 af 10
fall innebär och betecknar ingenting och i 10:de fallet något
helt annat, än hvad det såsom dopnamn biir beteckna.
”1 stället”, fortfar Utlåtandet, ”att vara en blott yttre påmin¬
nelse om vårt dop, innebär och betecknar detta namn (christen)
hvad mycket mera är, nemligen saken sjelf, hvarom vi skola
påminnas.” Ja just så. Just detta har jag i min motion fram¬
hållit, och ingen bör undra derpå, om jag genom detta Utlå¬
tande ingalunda finner mig vederlagd, utan tvärtom på det
aldrastarkaste befästad i min mening. Långt ifrån att
med Afdelningen taga detta såsom skäl för förkastandet af
namnet christen såsom mitt och alla christnas rätta, väsendt-
liga och egentliga dopnamn och yttre påminnelse om dopet,
och i dess ställe till denna höga och heliga rang upphöja det
verldsliga och fåfängliga förnamn, som de christne bära i verl-
den såsom ett blott yttre igenkänningstecken för individen en¬
ligt seden, bruket och behofvet hos alla folk, så döpte som
odöpte, måste jag antaga det förra och förkasta det sednare för
”mig och mitt hus.” Jag kan derföre icke mot mitt samvete
vika en hårsmon från min mening, ehuru jag skyr såsom för
en olycka att genom ett möjligt missförstånd vara en affälling
från kyrkans mening, helst jag derigenom såsom församlings-
lärare kan missleda dem, som mig höra. Lika litet som jag
med Fru Lenngren biir välja ”Allfader” i stället för Gud, eller
med de argaste rationalister ”Dygdemönstret” i stället för Guds
Son, lika litet tror jag mig böra af öfverdrifven vördnad för
”kyrkans gamla anordning” sätta Per och Pål i stället för
christen i fråga om det namn, som bör påminna oss om do¬
pet. Och härmed öfverlemnar jag tvisten att slitas efter behag
af Hiigv. Ståndet under tillitsfull önskan, att det sker till gagn
för Kyrkan och till heder och tillfredsställelse för Ståndet så¬
som Stånd, att mellan delade meningar i en vigtig kyrklig
fråga hafva valt den rätta, hvarvid jag för min egen räkning
endast utbeder mig öfverseende med hvad jag hittills i enfal¬
72
Den 9 Mnj
dighet trott oell lärt och äfven härefter kommer att i denna
punkt tro och lära, väl vetande, att nied afseende på uppfatt¬
ningen af andliga ting gåfvorna äro mångahanda.
Annu ett får jag dock tillägga. Vi veta, att språket vid
det anmärkta stycket i Catechcsen förut lydde: '”jag har kallat
dig vid namn, du är min”, men att Committerade tor utarbe¬
tandet af ny Cateches-förklaring med skäl rättat detta, så att
språket nu enligt grundtexten lyder: ”Jag har kallat, dig vid
dill namn, du är min.” Jag kan icke tro, att Committerade
med detta dill velat för den enfaldige utpeka det s. k. dop¬
namnet, ty detta strider fullkomligt mot Ordets egen mening
och skriftenliga tillämpning. Språket i sin fullhet lyder hos
Esaias: ”Och nu, stiger Herren, den dig skapat häfver, Ja¬
cob, och den dig gjort häfver, Israel, frukta dig intet; iy
jag häfver förlossat dig, jag häfver kallat dig vid ditt namn,
du är min.” Hvar och en finner, att Herren bär talar icke
till eller örn individen Jacob eller Israel, utan till och om Ja¬
cob eller Israel, såsom allmänt namn för Jacobs hela hus, hela
Israels folk, hvars Förlossare Esaias i andanom såg. Tillämp¬
ningen gör sig nu sjelf icke på individen bland de christna,
0111 ej såsom christen inbegripen i hela chri stenheten, som i
Jacobs hus och Israels folk i Gamla Testamentet har sin mot¬
svarighet; fy såsom Jacobs hus i Gamla Testamentet var det
Guds folk, sorn lian afskilt från andra till att vara sitt egen¬
doms folk, så är christenhoten i Nya Testamentet det folk,
som han särskildt kallat vid namn och utvalt i Christo till sin
äras förherrligande på jorden.
Jag tror derföre, att det är ett vilseledande af den enfal¬
diga hopen att vilja tillämpa dessa Herrans ord på den döpte
individens yttre verldsliga namn, som med namnet Jacob eller
Israel i dess djupa inre betydelse här på intet vis efter min
uppfattning liar något sammanhang.
Contracts-Prosten Landgren: Det faller sig något svårt
att punkt för punkt följa den föregående talaren i hans långa
föredrag. Också synes ämnets beskaffenhet medgifva en in¬
skränkning till besvarande af de mest framstående skäl, som
af honom blifvit till motionens försvar anförda. Då jag sjelf
icke är någon blind beundrare af traditionen, vore jag visser¬
ligen oförhindrad att göra full rättvisa åt hans anfall i denna
syftning, i fall skäl och sanning läge i detta anfall. Det gif-
ves två slags tradition, nemligen en saktradition och en form¬
tradition, af hvilka den förra af mig med synnerlig vördnad
betraktas. Traditionen är icke blott inom kyrkoläran och
kyrkolagstiftningen en säker vägledarinna för forskaren att
finna sanningen; hon är det äfven inom statslärans och lag¬
stiftningens område. Hvarje folk, som gjort en tillfredsstäl¬
lande reform af sitt statsskick, har endast genom ett noggrannt
D e ii 9 Maj.
73
aktgifvande på traditionens och historiens lärdomar lyckats att
lösa sitt svåra problem. Och den vetenskapsman elior lagstif¬
tare, sorn vill företeckna en ny väg för det religiösa eller bor¬
gerliga lifvef, utan att först samvetsgrant och ödmjukt inhemta
traditionens råd, skall otvifvelaktigt åvägabringa mera skada
än gagn; ty den högsta visheten gömmer sig ofta i de mest
föraktade och förbisedda företeelser.
Den aktade motionären har mod mycken ovilja talat om
namnen Pål och Per såsom oförtjenta att inblandas i den he¬
liga dop-acten. Men låtom oss betrakta dopets väsende. Dopet
är ju likasom en hand, hvarmed Gud räcker denna allmänna
försoningsnåden i Christo åt den enskilda menniskan. Då
presten säger: jag döper dig Per, så vill ej detta säga, att han
döper barnet till att heta Per-, utan det vill säga, att denna
individen Per upptages genom nya födelsens bad i den christna
församlingen. Namnet christen pekar deremot icke på den
enskilda menniskan, hvilket dock just är hufvudsaken. Annu
ett skäl till christningsnamnets stora betydelse ligger i dopets
egenskap att vara, såsom Luther säger, en varm klädnad, hvari
menniskan bör omsvepa sig hela sitt lif igenom. Ilar nu do¬
pet en så hög och andelig bestämmelse, så synes mig godt,
att menniskan har ett utvärtes tecken eller symbol, som dag¬
ligen erinrar om denina betydelse. Att dopnamnen i sig sjelfva
äro fullkomliga nulliteter; detta hindrar dem för ingen del att
vara tecken och symboler för höga och himmelska ting. Så
sker inom religionens, så inom det borgerliga lifvets område.
Den ryktbare Schwedenstein på Lutzens fält är ju blott en
lumpen gråsten, och dock lärer väl ingen Svensk medborgare
åskåda honom utan den djupaste rörelse. Hvarje fläck, som
Gustaf Wasa berörde under sin äfventyrliga färd i Dalarne,
väcker ju hos vandraren, som besöker dessa orter, de djupaste
och lifligaste känslor af hvad han är skyldig sitt fosterland.
Motionären har talat med mycket förakt om dopmössan. Nå
väl, jag tror, att om denna lumpna klädespersedel af oss kunde
nyttjas i hela vår lifstid, likasom dopnamnet, så skulle visser¬
ligen ingeri from christen framtaga densamma utan en känsla
af djup rörelse, emedan anblicken deraf genast förde tanken
tillbaka till hans späda barndom och Guds redan då mot ho¬
nom bevisade godhet. Ar det nu så, att flesta parten af men-
niskor aldrig tänka på sitt dop, då de höra sitt namn, så är
detta åtminstone icke Kyrkans och Catechesens fel, som dertill
gifver en klar och bestämd anvisning. Kyrkoherden Otter¬
ström säger, att en stor del namn äro af hedniskt ursprung
och att han sjelf gifvit sin son namnet Ragnar till erinran af
den hjeltekonung, som i ormgropen sjöng om sina bragder och
”ville leende dö”. Jag menar dock, att våra fäder hafva gjort
med dopnamnen som med de gamla afgudatemplen; de hafva
renat dem och gjort dem till medel för nya idéer och en ny
74
Den 9 .Maj.
gudstjenst. Tron har sina hjeltar, så väl som vikingalifvet,
och då man benämner sin son Ragnar, så är det vida vackrare
att tänka på den hjeltekraft, som ingjutes af den gudomliga
nåden i nya födelsen än på den råa naturens egen trotsiga
storhet. Att den ädle motionären icke associerar dopnåden
med christningsnämnet, kommer väl icke af brist på varm och
lefvande känsla, utan af en theoretisk obenägenhet för en så¬
dan idéassociation. Men denna obenägenhet delas, så vidt jag
vet, hvarken af Svenska presterskapet eller församlingen, hvilka
utan tvifvel ganska illa skulle upptaga, om motionen vunne
framgång: till följe hvaraf jag yrkar bifall till Afdelningens
Betänkande.
Biskop Björck: Afven jag anser det vara af sann bety¬
delse hvad i Catechesen säges, att just vårt verldsliga namn,
såsom i dopet öfver oss uttaladt, bör påminna oss om vårt
döpelseförbund. Detta namn är nemligen en beteckning af
personen såsom en särskild individ, och det är genom döpel-
sen, sorn en individuel tillämpning sker af Guds allmänna nåd
i Christo Jesu. Vi böre derföre såsom döpte christne betrakta
oss såsom i hela vårt individuela lif åt Gud helgade. Detta
lif i alla sina verldsliga förhållanden har vårt personliga jag
till sin medelpunkt; och för detta jag är vårt dopnamn ut¬
trycket. Och då från dopets stund vårt lif skall hafva sin
betydelse af Guds nåd, hvaraf vi i dopet blifvit delaktige, har
det en djup mening, och, såsom från Christenlietens äldsta ti¬
der egt rum, döpelsen sammanbindes med det namn, som be¬
tecknar en hvar af oss såsom ett särskildt i verlden uppträ¬
dande och verkande individuum. Vore för oss ingen delaktig¬
het i Guds nåd, hvilken genom dopet blef oss gifven, så skulle
vårt lif sakna sin egentliga och högsta betydelse. Visserligen
är det språk ur Esaiae 43 Cap., som under det ifrågavarande
Catechesstycket anföres, icke egentligen och närmast taladt till
christna eller i första rummet syftande på döpelsen. Men då
detta Herrans tilltal är stäldt till Hans folk Israel, utmärkes
deri, att Herren särskildt antagit sig detta folk framför de öf¬
riga folken på jorden; och just i sådant förhållande till Her¬
ren stå ock sanna christna i kraft af sin döpelse, så länge de
omfatta och värdera den nåd, som i densamma vederfarits dem.
Uttrycket att "kalla vid namn" antyder här, liksom i Esaias
45 Cap., der det brukas om Kores, ett nedlåtande af Herren
till den särskilda personligheten, denna må då vara, såsom i
45 Cap., en individ, eller såsom i Cap. 43, ett personifieradt.
folk.
Den förändring i ritualet, som motionären föreslagit, skulle,
om den antoges, icke blott väcka ett stort missnöje ibland vårt
folk, utan ock ett högst obehagligt uppseende inom hela chri-
stenheten. Ty den sed, som motionären vill hafva afskaffad
Den 9 Maj.
75
och hvars djupa betydelse jag försökt angifva, går så långt
tillbaka, att del är svårt att säga, när den tog sin början.
Man har från de äldsta tider exempel, att de christne vid do¬
pet antogo betydelsefulla namn, t. ex. Christophorus m. fl.
Men om ock nu våra dopnamn i allmänhet icke hafva en så
christlig bemärkelse, så är deras betydelse tillräckligt stor just
för det, att deras antagande hos oss sammanbindes med dopet.
Om motionären verkligen föreställt sig, att i det svar, som
gifves i det af honom afsedda Catechesstycket, ett annat namn
verkligen menas än vårt verldsliga, personliga namn, så är
detta ett misstag. Men det är dock icke vår mening att för
denna orsak anse motionären såsom irrlärig, än mindre fiir en
affälling från vår tro; ty man kan i hufvudsakerna antaga
densamma, om man ock ännu ej insett den förbindelse emellan
döpelsen och dopnamnet, hvarom nu är fråga.
Häruti instämde Prosten Eurén och Doctor Sandberg.
Kyrkoherden Otterström: Jag förmenar, att frågans grund¬
liga afhandlande mera egnar sig för cathedern eller tryckpres¬
sen än för Högv. Ståndets Plenum, hvarföre jag icke utan
nödtvång här inlåtit mig i densamma. Jag hade dock hoppats,
att mina högt aktade och lärde antagonister, då de ansågo
nödigt att här gendrifva mig, skulle för deras uppfattning af
meningen med Kyrkans gamla anordning hafva kunnat fram¬
draga något giltigt bevis, om ej ur Guds eget klara Ord, åt¬
minstone ur någon kyrkofaders skrifter, Luthers eller hans fö¬
regångares. Jag har forskat, men jag har icke kunnat finna,
att Luther eller någon före honom, eller efter honom intill
Pastoral-AJdelningens ledamöter, nu fästat så mycken vigt vid
det s. k. dopnamnet, att derom blifvit sagdt ett enda ord.
Hvad namnet christen är och hvarom det påminner, har der¬
emot blifvit omständligen afhandladt, innan Pastoral-Afdelnin-
gen derutinnan afgaf sin förklaring. Försvaret för hopens af
mig klandrade mening om det s. k. dopnamnet har derföre så
väl nu som i Afdelningens Utlåtande inskränkt sig till ett
framdragande af Afdelningens egen individuela uppfattning, som
dock har sitt enda stöd i den stora hopens mening, som nu
göres till en trosartikel, och som det vore vådligt att rubba
för dess allmänlighet skull, om man får tro don ene talaren.
Denne talare har ock gjort en jemförelse mellan Tvskar-
nes ”Schwedenstein" och det s. k. dopnamnet. Denna jemfö¬
relse bevisar dock motsatsen af hvad den skulle bevisa och är
ett nytt stöd för min mening. Ty det förra namnet betecknar
verkligen den sak, hvarom det påminner, då det s. k. dop¬
namnet vanligen betecknar ingenting eller något helt annat än
det, hvarom det såsom dopnamn skulle påminna. Det kunde
således vara möjligt, att någon Tysk härefter kunde gifva sitt
7G
Den 9 Maj.
barn samma namn, Schwedenstein, såsom s. k. dopnamn, men
äfven då skulle samma namn påminna blott om den Svenske
hjelte, som föll i sitt blod på Tysklands fält, men alldeles icke
om den Hjelte, som ock föll i sitt blod, men som i dopet gör
delaktig af sin döds frukter.
Man må orda bäst man vill, ett återstår dock fiir mina
ärade antagonister att förklara, hvad dopnamn inför englar och
menniskor alla de menniskor haft, hvilkas s. k. dopnamn icke
vid dop-acten blifvit uttaladt eller tillkännagifvet. Der tror
jag, att man måste krypa till korset och medgifva, att desse
icke kunnat till dopnamn hafva ett genom dopet efter hopens
mening dertill helgadt Per och Pål, men att de derföre ej sak¬
nat sitt dopnamn, emedan dopets helige Stiftare kallar de sina
i dopet vid deras egentliga namn, som de äfven få bära inför
verlden såsom en yttre påminnelse om dopet. Det namnet
heter väl icke christen i Skriften sjelf, men Skriftens benäm¬
ningar på de döpte äro dock synonymer till benämningen
christen, som alla döpte bära inför verlden i samma mening.
Discussionen ansågs härmed slutad; och blef uppå derom
gjord proposition hvad Afdelningen i denna del af Utlåtandet
föreslagit af Ståndet godkundl.
2:a hemställan bifölls.
§ 2.
Upplästes och godkändes Expeditions-Utskottets förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser:
N:o 71, med anledning af ifrågaställd eftergift af beskattningen
å tackjerns-tillverkningen och stångjerns-smidet; och
N:o 72, angående grunden för utgörandet af de till Båtsmans-
indelningen i Blekinge Län anslagna s. k. öfverskotts-
och reserv-räntor; samt
N:o 73, förslag till förordnanden för Riks-Archivarien J. J.
Nordström, Lectorn J. Lundstedt, Assessorn Grefve
E. Sparre, Kongl, vice Bibliothecarien J. E. Rydqvist,
Riks-Antiquarien B. E. Hildebrand och Professorn
L. M. Enberg att vara ledamöter i Committéen för
tryckfrihetens vård.
§ 3.
Föredrogs ånyo Enskilda Utskottets Pastor al-Afdelning s
Betänkande N:o 2 öfver det af Herrar Committerade omarbe¬
tade och år 1856 af trycket utgifna förslag till en förbättrad
Den 9 Maj.
77
Kyrko-llandbok; och, sedan Ståndet beslutit, att detta Betän¬
kande skulle föredragas punktvis, förekom i ordning:
Första C a p i 11 o t.
Om den allmänna Gudstjensten.
Vid Afdelningen sid. G framställda förslag, angående ly¬
delsen af inledningen till Högmesso-gudstjensten, yttrade
Biskop Rutsell, som på begäran erhöll ordet: Det sätt,
på hvilket Pastoral-Afdelningen fullgjort sitt åliggande och i
Betänkandet framställt sitt resultat, kan i intet afseende åt
Committerade lemna anledning till klagan, eller hos dem fram¬
kalla någon särdeles benägenhet att försvara sina åtgöranden.
Då jag likväl nu anhåller att emot Betänkandet få göra några
anmärkningar, sker det ej i afsigt att försöka ett försvar, utan
blott för att med Afdelningen täfla i bemödande att söka det
rättaste och bästa. Afdelningen har först och främst gjort en
ändring i begynnelse-språket, — en förändring, sorn jag vill
medgifva, men med någon tvekan, härledande sig deraf, att
de föreslagna orden ej äro ett bibelspråk, utan utgöra delar
af flera, hemtade från olika ställen i Uppenbarelseboken och
Esaias. Då likväl Afdelningen för sitt förslag anfört ett giltigt
skäl, så vill jag icke emot detsamma göra någon anmärkning.
Vidare har Afdelningen förvandlat Committerades ”samt bedja"
till "och bedja”, hvilket utan tvifvel är riktigt. Dernäst har
Committerades "med synd besmittade” blifvit ändradt till "syn¬
dare”, hvilket ock låter säga sig. Sedan har Afdelningen, der
Committerade sagt ”framgå till”, i stället infört orden "fram¬
träda inför”. Jag vill medgifva, att "framträda" låter värdi¬
gare än "framgå"; men om redan detta sednare, då det åtföl¬
jes af orden "på vår rättfärdighet", förefaller hardt, blir detta
ännu mera händelsen, då man begagnar det pompösare ”fram¬
träda”. Hafva Committerade i denna del icke lyckats, har
Afdelningen ännu mindre gjort det. Vidare har Afdelningen
sagt "så latona oss” i stället för Committerades "derföre vilje
vi”, en förändring, som jag anser lyckad och derföre vill god¬
känna. I slutet har Afdelningen förändrat "och bedja" till
"samt bedja"; men då Afdelningen på ett nog hårdhändt sätt
förkortat slutstycket, så kan jag ej finna, att det hela något
derpå vunnit. Committerades mening är rikare och fullare,
ehuru ett annat ord än "instämma", hvilket Afdelningen ute¬
slutit, kunnat vara önskvärdt. Afdelningens slutmening anser
jag för kort, ty sedan presten utsagt begynnelse-orden, behöf-
ver han någon tid för att stiga ned till altarringen och då böra
slutorden vara sådana, att åhöraren ej omedelbart väntar syn-
78
D e ii 9 Maj.
dabekännelsen. Committerade tyckas i detta afseende hafva
lyckats bättre än Afdelningen.
Då jag för tillfället icke kan föreslå några sådana förän¬
dringar, att jag önskade det Högv. Ståndet ville antaga deni,
och då jag knappt tror, att någon sinnie pede, sorn man sä¬
ger, kan göra ett förslag, som med trygghet skulle kunna an¬
tagas, så hemställer jag, om icke denna punkt kunde återre¬
mitteras till Afdelningen, hvilken då vore i tillfälle att åt den¬
samma egna ytterligare uppmärksamhet.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Domprosten Björling: Sedan jag hört att återremiss af ifråga¬
varande punkt uti Pastoral-Afdelningens Betänkande blifvit yrkad,
har jag begärt ordet för att anhålla, att det anförande jag har att
i denna sak föredraga måtte få åtfölja återremissen; för min
del hade jag ej tänkt begära återremiss, utan blott anhålla
om att få min åsigt i denna sak tecknad i Protocollet.
Angående introitus vidhåller jag visserligen den åsigt, som
Committerade uttalat, att det ingalunda är tjenligt att börja
inledningen till Syndabekännelsen med Sanctus, som i sig sjelf
är den högsta lofsång och äfven såsom sådan varit i alla ti¬
der ansedd; men i fiiljd af de anmärkningar, som från många
håll inkommo, äfvensom i följd af Högv. Ståndets vid förra
Riksdagen uttalade önskan, ansågo sig Committerade förbundne
att i sitt sednare fiirslag åter upptaga Sanctus vid Högmesso-
gudstjenstens början och således i denna del sluta sig till 1811
års Handbok. Härigenom uppkom dock den stora svårighe¬
ten att från det högstämda lofvet finna en passande öfvergång
till de lågstämda och ödmjuka ord, med hvilka Syndabekän¬
nelsen bör inledas. En sådan öfvergång hafva dock hvarken
Committerade eller Pastoral-Afdelningen satt i fråga, utan haf-'
va de med ens från Englalofsången, genom ett språng och utan
mellankommarule förmedling kommit, till orden: inför Honom
are vi församlade. . . . Följden häraf har blifvit att Engla¬
lofsången i det framställda förslaget står alldeles isolerad och
saknar all förening med det efterföljande, hvilket dels hvars
och ens känsla vid genomläsningen tydligen intygar, dels ock
är klart deraf att Sanctus kan borttagas utan ringaste saknad,
endast man i den derpå följande meningen sätter Herren i stäl¬
let för Honom. Jag har ej heller hört att någon, som anser
detta Sanctus för en lofsång, på allvar förnekat att här är ett
afbrott, men väl hafva många sagt att detta afbrott här är på
sin rätta plats, ty, säger man, Englalofsångens blotta uttalan¬
de är tillräckligt att verka syndakänslan och åstadkomma, li¬
kasom hos Esaias, en syndabekännelse, och det behöfyes der¬
före här ej någon öfvergång eller förmedling. Detta vore nu
alldeles rätt om Församlingen verkligen fick höra Englalofvet
uttaladt af de himmelska härskarorna, ty då behöfdes sanner¬
Den 9 Maj.
79
ligen ej någon öfvergång till syndabekännelsen, då vore det af
sig sjelf tydligt, att man ej kunde instämma uti denna höga
lofsång, utan att man måste slå sig för sitt bröst och säga:
Gud miskunda dig öfver oss syndare. Men nu utsäges Sanc-
tus af läraren utan ringaste antydning eiler anvisning att det¬
samma är ett Englalof, i hvilket församlingen ej för det när¬
varande kan instämma; och församlingen kan derföre icke an¬
nat än anse sig sjelf nu böra taga på sina läppar det höga
lofvet Helig, Helig, Helig! . . ., och då är det väl alldeles
olämpligt att sedan utbrista: vi äre allesammans syndare, som
hafva orena läppar och icke kunna framgå till Herren med vårt
lof. Vill man derföre afhålla församlingen från det uppenbara
och stora felet emot all liturgisk ordning, att först deltaga
uti det höga Seraphiska lofver, sedan säga sig dertill vara
oskicklig för sina synders skull och derföre söka aflösning, och
sedan efter erhållen aflösning åter instämma i Englarnes lof:
Ara vare. Gud . . ., vill man att församlingen skall känna den
enda rätta meningen dermed att gudstjensten börjas med He¬
lig . . ., så tvingas man att genom den af mig äskade för¬
medlingen vinna de håda nämnda ändamålen. Af dessa or¬
saker har jag inom Committéen yrkat på en sådan förmedling
och får ännu fortfarande yrka derpå.' Men då det i dylika
ämnen är lätt att tadla, men högst svårt att i det tadlades
ställe framställa något antagligt, så har man med skäl anspråk på
den som tadlar, att han tillika bör vara beredd att framlägga
ett förslag. Med anledning häraf får jag ock vördsamt fram¬
ställa ett sådant, hvarvid jag får tillägga, att förslaget bör be¬
traktas endast som en anvisning till den väg, som bör beträ¬
das för att finna den ifrågasatta förmedlingen, men ingalunda
såsom något, hvilket är till sin ordalydelse fullt tillfredsstäl¬
lande. Den plan för Högmesso-gudstjenstens början, som ge¬
nom denna förmedling åsyftas, är att det lof, som står lora
syndabekännelsen sättes i det sammanhang med det lof, som
föijer efter densamma, att man betraktar dem båda såsom ett
och samma lof, hvilket framställes såsom en Englarnes lofsång
försl i den mening, att församlingen derigenom må bringas till
känsla deraf, att den för sina synders skull ej kan deruti del¬
taga, utan måste nedfalla oell göra sin syndabekännelse, och
sedan i den mening, att församlingen efter erhållen aflösning
deruti må instämma. Härigenom blifver enhet och samman¬
hang i den del af Högmesso-gudstjensten, som föregår Episte¬
lens läsande, så att denna del blifver ett afrundadt helt för sig.
Förslaget lyder:
Helig, Helig, Helig är Herren Zebaoth. Hela jorden
är full med Hans ära.
Himmelens härskaror uppstämma denna höga lofsång in¬
för Guds thron; och uti Hans helgedom äre vi nu församlade
80
Den 9 Maj.
att deltaga uti detta himmelska lof, tacka Herron för alla
Hans välgerningar och bedja Honom om allt hvad oss i and¬
lig och lekamlig måtto nödigt är. Men vi äre allesamman syn¬
dare, och kunne icke framträda inför Guds heliga ansigte utan
att anropa Honom, att Han af sin stora nåd och barmhertig¬
het ville borttaga våra missgerningar och rena oss af alla våra
synder. Så hitom oss då nedfalla och ödmjuka oss för Her¬
ren, samt. med hjerta och mun hvar för sig instämma i följan¬
de syndabekännelse:
Biskop Björck: Då Biskop Butsch i det hela yttrat sig
gillande öfver Afdelningens förslag till Högmessans inledning,
torde vara mindre nödigt att lemna en redogörelse för de än¬
dringar i Herrar Committerades redaction, hvilka blifvit af Af¬
delningen föreslagna; några ord torde dock derom böra näm¬
nas. Förändringen af saint till och kan ej behöfva motiveras.
Då det vidare heter syndare i stället för ”med synd besmitta¬
de”, har det förra uttrycket ansetts mera beteckna synden, så¬
som genomträngande menniskans väsende, såsom detta i hen¬
nes natur befinnes vara efter syndafallet. Att framgå till
Gud, som dock är allestädes närvarande, har synts vara ett
mindre lämpligt uttryck, än att framträda liksom inför Hans
ansigte, der han i helgedomen är synnerligen närvarande. Att
framgå på tyckes väl vara ett något ovanligt talesätt, men
har dock en biblisk analogi, såsom då David säger i Ps. 5:
”Jag vill gä in i dill hus på din stora barmhertighet.’’ Sista
punkten har blifvit något förkortad till att förekomma hvad
som kunde synas innefatta omsägningar. Om genom återre-
miss en bättre sammanbindning emellan de första orden Helig
o. s. v. och det följande stycket kunde vinnas, skulle jag anse
detta vara något önskligt. Nu kan man hafva anledning att
tycka, att en hastig öfvergång sker från genus dicendi sublime
till tenue oller åtminstone tenuius. Detta skulle kanske kunna
förekommas, om man något längre än som i de första orden
skett kunde fortsätta att tala i Bibelns högtidliga språk.
Prosten Wåhlander: I likhet med den förste högt aktade
talaren anser jag den förändring i inledningen till llögmesso-
gudtjensten, med hvilken Pastoral-Afdelningen nu framkommit,
icke vara någon synnerlig förbättring. De anmärkningar, som
blifvit gjorda, om äfven grundade, äro af mindre betydenhet.
Enligt mitt förmenande kunde vigtigare hafva framställts. Så¬
som sådan anser jag den mot det begagnade uttrycket: icke
framgå på vår rättfärdighet, utan allenast på Guds stora
nåd och barmhertighet. Detta uttryck är icke enligt med nu
varande språkbruk. Jag vet väl, att det återfinnes i Bibeln;
pren Svenska språket har vunnit en betydlig utveckling, sedan
Bibel-
Den 9 Maj.
8]
Bibel-iifversättningen gjordes; oell då en ny Handbok utgifves,
anser jag det vara en oeftergiflig pligt af dess författare att an¬
vända ett språk, som är rent och välljudande och i fullkom¬
lig öfverensstämmelse med nutidens fordringar. Det låter väl
höra sig, att ett åldrigt bibliskt talesätt användes i ett homi-
letiskt föredrag, men för min ringa del anser jag det vara
olämpligt i en liturgisk bok. Likaledes kan jag icke förlika
mig dermed, att orden: "inför Honom äre vi församlade till
att hålla vår gudstjenst, m. m.” framstå såsom en hufvudme-
ning. Jag skulle heldre hafva sett, om denna mening blifvit
framställd såsom en mellansats eller försats, såsom förhållan¬
det är i 1693 års Handbok, der det heter: "efter vi nu äre
församlade till att hålla vår Gudstjenst, derföre vele vi falla
på vår knä, m. m.” För (ifrigt får jag yttra den åsigten, att,
då nu blifvit beslutadt och af flertalet bland Preste-Ståndets
medlemmar vid sistförflutne Riksdag önskadt, att Högmesso-
gudstjensten måtte börjas med ett trisagion, hvartill Es. 6: 5
är högst lämplig, en närmare öfverensstämmelse med detta bi¬
belställe bort iakttagas. Ehuru förmätet det än må synas, tor¬
de det likväl tillåtas mig att, jemte det jag med öfrige talare
yrkar på återremiss af denna punkt, äfven få framlägga följande
förslag till inledning af Ilögmesso-gudstjensten :
Helig, Helig, Helig är Herren Zebaoth. Hela jorden är
full med Hans ära.
Men ve oss, vi håfve orena läppar. Vi äre allesammans
syndare och förtjene intet annat än straff. Derföre vilje vi
nu, då vi äre församlade till att hålla var Gudstjenst, neder¬
falla inför den Helig e, bekänna inför Honom vår syndaskuld
samt anropa Honom om nåd och miskund, så sägande hvar
för sig:
Prosten Ljungdahl: I en fråga af sådan vigt som den fö¬
revarande må det tillåtas jemväl en af de ringaste bland Stån¬
dets ledamöter att uttala sin mening. Hade jag varit närva¬
rande, då Committerades förslag i denna punkt första gången
utgjorde föremål för Ståndets öfverläggningar, hade jag uttalat
mig för detsamma, eller ännu heldre för den inledning till
gudstjensten, som förekommer i 1693 års Handbok. Nu åter,
sedan Committerade på grund af deremot gjorda anmärknin¬
gar omarbetat sitt förslag, anser jag hufvudsaken vara att af¬
göra, om Committerade ställt sig dessa anmärkningar till efter¬
rättelse, och om jag betraktar saken ur denna synpunkt, fin¬
ner jag, att fiirslaget, sådant det blifvit framlagdt, svårligen
kunnat göras annorlunda, hvadan jag anser detsamma hafva ett
afgjordt företräde framför Afdelningens förslag. Hvad serskildt
beträffar detta trishagion, som utgör begynnelsen, så skulle jag
ogerna se, att dess lydelse förändrades, såsom Afdelningen fö-
llögv. Preste-Ståndets Prat. ttt57. i:<le Pandet. 6
82
Den 9 M a j.
reslagit. De af Commilterade föreslagna orden igenfinnas i sitt
fulla sammanhang i Esaim 6 Cap. 3 v., men om Afdelnin¬
gen förslag antoges, skulle första delen vara hemtad från Up¬
penbarelse-Bokens 4 Cap. 8 v. och resten ur Esaias. Mig fö¬
refaller det icke lämpligt att så sammanföra två bibelställen,
och dot hufvudsakliga skäl, som Afdelningen hemtat från den
mindre kända betydelsen af ordet Zebaoth, synes mig icke rätt
hålla stånd, ty då detta ord förekommer på ilerfaldiga ställen
så väl i vår Bibel som i Psalmboken, måste det anses hafva
vunnit burskap i kyrkospråket och ingalunda vara för vår
christliga menighet svårfattligl. Hvad sedan beträffar de andra
föreslagna förändringarne, så äro de i mitt tycke till en del
högst obetydliga och till en del icke några förbättringar, utan
snarare försämringar. Till det förra slaget räknar jag förän¬
dringarne af ”samt” till ”och”, äfvensom af orden ”med synd
besmittade” till ”syndare.” Till sednare slaget hänför jag isyn¬
nerhet sammandragningen af näst den sista meningen samt för¬
ändringen af slutorden, och instämmer jag således i afseende
på dem uti den anmärkning, en högt vördad talare redan fram¬
ställt. Af alla dessa skäl lemnar jag företräde åt Committe-
rades förslag; men hvad angår uttrycket ”framgå på”, hvilket
blifvit utbytt emot ”framträda på”, så delar jag deras åsigter, som
funnit bada dessa uttryck olämpliga och dunkla. Jag skulle
likväl föreställa mig, att, då här begagnas ett ”(jenus dicendi
tenue”, man kunde förtydliga någotdera af de dunkla uttryc¬
ken genom tillsats af orden ”i förlitan på”, eller ”i förtröstan
på”, hvarigenom all anledning till missförstånd vore undanröjd.
De betänkligheter, man velat hemta från ett förment språng
emellan trishagion och inledningen till syndabekännelsen, de¬
lar jag ej. Jag tror nemligen, att man icke börså strängt fast¬
hålla begynnelse-ordens egenskap af en Englasång, att man
dervid förbiser den erinran, som uppväckes af sjelfva inträdet
i de helga gårdar, der den sköna Herrans gudstjenst skall hål¬
las, att ”detta hr ett heligt rom, och här bor visserligen Gud.”
Ses saken ur denna synpunkt, kan jag icke finna något an¬
stötligt språng i den af Committerade föreslagna inledningen;
ty sedan Herrans helighet och majestät blifvit omtalade, följa
orden: ”Inför Honom äre vi församlade” etc. Detta samman¬
hang synes mig ganska lämpligt och lemnar i min tanka intet
öfrigt att önska. Då jag säger detta, vill jag likväl icke der¬
med nedsätta, utan erkänner tvärtom villigt det aktningsvärda
i de bemödanden, serskilda ledamöter af Ståndet gjort, för att
åstadkomma en närmare förbindelse emellan de serskilda de-
larne af inledningen; men emot Domprosten Björlings förslag i
detta afseende kan jag icke undertrycka den anmärkningen, att
det synes mig hafva nog mycken caracter af ett homiletiskt
föredrag för att väl lämpa sig såsom inledning till gudstjensten.
Slutet, hvartill jag kommer, är, alt jag med hufvudsakligt gil-
Den 9 Ma j.
83
Linde af Conunitterades förslag i denna del biträder deras me¬
ning, som yrkat återremiss.
Contracts-Prosten Landgren: Det måste i sanning förefalla
sällsamt, att ett så kort stycke som inledningen till Högmesso-
(jensten ännu icke kunnat få en nöjaktig form efter så mångå
arbetningar och omarbetningar, i hvilka så utmärkta både sti¬
lister och theologer deltagit. Men skälet är icke svårt att fin¬
na. Så länge Sandas nödvändigt anses skola utgöra begyn¬
nelse-orden, så är och förblifver problemet fullkomligen olös¬
ligt. Den, som aldrig så litet sysselsatt sig med författareskap,
vet, huru omöjligt det är att utarbeta en skrift, hvars plan är
skeft och oriktigt anlagd. Om det vore mig tillåtet att nyttja
ett trivialt ordspråk i så höga ting, så ville jag säga, att det
ej är lättare att nöjaktigt stilisera denna inledning än att göra
ett krokigt vedträd rätt. Med denna åsigt af saken har jag
ej kunnat deltaga i Afdelningens bearbetning och är derföre
ojäfvig att anställa en jemförelse mellan Committéens och Af¬
delningens förslag. De förändringar, som Afdelningen vidtagit,
äro grundade på de anmärkningar, som från Rikets Presterskap
inkommit, på hvilka dock Afdelningen visst icke i allmänhet
varit böjd att fästa något öfverdrifvet afseende. Att ordet Ze¬
baoth blifvit utbytt, gillar jag fullkomligt, emedan Handbokens
språk måste vara så genomskinligt och lättbegripligt för hvar
man, som med ämnets höga värdighet förenligt är. Likaledes synes
mig uttrycket syndare bättre än det för pelagianism beskyl¬
da med syrid besmittade. Men likasom den föregående tala¬
ren önskade jag, att framför på vår rättfärdighet insattes i
förtröstan eller i förlitande. Tautologierna i sista meningen
hafva stött flera bland Rikets Presterskap för hufvudet, och
emedan jag sjelf erfarit samma intryck, kan jag ej annat än
gifva företräde åt Afdelningens redaction. Hvad nu beträffar
de af Domprosten Björling och Prosten Wåhlander framställ¬
da förslagen, så erkänner jag villigt deras förtjenster; men tror
äfven, att dessa skola medföra många betänkligheter. Min öf¬
vertygelse är korteligen den, att om det stöde Preste-Ståndet
till buds att anlita alla verldens största både nu lefvande och
redan döde liturger för utarbetningen af detta stycke, så skulle
försöket allt framgent misslyckas, så länge man skall till ut¬
gångspunkt taga den högtidliga Englasången, hvilken på denna
plats aldrig har och aldrig kan få något att skaffa. Att ingå
i någon bevisning för detta mitt påstående är nu lönlöst, då
de vördade män, som i hufvudsaken härom med mig äro ense,
anse sig bundna af majoritetens beslut vid förlidne Riksdag.
Contracts-Prosten Holmberg: Den anordning af guds-
tjenstens begynnelse, som Committerade sednast och Pa-
storal-Afdclningen nu föreslagit, synes mig vara ganska till-
84
Den 9 Maj.
fredsställande, så väl i och för sig betraktad, som ock enligt
min tanka såsom den bästa möjliga utväg att sammanjemka
do här så motsatta meningarne. De föreslagna begynnelse¬
orden anser jag som ett kort, men högtidligt: Gif akt! och fö¬
reställer mig dem icke så mycket uttalade af Presten till för¬
samlingen, som fastmera liksom ljudande ner genom tempel-
hvalfven från de himmelska härskarorna till jordens syndiga
innevånare. Om de så fattas — och jag tror, att de -så böra
fattas — är det af Doctor Björling anmärkta språnget full¬
komligt motiveradt och synes mig just bidraga till att öka hög¬
tidligheten. Hvad åter ordalagen i Pastoral-Afdelningens för¬
slag angår, finner äfven jag, att ett och annat uttryck kan be¬
höfva förändras, och i syftning att en sådan förändring måtte
ske, instämmer äfven jag i begäran om återremiss.
Biskop Butsch: En af de talare, som nyss yttrat sig, har
velat finna min anhållan om bibehållande af Committerades
förslag i sednare delen af introitus mindre värd Afdelningen»
uppmärksamhet. Jag vill ej nu försvara nämnde förslag, men
jag upprepar, att jag finner det rikare och fullare, och tror, att,
om det lider af någon lautologi, sådant väl kan hjelpas, utan
att man, såsom Afdelningen gjort, behöfver sammandraga inne¬
hållet alltför mycket. Jag begärde ordet för att säga hvad
som redan blifvit sagdt om språnget emellan genus dicencli
sublime och tenue. Jag tror, då den, som anmärkte detta
språng, ändrade ”tenue” till ”tenuius” eller ”mediocre”, han
träffade det rätta närmare. En sådan anmärkning har i min
tanka sin grund deruti, att man vill, att de första orden skola
reciteras såsom Englasång, men Committerades mening var, att
de skulle innebära en bekännelse, ett förkunnande, icke en lof¬
sång, och då man betraktar dem så, förefalla de mindre hög¬
tidliga, så att språnget emellan dem och syndabekännelsen icke
blir serdeles stort. Jag får för min del fortfarande anhålla
om återremiss och tviflar ej på, att Afdelningen skall kunna
göra förslaget ännu bättre än det för närvarande är.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Sedan jag anhöll om or¬
det, hafva flera talare, Biskop Butsch, Prosten Ljungdahl och
Contracts-Prosten Holmberg, yttrat hufvudsakligen detsamma,
som jag hade tänkt anföra, och jag vill derföre icke nu uppe¬
hålla tiden med onödigt upprepande, utan blott framställa den
önskan, att, om frågan angående den s. k. introitus, såsom
det vill synas, blir återremitterad, Afdelningen ville bygga på
den grund, som redan blifvit lagd, ty i motsatt fall är fara
värdt, att man icke kommer till något slut i frågan vid denna
Riksdag. Jag ville också tillägga en annan önskan, nemligen
att Afdelningen ville akta sig att infalla i den homiletiska to¬
nen, utan hålla sig vid den liturgiska, och sålunda undvika
Den 9 Maj.
85
att gifva anledning till den anmärkning i detta hänseende, som
blifvit gjord och med skäl kan göras emot det nu framställda
förslaget. Jag bifaller återremiss.
Professor Lindgren: Vid do öfverläggningar, som sist.lidne
Riksdag inom det Högviirdiga Ståndet förehades rörande Com-
mitterades då afgifna förslag till ny Kyrkohandbok, hade jag
tillfälle ätt mera än en gång uttala den öfvertygelsen, hvilken
jag ännu fortfar att hysa, att man hade gjort bäst, om man
afstått från bemödandet att omarbeta 1811 års Kyrkohandbok,
hvilken jag håller före hade utan all våda kunnat fortfarande
inom Kyrkan bibehållas; och var mitt skäl för denna från
Ståndets pluralitet afvikande åsigt det, att jag icke insåg, att
något väsendtligt gagn skulle genom en ny handboks anta¬
gande inom församlingen vinnas, alldenstund den aldrig kunde
så anordnas, att våra kyrkliga separatister och schismatici
dermed skulle komma att åtnöjas, och åtgärden vore obehöflig
för de stilla i landet, som aldrig klagat öfver vår nu gällande
handbok, hvilken med de brister, som än deruti onekligen fö¬
refinnas, dock ej med fog kan skyllas för att vara dogmatiskt
oriktig. Dertill kommer vidare den betänklighet mot hela fö¬
retaget, hvilken jag hemtat och liemtar dels från svårigheten
att till någon allmännare belåtenhet komma öfverens om de
för behiifliga ansedda förändringarna, och dels från den oro,
som möjligen skulle kunna hos enfaldens fromhet framkallas
af en rubbning i vår redan häfdvunna kyrkliga ritual. Men
att nu mera söka göra denna min enskilda mening gällande,
kan så mycket mindre vara min afsigt, som jag redan sista
Riksdagen böjde mig under majoritetens beslut, och sökte, när
en omarbetning nödvändigt måste företagas, äfven lemna mina
små bidrag till det vigtiga arbetet. Jag har blott velat (ill
Protocollet förklara, att. min öfvertygelse är oförändrad, och
ännu mera förstärkt genom de meningsdivergencer, hvilka så¬
väl under sistlidno Riksdags vidlyftiga discussioner inom detta
Stånd sig yppade, som de, hvilka i anmärkningsväg från Ri¬
kets Domcapitel och enskilde prestman inkommit, och hvilka
bäst visa, huru svårlöst den ifrågavarande uppgiften är.
Nu några ord om den af Afdelningen föreslagna introitus
till den allmänna gudstjensten. Jag erkänner min tacksamhet,
så väl till Committerade, sorn till nuvarande Pastoral-Af-
delning, derföre att de tillstyrkt bibehållandet af det herrliga
trisagion vid gudstjenstens öppnande, och vill icke nu åter för¬
nya den sistlidne Riksdag utkämpade striden om det starkare
eller svagare sambandet mellan detta högstämda lof och den
kort härefter följande syndabekännelsen, ehuruväl Contracts-
Prosten Landgrens anförande kunde gifva full anledning till
denna frågas förnyade upptagande. Hvad angår de ändrings¬
förslag, som af Domprosten Björling och Prosten Wåhlander
80
Den 0 M aj.
blifvit här framställde, erkänner jag villigt, att den i dem in¬
nehållna tankegången är i allo riktig, hvarföre jag ock önskar,
att, då jag icke lian obetingadt biträda någondera af de af
dessa Ilerrar föreslagna redactionernn, Pastoral-Afdelningen
ville vid en sannolikt blifvande återremiss af denna punkt i
Betänkandet taga dessa förslag i noggrann ornpröfning. Mot
Afdelningens förslag, sådant som det nu är uppstäldt, tillåter
jag mig anmärka, att. pronomen "ciri’’, som här är elliptisk!
användt i stället för ”det, som”, måtte mot det correcta ”hvad”
utbytas, äfvensom jag icke kan gilla den hårda och osvenska
constructionen ”framträda på vår rättfärdighet” etc., utan
föreslår i stället, att den mening, hvari dessa orden förekomma,
måtte få denna lydelse: ”Men vi öre allesammans syndare,
”och kunna icke framträda inför Helighetens Gud på grund
”af vår rättfärdighet, ulan allenast på grund af Hans stora
”nåd och barmhertighet”. Slutligen får jag tillägga, att jag
icke inser med hvad skäl Afdelningen i den sista puncten
helt och hållet afvikit från Committerades fiirslag, helst detta
vida bättre än hvad Afdelningen föreslagit förmedlar öfvergån-
gen till sjelfva syndabekännelsen. Jag önskar således, att styc¬
ket måtte få afslutas, på sätt Committerades förslag ger vid
handen, med orden: ”Derföre vilja vi” etc.
Jag tillstyrker återremiss af denna punct i Betänkandet.
Domprosten Knös: Då det är första gången, jag kommit
i tillfälle att i detta Högvördiga Stånd offentligen yttra mig
öfver det uppgjorda Kyrkohandboks-förslaget, utbeder jag mig
att först i allmänhet få tillkännagifva min ställning till det¬
samma och till de principer, som vid dess utarbetande blifvit
följda. Vid uppgörandet af det första förslaget, det som af
trycket utkom 1854, accentuerade jag inom Committéen starkt
den grundsats, att ”hvarje liturgisk förändring bör undvikas,
som icke framkallas af ett allmännare insedt och erkändt be¬
hof”, en grundsats, som icke blott är uttalad i Committéens,
förslaget åtföljande, underdåniga Betänkande (sid. IX och X),
utan ock finnes derstädes utförligt motiverad. Då jag, detta
oaktadt och ehuru jag trodde Committerade vid uppgörandet
af det nämnda första Kyrkohandboks-förslaget icke tillräckligen
hafva afsett denna grundsats, utan reservation biträdde försla¬
get, skedde detta derföre, att jag ansåg, enligt hvad i det un¬
derdåniga Betänkande, som åtföljer Committéens sednare (1856
tryckta) Förslag, äfven uttryckligen (sid. VI) säges,” Förslaget
vara i detta hänseende att betrakta såsom en till Kyrkan fram¬
ställd fråga”, hvarföre ock det icke syntes mig olämpligt, att
man vid afgifvande af det första förslaget gick till den aldra-
yt.tersta gränsen af hvad på vetenskapliga eller historiska skäl
skulle kunna till återtagande utur vårt äldre Kyrkoritual ifrå¬
gasättas, ty derigenom erhöll den framställda frågan en sådan
D e ii 9 Maj.
87
bestämdhet, att ett lika bestämdt och oförtydbart svar ej kunde
uteblifva. Sedan detta svar blifvit afgifvet, genom Consisforier-
nas utlåtanden, genom de af många enskilda, synnerligen Pre¬
ster afgifna anmärkningar, och slutligen genom Proste-Ståndets
Betänkande deröfver vid sednasto Riksdag, synes mig numera
fullt vara ådagalagdt, att Svenska Kyrkan för närvarande in¬
galunda fordrar ett repristinerande af den art och till den grad,
Committerades första fiirslag innebär. Detta öfverensstämmer
alldeles med den åsigt, jag från början hyst och inom Commit-
te'en yttrat. Men till följd häraf kan jag ock ej underlåta att
uttala min öfvertygelse derom, att Förslaget, sådant det af
Preste-Ståndet vid förra Riksdagen omredigerades och nu yt¬
terligare af Committerade granskadt framlägges, så nära som
möjligt motsvarar de önskningar, som af de i detta hänseende
mest competente inom Svenska Kyrkan i vår tid hysas, och att
förhållandet är sådant, synes mig hafva af Afdelningens nu af¬
gifna Betänkande vunnit en ytterligare bekräftelse. Yäl må
om vissa detaljer meningsolikhet förefinnas, men i det stora
och hela synes alltmera en glädjande öfverensstämmelse göra
sig gällande. Jag önskar lifligt att häri finna ett förebud för
god framgång.
Efter förutskickande af dessa allmänna anmärkningar öf-
vergår jag till den speciella fråga, omkring hvilken discussio-
nen nu hvälfvcr sig. Frågan om introitus vid gudstjensten är
visserligen en af de aldrasvåraste, väl icke egentligen i och
för sig sjelf, men till följd af den anordning, som i Handbo¬
ken af år 1811 derom gjordes och som nu icke kan alldeles
förbises. Både inom Corn mitt éen och inom Preste-Ståndet vid
sednaste Riksdag har derföre denna fråga blifvit mycket ven¬
tilerad. Man synes dock nu närma sig till något, hvarom me-
ningarne kunna förena sig, ty icke om det hela, utan endast
om serskilda delar deraf, är nu tvisten. Hvad dessa beträffar,
får jag först förklara, att jag i allt hufvudsakligt instämmer
med Biskop Butsch. Huruvida ordet: allsmäktig, bör insättas
i stället för det i Committerades förslag förekommande ordet:
Zebaoth, synes mig vara en fråga af mindre vigt. Jag är fär¬
dig att gå in på hvilketdera sorn helst. Visserligen har Com¬
mitterades förslag i detta hänseende det företrädet, att det upp¬
tager Bibelspråket Esaim 6 Cap. 3 v. oförändradt, såsom det
står i Svenska Bibeln: men då ordet: allsmäktig, är en ge¬
nom Bibeln sjelf (Upp. B. 4 Cap. 8 v.) auctoriserad öfversätt¬
ning af ordet: ”Zebaoth”, och då härigenom större likhet vin¬
nes med högmessans begynnelseord i vår nuvarande Kyrko¬
handbok, är jag ej emot den föreslagna förändringen, om ock
skälet för bibehållande af ordet: Zebaoth, på detta ställe sy¬
nes mig vara af öfvervägande vigt. Mellan detta Bibelspråk
och den derpå följande adlocutionen har en värd Talare trott
sig finna en lucka och sökt genom ett af honom framstäldt
R5
D c ii 9 Maj.
förslag bereda en öfvergång. Jag kan ej se saken så, och
finner den föreslagna öfvergången ingalunda vara nödvändig.
Det synes mig nemligen vara tydligt, att den tanke, som lig¬
ger till grund för den ifrågavarande adlocutionen, är: efter¬
som vi nu inför Honom äre församlade — — — så låtom oss
m. m. Denna, tanke behöfvor dock icke bär uttryckas med
denna ordställning, ty om meningen kan ingen misstaga sig.
Dessutom, om man ville begagna en sådan ordställning, blefve
följden, att adlocutionen måste sammanfattas i en enda punkt,
hvarigenom den blefve både svårfattligare och tyngre för de-
clamationen. I det förslag till öfvergång, den värde Talaren
framställt, finner jag oek allt fiir mycket reflecterande, för att
det rätt skulle passa in i liturgien. I det följande har Af¬
delningen ändrat ordet framgå till framtralla. Intetdera af
dessa ord anser jag rätt passande i den här förekommande
constructionen, nemligen i samband med orden: på vår rätt¬
färdighet,, på Hans stora nåd och barmhertighet. De sednare
båda uttrycken äro hemtade utur Dan. 9 Cap. 18 v. Redan
på detta sistnämda ställe är constructionen hård, men hårdhe¬
ten mildras något så väl derigenom, att negativet: icke, står
der näst framför orden: på vår rättfärdighet, då det deremot
i Handboksförslaget är satt mera aflägse, som ock derigenom,
att det hos Daniel förekommande uttrycket: vi ligge för Dig
med våra böner, tänkes tillsammans såsom ett enda begrepp,
hvilket bestämdt innebär något ej blott metaplioriskt, utan ock
rent andeligt. Likväl tror jag, att älven på det anförda stäl¬
let hos Daniel uttrycket är så hårdt i linguistiskt hänseende,
att det svårligen skulle på det stället kunna i någon blifvande
Svensk öfversättning oförändradt bibehållas, utan kommer det
då säkerligen att utbytas mot något annat, t. ex. på grund
af, såsom ock en föregående värd Talare, den såsom språk¬
kännare i detta fall competentaste domaren, nyligen här yttrat.
Annu hårdare blir constructionen, antingen man såsom Com-
mitterade begagnar ordet: framgå, eller såsom Afdelningen
ordet: framträda. Det förra synes mig dock vara något bättre,
eftersom det finner en, om ock ej fullt adaequat analogi i Ps.
5: 8 v., der det heter: jag vitt gå in i Ditt hus på Din
stora barmhertighet. Ordet framträda har deremot den svå¬
righet, att det icke har någon sådan biblisk analogi och att
deri ligger efter den ursprungliga betydelsen, som äfven vid
hvarje metaphoriskt bruk aldrig får fullkomligt förbises, be¬
greppet trampa, hvarföre det svårligen kan construeras med
prsepositionen på annorlunda, än när man säger: framträda på
en plan, ett golf o. s. v. Huruvida detta kan hjelpas genom
att i stället för: på, sätta: på grund af, får jag hemställa till
Afdelningen benägna ompröfvande, likasom ock huruvida, om
detta bibelställe här skall begagnas, man skulle kunna trognare
följa det genom att utesluta de der icke förekommande orden:
Den 9 Maj.
89
nåd och, samt endast och enligt texten hos Daniel säga: på
Din stora barmhertighet: ty i ordet: barmhertighet. innefat¬
tas ordet: nåd, och då i föregående membrum står blott ett
ord, nemligen rättfärdighet, synes ock parallelismus mem-
brorum bäst bevaras genom att i sednare membran: icke hafva
två, utan blott ett ord. Men vida hellre vill jag föreslå, att
hänsyftningen på Dan. 9 Cap. 18 v., så utmärkt vackert och
till hufvudtanken passande än detta bibelställe är, lemnades
här åsido samt att man i stället begagnade något annat bi¬
bliskt talesätt, i hvilket hänseende det af Domprosten Björling
framställda förslaget torde kunna gifva någon ledning. •— Hvad
slutet af denna adlocution beträffar, instämmer jag med Biskop
Butsch hufvudsakligen deri, att, huru än detta slut må stilise¬
ras, ordet: syndabekännelse måtte deri blifva slutordet. Af
alla dessa skäl önskar jag, att denna del af förslaget måtte
för att närmare öfverses till Afdelningen återremitteras.
Doctor Säve: Jag anser såsom en förtjenst hos Pastoral-
Afdelningen, att den något förkortat denna introitus, sorn i
Committerades förslag utan tvifvel lider af en viss mångordig¬
het. Så heter det ömsom i samma stycke: "vi äro med synd
besmittade” och "oss arma syndare”; "framgå på Guds nåd
och barmhertighet" samt längre ned: "bedja om nåd och
miskund” o. s. v. Afdelningen har något sammandragit detta,
och derigenom framställt saken enklare och kraftfullare. Dess¬
utom behöfvas serskilda jemkningar, såsom utbytande af ordet:
Zebaoth mot ”Gud allsmäktig”, såsom flera yrkat, och af
"framgå på” mot "framträda i förlitande på” såsom på engång
brukligare och värdigare, samt slutligen borttagande af rim¬
slutet af ordet "barmhertighet” mot det i förra strofen förekom¬
mande slutordet ”rättfärdighet”, hvilket torde kunna ske på det
sättet, att man i stället säger: ”icke på någon vår rättfärdig¬
het eller förtjenst”. Jag får vidare instämma i anmärkningen
mot det första "Helig, Helig, Helig” etc., att det står der nog
isoleradt, nästan såsom en basunstöt eller ett utrop genom
templet, men utan närmare' sammanhang eller anslutning till
det följande. Några tilläggsord för att bilda en passande öf¬
vergång till det, som närmast följer, torde kunna finnas i enligt
het med antingen Domprosten Björlings eller kanske snarare
Prosten Wåhlanders förslag. Detta: "Helig är Gud, men
ve oss! vi äro syndare”, är för contrastens skull och jern-,
förelsen med Esaiae 6 Cap. 5 v. ganska träffande. Slutli¬
gen får jag förklara min förbindelse mot de Committéens eller
Afdelningens Ledamöter, som icke stött sig vid de upprepade
anmärkningarne, utan sjelfve medgifvit återremiss, på det att
förslaget i denna vigtiga del skulle kunna ytterligare förbättras.
90
I) e d 9 M a j.
Domprosten Kjörling: Jag har för andra gången begärt
ordet för att i korthet bemöta några anmärkningar, som blifvit
gjorda emot mitt förslag. En vördad Talare har sagt, att
Sanctus af Committerade icke blifvit användt såsom en lof¬
sång, utan blott såsom en bekännelse af Guds helighet och
Majestät, hvarvid man sökt ett stöd för ett sådant dess an¬
vändande deruti, att Sanctus ej blifvit framstäldt under formen
af tilltal, hvilken form det vanligen eger, då det brukas såsom
lof, utan under formen: ”Helig, Helig, Helig är Herren Zeba¬
oth”, såsom det står hos Esaias. Och då Committerade så¬
lunda framställt Sanctus såsom en bekännelse, behöfves enligt
den vördade Talarens förmenande ej någon öfvergång eller
förmedling för att komma till det följande: Inför Honom etc.
Men häremot får jag invända, att man ej får uppfatta ett bi¬
belspråk efter sitt tycke eller framställa det i annan mening än
det ursprungligen eger uti den Heliga Skrift; och dessutom
har uti liturgiskt hänseende det uråldriga bruket och häfden
en stor rätt att aktas mera än det egna tycket. Sanctus är
uti Esaim 6 Cap. ett englalof och ingen har kunnat påstå,
att det derstädes är något annat. Sedan har det ock från
alldra äldsta tider i Kyrkan till närvarande stund blifvit an¬
vändt endast såsom ett lof, och det ingalunda endast uti form
af tilltal. Constitutiones Apostolicse, den äldsta liturgiska hand¬
ling, som finnes, nyttja Sanctus i samma form som Committe¬
rade, och bruka det dock såsom ett det alldrahögsta lof; se¬
dan användes det i den äldsta liturgien alldeles på samma
sätt, till dess det först vid Gregorii den stores tid inkom i den
Catholska messan i form af tilltal. Sedan har det varit an¬
vändt än under den ena och än under den andra af dessa
former, men dock aldrig varit brukadt annorlunda än såsom
lofsång. Dessutom är det icke sannt, alt formen inverkar i
någon betydligare nion på betydelse af Sanctus. Denna sats
är nemligen till sitt innehåll ett lof, i hvilken form den än
må hafva blifvit framställd, likasom å andra sidan en sats,
som till sitt innehåll icke är ett lof, ingalunda blir ett lof
derigenom, att den sättes uti form af tilltal. Hufvndsaken, hvil¬
ken man omöjligen kan komma ifrån, är, jag upprepar det
ännu en gång, att Sanctus brukas hos Esaias såsom en lof¬
sång och att det aldrig brukats annorlunda uti hela christna
kyrkan. Och på grund häraf måste jag anse, att Committerade,
om de enligt den vördade Talarens yttrande brukat Sanctus
annorlunda, handlat godtyckligt. Ar det åter oemotsägeligt
visst, att Sanctus är en lofsång, då behöfves nödvändigt ett
förmedlande tillägg emellan detsamma och den efterföljande
meningen i förslaget, enär man omöjligt, i likhet med hvad en
annan Talare yttrat, kan förutsätta, att församlingen af sig sjelf,
utan någon förklaring, skall fylla den anmärkta luckan eller
veta, att Sanctus är ett himmelskt lof, i hvilket församlingen ej
Don 9 Maj.
91
för det närvarande kan deltaga. Sluteligen har en annan Ta¬
lare emot mitt förslag anmärkt, att det är homiletiskt och pas¬
sar endast för predikstolen; men häremot får jag invända, att
i de allocutioner till församlingen, som så ofta förekomma i
våra liturgiska handlingar, har alltid ett homelitiskt element
funnits och måste finnas; men om mitt förslag skulle anses till
formen vara allt för mycket homiletiskt, så kan ju detta fel
lätteligen ändras af Pastoral-Afdelningen.
Doctor Nordlander: Den långa discussionen torde tillräek-
räckligt ådagalägga de svårigheter, som vidlåda det arbete,
man nu är på vägen att återremittera. Af uppriktigt hjerta
önskar jag, att några förbättringar i ordställningen kunde åstad¬
kommas, men jag måste bekänna, att, efter hvad jag här hört,
jag nästan misströstar om möjligheten af deras vidlagande. Ty
hvad en värd Talare anser bra, det förefaller en annan mindre
passande, och så skall det förmodligen blifva äfven framdeles.
Nu hafva åtskilliga förslag blifvit framburne. Då de skola
nedläggas i degeln, kan det lätt hända, att de befinnas vara
hö och strå, som af pröfningens eld lätt förtäras. Afdelnin¬
gen har icke velat framkomma med något nytt, utan blott sökt
att förenkla uttrycken i Committerades förslag samt derigenom
gifva liksom ord och luft åt den känsla, som uppfyllde publi-
canen, då han slog sig för sitt bröst och utropade: ”Gudi
miskunda dig öfver mig’"! — Men då nu denna hans känsla
icke är hvars mans, så, om man an för densamma kunde finna
det lämpligaste uttrycket, skola ofelbart en del finna det för
högt, andra för lågt. Villigt har jag erkänt och erkänner, att
i Committerades förslag till Inledning röjer sig mycket andligt
djup och mycken Ödmjukhet. Afdelningen har ock endast ve¬
lat förenkla uttrycken, ty den har trott, att, när sinnet är rätt
ödmjukt, orden ej äro många. Det må vara nog, att, när en
röst höres likasom från himmelen ropa ett ”gif akt,’7, syndaren
besinnar, att lian är en syndare. Jag har biträdt Afdelningens
förslag, emedan det är enkelt, och jag tror, att Committerades
förslag: ”Derföre vilja vi nedfalla och ödmjuka oss inför hans
ansigte, med hjerta och mun bekänna oss för arma syndare,
och bedja om nåd och miskund, då vi nu, hvar för sig, in¬
stämma i följande syndabekännelse”; •—■ att, säger jag, detta
förslag kunnat kortare affattas. Emellertid har jag ingenting
emot, att Betänkandet återgår till Afdelningen och instämmer
derföre med dem, som yrkat återremiss, önskande, att någon
förbättring måtte deri kunna åstadkommas.
Prosten Tellbom: Då den nu ifrågavarande punkten blif¬
vit föreslagen att återremitteras, och en sådan åtgärd icke blif¬
vit bestridd, kommer den förmodligen att vidtagas; och i detta
fall torde Afdelningens Ledamöter ej uraktlåta att fästa afseende
92
Den 9 Maj.
å de gjorda anmärkningarna. Jag vill derföre icke genomgå
de olika punkterna, utan blott nämna en, som väl blifvit vid¬
rörd, men på hvilken man icke tyckes hafva lagt behörig vigt.
I Committerades förslag heter det: "vi äre allesammans med
synd besmittade". Om dessa ord tagas efter lydelsen, kunna
de icke gerna betyda annat än den habituella syndigheten,
den för alla gemensamma och lika, åtminstone kunna de så
uppfattas. Det är dock ej blott denna habituella syndighet,
sorn skall erkännas, utan tillika den ur densamma utvecklade,
för hvar och en egna syndigheten, som består deruti, att han
gjort och gör synd, är en syndare. I följd häraf anser jag
Afdelningens motsvarande förslag ega företräde framför Com¬
mitterades; och jag anhåller, alt Afdelningen bibehåller hvad
den här föreslagit. Såsom allmänt omdöme om den nu af-
handlade punkten skulle jag för öfrigt vilja nämna, att jag an¬
ser Committerades förslag kunna bibehållas; men att jag skulle
önska, att någon ändring kunde göras i uttrycken "framgå
på" eller "framträda på vår rättfärdighet."
Doctor Sandberg: Ibland alla förslag till IIögmesso-gud3-
tjenstens begynnelse vet jag icke något mera lämpligt än den
enkla och hjertliga uppmaningen uti 1693 års handbok: "Käre
vänner, bröder och systrar i Christo Jesu. Efter vi nu för¬
samlade äro till att hålla vår gudstjenst, tacka Gud för alla
sina gudomliga välgerningar; såsom ock bedja honom om allt
det oss i både andelig och lekamlig måtto nödigt är och der¬
hos förnimme, att vi äro arme syndare och åstunda syndene
gerna qvitto varda. Derföre vilje vi falla på våra knän och
ödmjuka oss inför Gud” m. m. — Seraphernas trefaldiga He¬
lig uti Esaim 6 Cap, är visserligen högtidligt och upplyftande.
Men det förekommer min känsla mindre psykologiskt riktigt
såsom inledning till syndabekännelsen, och det är icke lätt att
väl och värdigt kunna utsäga dessa högstämda begynnelseord.
Vill man icke beträda denna väg, så vore det kanske rådligast
att bibehålla introitus uti nu gällande handbok och deruti icke
göra annan förändring än uti öfvergången till syndabekännel¬
sen, som väl bör vara affattad uti mera enkla och okonstlade
ord, än som der förekomma, och i sådant afseende äro så
väl Committéens som Pastoral-Afdelningens förslag antagliga.
Häruti instämde Contracts-Prosten Landgren.
Discussionen ansågs härmed slutad; och blef uppå derom
i vederbörlig ordning gjord proposition förevarande del af Be¬
tänkandet återremitterad, hvarefter föredragningen afbröts för
gtt i annat Plenum fortsättas,
Den 9 M aj.
93
Uppå hemställan af H. H. Erke- B is köpen ock Talman¬
nen beslöt Ståndet, att, sorn åtskilliga allmänna ärenden torde
taga tiden i anspråk, Pastoral-Afdelningens Betänkande N:o 2,
såsom riirande ett ämne af en för Ståndet mera enskild beskaf¬
fenhet, skulle på föredragningslistan sättas efter andra ärenden
och förekomma, när Ståndets tid icke af sådana vore upptagen.
§ 4.
Föredrogs och bordlädes ett från Ilederv. Bonde-Ståndet
denna dag ankommet Protocolls-utdrag, af innehåll: att, uppå
derom af Vice-Talmannen Anders Andersson väckt motion,
Ståndet beslutat att hos öfrige Stånden framställa den önskan,
att samtlige Stånden må, sedan Stats-Utskottets Betänkande,
angående jernvägsfrågan, till Stånden inkommit och blifvit i
något Stånd tvänne gånger bordlagdt, på sätt 2 mom. af 46
§ Riksdags-Ordningen stadgar, på ett rum sammanträda till
gemensamma öfverläggningar, rörande de ämnen, berörde Be¬
tänkande innehåller, och företrädesvis den financiela delen
deraf.
§ 5.
Föredrogs och bordlädes Bevitlnings-Utskottets Utlåtande
N:o 9, i anledning af dels gjorda anmärkningar emot vissa
delar, dels ock Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende å
andra delar af Betänkandet N:o 5, angående ifrågaställda för¬
ändringar i föreskrifterna om allmänna bevillningens utgörande.
§ h.
Föredrogos och bordlädes Bnnco-UtskoUels Utlåtanden:
N:o 30, i anledning af förre Hemmans-egaren Anders Bjur¬
mans m. fl. ansökning om eftergift af öfverränta å ett
discontlån;
N:o 31, i anledning af ett utaf förre Bruks-egaren Otto Fredrik
Dalman gjordt accords-anbud; och
N:o 32, i anledning af f. d. Bokhållaren i Riksgälds-Contoret
J. Lindbergs ansökning om eftergift af öfverränta å
2:ne discontlån.
§ 7.
Föredrogos och bordlädes Log- samt Allmänna Besviirs-
och Ekonomi-Utskottens Memorial och Betänkanden:
94
Den 9 Maj.
N:o 9, i anledning af återremiss af Betänkandet N:o 3, i an¬
ledning af väckt motion om dels ändring i 3 § och dels
upphälvande af 4 § af 3 Cap. Ilandels-Balken;
N:o 10, i anledning af väckt motion om upphäfvande af nu
gällande lagstadgande rörande husvisitationer efter i
Riket olofligen infördt gods;
N:o 11, i anledning af väckt motion om granskning af Kongl.
Förordningen till förekommande af oloflig införsel och
utförsel af varor den 22 December 1841, Seglations-
ordningen den 15 Maj 1843 och Kongl. Stadgan om
hvad vid sjöfart inrikes orter emellan iakttagas bör,
samt om inrikes tullförpassning och tullbevakning, li¬
kaledes af den, 15 Maj 1843:
N:o 12, i anledning af väckt motion om förtydligande af Kongl.
Förordningen den 8 Mars 1770, angående rökfrihet;
N:o 13, i anledning af väckt motion om förändrad grund för
beräkning af boupptecknings-procent i städerna; och
N:o 14, i anledning af väckta motioner, rörande ändring och
tillägg till 4 Cap. 2 § samt G Cap. 2 och 3 §§ Bygg-
ninga-Balken.
§ 8.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskotlels Betänkanden:
N:o 88, i anledning af väckta frågor om ändring i de angå¬
ende fattigvården i Riket gällande föreskrifter;
N:o 89, i fråga om förändrad fördelning emellan stamrotar och
hjelprotar af prsestationerna till knektehållet;
N:o 90, i anledning af väckta motioner om ändring af åtskil¬
liga stadganden i Kongl. Fiirordningen om socken¬
stämmor i Stockholms stad den lti Mars 1847; och
N:o 91, i fråga dels om förändradt stadgande rörande den ål¬
der, rustningshäst vid antagandet' bör innehafva, och
dels oin föreskrifter, angående hästläkares åligganden
vid remonterings-förrättningar.
§ 9.
Uppå derom skriftligen gjord anhållan beviljade Ståndet
Prosten Gahne ytterligare ledighet från Riksdagsgöromålen un-
D e ii 13 M .1 j.
93
der tiden från och med den 11:to tili och med den 25:te i
denna månad.
§ 10.
Upplästes och tades till hnndlingarne från Hederv. Bonde-
Ståndet ankomna Protoeolls-utdrag Niis 255—261.
Ståndet åtskildes kl. | 2 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. H. Ahnqvist.
Den 13 Maj.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades Protocollen för den 4 e. m. och den 6 f. m.
innevarande månad.
§ 2.
Föredrogs ånyo Bonde-Ståndets, genom Protocolls-utdrag
den 25 sistlidne April meddelade, inbjudning till Med-Stånden
att å ett rum sammanträda till gemensamma öfverläggningar
rörande Stats-Utskottets införväntade Betänkanden i fråga om
regleringen af Riks-Statens 4:e och 5:e Hufvudtitlar; och beslöt
Ståndet att med föredragning och afgörande af denna fråga
skulle få anstå, till dess omförmälda Betänkanden till Ståndet
inkommit.
§ 3.
Föredrogs meddeladt Utdrag af Hederv. Bonde-Ståndets
Protocoll af den 6:te dennes, hvaraf inhemtades, att bemälde
9G
Den 13 Maj.
Riks-Stånd beslutat hos de öfriga Riks-Stånden framställa den
önskan, att samtlige Stånden må, sedan Stats-Utskottets Be¬
tänkande, angående jernvägsfrågan, till Stånden inkommit och
blifvit hos något Stånd tvänne gånger bordlagdt, på sätt 2 mom.
af 46 § Riksdags-Ordningen stadgar, å ett rum sammanträda
till gemensamma öfverläggningar rörande de ämnen, nämnde
Betänkande innehåller, och företrädesvis den financiela delen
deraf; med anledning hvaraf Preste-Ståndet, som jemväl fått
sig meddeladt Vällofl. Borgare-Ståndets Protocolls-utdrag N:o
2.33 af den 9 dennes, deruti en önskan i enahanda syftning
uttry.ckes, beslöt att foga sig efter förbemälde 2:ne Riks-Stånds
sålunda uttryckta önskningar och alltså för sin del medgifva,
det må samtlige Riks-Stånden efter emottagandet af Stats-
Utskottets förväntade Utlåtande angående jernvägsfrågan sam¬
manträda till gemensamma öfverläggningar rörande de ämnen,
som nämnde fråga innefattar, och ladcs förberörde Protocolls-
utdrag till han äling arne.
§ 4.
Af inkommet Protoeoll, denna dag hållet hos Preste-Stån-
dets Electorer, inhemtades, att till ytterligare Suppleanter i
Stats-Utskottet utsedde blifvit Contracts-Prosten Rundgren och
Prosten Millén samt till Suppleant i Bevillnings-Utskottet Doc¬
tor J. Norström.-, och skulle dessa Suppleanter ega att vid
inträffande förfall fiir Ståndets ordinarie Ledamöter eller förut
valde Suppleanter i sagde Utskott, uppå anmälan af Ståndets
främste närvarande Ledamot, derstädes inträda och tjenstgöra;
hvarom underrättelse skulle genom utdrag af Protocollet ve¬
derbörande Utskott meddelas.
§ 5.
Föredrogs ånyo Revillnings-Utskotte.ls Utlåtande N:o 9,
i anledning af dels gjorda anmärkningar emot vissa delar, dels
ock Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende å andra delar
af Betänkandet N:o 5, angående ifrågaställda förändringar i
föreskrifterna om allmänna bevillningens utgörande;
Utskottets yttranden sid. 3 i fråga om nedsättning af be¬
villning för rörelse och näring samt fast egendom lades till
handtingarne med förklarande, att Ståndet vidblifvcr sina förut
fattade beslut i dessa punkter.
§ 2, mom. 1.
Sedan Professor Mgardh yttrat, det han ansåge saken
vara af underordnad vigt och tillstyrkt biträdande af Ridder-
ska-
Den J 3 Maj.
97
skåpets och Adelns beslut i denna fråga, fann Ståndet för
godt att nied frånträdande af sitt förut fattade beslut bifalla
Utskottets under anförda §, sid. 4, gjorda hemställan.
§ 7 m. 11.
Hvad Utskottet härunder yttrat, lofles till handling arne.
§§ 9 och 10.
Hvad Utskottet under dessa §§ anfört, lades till handlin-
garne med den förklaring, att Ståndet vidblifver sina i dessa
frågor förut fattade beslut.
§ 24.
Utskottets härunder gjorda hemställan bifölls.
§ 25.
Utskottets under denna § gjorda l:a framställning bifölls:
den 2:a Indes till hand/ingarne med förklarande, att Ståndet
vidblifver sitt i ämnet förut fattade beslut.
§ 27, §§ 33 och 34, § 35.
Hvad Utskottet under dessa §§ yttrat, lades till hand/in¬
garne med förklarande, att Ståndet vidblifver sina i dessa frå¬
gor förut fattade beslut.
§ 37.
Doctor Sandberg, som härvid på begäran erhöll ordet, yt¬
trade: Då Preste-Ståndet är ensamt uti sitt beslut, att 3:e
Artikeln bör utgå nr Bevillnings-förordningen och nu inbjudes
att frånträda sitt förut fattade beslut och instämma i de öfriga
Riks-Ståndens, hvarigenom votering i Förstärkt Utskott und-
vikes, så hemställer jag, att Högv. Ståndet må antaga den
framställda inbjudningen.
Comminister Beckman: Om denna inbjudning antages, så
inträffar kanske den sällsamma omständigheten, att ingen vo¬
tering i Förstärkt Utskott angående allmänna bevillningen kom¬
mer att ega rum under innevarande Riksdag. Men det vill
synas talaren, att det Högv. Ståndet likaså väl som andra Hög-
respectivo Riks-Stånd bör stå fast vid ett beslut, som nu om¬
sider fattats med en icke knapp utan stark pluralitet, helst då
det gäller en beskattning, som är särdeles onaturlig och af så
ringa belopp, att den alldeles icke ersätter den kostnad och
det besvär, som deraf förorsakas. Då man vid förra Riksda¬
gar haft så talrika voteringar i afseende på Bevillnings-förord-
Högv, Prestc-Ståndets Prot. 1857. 4:de Bandet. 7
98
Den 13 Maj.
ningen i Förstärkt Utskott, och tullväsendet vid innevarande
sannolikt föranleder ganska många, så hemställer jag, att man
äfven nu må underkasta sig det ifrågavarande ringa besväret.
För min del skulle jag gerna gå upp att votera, oin ock detta
blifver den enda voteringen rörande samtlige bevillningarne.
Prosten Wåhlander: Afven jag hemställer, att Preste-
Ståndet må vidhålla sitt förut fattade beslut i detta ämne.
Jag vet väl, att den, som höjer sin röst för borttagande af 3:e
Artikeln i Bevillnings-förordningen, angående afgift för carac-
ters-fullmakter, kommer att stämplas såsom den der vill be¬
främja titelsjuka, flärd och fåfänga. Men äfven med äfventyr
att så stämplas kan jag icke lemna mitt bifall tili en sak, som
enligt mitt förmenande är orättvis. Låt vara, att hela denna
afgift är af ringa vigt och betydenhet. Jag medgifver det
gerna. Det är likväl en orättvisa; och denna må vara stor
eller liten, så kan jag aldrig lemna mitt förord åt framgången
deraf. Så länge Sveriges Grundlag limmar Sveriges Konung
rättighet att utdela titlar; så är det i hög grad olämpligt att
beskatta fullmakterna derå. Det är ju detsamma som att tvinga
Konungen, då han vill utöfva ett grundlagsenlig! prserogativ,
att lägga skatt och tunga på sina undersåtare. Anser man den
grundsatsen vara riktig, alt beskattning är ett säkert medel till att
förekomma flärd och fåfänga, hvarför utsträcker man icke då
detta beskattnings-system till allt, som kan komma under detta
namn, t. ex. till ordensdecorationer, lyxartiklar, öfverflöd i lef¬
nadssätt m. m.? FJlor vill man endast motverka titelsjukan,
hvarför går man icke till väga på det enda sätt, der en önskad
framgång snarast skulle vinnas, att nemligen väcka motion om
upphörandet af detta Konungens prerogativ? Det vill sålunda
synas, som denna inkomst-titel egentligen icke tillkommit för
att motarbeta Härden, utan för helt andra ändamål, hvilka icke
varit de ädlaste. Jag förnyar derföre min anhållan, att Högv.
Ståndet må vidblifva sitt förra beslut, och kan försäkra, att
den votering i Förstärkt Utskott, som deraf skulle blifva en
följd, säkerligen icke blifver den enda under loppet af Riks¬
dagen.
Biskop Bergman instämde.
Doctor Sandberg: För min dol anser jag det visst icke
äfventyrligt att uppträda på den ena eller andra sidan; men
på det Preste-Ståndet ej må stå ensamt uti att hålla på titel¬
väsendet, så vidhåller jag mitt tillstyrkande att antaga inbjud¬
ningen. Att i motsatt fall -denna votering i Förstärkt Utskott
likväl icke skulle blifva den enda under Riksdagen, lärer väl
snart visa sig, då man kommer till tulltaxan och säkerligen
får många nog. Men denna sak bör icke drifväs derhän, just
emedan den är så obetydlig. Man talar om flärd och titel¬
Den 13 Maj.
99
sjuka. Jag minnes en Riksdag, när man löp te till storm der¬
emot från flere Riks-Stånd, och man fick från 3:ne Utskott emot¬
taga Betänkande!! i samma ämne. Från Bevillnings-Utskottet
beskattning af titlar utan tjenst, likasom nu; från Ekonomi¬
utskottet förslag till underdånig skrifvelse om minskning i dy¬
lika nådebevisningar och från Constitutions-Utskottet fråga om
inskränkning uti det Kongl, praerogativet, såsom Prosten Wåh¬
lander nämnde. Mig syntes då mycket annat vida värre ondt
i samhällskroppen förefinnas, hvars afhjelpande behöft dessa
stora anlopp. Den stormen har nu lagt sig; men må man
likväl här foga sig efter de öfriga Ståndens beslut.
Biskop Björck, Contracts-Prosten Landgren samt Prosten
Carlander instämde.
Discussionen afbröts här af anledning, som i nästföljande
§ säges.
§ 6.
Fiireträdde efter derom skedd anmälan Stats-Rådet och
Commendeuren N. F. Wallensteen och aflemnade i nedan¬
stående 21 § upptagna Kongl. Majus Nådiga Propositioner till
Rikets Ständer, hvarefter Stats-Rådet, ledsagad såsom vid an¬
komsten af Ståndets ledamöter, afträdde.
§ 7-
Fortsattes den i 5:te § påbörjade discussionen, angående
Bovillnings-Ut.skottets Utlåtande N:o 9, § 37, hvarvid
Doctor (iuimelius, sorn på begäran erhöll ordet, yttrade:
Då jag begärde ordet, hade icke Doctor Sandberg yttrat sig;
men då detta sedan skett, instämmer jag i .illo med honom.
Jag anser alldeles obehiifligt att ingå i någon discussion om
sjelfva saken, utan endast huruvida Preste-Ståndet bör vidhålla
eller frånträda sitt förra beslut i ämnet Då nu trennc Stånd
lättat ett annat beslut, skulle det väl minst passa Högv. Stån¬
det att hålla på en sak, hvilken, såsom man anmärkt, är allt¬
för obetydlig för att gå till votering i förstärkt Utskott. Om
då tillika skulle hända, att denna votering blefve den enda i
afseende på förevarande Betänkande, så frågar jag: hvilket
uppseende det skulle väcka? Jag tillstyrker, att inbjudningen
må antagas och frågan således för närvarande falla.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad, antogs, uppå
derom af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen gjord propo¬
100
Den 13 Maj.
sition, den under ifrågavarande 37 § till Preste-Ståndet fram¬
ställda inbjudning.
Yttrandet öfver Doctor Säves motion om införande af
beskattning för egandel af hundkreatur.
Doctor Säre, som på begäran erhöll ordet, yttrade: Jein-
förelsen med den beskattning, hvarom nyss var fråga, visar,
att det ej varit för mycket hegardt att lägga skatt på ett visst
slags mindre behöfliga kreatur. Utskottet har vidblifvit sin
förut framställda mening; jag anhåller, att Högv. Ståndet äfven
må vidblifva sitt fattade beslut, såsom jag har all anledning
tro, att Borgare-Ståndet gör. Och i sådant fall kommer saken
att afgöras genom votering i förstärkt Utskott. Jag föreslår
en skatt af 2 R:dr Runt för hvarje hundkreatur, hvilket icke
bör anses för mycket, då samma skatt i Norrigcs hufvudstad
är bestämd till 3 R:dr Specie. Den bör ock utgå för alla
hundar utan undantag, helst man visat, att äfven Lapphundarna
ej behöfva undantagas, emedan denna ort i allmänhet är skatt¬
fri. Huru skatten skall användas, antingen för communen
eller för Staten, derom må särskildt beslut fattas. Jag anhål¬
ler alltså om proposition å mitt yrkande under följande form:
att Ståndet må besluta en årlig bevillning af 2 R:dr R:mt för
egandet af hvarje hundkreatur af hvad slag det vara må, samt
att Bevillnings-Utskottet må sammanträda med Stats- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten för afgifvande af
förslag rörande dels användande af denna skatt, dels sättet för
dess utgörande.
Biskop Annerstedt: För min del är jag icke synnerligen
böjd för en sådan beskattning. Då frågan förra gången be¬
handlades inom Ståndet, yttrade jag mig icke deröfver, men
var ibland dem, som voro emot förslaget. Jag fiirutser nem¬
ligen många och stora svårigheter i afseende på controllen,
äfvensom mycket och rättvist missnöje öfver beskattning af
dem ibland ifrågavarande djur, som kunna anses både nödiga
och nyttiga. Mig synes ock, att samma motiv, som föranledde
Ståndet att i förra punkten undvika votering i förstärkt Ut¬
skott, äfven här bör göra sig gällande, då frågan på det hela
taget är temligen obetydlig. Jag tillstyrker derföre, att man
här må foga sig efter Utskottets mening, som tvänne Stånd
redan bifallit.
Prosten Melander instämde.
Doctor Säve: Vederläggningen af den föregående talarens
inkast synes mig ej särdeles svår. Han ser svårigheter i af¬
seende på controllen; men i andra länder, der en sådan be¬
Den 13 Maj.
101
skattning finnes, har man icke funnit några dylika. Så t. ex.
i Danmark sätter man halsband på de hundar, som beskatias;
de, som icke bära halsband, anses fogelfria. Hvad beträffar
jemfiirelsen mellan frånträdandet af ett förut fattadt beslut i
förra frågan och denna, så är den icke adsequat, emedan här
tvänne Stånd omfattat samma åsigt, då deremot i den förra
frågan Preste-Ståndet slod ensamt. Icke helier är saken så
obetydlig, som man velat låta påskina; ty om det kan vara
skäl att bereda Slaten behöfliga inkomster och tillika att be¬
främja sanitära fördelar, som aldrig böra förbises, så måste
detta vara anledning nog att icke försumma denna angelägen¬
het. Jag vidblifver derföre min anhållan om proposition å mitt
ofvannämnda förslag.
Doctor Sandberg: Ingalunda i strid, utan i fullkomlig öf¬
verensstämmelse med hvad jag yttrat i förra frågan, biträder
jag och yrkar bifall till Doctor Säves förslag, emedan i de
liesta fall hundar, likaså väl som titlar utan tjenst, äro öfver-
flödsvaror, hvilka väl tåla att beläggas med skatt för dem, som
vilja njuta deraf.
Doctor Gunnelius: I öfverensstämmelse med hvad jag yt¬
trat i förra frågan, instämmer jag med Biskop Annerstedt, och
önskar, att det framställda förslaget må förkastas. Om vissa
hundar äro onödiga och således att anse för öfverflödsvaror,
så äro andra deremot verkliga nödvändighetsdjur. Jag medger
dock, att Doctor Säves förslag nu är antagligare och rimligare
än i sitt förra skick; men orimligt förefaller mig likväl, att
han föreslår, att alla hundar utan undantag skola beläggas med
skatt. Jag har redan förut nämnt ett slags hundkreatur, för
hvilka beskattning skall blifva obillig och tryckande. När man
önskar inskränka stängselskyldigheten, hvilken för landtbruket
är så tryckande och för skogsvården så skadlig, så måste man
naturligtvis i stället för hägns vinnande införa vallare och
vallhundar, såsom ock redan skett på flere ställen. Skola nu
dessa vallhundar beläggas med skatt? År detta icke obilligt
och äfven oklokt, då det tydligen måste motarbeta en ekono¬
misk reform. Hvad den del af frågan, som rörer de sanitära
förhållandena, beträffar, så är visserligen rabies canina en för¬
skräcklig sjukdom, men icke så farlig, då man ser, att noskor-
garne genom polisens försorg göra hundarna mindre vådliga,
och att således genom polis-åtgärder nödig rättelse kan vinnas.
Det omtalta halsbandet är ju i detta fall icke någon amulett.
Oaktadt jag knappt kan hysa förhoppning om pluralitet för
min mening, vill jag uttala min anhållan, att icke Ståndet må
drifva frågan till votering i förslärkt Utskott, ty utom det att
sjelfva saken icke synes mig hafva den vigt, att Rikets Stän¬
der genom votering i förstärkt Bevillnings-Utskott böra slita
102
Oen 13 Maj.
tvisten, så förer detta den olägenheten med sig, att man kom¬
mer in på den gamla stråten att lägga skatt på lyx-artiklar,
hvarvid gränsen är svår att finna, emedan det, som för den
ene är en öfverflödsvara, för den andre är en nödvändighets¬
vara. Då jag icke kan biträda Doctor Säve* förslag, har jag,
i händelse det vinner framgång, reservationsvis velat yttra
dessa mina åsigter.
Comminister Heckman : Om åtgärden att drifva frågan till
afgörande genom votering i förstärkt Utskott går igenom, så
framträder här en besynnerlig inconsequens i förhållande till
den nyss föregående frågan. Man vill i afseende på hundar-
nes beskattande tillgripa ett medel till sakens afgörande, hvil¬
ket man undvek i afseende på ett Kongl, prerogativ. När
två Stånd förklarat sig för och två emot ett Utskotts tillstyr¬
kande, så vidblifver detta uti de aldra flesta fall sin förut fat¬
tade åsigt. Jag beklagar, att Doctor Säve icke en gång vid
frågans sednare behandling var närvarande i Utskottet; ty han
hade då kunnat modifiera sitt förslag till den nu äskade skat¬
ten af 2 R:dr Runt och dessutom gjort ännu den förändring
att undantaga de nyttiga hundarna; sannolikt hade han så¬
lunda kunnat bereda framgång åt sitt förslag. Nu är det gyn¬
nande ögonblicket kanhända förbi. Motionen har också nu
blifvit så förändrad, att den nära nog framträder såsom en ny,
synnerligen i afseende på det nu framställda alternativet af
skattens ingående till Staten aller communen. Det ursprung¬
liga förslaget var, att skatten skulle gå till den sednare, hvar¬
före talaren förmenade, att Bevillnings-Utskottet icke hade att
befatta sig med detsamma. Men äfven såsom ny motion må
för min del ärendet gerna gå fram. Likväl föreställer jag mig,
att vid den föreslagna beskattningen blifver behållningen gan¬
ska ringa, då halsbandet för hvarje hundkreatur kanske blifver
lika dyrt som sjelfva skatten, hvilken i det fall endast kom¬
mer handtverkaren till godo, och det går då med den saken,
såsom ett visst snille yttrade om Läkarekonsten, att den är
god för Läkare, om ej för andra.
Professor Agardh: Jag vill ej vidröra sjelfva saken, som
så fullständigt förra gången discuterades, utan endast fästa mig
vid den formela sidan af frågan. Det skulle synas besynner¬
ligt, om Ståndet nu skulle frånträda en åsigt, som förra gån¬
gen här omfattades så allmänt, och i en fråga, som blifvit väckt
inom detta Högv. Stånd. Äfven ett annat Stånd har omfattat
den med interesse och återremitterat Utskottets Betänkande
öfver motionen. Emellertid hade det fiir sakens framgång va¬
rit önskvärdt, att Doctor Säve undantagit de nyttiga hundarna
från beskattning; men då förslaget nu är framstäldt, vill jag
icke hålla för mycket på den saken, utan biträder hvad niotio-
Den 13 Maj.
103
närén yrkat. Dock hemställer jag, att beslutet må förändras
sålunda, att Bevillnings-Utskottet må sammanträda med Stats-
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten för afgifvande
af förslag rörande dels användande af denna skatt, dels sättet
för dess utgörande, "i händelse denna beskattning af Rikets
Ständer varder bifallen.”
Kyrkoherden Otterström: Jag vill minnas, att, då denna
fråga förra gången förekom i detta Stånd, discussionen upptog
öfver två fulla timmar, och att frågan blef tämligen väl genom-
malen. Jag deltog då hvarken i discussionen eller beslutet,
emedan jag i allmänhet är obenägen för att utleta nya sätt
att beskatta lika mycket den fattige som den rike, och eme¬
dan i detta fall den fattige björn-, varg- och räfjägären skulle
för sin nödvändiga hund lika mycket drabbas af hundskatten
som den, hvilken med läckerheter föder kammarhunden för
blotta nöjet skull. I frågan åter om hvad Ståndet nu i for-
melt hänseende har att iakttaga, så kunde något skäl förefinnas
att vidblifva Ståndets förut fattade mening, om man med sä¬
kerhet visste, att äfven Borgare-Ståndet, vidblefve sin med Pre-
ste-Ståndets öfverensstämmande. Men då det sannolikt inträf¬
far, att Borgare-Ståndet frånträder sin mening och fogar sig
efter Utskottets af två Stånd biträdda, och det sålunda kan
inträffa, att Preste-Ståndet ensamt skulle drifva frågan till om¬
röstning i förstärkt Utskott, så anser jag, att Preste-Ståndet
lika litet i fråga om hundskatten som i fråga om titelskatten
har skäl att stå ensamt mot de iifrige Stånden, utan snarare
bör äfven nu foga sig efter den starkare uttalade meningen.
Doctor Säve: Jag vill icke ingå i någon vidlyftigare pröf¬
ning af de föregående talarnes anmärkningar, ehuru en veder¬
läggning deraf vore lätt funnen. Den siste talaren beklagar,
att så mycken tid användes till discussion öfver detta ämne så
väl nu som förra gången, men han gifver sjelf skulden till vi¬
dare tidsutdrägt, då han nu uppträder och vill framkalla en
ny disput. Saken är emedlertid af vigt och bör ej handlöst
lemnäs åsido. Att Borgare-Ståndet möjligen, såsom talaren
yttrade, skulle frånträda sin åsigt, är knappt troligt: men äf¬
ven om så inträffade, vore det väl ingen skam för Preste-Stån¬
det att stå ensamt, icke heller ovanligt att votering i förstärkt
Utskott föranledes af ett Stånds beslut. Sådant har skett för¬
ut. Jag anhåller derföre, att Ståndet må fatta beslut i enlig¬
het med mitt förslag och det tillägg, som blifvit gjordt af Pro¬
fessor Agardh.
Sedan discussionen härmed förklarats slutad och den der¬
på af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen framställda pro¬
position å godkännande af Utskottets afstyrkande yttrande, an¬
104
Den 13 Maj.
gående ifrågavarande ämne, blifvit med blandade Ja och Nej
besvarad, begärdes votering, för hvilken uppställdes och god¬
kändes följande voterings-proposition:
Don som godkänner Utskottets yttrande, röste Ja; den det icke
vill, röste Nej. Vinner Nej, beslutar Ståndet en årlig bevillning af
2 R:dr Riksmynt för egandet af hvarje hundkrealur af hvad
slag det vara må, samt att, i händelse denna beskattning af
Rikets Ständer varder bifallen, Bevillnings-Utskottet må sam¬
manträda med Stats- samt Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-
Utskotten för afgifvande af förslag rörande dels användande af
denna skatt, dels sättet för dess utgörande.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter sed-
larnes öppnande och rösternas summering hafva utfallit med
15 Ja och 21 Nej, till följe hvaraf Ståndet stadnade vid det
beslut, som Nej-propositionen innehåller.
f
§ 45.
Utskottets hemställan under denna § godkändes,
§§ 55, 86, 107, 116 m. fl. saint § 61.
Hvad Utskottet yttrat med afseende å dessa §§, lachs till
handlingurne.
§§ 67, 71 och 109.
Usta yttrandet, sid. 11, angående Herrar Stolpes och
San ds tr ömers samt Contracts-Prosten Tegnérs motioner god¬
kändes.
2:dra yttrandet, sid. 12, angående föreslagen underdånig
skrifvelse uti ämnet.
Domprosten Knös, som härvid på begäran erhöll ordet,
yttrade: Jag hemställer, att Ståndet må vidblifva sitt förra be¬
slut i afseende på förslag till underdånig skrifvelse, såsom va¬
rande vida lämpligare än det af Ridderskapel och Adeln fram¬
ställda och af Utskottet upptagna. Uti Preste-Slåndets för¬
slag äro, såsom mig synes, ordalagen bättre afpassade såsom
rörande en fråga, hvars afgörande tillkommer Rikets Ständer
allena och för hvilken man begär en utredning genom Konun¬
gens försorg, eftersom Ständerna icke kunna medhinna en så¬
dan utredning. Ridderskapet och Adelns förslag innehåller,
”att Kongl. Maj:t måtte täckas låta upprätta samt förelägga
näst sammanträdande Rikets Ständer förslag till grunder för
bevillningens fördelning samt sättet för deras tillämpning, efter
hvilka på ett lämpligare och rättvisare sätt än efter gällan¬
D i> n 13 Maj.
105
de Bevlllnings-förordniiig deri af Rikets Ständer fastställda be-
villningssumma må kunna fördelas till utgörande.” Detta må
anses i sig sjelft visserligen icke vara oriktigt; men hvarföre
skall man inlåta sig i dessa specialiteter och uttala detta klan¬
der. Preste-Ståndet har deremot endast önskat, att Kongl.
Maj:t måtte låta utreda ämnet antingen genom en Committé
eller på sätt eljelst kan finnas lämpligt. Detta anser jag bät¬
tre. Derigenom accentueras just hufvudsaken, som är utredan¬
det, och något annat, för frågan i detta hänseende främmande,
inblandas icke deri. Jag anhåller derföre, att Högv. Ståndet
måtte vidblifva sitt härom förut fattade beslut.
Biskoparne Annerstedt och Bergman samt Professor Lind¬
gren m. fl. instämde.
Uppå härefter af H. Ii. Erke-Biskopen och Talmannen
framställd proposition, fann Ståndet icke skäl att, på sätt Ut¬
skottet föreslagit, biträda Höglofl. Ridderskapet och Adelns
beslut i fråga om lydelsen af den föreslagna underdåniga
skrifvelsen, utan vidblef Ståndet sitt i detta hänseende fattade
beslut.
§§ 72 och 73.
l:o Hvad Utskottet yttrat sid. 12, beträffande redactions-
förändring af nämnda §§, godkändes.
2:o Angående Herr Gahns yrkande om borttagande af
minimi-belopp fur smidesvärdena.
Comminister Beckman, som på begäran erhöll ordet, yttra¬
de: Talaren har i afseende på stångjerns-tillverkningen afgif-
vit en reservation, hvilken han anser icke så olämplig, att den
bör smyga sig förbi Rikets Ständer, utan att ens omförmälas.
Efter talarens åsigt hade det ålegat Utskottet att närmare fä¬
sta sig vid detta ärende, som är af ganska stor vigt; men jag
vill nu icke mycket orda om saken, utan blott uppläsa de sista
orden i min reservation: ”Ehuru reservanten genom kännedo¬
men om det rådande tänkesättet så väl inom Bevillnings¬
utskottet som inom de Höglofl. Riks-Stånden, både uti detta
och flera andra mål, rörande den allmänna bevillningen, gan¬
ska väl inser, hvilket ringa afseende hans här yttrade åsigter-
skola tillvinna sig, så har han dock funnit deras öppna utta¬
lande vara hans ovilkorliga pligt.” Detta må vara mitt dist'i
el salvavi i frågan. Då bevillningen för stångjerns-tillverknin¬
gen under 33 år fått en nedsättning af 75 procent och tullfri
utförsel, samt nu halfva hammarskatten eftergifven, således en
årlig skattelindring af nära en million R:dr R:mt, hade det nog
tålt vid, att man återgått till den minimitariff för bevillningen.
106
Den 13 Maj.
sorn gällde under åren 1823—1851. Men då strömmen är så
stark emot hvarje arbete i detta hänseende, vill jag endast till
Protocollet anföra min mening, oaktadt deraf icke blifver nå¬
gon vidare påföljd.
Uppå härefter framställd proposition biföll Ståndet Utskot¬
tets, sid. 13, gjorda hemställan rörande Herr Gahns omför-
mälda framställning.
§ 80, §§ 87, 88, 90, 116 m. fl., § 119, § 128, § 134.
Utskottets yttranden med afseende på dessa paragrafer
tades till handling arne.
§ 141.
Hvad Utskottet under denna § sid. 16 yttrat, Indes till
handlingarne med förklarande, att Ståndet vidblifver sitt i äm¬
net förut fattade beslut.
§§ 142, 144 och 145.
Hvad Utskottet under dessa §§ yttrat och hemställt, blef
af Ståndet bifallet.
§ 8.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Utlåtande N:o 30, i an¬
ledning af förre hemmansegaren Anders Bjurmans m. fl. ansök¬
ning om eftergift af öfverränta å ett Disconllån.
Bifölls.
§ 9-
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Utlåtande N:o 31, i an¬
ledning af ett utaf förre Bruksegaren Otto Fredrik Dalman
gjordt accords-anbud.
Bifölls.
§ 10.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Utlåtande N:o 32, i an¬
ledning af f. d. Bokhållaren i Riksgälds-Contoret J. Lindbergs
ansökning om eftergift af öfverränta å 2:ne Discontlån.
Bifölls.
§ 11.
Föredrogs ånyo och tades till handlingarne Sammansatta
Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Me¬
morial N:o 9, i anledning af återremiss utaf Sammansatta Lag-
Den 13 Maj.
107
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande
N:o 3, i anledning af väckt motion om dels ändring i 3 § och
dels upphäfvande af 4 § af 3 Capitlet Handels-Balken.
§ 12.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utsleottens Betänkande N:o 10, i anled¬
ning af väckt motion om upphäfvande af nu gällande lagstad¬
gande rörande husvisitationer efter i Riket olofligen infördt gods.
Bifölls.
§ 13.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 11, i anled¬
ning af väckt motion om granskning af Kongl. Förordningen
till förekommande af oloflig införsel och utförsel af varor den
22 December 1841, Seglations-Ordningen den 15 Maj 1843
och Kongl. Stadgan om hvad vid sjöfart inrikes orter emellan
iakttagas bör samt om inrikes tullförpassning och tullbevak¬
ning, likaledes af den 15 Maj 1843.
Bifölls.
§ 14.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 12, i anled¬
ning af väckt motion om förtydligande af Kongl. Förordnin¬
gen den 8 Mars 1770, angående rökfrihet.
Bifölls.
§ 15-
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 13, i anled¬
ning af väckt motion om förändrad grund för beräkning af
boupptecknings-procent i städerna.
Bifölls.
§ 16.
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet Sam¬
mansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottens Betänkande N o 14, i anledning af väckta motioner,
rörande ändring och tillägg till 4 Cap. 2 § samt 6 Cap. 2
och 3 §§ Byggninga-Balken.
108
Den 13 Maj.
§ 17.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkande N:o 88, i anledning af väckta frågor om än¬
dring i de angående fattigvården i Riket gällande föreskrifter.
§ 2.
Contracts-Prosten Emanuelsson, som härvid på begäran er¬
höll ordet, yttrade: Jag har emot Utskottets beslut anfört re¬
servation och har här föga att tillägga. Genom den föreslag¬
na åtgärden skulle man splittra församlingen och föranleda tvi¬
ster mellan rote och rote samt mellan rote och församling,
hvarigenom rättegångar och bråk, hvaraf man har nog förut,
betydligt skulle ökas. Men icke nog dermed, man skulle i
mångfaldig grad öka bitterheten inom församlingen till men
för det christliga lifvet. Nu är förhållandet det, att de fattige
vanligen äro samlade i vissa trakter och bebo den sämsta mar¬
ken; ty den, som har god jord, upplåter don icke gerna åt
backstugusittare, men väl den som har dålig. Det vore täm¬
ligen lätt att vid sockenstämma genom två tredjedelar af rö¬
sterna kasta fattigunderhållet på jordegarne i mera vanlottade
trakter, hvilka oftast sjelfva äro fattiga och minst ega förmågan att
bära denna tunga. I min församling, som är fördelad uti 18 ro¬
tar, bo de fattige lill två tredjedelar uti 3 rotar, hvilka på detta
sätt hufvudsakligen skulle få hela fattigförsörjningen sig ålagd,
emedan 15 rotar lätteligen kunde öfverrösta dessa 3. Man här
emot detta missförhållande sökt correctiv deruti, att två tredje¬
delar af rösterna vid Sockenstämma erfordras för beslut; men
det låter väl tänka sig, att två tredjedelar hafva intresse och
fördel af att kasta tungan på den återstående tredjedelen. Hvad
som är anfördt, att ”ingen rote må för mycket betungas”, är så
sväfvande och obestämdt, att ingen domstol kunde afgöra, när
en rote vore alltför betungad. På dessa grunder tillstyrker
jag afslag å Utskottets förslag samt önskar, att den nu gällan¬
de författningen uti denna punkt må förblifva oförändrad.
Biskop Bergman, Professor Lindgren m. fl. instämde.
Uppå härefter framställd proposition blef det af Utskottet,
rörande förändring af 2 § 1 mom. i Kongl. Förordningen den
13 Juli 1853, sid. 3 framställda förslag till underdånig skrif¬
velse af Ståndet afsloget, hvaremot öfriga delar af detta Be¬
tänkande biföllos.
§ 18.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs och- Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkande N:o 89, i fråga om förändrad fördelning emel¬
Den 13 Maj.
109
lan stamrotar och hjelprotar af prestationerne till knekte-
hållet.
1 mom. Utskottets hemställan, sid. 16, bifölls.
2. mom. Förslag till underdånig skrifvelse uti ämnet.
Prosten Hillén, som härvid begärde ordet, yttrade: Jag
har reserverat mig mot Utskottets tillstyrkan af en underdånig
skrifvelse med anledning af Medins och Peter Jönssons förslag.
Utskottet har sjelft motiverat sitt afstyrkande af Riksdagsfull-
mäktigen Dahlgrens motion på ett sådant sätt, att det äfven
bort komma till samma resultat i afseende på denna punkt.
Ty då det förhåller sig så, att soldattorpen anläggas på all¬
männings eller på rotens samfälta mark eller ock att vid ro-
teringens bestämmande mindre andel deraf påförts stamrotarne
fiir det torpen uttagits å deras egor samt dessutom serskilda fö¬
reskrifter förefinnas rörande beredandet af ersättning åt stam¬
roten för den större jordrymd, som utöfver knekte-contractets
bestämmelser kan vara åt soldaten upplåten, synes ingen åt¬
gärd vara ifrån Rikets Ständers sida behöflig, helst, genom
Brefvet d. 15 Mars 1826 är loreskrifvet, att Konungens Befall¬
ningshafvande, der stridigheter om planpenningarne ännu kunde
uppstå, skulle söka befordra frivilliga öfverenskommelser emel¬
lan stam- och utrotarne, hvilken utväg, dervid stamrote till
framkallande af en billig öfverenskommelse kan begagna sin
rätt att fordra torpets utläggning, onekligen är den enda, som
kan stå tillsammans med iakttagandet af allas rätt. Jag må¬
ste således yrka afslag.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe instämde.
Contraets-Prosten Emanuelsson: Jag har instämt uti Ilerr
von Ehrenheims reservation och vidblifver min åsigt. I Ut¬
skottets förslag heter det, att Gode Män skulle bestämma den
ersättning, som stamrote vore berättigad att uppbära af hjelp-
rote för den jord, som af stamrotes mark blifvit upplåten till
soldatens begagnande till större vidd, än torpet enligt gällande
knekte-contract bör innehålla. Då förutsattes likväl, att man
skall gå in på, hvad Gode Män besluta. Men förslaget blif-
ver overkställbar^ om den ena parten vägrar: och att tvinga
honom är omöjligt. Det finnes dock en utväg att komma till
rätta med denna sak: enligt gammal författning skall knekte¬
torp innehålla blott tunnland jord; men torpen hafva un¬
der tiden blifvit odlade och växt till betydlig storlek. När nu
en soldat skall legas, kan en del af jorden indragas, hvaremot
legan måste förhöjas, till följe hvaraf äfven utrotarna nödgas
genom förhöjd lega och årslön bistå stamroten uti att fylla
110
Den 13 Maj.
hvad som brister genom indragningen af jord. Af anförda
skäl anhåller jag om afslag å Utskottets förslag.
Contracts-Prosten Landgren: Både inom Afdelningen och
Utskottets Plenum har jag bekämpat den åsigt, hvari Utskot¬
tet slädnät, emedan här är fråga om ingenting mer och ingen¬
ting mindre än att införa en alldeles ny grundsats i vår lag¬
skipning; hvilken, om den vore rimlig och billig, likväl borde
på annan väg göras gällande än genom Ekonomi-Utskottet.
Men det är just denna billighet, som synes mig så högst tvif¬
velaktig. Utskottets mening är, att då tvist mellan stamrote
och utrote uppstår rörande ersättning för den öfverskottsjord,
som stamroten godtyckligt åt soldaten upplåtit, och utroten
hvarken vill i godo öfverenskomma eiler frivilligt öfverlåta sa¬
ken åt en compromiss; så skall Härads-rätten ega att med
våld påtvinga utroten en sådan compromiss, ifrån hvars ut¬
slag intet vad får ega rum. Denna åsigt, som skarpt och tyd¬
ligt uttalades i Utskottet af dess majoritet, är således inne¬
sluten i Utskottets förslag till skrifvelse, som‘dessförutan vore
öfverflödig. Någon vederläggning deraf lärer väl knappast in¬
för detta Stånd behöfvas: jag yrkar på afslag.
Kyrkoherden Otterström: Utan att vilja förorda någon¬
dera meningen, vill jag dock lemna Högv. Ståndet besked om
hvad som föranledt Utskottets majoritet att fatta det af före¬
gående talare klandrade beslutet. Anledningen till, att denna
fråga nu blifvit, väckt, ligger i det förändrade värde, hvari
Svenska jorden i allmänhet kommit på sednaste åren. För¬
hållandet vid knektetorpen är nemligen det, att, då roten ej är
skyldig att till torpet anslå mer än | tunnland jord samt fo¬
der och bete för en ko, de flesta torp hafva en mångdubbelt
större areal, så att knekten vid sitt antagande fäster derå stör¬
sta afseende. Men då nu stamroten släpper till jorden utöfver
sin skyldighet, så kommer detta Utroten tillgodo derigenom, att
knektens fordringar i andra hänseenden nedsättas. Ja, man
har i Utskottet upplyst, att knektetorp finnas så goda, att
knekten är belåten med torpet utan all annan afgift. För
denna lindring tillfölje af stamrotens uppoffring af jorden kan
stamroten af utroten enligt nu gällande författning ej fordra
öfver 10|- kappar säd, hälften råg och hälften korn. Men om
stamroten ej dermed är nöjd, så säger väl Kongl. Brefvet af
1826, att Konungens Befallningshafvande skall söka att åstad¬
komma frivillig öfverenskommelse om den ersättning, som ut¬
roten skall gifva för öfverskottet af den jord, som stamroten
lemnar; men der denna frivilliga öfverenskommelse ej kan
komma till stånd och stamroten icke heller kan finna sig be¬
låten med ersättningen af nämnde 40g- kappar, återstår intet
annat, än att stamroten begagnar sin rätt att till £ tunnland
Den 13 M aj.
lil
(ett vanligt torps potatisland) inskränka knektetorpets areal,
hvarföre ock Peter Jönssons förslag derpå gått ut. Man fin¬
ner dock, att tillgripandet af denna uttima ratio icke kan vara
önskvärd för roten, och aldraminst för Indelningsverket och
vårt försvarsverk i allmänhet, alldenstund förnämsta stödet för
Svenska soldatens moraliska såväl som physiska kraft torde böra
sökas deruti, att han i hemmet har tillräckligt fält för sin
verksamhet under tiden, då han ej är från hemmet till tjenst¬
göring commenderad, samt att han i ett bättre torp har mera
trygghet för sin, hustruns och barnens bergning, än i en back¬
stuga med lönen utgående i några tunnor säd m. m., och med
valet att likt den värfvade soldaten under permissionstiden nöd¬
gas att utom hemmet söka en tillfällig arbetsförtjenst. Jag
fann det alltså rätt vackert af Bonde-Ståndets Ledamöter inom
Utskottet, att de sago saken ur denna synpunkt och ville af¬
lägsna möjligheten att ställa soldaten på backstugusittarens lösa
fot, då med bestämmandet af utrotens ersättning ingenting an¬
nat afsågs än en billig jemkning, der utroten i förlitande på,
att stamroten ej skulle tillgripa uttima ratio, undandrog sig
hvad som af Gode Män kunde anses billigt och rättvist och
sålunda kastade tungan hufvudsakligen på stamroten. Man
får här, hvad reservanterne icke gjort, skilja emellan två olika
omständigheter. Utskottet har med rätta afslagit C. Dahlgrens
motion, emedan den fordrade ersättning af utroten till stamro¬
ten äfven för den jord, som stamroten är skyldig att lemna
till torpet, då Utskottet med bifall till A, Medins förslag af-
sett den ersätlning, som utroten borde gifva stamroten för den
jord, som torpet fått utöfver skyldigheten för stamroten att så¬
dan jord fortfarande till soldatens disposition upplåta, men sorn
dock, åt soldaten upplåten, gifver utroten en stor förmon, utan
motsvarande ersättning i 10§ kappar säd.
Efter mitt förmenande, och då bifall till Utskottets förslag
icke kunde hafva retroactiv verkan på de öfverenskommelser,
som träffats för nu antagne soldaters tjenstetid, har Utskottets
majoritet icke saknat alla skäl för sitt förslag. Jag har, så¬
som nämndes i början af mitt anförande, endast härmed velat
redogöra för Utskotts-majoritetens motiver, utan att jag der¬
med vill yrka större afseende på dem än på Rescrvanternes,
öfverlemnande ät Ilögv. Ståndet att fälla utslaget.
Contracts-Prosten Landgren: Hvad Kyrkoherden Otter¬
ström om förmält, rörande omfånget af soldattorpen och den
otillräckliga ersättning, som derföre af stamrotarne uppbäres,
lärer ingen vilja bestrida. Men dessa stora soldattorp hafva
tillkommit genom godtycklig öfverenskommelse mellan stamro¬
ten och soldaten utan utrotens hörande. Och 0111 än stamro¬
tens välvilja mot soldaten vid sidan af lagen vore aldrig så
berömvärd, så lärer den väl svårligen på laga väg kunna
112
D c ii 13 Maj.
tvinga sina medintressenter att deltaga i denna sin frikostighet.
En sådan rättsgrundsats skulle, tillämpad på andra förhållan¬
den, blifva ganska vådlig för den mindre bemedlade. Den
farhåga för Indelningsverket, sorn Kyrkoherden Otterström ut¬
talat, kan på två vis afhjelpas. Ar ett större jordtorp, än det
lagen ursprungligen föreskrifver, alldeles ovilkorligen erforder¬
ligt, så må Kongl. Maj:t gemensamt med Rikets Ständer be¬
sluta en föreskrift om upplåtande af t. ex. två eller tre tunn¬
land, men sådant är hvarken af motionärerna eller Utskottet fö¬
reslaget. Då återstår ju den andra utvägen, att om stamroten
indrager öfverloppsjorden, så måste det, årliga lönebidraget af
hela roten ökas till ett så stort belopp, att möjlighet beredes
till recruters bekommande. Någon fara för Indelningsverket
kan således omöjligen uppstå genom öfverloppsjordens indrag¬
ning, serdeles som väl utrotarne i de flesta fall torde finna det
fördelaktigare att öka planpenningarne än att höja den årliga
soldatlönen. Ettdera måste ovilkorligen ske. Då stamrotarne
hafva en så säker väg att bereda sig rättvisa, synes det säll¬
samt, att de genom Höglofliga Ekonomi-Utskottets bemedling
på godtyckets krokväg vilja uppnå sitt mål.
Prosten Collén: Till de skäl, som redan blifvit anförda
för underkännande af förslaget, vill jag nämna, att sakkunnige
personer inom Utskottet upplyste, det knappt exempel kunna
anföras, att icke stamrote, som vore förfördelad, på lagenlig och
gällande författningsväg kunde få ersättning af utrote. Om Ut¬
skottets fiirslag deremot ginge igenom, skulle man få en ny
icke rådlig special-lagstiftning för serskilda provinser eller de¬
lar af provinser. Jag förenar mig med dem, som yrka afslag.
Uppå härefter af H. H. Erke-Biskopen och Talmannen
framställd proposition afslog Ståndet det ifrågavarande försla¬
get lill underdånig skrifvelse.
§ 19.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot-
tels Betänkande N:o 90, i anledning af väckta motioner om
ändring af åtskilliga stadganden i Kongl. Förordningen om
Sockenstämmor i Stockholms stad den 16 Mars 1847.
Bifölls.
§ 20.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkande N:o 91, i fråga dels om förändradt stadgande
rörande den ålder, rustningshäst vid antagandet bör innehafva,
och
Den 13 Maj.
113
och dels om föreskrifter angående hästläkares åliggande vid
remonterings-förrättningar.
Bifölls.
§ 21.
Föredrogos och remitterades till Stals-UlskoUet Kongl.
Maj:ts denna dag meddelade Nådiga Propositioner till Rikets
Ständer:
l:o i fråga om otjenstbare Premier-Lieutenanferne vid Flottan
H. E. Bundqvists, IV. Hcykenskjölds och Friherre E. S.
von Vegpsnchs berättigande till pension å Allmänna In-
dragnings-Staten vid afskeds erhållande. Gifven Stock¬
holms Slott den 12 Maj 1857.
2:o, angående anvisande af statsbidrag till en förbättrad com-
municationsled mellan Jemtland och Norrige. Gifven Stock¬
holms Slott den 23 April 1857.
3:o, om anvisande af ett anslag till bestridande af kostnaderna
för Sveriges deltagande i en blifvande allmän exposition i
Paris af race-djur och Iandtmanna-producter. Gifven Stock¬
holms Slott den 3 April 1857.
4:o, angående anslag af kronotionde till fyllnad af 2:nc bri¬
stande prostetunnor inom Norrköpings contract af Linkö¬
pings Stift. Gifven Stockholms Slott den 12 Maj 1857.
5:o, om anslag af vin- och byggnads-säd för Trosa stadsförsam-
lings Kyrka. Gifven Stockholms Slott den 19 Maj 1857.
§ 22.
Beviljades uppå derom skriftligen gjord anhållan Prosten
Ståhl förlängning af tiden för honom redan beviljad tjenstle¬
dighet från Riksdags-göromålen med ytterligare trenne veckor.
§ 23.
Upplästes och lades till handlingarne från Högloft. Rid-
derskapet och Adeln inkomne Protocolls-Utdrag N:ris 241—244.
Ståndet åtskildes kl. |1 e. m.
Ut supra.
In fidem.
S. II. Almqvist.
Hugu. Preste-Blåndets Prof. 4S57. 4:de Bandet.
8
114
1) e n 16 Maj.
Och 16 Maj.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades Protocollet för den 9 dennes.
Föredrogs Stats-Rådets och Chefens fiir Kongl. Civil-
Departementet till H. 11. Erke-Biskopen och Talmannen af-
låtna skrifvelse af den 12 dennes med tillkännagifvande, att,
sedan Kongl. Tabell-Commissionen uppå nådig befallning ut¬
arbetat och uti skrifvelse af den 2 sistlidne April till Kongl.
Majit i underdånighet afgifvit en plan för insamlande af upp¬
gifterna till Sveriges befolknings-statistik, Kongl. Majit vid fö¬
redragning häraf i nåder förklarat Sig vilja öfver berörda plan
inhemta det nu vid Riksdagen församlade Preste-Ståndets un¬
derdåniga utlåtande, samt ined öfverlemnande af Kongl. Ta-
bell-Commissionens underdåniga skrifvelse med bilagor jemte
tryckta exemplar af densamma och af de dertill hörande for¬
mulär till fördelning bland Ståndets Ledamöter; Och blef detta
ärende remitteradt till Ilögv. Ståndets Enskilda Utskotts Lag-
.4fdelning.
§ 3.
Tillkännagaf 11. 11. Erke-Biskopen och Talmannen, att
vid i förrgår hållen Talmaris-Conference den åsigt låtit sig för¬
nimma, att Siats-Utskottets Betänkande i jern vägsfrågan kunde
nästkommande Måndag till Riks-Stånden inkomma och vid då
utsatt Plenum lista gången och Onsdagen derpå 2:dra gången
bordläggas för att, sedan do beslutade gemensamma öfver-
läggningarne derefter försiggått, Onsdagen den 20 dennes hos
Riks-Stånden in Plenis till afgörande föredragas, och att mot
detta behandlingssätt några betänkligheter icke mött från Le-
damöternes af Högloft. Ridderskapets och Adelns samt Preste-
Ståndets sida, men att Ledamöterne af Borgare- och Bonde-
Stånden ansett detta förfaringssätt blifva alltför skyndsamt,
Ilen 16 Maj.
115
hvadan den tanken gjort sig gällande, att ifrågavarande Be¬
tänkande borde första gången bordläggas Onsdagen den 20
dennes och 2:dra gången påföljande Lördag, då de gemensam¬
ma öfverläggningarne skulle börja den 3 Juni och Betänkandet
förekomma in Plenis Måndagen den 8 nämnde månad; kun¬
nande likväl Stånden härom besluta först när Betänkandet in¬
kommer och blifvit bordlagdt.
§ 4.
Föredrogs ånyo Sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 14, i anled¬
ning af väckta motioner rörande ändring och tillägg till 4
Gap. 2 § .samt 6 Gap. 2 & 3 §§ Byggninga-Balken.
Biskop Bergman, som härvid begärde ordet, yttrade: Jag
ber få fästa uppmärksamheten derpå, att de dimensioner, som här
blifvit för afloppsdike föreslagna, icke lära stå i den proportion
sinsemellan, sorn af vetenskapliga grunder föreskrifves. En¬
ligt hvad Presidenten Akerman mig meddelat, skall Kongl.
Landtbruks-Academien hafva ansett öfra bredden af ett sådant
dike böra vara 2 gånger djupet plus bredden i botten. Ut¬
skottet åter föreslår bredden till 3 alnar, djupet till 1| aln
och bottenbredden af en aln. Man finner, att detta icke öfver-
ensstämmer med Kongl. Landtbruks-Academiens på veten¬
skapliga grunder fotade förslag; hvadan, och då troligen Ut¬
skottet icke varit i tillfälle att taga kännedom om detta sednare,
jag hemställer vördsamt, huruvida icke Betänkandet borde till
Utskottet få återgå för att tagas under förnyad ompröfning.
Doctor Bumadhis: Det förhållande, föregående Talare om¬
nämnt. är mig så mycket mer bekant, som jag varit i tillfälle
att deltaga i Kongl. Landbruks-Academiens öfverläggningar i
samma ämne. I sammanhang med andra dermed gemenskap
egande frågor har underdånig framställning härom blifvit hos
Kongl. Maj:t af Academien gjord, och då, såsom det af Be¬
tänkandet vill synas, utom det att en eller annan grundad an¬
märkning deremot kan göras, Utskottet äfven saknat all kän¬
nedom om detta förhållande, torde Betänkandet böra återre¬
mitteras, på det att Utskottet äfven må kunna komma i till¬
fälle att erhålla kännedom af Academiens åsigt och de grun¬
der, hvarpå den sig stöder. Med all aktning för Utskottet och
dess sakkännedom, instämmer jag likväl sålunda med den fö¬
regående Talaren i yrkandet på återremiss.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Jag känner icke, om inom
Utskottet några i berörda speciella fall serskildt insigtsfull
män dellogo i öfverläggningen och beslutet; men för min del
116
Den 16 Maj.
eger jag icke en sådan sakkännedom. Vid sådant förhållande
ansåg jag mig böra lita på de Ledamöter af Bonde-Ståndet,
som sig yttrade och hos hvilka man Vcäl icke kan förutsätta
fullkomlig brist på insigt i ämnet. Jag ber dessutom få erinra,
att ehuru måtten äro något förlängda, är dock i Utskottets
förslag proportionen mellan dikets öfra bredd och djup bibe¬
hållen, sådan den finnes föreskrifven i 1734 års lag, eller så¬
som 2 till 1. Bibehållandet af denna proportion hade ock mo¬
tionären Nils Hansson föreslagit. Emedlertid är jag icke emot
en återremiss vid det nu upplysta, fiir mig åtminstone okända,
förhållandet, att Kongl. Landtbruks-Academien gjort underdå¬
nig framställning i ämnet, hvaraf äfven jag anser Utskottet då
böra lemnäs tillfälle taga del.
Efter härmed slutad discussion blef, uppå derom i ve¬
derbörlig ordning gjord proposition, Sammansatta Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottfns berörda Betän¬
kande till Utskottet ålerremitteradt.
§ 5.
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-Ut-
skottets förslag till följande Rikets Ständers underdåniga skrif-
velser:
N:o 74, angående afskrifning af en Landtbrukaren C. Th.
Skårman, i egenskap af Arrendator utaf indragna Pro-
foss-bostället Bryntesgården Lindärfva, ådömd arren-
deskillnads-ersätl ning;
N:o 75, angående upplåtelse af kronojord invid staden Eskils¬
tuna till hamnanläggningar m. m.;
N:o 76, angående afsöndring af jord från åtskilliga kronolä¬
genheter för utvidgning och rätning af vattendraget
invid staden Köping; och
N:o 77, angående undersökning af Kongl, och Ilvitfeldska
gymnasii-godsets tillstånd och förvaltning m. m.
§ 6.
Efter gjord anmälan företrädde Stats-Rådet Friherre
af Ugglas och ailemnade Kongl. Maj:ts i § 8 härnedan före¬
kommande Nådiga Skrifvelse, hvarefter Stats-Rådet, beled¬
sagad såsom vid ankomsten af några bland Ståndets Le¬
damöter, afträdde.
D en 16 Maj.
117
§ 7
Fortsattes föredragningen af Högv. Preste-Ståndets En¬
skilda Utskotts Pastoral- Af delnings Betänkande, N:o 2, öfver
det af Cominitterade omarbetade och år 1856 af trycket ut-
gifna fiirslag tillen förbättrad Kyrko-Handbok ; hvarvid förekom
Förslaget, sid. 6 och 7, rörande reciterandel af Kyrie.
Domprosten Bring begärde härvid ordet och yttrade: I
afseende å denna punkt ber jag få hemställa, att Högvördiga
Ståndet ville godkänna hvad Cominitterade föreslagit och så¬
ledes underkänna Afdelningens här gjorda tillstyrkande. Vid
detta tillstyrkande är nemligen att anmärka, att det står i strid
icke allenast mot hvad Högv. Ståndet vid sistlidne Riksdag i
ämnet beslutade, utan äfven emot hvad Afdelningen sjelf på
ett annat ställe tillstyrker; ja, det står i strid mot sjelfva sa¬
kens inre natur och beskaffenhet. I primitiva törslaget till¬
styrkte Committerade, att Kyrie alltid skulle af Församlingen
sjungas, och detta blef af Ståndet vid förra Riksdagen bifallet,
antagligtvis med afseende å de grundade skäl, som för denna
förändring blifvit af Committerade anförda. Det fanns då inom
Preste-Ståndet en ganska aktningsvärd minoritet, sorn, delande
Committerades åsigt, ville, att afsjungande af samtliga respon-
sorierna måtte bestämmas till allmänt gällande regel; men den
ej talrika majoriteten yttrade sig för bibehållande af hvad i
detta hänseende föreskrifvet är i 1811 års Handbok med un¬
dantag likväl, såsom nyss nämndes, af föreskriften angående
ifrågavarande Kyrie. Committerade, som enligt Preste-Ståndets
begäran borde föreslå någon jemkning mellan dessa motsatta
åsigter, hafva i det omarbetade förslaget, som nu är undor-
stäldt Ståndets pröfning, beträdt den medelväg att med vid¬
hållande i öfrigt af majoritetens inom Preste-Ståndet förliden
Riksdag fattade beslut föreslå, att responsoriet: Herren vare
tack och lof med dertill hörande Hallelujnh alltid skall af
Församlingen afsjungas, och detta tillstyrker äfven nu Afdel¬
ningen. Inconsequensen i detta Afdelningens tillgörande att å
ena sidan föreslå en ovillkorlig församlingssång, der Preste-
Ståndet beslutat frihet, och å den andra föreslå frihet, der Pre¬
ste-Ståndet ingen frihet önskat, ligger så för öppen dag, att
den endast lärer behöfva påpekas för att genast inses. Hvad
som Afdelningen vill skall gälla i afseende å ”Herren vare
tack och lof”, bör väl med lika, om icke större skäl få gälla
om ”Herre förbarma Dig öfver oss”. Så mycket mer är detta
tillbörligt, som Afdelningen genom sitt förslag kommit i strid,
icke allenast med sig sjelf, utan ock, som sagdt är, med sjelfva
sakens inre natur och beskaffenhet. Hela betydelsen af Kyrie
ligger ovedersägligen enligt urgammal liturgisk ordning och
118
1) e n 16 M a j.
enligt hvad Ifögv. Preste-Ståndet vid sistlidne Riksdag syntes
genom sitt beslut antaga för gifvet, deruti, att det är ett För¬
samlingens responsorium, ett Församlingens Jn och Amen till
den förelästa Syndabekännelsen. Denna tager nemligen För¬
samlingen, i det den uppstämmer sitt ”Herre förbanna Dig öf¬
ver oss”, på sina egna läppar; och uttalar dermed en bön om
åtnjutandet af den välsignelse, hvilken liturgen vid Syndabe¬
kännelsens slut i den optativa absolutionen öfver Församlin¬
gen nedkallat. Det kan då aldrig vara lämpligt, ännu mindre
ur liturgiska grunder försvaras att låta presten uppläsa de
ifrågavarande böneorden, holst desamma icke innehålla annat,
än hvad presten redan förut uttalat i syndabekännelsen, och
från hans mun nu komma så mycket mora onaturligt, som de
efterfölja en af honom redan afkunnad absolution. Jag anhål¬
ler derföre vördsamt, att Högv. Ståndet ville, i likhet med hvad
Ståndet vid sistlidne Riksdag beslutade, i consequens med hvad
Afdelningen rörande ”Herren vare tack och lof” sjelf tillstyr¬
ker och i enlighet med hvad sakens natur oafvisligen fordrar,
antaga Committerades förslag i denna punkt.
Biskop Kjörck: Hvad som bestämt afdelningen att, ehuru
den haft tili grundsats att fästa allt vederbörligt afseende å
Högv. Ståndets vid sistlidne Riksdag fattade beslut, likväl i
denna punkt vika derifrån, har varit mängden af de häremot
riktade anmärkningar, som inkommit. Bland annat har man
uttalat den fruktan, att genom det ovilkorlig!) alsjungandet af
responsorier Gudstjensten skulle alltför mycket komma att ut¬
dragas till men för andakten, isynnerhet, under den kalla
årstiden. Man har derlöre velat bibehålla den frihet, sorn
Handboken nu lemnar. För min del tror jag väl icke, alt ge¬
nom sjungandet af Kyrie någon serdeles förlängning af Guds¬
tjensten skall inträffa, likasom jag ock vill medgifva, att litur¬
giska skäl kunna tala derför. Men hvad sakens inre natur
beträffar, kan jag icke fullkomligt dela den siste värde Tala¬
rens åsigt. När Presten läser Syndabekännelsen, så, ehuru
denna är affattad in singnhild numero, läser han den likväl
icke ensamt i sitt namn, utan är väl meningen, att den skall
af hvarje närvarande upptagas oell läsas med (Set ångerfulla
hjerta! och i förlitande på Christi förtjenst. Ar nu Kyrie en¬
dast Syndnbekännelsens Amen, så tyckes det vara val fören¬
ligt med sakens natur, att presten äfven läser detta på samma
sätt som Syndabekännelsen. Man säger likväl, att Afdelnin¬
gen varit inconseqvent, när den tillstyrkt, att Församlingen all¬
tid skall sjunga Halleluja!), och likväl, hvad Kyrie beträffar,
velat lemna Presten frihet att läsa det. Det fullt motsvarig!)
förhållandet i dessa två stycken af mossan kan jag ej rätt
finna; men jag är alldeles icke emot, att äfven Kyrie sjunges,
när det kan på ett värdigt sätt utföras. Men mot att ovil-
D c » 10 Mu j.
119
korligt föreskrifva det, finner jag dessutom ett skäl till betänk¬
lighet i melodiens svårighet. Dess löpningar äro icke så lätta
att exsequera sorn den enkla tonsättningen för Hallelujah.
Det kunde möjligen blifva en sång, som störde andakten i stäl¬
let för att lifva och höja den.
Häruti instämde Prosten Carlander.
Doctor Säve: Jag instämmer med den siste vördade Ta¬
laren, men skulle ändå vilja gå ett steg längre än han, i det
jag anser Högv. Ståndet nu icke böra vara bundet af de be¬
slut, Ståndet vid sistlidne Riksdag i Handboks-frågan fattade.
Såsom vi känne, hade Committerade i sitt primitiva förslag
varit serdeles angelägne om afsjungandet af en mängd respon-
soricr och antiphonier. Majoriteten af Ståndet delade dock icke
den åsigten: man ville medgifva ett, förkasta ett annat, och
besluten, som framkommo genom voteringar, synas mig icke
vara af den vigt, att, då röster ifrån Rikets Presterskap höjt
sig deremot, man icke nu skulle kunna ändra desamma. Man
säger, att sakens inre natur dock fordrar, att Församlingen
sjelf svarar till Syndabekännelsen sitt Amen, och sålunda all¬
tid sjunger Kyrie; men lika naturligt synes mig kunna vara,
att Prestön, som förestafva! Syndabekännelsen, äfven förestaf-
var denna slutliga bönesuck. Man biir besinna, att på lands¬
bygden icke alltid finnes orgel, eller en skicklig Cantor, utan
mången gång endast en oexaminerad Klockare, aflönad med 4
eller 5 tunnor spannmål. Af en sådan kan man icke fordra
någon serdeles sångskicklighet. Det kunde blifva en sång, af
hvilken andakten stördes. Men om äfven detta och andra
stycken af messan skulle alltid och allestädes i landet kunna
på ett värdigt sätt utföras, kan det likväl vara fråga undérka-
stadt, om sådant borde ioreskrifvas. Erfarenheten lärer, att
intrycket minskas af vanan. I England hade jag tillfälle, lik¬
som i do catholska länderna, att höra messan exsequeras med
de resurser, som stå den Catholska och Episcopal-Kyrkan
till buds. Jag hörde det i Windsor, likasom i Oxford och
Cambridge. Jag kan icke neka, att det på mig såsom främ¬
ling gjorde intryck; men då jag såg kyrkorna i alla fall glest
besökta och frågade efter orsaken dertill, blef svaret, att det
var ganska vackert och upplyftande, men att. de hade tillfälle
att alltjemt höra det. Intrycket af det lästa eller hörda ordet
tror jag vara varaktigare. Jag ber Högv. Ståndet fästa ett
välvilligt afseende på Afdelningens förslag, som jag anser vara
framkalladt af omständigheter nes kraf, ej mindre än enligt med
sakens natur.
Med Doctor Säve förenade sig Prosten Melén.
120
Den 16 Maj.
Contracts-Prosten landgren: Med den lifligasto aktning
och tacksamhet för Committéens vidhållande af historiens
practiska grundval tror jag likväl någon större frihet för in¬
gen del upphäfva de liturgiska grundsatserne, såsom de af
den Lutherska dogmen måste anses modifierade. Påståendet,
att Afdelningen och Ståndet måste anses bundna af föregående
beslut, kan jag ej godkänna. l)å Konungen hemställt saken
till ompröfning af Rikets Presterskap, så skedde detta utan
tvifvel derföre, att Hans Majestät ansåg presterskapets åsigter
icke vara troget representerade i Ståndet. Också kunde Af¬
delningen ej annat finna än att den var skyldig icke blott att
collationera Committéens omarbetning med föregående Preste-
Stånds beslut, utan äfven att utlåta sig (ifver Presterskapets an¬
märkningar och vid förslag till ändringar taga dem i betrak¬
tande. Häraf synes mig klart, att frågan ännu måste vara
öppen. Den ovilkorliga nödvändigheten att sjunga Kyrie, som
man här påyrkar, beror af den föreställning, man giir sig, att
altartjensten måste hafva en dramatisk form. Under Påfvedö-
met var detta vigtigt, då Presten betraktade sig såsom med¬
lare mellan Gud och Församlingen ; men i Evangeliska Kyr¬
kan sammanfalla Prestens och Församlingens reier, huru man
än deremot arbetar. Också är den dramatiska formen utan
betänkande bortstruken ur Litanian. Afven i de Committerades
förslag är denna forin betydelselös. Om Presten i Litanian
utan orimlighet kan läsa Diaconens och Församlingens partier;
om han i altartjensten kan läsa Syndabekännelsen och tron i
Församlingens ställe, så ser jag ingen ting grufligt deri, att han
på samma sätt läser [syrin. Den som känner, huru illa det
är bestäldt med Ivlockarnes sång i en stor del landsförsamlin¬
gar, lärer väl ej kunna annat föreställa sig, än att de många
löpningarne och drillarne i Kyrie skola komma att på ett högst
olidligt sätt utföras. Med psalmsången kan detta omöjligen i
samma grad vara förhållandet. Kunde en enkel och lättfatt¬
lig melodi åvägabringas, blefve saken annorlunda. Men då
sådant ej lärer vara att påtänka, yrkar jag bifall till Afdelnin-
gens förslag.
Kongl. Hof-Predikanten Wensioe: De skäl, som tala der¬
för, att Kyrie alltid bör af Församlingen sjungas, hafva redan
blifvit af en föregående värd Talare utredde, och jag ber få
instämma med honom. Hvad nu beträffar den förlängning af
Gudstjensten, som derigenom skulle inträffa, samt svårigheten
att på ett värdigt sätt kunna utföra Kyrie, sorn man här fram¬
hållit såsom motskäl, så ber jag få erinra, att, hvad den förra
eller förlängningen af Gudstjensten angår, densamma omöjli¬
gen kan sträcka sig längre än till ett par minuter. Några
menliga följder för helsan torde sålunda häraf icke kunna här¬
flyta. Det skälet hemtades väl ock egentligen från Commit-
Denlö Maj.
121
terades primitiva förslag, med antagande hvaraf en förlängning
verkligen skulle inträffat, men bör väl nu hafva bortfallit, när
af antiphonierne endast Kyrie och Hallelujali skola enligt det
omarbetade förslaget och Preste-Ståndets vid sista Riksdag
fattade beslut af Församlingen alltid sjungas. Häraf kan in¬
gen större skillnad i Gudstjenstens längd uppkomma än af
sjungandet af en enda Psalmvers mer eller mindre. Hvad åter
svårigheten angår att. kunna på ett värdigt sätt exsequera
detta stycke oell det störande för andakten, som skulle upp¬
stå genom ett misslyckadt afsjungande deraf, så tror jag detta
skäl vara mera sökt än verkligt. Jag är väl ej mnsiealisk,
men jag har hört detta stycke afsjungas uti många kyrkor på
ett, efter mitt omdöme åtminstone, högtidligt sätt. Något stö¬
rande för andakten har jag aldrig förnummit deri. Man bör
väl ock besinna, att hädanefter ingen kan antagas till klockare,
utan att hafva inför Musicaliska Acadeinien aflagt vederbörlig
examen ; och då vore det väl underligt, om icke hvarje kloc¬
kare skulle kunna afsjunga detta stycke och äfven lära för-
samlingsboerne detsamma. Svenska allmogen saknar icke i
allmänhet öra för sång och musik. Vill man nu stadga, att
Kyrie alltid skall sjungas, blir detta stadgande en kraftig an¬
ledning att inöfva det, och efter min öfvertygelse skall man
snart höra det öfverallt sjungas, icke endast af klockaren utan
af Församlingen på ett upplyftande sätt; men lemnar man åter
frihet, så bortfaller denna sporre, och då kan väl hända, att,
om det någongång skall sjungas, Församlingen af ovana der¬
vid icke kan deltaga i sången, eller att denna kommer att gå
mindre väl. Det skall svårligen kunna nekas vara för Kyr¬
kan och utvecklingen af det christliga lifvet en stor vinst, om
Församlingens medlemmar kundo lära sig att i den liturgiska
delen af Gudstjensten deltaga icke blott såsom passiva åhö¬
rare, utan äfven på ett activt sätt. Man har väl sagt, att det
skulle ligga i sakens natur, att, när Presten förestafvar eller
läser Församlingens Syndabekännelse, han ock bör på samma
sätt förfara med dess Amen, som är Kyrie; men detta sednare
är ju ett upprepande af Syndabekännelsen, och det låter väl
besynnerligt att höra det ifrån Prestens läppar uttalas, då det
väl är Församlingen, som dermed skulle taga Syndabekännel¬
sen liksom på egna läppar och med sitt Kyrie säga Ja och
Amen dertill. Man har väl yttrat, att det nu församlade Pre-
ste-Ståndet icke vore bundet af det beslut, Ståndet vid sistlidne
Riksdag i ämnet fattat, och jag medgifver, att, om ett sådant
beslut skulle vid närmare pröfning befinnas vara oriktigt, Stån¬
det nu väl kunde derifrån afvika, men när det har goda skäl
fiir sig, skall ett sådant vacklande se, minst sagdt, besynner¬
ligt ut. Jag anhåller derföre, att Högv. Ståndet må nu vid¬
blifva det beslut, som vitj, sistlidne Riksdag fattades, och att,
122
Den 16 Maj.
likasom Halleluja alltid bör af Församlingen sjungas, detsam¬
ma ock consequent må få gälla om Iiyrie.
Prosten Söderberg: Jag ber få förklara, att jag instämmer
med Domprosten Bring uti den af honom uttalade åsigt rö¬
rande förevarande ämne. Kyrie är ett Församlingens respon-
sorium, ett dess Ja och Amen till den af Presten förelästa
Syndabekännelsen, och, om man besinnar detta, lärer man väl
ock finna olämpligheten af ätt låta Presten uttala detta För¬
samlingens Amen. I andra kyrkosamfund lärer ock Försam¬
lingen, när sång icke kan åstadkommas, talande utsäga detta
sitt responsorium. Så tillgår det t. ex. i Episcopal-kyrkan.
I detta sorlande sätt att svara ligger dock intet, som kan bi¬
draga att väcka någon högtidligare känsla eller höja andakten.
Jag talar här i enlighet med det intryck, en dylik gudstjenst
gjort på mig sjelf. I nyssnämnde kyrkas ritual förefinnes icke
Kyrie troligen af den anledning, att Församlingen är ålagd
att sjelf med half röst deltaga i läsandet af Syndabekännelsen.
Det hufvudsakligaste skäl, man här anfört emot det föreslagna
stadgandet, att Kyrie alltid skall af Församlingen sjungas,
skulle vara svårigheten att kunna på ett värdigt sätt utföra
det. Denna svårighet tror jag icke i verkligheten förefinnas.
Sångfärdigheten bland folket kan icke vara mindre nu än för
några decennier sedan. I min barndom hörde jag det nästan
alltid sjungas; sedan kom en tid, då denna sång: tystnade; men
nu börjar den åter höras här och der. Man finner väl
häraf, att det mer är bruket än den större eller mindre sång¬
färdigheten, som varit bestämmande. Med folk-skolans utveck¬
ling måste för öfrigt sångfärdigheten hos folket alltmera utbil¬
das. Men skulle jag bedraga mig i min föreställning om obe¬
fintligheten af den nämnda svårigheten, så må då om detta
stycke gälla samma föreskrift, som Afdelningen föreslår i af¬
seende å Gloria major, eller att det endast skall sjungas ”vid
högtidliga tillfällen och der en större tillgång förefinnes för ett
värdigt utförande”. Ty min åsigt är, att, när verkliga svå¬
righeter möta för att kunna låta afsjunga detta i musicaliskt
hänseende härligaste stycke af messan, det då heldre helt och
hållet må utelemnas än läsas af presten, såsom förhållandet
är med andra responsorier t. ex. med dig vare ock Herran
och Gud upplyfle våra hjertur/, hvilka äfven uteslutas, der de
ej genom sång af Församlingen kunna uttalas, och understäl¬
ler jag vördsamt detta mitt förslag Högv. Ståndets pröfning.
Prosten Lagergren: Jag anser mig skyldig tillkännagifva,
att jag på Afdelningen icke delat pluralitetens tanke och skulle
hafva reserverat mig emot detta dess beslut, såvida icke så¬
dant stridt emot hvad hittills vanligt varit. Det är väl sannt,
att anmärkningar inkommit mot en förlängd- altartjenst; men
Den 10 Maj.
ia:s
hvad afsjungandet af Kyrie beträffar, hvila dessa anmärknin¬
gar helt och hållet på ett missförstånd och förlora i följe deraf
ock sin vigt, enär genom nämnde afsjungande kan på sin
hiigsta höjd uppkomma en förlängning af 2 eller 3 minuter.
Anmärkningarnas tyngdpunkt kan således icke hvila här. Fruk¬
tar man denna lilla förlängning, återstår alltid den utvägen att
låta sjunga en psalmvers mindre. Då dessutom afsjungandet
af Kyrie är af flög v. Ståndet en gång beslutadt, kan jag ej
finna, hvarför man nu skulle gå ifrån detta beslut, sorn stöder
sig på goda skäl, hemtade från den liturgiska vetenskapen och
sjelfva sakens inre natur. Jag instämmer således med Dom¬
prosten Bring och önskar bifall till Committerades förslag.
Viee-Talman Biskop Annerstedt: Hvad jag ämnade an¬
föra i afseende å förevarande ämne, är redan uttaladt af Dom¬
prosten Bring, Kongl. Hofpredikanten Wensioe och de 2:ne
sista Talarne, med hvilka jag således ber få instämma i det
hufvudsakliga. Blott några ord må jag tillägga. Man talar om
den stora mängd anmärkningar, som i afseende å denna punkt
inkommit, och jag vill visserligen icke förneka, att ju de kunna
vara många, som önska bibehållandet af hvad nu stadgadt
är; men man må härvid icke förglömma, att de, som sålunda
vilja hafva ändring i Committerades förslag, hafva talat, un¬
der det de, som bifalla det, hafva tegat; någon tillförlitlig mä¬
tare å Kyrkans omdöme öfver förslaget utgöra dessa anmärk¬
ningar icke. Hvad man mest haft att anmärka, och på grund
hvaraf man önskat ändring i fiirslaget, har varit den förläng¬
ning af Gudstjenst.cn, man förmodat derigenom skola uppkom¬
ma ; svårigheten att kunna på ett. värdigt sätt utföra det och
det minskade intryck, som skulle blifva följden deraf, att Kyrie
söndagligen afsjönges. Hvad nu förlängningen beträffar, så
inskränker sig denna till 2 å 3 minuter, så att härpå tyckes
mig ingen vigt kunna läggas. Svårigheten att utföra detta
stycke är ej heller stor oell kan lätteligen häfvas. Jag kan
af egen erfarenhet intyga det. I en församling, som var mitt
prebende, och der ingen orgel fanns, och klockaren dessutom,
som var gammal och oförmögen att sköta tjensten, hade till
substitut en bonddräng, lärde sig denne sednare snart, att
sjunga detta stycke på ett oklanderligt sätt. Att intrycket
deraf skulle minskas derigenom, att det oftare förekomme, kari
jag icke heller medgifva. Det kan i många läll vara sannt, att
vanan minskar intrycket : men ju större förträfflighet en sak eger,
desto mera tål den vid att oftare upprepas, ja desto djupare
blir intrycket deraf, (mycket beror ock härvid på omständig¬
heterna, såsom rummet, ämnets vigt, stundens allvar m. m).
Icke tror jag, att intrycket af Tros bekänna. Isen minskas deraf,
att den söndagligen aflägges, och der Nattvard hvarje vecka
begås, såsom i de större städerna, försvagas säkerligen icke
124
Den 16 Maj.
derföre intrycket af Församlingens härliga sång: 0 Guds Lamb.
Tvärtom är att antaga, att, der afsjungandet af Kyrie och an¬
dra stycken af messan sällan förekommer, intrycket deraf går
mer och mindre förloradt, emedan folket, ovandt dervid, ej
rätt vet hvad det är och ännu mindre kan deri deltaga. Jag
för min del tillstyrker derföre bifall till Committerades förslag,
sorn ock är enligt med sakens egen natur och beskaffenhet.
Skulle ej Kyrie af Församlingen sjungas, kan det ej väl för¬
svara sin plats; men nu står det der, såsom ett Församlingens
Ja och Amen till den aflagda Syndabekännelsen. Att låta
Presten läsa detta Ja och Amen, är och förblifver en litur¬
gisk oegentlighet,; likväl får jag bekänna, att jag icke kan dela
den Talares åsigt, som ville, att, om Kyrie icke kunde af För¬
samlingen sjungas, man då helt och hållet toge bort det. I
hvilket fall som holst önskar jag, att det måtte i messan få
bibehålla sin plats; men på skäl jag anfört, önskar jag det
stadgande, att det skall af Församlingen sjungas. Här kan icke
vara fråga om någon artistisk sångfärdighet, utan endast att
få det afsjunget på ett rent, unisont sätt, och härtill saknar
Svenska folket icke naturlig förmåga, då det tvertom, efter
hvad äfven utländningar vitsorda, eger i allmänhet ett godt
musikaliskt öra. I församlingar, der ingen orgel finnes, går
kyrkosången ock ganska väl, och nästan bättre än der orgel
finnes.
Prosten Eurén: Afdelningens Ordförande har redogjort
för de skäl, som föranledt Afdelningen att framlägga ifråga¬
varande förslag, bland hvilka det förnämligaste var den temli-
gen allmänna opinion, som uttalat sig emot Handboks-lör-
slaget i denna del uti de inkomna och till Afdelningen re¬
mitterade anmärkningarne. På denna opinion ansåg jag ock
Afdelningen böra fästa afseende, ehuru jag sjelf icke var obe¬
nägen för Committerades förslag. Svårigheten att kunna afsjunga
Kyrie inom Församlingarne tror jag icke vara så stor, man för¬
menat, och skall denna svårighet säkerligen alltmera minskas,
ju mera sångfärdigheten kommer i följd af meddelad sångundervis¬
ning i Folkskolan att hos allmogen utbildas. Likväl måhända vore
det icke rätt försigtigt att nu ovilkorligen påbjuda afsjungan¬
det af Kyrie utan undantag, då sådana möjligen ännu kunna
vara af verklig nödvändighet påkallade. Men att Kyrie skall
af Församlingen sjungas, bör dock antagas såsom regel, och
medgifvandet, att det må läsas af presten, endast gälla såsom
undantag. Jag ville derför föreslå, att med ändring af Afdel¬
ningens motsatta förslag stadgandet om sjungandet må intaga
första rummet, och medgifvandet, att det kan läsas, derefter
följa. Detta stycke skulle sålunda med bibehållande af dit¬
hörande not lyda:
Den 1G Maj.
125
Derefter sjunger Församlingen, då Presten uppstiger och
vändor sig till altaret:
Herre, förbarma Dig öfver oss!
Christe, iorbarma Dig öfver oss!
Herre, förbarma Dig öfver oss!
Hvarefter Presten sjunger:
Åra vare Gud i höjden, och frid på jorden, menniskorna
en god vilje!
Eller ock läser Presten, fortfarande på knä liggande:
Herre, förbarma Dig öfver oss!
Christe, förbarma Dig öfver oss!
Herre, förbarma Dig öfver oss!
Samt derefter, sedan han stigit upp:
Åra vare Gud i höjden, frid på jorden och menniskorna
en god vilje!
Doctor Nordlander: Gerna är jag villig att instämma i
det af Prosten Eurén framställda förmedlings-förslag. En fri¬
het, som nu är nära ett halft århundrade gammal, blifver deri¬
genom Församlingen medgifven i enlighet med en önskan, ut¬
talad af en stor del af Rikets Presterskap. Der det kan ske,
kommer väl i alla fall då såsom nu Ii yr i. e att af Församlin¬
gen sjungas, åtminstone på Helgedagar eller då Nattvard be¬
gås. Ett sådant bruk är åtminstone i min hemort allmänne-
ligt. Men frågar man efter, huru det nu sker, så blir svaret,
att i allmänhet klockaren sjunger ensam, och Församlingen ut¬
göres af endast stumma åhörare. Melodien med sina många
löpningar gör det svårt för en i sångkonsten ovan allmoge att
följa med. Man kan väl hoppas, att det skall bli bättre ge¬
nom en utbildad sångundervisning i Folkskolan. Men såsom
det nu är, torde väl dessa ord göra lika mycken, om icke
större verkan på åhörarne, om de värdigt och med andakt lä¬
sas af Presten, som om de sjungas af Klockaren. Dessa ord
ega väl icke värde endast för sin melodi, utan i synnerhet för
sitt djupa innehåll, uttrycket af det ångerfulla, troende hjertats
bönesuck. Jag är visserligen icke emot deras afsjungande
eller ovän till sång i allmänhet, men i likhet med flere af
Presterskapet, som sjelfve äro sångare, önskar jag frihet att
kunna här förfara på sätt man kan pröfva för andakten tjen-
ligast. Jag instämmer således mod Prosten Eurén.
Prosten Carlander: Jag vill ej ställa mig på theoriens
grund, utan såsom en simpel practicus endast afse hvad i be¬
rörda fall kan vara lämpligast och ändamålsenligast. Härvid
i 20
D e ii 16 M a j.
vill jag endast erinra om den ovederlägglig» sanning, att myc¬
ket, sorn till theorien är sannt och riktigt, kan, i otid tilläm-
padt, helt. och hållet motverka sitt ändamål. Jag önskar, att
denna sanning matte här ock kunna tillvinna sig behörigt af¬
seende. Man har sagt, att, när Kyrie är ett Församlingens
responsorium, det bör i följd deraf utaf Församlingen sjungas.
Yill man vidhålla denna premiss och tillika att, såsom man
påstått, liturgiska delen af Gudstjensten skall såsom ”ett. dra¬
ma” fortgå med vexlande interlocutioner mellan Liturgen och
Församlingen, lärer det väl efter min uppfattning icke rätt
passa, att den ena personen i detta ”drama” talar och den an¬
dra sjunger. Dessa påståenden synas således gifva stöd der¬
för, art Kyrie bör läsas, och såsom Prosten läser Syndabe¬
kännelsen, eller rättare förestafvar den för Församlingens med¬
lemmar, synes det ock ligga i sakens natur, att han på samma
sätt bör förestafva Kyrie. Men man bör ock besinna, att
Kyrie är en Bön af det djupaste andliga innehåll, en Bön,
hvaruti hvarje Kyrkans medlem, som rätt vill fira sin guds¬
tjenst, måste af hela sitt hjerta vilja instämma. Alla kunna
ock tala, men alla kunna icke sjunga. Det kan ock vara en
fråga, som beror på psychologisk utredning, om ntenniskan,
när hon vill höja denna bönesuck, kan vara redo att ut¬
tala den med sång. Denna bönesuck erinrar om Publicanens
korta bön; jag tror ej, att han i den sinnesförfattning, han då
var, kunde med sång frambära den, och aldraminst i de ut¬
tänjda löpningar, hvaruti melodien är satt till detta stycke uri
vår messa. Den ångerfulle, förmenar jag, nödgas af inre kän¬
sla tala till sin Gud på annat sätt. Jag har härmed icke sagt,
att ju icke melodien är härlig och skön, men den blir för
långsträckt för den bedjande anden. Kommer nu härtill, att
denna melodie, svårlät.tlig af mängden för sina löpningars skull,
illa och omusicaliskt utföres, hvilket torde blifva händelsen åt¬
minstone i många våra landskyrkor, så ligger ju den fruktan
nära för handen, att andakten störes i stället för att lifvas.
Detta ar det hufvudsakliga skäl, hvarföre jag önskar bibehål¬
landet af nuvarande, utaf Afdelningen äfven förordade frihet.
Framför allt synes man mig böra tillse hvad som är utförbart
och kan till uppbyggelse och gagn utföras. Committerades
ifrågavarande förslag kan jag icke anse såsom sådant, och
tillstyrker derföre antagandet utaf Afdelningens.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Sedan jag sist hade or¬
det, hafva tvenne förmedlingsförslag blifvit framställda. Enligt
det ena skulle Kyrie alltid af Församlingen sjungas, men, om
icke tillgång funnes till ett värdigt utförande deraf, helt och
hållet ur messan uteslutas. Härom har redan en föregående
vördad Talare yttrat sig, och för min del instämmer jag i hans
uttalade åsigt derom. På sådant sätt kunde hända, att i
Den 1 (> M ii j.
127
mångå Församlingar det herrliga Kyrie aldrig finge höras of¬
tare än då Litanian lästes. Enligt det andra förslaget skulle
sjungandet af Kyrie höra till regeln och läsandet deraf till ett
undantag endast, så att det i Handboken skulle först stå:
Härefter sjunger Församlingen, sedan Presten uppstått, och
sedan: Eller ock läser presten, fortfarande på knä liggande:
Herre, förbarma Dig etc. Detta förslag tyckes väl vilja närma
sig Committerades, men likväl icke i verkligheten, utan endast
skenbart. Ty antingen den lemnade friheten för Presten att
läsa Kyrie står först eller sist, såsom regel eller undantag,
blir följden densamma som nu: han förfar efter godtfinnande,
eller alldeles såsom Afdelningen föreslagit. För min del kan
jag derföre icke ingå på detta förmedlings-förslag. Blir åter
sjungandet af Kyrie ovilkorligen påbudet, är min öfvertygelse,
att det ej skall dröja länge förrän Församlingarne hafva inöfvat
det, så att sången kommer att gå väl oell fiir andakten upp¬
lyftande. Svårigheten att exsequera stycket är derföre fiir mig
intet skäl att medgifva det föreslagna undantaget. Men en
Talare har förmenat, att, när detta stycke innefattar en Bön,
det skalle vara stridande mot Bönens natur att dermed fort¬
fara så länge, som sången erfordrar. Jag ber härvid få erinra,
att en Bön kan ibland vara lång, ibland åter kort: detta be¬
ror på den bedjandes sinnesförfattning. Kort var Publicanens
bön: men Evangeliet berättar om vår Frälsare i Gethsemane,
att Han bad Ilinge. I Bönens natur finnér jag derföre ej gil¬
tigt motskäl. Hvad sorn icke lärer kunna nekas är, att Kyrie
är till sin natur ett Församlingens responsorium, och som der¬
före icke bör af Presten uttalas. Men när en Församling svår¬
ligen lärer kunna talande utsäga sina responsorier, emedan
häraf skulle uppkomma eit oredigt missljudande sorl, är sång
den lika tjcnliga som gamla utvägen. Man har väl sagt, att
man likväl bör fästa afseende på de önskningar, som blifvit
från så många håll uttalade, att få bibehålla nuvarande stad¬
gande; men jag vågar betvifla, att denna önskan är så all¬
män, som man vill föreställa sig. Intet Consistorium lär hafva
yttrat sig i sådan syftning, och om äfven 20 å 30 enskilda
detta yrkat, så bitr man likväl besinna det mångfaldiga gån¬
ger större antal, som inga anmärkningar aflåtit och som så¬
lunda förklarat sig nöjda med Committerades förslag. Jag vå¬
gar fiirnya min anhållan om bifall till detta sednare uti före¬
varande punkt.
Contracts-Prosten Emanuelsson: Jag begärde egentligen
ordet i anledning af' det utaf Prosten Eurén framställda för¬
medlings-förslag. Min öfvertygelse är, att, ehvad man stadgar
afsjungandet af Kyrie såsom regel eller såsom undantag, det
ändock skall i de flesta fall blifva osjunget, så vida det ej
blifver en ovilkorlig föreskrift, att det skall sjungas. En värd
128
Den 16 Maj.
Talare har väl sagt, att det nu ofta sjunges af Församlingarne i
hans hemort; men i min åter sjnnges det på somliga ställen
aldrig, på andra åter någon gång, och då på de stora Hög-
tidsdagarne. Öfverväger jag de skäl, som tala för eller emot
denna Församlingens sång, finner jag de förra vida giltigare.
Svårigheterna äro icke heller så stora, som man förmenat.
Man bör komma ihåg, att ingen Klockare lärer väl numera
kunna antagas utan att vara i sångkonsten examinerad, och
att sång äfven ingår bland Folkskolans undervisnings-ämnen.
Skolungdomen kan väl på detta sätt lätteligen få tillfälle att
inöfvas i afsjungandet af både detta och andra stycken af
messan, och när det så har fortgått några år, skall man väl
kunna hoppas, att Församlingens medlemmar, som sålunda fått
i ungdomen emottaga denna undervisning, skola på ett värdigt
och upplyftande sätt kunna utföra både detta och andra re-
sponsorier. Dillners psalmodicon, som börjar alltmera komma i
bruk ibland folket, underlättar ock betydligen sångundervisnin¬
gen derstädes. Jag förenar mig således med Domprosten Bring.
Doctor Gumadius: I motsats till den föregående värde Ta¬
laren tror jag åter de skäl vara öfvervägande, som tala för
bibehållandet af den nuvarande friheten att efter omständig¬
heterna kunna läsa eller sjunga Kyrie. Betraktar man frågan
ur theoretisk synpunkt, kan det väl vara riktigast, att För¬
samlingen sjelf alsjunger detta stycke; men man måste ock här¬
vid afse det practiskt möjliga, det till uppbyggelse mest le¬
dande, och i detta fall torde en skyldig försigtighet bjuda att
icke stadga, det Kyrie skall ovilkorligen sjungas. Man säger
väl, att om ett sådant stadgande gifves, skall med den ut¬
veckling, sångundervisningen inom Folkskolan kan vinna, och
hvartill dylika föreskrifter i Handboken kunna blifva en tjen¬
lig sporre, inom några få år sångskickligheten vara så utbil¬
dad, att både detta och andra stycken af messan skola kunna
på ett värdigt sätt i Församlingarne utföras. Afven jag vill
hoppas, att Folkskolan kommer att bidraga till en utbildad
sångskicklighet hos vår allmoge; men under de år, som för¬
flyta, innan Skolan hunnit bära denna frukt, synes mig icke
vara skäl att påbjuda en sång, som utan tvifvel mångenstädes
skulle utföras på ett för andakten ingalunda upplyftande sätt.
Man må ju då bida och se tiden an samt bibehålla den frihet,
som nu är medgifven. Ju mera sångförmågan hos folket ut¬
bildas, desto mera kommer det nog att deltaga äfven i respon-
sorierne, som då allt mera och mera kunna afsjungas, och sa¬
ken kommer att gå utaf sig sjelf. En vördad Talare har väl
sagt, att Svenska folket skulle ega en, af utlänningen till och
med vitsordad, naturlig sångfärdighet; men det gifves nog un¬
dantag och samme vördade Talare torde kunna intyga det.
I min
Den 16 Maj.
129
I mia hemort ^ finnas flere Församlingar, der sången är mod
flere brister och ovanor behäftad, och den kan derföre icke
sägas vara upplyftande, åtminstone ej för främlingen, som är
ovan vid sådana missljud. På många ställen tillgår afsjun-
gandet af responsorierna så, att klockaren ensam verkställer
det, utan att Församlingen deri deltager. Månne icke då lä¬
sandet deraf är bättre? Jag medgifver, att en vacker sång kan
höja andakten; men om responsorierna nu ock skulle kunna
på ett värdigt och upplyftande sätt utföras, så kan likväl fråga
blifva, om det bör vid hvarje gudstjenst ske. Det som
ofta förekommer, förlorar sitt djupa intryck. Skulle man för
afgörandet af denna fråga vilja samla folkets röster, torde de
så utfalla, att afsjungandet af responsorier borde sparas för
Kyrkans stora högtider eller då Nattvard begås. I afseende å
en värd Talares anmärkning, att man borde äfven besinna, att
.Kyrie är en Bön, för hvilken han ansåg den nuvarande melo¬
dien alltför långsträckt, har en annan värd Talare svarat, att en Bön
kan stundom vara lång och stundom kort alltefter den bedjan¬
des sinnesförfattning. Detta svar häntyder dock på ett miss¬
förstånd. Anmärkningen rörde hvarken Bönens längd eller
korthet, utan huruvida det kan vara enligt med naturen af en
Bön, som går ifrån en ångerfull syndares hjerta, att anropa
Herren med de många löpningar, hvari melodien är satt till
detta ord. Jag förenar mig med Prosten Eurén och tillstyr¬
ker antagandet af det förmedlings-förslag, han framställt.
Kyrkoherden Otterström: Äfven jag har några ord att
säga med afseende på den practiska sidan af frågan. Jag har
tvenne socknar. I den ena kan Skolläraren ej sjunga och följ¬
aktligen ej till afsjungande af Kyrie inöfva skolbarnen. Kloc¬
karen är hvem man kan få, ty lönen är så ringa, att man ej
kan få någon kunnig och examinerad. Huru skall det äfven
med bästa bemödande blifva möjligt att der inom något år
åstadkomma ett värdigt afsjungande af detta responsorium, så¬
vida man ej deråt ville gifva någon vanlig psalm-melodi? År
det rådligt att utfärda påbud, der man förutser, att det måste
öfverträdas, emedan det påbjudna ej kan verkställas? I den
andra socknen finnes Orgel och kunnig Orgelnist. Der har
Kyrie ofta afsjungits, men ensamt af sångaren. Hela den öf¬
riga församlingen lyssnar stum. Visserligen kan ungdomen in-
öfvas att i den sången deltaga, men knappt någonsin skall en
sång blifva en värdigt utförd församlingssång, som på en staf¬
velse har en lång tonlöpning och i så måtto afviker från den
vanliga kyrkosången.
Det har mer än en gång inträffat, att jag enligt Handbo¬
kens föreskrift vid samma gudstjenst och med samma försam¬
ling sju gånger upprepat Fader Får, och om efter gudstjen-
IJögv. Pr este-Slån dets Prat. 1857. 4:de Ilandet. 9
130
Den 10 Maj.
sten förekommit Bibelförklaring, som afslutats med Bön, har
samma Fader Får för samma församling kunnat läsas åtta
gånger inom några timmar. Jag tror icke, att det vore väl,
om så inträffade Söndagligen, ty den härliga Bönen läses ej
med samma lust, då den för ofta återkommer. Om nu detta
inträffar med Ordet, så mäste det ännu vissare inträffa med
Sången. För mycken sång tröttar, och för ofta upprepad för¬
lorar den mycket af sin verkan. Vill man derföre med sån¬
gen åstadkomma högtidlig lyftning för sinnet, så måste den
begagnas med förstånd och måtta. Liturgen beböfver derföre
i denna del någon frihet för att kunna lämpa sig efter om¬
ständigheterna, och man bör ej med Handboken lägga ett tungt
ok på hans bemödande att upprätthålla gudstjenstens värdighet
och högtidlighet.
En talare har anmärkt det ”besynnerliga” deri, att Kyrie
skulle af Presten upprepas. Anmärkaren bör dock finna, att
äfven Amen är ett responsorium, som ingen funnit ”besynner¬
ligt”, att det upprepas af Presten.
Man lägger så mycken vigt på hvad Ståndet beslöt vid
förra Riksdagen. Jag gör det äfven; men man får ej förbise
hvad som härvid blifvit anmärkt från så många håll. Det
ligger mycken förvillelse i att anse dessa anmärkningar såsom
uttryck blott af de trettio anmärkarnes opinion, och att i
likhet med en talare påstå, att de, som icke insändt anmärk¬
ningar, hafva gillat Committerades förslag. Jag protesterar för
egen räkning mot en dylik slutledning, ty jag har icke insändt
några anmärkningar, ehuru jag icke kunnat godkänna nu ifrå¬
gavarande anordning, som Committerade föreslagit, utan att
den i någon måtto varit påkallad.
Domprosten Knös: Jag beklagar, att jag icke varit till¬
städes vid discussionens början, och beder derföre om ursäkt,
i händelse att jag skulle komma att anföra något, som möjli¬
gen redan förut af annan talare blifvit yttradt. De båda huf-
vudfrågorna synas mig här vara: hvad är det rätta? och, hvad
är möjligt att i nu ifrågavarande fall inom Svenska Församlin¬
gen åstadkomma? Beträffande den förra frågan vill jag ej in¬
låta mig på theoriens vidsträckta fält, utan åberopar heldre hi¬
storiens vittnesbörd. Så vidt som jag studerat och lärt känna
den christna cultens historia, har Liturgien bestått uti ett fort¬
satt alternerande nfellan Presten och församlingen. Häraf föl¬
jer, att Kyrie är en del af det, som vid Liturgiens utförande
tillkommer församlingen. Ty då Presten börjar gudstjenten
med en adlocution, fortsätter församlingen med syndabekännel¬
sen, hvilken här ursprungligen och alltid varit betraktad såsom
af Presten i församlingens namn uttalad och församlingen lika¬
som förestafvad, hvaremot Prestens enskilda syndabekännelse
antingen, såsom i många äldre Liturgier och ännu inom Ca-
D « n 16 Maj.
131
tholska Kyrkan, särskildt och före församlingens syndabekän-
ne uttalades samt beledsagades af särskildt responsorium, eller
ock, såsom i flera gamla Protestantiska Kyrko-ritualer äfven i
Sverige angafs, ansågs ligga i den tysta bön, han genast ef¬
ter framträdandet för Altaret aflägger. Men på syndabekännel¬
sen, såsom den nu hos oss förekommer och hufvudsakligen är att
betrakta såsom en församlingens actus, följer den af Presten
förkunnade optativa absolutionen. Derpå genom afsjungande
af Kyrie ”täger församlingen den af Presten nyss förut uttala¬
de bönen, sammanfattad i en hufvudsumma, på sina egna läp¬
par, och dertill likasom säger sitt ja och amen” (Motiv. s. 6).
Härigenom är platsen beredd för lof och tacksägelse, som först
af Presten uttalas genom Englalofsången och derefter af
församlingen genom Gloria major eller någon denna mot¬
svarande Psalmvers. Ilar slutas ock första afdelningen af
Altar-gudstjensten före predikan. Den andra afdelningen bör¬
jar med intonationen: Herren vare med eder, och församlin¬
gens dithörande responsorium, samt fortsattes med Collectan,
såsom inledning till dagens bibelstycken, af hvilka nu främst
följer Epistelen. Mellan denna andra afdelning och den tredje
utgör Gradual-psalmen en öfvergång, hvari ock ligger en för¬
beredelse lill dagens Evangelium, med afseende på hvilket nämn¬
de psalm alltid väljes. Evangeliets läsning är höjdpunkten och
slutsumman af Altar-gudstjensten före predikan, och trosbekän¬
nelsen är på visst sätt församlingens härvid afgifna responso¬
rium, hvarföre ock trosbekännelsen äfven får sjungas och i äl¬
dre tider alltid afsjöngs. Så har den del af Altar-liturgien,
som föregår predikan, blifvit anordnad redan i äldre tider, så
har den blifvit af Luther uppfattad, så finnes den ännu bibe¬
hållen i de flesta Evangelisk-Lutherska Kyrkor, sådan hufvud¬
sakligen var den ock hos oss ända till 1811. Men häraf föl¬
jer ock, att Kyrie måste betraktas såsom ett af de liturgiska
stycken, som tillhöra församlingen att utföra. Det kan i detta
hänseende jemföras med Gloria major. At Presten kan ej ut¬
förandet eller framsägandet af dessa stycken öfverlemnas, ty
det är endast vid bekännelsen (syndabekännelsen och trosbe¬
kännelsen) samt i visst hänseende vid uttalandet af den gemen¬
samma bönen, som Liturgen framträder att tala i församlin¬
gens namn.
Man har framställt flera inkast och anmärkningar mot den
af Committerade föreslagna anordningen af Altar-liturgien för
att söka visa, att denna anordning icke är för vår tid lämplig
och i practiskt hänseende icke rätt utförbar. Man har yttrat,
att ett ofta förekommande upprepande af samma uttryck min¬
skar intrycket. Den religiösa känslan säger dock motsatsen
och i dess vittnesbörd instämmer hela den christna forntiden.
Just dessa urgamla stycken, nemligen Kyrie och Gloria major,
äro härpå synnerliga bevis, hvilka ådagalägga, att den äldre
132
Den 16 Maj.
Kyrkan icke blott icke fruktade, utan tvärtom älskade dylika
smärre återupprepanden och i dem fann sin andakts bästa li¬
turgiska uttryck. Man liar ock sagt, att Altar-gudstjensten af
folket omfattas med mindre uppmärksamhet än predikan, och
att den derföre icke bör förlängas: man har såsom bevis här¬
för åberopat den osed, att många skulle komma till kyrkan
först när predikan begynnes och derföre ock lemna kyrkan när
predikan är slut. Att en sådan osed finnes, vill jag visst icke
förneka, och en icke längesedan hädangången högt uppsatt och
utmärkt man inom Svenska Kyrkan har derom sagt, att de,
sorn så göra, komma till kyrkan utan syndabekännelse och gå
derifrån utan välsignelse. Men så vidt jag kan döma efter för¬
hållandet härmed i de landsorter, der jag vistats, är denna
osed icke landssed, utan skulle man förr kunna benämna den
stadssed; men äfven såsom sådan har den synts mig vara i
aftagande, hvarföre ock jag tror, att ett inom vårt land allt
mera väckt religiöst lif bevisar sig äfven deri, att det förer till
ett allt sannare uppskattande af Altar-gudstjenstens betydelse,
äfvensom till ett allmännare deltagande i denna del af guds-
tjensten. Under en sådan riktning till ett bättre anser jag der¬
före ingalunda vådligt, utan tvärtom mycket förmonligt att
återföra Altar-liturgien till dess äldre, äkta och principenliga
form. Vidare har ock den mening här blifvit uttalad, att i
musikaliskt hänseende skulle afsjungandet af Kyrie mångenstä¬
des möta hardt nära oöfvervinnerliga svårigheter. Angående
det musikaliska vågar jag visst icke tilltro mig att döma; men
om en ny Kyrkohandbok blifver anbefalld, så kommer väl nå¬
gon tid att förflyta, innan den öfverallt blifver införd, och un¬
der denna tid torde väl åtgärder för inlärandet af denna sång
kunna allestädes vidtagas. Skulle detta oaktadt svårigheterna
här och der befinnas allt för stora, så vet jag ingen bättre ut¬
väg än den att för dylikt undantagsfall söka vederbörlig di¬
spens. Undantag böra dock väl lika litet i detta fall som i
andra bestämma regeln. Af alla dessa skäl får jag förorda
antagandet af Committerades förslag i detta hänseende.
Biskop Thomander: Här är icke fråga om olika åsigter i
något politiskt eller ekonomiskt hänseende, och synes man mig
sålunda kunna förutsätta så mycken större oväld vid bedöman¬
det af andras olika meningar. Och det höre vi nog, att såda¬
na finnas här, och de torde icke heller saknas inom försam¬
lingen. Möjligt, lärer det väl således icke blifva att stadga
något, som väcker allmän belåtenhet. Säkert är emedlertid, att
många finnas, som önska ett församlingens verksammare delta¬
gande i gudstjensten än nu är fallet, och som sålunda vilja, att
både Kyrie och responsorierna i allmänhet alltid skola af för¬
samlingen afsjangas. Den motsatta åsigtens försvararare synas
egentligen icke hafva någonting- emot sjelfva saken, utan yrka
D e ii 16 Maj.
133
frihet att antingen läsa eller sjunga, isynnerhet af fruktan att
det sednare icke skall kunna låta verkställa sig. Denna fruk¬
tan anser jag dock sakna behörig grund. Det finnes en för¬
samling, sorn har här närvarande tre efter hvarandra följande
Pastorer, och der Vice-Pasforn företog sig af nit för saken
att inöfva allmogen i afsjungandet af responsorierna, och ehu¬
ru slättboerna icke äro kända för särdeles stora musikaliska
anlag, så lyckades företaget väl efter lemnad undervisning på
några Ilelgedags-eltermiddagar. Sådant vittnar erfarenheten.
Och skulle församlingen icke kunna sjunga Kyrie, så skulle
den icke heller kunna sjunga vissa af våra psalmer, som hafva
vida svårare melodier, t. ex.: "Vår Gud är oss en väldig borg."
Men sjunges Kyrie sällan, blir melodien främmande för för¬
samlingen, hvaremot, om det sjunges söndagligen, den lätteli¬
gen är inöfvad. Svårigheten torde sålunda just härleda sig
deraf, att det icke allmänneligen sjunges. Men att Kyrie till¬
hör församlingen och icke prestön, lärer oss ovedersägligen den
liturgiska vetenskapen. Det öfverensstämmer med sakens egen
natur och har äfven för sig häfden. Sådana band synes mig
vår Kyrka icke böra slita eller kasta från sig. I liera Engel¬
ska Dissenter-församlingar läsas dessa ord af församlingen, men
likväl annorlunda än presten läser dem hos oss. Det går med
en långsamhet, som icke borde vara i vår smak. Men säkert
är, att mången af våra bästa Liturger icke läser så väl som
en Engelsk Klockare, då Engelska församlingarne deremot sjun¬
ga vida sämre än vi. Deras Kyrko-sång utföres mod en takt,
som för oss icke är behaglig, Det är alldeles ett liturgiskt
oting att låta presten läsa Kyrie, och då, såsom jag nämnt,
svårigheten att få det af församlingen afsjunget har mera sin
grund i föreställningen än i verkligheten, kan jag ej inse, hvar¬
före man skall bibehålla en sed, som i sjelfva verket är osed.
Man bör väl härvid icke just hafva sin tanke fästad på en
oskicklig sångare eller en oöfvad menighet, utan på hvad som
kan vara det rätta. Tar man saken an med foglighet och icke
med fe.rvor, låter den sig nog lätt utföra. En värd talare har
likväl förmenat, att intrycket skulle minskas, derest denria sång
ofta förekomme; men månne detta är att befara? — Ar då
intrycket af Juldagsbönen, som förekommer en gång på året,
liiligare och varaktigare än intrycket af Syndabekännelsen, som
läses söndagligen? Jag tviflar på, att man med fullt skäl kan
påstå detta. Jag tillstyrker antagandet af Committerades förslag.
Häruti instämde Prosten Wåhlander.
Contracts-Prosten Landgren: Jag har begärt ordet för att
rätta ett redactionsfel, i..fall Afdelningens förslag skulle komma
i åtanke. Kyrie och Ära vare Gud äro i förslaget förknippade
med hvarannan, likasom om det sednare vore ett svar på det förra;
134
De» 16 Maj.
hvilket är en orimlighet. Kyrie är ju församlingens svar på
aflösnings-bönen oell Arti vare Gud ar ju ett nytt tilltal. Mig
synes Committéens förslag kunna bibehållas, blott man får
tillägga en parenthes bakefter Kyrie, all det må läsas af
Presten, då det omöjligen med någon värdighet, kan sjungas.
Om proposition härå får jag vördsamt anhålla. Rörande lätt¬
heten att åvägabringa sången äro exempel anförda, hvilka in¬
genting bevisa, då frågan är om en tvångsåtgärd för hela Ri¬
ket. Den som åhört det olidliga lätet i somliga landsförsam¬
lingar, der Klockaren än liiper i den ena tongången än i en
annan, lärer väl utbedja sig att slippa den begärda förändrin¬
gen. Att låta Dom-Capitlen för sådana småsaker öfversväm-
mas med dispens-ansökningar anser jag minst sagdt onödigt.
Domprosten Bjärling: Jag vill endast med få ord tillkän¬
nagifva, att jag helt och hållet delar den åsigt om betydelsen
af Iiyrie i liturgiskt hänseende, som af Domprosten Bring blif¬
vit uttalad. Kyrie kan icke betraktas annorlunda än såsom
ett församlingens responsorium till den af presten förelästa syn¬
dabekännelsen, och då det så är, bör det väl af församlingen
sjungas och icke af presten läsas. Jag tror icke heller, att
några synnerliga svårigheter skola möta för utförandet häraf,
enär, om Kyrie söndagligen sjunges, folket snart allmänt skall
inöfva det, helst sångfärdigheten måste tilltaga med en utveck¬
lad folkskole-undervisning.
Sedan discussionen härmed blifvit förklarad slutad, gjorde
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen proposition å bifall till
Afdelningens i afseende å reciterandet af Kyrie framställda för¬
slag, och blef denna proposition med Nej besvarad.
K. H. Erke-Biskopen och Talmannen gjorde härefter pro¬
position å bifall till Committeradcs förslag i berörde hänseen¬
de, då blandade Ja och Nej hördes, likasom ock votering be¬
gärdes.
Då fråga nu uppkom hvad som skulle utgöra contra-pro¬
position i den yrkade voteringen och meningarne härom voro
skiljaktiga, anställdes för afgörandet häraf, och sedan H. H.
Erke-Biskopens proposition, huruvida det af Prosten Söder¬
berg framställda förslag skulle blifva contra-proposition, blifvit
med Nej besvarad, votering öfver följande godkända voterings¬
proposition:
Den som vill, att Prosten Euréns under discussionen fram¬
ställda förslag skall blifva föremål för contra-propositionen,
röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, kommer
Den 16 Maj.
135
åter Contracts-Prosten Landgrens förslag att utgöra contra-
propositionen.
Voteringen, sora härefter försiggick, befanns vid rösternas
summering hafva utfallit med 21 Ja mot 17 Nej; hvadan så¬
lunda Prosten Euréns förslag skulle i contra-propositionen ingå.
Hufvudvoteringen, som härefter företogs öfver följande god¬
kända voterings-proposition:
Den som bifaller Committerades förslag, röste Ja; den det
icke vill. röste Nej. Vinner Nej, är åter Prosten Euréns för¬
slag af Ståndet antaget;
befanns vid rösternas summering hafva utfallit med 17
Ja mot 21 Nej, och var sålunda det af Prosten Eurén i af¬
seende å reciterandet af Kyrie framställda förslag af Ståndet
antaget.
Biskop Thomander förklarade, att, ehuru han icke bruka¬
de att reservera sig mot Ståndets beslut, han likväl nu ansåg sig
dertill föranlåten, enär Ståndet vikit ifrån en grundsats, som
hvilade på skäl, bestyrkta af den liturgiska vetenskapen.
Likaledes anmäldes reservationer af Vice-Talmannen Bi¬
skop Annerstedt, Biskop Fahlcrantz, Domprostarne Knös och
Bring:, Kongl. Hofpredikanterne fVensioe och Nordlund, Pro-
starne Wåhlander, Tellbom och Söderberg samt Comminister
Beckman.
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen tillkännagaf, att,
om H. II. haft rättighet att deltaga i afgörande!., hans röst va¬
rit ibland deras, som nu stadnat i minoriteten, likasom ock
att H. II. skulle hafva deltagit i de nu afgifna reservationerna.
Härefter förekom Afdelningens förslag sid. 7 och 8, till
den återstående delen af Högmesso-gudstjensten emellan Syn¬
dabekännelsen och Tron, som börjas med orden: Vid hög¬
tidligare tillfällen etc.
Doctor Säve, som härvid på begäran erhöll ordet, yttrade:
Hvad den så kallade Gloria major angår, så kan väl ej sär¬
deles skada, om den här i ordningen intages såsom varande
fordom sjungen i församlingen, eller rättare sagdt såsom ett
Grekiskt-Catiiolskt kyrkobruk, allenast man ej fordrar, att den
på alla Högtidsdagar skall sjungas, emedan jag då nödgas
motsätta mig det både af inre och yttre skäl. De inre skälen
äro, att sången i sin fullständigare form har icke blott ett an-
tiarianskt, utan elt nästan antitrinilariskt syfte att framhålla
13G
Den 16 Maj.
och prisa en person af elen heliga Treenigheten framför de öf¬
riga. Så tilltalas Guds Son i vida utrnärktare nion än Fa¬
dren och isynnerhet än den lieliga Ande, benämnes ”allena
helig, allena Herre, allena den aldra högste o. s. v.” Detta
var likväl icke sångens ursprungliga uttryck eller grundtanka,
som var att prisa Fadren genom Sonen oell för Sonens sän¬
dande. Man jemföre härmed den Grekiska texten till denna
sång i Apostoliska Constitutionerna. Denna så mycket beröm¬
da lofsång är således dogmatiskt felaktig. Det yttre skälet
åter är, att man i få kyrkor torde kunna åstadkomma ett vär¬
digt utförande. För att ej tala onv den rika instrumenteringen i
i de Catholska kyrkorna, sakna vi hos oss äfven den öfvade
ohören, som i de förras tempel alltid var till tjenst. Men äf¬
ven om vi på alla ställen i vårt land hade sådane medel till¬
buds, så kan dock mycket sättas i fråga, om en aldrig så vac¬
ker hymn, utförd företrädesvis genom en Orgelnist, Can¬
tor och några Chorsångare, men i hvilken blott några få af
församlingen våga instämma, någonsin kan verka samma upp¬
byggelse, som när hela församlingen deltager i afsjungandet af
någon af våra herrliga kyrkopsahner. Skall något Gloria ma¬
jor nödvändigt här intagas och afsjungas, så förordar jag hö¬
geligen Pastoral-Afdelningens vid förra Riksdagen i Betänkan¬
det N:o 2 afgifna förslag- såsom dogmatiskt riktigare och i det
hela bättre. Vördnaden mot en Cathol.sk tradition eller häfd,
sorn dessutom ej är den aldra äldsta Kyrkans, bör väl ej för¬
må oss att antaga hvad som efter noggrannare pröfning måste
befinnas mindre lämpligt, om ej alldeles förkastligt. Pastoral-
Afdelningens ofvannämnda första förslag lyder sålunda:
”Vi lofve Dig, vi välsigne Dig, vi tillbedje Dig, vi prise
och äre Dig, vi tacke Dig för Din stora härlighet. 0 Herre
Gud, himmelske Konung, Gud Fader allsmäktig! 0 Herre,
den Aldrahögstes enfödde Son, Jesu Christe, som borttager
verldens synder! O Du Helige Ande, fridens, sanningens och
nådens Ande! Du Gud är allena helig. Du är allena Herre.
Du är allena den Högste. Ära vare Dig, Jesu Christe, med
den Helige Anda, i Guds Faders härlighet. Amen.”
Skilnaden emellan denna lofsång och den nu föreslagna
äldre är uppenbar. Sonens person framträder bär ej framföre
eller mera än Fadrens och den Heliga Andas. Alla personer¬
na i den heliga Treenigheten tilltalas Alia hembäres ock för¬
samlingens lof för någon genom hvar och en af dem oss till¬
delad gudomlig välgerning. Alla sammanfattas slutligen under
det gemensamma tillropet: ”Du Gud är allena helig” etc.
Som denna sång är ej obetydligt, kortare, blir den ock möjli¬
gare att utan inskränkning af den för den öfriga gudstjensten
behöfliga tid värdigt utföra.
1) e ii 10 M a j
137
Viee-Talman Biskop Annerstedt: Hnfvndfrågan är här,
när skall gradual-psalmen sjungas? Afdelningen svarar härtill,
efter gloria major. I afseende å denna sednare öfverensstäm¬
ma Committerade och Afdelningen deri, att den bör endast
vid högtidligare tillfällen och der större tillgång förefinnes till
ett värdigt utförande afsjungas; men skall gradual-psalmen in¬
taga den plats, som Afdelningen ioreslår, blir afsjungandet af
gloria major alltid olämpligt. Ty rätt lämpligt kan väl icke
vara att låta tvänne sånger följa, den ena efter den andra, i
olika tonarter. Detta tyckes man mig böra lätteligen finna.
Efter min åsigt åter bör gradual-psalmen förekomma emellan
Episteln och Evangelium, hvilket sednare äfvenledes bör från
altaret föreläsas, såsom ock Högv. Ståndet förut beslutat, i
händelse Kongl. Maj-.t skulle i Nåder stadfästa förslaget till
2: ne nya årgångar predikotexter. Härigenom erhölle gradual-
psalmen sin rätta plats, som den ock förut och af ålder inne¬
haft. Att den Ambrosianska lofsångcn skulle vara antitrinita-
risk till sitt syfte, kan jag icke finna af dess innehåll, rätt
fattadt, och lemnar den traditionella häfden icke heller något
stöd för ett sådant påstående. Naturligt tyckes mig vara, att
efter allagd syndabekännelse den ångerfulle med förtröstans¬
fullt hjerta fäster sin tanke vid Honom, som var sänd till arme
syndares frälsning, och med fullaste hjerta utbrister i tack och
lof till Guds Son, som, menniska vorden, borttog verldens syn¬
der. Sedan den antitrinitariska striden längesedan var utkäm¬
pad, har ock denna härliga sång blifvit nyttjad både inom den
catholska kyrkan, såsom ock sedan inom den protestantiska,
utan att man någonsin stött sig på dess innehåll, icke ens
under tider, då dogmatiska tvister annars hörde till ordningen
för dagen. Jag ville nästan anse en omarbetning eller för¬
ändring af den gamla sången såsom ett sacrilegium, att jag så
må säga; förr må den då utelemnas. Men, såsom jag nämnt,
hnfvndfrågan är här, hvar gradual-psalmen skall få sin plats.
Derom har jag uttalat min mening, och jag anhåller, att Högv.
Ståndet ville härpå fästa all den uppmärksamhet, frågan förtje¬
na^ enär härpå beror anordningen för öfrigt i denna del af
messan.
Prosten Millen: Jag begärde egentligen ordet med anled¬
ning af det stränga klander, som den förste talaren framställde
mot den här förekommande lofsången, hvari han stött sig vid
de der förekommande höga uttryck i afseende på andra per¬
sonen i Gudomen. Nu har emellertid den siste talaren redan
tagit lofsången i försvar och för mig återstår endast att till-
lägga några få ord i detta afseende. Att lofsången är anti-
ariansk medgifver jag den förste talaren gerna; men detta måtte
väl icke vara något fel, utan snarare en förtjenst hos densam¬
ma. Att den deremot skall vara behäftad med någon anti-
138
Den 1C Maj,
trinitarism kan jag icke finna. Jag har aldrig hört det fram¬
ställas såsom antitrinitarism, att andra personen i Gudomen
tilltalas med de högsta, med gudomliga epitheter; men väl har
man med en viss misstanka för antitrinitarisk riktning betrak¬
tat dem, som icke vilja tillägga honom sådana epitheter. Man
bör väl icke heller förglömma, att här icke är fråga om en
dogmatisk sats eller trosbekännelse, utan om en lofsång och i
en sådan utgjuter sig hjertats fullhet i ord, som icke få mätas
elter samma måttstock, som lägges på de dogmatiska uttrycken.
Efter syndabekännelsen och den derpå följande optativa abso-
lutionen finner jag det vara naturligt, att det lättade hjertat
utbrister i lof och pris till frälsaren från syndens skuld och
straff och dervid icke kan finna nog höga ord för att uttrycka
hvad det känner. Jag kan alltså icke finna något skäl till
stympande af ifrågavarande lofsång, utan önskar, att den bibe-
hålles i sin ursprungliga form.
Doctor Nordlander: Äfven jag har ej funnit några betänk¬
ligheter vid att bibehålla den Ambrosianska lofsången oförän¬
drad, och anser cj rätt att borttaga denna kyrkans gamla kle¬
nod ur förslaget. Någon antitrinitarism vill jag der ej finna,
och jag ser ej heller någon gradering af Gudomspersonerne
der, men finner det naturligt, att menniskan efter aflagd syn¬
dabekännelse i tack och lof utbrister i synnerhet med tanken
på Honom, Guds Lamb, som borttagit verldens synder. Hvad
gradual-psalnien beträffar, har Afdelningen för att icke för¬
länga altartjensten endast velat afsjungandet af en psalm der¬
under, och då ansett, att gradual-psalmen biir intaga den plats,
den har i vår nu gällande Handbok. Till gradual-psalmer vill
ock folket enligt öfligt bruk gerna hafva en hel psalm, så att,
om en psalm till skulle sjungas, altartjensten komme nog myc¬
ket att utdragas. Det kan väl vara sannt, att när gloria major
sjunges, blifver efter afdelningens förslag sång på sång; men
dels kommer väl icke Gloria major att sjungas oftare än på de
stora högtiderna, och dels när Gloria Deo in excelsis sjunges,
blifver i alla fall sång på sång, äfven efter Committerades för¬
slag, och såsom det nu äfven är. Jag för min del tror Af¬
delningens fiirslag vara lämpligt och kunna af Högv. Ståndet
antagas.
Prosten Arosenius: Det har ifrån början icke varit mig
rätt klart, huru långt närvarande discussion borde gå. Men
sedan de sednaste talarne utvidgat sina anföranden till det
ämne, hvilket efter mitt förmenande utgör sjelfva hufvudfrågan,
torde äfven mig tillåtas att deröfver säga min mening. Denna
hufvudfråga är: huruvida Evangelium skall för altaret läsas
eller icke. Hvad angår Gloria major, inser jag icke anmärk-
ningarnes ändamål, då enligt förslagen densamma endast högst
D e ii 10 Maj.
139
sällan kan komma att användas, och blott då, när medel fin¬
nas att den värdigt utföra. Deremot synes, som ville icke
Afdelningen tillstyrka Evangelii läsning för altaret. Härvid
bör ihågkommas, att detta uteslutande strider emotoPreste-
Ståndets beslut vid båda sistförflutne Riksdagar. Ar 1851
uttalades detta enhälligt af Preste-Ståndet i dess underdåniga
skrifvelse till Kongl. Majit med anledning af de föreslagna nya
årgångarne af predikotexter. Och härvid stödde sig Ståndet
på en af flertalet bland Dom-Capitlen uttryckt mening. Jag
förmodar derföre, att de mångahanda anmärkningar emot altar-
tjenstens längd, hvilka Afdelningens ledamöter här så ofta om¬
talat, dock icke kan röra denna fråga, eller härflyta från Ca-
pitlen. Och denna så fruktansvärda altartjenstens förlängning,
hvaruti skulle den väl efter Committerades förslag komma att
bestå? Jo, uti afsjungandet af blott en enda vers efter engla-
lofsången och Evangelii uppläsning. När nu allt detta likväl
öfverensstämmer med liturgiens fordringar, sådana de här tyd¬
ligen blifvit framställda, och dessutom med Preste-Ståndets
tvänne gånger uttalade öfvertygelse, kan jag icke inse något
antagligt skäl att nu detsamma frångå under ingen annan
förevändning än en förlängning, hvilken verkligen befinnes
alltför obetydlig för att förtjena något afseende.
Domprosten Knös: Såsom förut rörande afsjungandet af
Kyrie, får jag nu rörande Gloria major uppställa frågorna:
hvad är i detta hänseende det rätta? hvad är det practiskt
lämpliga och utförbara? — I afseende på den förra frågan
tror jag försvaret för eller förklaringen af Committerades åtgärd
att återupptaga på detta ställe Gloria major främst finnas deri,
att ett af liturgiens ändamål är att framställa enheten mellan
vår kyrka och andra christna kyrkosamfund i äldre och nyare
tider. Hela den äldre christna kyrkan har ända från sina för¬
sta tider egt och vördat detta liturgiska stycke och ansett det
för en dyrbar klenod; äfvensom det vid Lutherska Reformatio¬
nen biel' bibehållet och derföre öfvergått till alla de äldsta
Lutherska församlingarnes liturgier samt ännu i dessa, åtmin¬
stone i de aldraflesta finnes qvar. Bland det myckna rörliga,
vexlande, föränderliga, som förekommer vid gudstjensten, bland
de många olikheter, som till följd af tidernas olikhet och till
tid och rum skilda församlingars olika behof ingått i anord-
ningarne för gudstjensten, qvarstår detta, jemte andra likartade
uråldriga beståndsdelar af liturgien, såsom monumenter från
äldsta tider, utvisande kyrkans enhet och oföränderligheten i
dess lof och tillbedjan. Dock, så vigtigt detta skäl är, så borde
det dock vika, om man kunde bevisa någon väsendtlig brist
eller något, vare sig dogmatiskt eller liturgiskt, fel finnas i
Gloria major. Troligt är visserligen icke, att i sådant fall alla
skulle blundat för ett sådant fel ända från kyrkans fäder i
140
D e 11 16 Maj.
2:dra eller 3:dje seklet ända till författarne af den nya Preus¬
siska Agendan i vår tid. Men nog liar detta liturgiska stycke
— det vet jag väl — haft sina vedersakare, dock endast, så
vidt mig bekant är, inom rationalismens tidehvarf eller unge¬
fär under de sednaste 100 åren. Somlige hafva sagt, att det¬
samma är arianskt, andre att det är antiarianskt, ja sabellianskt.
Temligen bevisligt är dock, att det är äldre än alla dessa
controverser och schismer; de motsatta beskyllningarne upp¬
häfva derjemte hvarandra. Med de dogmatiska controverser-
nas alnmått bör en sådan lofsång ej mätas, hvarjemte det oaf-
brutna erkännandet och begagnandet inom christna kyrkan
utvisar, att den är en liturgisk klenod, mot hvilken inga dog¬
matiska betänkligheter hafva i äldre tider och andra länder
blifvit uppställde. Må vara, att den i vår kyrka blott mera
sällan skulle komma att begagnas, så är det dock en vinst
redan deri, att den intages i liturgien, att den finnes der tryckt
och att den sålunda blifver allmänt känd. Utförandet hör
visst icke till det practiskt overkställbara, ty hvad sorn hos
oss förr kunnat ske, är väl icke äfven nu en omöjlighet, och
hvad som t. ex. i vidsträckta delar af den evangeliska kyrkan
i Tyskland ännu i dag sker, kan väl icke vara hos oss allde¬
les olämpligt. Vidare är det ett alldeles oriktigt påstående,
att Committerade åsyftat införande af två gradual-psalmer i
stället för en. Hvad man sålunda här behagat kalla den för¬
sta gradual-psalmen, är blott en mycket kort psalmvers, som
föreslås att merendels begagnas i stället för Gloria major, när
nemligen denna ej sjunges, och nämnde psalmvers utgör då
ett responsorium. Så brukades ock i Sverige ända till 1811.
Såsom jag redan haft äran nämna, framstår liturgien i formelt
hänseende såsom ett alternerande mellan presten och försam¬
lingen. Men denna urgamla och principenliga form försvinner
genom Afdelningens deri vidtagna förändringar. Församlingen
skulle nemligen enligt Afdelningens förslag först sjunga Gloria
major och omedelbart derpå gradual-psalmen. Detta strider
mot allt hvad hittills i liturgiskt hänseende varit brukligt och
ansetts rätt. Afven vår nuvarande Kyrkohandboks författare
hafva aktat sig för att'begå ett sådant fel.
Den andra hithörande stora frågan är den om evangeliets
läsning vid altargudsljensten före predikan. Visserligen anser
jag detta vara det rätta. Det är det urgamla bruket, som
grundar sig derpå, att bibelordet har vid gudstjensten en två¬
faldig betydelse, den ena såsom ett Guds Ord i och för sig,
den andra såsom text och substrat för predikan. Hvad som
främst af allt bevisar kyrkans enhet och oföränderlighet bland
alla folk och i alla tider är ju just det evangeliska ordet.
Derföre har ock detta i alla tider varit liturgiens höjdpunkt.
En och annan af äldre författare har härför äfven åberopat
Rom. 15: 16 (enligt grundtexten) och, ehuru detta bibelställe
Den !6 M aj.
141
väl icke egentligen åsyftar hvad som rörer liturgien, tror jag
dock det äfven i anseende till denna kunna hafva någon till-
lämpning. Men om ock Evangeliets läsning från altaret icke
skulle anses vara absolut nödvändig, så blifver den dock relativt
nödvändig, om flere perikop-årgångar skola i vår kyrka infö¬
ras. Bifall lill Åfdelningens förslag kommer således att inne¬
bära afslag på förslaget om en treårig perikop-cykel. Härvid
må ock besinnas, alt Evangeliets läsning från altaret är det
från äldsta tider vanliga bruket och att man äfven i Sverige
ända till 1811, således ännu i mannaminne, dervid varit van,
likasom ock att så sker i andra Evangeliskt Lutherska kyrkor.
Man har vidare anfört såsom motskäl, att genom Evangeliets
läsning från altaret skulle altargudsljensten alltför mycket för¬
längas. Jag tror skilnaden blifva rätt obetydlig och icke skola
väcka mycken uppmärksamhet. Ilufvudskälet, hvarför jag ta¬
ger mig frihet att tillstyrka Committerades förslag i denna del,
är till följd af allt det föregående, att liturgien bör upptaga
hvad som är det fasta, bestämda, alltid bestående och sig lika,
således framför allt Christi Evangelium, uttryckt i dagens Evan-
gelii-perikop; hvaremot predikan beror på subjectiv förmåga
hos predikanten att utlägga och tillämpa denna perikop, samt
derföre är gudstjenstens rörliga, i mångfaldiga skiftningar vex¬
lande och af olikhet i tider och personer beroende element.
För att ej dessa båda sins emellan skiljaktiga delar af guds-
tjensten måtte med hvarandra sammanblandas och på det att
bibelordet må framstå i sin objectivitet, tillstyrker jag bifall
till Committerades förslag.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: En värd talare har an¬
märkt, att när Gloria major sjunges efter ära vore Gud i höj¬
den, blir äfven då efter Committerades förslag sång på sång;
och jag ber att härtill få svara, att det blir ett församlingens
svar i samma tonart, hvari presten sjungit sitt eira vare Gud.
i höjden; då deremot enligt Åfdelningens förslag Församlin¬
gen skulle sjunga tvänne sånger efter hvarandra i olika ton¬
arter. Min anmärkning härom torde sålunda icke vara af den
värde talaren vederlagd. För öfrigt ber jag få instämma med
Domprosten Knös.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Hufvudfrågan här är onek¬
ligen, huruvida Evangelium skall läsas från altaret eller icke.
Preste-Ståndet har redan i sammanhang med pröfningen af
förslaget till 2:ne nya årgångar predikotexter beslutat Evan-
gelii läsning från altaret och till Konungen framburit sin un¬
derdåniga önskan om Nådig stadfästelse derå. Handboken bör
då väl ock föreskrifva, när denna läsning skall ske. Afdel-
ningens förslag är i detta stycke dunkelt; det slutar med or¬
den: ”Dessa efterföljande Guds Ord skrifver Propheten N.” etc.;
142
Den 16 Maj.
men om efter Epistel-läsningen Evangelium skall följa Tron
eller en psalm, är icke klart. Jag vill föreställa mig likväl,
att Afdelningen mening är, det Tron skall följa efter Epistel¬
textens uppläsning. Men om nu både Epistel och Evangelium
skola läsas, såsom Högv. Preste-Ståndet ock vid 2:ne föregå¬
ende Riksdagar beslutat, blifver nödvändigt, likasom med sa¬
kens natur enligt, att gradual-psalmen afsjunges dem emellan,
hvarigenom ock denna sednare erhåller sin rätta plats. Jag
tillstyrker derföre bifall till Committerades förslag i detta hän¬
seende.
Kyrkoherden Otterström: På man lemnat liturgen och
församlingen frihet att afsjunga den ambrosianska lofsången,
eller ej, så kunde jag dermed åtnöjas; dock måste jag bekänna,
att den är lindrigast sagdt öfverflödig. För sin höga ålder
må den för de lärde hafva hvad värde som helst; för den nu
lefvande församlingen är den dock något alldeles nytt, och då
församlingen ej återfinner i dess ord ot.t upprepande af Guds
eget Ord, skall man på guldvigt väga det menskliga påfundet
och ej med de lärde i dess höga ålder finna en ursäkt för dess
brister. Lätt kan då inträffa, hvad Doctor Säve antydt, att
den enfaldige i hvad som skulle vara ett lof till Treenigheten
stöter sig på dessa ord om den andra personen: ”Du är
allena helig, Du är allena Herre, Du är allena den Högste”,
samt att derigenom kunna framkallas de schismer, som man
med en Handboksförändring ville förekomma eller bilägga.
Denna lofsång, inskränkt till ”högtidligare tillfällen och der
en större tillgång förefinnes till ett värdigt utförande”, skall
dessutom medföra en olikformighet, som gör messan i Hufvud-
staden, der man kan anlita Operans sångchör, och i läroverks-
städerna, der man kan använda sångsällskaper, capellpersonal,
musik-corpser m. fl., till en lockelse för den enfaldiga hopen
att af nyfikenhet tillströmma såsom till en catholsk högtid.
Huruvida detta är önskligt, hemställer jag till hvar och en.
Doctor Nordlander: Afdelningen har ingalunda glömt frå¬
gan om Evangelii läsning från Altaret, utan, såsom det synes
af Afdelningens yttrande, sid. 6, har Afdelningen ansett, att,
om Kongl. Maj:t i Nåder stadfästade förslaget till 2:ne nya
årgångar predikotexter, nuvarande perikop borde jemte Episteln
och omedelbart efter denna från altaret af Presten uppläsas de
år, när öfver samma Evangelium icke predikan hålles. Men
deremot har Afdelningen icke trott lämpligt vara att läsa sam¬
ma Evangelium både från altaret och predikostolen. Emedler¬
tid, då Kongl. Maj:t ännu icke lemnat sin sanction till nya
Evangelii-förslaget, ansåg ock Afdelningen det vara alltför
tidigt att derom något i Handboken nu nämna, då man väl
kunde antaga, att, om en sådan sanction tillkomme, Kongl,
Den 16 Maj.
143
Maj:t ock i sådan händelse föreskrefve, huru med Evangelii
läsning förhållas bör. Då emedlertid enligt Afdelningens för¬
slag nuvarande perikop icke skulle alla år från altaret läsas,
lärer väl ock deraf följa, att gradual-psalinen icke kunde få
sin plats efter Episteln, utan måste intaga samma rum, som
den nu har. För öfrigt får jag förklara, att om Högv. Ståndet
skulle anse uppbyggolsen kunna mera befordras genom Com-
mitterades förslag, vill jag icke sätta mig emot antagandet
deraf.
Biskop Kjörck: Jag vill endast yttra mig i afseende å
den af Kongl. Hofpredikanten Wensioe förmenta otydlighet,
hvad som enligt Afdelningens förslag skulle följa efter Epi¬
steln. När förevarande stycke dermed slutar och Afdelningen
säger, att detsamma handlar om den del af Högmesso-Guds-
tjensten, som förekommer emellan Syndabekännelsen och Tron,
lärer det väl vara tydligt, att Tron skall enligt Afdelningens
förslag läsas efter Episteln. —• För (ifrigt, rörande Evangelii
läsning från Altaret, yttrar Afdelningen: ”1 händelse af blif¬
vande nådig stadfästelse af det år 1850 afgifna förslaget till
2:ne nya årgångar Prediko-texter, torde visserligen jemte Epi¬
steln och omedelbart efter denna också Söndagens Evangelium
böra från Altaret af Presten uppläsas de år, när öfver samma
Evangelium icke predikan hålles; men derom lärer Kongl.
Maj:t i sådan händelse serskildt i nåder förordna”. Jag kan
således icke heller inse, att någon otydlighet rörande den sa¬
ken i Betänkandet förefinnes.
Häruti instämde Prosten Eurén.
Doctor Säve: Ehuru Afdelningens förslag innehåller den
förmildring i Committerades, att Evangelium vid Gudstjensterna
ej skulle läsa3 från Altaret hvarje år, utan endast två år af
trenne, då ej deröfver predikas; så hemställer jag ändock, om
detta verkligen bör antagas. Man säger: de nya perikop-år-
gångarne göra det nödigt, på det att folket hvarje siindag må
få höra tillika de gamla texterna, såsom kära genljud från den
tid, då dessa predikades. Men dels är den tid, då de åter
skola predikas, ej långt borta, dels äro de nya texterna så
valda, att de utgöra nästan parallelstycken till de gamla. Sa¬
ken skall således icke vara deni fremmande. Vidare har fol¬
ket icke bevisat en sådan förkärlek för det af ålder antagna,
att det går hellre i kyrkan för att höra de gamla tusende
gånger upprepade perikoperna. Tvertom löpa de hoptals till
conventiklarne för att der få höra andra sidor af Guds ord
icke blott läsas, utan äfven uttydas. Med den stora saknaden
tror jag således det ej har så stor fara, allenast de få höra
något annat Guds ord i stället. Andtligen förlänger detta
114
Den 16 Maj.
också altartjenst.cn, ehuru under den kalla årstiden till föga
fromma för folket, som åtminstone på landet är vant att sitta
qvar från början till slut, om också en eller annan, som är
mindre klädd, förfryser fotterna. Om allt sådant har man icke
begrepp i städerna, der, om icke kyrkorna äro eldade, allt lik¬
väl är på lösare fot, så att hvar och en ingår och utgår, när
han bäst tycker. Jag vill ej tala om presten, som i städerna
vanligen har blott endera, predikan eller altartjenst, men på
landet oftast måste göra beggedera och dertill en hel mängd
förrättningar på Söndagarne. Oer flera dupplicationer äro —
på Gottland kan presten få predika i tre kyrkor på samma
dag — blir det också tröttande och tank-dödande att uppläsa
dubbla texter 2 å 3 gånger.
I såväl läroståndets som den christna Församlingens
namn beder jag derföre, att såsom förut aldrig mer än en text
måtte läsas från altaret, samt att, om Evangelium skall läsas,
Epistel-läsningen då må inställas. Vill man upphjelpa guds-
tjensten och göra kyrkorna mera besökta, ehuru man nu egent¬
ligen ej kan klaga öfver en brist i detta afseende, så måste
detta ske på annat sätt, nemligen icke genom förökade bibel-
lectioner från altaret, utan företrädesvis genom en innerligare,
kraftfullare och mer evangelisk ordets predikan.
Häruti instämde Prosten Söderberg.
Föredragningen af Pastoral-Afdelningens berörda Betän¬
kande afbröts här för att i det till eftermiddagen utsatta Ple¬
num fortsättas.
§ 8.
Föredrogs Kongl. Maj:ts denna dag meddelade Nådiga
Skrifvelse tili Rikets Ständer, angående hos Kongl. Majit fram-
stäldt anbud på amorteringslån till Svenska Statsverket.
Biskop Thomander begärde härvid ordet och yttrade: Jag
kati väl föreställa mig, att ifrågavarande Nådiga Skrifvelse
kommer att till Stats-Utskottet remitteras, -och skulle jag der¬
vid vilja hemställa, huruvida icke, enär det ärende, som är
föremål för den Nådiga Skrifvelsen, onekligen torde fordra en
skyndsam behandling, Högv. Ståndet kunde finna lämpligt att
Serskildt derpå fästa Utskottets uppmärksamhet, för att icke,
med den rätt som 44 § 1 morn. Riksdags-Ordningen lemnar,
förelägga Utskottet någon viss dag för afgifvande af sitt ytt¬
rande i ämnet. Hvad det sednare alternativet i det gjorda an¬
budet beträffar, så tror jag det böra helt och hållet afslås, eme¬
dan det lemnäs långifvaren öppet att efter tre års förlopp
kunna, efter sorn penningeställningen då kan vara, förfoga ef¬
ter godtfinnande, utan att någon motsvarande rättighet här
lem-
Den 16 Maj.
145
lemnäs låntagaren, emedan, så vidt jag nu kunnat fatta me¬
ningen, denne sednare skulle ega skyldighet att nu bestämma
sig äfven i sednare hänseende, men den förre åter först vid
tiden af trenne års förlopp.
Uppå härefter gjord proposition blef denna Kongl. Maj:ts
Nådiga Skrifvelse, jemte det i anledning deraf af Biskop Tho¬
rnander nu afgifna yttrande till Stats-Utskottet remitterad.
§ 9.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets följande Utlå¬
tande och Memorial:
N:o 30, i anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets Be¬
tänkande N:o 9, öfver väckt motion om förändring af
13 Gap. 4 § Giftermåls-Balken; och
N:o 31, i anledning af återremiss af vissa punkter i Lag-
Utskotlels Betänkande N:o 29, om förändring af gäl¬
lande Concurslag.
Ståndet åtskildes kl. ,j3 e. m.
Ut supra.
In fidem.
S. fl. Almqvist.
Den 16 Maj.
Plenum kl. |6 e. m.
,§ I-
Fortsattes den i förmiddagens Plenum afbrutna öfver-
läggningen rörande Högv. Preste-Ståndets Enskilda Utskotts
ftögv. Preste-St. Prot. 1857. 4:de Bandet. 10
146
Den 16 Maj.
Pastoral-A/'delnings Betänkande N:o 2, öfver det af Commit-
terade omarbetade och år 1856 af trycket utgifna förslag till
en förbättrad Kyrko-Handbok, och serskildt Afdelningens för¬
slag till den delen utaf ritualen för Allmänna Gudstjensten,
som, förekommande mellan Syndabekännelsen och Tron, bör¬
jar med de å sid. 7 af Afdelningens Betänkande befintliga
orden: ”Vid högtidliga tillfällen” etc., hvarvid
Contracts-Prosten Landgren, som först undfick ordet, yttrade:
Då till försvar för Committéens förslag till ordning för hög-
messogudstjenst åberopas, att det är bygdt på orubbliga af
ålder erkända liturgiska grundsatser; så vill äfven jag uttrycka
min erkänsla derföre, att Committéen vid lösningen af sin
stora uppgift utgått från historisk practisk grund. Men detta
hindrar mig ej att tvifla, huruvida de grundsatser, på hvilka
handboks-förslaget skall vara bygdt, verkligen äro så ovilkor¬
lig! bindande, att någon modification i enlighet med nu gäl¬
lande ordning är omöjlig. Liturgien har genomlöpt frenne olika
tidsåldrar, under hvilka fullkomligt motsatta åsigter af det
Christ.liga troslifvet småningom åvägabragt en olika ordning
för Gudstjensten. I den gamla christna kyrkan, hvars missa
calechumenorum närmast är jemförlig med vår predikoguds-
tjenst, skulle det aldrig hafva fallit någon in atF betrakta bi¬
belläsningen såsom företrädesvis tillhörande altar-gudstjensten,
der de trognas böner och nattvarden hade sin egentliga plats.
Kom så Påfvedömet med sin böjelse att mer insöfva än väcka.
Missa calechumenorum. och predikan försvann, och bibelläs¬
ningen indrogs såsom ett vidskepligt boman opus i sjelfva al-
tare-tjensten till ett Gudi behagligt offer, antingen deraf följde
någon uppbyggelse eller intet. Bland annat gyckel, som refor¬
mationen inskränkte eller bortsopade, var äfven Gudstjenstens
theatraliska form. Man räddade visserligen ur den påfviska
concursmassan de beståndsdelar, som ansågos ega ett obestrid¬
ligt äkta christligt värde, och ordnade dem med eller utan för¬
ändring i enlighet med den sanna känsla, som man egde för
troslifvets utveckling, samt med tillbörligt undseende för ur¬
åldrig plägsed, och hvad som ej passade i stycket för altar-
tjensten, sköt man upp på predikstolen, såsom en mängd bö¬
ner för öfverhet, sjuka, döde samt litanian, hvilka väl ännu i
dag med allt fog kunna anses hafva vida större rätt att till¬
höra altaret än Evangelium, om man så strängt yrkar på evigt
gällande liturgiska grundsatser. Men den grundsats, hvarför
man nu ifrar, beträffar uteslutande formen af tal och svar
mellan Presten och Församlingen. Denna form är redan bru¬
ten derigenom, att Presten i Syndabekännelsen och Tron måste
åtaga sig Församlingens röle; och någon vigt ligger för ingen
del derpå, att den återställes. En theatralisk ordvexling mellan
Presten och Församlingen ligger mindre i vår Kyrkas allvar¬
Den 16 Maj.
147
samma caracter, der både Prest oell Församling skiftevis bedja
tillsammans och skiftevis sjunga tillsammans. Helt annat vore,
om en brist röjdes i sjelfva saken, så att antingen anordnin¬
gens psychologiska sanning vore kränkt, såsom det med Com-
mittéens begifvande skett i Introitus, eller också lärans renbet
stöde på spel. Kampen mellan formalism och realism, som i
alla tider mer och mindre skakat Kyrkan, har i våra dagar
dykit upp med förnyad styrka. Realismen, som bos oss upp¬
träder med reformerta sympathier och med hufvudsyftemål att
uppväcka Svenska Kyrkan till ett kraftigare troslif, ser ett vida
kraftigare medel härtill i predikan än i altartjensten och skall
med största ovilja anse hvarje försök att utvidga den sednare
på den förras bekostnad. Det är bekant, huruledes Handbo¬
kens omarbetning föranleddes af den utbrytande Norrländska
Separatismen. Mig synes, att om högmesso-gudstjensten verk¬
ligen skulle få den form, som Committéen åsyftat, och sådant
af höga öfverheten vid straff tillgörandes påbjödes, så skulle
öfver hela riket ett doft missnöje födas, som för ingen del i
framtiden blefve fördelaktigt hvarken för Kyrkan eller den
fraction, som genomdrifvit förändringen. I stallet för att bota
små rernnor i Kyrkan, skulle den, om jag ej är allt för illa
underrättad, framkalla ännu betänkligare.
Domprosten Björling: Frågan om Evangelii uppläsande
från Altaret synes mig utgöra den hufvudsakligaste punkten uti
den nu förevarande delen af Afdelningens förslag; och står
denna fråga i nära samband med antagandet af det nya textför¬
slaget, hvilket Preste-Ståndet redan för tvenne Riksdagar till¬
baka gillat och godkänt. Committerade ansågo sig böra vid
utarbetande till förslag för den del af altartjensten, som nu är
i fråga, utgå från den förutsättning, att det nya textförslaget
skulle vinna nådig stadfästelse, och då var det för dem nöd¬
vändigt att införa Evangelii läsning vid altaret, emedan vid så¬
dant förhållande derpå berodde, huruvida Söndagarnes ursprung¬
liga betydelse skulle bibehållas oförändrad eller icke. Och då
nu ingen anmärkning emot nämnde textlörslag blifvit framställd,
och man således ännu är berättigad att förutsätta dess nådiga
stadfästelse såsom högst sannolik, så får jag hemställa, att
Högv. Ståndet måtte antaga förslaget om Evangelii läsning för
altaret. Bruket att i sammanhang med altar-gudstjensten och
före predikan uppläsa Evangeliet utgör alldeles icke, såsom
någon föregående Talare förmenat, en nyhet inom christna
Församlingen. Det förefinnes nemligen redan ganska tidigt
både inom den Grekiska och Vesterländska Kyrkan, hvarifrån
det öfvergick och antogs först uti den Catholska Messan och
efter Reformationen jemväl inom de Lutherska Försainlingarne
i Tyskland. Skall åter Evangelium läsas för Altaret, så må¬
ste väl denna läsning på något sätt skiljas från Epistelns
148
Den 16 Maj.
uppläsande, på det ej tvenne bibelläsningar måtte utan något
afbrott följa på hvarandra; och häraf uppkommer nödvändig¬
heten att ställa gradualpsalinen emellan Episteln och Evange¬
lium.
Hvad beträffar anmärkningarne emot Gloria major, och
serskildt förmenandet, att densamma skulle sakna äldre häfd;
så är väl sannt, att denna lofsång icke förekommer med samma
ord uti den äldsta Grekiska liturgien; men redan tidigt åter¬
finnes den uti den Vesterländska Kyrkan, och anträffas den
jemväl så väl i den Preussiska Agendan som äfven i de flesta
öfrige Kyrkorna uti Tyskland; och bör man icke förundra sig
deröfver, att den saknas uti den Franska Protestantiska Kyr¬
kan, enär denna Kyrka väl icke eger någon egentlig Agenda.
Vidkommande slutligen de dogmatiska anmärkningarne
emot innehållet af denna lofsång, så äro icke heller de grun¬
dade. Deri säges nemligen alldeles icke, att den andre per¬
sonen i Gudomen skulle vara allena Herre, allena helig, al¬
lena den högste, utan om man läser den mening till slut, der
dessa ord förekomma, så synes det, att Han så kallas endast
tillika med den Heliga Anda i Guds Faders härlighet, och att
således ingen af Gudomens tre personer är deri bortglömd.
Jag tillstyrker derföre bifall till Committerades förslag jem¬
väl i denna del.
Prosten Lagergren: Då jag, som uti Afdelningen deltagit
i handläggningen af förevarande fråga, i afseende å densamma
varit af olika tanka med majoriteten, torde jag vara skyldig att
med några ord uttala min mening. Redan vid förra Riksda¬
gen har jag bifallit Ståndets då fattade beslut med afseende å
förslaget om Evangelii läsning från altaret, och vill det synas
mig, att man nu bort respectera detta beslut, derest inga ser¬
deles vigtiga grunder anförts till dess upphäfvande. Att inga
dylika grunder blifvit anförda, gifver dock sjelfva Afdelningens
Betänkande vid handen. Det erkänner Committerades förslag
till nämnde läsning såsom både passande och på liturgisk
häfd grundadt. Huru kunde Afdelningen så uttrycka sig,
derest tillräckliga skäl funnits för dess förkastande? Väl sä¬
ges, att betydande röster höjt sig emot en förlängning af Hög-
messan, men med afseende på den föreslagna Evangelii-Iäsnin-
gen hvilar ju förmenandet om en sådan förlängning helt och
hållet på en fiction, då den endast komme att utgöras af ett
par minuter. Hvarför då lyssna till röster, som med all sin
betydenhet dock icke förstått obetydenheten af deras så be¬
skaffade anmärkning? Lika liten grund för sin förmening liar
den Talare, som ansett så väl Committerades förslag som Pre-
ste-Ståndets vid förra Riksdagen fattade beslut innefatta ett
återgående till Catholicismen. Tvertom står det i full öfver¬
ensstämmelse med innehållet af våra äldre Kyrko-Handböcker.
Den 1C Maj.
149
Hvad vidare beträffar frågan om Gloria major, så har Af¬
delningen lika med Committerade tillstyrkt införandet af denna
lofsång; och då Ståndet sjelft vid förra Riksdagen med ogil¬
lande af den bearbetning, då varande Pastoral-Aldelning i sitt
första Betänkande försökte, besliit, att densamma i dess nu
framställda skick skulle bibehållas, vore det väl underligt, om
Ståndet nu fattade deremot stridande beslut. Af dessa skäl
får jag tillstyrka bifall till Committerades förslag.
Domprosten Knös: Till mitt förra yttrande utbeder jag
mig att få tillägga några urd. Man har sagt, att Kyrkohand-
boksförslaget skulle hafva blifvit uppgjordt med den syftning
och i det ändamål att derigenom med Kyrkan återförena de i
vårt land befintliga secteriska och separatister. Detta vågar
jag alldeles förneka. Från många andra än från desse hafva
anmärkningar mot vår nuvarande Kyrko-Handbok förnummits.
Om ock de secteriskt och separatistisk sinnade högljuddast höjt
sina röster mot Handboken och Catechesen, så äro de icke de
enda, icke ens de fleste, aldraminst de bäste af opponenterne
deremot. Hvar och en, som opartiskt betraktar saken, måste
erkänna, att i dessa böcker finnas brister, som icke kunna
försvaras. Men när de så häftigt och bittert, ja ock mången¬
gång så ensidigt och orättvist, som nu sker, anfallas af de
nämnde sectmakarne, så är mycket angeläget, att Kyrkan äf¬
ven i anseende till dessa böcker intager en fast. och säker po¬
sition, der den kan med kraft försvara sig och afslå hvarje an¬
fall såsom obehörigt. Detta är enligt min uppfattning ända¬
målet af och syftningen med den nu förehafda revisionen. En¬
ligt dessa åsigter har jag deri deltagit och velat concedera allt
åt sanningen, men intet åt secterismen.
Hvad serskildt beträffar Gloria major, vill jag anmärka,
att denna lofsång finnes i många mycket olika former och re¬
censioner inom den äldsta Kyrkan. Den har i detta hänseende
mycken likhet med en annan vördnadsvärd klenod från den
urchrisfliga tiden, nemligen Symbolum Apostolicum. Men lik¬
som detta sistnämnda fixerade sig småningom äfven Gloria
major i en viss, allmänt erkänd oell antagen form, och det är
denna, som i den Evangeliskt-Lutherska Kyrkans liturgier blif¬
vit införd och i Committerades förslag upptagen. Både nämnda
Symbolum och denna lofsång äro att likna vid blommor, sorn
förekomma i många species och ännu flera varieteter. Ett all¬
deles eget species af Gloria major är det, som finnes i de Apo¬
stoliska Constitutionerna. Jag har icke väntat att få höra
dem här citeras, ty det kan icke vara någon obekant, att denna
skrift är af Ebionitiskt ursprung, hvaraf följer, att det species
af Gloria major, som der förekommer, tillhör icke den all¬
männa Kyrkan, utan det Ebionitiska partiet, hvars prägel den
ock uppenbarligen bär. Man har äfvenledes anfört, att många
150
Den 16 Maj.
christna Kyrkor finnas, i hvilka Gloria major icke brukas. Ja
visst är det så, men många christna Kyrkor eller rättare kyr-
kopartier finnas, som hafva alldeles ingen liturgi, andra, som
hafva nästan ingen sådan, och från dessa förekomma alla möj¬
liga öfvergångar ända till de Kyrkor, för hvilka liturgien är
det vigtigaste och väsendtligaste, ja nästan allt vid gudsfjen-
sten. Det sistnämnda är förhållandet med Romersk-Catholska
Kyrkan, såsom bekant är. Reformatorerne förefunno det så¬
dant inom hela den dåvarande christna Kyrkan, men de be¬
trädde olika vägar för afhjelpande af det stora felet. Då nem¬
ligen Calvin (och i allmänhet de Schweitziska Reformatorerne)
tillerkände åt liturgien en mycket underordnad ställning, ja
nära nog ingen betydelse, och gjorde predikan till det förnäm¬
sta, ja nära nog till allt, så ställde Luther de båda elemen-
terna i Gudstjensten (det liturgiska och det homiletiska) i full
paritet med hvarandra, såsom båda lika berättigade och vig¬
tiga, och om han än på ett och annat ställe synes sätta pre¬
dikan främst eller uppskatta den högst, så sker detta blott i
polemisk ifver mot Catholicismen, hvilket man bäst finner, då
man jemför alla de yttranden, Luther i detta ämne afgifvit.
Men följden häraf har blifvit,, att den Reformerta Kyrkan har
ingen eller en mycket ringa liturgi (Engelska Episcopal-kyrkan
undantagen), hvaremot den Evairgeliskf-Lutherska har en li¬
turgi, som i allt hufvudsakligt sluter sig till den äldre Kyr¬
kans. I de delar af Lutherska Kyrkan, der unionen blifvit
införd eller reformerta tendenser gjort sig gällande, hafva ock
mångfaldiga medelvägar blifvit försökta. Men man skulle nära
nog kunna uppställa och historiskt försvara den satsen, att bi¬
behållandet af Gloria major framstår såsom ett liturgiskt cri-
teriuin på bibehållandet af den äkta Lutheranismen, hvaremot
bortläggandet af denna lofsång utvisar reformerta sympatliier.
Vill vår Kyrka fortfara att vara en äkta Evangelisk-Luthersk
Kyrka — och jag hoppas, att den alltid skall vilja det — så
må den då ock vilja bibehålla detta liturgiska criterium på
sin Lutheranism. Så har jag uppfattat reformationen, och visst
icke, enligt hvad en Talare här behagat yttra, såsom skulle
Kyrkan, då råkat i ett concurstillstånd, utur hvilket Luther
sökte rädda hvad räddas kunde; tvertom, genom mycken strid
mot en ganska stark fiende vann han den seger, som åter¬
ställde lärans renhet, Ordets fria förkunnande och andaktens
rent christliga uttrycksform. Hans grundsats var icke att ne-
derbryta, utan att uppbygga; icke en alldeles ny kyrkoform,
utan ett renande af den äldre var målet för hans reformato¬
riska verksamhet. Derföre bibehöll han ock under aktning
för Kyrkans urgamla häfd hvad deri befanns vara äkta och
ursprungligt christligt och bortrensade endast de tillsatser, hvari¬
genom detta under påfvedömets tid blifvit fördunkladt, förore-
nadt och förfalskadt. Denna grundsats bör leda oss såsom
D e ii IC Maj.
151
honom till bibehållande af Gloria major. Det ligger ock nå¬
got i hög grad stärkande för Kyrkan i att sålanda ställa sig i
enhetsförhållande med den fornchristliga tiden, med Lutherska
reformationens princip och med sina mest äkta troslörvandter i
nutiden.
En Talare har anmärkt, att Evangeliet i äldre tider ej
lästes vid altaret. Detta medgifves, ty det lästes vid den s. k.
ambon. Men det lästes dock före predikan och ansågs såsom
något för sig och som icke egentligen hörde till predikan, nem¬
ligen icke annorlunda än såsom predikans text. Dori ligger
likheten mellan don äldre och den nu till återtagande föreslagna
liturgiska ordningen.
Att Separatisterne härigenom skulle återföras till Kyrkans
gemenskap, vore ganska enfaldigt att tro. Dertill behöfves helt
andra medel, hvarom här icke är stället att tala, eftersom vi
nu afhandla ett helt annat och specielt ämne. Men för Kyr¬
kans befästande genom liturgiens ändamålsenlighet och princip-
messighet är saken af stor vigt. En svag, en vacklande kyrka
är vanmäktig mot separatismen; men den kyrka, som på Or¬
dets och häfdens grund står fast, kan mot alla splittringsför¬
sök vara trygg under beskydd af Honom, som är allas vår
Frälsare, Kyrkans Stiftare, Herre och Styresman.
Af dessa skäl får jag vidhålla mitt förut gjorda yrkande
om bifall till Committerades förslag i denna del.
Vicc-Talman Biskop Annerstedt: Emot ifrågavarande del
af Committerades förslag har det blifvit anmärkt, att, derest
detsamma antages, Gudsfjensten skulle blifva nog mycket för¬
längd, hvilket serdeles under den kalla årstiden vore menligt.
Härvid får jag dock erinra, att den ökade tidslängden komme
att inskränka sig till 4 ä 5 minuter, så att altartjensten, då
nattvardsgång ej hålles, i alla fall icke komme att upptaga
längre tid än omkring | timma. Gudstjensternas Öfverklagade
längd är ingalunda vållad af Altartjenstens långvarighet, utan
härflyter från den tid, som upptages af predikan och psal-
merne och hvilken enligt åtskilliga predikanters sed understun¬
dom kan öfverstiga 2 timmar: med hänseende hvartill ofvan-
omförmälda tids förlängning är föga betydande. En Talare,
som icke velat bestrida, alt Committerades ifrågavarande förslag
vore bygdt å historiska och liturgiskt sanna grunder, har så¬
dant oaktadt förmenat, att detsamma i psykologiskt hänseende
vore mindre riktigt och således borde ändras till öfverensstäm¬
melse med hvad Afdelningen föreslagit. Jag vill förutsätta, att
Högv. Ståndet önskar Nådig stadfästelse å de sedan år 1856 utar¬
betade nya Ilögmessotexter. För sådan händelse skulle enligt
Afdelningens förslag Söndagens Evangelium från Altaret upp¬
läsas omedelbarligen efter Episteln, hvaremot enligt Commitfe-
rades förslag en Psalm eller den s. k. Gradualen borde af-
152
Den 16 Maj.
sjungas emellan nämnde Bibelstyckens uppläsning: och vill det
synas mig, att sistnämnde förslag eger företräde, enär i annat
fall Bönen, Episteln, Evangelium och Tron skulle omedelbar¬
ligen följa på hvarandra. Att utan öfvergång eller förmed¬
ling låta 2 olika bibeltexter följa efter hvarandra, kan lika
litet vara psykologiskt riktigt som att, på sätt Afdelningen
föreslagit, låta 2 sånger, nemligen Gloria major och en
Psalm, omedelbarligen följa på hvarandra. Altartjensten ut¬
gör en af Prestens personlighet mindre beroende Afdelning
af Gudsfjensten, som ingalunda är öfverflödig eller ovigtig.
Vår fasta liturgi har under neologismens tider medfört stor
nytta. Jag kan ej finna, att förslaget derom, att från altaret
skulle uppläsas en pericop på Svenska språket, innebär nå¬
gon anslutning till Catholicism. Predikan må visserligen
högt uppskattas, men altartjensten bör derföre icke ringaktas,
och för mig blir det alltid ofattligt, hvarför bibelordet, uppläst
från altaret, skulle vara mindre kraftigt än från predikstolen,
åtföljdt, såsom ej sällan händer, af en ganska ofullkomlig, nå¬
gon gång missledande tolkning.
Någon Talare har förmenat, att Committerade skulle vid
uppgörandet af ifrågavarande förslag hufvudsakligen åsyftat att
till Kyrkan återvinna de s. k. separatisterne. Denna förmo¬
dan är ingalunda grundad. Då Committéen nedsattes, hade
visserligen ansökningar i ämnet från åtskilliga separatister blif¬
vit till Kongl. Maj:jt ingifna om rättighet att begagna de så
kallade gamla böckerna,- men icke närmast dessa ansökningar,
utan Preste-Ståndets eget vid 1850 års Riksdag afgilha under¬
dåniga Utlåtande föranledde Committéens utnämnande. Com-
mitterades syftemål har varit att silka afhjelpa handbokens brist-
fälligheter. De hafva sökt bygga sitt förslag på i möjligaste
måtto liturgiskt riktiga grunder. De hafva efter yttersta för¬
måga sökt i sitt förslag bevara den trohet emot vår Evan¬
geliska bekännelse, som i främsta rummet bör bevaras i en
bok af denna beskaffenhet. Det tillkommer nu Preste-Ståndet
att bedöma, huru Committerade uti detta deras försök lyckats.
Hvad slutligen angår svårigheten att få Gloria major af-
sjungen, så innehåller Förslaget endast en tillåtelse, att, der
så ske kan, denna lofsång må begagnas. Emellertid torde
detta icke vara förenadt med så öfvermåttan stora svårigheter.
Erfarenheten just från den af Doctor Gumaelius i förmiddagens
plenum antydda Församling bestyrker mig uti denna förmo¬
dan. Uti nämnde Församling, hvarest Klockaren var öfver 70
år gammal, blefvo en bonddräng och några skolbarn snart, nog
inöfvade att afsjunga den s. k. Kyrie, hvilken sång är ansedd att
vara ganska svår; och skulle jag derföre tro, att jemväl Glo¬
ria major skulle på många ställen kunna afsjungas. Jag till¬
styrker bifall till Committerades förslag i ämnet.
Den 16 M a j.
153
Domprosten Bring: För min del vidhåller jag de Com-
mitterades förslag i förevarande punkt och önskar, att detta
förslag af Högv. Ståndet måtte blifva godkändt. Hvad först
Evangeliets läsning beträffar, så bör denna i min tanka hän¬
visas till altaret ej blott derföre, att sådant är ett vilkor för
införandet af nya textserier, utan egentligen derföre, att sakens
egen natur, oberoende af alla textförslag, så kräfver. Evan¬
geliet är nemligen det bibliska hufvudstället för helgedagen och
har derföre ock af ålder utgjort sjelfva medelpunkten i hög-
messoliturgien. Och förhåller det sig så, så kan det ej vara
rätt att, såsom i 1811 års Handbok skett, beröfva Evangeliet
all sjelfständig liturgisk betydelse och endast låta det. till tjenst
för predikan uppläsas på predikstolen. I en dubbel Evan-
gelii-läsning ligger åter alldeles intet oriktigt, enär altarlectio-
nen företages ur en annan synpunkt och har ett annat syfte
än den homiletiska textuppläsningen. Men är man rädd för
denna dubbla läsning, må man då hellre låta upprepandet på
predikstolen försvinna och predikan direct ansluta sig till det
nyss före dess början från altaret hörda Evangeliet. — Beträf¬
fande åter platsen för gradualpsalmen, så behöfver jag ej erinra
Högv. Ståndet derom, att denna psalm, såsom sjelfva dess
namn tillkännagifver, vill vara en inlednings-sång till den af¬
delning af gudstjensten, som utgöres af Evangeliet, Tron och
predikan. Det måste då vara högeligen onaturligt att låta
gradualpsalmen vara tillbakakastad till en helt annan afdel¬
ning af liturgien, än dit den hörer, nemligen — bakom Epi¬
steln; och hvarföre denna Psalm ej nu skulle kunna få åter¬
taga sin urgamla sannskyldiga plats, är åtminstone för mig
omöjligt att begripa.
Mot hela den af Commitlerade föreslagna anordningen af
altartjensten har man först och främst, anmärkt, att Evangeliet
i äldsta Kyrkan ingalunda lästes från altaret, utan från den
s. k. ambo. Härtill svaras, att det icke egentligen är det
yttre stället för Evangelii-läsningen, som här är hufvudsaken;
utan frågan handlar egentligen derom, huruvida Evangelii-
loctionen må såsom en rent liturgisk Skriftföreläsning få in¬
taga en sjal/ständig plats i högmesso-gudstjensten, eller icke.
Och i detta hänseende vågar jag tryggt påstå, att Committe-
rades förslag har den gamla Kyrkans vittnesbörd på sin sida.
Vidare har man sagt, att den menings-fraction inom vår Sven¬
ska Församling, hvilken med en lutning åt det reformerta hål¬
let strängt vill motsätta sig hvarje utvidgande af det liturgi¬
ska elementet i vår gudstjenst, med allt skäl kan sägas hafva
sanningen på sin sida, enär dess riktning går ut uppå att göra
gudstjensten mera lefvande. Att yrkandet på det liturgiskas
tillbakaträngande utgår ifrån ett reformert åskådningssätt, är
jag för min del visserligen icke sinnad att bestrida. Jag kan
blott icke se, att detta yrkande af sådan anledning skulle
154
Den IG M aj.
kunna med fog göra anspråk på att af oss blifva gynnadt,
helst vi hafva öfvernog af reformerta tendenser rundt omkring
oss dessförutan. Men att gudstjensten skulle blifva mera lef¬
vande, om den afkläddes sina liturgiska beståndsdelar och bom¬
me alt utgöras af en naken predikan, omgifven af idel psalm¬
sång, måste jag deremot på det högsta bestrida. I rak mot¬
sats mot ett slikt påstående hyser jag den tron, och vågar i
detta hänseende åberopa allas vår erfarenhet, att predikan så
väsendtligen bäres af liturgien, att, i samma nion denna basis
predikan beröfvas, i samma mon blifver för benne svårigheten
större att på församlingen utöfva en upplifvande och uppväc¬
kande verkan. Huru åter ett stort missnöje skulle hos ömtå¬
liga sinnen inom församlingen kunna uppkomma genom en så
enkel åtgärd som den, hvilken af Committerade blifvit med
afseende på altartjensten föreslagen, synes mig vara mycket
svårt att förklara. I synnerhet är det oförklarligt, om man
tänker sig det befarade missnöjet skola utgå från Norrlands
s. k. läsare. Ty dessa älska ju 1693 års Handbok, till hvil¬
ken Committerade just i denna punkt föreslagit en återgång.
Annu obegripligare är mig dock, att den föreslagna föreskriften
om Evangeliets läsning för altaret skulle, såsom någon påstått,
innebära en tendens till papismen. Ty i sådant fall skulle
samtlige den Lutherska kyrkans äldre agender vara papistiska;
ja sjelfva den nyss här omtalade och såsom ett mönster åbe¬
ropade Preussiska agendan skulle då oaktadt sin unerade och
således calviniserande caracter dock hafva en papistisk-catholsk
lutning. Men vilja vi icke beskylla reformatorerna och deras
efterföljare och Preussens ( nuvarande unerade Kyrka för Ro-
mersk-catholska sympathier; så torde väl ock vi för egen del
kunna våga att för våra altaren läsa ett bibelställe ur den
Evangeliska historien, utan att behöfva frukta oss derigenom
skola råka in i de papistiska snarorna.
Frågan angående Gloria major synes mig icke påkalla
några vidlyftiga öfverläggningar. Godkännes än hvad i afse¬
ende derpå blifvit föreslaget, så är ju dock ingen liturg nöd¬
sakad att någonsin mot sin vilja låta den omtvistade lofsån-
gen afsjungas. Hvad ondt kan då ligga deruti, att densamma
•— om också blott såsom en dyrbar liturgisk antiquitet — får
qvarstå i Handboken?
*
Contracts-Prosten bandgren: Utan att medgifva deri ovil-
korliga nödvändigheten af den form för altartjensten, som Com-
mittéen föreslagit, erkänner jag villigt dess rcgelmessighét och
har ingenting mot förslaget i och för sig sjelft. En bygg¬
nad kan vara ganska förträfflig, utan att afse deras behof, för
hvilka den är uppförd. Min mening är, att vår nu gällande
liturgi, som, hvad högmessogudstjensten beträffar, är af den
stora mängden bland prester och lekmän med synnerlig kärlek
Den 16 Maj.
155
omfattad såsom en skön medelväg mellan papismens och puri-
tanismens ytterligheter, icke bör förändras i de delar, hvari
den hvarken brister i anordningens psychologiska sanning eller
lärans renhet. Den dramatiska samtalsformen anser jag inom
den evangeliska Christenheten hafva förlorat all vigt. Den är
utan afsaknad bortsopad nr litanian, der presten nu utför både
sin egen, diaconens och folkets röle genom en enkel andakts¬
full uppläsning. Prestens ställning såsom församlingens tje¬
nare inom vår kyrka medför icke något beliol för honom af
en skarpt framstående egen röle. De bibelstycken och böner,
sorn utan mellankommande sång upprepas vid alla öfriga pre-
sterliga förrättningar, förfela icke derigenom sin mäktiga ver¬
kan, då de äro väl anordnade.
Att Evangolii-läsning i äldsta kyrkan icke nyttjades som
något bonum opus och ett Gudi behagligt offer, äfven om det
icke begreps af åhörarne såsom under papismen, bevises till¬
räckligen deraf, att det hvarken lästes af presten icke heller
vid altaret. Man har yttrat, att Evangelium är kärnan i
dagens liturgiska gudstjenst, och drager deraf den slutsats, att
dess rätta plats är vid altaret. Jag tror, att detta påstående
tål någon jemkning; ty Evangelium må väl anses för hela
gudstjenstens kärna, och ej uteslutande altaretjenstens; och då
må man väl med skäl sätta i fråga, om ej det lika väl och
med mera skäl kan yisas till predikstolen, såsom närmare
kedjadt vid predikan, sorn ju ock enligt Evangelisk grundsats
är gudstjenstens hufvudstycke. Man har sagt, att gradualen
såsom inledning till Evangelium nödvändigt bör hafva sin plats
före detsamma. Mig synas Epistlar och Evangelier så anord¬
nade, att en inre frändskap mellan dem förefinnes och att hvad
sorn är inledning till Evangeliet blifver det äfven för Episteln.
Hufvudskälet för gradualens flyttning ligger i bemödandet att
upprätthålla den dialogiska formen, hvarå jag icke anser ligga
särdeles vigt. Emot Evangelii dubbla läsning hafva röster
höjt sig från alla landsändar. Vid den enskilda öfverläggning,
som här i ämnet hölls, upplystes, att långt före 1811 hade
Evangelii läsning från altaret upphört. Jag hemställer, om det
nu är välbetänkt att med tvångsmakt återinföra denna för pre-
sterskapel motbjudande sed. Detta synes icke vara rätta vägen
att befordra endrägt och kärlek i församlingen. Jag har sagt,
att Committéens arbete var föranledt af de Norrländska sepa-
ratisternes rop; men aldrig har jag uttalat en så enfaldig tanke,
att Committéen skulle häraf tagit några motiver för sina åt¬
gärder. Annu mindre kunde jag afse dessa separatister, då
jag talade om en mäktig fraction i kyrkan, som i allmänhet ej
har högt begrepp om altartjenstens värde, nemligen den frikyrk¬
liga. Jag har icke försvarat denna ensidighet, emedan jag i
allmänhet, hatar tendenser, vare. sig till puritanism eller papism.
Jag säger blott, att man i en så kritisk tidpunkt ej bör vid¬
156
Den 16 Maj.
taga reformer, hvilka kunna blifva gnistor, hvarur en eld upp¬
flammar, som ingen kan släcka.
Mot den urgamla formen af Gloria major har jag i Af¬
delningen ej motsatt mig, emedan dess ordalag låta mig ana
dess ursprung redan från den Apostoliska tiden, oell icke blott
från tredje seklet, då mycken drägg redan inblandats både i
lära och författning.
Kyrkoherden Otterström: En lika mycket lärd som prac-
tiskt skarpsinnig ledamot af detta Stånd, som under discussio-
nen öfver denna fråga i Plenum tegat och tiger, men hvilkens
tystnad jag tolkar såsom den största vältalighet, har' likväl vid
Ståndets enskilda conferens uttryckt den öfvertygelse, att vår
altarmessa icke erfordrade någon förändring, om ej i ett och
annat uttryck. Jemte det att jag delar denna öfvertygelse och
uttrycker densamma, uttrycker jag ock den opinion, som är
den allmänna inom det Stift, som jag har äran represen¬
tera. Committerade hafva med afseende på behofvet af för¬
ändringar såsom antiqvitets-älskare utgått från tredje seklet,
men församlingens prester i allmänhet utgå från det närva¬
rande, och deraf låter sig olikheten i uppfattningen af hvad
som bör göras lätt förklaras.
Jag har redan i det föregående uttryckt min mening om
det tvungna söndagliga afsjungandet af Kyrie och om infö¬
randet af Gloria major; jag vill nu yttra mig om Evangelii
läsning vid altaret. Det skall då, såsom jag tror, visst icke
stöta församlingen, att Guds Ord läses för altaret och åter
upprepas på predikstolen, men icke är detta upprepande mera
beliöfligt härefter än hittills. Men om Evangelium läses ome¬
delbart efter Episteln utan en mellangående sång, så är detta
blott hvad som sker i den enskilda andakten, då församlingen
i sin Evangeliibok läser Evangelium omedelbart efter Episteln.
Domprosten Bring påstår, att ”Evangelium är hufvudstäl-
let, kring hvilket hela liturgien vänder sig”, hvarföre det enligt
talarens mening bör läsas företrädesvis för altaret. Men månne
våra gamla Evangelier blifva detta ”hufvudställe”, äfven sedan
vi få de nya predikotexterne, som presterskapet högt fordrat?
Månne man ej då med mera skäl kunde behöfva vid altaret
läsa den ena af de två nya texter, hvaröfver för dagen ej pre¬
dikas, såsom sker på Böndagarne med böndagstexterne? Man
bemödar sig öfverallt att införa Bibelförklaringar efter guds-
tjensten, månne det ej då kan blifva tillfälle att läsa och för¬
klara hvad som från predikstolen ej blifvit föredraget? Den
ärade Domprosten, så väl som öfrige ifrare för altarmessans
utvidgning och bullrande framträdande, synas mig icke hafva
lagt märke till, att protestanten går till Guds hus ”för att höra
predikan”, men catholiken går dit ”för att höra messan”, att
den ena väl kan understödja den andra, men att predikan ändå
Den 16 Maj.
157
hos oss måste blifva hufvudsaken, hvarpå altarmessan ej bör
få inkräkta af undseende för menskligt tycke. Jag biträder
derföre Afdelningens förslag i denna del.
Doctor Sandberg: Det må ingalunda förnekas, att altar-
tjensten är högtidlig och upplyftande, särdeles der officianten
är begåfvad med vacker röst och declamations-förmåga. Men jag
kan icke dela deras mening, som åt det liturgiska elementet
i vår offentliga gudstjenst vilja bereda ett större utrymme och.
lägga större vigt derpå i jemförelse med predikan än som
nu eger rum. Om också åtskilligt i detta afseende vore önsk-
värdt, så är det dock icke öfver Handbokens brister härutin¬
nan, som klagomålen låtit sig höra. Obelåtenheten vidrör helt
andra punkter. Mig förekommer det, som enligt protestantismens
idé Predikan skulle vara hufvudsak i hvarje gudstjenst. Hos
folket har vaknat ett växande behof att få höra Guds ord i
anda och kraft predikas, förklaras och tillämpas. Och om
gudstjensten i kyrkan icke motsvarar detta behof, så söker
man att annorstädes få det tillfredsstäldt; och det är väl ändå
det förkunnade ordet och icke den liturgiska anordningen, som
utgör det verksammaste medlet till menniskors omvändelse.
Man har val sagt, att predikan är det skröpligaste i vår Lu¬
therska gudstjenst. Mången predikan kan vara klen, utan att
derföre satsen är riktig. Att christendomen har en objectiv
grund, som hufvudsakligen bör framhållas, förnekas visst icke;
men icke är den liturgiska altarljensten denna objectiva grund.
Oaktadt alla söndringar äro dock de flesta Sveriges innebyggare
Svenska Statskyrkans vänner. Men många äro icke nöjda med
alla dess stadgar och anordningar. Och dessa skola sannerli¬
gen icke känna någon belåtenhet, om man på den del af vår
gudstjenst, som kan förrättas af en person, som kan läsa för¬
svarligt innantill eller som har vacker sångröst, lägger en lika
eller större vigt än på den delen deraf, som tillhör prediksto¬
len och som fordrar jemte större natursgåfvor en andelig er¬
farenhet af Guds andes verkningar på eget hjerta, om den skall
väl utföras. Dessutom är det ett factum, som aldrig kan för¬
nekas, att det icke är liturgen för altaret, utan talaren, Guds
ords förkunnare på predikstolen, som fyller våra kyrkor med
uppmärksamma åhörare. Derom hafva vi en söndaglig erfa¬
renhet äfven här i hufvudstaden.
Med en sådan öfvertygelse anser jag icke någon förändring
eller fiirlängning vara af nöden uti 1811 års Handbok, så vidt
den rörer altartjenstens anordning. Ett enda undantag här¬
utinnan synes mig dock önskvärdt, hvarom jag samtalat med
en kännare och älskare af kyrkomusik, som ansåg lofsången
från altaret vid gudstjenstens slut af den prest, som icke kan
sjunga, vara alltför knapphändigt affärdad med de korta talade
orden: Herren vare tack och loj. Derföre vill jag gerna bi-
158
D e ii 16 Maj.
falla Committerades förslag, att, om också prosten icke kan an¬
nat än blott framsäga uppmaningen: Tackom och lofvom Her¬
rbert, församlingen alltid sjunger: Herren vare tack och lof
jemte det trefaldiga Hallelujah.
Jag vill icke heller motsäga den lilla förändring, som Af¬
delningen löreslagit uti altartjensten före predikan, att nemligen
Juledagens englasång i sin helhet upprepas, äfven då presten
icke läser, utan sjunger.
Biskop Björck: Jag har förut endast obetydligt yttrat
mig öfver ifrågavarande del af ritualen och vill derföre nu
derom säga några ord. Afdelningens förslag i ämnet grundar
sig hufvudsakligen å hvad emot Committerades förslag blifvit
från olika håll anmärkt: och måste jag, i öfverensstämmelse
med hvad rättvisan kräfver, förklara, det jag såsom ledamot
af Pastoral-Afdelningen är intagen af den innerligaste öfver¬
tygelse om det särdeles förtjenst fulla i Committerades arbete.
Sådant är jemväl af Afdelningen å sid. 6 af dess Betänkande
öppet uttaladt och erkändt. Det måste vara särdeles nyttigt,
att liturgiens grundsatser blifvit af lärda och sakkunnige män
närmare förklarade; och vill jag äfven tro, att, hvad hufvud-
sakerna beträffar, något bättre än Committerades förslag icke
gerna kan åstadkommas. Enligt hvad af Committerade i deras
ursprungliga förslag blifvit yttradt, måste roan dock härvid
tillvägagå med den största varsamhet, och är det endast ställ¬
ningen inom Kyrkan, som vållat, att vi, hvad det nu ifrågava¬
rande stycket af liturgien angår, inom Afdelningen i vissa de¬
lar ändrat Committerades förslag. Emot altargudstjenstens för¬
längning hafva särdeles många röster blifvit höjda: och de
olika åsigterna härom inom Ståndet visa jemväl riktigheten
deraf, att frågan särskildt blifvit till Ståndet hänskjuten. Skulle
Ståndets majoritet biträda Committerades förslag, har jag för
min del ej något emot dess antagande, helst man då kunde
förmoda, att den eniga öfvertygelsen inom Preste-Ståndet skulle
efterhand göra sig gällande hos hemmavarande embetsbroder
och hos folket i allmänhet. Men i motsatt fall är betänkligt
att mycket ändra i hvad nu vunnit häfd i församlingen.
Vår gudstjenst sönderfaller egentligen i 2 afdelningar, nem¬
ligen den liturgiska, som motsvarar missa calechumenorum inom
den äldre Kyrkan, och den, som motsvarar missa fidelium.
Inom den sednare utgör Nattvarden, och inom den förra Or¬
dets förkunnande hufvudsaken. I åsigterna om det rätta för¬
hållandet emellan det liturgiska och homiletiska i gudstjensten
finnas två ytterligheter, enär några företrädesvis uppskatta ett¬
dera af dessa element. Utan att vilja nedsätta liturgiens värde
är jag öfvertygad, att inom gudstjenstens förra del det homile¬
tiska elementet eller predikan intager det främsta rummet, och
att en dålig predikan icke mycket kan upphjelpas utaf litur¬
D e ii 16 Maj.
159
gien. Evangelium står dock i nära samband med predikan
såsom dess text. Under farhåga, att liturgiens förlängning me¬
delst Evangelii uppläsning från altaret icke skulle vinna ett
allmännare bifall inom Kyrkan, måste jag dock motsätta mig
bifall till livad Committerade i sådant afseende föreslagit; oell
tillstyrker jag i stället antagande af Afdelningens förslag i
ämnet.
Kongl. Hof-Predikanten Wensioe: Jag har icke kunnat
uppfatta denna öfverläggning såsom en strid mellan Commit¬
terade och Afdelningen, utan endast såsom ett försök att ut¬
reda hvilket som är det liturgiskt rätta. Ett ordande om
Committerades större eller mindre förtjenster torde således icke
vara på sitt ställe. Ingen har velat bestrida, att ju Commit¬
terades förslag stödjer sig på goda liturgiska grunder; och
torde vid sådant förhållande det vara mindre välbetänkt att
med anledning af insände anmärkningar emot förslaget, hvilka
ofta innefatta endast enskilda personers olika tycken, vidtaga
någon ändring uti detsamma. Vidare har mycket blifvit or-
dadt derom, att den allmänna opinionen skulle ogilla innehål¬
let af Committerades förslag. Sannt är, att många emot för¬
slaget haft åtskilligt att anmärka; men möjligen inskränka sig
förslagets motståndare till deras antal; och tror jag mig veta,
att ganska många önska förslagets antagande. En ledamot
från Skara Stift har yttrat, att nämnde Stifts presterskap skulle
hysa stora betänkligheter emot förslaget ; häremot kan jag er¬
inra, att flere af mig kände prestman inom detsamma och der¬
ibland dess säkerligen lärdaste och inflytelserikaste medlem är
på Committerades sida.
Det har blifvit sagdt, att den erfarenhet, vi ega från för¬
hållandet med våra gamla Evangelii-böcker, skulle visa, att
Evangelii omedelbara följande på Episteln icke innebure något
besynnerligt. Häremot får jag erinra, dels att det är helt olika,
om sådant sker vid läsning i hemmen mot då det försiggår
vid den allmänna gudstjensten i kyrkan, dels ock att till led¬
ning jemväl för den enskilda andakten uti omförmälda böcker
emellan Episteln och Evangelium finnas citerade åtskilliga
Psalmer.
Hvad slutligen beträffar striden, huruvida predikan eller
altartjensten skulle ega företräde, i afseende å hvilken sednare
det blifvit anmärkt, att den skulle uti Committerades förslag
blifvit öfver höfvan mycket förlängd, får jag upplysa, att denna
förlängning inskränker sig till högst en tid af 5 minuter; och
skulle jag tro, att Guds ord klarast och renast återfinnes uti
sin ursprungliga källa, hvarföre det torde vara mindre riktigt
att i detta afseende allt för mycket uppskatta värdet af en
predikan, hvilken ofta nog beklagligen kan vara behäftad med
många ofullkomligheter. Uti Committerades förslag hafva båda
100
D e n 16 Ma j.
dessa gudstjenstens afdelningar fått tillgodonjuta full rättvisa;
oell då detsamma blifvit bygdt på sanna liturgiska grunder,
tillstyrker jag bifall dertill.
Comminister Beckman: Sedan Domprosten Bring särdeles
förtjenstfull! försvarat det anseende, hvilket den' liturgiska de¬
len af gudstjensten inom vår kyrka bör åtnjuta, kunde det
anses oskickligt och förmätet, att jag derom tillåter mig orda;
men emedan man det oaktadt sedermera här har framkommit
med åtskilliga besynnerliga satser, hvilka icke böra lemnäs all¬
deles obesvarade, så vill talaren såsom ett ytterligare genmäle
försöka betrakta ämnet ifrån tvänne ännu ej vidrörda sidor.
I Kyrkans äldsta tider utgjorde liturgien, syndabekännel¬
sen, bönen och sången, jemte läsning af den Heliga Skrift
gudstjenstens hufvudsakligaste beståndsdel. Predikan, ursprung¬
ligen en förklaring öfver bibel-läsningen, kunde vara eller icke
vara efter tidsomständigheterne. Den förrättades af Biskopen,
som först efter flere århundraden afstod rättigheten till dess
hållande åt andra af Kyrkans högste tjenare. Men då förmå¬
gan att författa och hålla en skicklig predikan för presterska¬
pets okunnighet var sällsynt, så föranstaltades för hela året en
samling af ansedde kyrkofäders predikningar att för folket fö¬
reläsas. Till inemot slutet af 16:de århundradet ersatte man
på detta sätt det egentliga predikandet, som förekom nästan
blott undantagsvis. Man må väl icke förneka, att under de
många århundraden, då predikande vanligtvis icke förekommit,
gudstjenst uti christna kyrkan likväl har hållits; och der¬
est man icke tillåter sig detta, så kan talaren väl med allt
skäl fråga, om den del af gudstjensten, som dervid har varit
en tillfällighet mera än en oskiljaktighet, bör kunna anses så¬
som dess väsendtligaste beståndsdel?
Uti Preussens Agenda innehar ock liturgien sitt tillbörliga,
förnämliga rum vid gudstjensten, och den didactiska delen,
predikan, ett mera underordnadt. Och detta med allt skäl.
Den förra föreställer med afseende på menniskohjertats all¬
männa beskaffenhet och behof det oföränderliga, det evigt be¬
ståndande, och antager ingen annan tillfällig pregel än den,
hvilken liturgens föredragningssätt kan anbringa; och någon
gång har talaren varit lycklig höra t. ex. syndabekännelsen
läsas på sådant sätt, att en stor del af församlingen har smält
i tårar. Tvärt deremot beror predikan så val i afseende på
innehåll som föredragningssätt till största delen af individuela
förhållanden. Vid densamma gör sig predikantens theologiska,
pliilosophiska och eesthetiska bildningsgrad gällande. Man är
icke ovan att dervid för popularitets-jagten få höra hvarjehanda
ganska besynnerliga saker, äfven ur det lägre lifvets förhållan¬
den och igenkännes lån någon gång ifrån sjelfva frimureriets
fra-
Den 16 Maj.
161
phraseologi. Naturens skiftande gåfvor af röst och åtbörder
utöfva ett nästan afgörande inflytande, och under predikan fä¬
ster mången åhörare icke ringa vigt vid ett par bruna eller
blå i rätt tid höjda eller sänkta ögon. Kan det vara guds-
tjenstens hufvudsak, som är så beroende af menniskolynnet,
af mensklig svaghet och af tillfälliga natursgåfvor? Ingalunda.
Man synes medgifva detta, och alt icke en gång denna guds-
tjenstens föregifna hufvudbeståndsdel förmår fängsla åhörarne i
kyrkan, har man påtagligen erkänt derigenom, att dess dörrar
vanligtvis hållas stängda under predikan, men öppna under
gudstjenstens liturgiska delar.
En i vårt land välkänd författare (Doctor Wieselgren) har
någorstädes yttrat, att, då man i våra kyrkor har ställt pre¬
dikstolen framför altaret och genom den likasom bortskymt
detsamma, man också har tagit sig anledning att anse det, som
på den förehafves, för det enda väsendtligt vid gudstjensten,
och den liturgiska delen deraf, som vid altaret förekommer,
för mindre maktpåliggande, föga uppbyggelserik och gagnande
samt i synnerhet enformig. Talaren anser sig kunna tillägga,
att en sådan åsigt af den allmänna gudstjensten är i reformert
anda, om den icke är något vida värre. Man vill höra ett
föredras' ifrån predikstolen, väl utfördt, såsom det heter, ett
väl hållet tal, hvars verkliga halt man hvarken kan fatta eller
bedöma, och derföre begifver man sig någon gång i saknad
af annan sysselsättning till kyrkan; men sången, lofsången,
syndabekännelsen, bönen, trosbekännelsen, connnunionens be¬
vistande, om ej begående, välsignelsen, allt det, som i den
första christna kyrkan var det hufvudsakligaste af gudstjensten,
och som i alla tider dervid förblifver minst lika väsendtligt
som predikan, lemnar man utan synnerligt afseende, emedan
det hvarken skall tala till förståndet eller hjertat.
Särskildt i afseende på skiljaktigheten emellan Commit-
terades och Utskotts-Afdelningens förslag beträffande gra-
dual-psalmen och läsandet af Evangelium ifrån altaret, så
har detta ej mindre starka inre än ifrån den kyrkliga häfden
hemtade yttre skäl för sig, och synes derföre vår Handbok i
denna omständighet ganska väl behöfva återtaga det urål¬
driga bruket, såsom Committerade hafva föreslagit. Man må
annars icke vidare vid gudstjensten tala om gradual-psalm, om
den icke får sin plats näst efter Episteln och efterföljes af
Evangelium, hvarest den under namn af graduale vid vår
Lutherska gudstjenst haft intill år 1811 rum ända ifrån then
Svenska Messan af 1531, som till graduale anvisar then son¬
gen om guds bodhnrdh (N:o 2 uti gamla Sv. psalmboken)
eller noghon annan. Talaren tillstyrker för sin del afslag på
Afdelningens och bifall till Committerades förslag.
Högv. Preste-S tå/idets Prof. S8S7. 4:de Bandet. 11
162
Den lii Maj.
Kyrkoherden Otterström: Det kan ej bestridas, hvad Con-
tracts-Prosten Landgren anmärkt, att första anledningen till
den ifrågasatta Handbokslorändringen var do Norrländska ”Lä-
sarnes” obelåtenhet med ett oell annat och deras deraf föran¬
ledda separatism. Man bör dock noga märka, att denna obe¬
låtenhet alldeles icke var riktad mot något, som nu är i fråga;
men att det är mycket fara värdt, att obelåtenhet skall uppstå
af alldeles opåkallade förändringar i den del, hvarmed liela
Svenska kyrkan hittills visat sig belåten. Committorade
hafva derföre af nit för det gamla i kyrkans anordning gått
vida längre, än de Norrländska séparatisterne önskade, men
kanske ändå lemnat dem otillfredsställde just i de punkter,
hvari de önskade ändring, ej efter den Agenda, som var i
tredje seklet, utan efter den, som fanns före 1811. Något be¬
hof af förändring i altarmessan var ej kändt före Committe-
rades förslag och derföre var mindre underligt, att det mottogs
med blandade känslor.
Jag värderar högt lärdomen; dock kan jag ej medgifva,
hvad Hofpredikanten Wensioe påstår, att Committéens förslag
hvilar på ”vetenskapliga grunder”, men att 1811 års Handbok
och Afdelningen.? förslag med hvad som här sagts till förmån
för dem skulle hvila på lösa meningar och hugskott; ty att
här tala om strängt ”vetenskapliga grunder” är med tillämp¬
ning på det ena eller det andra föga på sitt ställe. Man må¬
ste, som jag tror, gå ut från hvad som är och förefinnes, men
ej från hvad som varit i förgångna tider, samt med mogen
erfarenhet, menniskokännedom och kritisk skarpblick på vår
tid tillämpa hvad förgångna tider lemnat såsom ovanskeligt
arf. Detta förmår ej någon blott formel lärdom, huru hög den
än kan vara i sitt fack.
Hvad talaren anfört för att motverka min uppgift rörande
opinionen inom Skara Stift, lemnar jag i sitt värde, emedan
hans ord är så godt som mitt, och mitt så godt. som hans.
Det bevisar blott, att vi varit i beröring med helt olika perso¬
ner, ty jag har uppfattat opinionen, sådan jag hört den uttalas
i det enskilda umgänget, vid Contracts-möten och Prestsäll-
skaps-sammanträden.
Härmed och sedan erinran blifvit gjord om rättelse af in-
flutne tryckfel, hvarigenom orden uti Gloria major: ”Du al¬
lena är Herre” blifvit orätt begagnade i stället för orden:
”Du ur allena Herren” och ordet ”Bönedagen” på andra ra¬
den af 8:de sidan inkommit i stället för ordet ”Bönedagar”,
förklarades öfverläggningen vara fulländad; hvarefter och då
H. H. Erke-Biskopens och Talmannens proposition å bifall till
Afdelningens ifrågavarande förslag, dock med rättelse af om-
förmälda deruti influtna tryckfel, blef med blandade Ja och
Den 16 Maj
103
Nej besvarad samt votering begärdes, framställdes och god¬
kändes en så lydande voterings-proposition:
"Den sorn bifaller Pastoral-Afdelningens ifrågavarande för¬
slag med iakttagande af ofvan oinförmälda rättelser, röste Ja;
den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, anses Ståndet med
ogillande af morberörde förslag hafva antagit hvad Commit-
terade i ämnet föreslagit.”
Omröstningen, i behörig ordning verkställd, befanns, sedan
voteringssedlarne, af hvilka en förseglad aflades, blifvit sum¬
merade, hafva utfallit med 17 Ja emot 16 Nej; och hade så¬
ledes Högv. Ståndet fattat det beslut, som Ja-propositionen
innehåller.
Emot förestående beslut reserverade sig Biskoparne An¬
nerstedt och Fahlcrantz; Domprostarne h'nlis. Bjurling och
Bring; Kongl. Hofpredikanterne Wensioe och Nordlund; Pro-
starne Lagergren, Wåhlander och Arosenius, Comminister
Beckman samt Doctor Sandberg, den sistnämnde, med hvilken
Professor Lindgren, Prosten Söderberg och Kyrkoherden Otter¬
ström sig förenade, under förklarande, att han ansåg, det
Kyrkohandboken af år 1811 borde uti detta afseende oförändrad
bibehållas; och behagade H. H. Erke-Biskopen och Talman¬
nen tillkännagifva, att, derest honom varit tillåtet att uti vo¬
teringen deltaga, han skolat med sin röst biträda den mening,
som blifvit af minoriteten uttalad.
A[delningens Betänkande sid. 8.
Committerades förslag sid. 7.
Hemställan •/, angående Tacksägelsen för aflidna:
Prosten Melander, som härvid erhöll ordet, anförde:
Emot Afdelningens förslag till lydelse af ifrågavarande bön
får jag erinra, att uti de straxt på hvarandra följande sat¬
serna: ”Herren fiirläne oss sin Nåd’’ och ”Gud genom döden
kallar oss” det på förra stället förekommande ordet "Herren”,
på det sednare blifvit utbytt emot ordet "Gud”, hvilken vexling
af subjecter skulle möjligen kunna gifva anledning till den orik¬
tiga uppfattning, att uti båda icke blifvit afsedd samma per¬
son, nemligen ”Gud i Christo”; och får jag till undvikande af
ett sådant missförstånd vördsamt hemställa, att uti den sed¬
nare meningen ordet ”Gud” måtte varda utbytt emot ordet
”Han”. Derjemte och då uti tacksägelsen för de aflidna före¬
kommer benämningen "Ilerren Gud”, torde ock densamma böra
här begagnas, så att det skulle heta: ”Herren Gud förläne” o. s. v.
164
Den 16 Maj.
Biskop Björck upplyste, att ifrågavarande utaf Afdelnin¬
gen tillstyrkta ändring vore föranledd af en emot Committe-
rades förslag i detta hänseende framställd anmärkning, men
förklarade, att han för sin del emot den nu ifrågaställda rät¬
telsen icke hade något att erinra.
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen anmärkte emot
Prosten Melanders förslag till lydelse af denna bön, att pro¬
nomen ”Han” blefve af en nog lång mellanmening skildt från
det ord ”Herren”, som dermed vore afsedt.
Prosten lelander ville icke bestrida riktighelen af omför-
mälda anmärkning; men förmenade, att vid en riktig uppläs¬
ning af bönen någon otydlighet icke skulle deraf vållas.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Förevarande fråga är af
den ringa vigt, att man derå icke bör spilla många ord. Det
är nemligen nära nog likgiltigt hvilkendera lydelsen varder an¬
tagen. En hvar förstår lätt, att ordet ”döden” här förekom¬
mer under betydelsen af ”Guils Sändebudoch då någon
misstydning af den utaf Committerade föreslagna, jemväl uti
1811 års Handbok förekommande lydelsen af denna bön icke
gerna kan ifrågakomma, har det väckt min förundran, att Af¬
delningen fästat uppmärksamhet å hvad i sådant afseende kan
hafva blifvit anmärkt.
Öfverläggningen var härmed fulländad: hvarefter uppå
derom i vederbörlig ordning gjord proposition Ståndet ogillade
Afdelningens tillstyrkande af ändring uti Committerades förslag
till lydelse af ifrågavarande bön.
Hemställan 2, angående Lysning för Brudfolk.
Sedan Kongl. Hofpredikanten Wensioe erinrat, att i or¬
det ”äktenskap” redan förbundsbegroppet låge inneslutet, samt
att termen ”äkta förbund” öfverensstämde med en annan van¬
lig term, nemligen ”äkta stånd”, blef i öfverensstämmelse med
Kongl. Hofpredikanten Wensioes begäran uppå derom i ve¬
derbörlig ordning gjord proposition, jemväl ifrågavarande utaf
Afdelningen tillstyrkta ändring uti Committerades förslag till
formulär för Lysning för Brudfolk af Ståndet ogilladt.
Committerades förslag sid. 10 rad. 8.
Uppå hemställan af Biskop Björck blef den af Afdelnin¬
gen tillstyrkta ändring utaf de här förekommande orden: ”Din
Heliga Anda” till ”Din Heliga Andas Nåd” af Ståndet
godkänd.
Den 16 Maj.
165
Comminister Beckman, som härefter uppå begäran erhöll
ordet, anförde: Jag nödgas vidröra en del af Committerades
förslag, hvarom icke något förekommer uti Pastoral-Afdelnin-
gens Betänkande. Enligt detta förslag skall Presten, som trä¬
der för altaret, under det att efter predikan en kort psalm sjun-
ges, när Nattvard hålles, efter sångens slut vända sig till För¬
samlingen och börja med förmaningen till Nattvardsgästerne.
Beklagligen finnas många inom våra Församlingar, hvilka, för¬
menande, att predikan skulle utgöra gudstjenstens hufvudsak-
liga afdelning, fästa mindre vigt vid det, som till densamma
för öfrigt hörer. Desse, som icke äro benägne att i Kyrkan
qvarblifva till gudstjenstens afslutande, borde derföre, om de
besinnade sitt förehafvande, aflägsna sig under den efter pre¬
dikan följande Psalmen, för hvilket ändamål kyrkodörrarne vid
predikantens nedgående ifrån predikstolen vanligtvis öppnas.
Emellertid begagna i allmänhet få detta tillfälle, utan de fleste
bortgå försl, sedan Presten redan påbörjat Nattvardsförmanin-
gen, hvarunder bullret af de bortgående låter sig desto mera
störande förnimmas. Fiir att förekomma detta och likasom för
att uppmana till oskicket att för tidigt lemna kyrkan, hafva
inom åtskilliga Församlingar Orgelnisterne med Kyrkorådets
bemyndigande företagit sig att efter psalmens slut under flere,
5 å 6 minuters tid fortfarande slå svaga accorder på orgel¬
verket och skapa till en så kallad orgelpunkt, hvilken för sin
längd b lifver odräglig; och under tiden är den vid altaret
stående Presten, som icke vet, huru länge det kan behaga or¬
gelnisten att fortsätta sitt poslludium, förhindrad att i en¬
lighet med Handbokens föreskrift börja Nattvardsförmaningen.
Härigenom blifver Gudstjensten söndersliten i 2:ne afdelningar
såsom inom den Forn-Greluska Kyrkan med dess missa Cate-
chumenorum och missa fidelium, och orgelnisten sy¬
nes hafva fått diaconens befattning att visa ut de till Natt-
vardsmessans afhörande oberättigade, tvert emot det, som i
Romersk-Catholska Församlingen eger rum, hvarest liturgens
ord: lie, missa est, icke uttalas förr, än gudstjensten är
fullt afslutad.
Efter Talarens förmenande hafva visserligen de Kyrko¬
styrelser, som föreskrifvit åtgärden, handlat emot § 4 af Kongl.
Förordningen om Kyrkoråd af år 1843, hvilken talar om af-
styrkande af oordenlligheter och oseder vid den allmänna
gudstjensten, försummelse deraf m. m., och således alldeles
icke bemyndigar vederbörande till uppmuntrande af ett oskick.
Sjelfva åtgärden är i rak strid med Kyrkolagens 13 Cap. 2 §,
som innehåller, att musiken på orgorne måste icke så långt
ntdragas, att Församlingen deraf i sin sång blifver hindrad
att lofva Gud med egen röst m. m., och isynnerhet emot
Grundlagen för den allmänna Gudstjensten, som är den gäl¬
lande Kyrkohandboken, uti hvilken det stadgas, att Då Natt¬
166
Den 16 Maj.
vard hålles och sången är s/ulad, börjar Prosten med förma¬
ningen till Naltvardsgästerno.
Skulle deremot det nu antydda, sig allt mera vid våra
gudstjenster utbredande bruket med ett så kalladt p ost¬
in dium eller en nästan ändlös, af ingen orgelcompositör god¬
känd orgelpunkt hafva att påräkna det Högv. Ståndets bifall,
så anser Talaren för nödvändigt, att ordalagen uti Kyrko¬
handboken också ändras, och att Commitlerades förslag måtte
göras mera fullständigt, så att det vid orden: efter sångens
slut, äfven måtte tilläggas: och orgelns tystnad. Hvaremot
hela den nya åtgärden torde få anses sakna det Jlögv. Stån¬
dets godkännande, derest det nu ifrågasatta tillägget icke antages.
Biskop Björck: Det af den nästföregående Talaren om¬
nämnda bruk synes mig hvarken obehörigt eller stridande emot
Kyrko-HandbQkens föreskrifter; tvertom får jag förklara, att, då
efter sångens slut buller förorsakas af den stora mängden från
Gudstjensten sig aflägsnande personer, detta orgelnistens pre¬
ludium för mig varit ganska angenämt att afhöra. Uti Göthe¬
borg har jemväl clt dylikt bruk varit infördt, nemligen att Pre-
sten iakttager tystnad, intill dess bullret af de bortgående per-
sonerne upphört. Hvad vidare beträffar samme Talares för¬
menande, att Gudstjensten skulle derigenom obehörigen sönder-
styckas i två afdelningar: så finner jag det ingalunda vara
oskickligt, att de personer, som kunna vara förhindrade att
qvarstanna, efter predikans slut sig aflägsna. Redan i Kyrkans
äldsta tider var gudstjensten indelad i 2 Afdelningar, och fö¬
refaller det mig nyttigt, att skol-ungdomen, som, innan den
blifvit admitterad till Herrans Heliga Nattvard, ofta icke torde
kunna fatta dess betydelse, får bortgå före det Nattvardsmes-
san börjar. Jag tillstyrker således afslag å Comminister Beck¬
mans hemställan.
Prosten Söderberg: Det förhållande, hvaröfver Commini¬
ster Beckman fört klagan, torde icke vara af den vigt, att
derom något bör i Handboken stadgas; och får jag vidare
erinra, att till det öfverklagade oskickets afskaffande finnes en
annan ganska lätt vidtagen utväg, nemligen den, att, i likhet
med hvad i min hemort är brukligt, kyrkodörrarne tillstängas
före det Presten påbörjar Nattvards-förmaningens läsning.
Kyrkoherden Otterström: Jag för min del kan icke finna,
att Comminister Beckman har någon giltig anledning till sin
framställning. Skulle hvad han omnämnt vara emot ordningen
stridande, så finnas uti Kyrko-Lagen föreskrifter, huru man
då bör förfara; och får jag slutligen erinra, att den af honom
ifrågaställda ändringen icke kan allestädes tillämpas, enär uti
många kyrkor icke finnes något orgelverk.
Den 16 Maj. 167
Doctor Sandberg: Uti hvad Biskop Björck anfört ber jag
att i allo få instämma. Det anmärkta förhållandet är visserli¬
gen icke antydt, ännu mindre föreskrifvet, hvarken uti Hand¬
boken eller Kyrkolagen, och bör efter mitt förmenande icke
heller der intagas. Men det är icke förbudet. Och när ett
sådant oskick inrotat sig uti en Församling, att, så snart psalm¬
sången näst efter predikan är slutad, största delen af folket,
rusar ut ur kyrkan, just då förmaningen till Nattvardsgästerna
begynner uppläsas, hvad är då att göra? Nog är det mindre
störande, att orgelnisten spelar något på orgeln, under det den
stora folkskaran utströmmar, än om presten uppläser förma¬
ningen just under det de utgåendes buller måste hindra de
qvarsittande nattvardsgästerna att höra hvad som talas ser¬
skildt till dem. Något mera störande och ändamålsvidrigt vid
en Gudstjenst bär jag ingenstädes förnummit. Men att i be¬
tydlig nion minska, om icke alldeles undanrödja det mest vi¬
driga och anstötliga häruti vet jag i sanning ingen annan ut¬
väg än den, som nu så bittert blifvit klandrad, om man icke
vill låsa till kyrkodörrarne och instänga folket under Natt¬
vardsgången, hvilket försök väl icke skulle synnerligen väl af¬
löpa.
Men denna anmärkning förer mig till en annan betrak¬
telse. Det är sagdt, att den liturgiska delen af Gudstjensten är
den vigtigaste och anmärkaren var ej den, som minst ifrigt ville
ådagalägga detta. För min del anser jag predikan vara den
ojemförligt vigtigare hufvudsaken vid en protestantisk Guds¬
tjenst, och yttrade, att det är predikstolstalaren och icke litur-
gen, som fyller kyrkan med åhörare. Häremot har man erin¬
rat, att sådant kan stundom förklaras af ett popularitets-bemö-
dande hos predikanten. Men skulle man icke kunna förut¬
sätta något sådant äfven hos altarfjenstens förrättare, och har
man icke här i hufvudstaden de aldra yppersta tillfällen att ut¬
bilda sin liturgiska förmåga till den högsta möjliga fullkomlig¬
het. Vore det nu så, att Församlingen ansåge de liturgiska
förrättningarne vid Gudstjensten vara de väsendtligaste, så skulle
väl här i Stockholm icke behöfva klagas öfver folkets utström¬
mande ur kyrkan, just då Nattvardsmessan skall begynnas med
sina lofsånger och responsorier, sitt Hosianna och Agnus Dei.
Jag tycker då, att liturgen företrädesvis härstädes skulle på
ett så intagande sätt. kunna förrätta denna altartjenst, att man
hvarken behöfde instänga Församlingen ej heller draga ut or¬
geltonerna under folkets utgående och aldraminst uppläsa Natt-
vardsförmaningen under ett så störande buller, att knappt nå¬
got enda förmaningsord kan höras. I landskyrkor, der Natt¬
vardsgångar upptaga 2 å 3 timmar och derutöfver, qvarstan-
nar visserligen icke hela Församlingen under förrättningen,
men folket i allmänhet har ändå den takt, att något utgående
icke eger rum förr än Nattvardsgången fortgått en stund och
168
I) e n 16 Maj.
under det den öfriga Församlingen deltager i psalmsången, då
utgåendet sker efter hand och är mindre störande. — Emel¬
lertid torde någon antydan om det ena eller andra i alla fall
ingalunda böra införas i Handboken.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Då Comminister Beck¬
man förklarat, att han sjelf ogillade det af honom omnämnda
förhållande, kan han icke gerna önska någon förändring uti
Committerades förslag i denna del; och får, under erinran, att
Preste-Ståndet icke torde vara det forum, inför hvilket dylika
klagomål böra andragas, jag tillstyrka, att icke något afseende
matte göras på Comminister Beckmans framställning.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Comminister Beckman: Afsigten med Talarens ifrågava¬
rande framställning var naturligtvis den, att, derest den allt
mer sig utbredande seden skall få vinna häfd, jemväl Kyrko-
Handbokens föreskrifter i ämnet böra varda rättade till öf¬
verensstämmelse dermed. Derest Högv. Ståndet bifaller Com¬
mitterades förslag, har här ock jemväl uttalats ett ogillande af
den omförmälda anordningen. Med anledning af Biskop Björcks
yttrande om preludium tillåter Talaren sig vördsamt erinra,
att iiär är fråga icke om ett sådant, som angifver chöralens
tonart, utan om ett p ost ludium, och till ytterligare genmäle
å det, som af Doctor Sandberg blifvit anfördt, nödgas talaren
ånyo upprepa, att predikanter finnas, hvilka icke förmå fängsla
åhörarne i kyrkan med det andeliga Jöredraget intill dess
slut, hvarföre man ock helt förståndigt vanligtvis håller Kyr-
kodörrarne tillästa under sjelfva predikan.
Öfverläggningen förklarades härmed fulländad; hvarefter,
uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition, Ståndet
med ogillande af Comminister Beckmans framställning god¬
kände Committerades förslag i ämnet.
Committerades Järs lag sid. 13 och 13, angående Natt¬
vards för maning en.
Prosten Wåhlander, som härvid begärde ordet, anförde:
Enligt hvad i förevarande Betänkande synes, har Pastoral-
Afdelningen tillstyrkt det Högv. Ståndet att antaga Natlvards-
förmaningen, såsom den i förslaget lyder. Ehuru jag visser¬
ligen icke hyser någon förhoppning att vinna bifall till den
förändring i Nattvardsmessan, hvilken jag härmed tager mig
friheten framställa, tvekar jag dock icke att omnämna den, all¬
denstund jag anser den stödja sig både på liturgisk häfd och
liturgiska grunder. Efter mitt förmenande bordé denna för¬
Den 16 Maj.
169
maning, såsom Committerade i sitt första handboksförslag yr¬
kat, ur omförmälde messa utgå. Enligt hvad christendomens
urkunder gifva vid handen, förefanns den icke vid Nattvardens
begående hos de första christne. I Olai Pelri messeordning af
år 1531 omförmälas följande ceremonier vid den Heliga Natt¬
varden, nemligen de vanliga helsningarna, prmfationen, instif¬
telseorden, trisagion, Fader vår och slntiinskningen: "Herrans
frid vare med eder". Derefter lästes eller sjöngs: O Guds
lamb, samt, såsom orden lyda, i Jall Prest,en fann nödigt och
tiden tillät, skedde till folket den förmaningen: "Käre vänner,
efter här nu begås Christi Nattvard", m. m. I 1571 års Kyr¬
kolag stadgades, att denna förmaning efter lägenheten skulle
brukas, samt att. den bäst tjente, när många communieanter
vore tillstädes, Ar 1614 bestämdes, att den alltid skulle läsas
straxt efter Fader vår, hvilket äfven blef gällande i 1693 års
Handbok. Först 1809 föreskrefs, att Nattvardsmessan skulle
börjas med oftanämnda förmaning. Häraf visar sig, att den
under långliga tider antingen alls icke varit begagnad vid Natt¬
vardsmessan eller ock endast vilkorligt, i fall Presten så fann
nödigt och tiden tillät, samt att den endast i nu gällande
Handbok blifvit föreskrifven såsom inledning till Natvardsmes-
san. Det kan icke nekas, att den är vacker och väckelserik.
Men den innehåller dock icke annat, än hvad som förut blif¬
vit sagdt och förmanadt i Skriftermålet, Na Hvar ds bönen och
den Nattvardsmessan föregående psalmen. Sålunda tyckes den
böra kunna ur sjelfva messan uteslutas. Denna blef derige¬
nom enligt min tanke mera ren, mera liturgiskt riktig, mera
enlig med den äldsta kyrkans bruk: den blef då, hvad den
egentligen borde vara, icke endast Nattvardsgästens, utan äf¬
ven Församlingens lof (eucharistia) för den outsägliga nåd, som
meddelas den botfärdige i Jesu Nattvard. Derigenom blef ock
denna heliga handling något förkortad, hvilket är en temligen
allmänt uttryckt önskan bland Svenska Presterskapet. Men
som jag redan haft äran nämna, jag har icke mycket hopp,
att detta mitt förslag skall gå igenom, hvarföre det torde så¬
som mitt serskilda yttrande i Preste-Ståndets Protocoller blifva
förvarade
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag vill ingalunda be¬
strida det tänkvärda uti hvad af den föregående Talaren blif¬
vit anfördt. Jag får dock erinra, att ifrågavarande förmaning
redan finnes uti 1693 års Handbok straxt efter den före di-
stributions-orden förekommande bönen "Fader vår”. Den Sven¬
ska Församlingen är således från längre tider van att afhöra
denna förmaning, hvilken uti 1811 års Handbok fått en lämp¬
ligare plats; och då redan förut finnas tvistepunkter till ett
nog stort antal, vågar jag hemställa, om skäl kan vara att ge-
170
Den 10 Maj.
norn donna förmanings uteslutande ytterligare öka detsamma.
Jag tillstyrker derför bifall till Committerades förslag i ämnet.
Öfverläggningen var härmed fulländad; hvarefter uppå
derom i vederbörlig ordning gjord proposition ofvanniimnde
förmaning, såsom den i Förslaget lyder, af Ståndet antogs.
Coi/imillerades Förslag sid. il råd. 3 nedifrån.
Afdelningens förslag, att till ordet ”Nattvardspsalm” måtte
tilläggas orden: ”eller annan tjenlig Psalm”, blef uppå der¬
om af Biskop Björck gjord hemställan af Ståndet gilla dl.
Committerades förslag sid. 18 om distributions-formeln
vid Nattvardsgång.
Yice-Talmannen Biskop Annerstedt, som härvid begärde
ordet, anförde: I afseende å antagandet af Afdelningens ifrå¬
gavarande förslag till förändring af de nu brukliga orden vid
utdelningen af Herrans Heliga Nattvard hyser jag mycken tve¬
kan; det är nemligen bekant, att i samma nion ett tilltal blir
mera enskildt, desto större vigt fäster man vid detsamma. Jag
ihågkommer härvid något, som framlidne Doctor Odman om¬
nämnt, att till och med den uti 1811 års Handbok införda
mindre ändring af den förut gällande distributionsformeln hos
mången väckte ett stort bekymmer; och att 2:ne gamla per¬
soner derefter icke vidare ville offentligen begå Nattvarden,
utan i stället läto enskildt skrifta sig efter det gamla formu¬
läret. Jag befarar, att ifrågaställde ändringsförslag, derest det
antages, skulle leda till samma påföljd; och tror jag, att an¬
tagandet af åtskillige utaf Committerades ändringsförslag, hvilka
Ståndet ogillat, skulle medfört mindre våda. Sannt är väl, att
inom folkrika Församlingar, der Nattvardsgästernés antal ofta
blir öfver måttan stort, distributions-ordens upprepande till
hvarje Nattvardsgäst för Presterskapet kan blifva ansträngande;
men då fråga är att undvika någon anledning till anstöt, må
ingen möda anses vara för tung. Och tillstyrker jag derföre,
att med ogillande af Afdelningens ändringsförslag 1811 års
Handbok i denna del må blifva oförändrad.
Biskop Björck: Orsaken till ifrågavarande utaf Afdelnin¬
gen framställda förslag finnes angifven å sid. 8 och 9 i Af¬
delningens Betänkande. Inom åtskilliga större Församlingar
uppgår Nattvardsgästernés antal ofta till icke mindre än 700
personer; hvaraf naturligtvis vållas en tidsutdrägt, som blir i
högsta grad besvärande icke allenast för Presterskapet, utan
äfven för Nattvardsgästcrna. Sannt är, att Nattvardsgäst icke
är absolut förhindrad att före förrättningens afslutande sig
Den 16 Maj.
171
aflägsna; men oaktadt trötthet och svaghet vill dock ingen
gerna vidtaga en sådan åtgärd. Förslaget alser således jem¬
väl en lättnad för Lekmännen; och har Afdelningen dessutom
endast till det afseende, Högv. Ståndet behagade dervid fästa,
velat anmäla ifrågaställde förslag, hvilket nära öfverensstäm-
mer med det, som finnes i några af Evangeliskt Lutherska
Kyrkans äldsta Kyrko-ordningar upptaget.
Contracts-Prosten Landgren: Förslaget till ny distribu-
tionsformel har jag utan anmärkning låtit passera genom Af¬
delningen, emedan af de många projector, som till ompröfning
blifvit förebragta, det förevarande syntes mig vara det enda,
hvarå afseende kunde fästas, dels emedan det är enkelt och
riktigt, dels emedan det inom Lutherska Kyrkan har uråldrig
häfd för sig såsom antaget redan år 1553 i Wittenbergska
agendan. Jag har derföre icke ansett skadligt, att det komme
under diseussion i Ståndet, så att dess mening i ämnet må
blifva uppenbarad; ehuru jag aldrig haft för afsigt att, när sa¬
ken kommer til! slutligt afgörande, understödja detsamma. Den
nu varande distributions-formeln är affattad i så hjertliga och
varma ordalag, att dess borttagande skulle bland allmänheten
förorsaka djup saknad och ovilja. Man har sagt, att Nattvards-
gästernes antal stundom stiger ända till tusen, ja till och med
1,400. Detta är ett oskick, som måste afhjelpas. Ingen com-
munion bör utgöras af mer än 300 personer. Heldre må
Nattvard hållas hvarje Söndag; och om ej detta hjelper, så
böra sådana Församlingar ovilkorligen klyfvas. Det är detta
missförhållande, som är påtagligt och bör afhjelpas; men icke
böra distributionsorden jemkas efter sådana abnorma omstän¬
digheter.
Kyrkoherden Otterström: Af alla punkter, som hit¬
tills förevarit, är denna den ömtåligaste. Jag tror, att den fö¬
reslagna förändringen skulle mötas med allmän obelåtenhet.
Hvad som är föreslaget innehåller för litet. Det pekar på brö¬
det såsom Christi lekamen, men det uttrycker ej för den en¬
faldige, att han får denna i, med och under brödet, icke hel¬
ler uttalas den önskan öfver nattvardsgästen, som innehålles i
det hittills brukade formuläret.
Hvad som till försvar för den förkortade formeln är hem-
tadt från presternes olägenhet af den vidlyftigare vid stora
Nattvardsgångar, kan ej innebära giltigt skäl. Orsaken till
dessa många hundrades Nattvardsgång på samma dag torde
ligga deri, att man såsom på vissa orter i Skåne håller Natt¬
vardsgång terminvis, eller såsom annorstädes hvar fjerde eller
hvar femte Söndag. Olägenheten kan ju der afhjelpas med att
hvarje Söndag, om så behöfs, hålla Nattvard. Jag afstyrker
derför hvarje förändring i distributionsformeln.
173
Den 16 Maj.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe erinrade, alt då ifrågva-
rande ord voro de enda, sorn till hvarje Nattvardsgäst ser¬
skildt uttalades, skulle en förändring af desamma väcka den
största uppmärksamhet. Den föreslagna ändringen kunde väl
vara för Presterne önsklig; men om Fiirsamlingens öfrige med¬
lemmar blefve i ämnet hörde, skulle de säkerligen motsätta sig
nämnde förslag.
Doctor Sandberg: Då Pastoral-Afdelningen i förbigående
har föreslagit en förändring uti distributions-formeln vid Natt¬
vardsgång, torde man äfven derom böra yttra sin mening. De
orden, hvarmed den Heliga Nattvarden utdelas: Jesus Christus,
hvilkens lekamen — hvilkens blod — du anammar, bevare
dig till evinnerligt lif Amen, äro ganska ändamålsenliga, när
nattvardsgästernes antal icke är stort, ty då kunna de uttalas
långsamt med andakt, och känsla. Men der nattvardsgäster-
nas antal uppgår till 8 å 900 och derutöfver, då under vinter¬
tiden timmarne efter predikan äro få, innan mörkret inbryter,
och de båda vid altaret tjenstförrättande Presterna snart sagdt
måste jaga hvarandra för att hinna till sint, medan ännu dagen
varar, så har den nödvändiga skyndsamheten ett menligt infly¬
tande på högtidligheten och andakten vid denna heliga för¬
rättning. Det är således ingalunda för att minska presternas
möda, utan för att äfven vid stora Nattvardsgångar utan bråd¬
ska, med hjertlighet och värma till hvar och en, åt hvilken
Christi lekamen och blod meddelas, kunna klart och tydligt
uttala de vigtiga orden: Jesu Christi lekamen fur dig ut-
gifven — Jesu Christi blod för dig utgjutet, som jag för
min del icke vore obenägen för denna i Betänkandet omför-
mälda förändring med det tillägg till hvarje afdelning af
Nattvardsgästerna: Jesus Christus, hvilkens lekamen och blod
J nu håfven anammat, bevare Eder lill evimierligt lif Amen.
Förslaget, att sådana Församlingar, der folkmängden är så
utomordentligen stor, böra delas uti flere, är ingalunda så lätt
att verkställa, serdeles der blott en kyrka finnes för den stora
menigheten. Men oaktadt den ifrågavarande förändringen sy¬
nes vara i många afseenden önskvärd, så anser jag dock be¬
tänkligt, serdeles i nuvarande oroliga tid, att tillstyrka den¬
samma; utan bör det förblifva vid de orden, sorn vi nu hafva,
hvilka i sig sjelfva äro förträffliga, såsom bestämdt uttryckande
hvad som i den Heliga Nattvarden verkeligen utdelas och emot-
tages. Olägenheterna af en allt för stor skyndsamhet vid
denna vigtiga förrättning böra väl uti folkrikare Församlingar,
såsom anmärkt är, kunna afhjelpas genom tätare Nattvards¬
gångar, serdeles under den mörkare årstiden.
öfverläggningen var härmed fulländad; hvarefter uppå
derom i vederbörlig ordning gjord proposition Ståndet, som
D en Ifi Maj.
173
icke antog Afdelningens förslag till ändring af ifrågavarande
distributionsformel, biföll hvad af Committerade i sådant af¬
seende blifvit tillstyrkt.
Commilterades förslag sid. 19 rad. 2 och 3, uti hvilket
Afdelningen tillstyrkt den ändring, att ordet ”brinnande” fram¬
för ordet ”kärlek” måtte varda borttaget.
Kongl. Holpredikanten Wensioe, som härvid begärde or¬
det, förklarade, att han icke kunde förstå, hvarför Afdelningen
tillstyrkt borttagande af ifrågavarande ord. Sannt är, att ad-
jectivet stundom innebure substantivets död; men detta vore
likväl icke här förhållandet, enär båda orden understödde hvar¬
andra, och vore dessutom detta epithet till kärlek ett Bibliskt
uttryck.
Biskop Björck: Jag trodde det vara mindre behöfligt att
anföra skälet till uteslutandet af ifrågavarande ord. Det sy¬
nes nemligen innebära en pleonasm. Derest kärleken hos nå-
.gon redan vore brinnande, skulle han icke behöfva bedja om
förkofran uti densamma; och i vår förfallna tid synes mig för¬
utsättningen, att kärleken i allmänhet skulle vara brinnande,
innebära betänklighet.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe anmärkte, dels att likasom
det funnes både en lefvande och en död tro, så funnes det
jemväl en kärlek, som icke vore brinnande och verksam, dels
ock att bönerna voro sammanskrifna för andäktiga christna,
som icke gerna kunde tänkas vara i fullkomlig saknad af den
brinnande kärleken, men väl kunde behöfva förkofran deri;
och kunde vid sådant förhållande talaren icke finna någon be¬
tänklighet deruti, att man beder om förkofran uti den kärlek,
som vore brinnande, helst detta i sjelfva verket icke vill säga
annat än att man beder om en mera brinnande kärlek.
Biskop Björck erinrade, dels att en kärlek kunde vara
”verklig” och ”inbördes”, ehuru den icke vore ”brinnande”;
dels ock att detta epithet, hvars motsats vöre ”matt”, framför
ordet "kärlek” innebure något annat än epithetet "lefvande"
framför ordet "tro”.
Prosten Wåhlander förklarade, att han instämde uti Afdel¬
ningens förslag, men ville dock hafva hemställt, huruvida icke
slutet af ifrågavarande bön kunde sålunda ändras, att den
komme att erhålla följande lydelse: "och bedje Dig, att Du
174
Den IG Maj.
later det lända till förökelse af vår tro och förkofran af vår
kärlek inbördes” elc.
Öfverläggningen förklarades härmed fulländad; och blef
uppå derom gjord proposition Pastoral-Afdelningens ifrågava¬
rande tillstyrkande af Ståndet bifallet.
Committerades förslag, sid. '19, rad. 8 nedifrån och sid.
21, råd. 7, blef enligt Afdelningens tillstyrkande uppå derom
gjord proposition af Ståndet godkändt.
Vid föredragning af Afdelriingens hemställan, att efter slu¬
tet af sid. 21 i Committerades förslag måtte intagas den å sid.
30 vid slutet af l:sta Capitlet förekommande anmärkning, be¬
gärdes ordet af
Vice-Talman Biskop Annerstedt, som anmärkte, att det
visserligen kunde vara likgiltigt, hvarest ifrågavarande anmärk¬
ning finge sin plats; men att, då den hade afseende å den
allmänna gudstjensten, densamma syntes lämpligast böra infö¬
ras antingen vid början eller slutet af l:sta Capitlet i Commit¬
terades förslag.
Biskop Björck uttalade den förmodan, att en anmärkning
af ifrågavarande beskaffenhet borde införas vid det ställe, i af¬
seende på hvilket dess tillämpning först kunde ifrågakomma.
Domprosten Kuös anmärkte härvid, att i sådant fall borde
denna anmärkning, som jemväl hade afseende å Ottesången,
dit framflyttas, men hemställde, huruvida icke den kunde få
qvarstå å dess uti Committerades förslag erhållna plats.
Contracts-Prosten Landgren: Orsaken, hvarföre Afdelningen
flyttat den ifrågavarande föreskriften till högmesso-gudstjensten,
synes mig i practiskt afseende ega någon vigt. Det är bekant,
huru de ifrågavarande föreskrifterna i flera församlingar icke
efterlefvas. Om nu pastorerna söka rättelse i sådana mål, så
inträffar lätt, att menigheten betraktar dessa åtgärder såsom ett
uttryck af prestens hersklystnad, emedan den icke känner lagens
föreskrift. Men om nu denna insättes i högmesso-gudstjenstens
ritual, så kommer den att inflyta i Evangelii-böckerne och kan
läsas af hela allmänheten, hvilken sålunda utan tvifvel god¬
villigt skall iakttaga en sed, sorn den finner vara i vederbör¬
lig ordning af Kyrkostyrelsen anbefalld.
Öfverläggningen var härmed fulländad; och blef uppå
derom i vederbörlig ordning gjord proposition ifrågavarande
utaf Afdelningen föreslagna omflyttning af den å sid. 30 i
D e n 1G Maj.
175
Committerades förslag förekommande anmärkning af Ståndet
ogillad.
Hvad Afdelningen angående öfrige delar af Capitlet. 1 i
Committerades förslag yttrat och föreslagit, blef af Ståndet
(jodkåndt.
Härmed och sedan med anledning af åtskillige i Commit-
terades af trycket utgifna förslag anmärkta tryckfel Dompro¬
sten Knös tillkännagifva, att detsamma blifvit till trycket be-
fordradt på föranstaltande af Chefen för Kongl. Maj:ts Eccle-
siastik-Departement, och att hvarken Committerade eller deras
Secreterare dermed haft någon befattning, blef föredragningen
af ifrågavarande Betänkande afbruten och skulle i nästa Ple¬
num fortsättas.
§ 2.
Till bot'dläggning anmäldes Bonde-Ståndets uti Proto-
colls-utdrag för den 13 innevarande Maj, N:o 270, till Med-
Stånden gjorda inbjudning att instämma i dess vid föredrag¬
ning af Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 9, rörande lösen
för debetsedlar, fattade beslut.
§ 3.
Upplästes och lades till handlingarne från Med-Stånden
ankomne Protocolls-utdrag, nemligen Högloft. Kidderskapets
och Adelns Niis 245—252, Vällofl. Borgare-Ståndets N:o 230
och llederv. Bonde-Ståndets Niis 263—-269 och 271.
Ståndet åtskildes kl. | 10 e. in.
Ut supra
In fidem.
S. H. Ahnqvist.
t
176
Den 18 Maj.
Den 18 Maj.
Plenum kl. 6 e. m.
§ 1-
Justerades Protocollet för den 13 innevarande månad.
§ 2.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Lag-Utskot-
lets Utlåtande N:o 30, i anledning af gjorda anmärkningar
emot Utskottets Betänkande N:o 9, öfver väckt motion om för¬
ändring af 13 Cap. 4 § Giftermåls-Balken.
§ 3.
Föredrogs ånyo och lades till handling anie Lag-Uiskot-
tets Memorial N:o 31, i anledning af återremiss utaf vissa
punkter i Lag-Utskottets Betänkande N:o 29, om förändring
af gällande concurslag.
§ 4.
Fortsattes den i föregående Plenum afbrutna föredragnin¬
gen af Högv. Preste-Ståndets Enskilda Utskotts Pastoral-
Afdelnings Betänkande N:o 2, öfver det af Committerade
omarbetade och år 1856 af trycket utgifna förslag till en för¬
bättrad Kyrkohandbok; hvarvid förekom:
Andra Capitlet.
Den af Afdelningen föreslagna förändringen af ordet Li~
tanien till Litanian.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe begärde ordet och yttrade:
Afdelningens förändring af ”Litanien” till "Litanian” utgör i
och för sig sjelf en ganska obetydlig sak; men för att den
skall
D e n 18 Maj.
177
skall kunna godkännas, måste den emellertid vara riktig eller
grundad på språkbruket. Att detta icke är förhållandet, fram¬
lyser deraf, att det både i 1693 och 1811 års Handbok hetat
”Litanien”, hvilket ock språklagarne fordra: ty den Latinska
ändeisen in öfvergår i Svenskan till ien, t. ex. historia till hi-
stoneK, Ilalia till Itai ien, Hispania till Spanfew o. s. v. Då
således intet skäl till ändringen förefinnes, så hemställer jag,
att det gjorda ändringsförslaget lemnäs utan afseende.
Häruti instämde Doctor Säve.
Härefter blef uppå derom gjord vederbörlig framställning
den föreslagna förändringen af Ståndet opillad.
Afdelningens förslag att emellan orden ”styra och be¬
skärma’’, sid 32 rad. 9, insätta ordet föröka.
Kongl. Ilofpredikanten Wensioe! Äfven denna förändring
ville jag ej bestrida, om den ej stöde i strid med en af Hög-
vördiga Ståndet vid förra Riksdagen antagen grundsats att ej
förändra uttrycken i oftare förekommande allmänt kända bön-
formulärer. Jag medger, att det kunde vara rätt att. säga:
”Din heliga christna kyrka värdes styra, föröka och beskärma”;
men då en bön för christna kyrkans förökande och utvidgning
redan förut ligger i litanien, så vore det att onödigtvis bryta
mot den förenämnda grundsatsen, att efter Afdelningens förslag
insätta ordet föröka, hvarföre jag tillstyrker afslag å Afdel¬
ningens här gjorda hemställan.
Coritracts-Prosten Landgren: Svenska kyrkan har såsom
kyrka ej deltagit i missionsväsendet. Somliga räkna henne
detta till förtjenst, andra till nachdel. Mig synes hon derför
ej förtjena stor berömmelse. Hvad jag icke kan undgå att
anmärka är, att det ej vore för mycket, om hon i sina kyrko¬
böner läte en förbön för det goda ändamålet inflyta.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: En förbön för ehristen-
domens utvidgning utom dess sköte är utan tvifvel tillbörlig;
men en sådan ligger redan implicite i ordet ”styra”. Under
sådant förhållande synes man icke böra frångå Ståndets vid
förra Riksdagen fattade, af sista talaren omnämnda beslut,
att litanien borde vara alldeles oförändrad.
Doctor Nordlander: Den ifrågavarande förändringen här¬
leder sig från en anmärkning från landsorten, att man borde
i Litanien upptaga ett ord, som hänvisade på den christna
kyrkans förökande. Jag hyser visserligen vördnad för den
Hugu. Preste-Ståndets Prut. 1857. i:de Bandel. 12
178
Den 18 Maj.
gamla häfden af Litanien, men tror tillika, att man bör lämpa
sig efter omständigheterna och vidtaga vissa små förändringar,
som äro uttryck af landets presterskaps åsigt.
Domprosten Bring: En önskan från en anmärkare i lands¬
orten är ej uttryck af den åsigt, som landets presterskap hy¬
ser. Jag instämmer med Biskop Annerstedt och tror, att uti
bönen att ”Du dig öfver alla menniskor värdes förbarma” lig¬
ger en förbön för dem, som äro utom den christna kyrkans
sköte. På den grunden finner jag intet skäl att i detta afse¬
ende frånträda det beslut, som Ståndet vid förra Riksdagen
fattade, att icke vidtaga förändringar i de allmännast kända
och begagnade kyrkobönerna.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, fann Ståndet
på derom vederbörligen gjord framställning icke skäl antaga
ofvanberörde af Afdelningen föreslagna förändring i Commit-
terades Handboks-förslag.
”Varu förslöf dl", sid. 34 rad. 2 nedifr., ändrades enligt
Afdelningens anmärkning till varda förstördi.
Vidare föredrogs det af Afdelningen föreslagna borttagan¬
det af orden "Lalenn oss bedja", sid. 34 och 35.
Domprosten Bring: Orden ”l&tom oss bedja" hafva blifvit
i de Committerades förslag insatta, såsom en naturlig följd af
det förut nämnda beslutet att bibehålla de allmännast begag¬
nade bönerna oförändrade. Att de stå qvar har också sin
stora vigt, emedan, då Litanien föredrages genom vexelsång,
en inledning till den följande af Presten ensam i församlingens
namn utsagda bönen är behöflig. Jag tillstyrker derföre, att
Committerades förslag godkännes.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Prosten Wåhlander: Vid förra Riksdagen hade Pastoral-
Afdelningen borttagit de ifrågavarande orden, "Idiom oss bedja",
och Ståndet gillade deras borttagande. Jag kan icke finna,
att Ståndet nu skulle hafva någon skälig anledning att ändra
detta beslut. Den föregående talaren har riktigt upplyst, att,
då Litanien i de äldre tiderna föredrogs genom vexelsång och
då liturgen afslöt med någon af de på sjelfva Litanien följande
bönerna, det var nödigt, att denna inleddes med dessa ord:
låtom oss bedja. Men då detta föredragningssätt nu mera
upphört och då presten nu, jag skulle nästan kunna säga utan
undantag, läser Litanien, så är denna inledning icke allenast
öfverflödig, utan äfven olämplig, helst den prest, sorn alltför
Den 18 Maj.
179
slafviskt följer de liturgiska föreskrifterna, derigenom förledes
att midt under bedjandet inlägga denna uppmaning att bedja.
Jag kan således för min del icke annat än tillstyrka Afdelnin-
gens förslag, särdeles som det äfven var Pastoral-Afdelningens
vid förra Riksdagen.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Litanien sjunges under¬
stundom och då är det, såsom en talare förut anmärkt, nöd¬
vändigt. att genom ifrågavarande ord bilda en inledning till den
följande bönen. Men äfven om Litanien läses, äro de lämpliga
såsom en öfvergång från den förra Afdelningen, till innehåll
och form en hymn, till den sednare, som är af annan carac-
ter; de böra derföre bibehållas.
Kongl. Holprcdikanten Wensioe: Om prester underlåta att
läsa: ”Låt,om oss bedja”, så handla de i strid mot föreskrif¬
terna i vår nu gällande Handbok, och ett sådant lagstridigt
förfarande bör ingalunda vara ett skäl till ordens borttagande.
Deras plats kan äfven försvara sig. Ty de föregående bibel¬
språken innehålla i min tanke icke sjelfva bönen, sorn sålunda
blefve genom de ifrågavarande orden afbruten, utan de äro att
betrakta såsom anslag till bönen. Då jag vidare aldrig hört,
att någon funnit sig störd i sin andakt genom dessa ords upp¬
läsande och jag sjelf icke heller erfarit deraf ett sådant intryck,
anser jag deni gerna kunna qvarstå, och tillstyrker bifall till
hvad Committerade i sådant afseende föreslagit.
Doctor Nordlander: Vid sistlidne Riksdag fattade Preste-
Ståndet det beslut, att de nu omtvistade orden (”låtom oss
bedja”) skulle utgå, och hvarföre skulle nu detta beslut icke
vidhållas? Det må hafva sin grund hvad den siste talaren
anfört, att något egentligt störande af dessa ord icke åstad¬
kommes; men onekligen måste det förefalla hvar och en, som
närmare tänker derpå, besynnerligt att midt under uppläsandet
af den herrliga bönen i vår Handbok infalla med: ”Låtom oss
bedja!” Då Litanien sjöngs, var förhållandet helt annorlunda;
men nu. då samma person uppläser alla bönerna, äro dessa
ord minst sagdt öfverflödiga.
Efter härmed slutad discussion blef Afdelningens förslag
i denna del godkändt.
Afdelningens förslag att utbyta ordet 'begärelse, sid. 35
rad. 13 nedifr., mot vilja.
Domprosten Björling: Pastoral-Afdelningen har föreslagit
att utbyta ordet ”begärelse1' mot "vilja”, emedan det förra ej
skall i bibeln och andeligt språk nyttjas i god mening. Att
180
Den 18 Maj.
ordet likväl äfven förekommer i god bemärkelse, visa sådana språk
som detta: ”Kottet häfver begärelse emot andan och andan
mot köttet” o. s. v. Och då här ej egentligen är fråga om
menniskans vilja såsom en gemensam grund för olika yttringar,
vare sig goda eller onda, utan just om de särskilda yttringar-
ne, i hvilka denna grundkraft sig uppenbarar och utvecklar,
och hvilka ej såsom sådana kunna kallas vilja, utan med ett
tjenligare namn benämnas begärelser i motsats till råd och
gerningar, så får jag tillstyrka, att den föreslagna förändringen
af Ståndet ogillas.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag instämmer med den
siste talaren deruti, att ”begärelse” i religiösa skrifter äfven
förekommer uti god mening. Här står fiir öfrigt adjectivet
”god” såsom attribut förut, så att något missförstånd icke kan
ega rum. Att här använda det mera abstracta ordet ”vilja”
i stället för det af Committerade föreslagna ”begärelse” före¬
faller mig minst sagdt besynnerligt. Det sednare har alltid i
Svenska språket varit ett vocabulum ftlaov, som här just är
på sin plats.
Häruti instämde flere af Ståndets ledamöter.
Doctor Säve: Denna bön är i min tanke den minst lyc¬
kade af alla, som de Committerade föreslagit. Icke blott det
af Pastoral-Afdelningen för olämpligt ansedda ordet begärelse,
utan äfven det följande hade kunnat göras vida bättre. Hjer-
tats undergifvenhet under Guds heliga bud framställes såsom
en följd af friden, ehuru friden väl tvärtom biir anses såsom
verkan af hjertats undergifvenhet. Hvad ordet ”begärelse”
särskildt angår, så vore i min tanke ”vilja” visserligen bättre;
men då äfven med denna förändring den första punkten i
allt fall blifver släpande, skulle jag hellre se, att den uttryck¬
tes på följande sätt: ”0 Herre Gud, af hvilken all god tanke,
uppsåt och gerning utgår.”
Domprosten Knös: Då denna bön är ordagrannt öfversatt
från en bön i den gamla latinska litanian, der ordet: deside-
rium förekommer, hvilket här blifvit tolkadt med: begärelse, tror
jag detta uttryck böra bibehållas. Vilja (voluntas), som Af¬
delningen föreslår att sätta i stället, är ett vida mera omfat¬
tande begrepp och synes mig derföre ej passa på detta ställe.
I Bibeln förekommer begärelse stundom såsom ett vocabulum
/.uoov och då prmdicatet: god här tillägges, kan om betydel¬
sen ingen tvekan vara. Orden: begär, begära, förekomma ock
i Bibeln ofta i god bemärkelse. Jag tror derföre bäst vara
att här bibehålla ordet: begärelse, och tillstyrker, att det får
qvarstå.
Den 18 M aj.
181
Kongl. Hofprodikanten Wensioe: Jag vill tillägga några
ord till det skäl, jag förra gången, då jag hade ordet, anförde
mot förändringen af ”begärelse” till ”vilja”. Vilja är en sjä¬
lens förmögenhet, som blott kan vara antingen god eller ond.
Att då säga all god vilja innebär en stor oegentlighet. Der¬
emot kunna begärelserna vara af mångahanda slag.
Biskop Björck: Det har synts Afdelningen lämpligt att
föreslå sådana ändringar i de Committerades förslag, hvartill
den blifvit föranledd dels af anmärkningar från presterskapet i
landsorterne, dels af eget bepröfvande. Afven i afseende på
uttryckssätten hafva vissa små förändringar af Afdelningen
blifvit gjorda, der föråldrade eller mindre vanliga ord, som
nu mera lätteligen kunna missförstås, af de Committerade bru¬
kats. Jag vill ej strida för de uttryck, Afdelningen föreslagit,
såsom de tjenligaste eller enda rätta: men ber ock, att de Com¬
mitterade icke må illa upptaga, om vår öfvertygelse någon
gång råkat i strid med deras. Om dessa ”stilrättelser", eller
hvad de än må kallas, antagas eller ej, derpå ligger visserligen i
och för sig föga vigt. Hvad förevarande ord särskildt, angår; så
må det tillåtas mig att mot dem, sorn påstått, att ”vilja” vore
för abstract, anmärka, att, då Paulus säger: ”Gud är den, sorn
verkar både vilja och gerning efter sill goda behag”, ordet
vilja tydligen äfven har en concret bemärkelse. Jag har ansett mig
befogad att yttra detta, emedan en viss nitälskan här och der
tyckes uppenbara sig mot hvad Afdelningen tagit sig friheten
att hemställa.
Häruti instämde Doctor Nordlander och Contracts-Pro-
sten Landgren.
Efter härmed slutad discussion blef på derom vederbörli¬
gen gjord framställning det ifrågasatta utbytet af ”begärelse”
mot ”vilja” af Ståndet ogilladt.
Den af Afdelningen föreslagna ändringen af ordet” friden",
sid. 35 rad. 13 nedifr., till frid.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag tror, att "den friden,
sorn. verlden icke kan gifva”, ingalunda behöfver ändras till
”den frid, som” otc., såsom Afdelningen föreslagit. Det är en
liten nyans mellan det förra och det. sednare uttrycket. Säger
man ”frid”, så uttalas begreppet mera allmänt och relativ¬
satsen blir dertill en nödvändig närmare bestämning. Säger
jag åter ”friden”, så betecknar jag ett visst enskildt af sam¬
manhanget redan bestämdt föremål. Genom ett exempel kan
man lätt finna, att förhållandet så är. Om jag säger: Akta
den stolen, på hvilken du sitter! så menar jag den stol, som
182
Den 18 M aj.
du för det närvarande begagnar. Säger jag åter: Akta den
stol, på hvilken du sitter! så menar jag dermed hvarje stol,
söm du nu eller framdeles nyttjar. Af dessa i språkbruket
grundade förhållanden anser jag, att här bör heta '/ridari".
Den frid nemligen, om hvilken vi här bedja och som verlden
icke kan gifva, är en viss bestämd frid, Christi frid. Vill Stån¬
det likväl ändra texten i öfverensstämmelse med hvad Afdel¬
ningen hemställt, så må det gerna för mig ske.
Afdelningens förevarande förslag till ändring godkändes.
Det i Bönen på Advents-Söndagen, sid. 36 rad. 10 nedifr.,
af Afdelningen föreslagna borttagandet af ordet ”alllid'’.
Vice-Talman Biskop Annerstedt! Det är ej angenämt att
motsätta sig förändringar, som Afdelningen föreslagit, syn¬
nerligen då de röra saker, som i och för sig sjelfva icke äro
särdeles vigtiga. Men jag anser mig böra angifva skälet, hvar¬
före Committerade här insatt det ifrågavarande ordet "alltid”.
Adventstiden firas till minne af Jesu ankomst till sin försam¬
ling, och den första Advents-Söndagen särskildt till minne af
hans ankomst såsom Israels andelige Konung. Bönens syfte
är att försätta oss i den författning, att vi rätteligen må emot¬
taga Honom, som kommer. Men nu kommer Herren alltid
och oupphörligt en Konung och en Förbarmare till sin för¬
samling, det är derföre angeläget, att församlingen alltid och
oupphörligt är redo att emottaga Honom, och det kan ej vara
annat än rätt, att hon beder derom, beder, att den Advents-
stämning, hvilken dagen är ämnad att framkalla, må följa oss
under den nya nådatid, till hvilken Kyrkoårets första dag bil¬
dar ingången, må följa oss under hela vår lefnad.
Afdelningens tillstyrkande ogillades.
Det af Afdelningen föreslagna borttagandet af ordet ”fä”,
sid. 37 rad. 2 i nyssnämnda bön blef, sedan Kongl. Ifofpre-
dikanten IVensioe såsom ett skäl för nyssnämnda ords bibe¬
hållande anfört, att mera ödmjukhet derigenom läge i bönen,
af Ståndet o gilld dl.
I Bönen på Juldagen beslöt Ståndet att, såsom Afdelnin¬
gen föreslagit, ett conima skulle sättas efter ordet "Herren”,
sid. 37 rad. 11.
I Bönen ejler Passions-predikan ändrades i enlighet med
Afdelningens förslag ordet "derföre”, sid. 39 rad. 12, till
derför.
Den 18 M aj.
183
Sid. 40 rad. 6 fann Ståndet godt att, på sätt Afdelningen
tillstyrkt, åter insätta de efter ordet ”kors” i Committerades
förra förslag befintliga orden: ”vi falle lill dess fot: låt oss
der få hvila”, hvilka, såsom Kongl. Hofpredikanten Wensioe
nu upplyste, blifvit i Committerades förevarande förslag ute¬
slutna, emedan de deruti ansågo ligga för mycken sentimen¬
talitet.
Ordet ”osvike/igen”, sid. 40 rad. fi, ändrades i enlighet
med Afdelningens tillstyrkande till ovikeligen.
Afdelningens förslag till början af Bönen på Påskdagen,
sid. 11 i förevarande Betänkande, godkändes.
Vid föredragning af den för slutet af samma bön, sid. 41
rad. 4 nedifr. o. f., af Afdelningen föreslagna förändringen
anförde
Biskop Kjörck: Att han i denna punkt varit af olika
tankar med ledamöterne i Afdelningen, ehuru han, anseende
frågan af mindre vigt, icke reserverat sig.
Contracts-Prosten Landgren sade sig hafva inom Afdelnin¬
gen yrkat den föreslagna förändringen, emedan han ansåge, att,
ehuruväl språket uti bönerna borde vara varmhjertadt, det lik¬
väl icke borde göras för allmänheten obegripligt. Sade man
i den segrande församlingen i stället för de uteslutna orden:
”i den triumferande församlingen”, skulle han icke hafva nå¬
got mot ett sådant beslut.
Biskop lutsdi ansåg ordet ”segrande” vara mindre lämp¬
ligt, emedan seger förekomma på flera rader, både förut och
efteråt.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe anmärkte, att ordet seger¬
säng också blifvit af Afdelningen borttaget.
Doctor Säve tyckte, att Afdelningen haft skäl dertill, eme¬
dan seger vore alltför ofta upprepadt.
Biskop Rutsell, med hvilken Doctor Björkman instämde,
ansåg ordet segersång onödigt, emedan af det följande tydligen
syntes, att det vore en segersång.
Efter härmed slutad diseussion stadnade Ståndet i det. be¬
slut, att med ogillande af uteslutandet af orden: i den trium¬
ferande församlingen Afdelningens förslag i detta afseende
för öfrigt godkändes.
184
Den 18 M aj.
Den af Afdelningen föreslagna ändring, sid. 42 rad. 8, i
Bunen pä Christi Himmelsfärdsdag godkändes.
Afdelningen yttrande att ordet ”saligas”, sid. 45 rad. 3,
torde böra ändras till ”saliga”.
Domprosten Knös: Det förefaller litet tungt att uppträda
med någon anmärkning mot Afdelningens förslag, sedan upp¬
ställande af dylika anmärkningar blifvit benämndt: nitälskan,
hvilket ord bär säkerligen blifvit begagnadt icke i god bemär¬
kelse. Jag bör dock icke häraf låta afhålla mig från att fram¬
ställa skälen för den af Committerade begagnade constructio-
nen, öfverlemnande afgörandet åt det Högvördiga Ståndet.
Till grund för det uttrycksätt, Committerade begagnat, ligger
Ebr. 12: 22, 23. Der talas om ”den otaliga Ånglaskaran” och
”de fullkomliga rättfärdigas andar”. Det förra hafva Commit¬
terade velat uttrycka genom det af dem här begagnade ordet:
Seraphina, det sednare genom orden: alla saligas andar. Om ock
i det förra skulle finnas en pars pro toto, så är sådant i dylik
stil ej ovanligt. Men om de sednare orden enligt Afdelningens
fiirslag förändras till: alla saliga andar, så möter den logiska
betänklighet, att i detta begrepp innefattas äfven ordet: Sera¬
phina Man kunde visserligen sätta: alla andra saliga andar;
men jag hemställer vördsamt, om icke detta vore att här all¬
deles falla ur stilen. Valet synes mig blifva å ena sidan
emellan Committerades uttrycksätt: ”med Dina Seraphin: oell
alla saligas andar”, och å den andra mellan: "alla saliga an¬
dar”, som är Afdelningens förslag, dock med uteslutande af
orden: ”Seraphina och”. Nog synes mig det förra fullare och
ädlare; men jag hemställer till det Högvördiga Ståndet, hvil-
ketdera bör antagas.
Biskop Björck: Förmodligen har Afdelningen genom nå¬
gon anmärkning blifvit gjord uppmärksam på nödvändigheten
af den förändring, som här föreslagits. För min del tror jag,
att hvilketdera uttrycket som helst kan gå an. Men då Sera¬
phin! anses vara ett särskildt slag af englar eller öfverenglar,
och man vill hafva ett uttryck, sorn betecknar så väl hela den
öfriga englaskaran i himmelen som de frälsta rnenniskorna,
anser jag ”saliga andar” vara ett mera allmänt och derföre i
någon inon bättre uttryck än ”saligas andar”.
Afdelningens hemställan ogillades.
Afdelningens förslag, att ordet ”tjena” i slutet af Bönen
efter Catechismi-predikan må utgå, företogs härefter till öf¬
verläggning.
D e ii 18 M a j.
185
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag niedgor anledningen
till den anmärkning, sorn Afdelningen här gjort; inen hemstäl¬
ler, om ej i en varm bön många saker ofta omsägas. När
hjertat är fullt, så uttrycker man samma sak flera gånger. Då
nu det omsagda ordet "tjena” är af vigt, hemställer jag, om
det ej kan, såsom de Committerade föreslagit, få nämnas tvänne
gånger.
Biskop Björck: Det är af jemförelsen mellan början och
slutet i den förevarande bönen, som Afdelningen hemtat an¬
ledning att, såsom i en väl motiverad anmärkning föreslagits,
vidtaga det utelemnande af ordet ”tjena”, som den siste tala¬
ren icke fullkomligt, kan gilla; emedan ett återupprepande mot
slutet af bönen af hvad i början blifvit sagdt, bör, så vidt ske
kan, undvikas.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag vill ej vara envis;
men mig förefaller det, som om ordet ”tjena” skulle saknas,
om det borttoges. Det uttrycker ett så vigtigt begrepp, att
det bör äfven framhållas i slutet af bönen.
Det ifrågavarande af Afdelningen gjorda förslaget ogil¬
lades.
Vidare föredrogs Afdelningens förslag till förkortning af
Bönen för de Sjuka, sid. 47.
Biskop Björck: Afdelningen bar ansett för en verklig för¬
del att hafva en bön fiir sjuka, hvilken kunde oftare användas,
i stället lör de mindre lämpliga, som man nu stundom får
höra. Men för att uppnå detta ändamål måste den ifrågava¬
rande bönen vara kort; hvarföre Afdelningen tillstyrkt en för¬
kortning af den af de Committerade föreslagna bönen. Genom
antagande af hvad Afdelningen tillstyrkt tror jag, att den of¬
vannämnda fördelen vinnes.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Denna bön är icke af
de Committerade, utan har blifvit införd i Handboks-förslaget
på tillstyrkan af förra Riksdagens Pastoral-Afdelning. Den är
författad af en ledamot utaf det Högv. Ståndet, hvilken utmär¬
ker sig för stor förmåga i böners författande. Det ligger också
en olörneklig genialitet och fullhet i den ifrågavarande. Men
kanske framstår författarens individualitet för mycket deri.
Om detta är ett fel, så bör man kanhända antaga Afdelningens
förslag såsom affattadt i mera allmänna ordalag. Jag vill ej
motsätta mig ett sådant beslut; jag ville blott upplysa, hvar¬
ifrån bönen härleder sig, beklagande, att dess författare nu är
frånvarande, så att han ej kan försvara sig sjelf.
186
Den 18 Maj.
Biskop Kjörck: Att bönen ej är författad af de Commit-
terade, är alldeles icke något, som reoommenderar den för mig
eller öfrige ledamöter af Pastoral-Afdelningen; ty vi äro ge¬
nomträngda af vördnad för deras, i allmänhet och särskildt
hvad bönerna vidkommer, berömvärda arbete. Den ifrågava¬
rande bönen utmärker sig också för värma och fullhet, såsom
den siste talaren riktigt anmärkt; men om man vill, att den
äfven skall läsas hvarje Söndag i kyrkorna, så bör den i min
tanke vara kortare. Jag kan icke heller finna, att den genom
förkortningen komme att förlora något, af sitt väsendtliga in¬
nehåll. Ty i afseende på en del af de uteslutna orden kan
jag icke undertrycka den anmärkningen, att det förefaller mig
något inskränkt att bedja om en förlängd lifstid för de sjuka
blott för det fall, att deras ”tro och tålamod kan bära vittne
om Gud”. Det kan ju vara många andra skäl, för hvilka det
vore ensidigt, att deras lifstid måtte förlängas, t. ex. just be¬
hof af att genom omvändelse komma till sann tro och okrist¬
ligt tålamod.
Doctor Säve: Jag ber att få understödja Biskop Björcks
anmärkning mot den ifrågavarande af de Committerade före¬
slagna bönen. Jag fruktar, att hon i den utsträckning, hvari
den i deras förslag förekommer, torde blifva föga använd, och
då jag icke anser den genom Afdelningens tillstyrkta förkort¬
ning hafva förlorat något af sitt väsendtliga innehål], finnér
jag mig böra bifalla hvad Afdelningen föreslagit.
Efter härmed slutad discussion godkändes det af Afdel¬
ningen gjorda förkortnings-förslaget. af ifrågavarande bön.
Likaledes gillades Afdelningens förslag till förkortning af
Tacksägelsen för tillfrisknade.
Föredrogs vidare den af Afdelningen sid. 51 rad. 10 Ali
föreslagna ändring af ”menniskorna till uppehälle och djuren
till föda” till ”människor och djur till uppehälle och föda”.
Professor Lindgren: Då jag alldeles icke inser, hvaruti
den fina skillnaden mellan de synonyma orden ”uppehälle”
och ”föda” består, som skulle göra det förstnämnda lämpli¬
gare om menniskor och det sednare mera passande om dju¬
ren, kan jag icke annat än godkänna den af Afdelningen här
föreslagna förändringen, hvarigenom de båda orden åtminstone
ställas utmed hvarandra. Dock synes mig, som hade hela or¬
det ”uppehälle” här väl kunnat uteslutas, helst som det icke
finnes i Bönen för frukten på jorden, der det heter: ”deraf
menniskorna och djuren hafva sin föda”. I stället således
för Committerades ur 1811 års Handbok bibehållna olämpliga
nc n 18 Maj
187
phras: ”menniskorna lill uppehälle och djuren lill föda'’ före¬
slår jag orden ”mennishor och djur till föda'’.
Biskop Butsch: För min del har jag intet emot, att Af¬
delningen förslag antages, men tror, att, om någon förändring
skall ske, man äfven bör ändra ordningen af orden så, att det
komme att heta: "”Menniskor och djur till föda och uppehälle”.
Det sednare ordet, som innefattar det förra och derjemte inne¬
håller något mera, emedan varelsernas sustentation derigenom
uttryckes, bör komma efteråt. Välljudet blefve i min tanke
derigenom större.
Domprosten Knös: Denna fråga är i sig sjelf bland de
aldra obetydligaste. Bönen begagnas ytterst sällan och är i
Kyrkohandboks-förslaget intagen nära sådan den förekommer i
vår nuvarande Kyrkohandbok. Visserligen blir uttrycket vid
början af denna bön något mera regelrätt, om det förändras,
antingen såsom Afdelningen eller såsom Professor Lindgren
eller såsom Biskop Butsch föreslagit. Jag är färdig att gå in
på hvilketdera som helst.
Professor Lindgren: Man har mött den nyss af mig gjorda obe¬
tydliga anmärkningen med det inkast, att jag, som i allo gil¬
lar 1811 års Handbok, hade bort sakna skäl till den föreslagna
ändringen, alldenstund den af mig utdömda phrasen just är der¬
ifrån herntad och bibehållen. Jag svarar härtill, att jag vis¬
serligen ingalunda är någon obetingad försvarare af vår nu
gällande agenda, men att med afseende på de deruti befint¬
liga bristernas i min tanke mera oväsendtliga beskaffenhet jag
ansett den kunna och böra fortfarande bibehållas. Men då nu
en revision deraf är beslutad och under arbete, förundrar det
mig, att Committerade, som ändrat så många andra uttryck,
mot hvilka just ingen ting kan vara att med skäl anmärka,
föreslagit till bibehållande den phras, jag utdömt, hvilken tvif¬
velsutan är en af de mest misslyckade, som deruti förefinnas.
Kongl. Ilofpredikanten Wensioe, med hvilken flera af Stån¬
dets Ledamöter instämde, yrkade bifall till Biskop Bulschs
förslag, att det borde heta: ”Mennishor och djur till föda och
uppehälle
Professor Lindgren: Biskop Butsch, som anser orden:
”uppehälle och foda” här böra bibehållas, har likväl föresla¬
git deras omkastning, såsom enligt Biskopens tanke framkal¬
lande ett ljudligare tonfall. Detta vågar jag bestrida, emedan,
ifall de synonyma orden skola bibehållas, just välljudet synes
mig fordra, att det trestafviga ”uppehälle” går framför det två-
188
D e » 18 Maj.
stafviga "föda”. Åtminstone öfverensstämmer detta med de
vanliga lagarne för språklig rytiim och euplioni.
Efter härmed slutad discussion god/,ändes den ifråga¬
varande af Afdelningen föreslagna förändringen.
Den af Afdelningen, sid. 51, i slutet af Bönen i dyr lid
och stor hungersnöd föreslagna ändringen af ”här och evin¬
nerligen” till ”nu och evinnerligen” blef af Ståndet godkund.
Yid föredragningen, som härefter följde, af Afdelningens
förslag att ändra de å sid. 52 rad. 7 förekommande orden
”saknad och sorg” till ”sorg och saknad”, yttrade
Professor Lindgren: Då Afdelningen omkastat orden
”saknad och sorg” i Commilterades förslag till ”sorg och
saknad", erkänner jag visserligen giltigheten af det ena för
denna obetydliga förändring andragna skälet, att denna ord¬
ställning är ”enligare med förhållandet”, emedan sorgen natur¬
ligtvis föregår saknaden. Men jag kan icke medgifva Afdel¬
ningen, att denna omkastning är ”mera välljudande”. Tvärt¬
om fordrar just välljudet, att det tvåstafviga ordet föregår det
enstafviga, hvarmed meningen ljudligare afslutas. Jag tillstyr¬
ker således den i Committerades förslag befintliga ställning af
dessa orden, om den ock må anses innebära ett ”hysteron
proteron”.
Comminister Beckman, som ansåg Afdelningens förslag
mera logiskt, emedan sorgen har sin grund i saknaden, yr¬
kade, att detsamma borde antagas.
På nu efter slutad discussion i vederbörlig ordning fram¬
ställd proposition beslöt Ståndet med ogillande af Afdelnin¬
gens berörda yttrande, att ”saknad och sorg” skulle bibehållas,
såsom de i Committerades förslag förefinnas.
Beträffande förslaget till Förbön för Fiskare bifö/ls Af¬
delningens tillstyrkande, att orden ”och dermed gifvil oss till¬
känna, att Du afven i det Ståndet kan finna Dina tjenare1',
sid. 54 rad. 12 o. f. nedifrån, må borttagas; hvarefter till öf¬
verläggning företogs Afdelningens i samma bön föreslagna för¬
ändring, sid. 44 rad. 8 o. f. nedifrån.
Prosten Melander begärde ordet och yttrade: Jag skulle vilja
bifalla Afdelningens förslag, om det blott hade framträdt i en bättre
form. Såsom det nu är, kan det omöjligen godkännas. Härstår:
”söka derefter alt blifva och vara hans lärjungar", en sats, som
icke är enlig med Svenskt språkbruk. Det bör vara antingen
Den 18 Maj.
189
söka efter att blifva etc. eller söka derefter, att de må blifva
etc. Jeg hemställer, att Högv. Ståndet beslutar en sådan nö¬
dig förändring.
Biskop Björck: Orsaken, hvarföre Afdelningen ändrat
'blifva dina lärjungar” till ”blifva och vara Hans lärjungar”, är,
att man väl kan tänka sig flere af dessa fiskare, för hvilka man
beder, redan vara Jesu lärjungar. — Ordet lärjungar måste
naturligtvis här tagas i betydelsen af sanna christna. — Men
•”blifva” motsvarar blott det grekiska yiveazai och icke fisveiv.
Prosten Molanders anmärkning i afseende på formen har sin
fulla riktighet. Ett förbiseende har här egt rum vid Betän¬
kandets skriftliga affattande.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag medger, att Afdel¬
ningen haft skäl till sina rättelser i afseende på nu ifrågava¬
rande bön. Den är ställd till den Himmelske Fadren, hvarför
det icke gerna kan sägas Dine lärjungar, enär begreppet lär¬
jungar bör afse Sonen. Jag fruktar dock, att meningen lätt
kan missförstås, om man i stället sätter Hans lärjungar. Ty
ordet lärjungar skulle kunna rättast hänföras till den närmast
föregående Gudomspersonen, den Helige Ande. Jag hemstäl¬
ler derföre, att det af Afdelningen föreslagna Hans lärjungar
utbytes mot Jesu lärjungar.
Häruti instämde Doctor Säve m. fl.
Vice-Talman Biskop Annerstedt fann de gjorda anmärk-
ningarne riktiga, men ansåg betänkligt att nu på fri hand
vidtaga förändringar, hvarföre han tillstyrkte återremiss af den
fiirevarande punkten.
Comminister Beckman ville i fall af återremiss fästa Af-
delningens uppmärksamhet på det uti den ifrågavarande bönen
förekommande uttrycket ”ur djupets nöd’’, hvilket Talaren an¬
såg här kunna i strid med både Bibelstället och Psalmboken
fattas i en blott physisk bemärkelse.
Efter härmed slutad discussion beslöt Ståndet att återre¬
mittera Afdelningens ifrågavarande ändringsförslag.
Föredrogs Afdelningens ändringsförslag i afseende på Bö¬
nen i Församling, der kyrkobyggnad förehafves, sid. 55.
Biskop Björck : Hvad som först bestämt Afdelningen att
omarbeta nu ifrågavarande bön har varit bönens början, der
det heter: ”Du, som har allt godt arbetes lön och välsignelse
i Din hand”. Det syntes Afdelningen mindre lämpligt att här
190
Den 18 Maj.
tala om arbetets lön. Detta uttryck har förekommit såsom en
reminiscens från den cathölska tiden, då man uppbyggde kyr¬
kor för att förtjena lön af Gud.
Biskop Butsch hemställde, att de på 5:te raden af Afdel-
ningens förslag förekommande orden ”näras af Ditt Ord”
måtte utbytas mot ”höra Ditt Ord".
Biskop Björck sade sig finna en verklig förbättring i hvad
Biskop Butsch föreslagit.
Efter härmed slutad discussion blef det af Afdelningen
omarbetade förslag till ifrågavarande Bön af Ståndet godkändt,
endast med den ändring, att orden ”näras af Ditt Ord" an-
sågos böra utbytas mot orden ”höra Ditt Ord”.
Tredje Capitlet.
Afd.elning.ens förslag, att noten i slutet af sid. 60 må utgå.
Biskop Björck: Det har varit en från flera håll uttalad
önskan att, då många barn på samma gång skola döpas, t.
ex. på landet i stora Församlingar och i städerna på barn¬
bördshus, slippa att för hvart och elt upprepa så mycket af
döpelse-ceremonien, som ifrågavarande not föreskrifver. Ilär
medgifves väl att, då barnens antal är stort, blott upprepa
Fader vår och sjelfva dophandlingen. Men denna bestämmelse
är tvetydig: ty gränsen mellan ett stort och ett litet antal är
svår att uppdraga. Detta har varit anledningen till notens ut-
lemnande. Jag är icke fullkomligt niijd med den derigenom
uppkommande bristen på alla föreskrifter i detta afseende; ty
för min del ville jag, att Fader Vår för hvarje barn uppre¬
pades. Men då man inom Afdelningen icke kunde förena sig
om något visst förslag i den syftningen, ansåg man det för
bäst att öfverlemna åt Prestens eget omdöme att bestämma hvad
som af döpelse-ceremonien bör upprepas och ej.
Biskop Butsch: Vid genomläsningen af Afdelningens Be¬
tänkande har jag tyckt, att en föreskrift icke bör saknas för
det fall, som i förevarande not omförmäles. Då jag nu hör,
att Afdelningens Ordförande delar denna min mening, och jag
derjemte tror, att de Committerades förslag i detta hänseende
kan tåla vissa förbättringar, hemställer jag, att förevarande
passus må till Aldelningen återremitteras för att tagas under
förnyad ompröfning.
Prosten Wåhlander: Då den föregående talaren yrkat, att
en not skulle införas, der den föreskrift lemnades, att Herrans
Den 18 M aj.
191
bön skall läsas öfver hvarje barn med handpåläggning, samt
för detta ändamål begärt återemiss af denna punkt; så förenar
jag mig med honom till alla delar. Men jag ber tillika att få
påminna derom, att Pastoral-Afdelningen vid sistlidne Riksdag
redan författat cn not af det önskade innehållet i detta hän¬
seende.
Prosten Lagergren: Så vidt jag minnes, var det inom
Afdelningen aldrig fråga derom, att ej Fader Vår skulle läsas
för hvarje barn serskildt. Men man trodde, att någon tvekan
härom aldrig skulle kunna uppstå, då det i texten tydligen
står, att Presten skall lägga handen på "barnets” (icke: bar¬
nens) hufvud och läsa denna bön.
Biskop Björck: Notens lydelse i förra Pastoral-Afdelnin-
gens förslag har icke varit för oss obekant; men då vi icke
kunde komma öfverens om dess återupptagande och de Com-
mitterades förslag icke heller kunde antagas, blefvo alla när¬
mare bestämmelser i detta afseende uteslutna. Jag tror icke
med den siste talaren, att det är tillräckligt hvad som före-
skrifves härom med dessa ord: ”Derefter lägger presten sin
hand på barnets hufvud och beder Fader Vår” etc. Ty när
flera barn blifvit döpta på samma gång, har det handt, att pre¬
sten lagt händer på två barn i sender.
Comminister Beckman: Jag anser den ifrågavarande no¬
ten på sid. 60 vara af nöden för att förekomma missbruk af
den art, som den siste vördade talaren angifvit, vid de till¬
fällen, då ett stort antal barn skall diipas på samma gång.
Talaren har tjenstgjort vid inrättning, hvarest antalet af dop¬
barn varit ända till 20, och förmenar sig känna, att, ehuru¬
väl han unnat och bestått hvart och ett af dem ett serskildt
Fader Vår, andra Prester icke förfarit på samma sätt, utan
läst bönen öfver två och två i sender med en hand på hvar¬
dera barnet, eller läst blott en del deraf öfver hvart och ett.
Doctor Säre: Ar det den siste Talarens önskan, att Fa¬
der Vår med derefter följande bön samt Tron skola läsas för
hvart och ett af det stora antal barn. som understundom må¬
ste döpas på samma .gång, så sammanfaller detta förslag med
det, som Commit.terade afgifvit. Ar hans mening åter den, att
blott Fader Vår skall för hvart och ett af de olika barnen
upprepas, så är det nödvändigt att närmare, än hvad de Com-
mitterade gjort, bestämma, huru stort antalet af dopbarn bör
vara, för att ej mer än Fader Vår behöfver serskildt för hvart
och ett läsas. Deras förslag i detta afseende måste jag ej
blott i presterskapets, utan äfven i Församlingens namn mot¬
sätta mig. Ty för min del anser jag det föra till en alldeles
192
Ilen 18 Maj.
otjenlig förlängning af denna ändock nog långa förrättning, att
utsträcka repetitionen till flere af de nämnda bönerna än till
Fader Vår aliena, som väl bör läsas serskildt för hvarje barn.
Vioe-Talman Biskop Annerstedt yttrade, att Doctor Säve
måste icke hafva läst den af Committerade föreslagna noten
till slut.
Contracts-Prosten Rundgren: Jag har i Afdelningen tillstyrkt
och tillstyrker äfven nu, att den ifrågavarande noten skall bortta-
tagas. Jag tror nemligen, att föreskrifter icke böra gifvas, hvilka
sakna bestämdhet. Uti den af Committerade föreslagna noten
ligger mycken obestämdhet; det är nemligen iemnadt åt Fro¬
stens eget omdöme att afgöra, när barnens antal kan anses vara
stort eller litet. Då det således, äfven om noten står der, i
alla fall beror af presten huru mycket af ceremonien som upp¬
repas, är noten af föga värde. Att, äfven då barnens antal är
stort, Fader Vår och sjelfva Dophandlingen för hvart och ett
serskildt upprepas, är nödvändigt, men detta betryggas af den
i texten intagna föreskriften, att ”presten lägger sin hand på
barnets hufvud”. Committerade hafva dessutom genom sin not
tillkännagifvit, att endast Fader Vår och dophandlingen nöd¬
vändigt måste upprepas för hvarje barn och att det öfriga kan
läsas gemensamt för alla barnen; bäst torde derföre vara att
inom de serskilda Församlingarne låta häfd och praxis be¬
stämma förfarandet och således icke genom någon allmän fö¬
reskrift reglera detta förhållande, serdeles då noten tillika ge¬
nast gör ett undantag från regeln.
Häruti instämde Doctor Nordlander och Contracts-Pro¬
sten Landgren.
Doctor Säve: Då jag erhållit ett slags tillrättavisning för
att icke hafva läst noten till punkt, så får jag nämna, att jag
efter förnyad genomläsning af densamma ända till slutet icke
kunnat annorlunda fatta den, än att barnens antal måste vara
mycket stort, för att presten icke skall vara nödsakad att upp¬
repa allt hvad i Handboksförslaget förekommer ifrån och med
Fader Får ända till och med Jag döper dig etc. Ty det
Står ju uttryckligen, att, om flera (många) barn vid samma
tillfälle döpas, detta skall läsas för hvart och ett serskildt.
En sådan föreskrift må gå an för städerna, der dopet vanligen
försiggår i enskilda hus och således flera än ett barn sällan
döpas vid samma tillfälle. Men på landet, der i större För¬
samlingar dopbarnens antal på samma Söndag icke sällan upp¬
går till tio och derutöfver, skulle en dylik bestämmelse blifva
både för Presten och Församlingen besvärlig. Jag yrkar på
grund
Dea 18 Maj.
193
grund häraf fortfarande, att det må tillåtas Presten att vid
hvarje tillfälle, således också när flera barn skola döpas vid
samma tillfälle, blott upprepa Fader Vår för hvart och ett ser¬
skildt, och hoppas, att de Committerades grundsats, ntt liturgi¬
ska förändringar ej må utan behof vidtagas, tillräckligt talar
för en sådan bestämmelse.
Kongl. Ilofpredikanten Wensioe: Jag instämmer med Bi¬
skop Björck deri, att bruket på många ställen varit, att, när
flera barn vid samma tillfälle döpas, Presten lägger venstra
handen på ett barn och den högra på ett annat, och sålunda
läser Fader Vår för två i sender. Ar detta lörbjudet, så bör
i en not tydligen uttryckas, att Fader Vår skall läsas för hvarje
barn serskildt.
Häruti instämde Biskop Bergman, Professor Lindgren m. fl.
Contracts-Prosten Landgren: Hvad de sista Talarne yr¬
kat bifaller jag med min röst; men med afseende å återremis-
sen af denna punkt, hvilken af vissa Talare begärts, tviilar jag,
att Afdelningen kan komma till annat resultat. Derföre, om
Ståndet vill, att mer än Fader Vår skall läsas öfver hvarje
barn serskildt, bör detta tydligt uttryckas.
Domprosten Björling: För min del anser jag det nöd¬
vändigt att tydligt föreskrifva, det Fader Vår, 0111 flera barn
döpas på samma gång, bör serskildt läsas för hvart och ett.
Men för den händelsen, att återremiss skulle, såsom jag (in¬
skar, bevilja», hemställer jag, om icke den efter Tron förekom¬
mande frågan också borue framställas till hvarje barns faddrar
serskildt.
Prosten Lagergren! Jag hemställer, om återremiss kan an¬
ses nödvändig. De fleste Talare, som uppträdt i dag, hafva
velat, att Fader Vår skall, när flera barn döpas vid samma
tillfälle, för hvart och ett upprepas. Inom Afdelningen yrkade
jag ock, att den sednare delen af ifrågavarande not, hvilken
handlar derom, skulle qvarstå; men ville, då meningarne der¬
om voro stridiga, icke vara envis. Efter åhörandet af de åsig-
ter, som nu uttalat sig i ämnet, skulle jag, såsom (lett enklaste
utvägen att. komma till ett någorlunda enstämmigt beslut, till¬
styrka, att Ilögv. Ståndet antoge det förslag, som Pastoral-
Afdelningen vid förra Riksdagen i förevarande fråga afgaf.
Häruti instämde Kongl. Ilofpredikanten Nordlund
Iliigv. Presie-Ståndetx Prof. /S57. i:de Bandet.
13
134 D e n 18 M a j.
O
Comminister Beckman: Aterremiss är enligt mitt förme¬
nande icke nödvändig; jag vågar deremot anse det Högv.
Ståndet ganska väl genast kunna besluta i ämnet. Den not,
som fanns i Pastoral-Afdelningens Betänkande vid förra Riks¬
dagen å sidan 34, bör kunna anses innehålla tillräckliga före¬
skrifter i. förevarande ämne, hvarföre jag vördsamt tillstyrker
dess antagande. Den undanrödjer bekymret att bestämma
gränsen emellan flera och eli stort antal barn, som skola
döpas.
Hvad Domprosten Bjiirlings yrkande angår, att, när flera
barn döpas, frågan: '"‘Barn, vill du till denna tro varda döpt?
borde ställas till hvart och ett barn serskildt samt af hvarje
barns faddrar serskildt besvaras, så synes det mig, som om man i
detta fall utan något samvetsbekymmer kunde före trosbe¬
kännelsens afgifvande säga: Låtom oss höra den christna tro,
till hvilken dessa barn skola döpas, och efter densamma fram¬
ställa frågan sålunda: Barn! viljen J till denna tro varda
döpte? Sådant förfaringssätt erkänner talaren sig hafva iakttagit.
Häruti instämde Doctorerna Säve och Nordlander m. fl.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag hyser en mot den
sista Talarens motsatt åsigt. Då dopet, såsom vi hörde Pa¬
storal-Afdelningens Ordförande i ett föregående plenum på ett
förtjenstfull! sätt förklara, just individualiserar Guds nåd för
hvarje barn serskildt, så anser jag det vara af vigt, att efter
uppläsandet af den christna tro, hvartill barnen skola döpas,
frågan: "Barn, vill du till denna tro varda döpt?” framställes
till hvarje barn serskildt.
Häruti instämde Professor Lindgren.
Doctor Säve: Afven det sista yrkandet bevisar, att den
värde talaren ej känner, huru det tillgår på landet, när, såsom
ofta sker, flere barn måste döpas på samma gång. Hvart och ett
barn med sina faddrar äro ej ordnade i serskildta grupper för
sig, så att man kan handla med hvarje afdelning serskildt,
utan alla stå ofta om hvarandra i en stor halfrund kring choret,
och det är väl då vida naturligare, att dopfrågan ställes till
alla gemensamt. Det individualiserande, som samme talare
åsyftat, behöfver ej ligga i berörde fråga, då i alla fall intet hin¬
der är för den gudomliga nåden att i detta afseende vara verk¬
sam hos hvarje enskildt barn.
Häruti instämde Prosten Melander m. fl.
Biskop Björck: Jag sage helst, att ingen aterremiss af
denna punkt skedde; ty Afdelningen kan nu icke bättre ut¬
Den 18 Maj.
195
trycka den ifrågavarande noten, än den i Pastoral-Afdelnin-
gens Betänkande vid förra Riksdagen finnes affattad; och hvad
den föreslagna nya noten beträffar, att frågan i afseende på
tron bör ställas till hvarje barn serskildt och af hvarje barns
faddrar serskildt besvaras, så kan jag icke förstå nödvändig¬
heten af en sådan bestämmelse. Jag kan icke finna det ochrist-
ligt, att frågan ställes till alla barnen på en gång; ty de upp¬
tagas alla, ehuru hvar och en för sig, till gemensam delaktig¬
het i Nåden.
Biskop liulscli: Då frågan här gäller sättet, hvarpå allt
vid dopet skickligast skall tillgå, och det ej är så lätt att på
fri hand afgöra detta, så vidblifver jag mitt yrkande på åter-
remiss. Afdelningen finge då tillfälle att pröfva, om hvad
Kongl. Hofpredikanten Wensioe och Domprosten Björling fö¬
reslagit, angående dopfrågan, må förtjena afseende såsom med
dopets väsende mera öfverensstämmande, än hvad i detta af¬
seende enligt nu gällande Handbok iakttäges.
Doctor Nordlander: Äfven om man, när flera barn på
samma gång skola döpas, begagnar för dopfrågan pluralis och
säger: Barn, viljen J till. denna tro varda döpte? kan jag icke
föreställa mig annat, än att dopets välsignelse tillhör hvarje
barn serskildt. Det skulle låta besynnerligt att upprepa frå¬
gan tio eller tolf gånger i rad, när, såsom det i stora För¬
samlingar på landet ofta händer, nyssnämnda antal barn på
samma gång befordras till dopet; och ett sådant förfarande
skulle visserligen icke i min tanke öka hvarken värdet eller
högtidligheten af den heliga förrättningen.
Häruti instämde Contracts-Prosten Lundgren m. fl.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag instämmer med Bi¬
skop Butsch i yrkandet på återremiss af ifrågavarande punkt.
Saken är för vigtig för att man deruti skulle kunna genast
fatta beslut. När man framställer en fråga till olika personer,
är det ej gifvet, att man af alla erhåller samma svar. Här har
man visserligen intet skäl att vänta sig ett olika af de olika
faddrarne; men likasom man vid brudvigsel ställer frågan ser¬
skildt till båda conlrahenterna, så bör också vid döpelsen
hvart barn serskildt få besvara dopfrågan. Jag vill ej yrka
derpå med apodiktisk visshet; men ämnet synes mig vara af
nog vigt för att låta Afdelningen närmare tänka derpå.
//. II. Erke-Biskopen och Talmannen erinrade Ståndet
derom, att, då genom en återremiss intet kunde förloras, be¬
slut derom väl kumle fattas för att undvika betänkligheten af
här på stående fot vidtagna redactions-förändringar, samt
196
JDen 18 Maj.
att Afdelningen måtte komma i tillfälle att tillse, om icke äf¬
ven i texten någon ändring vore behöflig.
Domprosten Kjörling: Jag vill till hvad jag förut sagt
blott tillägga, att det. icke allenast för individualiseringen i do¬
pet, utan äfven för det ansvar, sorn faddrarne ikläda sig, är i
min tanke alldeles niidvändigt, att på dopfrågan serskildt svar
gifves för hvarje barn.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, beslöt Stån¬
det uppå derom vederbörligen framställd proposition, att ifrå¬
gavarande förslag om utelämnande af den vid (10 sidans slut
förekommande not skulle till Afdelningen återremitteras.
Vid föredragningen af den utaf Afdelningen föreslagna
förändring af början utaf den näst efter dophandlingen följande
Bönen, sid. 62 rad. 8 o. f. anförde
Biskop Björck: Äfven detta ändringsförslag har varit för-
anledt af anmärkningar, som, så vidt de visat sig vara af nå¬
gon betydenhet, syftat derpå, att ordet "menlösa" på råd. 9
vore betänkligt, emedan barnen ock äro med synd behäftade.
På denna grund och då upprepandet af detta ord, som äfven
förekommer på föregående raden, bör undvikas, torde liiigv.
Ståndet finna skal att godkänna den föreslagna förändringen.
Afdelningens förändring godkändes.
Ordet ”heliga" i berörde bön sid. 62, rad. 13 skulle borttagas.
”Alskelige vänner i Chrislo'> sid. 63, rad. 10 ändrades i
enlighet med Afdelningens förslag till 'älskade Christ ne".
Föredrogs vidare den af Afdelningen vid sid. 63 rad. 9
föreslagna noten.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Om åt. den af Afdel¬
ningen föreslagna noten gifves den här ifrågasatta lydelsen, så
fruktar jag, att förmaningen komme att alltför ofta uteslutas.
Jag hemställer, om den ej hellre kunde uttryckas så: ’;Då inga
faddrar i egentlig mening finnas, utelemnas denna förmaning”.
Jag anser likväl äfven en sådan not innebära betänkligheter,
emedan det torde vara i strid med Kyrkolagen att tillåta ett
dop utan faddrar i egentlig mening.
Biskop Björck: Jag finner ej skäl att envist fasthålla vid
den lydelse af noten, som Afdelningen tillstyrkt, utan förenar
mig gerna med Kongl. Hofpredikanten Wensioe om den lydel¬
sen, som han föreslagit, såsom något bättre.
D e ii 18 Maj.
197
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Jag hemställer, om det
kan vara skäl att i Handboken intaga en bestämmelse för ett
fall, som, om det någonsin inträffar, måste anses såsom blott
ett undanlagsfall.
Doctor Nordlander: Det inträffar ofta i vidsträckta För¬
samlingar på landsbygden, alt inga faddrar i egentlig bemär¬
kelse finnas, så att Prester! måste tillkalla sina tjenare att
företräda deras plats.
H. H. Erke-B/sloperz och Tahnnnnen yttrade, att han
tvekade att göra proposition å en not af den lydelse, som en
Talare föreslagit, emedan dess innehåll förutsatte ett mot Kyr¬
kolagens tydliga fiireskrift stridande förhållande.
Contracts-Prosten Landgren: Det är egentligen mot frå¬
gan i slutet af ifrågavarande förmaning, som anmärkningar
blifvit gjorda, och jag tror, att de förtjena ett allvarligt öfver¬
vägande. Man vet, at.t i de äldsta Handböckerna äfven inom
Lutherska Kyrkan ingen sådan fråga fanns. Den synes mig
också mindre lämplig, då man känner, att personer, isynnerhet
sådane som bo omkring prestgårdarne, af omständigheterna
olta tvingas att vara faddrar för en stor mängd barn af kring¬
strykande folk, hvilka de omöjligen kunna förutsättas hafva
någon afsigt att uppfostra. Jag anser betänkligt att i Kyr¬
kans namn förleda folk till afgilvande af de löften, dem de al¬
drig erna hålla, och yrkar, att denna i sednare tider i litur¬
gien influtna osed måtte utmönstras.
Domprosten Bring: Jag kan icke instämma med den fö¬
regående Talaren. Det må vara, att sådana fall, som han om¬
nämnt, inträffa. I cäsuistiska fall, såsom dessa utan tvifvel äro,
måste liturgen alltid lämpa sig efter omständigheterna. Men
man får ej inrätta det, som skall vara regel inom Kyrkan,
efter slika undantag; man måste väl se på hvad som i all¬
mänhet är rätt. Att fadder-lörbindclsen lägges på faddrarnes
hjerton såsom serdeles vigtig, samt att desse åtaga sig den¬
samma, är i min lanke niidvändigt. Jag tillstyrker derför,
att den af Afdelningen föreslagna noten utgår, så att förma¬
ningen alltid läses.
Häruti instämde Domprosten Björling, Kongl. Ilofpredi-
kanten Wensioe, som återtog sitt förra yrkande, samt flere
andra af Ståndets ledamöter.
Comminister Beckman: Jemte det jag instämmer med
Domprosten Bring deruti, att den af Afdelningen föreslagna no¬
ten icke bör i Handboken intagas, och att endast lagenliga och
198
Den 18 Maj.
vanliga förhållanden böra afses vid bestämmande af allmänna
lagbud, måste jag med anledning af en föregående talares
framställning anmärka, att barn ofta nog döpas, utan att fadd¬
rar i ordets egentliga mening finnas. Detta inträffar i huf-
vudstaden vanligtvis med oäkta barn.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, förkastade
Ståndet på derom gjord proposition Afdelningens förslag att
vid sid. 63 rad. 9 bifoga en not af detta innehåll: Då om¬
ständigheterna dertill föranleda, utelemnas denna förmaning.”
Härefter begärde Doetor Säve ordet och yttrade: Innan
vi lemna detta Capitel, må det tillåtas mig att till Högv. Stån¬
det hemställa, om slutförmaningen, sådan den förekommer i de
Commitierades fiirslag, kan anses lämplig. Jag minnes väl
från förra Riksdagen, att, då frågan väcktes om uteslutande af
den i 1811 års Handbok befintliga sluterinran om de pligter
och förbindelser, man iklädt sig genom dopet, pluralitelen an¬
såg den från Rom. 6 Cap. 3 och 4 v. beratade Paulinska för¬
maningen: .— ”Alla vi. som äre diipte till Christinn Jesum,
vi äre döpte till hans diid. Så äre vi ju begrafne med Ho¬
nom genom dopet i döden” etc. — vara tillfyllest. Dem, som
frågade: ”Skall då ingen uppmaning till pliglernas uppfyllande
ske?” hänvisade man till slutet af nyssnämnda Aposteln Pauli
förmaning, der det. heter: ”Att såsom Christus är uppstånden
från de döda genom Fadrens härlighet, så skola ock vi van¬
dra i ett, nytt lefverne”. Jag kan icke gilla valet af detta bi¬
belspråk för afslutandet af den högtidliga döpelse-acten. Ty
språket, ehuru christligt det än är, måste med gifvas icke vara
bland de för allmänheten lättfattligaste. Jag Iruktar således,
att detta tillägg, långt ifrån att öka actens högtidlighet och
påminna om dess vigt, blott fördunklar dess betydelse. På¬
minnande åter om den grundsatsen, att alla ändringar böra
undvjkas, sorn ej framkallats af ett allmännare erkändt behof,
hemställer jag till Ståndet, att den nu brukliga slutförmanin¬
gen må bibehållas.
Comminister Beckman: Man bör betyga Committerade
tacksamhet för det ifrågavarande tillägget, hvarmed hvarje
dophandling skall komma att afslntas. Talaren erkänner, att
han aldrig funnit sig tillfredsställd af den i nu gällande Hand¬
bok befintliga erinran till Faddrarne såsom dopförrättningens
slut, ehuruväl, när dopet sker i Kyrkan, man lättare försonas
med dess innehåll. Det nu föreslagna slut af döpelse-ceremo-
nien är enligt mitt förmenande både skickligare och bättre.
Dessa ord äro af djup betydelse, och den svårfattliehet. hvil-
Den 18 Maj.
199
kon Doctor Säve anmärkt, skall genom allmänt begagnande
och derutaf oftare föranledd förklaring småningom försvinna.
Häruti instämde Professor Lindgren, Kongl. Hofpredi-
kanten fFensioe samt Prosten Arosenius.
Domprosten Knös: Uti vår nu gällande Kyrko-ITandbok
förekommer vid slutet af dopliturgien en förmaning till För¬
samlingen att begagna, när dopet sker offentligen. Denna för¬
maning är bland de svagaste stycken i denna Kyrkohandbok,
hvarföre den ock i Committerades första och ursprungliga för¬
slag blef utesluten, utan att dock något annat sattes i stället.
Men vid den af Preste-Ståndet vid sistlidne Riksdag företagna
granskningen af Kyrkohandboksförslaget uppstod fråga härom.
Då varande Pastoral-Afdelning hade visserligen i sitt första
öfver Kyrkohandboksförslaget afgifna Betänkande till alla de¬
lar godkänt Committerades åtgärd att utesluta den nämnda
förmaningen utan att sätta något annat i stället. Men vid
discussionen i Ståndet väcktes fråga om insättande af en dy¬
lik förmaning eller sluterinran och förslaget blef i denna del
återremitteradt (Prot. Bandet 8 sid. 8G ff.). Pastoral-Aldelnin-
gen föreslog då i sitt sednare öfver Kyrkohandboks-förslaget af¬
gifna Betänkande, att en bibellection, nemligen Rom. 6: 1 —13,
skulle afsluta dophandlingen, hvilket ock af Ståndet utan dis-
cussion godkändes (Prot. Bandet 8 sid. 460). Vid denna
Bibellection hafva Committerade icke vidtagit annan ändring
än att förkorta den, så att den skulle inskränkas till blott 3:dje
och 4:de versarne af nämnde bibelställe. Dessa verser inne¬
hålla otvifvelaktig! det vigtigaste hithörande och hänvisa till
det nya lifvet i Christo såsom det, till hvilket menniskan hel¬
gas genom dopet. De erinra derföre ock om kärleksbudet,
hvilket härigenom kommer på sin rätta plats, nemligen efler
dophandlingen. Hvad svårfattligheten beträffar, kan den väl
här icke vara större än vid samma bibelställe, då det anföres
i lilla Catechesen, och hvar och en, som läst denna och fått
den för sig förklarad, biir väl kunna anses förstå bibelstället.
En sådan bibellection vid slutet af en liturgisk act har ock för
sig gammal christlig sed. Derföre, om jag ock icke anser den
här vara alldeles nödvändig, tror jag dock den vara rätt nyt¬
tig och passande.
Häruti instämde Contracts-Prosten Landgren.
Doctor Säve: Jag ber att få erinra dem, som tro, att, om
den nu ifrågasatta slutförmaningen icke införes, handlingen
skulle sakna all djupare betydelse, om de vigtiga och kraftiga
ord, som den i nuvarande Handbok befintliga erinran innehål¬
ler. "Christne!” heter det, ”låtom oss höja tacksamma och
300
D e n 18 Maj.
vördnadsfull hjertan till Gud, som genom döpelsen öppnat för
oss ingången i Christi rike. Påminnom oss det vigtiga för¬
bund, vi alla bafve gjort, och glömmom aldrig de löften, vi i
dopet svurit vår Gud och Frälsare Jesus o. s. v.” Jag hem¬
ställer, om ej detta är mycket lättfattligare och gör på flerta¬
let af åhiirarne ett kraftigare intryck än t. ex. dessa ord i den
nu föreslagna slutförmaningen: ''Så äre vi ju begrafna med Ho¬
nom genom dopet i döden”.
Comminister Reckman: Doctor Säve täcktes förlåta mig,
att jag ej kan förlika mig med ordalagen uti den offentliga
sluterinran vid dopet i 1811 års Handbok, hvilka smaka allt
för mycket af den tid, då de affattades.' Beträffande den större
tydlighet, samme talare påstått sig finna uti det gamla än uti
det föreslagna nya. så hemställer jag, om slutorden: ”sorn kal¬
lat oss alla till de heligas arfvedel i ljuset”, verkligen äro kla¬
rare än: ”Vi äre begralne med Honom genom dopet i döden”,
hvilket uttryck han anser vara för allmänheten så dunkelt.
Doctor Säre: Jag måste erinra den siste Talaren derom,
att hans enskilda omdöme icke är afgörande, emedan andra
christnas uppfattning biir äfven rådfrågas för bestämmande af
hvad som är svårfattligt eller icke. På sådant sätt tror jag
man skall finna, att för många, sorn begripa hvad kallelse till
dc heligas arfvedel i ljuset är, betydelsen af dop el i dulien
förb lifver oklart.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad, beslöt Stån¬
det, att ifrågavarande af Doctor Säre gjorda anmärkning mot
slutförmaningen efter dopet icke skulle till någon ändring af
Committerades förslag föranleda.
För begynnelsen af Bönen sid. 08 rad. 11 nedifrån antog
Ståndet den förändring, som Afdelningen föreslagit.
Fjerde Capitlet.
På sid. 77 råd. 7 nedifrån ansåg Ståndet brira, i enlighet
med hvad Afdelningen föreslagit, efter ordet ”christendoms-
kunskap intagas hvad i nu gällande Kyrko-Handbok före¬
kommer.
Vid föredragningen, som härefter följde, af Afdelningens
förslag att ändra orden: ”icke Jdr räcka öfver en timma”
sid. 78. rad. 9 till: ”icke bör räcka mycket öfver en timma”,
begärdes ordet af
Den 18 Maj.
201
Contracts-Prosten Emanuelsson : Jag skulle önska, att or¬
den: ”icke får räcka öfver en timme”, alldeles utelemnades och
alt ingen bestämd tid föreskrifves, inom hvilken förhöret skall
vara afslutadt. I min Församling liar jag ofta omkring 100
nattvardsbarn, hvilkas föräldrar skulle blifva mycket missbe¬
låtna, om vid det så kallade förhöret hvart och ett af dem icke
finge åtminstone en fråga ur Catechesen att besvara. Frågan
föranleder en eller annan lorklaringsfråga, och 2 å 3 timmar
åtgå, innan förhöret hunnit alslutas. Commiiferade hafva vis¬
serligen föreslagit, ali man, om så pröfvas nödigt, kunde nå¬
gon föregående dag i föräldrars och målsmäns närvaro med
barnen få anställa ett särskildt förhör; men detta har med sig
stora svårigheter på landet. Då också ingen olägenhet af de
öfver en timme räckande förhören visat sig, ty församlingen
brukar vanligen med uppmärksamhet åhöra desamma: så an¬
håller jag hos det Iliigv. Ståndet, att dessa bestämmelser i
afseende på tiden af förhören med Nattvardsbarnen alldeles
må utelemnas.
Häruti instämde Doctor Sandberg, Kongl. Ilofpredikanten
Nordlund och Prosten Melander.
Biskop Björck: Jag har mycken aktning för den siste
talarens åsigter; men tror dock, att de Committerades fiirslag
mod den ändring deri, sorn Afdelningen tillstyrkt, har mycket
fiir sig; ty confirmationen, den egentligen vigtigaste acten, trä¬
der eljest genom det långa förhöret liksom i bakgrunden och
kommer fiirst då, när sinnena redan äro slappa. Jag hem¬
ställer ock, om ej förhöret bör kunna en annan dag anställas
utan stora svårigheter. Den tid. då barnens beredande till det
lörsta begåendet af Herrans heliga Nattvard är fulländad, in¬
faller vanligen i början af sommaren, då väderleken sällan torde
hindra föräldrar och målsmän att infinna sig vid förhöret, sorn
de i deri mindre stora folkskockningen också bättre kunde
höra, än hvad nu ofta är fallet.
Kongl. Ilofpredikanten Wensioe: Om någon vore hågad
att instämma med Contracts-Prosten Emanuelsson, så skulle
det vara Pastorerna i Stockholm. Men då jag för min del
anser, att Handboken bör vara skrifven för hela landet, så till¬
styrker jag bifall till hvad de Committerade föreslagit såsom
med sakens vigt bättre öfverensstämmande. Skilnaden mellan
de'Committerades och Afdelriingens förslag är ganska obetyd¬
lig. Då det i det förra står: ”icke får räcka öfver en timma”,
läser man i det sednare: ”icke bör räcka mycket öfver en timma”.
Sådana nyanserade bestämningar hafva i praxis föga vigt; ty
huru man än må i detta hänseende reglementera, tages ej fö¬
reskriften så noga. Hufvudvigten bör i alla fall läggas på
202
Den 18 Maj.
confirmations-acten, då barnen få inför Gud och församlingen
förnya sina troslöften, och detta har man velat uttrycka med
den ifrågavarande bestämningen.
Häruti instämde Doctor Säve.
Biskop Björck: Derföre att jag instämmer med den siste
talaren deri, att tiden för förhöret icke bör eller kan så noga
bestämmas, anser jag, att ordet ’'Järsåsom alltför strängt
limiterande, lämpligen kunde utbytas mot det, som Afdelnin¬
gen föreslagit. Gm presten i sin ifver glömmer sig och låter
förhöret räcka en qvart olver timmen, hvarföre skall man ge¬
nom en för sträng föreskrift blottställa honom, i fall lian har
några vederdelomän?
Häruti instämde Doctor Nordlander.
Efter härmed slutad discussion beslöt Ståndet godkänna
hvad Afdelningen i förevarande fall föreslagit.
Då härefter föredrogs Afdelningens förslag till ändring af
de på sid. 78 rad. 15 och följ. förekommande confirmations-
frågorna, yttrade
Domprosten Bring: Hufvudsaken här är om den inledande
frågan: ”Erkännen J denna lära vara en gudomlig sanning,
den rätta vägen till saligheten?” bör uteslutas eller ej. Af¬
delningen har tillstyrkt det förra, ehuru frågan finnes äfven
i 1811 års Kyrkohandbok. Jag tror dock, att någon vigt lig¬
ger på dess bibehållande. Ty barnen böra ej blott bekänna
sig till den christeliga tron i allmänhet, utan till denna tro
såsom en bestämd utvecklad lära, så att deras bekännelse kom¬
mer att innebära en bekännelse äfven af den serskilda confes-
sionen. Af denna anledning tillstyrker jag, att de Committe-
rades förslag antages.
Biskop Björck: De anmärkningar, som blifvit gjorda mot
denna fråga, hafva varit af åtskillig ari, men hufvudsakligen
tvåläldiga. Dels har man funnit det besynnerligt, att tili barn,
som blifvit uppfostrade i christna föräldrars hus eller i christna
skolor, en fråga ställes, som lämpligare gjordes proselyter; dels
har man sagt, hvilket är ännu vigtigare, att, då man icke
med full visshet kan veta, om lärarens utveckling af de christna
sanningarne varit fullt riktig och exact, man bör undvika att
lägga bekännandet af denna hans utveckling såsom ett band
på barnens samveten.
Om frågan vore blott af confessionel natur, eller endast
gällde symbola, så vore Domprosten Brings anmärkning grun¬
Den 18 Maj.
203
dad. Såsom förhållandet nu är, så tror jag frågan rättare
kunna uteslutas.
Häruti instämde Prosten Melander.
Doclor Nordlander: Denna fråga har verkligen hos många
vackt stort bekymmer. Man liar tagit den för en bekännelse
af Luthers större Cateches, såsom den af presten blifvit förkla¬
rad, men ej såsom ett bekännande af den Apostoliska tron.
Jag bifaller gerna, att stötestenen borttages.
Yice-Talman Biskop Annerstedt: De siste talarnes skäl synas
mig icke vara fullt tillämpliga på hvad de Committerade föreslagit.
Om 1811 års Kyrkohandbok kunde gifva någon anledning till ett
sådant missförstånd, som de omnämnt, så tyckes mig detta
här ej kunna egä rum. Här framställes ej frågan så, som
vore lärarens utveckling den ofelbart rälta. Här hänvisas till
den tro, sorn vår församling bekänner och för hvilken barnen
under beredelsetiden redogjort. ”Venna lära” belyder således
detsamma som: den christna tron utvecklad i lära; och frågan
är liktydig med: ”Erkännen J den christna tro, som försam¬
lingen bekänner och för hvilken J redogjort, vara en gudomlig
sanning, den rätta vägen till saligheten?’-’ Allt missförstånd
synes mig vara ur vägen riijdt.
Domprosten Björling: Jag instämmer med Biskop Anner¬
stedt och vill blott tillägga, att den lära, sorn framställes och
utvecklas i kyrkans allmänt antagna lärobok, är den, uti hvil¬
ken Nattvardsbarnen skola hafva blifvit undervisade, och att
man väl bör förutsätta, att denna lära är en gudomlig sanning,
så vida man antager, att församlingens bekännelse inrielättar en
sådan sanning. Då således den omtvistade frågan ej får och
kan syfta pä något annat än på den lära, som kyrkan uti lä¬
roboken förklarat vara sin lära, så bör ingen kunna stöta sig
på denna fråga, och om någon det gör, så är det ett tecken,
att lian icke till alla delar gillar hvad församlingen lärer. Här¬
vid bör man ej bedöma saken från det undantagsförhållandet,
att presten ej är en rätt kyrkans tjenare, utan lärer tvärtemot
kyrkans lära. Detta är ett fel, sorn bör rättas, men som ej
bör läggas till grund vid affattandet af liturgiska formler. Jag
får tillstyrka bibehållandet af den omtalade frågan till Natt¬
vardsbarnen.
Biskop Björck: Jag vet ej, att någon talat om den läro¬
boken, som i församlingen begagnas. Jag syftade åtminstone
på det föregående förhöret, som vanligen är ett begreppsförhör
och intet, ordagrannt upprepande af hvad i läroboken förekom¬
mer. Committerades förslag är visserligen bättre än hvad nu¬
204
Den 18 Maj.
varande Kyrkohandbok i denna del innehåller: men äfven i
detta förslag referera sig orden (i frågan) till läran, sådan den
i det föregående förhöret blifvit förklarad. Skulle också för¬
hållandet icke vara detta, så tyckes mig vara skäl att undan¬
rödja alla betänkligheter, som det ifrågavarande stycket synes
hafva väckt hos svagare sinnen.
Sedan discussionen förklarats härmed slutad och H. H.
Erke-Biskopens och Talmannens proposition å bifall till hvad
Afdelningen föreslagit blifvit med blandade Ja och Nej besva¬
rad samt votering begärd, framställdes och godkändes följande
voterings-proposition:
Den som bifaller hvad Afdelningen i förevarande punkt
föreslagit, röste Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej,
så har Ståndet godkänt hvad Comnutterades förslag i denna
del innehåller.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns efter
rösternas summering hafva utfallit med 18 Ja mot 11 Nej;
hvarföre Afdelningens förslag i denna punkt var af Ståndet
lif aliel.
De förändringar, Afdelningen tillstyrkt å sid. 79 och 80
af Committerades förslag, blefvo af Ståndet godkända.
Afdelningens förslag att ändra orden: "xå upplyst höfner"
å sid. 81 rad. 12 o. f. till ” lali t till den kunskap komma'’.
Biskop Björck: Inom Afdelningen har den åsigten gjort
sig gällande, att det vore af vigt att bibehålla för ordet "upp¬
lysning” den mening, hvaruti det i Nya Testamentet begagnas.
Och då oaktadt lärarens ospard* bemödanden det väl svårli¬
gen kan väntas, att. alla Nattvardsbarnen hunnit till den högre
grad af andelig nådeutveckling, som man kallar ''upplysning”,
ansåg Afdelningen meningen här lämpligare kunna uttryckas
med: ”låtit till den kunskap komma.”
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Om uttrycket enligt Af¬
delningens förslag förändras, så tyckes det mig, som om de
följande orden icke blifva riktigt motiverade. Det fordras nå¬
got mera än blott kunskap, det fordras verklig upplysning för
att kunna bekänna Guds nåd och kärlek i Christo Jesu. Om
något bland Nattvardsbarnen ej är så upplyst, så är detta för¬
hållande att beklaga; men formuläret biir derlnre ej så ställas,
sorn vore man om denna beklagliga omständighet förvissad.
Häruti instämde Biskop Butsch.
Den 18 Maj
205
Biskop Björck: Ordet kunskap kan tagas i begge bemär¬
kelserna, men upplysning; blott i den ena. I Nya Testamen¬
tet förekomma ju uttryck sådana sorn t. ex. ”växa till i Guds
kunskap”, der detta sista ord är liktydigt med upplysning.
Efter härmed slutad discussion blef Afdelningens förslag
i förevarande punkt af Ståndet godkandt.
Likaledes godkändes Afdelningens ändring och förkort¬
ning å sid. 81 rad. i 8 och 16 uppifr.
Vid härefter skeende föredragning af Afdelningens förslag
att å sid. 81 rad. 5 o. f. nedilr. utelemna satsen: ”Och då
du hofver ifrån dem", begärdo
Biskop Björck ordet och yttrade: Just af samma skäl
som i fråga om det förut förekommande ordet "upplyst” har
Afdelningen ansett dessa ord icke lämpligen kunna användas.
Ordet ”makt” blir i det sammanhang, det här står, liktydigt
med rättighet till eller cn genom sann tro redan vunnen del¬
aktighet af Guds nåd; och detta synes vara en nog stark för¬
klaring om barnens nådastånd.
Härefter blef Afdelningens ifrågavarande förslag af Stån¬
det godkandt.
Då härefter Afdelningens förslag att ändra det å sid. 82
rad. 6 nedilr. förekommande ordet ”barnen” till ”de af bar¬
nen, som del önska”, yttrade
Domprosten Bring! Jag respecterar visserligen de skäl,
som föra nied t Afdelningen till att vidtaga den föreslagna för¬
ändringen, men kan ej underlåta att anmärka, det denna för¬
ändring i min tanke icke är fullkomligt riktig. Heter det nem¬
ligen: ”de af barnen, som det önska”, så fattas det såsom ett
undantagsförhållande, att de ny-confirmérade begå Nattvarden
tillsammans, ehuru meningen väl är motsatsen, eller att den
ifråga varande nattvardsgången skall vara en nattvardsgång för
den ny-confirmerade församlingen såsom sådan. Ilar någon
enskild inre eller yttre hinder att vara med, så lärer väl äf¬
ven med bibehållandet af den lydelse, som de Committerade
föreslagit, kyrkan dock hvarken hafva makt eller vilja att
tvinga honom.
Häruti instämde flere af Ståndets ledamöter.
Biskop Björck: I min tanke uttrycker man bäst, att de
äro fullmyodiga christna, derigenom, att de få när som helst
206
Den 18 Maj.
begå Nattvarden tillsammans med den öfriga församlingen.
Väl vore det af liturgiskt värde, om de gjorde det alla på
samma gång; men många anledningar kunna finnas, hvarför
just de mest tänkande bland barnen tveka att begå Nattvarden
vid det eller det tillfället; oell om man genom en så ringa
förändring, som den Afdelningen föreslagit, kan afböja mycken
oro och missnöje, anser jag, att densamma bör antagas. En i
Kyrkohandboken inflytande föreskrift om gemensam Nattvards¬
gång för barnen har till följd, att föräldrarne kanske oftast anse
det betänkligt att låta sina barn uteblifva; och i stället för
kärlekens lag, sorn bör hafva företräde, gör sig tvångets lag
gällande.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Det tycktes af den fö¬
regående talarens anförande, sorn om han ansåge syftningen af
de Committerades förslag vara den, att de ny-confirmerade skola
begå Nattvarden ensamma utom den öfriga församlingen. Detta
är visserligen bruket på flera ställen, ehuru jag derför icke
anser det vara rätt. Det ifrågasatta ordet innebär alldeles icke
något absolut stadgande och kan icke föranleda till något
tvång. Lika med de föregående talarne anser jag, att, om nå¬
got af barnen af samvets-betänkligheter icke vill gå fram, en
samvetsgrann lärares pligt är att icke tvinga detsamma. Men
om det innebär något uppbyggligt, att barnen tillsammans begå
Nattvarden, så bör det ock framställas såsom önskvärdt. På
grund häraf anser jag de Committerades förslag böra antagas.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: Jag instämmer med de
talare, som yttrat sig till försvar för de Committerades förslag,
hvilket öfverensstämmer med föreskrifterna i nu gällande Kyrko¬
handbok. Man har sagt, att uttrycken deri skulle kunna ty¬
das såsom något tvång för Nattvardsbarnen, att alla på en
gång anamma den heliga Nattvarden. Jag måste säga, att
barnen skulle vara ganska illa undervisade om betydelsen af
värdiga och ovärdiga Nat.tvardsgäster för att anse sig förbundna
till ett sådant gemensamt framträdande. De ifrågavarande
föreskrifterna i Handboken äro för öfrigt icke skrifna för bar¬
nen, utan för presterna, och så illa måtte det väl ej vara med
dem besläldt, att de vid ett dylikt tillfälle skulle vilja begagna
tvång. Något skäl tyckes emellertid icke vara att särskildt
peka på friheten i förevarande fall. Man bör väl antaga, att
ganska få af Nattvardsbarnen skola af samvetsömmande om¬
ständigheter anse sig förhindrade att med de öfriga framträda
tili Nattvardsbordet.
Häruti instämde Doctor Nordlander.
Comminister Beckman: Det är redan af föregående talare
erinradt, att Afdelningens förslag i förevarande fråga blott af-
Den 18 Maj.
207
ser undantagsfall, för hvilka några föreskrifter i detta hänse¬
ende icke äro af nöden. Man kan, om förslaget godkännes,
äfven befara eller åtminstone såsom möjligt antaga, att en och
annan af de confirmerade lemnade Nattvarden helt och hållet
å sido, eller först efter 5 å 6 år dervid inställde sig, såsom det
nu beklagligtvis är händelsen med mången äfven efter des3
begående första gången. Att uppmuntra lättsinnet till upp¬
skof med den heliga förrättningen, anser jag ingalunda lämpligt,
hvarföre jag med min röst bifaller hvad Gommitterade tillstyrkt.
Biskop Björck: Jag har ej fattat de Committerades för¬
slag såsom ett absolut åläggande för barnen att tillsammans
begå Nattvarden, utan sagt, att detta genom vana och föräl-
drarnes missförstånd blifvit såsom en nödvändighet ansedt.
Då det kan inträffa, att just de barn, som bäst fattat sina
cliristendomsstycken, kunde vilja uppskjuta sin Nattvardsgång,
särdeles som man i vår församling ofta så framställer saken,
att för ett värdigt begående af Nattvarden den sanna tron icke
blott skall vara upptänd i hjertat, utan ock kunna af menni-
skan sjelf förmärkas, och för litet framhåller, att Nattvardens
begående äfven kan vara ett medel att hos botfärdiga menni-
skor befordra den sanna trons uppkomst; så hemställer jag,
om ej för att förekomma sainvetspressningar den önskade fri¬
heten borde mera tydligt uttalas i Handboken och så genom
presterskapet blifva känd hos folket. Man liar sagt, att ingen
prest vill tvinga barnen att gå fram. Detta tror jag ock i
allmänhet; men menar tillika, att det finnes få lärare i vårt
land, hvilka användt någon flit att undanrödja den fördomen,
att det vore en skam för barnen att icke på den utsatta da¬
gen framgå till Herrans bord.
Efter härmed slutad discussion blef Afdelningens ifråga¬
varande förslag af Ståndet ogillad t.
Sedan Fjerde Capitlet sålunda blifvit genomgånget, fann
Ståndet för godt att med förbigående för denna gång af Femte
och Sjette Capitlen nu öfvergå till det
Sjunde Capitlet.
Afdelningens förslag till ändring af öfverskriften godkändes.
Afdelningens ändringsförslag i afseende på lydelsen af det
stycke, sorn följer närmast efter öfverskriften, föredrogs derefter,
och anförde härvid
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Det, vore visserligen önsk-
ligt, att, när någon skall undergå enskild skrift, två eller tre
208
Dea 18 Maj.
af församlingens Kyrkoråd skulle vara närvarande; men fall
kunna inträffa, då detta är omöjligt, hvarföre en omarbetning
af Afdelningen förslag erfordras: oell hemställer jag, att denna
punkt för detta ändamål återremitteras.
Biskop Kjörck: Utom de skäl, som Afdelningen i sitt
Betänkande anfört, är det egen erfarenhet, sorn bestämmer
mig att anhålla om bifall till hvad Afdelningen föreslagit. Jag
har såsom stadsprest ofta varit i förlägenhet om vittnen vid
förrättandet af sådan enskild skrift, t. ex. med qvinnor, sorn
begått lönska läger. Det vore godt att få eli band på Kyrko¬
rådet, så att några af dess ledamöter vore förbundne att vara
närvarande: ty förrättningens helgd kräfver, att man ej gerna
kallar personer från gatan till vittnen.
Prosten Arosenius: Jag erkänner visserligen såsom önsk-
ligt att få så nitälskande Kyrkoråds-lcdamöter, att de vero be¬
nägna till att. öfvervara sådana förrättningar; men jag fruktar,
ätt omöjligheten att få dylika föreskrifter efterlefda snart skulle
komma att visa sig. I städerna finge man kanhända inga red¬
bara män till Kyrkoråd under sådana vilkor, och på lands-
bvgden klefve det mycket svårt för dem alt vara närvarande,
då de oftast äro boende på spridda håll, aflägse från kyrkan.
Dessutom tror jag, att en sådan bestämmelse vore stridande mot
föreskrifterna i vår nu gällande lag.
Häruti instämde Professor Lindgren m. fl.
Vice Talman Biskop Annerstedt: Min mening var icke
alt afstyrka sjelfva saken; jag ville blott, att, då det ofta klefve
svårt att få två eller flera Kyrkoråd till att öfvervara förrätt¬
ningen, punkten måtte återremitteras för att det måtte efter
”två eller tre af Församlingens Kyrkoråd” tilläggas: eller an¬
dra aktade män, eller något dylikt.
Biskop Kjörck: Lägger man någon vigt derpå, att Kyrko-
Rådet tillvänjes att vara hvad det enligt Kongl. Förordningen
af år 1843 bör vara, så bör man ställa föreskriften så, alt intet
undantag får ega ruin.
Conlracts-Prosten bandgren: Orsaken, hvarför jag biträdt
Afdelningens förslag, ar ilen vigt, jag lägger på den grundsat¬
sen, att atlösningen eller upptagandet i församlingens gemen¬
skap biir ske i församlingens namn. Vittnena böra således af
församlingen vara delegerade ocii ej tagna tillfälligtvis af pre-
sten. Möter det svårigheter att få Afdelningens förslag i det
afseendel godkändt, så biträder jag hvad Biskop Annerstedt
föreslagit.
Efter
Den 18 Maj.
209
Efter härmed slutad discussion blef Afdelningens ifrågava¬
rande ändringsförslag förkastadt af Ståndet, som ansåg Com-
mitterades förslag i denna del böra bibehållas, utom hvad be¬
träffar do på lista raden förekommande orden: ”sorn kyrko-
plikten .skull undergå’’, hvilka ord ansågos böra rättas i öf¬
verensstämmelse med den ändrade öfverskriften, för vinnande
af hvilket ändamål Betänkandet i denna del aler remitterades.
Nästföljande stycke ansågs böra, i enlighet med hvad Kongl,
llofpredikanten kVen sio e nu föreslog, begynna med dessa ord:
Sedan den, som skriftas skall, knäfallit på en bönepoll, i
stället för do af Afdelningen föreslagna: Sedan han (hon)
knäfallit pä en böriepa/l.
Afdelningens förslag till ändringar å sid. 91 rad. 9 nedifr.
samt å sid. 92, äfvensom å sid. 93 rad. 4 o. f. godkändes.
Afdelningens ändringsförslag sid. 93 rad. 9 o. f.
Prosten Arosenius: Den här af Afdelningen föreslagna
förändringen förefaller mig betänklig, enär orden samt bättring
utlofvat blifvit borttagna. Hvarför detta skett, kan jag icke
fatta, och i brist af giltiga skäl för deras borttagande tillstyr¬
ker jag, att de måtte få qvarstå.
Biskop Björck: Det är ej vid borttagandet af orden ”saint
bättring utlofvat”, som Afdelningen fästat mesta vigten, utan
hufvudsakligen dervid, att förlåtelsen ej tillsäges ”på Guds, vår
Frälsares och den christna församlingens vägnar”, så att den
kan fattas såsom en verklig absolution.
Comminister Beckman: Lika med Prosten Arosenius
ogillar jag, att orden: sorni bättring utlofvat hafva blifvit i
förslaget uteslutna. De synas icke böra saknas. Deremot fin¬
ner jag, såsom Biskop Björck redan har yttrat, Afdel¬
ningen hafva haft skäl alt utesluta orden: ”på Guds, vår Fräl¬
sares oell Ilans församlings vägnar m. m."
Contracls-Prosten Rundgren: Orsaken, hvarföre orden:
”och bättring utlofvat” blifvit utelemnade, torde vara att söka
deruti, att, .sedan syndaren besvarat den tredje frågan: Lofvar
du etc.? med ”ja”, presten och församlingen bedja, alt Herrans
anda måtte i hans hjerta verka en rättsinnig bättring, hvaraf
synes, att kyrkan antager, att detta bättringslöfte blott kan vara
en munnens bekännelse, och att, äfven om det ligger allvar i
löftet, bättringen kan vara i syndarens tanke blott någon yttre
förändring och icke den bättring, som är den bibliska och christ-
Hågv. Prcste-Stundets Prat. 1857. i:de Handel. 14
110
Den 18 Maj.
liga. Nar det således gäller återupptagandet i kyrkan, der ge¬
nom begagnandet af nådemedlen den sanna bättringen kan ver¬
kas, har man ansett det vara tillräckligt att fästa bans upp¬
märksamhet derpå, att han blifvit ånyo upptagen i Christi för¬
samling, eftersom han bekant och afbedit sitt brott, och der¬
efter upprepa bönen för hans bättring med de orden: Ilerren
förläne etc.; emedan han dermed påminnes om den välsignelse,
man vill bereda honom genom hans återupptagande.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: Orden: ”sitt brott bekant, af-
bedil och bättring nilo)val” motsvara fullkomligt de frenne frå¬
gorna, som förut ställts till och besvarats af syndaren. Den före¬
gående bönen innehåller samma tre momenter, hvilka derföre äf¬
ven här böra förefinnas. Jag tillstyrker således, att orden ”och
bättring ullo/val” återupptagas.
Hvad de öfriga af Afdelningen uteslutna orden angår, vid
hvilkas utelemnande Biskop Björck fäster så stor vigt, så hafva
de Commilterade intagit dem derföre, att, då den enskilda skrif¬
ten numera ej är något tvång, utan bör grunda sig på verk¬
ligt betygad ånger, verklig absolution dervid synes böra lemnäs.
Doctor Sandberg: Jag instämmer med den siste talaren
deruti, att man hädanefter mera än förr bör kunna af den
brottslige, som undergår enskild skrift, vänta, att han verkligen
ångrar sitt brott och beder om förlåtelse, emedan det numera
beror af honom sjelf att återupptagas i församlingens gemen¬
skap eller ej. Annorlunda var förhållandet, då denna aflös¬
ning var förbunden med en af Domstol ålaggd kyrkoplikt, som
han var tvungen att undergå. Hvad åter borttagandet af or¬
den ”på Guds och församlingens vägnar'1' beträffar, så torde
de kunnat bibehållas såsom i Committerades förslag.
Biskop Björek: Jag erkänner med fägnad, att man vis¬
serligen har större möjlighet att påräkna verklig botfärdighet
hos den brottslige efter borttagande af den allmänna kyrko-
plikten; men ej får man alltid räkna på en sådan frukt af den
nya författningen. Derför bör man låta den ifrågavarande ac-
ten vara hvad den i den första christna församlingen varit.
Contracts-Prosten Landgren: Mig veterligen eger presten
ingen rättighet att vägra absolution åt hvem helst, som begär
densamma, han må vara i verkligheten förbättrad eller ej. Un¬
der sådana förhållanden anser jag orden och bättring utlofvat
ej ega mycken betydelse.
Efter härmed slutad discussion blef den af Afdelningen
föreslagna ändringen af det stycke, som, sid. 93, begynner med
orden: "Sedan du infor Gud och Hans Jörsamling m. m.,
D « n 20 M aj
211
gillad med återupptagande likväl efter orden bekant och af-
bedil af orden: ”saint bättring utlefvad', hvilka Afdelningen
uteslutit.
Hvad i Betänkandet rörande 7:de capitlet i öfrigt förekom¬
mer, godkändes.
å 5.
Upplästes och lades till handlingarne följande från resp.
Medstånden inkomna Protocolls-uldrag, nemligen: från Hög-
lofl. Ridderskap el och Adeln N:ris 253—262, samt från Väl-
loil. Borgare-Ståndet N:ris 235—239.
§ 6.
Beviljades på derom nu gjord anhållan åt Prosten Aro¬
senius ledighet från Riksdagsgöromålen ifrån och med Onsda¬
gen den 20 innevarande månad till Lördagen den 6 nästinstun¬
dande Juni.
Ståndet åtskildes kl. 11 e. m.
Ut supra
In fidem.
6’. H. Almqvist.
Den 20 Maj.
Plenum kl. 5 e. m.
§ 1.
Af inkommet oell nu uppläst Protocoll, hållet vid Stån¬
dets Electorers sammanträde denna dag, inhemtades, att till
Suppleant uti Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet blifvit
utsedd Domprosten Knös, som eger att vid inträffande förfall
för Ordinarie Ledamot eller förut vald Suppleant i sagde Ut¬
212
I)c n 20 Maj.
skott, på anmälan af Ståndets främste närvarande Ledamot i
Utskottet, derstädes inträda och tjenstgöra; hvarom Protocolls-
utdrag på vanligt sätt expedieras skulle.
§ 2.
Vid föredragning af ett från Ilederv. Bonde-Ståndet an¬
kommet Protocolls-utdrag N:o 270, innehållande bland annat
inbjudning till de öfriga Riks-Stånden ätt instämma i det af
Bonde-Ståndet vid pröfning af Bevillnings-Utskottets utlåtande
N:o 9, i anledning af dels gjorda anmärkningar mot vissa de¬
lar, dels ock Riks-Ståndens skiljaktiga beslut i afseende å an¬
dra delar af Betänkandet N:o 5, angående ifrågaställa förän¬
dringar i föreskrifterna om Allmänna Bevillningens utgörande,
rörande Utskottets anmälan i fråga om § 128 fattade beslut
att, som Regerings-Formens 83 § bjuder, att Grundlagarne skola
i hvarje särskildt fall efter ordalydelsen tillämpas, samt § 60
samma Regerings-Form stadgar, det några allmänna afgifter
af hvad namn och beskaffenhet som helst icke må utan Rikets
Ständers samtycke kunna förhöjas, och lösen för debetsedlar
utgör en allmän genom bevillning bestämd afgift, om hvars
förhöjning nu är fråga, utlåtandet i denna del återremittera
med föreläggande för Utskottet att uppsätta voterings-proposi-
tioner för ärendets hänskjutande till förstärkt Bevillnings-Ut-
skott; fann Preste-Ståndet på förslag af Professor Lindgren
icke skäl att denna inbjudning antaga, utan vidblef sitt i frågan
fattade beslut.
§ 3.
Fortsattes föredragningen af Enskilda Utskottets Pastoral-
Afdelnings Betänkande N:o 2, öfver det af Committerade
omarbetade och år 1856 af trycket utgifna förslag till en för¬
bättrad Kyrko-Handbok, hvarvid i ordning förekom:
Femte Capitlet.
Om Allmänt Skriftermål.
Utskotts-Afdelningens tillstyrkta ordförändring å sid. 53
rad. 9 gillades.
Vid föredragningen af Afdelningens sid. 84 förekommande
förslag till absolutions-formulär begärdes ordet af
Contracts-Prosten imanuelsson, som anförde: För min del anser
jag det af Afdelningens pluralitet framställda förslaget ega många
förtjenster och vara fullt antagligt. Vid syndaförlåtelsen måste
Otia 20 Maj.
213
afseende göras å två ting, nemi. Christi förtjenst såsom synda¬
förlåtelsens objectiva grund samt det subjectiva vilkoret, som
är botfärdighet och tro. I Afdelningens förslag står Christi
förtjenst på sin rätta plats i början, äfvensom det subjectiva
ock innehar sin tillbörliga plats; likväl skulle jag önska, att
på sednare stället något ord infördes om tron. Ilvarhelst vår
Frälsare omtalas såsom hjelpande de nödställda, framhåller han
alltid tron såsom det oeftergifliga vilkoret: ”Ske dig som du
tror”; ”Gack, din tro häfver frälst dig” o. s. v. I förslaget
omtalas endast ”botfärdigt och nådehungrande”, men något om
tron förekommer der ej. Under det jag sålunda i öfrigt in¬
stämmer med Afdelningens förslag, skulle jag önska, det ut¬
trycken: ”af botfärdigt och nådehungrande hjerta” måtte än¬
dras till ”af botfärdigt och på Christum troende hjerta.”
Biskop Björck: Afdelningen har i sitt utlåtande ofvanför
detta stycke endast i korthet an tyd t, hvarföre ej Committerades
förslag med biktirågan kunnat förordas. Då der blott säges,
att detta skett ”dels i betraktande af det ogillande, som mycket
allmänt uttalats, dels ock af egen öfvertygelse,” torde jag när¬
mare få angifva skälen dertill. Betänkligheter hafva i flere
hänseenden visat sig i fråga om de Committerades förslag.
De, som äro mest andligen fattige, skulle tilläfventyrs vara
minst biijde att på biktfrågan svara Ja; hvaremot de, som med
djerfhet och tanklöshet svara, skulle lättast rycka åt sig hvad
dem ej tillkommer. Måhända svarade också ingen, hvarigenom
presten sattes i förlägenhet, och hela förrättningen blefve något
besynnerlig. — Dessutom har Preste-Ståndet redan vid sist-
lidne Riksdag förklarat sig emot frågformen, ehuru Committera-
de ändock ansett sig böra vidblifva densamma. — För Afdel¬
ningen har åter det förslag, som Preste-Ståndet sist antog i
denna fråga, synts ega ett synnerligt värde; och det har der¬
före nu med någon förändring framställts till Ståndets bepröf-
vande. Detta förslag eger ock en vördnadsvärd ålder, ty det
förekommer temligen lika i Laurentii Petri Kyrko-Ordning af
år 1571, der det heter: ”Gud vare eder alloin nådelig: och
”jag på samma vår Herras Jesu Christi vägnar och befallning,
”sorn sagt häfver: Hvilkom J för låten synderna, dem förlåtas
’We, tillsäger eder efter denna bekännelse syndernas förlåtelse
”i namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen.”
Den egentliga skilnaden är sålunda den, att i Laurentii
Petri formulär intagas Christi ord: ”Hvilkom J förlåten syn¬
derna” etc. och att \ ilkoret der endast uttryckes med de or¬
den : ”efter denna bekännelse”, hvarest likväl efter icke sy¬
nes blott betyda post, utan äfven secundurn (på grund af), så
att det är i närmaste öfverensstämmelse med Afdelningens förslag.
Biskop Laurelius har för sitt formulär en något afvikande
form, men som dock så vida harmonierar med Afdelningens för¬
214
Den 20 Maj.
slag, att deri tydligen utmärkas de, som af syndaförlåtelsen blif¬
va delaktige, ty der står: ”så tillsäger jag eder, '"allom dem’’, sorn
samma bekännelse af ett oskrymladt hjerta (jära i Jesu Chri¬
sti namn oell i Hans Ords kraft, syndernas förlåtelse m. m.
Men för Afdelningens förslag talar icke blott dess höga ål¬
der, utan äfven dess eget inre värde. Fiirst förekommer den
vackra önskan: "Gud vare eder alla nådig"; det börjar såle¬
des evangeliskt mildt och bar alltigenom en sann christlig
caracter. Skulle man tycka, att genom orden "livar och en
af eder, som af botfärdigt och nådehungrande hjerta denna be¬
kännelse aflagt häfver", några skulle uteslutas, så finnes en
motvigt i de första orden, der alla tilltalas. Ingen uteslutes,
som ej utesluter sig sjelf; Christus vill bevisa sin kärlek mot
hvar och en, som botfärdigt nalkas Honom. Jag kan sålunda
ej se, att dessa ord innefatta någon otillbörlig inskränkning;
vilkor ingå ju i hela Evangelium, i alla Guds nådelöften, som
aldrig ovilkorligen erbjuda syndernas förlåtelse, utan fordra ån¬
ger och tro. Men om man nu strider derför, att absolutionen
bör hållas så, att presten ej utesluter någon, som ej utesluter
sig sjelf, så kan jag ej inse, att någon exclusiön eger rum,
eller att någon förutsättning, det en del af de skriftande skulle
vara icke troende, deraf följer. Ty om alla de närvarande
voro botfärdiga och nådehungrande, skulle också enligt denna
formel alla erhålla förlåtelse, men uttrycket, innebär, att denna
förlåtelse ej gifves i massa, utan individuelt åt hvar och en;
och just detta anser jag vara det rälta.
Hvad de af Contracts-Prosten Emanuelsson föreslagna ändrin-
garne vidkommer, kan jag ej förorda dem. Ordet "botfärdigt” bör
vara tillräckligen klart af lärarens undervisning: och tron sak¬
nas ej, ty den ligger i ordet "nådehungrande", som är en
hunger och törst, ett begär efter Guds nåd i Christo Jesu.
Ett sådant tronsbegär visar sig mera än trosförlitandet; och
derföre tycker jag, att detta uttryck passar väl i skriftermålet
för att icke störa, utan snarare uppmuntra det bäfvande och
svaga sinnet att emottaga den rika nåden. För öfrigt bör
man ej här för mycket framhålla tron såsom förut befintlig,
ty har man tron, så har man ju också syndernas förlåtelse.
Men just genom absolutionen kan tron uppväckas och så synder¬
nas förlåtelse verkligen undfås af dem, hvilkas hjortan äro
dertill förberedda i en rätt syndakännedom. Så skall det
erkännas, att absolutionen icke är blott declarativ, utan ock
exhibitiv. Aflösningen kan nemligen både styrka tron och
verka tron. — Af alla dessa skäl förordar jag sålunda Afdel¬
ningens förslag.
Domprosten Bring: I denna sak befinner jag mig på en
helt annan ståndpunkt än båda de föregående Talarne. Jag
bör nemligen tillkännagifva, att jag inom Afdelningen, ehuru
D c ii 20 11 a j.
215
jag af lätt insedda skäl icke deltagit i voteringen, dock varit
af samma tanka som minoriteten. Hvad Biskop Björck anfört
mot den s. k. biktlrågan, hvilken af Committerade varit före¬
slagen, är öfverflödigt att nu besvara. Min öfvertygelse om
lämpligheten af sistnämnda förslag är visserligen oförändrad;
men med afseende på det stora motstånd, som detsamma rönt,
vill jag dock ej nu yrka dess antagande. Så mycket krafti¬
gare vill jag deremot hemställa, ,att Högv. Ståndet med för¬
kastande af Afdelningens förslag i förevarande punkt ville för
sin del godkänna endera af de absolutions-formler, som Afdel¬
ningens minoritet alternativt föreslagit. Till stöd för majori¬
tetens förslag har Biskop Björek åberopat historiska auctorite-
ter, nemligen Erke-Biskopen Laurentii Petri och Biskop Lau-
relii Aflösnings-formulärer. Att den sistnämndes formulär
har en viss frändskap med Afdelningens, vill jag ej neka. Den
förstnämndes åter, Laurentii Pelri, är, så vidt jag förstår, så
långt ifrån att åt Afdelningens förslag lemna något stöd, att
det tvertom är derifrån toto geneve skiljaktigt. Just de ord,
på hvilka saken här egentligen ankommer, och hvilka i Afdel¬
ningens formel enligt min tanka göra sjelfva afliisningen till
intet, finnas nemligen ej bos Laurentius Petri. För att när¬
mare i detta stycke förklara min mening behöfver jag blott
erinra om hvad äfven Biskop Björck åberopat, nemligen att
Aflösningen enligt Luther är ingenting annat än Evangelii
predikan i dess tillämpning på bestämda personer. Aflös¬
ningen består med andra ord sagdt deruti, att Evangelii nå¬
delöfte i Herrans namn framräckes till den biktande menniskan,
och just för hennes räkning lägges ned i hennes hand för att
af henne blifva anammadt och behållet. Men detta aflösnin-
gens begrepp blifver af Afdelningen helt och hållet förbisedt.
Ty hvem betraktas väl i Afdelningens förslag såsom absolu-
tionens föremål? Ingalunda samtlige de för tillfället biktande
och öfverhufvud alls ingen bestämd person, utan ett obekant
X. Enligt förslaget skulle nemligen biktfadren i sjelfva abso-
lutions-ögonblicket ingalunda tillsäga de biktande någon abso¬
lution, utan tvertom lemna dem blott den underrättelsen, att
han företager sin handling, icke med dem, utan allenast med
sådana personer i deras krets, som motsvara en viss beskrif¬
ning, om hvilken han sjelf icke med visshet vet, huruvida den
passar in på några eller ingen ibland skriftebarnen. Kan nu
väl, tillåter jag mig fråga, en större orimlighet eller motsägelse
tänkas, än att en biktfader det ena ögonblicket efter före¬
gången pröfning admitterar till aflösning och det andra ögon¬
blicket förklarar de admitterade, att han ej vet, om han med
dem företager någon aflösningshandling eller icke? Har jag så¬
som biktfader funnit, att mina Skriftebarn icke kunna bindas
och från Sacramentet afhållas, så måste jag väl aflösa dem
likavisst sorn jag måste meddela dem den Heliga Nattvarden,
216
D e ii 20 Maj.
i hvilken, man vände sig hur man vill, dock alltid från Her¬
rans sida en aflösning ligger innefattad. Men alt jag sådant
måste, det innebär ingalunda, att utlösningen på ett till säker¬
het ledande sätt skulle blifva, såsom man säger, ovilkorlig.
Ty huruvida allösningens gåfva Olifver de allöstas personliga
egendom till gagn och salighet för deras själar, — det beror
alltid af det villkoret, att do å sin sida med hjertats tro rät¬
teligen emottaga gåfvan. Detta vilkor får blott icke hindra,
att sjelfva gåfvan blifver dem räckt, att aflösningshandlingen
blifver med dem alla verkligen företagen, och att således de
alla, så många som fått till den heliga handlingen sig infinna,
också i allösningsorden blifva tilltalade. Så har Laurentius
Petri betraktat saken; och från samma synpunkt har ock mi¬
noriteten inom Afdelningen utgått vid uppgörandet af sina
alternativa förslag. Serdeles klart synes mig den angifna tan¬
ken vara uttryckt i det första alternativet, och dess antagande
ville jag alltså helst förorda. Men om Högvördiga Ståndet
finner N:o 2 ega företräde, så har jag äfven mot dess godkän¬
nande intet att invända.
Domprosten Knös: I hufvudsaken är jag helt och hållet
förekommen af den föregående Talaren, med hvilken jag så¬
lunda förenar mig, såväl medHiänsigt till hans anmärkningar'
mot det af Afdelningens pluralitet föreslagna absolutionsformu-
läret, som ock beträffande fördelarne af minoritetens båda al¬
ternativer. Jag vill derföre endast tillägga, att jag för min
del vid valet mellan dessa båda alternativer fiiredrager det
andra, emedan det torde vara lättare att införa, såsom mera
öfverensstämmande med formuläret i 1811 års Handbok, samt
utom andra förtjenster har den att vara kortare och enklare.
För öfrigt får jag ock i likhet med den nästföregående Tala¬
ren bekänna, att jag fortfarande och på de skäl, som både i
motiverna till Committerades första Förslag och i det deras
sednare Förslag bifogade Betänkandet blifvit framställde, anser
den s. k. biktfrågan vara det enda fullt principenliga, lämpliga
och conseqventa sätt för absolutionsformulärets affattande, li¬
kasom det är både det äldsta inom Lutherska Kyrkan antagna
och det allmännast inom denna Kyrka begagnade. De mot¬
skäl, som häremot blifvit anförde, anser jag vara af ingen vigt,
men vill dock i anseende till det stora motstånd, detta sätt
att uppställa absolutions-formuläret rönt både vid förra Riks¬
dagen och vid denna, icke yrka detta formulärs antagande,
utan får endast till protocollet anföra, att min öfvertygelse är
i detta hänseende oförändrad.
Doctor Nordlander: Biskop Björck har redan redogjort
för de allvarliga anmärkningar, som från landsorterna inkom¬
mit mot biktfrågans användande vid aflösningen. Att det va¬
Den 20 Maj.
217
rit bäst, om denna fråga kunnat tillämpas och införas, tager
jag visserligen för gifvet. Men lika rätt och antagligt som
detta är i den enskilda bikten, lika svårt och otillämpligt må¬
ste det anses vara i Församlingen. Om ett stort antal skrif¬
tande skali ailösas, kan det i allmänhet ej svaras af den stora
mängden, utan endast 2 å 3 personer svara, under det alla de
öfriga tiga; är det då under sådant förhållande rätt att fram¬
ställa biktfrågan? Ej heller blef detta fiirslag af förra Riks¬
dagen antaget. Afdelningens förslag kan jag likväl ingalunda
godkänna. Jag har beträffande detsamma tillhört Afdelningens
minoritet på de skäl, som Domprosten Bring här så öfverty-
gande framställt. Jag tror det ej vara i sin ordning, att pre¬
dikanten vid syndaförlåtelsens meddelande tar kasteskofveln i
sin hand, utan han bör väl åt alla meddela nådelöftet. I
skriftetalet må det vara på sin plats att så bevekande som
möjligt förmana till sjelfpröfning och framlägga det subjectiva
vilkoret, men sedan måste ock vid sjelfva absolutionen Evan¬
gel» nådelöfte utan förbehåll afkunnas. Eljest blefve ju i
sjelfva verket följden den, att man ej visste, om någon vore
absolverad eller icke. Yäl är det sannt, att syndaförlåtelsen
endast undfås af "hvar och en, som af botfärdigt och nådehung-
rande hierta" aflagt sin syndabekännelse, men hvem är då denne
”hvar och en"? Skriftefadren bör sannerligen i detta fall bort¬
lägga kasteskofveln och öfverlemna den i den högre hand, som
ensam aldrig misstager sig. ■— Hvad minoritetens formulär
vidkommer, är jag benägen att antaga hvilketdera som helst,
helst dock det förra förslaget, såsom fullständigare och mera
uttömmande absolutionens begrepp.
Contracts-Prosten Landgren: Det lärer väl ej vara möj¬
ligt att i förevarande fråga bilda sig en säker öfvertygelse,
utan att göra sig reda för hvad absolution och syndaförlåtelse
har att innebära. Menar man härmed blott ett allmänt objec-
tivt erbjudande af den gudomliga nåden i Christo, så har utan
tvifvel Afdelningens minoritet rätt i att yrka en absolut aflös-
ningsformel. Det är också ej obekant, att såväl Luther som
Kyrkans öfrige äldste lärare, då fråga blef om bikten, tilläto
sig en afvikelse från det vanliga dogmatiska språkbruket af or¬
det syndaförlåtelse, som, om än af den tidens kraf påkallad,
i icke ringa nion bidragit att åstadkomma förvillelser inom vår
Kyrka. Ordet syndaförlåtelse, likasom absolution, rättfärdig¬
görelse, utmärker ju ingen ting mer och ingenting mindre än
menniskans frigörelse ifrån syndens fördömelse och upptagande
i Guds barnaskap. Denna frigörelse är en Guds egen hand¬
ling, som ej kommer till verkställighet, utan att två factorer
förefinnas, nemligen den allmänna försoningonåden i Christo och
den skriftandes tro. Der någondera af dessa factorer uteblif-
ver, der sker ingen syndaförlåtelse eller absolution. Att kall\
21S
Den 20 Maj.
det nakna erbjudandet af försoningsnåden åt den otrogne för
syndaförlåtelse eller aflösning, måste jag trots alla auctoriteter
anse för i högsta måtto vådligt. Menar man verkligen, att
detta objectiva erbjudande innebär en makt att rättfärdiggöra
och helga den o gudaktiga och obotfärdiga hopen, så är villfa¬
relsen påtaglig. Men för en sådan papistisk afsigt har det
icke fallit mig in att misstänka mina högt vördade motstån¬
dare. Säger man åter, att den otrogne alls icke får någon verk¬
lig syndaförlåtelse, oaktadt presten tillsäger syndaförlåtelse åt
alla de skriftande utan undantag, så förer man här ett dub¬
belt spel, hvari icke alla presters samveten hafva så lätt att
finna sig; och den säkre sofvande syndaren har ej svårt att
taga presten på orden och förmena, att han i sitt försoffade
tillstånd är ett rätt Guds barn.
Allt ifrån början af discussionerna öfver Handboken har
jag bekämpat den fortlöpande kedjan af fictioner, hvarpå man
vill bygga vår liturgi. Man vill, att presten skall i sin inbill¬
ning försätta sig i förhållanden, som snörrätt strida mot den
verklighet, hvari han rörer sig. Man vill, att han skall inbilla
sig, att alla de skriftande äro botfärdiga, fastän han vet, att
der finnas sådana, som i detta ögonblick äro färdiga att stöta
dolken i sin broders bröst. Det är icke på sådana fictioner,
utan på realiteter eller på verkliga förhanden varande förhål¬
landen, som liturgien i min tanka bör grundas. Skulle en
motsatt åsigt i vår Handbok blifva lagfästad, så fruktar jag,
att ett djupt bekymmer deraf skulle föranledas hos just de
samvetsgrannaste bland presterskapet, hvaraf följderna för Kyr¬
kan i längden icke kunna blifva helsosamma.
Kasta vi nu en blick på de förmedlingsförslag, som af
Afdelningens minoritet äro framlagda, så har visserligen det
första ett sken af öfverensstämmelse med den åsigt, jag uttalat:
men också blott ett sken. Ty då presten tillsäger samtliga
skriftande det nåderika löjt a, sorn Gud i Christo gijvit hvar
och en, som tror; så inbegriper detta ingenting mer och in¬
genting mindre än att presten tager för afgjordt, att alla äro
troende, och på grund deraf tillsäger dem syndernas förlåtelse.
Det andra förslaget sönderfaller i tvenne af hvarandra obero¬
ende meningar. I den första talas visserligen om syndabe¬
kännelse och botfärdiga hjertan, men detta tal står der allde¬
les afsöndradt från sjelfva aflösningsformeln, hvilken utgöres
endast och allenast af den sista meningen, som åter är riktad
till alla de skriftande utan undantag.
Helt annorlunda är förhållandet med Afdelningens eller
förra Riksdagens Preste-Stånds förslag. Här riktar sig presten
med syndaförlåtelsens fröst till de botfärdiga och nådehung-
rande själarne. Här är ingen blind aflösning eller vilsele¬
dande förlåtelse. Här är en verklig syndaförlåtelse; ty här
sammanträffa de begge ofvanbemälda factorerna: Guds nåd i
Den 20 Maj.
219
Christo oell den skriftandes tro. Man må ej invända, att den
skriftande blifver i alla fall lika oviss, 0111 syndaförlåtelsen an¬
går honom: ty syndaångren och tron äro i menniskan ej nå¬
gra döda fictioner, hvaraf hon ej har något medvetande. De
äro Guds andes verk i oss och bryta fram i hjertat med mer
eller mindre styrka, såsom Doctor Luther säger: Guds Andes
ropande måste du känna, ty det är ditt eget hjertås ropande.
Skulle den botfärdige ej hafva något medvetande eller någon
känsla af sin ånger och tro, om än i mycken svaghet; så hade
Apostlarne visserligen icke rätt att prisa Guds mäktiga stark¬
hets verkan i våra själar.
Då härtill kommer, att Afdelningens formel är affattad i
ett varmt och till hjertat talande språk, kan jag ej annat än
på det lifligaste yrka, att den varder af det Högv. Ståndet an¬
tagen och godkänd.
Doctor Säve: Jag kan ej underlåta att yttra några ord,
då frågan rörer en hela den Svenska Kyrkans angelägenhet. Mot
den opassande frågformen yttrade jag mig vid förra Riksda¬
gen, och då Pastoral-Afdelningen nu ogillat Committerades
derom för andra gången väckta förslag, torde man nu ej mera
vilja yrka dess antagande. I stället har en föregående talare,
Domprosten Bring, lagt mycken vigt derpå, att minoritetens
inom Afdelningen första förslag (förslaget N:o 2) skulle god¬
kännas, emedan vilkorligheten af syndaförlåtelsen i denna for¬
mel minst framträder. Själasörjaren bör ej, menar man, vid
förkunnandet af Guds förlåtelse göra den minsta antydning
derom, att bland de biktande kunde finnas värdiga och ovär¬
diga. Absolutionsformeln bör ställas till alla biktande utan
afseende på deras tro. Han bör då förutsätta, att alla hafva
densamma. Men hvad skall vara grunden för denna vissa till¬
försigt? Visar icke tvertom erfarenheten, att många gå till
skrift och aflösning blott af vana eller såsom till något, hvil¬
ket verkar saliggörande genom sjelfva handlingen, och utan att
hjertat är dertill vederbörligen förberedt? Men detta är ju ett
verkligt missbruk? Själasörjaren bör sålunda vara varsam,
ej afkunna en alldeles oinskränkt aflösning, med ett ord ej
lofva hvad som enligt Guds heliga ordning ej kan uppfyllas.
Ty Gud har alldeles ej lofvat oss sin förlåtelse för vår blotta
åstundan att erhålla den, utan ånger och bättringsuppsåt eller
för en blott död tro. Gamla Testamentet säger: ”Den ogud-
aktige öfvergifve sin väg och syndaren sina tankar, så för¬
barmar Han (Gud) sig”, och Christus gör bättringen till
vilkor för ingången i Guds rike: ”bättrer eder och tror evan-
gelio”. Afven den Apostel, som gjorde rättfärdiggörelsen af
tron till en grundlära i christendomen, förstod med tron nå¬
got helt annat än en blott längtan elter nåden; ty han säger,
220
D e n 20 M a j.
att ”i Christo är intet bevändt utom en tro, sora är verksam
i kärleken”. Detta är så mycket angelägnare att här fram¬
hålla, som man vet, hur benäget folket är att tillegna sig nå¬
den, utan att göra sig reda för dess vilkor. Man har svarat,
att detta låter sig lämpligare göra i den föregående förmanin¬
gen. Men allösningen är deraf en summarisk repetition och
bör åtminstone i korthet upptaga dess hufvudmomenter. Så
har hittills alltid skett sedan 1811. Skulle man nu helt och
hållet borttaga eller undanskymma vilkoret enligt förslaget N:o
2, så skulle folket tro sig hädanefter erhålla en syndaförlåtelse
ex o/jero operato. Jag för min del skulle derföre vilja hafva
en sådan biktformel: är denna eder syndabekännelse uppriktig,
viljen J genom Guds nåd öfvergifva synden och lefva rätt-
lardigheten, håfven J en hjertlig åstundan efter edra synders
förlåtelse för Christi skull, då tillsäger jag eder hvar och en
enligt Jesu Christi ord och löfte edra synders förlåtelse i Guds
Faders etc. Likväl, då här torde vara nödigt att icke upp¬
ställa för många nya förslag, och sålunda äfven jag torde få
bestämma mig för något af de här framställda, så får jag här¬
med förklara, att jag gifver företräde åt förslaget N:o 1, det är
Afdelningens, äfven af Preste-Ståndet vid förra Riksdagen gil¬
lade förslag, och önskar, att proposition derpå måtte framställas.
Biskop Björck: Jag kan ej finna annat än att, huru
man än ställer formuläret, blir det i allmänhet för prestön
obekant, om en verklig syndaförlåtelse eger rum eller hvilka
den kommer till del. Detta qvarstår äfven vid minoritetens
båda alternativa förslag, alldenstund det sednare af dessa också
är vilkorligt, och det förra är affattadt till en del i optativ form
och således innehåller en önskan, som ock kan innebära tvifvel.
Alltså kan äfven mot dessa båda förslag invändas detsamma,
som man här anmärkt mot Afdelningens. — Detta sistnämnda
har den fördelen att vara kortare än det förra alternativa för¬
slaget, och att fästa mera afseende vid "tron” än det sednare,
ehuruväl jag medgifver, att syndabekännelsen ej kan anses fullt
uppriktig utan tro. I Luthers Cateches förekomma de orden:
”Ske dig som du tror och jag på vår Herras Jesu Christi be¬
fallning förlåter dig etc.; äfven här är sålunda ovisshet om
aflösningens verklighet. Luther säger sjelf, att hvarje aflösning
är ”conditio nata”ty tron är dess ”conditio”. För min del an¬
ser jag, att Afdelningens förslag uttrycker vilkoret kort och
tillräckligt; och jag kan ej se, att den i tron svage behöfver
utesluta sig, eller att orden ”hvar och en” innebära med nöd¬
vändighet, att somlige äro obotfärdiga, utan det skulle väl heta
på samma sätt, om äfven alla vore troende, och blott antyda,
att nådalöftet ej afkunnas öfver dem alla in corpore, utan öf¬
ver hvar och en serskildt.
Den 20 Maj.
221
Kongl. Ilofpredikanten Wensioe: Här har redan blifvit så
mycket taladt, att jag ej ined många ord vill förlänga discus-
sionen. Jag vidhåller min åsigt rörande biktfrågan såsom det
lämpligaste sättet för aflösningen; men jag inser, att det ej
är värdt att strida derför, då så många förklarat sig deremot.
Afdelningens förslag skulle jag gerna gått in på, så vida det
blott varit öfverensstämmande med Laurentii Petri formulär, i
hvilket fall man hade haft en historisk basis att hvila på. Bäst
hade det sålunda varit, derest Laurentii Petri formulär kunde
ordagrannt antagas; kan ej detta ske, så föredrager jag mino¬
ritetens sednare alternativ, ty det förra alternativet fruktar jag
kunna missförstås, såsom om ingen verklig absolution egde
rum: det innehåller nemligen endast ett tillsägande eller för¬
kunnande af Guds Nådelöfte i Christo, men ingen uttrycklig
absolution. För mig synes det högeligen vigtigt, att sjelfva
absolutionen klar och tydlig framstår, och att syndaförlåtelsens
vilkor förekommer, innan aflösningen förkunnas. Vår store
reformator befinner sig beträffande denna sak på min sida. I
en liten skrift med titel: "Luthers Lehre von der Beichte”,
som jag nu håller i handen, säges uttryckligen, att sjelfva ab¬
solution-formeln enligt Luther skall hållas ren, ehuru Lu¬
ther visserligen icke förnekar, att den i sig sjelf är vilkorlig
(conditionalis). Jag tillåter mig ur denna Skrift uppläsa ett
Ställe, som syftar på ifrågavarande ämne:
Först anfiires Luthers ord: "Der Priester muss ungewiss
sein an deiner Reue und Glauben, da liegt aueli nichts dran.
Es ist ihm genug, dass du beichtost und eine Absolution be-
gehrest; die soll er dir geben und ist sie dir schuldig. Wie
aber dir geralhen werde, soll er Goll und deinem Glauben
lassen bcfohlcn sein.” Derefter heter det: "Die zuletzt an-
gefiihrten Worte geben uns aber ferner auch einen bedeutsa-
men Fingerzeig zur Beantwortung der Frage, ob also die Ab¬
solution iiberhaupt den Charakter der Unbedinglheil oder der
Bedingtheit an sich trage? Dass sie wenigstens in einem
gewissen Sinne auch eine bedingte ist, spricht Luther selbst
mit klaren Worten in dem zweiten Bedenken an den Niirn-
berger Rath aus, wo er sagt: "Dass auch gedachte Absolu¬
tion conditionalis (bedingt) ist, ist sie wie sonst auch eine ge-
meine Predigt; und eine jede Absolution, beide gemeine und
private, hat die Condition (Bcdingung) des Glaubens; denn
öhne Glauben entbindet sie nicht; und darum nicht ein Felil-
schliissel. Denn der Glaube bauet nicht auf unsre Wiirdigkeit,
sondern ist nur so viel, dass einer die Absolution annimmt
und Ja dazu spricht." Auf der andem Seite aber spricht es
Luther auch in vielen der oben angefiihrten Stellen nicht min¬
der deutlich und entschieden aus, dass der Absolvirende an der
Wahrheit und Giiltigkeit seiner Absolution nun und nimmer
zweifeln diirfe, dass von einem ungewissen Fehlschliissel keino
D en 20 Maj .
Rede sein kunne, dass aueli dem Unbussfertigen und Ungläu-
bigen in der Absolution die nur von ihm zuriichgewiesene Siin-
denvergebung wesentlich und vvahrhaftig dargeboten und mit—
gelheilt werde &c. Wir sehen demnach: Das Sprechen der
Absolution selbst soll nach Luther nicht bedingt, sondern muss
unbedingt geschehen; dieselbe darf und soll Jedem, der sie
begehrt, und bei dem nicht notorische Kennzeiclien seiner Un-
bussfertigkeit vorliegen okne Förbehåll tind oline beschränkende
Clauseln ertheilt und gesprochen werden, dass also nicht nur
die verzagtesten Gevissen sie unbedenklich sidi aneignen, son¬
dern aueli, die erst noch öhne die rechte Busse und olme den
rechten Glauben zur Beichte gekommen sind, das absolvirende
Wort, inden es ausgesprochen wird, als aueli flir sie giiltig
noell mit voller Zuversicht ergreifen können”.
Man ser således, att Luther ej vill lägga hinder i vägen
för den troende oell nådehungrande genom många vilkor eller
"clauseln”, utan att nådelöftet "unbedingt” skall förkunnas, och
att åt Gud öfverlemnas att ransaka, om Tron finnes eller icke.
Just häri ligger skilnaden mellan den Catholska och den pro¬
testantiska åsigten. Catholikerna förelägga vissa verk såsom
nödiga samt undersöka och gifva sitt domslut öfver den bik¬
tande; så kan och bör ej den Lutherska Presten göra, lian
framhåller endast Guds Ord och anbefaller pröfningen åt Ho¬
nom, som ransakar hjertan och allena fäller rättvis dom. Det
är ej rätt, att den biktande oroas i sjelfva det ögonblick, då
han skall undfå aflösning och anamma det Heliga Sacramen-
tet. Jag yrkar sålunda antagande, vare sig af Laurentii Pe¬
tri formulär oförändradt, eller ock af det andra alternativa för¬
slaget, som närmar sig nuvarande formulär, och hvars genom¬
förande alltså skulle förorsaka minsta uppseende eller oro.
Contracts-Prosten Kundgren: Jag börjar med att upprepa
hvad den föregående talaren anfört ur Luther, att nemligen
denne Kyrkans Reformator icke vill, att man genom några vil¬
kor i absolutionen skall oroa den, som biktar, hvilket yttrande
talaren ansett utgiira ett hinder emot antagande af Afdelnin¬
gen förslag. Enligt mitt förmenande skulle denna åsigt ut¬
göra det största hinder emot biktfrågan vid den enskilta abso¬
lutionen, ty någonting mera oroande än denna fråga, på hvil¬
ken ett obetingadt "ja" måste svaras förr än absolutionen med¬
delas, kan väl icke gifvas. Man torde således icke böra allt¬
för mycket frukta för detta oroande, ty mången gång lärer väl
sådant vara nödvändigt äfven vid det enskilda skriftermålet.
Men jag erkänner, att vid detta sednare bör sjelfva absolutio¬
nen vara ovilkorlig, likasom ock att den kan vara det, efter¬
som själasörjaren har tillfälle och pligt att genom samtal ut¬
röna, så vidt för menniskan möjligt är, den biktandes själstill¬
stånd, och rättighet att förvägra absolutionen, i den händelse
D ue 20 Maj.
223
han skulle finna dess meddelande betänkligt. Absolutionens
meddelande är således der grundadt på en själasörjarens öfver¬
tygelse; han bör således icke der i sjelfva absolutionen inlägga
något vilkor, han bör icke der genom något vilkor oroa, ef¬
tersom han haft tillfälle dertill genom sjelfva biktfrågan och
kan vägra absolationen. Helt annorlunda ställer sig likväl för¬
hållandet, då fråga är om den offentliga absolutionen, och jag
betviflar, att Luther skulle hafva fällt det ofvan citerade yttran¬
det, om han tänkt sig absolutionen, sådan den försiggår vid det
allmänna skriftermålet. Detta sednare är en nödfallsåtgärd.
Prosten kan icke hafva tillfälle att samtala med och enskildt för¬
mana hvarje särskild nattvardsgäst, eller åtminstone kan han
icke förmena deni att infinna sig vid skriftermålet af den orsak,
att de icke förut vändt sig till honom enskildt. Kyrkan måste
derföre härvid iakttaga den försigtighet, att hon icke gifver an¬
ledning för någon till säkerhet; sådan anledning förefinnes rik¬
ligare i samma nion absolutionen närmar sig den ovilkorliga.
Kyrkan kan icke trösta sig dermed, att hon icke alser att gif¬
va aflösning åt hvar och en, som infinner sig vid skriftermå¬
let, att hon vill på Herrans vägnar meddela denna aflösning
endast åt deni, som med botfärdigt och nådeiiungrande hjerta
den anamma. Hon måste uttala det, hon måste på ett efter¬
tryckligt och tydligt sätt göra det, så att hvar och en kan
finna, att det är ett sjelfbedrägeri, om han drager absolutionen
till säkerhet. Af practiska skäl, mod afseende på förhanden-
varande omständigheter, med anledning af det beklagliga miss¬
bruk i fråga om nattvardsgångar, som icke är sällsynt, kan jag
icke ingå på ett absolutions-formulär, som döljer vilkoret. Pre¬
stön måste alltid tänka sig möjligheten, att många finnas, som
hvarken värdigt beredt sig eller rätt emottaga predikan om
syndernas förlåtelse. Derföre fordrar jag i sjelfva absolutions-
formeln vid det allmänna skriftermålet detta ”hvar och en som”,
— hvilket man ur theoretiska synpunkter så högeligen ogil¬
lar. Jag fiirstår icke, huru man kan säga, att vid så beskaf¬
fade formulär som Afdelningens Prosten icke vet, om han före¬
tager någon absolution eller icke. Han tillsäger ju löftet åt
alla, det kan icke förnekas; det är således någonting, som han
med bestämdhet vet. Men han vet icke, om någon eller alla
emottaga detta löfte, eftersom han icke är en hjerteransakare.
Han måste således skarpt framhålla vilkoret; och då det för-
sigtiga ordet: ”nådeiiungrande” hjerta är användt, kan det vil-
korliga i absolutionen icke väcka någon oro, eftersom deruti
innebäres, att -äfven det ömtåliga oroliga samvetetet, som icke
vågar trösta sig med att ega den starka lefvande tron, men
dock känner ett begär att tillegna sig nåden i Christo, kan
och bör taga åt sig det saliga löftet. Då således anledning
till säkerhet, så vidt möjligt är, förebygges genom Afdelningens
förslag, hvilket för öfrigt af Preste-Ståndet vid förliden Riks¬
dag godkändes och antogs, och detsamma i öfrigt genom sin
224
Don 20 Maj.
enkelhet, klarhet och bestämdhet uppfyller sitt ändamål, kan
jag icke annat än på det liiligaste tillstyrka detsamma, och
iiänvisar för öfrigt till den utveckling af dess betydelse, som
af Biskop Björck blifvit gjord.
Conlracts-Prosten Emanuelsson: Jag hade ej tänkt, att här frå¬
ga skulle uppstå, huruvida aflösningen skulle afkunnas vilkorligt
eller o vilkorligt, ulan endast derom, hvilketdera af de ifrågasatta
förslagen bäst och lämpligast uttryckte syndaförlåtelsens vilkor.
Nu har här emedlertid äfven talats om absolutionen såsom ovil¬
korlig, och om dess uttalande öfver alla. Mitt samvete kan
dock ej tillåta mig att härpå ingå, och säkert är, att ett så¬
dant formulär skulle åstadkomma oro och ångest hos mån¬
ga. Jag bekänner mig verkligen till deras antal, ty jag skulle
omöjligen kunna våga framträda till altaret och öfver alla, obot-
färdiga lika med botfärdiga, afkunna absolutionen. Hvad den
eller den Biskopen i förgångna tider tänkt, känner jag ej, lika¬
som jag ej vill eller kan ingå i några lärda deduetioner ; i
denna sak rådfrågar jag endast mitt samvete och hvad som
för närvarande tid härutinnan kan vara lämpligt. Man säger
väl, att syndaförlåtelsens vilkor förekommer i alla förslagen,
men i minoritetens första alternativ är det undanskjutet och
förhemligadt, så att det ej märkes. Orden ”som tror” i slutet
af första meningen skall väl uttrycka vilkoret, men jag kan ej
tolka sammanhanget annorlunda, än som om der stöde: ”jag
tillsäger eder alla syndernas förlåtelse, eftersom J tron”, eller:
”J tron nu alla, således tillsäger jag eder” &e. Det andra
alternativ et har väl en skenbar likhet med nu gällande formu¬
lär, men på försatsen följer ej eftcrsatscn på samma sätt, som
nu är fallet, utan det vilkoret, som synes ligga i den föregå¬
ende meningen, borttager jag åter i den sednare. Luthers
auetoritet böjer jag mig för, men jag vet ej, från hvilken ut¬
vecklingsperiod af hans lif det upplästa stycket härilyler, och
det är bekant, att han till en början hade mycket qvar af de
Catholska åsigterna. Mig synes just derföre Afdelningen för¬
slag vara det bästa, att aflösningens vilkor der rent och klart
framställas, hvilket ej är fallet med de öfriga förslagen. Hvad
beträffar liknelsen om kasteskofveln, så haltar deu, ty kaste-
skofveln kan ej sägas användas der, hvarest man ej skiljer per¬
sonerna och säger: ”den och den är värdig och får synder¬
nas förlåtelse”, utan endast tillsäger ”hvar och en, sorn af
botfärdigt och nådehnngrande hjerta” aflagt sin syndabekännel¬
se, syndaförlåtelsen, och det sålunda lemnäs åt hvars och ens
samvete att pröfva sig sjelf och sitt tillstånd. Jag liar för öf¬
rigt önskat tillägga något rörande tron. Väl inser jag, att re¬
dan i ordet ”nådehungrande” ligger åtminstone början till tron,
och jag hyser också inga betänkligheter och ingen fruktan att
nyttja denna formel vid aflösningen, men jag trodde det nyt¬
tigt.
D e n 20 Maj.
225
tigt, att tron ytterligare nämndes, då en viss meningsfraction
inom Kyrkan lägger en så synnerlig vigt vid tron och möjli¬
gen skulle stöta sig vid det af Afdelningen framställda förslag.
För min del vill jag eljest ingalunda envisas om min mening.
Vice-Talman Biskop Annerstedt: De åsigter, jag i den¬
na fråga hyser, öfverensstämma helt och hållet med hvad som
här yttrats af Domprostarne Knös och Bring. Då jag sålunda
tillkännagifvit min tanke i ämnet, vill jag nu endast söka att
besvara några af de motskäl, som från andra sidan blifvit
framställda. Man har anmärkt, att det utaf Afdelningen före¬
slagna absolutions-formuläret icke nödvändigt skulle innefatta
en afsöndring af en del. såsom man förutsätter, ovärdiga natt-
vardsgäster, att det har sin fulla tillämplighet äfven på en sam¬
ling af idel nådehungrande, och jag medgifver, att det så kan
tolkas; men i sådant fall blir detta absolutions-formulär det
mest ovilkorliga af alla, oell skulle innefatta en försäkran, att
samtlige skriftande vore botfärdiga och nådehungrande christ¬
na, hvilka i sådan egenskap kunde vara förvissade om sina syn¬
ders förlåtelse. Emot en sådan tolkning torde Afdelningen
sjelf likväl högeligen protestera och med skäl. En talare har
vidare yttrat, att absolutionen i sig intet annat vore än ett
allmänt tiilbjudande af återlösningens nåd. Men i vår Frälsa¬
res uppdrag till lärjungarne kan man tydligen särskilja befall¬
ningen att gå ut och predika Evangelium ifrån nycklarnes åt
dem öfverlemnade makt. När makten att lösa och binda gafs
å tLärjungarne, var ej meningen, att denna makt endast skulle
vara en tom fiction. Tvärtom innehåller vår Frälsares ord i
detta afseende den otvetydigaste befallning att lösa eller binda
och det otvetydigaste löfte, att Ilerren sjelf i himmelen bekräf¬
tade hvad sålunda i Ilans namn löses eller bindes på jorden.
Enligt sjelfva sin natur måste derföre absolutionen vara helt
direct och bestämd. Att inhölja den i vilkor, att derifrån göra
obestämda undantag i samma andetag, som den uttalas, är att
upphäfva dess egenskap af absolution Så är det ju liknelse¬
vis ganska olika, om jag beträffande något yttre föremål säger:
'"'detta gifver jag åt hvar och en, som är så och så beskaffad,
eller om jag säger: detta gifver jag åt eder”, och dermed öf-
verlemnar den sak, som är i fråga. Endast det sednare blir
en verklig gåfva: det fiirra innefattar endast löfte om nå¬
got, som kan komma att ske. Här har också blifvit yt-
tradt, att aflösningen aldrig bör vara ovilkorlig; ja, derom
äro väl alla ense, att utan syndabekännelse och tro kan in¬
gen förlåtelse undfås, men den absolverande presten är dock
ej den, som deröfver får döma annat än af den bekännelse,
som aflägges, och de tecken, från hvilka till dess uppriktighet
kan slutas; öfver hjertans uppsått dömer Herren allena. Pre-
Hugv. Preste-Ständets Prat. 1857. i:de Bandet. 15
225
Den 20 Maj.
sten har allenast att tillämpa Guds nådelöfte, vare sig vid den
enskilda bikten eller det offentliga skriftermålet. Han får ej
borttaga med ena handen hvad han gifver med den andra.
Vilkoret må klart och oförtydbart framställas i skriftetalet, men
en gång skall sjelfva absolutionen ske, och deri får ej något
vilkor inmänga sig, ty då blelve det endast en fingerad hand¬
ling, ett sken af absolution utan väsende. Vet jag, att någon
af de skriftande, såsom en talare nyss yttrade, vore färdig att
Stöta dolkon i sin grannes bröst, bör jag väl ej admittera en
sådan till skriftermål och nattvard tvärtemot Kyrkolagen och
min embetspligt. Men då admission har egt rum, får jag ej
undanhålla eller förfalska gåfvan. Väl må denna makten att
lösa och att binda uppfylla en ordets tjenare med häpnad, ja
med fruktan och bäfvan; ty dess rätta bruk eller dess miss¬
bruk gäller sjäjars eviga frälsning eller eviga ofärd; men huru
djup den heliga fruktan må vara, med hvilken vi träda till ut-
öfningen af ett så högt och heligt uppdrag, så få vi lika så litet
undandraga oss detta, som de öfriga Herren oss gaf, nemligen
att förkunna ordet och handhafva säcramenterna. Att hyck¬
laren, att den i en död tro fortvandrande menniskan kan på detta
sätt likasom rycka åt sig absolutionens gåfva, fastän den hill¬
ver honom till snara och förderf, är sannt, men månne ett vil¬
korligt absblutions-formulär derifrån skyddar? Visserligen ej!
Hycklaren och den säkre skola aldrig af de sålunda uttalade
vilkoren låta sig rubbas, men väl kunna blödiga samveten af
dem afhållas ifrån ett frimodigt framgående tili nådastolen.
För min del är jag färdig att antaga Laurentii Petri formulär,
men oförändradt, — sådant torde likväl ej medgifvas af mina
motståndare, — men vidhåller eljest helst minoritetens första al¬
ternativ och i andra rummet del sednare alternativet, hvare¬
mot jag framför Afdelningens förslag, såsom i min tanke en
försämring af nu gällande formulär, föredrager det sistnämnda
efter 1811 års Handbok.
Domprosten Bring: Contracts-Prosten Landgren har ställt
frågan på sin rätta punkt, då han antydt, att vi för tillfället
verkligen icke strida blott om absolutions-formulärer, utan
fastmera om sjelfva absolutionens begrepp och väsende. Man
menar å ena och å andra sidan icke detsamma med absolu¬
tionen; deraf kommer tvisten. Särskildt härleder sig en högt
aktad talares nyss afgilha förklaring, att han af samvetsskäl,
dem jag högligen respecterar, funnit sig sårad af hvad de med
mig liktänkande hafva yttrat, utan tvifvel derifrån, att han
missförstår vår mening. Blifver denna utredd, så hoppas jag,
att scruplerna skola försvinna. Hvari ligger då skilnaden mel¬
lan de olika föreställningssätten? Contracts-Prosten Landgren
har redan antydt det. Enligt Contracts-Prosten Landgrens
tanke är aflösning alldeles detsamma som frigörande från syn¬
Den 20 Maj.
227
den, d. v. s. likbetydande med rättfärdiggörelse. Men till rätt-
färdiggörelsen höra, säger Contracts-Prosten Landgren riktigt,
tvänne factorer: en objectiv, den gudomliga nåden, och en
subjectiv, tron, som anammar nåden. Enligt den af Contracts-
Prosten Landgren nu försvarade och på sednare tider onekli¬
gen äfven vanligaste föreställningen skulle alltså aflösningen
egentligen bestå deruti, att biktfadren i Guds namn försäkrar
de biktande all de hafva tron, och att derföre den objectiva
nåden subjectivt hör dem till. Vid en sådan uppfattning af
absolutionen är det. helt naturligt, att man framför allt vid
allmänt skriftermål, icke kan vilja använda något annat aflös-
ningsformulär än ett sådant, som, i likhet med det Afdelnin-
gens majoritet nu föreslår, icke är något ailösningsformulär,
utan tvärtom blott innehåller en enkel förklaring, att man icke
vet, om man aflöser de biktande, eller icke. Ty hur skulle väl
biktfadren kunna ens om ett enda bland skriftebarnen ined
gudomlig visshet veta, att det i tron till sin salighet anammar
nåden? Men sjelfva den omöjlighet, som på detta sätt upp¬
kommer, att snart sagdt någonsin verkställa absolutionen,
borde, synes mig, föranleda någon misstanka, att man i sjelfva
sitt begrepp om saken befinner sig på villospår. Det är vis¬
serligen sannt, att aflösningen åsyftar att göra syndaförlåtelsens
objectiva nåd till den biktandes subjectiva, personliga egendom
och således att åstadkomma dennes rättfärdiggörelse. Men
huruvida nåden verkligen kommer att subjectivt tillhöra den
biktande, det kan dock aldrig i sista hand bero af aflösnings-
handlingen, ja icke ens af Herren sjelf, utan det beror och
måste bero af den emottagande menniskan allena och kan
derföre ock af den aflösande biktfadren aldrig med absolut
visshet kännas. Aflösningshandlingen, betraktad i och för sig,
kan således icke omfatta rättfärdiggörelsens subjectiva factor,
utan allenast don objectiva. Den bestar i och för sig der¬
uti allenast, alt nåden å Herrans vägnar till de biktande
framräckes och utdelas: detta är min thesis, hvilken jag, då
jag förra gången hade ordet, redan framställde och på hvilken
den väsendtliga skilnaden mellan min mening, rörande hela
denna sak, och mina motståndares beror. Fråga vi nu, hvil¬
kendera af de båda nyss framställda uppfattningarna af abso-
lutionens väsende är vår Evangelisk-Lutherska kyrkas, så är
detta lyckligtvis för mig alldeles icke tvifvelaktigt; och jag
kan derföre med fullkomligt lugn tillbakavisa Contracts-Prosten
Landgrens påstående, att min åsigt skulle förvirra de dogma¬
tiska begreppen. För hvar och en, som utan fördom vill läsa
våra symboliska böcker, måste det nemligen framstå alldeles
klart, att de betrakta aflösningen på det af mig angifna och
försvarade sättet; deras ord äro i det hänseendet på alla hit
hörande ställen fullkomligen otvetydiga och kunna icke såsom
någon gång annars på mer än ett sätt tolkas. Och denna
228
D e n 20 M a j.
tolkning får en ytterligare bekräftelse, i fall en sådan behöfdes,
af Luthers privatskrifter, af hvilka likaledes rörande denna sak
omöjligen iner än en mening kan erhållas. Ar nu detta gifvet,
och intaga vi, såsom sig bör, vid förevarande frågas bedöman¬
de den ståndpunkt, som af vår kyrkas bekännelseskrifter och
hennes store lärofader oss anvisas, så lösa sig lätt de svårig¬
heter, hvilka här föreligga oss och hvilka hufvudsakligen inne¬
bäras uti den så mycket omtvistade frågan, angående ailösningens
vilkorlighet eller ovilkorlighet. Sanna förhållandet härmed är
tydligen, att aflösningen på en gång är vilkorlig och ovilkorlig;
det kommer blott an på, att man förstår, i hvad hänseende
den är det ena och det andra. Ser man på de biktandes per¬
sonliga delaktighet af aflösningens nåd, så är och blir aflös¬
ningen alltid vilkorlig, ty det står en gång för alla fast, att
af syndernas förlåtelse blifver ingen i sanning delaktig utan
under det vilkoret, att han i tron densamma emottager. Ser
man åter på sjelfva aflösningshandlingen i dess objectivitet, så
är aflösningen alltid ovilkorlig; ty sjelfva handlingen är och
blifver hvad den är, ehvad de biktande med tron emottaga
den nåd, som genom aflösningen utdelas, eller icke. Detta
dock icke så till förståendes, som skulle jag såsom biktfader
ega rätt att aflösa hvem som helst, utan afseende på hans
själatillstånd. Tvärtom är uet hvarje biktfader af Ilerren sjelf
oafvisligen ålagdt att icke på någon använda liisenyckelns
makt, utan att genom föregången pröfning hafva förvissat, säg,
att den biktande åtminstone kan antagas redligen begära fräls¬
ningens nåd. Ar ett sådant antagande alldeles omöjligt, d. v. s.
finnas uppenbara obotfärdighetstecken, då skall den till Skrift
sig anmälande icke lösas, utan bindas, d. v. s. tills vidare
förnekas aflösning och sacrament. Finnas åter icke sådana
obotfärdighetstecken, då eger jag såsom biktfader ingen rätt
att aflösning förvägra, utan jag måste meddela densamma och
lemna åt Den, som allena allt ser och allt förmår, huruvida
det meddelade nådelöftet blir rätteligen emottaget eller icke.
Emottages det med ett falskt hjerta, eller med andra ord:
emottages det icke, så har den aflöste af sin aflösning visser¬
ligen icke gagn, utan skada; men denna är dock icke desto
mindre en aflösning, d. v. s. en handling, i hvilken Herren
sjelf handlar med den biktande genom Evangelii nådelöfte och
räcker honom syndernas förlåtelse såsom något, hvilket just då
är till för honom, ja är hans, om han blott icke kastar det
ifrån sig. Af dessa grundsatser härflyter nu sjelfmant hvad
vid aflösningsformulärets construerande är i afseende på ”vil¬
koret” till att iakttaga. Gerna må detta vilkor uttryckas huru
skarpt som helst, det vill hvarkeh jag eller någon annan be¬
strida. Må man blott se till, att det inlägges på rätt ställe
och i rätt sammanhang, d. v. s. så, att det framstår såsom ett
vilkor för aflösningsnådens subjectiva åtnjutande, men icke såsom
Den 20 Maj.
229
ett vilkor för sjelfva allösningshandtingens objectiva verklighet!
Det är härutinnan, sorn Åfdelningens förslag i min tanke så
svårligen felar. En vördad talare, som uppträdt till försvar
för sistnämnda förslag, liar anmärkt, att minoritetens båda för¬
slag äro vilkorliga likaså väl som majoritetens; och har tala¬
ren dermed velat antyda, att de anmärkningar, som i ombe-
rörda hänseende träffar det sistnämnda, på enahanda sätt också
måste gälla om de förra. Men i afseende härpå ber jag blott
få anmärka, att minoritetens föreslagna formulärer visserligen
äro vilkorliga oell icke vilja vara annat; men de äro detta på
ett helt annat sätt än majoritetens, nemligen så, att de, såsom
nyss nämndes, blott giira de biktandes personliga delaktighet
af nåden, men icke verkligheten af den objectiva handlingen
beroende af det i formuläret uttryckta vilkoret. Må blott i
detta hänseende majoritetens förslag göras verkligen likartadt
med minoritetens, och ingen annan skiljaktighet skall hindra
mig att med nöje skänka mitt bifall åt det förstnämnda!
Sedan jag sålunda i korthet utvecklat och närmare förkla¬
rat de grundsatser, som i denna fråga för Åfdelningens mino¬
ritet varit ledande, vågar jag hemställa till Högv. Ståndet,
huruvida samvetsbetänkligheter med skäl kunna uppkomma mot
allösnings-liturgiens inrättande enligt dessa grundsatser. Det
är sannt: om aflösningen b lifver utdelad åt en obotfärdig men¬
niska, så är detta något förfärligt. Men om man till undvi¬
kande häraf också afskaffar alla altösningsformulärer, är väl
derigenom anledningen till samvets-scrupler en enda hårsmån
förminskad? Eller kommer denna anledning icke i alla fall
tiodubblad åter, då man likväl måste utdela Herrans Nattvard,
Herrans egen lekamen och blod och det dermed oskiljaktigt
förenade nådelöftet om syndernas förlåtelse åt så många, många,
om hvilka man med större eller mindre skäl kan frukta, att
de sacramentet med obotfärdigt sinne anamma? Hvilar åter i
detta fall ansvaret icke på den utdelande, utan på de sacra¬
mentet missbrukande emottagarena; så lärer det väl med an¬
svaret för den af emottagarena missbrukade aflösningen icke
förhålla sig annorlunda.
Häruti instämde Prosten Millén.
Prosten Ljungdahl: Ju längre och ju allvarligare man be¬
grundar detta vigtiga ämne, desto större svårigheter framställa
sig. Grunden dertill är den, att absolutionen egentligen ej
tillhör den heliga Nattvarden, utan Kirst under tidernas lopp
blifvit med detta sacrament förenad. Frågar jag mig, hvad
absolution och syndaförlåtelse är, kan jag ej komma till något
annat svar, än att båda ej kunna meddelas utan föregående
bikt, och att således en absolution i massa innebär en orim¬
lighet. När vår Frälsare sade: ”Hvilkom J förlåten synderna,
dem förlåtas de”, så gaf Han dermed ej sina tjenare rätt att
230
Den 20 Maj.
blindvis och i hopen utdela denna dyra nådegåfva. Således
borde väl aflösningen alltid ställas i sammanhang med bikten
och följaktligen inskränka sig till privat absolution. Men nu
har den blifvit satt i förbindelse med den heliga Nattvardens
offentliga utdelning, och en rubbning dymedelst skett i dess
genuina betydelse Detta har val medfört sin välsignelse och
nytta, men äfven sina stora olägenheter: ty fullt skriftenlig kan
absolutionen ej vara, då den sålunda i massa meddelas. När
den nu imellertid sålunda med den heliga Nattvarden förenats
och ej vidare kan derifrån skiljas, så blir uppgiften att finna
sådana uttryck för absolutionsformeln, som mest öfverensstäm¬
ma med absolutionens väsende, utan att lägga hyende under
säkerheten. Derföre hafva ock samvetsömma lärare alltid va¬
rit måne derom, att vilkorligheten skulle noga uttryckas. Vi
veta dock, att 1811 års formulär från åtskilliga håll bittert klan¬
drats, och icke minst, för sin öfverdrift af vilkor, samt att kan¬
ske just deruti hufvudsakligaste anledningen ligger till företaget
att omarbeta hela vår Kyrkohandbok.
När sålunda nu nya förslag göras, vore det val bäst, att
de gjordes så, att oro och förargelse kunde i möjligaste måtto
undvikas. Afdelningens förslag synes mig vara långt ifrån att
uppfylla alla billiga iinskningar. Det öfverensstämmer så litet
med absolutionens sanna begrepp, att det icke ens låter alla
Nattvardsgästerna tilltalas, än mindre någon egentlig absolu-
tionshandling med dem verkställas, utan gör redan från biirjan
ett serskiljande mellan de skriftande. Endast denna omständig¬
het är lör mig ett tillräckligt skäl att, underkänna Afdelningens
formulär. Beträffande minoritetens sednare alternativ, delar
jag Contracts-Prosten Emanuelssons betänkligheter just derföre,
att, ehuru det bär skenet af att vara vilkorligt, det likväl i
verkligheten är alltför mycket ovilkorligt, hvilket i synnerhet
visar sig i slutmeningen. Hvad deremot minoritetens förra
alternativ beträffar, så är det enligt min öfvertygelse till sitt
väsendtliga innehåll sådant, sorn ett absolutionsformulär bör
vara. Presten tillsäger här alla Guds nådelöfte om syndernas
förlåtelse derföre., att de hafva bekänt sina synder och der¬
med betygat sin åstundan att blifva delaktige af nåden i Chri¬
stn. Här framträder sålunda vilkoret på det klaraste och be¬
stämdaste. Sedan kommer slutönskan, som är ganska förträff¬
lig och väl lämpar sig till det öfriga samt på alias hjortan
lägger vigten att gåfvan ”rätteligen anamma”. Jag får såle¬
des förklara, att, derest någon förändring anses nödig, jag helst
antager det af Afdelningens minoritet framställda ioria alter¬
nativet.
Domprosten Björling: I detta vigtiga ämne har jag under
öfverläggningarne om redaction af det framlaggda bandboks-
förslaget ej varit af samma tankar, som mina ärade medbroder
inom Committéen, och då mina åsigter om absolutionens vä¬
Il e n 20 Maj.
231
sende ännu äro oförändrade, så nödgas jag nu opponera mig
emot dessa mina högt aktade vänners redan afgifna yttranden.
Emedan jag lifligen känner det obehagliga härutinnan, har jag
tvekat att nu uppträda, men mitt samvete bjuder mig att ej
fördölja min öfvertygelse, och vill jag derföre, utan att inlåta
mig i någon vidlyftig polemik, helt kort framställa mina tan¬
kar. Den olikhet i åsigter om absolulionens begrepp, som här
närmast blifvit framställd, härleder sig derifrån, att ordet till¬
sägelse, som nyttjas i de föreslagna absolutionsformulären, är
till sin bemärkelse tvetydigt, och har af denna anledning tagits
i flerfaldig mening, hvarigenom ock sjelfva absolutions-begrep-
pet fått en flerfaldig betydelse. Somlige fatta tillsägelsen, och
dermed absolutionen blott såsom ett förkunnande eller erbju¬
dande af syndaförlåtelsens gåfva i den mening, att denna gåfva
endast af Gud framräckes, eller, såsom man uttrycker sig, bag¬
ges i handen på hvar och en af de biktande. Andre åter
fatta tillsägelsen och dermed absolutionen såsom ett verkligt
syndernas förlåtande, sorn af Gud sjelf förkunnas genom pre-
sten, så att det icke innebär något mindre än att den menni¬
ska, åt hvilken syndaförlåtelsen tillsäges, får densamma sig
objeclivt så tilldelad, att den subjectivt länder henne till salig¬
het. Väl finnes ännu en åsigt om absolutionen, som på sed¬
nare tider framträdt inom kyrkan, nemligen att den är ett både
objectivt och subjectivt meddelande af syndaförlåtelsen åt alla
de biktande, vare sig botfärdiga eller obotfärdiga, så att de
alla verkligen få syndernas förlåtelse, de förra så att det län¬
der dem till salighet, de sednare så att det länder dem
till fördömelse: men emedan denna åsigt ej nu, så vidt jag
kunnat finna, blifvit uttalad, så vill jag blott fästa mig vid
de tvänne förstnämnda åsigterna. Dessa båda åsiglers för¬
svarare medgifva, att vid absolutionens förrättande sker både
ett verkligt subjectivt meddelande af syndaförlåtelsen åt bot¬
färdiga, och tillika ett objectivt erbjudande eller framräckande
af denna förlåtelse åt obotfärdiga. Men olikheten består der¬
uti, att de som hysa den förstnämnda åsigten om absolutionens
begrepp, fatta syndaförlåtelsens framräckande eller erbjudande
åt alla biktande, vare sig botfärdiga eller obotfärdiga, såsom
det väsendtliga, hvilket endast bör kallas absolution, hvarvid
ej allenast syndaförlåtelsens förkastande af de obotfärdiga utan
ock dess anammande af botfärdiga ej egentligen hörer till ab¬
solutionen, utan endast är något dermed förenadt, som beror
på de emotlagandes beskaffenhet; hvaremot de, som hafva den
sistnämnda åsigten 0111 absolutionen, anse den till sitt begrepp
vara ett sådant meddelande af syndernas förlåtelse, som anam¬
mas till salighet, och således endast gäller för de botfärdiga,
hvarvid de ingalunda neka att härmed alltid förenas ett fram¬
räckande eller erbjudande af syndaförlåtelsen åt obotfärdiga,
ehuru detta ej bör kallas absolution i egentlig mening. Efter
232
Den 20 Maj.
min åsigt är den sednare meningen den enda rätta, hvilket ock
öfverensstänuner både med Skriftens ord (Matth. 16: 19. 18:
18. Joil. "20: 23) och med Lutherska kyrkans dogmatiska språk¬
bruk. Man har i det sednare hänseendet talat om de symbo¬
liska böckernas och de äldre dogmatikernas mening, och med
mycken bestämdhet yttrat, att dessa alltid fattat absolutionen
såsom ett blott framräckande af syndaförlåtelsens gåfva, vare
sig åt botfärdiga eller obotfärdiga. Detta måste jag dock på
det litligaste bestrida. De nämnda auctoriteternas mening i
denna sak inses tydligast först och främst deraf att de på det
bestämdaste framställa, att kyrkans tjenare endast åt förkros¬
sade och troende syndare (peccatoribus contrilis et poenitenti-
bus, contrilis et credentibus) i absolutionen meddela synder¬
nas förlåtelse, och att de säga, att detta meddelande sker icke
endast declarotivt eller significativt, utan ejfeclivl och realt,
så alt kyrkans tjenare å Guds vägnar verkligen förlåta syn¬
derna (realiter el effeclive omnia peccata remiltunt). Vidare
kan man ock inse denna deras mening af de absolutionsformu-
lärer, som från äldsta tider varit rådande inom Lutherska kyr¬
kan. I detta afseende vill jag först nämna den formel, som
linnes uti en af våra symboliska böcker, nemligen Luthers lilla
Cateches. Denna formel lyder så: På vår Herras Jesu Chri¬
sti befallning förlåter jag dig dina spader i Fadrens, Sonens
och den Heliga Andas namn. Här talas ej om något fram¬
räckande af syndaförlåtelsens gåfva, eller om något läggande
af denna gåfva i händerna på både botfärdiga och obotfärdiga,
utan här talas om ett verkligt syndernas förlåtande på ett
både objectivt och subjectivt sätt (remitto tibi peccata')-, och
på det intet det ringaste tvifvel härom må kunna finnas, frå¬
gade presfen den biktande: tror du att min förlåtelse är Guds
förlåtelse? Denna fråga, som borde med Ja besvaras, alskar
ju all möjlighet att här tänka blott på ett objectivt erbjudande
eller framräckande, ty Gud förlåter synderna endast och alle¬
nast i den mening och på det sätt, att det. subjective länder
den till salighet, hvilken förlåtelsen blifver tillsagd; och der¬
före skall den biktande enligt detta formulär ej blott hämta
tröst af den vissheten, att presten här handlar i Guds stad
och ställe, utan äfven krafteligen påminnas derom, att han står
inför Guds ansigte, och att endast boifärdiga syndare få af
Gud genom prestens mun i absolutionen tillsägelse om syn¬
dernas förlåtelse. Den omständighet att presten, som i Guds
ställe förlåter synderna, ej ser till hjertat och derföre ej kan
veta om den, hvilken förlåtelsen tillsäges, verkligen är botfär¬
dig, kan ingalunda så omintetgöra absolutionens begrepp, att
den af sådan orsak skulle blifva endast ett framräckande af
syndaförlåtelsen, och att dess föremål skulle blifva både bot¬
färdiga och obotfärdiga, utan absolutionen förblifver i prestens
mun detsamma som den är i Guds, nemligen ett verkligt både
Den 20 M aj.
233
objectivt och subjectivt meddelande af syndernas förlåtelse åt
botfärdiga syndare; och det enda, till hvilket nämnda omstän¬
dighet kan föranleda, är att botfärdighetens vilkor tydligen må
utsättas. Det ur Luthers lilla Cateches hämtade absolutions-
formuläret med dess föregående fråga har ordagrannt varit Sven¬
ska kyrkans formulär från 1548 till 1811. Uti absolutions-
formuläret af år 1811 gjordes fiirst och främst den förändrin¬
gen, att i stället för: jag furlåter dig dina synder, sattes: j(t(j
förkunnar eder syndernas förlåtelse; men denna förändring
har ingalunda rubbat den från äldre tider i Svenska allmogens
sinnen djupt rotade föreställningen, att presten i absolutionen
å Guds vägnar eller i hans stad och ställe verkligen förlåter
synderna, och ej blott erbjuder och framräcker syndaförlåtelsen,
och jag är fullt ölVertygad derom, att den sednare meningen
skulle förefalla alldeles ny och oväntad. Vidare borttogs den
föregående frågan: tror du att min förlåtelse är Guds för¬
låtelse? och derigenom borttogs ock den allvarliga påminnelsen,
som ligger i dessa ord, att de biktande i absolutionen stå in¬
för Guds ansigte och således ej kunna få någon syndaförlåtelse
utan ånger och tro; hvarföre ock nödvändigheten att utsätta
botfärdigheten såsom ett vilkor för sjelfva tillsägelsen i absolu¬
tionen blef så mycket kännbarare. Att nu, sedan nämnda vil¬
kor på detta sätt inkommit, borttaga det och göra sjelfva till¬
sägelsen ovilkorlig, skulle vara ej allenast nytt och ovanligt,
utan äfven förvillande och vådligt, ty Svenska folket, som fort¬
farande skulle anse tillsägandet icke vara ett blott erbjudande
af förlåtelsen, utan ett verkligt af Gud genom presten skedt
förlåtande, skulle derigenom förledas att anse detta förlåtande
ej vara bundet vid botfärdighetens vilkor. Af dessa anlednin¬
gar får jag yrka, att botlärdighets-vilkoret iortfarande måtte
sättas uti närmaste sammanhang med tillsägelsen uti absolu-
tionsformuläret, så att det må synas, att denna är af detta
vilkor beroende. Man har emot ett sådant vilkorligt absolu-
tionsformulär här invändt, att då man ej vet om absolutions-
vilkoret är uppfyldt, man ej heller kan veta om man verkligen
absolverat någon, och att derföre, enligt ett sådant formulär,
ingen verklig absolution kan finnas uti kyrkan. Härtill svaras,
att man i följd af absolutionens kraft, som grundar sig på
Guds ord och stiftelse, kan vara fullt förvissad derom, att med
det vilkorliga formuläret hafva verkligen förlåtit de botfärdiga
deras synder, ehuru man icke, utom i serskilda fall, som en¬
dast kunna förekomma vid den enskilda själavården, kan veta
hvilka äro botfärdiga. Den förra vissheten rubbas ingalunda
af den sednare okunnigheten. Med ett ovilkorligt absolutions-
formuliir kan man på frågan: om man absolverat de biktande,
i alla hänseenden svara Ja; men detta Ja har då antingen
den betydelsen, att det blott tillkännagifver att man åt alla,
vare sig botfärdiga eller obotfärdiga, erbjudit och framräckt
234
Den 20 Maj.
syndaförlåtelsen, hvarigenom man lemnat ett tröstlöst svar och
i reformert anda förflyktigat och omintetgjort absolutionen, ty
der synderna ej mera förlåtas, der finnes ingen absolution;
eller ock har detta Ja den betydelse, att både botfårdiga och
obotfardiga blifva absolverade, så att de verkligen få synder¬
nas förlåtelse, som då länder de förra till salighet och de sed¬
nare till fördömelse—ett tröstlöst svar, hvarigenom man i ca-
tholsk rigtning förstört absolutionens väsende. Man har ock,
till forsvar lör en ovilkorlig absolution, beropat sig på Luther
och ur hans skrifter citerat ord, som innebära, att äfven de
obotfardiga få syndernas förlåtelse uti absolutionen. Angående
denna sak må det tillåtas mig att anmärka, dels att absolutio¬
nen hos Luther tages i en dubbel mening, så att han talar
ibland om absolutionen mera som ett allmänt ordets förkun¬
nande, än åter som en speciel med bikten förenad handling,
dels ock att Luther på många ställen betraktar bikt och abso¬
lution såsom ett sacrament, i hvilket således både troende och
icke troende få syndaförlåtelsen, likasom de i Nattvarden få
Christi lekamen och blod, och härpå syftar väl närmast de ur
hans skrifter anförda orden; men vi känna äfven, att Luther¬
ska kyrkan lemnat den sednare föreställningen, ehuru på sed¬
nare tider dock någon benägenhet inom denna kyrka försports
att till detta Luthers betraktelsesätt återvända.
Hvad de framställda absolutions-formulären beträffar, så
är jag ej fullt nöjd med något af dem. Något nytt förslag
dristar jag ej framställa, utan vill jag fiirena mig med dem
som rösta för det andra af minoritetens förslag, så vida till¬
sägelsen deruti blifver mera vilkorlig, hvilket lättast kunde ske
genom att densamma utan någon mellanmening fick sluta sig
till botfärdighets-vilkoret.
Professor Lindgren: Jag fruktar, att den strid, som nu
redan länge fortsatts inom det Ilögv. Ståndet, snarare är en
strid om ord än om sak, enär allas meningar tyckas deruti
öfverensstämma, att absolutionen bör vara vilkorlig. Dock är
skälet till hela controversen att söka i 2;ne olika uppfattningar
af absolutionens begrepp. Ehuruväl nu den af dessa, för hvil¬
ken Domprosten Bring uppträdt såsom den starkaste försvara¬
ren, synes mig vara måhända theoretiskt riktigare, tvekar dock
jag, som i frågor om kyrklig ritual anser församlingens gagn
och andeliga vinning i främsta rummet böra alses, icke att
ansluta mig till den, af andra sidans talare försvarade, mera
practiska uppfattningen af detta begrepp, hvilken ock ostridigt
varit den, som föresväfvat 1811 års män vid författandet af
vår nu gällande absolutipns-formel, hvilken synts mig hafva
utan våda kunnat lemnäs orörd. Men då nu detta icke får
ske, önskar jag, att den formel, som skall sättas i stället,
måtte så nära som möjligt till densamma sig ansluta, på det
Den 20 Maj.
235
att ångrens och bot.färdighetens oeftergifliga vilkor måtte vid
absolntions-acten blifva tillbiirligt accentueradt. Denna min
önskan syntes mig vid första påseendet of de 3 alternativa för¬
slagen i Ardelningens Betänkande bäst motsvaras af minorite¬
tens förslag N:o 2. Vid närmare granskning deraf måste jag
dock ända derhän frånträda denna öfvertygelse, att jag nu an¬
ser detta förslag vara det från min ståndpunkt minst antagliga
af de tre. De båda meningar, af hvilka detta förslag utgöres,
stå nemligen fullkomligt isolerade från hvarandra, utan något
förmedlande sammanbindningsord sig emellan; hvadan, ehuru
det i den första meningen riktigt heter, att botfärdigheten är
ett säkert vilkor för syndaförlåtelsen, densamma i den andra,
som innehåller sjelfva absolutionen, och som ej står i något
annat förhållande till den fiirsta än det, som kan anses ut¬
tryckt med det långt ner förekommande pronomen ”denna”,
alldeles ovilkorligt afkunnas, så att man nästan skulle kunna
säga tankegången i hela formeln vara ungefär denna: ”hjer-
tats botfärdighet är visserligen ett vilkor för syndaförlåtelsen,
men dermed vare nu huru som helst, så tillsäger jag eder
dock allesamman edra synders förlåtelse.” —: Hvad nu angår
det första af minoritetens förslag, så får jag deremot anmärka,
att jag icke i likhet med förslagets författare kan anse sjelfva
”bekännelsen” af synderna vara något tillförlitligt ”betygande"
af hjertats botfärdighet; äfvensom att det på grund af dennas
förmodade tillvaro följande ”tillsägandet” af Guds nåderika
löfte om syndaförlåtelsen, synes mig innebära alldeles för litet,
och snarare innefatta blott ett historiskt tillkännagifvande än
en otvifvelaktig visshet. — Mot det af Aldelningens majoritet
uppgjorda förslaget har jag visserligen mindre att i sak an¬
märka, ty jag kan så mycket mindre godkänna Prosten Ljung¬
dahls uppfattning deraf, att det skulle vara så restrictivt, att
det blott kunde anses gälla en ringa del af Nattvardsgästerne,
som det just börjar med att tillönska alta Guds nåd i Christo Jesu;
men då detta förslag i formen är så betydligt skiljaktigt från
nu gällande formel, föreslår jag det Högv. Ståndet att, i stäl¬
let för hvad af Afdelningen blifvit föreslaget, antaga den af
Committerade föreslagna absolutions-formeln. sedan dock den
erotematiska formen blifvit förändrad och biktfrågan, hvilken
äfven jag anser mindre lämplig, dymedelst blifvit förvandlad
till försats, och det ”då”, som börjar sjelfva absolutions-styc-
ket, blifvit utbytt mot ”sa’, hvarigenom absolutions-formeln
skulle få denna lydelse: ”Ar della eder uppriktiga be kann el-
”se, och begären J alltså, i botfärdighet och med hjertelig
”åstundan, edia synders förlåtelse för Jesu Christi skull, sä
”försäkrar jag, såsom Jesu Christi tjenare, att Gud af nåd,
”för Christi skull, förlåtit eder alla edra synder. Och denna
”edra synders förlåtelse tillsäger jag eder i Guds, Fadrens
”och Sonens och den Heliga Andas namn. Amen”
236 D e n 20 Maj.
O
A detta mitt förslag anhåller jag vördsamt om propo¬
sition.
Härmed fiirenade sig Doctor Björkman och Prosten Malén.
Kongl. Hofpredikanten Wensioe: När jag i mitt förra yt¬
trande citerade Luther, började jag med hans tillkännagif¬
va nde, att absolutionen visserligen i ett visst hänseende skall
vara vilkorlig; jag trodde derföre ej, att jag skulle så miss¬
förstås, som om jag ville förorda ett meddelande af en ovil¬
korlig syndaförlåtelse åt alla, botfärdiga och obotfärdi-
ga. Att syndaförlåtelsen måste vara vilkorlig, derom tror
jag väl, att alla äro ense. Men det är väl ej derföre sagdt,
att man ännu i sista ögonblicket under sjelfva absolutions-
formeln skall upprepa detta vilkor; man kan ju till fullo
inskärpa det i det föregående skriftetalot., ty fördölja det
biir man visst icke, ja man kan ända intill sjelfva af-
kunnandet af syndaförlåtelsen framhålla botfärdighetens nöd¬
vändighet, men sjelfva allösningen bör vara allmän och obe¬
mängd. Ej heller föreslog jag ett ovilkorligt formulär, utan
förordade vare sig Laurentii Petri eller det sednare af de båda
af minoriteten framställda alternativa förslagen, hvilket sist¬
nämnda jag tror väl kunna försvaras mot Professor Lindgrens
anmärkningar, ehuru jag ej för närvarande anser tiden dermed
böra upplagas. För öfrigt vill jag för min del ej ytterligare
förvirra frågan, som nog synes blifva tillräckligt invecklad ändå.
Contracts-Prosten Landgren: Professor Lindgren har för¬
klarat Domprosten Brings åsigt af absolutionen för riktig i the¬
oden, ehuru den förmenas under närvarande omständigheter
taga sig illa ut i practiken. Men det är denna riktighet som
jag på det lilli gaste bestrider. Ehuru tiden icke medgifver
någon dogmatisk utveckling, kan jag ej med tystnad förbigå
Domprosten Brings föregifvande, att jag skulle sätta absolutio-
nens väsen i prestens subjectiva ransakning och bedömande af
syndarens själa tillstånd, likasom Domprosten sjelf kallar det
objectiva framräckandet af nåden för syndaförlåtelse. Det vore
i sanning artigt att få veta hvar och när jag skall hafva yt¬
trat någonting så dari t. Om så vore skulle jag visserligen der¬
öfver känna djup blygsel och förebråelse. Att syndaförlåtel¬
sen och aflösningen hvarken, såsom Domprosten Bring påstår,
är prestens objectiva framräckande i ordet af iorsoningsnåden,
icke heller någon ransakningshandling, såsom man föreställt sig
min åsigt vara, vederlägges mer än tillräckligt af alla både stora
och små dogmatici i vår Kyrka, som med en mun förklara rättfär-
diggörelsen, syndaförlåtelsen eller aflösningen vara en Actns Sa-
crosanctae Trinitatis; hvilken handling af den Heliga Treenighe¬
ten dock icke kommer till stånd förr än den skriftandes sub¬
jectiva tro omfattar den försoningsnåd, som presten i ordet åt
honom framräcker. Att presten enligt min åsigt icke skulle
Den 20 M n j
232
tilltala några vissa personer ntan likasom ett obekant X,
synes mig sällsamt nog; emedan Domprosten härvid fastliåller
den åsigten, att de botfärdige ej skulle hafva något medvetande
af sitt sjiilatillstånd. Ar det verkligen mina motståndares öf¬
vertygelse, att icke alla skriftande ailösas och förlåtas, ehuru
de vilja, att prestön skall aflösa och förlåta dem alla; så för¬
står jag i sanning icke, huru de skola blifva klokare på saken
af en sådan åtgärd, emedan de verkligen aflöstas antal enligt
donna method blifver ett X, hvars verkliga valeur blir ännu
svårare att finna.
De ställen, som här efter Luther blifvit anförda, särdeles
ur hans bok om bikten, kunna för mig ej vara obekanta, då
jag under en följd af år dels i skrift dels i både enskilda och
offentliga samtal härom disputerat med de Norrländska Sepa-
ratisterna. Det har bär ingenting i ämnet blifvit i dag 1'öre-
bragt, som ej allaredan i dessa disputationer blifvit framkastadt
och gendrifvet. Förvillelsens rot ligger i den dubbla betydel¬
se eller amphiboli, hvari reformatorerna nyttjade ordet synda¬
förlåtelse. På sitt dogmatiska språk menade de med synda¬
förlåtelse, just hvad jag bär ofvan yttrat, en Actus Sacrosanc-
tse Trinitatis eller de troendes rättfärdiggörelse. Men då
fråga biet om bikten, så nyttjades ordet syndaförlåtelse i en
vidare mening, så att det innebår ett objectivt framräckande af
försoningsnåden äfven åt de otrogne. Någonting annat kunde
reforinatorerne omöjligen mena, då de läto presten framställa
den bekanta frågan: tror du, att min förlåtelse är Guds förlå¬
telse? Min tanke är, att denna amphiboli icke blott är onödig,
utan förderflig, och alt den bör ur Kyrkans tungomål utmön¬
stras, såsom ett hyende under syndasäkerheten. Att reforma¬
torerna tilläto sig en sådan språkförvexling, hade sin grund i
casuistiskt afseende på de menigbeters tillstånd, med hvilka de
hade att göra. Den vid absolut prestmyndighet vana cathol-
ska hopen ville äfven efter sin öfvergång till reformationen
igenfinna ett absolut tungomål hos sina själasörjare, och refor¬
matorerna gingo denna önskan till möte till den yttersta gräns,
som evangelisk sanning medgaf. Jag är långt ifrån att klan¬
dra denna accommodation ; men omständigheterna äro nu alldeles
motsatta och göra denna förvillande tvetydighet i språkbruket
fullkomligen öfverflödig.
En högt vördad falare har sagt, att det vore preslens
pligt att afhålla menniskor med erkändt ogudaktigt sinnelag
ifrån det heliga sacramentet. Men jag beklagar den prest, som
företoge en sådan åtgärd. Så länge han inskränkte sig att
afvisa drängar, pigor och backstugufolk, skulle saken måhän¬
da få passera, emedan synnerligt afseende ej fästes vid, huru
sådana personer behandlas. Men om presten afvisade en rik
och mäktig syndare, blefve förhållandet visserligen helt annat.
Jag har, som bekant är, vid denna Riksdag sökt få denna
238
Den 20 Maj.
prestens rättighet och skyldighet öfverflyttad på församlingar-
nes ledamöter, att den verkligen och på ett mindre förhatligt
sätt skulle kunna utöfvas, och huru detta mitt försök blifvit
upptaget såväl inom som utom detta stånd är nogsamt bekant.
Utan tvifvel skola ilockar af uppenbart ogudaktiga hädanefter
som hittills fritt få framströmma till nattvardsbordet. Och
detta kränkande förhållande bör ej genom ett absolut aflös-
nings-formulär göras ännu olidligare.
Allt hvad här är ordadt i afsigt att åvägabringa ännu
flera nya formulärer, anser jag, med all vördnad för de värde
talarne, ej kunna leda till någon vinst för Kyrkan. Jag anser
nemligen Afdelningens förslag vara så varmt, enkelt och efter
menighetens behof afpassadt, att hvarje ändring i detsamma
löper fara att blifva en mer eller mindre betydlig försämring.
Jag nödgas således upprepa min förr yttrade önskan, att det
måtte af. Ilögv. Ståndet godkännas.
Domprosten Knös: Discussionen har redan länge fortgått
öfver detta ämne, men jag måste ändock utbedja mig att få til¬
lägga något. Att absolutior.en skall framträda såsom objectiv,
det var Luthers mening, likasom deri ock ligger ett criterium
på den äkta Lutheranismen. Visserligeu är jag ej beredd att
nu bilägga detta med citater, — mitt minne kan icke ersätta
mitt bibliothek — men ett bevis härför kan jag dock åberopa,
hvilket vi alla säkerligen minnas, nemligen det, att Melanch-
ton i Apologia Augustana Confessionis förklarade absolutionen
vara ett sacrament. Häri låg visserligen en öfverdrift, ja ock,
om man så vill kalla det, ett fel, men aldraminst kunde han,
medelvägsmannen, hafva begått detta, om han icke ansett en
nära förvandtskap ega rum mellan absolutionen och sacramen-
terna. Vi finna ock ingenstädes, att Luther eller sednare dog-
matici inom vår Kyrka klandrat detta Melanchtons yttrande
såsom irrlärigt, ehuru de icke antagit det. Det fattar man
bäst, om man betraktar deras yttranden härom, främst deras,
som särskildt skrifvit öfver detta Melanchtons uttryckssätt, från
Carpzov ända till Augusti. Men hvari ligger då den likheten
mellan absolutionen och Sacramenterna, som gaf anledning åt
Melanchton att så uttrycka sig? Den ligger just i det objec-
tiva uti absolutionen, nemligen deri, att absolutionen ock på
sitt sätt är en collalio gratia; divince. Våra gamla Kyrko¬
handböckers formulärer strida visst icke mot detta objectiva
uppfattningssätt. I dem finnes intet annat skriftermål omnämndt,
än det, som i Kyrkohandboks-förslaget förekommer i 6:te Ca-
pitlet under namn af ”särskildt skriftermål”; således intet an¬
nat absolutions-formulär än del, som hörer till detta. Huru
dermed tillgick, utvisar Kyrko-ordningen af 1571 ganska noga
och utförligt. Det allmänna skriftermålet uppkom i vår Kyr¬
ka småningom under loppet af IGOOitalet, såsom jag ock på
D e n 20 M a j.
239
annat ställe sökt historiskt utveckla. Det betraktades länge
såsom ett missbruk, hvarom man kan förvissa sig af de upp¬
gifter härom, som finnas i Bälters välbekanta bok om Kyrko¬
ceremonierna. Och detta, det allmänna skriftermålet, trädde
småningom i stället för det särskilda skriftermålet och ansågs
såsom en sammanfattning af många sådana särskilda, hvarföre
ock ganska länge samma aflösnings-formulär, nemligen bikt¬
frågan, dervid begagnades som i det särskilda. Att så åt¬
minstone mångenstädes skedde ända till slutet af förra seklet,
har jag efter många efterfrågningar af gamla prester inhem-
tat. Enligt deras vittnesbörd var det ock först efter utgifvan-
det af 1799 års Kyrko-Ilandboks-förslag, sorn man började allt
allmännare vid allmänt skriftermål använda det i sistnämnda
Kyrkohandboks-förslag förekommande ailösnings-formuläret,
hvilket är enahanda med det, som finnes i vår nu gällande
Kyrkohandbok. Man kunde ock så mycket heldre begagna
detta formulär, sorn ända till 1811 icke fanns någon bestämd
föreskrift, huru vid allmänt skriftermål skulle tillgå och hvil¬
ket aflösnings-formulär dervid borde användas. Att hvarje
aflösnings-formulär måste fattas vilkorligt, huru det än upp¬
ställes, är en klar sak, såsom oek Spener säger i ett af sina
Theologische Bedenken: ”inför Gud och i sjelfva verket är det
alldeles lika, antingen aflösningen gifves vilkorligt eller ovil¬
korlig!; ty det är klart, alt i hvilkeldera fallet sorn helst den
botlärdige undfår, och den obotfärdige undfår icke sina syn¬
ders förlåtelse.” Ilär kan således icke blifva fråga, huruvida
ailösnings-formuläret skall vara vilkorligt eller icke, utan en¬
dast, huru vilkoret bör uppställas. I detta hänseendet har jag
redan förut yttrat mig gifva företräde åt det andra alternati¬
vet af de båda förslag, Atdelningens minoritet uppställt. Mina
skäl härtill äro följande: l:o Jag anser fiir en förmon, att
ailösnings-formuläret så nära sorn möjligt sluter sig till syn¬
dabekännelsen, nemligen just till den syndabekännelsen, som
förekommer i Handboken och näst före allösningen framsäges.
Ty deri upptages icke blott bekännelsen, att ”jag är en fattig
syndig menniska” m. m., uttryckt i de mest gripande orda¬
lag, utan ock talas om en "lefvande tro” och förlitandet på
”Guds faderliga barmhertighet och Frälsarens Jesu Christi för¬
tjenst.” Här finnas således mycket noggrannt de båda delar
(contritio och fides) angifne, af hvilka poenitentia består. Der¬
före sluter sig härtill aflösningen på ett synnerligen bestämdt
och klart sätt, då den börjar: ”Ar denna” (just denna, nu af-
lagda, i dessa ordalag fattade, af dessa båda delar bestående)
”eder syndabekännelse uppriktig” m. m. Häri ligger enligt
min öfvertygelse ett betydligt företräde, som det omnämnda an¬
dra alternativet har gemensamt med absolutions-formuläret
både i vår nuvarande Kyrkohandbok och i Committerades för¬
slag framför de tvenne öfriga formulärer för aflösningen, hvil-
140
Dc n 20 Maj.
ka i Afdelningens Betänkande förekomma, ty i intetdera af des¬
sa sker en sådan bestämd hänvisning till just den då aflagda
syndabekännelsen och dess innehåll. 2:o Då det i det af mig
förordade formuläret heter: ”Ar denna eder syndabekännelse
uppriktig”, så stadnar man icke vid det sistnämnda ordet, som
skulle, om det stöde ensamt, gifva anledning till hvarjehanda
bekymmer för blödiga samveten, utan der tillägges: ”och be¬
gären J alltså med botfärdiga hjertan edra synders förlåtelse
för Jesu Christi skull.” Här är således, såsom partikeln: allt¬
så nogsamt utvisar, ett kännetecken angifvet för bekännelsens
uppriktighet, hvilket kännetecken upptager de båda delarne
(”botlardiga” d. ä. contritio, och "för Jesu Christi skull" d. ä.
fides) i den föregående syndabekännelsen, samt sålunda sam¬
manfattar denna i en bestämd och lättfattlig hufvudsats, sorn
äfven den svaga tron kan sig tillegna. Derpå kommer nåde¬
löftet just på sitt rätta ställe. Hvad åter beträffar slutmenin¬
gen i detta formulär eller den sednare punkten deraf, den
nemligen, som innehåller sjelfva absolutionen, så anser jag
visst icke något orätt ligga deri, att denna blifvit så, som skett,
ställd särskildt: fastmera synes detta för mig innebära något
både fullkomligt i sig rikligt och äfven vara det mest lämpli¬
ga, ty sålunda ställes vilkoret för sig och absolutionen för sig,
så att båda med hvarandra förenas, utan alt dock samman¬
blandas. Men då denna uppställning gifvit anledning till det
missförstånd, som skulle sålunda en ovilkorlig absolution för¬
täckt insmygas, så vill jag icke motsätta mig en sådan redac-
tions-förändring, genom hvilken de båda punkterna förenas till
en enda. Förslag till dylik fiirändrad redaction vill jag dock
icke nu på stående fot försöka uppgöra, ehuru detta visst icke
vore svårt, utan anhåller endast, att, 0111 det Högv. Ståndet
skulle omfatta denna mening, en återremiss till Afdelningen
måtte ske i denna syftning. Måhända skulle dock, hvilket den
hittills förda discussionen gifvit mig någon anledning att för¬
moda, de olika meningarne lättast kunna förena sig om god¬
kännande af det af Laurentius Petri uppställda formuläret i
dess ursprungliga gestalt. Med detta förklarar jag mig mycket
belåten, ty det innehåller allt, som ett sådant formulär bör
innehålla, och just de ord, dem Afdelningen borttagit och er¬
satt med andra, nemligen orden: ”efter denna bekännelse”, äro
af ofvan anförda skäl f ör mig vigtiga och en ny grund alt för¬
orda detta formulär, på hvars antagande jag utbeder mig, att
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen må täckas vid disscus-
sionens slut framställa proposition, eftersom det i denna syn¬
nerligen vigtiga och ömtåliga fråga synes mig vara högst önslc-
ligt, om det Högv. Ståndet skulle kunna förena sig om ett
visst formulär.
Pro-
Den 20 Maj.
241
Prosten Melander: I ett så vigtigt ämne som det föreva¬
rande må det tillåtas äfven mig att yttra några ord. Jag
vill dock ej tala om absolutionens väsende, då derom redan
mycket, ja alltför mycket blifvit ordadt; icke heller derom, huru¬
vida den skall vara vilkorlig eller ovilkorlig, helst, som jag tror,
alla derom äro öfverens, att den måste vara vilkorlig. Rö¬
rande de tre framställda förslagen får jag endast anföra, att
jag ej kan inse, det Afdelningens förslag skulle kunna inne¬
bära något alltför o vilkorligt, enär der står "hvar och en af
eder, som sin syndabekännelse aflagt hofver”, ej ”aflagt hof¬
ven, hvilket är en ganska vigtig skilnad; härmed menas nem¬
ligen ”unicuique vestrum, gni edidil" etc., hvilket är något helt
annat än "tobis singulis, qvi edidistis.” En mild evangelisk
anda synes ock genomgå Afdelningens fiirslag, som derjemte
har den fördelen att vara kort och lättfattligt; hvadan jag för
min del icke har något emot detta förslag. Om emedlertid
detta förslag ej af Ståndet antages, får jag vördsamt föreslå,
att minoritetens förslag N:o 2 måtte godkännas med en för¬
ändring, hvarigenom ock de båda punkterna närmare förbun-
des med hvarandra, nemligen att efter ordet "botfärdiga” in¬
sattes "och nådehungrande", att efter "skull" endast sattes
comma och efter ”synder” semicolon, hvarpå i samma mening
följde: ”och denna edra synders förlåtelse tillsäger jag eder i
Guds" etc. Detta sålunda fiirändrade förslag, som mest an¬
sluter sig till det, hvilket förekommer i 1811 års Handbok,
skulle enligt min öfvertygelse åstadkomma minsta villervalla
och ovilja: ty hvad som nu mest stiiter i formuläret etter
1811 års Handbok, nemligen orden "rättskaffens tro" och "all¬
varlig bättring", är utelemnadt.
Domprosten Bring: Jag kan ej underlåta att betyga Con-
tracts-Prosten Landgren min uppriktiga tacksamhet för hans
öppna erkännande, att uti den oss emellan omtvistade frågan re¬
formatorerna äro på min sida. Det synes mig blott något
förunderligt, att min högt aktade motståndare kan så skarpt
polemisera mot ett fortsatt användande af hvad han kallar re¬
formatorernas "språkbruk", då hans eget föreställningssätt om
sjelfva saken, sådant han under lifligt påstående, att jag förut
missförstått och misstydt hans mening, nu förklarat detsamma,
är i grunden öfverensstämmande med de åsigter, han så häf¬
tigt bestrider. "Rättfärdiggörelsen, syndaförlåtelsen eller aflös-
ningen är en Actus Sacrosanctse Trinitatis", säger Contracts-
Prosten Landgren, "hvilken handling af den heliga treenighe¬
ten dock icke kommer till stånd, förr än den skriftandes sub-
jectiva tro omfattar den försoningsnåd, som presten i ordet
ål honom framräcker.” Hvaruti består alltså den presterliga,
kyrkliga handling, som afser, tillhör och förmedlar syndarens
Flögv. Prcste-Slåndets Prof. 1857. 4:de Bandet. 16
Den 20 Maj.
rättfärdiggörelse? Eller med andra ord: Hvaruti består af-
lösningen, betraktad såsom en prestens, en kyrkans handling?
Den består enligt Contracts-Prosten Landgrens egna ord, och
kan endast bestå deruti, att prosten i ordet åt den skriftande
framräcker försoningsnåden. Ar detta Contracts-Prosten Land¬
grens verkliga mening, så äro vi ju i grundsatserna fullkomli¬
gen ense. Och hvarföre må icke då absolutions-formuläret
också få construeras efter dessa grundsatser? Har ordet af¬
lösning någon annan vidsträcktare eller inskränktare betydelse
än den nu angifna, så betecknar det i denna åtminstone icke
någon yttre kyrklig, liturgisk handling. Och i en sådan bety¬
delse kunna vi då nu alls icke hafva med saken til! att skaffa.
Professor Lindgren har mot det af Afdelningens minoritet
föreslagna andra alternativet anmärkt, att den sista deruti fö¬
rekommande satsen skulle på ett vilseledande sätt innebära
en af presten åt de biktande gifven försäkran, att de, huru det
än förhölle sig med deras botfärdighet, dock nu blefve verkli¬
gen delaktige af syndernas förlåtelse. En sådan tolkning be¬
ror dock på det aldra största missförstånd. Tydligen är formulärets
mening ingen annan än den att genom första satsen gifva en
erinran om Guds nådelöfte, att den, som med botfärdigt hjerta
begär syndernas förlåtelse, också erhåller densamma, och att
derpå genom andra satsen låta biktfadren förklara, att den syn¬
daförlåtelses nåd, som är lofvad åt de botfärdiga, nu genom af-
lösningens handling i Herrens namn räckes åt de biktande, på
det att de för sin del må såsom botfärdiga syndare densamma
anamma. Så mycket mindre synes mig Professor Lindgren haft
skäl till den framställda anmärkningeti, som det formulär, han sjelf
föreslagit, kan vara underkastadt ett alldeles dylikt missför¬
stånd. Hvad för öfrigt Professor Lindgrens förslag angår, så
erkännes, att det är bättre än Afdelningens, men då det är
nästan alldeles lika lydande som formuläret i nu gällande Hand¬
bok och de hufvudsakligaste anmärkningarna mot det sistnämn¬
da genom Professor Lindgrens förslag icke äro undanröjda, så
finner jag ej tillräcklig anledning, hvarföre det ena skulle
utbytas mot det andra. Slutligen har Prosten Melander före¬
slagit ett par förändringar i minoritetens alternativa förslag.
Dessa förändringar äro obetydliga, men jag kan ej erkänna
dem såsom förbättringar. Tillägget: ”nådehungrande” är öfver¬
flödigt, ty hvad detta ord uttrycker innefattas redan uti att
”med botfärdigt hjerta begära syndernas förlåtelse.” Och bort¬
tagandet af orden: ”på Jesu befallning”, skulle i min tanka
vålla, att betydelsen af den heliga handlingen såsom en så¬
dan, hvilken grundar sig på gudomlig fullmakt och icke på
menniskogodtycke, i icke ringa mon skulle fördunklas. Elier
äro vi icke derom ense, att aflösnings-formuläret bör, ju kla¬
rare, desto bättre, för de biktande uttrycka, att det är till Her¬
Den 20 Maj.
243
rens ord och icke till rnenniskoord, de i aflösningsstunden haf¬
va att hålla sig?
Prosten Lagergren: Såsom tillhörande Afdelningens mi¬
noritet anser jag mig skyldig att i denna fråga nämna några
ord, ehuru discussionen redan länge pågått och förmodligen alla
redan fattat sitt beslut. Jag liar trott mig böra biträda mino¬
ritetens mening, emedan dess begge alternativa förslag äro
mera öfverensstämmande med Symboliska Böckerna än Afdel¬
ningens. Visserligen ej så, som skulle jag anse Afdelningens
förslag som allmän dogmatisk sats betraktadt strida mot sym-
bola, men af do Symboliska Böckerna visar det sig, att syn¬
daförlåtelsens vilkor väl skall finnas hos subjectet, men sjelfva
nådeshandlingen erbjudas objectiv och ovilkorlig. Man ser
detta äfven af Luthers skrifter. Der framställes nemligen ab-
solutionen såsom ron och klar; nådelöftet gifves utan afseende
på tro eller otro, ehuruväl verkan deraf beror på den motta¬
gandes användande. Redan Handboken af år 1811 afvek i
detta hänseende, såsom det synes mig, från symbola, ehuru ej
så mycket, som Afdelningen nu vill göra, då den likasom af-
skiljer de skriftande i 2:ne hopar, hvilket ingalunda är fallet
enligt 1811 års Handbok. Då jag är pligtig att söka motver¬
ka alla afsteg från de Symboliska Böckerna, måste jag sålunda
motsätta mig Afdelningens förslag, antagande helst minorite¬
tens sednare alternativ, hvilket, såsom i ordställningen mest
närmande sig till nuvarande formulär, torde möta minsta mot¬
stånd inom kyrkan. Inkasten mot detta förslag äro i öfrigt
fullständigt vederlagda; punkterna måste väl läsas i deras in¬
bördes sammanhang, och då synes klart, det syndaförlåtelsens
verkan omöjligen kan blifva oberoende af den emottagandes
botfärdighet. Den af en talare såsom stöd för Afdelningens
förslag åberopade Laurentii Petri absolutions-formel bevisar,
som redan anmärkt blifvit, just jemt motsatsen af hvad man
deri ville finna. Men då nu Laurentius Petri inhemtade Evan-
gelii sanningar ur Luthers egen mun och sålunda visserligen
framför andra borde hafva förstått reformationens andemening;
så visar sig ock häraf, huru från reformatorernas åsigter afvi-
kande Afdelningens förslag är. Det vore derföre visserligen
icke till församlingens nytta, om nämnde förslag antoges, hva¬
dan jag sålunda än en gång hos Högv. Ståndet får förnya
min tillstyrkan, att alternativet N:o 2 måtte af detsamma god¬
kännas, såsom i andemeningen uttryckande den reformatoriska,
symboliska åsigten, men i ordställningen erbjudande så myc¬
ken likhet med nu för handen varande formulär, att öfver-
gången tyckes kunna sko så omärkligt och utan anstöt som
möjligt.
Professor Lindgren: Åtskilliga af Högv. Ståndets ledamö¬
ter hafva under discussionen yrkat på antagandet af Laurentii
244
Den 20 Maj.
Petri, i '157'! års Kyrko-Ordning upptagna, så lydande abso-
lutionsformel: "Gud vare eder alloin nådig, och jag på samma
Guds, vårs Herres Jesu Christi vägnar och befallning, som
sagt häfver: "hvilken J förlåten synderna, dem förlåtas de",
tillsäger eder, efter denna bekännelse, syndernas förlåtelse, i
namn Faders och Sons och den Helige Andes." Mot åter¬
upptagandet i vår ritual af denna onekligen rätt vackra och
enkla formel hyser jag dock för min del åtskilliga betänklig¬
heter. Jag fruktar nemligen, att åberopandet af de Frälsarens
ord, som lade lösenyckeln i Apostlarnes händer, skulle i våra
dagar af mången anses innebära en klandervärd lutning till
papism, äfvensom jag är öfvertygad, att prmpositionen ”ef¬
ter” skulle af många, ja säkerligen de flesta Församlingsmed¬
lemmar, förstås såsom liktydig med den latinska partikeln
post, hvaraf följden åter skulle blifva, att absolutionen blefve
alldeles ovilkorlig, såsom endast betingad af syndabekännelsens
föregående uppläsande, utan all hänsyn till Cominunicanternas
verkliga sinnesart. Härtill kommer vidare den hårdheten i
construction, som ligger i det sätt, hvarpå den första allmänna
önskan ”Gud vare eder allom nådig” är genom den nakna
copulan ”och1' sammanbunden med de följande orden ”jag på
samma Guds — tillsäger eder” m. m.; ett constructionssätt,
som af vårt nu uppodlade språkbruk väl svårligen lärer kunna
försvaras. På dessa skäl tillstyrker jag det Högv. Ståndet
att ogilla det gjorda förslaget om återupptagandet af Laurentii
Petri absolutions-formulär, hvilket jag anser för vår tid
olämpligt.
Jag ber vidare att få svara Domprosten Bring, att jag
mera än väl vet och gerna medgifver, att icke meningen hos
Afdelningens minoritet med den under N:o 2 föreslagna for¬
meln varit att nedskrifva en ovilkorlig absolution, och att så¬
ledes författarenas tankegång ingalunda varit den af mig an¬
tydda. Jäg har blott sagt, att stycket skulle genom det lösa
sätt, hvarpå dess båda perioder äro sammanbundna, kunna af
många så förstås, som vore tankegången den af mig framhållna
och således sjelfva aflösningen fullkomligt ovilkorlig. Samme
Talare har dessutom sagt, att det af mig gjorda förslaget skulle
fullkomligt återföra oss till den aflösningsformel, som nu är
den gällande, och med hvilken så mycket missnöje hos våra
Separatister blifvit förspordt. Mellan dessa båda är dock den
väsendtliga skillnaden, att, då det i vår nu gällande formel
heter ”är eder bättring allvarlig, eder tro rättskaffens”, det
i Committerades af mig upptagna förslag heter ”begären J
”alltså i botfärdighet och med hjertlig åstundan syndernas
”förlåtelse”, på hvilket vilkor jag knappast tror, att ens
den samvetsömmastc Nattvardsgäst skulle kunna taga någon
anstöt.
Den 20 Maj.
245
Doctor Sandberg: Med mycken klarhet har Domprosten
Bring åtskiljt Aflösningens objectiva handling, som anses böra
meddelas ulan vilkor, ifrån syndaförlåtelsens emottagande, som
alltid måste bero af ett vilkor, nemligen sinnesbeskaffenheten
hos den emottagande. En annan talare har med utförliga ci¬
tater utur Luthers skrifter ådagalagt den stora Reformatorns
mening om ett ovilkorligt meddelande af aflösningen, hvaraf
man också dragit den följd, att antagandet af den förste Lu¬
therske Erke-Biskopens i Sverige, Laurentii Petri, absolutions-
formel skulle vara det lämpligaste. Denna formel är utan be¬
tingning och den uttrycker äfven närmast reformatorernas me¬
ning, emedan den härleder sig från reformationstiden.
Sanningen af allt detta bestrides icke. Men följer deraf
så ovedersägligt, att antagandet af alla då rådande åsigter och
bruk är lämpligt och önskvärdt under närvarande tid. Månne
man icke vid Reformationen å ena sidan hade svårt vid att
på en gång skilja sig från allt, som borde öfvergifvas uti den
kyrka, derifrån man utgått, och å andra sidan i vissa stycken
gick längre åt motsatt håll än man behöft eller bort göra?
Det fiirra ådagalägges af de många förändringar, vår Kyrko-
Handbok undergått, och borttagandet af salt, ljus, olja, och den
skarpa besvärjelseformeln vid döpelsen, förböner för de döda,
att viga lik m. m., som fanns i våra äldsta Lutherska ritualer.
Och den återgång, som röjer sig uti åtskilligt, som man på
sednaste tiden sökt tillvägabringa, tyckes häntyda på det sed¬
nare. — Dessutom måste väl cn utvecklingsprocess vara be¬
rättigad inom den protestantiskt Lutherska Kyrkan, ehuru in¬
galunda till den obegränsade utsträckning, som yrkas af många.
Hvad serskildt angår aflösningen eller tillsägelsen om syn¬
dernas förlåtelse, så synes mig äfven dess objectiva handling
förutsätta en närmare pröfning af de biktande, så vida den
skall afkunnas ovilkorlig. Jag kan ej komma ifrån den öf-
vertygelsen, att hvad Luther härom säger, och hvad som före¬
kommer i äldre skrifter afser enskilda personer, som, bekym¬
rade öfver sina synder, söka råd och tröst hos sin själasör¬
jare. Att nu gå tillväga på samma sätt när presten har fram¬
för sig 6 å 800 menniskor och derutöfver, som ämna begå
den heliga Nattvarden och af hvilka han kanske icke känner
en tiondedel, synes mig vara ganska betänkligt. Sannt är, att
Norrländska separatisterna förkasta absolutionsformeln i vår
gällande Handbok med sina 3:ne genast i början specificerade
vilkor: uppriktig syndabekännelse, allvarlig bättring och lef¬
vande tro, och vilja hafva aflösningen afkunnad efter 1693 års
ritual. För min del har jag gerna önskat, att detta blifvit dem
längesedan medgifvet för att förekomma söndringen. Men med
denna deras fordran sammanhänger en annan. De vilja icke
hafva någon communio cam impiis, icke emottaga aflösning
och begå den heliga Nattvarden tillsammans med dem, de
246
Den 20 Maj.
känna såsom obotfärdiga och ogudaktig;). De fordra således
en pröfning och utgallring ibland de stora skaror, som anmäla
sig till Skrift och Nattvard, hvarigenom den ovilkorliga allös-
ningens ord blifva mera berättigade. Mon det är ej lätt att
inse, huru denna pröfning och sofring nu skall kunna verk¬
ställas före allösningen, sedan denna sednare blifvit samman¬
bunden och oskiljaktig från den Heliga Nattvardens offentliga
begående i Församlingen. Emellertid lära vi väl alla vara
ense derom, att delaktiggörelsen af den tillsagda syndaförlåtel¬
sen visserligen är betingad af den biktandes sinnesbeskaffen¬
het och således vilkorlig. Äfvenledes förnekar ingen, att v il¬
koren för tillegnandet af syndaförlåtelsen måste med största ef¬
tertryck framhållas vid alla tillfällen, i predikningar, enskilda
förmaningar, communionförhör och serskildt uti det föregående
skriftermålstalet. Meningsskiljaktigheten består alltså deruti, hu¬
ruvida äfven så att säga uti yttersta stunden, vid sjelfva till¬
sägelsen af syndaförlåtelsen, uti aflösningens afkunnande böra
upprepas några vilkor för syndaförlåtelsens emottagande; eller
huruvida, sedan detta förut skett på tillbörligt sätt, aflösnings-
orden icke böra uppblandas med något omtalande af före¬
nämnde vilkor. — Begge åsigferna hafva utan tvifvel icke så
ovigtiga skäl för sig.
För den förstnämnde meningen kan anföras, att bland alla
dem, som gå till Skrift, äro de fleste så sorglöse, att de oak¬
tadt alla föregående framställningar likväl icke skilja aflösnin¬
gens objectiva förkunnande från dess subjectiva emottagande
och således, då de anse begge delarne ske på samma gång,
hemta stöd för sin säkerhet, om ej dervid tydligen säges dem
hvad som fordras, om de skola kunna tillegna sig syndernas
förlåtelse. Mon emot detta skäl kan uppkastas den frågan:
Huru många hafva genom de vilkor, som nu uppräknas: upp¬
riktig syndabekännelse, allvarlig bättring och rättskaffens
tro, blifvit väckta ur sin obotfärdighet eller bragta lill närma¬
re besinning af sitt andeliga tillstånd sedan 1811? — Vidare
skulle det blifva ganska svårt och betungande för Prestens
samvete att för en blandad menighet, af hvilka han kanske
känner flere med obotfärdiga sinnen och ogudaktig lefnad, dem
lian ändå icke lagligen kan utesluta, nödgas afkunna en all¬
män syndaförlåtelse, utan att på samma gång säga dem ett
conditio sine qua non för dess undfående. — Man kan väl
också härvid fråga: bör presten just i aflösningen framhålla
dessa vilkor för att lugna sitt samvete mot den inre förebrå¬
elsen att förut möjligen icke hafva gjort allt hvad som stått
i hans förmåga för att väcka de biktande till en lefvande
känsla af sin syndaskuld och uppriktigt begär efter nåd och
förlåtelse ?
Det förtjenar ock en serdeles uppmärksamhet, att uti 1693
års Handbok icke förekommer något om skriftermål och aflösning,
Den 20 Msj.
247
såsom offentliga Gudstjenst-handlingar, utan endast VII Capit-
let: Huru handlas skall med de sjuka och dem, som är o
ängsliga öfver sina synder och tros svaghet. Der stadgas, att
sedan den sjuke bekant sina synder, må presten säga: Gud
vare dig nådelig och styrke din tro, Amen; samt ytterligare
fråga: Tror du, alt Gud häfver gifvit prediko-embetet makt
i sin Församling genom sitt helga ord Lill alt förlåta syn¬
derna, och att min förlåtelse är Guds förlåtelse? på hvilken
fråga den sjuke svarar Ja, och derpå säger presten: Ske dig
som du tror. Och jag utaf vårs Herras Jesu Christi befall¬
ning förlåter dig dina synder, i namn Guds Faders och Sons
och den Helge Andes, Amen. När man nu vet, att 1693 års
Handbok är i det närmaste lika med det fiirslag, som, efter
att hafva blifvit handlagdt vid Riksdagarne 1598 och 1599, se¬
dermera 1608 blef omarbetadt och vid Riksdagen 1611 pröf-
vadt, så kan man äfven deraf sluta, att Skrift och Aflösning
från Lutherska Kyrkans äldre tider blifvit betraktadt såsom en
enskild handling emellan själasörjaren och en öfver sina syn¬
der bedröfvad menniska, som vore sjuk eller eljest kände sig
vara i andelig nöd. Derjemte är det ovedersägligt, att när
prestens fråga: tror du, att min förlåtelse är Guds förlåtelse?
sammanhålles med den biktandes svar Ja, och med prestens
derpå följande tillsägelse: Ske dig som du tror, så ligger här¬
utinnan ganska tydligt, att Tron är vilkoret för tillsägelsens
uppfyllelse.
Vidare när den under samma tid eller kort förut år
1686 utgifna Kyrko-Ordningen uti sitt 8 Capitel och ännu
mera den sedermera år 1734 utkomna Allmänna Lagen uti
Missgernings-Balkens 3 Cap. 5 § vid äfventyr af verldsligt
straff med den heliga Nattvardens offentliga begående oskilj¬
aktigt sammanknöt deltagandet uti offentligt skriftermål och
aflösning, så hade man väl vid denna förrättning icke någon
annan ledning än det ofvannämnda sjunde Capitlet uti 1693
års Handbok. Man hade väl kunnat vänta, att, när sistnämn¬
de Handbok angifver sig äfven vara inrättad efter nya Kyr¬
ko-Ordningen, något närmare skulle blifvit bestämdt i detta
afseende, men bristen härutinnan blef först afhulpen genom
5:te Capitlet uti 1811 års Handbok.
Efter öfvervägande af allt detta synes mig man deraf kan
härleda följande öfvertygelse:
När Presten efter samvetsgrann pröfning finner, att en en¬
skild menniska, sjuk eller frisk, känner sin andeliga nöd och
med verklig bedröfvelse uppriktigt längtar efter sina synders
förlåtelse, bör aflösningen tillsägas honom, utan att vid sjelfva
tillsägelsen tillägga några vilkor.
Sedan uti det offentliga Skriftetalet i kyrkan, vilkoren för
syndaförlåtelsen blifvit eftertryckligen lagda på de närvaran¬
des hjertan, så bör vid allösningens afkunnande hufvudsakliga
248
Den 20 Maj,
vigten fästas på Jesu Christi lidande och död såsom grunden
för den syndaförlåtelse, som uttryckligen tillsäges hvar och en
botfärdig och nådehungrande syndare.
Här äro nu fem olika förslag till Aflösningsformel under
öfverläggning. Hvart och ett af dem synes mig innehålla allt
hvad som uti aflösningen bör förekomma, men anmärkningar
kunna göras emot alla, och de hafva sannerligen ej uteblifvit.
Uti nu gällande Handbok ställas vilkoren främst, uppräk¬
nas så fullständigt och accentueras så starkt, att den egentliga
tillsägelsen om syndernas förlåtelse och Jesu Christi förtjenst
såsom dess grund synas för mången derigenom i någon nion
undanskymda.
Mycket talar för den af Committerade föreslagna Biktfrå¬
gan, såsom egnad att väcka dem, som tillfrågas, till närmare
besinning af det svar, de derpå skola afgifva, i likhet med de
frågor, som vid Confirmationen framställas till Nattvardsung-
domen. Men då den rönt en allmän motsägelse af hemmava¬
rande embetsbroder, och det icke kan nekas, att frågans fram¬
ställning lill besvarande af en stor menighet ingalunda är
lämplig jemte åtskilliga andra betänkligheter, som icke sakna
sin vigt, så kan jag icke tillstyrka bifall till Committerades
förslag, som i öfrigt har den närmaste likhet med det nu bruk-
liga.
Emot det första alternativet af hvad Pastoral-Afdelningens
minoritet föreslagit, har man anmärkt, att sjelfva syndabekän¬
nelsens alläggande icke kan vara något botyg på ett botfär-
digt hjerta, som söker nåd och tillgift; äfvensom denna formel
synts för mången nog lång.
Det andra alternativet börjar med samma ord som i nu
gällande Handbok och ställer främst de subjectiva vilkoren
för syndaförlåtelsen, hvarigenom aflösningen tränges något
undan.
Emot Afdelningens förslag hafva också blifvit riktade
många anmärkningar. Att alla af dem äro obefogade, kan
visst icke påstås. Men hvar finnes en af menniskor f ord
uppfattad mening, mot hvilken icke hvar och en från sin stånd¬
punkt kan hafva något att erinra? Mig synes likväl detta hafva
något företräde framför de öfriga. Det ställer främst Jesus
Christus eller Guds nåd i Christn, som är syndaförlåtelsens
grund. Det innehåller en bestämd tillsägelse af syndernas för¬
låtelse. Utan att uppställa några frågor eller uttryckliga vil¬
kor, heter det: jag tillsäger hvar och en af eder, som af
botjardigt och nådehungrande hjerta denna bekännelse aflagt
hofver, syndernas förlåtelse. Detta synes mig vara kort, en¬
kelt och hjertligt och derjemte sannfärdigt äfven i sin tillämp¬
ning. Att de tillämnade nattvardsgästerna, som aflagt synda¬
bekännelsen, härigenom genast serskiljas uti 2:ne afdelningar,
är ju ingenting annat än hvad vår Frälsare sjelf gör uti de
Den 20 Maj.
249
mest innehållsrika ord, som blifvit talade på jorden: Joh. 3
Cap. 16 v., och detta synes mig vara betänkligt att i sjelfva
allösningon alldeles underlåta.
Biskop Björek: Jag vill nu endast yttra den mening,
att, derest ej Afdelningens förslag antages, jag mest är böjd
för Prosten Molanders modification af det 2:dra alternativet.
Mot nämnde alternativa förslag hade jag egentligen det att an¬
märka, att der ej förekom något om ”nådehungrande bjerta”.
Enligt Prosten Molanders förslag kommer detta uttryck nu in,
hvarigenom också man får bättre förklaradt, hvad som förstås
mod ”uppriktig syndabekännelse”; äfvensom genom samma
förslag ordet ”denna” kommer närmare den föregående menin¬
gen, hvarigenom Professor Lindgrens anmärkning mot det lösa
sammanhanget försvinner. För min del är jag sålunda benä¬
gen att antaga ifrågavarande modification, hvaremot jag med
Professor Lindgren instämmer deri, att Laurentii Petri formu¬
lär torde vara mindre lämpligt för nuvarande tid. Hvad Pro¬
fessor Lindgrens eget förslag beträffar, kan jag ej rätt finna
mig dervid, och tror för öfrigt, att det der förekommande or¬
det: ”förlåtit” rättare bör heta ”förlåter”. På grund af hvad
jag sålunda anfiirt vill jag näst Afdelningens förslag rösta för
det af Prosten Melander modifierade.
Prosten Millén: ”Då meningarne i denna fråga, såsom
af discnssionen nu visat sig, äro så delade, och då flere talare
yttrat sig för det af minoriteten inom Afdelningen framlagda
förslaget N:o 2, men en förändring i denna formel tillika blif¬
vit föreslagen, anser jag för min del rådligast att till Pastoral-
Afdelningen återremittera ärendet för att omarbeta ifrågavarande
förslag N.o 2 i den af Prosten Melander antydda syftningen,
på det Afdelningen måtte underkasta denna redactionsförändring
nödig granskning. Jag vågar alltså vördsamt hemställa, att
det af Afdelningens minoritet föreslagna alternativet N:o 2
måtte af Ilögvördiga Ståndet öfverlemnas till Pastoral-Afdel-
ningens behandling, helst det torde hafva sina svårigheter att nu
ingå i en närmare granskning af den ifrågasatta förändringen.
Contracts-Prosten Holmberg: I denna oändligt vigtiga
sak skulle äfven jag önska att med några ord gifva min me¬
ning tillkänna. Af samma skäl, som här af Contracts-Prosten
Emanuelsson nyss blifvit framstäldt, ämnade jag verkligen i
början rösta för bifall till Pastoral-Afdeiningens förslag, ty äfven
jag är högligen rädd för att i sjelfva absolutionens högtidliga
stund något hyende skulle läggas under säkerheten. Men jag
bekänner öppet, att jag hittills ej haft fullt klar insigt i det
ifrågavarande ämnet. Genom den vidlyftiga discussionen har
det emellertid nu blifvit mig fullt tydligt, att minoritetens
250
Den 20 Maj.
2:dra alternativ vore det lämpligaste att antaga både för in¬
nehållets egen skull, och såsom mest lika det nuvarande for¬
muläret, samt nära anslutande sig till den föregående synda¬
bekännelsen. Dock anser äfven jag de båda punkterne i be¬
rörde förslag för mycket åtskilda och skulle helst se, att ord¬
ställningen blefve sådan, att efter ordet ”synder” med ändring
af punkten till comma följde: Och denna edra synders förlå¬
telse tillsäger jag eder nu, på vår Herras Jesu Christi befall¬
ning, i Guds, Fadrens etc. Då det emellertid ej är rådligt att
här på stående fot vidtaga några redactions-förändringar, och
då förevarande sak är den vigtigaste i hela Handboksför-
slaget, finner jag det vara ytterst angeläget, att vi icke förha¬
sta oss med afgörandet, utan uppskjuta detta, tills det 2:dra
alternativet genom en återremiss blifvit omarbetadt, och först
sedan detta skett definitivt besluta, hvilketdera af de nu före¬
slagna formulären skall antagas.
Prosten Ljungdahl: Min mening hade ej varit, att en åter¬
remiss skulle oga rum, hvarigenom ingen vinst torde uppkom¬
ma, utan snarare den skadan, att frågan sannolikt ånyo blir
föremål för en lång öfverläggning; men derest en återremiss
verkligen beslutas, hemställer jag, om det ej vore mindre lämp¬
ligt och mindre öfverensstämmande med hvad som här under
discussionen yttrats, att denna återremiss skedde i ändamål
att förbättra endast ett visst förslag. Mig förefaller det bättre,
att Afdelningen får taga alltsammans i förnyadt öfvervägande.
Prosten Melander: När jag nyss hade ordet, trodde jag ej,
att mitt då framställda förslag skulle föranleda återremiss.
Om nu, såsom Prosten Ljungdahl yrkat, alltsammans skall
återremitteras, blir ju detta för Afdelningen att ånyo börja det
mödosamma arbetet. Hellre förenar jag mig då med Prosten
Millén, som önskat, att endast det 2:dra alternativet skulle till
Afdelningen återförvisas för att der ytterligare granskas i den
syftning, jag tagit mig friheten att föreslå.
Contracts-Prosten Emanuelsson: Jag är förekommen af
Prosten Ljungdahl och anser det vara ensidigt och oformligt
att till Afdelningen endast återremittera eli af förslagen, hvari¬
genom alla de öfriga förqväfvas. Jag får sålunda motsätta
mig ep återremiss af endast minoritetens 2:dra alternativ, och
yrkar, att hellre alltsammans måtte till Pastoral-Afdelningen
återförvisas för att sätta Afdelningen i tillfälle att på grund
af den förda discussionen modifiera hvilketdera som helst af
de framställda förslagen.
Härmed slutades discussionen, hvarpå H. H. Erke-Bisko-
pen och Talmannen framställde proposition på bifall till Ut¬
Den 20 Maj •
251
skotts-Afdelningens förslag, hvilken proposition med blandade
Ja och Nej besvarades, hvarjemte votering begärde3.
Fråga uppstod nu om hvad som vid den blifvande voterin¬
gen skulle utgöra contra-proposition, oell blef, sedan Ståndet
med Nej besvarat H. H. Erke- I! is k o p en s och Talmannens fram¬
ställningar derom, att till contra-proposition skulle antagas dels
det förra af do 2:ne bifogade alternativa förslagen, dels åter-
remiss af hela punkten, följande voterings-proposition godkänd
för utrönande af hvad som vid hufvudvoteringen skulle utgöra
contra-proposition.
Den som vill, att contra-propositionen ställes på hufvud-
sakligt godkännande af det sednare bland de bifogade alter¬
nativa fiirslagen, likväl med förklarande, att detsamma bör åter¬
remitteras för vinnande af de förändringar, hvartill öfverlägg-
ningen hos Ståndet kan gifva anledning, röste Ja; den det
icke vill, röste Nej: vinner Nej, har Ståndet till contra-pro¬
position antagit Professor Lindgrens förslag att godkänna Com-
mitterades sid. 84 i det underdåniga Ilan dboks-Förslaget fram¬
ställda ordalydelse af absolutions-formuläret, men med den
förändring, att efter ordet ”skull" conima i stället för fråge¬
tecken användes och att omedelbart derpå följde: rså försäkrar
jag” etc.
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 21 Ja och 13 Nej, hvadan till contraproposition
blifvit antaget det förslag, som Ja-propositionen innefattade.
Derefter företogs hufvud-voteringen öfver följande god¬
kända voterings-proposition:
Den som godkänner det af Pastoral-Afdelningens majo¬
ritet sid. 84 framlagda förslag till absolutions-formulär, röste
Ja; den det icke vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet an¬
sett det sednare af de (sid. 85) bifogade alternativa förslag
böra i det hufvudsakliga godkännas, men återremitterat det¬
samma för vinnande af de förändringar, hvartill öfverläggnin-
gen hos Ståndet kunde gifva anledning. "
Voteringen, i behörig ordning verkställd, befanns hafva
utfallit med 14 Ja och 21 Nej, och hade Ståndet sålunda fat¬
tat det beslut, sorn Nej-propositionen innehåller.
Afdelningens tillstyrkta ord/örändring sid. 85 rad. 10 gil¬
lades.
225
Dun 20 Maj.
Sjette Capitlet.
" " -3»
Om serskildt Skriftermål och sjukas Nattvardsgång.
Den föreslagna förändrade ingressen till detta Capitel
godkändes.
Vid fråga om de å sid. 87 rad. 15 etc. förekommande
Aflösningsorden begärdes ordet af
Kongl. Hofpredikanten Wensioe, som yttrade: Denna absolu-
tionsformel beror, så vidt jag ej misstager mig, i någon mon af
den föregående, hvarföre det väl vore bäst att till Afdelningen
återremittera äfven denna, i händelse Afdelningen eller Ståndet
skulle finna någon rättelse behöflig i följd af det öfver före¬
gående formulär redan fattade beslut.
På derom gjord framställning förklarade Ståndet, att ifrå¬
gavarande aflösningsord borde till Pastoral-Afdelningen åter¬
remitteras i sammanhang med den vid 5:te Capitlet beslutade
återremiss, beträffande afiösningsformuläret.
Här afbröts föredragningen af Pastoral-Afdelningens förut¬
nämnda Betänkande för att i följande Plenum fortsättas.
§ 4.
Föredrogs och lades på bordet Constilutions-Ulskotlels
Memorial N:o 10, angående de af Bonde-Ståndet såsom dess
gemensamma tanke framställde anmärkningar vid Conslilu-
tions-Utskotlels i memorialet N:o 8 föreslagne grundlagsför¬
ändringar, rörande Riks-Styrelsens förande i vissa fall m. m.
§ 5.
Föredrogs och lades på bordel Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 62, angående föreslagna jernvägs-stamliniers utförande och
dertill erforderliga medels anvisande.
§ 6.
Upplästes och lades till handlingarne följande från de
respective Med-Stånden ankomne Protocolls-Utdrag, nemligen
från Yällofliga Borgare-Ståndet Nås 234 och 240 samt från
Hedervärda Bonde-Ståndet Nås 272—274.
? D e n 23 M a|j.
253
§ 7.
På derom gjord anhållan beviljade Ståndet Lector Sonden
ytterligare 8 dagars ledighet från Riksdagsgöromålen, räknad
från den 21 innevarande månad.
Ståndet^ åtskildes kl. J10 e. m.
Ut supra.
In fidem.
S. H. Almqvist.
ftcn 23 Maj.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Justerades Protocollet för den 16 i denna månad f. m.
§ 2.
Med anledning af förekomne ömmande omständigheter be¬
viljade Ståndet uppå derom gjord anhållan Prosten Gahne
ytterligare ledighet från Riksdagsgöromålen till Fredagen den
5 nästkommande Juni.
§ 3.
Vid ånyo skedd föredragning af Conslitutions-Utskottets
Memorial N;o 10, angående de af Bonde-Ståndet såsom dess
gemensamma tanke framställda anmärkningar vid Constitutions-
Utskottets i Memorialet N:o 8 föreslagna grundlagsförändringar,
rörande Riks-Styrelsens förande i vissa fall m. m., ansågs ifrå¬
254
Den 23 Maj.
gavarande Memorial å Preste-Ståndets sida icke erfordra an¬
nan åtgärd än att läggas till handling arne.
§ 4.
Föredrogs ånyo och bordlädes Slals-Utskottels Utlåtande
N:o 02, angående föreslagna jern vägs-s tamliniérs utförande och
dertill erforderliga medels anvisande.
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen tillkännagaf, att
efter samråd med Landtmarskalken och de öfriga Ståndens
Talmän det ansetts lämpligt att börja de gemensamma öfver-
läggningarne rörande ofvannämnde Utlåtande Thorsdagen den
4 nästkommande Juni i stället för Onsdagen den 3 i samma
månad, hvilken sednare dag till en början varit, föreslagen,
men vid närmare öfvervägande funnits mindre lämplig, enär
det icke vore ur vägen att före de gemensamma öfverläggnin-
garne hafva ett Plenum för behandling af ärenden, som under
tiden kundo till Stånden inkomma, och man dessutom tänkt,
att en eller annan under Pingsthögtiden önskade vara från
hufvudstaden borta och således med nöje skulle se den före¬
slagna förändringen; och hade man förmodat, att de gemen¬
samma öfverläggningarne icke skulle komma att upptaga längre
tid än tre dagar, samt af denna anledning beslutat att jemte
ofvanstående förslag till Stånden hemställa, att berörde Utlå¬
tande måtto hos dem till behandling företagas första gången
Måndagen den 8 nästkommande Juni, hvaremot, i händelse
öfverläggningarne skulle upptaga kortare tid, än hvad man,
enligt hvad ofvan blifvit nämndt, förmodat, redan Lördagen den
6 Juni några mindre ärenden möjligen kunde i Ståndens Plena
förekomma.
Till hvad sålunda föreslaget och hemställdt blifvit lem-
nade Ståndet sitt bifall.
§ 5-
H. Ii. Erke-Biskopen och Talmannen tillkännagaf vidare,
att han af Kongl. Majit i Nåder erhållit ledighet från Riks-
dagsgöromålen från och med denna dag till och med Thors¬
dagen den 28 i denna månad, under hvilken tid II. H. vore
sinnad att i embets-ärenden företaga en resa till Upsala.
§ G.
Fortsattes föredragningen af Enskilda Utskottets Pastoral
si /delning s Betänkande N:o 2, öfver det af Committerade om¬
arbetade och år 1856 af trycket utgifna förslag till en förbät¬
trad Kyrkohandbok, hvarvid i ordning förekom:
Den 23 Maj.
255
P
Åttonde Capitlot.
Om Brudvigsel.
Vid föredragningen af Afdelningens förslag till den sid.
95 förekommande inledningen till brudvigseln, erhöll
Professor Lindgren på begäran ordet och yttrade: Då
Herr Erke-Biskopen och Talmannen redan varit på väg att
framställa proposition på bifall till Afdelningens nu föredragna
förslag till inledning till brudvigseln, utan att någon anmält
sig att i ämnet tala, finnér jag mig, så gerna jag än hade sett,
att jag af någon annan blifvit förekommen, försatt i nödvän¬
dighet att mot förslaget uppträda, alldenstund jag hvarken i
stilistiskt hänseende kan detsamma godkänna, eller kan finna
mig med dess innehåll belåten. I likhet med Committerade
har Afdelningen företagit sig att till grund för sitt förslag
lägga den allocution, som läses i nu gällande Handbok, och
gjort till sin uppgift att deruti söka inlägga en mera biblisk
anda. Följden af detta försök har blifvit, att det nya försla¬
get företer en serdeles brokig blandning af gammalt och nytt,
af ny-academisk rhetorik och biblisk enkelhet, och således blif¬
vit ett fullständigt mosaik-stycke. Att den nu gällande inled¬
ningen till brudvigseln, så väl hållen den än i sin riktning
är, dock i allmänhet saknar biblisk anda, och på mera än ett
ställe lider af hvad nian kallar falskt pathos, kan icke förne¬
kas. Den har dock med uppbyggelse hitintills blifvit inom
församlingen begagnad, och hade sålunda kunnat enligt min
tanke fortfarande bibehållas. Men då det nu ej är värdt att
mera tala härom, måste frågan blifva, om en med lätt hand
verkställd omarbetning bör försökas, eller hela stycket om-
skrifvas. Jag yttrade mig sistlidne Riksdag för den förra me¬
ningen, men tror mig dock nu böra afstå derifrån, sedan jag
sett, till hvilken grad det nu föreliggande omarbetningsförsöket
misslyckats både för Committerade och för Afdelningen, hvaraf
det bäst visar sig, huru svårt det är att sätta nya lappar till
ett gammalt kläde. Jag håller således nu före, att hela allo-
cutionen måste omskrifvas utan all hänsyn till dess nu varande
lydelse. Men den stilistiska vidunderligheten i Afdelningens
förslag är dock ej det enda skäl, hvarföre jag måste detsamma
underkänna. Sammanhanget mellan flere af dess perioder sy¬
nes mig nemligen vara så lösligt, att äfven till afhjelpande af
denna brist en omarbetning lärer blifva nödvändig. Jag torde
vara skyldig att framlägga några bevis för detta mitt påstående.
Mot den tanken, seni innehålles i denna period: ”Det hus, der
"äkta makar bo, vill Herren hafva till Sitt hus, der Han var-
”der känd och ärad" m. m., kan väl med skäl invändas, att
256
Den 23 Maj.
detta gäller icke mera om ”det hus, der akta makar bo” än
om alla andra menhiskoboningar, alldenstund Guds vilja är,
att hvarje menniskas bjerta skall vara ett Hans tempel; men
då med denna inledande period genom partikeln ”derföre” sam-
manbindes den nästföljande ”derföre är ock Herrans vilja, att
”mannen skall älska sin hustru” m. m., (rågar jag, om skälet
till deri mannen enligt Guds vilja åliggande kärleken till sin
hustru, mera än till alla andra christliga dygder, kan sägas
innehållas i det i den föregående perioden angifna förhållandet,
”att Herren vill vara känd och ärad i det hus, der äkta ma¬
kar bo”. Mig förefaller denna tankegång lika löslig, som om
någon af den praunissen, att Gud i alla menniskoboningar vill
kännas och äras, droge den speciela conclusionen, att en hvar
af oss biir älska sin nästa såsom sig sjelf. Lika svagt sy¬
nes mig ock sammanhanget vara mellan denna och den näst
följande perioden, hvilket sammanhang förmedlas af partikeln
”ty”, här liktydig med ”följaktligen”. I den föregående perio¬
den är taladt om mannens pligt att älska sin hustru, och hu¬
struns att älska och lyda sin man; och af dessa inbördes plig-
ter drages nu medelst sammanbindnings-partikeln ”ty” den
slutsatsen, att ”det ligger makt uppå, att de, som i äkta Stån¬
det ingå — (detta talesätt, vare det sagdt in parenthesi, beha¬
gar mig icke. Jag vill hellre sätta: ”Man och hustru”) —
”bedja Gud om nåd att med hjertan, helgade af Hans Anda,
obrottsligen hålla sitt äktenskapsförbund, och med Hans ord
för ögonen troget vandra i sin kallelse”; en tankegång, hvil¬
ken förefaller mig lika löslig, som om någon af menniskokär-
lekens allmänna pligt droge den ännu allmännare slutsatsen,
att alla menniskor böra troget vandra i all deras kallelse.
Vidare vill jag anmärka den oegentligheten, som ligger deruti
att på deras läppar, som skola ”ingå” i äkta Ståndet, lägga
böneord, som afse hållandet af det äktenskapsförbund, hvaruti
de ännu icke ingått. Man beder väl serdeles oegentligt om
kraft att uppfylla ett förbund, som ännu icke blifvit afsluladt.
När det slutligen heter, att ”begynnes och fortsättes äktenska-
”pet sålunda efter Guds vilja, då främjas genom denna förening
”en rätt lycka och salighet”, så kan jag väl icke tro, att prm-
dicats-ordet ”rätt” skall äfven höra till ordet "salighet", emedan
jag icke vet hvad dermed skulle menas, men anmärker det
orythmiska i uttrycket, då det ena substantivet har ett prse-
dicat, hvilket det andra saknar. Jag hade heldre sett, att man
i stället för ”rätt lycka och salighet” hade sagt: ”jordisk lycka
och evig salighet".
Jag anhåller på grund af nu gjorda anmärkningar, att
detta stycket till Afdelningen måtte återremitteras, och uppma¬
nar vördsamt, i händelse Ståndet så beslutar, Afdelningen att
vid uppgörandet af ett nytt förslag helt och hållet afstå från
det sannolikt fruktlösa bemödandet att lägga nu gällande allo-
cution
Den 23 Maj.
257
cution till grund för den, som bör föreslås att antagas i dess
ställe.
Kongl. Ilofpredikanten Wensioe: Så till vida öfverensstäm-
mer jag med Professor Lindgren, att jag anser den ifrågava¬
rande inledningen vara skrifven i två tonarter. Likväl tror
jag, att de framkastade anmärkningarne i högre grad gälla
Aldelningens än Committerades förslag, hvilket jag slutar deraf,
att af alla anmärkningarne blott den första drabbar Committe¬
rades förslag, då deremot alla de öfriga röra Afdelningens.
Hvad som blifvit anmärkt vid meningen, ”det hus, der äkta
makar bo, vill Herren hafva till Sitt hus”, träffar båda försla¬
gen. Professor Lindgren har anmärkt, att hvarje hus bör vara
ett Herrans hus. Det medgifves gerna, nion ett hus i den
mening, hvari ordet här förekommer, är liktydigt med den
christliga familjen, och denna hvilar på äktenskapet såsom sin
religiösa och sedliga ^grundval, hvadan jag anser, att uttrycket
låter försvara sig. Äktenskapet är den enda christliga grund¬
valen för sådana föreningar, som här kallas hus, och i dettas
begrepp ingå äfven alla de medlemmar, som tillhöra den christ¬
liga familjen, såsom barn, tjenstefolk m. m., ehuru i verklig¬
heten stundom några af dessa medlemmar kunna saknas.
Öfriga anmärkningar gillar jag i allo och måste serskildt an¬
märka, att der den contrast, som den siste talaren framhöll,
synes mest skärande, nemligen vid den mening, som börjar
med orden: ”Derföre är ock Herrens vilja”, Afdelningen före¬
tagit sig att omarbeta Committerades förslag. Der heter det
sedan: "så ock att hustrun skall vara sin man underdånig så¬
som Herranom” etc. Der är således både hvad som rörer man¬
nen och qvinnan hållet i rent biblisk stil. I Afdelningens för¬
slag åter, hvarest det talas om kärlek och undergifvenhet, är
deremot hvad som rörer mannen uttryckt på ett bibliskt, men
hvad som rörer qvinnan på ett academiskt, rhetoriskt sätt.
Skulle jag göra ett val emellan Afdelningens och Committera¬
des förslag, skulle jag lemna det sednare företrädet, ty det är
icke till den grad ett ”mosaik-arbete” som det förra; men
derföre vill jag ej påstå, att samma förslag icke skulle behöfva
omarbetning. För öfrigt instämmer jag i slutorden af den siste
talarens yttrande, att Afdelningen bör afstå från alla försök
att till ett helt sammansmälta Committerades förslag med hvad
1811 års Handbok i ämnet innehåller.
Doctor Nordlander: Af hvad de föregående talarne yttrat
vill det synas, som skulle Afdelningen hafva förspillt den möda,
som blifvit nedlagd på detta stycke, och nekas kan ej, att an¬
märkningarne hafva sin grund. Också måste det alltid vara
ett bland de svåraste göromål att sätta nya lappar på gam-
Hiigv. Preste-Sfdndets Prut. 1857. 4:de Bandel. 17
258
Den 23 Maj.
malt kläde. Afdelningen har dock icke gjort sig mera ansvars¬
skyldig än Committerade, ty den har trädt i deras fotspår, och
hade troligen icke kommit att så noga granska denna del af
förslaget, hade icke en mängd anmärkningar emot densamma
förekommit så väl från landsorten som i allmänna tidningar.
Man har klandrat, att Afdelningen uteslutit det Paulinska ut¬
trycket: ”hustrun skall vara sin man underdånig.” Att orda¬
lagen äro bibliska oell lätta att förstå, medgifves, men de kunna
också missförstås. Hustrun står ej i ett sådant underdånig-
hetsförhållande, sorti 1693 års Handbok synes vilja antyda,
eller att mannen skulle kunna traktera henne, huru han beha¬
gar. Som sagdt är, ordet underdånig kan missförstås och an¬
sågs derföre böra utbytas mot det, sorn uttryckligen betecknade
den ifrågavarande egenskapen, nemligen undergifven, kärleks¬
full, eller något dylikt. Hvad angår det bristande samman¬
hanget, sorn skulle bestå deruti, att det vore onödigt att fästa
sig vid ett hus, då Herren vill hafva hvarje hus till sitt, skulle
jag tro, att man med skäl kan säga, att Herren företrädesvis
till sitt hus vill hafva det, der äkta makar bo, och hvarföre?
Jo derföre, att plantor der skola uppdragas till Guds ära. En
erinring härom synes vara på sitt rätta ställe uti introitus, och
jag finner således den häremot framkastade anmärkningen sakna
gällande kraft. Sammanbindningsordet ”derföre” kan väl tydas så,
att det förefaller mindre riktigt, men är det säkert, att äkta makars
hem skall vara ett Herrans hus, en Herren helgad boning, der ma¬
karne i christlig kärlek lefva tillsammans, huru skall detta visa
sig, om icke derigenom, att mannen älskar sin hustru. Såle¬
des är det vigtigt, att kärleken der uppenbarar sig. När man
nu genomgått makarnes inbördes skyldigheter, så blir öfver-
gången: ”Ty ligger der makt uppå, att de, som i äkta stån¬
det ingå" &e. I afseende härå har man invändt, att det vore
riktigare att säga "ingått” än "ingå”; men då här är fråga om
dem, som i denna stunden stå framför presten och således i
sjelfva verket ingå i äktenskapet, och icke om dem, som redan
ingått och följaktligen hört dessa orden, kan jag ej finna, att i
de af Afdelningen föreslagna orden ligger något oriktigt. I
fråga om ordert ”rätt lycka och salighet” kunna meningarne
vara delade. Committerades förslag, enligt hvilket det skulle
heta ”den högsta lycksalighet på jorden”, föreföll Afdelningen
möjligen något för mycket tilltaget. Slutligen vill jag nämna,
att det icke varit Afdelningens mening att på något sätt för¬
klena eller förringa Committerades förslag, utan har Afdelnin¬
gen endast på grund af gjorda anmärkningar velat framlägga
sitt förslag, som i händelse af återremiss väl kan ytterligare
begrundas, men svårligen vinna någon betydligare förbättring.
Sannt är, att förslaget är hållet i två hvarandra olika tonar¬
ter. Den förste talaren önskade, att man i denna introitus till
brudvigseln, sådan den förekommer i 1811 års Handbok, kun¬
Don 23 M a j
259
de ingjuta en rätt biblisk anda. Ja, ensidigt vöre, om ett
lyckligt försök i den vägen kunde åstadkommas, men det mö¬
tes af stora svårigheter. För min del anser jag, att inlednin¬
gen väl kan återremitteras, men att den är ganska antaglig
äfven sådan den nu af Afdelningen blifvit föreslagen.
Contracls-Prosten Landgren: Jag har i Afdelningen icke
kunnat lemna mitt bifall till den föreslagna inledningen till
brudvigseln, emedan den oaktadt någon förbättring ännu lider
af samma brist på logisk bestämdhet och deraf följande slapp¬
het i uttrycken som Comniittéens. Fiirst heter det, att Gud
gaf dem den välsignelsen, ali de skulle såsom äkta vinkar
lefva tillsammans. Väl är det Guds vilja och befallning, att
man och qvinna skola lefva tillsammans i äktenskap, men att
sammanlefnaden i sig sjelf är någon välsignelse* vederlägges af
en beklaglig erfarenhet. Mig synes uttrycksättet för ingen del
tillfredsställande. Då Committéen sammanfattat alla qvinnans
pligter i uttrycket underdånig, synes den ej vara skyddad af
det Paulinska citatet, emedan Paulus visst här icke hade i sin¬
net någon inledning till brudvigseln, hvari en litet utförligare
skildring af en hustrus pligter synes vara på sin plats. Den
ändring, som Afdelningen i denna punkt föreslagit, förtjenar
derföre synnerlig uppmärksamhet; särdeles som det uteslutan¬
de framhållandet af underdånigheten under nuvarande förhållan¬
den är egnadt att framkalla tvist och ovilja. Professor Lind¬
gren har redan anmärkt mattheten i orden : Det hus, der äk¬
ta makar bo, vill Herren hafva till sitt hus. Jag kan der¬
före inskränka mig att i denna punkt instämma med den¬
ne talare. Vidare ställes den jordiska staten och den trium¬
ferande församlingen i himmelen jemte hvarandra såsom mem-
bra divisionis med uteslutande af församlingen på jorden. Man
lärer vilja inhysa den sednare i någon af de två förra; men
den synes mig för vigtig fiir att så skjutas i skuggan. Slutli¬
gen må det anmärkas, att Conrmitte'en bibehållit phrasen: den
högsta lycksalighet på jorden, som synes mig vara den säm¬
sta i 1811 års inledning. Oaktadt jag egnar min vördnad åt
den höga christliga ton, som genomgår ifrågavarande förslag,
anser jag en ytterligare omarbetning alldeles oundgänglig.
Biskop Björck: Vid bearbetningen af detta stycke har
det ock för Afdelningen visat sig, att stora svårigheter möta,
isynnerhet då man vill tillvägabringa en förmedling mellan
hvad vi hafva med dess mera moderna stil och det mera bi¬
bliska uttryckssätt, som fanns före 1811. Likväl kan jag ej
finna, att vi till den grad misslyckats, som en eller annan
granskare här tyckts antyda, ehuru ofullkomlighet gerna er¬
kännes. Sammanhanget i det föreslagna inledningsstycket till
brudvigseln synes mig vara följande. Furst omtalas äktenska-
2G0
Den 23 Maj.
pets stiftelso och närmaste ändamål. Sedan visas, huru ända¬
målet är heligt. och huru deraf följa heliga Jörbindelser. Det
förra framställes i den period, som börjar med orden: ”det
hus, der äkta makar bo” o. s. v. Emot denna mening har
anmärkts, att detsamma kan sägas om hvarje hus, att det nem¬
ligen bör vara ett Herrans hus; men den närmare bestämnin¬
gen ligger i det följande: ”der Ilan varder känd och ärad och
der i Hans fruktan medlemmar uppfostras” m. m. Detta gäl¬
ler egentligen 0111 det familjelif, som har sin rot i äktenskapet.
Snarare kan det anses i denna mening mindre lämpligt att
jemte ”samhället på jorden” nämna "Guds eviga rike i him¬
melen”; men detta har sin början i nåderiket, som alltså äf¬
ven kan anses åsyftadt. Det sednare eller de af äktenskapets
ändamål härflytande heliga förbindelserna angifves i menin¬
gen: ”derföre är del ock Herrens vilja” 0. s. v. Committerades
uttryck ”underdånig” har blifvit ändradt till det något mildare
ordet undergifvenhet, som synes vara en vigtig förklaring af
det förra; helst då enligt Pauli ord, Tit. 2, ”kärlek'’ blifvit
tillsatt. Hvad olikhet i stil inom stycket angår, skulle donna
anmärkning nästan endast träffa en enda rad: ”ömt deltaga
med honom i omsorgen om deras hus”, eller måhända endast
det första ordet: ömt. Det öfriga är bibliskt enligt 1 Cor. 7
och skapelsehistorien. För att nu kunna motsvara de i det
föregående framställda heliga ändamålen och förbindelserna,
behöfves ock bedja Gud, såsom i den följande meningen yr¬
kas; och då skall den sällhet följa, som slutligen antydes. I
afseende på uttrycken: ”rätt lycka och salighet” är meningen,
att ordet ”rätt” endast hörer till det förra ordet; ty salighe¬
ten kan ej vara både rätt och orätt såsom lyckan.
Häruti instämde Prosten Metander.
Domprosten Björling: Emot Committerades förslag hafva
åtskilliga anmärkningar blifvit gjorda dels af Afdelningens le¬
damöter dels af andra. Dessa anmärkningar hafva väl blifvit
besvarade af en bland Committerade, men det må tillåtas mig
att tillägga några få ord. Biskop Björck har i min tanka rik¬
tigt angifvit orsaken till de föreslagna begynnelseordens infö¬
rande. En talare har fästat sig vid uttrycket, ”och gaf dem
den välsignelsen”, och anmärkt, att här borde i stället före¬
komma en befallning, men de båda begreppen äro här svåra
att skilja åt. Vidare har man yttrat åtskilligt om lämplighe¬
ten af den ordning, Afdelningen föreslagit i afseende på de
ämnen, som böra förekomma i denna introitus. Jag för min
del tror, att det är rätt att först tala om förbindelserna och
sedan om ändamålet, att således Committerades förslag, hvad
sammanhanget och ordningen emellan ämnena vidkommer, har
företräde framför Afdelningens och att förbindelserna blifvit af
D ue 23 Maj.
261
Cominitterade rätt angifne, så att först omnämnes, att mannens
pligt är att älska sin hustru, oell deremot sättes qvinnans un¬
derdånighet. l)å man beriir qvinnans ställning, bör man icke
fästa sig vid ordet underdånighet i dess alldagliga betydelse,
utan besinna, att ordet här sammanfaller med kärleken, så att
det blir en kärlekens underdånighet. Vill man emedlertid icke
hafva orden i all deras bibliska nakenhet, så kan man ju följa
Afdelningens förslag utom hvad beträffar orden ”ömt deltaga”,
mot hvilka jag protesterar, emedan de strida emot den liturgi¬
ska stilen. Sedermera har man anmärkt emot uttrycket "upp¬
fostras för det menskliga samhället på jorden och för Hans
eviga rike i himmelen”, att församlingen på jorden icke om¬
nämnes, men då Guds eviga rike i himmelen har sin början i
nåderiket på jorden, kan äfven detta anses vara åsyfta dt.. I
den följande punkten har Afdelningen sagt, att makarne skola
bedja Gud om nåd att troget vandra tillsammans. Här hand¬
las blott om bönen fiir uppfyllande af makarnas bestämmelse,
då deremot Cominitterade begagna uttrycket "lefva med hvar¬
andra”, hvilket i min tanka framför Afdelningens förslag eger
ett bestämdt företräde, ty blott när makarne på detta sätt lefva
tillsammans, blott då fortsättes äktenskapet efter Guds vilja.
Hvad slutligen beträffar den tadlade meningen: ”der främjas
— den högsta lycksalighet på jorden”, så medgifves
gerna, att den smakar något af formuläret i 1811 års Handbok.
För min del yrkar jag på anförda skäl bifall till Coin-
mitterades förslag och tror ej, att något gynnsammare resnltat
vinnes, om man beviljar återremiss eller söker att åstadkomma nå¬
gon amalgamation emellan 1811 års Handbok och Committe-
rades förslag.
Doctor Säve: Det är naturligt, att meningarne i denna
punkt skola vara olika, och det må derföre icke illa bedömas,
om hvar och en på sin väg söker komma till det bästa möjli¬
ga. Committerades bemödande att göra formuläret mera dog¬
matiskt och bibliskt förfjenar all aktning; men man har lika
litet rätt att misskänna Afdelningens afsigt att återföra det¬
samma till mera likhet med 1811 års Handbok, detta sednare
så mycket heldre, sorn man icke kan neka, att innehållet än¬
dock låter försvara sig och att det vore bra att ändra så litet
sorn möjligt. I 1811 års Handbok finnes verkligen mera en¬
kelhet och om än Committerades förslag är mera till formen
dogmatiskt, så är det ej derföre mera bibliskt. Man bör ej
förbise grannlagenheten i de uttryck, 1811 års Handbok be¬
gagnar. Det heter der om ett af hufvudföremålen för äkten¬
skapet: ”Äktenskapet är af Gud sjelf stiftadt till samhällets
bestånd.” Jag hemställer, om ej detta är mora grannlaga än
att i första punkten tala om slägtets förökelse. Vidare heter
det om mannen, att hans pligt är, "att älska och ära sin hu¬
stru, och, genom förstånd och välvilja, mer och mer söka att
262
D e n 23 M a j.
vinna hennes förtroende.” År del icke både tankeriktigt och
värdigt att ställa till mannen en sådan uppmaning, som lik¬
väl icke i de sednare förslagen har något motsvarande. Fort¬
sättningen enligt 1811 års Handbok lyder: ”Så bör ock hu¬
strun med kärlek och tillgifvenhet möta sin man, ömt deltaga
med honom i omsorgen om deras hus och så skicka sig, att
hon må täckas den make, hvilken hon gifven är till hjelp”.
I stället hafva Committerade ansett, att man borde här inlägga
en dogmatisk grundsats och deras förslag innehåller följande:
”Herrans vilja är, att mannen skall älska sin hustru, såsom
Christus älskade församlingen och häfver utgifvit sig sjelf för
henne; så ock, att hustrun skall vara sin man underdånig så¬
som Herranom, ty mannen är qvinnans hufvud, såsom Christus
är församlingens hufvud.” En tänkande christen kan väl fatta
detta i sitt djup, men uttrycket är icke alldeles admquat, då
individens kärlek till sin maka ej kan ställas i egentlig jemfö¬
relse med Christi collectiva kärlek till församlingen. För öf¬
rigt tror jag, att männen i allmänhet ej behöfva erinras om sitt
husbondevälde.
I min tanka hade således 1811 års Handbok bort i huf-
vudsaken tjena till mönster: dock medgifver jag, att slutet af
bönen med skäl kan anses fordra förbättring, ty det är hållet
i temligen verldslig stil; men med Professor Lindgren instäm¬
mer jag deri, att orden ”den högsta lycksalighet på jorden”
icke utaf Afdelningen blifvit på ett lyckadt sätt återgifna med
”en rätt lycka och salighet”, utan i stället bort heta ”jordisk
lycka och evig salighet.” Afdelningens förslag bör efter min
åsigt föredragas Committerades, men åtskilliga jemkningar be-
höfvas, och jag instämmer med den förste talaren deri, att
dessa jemkningar troligen bäst kunna åstadkommas, om denna
del af Betänkandet återremitteras.
Professor Lindgren: Doctor Nordlander har lagt mig ord
i munnen, dem jag aldrig sagt : ty långt ifrån att hafva upp¬
manat Afdelningen att för händelse af en återremiss af denna
punkten söka i 1811 års formulär ingjuta en mera christlig
och biblisk anda, hvilket bemödande jag numera anser frukt¬
löst, har jag uttalat min önskan, att man måtte företaga sig
styckets omarbetning ifrån grunden. Biskop Björck har genom
sitt anförande gifvit mig anledning att öka mina förut gjorda
anmärkningar med en ny. Han har nemligen sagt och sökt be¬
visa, att, den period, som börjar med orden: ”Det hus”, mot¬
svarar och närmare utvecklar äktenskapets i förra punkten om¬
talade ”ändamål”, då deremot den period, som börjar med or¬
det ”Derföre”, innehåller en utredning af äktenskapets i samma
punkt omrörda ”förbindelser." Om nu så är, hvilket jag icke
vill bestrida, så ligger det ju alltid Afdelningen till last att
vid sin omkastning af dessa begge perioder, hvilka i Commit-
D e n 23 M 3 j.
263
terades förslag intaga omvänd plats, hafva uraktlåtit att göra
enahanda omkastning i don mening, som föregår dessa båda
perioder; hvilken då obestridligen lärer böra hafva lyd t så:
"Denna stiftelse är helig, heliga äro dess ändamål, heliga dess
förbindelser.” Nu deremot stå "förbindelserna” främst och se¬
dan "ändamålen", ehuru i det följande ”ändamålen” först ut¬
vecklas, och derefter förklaringen af "förbindelserna” följer.
Hvad nu angår den af Biskopen framställda, deductionen af
sammanhanget de särskilda perioderna emellan, så får jag sva¬
ra, att jag icke påstått, det intet sådant skulle mellan dem fin¬
nas, utan endast, att det vore särdeles lösligt, hvilket jag fort¬
far att påstå och tror mig fortfarande kunna bevisa. Knap¬
past torde 2 religiösa satser kunna uppställas, mellan hvilka
icke en vidlyftigare exeges kan förmedla ett sammanhang, men
om ett sådant sammanhang är här icke fråga, utan om ett. så¬
dant, der en följande tanke utan mellanliggande lacuner, som
böra suppleras, naturligen ansluter sig till cn föregående så¬
som en dennas otvungna följd; och ett sådant sammanhang
lärer val svårligen här kunna spåras. Så ligger ock en icke
obetydlig del af styrkan i den mot mig framställda motbevis-
ningen i strängt vidhållande af den i allocutions-formeln fram¬
hållna anspelningen på det äktenskapets ändamål, som är att
söka i en christelig barnauppföslran. Men huru går det med
den bevisning, man dymedelst vill åstadkomma, i händelse ett
äktenskap blefve barnlöst, såsom icke sällan fallet är? Till den
värde talaren hemställer jag ännu en gång, huruvida ej af prae-
missen om Guds vilja att kännas och äras af äkta makar, (hvil¬
ken Guds vilja dock lika gäller om alla menniskor, ehvad de
äro gifta eller ej), med lika mycket skäl kan slutas till alla
deras förbindelser mot både Gud och menniskor som till deras
pligt att älska hvarandra. Likaledes saknar jag i den anför¬
da repliquen något svar på min anmärkning om den i min tan¬
ka olämpliga och i mina öron missljudande omskrifningen af
äktenskaps-contrahenterna, som uttryckes med orden ”do, som i
äkta stånd ingå”, i stället för hvilka jag ville föreslå antingen
"de, som äktenskap bygga", eller ock efter 1811 års Hand¬
bok ”man och hustru.” Men jag formodar, att tystnaden in¬
nebär ett godkännande af anmärkningen. Då äfven för öfrigt
Biskopen ej heller lyckats att med bindande skäl möta mina öf¬
riga inkast, så väl rörande lösligheten af sammanhanget mellan
den perioden, som börjas med partikeln ”ty”, och den närmast
föregående, som rörande det i min tanke misslyckade valet af
orden "rätt lycka och salighet" i stället för "jordisk lycka och evig
salighet", måste jag fortfarande yrka på återremiss af hela detta
stycke, hvilket jag anser kräfva en fullständig omarbetning.
Häruti instämde Prosten Söderberg.
Den 23 Maj.
Kyrkoherden Otterström: Sedan jag afhört denna disens-
sion, återkommer jag till samma anmärkning, som jag tog mig
friheten görn, då fråga var om alturmessans förändring, alt den
logoinachi, som uppstått, icke varit föranledd af den Handbok,
som ännu är den gällande. Committerade och Afdelningen stå
nu mot hvarandra med hvar sitt förslag, angripande hvarandra
och försvarande sig mot hvarandra, bogge angripne utifrån.
Huru man på detta sätt skall kunna komma till ett godt slut,
är icke lätt att se.
Afdelningen tager sin reträtt bakom de många anmärknin¬
gar, som mot Committerades förslag inkommit från Stiften, och
dertill har Afdelningen goda skäl. Jag skulle önska, att Com¬
mitterade äfvenledes hade en sådan reträtt bakom något all¬
männare missnöje med 1811 års Handbok och några deraf för¬
anledda anmärkningar, som förefunnos inom kyrkan, då Com¬
mitterade satte sig ned att från början förändra samma Hand¬
bok. Men såvidt jag kunnat uppfatta förhållandet, hafva obe-
låtenhelen, oron och anmärkningarne allmännare uppstått med
Committerades förslag, riktade deremot, men ej mot 1811 års
Handbok. Endast i några få punkter hade Norrländska Sepa-
ratisterna äskat en förändring och gilvit anledning till Com-
mittéens förordnande.
Sedan trätofröet numera är inkastadt i kyrkan och öfver-
gått från Norrländska Separatisterna och några samvetspunk-
ier till Svenska presterskapet och en hop smakfrågor, hvarom
Striden föres, så torde resultalet blifva det, att vi få behålla
1811 års Handbok oförändrad. Jag iinskar derföre, att, om
detta stycke i vigsel-formuläret återremitteras, Afdelningen ännu
mera måtte bemöda sig att af 1811 års Handbok bibehålla
hvad som der i detta stycke varit, helst ingen obelåtenhet der¬
med inom kyrkan försports, utan tvärtom allmän belåtenhet.
Kan ett uttryck ändras till förbättring, må det ju gerna ske,
men värdet af en opåkallad ”omarbetning” beror af smaken
och möjligtvis af den förseglade sedeln vid antagandet och bör
derföre ej för högt. uppskattas.
Domprosten Knös: Jag utbeder mig att få ställa frågan på
sin rätta basis. Den strid bär nu förekommer om Kyrko-Hand-
boks-förslaget är egentligen en strid emellan nuvarande Riks¬
dags Pastoral-Afdelning och förra Riksdagens Pastoral-Afdel-
hing. Det, sorn Presle-Ståndet då på förord af dåvarande Pa-
storal-Afdelning gillade och beslöt, är föremål för de ändrin¬
gar, den nuvarande Pastoral-Afdelningen föreslagit och Ståndet
redan i flera vigtiga punkter, ehuru med svag pluralitet, bifal¬
lit. Vid förra Riksdagen blef nemligen Committerades första
Kyrko-Handboks-förslag af dåvarande Pastoral-Afdelning om-
redigeradt och i Ståndets underdåniga skrifvelse till Kongl.
Maj:t i detta ämne yttrades visserligen den önskan, att för¬
Den 23 Maj.
265
slaget måtte för närmare öfverseende till Commilterade .åter
iifverlemnas, men att den nya bearbetningen skulle ske med
ledning af Preste-Ståndets då fattade beslut och i den syftning,
dessa anvisa. Committerade hafva, undantagandes i en enda
punkt, nemligen, den om absolutions-formuläref, der deras öf¬
vertygelse kom i alltför skarp strid mot Preste-Ståndets redac-
tion, ställt sig denna Preste-Ståndets sålunda yttrade önskan
till noggrann efterrättelse, hvarföre ock den sednare redactio-
nen af deras förslag mycket nära öfverensstämmer med den vid
förra Riksdagen af den dåvarande Pastoral-Afdelningen upp¬
gjorda och af Preste-Ståndet då godkända. Jag kan icke nog
beklaga, att en mycket stor skiljaktighet i meningar uppstått
mellan den delegation, åt hvilken Ståndet då uppdrog att när¬
mast granska Kyrkohandboks-förslaget, och den, som vid nu¬
varande Riksdag erhållit samma uppdrag. Hade en continui-
tet i behandlingen egt rum, så kunde något hopp förefunnits
för den vigtiga sakens slutliga framgång; men då i många vigtiga
frågor, t. ex. beträffande Kyrie, beträffande ordnandet af altar-
gudstjensten före predikan, beträffande stället för evangeliets
läsning o. s. v., Ståndet nu på nuvarande Pastoral-Afdel-
nings tillstyrkan träder i opposition mot sig sjelf och sina förra
beslut, blifver förslaget, sönderbrutet och den ifrågavarande
reformen till en obestämd framtid uppskjuten.
Efter dessa allmänna anmärkningar öfvergår jag nu till
den speciela fråga, som här är under öfverläggning. Afven i
anseende till denna adlocution eger det ofvannämnda förhål¬
landet rum. Ordningen mellan de särskilda delarne deri och
dessa delars ställning till hvarandra är alldeles densamma i
Committerades sednare förslag och i den af förra Riksdagens Pa-
storal-Afdelning uppställda och af dåvarande ledamöter af Preste-
Ståndet hufvudsakligen gillade redactionen. Jag kan ej finna
annat än att denna ordning är den rälta. Deri förekommer
först om äktenskapets genesis eller gudomliga stiftelse. Deraf
utgår consequcnscn: ”heliga äro dess förbindelser, heliga dess
ändamål.” Såsom i denna sats förbindelserna nämnas först
och ändamålet sedan, så talas ock i det följande först om för¬
bindelserna och derefter om ändamålet. Förbindelserna om¬
nämnas främst, eftersom de förnämligast afse det invertes, nem¬
ligen sjelfva sinnelaget, den enda rätta grunden för det äkten¬
skapliga kärleksförhållandet, hvilket ock bär uttryckes genom
bibliska talesätt, som utgå från christendomens djupaste lära och
symbolik. Sedan kommer ändamålet, hvilket genom vården af fa¬
miljen och af familjlifvel mera framträder såsom något utvertes.
Derefter framställés vilkoret för uppfyllandet af dessa förbin¬
delser och uppnåendet af detta ändamål; sist talas om den väl¬
signelse, Herren täckts förena med ett i Hans fruktan ingån¬
get och fortsatt äktenskap. Jag hemställer, om ej denna ord¬
ning är den följdriktiga och såsom sådan försvarar sig sjelf.
266
Den 23 Maj.
Om ordalag och uttryckssätt vill jag icke tvista. Do kun¬
na här på mångahanda sätt uppställas och torde väl ännu behöf¬
va sin ultima lima oaktadt det nästan otroliga arbete, som af
Cominitterade blifvit just på detta stycke nedlagdt. Så är jag
ingalunda emot, att vid omnämnandet af hustruns pligter Eph.
5: 22, 23 icke Iägges till grund, utan heldre'något annat bi¬
belställe af allmännare syltning. Alen redactionen af satsen
om hustruns pligter, såsom Afdelningen upptagit denna sats
utur den nu gällande Kyrkohandboken, tror jag dock ej passa
på detta ställe, eftersom hela denna adlocution är i förslaget
hållen i helt annan stil än i nuvarande Kyrkohandbok. Fram¬
för allt kan jag ej gilla, att den punkt, i hvilken ändamålet
framställes, blifvit satt före den om förbindelserna. Hufvnd-
skälet, hvarföre jag anser denna omflyttning vara olämplig, har
jag redan angifvit. Dessutom förefaller det stötande för mitt
öra att ställa ordet: ”hus” så långt fram, att en hufvudsaklig
tonvigt faller derpå. Detta erinrar mig om ett liktal öfver en
namnkunnig man, hvilket börjades med orden: denna kista. I
stället för uttrycket: ”högsta lycksalighet” (i Committerades
förslag) tror jag, att man kunde sätta: jordisk lycka och evig
salighet. Till följd af allt det föregående får jag anhålla om
återremiss i den syftning, att för omarbetning af denna adlo¬
cution det af Pastoral-Afdelningen vid fiirra Riksdagen eller
ock det dermed närbeslägtade af Committerade uppgjorda för¬
slaget måtto läggas till grund.
En värd talare har förordat den i vår nuvande Kyrko¬
handbok förekommande adlcautionen. Att tala derom torde väl
nu komma fiir sent, sedan det både vid förra Riksdagen och
vid den närvarande visat sig, huru föga sympalhier denna re-
daction eger inom Preste-Ståndet, som väl måste anses repre¬
sentera de mest sakkunnigas opinion i dylika frågor. Endast
ur estetisk, men icke ur religiös synpunkt kan man gifva re-
daclionen i Kyrkohandboken af 1811 företräde, men den este¬
tiska synpunkten är visserligen här ingalunda den rätta eller
högsta.
Prosten Carlander: Förekommen af åtskilliga talare, vill
jag blott fästa uppmärksamheten på en punkt i Afdelningens
och Committerades förslag, den nemligen, sorn rörer hustruns
underdånighets-förhållande till mannen. Jag vill icke polemi¬
sera om det Paulinska begreppet; men jag hyser farhåga, att
det ej är lämpligt att så starkt accentuera detta förhållande.
Val har Domprosten Björling vackert förklarat detsamma, då
han sagt, att underdånigheten bör vara en kärlekens underdå¬
nighet, och i afseende på förhållandet emellan gudfruktiga äkta
makar stå kärlek och underdånighet väl tillsammans, men emel¬
lan ogudliga makar är ofta oafgjordt hvem som bör vara
den styrande, eller, om man så vill, förmannen. Emellan gud-
Den 23 Maj.
267
liga makar .åter bör förhållandet icke vara grundadt på under¬
dånighet, utan enligt christna lärans anda på jämlikhet. Man
oell qvinna böra stå på nära lika grund. 1693 års Handbok
säger: "Och, såsom mannen är begåfvad med stiirre förnuft
och starkare natur än qvinnan, så skall han ock bruka såda¬
na Guds gåfvo benne till bistånd oell icke till förtryckelse."
Jag tror ej, att det är tidsenligt eller nödvändigt att begagna
uttryck, som kunna häntyda på en återgång till ett dylikt fö¬
reställningssätt, men det skulle man utan tvifvel göra, derest
man starkt accentuerade underdånighets-förhållandet. Bättre
synes då vara att använda uttrycket "kärlek och tillgifvenhet"
i stället för "kärlek och undergifvenhet" elior "underdånighet."
En föregående talare bar påpekat, att det icke skulle vara för¬
enadt med någon våda att begagna ordet "underdånighet", enär
mannen sällan skulle begagna sitt herravälde; men jag erinrar
mig med afseende härå ett tillfälle, då jag kallades till två oeni¬
ga makar, af hvilka mannen åberopade Pauli ord till stöd för
sitt påstående, att hustrun icke egde göra ringaste invändning
emot hans befallningar, utan blott hade att blindt lyda.
Jag förenar mig för öfrigt med deni, som yrkat återremiss.
Häruti instämde Doctor Björkman.
Biskop Björck: Jag är öfvertygad, att just i denna tiden,
om någonsin, behöfver framhållas, att hustrun bör vara man¬
nen underdånig, då i skrift och tal en motsatt lära börjar syn¬
nerligen drilvas mer än tillförene. Domprosten Knös har an¬
märkt, hvad jag ock yrkar, att här icke är fråga om någon
strid emellan de Committerade och Afdelningen. Vi erkänna
med tacksamhet, att äfven i det stycke, hvarom nu är fråga,
nästan allt blifvit hemtadt ur Committerades förslag och att
någon omflyttning af satserna är hvad vi hufvudsakligen ut¬
rättat: en förtjenst, som kan vara tvetydig och nu från ett
eller annat båll förnekas. Dessutom har i vårt förslag inkom¬
mit något ur 1811 års Handbok, och det är ju detta, man från
flere håll önskat, enligt hvad Committerades betänkande iörmä-
ler. Att. ändamålen blifvit satta före förbindelserna, finnér jag
kunna väl försvaras. Man har älven i moralphilosophien vanligen
gått samma väg; och i theologien bar ock varit taladt om
caussa finalis, som är Guds ära. En aktad talare har an¬
märkt, att han ej fått svar på sin anmärkning mot uttryc¬
ket: "de, som i äkta ståndet ingå"; men detta är just deras
caracler för tillfället, om hvilka här är (råga; och då de ;!;e-
nom detta kännetecken utmärkas, är dermed icke sagdt, att de
icke äfven, sedan de ingått i detta stånd, behöfva framgent
bedja om detsamma. Samme talare har ock sagt, att hvad
som säges om uppfostran för det menskiiga samhället m. m.
ej passar för barnlösa äktenskap; men der ej barn äro, är dock
268
Den 23 Maj.
ofta ungt tjenstfolk, om hvilket detsamma kan gälla. — Åter¬
gång till 1811 års Handbok afstyrker jag, sedan nu Ståndet
antagit de i 2:dra Cap. föreslagna böner och dermed en gan¬
ska stor olikhet i ton och stil skulle komma att befinnas i
Kyrkohandboken.
Professor Lindgren: Biskop Björck har vidare i sitt sista
försvar för Afdelningens förslag icke velat medgifva, att några
andra ord än på sin höjd dessa: ”ömt deltaga med honom i
omsorgen om deras hus’’, skulle kunna rättfärdiga den af mig
gjorda anmärkningen, att hela stycket, sådant det. af Afdelnin¬
gen här blifvit föreslaget, vore ett mosaikarbete, der Acade-
misk vältalighet och Biblisk enkelhet strida om företrädet.
Med anledning häraf tillåter jag mig att fästa uppmärksamhet,
på en annan mening i stycket, hvilken i högre grad än någon an¬
nan tyckes mig vittna om declamatorisk pomp och osmak¬
lig phoebus, lyten, hvilka väl svårligen kunna stå tillsammans
med den Bibliska anda, Biskopen förklarat sig i allmänhet böra
tillerkänna Afdelningens förslag. Mig hafva åtminstone dessa
orden ”Denna stiftelse är helig, heliga äro dess förbindelser,
heliga dess ändamål”, alltid förekommit lika svarfvade och upp¬
styltade i sin hopställning, som de äro sanna till sitt innehåll.
Enklare och värdigare skulle samma tanke utan allt coquet-
teri i form uttryckas t. ex. så: ”Denna stiftelse är helig så
till förbindelser som ändamål”. •— Min anmärkning, att orden
•”der i Hans fruktan medlemmar uppfostras för det menskliga
samhället på jorden och för Hans eviga rike i himmelen”, stå
här betydelselösa för sådane äktenskap, som ej med barn blif¬
va välsignade, har Biskopen sökt vederlägga dermed, att. i så¬
dana hjonelag, der egna barn icke påkalla föräldraomsorg, ega
tjenarne enahanda anspråk på de gifta makarna, hvadan de i
vigselallocutionen förekommande orden om barnauppfostran
böra anses åtminstone kunna medgifva denna tillämpning för
barnlösa äktenskap. Men — nu finnas i många, kanske till
och med i de fleste hjonelag, icke heller några tjenare. Månne
ej i sådana fall de ifrågavarande orden äro fullkomligt betydel¬
selösa? Hvad angår de af mig ogillade orden ”de, som i äkta
ståndet ingå”, så medgifver jag gerna, att Praesens-formen af
verbet är riktig, alldenstund talet ställes till de ännu ej sam-
manvigde makarna, men det är sjelfva trivialiteten, för att ej
säga oädelheten, af talesättet jag klandrat, äfvensom jag ogil¬
lat den tankegång, som lägger bönen till Gud om nåd att
hålla sitt äktenskapsförbund på deras läppar, som ännu icke
ingått detta förbundet, hvilket först sker, sedan vigselacten
blifvit afslutad.
Domprosten Björling förklarade, att han för sin del öfver-
gick på deras sida, som yrkat återremiss; och sedan discus-
Den 23 Maj
269
sionen härmed förklarats slutad, blef uppå derom i vederbör¬
lig ordning framställd proposition ifrågavarande förslag till in¬
ledning återremilleradt.
Afdelningens förslag till förändrad lydelse af den nederst
å 96:te sidan förkommande bön godkändes.
Vid föredragning af förslaget, rörande den å sid. 98 be¬
fintliga not, begärde och erhöll
Biskop Butsch ordet och yttrade: Så vida ändamålet med
en Handbok ibland annat äfven är att införa enhet i kyrk¬
liga bruk, så är det nödvändigt, att för ifrågavarande fall nå¬
got stadgande införes, och då jag för närvarande icke vet
något bättre än det af Committerade föreslagna, anhåller jag,
alt detsamma måtte få qvarstå.
Uppå vederbörligen gjord proposition beslöt Ståndet, att
med ogillande af Afdelningens förslag ifrågavarande not skulle
bibehållas, sådan den i Committerades förslag förekommer.
Vid föredragning af Afdelningens förslag, rörande de
sid. 99, rad. 7 nedifrån förekommande orden "till tredje och
fjerde slägte, erhöll
Domprosten Bring ordet och yttrade: Den här föreslagna
förändringen är ej betydlig, men jag kan likväl icke underlåta
att säga, det jag anser bönen till sin lydelse bättre, sådan den
finnes i Committerades förslag, ty det synes höra till bönens in¬
nerlighet och värma, att orden: "till tredje oell fjerde slägte”
blifva qvarstående. De äro borttagna derföre, att brudpar
kunna finnas, för hvilka de icke passa. Men ett böneformulär
bör väl lämpas efter de förhållanden, som utgöra regeln, och
icke efter undantagen.
Häruti instämde Kongl. Hofpredikanten Wensioe.
Biskop Björck: Att utesluta orden: "till tredje och fjerde
slägte” tillråder jag, då man ofta icke kan hoppas detta, minst
på tider, då en lekamlig välsignelse är mindre allmän.
Discussionen förklarades härmed slutad; och ansåg Stån¬
det uppå vederbörlig proposition ifrågavarande ord böra bi¬
behållas i enlighet med Committerades förslag, kommande öf¬
rige med anledning af berörde ords uteslutande ifrågasatta för¬
ändringar att förfalla.
270
D e d 23 Maj.
Nionde Capitlet.
Om barnaqvinnors kyrkogång.
Godkändes.
Tionde Capitlet.
Huru lik skall jordas.
Vid föredragning af Afdelningen? förslag till förändrad
lydelse af den sid. 106, rad. 11 o. f. nedifrån förekommande
bön, erhöll
Domprosten Bring ordet och anförde: ”Hela den här fö¬
reslagna förändringen består deruti, att orden: ”dina barn”
äro uteslutna. Ståndet erinrar sig, att denna bön var en
bland dem, om hvilka det vid förra Riksdagen beslöts, att de
skulle bibehållas oförändrade, sådana de förefinnas i 1811 års
Handbok. Committerades förslag öfverensstämmer med detta
beslut,: hvilket jag för min del ej finner skäl att frångå. Nå¬
got oriktigt i uttrycket ”dina barn” ser jag icke, då jag be¬
tänker, att hvarje bön väl måste skrifvas, icke för dem, som
icke bedja, utan för dem, som verkligen bedja, och hvilka så¬
ledes hafva bönens och barnaskapets anda. Har Christi för¬
samling den heliga rätten att i bönen få kalla Gud Fader
'och skåda upp till Hans ”faderliga ansigte”, så kan jag icke
finna annat än att Församlingen också måste få nämna sig
sjelf Hans barn utan afseende derpå, att inom henne kunna
finnas individer, som för sin enskilda del förspillt barnaskapets
förmoner. Jag hemställer derföre, om icke bäst vore, att bö¬
nen blefve oförändrad.
Häruti hördeä åtskilliga af Ståndets ledamöter instämma.
Professor lindgren yttrade: Äfven jag ogillar den af Af¬
delningen tillstyrkta uteslutningen utur Committerades förslag
af orden ”Dina barn”, hvilka ord jag anser böra bibehållas.
Skälet till deras föreslagna uteslutande torde väl vara att söka
i Afdelningens farhåga, att bland de tillstädesvarande åhörarne
personer skulle kunna finnas, hvilka icke förtjenade 'att kallas
Guds barn. Detta skäl synes dock mig väl inqvisitorisk^ och
torde dessutom förlora all sin vigt, när man besinnar, hurule¬
des till och med sjelfva olydnaden icke upphäfver barnaskapet,
hvarken i förhållande till Gud eller menniskor, ty äfven för
Den 23 Maj.
271
de ohörsarnma' barnen står ju både den himmelske och den
jordiske fadrens famn städse öppen.
Discussionen ansågs härmed slutad; och blef uppå ve¬
derbörlig proposition med ogillande af den föreslagna ändrin¬
gen Committerades förslag af Ståndet godkändt.
öfrige föreslagne förändringar vid detta Cap. godkändes.
Elfte Capitlet.
Huru nybyggd kyrka skall invigas.
Vid Afdelningens förslag, rörande hvad å sid. 122 rad. 9
o. f. finnes intaget om invigning af altare, dopfunt, predikstol,
kyrkoklocka och orgel, begärde
Biskop Butsch ordet och anförde: Jag för min del vill
icke mycket motsätta mig Afdelningens förslag, men jag an¬
håller för den händelse, att Ståndet skulle förklara sig för det¬
samma, att likväl någon föreskrift eller ledning för sättet att
gå till väga lemnäs presten, och sådant torde lämpligast kunna
åstadkommas genom en återremiss.
Biskop Björck: Afdelningen har i sitt utlåtande erkänt,
att anmärkningarne emot denna del af förslaget synts vara öf-
verdrifna och orättvisa, men har ej ansett tjenligt, att sådant
skulle påtrugas presterskapef, som inom detsamma har en all¬
männare opinion emot sig, utan att det må lemnäs åt prestens
eget bedömande, om lian med anledning af sådana tillfällighe¬
ter vill säga något. Föreskriften skulle alltså försvinna. Men
om den deremot pröfvas böra qvarstå, vet jag ingen bättre re-
daction att föreslå, än den Committerade framställt. Jag skulle
derföre önska, att i detta stycke ej skedde återremiss till Af¬
delningen.
Contracts-Prosten Landgren: Af samma anledning som
jag tillförne uttalat mitt Miga ogillande af det nya reglemen-
terande, som man vill införa i vår liturgi, stundom till men
för det tjenstgörande presterskapet, och jag vågar säga icke i
full öfverensstämmelse med den Evangeliska andan inom vår
Kyrka, som i de redan gällande föreskrifterne funnit det mått
och det lagom, som ej bör öfverskridas, nödgas jag äfven pro¬
testera mot införande i vår liturgi af dessa vignings-ceremonier.
De erinra för mycket om den tid, då man fann en synnerlig
uppbyggelse i att diipa klockor, smörja och viga belåten och
kyrkoredskap. Den, som stått i strider mot Baptister och an¬
272
Den 23 M a j.
dra dylika partier, vet, hvilket sken af löjlighet de funnit att
kasta på vår Kyrka redan i det häfdvunna bruket, fastän det
icke varit lagfästadt. Ännu starkare mäkte anfallet blifva, om
Preste-Ståndet företager sig att åt sådana åtgärder förskaffa
högvederbörlig sanction. Jag anhåller, att dessa föreskrifter
måtte få ur Handboken utgå, såsom comprometterande Kyr¬
kans värdighet.
Häruti instämde Doctor Nordlander och Prosten Melén.
Biskop Bergman: Jag förstår sannerligen icke, huru Com-
mitterades förslag kunnat gifva anledning till det högljudda
ogillande, som, enligt hvad Afdelningen upplyst, emot detsam¬
ma uttalats. Förslaget innebär ju icke en föreskrift, att så
eller så skall ske, utan lemnar blott prosten en anvisning, som
ej bör vara ovälkommen. Här står om dopfunt, att presten ”må
näst före aden’7 etc., och om ny predikstol eller kyrkoklocka,
att presten ”kan, om han så för godt finnér’7 etc. I sanning,
man skall vara bra ömtålig, om man af dylika anvisningar
kan finna sig laiderad.
Härmed förenade sig Prosten Wåhlander.
Contracts-Prosten Landgren: För min egen del kan jag ej ser¬
deles känna mig kränkt och sårad af de föreslagna vigningarne;
men jag anser föreskrifterne derom både onödiga och skadliga.
De öro onödiga, emedan väl ingen prest hvarken med olja eller
chrisina, utan endast med Guds rena ord lärer företaga den
ifrågavarande vigningen, och således bruket inom hvarje lands¬
ort i den delen må få fortfara. — De äro skadliga, emedan Kyr¬
kans fiender häraf hemta icke förkastliga bevis för sitt påstå¬
ende, att vi allt för mycket förlora oss i utvertes ting till
skada för det lif, sorn i Christo är. Jag vågar till och med
tro, att dessa småaktiga vigningsföreskrifter i sin nion bidraga
att återkasta en skugga på det heligaste, som vi inom vår
Kyrka ega, nemligen våra Sacramenler, och fortfar derföre att
yrka på deras utmönstring ur Handboken.
Doctor Säve: Utan att misskänna presternas goda vilja
och omdöme alt på ett lämpligt och värdigt sätt inrätta dessa
invigningar, tror jag dock, att några allmänna föreskrifter så¬
dana som de af Commilterade föreslagna ej skulle vara skad¬
liga, ty derest ingenting bestämmes, måste man befara, att
presterskapet på olika ställen förfar på olika sätt och derige¬
nom hos folket gifver anledning till missnöje eller åtminstone
fiirvåning. Hvad i början hos mig väckte förundran, var fö¬
reskriften om assistenters närvaro vid begrafningsplatsers in¬
vig¬
D !■ n 23 M n j.
273
vigning, men då Conimitterade i en not tillagt, att sådan in¬
vigning äfven kan verkställas af Kyrkoherden ensam, finner
jag ej heller i dessa föreskrifter anledning till anmärkning emot
Committerades förslag, hvilket jag alltså i likhet med Biskop
Bergman anhåller, att Högv. Ståndet ville i denna delen god¬
känna.
Conlracts-Prosten Emannelsson: Jag får tillstå, att jag an¬
ser dessa invigningar såsom helt och hållet öfverflödiga, och
att jag instämmer i hvad en föregående Talare sagt, att de
skola lemna ganska välkomma vapen i händerna på Kyrkans
fiender. Man säger, att Committerades förslag icke innebär
några bestämda föreskrifter; men då invigningarne omnämnas
i Handboken med begagnande af ordet ”må”, liar presten svårt
att underlåta dem, ty uttrycken innebära så godt som en be¬
fallning. Svårt torde det också förefalla mången — åtmin¬
stone bekänner jag, att förhållandet blir så med mig — att
verkställa dessa förrättningar, och jag ser icke hvad vigt, som
kan ligga på en så sträng liturgisk enhet, eller hvad lära, som
vore för handen, derest man i olika Församlingar ginge till
väga på olika sätt. Jag tillstyrker bifall till A ('delningens
förslag.
Biskop Bergman: Jag tillstår, att en bland de svagaste
anmärkningar, separatisterna kunde göra, vore väl den, att
dessa invigningar skulle vara papistiska bruk. Man må vål
finna, att de icke på något sätt kunna jemföras med Catholi-
kernas ceremonier. I stället för livad Conimitterade föreslagit
har Afdelningen ansett, att det skulle vara lämpligt, att allt
öfverlemnades åt presterskapets bepröfvande. Detta motsäges
icke af Conimitterade och emellan båda förslagen finnes såle¬
des i sjelfva verket icke någon stridighet. Conimitterade lemna
blott en anvisning för sättet att gå till väga, och, likasom jag
icke kan finna, att deruti ligger något fel, är jag öfvertygad, att,
om anvisningen utelemnas, man på många ställen kommer att
tyda det så, som skulle dessa invigningar vara förbjudna. Som
sagdt är, jag finner icke ondt uti, att anvisningarne qvarstå.
Professor Lindgren: Om än Committerades förslag rö¬
rande invigning af Altare och Dopfunt hade varit affattadt
i lika permissiva uttryck som förslaget rörande invigning af
Predikstol och Kyrkoklocka, hvarom det blifvit åt prestens godt¬
finnande öfverlemnadt att afgöra, skulle jag dock godkänna
den af Afdelningen tillstyrkta uteslutningen utur Handboken
af hela denna anvisning.om sättet att tillvagagå vid ifrågava¬
rande kyrkliga persedlars invigning. Man biir nemligen icke
gifva lastarenom rum, hvilka säkerligen i de föreslagna anvis-
Högv. Presle-St. Prof. 1857. 4:<le Bandet. 18
274
Den 23 Maj.
ningarne, som icke tillförene funnits i vår Handbok, skola
tycka sig spåra, om icke rent papistiska sympathier, åtminstone
nya bevis på den retrograda riktning, man i allmänhet velat
lägga Committerade till last. Men nu är anvisningen om in¬
vigning af Altare och Dopfunt nära imperativ, såsom uttryckt
genom ordet ”må”, hvilket af mången fattas såsom liktydigt
med ”skall”, hvarföre jag deruti finner ett ytterligare skäl för
godkännande af hvad Afdelningen rörande dessa anvisningars
uteslutande tillstyrkt.
Doctor Björkman instämde.
Biskop Butsch: Man har först ansett hvad om Dopfun¬
ten säges kunna tydas såsom en befallning; men att meningen
icke varit sådan, framstår klart, om man närmare betraktar
det följande stycket. Då det der om predikstol och kyrko-
klocka heter, att presten kan efter eget godtfinnande förfara,
så är tydligt meningen, att detsamma skulle uttryckas med
ordet må. För öfrigt är frågan egentligen den: skola sådana
invigningar ega rum eller ej? Skola de icke finnas, bör så¬
dant i Handboken bestämdt uttryckas, ty eljest komma de nog
att fortfara. De brukas för närvarande öfver hela riket, och
då Församlingarne finska dessa högtidligheter och gerna vid
sådana tillfällen vilja hafva några ord sagda, bör det ej öfver-
lemnas åt prestens godtfinnande, huruvida han vill gå deras
önskningar till mötes eller icke. Om nu invigning skall hål¬
las, kan den ej gerna ske enklare än Committarade föreslagit.
Jag instämmer på dessa grunder med Doctor Säve och yrkar
bifall till Committerades förslag likväl med den förändring, att
i det stycke, som afhandlar sättet för invigning af Dopfunt,
efter orden ”må presten”, tillägges: ejler eget bedröfvande.
Doctor Nordlander: .För mig är det ingalunda obekant,
att recensenter i offentliga blad påpekat bland andra äfven
denna punkt såsom papistisk. De hafva erinrat, huruledes på
många ställen dopfunt icke finnes, och de hafva frågat: Skall
då skålen invigas? Skall kappan, skall skofveln invigas, eller
hvar finnes gränsen? — Bäst tyckes det i sanning vara att
lemna saken helt och hållet ovidrörd. — Väl är det sannt, att
invigning af predikstol, altare, orgel och klockor är bruklig af
ålder, utan att något derom namnes i 1811 års Handbok, —
och kanske erinrar sig mången bland oss framlidne Erkebiskop
Wallins vackra ord vid invigning af en kyrkoklocka, — men
att i närvarande tid insätta föreskrifter derom, anser jag gan¬
ska vådligt, och tror derföre, att Afdelningen haft goda skäl
för sitt förslag.
Den 23 Maj.
275
Doctor Säve: Med Biskop Butsch instämmer jag fullkom¬
ligt deruti, att det på de flesta orter är en Församlingens for¬
dran, att ej blott kyrkorna, utan äfven det väsendtligaste der¬
till hörande invfges, oell att man ej bör afvika från detta bruk.
När nu så är, bör väl något bestämmas om det sätt, hvarpå
man bör gå till väga, så att icke detta öfverlemnas åt hvars
och ens eget skön, och en sådan bestämmelse synes mig så
mycket nödvändigare, som, efter hvad .jag hör, tiden och vissa
recensenter äro emot dessa bruk, och man tyckes vilja antyda,
ätt presterna biira böja sig efter dem. De, som anse dessa
bruk papistiska, hafva troligen icke tänkt sig skillnaden emel¬
lan saker, som begagnas till heliga eller till andra ändamål.
Att uppräkna alla föremålen vore mindre lämpligt, och jag an¬
ser, att Committerade gått en lämplig medelväg, hvarföre jag
också på detta och öfrige af mig anförda skäl yrkar bifall till
Committerades förslag med det af Biskop Butsch nu gjorda
tillägg.
Biskop Kutsch; Jag fiirnyar mitt yttrande, att hufvud-
frågan är, huruvida Ståndet vill, att dessa invigningar skola
finnas eller ej. Skola de cj finnas, bör anmärkning derom in¬
tagas till vtderbörandes efterrättelse, ty eljest komma de att
fortfara och kunna då gå så långt, som Doctor Nordlander
omnämnt. Skola de åter bibehållas, är nödigt, att måtta och
skick iakttages, oell derpå gå Committerades föreskrifter och
anvisningar ut.
Häruti instämde Biskop Bergman och Domprosten Bring.
Discussionen ansågs härmed slutad: och, då af H. H.
Erke-Biskopen och Talmannen gjord proposition på bifall till
Afdelningens förslag att ur Kyrko-Handboken utelemna an¬
visningar till invigning af altare, dopfunt, predikstol, kyrko-
klocka och orgel med blandade Ja och Nej besvarades samt
votering begärdes, framställdes och godkändes en så lydande
voteringsproposition:
Den som bifaller Afdelningens ifrågavarande förslag, röste
Ja, den det icke vill, riiste Nej. Vinner Nej, har Ståndet sam¬
ma förslag ogillat och ansett hvad Committerade i detta hän¬
seende föreslagit böra qvarstå utan annan ändring, än att
efter de å sid. 122 rad. 12 och 13 förekommande orden ”må
pr esten” tilläggas orden: ”ejter eget bepröjvande”.
Voteringen försiggick härefter i behörig ordning .och be¬
fanns efter sedlarnes öppnande och rösternas summering hafva
utfallit med 13 Ja emot 16 Nej, hvadan Ståndet stannat i
beslut, som Nej-propositionen innehåller.
276
Den 23 Maj.
Emot beslutet reserverade sig Conlracts-Prosten Landgren.
Förekom så i ordning den föreslagna ändringen af begyn¬
nelseorden till den å sid. 122 befintliga föreskrift om begraf-
ningsplatsers invigning, dervid
Kyrkoherden Otterström erhöll ordet och yttrade: Med
skäl synes Afdelningen hafva föreslagit den förändring i Com-
mittéens förslag till föreskrifter med afseende på begrafnings-
platsers invigning, hvarigenom denna gjorts oberoende af ”Bi¬
skop eller den han dertill förordnar”'. Men antingen detta Af¬
delningen förslag antages, eller med bifall till Committerades
förslag nämnde invigning göres till ett episcopale, kommer
likväl slutet af stycket att alltför mycket svärja mot början.
I början säges det, att invigningen skall verkställas af Biskop
eller den han dertill förordnar; i slutpunkten säges åter, att
den kan verkställas af ”ställets kyrkoherde”, titan tillkännagif-
vande, att han dertill behöfver förordnas. Men det mest an¬
märkningsvärda och oprotestantiska ligger deri, att deri heliga
handlingens högtidlighet göres beroende af Biskopens person¬
liga närvaro elier af förordnandet för någon annan i Bisko¬
pens ställe; ty det heter: ”när invigningen icke på detta hög¬
tidligare sätt kan försiggå, sker den af ställets kyrkoherde me¬
delst ett kort tal och bön vid det tillfälle, då första liket på
den nya platsen skall begrafvas” — ungefär samma skillnad i hög¬
tidlighet, sorn ligger i skillnaden mellan ärlig och neslig be¬
grafning. Jag invigde förlidet år en begrafningsplats, men jag
ansåg mig böra göra det med all den högtidlighet, hvarmed
invigningen kan verkställas af en Biskop, och jag följde noga
de föreskrifter, som Committerade för delta högtidliga, tillfälle
lemnat, oberoende af den yttre pomp och ståt, hvarmed Bi¬
skopen, åtföljd af ett dussin Assistenter, kan uppträda. Jag
anser derföre sista punkten i alla hänseenden olämplig och yr¬
kar på dess borttagande, att den heliga handlingens högtidlig¬
het må göras oberoende af yttre tillfälligheter och att den på
alla ställen må i enahanda ordning och på samma sätt förrät¬
tas, äfven om den af en vice pastor skulle utföras.
Biskop Butsch: Jag tager mig friheten anmärka, att det
heter i Committerades förslag ”Biskopen, eller den, han dertill
förordnar”. Ingenting hindrar således Biskopen att förordna
en vice pastor eller med ett ord hvem han vill. Frågan är
blott, om man viii, att invigningen skall vara ett episcopalt
åliggande, som dock kan öfverflyttas. Så hafva Committerade
tagit det. Någon motsägelse emellan början och slutet kan jag
icke finna. Den förra antyder ett högtidligare, det sednare ett
enklare sätt att gå till väga. Jag vågar tro, att Committera¬
des förslag kan bibehållas, men skulle Högv. Ståndet bättre
Den 23 Maj.
277
tycka om Afdelningen?, enligt hvilket invigningen upphör att
vara en Biskops skyldighet, skall jag för min del icke hafva
något att deremot erinra.
Domprosten Kjörling: Orsaken, hvarföre Committerade
gjort skillnad emellan högtidligare och enklare invigning, är den,
att tillfällen gifvas, då den förra icke kan ega rum, såsom vid
invigning af cholera-kyrkogårdar o. d. Om nu Ståndet skulle
antaga Afdelningens förslag, är en ändring nödvändig, så att
de olika delarne komma i öfverensstämmelse med hvarandra.
Häruti instämde Biskop Bergman och Doctor Björkman.
Discussionen ansågs härmed slutad; och beslöt Ståndet
uppå vederbörligen gjord proposition, att méd ogillande af Af¬
delningens förslag ifrågavarande föreskrift borde bibehållas i
öfverensstämmelse med hvad Committerade föreslagit.
I öfrigt blef Betänkandet, i hvad det rörer ifrågavarande
11 :te Capitel, af Ståndet bifallet.
Tolfte Capitlet.
Huru Biskop i embetet skall inställas.
Godkändes.
Trettonde Capitlet.
Om invigniny lill prediko-embetet.
Godkändes.
Härefter erhöll
Kyrkoherden Otterström ordet och yttrade: Vid 12:te Ca¬
pitlet: ”huru Biskop skall i embetet inställas”, och 13:de Ca¬
pitlet: ®om invigning till predikoembete^, har jag att anmärka,
att dessa Capitel ur liturgisk synpunkt böra vexla plats. Ty
då prestadömet är äldre än episcopatet och detta således ut¬
gått från det förra och saknas i vissa kyrkosamfund, men
framträder såsom en utvext i andra, föga motsvarande sin ur¬
sprungliga idé; då de fleste Biskopar blifvit till prester invigde
långt förr än de såsom Biskopar i embetet inställas: då laici,
af Konungen (ill Biskopar utnämnde, ovillkorligen böra till
prester invigas, innan de i Biskopsembetet inställas; så synes
278
I) e n 23 M a j.
mig rangordningen mellan dessa två Capitel temligen tydligt
härigenom vara angifven.
Biskop Butsch: Jag har intet annat att anmärka, än att
ordningen emellan Capitlen blifvit af Commitlerade bibehållen,
sådan den förefinnes i 1811 års Handbok. För öfrigt måste
man medgifva, att ehuru invigningen till prediko-embetet fö¬
regår invigning till episcopatet, så är likväl den förra alltid
principialiter utgående från Biskopen ; men på ordningen emel¬
lan capitlen ligger i sjelfva verket icke mycken vigt.
Discussionen förklarades härmed slutad; och ansåg Stån¬
det uppå derom i vederbörlig ordning gjord proposition den
af Committerade och Afdelningen föreslagna ordning emellan
12:te och 13:de Capitlen böra bibehållas.
Vidkommande slutligen Utskotts-Afdelningens vid slutet
af Betänkandet framställda förslag, fann Ståndet för godt upp¬
skjuta att häröfver fatta beslut, intill dess Afdelningen inkom¬
mit med sitt Utlåtande i anledning af de återremisser, som vid
frågans behandling blifvit af Ståndet beslutade, och återremit¬
terades i anledning häraf ifrågavarande förslag.
§ 7.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets nedannämnde
Utlåtande och Betänkanden:
N:o 32, i anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets
Betänkanden N:o 12 och 13, det förra öfver väckta
förslag till dels upphäfvande eller inskränkning af
bördsrätten, dels annan förändring af lagarne angå¬
ende börd, dels ock upphörande af nabos och frälse-
rättsegares lösningsrätt, och det sednare öfver väckta
motioner om förändring af lagstiftningen, angående te-
stamentsrätten samt gåfva af fast egendom;
N:o 33, i anledning af väckt motion, angående dels ett tillägg
till 17 Cap. 3 § Handels-Balken, dels ock qvittnings-
rätt i concurs; och
N.o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
antagande af en författning, angående sammanläggning
af straff.
§ 8.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets nedannämnde Memorial och Betänkande:
Den 27 Maj.
279
N:o 92, i anledning af återreiniss utaf Utskottets Betänkande
,N:o 75; och
N:o 93, i anledning af väckta motioner om förändradt sätt för
utgörandet af Presterskapets aflöning m. m.
§ 9-
Upplästes och lades till handl ing arne från Mod-Stånden an¬
komna Protocolls-Utdrag, nemligen från Höglofl. Ridderskapet
och Adeln Niis 263—266, från Vällofl. Borgare-Ståndet N:o
241, samt från Ilederv. Bonde-Ståndet Niis 275 — 27 7.
Ståndet åtskildes kl. |2 e. m.
Ut supra
in fidem.
S. H. Almqvist.
Den 27 Maj.
Plenum kl. 6 e. m.
§ *•
Med anledning al H. H. Erke-Biskopens och Talmannens
under förra Plenum gjorda anmälan om bortovaro intog vice
Talmannen Biskop Annerstedt Talmansstolen för att leda
Ståndets öfverläggningar för dagen.
§ 2.
Justerades Protocollen för den 16:de e. m. samt den 20
e. m. innevarande månad.
§ 3.
Vice-Talmannen tillkännagaf, att man vid den sistlidne
Måndag hållna Talmans-conference varit ense om att till samt-
280
D eu 27 Maj.
lige Riks-Stånden hemställa, det alla helgfria förmiddagar in¬
till den 4 Juni skulle vara anslagna för Utskottens, arbeten,
oell Plena inom Stånden hållas endast denna dag e. m. samt
nästkommande Onsdag den 3 Juni e. m.; och blef denna
hemställan af Ståndet bifallen.
Derjemte hade fråga förekommit, angående bestämmande af
någon viss ordning fiir Ståndens gemensamma öfverläggningar;
men då conferencen härvid icke ansåg sig ega rätt att utöfver
stadgandet i 4 6 § Riksdags-Ordningen något bestämma, hade
den inskränkt sig att önskningsvis till Riks-Ståndens ledamö¬
ter göra följande nu upplästa framställning:
Då Grundlagen icke i afseende på ordningen för Stån¬
dens gemensamma öfverläggningar har någon annan föreskrift,
än att Talmännen bestämma tid och ställe för desamma, sy¬
nes den hafva velat åt en vunnen erfarenhet öfverlemna, hu¬
ruvida några reglomentariska föreskrifter i detta hänseende
skulle vara behiiflige. Talmännen, som i afseende på (iden
för behandling af frågan om jernvägs-stamliniers utförande fo¬
gat sig efter de inom Riks-Stånden uttalade önskningar, och
till rum för sammanträdet vall Riddarhuset såsom det enda
af Ståndens samlingsrum, hvilket kunde antagas erbjuda till¬
räckligt utrymme, hafva emellertid och med anledning af hvad
ej mindre vid deras öfverläggningar, än åtminstone inom ett
Riks-Stånd blifvit framstäldt, öfverenskomma att i afseende på
den ordning, som vid sammanträdet är att iakttaga, såsom en¬
dast sin önskan och för att utröna, huruvida några föreskrif¬
ter framdeles må vara lämpliga eller behöflige, framställa föl¬
jande punkter:
l:o Ståndens ledamöter intaga de platser, de sjelfva finna lämp¬
ligt, utan att serskildta rum för de olika Ståndens Leda-
damöter anvisas, och endast med den inskränkning, att
de tvenne främsta bänkarne på båda sidor om Talmännen
lemnäs lediga för dom, hvilka anmält sig till yltrande un¬
der dagens sammanträde. Endast härigenom blir det möj¬
ligt för större delen af Talare att höras af hela Försam¬
lingen.
2:o Då Stånden sjelfve bestämt öfverläggningens föremål, och
Talmännen för anslag till dess fortsättande icke hafva an¬
nan ledning än antalet af de Talare, som anmält sig, an¬
hålla Talmännen, att de, som under ett gemensamt sam¬
manträde vilja yttra sig, behagade anmäla sig på förmid¬
dagen före kl. £1, eller, så vidt anslag till öfverläggnin¬
gens fortsättande blifvit utfärdadt, innan Stånden på för¬
middagen åtskiljts. Det måste eljest kunna - hända, att
den gemensamma öfverläggningeu afslutas eller åtminstone
Den 27 Maj.
281
under en eller flera dagar blir afbruten, utan att alla, sorn
sådant önska, hunnit yttra sig.
3:o Enär afsigten nied Ståndens gemensamma öfverläggningar
måste vara hufvudsakligen ett ämnes utredande till dess
väsendtliga innehåll, men icke ett upptagande till veder¬
läggning af hvarje anmärkning eller yttrande, som af en
olika tänkande framställes, anhålla Talmännen, att Stån¬
dens ledamöter måtte, så vidt ske kan, sammanfatta sina
yttranden så, att ej en talare måtte behöfva uppträda mer
än tvenne gånger.
4:0 I allmänhet anse Talmännen visserligen, att allt, som fin¬
nes stadgadt för Ståndens Plena, bör, så vidt sig göra lå¬
ter, tillämpas äfven på deras gemensamma öfverläggnin¬
gar. Då emedlertid 50 § Riksdags-Ordningen, som hand¬
lar om Stånds-ledamöternas yttranderätt, icke i allo är vid
de gemensamma öfverläggningarne tillämplig, hafva Tal-
mär.nen trott sig kunna vid dessa så till vida afvika från
den vid Ståndens Plena antagna ordning, att särskilta upp¬
ropslistor föras öfver dem, som anmäla sig att yttra sig
för andra eller tredje gången, och hvilka, så vida de ej
särskildt uttrycka sin önskan att tala i den ordning, de sig
dertill anmält, ej uppropas förr än listorna å dem, hvilka
icke eller ett mindre antal gånger yttrat sig, äro genom-
gångne.
5:o Offentlighet kommer vid de gemensamma öfverläggningarne
att ega rum, dock med Talmännen förbehållen rätt att, i
händelse anledning dertill skulle förekomma, aflägsna främ¬
mande åhörare.
§ 4-
Föredrogs Vällofl. Borgare-Ståndets medelst Protocolls-
utdrag N:o 246 till Med-Stånden gjorda inbjudning att in¬
stämma uti Borgare-Ståndets den 23 dennes för sin del fat¬
tade beslut, att Stats-Utskottets Betänkande N:o 62, angående
föreslagna jernvägs-liniers utförande och dertill erforderliga me¬
dels anvisande, må till pröfning och afgörande hos samtlige
Riks-Stånden förekomma första Pleni-dag, sedan de gemen¬
samma öfverläggningar i frågan, hvilka Rikets Ständer beslutat
skola taga sin början den 4 nästkommande Juni, blifvit bragte
till slut.
Prosten Berlin, som härvid på begäran erhöll ordet, yt¬
trade: Jag hemställer, huruvida icke Ståndet finner lämpligt
att vidblifva sitt förut fattade beslut, att jernvägsfrågan må
till behandling hos Riks-Stånden företagas den 8 nästkomman¬
282
Den 27 Maj.
de Juni. Om den framställda inbjudningen deremot antages, kan
följden blifva den, att tiden för nämnda behandlings början upp-
skjutes, i fall de gemensamma öfverläggningarna upptaga flere
dagar än man förut beräknat. Men just för att undvika onö¬
dig tidsutdrägt och för att en gång komma till afgörande af
den vigtiga saken, anhåller jag, att Högv. Ståndet må vidblif¬
va sitt förra beslut.
Uppå härefter af Vice-Talmannen i behörig nrdning fram¬
ställd proposition fann Preste-Ståndet icke skäl att anförda
inbjudning antaga, utan vidblef sin förut uttryckta mening, att
behandlingen af ifrågavarande ärende må hos Riks-Stånden fö¬
retagas Måndagen den 8 i nyssnämnda månad.
§ 5.
Tillkännagaf Biskop Björck, att han sökt och erhållit
Kongl. Maj:ts Nådiga tillåtelse att vara ledig från Riksdags-
göromålens bestridande under en månad, räknad från och med
nästkommande Fredag den 29 dennes.
§ 6.
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet Lag-
Utskottets Utlåtande N:o 32, i anledning af gjorda anmärknin¬
gar emot Utskottets Betänkanden N:ris 12 och 13, det förra
öfver väckta förslag till dels upphäfvande eller inskränkning af
bördsrätten, dels annan förändring af lagarne angående börd,
dels ock upphörande af nabos och frälserätts-egares lösnings¬
rätt, och det sednare öfver väckta motioner om förändring af
lagstiftningen angående testaments-rätten samt gåfva af fast
egendom.
§ 7.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 33, i an¬
ledning af väckt motion, angående dels ett tillägg till 17 Ca-
pitlet 3 § Handels-Balken, dels ock qvittningsrätt i concurs.
Bifölls.
§ 8.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o 34, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om antagande af
en författning, angående sammanläggning af straff.
Bifölls.
Den 27 Maj.
283
§ 9-
Föredrogs anjo Allmänna Besvära- och Ekonomi-lltslcot-
tels Memorial N:o 92, i anledning af återremiss utaf Utskot¬
tets Betänkande N:o 75.
Lades till handling arne.
§ io.
Föredrogs ånyo och lades andra gången på bordet All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 93,
i anledning af väckte motioner om förändradt sätt för utgö¬
randet af Presterskapets aflöning, m. m.
§ Il-
Anmäldes och lades på bordet Ståts-Utskottets Utlåtande
N:o 63, angående gjordt anbud i afseende å ett utländskt amor¬
teringslån till Svenska Staten.
Ståndet åtskildes kl. -?7 e. m.
Ut supra
In fidem.
S. H. Almqvist.
284
Den 3 Juni.
Dcu 3 Juni*
Plenum kl. 6 e. ni.
§ 1.
I anseende till H. H. Erke-Biskopens och Talmannens
bortovaro intog H. H. Biskopen och Vice-Talmannen Anner¬
stedt Talmansstolen för att leda Ståndets öfverläggningar.
§ 2.
Justerades Protocollen för den 18 e. m. samt den 23 och
27 f. m. sistlidne månad.
§ 3.
Föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga Remiss af den 12 sist¬
lidne månad med infordrande af Preste-Ståndets underdåniga
utlåtande i anledning af en utaf Högv. Dom-Capiilet i Carl¬
stad gjord underdånig framställning i fråga om de åtgärder,
som för afhjelpande af öfverklagad prestbrist må anses böra
vidtagas; och remitterades detta ärende till Ståndets Enskilda
Utskotts Lag-Afdelning.
§ 4.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets följande Betän-
kanden:
N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
antagande af en författning, angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum; och
N:o 36, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af
Kongl. Brefvet den 17 October 1778, angående bar¬
namord.
§ 5.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets följande Betänkanden:
Den 3 Juni.
285
N:o 94, i anledning af väckta motioner om stadgar rörande
arbetsfolk, som utgår för vinnande af arbetsförtjenst;
och
N:o 95, i anledning af väckta motioner om .ändring af stad-
ganden i Kongl. Förordningen om Sockenstämmor i
Riket den 29 Augusti 1843.
§ «•
Då nu föredragas skulle Lag-Utskottets Utlåtande Nio
32, i anledning af gjorda anmärkningar emot Utskottets Betän¬
kande Niris 12 och 13, det förra öfver väckta förslag till dels
upphäfvande eller inskränkning af bördsrätten, dels annan för¬
ändring af lagarne angående börd, dels ock upphörande af na-
bos och frälserätts-egares lösningsrätt, och det sednare öfver
väckta motioner om förändring af lagstiftningen, angående te-
stamentsrätten samt gåfva af fast egendom; hemställde Dom¬
prosten Björling, att, enär innehållet af detta Utlåtande till en
del stöde i sammanhang med frågan, huruvida Ridderskapet
och Adeln afsade sig den särskilda dispositionsrätt öfver aflin-
gefastighet i stad, som tillkommer frälseman enligt 12 g i Rid-
derskapets och Adelns privilegier den 16 October 1723, Utlå¬
tandet måtte, på sätt ett annat Riks-Stånd äfven för sin del
redan beslutat, få å bordet hvila, intill dess Högloft. Ridder¬
skapet och Adeln i ämnet fattat sitt beslut; och blef denna
Domprosten Björlings hemställan af Ståndet bifallen.
§ 7-
Föredrogs ånyo Allmänna. Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkande N:o 93, i anledning af väckta motioner om
förändradt sätt för utgörandet af presterskapets allöning, m. m.;
hvarvid förekom
Hemställan sid. 33.
o
Prosten Gellerstedt begärde härvid ordet och yttrade: Åt¬
skilliga äro visserligen de olägenheter, som uppstå genom det
nuvarande sätt, hvarpå presterskapet flerestädes uppbär sina
inkomster af församlingarne. Att tionderäkning sker på åkern,
att åtskilliga inkomster uppbäras genom offer, äro väl de svå¬
raste förhållanden, som kanske ännu någorstädes ega rum; men
så hafva ock dessa olägenheter redan på de liesta ställen upp¬
hört, och der de ännu qvarstå, finnes väl åtminstone hos pre¬
sterskapet en gifven benägenhet att desamma bortskaffa. Ge¬
nom conventioners uppgörande hafva ju Ständerna önskat och
Kongl. Majit, i Nåder föreskrifvit, att dessa missbruk måtte för
386
Den 3 Juni.
framtiden undanrödjas. Ilade nu Ständerna stadnat härvid och
blott vidtagit de åtgärder, som behöfvas för att bringa besluten
till verkställighet, så hade allt kunnat bringas till en god utgång.
Sålunda skulle genom fullföljandet af den anhållan, som Ri¬
kets Ständer år 1848 genom underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t framställt, conventioner kunnat blifva uppgjorda för Pa¬
storer och Comministrar, och Adjuncternas löner blifvit af Con-
sislorierna reglerade, och häremot har icke Preste-Ståndet, utan
Hedervärda Bonde-Ståndet protesterat.
Derföre framställer nu det Höglofl. Ekonomi-Utskottet ett
nytt förslag, behäftadt med de svårigheter, hvilka Coritracts-
Prosten Landgren och Doctor Nordlander i sina reservationer
väl påpekat. Jag medgifver visserligen flera af de olägenheter,
sorn Höglofl. Utskottet uppgifvit vid det nuvarande löningssättet,
men jag vill ock söka visa, att några af dessa såsom olägen¬
heter uppgifna förhållanden äro verkliga fördelar såväl för den
löntagande som de tongifvande. Det säges nemligen pag. 30
i början, ”att tcrlial-tionden på de flesta ställen icke är till
beloppet bestämd, utan utgår efter grunder, som göra denna
i sig sjelf dryga afgäld ännu mera tryckande och föran/e¬
der dess stigande i samma man, sorn ett förbättradt jordbruk
ökar productionen och således motarbetar denna vigtiga nä¬
ringsgrens förkofran.” Icke kan det vara sannt, ”att be¬
loppet af tertial-tionden på de flesta ställen icke är be¬
stämdt.” Vore det på något ställe obestämdt, skulle det
ock vara så på alla. Nu bestämmer likväl 1681 års Kongl.
Förordning, att den skall utgå med hvar 30:de Tunna af af-
kastningen, och denna sednare kan väl bestämmas åtminstone
af egaren och således äfven 30:delen deraf. Klagan föres ock
deröfver, "att denna tionde stiger i samma nion, som ett förbät-
”tradt jordbruk ökar productionen.” Ja, nog är det sannt,
att ett sådant förhållande eger rum, men är väl detta något
att klaga öfver? Genom ett förbättradt jordbruks större in¬
komster bereder sig jordbrukaren nödvändigheten af större ar¬
betskrafter, folkmängden ökas och Pastors göromål ökas i nion
derefter. Genom en stigande välmåga i allmänhet inom lan¬
det höjas lefnadskostnaderna, behofven blifva flera och större
och äfven Pastor delar den allmänna lotten att behöfva förö¬
kade inkomster. Dessa stiga dock efter vissa tider i samma
grad som välmågan i landet, och behöfva således icke genom
nya tillskott förökas. Monne det då icke är bättre att så haf¬
va från början ordnat lönerna, att de kunna följa med tiden,
än att litet emellan behöfva anslå löneförhöjningar fiir att hin¬
na tiden. Eller hvarföre hafva eljest nästan alla Statens Em-
bets- och Tjenstemän denna Riksdag begärt löneförhöjning,
som ock af Kongl. Maj:t blifvit förordad, af Stats-Utskottet
tillstyrkes och troligen af Ständerna beviljas, om icke derföre,
att lefnadsbehofven stiga i pris, medan penningarnes värde för¬
Den 3 Juni.
287
minskas. År det då något ondt deri, att Presterskapet allena
ingen löneförhöjning äskat derföre, att deras löner hvila på en
säkrare grund än penningen allena? Icke mindre orimligt är
det påståendet, "att tertialtiondens stigande motarbetar jordbru¬
kets förkofran”, ty icke lärer en afgift af 3 Tunnor hindra
någon att förvärfva sig 90 Tunnor. Många flera anmärknin¬
gar kunde visserligen vara att giira, men jag inskränker mig
härtill, hänvisande derpå, att conventioners uppgörande, ej på
en gång för all framtid, utan på bestämda terminer, borttager
de flesta olägenheter af Presternas löneuppbörd och att jag
derföre finnér allt skäl vara att instämma i Doctor Nordlan¬
ders förslag i hans betänkandet åtföljande reservation: ”att Ri¬
kets Stunder måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t, på sätt Rikets Ständer 48å8 i un¬
derdånighet begärt, i nåder anbefalla en lönereglering till
presterskapet inom alla de församlingar, der sådant ännu
icke skett, och hvarvid afseende, synnerligen bur fästas på en
billigare fördelning af inkomsterna, emellan Pastor och Com¬
minister, der sådant finnes af nöden”, som jag också önskar
måtte blifva Ilögv. Ståndets beslut.
Contracts-Prosten Emanuelsson: Det är isynnerhet två än¬
damål, man åsyftar att uppnå genom de fiireslagna åtgärderna:
del ena, att kunna förebygga missförstånd emellan lärare och
åhörare, och det andra, att utjemna det missförhållande i lö¬
neförmåner, som nu eger rum lärare emellan. Jag för min del
kan ej tro, att Utskottets förslag leder till målet. Genom con-
ventioner lärer missförstånd lärare och åhörare emellan bäst
kunna förekommas, och en ändamålsenlig lönereglering tror
jag icke vinnas på det af Utskottet anvisade sätt, enär det se¬
dermera skulle omöjliggör,a pastoraters delning äfven der en
stigande folkmängd gjorde åtgärden alldeles nödvändig. , Jag
inser således fullkomligen vigten af Reservanternas skäl; men
likväl har jag sjelf icke reserverat mig. När jag tydligen för¬
nam, att man i Utskottet icke ville taga skäl, ansåg jag det bäst
att tåligt foga sig efter majoritetens önskan. Ett motstånd der¬
emot från Presternas sida skulle — så fruktade jag — lätteli¬
gen kunna få skenet af bemödandet, att vilja dölja sina verk¬
liga inkomster eller tydas såsom begäret att motsätta sig re¬
former äfven då do kunna anses nyttiga. Den föreslagna Com-
mittéen skall emedlertid snart enligt min öfvertygelse tinna,
att målet icke kan vinnas på den utstakade vägen, och komma
till det resultat, som man nu icke velat finna; man skall så¬
lunda snart med egna ögon få se hvad man nu icke velat tro.
Detta har varit skälet för min bristande reservation och är i
dag skälet för mitt bifall.
Kyrkoherden Schönbeck: Det Högloft. Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottet har efter min uppfattning gjort sig förtjent af
288
Den 3 Juni.
stor tacksamhet för den möda och omsorg, det. nedlagt på sam¬
landet och uppställandet af de åtgärder från de båda Stats¬
makternas sida, som under de sista 46 åren vidtagits för reg¬
lerandet af Presterskapets lönetillgångar. Meningarne kunna
visst vara mycket delade angående det beslut, i hvilket Utskot¬
tet stadnat, rörande sättet att åstadkomma en fullständig ut¬
redning af Presterskapets inkomster, och den riktning Utskot¬
tet angifvit för ordnandet af Presterskapets aflöning: men
nog är det numera allmänt insedt och erkändt, att sättet för
aflöningens utgörande, liksom äfven för densammas uppbärande
är olämpligt, och ofta mellan löntagare och löngifvare ledande
till tvister, lika förödmjukande för de förra som retsamma för
de sednare. De största svårigheterna och de mest öfverkla-
gade obehagligheterna hade visst redan kunnat vara öfvervun-
na, om Kongl. Maj:ts tid efter annan fattade beslut och med¬
delade föreskrifter om löneconventioners ingående blifvit af ve¬
derbörande med allvar iakttagne och vid pastorats-lediglieter
med beredvillighet utförde. För att i sin nion ytterligare be¬
främja detta, anhöllo Rikets Ständer i underdånig skrifvelse af
den 20 October 1848, att Kongl. Majit ville, sedan vederbö¬
rande myndigheter i anledning af föreslagna conventioner sig
yttrat, begagna sin höga rätt att efter i hvarje fall förekom¬
mande omständigheter dessa conventioner i nåder reglera och
för en tid af 25, högst 50 år fastställa. Denna underdåniga
framställning har icke ådragit sig det nådiga afseende, sorn
dermed åsyftades, och under tiden har det nuvarande aflönings-
sältets olämplighet, åtminstone på flera orter, blifvit ännu mera
öfverklagadt.
Mot det förslag till aflöningens ordnande, som i nu före¬
varande Betänkande är af Ekonomi-Utskottet framlagdt, hafva
reservationer blifvit afgifna af tvenne ärade ledamöter tillhö¬
rande detta Stånd. Förnekas kan det icke, att, som den förste
af dessa reservanter anfört, stora practiska svårigheter kom¬
ma att möta, när fråga på allvar uppstår om verkställande af
hvad Utskottet föreslagit. Mycket torde likväl bero på, huru
den af Utskottet föreslagna Committéen kommer att bildas, och
med hvad allvar den uppfattar och omfattar sitt stora och mö¬
dosamma uppdrag. Det har icke lyckats Utskottet att med
full klarhet framställa, huru det föreställde siar, att lönetillgån-
garne skulle fördelas. Af hvad som derom är framstäldt har
jag likväl icke kunnat fatta Utskottets mening vara den, att
allt skulle uppgå i en för hela Riket gemensam lönefond. Detta
får väl för öfrigt anses sorn en af de frågor, hvilka af Com¬
mittéen komma att utredas, och då detta skett, blir det äfven
för Rikets Ständer tillfälle att derom fatta beslut. Ehuru vis¬
serligen äfven jag kunde hafva hvarjehanda att anmärka mot
en och annan af de grundsatser, Utskottet uttalat, och det be¬
slut
Den 3 Juni,
289
slut, i hvilket det stadnat, så vill jag så mycket mindre mot¬
sätta mig' ett antagande af Betänkandet, som flera af det Högv.
Ståndets ledamöter och med ett enda undantag alla ledamö¬
terna af de öfriga Stånden i Utskottet deruti deltagit. Derjemte
är Betänkandet redan utan discussion godkändt i ett af Riks-
Stånden och denna utgång är att motse äfven i de öfriga Stån¬
den. Jag kommer således att afgifva min röst för Betänkan¬
det i dess helhet.
Contrasts-Prosten Kundgren: Att 1681 års Författning,
angående Presterskapets löneförmåner, icke tillfredsställer den
närvarande tidens fordringar, torde anses vara allmänneligen
erkändt, såsom det ock är uttaladt. genom de åtgärder, Rikets
Ständer beslutat under sednaste årtionden. Conventionerna
angående presträttigheter ådagalägga, att brister Annas i För¬
fattningen, hvilka man genom lagliga öfverenskommelser velat
afhjelpa. Men dessa conventioners ingående är icke anbefaldt,
ehuru Rikets Ständer år 1848 i skrifvelse till Kongl. Majit
uttryckte sin önskan och öfvertygelse vara, att de borde öfver
hela Riket anbefallas. Bonde-Ståndets i denna fråga skiljak¬
tiga beslut och särskilda skrifvelse till Kongl. Majit torde haf¬
va åstadkommit tvekan, huruvida frivilliga öfverenskommelser
skäligen borde anbefallas. Förevarande Betänkande visar, att
man åtminstone i Ekonomi-Utskottet är sinnad frångå det hit¬
tills valda sättet för presträttigheters bestämmande eller con-
ventioner. En stor mängd motioner äro inkomna; den gemen¬
samma grunden för dem alla är önskan att få Prestens lön be¬
stämd; men der äro inånga gradationer, hvilka kunna sam¬
manfattas uti följande liufvudpunkter. Man har velat liocon-
ventioner, men icke på kortare tid än 100 år, hvarigenom
man således för en mycket lång tid velat flxera inkomsterna,
2:0 att tionde för all tid fixeras, 3:o att tionden såsom orim¬
lig icke längre må utgå omedelbart till presterskapet, utan i
stället en bestämd aflösningsstat uppgöras, 4:o att alla pasto¬
raters inkomster må blifva ungefärligen lika och sacellanierna
till pastorater förvandlas och 5:o slutligen att enligt Baron
Ahlströmers motion en total omstöpning af Svenska Kyrkan
må ega rum icke blott i fråga om det materiela, utan ock i
afseende på det andliga.
Häraf visar sig, att ifrån ganska många håll yttrat sig en
missbelåtenhet med nuvarande sättet för presterskapets aflöning.
För min del har jag icke kunnat instämma hvarken med nå¬
gon af motionärerna eller uti det slut, hvartill Utskottet kom¬
mit. De tvenne hufvudsakliga grunder, hvilka Utskottet anta¬
git för omreglering af denna aflöning, nemligen lönernas ingå¬
ende till en gemensam cassa och tiondens flxering för alla ti¬
der, kan jag för min del icke godkänna.
Högv. Presle-Ståndcls Prut. 1857. i:de Bandet. 19
290
Den 3 Juni.
Att frångå den urgamla grundsatsen, att hvarje församling
skall försörja sin själasörjare, är betänkligt, emedan det skall
försätta Presten uti en helt annan ställning till Staten än den,
han tillförene innehaft. Presten är, om någon, en communens
tjensteman, och vid fråga om reglering af hans löneinkomster
får man icke tänka på att draga den ena församlingens afgif-
ter för själavården tili en annan församling. Lika litet som
en större stadscommun skulle finna sig belåten med ett för¬
slag, att andra städers embetsman skola till en del atlönas ge¬
nom bidrag från densamma; lika litet skola församlingarne åt-
nöjas med en dylik åtgärd, om den sattes i fråga med afseen¬
de på presterskapet. Att vidare tionden skulle för alla tider
fixeras, är en så stor inskränkning i hittillsvarande rättigheter,
att den icke lärer från presterskapets sida kunna beviljas. Den
kan och bör för viss tid fixeras, men utväg bör finnas, att in¬
komsterna kunna höjas i nion af stigande folkmängd och gö¬
romål.
En omständighet anser jag vara nödvändig att framhålla
för att deri kunna vinna rättelse; det är nemligen frågan om
förvandling af jura stolas och påskpenningar till bestämda afgifter.
Yid conventioners ingående har man hitintills vanligast fixerat
tertial-, smör- och qvick-tionde till bestämda belopp, men åt-
nöjt sig med att bestämma en viss afgift såsom jas stolas för
hvarje särskildt fall; enligt min tanke borde likväl dessa jura
stolas inom hvarje församling tillika med påskpenningarne utgå
med en viss bestämd summa, proportionaliter beräknad efter
folkmängden, så att Pastor kunde undvika den förödmjukelsen
att taga emot afgifter vid så många tillfällen af glädje eller
sorg inom familjerna. Dessa periodiskt återkommande afgifter
betraktas måhända icke längre såsom prestens rättigheter utan
såsom gratificationer och böra derföre, så vidt möjligt är, på
annan väg ersättas. Yid framdeles förekommande conventio-
ner borde i min tanke ersättning i ett för allt för dessa jura
stolte och påskpenningar upptagas på samma sätt, som nu för¬
siggår i afseende på tionden.
För öfrigt föreslår jag, att Preste-Ståndet ville såsom sin
gemensamma tanka uttrycka behofvet af en på conventionsväg
skeende lönereglering, hvilken borde anbefallas inom alla för¬
samlingar, der sådant ännu icke skett; hvaraf föijer,- att jag
för min del afslår Utskottets hemställan om nedsättande af en
Committé, hvilken skulle hafva att uppgöra förslag till allmänt
ordnande af presterskapets aflöning, men deremot instämmer jag
i den sednare delen af Utskottets hemställan om tillfälliga öf-
verenskommelsers åvägabringande.
Prosten Millén: Då en föregående talare yttrat den för¬
modan, att, enär de fleste af Högv. Ståndets ledamöter i Eko¬
nomi-Utskottet icke reserverat sig och alltså syntes honom haf-
Den 3 Juni.
291
va gillat ifrågavarande Betänkande, han icke tvekade att för
sin del godkänna detsamma, anser jag mig böra tillkännagifva,
att jag, ehuru ieke reservant, ingalunda kunnat gilla eller med
min röst understödt detsamma. Att jag icke reserverat mig,
kommer dels deraf, alt jag fann Betänkandet så orimligt, att
det knappt syntes mig mödan värdt förklara mitt ogillande der¬
af, dels deraf, att jag icke kunde instämma i någon af de af-
gifna reservationerna och det icke var tid att uppsätta någon
särskild. Icke heller har jag ansett det nödigt att reservera
mig mot hvarje Betänkande, som jag ogillar. Jag skulle för
min del helst vilja helt och hållet afslå detta Betänkande, men
vill ej nu framställa bestämdt yrkande härpå, samt åtnöjer mig
fördenskull med atl instämma i hvad Contracts-Prosten Rund¬
gren anfört och föreslagit.
Kyrkoherden Otterström: Högv. Ståndets beslut i denna
fråga må gerna för mig blifva afslag eller bifall med afseende
på Utskottets hemställan, men bifall till reservanten Doctor
Nordlanders förslag måtte det väl icke kunna blifva.
Den siste talaren före mig har sagl, att Rikets Ständers
underdåniga skrifvelse 1848 icke varit utan nytta, att den ledt
till åtskilliga conventioners uppgörande. Detta är likväl ett
misstag, alldenstund, så vidt jag vet, samma skrifvelse ännu
icke af Kongl. Maj:t blifvit gillad eller medfört någon författ¬
ning i skrifvelsens syfte, hvilket bäst bevisas deraf, att nämnde
reservants förslag åsyftar att genom ny skrifvelse utverka ett
gillande af den bortglömda, så att deraf må blifva lag.
Så alldeles bortglömd har likväl samma skrifvelse ej va¬
rit; ty utom det att Bonde-Ståndet, såsom en föregående talare
anmärkt, protesterat mot skrifvelsen, hafva Kammar-Collegium
och Consistorierna deröfver blifvit rådfrågade och märkvärdigt
nog upptager Utskottets Utlåtande bland andra della omdö¬
me af Kammar-Collegium: "att den af Rikets Ständer före¬
slagna ovilkorliga befallningen till församlingarne att uppgöra
löneconventioner, på sätt fyra Consistorier ock erinrat, strede
emot begreppet af convention eller öfverenskommelse, emedan
ingen med bibehållet bruk af sin fria vilja kunde befallas el¬
ler tvingas att komma öfverens med en annan.” Den under¬
dåniga skrifvelsen 1848, mot hvilken Bonde-Ståndet proteste¬
rat och som Kammar-Collegium med fyra Consistorier med
logisk följdriktighet alstyrkt Kongl. Maj:t att gilla, får man väl
således efter dess nioåriga hvila snarare anse såsom ett miss¬
tag, hvilket bör erkännas och återtagas, än såsom en product
af lagstiftningsvishet, som med förnyad underdånig skrifvelse
bör väckas till lif.
Jag tillhör lyckligtvis ett Stift, hvarifrån man ej hört den
olåt, som nu egentligen är i fråga i första rummet, ty conven-
tioner hafva der allmänneligen och utan svårighet uppstått,
293
Den 3 Juni.
särdeles då de under vacanser bragts å bane. Jag har för¬
hållandet mellan mig oell min församling i detta hänseende så
lyckligt, att jag påstår, att det icke kunde blifva lyckligare,
om man ock tillsatte tio Committéer för att ordna förhållan¬
det inom Stiften. Convention, 30 år gammal, är förnyad på
30 år, och vid detta förnyande letade man ej sniket efter de
nya tunnland åkerjord, som under de flydda 30 åren vunnits
genom folkets svett. Lönen utgår i spanmal och smör, som
löses efter markegång. Jura stolse och annat, som en före¬
gående talare omnämnt, äro deri inbegripne, så att jag under
hela året ej har att uppbära en tolfskilling för någon särskild
embetsförrättning. Jag behöfver icke sjelf uppbära min lön,
jag gör det icke heller, utan har en uppbördsman, dertill af
mig befullmäktigad, som uppbär och på en gång redovisar min
årslön mot 3 procents provision. Oonventionen erkännes af
folket såsom billig, och detta bör ju vara en glädje för mig,
alldenstund min rätt icke heller är för nära trädd. När sådant
kunnat ske på ett ställe och mera allmänt inom ett Stift, så
kan man med skäl fråga, hvarför det ieke kan ske öfverallt?
Att det i Skåne möter så stora svårigheter, ligger förnämli¬
gast i åkerräkningen och i den beräkning, sora deraf hämtas
för pretentionerna å presterskapets sida. Bland de 15 motio¬
ner, som Utskottet haft att behandla, äro de flesta och mest
radieala från södern. Man finner nemligen från Vestergöt¬
land blott en oskyldig motion om lönereglering mellan prester-
na med afseende på Pastorernas förhållande till deras embets-
biträden Comministrarne, och från Småland en ännu oskyldi¬
gare om Adjuncternas aflöning. All den andra jämmerlåten
förskrifver sig från andra håll.
Att nu för att afhjelpa olägenheterna taga alla prester¬
skapets löneemolumenler i en klump för att efter en rationel
grund utdela liiner, är och blir omöjligt, såvida Staten ej
skulle öfvertaga klumpen och direct aflöna presterna såsom
andra Statens embetsman. Detta säger sig Utskottet icke vilja
eller åsyfta, och jag tror äfven, att detta regeringssätt skulle
föga gagna presterskapet och aldra minst församlingarne, ty
nog finge tiondegitvären i allmänhet hårdare vilkor, om Bon¬
den skulle utgå efter sina gamla grunder och uppbäras af Kro¬
nans Fogdar och Länsmän för Kronans räkning.
Hvad underverk i hufvudfrågan kan åstadkommas af den
föreslagna Committe'en, vet jag icke. Visst är dock, att en
lönereglering mellan Pastorer och Comministrar derigenom skall
blifva undanskjuten, hvarföre jag af detta skäl vore färdig att
yrka afslag på Betänkandet. Men då jag drager mig till min¬
nes, huru litet sympathier denna särskilda frågas framdrifvande
till verksamt resultat hittills haft inom detta Högv. Stånd, ser
jag ingen annan utväg, än att för min del för närvarande bi¬
Den 3 Juni.
293
falla Betänkandet, öfverlemnande åt framtiden hvad godt deraf
kan följa för de Kyrkans män, sorn nu lida af svårt betryck.
Domprosten Bring: Mig synes den lämpligaste åtgärd va¬
ra att återremittera detta Betänkande. Att hvad Utskottet fö¬
reslagit är outförbart och blefve, om det skulle kunna utföras,
till sina följder skadligt, har blifvit ådagalagdt såväl af åtskil¬
liga talare såsom ock i de Betänkandet vidfogade reservatio¬
nerna. Men att det oaktadt bifalla det, såsom några talare
velat, på det att den föreslagna Committéen skulle komma till
öfvertygelse derom och kunna ådagalägga, att det mål, som sö-
kes, icke kan uppnås på den af Utskottet amisade väg, anser
jag för min del mindre tillbörligt. Det experiment, hvarom
man sålunda antager för gifvet, att det icke skulle kunna åstad¬
komma det omöjliga, blefve ock alltför dyrt att anställa utan
annat ändamål än att ådagalägga denna omöjlighet. I likhet
med flera andra af Högv. Ståndets ledamöter anser jag mig
derföre icke kunna bifalla Utskottets förslag, och det af Doc¬
tor Nordlander i hans reservation framställda finnér jag icke
heller antagligt. Ilan föreslår nemligen, ”att Rikets Ständer
”skulle hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det täcktes
”Kongl. Majit, på sätt Rikets Ständer 1848 i underdånighet
”begärt, i Nåder anbefalla en lönereglering till preslerskapet
”inom alla de församlingar, der sådant ännu icke skett, och
”hvarvid afseende synnerligen bör fästas på en billigare för¬
delning af inkomsterna emellan Pastor och Comminister, der
”sådant finnes af nöden.” Först är härvid att anmärka, att ordet
”lönereglering’" innefattar något obestämdt, så att man ej rik¬
ligt kan veta hvad dermed egentligen skall förstås. Menas
dermed cone ention ers uppgörande, så ligger det en motsägelse
uti att ”anbefalla” sådana, enär conventioner måste förutsätta
en frivillighet å båda parternas sida. För öfrigt hafva Rikets
Ständer förut aflåtit en underdånig skrifvelse i enahanda syfte,,
och jag kan icke finna det rätt lämpligt att under sådant för¬
hållande aflåta liksom en erinran i ett ärende, som redan är
på Kongl. Maj.ts Nådiga pröfning och afgörande beroende.
Likväl tror jag, alt icke hela saken bör lemnäs åsido, utan att
man bör se till, om icke något må kunna åtgöras. Jag tän¬
ker nemligen härvid särskildt på våra svagt lönade embetsbro¬
der, Comministrar, Capellprodikanter, Pastors-Adjuncter m. fl.,
hvilkas sak förut här blifvit i Ståndet städse med ett lifligt
intresse omfattad. Men för att kunna till deras förmon bereda
de fördelar, sorn här åsyftas, tror jag icke behölligt vara ned¬
sättandet af en Committé, utan lärer en sådan anordning rätt
väl kunna åstadkommas genom Kyrko-Styrelsens och Stifts¬
styrelsernas omedelbara försorg. Denna anordning anser jag
nemligen bäst kunna ske derigenom, att Sacellanier dels för¬
vandlas genom alltför stora Pastoraters klyfning till Kyrko¬
294
Den 3 Juni.
herde-beställningar, och dels, der löneinkomsterna äro alltför
små och dessa tjenster ej helt och hållet nödvändiga, indragas;
men att, der sådan indragning icke kan ske, en förbättrad lön
herodes dessa tjenstemän genom något bidrag från Pastors-
lönen.
Biskop Thomander: Denna Riksdag tyckes allt vilja åka
på jernväg; fort skall det gå, och så lärer väl äfven tället blif¬
va med denna fråga. Utan dröjsmål torde den bifallas af våra
frenne Med-Stånd och Utskottets förslag sålunda i hast blifva
ett Rikets Ständers beslut; men detta bör väl dock icke inver¬
ka på vår öfvertygelse i ämnet. Riktigheten vill jag icke be¬
strida i åtskilligt af hvad Utskottet anförer rörande olägenhe¬
terna med nuvarande ailöningssätt, och torde dessa olägenhe¬
ter mest vara föremål för anmärkningar i det Stift, jag sjelf
tillhörer. Skatterna äro der i allmänhet mycket mindre än i
det gamla Sverige, och de mest kännbara äro de, som utgö¬
ras, såsom ordspråket säger, till huslen och presten. Ett ord¬
nande af presterskapets aflöning vill jag icke motsätta mig;
men fatta kan jag icke rätt, hvad Utskottet egentligen menar
med de grunder, på hvilka den föreslagna Committéens arbete
skulle byggas. Ledamöter af Bonde-Ståndet, hvilka med mig
i ämnet talat, hafva sväfvat i samma ovisshet. Månne menin¬
gen är, att Committéen skall uppgöra ett förslag till ny för¬
fattning för presträttigheternas utgörande, hvarmed såväl 1681
års Förordning som andra hithörande Stadgar skulle upphäf-
vas, eller månne Committéen skall uppgöra en Riksstat för lan¬
dets alla 12 å 1300 pastorater? 1 förra fallet tror jag ingen
Committé behöfvas, utan lcunde ett sådant förslag ganska väl
utarbetas af t. ex. någon af Professorerna i kyrkolagfarenhet;
men skall det bli en Riksstat, så komme Committéen säkerli¬
gen att arbeta ganska länge. Den kunde i detta afseende kom¬
ma att likna den nedsatta Committéen för utredandet af städer¬
nas beskattning. Den, som vill att af liela saken skall bli in¬
genting utaf, borde då obetingadt bifalla detta Utskottets för¬
slag. Vidare skola Consistorierna i Riket i Nåder anbefallas
att under tiden söka åvägabringa tillfälliga öfverenskommelse^
Ett sådant åliggande hafva Consistorierna förut, så vida med
orden: ”tillfälliga öfverenskommelse^’ icke skall förstås något
annat än hvad man hittills menat, när man talat om conven-
tioners uppgörande. Men söka är ett och finna ett annat.
Consistorierna kunna väl uppmana och förmana; nion när in¬
gen är skyldig att efterkomma dessa uppmaningar annorlunda
än han sjelf finner för godt, så kan ett sådant sökande åstad¬
komma större missämja än förut varit, och i alla fall mycket
skrifveri oell mycket tal. Skyggar man tillbaka för införandet
af en compromiss, som efter min åsigt vore den enda till än¬
damålet ledande åtgärd, så kan man på den nu utpekade vä-
Den 3 Juni.
295
gen icke komma långt. Har man en viss grand gifven, så
kan det icke vara någon svårighet att utreda hvad efter denna
grand billigtvis hör tillkomma Pastor. Men aflåta nu Stän¬
derna en underdånig skrifvelse i de nu föreslagna ordalageD,
och Regeringen lemnar i samma ordalag uppdraget atén Com¬
mitté, som på grand deraf företager sig att uppgöra en aflö-
ningsstat för alla pastorat i Riket, så kan man, såsom jag re¬
dan nämnt, svårligen förutse något slut på det arbetet.
Kan då meningen vara, att för att bereda en anständig berg¬
ning åt alla efter ett visst utstakadt mått öfverskottet skulle
ifrån den ena församlingen dragas till fyllande af bristen hos
en annan; eller, om t. ex. prestriittigheterna i en församling
stege till 8000 R:dr, skulle der tvenne Pastorer anställas, hvar¬
dera med lön af 4000 R:dr? Jag skulle önska, att Utskottet
ville lemna någon närmare upplysning härom, likasom om hvad
egentligen förstås skall med tillfälliga öfverenskommelse^ Mån¬
ne dermed afses conventioner, som skola räcka, intill dess nya
Riks-Pastoralie-staten träder i verkställighet? Ar Utskottets
mening ingalunda, att någon ny grand skall läggas för tion-
dens utgörande, utan att en Riksstat skall uppgöras, hvars in¬
trader skulle blifva alla prest-inkomster, hvilka sedan skulle
skäligen fördelas bland det ordinarie prcsterskapet, så får jag
anmärka, att. härmed stänger man vägen för en framtida del¬
ning af de pastorater, der en tilltagande folkmängd gör en så¬
dan åtgärd nödvändig. Och vill man företaga ett rätt grund¬
ligt ordnande af denna angelägenhet, så finnes dessutom en
annan omständighet, som äfven borde vederbörligen afses.
Kommer Sverige att lyckliggöras med jernvägar, så utplånas
alltmer skilnaden mellan stad och land. Afven på landsbyg¬
den kunna då fabriker och industriela näringar alltmera med
fördel anläggas. Dessa sysselsätta vanligtvis en stor mängd
menniskor, som behöfva själavård, och egarne deraf hafva ock
i proportion af sin bevillning rättighet att deltaga i beslut rö¬
rande communens angelägenheter. Men afgifterna till prester-
skapet utgå deremot efter jordegendomen, och då en stor fa¬
brik kan vara anlagd på en torp-lägenhet, så blir följden, att
en bonde, som sitter på ett fjerdedels mantal, får till presterska-
pet betala mer än den rike fabrikanten med sina många arbe¬
tare. Vi hafva redan exempel härpå såväl i en trakt, af Skara
Stift, såsom ock i ett par socknar af Götheborgs. Sådant kan
icke vara billigt, och en rättelse häri torde blifva nödvändig,
om man vill undanrödja en annars skälig anledning till miss¬
nöje. På grund af hvad jag nu haft äran anföra instämmer
jag med den siste talaren i yrkandet af återremiss.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Professor Lindgren: Några föregående talare hafva, ehu¬
ruväl de förklarat deras öfvertygelse vara, att med den af Ut¬
296
Den 3 Juni.
skottet föreslagna Committéen icke något synnerligt skulle kun¬
na uträttas, utöfver hvad 1848 års Ständer i saken åtgjort,
dock slutat med att tillstyrka den ifrågavarande skrifvelsen för
att dymedelst åtminstone ådagalägga, att man icke vore likgil¬
tig för den vigtiga frågans lösning. Jag kan dock för min del
icke godkänna detta raisonnement, som möjligen skulle kunna
hafva till påföljd, att Regeringen beslöte nedsättandet af en
dyrbar Committé endast för att utröna, hvad man redan på
förhand tror sig med tämlig visshet veta, att ingenting kan åt
den ifrågavarande saken åtgöras; utan yrkar på afslag af hela
den föreslagna skrifvelsen, hvilken jag anser fullkomligen öfver¬
flödig. Här hafva tvenne talare tillstyrkt återremiss, den ena
i så inskränkt syftning, att jag måste anse den onödig, helst
frågan om åstadkommande af någon förbättring i de svagt lö¬
nade Comministrarnes vilkor till följe af inom detta Stånd väck¬
ta och till vårt Enskilda Utskott remitterade motioner ändock
blifver vid denna Riksdag till pröfning upptagen, och den an¬
dra i så vidsträckt mening och med anspråk på så vidlyftiga
undersökningars anställande af det Höglofl. Utskottet, att jag
anser Utskottet dertill oförmöget; hvarföre jag ej heller kan
mig om beviljandet af en återremiss med desse Herrar förena. Att
åter, såsom Doctor Nordlander föreslagit, besluta en skrifvelse,
som blott skulle innehålla ett återupprepande af hvad 1848
års Ständer föreslagit, vore att brista i skyldig grannlagenhet
mot Regeringen, hos hvilken sistnämnda förslag ännu hvilar
till afgörande.
Jag tillstyrker afslag af hela skrifvelsen.
Med Professor Lindgren förenade sig Prostarne Schram
och Ljungdahl.
Contracts-Prosten Rundgren: Då egentligen inom Afdel¬
ningen detta Betänkande blifvit diseuteradt och man i Utskot¬
tets Plenum icke ansåg det liina mödan med någon särdeles
ifver påyrka en förändring, enär de trenne andra Ståndens le¬
damöter voro alldeles bestämdt för antagandet af Betänkandet,
tager jag mig friheten, enär jag sutit på den Afdelningen, att
besvara en talares fråga: hvad med allmän reglering skall för¬
stås? om dermed åsyftas en allmän stat? Sådant afses verk¬
ligen, emedan man ansåg, att något annat sätt att afhjelpa
olägenheterna deraf, att ”en del löntagares inkomster äro öfver
höfvan stora, under det att andras, särdeles Comministrars och
Capellpredikanters, icke ens lemna tillfälle till den torftigaste berg¬
ning”, icke förefanns än det att låta pastoratens inkomster ingå till
en gemensam cassa, hvarifrån sedermera hvarje tjenstgörande ordi¬
narie prestman skulle få sin anständiga bergning. Vid början
af discussionen i denna fråga inom Afdelningen erkändes af
Preste-Ståndets ledamöter olägenheterna af vissa delar af pre-
Den 3 Juni.
297
sterskapets nuvarande aflöningssätt och yrkades, att uppmärk¬
samheten hufvudsakligen måtte vändas dels till conventioners
anbefallande, dels till afhjelpande af åtskilliga Comministrars
betryckta ställning, om hvilken sednare angelägenhet motioner
blifvit inom Preste-Ståndet väckta. Men man förklarade, att
numera inga palliativer kunde tillfredsställa och att en genom¬
gripande organisation måste åvägabringas. Sådant antogs ock
för gifvet inom Utskottets Plenum, och derföre tror jag, att
med en återremiss ingenting kan vinnas. Att likaledes en för¬
nyad skrifvelse till Kongl. Maj:t af enahanda syftning som
1848 års Ständers är föga behöflig, erkänner jag villigt; men
om trenne Stånd skulle godkänna Utskottets förevarande Be¬
tänkande, kunde en serskild skifvelse från Preste-Ståndet åt¬
minstone tillkännagifva, att Preste-Slåndet fortfarande vidhåller
sitt förra beslut.
Contracts-Prostcn [.andgren: Då jag är förvissad om, att
min reservation lika litet, ehuru af motsatta orsaker, kan vinna
något gehör i Preste-Ståndet som i Utskottet, hade jag ej tänkt
begära ordet, så framt jag ej dertill blifvit föranledd af de an¬
märkningar, som. af Biskop Thomander blifvit framställda.
På en förberedande conferens för detta ärende föreslog jag in¬
förande af en compromiss för de händelser, då eonventioner ej
i godo kunna åvägabringas, sålunda att Församlingen egde att
utvälja tvenne compromissarier och Landshöfding samt Dom¬
capitel tvenne, hvilka fyra skulle tillsammans invälja en femte.
Alla dessa compromiss-ledamöter skulle tagas från angränsande
socknar och vara förpligtade att noga ransaka, huru mycket
den ifrågavarande Församlingen borde erlägga i förhållande till
andra socknar, der öfverenskommelse redan vore träffad. Men
att härom väcka fråga i Utskottet, ansåg jag ej löna mödan,
serdeles sorn böndernas yttranden tydligen tillkännagåfvo, att
de ej underkastade sig någon sådan taxering, utan yrkade, att
tiondeböckerna öfver allt skulle läggas till grund. Det sväf-
vande och obestämda språk, hvaröfver Biskop Thomander kla¬
gar, är med flit valdt, emedan ett uttrycksfullare skulle hafva
medfört bestämningar, som från alla sidor skulle rönt motstånd.
Mig synes klart, att den ande, som genomgår betänkandet, riijer
föga insigt i och vänskap för Kyrkans sanna välfärd. Den
åtgärd, som i betänkandet dunkelt, men i Utskottet högljudt
uttalades, att prestlönerne skola ingå i en gemensam cassa,
och att presterna likasom andra Statens embetsman skola
derur få ett visst anslag: — denna åtgärd, ifall den ginge ige¬
nom, skulle bidraga att ännu mera förverldsliga Kyrkan än
nu är fället och inskrufva henne i den borgerliga ordningens
former. Man ropar emot maktens centralisering inom Stat
och Kyrka och vidtager på samma gång de vidunderligaste
mått och steg för denna centraliserings befordran. I likhet
298
Den 3 Juni.
med Biskop Thomander hade jag visserligen önskat, att Ut¬
skottet ännu en gång måtte få besinna sig på saken; men då
Betänkandet redan lärer vara af ett Stånd utan discussion bi¬
fallet, och något sådant till följe af dagens opinion äfven väl
inträffar i de öfriga, så lärer ingenting med yrkan på återre-
miss kunna uträttas; serdeles som Utskottet synes i alla hän¬
delser så decideradt, att någon ändring ej lärer komma i fråga.
Prosten Melén: Jag instämmer i allo med Professor Lind¬
gren. Förunderligt har det förefallit mig, att, oaktadt man ut¬
talat sitt ogillande af Utskottets förslag och mer oell mindre
häcklat detsamma, man likväl ansett sig böra deråt lemna
sitt bifall. Annorlunda har dock Professor Lindgren förfarit:
han har talat sin mening rent ut och ärligt sagt, att, efter
han finnér förslaget olämpligt och tili intet gagnande, han kom¬
mer att afslå det helt och hållet. Jag, sorn aldrig gillar, att
man säger ett och tänker ett annat, utan vill förfara öppet och
ärligt i allt, kommer likaledes att afslå detta förslag, och vill
icke genom ett bifall dertill bidraga att skjuta frågan om nå¬
gon förbättring i Comministrarnes svaga lönevilkor undan till
en obestämd framtid. En vördad Talare, som trodde, att detta
Betänkande skulle komma att af de 3:ne Med-Stånden bifallas,
har likväl yrkat återremiss, och jag torde då få fråga, hvartill
den skulle tjena, om denna hans förutsättning inträffade, hvil¬
ket jag ock tyvärr förmodar. Någon annan påföljd lärer åter-
remissen då icke kunna medföra än ett onödigt besvär för
vårt Canzli.
Biskop Fahlcrantz tillkännagaf, att han delade deras åsigt,
som ansågo denna punkt i Utlåtandet böra afslås.
Domprosten Björling: Jag ber få öppet förklara, att jag
kommer att med min röst afslå Utskottets förslag om en Com-
mittées tillsättande för reglering af presterskapets löner, eme¬
dan jag finner den vara föreslagen på sådane grunder, att jag
ej kan densamma gilla. En skrifvelse i enlighet med Doctor
Nordlanders reservation afstyrker jag likaledes, enär den komme
endast att innefatta ett upprepande af hvad Rikets Ständer re¬
dan förut begärt, och sålunda blifva liksom en erinran i ett
ärende, som är till Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning och afgö¬
rande hänskjutet. Sådant finner jag icke rätt passande. Det¬
samma gäller äfven i afseende å frågan om Comministrarnes
aflöning, ty i den underdåniga skrifvelsen af den 20 October
1848, som rörde presterskapets aflöning i allmänhet, anhöllo
äfven Rikets Ständer, "att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
"med hvad i afseende å Pastorernes aflöning blifvit föreslaget,
"Kongl. Maj:t måtte i nåder anbefalla samtliga de Försam¬
lingar, der ej sådana af Kongl. Maj:t fastställda conventio-
Den 3 Juni.
290
”ner redan äro gällande, att på grund deraf Comministerslönen
”uppgår åtminstone till 45 tunnor, hälften råg och hälften
”korn, med inberäknande af boställs-afkastningen å 4 procent
”å taxeringsvärdet, uppgöra dylika conventioner; men, i hän¬
delse löneinkomsterna dervid icke befunnos komma att uppgå
”till nyssnämnda minimum, skulle antingen fyllnaden tillskju-
”tas af Pastor och Församlingen, eller ock, i fall sådant icke
”kunde ske, underdånig anmälan i ämnet göras hos Kongl.
”Maj:t till don vidare åtgärd, som för ändamålets vinnande
”kunde finnas lämplig”. Detta var hufvudsakliga innehållet
i afseende å Comministrarnes aflöning af Rikets Ständers Skrif¬
velse 1848. När derföre vid Riksdagarne 1851 och 1853 ånyo
fråga väcktes om beredande af förbättring i Comministrarnes
svaga lönevilkor, ansågo Rikets Ständer den då till ingen åt¬
gärd böra föranleda, enär äfendet redan vore på Kongl. Maj:ts
Nådiga pröfning beroende. Samma skäl qvarstår ännu lika ta¬
lande. En återremiss i syfte att kunna framkalla en under¬
dånig skrifvelse till Comministrarnes förmon tror jag under så¬
dant förhållande tjena till intet, utan skulle måhända tvertom
den förnyade skrifvelsen, om den, hvilket jag dock betviflar,
af Ständerne aflätes, snarare fördröja än påskynda ärendets
slutliga pröfning och afgörande. En återremiss åter med det
vidsträckta syfte, en annan vördad Talare föreslagit, skulle sä¬
kerligen sätta Utskottet i en rätt brydsam förlägenhet.
Biskop Thomander: Snarare faller jag i förlägenhet, än
Utskottet bör i följd af den utaf mig yrkade åt,erremissen göra
det. De frågor, som jag ville ställa till dess besvarande, sy¬
nas mig alldeles icke ega några colossala dimensioner, utan
endast vara enkla barnafrågor, hvarpå svar böra kunna lem¬
näs utan serdeles hufvudbry. Dessa frågor äro: Skall den
föreslagna Committeen uppgöra en, landets alla Församlin¬
gar omfattande, Riks-Stat för presterskapets aflöning? Och
skall i sådant fall det öfverskott, som kan i den ena Försam¬
lingen uppkomma, sedan dess presterskap fått sin aflöning be¬
stämd efter normal-staten, användas till understöd för prester¬
skapets aflöning i en annan Församling? samt hvad är att
förstå med de af Utskottet förordade tillfälliga ö/veretiskorn-
melserna? är härmed att förstå något annat än hvad med con¬
ventioner nu i allmänhet förstås? Jag kan icke fatta, att dessa
frågors besvarande skall medföra synnerliga svårigheter; men
klart är för mig, att i en underdånig skrifvelse bör man nyttja
ordalag så tydliga, att vederbörande kunna rätt fatta hvad
man egentligen vill. Ar nu Utskottets mening den, att de två
första frågorna böra besvaras med Ja, så tror jag Committéen
får sig ett uppdrag, som blir ganska svårt att utföra, likasom
ock min öfvertygelse är, att de Församlingar, som flngo bi¬
draga till aflöning åt andra Församlingars presterskap, skulle
300
Den 3 Juni.
med missnöje mottaga denna anordning. I sådant fall är jag
icke obenägen att afslå hela skrifvelse-lörslaget.
Professor Lindgren: Jag medgifver mer än gerna, att den
af Biskop Thomander yrkade återremissen skulle blifva serde¬
les oskyldig, när upplyst blifvit, att redan 3 Stånd bifallit Be¬
tänkandet, ty den skulle då naturligtvis till alldeles ingen på¬
följd föranleda, utan vara blott och bart ett fiasco. Detta för¬
hållande förbisåg jag i mitt förra yttrande; men måste fortfa¬
rande vidhålla den öfvertygelsen, att de tre s. k. cateches-frå-
gorna, hvilka Biskopen önskade genom en återremiss få till
Utskottets besvarande framlagda, äro af så vidsträckt omfång,
der de annars skulle samvetsgrannt utredas, att Utskottets kraf¬
ter helt säkert skulle stranda mot uppgiftens svårighet; ty för
afgifvande af ett nöjaktigt svar skulle bland annat erfordras
en, icke utan de största svårigheter möjlig, detaillerad tillförlit¬
lig framläggning af inkomsterna vid alla Rikets pastorater.
Huru denna skulle åstadkommas, vet åtminstone icke jag.
Comminister Beekman: Jag skulle icke hafva anhållit om
ordet för att yttra mig i frågan, helst tjensteåligganden hafva
hindrat mig att afhöra öfverläggningen ifrån dess aldraförsta
början, derest icke jag inom det Högv. Ståndet vore det enda
ombud ifrån den dass af Kyrkans tjenare, Capelianerna, hvilka
man nu och alltid synes hafva den godheten att vilja förhjelpa
till en bättre samhällsställning än deras nuvarande. Talaren
och hans vederlikar böra för den bevisade ömheten vara syn¬
nerligen tacksamma, och detta icke endast emot ledamöterna
af det Ilögv. Ståndet, utan äfven emot flere af de värde mo-
tionärerne; till sådan tacksamhet är icke heller det Höglofliga
Utskottet oberättigadt, emedan välviljan emot Rikets ringare
presterskap omisskänneligen förråder sig, ehuru det slut, hvar¬
till Utskottet lyckats bringa ärendet, alldeles icke gillas af ta¬
laren. Betänkandet bär tydliga vittnesbörd om den spänning
och slitning, hvarunder det har tillkommit, hvaraf följden också
har blifvit, att det hänger föga tillsammans, utan skulle utan
synnerlig svårighet lätt kunna rifvas sönder. Men Talaren vill
icke befatta sig med en uti enskilda omständigheter inträngande
granskning, utan fäster sig egentligen vid det framställda för¬
slaget till en underdånig skrifvelse i ämnet. Den segrande
majoriteten inom Utskottet har genom sådan skrifvelse i ett
penndrag korsat öfver allt det, som i denna väg redan har
blifvit gjordt, och tillintetgjort följderna af Rikets Ständers
underdåniga Skrifvelse af den 20 October 1848. Ärendet är i
anledning af denna sednare nu längesedan moget till underdå¬
nig föredragning, sedan alla vederbörande deröfver hafva sent
omsider afgifvit underdåniga utlåtanden, och Rikets presterskap
hyser skälig anledning till förhoppningen, att de så väl å dess