HÖGVÖRDIGA
PSSBST38-STÄBÖETS
rid
Lagtima Riksdagen i istockholm
m i%m*
Nionde B an de ii
STOCKHOLM.
Marcus & Coup.
1 8 4 9.
■ .■•■■■■» ... ; *■•-.. I
Den 29 Juli 1848.
Plenum kl. £ 10 f. m.
§. 1.
Af inkommet Protokoll, denna dag hållet hos Högv. Ståndets
Electorer, inhemtades att till Suppleanter i nedannämnda Utskott
blifvit utsedde:
I Banco Utskottet: Prosten Schram, i stället för Doctor Graf¬
ström, som erhållit 3:ne veckors permission från den 28 dennes,
och Prosten Lindberg, i stället för Prosten Grönvall, som erhållit
3 veckors permission från den 27 dennes;
i Stats-Utskottet: Prosten Ljungdahl, i stället för Professor
Thomander, som blifvit permitterad under 3 veckor, räknade från
den 28 dennes;
och skulle vederbörande Utskott härom i vanlig ordning un¬
derrättas.
§■ 2.
Justerades Protokollet för den 26 Juli f. m.
§. 3.
II. H. Erke-Biskopen och Talmannen uppläste en från Herr
Grefven och Landtmarskalken förliden gårdag ankommen skrifvel-
4 D en 29 Juli.
se, sorn innehöll, att med den dagens post från Skåne icke an¬
kommit någon underrättelse om närmare bestämmande af Riks¬
dagens slut, samt att H. M. Konungen icke vöre att till Hufvud-
staden återförvänta före Onsdagen i nästkommande -vecka. Här¬
jemte gaf H. H. Erke-Biskopen tillkänna, att sistlidne Thors¬
dag Talmans-Conferens blifvit hållen, till hvilken samtlige Herrar
Ordförande uti Utskotten varit kallade för att meddela upplysnin¬
gar, rörande Riksdagsarbetets fortgång, och hvad sorn deraf ännu
kunde återstå. Af deras meddelanden inhemtades följande: Con-
stitutions-Utskottet väntar besked om sitt på Ståndens bord hvilande
sammanjemknings-förslag, hvarefter voteringar i förstärkt Utskott
förestå; Banco-Utskottet har att aflemna fortsättning af Banco-
Reglementet och att afgifva §§. med förändringarne i Bankens för¬
valtning till Expeditions-Utskottet för införande i Riksdagsbeslutet;
Ekonomi-Utskottet har slutat sina arbeten och upplöser sitt Canzli
med månaden; för Lag-Utskottet återstå ännu 2:ne stora Betän-
kanden, om Vexellagen och Strafflagen, af hvilka det ena, om ic¬
ke mera, förmodades komma till Ständernas kännedom; Bevill-
nings-Utskottet väntar på Bonde-Ståndets beslut, huruvida de till
krigsrustningar beviljade 2 millioner R:dr skola utgå genom be¬
villning, och lofvade Talmannen att påyrka dess fattande i dagens
Plenum; Stats-Utskottet, hvars göromål syntes närma sig tillslut,
hade bland det hufvudsakliga att handlägga den af 3 Stånd beslu¬
tade återremissen, rörande anslag till Warbergs hamnbyggnad,
hvarjemte Statsbrist-summan skall till Bevillnings-Utskotlet uppgif¬
vas. Expeditions-Utskottet. har mycket ogjordt och^får arbete i
sista stund, men då dess Canzli blifvit förstärkt, syntes hvad som
återstår kunna medhinnas, oaktadt Ordföranden beklagade sig. —
Det som framför allt ansågs komma att vålla hinder, är Stats-Ut-
skottets nu till föredragning färdiga Betänkande N:o 242 om Skat-
teförenklingen. En insinuation gaf sig i afseende derpå tillkänna,
att 2:ne Riks-Stånd skulle hafva för afsigt så gå tillväga, att Riks¬
dagens slut skulle afklippa dess afgörande. Den tillbakavisades,
hvad detta Stånd beträffar, med det giltiga skäl, att nästan alla
Den 29 Juli. 5
Ståndets medlemmar varit genom de täta sammanträdena i För¬
stärkt Stats-Utskott under de sednare dagarne förhindrade att ta¬
ga kännedom om och öfvertänka de många ämnen, som i detta Be¬
tänkande förekomma, och om man kan beundra den raskhet, hvar¬
med 2:ne Stånd kunnat fatta sina beslut uti ämnen af så makt¬
påliggande beskaffenhet, borde man å andra sidan göra rättvisa
åt den betänksamhet, som icke alltför mycket hastar med ett dy¬
likt ärendes afgörande.
§. i.
Efter derom af Professor H. G. Lindgren gjord framställning,
uti hvilken Doctor Annerstedt samt Prostarne Forssell och Cnat¬
tingius instämnde, och uppå i behörig ordning framställd propo¬
sition, beslöt Ståndet, det skulle, med afseende på Riksdagens
förmodade snara slut, Stats-Utskottet, till hvilket Ståndet redan
den 23 sisth December remitterat en af Comminister Delin vackt
motion om inköp af Comminister J. W. Beckmans Psalmhistoria för
hvarje Kyrka i riket, anmodas att med utlåtande öfver nämnde mo¬
tion ofördröjeligen inkomma, och skulle de respective Med-Stånden
om detta Ståndets beslut underrättas.
§. 5.
v. Talman, Biskop Hedrén erhöll på begäran ordet och yt¬
trade: Jag anser mig pligtig anmäla den obehagliga händelse,
som i Förstärkta Stats-Utskottet förliden gårdag inträffade, då ge¬
nom (lere Suppleanters uteblifvande antalet af detta Stånds tillstä-
deskomne ledamöter endast uppgick till 29 och således ingen vo¬
tering kunde anställas. Efter budskickning inhemtades, att 2:ne
voro af sjukdomsförfall hindrade och att en ej träffats hemma. Se¬
dan Utskottet förgäfves väntat £ timma, måste det med oförrättadt
ärende åtskiljas. Med anmälan härom, tillåter jag mig hemställa,
om icke Ståndet borde vara betänkt på att vidtaga någon åtgärd
till förekommande för framtiden af en dylik försummelse, för hvil¬
ken de uteblifne visserligen i främsta rummet träffas af en rättvi
förebråelse, men hvaraf också Ståndet samfäldt röner obehag. Mitt
förslag vore, att beslut fattades, det hvar och en, såväl Ledamot
som Suppleant, ovilkorligen förpligtades underrätta Ståndets för¬
ste ledamot i Utskottet, då förfall för hans tillstädeskommande in¬
träffade, med skyldighet derjemte att härom tillsäga den Supple¬
ant, som i ordningen vore närmast att ingå. Om detta noggrant
iakttages, synes ingen brist i antalet kunna uppstå, hvarjemte til¬
lika vinnes den fördel, att förste ledamoten alltid kan hafva reda
på completteringen och tillse, att den blir fullständig.
Prosten Cnallingius: Jag nödgas erkänna, att äfven jag var
bland de vid sammanträdet uteblifne, och kan icke annat än betyga
min stora ledsnad öfver hvad som inträffat. Till min ursäkt ber
jag dock få nämna, att jag uppvisat läkarebetyg om en vacklande
helsa, för hvars återställande brunsdrickning blifvit föreskrifven,
samt att jag hade tillsagt närmaste Suppleanten, Prosten Klintberg,
att i mitt ställe tillstädeskomma, hvarom han gaf löfte, hvilket han
äfven uppfyllt,
Lector Wallman förklarade sig instämma uti vice Talmannens
hemställan, ehuru han trodde det framförallt vara nödigt, att Stån¬
det genom nytt val utser flera Suppleanter, på det icke, genom
ledamöters tillfälliga förfall eller uteblifvande, en händelse af den
beskaffenhet, som anmälda, ånyo må komma att inträffa.
Doctor Sandberg förmälde sig finna v. Talmans förslag i alla
hänseenden lämpligt och önskade så mycket heldre dess antagan¬
de, som derigenom den siste Suppleanten kunde få veta, huruvi¬
da alla föregående Ledamöter och Suppleanter i Utskottet, pä 29
när, hade laga förfall och således hans skyldighet att tjenstgöra
skulle inträda.
Biskop Hallström: Mig synes det framställda förslaget min¬
dre användbart, alldenstund ingen så noga kan veta, hvilken som
är den närmaste lediga Suppleanten, och uteblifven tillsägelse ali-
Den £9 Juli. 7
tid skall andragas såsom ursäkt för försummad inställelse. Med
tillfredsställelse har jag vid Förstärkta Stats-Utskottets samman¬
träden sett de af öfriga Stånden utsedde ordinarie Ledamöter och
Suppleanter icke undandraga sig den obestridliga skyldigheten att
komma tillstädes, för att, så ofta ett lätt nog uppkommande tillfälligt
behof inträffar under loppet af 8 å 10 timmar, i voteringen del¬
taga: och jag anser Ståndet vara fredadt från allt ansvar likasom
från all förebråelse, blott det vidhåller att jemte de ordinarie Leda-
damöterne alla Suppleanter böra ofelbart sig inställa. Detta har
i de öfrige Riks-Stånden blifvit ansedt göra tillfyllest och får väl
också gälla för detta Stånd.
Uppå nu gjord proposition beslöt Ståndet, det såsom ovilkor¬
lig pligt sknlle åligga så väl Ledamot som Suppleant i Förstärkta
Stats-Utskottet att, då giltigt förfall lade hinder i vägen för instäl¬
lelse vid något Utskottets förestående sammanträde, sådant alltid
tillkännagifva för Ståndets förste Ledamot i Utskottet, hvarjemte i
dagens plenum ytterligare sju Suppleanter skulle utses, för att, i
händelse af behof, i sagde Utskott inträda.
§. 6.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memorial N:o 29, till
Rikets Ständer, med utlåtande i anledning af återremiss från fren¬
ne Stånd å Memorialet N:o 21, innehållande förslag till ändringar
och tillägg i 56 och 81 §§. Reg.-Formen m. m.
Riskop Holmström fick ordet och yttrade: Såsom Högv.
Ståndet vid föredragningen torde hafva uppfattat, är skillnaden ic¬
ke stor mellan detta och Utskottets förra förslag. Ståndet antog
Memorialet N:o 21 att hvila till grundlagsenlig behandling vid nä¬
sta Riksdag, och den olikhet, som skiljer förevarande Memorial
ifrån det nämnda, består endast och hufvudsakligast deruti, att
Utskottet frångått den satsen att, när 3:ne Stånd gillat en före¬
slagen grundlagsförändring, omröstning i Förstärkt Utskott skulle
ega rum, i fall det 4:de Ståndet förändringen ogillat. Utskottet
• Den Z9 luli.
har härigenom velat gå Högv. Ridderskapet och Adeln till mötes
på halfva vägen, enär detta Riksstånd vid återremissen såsom sin
gemensamma tanka förklarat, att, om 2:ne Stånd ett Utskottets grund-
lagsändrings-förslag förkasta, skall det förfalla, och om det af minst
3:ne Stånd godkännes, äfvensom när det af 3:ne Stånd förkastas,
dessa Stånds beslut skall blifva gällande såsom Rikets Ständers.
Till antagande af denna sednare bestämmelse har Utskottet nu
tillstyrkt bifall, men deremot velat bibehålla det förut föreslagna
stadgande om voterings anställande, i fall två Stånd stanna emot
två. Då således skillnaden emellan dessa förslag icke är större,
tillåter jag mig hemställa, om icke Ståndet skulle vilja i så måt¬
to frånträda sitt förut fattade beslut i afseende på Memorialet N:o
21, att det af Utskottet här framlagda jemkningsförslag antages,
hvartill skäl så mycket mer synes vara, som Ståndets beslut i af¬
seende på förändringen af 72 §. R. F., hvarom förut vid denna
Riksdag varit fråga, fullkomligt öfverenstämmer med den af Utskot¬
tet här tillstyrkta behandling af grundlagsändrings-förslag.
Häruti instämde Prosten Berg.
Biskop Hallström: Rätteligen borde väl här vara fråga icke
så mycket om förevarande förslags större eller mindre öfverens¬
stämmelse med Ståndets i frågan redan fattade beslut, som fast¬
mer derom, huruvida sammanjemkningen mellan de särskilda Stån¬
dens meningar kan anses lyckad. Jag tillstyrker för min del, att
Högv. Ståndet ville godkänna det nu framlagda sammanjemknings-
förslaget, utan att inlåta sig uti någon omständligare granskning
deraf, hvilket både torde vara svårt och sannolikt kunde inleda
till vidlyftiga meningsstrider, som till ingenting gagna. Såsom
skäl för detta mitt tillstyrkande får jag dels nämna, att samman¬
jemkningen är uppgjord af en person, till hvilken Ståndet hyser
fullt förtroende, dels ock såsom på mig inverkande tillägga, att
detta första alternativa grundlagsändringsförslag icke synes kunna
förvänta sig någon särdeles framgång vid slutliga afgörandet, då
d«t icke i allmänhet rönt några synnerliga sympathier, utan blif-
Den B9 Juli. 9
vit snart sagdt af 2:ne Riks-Stånd förkastadt, men den tillväga-
bragta sammanjemkningen blott innefattar en ringare modification.
Under sådana omständigheter synes det icke löna mödan att spil¬
la tid på en granskning, som sannolikt är ändamålslös, utan hål¬
ler jag före, att Ståndet gerna kan vid det nu omarbetade försla¬
get låta bero.
Discussionen förklarades härmed slutad, och fann Ståndet, up¬
på derom gjord proposition, för godt besluta, att, med frånträ¬
dande af sitt beslut i den del det är skiljaktigt från Utskottets i
Memorialet N:o 29 framställda jemkningsförslag, antaga samma
förslag att hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
S- 7.
Föredrogs ånyo Stals-Utskottets Utlåtande N:o 242, i anled¬
ning af dels Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angående beskatt-
ningsväsendets samt uppbörds- och redogörelse-verkets förenkling,
dels enskilda i samma ämnen väckta motioner.
Sedan, uppå (leres af Ståndets ledamöter derom gjorda begä¬
ran, Professor Thomanders till Protokollet för den 26 dennes af-
gifna yttrande i denna fråga blifvit uppläst, lemnades ordet till
Biskop Bolmström, som yttrade: Då detta vigtiga, af så
många Afdelningar bestående, Utlåtande utan tvifvel kommer att
föranleda anmärkningar, på grund af hvilka återremiss i vissa de¬
lar blir beslutad, men det hela utgör ett sammanhängande system,
så tar jag mig friheten i afseende på föredragningssättet hemstäl¬
la, om man icke borde gå så tillväga, att alla pnnkterna hvar för
sig genomgås, dock utan att Ståndet öfver der gjorda förslag nu
fattar definitiva beslut, helst det eljest kunde inträffa, att man ge¬
nom bifall till en föregående punkt kunde binda sig med hänse¬
ende till en efterföljande, som möjligen kunde befinnas böra åter¬
remitteras.
10 Den Z9 Juli.
Med Biskop Holmström förenade sig flere af Ståndets Leda¬
möter.
Doctor Gumcelius, som förklarade sig understödja det i af¬
seende på föredragningssättet nu gjorda förslag, hemställde, om
icke det likväl kunde tillåtas dem af Ståndets ledamöter, som så¬
dant önska, att till en början yttra sig öfver frågan i allmänhet,
utan att dervid behöfva fästa sig vid någon särskild punkt i Ut¬
låtandet.
Uppå härefter gjord proposition, beslöt Ståndet, att vid före¬
dragningen af ifrågavarande Utlåtande de särskilda punkterna uti
detsamma skulle genomgås, utan att Ståndet öfver der framställ¬
da förslag för närvarande fattar definitiva beslut, samt att, till en
början och innan föredragningen af de särskilda punkterna be¬
gynner, hvar och en, som det önskar, eger yttra sig öfver Utlå¬
tandet i sin helhet.
Efter detta besluts fattande lemnades ordet åt
Doctor Gumcelius: Det är med en icke ringa oro och tvek¬
samhet jag uppträder, för att yttra mig öfver detta ämne, hvars
stora vigt af alla erkännes. Den föreslagna förändringen har så
länge med ifver varit fordrad och dess nödvändighet så allmänt er¬
känd, att derom nu icke mera kan vara någon fråga. Det är en¬
dast sättet, hvarom man kan tveka. Och ehuru jag kommit till
en för mig gällande mening, kan jag dock icke säga, att jag hunnit
en så säker öfvertygelse, att den af inga motskäl lper kan rubbas.
Ämnet är i sig sjelft så omfattande,’ förändringen i så många för¬
hållanden djupt ingripande, att det fördras till dess rätta och full¬
ständiga bedömande vida större kameralistiska och statsmannakun-
skaper, än jag, och sannolikt större delen af Riks-Ståndens medlem¬
mar ega. Likväl måste hvar och en hafva sin mening, — ty frå¬
gan är för vigtig, att man endast skulle kunna lita på andras om¬
döme, — och denna mening måste öppet uttalas, sedan frågan blif¬
vit framställd och fordrar svar. Den har för ofta varit framme,
Den ZS Juli. II
för att du mera kunna undanskjutas; och den är en af dem, sorn
ju flera gänger den framkommer, ju starkare påträngande kraft vi¬
sar den.
Vårt skatteväsen företer vid första påseendet en sådan brokig
massa af olika, ofta i små bråk delade, skattepersedlar, att den med
saken mindre bekante ej kan inse, huru reda deri kan vinnas utan
ett ofantligt arbete. Ehuru det likväl i detta afseende icke är så
stor svårighet, som man skulle tycka, blifver dock controllen öfver
den rigtiga debiteringen så vanskelig för de skattdragande, och det
hela så vidlyftigt och inveckladt, att en förenkling är i högsta grad
önskelig. Derom är man väl i allmänhet ense. Men när det kom¬
mer till sjelfva hufvudfrågan: hur långt skall denna förenkling sträc¬
ka sig och huru skall den verkställas? då begynna de olika menin-
garne att söndra sig. Det förtjenstfull Committé-betänkandet innehåller
i allmänhet två alternativer, och Konungens Proposition en modification
af det ena. Andra förslag hafva också ej uteblifvit vid denna Riks¬
dag, och ibland dessa törtjenar Doctor Thomanders oss delgifna
särdeles uppmärksamhet. Det inskränker sig visserligen endast till
småpersedlarnes förvandling. Men derigenom vore dock till en bör¬
jan ett vigtigt steg till förbättring taget. Det är i synnerhet denna
del af skatterna, som företer den största oredan, och då den icke
utgör en obetydlighet, utan vid pass en tredjedel af grundskatterna,
enligt hans uppgift, vore med deras förvandling mycket vunnet.
Likväl vore det blott en början, ett palliativ möt en svår krämpa,
och någon fullkomlig bot deraf ej att hoppas. Den skall snart åter
utbryta, och bäst är vä! således att straxt se den modigt i ögonen
och besinna huru den fullt och afgörande skall afhjelpas.
Hufvudfrågan för närvarande ligger väl i de, i 3:dje punkten
af Beiänkaridet framställda tvänne alternativer. Ett klokt val emel¬
ian dem är således hvad som först och främst fordras för frå¬
gans lösning. Då detta gjorts, så ordna sig sedermera de andra
punkterna såsom detaljbestämningar lätt derunder. Det är detta,
och mina grunder derför, som jag nu vill framställa. Det ena al¬
ternativet går ut på räntornas förvandling i penningar efter 1830
13 Den S9 Juli.
års myntfot, det vill säga i silfver. Det är detta alternativ, som
Commitléens pluralitet valt och som Stats-Utskottet äfven antagit.
Det är. af bägge det enklaste och, om det med full noggrann¬
het och rättvisa sättes i verket och man kan vara säker om silf-
vervärdets någorlunda bestämda fortfarande i förhållande till varu¬
värdena, äfven det enklaste och säkraste. Hvad sjelfva förvandlin¬
gen beträffar, så måste man väl antaga, att den bör och kan bli
rättvis, då den endast erfordrar en rigtig tillämpning af beräknings¬
grunden. Derom är således icke mycket att säga. Men angående
silfvervärdets föränderlighet äro meningarne så mycket mera dela¬
de. De flesta antaga detta såsom gifvet, utan att närmare kunna
bestämma det. Andra anse yärdeminskningen utgöra 5 procent på
århundradet. Denna sisla mening har Doctor Thomander åberopat.
Detta påslående synes dock orimligt, eller åtminstone fordrande be¬
tydlig inskränkning; ty skulle det vara gällande, så borde efter 20
sekler silfret i förhållande till varor hafva förlorat allt värde, hvil¬
ket lindrigast sagdt är otroligt. Silfret är ock en vara; men just
för sitt högre och fastare värdes skull allmänt antaget till värde¬
mätare. Genom öfverdrifvet tilltagande i mängd skulle det natur¬
ligtvis, såsom hvilken annan vara som helst, på hvilken öfverflödig
tillgång finnes, förlora i värde. Sådant kunde inträffa; men är gan¬
ska osäkert, till och med osannolikt. Under vanliga förhållanden
bör deremot ingen synnerlig förändring inträffa; och den värde¬
minskning, som inträffat i jemförelse med förra tider, kan vara me¬
ra skenbar än verklig och förklaras på annat sätt. Om således
också någon värdeminskning skulle antagas småningom inträffa, for¬
de denna dock inträffa så småningom, att intet särdeles mehn deraf
är att befara. Det är lika möjligt att antaga, att silfvervärdet i
jemförelse med den hastigt tillväxande varutillgången skulle kunna
under ett tidehvarf i stället något ökas. Då vore ju förhållandet
återställdt. En annan fråga, som dermed sammanhänger, är frågan
om myntvärdets stadga. Det är en vanskligare sak. Sedelmyntets
förhållande till silfret är bestämdt genom 1830 års lag. Så länge
den respecteras och vidmakthålles, är ingen fara. Men Statsmak¬
Den 29 Juli. 13
terna i Sverige hafva just icke gjort sig kända för särdeles sam¬
vetsgrannhet i detta afseende, säger man. Beklagligtvis är detta
sannt. Dock bör man nu kunna hoppas, att sådana åtgärder, hvil¬
ka vållat oreda i myntväsendet, icke vidare skola vidtagas, sedan
man bättre lärt inse vigten af ett stadgadt myntvärde. Hvarje
rubbning deruti hämnas genom den rubbning, det förorsakar i alla
ekonomiska förhållanden, ifrån de största till de minsta, och då in-
sigten deruti i alla andra länder verkat den största vaksamhet för
myntväsendets orubbade bibehållande, och denna insigt äfven hos
oss börjat blifva allmännare, bör man väl kunna för framtiden för¬
utsätta enahanda vaksamhet. Kan icke öfvertygelsen derom, att
ärlighet i penningeväsendet är lika oafvislig hos Staten, som hos
enskilda, om säkerhet och trefnad skola bibehållas, afvärja hvarje
störande ingrepp i eganderätten, genom rubbningar i myntvärdet,
så har man intet säkert att bygga på ifrån Statens sida; och då
blir så väl den ena, som den andra beräkningen utan grund.
Detta gäller lika väl om det andra alternativet eller att för¬
vandla de många räntepersedlarne i några få, enligt Commitléens
förslag endast i (vänne, spannmål och smör. Man säger att deras
värde är mera constant och följaktligen säkrare än penningens.
Är detta visst? Jag tviflar derpå. Inom kortare perioder vet man
att spannmålens värde, i följd af bättre eller sämre växt och deraf
beroende större eller mindre tillgång, högeligen fluctuerar. Detta är
i hög grad olägligt för alla ekonomiska beräkningar; men kan ändå
hjelpas, om värdet i alla fall för längre perioder kan antagas un¬
dergå föga eller ingen rubbning. Men är det verkligen så? Rubb¬
ning i förhållandet mellan spannmålen, eller andra varor, och
penningarne eger utan tvifvel rum, eller har åtminstone egt rum?
Men hvilkendera af dessa är det, hos hvilken rubbning och
fluctuation eger rum? Är det afgjordt? Kan det icke lika väl
vara t. ex. spannmålen, som förlorar i värde i samma mån som
tillgångarne förökas genom bättre odling? Jag frågar bara, utan
att tilltro mig lemna ett afgörande svar, och utan att hafva erhål¬
lit ett afgörande svar af någon annan. En enda naturaprestation
14 Den 29 Juli.
Sr af en mera orubblig natur, eller undergår i tidernas längd en¬
dast en ringa och omärklig rubbning. Det är dagsverken. Då
deras pris rättar sig efter de vigligaste lefnadsbehofven, blifva de i
allmänhet en af de tillförlitligaste regulatorer. Men de ingå ej till
något betydligare belopp i de nuvarande räntorna, och man har i
förslaget ej egnat dem någon särdeles uppmärksamhet, så att man
till dem velat reducera andra naturaprestationer. Derföre måste
man väl lemna dem å sido, ehuru jag är öfvertygad, att af alla
naturaprestationer de äro i värde oföränderligast. När man så¬
ledes måste medgifva, att ej eller naturapersedlarne äro i värde
oföränderliga, utan möjligen lika föränderliga, ja kanske ännu mera
än silfret, så synes detta böra hafva företräde, såsom i alla hänse¬
enden det enklaste.
Men man vet hvad man har, ej hvad man får. Derföre är
det bättre, att behålla det man väl känner både till sina fördelar
och olägenheter, än att antaga något nytt, som ej är säkert. Ja visst.
Men är man då så säker, att man alltid ostördt kan behålla hvad
man nu har? Hvad har man för garantier derför? Om de skatt¬
dragande, som mest känna olägenheterna af det närvarande och ön¬
ska förändring deruti, fortfara på den väg de hittills med iramgång
beträdt, skola de ej slutligen lyckas i sina, till en stor del billiga,
önskningar och fordringar? Och skola de ej möjligtvis sträcka
dessa fordringar öfver billighetens gräns, om de tro sig kunna hop¬
pas på framgång?
Jag har uttalat min mening i detta ämne, ej en full och stark
öfvertygelse, emedan jag erkänner, att jag ej eger en så fullkomlig
insigt i ämnet, som skulle fordras, för att grundlägga en sådan.
Derföre skall jag också villigt erkänna mitt misstag, om man ge¬
nom bättre skäl öfvertygar mig. Men så vidt jag hittills kunnat
på egen hand pröfva saken, ledd af de upplysningar, som stått mig
till buds, anser jag mig kunna och böra instämma i Utskottets för¬
slag, uttaladt i 3:dje punkten af Betänkandet.
Den 29 Juli. IS
Prosten Traneus: Den fråga, sorn nu skall afhandlas, är af
så genomgripande natur, att den med största varsamhet bör afgö-
ras. På den beror ganska många enskildas rätt, och sättet huru
den afgöres kommer att ha inflytande på fäderneslandets framtida
öden. Syftemålet är nyttigt och med allt mera värma efterlängtadt,
och skulle det ej uppnås denna gång, sker det visserligen nästa
Riksdag, sannolikt på ett fullkomligare sätt. Men just emedan fra-
gan är så vigtig och har så mycket inflytande på Rikets framtid,
är det ock så mycket angelägnare att laglig ordning i behandlings¬
sättet iakttages. Sådant har icke skett, enligt mitt omdöme; det
oroar mig att nödgas utsäga det. Mig synes den vigtiga 10 §. Re-
gerings-Formen vara förbisedd: detta folkets palladium mot alla
förhastade Regeringsåtgärder. Detta förbiseende anmärktes i Stån¬
det redanden 26; och jag tillägger med Talaren då, att när Constitu-
tions-Utskottet icke anmärkt en så uppenbar afvikelse från Grund¬
lagen, torde intet vidare vara å Rikets Ständers sida att härvid till¬
göra ; men jag beklagar bittert hvad som förbiselts både af Stats-
Rådet och Constitutions-Utskottet. Ett prejudicat är gifvet för fram¬
tiden af den vådligaste art. Måtte det icke vara första steget på
en revolutionär bana!
Vidare anmärker jag ,att räntegifvare ej blifvit hörde, oaktadt
Rikets Ständer, uti sin underdåniga skrifvelse till Kongl. Maj:td. 24
Maj 1845 om skattejemkningen, begärt att sådant måtte ske, läns- eller
distrikts-vis. Det kunde skett med lätthet, utan synnerlig kostnad
eller tidsutdrägt. Sedan menigheterne på sockenstämma valt ombud,
hade Landshöfdingarne kallat dessa sig till möte, vid hvilket tillfälle,
eller helst förut, de frågor uti Retänkandet, hvaröfver de egde att
sig yttra, blifvit dem meddelade och de sitt, på localförhållande
grundade, omdöme afgifvit. Med iakttagande af alla laga former
kunde detta medhunnits inom högst 3 månader efter den dag be¬
fallning derom blifvit utfärdad. Sannolikt hade det gagnat att få
höra folkets tanka, äfven om den i allo öfverensstämt med bifalls¬
ropen ur Ståndsrummen. Jag slutar dertill af hvad jag finnér tryckt
i Bihanget till Rikets Ständers Protokoller för 1815, 3:dje Del. pag.
16 ben 29 Juli.
309, 10. Rikets Ständer hade nemligen den 25 October 1809
underdånigst begärt en dylik persedelförvandling, som den ifråga-
gavarande, samt alt de skattskyldige deröfver skulle höras, hvilket
beviljades den 18 Mars 1811 och 15 October 1S13, men slog så
ut alt på de flesta ställen förändringen afstyrktes, hvari Ekonomi¬
utskottet och Rikets Ständer instämde, på den grund att förän¬
dringen stridde mot folkets vilja. Jag är fullt öfvertygad, att tän¬
kesättet om denna fråga hufvudsakligen förändrat sig under de för¬
flutna 40 åren. Desto mindre betänklighet borde Regeringen hyst
att höra folket, och desto tryggare hade man kunnat verkställa för¬
ändringen, bygd på folkets önskan.
I det hufvudsakliga gillar jag Utskottets Betänkande, med un¬
dantag af vissa punkter, der jag anser antingen Kronans anspråk
eller enskildas, på privilegier, testamenten eller andra lagliga skäl
grundade, rätt vara för nära trädd. Härom får jag tillfälle att yt¬
tra mig, då de särskilda punkterna föredragas.
Lector Wallman: I afseende på Skattejemkningsfrågans for¬
mella behandling anser jag, i öfverensstämmelse med hvad en fö¬
regående Talare anmärkt, Grundlagsföreskrifter lika litet, som före¬
gående Rikets Ständers tillkännagifna önskan och räntegifvares rätt,
behörigen iakttagna. I en fråga af denna vigt för räntegifvarne
sjelfva, för Statsverkets och Statens alla institutioner hade det vis¬
serligen varit angeläget, att Embetsverken och öfriga vederbörande
blifvit hörda öfver Committéens förslag, förrän detsamma i Konun¬
gens Stats-Råd till definitif pröfning förekommit; och den underlå¬
tenhet, som härvid faller Konungens Rådgifvare till last, har icke något
försvar af det förhållandet, attén del af Embetsverken fått tillfälle att
afgifva utlåtande öfver äldre förslag, rörande detta omfattande ämne.
Ärendet skulle således, på grund af 10 §. Regerings-Formen, kun¬
na återförvisas från Rikets Ständer till ny och grundlagsenlig be¬
handling; men då Utskottets Utlåtande redan blifvit af 2:ne Stånd
definitift afgjordt, anser jag mig böra ingå i hufvudsaklig gransk¬
ning
Den 29 Juli. 17
ning af det förslag, Utskottet tillstyrkt. Jag inskränker mig dervid
till en början till den första och ojemförligt vigtigaste frågan om
ordinarie räntans förvandling till penningar efter ett visst, en gång
för alla bestämdt, lösningspris i silfver. En sådan för everdeliga
tider fixerad contant lösen i silfver för grundräntorna, om den utan
orättvisa emot räntegifvare eller Statsverket och förlust å någon¬
dera sidan skall kunna antagas, förutsätter, att förhållandet emel¬
lan ränlepersedlarnas värde och silfvermyntet efter 1830 års mynt¬
fot för framtiden blir i det nurmasle oförändrade. Inträffar der¬
emot rubbning i detta förhållande, så måste en motsvarande för¬
lust tillskyndas antingen räntegifvare eller Staten. Att den sednare
dervid kommer att förlora, är lätt att förutse. Det är ett allmänt
kändt factum, att silfrets värde i förhållande till de oumbärligaste
lifsförnödenheter och värdet af arbetskraften, d. v. s. dagslönerna,
är i oupphörligt fallande; hv artill orsakerna igenfinnas dels i deli stän¬
digt ökade tillgången på denna metall, i bruket att genom vexlar och
creditmynt, till någon del, ersätta silfvermyntet i allmänna rörelsen,
dels i andra, af civilisationens utveckling beroende förhållanden.
Denna förändring i silfvenärdet är icke periodisk eller oscillerande;
den fortgår i allmänhet oafbrutet. Man har antagit silfrets fall till om¬
kring 5 procent på hvarje århundrade; men jemförelse!) emellan varors
värden och silfrets ifrån 1500-talet visar, att åtminstone i vårt land
procenten är betydligt högre.
Eldigt en af Konungen och Rådet 1523 fastställd allmän mar¬
kegångstaxa öfver förnödenhetsvaror, motsvarade då en ”gill oxe’
i värde 5 lod silfver; och ett lod silfver var lika i värde med 1J-
lispund smör, 2 lispund fläsk, 1^ lispund lax samt med 21 vanliga
karl-dagsverken. I landsorten värderades enl vanlig oxe vida' lägre,
till 2 lod silfver. Spannemålspriscrna, ehuru redan denna tiden
mer än andra inhemska produeter, efter årsväxten, större elfer min¬
dre utrikes tillförsel o. s. v., inom kortare tidrymder fluetuerande,
hafva likväl i förhållande till silfret varit i ett fortsatt stigande. Vid
den tid, från hvilken jag lånat exempel, stod den i ett ganska lågt
Högv. Preste-Ståndets Prat. 1848. 9:de Band. 2
18 Den 29 Juli.
värde, i föl hällande till \åra priser. En lunna i äg var lika i vär¬
de med lod silfver. Ett halft århundrade förut gällde den en¬
dast ungefärligen J lod.
Om en förvandling al grundskatterna, enligt de principer Ut¬
skottets förslag innehåller, blifvit antagen i början af 1500-talet, så
skulle kronovärdiet eller lösen till Statsrerket stå i följande förhål¬
lande till nu gångbara priser:
1 Oxe i kronovärdi gångbart pris
från 2: 10. 4 bancomynt till 5: 26. 4.
|
60 R:dr
|
1 tunna Råg 1: 23. 1
|
8 —
|
1 lispund Humle 1: 5. 4
|
6 —
|
1 lispund Smör 42 sk. 8 r:st . . .
|
5 —
|
1 lispund Lax 42 sk. 8 r:st
|
5 —
|
1 lispund Fläsk 26 sk. 8 r:st ....
|
3 —
|
1 karldagsverke omkring 2 sk 8 r:st .
|
— 24
|
Statsverket skulle således för den pä markegång spris beroende de¬
len af ordinarie räntan, i stället för 1,460,000 It:dr, sorn den 1844
utgjorde, erhålla endast omkring 265,454 It:dr eller, om priset på den först
nämnda räntepersedeln lägges till grund för beräkningen , 135,016
It:dr.
Vill man också antaga, att silfrets proportion till varuvärdena
icke komme att allt framgent i lika stor grad undergå förändring,
så lärer det dock ej kunna bestridas, att ett förhållande, som un¬
der tre århundraden fortfarit, måste grunda sig på allmänna och
varaktiga orsaker. Af hvad här blifvit anfördt följer, att genom
den nu föreslagna skatleförvandlingen Staten efter största sannolikhet
skulle för framtiden göra betydliga och säkra förluster. Men då det
alltid beror af blifvande Riksförsamlingar att förvandla den före¬
slagna lösen ifrån silfver till Rikets antagna mynt, kan Statsverkets
förlust icke beräknas: den blir beroende myntförsämringar, för hvil¬
ka ingen tid torde kunna anse sig tryggad. Man har väl sagt, att
dylika felaktiga operationer hädanefter icke vore att befara; men
ådana försäkringar äro förhastade. Ingen nation, som med främ¬
Den 29 Juli. 19
mande folk har Ulligare gemenskap, har vidtagit sådana mynthvälf-
ningar af fri vilja, titan att dertill genom omständigheterna tvingas-
Ett krig, en fortfarande undervigt i Rikets handelsförhållanden under
fortsatt betydlig import och flera andra förhållanden kunna lätt
framkalla en sådan crisis, och, sedan skattelösen hunnit blifva fixe¬
rad i Rikets mynt, skall den skattdragande delen af Riksförsamlin¬
gen åtminstone icke hafva något intresse i att motverka densamma.
Genom denna skatteförvandling förlorar således det allmänna, utan
att jordbrukande och hemmansegande classens belägenhet derige¬
nom tillskyndas för framtiden någon verklig lindring. Genom den
betydliga minskningen i skattebördan ökas hemmanens värde och
försäljningspris; de nya egarne hafva mindre skatt, men så mycket
större räntor på köpeskillingen, och dessa egare stå på samma punkt,
eller en ännu mera ofördelaktig, än de nuvarande.
Statens förlust får likväl icke komma i betraktande, i fall den
föreslagna ränteförvandlingen grundar sig pä rättvisa. Men så är
icke förhållandet.
Jag bör här anmärka, att med en del af Mantals- eller Hem-
mantalsräntan, hvilken i sednare tider genom bevillning tillkommit, för¬
hållandet icke är enahanda, som med de öfriga titlarna af samma
ränta och Jordeboksrunlan eller Ordinarie räntan. De sednare äro
ifrån urminnes tider fästade vid jorden: den har med delta minus gått
i köp och arf och vid andra laga fäng frän den ena generationen till
den andra. Man betalar icke en mindre god vara lika högt, som
en fullgod, och ingen förståndig köpare handlar en egendom, utan
att vid öfverräkningen af dess värde derifrån subtrahera dess one-
ra. Det är således icke den nuvarande generationen af hemmans¬
egare, som gifvit Staten denna ränta, och hvarje minskning i den¬
samma är en skänk till nuvarande egare, hvilken, då Staten icke kan
umbära sina inkomster, mäste af andra samhällsmedlemmar betalas ge¬
nom bevillning, sorn träffar så väl hemmansegare, som icke hem¬
mansegare. Jag har visat, att denna förändring i ska'teväsendet är
orättvis och hvad som icke är rättvist kan icke vara nyttigt. Sta¬
tens dyrbaraste intressen och alla offentliga institutioner skola genom
20
Den 19 Juli.
denna åtgärd förnärmat och deras sjelfständighet äfventyras, då de
blifva beroende af de osäkra tillgångar bevillningen erbjuder. Jag
medgifver, att en stor del af jordbrukare äro i en svår belägen¬
het, mindre likväl genom skattebördan, än de hinder, som ligga i
vägen för jordbrukets utveckling och genom egarnes skuldsättning;
men de äro i det sednare fallet i samma belägenhet, som en be¬
tydlig del af den öfriga nationen; och Staten har väl i enskilt fall,
vid bevekande omständigheter, beviljat afskrifningar, men ett förslag
att genom en allmän lag nedsätta folkets skulder skulle sanno¬
likt icke röna någon framgång.
Det är icke på denna väg jordbruket kan af Staten vänta un¬
derstöd och lindring. Vet är medelst ett billigt afseende på dess be¬
hof vid ordnandet af landets rörelse-capital, genom åtgärder, som upp¬
rätthålla värdet af dess producter, genom noggrannare och billigare
grunder för allmänna bevillningen samt slutligen genom de medel, som
återföra lefnadssättet till den enkelhet och tarflighet, som höfves ett fat¬
tigt folk, hvilket i dygder icke bör stå efter något, men i lyx och be-
qvämligheter aldrig borde täfla med i materiellt hänseende lyckligare
lottade nationer.
Jag kan icke lemna mitt bifall till någon förvandling af ordi¬
narie räntorna efter en gång för alla åsatt pris; men jag ville för
att bereda förenkling i det med alltför mörka färger tecknade, men
onekligen complicerade uppbördssättet, medgifva att åtminstone små¬
persedlarna förvandlas till några få större, med afseende på locala
förhållanden, och rättighet för räntegifvarne att efter hvart tionde
år bestämdt pris lösa dem med penningar.
Doctor Sandberg'. Detta ämne har i långa tider och under
flera föregående Riksdagar blifvit ansedt såsom en högmålssak för
hela landet; men alltid haf\a oöfvervinneliga hinder mött hvart och
ett förslag, som blifvit framstäldt. Genom Skatteförenklings-Com-
mittéens tillgörande samt dess utförliga och mycket upplysande Be¬
tänkande synes man dock hafva kommit målet näimare, så vida
Oen 29 Juli. 21
man på allvar vill begagna sig deraf till den invecklade frågans
lösning.
Föregående Talare hafva betraktat ämnets behandling bå¬
de från dess formella och dess materiella sida. Man har yr¬
kat hela frågans uppskjutande, ur det skäl, att Regeringen ur¬
aktlåtit höra både räntegifvare och räntetagare och icke heller in¬
fordrat vederbörande Embetsverks utlåtande öfver det nu framställ¬
da förslaget. Att räntegifvare icke blifvit hörde synes äfven mig
anmärkningsvärdt, enär sådant begärdes uti Ständernas underdå¬
niga skrifvelse vid sisllidne Riksdag. Hvad Embetsmyndigheternas
utlåtanden angår, så äro sådane förut afgifna uti hithörande ämnen
vid flera tillfällen, såsom af Kammar-Collegium den 8 Dec. 1828
medi förslag till räntepersedlarnes förändring till färre antal: af
Krigs- och Kammar-Collegierna den 11 Maj 1831 om indragning
af indelta räntorna: dito särskildt betänkande om förändring i sät¬
tet för hemmansräntors och tiondes utgörande: af Kammar-Colle¬
gium den 21 Augusti 1835 om markegångssättning, kronotiondens
och afradsspannemålens utgörande samt hemmansräntornas förenk¬
ling: af Stats-Contoret den 30 October 1834, angående frågan att
uppbörden af åtskilliga förvaltande Verks inkomster måtte, emot be¬
stämda Statsanslag, af Statsverket öfvertagas, m. fl. hvilka alla
blifvit af oftanämnde Committé granskade och begagnade. Det sy¬
nes således som ärendet i detta hänseende vore tillräckligen förbe¬
red! till afgörande. Väl gjordes anmärkning emot Regeringen för
uraktlåtenhet härutinnan och för förment förbiseende af 10 §. Re-
gerings-Formen; men då Constitutions-Utskottet, som med Rikets
Ständers rätt pröfvar och afgör dylika mål, förklarat anmärkningen
såsom obefogad böra förfalla, måste man väl antaga, att Regeringen
härutinnan uppfyllt sin pligt, och således möter icke något formellt
hinder för betraktande af hufvudsakens materiella sida, hvilket så
mycket mindre bör undanskjutas, som man från det Stånd, hvilket
representerar ränte- och tionde-gifvarnes stora och vigtiga samhälls-
classer, ifrigt och eftertryckligt fordi ar, alt frågan snart och allvar¬
ligt företages till afgörande.
22 I)eii 29 Juli.
Den vigtiga frågan innefattar 2:ne hufvudsakliga momenter,
nemligen 1 :o runlejiersedlarnes förenkling och 2:o levcreringssät-
tct af runle- och tionde- spannemålen. Emot förändring af det sed¬
nare har man anfört de största betänkligheter förnämligast från ti-
onde-tagarnes sida. Man anser att, om tiondegifvarens skyldighet
att"efter uppsägning antingen forsla spannemålen 6 mil eller lösa
den efter öfverenskommelse skulle upphöra, markegångspriserna
kunde så nedtryckas, att lönerna skulle lida en allt för stor minsk¬
ning. Mig synes dock att löntagaren genom förändringen icke skul¬
le komma att förlora, men befrias från flera olägenheter. Nu må¬
ste han genom Commissionärer, som skola vedergällas, ofta i af¬
lägsna trakter besörja om uppsägning, emottagning och försäljning
af spannemålen eller om accordering och uppbörd af lösen för den¬
samma. Efter förändringen skulle tjenstemannen få i Landtränte-
riet qvartalsvis uppbära sin lön, ty endast med ett sådant vilkor
kan 20:de punkten i Betänkandet bifallas. När markegångssättnin-
gen sker i April månad, såsom 33:dje punkten föreslår, efter no¬
teringen af gångbara priser under det föregående halfåret, så blir
den icke mera beroende af godtycke och gissningar, såsom nu, då
den sättes i slutet af October, och derigenom får man större trygg¬
het för bestämmandet af det 20- eller 10-åriga medelvärde, hvar¬
efter lönen antingen för alltid eller för 5 år i sender skulle beräk¬
nas: och dessutom erhåller löntagaren derutöfver af Statsverket 16
sk. b:co på hvarje tunna i forsellön. Mig synes att uti dessa för¬
slag löntagarens fördel icke vore förbisedd. Genom förändringens
antagande skulle man också kunna undanrödja anledningarne lill de
högljudda klagomål, som man städse hörer upprepas öfver indel-
ningshafvares och löntagares begagnande af sin uppsägningsrätt, för
att antingen tvinga räntegifvaren till flera mils forsling eller vanli¬
gast att förmå honom att, till undvikande af den långa körseln och
af äfventvret att vid framkomsten få sin spannemål casserad eller
derom råka i ändlösa tvister, heldre betala den till snart sagdt hvad
pris som helst löntagaren behagar fordra. Det vore en stor vinst
om orsaken till detta missnöje medborgare emellan kunde helt och
Den 29 Juli. 23
hållet borttagas. Det tyckes icke heller vara rätt önskvärd!, att
missväxtåret för jordbrukaren skall vara välsignelserikt för Embets-
mannen och tvärtom.
Hvad åter angår den förstnämnda hufvudfrågan eller de ota¬
liga mindre räntepersedlarnas förenkling och förvandling, så är
den af andra skäl högst nödig och måste, efter mitt förmenande,
möta långt mindre betänkligheter. Dessa persedlar hafva väl al¬
drig sedan urminnes tider utgått in natura, och sådant lärer väl
icke helier någonsin hädanefter komma i fråga. De lösas alltid
med penningar och priset för hvarje persedel skall uträknas efter
årets markegång. Men hvilka persedlar! och hvilken uträkning!
Professor Thomander har kallat vårt skatteväsende för abderitiskt.
När man första gången får se specialräkningen öfver räntorna i
ett fögderi, faller man i den största förundran huru sådant kunnat
bibehålla sig oförändradt från den gråa forntiden, der kanske för¬
sta uppkomsten är att söka uti häradernas sammanskotter under
namn af skeppsvist och ledungslama. Intressant blir alltid förhål¬
landet för historisk betraktelse. Uti Committéens Betänkande, som
till f består af tabeller öfver skatteväsendet, får man derom det
mest åskådliga begrepp. Några exempel må anföras, för att visa
det trängande behofvet af förenkling. Jordeboksräntan är urgam¬
mal och hemmantalsräntan är tillkommen under krigen i första
hälften af 1600-talet; men begge äro väl nu att anse såsom lika
oföränderliga grundskatter. Huru de skola utgöras, derom får man
upplysning uti de så kallade orternas undervisningar. Enligt bil.
E. erfordrar Jordeboksräntan öfoer hela riket omkring 310 särskil¬
da colummer: deribland förekomma benämningarna, en kärfve Lax¬
ryggar, Tind och Vask, enTeija, en våla Com-ull, Stintor, Röding,
ett lass Ro, Limsten m. fl. Den kan bestå i hvarje fögderi af 20
till 30 olika persedlar. Ibland dessa artiklar förekomma i olika
fögderier hästar af (lere slag, såsom årliga hästar, kungshästar,
biskopshästar, fogdehästar, slottshästar, lagmanshästar m. m. Af
dessa beräknas årliga hästar till 28 olika värden, kungshästar till
30 o. s. v. Och icke nog härmed. Man får icke alltid beräkna
21 Den 29 Juli.
den uppgifna persedeln genast i penningar, utan den skall först
förvandlas till en eller flere andra, så att genom en kedjeräkning
dess värde måste framskaffas. Så t. ex. förekomma uti ett fög¬
deri 7,941årliga hästar, upptagne i kronovärdi till 3 sk. st.,
men af hvilka 1,633 hästar skola först förvandlas till ved,
som skall mätas i stafrum, å stafrum för hvardera hästen, gör
306 stafrum ved, hvilken sedermera beräknas i penningar å
3: 32 per stafrum. De öfrige 6,303J årlige hästarna utgå efter
kronovärdi med 33 | proc. förhöjning eller 4 sk. per st. — Hem~
mantais-rantan är fördelad uti åtskilliga större underafdelningar, så¬
som landtogsgärden, byggningshjelpen, salpeterhjelpen, boskaps¬
penningar, skjutsfärdspenningar, dagsverkspenningar m. fl., deraf
landtogsgärden i ett Fögderi utgöres af 15 olika persedlar, salpe¬
terhjelpen af 7 eller 8, såsom jord, aska, fårgödsel, halm, o. s. v.
På Oland förekommer Spring eska t len af 5 olika persedlar, bland
hvilka uti ett Fögderi 16|f||| svin, 6 Lisp. 13 f|ff skålp. ullgarn
o s. v. Aldra vidunderligast är dock uti ett Fögderi i Calmar
Län på fasta landet i Jordeboks- och Persedeles-räntan 8 iJSItSItsIv
st. oxar med ett kronovärdi å 3 | R:dr, uträknadt efter marke¬
gång å 41 R:dr 32 sk., tillsammans 341 R:dr 10 sk. 10 r:st.
Hvilket ändelöst debiteringsarbete ! Hvilket hiskeligt uträkningsbe-
svär! Icke nog med att dessa ofantliga bråkdelar af svin, ullgarn,
oxar m. m. skola hvarje år efter markegång uträknas, utan för hvarje
skattskyldig hemmansdel, som också ofta är ett besvärligt bråk,
skall bestämmas huru mycket penningar efter markegång skall be¬
talas för dess belöpande andel uti ofvannämnde bråk af hvarje
skattepersedel. Och om allt detta kan med skäl frågas: cui bono?
Eller månne man väl med allvar kan påstå att Statsverket uti
dessa vidunderligheter har någon trygghet för sina inkomster, som
det vore vådligt att frånträda? Hvem kan någonsin controllera
rigtigheten af dylika beräkningar? Här kunna döljas de största
origtigheter, dels med dels utan uppsåt begångna. Och om någon¬
sin någon förändring är påkallad af tidens kraf, är det visserligen
örenkling af detta orimliga och absurda skatte-persedel-väsende.
Den 29 Juli. 25
För min del tillstyrker jag utan minsta betänklighet, att alla de så
kallade småpersedlarne uträknas en gång för alla efter en 20-årig
medel-markegång och bestämmas tili ett oföränderligt värde i silf¬
ver, som betalas med silfver eller sedlar efter 1830 års myntfot,
på det sätt Professor Thomander i sitt anförande äfvenledes yr¬
kat och i öfverensstämmelse med 3:dje punkten i Utskottets Ut¬
låtande.
Hvad man invändt om silfrets sjunkande värde, det man ve¬
lat bevisa genom anförande af varuprisernas förhållande under 14-
och 1500-talen, kan icke rubba min öfvertygelse om den föreslag¬
na förändringens lämplighet för de förhållanden, som nu ega rum
och som troligen för framtiden blifva mindre förändringar under¬
kastade än hvad annat som man väljer. I äldre tider var han¬
deln, mera än nu, ett varubyte. Tillgång till de ädla metallerna,
guld och silfver, var då än större än mindre, beroende af tillfälli¬
ga omständigheter. Nationernas industriella, eommerciella och fi-
nanciella förhållanden voro då ännu icke ordnade på någon var¬
aktig fot. Nu åter är silfver uti den cultiverade verlden antaget
till constant värdemätare. I förhållande dertill är det som alla an¬
dra varor anses än stiga än falla uti pris. Och huru enkelt skulle
det icke vara att få både Jordeboks- och Hemmantalsräntan med
alla sina hundratals mer och mindre bekanta persedlar och deras
bråk af tusende och million-delar utsatt i penningar, motsvaran¬
de ett visst silfvervärde? Mycket onödigt räkenskapsarbete skul¬
le derigenom kunna sparas: flere Tjenstemän indragas: debite¬
ringens rigtighet skulle kunna controlleras både af Kammar-Rät¬
ten och Statsrevisionerna, ja äfven af de skattskyldige, då den
Sockne-liggare, som Utskottet uti 42 mom. Lit. G. föreslagit, hin¬
ner upprättas.
Biskop Hallström: Förrän discussionen punktvis företages,
- ville äfven jag anföra några ord i allmänhet, och förnämligast med
afseende å frågans formella sida.-—Innan ett företag, så djupt in¬
gripande i vår samhällsförfattning, som det ifrågavarande, later
‘26 Den 22 Juli.
sig med rättvisa genomföra, innan en skälig skattejemkning, samt
räntornas och tiondens förvandling i penningar kan tillvägabringas,
så att hvarken det allmänna, ej eller de enskilde, vare sig skatt¬
dragande eller indelningshafvare, må deraf hafva att emotse mehn-
liga påföljder, vill det vara oundgängligt, att man förbereder eller
uppsöker en fast grundval, hvaruppå byggnaden kan hvila, utan
att i framtiden vackla. En sådan grundval, som här måste för¬
utsättas, är i förhållande till det sorn åsyftas, tvåfalldig: dels ett i
möjligaste måtto från all försämring betryggadt myntvärde, dels
en tillförlitlig markegångssättning. Men hvad det förra beträffar,
röjer sig flerestädes så väl i Comitterades förslag, som Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition och Utskottets Betänkande, ett omiss-
känligt misstroende: och jag delar så mycket mer detta misstro¬
ende, som de mest varnande vittnesbörd äro att tillgå, både från
närmare och fjermare tider. Icke eller låter sig härvid förbise,
att det försök man gjort, och äfven vid innevarande Riksdag upp¬
repat, att igenom Grundlagens mindre föränderliga stadganden gif¬
va åt realisationen ett mera tryggadt bestånd och åt myntbestäm-
ningslagen en förökad kraft, icke kunnat tillvinna sig ett odeladt all¬
mänt biall, utan inom ett af Riksstånden fallit. Angående marke-
gångssättningen äter är ännu mer enstämmigt erkändt, att densam¬
ma nog ofta utfaller ganska felaktigt, och tarfvar förbättring, som
ock Committerade velat tillvägabringa. — Men jag hade trott, att
dessa begge hufvudmomenter voro de första, hvaruppå uppmärk¬
samheten borde förnämligast rigtas, och att till dess man härutinnan
blifvit ense och tillfredsställd samt frågan sålunda funnit en tillför¬
litlig grundval, borde den förblifva i detta sitt förberedande stadium.
Jag delar i öfrigt den åsigt, som här redan blifvit af andra
Talare framställd, eller att ärendet i sitt närvarande skick inga¬
lunda är behörigen utredt. Jag erkänner visserligen den stora
förtjenst, som Hrr Committerade nedlagt i sitt, om synnerlig sak¬
kännedom vittnande, arbete. Jag erkänner ock värdet af den
pröfning, som deråt blifvit egnad af H. M. Konungen, jemte dess
Statsråd. Men ändock saknas de vigtiga upplysningar, som hvar
Den 29 Juli. 27
och en skäligen kunnat i den maktpåliggande frågan förvänta af
vederbörande Embetsverk. Jag nämner detta, icke såsom en an¬
märkning emot Konungens Rådgifvare, hvilken här icke vore på
sitt ställe, utan såsom ett gifvet föremål för vår kännbara afsaknad,
enär samma uraktlåtenhet försätter de rådplägande Ständerna i stor
villrådighet. Denna okas genom ärendets synnerliga vigt. Det rörer
ganska väsendtligen Presterskapets privilegier; men äfven i ej ringa
mån Hederv. Bonde-Ståndets. Bonde-Ståndet satte tillförene, i icke
särdeles atlägsna tider, högt värde på försäkringen, att deras jorde-
räntor och skatter icke skulle förvandlas eller undergå förändring.
Derom vittnar 1789 års Kongl. Bref; derom äfven de skattskyll-
diges yttrande år 1813, då de länsvis i ämnet hördes. Så länge
deras då enhälligt nog uttalade önskan qvarstår icke återkallad,
måste efter min föreställning å densamma fästas ett billigt afseen¬
de : och det vill synas mig, som uppstår ur förenämnde år 1813
vidtagne praxis nära nog en förbindelse att ytterligare fortgå på
den bana, som dä beträddes. Tvifvelsutan var det just detta för¬
hållande, som förmådde Rikets Ständer att vid senast hällne Riks¬
möte i underdånighet begära, att de skattskyldige måtte ånyo i
ämnet höras. Detta har nu icke skett: ochjden enkla, derafhär-
flytande, följden synes mig vara, att Rikets Ständer vidblifva de¬
ras gjorda underd. hemställan, som vill i sakens ofvan uppgifna
förhållanden vara tillräckligen grundad. Då icke eller en i flera
afseenden högst behöflig ledning blifvit Rikets Ständer i målet för¬
unnad genom vederbörande Embetsverks upplysningar, utan des¬
sa alldeles saknas, kan jag åtminstone icke finna mig i stånd att
rätt stadga min öfvertygelse, utan får lika oförtäckt, som vörd¬
samt uttala min önskan, att den ytterst grannlaga och vigtiga frå¬
gans afgörande måtte anstå, till dess de flere förberedande åtgär¬
der, dem jag här vidrört, hunnit att i tillbörlig ordning föregå.
Härtill kommer, att om äfven Utskottets förslag nu kunde
tillvinna sig Ständernas bifall, skulle likväl ingen fullständig för¬
enkling i beskattningsväsendet vara derigenom tillvägabragt, utan
28 Den 29 Juli.
å flera ställen mycket ännu 1 detta afseende återstå, desto mera
märkbart, som ojemnheterna derefter komma att falla allt starka¬
re i dagen. Det erkännes, att inom Stora Kopparbergs Län kan
ingen allmän förändring med grundräntorna för närvarande ifråga¬
komma och att en mindre skatt i Herjeådalen bör likaledes för¬
blifva tills vidare oförändrad. Utskottet medgifver, att indragnin¬
gen af åtskilliga, till enskilda inrättningar och personer indelda,
anslag måste anstå och öfverenskommelse med vederbörande först
träffas. Så skola Sala silfververks delegare höras: så egaren af
kalkugnen i Wisby: så jemväl de Rotehållare i Skåne, som er¬
lägga spannmål för ständiga rote-vacanser, äfvensom i allmänhet
Rusthållare, som utgöra, i grund af afslutade contracter, hästva-
cans-spannmålen. Men härförutan ville jag oförgripligen tro, att
ej eller augmentsräntorne kunna, utan Rusthållarnes begifvande, dem
frånkännas eller rättvisligen förvandlas, enär de ju äfven hafva si¬
na äldre knekte-contracter att åberopa, och att i allmänhet alla
hemmansegare, som för åliggande besvär fått sig vissa indelda
anslag tillförsäkrade, icke kunna derifrån skiljas, utan förutgången
öfverenskommelse.
Vid sådant förhållande, och då ingen tillförlitlig grund ännu
blifvit lagd, uppå hvilken den nya byggnaden låter sig uppföra
utan äfventyr att snarligen vackla, då hvarken de skattskyldige
blifvit i ärendet hörde, ej eller vederbörande Embetsverk, då en
i allo fullständig skatteförvandling icke låter sig för närvarande
tillvägabringa, känner jag mig böjd att äfven utan all hänsigt till
den brådska, hvarmed saken blifvit hos Utskottet behandlad, samt
Riksdagens önskvärda slut, inskränka mitt tillstyrkande till den
enkla åtgärd, att Rikets Högh Ständer ville, med erkännande af
Committerades nogsamt ådagalagda förtjenst samt ärendets stora
vigt, i nnderdånighet anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta deröf¬
ver höra så väl de skattskyldige i allmänhet, som vederbörande
Embetsverk, hvarefter Rikets Ständer blefvo i tillfälle, att med
klarare insigt sitt beslut fatta.
Häruti instämde Biskoparne Hedrén och Holmström samt Pro¬
fessor Agardh.
Den 29 Juli. 29
Sedan dessa yttranden öfver frågan i allmänhet blifvit afgifna,
öfvergick Ståndet till pröfningen af Utlåtandets särskilda punkter,
hvarvid förekomm:
A) angående jemkning i jordegendomarnes skattebördor.
l:o lemnades utan anmärkning.
2:o.
Doctor Stenhammar begärde ordet och yttrade:
Jag måste tillstyrka återremiss af denna punkt, ehuru icke
egentligen i syfte att motverka det resultat, hvartill Utskottet kom¬
mit. Vid detsamma kunna visserligen åtskilliga anmärkningar gö¬
ras. Skattejemknings-Committéens förslag, att kronohemmanen
skulle upplåtas utan lösen, innebär en verklig förmån för åboer-
ne; deremot är fördelen för dem obetydlig, om Utskottets förslag
antages. Det enda som skulle vinnas, vore att omgången af
värderingar vid skatteköp skulle undvikas. Men de lära väl säl¬
lan komma i fråga; de egentliga kronohemmanens skattelösen ut¬
göres väl utan undantag med tiodubbla beloppet af räntan. Det
kan också, när skattelösen skall brådskyndas, vara ovisst om så¬
dant allestädes blifver till åboernas gagn; ty enligt Författningar¬
na hafva dels bergsbruk, dels rusthfiils-stam prioritetsrätt till
skattelösen. Jag vet åtminstone icke, att de äldre Författningarne
äro upphäfda hvad denna prioritetsrätt angår. Då skatteköp va¬
rit så lätt att erhålla, måtte väl icke någon särdeles förmån vara
att vinna, der åboerna icke redan begagnat sin lösningsrätt. En
annan omständighet väcker ock någon betänklighet. Vi hafva vid
flera tillfällen sett, att Kronan behöft, vid inträffad åboledighet,
disponera kronohemman för vissa ändamål. Både vid föregående
Puksdagar och vid denna, hafva propositioner derom varit under
Ständernas pröfning. Om ändamålet vinnes med detta förslag,
skall inom kort tid icke mera någon jord återstå, som kan af
Kronan disponeras. Men jag vill icke lägga så mycken vigt på
dessa betänkligheter. Deremot synes mig Utskottets förslag lida
af en otydlighet, som kan föranleda förluster för Kronan. Hit¬
intills har för erhållande af skattebref erfordrats, att hela skatte-
köpeskillingen varit erlagd. Utskottets förslag innehåller tydligt
30 Den 29 Juli.
nog, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes resolution, sorn blif-
ver den handling, hvarmed skattemannarätten skulle bestyrkas, bör
meddelas, så snart en tiondedel af löseskillingen blifvit erlagd.
Men under de följande 9 åren, som förflyta innan bela köpeskil¬
lingen är betald, kan skattemannen, som har full egaiderätt i
kraft af Konungens Befallningshafvandes resolution, pantsätta, in¬
teckna, försälja hemmanet, och genom hvarjehanda transactioner
derom minska eller alldeles upphäfva ali säkerhet för Kronan att
komma i åtnjutande af den återstående köpeskillingen. Någon
garanti deremot måste bestämmas, säkrast derigenom att skatte-
köpebref icke får utfärdas och skattemannarätt icke tillgodonjufas
förr än löseskillingen antingen på en gång eller efter 10 år blif¬
vit till fullo erlagd. För att vinna ett sådant förtydligande af för¬
slaget, lärer återremiss blifva nödig.
Häruti instämde Biskoparne Holmström, Hallström och Berg¬
man, Doctor Lyth, Lector Wallman och Prosten Cnattingius.
Prosten Berlin: Jag instämmer så mycket mer i den före¬
gående Talarens yttrande, som en motion, angående rättighets bevil¬
jande åt barnlösa Kronohemmans-åboer på Oland att få till skatte köpa
dylika hemman, nyligen förevarit i Stats-Utskottet, der det begärda
blifvit afstyrkt på den grund, att enligt ett Kongl. Maj:ts Nådiga
Bref sådana skatteköp icke få ega rum, förrän åtskilliga Embets-
män och Skollärare derstädes fått sig anvisade hittills saknade
boställen. Då Utskottets förslag i denna punkt ostridigt står i
nära sammanhang med omförmälda fråga, synes en återremiss här
vara lämplig och behöflig.
Prosten Traneus: Det må nu antas såsom fullkomligen visst,
att Sveriges allmoge ursprungligen var sjelfegande till den jord,
den brukade, och att Kronan egde föga jord, måhända blott Up¬
sala öde och Regentens enskilda, som, under långlifvade dynasti¬
er och kraftfulla personligheters bland dem åtgärder, betydligt
ökades; en sanning är likväl, att redan för många sekler tillbaka
finne vi den vida större delen af denna jord uti Kronans, Adelns
och Presterskapets händer, hvilka sednare genom hvarjehanda
Dan 39 Ju li. 31
medel, til! en del lagliga reductioner, förlorade en stor del af
sitt, så att mer än hälften af det hela stannade i Kronans våld,
och af dess fogdar försågs med bönder. Om jag än haft tillfälle
att genom forskning i Archiverna framleta sanningen, hade dock
ett utförligt framläggande deraf här icke bordt ega rum; utan
man har endast att hålla sig vid det factum, att vid reformationen
redan egde Kronan, icke Konungen, vida öfver halfva Riket. Hu¬
ru lätt det ännu i den tiden kunder tillgå att beröfva en mängd
menniskor deras egendom, kan man sluta deraf, att enligt au-
thentika handlingar hade Gustaf Wasa under sin ej fullt 40-åriga
regering sammanbragt i sin ego mer än 5000 hemman. Att all¬
mogen under de hvälfningar, som under århundraden så tätt följde
hvarandra, lidit mycken orätt, lider intet tvifvel; för mig vill dock
synas, som skulle de mesta af Kronans hemman henne tillfallit
efter Digerdöden, såsom ett grundregale, yttermera stadfästadt
genom Helgeandsholms-beslutet. Emellertid lärer Kronan redan
tidigt börjat afträda eganderätten till sina hemman åt en och an¬
nan gynnad person, dels såsom skatte, dels såsom frälse, med
bekanta skyldigheter och förmåner. Men sedan enväldet fallit
17:19, och de tre förra Stånden fingo sina gamla rättigheter stad-
fästade i svart på hvitt genom privilegii-urkunders utfärdande,
men allmogen ej fått smaka något af den nya frihetens söta fruk¬
ter, hvarmed den var missbelåten, ville man stilla dess hunger
och törst efter del i bytet frän den fallna konungamakten, och
allmogen fick ej den sämsta delen genom Skatteköps-förordningen
den 19 Sept. 1724. Man tycks i början ej insett hela vidden af
denna skänk. Allmogen vann snart erfarenhet derom och har
sedan varit örn derom såsom ögonsten, och skatteköpsrätten har
sedan genom nya Kongl. Bref och Förordningar blifvit närmare
bestämd, utvecklad och stadfästad.
Af det egentliga Sveriges 65,000 förmedlade hemman äro omkr.
j-, d. ä. 21,500, frälse af bättre eller sämre art,- och 43,500 skatte
och krono. De flesta voro krono, då Skatteköps-Förordningen ut-
gafs, och jag vill minnas, att jag sett antalet uppgifvet till 35,000 uti
32 Den 29 Juli.
någon af våra äldre historiska författare. Min okunnighet må va¬
ra förlåtlig, då stora mästare så olika uppgifva antalet, att Forssell
uppgaf 1833 rent krono utgöras blott af 1601 hemman, men Skat-
tejemknings-Committéen uppger 5436 vanliga hemman, hvar¬
med förmodligen menas rent krono i allmogens ego, de öfriga
kungsgårdar och boställen åt flere stater. Jag tror, att antalet
är betydligt större, emedan bruket infört att, så snart en del af
ett kronohemman (och de få numera klyfvas så länge besutenhet
kan bestå) skatteköpes, afföres det hela ur krono- till skatte-co-
lumnen, så att ett helt skatte i Jordeboken kan till | vara krono.
Men jag är ej viss att verkliga antalet öfvergår 5,436, emedan
jag ej vet hvad regel Häradsskrifvarne följde vid sockentabeller¬
nas uppgörande, om de nemligen afsågo vid hvart hemman huru¬
vida en del var skatte, en del krono, och sammanlade dessa olik¬
artade delar i hvar sin column, i hvilket fall ofvannämnde siffra
är rigtig; eller om de ur Jordeböckerna blott afskrefvo summan
vid slutet af hvar column, i hvilket fall kronohemmanen äro många
flera. Jag fruktar att man i brådskan följde olika methoder, helst
denna sednare såsom den lättaste. Man finnér, alt blott en ungefär¬
lig beräkning kan göras. Om man derföre afdrar från krono¬
hemmanen alla kungsgårdar, boställen m. m., torde man kunna an¬
ta, att antalet utgjorde 30,000 år 1724 och nära 5,500 år 1S46,
och om skatteköpen fortgå lika raskt, skola alltså 25 år härefter
alla kronohemman vara försvunna, såsom till skatte försålda.
Representations-Committéens tabeller upptaga taxeringsvärdet af
ett kronohemman till 3,850 R:dr B:co p. m. Om detta multi¬
pliceras med 30,000 uppkomma 115,500,000 R:dr B:co som värde
af de är_ t724 varande kronohemman, om de nu varit oförsålde,
och 3,850x5,500 ger 21,175,000 R:dr B:co, såsom minsta vär¬
det af nuvarande oförsålda kronohemman. Det är denna Kro¬
nans egendom, om hvilken man ej vet huru man snart nog skall
blifva af med och derföre vill ända till liknöjdhet och bort-
vräkande lätta skatteköpen. — Likväl har redan behof försports
att
Den 29 Juli 33
att anskaffa boställen, hvartill åbolediga kronohemman kunde blif¬
vit använda, så att Kronan i en framtid kan nödgas köpa boställs¬
hemman 50 å 100 gånger dyrare än hon nu säljer dem hon har
qvar. — Annu bör märkas, att skatleköparnes ombud, vanligen
Kronofogdarne, af denna handel haft en loflig, ej obetydlig, spor¬
tel, som om ett par tiotal af år alldeles upphör. Deras i en
framtid således förknappade vilkor, kommer Staten sannolikt att
ersätta genom ökade anslag. — Det bör ej eller förbises, att i
ganska många fall är det icke gamla åbostammen, utan inympade
främmande qvistar, sorn njuta frukten af skatteköpen. — Äfven
kommer skänken blott köparen till godo, emedan det såsom skatte
säljes till främmande. Jag måste på alla dessa skäl reser¬
vera mig mot lättnad för skatteköpen, som redan nu gå allt
för lätt.
Uppå härefter gjord proposition, fann Ståndet för godt be¬
rörde 2:dra punkt, på grund af deremot gjorda anmärkningar
återremittera.
B) Angående förenkling af grundräntorna och tiondem
3:o.
Härvid anförde
Biskop Holmström: Den redan i allmänhet gjorda anmärk¬
ningen, att vederbörande räntegifvare bordt, enligt Rikets Stän¬
ders vid sistlidne Riksdag i underdånighet framställda begäran,
höras innan en så genomgripande förändring, som denna, varder
vidtagen, gäller främst denna punkt. Det är kändt, att förhål¬
landet är olika i olika orter. Så hafva t. ex. RikdagsfuIImäktige
från Östergöthland protesterat emot bifall till borttagande af op-
tions-rätten mellan natura-prsestationer och deras lösen i penningar,
och så skulle säkert hända i flere delar af Riket, om vederbö¬
rande finge tillfälle att yttra sig sjelfve, icke genom Riksdag-om-
Ilögv. Preste-Ståndets Prat. 1848. 9:de Pandet. 3
31 Pen 29 Juli.
bud, möjligen hänförde af vissa sido-afsigter eller intalningar.
För min del vägar jag icke gå längre, än Doctor Gumcelius, i dess
här upplästa anförande, hvaruti Doctor Sandberg äfven instämt,
nemligen, att tillstyrka förvandling till contant (silfver) endast af
de smärre ränte-jiersedlarne, med bibehållande af nu gällande
stadganden, angående-de tre, högst fyra persedlar, som ut¬
göra Im/aidr(Hiloma i hvarje Län eller Fögderi. En sådan min¬
dre förändring vore latt verkställbar, om den, på Rikets Ständers
begäran, af Kongl. Maj:t åt vederbörande Embetsverk uppdrages,
och mycken förenkling af den öfverklagade invecklingen af vårt
skatteväsende skulle derigenom utan någon förlust hvarken för
det enskilta, eller allmänna, beredas.
Med Biskop Holmström förenade sig Biskoparne Hedrén och
Bergman, samt Professorerne II. G. Lindgren och Agardh.
Doctor Stenhammar: Vid denna punkt, som utgör grund¬
valen för Utskottets hela förslag, anhåller jag få till Protokollet
afgifva några anmärkningar, ehuru de vigtigaste skälen mot Ut¬
skottets tillstyrkan redan under den förutgångna allmänna dis-
cussionen af andra Talare äro anförda. Närmast instämmer jag
med hvad Biskop Hallström yttrat, och beklagar framför allt, med
honom och flere föregående Talare, att vederbörande Äuctoriteter
och Embetsverk icke blifvit hörde öfver Skattejemknings-Com-
mittéens af Utskottet i de flesta frågor gillade Betänkande, eme¬
dan hvarken Utskottets eller Riks-Ståndens fleste Ledamöter kun¬
na vara i stånd att utan ledning af de upplysningar, som grund-
lagsenligt från Embetsverken bordt förväntas, bedöma de mån¬
gahanda frågor, sorn utgöra föremål för detta Betänkande.
Här har väl blifvit anmärkt, att förslag om ränte-förenkling
blifvit flera gånger tillförene underkastade Auctoriteters pröfning.
Men ämnet har icke, dä det vid föregående Riksdagar förelagts
Ständerna, varit framställdt på det sätt, som nu skett till följd
af Skattejemknings-Committéens' behandling deraf. Flera frågor,
dem Committéen upptagit, hafva aldrig varit öfverlemnade tilli
Den 29 Juli. 35
Embetsverkens utlåtande. Det senare gäller t. ex. om näst fö¬
regående punkt. Frågan om förändrade stadganden för krono¬
hemman» skattelösen har genom Konungens Befallningshafvande
i Jemtland blifvit väckt och öfverlemnad till Skattejemknings-
Committéens behandling, utan att något Embetsverk deröfver ytt¬
rat sig. De ordinarie räntornas förvandling till fix penninge-
länta efter myntbestämnings-grund har icke heller förr, så vidt
mig är bekant, någonsin varit föreslagen. Ju mera genomgri¬
pande en sådan förvandling vore, som icke kan ske utan äfven¬
tyr för Kronan, de skattdragande och indelningshafvare, desto
nödvändigare hade det varit att Rikets Ständer icke saknat den
upplysning och ledning för deras beslut, som endast kan medde¬
las af de offentliga Embetsverken.
Likaså måste man beklaga, att Rikets Ständers underdåniga
hemställan, i underdånig skrifvelse d. 23 Maj 1845 om ränte-
gifvarnes hörande öfver options-rättens frånträdande, icke vunnit
afseende. Kongl. Maj: t har dock i den Nådiga Propositionen orri
skatteväsendet samt uppbörds- och redogörelse-verkets förenk¬
ling (sid. 1?) tillkännagifvit, att Kongl. Maj:t betraktar uppsäg-
nings-rätten såsom en de skattdragandes rättighet, hvilken de
sjelfve måste frånträda, om den skall kunna dem betagas. Denna
rättighet grundar sig på de med Kronan ingångne skatteköps-af-
handlingarne. Hvarje sådan köpe-afhandling har skett under för¬
utsättning, att den skattehemmanet åsätta räntan skulle blifva
oförändrad, hvarom skattemannen genom Konunga-bref och ut¬
färdade författningar blifvit försäkrad. Det förekommer mig så¬
som ett ingrepp i Skattemannens genom köpeafhandlingen för-
värfvade eganderätt och således såsom ett våld, om man för¬
sökte tillförbinda honom att utgöra räntan på annat sätt än
köpe-contractet innebär och underkasta sig lisen att den genom
ett nytt liquidations-sätt kunde blifva förhöjd och mera betun¬
gande. Det är nemligen visserligen sannolikt, att ordinarie rän¬
tans förvandling till en fix penninge-ränta i framtiden kommeratt
medföra nedsättning i skatte-beloppet. Men särskilda omständig¬
30 Den 29 Juli.
heter, och framförallt då ordinarie räntan utgöres af en stor quan-
titet spannemål, kunna föranleda den skattdragande att betrakta
räntans fixerande i penningar såsom ett ondt, af så förtryckande
natur, att ingen förhoppning om en småningom skeende nedsätt¬
ning i skattebördan kan förmå honom att ingå på en sådan för¬
vandling. Att icke eller dertill tvingas, är han berättigad genom
den fulla egande-rätt till hemmanet, som han innehar. Bevill-
ningar ega Rikets Ständer ålägga; men den enskildes egande-rätt
har ingen Lagstiftning makt att rubba. Då den försöker ett in¬
grepp i egande-rätt, begår den ett våld mot samhälls-ordningen.
Jag måste derföre betrakta det såsom en åf de största bristerna
i detta Stats-Utskottets betänkande, att Utskottet, i strid mot Ri¬
kets Ständers beslut vid förra Riksdagen, icke tillerkänt de ränte-
betalande rättighet att blifva hörde öfver den föreslagna förän¬
dringen och densamma fritt antaga eller förkasta.
Nära nog samma förhållande eger rum med Augments-rän-
torna. De uppbäras med rätt till uppsägning i grund af contract
mellan Kronan och de rustningsskyldige. Om nu räntans för¬
vandling till bestämd penninge-skatt minskade Rusthållarnes för¬
delar, månne de icke i framtiden skulle yrka ersättning af Sta¬
ten? Och hade de icke dertill skäl, då contractet btifvit rub-
badt utan deras medgifvande?
Jag nämnde i det föregående, att särskilda omständigheter,
i synnerhet i de spannmåls-producerande provincerna, der ordi¬
narie räntan utgöres till största delen af spannemål, törenleda till
desto större fruktan för den här föreslagna ränte-förvandlingen,
ju mera ostridigt det är, att följderna af densamma måste blifva
högst betungande inom sådana orter, och den rätts-kränkning, de
skattdragande inom dem komma att lida, kännas desto smärt¬
sammare. Derpå hafva ock Rikets Ständer, i den underdåniga
skrifvelsen af d. 23 Maj fS45, fästat särskild uppmärksamhet
och erkännt att förbindelsen till räntornas liqviderande med pen¬
ningar blefve för räntegifvarne menlig, i de provinser ”der åker¬
bruket är mera utvidgadt, spanmåls-productionen i följd deraf
Den S9 Juli .17
”betydlig och afsättnings-tillfällen tidtals saknas.’’ Det må vara
ursäktligt, om någon förundran yttras öfver det ringa afseende
Skattejemknings-Committéen och Stats-Utskottet vid innevarande
Riksdag deråt egnat. Man har invändt, att behofvet till span-
måls-köp måste blifva detsamma hädanefter som hitintill, och af¬
sättning af samma quantitet spannemål således vore för räntegif-
varen att påräkna; man har framställt det såsom en fördel för den
sistnämnde, att hail fick uppträda såsom säljare i stället för tvun¬
gen leveranteur (Skattejemkn.-Commit. Betänkande sid. 47).
Men det är just detta den skattdr gande måste mest betrakta så¬
som det för honom fruktansvärda, att han nödgades direct upp¬
träda såsom säljare — och tvungen säljare, före den tid då ränte-
lösen i penningar skulle erläggas. Om ock stundom leverering
för honom medfört obehag, har den likväl icke kunnat åbringa
honom den förlust, som kan blifva en följd af nödtvånget att in¬
om viss tid försälja natura-persedlarne. Så länge uppsägnings-
rätten står qvar, kan den skattskyldige, när afsättningen är för¬
svårad, genom natura-leverering fullgöra sina åligganden; derige¬
nom är han räddad utur sin förlägenhet. Räntetagaren måste vis¬
serligen försälja en betydligare del af spannmålen, och quantiteten,
som afsättes, blifver i hufvudsaken den samma — deruti hafva de
Committerade rätt. Men räntetagaren kan gifva spannmåls-hand-
laren credit och med honom göra öfverenskommelser pa tid, hvil¬
ket åter icke vore räntegifvaren medgifvet, om han inom bestämd
termin skulle för natura-prestationerna leverera penningar. Här¬
uti ligger den stora skillnaden, som de Committerade förbisett.
Det har vidare blifvit invändt, att under en följd af de sednare
åren de skattskyldige af den Kronan behållna räntespannmålen,
tionden och hästvacance-spannmålen levererat minsta delen in na¬
tura, hvaraf man dragit den slutsatsen, att de lära i alla tider
anse penninge-lösen fördelaktigast. Slutsatsen är högst förhastad.
Förklaringen öfver den mindre natura- levereringen hade de Com¬
mitterade bordt söka i förhållandet mellan markegångspriset och
de gällande afsättnings-priserna. De sednare hafva öfverstigit det
38 1) e n 29 Jul i.
förra och kunnat bibehålla sig högre just derigenom, att försälj¬
ningen kunnat ske småningom. De skattdragande hafva, så vidt
de dertill förmått bereda tillgångar, erlagt lösen till Kronan, eme¬
dan de beräknat en eller annan Riksdalers vinst på tunnan, då de
dröjt med afsättningen. En sådan loflig speculation blifver omöj¬
lig för de skattdragande, när all ränte-afrads- och tionde-spanne-
mål, både den Kronan behållna och indelta, måste inom en viss
tid föras till marknaden. Säljarne falla då i spannmålshandlarnes
händer; desse föreskrifva lag och nedtrycka priserna. För att
godtgöra lösen af en tunna kan räntetagaren nödgas försälja half¬
annan tunna eller två; derigenom blifver räntan dubbelt så be¬
tungande som fordom, då options-rätt var medgifven. Hade de
Committerade velat gå till grunden för behofvet af uppsägnings-
rättens bibehållande, så skulle de icke uppställt tabeller öfver
quantiteterna af levererad eller med penningar löst ränte-spanne-
mål, — icke byggt sina slutsatser på ett beräknadt medium af
den levererade quantiteten. Den deraf dragna slutföljden blir högst
origtig. Behofvet att begagna uppsägningsrätten inträffar icke
alla år; derföre kan det icke eller bedömas efter ett medium
af alla. Det inträffar endast vissa år, då hög markegång och
försvårade afsättningstillfällen samverka, eller då under goda år
stagnation i spannmålshandeln förorsakar, att lösen med penningar
skulle medtaga mycket större quantitet spannemål än natura-pre-
stationen. De Committerade hade bordt fästa uppmärksamheten
på förhållandet, sådant det visat sig under sådana år. Jret 1843
hade då kunnat blifva upplysande. Inom Östergöthland leverera¬
des dä in natura mer än f.delar af Kronans afrads-tionde- och
vacans-spanmål.
Jag nämnde Östergöthland. Det samma förhållande eger
rum inom alla de Provinser, hvilkas hufvudproduct spannmål ärr
och der spannmål till stora quantiteter ingår i persedel-räntan. Men
bland dem tjenar Östergöthland till det mest talande exempel,
emedan, såsom de vid Committerades betänkande fogade tabeller
utvisa, ungefär J:del af all Kronans behållna afrads-tionde och
Dan 2.9 Juli 39
vaeans-spannmål frän denna Provins utgår. De fruktade följderna
af räntans fixerande i penningar och tionde-lösen efter medel-
markegång måste således falla med förtryckande tyngd på denna
ort. Derföre hafva också vid alla de föregående Riksdagarne
Bonde-Ståndets deputerade från Östergöthland framburit allmogens
protest mot förvandlingen af de dem åliggande prestationer till
penninge-skatt. Äfven vid innevarande Riksdag hafva de enhäl¬
ligt förnyat denna protest, oaktadt de derigenom blottställt sig för
icke ringa missnöje af den opinion inom Ståndet, som låtit före¬
spegla sig, att fördelar för Skatte-allmogen i vissa provinser skulle
uppstå genom bifall till förslaget. Jag förstår icke annat, än att
de hafva rutten på sin sida, — att de icke kunna, emot sin vilja,
tvingas att på annat sätt utgöra räntan, än vid skatteköpe-afhand-
lingen blifvit öfverenskommet att de således icke begära nå¬
gon nåd, utan fordra sin lagliga rätt — och att de icke må an¬
ses pligtige att åtaga sig nya bördor, på det andra orters inne¬
vånare må skörda vinst deraf. Då de icke fordra mer än sin
rätt, måste jag anse för ett ömt åliggande att vitsorda de väl¬
grundade skäl, som föranleda deras protest, emedan jag noga
känner denna allmoges belägenhet och af mitt kall uppfordras att
behjerta allt hvad som rörer dess trefnad. Jag har i det före¬
gående nämnt hvilken betyd ig del af den till Kronan ingående
spannmålen, som utgöres från Östergöthland. Redan deraf kan
man bedöma hvilka olägenheter för denna Provins spannmåls¬
räntornas utgörande i penningar skulle medföra, då utom Norrkö¬
ping och Wadstena inga afsättningsorter finnas och i det inre af
provinsen afsättnings-tillfällen saknas. Men förhållandet blir ännu
klarare, om man närmare betraktar quantiteten af de spannmåls¬
räntor, som utgå af särskilda hemman inom denna provins. De
Committerade hafva såsom typ för ränteförvandlingen inom Öster¬
göthland framställt beräkningen af räntan för ett hemman i Gull¬
bergs härad. Resultatet skulle visat sig helt olika om beräkning
skett af räntan af ett hemman på Linköpings-, Wadstena och
Skeninge-slätterna eller Vikbolandet. Det må upplysas med ett
40 Den Z0 Juli.
exempel. Jag tager det från den församling, som är mig anför¬
trodd. Det första numret i Häradshammars jordebok, | hemman
Häradshammars kyrkoby har i Jordeboks-räntan 6^ tunnor korn
samt 6 årliga och 2 kungshästar, förvandlade till tunna hvete,
och i hemmanfals-räntan landttågsgärd 1 tunnor korn; Kronobon¬
den utgöres med 1 tunna hälften råg, hälften korn. På detta
halfva hemman belöper sig således spannmålsskatten till 10J tunnor
korn, 1J tunna hvete och J tunna råg, eller på ett helt hemman
till nära 21 tunnor spann^mål. Den, som känner hemmanens ego¬
vidd och förmåner i denna tidigt bebyggda och, när skattläggnin-
garne skedde, redan mycket uppodlade byggd, inser att Skatte-
männcn der endast äro Kronans hälftenbrukare, och att om den
dryga spannmåls-ränfan skall förvandlas i penninge-ränta, kan de¬
ras undergång derigenom beredas, då spannmåls-prisen falla långt
under det medelpris, hvartill spannmålen är beräknad vid, den fixa
penninge-räntans bestämmande. I dessa orters ordinarie ränta
ingå ej eller några så kallade småpersedlar, af hvilka fluctuatio-
nen i spannmåls-prisen kunde mo tvä gas: ty sådana finnas inga i
den ordinarie räntan, som utom spannmålen utgöres endast af nå¬
gra dagsverken, efter markegång, och några artiklar, utgående i
penningar utan förvandling. Af det anförda förmodar jag vara
ådagalagdt, att persedelräntans förvandling i penninge-ränta, in¬
om de egentligen sädesproducerande provinserna, hvilkas ordi¬
narie ränta snart sagdt uteslutande utgöres af spannmål, icke
utan skäl betraktas med förskräckelse, såsom förderflig för skatte-
allmogen; och man hör icke förundra sig, att denna allmoge då
kämpar för bibehållande af sin options-rätt, af hvilken den med
sitt enkla, sunda omdöme väl inser sitt bestånd vara beroende.
Hvad nu grunden för den fixa penninge-räntans bestämman¬
de angår, så måste väl medgifvas, att den är helt och hållet god¬
tycklig. Hvarföre skall den bestämmas efter medel-markegången
för åren 1S24—1843? Om de Committerade eller Utskottet hade
behagat anställa beräkningar för olika 20-åriga perioder, skulle
det visat sig huru vacklande den grund är, på hvilken man nu
Den 20 Juli. 41
vill bygga den fixa räntan för alla tider. Om i stället för
1821—1827 de sistförflutna arén 1844—1817 fatt inga i beräk¬
ningen, skulle räntan blifvit betydligt högre: men deremot lägre,
om, med uteslutande af 1824, markegången för 1844 fått intagas ,
i calculen. Rättvisan af en så godtycklig skatteförvandling bestri»
des väl med allt skäl. Att Kronan och dess löntagande tjenste¬
män i en mer eller mindre aflägsen framlid skola lida förlust ge¬
nom persedel-räntornas förvandling till penningar, är en omedel¬
bar följd af silfrets nödvändigt fallande värde, som i alla tider,
så länge förrådet af denna metall ökas, måste fortfara, emedan
den icke i likhet med andra varor consumeras, utan den större
tillgången måste småningom verka dess fallande i pris. Ännu
mera är osäkerheten af myntvärdet i vårt land att befara. Det
som i detta afseende kan och bör sägas är redan af andra Ta¬
lare anfördt. Ingen myntbestämningslag lärer i nödens tid re-
specteras; och beklagligen ligger just i räntans fixerande till pen-
ningeränta en eggelse till myntförsämring, hvarigenom penninge-
räntans värde, relativt till persedlarne, nedsättes till räntegifva-
rens vinning. Committerade synas sjelfve hafva hyst farhåga för
penninge-räntans försämring och deraf uppkommande förlust för
Kronan, då de icke föreslagit, att räntan omedelbart skulle be¬
stämmas i silfver vid nya skattläggningar, hvilket annars bordt
kunna ske genom enkel jemförelse med andra hemman inom
samma skattiäggnings-district, utan funnit omgången af skatt¬
läggning^ efter gamla grunder nödvändig såsom en förberedelse
för penninge-räntans bestämmande. Ja! de Committerade hafva
erkännt, att förvandlingen af persedel-räntan till penninge-ränta
sannolikt skall leda till skatte-nedsättning (pag. 49 Skattej.-Com.
Betänkande), men såsom en tröst anfört, att denna nedsättning
endast småningom skall inträffa. Snarare är att befara, att den
tid ej är aflägse, då de starka interessen, som lära finna sin räk-.
ning vid skatternas skyndsammare förminskning, skola lyckas att
genomdrifva densamma, dels genom myntförsämringar, dels ge¬
nom klagan öfver penningebrist och deraf härflytande svårighet
42 Den 29 i uli.
att utgöra penninge-skatten. All säkerhet tiar upphört för Kronans
inkomster, för de vigtigaste institutioners bestånd, sedan perse¬
del-räntorna upphört. Deras förvandling i penningar förutsätter
ett helt förändradt ekonomiskt tillstånd i vårt .dand, som inom
århundraden icke skall inträffa — sannolikt aldrig. Statsverkets
beroende af ökade bevillningar, Regeringens deraf uppkommande
beroende af Representationen, förlägenhet för upprätthållandet af
läro-anstalter och barmhertighets.inrättningar, ökade skatte bördor
på alla classer af medborgare, måste blifva de ovilkorliga följ¬
derna. Förändringen kommer att medföra en omhvälfvande in¬
verkan på hela statsskicket.
Förslaget att förvandla de små ränjepersedlarne till penuinge-
ränta vill jag icke bestrida. Det kan med öra lättnad för de or¬
ter, hvarest dessa småpersedlar ingå i ordinarie räntan; men i
fullt flera beskattnings-districter eger detta icke rum. Det synes ej
rättvist, att ingen lindring kommer de skattdragande till godo in¬
om dessa districter. Jag betviflar äfven, att detta förslag kan till-
fridsställa det starka nitet för ränte-förvandlingen, sedan det vun¬
nit en så stark fart genom Skattejemknings-Committéens och Ut¬
skottets fullkomligt radikala projecter.
Det så kallade abderilinka skicket i vårt skatteväsende har
blifvit af en Talare med mörka färger afmåladt. Förhållandet är
på långt när icke så svårt, som han framställt det. Jag åbero¬
par, till upplysning härom, Riskop Heuilins anförande till Stån¬
dets protokoll vid remissen af den Kongliga Propositionen. Svå¬
righeterna af de många skattepersedlarnes beräkning uppskattas
af den värde Talaren mycket högre än de förtjena. Är uträk¬
ningen gjord för ett hemman, så är den ock verkställd, i allt det
hufvudsakligaste, för alla hemman inom samma beskattnings-di-
strict. De små bråken af räntepersedlarne behöfva icke lördelas
på hemmansbråken. Hela summan af ränte-beloppet för ett helt
hemman fördelas lätt på mindre hemmansdelar.
Jag beder få tillägga, att hvad som gäller om ordinarie rän¬
tans förvandling till penninge-ränta, gäller äfven nära nog lika
Vett 29 Juli. 43
inyoket om tionde-lösen efter medelpris. Det äfventyr, som der¬
af uppstår ömsesidigt för räntegifvare och räntetagare, är ofta vid
föregående Riksdagar ådagalagdt. Jag åberopar hvad jag då an¬
fört. Men detta hörer till 20:de och 23:dje punkterna af det¬
ta Betänkande, och lärer icke vid deras behandling undgå Stån¬
dets uppmärksamhet.
v. Talmannen, Biskop Hedrén: Jag instämmer med Doctor
Stenhammar till alla delar, isynnerhet i afseende på förhållandet
i den trakt, der han är boende, hvilket är hufvudsakligen ena¬
handa med hvad som eger rum i min omgifvelse.
Lector /Fallman: Jag anförde, då jag förra gången hade
ordet, åtskilliga facta, för att visa, huru silfret och derigenom äf¬
ven myntvärdet fallit i förhållande tili varors värden under de tre
sednaste århundradena, och begagnade dervid endast några få
ibland de talrika exempel, jag hade mig bekanta. Det var såle¬
des icke någon historisk föreläsning, jag ville lemna: i dessa få
exemplen låg en slående bevisning, nödvändig för utredningen af
denna vigtiga fråga. Det nuvarande kronovärdiet är dessutom ett
bevis, hvartill den föreslagna åtgärden skulle leda.
Man har invändt åtskilligt emot den distinction, jag gjort
emellan de ständiga urgamla räntorna och de i sednare århundra¬
den genom bevillning tillkomna. Likväl grundar den sig på verk¬
liga förhållandet samt är af vigt, emedan de sednare räntorna
skulle utan orättvisa kunna öfcerflyttas på allmänna Bevillning en.
Till denna dass höra Landttågsgärden, åtagen 1617 för Polska
kriget, samt Boskapspenningarna och Akerskatten 1620 till betal¬
ning af Rikets gäld.
En Talare har upprepat, hvad så ofta blifvit anmärkt emot
värt skatteväsende; men han hade kunnat medgifva, att om man
fästar uppmärksamhet på uppkomsten af de så mycket öfverkla-
gade förhållanden, det så kallade abderitiska i skatteväsendet till
stor del försvinner. Räntepersedlarne äro bestämda med afseende
44 Den Z9 Juli.
på de i hvarje landsort vanliga producter, och de brutna talen
härröra deraf, att dessa persedlar fordom utgjordes af samman¬
sättningar af flera hemmansegare gemensamt. Den sednare olä¬
genheten kan lätt undanrödjas, om, på sätt Utskottet föreslagit i
afseende på penningeräntan, de brutna talen försvinna för de min¬
dre persedlarna, när de icke uppgå till halft, och när de öfversti¬
ga ett halft, räknas som hela. De flesta af småpersedlarna äro
nästan endast nominella: de lösas med penningar efter en under
långa tider oförändrad markegång. Uträkningen och redovisnin¬
gen äro icke eller förenade med så stora svårigheter, som man
påstått. Jag åberopar i detta afseende Biskop Heurlins mäster¬
liga anförande i Preste-Ståndet. Det är dessutom icke ordinarie
räntornas förvandling i penningar, jag klandrar: det är emot pen-
ningeräntans fixering efter nu gångbara priser för everldliga tider,
såsom ett lika orättvist, som för Statsverket förderfligt förslag,
jag funnit mig föranlåten att uppträda. Detta förslag blir icke
mindre orättvist derigenom att det, i enlighet med Doctor Tho-
manders amendement, antages endast för småpersedlarna. Skat-
teförvandlingen medför i början stora olägenheter äfven för ränte-
gifvarne i de sädesrika provinserna, eller i sådana, der afsättnin-
gen är trög. Dä räntorna skola i penningar utgöras, blir deraf
en följd, att räntegifvarne på et) gång skynda att afsätta sina pro¬
ducter, priserna nedtryckas, och om en penningecrisis skulle in¬
träffa, blir det nästan omöjligt att anskaffa penningar för skatter¬
na. Men Statsverkets förlust är säker och fortfarande. När för¬
sta steget en gång är taget och alla räntor förvandlade till be¬
stämd summa i penningar, skola förslager om afkortningar oupp¬
hörligen väckas inom Riksförsamlingarna, intill dess hela grund¬
skatten blifvit öfverflyttad pä Bevillningcn; och då Statens behof
under tilltagande utveckling blir större, skall man slutligen till¬
gripa dess allmänna egendom, Kyrkans, Universitetens, Gymnasiers,
flospitalers oell andra Fromma Stiftelsers hemman, föratt genom deras
försäljning eller skattelösen fylla Statsverkets behof. Sådana all¬
männa plundringar finna alltid inom Riksförsamlingen både sympa-
Den SO Juli. 45
thier och försvarare. Man har för dem samma argumenter, som
de, med hvilka den berömde historieskrifvaren Rotteck ursäktat
Franska Nationalconventets åtgärder i enahanda rigtning. Con-
cessioner, sådana som den med ifrågavarande skatteförvandling
afsedda, begagnas ofta vid revolutioner, för att åt nya Styrelser vin¬
na folkets sympathier och vid sakernas nya ordning fästa mängdens
enskilda intressen; men i ett lagbundet, ordnadt samhällsskick,
kan icke något orättvist och för Statens framtida väl mehnligt för¬
slag på längd vinna bifall, det må vara ett dagens verk, eller un¬
der mansåldrar i enskilda intressen agiteradt. Det förevarande
har af den första Mannen i landet, af Sveriges Konung, blifvit
förkastadt och kan icke från någon synpunkt lörsvaras.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Prosten Lindberg förenade sig uti den del af Lector Wall-
mans anförande, hvarigenom förvandling förordas af de så kalla¬
de små persedlarne till motsvarande natura-prestationer: uti spann¬
mål^ smör och dagsverken; alldenstund både likformighet, en¬
kelhet och reda derigenom vinnes så väl för uppbördsverken, som
den skattskyldige, utan att äfventyra de förluster, hvarmed icke
mindre Staten än den enskilde hotas, så framt sagde reduction
omedelbart substituerade penningar eller silfvervärde.
Contracts-Prosten Schram: Hela förevarande ärende är af
för stor allmän vigt och betydenhet, att utan synnerlig gransk¬
ning och noga aktgifvande på alla möjliga ej blott fördelar, men
äfven vådor, svårigheter och förluster, å ömse sidor, lättsinnigt
och förhasladt behandlas. Efter min ringa förmåga har derföre
äfven jag åt detta Betänkande, åt Committerades i många camerala
afseenden högt förtjenta förslag och åt Kongl. Maj:ts Nådiga Pro¬
position derom sökt egna all möjlig pröfvande uppmärksamhet.
För att i allmänhet nu yttra mig deröfver, instämmer jag då först
till alla delar i hvad af liera Talare här redan är anmärkt, röran¬
de bristerna i formelt afseende vid Committerades, af Utskottet i
46 Den 2!) Juli.
allmänhet förordade, Skatteförändringsförslag, att nemligen vid
detsammas aflemnande ifrån Kongl. Maj:t till Rikets Ständer ge¬
nom Nådig Proposition alldeles saknades ej mindre de i Grundlagen
föreskrifna, för Utskottets och Ständernas upplysning' och bedö¬
mande dock väl behöfliga, yttranden deröfver af vederbörande
Auctoriteter och Embetsverk, än äfven den ganska erforderliga
åtgärd, som bordt den slutliga pröfningen föregå, och om hvilken
Rikets Ständer sjelfva vid sista Riksdag i underdånig skrifvelse
till Kongl. Majit den 23 Maj 1S15 anhöllo, att nemligen ”alla
räntegifvare Läns- eller Districtvis måtte i ämnet varda hörde”,
om de vilja hädanefter fortfarande, såsom hittills, ega optionsrätt
att in natura, eller heldre ikläda sig skyldigheten att .i penningar
contant, årligen erlägga alla Statens så väl egna behållna, som åt
andra indelade och anordnade räntor och tionde. Det ser nästan
ut, som hade man, af fruktan i förhand för afslag hos räntegifvare
till förslaget, underlåtit deras hörande.
För öfrigt och i hufvudsaken hafva Doctor Stenhammar och
Lector Wallman uttalat enahanda åsigter, som mina egna, så att
jag kunde nöja mig, att med dem blott instämma. Jag anhåller
dock, att, vid de ur Committerades Betänkande af Utskottet i
dess Utlåtande pag. 10 anförda och åberopade skäl för natura-
räntornas och tiondens tillstyrkta tolala förvandling och utbyte i
penningar, här få i fråga om 3:dje punkten äran göra några an¬
märkningar, som, jemte hvad Doctor Stenhammar derom så sannt
och bevisande anfört, också i sin mån torde ådagalägga, att den¬
na skyldighet till allmän penningeskatt och lösen skall för de skattdra¬
gande fastheldre medföra svårigheter, än den af Committerade fö-
respeglade lättnaden, att till alla utskyldernas erläggande anskaffa
erforderliga contanta medel.
Ehuru efter min tanka alltför lösligt, synas dock Committe¬
rade jemte Utskottet hafva sökt taga i något betraktande begge
sidornas, — Stålens såsom räntetagare, och de Skattskyldiges,
såsom räntegifvare, — förmenta intressen af den föreslagna skat-
Den 21) Juli. 47
te-för tind ring en, den man blygsamt nöjt sig med att kalla blott
''förenkling ’’ Man har då föregifvit, med exempel ur det fram¬
farna, ehuru af endast de Kronan directe tillkommande räntor och
spannmål, att intet behof skall å någondera sidan nu mera före-
tilinas för atla jordbruksskatternas utgående in natura; ty Slaten,
sager man, har redan afstått rättigheten att sina räntor uppsäga,
och spannmålen, såsom den enda räntepersedel, hvilken Kronan
sjelf använder, kan, med mindre kostnad och besvär, härefter er¬
hållas genom upphandling. Denna uppgift lemnar jag i sitt vär¬
de; inen vågar likväl, i motsats härtill, antaga såsom allmänt bå¬
de kändt och erkändt, att åtminstone Staten ännu aldrig varit den
lyckligaste i dylika upphandlingar. Vanligen uppköper den lika
litet sina förnödenheter för det blista priset, emot det i orterna
gängse, som den ej heller plägar få sälja dem för det högsta.
Arliga erfarenheten torde beklagligen derom vittna tillräckligt.
Men äfven de skallskyldige förmenar man icke heller vara i be¬
hof härefter, att in natura utgöra sina räntor m. m., enär det nu¬
mera, emot förr, skall vara så ”ojemfärligen lutt'' för de skattdra¬
gande, att afsätta deras producter och derigenom bereda sig pen-
ningetillgång för utskyldernas erläggande med blott contanta me¬
del. Ja dessa skattskyldige sjelfva — ehuru ännu veterligen i
ämnet icke hörde — föregifvas likväl af Committerade redan haf¬
va just på enahanda sätt ”bedömt” detta förhållande, såsom be¬
vis hvarpå åberopas, att i hela Riket, med undantag af Calmar
och Upsala Län, största delen af spannmålen skall hafva blifvit
löst med penningar, och blott en mindre del deraf till Kronan er-
lagd in natura. Att ej vilseledas af dessa allmänna uppgifter,
som lenina alldeles ovidrörda de särskilda förhållanderna under
olika år med olika markegångar, hvilka naturligtvis föranleda op¬
tionsrättens olika begagnande, måste härvid noga anmärkas, att
den ifrågavarande hittills lösta spannmålen endast och allenast va¬
rit den Kronan tillkomna runte-afrads- och tionde-säden, och så¬
ledes utgjort blott en del af allt hvad numera skulle komma att
för alltid med penningar lösas, samt att af Kronans behållna spann¬
48 Den 29 Juli.
mål tilloppet för afsalu fördenskull hittills ej heller kunnat vara
relativt så stort för hvarje enskild skattskyldig, att det ju åtmin¬
stone utan särdeles svårighet hittills låtit sig afyttras och i erfor¬
derliga penningar förvandlas. Men om numera alla skatter till¬
sammans ovilkorligen biefve påbjudna att med penningar lösas, så
blefve förhållandet med spannmålshandeln helt annorlunda än hit¬
tills, enär deraf vore en gifven följd, att en hvar skattskyldig hä¬
danefter oundgängligen måste sjelf försälja och i penningar reali¬
sera ej blott sin enskilda, dagliga behofvet öfverstigande, spann¬
mål, än ock Kronans behållna ränte-afrads- och tionde-säd, samt
dessutom och ytterligare hela den spannmål i räntor och tionde^
som, till ännu större qvantitet än Kronans egen, disponerad och
indelad, hittills dock fått af de skattskyldige in natura utföras till
Embetsman, Stater, Verk och Inrättningar, att af dessa ränte- och
tionde-tagare sjelfve med egen omtanka på förmånligaste sätt för¬
säljas och godtgöras. Hela detta sålunda sammanlagda, högst be¬
tydliga, spannmålsbelopp skulle det nu deremot åligga ensamt de
skattskyldige att ovilkorligen föryttra och derföre anskaffa alla er¬
forderliga penningar för hela den fastställda skatternas lösen. Vi
vete dock alla, hvilken svårighet det redan förut är för allmogen
i vissa Län och orter, att prestera penningar för dess nu egan¬
de, ehuru vida färre, contanta utskylder; huru mycket mera be¬
kymmer skulle då icke hädanefter de skattdragande tillskyndas,
om deras contanta utskylder komme att så oerhördt och oklokt
genom natura-utbytet förstoras? I stället för den förespeglade
lättnaden vid spannmålsafsättningen, anser jag således tvärtom
följden af denna reform nödvändigt då blifva en särdeles försvårad
försäljning och nedtryckta priser, säljarne till jemn och ostridig
förlust. Ty på städernas torg, allmogens vanliga afsättningsorter,
skulle isynnerhet vissa tider, såsom till förestående Uppbörds-
stämmor, sammanströmma så betydliga spannmålsbelopp till nöd¬
tvungen försäljning, härefter emot förr, att det då nästan odeladt
komme att ligga i de spannmålshandlande köpmännens egen makt,
att
Den SO Juli. 4‘J
att efter behag sätta pris eller vanpris på all den torgförda och
till afyttring concnrrerande säden, hvarigenom, med den illa ord¬
nade spannmålshandel af oriad vara, som hos oss förefinnes, de
skattskyldige alltid skulle tillskyndas de nu oberäkneligaste förlu¬
ster. För att då skalla hela penningesurnman, som motsvarade
en bestämd lösen för den spannmål, hvilken man hittills kunnat,
der man så önskat, få aflemna in natura, skulle man derefter
möjligen nödgas afyttra ett vida större qvantum sud, emot hvad
nu till tumtal redan är anordnadt och bestämdt, och i synnerhet
skulle en sådan öfverjörsäljning till högre belopp, än räntan och
tionden i sjelfva verket vore, blifva en nödvändighet under t. ex.
sådana år, som 1S11, då spannmålen, skadad af regn i bergnin-
gen, allmänt folie i underpris. Sålunda blefve den skattdragande
visst icke den, som vunne på förändringen, så lätt man än för
närvarande må låta förleda sig till motsatta förhoppningar.
Men äfven för de löntagande, för Embetsman, Verk och Sta¬
ter, som ifrån spannmål m. m. till blott contanta penningar här¬
efter finge sina kronoräntor och all tionden förvandlade, så vida
ej hela till dem utgående summan blefve för alltid bestämd,
komme nyss omförmälda prisnedsättning på all concurrerande sa¬
luspannmål i stad och land att jemväl i vissa fall medföra en på¬
taglig förlust, i anseende till den mehnliga verkan, som de må-
nadtligen blifvande lägre priscouranterna skulle utöfva på den år¬
liga mar liegång ssättning en, efter hvilken en del af tionden hvart
5:te ar borde till medelpris i värde omregleras.
För öfrigt och om än ett fixt värde i silfver nu åsattes alla
de till Kronan härefter indragande räntorna och spannmålen, att
årligen med enahanda penningebelopp ifrån Staten utgå till alla
dem, ifrån hvilka dessa naturaräntor och denna spannmål för all
framtid indrages emot penningeanslag; så vore likväl, — på sätt
af andre Talare här redan blifvit anmärkt och af Utskottet samt
Committerade sjelfva medgifvet, pag. 11, — hvarken silfvervär-
Högv. Presle-Ståndets Prat. 1848. 9:de Band. 4
50 Den 20 Juli.
det, som under tidernas längd, om ock ; ngsamt, alltid nedgått
och nedgår under spannmålens och nalurapersedlarnas verkliga
värde på en viss tid, med denna skatteförvandling betryggadt, ej
heller blefve faran lör en rubbad Riksmyntets bestämning för all¬
tid så alldeles undanröjd, att ju kommande generationer äfven
kunna få upplefva de criser, som i vårt fädernesland förut icke
varit främmande eller oförsökta, och på hvilka criser, om de för¬
nyades, antingen ränte- och tionde-tagarne, som mistat sin na-
tura-indelning, eller ock med visshet Stalén sjelf, om den skulle
genom tillskott medelst bevillning godtgöra dessas indelnings-för-
luster, mest kornme att förlora. Blott de skattskyldige skulle dy¬
lika criser lända till vinning, hvadan det ock måste ligga i egen¬
nyttiga räntegifvares intresse, att myntförsämringen heldre på¬
skynda, än afvärja.
Att detta allt icke blott är möjligheter, men af erfarenheten
till full trolighet redan förr besannadt, anser jag vara tillräckligen
åskådliggjordt genom de här i dag af Lector Wallman medde¬
lade intressanta uppgifterna om de olilia belopp af varor, dem
man för en alltid gifven vigt silfver kunnat köpa eller tillbyta sig
på olilia tider ifrån 1-1- och 1500-talet intill nu: uppgifter, som
ej endast utmärka sig för den af Doctor Sandberg så kallade hi¬
storiska forskningen, för att sprida ljus öfver forntidens förhål¬
landen, utan äfven hafva, för ett rätt uppskattande af persedlar¬
nas vigt och värde för både Kronan och räntetagarne, sin fulla
tillämplighet ännu och onekligen bibehålla den i all framtid. Ty
detta nu, hvaruti vi lefva, blir väl ock, vill Gud, en gång för an¬
dra slägter efter oss en forntid, och jemförelsen emellan silfrets
och persedlarnas värde förr och dä blir just det säkraste vittnet,
om den föreslagna ränteförvandlingen utfallit Kronan och dess
Embetsman m. II. till förlust eller icke. Betydelsefull ^isynner¬
het i delta afseende visar sig ock nu den hårdnackade gensägel¬
se, med hvilken i Hederv. Bonde-Ståndet under denna Riksdag
alltid mötes förslaget, att, till myntlagens och sedelutvexlingens
Den 2i) Juli 5i
betryggande, i Grundlagen ma intagas det bestämmande, hvar-
enligt 'Hankens sedlar skola vid anfordran, efter deras lydelse, af
Bankett med silfver inlösas.”
Om derföre Utskottet behagat stadna vid Kongl. Maj:ts Nå¬
diga förslag till grundräntornas sammandragning oell utbyte till
ett mindre antal persedlar, så hade deremot visst ingen ting va¬
rit att skäligen anmärka; äfvensom jag icke vill motsätta mig de
mångfaldiga småpersedlarnas förvandling i penningar, ehuru jag
äfven derigenom väl föreser en ostridig framtida för lust för Sta¬
ten; men denna blefve dock ensam af mindre betydenhet, änden
som uppstår genom alla räntornas och tiondens förvandling i
penningeskatt. Att likväl nu med ens utbyta alltsammans, både per¬
sedlar och spannmål emot penningeränta, det är en nyhet och ett om¬
störtande af hela vårt beskattningsväsende, medförande, såsom visadt
är, dubbla förluster för både de skattskyldige och den eller de skatt¬
tagande, hvartill jag för min del icke har samvete att gifva mitt bifall^
utan måste jag derföre å Betänkandet i denna och härmed samman¬
hang egande delar vördsamt yrka återremiss, anseende jag för
öfrigt, lika med Biskop Hallström, denna vigtiga fråga, utan all¬
sköns fara, men deremot till nödig upplysning och verklig lycka
för hennes vidare behandling, ganska väl kunna anstå och upp¬
skjutas till nästa Riksdag, sedan man först, som sig bör, varit i
tillfälle att i ämnet få höra alla vederbörande. Utskottet sjelft,
lika med Committerade, har ock, ehuru föga conseqvent, för vis¬
sa fall medgifvit ett sådant de skattskyldiges hörande, innan de
oåtspordt betagas rättigheten att in natura utgöra nuvarande per¬
sedelräntor, t. ex. Ostskattens gifvare i Herjeådalen, Sala Silfver-
verks delegare, Häst- och Rotevacance-betalare m. fl. Samma
rätt att sig yttra i ämnet hade väl ock af samma skäl bordt till¬
komma alla de skattskyldige, hvilka å ena sidan frågan så nära
rorer, för att åtminstone först få en allmän opinion inhemtad, äf¬
vensom ock med allt fog kan hemställas - hvad man dock minst
af allt synes hafva tänkt uppå — huruvida icke å andra si¬
dan äfven de ränte- och tionde-tagande i allmänhet, såsom Uni-
5l Den 29 Juli.
\ ersiteterna, Elementar-Lärostaten, Miliiiii - och Civil-staten, Kyr¬
kors och Fromma Stiftelsers målsmän sami Rusthållare i afseen¬
de [>a Augrnents-räntan, hvilka allas rätt häraf så väsendtligen be¬
ror, jemväl hade bordt lemnäs tillfälle att sina tankar häröfver
uttala. Ohördan blefve åtminstone då ingeri dömd, och man und-
veke då visligen den smak af våld och tvång, som eljest onekligen
vidfästes detta förslag, om det nu, okändt lör allmänheten, bråd-
störtadt blefve antaget. Frågan är ju så riksvigtig, genomgripan¬
de och ”vidtomfattandeatt, innan den till slutlig pröfning före-
retages, hela detla förslag, — som Committerade sjelfve kallat
hvad det ock är: ’’ en för lindring i Statens mer än sekelgarn la jordbeskatt¬
ning’', ■— ännu blott vid Riksdagen kändt och kanske der af mån¬
gen ej till alla dess delar fullt noga begrundadt, äfven bordt till
allmän kunskap i hela Riket först blifva kringspridt och tillgäng¬
ligt. Det förhastade sättet, att nu vid Riksdagens slut likasom
summario processu behandla ett så maktpåliggande ärende måste
jag högt ogilla och äfven deremot mig alldeles reservera.
Prosten Traneus: Denna punkt kan jag ej bifalla, hvad be¬
stämmandet uti silfvervärde beträffar. Uträkningen blir väl något
lättare för uppbördsmannen, men icke mycket; ej eller är uträknin¬
gen för hans skull, ulan han för uträkningens. Man känner ju be¬
stämdt, huru varor stiga i värde emot silfver, märkbart redan inom
tiotal af år, märkligare inom större tidrymder. Väl måste det sjun¬
kande silfvervärdet nå minimum långt öfver noll, och sannolikt åter
börja stiga till en obestämd höjd. Detta beror på handelsförhål¬
landen. Jag ogillar att här lägga en så osäker grundval. Rättre
är att enligt Kongl. Maj:ts förslag, förändra de många räntepersed-
larne till spannmål och smör. Dessas värde omvexlar väl myc¬
ket inom kortare tid, men det ena året ersätter det andra, och för
längre tid är värdet mera jemt. Både kronans och löntagares rätt
bevaras bättre genom det sednare alternativet. För öfrigt yrkar
jag vid denna ränteförvandling att helgden af eganderätt och pri¬
vilegier iakttages.
Den i9 Juli. 53
Prosten Carlander: (Jpprigtigt erkännande min oförmåga att
ingå uti någon upplysande och öfvertygande behandling al ifråga¬
varande högst vigtiga ämne ber jag att så v al i premUser som con-
clusion få instämma med Doctor Gumaelius i det anförande, hvar¬
med han begynte denna öiscussion, och anhåller blott i korthet få
tillägga. Hvad Doctor Stenhammar anfört i afseende på vissa hem¬
man i hans ort är af så speciel och lo al beskaffenhet, att del, i
min tanke, icke föiljenai särdeles afseende i jemförelse med den
allmänna och grundade klagan, hvilken både emellan och under
Riksdagar förspörjes öfver de prejerier och vexation?., hvartill nu
varande förhållande emellan räntetagare och räntegifvare lemna ut¬
rymme. Delta har alltförlänge varit en svår förargelseklippa emel¬
lan Bonde-Ståndet i allmänhet och Tjenstemanna-classen, och gjuter
stundeligen närande olja på Ståndsafvoghetens olycksbringande låga.
Hr Doctorn synes af ömhet för räntegifvarne yrka afslag på ränteför-
vandlingen; med hänseende till min ort, — och, jag vågar tro, den
ojemnförligt största delen af Riket, — kan jag omvända förhållan¬
det, och får, just af samma skäl, yrka bifall till ifrågavarande för¬
slag. De har med så bjerta färger skildrade far! ägor kan jag ej
dela, och tillstyrker derföre bifall till ifrågavarande 3:dje punkt och
de dermed i sammanhang stående följande.
Doctor Sandbery: Till mitt förra yttrande torde jag, i anled¬
ning af hvad som sedermera förekommit, få tillägga följande:
Jag har ingalunda förnekat vigten af den historiska forsknin¬
gen angående äldre tiders varupriser och vårt urgamla skatteväsende.
Sådant sprider ljus öfver forntidens förhållanden; men bevisar icke
ändamålsenligheten af det gamlas bibehållande.
Olikheten i afseende på upprinnelsen af den urgamla Jorde-
boksräritan och den i sednare tider tillkomna Hemmantalsränta!! var
mig icke obekant Den antyddes äfven af mig; men följer vä! af
denna olikhet, att de nu mera icke bägge ega naturen af bestående
grundskatter? Eller månne Talaren vill borttaga den sednare och
öfverflytta den på bevillningen ?
54 Den 29 Juli.
Silfrels värde kan icke oupphörligen successivt förminskas; ly
då skulle de! slutligen blifva = 0, hvilket är orimligt. Della är
af en föregående Talare redan visadt. Om efter 300 års förlopp
dess värde i förhållande lill födoämnenas 300-åriga medelpris skall
befinnas lägre än det värde, som det för närvarande eger. kan väl
nu svårligen hvarken jakas eller nekas. Del kommer väl alltid att
bero af productionens förhållande till folkmängden. Det vissa är,
att på den fot. som de financiella förhållanderna i Europas länder
nu äro ordnade, blir värdemätaren Silfver underkastad långt mindre
fluctuationer i pris än någon annan vara. Och om man äfven ville
antaga en successiv förminskning af denna metallens värde; så må¬
ste den på hvarje sekel vara så liten, alt den alltid blir omärklig
och icke kan kännas. Dessutom gäller ju förvandlingen hufvudsak¬
ligen de så kallade små-persecllarnas ändelösa skara. Enligt Seere-
teraren Stuarts uppgift, bilagd Professor Thomanders anförande,
uppgå de samt och synnerligen till ett markegångspris af endast
917,000 R:dr banco = 311,000 R:dr specie = 20.610 skålpund
fin silfver, räknadt i runda tal. Om någon obetydlig minskning uti
värdet på denna silfver-qvantitet under en följd af flere sekler skulle
kunna ega rum, så sker den ju till förmån för den med grund¬
skatter hardt betungade jorden; och för det förändringen möjligtvis
under hundratals år kan medföra en sådan verkan, är det väl icke
skäl att bibehålla vårt barbariska skattepersedel-väsende.
Man har hemlat åtskilliga betänkligheter emot förslaget ifrån
våra Riksbankrutter och myntförsämringar. Jag har icke heller nå¬
got öfverdrifvet förtroende till ett orubbeligt bestånd af nuvarande
realisationsgrund. Förslå hälften af 19:de seklet har selt ett pär
Riksbankrutter i Sverige och andra hälften kan få se ett par till.
Derföre måste skattepersedlarne förvandlas till silfver, men med
rättighet för de skattdragande att betala med landets gångbara mynt,
dock alltid efter silfrets verkliga värde, för 1 R:dr specie eller en
mark finsilfver, enligt den vid liqvidations-tiden gällande mynt-
bestämningslagen. Fördenskull tänker jag mig saken sålunda. Om
inan t. ex. år 1900, liksom nu, preglar 16j R:dr specie af 1 skål¬
Den 29 Juli. 55
pund v. v. finsilfver; men om sedelvärdet då är blott hälften af
hvad det nu är. eller i stället för 128 sk. i sedlar, sam nu betalas
för 1 R:dr specie, man då måste derlöre betala 256 sk.’ sfi skola
de skattdragande då också betala efter dåvarande silfvervärde 256
sk. i sedlar för 1 R:dr specie. Skulle åter utmyntningsgrunden af
specie-riksdalrar äfven undergå förändring, så mäste naturligtvis
värdet beräknas efter den qvantitet finsilfver, som deruti ingår. På
detta sätt skulle man få skattebeloppet uttryckt i ett värde, som
väl af alla menskliga ting vore underkastadt de minsta möjliga
fluctuationer. Det blefve äfven derigenom förvandladt till en enda
uti penningar alltid lätt beräknad artikel, nemligen finsilfver, i stäl¬
let för de 2 eller 300 olika persedlar, hvilkas pris nu hvarje år
måste särskildt uträknas.
Det har äfven blifvit sagdt, att de många persedlarne med myc¬
ken vishet hafva blifvit intagne uti skatterna, emedan dessa persed¬
lar äro af den natur, att då somliga af dem falla i pris, så stiga
andra, och således skulle sammanlagda penningevärdet för dem alla
för hvarje år blifva i det närmaste lika. Hvad småparsedlarna an¬
går, är detta vanskligt att säga för deras oräkneliga mängd skull.
När man betraktar tabellerna uti Committéens betänkande, synes
sådant uppkomma endast tillfälligtvis, och sannolikt deraf att för
många af alla dessa småsaker föga olikhet förefinnes uti de åsätta
markegångspriserna. Men med några större artiklar, äfven af myc¬
ket skiljaktig natur, visar det sig bestämdt, att de vissa år stigit
eller fallit i pris liktidigt med hvarandra. Så t. ex.
i Norrland
år 1827 en tunna råg 8: 24, 1 t:a lax 19: och 1 lisp. smör 3: 16.
år 1841 en tunna råg 10: 32, 1 t:a lax 38: och 1 lisp. smör i: —
i Calmar Län
år 1825 en tunna korn 4: 32. och 1 lisp. smör 4: 24.
år 1838 en tunna korn 7: 32. och 1 lisp. smör 5: 16.
I alla händelser synes mig, att de skäl, man vill hemta af ett så¬
dant förhållande, ingalunda äro af den vigt. att man derföre bör bi¬
56 Den S9 Juli.
behålla våra otaliga skattepersedlar, särdeles när en nästan fullkom¬
lig likhet hvarje år i skattebeloppet kan vinnas genom den enkla
utväg, som blifvit föreslagen. Man undviker derigenom också en
annan olägenhet, som synes vara ännu större, den stora skiljaktig¬
heten i persedelprisen på olika år, så att uti Calmar Län. der det
märkvärdiga oxebråket förekommer, markegångspriset på en lag-
gild oxe det ena året kan vara 22 R:dr och ett annat år 41 R:dr
82 sk. eller nära dubbelt. Huru man än ser saken, synes den
ifrågavarande förenklingen vara mycket önskvärd. Det är åtmin¬
stone ett steg, sorn man utan minsta fara till en början kan taga.
för att åstadkomma en betydlig förenkling och narma sig den ännu
större förändring uti vårt skatte- och uppbördsväsende, som man
åsyftar och pröfvar vara nyttig. Härigenom skulle åtminstone den
anledningen till klander, sorn man hemtar af det absurda och ab-
deritiska uti våra 800 räntepersedlar blifva undanröjd.
Hvad slutligen angår förändring uti levereringssättet af den
stora artikeln spannemål, så möta visserligen dervid flere betänk¬
ligheter. lnvändningarne, som kunna göras från de löntagandes sida,
upptog jag till undersökning uti mitt föregående anförande. Nu
har man framhållit de svårigheter, för hvilka ränte- och tionde-gif-
vare skulle blifva blottställde, om de skola hvarje år ovilkorligen
efter ett visst medelpris contant betala spannemålen både till Stats¬
verket, lill allmänna inrättningar och till enskilde löntagare, ty vid
den årstid, då skatterna måste erläggas, skulle en stockning i span-
nemålshandeln uppstå, som åtminstone i sädesrika orter kunde ut¬
omordentligen nedtvinga försäljningspriserna till stor förlust och
skada för de skattskyldige. 1 någon mån kunde denna olägenhet
undvikas, om skatterna få erläggas uti 2:ne terminer vid lämpliga
årstider. Afven synes det som concurrensen på den inhemska
spannemåls-marknaden icke, genom den uti 3:dje och 20:de punk¬
terna föreslagna förändringen, skulle blifva synnerligen större än
den nu är. Det är endast besväret med försäljningen, som derige¬
nom skulle förflyttas ifrån Statsverket och enskilde löntagare till
ränte- och tionde-gifvarne sjelfva. Nu är del Staten och löntaga-
Den 29 Juli. 57
garell, sorn måste ombesörja huru den till leverering uppsagda span-
nemålen skall kunna emottagas, förvaras och förvandlas till pen¬
ningar. Då blir det de skattdragande, som alltid måste vara be¬
tänkte på försäljningen : Staten och enskilde löntagare måste då i
stället köpa sina behof. Men det spannemålsförråd, som skall säl¬
jas, blir derigenom icke större, ehuru det kanske skulle komma att
utbjudas på en gång i större mängd, hvarigenom priserna skulle
mer än eljest kunna nedtryckas. Ett annat hinder för denna för¬
ändring har man ock funnit deruti, att Statsverket skulle göra en
uppoffring af 60,000 R:dr årligen, för att till alla löntagare betala
16 sk. b:co i tillökning på hvarje tunna, såsom ersättning för den
förlorade forselrätten. Visserligen blir det en stor årlig utgift: men
den medför en lättnad för den af grundskatter hårdt betungade skat-
tejorden, för hvilken den 6-mila forslingsskvldigheten är ett tryc¬
kande onus: den kommer att i egenskap af bevillning fördelas och
utgå af alla samhällsclasser så väl löntagare som tiondegifvare; och
för denna orsaks skull synes det mig icke vara skäl att motsätta
sig förändringen.
Emellertid framställas härvid många betänkligheter både från
de tionde-gifvandes och tionde-tagandes sida; och då uti Rikets
Ständers underdåniga skrifvelse af den 24 Maj 1845 uttryckligen
blifvit hegardt, att vederbörande, hvilkas rätt och bästa härvid är i
fråga, måtte Länsvis höras öfver de förändringar, som i detta afse¬
ende blifvit föreslagna, så har jag ingen ting emot att denna huf-
vuddel af skattelörenklingsfrågan uppskjutes, till dess ett sådant
vederbörandes hörande egt runi, hvilket väl i alla möjliga händel¬
ser kan i behörig ordning verkställas före nästa Riksdag, då äfven
hvad som nu härutinnan uppskjutes kan i rättan tid till slutligt af¬
görande företagas.
Häruti instämde Doctor Lyth och Comminister Schagerberg.
Prosten Berlin: Emedan denna puncten är i hela Betänkan¬
det väsentligaste eller sjelfva Cardinal-puncten, har jag anmält
mig att härvid säga några ord; helst sådant möjligen kunde anses
58 Oen Z9 Juli.
åligga mig, då detta Betänkande utgått från den Afdelning, som
jag tillhör, ehuru det mesta och det hufvudsakliga förehades under
min bortovaro på permission.
Hvad som blifvit anmärkt, angående det uraktlåtna hörandet,
godkänner jag till alla delar, och jag medgifver således, att det är
en brist i målets behandling, att icke först och främst Auctorite-
terna här i Stockholm blifvit hörde, och sedermera att man icke
föranstaltat om ett hörande af Räntegifvarne i landsorterne. Ock¬
så ansågs på Afdelningen denna sistnämnda omständighet vara af
den vigt, att det länge streds om tillstyrkandet deraf, ehuru denna
åsigt undertrycktes genom en votering.
Deremot, hvad angår den gjorda anmärkningen, att skatte-
förenklingen icke borde ifrågasättas till vidtagande förr. än 2:ne
vilkor förut blifvit uppfyllde, nemligen ett säkert och bestämdt
myntvärde samt en fullkomligt tryggande method för markegångs-
sättningarne, så att fullkomlig rättvisa dervid alltid vore att på¬
räkna, så tillåter jag mig genmäla, att vi i afseende på det första
vilkoret väl svårligen kunna komma längre än till den trygghet,
som vi för det närvarande hafva uti den fastställda realisations-
grunden, som hvilar på 1830 ars myntfot. I afseende på det
2:dra vilkoret torde jag få hänvisa till momentet F i detta Be¬
tänkande, hvarest förekommer ett förslag till ny förordning för
markegångssättningarne, och i hvilket förslag, så vidt det icke be-
finnes nog betryggande, man har sig öppet lemnadt att projectera
de förändringar, som janses lämpliga. En väsentlig förbättring
torde ändå befinnas ligga deri, att då markegångarne skulle fram¬
deles komma att sättas i April månad, skulle dervid komma att
tagas i beräkning de priser, som varit gällande under de sex sist
förflutne månaderne. Deraf skulle naturligtvis följden blifva, att,
om också priset nedtrycktes på hösten genom storleken af den
varumängd, som då bringas till marknaden, så skulle en utjem-
ning komma att försiggå under vintermånaderna och en någor¬
lunda rättvis prisbestämmelse kunna utfinnas vid sammanträdet
Den 29 Juli.
t>9
fram på våren, då man antog en medelsumma af de priser, som
varit rådande under alia 6 månaderne eller hela den egentliga
försäljningstiden.
Då nu detta Betänkande icke kommer att vinna det Högvör-
diga Ståndets bifall, utan blir återremitteradt till ny handläggning
af frågan, anser jag det vara af vigt, att Ståndet uttalar sin åsigt,
antingen Utskottet bör taga till utgångspunkt det så kallade Usta
alternativet eller det 2:dra alternativet eller ock det nyss upplästa
förslaget af Doctor Thomander. Så vida jag icke uppfattade Doctor
Thomanders förslag origtigt, skiljer det sig ganska betydligt från
det 2:dra alternativet, alldenstund herr Doctorn vill hafva qvar
natura-praestationerna uti vissa större artiklar, såsom Spannemål,
Smör, Dagsverken etc., till hvilka väl enligt 2:dra alternativet
samtlige räntepersedlarne skulle förvandlas efter uträkning af en
medelmarkegång för 20 år (1824—1843), dock så att de samtli¬
ge komme att lösas med contant efter en bestämd reductionsgrund,
då Doctor Thomanders förslag endast medger en sådan ovilkorlig
lösningsrätt för alla småpersedlarne, hvilka kunna antagas utgöra en
tredjedel af det hela.
Hvad sjelfva hufvudfrågan angår, så kan jag icke förneka, att
jag anser något deri böra tillgöras, och detta något vara minst
sä mycket som Doctor Thomander har föreslagit. Att denna för¬
ändring kommer att ådraga Staten förlust, derpå fäster jag mindre
afseende, då dels en sådan förlust uppkommer så långsamt och
så i små partier, att man behöfver fästa sig vid en längre tids¬
period lör att finna den märkbar, dels densamma kommer natur¬
ligtvis i sinom tid att genom bevillning fördelas på samtliga med-
lemmarne i Staten och således äfven att ersättas, till en propor¬
tionerlig andel mot det hela, just af samma räntegifvare, sorn
komma att åtnjuta vinsten. Ty att en sådan förlust verkligen
kommer att för staten uppstå utaf den föreslagna förändringen,
det anser jag vara alldeles uppenbart, och utom de mångfaldiga
skäl, som för bevisningen af denna sats blifvit förebragta under
60 Den 29 Juli,
discussionen, torde det befinnas ligga en alldeles slående argu¬
mentation uti det kända och i Doctor Thomanders anförande cite¬
rade förhållande, att Skåne, som i Carl XI:s tid fick sina utlagor
valverade i penningar, och då ansågs lika mycket onereradt
som Sveriges öfriga provinser, nu utgör sina ordinarie räntor
till Statsverket med en tredjedel — ja till och med endast
med en niondedel af hvad samma räntor uppgå till i Sveriges
öfrige provinser. Det inhemtas nemligen af Comitterades för
Skatte-förenklingen afgifna betänkande, att samma utlagor,' som
på ett hemman i Skåne liqvideras med 19 å 20 R:dr, utgöras i
Sveriges öfrige provinser till ett betydligt högre, ehuru mångfaldigt
olika belopp, från 53 R:dr ända till 183 R:dr.
Jag tillåtermig fortfarande yrka derpå, att det Högv. Ståndet ville,
till ledning för Stats-Utskottet, uttala sin åsigt huruvida Ståndet an¬
ser Utskottet böra vid ny handläggning fästa sig vid det l:sta alterna¬
tivet eller det 2:dra eller ock vid Doctor Thomanders förslag.
Doctor Gumaelius: Det torde föga gagna att ytterligare orda
i detta ämne, då meningarne äro hvarandra så motsatta, att ingen
förmedling synes möjlig, och jag kan så mycket hellre derifrån
afhålla mig. som, sedan jag begärde ordet, Doctor Sandberg till
besvarande upptagit de hufvudsakligaste anmärkningarne af för¬
slagets motståndare. Jag åberopar hvad han yttrat till vederlägg¬
ning af en Talare, som gått så långt på conservativa sidan, att
han icke velat medgifva någon förändring, och trott förvandlingen
efter silfvervärde alldeles olämplig, emedan detta värde, enligt hans
påstående, alltför mycket varierar. Mig synes, att de som huf¬
vudsakligen påstå att saken är så eller så, utan att med factiska
uppgifter på ett öfvertygande sätt förmå grunda sin bevisning, å
båda sidorna, gerna kunna taga hvarandra i hand, bekännande att
den enes blotta ord bevisar lika mycket eller lika litet som den
andres. En Talare har sagt, att sjelfva Kongliga Committéen ej
otydligt erkänt, att ett förringande af silfvervärdet efterhand må¬
ste ega rum, enär den föreslagit, att nya skattläggningar ej direct
skulle göras med beräkning i silfver, utan genom en längre om-
Den 29 Juli. 61
väg, så att de först gjordes i likhet med hvad förr varit före-
skrifvet, och sedan genom reduction bringades till bestämning i
silfver. Detta torde dock helt enkelt böra förklaras derigenom, att man
på sådant sätt ville i möjligaste måtto försäkra sig derom, att nya
skattläggningar skedde efter samma grunder, d. v. s. efter sam¬
ma method som de gamla, och att således all billighet blefve här¬
vid iakttagen. Ett annat skäl har man velat hemta derutaf att.
då på en viss tid af året alla skatter skola contant erläggas, con-
currensen af dem, som vilja afyttra spannmål, biir så stor, att denna
vara måste falla till vanpris. Detta låter något. Hjelpen är lik¬
väl lätt, om uppbörden delas på olika tider. Så vidt jag vet, lä¬
rer Sverige vara det enda land, eller åtminstone ett bland få,
der skatterna på en gång årligen afbördas, och då detta sätt äfven nu
är ganska tryckande, kan väl i alla fall ett sådant förhållande icke
i längden komma att fortfara. Tar man i betraktande dylika om¬
ständigheter, som ej röra sjelfva principen, är det icke svårt att
uppställa Ilerfaldiga hinder, om man endast vill söka sådana ■—
En Talare, som i medgifvande annars gått temligen långt, har
klandrat, att Utskottet föreslagit, det somlige räntegifvare skulle
höras, huruvida de ville ingå på förslaget, men att andra deremot,
hvilka utgöra det vida större antalet, icke skulle tillfrågas, och
har ogillat denna inconsequens. Det bör likväl besinnas, att de
förre, t. ex. Sala silfververks delegare, endast äro sådane, hvilkas
skattskyldighet är grundad på bestämda contracter med Kronan,
och att utan deras medgifvande räntans förvandling i penningar
således icke kan ega rum. — Prosten Berlin, i hvilkens yttrande jag för
öfrigt till största delen instämmer, har velat, att Ståndet skulle vid återre-
missen bestämdt uttala sig för något af de föreslagna alternativ er¬
na eller ock för Doctor Thomanders förslag. Jag hillar på, hu¬
ruvida sådant kan vara lämpligt, då minoriteten i hvilket fall som
helst skulle anse sin mening hafva blifvit undertryckt. För lidens
vinnande synes mig dock allt hvad som blifvit här yttradt icke
behöfva i hela sin vidd upptagas i återremissen, utan kunde det
lnifvudsakliga sammanfattas i vissa punkter, så att alla meningar
62 Den 29 Jtili.
måtte komma till Utskottets kännedom. Öfver frågan i allmänhet
har jag tillkännagifvit min åsigt, som ännu icke blifvit rubbad af de
mot förslaget af andre Talare gjorda anmärkningar. Med den af
Doctor Thomander föreslagna medelväg kan val något, och jag
medger det, icke så litet vinnas; men jag anser för min del att
mera nu både kan och bör göras, och jag ar så mycket lifligare
derom öfvertygad, som den närvarande tiden högt påkallar en för¬
ändring uti ifrågavarande hänseende och det förevarande förslaget
grundar sig på billiga och antagliga principer. Afvisar man äfven
nu den länge och rättvist önskade förändringen, så kan fara vara
värdt att den framtvingas en annan gång på ett sätt, som kan¬
hända länder till större skada än båtnad. Slutligen får jag förkla¬
ra, att jag ej kan dela deras betänkligheter, som velat uppskjuta
frågan i anseende till vissa former, som förmenas icke vara iakt-
tagne. Vederbörande Auctoriteters yttrande i ämnet hafva ju långt
för detta blifvit afgifne, om man ock icke kan säga att så skett,
hvad den sednast tillsatta Committéens arbete beträffar, och besin¬
nar man den långa tid, hvarunder frågan varit å bane, så kan väl
ej nekas, att tillräckligt utrymme lemriats för dess betraktande från
alla sidor. Under liflig önskan alt något måtte åt saken göras,
förnyar jag mitt tillstyrkande till Utskottets förslag i allmänhet; men
vill ej motsätta mig, om en eller annan modification i detaljerna
anses böra ske.
Doctor Björkman : Ehuru ledamot af Stats-Utskottet, har jag
dock ingalunda kunnat i allo dela Utskottets i detta Betänkande
uttalade åsigter. Likväl skiljer jag mig ej derifrån så mycket,
sorn den ridderlige kämpe, hvilken i sin reservation förkastar nära
nog alla förbättringar. Korteligen, jag hyser i det närmaste sam¬
ma betänkligheter emot hela detta Utlåtande, som Resen anten
Herr von Troil. Jag anser ifrågavarande skatteförenkling och kro-
notiondereglering med ovedersägliga skäl påkallade af tidsförhål-
landerna. Hvad skatteförenklingen angår, så biträder jag deras
mening, som tro att alla de hemmansräntor, som nu utgå i så
Den 29 Juli. 63
orimligt många persedlar, böra reduceras till 3 å 4 hufvudpro-
ducter, möjligen olika inom olika län, men sannolikt endast till
spannemål, smör, dagsverken och måhända jern. Hufvudskälet
härtill är af Kongl. Maj:t i dess nådiga Proposition nogsamt ut-
taladt, och ytterligare i dag inom detta Högv. Stånd fulleligen ut-
veckladt. Hvad ater uppbörden af dessa räntor beträffar, så torde
de, på berörde sätt reducerade och efter flerårig markegång be¬
räknade, heldre, likasom hittills, af augmentstagarne sjelfve äfven¬
som af indelningshafvarena, så länge indelningar lagligen böra ega
rum, genast få uppbäras, än af Statens uppbördsman först incas-
seras, för att sedan åt vederbörande återlemnas. Sedan detta upp¬
börds- och aflöningssätt blifvit en gång infördt och numera såväl
Kronans uppbördsman som räntetagarne sjelfva äro dermed vana,
samt liquiderna äfven nu göras lättare genom antagandet af en bestämd
femårig markegång, så torde bibehållandet af det gamla uppbörds¬
sätt vara enda utvägen att vinna hufvudändamålet. Likaså med
ali kronotionde, som är anordnad till löneanslag, allmänna och en¬
skilda verk och inrättningar, samt kyrkor och fromma stiftelser.
Må denna tionde till qvantiteten för all framtid bestämmas och
den föreslagna femåriga markegången blifva det lösningspris, som
af vederbörande sjelfve, så civile, militäre och ecclesiastike embets¬
man, som inrättningärnes och stiftelsernas ombud efter fastställde
anordningar uppbäras; och må derjemte forsellönen såväl för all
denna anordnade kronotionde, som för afradsspannmål, der så
nödigt är, utgå af statsmedlen. Hvad betänkligheten angår å de
skattskyldiges sida, att ovilkorligen afsäga sig rättigheten att få
lemna spannmålen in natura, så torde denna ej blifva så särdeles
stor, då man känner, att redan under längre tid en ringa del af berörde
spannmål af ränte- och tiondegifvareua blifvit uppsagd. Att åter ränte-
och tiondetagarena, som hittills af de skattskyldige än blifvit prejade än
beskyllde för prejeri, af fruktan för något minskade inkomster icke skulle
ingå på detta billiga förslag, är för mig knappast tänkbart. Om nu dessa
hufvudpunkter antogos, skulle efter mitt förmenande alla öfriga momen.
ter i detta Utlåtande lätt kunna afgöras, samt inga vidare upplysningar
64 Den 2t) Juli. '
från Embetsverken, ej heller omgången af de skattskyldiges ytter¬
ligare hörande erfordras. Vinsten blefve emellertid jordeböcker-
nas redighet, debiteringens och uppbördens förenkling och alla
ränte- och tiondegifvares befrielse från ett obegripligt beskattnings-
sätt och ett ofta öfverklagadt prejeri.
Häruti instämde Prosten Forssell.
Lector Wallman: Som en föregående Talare missförstått mitt
förslag och förmenat, att jag motsatt mig all förenkling uti ifrå¬
gavarande hänseende, så får jag erinra, att jag ådagalagt vådan af
Utskottets förslag till ordinarie räntornas förvandling i penningar,
efter en gång för alla fixeradI pris i silfver, men att jag ej velat
motsätta mig en billig jemkning, för undanrödjande af det nu öf-
verklagade förhållandet med räntornas utgörande. Mitt förslag är
i korthet följande: att Rikets Ständer i underdånighet anhålla,
det täcktes Kongl. Majit, sedan ej mindre räntegifvare och före¬
ståndare för allmänna inrättningar och stiftelser, än vederbörande
Embetsverk blifvit öfver skattejemknings-förslaget i allmänhet hör¬
da, för Ständerna framlägga ett nytt förslag, till de mindre rän-
tepersedlarnas förvandling i några få, efter localförhållanden be¬
stämda, med rättighet för räntegifvarne att dem med penningar
lösa efter ett hvart 10:de år, eldigt gångbara priser, åsatt värde.
Genom detta stadgande vunnes skatternas förenkling utan förlust
för det allmänna.
Biskop Hallström'. Med anledning af hvad en eller annan
Talare yttrat, må mig tillåtas endast svara, att jag icke finner det
tjenligt med subjectiva opinioner replikera andras lika subjectiva
opinioner, äfvensom att jag för min del gör skillnad mellan mynt¬
bestämning och stadgadt myntvärde, icke underkastadt en tillfäl¬
lig försämring.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och blef, uppå i
behörig ordning gjord proposition berörde 3:dje punkt i föreva¬
rande
lande Utlåtande, på grund af nu gjorda anmärkningar, återremit¬
terad.
8- 8.
Som flere af Ståndets Ledamöter och Suppleanter i Förstärk¬
ta Stats-Utskottet, dels i anseende till erhållen permission, dels för
sjukdom eller annat förfall, voro frånvarande, blefvo nu till Sup¬
pleanter af nämnda Utskott följande ytterligare utsedde, nemligen:
Prosten Berg,
Comminister Schagerberg,
Prosten Melander,
Doctor Stenhammar*,
Doctor Lyth,
Comminister Hallén och
Prosten Carlander.
§• 9.
Föredrogos och bordlädes Stals-Utslwttets följande Utlåtanden
och Memorialer:
N:o 266, i anledning af återremiss å Memorialet N:o 215, angå¬
ende de i Regerings-Formens 63 §. föreskrifna creditivsum-
mor;
N:o 267, angående arfvode för vården, utdelningen och redovi¬
sandet af de för innevarande Riksdag uppköpta skrifmaterialier
m. fl. effecter;
N:o 268, angåe de verkställd omröstning i anledning af Riks-Stån-
dens skiljaktiga beslut, rörande åtskilliga till regleringen af
Riks-Statens Åttonde och Nionde Hufvudtitiar hörande frågor,
N:o 276, med förslag till 2:dra Afdelningen af det nya Reglemen¬
tet för Riksgälds-Contoret;
N:o 277, i anledning af väckt motion, angående försäljning eller
utan endering af Kronohemman ;
Högxi. Preste-Ståndets Prat. 1848. 9:de Band. 5
CG ben 2i> Juli.
N:o 287, angående ifrågaställde anslag för aflöning af Landtstats-
Tjenstemän och betjente;
N:o 281, i anledning af erhållne återremisser å vissa punkter af
Betänkandet N:o 30, angående Statsverkets och andra af all¬
männa medel bestående fonders tillstånd, styrelse och för¬
valtning åren 1812 och 1813;
N:o 282, i anledning af erhållne återremisser å Betänkandet N:o
206, angående dels Rikets Ständers Revisorers år 1817 af-
gifne berättelse om Statsverkets och andra af allmänna me¬
del bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning, dels
vissa uti 1845 års enahanda berättelse förekommande frågor;
och
N:o 283, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Remiss å Kammar-
Collegii berättelse, angående Sala Silfververks ränte-ersätt-
ningsfond för redogörelsetiden från och med den 1 Novem¬
ber 1842 till samma dag 1846.
§. 10.
Föredrogos och lades till handlingarne Förstärkta Stats-Ut-
skottnts Memorialer, i anledning af verkställda omröstningar:
N.-o 278, angående tullbevillningen; och
N:o 279, rörande ifrågaställdt låneunderstöd till reparation af ham¬
nen vid Westerås.
§. U.
Föredrogos och bordlädes Baneo-Utskottets Memorialer:
N:o 87, med förslag till åtskilliga förändrade föreskrifter i a:te
Artikeln i gällande Banco-Reglemente;
N:o 88, angående instruction för Rikets Ständers Banco-Utskott
vid nästkommande Riksdag;
Den 29 Juli. 67
N:o 89, i fråga om kungörandet af de förändrade stadganden, som
i Banco-Reglementet komma att intagas;
N:o 90, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, angående
Utlåtandet N:o 75;
N:o 91, i anledning af Riks-Ståndens olika beslut, rörande Utlå¬
tandet N:o 76;
N:o 92, i anledning af erhållen återremiss å Utlåtandet N:o 80;
och
N:o 93, med förslag till åtskilliga förändrade föreskrifter i 8:de
Artikeln af 1845 års Banco-Reglemente.
§. 12.
Föredrogs Conslitulions-Utskottets Memorial N:o 31, med
utlåtande i anledning af Talmannens i Borgare-Ståndet vägran att
meddela proposition uti en om införselsförbudet uppkommen fråga.
Lades på bordet.
§. 13.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets nedanstående Utlåtanden:
N:o 108, i anledning af väckt fråga om en extra krigshjelps er¬
läggande utaf presterskapets,
N:o 109, i anledning af väckt motion om den till staden Sala do¬
nerade jords skiljande från tomterna;
N:o 110, i anledning af väckt motion om upphörande af den ge¬
nom Kongl. General Tull-Styrelsens Circulär af den 10 Fe¬
bruari 1838 föreskrifna controll vid aflastning från Norr- och
Westerbottens Län af saltad lax och smör;
N:o lil, i anledning af väckt motion om ränteförsäkrings-anstal-
ters inrättande i hvarje Län och om husbönders tillförbindan¬
6# Den W Juli.
de att uti dessa anstalter insätta ett visst årligt belopp för
hvarje tjenare;
N:o 112, i anledning af återremiss å Betänkandet N:o 92, angå¬
ende väckta motioner om revision och reorganisation af Ho-
spitals-anstalterna i riket;
N:o 113, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande N:o
81, angående förändring i vissa föreskrifter uti inqvarterings-
ordningen för städerna utom Stockholm;
N:o 114, i anledning af erhållna återremisser af Utskottets Betan
kande N:o 91, rörande folkundervisningen i riket; och
N:o 115, i anledning af väckta motioner om nästa Riksdags hål¬
lande i någon annan stad än Stockholm.
Ståndet åtskiljdes kl. * 3 e. m.
Ut supra
In fidem
Gustaf Törnstrand.
Otti »9 Juli.
Den 29 Juli 1848.
Plenum kl. 16 e. m.
§• 1-
Fortsattes föredragningen af Stats-Utslcottets Utlåtande N:o
242, i anledning af dels Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, angå¬
ende beskattningsväsendets samt uppbörds- och redogörelse-ver¬
kets förenkling, dels enskilda i samma ämnen väckta motioner;
4:o lemnades utan anmärkning.
l:o Angående Presternas utlagor:
5:o. Härvid anmärkte
Doctor Stenhammar, att, oaktadt Utskottet tillstyrker bifall
till hvad Committerade föreslagit, har likväl Utskottets förslag i så
måtto blifvit otydligt och underkastadt tvetydighet, att de i detta
förslag inflickade orden: ”efter medelpris för de 20 åren 1824—
1843'\ som icke finnas i de Committerades förslag, kunna föran¬
leda den misstydning, att alla Presternas utlagor hädanefter sko¬
la sammanräknas till ett visst belopp i contant för hvarje pasto¬
rat efter ofvannämnde medelpris. Likväl lärer icke ens Utskottets
mening hafva varit att de persedlar, som hittills utgått efter be¬
stämda priser, skulle i framtiden utgå efter 20 års medelpris, hvil¬
ket innebure en ganska betydlig förhöjning af räntan. Iledactio-
nen af Utskottets förslag hade således, i öfverensstämmelse med
lydelsen af de Committerades, bordt blifva:
70 Ben 29 Juli.
alt merberörde utskylder öfver hela riket utsättas till visst,
för hvarje pastorat sammanräknadt, belopp i contant, och förden¬
skull sådane persedlar, som blifvit godtgjorde efter markegång, be¬
räknas i penningar efter medelpris för de 20 åren 1824—1843.
Återremitterades, såsom ansedt egande sammanhang med 3:o,
hvaraf Ståndet redan beslutat återremiss.
2:o Beträffande ränteförenklingen i Stora Kopparbergs Län:
6:o lemnades utan anmärkning.
3:o Angående Fahlu Kungsgårds-hjelp:
7:o. Härvid yttrade
Biskop Holmström-. Jag tillstyrker återremiss af denna punkt,
emedan det synes billigt, att icke blott den n. v. Landshöfdingen
utan ock dess efterträdare erhålla ersättniag.
Återremitterades.
4:o Angående Näs Kungsgårds reparationsmedel:
8:o lemnades utan anmärkning.
5;o Rörande dagsverksskyldigheterna:
9:o. Härvid yttrade
Biskop Holmström: För min del får jag förklara, det jag, i
enlighet men den åsigt, som här förut blifvit uttalad, att vissa
\
större persedlar bland räntorna borde utan förvandling bibehållas,
anser dagsverken, hädanefter som hittills, böra bland räntorna upp¬
tagas; hvarför jag anhåller, att detta moment måtte i samman¬
hang med morn. 3:o återremitteras.
På härefter i behörig ordning gjord proposition återremitte¬
rades detta moment i sammanhang med mom. 3:o.
10:o lemnades utan anmärkning.
Den 39 J u li. 71
t>:o Angående särskilda iakttagelser vid ränteförvaudlingen:
ll:o oell 12:o återremitterades i sammanhang med momen¬
tet 3:o.
13:o lemnades utan anmärkning.
7;o Om framtida skatteläggningar:
l4:o lemnades utan anmärkning.
15:o. Härvid yttrade
Prosten Traneus: I denna punkt bifaller jag Kronans och
Committéens förslag. Jag känner det otroliga bråk, som skatt¬
läggningen al en ny qvarn förorsakar, och den ringa vinst del¬
af uppstår. Orättvisa mot äldre qvarnverk kan ej uppkomma der¬
af att nya anläggas, emedan föregående undersökning måste full¬
tyga behofvet en ny qvarn, innan den får anläggas. Också
lärer Taxerings-Committéen ej underlåta att, genom högre hevill-
nings påförande å ny qvarn, jemna förhållandet emellan den och
skattlagda äldre qvarnar.
Prosten Berlin: Denna fråga är af mera kinkig och svårlöst
natur, än det förekommer mången vid första påseendet. På grund
af särskild motion hafva vi i Stats-Utskottet förehaft frågan om
jemkning emellan gamla och nya qvarnar; men ännu lär den frå¬
gan bero på pröfning hos sammansatta Stats- och Ekonomi-Ut¬
skottet. Det vore visst det enklaste, om alla qvarnar beskattades
efter bevillningsgrunder; men nu stöter man på den svårigheten,
att en del äldre qvarnar äro belagde med så beskaffad grundskatt,
att dem vidlåda Roterings- och Rustnings-skyldigheter, hvilka one-
ra icke kunna aflyftas, utan att det åstadkommer en väsendtlig
rubbning i hela indelningsverket. I sammanhang dermed skall
också det förhållandet på mer än ett ställe hafva uppkommit, att
egare af äldre qvarnar, till hvilkas stora förfång åtskilliga nya qvar¬
nar i sednare tider tillkommit, gått in till auctoriteterna med be¬
gäran att få rifva sina gamla qvarnar, och derpå erhållit det svar,
7i Ven Z9 Juli.
att en sådan rifning ingalunda vore dem förvägrad; men att de;
likväl älåg dem att fortfarande ansvara för de utlagor, som hit¬
tills utgått af samma qvarnar.
I eldighet med derom gjord proposition lemnades detta mo¬
ment utan anmärkning.
8:0 Angående ordinarie ränta af städernas jord:
lti:o och 17:o Återremitterades i sammanhang med momen¬
tet 3:o.
l8:o. Härvid yttrade
Biskop Holmströ : Ehuru ringa utskylden är, synes den
dock böra förfara och endast den författning böra vidtagas, att
den årliyen utgöres. En present, eller eftergift, åt den minst be¬
skattade provinsen i riket synes mindre iämplig.
Prosten Traneus: Halmstädjan bör ej efterskänkas af Staten,
ehuru ringa beloppet är: minst behöfver det rika Skåne skänker.
De 235 R:dr kunna ganska lätt fördelas på de betalande hem¬
manen. såsom grundränta.
Prosten Berlin: Det är ingalunda min mening att försvara
förevarande punkt af Betänkandet, derföre att den afser att bere¬
da en fördel för provinsen Skåne. Just derföre att Skåne är,
hvad hemmantals- och jordeboks-räntorna angår, betydligt mindre»
onereradt än de fleste öfrige provinser i Sverige, är det, efter
mitt förmenande, icke skäl att borttaga den endast der förekom¬
mande ''halmstädjan’’; men då denna obetydliga Statsinkomst, som
endast uppbäres hvart sjunde år med sammanräknade 1,640 R:dr,
ändå vållar mycket besvär både med uppbörden och controllen,
så hemställer jag, om det icke vore bättre, att en sjundedel af
denna Stats-intrad blefve en gång för alla tillagd hemmantals-rän-
tan, så att den dermed smälte tillsammans och sålunda årligen till
sitt vederbörliga belopp korinne Statsverket till godo, hvarigenom
Den Z9 Juli. 73
enkelhet och reda vunnes lika mycket som genom att helt ocl
hållet efterskänka beloppet till de skattdragande.
Efter derom behörigen gjord proposition blef förevarande
IStde moment af Ståndet återremitteradt.
C. Angående dispositionen af ordinarie räntor, kronotionde och
boställen.
a) om afkortningar:
19:o lemnades utan anmärkningar.
b) om indelta räntorna och kronotionden samt boställen:
20:o. Härvid yttrade
Biskop Holmström: Denna punkt är i lika, om ej högre,
grad förtjent af återremiss, som punkten 3. — Utskottet säger sig
väl hafva i någon mån gåti de löntagandés önskan till mötes, men
jag har svårt att finna, hvaruti detta består. Farhågan för min¬
skade löneförmåner i framtiden undanrödjes icke derigenom, att
lönemedlen levereras i ränterierna, ty då räntorna förklaras ”in¬
dragna till Statsverket,” kunna de i nödens stund ifrån ränterier¬
na reqvireras till Stats-kontoret, och embetsmännen få vänta på
bättre tider. Det vore ock skäl, att icke blott räntegifvare, utan
ock räntetagare häröfver fmgo höras. Många af de förra skulle
säkert heldre vidblifva uppsägningsrätten, och för den rättvisa re-
ciprocitetens skull bör samma rätt icke eller fråntagas de sednare,
utan deras begifvande. Aldramest orättvist är dock Utskottets för¬
slag, att lönerna icke skulle få lyftas förr än i Maj månad det på¬
följande året. Löntagarne skulle således, i fall de äro ecclesia-
stike personer, lefva ett helt är och, om de tillhöra andra Stater,
ett och ett tredjedels år, utan lön, på credit, i fall de sakna egna
tillgångar. Häruti har Utskottet ock afvikit från Kongl Maj:ts Pro¬
position. För närvarande utfaller åtminstone den indeldta krono-
74 Den 29 Juli.
tionden i Januari månad. Utskottet utsträcker svältkuren för ve¬
derbörande ytterligare i fyra månader.
Häruti instämde Biskop Hedrén.
Prosten Traneus: Här nödgas jag yrka, att de einbets- och
tjenstemän, militära, civila och ecclesiastika, hvilka förr haft rätt
att sjelfve eller genom ombud uppbära sina löningsräntor, måtte
få bibehålla denna förmån, äfven efter förvandlingen. Jag åbero¬
par Herr S. G. von Troils reservation, som gäller icke blott mi¬
litära förhållanden. — Kronofogdarne äro öfverhopade, deras bor¬
gen ringa, controllen öfver uppbörden ej pålitlig, hvarom erfaren¬
heten vittnar. Förluster för enskilde löntagare kunna således lätt
uppstå, så framt ej Staten garanterar dem deras lön, utan afseen¬
de på balans hos uppbördsmannen. Men äfven Statens garanti
tryggar ej tjenstemannen att bekomma sin lön ordentligt. Så
olyckliga tider hafva varit i Sverige, och kunna återkomma. De
äro för det närvarande i de länder, som skakats eller skakas af
revolutionens stormar; och de hota Norrige, ehuru af andra or¬
saker. Särskildt är min pligt att bevaka Elementar-lärov erkens
och Hvitfeldtska Stipendii-inrättningens rätt. De förra, som ha si¬
na löne-räntor på spridda orter, ända till 20 mil från Götheborg,
kunna geuom sin uppbördsman, som försäljer säden på cre¬
dit och ger dem förskott, utfå sin lön under de -i första må-
naderue af äret, men skulle nu nödgas vänta tills efter denna tid,
och således hela första året sakna lön, föga bättre än att ge ac-
cord; och ändock ej lia trygghet att den ju kan förloras genom
en aflägsen och okänd uppbördsmans balans. Den sednare inrätt¬
ningens uppbördsman har väl blifvit anklagad och suspenderad för
prejeri, men har blifvit frikänd. — Ehuru ogerna nödgas jag på¬
minna om 114 § Regerings-Formen.
Med Prosten Traneus förenade sig Prosten Lindberg.
Prosten Berlin: Det var just på Afdelningen så uppgjordt
rörande denna punkten, som här har blifvit yrkadt, eller att tjen-
Den 29 Juli.
stemännen skulle erhålla sina löner qvartalsvis och Staten skulle
för deni ligga i förskott; men det ändrades i Utskottets Plenum
endast af det skäl, att man ansåg sig derigenom undanrödja ett af
de svårare hindren för bifall hos 2:ne af Riks-Stånden. Det mö¬
ter nemligen den stora betänkligheten, att, om alla till aflöning
anslagna räntor och kronotionde indragas tili Statsverket och
tjenstemännen derefter skola uppbära sina qvartaler efter utanord-
ning från Stats-Contoret, så kan ett sådant förhållande inträffa, att
Staten icke har något att betala med, och tjenstemännen blifva då
alldeles utan. Det är icke nog, att exempel på sådant förhållan¬
de kunna framdragas från Spanien och andra i financiel t trång¬
mål bragta Europeiska Stater, utan äfven från vårt eget kära fä¬
derneslands annaler anfördes ett sådant exempel utaf en Ledamot
i Utskottet. Det skall nemligen hafva handt 1714, att tjenstemän¬
nen i Collegierna och Embetsverken här i Stockholm ingingo till
Regeringen och, under anförande, att de på tre-års tid icke utbe¬
kommit något af sina löner, begärde som en synnerlig grace att
utbekomma ett qvartal deraf; men detta skall hafva blifvit dem
vägradt af det enkla och ovederläggliga skälet, att Statens cassa
var alldeles uttömd. Nu trodde man i Utskottet, att en dylik olyc¬
ka för tjenstemännen skulle kunna förekommas derigenom, att lö¬
sen för de indelta räntorna och kronolionden icke inginge i Statens
stora cassa utan endast uppbars af Kronologdarne och sedan af ve¬
derbörande löntagare ulq\ilterades hos Räntmästarne, då saken vore
att betrakta så, som vore Kronofogdar och Räntmästare, i frågan om
så beskaffad uppbörd, alt anse som Commissionärer för löntagarne
och endast hafvande dessas enskilda tillhörighet om hand. Den för¬
ändring af det primitiva projectet, hvilken här har blifvit klandrad,
är således endast en concession af det radikala partiet, och det skall
helt visst icke möta mycken svårighet inom Utskottet att få denna
punkten så beskaffad, som de föregående Talarne hafva yrkat. Det
är blott frågan, om icke sådant kan i en framtid blifva äfventyiligt
för löntagarne.
70 !)«« 29 Juli.
Lector Wallman: Ehuru jag förmodar, att det af Committé -
rade i mörka färger tecknade förhållandet emellan indelningshafvare
' och räntegifvare högst sällan inträffar, medgifver jag likväl alltför
gerna, att uppbärandet af indelta räntorna är betungande för de
skattskyldige och jag skulle för min del icke hafva något egentligt
deremot, alt uppsägningsrätten komme att upphöra, så vida någon
garanti kan vinnas emot markegångens nedtvingande under de gång¬
bara priserna. Det hittills antagna sättet för bestämmandet af
markegången lemnar icke någon sådan och man har emot en god¬
tycklig prisbestämning utom Kammar-Collegii pröfning, endast upp¬
sägningsrätten såsom correctiv, ehuru jag är fullt öfvertygad, att
sällan någon vältänkande indelningshafvare gör sig skyldig till något
missbruk deraf. Skulle dessa garantier, utan förändring i marke-
gångssättningen, alldeles försvinna, så blefve deraf en följd, att in-
delningshafvarne helt och hållet komma att bero af räntegifvarnes väl¬
behag, hvilka vanligen vid dessa Commiltéer hafva öfvervigt. Er¬
farenheten vid de af räntégifvarne upprättade priscouranterna ger till¬
räckliga skäl för en sådan farhåga. Noteringarne af torgpriserna
skulle vara en säkrare ledning, såvida den torgförda spannemålen
icke vanligen vore mindre afradsgild. Om denna notering skedde
af edsvurna mätare, kunde möjligen säkerhet och noggrannhet vin¬
nas. Under förutsättning, att genom ett ändamålsenligt sätt för mar-
kegångsprisernas bestämmande, dessa blilva, hvad de böra vara,
verkliga exponenter af räntornas värde, bör indelta räntornas för¬
vandling i penningar efter samma grund, som för kronans behållna
räntor och tionde för närvarande är gällande, icke kunna medföra
några synnerliga vådor för indelningshafvares rätt, eller för de in¬
rättningar som deraf kunna vara beroende.
Deremot kan jag för min del icke lemna bifall lill den af Ut¬
skottet föreslagna indragningen af de till embets- och tjenstemäns
aflönande anslagna räntor och kronotionde till Stats-verket. Genom
en sådan åtgärd skall i en framtid embetsmannacorpsen blifva bero¬
ende af Statsverkets större eller mindre tillgångar och, när om¬
ständigheterna dertill föl anleda, nödgas vidkännas afkortning i de
Ven Z9 Juli. 11
för dem bestämda aflöningarna. Andra länders erfarenhet visar
tillräckligt, hvartill ett sådant system kan leda. Förslaget, att ti¬
onde- och ränte-anslagen skola i landtränterierna uppbäras af lönta-
garne, undanrödjer för ingen del dessa vådor ; då räntorna, en gång
till Statsverket indragna, antingen de i ränterierna qvarstanna eller
ingå till Stats-Contoret, när helst Staten finner för godt att med
qvarstad belägga dem, kunna reqvireras till Stats-Contorets dispo¬
sition.
Biskop Holmström: Denna punkt står i bestämdt samman¬
hang med den 3:e. Tionden är här tillagd till de öfriga skatterna,
som skulle förvandlas; och samma olägerheter, som blifvit an¬
märkta, i afseende på förvandlingen af hemmansräntorna, förefinnas
ock här, hvarföre denna punkt bör återremitteras i sammanhang
med den nämnda 3:e.
Biskop Hallström: Jag instämmer med Lector Wallman. Ge-
nonUindragning till Stats-verket blifva räntorna just ställda under
Statens disposition och kunna för dess räkning användas. En an¬
nan, fastän ringare, olägenhet är ock den, att löntagare, ofta långt
aflägse boende från Länsresidenset besynnerligen i våra illa forma¬
de Län, måste hafva åtskilligt besvär med uppbärande af lönen.
Då de sjelfve icke kunna vara i tillfälle härtill, måste de med sär¬
skild omkostnad hålla Commissionär för detta ändamål. Vidare he¬
ter det i Utskottets förslag: ’att samma grund skall tillämpas ifrå¬
ga om sådan andel af allmänna inrättningars och stiftelsers anslag,
som af deras tjenstemän innehafves.” Jag vet ej, om härmed af-
ses Universiteter, Hospitaler m. m. och de vid dem anställde tjen¬
stemän. Men förmodligen lärer det så vara, och i sådan h ädelse
är det för mig, som håller på Preste-Ståndets privilegier, betänk¬
ligt att antaga förslaget.
Doctor Björkman: Gerna må, der så lagligen och utan
kränkning af någons rätt eller privilegier ske kan, ifrågavarande rän¬
tor och kronotionde, emot behörig ersättning, till Statsverket indra¬
?8 Den 29 ivli.
gas; men rörande indragningen af alia räntor och all kronotionde
för sådana embetsman, som aflönas med anslagen till allmänna in¬
rättningar och stiftelser, äfvensom af de räntor och den tionde, som
äro anslagne lill sjelfva inrättningarrie och stiftelserna, och om hvil¬
ka afhandlas i nästföljande 23:e moment, åberopar jag mittt anfö¬
rande redan \id 3:dje momentet af detta Utlåtande. Må alla såda¬
na räntor och kronotiondeanslag, som ej rättsenligt kunna indragas,
vederbörligen reduceras och efter markegång bestämmas och utgå,
men fortfarande af innehafvarena efter anordningar bibehållas samt
af dem sjelfva eller deras ombud uppbäras. Indelningshafvarenas
och stiftelsernas fördel och säkerhet öfvenäger så mycket såväl de¬
ras egna med denna enskilda uppbörd förenade obehag, som allmän¬
na Uppbördsverkets dermed i Ihy fall q varblih ande besvär med an¬
ordningar, afföringar och redogörelser, att man utan denna conces-
sion aldrig på behörigt sätt kan komma till hufvudändamålet: allmän
skatteförenkling och kronotiondereglering.
Häruti instämde Prosten Forssell.
På härefter i behörig ordning gjord proposition hlef denna
punkt återremitterad.
21:o lemnades utan anmärkning.
22:o. Härvid yttrade
Biskop Holmström: För min del kan jag icke godkänna den
grundsatsen, att Statsverket skall åläggas en utgift af (50,000 R:dr,
för att befria de skattskyldige ifrån ett så obetydligt onus, som
forsellön å deras Kronotionde, 16 å 12 sk. per T:a. För de sed¬
nare är utgiften föga kännbar, helst då de erhålla en lindring i
sjelfva lösnings-priset, som utgår efter markegång. För det all¬
männa åter äro 60,000 R:dr, som måste fyllas genom bevillning,
hvilken drabbar äfven öfriga mcdborgare-classer, ingalunda en obe¬
tydlig summa.
Prosten Berlin: Det vore visserligen billigt, att Statsverket
icke betungades med denna utgift för forsel-lön, hvilken, såsom
Betänkandet utvisar, möjligen kan komma att uppgå till 60,000
Den 31) Juli. 79
R:dr årligen; men det förekommer likväl häremot, icke blott att
Rikets Ständer redan 1834 efterskänkt denna forsellön på all Kro¬
nans behållna spannmål, utan ock att Ständerna vid sist förflutna
Riksdag i sin uti detta ämne aflåtna underdåniga skrifvelse före¬
slagit detta sätt för forsellönens liqviderande. Derifrån har det¬
samma blifvit hemtadt och kommit att ingå i Committerades Bé-
tänkande, i Konungens Nådiga Proposition och slutligen i detta
Stats-Utskottets Betänkande. Jag anser mig härvid böra upplysa,
att Bonde-Ståndets ledamöter i Stats-Utskottet alldeles icke voro
angelägne om att kasta denna utgift på Staten, utan förklarade
sig villige att låta den blifva pålagd ränlegifvarne, om blott den
här föreslagna regleringen för öfrigt kunde komma att gå för sig.
Punkten återremitterades.
23:o. Härvid yttrade
Professor Agardh: Jag inser och erkänner fullkomligt vig¬
ten af de skäl, hvilka motiverat den Nådiga Propositionen, som
ligger till grund för Utskottets Betänkande; men med fästadt af¬
seende ej mindre på räntegifvarens än räntetagarens bästa, finnér
jag de utvägar, Utskottet föreslagit till förenkling af vårt inveckla¬
de beskattningsväsende, i allmänhet vara för denne sednare gan¬
ska menliga. Hvad särskildt ifrågavarande 23:dje moment beträf¬
far, hvarunder Utskottet subsumerat Akademierna, oaktadt de en¬
ligt min tanka bordt innefattas under föregående 20:de moment,
då hela den anslagna tionden är fördelad på tjenstemän, vill jag
fästa uppmärksamheten på den betydliga förlust, hvilken tillskyn¬
das Lunds Akademi genom den föreslagna indragningen till Stats¬
verket af dess tionde. På sätt markegången nu bestämmes, ut¬
faller den alltid till räntetagarens förlust, hvartill orsaken i min
tanka bör sökas dels i sammansättningen af deputerade för inar-
kegångssättningen, hvilka nästan alla, fastän på olika grunder, äro
intresserade af att få priserna bestämda så lågt som möjligt, dels
ock deri att till norm för markegången tagas gällande torgpriser,
utan att man fäster behörigt afseende derå, att den vara, som torg-
80
Den 20 Juli.
föres, sällan eller aldrig är afradsgill. Medföljande officiella bila¬
ga *), innehållande uppgift på de sista 10 årens markegång i Mal¬
möhus Län jemte de gällande priserna, dessa sednare bestämda
på den auction, Akademien i medlet af Januari månad hvarje år
håller på den till Akademie-cassan från Akademiens egna jordar
inflytande arrendesäd, anhåller jag få bilägga protokollet. Häraf
visar sig, att under dessa 10 åren skillnaden emellan båda medel¬
priserna blifva för
Råg
Förteckning öfver Malmöhus Läns Markegångs-priser och Lunds Aka-
demies lösnings- och försäljnings-priser för åren 1838—1847,
jemte derpå grundade och uträknade medelpriser.
Året.
|
|
|
Jlarkegångspriser.
|
|
|
|
Akad
|
Lösningspriser.
|
|
För Råg.
|
För
|
Korn.
|
För Hafre.
|
För Råg.
|
För
|
Korn,
|
För Hafre.
|
År 1838 .
|
8
|
16
|
|
6
|
16
|
|
3
|
16
|
|
8
|
40
|
|
6
|
40
|
|
4
|
|
|
— 1839 .
|
7
|
—
|
—
|
5
|
16
|
—
|
3
|
—
|
—
|
7
|
16
|
—
|
5
|
16
|
—
|
4
|
—
|
—
|
— 1840 .
|
7
|
32
|
—
|
5
|
—
|
—
|
3
|
—.
|
—
|
8
|
4o
|
—
|
5
|
—
|
—
|
4
|
—
|
—
|
— 1841 .
|
11
|
—
|
—
|
5
|
—
|
—
|
2
|
40
|
—
|
12
|
32
|
—
|
6
|
—
|
—
|
3
|
16
|
—
|
— 1842 .
|
10
|
.—
|
—
|
5
|
—
|
—
|
2
|
32
|
—
|
10
|
36
|
—
|
6
|
16
|
—
|
3
|
16
|
—
|
— 1843 .
|
7
|
16
|
—
|
5
|
16
|
—
|
2
|
32
|
—
|
7
|
—
|
—
|
5
|
16
|
—
|
3
|
|
—
|
— 1844 .
|
5
|
40
|
—
|
4
|
8
|
—
|
2
|
32
|
—
|
6
|
16
|
—
|
4
|
32
|
—
|
3
|
—
|
—
|
— 1845 .
|
10
|
—
|
—
|
6
|
—
|
—
|
3
|
16
|
—
|
12
|
—
|
—
|
8
|
—
|
—
|
4
|
32
|
—
|
— 1846 .
|
10
|
16
|
—
|
7
|
24
|
—
|
4
|
32
|
—
|
12
|
32
|
—
|
9
|
16
|
—
|
5
|
32
|
—
|
— 1847 .
|
8
|
32
|
—
|
6
|
24
|
—
|
4
|
—
|
—
|
8
|
40
|
—
|
6
|
32
|
—
|
5
|
16
|
—
|
S:a B:co
|
86
|
8|
|
561 8|-
|
32
|
8
|
-
|
[95|12
|
—
|
63
|
24
|
-
|
401 16
|
|
För dessa 10
år blifva me¬
delpriserna
|
1 8
|
29
|
7
|
5
|
29
|
7
|
3
|
10
|
10
|
9
|
25
|
2
|
6
|
16
|
10
|
4
|
1
|
7
|
Obs. Den försålda Rågen, äfvensom Kornet, har utgjorts af arrendesäd, men
Hafren har varit Kronotionde.
Lund den 17 Juli 1848. s
J. M. Löfmark,
Akad. Bokhållare, t. f. Räntmästare.
Den 99 jn I i S!
Råg 43 sk. 7 r:st Boo
Korn 35 „ 3 „ „
Hafra 2! „ 9 „ „
Obs., För Hafran upptager tabellen denna skillnad till 37 sk
9 r:st, men härvid märkes, att detta sädesslag utgö*
res af Kronotionde, med hvilken 6 mils forselrätt är
förenad, oell att således, för att jemföra priset med
markegången, forsellönen, lii sk, bör afräknas.
Nu äro åt Akademien anslagne i Krono- och Kyrko-tionde
inom Skåne:
Råg 2138 Tunnor,
Korn 2951 „
Hafra 544 „
Således skulle, genom den föreslagna indragningen till Statsverket*
Akademien göra en förlust och tiondegifvarne en vinst af 4744 R:dr
B:co årligen. Lagger man nu härtill, att forsellönen 1(4 sk. B;co
per T:a för 6 mil bestämdes på en tid då skjutslegan per mil var
8 sk. B:co, men att nu samma lega är förhöjd till 24 sk. B:co,
och att således forsellönen rätteligen borde utgöras med 1 R:dr
B:co, så utfaller denna förlust och vinst ändå större. Beräknar
jag forsellönen blott till 32 sk. B:co, hvarunder jag svårligen i
Skåne lär få en tunna säd forslad Ö mil, så ökas Akademiens of¬
van uppgifna årliga förlust med 179o R:dr B:co och skulle såle¬
des belöpa sig till 05-10 R:dr B:co.
Under sådana förhållanden anser jag det för min del ganska
vådligt att tillstyrka den af Utskottet föreslagna tionde-indragnin¬
gen till Statsverket, då derigenom en af Statens vigtigaste institu¬
tioner tillskyndas en högst betydlig förlust, hvars motsvarande
vinst endast skulle tillfalla räntegifvarne i en provins, hvarest, en¬
ligt Utskottets eget medgifvande, skatterna äro lindrigare än i nå¬
gon annan del af riket.
ilöyc. Preste-Ståndets Brot. 1848. 9:de Bandet.
0
82 Den 39 Juli.
i)å jag likväl, i likhet med Utskottet och Committerade, anser
de olägenheter, hvilka kunna vara förknippade med det nuvaran¬
de uppbördssättet, böra undanrödjas, vill jag ej härmed hafva mot¬
satt mig hvarje förändring i denna syftning. Såsom vilkor för en
sådan förändring anser jag dock en annan sammansättning af de¬
puterade vid markegångssättningen nödig, hvari räntetagaren må
ega en nödig garanti mot dennas alltför låga bestämning. I sin
reservation har Hr von Troil framhållit alla de olägenheter, hvilka
aro förknippade med den af Utskottet föreslagna uppbörden genom
Kronofogdarne, hvari jag, hvad Akademien angår, till alla delar
instämmer, och då denna i likhet med Militie-Staten eger sitt eget
uppbördsverk, hvilket den ändock ej kan undvara, anser jag hela
Akademiens uppbörd böra besörjas af detta. Härigenom tror jag
alla de olägenheter undanrödjas, hvilka Utskottet påpekar; den en-
skilte räntetagaren befrias från allt besvär med uppbörden, och då
priserna genom markegången bestämmas och uppbörden ombesörjes
af en under Statens controll lika väl som Kronofogden stående npp-
bördsman, kan räntegifvaren aj längre skylla på något prejeri.
Biskop Hallström : Jag förenar mig med Professor Agardh. Men
utom den penningeförlust, som genom förslagets antagande sannolikt
drabbar Akademierna, skulle dessa, äfven som kyrkor och from¬
ma stiftelser genom anslagens indragning komma i fullkomligt be¬
roende af Statsverket, och om dess (mandelia ställning råkade i
obestånd, kunde ej dessa inrättningar undgå att deraf betydligt
lida. Af sådan anledning och emedan det menligaste inflytande
kan i framtiden uppslå, mäste jag motsätta mig förslaget med åbe¬
ropande af Presterskapets privilegier, dem jag icke utan förun¬
dran finnér hvarken afsedde, eller någorstädes omnämnde uti Stats¬
utskottets Betänkande.
Häruti instämde Biskop Holmström och Doctor Lyth.
Professor Agardh: Jemte det jag till alla delar instämmer
med Biskop Hallström, anser jag dessutom den centralisation, som
Den 29 Juli. 83
skulle blifva en följd af indragningen till Statsverket, i en fram¬
tid kunna komma att verka ofördelaktigt.
Lector Wallman: Emot den föreslagna indragningen till Stats¬
verket af de till allmänna verk och inrättningar samt kyrkor och
fromma stiftelser indelta anslag förekommer den stora betänklig¬
heten, att, sedan dessa anslag en gäng blifvit indragna, det af
Riksförsamlingarnas godtfinnande kommer helt och hållet att be¬
ro, huruvida större eller mindre del af desamma blifva för sina ur¬
sprungliga ändamål använda. De vigtigaste institutioner skola på
sådant sätt äfventyra sitt framtida bestånd, då det är sannolikt,
att, vid förefallande behof för Statsverket eller en tillfällig förlä¬
genhet, Statsmakterna skola finna beqvämligare att dela med Kyr¬
kan eller fromma stiftelser, än att genom statslån eller förhöjd
bevillning fylla behofven. Jag kan af dessa skäl icke bifalla den¬
na punkt i vidsträcktare mån, än jag redan i afseende på den
3:dje och 20:de medgifvit.
II. II. Erke-Biskopen önskade, att någon Representant för Uni¬
versitetet i Upsala varit närvarande och fästat uppmärksamheten
på, huruvida det vore förenligt med den Store Gustaf Adolfs te¬
stamente till Universitetet att, på sätt Utskottet föreslagit, beröf-
vas den fria dispositionen af den Konungsliga gåfvan.
På härefter i behörig ordning gjord proposition blef ifråga¬
varande 23 punkt återremitterad.
24: o återremitterades i sammanhang med 23:o.
25:o lemnades utan anmärkning.
26:o. Härvid anmärkte
Riskop Hallström: Jag anser nödigt, att Rusthållare, som
enligt de upprättade knekte-contracten hafva augments-räntor sig
tillslagne, äfvensom öfrige innehafvare af räntor rörande indrag¬
ningen höras, innan beslut häröfver kan fattas. Förslaget ingår
på eganderättens gebiet, som icke får förbises.
Häruti instämde Professor II. G. Lindgren.
84 litti 3i> Juli. '
Doctor Björkmun-. Om Statens tillgiiiai.de inskränker sig en¬
dast tili en rättvis ränteförenkling och ti ndeiegiering, om egar-
ne af augments-räntor samt innehafvarne af här omförmälde in¬
delta anslag tili gästgifveriet' m. m. få sjeifve, hädanefter sorti hit¬
tills uppbära de sålunda bestämda inkomsterna, så ser jag icke,
att något inhemtande af dessa augments- och indelningstagares
bifall till denna åtgärd är behöflig!. Staten, sorn anslagit dessa
räntor, bör väl ega målsmansskapet såväi för de skattskyldige som
för de skatttagande, och här är jn ingen fråga om förnärmande
af någondera partens rätt, utan blott om en billig skatteförenkling
och jemkning å ömse sidor. Men, sorn sagdt är, förenklingen
och jemkningen skall då blifva endast en reduction af ränteper-
sedlarne och ett bestämmande af så väl dessas som tiondens ut¬
gående efter en rättvis markegång, samt uppbörden öfverlemnas
såsom hittills åt vederbörande augments-tagare och indelningshaf¬
vare.
26 punkten återremitterades.
27:o lemnades utan anmärkning.
28:o. Härvid yttrade
Biskop Holmström : Denna punkt måste återremitteras i sam¬
manhang med den 3:e och 22:a. Alla besväras af samma betänk¬
lighet, att vederbörande icke blifvit hörda. Ovisst är ock, om
förlusten icke blir Statsverkets, hvilken kommer att ersättas genom
ökad bevillning.
Prosten Traneus: I afseende på hvad här föreslås, förnyar
jag. hvad jag redan påmint om nödvändigheten att, enligt Rikets
Ständeis beslut 1845, vederbörande tionde- och räntegifvare måtte
öras, styrkt i min för eställning derom, utaf Utskottets omdöme
om nödvändigheten alt de skattdragande frånträda sin rättighet alt
utgöra sina skyldigheter in natura, hvjlket frånträdande ej kan in-
hemtas, utan deras hörande.
Återremitterades.
Den 29 Juli. $=>
29: o. Härvid yttrade
Biskop Holmström: 1 denna punkt har Utskottet niedgifvit
hvad som i föregående äfven bordt iakttagas, nemligen vederbö-
randes hörande och deras begifvande till den föreslagna förvand¬
lingen. För min del godkänner jag således denna punkt.
Häruti instämde dore af Ståndets Ledamöter.
Doctor Björkman: £ För förebråelsen att här hafva handlat
inconseqvent måste jag försvara Siats-Utskottet. Utgörandet af
hästvacansspannmålen och den spannmål, sorn utgår för ständiga
rote\acansei\ i, Skåne, grundar sig endast på afslutade contracter
emellan Kronan och Rust-jj|och Rotehållarena, och tredje mans
rätt är härjcke i fråga. Ett sådant contract kan ej utan begge
parternas begifvande ändras. Annat är förhållandet med indelta
räntor och kronotionde-anslag. Ilai- bör Staten vara medlare
emellan döjskattskyldige^och de skatt-tagande, så att begge par-
terne bibehållas vid sin tillbörliga rätt: och någon billig jemkning
derutinnan kan väl aldrig åstadkommas, om ej Kronan, som af
ålder både skattlagt och afstått åt andra sin rätt till skatten, trä¬
der såsom en rättvis domare emellan de tvistande. Och hvad tvi¬
stefrågorna angar, så äro de längesedan fullt utvecklade å ömse
sidor.
: Ståndet fann efter gjord proposition för godt, att denna punkt
skulle lemnäs utan anmärkning.
30:o lemnades äfven utan anmärkning.
31:o. Härvid yttrade
Lector Wallman: Förslaget att emot utbyte af contanta an¬
slag till Statsverket indraga alla arrenden af Statens egendomar,
som äro till särskilda ändamål anvisade, medför en gifven förlust
för de allmänna inrättningar, som hafva sig sådana ai venden tili
fri disposition anordnade, då ersättningen komine att bestämmas
efler nuvarande arrendebelopp och således deri förhöjda afkastning
8(5 Den 20 Juli.
sådana Kronans egendomar .under jordbrukets stigande utveckling
lemnade, icke komme ifrågavarande inrättningar till godo.
Punkten åteiremitterades.
32:o återremitterades i sammanhang med 3i:o.
<33:o. Härvid anförde
Prosten Lindberg: Förutsatt att markegången skall uttrycka
verkliga varuvärden för år, inom bestämd ort, och ej med denna
förrättning åsyftas en tvekamp, der den högre eller lägre värde¬
bestämningen sättes såsom pris för det segrande partiet; finnes
väl ingen annan utväg än att rådfråga erfarenheten, hurudana pri¬
serna under loppet af den bestämda tiden varit, hvarvid noggrann¬
heten af resultatet närmar sig det absoluta värdet, ju flera obser¬
vationerna äro, som läggas till grund för medelbeloppet. Häraf
inser en hvar, att för ju flera månader iakttagelser ega rum, de¬
sto bättre. Utskottet har på en annan väg sökt att komma till
målet, nemi. genom att framflytta tiden för markegångssättningen
till April månad af det år, som följer näst efter skatteåret, eller
det för hvilket allmänna varuvärdet skall bestämmas, och anser
sig, af den erfarenhet de (5 närmast föregående månaderna gifva,
nödvändigt komma til! en säkrare bestämmelse, än som kunnat
ske, om denna förrättning, efter vanligheten, försiggått i slutet af
October månad föregående år. Då vid den sistnämnda, vanliga
terminen, kan läggas till grund priserna för nära 10 förflutna må¬
nader af skatteåret och deribland de af vår- och sommarmånader,
under hvilka priserna oftast äro mera afvikande, anser jag genom
nya förslaget mera vara förloradt än vunnet, såvida ombuden för
båda tidpunkterna antagas förfara lika ändamålsenligt och samvets-
grannt; hvarföre jag finnér mig föranlåten att tillstyrka återremiss
och yrkar bibehållande af den vanliga terminen.
Doctor Sandberg: Just på maikegångssättningens förhållande
till de verkliga priserna beror, huruvida Utskottets förslag i 20:de
D en 29 Juli. 87
punkten skall kunna antagas eller icke. Att nuvarande sättet ic¬
ke är nöjaktigt och att tillförlitligt resultat icke kan vinnas är gif¬
vet. Detta är allmänt öfverklagadt. Nya skördens beskaffenhet
lägges väl till grund, uppgifter om huru densamma utfallit tjena
till ledning, men hurudana priserna under sommarmånaderna varit,
tages ej i betraktande. Dessa bero ej eller af löpande årets skörd,
utan af det föregåendes. Flyttas nu markegångssättningen till A-
pril månad, så har man erfarenheten från 3 månader af det in¬
nevarande året och 3 månader af det förflutna att följa. Och om
priserna varit låga under hösten, så synes val som de i Februari
och Mars månader skulle uppgå till det som med föranledande af
skördens beskaffenhet är det rigtiga. Jag ser ej luiru man pä
andra och bättre grunder skall kunna reglera markegångssättnin-
gen. Framflyttas den ännu längre, så kunna resultaterna blifva
helt annorlunda. Sommarpriserna på spannmål äro högst osäkra,
och bero af tillfälliga orsaker, helt andra än dem, som bestämma
priserna under den öfriga delen af året. Mig synes, att Utskot¬
tets förslag förer närmast till sanningen, och är åtminstone mån¬
ga gånger bättre än det som för närvarande eger rum.
Lector Wallman: Jag har redan förut vid 20:de momentet
anmärkt, huru osäkert det nu gällande sättet för markegångspri-
sernas bestämmande måste blifva, när det enda verksamma cor-
rectivet mot godtyckliga åtgöranden dervid försvinner, och jag an¬
ser Utskottet hafva bordt föreslå en noggrannare och ändamålsen-
ligare method för dessa prisbestämningar, af hvilka ej mindre Sta¬
tens än enskildas rätt hädanefter mera, än hittills, skulle komma
att bero. Huruvida den föreslagna tiden af året, då på de flesta
ställen spannmåls-afsättningen vanligen upphört och priserna såle¬
des äro nedtryckta, är lämpligare, än den nuvarande, må lemnäs
oafgjordt.
Prosten Berlin: Emot hvad en af de föregående Talarne,
Lector Wallman anfört, ber jag att få svara med hänvisning till
Litt. R. i Committerades Betänkande, hvarest förekommer ett full-
$•< ben *49 Juli.
ständigt förslag till författning för markegångssättningen, på hvil¬
ket förslag den nu förevarande punkten häntyder. I anledning
af hvad Prosten Lindberg yttrat, ber jag få anmärka, att det all¬
männeligen nfverklagas, att man vid markegångssättningarne i
November har mycket svårt att bestämma 'de rätta priserna, och
att man ofta misstager sig ända till 10 å 50 procent. Det är
väl anledning till den förmodan, alt man framdeles skulle bättre
kunna träffa det rätta, om markegångarne komme att sättas i April
månad, dä nian hade att rätta sig efter de priser, som gällt un¬
der de ti * i förflutna mänaderne, oell då man deraf kunde taga
ett medelpris. Att det deremot skulle kunna vara lämpligt att
häråt gifva den utsträckning, att man hemtade ledning utaf 12
eller åtminstone 10 månader, såsom den värde Talaren föreslagit,
det kan jag icke finna; ty dels bafve vi, åtminstone i landsorter¬
na, sällan några_spanm målspriser under sommarmånaderna, då
vanligtvis all handel dermed upphört, och hvar och en omtänksam
husfader försett sig- med hvad som kan behöfvas intill nästa skörd,
och dels får man väl icke, då man skall beslämma priset på det ena
årets skörd, taga ledning af hvad det föregående årets skörd har
kostat. Icke kunde man t. ex. i November 1817 vid marke¬
gångssättningen fäsla afseende på hvad säden h„de gällt under
de sednast passerade sommarmånaderne. Rågen gällde i Maj och
Juni 1817 ända till 25 å 30 R:dr per tunna; men så fort den
nya skörden blef färdig, föll priset ända ned till en tredjedel.
Häruti instämde Prostarna Schram, Berg och Carlander.
Prosten Lindberg: Mina motståndare hafva sökt stöd för före¬
trädet af markegångssättning uti April genom föregifvande att i
Octobei intet pris på den nva grödan vöre stadgadt, utan endast
hv ilade på^ orimliga priscom anter, att inga priser kunde inhemtas
under vår- och sommarmånaderna, hvaremot tiden mellan Octo-
ber och April förmenades säkrast uttrycka alla vården, som taxan
alser. Då jag uti mitt förra yttrande antagit, att förrättningsmän-
nen vore lika förnuftiga och samvetsgranna i October som i April
Den 39 Juli. 89
månad, finnes väl ingen rimlig anledning, hvarföre de icke af årets
10 förflutna månaders pris-couranter skulle kunna uträkna ett me¬
delpris. Taxans värde tillhörde dessutom icke uteslutande nya
grödan, utan alla artiklar under skatteåret, hvilka löntagaren då
consumerat och för hvilka han först det följande af den skattskyl¬
dige hade att vänta ersättning, bestämd genom markegångens vär¬
de. De öfverklagade pris-couranterna lära väl icke heller vara en
frostskadad höstfrukt, utan fast mer oberoende af årsliden och så¬
ledes icke kunna hjelpas af vårsolen i April. Att priserna för vår-
och sommarmånaderna hvarken kunna inhemtas eller betydligt in¬
verka på varuvärdet, särdeles spannmålens, är ett påstående så myc¬
ket mera oväntadt, som den då började och med hvarje dag tillta¬
gande skeppningen jemte de omätliga lager, sorn användas till ut¬
säde, oftast utöfva det största inflytande på spannmålsvärdet, hvar¬
emot marknaden från October till April är mindre fluctuerande,
såsom mindre af behofvet anlitad. Enär Utskottet icke en gång
antagit, att ali uppsägelse af persedlar kommer att upphöra och ett
sådant förhållande i allo icke kan förväntas; bör Oclober-marke-
gången icke borttagas och långt mindre villervallan ökas genom
(vänne markogångar. Då mina motståndare sålunda icke förslöat
utan lastmera skärpt de skäl jag tillförene haft äran anföra, anser
jag mig skyldig vidhålla yrkandet af återremiss.
Biskop Hallström: Genom framflyttande af markegångssätt-
ningen lill April månad kommer man visserligen till något bättre
än det närvarande; men i likhet med Prosten Lindberg anser jag,
att man bör söka komma verkligheten så nära som möjligt och
för sådan orsak söka ett medelpris för alla månader af året. Jag
känner en ort. der ingen spannmålshandel om v iutermånaderna upp-
göies och inga tillförlitliga priser således då finnas. Vanligen för¬
yttras der spannemålen först på våren, när öppet vatten intr-flat.
Rättast torde med afseende icke mindie på ett sådant förhållande,
än i allmänhet vara, att man fäster sig vid de under hela året
gångbara priserna. Stiga priserna för sommarmånaderne det ena
00 Den Z9 Juli.
året, så falla de ett annat, hvarigenom ojemnheterna jernnäs. För¬
liden höst voro, som bekant är, spannemålspriserna högre än nu.
Härförutan är att anmärka, att då Utskottet föreslagit en medel-
markegång för 5 år, så synes det likgiltigt, hvilken tid af året
markegången sättes.
Biskop Nibelius: I afseende på tiden för markegångssätlnin-
gen, och de priser, som böra ligga till grund för lösen af Kronans
ränte-tionde, instämmer jag med Prosten Beilin, nemligen, att den
förra må utsättas lill i April och de sednare bestämmas efter pri¬
serna under de tienne sisla månaderna af skatteåiet oell de Irenne
första månaderna af följande året. Under denna tiden föryttras
al Possessionaten^ det mesta af spannemålen. Visserligen eger
äfven längre fram, mot och under sommaren, spannemålshandel
rum, och priserna uppjagas då någon gång till stor höjd, eller äf¬
ven falla de under hvad de på vintern varit. Men denna handel
är likväl ringa i jemförelse med deri, som omkring årets början
drifves, och afsättningen sker då endast till de köpare, som sak¬
nat medel eller omtanka, att i rättan tid förse sig med spanne-
mål. Den stegring eller fall i pris, som, af efterfrågan i föi hål¬
lande till tillgång, vid denna sednare tiden uppkommer, torde såle¬
des icke böra räknas såsom hörande till normal-priset, och der¬
före icke heller tagas i beräkning vid markegångs-sättningeii.
På härefter vederbörligen gjord proposition blef denna 33:dje
punkt återremitterad.
34:o. Harvid yttrade
Biskop Holmström: Här säges, att samma grunder skola
tillämpas vid markegångssättningen i November, som vid den i
April. Är det då meningen att vid den förra, likaväl som vid den
sednare, ledning skall tagas af de gångbara priserna under de näst¬
föregående sex månaderna, eller de tre sista af föregående och de
tre första af löpande året?
ben iS Juli. Öl
Prosten Herlin: Hvad som här förekommer har afseende på
de förberedande åtgärder, som skulle föreskrifvas i den föreslagna
författningen för att gälla under öfvergångsperioden. Gerna med¬
ger jag, att en briat eller otydlighet här insmugit si; i redactio-
nen, och det torde vara lätt att inse, att det icke varit Utskottets
mening, alt man vid prisbestämmelsen om hösten skall taga led¬
ning af de sist för flut na sex månaderna, ehuru sådant tyckes följa
af ordställningen i detta" moment.
Punkten ansågs böra lemnäs utan anmärkning.
35:o. Härvid yttrade
Biskop Hallström: Så länge Riks-Stånden hafva befattning
med markegångssättningen, så komma räntetagarne utan tvifvel
att blifva lidande, emedan de, som skola bevaka deras rättiCom-
mittéen, alltid komma att stanna i minoritet. Heldre än att ön¬
ska fortfarandet af detta förhållande skulle jag) föredraga Kongl.
Maj:ts förslag i Dess Nådiga Proposition, som synes åsyfta att
öppna tillfälle för bevakandet af så väl räntegifvares som ränte-
tagares rätt, genom ombud till lika antal.
Prosten Berlin : Det är visserligen en mycket vansklig sak
att komma till något stadgande, som vore fullt betryggande för
att fullkomlig rättvisa iakttages vid markegångssättningen. Jag
ber likväl att få underställa det Högv. Ståndets pröfning något,
som jag först nu liar kommit till att tänka på, nemligen, om det
icke skulle kunna vara lämpligt att för ledamöterna vid marke-
gångssättningarne föreskrifva edgång, liksom vi redan hafva så¬
dant stadgadt vid Taxerings-Committéerna.
Lector Wallman: Omröstningen per capita skall alltid blif¬
va till räntegifvarnes fördel, äfven om deputerades antal är lika
af hvarje Stånd, och således i sin mån bidraga att upphäfva den
jemnvigt, hittills egt rum. Jag vill för min del ej motsätta mig
en Talares förslag om edgång, ehuru ändamålet dermed sannolikt
9'i Ben 29 Juli.
icke vinnes och det dessutom synes betänkligt att ytterligare ut¬
sträcka edernas användande.
Doctor Sandberg: Betänkligheterna dervid, att omröstningen vid
markegångssättningarne sker per capita, och att räntegifvarne i följe
deraf få ett öfvervägande inflytande, höfvas lättast, om man antager
hvad Utskottet i 33:e punkten föreslagit, ty då är ej mycket utrymme
lemnadt åt godtycket, emedan det der föreskrifves, att markegångs-
priset skall bestämmas efter de priser, som varit gångbara under de 3
sista månaderna af det ena och de 3 första af det följande året. När
man då har bestämda pris-couranter att följa, blir detta regula¬
tor emot godtycket, och någon betänklighet i detta hänseende
torde alltså icke vidare ega rum.
Prosten Berlin: 1 anledning af hvad en föregående Talare
har yttrat, ber jag att få nämna, att det redan på ett och annat
ställe eger rum, att voteringen icke sker Ståndsvis utan per
capita.
Till stöd för hvad jag nyligen föreslagit, och som icke tyc¬
kes vinna Ståndets bifall, ber jag att få omförmäla, att vid be¬
handlingen af frågan om markegångssättningen förehade vi på
Afdelningen 2:ne från det Hedervärda Bonde-Ståndet ingångna
motioner, uti hvilka det yrkades, att vid markegångs-sättningar
skulle det vara förbehållet åt Bonde-Ståndet att votera sist och
icke, såsom hittills varit brukligt, åligga detsamma att dervid först
gifva sin mening tillkänna. Del är icke svårt att inse, hvad som
kan vara meningen med ett sådant yrkande; ty då Adeln röslar
sist, påstås det, att densamma bestämmer en allt för hög siffra,
på det att, genom denna siffras 'inverkan vid beräkning af medel¬
värdet, markegången må blifva uppdrifven till försvarligen högt
belopp. Nu önskade naturligtvis Bonde-Ståndets Ledamöter att
hädanefter få sätta sig i en sadan behaglig efterhand för att kun¬
na genom bestämmandet af en allt för låg siffra inverka på me-
medelprisets nedtryckande. Det visar sig häiutat, att det icke
egentligen tillgår så, om det vederborde, vid markegångssättnin-
Den Z9 Juft. 98
garne. eller att ledamöterne dervid icke obetingadi följa sin öfver¬
tygelse och handla så på tro och ära, som man borde kunna for¬
dra af personer, som utföra ett förtroe' de-uppdrag, och önskligt
hade det derföre varit, om man kunnat ulfinna någon hållhake för
den ene eller andre, sorn deraf kan vara i behof.
På härefter behörigen gjord proposition blef ifrågavarande mo¬
ment återremitteradt
36:o ansågs förfalla, sedan bekant blifvit, att Hederv. Bonde-
Ståndet bifallit 35:e punkten.
37:de och 38:e momenterna lemnades utan anmärkning.
Vid 39:de punkten yttrade
Prosten Traneus: I anledning af här omnämnde förslag till
nv markegångs-författning anhåller jag vörrisamligen att få anmärka,
huru nödigt det är att inskränka Kammar-Collegii Advocat-Fiscals
rätt att klandra markegångssättningar, som äro grundade på sann¬
färdiga pris-couranter. Under förevändning att bevaka Kronans
rätt, yrkar han ofta markegångens förhöjning vida öfver verkliga
varuvärdet; och Högh Rammar-Collegiunr bifaller yrkandet, såsom
ländande Kronan till förmån. Men Kronan har ej rätt att fordra
större intrad, än efter sädens eller varans verkliga värde. Tiden
är likväl för kort för sockenmenigheten att hinna öfverenskomma
om besvärs anförande och hvad dertill hörer. Så qvarstår den
orättvisa förhöjningen och stor förlust tillskyndas de skattdragande.
Klagan häröfver är allmän i de bygder jag tillhört och tillhör.
Denna Riksdag har jag likväl ej förnummit någon röst höja sig
från de förorättades ombud mot detta lidande; men tempora mu¬
tantur.
På vederbörligen gjord proposition (örklarade Ståndet, att den¬
na punkt skulle lemnäs utan anmärkning.
40:e och 4i:a momenterna lemnades äfven utan anmärkning.
91 ' Den S9 Juli.
42:o. Härvid yttrade
Biskop Hallström: Om någonsin, synes här vara behöflig!
att infordra yttranden af Embetsverken. Det är i .sanning betänk¬
ligt ingå på, alt alla Prestebohl, af hvad natur som helst — och
deribland finnas så väl Säterier som Frälsehemman — skola infö¬
ras i samma collinan som Kronohemman, om än med någon in
margine tillagd anmärkning. Jag fruktar, att för framtiden flera
olägenheter och förluster kunna uppstå, såsom vid de Halländske
Kyrkohemmanen.
Prosten Traneus: Jag finner mig ovilkorligt förpligtad, att
bestrida det de ecclesiastika hemman, som i jordeböckerne äro upp¬
tagne under Frälse- och Sk atte- titlar, må öfverföras till Krono-
titel för enkelhetens skull. Enkelhet är en god sak; rättvisa än
bättre. Man vet ganska väl, att en sådan enkelhet åberopades, då
geistlige columnen utströks ur 1721 års jordebok, och alla geist-
lige hemman infördes i Krono-columnen. Det försäkrades då, och
försäkrades många gånger sedan, af Regering och Ständer, att detta
ej kunde hafva inflytande på Ecclesiastik-Statens fria disposition
öfver dessa geistlige hemman. Likväl är just deras befinnande i
Krono-eolumn, ända in i sednare tider, åberopadt såsom laga skäl,
att beröfva Kyrkan dess egande rätt till sådane hemman. Man
läse Prosten Lignells lilla märkliga Skrift: ’0m Ki rko- och Prest-
godsen i Carlstads Stift,” och man skall inse huru nödigt det är,
att vara på sin vakt, så att vederbörande åtminstone må vela, att
man märker orättvisan, och att historien i en framtid skall skildra
förfarandet med sanningens färger. Jag slyrkes i min öfvertygelse
om nödvändigheten af en allvarlig protest mot Kvrko-godsens in¬
förande i en column, som ej ntmärker deras natur, af det uttryck,
som i förbigående likasom undfallit Committerade, pag. 25, andra
serien, ”om utvisande af Statens verkliga uppoffring genom egen¬
domarnas upplåtande till boställen.” Staten har i gamla tider al¬
drig uppoffrat något till boställe åt Kyrkoherdar, och högst sällan
Den 29 Juli. 95
blott i nödfall, i sednare tider. Jag anar ondt häraf. Man förlåte
min misstänksamhet. Expertus novi et vestigia terrent.
Efter derom behörigen gjord proposition förklarade Ståndet,
att detta moment skulle lemnäs utan anmärkning.
43:o till och med 47:o lemnades utan anmärkning.
48:o. Härvid yttrade
Professor Agardh: Då Akademierna ega en egen Uppbörds¬
man, kan jag ej inse fördelen, att på de redan af göromål öfver-
hopade Kronofogdarne kasta en del af dennes göromål, helst någon
olägenhet mig veterligen ej uppkommit af det nu varande förhål¬
landet, hvadan jag i likhet med hvad Reservanten v. Troil yttrat,
rörande Regements-Skrifvarne, tror att kronouppbörden vid Aka¬
demierna lämpligast besörjes af Akademi-Räntmästaren.
På härefter behörigen gjord proposition biel 4S:o återre-
milteradt.
49:o till och med 5(>:o lemnades utan anmärkning.
57:o. Härvid yttrade
Doctor Stenhammar: Jag anser författningarnas stadgande om
eftei lysning böra bibehållas. Visserligen uträttas icke mycket der¬
igenom, men upphäfvandet skulle kunna skada. Atskillige skatt¬
skyldige skulle frestas att hålla sig undan, när uppbörden af krono-
utlagorna pågår, om de visste, att ingen efterlysning efter dem
komnie att ega rum för att indrifva det resterande skatte¬
beloppet.
Prosten Traneus: Efterlysning inom länet, der den skattdra¬
gande är debiterad, och de angränsande, är nödig, emedan det ej
säll n händer, att äfven behållne personer med betydlig krono¬
skatt flytta till nära nog belägen ort, utan att Kronobetjeningen
vet derom. Genom efterlysningen blir Uppbördsmannen i den ort,
dit den skattskyldige flyttat, underrättad om den obetalda krono¬
Den Z9 Juli.
skatten, och kan utlaga den; men efterlysning öfver hela riket Si¬
en oiimlig formalitet.
Doctor Sandberg: Att genom efterlysningarna Kronan ingen
ting vinner, är temligen påtagligt. Förslaget har derföre i min tanka
skäl för sig. Personer, som något hafva, flytta väl ej undan för
krono-utlagorna, utan vanligen sådana, som intet ega och af hvil¬
ka, om de påli äflas, ingenting kan utkräfvas
57:de punkten blef efter derom i behörig ordning gjord propo¬
sition återremitterad.
58, 50 och 60 momenterna lemnades utan anmärkning.
Sedan Utlåtandet sålunda var genomgånget, begärde Doctor
Stenhammar ordet och yttrade: Under förmiddags-discussionen
hörde jag antydas, att denna fråga kunde blifva försatt i den stål¬
ning, att ett beslut i de hufvudsakliga delarne af densamma framtvin¬
gades^ emot Presle-Ståndets önskan och medgifvade. Häraf föranledd,
anser jag mig uppfordrad att yttra den tanka jag hyser om Preste-
Ståndets förbindelse för en sådan händelse. En Talare förklarade
likaledes under förmiddags-discussionen, att åberopande af privile¬
gier vore obehagligt. Jag instämmer deruti. Men är det obehag¬
liga nödvändigt, emedan pligten fordrar att underkasta sig det, så
får det icke undflys. Antydningen att tvång kunde försökas, er-
indrar derom, att omständigheter kunde inträffa, sorn medförde en
sådan nödvändighet. Om de här föreslagna ränte-förvandlingar
gingo i verkställig!) -t. blefve inflytelsen deraf på Preste-Ståndets
förmåner ganska ringa. Men de vigtigaste institutioner, af hvilkas
bestånd den vetenskapliga bildningen beror, och alla inrättningar
ad pios usus eg i sin garanti i Preste-Ståndets privilegier. De ega
rätt af Preste-Ståndet vänta, att denna garanti icke uppoffras. Jag
får derföre nu redan tillkännagifva den öfvertygelse jag, för min
del, hyser, att om tvång försökes och behofvet deraf inträder, de
förslag
Den 39 Juli. 97
förslag, sorn antasta Akademiers, Läroverks och Fromma Stiftel¬
sers rätt och framtida bestånd, måste tillbakavisas genom åbero¬
pande af Presterskapets privilegier. Så länge privilegierna genom
Grmidlags-bud äro garanterade, måste det betraktas såsom en det
Högv. Ståndets pligt att ej medgifva deras kränkning; och det kan
icke annorlunda anses än såsom en brist i Utskottets Betänkande,
att frågan om ränteförvandlingen och Krono-tiondens indragning
till Statsverket icke blifvit betraktad och framställd såsom privile-
gii-fråga.
Professor Agardh: Skulle, enligt hvad jag har anledning för¬
moda, Utskottet söka bringa denna fråga under omröstning i för¬
stärkt Stats-Utskott, och sålunda deråt gifva en i min tanka grund¬
lagsvidrig behandling, får jag i likhet med hvad Doctor Stenham¬
mar anmärkt förklara det jag anser Akademierna stå under skydd
af Presterskapets privilegier.
l§. 2.
Föredrogs ånyo Stats- och Bevillnings- Utskottens Utlåtande
N:o 62, angående vissa ifrågaställde förändriugar i beskattningsvä-
sendet samt uppbörds- och redogörelseverket.
Bifölls.
Ståndet åtskiljdes kl. 8 e. m.
Ut supra
in fidem
Gusaf Törnstrand.
Högv, Preste-Ståndets Prot. 1848. 9:de Bandet.
H
08
Den 31 Juli.
Den 31 Juli 1848.
Plenum kl. J 6 e. m.
S- 1.
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-Utskottets nedan-
nämnde förslag till underd. skrifvelser:
N:o 149, angående ifrågaställda extra anslag till föremål, tillhöran¬
de Civil-Departementets handläggning;
N:o 150, angående låneunderstöd för iståndsättande af Wisby hamn¬
byggnad;
N:o 151, angående sättet, ordningen och vilkoren för utbetalning
af anslags- och lånebidrag till befrämjande af allmänna ar¬
beten;
N:o 152, i ani. af Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition, ang. rusthållar-
nes inom det s. k. Kungsöhrs Län befrielse från erläggande
af lösen för de räntedagsverken, hvilka af deras egande stomhem¬
man skola utgöras;
N:o 153, i fråga om rättighet för Dahls Häradsboer till utsyning
pä Ombergs kronopark;
N:o 154, i ani. af anmärkt olagligt förfarande utaf Styrelsen öfver
Kongl, och Hvitfeldtska Stipendii-inrättningen;
N:o 155, angående en vilkorlig pension åt Canzli-Rådet tO. Sun¬
dels Enka;
N:o 156, angående Statsanslag till Arméens Pensionscassa,
Den 31 Juli. 99
N:o 157, om låneunderstöd af allm. medel till reparation af Dom¬
kyrkan i Linköping;
N:o 159, förslag till förordnande för utsedde Ledamöter i Committéen
för Tryckfrihetens vård;
samt förslag till §§. i Riksdagsbeslutet:
N:o 14, angående val af Justitiaj-Ombudsman och dess Suppleant,
samt Committerade till Tryckfrihetens vård;
N:o 15, angående båtsmansbeklädnadens öfvertagande af Kronan;
N:o 16, angående Folkskoleafgiftens fortsatta utgörande samt om
närmare bestämmelser deivid.
§.. 2.
Upplästes och godkändes följande Förslag till §. i Cleri
Comitialis Circulär:
Den Christliga barnundervisningen, vare sig i hemmet eller
skolan, är Kyrkans förgård. Bland oss är den ock af ålder idkad.
Vissa delar af landet utmärka sig för den från föräldrar inpå
barnen öfverförda christendomskunskapen. Men med en mången¬
städes aftynande gudaktighet har ock allvaret i denna del minskats.
Hos en tilltagande lös befolkning uteblifver ock föräldravården,
eller blifver afbruten och osäker. Här mäste Staten mellanträda
verksamt, för att vårda de värnlösa barnens angellägenheter. Ci¬
vilisationen fordrar ock flera läroämnen, än i hemskolan kunna
meddelas. Det var således på tiden, som Konungen utgaf Skol-
stadga.n af den 18 Juni 1842 och Rikets Ständer 1814—1845 an-
slogo medel till biträde vid Folkskolans stiftning och underhåll.
Färre torde ock de Församlingar nu vara, som, sedan den före-
skrifna tiden med 1847 tilländagått, icke ställt i ordning, om också
icke allestädes börjat sitt skolverk. Afven vid denna Riksdag haf¬
va anslagen dertill förblifvit oförändrade, och tryggar andelen i
skyddsafgiften det framgena beståndet.
100 Den 31 luli.
Konungens Nådiga Förslag till Folkskolelärares pensionering
har vid denna Riksdag afslagits, men torde med andra vilkor blif¬
va antagligt. Lefvande är åtminstone icke utsigten för deras
framtid, då af ålderdom eller andra lika giltiga orsaker de icke
längre kunna bestrida sin angelägna, om än af kortsyntheten oan¬
sedda tjenst.
Att Folkskolorna redan visat sig välgörande, är deras erfa¬
renhet, som besökt dem. Så mycket mera uppmuntrande är om¬
sorgen på dem använd. Förnämligast åligger den Kyrkoherdarne,
såsom Skolstyrelsernas Ordförande. De skola hädanefter få hug-
naden af barn, bättre förberedda till Skriftskolan, och således, ge¬
nom sin egen mera utvidgade och praktiskt tillämpade undervis¬
ning i denna, verka derhän, att i Församlingen Christi kunskap
rikliga bor med ali visdom. Men för detta stora ändamål måste
Folkskolan hållas på christlig grund och Salighetsläran vara dess
hufvudsakliga undervisning. Andra nyttiga lärostycken få häraf
sin helgd och sitt fäste, och den halfkunskap, som kunde upp¬
blåsa Läraren eller Lärjungen, viker för grundligheten i detvigti-
gastc. I allt vare Presterskapet Folkskolelärarnes rådgifvare, leda¬
re och välvillige vänner.
§. 3.
Begärde Professor Selander ordet och fästade Ståndets upp¬
märksamhet på behofvet af ett förökadt antal Suppleanter i För¬
stärkta Banco-Utskottet, enär, sedan åtskillige Ledamöter deraf
undfått ledighet från Riksdagsgöromålen, de återståendes antal,
äfven med inberäkning af förut valda Suppleanter, endast utgjor¬
de 29; hvadan Ståndet beslöt, att i det Plenum, som till morgon¬
dagens eftermiddag blifvit utsatt, ytterligare ibland sig utse 7
Suppleanter i nämnde Utskott.
§. 4.
Föredrogs ånyo Stals-Vtsholtets Utlåtande N:o 268, i ani. af
Den 31 Juli. 101
återremiss å Memorialet N:o 215, ang. de i Regerings-Formens 63
§ föreskrifna creditiv-summor.
Lades till handlingarne.
s. 5.
Föredrogs ånyo Stats-btskottets Memorial N:o 267, angående
arfvode för vården, utdelningen och redovisandet af de för innev.
Riksdag uppköpta skrifmaterialier m. fl. eflecter.
Bifölls.
§. 6.
Foredrogs ånyo Stals-Ulskottets Memorial N:o 268, angående
verkställd omröstning i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga be¬
slut rörande åtskilliga till regleringen af Riks-Statens 8:de och 9:de
hufvudtitlar hörande frågor.
Lades till handlingarne.
§• 7.
Föredrogs ånyo Stals-Utskottets Memorial N:o 276, med
förslag till 2:dra Afdelningen af det nya reglementet för Riksgälds-
Contoret.
Bifölls.
§• 8.
Föredrogs ånyo Stals-Utskottets Utlåtande N:o 277, i anled¬
ning af väckt motion, angående försäljning eller utarrendering af
kronohemman.
Bifölls.
S. 9.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 287, angåen¬
de ifrågaställde anslag för aflöning af Landsstatstjenstemän och
betjente.
Bifölls.
102
Den 81 Juli.
§. 10.
Föredrogs ånyo Banco-Utskotlets Memorial N:o 89, i fråga om
kungörande af de förändrade stadganden, som uti Banco-Reg e-
mentet komma att intagas.
Bifölls.
s. 11.
Föredrogs ånyo Banco-litskottets Memorial N:o 90, i anled¬
ning af Riks-Ståndens skiljaktiga' beslut, angående Utlåtandet
N:o 75.
Ståndet vidblef sitt beslut och gillade den i Memorialet N:o
90 framställda voteringsproposition.
§. 12.
Föredrogs ånyo Banco-Ulskottets Memorial N:o 91, i anledning
af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande Utlåtandet N:o 76.
Ståndet vidblef sitt beslut och gillade den i Memorialet N:o
91 framställda voteringsproposition.
§. 13.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 92, i anled¬
ning af erhållen återremiss å Utlåtandet N:o 80.
Doctor Sandberg: I denna fråga kan jag icke dela Utskot¬
tets åsigt. Banco-Utskottets Utlåtande N:o 80 blef af 2:ne Stånd
bifallet, af ett Stånd återremitteradt och af det 4:de afslaget. Vid
sådant förhållande synes icke skäl hafva saknats för Utskottet att
vidblifva sitt uti bemälte Utlåtande framställda förslag, som till¬
styrker hälften af hvad sedelskrifvarne nu åtnjuta, hvilket tyckes
vara medelvägen emellan Bonde-Ståndets beslut, som icke medgif-
vit den ringaste ersättning, och de öfriga Stånden, som beviljat
J af sedelskrifningsarfvodet, sedan sedelskrifningen upphört. Enär
Den 31 Juli, 103
nu detta icke skett, så ber jag att till Protocollet fä anföra min
ifrån Utskottet i detta fall afvikande tanka.
Häruti instämde Domprosten Laurenius och Prosten Hery.
Professor Selander: Jag hoppas deremot, att Högv. Ståndet
bifaller hvad Utskottet här föreslagit, helst Utskottet i detta Me¬
morial lämpat sig efter Ståndets i anledning af det förra Utlåtan¬
det fattade beslut. Detta sistnämnda Utlåtande blef väl, såsom
Doctor Sandberg anmärkt, af 2:ne Stånd, nemi. af Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet bifallet, men med den ändring,
att den ifrågavarande ersättningen bestämdes icke såsom Utskot¬
tet föreslagit till utan, i öfverensstämmelse med Banco-Fullmäk-
tiges förslag, till § af hvad berörde tjenstemän nu vanligen upp¬
bära. I samma syftning blef ock Utlåtandet återremitteradt af
Borgare-Ståndet, så att hvad Utskottet nu föreslagit är just i en¬
lighet med irenne Stånds dels fattade beslut, dels uttalade önskan.
Huru Utskottet skulle kunna underlåta att aktgifva härpå och,
emot 3:ne Stånds vilja, vidhålla sin mening, kan jag icke finna.
Jag tillstyrker derför att Ståndet vidblifver sitt förra beslut och bi¬
faller detta Memorial.
Prosten Berlin: Jag har fattat denna fråga alldeles på ena¬
handa sätt som den föregående värde Talaren, af hvilken jag nu
är förekommen i hvad jag ämnade säga. Efter de beslut, hvari
Ridderskapet och Adeln samt Preste- och Borgare-Stånden stad-
nat i anledning af Utlåtandet N:o 80, kunde väl icke Utskottet
komma till något annat resultat än hvad det nu föreslagit: det
egde väl en moralisk förbindelse att böja sig efter trenne Stånds ut¬
talade önskan. Var den värde Utskotts-ledamoten icke belåten
dermed, hade han ju kunnat begagna tillfället att i Utskottet ned¬
lägga sin reservation eller ock här anmäla den till Ståndets Pro¬
tokoll.
Doctor Sandberg: Några reprimander synas mig här icke
vara på sitt rätta ställe. Riksdagsmannen eger väl rätt att, på
ett sätt Grundlagen medgifver, aflemna sin reservation, vare sig i
104 Ven 31 Juli.
Ståndet eller Utskottet, alltefter som det honom synes — och den¬
na sin grundlagsenliga rätt må han ock opåtaldt få tillgodonjuta.
Prosten Berlin: Några reprimander vet jag mig icke hafva
utdelat. Men då innehållet af detta icke tryckta och utdelade,
utan skriftliga och här endast upplästa Utlåtande kunde möjligen
hafva blifvit mindre väl uppfattadt af en och annan, syntes det
mig besynnerligt, att en Utskotts-ledamot, hos hvilken man egde
rätt förutsätta fullständig kännedom af frågans behandling, yttrade
sig på ett sådant sätt, att han lätteligen hade kunnat vilseleda
Ståndet.
På härefter i vederbörlig ordning gjord proposition blef l:sta
hemställan i berörda Memorial af Ståndet bifallen.
2:dra hemställan bifölls.
§. 14.
Föredrogs ånyo Banco-Utskottets Memorial N:o 93, med för¬
slag till åtskilliga förändrade föreskrifter i 8:de Artikeln af 1845
års Banco-Reglemente.
Bifölls.
§. 15.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskotlets Memorial N:o 31, till
Rikets Ständer, med utlåtande i anledning af Talmannens i Bor¬
gare-Ståndet vägran att meddela proposition uti en om införsels¬
förbud uppkommen fråga.
Lades till handlingarna.
§. 16.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 281, i anled¬
ning af erhållne återremisser å vissa punkter af Betänkandet N:o
30, angående Statsverkets och andra af allmänna medel beståen¬
de fonders tillstånd, styrelse och förvalning åren 1842 och 1843.
Den SI Juli. 105
1:0 och 2:o.
Gillades.
3:o:
Prosten Herlin: Vid sista Riksdag förevar alldeles enahanda
fråga och äfven då, såsom nu, stadnade 2 Stånd emot 2 i mot¬
satta beslut. 1 följd häraf ansåg Utskottet då frågan vara förfal¬
len. Till samma utgång tror jag Utskottet äfven nu böra hafva
kommit, och detta så väl för consequensens skull, som i följd af
69 §. Regerings-Formen, enär de tillgångar, som genom försälj¬
ning af casserade effecter och persedlar kunde inflyta, skulle kom¬
ma till godo icke den Statsreglering, med hvars uppgörande Stän¬
derna nu äro sysselsatta, utan en blifvande, i och för hvilken nå¬
gra voteringar i Förstärkt Utskott icke äro föreskrifna i Grundla¬
gen. Jag anhåller derföre vördsamt, att Ståndet ville vidhålla sitt
beslut och afslå den här föreslagna voterings-propositionen.
Häruti instämde Riskop Hedrén, Professor Agardh och Pro¬
sten Schram.
Professor H. G. Lindgren förklarade sig vara af den föregå¬
ende värde Talaren förekommen och med honom instämma i yr¬
kandet å afslag af den föreslagna voterings-propositionen af ena¬
handa skäl, som af den föregående Talaren blifvit anförde.
Doctor Sandberg: Om jag skulle börja i samma syftning,
hvari en värd Talare nyligen uttryckte sig, skulle jag framhålla
de skäl, som föranledt Utskottet att föreslå den voterings-propo-
sition, hvarom nu är fråga, och sedan förebrå den värde Utskotts-
ledamoten att i en så väl känd sak vilja vilseleda andras omdö¬
me. Men med sådana ord vill jag innehålla. Jag tror emedler¬
tid att, för vinnande af ordning och reda i Statsverkets räkenska¬
per, nödvändigheten bjuder att dylika försäljningsmedel till Stats¬
verket ingå, särdeles då fråga kan uppkomma om försäljning af
så dyrbara effecter, som t. ex. Örlogsfartygetc. När nu i den¬
na fråga 2 Stånd stadaat emot 2, bör den, enligt mitt förmenan¬
106 Den 31 Juli.
de, afgöras i Förstärkt Utskott, och detta mitt förmenande grun¬
dar jag just på 69 §. Regerings-Formen, enär utan allt tvifvel lös¬
ningen af denna fråga kommer att inverka på bestämmandet af
den Hufvudtitel, hvilken de effecter, som komma att försäljas,
tillhöra.
Häruti instämde Prostarne Berg och Carlander samt Commi¬
nister Hallén.
Prosten Berlin: Jag får erinra, att här allsicke är fråga om
hvad som kan motivera det beslut, hvari Utskottet slädnät, eller
om berörde försäljningsmedels större eller mindre belopp, utan
allenast om formen. Nu ha 2 Stånd stadnat emot 2; frågan är
således, enligt sin natur, förfallen. Hvad jag till stöd tor denna
min öfvertygelse redan sagt, tror jag mig icke behöfva uppre¬
pa. Jag får emedlertid betyga min erkänsla för den värde Ut-
skotts-ledamoten, som i denna fråga innehållit med alla repriman¬
der och visat ett fullkomligt lugn.
Doctor Björkman: Ur olika synpunkt har denna fråga förut
blifvit betraktad och allt derefter äfven olika behandlad. Min me¬
ning närmar sig den af Doctor Sandberg uttalade. Hvad emed¬
lertid den omnämnda inconseqvensen i sak beträffar, så kan det
så vara, om jag afser olika Riksdagar. Vid den sista afslog Ut¬
skottet den åtgärd, hvarom nu är fråga — och vid denna me¬
ning höll Utskottet fast. Nu har Utskottet deremot tillstyrkt be¬
rörde medels ingående till Statsverket och, i full öfverensstäm¬
melse dermed, uppställt den ifrågavarande voterings-propositio-
nen. Häri måste ligga conseqvens, och icke motsatsen.
Professor //. G. Lindgren erinrade härvid, att om ock con-
seqvensen inom Utskottet blifvit af siste värde Talaren sauverad,
tyngden af Utskottets majoritets beslut ej borde kunna anses vä*
ga mycket i vågskålen, enär detta beslut tillkommit endast genom
en enda rösts pluralitet.
På härefter gjord proposition blef den i 3:e momentet af det-
Utlåtandi f ramställda voteringsproposition afslagen.
Den 31 Juli. 107
Hvad Utskottet i öfrigt yttrat oell hemställt, blef af Ståndet
gilladt.
§• !<•
Föredrogs ånyo Stats-Ulslcoltets Utlåtande N:o 282, i anled¬
ning af erhållne återremisser å^Betänkandet N:o 206, angående
dels Rikets Ständers Revisorers år 1817 afgifna Berättelse om
Statsverkets och andra af allmänna medel bestående fonders till¬
stånd, -styrelse och förvaltning, dels vissa uti 1815 års enahanda
Berättelse förekommande frågor.
Bifölls.
§. 18.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 283, i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts Nådiga Remiss å Kammar-Collegii Berättel¬
se, angående Sala Silfververks ränte-ersättningsfond, för redogö¬
relsetiden från och med den 1 November 1842 till samma dag år
1846.
Bifölls.
§• 19.
Föredrogos och bordlädes följande från Stals-Utskottet afgif-
ne Utlåtanden :
N:o 284, med förslag till allmänna bestämmelser, rörande utgåen¬
det och användandet af de vid innevarande Riksdag för till¬
fälliga Statsbehof anvisade anslag;
N:o 285, i anledning af väckt motion om Statsanslag till lönefyll-
nad åt Häradsskrifvaren i Kalix Fögderi af Norrbottens Län;
och
N:o 2S6, i anledning af väckt motion angående lönefyllnad åt Hä¬
radsskrifvaren i Ölands Norra Mot, U. Bjoerklund.
§• 20.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
108 Den SI Juli.
Utlåtande N:o 108, i anledning af väckt fråga om extra-krigs-
hjelps erläggande utaf Presterskapet.
Bifölls.
§. 21.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 109, i anledning af väckt motion om den till sta¬
den Sala donerade jords skiljande från tomterna.
Bifölls.
§• 22.;
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 110, i anledning af väckt motion om upphöran¬
de af den genom Kongl. General-Tullstyrelsens Circulär af den 10
Februari 1838 föreskrifna controll vid aflastning från Norr- och
Westerbottens Län af saltad lax och smör.
Bifölls.
§. 23.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o lil, i anledning af väckt motion om ränteförsäk-
rings-anstalters inrättande i hvarje Län och om husbönders till¬
förbindande att uti dessa anstalter insätta ett visst årligt belopp
för hvarje tjenare.
Bifölls.
§. 24.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Utlåtande N:o 112, i anledning af återremiss å Betänkandet N:o
92, angående väckta motioner om revision och reorganisation af
Hospitals-anstalterna i riket.
Bifölls.
Ven 31 Juli. 109
§. 25.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Utlåtande N:o 113, i anledning af återremiss utaf Utskottets Be¬
tänkande N:o 81, angående förändring i vissa föreskrifter uti In-
qvarterings-ordningen för städerna utom Stockholm.
Bifölls.
§. 26.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Utlåtande N:o 114, i anledning af erhållna återremisser af Eko¬
nomi-Utskottets Betänkande N:o 91, rörande folkundervisningen i
riket.
§. 3.
Doctor Björkman: Jag vill här blott anmärka det i författ-
nings-förslaget, såsom mig synes, nog besynnerliga uttrycket: ”rum
för folkskolor”, hvilket, enligt mitt förmenande, väl hade kunnat
utbytas mot något lämpligare, såsom folkskole-byggnad eller nå¬
got annat; — men, såsom sagdt, jag anmärker det blott, utan att
anse det vara af någon särdeles vigt eller lägga hinder för bifall
till Utskottets förslag.
Prosten Schram upplyste härvid, att det anmärkta uttrycket
just är hemtadt utur Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga om folkunder¬
visningen i riket.
Biskop Holmström: Jag vidhåller samma anmärkning, som
jag framställde vid återremissen af Betänkandet N.-o 91. Genom
antagande af detta förslag skulle en förmån beredas de socknar,
som varit försumliga i fullgörandet af skolhusbyggnaders uppfö¬
rande och sitt skolväsendes ordnande, framför dem, som ställt sig
lagens föreskrift till behörig efterrättelse, och frågor kunna an¬
norstädes väckas om ersättningar, de der innebure frön till tvister
och trakasserier sockneboer emellan. Till förekommande häraf
skulle jag anse det vara bäst att renlaf afstå detta moment.
110 Hen iil Stili.
Doctor Gumcelius erinrade härvid, att, om ock rättvisan kom¬
mer sent, är den alltid god, när den kommer, och tillstyckte bi¬
fall till Utskottets förslag.
På härefter i vederbörlig ordning gjord proposition blef det¬
ta moment bifallet.
Hvad Utskottet i öfrigt föreslagit och hemställt, blef af Stån
det bifallet.
§. 27.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Elconomi-Utslcotlets
Betänkande N:o 115, i anledning af väckta motioner om nästa
Riksdags hållande i någon annan stad än Stockholm.
Lades för andra gängen på bordet.
§. 28.
Föredrogs ånyo Banco-Ulshottets Memorial N:o 87, med för¬
slag till åtskilliga förändrade föreskrifter i 5:te Artikeln af gällan¬
de Banco-Reglemente.
Professor Selander: Beträffande l:sta momentet får jag an¬
märka att, såsom orden lyda: ”enligt §. 1 i Lagen för Rikets
Ständers Bank är Banken ovilkorligen skyldig att, när
så påfordras, dess sedlar med Svenskt silfvermynt, af de sorter,
livard tillgäng finnes, inlösa” etc., således med det mynt, som för
handen finnes. Något derutöfver skulle allmänheten icke ega att
fordra. Jag deremot ville tro, att den skyldigheten borde åläggas
Banco-Styrelsen, att tillhandahålla allmänheten mynt af de smärre
valörerna till tillräckligt belopp, och detta så mycket heldre nu,
sedan småsedlarne komma att indragas, och behofvet af skilje¬
mynt i deras ställe blifver så mycket mera kännbart. Orden: "de
sorter, hvarå tillgång finnes’’ torde derföre möjligen behöfva utby¬
tas mot någon bestämdare föreskrift.
Doctor Sandberg: Jag kan icke frångå att ju den sista Ta¬
larens anmärkning eger skäl för sig, helst efter småsedlarnes blif-
Ven 31 Juli. lil
■vande indragning; likväl skulle jag tro, att §-förslaget kan, såsom
det nu lyder, antagas, enär en sednare §. tillförbinder Fullmäkti¬
ge att hålla allmänheten tillhanda mynt af stadfästade valörer, och
någon olägenhet således icke torde vara att af det anmärkta ut¬
trycket befara.
Betänkandet blef härefter i vederbörlig ordning bifallet.
§. 29.
Föredrogs ånyo Banco-Uiskottets Memorial N:o 88, angående
instruction för Rikets Ständers Banco-Utskott vid nästkommande
Riksdag.
Bifölls.
§. 30.
Uti till Högv. Preste-Ståndet ställd skriftlig inlaga anhöll Pro¬
sten Stabeck att, såsom vigtiga embets- och enskilda angelägen¬
heter gjorde hans förlängda hemvaro nödvändig, honom måtte be¬
viljas en ytterligare ledighet från deltagande i Riksdags-förhand-
lingarne till den 7 nästkommande Augusti.
Till denna anhållan fann Ståndet för godt bifall lemna, med
föreläggande likväl för Prosten Stabeck att, om Riksdagen icke
dessförinnan komrne att afslutas, sig ovilkorligen härstädes den 7
nästa månad inställa.
§. 31.
Skriftligen anhöllo Doctorerne Säve och Norström, hvilkas re¬
dan beviljade permission tilländaginge den 2 nästa månad, om yt¬
terligare förlängning deraf, den förre under trenne och den sed¬
nare under tvänne veckors tid, enär angelägna dels enskilta ange¬
lägenheter dels tjensteåligganden påkallade deras förlängda hem¬
varo.
Professor H. G. Lindgren yttrade i anledning häraf; Jag
anser det vara en af Ståndets samtlige närvarande Ledamöter må¬
lis Ven SI Juli.
hända gemensamt delad önskan, att icke ända till 3:ne veckor
meddelad permissionstid måtte ännu vidare utsträckas utan syn¬
nerligen giltiga skäl: och skulle jag än häri misstaga mig, så sy¬
nes det mig en skyldig grannlagenhet mot våra Committenter
kräfva, att vi tillse, det de måtte, genom sina valde, och för vi¬
standet vid Riksdagen aflönade ombud, blifva vederbörligen re¬
presenterade, hvilket icke lärer kunna ske genom ombudens en
längre tid fortsatta frånvaro från Riksdagsorten.
II. II. Erke-Biskopen hemställde att, då H. M. Konungens
återkomst vore att inom några dagar motse och dagen för Rikets
Ständers åtskiljande sannolikt då komme att bestämmas, frågan
om dessa permissions-ansökningar kunde till slutet af veckan upp¬
skjutas, och äfven då komma under pröfning, huruvida de Leda¬
möter af Ståndet, hvilkas permission snart vore tilländagången,
borde genom affärdande skrifvelser underrättas om nödvändighe¬
ten att sig vid Riksdagen åter inställa; och fann Ståndet för godt
att till denna hemställan lemna bifall.
Ståndet åtskiljdes kl. i S e. m.
Ut supra
in fidem
Gustaf Törnstrand.
Den 1 Augusti.
113
i)t‘n 1 Augusti 1848.
Plenum kl. 6 e. m.
§. 1.
Justerades Protokollet för den 29 sistl. Juli f. m.
§. 2.
Då nu ånyo föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets) Betänkande N:o 115, i anledning af väckta motioner
om nästa Riksdags hållande i någon annan Stad än Stockholm,
yttrade
Doctor Broman: Redan då jag afgaf den motion, som är
föremålet för Höglofl. Ekonomi-Utskottets bedömande i detta Be¬
tänkande, kände jag för väl ställningarna för att smickras af den
förhoppning, att den skulle kunna tillvinna sig bifall uti Höglofl.
Utskottet. Saken förekom mig likväl så vigtig; föresatsen var
likväl hos mig så gammal, och ordet låg mig så ömt på hjertat,
att jag icke kunde med godt samvete tiilbakahålla det, äfven med
fara att strängt ogillas och bedömas af en stor del af den opi¬
nion, som föregifver sig vara den allmänna. Jag skall ock der¬
före icke blifva vidlöftig i försöket att vindicera det af mig upp¬
gifna förslagets grundlagsenlighet och behöflighet mot det enda
skäl, Höglofl. Utskottet användt för afstyrkande af all åtgärd i an¬
ledning deraf; men jag hembär min tacksägelse åt de Hrr Leda¬
möter af Utskottet, som icke delat pluralitetens tanka och uttryckt
detta i den bifogade reservationen.
Högv. Preste-Ståndets Prot. 9:de Bandet.
8
114 Hen i August L
Högloft, Utskottets enda skäl för motionens förkastande är,
att det framställda förslaget, att Rikets nuvarande Ständer skulle
hos Kongl. Maj:t anhålla att nästa Riksdag, då det nu åvilande
förslaget till Representationens ombildning kommer att definitift '
antagas eller förkastas, måtte förläggas i någon annan stad än
Stockholm, "saknar stöd i 50 §. R. F. samt 3 §. R. O.”, då
jag deremot, just med stöd af dessa Grundlags-§§. jemte den
56 R. O., framställt det nu förkastade förslaget; ty skulle de förstnämn¬
da §§. endast tydas så inskränkt, att Kongl. Majit icke skulle egt.
att förlägga Riksdagen annorstädes förr än fienden redan fram¬
trängt till Hufvudstaden, eller pesten redan der rasade, eller upp¬
ror der redan utbrutit, stört friden och säkerheten samt vållat
olyckor och förderf, så vore sannerligen föreskrifterna öfverftö-
diga; ty då stiftade nödvändigheten lag. Meningen med de gifna
föreskrifterna måste derföre förnuftsenligt vara, att Kongl. Majit
eger att företaga den ifrågavarande åtgärden, eller Riksdagens
sammankallande å annor ort, såsom preventif, då omständighe¬
terna låta förutse sådana olyckor och vådor, eller då enahanda
anledning conseculift framkallat enahanda verkningar, såsom hän¬
delsen varit uti ifrågavarande fall, då upplopp i Hufvudstaden egt
rum under hvarje Riksdag, då frågan förevarit om Representa¬
tionens ombildning.
Min mening med den föreslagna åtgärden har icke varit —.
icke kunnat vara — hvilket jag ock tror mig uti motiverna haf¬
va nog tydligt uttryckt — att i ringaste mån söka inskränka Re¬
geringens fria beslutande rätt i detta fall: utan tvärtom, då Re¬
geringen blifvit skarpt klandrad både för hvad den gjort och icke
gjert vid de föregående upploppen, att bereda den ett stöd för
vidtagande af en åtgärd, hvilken jag anser såsom den enda, full¬
komligt ändamålsenliga; ty skulle denna åtgärd af Regeringen vid¬
tagas ulan ett sådant stöd från Ständernas sida, säkerligen skulle
den då framkalla ett oerhördt skrän fiån en press, som inbillar
säg kunna leda och lära både Regering och Representation, och
ben I Augusti. 115
gerna skulle vilja styra dem båda, såsom den synes styra en de! afHuf-
vudstadens lättrörliga befolkning, äfvensom af dem, hvilka skulle förlora
fördelarna af de kanske Två Millioner, som under hvarje Riksdag upp-
lefvas och utspridas i Hufvudstaden.
Då Utskottet afstyrkt den föreslagna åtgärden, har det satt
Regeringen ensam i ansvarighet för hvad sorn Iean Itända. Jag
trillar icke på, att den ju icke han uppbära detta ansvar, om den
vitt begagna sin makt äfven då den trottsas till blodsutgjutelse.
Men huru hardt detta prof är för en faderlig Regering, behöfver
icke antydas; och Representationen borde icke bidraga dertill att
sätta henne på detta prof. Svenska folkel skall dock hålla henne
med tacksamhet räkning derför, att hon begagnar makten till
sjelfsvåldets tyglande; och i öfvertygelsen derom skola Sveriges
Stander icke låta sig rubbas eller skrämmas af yttre tillstymmel¬
ser från sin sköna kallelse att med sjelfständighet öfverlägga
och med lugn fatta beslut, som trygga och bereda fäderneslan¬
dets sanna väl.
Jag anhåller att Högv. Ståndet täcktes lägga Memorialet till
handlingarna — om — med förklarande att anledningar till mo¬
tionen icke saknats — hemställes till Ilögvl Ståndets ompröf*
vande.
Professor Fries: Jemte det jag med nöje instämmer i Mo¬
tionärens syfte, anhåller jag till Protokollet få antecknadt det huf-
vudsakliga skäl, hvarföre jag önskar Riksdagen^ förläggande till
annor ort än Hufvudstaden: det är nemligen Riksdagarnas för¬
kortande. För hela landet är våra Riksdagars långsamhet odräg¬
lig — och jag vågar påstå, alt Regeringen intet populärare be¬
slut kunde fatta, än att icke under något vilkor låta dagtinga med
sig om Riksdagarnas förhalande t. ex. närvarandes öfver medlet
af Juni. Jag är fullt förvissad, att om en peremtorisk termin vo¬
re utsatt för hvarje Riksdag, göromålen icke blott skulle medhin¬
nas, utan äfven bättre bringas till slut. Ovilkorligen skulle Riks¬
dagarnas förläggande till annor ort mer än något annat bidraga
116 Den 1 Augusti.
till Riksdagarnas förkortande; ty alla de förenade intressen och
förhållanden, som i Stockholm bidraga till deras förlängande, kun¬
na ingalunda sägas tillhöra ”outredda naturkrafter.” Det är tilli¬
ka dessa, som höja sitt väldiga rop emot Riksdagarnas förläggan¬
de till annor ort, och derföre anser jag vigtigt, att ett stöd ge¬
nom en opinionsyttring af Ständerna i detta afseende lemnades
Regeringen, att afseende äfven måtte lemnäs icke blott åt Huf¬
vudstadens, utan, hvad förmer är, åt hela landets önskningar.
De flesta Utskott äio antingen upplöste eller hafva inga gö¬
romål af vigt öfriga — och skole vi på samvete besvara, hvil¬
ka vigtiga eller för landet nyttiga frågor hafva vi under sednare
tiden handlagt, som ej till den 15 Juni kunnat vara afslutade,
eller återstå, lärer väl ingen kunna påstå, att hvarken Statens el¬
ler våra Committenters kostnader derigenom i ringaste mån er¬
sättas. I likhet med Motionären yrkar jag icke återremiss, men
att Högv. Ståndet måtte, med gillande af Motionärens syfte, lägga
Betänkandet till handlingarna.
Häruti instämde Prosten Traneus.
Biskop Nibelius: Då Motionären sjelf förklarat sig icke ön¬
ska återremiss af detta Betänkande, vill icke heller jag sådant
påyrka; men jag anser mig böra tillkännagifva, det jag instäm¬
mer uii Reservanternes mening, att Utskottet bordt erkänna vig¬
ten af de anledningar, som föranledt motionerna, om också det
icke ansett sig kunna stadna i annat beslut än som nu skett.
Med Biskop Nibelius förenade sig Biskoparne Hedrén och
Holmström samt Lector Waltman.
Doctor Stenhammar: Afven jag instämmer med de värde
Reservanterne, att det väckta förslaget haft de mest vigtiga an¬
ledningar. Till Motionären af detta Ständ hembär jag derföre min
tacksägelse, och icke blott tror, utan är fullt förvissad, att
inom landet tinnes en stor majoritet, hvars önskan han frambu¬
rit. Om intet annat med motionerna vunnits, så bör man åt¬
Den 1 Augusti. 117
minstone förmoda, att Hufvudstaden deraf hemtat en påminnelse
derom, att Stockholm icke är Sverige.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och fann Stån¬
det, uppå behörigen gjord proposition, för godt att med godkän¬
nande af de skäl, som föranledt dessa motioner, lägga ifrågava¬
rande Betänkande till handlingarna.
§. 3.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottels Memorial N:o 281, medför¬
slag till allmänna bestämmelser, rörande utgåendet och användan¬
det af de vid innevarande Riksdag för tillfälliga Statsbehof anvi¬
sade anslag.
Bifölls.
S. 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 285, i anled¬
ning af väckt motion om Statsanslag till lönefyllnad åt Härads-
skrifvaren i Kalix fögderi af Norrbottens Län.
Bifölls.
§• 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o 286, i anled¬
ning af väckt motion angående lönefyllnad åt Häradsskrifvaren i
Ölands Norra Mot, U. Bjoerklund.
Bifölls.
§. 6.
Som flere af Ståndets Ledamöter och Suppleanter i För¬
stärkta Banco-Utskoltet, i anseende till erhållen permission, voro
frånvarande, blefvo nu till Suppleanter af nämnde Utskott följande
ytterligare utsedde, nemligen:
Prosten Osterman.
Biskop Hedrén,
118 Oen t Au g us ti.
Prosten Melander,
Prosten Carlander,
Prosten Eurén,
Comminister Janzon och
Prosten Klintberg.
§• 7.
Föredrogs ånyo Högv. Preste-Ståndets Enskilda Ecciesiastika
Utskotts Pastoral-Afdelnings Utlåtande N:o 6, i anledning af till
Afdelningens pröfning öfverlemnade förslag till lärobok för allmän¬
na Christendoms-undervisningen.
Biskop Nibelius fick ordet och yttrade: Då mina åsigter om
hvad som af en christlig lärobok för den allmänna undervisnin¬
gen fordras, hufvudsakligen öfverensstämma med de af Pastoral-
Afdelningen uttalade, oeh då Afdelningens omdömen öfver de in¬
lemnade försöken, ehvad de afse dessas brister eller förtjenster,
synas mig väl grundade, kan jag ej annat än tillstyrka bifall till
hvad i detta Utlåtande blifvit yttradt och föreslaget. Det är likväl
en omständighet, hvaruti jag skiljer mig ifrån Afdelningens yttra¬
de mening. Afdelningen har nemligen, efter mitt förmenande,
lagt nog mycken vigt derpå, att den omarbetade läroboken skulle
vara i nära öfverensstämmelse icke blott med Lulhers Lilla Cate-
ches, hvilket äfven jag gillar, utan äfven skulle närma sig till den
Lindblomska förklaringen, som nu är antagen. Jag erkänner vis¬
serligen, att den sednare innehåller mycket, som är godt och bör
bibehållas, men också åtskilligt, som kunde vara bättre och bör
ändras. Jag fruktar, att genom föreskriften cm ett strängt vid¬
hållande af denna lärobok alltför mycket band lägges på dens
åsigt, som kunde finna sig föranlåten att utarbeta försök till en
annan, och möjligen torde denna omständighet afhålla mången
ifrån ett dylikt aibete. Jlin öfvertygelse är, att, om läroboken
sättes i öfverensstämmelse med Luthers Cateches och i öfrigt af-
fattas på ett sätt, så att den lättfattligt talar till förstånd och
Den 1 Augutli. 119
hjerta, ingen synnerlig svårighet skall uppslå för de äldre bland
allmogen att deruti inlära de yngre. Med undantag af denna om¬
ständighet, som måhända kan anses vara af mindi e vigt, gillar
jag för min del Afdelningens Utlåtande.
Prosten Osterman: Jag beklagar verkligen att jag måste in¬
stämma i Afdelningens Utlåtande. Jag säger med flit, att jag be¬
klagar det, ty naturligtvis hade jag högeligen önskat, att något
af de inkomna förslagen varit af den beskaffenhet, att det kun¬
nat godkännas eller föreslås lill antagande. Så är det likväl ic¬
ke. Jag erkänner visserligen de många och obestridliga förtjen-
ster, som dessa försök ega, och som, vid anställd jemförelse med vår
antagna lärobok, gifva flera af dem i många afseenden bestämdt
företräde framför denna sednare, men icke dessmindre kan jag
icke annat än instämma i Afdelningens yttrande, att, i den form
de nu hafva, intetdera af dem kan anses vara en fullt tjenlig och
ändamålsenlig lärobok för den första Christendorr,s-undervisnin¬
gen. Jag kan så mycket heldre instämma i detta omdöme, sorn
jag sjelf tagit kännedom af de ifrågavarande arbetena. Hvarföre
jag nu begärt ordet, är egentligen för att uttala den önskan, att
uti Cleri Comitialis Circulär måtte intagas ej allenast, hvad Afdel¬
ningen föreslagit, en uppmaning till den eller dem, som känna
sig hafva kallelse och förmåga dertill, att inkomma med försök i
denna väg, utan äfven underrättelse om de nu ingifna förslag,
skälen till dessas underkännande jemte uppgift på de grunder,
dem Högv. Ståndet anser böra följas vid författandet af en läro¬
bok i Clnistendomen. Om detta sker, är att förmoda, att för-
fattarne till de nu ingifna försöken skola, med ledning häraf, uti
dem göra nödiga förändringar och rättelser, och att den Svenska För¬
samlingen sålunda snart skall kunna emotse den tid, dS den er¬
håller en förbättrad Cateches, som är tjenlig att sättas i allmänhe¬
tens händer.
Prosten Annerstedt: Pastoral-Afdelningen måsta vara tack¬
sam för det omdöme, som Biskop Nibelius uttalat öfver Afdel-
120 Den t Augusti.
ningens Betänkande. Den anmärkning, han anfört, rörande Af-
delningens uttalade åsigt om en ny lärobok af möjligaste öfver¬
ensstämmelse med den antagna, har onekligen sin stora vigt.
För min del tror jag likväl, att Afdelningen så varsamt uttryckt
sig, att, om dess råd följes, intet tryckande band på författarens
frihet lägges, enär det heter: ”att den gamla läroboken, der det
ulan skada för saken kan ske, bör bibehållas.'' Afdelningen har
utgått från den synpunkten, att man i förändringar af offentliga
andakts- och undervisnings-böcker bör vara ytterst varsam, dels
för att ej äfventyra Församlingens lugn, dels för att icke utan nöd¬
tvång försvåra begagnandet af den nya läroboken. Då föröfrigt
denna mening i Betänkandet förekommer mera såsom en yttrad
åsigt än en uttalad fordran, hemställer jag till den vördade Tala¬
ren och detta Högv. Stånd, om icke Afdelningens förslag må bi¬
behållas och framställas till deras behjertande, som kunna vilja
försöka sig på ytterligare försök till en förbättrad Cateches.
Prosten Schram: Jemte det jag till alla delar bifaller detta
Pastoral-Afdelningens väl utarbetade och, så vidt jag kan bedö¬
ma, på sanna grunder byggda Utlåtande, är det med anledning af
hvad Prosten Osterman yttrat, och för att befordra hans afsigt,
jag tillåter mig hemställa, om icke det skulle finnas lämpligt att
Utlåtandet i sin helhet intages uti Cleri Comitialis vid denna
Biksdag utgående Circulär, på det de hufvudgrunder, efter hvil¬
ka Ståndet anser en omarbetning af vår nuvarande till allmänt
bruk antagna Cateches böra företagas, måtte blifva kända af så
väl Presterskapet i allmänhet, som särdeles dem, hvilka kunna
finna sig hugade att utarbeta förslag till en dylik lärobok.
Häruti instämde Doctor Broman och Prosten Cnattingius.
Lector Wallman: Jag är icke af samma tanka som den siste
Talaren. Mig synes en viss grannlagenhet bjuda, att en kritisk
granskning af namngifna författares arbeten icke inflyter i Cleri Co¬
mitialis Circulär till hela Sveriges Presterskap. Ett offentliggö¬
Den 1 Augusti. 121
rande af speciella anmärkningar öfver de redan gjorda försöken skulle
möjligen finnas sårande och kunna afskräcka andra från att arbeta
på detta fält. Lämpligare vore väl, att genom allmänna bestämmel¬
ser om hvad som bör finnas och icke finnas uti en lärobok af ifrå¬
gavarande beskaffenhet söka vägleda dem, som egna sig åt ett så¬
dant arbete. — Deremot instämmer jag med Biskop Nibelius der¬
uti, att man icke alltför mycket bör binda författaren vid vår nu¬
varande Cateches. Jag erkänner visserligen vigten af Doctor Anner-
stedts anmärkning, att man bör afse de svårigheter, som af en all¬
deles förändrad lärobok uppkomma för enfaldigare föräldrar att sjelf¬
va kunna undervisa sina barn; men elter min erfarenhet besitter i
allmänhet Svenska allmogen en djup och öfvertänkt bibelkunskap,
att den rätt väl skulle finna sig vid en ny lärobok, äfven om den
till formen afviker från den gamla. Jag har med nöje vid de årli¬
ga husförhören gjort den erfarenheten,att, då frågor ställas till de äl¬
dre, svaren icke sällan äro både öfverraskande och glädjande. Huf-
vudsaken torde derföre vara, att läroboken är i öfverensstämmelse
med Bibelns Heliga läror: men icke synes man behöfva binda sig
vid den nu följda förklaringen af Luthers Cateches, tillkommen un¬
der en period, då religionsundervisningen erhållit en rigtning, som
Presterskapet på sin nuvarande ståndpunkt icke kan gilla. Denna
anmärkning faller icke den store och vördnadsvärde författaren af
vår nu antagna Cateches egentligen till last; då han arbetade i sin
tids rigtning. Jag anser, att en Cateches bör vara en populär
dogmatik, utan att systematiken behöfver framträda. Den ut¬
gör författarens egen regel och ledare och bringar ordning och klar¬
het i framställningen, utan att afseendet på lärjungarnes olika fatt¬
ningsförmåga behöfver åsidosättas. Men i detta afseende torde den
nuvarande Catechesen icke vara det mest tjenliga mönstret. Att
föreskrifva, det den gamla läroboken skall läggas till grund för uppgö¬
randet af en ny, vore måhända mindre välbetänkt, helst densamma
äfven i sin plan har sina stora brister. Vi håfve äldre Catecheti-
ska lörsök t. ex. Norbergs, der en sådan plan, som nu blifvit an¬
tydd, är med framgång använd. Bäst är att lemna författare, hvil-
i
122 D en t Augusti.
ka känna sig vuxna delta arbete, frihet att utan i förväg lagda hin¬
der följa sin egen och Bibelns ledning.
Biskop Holmström: I egenskap af Ledamot i Pastoral-Afdel-
ningen anser jag mig böra förklara, att jag icke kan annat än in¬
stämma med Doctor Annerstedt angående antydan derom, att, vid
utaibetande af en ny lärobok för religionsundervisningen, så mycket
som är godt oell ändamålsenligt uti den gamla läroboken bör bibe¬
hållas. Oaktadt jag har samma glädjande erfarenhet som den näst
föregående Talaren, nemligen att bland allmogen träffas flera, som
ega en så god christendomskunskap och den bekantskap med Bi¬
belordet, att de utan svårighet skulle göra sig förtrolige med en
främmande lärobok, så får väl detta dock icke antagas såsom ett
allmännare förhållande. Jag fruktar, att om den nya läroboken till
formen blefve helt och hållet skiljaktig från den nuvarande, skulle
ett stort antal föräldrar på landsbygden deraf förhindras att sjelfve
inlära sina barn. Vi veta, att, när gamla Psalmboken omarbeta¬
des, den store författaren ansåg sig böra af de gamle Psalmerna
bibehålla så många som möjligt, och att vid dess införande tillåtel¬
se lemnades alt till en början sjunga de gamla psalmerna samtidigt
med de nya. Jag håller före, att detta förfarande var välbetänkt
och icke bör förbises, när man vill införa en ny lärobok för den
chtisiliga undervisningen. Igenkänner icke allmogen till större eller
mindre del de gamla frågorna och svaren, så väcker det nya tvif¬
velsutan misstroende. Med den inskränkning Afdelningen föreslagit,
bör hinder icke möta att iakttaga både det dogmatiskt rätta och sy¬
stematisk ordning. Ar det gamla i mycket godt och rigtigt, bör
en alltför stor och säkert för mången stötande förändring undvikas.
Samma varsamhet iakttog Lindblom vid ornaibetningen af Svebilii
förklaring af Luthers Caleches, och denna varsamhet föitjenar att
efterföljas. Jag finner intet skäl att frånträda den åsigt, hvarom jag
uti ihågavarande hänseende med Afdelningcns samtlige Ledamöter
varit ense.
Häruti instämde Biskop Bergman.
Den 1 Au gu »ti. 123
Doctor Sandberg: Ämnet är af stort intresse och förtjenar
synnerligast på detta rum att tagas i allvarligt betraktande. Mig
synes, att Biskop Nibelii anmärkning icke helt och hållet saknar
grund. Jag vet väl, att svårigheter mött vid införande af både nya
Psalmboken och Catechesen; men undersöker man förhållandet när¬
mare, skall man merendels finna, att största obenägenheten röjt sig
just emot det, vare sig till form eller innehåll, förändrade. Den
tanke uppstår nemligen lätt hos folket, att felaktighet måste vidlå¬
da antingen det ganda, som fäderna brukat, eller det nya man vill
inf ra, och hvilken förklaring man än vill använda för att skingra
deras obelåtenhet, så blifva de dock nästan aldrig rätt tillfredsställ¬
de. En alldeles ny Psalm eller ett alldeles nytt stycke, om inne¬
hållet är äkta christiigt och sådant det bör vara, fattas deremot
bättre, emottages med mindre misstroende och inläres ock med
mera lätthet, emedan likheterna dervid mera förvilla än underlätta.
Det skulle äfven efter mitt förmenande blifva alltför mycket in¬
skränkande, om man ville föreskrifva, att den nu brukliga Lind¬
blomska Catechesen vid en ny läroboks författande bör så troget
som möjligt är följas. Är författaren vuxen sitt företag, blir detta
honom till hinder, och aibetet skall derigenom ingalunda vinna nå¬
gon större fullkomlighet. Eör öfrigt instämmer jag med Prosten
Schram, alt Pastoial-Afdelningens Utlåtande i sin helhet må inta¬
gas i Cleri Comitialis Circulär, till ledning och anvisning för dem,
som vilja utarbeta nya försök, och det vore kanske icke olämp¬
ligt, om de skiljaktiga meningar, hvilka här nu blifvit yttrade,
också der intagas. Mig synes, att förhandlingarne härom så full¬
ständigt som möjligt rriå lefereras, hvilket icke kan annat än lända
saken till båtnad. Att grannlagenhelen, såsom en Talare velat på¬
slå, skulle vara för nära tiädd genom en företagen recension af
tryckta skrifter, kan val svårligen af någon medgifvas, och lärer i
förevarande fall så navcset mindre vara förhållandet, sorn de inlem¬
nade försöken, hvart för sig. blifvit med i allmänhet mycket goda
lofoid omförmälde.
Med Doctor Sandberg förenade sig Kyrkoherden Bergvall.
124 Den i Augusti.
Professor U. G. Lindgren: Vid innevarande Riksmöte liar in¬
om detta Högv. Stånd en intressant och vidlyftig discussion före¬
kommit, i hvilken Ståndet uttalade sin åsigt rörande ilen rigtning,
i hvilken nuvarande Bibel-Commission bör fortsiilta sin verksamhet,
oell befanns derunder den opinionen vara allmän inom Ståndet att
Commissionen borde i sina ändringar af den gamla öfversättningen
tillvägagå med yttersta varsamhet, och tillåta sig sådana, endast der
de vore oafvisligen nödvändiga. Att denna mening äfven är min,
är för det Högv. Ståndet val bekant, äfvensom att jag i denna frå¬
ga var ännu mera conservativ än flertalet af Stånds-Ledamöterna,
enär jag icke ens ville fastställa texttrohet såsom prima regula för
Bibelrevisionsarbetet, af fruktan för den oro inom församlingen, som
skulle väckas af de stora förändringar, som ett sådant åläggande
skulle ovilkorligen medföra. Mig synes som vore den fråga, som
nu är under öfverläggning, med den omnämnda nära sammanhän¬
gande, och som borde följaktligen samma princip på densamma
tillämpas, hvarföre också Afdelningen i min tanka visligen förfarit,
när den i sitt Betänkande uttalat den åsigten, att, vid författandet
af försök till ny Cateches, den äldre, Lindblomska, bör läggas till
grund, och att af densamma bör bibehållas allt, sorn utan skada
kan conserveras. Mycket är i vår nuvarande Cateches godt och
förträffligt, men jag medgifver, att många stycken der förekomma,
som förtjena att utmönstras, och skulle jag yttra ett comparalivt
omdöme om bristerna i den Lutherska Bibelöfversättningen och
den Lindblomska Catechesen, så skulle detta utfalla till för¬
mån för den förra. Jag erkänner således gerna behofvet af
en omarbetning, men bestrider det såsom utsträckt till vår nu
antagna Cateches i dess helhet, och tror, att om en ny sådan,
till ordalydelse och uppställni. g alldeles afvikande från sin närma¬
ste föregångare, skulle till införande i församlingen påbjudas, myc¬
ken oro skulle derigenom framkallas, och mycken tveksamhet hos
föräldrar uppstå, att sätta den nya Christendomsläroboken i sina
barns händer; helst de med den splitter nya Catechesen obekanta
öräldrarna, bästa vilja oaktadt, mångenstädes blefvo satta ur stånd,
t
hen 1 Augusti. 125
att barnen vid undervisningen -och förhören i hemmet biträda. Jag
skulle derföre ej vara obenägen att gå ännu längre än Afdelningen,
och vilja lillföibinda författare till nya Catechetiska försök, alt icke
blott bibehålla af den nu gällande Catechesen allt som deri är godt
och rigtigt, utan äfven att i allo följa den deri antagna systemati¬
ska uppställningen. Enär dock denna åsigt måhända möler mot¬
stånd, åtnöjer jag mig med att tillstyrka gillande af Afdelningens,
på goda grin der hvilande, Utlåtande.
Doctor Gumcelius'. Jag kan börja med att tillkännagifva, att
^ag är fullt så conservativ i afseende på dessa vigtiga ämnen, som
någonsin den föregående Talaren, men kan dock icke instämma i
sista delen af hans yttrande. Mig synes att Afdelningen funnit och
uttalat den lätta medelvägen i sitt yttrande, nemligen att man vid
utarbetande af en ny Cateches bör bibehålla af den gamla så myc¬
ket som möjligt är. Derpå syfta ock alla här afgifna yttranden,
ehuru de innehålla en eller annan anmärkning deremot. Ju min¬
dre förändringar som göras, dess mindre gifves anledning till oro
och misstroende. Men om oundgängligen nödvändiga forändringar
d. v. s. sådane, som påkallas af v erkliga felaktigheter, företagas meri
nödig varsamhet, blifva de visst icke störande. Sannt är, såsom
en Talare ock redan anmärkt, att de, som i barndomen inöfvat en
viss läiobok, lätt märka och med misstroende iakttaga sådane ny¬
heter-, men man bör ock tillika anmärka, att en catechetisk läro¬
bok icke egentligen författas för de äldre, utan hufvudsakligen för
det unga uppväxande slägtet. Detta kan icke hafva något emot så¬
dana förändringar, då alltsatnmans för dem är nytt. Således in¬
träffar svårigheten endast vid den nya lärobokens första införande
och upphör sedan af sig sjelf. — Bäst synes vara, att Ståndet an¬
tyder, att yttersta varsamhet bör iakttagas i afseende på förändrin-
garne i lärobokens uppställning; men någon bestämd åsigt, såsom
en föreskrift huru läroboken bör vara beskaffad, bör så mycket
mindre uttalas, som derigenom ett tvångsband skulle läggas på för¬
fattaren. Den författare, som eger nödig insigt och erfarenhet och
drifves af ett rätt varmt nit, ledt af en fullständig insigt, kan icke
126 ben i Augusti.
tvingas att lämpa sig efter för mycket bestämda reglementariska fö¬
reskrifter. Är han sitt kall vuxen, så löser han sin uppgift på det
bästa och gagneligaste sätt, utan att man behöfver alltför omständ¬
ligt gifva horom anvisning, hutu det skall ske. Har han icke sjelf
den anda, det omdöme, som för utförandet af ett så heligt och
vigtigt värf fordras, så tjena de fullständigaste föreskrifter till föga
eller intet. För att duck lemna en upplysning, huru Ståndet ansett
de nu lemnade försöken i mer eller mindre mån motsvara de for¬
dringar, man af ett sådant arbete ansett sig böra göra, torde vara
nödvändigt, såsom redan föreslaget är, att hela Betänkandet i Cl eri
Comitialis Cireulär införes. Att någon författares egenkärlek deraf
skulle kunna såras, är så mycket mindre alt befara, som Afdelnin¬
gen gjort hvar och en rättvisa och för deras bemödanden tilldelat
dem kanske större loford, än sorn kunde anses motivera försökens
underkännande.
Häruti instämde Doctor Lyth och Comminister Hallén.
.Comminister Janzon: Jag förenar mig med den siste värde
Talaren, som fullkomligt uttryckt nära nog allt hvad jag ville sä¬
ga. Han har i det hela gillat Afdelningens Utlåtande, med blott
en anmärkning att nemligen försöken till ny Cateches blifvit för
mycket berömde för att gifva skäl till underkännande. Min full¬
komliga öfvertygelse, grundad på en temligen nogajoch, efter min in¬
sigt, samvetsgrann pröfning af förslagen, är den, att de väl hafva för-
tjenat allt det loford de fått; men i samma Utlåtande äro äfven försla¬
gens brister antydde och det på ett sätt, som torde rättfärdiga Afdel¬
ningens omdöme öfver olämpligheten att, i deras närvarande form, an¬
taga något af dem tillförsamlingens första lärobok i Christendomen.
En Talare bar velat finna en stor likht t emellan Bibeln och Catechesen,
och att föiändring i den sednare skulle väcka oro i församlingen,
liksom förändring i den förra. Med all vördnad för Catechesen
och dess föi fattare, vill jag dock icke söka denna i jemförelse
med Bibeln och dess författare, eller tillerkänna de förra samma
Den 1 Augusti. 12?
qvalificationer som de sednare: hvadan en förändring i Cateche-
sen ingalunda kan hafva till följd samma oro i församlingen, som
en förändring i Bibeln. Jag instämmer föröfrigt hufvudsakligen i
hvad Doctor Gumalius yttrat.
Professor II. G. Lindgren: Comminister Janzon har ansett
den af mig anställda jemnförelsen mellan fordringarne på en ny
Bibelöfversättning och en riy Cateches mindre lämplig, alldenstund
Bibeln är ett Gudomligt verk, men Catechesen endast ett menni-
skoarbete. Äfven jag har mig väl bekant, att den förra innehål¬
ler Guds omedelbara uppenbarelse, då den sednare endast är ett
derutur af menniskor gjordt utdrag. Men jag får erinra den vär¬
de Talaren, att här icke varit fråga om sjelfva Bibeloriginalet, utan
endast om öfversättningen deraf, och denna lärer väl vara fullt ut
lika mycket menniskoverk som någonsin en Cateches, hvarföre
den lemnade tillrättavisningen och den meddelade upplysningen
icke lära varit på sin plats.
Ofverläggningen förklarades härmed slutad och blef, uppå
derom nu gjord proposition, Pastoral-Afdelningens ifrågavarande
Utlåtande af Ståndet gilladt, hvarjemte beslöts, att detsamma skul¬
le uti CléYi Comitialis vid denna Riksdag utgående Circulär i sin
helhet intagas.
§. 8.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets följande Utlåtanden:
N:o 116, i anledning af erhållna återremisser utaf Betänkandet
N:o 90, angående ordnande af Medicinal-undervisningen i
Riket;
N:o 117, i anledning af erhållen återremiss å Utskottets Betän¬
kande N:o 96, om förändrad reglering af Presterskapets lö-
ningssätt m. m;
128 Den i Augusti.
N:o 118, i anledning af erhållna återremisser af Betänkandet N:o
97, angående gjorda anmärkningar vid Handels- samt Fabriks-
och Handtverks-ordningarne af den 22 December 1816;
N:o 119, i anledning af väckt fråga om augmenfs-räntornas jem-
nare fördelning;
N:o 120, i anledning af väckt fråga om utfärdandet af en ny in-
struction för Kronofogdar, Länsmän och Fjerdingsman;
N:o 121, i anledning af väckta motioner om jernvägs-anläggnin
gar i Riket; och
N:o 122, Memorial, angående minskning i Utskottets Canzli-per-
sonal.
§. 9.
Föredrogs Constitulions-Utskottets Memorial N:o 32, till Rikets
Ständer, med förslag till voterings-propositioner, i anledning af
Riks-Sfåndens olika beslut, i afseende å Utskottets i Memorialet
N:o 29 framlagda sammanjemknings-förslag till ändringar och til¬
lägg uti 56 och 81 §§. R. F. m. m., rörande grundlagsfrågors
behandling.
Lades på bordet.
§. 10.
Föredrogos och bordlädes Banco-Utskottets Memorialer:
N:o 91, med förslag till åtskilliga förändrade föreskrifter i 4:de
Artikeln af nu gällande Banco-lleglemente; och
N:o 95, i anledning af erhållen återremiss å Betänkandet N:o 78,
angående befordringsgrunder för Banco-Ombuden vid Låne-
Contoren.
Ståndet åtskiljdes kl. 8 e. m.
Ut supra
In fidem
Gustaf Törnstrand.
i
lien 2 Augusti.
»29
Den 2 Augusti 1848.
Plenum kl. 5 e. m.
§. 1.
Föredrogs till justering Expeditions-Utskottets förslag N:o 158
till underdånig skrifvelse i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Pro¬
position om tillåtelse för Banken och Riksgälds-Contoret att i ut¬
byte mot nu innehafvande Obligationer af Arméens Accords-Amor-
teringsfond mottaga nya sådana, ställda på förlängd inlösningstid.
Biskop Holmström begärde härvid ordet och yttrade: Detta
förslag till underdånig skrifvelse har Ridderskapet och Adeln åter¬
remitterat af det skäl, att Ståndens skiljaktiga beslut i ämnet deri
blifvit åberopade. Då detta strider emot hvad hittills varit veder¬
taget bruk eller att Rikets Ständers beslut, detta må nu hafva till¬
kommit genom några eller alla Ståndens sammanstämmande me¬
ning, ensamt blifvit anfördt, samt Högv. Ståndet förut under den¬
na Riksdag återremitterat ett annat skrifvelse-förslag, deri Utskot¬
tet på ungefärligen enahanda nu anmärkta sätt förfarit, får jag
vördsamt hemställa, huruvida icke Ståndet skulle finna skäl att äf¬
ven nu vidtaga enahanda åtgärd, och detta förslag till Utskottet
återremittera för vinnande af rättelse i dess redaction.
På härefter vederbörligen gjord proposition blef berörda skrif-
velseförslag N:o 158 återremitteradt.
Högv. Preste-St. Prot. 1848. 9:de Bandet. 9
13<)
Den 3 Augusti.
g. 2.
Föredrogs till justering Expeditions-Utsltottets förslag N:o 163
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse, angående inqvarterings-
skyldigheten i Stockholm.
Biskop Holmström: Afven detta skrilvelse-förslag anser jag
böra återremitteras. Att Rikets Ständer" sakna medel att^anvi-
sa, synes mig vara ett både origtigt och ovanligt uttryck. Är
behofvet oundgängligt, så måste Rikets Ständer utfinna medel att
anvisa. Jag vill minnas, att i likartade fall, med detta, den ter¬
minologi förut varit vanlig, att Rikets Ständer ej funnit skäl att
de äskade medlen bevilja, eller något dylikt — och jag hemstäl¬
ler, om icke IJögv. Ståndet skulle finna för godt att återremittera
äfven detta skrifvelse-förslag, på det att Utskottet måtte komma
i tillfälle att deri vidtaga en visserligen ringa, men ändock, så¬
som mig vill synas, behöflig redactions-förbättring, helst som det
af mig anmärkta uttrycket 2:ne gånger onödigtvis upprepas.
Prosten Forssell: Jag är visserligen icke beredd på den an¬
märkning, som af den föregående värde Talaren nu blifvit fram¬
ställd, men tror, att jag ej misstager mig, då jag påstår, att det
anmärkta uttrycket är ordagrannt hemtadt utur Stats-Utskottets,
af Rikets Ständer bifallna Betänkande, hvilket naturligtvis måste
ligga till grund för det af Expeditions-Utskottet uppsatta skrifvel-
se-förslaget.
Doctor Björkman: Jag vill minnas att i Rikets Ständers skrif¬
velse i samma ämne, vid sista Riksdag, begagnades just enahanda
uttryck, som det nu anmärkta, hvadan, ehuru jag visst icke fin¬
ner den gjorda anmärkningen sakna alldeles grund, jag dock tror
att skrifvelse-förslaget, till undvikande af tidsutdrägt, må kunna
godkännas.
Doctor Gumalius: Jag kan icke neka, att ju den anmärk¬
ning, som här blifvit framställd i afseende på ordalagen i detta
Den 3 Augusti. 131
skrifvelse-förslag, liar skäl för sig; men då skrifvelse-förslaget,
efter hvad nu blifvit upplyst, är affattadt i enlighet* med det af
Stats-UtskottetVaflåtna och af Rikets Ständer bifallna Betänkandet
och en återremiss nu vid Riksdagens, såsom vi hoppas, snart
förestående slut bör för tidens vinnande, så mycket som görligt
är, undvikas, skulle jag tro, att förslaget må kunna af Högv. Stån¬
det godkännas.
Biskop Holmström: Om jag kunde tro, att Riksdagens af-
slutande fördröjdes en enda dag i följd af den återremiss, som jag
tagit mig friheten föreslå, jag hade i sanning icke framställt min
anmärkning; men den rättelse, hvarom här är fråga, kan med nå¬
gra penndrag af Utskottet verkställas och någon tidsutdrägt utöf¬
ver den i alla fall erforderliga deraf omöjligenfhärflyta.
Vice Talman, Biskop Hedrén: I hufvudsaken är jag af sam¬
ma tanka med Biskop Holmström; men den anmärkning, som nu
blifvit gjord, hade rättast bordt förekomma, när Stats-Utskottets
Betänkande i ämnet här till afgörande föredrogs. Men sedan det¬
ta nu blifvit bifallet och förslag till underdånig skrifvelse i enlig¬
het dermed af Expeditions-Utskottet uppsatt, finnér jag någon än¬
dring deraf nu mera icke kunna ega rum, och anser en sådan åt¬
gärd, om den vidtoges, till och med för vådlig.
På härefter vederbörligen gjord proposition blef berörda för¬
slag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse af Ståndet god-
kändt.
Häremot reserverade sig Biskop Holmström.
§• 3.
Föredrogos till justering samt godkändes Expeditions-Utskottets
förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser:
N:o 160, med förslag till ny lag, angående inteckning i fast egen¬
dom;
132 Den 2 Augusti.
N:o 161, angående förändring i hemmantalsräntans utgörande af
åtskilliga hemman å Wisingsö;
N:o 162, angående ändring i föreskrifter om sättet för fångars
transporterande; samt
till §. af Riksdags-beslutet:
N:o 17, angående förändrade grunder för Beväringsmanskapets
tjenstgöring m. m.
«• 4.
Justerades Protokollet för den 29 Juli e. m.
§. 5.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memorial N:o 32, med
förslag till voterings-propositioner, i anledning af Riks-Ståndens
olika beslut i afseende å Constitutions-Utskottets i Memorialet N;o
29 framlagda sammanjemknings-förslag till ändringar och tillägg
uti 56 och 81 §§. R. F. m. m., rörande grundlagsfrågors be¬
handling.
Ståndet gillade de i Memorialet N:o 32 fiamställda voterings-
propositioner.
S. 6.
Föredrogs ånyo Banco-Utskoltets Memorial N:o 94, med för¬
slag till åtskilliga framställda föreskrifter i 4:de Artikeln af nu gäl¬
lande Banco-Reglemente.
Bifölls.
S. 7.
Föredrogs ånyo Banco-Utskoltets Utlåtande N:o 95, i anled¬
ning af erhållen återremiss å Betänkandet N:o 78, angående be¬
fordringsgrunder för Banco-Ombuden vid Låne-Contoren.
Bifölls.
Den 2 Augusti. 133
§. 8.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utslcottels följande Utlåtanden:
N:o 288, i anledning af väckte motioner, angående förhöjning i lö-
nerne vid åtskillige Häradsskrifvare-tjenster;
N:o 289, i anledning af väckt motion om anvisande af anslag till
lön på Stat för en Länsman i Loos församling; och
N:o 291, i anledning af väckt motion, angående vidsträcktare rätt
till skatteköp och Kronohemman på Oland.
§. 9.
Föredrogs Stals-IJtskottets Memorial N:o 290, i anledning
af erhå!len"återremiss å Utlåtandet N:o 250.
Lades till handlingarne.
§• 10.
Föredrogs Slats-Utslcottets Memorial N:o 292, i anledning af
återremiss å Utlåtandet N:o 214, angående åtgärder för behöfvandes
undsättning i missväxtår.
Lades till handlingarne.
§■ 11.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Utlåtande N:o 116, i anledning af erhållna återremisser utaf Be¬
tänkandet N:o 90, angående ordnande af Medicinal-undervisningen
i Riket.
Ståndet, som bifallit Betänkandet N:o 90, gillade Utskottets i
Utlåtandet N:o 116 föreslagna förändrade redaction.
§. 12.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Utlåtande N:o 117, i anledning af erhållen återremiss å Utskottets
Betänkande N:o 96, om förändrad reglering af Presterskapets lö-
ningssätt m. m.
131 Dm 2 Augusti.
Ståndet, som vidblef sitt beslut, lade Utlåtandet N:o 117 til!
handlingarne.
§• 13.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Utlåtande N:o 118, i anledning af erhållne ålerremisser af Betän¬
kandet N:o 97, angående gjorda anmärkningar vid Handels- samt
Fabriks- och Handtverks-Ordningarne af den 22 December 1816.
Ståndet vidblef sitt beslut och lade Memorialet N:o 118 till
handlingarne.
§. 14.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utlkottets
Utlåtande N:o 119, i anledning af väckt fråga om Augments-rän-
tornes jemnare fördelning.
Bifölls.
§. 15.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Utlåtande N:o 120, i anledning af väckt fråga om utfärdandet af
ny instruction för Kronofogdar, Länsmän och Fjerdingsman.
Doctor Sandberg begärde härvid ordet och yttrade: Då jag
här ser mitt namn rid sidan af Motionärens, får jag förklara att,
lika litet som jag kunde instämma med honom i den slutföljd,
hvartill han kom, lika mycket är Utskottets åsigt öfverensstämman¬
de med min deruti, att de föreslagna Exsecutiorisfogde-beslällnin-
garne, lönlösa såsom de skulle blifva, snarare komme att föröka
än förminska de öfverklagade olägenheterna af ett med prejeri
handhafdt exsecutionsverk m. m. Men deri instämde jag af allt
hjerta med Motionären, att behofvet och förhanden varande förhål¬
landen högeligen påkalla verksamma åtgärder l:o att Polisen på
landet måtte blifva sådan, att den stilla, laglydiga innevånaren kun-
de njuta full säkerhet till lif och egendom, utan att behöfva lefva i
ständig fruktan för tjufvar och våldsverkare, och 2:o att genom en
Den 2 Augusti. 135
förändrad lagstiftning och ändamålsenliga föreskrifter det lagliga ut-
kräfvandet och indrifvandet af utestående fordringar mätte blifva
mindre ruinerande för gäldenärerna, ty såsom exsecutions-verket nu
handhafves, påskyndar det i hög grad allmogens utarmande och
förökar de utfattiges antal. Men då nu vid slutet af Riksdagen
ingen ting kan åtgöras i dessa vigtiga afseenden, återstår ej annat
än bifalla Betänkandet.
Utlåtandet bifölls.
§• 1Ö-
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 121, i anledning af väckta motioner om jernvägs-
anläggningar i Riket.
Bifölls.
S- 17- 3
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Utskottets
Memorial N:o 122, angående minskning i Utskottets Canzli-per-
sonal.
Lades till handlingarne.
§. .18.
Upplästes och godkändes följande förslag til! Inledning och l.sla
§. af Cleri Comitialis Circulär:
Det vid innevarande Riksdag församlade Preste-Ståndet tillön¬
skar hemmavarande Biskopar, Consistorier och samteliga Prester-
skapet Guds Nåd och Välsignelse i Herranom Jesu Christo.
Fastän samladt egentligen för att handlägga samhällets värf,
som, under en tid af oro och söndring i tänkesätt, i hög grad ta¬
git tid och krafter i anspråk, har likväl Ståndet ansett för en kär
och dyr pligt, att åt Kyrkans angelägenheter egna all möjlig om¬
sorg, förvissadt som det är, att endast på dess grundval hvila? sam¬
hället säkert. Ju mera denna sanniug förbises eller förnekas af
oförståndet, kallsinnigheten eller otron, desto angelägnare är det
436 Den 2 Augustt.
att Kyrkans tjenare erkänna den och hålla fast dervid, att åtmin¬
stone de behjerta, att samhällets lif måste blifva ett christeligt, om
det skall blifva ett lyckligt, och att samhällets pånyttfödelse måste
vinnas i samma ordning som dess medlemmars. Den tiderymd, som
förflutit, sedan Preste-Ståndet vid sistlidne Riksdag sände hemma¬
varande Embetsbroder sin broderliga helsning, har i detta hän¬
seende gifvit kraftiga påminnelser och varningar. I alla tider har
striden mellan ljus och mörker fortgått, men den har i dessa sista
blifvit skarpare än den på länge varit. Otron har allt mera sön¬
drat sig ut ifrån sanningen, afTallet har blifvit allmännare och me¬
ra öppet. Oaktadt allt det falska sken af en viss andelighet, som
den religiösa indiffenlismen sökt bevara, har den icke förmått
stanna der den velat, utan måst, genom en naturlig och nödvändig
följdriktighet, öfvergå till allt trotsigare förnekelse, och ej nöjd med
de vanmäktiga anfallen mot christendomens positiva läror, har den
äfven sökt nedrifva den hos den naturliga menniskan ännu qvar¬
boende känslan af förbindelse till en viss sedlighet och gudsdyr¬
kan, och sålunda genom afskräckande exempel bevittnat sanningen
af Apostelens ord: alt hvar och en, som icke tror Sonen, han
häfver icke heller Fadern. Men otron, ali synds rot och upp¬
hof, är sjelf den djupaste synd, och synd är ett folks förderf;
och vacklande eller störtade throner, upplösta samhällsband, folk i
blind förbittring resta mot folk, inbördes krig med alla sina fasor,
den oro och ängslan för hvad dem öfrergä skall, som hvilar tungt
öfver menniskornas sinnen, allt vittnar, att stormen af Guds rätt¬
färdiga vrede framgår straffande öfver jorden.
Ju stormigare tiderna äro, desto angelägnare blifver det för
Guds Ords tjenare, att gifva akt på deras tecken, att de äro va¬
kande och uppmärksamme att emotstå fiendernas angrepp, och
endrägtige uti att söka hjelp hos Honom, som ensam kan näpsa
stormed. Det är med blicken fästad på tillståndet hos oss, som
Preste-Ståndet går att till älskade Embetsbroder uttala sina iakt¬
tagelser, sina bekymmer och sina förhoppningar.
Den 2 Aiigus ti.
137
§• 1-
Christendomens och Församlingens tillstånd.
Den strid, sorn bland främmande folk skakat Kyrkan, har icke
kunnat undgå alt till en viss mån sprida sina verkningar äfven till
oss. Dock hafva dpssa icke varit synnerligen häftiga. De öppna
anfallen emot vår Evangeliska tro hafva på sednare år varit spridda
och obetydliga. De stämmor, som predikat lösaktighetens läror så
i tro sorn seder, hafva småningom tystnat, eller åtnöja sig med att
i tidnings-uppsatser eller i den missbrukade så kallade sköna litte¬
raturens alster söka sprida sitt gift. Fiendens framsteg äro likväl
icke så alt ringakta; derom vittnar den begärlighet, hvarmed dessa
alster slukas; derom vittnar den alltmera allmänna kallsinnigheten
för Christendomen såsom lära, och dermed följande missaktning för
sådana dess bud, sorn stå i strid emot egna lustar; derom vittnar
den öfvervägande rigtningen till ensamt jordiskt förvärf, så att mån¬
ga tyckas förgäta de ting, som icke ses, och deremot arbeta och
hoppas uppå endast denna verldens goda; derom vittnar det i allt
mera vidrig gestalt framträdande lekamliga eländet, oftast en trogen
följeslagare till det andeliga, med sin ovårdsamhet och sina fräcka
fordringar å ena sidan, med sitt förakt och sin kärlekslöshet å den
andra; derom vittnar sabbatens vanhelgd, sedernas upplösning och
brottens förfärligt växande antal. Denna hedniska sinnesart visar
sin tillvaro i oförnöjsamheten med egen lott, otåligheten öfver
samhällets återhållande band, förgätenheten alt af Gud vänta fram¬
gång och välsignelse, äfven vid ädlare sträfvanden, samt benägen¬
heten att sätta kolt sig till arm och på andra vägar än den lagliga
ordningens söka uppnå sina syftemål. Tillståndet är visserligen oli¬
ka på olika orter, men likväl tillräckligen allmänt, att väcka det
djupaste bekymmer, och manar till brinnande boner, att Herren
icke straffar älven oss i sin vrede, att Han häfver fördrag med oss
och gifver oss rum till bättring.
Många anklaga Presterskapet för detta förhållande, förmenande
att allt vore bättre, om detta gjorde sin pligt. Om också ett så¬
138 Den 2 Augusti.
dant påstående måste till största delen tillskrifvas menniskors van¬
liga benägenhet, att undskylla sig sjelfva, och på andra vältra bör¬
dan af den skuld, som trycker med gemensam tyngd, om be¬
skyllningen är öfverdrifven och derigenom orättvis; så låter lik¬
väl ingen rättskaffens prest sig deraf förbittras, han tvärtom ransa-
kar sig sjelf och sitt förfarande, om tilläfventyrs beskyllningen kan
ega någon grund, och fördubblar sin vaksamhet och sin nitälskan,
att såsom jordens salt söka hindra förruttnelsen att sprida sig.
Ett sådant bemödande skall väcka motstånd och ovilja, ja, för¬
bittring, och kan ej annat, ty ju djupare såren äro, desto me¬
ra måste läkemedlet svida. Dock är en Christi tjenare redo att
bruka andans straff-embete, huru helst han derföre må anses; men
han lägger icke egen skärpa tili läkemedlets, han ihågkommer, äfven
i umgänget med otrons barn, den Apostoliska förmaningen: att en
Hei rans tjenare skull vara ljuflig vid hvar man; läraktig, den de
onda lida kan och med saktmodighet straffa dem, som emotstå: om
Gud en gäng vill gifva dem bättring till att förslå sanningen.
I motsats till förutnämnda, den uppenbara eller hemliga otrons
yttringar fordrar en annan företeelse inom vår Kyrka Presterskapets
skärpta uppmärksamhet och sorgfäliiga omtanka. Benämningen Lä¬
sare har till följd af den hedniska sinnesart, som blifvit tecknad,
mången gång blifvit tillagd upprigtiga christna, som ansett Gudak-
tighetens kunskap för den angelägnaste och dess öfning för lifvets
högsta uppgift, hvilkas allvarliga sträfvan derföre varit, att i sin
vandel gifva vittnesbörd om den tro, som i dem är. Detta har
oftare varit fallet i den mån, som det verldsliga sinnet bland mäng¬
den hos dt; väckta framkallat en lätt förklarlig afsöndring fiån an¬
dra menniskor och deremot en närmare anslutning till likasinnade.
Om således läseriet flerestädes är ett tecken till andeligt lif, så kan
likväl ej nekas, alt det ej sällan urartat till förvillelser, som väckt
oro och framkallat motstånd. Så har man trott sig finna, att en
del sätta på läsningen af Bibeln och vissa andaktsböcker ett ute¬
slutande värde, och se deruti icke blott ett medel till ljus och
uppbyggelse utan en i sig sjelf berömlig och förtjenstfull handling,
lien 2 Augusti. 189
sorn, jemte iakttagande af vissa religionsbruk samt afhållande från
verldsliga nöjen, skulle bevittna det andeliga lifvets tillvaro, ehuru
den inre sinnesarten synts föga förändrad och yttre pligter ej säl¬
lan blifvit försummade. Andra hafva deremot stadnat vid den för¬
sta omvändelsens ståndpunkt, och ansett samvetets förskräckelse
och en bitter syndakänsla ej så mycket för en genomgång till,
som vittnesbörd om nådens tillstånd, och förklarat för verldens
och otrons barn hvar och en, som icke, på samma sätt som de,
vet att tala om äfven en sinnligt förnimbar väckelse.
En jiel hafva fallit i det andeliga högmodets snara, hvilka me¬
nat sig ensamma vara helgamanna-samfund, såsom verldens barn
ansett och henämnt hvar och en, som icke håller sig intill dem,
och tilltrott sig döma öfver lärare, läroböcker och Kyrka. Till
hvilka ytterligheter en sådan sinnesart kan låta sig hänföras, visar
den nyligen timade religiösa brytningen i Helsingland och kringlig¬
gande provinser. Ifrån ett, sorn det vill synas, i sin början ärligt,
fastän oupplyst nit om Guds Ord, fördes Eric Jansson och hans
anhängare steg för steg till de vådligaste villomeningar och de klan¬
dervärdaste handlingar, allt till följd af den högmodsanda under
hvilken de blifvit fångade. Läran om egen fullkomlig syndfrihet, om ån¬
gerns obehöflighet, om renhet och fullkomlighet såsom Gud, para¬
des med de bittraste utfall, de hjertlösaste förbannelser mot olika
tänkande. För de fromma dyrbara andaktsböcker uppbrändes of¬
fentligen på bål, församlingens Gudstjenst försmädades, Ofverhetens
bud trotsades, och slutligen afsöndrade sig de förvillade helt och
hållet från den moderliga Kyrkas sköte, som åt dem bevarat till¬
gången till och undervisat dem uti Guds Ord, hvilket de misstyd¬
de. Anförarens högmod och herrsklystnad drefvo till sist de förvil¬
lade öfver hafvet till en främmande verldsdel, derifrån vi "med
smärta höra berättelserna om deras missöden, samt det dubbla ty¬
ranni, verldsligt ej mindre än andeligt, hvarunder de derstädes trä¬
la. Det vilseförda barnet, som öfvergifvit föräldrahemmet och dy¬
medelst utestängt sig sjelf från kärlekens omvårdnad, är likväl ännu
alltid föremål för kärlekens förböner; så vilje ock vi bedja i all rum, att
140 Den S Augus ti.
Herren vilie upplysa sitt ansigte öfver de villfarande, som fjerran
vandra i sjelfskapadt mörker: att Han ville vara dem nådig, alt de
åter måtte kannan och finnån.
Ju sorgligare och svårare att tillrättaföra de villfarelser äro,
som hafva sin utgångspunkt från en verklig väckelse, desto ange¬
lägnare bör hvarje själasörjare vara att vinna och vårda dem, hvil¬
ka han finner vara fattade deraf. Ofta skall han för ett sådant be¬
mödande röna misskännande och otack, kanske från båda sidor. Ett
sökt förtroende undanhåiles oftast, och varningar, undervisning och
rättelser skola ej alltid med välvilja emottagas af en måhända upp¬
rigtig men hetsig nitälskare, som till följe af inskränkt erfarenhet ej
förslår vishetens försigtighet, och såsom ett motstånd emot sannin¬
gen dömer hvarje hinder för sin egen ovisliga ifver. Beskyllnin¬
gar för ljumhet, haltande å båda sidor skola troligen ej uteblifva
från den ena sidan, från den andra skall hvarje närmande lill de
efter ljus längtande, hvarje ömare omvårdnad om de andligen be¬
kymrade, all beredvillighet att stilla deras andliga hunger, stämplas
såsom secterism, och den sålunda samvetsgrant vaksamme och
verksamme läraren helsås för läsareprest. Men vi hafva löfval, alt
åt värt embetes utöfning uppoffra alla vår själs och kropps kraf¬
ter; det är vår pligt, alt söka uppfylla detta heliga löfte, ehvad
följd för oss sjelfva deraf må komma, det vare ära eller smälek,
andt rykte eller godt rykte. Huru vi för vårt arbete varde dömde
af menniskor, det bör icke mycket bekymra oss, allenast vi täckas
Honom, hvars sändningabod vi äre, som beskicka! ibland oss för¬
soningens ord till ett vapen, att kämpa så väl mot otro som mot
vantro, mot det köttsliga sinnet, så vä! då det föraktar nådens hus¬
hållning, som då det förhäfver sig öfver undfångna nådeförmåner.
Vi äre tjenare i en Kyrka, som blifvit högt af Gud benådad.
Vördnadsbjudande är den i sin enkla byggnad; dess fromma inrätt¬
ningar och christliga bruk äro väl egnade alt gifva form och ut¬
tryck åt det andeliga lifvet på samma gång, som de äro väckelse¬
medel dertill. Främlingar, som forskat öfver vår Församlings in¬
rättning. hafva nästan alla prisat förträffligheten af vår författning,
Den 2 Augusti. 141
Några hafva dock klagat deröfver, att det christliga lifvet derinom
icke i renhet och kraft svarat deremot. Vi vilje icke slå i vädret
den bestraffning, som uttalar sig i ett sådant omdöme, utan tvärt¬
om ransaka, om icke Han, som är den förste och den siste, har
skäl att säga äfven om oss: Du kafver namnet, alt du lefver, och
rist död, var vaken och stärk det andra, som dö vill; ty jag haf¬
vor icke befunnit dina gerningar fullkomliga för Gudi. Sä tänk nu
pä hvad du fått och hört häfver, och hålt det och bättra dig.
Så vilje vi bedja om nåd, att Herren icke tager sin Heliga Anda
ifrån oss; bedja om kraft, att akta på oss sjelfva och på lärdomen,
att såsom trogne väktare tillse, att helgedomen icke varder oskä¬
rad; bedja om välsignelse att förvara det oss ombetrodda goda
Guds Ord, och ockra dermed, så alt vi måga befinnas trogne skaf¬
fare vid Hans tillkommelse. Vid detta Ord, som visst är och lära
kan, skole vi hålla oss, på det vi måge mäktige vara alt förmana
genom helsosam lärdom och öfvervinna dem, som deremot säga,
detta skole vi rätt dela, att hvar och en får det han behöfver, gö¬
randes oss till hvar mans tjenare, på det vi må vinna dess flere,
varande hvarjom manne allehanda, på det vi ju skole några salige
göra. Detta Ord skole vi förklara, icke blott vid den offentliga
Gudsljensten eller de föreskritna förhören, utan vi skole hälla på,
i tid och olid, att läsa, förmana och lära. Bibelförklaringar, vare
sig i Kyrkan eller hemma hos lärare eller åhörare, hafva visat sig
särdeles verksamma att göra Ordet kändt och kärt; må vi icke
försumma något tillfälle att föra den oss ombetrodda hjorden till
den lefvande vattukällan; må vi, icke med konstelig ord efter men-
niskors visdom, utan efter enfaldigheten i Christo, undervisa dem
att sjelfve ösa derutur, att den må blifva dem en springande källa
med lefvande vatten lill evinnerligt lif. Komma då pröfningens
stormar äfven öfver oss, så skola de träffa oss beredde, rotade och
uppbyggde i Honom, som icke låter oss frestas öfver förmågan;
och helvetets portar skola icke blifva öfvermäktige vår Församling,
så länge den hvilar på sitt hälleberg Christus. Dock bedje vi, om
så är Guds vilja, att Han förskonar oss från sin tuktan, och vilje
142 Ven 2 Augusti.
för all ting hafva boner, åkallan, förböner och tacksägelser för alla
menniskor, för Konungar och för all öfverhet; på det vi måge lefva
uti ett roligt och stilla lefverne, i all Gudaktighet och ärlighet. Ty
sådant är godt och tacknämligt för Gudi, vårom Frälsare.
§• 19.
Föredrogs Expeditions-Utslcollets Memorial N:o 13, angående
förhöjdt arfvode åt Föreståndaren för Tryckeri-Afdelningen af Ut*
skottets Canzli.
Lades på bordet.
§. 20.
Upplästes och lades till handlingarne från de resp. Med-Stån-
den ankomna Protokolls-Utdrag, nemligen från HögloQ. Ridderska-
pet och Adeln Nås 442—472, från Vällofl. Borgare-Ståndet Nås
307—331 samt från Hederv. Bonde-Ståndet Nås 348—380.
Ståndet åtskiljdes kl. } 8 e. m.
Ut supra
In (idem
Guslaf Törnstrand.
Den 3 Augusti.
143
Den 3 Augusti 1848,
Plenum kl. 1 e. m.
§. 1.
Justerades Protokollet för den 31 sistl. Juli e. m.
§. 2.
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-UIskottets
förslag till underdåniga skrivelser:
N:o 164, angående ett anslag för utgifvande af läroböcker för all¬
mogen ;
N:o 165, i anledning af väckt förslag om befrielse från eller lin¬
dring uti postskjutsen, postföringens öfverlåtande på entrepre¬
nad, m. m.; och
N:o 166, angående nytt arrende lör Krono-Säteriet Boda.
§. 3.
H. H. Erke-Bisltopen och Talmannen uppläste ett från H.
Herr Grefven och Landtmarskalken denna dag mottaget bref, som
innehöll H. Exc. Justitiae-Stats-Ministerns meddelade underrättelse
derom, att Hans Majit Konungen icke är att återförvänta hit, hvar¬
ken under denna eller nästföljande vecka, samt att Riks-Ståndens
Herrar Talmän framdeles komma att, i afseende härpå, af Justitise-
Stats-Ministern erhålla ytterligare meddelande.
14-4 Den S Augusti.
Då i anledning häraf Riksdagens slut icke kunde så snart mot¬
ses, som man hade förväntat, beslöts, uppå derom af H. H. Er-
ke-Biskopen gjord framställning att de Ståndets Ledamöter, hvil¬
kas permission antingen redan tilländalupit eller närmade sig till
sitt slut, borde genom afgående skrifvelser förständigas att ånyo vid
Riksdagen sig ofördröjligen inställa.
§. 4.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 28, angående
beräkningen af Tullmedlen, Saluaccisen, Postmedlen, Chartse-Sigil-
latae- afgiften och Husbehofsbränneri-medlen.
Lades på bordet.
§. 5.
Föredrogs ånyo Expeditions-lftskottets Memorial N:o 13, an¬
gående förhöjdt arfvode åt Föreståndaren för Tryckeri-Afdelningen
af Utskottets Canzli.
Bifölls.
S- 6.
Vid nu ånyo skedd föredragning af Stats-Ctshollets Utlåtande
N:o 288, i anledning af väckte motioner angående förhöjning i lö¬
nerna vid åtskillige Häradsskrifvare-tjenster, yttrade:
Prosten Traneus: Då jag inlemnade denna motion, hade jag
än icke fått de handlingar, hvarpå den grundade sig. De koramo
mig sedan tillhanda; den ena, angående lösen för debetsedlarne,
infördes i flere dagblad; de öfrige lemnades till en nu frånvarande
Ledamot i Stats-Utskottet att biläggas motionen. Af dem inhem-
tades, att Häradsskrifvarne voro taxerade till något öfver 400 R:dr
Banco hvardera, och på taxeringen grundade jag min motion. En
Reservant har framlagt en annan officiel uppgift, hvaraf finnes, att
den minsta inkomsten uppgår till 607 R:dr, och då Kongl. Maj:t
hade
Hen 3 Augusti. 115
hade bestämt lönen till OOO R:dr B:eo, är klart att de ingen andel
kunde få i de 6,000 R:dr B:co. Förmodligen är boställs-afkast-
ningen upptagen högre än vid taxeringen. Men då detta ock bör
förutsättas vara iakttaget med Kronofogde-boställena, och dessa tjen¬
stemän ha bättre lön och flere sportler än Häradsskrifvare, ehuru
ej på siffran bestämbara, blir för mig obegripligt, huru deras in¬
komster kunnat beräknas så lågt, att en del af dem fått en ej obe¬
tydlig löneförhöjning. Som emedlertid Stats-verkets tillgångar äro
medtagne och en återremiss således skulle blifva utan frukt, påyr¬
kar jag ej eller en sådan, utan får nöjas med åtgärden i medve¬
tande att hafva, om ej siffran, dock billigheten på min sida.
Utlåtandet bifölls.
§• 7.
Då nu ånyo föredrogs Siats-Utskottets Utlåtande N:o 289, i
anledning af väckt motion om anvisande af anslag till lön på Stat
för en Länsman- i Loos församling, anförde
Prosten Forssell: Jag anhåller att få fästa det Högv. Stån¬
dets uppmärksamhet på förevarande Betänkande och derjemte på
de skäl, som, enligt min öfvertygelse, böra verka till en återremiss
deraf med underkännande af det slut, hvarutinnan Utskottet stadnat.
Såsom af Betänkandet synes, är den här ifrågavarande Loos
församling bildad först 1845. — De förberedande åtgärderna för
denna organisation hade dock en längre tid förut varit å bane; ty
redan sommaren 1838 hölls der, under framlidne Herr Erke-Biskop
Wallins ledning, det sammanträde med menigheterne, hvarvid de
första grunderna för pastoratets bildande uppgjordes. Bland andra
öfverenskommelser, som der träffades för den blifvande föreningen,
var äfven dén, att, sedan de särskilda andelarne af Färila och Of¬
vanåkers Socknar i Gefleborgs Län samt Orsa Socken i Fahlu Län
blifvit sammanslagne för att i ecclesiastikt hänseende utgöra ett helt,
så skulle ock denna commun i civilt hänseende hel och hållen för-
jHögv. Preste-Ståndets Prot. 1848. 9: de Band. 10
14(5 Den 3 Auyusti.
läggas under det förstnämnde Länet, såsom det, hvarifrån den större
andelen var hemtad, och der Kyrkan äfven låg. Det inses lätt, att
detta vilkor måste vara af särdeles vigt för den nya församlingen,
enär den endast derigenom först kunde blifva rält sluten och hel.
Denna ganska billiga önskan har dock ej hitintills kunnat vinnas.
Kongl. Maj:t biföll i Nåder den ecclesiastika föreningen, men för¬
klarade sig i afseende på den civila vilja först framdeles fatta be¬
slut, som hitintills uleblifvit. Till följe häraf eger ock, såsom
af Betänkandet synes, det besynnerliga förhållande rum, att för¬
samlingen är, till dess verldsiiga förvaltning, på det olämpligaste
sätt sönderstyckad, då den i juridiskt och administrativt hänseende
lyder under 4 Länsmän, 3 Kronofogdar, 3 Domsagor, 2 Lagsagor
och 2 Landshöfdinge-Embeten. Ett försök att i någon, ehuru rin¬
ga del, vinna en lindring i dessa så länge och med så mycket skäl
öfverklagade olägenheter är nu gjordt, derigenom att församlingen
genom sin Representant inom det Hederv. Bonde-Ståndet begärt, att
genom anslag af Statsmedel årligen undfå det obetydliga beloppet
af en Länsmanslön, för att dermed kunna aflöna en för sitt behof
särskild, så beskaffad tjensteman. Det är påtagligt, att en sådan
begäran utgått från ett, icke allestädes befintligt, men alltid akt¬
ningsvärd! nit för befrämjande af bättre ordning, skick och laglyd¬
nad. Redan denna omständighet hade förtjent ett större afseende.
Men då man dessutom känner, hvad den faitiga och af endast 950
personer beslående församlingen på den korta tiden af icke fullt 3
år uppoflrat för att vinna det så ifrigt efterlängtade målet af en be¬
hörigen ordnad gudstjenst och själavård jemte öfrige dermed före¬
nade förmåner, nödgas man upprigtig! beklaga, att Utskottet här
icke kunnat komma till en annan åsigt. Såsom bevis på ddn drift
och ihärdighet, hvarmed församlingen verkat för sin organisation,
må nämnas, att, der ännu 1846 växte skog, står nu en vacker till
största delen fullt inredd, rödmålad 2 våningars prestgårdsbyggnad
om 9 rum och kök med nödiga uthus; att åkerjord till 2 tunnlands
vidd redan är från vildmarken uppbruten och inhägnad för Pastors
behof; att den fordna kyrkan undergått en icke obetydlig repara
Den 3 Augusti. 1 -1?
tion och blifvit med en ringklocka om 3 Skeppands vigt försedd,
allt detta på församlingens bekostnad. — Slutligen må nämnas, att,
oaktadt allt hvad som här nu är åtgjordt, för att bereda lättnad åt
de i dessa bygder bosatta medehristne, församlingen likväl eger den
utsträckning, att hushåll der finnas som bo 4 å 5 mil från sin nya
kyrka, hvaraf synes att tillfälle till sysselsättning visserligen icke
skulle komma att saknas för den nya Länsman, som der blefve an¬
ställd. — På alla dessa grunder anser jag det för min del vara en
pligt att medverka till framgång åt församlingens önskan och yrkar
derföre återremiss på Betänkandet; men på det afseende ej må ur¬
aktlåtas å det skäl, hvarpå Utskottet synes lägga så mycken vigt,
elier den omständighet, att ej ådagalagdt är, det Kongl. Maj:t an¬
ser inrättandet af deri ifrågavarande Länsmanstjensteri vara nödigt,
hemställer jag att Högv. Ståndet må, med återremiss af Betänkan¬
det, för sin del vilkorligt och i så måtto bifalla den gjorda motio¬
nen, att årligt Statsanslag till en Länsmanslön beviljas Loos för¬
samling, så vida Kongl. Majrt i Nåder pröfvar inrättandet af en så¬
dan tjenst vara af behofvet påkalladt och dertill bifaller.
Häruti instämde Prostarne Eurén och Schram.
Doctor Gumcelius: Alla de nu meddelade upplysningarne voro
för Utskottet tillgängliga och kanske något mera derutöfver. Det
oaktadt ansåg Utskottet bifall icke kunna tillstyrkas till motionen
hufvudsakligen af det skäl, att frågan framkommit på en ovigtig
väg. Man har vid denna Riksdag mer än tillförene börjat följa den
regeln, att afvisa framställningar på dylikt sätt tillkomne, på det bå¬
de menigheter och enskilde omsider må afvänjas ifrån att besvära
Rikets Ständer med handläggning af administrativa frågor, hvilkas
utredning i första hand tillhör Kongl. Maj:t och vederbörande myn¬
digheter. Rigtigheten häraf erkännes allmänt, och likväl höja sig
röster för undantags medgifvande än i ett än i ett annat fall, allt
under förutsättning att behofvet utan vederbörlig undersökning är
tillräckligt kändt. Men när skall då en gång ordningen begynna?
Är man angelägen, att den skall införas, så får man af enskilda
148 Den S Augusti.
considerationer icke alledas derifrån. Nu har ifrågavarande, förslag
framkommit genom enskild Motionär, som väl är orlens ombud v id
Riksdagen, men hvarföre begagnade icke menigheten den rätla vä¬
gen? Den kände väl att den hade en Landshöfding, genom hvilken
saken kunnat och boult inför Kongl. Maj:t framställas. Det kan väl
låta sig göra, att, på sätt en Talare föreslagit, eventuelt anvisa en
länsmanslön; men icke blir det öfverklagade förhållandet afhjelpt
ensamt genom tillsättande af en Länsman på stället. Mångå andra
olägenheter böra samtidigt undanrödjas, för att bringa det nybildade
samhället till enhet och ordn ng uti administrativt hänseende. Med
den ifrågavarande länsmansljenstens inrättande synes väl således
kunna anstå, intilldess öfrige anordningar, sorn icke lära kunna
undvikas, hinna vidtagas, helst kändt är, att församlingen eger en
duglig och driftig Pastor, som icke lärer underlåta att, hvad på ho¬
nom ankommer, se församlingen tillgodo och ombesörja dess ange¬
lägenheter. Dessutom i fall Kongl. Maj:t. efter behörigen gjord
framställning, skulle vid ompröfning finna saken erfordra den skynd¬
samhet att ett uppskof till nästa Riksdag icke finnes lämpligt, så äro
till Kongl. Majrts disposition medel tillgänglige för anvisande arfvo¬
de åt en Länsman uti Loos, under liden och intilldess Rikets Stän¬
der komma i tillfälle att efter ärendets behöriga utredning anslå
ordinarie l.ön. Det torde häraf vara uppenbart, att Stats-Utskottet
uti detta ärende svårligen kunnat förfara på annat sätt, än som
skett, och jag tillstyrker fördenskull bifall till Utlåtandet, helst en
återremiss uti en dylik fråga så nära inpå Riksdagens förmodade
slut icke annat kan än i flere hänseenden vara olämplig.
Domprosten Laurenius: Doctor Gumaelius har redan anfört
hvad jag hufvudsakligen hade att säga. Jag vill blott tillägga nå¬
gra ord i anledning af den förste Talarens yttrande, att formsaken
detta fall skulle vara af mindre betydenhet. Utskottet har helt
nyss i sitt Utlåtande N:o 287 tillstyrkt nya löneanslag för sex läns¬
män i Westerbottens och en i Nyköpings Län; men till grund och
ledning för detta tillstyrkande egde Utskottet att tillgå icke blott
O en 3 Augut ti. 1-19
Konungens Befallningshafvandes i nämnde Län, utan ock Kairimar-
Collegii och Stats-Gontorets i ämnet afgifna utlåtanden och slutligen
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition. Här var således behofvet pröf-
vadt och fulltygadt Hade ifrågavarande framställning kommit på
denna väg och i denna form, skulle den sannolikt blifvit bifallen.
En enskild Motionärs uppgifter må vara så tillräckliga som helst,
så tror jag likväl, att, då fråga är om uppförande å Stat af löner
lör nya embeten och tjenster, Stats-Utskottet derå icke kan, utan
vederbörande auctoriteters pröfning och tillstyrkande, fästa afse¬
ende.
Prosten Forssell: Förhållandet må visserligen vara sådant,
som af en värd Talare och Betänkandets ifrige försvarare nyss
anmärkt är, eller att de upplysningar, jag i saken nu meddelat,
allesamman och i långt fullständigare mån redan varit Stats-Ut¬
skottet tillhandahållna. Denna anmärkning är i så måtto väl¬
kommen, som den innebär en bekräftelse på sanningsenligheten
1 hvad jag anfört; men så vida den åsyftat att ådagalägga, det
mina upplysningar skulle varit öfverllödiga, så har den förfelat
sitt mål, enär hvad till sakens närmare kännedom och bedöman¬
de hörer, hitintills icke varit och genom Betänkandet icke heller
är tillgängligt för Ståndet, som nu står färdigt att utöfva sin rätt
att, i hvad på detsamma ankommer, besluta i frågan. Man läg¬
ger vigt derpå, att saken ej liar formen för sig, och påstår, att
frågan bordt komma från Regeringen och ej från enskild Motio¬
när, om den skolat förtjena afseende. Ett sådant nit för det
formrigtiga är visserligen godt. Afven jag skulle önskat att för¬
samlingen kunnat åberopa Regeringens förord. Men deraf att
detta här saknas följer ej, att det åsyftade ändamålet står i strid
med dess önskningar. Saken talar här sjelf och borde icke be*
höfva något förord. Föröfrigt torde med skäl kunna frågas,
hvarföre särskildt denna fattiga församlings anspråkslösa önskan
skall träffas af det missödet att utgöra föremål för ett sådant, å formen
rigtadt nit, då Riksdagens häfder förete, att ett eller annat långt
150 Den 3 Au tjut ti.
större anspråk, behäftadt med samma fel, fått i detta hänseende
oanmärkt passera och tillvunnit sig afseende. — Man har sagt,
alt församlingen bordt känna, att den eger ett Landshöfdinge-Em-
bete. Jag är så mycket mera viss att den känt detta, som den
eger tvä. Just denna omständighet är måhända orsaken, hvar¬
före man, med bådas förbigående, beträdt ginvägen. Vansklig¬
heten att på den vanliga vägen vinna ändamålet mäste, under
sådana förhållanden, kännas dubbelt större, helst likhet i åsigter
hos båda Auctoriteterna väl icke med säkerhet kunde påräknas,
och de båda redan förr, i samband med hufvudfrågan, yttrat sig
äfven om den önskade administrativa regleringen, utan alt dessa
yttranden kunnat hitintills verka till frågans slutliga afgörande.
Slutligen har ock blifvit anmärkt, att återremiss icke borde ske
å ett Betänkande, som så nära mot Riksdagens förestående slut
förelägges Ständerna. Skall denna omständighet utgöra ett hin¬
der för sakens noggranna och fullständiga behandling, så lärer
det blifva svårt för Utskottet att fria sig från det obehag, som
häraf måste härflyta, emedan på detsamma ensamt berott att långt
för detta till behandling företaga den i behörig tid inkomna mo¬
tionen. Att den, såsom nu, förekommit sent och inemot Riks»
dagens upplösning, får väl icke anses annorlunda än såsom en
händelsevis föranledd omständighet, enär bland den stora mäng¬
den af motioner detta ovilkorligen skulle träffa någon eller några;
men i samma stund detta å Utskottets vagnar åberopas såsom
ett skäl, att dermed verka i Utskottets intresse, får saken ett an¬
nat utseende, hvilket för Utskottets egen skull hade bordt und¬
vikas.
Jag yrkar fortfarande på Betänkandets återremiss i den syft¬
ning, jag föreslagit
Prosten Berg: Då jag är hemma i den landsort, hvaraf
Loos nybildade Församling utgör den ena ändpunkten, samt der
rådande förhållanden böra vara för mig bekanta, åtminstone så
Den 3 Augusti. lät
mycket som för andra, så anser jag mig böra yttra några ord uti
denna för församlingen visserligen vigtiga angelägenhet.
Om med ordet församling i allmänhet förstås en större eller
mindre menighet, — en till följd af locala förhållanden större el¬
ler mindre afsöndring af en nations folkmängd, som haft behof
utaf och derföre äfven erhållit, för sina angelägenheters ordnan¬
de och vård, en särskild så väl ecclesiastik, som civil myndighet,
så måste sådant tänkas äfven om Loos församling i Helsingland.
Men som denna församling likväl icke fått på sin lott mer än
den förra myndigheten, så måste den förses äfven med den sed¬
nare, så framt den skall kunna anses vara såsom församling ve¬
derbörligen utrustad. -— Detta är dess angelägnare, som Loos
är en nybildad församling, hvars egentliga organisation, ännu
knappt börjad, icke lärer kunna fortgå och fulländas, utan ord¬
nande och ledande makter.. Den består af delar från fyra sär¬
skilda socknar och två särskilda län. Dess invånare äro skogs¬
boer, fjerran skiljde från sina fordna moderförsamlingar, kända
för hvarandra kanske icke ens till namnet, och hittills utan all
gemenskap med hvarandra. Det gäller att väcka deni till känsla
af enhet och förmå dem till verksamhet för gemensamt intresse.
De hafva hittills ingen som sammanhåller dem, utom Presten,
hvilken omöjligt kan medhinna annat, än hvad till hans embete
egentligen hörer, isynnerhet som folket bo spridda på en yta af
många qvadratmil, utan farbara vägar. De sakna måhända inom
sitt vidsträckta district en enda skrifkunnig person utom Pre¬
sten. Hvarest, om icke här, må en Länsman vara behöflig?
Hade Höglofl. Stats-Utskottet känt eller besinnat dessa omstän¬
digheter, och en sann välvilja för den vanlottade församlingen til¬
lika varit för handen, så synes det hafva bordt komma till ett
helt annat resultat i sitt Utlåtande. Man åberopar häruti en form¬
vidrighet såsom hinder för bifall till Motionärens framställning.
Utskottet har dock icke alltid varit lika samvetsgrannt i afseende
på formen. Afven vid denna Riksdag har anslag blifvit af Ut-
\
152 Den 3 Augusti.
skottet tillstyrkt, som genom Kongl. Proposition rätteligen bordt
förordas, men hvarom endast genom enskild motion fråga blifvit
väckt. Att formerna för en saks behandling skola vara särde¬
les kända af en landt-allmoge, torde vara för mycket begärdt.
Minst torde man billigt kunna fordra sådant af den ifrågavarande
församlingen, inom hvilken ingen enda herreman eller upplystare
person finnes, med undantag af Pastorn, som hittills är dess allt
i allom. Församlingen har nu genom ortens Riksdags-Fullmäktig
sökt promovera sin angelägenhet, och jag beder få lägga den¬
samma på Högv. Ståndets hjerta, så att en återremiss af Betän¬
kandet måtte här beslutas.
Doctor Björkman: Man har här ifrågasatt Högloll. Stats-Ut-
skottets välvilja. Detta är dock orätt. Hvad mig beträffar, har
jag såväl förra Riksdagen, då flera statsanslag beviljades Loos
nya församling, som äfven vid detta tillfälle sökt i allt tillbörligt
befrämja det nybildade Pastoratets bästa, och så äfven hela Utskottet.
Men då ännu den oformligheten fortfar, att församlingen tillhör 3
Fögderier, 3 Domsagor och 2 Höfdingedömen, och således en och
samma Länsman väl icke kan tjenstgöra under 3:ne Kronofogdar
och vid 3:ne Domsagor m. m., så finner hvarje opartisk, att äf¬
ven den öfverklagade fördelningen i 4 Länsmansdistricter måste
fortfara, till dess den förra orimliga fördelningen är undanröjd.
Ordnandet af den förra oformligheten måste nödvändigt föregå
ordnandet af den sednare. Först sedan frågan om församlings-
delarnes förläggande till ett och samma Fögderi och Tingsställe
m. m. är afgjord, eller först i sammanhang dermed kan frågan
om hela församlingens bildande till ett Länsmansdistrict afgöras.
Och skulle Kongl. Maj:t efter församlingens anmälda underdåniga
önskan afgöra den förra frågan, så kan det aldrig brista utvägar,
att af extra-tillgångar, om så finnes nödigt, när som helst, anslå
ett Länsmansarfvode tills nästkommande Statsreglering.
Lector Wallman: Ehuru denn fråga kan synas röra en en¬
skild commun, anser jag den likväl icke utan vigt, då den har
afseende på en tjenstbefattning, hvilken står i närmaste samband
O en 3 Augusti. 153
med almänna ordningens upprätthållande. De skäl, Prosten Fors¬
sell andragit, tala tillräckligt för återremiss, och jag tillstyrker den,
på det Stats-Utskoltet må komma i tillfälle att underkasta frågan
en förnyad ompröfning; jag gör det så mycket heldre, som Ut¬
skottet numera har ganska få ärender oafgjorda, så att tiden allt¬
för väl medgifver en sådan pröfning. För öfrigt torde detj vara
mindre lämpligt att, så länge Kongl. Maj:t ännu ej utsatt dagen
för Rikets Ständers åtskiljande, anföra Riksdagens snara slut så¬
som skäl för ärendens ofullständiga^ behandling.
Prosten Schram: Jag har instämt redan med Contracts-Pro-
sten Forssell i dess anförande emot detta Retänkande. Det är
blott vid en, af de värde Talarne, som försvarat Betänkandet, fö-
rekastad oformlighet, derest den väckta frågan blifvit af Utskottet
tillstyrkt till Ständernas bifall, som jag beder att nu få göra an¬
märkning. Utskottet har visserligen i detta Betänkande undvikit
sin. såsom skäl för afslag eljest vid denna Riksdag i dess Utlå¬
tanden vanliga och likasom stående sats: otitlräckliga eller bri¬
stande medel. I dess ställe har nu blifvit anfördt, såsom grund
för motionens underkännande, att detta ärende ej är af Kongl.
Maj; t Ständerna föreslaget, varande det af Utskottet ej lämpligt
ansedt, att, ”på grund af enskild Motionärs framställning1', å stat
uppföra nya löner, enär behofvet af sådana då ej skulle kunna va¬
ra till fullo ådagalagdt. Man har till och med kallat detta oform¬
ligt, såsom skulle det vara Utskottets vid denna Riksdag följda
princip, atl införa den form och ordning, att dylika frågor borde
till Ständerna inkomma ifrån Kongl. Maj:t och således vara fullt
utredda för bifall. För min del känner jag ingen annan form och ord¬
ning för dessa frågors väckande och behandling hos Rikets Stän¬
der, än den, som Grundlagen föreskrifver, och der är det hvarje
enskild Riksdagsman ingalunda förmenadt, men tvärtom medgif-
vet, att såsom Motionär äfven i dylika mål framstå. Har lian vi¬
sat behofvet, nyttan och nödvändigheten af hvad han motionerat
och hemställt, det vare allmänt eller enskildt ärende, det må an¬
IM De» 3 Au gult i.
gå anslag eller ej, så att det ”synes förtjent af uppmärksamhet”,
så lärer ej saken få underkännas blott derföre, att den är väckt
af enskild man och ej af Regeringen, likasom skulle behofvet,
nyttan och nödvändigheten på ena framställningsvägen vara min¬
dre v arda att aktas på, än då de ådagalades på den andra. Att
nu i Riks-Stånden godkänna ett Utskotts afslag endast på denna
nakna grund, ehuru mål, lika enskildt väckta, som detta, redan
förut under denna Riksdag blifvit af Utskottet handlagda och till
bifall föreslagna, anser jag desto vådligare, som derigenom Ut¬
skottet skulle af Ständerna tillerkännas en alltför äfventyrlig
maktfullkomlighet, att, när det så behagade, undertrycka enskilda
Riksdagsmäns motioner, under blott förebärande, att de ej vore
fullt utredda. Ar i dylika motioner och har i den närvarande fö¬
rekommit något, som Utskottet ansett tarfva vidare utredning, så
måste jag yrka, att Utskottet sjelft hade bordt af 42 §. Riks¬
dagsordningen känna sig förpligtadt, att af någon Konungens
Embetsman eller något Publikt Verk söka och inhemta alla de
muntliga och skriftliga upplysningar, som det för sig och Stän¬
derna pröfvat nödiga. Med godkännande således af Contracts-
Prosten Forssells förslag, att Utskottet evenluelt måtte tillstyrka
den begärda Länsmanslönen, för den händelse, att Kongt. Maj:t,
lika med Ständarna, skulle finna den äskade Kronobetjenten be¬
höflig för den nybildade, vidsträckta församlingen, yrkar ock jag
återremiss af Betänkandet och tror, att just Ständernas egen
yttrade tillstyrkan i detta fall skulle gifva vigt åt det öfriga af den
till Kongl. Maj:ts bedömande redan hänskjutna frågan om denna
nya Socknens kamerala reglering, till undvikande af församlin¬
gens fortsatta delning emellan så många Landshöfdingar, Krono¬
fogdar och Domare, som ännu befinnes vara förhållandet.
Häruti instämde Prosten Berg.
Doctor Gumalius: Oaktadt discussionen redan blifvit nog
utsträckt, nödgas jag likväl till besvarande upptaga ett par an¬
märkningar, hvilka, om man velat förstå hvarannan rätt, varit
Don 9 Augusti. 155
obehöfliga. Jag har ingalunda talat om ärendets oformlighet i
den mening, att Motionären saknat rätt eller befogenhet till sin
framställning, utan så, att saken bordt i första hand göras anhängig
hos vederbörande Länsstyrelser, som sedermera egt att vända sig
till Kongl. Maj:t. Om Socknen lyder under 2:ne höfdingedömen,
så är alltid vägen lika öppen till högsta ort, der organisations-frågor,
som röra civila embeten, först böra pröfvas, innan de komma till
Rikets Ständer. De, som nitälska för saken, hvars vigt Stats¬
utskottet ingalunda förnekat, må derföre skylla sig sjelfva, då de
valt en väg, der hinder mött för att snart uppnå syftemålet. Man
har vidare erinrat, att uti mål af liknande beskaffenhet Rikets
Ständer förut icke varit så nogräknade, utan sjelfva tagit initiati¬
vet. Jag vill minnas, att så varit med ett enda, som ^nyligen
blifviUafgjordt. Men dermed egde det förhållande rum, att detta
ärende var fullkomligt analogt med ett annat, förut af Rikets Ständer
behandladt, derom fullständig utredning föregått. Hvad slutligen
beträffar den förebråelsen, att Utskottet icke skulle åt frågan eg-
nat en noggrann behandling, så ligger deruti en orättvisa, ty icke
blott Afdelningens yttrande Yittnade om en sorgfällig pröfning,
utan äfven Utskottet in Pleno, för hvilket alla behöfliga upplys¬
ningar voro tillgängliga, fästade dervid största uppmärksamhet, så
att det ingalunda kan sägas hafva för hastigt kommit till det re¬
sultat, hvari det stadnat. En återremiss skulle sannolikt icke le¬
da till någon förändring i Utskottets öfvertygelse, och då der¬
med endast torde förspillas en för andra ärender behöflig tid,
förnyar jag mitt tillstyrkande, att Utlåtandet måtte bifallas.
Prosten Forssell: Jag har ytterligare begärt ordet, emedan
ett af de skäl, som en föregående Talare anfört till försvar för Re-
tänkandet och till motverkande af återremissen, har ett sken af
giltighet för sig, som, i fall det icke undanrödjes, otvifvelaktigt
kommer att verka menligt till sakens framgång, helst jag förmärkt,
att åtskilliga inom Ståndet å detta skäl synas vilja göra afseende.
Det är nemligen anmärkt, att, om en särskild Länsman anställes
156 Den 3 Augusti.
i Loos, blir det för honom ganska svårt, att, under nuvarande
förhållanden, sköta sin tjenst, då han skall af icke mindre än 3
Fogdar bero och inför 3 .olika Härads-Rätter utföra talan. Med-
gifvas måste, att härutinnan verkligen ligger en stor svårighet;
men deraf följer dock ej att hans tjensteytofning blir omöjlig,
och för blotta svårigheters skull lärer väl icke en god sak
böra åsidosättas. De komma, i hvad fall som helst, alltid
att här ega rum. Under nuvarande fullkomliga oefterrättlighets-
tillstånd drabba de menigheten med hela sin tyngd; men orri det
önskade ändamålet vinnes, kommer en del af denna tyngd att bort¬
tagas, och detta måtte väl vara i all måtto önskvärdt. En mer
än skälig del deraf kommer ändå att qvarstå. Föröfrigt får jag
erinra, att mitt förslag, det frågan i främsta rummet skall bero
på Kongl. Maj:ts Nådiga pröfning och afgörande, innefattar full
garanti, att ej genom bifall till det anslag, jag yrkat, någon o-
lämplighet och omöjlighet sanctioneras. Finner Kongl Älaj:t om¬
ständigheterna innefatta oöfvervinneliga hinder för Länsmansljen-
stens skötande, så förfaller hela förslaget, och då är ju ingen ska¬
da skedd med det bifall, jag önskar och hoppas vinna. — Slutli¬
gen bör jag erinra om beskaffenheten af det förslag, sorn, ovän-
tadt nog, under discussionen undfallit en af Ståndets Herrar Le¬
damöter, då han temmeligen tydligt yttrat sig anse, att man af
församlingens nya Pastor kunde vänta uppfyllandet jemväl af de
skyldigheter en Länsman åligga. Härutinnan ligger visserligen å
ena sidan ett erkännande, att en person, som ombesörjer en Kro-
nobetjents åliggande, icke kan på stället undvaras, således ett er¬
kännande, att hvad nu är yrkadt har stora och vigtiga skäl för
sig; men förutsättningen att denna person skulle kunna vara för¬
samlingens Pastor är särdeles besynnerlig, helst då på detta rum
icke får antagas någon bristande kännedom om vidden af de skyl¬
digheter, en Pastor, såsom sådan, åligga, och dessa skyldigheter
genom församlingens pågående organisation, dess aflägsenhet och
i civilt hänseende söndefstyckade beskaffenhet betydligen för¬
svåras.
Den S Augusti. 157
v. Talman,, Biskop Hedréni Jag har såsom Utskottsledamot
deltagit i detta Utlåtande, utan att annorlunda känna orten, hvar¬
om fråga är, än genom den af Motionären derom gjorda fram¬
ställning. Med dem, som försvarat Utskottets åtgärd, instämmer
jag också nu, och då man såsom bufvudsakligt skäl för bifall till
motionen framhållit den omständighet, att den nybildade försam¬
lingen utgöres af delar, tillhörande i administrativt hänseende fle¬
re olika myndigheter, må det tillåtas mig upplysningsvis nämna,
att samma förhållande icke är så ovanligt på andra orter. Så fin¬
nes i det Stift, hvars styrelse är mig anförtrodd, en församling
bestående af 5 sammanförda delar under 2:ne Fögderier, och en
annan, som lyder under 3 Landshöfdingedömen, 3 Lagsagor, 3
Fogdar och lika många Länsmän. Det följer af sig sjelft, att här¬
af mycket besvär måste förorsakas Pastor och andra embetsman,
men klagomål hafva icke försports och man hjelper sig utan atf
sätta i fråga anställandet af nya tjenstemän. Jag anförer detta
icke i afsigt att bestrida behofvet af en Länsman särskildt för Loos
församling, utan endast för att visa, att med denna saks regle¬
ring synes kunna anstå, intilldess förhållandet i laga ordning af
vederbörande auctoriteter blifvit undersökt och ärendet på rätt
väg kan komma under Rikets Ständers ompröfning. — Hvad be¬
träffar den föreslagna utvägen att eventuelt anvisa en Länsmans-
lön, torde den vid närmare betraktande befinnas mindre lämplig.
Man skulle då på förhand anslå lön för en tjenst, om hvars be¬
höflighet undersökning sedermera skall anställas; och detta synes
väl vara att fatta beslut i bakvänd ordning. — För öfvigt bör an¬
märkas, att Utskottet icke, såsom man här förmenat, för sitt af-
styrkande anfört det enda skäl, att förslaget kommit från enskild
motionär, utan jemte detta finnes i Utlåtandet tydligen angifvet,
att frågan ej synts Utskottet tillräckligt upplyst, hvilket den ej kan
sägas vara, förrän vederbörande myndigheter deröfver fått tillfälle
att afgifva yttrande. Den så ifrigt påyrkade återremissen vill jag ej
lika ifrigt motsätta mig; men då jag är öfvertygad, att dermed föga
i5S Den 8 Augusti.
eller intet vinnes, skulle jag anse bäst att utan vidare omgång bi¬
falla Utlåtandet.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad, gjordes pro¬
position å bifall till ifrågavarande Utlåtande, hvartill svarades med
blandade Ja och Nej, samt begärdes votering, hvilken ock i be¬
hörig ordning anställdes öfver följande af Ståndet godkända vote-
rings-proposition:
Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 2S9, röste
Ja; den det ej vill, röste Nej. Vinner Nej, har Ståndet sagde
Betänkande återremitterat.
Voteringen utföll med 16 Ja emot 12 Nej, och var alltså Ut¬
låtandet af Ståndet bifallet.
Prosten Forssell reserverade sig emot detta beslut.
§. 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskoltets Utlåtande N:o 291, i anled¬
ning af väckt motion, angående vidsträcktare rätt till skatteköp å
kronohemman på Öland.
Bifölls.
§■ 9.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 293, med för¬
slag till deri Afdelning af Riksgälds-Contorets Reglemente, som
handlar om Styrelsen och betjeningen vid detta Verk.
Lades på bordet.
§. 10.
Doctor Stenhammar, som en längre tid af opasslighet varit
besvärad, anhöll att för helsans vårdande i hemmet erhålla 3:ne
veckors ledighet från riksdagsgöromålen, räknad från den 6 den-
Den 3 Au gult i. 159
nes; och fann Ståndet för godt att till denna anhållan sitt bifall
lemna.
Ståndet åtskiljdes kl. 2| e. m.
Ut supra
In fidem
Guslaf Törnstrand.
Den 5 Augusti 1848.
Plenum kl. 11 f. m.
S. 1.
Justerades Protokollen för den 1 och 2 dennes.
§. 2.
Tillkännagaf H. H. Erke-Biskopen, att Landtmarskalken och Tal¬
mannen, åtföljde af Ståndens vice Talmän, i går på Slottet haft Nåden,
genom den tillförordnade Kongl. Regeringen, erhålla budskap från H.
M. Konungen jemte meddelande af Hans Maj:ts Nådiga önskan, att
den 15 dennes kunna upplösa detta Riksmöte, i hvilket fall Hans
Majit, uppehållen för närvarande med underhandlingar, vigtiga för
Nordens framtid, ej kunde i egen hög person Ständerna förafske¬
da; och hade Landtmarskalken och Talmännen till underdånigt
svar härå meddelat, att, såvida skatteförenklingsfrågan skulle af«
göras, densamma, på den punkt den nu sig befunne, icke tilläte
1'60 Den .5 .1« g ti s (i.
ett så snart slut af Riksdagen, hvadan dess upplösande sålunda
komme att bero på ett framdeles närmare bestämmande.
§• 3.
Föredrogs Vällofl. Borgare-Ståndets genom Protokolls-Utdrag
af den 3 dennes till Preste- och Bonde-Stånden gjorda inbjudning
att förena sig uti Högloll. Ridderskapet och Adelns samt Borga¬
re-Ståndets, vid behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkande N:o 97, fattade beslut, angående förändrin¬
gar af 24 §. i Handels-Ordningen samt 23 §. i Fabriks- och Handt-
verks-Ordningen, åsyftande, att de, som vinna burskap å handel,
skola, hvardera, erlägga till Handels-Föreningens Cassa 10 R:dr,
och att de, som erhålla burskap å Fabrik eller Handtverk, skola,
hvardera, till Fabriks- eller Handtverks-Föreningens Cassa utgifva
5 R:dr allt B:co.
Lades på bordet.
8. 4.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 28, an
gående beräkningen af Tullmedlen, Salluaccisen, Postmedlen, Char-
tse-Sigillatse-afgiften och Husbehofs-bränneri-medlen.
l:o.
Tull-medlen.
Biskop Holmström begärde härvid ordet och yttrade: Jag an¬
ser de skäl, sorn i de uppläste reservationerna äro anförda emot
den höga beräkningen af Tullinkomsterna, böra belijertas. Vid
sisth Riksdag uträknade Bevillnings-Utskottet ett medium af de
föregående1 fern årens Tulluppbörd och ansåg sig ändock icke bö¬
ra antaga hela detta medium såsom förslags-belopp för de följan¬
de åren, utan nedsatte det med icke mindre än 660,000 R:dr.
Nu har åter beräkningen blifvit uppgjord blott efter 2:ne års in¬
komst, och medel-beloppet icke nedsatt med mera, än 75,000
R:dr
Den 5 Ån gusti. 161
R:dr. Reservanterne hafva ådagalagt, att denna calculation stöder
sig på alltför osäkra grunder, och att följden troligen blefve en
Statsbrist till nästa Riksdag, som först genom lån och sedan ge¬
nom ökad bevillning måste fyllas. Rådligast synes mig derföre
att Utskottet ålägges uppgöra en säkrare beräkning, och att der¬
vid taga till ledning att medium icke, såsom nu skett, af endast
de 2:ne sista, för tullinkomsterna fördelaktiga, åren, utan af de
fem sednast förflutna. Jag nödgas i anledning häraf yrka återre-
miss, och befarar icke deraf synnerlig tidsutdrägt, enär denna cal¬
cul icke lärer upptaga mer än några minuters tid.
Häruti instämde Doctorerne Stenhammar och Broman samt
Prosten Cnatlingius.
Lector Wallman: Det skulle väl tyckas, som de höga tull¬
satser, som vid denna Riksdag blifvit dels bibehållna dels bestäm¬
da, böra medföra för kommande år en högre tullinkomst; men
jag hoppas att de skola hafva till följd en minskad import af ut¬
ländska lyxartiklar och sådana varor, som vårt eget land genom
det skydd, industrien åtnjuter, sättes i tillfälle att frambringa. In¬
träffar detta förhållande, hvilket åtminstone icke är osannolikt, må¬
ste naturligtvis tullinkomsterna betydligt nedstiga under deras nu¬
varande belopp. Det vore för en sådan händelse icke välbetänkt
att beräkna tullintraderna alltför högt; hvarigenom flera stora olä¬
genheter, hvilka blifvit i reservationerna fullständigt ådagalagda, skul¬
le kunna uppstå. Af denna anledning förenar jag mig med Biskop
Holmström, och anser en återremiss böra beslutas, på det Bevill-
nings-Utskottet må ånyo företaga frågan och uppgöra en noggran¬
nare beräkning.
Doctor Sandberg: Innerlig är min önskan, att Statsfyllnads-
summan måtte kunna bestämmas så låg som möjligt, helst nu,
sedan bevillningen i alla fall blifvit förökad genom det ansenliga
anslaget till krigsrustningar. Men för att komma till detta mål,
v. Preste-Ståndets Prat, 1848. 9:de Bandet.
11
162 Den 5 Au (just i.
anser jag icke den rätta vägen vara att i calculeii söka att få in-
komst-titlarne så högt beräknade som möjligt. Detta är väl blott
en probabilitets-räkning, men äfven här gäller, hvad en Ledamot
af detta Stånd sisllidne Riksdag en gång yttrade, att hufvudsaken
vid all räkning är att man räknar rätt. Denna calcul är nu upp¬
gjord efter de tvänne sista årens tullinkomster, hvilka, i anseen¬
de lill de lyckliga handels-conjuncturerne, hafva varit särdeles gynn¬
samma. Har det nu sannolikheten för sig, att denna liflighet i
handeln skall under nu kommande år fortfara och bereda Stats¬
verket lika stora förmåner? — Tidsomständigheterna förbjuda mig
ett sådant antagande, hvarföre jag ock instämmer med dem, som
yrka återremiss af denna punkt i syftning att få den beräknade
tullinkomsten något nedsatt, hvilket jag anser så mycket nödvän¬
digare, som annars frestelsen ligger så nära att bevilja anslag i
beräkning af inkomster, som aldrig sedan finnas annat än på pap¬
peret.
Doctor Gumcelius: Jag är af en annan tanka i detta ämne
än de föregående värde Talarne. Sannt är visserligen, att detta
förslag blott är en probabilitets-calcul, äfvensom att utsigterna för
handeln och de deraf beroende tullintraderna icke synas särdeles
lofvande för närmast följande åren. Men handeln har ock sina
apriser. Man skulle väl icke förmodat, men likväl är det upp¬
lyst, att tullinkomsterna detta år, då man försport en allmän kla¬
gan öfver stillestånd i handel och rörelse, likväl varit högre än
vid samma tid sistlidet år. När afsättnings-tillfällena minskas på
en ort, söker handeln sig en débouché på en annan. Då emed¬
lertid en säker beräkning icke låter sig verkställa, tror jag att
man bör hvila vid Utskottets förslag, som stiger under medium
af de tvänne sistlidne årens tullinkomst. Skulle ock ett år icke
lemna den beräknade inkomsten, skall säkerligen ett annat un¬
der denna skattreglerings-period blifva gynnsammare. Jag tillstyr¬
ker derföre bifall, och detta så mycket heldre, som vi redan nö
gats att kasta på bevillningen den betydliga summan, som
Den 6 Augusti. 163
Ständer till krigsrustningar anslagit. Någon särdeles belåtenhet
dermed har jag icke försport. Skulle nu åter genom en ned¬
sänkt beräkning af inkomsterna, Statsbristsumman och i följd der¬
af bevillningen än mera ökas, tror jag att sådant icke skulle af
allmänheten med välbehag emotses.
Häruti instämde Doctor Lijlh samt Prostarne Berg, Carlander
och Berlin.
Biskop Holmström'. I anledning af hvad som blifvit anmärkt
om det förmånligare resultat, som visat sig af Tulluppbörden un¬
der de förflutna månaderna af detta år, så beder jag att få erinra,
att detta resultat hufvudsakligen uppkommit genom detta års o-
vanliga förhållanden. Mig är af trovärdiga personer sagdt, att flera
skeppsladdningar Colonial-varor inkommit till Sverige, hvilka varit
destinerade till Stettin och andra till följd af krigsförhållanden för
handeln spärrade orter. Reqvisitioner, gjorda under förra året,
kanske till större belopp under ovissheten om tull-afgifternas för¬
höjning under Riksdagen, hafva detta år inkommit och blifvit för¬
tullade. Sannolikt är således, att införseln och tullinkomsten nästa
år blifva så mycket mindre. — Bäst är, att räkna så, att Debet
och Credit gå ihop, äfven om någon tillökning i bevillningen der¬
af blefve en följd. — Skuldsättning för Riksgälds-Contoret är vi¬
da äfventyrligare.
Doctor Sandberg: I öfverensstämmelse med mina åsigter,
önskar jag visserligen, att Statsfyllnadssumman måtte bestämmas
till det möjligen lägsta belopp; — men om man, för vinnande
häraf, beräknar inkomsttitlarne mycket högt, så förökas icke der¬
igenom det verkliga inkomst-beloppet med en enda skilling, utan
enda följden deraf kan blifva brist och skuldsättning. När det
omöjligen kan förnekas, att de utomordentliga oroligheter, som
skaka de fleste samhällen i Europa, mäste verka hämmande och
rtrlamande på handel och rörelse, så är en minskning i tuliintra-
nnolik: och att utan sannolikhet förespegla stora tillgångar
eleda med öfverdrifna förhoppningar. Dessutom skall
164 Den 5 Augusti.
sådant alltid föranleda till en frikostighet i anslag, sorn grundar
sig på medel, hvilka endast uppkomma af en för hög beräkning
af blifvande inkomster. För min del tror jag det icke vara san¬
nolikt att under närvarande tidsförhållanden tullinkomsterna kom¬
ma att öfverstiga 4 millioner R:dr broo årligen.
Häruti instämde Domprosten Laurenius och Prosten Traneus.
Comminister Hallén: Såsom Ledamot af Utskottet anser jag
mig skyldig upplysa, att den först uppgjorda calculen slutade med
4,151,200 R:dr R:co, men, uppå Ordförandens framställning och
med afseende å för handen varande omständigheter, nedsattes
detta belopp till det i Betänkandet förekommande eller 4,075,000
R:dr. När nu denna sednare summa så betydligt understiger den
med ledning af de 2:ne sistförflutna årens tullintrader först calcu-
lerade, tror jag Utlåtandet kunna i denna punkt utan någon sär¬
deles betänklighet bifallas.
Comminister Schagerberg: Jag är förekommen af den före¬
gående Talaren. Såsom han nämnde, skedde inom Utskottet en
betydlig nedsättning i den summa, som utgjorde medium af de
2:ne sista årens tullintrader. Utskottet har således redan afsett
det förhållande, att tullinkomsterna under kommande år möjligen
kunna minskas. Beträffande det yrkande, att medium af tullin¬
komsterna för de 5 sistförflutna åren bordt läggas till grund för
denna calcul, får jag fästa uppmärksamheten derå, att under den¬
na period hafva 2:ne olika tullförfattningar varit gällande, hvilka,
såsom gifvande olika resultat, svårligen kunnat sammanföras till
gemensam grund lör denna beräkning.
Professor Selander: Det är icke nog att Statsfyllnadssum-
man skall af Riksgälds-Contoret utbetalas, utan äfven alla å inkomst¬
titlarna möjligen uppkommande brister skola af detta Verk godt-
göras. Stora utgifter har det förut att bestrida i följd af krigs-
rustnings-anslaget, och frågan, huru det i detta ändamål uppta
lån skall betäckas, är ännu icke af Ständerna definitivt
D en S Augusti. 105
Beräknas nu inkomsterna för högt, så att dessa icke ingå, kan
Riksgälds-Contoret komma i en ganska prekär ställning. Bättre
är alltid att stämma i bäcken än i ån, och derföre tror jag vara
rådligast återremittera denna punkt. Den innehåller en probabi-
litets-calcul, men vid uppgörandet af en sådan och af den art,
som den ifrågavarande, borde man väl icke allenast se tillbaka på
förhållandet, sådant det varit, utan äfven fästa ett behörigt afse¬
ende och taga i betraktande förhållandena, sådana de sannolikt
kunna blifva. Lika med Reservanterna, anser jag Utskottet icke
hafva, såsom sig vederbort, iakttagit detta sednare, då en ned¬
sättning synes mig vilja blifva af försigtigheten påkallad.
Doctor Björkman: Den summa, hvarom här tvistas, är ju
en obetydlighet, ty då fråga är om millioner, kunna 75,000 R:dr
icke annorlunda anses. De betänkligheter, som man härvid fram¬
ställt, äro å ena sidan, eller om den beräknade inkomsten nedsät-
tes, en ökad bevillning, och å den andra eller om hr'st skulle emot
beräkningen uppstå, en blifvande skuldsättning. Af dessa svårig¬
heter är den första bestämdt gifven, den andra är deremot endast
att befara. Att nu öka bevillningen, anser jag under närvaran¬
de omständigheter vara, minst sagdt, ej välbetänkt och vill inga¬
lunda dertill gifva min röst. Beträffande åter Riksgälds-Contorets
möjliga förlägenhet, ber jag få erinra, att alla förslagsanslag vid
denna Riksdag blifvit förhöjda, så att bristerna derå, om äfven
sådana möjligen skulle uppstå, icke kunna blifva rätt betydliga och
alls icke jemförliga med dem, som Riksgälds-Contoret efter sista Stats-
regleringen fått betäcka. Jag bifaller Utlåtandet.
Häruti instämde Prostarne Berg, Schram och Forssell.
Biskop Nibelius: Må vara, att det belopp, hvarom fråga är,
icke, relativt till det hela, är så synnerligt betydande, men här
gäller det icke summans större eller mindre belopp, utan principen,
och i detta fall är jag ense med dem, som yrka på att man fram¬
för allt bör söka räkna rä't. Jag delar ock deras mening, som
här fordra en nedsättning, då all sannolikhet är för, att tullinkom¬
106 Ven 5 Augusti.
sterna, under de omständigheter, som för kommande år äro att
förutse, icke gerna kunna komma att stiga till det ! elopp, hvar¬
med de ingått under de -två förflutna, i detta afseende högst gynn¬
samma år, och som man detta oaktadt lagt till grund för denna
beräkning. För en sådan grund hade väl varit lämpligare att an¬
vända medium af flere föregående års tullintrader; men då man
härvid erinrat, att olika Författningar under denna tidrymd blifvit
tillämpade, så instämmer jag med Reservanten deri, att tullinkom¬
sten må till jemt 4 millioner blifva beräknad.
Häruti instämde Prosten Tellbom.
Biskop Holmström: Jag ber att få anmärka, att då jag före¬
slog till beräkningsgrund fem års medium, så ansåg jag icke att
summan skulle uppgå till 4,000,000, utan endast till omkring
3.800.000 R:dr, såsom vid ett hastigt öfverslag jag tyckte mig
hafva funnit den böra utgöra. Det blifver således en skillnad af
275.000 R:dr, icke blott af 75,000, som äfven jag anser mindre
betydlig. Jag tror ej eller att denna beräkning skulle blifva fautiv
derför att 2:ne Tulltaxor under dessa 5 år varit gällande, ty skill¬
naden mellan dem var icke så särdeles betydlig. Också ville jag
emot en annan Talare tillägga, att begge de af honom uppgifna
alternativen inträffa om Utskottets beräkning antages, nemligen
först skuldsättning till nästa Riksdag och sedan ökad bevillning vid
nästa Riksdag.
Prosten Carlander: Den nu ifrågavarande calculen har af
Utskottets Secreterare blifvit uppgjord med den sorgfälligaste nog¬
grannhet, och efter behörigt öfvervägande af nu för handen va¬
rande omständigheter af Utskottet antagen. Den är sålunda icke
ett blott slumpens foster. Blefve den återremitterad och Utskot¬
tet i anledning deraf skulle —- hvilket jag dock icke förmodar —
härutinnan vika ifrån sitt första beslut, uppstode för Utskottet ett
nytt arbete i hela dess vidd. Den slutliga följden blefve i detta
fall en förökad bevillning, hvilket jag för min del under närvä-
'
Den 6 Åugust*. 167
rande omständigheter finner mera äfventyrlig!, än om ock en be¬
farad brist af 75,000 R:dr skulle uppstå, för hvars betäckan¬
de säkerligen icke någon ny Riksdag lärer behöfva samman¬
kallas.
Häruti instämde Doctor Björkman och Prosten Bery.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter och uppå
H. IL Erke-Biskopens och Talmannens proposition å bifall till Ut¬
skottets förslag i denna punkt blandade Ja och Nej hördes och
votering begärdes, sorn försiggick öfver följande godkända vote-
rings-proposition:
Den som bifaller lista punkten af Bevillnings-Utskottets Be¬
tänkande N:o 28, röstar Ja; den det ej vill, röstar Nej. Vinner
Nej, är samma punkt återremitterad.
Voteringen utföll med 18 Ja och 17 Nej, och var denna punkt
sålunda bifallen.
2:o.
Saluaccis af Städerna.
Bifölls.
3:o.
Postmedlen.
Bifölls.
4:o.
Chartaj-Sigillatse-afgiften.
Bifölls.
5o.
Husbehofsbränneri-medlen.
Doctor Gumcelius: Vi komma nu åter till en calcul, der be¬
räkningen kan anses för något vansklig. Jag tror nemligen, i
168 Ven 5 Au%usli.
likhet med Reservanten Eric Persson, att bränvinsbrännings-med-
len kunnat beräknas till 700,000 R:dr. Orsaken härtill finnes vid
en blick tillbaka på brännvins-beskattningen under de föregående
åren. Brännvinsbevillningen utgjorde
år 1841 ett belopp af 563,000 R:dr,
— 1842 672,000 —
— 1843 . - . . . 675,000 —
— 1844 685,000 —
— 1845 580,000 —
— 1846 529,424 —
Detta sistnämnde år, då af alla förutnämnda bevillningen upp¬
gått till minsta belopp, är nu ensamt lagdt till grund för beräk¬
ningen af denna inkomst för kommande år intill nästa Riksdag,
på det sätt att, med tillägg af 25 pr., den påräknade inkomsten
är upptagen till 647,400 R:dr. Men man måste väl betänka,
hvilket år sålunda är taget till grund för beräkningen. Det är
nemligen ett år, som följde på en missväxt, då det var nödvän¬
digt för många att lägga ned tillverkningen, således ett af de
ofördelaktigaste af alla. Täger man nu detta i betraktande äf¬
vensom att vissa till en förhöjd inkomst verkande förhållanden
äro uteglömda, såsom t. ex. den högre skatten af ångbrännerier,
och då härtill kommer, att marken nu har en god äring, skulle
jag tro, att man med full probabilitet kunnat beräkna ifrågavarande
inkomst till 700,000 R:dr. I stället för att lägga bevillningen
för 1846 till grund, hade man välj heldre bordt taga ett medium
af de föregående årens inkomst, då man kommit till ett helt an¬
nat resultat. Vid 1841 års Riksdag beräknades Statens inkomst
af brännvins-beviilningen till 750,000 R:dr och vid 1845 års till
670,000 R:dr, således vid båda till högre belopp än vid den när¬
varande, ehuru skatten nu är antagen att blifva betydligt högre.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och då bevillningen för år
1846, laggd till grund för beräkningen, kan gifva ett sådant re¬
sultat, som nu af Utskottet föreslås, finnér jag icke betänkligt
Den å Au g u s ti. 169
att antaga beräkningen af ifrågavarande inkomst till den summa,
jag redan tillstyrkt.
Häri instämde Doctor Björkman och Prosten Carlander samt
Comministrarne Janzon och Schagerberg.
Biskop Holmström'. Jag beklagar, att jag skall vara i strid
med den föregående Talaren, min värde vän. Men jag kan ej
underlåta uttala min åsigt, att jag anser den af Utskottet här fö-
reslagna beräkningen snarare vara för hög än för låg. Jag ön¬
skar och hoppas, att tillverkningen mera skall aftaga än tilltaga.
Erfarenheten har visat, att många i följd af den förhöjda beskatt¬
ningen nedlagt brännvinstillverkningen, och hopp är, att ännu
flere skola göra det. Skatten är nu vid denna Riksdag betydligt
höjd, och anledning är, att af denna orsak brännvins-tillverknin-
gen skall ännu vidare förminskas. Härförutan kan ock anmärkas,
att ifrågavarande skatt, under de föregående gynnsamma år, sällan
uppgått (iil det af Utskottet föreslagna belopp och under det sista
året icke hunnit högre än till 529,421 R:dr 47 sk. 3 r:st. I
följe häraf och då jag icke kan annat än anse följderna af en för
hög beräkning af Statens extra-ordinära inkomster för olyckliga,
kan jag för min del på sin höjd tillstyrka, att Ståndet måtte an¬
taga den af Utskottet här gjorda beräkning; men finnér alldeles
icke skäl att gå något derutöfver.
Häri instämde Biskop Nibelius, Doctor Broman, Professor
Agardh samt Prostarne Melander, Cnattingius och Tellbom.
Doctor Björkman'. Visserligen nedlades, i följd af den hö¬
gre beskattning, som sista Riksdag påtördes denna näringsgren,
många brännvinspannor; men detta var händelsen med de små,
icke med de stora, hvilka, ehuru mest skattgifvande, i samma
förhållande tilltogo. Samma orsak nu bör väl medföra enahanda
verkan, så att, om brännerierne äfven aftaga i antal, skatten dock
derföre icke minskas, utan efter alla anledningar kommer att till¬
170 Den ä Augusti.
växa. Af detta skäl föranlåtes jag instämma med Doctor Gumse¬
lius i yrkandet att beräkningen af husbehofsbränneri-medlen måtte,
på sätt Reservanten föreslagit, ökas till 700,000 R:dr årligen.
Någon nedsättning anser jag åtminstone aldrig böra ifrågakomma,
helst den ovilkorliga följden deraf, en ökad bevillning, bör syn¬
nerligen undvikas, med afseende å det missnöje, som deraf icke
utan skäl skulle uppstå i landet. Heldre må Riksgälds-Contoret
genom upptagande lån fylla hvad som i den beräknade summan
möjligen skulle komma att brista.
Häruti instämde Prostarne Schram och Berg samt Commini¬
ster Schagerberg.
Doctor Sandberg: Huru högt man än calculerar, så ökas
derigenom inkomsten icke det aldraringaste. När jag städse
enträget yrkat på förhöjning i skatten, har sådant skett endast i
den afsigt att brännvinsbränningen skulle minskas och allt flere
pannor afstanna. Fördelningen af bränningstiden uti tre eller
flere terminer kommer troligen att minska skatten. Jag bifaller
Utskottets förslagsberäkning.
H. H. Erke-Bisko fens och Talmannens härefter gjorda pro¬
position å bifall till 5:te punkten af Revillnings-Utskottets berörda
Retänkande besvarades med blandade Ja och Nej och votering
begärdes, som derefter försiggick öfver följande godkända vote-
rings-proposition:
Den som bifaller Utskottets förslag i denna punkt, röstar
Ja; den det ej vill, röstar Nej. Vinner Nej, häfver Ståndet be¬
slutat, att, med ändring af Utskottets förslag, husbehofsbränneri-
medlen skola beräknas till 700,000 R:dr årligen.
Voteringen utföll med 25 Ja och 12 Nej, och hade Ståndet
sålunda fattat beslut som Ja-propositionen innehåller.
Hvad Utskottet slutligen i detta Betänkande anfört och yttrat,
blef af Ståndet gilladt.
Den S Augusti. 171
§. 5.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskottets följande Memo¬
rialer:
N:o 2S0, med förslag till stadganden i Riksgälds-Contorets nya
Reglemente, angående åtskilliga vid föregående Riksdagar
beviljade, men ännu icke verkställda utbetalningar;
N:o 295, med förslag till åtskilliga §§. i det nya Reglementet för
Riksgälds-Contoret; och
N:o 296, med förslag till aflönings- och pensions-stater vid Riks¬
gälds-Contoret.
§• 6.
Föredrogs Förstärkta Stats-Utskottets Memorial N:o 294,
angående verkställd omröstning i anledning af Riks-Ståndens olika
beslut, angående grunderna och vilkoren för tillverkning och för¬
säljning af brännvin.
Lades till handlingarne.
S, 7.
Föredrogos och bordlädes Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottens följande Retänkanden:
N:o 28, i anledning af väckt motion om ändring uti Kongl. Kam-
mar-Collegii Circulärbref den 4 October 1746 och den 18 Juni
1779, i fråga om skyldighet för den med Under-Rätts utslag
missnöjde att lösa flere än ett diarii-bevis;
N:o 31, i anledning af väckt fråga om upphörande tills vidare af
uppläsning från predikstolen af ;1814 års Sammandrag af
Författningar eller ock om ett nytt revideradt Sammandrag
deraf;
N:o 32, i anledning af väckta frågor, dels om bestämmande af
hvad med ”matlag” bör förstås, dels ock om ändring uti
172 Den 5 Augusti.
Kongl. Kammar-Collegii Kongörelse den 20 Julii 1830, om
sammanläggande af hemmansdelar under olika nummer i sam¬
ma skifteslag;
N:o 33, i anledning af särskilda motioner om förändrade bestäm¬
melser, rörande anläggning eller ändring af mjöl- och såg-
qvarnar, med liera i sammanhang härmed väckta frågor; och
N:o 31, om sammanjemkning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut,
i anledning af Utskottens Betänkande N:o 12.
s. 8.
Föredrogs Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Vt•
Utskottens Memorial N:o 29, i anledning af återremiss af Betän¬
kandet N:o 17, i fråga om prygel-bestraffningens upphörande.
Lades till handlingarne.
§. 9.
Föredrogs Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottens Memorial N:o 30, i anledning af återremiss af Betänkan¬
det N:o 18.
Lades till handlingarne.
§• 10.
Föredrogs ånyo Stats-Utskotlets Memorial N:o 293, med för¬
slag till den afdelning af Riksgälds-Contorets Reglemente, som
handlar om Styrelsen och Betjeningen vid detta Verk.
Bifölls.
§. 11.
H. II. Erke-Biskopen meddelade Ståndet en till honom aflå-
ten, sålunda lydande skrifvelse:
Den 5 Augusti. 173
Till Svea Rikes Erke-Biskop!
Bildnings-Cirklarne i Lund och Malmö drista frambära en
vördsam bön till Svea Rikes Erke-Biskop, att i Cleri Comitialis
Circulär vid nuvarande Riksdags slut ett godhetsfullt förord måtte
genom Dess försorg få inflyta, ställdt till yngre Prestmän^och
Skol-lärare i Sveriges städer, att desse ville, då ej vigtigare plig-
ter derigenom skulle förhindras, efter Gudstjenstens slut på Sön-
och Helgedagar enligt egen bästa insigt välvilligt biträda de Bild-
nings-Cirklar, hvilka uppstått, eller under tiden uppstå i städer¬
na. Undertecknade böra väl sjelfve kunna hjelpa sig i följd af
grannskapet med ett af Rikets Universiteter; men vi tänka på
våra likar i andra mindre lyckligt lottade städer, der dylika an¬
stalter svårligen torde kunna upprätthållas utan biträde af Kyr¬
kans och Skolans yngre och ännu mindre medtagne krafter, hvil¬
ka säkerligen, efter ett dylikt förord, som det ombedna, på de
flesta ställen kunna blifva att påräkna. Säkerligen skall in¬
gen insigtsfull man inom det Högvördiga Ståndet finna opassan¬
de, att, sedan Presterskapet nu i allmänhet börjat predika i kyr¬
korna öfver de ämnen, som höra till vår Apostoliska Tros andra
och tredje Artiklar, sådant må efter dagens Gudstjenster medde¬
las, hvars kännedom hörer till denna Tros första Artikel. Ty så
kan den tid, som hittills beklagligtvis ofta användes till utsväf-
ningar, egnas af det arbetande ”köpstadsfolket,” åt förvärfvande
af insigter i historien, der man i allt kan se spåren af Guds för¬
syn. och i vetenskaperna, som äfven populärt framställda kunna
i naturens under uppenbara Skaparen. Vi äro vissa, att ingen
Prest eller Skolman finnes, som ej kan“ge anvisning på de mest
passande skrifter att uppläsa, der ej fria föredrag kunna påräk¬
nas. Då vi känna Herr Erke-Biskopens, att vi må så uttrycka
oss, Engelska sympathier, kunna vi ej frukta, att den form, vi
omfattat, väcker Herr Erke-Biskopens betänklighet, och när vi
känna Herr Erke-Biskopens varma nitälskan för allt, som kan
rädda folket från det elände, som ofta uppväxer af okunnighet
174 Oen 6 Augusti.
och sysslolöshet, så äro"vi fullt förvissade att ej ha med vår vörd¬
samma bön misshagat en af oss vördad man, om denna bön också
ej skall medföra det önskade resultatet.
J. Lundell. P, A. Hultman.
Ordförande i Lunds Bild- Comminister, Ordförande i Malmö
nings-Cirkel. Bildnings-Cirkcl.
P. Wieselgren. L. J. Bager.
Sv. Åkerlund. Ludvig B. Falkman.
Thor Andersson. M. Möller.
L. M. Berggren. N. Sjöström,
P. E. A. Landberg. G. T. Lundgren.
A. Holmberg.
Med afseende härpå hemställde H. II. ErIce-Bisköpen, om
icke Ståndet skulle vilja till honom öfverlemna, att i ett blifvande
Plenum uppläsa ett förslag till en §. i Cleri Comitialis Circulär,
hvilken skulle komma att innefatta den åtgärd, H. H. Erke-Bi-
skopen i anledning af denna skrifvelse kunde finna tjenlig.
Denna hemställan blef af Ståndet bifallen.
§. 12.
Professor Grafström, som ännu icke begagnat den honom
förunnade permission mer än att han på en vecka företagit en
resa till Linköping, anhöll att, för företagande af den tillämnade
längre resan till Umeå, undfå 3:ne veckors prolongerad permis¬
sion, räknad från denna dag, äfvensom Lector Wallman, hvilken
ännu icke begagnat den honom lemnade permission, anhöll att
från medlet af månaden räkna denna.
Ståndet fann, efter derom af E. H. Erke-Biskopen gjord
proposition, för godt bifalla den af Doctor Grafström och Lector
Wallman, hvar för sig, sålunda gjorda anhållan.
Den 6 Augusti.
175
s. 13.
Likaledes efter derom gjord begäran beviljade Ståndet Pro¬
sten Berlin 3 veckors permission från den 10 dennes för att i
enskilda angelägenheter företaga en resa till hemorten.
§. 14.
Upplästes och lades till handlingarna inkomna Protokolls-
utdrag från Yällofliga Borgare-Ståndet N:ris 332—334, 336—338
samt från Hedervärda Bonde-Ståndet N:ris 381—386.
Ståndet åtskiljdes kl. 1 på dagen.
Ut supra
In fidem
Gustaf Törnstrand.
176
/) « n .9 Au y tis t i.
Den 9 Augusti 1848.
Plenum kl. 11 f. m.
S 1.
Justerades Protokollet för den 25 sistlidne månad.
§. 2.
Upplästes Expeditions-Utkottets förslag och godkändes
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser:
N:o 1(37, angående anstånd med återbetalningen af det för hamn¬
byggnaden vid Cimbritshamn under 1840 och 1841 års Riks¬
dag beviljade lån; och
N:o 168, angående preglande af kopparskiljemynt å fyra skillingar
Banco-valeur;
samt till §§ i Riksdagsbeslutet:
N:o 18, angående disposition af Bancovinsten;
N:o 19, angående Bankens låne- och creditiv-rörelse;
N:o 20, angående Bankens metalliska cassa;
N:o 21, angående upphörande och utgifning från Banken af åtskil¬
liga skiilingssedlar;
N:o 22, angående åtgärder i händelse af Privat-bankers upphö¬
rande; och
N:o
O en 3 Augusti. 177
N:o 23, angående afskrifning af f. d. Riks-Discont-Verkets balanse¬
rade fordringar.
§. 3.
Upplästes ett Utdrag af Protokollet, hållet hos Högv. Preste-
Ståndets Herrar Electorer den 8 dennes, hvaraf inhemtades att, se¬
dan Biskopen Doctor Hallström erhållit Kongl. Maj:ts permission
att på obestämd tid lemna Riksdagen och Doctor Stenhammar med
Ståndets begifvande på 3:ne veckors tid afrest till hemorten, och
således tvänne platser uti Hemliga Utskottet blifvit lediga, Ståndets
Electorer, i ställe för Biskop Hallström, utsett Biskop Nibelius,
och, i ställe för Doctor Stenhammar, Doctor Björkman, att vara
Ledamöter af nämnde Utskott.
§. 4.
Upplästes till justering och godkändes följande förslag till §• i
Cleri Comitialis blifvande Circulär:
Bildnings-C ir Marne.
Bland lofvande företeelser äro de, af Handtverksgesäller och
Lärlingar i Städerna, under namn af Bildnings-Cirklar, stiftade för¬
eningar. Hogen är väckt, äfven der den icke förevar, att förvärfva
själsodlingens värden och sprida dem ut till allt flera deltagare. Är
härmed förenadt allvaret för det ena nödvändiga, farer man efter
icke det ytliga men det redbara, sökas således nyttiga kunskaper,
men icke kannstöpes, och får nöjet blifva det förädlande, men icke
det yra och larmande, så gör Bildnings-Cirkeln skäl för namnet. I
motsatt fall är den blott ett förskönadt namn på klubben eller lek¬
stugan.
Att den yngre handtverksclassens förädling måtte vinnas, på
det sätt den sjelf valt, och hvilket derföre fordrar afseende, kunna
Prester och Skollärare i Städerne medverka och böra dertill erbju-
IJiigv. Preste-Ståndets Prat, 1848, 9:de Bandet.
12
17$ Den 9 Augusti,
da sitt biträde, om det önskas åtminstone icke försakas. Samlin¬
gen pä Söndagen antyder det allvarsamma, som af dem hufvudsak¬
ligen bör meddelas. Men med Religionens förene sig andra upply¬
sande och underhållande ämnen. Den vänkära visdomen sörjer för
andras verkliga behof, men är ock glad med de glade.
Härmed anser sig undertecknad Erke-Biskop hafva besvarat
den skrifvelse, som till honom ingått från Bildnings-Cirklarne i
Lund och Malmö.
S. 5.
Begärde vice Talman, Biskop Hedrén ordet och yttrade t Ater
hafva Fäderneslandet och Vetenskapen gjort en af de stora förluster,
hvars minne aldrig slocknar, så länge culturens ljus ännu älskas och
vårdas. Friherre Berzelius hör ej mera till de lefvandes antal. Jag
skulle derföre vilja hemställa, huruvida icke Ståndet, när den frej¬
dades stoft beledsagas lill sitt sista hvilorum, ville sluta sig an till
de sörjande, och såmedelst uttrycka, väl icke någon för honom be¬
höflig hedersbevisning, men sin egen gärd af saknad samt vördnad
för hans minne; och lemnade Ståndet härtill så mycket villigare sitt
bifall, som H. H. Biskopen vaiit en tolk af hvarje dess Ledamots
tanka och känsla.'
§. 6.
Föredrogs ånyo Vällofl. Borgare-Ståndets, genom Protokolls-
Utdrag af dén 3 dennes, till Preste- och Bonde-Stånden gjorda in¬
bjudning, att förena sig uti Höglofl. Ridderskapet och Adelns samt
Borgare-Ståndets, vid behandling af Allmänna Besvärs- och Ekono¬
mi-Utskottets Betänkande N:o 97, fattade beslut, angående förän¬
dringar af 24 §. i Handels-Ordningen samt 28 § i Fabriks- och
Handlverks-Ordningen, åsyltande, att de, som vinna burskap å han¬
del, skola, hvardera, erlägga till Handels-Föreningens Cassa 10R:dr
Banco, och att de, som erhålla burskap å Fabrik eller Handtverk,
skola, hvardera, (ill Fabriks- eller Handtverks-Föreningens Cassa
utgifva 5 B:dr Banco.
t
Den 9 Augusti. 179
Professor Fries begärde härvid ordet och yttrade: För min
del tillstyrker jag högeligen antagande af Yällofl. Borgare Ståndets
inbjudning. Man har väl sökt framställa denna som ett hinder i
den prisade, oinskränkta näringsfriheten; men man märke noga, att
den föreslagna afgiften alldeles icke fordras af månglerskor eller
dem, som för egen utkomst sysslosätta sig med någon näringsgren,
utah blott af dem, som vinna burskap som borgare och inträda i de
föreskrifne Handels- och Handtverks-föreningarne. Dessa erfordra
en Styrelse, en Secreterare m. m , till hvilkas aflönande dessa me¬
del, som icke utgöra en tiondedel emot hvad burskap hittills ko¬
stat, knappast förslå. Men dessa medel afse tillika ett understöd
för medlemmar, som framdeles råka i obestånd, och någon garanti
erfordras väl, att nämnde Föreningar icke öfversvämmas af renlaf
medellösa personer. Den sora icke för ett så välgörande syfte kan
ligga i förlag af 5 å 10 R:dr, synes svårligen vara qvalificerad idka
sådan rörelse. Huru obetydligt är ej detta emot de utgifter den
ringaste embetsman måste underkasta sig? Af sakkunnige Borgare
har jag blifvit öfvertygad, alt, utom denna ringa inskrifningsafgift,
blir man tvungen utassignera dessa medel på Städernes redan dry¬
ga communalafgifter, utan att den dermed sökta, ehuru alltför
ringa, garanti vinnes. Högv. Ståndets grundsats har alltid varit
att följa de mera sakkunniges omdöme, och i frågor, som röra ett
enskildt Stånd, lämpa sig efter dess åsigter, hvarföre jag ock nu
hoppas bifall till Vällofl. Borgare-Ståndets inbjudning, såsom både
i sig billig och ledande till god ordning.
Häruti hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Professor N. Lindgren: Jag är förekommen af Professor
Fries och delar hans öfvertygelse, att Vällofl. Borgare-Ståndets
inbjudning bör antagas. Många och vigtiga skäl uppmana dertill.
Den angelägenhet, hvarom fråga är, rörer förnämligast Borger-
skapet och kan af detsamma bäst och säkrast bedömas. Men
äfven den med förhållanderna mindre bekante inser lätt, att afgif-
terna till Handels- och Handtverks-föreningarnes cassör ej böra
180 Den 9 Au g v sti.
alltför lågt tilltagas. Dessa Föreningar hafva åtskilliga förvalt¬
ningskostnader att bestrida, såsom aflöning åt protokollsförande
vid Föreningarnes sammanträden m. rn. Men dessutom åligger det
dessa cassör att understödja icke blott fattiga handlande och handt¬
verkare, utan äfven deras hustrur och barn. Ingenting kan vara
billigare än att personer, vid sitt inträde uti Föreningarne, med en
billig afgift bidraga till detta för dem sjelfva ytterst nyttiga ända¬
mål. Då afgiften blifvit föreslagen till 10 R:dr B:co för inträde i
Handelsföreningen och till 5 R:dr B:co för inträde uti Handtverks-
föreningen, kunna dessa låga summor omöjligen ingifva fruktan,
att obemedlade personer skola genom denna beskattning utestän¬
gas från inträde uti Föreningarne.
Lector Waltman: Jag kunde instämma med de Talare, som
redan yttrat sig, men anser mig böra tillägga några ord. Efter
min öfvertygelse har inbjudningen för sig rättvisa och billighet.
Handelsföreningarna äfvensom Handtverks- och Fabriks-föreningar-
iia hafva, enligt Handels- och Handtverks-Ordningarna af den 22
Dec. 1816, sig älagdt att afgifva, på Magistralernes reqvisition,
yttranden öfver anmälanden och bevis för burskaps vinnande,
emottaga och således äfven inregistrera burskapstillstånd, vid sina
sammanträden föra protokoll samt slutligen att inför Magistraten
redovisa de medel, hvilka äro till deras disposition ställda. För
alla dessa temligen vidlyftiga expeditioner måste således en sär¬
skild tjensteman vid dessa Föreningar anställas. Härtill komma an¬
dra depenser för runi, ljus, ved och skrifmaterialier. Men Före¬
ningarnas enda inkomst är den hälft af böter' och vitén, hvilken
tillfaller Föreningarna. Under sådana förhållanden synes Herr Gill-
bergs motion förtjent af all framgång, och då, genom den före¬
slagna afgiften af 10 R:dr för handlande och 5 It:dr för handt¬
verkare och fabrikanter, någon synnerlig tunga, i förhållande till
hvad förut egt rum, icke kommer att påläggas dessa näringsid¬
kare, så tillstyrker jag bifall till Borgare-Ståndets inbjudning.
Häruti instämde Comminister Janzon.
Den 9 Augusti. , 181
Doctor Björlman: Ehuru antagandet af denna inbjudning
blifvit af 3 Talare förordadt och flere af Ständets Ledamöter med
dem sig förenat, kan jag likväl icke underlåta att uttrycka min
afvikande tanka. Man har här åberopat Borgare-Ståndets önskan
och närmare kännedom af ämnet. Mig må tillåtas att härvid er¬
inra att, enligt den upplysning mig blifvit lemnad, åsigterna öfver
detta ämne äro mycket delade inom nämnda Stånd och att bifall
till saken der tillvägabragtes genom en enda rösts pluralitet. För
afslag å denna inbjudning är jag benägen att rösta. De nykom¬
lingar, som söka inträde i Handels-corpsen eller att vinna bur¬
skap, höra icke med några förhöjda afgifter betungas. De måste
nog ändå vidkännas för sin bosättning och för anskaffandet af för
sitt yrkes bedrifvande erforderliga effecter ganska kännbara om¬
kostnader, och bör man härvid besinna, att åtminstone flertalet
af dem, som söka burskap såsom handtverkare, merendels äro af
de obemedlade classerna. Man har väl vidare såsom skäl till bi¬
fall framhållit cassornes behof af detta tillskott i och för nödvän¬
diga utgifter; men, utan att på något sätt bestrida dessa utgifters
nödvändighet och gagn, skulle man väl dock kunna med skäl for¬
dra, att alla n^edlemmarne af Föreningen, i förhållande till deras
antal eller rörelse, tillskjöte hvar för sig hvad behofvet kräfde.
Så går det ju till vid alla andra bolag, samhällen eller föreningar,
och så bör det väl ock här vara. Genom bifall ater till denna
inbjudning skulle endast inträdet försvåras, och detta ju mer den
sökande vore obemedlad, och kan jag härtill icke lemna mitt
bifall.
Häruti instämde Doctoierne Lyth och Gumcelius.
Lector Wallman: Meningarne. inom Borgare-Ståndet voro
visserligen delade; men det var rörande inbjudningen och såle¬
des om det formella af frågan. Inbjudningen är likväl, ehuru
blott med en rösts pluralitet antagen, ett uttryck af majoriteten,
hvars rätt äfven här lärer böra respecteras. Dessutom grundade
jag mitt tillstyrkande icke på Borgare-Ståndets, utan på mitt eget
183 Den 9 Augusti.
omdöme om sjelfva saken. DS man känner, att de ifrågavarande
classerna fordom vid burskaps vinnande haft ganska betydliga om¬
kostnader, hvilka numera alldeles upphört, och jemför den före¬
slagna afgiften med hvad embets- och tjenstemän vid befordringar
erlägga, bör icke någon tvekan kunna uppstå om billigheten af
Herr Gillbergs förslag. Den cassa, som skall bildas, är dessutom
anslagen äfven till understöd åt näringsidkarne sjelfva ej mindre,
än handelsbetjenter och gesäller, när de komma deraf i behof,
samt åt deras enkor och barn.
Häruti instämde Prosten Berg.
På härefter gjord proposition fann Ståndet för godt denna in¬
bjudning antaga.
§. 7.
Föredrogs en af Vällofl. Borgare-Ståndet till Höglofl. Ridder-
skapet och Adeln samt Högv. Preste-Ståndet, medelst Protokolls-
Utdrag af den 5 dennes, gjord inbjudning att förena sig med Bor¬
gare-Ståndet uti antagande af det tillägg vid 6:te punkten näst ef¬
ter lit. c. ibland vilkoren för den föreslagna garantien, enligt Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 262, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådi¬
ga Skrifvelse, angående Ofverste-Lieutenanten, Grefve A. E. von
Rosens underdåniga ansökning om understöd från Statens sida till
anläggning af en jernväg emellan Orebro och Hults lastageplats
vid A enern, hvilket förekommer i Borgare-Ståndets Protokolls-
Utdrag N:o 318 för den 29 sisth Juli.
Preste-Ståndet antog för sin del denna inbjudning.
§. 8.
Föredrogos och bordlädes Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottens Betänkande och Memorialer:
N:o 35, i anledning af väckta frågor om upphäfvande af eller än¬
dringar och tillägg uti de nu, angående fattigvården i Riket,
gällande bestämmelser; och
Dett 9 Augusti. 183
N:o 36, i anledning af återremiss utaf oell anmärkningar vid vissa
punkter af sammansatta Utskottens Betänkande N:o 19 öfver
väckta frågor om ändring uti nu gällande bestämmelser, rö¬
rande stängselsskyldighelen; och
N:o 37, i anledning af erhållen återremiss af Utskottens Betänkan¬
de N:o 27, i fråga om ändringar uti nu gällande Expeditions-
taxa.
§. 9.
v Föredrogs och bordlädes Stats- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-lJtskotlens Utlåtande N:o 63, i anledning af återremiss å
Utskottens Betänkande N:o 22, angående väckt fråga om den ut¬
sockne Frälsehemmanen i Halland åliggande roteringsskyldighet.
§. 10.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottels Memorial N:o 280, med för¬
slag till stadganden i Riksgälds-Contorets nya Reglemente, angående
åtskilliga vid föregående Riksdagar beviljade, men ännu icke verk¬
ställde, utbetalningar.
Doctor Björkman: Det är blott i afseende på redactionen af
67 §., som jag ber få erinra, att der synbarligen insmugit sig ett
skrif- eller tryck-fel. Der läses, såsom orden lyda: ”varande kost¬
naden för inköpet af dessa (nemligen Svenska Fornskrifts-Sällska-
pets) samlingar beräknad att årligen utgöra omkring två Riksdaler.”
Men då med dessa 2 R:dr tydligen menas priset på hvart exem¬
plar af de 300, som för Statens räkning skola inlösas, borde väl
ordställningen ändras så, att detta äfven uttrycktes, eller heta: va¬
rande kostnaden för inköpet af hvart exemplar etc.
Ståndet, som punktvis genomgick Memorialet, fann för godt
detsamma gilla, med den anmärkning allena, att i redactionen af 67
§• i förslaget böra i slutmeningen efter orden ”för inköpet” införas
orden: af hvarje exemplar.
181
Den i) Augusti.
§• 11.
Föredrogs ånyo Stats-Utskollels Memorial N:o 295, med för¬
slag till åtskilliga §§. i det nya Reglementet för Riksgälds-Con-
toret.
Bifölls.
S- 12-
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial N:o 296, med för¬
slag till aflönings- och pensions-stater vid Riksgälds-Contoret.
Bifölls.
S- 13.
Föredrogs ånyo Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottens Betänkande N:o 28, i anledning af väckt motion om än¬
dring uti Kongl Kammar-Collegii Circulärbref af den 4 October
1746 och 18 Juni 1779 om skyldighet för den med Underrätts ut¬
slag missnöjde att lösa flere än ett diarii-bevis.
Doctor Björkman begärde härvid ordet och yttrade: Närman
genomläser den reservation, som finnes detta Betänkande vidfo-
gad, kan det, efter den upplysning i ämnet densamma gifver vid
handen, icke annat än förefalla något besynnerligt, åtminstone för
den oinvigde, huru Utskottet kunnat föreslå en underdånig skrifvel¬
se af den lydelse, detta Betänkande innehåller. Underlig, vill jag
Säga, synes mig den föreslagna åtgärden, enär den tillstyrker att hos
Kongl. Maj:t anhålla, att Han täcktes förständiga Dess Befallnings¬
hafvande att hos Ofverrätterna begära, hvad desse, enligt gällande
författningar, skola i alla fall lemna. Men, som sjelfva saken är
för mig främmande, vill jag icke yttra något afgörande omdöme,
innan jag fått höra de skäl, som jag förmodar Utskottets Ledamö¬
ter äro benägna att meddela till försvar för Utskottets förslag.
Lector Wallman: Jag har ej deltagit i detta Betänkande, men
anser mig dock böra försvara detsamma, såsom i det hela välgrun-
Den 9 Augusti. 185
dadt och med god ordning öfverensstämmande. Enligt Kongl. Kam-
mar-Collegii föreskrift af den 18 Juni 1779 är det Magistraterna i
städerna och Uppbördsmännen på landel bestämdt ålagdt att inom
förelagd tid af sex veckor ifrån den dag, de sakfällda derom till¬
sagde blifva, infordra från dem Olverrätternas befrielseutslag för
böterna, eller bevis att besvären ännu icke hunnit afgöras, samt
der sådana icke kunna anskaffas, böterna genast utsöka, vid äfven¬
tyr för den uppbörden om hand häfver att sjelf för restantierna
såsom proprie balans ansvara. Af detta stadgande är en nödvän¬
dig följd, att, om ett dylikt besvärsmål i flera år i Öfverrätt blir
oafgjordt, de sakfällde för hvarje halfår måste anskaffa nytt bevis,
att målet fortfarande beror på Öfverrätts pröfning. Utom det emot
juridiska principer stridande deri, att det ålägges icke exsecutorn,
utan den sakfällde att visa, huruvida ett öfverklagadt utslag blifvit
fastställdt eller icke, ligger en ganska stor obillighet deri, att den
sakfällde, sedan han en gång med bevis styrkt, att utslaget blifvit
öfverklagadt, ytterligare tillförbindes att lösa och förete andra dia-
riibevis från Öfverrätterna, hvilket icke kan ske utan kostnader.
Dessa olägenheter och den dermed förenade orättvisa kunna icke
undanrödjas genom den af Reservanterne åberopade, Öfverrätterna
ålagda skyldighet att afsända till Konungens Befallningshafvande sina
utslag i bötesmål, för att vederbörande åklagare delgifvas eller till
verkställighet befordras. Så länge föreskriften i Kammar-Collegii
åberopade Circulärbref qvarstår, måste det oaktadt, så länge målen
icke äro afgjorda, för hvarje uppbörd, bevis om sådant förhållande
anskaffas. Utskottets hemställan är således icke öfverflödig: det
enda jag ville tillägga är, att i den föreslagna skrifveb en iritoges en
underdånig önskan om upphäfvande af Circulärbrefvet af 1779.
Reservationen, ehuru undertecknad med notabla namn, saknar lik¬
väl efter min öfvertygelse tillräckliga skäl.
Häruti instämde Prosten Melander.
Prosten Odelberg: Så väl de sammansatta Utskotten, som
Reservanterne, äro ense derom, att en till böter af Underrätt dömd
186 Den 9 Augusti.
person, dä han klagat hos Öfverrätt, icke bör besväras med an¬
skaffande af flere, än ett diariibevis. Reservanterne finna likväl
gällande föreskrifter tillräckliga att skydda den sakfällde mot ytter¬
ligare anspråk i denna del. Både lydelsen af Kongl. Kammar-
Collegii Circulärbref den 18 Juni 1779, och sjelfva motionen, som
naturligtvis härrörer från någon inträffad casus, ådagalägga emed¬
lertid motsatsen. Jag kan således ej se annat, än att den under¬
dåniga skrifvelse, de sammansatta Utskotten föreslagit, är af behof-
vet påkallad; och får jag derföre vördsamt anhålla om bifall till
Betänkandet.
Häruti instämde Doctor Gumcelius samt Prostarne Cnallingius
och Traneus, hvarjemte Prosten Tellbom tillkännagaf sig instämma
med såväl Prosten Odelberg som Lector Wallman.
Biskop Nibelius: Ehuru delta ämne är för mig visserligen
mindre bekant, ber jag dock att få yttra några ord. Så väl Ut¬
skottet såsom ock Reservanterne, såvida jag fattat dessa sednares
mening rätt, tyckas vara ense deri, att mer än ett af berörde diarii¬
bevis icke bör billigtvis kunna aflordras den bötesdömde, som till
Öfverrätt vädjat. För uppnående af detta mål, föreslår Utskottet
en underdånig skrifvelse, deri skulle anhållas, att Konungens Be¬
fallningshafvande förständigades att från vederbörande Öfverrätter
på behörig tid infordra upplysning, huruvida sådana dit vädjade
mål blifvit afgjorda eller icke. Reservanterne åter förmena en så¬
dan åtgärd vara öfverflödig, enär det förut åligger Öfverrätterna
ptt sådana upplysningar meddela, i det utslagen i bötesmål skola
dessa auctoriteter tillställas för att åklagaren till kännedom medde¬
las eller till verkställighet befordras. Men när nu förhållandet är
sådant, som Reservanterna omnämna, borde endast det stadgande
upphäfvas, som ålägger den bötesfällde ett flera gånger förnyadt an¬
skaffande af merberörde diariibevis. Detta är, såsom mig vill sy¬
nas, den enda här erforderliga åtgärd, och utgör det en ofullstän¬
dighet i Reservationen att der ej omnämnes, huru den lättnad, som
medgifves ega billighet för sig, skall åstadkommas.
Otn S Au g mti. 187
Lector Waltman: Om äfven Biskop Nibelii förslag antages, så
återstår alltid uppbördsmännens skyldighet att af de sakfällde an¬
skaffa de bevis, Circulärbrefvet af 1779 föreskrifver, i de fall, då
målen ännu äro under Öfverrätts pröfning eller, ehuru afgjorda,
ännu icke hunnit expedieras. Den skyldighet genom ifrågavarande
förslag ålägges Konungens Befallningshafvande att hvarje halfår an¬
skaffa från Öfverrätterna en summarisk uppgift på då afgjorda eller
tinder pröfning ännu varande bötesmål, kan icke blifva synnerligt
betungande, i jemförelse med de kostnader och besvär hittills träf¬
fat de sakfällde. För närvarande kommer den Öfverrätterna
ålagda skyldighet endast då i fråga, när målen äro afgjorda, men
icke så länge de ännu äro under pröfning. Utskottets förslag af-
ser att afhjelpa en tryckande orättvisa, och det vore illa, om Stån¬
det utan skäl förkastade ett sådant förslag, hvarföre jag tillstyr¬
ker bifall med det tillägg, jag förut antydt, nemligen om upphäf-
vandet af Circulärbrefvet af 1779.
Häruti instämde Prostarne Berg och Tellbom.
Doctor Björkman: Mig vill,»efter den utredning af ämnet,
som nu blifvit meddelad, synas som just den åtgärd, hvarigenom
ensamt målet skulle vinnas, blifvit i förslaget uteglömd. Detta är
upphäfvandet af 1779 års Bref. Så länge detta står qvar i sin
gällande kraft, måste ju diariibevis halfårligen presteras och af
Magistraterne och Uppbördsmännen erfordras, ända till dess Öf¬
verrätt fäller utslag i saken. Först af detta utslag får Konun¬
gens Befallningshafvande del. Jag anser derföre en återremiss
här vara nödvändig.
På härefter i vederbörlig ordning gjord proposition blef Lag»
samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens berörda Betän¬
kande N:o 28 återremitteradt.
§. 14.
Föredrogs ånyo Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottens Betänkande N:o 31, i anledning af väckt fråga om upp¬
188 Den 9 Augusti.
hörande tills vidare af uppläsning från predikstolen af 1814 års
Sammandrag af Författningar, eller ock om ett nytt revideradt
Sammandrag deraf.
Lector Wallman: Jag liar instämt i Prosten Cnattingii motion
och har således skäl att vara belåten med det afseende dervid blif¬
vit fästadt. Genom Utskottens förslag äro nemligen de olägen¬
heter, Motionären uppgifvit, undanröjda. Likväl synes mig detta
ändamål kunnat vinnas med mindre besvär och kostnad för Stats¬
verket, om, i stället för ett efter hvarje Riksdag utfärdadt full¬
ständigt register öfver författningar, hvilka böra i kyrkorna upp¬
läsas, endast en förteckning meddelas öfver de, som upphört se¬
dan sista Riksdag att vara gällande samt öfver de sedermera till¬
komna. Jag anser dock icke denna omständighet vara af tillräck¬
lig vigt att böra föranleda en återremiss.
Prosten Cnattingius: Dels såsom Motionär, dels såsom Le¬
damot af Lag- och Ekonorni-Utskottens sammansatta Afdelning,
der denna fråga först blifvit behandlad, bör jag, med afseende
på hvad föregående Talare yttrat, upplysa om orsaken, hvarföre
ett från mitt ursprungliga förslag afvikande tillägg, som innefattas
uti Utskottens tillstyrkande, blifvit Rikets Ständers antagande un-
derstäldt. Mot sjelfva motionen gjordes nemligen af Ledamöter
utaf Bonde-StånJet inom Afdelningen i början nog trägna invänd¬
ningar, bland hvilka den i synnerhet tycktes vinna bifall, att ut-
gifvandet af ett nytt Författnings-samipandrag skulle medföra så
stora kostnader m. m. För att minska kraften af denna invänd¬
ning, föreslogs då såsom alternaliv, att hos Kongl. Maj:t i under¬
dånighet anhålla, det Kongl. Majit täcktes låta utgifva åtminstone
ett register öfver de gällande och till årligt uppläsande anbefallde
Författningar; men då frågan förekom uti Utskottens plenum, yr¬
kades, att äfven detta register skulle i den underdåniga skrifvel-
sen begäras såsom behöfligt efter hvarje Riksdag, då nya Författ¬
ningar blifvit beslutade och af Kongl. Majit utfärdade, för att der¬
efter begagnas jemte det egentliga Sammandraget. Detta syntes
Dsn 9 Augusti 189
äfven mig bättre, emedan på det nu föreslagna sättet kan både
det billiga anspråket att med första erhålla en ny redaction af
Författningsboken uppfyllas, och det ständiga, eller åtminstone efter
hvarje Riksdag återkommande behofvet af nya föreskrifter om hvad
härutinnan bör iakttagas utan omvägar och kostnader för Commit-
téer, omtryckning m. m. afbjelpas. Skulle likväl Högv. Ståndet
anse en återremiss i den syftning, som den föregående Talaren
yttrat, nödig, vill jag ej emotsätta mig densamma; men jag tror
dock, att den icke till mycket tjenar: den skulle ock möjligen för¬
anleda nya invändningar af dem, som äro dertill benägna. Formen
och beskaffenheten af ifrågavarande register beror i alla fall af Kongl.
Maj:t att bestämma. Hufvudsaken är att komma ifrån det nuva¬
rande oefterrättlighets-tillståndet, då, till åtlydnad af den Kongl.
Kungörelsen af den 6 Juli 1814, Författningar böra uppläsas, som
antingen äro upphäfda eller i större eller mindre mån förändrade.
Jag vet väl, att sagde Sammandrag i flere församlingar ej läsas,
utan är lagdt ad acta, men jag vet ock, att i andra, kanske de
flesta, begagnas det i enlighet med föreskriften i högstberörda, ej
upphäfda Kongl. Kungörelse. Begge dessa utvägar äro otjenliga.
Af den korta historik, som i Betänkandet förekommer, och hvar¬
till jag ur officiella ader lemnat Utskotten fullständiga materialier,
synes, att det icke är Preste-Ståndets fel, att det öfverklagade för¬
hållandet fortfar, samt att man nu åtminstone, i fall, som jag hop¬
pas, Rikets Ständer bifalla Betänkandet, bör kunna förvänta snar
rättelse. Sådant vore ej heller för bittida. Det är nu 34 år sedan
ett Författnings-sammandrag utgafs; det är 18 år sedan Rikets
Ständer, på hemställan af Preste-Ståndet, i underdånighet begärde
utgifvandet af ett nytt; det är 4 år sedan inom Preste-Ståndet för¬
nyad motion härom väcktes af Hr Biskopen m. m. Doctor Hedrén;
det är år se an Ståndet beslöt och härom aflät underdånig skrif¬
velse; och det är nu snart 11 år sedan det på grund häraf ånyo
omarbetade förslaget blef färdigt. — Jag vill ej uppehålla tiden med
reflexioner, sorn annars lätteligen kunde anställas.
190 Den 9 Au gutt i.
Prosten Odelberg: Då förslag till ett nytt Sammandrag af de
Författningar, som årligen böra uppläsas, numera verkligen blifvit
understäldt Kongl. Maj:ts nådiga ompröfning, skulle, vid första på¬
seendet, ett ytterligare tillgörande från Ständernas sida tyckas va¬
ra öfverflödigt. Så är det likväl icke. Annu qvarstår skyldighe¬
ten att ur 1S14 års Sammandrag uppläsa Författningar, hvilka
ej vidare få efterlefvas. Ett sådant förhållande behöfver väl snart
afhjelpas. För min del skulle jag tro, att i en tid, då lagstiftnin¬
gen är så lättrörlig och föränderlig, och följaktligen inga för»
fattnings-collectioner kunna länge begagnas, inköpandet af sådane
blifver en onödig kostnad. Men det kan dock ej skada, att för
en gång få en dylik samling. Den är för några år användbar.
Eljest är jag öfvertygad, att den föreslagna, efter hvarje Riksdag
utgående, förteckningen måste vara det ändamålsenligaste i denna
väg. Författningarne finnas, eller böra, vid ansvar, finnas i alla
Kyrko-Archiver, och stå der, för närvarande, ofta obegagnade.
Det ifrågavarande registret, som skulle upptaga titlarne på alla
Författningar, hvilka vid dess utgifvande hade egenskap af att år¬
ligen böra uppläsas, kan hvarken blifva kostsamt eller medföra
mycken författaremöda. Det inrymmes säkert på ett enda ark.
Vida bättre och vigare måtte det ock vara, att på ett ställe läsa
hvad som verkligen är för tillfället gällande, än att, på sätt en
värd Talare velat, blott underrättas om hvad som upphört och hvad
som tillkommit, och derigenom onödigtvis öfverlemna åt Pastor
mödan att sjelf utreda huru mycket han har att kungöra. — Jag
anhåller vördsamt, att Betänkandet måtte bifallas.
På härefter i vederbörlig ordning gjord proposition blef detta
Betänkande bifallet.
§. 15.
Föredrogs ånyo Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottens Betänkande N:o 32, i anledning af väckta frågor, dels
Den 9 Augusti. 191
oni bestämmande af hvad med ”matlag” bör förstås, dels ock om
ändring uti Kongl. Kammar-Collegii Kungörelse den 30 Juli 1830,
om sammanläggande af hemmansdelar under olika nummer i sam¬
ma skifteslag.
Lades för andra gången på bordet.
§. 16.
Föredrogs ånyo Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottens Betänkande N:o 32, i anledning af särskilda motioner
om förändrade bestämmelser, rörande anläggning eller ändring af
mjöl- och sågqvarnar, med flera i sammanhang härmed väckta frå¬
gor.
l:sta — 3:dje mom. biföllos.
4:de mom.
Doctor Björkman'. I denna föreslagna underdåniga skrifvelse
förekomma 2:ne särskilda omständigheter. Den första, att vid frå¬
ga om anläggning af tullqvarnar och sågar, som drifvas med ång¬
kraft, föreskrifterna uti 20 Cap. 4 §. Byggninga-Balken böra til¬
lämpas; den andra, att äfven sådana verk böra ordentligen skatt¬
läggas. Att vid inrättande af verk med ångkraft berörde lagstad¬
gande för vattenverk måste iakttagas för att förekomma intrång i
förr skattlagda qvarnars mäldrättighet, är väl så afgjordt nödvän¬
digt, att någon underdånig skrifvelse i detta afseende knappast sy¬
nes behöfvas. Hvad åter sådana ångverks beskattning beträffar,
så bör väl aldrig någon grundränta dem åläggas, utan deras skatt
endast utgöras efter beviliningsgrunder, enär de ju alltid mäste
betraktas såsom blotta fabriksinrättningar. Men då enligt gällan¬
de Bevillnings-Förordningar inga fabriksinrättningar kunna undgå en
sådan beskattning, hvartill tjenar då denna underdåniga skrifvelse
äfven i detta hänseende? Ja, den är så mycket mera olämplig,
som Högl. Stats-Utskottet, i sitt Betänkande N:o 242 mom. 15,
förklarat, att tullmjölqvarnar i allmänhet endast böra beskattas en¬
ligt beviliningsgrunder, ehuru denna frågas afgörande i sin helhet
192 Den 9 Augustt.
för närvarande ej kan afgöras, hvilken förklaring Rikets Stander
sannolikt afven gilla. Jag yrkar således afslag på denna tillstyrk¬
ta underdåniga skrifvelse.
Häruti instämde Doctor Sandberg samt Prostarne Berg och
Klintberg.
Prosten Odelberg: Då väderqvarnar, hvilka till allmänhetens
betjenande mot tull byggas, kunna lika väl som vattenqvarnar med
enahanda ändamål skattläggas, inser jag intet skäl, hvarföre såg-
eller mölqvarnar, som drifvas med ångkraft och onekligen gifva
fullt så betydlig afkastning, som verk af förstnämnda slag, också,
i afseende på skatt till Staten, icke skulle böra lika med dessa
behandlas. Vidare, och då, såsom Utskottet jemväl anmärkt, ega¬
re af redan skattlagda qvarnar måste tillskyndas vida större in¬
trång i deras mäldrättighet, om en ångqvarn anlägges i grannska¬
pet, än om en ny vatten- eller väderqvarn der tillkommer, eme¬
dan förmalningsprocessen, då ångkraft användes, är hastigare, och
emedan ifrågavarande verk gemenligen äro af en större omfatt¬
ning; finner jag både rättvisa och billighet fordra, att föreskrif¬
terna i Byggninga-Balkens 20 Cap. 4 §. äfven iakttagas vid in¬
rättande af såg- och mjölqvarnar, som med ångkraft drifvas. —•
Jag utbeder mig vördsamt bifall å Betänkandet.
Doctor Gumcelius: Den af Doctor Björkman framställda an¬
märkning tyckes mig ej böra lägga hinder i vägen för bifall till
detta Utskottets förslag. Jag vill blott fästa uppmärksamheten på
de sista orden i den föreslagna underdåniga skrifvelsen, der det
heter: ’’att dylika . . . verk jemväl må skattläggas efter de grun¬
der, som för sådant ändamål kunna i vederbörlig ordning varda
fastställda”. Detta uttryck vederbörlig ordning innebär en vilkor¬
lighet och eger en elasticitet, att jag finner denna punkt väl kun¬
na utan all tvekan bifallas. För öfrigt synas qvarnar och sågar
för ångkraft, lika väl som dylika verk för vatten och väder, kun¬
na
Den !) Auy us t i. !‘J3
na och böra skattläggas, elst de förra merendels ega lika stor,
om icke större afverkningsförmåga och tillskynda sina egare en
lika stor vinst, som de sednare.
Häruti instämde Biskoparne Nibelius och Bergman samt Com¬
minister Hallén.
Doctor Björkman: Jag nödgas emot Doctor Gumaelii yttran¬
de anmärka, att de vederbörliga skattläggningsgrunder, som pä ifrå¬
gavarande qvarnar skola tillämpas, endast af Konung och Ständer
gemensamt kunna fastställas. Nära nog löjligt vill det således fö¬
refalla mig, om Rikets Ständer i den underdåniga skrifvelsen skul¬
le, såsom af Högl. Utskotten är föreslaget, anhålla ”a« dylika till
bedrifvande med ångkraft inrällade verk jemväl må skaltläggas eft^r de
grunder, som för sådant ändamål i vederbörlig ordning varda fast¬
ställda, då ännu inga sådana grunder äro eller denna Riksdag blif¬
va af Ständerna till nådig fastställelse föreslagne. Hade det i den
föreslagna underdåniga skrifvelsen stått äro fastställde, så hade
skrifvelsen åtminstone varit rimlig, enär meningen då varit, att de
gamla skattläggningsgrunderna för vattenverk äfven vid ångqvar-
nars skattläggning borde tillsvidare tillämpas. Heldre än att nu
anhålla om en skattläggning efter grunder, som kommande Stän¬
der skola föreslå, må man således afslå hela skrifvelsen. Der be¬
rörde qvarnar eller sågar enligt 20 Cap. 4 §. Byggninga-Balken
få anläggas, blifva de under tiden nog beskattade, såsom sig ve¬
derbör, enligt Beviilnings-Förordningens föreskrifter.
På härefter vederbörligen gjord proposition blef detta moment
af Ståndet bifallet.
§. 17.
Föredrogs ånyo Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottens Memorial N:o 34, om sammanjemkning af Riks-Stån-
Bögv. Preste-Ståndets Prut. 1848. 9:de Bandet.
13
191 Den 0 Augusti
dens skiljaktiga beslut, i anledning af Utskottens Betänkande
N:o 12.
Ståndet vidblef sitt beslut och late Memorialet till handlin-
garrse.
S- 18.
Erhöll Professor .Selander ordet och uppläste följande Memb-
rial: Under de smärtsamma och i flere hänseenden oersättliga
förluster i snart sagdt alia vetandets eller snillets grenar, hvilka
fäderneslandet inom en tidrymd af icke fullt tv änne är fått vid¬
kännas, har ända hittills den trösten för oss återstått, att ännu
bland oss ega den vidt frejdade man, hvilken icke endast foster¬
landet, utan heia den bildade verlden enstämmigt tillerkänt spiran
inom vetenskapernas rike. Men äfven han är oss nu frånryckt.
Jakob Herzelius lefver icke mer; men minnet af hvad han gjort
och verkat skall lefva så länge och öfverallt, der vetandets forsk¬
ningar ännu ega ett värde; ty ringa har sammanräknadt i alla ti¬
der antalet af de utvalde varit, hvilka det lyckats att så som han
läsa i naturens stora bok och tolka dess under.
Det vore öfverflödigt och olämpligt att här vilja framställa den
hädangångne store mannens förtjenster om vetenskaperna i allmän¬
het och om den vetenskap i synnerhet, hvars icke endast oupp¬
nådda idkare, utan äfven grundläggare i dess närvarande skick
han varit; okunnighet derom får och kan icke förutsättas. Svenska
folket har äfven, så väl i eget, som den öfriga civiliserade verl-
dens namn, offentligen erkänt sin stora förbindelse till Friherre
Berzelius, då dess Representanter vid 1810—1841 årens Riksdag
såsom en hyllningsgärd åt hans vetenskapliga förtjenster tilläde
honom en årlig pension, att utgå under hans lifstid. Denna pen¬
sion har nu upphört, men nationens förbindelse till erkänsam hug-
komst kan icke hafva upphört Rättvisan och fäderneslandets ära
kräfva oafvisligen, att denua utmärkta och öfvervägande förtjenst
äfven efter döden på ett nationen värdigt sätt hedras och i tack¬
samt minne förvaras. Och huru skulle denna tacksamhetsskuld
Ven !> Angust i. ItÖ
på ett värdigare sätt afbördas än genom att bereda en bekym¬
merfri och oberoende framtid åt den i sorg efterlemnade makan,
som bär Berzelii namn och som med kärleksfull vård och out¬
tröttlig omsorg sökt att, fastän fruktlöst, bevara honom åt fä¬
derneslandet och vetenskaperna? För öfrigt är, såsom vi nog¬
samt känna, vetenskapsmannens ställning i Sverige icke sådan, att
den lemnar honom tillfälle att insamla en sparpenning åt en efter-
lemnad familj; detta gäller äfven om Friherre Berzelius, hvilken
dessutom aldrig hade sin hand sluten, då han såg ett för veten¬
skaperna lofvande anlag, som saknade utvägar för sin utbildning.
På dessa skäl och med stöd af 58 §. R. O. får jag vördsamt
föreslå att
Rikets Ständer ville besluta, att den årliga pension, som vid
1810—1S41 årens Riksdag beviljades Friherre Berzelius på allmän¬
na indragningsstaten, matte öfverflyttas på hans efterlemnade En¬
ka, Fru Elisabeth Berzelius, att till henne utgå under hennes åter¬
stående lifstid.
Ofvertygad att denna framställning skall mötas med välvilja
hos Ombuden för ett ädelt folk, som, rikt på ärofulla minnen,
skall veta att på ett värdigt sätt hedra och förvara ett af de äro¬
fullaste, anhåller jag om remiss af denna motion till Högh Stats¬
utskottet.
Häruti instämde Ståndets samtlige Ledamöter.
Motionen remitterades tili Stats-Utskottet.
§. 19.
Doctor Sandberg anmälde, att han i skrifvelse från Prosten
Melén fått uppdrag att å dennes vägnar hos Högv. Ståndet an¬
hålla om 3:ne veckors förlängning i den snart utgående permis¬
sion, som honom redan blifvit förunnad, enär så väl embets- som
enskilta angelägenheter gjorde hans hemvaro ännu någon tid nöd¬
vändig ; men fann Ståndet icke skäligt att, med upprifvaude af det
196 O en 9 Augusti.
beslut, sorn förut blifvit fattadt, angående de permitterade Leda-
möternes återkallande, härtill bifall lemna.
§.20.
Skriftligen anhöll Prosten Setterblad att, då en embetsange-
lägenhet ännu påkallade hans närvaro i hemmet, honom måtte
förunnas i den permission han den 21 sisth månad erhöll en för¬
längning till och med innevarande Iliksdags slut, och fann Ståndet
sig icke kunna denna ansökan bifalla.
§. 21.
För att i enskilta vigtiga angelägenheter besöka hemorten,
anhöllo, hvar för sig, om ledighet från Riksdagsgöromålen, Dom¬
prosten Doctor Laurenius under 14 dagar, räknade från den 20,
Doctor Björkman under 14 dagar, räknade från den 18, Doctor
Gumalius under 3:ne veckor ifrån och med den 17 allt denna
månad, och Prosten Odelberg under 14 dagar, räknade från någon
dag i nästa vecka, som Prosten dessförinnan ville närmare be¬
stämma; och fann Ståndet för godt härtill bifall lemna.
Ståndet åtskiljdes kl. 1 e. m.
Ut supra
in fidem
Gustaf Törnstrand.
i) en 10 Augusti.
197
i)en 10 Augusti 1848.
Plenum kl. 7 e. m.
§• 1.
Justerades Protokollet för den 5 dennes.
§• 2.
Upplästes till justering och godkändes Expeditions-Utskottets
förslag till Rikets Ständers underdåniga skrivelser:
N:o 169, med anhållan att Rikets Ständer måtte i lagstiftningen
för Judarne i Riket få deltaga;
N:o 170, angående Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, i fråga
om Skogsplanterings-Cassan samt Härads-allmänningarna i
Riket;
N:o 171, angående de vid innevarande Riksdag för tillfälliga Stats¬
behof anvisade Statsanslag; och
N:o 172, angående erforderliga förbättringar af Hospitals-väsen-
det i Riket.
S- 3.
Föredrogs ånyo Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekono¬
mi-Utskottens Betänkande N:o 32, i anledning af väckta frå¬
gor, dels om bestämmande af hvad med ”matlag” bör förstås,
dels ock om ändring uti Kongl. Kammar-Collegii Kungörelse den
109 Den tO Augusti.
20 Juli 1830 om sammanläggandet af hemmansdelar under olika
nummer i samma skifteslag.
Härvid anförde:
Comminister Janzon: Den princip, som gjort sig gällande
i detta Utskotts-Betänkande, kan jag icke gilla; ty han strider
så väl mot billighet, som rättvisa, och skall, conseqvent utförd,
omstörta ett samhälle. Utskottet resonerar så: ’’Då rök eller
matlag ligger till grund för vissa skattebidrag och tjenstbarheter,
och då hemmansdel af olika nummer, huru liten som helst, då
den är eller varit behvgd, anses för ett matlag, och följaktligen
den, som eger flera hemmansdelar af denna kategori i ett bya¬
lag, måste i vissa fall betala mer, än egare af större hemman¬
tal inom samma nummer; så finner Utskottet detta förhållan¬
de orättvist, och tillstyrker sammanläggning af smärre hemmans¬
delar af olika nummer, utöfver | mantal, hvilket sedan 1830 är
tillåtet, ända till ett helt hemman, och att ett sådant af många
små lotter af olika nummer sammaniagdt helt mantal må, vid ut¬
görande af afgifter och onera, räknas för ett matlag eller en rök.”
— Utskottet har härmed tillstyrkt en lindring i skatt för den rike
på den fattiges bekostnad, och jag frågar, om detta är rättvist
eller ens klokt? Så länge den fattige satt på eller 3V af ett
mantal, då var det icke orätt, att hemmansdelen räknades för ett
matlag och utgjorde derföre sina dagsverken och betalade till Com-
ministern 4 kappar säd; men då denna 1T-del lägges till j§-delar
eller denna 3ydel lägges till jydelar, då anser Utskottet billigt,
att skatten nedsättes till ydels eller J-dels kappe för ofvannämn¬
da hemmansbruk. Den fattige skall sålunda plikta för det han
är fattig, och den rike lindras för det han är rik. Skall en så¬
dan lagstiftning icke öka de obesutnes antal, hopa rikedomen på
allt färre händer och fattigdomen på så mycket flera? Följden
af ett sådant sätt att förfara har frammanat communismen, hvil¬
ken vår tid i andra länder vill realisera genom att upphäfva
eganderätten och förklara all egendom gemensam och låta prole-
Den 10 Augusti. 199
tärerne med vapen i hand genomdrifva detta, ursäktande sitt våld
dermed, att de besutne och rike, genom samhällets till deras
fördel gjorda institutioner, lagligen stulit sin egendom från den
fattige.
Man måste sorgfälligt akta sig för att gifva minsta skäl till
denna anklagelse mot samhället.
Utskottet har icke allenast förordat ofvannämnda falska prin¬
cip att för den rike underlätta utvidgnings-lusten, medelst lindring
i skatter i man som han kan slå jord under sig och göra andra
obesutne; utan helt och hållet förbigått att omnämna, än mindre
att utreda, hvem som kommer att bestå denna allmosa åt den
rike.
Hvad angår tjensibarheter efter matlag, så utgå dessa i dags¬
verken till byggnad och reparation af kyrka, sockenstuga, fattig¬
stuga och, i analogi härmed, äfven till skolhus. Således ju flera
hemmans-nummer sammanslås till ett matlag, och dessa till anta¬
let minskas, ju oftare kommer dagsverksturen till kyrkobyggnad
m. m. till hemmansbrukaren på eUer uV} och således är det
dessa små brukare, som här få bestå lindringen åt den större
jordegaren.
Skattebidragen ejler matlag utgöras hufvudsakligen till Eccle-
siastik-Staten. De, som mest bero häraf, äro Comministrarne,
synnerligen i vissa Stift, samt Klockare och Kyrkovaktare. 16S1
års Förordning tillerkänner Comministern 8 kappar säd af helt
och halft hemman samt 4 kappar af fjerdedels hemman och af
smärre torpare. Nu finnas Socknar af omkring 5 hemman med
circa 9000 menniskor. Om nu blott en egare funnes till hvar¬
dera af dessa 5 hemman, så blefve, enligt Utskottets förslag,
Capellansskepp-m 1 tunna S kappar. Detta blefve Comministerns
ordinarie lön för en själavård öfver 9000 menniskor. Men att
bestämma en sådan lön vore detsamma sorn att upphäfva denna
dass af Kyrkans Tjenare. Låter man nu skattebidragen minskas
när man slår ihop smärre hemman, skall säkert nästa Riksdag
väckas motion om skattelindring äfven utan hopslående af smärre
200 Den 10 Augusti. »
hemmansbruk, och detta så mycket billigare, som det alltid är
svårare att på ett litet hemman föda sig och svara för skatter
och onera, än på ett stort, så att om lindring s ali komma ifrå¬
ga, denna då snarare bör tillgodokomma de fattige, än de rike.
Denna rättighet att sammanslå hemmans-nummer till ett matlag
omöjliggör all beräkning af löninkomster för lön, som af matlag
beror, emedan det icke är omöjligt att lönen af en by kan, ge¬
nom sammanläggande af små lotter, minskas till en 16-del eller
en 32-del af hvad den varit. Personalen och besväret minskas
icke för det, men i stället för besutna bönder har den förvand¬
lats till stattorpare, inhyseshjon och proletärer.
Emedan jag icke vill taga från den fattige och skänka den
rike, eller tillåta lagliga löneförmåner tagas från en Embetsman-
naclass, hvars lön icke täler något afdrag, eller göra de engång
genom fullmakt tillförsäkrade löneförmånerne beroende af tillfälli¬
ga omständigheter, yrkar jag afslag af Betänkandet.
Häruti instämde Prostarne Carlander, Berg och Osterman.
Comminister Hallén: Ehuru jag visst icke förbiser eller
misskänner Utskottens goda afsigt att medelst förevarande Be¬
tänkande jemna befintliga missförhållanden och införa en rättvi¬
sare fördelningsgrund af de skattebidrag och tjenstbarheter, som
hittills efter matlagsberäkning utgått; så måste jag dock för min
del högeligen afstyrka förslaget, såsom behäftadt med större ly¬
ten, än den Författning, som nu är gällande. Så länge den fau-
tiva och i sig sjelf orättvisa mantalsberäkningen bibehålies, synes
det mig vara omöjligt att i detta fall stifta en lag, som tillerkän¬
ner alla lika rätt. Ty änskönt egare af flera hemmansdelar i oli¬
ka nummer, enligt Utskottens förslag, befrias ifrån att \idkännas
högre tunga än dem, som hafva sin egendom i en och samma
nummer, så att dem emellan full rättvisa sker, huru går det dock
med den, som eger endast en liten del i ett hemman? Blifver
eke han i samma mån högre onererad, som antalet af matlag
.minskas medelst de mindre delarnes i olika nummer sammanslå¬
Den 10 Augusti. 201
ende under en rök? Om t. ex. från en by af 3:ne mantal, för¬
delade i 12 fjerdedelar med 12 åboer, vid kyrko- oell prestgårds-
bvggnad utgått 12 dagsverken, men sedermera 8 fjerded. i olika
nummer inköpas af 2:ne egare och 3 fjerded. af en, så uppkomma
blott 4 delegare, en med ett mantal, en med ett d:o, en med 3 fjerded.
mantal och en med 1 fjerded. mantal, och således utgå då endast 4
dagsverken från samma by. Fjerdedels-bonden, som förr svarat
endast till hvart 12:te dagsverke från byn, måste nu i sin ord¬
ning svara till hvart fjerde. Vanligtvis söker man bringa skatte¬
bidragen i förhållande till förmögenheten och inkomsterna, så att
den, som mera eger, skall mera betala; men här synas Utskotten
följt en motsatt princip, eller att, den, som eger mindre, skal! be¬
tala lika, om icke mera, än den större hemmansegaren. Kongl.
Maj:ts Nådiga Bref af den 19 Juni 1830, deri stadgas ”att, då nå¬
gon i en och samma by innehafver hänne eller flera hemmans¬
delar i olika hemmansnummer, hvilka hemmansdelar tillsammans
icke öfverstiga ett fjerdedels mantal, och han dem sjelf brukar
och begagnar, dessa hemmansdelar böra, i afseende på de afgif-
ter och onera, som efter matlag eller rök utgå, blott för ett mat¬
lag eller en rök beräknas’’, kan väl icke till fullo bevisa] alla
rättvisa, men förorsakar dock icke i sin tillämpning ett så orätt¬
vist betungande för elen mindre hfemmansegaren, som Utskottens
förslag, och kan utan särdeles stor olägenhet tills vidare bibehål¬
las. Detta om jordegarne. — Tager man nu i betraktande hvad
inflytande förslaget skulle hafva för de Embets- och Tjenstemän,
t. ex. Capellaner, Skollärare, Organister, Klockare och ringare
Kyrkobetjente, hvilkas löne-inkomster till största delen grunda sig
på Matlags-beräkning, så fordras icke mycken skarpsynthet för
att finna det alla dessas löner på många ställen komma att i så
betydlig mån nedsättas, att med största hushållning ingen kan af
dem ega sin lifsbergning för sig och familj. Jag beder -att å-
nyo få framtaga det ofvan anförda exemplet. Af 12 åboer på
3:ne mantal har nu Capellanen af hvarje 4 kpr eller tillsammans
48 kpr = t:a. Efter Utskottens förslag korn han att. uppbära
202 Den 10 Au g tu Ii.
af 2:ne med ett mantal 8 kpr af hvardera = 16 kpr, af en med
J mtl. 8 == 24 kpr och en med £ mtl. 4 kpr eller tillsammans
28 kpr. Endast från 3:ne mantal har han således lidit en minsk¬
ning af 20 kpr i sin förra lön, hvarå han likväl undfått fullmakt.
■Hvad skall icke detta komma att utgöra på en hel socken af 100
mantal och derutöfver? Emot en lagförändring, som för de sva¬
gast lönte Embets- och Tjenstemännen är i så hög grad förtryc¬
kande, protesterar jag, i mine Committenters namn, på det all¬
varligaste, och vågar på de skäl jag redan anfört, vördsam!, an¬
hålla, att Högv. Ståndet ville afslå Betänkandet såsom till sin grund
icke fullt rättvist och till sina följder olyckligt för många af Kyr¬
kans Embets- och Tjenstemän samt betjening.
Prosten Berg: Förekommen af föregående Talare, med hvil¬
ka jag instämt, och än ytterligare instämmer, vill jag blott tilläg¬
ga, att den af Utskottet föreslagna rättighet till flere smärre hem-
mans-nummers sammanslående till ett, skulle, åtminstone i min
landsort, vara för alla mindre Skatte-egare högst ovälkommen.
Orsaken dertill är ock lätt funnen; ty det är klart, att det är de
små skatterna, som komma att härpå lida, i samma mån som
de större beredas lindring i deras communal-onera. — Det är
bekant, att de förra utgöra lika dagsverks-skyldighet med de
sednare vid kyrko- och prestgårds-, tingshus-, häradsfängelse- och
flere byggnader. En bonde med en sextondedels hemman bär i
detta fall jemt samma börda sorn en bonde med helt hemman,
d. v. s. relativt till skatten, sexton gånger så mycket som den
sednare. — Men denne hans oproportionerliga börda ökas alltid,
ju mera antalet af hemrrians-nuinmer i församlingnn minskas.
Rättvisa och billighet äro ostridigt på hans sida, då han fordrar,
att antalet af hemmans-nummer i församlingen ej måtte nedsättas,
till hans än större betungande. Detta har redan skett genom
1830 års författning, som tillåter nummers sammanslående, när
de ej öfverstiga ^-dels mantal; men då i många fall sådant äfven
för de små skatterna kan vara gagneligt, så äro anmärkningar
Den 10 Augusti. 203
deremot mindre befogade. Hopläggningsrättigheten, utsträckt än¬
da till helt mantal, är deremot fördelaktig allenast för de förmög¬
na, och inverkar på de mindre skattdragande såsom verkligt för¬
tryckande och successivt tillintetgörande. — Den rike med ett halft
mantal i en eller flere byar skall ej länge kunna motstå frestel¬
sen att efterhand inköpa och likasom uppsvälja sine i samma by
eller byar varande 8 grannar, med hvardera en sextondedels man¬
tal. — Hemmansbyten skola derjemte inträda, för att få flere
nummer till ett. Om A och B båda hafva hemmans-nummer uti
byarne C och D, så skall A byta sig till B:s lott uti byn G och
få blott ett nummer i stället för tvänne och B i stället och för
samma ändamål erhålla A:s lott uti byn D o. s. v. — Man ser
hvarthän detta skulle leda. — För öfrigt bör man ej heller förti¬
ga den menliga inverkan den ifrågasatte nummer-förminskningen
skulle hafva på Comministrarnes och många andra löntagares in¬
komster, hvilka utgå mera efter rök- och matlagsberäkning än
efter skatt. Dessa aila hotas, genom det föreslagna nya arrange-
mentet, med en betydlig, i all måtto orättvis och för deras ekonomiska
oberoende högst äfventyrlig, lörieförminskning.
På alla dessa skäl afslår jag detta Betänkande, under allvar¬
lig önskan att det ej måtte få många röster för sig.
Häruti instämde Doctor Lyth.
Lector Wallman: Ifrågavarande Betänkande saknar efter min
öfvertygelse den fullständighet och noggrannhet i utredningen af
ämnet, som man haft skäl att vänta, och då frågan äfven har
inflytande på svagare lönade Ecclesiastik-Tjenstemäns äfrensom
Kyrkobetjentes aflöning i vissa Stift, der den efter rök- el¬
ler matlag utgår, har Högv. Ståndet en särskild anledning att
vid ämnet fästa synnerlig uppmärksamhet. Jag behöfver i sådant
afseende blott åberopa förhållandet i Finnskogarnes församling af ,
Carlstads Stift, der lönen, nu efter matlag utgående, skulle enligt
detta förslag förminskas fran 18 T:r korn till 1J af en församling
med 2,500 personer. Förmodligen inträffade dylika förhållan-
204 Den 29 Augusti.
ilen inom Hernösands och flera Stift. Men Utskottets förslag skul¬
le äfven motverka Statsmakternas visa afsigt att, så mycket med
rättvisa och billighet är förenligt, söka hindra det för landets od¬
ling och välstånd menliga missbruket att afhysa hemman och til!
sambruk med andra förena dem. Genom Kammar-Collegii på grund
af Rikets Ständers underdåniga anhållan vid 1828 års riksdag och
Kongl. Maj:ts Nådiga Skrifvelse utfärdade Circulär af den 20 Juli
1830, är den lindring redan beviljad, hvilken i närvarande fall sy¬
nes af billighet påkallad, nemligen att mindre hemmansegare, hvil¬
kas samfälta egendom inom samma skifteslag, icke öfverstiger i
hemman, må ega att de särskilda delarna sammanlägga. Att ännu
ytterligare utsträcka denna frihet, vore att allt för mycket gynna
den större förmögenheten och skulle just medföra den ojemnhet
och orättvisa Utskottet velat undanrödja. Utskottets förslag i detta
afseende bör således icke vid närmare granskning kunna vinna
bifall. Men då någon åtgärd, för att bereda den i Prosten Meléns
motion åsyftade säkerhet och öfverensstämmelse i begreppet om
rök eller matlag, med afseende på de prestationer, som utgå efter
denna beräkningsgrund, såsom Comministrars och Klockares af¬
löning i en del landsorter, dagsverks-skyldigheter vid kyr obygg¬
nad m. m., vid skallgång och skogseldar o. s. v., — icke blifvit
af Utskotten föreslagen och det ena af de sammansatta Utskotten
icke har för närvarande några oafgjorda motioner, torde Betän-
kandet böra återremitteras.
Jag slutar med att anmärka, det jag icke deltagit i detta
Betänkande.
Comminister Schagerberg: Sedan nu Lector Wallman förnäm¬
ligast och tillika med mine närmaste Embetsbroder fulleligen åda¬
galagt, huru sammanläggandet af hemmansdelar under olika nummer
i samma skifteslag skulle endast gynna den rike på den fattiges
bekostnad, samt tydligen visat, hvilken kännbar minskning denna
beräkning skulle förorsaka i det lägre Presterskapets förut nog
svaga löner, vill jag endast med några exempel upplysa, hvarthän
Den 10 A v gusti. 205
antagandet af detta Betänkande skulle leda för det Stift jag till¬
hör. Der utgår al! Comminister-lön, icke efter sammanslagne
hemmantal, utan efter matlagsgrund. Väl försökte Bonde-Stån¬
dets Ombud vid 1809 års Riksdag att för Wermlands Län få än¬
dring i detta lönipgssätt; men då vederbörande Auctoriteter, Con¬
sistorium, Konungens Befallningshafvande och Kongl. Kammar-
Collegium uti afgifne yttranden enstämmigt förklarat, det Prester¬
skapets löner på det sättet skulle nedfalla under hälften, ända
till fjerdedelen af hvad de förut varit, afslog Kongl. Maj:t genom
Nådigt Bref den 10 April 1810 denna beräkningsgrund. Jag har
dock vid denna Riksdags början skaffat mig uppgifter från hvarje
Prestsyssla i Carlstads Stift, utur hvilka uppgifter jag anhåller få
framdraga några exempel på hvad inverkan förevarande Betän¬
kande skulle hafva på det lägre Presterskapets löneinkomster.
Comministern i Ed har efter matlagsgrund 36 t:r 18 k:pr råg.
Efter hemmantalsgrund skulle han få 16 t:r 30 k:pr.
Comministern i Frykerud efter matlagsgrund 48 t:r råg,
—• — efter hemmantal 9 t:r 4 k:pr.
— i Millesvik efter” matlagsgrund 43 trr,
— — efter hemmantal 21 t:r 28 k:pr„
i Glafva efter matlagsgrund 40 t:r,
— — efter hemmantal 11 t:r 12 k:pr.
i Tveta efter matlagsgrund 37 t:r 24 k:pr,
— — efter hemmantal 15 t:r 30 k:pr.
Pastorats-Adj. i Millesvik efter matlagsgrund 37 t:r 4 k:pr,
— — efter hemmantal 21 t:r 28 k:pr.
Capell-Pr. i Finnskogarne efter matlagsgrund 18 t:r korn,
— — men skulle få .' . 1 t:a 4 k:pr!
Likväl har han 2:ne församlingar af 8i mils längd samt 2500 per¬
soner att sköta. Nu medgifves väl att förevarande Betänkande,
som blott rörer sammanslåendet af hemmansdelar i samma' skif¬
teslag, väl icke kan till nyssnämnda grad skadligt inverka på
Comministrarnes löner, men det leder dock till en betydlig för¬
206 O en 10 Au&utti.
minskning, hvarföre jag hemställer till Högv. Ståndet det måtte
Betänkandet helt och hållet afslås.
Häri instämde Prostarne Lindberg, Schram, Forssell och
Eurén samt Doctor Gumcelius och Biskop Nibelius.
Prosten Odelberg: Då jag deltagit i behandlingen af de frå¬
gor, som ulgöra föremål för närvarande Betänkande, anser jag det
vara en skyldighet, att, så godt jag kan, redogöra för skälen till
det beslut, hvari de sammansatta Utskotten stadnat, efter att så
omsorgsfullt, samt möjligt, hafva betraktat saken på alla för till¬
fället kända sidor. Utskotten inhemtade, efter läsning af författ-
ningarne i ämnet, att sammanslående till och beräkning af ett
matlag för särskilda hemmansdelar inom samma nummer i by,
hvilka af en egare gemensamt brukas och begagnas, men tillhopa
ej öfverstiga ett mantal, icke af lag var förment, ehuru uttryck¬
ligt stadgande derom icke var att tillgå. Af Kongl. Brefvet den
19 Juni 1830, befordradt till allmän kännedom genom Kongl.
Kammar-Collegii Kungörelse den 20 Juli samma år, bestämdes
deremot, att, då någon i en och samma by innehafver tvänne
eller flera hemmansdelar i olika hemmansnummer och han sjelf
dem gemensamt brukar och begagnar, skola dessa hemmansde¬
lar, så vida de tillsammans icke öfverstiga ett fjerdedels mantal,
blott för ett matlag eller en rök beräknas i afseende på de afgif-
ter och onera, som efter matlag eller rök utgå.
Utskotten kunde icke undvika, att inse den uppenbara orätt¬
visa och de oafvisliga anledningar till missbelåtenhet, som ligga
deruti, att, t. ex. bland grannar i samma by, den, som genom
en tillfällighet kunnat under eget bruk förena flere hemmansdelar
inom ett nummer, får, efter matlagsberäkning, mindre onera, än
den, som genom en annan tillfällighet kommit att under eget bruk
sammanlägga åtskilliga, till enahanda mantalsbelopp uppgående och
lika mycket värda hemmansdelar, tillhörande olika hemmansnummer.
Det var till afhjelpande häraf, som Utskotten föreslogo, att ett
mantal skulle bestämmas såsom maximum i begge händelserna.
t) en 10 Augusti. 207
De onera, hvilka, för närvarande, efter matlag utgå, lära
hufvudsakligen bestå uti gångdagsverken vid kyrko- med flere
allmänna byggnader, enligt Byggninga-Balkens 26 Cap. 1 §. och
andra stadgar, skallgång enligt dito Balks 23 Cap. 3 §. och
biträde vid släckande af skogseld, enligt dito Balks lij Cap.
4 §.
1 afseende på sådane prestationer, yttrades inom Utskotts-
Afdelningen, att, om sammanläggning på ett ställe medförer för¬
lust, ersättes den af hemmansklyfning på ett annat; och jag har
svårt attj jäfva den anmärkningen, sedan den lika arfsrätten
inträdt, hvilken synes mera främja klyfning, än sammanläggning
af jordomfång.
Beträffande nu Comministrarnes löner, tänkte icke någon in¬
om Utskotten på ens möjligheten af att dessa genom förslaget
skulle kunna ändras från det bestående till något annat, och al-
draminst till nedsättning. All farhåga i detta afseende tyckes
ock vara förebyggd af gällande allmänna författningar, till styrka
för hvilken åsigt jag blott behöfver anföra Kongl. Maj:ts Nådiga
Utslag den 15 December 1837, hvaruti det heter:
’’Som Kongl. Brefvet den 11 November 1766 innehåller ett
upphäfvande af Kongl. Maj:ts den 3 Augusti 1762 utfärdade före¬
skrift om Capellans-lönernas utgående efter matlagen och åter¬
ställande till oförryckt efterlefnad af 1681 års Förordning, hvad
dessa löner angår; alltså och enär 5 §. deraf uttryckligen stad'
gar, att till Capellanerne skall gifvas en halfspann säd af hvar hel
eller half gård, halva Wi velat erinra Eder, att hädanefter ställa
Eder förenämnda ordalydelse af 1681 års Förordning till linder^
dånig efterrättelse.”
Som likväl i dag af åtskillige Talare inom Högv. Ståndet
upplyses, att särskilda förhållanden i vissa landsorter skola ega
rum, vill jag, till förekommande af allt möjligt intrång i Commini¬
strarnes väl behölliga löneförmåner, icke motsätta mig en åter-
remiss af Betänkandet, på det Utskotten måtte kunna taga den
nya sidan af saken i behörigt öfvervägande; iner. skulle vördsamt
208 Den 10 Augusti.
undanbedja mig rent afslag, emedan det öfriga af frågan tyckes
förtjena behjertande.
Häri instämde Prosten Traneus.
Professor Fries'. För afslag å närvarande Betänkande är
mer än tillräckligen ordad t — och anser jag derföre öfverflödigt
ytterligare i delta syfte något anföia, ehuru visserligen mycket vore
att tillägga, så väl om den orättvisa, som härigenom trälTar de min¬
dre, fattigare jordbrukarne till de större, föimögnares vinst, som
den förlust alla löntagare efter denna beräkningsgrund komma
att lida. Jag kan således, efter minnen från min födelsebygd, in¬
tyga icke blott hvad Comminister Hallén anfört, utan äfven till-
lägga, att i vissa landsorter de efter matlag utgående afgifter äro
vida llere, än några föregående Talare haft sig bekant. Så t. ex.
är i Vestra Småland äfven Pastorernes tionde obetydlig, men mat¬
skott, yste, dagsverken, hvilka utgå efter matlag, en betydlig del
af deras aflöning. Der inträffade nästan alltid, att då flera hem¬
mansdelar förenades under ett bruk, tog man för gifvet, att dessa
afgifter skulle utgå enkelt; men då ett hemman fördelades emel¬
lan flere åboer, yrkade dessa sins emellan få dela den förut ut¬
gående afgiften. Med en återremiss, hvilken föregående Talare
yrkade, är ingenting att vinna, emedan licia principen är falsk, och
huru man än tillämpar den, kommer man lill vanskliga resullater. Det
är derföre jag anser afslag på Betänkandet vara den enda åtgärd
som är lämplig; men skulle önska återremiss af Prosten Meléns
motion, som icke blifvit genom närvarande Betänkande besvarad,
emedan den icke kan besvaras. Men det ur just detta erkännande
jag anskar få frun Viskottet, att man en gång måtte komma från
den origtiga principen eller beräkningsgrunden efter rökar eller
matlag för åtskilliga så Väl utgifter, som personella servituter. I äl¬
dre tider då jorden var mindre sönderstyckad, förmögenheten
jemnare fördelad — och de större possessionerne i alla fall un¬
dandrogo sig allt deltagande i dylika servituter— kunde den må¬
hända
Den 10 Augustt. *09
handa vara lämplig, men nti mera är den högst obillig. För min
del ville jag föreslå, att bevillnings-grunden efter matlag och
rökar, som obillig och obestämbar, och således en källa till
ständiga tvister, måtte upphöra — och i stället alla pekuniära eller
materiella utgifter utgå efter mantal (taxeringsvärde vore väl bil¬
ligare, men leder till större svårigheter): men alla personella servitu-
ter, såsom dagsverken, efter skattskrifna manspersoner, ty för nämn¬
de servituter är denna bestämmelsegrund den enda, som allmän¬
na opinionen, t. e. vid conscriptionen, erkänner billig, och icke
leder till missnöjen. Vore ej Riksdagen så långt framskriden,
skulle jag med föranledande af Prosten Meléns motion önska väc¬
ka en ny i detta syfte; nu åtnöjer jag mig med nedlägga denna
min åsigt till Protokollet, då denna af Prosten Melén på goda
grunder väckta fråga tvifvelsutan åter framträder vid en kommande
Riksdag - och, i min öfvertygelse, intet tillfredsställande resul¬
tat kan vinnas förr än den af mig anförda grundsats blifvit an¬
ta gn.
Häri instämde Prosten Klintberg.
Professor H. G. Lindgrem Afven jag anser ifrågavarande
Retänkande böra afslås; men jag hade högeligen önskat, att det
Högv. Ståndet icke företrädesvis hemtat skälet för sitt sannolikt
blifvande afslag från den minskning, som, genom det föreslagna
stadgandet, sannolikt skulle uppkomma i Comministrarnes löneför¬
måner. Huru gerna jag medgifver, att denna minskning är sär¬
deles behjertansvärd, håller jag dock, det oaktadt, före, att det
icke är Ståndet fullt värdigt att, vid ifrågavarande ärendes be¬
handling, så uteslutande, som här under discussionen skett, afse
egna Ståndsbröders fördelar, helst allmänna grunder för ett af¬
slag ligga nära vid handen, och hvilka, utan att ådraga Högv.
Ståndet beskyllning för partiskhet och egennytta, kunna och böra
framhållas. Ja! jag tror till och med, att Ståndet saknar laglig
befogenhet, att, såsom motskäl mot Utskottets tillstyrkande,' åbe-
Högv. Preste-Ståndets Prot. 1848. 9;de Band. 14
310 Ven tO Augusti.
ro])3 den nedsättning, som detsamma, om det blefve af Stän¬
derna giiladt och af Konungen sanctioneradt, skulle medföra i
Capellanernas lönevilkor i allmänhet, alldenstund Comministrarnes
löner i de fleste af Rikets Stift böra beräknas att utgå, icke ef¬
ter matlag, utan efter hemmantal, i enlighet med 1681 års För¬
ordning om Presträttigheter. Jag vet visserligen, att Stift finnas,
der, déls till följe af gammal praxis, och dels i kraft af särskilda
Kongl. Resolutioner, Capellanernes löner utgå efter matlag, och
der följaktligen Utskottets förslag sannolikt skulle föranleda en
minskning i deras förut alltför knappa vilkor; men detta förhål¬
lande är undantag och icke regel. Jag håller således före, alt
såsom grund för afslag bör åberopas den ökade tunga vid utgö¬
rande af matlags-prestationerne, dagsverken vid kyrkbyggnader,
skallgång, skogseldar m. m., som skulle träffa de mindre hem¬
mansegarne, om rättighet medgåfves, att, såsom Utskottet före¬
slagit, endast såsom ett matlag beräkna (lera mindre, framdeles
sammanslagna, inom samma by belägna, hemmansdelar, endast
de, sammanlagda, icka öfverstiga ett helt hemman eller mantal.
På denna grund yrkar jag afslag å Betänkandet.
Häri instämde Doctor Björlman.
Prosten Arrhenius: Jag förenar mig i allmänhet med hvad
Professor Flies yttrat. Utskottens förslag innebär en obillighet
mot de fattigare och emot löntagare och skulle föranleda en minsk¬
ning i Comministrarnes förut nog svaga löner, hvilka, åtminstone
i Carlstads Stift, i allmänhet utgå efter matlag, ehuru denna minsk¬
ning icke blefve så betydlig, som uppgifvet är, och är Betänkan¬
det dessutom alltför ofullständigt. Utskotten hafva icke tagit
Prosten Meléns motion i behörigt öfvervägande, utan lemnat obe¬
stämdt hvad som i allmänhet bör förstås med matlag, hvilken frå¬
gas utredande dock är af största vigt. Utskotten tala endast om
matlag inom samma by, men bestämma icke något om utbruk
och delar i andra hemman. Skall den, sora eger delar i 2:ne el¬
ler flera hemman, anses hafva matlag på alia dessa ställen och
Den 10 Augut Ii. il i
derföre utgöra åliggande onera, eller endast der han bor? Då
ett hemman är obebodt, men eges och brukas af kringboende
egare af andra hemman, skola då desse utgöra matlagsskyldighe-
terna för sina andelar i det obebodda hemmanet, eller skall detta
hemman anses icke hafva något matlag, då allmänna lagen likväl
säger, att hvarje hemman skall anses vara bebodt? Då ett hem¬
man endast är bebodt af statkarlar, skola då desse utgöra mat-
lagsskyldigheferna för hemmanet och tillika för egna matlag, och
skola i allmänhet statkarlar utgöra matlags-onera? Dessa och dy¬
lika frågor föranleda ständiga tvister, som afgöras olika af olika
Auctoriteter, och det vore högst angeläget att det genom en all¬
män Författning blefve förklaradt och bestämdt, hvad med matlag
bör förstås.
Prosten Tellbom: Inom Utskotten har jag icke biträdt den
af Utskotten föreslagna matlagsberäkningen, så vidt fråga varit om
sådana hemmansdelar, som tillhöra olika hemmansnummer; icke
heller kan iag au förorda densamma. Före år 1830 fick sam¬
manläggning af särskilda hemmansdelar ej ske, så framt de hörde
till olika hemmansnummer; men i anledning af Rikets Ständers
vid 1828 —1829 års Riksdag hos Kongl. Maj:t gjorda underdå¬
niga framställning förordnades genom Kongl. Brefvet den 19 Juni
1830, att då någon i en och samma by innehafver tvänne eller
flera hemmansdelar i olika hemmansnummer, hvilka hemmansde¬
lar tillsammans icke öfverstiga ett fjerdedels mantal, och han dem
sjelf gemensamt brukar och begagnar, dessa hemmansdelar böra,
i afseende på de afgifter och onera, som efter matlag eller rök
utgå, blott för ett matlag eller en rök beräknas. Det är väl sannt,
att äfven efter tillkomsten af detta Kongl. Bref ett större onus
af skattebidrag och tjenstbarheter, som efter nämnde beräknings¬
grund utgå, kan, såsom Utskotten anmärka, drabba den delegare
i by, som eger mindre hemmansdelar i olika nummer, än det
egare af större hemmansdelar, belägna inom samma nummer, få
vidkännas; men i afseende på denna anmärkning, anhåller jag
212 Den 10 Augusti.
att få fästa uppmärksamheten derpå, att dylika ojemnheter i onera
ega rum i många andra hänseenden, och torde svårligen kunna
borttagas, utan att andra olägenheter i stället uppkomma; äfven¬
som derpå, att det ifrågavarande onus är i afseende på värdet af
det, som skall utgöras, för jordinnehafvaren af ringa betydenhet,
och således föga kännbart. Det hufvudsakliga skälet, hvarföre
jag ej kan bifalla Utskottens förslag, är det, att, då åtskilliga, in¬
om särskilda delar af Riket olika, prestationer utgöras ef¬
ter matlag, inskränkning i andras rätt, utan någon dem tillkom¬
mande ersättning, skulle genom antagande af Utskottens förslag
uppkomma, en inskränkning desto större, som hela hemmans¬
nummer sålunda kunde upphöra att såsom särskilda matlag exi¬
stera. Innan antagandet af detta förslag med skäl kan komma i
fråga, anser jag det derföre böra vara utredt, huru detta skulle
inverka på andras rätt, på Statens, Communers, Tjenstemäns och
enskildes. Med stöd af det, som jag nu haft äran anföra, äfven¬
som af det öfriga, som under denna öfverläggning blifvit yttradt
och upplyst, vågar jag äfven förmoda, attdetHögv. Ståndet ej skall
bifalla Utskottens förslag. Hvad beträffar valet mellan återremiss
och afslag, tillstyrker jag afslag, emedan en fullständig utredning
af detta ämne ej lärer under det återstående af denna Riksdag
hinna af Utskotten verkställas.
Doctor Björkman: Jag har redan instämt uti Professor H.
G. Lindgrens yttrande, och får blott tillägga, att jag anser ifråga¬
varande förslag obilligt för flera löntagare, såvidt det rörer större
ihopslagning af olika hemmansnummer, än den, som redan ge¬
nom Kongl. Brefvet af den 19 Juni 1830 är tillåten, och obehöf-
ligt, såvidt det rörer ihopslagning af flera hemmansdelar af samma
nummer, hvilken ju alltid utan lagstadgande måste vara och blif¬
va tillåten, samt otydligt till ordalagen, enär man ej kan veta, hu¬
ru orden : sjelf gemensamt brukar och begagnar skola tolkas, ehuru-
väl meningen tol de vara brukar och bebor. Hufvudsakligen har jag
dock nu begärt ordet, för att afstyrka den af 2:ne värde Talare
Den 10 Augusti. i>1.3
sednast yrkade återremissen. Såsom ändamål för densamma haf¬
va de anfört behöfligheten att få besvarad Contracts-Prosten Me-
léns fråga, hvad med ett matlag rätteligen bör förstås. Härvid
måste jag anmärka, att Contracts-Prosten Melén blott fästat sig
vid frågan om hemmansdelar, och denna frågas besvarande är väl
ej så svår. Vill man åter för beräkning af dagsverkens utgöran¬
de vid kyrkobyggnad etc. i allmänhet hafva afgjordt, huruvida
t. ex. en enda gård af flera mantal blott bör räknas för ett en¬
da matlag, samt derjemte huruvida hvarje statdrängs, jordtorpa¬
res, inhyseshjons, backstugusittares och fördelstagares etc. etc. sär¬
skilda hushåll öfverallt i Sverige skall räknas för ett särskildt mat¬
lag, så anser jag, att detta aldrig af Högl. Utskotten kan fullstän¬
digt och för alla orter nöjaktigt besvaras och afgöras. Må såle¬
des hela detta Betänkande afslås.
Häruti instämde Prostarne Schram och Herg.
Prosten Traneus: Afven jag deltog i Utskottens Betänkande.
Väl yppades fråga om möjlig minskning i de intrader, som erläg¬
gas efter matlag, men denna farhåga häfdes vid betraktande af det
ökade antal, som måste uppkomma genom den redan nu stora,
och förmedelst nya Arfslagen än mer växande hemmansklyfningen.
Min erfarenhet under 18 år är ock den att matlagen jemt ökas.
Också skulle jag tro, att nuvarande Comministrar ej kunna lida
intrång i dem lagligen förunnade lönevilkor; och kommande skyd¬
das genom blifvande conventioner. Hvad Prosten Meléns motion an¬
går, har den ej kunnat besvaras annorlunda än som skett. Mat¬
lag, rök svarade ursprungligen mot hvad nu allmännast kallas hus¬
håll, i Bohus Län bolig eller bolek. Småningom öfvergick be¬
nämningen också till jorden, som nu är förhållandet, utom i vis¬
sa fall t. ex. dagsverke till Kyrkan, som utgår efter hushåll, äfven
af torpare och inhyseshjon. Deremot nödgas jag medgifva, att
sjelfva principen för Utlåtandet af mig ogillas. Den åsyftar verk¬
ligen att lindra den förmögnes onera och öka den fattiges, men
j/cirdmanj-intresset ville så lia det, och segrade.
214 Den 10 Augutti.
Comminister Janzon: Man måtte missförstått mitt yttrande.
Hvarken jag, eller Comminister Hallén, såsom jag tyckte, fram¬
höll Comministrarnes skada af förevarande Utskotts-Betänkande
såsom skäl tili afslag. Jag framhöll dess orättvisa i sin princip
och framdrog Comministrarnes lön såsom exempel på hvad denna
princip, praktiskt tillämpad, skulle åstadkomma, huru den i många
orter skulle upphäfva Comministrarnes existens. Klockare och Kyr¬
kovaktare skulle dela samma öde. — Hvarför handlar man så?
Jo, för att den rike skall bli ännu rikare och den fattige ännu fat¬
tigare. Jag kan icke annat än på det aldra högsta ogilla ett så¬
dant stadgande och yrkar på dessa, tillika med de skäl Lector
Tellbom anfört, afslag å Betänkandet.
Comminister Schagerberg', Jag har åter begärt ordet för att
tillkännagifva det jag för min del alldeles icke ogillar, om några
andra och starkare motiver blifvit anförda för afslag af detta Be¬
tänkande, än just de fattige Comministrarnes förminskade lönerät-
tigheter; men utan att på något sätt missförstå Professor H. G.
Lindgren, hvilken i denna, som i förut likartade frågor uttryckt
sig ganska tydligt, anser jag Comministrarnes minskade lönerät-
tigheter icke böra sättas så i skuggan, att deras betryck ic¬
ke skulle förtjena att nämnas vid sidan af de kraftigare argu¬
menter, hvarigenom detta, i grunden orättvisa, Betänkande kunde
alldeles förkastas. Jag fortfar således med att yrka afslag å Be¬
tänkandet.
Prosten Klintberg: Utom de skäl som blifvit anförda för af¬
slag eller återremiss af detta Betänk nde anhåller jag fä väcka
Högv. Ståndets uppmärksamhet på tvänne andra, hvilka jag hört
ingen hafva omförmält. Det nämnes i Utskottets förslag till den
underdåniga skrifvelsen Hemman och Hemmansdelar; men icke
om dermed menas förmedlade eller oförmedlade hemman, och det
är just mellan egare af dylika, som beständiga strider vid vissa
prestationer pågå och hvilka omöjligen med nuvurande stadganden
kunna slitas. Sådant är ock förhållandet, då hemman nämnas af
Dei i 10 Augusti. 215
olika nummer i samma by o. s. v. Flere socknar hafva blott 2
byar, och höra t. ex. i mitt Pastorat omkring 12 hemman till en
by och omkring lika många till den andra. I andra pastorat åter
finnes ingen byfördelning utan endast; gårdar. Detta gör att jag
med öfriga, som yrkat afslag eller återremiss, instämmer, och an¬
ser oundgängligt behof vara för handen att något måtte tillgöras,
som i förevarande förhållanden kan verka reda och afböja tvi¬
sterna.
På härefter vederbörligen gjord proposition blef Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens ifrågavarande Betän¬
kande N:o 32 afslaget.
§. 1.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets nedannämnda Memo¬
rialer och Betänkande:
N:o 59, i anledning af återremiss af Utskottets Betänkande N:o
53, öfver väckta motioner om stiftande af en lag mot upp¬
ror och olofiiga folksamlingar;
N:o 60, i anledning af väckt motion om upphäfvande af författ-
ningarne, angående tiondepennings erläggande af arf, som fö¬
res utur stad;
N:o 61, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande N:o
48, öfver väckt motion om förändring af vittneseden;
N:o 62, i anledning af återremiss utaf 2:ne punkter, i det af Ut¬
skottet uti dess Betänkande N:o 57 framställda förslag till för¬
ordning angående inteckning i fast egendom.
Ståndet åtskiljdes kl. J9 e. m.
Ut supra
In tidem
Gustaf Törnstrand.
2 IG
O en 13 Angust».
Den 12 Augusti 1818.
Plenum kl. ^10 1. m.
S 1.
Justerades Protokollet för den 9 innevarande månad.
8- 2.
Föredrogs ånyo Stats- samt Allmänna Bersvärs- och Ekono¬
mi-Utskottens Utlåtande N:o 63, i anledning af återremiss å Ut¬
skottens Betänkande N:o 22, angående väckt fråga om den Ut-
sockneFrälsehemmanen i Halland åliggande roteringsskyldighet m. m.
Doctor Gumcelius begärde ordet och yttrade : Jag har ej deltagit
från början i behandlingen af denna fråga. Både då den förekom
på Afdelningen och i Utskottets plenum var jag med permission
frånvarande. Deremot., då den efter återremissen genomgick sitt
2:a stadium, var jag med om handläggningen deraf och jag har
således måst taga reda på detta, kanske det mest intrasslade af
de ämnen, som vid denna Riksdag förekommit. Vid genomlä¬
sande af detta Utlåtande synes, att de i denna fråga intresserade
hafva lyckats ända från 1600-talet, genom hvarjehanda invändnin¬
gar och genom att drifva frågan fram och tillbaka, undvika att i
afseende på rotering sättas i likhet med andra Rikets innebygga¬
re och slutligen, i följd af den författning, som upphäfde utskrif-
ningspenningarne, blifva helt och hållet fria från all roteringstun-
ga. Detta förhållande har fortfarit sedan 1812, och man må der-
Den 13 An g us ti. 217
före ej undra att de nu spjerna mot, som man säger, den börda
man vill pålägga dem. Jag ämnar ej framlägga någon exposé af
saken; en sådan finnes redan i Utlåtandet; men vissa data kunna
ej med tystnad förbigås. — Genom Malmö Recess gjordes visser¬
ligen några vilkor i afseende på utskrifningen, men vid Riksdagen
1664 medgafs likväl af Ridderskapet och Adeln, att deras frälse¬
hemman underkastades samma utskrifning som öfriga hemman i
provinsen. Då roteringsverket sedan infördes i Halland och En-
ke-Drottningens Lif-Regemente dit förlädes, kunde utsockne fräl¬
sehemmanen icke ifrågakomma vid denna indelning, emedan Adeln
och icke Kronan egde större delen af de utaf hemmanen utgående rän¬
torna, — osh sålunda sluppo de den gången. Den Kongl. Reso¬
lutionen af 1721, deruti Hallands utsockne frälse förklarades ej kun¬
na från rotering undantagas, ledde ej heller till någon påföljd, och
det obestämda, vacklande tillståndet fortfor till år 1756, då, un¬
der frihetstidens partistrider, det lyckades hemmansegarne utver¬
ka en skrifvelse från Ständerna, som hade det Kongl. Bref til]
följd, hvaruti förklarades, att Hallands utsockne frälsehenyman blott
skulle ulgöra utskrifningspenningar i stället för rotering. Dermed
fortfors till år 1810, då frågans sednare period inträdde. Stän¬
derna beslöto då, att all dittills oroterad jord skulle extra rote¬
ring underkastas, Hvilket af Ständerna år 1S23 förklarades så, att
endast s. k. privilegierad jord kunde deraf träffas, och sederme¬
ra har år 1837 Kongl. Maj:t förklarat det vara bestämdt afgjordt,
att utsockne frälset i Halland bör i den beständiga eller ordinarie
och således icke i extra roteringen deltaga. — Tvu äro vi komna
till den punkt, der frågan för närvarande står. Kongl. Majrt har
till Ständernas granskning öfverlemnat roteringsverket särskildt för
de Halländska utsockne frälsehemmanen, deri dessa blifvit upp¬
tagne till rotering, utgående med en vacansafgift af endast § a^
den vanliga. Deremot hafva hemmansegarne protesterat, de vil¬
ja visserligen underkasta sig extra, men ej ordinarie, rotering.
Men då Kongl. Maj:t en gång förklarat, att ifrågavarande hemman
äro ständig rotering underkastade, och dertill nu roteringen blif-
21S ben IZ Augusti.
vit föreslagen på det mest skonsamma'sätt, vore det besynner¬
ligt om de skulle lyckas ännu längre undandraga sig rotering. Nu
skall frågan afgöras och, med en blick tillbaka på alla dess kast¬
ningar och ryckningar hit och dit, finnes lätt, att man aldrig skall
vinna någon fast punkt för beslutet, om man ej håller sig till
Grundlagens föreskrift. Då der stadgas att till ordinarie rotering
fordras Konungs och Ständers gemensamma samtycke samt vi här
håfve för oss en Kongl. Maj:ts Proposition, som vill ställa utsock¬
ne frälsehemmanen i likhet med andra roteringsskyldige hemman,
hvilket ej är annat än billigt och hvaröfver hemmansegarne, som
sedan 1812 varit alldeles fria, icke böra kunna klaga, finnér jag
Ståndet oförhindradt att gå Kongl. Maj:ts Proposition till mötes.
Det förslag, som i Utskottets plenum, eget nog, gick igenom, är
mycket mer godtyckligt. Ehuru billigare än förslaget om utskrif-
ningspenningarna i förra Betänkandet, är dock den nu föreslagna
afgiften mycket arbiträr och kommer dertill att utgå mycket ojemnt.
— Hvad Afdelningen åter föreslagit är enligt min öfvertygelse det
rätta, och då nu frågan skall slutligen afgöras, anhåller jag att
det Högv. Ståndet ville sluta sig dertill eller, som är detsamma,
bifalla den Kongl. Propositionen. Det enda betänkliga härvid vo¬
re, om man skulle lyckas drifva saken derhän, att 2 Stånd stad¬
na mot 2, hvarigenom frågan förfaller och ytterligare frihet
från rotering vinnes till nästa Riksdag. Vinsten häraf lemnar jag
likväl derhän; den kommer utan tvifvel att åtföljas af en tillbör¬
lig efterräkning.
Med Doctor Gumselius förenade sig Biskop Nibelius och Do¬
ctor Laurenius, Prostarne Carlander, Odelberg och Ljungdahl samt
Comministrarne Hallen och Schagerberg.
Prosten Lindberg: Det beslut, hvaruti Utskotten, efter en sak¬
rik undersökning af detta länge omtvistade ämne, stadnat, uttryc¬
ker de åsigter, jag hade äran tillkännagifva förra gången detta ären¬
de afhandlades utaf Högv. Ståndet, hvarigenom min öfvertygelse
ännu mera blifvit befästad. Jag hyser ock det hopp, att denna
flen 12 Augusti. 219
utredning skall bereda Utlåtandet allmännare bifall. Om än likväl
all annan hugnad skulle för mig tillintetgöras, skall jag dock icke
förlora den att här förklara Höglofl. Utskottens majoritet min tack¬
samhet.
Då Utlåtandet, såsom det synes mig, är härledt från väl moti¬
verade grunder, anser jag det för min pligt att ej genom ett lång¬
samt och ledsamt anförande åter upprepa hela den bevisning, som
vi alla ega för ögonen, utan vill inskränka mig till hvad jag för¬
mår andraga emot Hr Troils reservation, hvilken lånar sitt förnäm¬
sta anseende från högt värderade namn, hvilka tillhöra detta Högv.
Stånd. Härvid skulle man kunna förledas till den förmodan, att
auctoriteten är tillfyllestgörande, om icke erfarenheten bevittnade,
att snillet understundom ser sig solblindt i sin egen glans, och
skarpsinnigheten klyfver atomen i skef rigtning. När jag nu ryc¬
ker in på reserv o lion ens område, torde det ursäktas mig, om jag
ej följer den värde Chefens kräftgång, utan fastmer ställer mig tids¬
följden till efterrättelse, aldrahelst reservationen också slutar med
begynnelsemomentet.
l:o. Det äldsta bevis Reservanten åberopar för skyldighet till
ständig rotering af Hallands utsockne frälse, är Riksdags-
Beshitet 1664. Huru litet denna handling uti denna fråga
kan tillämpas, inhemtas bäst deraf, att början af den der
åberopade 4 §. innehåller Adelns beviljande: att 12 gårdar
inom Råå och Rör och 8 utom skulle utgöra en båtsman.
Ytterligare, med förbehåll att det ej mätte lunda lill för¬
fång nu eller framdeles utlofvar Adeln en daler siilvermynt af
hvar gård, och i sammanhang dermed': att deras hemman,
med undantag af Säteri, Råå och Rör, skulle utgöra hälften
mot krono och skatte. Hvarvid Adeln af Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän beviljade detsamma.
Skulle denna akt läggas till grund, mäste Insockne och
Säteri rotera med |-dels lindring mot Utsockne.
Samtid och den närmast följande hafva icke förmått göra
den gällande för Ctsecknets ständiga rotering.
220 Den IS Augnst*.
De mångfaldiga förhandlingarne i denna fråga af Konung
och Ständer från fredsslutet till 175G hafva aldrig blifvit
utförda. Halland har protesterat med skal, aldrig med upp¬
ror eller våld; hade skälen ej haft kraft i sig, och medhåll
inom hela folket, skulle de ej hafva tillbakahållit vote¬
ringen.-
Till deltagande i landets försvar äro alla innebyggare
skyldige, men sättet att utgöra det, genom knekte- eller
båtmanshåll, har blifvit hänskjutet till öfverenskommelse,
hvilken befästats uti Contract: såsom för Upland 1683,
och Skåne 1812 frivilligt ständig, ttll J förminskad mot
extra.
Fast sålunda den ständiga roteringen aldrig kommit till
stånd lör utsockne frälse i Halland, har denna jord likväl
på ett annat häfdvunnet sätt hidragit till rustning genom
utskrifningspenningar från 1618 till 1812 = 161 år. Det
sista beslutet härom 1756 tillämpades orubbadt 56 år. Jem-
för man nu de olika besluten af samma myndigheter om
rotering eller utskrifning s-penning ar, är det uppenbart att
de förra varit dödfödda, de sednare lefvande och verksam -
ma. Hvarför äflas man då nu att blåsa lif i de döda?
2:o. Till åtgärderna för frågan 1812 och den följande perioden
kommer Reservanten både först och sist.
Det heter att Dikets Ständer då ansågo dessa hemman vara
ordinarie rotering underkastade. Hvaraf vet man det? Hal¬
ländska utsockne frälsehemmanen äro icke nämnda. Efter
dessa hemman icke uttryckligen äro nämnda i 11 §. af LGS3
års Riksdags-Beslut bland dem, som från knektehåll borde
befrias — ej heller äro '^nämnda i Adeliga Privilegierna af
1723 §. 9, hafva motståndarne vägrat dem, att derunder
vara inbegripna; men nu vill Reservanten inbegripa dem
under en skyldighet, der de icke äro nämnde. Ridderligt
räknas det att ej vägra motståndaren lika vapen.
Ven 12 Augusti. 221
Ständerna 1812 visste nog hvad deras beslut betydde;
hade det åsyftat ordinarie rotering, hade den nog blifvit
verkställd; man hade ej contraherat med Skåningarne om
eftergift af J, om de ville förvandla extra roteringen till
ständig. De vägrande der hade icke heller fått vidblifva
extra rotering. Rikets Ständers skrifvelse till Kongl. Maj:t
1823 nämner: hemman och lägenheter af kronoskatte- och
frälse natur, kvilka enligt författning arne äro underkastade
ständig rotering — böra frän upptagande i extra rotering ute¬
slutas. Då utsockne frälset i Halland icke var ständig ro¬
tering underkastadt, så kunde det icke vara inbegripet bland
de hemman, som, enligt Rikets Ständers skrifvelse, borde
från extra rotering uteslutas. Sådan ständig rotering har
ock för skatte- och stads-jord i Halland blifvit verkställd
äfven sednare åren och stadfästad. Den af Kongl. Maj:t för dess
del fastställda roteringen med omkring 4 hemman i roten,
debiterad eller uttagen rotevacans-afgift är så mycket min¬
dre bindande, som den ännu saknar Ständernas bifall.
3:o. Reservanten anser utskrifningspenningarnes påförande efter
hemmantal såsom en alldeles ny och olämplig beskattning.
Härvid torde det vara tillfyllestgörande att anmärka, att ut-
skrifningspenningarne ifrån deras första uppkomst 1648 in¬
till 1675 utgingo efter hemmantal, och först sedermera blef-
vo satte på manskap, såsom orden lyda. Att denna afgift
jemte extra rotering skall bland utsockne frälse-egare i Hal¬
land anses långt billigare, än den ständiga rotering, hvilken
Reservanten föreslår efter en roteringsgrund, af honom an¬
sedd för den lindrigaste, som kan upptänkas, derom tvifla
icke ortens representanter. Enär Ridderskapet och Adelns
Privilegier af 1723, §. 10 innehålla: När Riksens, i lagen
omförmälde, tarf förefalla, att någon contribution mäste utgö¬
ras, skulle ej Adelns landtbönder och utsockne frälse hemman
nugot påläggas utan menige Riderskapet och Adelens, som sjelf-
22S Den 11 Augusti.
ve landtgods ega, goda ja och samtycke, och Adeln, på den¬
na grund, förmått att skydda sina utsockne frälsehem¬
man i Halland för ständig rotering, skulle det vara hardt,
om denna jord, som numera genom köp öfvergått till ofräl¬
se egare, blefve belagd med rotering, sedan den eger få
eller ingen försvarare inom Rikets första Stånd. Under ro-
teringsfrihet har ofrälse stånd köpt en stor del af Hallands
utsockne frälse; man borde derför kunna vänta, att samma
Ständer, som afhålla sig från en skattejemkning af fruktan
att förnärma eganderätten, icke heller förbise samma rätt
för utsockne-frälse-egare i Halland. Olägenheten af den
högre roteringsafgiften skulle för den ortens allmoge blifva
så mycket svårare, som den, genom godsens försäljande,
varit nödsakad att antingen till högt pris på auction köpa
sin åboende jord, eller vräkas ut från hem och näring.
Frågan gäller lindring eller betryck för egare af 1,105
hemman, flera tusende landsmän, att jag ej må säga med¬
borgare.
Prosten Osterman: Då äfven jag såsom Ledamot af de sam¬
mansatta Utskotten öfvervarit behandlingen af denna fråga, anser
jag mig böra redogöra för mina åsigter i denna sak. Af alla de
frågor, som förekommit vid denna Riksdag, lärer väl knappast
någon varit af mera svår och invecklad beskaffenhet än denna.
Det må anses förlåtligt, om den, som icke deltagit i frågans för¬
sta behandling inom Utskotts-Afdelningen och således icke följt
den genom alla dess stadier, ej heller kunnat taga kännedom af
alla de Kongl. Bref och Resolutioner, som i Betänkandet åbero¬
pas, stadnar i tvekan och villrådighet. Åtminstone bekänner jag,
för min del, att jag befunnit och ännu befinner mig i denna be¬
lägenhet, att jag ännu icke kunnat bestämdt förvissa mig om,
hvad som i denna sak är det rätta, det vill säga: antingen de
ifrågavarande hemmanen böra påföras ordinarie rotering, eller
om de endast böra erlägga utskrifningspenningar, jemte det de
Den i3 Augusti. 223
underkastas extra rotering. Den utredning frågan erhållit genom
Utskottens behandling, och de discussioner som å motsatta sidor
blifvit förde, hafva snarare ökat än minskat villrådigheten. Lä¬
ser man detta Betänkande och det förra eller N:o 22, som var i
enlighet härmed, så synes det resultat, hvartill Utskotten här kom¬
mit, vara det rätta. Fäster man sig deremot vid den reserva¬
tion, som finnes bifogad detta Betänkande, och det muntliga an¬
förande, som i öfverensstämmelse dermed i dag blifvit gjordt, så
synes äfven den mening, som deruti uttalas, hafva skäl för sig.
Hvilketdera är nu den rätta? Jag tilltror mig icke kunna afgöra
denna fråga. Saken har ännu icke vunnit den fullständiga utred¬
ning att man derpå kan grunda en bestämd öfvertygelse. Den
intrasslade knuten synes mig icke kunna upplösas, utan att den
afhugges. Vid sådant förhållande anser jag mig böra följa sam¬
ma grundsats, som en Domare i tvifvelaktiga fall, t. ex. heldre
fria än fälla, heldre biträda den lindrigare än den strängare me¬
ningen, det vill säga — med grundsatsens tillämpning på ifråga¬
varande fall — att bifalla Utskottens förslag, så mycket heldre,
som detta utgör en billig medelväg emellan de begge motsatta
ytterligheterna. Hvad den frågan beträffar, att utskrifningspen-
ningarne, enligt Utskottens förslag, blifvit fördelade på hemmanen,
i stället för att de hittills utgått efter de på hemmanen skrifne
personer, så härleder sig detta deraf, att afgiften i förra fallet
kommer att vida jemnare drabba hemmanen, än hittills skett,
samt att äfven derigenom det missbruk förebygges, att utskrif-
ningsgilde personer låta mantalsskrifva sig å hemman, som ej äro
skyldige betala utskrifningspenningar, hvarigenom kronan går i
mistning af sin tillbörliga rätt. Dessutom har afgiften i äldre ti¬
der utgått på förstnämnde sätt eller efter hemmanen. Jag tillstyr¬
ker således antagande af Utskottens förslag äfven i denna punkt.
Vice Talman, Biskop Hedrén: Äfven jag har ej från början deltagit
i handläggningen af denna fråga. Då den förekom i Utskottens ple¬
num var jag likväl tillstädes, och af då lenmade upplysningar kom jag
224 Oen lä Augusti.
till den öfvertygelse, att Afdelningens förslag, som i reservationen
innehålles, var bade rättvist och billigt, hvaremot Utskottens helt
och hållet godtyckligt. Hvad sjelfva saken angår, har den af Do¬
ctor Gumselius redan blifvit här utvecklad. Fullständigt utredd är
den dessutom i Kongl. Maj:ts Proposition samt Utskottens och Af¬
delningens Betänkande. Att vidare ingå i densamma, behöfver
jag alltså icke; jag måste dock äfven med några ord vidröra det
ovanliga sätt, hvarpå Utskottet behandlat frågan. Utskottet har
nemligen gjort alltför litet afseende på 3 Stånds återremisser; an¬
nars pläga Utskotten dervid fästa behörigt afseende, nu har så¬
dant blifvit åsidosatt. I stället hafva Utskotten påfunnit en allde¬
les ny method för frågans lösning, grundad ej på motionen, icke
heller på de erhållpa återremisserna, utan på ett mot slutet af
discussionen framkastadt förslag, som helt oförtänkt antogs och
jemväl gifvit Utskottens förslag utseendet af ett välvilligt godtycke.
Om detta är lindrigare för hemmansegarne lemnar jag derhän.
Motsatsen kan nemligen inträffa genom en mera utsträckt hem¬
mansklyfning. Kongl. Maj:ts Proposition deremot är både billig
och rättvis, enär hemmanen få betydlig lindring mot andra rote-
teringsskvldige och befrias från efterräkning. Orättvisa mot egarne
kan ej åberopas som skäl mot bifall till Propositionen; ty den lätt¬
nad hemmanen åtnjutit har ej varit laglig och således aldrig bordt,
vid köpeafhandlingar, ingå i beräkning. Jag röstar för antagande
af Afdelningens förslag, hvilket i Herr von Troils reservation inne¬
hålles.
Prosten AhIstrand tiilkännagaf sig instämma i hvad vice Tal¬
mannen Biskop Hedrén yttrat.
Professor H. G. Lindgren: En föregående Talare, som för¬
klarat sig vara villrådig om hvad som i denna omtvistade fråga vore
det rätta, har hemtat skäl för siri tveksamhet från det outredda
skick, hvari han ansåg ärendet sig ännu befinna. Jag är så långt
ifrån att dela denna hans öfvertygelse, att jag snarare håller före,
att
Den 12 Augusti. 22ö
att frågan blifvit till atla sina detailler så belyst, att ingenting är
för dess ytterligare utredning att göra; ty utom hvad som i den
Kongl. Propositionen innehålles, och de sakrika upplysningar, som
i de sammansatta Utskottens tvänne Betänkanden i ämnet medde¬
las, hafva enskilda uppsatser blifvit till ledning för omdömet tryckte
och utdelade. Men oaktadt detta ärende således, efter min öfver¬
tygelse, erhållit all den utveckling, hvaraf det är susceptibelt, fort¬
far det dock, till följe af olika rättsåsigter och sekelgamla intrass-
lingar, att vara kinkigt och brydsam!. Att 1111 bär ingå i någon
utförligare historisk exposition af frågan torde vara alldeles obehuf-
ligt, enär man för dess successiva utveckling från äldsta tider ända
tili våra dagar har allmänt tillgänglige handlingar att rådfråga, om
hvilka säkerligen en och hvar af oss har tagit erforderlig kännedom.
Endast några få momenter ber jag att i min framställning få vid¬
röra.
Att de utsockne frälsehemmanen i Halland aldrig varit ordinarie
rotering ålagde, är en känd sak, och är skälet dertill att söka i äl¬
dre fredsfördrag, och i Ständers och Konungars beslut. Visserli¬
gen förklarade Kongl. Maj:t år 1833] sig, för sin del, anse dem
böra härtill förpligligas, men denna Konungens åsigt blef af 1840
och 1841 årens Ständer underkänd, och de för deras ordinarie ro¬
tering vidtagne åtgärder suspenderade. Som bekant är, väcktes un¬
der förra hälften af förra seklet flera gånger frågan om att ålägga
dem detta onus, men den föll alltjemt, och tycktes böra vara för
allo bragt till slut genom 1756 års Konunga-bref, som, frikallande dem
från ordinarie rotering, i stället berättigade dem alt framdeles bi¬
behållas vid de så kallade utskrifningspenningarnes utgörande. Härvid
blef det ock ända till 1810, då, med anledning af Ständernas be¬
slut, att all i Riket befintlig oroterad jord, endast militiaj-boställen
undantagna, skulle till extra-rotering indelas, äfven de Halländske
utsockne frälsehemmanen fingo detta nya onus sig ålagdt. Dock
beslöts vid 1812 års Riksdag, att dessa hemman skulle, till följe
Högv. Preste-Ståndets Prat. 1848. 9-.de Bandet. „ 15.
226 Den 12 Au guni.
af den extrarotering, som blifvit deni pålagd, från de förut vanliga
utskrifningspenningarnes utgörande frikallas, hvarföre de också än¬
da sedan 1811 icke denna afgift erlagt. Jag erkänner, att jag
tror, det detta frikallande från utskrifningspenningarnes erläggande
varit menadt att afse endast den tid, då extraroteringen utgjordes,
ehuru heslutet blef sä redigeradt, att det ansetts gälla all framtid.
Ty hade verkeligen meningen varit, hvad ordalydelsen af Ständer¬
nas beslut innebär, att dessa hemman, för dem ålagd skyldighet
alt draga extra rotering, skulle för alltid befrias från utskrifnings-
penningarne, så skulle, i stället för en ny börda, den extra rote-
rings-skyldigheten, endast en betydlig lindring i utskylder hafva
blifvit dessa hemman förunnad, enär extra rotering, under fredsti¬
der, endast är en nominel, men ingen verklig tunga. Jag före¬
ställer mig således, att meningen med Ständernas beslut varit, att
utskrifningspenningarnes erläggande skulle inställas blott under
krigstid, men återinträda med krigets afslutande. Att nu ålägga
dessa hemman ordinarie rotering, synes mig nära nog vara en
våldsåtgärd, när man besinnar, att de gått i köp man och man
emellan, under förutsättning att de från en sådan börda voro be¬
friade, och de följaktligen hitintills stått vida högre i värde, än
hvartill de, såsom med denna tunga belagde, hädanefter skulle kunna
föryttras. Deremot anser jag Utskotten hafva gått en billig me¬
delväg mellan för mycket, ordinarie rotering, och för litet, blott
extra rotering, då de föreslagit att åter pålägga dem de före 1812
öflige utskrifningspenningarne. Någon Talare har härvid anmärkt,
att i Utskottens tillstyrkande dessa utskrifningspenningar blifvit ef¬
ter en godtycklig grund bestämda, då de föreslagits att utgå med
iyra R:dr Banco per mantal. Denna anmärkning torde vara min¬
dre befogad, helst Utskotten på pag. 9 i Betänkandet redogjort
för de skäl, som kommit Utskotten att fixera denna summa, till
hvilken man ledt sig genom fästadt afseende på det belopp, hvar¬
till utskrifningspenningarne uppgingo för samtliga dessa hemman
år 1811, eller det sista året, då de erlades. De bestego sig
nemligen detta år till 3,964 R:dr B:co, hvilken summa, utslagen på
Den 12 Au/justi. 227
de 1,105tVit mantalen, som Halländska utsockne frälsehemmanen
utgöra, blifva något mindre än 4 R:dr B:co på hvarje hemman.
Biskop Hedrén har lagt Utskottena till last, att de, genom
detta sitt sednare tillstyrkande, som i hufvudsaken öfverensstäm-
mer med det förra, afvikit från gammal Riksdagspraxis, som bju¬
der, att, när ett Utskotts Betänkande blifvit af 3 Riks-Stånd åter-
remitteradt i en bestämd syftning, Utskottet, med frånträdande af
sin förra åsigt, som blifvit af 3 Stånd underkänd, lämpar sitt nya
tillstyrkande efter de erhållna återremisserna. Jag får härtill sva¬
ra, att, ehuru 3 Stånd återremitterade de sammansatta Utskottenas
förra Betänkande, det dock ej var mera än två Stånd, Ridderska-
pet och Adeln samt Preste-Ståndet, som bestämdt yrkade på or¬
dinarie rotering, och att meningen med återremissen från Borga¬
re-Ståndet, för att döma af den inom detta Stånd förda discussio-
nen, snarare synes hafva varit, att utverka ofta besagde hemmans
frikajlande till och med från utskrifningspenningarna, än att pålägga
dem ordinarie rotering.
I anledning af hvad jag nu haft äran anföra, tillstyrker jag det
Högv. Ståndet, att i allo gilla de sammansatta Utskottens tillstyr¬
kande, dock med undantag af hvad som rörer användningen af de
ingående utskrifningspenningarne, hvilka Utskottena tillstyrkt borde
bland Statsverkets inkomster ingå, och till kommande Ständers dis¬
position reserveras, men hvilka jag håller före böra, för att det
dermed afsedda ändamålet måtte behörigen vinnas, ställas lill Hans
Maj:t Konungens disposition, för att till Rikets sjöförsvar användas.
Prosten Osterman instämde i sista punkten af Professsor Lind¬
grens anförande.
Prosten Traneus: Uti denna intrasslade fråga har jag sökt be¬
reda mig klarhet genom följande frågors besvarande.
Har Halländska utsockne frälset varit roteradt under den Dan¬
ska tiden? Nej.
Har det åtagit sig sådan ordinarie rotering före Indelningsver¬
kets upprättande? Nej: ty medgifvandet vid 1664 års Riksdag an¬
'£•>& Den 12 Au g tis Ii.
går endast dåvarande tätare ulskrifningar och bestämdes mycket lin¬
drigare än roteringen redan och än hvad nu kräfdt är.
Roterades de vid Indelningen på 1680:talet? Nej; de protesterade
då och alltid sedan, och de år 1618 införde utskrifningspenningar, som
först utgingo på hemman, utgingo efter 1675 på vapengild person.
Åtogo de sig ordinarie rotering, då Adeliga 1’rivilegierne utfärda¬
des 1723? Nej: ty att utsockne frälset då ej uttryckligen undan-
togs, betyder intet, emedan protesterne mot rotelingsförsöken allt
jemt fortforo, och slutligen föranledde Kongl. Resolutionen den 7
Sept. 1756, som kan anses såsom en förlikning mellan de stridan¬
de, hvarefter frågan hvilade 56 år. Genom denna Resolution be¬
stämdes utskrifningspenningar att utgå för everldliga tider, och blefvo
således en sort grundskatt, ehuru personel; men 1810 infördes extra
roteringen, och 1812 upphäfdes utskrifningspenningar, för hvilka de
undgått ordinarie rotering.
Sålunda hafva de intill närvarande tid aldrig haft ordinarie rote¬
ring, alltid protesterat deremot och kunna nu mindre än förr åläg¬
gas den, utan kränkning af deras rättigheter och egendom.
Derföre bör man återgå till det förhållande, som fastställdes
1756; men då dessa hemman i allmänhet äro ganska svaga, må
ock så väl de odebiterade utskrifningspenningarne, sorn den debi¬
terade rotevacansen af ungefär 20,000 R:dr Banco årligen i 35 år
efterskänkas.
Deremot böra de, enligt 1810 års Riksdagsbeslut, såsom oro¬
terade privilegierade åläggas extra rotering, hvilken skulle blifva en
förökad tunga på privilegierad jord.
Då utskrifningspenningarne från början utgingo af hemmanet, och
då voro jemnare fördelade, än när de utgå af person, afstår jag
från min reservation i detta hänseende. Deremot yrkar jag att de
nya utskrifningspenningarne böra användas af Kongl. Maj:t till sjö¬
försvaret, erdigt lag, och ej ingå till Statsverket.
Doctor Björkman: Jag har vid flera Riksdagar deltagit i den¬
na frågas behandling och kommit till den öfvertygelse, att dessa
ben IS Augusti. 223
frälsehemmans så ihärdigt fasthållne rättighet lill befrielse från rote-
ringsskyldighet aldrig varit erkänd af Korning och Ständer. Detta
bevisa Kongl. Resolutionen den 27 Jan. 1721, Adel. Privilegierna
den 16 Oct. 1723, Rikets Ständers samma år uttalade förmodan:
att Adeln skulle å tagasig denna rotering, i fall 6 hemman sattes om
hvarje rote och utsluifningspenningarne eftergåfves; och slutligen
Kongl. Ma:jts förklaring eller medgifvande den 7 Sept. 1756, att
dessa hemman skulle få bibehållas vid utskrifningspenningars ut¬
görande i stället för rotering, enär detta vore förmånligare för kro¬
nan. Men må detta allt förklaras huru som helst, medgifvas må¬
ste dock, att 1810 års Konung och Ständer beslutade ett upphäf-
vande af 1756 års förklaring. Alla oroterade hemman skulle nu
extra-roteras. Till följe häraf undergingo snart ifrågavarande hem¬
man extra rotering, men denna blef ej fastställd förr, än Rikets
Ständer 1823 förklarade, att meningen 1810 varit, att extra rote-
ringen endast skulle åläggas alla privilegierade hemman och gårdar,
men alla andra oroterade skulle ordinarie roteras. Då nu inga an¬
dra privilegier för ifrågavarande hemman kunde åberopas, än 1756
års concession, hvilken väl aldrig anses såsom något privilegium,
så blefvo dessa enligt Kongl. Brefvet den 2 Nov. 1833 underkasta¬
de ordinarie rotering. Emedlertid har frågan numera blifvit så in¬
trasslad, att knuten icke vidare kan upplösas utan måste afhuggas.
Att nu, såsom uti Betänkandet N:o 22 är föreslaget, ålägga dessa
hemman extra rotering med bibehållande af ufskrifningspenningar af
alla utskrifningsgilda personer från 18 års ålder och så länge de er¬
lägga mantalspenningar, är med rätta klandradt; att åter lägga dessa
ufskrifningspenningar på hemmanen och endast bestämma dem till
4 R:dr på mantalet, såsom nu förevarande Utlåtande föreslår, vore
en godtycklig åtgärd och alltför stor eftergift. Må man således
återgå till den åsigt, som 1723 års Ständer uttalade, och som Kongl.
Maj:t denna Riksdag i Nåder föreslagit, samt sätta 6 hemman om
hvarje ordinarie rote, eller hvilket är detsamma fyra mantal med
nedsättning af vacans-afgiften till J:delar. Detta är på en gång
rättvisa och billighet. I stället för 4 R:dr på mantalet samt extra
230 Den 13 Augusti.
rotering, det är skyldighet att prestera karl i krig, kommer då att
erläggas omkring 8 It:dr på mantalet med rättighet att alltid betala
denna vaeans-afgift, och således icke i krig ytterligare betungas.
Då jag betänker det öfriga Sveriges roteringsbörda, synes mig detta
vara en tillräcklig lindring för ifrågavarande hemman, hvilkas sva¬
gare beskaffenhet är sannolik, men dock ingalunda fullt ådagalagd.
Doctor Sandberg: Ju mera man söker att intränga uti denna
intrasslade fråga, desto tydligare förekommer det mig att skälen för
det ena och andra äro i det närmaste jemngoda. Kongl. Resolu¬
tioner och Fördrag, Regeringsåtgärder, Riksdagars tillgöranden samt
de förhållanden, som egt rum under olika tider, både äldre och
nyare, äro sins emellan mycket skiljaktiga och ofta alldeles mot¬
satta. Att här afgöra hvarest den fullkomliga rättvisan ligger, före¬
kommer mig icke möjligt. Men frågan får ej längre Undanskjutas
eller lemnäs oafgjord, utan måste bringas till något resultat. Då
synes det mig, att man måste hemta bevekelsegrunder till siri me¬
ning från hvad klokhet och billighet bjuda. Det är billigt att äf¬
ven innehafvarne af dessa 1,105 utsockne frälsehemman i Hal¬
land bidraga till landets försvar. Men uti 36 år hafva de varit all¬
deles befriade derifrån, och under tiden äro många af dessa hem¬
man sålda och köpta för en köpeskilling, så mycket högre, som
man påräknat fortfarande frihet från detta onus. Att nu med ens
pålägga dem en vacans-afgift, svarande emot adelar af ordinarie
båtsmansrotering, skulle med en hast nedsätta hemmansvärdet i nu¬
varande små delegares hand och förekomma dem högst obilligt, så¬
som ett förment ingrepp uti egande-rätten, samt framkalla ett häf¬
tigt motstånd från hemmansinnehafvarnes sida, som möjligtvis skulle
kunna ytterligare göra sig gällande till fullkomlig befrielse. Utskot¬
ten föreslå, i dess ställe och i stället för de urgamla utskrifnings-
penningarne på person, en årlig hemmantalsafgift af 4 R:dr Banco
eller 2^ R:dr i silfver per hemman till försvarsverket under freds¬
tid och under krigstid extra rotering i likhet med all annan privi¬
legierad och oroterad jord. Detta synes mig vara en billig och
Ven 12 Angus Ii. 231
iekc alltför tryckande medelväg, hvartill jag alltså för min del till¬
styrker bifall, äfven ur det skäl, att Utskottens förslag utan någon
förändring har sannolikaste utsigten att af de öfrige Riks-Stånden
blifva antaget; då deremot en större eller mindre afvikelse från
försiaget troligen föranleder olika beslut inom Stånden, hvilket åter
kunde hafva den påföljd att frågan vid denna Riksdag skulle kom¬
ma att förfalla och således utsockne frälsehemmanen i Halland än¬
nu ytterligare åtnjuta den ingalunda billiga fullkomliga befrielsen
från allt bidrag till det tryckande försvarsverket.
Professor H. G. Lindgren: Doctor Björkmans nyss lem-
nade uppgift, att diflerencen mellan utskrifningspenningarne,
der de komma att utgå på sätt, som Utskottena tillstyrkt, och
den rotevacans-afgift, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen, skul¬
le blifva så obetydlig, att den knappast skulle belöpa sig till fyra
R:dr på hvarje hemman, synes mig stå illa tillsammans med de å pag.
10 i förevarande Betänkande uppgifna beloppen af de roteva-
cans-afgifter, som under åren 1841, 1842 och 1843 blifvit de
utsockne frälsehemmanen i Halland påförde. För det sistnämnda
året t. ex. steg summan af påförda vacans-afgifter till 20,468 rdr
28 sk. 10 r. b:co, hvilka, utdelade på 1,105- hemman, gifva en
qvot af circa IS R:dr 24 sk. b:co per mantal, då, efter Doctor
Björkmans calcul, vacans-afgiften ej skulle komma att stiga ens
till 8 R:dr för hvarje hemman. Jag anhåller derföre, att den vär¬
de Talaren täcktes upplysa, efter hvilken grund han uppgjort sin
beräkning.
Lector Wallman: Jag har, efter den noggranna cch fullstän¬
diga utredning tvänne af Borgare-Ståndets Ledamöter framlagt i
denna fråga, inom Utskottet deltagit i det beslut, Utlåtandet inne¬
fattar; och dä saken är af största vigt för en fattig landsort, och
Reservanter af vitsord uppträdt emot Utskottets beslut, så anser
jag mig böra inom det Högvördiga Ståndet upptaga denna fråga till
en förnyad granskning, så mycket nödvändigare, som Reservanterne
kringgått sjelfva hufvudomständigheterna, på hvilka Utskottet grun¬
13? Den 12 Augusti.
dat sitt beslut. Af äldre handlingar är kändt, att Halland, då det
ined Sverige förenades, icke var underkastadt någon rotering. Genom
freden i Roeskild 1658 och i Köpenhamn 1660 tillkommo icke i detta
afseende några nya skyldigheter. Adeln i Halland skulle efter dessa
fredsfördrag vara Svenska Kronan ”obligerade, såsom de till Dan¬
marks Konung för detta skyldiga varit hafva”; och genom Malmö
Recess bestämdes, i afseende på adeliga rusttjensten och knekte-
hållet, att den förblefve vid ”sitt vanliga sätt och maner”. Man
har väl påstått, att genom 1683 års Riksdagsbeslut en sådan ro¬
tering, hvarom nu är fråga, blifvit äfven Halländska frälsehemma¬
nen ålagd, men att dervid icke var frågan om ständig rotering,
kan slutas deraf, att, när roteindelningen för f. d. Enke-Drottnin-
gens Lif-Regemente 1689 företogs för krono- och kronoskatte-hem-
man i Halland, utsockne frälsehemman icke dervid kommo i be¬
räkning, lika litet som, då 1720 denna roteindelning förvandlades
till båtsmanshåll. Krigs- och' Kammar-Coliegierna förklarade då
hemmansegarnes vägran att underkasta sig denna indelning grun¬
dad pä Regeringsformen.
Vid påföljande Riksdagar väcktes väl frågan om dessa hem¬
mans rotering, men egarne undandrogo sig städse denna tunga,
med stöd af sina särskilda privilegier; hvarföre också utsockne
frälset i Halland icke inbegreps i den 1739 fastställda båtsmans-
roteringen för denna provins. Slutligen förklarade Kongl. Majit,
i anledning af Amiralitets-Collegii yrkande om hemmanens rote¬
ring, genom Rref af den 7 Sept. 1756 sig icke kunna dertill lem¬
na sitt bifall, utan pröfvade skäligt, ”att utsocknefrälset skulle
efter förra vanligheten, vid utskrifningspenningars utgörande, i
stället för rotering, då och för framtiden bibehållas.” Det är full¬
komligen styrkt, att Halländska utsockne frälsehemmanen icke
före 1809, eller sedan indelningsverket inrättades, varit någonsin
till ständig rotering indelade; ehuru Ständerna och Administrations-
verken satte denna genom privilegier stadgade undantagsförmån
vid åtskilliga tillfällen i fråga.
Den 12 Auiju st i. 233
Sedan Rikets Ständer ISIG beslutat, att den oroterade jor¬
den skulle, när riket hotades af främmande makter, vara under¬
kastad extra rotering, sä blefvo också utsockne frälsehemmanen
i Halland belagda med extra rotering under krigstider, emot be¬
frielse från de så kallade utskrifningspenningarne. Efter denna
tid uppstod vid ; 1823 års Riksdag åter fråga om en allmän rote¬
ring af all kronoskatte- och frälsejord, som efter författningarna var
ständig rotering underkastad; men något beslut i afseende på
Halländska hemmanen fattades icke, utan förklarade Extra-rote-
jemknings-Commissionen af 1826 utsockne frälsehemmanen i denna
provins icke vara enligt författningarne underkastade ständig ro¬
tering. Dock blef detta 1833 af Kongl. Maj:t ogilladt; men, då
hemmanen, på grund deraf, till ordinarie rotering blifvit indelta af
Commissionen, drogs detta ärende rid 18-10—1811 årens riksdag
under Ständernas pröfning, hvilka i sin underdåniga skrifvelse af
den 13 Februari 1811 förklarade, att de ansågo de Halländska.ut-
sockne frälsehemmanen vara frikallade från skyldigheten att utgöra
ordinarie rotering, eller deremot svarande afgift. Kongl. Maj:t
fann likväl icke förgodt att ändra sitt beslut af 1833, förnyadt genom
Resolution af 1837, men ville till Ständerna atlåta Proposition om
någon lindring för ifrågavarande hemman i denna roteringsskyl-
dighet. Denna Nådiga Proposition har vid innevarande Riksdag
blifvit atlåten, innefattande den modification, att utsockne frälse¬
hemmanen må beläggas med ordinarie rotering af en båt-man på
fyra hemman, med rättighet till ständig vacans emot § af vacans-
afgiften; men med förklaring, att, om Rikets Ständer för sin del
pröfvade ifrågavarande hemman icke vara pligtiga att vidkännas
ständig rotering, all fråga derom komme att förfalla. Genom denna
öfversigt af hvad i frågan blifvit utredt och styrkt, är tydligt, att
Halländska utsockne frälsehemmanens frihet från ständig rotering
grundas pä Malmö Recess och de privilegier, hvarom de conque-
terade provinserna genom fördrag försäkrades; att den ytterligare
genom Kongl. Maj:ts Eref af 1756 bekräftades och erkändes,
samt att således både häfden och klara bevis tala för bibehålla!»-
234 Den 12 Augusti.
det af denna rättighet. Men äfven billigheten är på denna sida.
Dessa hemman äro i allmänhet svaga och provinsen betungad med
onera, från hvilka det gamla Sverige är frikalladt, såsom total
Prestgårdsbyggnads-skyldighet, den höga Kyrkofonden, Helgon¬
skyld till Prest och Klockare, utom Prest-tionden, till Stads-Skolor
o. s. v. Hemmanen hafva med denna omnämnda och häfdvunna
frihet från rotering gått i köp, arf och annat laga fång från man
till man, och den nu bestridda fördelen har blifvit inräknad i
hemmanens värde. Borttages densamma, så minskas hemmanen i de
nuvarande egarnes hand i värde, hvilket synes vara en uppenbar
orättvisa. Doctor Björkman har yttrat, att frågan numera är så
intrasslad, att knuten icke vidare kan upplösas, och således måste
afhuggas, hvarföre Doctorn tillstyrker bifall till den Kongliga Pro¬
positionen; och en annan Talare vill icke vidröra förhållanderne
före 1756. Mig synes detta sätt att afgöra vigtiga rättsfrågor
föga berömligt. I andra tvistemål gälla klara bevis emot häfden,
men, när sådana saknas, den sednare: här öfverensstämma häfd
och bevis, hvilka likväl icke behöfva sökas i häfdernas natt; och
då utredningen, som nu visats, later sig, med ledning af oveder¬
sägliga bevis och fada, fullständigt genomföras, är det icke till-
ständigt att afklippa frågan. Jag tillstyrker för min del bifall till
Utskottets Utlåtande.
Beträffande utskrifningspenningarne finnér jag visserligen nor¬
men för deras bestämmande för framtiden osäker, men då här icke
finnas några räntor att antaga såsom mätare, har jag icke något
tjenligare sätt att föreslå.
Doctor Broman: Då så olika, nästan motsatta meningar blif¬
vit i denna sak framställda både inom Utskotten och nu under öf-
verläggningarne inom Högv. Ståndet; då Författningar och Riks¬
dagsbeslut af, som det synes, motsatta lydelser blifvit framdragne
och åberopade, ville jag framlägga de skäl, som bestämma mitt
omdöme i denna fråga, helst den är af stor vigt för Statsverket,
då den icke angår något mindre, än huruvida 1,105 hela mantal
Din 12 Augusti. 235
skola befrias från ett onus, sorn åligger all annan Svensk jord af
enahanda natur som desse, eller om de icke rättvisligen böra åtaga
sig detsamma, oaktadt de genom nog besynnerliga omständigheter
lyckats att länge derifrån undandraga sig.
Betraktar man detta Utskottens Utlåtande å ena sidan, och
Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition med de dermed sammanstäm¬
mande reservationerna å andra, samt de olika resultater, till hvil¬
ka man kommit allt efter den synpunkt, ur hvilken man sett de
mångfaldiga Resolutioner, Förklaringar och Riksdagsbeslut, hvilka i
denna fråga emanerat, så måste omdömet blifva villrådigt, och
man skall slutligen finna, att endast en historisk blick pä de sär¬
skilda förhållanden, som kunnat framkalla ett så från det allmän¬
na och vanliga afvikande skick, som med dessa hemman eger rum,
kan stadga omdömet och gifva vigt åt de undersökningar, som i
detta fall blifvit anställda.
Med all aktning för Höglofl. Utskottens undersökning och
omdömen, kan jag dock icke förneka, att de Embetsverks åtgär¬
der, hvilka, med tillgång till alla äldre handlingar, ega vana lika¬
som pligt att med yttersta sorgfällighet och opartiskhet bedöma
dylika frågor, som denna, för mig ega en högre betydelse. Så
hafva både Kongl. Förvaltningen af Sjöärenderna och Kongl. Kam-
mar-Collegium i detta mål anställt noggranna efterforskningar och
Kongl. Maj:t, på grund deraf, genom Nådigt Bref den 24 Oct.
1837 förklarat: att, ehvad tydning än Itunde gifvas ät Malmö Recess
och handfästningen 1662, och ulan afseende å det åberopade förhål¬
landet med frälsehemman i Skåne, det genom 1683 års Riksdagsbeslut,
1721 Kongl. Resolution, 1825 års Inslruction och Cirkulärbref, angå¬
ende Roteringen i Halland, samt Kongl. Brefvet den 2 Nov. 1833,
vore bestämdt afgjordt, att utsocknefrälset i Halland, hvilket, vid det
derstädes förr befintliga Cavalleri-Regementels indelning, icke kunde der¬
till användas af orsak, att icke af detsamma, såsom af krono- och
skattehemman egde rum, till Kronan ulgingo så beskaffade grundräntor,
som, lika med sistnämnde hemmans, kunde till Cavalleri-Regemente in¬
236 Den 12 Augusti.
delas, skulle, till följe af Konungens och Rikets Ständers sednare be-
slut, i den beständiga eller ordinarie, och således icke i extra Rote¬
ring en deltaga.
Frågar man nu, huru det varit möjligt, att desse hemman
alltsedan 1685 kunnat nndandraga sig ordinarie rotering, så lin¬
nes svaret deruti, att då krono- och skattehemmannen i Halland
nämnde år indelades till det så kallade Riks-Enkedrottningens Lif-
Regemente till häst, kunde utsockne frälset dertill icke begagnas,
emedan räntorna deraf, hvilka innehades af Ridderskapet och
Adeln, icke kunde till Augmenter användas, hvarföre dessa hem¬
mans rotering tills vidare uppsköts mot erläggande af så kallade
utskrifningspenningar. Då sedermera krono- och skattehemma¬
nen funno indelningen till Cavallen alltför tryckande och anhöllo
att till Båtsmanshåll blifva indelta, och sådant skedde genom ro-
teringsverket 1726, undandrog sig utsockne Irälset under åbero¬
pandet af 1685 års Contract, enligt hvilket de skulle erlägga ut¬
skrifningspenningar, hvarvid Kronan då och länge derefter nödga¬
des låta bero, emedan dessa penningar voro anslagna dels till lö¬
ner för Amiralitets-tjenstemän dels för andra flottans ständiga be¬
hof, och Rikets Ständer vägrat att till fyllande af dessa behof an¬
visa särskilda anslag.!
Sedan det sålunda genom nämnda omständighet en gång lyc¬
kats att protestera, hafva innehaft arne af ofta nämnde hemman
icke försummat att begagna samma medel hvarje gång rotering
ifrågakommit;, och att desse protester icke alltid varit ställda i
vederbörlig form synes deraf, att, enligt hvad jag inliemtat, de
roteringsskyldige en gång väl infunnit sig, men, efter framburen
vägran, aflägsnat sig och lemnat Roterings-Commissionen ensam,
hvarigenom förrättningen icke kunnat verkställas; och jag hem¬
ställer hvart det skulle taga vägen med Indelningsverket och an¬
dra Stats-inrättningar, om, genom dylika protester, vederböran¬
de kunde undandraga sig skyldigheter, nödvändiga för Statens
bestånd, och till ökande af andra medborgares bördor, hvilka icke
Den IS Augusti. 237
anse sig tillständigt, att genom dylika protester söka befria sig från
åliggande pligter.
Man har yttrat, att ifrågavarande hemman ej voro roterade
under Danska tiden; att roleringen grundar sig på frivilliga con-
tracter; att desse hemman äro af synnerligen svag natur, och att
det skulle vara ett ingrepp i eganderätten, om de nu ålades rote¬
ring, då de länge gått i köp och arf under förmodan, att de voro
befriade. — Härpå svaras: att krono- och skattehemmanen ej
heller voro roterade under Danska tiden, men blefvo det sedan
de kommit under Svenska Kronan; att de contracter, som upp¬
rättades vid Indelningsverkets införande, icke afsågo sjelfva i-ote-
rings-skyldigheten, hvilken var anbefalld af Konungen och medgif-
ven af Ständerna, utan indelningen af sjelfva rotarne och de der¬
uti deltagande hemmanens inbördes skyldigheter och bidrag; att
uppgiften om dessa utsockne frälsehemmans svagare natur är i
allmänhet ogrundad, då de ligga, icke i en särskild trakt, utan
blandade med de redan länge roterade krono- och skattehemma¬
nen och äro af enahanda natur med desse; att något ingrepp i
egande rätten ej skulle ega rum, om de blefve ordinarie rotera¬
de, emedan det icke kunnat vara egarne obekant, att dem ålegat
erlägga så väl utskrifningspenningar från och med 1811, som ro-
tevacans-afgifter från och med 1835, hvilka obetalte utskylder
måst vid hemmanens värdering i köp och arf tagas i beräkning,
och hvilka utskylder, derest de blefvo uttagne, skulle vida mer
trycka nuvarande innehafvare, än den lindriga rotering, som af
Kongl. Maj:t blifvit föreslagen och af Utskotts-Afdepiingen gillad.
— Ser man ändtligen på de af Skattereglerings-Committéen upp¬
rättade tabeller, så finnér man att provinsen Halland, långt ifrån
att, såsom det blifvit föregifvet, vara hårdt tryckt af skattebör¬
dor, är en bland de mest i detta afseende mest gynnade i hela
Sverige.
Af alla dessa skäl kan jag icke för min del gilla de samman¬
satta Utskottens ifrågavarande Utlåtande, utan finner Utskotts-
238 Den 13 Augusti.
Afdelningens, i Hr v. Troils reservation upptagna, betänkande och
förslag, grundade på billighet och rättvisa, böra antagas. Derige¬
nom skola ock Rikets Ständer gå Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion till mötes; i hvilken Nådiga Proposition Statens anspråk på
dessa hemman till deltagande i landets försvar äro så lågt ned¬
satta, att jag endast fruktar, det krono- och skattehemmanen i
Halland skola, genom den framgång utsockne frälset vunnit genom
dess idkeliga protester, uppmanas att yrka förmedling i deras ro¬
tering till likhet med de sednares.
Häruti instämde Prosten Berg.
Doctor Wallin: Reservationsvis har jag förenat mig med Hr
von Troil. Efter att i Utskottet under flera timmar med mycket
tålamod åhört discussionen och uppläsandet af många gamla hand¬
lingar, har jag kommit till samma resultat, som Doctor Rjörk-
man, att det nemligen är bäst afhugga den på annat sätt olösliga
knuten samt åstadkommma en förmedlingsåtgärd; och till något
annat har Utskottet ej heller kommit. Men skillnaden är den, att
med de föreslagna utskrifningspenningarne, som för de svaga Hal¬
ländska hemmanen icke äro obetydliga, kan bedrägeri och under¬
slef öfvas, hvaremot erläggandet af £ af vacansafgiften, såsom Af¬
delningen, enligt Kongl. Maj:ts Proposition, tillstyrkt, är billig
samt, såsom icke i ett visst belopp utsatt, säker och oberoende
af ett vacklande penningevärde. Jag röstar således för bifall till
Herr von Troils reservation.
Doctor Björkman: Professor Lindgren har betviflat rigtig-
heten af min calcul, att endast omkring 8 R:dr skulle blifva
medeltalet af hvarje hemmans vacansafgift, enär denna quot skulle
strida emot fördelningen af de åren 1841 etc. debiterade roteva-
canssummor, som omförmälas pag. 10 af detta Betänkande. Jag
måste härvid anmärka, att denna debitering grundar sig på den
förutsättning, att 4 mantal skulle betala hela roteafgiften, men ic¬
ke endast J, såsom nu är föreslaget; och dertill kommer, att i
dessa debiterade summor äfven ingå rotefrihetsafgifter för flera
Den 13 Augusti. 239
sådana krono- och kronoskattehemmansdelar, som numera redan
upptagits i nya ordinarie roteringen. Calculen är i öfrigt lätt. Om
man antager, att rotevacansafgiften för en Båtsman i medeltal upp¬
går till 50 R:dr B:co, så är \ deraf 8 R:dr 16 sk. En värd Ta¬
lare har äfven yttrat, det jag föreslagit att begrafva hela frågan
om gammal häfd. Ja, den är, såsom mig synes, redan begrafven
af 1S10 års beslut, och ännu ytterligare jordad genom 1823 års
förklaring. Jag har dock i korthet äfven antydt, hvarföre jag för
min del måst förkasta alla de förfäktade anspråken på denna
häfd; och får i öfrigt instämma uti den fullständigare utveckling
af ämnet, hvilken Doctor Broman framställt.
Discussionen förklarades härmed slutad. Sedan derefter H. H.
Erke-Biskopens och Talmannens proposition på bifall till förevaran¬
de Utlåtande blifvit med blandade Ja och Nej besvarad, samt vote¬
ring begärdes, uppställdes och godkändes följande voteringsproposi¬
tion :
Den som bifaller Utskottens Utlåtande, med den ändring allena
att den föreslagna afgiften ställes till Kongl. Maj:ts disposition att
användas för sjöförsvarets behof, röstar Ja; den det ej vill, röstar
Nej. Vinner Nej, har Ståndet, med ogillande af Utskottens tillstyr¬
kande uti ifrågavarande Utlåtande, till sitt beslut i detta ärende an¬
tagit det af Herr von Troil, i hans, Utlåtandet bifogade, reserva¬
tion framställda förslag.
Voteringen, som derefter anställdes, befanns, efter omröstnings-
sedlarnas öppnande, hafva utfallit med 11 Ja och 25 Nej; och hade
Ståndet således fattat beslut som Nej-propositionen innehåller.
s. 3.
Föredrogs och bordlädes Lag- och Banco-Vtskottens Utlåtande
N:o 1, öfver väckt motion om förändrad lagstiftning för enskilda
Banker.
240 Den 12 Augusti.
§. 4.
Föredrogos och bordlädes Stats- sand Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottens följande Utlåtanden oell Memorialer:
N:o 64, i anledning af återremiss å Utskottens Betänkande N:o 3f,
angående roteringsverket för den tillökade ordinarie båtsmans-
roteringen;
N:o 65, i anledning af återremiss å Utlåtandet N:o 6;
N:o 66, i anledning af återremiss å Utlåtandet N:o 13;
N:o 67, i anledning af väckta frågor om åtskilliga förändringar med
Elementar-Läroverken i Riket;
N:o 68, i anledning af väckt fiåga om Umeå Lärdomsskolas ut¬
vidgande eller bibehållande dervid af det derstädes redan an¬
ställda antal Lärare.
S. 5.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utslcottets följande Utlåtanden
och Memorialer:
N:o 297, i anledning af gjord framställning, angående förvaltningen
och vården af Kongl. Lustslotten Drottningholm och Svartsjö;
N:o 298, i anledning af väckt motion om uppförande å indragnings-
stat af de med Lagmans-embetena förenade löneinkomster;
N:o 299, med förslag till sammanjemkning eller voteringsproposi¬
tion, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut angående
ifrågastälid befrielse för förre Departements-Cheferne i Gene-
ral-Tull-Styrelsen, Presidenten af Billberg och Canzli-Rådet
Valerius samt Kamreraren, Kammar-Rätts-Rådet Winroth och
Controllören Middendorff från ådömdt ersättningsansvar i må¬
let, rörande den efter aflidne Tullförvaltaren Finér yppade ba¬
lans ;
Den 1~S Augusti. 2ll
N:o 300, angående anslag till en ytterligare Canzlistlön vid Rikets
Ständers Justi,ise-Ombudsmans-Expedition;
N;o 301, i anledning af återremiss å förslaget till l:a Afdelningen
af Riksgälds-Contorets nya Reglemente;
N:o 302, i anledning af erhållna återremisser å Betänkandet N:o
216, angående väckt fråga om restitution af erlagda bränn-
vins-bevillningsmedel:
N.-o 303, med förslag till reglementariska stadganden, angående
Riksgälds-Contorets inkomster;
N:o 301, i anledning af erhållna återremisser å Betänkandet N:o
265, angående ifrågastäldt låneunderstöd af allmänna medel för
hamnanläggningen vid Warberg.
§. 6.
Föredrogs och bordlädes Bevillnings-Vtskottels Betänkande N:o
28, angående beräkningen af Tullmedlen, Salu-accisen, Postmedlen,
Chartse-sigillatae-afgiften och Husbehofs-brännerimedlen.
S. 7.
Föredrogs ånyo Lag- samt Allmanna Besvärs- och Ekonomi-
Viskottens Betänkande N:o 35, i anledning af väckta frågor om upp-
häfvande af eller ändringar och tillägg uti de, angående fattigvården
i Riket, gällande bestämmelser.
Prosten Forssell begärde härvid ordet och yttrade: Innan nå-
*
gon granskning af detta Betänkande till dess särskilda delar företa¬
ges, anhåller jag att få fästa uppmärksamhet på den preliminärfrå¬
gan, huruvida rådligt och välbetänkt är att nu företaga någon än¬
dring i den gällande Förordningen om fattigvården i Riket. För min
del måste jag mod full öfvertygelse besvara denna fråga med nej,
och jag anhåller att i största korthet få redogöra för skälen dertill.
Högv. Preste-Stundels Prot. 1848. 9:de Bandet. 16
242 D»n 13 Augusti.
Först mäste anmärkas, att den Förordning, hvars hufvudsakliga
grunder nu äro i håga ait omstörtas, var, då de motioner började
afgifvas, som åsyftade en sådan förändring, och som nu i Betän¬
kandet öro besvarade, i sin tillämpning jemt 14 dagar gammal.
Obestridligt lärer väl vara, att man gör sig skyldig till lättsinne,
om man, under sådana förhållanden vill företaga en så genomgripan¬
de förändring, sorn här ar åsyftad, utan att för densamma ega fullt
giltiga och allmänt erkända skäl. Men jag mäste befara att sådana
icke finnas; ja, det är till och med i så måtto omöjligt alt de kun¬
na finnas, som erfarenheten ännu icke kan hafva hunnit ens all¬
mänt utbilda sig, än mindre komma till stadga, om den förmodade
olämpligheten i de föreskrifter, man nu vill] undanrödja. Och en
sådan erfarenhet måste dock finnas, eljest blifver hela förfarandet
beroende af en strid mellan mer eller mindre sannolika hypotheser,
som utan praktisk bekräftelse här sakna allt värde.
För det andra eibjuder kännedomen om Betänkandets tillkomst
icke så ovigtiga anledningar till bekräftande af min uttalade öfver¬
tygelse. De förändringar, det föreslår, äro visserligen flere, men
de väsendlligaste och mest framstående af dem äro egentligen 2:ne,
nemligen angående Pastors deltagande i fattigvården och cornrnu-
nernes lätt att, med hänsigt till fattigförsörjning, hindra inflyttning.
Båda dessa förändringar genomdrefvos inom Utskotten först efter
långvariga discussioner, som slutades med voteringar, der en inga¬
lunda lysande pluralitet fällde utslaget. Jag anföier detta såsom ett
bevis derpå, att det icke saknade grund, då jag nyss antydde, aft
ingen fullt tillförlitlig opinion ännu hunnit bilda sig i hagan. Don
skall dock icke uteblifva, om man blott ger sig tid att vänta ; och
den skall ock oafvisligen bestämma, om en mot Christendomens
och den lätt förstådda mensklighetens fordringar svarande fattig¬
vård låter i vårt land verkställa sig, utan den närmare ledning af
Christendomens egentliga målsmän, som vår nuvarande fattig-lag-
stiftning förklarat sig kunna undvaia. Det ligger i sakens beskaf¬
fenhet, att denna fråga måste för hvarje nitisk och rättskaffens sjä¬
Den t! Augusti. S4S
lasörjare vara en högmålsfråga; deraf förklaras ock, att så många
röster inom delta Högv. Stånd höjt sig, för att vinna en förändring
i detta hänseende. Otacksamt och kai lekslöst förklaras denna
företeelse, om den anses härröra fiån begäret efter inflytelse. Jag
vill ej påstå att så är; jag v ill ej tro, att hvad som, under hittills
varande förhållanden, obesliidligen ländt til! den nödställdes båtnad,
lättsinnigt förkastas för utsigten att undkomma ett inbilladt beroen¬
de. Men något finnes dock som motverkar det fulla erkännandet
af Prestens behörighet att vara den fattiges närmaste målsman. Detta
är obestridligt, då man betraktar, huru långt Utskottets nu framlag¬
da förslag, oaktadt med möda frambragta concessioner, ännu står
efter det öppna och oförbehållsamma erkännande i detta hänseende,
som i gällande Kyrkolag innefattas. Låtom oss förklara detta ttr
den enda oförvitliga bevekelsegrund, som kan antagas. Låtom oss
tro att det antyder på en hos menigheterria vaknande längtan och
förtröstan, att sjelfve kunna vara rätte skaffare, att sjelfve kunna i
Ctn isti mening fylla den christelige Prestens kall i detta hänseende*
och på sådant sätt göra honom umbärlig utom i hvad honom kan
åligga sorn deltagare i den gemensamma bördan. Vi måste med¬
gifva, att om delta på sådant sätt vinnes, så är en af våra högsta
önskningar uppfylld, och förändringen tillika åstadkommen till för¬
del för de ännu högre pligt er, som oss åligga. Jag erinrar härvid
om de första verserna af Ap Gern. 6 Cap. särdeles den 4:de,
Vidare måste vi beräkna den sannolika möjligheten, att vinna
de förändringar som åsyftas. För min de! vågar jag ej hoppas
derpå. Jag måste tro, att Regeringen ej kan antaga ett förslag,
som så fullkomligt omstörtar de grunder, hvarpå ej allenast nu gäl¬
lande Fattigförordning, utan ock de nyligen ulkomne Författningarne
om näringsfrihet och försvarslöshet ärö byggde. Den ena kan svår*
ligen bestå utan den andra, och en förändring i dem alla är hvar¬
ken yrkad eller rådlig.
Slutligen tager jag mig friheten fästa uppmärksamhet på de
följder, som sannolikt skulle uppkomma, i fal! Ständerna för sin
241 Den 12 Augusti.
del antoge de föreslagna förändringarna. Jag förutsätter, som sagdt
är, att ett sådant beslut ej kan af Regeringen godkännas. Men
detta skulle visserligen icke allmänt inses. Tvärtom skulle mäng¬
den vänta på nya föreskrifter, och under denna väntan antingen
alldeles icke eller ock endast lamt och ofullständigt ställa sig den
nuvarande Fattigförordningen till efterrättelse. Detta anser jag så
mycket mera menligt, som lion måste snart och helt tillämpas,
och fullt verka med all sin kraft, om hon skall kunna verka nå¬
got godt. Endast på detta sätt kunna de fel, som der verkligen
finnas, göras oskadliga. Lät heldre menigheterna tro, att ingen
förändring kan komma i fråga. De skola då nödgas gripa sig an
med Författningens efterlefnad, derigenom sjelfve komma i erfa¬
renhet om hvad som häst är, på detta sätt kunna bibringa sina
cornmitterade en opinion, som icke bestämmes blott af hugskott
eller partisinne, och sålunda sätta Ständerna i tillfälle att, om så
verkligen behöfves, lagstifta ånyo, och detta på ett värdigare Sätt
än som nu skulle blifva fallet, så vida förändringarne antoges. —
Och för öfrigt, hvad vore väl egentligen vunnet med de förän¬
dringar, som nu äro föreslagna? De äro tillkomna under con-
flictcn mellan fränne alldeles motsatta principer, och bära deraf
märke, såsom i sig innefattande halfheter, hvilka i längden må¬
ste göra dem mindre praktiskt fruktbärande, än både den ena och
den andra särskildt af de motsatser, mellan hvilka de vilja medla.
t
Dessa äro de skäl, hvilka för min uttalade öfvertygelse ligga
till grund, och dem jag nu öfverlemnar till det Högv. Ståndets
upplysta ompröfning. Jag medgifver visserligen, att åtskillige af
de föreslagna förändringarne äro sådana, att de skulle kunna an¬
tagas, utan att den nu gällande Förordningen blefve till sina prin¬
ciper söndersprängd; men just derföre äro de ock af beskaffen¬
het, att utan större mehn kunna uppskjutas. Deras antagande
skulle blott verka till ett interimistiskt trassel, så mycket obehag¬
ligare, som det måste förutsättas, att, så vida nödvändigheten om¬
sider kräfver, att hufvudprinciperna frånträdas. äfven i afseende
Den 13 Augusti. 2-15
på dessa mindre vigtiga bestämmelser nya modificationer kunna
komma i fråga. Och hvarje trassel i detta hänseende måste ju
dessutom medgifvas föranleda till vida större olägenheter än i
månget annat, då man besinnar, att föremålen derför blifva i för¬
sta rummet de fattige, för hvilka nådebrödets bekommande bor¬
de underlättas, men ej försvåras, och, säge hvad man vill, i an¬
dra rummet Presterskapet, som, ehuru för närvarande de jure
ställdt nära nog utom allt närmare inflytande på fattigvården, lik¬
väl de facto måste behålla den svåraste andelen deri, såsom blott¬
ställd t för de städse återkommande anspråken att träda emellan,
att reda och medla vid de mångfaldiga svårigheter och collisio-
ner, som redan äro för handen samt mer och mer uppstå i fråga
om en regelmessig fattigförsörjning. Här, om någorstädes, måste
ock derföre den angelägenhet göra sig gällande, att de åtgärder,
som i detta hänseende vidtagas, måtte härflyta ur mogen besin¬
ning och lemna full visshet om påräknade resultater till fördel
för del bättre, som förespeglas.
Häruti instämde Professor II. G. Lindgren, samt Prostarne
Carlander och Berg.
Doctor Björkman: Jag instämmer till en stor del uti de
åsigter, hvilka Contracts-Prosten Forssell nu uttalat, men att upp¬
skjuta med alla förändringar, kan jag dock icke gilla. Väl inträd¬
de ifrågavarande Författnings gällande kraft icke förr an 14 dagar
före Riksdagens början, men tillfälle att begrunda dess innehåll
fanns dock under hela sommaren förut, och har ytterligare varit
öppet under Riksdagens nu snart förflutne 9 månader. Afven tor¬
de ingen erfarenhet behöfvas, för att kunna med trygghet förka¬
sta sådana stadgar, som man i förhand kan inse blifva skadliga.
En sådan anser jag föreskriften vara angående Fattigvårds-Styrel-
sens ovilkorliga öfverflyttande pä Socknenämnden. Att de flesta
Kyrkoherdar gerna se sig genom lag befriade från Ordförandeska¬
pet i berörde Styrelse och från dess cassaförvaltning, tror jag för¬
visso; men om en sådan i nuvarande Fattigvårdsstadga medgifven
i-fö J>«» 19 Augusti.
befrielse kan och måste i många afseenden och på många ställen
blifva högst vådlig, så vore det nära nog ett förräderi emot en
vigtig communal-angelägenhet att icke i tid vidtaga behörig förän¬
dring af det olyckliga stadgandet. Det är således blott förändring
af denna punkt uti Förordningen om fattigvården i Riket, jag för
närvarande egentligen yrkar. Höglo!!. Utskottens förslag kan jag
dock ej gilla. Jag måste klandra, att man föreslår, att ovilkorli¬
gen ålägga Pastor Ledamotskapet i fattigvården, men icke Ord¬
förande-skyldigheten, och derjemte beröfva communen Kyrkovär-
darpes biträde vid cassaförvaltningen. Den enda förändring, jag
kan gilla, och som öfverensstämmer med mina förr härom utveck¬
lade åsigter, är den, hvilken Riksdagsmannen Strindlund påyrkat,
och som framställes pag. 3 i detta Betänkande, att nemligen för¬
valtningen af fattigvården, såsom hittills, enligt Kyrkolagen ålägges
Pastor, dervid biträdd af ä Sockenstämma valde Socknemän, hvilka
tillika med Pastor utgöra Fattigvårds-Styrelsen; dock att cassaförvalt¬
ningen jemte redovisnings- och ansvars-skyldiglieten må tillhöra Pastor
med det biträde af Kyrkovurdarn e, för fattning arne redan föreskrifva
i drande Kyrkans medel.
Häruti instämde Biskop Holmström.
Doctor Broman: Det är naturligt,[att ju mera samhällsför-
hållanderna inveckla sig, ju mera folkmängden tilltager och ju
närmare gränslinierne emellan rättigheter och skyldigheter bestäm¬
mas; ju svårare och mera invecklad måste förvaltningen äfvep af
ett folks communala angelägenheter blifva. Så länge fattigvården
ansågs och behandlades såsom en den christliga kärlekens ange¬
lägenhet; så länge den enskilda välgörenheten, föranledd af hjer-
tats behof, eller verkad af åsigter, utgångna frän äldre tiders lä¬
ror om goda gerningar, kunde tylla behof\en; så länge kunde fat¬
tigvården utan klander och anmärkningar bestridas af själasörja¬
ren, som då endast rar fördelare af barmhertighefens håfvor.
Derföre qvarstå buden om hans åligganden mot de fattige i vår
Kyrkolag och i Prest- och Kyrkoherde-ederna. Svårigheterna vR
I> * n 19 A « ff «11 i. W7
säde sig först när den enskilda välgörenhetens gåfvor började
blifva otillräcklige; när de från äldre, i detta fall bättre, tider sam¬
lade fattig-cassor började uttömmas, och directa tillskott af com-
munerna blefvo nödvändiga. Då ifrågakommo fördelning, upp*
börd, utdelning, icke efter ögonblickets bedömande, utan efter
uppgjorda bestämmelser, och redovisningen blef underkastad an¬
dra controller, än förtroendet. Häraf var ock en följd, att fattig¬
vården blef, enligt dessa åsigter, bättre eller sämre förvaltad på
olika ställen, allteftersom Pastor hade större elier mindre anlag
och förmåga att vårda en angelägenhet, numera stödd mera på
juridiska än christliga grunder. Hvarje tid har ock sina rådando
åsigter, och vår tids förutsättning om obehöfligheten af all au-
ctoritet och folkets förmåga att sjelf leda och förvalta sina angelä¬
genheter, torde icke hafva en ringa del i tillkomsten af Fattig¬
vårds- förordningen den 25 Maj 1817.
Jag bör dock icke uppehålla det Högv. Ståndet med allmän¬
na betraktelser i ett ämne, öfver hvilket mycket kunde sägas,
utan endast, då en föregående Talare velat afstyrka all åtgärd för
det närvarande, söka upptaga de hufvudsakliga skäl för ett sådant
förfarande, dem han anfört.
Han har sagt, att då Författningen vid Riksdagens början en¬
dast var 11 dagar gammal och erfarenheten sålunda icke kunnat
visa dess verkningar, skulle man göra sig skyldig till lättsinne, om
man ville företaga så genomgripande förändringar, som genom de
väckta motionerna blifvit åsyftade. — Jag skulle medgifva detta,
om ingen annan grund fanus för bedömandet af en författnings
duglighet än erfarenheten. Men framför erfarenheten måste gå det
reflecterande förnuftet, som ur dess principer construerar sjelfva
lagen; hvarförutan den mäste stödjas på en noggrann kännedom
af landets och folkets historiska och närvarande förhållanden. Be-
finnes således en lag på något sätt eller i något fall gå på sidan
om dessa principer eller denna kännedom, så kan den icke verka
välgörande, och rättelse måste sökas så snart möjligen ske kan.
20 Oen 13 Augusti.
De mångfaldiga anmiirkningar, som i flere Hiks Stånd blifvit mot
denna Författning gjorda, tyckas bevisa, att den måste vara be¬
häftad med fel, hvilkas verkningar man fruktar, och för rättelse
af hvilka man begagnat det tillfälle, lliksdagen erbjuder. Säker¬
ligen skulle en erfarenhet blott till nästa Riksdag blifva alltför dyr¬
köpt för landet, som icke bör vara experimentalfält för utländska
theoder.
Vidare bar blifvit sagdt, att detta Utskottets Betänkande till¬
kommit genom en ringa pluralitet, bevisande att ingen tillförlitlig
opinion hunnit bilda sig; och att hos meniglieterna vaknat en läng¬
tan att styra sig sjelfva med förtröstan att kunna göra det, så att
Preste» blefve umbärlig. — Hvad jag i början anfört om fattig¬
vårdens förvaltning förklarar den förra tilldragelsen. Sedan den
blifvit mera invecklad, och directa bidrag af comrnunerna dertill
blifvit nödvändiga, anses Presten ej mera kunna och böra vara
hufvudpersonen; och den omnämnda goda tankan om sig sjelf och
sin egen förmåga att vårda och styra sina angelägenheter, hvilken
anses vaknad hos menigheterna, torde förklara, hvarföre man vill
försöka att först i detta fall göra honom umbärlig. Jag instäm¬
mer med Talaren fullkomligt i den önskan att sådant måtte lyc¬
kas, hvarigenom Presten skulle blifva befriad från ett åliggande,
som ofta är det bekymmerfullaste och i allt för hög grad tager
hans verksamhet i anspråk tili mehn för hans öfrige, högre, egent¬
liga pligter; men jag fruktar ock med Talaren, att försöket för de
fattige blifver alltför vådligt, och att Presten sålunda icke eger, i
följd af sina förbindelser, att draga sig undan, eller understödja
en mening, hvilken han anser medföra olyckliga följder för dem,
hvilkas omvårdnad honom åligger, medförde den ock den största
lättnad i hans embetsförvaltning. Att han i detta, såsom, thy värr !
i många andra fall, der bevekelsegrunderna för hans handlings¬
sätt ligga öfver eller utom den stora allmänhetens uppfattning, må¬
ste blifva blottställd för misstvdningar och oblida omdömen, är
sannolikt och naturligt; men sådant får icke verka på hans hand-
ben 13 Augusti. 249
lingssätt eller afvända hans öfvertygelse från det, han vet vara sin
pligt och anser lända till den församlings bästa, der han är satt
till herde oell väcktare.
I afseende på hvad ytterligare blifvit sagdt, nemligen att Rege¬
ringens bifall tili de föreslagne förändringarne sannolikt ej skulle
kunna vinnas; att dock, i ovissheten derom och väntan derpå, en
lamhet och ofullständighet i Författningens verkställighet skulle in¬
träda; men om den finge blifva oförändrad, skulle bristerna sä¬
kert inses och en opinion uppkomma, som icke bestämdes blott
af hugskott och partisinne; — får jag vördsamligen anmärka, att
jag ingalunda tviflar om Regeringens bifall till förändringar, hvilka
den, på anförda skäl, måste anse såsom förbättringar; att oviss¬
heten, huruvida ett sådant bifall komme att meddelas eller icke,
på intet sätt behöfde medföra lamhet och ofullständighet, utan
blott nödig försigtighet och omtanka att icke nedrifva det goda,
som finnes, för att insätta något annat, hvilket tydligen förutses
blifva skadligt och leda till följder, hvilka icke utan olägenheter
kunde undanrödjas; att den opinion, som genom erfarenheten af
en misslyckad författning skulle vinnas, kunde blifva alltför dyr¬
köpt och inleda i missförhållanden, hvilka icke under åratal skulle
kunna rättas, hvarpå jag såsom exempel vill anföra de nu till
upphäfvande föreslagne föreskrifterne i 14r—17 §§.; att det före¬
faller något hårdt, då det påstås, att yrkandet på de nu föreslag¬
ne jörändringarne skulle härflyta endast från hugskott och parti¬
sinne, då tillräckliga och ovederläggliga skäl för desse blifvit an¬
förda, och partisinnet, åtminstone hos Högv. Ståndet, skulle se
sig sjelf illa till godo, då Författningen i dess närvarande skick
gör det möjligt för Presten att helt och hållet undandraga sig
pligter, hvilka hittills varit hårdt betungande, och till och med,
om han ville låta partisinnet råda, skulle kunna bereda honom
den skadeglädje att Fattigvårds-Styrelsen svårligen skulle kunna reda
sig, om han afhölle sig från sammanträdena och lemnade den i
saknad af de råd och de upplysningar, hvilka han ensam oftast,
är i stånd alt lemna.
V tn H Augut ti.
På dessa skäl anhåller jag vördsamligen, att Högv. Ståndet,
utan afseende på Prosten Forssells förslag, ville taga Utskottets
Betänkande i öfvervägande punktvis, öfvertygad som jag är, att
sådant skall medföra nytta, om ock ett ökadt besvär.
Häruti instämde Biskop Nibelius och Doctor Gumcelius.
Doctor Sandberg: För min del föres jag allt närmare deras
öfvertygelse, som frukta att den legala fattigvården i allmänhet
med sina uttaxerade sammanskotter, directioner och arbetsanstal-
ter bär inom sig fröet till sin egen upplösning. Ty arbetsproduc-
ten kan aldrig på långt när betäcka kostnaden, och hvad ännu
betänkligare är, den prisnedsättning, som derigenom förorsakas,
undergräfver och minskar försörjningsutvägarne för de arbetare,
som ännu icke erhålla något understöd, och bringar allt flere af
deni i fattigdom; äfvensom det är en beklagelig erfarenhet, att ju
mera andra hafva omtanka och draga försorg för de fattige i mas¬
sa, desto mindre tänker hvar och cn af dem för sig sjelf. Det
är också att befara, det fattigskatterna ökas till en outhärdelig
och förtryckande börda, under det de fattiges antal växer i sam¬
ma mån och utan att man på denna väg kan förekomma det sti¬
gande eländet och det tilltagande tigger:et. Detta fruktar jag kom¬
mer synnerligast att visa sig uti folkrika fattigvårdssamhällen, der
fattigpersonalen är mycket stor och dryga fattigvårdsafgifter sko¬
la utgöras af en mängd små hemmansegare, som sjelfvfe äro i knap¬
pa omständigheter oell af dryga utlagor snart utarmas. — Men
det oaktadt anser jag icke alt några förändringar nu böra vidta¬
gas uti närvarande Fattigv årds-förordning, som först med Novem¬
ber månad sistlidet år hlcf gällande ; ty något väsendtligt måste
göras för de tillväxande fattigskarornas vård och uppehälle,
och man bör i synnerhet afbida de verkningar af Författnin¬
gens tillämpning, hvilka endast kunna inhemtas af en längre tids
erfarenhet. Jag anhåller dock att få yttra mig särskildt öfver nå¬
gra af de föreslagne eller ifrågatte förändringarne och jemföra dem
med Förordningens föreskrifter.
Den IS Au gult4. 231
Hvad först angår 3 §., så synes det mig, att, så länge de fat¬
tiges och husarmes vård uteslutande eller hufvudsakligast var ett
föremål för christelig barmhertighet och frivillig gifmildhet, var
det allt skäl, att Kyrkoherden, i kraft af sitt embete, ledde densam¬
ma mindre såsom en anstalt af den borgerliga lagstiftningen, än
såsom en af Christi befallningar, att mC.Ua den hungrige, kläda den
nakne och herbergera den hilsville, ehuru man ej kan neka, att straxt
vid Christendomens början synes denna omsorg hafva blifvit skiljd
från dem, som egentligen skulle predika Guds Ord, Apost. G. 6:
2—6. — Men huru mycket annorlunda är icke 1111 förhållandet
med den legala fattigvården? Styrelsen deraf skall ålägga och ut¬
taxera på person, på hemman och på förmögenhet de samman¬
skotter som erfordras: den skall pröfva de fattiges arbetsförmåga
och öfver de lättjefulle eller liderlige utöfva husbondevälde: den
skall bereda ai betstillfällen, der de saknas, och ombesörja arbetsin¬
rättningar, der de anses lämplige. Ordföranden måste föra pro¬
tokoller, räkenskaper och anteckningar jemte en vidlyftig bref¬
vexling med Landshöfdinge-Ernbetet och med andra fattigvårds-
samhällens Styrelser. Dessutom huru många anledningar till knot
och missbelåtenhet både hos understödsgifvare och understödsta¬
gare skola icke uppkomma under mängfalldiga hithörande åtgär¬
ders vidtagande och vidmakthållande! Högv. Ståndet har icke
utan skäl ofta klagat öfver dess medlemmars, särdeles Kyrkoher-
darnes öfverhopande med en mängd verldsliga bestyr, som förhindra
dem att egna själs- och kropps-krafter ät deras egentliga kall.
Sannerligen jag tror, att en Pastor icke skulle hafva mycken an¬
ledning att beklaga sig, om han kunde slippa att, såsom Ordfö¬
rande och ledare af fattigvården, sitta emellan å ena sidan för si¬
na sockneboars missnöje öfver de dryga jemt växande fattigvårds-
afgifterna, som skola uttagas, och å andra sidan för de fattiges
obelåtenhet och jemt växande anspråk, som sällan kunna tillfreds¬
ställas. Uti församlingar af endast allmoge, sadan som den är,
vid hvilken jag tjenar, blir Pastor i alla fall nödsakad att åtmin¬
stone i början och kanske i längre tid åtaga sig ledningen och
252 Den 12 Augusti,
Ordförandeskapet med allt dess obehag; men icke synes mig va¬
ra skäl till klagan om denna börda kunde öfverdyttas på andra
skuldror, och Kyrkoherden derigenom få mera egna sin tid och
krafter åt Guds Ords förkunnande, själavård och Christendoms-
förhör. Han skall alltid af christelig kärlek och embetspligt sjelf¬
mant uppträda såsom den enskilda af honom kända nödens och
fattigdomens förespråkare, särdeles för fattiga barns christliga upp¬
fostran och undervisning, och han kan derigenom utan tvifvel ut¬
öfva större inflytande i kraft af sitt embete än då han efter la¬
gens föreskrift är Styrelsens Ordförande eller ständige Ledamot.
Hvad räkenskapsföringen och cassaförvaltningen angår, ser jag
ännu mindre någon fördel för saken att Pastor dervid bibehåiles.
Det är vida bättre, att den skötes af en eller två skickliga och
vederhäftiga socknemän, och Pastor kan såsom Socknestämmans
Ordförande utöfva en mycket kraftigare och säkrare controll der¬
öfver, när han icke sjelf är ansvarig cassa-förvaltare. — För min
del skulle jag alltså tro, att den föreslagna förändringen uti 3 §.
2 morn. icke är någon förbättring, och då ser jag icke heller skäl
att antaga densamma. Bäst synes mig derföre att låta denna 3
§. af Förordningen vara oförändrad.
Häruti instämde Prostarne Traneus och Carlander samt Com-
ministrarne Janzon och Hallén.
Uppå //. H. Erlte-BisJcopens härefter och i anledning af den
rigtning, discussionen sålunda tagit, gjorda hemställan, öfvergick
Ståndet till granskning af de af Utskotten gjorda Förslag till än¬
dringar af följande §§. och morn. uti Kongl. Förordningen om fattig¬
vården i Riket den 27 Maj 1847.
§. 3.
Doctor Broman: För min del kan jag icke gilla och antaga
den förändring i 3 §. af nu gällande Fattigvårds-förordning, sorn af
Utskottet föreslås. Enligt denna §:s 2 morn., sådant det nu ly¬
der, eger Kyrkoherden, om han än icke är vald till Ordförande
Den 12 Augusti. 253
eller Ledamot i Nämnden, rättighet alt såsom Ledamot deltaga i Fat-
tigvårds-Styrelsen, dä han finner sin embctspligt och behofvel det påkal¬
la. Denna rättighet är, enligt Utskottets förslag, förvandlad till
skyldighet. Enligt den förra står Kyrkoherden inom Styrelsen med
blott rättighet att der föredraga hvad han finnér lämpligt och till
det afseende, Styrelsen kan finna för godt att derå fästa. Enligt
det sednare är han väl inom Styrelsen, men utan större rättighe¬
ter än förut. Då vidare påpekas att lian kan, såsom hvarje annan
ledamot i församlingen, väljas till Ordförande, så synes detta
medgifvande utgöra en särskild grace, för hvilken han mera än nå¬
gon annan skulle vara tack skyldig. Ehuru jag är öfvertygad att
detta kan i de fleste församlingar gerna förvandlas till mäste, an¬
ser jag likväl en sådan grace-utdelning vara förnärmande för Kyr¬
koherdens anseende. Då ingen Prest kan, enligt högre förbindel¬
ser, frånträda sin pligt att vara de fattiges målsman; då han, så¬
som Kyrkoherde, icke kan, under nuvarande förhållanden, upp¬
fylla denna pligt med den ringa inflytelse, honom såsom blott till¬
fällig eller ständig Ledamot i Styrelsen kunde tillkomma, helst
han för Styrelsens sammankallande och i mänga andra afseenden
skulle vara beroende af Ordförandens, t. ex. Klockarens, Läns¬
mannens eller Nämndemannens, godtfinnande, så kan jag icke gil¬
la ifrågavarande stadgande hvarken i den nu gällande Förordnin¬
gen eller i Utskottets förslag, utan vågar, icke för Kyrkoherdens
skull, för hvilken, om hans samvete kunde det medgifva, dessa
stadganden skulle vara rätt beqvämliga, utan för den goda sakens,
de fattiges och cassornas skull, vördsammeligen föreslå en annan
redaction af 3 §. 2 mom. så lydande: Inom hvarje fattigvårdssam-
hälle skall finnas en Faltigvurds-Styrelse. A landet utgöres denna Sty¬
relse af Socknenämnden, uti hvilken Kyrkoherden ä embitets vägnar va¬
re Ordförande dä fattigvårdsärender der förekomma, För stad utses
sudan Styrelse etc. oförändradt.
Häruti instämde Professor Fries och Prosten Eurén.
Lector Wallman: Vid början af Riksdagen gjorde sig be-
hofvet och fordran af en revision af den nya Fattigvårdsstadgan
J54 Dm 13 Augut ti.
inom alla fyra Riks-Stånden gällande; och det syntes vara en all*
mänt rådande tanke, att denna Författning icke kunde utan sto¬
ra olägenheter och våda för samhällsordningen i sitt nuvarande
skick fortfara. Klandret träffade företrädes\is 3 och 14 §§• så¬
som de vigtigaste. Doctor Broman granskade i sin sakrika och
omfattande motion den sednare §. på ett sätt, som gjorde andra
åtgärder öfverflödiga. För min del ansåg jag den ytliga åsigt om
fattigvårdens väsende, som ligger till grund för 3 §. och deraf
härledda förändring i hvad äldre författningar om fattigvården jem¬
te Kyrkolagen föreskrifva, förflytta denna christeliga angelägenhet
från sitt rätta territorium till ett främmande och förvandla fat¬
tigvården från ett barmhertighetsverk till en polisangelägen¬
het. Jag uttalade i min motion denna öfvertygelse och väck¬
te i sammanhang dermed ett förslag af enahanda syftning med
det af Doctor Broman nu, såsom amendement vid Utskottets
Betänkande, framlagda, hvilket sednare jag således icke annat kan,
än för min del understödja. Jag bör härvid först anmärka, att frå¬
gan icke är om en förmån eller företrädesrätt för Presten, utan
om en med hans embete nära och oskiljaktigt förenad skyldighet.
Inom detta område är mer än i de liesta andra, en continuitet i
förvaltningen af stor vigt. Vid ledningen af fattigvårdsärender, om
den skall motsvara behofvet, förutsättes en noggrann och fullstän¬
dig personlig bekantskap med de fattiges vilkor och förhållanden,
hvilken Presten genom arten af sin ernbetsverksamhet och sin ställ¬
ning inom communen framför alla andra måste förvärfva sig, men
hvilken icke lärer kunna väntas af en på ambulatorisk fot satt
och af ett tillfälligt val beroende Communal-myndighet. Man sä¬
ger, att denna uteslutande förpligtelse för en Församlings Pastor
att leda fattigvårdsärender är ett intrång i de öfrigas rätt, samt
att detta åliggande bör knnna genom fritt val öfverlemnas ål hvem
som helst. Jag inser icke, om man vill conseqvent genomföra
denna argumentation, hvarföre det icke äfvensåväl kan öfverlåtas
åt samma fria val att bestämma, om Presten, eller någon annan,
på hvilken ögonblickets förtroende faller, skall från predikstolen
Den 12 Augut (i. 255
förkunna Evangelii heliga sanningar. Man synes frukta, att ge¬
nom detta öfverinseende öfver fattigvården, hvilket af ålder, un¬
der de förändringar fattigvården tid efter annan undergått, till¬
kommit Församlingarnes Lärare, ett förmanskap och dermed före¬
nadt inflytande, hvilka man önskade i alla rigtningar beröfva em-
betet, skulle tillerkännas Presterskapet; men man bar icke efter-
sinnat, att Pastor, i följe af författningarna, är ständig Ordföran¬
de i Skolstyrelsen, oaktadt denna Direction oftast utgöres af män
vida öfver honom i samhällsställning. Man har likväl icke för¬
nummit, att denna åt hans kall anförtrodda rättighet och förbin¬
delse medfört några olägenheter. Presten blir alltid, äfven om
författningarna utesluta honom från ett förmanskap, som borde
vara oskiljaktigt från lärare-embetet, de fattiges rätta målsman och
den verkliga medelpunkten för en väl ordnad fattigvårds-stvrelse,
som gör anspråk på att vara något högre, än en polismyndighet.
Jag skiljer likväl från ledningen af fattigvårdsärenderna den com-
munala befattningen med fattigvårdens medel ooh tillgångar. Må
derföre förvaltningen af fattigcassorna och andra till fattigvården
hörande medel öfverlemnas åt särskilda af Församlingarna eller
Fattigvårds-Styrelserna utsedda Administratörer, hvilka efter Sty¬
relsens anordning besörja utbetalningarna, och under Landshöf-
dinge-Embetets och Consistorii öfverinseende derföre redovisa i
laglig ordning.
Prosten Traneus: Det ämne, som i detta moment af hand¬
las, är det vigtigaste för Presten uti hela Stadgan; ja så vigtigt,
att jag vågar utbedja mig Högv. Ståndets öfverseende, då jag
yttrar mig härom \ idlöftigare, än jag eljest plägar göra, när jag
anser min pligt fordra att tala.
Här är fråga om en grundsats af största inflytande på Pre-
stens utöfning af sitt höga kall, att vara den återlösta hjor¬
dens herde. Här är fråga, huru han skall uppfylla detta kall, i
afseende på de pligter honom åligga mot de fattige; huru han,
då olika pligter strida mot hvarandra, bör förhålla sig;hvilka plig¬
ter han bör anse. såsom vigtigast, själavården eller fattigvården.
2Ö0 Den 12 Augusti.
såsom en polis-anstalt. Låtom oss undersöka, i kärlek till san¬
ningen och lyste af dess ljus.
Man påminner om Kyrkolag och Embetsed; man åberopar
Religionens bud om menniskokärleken, om ömhet mot den fattige
och lidande; allt i ändamål att bevisa, det Kyrkoherde bör vara
Ordförande i en Fattigvård, sådan nuvarande tids behof fordrar.
Huru lyder Presteden? ”De fattige skall jag uti ingen ting be-
”svära, men efter yttersta förmåga biträda, råda och hjelpa.”
Kan ej detta uppfyllas, utan att vara Ordförande i en Fattigvård?
Huru skall då den unge Presten, som aflägger denna ed, kunna
uppfylla den ? Kan det ej ske förr än han blir Kyrkoherde och
Ordförande i Fattigvården? Om han ej blir Kyrkoherde, bety¬
der då eden intet för honom? Jag kan ej förmoda annat, än att
hvar ock en inser, att uti eden är fråga om det deltagande för
alla fattiga, äfven de, som ej komma fattigvården till last, hvilket
upprinner af den kärlek till nästan, hvilken är en frukt af kärle¬
ken till Gud, och som bör finnas hos alla christna, men mest hos
sändebuden i Christi stad. — Och hvaraf kommer, att, om den¬
na pligt att vara Ordförande, nämnes ej något uti Kyrkoher¬
dens embetsed, der det dock egentligen borde funnits, om or¬
den haft närmaré afseende på den legala fattigvården. Beträffande
Kyrkolagen innehåller dess föreskrift i detta afseende blott dessa
ord i 24 Cap. 24 §.: ”Kyrkoherden skall ock tillse, att de hus-
”arme och tiggare i hans socken ej lemnäs oförsörjde, ej eller nå-
”got olofligt tiggeri, emot tiggare-ordningen, i socknen tillätes” och
likaledes i 28 Cap. 4 §.: ”Kyrkoherdarne i alla församlingar skola
”också med flere som vederbör noga tillse, att de penningar,
”sorn till de husfattige samlas, rättrådeligen utdelte blifva, åt dem
”mest och förnämligast som bäst behöfva och äro de eländiga¬
ste.” Hvarken bokstaf eller anda i dessa ord innehålla något,
sorn antyder ett Ordförandeskap uti den nya tidens Polis-fattig¬
vård. Det är endast den christliga fattigvården, den på christlig
grund uppväxta fattigvården, ej den på Tingsrätts och Kongl,
Maj:ts
Ben 12 Jugusii. 53?
Maj:ts Befallningshafvande® utslag beroende, som har ålägges
Pastor.
Detta om Kyrkolag och Embetsed; hvad säger nu Guds Ord?
Der finnes ej det ringaste reglementerande, utan blott allmänna
fordringar på kärlek lill nästan och barmhertighet mot nödlidande,
ställde i högre mån på församlingens herdar, än på andre, lill
och med tvärtom: den andliga vården skiljes bestämdt från be¬
styret med en vidloftigare fattigvård. Man vet att den första för¬
samlingen missförstod Jesu lära om den broderliga kärleken ända
derhän, att den införde egendoms gemensamhet. Det var Cn
commnnism på christlig grund, himmelsvidt skiljd från våra då-
gars communism, som med lagens tvång vill införa en yttre jem-
likhet, byggd af en, genom känslosvallet uppeggad, inbillning och
saknande trons och kärlekens djupa och sanna grundi Men föd¬
samlingen fick plikta för sitt misstag genom det snart allmänna
armod, hvari den försänktes. Bekymren och mödorne ökades och
medtogo Apostlarnes, angelägnare omsorger tillhörande, tid, så att
de afsade sig denna närmare vård om dé fattige (Ap. G. 6: 2—6),
och vid ett sammankalladt möte med lärjungarne (den första soc¬
kenstämma, som omtalas) utvaldes 7 män, kändn för ärlighet,
klokhet och ett af Andan helgadt nit (den första Fattig-Committé,
med Stephanus till Ordförande) till detta ärende: men sjelfve
"ville de akta på bönen och att förkunna Guds Ord.” Men mån¬
ne Apostlarne derföre åsidosatte att vårda de fattige? Ingalunda;
vi finne i Nya Testamentet mångå exempel på motsatsen. Men
då de fattigas vård krafde tid och möda, söm tillhörde heligare
värf, lemnade de dess utförligare ordnande till försämlingens full¬
mäktige. Jag tror det härigenom fullkomligen vara bevisadt, att
den omständligare fattigvården icke bör tillhöra själasörjaren.
Men, säger man vidare, är icke Pastor Ordförande, så kan han in¬
genting uträtta. Jag äröfvertygad om motsatsen. Invändningen beror
tydligen på ett för högt begrepp om en Ordförandes makt. Han skall
föra ordet d. ä. leda öfverläggningarne att de hålla sig vid ämnet,
Bögv. Presle-Stundets Prot. 1848. 9:de Bandt 17
SAS Den Ii Ju g ui ti.
hålla ordning, vid tvister vara en opartisk medlare. Men man
är ofta van, att en Ordförande söker genomdrifva sin vilja, myn¬
digt afklipper inkast, gynnar den ene, näpser den andra; korte¬
ligen, man ser ofta, att en Ordförande anser sig för factotum, le-
damöterne som stumma bisittare och ja-män. Hade han sådan
rättighet, och vöre menighetens fullmäktige så dumma; då vore
visst nödigt att Kyrkoherden vore Ordförande och enrådande;
emedan eljest allt ordnande i hvad ämne som helst, således ock
fattigvård, skulle misslyckas. Men så tölpige äro ej landtmännen,
ej en gång simpla bönder. Våra Riksdagshandlingar vittna der¬
om alltför mycket. Vill Ordföranden alltså öfva maktspråk, mö¬
ter han ofta motstånd, ända till tvist vid domstolen; segrar han
i Bestyrelsen, ådrar iian sig missnöje, än hemligt, än uppenbart,
ofta rättvist. Hvad obehag uppstår ej häraf? Hvad hinder för
hans egentliga kall? Ar han deremot blott Ledamot i Bestyrelsen,
så är han der just såsom de fattiges målsman; och dä kan in¬
gen billig man förtörnas öfver hans nit för deras väl. Talar han
med värma; det är sin pligt han fullgör: han får ej vara
partisk; och då hans språk är sanningens, eldadt af kärle¬
ken till deri lidande nästan, skall han vinna gehör i de mesta
fall, genom denna sanningens och kärlekens förenade makt.
Ytterligare invändes, att om Pastor är likgiltig, kan han all¬
deles undandraga sig fattigvården, om han ej är Ordförande. —
Sannt är att han i detta fall nödvändigt måste deltaga i förhand-
lingarne; men månne detta mäste gjuter lif i den liknöjde och
oförmögne? Likasom det gifs tilftagsna Pastorer, som ville miss¬
bruka sin plats som Ordförande till maktspråk; gifves det ock
svaga Pastorer, som endast skulle fylla sin Ordförandestol med
kroppen, men låta verksammare leda sig och ärenderne, embetet
till föga heder. Besinne man ock, att många blifva befordrade
till Pastorat först vid 50 å 60 år, ovana vid communal-bestyr,
särdeles dessa. Det är ju förmånligare så väl för fattigvården,
som dem, att de icke tvingas till ett för dem främmande bestyr,
det de alldeles icke äro vuxne.
I>#n 12 Augusti. 25f
Ån värre, (menar man) ”Fattigstyrelsen kunde samlas, utan
att Pastor får veta derom.” — Detta vill säga, att den kunde
samlas, utan att Ledamöterne kallas; ty vi yrke ju att Pastor skall
vara Ledamot. Jag vägar fråga, om detta är möjligt? En sådan
sammankomst, utan laglig kallelse, vore ju utan laglig kraft och
verkan. — ”Men sammankomsten kan utsättas på tid, då han är
hindrad.” — Det är möjligt; men, om han har aktning, om han
har verkligen vigtiga skäl för sin önskan att just den gången del¬
taga i öfverläggningen, och anmäler dem, skulle jag hoppas* att
derpå afseende göres; och i alla fall står honom det skriftliga
föredraget öppet. Skulle han ej den gången segra* har han dock
fullgjort sin pligt, och kan vara lugn. Men jag beder att få till-
lägga, att just dessa, vid hvarje större fattigvård allt oftare inträf¬
fande, strider mellan Pastors rent presterliga och de communala
pligterne, göra det alldeles omöjligt för honom att vara Ordfö¬
rande i en större fattigvård. Redan finnas församlingar i Bohus
Lån, der pauperismen så utbredt sig, att i vanliga år hvar 8:de el¬
ler 9:de person är antecknad till understöd; och än värre lär det
vara på vissa andra ställen, så att fattigpersonalen uppgår till iOOO
personer och mer. Är Pastor Ordförande, får han ej blott att
göra med sammankomster, der han nödgas närvara vid hvarje, utan
man anlitar honom vid allt: fördelningar, anordningar, ändringar,
klagomål etc. etc., så att vissa tider af året tvingas han åsidosätta
hela sin presterliga verksamhet, för att egna sig åt fattigförsörjnin¬
gen. Huru går det då med Prestedens helgd, Kyrkolagens bud,
Ordets föreskrifter* och— efterföljandet af Apostlarnas föresyn?
Hvarmed skall han lugna sitt oroliga samvete, som förebrår, att
han mera söker stilla sina åhörares lekamliga, än deras andeliga
hunger? Vi ha sett oss i dagblad och allvarsamma tidskrifter på
spe kallas Pastorats-herrar, och afmålas såsom de der mera älska¬
de de embetet pålagde verldsliga bestyren, än de andliga pligterna;
att häraf uppkommit den allmänt öfverklagade kallsinnigheten hos
åhörare — att jag må välja det mildaste ordet — mot sina Kyr¬
koherdar, hvilka kastade det rent presterliga på gamla torftiga Corn-
JCfl Bni /* Augvii.
ministrars och unga Adjuncters skuldror; att desse derföre vore att
betrakta såsom Herrans egentliga sändebud till församlingen att
förkunna Evangelium; man bar hört på oss tillämpas hemska mål¬
ningar, uti det profetiska ordet, på falske herdar o. s. v. Kanske
är förhållandet sådant, ty värr! understundom. Desto angelägnare
vare det oss då, att med nit omfatta det andliga i vårt kall, för
att icke gifva lastarenom rum, under det för Herrans skull vi äre
all mensklig ordning undergifne, och således uppfylla med trohet,
efter den förmåga vi undfått, de medborgliga pligter oss åläggas.
Men onödigtvis böra vi ej öka de redan nu nog många och vigtiga
timliga bestyren. Särskildt börjag anmäla, att med denna åsigt instäm¬
mer en stor del af mina committenter, som vänskapligt uppmanat mig
att söka freda embetet för främmande uppdrag. Jag vågar ännu
göra ett tillägg. När pastoratet är vidsträckt och består af flera,
4 å 5 socknar, känner ej Pastor de fattige i de aflägsnare trak-
terne, och har derföre mera pro forma varit Ordförande. Com-
ministern eiler Capellpredikanlen har då varit i lians ställe, och do
fattige ha vändt sig till desse, och derigenom sluppit gå 4 till 8
mil. Om Pastor åter skulle blifva Ordförande, med alla de nya om¬
ständigheter att iakttaga, som nuvarande förhållanden kräfva; huru
•kulle det då gå till i sådana pastorat? Både i skärgårdar och
bergsbyggder inträffa sådana bändeleer.
Man tror att menigheterne ej kunna ordna 'sin fattigvård utan
Pastors biträde.’’ Visserligen; derföre bör han ock vara Bestyrel»
sens Ledamot. Men Svenska allmogen är redan i allmänhet så
bildad och öfvad i communala värf, alt den reder sig i alla enk¬
lare ärenden; och i svårare fall lärer en välsinnad Pastor ej un¬
dandraga sitt biträde i hvad möjligt. Bland Böndernas Riksdags¬
män äro goda ämnen för fattigvårdens bestyrande. I Bohus Län
är redan från flere år tillbaka, på flere ställen, fattigvården med
godt besked besörjd af Bönder, utan vidare tillgörande af Pastor
än med råd, upplysningar och cassaförvaltningen.
’’Det är en förödmjukelse för Pastor, att blott vara Ledamot,
då till och med en Boude kan vara Ordförande.” Enligt milt om*
X»*n t$ AufMtti. tSl
döme Sr anmärkningen mera förödmjukande, än föremålet för den¬
samma. Eller är det förödmjukande för en viss Excellens att vara
Ledamot i en Fattig Direction, der Pastor är Ordförande? Jag ön¬
skar att anmärkningen aldrig blifvit gjord.
Vigtigare är den anmärkningen, ”att, genom Pastors upphö¬
rande att vara sjelfskrifven Ordförande, upphör ock all högre con-
troll öfver fattigmedlens användande, hvilken hittills tillkommit Vi-
sitatorerne,” om den vore mer än skenbart grundad. Först bör
jag göra den motanmärkning, att den contioll öfver fattigmedlen,
som vid visitationer utöfvats, varit mycket löslig, i anseende lill
tidens knapphet och de förekommande målens mängd; så framt ej
Visitators nppmärKsamhet i förväg blifvit fästad vid någon känd
oordning. Sedan nödgas jag bekänna, att jag af författningarna ej
kan inhemta, att fattigvården i allmänhet hörer under Stiftstyrelsen,
ulan under Landlregeringen, hvarföre ock besvär i sådana mål af-
göras hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande. Vidare och då Kyr¬
kolagen bjuder, alt alla skola sig vid visitationen infinna, och då
Utskottet föreslår, att Pastor å embelets vägnar skall vara Ledamot
i Fattig-Stvrelsen, så är klart, att Visitator kan af honom foidra
redogörelse i allmänhet för fattigvårdens hnndhafvande, och finnér
då Pastor eller Visitator något alt emot densamma anmärka, böra
de närv arande {Ledamöterna sig deröfver förklara. Denna förklaring
eller vägran att den lemna antecknas i Visitations-protukollet till
vidare laglig behandling. Dessutom finnas flerestädes fromma Stif¬
telser, som enligt Stiflames vilja äro ställde under Pastors med fle-
res tillsyn, och blifva oberoende af allmänna fattigvården. Skulle
så olyckligt hända, och exempel derpå saknas, tyvärr! icke, alt, oak¬
tadt den revision och controll 13 §. föreskrifver,| Fattigcassas me¬
del skingtas, är ju Pastor såsom Styrelsens Ledamot derföre i an¬
svar, om han ej mot förskingringen eller missbruket sig reserverat
och olagligheten anmält. Skulle församlingen sjelf vara nog obe¬
tänksam att gynna förskingring af egande och besparade tillgångar,
får den sjelf en gång återskaffa det skingrade, ty för alltid kan ej
att så uppenbart våld döljas. Jag medger likväl, att jag önskat i
£63 lien lt Augus ti.
13 §. en föreskrift om insändande till Kongl. Maj:ts Befallnings»
hafvande af en årlig summarisk redogörelse öfver fattigvårdens och
tillgångarnes ställning.
Häruti instämde Doctor Lyth och Prosten Carlander.
Prosten Osterman: Den siste Talaren, Prosten Traneus, har
i hufvudsaken uttalat mina åsigter i detta ämne, och jag kan
derföre fatta mig i korthet. Jag erkänner visserligen det nit och
den värme för en förment god sak, som lifva de Talare, hvilka
yrkat, att Kyrkoherden bör vara sjelfskrifven Ordförande i Fattig-
vårds-Styrelsen. Men jag kan likväl icke instämma i deras åsigter.
Jag tror, för det första, att en återremiss eller ett beslut i denna
syftning skulle tjena till intet, enär de öfriga Stånden utan tvifvel
lära bifalla Utskottens förslag i denna punkt. Jag tror vidare, att
Presterskapet icke bör, genom envist vidhållande af denna mening,
söka tilltvinga sig en rättighet, den man icke är benägen alt god¬
villigt lemna det. Jag är ock öfvertygad derom, att, om förslaget
godkännes, det i de flesta fall skall inträffa, hvad man önskar,
nemligen att Pastor blir vald till Ordförande i Fattigvårds-Slyrelsen;
och skulle det någonstädes icke inträffa, bör ändå icke vara skäl
till missbelåtenhet. Så som fattigvården nu blifvit reglerad, med¬
förer Ordförandeskapet så många besvärligheter och så många gö¬
romål, att en Pastor väl må skatta sig lycklig att derifrån vara
befriad. Det går väl an att hafva denna befattning i en mindre
församling, ja, äfven en större, om den består blott af en enda
socken. Men pastorater gifvas ju, som bestå af flera, 5 å 6 sock¬
nar, hvilka alla hafva sin särskilda fattigvård och sålunda sin sär¬
skilda Styrelse. Skall en Pastor vara Ordförande i alla dessa Sty¬
relser, hvilka alla hafva sina sammanträden på olika tider, komme
derigenom hans tid och krafter att så tagas i anspråk, att föga
deraf återstår för hans öfriga, lika vigliga göromål. Det är ju då
bättre, att Ordförandeskapet, åtminstone i någon af socknarne, kan
blifva öfverlåtet åt någon annan välkänd person. Jag anser säle»
de» denna §. böra bifallas, men vill icke motsätta mig en redac»
Dt n it Åugutti. 5C3
tionsförändring, emedan den af Utskotten föreslagna redaction icke
Sr särdeles god. Bättre hade väl varit att endast uttrycka, det
Sockenstämma är berättigad att utvälja särskild Ordförande för
Fattigv årds-Styrelsen.
Prosten flJelander yttrade: Den af de sammansatta Utskotten
föreslagna förändringen i 3 §. 2 mom. anser jag förråda ett miss¬
troende till lörsamlingarnes Pastorer, hvartill de i min tanka icke
gjort sig förtjenta. Åberopade mom. i nu gällande Stadga innehål¬
ler nemligen en rättighet (ör Kyrkoherden att såsom Ledamot del¬
taga i Fattigvårds-Styrelsen, ”då han finner sin embetspligt och be-
hofvet det påkalla.” Härigenom måste Kyrkoherden anse sig till¬
räckligt både uppmanad och förpligtad att, så mycket i hans för¬
måga står, bevaka de fattiges rätt och bästa. Jag påstår äfven,
att lian på detta sätt intager en vida lämpligare och fördelaktigare
ställning såsom de fattiges målsman och controllant öfver Fattig-
vårds-Styrelsens åtgöranden, än om honom ålägges skyldigheten att
å embetets vägnar vara ständig Ledamot i denna Styrelse. Den un¬
derordnade plats, han såsom ständig Ledamot skulle intaga, kan icke
väl stå tillsamman med hans maktpåliggande embete, icke heller
medföra det inflytande han såsom Pastor bör utöfva — äfvensom
det å andra sidan blir honom svårt och ofta omöjligt, att närvara
vid Styrelsens sammanträden, i händelse Ordföranden behagar ut¬
satt dem på tider, då Kyrkoherden af andra embetsförrättningar
är hindrad att dem öfvervara. Det bade varit väl, om de sam-
mansalta Utskotten behagat lyssna till flere Motionärers förslag att
skilja Fattigvårds-Styrelsen från Socknenämnden, så väl af detskäl,
att många inom församlingarne kunna befinnas skicklige och be¬
nägne till den ene befattningen utan att vara det till den andra,
som ock derföre, att i denna händelse mindre anledning förefun-
nits att beröfva Kyrkoherden en Ordförandeplats, hvilken honom
af Författningarne tillerkännes så väl i Sockenstämma, som Skol¬
styrelse. — Det klagas visserligen och det icke utan skäl, att
Pastorerne med hvarje år allt mer och mer öfrerhopas med verld*-
2CA D ■»* t) Auguta.
liga befattningar — och Ordförandeplats eller Ledamotskap i Soc|-
nenämnd vore derföre i min tanke en högst olämplig befattning;
men rättigheten äfvensom skyldigheten att bevaka de fattigas bä¬
sta utgör en så väsendtlig del af Kyrkoherdens embete, att den
rätteligen hvarken kan eller bör honom beröfvas. Det behöfves
emellertid ej särdeles stor skarpsinnighet för att finna, att den
Nådiga Förordningen går ut på att lindra Presterskapet från be¬
fattningen med fattigvårdsärender — till hvad båtnad, skall en
icke så aflägsen framtid nogsamt ådagalägga. Men så mycket
jag å ena sidan vill förorda, att Presterskapet måtte befrias från
åtskilliga andra bestyr, hvilka med dess embete icke stå i något
sammanhang, lika litet kan jag å andra sidan medgifva eller med¬
verka dertill, att en af dess hufvudbefattningar blir detsamma
fråntagen. Ur dessa skäl får jag tillstyrka antagandet af det för¬
slag Doctor Broman och Lector Wallman framställt. — Skulle
åter detta icke bifallas, så röstar jag för afslag af Utskottens för¬
slag i denna punkt, emedan jag anser den nu gällande Stadgan
i denna del vara vida bättre, än den af Utskotten föreslagna för¬
ändringen,
Prosten Tellbom: Vigtiga skäl kunna anföras, och sådana
hafva under den nu förda öfverläggningen äfven blifvit anförda för
den åsigt, att Kyrkoherden bör i följd af sitt embete vara ständig
Ordförande i Fattigvårds-Slyrelsen. Någon ytterligare framställning
af dem torde ej vara behöflig inom ett Stånd, hvars Ledamöter,
med några få undantag, under en längre eller kortare tid, hvar och
en inom sin ort, haft det hufvudsakliga bestyret med de fattiges
vård. Jag inskränker mig derföre till att härom yttra, att, ehuru
mödosamt och bekymmersamt detta Ordförandeskap, då det rätt
fullgöres, visserligen är, jag med afseende på de fattiges väl anser
önskligt, att Kyrkoherden vore sjelfskrifven innehafvare af detsam¬
ma. Jag anser dock, då hvarken Kongl. Maj:t eller Utskotten fun¬
nit lämpligt, att Kyrkoherden skall vara sjelfskrifven Ordförande i
Faltigvårds-Slvrelsen, och då anledning icke finnes till det anta¬
Den lt Auf/MtXi. 106
gande, att aSdant nu kunde blifva beslutadt, det till Ingenting
gagna att nu yrka derpå. Men då både Kongl. Maj:t och Utskot¬
ten sålunda ansett Kyrkoherden ej böra i följd af sitt embete haf¬
va den hufuidsakligen ledande befattningen med fattigvården, kan
jag ej firma billigt eller lämpligt, att, såsom Utskotten föreslagit,
honom skulle åläggas att vara ständig Ledamot i Fattigvårds-Sty-
yelsen och alltså hafva ett oafbrutet bestyr med hvar och en de¬
talj af fattigvården. Vid sådant förhållande anser jag nemligen vara
det enda lämpliga, att han innehafver en blott controllerande be¬
fattning med fattigvården, och att han följaktligen, såsom i den
Kongl. Förordningen §. 3 mom. 2 föreskrifves, eger rättighet att
såsom Ledamot deltaga i Fattigvårds-Styrelsen, då han finner sin
embetspligt och behofvet det påkalla. Den af Utskotten föreslagna
föreskriften om Kyrkoherdens valbarhet till Ordförande är säkerli¬
gen icke behöflig. Jag tillstyrker derföre, att det Högv. Ståndet
må afslå Utskottens förslag rörande §. 3 mom. 2 och förklara sig
anse delta moment böra tills vidare förblifva oförändradt, sådant
det i den Kongl. Förordningen befinnes.
Prosten Odelberg: Efter hvad jag noggrannt haft tillfälle att
erfara, mötte förslaget att Pastor skulle, likasom förr, vara sjelf¬
skrifven Ordförande i Fattigvårds-Styrelsen, så mycket motstånd
inom de sammansatta Utskotten, att jag måste öfvergifva all för¬
hoppning om möjligheten af återgång i denna del till det gamla.
Jag ansåg då såsom en vinst för sjelfva saken, om blott så myc¬
ket kunde åstadkommas, som Betänkandet här föreslår. Mig fö¬
refaller nemligen det inflytande på fattigvården, Författningen af
år 1847 tillerkänner Pastor, vara så lösligt och så beroende af
godtycket, att dermed, under vissa omständigheter, platt intet ut¬
rättas. Emedlertid och om, genom Högv. Ståndets beslut, det
hela i ställe för det halfva kan erhållas, vill jag vara den förste
att med min ringa röst dertill bidraga, så mycket mera, som jag,
vid Riksdagens början, tog mig friheten att i motionsväg yrka, det
Den 1Z Augut ti.
Ordförandeskapet i fattigvården borde fortfara att med Kyrkoher-
de-embetet vara förenadt.
Biskop Nibelius: Sedan redan flere Talare uttryckt den tan¬
ka, som i denna fråga äfven är min, så kan jag fatta mig helt
kort. Jag anser det vara enligt med Kyrkolagens anda, om icke
med dess bokstaf, att Pastor skall stå i spetsen för Församlingens
fattigvård. Det embete, han bekläder, är af beskaffenhet att åläg¬
ga honom vården om de fattige såsom en dyr samvetspligt. Upp¬
fyllandet af densamma kan väl medföra mycken möda och mån¬
ga bekymmer; men för dessa svårigheter får han icke afstå der¬
ifrån. Ledningen af Församlingens fattigvård fordrar jag således
för Pastor icke såsom någon rättighet, men såsom en skyldighet.
Man har väl sagt, att denna skyldighet kan han lika väl uppfylla
såsom Ledamot, ja, till och med bättre, har man förment, än om
han vore Ordförande. Jag tror det ej. Ordföranden måste vaka
öfver det hela, honom tillkommer att utsätta dag och tid för Sty¬
relsens sammanträden, leda öfverläggningarne, föredraga ämnena,
utreda förekommande frågor; — att med maktspråk eller efter
individuelt tycke söka inverka på besluten, bör icke här kunna ifrå¬
gakomma. — Min tanka i detta ämne är således enlig med Doctor
Bromans, hvadan jag ock instämmer i det af honom framlagda
förslag till ändring af nu ifrågavarande §.
Prosten Arrhenius'. Jag är förekommen af Prostarne Trane¬
us och Osterman, med hvilka jag mig förenar, tillstyrkande, lika¬
som de, bifall till den af Utskotten föreslagna förändring af nu
ifrågavarande §. Det är dock ett tillägg i redactionen deraf, som
jag anser vara af behofvet påkalladt. Der talas blott om Kyrko-
herden, för hvilken likväl, om Pastoratet består af flere socknar,
det blifver alldeles omöjligt att vara Ledamot i Fattigvårds-Sty-
relserna i dem alla. Jag skulle derföre vilja föreslå den ändring,
att §. kommer att lyda: A landel utgöres denna Styrelse af Sock-
ncnämnden, uli hvilken Kyrkoherden eller, der han icke i socknen bor,
Församlingens Prest etc.
Den 13 Augut ti. 28T
Comminister Schagerberg: Då jag nu af H. H. Erke-Bisko-
pen och Talmannen fått den äran att yttra mig öfver 3:dje punk¬
ten i Lag- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 35, vill jag
göra det i största korthet, nemligen först att jag bifaller förena¬
de Utskottens förslag i denna punkt, och således hufvudsakligen
instämmer i hvad Doctor Sandberg och Prosten Traneus i ämnet
anfört. Likväl får jag äran anmäla några dubier emot den sist¬
nämndes förslag att Presten i Annexan skulle åläggas att för den¬
na commun fullgöra Pastors åliggande att vara Ledamot i Sock-
ne-nämnden, såsonrFattigvårds-Sfyrelse betraktad. Om å ena si¬
dan jag medgifver att det kan blifva en absolut omöjlighet för en
Kyrkoherde att vara Ledamot i fattigvårdsfrågor uti Pastorat om
5 å 6 socknar, ponera med en folkmängd af 12—14 å 17,000 per¬
soner, så hindras å andra sidan Presten i Annexan af Kyrkola¬
gens tydliga föreskrift att uppfylla Pastors kall. Kyrkolagen vet
icke utaf någon annan Prest än Pastor. Vi hafva oräkneliga exem¬
pel derpå att Dom-Capitien hvarken kunna eller vilja medgifva åt
Presten å Annexan rättigheten af de obetydligaste attester. Då
vid denna Riksdag motion blifvit väckt, att Presten inom hvarje
församling skulle få betjena folket med hvarjehanda Pastorala gö¬
romål, hafva Rikets Ständer, och äfven detta Högv. Stånd, fattat
det beslut, att Kyrkoboken hvarken kan, eller bör öfverlemnas
åt Presten i Annexan; och då han icke eger Kyrkoboken, frågas
väl huru han skulle kunna fylla Pastors plats som Ledamot i Fat-
tigvårds-Styrelsen, då så oändligen många frågor uppstå om ål¬
der, frejd och slägtförhållanden m. m. På denna grund får jag
för min de! yrka bifall till Betänkandet.
Domprosten Laurenius: Jag instämmer hufvudsakligen i hvad
Prostarne Traneus och Osterman yttrat. Jag är nemligen fullt öf-
vertygad, att i de aldra flesta fall Kyrkoherden, som genom sin
ställning till församlingen måste bäst vara i tillfälle att känna de
torftigas behof, äfven bäst och ändamålsenligast kan besörja och
förestå fattigvården, således bör vara Ordförande i dess Styrelse;
JM Ben ti Auguta.
men då Kongl. Maj:t i dess sednaste Nådiga Förordning om fat¬
tigvården i riket, äfvensom de öfriga Riks-Stånden vid denna och
föregående Riksdagar ansett, att valet af Ordförande bör vara fritt
och åt communerna öfverlemnadt, förekommer det mig, som skul¬
le grannlagenheten förbjuda Högv. Ståndet att vilja åt Kyrkoher-
darne vindicera en sjelfskrifven rätt tili detta Ordförandeskap. Äro
alla andra öfvertygade om vår umbärlighet i detta fall, lärer den¬
na öfvertygalse icke rubbas genom vår protest deremot; snarare
sker det genom tiden och erfarenheten. Jag skulle således tro,
att ifrågavarande 3:dje § uti den Kongl. Förordningen kan tills
vidare bibehållas sådan den befinnes. Vill man åter antaga Ut¬
skottets förslag, bör näst den sista punkten såsom olämplig utgå.
Häruti instämde Prostarne Lindberg och Ahlstrand.
Professor Fries: Då jag är ställd utom beröring med när¬
varande fråga, var icke min afsigt yttra mig deröfver, utan före¬
nade mig med Doctor Rroman. Men just detta förhållande, att
jag i denna fråga är skiljd från allt annat intresse, än det till sin
princip rigtigaste, så att ingen misstanka kan uppstå om egna
fördelar, gör det nu till en pligt för mig, att uttala min öfverty¬
gelse, att ledningen af fattigvården är en Kyrkoherdes ovilkorliga
pligt, från hvilken han under ingen förevändning får afstå. Flere
Talare hafva tillräckligen ådagalagt de olägenheter och besvär det¬
ta åliggande medför; men då det utgör en vigtig del af en Kyr¬
koherdes kall, bör han icke för sin beqvämlighet undandraga sig
detsamma. Jag yrkar det så mycket mer, som jag med bestämd
visshet känner, att på landsbygden bland allmogen är en allmän
öfvertygelse, hvilken ock Riksdagsmannen Strindlund uttalat, att
denna pligt bör hvarje Pastor åläggas. Minst kan jag gilla det
skäl, att ett beslut i detta syfte af Högv. Ståndet skulle kunna
tydas som maktlystnad; är det ett af Chiistendomen föreskrifvet
bud, får man hvarken dagtinga med sin egen beqvämlighet eller
förneka sin öfvertygelse af undseende för oblida omdömen. Jusi
*f dem, hvilkas omdöme är mera värdt, får Högv. Ståndet den
Dan IS Augutti, tOÖ
svårare förebråelsen, att afstått derifrån för sin egen beqväm¬
lighet.
Hvad den anmärkning angår, som af flere Talare blifvit fram¬
ställd, men ännu icke besvarad, att detta åliggande blir för Pa¬
stor nära omöjligt i större, af flera socknar bestående, Pastorat,
der Pastor icke kan närvara allestädes, får jag svara, att detta är
ett icke ovanligt förhållande vid allt Ordförandeskap; men för så-
dane fall har man valde vice Ordförande — för ordnandet af det
hela inom hvarje Pastorat, är af stor vigt, att ledningen och till¬
synen deraf äro förenade i en enda persons hand. Fattigvården
är Christendomens praktiska del och afsöndrandet af denna fiån
Religionslärarens heliga kall skall sannerligen både för hans em-
betes anseende blifva menligt och för saken till sina följder väl¬
signelselöst. Att en tid, som ej fattar Christendomens anda, öf¬
verallt vill utesluta det religiösa elementet, är lika naturligt, som
vittnande om alltför stor undfallenhet, om Högv. Ståndet deri in¬
stämmer.
Profesaor Agardh: Jag underkänner visserligen icke vigten
af de skäl, som tala för det af Doctor Broman i denna punkt fram¬
lagda förslag till ändring af 1847 års Fattigvårds-Stadga, men man
bör åter å andra sidan hesirina, att fattigvården, ordnad som den
nu är, icke mera blott utgör ett den Christliga barmhertighetens verk,
utan är en legal anstalt, som styres och ordnas efter ganska in¬
vecklade lagar och förordningar, och då härtill kommer att med
fattigvården flerestädes arbetsinrättningar äro förenade, så torde
hos Ordföranden i en sådan anstalt erfordras en praktisk skick¬
lighet, som icke alltid åtföljer innehafvaren af det presterliga kal¬
let. 1 likhet med flera föregående Talare anser jag Pastor alltid
böra ega sin andel i Fattigvårds-Styrelsen, och detta, icke såsom
någon honom tillerkänd rättighet, utan såsom en hans embete åt¬
följande skyldighet. Denna delaktighet tillerkänner honom ock
Utskottens förslag, hvarföre jag äfven med min röst detsamma bi¬
träder. Lika med Domprosten Laurenius tror jag likväl den re-
270 ben Ii Auguut.
dactionsförändring vara erforderlig, att meningen näst den sista
helt och hållet uteslutes såsom obehöflig och innehållande endast
ett upprepande af det förut sagda, och skulle i dess ställe vilja
föreslå det tillägg, att Kyrkoherde, derest han till Ordförande val¬
des, icke finge ett sådant förtroende sig afsäga.
Prosten Schram: De manga och olika opinioner och förslag,
rörande denna paragraf, hvilka, såsom mig synes, omöjliga att till
ett helt resultat och en enda föreskrift sammanjemkas, under den
långa öfverläggningen härom redan blifvit i Högv. Ståndet uttala¬
de, hafva ytterligare styrkt mig i den öfvertygelse, att åt denna
§., sådan den i Kongl. Stadgan om fattigförsörjningen ännu fin¬
nes, föga eller intet för närvarande är att göra. Att åter, genom
en återremiss eller äfven genom Högv. Ståndets beslut, kunna ut¬
verka den ändring och ordalydelse, som Doctor Broman föresla¬
git och hvilken äfven jag anser vara den rätta samt eljest gerna
ville tillstyrka, dertill vågar jag försäkra, efter den erfarenhet jag
vann under discussionerne härom i Utskottens plenum, att alls
ingen utsigt ännu finnes, förr än erfarenheten af den nya och hit¬
tills så litet pröfvade Författningen hunnit sjelfkrafdt stadga en all¬
männare opinion i landet om nödvändigheten af den yrkade förän¬
dringen, angående Pastorernas Ordförandeskap i Fattigvårds-Sty-
relserna. Heldre således, än jag bifaller det palliativ i detta af¬
seende, som Utskottenas förslag innehåller, och hvaraf synbarligen
ingen egentlig nytta lärer följa, afslår jag detsamma, och hemstäl¬
ler, på de goda skäl af andra Talare här redan äro anförda, att
Högv. Ståndet jemväl ville nu sitt ogillande af förslaget tillkänna¬
gifva, på det att nuvarande stadgande i denna punkt, så väl som
i de öfriga måtte varda titl efterrättelse tills vidare qvarstående.
Biskop Hedrén: Discussionen skall jag ej särdeles förlänga,
blott med några ord uttala min mening. Fattigvården i ett christ-
ligt samhälle anser jag böra hvila på Christendomens grund och
vara ett af de främsta föremålen för Kyrkans verksamhet. Att
'Dtn 13 Augusti. 271
anse den endast såsom en verldslig anstalt, vore efter mitt för¬
menande att flytta den ut på orätt grund. Utur denna åsigt föl¬
jer lätt svaret på den fråga: hvilka äro då de, som i första hand
äro pligtiga att vårda denna angelägenhet? — Nemligen desam¬
ma, som i alla andra afseenden hafva Församlingens andliga an¬
gelägenheter sig ombetrodde och af embetsppgt måste vaka öfver
allt, som kan bidraga till det christliga troslifvets näring. Detta
tänkesätt sammanfaller just med syftningen af Doctor Bromans för¬
slag. Jag kan således icke annat än detsamma godkänna; —men
jag finner likväl, att det icke ännu skall mötas af ett allmännare
deltagande. Detta Ordförandeskap, som snarare må anses för en
börda, än en fördel, skall måhända ock säkerligen missunnas af
mången. Yrkandet derpå skall uttydas såsom ett begär efter in¬
flytande och maktutöfning, eller såsom ett missnöjets uttryck öf¬
ver en förlorad förmån. Jag tror derföre tiden icke vara nu in¬
ne att söka göra denna fordran gällande, utan att den tidpunkt
bör afvaktas, då opinionen sjelf, af erfarenheten ledd, som jag
förmodar, söker en återgång till det förskjutna gamla. Hvad Ut¬
skotten åter föreslå, är en halfhet, uti hvilken jag finner intet
företräde framför hvad 1847 års Fattigvårds-Stadga i detta afse¬
ende innehåller. Af dessa skäl instämmer jag med Prosten Fors¬
sell och, med afslag å Utskottens förslag, tror jag bast vara att
vidhålla nu gällande Författning.
Prosten Carlander: Dels emedan jag ej tilltror mig kunna
underskrifva den compliment, hvilken den tredje Talaren i detta
ämne gjort 1847 års Fattigvårds-Förordning, dess författare och
utfärdare, ”att den tillkommit på sidan om förnuft och förstånd
och hvad kännedom af landets förhållande fordrar’’; dels emedan
jag anser nämnda Förordning vara alltför ny, för att kunna be¬
döma dess verkningar, afslår jag med min ringa röst närvarande
förslag, likasom jag ock i denna syftning redan instämt med Pro¬
sten Forssell. Beträffande denna 3:e §. och det deltagande i Fat-
tigvårds-Styrelsen, densamma tillägger Församlingens kyrkoherde,
JtS t>in IS Auguut.
anser jag redactionen deraf i 1847 års Författning fullt tillfreds¬
ställande. Der Pastor är, hvad han bör vara, församlingens rät¬
te själasörjare, der blifver han ock de fattiges målsman. Gerna
bevakar han i Sockennämnden de nödställdes rätt, och hans ord
och hans råd skola säkerligen der vinna allt tillbörligt afseende,
dä man finnér honom handla, icke i följd af yttre lagbud, utan
manad af den inre känslan för sitt kall. Jag tror att han så skall
uträtta mera till de fattiges gagn, än om han i Fattigvårds-Sty-
relsen skulle vara tvungen att sitta, vare sig såsom Ordförande
eller Ledamot. Skulle församlingens val kalla honom till en så¬
dan plats, blir förhållandet annorlunda, — det är då ett uttryck
af förtroende, såsom det bör vara i denna, likasom i andra com-
munala angelägenheter, och som hvarje rättskalTens och god Pa¬
stor nog lärer, utan föreskrift derom, oftare få emottaga, än mot¬
satsen skulle inträffa.
Häruti instämde Prosten Berg samt Comministrarne Hallén
och Schagerberg.
Biskop Holmström: Då jag redan instämt med Doctor Björk¬
man och icke eller är obenägen för den inskränkning i hans för¬
slag, som Doctor Broman framställt, beder jag att blott slutligen
få tillägga och i protokollet förvara den enskilda åsigt, att de svå¬
raste olägenheterna af den sednaste Kongl. Fattigvårds-Stadgan
uppkommit deraf, att Sockennämnden blifvit gjord till Fattigvårds¬
styrelse, ty deraf har för mången Pastor hinder uppstått att åta¬
ga sig Ordförandeskapet i den sednare, enär dermed så många
heterogena bestyr, tillhöriga den förra, måste förbindas. Lättaste
ändringen vore, efter min tanka, den som en Reservant föresla¬
git, nemligen att det skall i Nåder förklaras att Fattigvärds-Styrel-
sen skall särskildt väljas ä Socknestämma. I sådant fall vore det
icke gerna tänkbart, att icke Pastor öfverallt, der han icke vore
dertill alldeles oförmögen, blefve vald till Ordförande. I likhet
med Biskop Hedrén fruktar jag visst, att föga utsigt är, att vin¬
na
flen li Augusti. 326
na någon förändring uti en så nyligen utfärdad Kongl. Författning,
men det torde dock vara Preste-Ståndets pligt att uttala en opi¬
nion och Presterskapets icke rättighet, utan skyldighet, att draga
hufvud-omsorgen om de fattigas christliga vård.
Discussionen förklarades härmed slutad, hvarefter //. H. Er¬
ke-Biskopen och Talmannen gjorde proposition å bifall till Utskot¬
tens förslag, och som med ett allmännare Nej blef besvarad.
Då meningarne härefter hördes delade emellan afslag och an¬
tagandet derjemte af Doctor Bromans förslag till förändrad lydel¬
se af berörde 3:e §. samt votering begärdes, så blef följande vo-
terings-proposition uppsatt och godkänd:
Den, som afslår Utskottens förslag till förändrad lydelse af
3:e §. i Kongl. Förordningen om fattigvården i riket den 27 Maj
1847, röstar Ja; den det ej vill, röstar Nej. Vinner Nej, häf¬
ver Ståndet beslutat att, med afslag å Utskottens förslag, för sin
del antaga följande lydelse af berörda §.:
Inom hvarje fattigvårds-samhälle skall finnas en Fattigvårds¬
styrelse. A landet utgöres denna Styrelse af Sockne-nämnden,
uti hvilken Kyrkoherden, eller den hans ställe företräder, skall,
å embetes vägnar, såsom Ordförande deltaga vid behandling af
de frågor,1'som tillhöra fattigvården. För stad utses sådan Sty¬
relse i den ordning, hvarom antingen redan kan vara bestämdt,
eller kan öfverenskommas, eller framdeles kan blifva föreskrifvet.
Voteringen utföll med 22 Ja och il Nej, och hade Ståndet
sålunda fattat beslut, som Ja-propositionen innehåller.
Häremot reserverade sig Biskop Nibelius och Prosten Ljung¬
dahl.
Högö. Preste-St. Prot. 1848. 9:de Bandet.
18
264 Den 12 Augustt.
Föredragningen af Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekono-
Utskottens Betänkande N:o 35 afbröts härmed, för att i eftermid¬
dagens Plenum fortsättas.
Ståndet åtskiljdes kl. J 3 e. m.
Ut supra
in fidem
Gustaf Törnstrand.
Den 12 Augusti 1848.
Plenum kl. } 6 e. m.
S L
Föredrogs och lades till handlingarne Expeditions-Utskoltels
Memorial N:o 14, till Hederv. Bonde-Ståndet, i anledning af dess
återremiss af Memorialet N:o 11.
S. 2.
Föredrogos Expeditions-Utskottets Memorial N:o 15, till Högv.
Preste-Ståndet, i anledning af dess återremiss af skrifvelse-förslaget
N:o 143, samt Förslaget N:o 11 till §. i Riksdagsbeslutet; och
beslöt Ståndet att låta härvid bero, samt godkände i följe deraf
berörda tvänne förslag.
Den 12 A nij us t i. £65
§. 3.
Föredrogs och lades til! handlingarne Förstärkta Constitu-
tions-Utskottets Memorial N:o 33, med berättelse angående för¬
loppet af verkställda omröstningar inom Förstärkta Constitutions-
Utskottet.
§. 4.
Fortsattes föredragningen af Lag- och Ekonomi-Utskottens Be¬
tänkande N:o 3-5, i anledning af väckta frågor om upphäfvande af
eller ändringar och tillägg uti de angående fattigvården i riket
gällande bestämmelser.
Härvid begärde Doctor Broman ordet och yttrade: Jag ah-
håller att få fästa Högv. Ståndets uppmärksamhet på den Utskot¬
tets förevarande Betänkande vidfogade reservation af Hr von Ho¬
henhausen, i hvilken han föreslagit ett tillägg i Kongl. Maj:ts Nå¬
diga Förordning af 1847, angående fattigvården, innehållande stad¬
gande om skyldighet för anhörige i rätt upp- och nedstigande ted,
all i mån af behof å ena, och förmåga å andra sidan, bidraga lill
Iwarandras försörjning lill det belopp och efter de grunder, som i sam¬
hällets Fattigvårds-reglemente i allmänhet äro bestämda. Utskottet
har bortresonnerat detta tillägg, och jag skulle äfven för min del
hafva af hjertat önskat kunna göra detsamma, emedan det före¬
faller svårt att nödgas erkänna och bevittna, det verkligheten vi¬
sat, att den christliga kärleken, som i dessa förhållanden borde
visa sig starkast, ofta synes förkolnad. Få församlingar torde
ock finnas, der erfarenheten ej visat, att barn icke kunnat för¬
mås att vårda sig om sina gamla, orkeslösa föräldrar. Detta sorg¬
liga förhållande gör, att det är af vigt för communerna att den¬
na naturliga pligt äfven finnes uttryckt i ett bestämdt lagbud. Det
kan stundom vara lätt nog för en församling att åstadkomma un¬
derhåll åt dylika behöfvande; men den deltagande omvårdnad,
som endast kan vinnas genom intagande i den vårdandes hus, är
ofta omöjlig att bereda hos oskylda, hvilka finnas dertill obenäg*
206 Den H Augusti.
na just emedan de känna att anhöriga finnas, för hvilka det bor¬
de vara en tillfredsställelse, likasom det är en samvetspligt att
lemna den. På dessa grunder hemställer jag, om ej Högv. Stån¬
det skulle i början af 5:te §. af Kongl. Förordningen 1847 vilja
besluta införandet af det af Hr von Hohenhausen föreslagna til¬
lägget.
Häruti instämde Prostarne Carlander och Lindbert/, Biskop
Hedren och Domprosten Laurenius.
Prosten Odelbertj: Inom de sammansatta Utskotten uppstod
verkligen fråga om skyldighet för anhörige i rätt upp- och ned¬
stigande led att försörja hvarandra. Slutligen trodde man sig, för
att undvika olägenheten af att antingen stadga för mycket eller
för litet, höra låta hero vid hvad sista momentet i 4:de §:u af
Kongl. Förordningen den 25 Maj 1847 i förevarande afseende an¬
tyder. Likväl, och som nu blifvit upplyst, att uttrycklig lag om
dylik försörjningspligt verkligen af behofvet påkallas, instämmer
jag med Doctor Broman, samt anhåller att Högv. Ståndet täck¬
tes besluta ett sådant tillägg i början af 5:te §. uti gällande Fat-
tigvårds-Förordning, som Hr Landshöfdingen von Hohenhausen
uti sin reservation velat hafva intaget i 1 §.
Prosten Osterman: Jag medgifver visserligen, att Doctor Bro¬
mans mening synes hafva skäl för sig. Men jag tror likväl att
ett stadgande derom ej bör inflyta. Oakladt såväl Committerade
för fattigvårds-ärenderna som 1840 års Ständer beslutat, att detta
tillägg skulle ingå, så har Kongl. Maj:t likväl icke i sin Nådiga
Stadga funnit godt intaga detsamma, och är jag öfvertygad, att
Kongl. Maj.-t äfven nu skulle handla på samma sätt. Jag tror äf¬
ven, att detta grundar sig på goda skäl; emedan, efter min me¬
ning, denna fråga icke hörer till den ekonomiska, utan den civila
lagstiftningen. Visserligen finnes härom i den sednare intet stad¬
gadt. Men jag har af juridiskt bildade män hört sägas, att, om
en dylik fråga skulle dragas under domstol, de ej skulle tveka
att ålägga barnet ifrågavarande vård. Jag påminner mig äfven en
Den 12 Atty us ti. 267
tvist, sorn af Högsta Domstolen blifvit afgjord sålunda, att sonen
förklarades skyldig att underhålla sina fattiga föräldrar. Detta stad¬
gande synes sålunda ej behöfligt; svårt och äf\enty iligt är det
äfven att i lag införa dylika speciella bestämmelser; ty häraf skul¬
le följa, att andra nära anförvandter, såsom syskon, fiitogos; ut¬
sträckte man deremot åter skyldigheten till dem, så kunde lätt
orättvisa uppkomma. Jag anser det sålunda olämpligt, att i detta
lagstadgande uppdraga alltför skarpa gränslinier, och finnér den
antydan fullkomligt tillräcklig, som i -i §. af den Kongl. Förord¬
ningen al 1847 finnes, der det heter: Fattigvårds-Styrelsen skall afse,
ej mindre — — än den ansvarighet för behofvels af hjelpande, hvar¬
till anhörige elter andra cnskilte personer kunna förbindas; oell der
man synes hafva tagit deras skyldighet tillräckligt i anspråk.
Häruti instämde Prostarne ISerg och Melander.
Biskop Holmström: Sedan Högv. Ståndet på förmiddagen
med en större pluralitet afslagit den för Presterskapet egentligen
vigtiga princip-frågan om förändring af 3 §. 2 mom. i nu gällan¬
de Fattigvårds-Förordning, och detta förmodligen skett på den grund,
som af Prosten Forssell fullständigast blifvit utvecklad, nemligen
att en så nyligen utfärdad Kongl. Författning borde lemnäs någon
tid att ådagalägga sina verkningar in praxi, så vågar jag hem¬
ställa, om det numera lönar mödan att borttaga tid med discuteran-
de af smärre partiella förslag till omskrifning af vissa andra para¬
grafer. — Hvad det nu föreslagna tillägg till 5:e §. särskildt be¬
träffar, så skulle jag näppeligen tro, att dermed något mera vin¬
nes, än som genom stadgandet i slutet af 4:de §. redan kan åstad¬
kommas.—Tor min del afstyrker jag vördsamt både denna och alla
öfriga af Utskotten föreslagna förändringar af den ännu föga pröf-
vade Författningen, hvars brister vid en annan Riksdag torde be¬
finnas ännu flera, än de nu anmärkta, och med större befogenhet
då torde till rättelses vinnande kunna framställas.
Häruti instämde Professor //. G. Lindgren samt Prostarne
Schram, Forssell och Ljungdahl.
268 D en 12 Augusti.
Doctor Broman'. I fall jag kunde förmoda, att den af Biskop
Holmström nyss yttrade mening skulle blifva Högv. Ståndets ge¬
mensamma tanka, borde jag afstå från allt vidare yttrande i den¬
na fråga. Men då de förändringar, hvilka blifvit föreslagna, äro
af högsta vigt, och de nuvarande stadgandenia skola, om de få
fortfara att vara gällande, medföra olägenheter, de der efter en
längre tid svårligen skola kunna afhjelpas, anser jag rättelser ej
kunna komma för snart för att icke komma för sent. Hvad Pro¬
sten Östermans anförande beträffar, så fruktar jag för min del
icke, att ju Kongl. Majit icke skulle gifva sitt bifall till ett dylikt
stadgande, om fullt skäl derföre finnes. Och hvad den af sam¬
me Talare citerade 1847 års Fattigvårds-Förordnings 4 §. angår,
så talas der visserligen om den ansvarighet, hvartill anhöriga kun¬
na förbindas. Men just i detta kunna ligger svårigheten, ty i Ci¬
villagen finnes härom intet stadgande att stödja sig vid. Jag vär¬
derar den gamla lagstiftningen, som ur christlig synpunkt ej an¬
sett ett dylikt stadgande af nöden; men då man ser de mest upp¬
rörande uppträden och en till omensklighet gränsande liknöjdhet i
detta hänseende, och Prester.s alla förmaningar ingenting kunna
verka på obarmhertiga barn, då anser jag det verkligen hårdt att
att ej hafva ett positivt lagrum, medelst hvilket dylika vanbördin-
gar kunna öfvertygas, att trotset af lärarens uppmaningar kan fram.
kalla lagens tvång. Att sådana, som försumma eller trotsa sina
pligter i dessa afseenden, ej under nuvarande förhållanden kunna
af domaren lagligen dertill förbindas, är så mycket säkrare, som
lagen härom ingenting stadgar, hvarföre exempel finnas derpå, att
alla rättegångs-instanser blifvit genomgångna, utan att ett bestämdt
åläggande kunnat utverkas.
Häruti instämde Biskop Nibelius samt Comministrarne Jan¬
zon oeb Schagerberg.
Lector Wallman: Jag har inom Sammansatta Utskottet yt¬
trat mig för den meningen, att det i främsta rummet åligger barn
att i mån af tillgångar och förmåga draga försorg om sina föräl¬
Den lZ^Augusti. 269
drar, när dessa äro i behof af vård och understöd. Denna af na¬
tur och moral föreskrifna förbindelse erkändes i sjelfva hedendo¬
men, och våra gamla lagar stadga, såsom grundsats, att förplig-
telsen att understödja fattiga anhöriga ålåg slägten i samma ord¬
ning, som arf togs: en i sanning ganska billig och rättvis grund¬
sats. Det kan icke nekas, att då lagen utsträcker eganderätten
äfven till arfvingar och efterkommande, den äfven bör förpligta
dessa till motsvarande förbindelser, I Fattigvårds-Stadgan har
xnan förbisett denna vigtiga grundsats. Den antager visserligen i
3 mom. af 7 §. en sådan skyldighet å husfadrens sida emot hu¬
stru och barn, men föreskrifver icke något om barnens förbin¬
delse emot fattiga föräldrar. Man har invändt, att det icke ligger
inom ekonomiska lagstiftningens behörighet att stifta lagar i detta
afseende; men har dervid glömt, att grunderna för Fattigvårds-
Stadgan, såsom innefattande stadganden af både Civillags natur och
tillhörande ekonomiska lagstiftningen, efter förutgången granskning
i Lag- och Ekonomi-Utskotten, blifvit af Ständerna hos Kongl.
Maj:t i underdånighet föreslagna; samt att analoga bestämmelser
med den ifrågavarande förekomma i 5 §. af denna Författning.
Jag anser ett allmänt stadgande, antingen såsom tillägg till 5 §.
eller såsom en särskild §., böra i Författningen intagas, af inne¬
håll, alt fattigförsörjning i mån af förmåga dertill åligger närma¬
ste anhöriga i upp- och nedstigande led. Ett sådant lagbud blir
en rättelse för Fattigvårds-Styrelserna och en ledning för doma¬
remakten i de icke så sällsynta fall, då den måste anlitas för att
tillhålla samvetslösa anhöriga att fullgöra naturliga och christeliga
pligter.
Doctor Sandberg: Hvad angår det ifrågasatta men af Utskot¬
ten afstyrkta tillägget till 4 §., så är detta ingen förändring, utan
en förklaring eller närmare bestämning af hvad som skall förstås
med anhöriges ansvarighet för bchofvcts afhjelpande, hvarom saknas
bestämdt lagbud. Utskotten afstyrka detsamma hufvudsakligen på
grund af en vacker men osäker förhoppning, som, om den alltid
270 Den IS Augusti.
gick i fullbordan, skulle göra all lagstiftning om fattigvård öfver¬
flödig, såsom en Reservant anmärkt. För min del anser jag til¬
lägget behöfligt; men ville då helst hafva den ordalydelse, som
förekommer i Brukspatron Indebetous reservation pag. 23,
nemligen: ”Föräldrar och barn samt syskon må tillförbindas, att,
”i mån af behofvet å ena, samt förmåga å andra sidan, bidraga
”till hvarandras underhåll”.
Derjemte några ord om det af Utskotten föreslagna tillägget
i 3 mom. af 7 §. Det är väl något; men hvad betyder husbon¬
derätt öfver en person, som icke vill med flit använda sin arbets¬
förmåga? Kan väl någon Fattigvårds-Styrelse tvinga honom emot
hans vilja till att förrätta ett förelagdt arbete på ett sådant sätt,
att det både motsvarar hans uppehälle under arbetstiden och til¬
lika godtgör hvad fattigvården förut påkostat och kanske fortfa¬
rande måste påkosta hans hustrus eller barns underhåll? Jag
tviflar högeligen derom: och hvem vill härvid tänka på den ve¬
dervärdiga Amerikanska slaf-piskan? Egde den fattige vilja och
förmåga till ett sådant arbete, skulle väl hans närmaste icke
hafva betungat fattigvården. — Andamålsenligare hade det
varit efter mitt förmenande att, åtminstone jemte denna före¬
skrift om Fattigvårds-Styrelsens husbonderätt, tillika stadga följan¬
de: Fattigvårds-Styrelse vare icke blott berättigad, utan äfven tillför-
bunden alt, i lid och. medan tillgångar ännu finnas, hos vederbörlig Dom¬
stol yrka förmynderskap för sudane personer, hvilka genom lättja, lik¬
nöjdhet, fylleri och misshushållning eller hvad annat det vara må, så
tillställa att de sjelfve eller deras hustrur eller barn framdeles mäste
falla fattigvården till last. Detta synes mig vara en åtgärd, sora
vore lämplig och borde erhålla all möjlig utsträckning, emedan
fattigdomsnöden är icke sällan till sin början sjelf förvållad och
den är, såsom allt annat ondt, lättare att förekomma än att af¬
hjelpa.
Prosten Traneus: Då Utskottet ej föreslagit någon förändring
i denna §., anser jag mig förpligtad att redogöra för mina åsigter
Ven 12 Augusti. 271
i detta ämne. Jag erkänner alltså, att jag instämmer uti hvad Do¬
ctor Broman här yttrat, samt i Herrar v. Hohenhausens och Inde-
betous reservationer, och skulle önskat ett nogare bestämmande,
hvilka anhörige borde förpligtas att deltaga i de sinas fattigvård,
och till hvad grad. Men härvid mötte stora svårigheter och ett
envist motstånd. Jag har derföre måst åtnöja mig med denna pa¬
ragrafs nuvarande ordalydelse, och hoppas, att den der förutsatta
möjligheten af anhöriges förpligtande att bidraga till de sinas för¬
sörjande skall genom Domares utslag öfvergå till verklighet, med
billigt afseende på förmågan.
Professor H. G. Lindgren: Jag har instämt med Biskop
Holmström, och derigenom tillkännagifvit mig vara af den tanka,
att hela Betänkandet bör afslås, af skäl, som blifvit fullständigt
framlagda i det anförande, hvarmed Presten Forssell öppnade dis-
cussionen öfver detta ämne, och hvilka jag ej anser mig behöfva
upprepa. Biskop Holmströms nu till Ståndet gjorda hemställan in¬
nebär ingalunda något nytt uppslag rörande frågans behandling, utan
är ju endast en consequent utveckling af den grundsats, som mo¬
tiverade Högv. Ståndets afslag af 3 §. Åtminstone fattade jag syft¬
ningen af förmiddagens discussion så, att den 3 §. förkastades, äf¬
vensom den af Doctor Broman föreslagna, i min t3nka särdeles rig-
tiga, nya redactionen deraf, endast på den grund, att man borde
afslå hela Betänkandet, icke derföre, att icke deri innehöllos åtskil¬
liga goda och nyttiga förslag till partiella förändringar af 1847 års
Fattigvårds-Förordning men emedan ännu ett eller annat år, t. ex.
tiden af nästa Riksdeg, borde afvaktas, till dess den bristfälliga
Stadgan, genom de bittra frukter, den sannolikt dessförinnan kom¬
mer att bära, gjorde hoppet om dess totala upphäfvande icke blott
sannolikt, utan måhända nödvändigt. Sedan nu den cardinala punk¬
ten om Pastors deltagande i fattigvården blifvit af Ståndet helt och
hållet ogillad, och ingenting i stället föreslaget, synes det mig. sorn
skulle det vara särdeles vidunderligt, om Ståndet antoge något af
de mindre vigtiga momenterna, och derigenom lemnade ett tys*
272 Den 13 Augusti.
erkännande, att den 3 §. i 1847 års Förordning är bra sådan den
är. Af dissa skal yrkar jag på afslag af hela Betänkandet, och
anser den fortsatta discussionen öfver de särskilda paragraferna
öfverflödig.
På härefter af 11. II. Erke-Biskop en gjord proposition, huru¬
vida Ståndet ville bifalla den af Doctor Broman gjorda framställ¬
ning om ett tillägg i början af 5:te §. i Kongl. Förordningen, an¬
gående Fattigvården af 1847, svarades med blandade Ja och Nej,
och begärdes votering, som i behörig ordning anställdes öfver föl¬
jande godkända voterings-proposition:
Den som, på sätt Herr von Hohenhausen i sin Betänkandet
vidfogade reservation föreslagit, anser nödigt att 5 §. af Kongl.
Maj:ts Nådiga Förordning, angående Fattigvården i Riket, den 25
Maj 1847, bör börjas med ett stadgande af följande lydelse: Anhö¬
rige i rätt upp- och nedstigande led åligge att, i män af behof ä ena
och förmåga ä andra sidan, bidraga till hvarandras försörjning till
det belopp och efter de grunder, som i samhällets Falligvårdsreglmenle
i allmänhet uro bestämda, löfte Ja; den det ej vill, röste Nej. Vin¬
ner Nej, har Ståndet detta tillägg afslagit.
Voteringen utföll med 15 Ja och 13 Nej, och hade Ståndet
sålunda fattat beslut, som Ja-propositionen innehåller.
7:de §.
På härvid af H. 11. Erke-Biskopen och Talmannen veder¬
börligen gjord proposition å bifall till hvad Utskottet i denua §.
föreslagit, svarades med blandade Ja och Nej, och votering be¬
gärdes, hvilken ock i behörig ordning anställdes enligt följande af
Ståndet godkända voterings-proposition:
Den, som bifaller Utskottens förslag i nämnde 7 §., voterar
Ja; den det ej vill, voterar Nej. Vinner Nej, har Ståndet delta Ut¬
skottens förslag afslagit.
Voteringen utföll med 19 Ja och 10 Nej och hade Ståndet
således nämnde §. bifallit,
Den 12 Augusti. 273
Vid framställd proposition om bifall till 8 §. svarades med
blandade Ja oell Nej; men då votering icke begärdes och Biskop
Nibelius anmärkte, att ingen talat emot Utskottens förslag, för¬
klarades §:n vara af Ståndet bifallen.
9:de §.
Härvid begärde Prosten Arrhenius ordet och yttrade: Jag
anser för min del, att den sednare hälften af denna §. bör utgå.
Fattigförsörjningen är att anse som en gåfva, och det är obilligt
att återkräfva en sådan. Jag anser det fullkomligt tillräckligt att
fattigförsörjningen upphör. I denna §. förekommer dessutom ett
redactionsfel, som gör meningen otydlig; der står nemligen: "Om
någon egendom sedermera tillfaller fattighjon’ m. m., hvilket kan ty¬
das på fattighjon i allmänhet: hvarföre det bör ändras till: fat¬
tighjonet.
Professor H. G. Lindgren: När propositionen af H. H. Tal¬
mannen gjordes rörande föregående §., och med blandade Ja och
Nej besvarades, af hvilka dock de förra ansågos öfvervägande,
hördes, innan klubban föll, Biskop Nibelius yttra, det han icke
hört några skäl anföras för afslag å paragrafen. Jag får, med
anledning häraf, för min del förklara, att jag, en gång för alla,
afslagit hela Betänkandet, på de skäl jag i allmänhet afgaf i mitt
sista yttrande, och hvilka äro fullständigt utvecklade i Prosten
Forssells förmiddags-.anförande.
Häruti instämde Prosten Berg.
Prosten Traneus: Orsaken hvarföre den period, som bör-
jas med orden: ”dock bär” m. m., blifvit tillagd tillden förra pa¬
ragrafen, framlyser af ordalydelsen och sakens natur. Det har
nemligen någon gång händt, att fattighjon genom arf hastigt kom¬
mit till bi tyd lig förmögenhet. Då fordrar väl billigheten att för¬
samlingen får ersättning för den kostnad fattighjonets underhåll
föranledt. Men det kan ock hända, att den ärfda eller vunna för¬
mögenheten går helt eller i det närmaste åt, om hela kostnaden skall
274 Deri 11 Augusti.
ersättas, och att församlingen då måste bekosta en långvarigare
och dyrare vård åt hjonet, hvilket kunnat undvikas, om man hel¬
dre tog den första mindre skadan. Derföre är det ock tillagdt, att
fattigv årdssamhället kan helt eller delvis efterskänka denria er¬
sättning.
Prosten Odelberg: Jag instämmer med Prosten Traneus, och
kan, för ingen del, tinna någon obillighet deruti, att ett fattighjon,
som erhåller arf, kännes skyldigt att, till det belopp, faltigvårds-
samhället pröfvar skäligt, af den vunna tillgången ersätta påko-
stadt underhåll. Fattigförsörjning är visserligen en gåfva, men
icke i vidare utsträckning, än till beredande af det nödtorftiga
underhåll, en person ej förmår att sjelf sig förskalla. Erhåller
denne sednare egna tillgångar, antager gåfvan natur af ett för¬
skott, ett lån, som bör återgäldas. Be trä (lände anmärkningen
mot paragrafens redaction, skulle jag tro, att den kan förfalla,
enär ingen, som läser paragrafen i sitt sammanhang, gerna kan
misstaga sig om rätta meningen.
På härefter af II. II. Erke-Biskopen och Talmannen gjord
proposition, blef denna §. af Ståndet bifallen.
§. 10. Bifölls.
§§. 14, 15, 16, 17.
Härvid erhöll Prosten Osterman ordet och yttrade: Här har
förut i dag blifvit yrkadf, att man borde afslå delta Betänkande i
dess helhet och bibehålla den nu ga lande Fattigvårds-Stadgan oför¬
ändrad. Jag har ej kunnat biträda denna mening, men instämmer
likväl deruti, i afseende på de nu ifrågavarande paragraferne. Uti
dessa hafva Utskotten helt och hållet frånträdt de grundsatser, som
i nu gällande Författning blifvit antagna, i afseende på åliggandet
för communer att försörja inflyttade personer, samt i stället åter¬
gått till dem, som hittills varit följde, nemligen att fattigvårds-
samhälle skall hafva åliggandet alt försörja inflyttad person, så
Den 12 Augusti. !4?5
snart densamma blifvit derstädes en gång mantalsskrifven. Lik¬
väl är just detta sistnämnde stadgande, att nemligen manlalsskrif-
ningsorten skall bestämma fattigvårdsskvIdigheten, efter mitt förme¬
nande, det största fel, som vidlåder den gamla Fattigvårds-Författ-
ningen och som förorsakat det största missnöjet och obelåterihefen
dermed. Det ligger ock i sakens natur, att mantalsskrifning, som
i de flesta fall icke kan förvägras en inflyttad person, skall, om
den antages till grund för försörjningsskyldigheten, ådraga en com¬
mun vida större fattigvårdstunga, än om 3:ne års stadig vistelse
inom communen utgör vilkoret för en inflyttad persons rättighet
alt der åtnjuta fattigunderstöd. Att olägenheter i båda fallen skola
uppkomma, är naturligt; fråga är blott, i hvilketdera fallet de stör¬
sta olägenheter skola uppkomma. Utskotten hafva, pag. 12, sökt
framställa åtskilliga af de olägenheter, som förmenas härflyta af
den fria flyttningsrätten, och det intrång, som derigenom skulle för¬
orsakas de församlingar, hvilka ändamålsenligt ordnat sin fattig¬
vård. Men det kan icke bestridas, att samma och ännu större
olägenheter skola uppkomma, och att församlingarne skola i ännu
högre grad blifva utsatte för ett sådant intrång, om ett enda års
mantalsskrifning medförer försörjningsskyldighet, än om dertill for¬
dras 3:ne års stadig vistelse inom fattigsamhället. Jag kunde be¬
visa detta genom flera exempel, men vill blott anföra ett enda, som
nyligen timat inom min egen församling. Dit inflyttade för några
år sedan ett hjonelag, som tillköpt sig en liten hemmansdel och då
befann sig i bergliga vilkor, men snart råkade i fullkondigt obe¬
stånd. Under tiden dog mannen och qvarlemnade enka med flera
små barn. Uti den commun, hvarifrån inflyttningen skett, bade
enkan varit född, der tillbragt hela sin tid tills inflyttningen sked¬
de, der ingått äktenskapet och framfödt barnen, samt egde äfven
derstädes anhörige, hvilka icke voro obenägna att se henne till
godo; men icke destomindre måste den församling dit hon inflyt¬
tat, oaktadt sin protest, vidkännas skyldigheten att försörja både
henne och barnen, endast derföre att hon och mannen varit sisla
året derstädes mantalsskrifna. Jag frågar om sådant kan vara
2?b D tn 12 Augusti.
öfverensstämmande med billighet och rättvisa? Flera dylika exem¬
pel kunde anföras, men detta enda torde vara tillräckligt. I §.
15 hafva Uiskotten visserligen åt Fattigvårds-Styrelse lemriat rät¬
tighet att i vissa fall vägra inflyttad person anteckning i mantals¬
längd, men de vilkor, som af Utskotten blifvit fästade vid rättighe¬
ten af en sådan vägran, äro så beskaffade, att de måste gifva an¬
ledning till tvister emellan communerna. Huru skall man t. ex.
kunna bestämdt afgöra, huruvida ett tjenstehjon eger full arbets¬
förmåga eller icke. huruvida en ogift qvinna varit vid inflyttnings-,
tiden synbarligen hafvande eller ej, huruvida en person eger känd
utväg till bergning eller icke, o. s. v.? Det kan med visshet för¬
utses, att Styrelserne i olika fattigvårdssamhällen skola derom hysa
skiljaktiga meningar, då skyldigheten att försörja den inflyttade är
härpå beroende. Utomdess saknas här allt yttrande deröfver, hu¬
ruvida den commun, hvarifrån en person afflyttat, skall vara plig¬
tig att fortfarande anteckna densamma uti sin mantalslängd, ifall
sådan anteckning vägras på den nya vistelseorten. I §. 16 inne-
hålles väl ett stadgande, att, om någon bosätter eller uppehåller
sig inom ett fattigvårdssamhälle, utan att der eller annorstädes vara
vid sednaste mantalsskrifning antecknad, då ankommer det på Sty¬
relsen inom det samhälle, hvarifrån utflyttningen skett, att, efter
derom erhållen underrättelse, anställa talan om den utflyttades
mantalsskrifning i vistelseorten, oin den dertill finner sig befogad.
Men hvartill gagnar detta stadgande, då sistnämnde samhälle, så¬
som redan nämndt är, icke, i strid mot gällande Författningar, lä¬
rer kunna åläggas skyldigheten att på sin mantalslista anteckna af-
flyttad person, hvilken skyldighet deremot åligger den commun,
dit inflyttningeu skett, enär Författningarne uttryckligen innehålla,
att hvarje person skall i mantal uppföras på den ort, der han bo¬
satt är eller största delen af året vistas. Det ifrågavarande stad¬
gandet skulle således, om det efterlefdes, icke leda till annat än
onödiga skriftvexlingar emellan Styrelserna i olika fattigvårds¬
samhällen, eller emellan dessa och Konungens Befallningshafvan¬
de. Flera olägenheter af det uppgifna förslaget kunde uppräknas,
Den 12 Augut t i.
men för att icke falla besvärlig med en tröttande vidfyftighet, in¬
skränker jag mig till dessa, och hänvisar till den reservation,
som af Herr Indebetou blifvit gjord emot Utskottens tillstyrkande
* dessa paragrafer, uti hvilken nämnde olägenheter finnas mera
fullständigt utvecklade. Då erfarenheten, som gifver den säkraste
ledning för omdömet, icke ännu kunnat gifva något utslag i frå¬
gan derom, huruvida de nu antagne eller de förut gällande grund¬
satser vid bestämmandet af en communs skyldighet att försörja
en fattig person, hafva företrädet, synes det vara alltför tidigt att
återgå till det fordna systemet, hvars felaktigheter i detta fall äro
tillräckligt ådagalagda, och hvilket dessutom af Regeringen icke
lärer godkännas, enär den, uti den nyligen utfärdade Faltigvårds-
Stadgan, utgifvit en Författning, som är byggd på friare, och ef¬
ter tidens fordringar mera lämpade, grundsatser. Jag tillstyr¬
ker afslag på de ifrågavarande paragraferna.
Prosten Tellbom: Säkerligen medgifves det temligen allmänt,
att det är en den christna församlingens pligt, äfvensom att det
med hänseende till dess egen trygghet bör utgöra ett föremål för
det verldsliga samhällets omtanka, att åt de fattige egna en be¬
höflig omvårdnad. Vid utöfningen häraf möter dock en stor svå¬
righet, i afseende på hvilken tänkesätten äro mycket olika, nem¬
ligen den, att finna den rätta medelvägen och det mest ända¬
målsenliga sättet. Ett för mycket och ett för litet medföra, hvar¬
dera sina, menliga följder; otjenlighet i sättet likaså. Denna svå¬
righet har under den sednare tiden i betydlig nian tilltagit; ehuru
den i vårt land lyckligtvis är mindre, än i åtskilliga andra län¬
der, hvarföre det ock hos oss bör vara lättare, helst vi kunna
begagna äfven derstädes vunnen erfarenhet, att iakttaga det för
det närvarande tjenliga och derigenom tillika förebygga fram¬
tida vådor.
Näst pligten att hafva omsorg derom, att åt den fattigare
folkclassens barn må beredas en christlig och för deras samhälls¬
ställning passande uppfostran, hvilken pligt jag nu endast i för¬
278 Den 12 Augus ti.
bigående nämner, emedan det förevarande Betänkandet ej gifvet'
anledning till något yttrande derom; oell pligten att vårda sig om så-
dane fattige, som genom sjukdom eller ålderdom äro alldeles eller ock
i större eller mindre mån oförmögne att sig med arbete försörja, hvil¬
ken i allmänhet icke förnekas: torde den vigtigaste grundsats i afseen¬
de på fattigvården vara den, att man, i den mån ske kan, bör göra det
för den fattige möjligt att upparbeta sig ur det tillstånd af nä¬
ringslöshet och torftighet, i hvilket han befinner sig. För att
detta syftemål må uppnås, lärer det, i den mån det icke genom
andra vigtiga samhällsangelägenheter är nödigt att deruti göra in¬
skränkning, böra gälla såsom regel, att hvar och en, som vill och
kan sig med arbete försörja, bör ega rättighet att arbeta, hvad
och hvarest han finnér för sig förmånligt. Det torde ej kunna
nekas, att denna rättighet varit arbetaren, mera än skäligt, vä¬
grad, och att detta varit en orsak, hvarföre mången måst anlita
den allmänna välgörenheten och falla fattigvården till last. Nu
är icke fråga derom, hvilka arter af arbete det må vara tillåtet
att utöfva, eller om vilkoren derför, ty detta bestämmes genom
Handels- och Närings-Författningarna, äfvensom bestämningar om
orten till en del der förekomma; utan fråga är endast om ort,
der i allmänhet arbetaren må sig nedsätta och sitt arbete utöf¬
va, och hvilken ort han, i händelse behof af fattigvård inträdar,
bör anses tillhöra. Det förslag till Stadga om Fattigvården, hvil¬
ket Rikets Ständer vid 1840—1841 års Riksdag afgåfvo, innehål¬
ler bestämningar härom, som synas tjenliga, och hvilka äfven af
Lag- och Ekonomi-Utskotten vid innevarande Riksdag blifvit gil¬
lade, emedan de synts medgifva all den frihet till inflyttning, som
bör medgifvas, då skäligt afseende fästes på församlingarna, som
skola bekosta den inflyttades underhåll, om han deraf kommer i
behof. Men dessa bestämningar hafva ej af Kongl. Maj:t blifvit
godkända, utan i stället har i den Kongl. Förordningen om Fat¬
tigvården af den 25 Maj 1847, §. 15, en nästan obegränsad in-
flyttningsrätt blifvit beviljad, och föreskrift i §. 14 mom. 1 blif¬
vit
Den 13 Augusti. 279
vit meddelad, att ”i fråga om fattigförsörjning anses en hvar till¬
höra det fattigvårds-samhälle, der han,efter fyllda 15 år, sist
under tre på hvarandra följande år stadigt vistats, utan att hafva
åtnjutit fattigunderstöd, som af annat fattigvårds-samhälle eller
Kronan ersättes.” Församlingarna hafva genom dessa föreskrifter
t kommit i det äfventyr att få erlägga en fattigskatt, som icke
blifvit dem af Rikets Ständer pålagd. Det är sannt och många
gånger medgifvet, att den ekonomiska lagstiftningens gränser äro
svåra att genom en definition bestämma; men huruvida vissa fö¬
reskrifter ligga derinom eller icke, kan lättare låta sig afgöras:
och hvad de nämnde föreskrifterna beträffar, synas de mig ej
låta sig väl förenas med Regeringsformens 57:de §., som inne¬
håller, att ”Svenska Folkets urgamta rätt, att sig beskatta, utöf-
vas af Riksens Ständer allena vid allmän Riksdag;” och redan af
detta skäl anser jag Rikets Ständer böra yrka, att dessa före¬
skrifter må upphäfvas.
Såsom ytterligare skäl, hvarföre jag anser denna åtgärd be¬
höflig, utbeder jag mig att fä fästa uppmärksamheten derpå, alt
lagbestämningar i ämnen, sådana som det ifrågavarande, i hvart
och ett land böra lämpas efter de förhållanden, som der förefin¬
nas, så framt man ej, i och med detsamma dessa lagbestämnin¬
gar göras, bör, vill och kan undanrödja dessa förhållanden. Det,
som kan vara lämpligt i de länder, hvarest fattigförsörjningen be-
strides af Staten, är det ej derföre i dem, der hvarje församling
eller pastorat utgör ett särskildt fattigvårdssamhälle, med skyldig¬
het att vårda och försörja, de fattige, som detta fattigvårdssamhäl¬
le tillhöra. Der fattigförsörjningen bestrides af Staten, är det i
hänseende till detta åliggande likgiltigt för hvar och en särskild
commun, hvar dan fattige har sitt hemvist, och der kan com¬
munen icke på grund af fattigvårdspligt ega anspråk på att få läg¬
ga hinder i vägen för någons inflyttning. Men der fattigförsörj¬
ningen bestrides särskildt af hvarje församling eller pastorat, sy¬
nes mig, alldenstund skyldigheten att försörja de fattige blir be-
Hiigv. Preste-Ståndets Prat. 1848. 9-.de Band. 19
2S0 Den 13 Augusti.
roende af deras vistelseort, communen böra berättigas att öfver
'frågakomna inflyttningar sig yttra. Att denna rättighet ej bör va¬
ra obegränsad, är tydligt; ty om den det vore, skulle ett obilligt
binder kunna göras mot en inflyttning, som icke förnärmar någons
rätt. En af nödiga inskränkningar begränsad pröfningsrätt i det¬
ta hänseende är i Rikets Ständers vid 1S40 41 års Riksdag af-
gifna förslag till Stadga om fattigvården communerna tillerkänd;
samt då det icke är rådligt elier sannolikt, att skyldigheten att
försörja de fattige blir ifrån communerna öfverflyttad på Staten,
tillstyrker jag, att det Högv. Ståndet må för sin del besluta upp-
häfvandet af §§. 14—17 i den nu gällande Förordningen, och i
stället antaga de motsvarande paragraferna i Utskottens förslag,
hvilka öfverensstämma med det förslag, som af Rikets Ständer vid
1810—41 års Riksdag blef afgifvet.
Häruti instämde Doctorerne Norström och Broman samt Dom¬
prosten Laurenius.
Prosten Berg: Författningen af år 1788, som medgaf com¬
munerna rätt att neka inflyttningar, har alstrat mycket ondt ge¬
nom det att hon hos Församlingarna närt en kärlekslöshet, som
understundom fört till högst bedrölliga följder. Hvad man klan¬
drar hos den enskilde, ett kärlekslöst förhållande mot medmenni-
skor, det tilläts hela Församlingar igenom den omnämnda Författ¬
ningen, då hon medgaf dem rättigheten att cernera sig. Genom
ett strängt begagnande af denna rätt hafva de fattige understun¬
dom på ett högst obilligt sätt fått sitta emellan. Således har man
talrika exempel på, att när en person för sig och sin familj utta¬
git Prestbevis för att flytta till annor Församling, der han ofta på
grund af enskild jordegares löfte trodde sig vinna säker bosätt¬
ning och hoppades kunna bättre berga sig, blef han efter ankom¬
sten till nya församlingen nekad att der få mantalsskrifvas; och
då han derefter begaf sig till någon annan ort, men äfven der
rönte samma motstånd, blef han flyktig och kringfarande samt
hemföll snart till den utom samhället varande] folkclass, som bär
Den 13 AugustiK 2$l
namn af skojare, hvilken mer och mer ökar proletärernas antal.
Den nya Fattigvårds-Stadgan har borttagit församlingarnes rätt
att isolera och cernera sig, hvilken var ochristlig, och i stället
antagit grundsatser, som efter min åsigt äro mera christliga. Der¬
före kan jag icke annat än gilla henne i de punkter, hvarom nu
handlas, samt följaktligen äfven, då Utskottens ifrågavarande för¬
slag åsyftar upphäfvande af dessa grunder för den nya Författnin¬
gen och vill återföra oss till stadganderne i den gamla, hvars ela¬
ka följder vi länge rönt, kan jag icke annat än yrka afslag på Ut¬
skottens förslag i denna del. Jag fruktar nemligen allt större vå_
dor för den fattige och för samhället af att söka vidhålla de prin¬
ciper, som ligga till grund för den nu mera afskaffade gamla För¬
fattningen. A ena sidan är den fattige nogi förtryckt af sin lott,
och om han nu vidare skulle nekas få mantalsskrifva sig, der han
tror sig kunna bäst försörja sig, så är detta nästan detsamma som
att neka honom plats på Guds jord. Å andra sidan skulle san¬
nolikt en sådan hårdhet hos den fattigare classen väcka kärleks¬
löshet tillbaka, och samhället derigenom blottställas för vådor,
hvilka vi i vårt land hittills lyckligtvis blott till namnet känne.
Prosten Odelberg: Hvad Utskotten här substituerat i ställe
för innehållet af 14:de §. i 1847 års Författning, är, efter min ful¬
la öfvertygelse, af största vigt^ och förordas, så vidt jag känner,
af allmänna rösten i alla landsorter. Visserligen har det visat sig,
att, så länge fattigförsörjning berodde af mantalsskrifning, eftersö¬
kandet af sista mantalsskrifningsorten, vid uppkomna frågor om
sådan försörjning, ofta varit besvärlig. MenJ ojemförligt svårare
och till snart sagdt outredliga tvister ledande måste det blifva,
att, der intet treårigt stadigt vistande i en socken egt rum, fin¬
na en persons rätta försörjningsort. Under den tid, efterforskan-
det häraf pågår och som kan utvidgas till många år, måste det
främmande fattighjonet underhållas af communen, der det vistas;
det heter väl: förskottsvis, — men sadane kunna omständighe¬
terna blifva, att förskottet aldrig, eller åtminstone i ringa mån,
ersättes.
282 Den 13 Auguili.
I afseende på 15:de §. lärer en Inar inse rättvisan deraf,
att, då man ålägger ett samhälle skyldigheten att försörja sina fat¬
tiga, man också medgifver det ett veto mot oskäligt betungande
genom tillströmmandet från andra orter af vanföra eller eljest för-
sörjningsmedel saknande personer.
Jag anhåller således vördsamt, att så väl I4:de och 15:de,
som dermed sammanhang egande 16:de och 17:de §§:na måtte
vinna Högv. Ståndets bifall. Hvad likväl särskildt den 17:de §:n
angår, besväras den af flere redactionsfel. Dertill äro ej Utskot¬
ten skuld. De hafva, för att åt sitt förslag bereda vigt, funnit
sig böra i det möjligaste följa Ständernas underdåniga skrifvelse i
ämnet vid 1840—41 årens Riksdag. Paragrafen är derutur orda¬
grannt afskrifven. Orden: ’’sitt hus, sina egor” sammantagna
med det föregående, innebära ett uppenbart språkfel. Likaså:
”örtens fattigvårdsföreståndare,” då här menas en sådan förestån¬
dare uti ett visst dislrict af en socken, eller ett pastorat. Dess¬
utom måste paragrafen så uppställas, att den ej kommer i strid
med det af 1847 års Förordning bibehållna 3:e mom. af §. 3.
som uhisar, att ett fattigvårdssamhälle visserligen får, i afseende
på verkställighetsåtgärder, m. m. men icke nödvändigt bör förde¬
las i mindre kretsar eller rotar. Till vinnande af reda och be¬
stämdhet i alltsammans, utbeder jag mig vördsamt Högv. Ståndets
tillåtelse att få föreslå följande redaction af meranämnda 17:de §:
”Till iakttagande af hvad i nästföregående §. är föreskrifvet,
skall Fattigvårds-Styrelsen hafva noga uppsigt öfver skeende inflytt¬
ningar, och det åligga hvarje samhällets medlem, att om de per¬
soner, han från annat samhälle mottager i sitt hus, eller å sina
egor, göra anmälan, i stad inom 3:ne dagar hos Ordförande för
Fattigrårds-Slyrelsen, och å landet inom 14 dagar, antingen hos
Fattigvårds-Styrelsens Ordförande, eller hos rotens Fattigvårdsfö¬
reståndare, som det till Ordföranden skyndsamligen inberättar.
Den, som åsidosätter sådan anmälan, plikte 1 R:dr 32 sk. B:co,
som lika fördelas mellan åklagaren och fattigcassan.”
Häruti instämde Biskop Nibelius, Prostarne Eurén, Lindberg
och Melander samt Professor Fries.
Den 12 Augusti. 283
Comminister Janzon: Hvad mythen nämner om Gordiska
knuten, att den som upplöste honom skulle besegra Asien, eller
anses såsom seklets störste man, det kan nu med större skäl sä¬
gas om fattigvården. Den som upphäfver pauperismen och bort¬
tager proletariatet, denna utväxt på samhället, som hotar det med
döden, han är tidehvarfvets störste man.
För att kunna lösa knuten fordras att hitta tågets ända; ty
här duger icke svärdet. Vi måste uppsöka och borttaga det on¬
das grund, om vi skole lyckas att upphäfva dess följd. — Hvad
är pauperism? Den är icke endast en brist på föda och kläder,
gods och penningar; ty detta kallas fattigdom och denna kan med
arbetsförtjenst, gåfvor och sammanskott afhjelpas. Pauperismen åter
förenar med denna yttre fattigdom äfven en inre, en själens fattig¬
dom på sann tro, kärlek och hopp, en fattigdom på sann upplys¬
ning i förståndet, sann kralt i viljan att använda och sig tillgodo¬
göra af hvad Gud för själ och kropp gifver. Med silfver och guld
kan pauperismen icke hjelpas: ju mer lian får, ju olyckligare iian
blifver-
Se vi på rigtningen af vår civilisation, finne vi att den måste
föda af sig pauperism; ty dess utveckling är hednisk. Det vill sy¬
nas som konsten och vetenskapen tagit städja af rikedomen för att
inkräkta jorden för sjelfviskhelens räkning och af naturens och lyc¬
kans håfvor laga mat åt denna, allt som hon gerna v il! bafra
det; liksom i sinnlighetens gödning menniskolifvets äkta perla läge
förvarad.
Denna sjelfviska åsigt af lifvet skall nödvändigt hafva lill följd
att alla känna sig fattiga och ingen rik, ty menniskan är icke |endast kött.
Men när lifvets värde och lycka hufvudsakligen mätes efter det guld man
gömmer, de nöjen och lustbarheter man består sig, de beqvämlig-
heter i hus och bohag man kan förskaffa sig, så måste den på
desse fördelar vanlottade känna sig i hög grad olycklig. Han kän¬
ner sig olycklig i samma mån, som han flyttar sig med sin hunger
och brist till den andres öfverflöd, och tänker blott på beständig
•,48 i I) t n 12 Augusti.
njutning, utan att taga i beräkning att sinnena försiappas, att man
tröttnar rid kalaset, värnjar rid sjelfra goddagarne, att man kan
ligga sömnlös på dunbädden, känna plågor i den präktiga, gungan¬
de vagnen, och att helgdagsrocken, om än af vadmal, gifrer lika
mycken tillfredsställelse vid påklädningen, som den lysande unifor¬
men, band och stjernor, när de några år burits. Detta tror icke
pauperismen, hvarför ock hans diktan och traktan går ut på att
ur den nödtorftiga bergningens cassakista stjäla penningar Jill lättja,
liderlighet och dryckenskap för att åtminstone några ögonblick njuta
den rikes lycka. Så har culturen i förening med industrien fram-
födt pauperismen, hvilken rikedomen icke kan mätta, och som bringar
den fattige till förtviflan.
Att bota ett ondt, som har sin grund inom menniskan, fordras
ett läkemedel, som verkar på det inre; och ett sådant läkemedel
är uppfostran. Men icke menar jag med uppfostran en viss dressur
för en viss ställning i samhället; icke blott en uppöfning af själs-
och kropps-förmögcnheter och anlag, ty man kan tänka sig dessa
utvecklade til! högsta potens, utan att de göra menniskan lyck¬
ligare, men väl olyckligare; utan jag menar religiös uppfostran.
Med religiös uppfostran förstår jag en sådan, som gör menniskan
icke till slaf, utan till herre öfver sig sjelf och verlden. Denna
utesluter ingalunda själs- och kroppskrafternas uppodling; men huf¬
vudsakligen skall barnet lära, att menniskans värde och lycka är
oberoende af hennes stånd och vilkor, heter hvarken höghet eller
ringhet, hvarken rikedom eller fattigdom, njutning eller försakelse,
utan består deri att följa vid val af plats i samhället sitt anlag,
verka troget, med den kraft man fått, till (iuds ära och jordens
frid, och sedan taga allt hvad som möter, glad och tacksam, så¬
som af Herrans hand, i viss förtröstan att allt skall tjena till det
bästa.
För en sådan uppfostran kan ingen inrättning ersätta ett christ-
ligt hem, hvarför allt, som upplöser familjen och upplossar äkten¬
skapet, söndrar barn från föräldrar, husbönder från tjenare, det
frambringar pauperism, samhällets farligaste fiende,
Ven 12 August i. 2S5
På vår christliga tro grundar sig familjelifvet. Flogsta typen
för detsamma är den Treenige Guden. Vi tro icke på en Gud,
enstaka, kall och sjelfvisk i sitt väsende, utan på en Gud, sig sjelf
uppenbar och den evigt Salige i sin utflödande, emottagande och
ätergifvande kärlek. Gud har skapat menniskan till sitt beläte. Det
christliga familjelifvets grund är således en utflödande, emottagande
och återgifvande kärlek. Hvarje medlem i familjen är att betrakta så
väl i sin personliga sjelfständighet, som ock huru denna personlig¬
het, genom kärleken försakande sjö sjelfviskhet, ingår, såsom med¬
lem i familjen och i denna har sitt lif. Såsom lem i familjen sy¬
nes han endast tjena och gifva, alla hans krafter egnas åt denna;
men han får i det han gifver mer än han gaf, ty han njuter både
af eget och medlemmarnes tillskott till det hela, och i man som
huset slår väl, är hvarje dess medlem behållen.
Naturens musik är rik, oändligen rik på variationer, men icke
så på themata. Det går blott en enda grundmelodi genom allt. Vil¬
je vi derför hjelpa den fattige, måste vi upptaga honom i familjen,
som ur äktenskapet, från husfadren och husmodren utvidgar sig
till barnen och underhafvande. Vi få icke göra den fattige till
kosmopolit d. ä. lösdrifvare; icke heller tillåta honom blifva det.
Han måste hitta hem, hvilket kosmopoliten icke gör. Men då jag
vill att den fattige skall upptagas i familjen, menar jag icke, att
tjenaren, daglönaren och torparen skola dela lika^arf med barnen
i husbondens hus; nej! men med barnen dela husfadrens visa o<-h
kärleksfulla omvårdnad; de böra få del i husbondens omtanka, råd,
förmaning,, ledning och föredömen, samt hjelp och understöd i
svårare fall. På dem böra tyngre bördor icke läggas än att de
med nykterhet, arbetsamhet och god hushållning må kunna både
försörja sig och äfven spara en skärf för ålderdomen.
För att göra denna omtanka dess angelägnare, ville jag att hvar¬
je husbonde skulle, under vissa vilkor, försörja sine underhafvande.
Icke ville jag så binda dem vid hvarandra, att de icke kunde skil¬
jas åt, om den ene eller andre glömde sina pligter; men jag vilie
att en arbetare, som länge och väl tjenat, icke på gamla dagar
286 ben 12 Augusti.
skulle kunna utkastas, utan att det ställe, der han nedlagt sin ar¬
betskraft, skulle herbergera och draga omsorg om honom, när han
blifvit orkeslös och saknade egna tillgångar. Egna fördelen skulle
då uppmuntra att vårda sig om tjenaren, och icke utsuga utan väl
behandla honom.
Att försörja arbetsamme och ordentlige fattige är icke så svårt.
Under förlidna hårda år förestod jag en fattig-arbetsinrättning i
Westra Eneby församling. Det var den enklaste sak i verlden.
Hvarken arbetshus eller skrifvare och tjenstemän behöfdes. Jag
lyste på från predikstolen, att hos inig fanns arbetsförtjenst för fat¬
tige, som saknade sysselsättning. Omkring 80 fattige begagnade
sig häraf, togo hem sitt arbete och betaides när det var verkstäldt,
efter ortens pris, modificeradt af den mer eller mindre omsorg der¬
på kunde vara arnänd. Betalningen erlades i rågmjöl, efter 40 sk.
B:co lisp. Penningar för inköp till rudimaterier lånades ur Fattig¬
cassan, och rågen tillskjöts af församlingen per hemman till samma
quantum som den årliga fattigsäden. När räkningen uppgjordes,
befanns att, sedan rudimaterierna och spannmålen voro betalade, de
fattige öfver sommaren försörjda, hade Fattig-Cassan en vinst af
något öfver 44 B:dr fi:co. Denna vinst var, som jag förmodar,
tillfällig, deraf att Ståndspersoner för ändamålets skull betalte gar¬
net högt; men om äfven inrättningen skulle drifvas med någon
pecuniär förlust, så är dock samhällets vinst påtaglig, då det icke
blott gör sig till godo den arbetskraft och lid, som annars arbets¬
före använda till bettlande, utan ock att barnen kunna hållas hem¬
ma under uppsigt och nyttig sysselsättning. Vill åter icke den ar¬
betsföre begagna tillfället att köpa bröd mot sitt anletes svett, så
må han hungra; ty den som icke vill arbeta, han skall icke hel¬
ler äta.
Den nya Fattig-Stadgan innebär åtskilligt godt. Den har erkänt
att fattigdomens orsak ligger mer inom, än utom menniskan, och
har derför anbefallt ordningsmän, hvilka ega att med husbonderätt
använda lättingens och den liderliges stundom icke obetydliga capi-
Den 12 Augusti. 281
tal af arbetskrafter; men dessa uppsyningsman skola blifva otill¬
räcklige och deras åtgärd utan verkan, derest icke hvarje husbonde
i christlig kärlek sörjer för sina underhafvande och med råd och
dåd går dem tillhanda.
Liksom vi fått ett nytt namn på fattigdom, nemligen Paupe¬
rism, så har äfven menniskokäi leken fått ett utländskt namn —
han kallas philanthropi. De gamla och nya namnen äro icke liktydi¬
ga. De beteckna olika sköterskor af olika barn. Pauperismen är
icke christnad och dess sköterska, Philanthropien icke heller. Deri
består den sednares hufvudvillfirelse, att hon vill lindra och upp¬
häfva syndens följder, utan att angripa syndens grund. Neka nännes
hon icke det kära barnet att sticka fingret i elden; men på sin del
tager hon den hopplösa mödan att förbjuda svedan, att hindra blä¬
sor och sår. Det snälla barnet, heter det, man den stygga elden.
Detta är äfven ett sätt att strida emot Gud. Den sanna kärleken
är som bäcken i dalen: man ser, hvar han tyst och anspråkslös
slingrar fram, af gräs och blommor, som frodas på hans bräddar,
men honom sjelf ser man intet; philanthropien låter icke ängen synas
för bara vatten, der hon far fram. Men allt hvad hon på sin väg
vidtager för att lindra nöden skall icke lemna önskad frukt; alla
barnhus, curhus, correctionshus och celler, som philanthropien med
prakt och ståt låter uppbygga, skola icke kunna ersätta ett enda an¬
språkslöst hus, som den tillåter nedcrrifvas, nemligen hemmet, grun-
dadt på ett christligt äktenskap.
Jag hatar fylleriet, icke blott för de materiella förluster det vål¬
lar fäderneslandet, utan derför att det upplöser familjen och omöj¬
liggör en god uppfostran. Jag hatar lösaktigheten, icke blott der¬
för ätt den besmitlar själen och ofta förderfvar kroppen, utan der¬
för att den ohelgar äktenskapet och förstör hemmet. Så länge vi
öfverse med dessa tvänne laster, må vi stifta hvilken Fattig-Stadga
som helst; hon skall hvarken efterlefvas eller kunna uppfylla än¬
damålet. Philanthropien må uttömma sin sista sparpenning i fat¬
288 Den 12 Augusti.
tigbössan; denna skall lika litet sorn Danaidernas såll kunna
fyllas.
Efter dessa allmänna reflexioner öfver fattigdomens grund och
sättet för att bota den, vill jag vända mig till närvarande Betän¬
kande och yttra mig öfver dess hufvudsakligaste punkter. — Jag
gillar 3 §. 2 mom. af nu gällande Fattig-Stadga och håller icke så
mycket på Kyrkoherdens både rättighet och pligt att vara sjelf¬
skrifven Ordförande i Fattigvårds-Styrelsen. Fattigvården är flyttad
från den christliga kärlekens och till den allmänna ekonomiens om¬
råde, der icke egentligen Prester) utan Kronofogden och Länsman¬
nen hafva sin verkningskrets. Sedan denna flyttning skett, hvilken
jag på cfet högsta håde ogillar och beklagar, ser jag intet skäl
hvarför Pastor skulle envisas med att blifva sjelfskrifven Ordförande
i en ansfali, som icke mer är hvad den varit: den christlige bärm-
hertighetens. När lagen lyfter en börda af oss, hvarför vilja be«
hålla den? Hvarför tvinga sin tjenst på någon? Tillbjuden tjenst
blir vanligen försmådd. Hafva icke den mängd administrativa
bestyr, hvarmed staten öfverhopa! oss, ländt både Kyrkan och Stån¬
det till större skada än gagn. Vi äre Ordets tjenare och med
Guds Ord i lefvande kunskap och erfarenhet äre vi hvarken fattige
eller blifva betydelselösa i samhället. Jag minnes Petrus som sade
till en fattig: Silfver och guld häfver icke jag, men det jag häfver
del gifver jag dig. Han hade och gaf det helbregdagörande Ordet,
sorn gaf kraft och lust till sjelfverksamhet; och bättre allmosa ha¬
de den gamle krymplingen aldrig fått. Vi håfve väl icke Aposte¬
lens undergörande förmåga, men vi håfve af honom lärt rätta sät¬
tet att hjelpa den fattige nemligen: att undanrödja hvad som hin¬
drar honom att genom ett rätt bruk af håde själens och kroppens
krafter kunna sköta sig och skaffa sin bergning; vi håfve Ordet
och delta är icke kraftlöst då det i tro med nit och allvar förkun¬
nas. Mången moralisk krympling återfår genom detta sin kraft och
helsa och — blifver det bättre inom honom, så blir hans yttre till¬
stånd äfven förbättradt. Således kunne vi, lättade från mångbe-
Den 12 An (jusi 289
styrens odrägliga börda, genom att egna denna ledighet åt vårt e-
gentliga kall, indirect verka mer för fattigvården, än om vi ensam¬
me vore både Ordförande och Committé i densamma och he¬
la församlingens sammanskott åt de fattige utdelades af våra
händer.
Jag gillar en värd Reservants förslag att vid början af 5 S-
införa ett tillägg, så lydande: anhörige i rätt upp- och nedstigan¬
de led vare skyldige att, i mån af behof å ena samt förmåga å
andra sidan, bidraga till hvarandras försörjning; helst skyldskaps-
känslan, enligt en bedröflig erfarenhet, ofta qväfves.
Den idé, som genomgår 14, 15, 16 och 17 §§. i nu gällande
Fattig-Stadga, kan jag icke gilla, utan föredrager hvad Utskottet i
dessa punkter föreslagit af följande skäl: all lag "mäste vara rätt¬
vis, noga afväga skyldigheter mot rättigheter; hvarom icke, upp¬
löser han både sig sjelf och samhället. Ofvan citerade §§. i nu
gällande Förordning ålägga församlingen skyldigheter utan motsva¬
rande rättigheter. Hon får hvarken neka fattige att inflytta, ej
heller underlåta att försörja dem. Således hvar och en som kom¬
mer i mitt hils måste jag föda; men min dörr får jag icke för nå¬
gon stänga. Detta stöter verkligen på communism. Följden af
detta stadgande skall ögonskenligen blifva, att den församling, som
väl sörjer för nykterhet, sedlighet, arbetsamhet och tarflighet samt
derigenom kommit till välstånd och väl ordnat sin fattigvård, till
henne skola fattige strömma från östan och vestan, like Egyplens
gräshoppor, att med dessa förråder bereda sig en sorgfri ålderdom.
— Och icke detta allenast, utan de skola införa sin - moraliska
smitta af lättja, dryckenskap, sedeslöshet, och dermed omkullstörta
den sedliga ordningens lagar, som äro den enda säkra grund, hvar¬
på en fattigvård kan byggas. Detta ingrepp i eganderätten af både
andeliga och lekamliga skatter skall qväfva all omtanka och lust
att verka, samt väcka modlöshet och liknöjdhet både för sig sjelf
och andra. Det är nu så med menniskan: får hon icke uppskära,
så bryr hon sig icke om att så. Man måste taga menniskan så¬
290 Den 12 Augusti.
dan hon verkligen är, och icke sådan man skulle vilja drömma
henne.
Blifver inflyttningen för de fattige fri, då måste Staten snart
åtaga sig de fattiges försorg, Huru det då går visar oss andra
länder med sina otroliga uppoffringar till fattigvården, utan att de
ändock kunna tillfredsställa de fattige. När det hos oss kommit
derhän, skall hela vår nuvarande budget troligen icke förslå till fat¬
tigvården.
Författningens vänner framlägga med säideles tonvigt obarm-
hertigheten af att förneka den fattige flitt val af .luft att andas och
ort att försörja sig på. Detta vore visserligen hardt; men härom
var ju icke fråga. Här är tydeligen fråga om, huruvida det kan
anses obarmhertigt att neka den fattige alt fritt välja församling,
på hvilken han får rättighet att skicka Länsmannen att utpanta hvad
han behöfver till föda och kläder, hus och hem. Detta torde vara
mer än som, utan både församlingens och den fattiges skada, kan
beviljas. Visserligen låter detta stadgande i nu gällande Fattig-Stad¬
ga kärleksfullt: beslut af Sockenstämma eller Fattigvårds-Styrelse till
förhindrande af inflyttning vare ogiltige; äfvensom: en hvar anses
tillhöra det fattigvurds-samhälle, der han efter fyllda 15 år sist un¬
der 3 pä hvarandra följande år stadigt vistats, utan att hafva åt¬
njutit fattighjelp, ålen efter all sannolikhet skal! detta stadgande i
betydlig grad öka lösdrifvareskaran, ty då 3:ne års stadigt vistande på
stället ger den fattige lagl g invisning i församlingens fattigcassa,
skall äfven en trogen och godkänd tjenare, när han hunnit femtio¬
talet och kanske har hustru och barn, ha svårt att få vistelseort
någorstädes det 3:dje året. Den enskilde skall tvingas af commu¬
nen att på ett eller annat sätt skaffa de för fattigvården vådlige ur
socknen, hvarigenom den fattiga delen af arbetsclassen kommer att
ställas på vandrande fot. När blott ett års skattskrifning kräfves
för att bli af med den gamle arbetsföre; lemnar honom detta hopp
lätt nog en mantalsskrifningsort, om han för öfrigt är välkänd. Det
är således icke sannt, att nu gällande Författning är menniskovänli-