HÖGVÖRDiGA
PRESTE-STÅNDETS
PROTOKOLL
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm
År fl$40.
Andra Afdelningen.
Sjunde Bandet.
STOCKHOLM,
Nord ström ska Boktryckeriet,
1841,
Dea 19 Augusti 1840.
Plenum kl. io f. m.
§• 1.
Justerades Protokollet lör den i5 dennes t’, m.
§. 2.
Justerades och godkändes Eocpeditions-Utskottets
förslag till Riksens Ständers underdåniga Skrifvelse
till Kongl. Maj:t, N:o 42, angående sökt dels anstånd
för innevånarne i vissa orter af Landskapet Dalarne
med betalningen, dels afskrifning af skuld för und-
sättnings-spannemål; hvarjemte Expeditions-Utskottets
Memorial, N:o 9, i anledning af erhållen återremiss
å förslaget till underdånig skrifvelse, N:o 38, lades
till handlingarne.
§• 3.
Föredrogos och bordlädes Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkanden:
N:o 9, om bildande af undervisnings-anstalter
för Skeppsbyggeri samt anslag dertill.
N:o 10, i anledning af väckte motioner om in¬
rättande af Navi°;ations-Skolor.
N:o 11 , i anledning af väckt motion 0111 inrät¬
tande af Real-Skolor.
§• 4.
Föredrogos och bordlädes Lag- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottens följande Betänkan¬
den, nemligen:
4
Den ip Augusti.
N:o i, i anledning af väckte förslag till ändrin¬
gar, tillägg och förklaringar af de om Skiftesverket i
Riket gällande författningar.
N:o 2, i anledning af väckte frågor om ändring
och förklaring i vissa delar af Kongl. Förordningen
den i Augusti i8o5, samt andra författningar, röran¬
de Skogarne i Riket.
N:o 3, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Skrif¬
velse, i fråga om ändring af Kongl. Förordningen den
iq Dec. 1827, angående grunderna och vilkoren för
hemmansklyfning samt afsöndring af jord eller andra
lägenheter från hemman.
N:o 5, angående Lagstiftningen om Fattigvården
i Riket.
§. 5.
Upplästes Protokolls-Utdrag från Högloft. Rid¬
der skåpet och Adeln för den 10, 11 och 12 dennes.
Lades till handlingarne.
§. 6.
Protokolls-Utdrag från Välloft. Borgare-Ståndet
för den 12 dennes hade ankommit, upplästes och
lades till handlingarne.
§. 7.
Föredrogs å nyo Constitutions-Utskottets Memo¬
rial N:o a3, med föreslående af ett tillägg uti 28 §.
Regeringsformen.
Contracts-Prosten Östberg: Betraktar jag detta
ämne på en sida, så finnér jag det af så ringa bety¬
denhet, att det aldrig bordt göras till föremål för en
Riksförsamlings öfverläggningar, hvilken endast bör
sysselsätta sig med allenast vigtiga och riksgagneliga
värf; i synnerhet som den värde Motionären, i min
tanke, på denna väg aldrig kunde vinna sin goda af¬
sigt, alt utrota moraliska lyten: rangsjuka, fåfänga
Den ip Augusti.
5
och flärd, som nog allmänt uppenbara sig i landet.
Å en annan sida betraktadt, och då man bör förmo¬
da, att föremålen för utmärkelser, vare sig genom
förhöjda karakterer, ordnar eller annat, ega öfver-
lägsna talenter och förtjenster; så är det ju en glädje
förnimma, att dessa tidt och ofta framdragas ur sitt
mörker och i mängd hvimla för våra ogon. Af dessa
skäl skulle jag önska, att tlögv. Ståndet ogillade detta
förslag till tillägg i 28 §. R. F., oaktadt dess vackra
afsigt, att derigenom vilja utrota rangsjukan i lan¬
det; hvartill kunde läggas ännu ett, att, om det bi-
fölles, skulle skälig anledning deraf hemtas, att på¬
börda de outmärkte en icke mindre oädel passion,
jag menar afundsjukan.
Prosten Berlin: Då Bevillnings-Utskottets Betän¬
kande, om grunderna för allmänna Bevillningen, var
under öfverläggning i detta Hög v. Stånd, tog jag mig
friheten att emot förslaget om Karakters-fullmakters
beskattning anmärka både dess obeböflighet och obe¬
hörighet. 1 consequens dermed måste jag också nu
ogilla det förslag, som Constitutions-Utskottet i detta
Betänkande gifvit till en Grundlags-förändring. Det
är under en föregående diskussion om en föreslagen
Grundlags-förändring anmärkt, att, enligt 8i §. R. F.,
inga andra förändringar få föreslås än sådana, sorn
äro högst nödiga och nyttiga. Den nu ifrågavarande
förändringen kan jag icke anse vara af en sådan be¬
ska Ilen b et. Det synes mig dessutom vara en alltför
stor obillighet, att i detta hänseende inskränka Konun¬
gens häfdvunna rättighet, då äfven enskilte medbor¬
gare, t. ex. Possessionater, åt sina tjenare gifva titlar
och värdigheter, som åtminstone gälla inom orterna»
Att Auktoriteterna utöfva en sådan rättighet, torde
icke vara obekant, och det lär icke heller genom nå¬
got Constitutions-Ulskottets tillgörande kunna förhin¬
dras. Det må tillåtas mig erinra, huruledes Lands-
höfdingar åt Länsmännen förläna titel af Befallnings-
6
Den ip Augusti.
män, samt att Biskoparne, när de finna sig dertill
hafva skäl, gifva Proste-titeln åt Kyrkoherdar och
Pastors-titeln åt Comministrar, samt att dessa titlar
gälla icke blott inom Länet eller Stiftet, utan öfver
hela Riket. Det vore i hög grad oformligt, om Konun¬
gen i sådant hänseende skulle hafva mindre rättighet
än underlydande Auktoriteter, och i ett så fattigt
land, der tillfälle saknas att på ett mera redbart
sätt, genom pensioner och donationer, belöna och
uppmuntra förtjensten, är det ofta enda utvägen att
gifva vedermäle af nåd och bevågenhet. Jag anser
icke troligt, att Kongl. Maj:t skall samtycka till för¬
slaget och sålunda medgifva en betydlig inskränkning
i sitt Jus majestaticum, och jag reserverar mig till
Protokollet emot all delaktighet uti att till Thronen
frambära ett sådant förslag, huru oskyldigt och mot
Nationen välmenande det ock vill hafva utseende af
att vara.
Biskopen, Doctor Nibelius: Äfven denna före¬
slagna Grundlags-förändring anser jag vara af mindre
vigt. Jag har dock funnit någon skillnad mellan
denna och de öfriga, hvilka, såsom obehöfliga, blif¬
vit underkände. I dessa har fråga varit mer om
förändring i ord, men här handlas om sak. De skäl,
hvarmed man kan motivera förslaget, behöfver jag
icke inför detta Stånd anföra. Den medborgerliga
existimationen beror af en fri opinion och kan icke
gifvas genom ett förklarande af Regenten, hvilket,
om det ock någon gång innebär en rättvis uppmun¬
tran, dock torde oftare blifva en eggelse att söka ett
namn utan förtjenst. Delta kan å ena sidan anföras.
Men å den andra bör ej eller förbises, att, om här
ett tillfälle betages fåfängan att söka utmärkelse, så
skulle ock dermed tillfälle beröfvas Regenten, att
kunna lemna en förtjent medborgare någon utmär¬
kelse i det allmänna; och då i vår tid penninge-
egarens fåfänga uteslutande vill göra sig gällande,
Den ip Augusti.
7
skulle jag anse det nu varande grundlags-stadgandet
såsom en motvigt; skäl tala således både mot och
med förslaget i närvarande Memorial. Men då ej nå¬
got missbruk med titlars utdelande hos oss egt rum,
och då, efter min öfvertygelse, ingen grundad anled¬
ning till klagan i detta hänseende förefinnes, så, och
ehuru jag ej reserverat mig mot Constitutions-Utskot-
tets ifrågavarande förslag, har jag dock icke något
emot, att det må förfalla.
Häri instämde Domprosten Ehngren.
Prosten Källgren: Att titelsjuka och ranglyst¬
nad i hög grad demoraliserar ett folk, kan aldrig
rättvisligen bestridas. De föranleda fåfänga och flärd
och hafva ock från denna källa sitt ursprung. Om
en f. d. Inspektor får titel af Ekonomi-Direktör, en
Köpman af Commerce-Råd, o. s. v., så måste en så¬
dan man med maka och barn genast börja att lefva
och skicka sig efter sitt nya stånd. Exemplet ver¬
kar i flera riktningar. Så utbredes yppighet och prål
i den ena kretsen efter den andra. Men i spåren
följa merendels fattigdom och armod med sina mån¬
ga bekymmer och svårigheter. Riksgagneligt skulle
det derföre utan tvifvel vara, om inga så kallade ka-
rakters-fullmakter utdelades. Men att utdela sådana
anses kanhända såsom ett jus majestaticum. Huru¬
vida en dylik åsigt har någon verklig grund i vår gäl¬
lande grundlag, derom vill jag nu icke tvista. Allt
kan tydas än hit och än dit. Än säger man: hvad
grundlagen ej uttryckligen förbjuder, det tillåter den;
en annan gång heter det: hvad grundlagen ej uttryck¬
ligen tillåter, det förbjuder den. Måhända vore till
och med Hans Maj:t Konungen vida bättre belåten,
om Han ej hade och utöfvade ifrågavarande rättig¬
het, att utdela tomma titlar och dylika utmärkelser.
Han kan med sådana nådebevisningar blott hugna ett
ringare antal; men icke alla, som äro deraf förtjen-
te eller sjelfve tycka sig vara det. Fara värdtärså-
8
Den ip Augusti.
ledes, att, då Han gör en del belåtne och glade, gör
Han än flera obelåtne, afundsjuke och missnöjde. En
stor och skön tanke sjnes mig hafva grundlagt det i
Norriges grundlag intagna stadgandet, att annan rang
och titel ej kan utdelas, än den hvarje embete med¬
för. Kunde vi äfven i Svenska grundlagen åstadkom¬
ma ett sådant stadgande, så skulle det visserligen
blifva ett nytt och starkt moraliskt band mellan de
förenade Brödrafolken.
Prosten Lundblad: Utskottet afser med sin grund¬
lagsförändring en redbar vinst för national-karakte-
ren, det nekas icke, men utan tvifvel äfven en för¬
del för Regeringen. Det är tydligen lika mycket i
båda delarnes interesse, att titlar utan motsvarande
tjenster försvinna. Öfverhelen måste befrias (rån om¬
sorgen att tillfredsställa sina undersåtares fåfänga; det
tyckes vara nog, att hon egnar sin omsorg åt deras
verkliga behof. Man besinne, hvad förtrytelse, hvad
tadel de oförnöjda anspråken tillåta sig, när dessa tom¬
ma nådebevisningar icke med den största möjliga
grannlagenhet utskiftas; men hvar och en, som äl¬
skar sin Öfverhet, vill ock se benne, så mycket som
möjligt, höjd öfver klander och oblida omdömen.
Dessa anmärkningar torde likväl icke blott gälla i af¬
seende på karakters-fullmakter. Jag skulle oförgrip-
ligen tro-, att det varit Regeringens lycka, om hon
aldrig baft andia utmärkelser till sin disposition, än
sådana, som äro alldeles oumbärliga i samhällen på
alla tider; och bland antalet af de umbärliga räknar
jag äfven våra under de sista hundrade åren instifta¬
de eller uppiifvade Riddare-ordnar.
Contracts-Prosten, Doctor sigrell: Icke heller
jag sätter särdeles värde på tomma ti Liar, men icke
anser jag dock frågan derom förtjena rum i en grund¬
lag. Skall rättigheten betagas Kongl. Majit, att hugna
förtjente Män med dylik utmärkelse, torde följden
deraf blifva i någon mån skadlig, enär skicklige Tjen-
Den ip Augusti. ()
stemäns nit och bemödande kunde förlamas, då de fin¬
na denna uppmuntran, som ligger i en, om ock blott
titulär värdighet, vara borttagen. För öfrigt bör för¬
budet mot titlars utdelande icke inskränkas endast till
Konungen, utan utsträckas till alla Auktorileter och
Embetsmanna-myndigheter, så att t. ex. en Biskop
icke bör få utnämna välförtjenta Kyrkoherdar till Ho-
norarie Prostar, eller en Kyrkoherde upphöja en skick¬
lig Klockare till Sysslomans värdighet.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: Så ädel än
afsigten med ifrågasatta tillägg till grundlagen må va¬
ra, så tvekar jag dock, om det bör antagas, så länge
37 §. i Regeringsformen bibehålies i sitt nuvarande
skick, och bruket att utdela stjernor och ordnar qvar¬
står oantastadt. Rättigheten att förläna titlar synes
mig vara af samma natur, som den att upphöja i Ade-
ligt stånd, utdela Friherrliga och Grefliga värdighe¬
ter och hedra med ordensprydnader. Borttages nu
den förstnämnde rättigheten, så fruktar jag, att de
sednare desto oftare begagnas, och då blir det fort¬
farande onda värre, än det utrotade. Kan nemligen
ej den förtjente prydas med en Doetors-, Lagmans-
eller Commerce-Råds-titel, så tilldelas honom Nord¬
stjernan, eller ett Adeligt namn o. s. v. Skall såle¬
des den flärd, som i detta afseende synes hota att
undergräfva nationens moraliska kraft, hämmas, så
måste reformen vara mera genomgripande, så måste
på samma gång som 28 §. Regeringsformen får det
nu föreslagna tillägget, åtminstone hela 37 §. äfven
utstrykas. Det enda som åter, å andra sidan, för
förslagets antagande, kan anföras, är, att man hel¬
dre bör göra något än intet; att en början, ett för¬
sök först bör ske med detta lindrigare botemedel,
förrän man tillgriper ett starkare. Jag bekänner, att
denna åsigt af saken äfven har mycket, som i när¬
varande omständigheter talar för sig. Helst såge jag
dock, att förslaget återremitterades, så att det sökta
10
Den 19 Augusti.
botemedlet genast måtte göras kraftigare och mera
allmänt inverkande på Statskroppen.
Prosten Lyth: Med Prostarne Källgren och Lund¬
blad instämmer jag så mycket heldre, som jag redan
vid tvänne föregående Riksdagar haft tillfälle yttra
mig i enahanda syftning. Det lärer icke konna för¬
nekas, att det slags flärd och den fåfänga, som ge¬
nom titlar och dylika tomma utmärkelser vill förnö¬
jas, är ett moraliskt ondt, som i våra dagar gräsli¬
gen gripit omkring sig, hvadan jag visst icke före¬
ställt mig, att denna flärd och fåfänga skulle finna
försvarare inom det Riks-Stånd, hvilket det synes
närmast tillhöra , att dem beifra och motverka. Ock¬
så skulle väl slutligen sjelfva slöseriet med dylika ut¬
märkelser i längden svårligen förslå att tillfredsställa
det allt mera retade fåfänglighets-hegäret. Der t. ex.
Lands-Sekreteraren blir Lagman, Lands-Kamereraren
och Landt-Räntmästaren Kammar-Råd, der måste Kro¬
nofogden åtminstone vara Assessor och Länsmannen
Hof-Rätts-Kommissarie, om icke Kronofogde. Hvart
allt detta slutligen kunde leda, vill jag icke förespå ;
men säkert är tiden inne att motverka ett förderf,
som, djupare än man tror, ingriper i samhällslifvets
oeftergifliga fordringar af sannt menniskovärde och
utmärkelser, endast åt förtjensten förbehållna. Jag
röstar för bifall till Betänkandet.
Häri instämde Prosten Sidner.
Professoren, Doctor Moren: Uti Utskottet lade
jag ingen vigt på detta förslag, utan ansåg det kun¬
na både bifallas och afslås. Jag lät det passera utan
motsägelse, och har således i sjelfva verket bifallit
det, dervid likväl icke hysande mycket hopp, att det
i alla Stånd skulle välvilligt upptagas. Att nu här,
efter så mycket ogillande, söka försvara det, skulle
ej löna mödan. Jag kan dock icke underlåta prote¬
stera mot den insinuation, som skulle Utskottet haf¬
va velat inskränka eller borttaga Konungens jus ma-
Den ip Augusti.
jestaticurn. Någon anledning, att tillvita Utskottet
ett sådant uppsåt eller en sådan åtgärd, funnes en¬
dast då, om titlars och värdigheters förlänande vore
den enda eller bästa utväg, som Konungen disponerar,
att belöna och uppmuntra förtjensten. Men det är
icke så. Denna utväg skulle väl kunna anses för den
sämsta. Utskottet har ej velat göra och har icke
kunnat föreställa sig, att det gjorde något ingrepp i
Konungens rätt. Konungen eger ett så stort person¬
ligt värde, att han icke kan vinna någon ökad ära
utaf krona, spira, jura majestatica. Han är och må¬
ste känna sig oberoende af all yttre glans. Ilan må¬
ste antagas vara böjd att dömma andra efter sig.
Skulle Han också beklagligen hafva funnit fåfänga
samt barnslig lystnad efter glitter och tom utmär¬
kelse, så är han både för rättsinnig och för klok, att
vilja underhålla och uppmuntra dem. Jag är förvis¬
sad, att Konungen icke det ringaste håller på detta
så kallade jus maje stati cum. Utskottet har, viddet¬
ta förslag, icke afsett någon annan, än den, som fikar
efter och emottager den tomma utmärkelsen, och icke
annat, än de högst menliga följder i moraliskt, eko¬
nomiskt, ja väl äfven politiskt afseende, dem fåfän¬
gan, rang- och tilelsjukan, Härden i tanke- och lef¬
nadssätt släpa med sig i spåren. Andre Talare haf¬
va framställt den moraliska och ekonomiska vådan.
Den politiska är målad på Sveriges häfder under U-
nions-tiden, då den enkle Riksföreståndaren icke kun¬
de tillfredsställa de ranglystna. Man har in vändt,
att förslaget saknar vigt och ingalunda varit nödigt.
Utskottet fann det visserligen, betraktadt i och för
sig, icke vigtigt; men fann det genom omständighe¬
terna, genom missvisningen i allmänna tänkesättet
och sederna, hafva så mycken vigt, att det måste
upptagas. Utskottet vädjar till det opartiska omdö¬
met, huruvida anledningar saknats. När man på¬
står, att förslaget varit onödigt, må man besinna blott
i a Den ip Augusti.
det enda, huru mången, som, för både den gifvan-
des och utverkandes skull, ej kunnat vägra emottaga
en förunnad utmärkelse, lik väl suckar vid det kostsam¬
ma i saken, hjertligt önskande att hafva sluppit allt¬
samman. Denna lofliga önskan hade varit uppfylld ,
om det stadgande, som Utskottet föreslagit, funnits i
grundlagen. — Emot mig kan invändas, att jag för
andra vill upprifva bron, sedan jag väl kommit of¬
ver den sjelf. Jag kan icke neka detta. Men har
jag gått öfver bron, så är jag också lätt i tillfälle
att vittnesbörd afgifva. De utmärkelser, hvilka jag
åtnjutit, hafva för mig blott ett värde, men detta
stort: det nemligen, att de äro vedermälen af mia
Konungs nåd. — dag tillstyrker bifall på Betänkandet.
Prosten Säve: Med Biskopen, Doctor Nibelius in¬
stämmer jag deruti, att genom nu föreslagen grund¬
lagsförändring icke mycket blir vunnet, så länge 3^ §.
Regeringsformen qvarstår, enligt hvilken Kongl. Majit
eger att upphöja till Adeligt stånd, till Friherre- och
Gi 'efve-värdigheterna, de sednare så mycket skadli¬
gare, som de, utan förtjenst, öfvergå på barn och ef¬
terkommande. Jag ville ock erfara, om det på lika
sätt är Höglofl. Utskottets mening, att föreslå till upp-
liäfvande det Konungsliga prerogativ, som nu berät¬
tigar att belöna äfven ograduerade med Doctors-vär-
digheten, samt att utdela åt hvilken sorn helst ordens-
dekorationer, ordnar och band. Ulan detta torde äre¬
lystnaden och fåfängan ega nog ämnen qvar att till¬
fredsställa sig med. För min del kan jag ej anse
den fåfänga större eller farligare, som söker utmär¬
kelsen af en titel utöfver den grad, men likväl med
afseende på den tjenst han innehar, än den vida all¬
männare och starkare ärelust, som vill spegla sig i
glansen af ett Adeligt sköldemärke eller en Riddar¬
stjerna. I ett afseende finner jag likväl förslaget an¬
tagligt. Riksens Ständer hade sålunda utsagt sin opi¬
nion, att titlar, utan motsvarande embetsmanna-grad
Den ip Augusti. i3
eller förtjenst, ej adla medborgaren, hvilken grund¬
sats, i elt afseende tillämpad, snart skall göra sig gäl¬
lande äfven i andra. Jag bifaller således BeLänkandet.
Biskopen, Doctor Holmström: Då detta ärende
i Utskottet behandlades, var jag med permission från¬
varande; och får nu förklara, att jag delar de Tala¬
res åsigt, som anse ifrågavarande förslag till grund-
lags-förändring hvarken nödig eller ändamålsenlig, det
sednare af det skäl, att det dermed åsyftade ändamål,
att minska fåfänga och flärd, derigenom icke lärer
vinnas. Jag afslår således närvarande Memorial, och
får till de af föregående Talare anförda skäl ännu vi¬
dare tillägga ett annat, nemligen, att, ehuru goda än
de af Utskottet för förslaget åberopade motiver än må
synas, de dock likväl, just med afseende på företeel¬
serna under denna Riksdag, äro ganska mycket un¬
derkastade misstydning.
Professor Geijer: Vid detta ärendes behandling
i Utskottet har jag varit närvarande, och deri, ehuru
med tystnad, deltagit. Jag har här iakttagit samma
tystnad och får förklara, att den betyder bifall till
Memorialet.
v. Talmannen, Biskop Hedren: Jag anser icke
den föreslagna Grundlagsförändringen hafva den karak¬
ter, som 81 §. Regeringsformen fordrar. Och hvad
förslaget i sig sjelft angår, så kan åtskilligt både för
och mot anföras, hvilket är öfverflödigt att här upp¬
repa. Emellertid är stadgandet i Regeringsformens
nämnde §. för mig ett tillräckligt skäl, att icke an¬
taga förslaget. Vidare kan ock ett annat skäl anfö-
ras, nemligen att, om förändring i förevarande hän¬
seende skall företagas, så bör den ock sträcka sig till
de stadganden i Grundlagarna, som tillerkänna Ko¬
nungen rättighet att utdela Riddare-Ordnar, samt upp¬
höja i Adeligt stånd; äfvensom föreskriften i försla¬
get bör bestämdt vara gällande äfven för underord¬
nade Aukloriteter, som hafva rättighet att tilldela
»4
Den ip Augu i ti.
titlar, samt för enskifta, Men jag hemställer, huruvida
man i lag kan förbjuda eller förhindra enskild person att
utmärka sina underlydande med titlar, der han så ön¬
skar. Jag ser ej, att det kan förhindras. Och hvad
beträffar det åberopade exemplet af Norrmännen, så
synes mig, att man kunnat dermed dröja, tills vi lyc¬
kats få Norriges Constitution inflyttad på Svensk jord.
Contracts-Prosten Sandberg: Förslaget är vis¬
serligen icke af vigt, men de titlar, man derigenom
skulle förlora, äro icke heller synnerligen vigtiga,
hvarföre det gerna kan bifallas. Hvad den anmärkta
penninge-fåfängan angår, så är den utan tvifvel icke
heller något godt eller prisvärdt, men jag ser icke,
att national-karakteren skall förbättras derigenom, att
man låter en annan lika tom, om icke ännu tommare
fåfänga qvarstå bredvid den förra och uppmuntras till
utveckling. Kunna titel-fåfänga och rangsjuka genom
denna grundlags-föräudring stäfjas, så vore det ju ej
så illa. Att tillämpningen bör gälla för alla myndig¬
heter, som hafva dylika leksaker att utdela, är na¬
turligt. Beträffande 87 §. m. fl. i Regeringsformen,
om Ordnar och Adelskap , så kunna de vid en annan
Riksdag föreslås till förändring. Man kan nu börja
att beträda en bana, som åtminstone åsyftar att ut¬
veckla en större redbarhet och flärdfrihet hos natio¬
nen. Bättre och ädlare bevekelsegrunder för ett sorg¬
fälligt och samvetsgrannt uppfyllande af sitt embe-
tes pligter måste antagas och af lagstiftningen fram¬
kallas, än utsigten till en titel, en stjerna eller ett
adels-diplom.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: Jag skattar
ej karakters-fullmakter högt; de kunna anses såsom
oskyldiga leksaker. Den, sorn eftersträfvar dem, må
fritt göra det. Och då ej med Konungens rätt att
utdela sådana någon pligt för medborgaren är förenad,
att hålla sig Stats-kalendern, så kan det icke räknas
för en förnärmelse, om man ej känner och i tal el¬
Den 19 Augusti.
ler skritt lill personer uraktlåter nämna dessa titlar.
Den sed liar nu börjat blifva gängse, att man, med
förbigående af karakterer, merendels blott skrifver och
säger Herre; och torde, ju mer denna sed blir allmän,
karakters-väsendet af sig sjelft bortfalla. I Bevill-
nings-Utskottet har ock frågan härom varit för, och
Utskottet har gjort sitt till, för att minska fikandet
efler titlar- Jag hoppas således, att ifrågavarande
förslag skall vara öfverflödigt, och att det icke lönar
mödan antaga detsamma till grundlagsenlig behand¬
ling vid nästa Riksdag.
Contracts-Prosten Hallström: Jag har ingen half,
icke eller någon inom mig sjelf sluten reservation-att
anmäla. Utan att ifra för förslaget, har jag deråt
gifvit mitt bifall, samt trott, att de motiver, som hos
mig gjort sig gällande, skulle också gälla hos Högv.
Ståndet: förslagets moraliska syftning. Man kan icke
neka, att bland alla samhällsklasser herrskar mycken
fåfänga, och fikenhet efter tomma yttre utmärkelser,
och vid sådant förhållande må det ju vara behörigt, att,
ehuru man icke förmår alldeles utrota samma fåfän¬
ga, dock söka i någon mån stäfja den samt undan¬
rycka ett eller annat retelse-medel. Ätskillige Talare
hafva redan skildrat de bedröfliga följderna af en yp¬
pig rang- och titelsjuka: jag vill endast tillägga den
erinran, huru i den öppna utvägen att erhålla, såsom
prof af serskildt bifall eller ynnest, en högre rang
och värdighet, ligger understundom en stark retelse
för Embetsmannen att förbise sitt egentliga kall och
hellre söka behaga den, som har makt eller medel
att tillfredsställa hans flärdfulla lystnad, än den verk¬
liga ära, att i stillhet fullgöra tjenstens mindre be¬
märkta, men för det Allmänna lika gagneliga, pligter.
Förebråelsen, att Utskoltet, genom detta tillägg, skul¬
le beröfva Konungen ett praerogativ, hvaraf flere un¬
derlydande Verk och Embetsman äro i oqvald be¬
sittning, träffar desto mindre, som de, utan en ändring
Den ip Augusti.
i grundlagen, kunna betagas samma makt genom blott
en Kongl. Förordning, och troligen skulle, om än den
uteblefve, af det höga exemplet taga mycken efter¬
rättelse. De fleste hafva ogillat åtgärden, såsom half
och af ringa båtnad, så länge man icke vill gå mera
radikalt till väga, och upphäfva så väl Konungens
makt att utdela Riddare-Ordnar som Högstdensammes
grundlagsenliga rätt att upphöja i Adelig värdighet.
Jag tror dock rådligast, att förslaget icke sålunda ut-
sträckes, emedan det då sannolikt skulle förr eller
senare stranda. Deremot gillar jag och vill förorda
ett försök i denna enkla och mindre äfventyrliga
riktning.
Endast vid redaktionen må mig tillåtas den an¬
märkning, att den näst efter orden: ”Titlar utan
medföljande embete eller tjenst/’ följande satsen:
eller med högre värdighet än den innehaf vande
embete eller tjenst medför, icke synes mig säga mer
eller annat, än hvad redan är i den förra uttryckt,
hvadan jag anser den kunna alldeles bortgå. Jag
yttrade redan inom ETtskottet samma mening, men
en värd Ledamot inom detta Stånd var då just den,
som under majoritetens bifall försvarade redaktionen,
sådan den nu befinnes.
Häri instämde Lector Laurenius.
Prosten Lindmark: Rang- och titel-sjuka är en
moralisk sjukdom, som beklagligen alltför mycket gri¬
pit omkring sig hos Svenska Nationen. Att föreslå
botemedel till häfvande af detta onda, är således en
förtjenst. Och om ej ett radikalt botemedel deremot
kan utfinnas, så är det dock en vinning, om man
från någon sida kan tillstoppa källan till det onda.
Med förvåning har jag deremot här hört försvarare
af fåfänga och flärd; ty något annat kan jag ej kalla
begäret att på detta sätt vinna utmärkelse. Med för¬
våning har jag, såsom sagdt är, hört detta inom ett
Stånd,
Den ip Augusti.
‘7
Stånd, hvars inedlemmar genom ord och exempel
förnämligast borde söka återföra Nationen till den
gamla Svenska redbarheten.
Biskopen, Doctor Nibelius: Sedan denna Grund¬
lagsförändring var i Utskottet beslutad, förekom fråga
om redaktionen deraf; och jag kan ej neka, att jag
■var ibland dem, sora ansågo den nu föreslagna för
den rätta. Prosten Hallström har föreslagit, att orden:
”eller med högre värdighet, än den innehalvande em¬
bete eller tjenst medför”, borde ur den förändrade §.
utgå, emedan han anser dem öfverflödiga. Jag kan
icke härutinnan med honom öfverensstämma. Man
kan tänka sig, att titlar utdelas antingen åt sådana,
som intet embete eller tjenst innehafva, eller åt så¬
dana , som innehafva annat embete, än det, hvarå
titeln lyder. Hade nu i förslaget stått, såsom Prosten
Hallström hemställt, så skulle endast hvar och en,
som ej innehade ett embete, det är, hvarje privat
man, varit utesluten från all möjlighet att erhålla en
titel. Af hvad som Prosten Hallström hemställt, skul¬
le dock icke följa, att icke titel å annat högre embete
kunde för en person meddelas, som förut innehade
ett lägre. Men äfven detta har Utskottet velat före-
bygga. Visserligen kan man argumentera: att, då
det heter: ”Titlar utan medföljande embete eller tjenst
må ej förlänas,” ordet medföljande afsåge endast det
embete, hvarå titeln lyder; men som uttrycket dock
icke var nog bestämdt, och man önskade få redaktio¬
nen så fullständig som möjlig, stannade Utskottet vid
närvarande förslag.
Prosten Thudén: Jag förenar mig med dem,
som icke anse denna förändring vigtig. Dessutom
hade jag önskat, att korrektivet hellre sökts i Bevill-
nings- än Constitutions-Utskottet, genom ändring af
Grundlagen. Vinsten för Staten af bevillningen på
Preste-St. Prot. 18/+0. Andra Af deln. Bandet VII. 2
i8 Dm ip Augusti.
titlar anser jag större, än den moraliska skadan af
dessa sednares utdelande.
Häri instämde Doctor Hwasser och Prosten
Hallbeck.
Professoren, Doctor Moren: Med närmaste an¬
ledning af den siste Talarens anförande, får jag
anmärka, att korrektivet ej kan vinnas genom Be-
villnings-Förordningen. Närvarande Riksdags upp¬
träden böra hafva öfvertygat Representationen, sär¬
deles Constitutions-Utskottets Ledamöter, derom. Om
ej allenast titeln utdelas, utan äfven bevillningen der¬
för nedsättes, så vinnes ju blott dubbel förargelse.
Jag minnes ej, om formlig anmärkning vid en sådan
händelse är gjord. Åtminstone lär den vara antydd.
Först då Grundlagen förebygger tomma titlars utde¬
lande, är korrektivet vunnet.
På härefter vederbörligen gjord proposition om
bifall till Constitutions-Utskottets ifrågavarande Me¬
morial N:o 20, svarades både Ja och Nej, samt be¬
gärdes votering , i anledning hvaraf följande voterings¬
proposition framställdes och gillades:
Den som bifaller Constitutions-Utskottets Memo¬
rial N:o 23, voterar Ja; den det ej vill, voterar Nej.
Yinner Nej, skall Memorialet återremitteras med den
för Ståndets gemensamma förklarade tanka, att Stån¬
det funnit den föreslagna förändringen hvarken till¬
höra de högst nödiga eller'nyttiga.
Votering blef härefter anställd, och befanns, ef¬
ter voterings-sedlarnes uppräknande, hafva utfallit
med i5 Ja mot 29 Nej; och var således Constitu¬
tions-Utskottets Memorial N:o 23 återremilteradt, med
den för Ståndets gemensamma förklarade tanka, att
Ståndet funnit den föreslagna förändringen hvarken
tillhöra de högst nödiga eller nyttiga.
Emot detta beslut reserverade sig Contracts-
Prosten Sandberg.
Dm ip Augusti.
l9
§. 8.
Upplästes och godkändes Expe ditions-Utskottets
förslag till följande underdåniga Skrifvelser:
N:o 58, angående revision för framtiden af en
vid Westerbottens Regemente af Statsmedel bildad
fond;
N:o 59, angående prasscriptionstid för emotta¬
gande i Kronans uppbörd af Bankens utelöpande Trans¬
portsedlar samt sedlar å 3 och 2 R:dr å ofärgadt
papper;
N:o 60, om ändring i ansvars-bestämmelsen för
den Räkningshafvare i Banken, som utan föregången
kollationering assignerar å sin räkning derstädes;
N:o 61, om upphäfvande af Lagens stadgande,
angående qvalificerade döds-straff;
N:o 62, angående ändring af 12 §. i Kongl. Patent¬
förordningen den 13 Dec. i834;
N:o 63, angående ändring i Kongl. Majrts nådiga
Tågordning.
§. 9.
Föredrogs å nyo Constitutions-Utskottets Memo¬
rial N:o 24, med förslag till ett nytt moment af 28
§. Regeringsformen.
Biskopen, Doctor Nibelius: Jag anser mig böra
upplysa, att Vällofl. Borgare-Ståndet återremitterat
detta Memorial, i anledning deraf, att icke något vore
der bestämdt i afseende på utländsk mans religions¬
bekännelse, som skulle komma att åtnjuta enahanda
rättigheter med Svensk man. Högv. Ståndet lärer väl
äfven finna nödigt, att något i detta hänseende be¬
stämmes.
Contracts-Prosten Hallström: Innan diskussionen
vidare fortgår, torde mig tillåtas omförmäla, att detta
förslag är alldeles detsamma, som vid förliden Riks¬
dag framlades af dåvarande Constitutions-Utskott och
blef af 3:ne Riks-Stånd godkändt. Det var endast
20
Den ip Augusti.
Borgare-Ståndet, som deråt nekade sitt bifall, och
då sedermera stridiga åsigter om frågans vidare be¬
handling uppstodo mellan nämnde Stånd och Utskot¬
tet, kom den vid Riksdagens afslutande att förfalla.
Förslaget har emellertid, så väl till redaktion, som
innehåll, redan varit under Hög v. Ståndets granskning.
Häri instämde Biskop Holmström.
Biskopen, Doctor Hedrén: Jag anser det i detta
Memorial gjorda förslag till grundlags-ändring kunna
hvila till grundlags-enlig behandling vid nästa Riks¬
dag. Någon betänklighet i afseende å utländsk mans
religionsbekännelse, hvarom framställning skett, bör
icke uppstå, så länge 28 §. af Regeringsformen för-
blifver gällande. I öfrigt anser jag icke eller något
hinder vara för förslagets antagande.
Contracts-Prosten Hallbeck: Jag instämmer med
Biskop Nibelius, men i öfrigt och i afseende på Me¬
morialets syfte finner jag för godt bifalla detsamma.
Endast en anmärkning, i afseende på redaktionen af
den föreslagna grundlags-förändringen, ville jag fram¬
föra. Det beter Hendigen: "Utländsk man, som ma¬
rit inom Riket under Tio år bosatt m. m.”, hvilket
skulle kunna betyda detsamma, som mindre än tio år.
Meningen häraf beror på tonvigten allena och kan
blifva föremål för misstydningar, till undvikande hvar¬
af jag ville hemställa, om icke redaktionen kunde
sålunda ändras: Utländsk man, som Tio år marit i
Riket bosatt m. m.
Professoren, Doctor Morén: För min del ville
jag gerna unna alla Trosbekännare möjligheten att
vinna medborgarerätt i Sverige. Men skall förslaget
öfver allt antagas, så torde böra tilläggas: af Christ¬
na: kanske till och med: af Evangeliska läran. Jag
vet, att ett Stånd lägger mycken vigt på detta tillägg.
Det vore en hårdhet, en orättvisa, att ej antaga stad¬
gandet, åtminstone med den nämnda inskränkningen.
Hvarför skulle Sverige, mer än Norrige och andra
Den ip Augusti. 21
civiliserade länder, vägra att upptaga män, hvilkas
verksamhet det begagnat, hvilkas värde och gagn det
erkänner? Ett enda exempel må tala för alla. En
utländsk man har tjenat Sverige i krigsståndet några
och 20 år, har tjenat med beröm och utmärkelse.
Ålderdomen närmar sig, kallande till en mindre mö¬
dosam verksamhet. Efter vår grundlags nu varande
innehåll, kan utlänningen tjena staten blott som kri¬
gare, och få en pension, som ej förslår till ålderdoms
bröd. Hans fädernesland, från hvilket han i tidiga
ungdomen rycktes, är honom nu främmande. Skall
den åldrige drifvas dit, att söka äfventyr? Skall han
stanna här, att lida nöd? Antages det föreslagna
grundlags-stadgandet, så kan han hoppas erhålla nå¬
gon mindre civil beställning, passande för hans kraf¬
ter, någorlunda fyllande hans behof. Jag anmäler
saken vördsamt till Högv. Ståndets behjertande.
Häri instämde Prosten Lundblad.
Prosten Stenhammar: Ehuru jag erkänner och
vet värdera det goda syftet i Constitutions-Utskottets
förslag, kan jag dock icke afhålla mig från att yttra
de stora betänkligheter, detsamma hos mig väckt.
Det synes, som frågan om Judarnes emancipation vo¬
re afgjord, i händelse förslaget antogs, men på ett
indirekt och förstucket sätt afgjord, till förundran
och missnöje för mången Svensk man. Jag måste
ock ovilkorligen härvid tänka på vissa bekännelser
och sekter inom Christna kyrkan, hvilkas nitiska be¬
mödanden, der fältet blifvit fördem öppnadt, aldrig
hvilat. Det är billigt att hysa farhåga för deras
fanatiska ifver, och i lid bevaka Statens och Kyrkans
rätt att afvända splittringar af den vådligaste natur.
Med all, äfven af Christendomen föreskrifven, tolerans
för enskilta menniskors tro och bekännelse, kan jag
dock icke medgifva, att utländsk man skulle njuta
enahanda rättigheter med infödd Svensk man, så
11
Dm 19 Augusti.
framt icke dervid fästas någon restriktion i afseende
på religions-bekännelsen.
Häri instämde flere af Ståndets Ledamöter.
Efter diskussionens slut och på af H. H. Erke-
Biskopen och Talmannen gjord proposition om bifall
till Constitutions-Utskottels ifrågavarande Memorial
N:o 24, svarades Nej, oell begärdes återremiss. I an¬
ledning häraf uppkom fråga, huru vid återremissen
den mening, som skulle för Ståndets gemensamma
förklaras, borde uttryckas; och yttrades dervid olika
åsigter, nemligen dels att orden: "Utländsk man T
hvarmed det i Memorialet föreslagna nya momentet
börjar, borde heta: Utländsk man af Christna reli¬
gionen,, dels ock att lydelsen borde blifva: Utländsk
man af Protestantiska bekännelsen; och som vote¬
ring begärdes till utrönande af hvilken af dessa me¬
ningar hade majoriteten inom Ståndet för sig, fram¬
ställdes och gillades följande voterings-proposition:
Den som vill, att begynnelseorden i förenämnde
nya moment skola heta: Utländsk man af Christna
religionen, röstar Ja; den det ej vill, röstar Nej.
Vinner Nej, skola merberörde begynnelseord erhålla
denna lydelse: Utländsk man af Protestantiska be¬
kännelsen.
Öfver denna voterings-proposition blef alltså vo¬
tering i vederbörlig ordning anställd, och befanns,
efter voterings-sedlarnes uppräknande, hafva utfallit
med 12 Ja mot 28 Nej; oell var således Constitu-
tions-Utskottets Memorial, N:o 24, återremitteradtj
med förklarande, såsom Ståndets gemensamma tanka,
att i det föreslagna nya momentet af 28 §. Rege¬
ringsformen, efter orden "Utländsk man/’ tillägges
”af Protestantiska bekännelsen.”
Häremot reserverade sig Biskop Hedre'n_, Doctor
VFMin och Prosten Åstrand.
Den 19 Augusti.
§• 10.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memo¬
rial, N:o n5, med förslag till ändring i 75 §. Rege¬
ringsformen.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: Jag anser
detta förslag till ändring i grundlagen vara beliöfligt
och godt, ty derigenom lättas antagandet af Stats¬
utskottets förslag, att alla räntor och all Krono-tion-
de hädanefter 0vilkorligt skola utgå i penningar efter
markegång. Då nemligen denna fråga inom Stats-
Ulskottet behandlades, voro just nuvarande marke¬
gångssättning och dess beroende af andra Statsmak¬
ten de vigtigaste betänkligheter. Dessa upphöra nu,
om, medelst antagande af närvarande förslag, Rikets
Ständer erhålla makt, att ensamme föreskrifva forum
för alla klagomål öfver Läns-markegångarna, en makt,
som de svårligen kunna tillegna sig enligt nn gällan¬
de grundlags ordalydelse. Och den af Grefve Spens
i reservationen gjorda anmärkningen anser jag lätt
besvarad dermed, att Rikets Ständer nog lära akta
sig, att till nämnde forum antaga någon central-aukto-
ritet, som ej eger närmare kännedom om hvarje Läns
enskiltheter. Hvad jag dock mot Höglofl. Utskot¬
tets förslag måste anföra, är att ordet eller bör ut¬
bytas mot och, samt ordet föreskrifva mot något annat
liktbetydande, t. ex. bestämma. Ordet eller ger nem¬
ligen här en falsk mening, och ordet föreskri/ver är
en tautologi, enär paragraphens förra moment slutar
med samma ord.
Prosten Åstrand: Vid öfverläggningen i Stats-
Utskottet om Ränte-persedlarna och Tionde-spanne-
målen förevar äfven frågan om Markegångssättningar-
na och örn pröfningsrätten deröfver, och hvad den¬
na sednare beträffar, ansåg Utskottet hvad som hit¬
tills är stadgadt böra bestå, icke derföre, att grund¬
lagen skulle lägga något hinder mot förändring, utan
emedan man icke hade något bättre att sätta i stal¬
A
Den ip Augusti.
let för det hittills gällande. Jag anser ock bäst att
det så förblifver, åtminstone för närvarande. Den nu
under pröfning varande grundlags-paragraphen, sådan
den oförändrad lyder, lägger intet hinder i vägen för
Konungen och Rikets Ständer, att förordna en an¬
nan Auktoritet, än den nuvarande, att pröfva marke¬
gångssättningarna. Men om Constitutions-Utskoltets
förslag antages, skall bestämmandet af det sätt, hvar¬
på ändring i orättvis markegång må sökas och vin¬
nas, komma att bero af Riksens Ständer allena. Det
är detta , som jag anser högst vådligt för Statens och
för räntelagares och räntegifvares rätt, hvilken jag an¬
ser vara vida bättre tryggad, 0111 Konung och Stän¬
der gemensamt, på grund af ^5 §. Regeringsformen,
bestämma den behöriga ordningen för pröfning af be¬
svär öfver markegångssättningen. På grund häraf till¬
styrker jag ogillande af förslaget, såsom ej nyttigt.
Härmed instämde många af Ståndet.
Professoren, Doctor Mored: Detta förslag till än¬
dring uti 75 §. Regeringsformen har jag icke god¬
känt. Jag hade önskat tillägget så lydande: i den
ordning Konung och Rikets Ständer föreskrifva. Jag
vill ingalunda inskränka Ständernas sjelfbeskatlnings-
rätt; endast vinna säkerhet derom, att enskilte ej för¬
lora sin rätt genom Ständernas sätt att utöfva sjelf—
beskattningen. Då icke blott Kronans och Embets-
mäns, utan äfven Verks och Inrättningars samt en-
skilta personers rätt beror på markegångssättningarna,
så synes mig ordning och rättvisa uttryckligen for¬
dra, att Konungen, som skall sörja för allas trygghet,
har sin del i organisationen af den Auktoritet, som
pröfvar markegångssättningarna och besvär öfver dem.
Konungen har icke allenast så hittills haft, utan ock
Sjelf i högsta instansen afgjort besvären. Så bör det
ock framgent förblifva, om ordning och säkerhet sko¬
la ega bestånd. Grundlagen förutsätter delta, då den
ej med ett ord föreskrifver, huru rättelse skall sökas
Dm tp Augusti.
och vinnas. Ingenting hindrar Konung och Ständer
att öfverenskomma om annan pröfning, än den nu¬
varande; men innan öfverenskorrimelsen är skedd, kom¬
mer det föreslagna tillägget för bittida. Det är äf¬
ven för obestämdt. Jag tillstyrker ogillande, och bi¬
behållande af 75 §. oförändrad.
Häri instämde Biskop Holmström och Professor
Grafström.
Biskopen, Doctor Hedrén: I min tanka har Ut¬
skottet ej med rätta åberopat Regeringsformens 5^ §.
Ty jag anser icke frågan om markegångssättningen
vara en beskattningsfråga, utan blott värdering af det
beskattade, af grundräntorna, som utgöra den egent¬
liga skatten. Blotta evalvationen af dessa grundrän¬
tor till deras värde kan väl icke skäligen anses så¬
som beskattnings-ärende. Den innebär, som sagdt är ,
endast en värdering af det beskattade. Utan denna
värdering skulle beskattningen innebära, att räntegif-
varen betalade t. ex. en tunna spannemål i ränta,
men med vilkor, att sjelf få värdera densamma, hvilket
vore en högst ofullständig och godtycklig bestämning.
På det nödig säkerhet och trygghet i ömsesidiga rät¬
tigheter här må beredas , finnér jag bäst, att marke¬
gångssättningen och föreskrifterna derom besörjas af
Kongl. Majit och Riksens Ständer gemensamt, och att
således ifrågavarande ^5 §., med bibehållande af or¬
den *’i behörig ordning”_, bör förblifva oförändrad.
Prosten Källgren: Jag vill i afseende på detta
Memorial endast förklara, att jag i allo delar den af
Hcglofl. Utskottet gillade åsigt, att den åt Kongl. Kam-
mar-Collegium upplåtna pröfnings-rält öfver de årli¬
ga markegångarne bör upphöra. Rätt lämpligt kan
det ingalunda vara, alt ett Kongl. Embetsverk bar
en dylik befattning. Det lärer ock ej sällan inträf¬
fa, att Kammar-Collegium för Kongl. Maj:ts och Kro¬
nans räkning förhöjer markegångspriset, äfven då en-
skilte räntetagare åtnöja sig dermed sådant det först
a6
Den 19 Augusti.
bestämdes. Så var åtminstone, om jag ej missmin-
nes, händelsen för Skaraborgs Län förlidet år. Bättre
och rättvisare vore det visserligen, om inom hvarje
Län en behörigen utsedd lokal-auktoritet eller Pröf-
nings-Nämnd hade sig uppdraget, att afdömma de
besvär, som å ena eller andra sidan kunna anföras
öfver det satta markegångspriset.
Biskopen, Doctor Nibelius: Jag var ej i Utskot¬
tet närvarande, då denna fråga der behandlades, och
får nu förklara, att jag ej kan godkänna Utskottets
förslag , dels emedan det är obestämdt, dels ock af
skäl, som af Prosten Åstrand och Professor Moren blif¬
vit anförda.
Gontracts-Prosten Hallbeck: Så vida markegångs-
sättningen endast inverkade på Bevillningen, som Ri¬
kets Ständer sjelfve bestämma, så skulle jag instäm¬
ma' i Utskottets förslag till upphäfvande af Kongl.
Kammar-Collegii i detta afseende hittills utöfvade
makt; men Markegångstaxan inverkar äfven på de or¬
dinarie Stats-inkomsterna, som utgå efter markegångs-
pris, och då Rikets Ständer icke ensamt kunna' bort¬
taga eller förändra dessa, utan beslut derom måste
fattas af bägge Statsmakterna, så förekommer det mig,
som vid en sådan förrättning, som markegångssält-
ningen, någon bör bevaka Kongl. Majrts och Kronans
rätt och att just denna befattning utöfvas af Kam-
mar-Collegium, hvilket väl icke får handla godtyck¬
ligt,, ehuru någon gång misstag kan ega rum. Jag
anser derföre den ifrågavarande §. gerna kunna blif¬
va oförändrad.
Prosten Lyth: Jag har förut ifrat för den öf-
vertvgelsen , att Kammar-Collegium ej är den aukto¬
ritet, som borde i sista hand bestämma markegångs-
sältningen. Civile Embets- och Tjenstemän hafva ett
kraftigt interesse för markegångssätLningens uppdrif-
vande. Såsom ett Kronans Embetsverk borde väl
icke eller detta Kongl. Collegium, i strid med 5^ §.
Den ip Augusti.
Regeringsformen, ega att afdöma en fråga, som grund¬
lägger en betydlig del af Svenska folkets beskattning.
Man säger, att Kongl. Maj:ts och Kronans rätt måste
bevakas. Detta bestrider jag alldeles; ty Kronan kan
vid en högre markegång lika litet vinna , som förlo¬
ra vid en lägre. Anslagen måste fyllas, och det blir
Rikets Ständers bekymmer, att derföre skaffa utvä¬
gar. För öfrigt hafva Kronans Embetsman redan
alltför mycken andel i markegångssättningarne. Kro¬
nofogden är likasom President i den Kommission, som
uppgör pris-kuranterna. Landshöfdingen utnämner en
del af Ledamöterna i Markegångs-Komiten, och den¬
na måste inför honom sammanträda. Skulle efter
dessa antecedentia erfordras en slutlig kontroll eller
medlande auktoritet, så vet jag, i harmoni med grund¬
lagens anda och bokstaf, ingen mera passande att fö¬
reslå, än Ständernas Fullmäktige i Banken och Riks-
gälds-Kontoret. Jag röstar för bifall till Betänkandet.
Häri instämde Prosten Lindmark.
Contracts-Prosten Hallström: På ifrågakomne re-
daktions-förändring har jag så vida icke lagt någon sär¬
deles vigt, som jag ansett §:ns nuvarande lydelse icke
förhindra Rikets Ständer, att från Kongl. Katnmar-
Collegium öfverflytta pröfningsrätten, i händelse af an¬
förd klagan öfver skedd markegångssättning, och i
stället föreskrifva, i hvilken annan, mera sakenlig ord¬
ning, ändring deruti bör sökas och vinnas. — Att frå¬
gan icke på något äfventyrligt vis rörer Kronans rätt,
har den siste värde Talaren tillräckligen visat. Sam¬
manhanget åter med 5^ §. Regeringsformen vill deraf
vara tydligt och klart, att Grundlagen ansett saken
röra ena Statsmakten uteslutande och uppdragit åt
Deputerade af alla fyra Riks-Stånden att årligen för¬
rätta markegångssättning. Derest man icke från en
för Grundlagen nog främmande synpunkt skulle vilja
betrakta dem såsom en art af Kompromiss-Rätt emel¬
lan räntetagare och räntegifvare, så innebär väl upp¬
28
Dm ip Augusti.
draget uppenbart, att markegångssättningen blifvit af
Lagstiftaren ansedd för en beskattnings-åtgärd; men
efter det Rikets Ständer, genom Deputerade, tagit be¬
fattning med Markegången inom hvarje Län, kan väl
icke med rälta någon högre instans bestämmas eller
till vägabringas, utan genom Rikets Ständer-allena.
Doctor Björkmans anmärkningar emot redaktio¬
nen äro rikliga. Likväl är utbytet af och mot etter,
allenast ett tryckfel.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: Prosten
Åstrand bar ganska klart utredt skillnaden emellan
nuvarande förhållande och det med denna grundlags¬
förändring åsyftade. Man vill nemligen komma der¬
hän, att de skattdragande, Rikets Ständer, sjelfve,
utan andra Statsmaktens deltagande, få bestämma lag¬
ligt forum tor klagomål öfver markegångssättningen,
och detta synes mig, i likhet med Constitulions-Ulskot-
tets framställning, böra blifva en tillbörlig följd af 5^ §.
Regeringsformen, när Rikets Ständers rätt att sig be¬
skatta, så vida Stats-UIskottets nyligen gjorda för¬
slag, att alla, så indelta sorn oindelta, räntor, jemte
Krono-tionden, skola lösas kontant, antages, hädanef¬
ter ej kommer att bero så mycket af persedlar och
tunntal, som af markegångspriset. Invändningen, att
ordinarie skatterna och inkomsterna ej få ensamt be¬
stämmas af Rikets Ständer, är visserligen riktig, men
kan vederläggas dermed, att, så länge räntepersedlar-
na och tunntalet äro orubbliga, och bristerna uti or¬
dinarie inkomsterna skola fyllas genom allmän be¬
villning, så äfventyrar den andra Statsmakten ej me¬
ra, än sorn är nödvändigt, för att tillvägabringa en
sakernas bättre ordning. Derjemte bör ihågkommas,
att markegångssättningen äfven inverkar på allmänna
bevillningen af löntagare derigenom, att bevillningen
af deras spannmålslön skall utgå efter markegångspri¬
set på spannemålen. Således står äfven af denna an¬
ledning Rikets Ständers rätt att upprätta de årliga
Den tp Augusti.
Markegångs-taxorna i närmaste sammanhang med Sven¬
ska Folkets omförmälda rätt att sig beskatta.
Professoren, Doctor Thomander: Denna fråga gäl¬
ler ej uteslutande ett beskattnings-ärende, utan lika
mycket en värdering. Och hvilken auktoritet det än
må tillkomma att pröfva besvär öfver markegångspri-
serna, så blir den i allt fall en Kompromiss mellan rän¬
tegifvare och räntetagare. Kammar-Collegium är, i
afseende på detta ärende, intet annat än en sådan
Kompromiss. Men äfven om det ifrågavarande för¬
slaget antages, kan Kammar-Collegium hädanefter, så¬
som hittills, komma att vara Kompromiss. Detta är
icke här hufvudsakliga frågan. Den består deri, om,
jemte Riksens Ständer, den andra Statsmakten skall
hafva att bestämma, på hvad sätt ändring i marke-
gångssättningar skall vinnas. Och här bör öfvervä-
gas, om mycket derigenom vinnes, att vi drage det¬
ta ärende undan den ena Statsmaktens åtgärd. Jag
tror det icke. Egentligen är det blott Bevillnings-
ärender, som tillhöra Riksens Ständer allena. Öfriga
frågor böra af Statsmakterna gemensamt behandlas.
Och tänker man sig dem öfverensstämma, så lärer
väl ej den ena Statsmaktens sanktion å den andras
beslut uteblifva; öfverensstämma de åter icke, så är ej
något för det allmänna vunnet af en sådan sön¬
dring. Väpnandet af den ena Statsmakten mot den
andra kan ej medföra något lyckligt resultat. I öfrigt
ser jag icke, att mycket vore vunnet med ifrågava¬
rande grundlagsförändring. Och då jag således ej fin¬
ner något ändamål i förslaget, kan jag icke annat än
detsamma ogilla.
V. Talmannen , Biskopen, Doctor Hedrén: Så län¬
ge det förhållande med markegångs-sättningarne , som
hittills egt rum, får fortfara, anser jag ingen fara för
någondera sidan vara för handen. Räntegifvaren är
icke af markegångsprisen o vilkorligt bunden. Marke-
gångssättningen är blott att betrakta såsom ett förslag.
3o
Den 19 Augusti.
Vill räntegifvaren rätta sig derefter, så eger han det
göra. Vill han det icke, så lemnar han räntan in na¬
tura. Jag vill således gerna medgifva, det Kammar-
Collegium må anses som ett slags Kompromiss, hvil¬
ken lemnar ett förslag, huru i afseende på ränteper-
sedlarnes lösning bör förhållas. Och de, som ej önska
lemna räntorna in natura, hafva att rätta sig efter
detta förslag. Men som frågan nu sjnes tendera der¬
hän, att markegångs-sättningen skall blifva definitif
norm för räntornas utgörande, så håller jag för, att
stadganderne om sättet för inarkegångsprisens bestäm¬
mande böra så afvägas, att ingendera parten, den
gifvande eller tagande, blir lidande. Men jag fruktar,
att följden af detta förslag möjligen kan blifva förlust
på Kronans och räntetagarens sida. Att förekomma
detta, må man se sig väl för. Skall förslaget vinna
förtroende, så är nödigt att noggranna kontroller vid¬
tagas. Om föreskrifter här äro föreslagne, som lemna
åt den ena parten att bestämma öfver den andras
rätt, så måste förslaget anses vådligt. Så vida rätt¬
visa skall iakttagas, måste således, i min tanka, åt
båda Statsmakterna gemensamt öfverlemnas att före¬
skrifva om den behöriga ordningsom i 75 §. af
Regeringsformen, sådan den lyder, är omnämnd.
Att värderandet af de räntor, hvari skatten är
bestämd, icke utgör en skattläggning, vidblifver jag
ännu. Är t. ex. spannmålen lill beloppet bestämd,
så är skattläggningen dermed gjord. Sättet för dess
utgörande, örn den ej afbördas in natura, blir blott
en värdering. Detta är tydligt och klart. Och nu
gällande författningar, rörande denna angelägenhet,
äro efter min öfvertygelse affattade med det afseen¬
de på båda parterna, att all billighet och rättvisa å
ömse sidor är iakttagen. Att Riksens Ständer skulle
hafva rätt att ensamt bestämma räntornas pris, vill
man sluta deraf, att Riksens Ständer i det så kallade
Inkomst-Retänkandet utsätta priset på Kronans spann¬
Den ip Augusti.
3i
mål. Men priserna må der bestämmas huru som
helst, så foijer dock icke deraf, att räntetagares
spannmål skulle efter en sådan grund lösas. Prisernas
bestämmande i Inkomst-Betänkandet är ju blott ett
förslag till ungefärlig beräkning af Statens inkomster
i denna del.
Professoren, Doctor Morén: Man synes bär an¬
taga, att, emedan Statsverket på annan väg erhåller
fyllnad i sina anslag, i händelse Kronobonden icke
gifvet- en beräknad inkomst, och emedan Embetsman
jemte Stiftelser äro beräLligade att uppsäga spann¬
målen till leverering in natura, ingen således kan
förlora på markegången, och att det vore likgiltigt,
hurudan denna blifver. Må man ej förhasta sig här¬
vid. Först och främst skulle detta blifva ett indirekt
sätt att godtyckligt nedsätta, ja att rent af borttaga
Kronobonden, samt att flytta dess belopp på Bevill-
ningen, åtminstone till så stor del, som icke tills vi¬
dare måste utgöras in natura. Vidare måste tagas i
betraktande, att enskilte finnas, hvilka, till följe af
laga stadganden eller enskilta aftal, äro förbundne
emottaga liqvid till markegångspris, utan rätt att
fordra natura-prasstation. Hvad trygghet ega dessa,
om de ej få söka rättelse hos annan auktoritet, än
tiondegifvaren sjelf, eller den han tillsatt? De blifva
ju öfverlemnade till tiondegifvarens godtycke. Pris-
kuranten, som man åberopat, utgör intet korrektiv.
Kronofogden reser icke alltid sjelf, utan sänder i sitt
ställe person, som sjelf är tiondegifvare, och dertill
beroende af ortens öfrige tiondegifvare. Priset ned¬
tvingas lill det möjligen lägsta, alltid under, ofta flera
Riksdaler under det gångbara. Sältet för markegån-
gens uppgörande är redan så godtyckligt, kontrollen
deröfver så ringa, att saken ej tål något vidare för¬
värrande. Det förefaller mig, efter min erfarenhet,
besynnerligt, nästan otroligt, att man i vissa orter
bar anledning klaga öfver för höga markegängar.
3a
Den ip Augusti.
På härefter af H. H. Erke-Biskopen och 'Bal-
mannen framställd proposition beslöt Ståndet, det
Constitutions-Utskottets Memorial N:o 25 skulle åter¬
remitteras, med den för Ståndets gemensamma för¬
klarade tanka, att förslaget i nämnde Memorial ogil¬
lades, såsom varande icke nyttigt.
§• 11-
Föredrogs ånyo Banko- och Lag-Utskottens Be¬
tänkande N:o i , med förslag till Lag för enskilde
Banker.
Detta Betänkande blef, på flere Ledamöters af
Ståndet begäran, andra gången bordlagdt, samt i öf¬
rigt det beslut fattadt, alt Betänkandet skulle i Ple¬
num nästa Lördag till afgörande förekomma.
§. 12.
Föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets, den 5 dennes bordlagda, Betänkande N:o
85, i anledning af väckta motioner om behofvet,
i:o af en tillförlitlig redaktion af Allmänna Författ¬
ningar; 2:0 af en samling af alla äldre, ännu gäl¬
lande Polisförfattningar, samt 3:o af en Revision af
alla före antagandet af 1809 års Conslitution utgifne
Författningar.
Biskopen, Doctor Holmström: Om jag ej minnes
orätt, så har samma anhållan, som Utskottet i detta
Utlåtande föreslår, redan förut blifvit af Riksens Stän¬
der hos Kongl. Maj:t framställd. Hvad som nu är i
fråga, skulle således endast blifva en repetition af
hvad förut blifvit gjordt.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: I Utskot¬
tets förslag förekommer en mellanmening: ”så vidt
det är möjligt och kan finnas erforderligt.” Denna
skämmer bort hela förslaget. Syftemålet med dessa
ord må vara godt, men antingen böra de utgå, eller
Den 19 Augusti.
33
ock är hela förslaget onödigt; ty alla hittills utgifna
Författningar hafva äfven upptagit allt hvad sorn
blifvit ansedt erforderligt.
Biskop Butsch: Biskop Holmström har velat er¬
inra sig, att en sådan underdånig skrifvelse, som den
ULskoltet nu föreslagit, redan vid förra Riksdagen
beslutades och expedierades. Något sådant var emel¬
lertid icke inom Utskottet bekant; men örn det för¬
håller sig så, som Biskopen förmodar, så medgifver
jag gerna, att den nu ifrågasatta skrifvelsen kan vara
öfverflödig. I annat fall Lror jag likväl, att den åt¬
gärd Utskottet föreslagit icke vore utan sin nytta.
Utskottet har i Betänkandet anfört sina skäl, och jag
har ingen ting att tillägga, om icke det, att kunskap
i landets lagar i allmänhet, men Kameral-, Ekonomi-
och Politie-lag isynnerhet är nödig, icke blott för
embetsmannen, som deltager i lagskipningen och för¬
valtningen, utan ock i sin mån för hvarje medbor¬
gare, som genom lagen finnér sina rättigheter och
skyldigheter bestämda: och, om så är, så är det utan
tvifvel af desto större vigt, att gällande stadgar be¬
hörigen skiljas från de redan antiqverade, och, efter
olika ämnen, sammanföras på ett ställe, för lättare
öfversigt och tillgänglighet. Om man än med fog
kan begära af embetsmannen, att han i frågor, sorn
bero på hans handläggning, skall anställa äfven de
mest långväga efterforskningar; så kan man dock icke
med skäl fordra, att den enskilde medborgaren, för
de i lifvet allmännast förekommande fall, skall af¬
säga sig allt anspråk på en mera lättvunnen upp¬
lysning.
En värd Talare har ogillat, att Utskottet i sitt
förslag har intagit de orden: ”så vidt det är möjligt
och kan finnas erforderligt.” Hvarför Utskottet sagt:
”så vidt det är möjligt,” vet jag icke, så framt icke
Utskottet här velat uttrycka ett vilkor, som i dylika
Preste-St. Prot. 1840. Andra Afdela. Bandet VII. 3
34
Den ip Augusti.
fall alltid förstås under, då det icke finnes uttryckt.
Hvad åter angår de orden: ”och kan finnas erforderligt,”
så hafva de tillkommit, emedan man icke ansett det
nödigt, att alltid omtrycka en hel Författning för
hvarje minsta ny förändring; och för öfrigt, med ut¬
trycket af en allmän önskan, åt Kongl. Maj:ts höga
bedömmande velat öfverlemna, att i hvarje serskildt
fall närmare förordna.
Y. Talmannen, Biskopen, Doctor Hedrén: Ehuru
en dylik önskan, som innehålles i detta Utlåtande,
är redan förut hos Kongl. Maj:t framställd, vill jag
dock icke motsätta mig förslaget. Men uppmärksam¬
heten torde böra fästas på de många betänkligheter,
som i afseende på förslaget kunna uppstå. För att
rätt utföra detsamma, måste man återgå långt tillbaka
i tiden och sammanfatta allt, som för fullständighe¬
tens skull kan erfordras. I den ena Författningen står
den andra åberopad; och jag kan ej annat finna, än
alt det måste vara ett företag af större omfattning,
än man möjligen föresett, att uti en Författning, rö¬
rande ett visst ärende, innefatta allt som i äldre För¬
ordningar kan vara stadgadt, och detta på ett sätt,
som skulle göra allt rådfrågande af dessa äldre För¬
ordningar öfverflödigt.
Biskopen, Doctor Holmström: Vid närmare upp¬
märksamhet erinrar jag mig, att detta förslag icke
alldeles är det samma, som det, hvilket vid 1828 års
Riksdag framställdes. Lag- och Ekonomi-Utskotten
föreslogo då, att, när en Författning i någon del än¬
drades, den samma då borde helt och hållet om¬
tryckas. Men här synes Utskottet afse, att man bor¬
de i en enda Författning få sammandraget och infördt
allt hvad som i ett visst ämne kunde vara stadgadt.
Förslaget är således i sin syftning mycket vidtomfat¬
tande och blir, såsom Biskop Hedren yttrat, i ut¬
förandet förenadt med ganska många svårigheter.
Den ip Augusti.
35
Emellertid kan jag ej neka, att ändamålet är godt;
och med den restriktion, som förslaget innehåller —
”sä vida det är erforderligt” — så vill jag ej eller
motsätta mig det samma, ehuru jag ej finnér mycket
skäl att derpå ingå.
Biskop ylgardh: Mig synes, som förslaget vore
förenadt med stora svårigheter. Kameral- och Polis-
författningar fordra beständiga jemnkningar efter in¬
träffade förändrade förhållanden. Skulle man för en
mindre förändring i en Författning behöfva möjligen
år efter år omtrycka densamma, så inses lätt, hvilken
vidlyftighet och hvilka stora kostnader härigenom
skola uppstå.
Contracts-Prosten Hallström: Det synes mig va¬
ra en ytterlighet, när man fordrar, att, vid hvarje
mindre förändring i en Författning, den samma skall
helt och hållet omtryckas. Om detta sker allena vid
större och mera i det hela ingripande förändringar,
så skulle jag vara för den föreslagna åtgärden, eme¬
dan det utan tvifvel är en stor förmån, att vid så¬
dant förhållande ega på ett ställe sammandraget, hvad
till ett visst ärende kan höra. Med denna restriktion
skulle jag således vara böjd för att antaga förslaget.
Häri instämde Professor Moren.
Biskop Butsch: Då de fleste Talare, sorni det¬
ta ämne yttrat sig, synas endast hafva fästat sig vid
de Författningar, som från Kongl. Maj:t emanera, får
jag, till hvad af mig förut anfördt är, tillägga, att
Utskottet äfven afsett sådana, som från underordnade
Auktoriteter och Embetsverk utgå. Af det sistnämn¬
da slaget lärer det gifvas flere, som, om de icke upp¬
häfva, dock icke fullt harmoniera med hvarandra.
På härefter vederbörligen gjord proposition blef
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkan¬
de, N:o 85, afslaget.
36
Den ip Augusti.
§• 13.
Föredrogs Allmänna Besvärs- oell Ekonomi-Ut¬
skottets , den 5 dennes bordlagda, Utlåtande N:o 86,
i anledning af väckt fråga om revision af de Akade¬
miska Constitutionerna.
Bilölls.
§• 14-
Foredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets, den 5 dennes bordlagda, Utlåtande N:o 87,
i anledning af väckta motioner om iakttagelser vid
permittering af manskap från de värfvade Rege-
menterna.
Contracts-Prosten Sandberg: För att efterkom¬
ma hemmavarande Kommittenters önskan, som skrift¬
ligen framlades vid Riksdagsmanna-valet i Consisto-
rio, väckte jag denna motion. Mig var då obekant,
hvad som sedermera blef upplyst under diskussionen
öfver Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 4° > att det
är af nöden permittera manskapet af de värfvade
Gardes-Regementerna ej midre än 10 månader om
året, för att spara munderingspersedlarne och deri¬
genom minska passevolance-kostnaden till vederböran¬
de compagni-chefer, under det indelta armée-korpser
dragas från deras hemort och från deras sysselsätt¬
ning med jordbruk och slöjder, för att tjenstgöra vid
Stockholms korrektions-inrättningar, utan afseende på
slitningen af de munderingar, som af roteringsskyldi-
ge bestås. Jag vill då icke vidare yrka något afseen¬
de på motionens innehåll. Endast det skälet, som Ut¬
skottet angifvit, att de värfvade knektarne äro genom
sin arbetsskicklighet ganska nyttiga för hemorten
och att således deras vistande derstädes skulle vara
till deras medborgares synnerliga gagn, kan jag in¬
galunda vitsorda, emedan ett motsatt förhålande, nem¬
ligen värfvade knektars sedeslöshet, bristande arbets¬
håg och benägenhet för dryckenskap utan tvifvel gif-
Den ip Augusti.
vit anledning till den önskan, alt permissions-tiden
matie inskränkas. Emellertid önskar jag, det före¬
skriften uti Reglementet 2 del. 4 caP- 68 §., att in¬
gen får permitteras, sorn icke har säker och anstän¬
dig förtjenst, måtte hädanefter både riktigt tillämpas
och noga efterlefvas.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: Utan att
just yrka återremiss på detta Betänkande, måste jag
dock förklara, att jag deruti finner Höglofl. Ekonomi-
Utskottets slutkonst mindre antaglig. Här anföres nem¬
ligen först, att Krigs-Artiklarna stadga, det permit¬
terad, värfvad soldat alltid skall uppvisa sitt medhaf-
da Prestbetyg för Kronobeljente, och sedan, att Tjenst-
göriugs-Reglementet för Ammen föreskri Iver, att den
permitterade skall vid återkomsten medföra Prestbe-
vis från församlingen, der han under permissions-ti¬
den vistats. Af dessa bägge föreskrifter följer ju all¬
deles icke, såsom Höglofl. Utskottet förmenar, att Pa¬
stor i sistnämnde församling genast vid soldatens an¬
komst får se det medförda betyget. Den permitte¬
rade kan, utan Pastors vetskap, flera månader vistas
i församlingen och först vid tillämnad återresa till
garnisons-orten komma för att visa sitt prestbetyg
och få det påskrifvet. Och att understundom så skett
känner jag af erfarenheten. Slutligen anföres till yt¬
termera visso det allmänna stadgandet om i försam¬
lingen inflyttandes skyldighet att aflemna Prestbevis
vid inflyttningen. Men detta rörer blott tjenstehjon,
och högst alla, som bosätta sig uti församlingen.
Contracts-Prosten Hallström: Jag hade ön¬
skat, att Utskottet fästat mera afseende på Jo¬
hannes Johanssons i Betänkandet omnämnda motion.
Utskottet säger väl, att Tjenstgörings - Reglemen¬
tet innehåller det af Johannes Johansson för sol¬
daters permittering föreslagna vilkor. Men de ur
nämnde Reglemente i Betänkandet citerade ord sy¬
nas mig för obestämda, för att kunna deraf draga
38
Den ip Augusti.
den slutsats, hvartill Utskottet kommit. Orden i
nämnde citat innebära nemligen intet annat, än att
soldaten har arbetsförmåga och kan förtjena sitt bröd;
men deraf följer icke, att han i den ort, dit han be-
gifver sig, finnér arbetsförtjenst. Och derföre inträf¬
far det också, att friska och arbetsföra personer, på
detta sätt permitterade, drifva omkring i landet sysslo¬
löse, alldeles såsom Gesällerna, mot hvilket ofog jag
anser en gräns böra sättas.
Biskop Butsch: Prosten Sandberg underkänner
hvad Utskottet anfört såsom motiv för afslag å den
sednare punkten af Prostens motion, nemligen, att
värfvad soldat genom sin arbetsskicklighet kan vara
ganska nyttig för sin hemort under den tid, han för
tjenstgöringen kan umbäras. Jag ber att få fästa Pro¬
stens uppmärksamhet derpå, att Utskottet närmare be¬
stämt sin mening genom det tillagda ordet ofta. Om
man läser vidare, så befinnes ock, att Utskottet, vis¬
serligen icke utan att dervid fästa någon vigt, såsom
ytterligare motiv för sin tillstyrkan om afslag, vidare
anfört, att den värfvade soldaten, icke mera än hvar¬
je annan medborgare, må hindras att fritt använda
den förmåga och skicklighet, han eger, till sitt eget
och sina medborgares gagn.
Vid en annan punkt i Betänkandet har en an¬
nan värd Talare klandrat den logik, Utskottet i sam¬
ma punkt begagnat. Jag vågar likväl tro, att den¬
na logik, vid närmare pröfning, står vid sig. Om jag
föreställer mig, att den permitterade icke aflemnar
det betyg, han från Regementet medfört, förr än sam¬
ma dag eller dagen förut, innan han begär nytt Prest-
bevis, så frågar jag, hurudant det nya Prestbevis väl
skulle blifva, hvilket han erhåller endast på grund af
det nyss aflemnade. Allt synes mig här bero derpå,
att vederbörande Regementsbefäl, vid soldatens åter¬
komst, behörigt tillser, att han på ett sätt, som öf-
verensstämmer med rätta meningen af nu gällande
stadgar, verkligen fullgjort hvad dessa föreskrifva.
Den ip Augusti.
Slutligen liar ock en värd Talare yttrat den ön¬
skan, att Utskottet måtte hafva lemnat en större upp¬
märksamhet åt Johannes Johanssons här äfvenledes
ifrågavarande motion, emedan, vid soldats permitte¬
ring, borde afses icke endast hans förmåga att sig med
arbete försörja, utan ock det tillfälle till arbetsför¬
tjenst, sorn kunde påräknas i den ort, dit han äm¬
nar sig begifva. Jag förmodar, att Utskottet ansett
Tjenstgörings-Reglementets stadgande, att ingen må
permitteras, som icke har säker och anständig för¬
tjenst, verkligen afse bäggedera, både arbetsförmågan
och tillfället till arbetsförtjenst. Åtminstone har jag,
för min del, så fattat nämnde stadgande, och jag tror
icke, att det på annat sätt rätteligen kan förstås.
I anseende dertill att tiden nu var långt fram¬
skriden, beslöt Ståndet, att diskussionen öfver ifråga¬
varande ärende skulle nu afbrytas, för att i Plenum i
dag eftermiddagen, kl, 6, fortsättas.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 J e. m.
In fidem
E. M. Tegnér.
Den 19 Augusti 1840.
Plenum kl. J6 e. m.
21 »
§. 1.
Fortsattes föredragning af Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 87, i an¬
ledning af väckta motioner om iakttagelser vid per¬
mittering af manskap från de värfvade Regementerna.
Professoren, Doctor Morén: Icke för att bestrida
andras uppgifter, utan för att i någon mån mildra
4°
Den 19 Augusti.
intrycket af Jeni och göra rättvisa åt elen korps, med
livilkenfjag, uti delta afseende, kommit i beröring,
anser jag mig böra meddela, att den ungdom från
Carlskoga, hvilken tjenar vid värfvad trupp, nemligen
Kongl. Götha Artilleri-Regemente i Götheborg, alltid,
vid ankomsten derifrån, genast till Pastors-Embetet
aflemnar permilteringssedei af Chefen, betyg af Pastor
och Läkare; att den har beräkneligt hem hos anhö¬
riga oell vänner; ingalunda utmärker sig genom nå¬
gon oordentlighet, utan uppför sig lika väl, sorn folket
i allmänhet, hvarför den heller aldrig saknar arbets¬
förtjenst, eller ligger någon till last. Då den till Re¬
gementet återgår, får den sina betyg påskrifna.
Conlracls-Prosten Öhrnberg: Contracls-Prosten
Sandberg, såsom en af motionärerne, tycktes under
sitt anförande i förmiddagens Plenum icke hafva nå¬
got att synnerligen anmärka vid Utskottets Betänkan¬
de, till följd af de upplysningar, som deri förekom¬
ma; men sedan, mot förmodan, flere anmärkningar
blifvit gjorda af flere Talare, har han å nyo begärt
ordet, troligen för att tillägga ännu flera.
Då jag tillhört den Afdelning, som uppsatt detta
Betänkande, anser jag mig skyldig lala till dess för¬
svar, så mycket hellre, som de gjorda anmärkningar-
ne tyckas vara föga vigliga. Då det redan är stad¬
gadt, hvarom också Betänkandet fullständigt upply¬
ser, att en permitterad krigsman icke blott bör med¬
hafva Befälhafvarens permissionspass, ulan ock veder¬
börliga Preste- och Läkare-betyg, hvilka den permit-
terade alltid bör hafva med sig, att för Kronobetjente
uppvisa; då derjemte är stadgadt, att soldat, af värf-
vade arméen, skall, när han återvänder till Regemen¬
tet, efter en längre tids permission, medföra Prest-
bevis från den församling, der han vistats; så tyckas
dessa stadganden göra tillfyllest, utan att behöfva
vidare tillägg.
Den i<t Augusti.
Att den permitterade bör uppvisa permissions¬
pass samt Preste- och Läkare-betyg för Kronobetje-
ningen, ari sin ordning, emedan Kronobetjente öfver
dem i landsorterna äro skyldige att hafva noga till¬
syn, och att återskicka dem, så vida de icke äro
behörigen dokumenterade. — Att han äfven är skyl¬
dig uppvisa Prestbetyg för Pastor i den ort, der han
tänker någon lid vistas, är klart deraf, att han vid
återkomsten till Garnisonsorten måste uppvisa Presl-
bevis ifrån den församling lian kommer och någon
längre tid vistats. — Och då ingen är berättigad, att
längre tid vistas inom en församling, utan att till
Pastor aflemna Prestbetyg, så är deraf klart, att en
värfvad soldat äfven är förbunden att aflemna ett
dylikt, utan att något serskildt derom behöfver stad¬
gas, hvilket också Utskottet antydt.
Något stadgande, att en värfvad soldat ej må
erhålla permissionspass mera än en gång om året,
och då ej på längre tid än 3 månader, skulle i mån¬
ga fall leda till mycken obillighet, som är lätt att
inse och med många exempel skulle kunna bevisas.
Att vilja förneka en välfrejdad värfvad krigsman,
att begifva sig till hembygden, till vänner och an-
förvandter, eller också till någon annan ort, der han
tilltror sig få ärlig utkomst, så vida han icke kan
med Sockneprotokoll styrka, att den Socken, till hvil¬
ken han ämnar sig begifva, vill honom emottaga,
vore efter min tanka att gå för långt med sina for¬
dringar och sträcka dem utöfver billighetens gränsor.
— Då någon värfvad soldat kommer till en ort, som
han ligger till last, utan att der hafva arbetsförtjenst,
så fogar genast Kronobetjeningen, på gjord anmälan,
derom anstalt att han genast till Garnisonen åter¬
kallas.
I afseende på värfvade soldater och deras per¬
mittering, lia vi således tillräckliga föreskrifter. Vi
hafva ock i de flesta andra fallen tillräckliga och
42
Den ip Augusti.
alltför inånga stadgar, och det är efter mitt förme¬
nande ett stort fel, att vi vilja hafva ännu flere. —
Så snart en öfverträdelse sker, och en brist yppar
sig, så vill man genast derföre hafva ett lagbud och
ett stadgande, oaktadt man redan för de uppgifna
fallen har både tillräckliga och tydliga föreskrifter.
Derifrån härleda sig till icke obetydlig del dessa
många motioner, dessa många Betänkanden och dessa
många och långa diskussioner, hvilka dag efter dag
mer och mer förhindra oss att snart komma till det
önskade målet: ett godt slut på den redan tillräckligt
långa Riksdagen!
Jag bör slutligen anföra, att detta mitt sednare
yttrande har mindre afseende på Prosten Sandbergs
motion, hvars nit för det rätta jag högt värderar och
respekterar, utan mera på en mängd andra motioner,
hvilka tyckas vara både öfverflödiga och onyttiga.
Contracts-Prosten Hallbeck: Jag känner ej före¬
skriften i Krigsartiklarna, som är åberopad, men har
den erfarenhet, att sådana personer, som de ifråga¬
varande, när de komma till min ort, äro ganska an¬
gelägna uppvisa Pass och Prest-attest samt begagna
under permissionstiden Nådemedlen, och erhålla, då
de återgå, vederbörliga bevis enligt Kongl. Förord¬
ningen i834. Jag anser således all vidare föreskrift
öfverflödig.
Häri instämde Biskop Nibelius.
Contracts-Prosten Sandberg: Jag hade icke tänkt
att härutinnan yttra mig vidare, men då ämnet emot
förmodan blifvit upptaget till en omständligare dis¬
kussion, torde mig tillåtas få ytterligare genmäla nå¬
got vid de anmärkningar, som blifvit gjorda både
emot mitt anförande och emot motionen.
Man har sagt att Utskottet ansett, det värfvad
knekt kan genom sin arbetsskicklighet vara ganska
nyttig. Detta bestrides icke; men han kan ock ge¬
Den u) Augusti.
43
nom sin arbets-odugligliet vara onyttig, ja till oell
med genom sin sedeslöshet skadlig; hvarföre det kan¬
ske vore rådligast att icke grunda ett utlåtande en¬
dast på möjlighet, utan på verklighet.
Man har vidare sagt, att han icke bör hindras
mera än hvarje annan medborgare, att använda sin
förmåga och sin skicklighet. Detta medgifves ock;
men då skulle man kunna tycka, att icke Kronan
borde antaga eller belasta Statsverket med underhåll
af flere knektar, hvilkas tjenstgöring under långa
tider af äret kan umbäras, emedan den värfvade
knektens lefnadssätt ingalunda är egnadt att utbilda
hans arbetshåg eller arbetsduglighet.
Man har ytterligare påstått, att närvarande stad¬
gar äro tillräckliga. Må så vara, så vida man ej an¬
ser någon närmare presterlig vård om dessa kring¬
vandrande personer vara af nöden. Det var mig
ingalunda obekant, att de från garnisons-orten med¬
förda betygen skola vid ankomsten uppvisas för Krono¬
betjent, och sedermera påtecknas af Pastor, innan
knekten återvänder efter en längre permissionstid.
Anser Högv. Ståndet sådant tillräckligt, emedan Be-
fälhafvaren kanske åtnöjer sig med Prestens å betyget
tecknade vidi, vill jag deremot icke vidare invända.
Motionen afsåg dock något annat, eller att en med¬
förd fullständig Prest-attest skulle genast till Pastor
aflemnas och personen införas i Husförhörs- och Com-
munion-bok samt anses och behandlas såsom försam¬
lingsmedlem under den tid han der vistades.
I afseende på hvad Prosten Hallbeck anfört, tor¬
de få anmärkas, att Kongl. Förordningen den 18 Oct.
i834 icke egentligen rörer detta förhållande; ty der
är endast fråga om betyg ifrån den ort, dit ej min¬
dre indelt än värfvad krigsman varit kommenderad
eller permitterad, till den församling, dit han hörer,
och min motion afser det motsatta förhållandet, eller
Prestbetyg ifrån den garnisons-församling, som värf-
44 Den >p Augusti.
vad knekt tillhörer, till den församling, dit han per-
mitteras, hvarom högstberörde Förordning ingen ting
föreskrifver.
Det af Riksdagsfullmäktigen Johannes Johansson
föreslagna vilkor, som Prosten Hallström utvecklat,
torde väl ock utur ekonomisk synpunkt varit förtjent
af något större uppmärksamhet, än som Höglofl. Eko¬
nomi-Utskottet deråt egnat. — Men ehuru återremiss
till ny pröfning blifvit beviljad i frågor, som uti vigt
icke öfverträffat denna, vill jag dock icke yrka den,
för att icke, uti hvad på mig ankommer, synas vilja
vålla någon tidsutdrägt samt för att icke föröka det
i alla fall högst vidlyftiga skrifveriet, ej eller det
öfverflöd af lagar, som den siste värde Talaren be¬
farade; för hvars vänskapsfull omdöme jag i öfrigt
får förklara min erkänsla.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: Om det är
sanning, att Legostadgan handlar endast om legohjon,
och Förordningen örn försvarslöse endast om lösdrif¬
vare, likasom Krigsartiklarne endast handla om krigs¬
folk, så lärer det väl ock blifva sanning, att icke i
någon af dessa Förordningar finnes anbefaldt, att
permitterad värfvad soldat skall genast vid ankomsten
till sin nya vistelseort uppvisa sitt Prestbetyg för
Pastor; och således måste äfven Högh Utskottets an¬
förda slutföljd vara mindre riktig. Ty deraf, att
den permitlerade skall vid återresan medhafva Prest¬
betyg från den ort, der han tillbragt permissions¬
tiden, följer ej, såsom jag förr sagt, att han, vid
ankomsten dit, kan förklaras skyldig att för Pastor
genast uppvisa det Prestbetyg han medfört från gar¬
nisonsorten. Han behöfver ju endast, enligt Förord¬
ningen, vid ankomsten uppvisa sitt medförda Prest¬
betyg för Kronobetjeningen, och sedan, efter 3 å 4
månaders vistande i församlingen, komma och begära
detta betyg påskrifvet af Pastor vid afresan. Att
hans erhållande betyg härvid blir ofullständigt — blir
Dm 19 Augusti. 45
elt intygande af forhållandet, att hans lefverne va¬
rit för Pastor okändt, är väl gifvet; men aldrig kan
han, vid återkomsten till garnisons-orten, för någon
härvid begången uraktlåtenhet straffas, när han verk¬
ligen fullgjort lagens stadgande. Annorlunda är för¬
hållandet med försvarslösa, då de af Landshöfdingen
permitteras att söka tjenst. Rörande dem heter det,
att de skola genast vid ankomsten till destinations¬
orten, för Kronobetjente och Pastor uppvisa och be¬
gära påskrift på sina medhafda betyg. Och så bor¬
de äfven förhållandet vara med permitterade värfva-
de soldater. Skulle således ändring häruti ske, så vo¬
re blott att uti 10 Cap. i3 §. Krigs-Artiklarne, vid
ordet Kronobetjente tillädes orden: och Församlingens
Pastor.
Prosten Sylvan: Jag är öfvertygad, att nu gäl¬
lande Författningar innehålla allt hvad som skäligen
kan önskas till förekommande af de oordningar, som
genom permittering af värfvadt manskap kunna upp¬
komma. Jag medger visserligen, att det kan hända,
som här blifvit sagdt, att permitterad soldat kan göm¬
ma sitt betyg och endast vid permissions-tidens slut
förete detsamma till Pastors påteckning; men detta
kan ju äfven hvarje tjenstehjon, ja hvarje person som
helst, hvilken i en församling inflyttar. Men hvad
blir väl följden af ett sådant förhållande för solda¬
ten ? I hans medhafvande betyg är det honom ut¬
tryckligen ålagdt, att vid återkomsten ifrån den för¬
samling, dit han blifvit permitterad, medhafva sitt
Prestbetyg med Pastors påteckning, huruvida han un¬
der permissions-tiden begått Herrans Nattvard, upp¬
fört sig oklanderligt samt ingått i någon äktenskaps¬
förbindelse. Med undantag af det förstnämnda kan
Pastor om allt detta ingenting vitsorda, utan efter
skedd pålysning. Han kan således icke undgå att i
betyget anmärka förhållandet. Då nu soldaten åter¬
kommer till garnisonen, måste Chefen ställa honom
46 Dm ip Augusti.
till ansvar, i fall lian är angelägen om disciplin, och
är han det icke, betviflar jag, att enny Författnings
döda bokstaf kan dertill verka, att han blifver det.
På härefter vederbörligen gjord proposition blef
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkan¬
de, N:o 87, bijallet.
§. 2.
Föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottetsden 5 dennes bordlagda Utlåtande, N:o 88,
i anledning af väckt fråga om ändring i gällande För¬
fattningar för fartygs mätning.
Prosten Åstrand: Jag skulle anse bättre, att Ut¬
skottet hänvisat Herr Norin att till de i Utlåtandet
nämnde Kommitterade ingifva sina framställningar i
närvarande fråga. Eljest och då Expeditions-Utskot-
tet i det förslag till underdånig skrifvelse, som, i hän¬
delse Betänkandet bifölls, borde upprättas, vore för-
pligtadt begagna verba formelia i detta Ekonomi-Ut¬
skottets förslag, uppkommer, såsom mig synes, den
oformlighet, att Rikets Ständer skulle hos Kongl. Maj:t
anhålla om Dess nådiga afseende på Herr Norins fram¬
ställningar i merberörde ärende.
Biskopen, Doctor Holmström: Mig förefaller det,
som vore Herr Norin oförhindrad att sjelf ingifva si¬
na framställningar i närvarande fråga, antingen till
nämnde Kommitterade eller ock direkte till Kongl.
Maj:t. Jag anser ock detta så mycket lämpligare, som
Riksens Ständer icke äro i tillfälle bedomina, om de
af Herr Norin föreslagna grunder äro bättre, än de
förra. Af detta skäl yrkar jag afslag på Betänkandet.
På härefter vederbörligen gjord framställning blef
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkan¬
de, N:o 88, af slaget.
§. 3.
Föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets, den 5 dennes bordlagda, Utlåtande N:o 89,
Den ip Augusti.
i anledning af väckt motion om inrättande af Pant-
Låne-Kontor i Rikets större städer.
Bifölls.
§. 4.
Föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets > den 5 dennes bordlagda, Betänkande N:o 90,
i anledning af väckt motion om rättighet för tionde¬
gifvare i Skåne att lösa Kyrkornas behållna tionde ef¬
ter årlig markegång.
Professoren, Doctor Thomander: Det är ett gam¬
malt ordspråk: af det som är godt kan man ej få
för mycket. Jag bestrider ej heller, att i detta Be¬
tänkande finnes något godt. Men något dylikt hafva
vi ock erhållit från ett annat Utskott, nemligen ett
förslag om leverering i penningar för all slags tion¬
de och således äfven denna. Detta förslag innefatta¬
des i Stats-Utskottets Betänkande, N:o 170, och blef
återremitteradt. Jag skulle således anse nödigt, att
icke nu besluta i denna fråga, som utgör en del af
det hela, hvarom i Stats-Utskottet ^afhandlas. Jag
får ock nämna, att i samma Utskott fråga om tion-
dens utgörande till löntagare vid Carolinska Akade¬
mien, som ock består af Kyrkotionde, är under bear¬
betning. Nu skulle, utan tvifvel, olägenheter uppstå,
om serskilt beslut fattades om den tionde, som är
Kyrkorna behållen och serskilt om den, som till för¬
utnämnda ändamål är disponerad. För att icke mul¬
tiplicera olägenheterna och öka skiljaktigheterna i af¬
seende på den Kyrkorna behållna och den disponera¬
de tionden, anser jag nödigt undvika att icke fatta
beslut derom, som möjligen komma i strid med hvar¬
andra; och hemställer således att detta Betänkande
måtte företagas i sammanhang med Stats-Utskottets
afgifvande Utlåtande om tiondens leverering i all¬
mänhet.
Häri instämde Prosten Berlin.
48 Den ip Augusti.
Prosten Sylvan: Denna fråga är ej densamma,
som den, hvarom Professor Thomander nämnt. Nu
handlas om Kyrkornas behållna tionde, och denna
har på åtskilliga ställen blifvit af räntegifvare löst i
kontant efter markegångspris, och när delta ej skett,
har Författningen af år i8i5 strängt blifvit följd.
Denna stadgar, alt spannemålen skall i smärre par¬
tier försäljas, hvilket gör, att man understundom stan¬
nar under markegångspriset. Motionären klagar öf¬
ver det förhållande, som i hans hemort inträffat, nem¬
ligen, att tiondegifvarne blifvit beordrade att aflem¬
na tionden på 6 mils afstånd från deras hem, den ena
hit, den andra dit. Det är denna olägenhet, han ve¬
lat afböja, och derföre motionerat, att spannemålen
skulle få lösas efter markegång. För Kyrkorna kan
väl häraf icke egentligen uppkomma någon förlust.
Kyrkan är socknemännens så väl som tionden, och
0111 tionden ej blir tillräcklig för Kyrkans behof, så
måste det fyllas af socknemännen. Jag finnér såle¬
des intet ondt i Utskottets förslag.
Contracts-Prosten Hallbeck: Ehuru jag anser
detta Betänkande kunna afslås, vill jag dock icke mot¬
sätta mig dem, som yrka remiss till Stats-Utskottet.
Med Kyrkotionden i Skåne är det förhållande, att, se¬
dan markegångspriset blifvit bestämdt, auktion an-
ställes å den behållna delen deraf. Skulle åter miss-
vext hafva inträffat, medgifves lösen efter markegång
med forsellön af 16 sk. B:ko för tunna råg eller korn
och 12 sk. för tunna hafre. Äfven kan medgifvas
någon tids anstånd med betalningen, allt efter Kongl.
Maj:ls nådiga Instruktion d. 12 April 1815. Vid auk¬
tionen inropa merendels tiondegifvarne sjelfve denna
spannemål. Köpes den åter af någon annan, så lä¬
rer icke en hvar tiondegifvare färdas med sin lilla
anpart, utan förena de sig då flere för ett fullt lass,
som, efter öfverenskommelse, af någon bland dem till
bestämd
Den i<) Augusti.
49
bestämd ort transporteras. Jag kan derföre icke tin¬
na den nu gällande föreskriften betungande eller nå¬
gon förändring deruti vara af behofvet påkallad.
Häri instämde Biskop Bruhn.
Biskopen, Doctor Holmström: Ått remittera den¬
na fråga till Stats-Utskottet tinner jag icke skäl, då
den ej rör Statsverkets inkomster, utan Kyrkornas.
Jag vet i öfrigt intet annat sätt att sätta denna frå¬
ga i samband med Stats-Utskottets Utlåtande om le¬
verering af tionden i allmänhet, än att låta nu före¬
varande Betänkande hvila, till dess Stats-Utskottets
berörde Utlåtande, i anledning af Resp. Riks-Ståndens
återremiss å Betänkandet N:o 170, inkommit och kan
föredragas.
Häri instämde Prosten Sylvan.
Prosten Berlin: Jag har redan förenat mig med
Doctor Thomander, och har nu endast begärt ordet
för att genmäla Prostarne Sylvan och Öhrnberg, som
hafva yttrat den åsigt, att bifall till Betänkandet skul¬
le tillskynda en fördel åt Kyrkorna i Skåne. Sålun¬
da kan jag icke uppfatta förhållandet. När raan ge¬
nomläser motionen och gör sig reda för dess syfte,
måste detta icke kunna synas vara annat, än att be¬
reda tiondegifvarne en fördel. Denna fördel kunde
de icke vinna utan på Kyrkornas bekostnad, och jag
hemställer till det Högvördiga Ståndet, om det kan
vara detsamma • värdigt att befordra något sådant. —-
Jag tillstyrker afslag på Betänkandet, derest icke
Ståndet anser målet böra hvila, för att pröfvas i sam¬
manhang med det förslag från det Höglofl. Stats-Ut¬
skottet, till hvilket detta ämne rätteligen hörer.
Professoren, Doctor Thomander: Jag ville hem¬
ställa, om icke Betänkandet kunde afslås på den grund,
att, då Stats-Utskottet behandlar frågan om all tion¬
des, således äfven den behållnes, leverering, så kom¬
mer äfven denna att i Stats-Utskottets förslag inne-
Preste-St. Prot. 18/fo. Andra Afdela. Bandet VII. 4
5o
Den ip Augusti.
fattas. Man undviker på detta sätt att vid samma
Riksdag fatta a:ne beslut i samma sak, hvilket ej lä¬
rer vara lämpligt.
Häruti instämde Biskop Hedrén.
Professoren, Doctor Bexell: Då jag anser Betän¬
kandet på en gång innefatta en för Skånska Kyrkor¬
na både onödig och obehörig åtgärd, tillstyrker äf¬
ven jag afslag derå, och förenar mig häri med Doctor
Thomander.
På härefter vederbörligen gjord proposition af-
slogs yjllmänna Besvärs-och Ekonomi-Utskottets Be-
tänkande, N:o go, med Ståndet förbehållen rätt, att,
i anledning af Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 170,
rörande ränte-persedlarna och Krono-tionden i all¬
mänhet, få i ämnet sitt beslut fatta.
§. 5.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarna All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets ibljande Ut¬
låtanden :
N:o gi, i anledning af anmärkningar vid Utskot¬
tets Betänkande, N:o 3^, angående Instruktion för
Läns-Styrelserna och dem underlydande Tjenstemän.
N:o g2, i anledning af anmärkningar vid Utskot¬
tets Betänkande, N:o 52, angående föreslagen indrag¬
ning af Tullkammaren vid Furusund.
N:o g3, i anledning af anmärkningar vid Utskot¬
tets Betänkande, N:o 43, angående förbud för Tjenste¬
män vid Embetsverken, att på en gång innehafva
mer än en tjenst med lön på stat.
§. 6.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
231 , i anledning af de inom 2:ne Riks-Stånd fram¬
ställda anmärkningar vid Utskottets Betänkande, N:o
6g, angående yrkad skattefrihet för intägterna å All¬
männingen Stöpen.
Den ip Augusti.
5t
Ståndet, som bifallit Betänkandet, N:o 6g, vid-
blef sitt beslut, och lade Utlåtandet, N:o 23i, till
handlingarne.
§. 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
23a, i anledning af erhållen återremiss af Utskottets
under N:o g6 afgifna Betänkande,
Lades till handlingarne.
§• 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
233, i anledning af återremiss å Betänkandet, N:o 153.
Lades till handlingarne.
■ §. 9.
Föredrogs ånyo btuts-Utskottets Utlåtande, N;o
234, nied förnyadt summariskt förslag öfver Stats-
regleringen.
Ståndet fann detta Utlåtande icke fordra någon
åtgärd.
§• io.
Föredrogs Stats-Utskottets , den 5 dennes bord¬
lagda, Utlåtande N:o 235, i anledning af väckta mo¬
tioner om upphörande af tredskoböter för uraktlåten
leverering till stora Kopparbergs Bergslag af ränte-
och mantals-kolen.
Detta Utlåtande blef för andra gången bordlagdt,
sedan flere af Ståndets Ledamöter derom anhållit.
§■ 11-
Föredrogs Stats-Utskottetsj den 5 dennes bord¬
lagda, Utlåtande N:o 236, i anledning af erhållen
återremiss å Utskottets Betänkande, N:o 120.
Biskopen, Doctor Hedren: Stats-Utskottet har
upptagit min reservation i sitt Utlåtande, men ej af-
sett mina skäl. De ega dock fortfarande kraft för al¬
la dem, som vilja behjerta en af missöden träffad
medborgares belägenhet. Kammar-Rätts-Rådet Lind¬
Den 19 Augusti.
berg är na vid så hög ålder, att lian är berättigad
till pension. Men då lian ännu eger den helsa
och kraft, att han är fullkomligt tjenstbar, har han
vägrat att taga afsked. I händelse af afslag på hans
ansökning, skulle han dock nödgas göra det, och af
den pension, hvaraf han då skulle komma i åtnju¬
tande, får intet tagas till godtgörande af balancen,
eller annan skuld. En vägran af hans ansökning skul¬
le således medföra mera tyngd än fromma för Sta¬
ten, alldenstund i sådant fall både lön och pension
komma att utgå. Att alla Tit. Lindbergs tillgångar
äro utpantade, är redan förut bekant. Nu kan väl
invändas, att han är lagligen dömd och att således
honom ingen orättvisa tillfogas. Detta eger visserli¬
gen sin riktighet; och vore ej så, hade han ej be-
höft göra någon underdånig ansökning i detta hän¬
seende. Men emedan ömmande skäl tala för den un¬
derdåniga ansökningen, har han till behjertande fram¬
ställt densamma, och vågar jag ännu på de skäl, jag
redan förut anfört, hos Högv. Ståndet förorda den¬
samma. Serskilt må det tillåtas mig upplysa, att
Vällofl. Borgare-Ståndet i sistförflutne Plenum funnit
godt att befria honom från all ersättningsskyldighet,
och hemställer jag till det Högvördiga Ståndet, om
det ej skulle finna för godt att fatta samma beslut
och lemna honom denna hugnad på hans ålderdom,
mindre såsom en hjelp, än såsom en uppmuntran
och tröst efter många års lidanden.
Häri instämde Prostarne Lalin och Sylvan.
Conlracts-Prosten, Doctor Agrell: Då det är be¬
kant, alt skulden icke ligger i någon uppsåtlig för¬
brytelse af Kammar-Rätts-Rådet Lindberg, utan i en
bristande uppmärksamhet, föranledd deraf, att han li¬
tat på andra, till hvilka han med skäl bordt kunna
hysa förtroende, så instämmer äfven jag med Biskop
Hedrén.
Biskop Bruhn förenade sig med Doctor Agrell.
Den ip Augusti.
53
På härefter vederbörligen gjord proposition fann
Ståndet för godt att, med afslag å Siats-Utskottets
Utlåtande N:o 286, för sin del bevilja Kammar-Rätts-
Rådet S. Lindberg eftergift från all ersättnings-skyl-
dighet i och för den af Kronofogden Hofling åsamka¬
de balance.
§• 12.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o
237, i anledning af erhållen återremiss å Utskottets
Betänkande, N:o 157.
Lades till handlingarne.
§• 13.
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 238, i
anledning af erhållen återremiss å Utskottets Betänkan¬
de N:o 164.
Lades till handlingarne.
§• 14
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
289, i anledning af Kongl. Maj:ts Remiss å Bokhål¬
laren Stures underdåniga ansökning om pension.
Bifölls.
§• 15.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
240, i anledning af Kongl. Maj:ts Skrifvelse, an¬
gående pension åt Amiralen G. af Klints Enka.
Bifölls.
§. 16.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
241 > i anledning af Prosten Ödmanns motion om an¬
slag till bildande af en fond till Emeriti-löner för
Lärare vid Upsala Stifts Läroverk.
På flere Stånds-Ledainöters begäran blef detta
Utlåtande för andra gången bordlagdt.
54
Dm ip Augusti.
§• 17.
Föredrogs ånyo Förstärkta Stats-Utskottets Ut¬
låtande, N:o 242, angående verkställd omröstning, till
följd af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut uti de frågor,
som upptagas i Stats-Utskottels Memorial, N:s 134>
j79 och 180.
Lades till handlingarna.
§. 18.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
243, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga Remiss
på Landlbruks-Akademiens underdåniga Memorial, an¬
gående pension för aflidne Agronomen Stephens Enka ,
samt dels erhållne återrernisser å Utlåtandet N:o 63,
i8:e punkten.
Bifölls.
§. 19.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
244, i anledning af återremiss å Utlåtandet N:o 66.
Bifölls.
§. 20.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
245, i anledning af återremiss å Utlåtandet N:o 67.
Bifölls.
§. 21.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
246, i anledning af Kongl. Maj:ls Remiss, angående
aflöning för den, som utses till bestridande af Riksens
Ständers Justitiae - Ombudsmans förut innehafvande
tjenst.
Bifölls.
§. 22.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
247, i anledning af Herr Petres, Th._, motion, att
Stats-Utskottet må lill Rikets Ständer dels uppgifva
Den ip Augusti.
55
total-kostnaden för nya Lagförslagets codifiering, dels
inberätta, vid hvilken tid de till nämnde codifiering
utsedde personer upphört att uppbära arfvode af Stats¬
medlen.
Lades till handlingarne.
§. 23.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
248, i anledning af erhållna återremisser å Utlåtan¬
det N:o 113.
Utlåtandet blef bifallet.
§. 24.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
a49> i anledning af återremiss å Utlåtandet N:o 142.
Lades till handlingarna.
§. 25.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
82, i anledning af anmärkningar mot Utskottets Be¬
tänkande, N:o 3o, öfver väckt fråga derom, att en¬
skild eganderätt skall vika för allmänna ändamål.
Ståndet, som bifallit Betänkandet N:o 3o, lade
Utlåtandet, N:o 82, till handlingarna.
§. 26.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
83, i anledning af anmärkningar vid Utskottets Be¬
tänkande N:o 22, öfver väckt fråga om tillägg till
17 Cap. 32 §. Rättegångsbalken, sådan den lyder i
Kongl. Förordningen den 20 Januari 1779.
Ståndet, som vidblef beslutet, lade detta Utlå¬
tande till handlingarne.
§. 27.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
84, i anledning af väckt motion om förklarings med¬
56
Deri ip Augusti.
delande, angående rätta grunden för förvandling till
fängelse vid vatten och bröd af böter, sorn ådömas
för sådana stölder, hvilka, enligt allmän lag, ligga i
tveböte emot annan tjufnad.
Bifölls.
§. 28.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
85, i anledning af väckt motion om föreskrifters med¬
delande, angående verkställighet af spö-och ris-straff.
Bifölls.
§. 29.
Föredrogs å nyo Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
86, i anledning af anmärkningar vid Utskottets Be¬
tänkande N:o a3, öfver väckt motion om ändring af
i mom. i 7 §. af 8 Kap. Ärfda-Balken.
Bifölls.
§. 30.
Föredrogs å nyo Lcig-Utskottets Utlåtande, N:o
87, i anledning af väckt fråga om förtydligande af
Lagens föreskrifter, angående oäkta barns rätt att
åtnjuta underhåll och uppfostran.
Bifölls.
§• 31.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
250, i anledning af återremiss å Utlåtandet N:o 144.
Lades lill handlingarna.
§. 32.
Föredrogs å nyo Stats-Utskoltets Utlåtande, N:o
251, i anledning af återremiss^å Utlåtandet N:o 146.
Lades till handlingarna.
§. 33.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Memorial, N:o
25a, i anledning af Herr Grefve MörnerSj J. A.,
Dm ip Augusti.
57
motion om beviljande af anslag till försök för be¬
stämmande af den bästa modell för slagkrutsgevär.
Biskopen, Doctor Holmström: Reservationen vid
detta Utlåtande är affattad i samma åsigt, som jag
haft tillfälle att någon gång förut inom detta Stånd
uttala, den åsigt nemligen, att ett Utskott ej eger
rätt att, med åberopande af 56 §. R. O., pröfva om
en motion, sorn af ett Riks-Stånd blifvit till detsam¬
ma remitterad, bör upptagas, oell på grund af sådan
pröfning undandraga sig motionens behandling. Det
är min fullkomliga öfvertygelse, att, när ett Riks-
Stånd till ett Utskott remitterat en motion, Utskottet
då är pligtigt att motionen till behandling upptaga.
Jag yrkar således, att Memorialet återremitteras, med
föreläggande för Utskottet, att öfver den till detsam¬
ma remitterade motion utlåtande i saken afgifva.
Häri instämde Prostarne Stenhammar,, Hallbeck
och Berlin samt Professor Thomander_, den sistnämn¬
de med förklarande, att han icke var i Stats-Utskot-
tet närvarande, då denna fråga der behandlades.
Professoren, Doctor Bexell: Lika med Biskop
Holmström, anser jag den af Grefve Mörner väckta
motion om skjutningsförsök, till utrönande af den
lämpligaste Gevärsmodellen för slagkruts antändning,
hafva förtjenat mera afseende, än den i Stats-Utskot-
tet vunnit. Utskottet har på ett måhända nog knapp¬
händigt sätt undandragit sig skyldigheten att besvara
en motion, som för närvarande tid, och för ett kom¬
parativt bedömmande af eldvapnens godhet, är gan¬
ska vigtig. Förenande mig med Grefve Horns Be¬
tänkandet åtföljande Reservation, yrkar jag återremiss.
Prosten Åstrand: Jag vill ej motsätta mig den
i afseende på formen yrkade återremissen. Dock må¬
ste jag förklara, att Utskottet icke utan skäl fästat
uppmärksamhet på det sjelfsvåld, som understundom
råder i åberopandet af 56 §. R. O.
58
Den 19 Augusti.
Contracts-Prosten Sandberg instämde med Pro¬
sten Åstrand.
Biskopen, Doctor Hedrén: Min mening är i re¬
servationen redan uttalad. Till en del förenar jag
mig dock med Prosten Åstrand. Visserligen är det
händelsen, att en del motioner få utseende af att ej
vara nya, ehuru de likväl alldeles äro det. Och ville
man kasta pligten på Utskotten, att pröfva motioner¬
nas laglighet, så hade Stats-Utskottet i detta fall,
efter min öfvertygelse, handlat rätt. Men jag anser
ej rådligt, att Stånden till Utskotten delegera en så¬
dan rätt. Stats-Utskottet hade således väl kunnat
uttala sin opinion, att ifrågavarande motion icke bordt
till detsamma remitteras; men sedan den var remit¬
terad, hade Utskottet ock bordt erkänna sin förbin¬
delse att behandla densamma. Då jag således icke
kan annat än hysa den åsigt, att alla till Utskott
remitterade motioner böra af detsamma upptagas, så
yrkar jag ock i sådant afseende återremiss af detta
Utlåtande.
//. H. Erke-Biskopen och Talmannen: Då det¬
ta är en formfräga, anser jag mig fcrpligtad att der¬
öfver yttra min mening; och får således förklara, att
jag i allmänhet anser ett Utskott vara skyldigt att
upptaga alla lill detsamma af Riks-Slånden remitte¬
rade motioner, och utlåtande deröfver i hufvudsaken
afgifva. Vore det icke så, skulle ett Utskott kunna
gifva Riks-Stånden dementi, hvilket jag ej anser vara
förenligt med Grundlagarna.
På härefter vederbörligen gjord proposition, blef
Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 25a, återremitteradt,
med föreläggande för Utskottet, att, öfver den till
detsamma remitterade motionen, Utlåtande i saken
afgifva.
Dm 19 Augusti. 5g
§• 34.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Memorial, N:o
253, i anledning af Herr Dalmans, W. F., motion
om beviljande af ett anslag åt Sjömanna-Sällskapet,
till befordrande af de med Sällskapet afsedda ändamål.
Prosten Astrand: Förhållandet är icke detsamma
med detta Memorial, som med det föregående. Detta
innehåller samma motion, som Utskottet förut besva¬
rat, ehuru i en annan form. Utskottet bade således
bordt svara, att saken redan förut var afgjord, och
att ingen vidare åtgärd vore att dermed vidtaga.
På härefter vederbörligen gjord proposition, be¬
slöt Ståndet, att Stats-Utskottets Memorial, N:o 253,
skulle återremitteras, med föreläggande för Utskottet,
att öfver den gjorda framställningen sig utlåta.
§. 35.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
254, i anledning af väckt motion om nedsättning i
arrendet för Militice-bostället Boda.
Contracts-Prosten Afzelius: Utskottet hade, efter
hvad jag trott mig finna, bordt fästa mer afseende
på de skäl, som Motionären framställt till nämnde
arrendes nedsättning. Alt Arrendatorn vid auktions-
tillfället, genom en oriktig uppgift af den öppna jor¬
den, blifvit förledd till ett högre anbud, än det som
verkeligen motsvarar revenuen, tyckes vara alldeles
obestridligt. Den öppna jorden uppgafs nemligen ut¬
göra 152 Tunnland, på grund af hvilken beräkning
arrende-summan äfven blef bestämd. Men snart bör¬
jade Arrendatorn misstänka någon irring härutinnan,
och anmodade i anledning deraf Landtmätaren, att
företaga en ny mätning, hvarvid befanns, att icke
mindre än 38 Tunnlands jord blifvit utöfver verke-
liga beloppet i uppgiften vid Arrende-auktionen uppta¬
6o
Den ip Augusti.
gen; hvadan det tyckes vara gifvet, att arrende¬
summan borde i samma förhållande nedsättas, hvilket
ännu mera påkallas deraf, att nu mera hitkomne
handlingar visa, att Konungens Befallningshafvande
häröfver aflemnat det yttrande, att arrende-summan
är för hög och för Arrendatorn ruinerande, hvilket
äfven styrkes med vitsord af Kronofogden i orten.
I dessa dagar inväntas äfven Kammar-Collegii utlå¬
tande i detta ämne, hvilket härigenom erhåller en
fullständig utredning, så att det Högloft. Stats-Utskot-
let blir i tillfälle att från alla sidor bedomina billig¬
heten och rättvisan af Motionärens begäran. Det är
på sådana grunder jag anhåller, aLt detta Betänkande
måtte till det Höglofl. Stats-Utskottet återremitteras.
Prosten Astrand: Utskottet har ej föreslagit nå¬
gon undersökning i ämnet, utan lillstyrkl, att frågan
må förfalla. Jag kan icke alldeles gilla detta, utan
förenar mig med Prosten Afzelius i yrkandet af åter-
reiniss, emedan eljest ett af Ståndet nu fattadt beslut
möjligen kunde komma att lägga hinder i vägen för
de rättmätiga ersättnings-anspråk, som Arrendatoren
Erasmi verkligen har.
Contracts-Prosten Östberg: Jag anser Stals-Ut-
skottet icke kunna något vidare i denna sak tillgöra.
Rättelse bör sökas i laga väg. Riksens Ständer kun¬
na åtminstone icke vidtaga någon åtgärd, innan ämnet
blifvit i vederbörlig ordning utredt.
Häri instämde Biskop Nibelius, Doctor Björk¬
man och Professor Bexell.
På härefter vederbörligen gjord proposition, blef
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 254 bifallet.
§. 36.
Föredrogs å nyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
a55, i anledning af väckt fråga, om upphörande af
Skinskattebergs Bergslags Privilegier.
Bifölls.
Den 20 Augusti. 61
§• 37.
På gjord anhållan, beviljades Professoren Retzius
permission under 3 veckor, räknade från den 2g af
denna månad.
Ståndet åtskildes kl. \ 9 e. m.
In fidem
E, M. Tegnér.
Den 20 Augusti 1840.
Plenum kl. 6 e. m.
5. 1.
Justerades Protokollet för den i5 dennes, e. m.
§. 2.
Af det hos Högv. Ståndets Elektorer denne dag
hällne Protokoll inhemtades, att lill Ledamöter af
Banko-Utskottet utsedde blifvit, i stället för Prosten
Thudén och Contracts-Prosten Tunelius, som permis¬
sion åtnjuta, för den förre Prosten Lahng och förden
sednare Lector Laurenius, dertill de ock genom Pro¬
tokolls-utdrag legitimeras skulle.
§. 3.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskottets föl¬
jande Utlåtanden:
N:o 276, i anledning af väckt motion om än¬
dring i fördelningen af den till Lunds Akademi ut¬
gående Kronotionde i vissa Härader af Christianstads
Län.
6a
Den 20 Augusti.
N:o 277, i anledning af erhållen återremiss å
Utskottets Utlåtande, N:o 158.
N:o 278, i anledning af erhållen återremiss å
Utskottets Utlåtande, N:o 184.
N:o 279, i anledning af väckta motioner, röran¬
de disposition af ett efter Enkan A. B. Wetterström
Kronan tillfallet Dana-arf.
N:o 280, i anledning af Professor Geijers motion
om uppförande å Allmänna IndragningsStaten af pen¬
sion åt f. d. Stats-Sekreteraren m. m. Danckwardt.
N:o 281 , i anledning af F. von Zweigbergks mo¬
tion om kontant ersättning till rotehållarne inom Kål¬
lands Härad, för vägrad utsyning å Krono-parken
Råda-ås.
N:o 282, i anledning af 2:ne serskilta af Herr Pe¬
tre väckta motioner, angående pensionering af Stats-
Råds-Ledamöter under vissa förutsatta fall.
N:o 283, i anledning af Herr Hjertås motion, an¬
gående ersättning för proviantering och fouragering
åt tågande trupper.
N:o 284, i anledning af Herr v. Hartmansdorff!?
motion, att, i händelse, nu gällande skjutslega blifver
förhöjd, vissa Embets- och Tjenstemän måtte erhålla
lön-tillökning.
N:o 285, i anledning af erhållne återremisser å
Utlåtandet N:o 109.
N:o 286, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N: 0 140.
N:o 287, i anledning af Professor Geijers mo¬
tion om ett serskilt Yikarie-arfvode för Adjunkten i
Historien vid Upsala Universitet, så länge han för
Motionären ombesörjer Examina och Tentamina.
§. 4.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets Betän-
kanden:
N:o 104, i anledning af väckta motioner om upp-
Den 20 Augusti.
63
häfvande eller ändring af Kongl. Förordningen d. 24
Augusti 1813, emot fylleri och dryckenskap.
N:o io5, i anledning af väckt motion om än¬
dring i sättet för Testamentens kungörande.
N:o 106, i anledning af väckt fråga om upphö¬
rande af Frälsemäns rättighet, att i vissa mål döm¬
mas af Hof-Rätt såsom förste Domstol.
N:o 107, i anledning af väckt motion om ändring
af 14 Cap. 7 §. Rättegångs-Balken.
N:o 108, öfver väckt motion, angående offentlig¬
het vid Underdomstolar och Polis-Kamrar.
N:o 109, i anledning af väckt motion, angående
föreskrifters meddelande derom, att den, som är dömd
lill böter, motsvarande högsta kroppsplikt, genast bör
i häkte inmanas eller för böterna ställa borgen.
§. 5.
Från Höglo/liga Ridderskapet och Adeln hade
ankommit och upplästes Dess Protokolls-utdrag för den
12, i3 och 15 dennes. Likaledes upplästes Protokolls¬
utdrag från det Hedervärda Bonde-Ståndet för den
8 och 12 dennes.
Lades till handlingarne.
§. 6.
Föredrogs Lag-XJt skottet s, den 5 dennes bord¬
lagda Betänkande N:o 81, i anledning af väckta mo¬
tioner, dels angående Förmyndare-Kamrars inrättan¬
de i städerna och på landet, dels ock om ändring i
lagens stadganden, rörande de tysta förmåns-rätterna.
Domprosten, Doctor Elmgren: I det Utlåtande,
hvilket nu underställes Högv. Ståndets pröfning, har
Lag-Utskottet haft sig förelagdt att uppgifva kon¬
troller för förmyndare, i afsigt att förvara omyndi¬
gas rätt och, i sammanhang dermed, föreslå bortta¬
gandet af de så kallade tysta förmåns-rätterna, såsom
menliga för allmänna krediten och hinderliga, med
mindre erfarne affärsmän åtaga sig förmynderskap,
64
Den 20 Augusti.
så långt de kunna det undvika. Utskottet har först
tagit i öfvervägande, huruvida det föresätta ändamå¬
let skulle kunna ernås genom inrättandet af Förmyn¬
dare-Kamrar, men dervid, på skäl, hvilka äro upp¬
tagne i bifogade Utlåtandet af Tabell-Komilen, ej
ansett sig kunna föreslå dylika institutioner, emedan
dermed ej vunnes hvad som åsyftades. Derefter har
Utskottet p. 15, 16 föreslagit ett annat sätt, att så
kontrollera förmyndares förvaltning, att de omyndi¬
gas rätt må bättre betryggas, då förmyndare tillför¬
bindas att redovisa för flander årligen och för valda
goda män hvart 3:dje år o. s. v. Jag har biträd t det¬
ta förslag, ej af öfvertygelse, att det var fullkomligt
betryggande, men dock, om det samvetsgrant hand-
hafdes, vore bidragande till mera säkerhet, än som
nu förefinnes, så vidt man åser kontrollen öfver för-
myndarnes förvaltning, hvilken för närvarande kan
sägas vara nästan ingen; emedan Domaren såsom öf-
ver-förmyndare ej lemnar någon åtgärd, utan i hän¬
delse anmälan sker och man klagar öfver förmynda¬
res misshushållning med pupillens ärfda medel, och
redovisning för den omyndiges fränder ej eller alltid
eger rum. Likväl torde nitälskan i detta afseende ej
så mycket syftat åt den omyndigas rätts bevarande,
som snarare åsett borttagandet af de tysta förmånsrät¬
terna, hvilka ligga i vägen för ett friare kredit-system,
som, ehuru i sig sjelft både oklanderligt och nyt¬
tigt, dock är i sin utvidgning just ej fördelaktigt, då
det ej klokt begagnas. Derom vittna de många kon¬
kurser, hvilka nu för tiden ega rum, men fordom vo¬
ro mera sällsporda. Kreditvingleri kan ej i längden
vara nyttigt. Jag skulle således snarare tillstyrka häm¬
mande än befordran deraf, och anse det för tjenligt,
att de tysta förmåns-rätterna qvarstode. I alla fall
gifver förmyndares samvetsgranna redlighet, hädanef¬
ter som hittills, största garanti åt de omyndige, att
deras
Den 20 Augusti. 65
deras rätt väl vårdas, och kan raan ej räkna på en
sådan , så äro andra försigtighetsmått otillräckliga. Jag
är öfvertygad, att flera vigtiga anmärkningar komma
att inom detta Stånd anföras mot Betänkandet, och
att det kommer att återremitteras. Jag, såsom min¬
dre lagkunnig, anser för lämpligast att hvad som an-
föres blifver understäldt Utskottets pröfning, utan
att jag vidare inlåter mig uti att besvara , hvad som
andrages. — Saken skulle troligen ej vinna genom
mine mindre bindande genmälen.
Contracts-Prosten Hallbeck: Vid föregående Riks¬
dagar hafva de ämnen, som nu äro å bane, vidlyf¬
tigt blifvit afhandlade, utan att någon ändring i gäl¬
lande stadganden kunnat åstadkommas, och sannolikt
torde de äfven nu hafva att vänta en lika utgång.
Att med all sorgfällighet vårda deras rätt, som ännu
ej sjelfva förmå förvalta sin förmögenhet, har Staten
ansett för en helig pligt, för hvars uppfyllande den
för omyndige förordnat förmyndare, som med sin
egendom -måste ansvara för deras medel, hvilka ega
förmånsrätt framför de inteckningar, som efter för-
mynderskapet blifvit tagne. Denna omständighet med¬
för väl svårigheter för en förmyndare, hvars kredit
genom detta kända förhållande måste försvagas och
alltså möjligheten för honom att, mot inteckning, er¬
hålla penninge-lån, försvåras, hvarföre man ock un¬
der sednare tider börjat väcka fråga om upphäfvan-
de af den hittills åt omyndige förunnade förmåns¬
rätt, i hvars ställe man yrkat inrättande af Förmyn¬
dare-Kamrar. Kunde sådana inrättningar åstadkom¬
mas, så vore det väl tid att borttaga den nu gällan¬
de förmånsrätten, helst den icke fullkomligen tryggar
den omyndige; men då så mångå svårigheter blifvit
uppkastade vid pröfningen af detta ärende och de,
som detsamma handlagt, omsider förklarat, att såda¬
na inrättningar i närvarande tidpunkt på de flesta
Preste-St■ Prol. l8/j.o. Andra Afdela. Bandel 1 IL 5
66
Den 20 Augusti.
ställen hvarken behöfvas eller skulle medföra nytta,
så får jag, för min del förklara, att jag instämmer i
Herr Hallings reservation, och anser det bättre att
vidblifva, hvad hittills varit gällande, än medgifva
en förändring, som mer, än hittills, torde komma att
äfventyra den omyndiges egendom.
Prosten Källgren: Medgifva måste man visser¬
ligen, att de s. k. tysta förmånsrätterne medföra mån¬
ga olägenheter; men detta oaktadt torde dock rådli-
gast vara att låta dem tills vidare qvarstå. Förmyn¬
dare-Kamrar kunna ej för närvarande på många stäl¬
len åstadkommas, troligen blott i större städer och
några andra folkrikare kommuner. Jag fruktar, att
man om nya ifrågakomna kommunal-inrättningar gör
sig större förhoppningar, än de kunna hålla och upp¬
fylla. Det ligger mycken sanning i den gamla sat¬
sen: ”hvad alia sköta, det sköter ingen.” Åtminsto¬
ne synas de tysta förmånsrätterne böra bibehållas,
tills man får se huru det vill slå ut med de kom-
munal-institutioner, som redan mera allmänneligen
förordas. I frågan om Förmyndare-Kamrar delar jag
således i allo Utskottets åsigt. Men att de tysta för¬
månsrätterna skulle, på sätt Utskottet föreslagit, ned¬
flyttas efter inteckningar, tyckes mig ej böra bifallas.
Dessa förmånsrätter, sådane de nu gälla, synas mig
vara bland de ädlaste palladier i vår gamla lagstift¬
ning. I en tid, sådan som vår, öfverfull af list och
bedrägerier, kan de omyndigas rätt aldrig nog om¬
gärdas och betryggas. Derför är jag ock af den tan¬
ka, att Utskottets förslag till förändrad lydelse af i
och 2 §§. 23 Kap. samt 7 §. 20 Kap. Ärfda-Balken
bör antagas; den derigenom uppkommande ytterligare
kontroll öfver förvaltningen af omyndiges egendom tor¬
de ej alltid vara så obehöflig.
Prosten Säve: Ehuru ej reservant har jag dock
ej deltagit i det Högloft, Lag-Utskottets beslut. Jag
var derifrån med vederbörligt tillstånd frånvarande,
Den zo Augusti.
och anser mig sålunda fullkomligt oförhindrad, att nu
yttra mig om otillräckligheten af de garantier, som
Höglofl. Utskottet föreslagit. Det hufvudsakligaste der¬
af inskränker sig tillförordnandet af Gode Män i hvar¬
je landtförsamling eller stad, hvilka skulle ega att
hvart 3:dje år infordra eller emottaga förmyndares
uppgjorda räkningar öfver förvaltningen af sina mynd¬
lingars egendom, hvilka de vidare horde öfverlemna
åt närmaste fränder, eller, i händelse af dessas vägran
att dem närmare granska, till vederbörlig Domare.
Jag kan ej inse, att detta är annat än en onödig om¬
väg till målet, då Gode Männen ej äro skyldige att
sjelfve granska räkenskaperna, utan detta i allt fall
skulle ankomma på Domaren, hvilkens kontrolleran¬
de myndighet blott derigenom försvagades, att han
måste afvakta Gode Männernas mellankomst. Säkra¬
re garantier måste således sättas istället, om man vill
borttaga omyndigas hittills egande förmånsrätt enligt
17 Kap. 8 §. Handels-Balken. Man må säga om otill¬
räckligheten af detta stadgande att skydda myndlin¬
gens rätt, så mycket man vill. Panträtten (hjpothe-
ca tacita legalis) är likväl de omyndigas största sä¬
kerhet. Det är Statens ovilkorliga pligt att ömt vår¬
da denna rätt och att ej äfventyra densamma, förrän
en annan och fullt motsvarande sättes i stället. Man
har anfört svårigheten att få förmyndare, så länge des¬
se varit underkastade de tysta förmånsrätternas strän¬
ga vilkor i afseende på så väl egna fastighets-lån, som
äfven utlåning af omhand hafvande medel. Mennisko-
älskande och vederhäftige män hafva dock hittills
icke saknats till emottagande af ett dylikt förtroende.
Man har vidare talat om hindret för real-krediten,
och detta skäl gjorde man i synnerhet vid sista Riks¬
dag gällande, då man befarade en icke ringa svårig¬
het för Idypotheksföreningars och Privat-Bankers upp¬
komst. Penningerörelsen har dock tilltagit och Pri-
vat-Banker blifvit inrättade i allt flere landskaper.
68
Den 20 Augusti.
Detta skäl åtminstone synes mig ej ega någon afgö¬
rande vigt. Ehuru af en viss opinion påkalladt, är
dock förslaget om nedflyttning af omyndigas förmåns¬
rätt, efter min tanka, ännu för tidigt, så länge pro¬
jektet till kommunal-styrelse ej ens är af Riksens Stän¬
der antaget; och det synes, som denna institution bor¬
de först få någon stadga, innan man afgör om äfven
Förmyndare-Kamrars inrättande. Jag tillstyrker der¬
före återremiss af Betänkandet.
Prosten Osterman: Det är verkligen beklagligt,
att de inom Ridderskapet och Adeln samt Bonde-
Ståndet väckta motioner, angående inrättande af För¬
myndare- eller Utrednings-Kamrar för vård om omyn¬
diges egendom, funnit så ringa sympathi hos Höglofl.
Utskottets Medlemmar, att de icke funnit skäl derå
fästa afseende. Då Rikets Ständer vid sistlidne Riks¬
dag ansett dylika institutioner vara af behofvet påkal¬
lade, och, i följd deraf, uti underdånig skrifvelse af
den i Dec. 1834 hos Kongl. Maj:t anhållit, att förslag
till Förmyndare - Kamrar måtte af dertill utsedde,
skicklige personer utarbetas, samt att Nådig Proposi¬
tion i ämnet måtte vid innevarande Riksdag få af-
vaktas, och då de skäl, som då anfördes för behof¬
vet af dylika inrättningar, ännu förefinnas och omstän¬
digheterna i afseende härpå icke undergått någon för¬
ändring, synes detta hafva bordt vara en tilräcklig an¬
ledning för Höglofl. Utskottet att, mera än som skett,
behjerta denna sak, oaktadt Kommitterade för åtgär¬
ders vidlagande i afseende på nya Lagförslaget icke
funnit skäl tillstyrka bifall till den underdåniga an¬
sökningen. En säkrare kontroll öfver förmyndarevår¬
den, än den, som nu eger rum till skyddande af omyn¬
digs egendom, är nödvändig, om omyndigs rätt skall
blifva tryggad; men en sådan kontroll kan, efter mitt
förmenande, aldrig rätt åstadkommas, så länge för¬
myndare-befattningar måste uppdragas åt enskilta per¬
soner. hvilkas esendom är underkastad så månsa för¬
Den zo Augusti.
e9
vandlingar. Ulskottet säger väl, att exemplen af
vårdslöshet och försummelse hos förmyndare äro lyck¬
ligtvis sällsynte, och tror, att de förluster, som omyn¬
dige någon gång fått vidkänas genom förmyndares
förvållande, skulle kunna förekommas, om den i lagen
föreskrifna uppsigt öfver förmyndare blefve iakttagen
och en strängare redovisnings-skyldighet blefve dem
ålagd. Men sådana exempel torde icke vara så säll¬
synta, ehuru de icke alltid blifva kände eller i ljuset
framdragne, och att förluster för omyndige icke säl¬
lan måste inträffa, är klart, när man besinnar, att om
de icke alltid härledas af uppsåtlig otrohet eiler vårds¬
löshet hos förmyndare, de dock ofta måste uppkom¬
ma genom deras oförstånd eller oskicklighet, enär för¬
myndare-vården ofta måste uppdragas ått sädane per¬
soner bland allmogen, som hvarken kunna räkna el¬
ler skrifva, och sålunda sakna de qvalifikationer, som
erfordras för att tillbörligen kunna förvalta andras
egendom. I alla fall anses förmyndare-befattningen,
särdeles bland allmogen, för hvad den ock verkligen
är, ett onus, hvilket ingen, utan att dertill blifva för-
pligtad, vill åtaga sig. Hvar och en, som i detta fall
eger någon erfarenhet, känner, huru svårt det är för
Domstolarna på landet att kunna tillsätta ordentlige
och pålitlige förmyndare, enär de, som förut innehaf¬
va flera förmynderskap, icke, emot sitt begifvande,
kunna åläggas att åtaga sig ännu flera, hvaraf följden
är att förmyndare-befattningen icke sällan måste upp¬
dragas åt sådane, sorn hvarken genom sin vederhäf¬
tighet eller personliga egenskaper kunna gifva någon
garanti för tillbörlig vård om omyndigs egendom. Den
strängare redovisnings-skyldighet, som, enligt Ut¬
skottets förslag, kommer att åläggas förmyndare, skall
blott ännu mera föröka svårigheten att kunna förordna
skicklige personer dertill, och huru vill man dessutom
begära en sådan redovisning af dem, som sakna all
kunskap i både skrif- och räknekonsten? Men om
7°
Den 20 Augusti.
också en sådan redovisning kan praesteras, så gifver
densamma ändock ingen borgen för sjelfva förmyndare¬
medlen. Den utvisar endast förhållandet emellan De¬
bet och Credit, men icke livar de kontanta pennin-
garne finnas eller huruvida dessa blifvit ställda på sä¬
ker fot, och tryggar således icke den omyndige för vå¬
dan af förluster. — Samma orsaker, som varit anled¬
ning till stiftandet af Justitiae-Collegium och Förmyn¬
dare-Kammaren i Stockholm, finnas för inrättandet
af dylika Kamrar i de öfriga städerna och på lands¬
bygden, hvarigenom de tysta förmånsrätterna af sig
sjelfva komme att försvinna, då deremot nu, genom
dessas borttagande, de, som sjelfve icke kunna vårda
sin egendom, skola ännu mera blottställas för vådan
att förlora den. Hvarken de af Kommitterade eller
Utskottet anförda skäl och omständigheter hafva till
fullo kunnat öfvertyga mig derom, att behofvet af
Förmyndare-Kamrar, såsom administrativa Verk, än¬
nu icke inlrädt eller blifvit allmänt erkändt i vårt
land; och, ehuru jag förutser att dessa anmärkningar,
hvartill ännu flera kunde läggas, icke skola leda till
någon förändring i Utskottets beslut, har jag likväl
icke velat underlåta att uttala mina åsigter i föreva¬
rande ämne.
Contracts-Prosten, Doctor Agrell: I städerna
kunna Förmyndare-Kamrar möjligen vara behöfliga.
Men på landet är förhållandet annorlunda. Och om
de der skola inrättas, hvar skall man erhålla medel
dertill, om ej genom att taga af de omyndigas till¬
gångar, hvilket för dessa naturligtvis blefve en för¬
lust. Exemplen äro verkligen sällsynta på landet, att
omyndigas medel blifvit förspilda eller att förmynda¬
re förhållit sig oredligt; och medgifvas måste, att
härvid bör afses icke endast insigt och förstånd, utan
förnämligast ärlighet och god vilja, att rätt förvalta.
Om detta vid förmyndares tillsättande iakttages och
man dessutom är angelägen att observera hvad i la¬
Den zo Augusti. 71
gen är föreskri!vet om redovisning af förmyndare
livart tredje år, så skola förluster sällan inträffa. Fin¬
nes vid nämnde redovisning, att en annan bör för¬
ordnas, så är det ju lätt alt göra det. För öfrigt
kan jag ej biträda den mening, att barna-arf skola
förlora sin företrädes-rätt och sättas efter intecknin¬
gar. Det vore att gynna de myndiga på de omyn¬
diges bekostnad. Men det är ju Statens pligt att skyd¬
da och bevaka de omyndigas rätt. De myndige be¬
vaka nog sjelfve sin egen.
Prosten Astrand: Det är allmänt bekant, att,
ehuru Domstolarne kallas Öfverförmyndare, detta dock
inskränker sig till att blott förordna förmyndare.
Hvad åtgärder denne sedan vidtager, anser Domstolen
sig ej tillständigt att undersöka eller pröfva, så vida
ej i saken käras. Att således en större tillsyn och
kontroll å förmyndares förvaltning, än nu finnes,
måtte vidtagas, synes verkligen behöfligt. Och om
man utgår från denna åsigt, så är Utskottets förslag
sådant, att jag anser det böra antagas, ehvad än de
tysta förmånsrätterna komma att försvinna eller icke.
Jag vill dock fästa uppmärksamhet derpå, att Ut¬
skottets förslag synes vara för inskränkt. Utskottet
liar nemligen föreslagit, att förmyndare-räkning skulle
afläggas livart tredje år; men något mer synes mig
böra i detta afseende föreskrifvas. Jag tror, att Gode
Männen böra ej endast vaka öfver fullgörandet af
detta stadgande, utan ock ega rätt att när som helst
fästa Domstolens uppmärksamhet derpå, att förmyn¬
daren möjligen så misshushållar, att den omyndiges
egendom är i fara, i hvilket fall Domstolen må vara
skyldig att vidtaga nödig åtgärd till betryggande af
den omyndiges rätt, genom förordnande af annan
förmyndare, eller ock genom förskaffande af säkerhet
för den omyndiges egendom. Jag anser ett sådant
tillägg till förslaget böra göras, och om återremiss
beviljas, så bör detta såsom ett vilkor fästas vid an¬
72
Den 20 Augusti.
tagandet af Utskottets förslag. I afseende på de tysta
förmånsrätterna är min öfvertygelse, att den trygghet
deri eges är meta sken än verklighet, emedan de så
lätt kunna eluderas. Det är således icke mycket för¬
loradt, om de försvinna.
Häri instämde Biskop Bruhn, Professor Geijer
och Prosten Sylvan
v. Talmannen, Biskopen, Doctor Hedrén: Sorn
detta Betänkande sannolikt af Högv. Ståndet återre¬
mitteras, täger jag mig friheten äfven begära plats
för min tanka i detta ärende , hvilken jag i samma
syftning vid föregående Riksdagar yttrat. Man har,
som mig synes, förblandat tvänne från hvarandra
fullkomligt skilda frågor. Den ena rörer de omyn¬
digas rätt, den andra sådana pant-egares, som hafva
med de omyndiga allsintet att skaffa. Begge dessa
af hvarandra oberoende parter hafva lika ovilkorlig
rätt till lagens vård och beskydd. De omyndiga kun¬
na icke sjelfva vårda sig och sitt gods. Staten är
derföre pligtig att träda emellan i faders ställe. Den
förordnar säkert ombud med bestämdt ansvar och
föreskrift. Och då är ju pupillen icke mera omyndig,
utan genom Statens försorg verkligen blifven myndig.
Visserligen kunna de tillsatta ombuden blifva osäkra,
oordentliga, oredliga. Men detta bör Staten, genom
noggrann uppsigt, och stränga kontroller, dels före¬
komma, dels afhjelpa. I dessa afseenden må lagstift¬
ningen vidtaga atla åtgärder, som med förnuft och
rättvisa äro förenliga. Det nya stadgande här blifvit
föreslaget, medelst tillsättande af Gode Män, saknar
icke sitt värde. Det må gerna bifallas, såsom en ny
tillökning i de omyndigas säkerhet. Hvad tillförene
ofta blifvit yrkadt om Förmyndare-kamrars inrättan¬
de, har af Utskottet, medelst det afKomiten i detta
ämne afgifna yttrande, blifvit fullständigt och väl
vederlagdt. Det är onekligt, att, oberäknade många
svårigheter och stora kostnader, som från dessa in¬
Den 20 Augusti.
73
rättningar vore oskiljaktiga, skulle derigenom de o-
myndigas rätt måhända mera lida , än bevaras, åt¬
minstone flera betänkliga inkräktningar på det husliga
lifvets område vara att befara. I större och folk-
rikare städer må sådana anstalter med mera fram¬
gång kunna ega rum. Men man har tämligen talrika
klagomål, äfven ifrån detta håll, att omyndiga finna
sig under dessa allmänna vårdares händer föga be¬
låtna. Men då jag sålunda godkänner allt hvad lag¬
ligen må tillgöras, för betryggande af de omyndigas
rätt, och serskildt hvad Utskottet i sådant afseende
tillstyrkt, kan jag icke annorlunda än på det högsta
ogilla det orättvisa medel, som länge varit dertill
begagnadt och hvars fortfarande man ännu vill för¬
svara. Utskottet har dock gjort ett steg att bryta
denna gamla orättvisa, hvilket i min tanka bör gillas,
tills något fullkomligare kan påtänkas. Den så kallade
tjsta förmåns-rätten, det vill säga, en panträtt, som
är hemlig, som icke ens af en i öfrigt laglig pant-
egare är känd eller kan upptäckas, är för det första
ofta icke möjlig att åstadkomma; för det andra icke
ovilkorligen tryggande, såsom lätt eluderad; för det
tredje stundom skadlig, och slutligen stridande både
mot förnuft och rättvisa. Huru många förmyndare
äro icke i saknad af fast egendom? Och hvartill tje¬
nar i sådant fall den tysta förmånsrätten? Och äfven
då förmyndaren har sådan egendom, men vill in¬
teckna den, hvad hindrar honom, att afsäga sig för-
mynderskapet för den tid intecknings-processen er¬
fordrar, och sedan den är slut, återtaga det, och är
icke då den omyndigas rätt i samma fara? Man har
häremot invändt, att ett dylikt vingleri skulle snart
upptäckas, och vederbörande Domare nog taga sig
till vara, att ytterligare förordna en sådan man till
förmyndare. Men förutsätt äfven den uppmärksam¬
maste, noggrannaste och redligaste Domare, huru kan
han känna förmyndare-förordnanden i alla Domsagor?
74
Den 20 Augusti.
Om till exempel en hus-egare i Stockholm vill låta
inteckna sitt hus, men är förmyndare i Ystad, huru
kunna Domstolarna sådant känna, då de i sådana mål
icke inbördes meddela sig? Exempel på sådana trans¬
aktioner äro för mycket allmänna, för att kunna på
all vare jufvas. Ja, sjelfva denna förmånsrätt bidrager
någon gång till den omyndigas förlust. Ett exempel
må anföras. En förmyndare utlånade sin pupills pen¬
ningar mot inteckning. Man erhöll ordentligt bevis,
att egendomen var gravationsfri, men visste icke, att
egaren äfven var förmyndare. Efter en liten tiel
gjorde den sednare konkurs, då hans pupill tog hela
egendomen och den förres förlorade hela sitt kapital.
Hvad vinner man då med en säkerhet, som först är
så sviksam, och, hvad värre är, så högst orättvis?
Ty om än en så onaturlig, för allmänheten för¬
borgad, panträtt kunde medföra en ovilkorlig trygg¬
het för de omyndiga, må för detta ändamål andras,
fullkomligen oskyldigas, rätt uppoffras? Kan Staten,
i förlägenhet om fullkomlig säkerhet för de omyndi¬
ga, utan att begå ett våld, förklara andra medbor¬
gare skyldiga att, för detta ändamål, släppa sin egen¬
dom till? Staten har ju gjort den omyndiga myndig,
igenom den tillförordnade förmyndaren. För att ännu
mera trygga myndlingen, vill man i stället göra elem
omyndiga, som få att göra med förmyndaren, ja full¬
komligen blinda, så att de omöjligen kunna se det
fallstreck, den snara, hvarmed framför dem gillras.
Det kan icke annorlunda än förefalla högst motbju¬
dande, att oskyldigas rätt uppoffras för ett dem all¬
deles främmande ändamål, vore detta än så godt och
välgörande. Någon annan utväg måste kunna och
böra utfinnas. Äfven, om intet annat råd blir, får
man taga sin sista tillflykt till Förmyndare-kamrar.
Det är samhället, ännu mera ett christeligt samhälle,
ovärdigt, att förklara sig utur stånd att vårda sina
omyndiga medlemmars rätt genom annat än orätt¬
Den 20 Augusti.
visa, eller snarare ett svek, ett bedrägeri emot andra
oskyldiga.
Dessutom anser jag förmyndares redlighet, oegen¬
nytta och ordentlighet, i de flesta fall vara den bästa
och säkraste borgen för pupillernas trygghet. Många
hafva fått emottaga sådana förtroenden, utan att ega
hvarken fast eller lös egendom. Exemplen torde icke
vara svåra, att helt nära oss igenfinna. Jag anser
behofvet af tysta förmånsrätter sällan vara för han¬
den: och om så äfven vore, kunna de likväl af ingen
förnuftig rättsgrund försvaras. Genom hvad Utskottet
föreslagit, är mycket vunnet till denna angelägna lag¬
förbättring; hvarföre jag tillstyrker bifall till Betän¬
kandet. I händelse af återrerniss, ville jag endast
anmärka vid de åt Gode Männen föreslagna ersätt¬
ningar, att en större noggranhet måste bestämmas,
så att icke myndlingarnes medel måtte blifva egen¬
nyttigt använd.
Prosten Stenhammar: Sedan jag anhöll om ordet,
hafva flere Talare yttrat sig i samma mening, som
är min; jag kunde nästan inskränka mig att förena
mig med dem, isynnerhet Prostarne Hallbeck, Käll¬
gren och Säve. Men några ord må jag tillägga. Lika¬
som vid förra Riksdagen, betraktar jag frågan om de
tysta förmånsrätternas afskaffande såsom en samvets¬
fråga, och vidblifver min då yttrade öfvertygelse, att
de böra bibehållas, så länge intet fullgiltigt surrogat
kan erbjudas. Det förslag till tryggande af omyndi¬
gas rätt, som Högloft. Lag-Utskottet företedt i nu
gjorda hemställan om förändrad lydelse af i. och 2.
§. §. 23 Kap. Ärfda-Balken, är ingalunda nytt, utan
i hufvudsaken detsamma som Lag-Utskottet vid sista
Riksdagen framställde. Det kan derföre icke eller
nu finnas mindre otillräckligt för ändamålet, än det
då befanns. Ty i stället för den verkliga panträtt
de omyndige ega i förmyndarens egendom, och ega
i främsta rummet, åtminstone före alla inteckningar.
76
Dm zo Augusti.
som äro yngre än förmyndare-förordnandet, vill man
endast gifva en annan uppsigt öfver riktigheten af
förmyndare-räkningen, som i verkställigheten kan blif¬
va fullkomligen illusorisk, och i sjelfva verket, om
den ock aldrig så noga blefve iakttagen, dock- ej är
hvarken mer eller mindre än en revision af räknin¬
gen, utan att lemna någon säkerhet för sjelfva med¬
len, om hvilka räkningen handlar. Ty allvarsamt
kan man väl icke mena — hvad också förslaget icke
innehåller — att slägtingar eller Gode Män skulle in¬
tränga i förmyndarens enskilta angelägenheter, och
han vara förbunden att förevisa dem valuta för de
omyndigas arfsmedel. Sådant vore ett ingrepp i för¬
myndare-ansvarets helgd och skulle leda till långt
svårare förfång för enskilta personers kredit, än de
förmenta olägenheter sorn för densamma uppstå af de
tysta förmånsrätterna. Med all aktning för omsorgen
att stödja och befrämja krediten, tror jag dock att
de myndige väl kunna se sig före, men att de omyn¬
digas rätt bör vårdas såsom en helgedom. Jag med-
gifver, att denna panträtt, som är de omyndiga för¬
behållen, möjligen kan eluderas af en bedräglig för¬
myndare. Men hvilket värn mot bedrägeriet gifves,
som ej skall kunna någon gång gäckas? Icke bör der¬
före hvart och ett sådant afskaffas, och öppet utrym¬
me lemnäs för sveket — allraminst då omyndigas
rätt är i fråga. De händelser, då omyndigas egendom
gått förlorad genom bedrägeri af förmyndare, äro
dock sällsjmta — och inom de ringare klasserna —
inom Bonde-Ståndet, åtminstone efter min erfarenhet,
nästan utan exempel. Jag kan ej annat, än fästa
särdeles uppmärksamhet derpå, att Bonde-Ståndet ön¬
skar de tysta förmånsrätternas bibehållande. Detta
Hedervärda Stånd synes mig dervid ledas af en sund,
naturlig instinkt. Ty ett starkt moraliskt band är,
genom de tysta förmånsrätterna, lagdt på hvar och
en oförderfvad, rättskaffens man, så vida kärleken för
Dm 20 Augusti.
77
hans egna barn, hvilkas fördel står efler myndlingar-
nes, drifver honom till ökad omtanka och uppmärk¬
samhet på sitt förmyndarekall; och jag skulle ej eller
förundra mig, om Bonde-Ståndet ej önskade, att för¬
mynderskap för omyndiga bondebarn, med betydlig
förmögenhet, kunde blifva lockande för medlemmar
af andra samhällsklasser, som dock torde inträffa om
de tysta förmånsrätterna afskaffadés. De myndiga sy¬
nas mig ej eiler hafva synnerligt skal att beklaga sig
öfver denna de omyndigas rätt. Vill man förekom¬
ma all olägenhet för de förra, så behöfves ej mera
— såsom Herr Halling i reservationen också anmärkt
— än stadga, att hvar och en Domare, som tillför¬
ordnar förmyndare utom domsagan, skall tillkänna¬
gifva förordnandet för Domhafvanden i den ort, hvar¬
est förmyndaren är boende. Om man blott vill be¬
qväma sig till detta offer af en stundom för långt
drifven lust att skaffa utvägar för spekulations-andan,
genom en oinskränkt kredit, ärö svårigheterna dervid
icke oöfvervinnerliga. Hvarföre då icke vidtaga deti¬
na enkla utväg, och låta de omyndige behålla deras
enda verkliga säkerhet? I de farhågor jag hyser för
upphäfvandet af denna säkerhet, har jag än mera
blifvit styrkt genom det förslag, som förekommer i
detta Betänkande, sid. 18, hvarigenom de omyndigas
rätt i förmyndares bo på det äfventyrligaste sätt in-
skränkes. Orden lyda så: ”Är fast egendom inteck-
”nad för fleres fordringar, och räcker den ej till för
”alla, håfve den, som äldre inteckning eger, företrä¬
de. Sedan tages omyndigs fordran i hufvudstol och
”ränta till betalningsdagen hos föräldrar och förmyn¬
dare ut.” Genom ett sådant lagbud, som röjer hvart
denna lagstiftning syftar, upphäfves all de omyndigas
säkerhet. Det står nemligen i en på obestånd kom¬
men eller bedräglig förmyndares förmåga, alt genom
svekfulla intecknings-transaktioner helt och hållet be¬
röfva myndlingarne deras förmögenhet.—Vid sådana
Den zo Augusti.
utsigter för de omyndiga, måste jag på det högsta
protestera mot de tysta förmånsrätternas borttagande
och mot de förslag, som i detta Betänkande innehållas.
Häri instämde Biskop Nibelius, Prostarne Lind¬
mark, Lahng, Lalin och P. G. Svedelius.
Professor Grafström: Jag kunde inskränka mig
att instämma med den sista värde Talaren; men jag
vill dock tillägga något, som ej synes mig vara direkt
vidrörd t. Det rörer det yttrande, att Domaren, se¬
dan han tillförordnat förmyndare, ej anser sig till-
ständigt att laga kännedom om förmyndarens förvalt¬
ning af omyndigs egendom annorlunda, än då åtal
mot denne sednare sker. Jag vet ej om detta öfver-
ensslämmer med 23 Kap. Ärfda-Balken. Emedlertid
motsvarar icke Utskottets förslag det åsyftade ända¬
målet, om det icke ålägger Domaren större ansvar
vid tillsynen öfver de omyndigas rätt. En stor för¬
del skulle vinnas, om Domaren blefve ålagd att af
förmyndare när som helst kunna fordra redovisning,
och i förening med Gode Männen anställa en revision
hvart 3:dje år, samt ännu oftare, derest så skulle
pröfvas nödigt. I detta afseende önskar jag för min
del ändring i förslaget. I det förslag till ändring af
i §. 23 Kap. Ärfda-Balken, som Betänkandet inne¬
håller, heter det: ”Finnes det att förmyndaren den
omyndiges egendom ej rätteligen förvaltat; varde det
tos Rätten anmäldt.” Här anser jag en ofullständig¬
het förefinnas i det, att ej bestämmes, hvilken det
må tillhöra att i sådant fall göra anmälan hos Rätten.
Vidare har åtskilligt blifvit anfördt i afseende på
svårigheterna, att på landet inrätta Förmyndarekam¬
rar. Jag instämmer äfven deri, och tror, att, med
större åliggande för Domaren, på sätt nämndt är,
den föreslagna i §. af 23 Kap. Ärfda-Balken blir till¬
räcklig. Beträffande frågan om tysta förmånsrätter,
så är den ganska vigtig; derpå beror en väsendtlig
trygghet för de omyndiga. Väl har man sagt, att
Den 20 Augusti.
79
deras fortfarande vore hinderligt för krediten, samt
skulle inskränka möjligheten för egare att förvalta
egendom. Men den olägenhet undvikes, om fastighets¬
egare förskaffar sig bevis af Domaren, att han icke
har något förmynderskap. Här har ock blifvit yttradt
om arfvode för Gode Männen, att sådant skulle blif¬
va betungande för de omyndiga. Jag får i afseende
härpå invända, att fråga om arfvode icke i 2 §. före¬
kommer. Der handlas blott om ersättning för kost¬
nader, resor o. s. v., och sådant är billigt, och jag
förmodar, att ingeu redlig medborgare eljest skall
något fordra för sitt besvär. På grund häraf yrkar
jag återremiss af 1 och 2 §. §. Och hvad förslaget
å pag. 18 angår, att inteckning skall hafva förmåns¬
rätt framför omyndigas arf, så måste jag deremot
prostestera. Jag tror, att om lagen i detta hänseende
förut kunnat eluderas, så skall den kunna det ännu
mer, om detta förslag antages.
Prosten Källgren: Då jag ytterligare begärde or¬
det, var det endast för att besvara ett yttrande af
Prosten Åstrand, att äfven hvad Utskottet i detta
Betänkande föreslagit, ej utgör någon säker kontroll
öfver förvaltningen af omyndigas egendom; men som
jag anser Biskop Hedren hafva tillräckligen besvarat
denna anmärkning, så vill jag dervid ej något tillägga.
Likväl erkänner jag riktigheten af Professor Grafströms
påstående, att förslaget om ifrågaställde kontroll borde
hafva mera bestämdhet och eftertryck.
Contracts-ProsLen, Doctor Björkman: Lag-Ut¬
skottet synes väl hafva sökt kontroller, men jag fruk¬
tar, sorn Herr Halling, att dessa endast äro tomma
ord. De af Utskottet föreslagne Gode Män synas mig
mer åstadkomma splittring än enhet i vården öfver
de omyndigas rätt, och dessutom är icke något an¬
svar för dem, i händelse af försummelse, stadgadt.
Skall förslaget om deras tillsättande godkännas, så
borde de antingen sortera under den i ett annat
8o
Den 20 Augusti.
Betänkande föreslagna Socken-Nämnden, eller under
Ilärads-Rätten. Men tilläfventyrs vore det bäst att
närmare bestämma Domarens, såsom Öfverförmyndare,
pligter. Jag skulle till och med vara böjd för att
man, i stället för Gode Männen, i förslaget satte Do¬
maren. Jag ser ej, att man derföre behöfver befara,
såsom på pag. 14 af Betänkandet förespeglas, att Do¬
maren skulle blifva åklagare. Han blefve blott i
O
detta afseende att betrakta såsom en ordningsman.
Såsom förhållandet nu är, kan Domaren bevaka de
omyndigas rätt, om lian vill, och äfven underlåta det
utan ansvar. Domarens pligt bör således närmare
och framför allt bestämmas. Han borde vid vite,
såsom för tjenstförsummelse, låta genom Nämnden
efterhöra, huru förmyndare förvalta sitt uppdrag och
infordra deras redogörelse. Honom borde ock åligga,
att förelägga närmaste fränder granskningen af för¬
myndares förvaltning. Kunde man sålunda lagligen
tillförbinda Domaren att i främsta rummet bevaka
omyndigas rätt, så vore min mening, att man utan
vidare kontroller kunde våga antaga hvad Högl. Ut¬
skottet tillstyrker rörande tysta förmånsrätterna, nem¬
ligen att de nedflyttas under inteckningarna. Detta
anser jag^ock för kreditens vårdande erforderligt, och
tror ingalunda, att de af Prosten Stenhammar före-
speglade vådor äro så farliga, som man föreställer sig.
Biskop Agardh: Jag är icke lagfaren, och man
måste således ursäkta min tvekan eller mitt vacklan¬
de i denna vigtiga fråga. Sådan som den nu blifvit
af Utskottet framställd, då detsamma förkastar in¬
rättandet af Förmyndarekamrar, hvilka förra Riks¬
dagen framställdes såsom surrogatet för borttagandet
af de omyndigas tysta förmånsrätt; och då det nu
endast föreslagit skärpandet af förmyndarnes redovis¬
ningsskyldighet, såsom ersättning derför, tilltror jag
mig ej att tillstyrka borttagandet af denna förmåns¬
rätt.
Den 20 Augusti. 81
rätt. Väl kan med skäl sägas, och är här äfven
sagdt, att denna rätt i många fall kan kringgås och
eluderas; men i många fall lemnar den likväl den
största säkerhet, som möjligen kan åstadkommas; ty
om inteckning i allmänhet innebär den största säker¬
het för en fordran, sä måste en rätt, som föregår
inteckning, nödvändigt vara en ännu starkare, och
ehuru önskeligt det vore, alt de öfverklagade tysta
förmånsrätterne kunde borttagas, så måste dock nöd¬
vändigt ett annat och säkrare surrogat, än det af
Utskottet föreslagna, sättas i stället. Visserligen måste
man göra rättvisa åt de skäl, som tala för bevaran¬
det af långifvares, kapitalisters och allmänna kassors
rätt; men jag vet dock icke, om de kunna eller böra
föredragas de omyndigas, måhända den vigtigaste och
heligaste, som lagen har att bevaka. Då det af miss¬
lyckandet af de många försök, som under flere Riks¬
dagar blifvit gjorda att utbyta de tysta förmånsrät¬
terna för någon annan motsvarande säkerhets-anstalt,
vare sig Förmyndare-kamrar eller skärpta kontroller
på förmyndare, eller de tysta förmånsrätternas för¬
vandlande lill kända inteckningar, synes vara klart
och afgjordt, att ej på denna väg, d. ä. att ej genom
ett utbyte, långifvares och allmänna kassors rätt kan
i vårt land komma att bevaras, så synes det sanner¬
ligen vara på tiden, att på annan väg än genom ett
utbyte komma till samma mål, nemligen derigenom
att man, med förhållandet af de tysta förmånsrätter¬
na för de omyndiga_, tillika söker bevara långifvare
och allmänna kassor för de förluster, som de visser¬
ligen oförtjent måste genom dessas tillvaro lida eller
frukta. Om ej det af Prosten Stenhammar i sådant
ändamål gifna förslag befinnes verkställbar^ så synas
mig inga betydliga betänkligheter möta för inrättan¬
det af en allmän Förmyndare-Kammare för hela Riket
i hufvudstaden, åsyftande endast att hålla en full-
Preste-St. Fröt■ 1840. Andra Afdela. Bandet VII. 6
82
Den 20 Augusti.
ständig Registratur öfver alla förmynderskap i Riket,
upptagande, efter från Domarne ingångne rapporter,
ej blott personerna, som förordnas till förmyndare,
och datum då de förordnades, utan äfven beloppet
på den summa de hafva att förvalta. Härigenom
kunde dels intet förmynderskap döljas, i fall långif-
varne önskade derom upplysning, dels skulle hvarje
lånsökande kunna ovedersägeligen constatera, antingen
att han icke vore förmyndare, eller för huru stor
summa han i detta afseende häftade. Denna Kam¬
mare, som ej hade annan funktion än att inregistre¬
ra de ingångne rapporterne, och att af registraturet,
vid anfordran emot lösen, som ej kunde blifva dryg,
lemna utdrag, synes erfordra en högst ringa personal,
och således icke blifva särdeles kostsam.
Contracts-Proslen Nordhammar: Det har ej kun¬
nat annat än förundra mig, att Utskottet framkom¬
mit med ett sådant förslag sorn detta. Det är klart,
att de omyndigas rätt har kommit i kollision med
2:ne mäktiga intressen, Låntagarens och Långifvarens.
Från denna synpunkt må det väl synas mindre be¬
synnerligt, att dessa i samband makat undan de o-
myndigas förmån. Men så mycket mera betänklig¬
heter torde uppstå vid att antaga förslaget. Visser¬
ligen är det sant, att de omyndiga blifva myndiga
genom förmyndaren; men här beror således allt af
den uppmärksamhet, som af Staten fästes på förmyn¬
daren. Ingen annan utväg synes mig tillförlitligare
än den, som vår Lag föreskrit ver, att nemligen för¬
myndaren för det, honom i sådan egenskap blifvit
anförtrodt, ansvarar med sin egendom. Det kan väl
hända, att omyndigas förmånsrätt kommer att göra
intrång i krediten, men de omyndigas rätt är af så
helig vigt, att den ej må äfventyras eller ställas å
sido för låneväsendets flor. Jag anhåller att härjemte
få fästa uppmärksamhet på en annan omständighet.
Man har sagt, att de omyndigas rätt i alla fall icke
Den 20 Augusti.
83
är väl förvarad genom de lagstadganden, som nu gälla.
Må så vara. Men än sämre skulle den obestridligen
blifva det, om förslaget antoges. Bör man då gå ifrån
ett ofullkomligt, för att antaga ett förderfligt? I min
ort har, mig veterligt, på 12 års tid ingen förlust
för omyndiga uppkommit. Beträffande inrättandet af
Förmyndare-Kamrar, så kunde det väl vara godt; men,
om exempel få tala, måste jag bekänna, att en af så¬
dana Kamrar, som nu finnes, ej mycket dertill upp¬
muntrar. Ty då i de orter, der myndlingars rätt be¬
vakas vid Härads-Rätt, inga förluster för dessa inträf¬
fa, så är det just vid Förmyndare - Kammare, under
dess ögon, som sådana, ganska betydliga, uppkommit.
I dessa äro 2:ne ansvarige: Förmyndare-Kammaren
och Förmyndaren, den ene litar på den andra, oell
den ene skjuter skulden på den andra, om något för¬
summas. Följden blir, att myndlingarne få sitta emel¬
lan och göra förluster, hvartill jag ingalunda vill
bidraga.
Man har sagt, att en förslagen förmyndare lät¬
teligen eluderar säkerheten på det sätt, att han afsä-
ger sig förmynderskapet, låter inteckna sin egendom
och sedermera återtager detsamma. Men om något
sådant skall kunna inträffa , så måste man förutsätta
en sofvande Domare, och torde således denna scrupel
förfalla. I öfrigt förefaller det mig för strängt, att
benämna de tysta förmånsrätterna för ett bedrägeri
och en snara. Att en inteckningshafvare har en mynd¬
ling framför sig med äldre anspråk, måtte ej så kun¬
na kallas. Hvar och en eger ju rättighet att härom
underrätta sig. Visserligen kan det någon gång blif¬
va svårt att erhålla en sådan underrättelse. Mendet
måste väl alltid anses lättare för en myndig att för¬
skaffa sig en sådan, än för en värnlös omyndig. Ka-
pitalisterne äro ju äfven de mest rörlige och varsam¬
me. För öfrigt instämmer jag med dem, som anse
Herr llallings reservation innefatta det väsendtliga,
84
Dm 20 Augusti.
samt serskilt med Prosten Stenhammar. Den af nå¬
gon Talare föreslagna utväg, att Domare borde lem¬
na hvarandra förteckning på de förordnanden till för¬
myndare, som af dem utfärdas, lärer mötas af mån¬
ga svårigheter. Jag afslår Betänkandet.
Biskopen, Doctor Holmström: Allt ifrån 1828
års Riksdag, då jag, såsom Ledamot i Lag-Utskottet,
deltog i öfverläggningen om de tysta förmånsrätternas
upphörande, har jag varit af den öfvertygelsen, att de¬
samma mera i opinionen, än i verkligheten medföra
något gagn för de omyndiga och fördenskull, såsom i
alla öfriga afseenden orättvisa och skadliga, böra upp¬
höra. Yäl har jag sedermera någon gång erfarit, att
en omyndig njutit någon förmån framför andra kre-
ditorer utur en slarfaktig förmyndares egendom; men
ännu oftare har jag sett värnlösa enkor, som egt ett
litet kapital, i en sådan egendom intecknadt, förlora
allt hvad de egt, emedan den tysta förmånsrätten be-
röfvat dem den påräknade säkerheten. I sin natur
är det nu gällande stadgandet verkligen orättvist, upp¬
offrande den enes lagliga rätt till förmån för en an¬
nan. Man har klandrat att det blifvit jemnfördt med
ett svek, eller snara; jag ville då heldre kalla det en
pia fraus_, ett välment försök, att, utan afseende på
andras förfång, trygga deras bästa, som icke äro i
stånd att sjelfve vårda sin rätt. — Vöre dock denna
säkerhet fullständig, så skulle jag icke vilja borttaga
den, men då den, såsom här ock ofta är visadt, så
lätt kan eluderas, kan jag ej annat än önska, att nå¬
gon säkrare kontroll till förvarande af omyndigas för¬
del måtte utfinnas. Höglofl. Lag-Utskottets förslag fruk¬
tar jag dock möta svårighet i verkställigheten. Det
blifver icke lätt, helst i en mindre socken, att finna
Gode Män, som vilja åtaga sig det föreslagna öfver-
förmynderskapet. Bättre synes det mig, om den omyn¬
diges arf äfven intecknas i förmyndarens egendom.
Förslaget om underrättelsers meddelande ifrån den
Den 20 Augusti.
85
ena Domstolen till elen andra angående förmynder¬
skap, anser jag otillräckligt, enär det för en långifva¬
re icke är nog att känna, huruvida låntagaren är för¬
myndare, utan ock ungefärliga beloppet af det arf,
för hvilket han skall ansvara. Detta lärer dock svår¬
ligen kunna åläggas hvarje Domare, som förordnar
förmyndare, att utröna och till andra Domare inbe¬
rätta. — Jag tillstyrker återremiss af Betänkandet, på
det Höglofl. Lag-Utskottet må ytterligare taga i öf¬
vervägande, huruvida icke det af mig yrkade förplig-
tandet för en förmyndare, som har fast egendom , att
låta lill pupillens säkerhet inteckna densamma, har fö¬
reträde framför det svårligen verkställbara förslaget
om Gode Mäns tillförordnande.
Kyrkoherden, Doctor Wallin: Jag är alldeles
förekommen af Biskop Holmström. Hemligen har jag
hyst den mening, att de betänkligheter, som Prosten
Stenhammar uttalat, undanrödjas på det sätt,som Bi¬
skop Holmström föreslagit.
Prosten Astrand: Jag har möjligen icke fullt tyd¬
ligt utvecklat min tanka. Jag erkänner visserligen,
att det sid. i5 står att läsa orden: ”Finnes det, att
förmyndare den omyndiges egendom ej rätt förval¬
tat men detta kan icke alltid finnas af räkenska¬
pen öfver förvaltningen. Man upptäcker tilläfventyrs
icke deri något fel. Men det förhållande kan inträf¬
fa, att en förmyndare så illa förvaltar sin egen egen¬
dom, att han sjelf blir osäker. Gode Männen böra
då härpå fästa uppmärksamhet, på det att Domaren
måtte taga saken i betraktande. Dessutom borde för¬
slaget vara något utförligare, och i den händelse, att
fränder icke finnas, stadga , alt Rätten då skulle be¬
sörja hvad i afseende på dessa är i den föreslagna
i §. af a3 Cap. Ärfda-Balken föreskrifvet. I öfrigt
och då det i nämnde förslag heter, att i det fall för¬
myndare ej rätt förvaltar, anmälan då hos Rätten bör
ske; men det icke är uttryckt, att denna anmälan
86
Den 20 Augusti.
bör af de Gode Männen göras, så rättfärdigar detta
mitt förra yttrande, att förslaget är’i dessa delar ofull¬
ständigt oell tarfvar omarbetning af Utskottet.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Att de omyndigas
rätt ofta icke vårdas med tillbörlig noggrannhet
och samvetsgrannhet, och att den beklagligen ic¬
ke sällan förspilles och försnillas, dels genom förmyn¬
dares okunnighet, och dels genom deras illvilja och
bedrägeri, är beklagligen en sanning, som icke skäli¬
gen lärer kunna bestridas, då den med allt för mån¬
ga facta kan bevisas. Att Härads-Rätten har ett visst
öfverförmynderkap, är visserligen godt; men de fleste
förmynderskap lära icke underställas Domstolens pröf¬
ning, så vidt det angår förvaltningen och redogörel¬
sen , så vida icke tvist derom uppstår. Dylika mål
äro då omsider stundom så intrasslade, att det knappt
blir möjligt, att derpå taga full reda och bestämma
det rätta, eller också saknas tillgång för den omyndi¬
ge, att erhålla hvad lagen honom tilldömmer. På
detta sätt hafva många omyndige förlorat större el¬
ler mindre del af sitt arf, och någon gång hela arf¬
vet just derföre, att man icke för närvarande har
tillräcklig laglig kontroll å förmyndarevården och än¬
damålsenliga korrektiver emot försummelse och miss¬
bruk. — Det visar sig ofta, att många omyndiga för¬
lora iner och mindre genom dessa bristande kontrol¬
ler; men jag är öfvertygad, att långt flere omyndige,
hvarom man aldrig får någon kunskap, dela lika öde.
Åtminstone är det min öfvertygelse, att ganska mån¬
ga förmyndare-räkningar, som af allmogen uppgöras
och för riktiga antagas, äro mer och mindre felak¬
tiga, och att många omyndigas rätt derigenom för¬
spilles, utan att någonsin komma i ljuset, någon gång
af blott okunnighet, och ulan att en gång förmynda¬
ren sjelf vet och förstår det. — Det är derföre nöd¬
vändigt och af högsta behof påkalladt, att andra
och kraftigare åtgärder vidtagas, för att skydda de
Den 20 Augusti.
37
omyndigas rätt, och för att få en säkrare och ända-
målsenligare tillsyn och kontroll öfver fullgörandet af
förmyndares förvaltnings- och redovisningsskyldighet.
Jag hade förmodat, att Förmyndare-Kamrar skulle
med fördel kunna inrättas; men dels har jag af Be¬
tänkandet och dels under diskussionen funnit, att der¬
vid möta alltför många hinder. Det torde derföre
vara lämpligare att antaga Utskottets förslag i afseen¬
de på de Gode Män, hvilka böra tillsättas, för att de
omyndigas rätt bevaka och hålla kontroll öfver för¬
myndares åtgärder och räkenskaper. Desse Gode Män
bör man icke beller neka skälig ersättning för nödi¬
ga kostnader. Mången har sagt, att derigenom sker
minskning i ett måhända redan förut nog ringa arf;
men härtill svaras: det är bättre, att lemna en bil¬
lig vedergällning och förlora litet genom arfvode, än
att förlora mera, stundom allt, genom bristande kon¬
troller. Väl ocb önskvärdt vore, om Riksens ldöglofl.
Ständer nu vidtoge kraftiga och skyndsamma åtgär¬
der för att skydda de omyndigas rätt, och att åtmin¬
stone några steg måtte tagas, för att komma närma¬
re det önskade målet! — Emellertid och tills vidare
förenar jag mig med Prosten Stenhammar och Biskop
Agardh i afseende på deras yttranden 0111 de tysta
förmånsrätterna.
Jag anhåller vördsamligen att Betänkandet måt¬
te återremitteras med de gjorda anmärkningarne.
Professoren, Doctor Bexell: Äfven vid föregåen¬
de Riksdagar har jag, såsom Ledamot i Lag-Utskot¬
tet, behaudlat frågan om de tysta förmånsrätternas
nedflyttande eller borttagande, och jag har dervid
aldrig kunnat glömma de omyndiga, de fader- och
moderlösa små, hvilka den Evige lagt på våra armar,
på våra hjertan. Den förmånsrätt de ega stöder sig
ytterst på moraliska, orubbeliga rättsgrunder, på de¬
ras svaga, värnlösa tillstånd, på deras oförmåga att
sjelfve bevaka sin rätt, med ett ord, på det förhål¬
88
Den 20 Augusti.
lande, i hvilket den värnlöse står till samhället. Jag
har således vid föregående Riksdagar stått ibland Ut¬
skottets minoritet, och äfven reserverat mig emot åt¬
gärderna, att i hypotheks-lagen nedflytta den omyn¬
diges lilla förmånsrätt. Vid denna Riksdag åter har
den tyngdkraft, som samhällets förändrade kreditför-
lande nedlagt i vågskålen, ställt mig ibland Utskot¬
tets majoritet. Jag har deltagit i förevarande Betän¬
kande. De ökade garantier det inlägger för förmyn¬
darevården, synas mig trygga de omyndiges rätt. En
värd Talare, Biskop Holmström, har nyss nämnt det¬
ta ärendes behandling i 1838 års Lag-Utskott. Jag
erinrar mig det lifligt. Yi arbetade då der bägge för
ett gemensamt mål, ehuru under ganska olika åsigter
af de lysta förmånsrätterna; och efter flydda 12 år
framstå vi nu här bägge, med i hufvudsaken nära
förenade meningar. Så lärorikt för oss alla förenar
någon gång den mäktiga tiden de stridande menin-
garne, och jag förenar mig nu i frågan om återre-
missen med min värderade vän Biskop Holmström.
Lag-Utskottet skall visserligen åt våra diskussioner öf¬
ver ett ämne, sorn ibland oss alla eger sympathier,
egna tillbörlig uppmärksamhet.
Biskopen, Doctor Hedren: Den tanka, jag i detta
ämne framställt, har haft det missöde, att hos en
och annan Talare väcka förundran. Deröfver har jag
ingalunda att beklaga mig. Hvad mig sjelf angar,
får jag förklara, det jag aldrig undrar på molsatta
meningar, då de hafva skäl för sig. Och sådana för¬
menar jag ligga till grund för den af mig yttrade,
jag förmodar äfven riktiga, efter jag icke ens fått
höra ett försök till vederläggning. Jag kan icke an¬
nat förmoda, än alt en sådan motbevisning, utan stöd
af förnuft och rättvisa, skulle blifva nog vansklig.
Visserligen må ett tillmäle af snara,\svek, bedrägeri
anses ganska bårdt, aldrahelst då det vågas emot
sjelfva lagen. Och man försöker förgäfves att för¬
Den 20 Augusti. 89
mildra det med något fromhets-epithet, enär lagstift¬
ningen måsle anses medgifva inga, hvarken pias eller
impias frciud.es. Men om sjelfva ordet erkännes va¬
ra hardt, så måste saken i verklighet vara det ännu
mera, sådan den nu i vår lagstiftning befinnes. Min
röst syftar att borttaga det orättvisa i lagen, och
dermed anledningen till det hårda, men rättvisa till¬
målet. De som rösta deremot, vilja behålla det o-
rättvisa i lagen och derigenom äfven det rättvisa i
tillmälet. Ty hvad är orättvisare, än att meddela
bevis på pantfrihet för en egendom, som verkligen
och i laga ordning är pantsatt? Då jag erhåller pant¬
rätt i lös egendom, kan den icke fråntagas mig, eme¬
dan jag genast tager panten i besittning. Då nu så¬
dant icke kan ega rum vid fast egendom, så har
samhället, genom sin Domaremakt, föranstaltat om
sådana rättsåtgärder och rättsbevis, som skola med¬
föra samma säkerhet. Af denna makt erhåller jag
sålunda ett på samhällets heder och ära, det vill
säga, på grund af gällande lag, utfärdadt bevis, att
den fasta egendomen icke förut är pantsatt. Detta
försäkrar mig vara första pant-egaren. Då jag seder¬
mera vill göra denna rätt gällande, framträder en
annan pant-egare, myndlingen, den jag aldrig förut
känt oell aldrig kunnat upptäcka; och denne fråntager
mig min panträtt. Jag borde väl då, med mina lag¬
liga pantbref i hand, kunna göra mitt anspråk gäl¬
lande. Men hvad svarar Lagen? Är nu icke grava-
tionsbeviset en öppen osanning? Och kan det annor¬
lunda kallas, än en snara, ett svek, ett bedrägeri, då
en försäkran är vorden meddelad tvärtemot sanning?
Och en osanning, äfven för det bästa ändamål, måste
dock väl aldrig i en förnuftig lagstiftning kunna för¬
svaras.
Man synes misstänka en viss partiskhet för ka¬
pitalisten, som skulle, genom de tysta förmånsrätter¬
nas borttagande, varda för mycket gynnad. Men först
90 Den 20 Augusti.
torde med allt skäl kunna frågas, om kapitalisten är
en så förhatlig samhällslem, att man emot honom äf¬
ven må göra orättvisan och våldet lagliga, hvilka dock
erkännas såsom obehöriga mot sjelfva brottslingen?
Det vore väl ett bedröfligt rättstillstånd, der rikedom
och fattigdom skulle hafva så mot hvarandra stri¬
dande skyddslagar. Oväntadt må det ock förefalla,
att kapitaler, hvilkas sällsynthet man i vårt samhälle
så allmänt beklagar och hvilkas uppkomst och för¬
kofran man så gerna vill hafva förkofrade, skulle an¬
ses med sådan afvoghet, som borde de saklöst kunna
utrotas. Men derjemte är det ett stort misstag, att
ställa kapitalisten i motsats mot de omyndiga. Det
förhåller sig nemligen i allmänhet fastmera tvärtom.
Det är just den omyndiga, som är kapitalist. Det
är den värnlösa enkan, den ogifta qvinnan, de min¬
deråriga barnen, som hafva, om icke de största, lik¬
väl de talrikaste kapitalerna. I alla fall måste väl
långifvares rätt vara inför lagen lika helig, de må
vara kapitalister eller fastighetsegare, rika eller fatti¬
ga. Man har äfven invändt, att en långifvare må
sjelf se sig före, då han är sjelfmyndig. Men huru
skall det kunna ske, då staten i sjelfva verket gjort
honom omyndig? Huru vill han se sig före, då man
lagt osynliga fallstreck i hans väg? Vi minnas nog,
för några år tillbaka, huru Rikets Ständers Bank,
med all sin kända försigtighet, icke kunde förutse,
det en låntagare, som inlemnat bevis om förmyndare¬
frihet ifrån 3:ne Domstolar, ändock blifvit förordnad
till förmyndare vid den /pde. En värd Talare har,
till de tysta förmånsrätternas förvarande, föreslagit
ett allmänt Förmyndare-kontor i hufvudstaden, der
alla sådana förordnanden inregistrerades. Jag lemnar
denna inrättnings möjlighet och nytta derhän. Men
sjelfva förslaget, långt ifrån mot min uttalade mening
stridande, står dermed i nära öfverensstämmelse. Jag
har nemligen bestridt mindre de omyndigas förmåns¬
Den 20 Augusti.
91
rätter, än deras hemlighet. Visserligen anser jag dem
i sig sjelfva olämpliga: men hemligheten är deremot
fullkomligen orättvis. Denna hemlighet försvinner
äfven genom det af Biskop Agardh framställda förslag.
Örn ett Förmyndare-kontor, i enlighet dermed, varder
inrättadt, så äro ju förmånsrätterna icke mera tysta,
utan uppenbara för alla. Derigenom vore åtminstone
det orättvisa, det falska och bedrägliga borttaget.
Slutligen kan jag icke instämma i den opinion, som
så ofta vill göra sig gällande, att de omyndiga äro
de svagaste i samhället. I materielt hänseende äro
de ofta de starkaste: och med kraftfulla förmyndare
sakna de icke beböfligt stöd. Åtminstone höra de
icke erhålla det på oskyldigas bekostnad.
Jag röstar för Betänkandets antagande: och i hän¬
delse af återremiss, ville jag tillstyrka Utskottet att
detsamma vidblifva.
Professoren, Doctor Morén: Emot ifrågavarande
Betänkande bedér jag få göra ett par anmärkningar,
dem jag icke hört andra Talare göra. Om de före-
slagne Gode Männen skola hafva ersättning för kost¬
nader, resa, tidspillan, kost, m. m., som plär komma
i räkning, så skall väl ersättningen utgå af de omyn¬
digas egendom , och dessa få vidkännas en betydligare
utgift, än som nu eger rum genom den vanliga för¬
myndare-procenten. Om åter Gode Männen icke er¬
hålla ersättning, så får man inga, ty det bör för in¬
gen vara okändt, att allmänheten alldeles icke är
böjd för att åtaga sig bestyr utan arfvode. Vidare
måste anmärkas, att Gode Männen, hvilka icke hafva
annat att göra, än att hvart 3:dje år emottaga räk¬
ningen och öfverlemna den till fränderna, utan pligt
att den granska, utan ansvarighet, äro rent af onyt¬
tiga och umbärliga, en dunst blott, som man kastar
framför ögonen på folk, för att hindra se rätta för¬
hållandet. Sluteligen är klart, att Gode Männen, hvil¬
ka endast hvart 3:dje år undfå räkningen, icke kunna
92
Den 20 Augusti.
hindra de omyndigas ruin. På 3 år kan förmynda¬
ren väl hinna förfara arfvet, utan att Gode Männen
veta det, eller kunna fordra reda derför. Man har
sagt, att nu gällande lagstadga ej är tryggande, utan
kan eluderas. Det är möjligt. Jag känner ej huru.
Det enda exempel, som jag hört anföras, finner jag
icke bevisande. Den, som afsäger sig förmynderska-
pet, för att inteckna sin egendom, återtager det icke
sedan efter godtycke, utan efter Domarens förordnan¬
de. Pröfvar Domaren inteckningen vådlig, så blir
han icke förmyndare. Pröfvar han den icke vådlig,
så mätte heller ingen fara vara förhanden. Skola
omyndiga förlora den förmånsrätt, de hittills haft, så
måste antingen, efter Biskop Holmströms förslag, de¬
ras arf intecknas i förmyndarens fasta egendom; eller
en auktoritet, under hvad namn som helst, organise¬
ras, som åtager sig deras vård med laga ansvar; eller
kommunen åläggas solidarisk ansvarighet. Sker intet
af detta och intet thy motsvarande, så kan jag ej
annat, vid täflan emellan kreditvingleriet å ena sidan
och värnlösas rätt å den andra, än gå på dessa sed-
nares sida , och , instämmande i Herr Hadings reser¬
vation, samt förenande mig med mångå Ledamöter
i Ståndet, afslå Betänkandet och låta blifva vid hvad
nu gäller.
Conlracts-Prosten Hallström: Jag vill blott till¬
kännagifva, att jag, i afseende på frågan om tysta
förmånsrätter, vidhåller den mening, som jag redan
vid förra Riksdagen hyste, och således bifaller deras
försvinnande. I likhet med Biskop Hedren, anser jag
dem byggda på en falsk grund och innebära en för¬
stucken snara för en hvar inteckningshafvare, samt
saken så vida vara att betrakta såsom en samvetssak.
I annat afseende torde den åter så mycket mindre
vara det, som frågan om tysta förmåns-rätternas upp¬
hörande blifvit bragt å bane, ömsom af Kongl. Maj:t,
ömsom af Riksens Ständer. Enligt min tanka äro de
Den 20 Augusti.
93
e) mycket att värdera; de äro sviksamma för^mynd¬
lingen, betungande för förmyndaren, och menliga
för alla kredit-förhållanden. Skall omyndigas rätt
vårdas, så måste förmyndarens redlighet, såsom för¬
nämsta skydd för myndlingen, i första rummet afses
af släglingar och Domare; dernäst och i andra rum¬
met sätter jag den årliga redogörelsen, sorn förmyn¬
dare böra aflägga, och hvartill ytterligare såsom supple¬
ment må komma de Gode Männen, i händelse släg-
tingar icke finnas. Dock skulle jag på dessa Gode
Män vilja lägga ett ökadt ansvar utöfver hvad för¬
slaget innehåller.
Häri instämde Professor Geijer.
Contracts-Prosten Östberg förklarade, att han
instämde med Biskop Hedrén och Prosten Hallström.
På härefter vederbörligen framställd proposition
hlef Lag-Utskottets Betänkande, N:o 81, återremitte-
radtj jemte deröfver afgifne anmärkningar.
§. 7.
Efter derom gjord begäran beviljades Prosten,
Doctor Hwasser 14 dagars permission, räknad från
den 28 dennes, att i enskilda ärender företaga en
resa till hemorten.
Ståndet åtskildes kl. 9 e. m.
In fidem
E. M. Tegne’r.
94
Den 2z Augusti.
Den 22 Augusti 1840.
Plenum kl. i io f. m.
§. 1.
Justerades Protokollet för den 5 dennes, f. m.
§. 2.
Hade ankommit och upplästes Protokolls-Utdrag
från Vällojl. Borgare-Ståndet af den i 5 dennes, från
Hedervärda Bonde-Ståndet af den 7 och 8 dennes.
Lades till handlingarne.
§. 3.
Föredrogs ånyo Banko- och Lag-Utskottens Be¬
tänkande, N:o 1, med förslag till Lag för enskilta
Banker.
Prosten Astrand: Enskilte Banker hafva blif¬
vit framkallade af en absolut nödvändighet, att dels
i någon mån emancipera landsorterna från Hufvud¬
stadens penninge-aristokrati, och dels ersätta den pen-
ningebrist, som uppkommit derigenom, att Riksens
Ständers Banks rörelse-kapital eller utelöpande sedel¬
stock efter realisationen betydligt förminskats. Deras
nytta för orternas rörelse och industri är tillräckligen
conslaterad, och jag är säker, att utan dem skulle
penninge-förlägenheten år 1838 blifvit högst menlig
för Riket i allmänhet. På grund häraf bör man väl
icke för dem stifta sådan lag, som skulle tillintetgöra
dem efter deras nuvarande oktroj-tids slut, hvilket
för orterna, der de finnas, ej kunde annat, än hafva
det menligaste inflytande, utan man bör väl endast
så ställa och förordna, att någon våda för allmän och en¬
skild rätt ej må genom dem uppkomma. Med Stats¬
verket eller Riksens Ständers Bank böra de väl al¬
drig invecklas i affärer, och derföre hade, efter min
tanka, Banko-Utskottet ej bordt uppdragas deltagan¬
Den zz Augusti.
de i lagstiftningen för dem. Men sedan det nu skett,
anser jag, att det vore väl, om Riks-Stånden genom
allmännare uttryckt opinion gifva ledning för Ut¬
skotten vid deras, i följd af återremiss, ifrågakom-
mande omarbetning af lagförslaget, som gerna må blif¬
va strängt, men icke göra Bankerna alldeles omöjli¬
ga. Yid de serskilta paragrapherna anhåller jag att
få göra följande anmärkningar:
§. 2. Den minimi-summa Utskotten föreslagit för
teckningen, är mycket för hög. Visserligen vore ej
omöjligt, att inom de fleste nuvarande Privatbank¬
distrikten kunna tillvägabringa så hög teckning, men
det vore absolut skadligt, att summan toges högre,
ån rörelsen inom hvarje Banks-distrikt naturligen er¬
fordrar. Bankerne skulle väl få medlen genom konst¬
lade åtgärder ut i rörelsen, men utan nytta för indu¬
strien, och endast till förvirring i normala kreditför-
hållanderna. Förening mellan olika Provinser är för¬
enad med för stora olägenheter, för att kunna vinna
framgång. Jag anser minimum böra vara 1,000,000
R:dr kurant. Ett maximum å 3,000,000 kurant tor¬
de ock böra stadgas.
§. 3. Om Kommandit-delegare skola i solidarisk
Bank få intagas, bör sådant ej ske till högre belopp,
än att allt hvad Banken upplåuar, enl. 11 §., med
inberäkning af Kommandit-delegarnes insatser, högst
uppgår till halfva de solidariske delegarnes teckning;
ty Koinmandit-delegarne äro, relativt till de solidari¬
ske, icke annat än en slags Bankens fordringsegare,
synnerligast om de få ingå när som helst, då Bolaget
vill antaga dem och afgå efter uppsägning, för hvil¬
ken operation det af Utskotten gifna förslag ej lägger
hinder i vägen.
§. 9. Här instämmer jag helt och hållet i Herr
Major Nordenankars reservation. Utskottens förslag
leda endast till den onödiga kostnad för Privatban-
Den 22 Augusti.
kerne, att de måste omgöra siua sedelblanketter, utan
alt något hufvud-ändamål vinnes.
§. io. Den restriktion Utskotten här föreslagit
för Sedel-emissionen , upphäfver all möjlighet för
Bankerna att fortsätta sin för industrien vigtigaste och
nyttigaste funktion, försträckning på Kreditiver. För
att skaffa sig en mera beräknelig vinst, som endast
erhålles genom Diskontrörelsen, måste de, om deras
verkningskrets för mycket inskränkes, kasta sig ensamt
på diskonlering. Jag yrkar, att hvarje Bank må, så¬
som nu varande oktrojerna stadga, få utgifva kredit¬
sedlar, motsvarande sammantagna beloppet af 1:0 be¬
hållningen af Rikets mynt i egen kassa och återstod
af deposition i Riksens Ständers Bank; 2:0 odispone¬
rade hypothek för grundfonden, enligt §. 7, och 3:o
sammanräknade summan af hvad Kreditivtagare i Ban¬
ken å deras kreditiv-hypothek lyftat, dock ej utöfver
halfva beloppet af Bank-delegarnes teckningssumma.
Vill man göra sig reda för den säkerhet en Bank med
denna sedel-emissions-rättighet, oberäknadt delegarnes
solidariska ansvarighet erbjuder, då emissionen hunnit
sitt maximum, så utrönes den af följande kalkyl för
en Bank af t. ex. en million R:drs teckning:
Contante medel och depos. i R.
St. Bank 333,333: 16. —
Grundfonds-Hypotheker . . . 666,666: 32. —•
Fordringar för Diskont- och Kre-
ditiv-lån i,5oo,ooo: — —
Summa 2,5oo,ooo: — —
Hvaremot dess utelöpande kre¬
dit-sedelstock, eller hela skuld
endast är i,5oo,ooo: — —
§. 12. Första mom. Är otydligt, i afseende å
straffräntan för Kreditivtagare, som ej i råttan tid be¬
talar. Otydligheten hjelpes genom följande förändring:
Vid
Dm 22 Augusti.
Did utlåning att afdraga räntan för he¬
la lånetiden. Derest Diskont- eller Kreditiv-lånta-
gare ej betalar å förf allo dagen, 'vare Banken berät¬
tigad j att från nämnde dag såsom straffränta —
— — — — utförd.
Häri instämde Professorerne Moren och Bolmeerj
samt Prostarne Sylvan och Berlin.
Biskop Agardh: Utskottet synes ej hafva fästat
ringaste uppmärksamhet derpå, att den vinst, som
uppstår för de enskilta, som anlägga Privatbanker,
och som uppgår ända till 12 eller i5 procent, min¬
skar inkomsten för Rikets allmänna Bank. Om man
tänker sig enskilta Banker småningom uppkomma i
Hufvudstaden, i Upland, Södermanland och sedan äf¬
ven i de öfriga provinserna, så måste den stora vinst,
som Riksbanken nu drager af den allmänna rörelsen,
blifva ganska inskränkt. De redan inrättade Banker-
ne utlåna ett kapital af 6,000,000 R:dr. Skulle nu
äfven i de öfriga provinserna Banker inrättas i sam¬
ma proportion, så skulle sannolikt ett kapital blifva
utlånt af 4° 5o millioner, eller vida mera än
hvad Riksbanken nu utlånar.
Vinsten å denna lånerörelse skulle komma att in¬
gå till de 5o-tals Kapitalister, som, enligt Utskottets
förslag, endast behöfvas för att bilda en Privatbank,
i stället för att denna vinst till största delen hittills
ingått till Rikets allmänna Bank, oeh nu kan använ¬
das till det allmännas bästa. Att Sverige icke har råd
att mista en årlig inkomst af 750,000 R:dr för de
välgörande ändamål, hvartill Bankovinsten kan an¬
vändas, torde hvar och en inse, då deremot landet
tager en ny, obotlig skada deraf, att alla landets en¬
skilta kapitaler, i stället för att ledas till industriella
företag, endast användas till att utbreda och befor¬
dra skuldsättningen i landet. Under det man på det¬
ta sätt drager alia kapitaler till denna förderfliga
Preste-St. Prat. 184.0. Andra Afdeln. Bandet VII. 7
98
Den 22 Augusti.
skuldsättning, finnas inga kapitaler inom landet till
grundläggande af de för näringarne vida nyttigare Hy-
polheks-inrättningarne, utan måste fonderna dertill an¬
skaffas genom utländska lån. Bruksegarnes Hypotheks-
kassa är grundad på ett utomlands upptaget lån af
7,000,000, hvaraf synes alt, i fall dessa vigtiga in¬
rättningar skulle uppkomma i de öfriga provinserna,
så skulle Sverige, som finner alla sina kapitaler upp¬
tagne i en helt annan för de enskilta mera riktande
lånerörelse, nödgas upplåna fonder till dessa nya
Hypotheks-inrättningar utomlands, och således se lan¬
dets fastigheter intecknade och panIsatta i utlännin¬
gars händer, hvilket icke skulle ske, derest, såsom
det skett i Skåne, kapitalerne användes till bildande
af Hypotheks-inrättningar, i stället för till Privatbanker.
Det torde falla hvar och en i ögonen, att de lån
på några månader (§. 12.), eller så kallade Diskont¬
lån, hvarmed Privalbankerne i synnerhet röra sig,
med sina räntor på förhand, sina straffräntor, sina
provisionskostnader, icke äro nyttige för de näringar,
sorn drifvas i Sverige, med undantag af jernhandte-
ringen och handeln, och att de i stället komma att
verka förderfligt på de öfriga näringarne och utarma
näringsidkarne, synnerligen de mindre åkerbrukarne,
och således befordra den rigtning till allmän utarm¬
ning och pauperism, som visar redan så fruktansvär¬
da symptomer.
Någon annan motvigt emot Privatbankers upp¬
komst finnes i Banklags-förslaget icke antydd, än Ko¬
nungens pröfning huruvida de äro fördelaktige för lan¬
det eller icke. Men då, till följe af sakernas gång,
Konungens Rådgifvare måste allt mer och mer blifva
beroende af Representationens majoritet, så är tyd¬
ligt, att, då Sländerne ingalunda förklarat dessa Ban¬
kers uppkomst och förökande skadligt, utan tvärtom
i denna Banklag utgått från förutsättningen af deras
n^tta, samt ej fästat ringaste afseende derpå, att den
Den 22 Augusti.
99
vinst, sora hittills tillhört ensamt Ständernas egen
Bank, förminskas och öfvergår till enskiita, ej heller
derpå, att alla enskiita kapitaler, som hade bordt le¬
das till nedanstående företag, i stället inledas till den
vinstgifvande Bankrörelsen, så är tydligt, säger jag,
att Regeringen icke kan komma att sätta något mot¬
stånd emot Privatbankers uppkomst i alla de provin¬
ser, der de ännu icke finnas. Vi kunna således för¬
utse utsträckningen af Privatbankrörelsen till alla pro¬
vinser af Riket.
Då jag emellertid väl inser, att allt motstånd emot
utbildandet af det låne-system, som en gång förut stör¬
tat landet i förderf, är för närvarande ändamålslöst,
vill jag åtminstone hemställa till Banko-Utskottet el¬
ler Riksbankens närmaste målsman, för det första,
huruvida icke, emot det att Riksbankens vinst öf¬
vergår till dessa enskiita låne-inrättningar, Banken
sjelf deruti bör inträda såsom delegare för en viss an¬
del, motsvarande en leornad bestämd kreditiv-rätt i
Riksbanken för hvarje Bank, hvilken kreditiv-rätt skul¬
le, enligt min tanka, komma att utgöra den väsendt-
ligaste garantien för Privatbankernes bestånd.
För det andra skulle jag vilja föreslå, att uti i §.
af förslaget det tillägg kunde göras, att Konungen, vid
pröfningen af hvarje ny ansökan om en Privatbanks
inrättning, täcktes deröfver höra Styrelsen öfver Rik¬
sens Ständers egen Bank, hvilken bäst bör känna pen¬
ni n^erörelsens tillstånd i landet.
Enligt 10 §. får en Privatbank utgifva kredit¬
sedlar till ett belopp, motsvarande: i:o hela dess kon¬
tanta behållning; 2:0 alla dess hypotheker, och då
dessa båda äro, enligt §. 2., beräknade till minst
2,000,000, så kan hvarje Privatbank utgifva sedlar för
samma 2,000,000. Utom dessa kunna, enl. §. /p, äf¬
ven Filial-kontoren utgifva invisningar till Hufvud-
kontoret till ett obestämdt belopp, som naturligtvis f
du ej bestämd tid för deras inlösen föreskrifves, kun¬
100
Dm 22 Augusti.
na cirkulera såsom Bankens öfrige sedlar. Om vi nu
antoge, att i hvarje Län en Privatbank uppkommer,
som hvardera utgifver sedlar till ett belopp af minst
2.000.000 R:dr, så erhålla vi en emission af Pri-
vatbanks-sedlar i landet, till icke mindre belopp än
50.000.000. Jag öfverlemnar till hvar och en att be¬
räkna, hvad verkan denna sedel-emission skall hafva
så väl på ställningen i landet, som på Riksbankens
ställning, samt på alla de enskilta Bankernas eget be¬
stånd, och om icke dessa förhållanden komma ganska
nära det tillstånd i Nord-Amerika, som der föranled¬
de nästan alla privata Bankers fall , och den viller¬
valla och förstöring, som deraf blifvit en följd.
Ingenstädes är i Banklags-förslaget omnämndt för¬
hållandet af Bankens kassa till dess sedelstock. Under
det att det tillåter densamma att hafva 2,000,000 ute¬
löpande i sedlar, är ingenting föreskrifvet huru myc¬
ket kassan bör innehålla för att bestrida inlösningen.
Då nu hela Privatbankens ändamål endast går ut på
att skaffa vinst åt Bolaget, så är klart, att en fre¬
stelse alltid är förhanden att hålla en ringa kassa.
För Riksbanken bestämdes ett visst förhållande emel¬
lan sedelstock och kassa. Jag inser ej annat, än att
det är vida nödvändigare, att ett sådant förhållande
äfven bestämmes för Privatbankerna. Jag inser väl,
att detta komme att minska deras vinst i Banken. I
sådant fall vore väl om det förslag gillades som jag of-
anföre omnämnt, att Riksbanken skulle hålla ett be¬
stämdt kreditiv öppet för Privatbankens räkning, emot
en motsvarande andel i vinsten; ty i sådant fall kun¬
de Privatbankens egen kassa inskränkas till ett gan¬
ska ringa belopp, emedan, vid påkänningar, Privat¬
banken alltid kunde draga på Riksbanken.
Man ser af reservationerna, att en strid inom Ut¬
skottet förevarit, rörande minsta sedelvalörerne. Märk¬
värdigt synes det mig, alt ej snarare strid uppstått
om den högsta sedelvalören. Det synes som man
Den 22 Augusti.
101
trott, att de stora sedelvalörerne mera tryggade Ban¬
kens bestånd , än de små. Mig synes förhållandet va¬
ra tvärtom. Mitt skäl är, att de stora sedelvalörer¬
ne ej kunna användas lill annat, än att remitteras,
då deremot de små måste förblifva inom provinsen.
De förra komma oupphörligen åter till inlösen, då der¬
emot de sednare, sedan de en gång utträngt Bankens
sedlar, icke kunna undvaras i rörelsen, och således
aldrig besvära Bankens kassa, i annat fall, än om miss¬
troende uppstår emot Banken. Man föreställe sig en
Bank, som utgifvit 2,000,000 i stora sedelvalörer, så¬
ledes utspridde i de öfriga provinserna. Genom sin
storhet äro de icke gångbara. De återskickas således
till Banken. Men denne har ej kassa för mer än kan¬
ske i, ~ af deras belopp. Följden är lätt att
förutse. — Jag skulle således för min del tycka, att
sedelvalörerne i hvarje Privatbank snarare hlefvesmå
än stora, och jag är förvissad, att vid de försök man
gjort alt störta en viss Privatbank, denne haft sitt
säkraste stöd deruti, att den utgifvit sedlar lill icke
högre valör än 1 o R:dr.
Enligt den 12 §., jemnförd med reservationerna,
åsyftas i detta förslag, att lånen i Privatbankerna bö¬
ra utlemnas på korta tider eller på högst 6 månader.
Några Reservanter yrka till och med högst 3 månader.
Det blifver i sanning i Sverige besynnerliga Banker, som
utlåna sina 2,000,000 i en provins med ringa varu¬
omsättningar endast på 3 eller 6 månader. Sådant
kan man tänka sig möjligt i stora handelsstäder, äf¬
ven måhända i mycket industriella provinser, t. ex.
i Wermland, Dalarne och Nerike; men i de åkerbru¬
kande provinserna, sådana de flesta provinserna äro,
är detta både farligt för Bankerne och förderfligt för
provinsen. Det skall nemligen af detta stadgande
blifva en följd, icke allenast, att, för att hålla en så
stor massa sedlar i rörelsen, måste man åtnöja sig
med ringa säkerhet för lånen, utan äfven att jordbru¬
I 02
Den 22 Augusti.
ket blir invecldadt i dessa Diskontlån, sora redan en
gång förut visat sig så förderfliga, och som då hållit
på att förstöra våra jordbrukare, och med dem hela
landets välstånd.
Ingenting är bestämdt i detta Banklags-förslag rö-
raude den säkerhet, som hör lemnäs tor lånen. I
Malmö förra Diskont var eLt af de största lånen ut-
lemnat emot säkerheten af tomma buteljer; ett an¬
nat emot säkerhet af namn, på hvilka en enskilt ic¬
ke skulle hafva velat utlemna en enda skilling. An¬
dra hade sin enda säkerhet uti ömsesidiga borgens¬
förbindelser, d. v. s. att det ena lånet hade sin en¬
da säkerhet uti ett annnt, i det alt A borgade för B
och B borgade för A. Sådana exempel borde ej va¬
ra glömde och några korrektiver borde deremot va¬
ra stadgade. Jag hemställer derföre, om icke något
i Banklags-förslaget häröfver bör stadgas. I allmän¬
het kan jag ej inse, hvad stor nytta för landet des¬
se sålunda organiserade Privatbanker kunna medföra.
Jag nekar icke, att de kunna inrättas så, att de
verka till näringarnes förkofran och landets hästa.
Men detLa sker ej genom Diskontlån, utan hufvudsak-
ligast genom kreditiver och öppnandet af upp- och af-
skrifnings-räkning. Men desse Privatbankens, i min
tanka, vigtigaste funktioner äro icke ens nämnde i
Banklags-förslaget. Detärsannt, denna Bankrörelse gif¬
ven obetydlig vinst åt sjelfva Banken, men den gif¬
ven en så mycket större åt landet, — genom det stöd
och den stadga, som de bereda åt näringarne. Jag
skulle för min del rekommendera åt det Höglofl. Ut¬
skottet , att desse Bankens funktioner sättas i första
rummet, och de öfrige, eller den egentliga lånerörel¬
sen på korta tider, Diskontrörelsen, endast behandla¬
des såsom bisak.
Häri instämde Biskop Butsch samt Prostarné
Lindmark, Östbens och Sandberg.
Dm 22 Augusti. io3
Prosten Lundblad: Då i i:sta §. af förevarande
lag för Privatbanker förekommer om rättigheten att
utfärda tryckta eller graverade kreditsedlar, skulle jag
önskat, att Högloft. Utskotten i så tydliga och be¬
stämda ordalag, som Herr Stråle i 3:dje §:n af sitt
lagförslag, uttalat den grundsats, att en slik rättighet
aldrig må vara enskilt man medgifven. Såsom be¬
kant är, förvärfva privatmän, i följd af vissa trans¬
aktioner med Rikets Ständers Bank, ett slags mynt¬
rätt, hvilken utöfvas, utan den ringaste åt Allmänhe¬
ten gifna underrättelse, att de äro dertill behörige.
Också har erfarenheten visat, att privatmannen nå¬
gon gång utsträckt sin sedel-emission vida öfver det
belopp, hvartill han varit befogad, och i sanning måt¬
te ej heller frestelser i sådant afseende saknas. Mån¬
gen medborgare, okunnig om sedelutgifvarens förhål¬
landen till Riksbanken, har genom missbruk af denna
rättighet blifvit lidande, och innehafvaren afen stör¬
re summa sådana privatsedlar kan vara ruinerad utan
att veta del. Till förekommande af vingleri och för¬
luster i detta afseende, anser jag en klar och tydlig
lagbestämmelse nödig, och vågar vördsamt föreslå, att
texten i r §. af Utskottets lagförslag erhåller denna
lydelse: ”Bankrörelse och rättighet att utfärda tryck¬
ta eller graverade kreditsedlar må icke af enskilta
personer utöfvas annorlunda, än i bolag förenade och
efter dertill m. m.”
Professoren, Doctor Thomander: De sammansatta
Utskotten hafva vid sitt arbete utgått från den förut¬
sättningen, att Privatbanker böra finnas, att de så¬
ledes böra i viss mån understödjas i sin verksamhet,
men att denna tillika måste af Staten i vissa delar
regleras och kontrolleras. Den förstnämnda af dessa
förutsättningar, förutan hvilken ingen fråga uppstår
om de öfriga, har här blifvit bestridd. Man har åbe¬
ropat det onda dessa instituter medfört, serskildt i
en annan verldsdel. Olägenheterna af Privatbank¬
Dm 22 Augusti.
rörelsens missbruk kunna icke förnekas; men dess
anspråk på tillvaro lär väl lika litet som någon an¬
nan förgänglig inrättnings kunna tillbakavisas ensamt
med den anmärkningen, att den kan hafva någon
våda med sig. Det ankommer ju härvid derpå, hu¬
ruvida det befarade onda verkligen motväges af det
goda som åsyftas och vinnes med sjelfva inrättningen.
Bland detta möjliga onda synes mig det nästan
vara det minsta, på hvilket af en värd Talare synes
vara lagd den största vigten, nemligen det förhållan¬
de, att Privatbank-rörelsen skulle beröfva Statsbanken
den vinst, hvaraf denna genom sina låneföretag hit¬
tills varit i åtnjutande. Ty för det första kunde det
ju bero på sättet för Privatbank-rörelsens ordnande,
att de fördelar, denna medförde för landet i det hela,
vida öfvervägde saknaden af en Bankovinst för fram¬
tiden; för det andra är det på intet vis afgjordt, att
alldeles så mycket som den ena Banken vinner, skall
den andra förlora. Ständernas Banks historia efter
Privatbankernas uppkomst tyckes icke heller bekräfta
denna farhåga. Privatbankerna hafva ju redan inom
detta landet satt en summa af 5 millioner R:dr i rö¬
relse, utan att man ännu erfarit någon egentlig svå¬
righet för Statsbanken att få sina kapitaler utlånta,
och således utan att någon förminskning alls i Bankens
vinst låtit sig förmärka. Efter all sannolikhet skulle
Privatbank-rörelsen kunna ännu mycket utvidgas, in¬
nan Statsbankens förhållanden skulle finnas derigenom
väsendtligen förändrade. Det förhåller sig med pen¬
ningen, som med andra varor, att tillgången ökar be-
hofvet; ju mer man har, desto mera använder man.
De stora företagen bero på denna tillgång och ute¬
blifva alldeles den förutan. Det äfventyrligasle med
Privatbankerna lär nog bestå deruti, att om man
alltför mycket inskränker deras frihet, så hindras de
att i behöflig mån uppkomma och röra sig, och om
man alltför mycket utvidgar dem, så kunna de kom¬
Den 22 Augusti.
io5
ma att brista i nödig redbarhet. Privatbankerna äro
redan til), de utgöra ett icke så ringa intresse, och
hvart och ett sådant, när det en gång är till, bör ju
icke utrotas eller dödas, så länge förhoppning är att
det skall kunna bringas i ett vänligt förhållande till
Statens öfriga organisationer och verksamheter. Då
fråga är om en annan vara, så vet man, eller kan
åtminstone skalfa sig att få veta, hvad man lägger
sig till: detta är icke fallet med bankpapper, derest
deras utfärdande är öfverlemnadt uteslutande åt godt-
finnandet. Allt detta gör en Privatbanklag till en
stor samhällsangelägenhet.
Lagförslaget afser endast s. k. solidariska Banker.
Yi hafva likväl sett försök göras med Aktiebank. Det
kan synas tvifvelaktigt, om man verkligen bör ute¬
sluta den sistnämnda Bankklassen ifrån lagen. Så
kunna föreskrifterna ställas, att en Aktiebank kan er¬
bjuda lika stor, ja större verklig säkerhet, än en s. k.
solidarisk, och likväl bära sig. Så löst kan man upp¬
göra stadgarna för en solidarisk Bank, t. ex. i af¬
seende på lättheten att afbörda sig lottbref, att en
solidarisk Bank icke i redbarhet uppgår emot en väl
ordnad Aktiebank. Namnet lär icke göra till saken.
De Högh Utskotten medgifva, att ”också Aktiebanker,
väl organiserade och grundade på en i sådant hän¬
seende omsorgsfull lagstiftning, kunna innefatta all
den säkerhet som af allmänheten billigen kan fordras,
och utesluter hvarje tvifvel om deras förmåga att
sina förbindelser uppfylla” m. m. Men de skäl, som
ligga till grund för Utskottens förslag, att Aktieban¬
ker icke må få hädanefter bildas, synas mig icke
tillfyllestgörande. Att lagen derom blefve en excep¬
tion ifrån i5 Kap. Handelsbaden, är väl icke något
fullt skäl deremot, ty det skulle gälla emot alla ex-
ceptionslagar. Ännu mindre den svårighet, att be-
dömma de rättigheter som kreditsedeln åtfölja, der¬
före att det funnes två slags Banker, helst, äfven om
io6
Den 22 Augusti.
endast solidariska Banker få finnas, deras bolagsreglor
likväl kunna i den män vara olika, att man, för be-
dömtnandet af hvarderas relativa redbarhet, ”icke
bade tillfyllest endast af kännedom om lagen, utan
derutöfver skulle behöfva den med mera omväg för-
värfvade kunskapen om hvarje bolags serskilda stif¬
telsegrunder.” Aldraminst synes mig denna angelä¬
genhet om alla Bankers lika solidariska egenskap kun¬
na stå väl tillsamman med hvad Utskotten föreslå,
rörande kommandit-delegare, hvarom framdeles. Nu
till detaljerna!
Hvad §. i vidkommer, anser jag, lika med en
föregående Talare, både Landshöfding i anläggnings¬
orten och Bankostyrelsen böra höras öfver hvarje nytt
Bankbolags Reglemente. Orden: efter pröfning huru¬
vida Bankinrättningen kan vara för landet fördel¬
aktig eller menlig, måste jag önska bort ifrån för¬
slaget. Det måste vara svårt, ja moraliskt omöjligt
för Kronans Ministrar, att taga på sig ansvaret för
den bestämda försäkran, att Bankinrättningen under
framtida, till en stor del oberäkneliga, förhållanden
skall blifva för landet fördelaktig. I ovissheten här¬
om skulle de i de flesta fall, om icke alla, se sig
föranlåtne att afstyrka nya Bankers anläggande. I
stället föreslår jag följande redaktion: och ankomme
på Kongl. Majit, attj efter inhemtade underdåniga
utlåtanden så väl af Styrelsen för Rikets Ständers
Bank, som ock af Konungens Befallningshafvande
i den eller de orter, der Bank är föreslagen att
inrättas, det sökta tillståndet bevilja för bestämd
tid af högst Tio år, eller ock, derest företaget fin¬
nes för landet uppenbarligen menligt, detsamma
förvägra.
Vid §. 2. Så länge fastställandet af minsta teck-
ningssumtna, som för delegare erfordras, är fritt lem-
nadt, arden säkerhet emot penninge-aristokraters få¬
välde, man lär velat bereda genom föreskriften om
Den 22 Augusti.
ett minimum af 5o delegare, mindre verklig än före-
speglad. Blifva aktierna t. ex. iooo till antalet, så
kan svårigheten förden, som sjelf tecknar sig för de
p5i, icke blifva svår att finna 49 namn för de öfrige.
Jag förmodar också ingen fara, örn delegare-antalets
minimum betydligen nedsattes, t. ex. till 20. Teck-
ningssumman 2 millioner R:dr kurant synes för hög,
och gör för provinser, sådana som t. ex. Gottland,
en Bankinrättning omöjlig. — En bestämd proportion
emellan maximum och minimum, t. ex. \ eller i,
tyckes böra föreskrifvas, för att icke lemna något
spelrum för godtycket, eller någon anledning till kla¬
gan. Till ett minimum af 600,000 R:dr kurant skul¬
le då höra ett maximum af 8 eller 900,000 R:dr.
§. 3 innefattar en så hufvudsaklig modifikation
af begreppet solidarisk Bank, att detta kan derigenom
alldeles gå förloradt. Rättast är onekligen, att man
har hvardera åtskildt, Aktiedelegare för sig och soli¬
dariska Bankdelegare för sig. Skola de föras tillsam¬
man, så är det oundgängligen nödigt, att en propor¬
tion fastställes emellan den egentliga teckningssummans
och kommanditsummans belopp. Redaktionen i §. 4
af Herr Grefve Frölichs förslag har ett bestämdt fö¬
reträde framför Utskottens.
Vid §.7. Så länge den tysta förmånsrätten, det¬
ta privilegium på oredlighet, hvarpå fromma Stiftelser
och omyndige kunna förlora fullt ut så mycket som
de myndige, ännu beklagligen fortfar, innefatta fa¬
stighets-in teckningar ingen tillräcklig säkerhet, och
blifva det visserligen icke derigenom, att de af bo¬
laget godkännas, helst det låter tänka sig, att man
å ömse sidor tjenar hvarannan med att godkänna så¬
dant som borde underkännas. Närmare föreskrifter
böra lemnäs: i) inom hvilken fraktion af taxerings¬
värdet inteckningssumman bör befinnas; 2) hvilken
trygghet som anses emot den tysta förmånsrättens
ingripande böra beredas; 3) i hvad mån offentlig
i o8
Den 22 Augusti.
myndighet må få deltaga i granskningen af all den
säkerhet, som bör såsom grundfond betraktas.
Af §. 8 vill det synas, som kunde Bank icke få
anläggas i sådan stad, der Rådhusrätt ej finnes, eller
ock hädanefter upphäfves. Detta är antingen icke
åsyftadt, eller åtminstone icke billigt, då detLa för¬
hållande kan inträffa äfven med länsresidenser, t. ex.
Östersund.
Vid §. io. Iakttagas, genom offentliga myndig¬
heters granskningsrätt, de större kontroller jag i lik¬
het med Herr Grefve Frölichs förslag anfört, så tor¬
de fara ej uppkomma af att något mer utsträcka sedel¬
emissionen än som blifvit så å ena som å andra sidan
föreslaget. Bankens i Landtränteri deponerade hypo-
theker för lemnade kassa-kreditiver, i den mån dessa
anlitas, dock icke utöfver visst bestämdt belopp, kun¬
na då här äfven tagas i beräkning. Att onödigtvis
inskränka sedelemissionsrätten, är detsamma som att
förbjuda Bankerna.
Vid §. i/p I afseende på rättighet att drifva
handel, lärer väl Bank icke böra åtnjuta hvarken
större eller mindre rättigheter än annat bolag, som
icke är till för handels bedrifvande.
I följande hänseenden anser jag föreskrifter böra
tilläggas, nemligen: i:o rörande nödiga försigtighets¬
mått vid Lottbrefs öfverlåtelse å annor man, så att
vid Banks slutliga utredning icke idel insolventa per¬
soner må finnas vara de solidariskt ansvarige; 2:0 rö¬
rande offentlig uppgift å lottegare och skeende trans¬
porter; 3:o rörande vilkor och tid för ansvarighets
fortfarande i de fall, då lott antingen är frånträdd,
eller genom arf till annan egare öfvergår; 4:o
Bank, som arbetat under sig 10 proc. eller deröfver,
må genast ställas på utredning; 5:o att fråga om nå¬
got Statens understöd med borgen, lån, gåfva, inlösen,
eller på hvad sätt det må vara, hvarvid penningar
erfordras, icke må af Bankbolag eller annan få väc¬
Den zz Augusti.
kas, än mindre af vederbörande till pröfning uppta¬
gas: ett tillägg, som väl kan af sig sjelft förstås och
således kunde synas i saken öfverflödigt, men dock,
med hänseende till erfarenheten af andra enskilda
inrättningars anspråk i detta land, är ganska angelä¬
get; 6:0 att enskild delegare, så väl som Konungens
Befallningshafvande, må ega rätt att yrka extra bo¬
lagsstämma, under sådana vilkor som pröfvas lämp¬
lige. Sistnämnde stadgande har, med afseende på det
allmännas säkerhet, en vidsträcktare vigt, än att en¬
dast böra i serskilda reglementen intagas.
Hittills hafva Kronans Ministrar tillstyrkt oktrojen
än på mildare, än på hårdare vilkor: det är angelä¬
get att hädanefter alla dela lika rätt. Jag är icke
ibland dem som predika korståg emot inrättningar,
som begynna organisera sig. Jag anser Privatbanker¬
na gagna, då de behörigen kontrolleras. Jag tillstyr¬
ker återremiss af. Betänkandet.
Prosten Östberg: Jag har förenat mig i Biskop
Agardhs välgrundade utlåtande i ämnet och får en¬
dast tillägga, att lånesystemet, i min tanka, är gan¬
ska skadligt för den jordbrukande allmogen; att den¬
na mening var allmänt rådande redan 1820, då jag
vid revision och granskningen af Diskontverket fann
ytterst få låntagare, hvilket härrörde deraf, att Her¬
rar Diskont-Direktörer i tysthet öfverenskommo, att
så försvåra vilkoren för allmogens lån, att de sjelfve
skulle komma till besinning och inse oförmånligheten,
ja, skadligbeten af dylika lån. Men småningom in¬
leddes de dock i denna lånerörelse, och är nu deras
skuldsättning så allmän, att det vore vådligt inskrän¬
ka tillfällena till penninge - försträckningar. Likväl
tror jag icke, att Privatbanker äro så inrättade, att
de kunna afhjelpa penningebristen, utan att tillika i
längden utsuga och förderfva sina gäldenärer, genom
sina korta anståndstider för återbetalningen och ge¬
nom sina straffräntor m. m. Genom detta är klart,
I IO
Den zz Augusti.
att Privatbanker ej medföra någon verklig nytta för
andra än omtänksamma handlande, som inom kort tid
kunna omsätta sina varor, och således blifva i stånd
på bestämda tider fullgöra sina pligter emot Banker¬
na. Jag är af den mening, att en vidare utsträck¬
ning af lånesystemet genom inrättande af flera Privat¬
banker ej bör uppmuntras, utan, om det anses nöd¬
vändigt, att utsträckning bör ske, det då må tillåtas
en utvidgning af Riksbankens Diskontrörelse, på det
räntevinsten deraf må falla bela landet till godo, hvil¬
ken annars skulle ingå endast i Privatbanks-bolagens
fickor, och ej medföra någon materiel förmån för lan¬
det; så framt ej dessa bolag ålades en bevillning för
inkomst, som alla andra bolag äro underkastade.
Contracts-Prosten, Doctor Agrell: Erkännande
min oförmåga att bedömma denna fråga, torde jag
dock få deröfver uttala en och annan anmärkning.
Hvad helst man än må säga om nyttan af Privatbanker,
tror jag dock att menliga följder af desamma ej sko¬
la uteblifva. Det gifna är, hvilket redan kan skön¬
jas, att detta bimynt uttränger Riksmyntet och åstad¬
kommer öfverflöd på representativt mynt; och detta
öfverflöd åter inverkar ofördelaktigt på varuvärden
och värdet af fastigheter. Lättheten att genom Pri-
vatbankernes åtgärder erhålla lån frestar ock mången
att inlåta sig på kreditens vådliga bana. Yore Pri-
vatbankernes lånerätt inskränkt inom de distrikt, der
de existera, vore den ej så skadlig. Men då den
ock utsträckes tilf aflägsna orter, blir olägenheten der¬
af allt mer och mer kännbar, helst emedan Privat-
bankernes sedlar icke emottagas i Kronans uppbörd.
Smålands Privatbanks-sedlar äro t. ex. i stor mängd
gängse i Norrland i handel och vandel; men ändock
får allmänheten icke dermed afbörda sig Krono-ut-
skylderna, och måste ofta, i brist af utvexling, un¬
dergå exekutiv auktion för dessa afgälder. Skulle nu
så vara, att Riksens Ständer anse Privatbanker nyt¬
Den 22 Augusti.
111
tiga, så borde de ock vidtaga sådana åtgärder, alt
Privatbanks-sedlarna blifva allmänt gångbara, eller
ock att sedelvexlings-kontor inrättas i hvarje Läns
Residens-stad. I öfrigt torde jag få fästa uppmärk¬
samheten derpå, att, om en Privatbank skulle komma
på obestånd, detta nödvändigt skulle verka misstroen¬
de till alla öfriga. Följderna häraf äro svåra att
beräkna. Eljest fäster jag mig hufvudsakligen dervid,
att åtgärder måtte vidtagas till vinnande af det än¬
damål, att Privatbanks-sedlarna må komma att gälla
icke allenast i handel och vandel, utan ock i Krono¬
uppbörd.
Häri instämde Prosten Lundblad.
V. Talmannen, Biskopen, Doctor Hedren: Med
Prosten Åstrand instämmer jag deri, att detta ären¬
de bordt af Lag- och Ekonomi-Utskotten behandlas.
Men ehuru Betänkandet tillkommit under en annan
form än den, som, efter min öfvertygelse, varit den
rätta, vill jag, för min del, dock icke lägga något hin¬
der mot nämnde ärendes företagande i den form det
hitkommit. Huruvida någon lag för Privatbanker bör
stiftas, beror naturligtvis först och främst derpå, om
dessa inrättningar äro nyttiga och böra fortfara. Me-
ningarne härom hafva varil delade. Men skola de få
existera, bör den lag, som stiftas, så litet möjligt för¬
hindra dem i deras verksamhet; men ock å den an¬
dra sidan göra dem så mycket säkra och gagneliga,
som ske kan. Åtskillige stadganden torde i detta hän¬
seende erfordra förändring.
Om Privatbankerna äro af någon nytta för all¬
männa rörelsen, derom har, såsom jag tror, den all¬
männa tankan stadgat sig till deras förmån. Att de
skola vara skadliga, såsom kredit-anstalter, tror jag ej
heller. Vore det så, skulle ock Riksbanken vara det.
Men denne sistnämnde har nu i 2:ne sekler med fram¬
gång verkat i samma rigtning, som de förra. Och att
Privatbankerna icke i allo gagnat efter syftemålet der-
I [ 1
Den 22 Augusti,
med, har berott af felaktiga reglementen. Men
att påstå att de äro skadliga, vore detsamma som
att säga, att kredit ej vore behöflig. Och visserli¬
gen skulle man kunna föreställa sig en nation utan
kredit-förhållanden, en nation, som endast genom va¬
rubyten uppfyllde sina behof. Men så snart varuby¬
te öfvergått till handel, så blir krediten nödvändig.
Och fråga uppstår då, huru och på hvad sätt kredi¬
ten skall uppehållas och försäkras. Visserligen kan en
förlust tillskyndas Riksbanken genom Privatbankerna,
men detta blir blott ett partielt skäl mot desse se¬
nare. Är det afgjordt, att Privatbankerne verkligen
medföra gagn för den allmänna rörelsen, så böra de
få existera, äfven om förlust skulle deraf för Riks¬
banken uppkomma. Men hittills har ej någon sådan
visat sig. Bankovinsten fortfar att blifva lika stor
som förut, om ej större, och det anslag till lånerö¬
relse, som Riksens Ständer beviljat Banken, har ej va¬
rit tillräckligt för alla dem, som till erhållande af
lån sig anmält. Häraf skulle således följa, att kredit¬
kapitalet blott blifvit ökadt med en så stor summa,
som Privatbankerna utsläppt i rörelsen. Men landet
är dock icke mera skuldsatt än förut; krediten har
endast blifvit mer begagnad, och att detta för landet
icke varit skadligt, visas af landets fortgående för¬
kofran i industriell och ekonomiskt afseende. I sam¬
ma mån som ifrågavarande inrättningar utvidgas, skall
den enskilta krediten mindre behöfvas. Bankerna sko¬
la komma att upptaga kreditrörelsen enskilta emel¬
lan och blifva likasom kommissionärer i detta hän¬
seende. Och medgifvas måste, att om den allmän¬
na krediten rätt begagnas, så skall den snarare leda
till välstånd och förkofran, än om den beror på verk¬
ligt kapital.
Man har föreslagit, att Riksbanken skulle inträda
såsom kommandit i Privatbankerna. Detta skulle blif¬
va
Den 22 Augusti.
va grunden för ett kredit-system, som genomgrep
hela landet, med Riksbanken till medelpunkt. För¬
slaget kan väl vara värdt uppmärksamhet, men sy¬
stemet är ej ännu till sin beskaffenhet nog utveckladt,
hvarföre jag ock nu anser för tidigt att derpå ingå.
Möjligen kan det i en framtid med förmån realiseras,
och må det då ske. Men för närvarande synes mig
bäst, att Privatbankerne få serskildt utveckla sig, tills
de möjligen framdeles kunna med Riksbanken förenas
till ett helt. Man har ock trott, att genom Privat¬
bankerne skulle kapitalerna dragas från större inrätt¬
ningar, som borde understödjas, såsom t. ex. bypolheks-
inrättningar. Men jag tror det icke. Den enda pro¬
vins, som har hypotheks-inrättning, nemligen Skåne,
har ock Privatbank, hvaraf visas, att båda kunna
finnas bredvid hvarandra. Jag tror ej eller, att ka-
pitalisterne hafva någon stor nytta af Privatbankerna;
de hysa ej förtroende för dem, och ingå ej deruti,
om de icke slutligen af omständigheterna tvingas der¬
till. Jag får ock tillägga, att i ingen tid har associa-
lionsandan visat sig så vidsträckt och verksam, som
efter Privatbankernas stiftande. I detta hänseende
åberopar jag de inrättningar i stort, som i Östergöth¬
land och Wermland blifvit vidtagne. Således hafva
genom Privatbankernas medverkan kanal- och hamn¬
byggnader blifvit befordrade, och skola äfven hädan¬
efter utan tvifvel blifva det. Att bärom vidare orda
är öfverflödigt. Frågan är praktisk; tiden och erfa¬
renheten skola gifva bästa utslaget. Ett faktum är
det emedlertid, att Privatbankerna begagnas; och jag
skulle icke anse nyttigt för allmänna rörelsen, alt
man på denna bana ginge tillbaka, och vill således
icke, alt några svåra hinder läggas för Privatbanker¬
nas fortfarande i deras verksamhet. Sedan jag nu
haft tillfälle yttra dessa allmänna åsigter, torde det
äfven tillåtas mig att, i afseende på Utskottets förslag
Presle-St. Fröt. /Sfo. Andra Afdela■ Bandel VIl• 8
Den 22 Augusti.
till Lag för enskilde Banker, framställa några speciella
anmärkningar.
Först får jag förena mig med en föregående Ta¬
lare, som ansett Aktiebanker vara utan skäl ur för¬
slaget utdömda. Jag skulle tro, att de med nödiga
kontroller kunde tillåtas. Men visserligen måste det
blifva angeläget, att strängare säkerhets- och försig-
tighetssteg vidtagas med dessa, än solidariska Banker.
Beträffande det till i §. af förslaget äskade til¬
lägg, att Kongl. Maj:t, innan tillstånd till enskilde
Bankers stiftande meddelas, ville derom höra Riksens
Ständers Fullmäktige i Banken, får jag förklara, att
jag verkligen är tveksam, om detta tillägg bör ega
rum. Det kunde endast afse att höra dem, huru
vida de anse den nya Bankens stiftande menligt för
Riksbanken; och det torde hända, att Fullmäktige
alltid funno, att så vore.
I afseende på 2 §. förenar jag mig med dem,
som anse den der föreslagna minimi-summa alltför
stor. Jag skulle tro, att hälften deraf vore tillräck¬
lig. Äfven håller jag för, att ett maximi-belopp, dub¬
belt eller 3 gånger så stort som minimi-summan,
borde stipuleras.
Vid 3 §. får jag anmärka, att jag anser kom-
manditer såsom parasiter på Privatbanken. Mig sy¬
nes, att 0111 Banken behöfver låna, så må den såsom
hittills göra det af enskilde mot ränta. En delegare,
sådan som kommanditen, är en sorts dubbel-karakter,
och kan, i min tanka, gerna vara borta.
g §. På de skäl, som i reservationerna innefat¬
tas, anser jag ej skäl, att minsta sedeln skall lyda å
5 R:dr kurant, utan föreslår 2 R:dr samma mynt.
10 §. Man har sagt, att sedel-emissionen ej må
öfverstiga grundfonden. Stadgandet härom är vigtigt.
Jag ville för min del tillägga, att billigt afseende bör
göras på Bankens inneliggande medel i sedlar och
silfver, samt finner med Reservanten, Herr Norden-
Den 22 Augusti.
anckar, att Bankerne må få utgifva en sedelstock,
som motsvarar Riksmyntets dubbla belopp, samt att
alla kreditlån få beräknas till ett visst belopp, t. ex.
5o procent.
Hvad beträffar stadgandet om en kassa i propor¬
tion Lill den utelöpande sedelstocken, så mötes det
af många svårigheter. Ty fluktuationen är momentel
och proportionen rubbas för hvarje dag. Men att
Bank-Styrelsen alltid skall vara angelägen att hafva
en tillräcklig kassa, för rörelsens jemna bedrifvande,
det är tydligt och klart, äfven om intet bestämdt
stadgande derom lemnäs. Om icke så vore, skulle
inrättningens hela kredit och bestånd fullkomligen
äfventyras.
Vidare har blifvit anmärkt, alt icke något finnes
i förslaget stadgadt om upp- och afskrifnings-räkning.
Men jag får härpå svara, att derom innehålles i ir
§. i ordet deposition.
i 5 §. af förslaget är vigtigt, för att betrygga in¬
nehafvare af Privatbanks-sedlar, att derföre erhålla
valuta. Men emedan stadgandet i detta hänseende
synes vara nog strängt och kunde medföra svårighe¬
ter att erhålla någon Direktion, i det att, då Banken
brister i betalning, han skulle förklaras i konkurs¬
tillstånd, så ville jag hemställa, om icke vid sådant
fall, att Banken brister i tillgång att inlösa utelöpan¬
de sedlar, det borde stadgas, att Bankens ställning
då genast skall utredas, samt, derest icke Banken
sjelf kan betala, borgenärerna måtle få hålla sig till
Bankens principaler eller Bolaget, för att utbekomma
sina fordringar. Om detta antages, kunde i5 och
16 §. §. i förslaget undfå en något mildare lydelse
än de nu ega.
Angående assignering på Banken, må den ej vara
förbjuden för den, som i Banken insatt kassa dertill.
På sådant sätt utgifna assignationer äro dock ej att
betrakta såsom utelöpande sedlar, utan blott såsom
Den zz Augusti.
en anvisning på kassan. Frågan derom står ej i o-
medelbart sammanhang med Privatbanks-lagstiftnin-
gen, och kan gerna vara borta derifrån.
Med yrkande af återremiss af Betänkandet, an-
håller jag slutligen, att de af mig framställde anmärk¬
ningar i ämnet måtte få remissen, derest den bevil¬
jas, åtfölja.
Prosten Sidner: Då jag lyckligtvis aldrig haft
någon olägenhet af för mycket penningar, så borde
jag kanske afhålla mig ifrån att yttra något i fråga
om en inrättning, der man skall placera stora kapi¬
taler, för att betjena andra och förtjena sjelf; men
jag vet, att ett mer eller mindre väl inrättad t pen-
ringeväsende i ett samhälle är af stort inflytande på
innevånarnes större eller mindre välbefinnande, och
derföre är nu ifrågavarande ärende äfven för mig af
stor vigt. Om jag vore öfvertygad, att den Bank-
manie, som synes råda i våra tider, verkligen vore
framkallad af ren patriotism och oegennyttig omtanka
för allmänt väl, så skulle jag icke dröja, att, äfven
för min ringa del, söka öfvertyga folket om Banker¬
nas stora nytta och intala förtroende för dessa in¬
rättningar; men då, med vår tids egoistiska riktning
någon slags uppoffrande oegennytta ej synes väl stå
tillsammans, så har jag deraf tagit mig anledning att
befara, det nitet för Bankernas utvidgning och mång¬
faldigande möjligtvis kunde härleda sig från enskild
vinningslystnad hos dem som hafva mj7cket pennin¬
gar, samt att de, som i detta ämne tala patriotiskt
och bära national-färgerna, egentligen gå ärender åt
kapitalisterna. Med en sådan åsigt af saken i det
bela, må det förlåtas mig, att jag funnit det besyn¬
nerligt, att de Höglofl. Utskotten, så väl vid före¬
gående Riksdag som nu, framlagt ett förslag till Lag
för Privatbanker, utan att vara motiveradt. Behofvet
af en ny Lag förutsätter, att den som finnes är brist¬
fällig, och i ett så maktpåliggande ärende hade väl
Den 22 Augusti.
117
bristerna bordt antydas, på det äfven den oinvigde
hade kunnat inse behofvet af förändringen samt öf-
vertygas, att folkets säkerhet och sanna välfärd, men
icke ockrarnes fördel, kräfva en sådan förändring.
Jag hör icke till deras antal, som tro att allting är
godt derföre alt det är nytt, åtminstone så länge det
gamlas brister icke kunnat uppvisas. Jag förmodar
ock, att, om ideen af vår Nationalbank blifvit till
sina detaljer i rent patriotisk riktning utförd, äfven
de med tiden ökade behofven af rörelse-kapitaler
kunnat af National-hanken, genom utgreningar till
flera Rikets städer, blifva tillfredsställde. Deraf hade
det hela haft en större vinst, som kommit hela sam¬
hället till godo, i stället för att den nu endast ökar
den makliga kapitalistens tillgångar. Men då detta
med nuvarande Banklag icke lärer vara förenligt,
icke eller för det närvarande har tonen för sig, så
tror jag att de Ilögl. Utskotten gått håde Nationens
och Riksens Ständers önskningar till mötes, om de
något mera utförligt visat i hvad mån och på hvad
säll 1824 års Kongl. Förordning verkat fördelaktigt
eller ofördelaktigt på Nationens financiella tillstånd i
allmänhet, hvaraf man i förra fallet kunnat se, att
äfven Privatbankerna böra upptagas bland Statens
mångå skötebarn, och i sednare fallet inse nödvän¬
digheten af en förändrad lagstiftning, för att göra
dem så oskadliga som möjligt. Jag får derföre an¬
hålla, att detta Betänkande måtte återremitteras, med
vördsam begäran, att de Högh Utskotten täckas låta
ett nytt sådant föregås af en total öfversigt, åtmin¬
stone ett total-omdöme om Privatbankernas hittills
visade inflytande så väl på Riksbanken som på Rikets
penningeväsende i allmänhet, hvaraf jag tror det blif¬
va mycket lättare för hvar och en att bedömma hal¬
ten och ändamålsenligheten af stipulationerna i det
framlagda lagförslaget.
Contracts-Prosten Hallbeck: Ej mycket hemma¬
Den 22 Augusti.
stadd i finansläran,!|hade jag knappt ämnat deltaga i
denna diskussion. En anmärkning kan jag dock ej
tillbakahålla, och denna£rörer den föreslagna minsta
sedelvalören, hvilken blott skulle utgöra fem R:dr
kurant. För Skånska Privatbanken var dock 20 R:dr
Banko det minsta, hvarpå en sedel fick utgifvas,
men har sedermera blifvit utsträckt Lill 3 ä 2 R:dr
Banko, hvilket ock lär gälla nästan alla andra Privat¬
banker. Härigenom bar ock liändt, att detta mynt
i den mån utträngt Riksmyntet, att på många orter
tillgången på det sednare är så ringa, att man med
svårighet kan erhålla så mycket, sorn fordras för de
årliga Krono-utskylderna och andra liqvider, vid hvil¬
ka Riksmyntet uteslutande äskas. Man invänder väl,
att det ankommer på hvar och en att godvilligt e-
moltaga Privatbanksedlar eller icke. Detta må väl
medgifvas. Men säljaren af en vara är ej sällan i
behof af penningar, och detta behof inskränker hans
frihet att föreskrifva hvad mynt han vill emottaga.
Något korrektiv mot en alltför stor öfversvämning af
enskilte Bankers sedlar skulle väl derföre kunna anses
nödvändigt. Jag ville derföre föreslå, alt minsta va¬
lören borde vara 6| R:dr Banko, eller, om detta ej
synes antagligt, att dessa Banker borde tillförbindas,
att å ett och annai ställe i de provinser, der de äro
ania de, hafva Vexelkontor, der deras mynt emot
Riksmynt må kunna utbytas. Detta anses väl skola
medföra stora svårigheter för Bankerna samt till och
med göra dem omöjliga. Jag tror det likväl icke.
Har en Bank kredit, sä löpa dess sedlar i allmänna
rörelsen obehindradt. Endast liqvider, som ovilkor¬
ligen fordra Riksmynt, skulle för Vexelkontoren med¬
föra någon påkänning, och denna kunde väl icke
blifva så stor eller vådlig.
Dom-Prosten Elmgren: Utskotten hafva, med er¬
kännande af Privatbankers nytta till befordran af
industriella företag, äfven åselt allmänhetens skyd-
Dm 22 Augusti.
“9
elände mot förluster, härledande sig från nämnde in¬
rättningars iråkade obestånd. Derföre finnas, hvad ock
redan blifvit antydt, märkbara inskränkningar och
försvåranden vid Privatbankers inrättningar, som kan
ses af flera §. §. i förslaget, såsom i den första, att
Kongl. Maj:t eger pröfva, huruvida ansökan om in¬
rättande af en Privatbank bör beviljas eller afslås; —
i den andra, som utsätter hög minimi-summa vid
teckningen; 10 §. om assignerings-beloppet; 16 §. om
solidariska ansvarighetens utsträckande äfven dertill,
att hvarje Ledamot i Bank-Direktionen anses hafva
ingått borgen såsom för egen skuld. Här har Utskot¬
tens majoritet ansett sig böra strängt bevaka allmän¬
hetens rätt och föra dess talan, kanske till och med
utöfver hvad en noggrannare kännedom af Privatbank¬
inrättningars beskaffenhet fordrar. Mig synes dock,
man bör hålla Utskotten räkning derföre. Aktie-egar-
ne bevaka nog sina fördelar. Lagen bör vara dessas
borgenärers skydd. Kunna dock, utan våda för All¬
mänheten, några jemnkningar ske i stöd af de an¬
märkningar, hvilka jedan blifvit gjorda, och än vi¬
dare framställas, så må Betänkandet genom återremiss
underställas UtskotLens förnyade handläggning.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: Det är icke
många år förflutna, sedan ett förslag väcktes och uti
Slånden lifligt diskuterades om upptagande af utländ¬
ska lån Lill näringarnas understöd och upphjelpande.
Såsom ett motskäl anfördes då, att penninge-tillgån-
gur borde kunna beredas inom landet för afhjelpan-
de af nyssnämnde behof, så vida det verkligen vore
grundadt, utan att derföre belasta Riket med utländsk
skuld och deraf följande årliga räntebetalningar. Så¬
lunda uppkommo Privatbanker; men detta är nu icke
heller bra. Någre Talare hafva förespeglat deras osä¬
kerhet, skadlighet och derföre ansett dem böra undan-
rödjas. Äfven jag medgifver, att de kunna blifva bå¬
de gagneliga och skadeliga; detta beror hufvudsakli-
120 Dan 22 Augusti.
gen af förvaltningssättet, hvars grunder böra omsorgs¬
fullt, uppgöras och strängt vidhållas. Syftemålet med
närvarande förslag till Reglemente måtte väl ock va¬
ra, att, med ledning af erfarenheten, afböja skadlighe¬
ten och befordra gagneligheten af dessa inrättningar. —•
Man har uti Privatbank-rörelsen velat linna ett hin¬
der, en förnärmelse för Statsbankens låne-transaktio-
ner. Erfarenheten har visat, att så icke hittills va¬
rit förhållandet. Den sistnämndes försträckningar ut¬
gå till oförminskadt belopp uti Diskontväg, hvaremot
de enskilta Bankerne för näringarne bereda större för¬
delar genom kreditiv-rörelse, upp- och afskrifnings-
saint deposit-räkningar, och icke endast genom diskon¬
tering, hvilken visserligen är den minst gagneliga för
Allmänheten. Det har derföre mer än en gång blif¬
vit ifrågasatt, huruvida Riksbanken ens bör befatta
sig med sådan rörelse, för hvilken den tid efter an¬
nan lår vidkännas icke obetydliga förluster; hvaremot
dess egentliga bestämmelse är att vara en Vexelbank.
De tvifvelsmål man yttrat öfver Privatbankernas för¬
måga att uppfylla sina förbindelser äro, såsom mig sy¬
nes, föranledda af oriktiga föreställningar om deras
soliditet. En Aktiebank, lill exempel, har alltid en
dubbel säkerhet lör inlösen af dess utelöpande sedlar,
så länge beloppet af dessa icke öfverstiger den teck¬
nade aktie-summan eller grundfonden, bestående utaf
dels reda penningar, dels säkra hypotheker. Ingen
Banksedel utgifves, med mindre låntagaren ställer full¬
god säkerhet för återbetalningen, hvarigenom grund-
ionden aldrig kan få någon påkänning, utom i hän¬
delse af större förluster, hvilka icke af vinstmedlen
kunna betäckas. Om nu härtill kommer bolagets so¬
lidariska ansvarighet, hvilken är obegränsad, så bör
väl i intet fall någon förlust vara att befara för in-
nehafvarne af den utelöpande sedelstocken. Jemnfö-
rer man nu denna Privatbankernas soliditet med Riks-
Bankens, som, oberäknadt Banko vinsten samt lägen-
Dan 22 Augusti.
1 2 I
lider och hus, icke eger mer än 5 millioners grund¬
fond utöfver hvad som behöfves för inlösen af den
till några och trettio millioner utelöpande sedelstoc¬
ken, så är den öfvervägande säkerheten vid de förra
påtaglig. Man har ifrågasatt en bestämd proportion
emellan en Privatbanks sedel-emission och kontanta
kassabehållning. Denna bestämmer sig sjelf just ge¬
nom det strängare ansvar, som är och bör vara fä-
stadt vid förbindelsen att ä vista inlösa utelöpande
Bank-obligationer. I allmänhet anses denna propor¬
tion böra vara sora 3 till i. Man har vidare sagt,
att Hypotheksforcningar vore gagneligare än Provin-
cialbanker. De förras nytta kan icke bedömmas af
mig, som derom blott har en ofullständig kännedom;
men i fråga om säkerhet stå de tvifvelsutan efter Pri¬
vatbankerna , enär dessa bedrifva sin rörelse hufvud¬
sakligen med egna tillgångar, då Hypotheksföreningar-
ne härtill behöfva upplånta kapilaier. — Man har
slutligen lagt Privatbankerne till last, att de inleda
allmogen i en för densamma skadlig skuldsättning.
Jag känner med visshet, att den i min hembygd in¬
rättade Provincialbank, så vidt sig göra låter, utan.
förnärmande af allmän rätt, söker att afböja sådan
skuldsättning och endast efter bepröfvade behof och
omständigheter beviljar Diskontlån åt mindre jordbru¬
kare; deremot är det mig äfven kunnigt, alt Dal-aLl-
mogen till icke obetydligt penninge-belopp är skuld¬
satt i Piiks-Diskonten, hvilken den gjorda tillvitelsen
sålunda i främsta rummet drabbar. Lika med Re¬
servanten, Herr Nordenanckar, och på de af honom
anförda skäl, anser jag det uti i §, föreslagna mini¬
mum af Boiagsteckningen böra nedsättas till en mil¬
lion Riksdaler kurant. Någon ytterligare nedsättning,
enligt Doctor Thomanders förslag, skulle endast med¬
föra olägenheten af en emot rörelsen dryg förvalt¬
ningskostnad, hvarförutan den solidariska ansvarighe¬
ten derigenom blefve mindre betryggande. — Vid <j §.
I 22
Den 22 Augusti.
linner jag intet skäl anförclt till elen föreslagna för¬
ändringen å minsta sedel-valören. Om denna skulle
höjas, så får jag föreslå 4 kurant, motsvaran¬
de i R:dr i silfver. — Nåsion större latitud för se-
del-utgifningen, än den uti io §. af Utskottet före¬
slagna, anser jag böra medgifvas Privatbankerna för
kreditiv-rörelsen och depositrnedlens användande. Men
enär dessa Bankers säkerhet hufvudsakligen beror af
en icke alltför vidt utsträckt sedel-emission, sä torde
böra stadgas, att summan af i rörelsen utgångna sedlar
i intet fall får med mer än 5o procent öfverstiga det
tecknade aktie-kapitalet eller grundfonden, om än de
för kreditivrörelsen lemnade bypotbeker och på depo¬
sition gjorda insättningar uppgå till ett vida högre be¬
lopp. Uti i5 §. stadgas skyldigheten för Bankerna
att med Rikets metalliska mynt eller med sådana
sedlar j sorn lika med mynt i Riket gälla s inlösa si¬
na kreditsedlar. Men huru skall härmed förhållas,
om Riksbanken icke förmår med silfver inlösa de ute¬
löpande Bankosedlarna, hvilka i sådant fall, enligt Ri¬
kets Ständers beslut, icke vidare gälla för Rikets
mynt? — Skall Privatbankernas förbindelse i detta
fall vara större än sjelfva Rikets Ständers Banks och
icke motsvaras af någon förbindelse å skuldenärernes
sida, alt äfven betala i Rikets mynt, utan desse vara
likafullt berättigade, att med Riksbankens sedlar gäl¬
da sina skulder? — Den enda större olägenhet, för¬
enad med Privatbank-inrättningen, är att dess kredit¬
sedlar icke emottagas i Kronans uppbörd. Den kun¬
de afhjelpas derigenom , att Privatbankerna voro för¬
bundna att vid ansvar bålla kassa i Riksbanken till
inlösen af nämnde sedlar; dock borde den nu stad¬
gade folio-afgiften bi 1 ligtvis nedsättas, i anseende till
dessa Bankers mindre sedelvalörer, jemnförda med pri¬
vata assignationer, och i stället bestämmas efter pen-
ningebeloppet af de inlösta sedlarna. Detta blefve
då en ny inkomstkälla för Riksbanken; såsom ock Post¬
Dm 22 Augusti.
verket sett sina intrader ökade genom dessa inrätt¬
ningar. — Det har slutligen blifvit ifrågasatt, att ett
publikt ombud borde deltaga uti den årliga revisio¬
nen af Privatbanks-räkenskaperna och kassa-invente¬
ringarna. De redan befintliga kontrollerna synas mig
dock fullt tillfyllestgörande. För hvarje vecka upp-
göres Bankens ställning och inspekteras kassan; till
Piegeringen ingå qvartals-redovisningar för förvaltnin¬
gen; vid de allmänna Bolagsstämmorna äro Bankens
Räkenskaper tillgängliga för hvarje medlem deraf.
Då nu härtill kommer Aklie-egarnes ostridiga interes¬
se uti en god och tillförlitlig förvaltning, hvilket ock
gör sig gällande uti valen till Direktious-Ledamcter
och Revisorer, så synes all farhåga för något bedrä¬
geri, antingen i Bankstyrelsen eller bokföringen, vara
undanröjd. Skulle detta oaktadt missbruk inrita sig,
så finna vederbörande, som deruti vore inleressera-
de, nog utväg att missleda eller korrumpera ett all¬
mänt ombud, hvilket åtminstone icke i andra fall bor¬
de ifrågasättas, än då skälig anledning förekom att
misstänka Bankens ställning såsom mindre god eller
uppgifterna derom missledande omdömet.
Contracts-Prosten Hallström: Innan jag går att
framställa några anmärkningar, må det tillåtas mig
att kasta en flyktig blick på hvad redan af åtskillige
Talare blifvit anfördt. — Här är yttradt, att det lag¬
förslag, som nu är under bepröfvande, hade bordt
innehålla och stadga förbud för enskilta personer, att
utgifva tryckta invisningar; men denna anmärkning
ligger påtagligen utom förslaget, som ej afser enskil¬
ta, utan Bolag och de af dem stiftade Banker. En
annan Talare har velat, innan han ingick i närmare
pröfning af den föreslagne lagen, hafva aldraförst öf-
vertygat sig om Privatbankernas nytta. Denna frå¬
ga trodde jag likväl icke år iSzjo skulle förekomma,
sedan erfarenheten nogsamt besvarat den och visat
fördelen af inrättningarna. Innan de uppstodo, kla¬
134 21 Augusti.
gade man deröfver, att Rikets Ständers Bank vardén
enda källa, hvarifrån rörelse-kapitalet hade att utspri¬
da sig öfver landet. Man fann detta förhållande men¬
ligt för så väl handel som näringar, samt landsorter-
ne i synnerhet deraf lidande. Nu hafva, till afhjel-
pande härutaf, uti Privatbankerna yppat sig nya käll¬
språng, hvarifrån, efter orternas skiljaktiga behof, en
alla varubyten uppfriskande och befrämjande pennin-
gerörelse utgår. Utan orättvisa kan ingen misskän¬
na denna verkan af Privatbankerna, ej eller förneka,
att de äfven för industriella företag varit gagneliga,
dels igenom försträckningar på icke genast säljbara
tillverkningar, dels ock synnerligen derigenom, att de
i betydlig mån underlättat transaktioner emellan kö¬
pare och säljare.
Man har vidare sagt, att vid sidan af solidari¬
ska Banker borde med rätta Aktiebanker kunna upp¬
stå och att Utskotten för sitt afstyrkande härutaf icke
anfört tillräckliga skäl. Denna anmärkning kan jag
desto mindre biträda, som Betänkandet ganska rik¬
tigt och bindande framställt, att Aktiebanker icke äro
förenliga med de hos oss antagna och i Handels-Bal-
ken tillämpade lagstiftnings-principer, som af Bolag
kräfva en gemensam eller solidarisk ansvarighet. Aktie¬
banker kunna följaktligen icke uppkomma, utan på
grund af en serskild undantags-lag, hvars behörighet
i afseende på utgifvande af löpande kreditsedlar må
vara desto mera tvifvel underkastad, som man der¬
vid bör förnämligast afse allmänhetens säkerhet, och
väl kan finna betänkligt att framlocka ett förtroende,
hvaruti Bolagsmännen sjelfva tyckas till hvarannan
brista. För min del önskar jag icke allenast all Bank¬
rörelse noga afmätt och reglerad, utan medgifver äf¬
ven vigten af en ytterligare, det hela ordnande, för¬
sigtighet, som, till förekommande af oreda och för¬
virring, vakar deröfver, att ej för många solidariska
Banker uppstå. På grund härutaf, och endast i så¬
Den 22 Augusti.
dant hänseende, gillar jag den i r;sta §. af lagför¬
slaget åt Kongl. Maj:t tillerkända höga pröfningsrätt:
hvarvid jag, i öfvertygelse att Privatbankerne i sjelfva
verket hafva något sammanhang med och en gifven
inverkan på Rikets Ständers Bunk, skulle tro tjenligt,
hvad af en värd Ledamot blifvit föreslaget, eller att
Fullmäktige uti sistnämnde Bank blifva hörde.
Den i a:dra §:n fastställda teckningssumma anser
jag väl böra i någon mån nedsättas, dock ej lill det
låga belopp, som af åtskillige värde Talare blifvit yr-
kadt. Efter min tanka bör den icke bestämmas un¬
der i million R:dr B:ko och skälen dertill äro, dels,
att de större Bankerna hafva i och med de större
tillgångar, som de disponera, äfven en större stabili¬
tet eller motståndskraft emot tillfälliga skakningar,
dels att det icke skulle vara någon fördel, utan lät¬
teligen lända till allmänhetens förvillelse, om alltför
många Små-Banker skulle uppvexa och i rörelsen spri¬
da sina mångfärgade sedlar. I öfrigt anser jag högst
nödigt, att äfven ett maximum fixeras för hvarje Bank
och dess rörelse; ty annars skulle ganska förderfliga
fluktuationer i den omlöpande penningemassan kun¬
na inträffa, och ett i Stats-ekonomiskt hänseende hel¬
sosamt återhåll verkligen saknas.
Vid 3:dje §. förenar jag mig med dem, som yr¬
kat en bestämd proportion eller gräns för kommandit-
delegares upptagande i Bolagsbankerna. Att åter all¬
deles utesluta sådana delegare, torde vara en öfver¬
flödig stränghet, och är föga rimlig å deras sida, som
förorda Aktiebanker, då igenom tillåtelsen, att såsom
kommandit-delegare ingå i de solidariska Bankerna,
någon ersättning beredes dem, som skulle vilja upp¬
rätta Aktiebanker, om de i lagen voro medgifna.
I afseende på 8:de §. anmärker jag, att Bolags-
reglorne böra till allmänhetens kännedom kungöras,
eller åtminstone i allmänna Tidningarna införas. Det¬
ta förekommer mig oundgängligt, dels för att stadga
126 Den 22 Augusti.
förtroendet för inrättningen, dels äfven på det ingen
okunnighet må råda örn vilkoren och sättet för både
utlåningen och lottbrefvens lagliga öfverlåtelse. Lika¬
ledes och ur samma grund bör förteckning på samte-
lige bolagsmännen varda, åtminstone inom provinsen,
allmänheten delgifven, och, så ofta förändring i per¬
sonalen inträffat, förnyas. I vidrigt fall kan sedel-
innehafvaren icke obehindradt begagna den honom i
17 §. tillerkända rättighet.
Vidare instämmer jag deruti, att någon mindre
sedelvalör, än som i g §. blifvit föreslagen, må kun¬
na af de enskilta Bankerna utgifvas, samt att en stör¬
re latitud bör lemnäs för sedel-utgifningen, än 10 §.
utstakar.
I i5 §. anser jag böra inflyta, att, derest Ban¬
kens oförmåga, att inlösa sina sedlar, härrör af gifna
förluster och dessa befinnas uppgå till en tiondedel af
teckningssumman, bör Banken ovilkorligen utredas.
Slutligen må ock stadgas, att, i händelse af kon¬
kurs, tillkommer sedel-innehafvaren förmånsrätt fram¬
för hvarje annan fordringsegare uti Privatbank.
Prosten Astrand: En del anmärkningar, som mot
Betänkandet blifvit gjorda, anser jag ej behöfva till
vederläggning upptagas. Med Professor Thomander
instämmer jag om Privatbankernas inflytande på Rik¬
sens Ständers Bank. Hvad han yrkat såsom behöfli-
ga tillägg i Privatbanklagen, synes mig dock i mån¬
ga stycken tillhöra endast det reglementariska och
sålunda böra intagas i oktrojerna, hvilka jag, lika
med Prosten Hallström, anser böra af trycket i För-
faLtnings-samlingen hädanefter, såsom hittills , utgifvas.
Då man tror, att Bankernas minskning i rörelse
skulle ersättas genom utvidgning af Riksbankens dis¬
kontrörelse, får jag anmärka, att denna diskontrörelse
i sin nuvarande form är stridande mot all sund Bank¬
princip och ingalunda kan anses annat, än som ett
genom vanans makt nödvändigt ondt, som ingalunda
Den 22. Augusti.
bör försökas. Detta är ock vid sista Riksdagen er-
kändt, då det beslutades att, om möjligt är, Diskont¬
rörelsen skulle minskas. Detta har dock icke kunnat
ske, och då Riksbanken ej kan lemna lån förr än
efter flere veckors lid, sedan ansökningar derom in¬
kommit, vittnar sådant om ökadt behof af rörelse¬
kapital, och att Privalbunkerne ej böra i sin rörelse
inskränkas. Hvad beträffar utsträckningen af sedel¬
emissionen, så är ej min mening, att den skulle vara
obegränsad. Den begränsas tillräckligt, då den ej får
ske utöfver ett visst belopp af grundfonden, till 5o
procent, om lyftning å kredit-hypolhek sådant med-
gifver. Att det, som insätles på upp- och afskrifnings-
läkning, skulle tagas i beräkning vid sedel-emissionen,
är högst oriktigt, ty det är redan en gång förut be-
räknadt genom inflytelsen på Privatbankernas kon¬
tanta kassa. Att den af mig yrkade rättighet skulle
gå utöfver solidariska ansvarigheten, är en oriktig
uppfattning, ty delegarne ansvara solidariskt för alla
sina förbindelser. Och hvad beträffar den höga vin¬
sten i Privatbankerna, så utredes förhållandet till¬
räckligt i Herr Nordenanckar reservation.
Prosten, Doctor Hwasser: Som jag instämt uti
Herr Major Nordenanckar reservation, får jag vörd¬
samt yrka återremiss af detta Betänkande. För att
undvika vid 1 v ftig het, sorn icke är min vana, förenar
J O ' n '
jag mig med Prosten Astrand i dess yttrade anmärk¬
ningar, synnerligast emot aulia, g:de och io:de punk¬
terna af ifrågavarande lagförslag. Det har blifvit
sagdt, att Privatbankers uppkomst i landet redan haft
menligt inflytande på Riksbankens lånerörelse. Detta
tror jag ej vara enligt med sanna förhållandet, helst
Bankens alla lånefonder varit tillitade, såsom tillfö¬
rene, och den betydliga Bankovinst, som nu kan af-
stås till Staten för allmänt nyttiga företag, bevisar
aldrabäst, att Provincial-bankernas verksamhet icke
hittills åtminstone förorsakat någon skadlig rubbning
Den 22 Augusti.
i lånerörelsens bedrifvande inora Bankoverket. — En
värd Ledamot har behagat yttra, att han anser Pro-
vincial-bankerne kunna praestera större säkerhet än
sjelfva Riksbanken. Jag kan icke dela denna öfver¬
tygelse, utan önskar, att Rikets Ständers Bank aldrig
måtte inblanda sig i de smärre Bankernas affärer,
emedan sådan inblandning möjligen kunde förorsaka
vådor för det allmänna. Bankens kredit, tryggad som
den är genom realisationen, bör icke stå i något sam¬
manhang med Privatbankernas. Dessa må stå eller
falla, så bör Rikets Ständers Bank vara deraf alldeles
oberoende. Jag t vi fia r ej, att de reda sig på egen
hand, såsom hittills skett, och har visst icke något
misstroende till dem, men någon jemförelse med Riks¬
bank en, i afseende på säkerheten, synas de dock ej
kunna uthärda.
Prosten Lyth: Jag har aldrig varit i tillfälle att
på närmare håll vinna erfarenhet om Privat- och
Hypotheks-Banker. Gerna må jag således räknas till
de oinvigda. Sådant oaktadt har jag tyckt mig helst
böra biträda de åsigter, som redan blifvit utvecklade
af Doctor Thomander och Prosten Åstrand. De punk¬
ter i närvarande Betänkande, hvilka jag minst kunnat
gilla, äro 2:dra och 9-'de §. §. — Det minimum, som
i den förstnämnda bestämmes, synes mig alltför öf¬
verdrifvet. Jag skulle tro att detta borde stå i något
visst förhållande till folkmängden och den suppone¬
rade rörelsen i det distrikt, hvarinom Banken kun
förmodas utsträcka sin verksamhet. Hvad åter angår
den minsta sedelvalören, kan jag ej annat finna, än
att den gerna kunnat stanna vid 2 R:dr B:ko, samt
att föreskriften om en högre minimi-valör alltför tyd¬
ligt röjer afsigten att försvåra eller inskränka Bankens
rörelse. I allmänhet ville jag hafva anmärkt, att då
å ena sidan det icke kan visas, att dessa nystiftade
Banker förorsakat några allmänna eller enskilda li¬
danden ,
Den 22 Augusti.
129
danden, så kan man å den andra med tämmelig san¬
nolikhet sluta, att om dessa inrättningar icke existe¬
rat, skulle man under mellanliden mellan förra och
innevarande Riksdag erfarit mycken olägenhet af
stockning i penninge-rörelsen, nedtryckta spannmåls¬
priser m. m. Jag tror ock, att om man så tillställer,
alt en eller flera af dessa Ränker nu i hast skola
upplösas, kunna samma ofördelaktiga verkningar icke
uteblifva. På dessa grunder afstyrker jag icke heller
återremiss.
Prosten Säve: Såsom Ledamot af de förenade
Utskotten, kunde det synas tillhöra mig att uppträda
till försvar af Betänkandet. Men jag anser detta vara
öfverflödigt, då jag hvarken vill eller kan hindra den
återremiss, för hvilken så många Ledamöter af Stån¬
det talat; och jag torde således vid målets behandling
ånyo i Utskotten få tillfälle der anföra mina åsigter
i afseende på anmärkningarna mot Betänkandet. E-
medlertid anser jag ingen af dessa vara af så obe¬
tydlig art, att den ej bör remissen åtfölja och komma
lill Utskottens kännedom, som ej lära underlåta att
derpå fästa erforderligt afseende. Utskotten hafva
redan förut visat sig ganska sorgfälliga, att vid be¬
handlingen af detta mål söka förena de många der¬
vid förekommande vigtiga fordringarna, nemligen å
ena sidan alt bereda möjlighet för utvidgningen af
Privatbank-rörelsen, samt å den andra, att afse Riks¬
bankens nytta och all möjlig säkerhet för allmänhe¬
ten. Sedan Utskotten fått tillfälle inhemta de i Riks-
Stånden i ämnet hållna upplysande diskussioner, för¬
hoppas jag, att Utskotten skola lyckas ännu bättre
ernå det åsyftade ändamålet.
Kyrkoherden Bergvall: Sedan jag begärde ordet,
hafva flere Talare med fullständighet och grundlighet
yttrat sig i detta ämne, och jag behöfver således icke
vidlyftigt upptaga Ståndets tid. Jag vill blott tolka
Preste-St. Prot. 184.0. Andra Afdela. Bandel VII. 9
Den 22 Augusti.
min tacksamhet mot Utskotten, för den omtanka och
vård om allas tillbörliga intressen, som de uti detta
Betänkande visat. Skulle något vara att anmärka
mot deras behandling af frågan, så vore det endast,
att Utskotten gått nästan långt i varsamhet. I öfrigt
förenar jag mig med Biskop Hedren och Prosten
Åstrand. Men jag beklagar, att jag ingalunda kan
dela den af Biskop Agardh uttalade åsigt, att Riks¬
banken genom Privalbankerne skulle hafva förlorat i
sin lånerörelse och dess utsträckning. Sådant är för¬
hållandet alldeles icke. Tvärtom äro ansökningarna
om lån hos Banken så talrika, alt sökanderne först
5 å 6 veckor efter anmälan kunna erhålla lånen. Om
än flere Privatbanker, än som redan finnas, hädan¬
efter uppkomma, så kan jag dock ej anse, att någon
våda för Riksbanken deraf uppstår.
Att föreskrifva ett mindre belopp, än förslaget
innehåller, som minimum af Privatbank-sedlarnes va¬
lör, anser jag ej rätt. Detta minimum får ej tagas
alltför ringa, om man vill hindra Privatbankernas
utsväfningar i utgifvandet af sedlar. Med flere af de
Talare, som yttrat sig, kan jag ej eller annat än
finna olägenheterna deraf, att Privatbank-sedlarne icke
emottagas i Kronans uppbörd, olägenheter, som, efter
min tanke, kunde under serskilda omständigheter le¬
da till de betänkligaste följder. Och beträffande Riks¬
bankens ställning, som ock blifvit under diskussionen
vidrörd, får jag upplysa, att den är fullkomligt be-
tryggande och har den säkerhet, att den eger i kassa
omkring 18 millioner och dessutom säkra tillgångar
omkring 20 millioner, fastän dess skuld icke uppgår
till 3o millioner. Jag vågar till och med påstå, att
den säkerhet, Riksens Ständers Bank eger, är den
hästa, som någon Bank kan ega.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: I likhet
med flere andre Talare, vill jag blott uttrycka en
from önskan, att Privatbank-lagen måtte afse nödvän¬
Dm 22 Augusti.
digheten deraf, alt Privatbankernas sedlar blifva mot¬
tagna i Kronans uppbörd. Låter icke detta sig göra,
så ville jag att den minsta valör, hvartill Privatban¬
kernas sedlar få utgifvas, bestämmes till 5o R:dr.
Annars skall, såsom ock redan skett, det förhållande
inträffa, att Privatbank-sedlarne öfverallt uttränga
Riksbankens, och betänkliga svårigheter på landet
derigenom uppstå vid Krono-utskyldernas utgörande.
Prosten Berlin: Jag har redan instämt i hvad
af Prosten Astrand blifvit anfördt, och kan derföre
fatta mig helt kort, hvilket redan den långt fram¬
skridna tiden också gör lill en nödvändighet. Som
Ledamot i Banko-Utskottet anser jag mig böra be¬
svara några anmärkningar.
I motsats af hvad vid föregående Riksdagar egt
rum, då man gjort allt för att befordra Privatbankers
uppkomst, har de förenade Utskottens pluralitet nu
sökt på allt sätt försvåra denna uppkomst, eller att
göra den nästan omöjlig. Derom vittna isynnerhet
a:dra, p:de och io:de §•§•, och jag godkänner således
de anmärkningar, som emot dessa §. §. blifvit gjorda.
Man har under diskussionen i detta Stånd velat
bestrida, att Privatbankerna befordrade industrien,
och påstått, alt kapitalister af beqvämlighet och vin¬
ningslystnad ryckte sina penningar från industrien,
för att insätta dem i en Privatbank. Förhållandet
är väl ändå, att de sålunda insatte medlen icke blif¬
va qvar i Privatbanken, utan derifrån utgår ett vida
större belopp än det som blifvit insatt, hvaraf den
nödvändiga följden är, att landets rörelse-kapital ökes
och industrien underlättas.
Man har vidare påstått, att Privatbanks-sedlarne
ur allmänna rörelsen borttränga Riksbankens sedlar.
Major Nordenanckar har i sin reservation visat, att
någon minskning af Riksbankens sedelstock icke är
beroende af Privatbankerna, utan af de åtgärder som
Rikets Ständer vidtaga, för de inflytande medlens
Den zz Augusti.
återutgifning. Han har vidare visat, att Privatban¬
kerna endast kunna förorsaka förändring i proportio¬
nen emellan de serskilta valörerna af Riksbankens
sedlar, men icke minska totalbeloppet deraf. Det
måste likväl medgifvas, att en sådan minskning af
Riksbankens utelöpande sedlar åstadkommes genom
behofvet för Privatbankerna, att i sina kassakistor
ständigt bafva större förråd af dessa sedlar, för att
i hvarje förekommande fall kunna inlösa sina egna
"utelöpande depositionsbevis. Man torde kanske ändock
kunna antaga, att fullkomlig ersättning för den så¬
lunda åstadkomna minskningen finnes deruti, att mån¬
get rum i enskilta personers kassakistor, hvilket förut
varit uppfyldt af Riksbankens sedlar, nu i stället in¬
tages af Privatbankernas.
Det har blifvit anmärkt, att i förevarande för¬
slag saknas föreskrift om sammankallande af extra
Bolagsstämma, äfvensom om utredning af en Privat¬
bank, så snart någon viss förlust, t. ex. den af io
procent, inträffade. Man torde dock böra medgifva,
att sådant hör till det reglementariska för hvarje
serskild Privatbank och icke till den allmänna lagen
för enskilde Banker.
Jag ogillar icke den anmärkning, som Prosten
Åstrand framställt, att denna fråga bordt behandlas
af Lag-Utskottet ensamt, och att således Banko-Ut¬
skottet icke bordt dermed hafva något att skaffa. Jag
hemställer likväl, huruvida dermed kan förenas det
af flere värde Talare gjorda påståendet, att i §. af
lagförslaget borde innehålla, att, innan Kongl. Maj:t
meddelar tillstånd till stiftandet af en Privatbank,
skola Bankofullmäktige höras. Skall en sådan före¬
skrift vara behöflig, så lär det äfven hafva varit i
sin ordning, att Banko-Utskottet deltagit i uppgöran¬
det af närvarande förslag. Samma öfversigt och sam¬
ma upplysningar, som framdeles skulle lemnäs af
Bankofullmäktige, hafva nu kunnat vinnas genom
Den 22 Augusti.
133
Banko-Utskottet, sorn, derest så nödigt funnits, kun¬
nat höra Bankofullmäktige.
Då de förenade Utskotten icke velat för fram¬
tiden medgifva stiftandet af Aktiebanker, torde man
häraf finna anledning att godkänna hvad i 3:dje §.
är föreslaget om kommandit-delegare. Det kan anses
som ett litet surrogat för Aktiebanker, eller som en
förmedling emellan Aktiebanker och solidariska.
Biskop Agardh: Jag hade föresatt mig att icke
besvara någon af de många anmärkningar, som träf¬
fat mitt vid början af diskussionen afgifna anförande
i denna fråga. Jag fattade detta beslut af grannla¬
genhet mot det Högvördiga Ståndet, för alt icke upp¬
taga dess tid och ännu mer förlänga en redan nog
vidlyftig diskussion. Likväl, då en af Ståndets Full¬
mäktige i Banken förklarat, att Riksbanken ej kan
komma att lida någon minskning i sin lånerörelse,
derigenom att Privatbanker öfverallt inrättas, lägger
jag derpå alltför mycken vigt, för att ej anse mig
böra begära af honom en ännu närmare och bestäm¬
dare upplysning härom. Jag känner väl, att Riks¬
bankens lånerörelse ännu, och oansedt de sednast in¬
rättade Bankerne, är ganska stor, men jag känner
icke, och önskade gerna veta, om ej Piiksbankens låne¬
rörelse minskats i de Län, der Privatbanker redan
äro inrättade, såsom t. ex. i Östergöthlands, Carlslads,
Örebro o. s. v. Att så inträffat, skulle jag dock för¬
moda; om ock dels någon minskning i det hela ännu
icke blifvit synlig, dels det också är vanligt, att åt¬
skilliga personer taga lån i flere Banker, för att vid
den ena betäcka omsättningarna i den andra.
Prosten Åstrand: I Kyrkoherden Bergvalls ställe
vill jag svara Biskop Agardh, att då, oaktadt Privat¬
banker finnas i de flesta orter, trängseln vid Banko-
Diskonten är lika stor som förr, så vittnar detta o-
vedersägligt, att minskning, åtminstone af någon be¬
134 Den zz Augusti.
tydenhet, ingalunda kunnat ske i Riksbankens anlitan¬
de från de orter, der Privatbankerne äro belägne, ty
påökningen skulle vara alltför enorm, om det föröka¬
de anlitandet skulle härleda sig ensamt från de öfri¬
ga orterna, som ej hafva Privatbanker.
Med Biskop Hedrén erkänner jag, rörande i5,
16 och 17 §§. Utskottets förslag strida mot begreppet
om solidarisk ansvarighet, då de yrkat, att Banko-
Direktörerne skola vara ansvarige derutöfver, såsom
för proprie skuld.
Prosten Stenhammar: De olika tankar, som här
blifvit yttrade örn Privatbankernas verkan på Stats-
bankens räntevinst, föranleda mig, att till den vid¬
lyftiga diskussionen ännu tillägga några ord, ehuru
jag visserligen, mer än någon af de förre Talarne, lö¬
per fara att förråda den här påpekade stora enfaldig¬
beten. Vördsamt beder jag få erinra, att om Stats-
banken lika begärligt varit anlitad om lån, och vinst¬
medlen således ej blifvit minskade (såsom här uppgif¬
vits), sedan Privatbankernas utlåningsbrunnar börjat
flöda, måtte sådant bevisa, att Privatbankerne till¬
skapat ett ökadt behof af lån, hvars gagnelighet är
tämligen! tvetydig. Det är också helt naturligt, och
innebär blott en ny bekräftelse på den godkända san¬
ning, för hvilken uppmärksamheten, förunderligt nog,
i närvarande fråga synes skygga tillbaka: alt då låne-
tillgångarna ökas, ökas alltid lånebehofven. Sedan nya
hjelpkällor i låneväg hastigt blifvit öppnade, måste
till och med efter någon kort tid uppstå en förlä¬
genhet j större i samma mån, som man på en gång
och ymnigt låtit dessa hjelpkällor sprida sig. Man
har Förvånats öfver detta obestridliga factum, och lik¬
väl är det enkelt grundadt i sakens natur. Ty spe-
kulations-andan äggas af lättade utvägar att erhålla
lån; många, sällan väl beräknade företag i handel och
industri, ja! — hvad vådligast är — i landtmanna-
näringen, grundas pä de plötsligt erbjudna kredit-
Den zz Augusti.
135
tillgångarne; men mången af dessa spekulationer miss¬
lyckas, — de flesta kunna ej realiseras inom den kor¬
tare tid, då förlagslånet skall återbetalas. Hvilken an¬
nan utväg gifves då, än att annorstädes söka kredi¬
tens biträde, för att undgå lagsökning? Ju mera lätt¬
sinnigheten eller en oförsigtig spekulations-anda blif¬
vit tagna i anspråk af de nya låne-anstalterna, i hvil¬
kas interesse för eget bestånd och egen fördel det må¬
ste ligga, att skyndsamt finna låntagare sedan de blif¬
vit försatta i verksamhet; desto säkrare måste de så¬
ledes framkalla nya behof af lån. Månne icke redan
Privatbankernas historia hos oss besannar denna er¬
farenhet? Jag vill icke ingå i någon tvist om Privat¬
bankernas påstådda stora nytta. Kunde de inskränka
sig till kreditiv-rörelse, och möjligen med omtänk¬
sammaste urval jemväl till förlagslån för sådana in¬
dustrigrenar, hvilkas alster lätt kunna realiseras, så
skulle de inom vissa orter bidraga till verkligt stöd
för en vexande industri. Men i egenskap af egent¬
liga låne-anstalter, med det anlag, som mäste vidlå¬
da dessa, att för den högsta vinnings skull uppmuntra
lättsinniga menniskor lill dristiga företag eller rent af
till slöseri och öfverflödig lefnadsnjutning, kunna de
lika lätt skada som gagna , emedan det icke beror så
mycket af långifvaren, som af det bruk låntagaren gör
af den hastigt vunna tillgången. Likväl då man, såsom
bevis för Privatbankernas stora gagnelighet, åberopar,
att de vidmakthållit numerären af rörelse-kapitalet,
under en tid, då Riksbanken indragit en del af sin
sedelstock, fruktar jag, att man förvexlar orsak och
verkan med hvarandra. Det torde förtjena närmare
utredas, i hvilken mån Privatbankernas sedel-emis¬
sioner, på mera än ett sätt, vållat den indragning af
Statsbankens sedlar, för hvilken man nu lofordar de
förra såsom ett välgörande surrogat. Icke eller vill
jag tvista med dem, som anse Privatbankernas sedlar
erbjuda dubbel säkerhet emot Statsbankens. Man må
136
Den zz Augusti.
gerna medgifva, att en ganska vacker kalkyl öfver
denna säkerhet, som Privatbankerna preeslera, kan
uppgöras på papperet — men vi må väl bedja Gud.
bevara oss för den olyckan, att denna illusoriska sä¬
kerhet skulle behöfva realiseras; ty vore det möjligt,
såsom det likväl icke lärer blifva hvarken med af¬
seende på låntagare eller delegare i Banken, så skul¬
le det ekonomiska välståndet i grundvalarna skakas
inom det distrikt, öfver hvilket Privatbanken utsträckt
sin verksamhet. Den fråga, som nu synes vilja trän¬
ga sig framtill begrundande, om Privatbankernas för¬
hållande till Statsbanken , är ganska betydelsefull. För
min del mäste jag förklara, att huru gagneliga Privat-
banke ine än må anses vara, utgå de till sjelfva ideen
från ett helt annat system i penningeväsendet än den
gamla Svenska Statsbanken, med hvilken sannolikt i
intet annat land finnes ett fullkomligen jern förligt in¬
stitut. Det ligger derföre oundgängligen i sakens na¬
tur, att en strid måste uppstå mellan Statsbanken och
det från utrikes ort importerade Privatbanks-syste-
met, emedan det senares isolerande interesse är direkt
motsatt den förras. Och visar sig icke denna strid
i sjelfva närvarande Betänkande, som med sina re¬
striktioner röjer ett bemödande, att hålla en icke lätt
funnen medelväg mellan de båda stridiga interessena?
Röjer den sig icke framför allt i de lill Betänkandet
fogade reservationernas rakt motsatta åsigter och syf¬
ten? Jag instämmer i detta afseende icke allenast af
min innersta öfvertygelse med dem, som yrka, att
Statsbanken icke må träda i någon slags förbindelse
med Privatbankerna, aldraminst såsom deras förlägga¬
re, eller bolagsman, hvilket utan tvifvel skulle bere¬
da Statsbankens fall, utan jag ville yrka, att den för
banden varande verkliga striden i interessen öppet
uttalas inför nationen, eller de många, som med mig
dela farhågan för densamma, öfvertygas om sitt miss¬
tag. Med Prosten Sidner ville jag derföre anmoda
Den 22 Augusti.
i37
Utskottet, att icke kringgå eller undanskjuta den huf-
vudsakliga frågan om Statsbankens och Privatbank-
systemets förhållande till hvarandra och om det gagn
det sednare tillskyndat landet, synnerligast med hän¬
seende till dess verkan på Statsbanken, på dennas lå¬
nerörelse och säkerhet. Derförutan skall alltid den be¬
tänksammare delen af folket med misstroende betrakta
Privatbankerna, sorn påtruga menigheten ett myntre¬
presentativ, af hvilket den likväl finner sig besvärad
och till viss grad årligen stärkt i sina farhågor vid
den tid, då Krono-utlagorna skola betalas. Men om
en sådan utredning skall blifva tillfredsställande, må¬
ste den äfven omfatta frågan om Privatbankernas ver¬
kan på silfver-utvexlingen utur Statsbanken. Det är
en obestridlig sanning, att ökade sedel-emissioner i
landet måste utdrifva den metalliska valulan utur
Statsbanken och icke får lemnäs ur sigte i frågan om
realisationens bestånd. Någon förundran må det bil¬
ligt väcka, alt betydelsen af denna fråga vid lagstift¬
ningen för Privatbanker inom Sverige, der den dock
är af aldrastörsta vigt just genom Statsbankens grund-
lagsenliga förbindelse att vidmakthålla myntvärdet,
icke ens blifvit vidrörd af de Höglofl. Utskotten, och
blott finnes i förbigående antydd af en Reservant
(Betänk, sid. 3i i slutet). Det torde dock vara nö¬
digt, att opinionen lugnas äfven i detta afseende; hvar¬
till skulle erfordras icke en blott hänvisning på Ban¬
kens soliditet i närvarande stund, ulan en utredning
af de utvägar, hvarigenom den metalliska valutan kun¬
nat bibehållas oförminskad, och huruvida dessa utvä¬
gar kunna möjligen föranleda dertill, att metalliska
fonden i framtiden måste starkare anlitas. Allmän¬
hetens säkerhet, på hvilken de Höglofl. Utskotten vid
nu ifrågavarande lagstiftning velat hufvudsakligen haf¬
va afseende , beror dock ej blott af Privalbanks-sed-
larnes synbara säkerhet, utan i första rummet af de¬
ras verkan på Statsbanken och värdet af landets lagli¬
138
Den 22 Augusti.
ga mynt. Ty vore det tänkbart — hvad jag dock in¬
galunda vill påstå — att Privatbanks-systeinet, i den
utvidgning, hvartill det möjligen syftar, kunde små¬
ningom undergräfva Statsbanken och Statsmyntet, så
vore väl föga vunnet, om Privatbankerna kunde för
sina kreditsedlar uppvisa all den säkerhet, de förmå
erbjuda. Utan att inlåta mig i det enskilta af Pri¬
vatbanks lagförslaget, anhåller jag endast, alt de Höglofl.
Utskotten ej måtte frånträda förslaget i q §. om 5 R:dr
kurant, såsom minimi-belopp för Privatbankers kredit¬
sedlar, om icke hellre höja detta minimum, så framt
icke stadgas, att vexlings-tillfällen af Privatbankerna
beredas för allmänhetens beqvämlighet. De Talare,
som yrkat rättighet för Privatbanker att utgifva min¬
dre sedel-valörer, föra alltför uppenbart talan för Pri¬
vatbankernas fördel, utan afseende på allmänheten.
Så länge invexlings-kontor icke afhjelpa olägenheter¬
na, äro de mindre valörerna ofta besvärliga, just der¬
före, att de envist qvarstanna i rörelsen. Erfarenhe¬
ten, att de inom många orter nu mera utgöra vanli¬
gen minst ^ af sedelmassan, och att någon Riksbanks-
sedel efter Krono-uppbörden knappt är synlig, låter
sig icke vederlägga. Förlägenheten vid remisser, till
hvilka de sednare dock oundgängligt behöfvas, är ofta
kännbar. Billighet fordrar väl, att icke uteslutande af¬
seende fästes på största vinsten för Privatbanks-del-
egarne, utan något jern väl på allmänhetens behof. Det
står i Privatbankernas förmåga, att, genom transaktio¬
ner med sina syskon, sprida sina sedlar i långt af¬
lägsna orter, och således tjena hvarandra med ett be¬
näget biträde. Det blifver derföre högst nödigt, om
mindre sedelvalörer medgifvas, att Bankbolagen förbin¬
das öppna vexlings-tillfällen, der utan svårare omgång
Statsbanks-sedlar kunna erhållas. Så långt böra de
icke kunna sträcka sina anspråk, att fördelen i alla
händelser skall vara på deras sida, utan att allmän¬
hetens billiga fordringar kunna vinna något behjertande.
Den 2z Augus ti.
På härefter vederbörligen gjord proposition be¬
slöt Ståndet, att Banko- och Lag-Utskottens Betän¬
kande, N:o i, skulle återremitteras j jemte deröfver nu
afgifne anmärkningar.
Ståndet åtskiljdes kl. j3 e. m.
In fidem
E. M. Tegnér.
Den 22 Augusti 1840.
Plenum kl. 6 e. m.
§. 1.
Justerades Protokollet för den 5 dennes e. m.
§. 2.
Se Första Bandet > sid. 582.
§. 3.
Föredrogos och bordlädes Stats- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottens följande Utlåtanden:
N:o 12, i anledning af väckta frågor om anslag
till Ullsorterings-Kontors inrättande i städerna Göthe¬
borg och Malmö.
N:o i3, i anledning af väckta motioner om vid¬
tagande af åtskilliga förändringar, till lindring uti
Båtsmans-roteringens utgörande å landet.
N:o 14, i anledning af ej mindre Kongl. Majtts
nådiga Skrifvelse, angående ön St. Barthelemy, än
äfven väckta frågor, dels att Rikets Ständer måtte
tillkännagifva, att de anse sig ej berättigade taga ringa¬
ste befattning med förvaltningen af ön, dels att den¬
samma måtte såsom en undersåtlig skänk öfverlemnas
I/jo
Den 22 Augusti.
till Kongl. Maj:t, samt slutligen, att den måtte ställas
under samma förvaltning och styrelse, som Sveriges
öfriga provinser.
N:o 15, i anledning af väckt fråga om mantals-
penningarnes användande för fattigvårdens behof m. m.
N:o 16, i anledning af väckt fråga om sänkning
af den så kallade Brunnsviken.
N:o 17, i anledning af väckt motion om åtskilli¬
ga till dessa Utskott remitterade frågors behandling
i ett gemensamt Betänkande m. m.
N:o 18, i anledning af väckt fråga, om förändradt
beräkningssätt för roteringshjelpens utgörande inom
Kronobergs Län.
N:o 19, i anledning af väckt motion om lindring
för hemmansegarne å Hammarön uti deras roterings-
skyldighet m. m.
N:o 20, i anledning af väckta frågor om förnyad
granskning af grunderna för Båtsmanshållets fördel¬
ning, Rikets städer emellan.
N:o 21, i anledning af väckta motioner om in¬
dragning af Biskops- och Domprost-Embetena.
§• 4.
Föredrogos och bordlädes Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkanden: N:o 94, x an~
ledning af väckt inoLion, rörande skyldighet för Ri¬
kets stapelstäder, att hålla upplag af salt.
N:o 95, angående bestämmande af sättet för kol¬
mätning inom Bergslagen.
N:o 96, i anledning af väckta motioner om in¬
skränkning i den så kallade Landtmanna-seglationen.
N:o 97, i anledning af Utskottets Betänkande,
N:o 22, öfver motion om inrättande af Kurhus i sta¬
den Carlshamn.
N:o 98, i anledning af väckt motion om transito-
och nederlags-rätt för Slitö hamn.
Den 22 Augusti.
§. 5.
Föredrogs och bordlädes Bevi/lnings- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Memorial,
N:o 4> i anledning al Herr Tornerhjelms> B. V.,
motion, angående tiden för den blifvande nya För¬
fattningens, rörande brännvins-bränningen, tillämp¬
ning.
§. 6.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets Utlå¬
tanden :
N:o i i o, i anledning af gjorda anmärkningar vid.
Utskottets Betänkande, N:o 56, öfver väckta motioner
om upphäfvande af Kämners-Rätter, Lagmans-Rätter
och Riddare-Syne-Rätter, samt ändring eller upphäf¬
vande af åtskilliga lagens rum, rörande rättegångs¬
ordningen.
N:o in, i anledning af väckt motion, om tillägg
till 7 §. i 59 Kap. Missgerningsbalken.
§. 7.
Föredrogs å nyo Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Betänkande, N:o 80, i anledning af
väckt motion, att Hussar-Regementernas uniformer
måtte förändras till likhet med dem, som äro fast¬
ställda för Skånska Dragon-Regementet.
Bifölls.
§• 8.
Föredrogs å nyo Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Utlåtande, N:o 8r, i anledning af
väckta motioner, dels om nedsättning i, dels ock om
upphörande af den afgift, sorn under namn af Bro-
och Quai-afgift uppbäres för till Stockholm sjöledes
inkommande måibara våta varor, äfvensom att af-
gälden för införsel af potatis, sjövägen dit, icke vi¬
dare måtte utgöras.
Den 22 Augusti.
Comminister Dahlgren: Jag vill visst icke upp¬
träda såsom försvarare af en fortfarande, så hög af¬
gift i Bro- och Quai-penningar, som den, hvilken
egt rum sedan år i838, ty den är ganska betungan¬
de för landsorterna. Men å andra sidan måste det
blifva svårt för hufvudstaden att sakna denna afgift.
En förlust af 3o,ooo R:dr skulle derigenom uppkom¬
ma, och torde icke så lätt kunna ersättas. Behofvet
af nämnde medel är ock för hufvudstaden ganska
vigligt, alldenstund en betydlig del deraf användes
till underhåll af hvarjehanda gagneliga anstalter, och
torde man således icke böra förundra sig, att jag
emot Betänkandet talar för afgiftens bibehållande,
åtminstone till någon del. På den Afdelning af Ut¬
skottet, der jag är anställd, var ock fråga derom, att
man borde hos Kongl. Maj:t anhålla om nedsättning
till skäligt belopp i förevarande hänseende. Men den¬
na åsigt blef af Utskottets Plenum ogillad, som der¬
emot stannade i det beslut, sorn Betänkandet utvisar.
Ehuru jag ej hoppas mycken framgång af mitt be¬
mödande, har jag dock, såsom innevånare i hufvud¬
staden, velat för det Ilögv. Ståndets behjertande fram¬
ställa denna angelägenhet, med vördsam anhållan om
återremiss.
Lector Laurenius: Utskottet har, som mig sy¬
nes, på goda skäl tillstyrkt afskaffandet af en afgift,
som, utom det att den är ganska kännbar för de
trafikerande, icke är af behofvet påkallad, ej heller
med billighet så alldeles öfverensstämmande. Utskot¬
tet har nemligen, på grund af officiella handlingar,
upplyst, att påbudet om denna afgift icke varit för-
anledt af något behof för byggnad och underhåll af
broar och quaier— hvartill skola årligen åtgå 87,583
R:dr 10 sk., då deremot Stockholms stads inkomster
af handel och sjöfart uppgått till i68,8o5 R:dr årli¬
gen — utan endast åsyftat att bereda tillgång för
fyllande af en brist i aflöningsstaten för stadens Em-
Den zz Augusti. i/p
bets- och Tjenstemän; och för sådant ändamål synas
trafikerande, som ej tillhöra staden, icke skäligen böra
beskattas. Men denna afgift träffar äfven alltför o-
jemnt, enär den rättar sig icke efter varans värde,
utan endast dess qvantitet, hvarigenom den kan upp¬
gå till samma belopp som tullen på flere utländska
artiklar; och enär för samma inhemska vara, för hvil¬
ken, land vägen införd, erlägges intet, man måste, då
den sjöledes införes, betala ända till 6 procent och
derutöfver. Det invändes, att någon afgift bör utgå
för rättigheten att upplägga fastager i hamnarna; men
då för dessas byggnad och underhåll andra mer än
tillräckliga medel äro att tillgå , synes ej större skäl
att fordra denna afgift, än en dylik för underhållet
af gator och torg af dem , som landvägen hitkomma
med sina varor. En sådan lika rimlig eller orimlig
begäran har dock ännu icke försports. Hufvudstaden
torde imellertid hafva någon vinst och nytta deraf,
att varor införas, vare sig sjö- eller landvågen: de
äro lika nödvändiga för stadsboen, som dennes pen¬
ningar för landtboen, hvarföre de båda i och för
detta fall icke synas vara hvarandra något skyldige.
Jag tillstyrker bifall till Utlåtandet.
Häri instämde Prostarne Lindmark Lundblad
och Källgren.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Då af de Kommit-
terades utlåtande man inhemtar, att ifrågavarande
Tullafgifter för dem, som sjövägen inkomma med
varor till Stockholm, icke blifvit föranledde af något
behof för byggnad och underhåll af Broar och Quaier,
helst det genom berörde utlåtande upplyses, att Stock¬
holms stads inkomster af handel och sjöfart uppgå
till nära dubbelt belopp emot utgifterna för under¬
hållet af Broar och Quaier, så tyckes, i anledning
deraf, icke något skäl vara att bibehålla dessa afgif-
ter för dem, som sjöledes med sina varor lägga till
vid ofvannämnde broar.
>44
Dm 22 Augusti.
Då de, som landvågen inkomma med varor till
Stockholm, äfven passera stadens broar och gator,
utan att derföre erlägga några afgifter, så ser jag icke
hvarföre öboer och kustboer, hvilka äro mera under
sina sjöresor blottställde för olyckshändelser, och stun¬
dom under påkommande stormar förlora hela lasten,
skola erlägga Tull-afgifter för lika beskaffade varor
som landvägen utan Tull få införas.
Landtboerne hafva ock dryga afgifter och kost¬
nader, för att underhålla större och mindre vägar,
så att äfven stadsboerne kunna dem med beqvämlig-
bet begagna och derpå transportera sina handelsvaror,
utan att de derföre hvarken begära eller erhålla nå¬
got understöd af stadsboerne.
En värd Talare har också medgifvit, att äfven
Stockholmsboerne sjelfve hafva betydlig, om icke
största fördelen af sina broar och quaier, emedan
derigenom för dem tillförseln lättas och befrämjas,
och den ökade varutillgången vanligen bereder ned¬
satta priser. —Jag yrkar derföre bifall till Betänkandet.
Professor Grafström: Utan att fästa afseende på
det anförda olika förhållandet med dem, som passera
land vägen och dem som sjöledes anlända till hufvud-
staden,får jag anmärka, att hufvudsakliga skälet, som
angifves för bifall till den ifrågasatta afgiften, skulle
vara det, att man behöfde denna afgift icke för broars
och quaiers underhåll, utan för att aflöna hufvudsta¬
dens Tjenstemän. Således, och då afgiften icke är
erforderlig eller användes för underhållet af nämnde
byggnader, hvartill nödiga fonder i öfrigt förefinnas,
hemställer jag, om det är billigt, att densamma skall
fortfara till tunga för trafiken. Jag finnér det icke,
och yrkar bifall till Betänkandet.
Biskopen, Doctor Hedren: Jag känner visserligen
icke förhållandet med denna afgift, om den är till¬
räcklig för behofvet, eller vida öfverstiger detsamma.
Detta
Den zz Augusti.
Detta är, enligt Utskottets yttrande, icke utredt. E-
medlertid synes det mig, som Stockholm icke kunde
anses vara förpligtadt att utan ersättning underhålla
brobyggnader m. m. till sjöfarandes beqvämlighet.
Jag liar mig bekant, att dessa byggnaders underhåll
är för hufvudstaden ganska kostsamL. Således och
då i Utlåtandet är upplyst, att större fat, som sjö¬
ledes transporteras, men före år 1838 ej varit under¬
kastade bro-afgift, vid aflastningen tillfoga bro- och
quai-byggnaderna stor skada, synes mig allt skäl, att
någon afgift för desamma erlägges. Man säger väl:
Stockholm behöfver denna tillförsel, och må således,
för att densamma erhålla, sjelf bestrida ifrågavaran¬
de kostnader. Men samma skäl skulle då äfven kun¬
na gälla i afseende på alla andra städer, der en sådan
afgift är bruklig. Jag skulle dock vilja medgifva, att
den i Stockholm fastställda afgift i bropenningar är
nog dryg, ehuru det är svårt att bestämma till hvad
grad, då någon utredning af ärendet icke skett. Men
att helt och hållet borttaga denna afgift synes mig
ej rätt; blott någon nedsättning i densamma ville
jag tillstyrka. Någon har förmodat, att Stockholm
skulle hafva tillräckliga fonder för att bestrida sina
behof. Så är ej förhållandet. Stockholms stad har
betydliga skulder, hvilket till stor del kommer af
dess betydliga brobyggnader. Jag finnér således ic¬
ke skäl, att merberörde afgift skulle alldeles afskaf-
fas; men är i838 års taxa för hög, så må undersök¬
ning derom begäras och taxan, om möjligt är, något
mildras. Detta är den åtgärd, jag för min del ville
tillstyrka.
Contracts-Prosten Nordhammar: På sätt och vis
anser jag mig partisk i denna fråga. Det må dock
tillåtas mig, att till hvad Biskop Hedrén anfört til¬
lägga några upplysningar. Efter åtskilliga ombyggna¬
der hade Hufvudstaden från år 181 o till 18rp åsarn-
Preste-St■ Prot. 1840. Andra Ajdeln. Bandet VII. 10
146 Dm 22 Augusti.
kat sig omkring 200,000 R:drs skuld. Det fanns den
tiden i Stockholm en man, som förvärfvade sig myc¬
ken förtjenst om allmänna byggnader och inrättnin¬
gar härstädes, och genom hvilkens nitiska bemödan¬
den Stockholm till stor del erhållit sitt nuvarande
snygga utseende och ordnade skick. Emellertid sam¬
lades då en skuld, som icke ännu är betald. Huf-
vudstaden har derjemte ganska betydliga kommunal¬
utgifter äfven för de trafikerande, såsom uti omför-
mälde afseende och när personer å de båtar, som i
stor mängd hit anlända, insjukna, eller eljest träf¬
fas af olyckshändelser, många andra omständigheter
att förtiga, som ej äro allmänt kända. Man har sagt,
att det vore orättvist att fordra afgifter af dem, som
komma sjöledes, när inga sådana erläggas af dem,
som resa landvägen och begagna stadens gator och
torg. Men jag får i afseende härpå erinra, att lika
litet erlägges någon afgift å landet för begagnandet af
allmänna vägar, hvaremot man der äfvenväl på mån¬
ga ställen får betala för farten öfver broar eller på
färjor, och jag finnér, att en brygga är att förlikna
med en färja. Således om broar och hamnar skola
underhållas och det är tydligt att stora kostnader må¬
ste deraf uppkomma, så synes mig ock billigt, att
någon afgift af de trafikerande för detta ändamål
erlägges.
Biskopen, Doctor Holmström: Jag förenar mig
med Biskop Hedren och Prosten Nordhammar samt
yrkar afslag å Betänkandet eller återremiss derå, i än¬
damål att Utskottet måtte föreslå en underdånig skrif¬
velse till Kongl. Maj:t, om vidtagande af åtgärder till
åstadkommmande endast af någon nedsättning i ifrå¬
gavarande afgifter. Att någon ersättning bör lemnäs
för den skada, som genom fastagers uppläggning m. m.
tillfogas broarne, anser jag rättvist och billigt. I öfrigt
ville jag blott erinra, att då man säger, att afgiften
är betungande för landsorterna, detta icke är allde¬
Den 22 Augusti.
les rikligt, emedan afgiften slutligen alltid lärer kom¬
ma att falla på de köpande, men icke på de säljan¬
de. Sa är förhållandet i allmänhet; i följe hvaraf
Stockholmsboerne i sjelfva verket komma att ersätta
ifrågavarande kostnader. Eljest får jag anmärka, att
frågan är alltför enskild för att af Riksens Ständer
behandlas. Vederbörande kunde sjelfve ingå med un¬
derdånig ansökning om reglering af ärendet.
Häri instämde Biskoparne Bruhn och Franzen,
Stats-Rådet Poppius^ Domprosten Elmgren och Doctor
Hwasser.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Det är anmärkt,
och såsom bevekande skäl för dessa tull-afgifter an-
fördt, att Stockholm har betydlig skuld i och för de
allmänna stads-utgifterna; men dermed hafva landt-
boerne lika litet att skaffa som stadsboerne hafva att
skaffa med landtboernas skulder och dryga utgifter. —
Men äfven medgifvet, att Stockholm har betydlig
skuld i och för de allmänna stads-utgifterna och äf¬
ven andra dryga onera, så måste derjemte medgif-
vas, att Stockholm har rika inkomstkällor och gan¬
ska stora ressourcer, som hvar och en kan lätteligen
finna, som någon längre tid varit i Stockholm och
känner dess betydliga handel och rörelse. —(Derom
bade man också nyligen tillfälle att inhemta en när¬
mare kännedom och interessanta upplysningar under
den långa och lilliga diskussionen, som förevar i de
sammansatta Stats- och Ekonomi-Utskotten, då emel¬
lan Stockholms Stads Representanter, å ena sidan, och
Representanterna för öfriga städer, å andra sidan, län¬
ge striddes om en rättvis fördelning af de båtsmän,
som städerna gemensamt böra hålla. — Man fick då
veta, att det i allmänhet slår väl till med Stock¬
holms handel och näringar, och att dess mångfaldi¬
ga och betydliga tillgångar kunna lättare än i de fle¬
sta andra städer betäcka åtföljande utgifter. — På
gifven anledning, under ofvannämnde diskussion, yttra¬
i48
Den zz Augusti.
des, att äfven bergen inom Stockholms område öppna¬
de för staden inkomst-källor.
Jag får derföre ånyo förklara, att jag gillar Be¬
tänkandet.
Lector Laurenius: Det har blifvit anmärkt, att
Utskottet ej vore förvissadt, att den för bro- och quai-
byggnader anslagna summan är tillräcklig. Jag ber
att i detta hänseende få hänvisa till slutet af Utlå¬
tandet, der det säges, ”att förhållandet, sådant det
af Kommitterade är framlagdt, för ingen del utgör
något skäl för afgifternas ökande, utan tvärtom visar
den mest uppenbara anledning, att förut fastställde
afgifter redan varit betydligt högre, än som för de¬
ras rätta bestämmelse erfordrats” — Att Utskottet
sjelft skulle anfört såsom skäl för afgifternas fortfa¬
rande, ”att de tunga kärilen skada broar och hamn-
skoningar”, kan jag väl icke medgifva, enär dessa ord
endast äro ur den Kongl. Skrifvelsen citerade, men
icke såsom motiv för beslutet, utan såsom upplysning
om afgifternas tillkomst. — Att Hufvudstadens bro-
och quaibyggnader äro kostsamma, kan visst icke ne¬
kas; men lika ovedersägligt är det och bestyrkes af
Komiléns förslag, att, om de härtill anslagna medel
ej tillika användes till flera andra Stadens utgifter,
de skulle vida öfverstiga behofvet.
Prosten Lyth: För att kunna fatta ett stadgadt
omdöme om detta ärende, borde man hafva upplyst,
om dylika afgifter, som ifrågavarande, på andra stäl¬
len äro vanliga. Om så är, kan man ej eller hafva
något att invända deremot, att afgiften utgår i Huf-
vudstaden. Men är nu förhållandet sådant, att andra
städer bekosta sina brobyggnader sjelfva, så synes mig
obilligt, att de trafikerande skola i Stockholm göra
det, helst då Stockholms innevånare af rörelsen dra¬
ga stora fördelar.
Biskopen, Doctor Hedren: Jag har ej annat, än
Utlåtandets egna ord att hålla mig till. Utskottet sä¬
Dm 22 Augusti.
*49
ger ju der, alt förhållandet mellan merberörde afgif-
ter och kostnaden för brobyggnader icke ännu är ut-
redt. Och dock likväl tillstyrker Utskottet afgifter-
nas upphörande, hvilket synes mig vara rätt inkon¬
seqvent. Och jag hemställer, huruvida en stad kan
anses förpligtad, att, utan ersättning, underhålla be-
qvämliga landnings- och afsättnings-orter för trafike¬
rande. Beträffande Prosten Lyths anförande, får jag
upplysa, att dylika afgifter, som ifrågavarande, äfven
brukas i andra städer, enligt hvad jag om flera sådana
har mig bekant. Säkrast synes således vara, att be¬
gära vederbörlig undersökning till utrönande af huru
stor del af de stadgade afgifterna är oundgängligen
nödig för bro- och quai-byggnadernas underhåll.
Prosten Astrand: Då det af Biskop Hedrén nämn¬
da förhållande icke är utredt, anser äfven jag en åter-
rerniss erforderlig just för detta ändamål, och på det
man måtte komma i tillfälle att kunna bedömma, om
någon nedsättning i merberörde afgifter bör ega rum.
Stats-Rådet Poppius: Det är en allmänt känd
sak, alt hamn- och bro-penningar erläggas i de flesta
sjöstäder. Men om ett större belopp utgår än sorn
för broarnes och hamnarnes underhåll erfordras, så
synes nedsättning i afgifterna höra ske, i hvilket af¬
seende jag önskade, att undersökning måtte anställas,
och begär för detta ändamål återremiss af Betänkan¬
det. Att utan en sådan undersökning genast bort¬
taga afgiften, är i min tanka nog förhastadt.
På härefter vederbörligen gjord proposition blef
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtan¬
de, N:o 8r , äterremitteradt jemte deröfver gjorda
anmärkningar.
§. 9.
Föredrogs å nyo Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Utlåtande, N:o 82, i anledning af
väckt motion, att de till kyrkorna anslagna medel, i
Dm 22 Augusti.
den mån de icke erfordras för kyrkornas underhåll
och öfriga i och för delsamma nödiga utgifter, måga
användas för undervisningens befrämjande.
Bifölls.
§. 10.
Föredrogs å nyo Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Utlåtande, N:o 83, i anledning af
väckta frågor, dels om Kongl. Theaterns indragning
och utarrendering till enskilde, dels om rättighet för
enskilde att anlägga Theatrar i hufvudstaden, dels
om upphörande af de afgifter, som för representatio¬
ner i landsorterna erläggas till Kongl. Theatern, dels
ock om den bevillning och de afgifter, som enskilde
böra, för rättighet att gifva offentliga representatio¬
ner, utbetala.
Biskopen, Doctor Holmström: Ekonomi-Utskottet
har, till stöd för sitt tillstyrkande af en underdånig
Skrifvelse angående enskilda Tbeatrars anläggning,
äfven åberopat 6o §. R. F. — Nu är det kändt, att
Constitutions-Utskottet, just under åberopande af nämn¬
da Grundlags-paragraf, hänvisat denna fråga till Riks-
Rätt. Jag hemställer derföre, om icke ali Riksens
Ständers åtgärd åtminstone bör hvila intilldess rätts¬
frågan blifvit afgjord. Gillas Utskottets anmärkning
af Domstolen, så blifver deraf en följd, att någon
underdånig begäran icke erfordras om det som så¬
lunda skulle förklaras vara en rättighet.
Vidkommande Utskottets slutliga hemställan, att
de afgifter, som åläggas utländska Histrioner, Skåde¬
spelare, Lindansare &c., skulle användas tili allmän¬
na folkundervisningen, så finner jag, med all nitälskan
för sistnämnda vackra ändamål, valet af bidrag der¬
till på detta sätt vara mindre både lyckligt och vär¬
digt. Ett så tillfälligt understöd och af ett så främ¬
mande ursprung önskade jag att Rikets Ständer ej
måtte anlita för detta vigtiga syftemål, hvilket bör
Den 22 Augusti.
direkte understödjas. Afgifterna må heldre gå dit de
närmare höra, till de inhemska Skådespelarnes under¬
stöd på gamla dagar. Jag afstyrker den underdåniga
skrifvelsen.
Lector Laurenius: Olämpligheten af den Kongl.
Theaterns privilegium exclusivum har länge varit in¬
sedd, och det är icke först vid denna Riksdag man
yrkat dettas upphäfvande. Yill man den Kongl. Thea¬
tern väl, torde man icke böra motsätta sig ett af de
verksammaste medlen till dess fullkomnande: den fria
täflan äfven inom detta den sköna konstens gebiet.
Har denna Theater någon gång icke uppfyllt allmän¬
hetens fordringar, torde orsaken dertill förnämligast
vara detta privilegium. Det ligger i sakens natur,
att den, som uteslutande besitter en rättighet, med
tiden icke blir så noggrann med dess utöfvande. —
Man har anmärkt, att Utskottet åberopat 60 §. Re¬
geringsformen. Bland de flere motiverna för Utskot¬
tets beslut finnes väl äfven detta; men det står i
sista rummet och endast i förbigående, och behöfver
i den tillstyrkta underdåniga skrifvelsen icke uppta¬
gas. — Utskottets förslag, att de afgifter, som utländ¬
ske skådespelare för deras representationer hittills
erlagt till Kongl. Theaterns och Hofkapellets pensions¬
kassor, hädanefter må användas till folkundervisnin¬
gens befrämjande, är icke någon ting nytt, helst ett
dylikt redan afgafs af Ekonomi-Utskottet vid sistlidne
Riksdag, ehuru, i följd af Riks-Ståndens olika beslut,
frågan derom förföll.
Prosten Lundblad: Man synes antaga, att detta
vore en rättsfråga, beroende af Kongl. Maj:t, som eger
att bevilja eller förbjuda andra Theatrar att bilda
sig vid sidan af den Kongliga. Men om så än är, så
hindrar dock detta icke Riksens Ständer, att till
Kongl. Maj:t i önskningsväg framställa en underdånig
anhållan i detta afseende. I öfrigt instämmer jag i
den åsigt, all det är mindre lämpligt, att den afgift,
i5a
Den 22 Augusti.
sorn af histrioner utgöras för representationers hål¬
lande, anslås till folkundervisningens befrämjande.
Contracts-Prosten, Doctor Agrell: Hvad angår
anslag för Kongl. Theatern, anser jag det böra bibe¬
hållas såsom det varit. I afseende åter på andra
Theatrars inrättande inom hufvudstaden, är detta en
fråga, som tillhör Kongl. Majrls nådiga pröfning och
afgörande. Efter min tanka skulle sådana bi-Theatrar
blifva öfverflödige, äfven skadlige. Om den Kongl.
Theatern, som nu existerar ensam, med möda kan
uppehållas, huru skulle det då gå, örn äfven andra
inrättades? Det har blifvit yttradt, att genom täflan
skulle goda resultater uppkomma, men jag tror att
det blefve till föga fromma för den ena eller den
andra, och aldraminst för den aesthetiska bildningen.
För att locka åskådare, skulle de nya Theater-Direk-
tionerne välja så kallade kassa-piecer, hvilka ansloge
de gröfre känslosträngarne hos massan af folket, och
istället för att bilda smaken, skulle skådespelen rätta
sig efter den rådande smaken, och således mera skada
än gagna. Det skulle bli enahanda förhållande, som
nu företer sig i Tidningsväsendet. Ju flera equivoquer,
sarkasmer, kritiker och klander å maktegande och
deras åtgärder, en Tidning innehåller, ju flere läsare
vinner den; de Tidningsblad åter, hvilka hålla sig
vid det sanna, det alfvarsamma och det värdiga, fin¬
na mindre framgång. Så skulle ock det burleska få
företräde för det aesthetiska, och den högre scenen
åsidosättas för den lägre. — För öfrigt böra ej till¬
fällen vidgas för den obemedlade och tjenande folk¬
klassen att förspilla sin tid och onödigt förslösa sina
penningar, hvilka de heldre må insätta i Sparbanker
för framtida behof.
Biskopen, Doctor Hedren: I a:ne punkter har
jag att mot Betänkandet anmärka, nemligen: 1:0 rö¬
rande tillåtelse för flere Theatrar att bilda sig jemte
elen Kongliga. Enligt de upplysningar, Biskop Holm¬
Den 22 Augusti.
ström nu meddelat, finnér jag olämpligt att med nå¬
gon underdånig skrifvelse derom besvära Kongl. Maj:t,
och lemnar i öfrigt derhän, huruvida den afsedda
täflan skulle för theaterväsendet blifva nyttig. Lika
många skäl tala för som mot detta ändamål. 2:0 Rö¬
rande det bidrag, som af utländske skådespelare, lin¬
dansare rn. fl. för deras representationer uLgå till
Kongl. Theaterns och Hof-Kapellets Pensionskassor.
Man har anselt fordran af detta bidrag vara obillig.
Nämnde Kassor stiftades 1789 af Konung Gustaf III.
Det då fastställda Reglemente försäkrade Theater-
personalen om förmåner, som ej utan orättvisa kunna
beröfvas dem. Och äfven detta beräknadt ligger in¬
gen obillighet uti förevarande förmån för Kongl. Thea¬
terns personal. Ty Kongl. Theatern är att betrakta
såsom en Normal-anstalt, derifrån sujetter ock utgå
till enskilda Theatrar. Det synes således vara skäl,
att dessa senare något återbära till den förra. Jag
vet ock icke, om ej de, som äro anställde vid en¬
skilda Theatrar, kunna komma i åtnjutande af del¬
aktighet i Pensions-kassan. I öfrigt instämmer jag
med dem, som anse olämpligt, aLt ifrågavarande af¬
gift, i stället för aLt tillfalla Pensions-kassan, skulle
anslås till befrämjande af folkundervisningen. Bättre
hade åtminstone varit, att föreslå dess användande
för de fattige.
Professor Grafström: Om det blifver Riksens
Ständers gemensamma åsigt, att enskilda Theatrar må
i hufvudstaden tillåtas jemte den Kongliga, så anser
jag en önskan derom rättast böra till Kongl. Maj:t
frambäras på det i Utlåtandet föreslagna sätt. Att
60 §. Regeringsformen skulle i detta afseende inför
Kongl. Maj:t åberopas, synes ej hafva varit Utskottets
mening. .Nämnde §. är blott citerad såsom motiv
för UtskoLtets förslag.
Det skulle upptaga för mycken tid, att här tala
om behofvet af folknöjen. Jag ser visserligen ingen
154
Den 22 Augusti.
ting hellre, än att en del af arbetarens förtjenst och
så mycket som möjligt deraf insattes i Sparbanken;
men jag vill likväl icke, att oskyldiga folkförlustelser
allt mer och mer inskränkas, såsom nu merendels sker.
Just af den orsak, att så få tillfällen till en glad re¬
kreation efter arbetet gifvas och äro af samhället be¬
redde för de lägre folkklasserna, inträffar det, att
penningen oftare vandrar till krogen, det enda re-
kreationsstället, än till Sparbanken. Mig synes det
vara af stor vigt för Nationen, att taga detta ämne
i betraktande. Beträffande enskilda Theatrar i huf-
vudstaden, så kunna de efter min öfvertygelse gerna
medgifvas; men den Kongliga bör ock bibehållas.
Enskilda Theatrar fylla en lucka, som den sednare
ej kan fylla.
Blott i afseende på det sista momentet i Betän¬
kandet får jag anmärka, att jag ej anser det uppgif¬
na förslaget fullkomligt riktigt, att nemligen afgiften
för representationer af utländska skådespelare m. m.
skulle anslås till folkundervisningens befrämjande, utan
tillstyrker jag, att den hädanefter såsom hittills må
tillfalla Pensionskassan. Emedlertid kan jag ej finna,
hvari det löjliga i förslaget består. Det är ej mera
löjligt att anslå afgiften att utgå till fattigskolan än
till fattighuset.
Biskop Agardh: För min del kan jag ej annat
finna, än att det är Representationen föga värdigt att
sysselsätta sig med reglering af hufvudstadens nöjen;
aldraminst bör detta föremål upptaga det Högvördiga
Ståndets tid. Det har alltsedan Roms tider varit
Regenternes omsorg, att icke låta folket felas Paneni
et Circenses; äfvensom det ligger i Konungadömets
intresse att möta innevånarnes önskningar i hufvud-
städerna. Då nu icke hufvudstaden sjelf härom ingått
till Kongl. Maj:t, så förefaller det mig ganska besyn¬
nerligt, att Riksens Ständer, oombedda, skola till
Den zz Augusti.
155
Kongl. Maj:t ingå med någon underdånig petition, på
sätt som Betänkandet föreslår.
Häri instämde Domprosten Elmgren, Doctorerne
Wallin och Hwasser samt Professor More'n.
Biskopen, Doctor Bruhn: Man kunde fråga, om
Theatrar äro nyttiga eller skadliga, umbärliga eller
oumbärliga. Men allmänna opinionen bar redan länge
så afgjort svaret till deras beröm, att motsägelse ej
höres, om den ock egde sina skäl, såsom detta ofta
medgifna, att Theatrar, i den förkärlek de för när¬
varande ega, bortföra från det allvar i lifvet, hvar¬
till ungdomen bör uppfostras: och det är dock på sin
ungdom samhället sätter sina förhoppningar. Frågan
måste nu blifva denna endast: behöfver huflvudsta-
denflera Theatrar, än den Kongl. National-Theatern?
Skulle man ej värdera hvarje slag af skön konst,
ej erkänna, att författandet af ett fulländadt Theater-
stycke är ett af snillets största produkter, att roler-
nas goda utförande fordrar en ej allmän förmåga?
Skulle man ej önska att den Theater, som Nationen
vill tillegna sig såsom sin, motsvarar hvarje fordran
af snillet och den förädlade smaken, för att vara
ett vittne om Nationens odling, och således hvarken
till ämne eller utförande, ja, icke ens till de ageran¬
des personlighet, sjunka ned tili det låga, ostädade,
och aldraminst till de gröfre förnöjelser, som förråda
brist på smak, på känsla af det sannt sköna, hvilket
aldrig är skiljdt från det värdiga? En National-Thea-
ter bör derföre upprätthållas i möjlighet att motsvara
sitt ändamål, att gifva ett nöje, värdigt en Nation,
som gör anspråk på plats bland de bättre civiliserade.
Men den allmänhet, som från denna synpunkt
kan bedömma Theatern, är af inskränkt antal. Större
delen finnér nöje uti hvardagslifvets scener, ej blott
af det komiska i allmänhet, utan ock af det lägre
slaget deri, det burleska, ända till det groteska. Att
skrifva, att agera för dessa, är ej värdigt National-
156
Den zz Augusti.
Theatern, men de mindre Theatrarna skola snart
förfalla dertill. De behöfva för deras bestånd samla
en större allmänhet, och derföre välja scener i denna
publiks tycke, utan erforderlig granskning; de be¬
höfva nedsätta priset, för att ej försvåra entreen. De
kunna ej belöna de större mästare hvarken för kom¬
position eller rolerna — komma säkerligen att alltid
se sin höjd inom det medelmåttiga, samt snart blifva
en skola, ej för snillet och en sann smak, utan för
det ytliga, för en i odling lägre stående allmänhets
förnöjelser, och kanske sluteligen för en lättsinnighet,
som ofta gifvit anledning till klagan öfver Theater-
väsendet. De skola säkerligen ej kunna bilda elever
för National-Theatern, enligt Höglofl. Utskottets för¬
modan, hvilken synes mig mindre genomtänkt, min¬
dre aktgifvande på upprätthållandet af Theaterns
större värde inom den stad, från hvilken det sköna,
ädla och goda bör i exempel och aktning sprida sig
öfver landet. Vill den mindre bemedlade njuta Thea-
ternöjet, har han ju då att besöka Stora Theaterns
mindre dyrköpta galleri, der förmodligen tillräcklig
plats finnes, om ej för alla på en gång, dock så ofta
som det kan vara behöfligt för dem, hvilkas kassor
ej tillåta täta besök, och som förderas sysslande böra
begagna deras tid till annat än till det dagliga Theater-
nöjet. — Jag röstar för remiss.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Till en början får
jag förklara, att jag visserligen för enskild del icke
påyrkar nya Theatrars anläggande hvarken i hufvud-
staden eller annorstädes; men att jag, såsom Ledamot
af Ekonomi-Utskottet, likväl anser mig skyldig att
tillkännagifva mina åsigter i detta ämne.
En värd Ledamot har tyckt det icke vara i sin
ordning, att yttra sig om nya Theatrars anläggande
i hufvudstaden, och att tillstyrka dem, då hufvud¬
stadens invånare sjelfve icke påyrkat deras inrättning;
— jag deremot formodar, att man derom har både
Den 22 Augusti.
i5 7
rätt och skyldighet att yttra sig, då frågan har nära
samband med den Kongl. Theatern, som underhålles
äfven af årliga Statsanslag, hvarvid jag ur flere skäl
icke har något att påminna.
Utskottet har icke saknat skäl för sitt tillstyr¬
kande, att inrättandet af enskilda Theatrar i hufvud-
staden måtte tillåtas, och det hufvudsakligen lill fa¬
vör för de lägre folkklasserna, hvilka icke för sitt
nöje hafva tillgångar att bekosta de afgifter, som er¬
fordras för inträde äfven å de lägsta platserna å Kongl.
Theatern.
Genom oskjddiga nöjen för ringa afgift vill man
på detta sätt draga de lägre klasserna från det högst
förderfliga kroglifvet; och då man med skäl förmodar,
att det demoraliserande och för mången ruinerande
Nummerlotterispelet snart skall alldeles afskaffas, hvari
äfven den ringare hopen deltagit, så har man genom
mindre och för allmänheten mera passande Theatrar
velat gifva någon ersättning. Och på det dessa min¬
dre så kallade folk-Theatrar icke må gifva näring åt
lättsinnigheten, eller blifva skadliga för sedligheten,
så är äfven tillstyrkt, att inga Theater-piecer må på
dem uppföras, innan de af vederbörliga Auktoriteter
blifvit godkända. — Ur dessa skäl lillstyrker jag bi¬
fall till Betänkandet.
Contracts-Prosten Östberg: Då en Talare yttrat,
att täflan kunde blifva menlig för Theaterväsendet i
Stockholm, får jag erinra, att vi på 1790-talet hade
3:ne Theatrar härstädes, och lärer väl ingen kunna
påstå, att Kongl. Theatern då var mindre god än nu.
För min del kan jag ej annat finna, än att en sådan
täflan måste vara nyttig, och anser Utskottet hafva
Väl behandlat frågan.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: Jag gillar
Betänkandet i allo, utom i sista punkten, och vill i
frågan om denna förena mig med Professor Grafström.
Är Kongl. Theatern att anse såsom ett bildnings-
158
Den 22 Augusti.
institut för de öfriga, så är det ock skäligt att, utom
understödet lill densamma af Statsmedel, den ock af
de öfriga må åtnjuta något bidrag till sin Pensions¬
kassa. Att bidraget i stället skulle anslås till de fat¬
tiga, kan väl vara godt, men jag finnér ej skäl att än¬
dra det förhållande, som hittills egt rum. Således
yrkar jag bifall till Betänkandet i allt öfrigt, men af-
slag å sista momentet. Beviljas icke detta, anhåller
jag, med hänseende till mina anmärkningar öfver Be¬
tänkandets sista moment, om återremiss.
Prosten Lindmark: Utskottet har så till vida
understödt min motion, att det föreslagit en underdå¬
nig skrifvelse i anledning deraf, äfvensom det till¬
styrkt, att den vanliga afgiften till Kongl. Theaterns
och Hof-Kapellets Pensions-kassor må upphöra. Men
på sjelfva hufvudfrågan har dock Utskottet icke
funnit skäl fästa något afseende, nemligen om den
Kongl. Theaterns reorganisation och ställande på an¬
nan fot. Jag hade nemligen föreslagit, att Kongl,
Theatern, i stället för att stå under Regeringens sty¬
relse, måtte å entreprenad upplåtas på arrende till
enskild man eller bolag på längre eller kortare tid,
och detta i ändamål att bespara Staten de betydliga
kostnader, som till Theaterns uppehållande utgå. Men
då jag ej hoppas, alt vinna någon ändring i Utskot¬
tets behandling af denna del af motionen, så afstår
jag ock från allt yrkande derpå, och anhåller att en¬
dast få genmäla några i Ståndet mot Betänkandet gjor¬
da anmärkningar. Man har sagt, att det ej vore Rik¬
sens Ständer tillständigt, att blanda sig uti, hvad Re¬
geringen gör för Hufvudstadens nöjen. Mig synes, att,
då Riksens Ständer anlitas om medel till dessa nöjen,
så böra och kunna de äfven rådgöra om sättet för
medlens användande. Någre hafva trott, att flere Thea-
trar i Hufvudstaden skulle medföra den Kongligas
ruin. Deremot talar erfarenheten. Jag tror ock, att
täflan är nödig och nyttig för den Dramatiska Kon-
Dm zz Augusti.
slens fullkomnande. Och härtill kan ännu tilläggas ,
att sådana Tlieatrar i Idufvudstaden saknas, der de
lägre folkklasserna kunde för godt pris erhålla entrée.
En Talare har ansett, att dessa Theatrar endast skul¬
le komma att besökas af pigor och drängar. Må så
vara. Det luinde vara godt, att äfven för dessa be¬
reda nöjen, deraf icke deras kassor eller moralitet li¬
da afbräck. I öfrigt har man hört den anmärkning
mot Utlåtandet anföras, att det skulle vara olämp¬
ligt, att i ämnet aflåta någon underdånig skrifvelse,
alldenstund Constitutions-Utskottet beslutat, att tilltal
inför Riks-Rätt skall göras i afseende på vidtagna Re-
gerings-åtgärder med Kongl. Theatern. Men jag ser ic¬
ke, att denna anmärkning lägger hinder i vägen för
antagande af det förslag, som i Utskottets Betänkan¬
de är framstäldt. Constitutions-Utskoltets beslut af-
ser det framfarna, och berörde förslag åter rörer det
tillkommande. Det ena kan, i min tanka, utan sam¬
manhang med det andra behandlas. Vidare har en
Talare, i afseende på afgiften till Pensions-kassorna,
yttrat, att ändamålet dermed, såsom grundadt på ett
Kongl. Bref, ej kunde rubbas. Men mig synes det,
att, om en Författning är rättsvidrig, så bör den i
behörig ordning upphäfvas, .och det så mycket heldre,
om denna Författning tillkommit under en Envålds¬
regering och ej är förenlig med närvarande constitu-
lionella samhällsformer. Om| således en' underdånig
skrifvelse i ena och andra afseendet till Kongl. Maj:t
i önskningsväg från Riksens Ständer aflåtes, så tror
jag icke, att Kongl. Maj:t skall deri finna något, som
är olämpligt, utan säkerligen gå Riksens Ständers ön¬
skan till mötes.
Efter sålunda slutad diskussion blef af H. H. Er-
le-Biskopen och Talmannen proposition till bifall å
Betänkandet framställd, hvilken med både Ja och JNej
besvarades, i anledning hvaraf votering begärdes, som
ock i behörig ordning anställdes, och befanns, efter
i6o
Den 21 Augusti.
voterings-sedlarnes Öppnande, hafva utfallit med 16 Ja
emot 16 Nej, till följe hvaraf den aflagde förseglade
voterings-sedeln öppnades och befanns innehålla Ja-,
och var alltså Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkande, N:o 83, bifallet.
§. 11.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekono¬
mi-Utskottets Utlåtande, N:o 84, i anledning af väck¬
ta motioner om afskaffande af Helfrihetsbref och för¬
ändring, i följd deraf, i vissa delar af Kongl. Förord¬
ningen d. 22 April 1829, angående Passhandlingar
för fartyg, hvilka segla till utrikes ort.
Prosten Berlin: Af Herr Commerce-Rådet Wijks
reservation synes det mig vara ådagalagdt, att det
alldeles icke går an att ställa denna affär så, som
Utskottet föreslagit; — att de med främmande Mak¬
ter ingångna Handelstraktater utgöra ett bestämdt hin¬
der deremot, och att den föreslagna förändringen skul¬
le just för de trafikerande åstadkomma hvarjehanda
olägenhet, hinder och trakasseri. Deremot skulle en
verklig fördel blifva dem beredd, om det blefve stad¬
gadt, att Commerce-Collegii så kallade fribref icke be¬
höfva förnyas, så länge fartj^get tillhör samma egare
eller interessenter. Jag yrkar derföre, att Betänkan¬
det måtte återremitteras, på det att Höglofl. Utskot¬
tet må komma i tillfälle att taga frågan ånyo under
pröfning och deröfver utlåta sig i öfverensstämmelse
med Commerce-Rådet Wijks reservation.
Häri instämde Biskop Hedre'n, Stats-Rådet Pop¬
pius, Prostarne Åstrand, Hwasser och Hallbeck.
Lector Laurenius: Att Utskottets förslag skulle
för skeppsredare leda till hinder och olägenheter, kan
jag så mycket mindre föreställa mig, som det tvärt¬
om åsyftar att undanrödja dessa. Det skiljer sig från
reservationen endast deri, att det går ett steg längre
att
Den 22 Augusti.
att lossa de band, sorn hvila öfver handel och sjöfart,
genom afskaffande af helfrilietsbrefven och antagande
af bilbref såsom bevis om fartygs nationalitet. Att
i de Handelstraktater, som med främmande Makter
afslutas, Commerce-Collegii rättighet att utfärda hel-
lrihetsbref skulle vara bland stipulalionerna, har jag
någon anledning att betvifla, helst jag nyligen i den
officiella Tidningen läst en sådan Traktat med Turkiet,
i hvilken ej ett ord derom förekommer, och dessutom
denna omständighet ej vidröres i Kommitterades den
i5 Maj sistlidet år afgifna underdåniga Betänkande i
detta ämne.
Professoren, Doctor Thomander: Jag förenar mig
med de Talare, som yrka återremiss af Betänkandet
på grund af Commerce-Rådet Wijks reservation. Be¬
träffande Traktaten med Turkiet, hvarom en Talare
yttrat sig, att nemligen deri intet finnes stipuleradt
om Commerce-Collegii rättighet att utfärda helfrihets-
bref, så kan väl detta vara möjligt. Men jag får, i
afseende derpå, erinra, att andra kriterier på de så
kallade Turkiska Passen erfordras för handelns bedrif¬
vande nied Porten. Det säkra är, att handels-interes-
set bäst tillgodoses, om Commerce-Collegium utfärdar
fribref för fartyg, men på sätt som i meranämnde re¬
servation innehålles, nemligen, att giltigheten af nämn¬
de bref utsträckes till någon längre Lid.
Stats-Rådet Poppius: Det är utan tvifvel en ir¬
ring att vilja från Kongl. Commerce-Collegium bort¬
taga rättigheten att utfärda helfrihetsbref. Visserli¬
gen kan det anses beqvämare för sjöfarande, om det
öppnades dem tillfälle, att hos Magistraterna erhålla
sådana bref. Deremot förekommer dock, hvadtick bör
förnämligast afses, att en större säkerhet vinnes, när
meranämnde bref utfärdas af Kongl. Commerce-Col-
legiuna, som naturligtvis på utrikes ort är en mera
känd auktoritet, än städernas serskilta styrelser. En
Prcsle-St. Prot. 18^0. Andra Afdela■ Bundet FIL 11
i6a Den 22 Augusti.
förmån, som äfvenledes bör komma i betraktande, ligger
vidare deruti, att en Auktoritet är bestämd, som för al¬
la, hvilka deraf äro i behof, handhafver ifrågavaran¬
de angelägenheter. Olägenheterna af nu varande ord¬
ning äro ock så små, att de ej böra mycket afses; all¬
denstund sådana mått vch steg äro vidtagna, att hel-
frihetsbref, af Commerce-Collegium utgifna, i Göthe¬
borg och Gefle, der de mest ifrågakomma, kunna på
stället erhållas; och dertill kan ännu den Författning
vidtagas, att oftaberörde bref må komma att blifva
gällande för en längre tid, än som hittills varit van¬
ligt. Med afseende på hvad jag sålunda haft äran
nämna, finner jag icke skäl vara för banden att bi¬
falla den af Utskottet föreslagna förändring.
Häri instämde Biskop Holmströmj Professor Be¬
xell och Doctor Agrell.
Prosten Berlin: Jag ber få fästa uppmärksam¬
heten dervid, att Belänkandet innehåller tillräckliga
kriterier på alt det, såsom reservationen upplyser,
tillkommit genom en votering, som med en knapp
pluralitet kullkastat ett förslag, som blifvit framlagdt
af Afdelningen, der frågan blifvit tillräckligt disku¬
terad och grundligt pröfvad. Under sådana förhål¬
landen är det ofia svårt för UtskoLlen att finna an¬
tagliga skäl för sina beslut. Conclusionen är på för¬
hand gifven och praemisserna skola sökas efteråt. Man
måste sammanleta dessa, så godt man kan, och de
blifva ofta sådana, alt de icke uthärda någon gransk¬
ning — att de icke bestå mot det ringaste prof. I
detta Betänkande förekommer (pag. 22.), såsom grund
för beslutet, den uppgift, att Magistraterne äro å ut¬
rikes ort lika så väl kände, som Commerce-Collegium,
och för att göra saken än bättre beter det, att Magi¬
straternas namnteckningar icke böra vara obekanta
för Konsulerne. Det finnes ej mer än ett Commerce-
Collegium i Riket, och Konsulerne å utrikes ort stå i
jemn beröring med detsamma. Detta Collegium och
Den zz Augusti.
163
dess Ledamöters namnteckningar måste således latt
kunna blifva för Konsulerna en bekant sak; men att
samma förhållande skulle ega rum med Rikets samt¬
lige stapelstäders Magistrater och med dess Ledamö¬
ters namnteckningar, det är en argumentation, som
är alltför grofkornig för att kunna beqvämt digereras.
På härefter vederbörligen gjord proposition beslöt
Ståndet, att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tets Utlåtande, N:o 84, skulle återremitteras s jemte
deröfver afgifna anmärkningar.
§• 12.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o
88, i anledning af väckt motion om föreskrifter, an¬
gående sättet för stämnings delgifvande.
Bifölls.
§. 13.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o
8g, i anledning af väckt motion om skyldighet för
köpare af fast egendom på landet att, i händelse säl¬
jaren innehar förmynderskap, tillse, att derföre ge¬
nast varder redovisadt.
Bifölls.
§• 14.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o
90, i anledning af väckt fråga om ändring af sista
momentet i 5 §. af 23 Kap. Ärfda-Balken.
Bifölls.
§. 15.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o
qi, i anledning af vackt motion om tillägg till 12 Kap.
Ärfda-Balken.
Bifölls.
§. 16.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o
Den zz Augusti.
92, i anledning af väckta motioner om skärpning af
straffet för åverkan.
Bifölls.
§• 17.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande N:o g3,
1 anledning af väckt motion om förekommande af det
missbruk, alt bristande Utslags-lösen till fängelse för¬
vandlas.
Bifölls.
§• 18-
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o
g4» i anledning af gjorda anmärkningar vid Utskottets
Betänkande, N:o 35, öfver väckta motioner, angåen¬
de så kallade Undantags-kontrakters intecknande.
Högvördiga Ståndet, som bifallit Betänkandet, N:o
35, lade detta Utlåtande, N:o 94, till handlingarna.
§. 19.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o
95, i anledning af väckt motion om ändring af 1 Kap.
2 §. Utsöknings-Balken.
Bifölls.
§. 20.
Föredrogs ånyo Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 4» angåen¬
de ändring af Författningarna, rörande Sockenstäm¬
ma, samt om bildande af Kommunal-styrelser.
Detta Betänkande blef nu för andra gången bord-
lagdt.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 e. m.
In fidem
E. M. Tegnér.
Den 26 Augusti.
165
Den 26 Augusti 1840.
Plenum kl. i 10 f. m.
§• 1.
Justerades Protokollet för den 8 dennes f. m.
§• 2.
Uti till Herr Erke-Biskopen och Talmannen af-
låten skrifvelse hade Prosten, Doctor Wieslander, med
bifogande af behörig läkare-attest, tillkännagifva, att
han vore af sin försvagade helsa förhindrad att till
Riksdagen ännu återkomma, samt anhöll, i anledning
deraf, om 3:ne veckors förlängning af den honom för¬
ut beviljade permission, hvilket beviljades.
§• 3.
Likaledes och på derom gjord anhållan, bevilja¬
des Contracts-Prosten Nordhammar 12 dagars permis¬
sion, räknade från den 3 nästkommande September.
§• 4.
Hade ankommit och upplästes Högloft,. Bidder-
skapets och Adelns Protokolls-utdrag af den 11, i5,
ic) och 22 dennes.
Lades till handlingarne.
§. 5.
Upplästes och lades till handlingarne Vällojl.
Borgare-Ståndets Protokolls-utdrag för den icpde
dennes.
§. 6.
Likaledes upplästes och lades till handlingarne
Hedervärda Bonde-Ståndets Protokolls-utdrag för den
5, 7 och i3 dennes.
166
Den 26 Augusti.
§.7.
Föredrogs ånyo Ridderskapets och Adelns Pro¬
tokolls-utdrag af den 11 dennes, med inbjudning till
Riks-Stånden att sig förena uti Ridderskapets och A.-
delns beslut, att ^00 R:dr B:ko böra uppföras på hvar¬
je Läns Stat, såsom lön för en Läns-Notarie.
Prosten Astrand: Löner till Läns-Notarierna fö¬
reslogos af Stats-Utskotlet redan år i83o. Men för¬
slaget biel af Ståndet, på goda skäl, afslaget. Göro-
målen hafva hittills kunnat bestridas utan serskildt
anslag till Läns-Notarierne, och jag inser icke, hvar¬
före icke detsamma skulle äfven hädanefter låta sig
göra. Lands-Sekreterarne äro dessutom väl lönade,
och böra således kunna aflöna Läns-Notarierne, som
ej hafva andra tjenste-göromål att besörja, än dem
som tillhöra Lands-Sekreterarne; och redan häri lig¬
ger ett hufvudsakligt skäl, hvarföre merberörde No¬
tarier böra af Lands-Sekreterarne erhålla sin aflöning.
Yid detta förhållande finner jag icke, hvarföre vi skulle
belasta Staten med en ny utgift, en utgift, som in¬
galunda är obetydlig, då här är fråga om 24 nya löner.
Häri instämde Prostarne Lindmarkj Lahngj Lau¬
renius och Sandberg.
Y. Talmannen, Biskopen, Doctor Hedre’n: Oak¬
tadt hvad redan blifvit anfördt, ville jag lill det blögv.
Ståndet hemställa, om det icke vore skäl att antaga
inbjudningen. Lands-Sekreterarne äro väl lönade; men
de måste ock underhålla 4 >A 5 skrifvare-biträden.
De fleste af dessa äro dock blott för renskrifning; men
Läns-Notarierne äro afsedde lill enskilde biträden i
tjensten åt Lands-Sekreterarne. Lands-Sekreteraren
behöfver icke egentligast lönen för en Läns-Notarie,
men han behöfver sjelfva tjensten. När t. ex. den
förre är hindrad, sjuk eller permitterad, så måste un¬
derdånig anhållan framställas lill Kongl. Maj:t om till¬
förordnande af en person, som bestrider hans tjenst.
Den 26 Augusti. 167
Viel oförutsedda fall och då tiden ej medgifver Kongl.
Maj:t, att genast vidtaga ett sådant förordnande, kun¬
de Landshöfdinge-Embetet till och med blifva red¬
löst. Parter skulle härigenom blifva lidande, ty Kan-
zliet måste vid ett sådant fall blifva inaktivt. I af¬
seende härpå finner jag, att lön på Stat borde anslås
för Läns-Notarierne med förbindelse för dessa, alt, i
Lands-Sekreterarens ställe vid nödiga fall, utan ser¬
skildt förordnande, fungera. Om ock icke en lön till
hela det belopp, Ridderskapet och Adeln föreslagit,
kan medgifvas, kunde en mindre summa stipuleras,
och så vida anser jag Ridderskapets och Adelns in¬
bjudning böra accepteras.
Häri instämde Biskop Holmström och Prosten
Lalin.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Då uti hvarje Län
finnes en Läns-Bokhållare på Stat, så bör med lika
skäl äfvenledes finnas en Läns-Notarie på Stat. Den
förre, van vid Lands-Kontors-göromålen, är att till¬
gå vid förefallande behof såsom vicarius för Lands-
Kamreraren, och den sednare bör finnas såsom vica¬
rius för Lands-Sekreteraren, då han af sjukdom eller
embetsresor med sin Landshöfdinge är hindrad, att
Kanzli-göromålen sjelf bestrida. — Man invänder:
Lands-Sekreteraren har i allmänhet god lön och följ¬
aktligen tillfälle, att vid förefallande behof sjelf be¬
kosta en vicarius; men det är ju naturligt, att då Lands-
Sekreteraren skall sjelf hålla honom, gör han ofta af¬
seende på bästa priset, till förfång både för Länet och
göromålen, och är dessutom icke alltid tillgång, vid
förefallande behof, på skickliga och öfvade vicarier.
Man bör dessutom erinra sig, att Lands-Sekreteraren
i alla fall måste bekosta en talrik Kanzli-personal,
och har han goda inkomster, så har han ock dryga
utgifter. — Ur dessa skäl bifaller jag Högloft. Ridder¬
skapets och Adelns inbjudning, att en Läns-Notarie
uppföres på Stat med 400 Kdrs årlig lön. Denna
168
Dsn 26 Augusti.
lön är väl otillräcklig; men Lands-Sekreteraren må
tillskjuta det öfriga. — Derigenom kan man alltid på¬
räkna, att de talrika och ofta vigtiga Lands-Kanzli-
göromålen komma att handläggas af erfarne och skick¬
lige män, med den drift och urskiljning, som behof-
vet påkallar.
Prosten Astrand: Antalet af Tjenstemän gör det
visserligen icke; utan på Lands-Sekreterarens skick¬
lighet och förmåga beror det, att göromålen bedrifvas
med erforderlig skyndsamhet. Från min ort har jag
den erfarenhet, att arbetet gått bra med den hjelp,
som förefinnes. På andra orter har man möjligen en
annan erfarenhet, men korrektivet beror alldeles icke
på att kreera nya tjenster på stat. Jag kan således
icke för min del antaga ifrågavarande inbjudning.
Häri instämde Prostarne Nordhammar och Ahl¬
qvist.
Biskopen, Doctor Holmström: Att Lands-Sekre-
terarne obestridligt äro i behof af ett sådant tjenste¬
biträde, som Läns-Notarien är, lärer väl ingen kunna
neka, som känner de ökade göromålen vid Läns-
Kanzlierne. Men frågan är den, 0111 de förre skola
anses skyldige att sjelfve aflöna den sednare. Jag
lemnar detta derhän. Att allt går bra såsom det
är, hvilket af Prosten Åstrand blifvit anfördt, beror
derpå, att Lands-Sekreteraren gör ett godt val af bi¬
träde. Men möjligt kan det vara, att han ej alltid
väljer den skickligaste, utan den, som erhålles för
bästa pris. Det vore derföre ganska väl, om ett bi¬
träde förordnades med publikt ansvar. Och för detta
ändamål bör ock någon lön åt ett sådant biträde an¬
slås. Ehuru jag ej har mycket hopp om medhåll,
ville jag dock af nämnde skäl tillstyrka bifall till in¬
bjudningen, äfven för att derigenom lemna ett ut¬
tryck af vänlighet mot ett Med-Stånd.
Biskopen, Doctor Franzén: Till de af flera Ta¬
lare redan anförda skälen för bifall till Ridderskapets
Den 26 Augusti.
och Adelns inbjudning, ber jag att få tillägga blott
det, att för en så vigtig syssla, som Lands-Sekrele-
rarens, ett ämne borde bildas vid sjelfva Verket,
hvartill den ifrågavarande tjensten är ett nödvändigt
medel. Om Lands-Sekreteraren sjelf skall förordna
och löna sitt närmaste biträde, så är det väl lika
säkert, att lian dertill väljer den skickligaste, som
när Läns-Notarien är på stat lönad och i laglig väg
förordnad.
Efter sålunda slutad diskussion och på vederbör¬
ligen framställd proposition om bifall lill Ridderska-
pets och Adelns ifrågavarande inbjudning, svarades
både Ja och Nej, samt begärdes votering, hvilken
ock i behörig ordning anställdes och befanns, efter
voterings-sedlarnes uppräknande, hafva utfallit med
17 Ja emot a5Nej; i följe hvaraf Ståndet alltså bade
beslutat att icke antaga denna inbjudning.
§. 8.
Föredrogs Expeditions-Utskottets Memorial, N:o
10, i anledning af erhållen återremiss å förslag lill
underdånig skrifvelse, N:o 5/p
Lades till bandlingarne.
§• 9.
Justerades och godkändes Expeditions-Utskottets
förslag till Riksens Ständers underdåniga skrifvelse,
N:o 67, till Kongl, Majrt, angående indragning af
Kongl. Nummer-Lotteriet.
§• 10.
Föredrogs Vällojl. Borgare-Ståndets Protokolls-
Utdrag af den 15 dennes, innefattande nämnde Stånds
beslut i afseende på Bevillnings-Utskottets Betänkan-
den, N:is 11 och 23, i fråga om Kurhus-afgiften,
jemte Vällofl. Ståndets inbjudning till Med-Stånden,
att i detta beslut med Borgare-Ståndet sig lorena.
Den 26 Augusti.
Prosten Astrand: Borgare-Ståndets beslut skiljer
sig, enligt hvad jag kan finna, ej mycket från Preste-
Ståndets. Men då Ridderskapet och Adeln öfver ifrå¬
gavarande ämne yttrat sig olika med nämnde båda
Stånd, så lärer saken icke kunna afgöras, utan att
till Förstärkt Stals-Utskott hänskjutas. Heldre än att
antaga inbjudningen, skulle jag derföre vilja afvakta
de sammanjemnknings-förslag, som af Utskottet kom¬
ma att göras, oell detta äfven derföre, att jag anser
Preste-Ståndets beslut i vissa delar lämpligare än
Vällofl. Borgare-Ståndets.
Häri instämde Biskoparne Hedrén och Holm¬
ström, Prosten Nibelius, Professor Bexell och Pro¬
sten Sidner.
På härefter vederbörligen framställd proposition,
förklarade Preste-Ståndet, i afseende på ifrågavarande
inbjudning, att det vidblefve sitt i ämnet fattade be¬
slut och lade inbjudningen till handlingarne.
§• Il-
Se Första Bandet, sid. 583.
§- 12.
Föredrogs å nyo Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o 4» angåen¬
de ändring af Författningarne, rörande Sockenstämma,
samt om bildande af Kommunal-styrelser.
Doctor Wallin: Under de Höglofl. Utskottens be¬
arbetande af ifrågavarande ämne har jag iakttagit en
oafbruten tystnad: jag har icke framfört några rna-
terialier till den nu färdiga byggnaden, emedan jag
icke kunnat inom mig godkänna de grundvalar, hvar¬
på den blifvit uppförd: icke heller har jag ansett
mig tillständigt att med betänkligheter, om än för
mig aldrig så vigtiga, störa ett arbete, som må hän¬
da kunde föranleda bättre resultater, än dem jag för¬
modat; väl vetande, att reservations-rättigheten i allt
Den 26 Augusti.
I?I
fall stod mig öppen vid ämnets behandling inom det
Hög v. Ståndet.
Vården om hvarje Församlings gemensamma an¬
gelägenheter har i vårt fädernesland från urminnes
Lid varit municipal. Den har tillhört Sockenstämman,
hvars Ordförande Pastor varit. Den har varit en
förrättning i kyrkan, omedelbart följande på Guds-
tjensten, och har på visst sätt kunnat anses såsom en
fortsättning deraf. Omsorgen om allmän ordning och
sedlighet, om skole- och undervisnings-anstalter, örn
fattiga och sjuka, har varit en res agenda inom kyr¬
kan, ställd i närmaste sammanhang med framställ¬
ningen af res credendaij den har varit ett den Chri-
steliga kärlekens värf, slutande sig till Sabbathens
andakt, den har varit en praktisk Gudstjenst, hvartill
Ordets Lärare uppmuntrat, hvari han vägledt sina
rådplägande åhörare. De som i den egentliga förvalt¬
ningen af dessa angelägenheter, i beslutens verkstäl¬
lande honom biträdt — Kyrkoråden eller Kyrkovär-
darne, vanligen de mest aktade och ansedde försam¬
lingens medlemmar — hafva derutinnan ansett sig
utöfva en Christelig pligt, hafva gjort det för Herrans
skull, och derunder trott sig gå i Hans ärender. Det
går genom hela den gamla Kyrko-lagstiftningen en
Ch ristelig anda, som syftar att i hesörjandet af för¬
samlingens yttre gemensamma angelägenheter sam¬
manhålla dess medlemmar genom samma andas enhet.
Derföre reglementerar den gamle Lagstiftaren icke
särdeles vidlyftigt: han förmanar, han uppmuntrar,
han vädjar till den goda Andens kraft i mennisko-
hjertan.
Jag fruktar, att man, vid uppgörandet af nu i-
frågavarande förslag till Kommunal-styrelser, nog litet
afselt detta vigtiga element i våra gamla lagstadgan-
den. Hade man derpå fästat allt tillbörligt afseende,
så skulle man troligen icke hafva slädnät vid det
beslut, att öfverlemna sådana församlingens angelä¬
Den z6 Augusti.
genheter, sorn de ofvanuppräknade, åt en fåtalig, ofta
ombytt, årligen olika beskaffad delegation af försam¬
lingen, åt en Socken-Nämnd, en, med undantag af
namnet, belt och hållet profan institution, der Pre-
sten kan vara eller icke vara tillstädes, der hans
ord, om han är närvarande, väl icke gäller mindre,
men också icke mer än hvar och en af de andras,
der han icke är lärare, förmanare, vägledare, Prest.
För min del kan jag icke gilla detta sekulariserande
af de Christeliga pligterna, denna emancipation af
församlingsvården från Kyrkan och Presten. Den har
också icke Svenskt ursprung; den är införskrifven
från främmande länder med andra trosläror, andra
institutioner, tätare befolkning, och är må hända der
användbar och gagnelig. Jag misstror, att den hos
oss, åtminstone på längre tid, kan blifva någotdera.
Svenskarnes benägenhet att antaga främmande natio¬
ners plägseder och inrättningar har ofta och med
skäl varit klandrad, ty sällan har den väl bekommit.
Det var en tid, då man företog sig att införskrifva
det köpta löshåret, alonge-perukerna, som nyttjades
af gammal och ung; men när en förändrad plägsed
böd att de skulle afläggas, och håret rundklippas, så
hade man intet att klippa. Exemplet må gälla hvad
det kan; men visst är, att vi genom efterapning af
främmande seder och inrättningar kunna förstöra vår
natur, vårt national-lynne, våra inrättningar, och de¬
ras kraft till sjelfständig utveckling af något bättre.
Anledning synes mig vara till den förmodan, att den
nu föreslagna Kommunal-styrelsen skall i flerfaldigt
hänseende menligt inverka på våra institutioner både
inom och utom församlingarna; att den skall förstö¬
rande inverka på sjelfva lifselementet af församlings¬
vården; att den med sin domsrätt, med sin rättighet
att pålägga vitén och straff, med sin dels kyrkliga,
dels profana verksamhet icke sällan skall åstadkom¬
Den 26 Augusti.
J73
ma bryderi och oordningar inom den civila admini¬
strationens område.
Ehuru jag, efter framställningen af dessa betänk¬
ligheter emot förslaget i sin helhet, icke anser mig
böra ingå i detalj-anmärkningar, kan jag dock icke
underlåta att uttala mitt ogillande af principen för
röstberäkningen vid Sockenstämmor. Denna har, ge¬
nom den hvarje år återkommande, af all annan o-
beroende, taxation af förmögenhet, alltför mycken
rörlighet: den är ock derjemte obillig och orättvis.
Hvarföre skulle ej den förmögnare medborgaren få
tillgodonjuta det fulla röste-antal, hvartill han efter
den antagna taxations-principen bör erkännas berät¬
tigad? Jag ser ej annat skäl än det, att han måtte
kunna öfverröstas af allt det lösa folk, som på grund
af 2 ä 3 R:drs årlig bevillnings-afgift fått en röst¬
rätt, hvilken de i min tanka aldrig borde ega. Denna
borde aldrig egas af annan, än den besutne. Det blir
i allt fall han, som måste lemna de pekuniära bidra¬
gen, när det lösa partiet, som må hända, efter att
hafva ett halft års tid enväldigt herrskat i socken¬
stämman, plötsligen bortflytta!’till en annan kommun,
utan att vilja eller kunna betala. Jag kan ej annat
än befara, om icke vådor, åtminstone orättvisor, af
den åt denna folkklass tillerkända rösträtt, och ännu
mer af dess möjligen inträffande rättighet att taxera
sina förmögnare medborgare, enligt §. 10, 2 mom.
Jag förenar mig i denna punkt med Reservanten,
Friherre Cederström; och yrkar återremiss af Betän¬
kandet.
Prosten Lundblad: Då det varit min lott att
arbeta på den Afdelning af Högh Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottet, som handlagt det af Kongl. Komi-
ten för Fattigvårds-anstalterna i Riket producerade
Kommunal-lagförslaget, men dess antagande i alla
delar både väckt och äfven ännu i dess förändrade
skick väcker hos mig åtskilliga betänkligheter, ber
174
Den 26 Augusti.
jag att för Högv. Ståndet få anföra desamma. De till
roten af våra sociala förhållanden gående förändrin¬
gar, som detta lagförslag åsyftade, sådant det inkom
till Afdelningen, voro väsendtligen följande. Det ville
vindicera åt den rörliga egendomen ett fullkomligt
lika inflytande på öfverläggningarne och besluten i
flera kommunala mål, som den jemförelsevis hårdt
beskattade fasta egendomen af ålder utöfvat. I stad
och land skulle Socken-Nämnder inrättas, hvilka, enär
deras attributioner voro snart s-agdt oändliga, och de,
elter Kongl. Komitens lillstyrkande, äfven skulle ut¬
sträcka sin omvårdnad till det enskilta familj-lifvet,
i brist af visa ledare, nilet lätteligen kunnat förvand¬
la till ett slags inqvisitions-domstolar. För samman¬
sättningen af dessa Socken-Nämnder var fullkomlig
frihet och jemlikhet lagd till grund. Det fordrades
nemligen icke ens egenskap af rösträtt i Sockenstäm¬
ma, för att vara valbar till Ordförande i Socken-
Nämnd, och med gällande kraft, beskärd åt detta
lagförslag, var snart sagdt dödssLöten gifven åt hela
rangordningen. Hvarje Socken borde bilda ett i möj¬
ligaste måtto sjelfrådigt Helt, med verkställande mak¬
ten uppdragen åt en Socken-Kommunal-styrelse, un¬
derordnad en annan vald styrelse i Länets residence-
stad. — Det torde, vid anställd jemförelse mellan
den Kongl. Komitens lagförslag och det närvarande,
visa sig, alt Höglofl. sammansatta Utskotten betänk¬
samt gått en medelväg mellan gamla bruk och nya
ideer om samfunds-förhållanden; och Läns- och Stads-
Nämnders inrättande har mött svårigheter, de förra
i bristande tillgångar till aflöningar, de sednare i
Vällofl. Borgare-Ståndets bristande bifall. Med fästadt
tillbörligt afseende på den öfvervigt, fastighets-egare
böra hafva vid besluten i kommunala mål, är den
röstrält, Kommitterade tillerkänt den lösa egendomen,
så modifierad, att bevillning för rörelse skall gifva
endast half röst emot fastighets-bevillning, af hvilken
Den 26 Augusti.
175
modifikation jag likväl befarar föga vinst för rättvi¬
san. Utom den af Herr Friherre Cederström anmärk¬
ta oformlighet, att ofta egarne af 2 ä 3 mantal i en
Kommun skulle komma att besluta vid Sockenstämma,
oaktadt de öfrige jordegarne disponera 5o ä 60 man¬
tal, så framt de förra 2 ä 3 mantalen äro klufna i
små delar och innehafvas af många personer, men de
sednare 5o å 60 mantalen egas af få — ber jag få
fästa uppmärksamheten på det obilliga stadgande, att
innehafvare af hemmansdel, den må vara huru kluf-
ven som helst, skall ega En röst vid bidrags beslu¬
tande till kommunala behof, men sjelf icke vara un¬
derkastad den ringaste kontribution, med mindre hans
fastighets-bevillning uppgår till fulla riksdalerstal.
Tydligen har den insedda svårigheten af denna nya
rösträtts uträknande äfven efter skillingar och run¬
stycken på debetsedeln vållat denna afvikelse från
det rätta, hvars fordringar dock ingalunda böra vika
för beqvämlighetens kraf. Det erbjuder sig dessutom
till anmärkning, att oaktadt det företräde, man trott
sig tillförsäkra fastighetsegare framför innehafvare af
rörelse, likväl de sednare någorstädes (t. ex. i köpin¬
gar, som hafva gemensam Socken-Nämnd med landt-
distrikt) kunna finnas så öfverlägsne till antalet, att
de uteslutande bana sig väg så väl till Berednings-
Komité, der likväl jordegendom skall taxeras, som
till sjelfva Socken-Nämnden, hvilken verkställighets-
åtgärderne tillkomma i allt, som rörer kyrkobyggnad,
undervisnings- och fattigvårds-anstalter tn. m.; men
kan man väl vänta sig af personer, som ofta flytta
bopålar, tillbörlig skicklighet och nit att befrämja
dessa en församlings permanenta interessen? Det vill
således icke synas, som de brister, med hvilka vår
gamla Kommunal-lagstiftning laborerar, blifvit i nå¬
gon betydligare mon afhulpne genom närvarande för¬
sök, men väl ökade genom de olägenheter, som måste
blifva en följd af den nya röslberäkningen. — Det
176 Dm 26 Augusti.
andra och långt märkligare steget på reformernas
bana, som Högloft. Utskotten, i likhet med Komiten
för fattigvården, tillstyrka, är Socken-Nämnden, en
till alla delar ny institution i vårt land. Jag önskar
uppriktigt den fullkomligaste framgång åt förehafvan-
det att utvidga samhällighets-bestyrens snäfva om¬
fång, men bekänner lika oförtäckt, att aspekterne icke
äro de mest gynnande, i anseende till det allmänt
kända och af erfarenheten vitsordade faktum, dels
att Sockenstämman, denna uråldriga Svenska Kom-
munal-inrättning, omfattas med sådan likgiltighet,
att ofta Ledamöter deraf saknas, både för att kunna
fatta beslut och besegla dem med sina namns under¬
skrifter, dels ock att dessa nu icke särdeles besvärliga
bestyr, som uppdragas åt församlingarnes kyrkovärdar,
fattigföreståndare, magasinsförvaltare m. fl., ehuru de
onekligen medföra ett visst anseende, likväl i allmän¬
het äro föga begärlige , och någon annan påföljd af
deras mångfaldigande och försvårande icke med någon
sannolikhet är att vänta, än att Sveriges med enskilta
angelägenheters vård nog sysselsatta allmoge skall mer
och mer undandraga sig dessa lönlösa offentliga be¬
fattningar. Jag misskänner visst icke det ädla syftet,
att väcka en mera liflig samhällighetsanda och ett
innerligare deltagande af lemmarne i statskroppen för
hvarandra och för det hela; men innan någon inno¬
vation i hvad rigtning som helst föresloges, ville jag
tillstyrka, att lagstiftaren lyssnade lill erfarenhetens
röst och rådfrågade National-lynnet, efter hvilket hans
verk måste vara lämpadt, för att blifva varaktigt.
Det experiment med Svenska samhällighelsandan, hvil¬
ket här föreslås, är utan tvifvel lättare, än det, sorn
gjordes för några år sedan, då hon borde visa sin
beställsamhet med Krono-uppbörden; äfven den är
likväl en allmänheten nära rörande angelägenhet,
och prolvet gaf icke de resultater, man önskade. Vi
kunne
Den 26 Augusti.
kunne lätt förskaffa oss en kommunallag på papperet,
men jag fruktar, att den blifver icke lika lätt att
införlifva med vära seder. Hvad jag framför allt å-
stundade veta, är, om i länder, som tagas till mönster
för vårt i en tid, då man vill ni vetlera och eftergöra
allt, dessa menighets-uppdrag, såsom de här föreslås,
äro lönlösa; åtminstone lära de i Förenade Nord-
Amerikanska Staterne, der likväl folkstyrelsen är syn¬
nerligen utbildad, vara förenade med ersättningar för
den Lid och möda, de kräfva. Långt ifrån att tilltro
national-karakteren här högre nit för offentliga värf,
eller oegennyttigare bemödanden för det allmänna
bästa, än annorstädes ansetts för rådligt, vore väl
misstroendet ursäktligt i ett land, der man länge öf-
verklagat mängden af dem, som trängas på Embels-
mannabanan och söka sin utkomst på det allmännas
bekostnad. Svenske bonden, nödgad till rastlösa an¬
strängningar för sitt uppehälle, det han skall aftvinga
en ingalunda släpphändt jord, har föga tid till öfver-
lopps för oskylda, sedan han vederbörligen sörjt för
sig sjelf och de sina; bonden hette af ålder en Man
för sig, och hans ätteläggar, åtminstone de som ej
vanslägtats, underkasta sig väl lika ogerna främmande
målsmanskap, som de truga sitt förmynderskap på
andra. Det genomgår, efter min oförgripeliga mening,
jemte sjelftillräcklighets-känslan, en sådan ovilja mot
inblandning utan nöd i enskiltas angelägenheter alla
stånd i samhället, att dessa hinder blott torde kunna
besegras af det ihärdigaste nit, hvars tillvaro således
måste vara att påräkna hos en kommunal-styrelses
ledamöter, om den skall bära frukt och förvärfva
och bibehålla förtroende. Under sådana auspicier
förefaller det mig i hög grad oväntadt, att så väl
den Kongl. Komitens, som de Höglofl. Utskottens,
majoritet ansett den förste och bäste, blott han får
röste-antalet för sig, qvalificerad till Ordförande i Soc-
Preste-St■ Prot. 1840■ Andra Afdela. Bandet VII. 12
i r8 Den 26 Augusti.
ken-Nämnd, och icke till denna plats ovilkorligen
bestämt församlingens Pastor, då så väl det Embete,
hvarigenom han är fästad vid menigheten med star¬
kare band än någon annan, som den lön han derför
uppbär, synas erbjuda åtminstone någon borgen för
det åsyftade ändamålets vinnande. Om de samman¬
satta Utskotten byst betänkligheter att öfverhopa Kyr¬
kans tjenare med en ytterligare mängd icke kyrkli¬
ga bestyr, hvilka betänkligheter äro grundade och för¬
tjena all aktning, ser jag likväl icke, huru Pastor,
utan föregående förändring af Kyrkolagens 28 Kap.
4 §•> kan fritagas frän tillsynen öfver fattigmedlens
utdelning. — Jag ber Högv. Ståndet ursäkta, att jag
genom detta långa anförande upptagit dess lid, och
tillika om ett rum för detsamma i Protokollet, på
grund deraf, att jag, med behörigt tillstånd, var från¬
varande, när Betänkandet i Utskotten expedierades,
och således urståndsatt att då reservera mig mot be¬
sluten i synnerhet i de af mig nu anmärkta delar.
Lector Källgren: Ogerna inblandar jag mig i
de längre tal och diskussioner, som i Högv. Ståndet
förefalla — den nu började diskussionen torde blifva
en sådan — ty långa tal och diskussioner hafva mer-
andels endast den påföljd, att de i sin mån bidraga
till Riksdagens förlängande. I afseende på det nu
ifrågakomna Betänkandet har jag dock äfven ansett
mig böra anföra några ord. Det ämne, som detta Be¬
tänkande behandlar, är af största vigt för Sta t och Kyrka.
Mig synes detta Betänkande, till båda sina afdel-
ningar, Sockenstämma och Sockennämnd, vara på det
hela och i allmänhet antagligt; dock fordrar det, utan
tvifvel, någon principförändring och någon omarbet¬
ning i detaljer.
Den af Utskotten föreslagna rösträttighet vid soc¬
kenstämma har fått alltför mycken utsträckning, då
den medgifves äfven för bevillningsbelopp under 1
R:dr. Men jag medger härvid tillika, alt förslaget
Den 26 Augusti.
179
härom förekommer mig nog obestämdt och tvetydigt.
Man jemnföre §. 6 med 1 mom. af §. 10.
Rösträtt för rörelse synes mig egentligen tillämp¬
lig blott för städerna, men på landet endast för Bruks-
och Fabriks-anläggningar och andra dylika inrättnin¬
gar af mera värde och betydenhet. Röstberättigad
fastighet å landet bör ock utgöra visst hemmantal.
De egentliga heminans-egarne skulle väl få något bi¬
träde vid Fattigförsörjningen och andra kommunala
utgifter, om, enligt hvad Utskotten föreslagit, torpa¬
re, backstuguhjon, handtverkare, m. fl. äfven finge rö¬
sta vid sockenstämma; men detta biträde blefve tro¬
ligen på de flesta ställen ganska obetydligt. Flere af
nämnde folk-klasser äro ofta i den belägenhet, att de
snart nog sjelfve falla Fattigförsörjningen till last.
I afseende på frågan om Kyrkoherdes skiljande
från sjelfskrifvet ordförandeskap i socken-nämnd, för¬
enar jag mig hufvudsakligen med de Utskotts-Leda-
möter, sorn sig deremot reserverat. Men Utskottens
förslag är ock i denna del något vacklande och sjelf—
stridigt. I §, i5. uppräknas hvad till socken-nämnds
handläggning hörer — och dit höra skole- och un-
dervisnings-anstalterne — som det uttryckligen läses.
Af §§. 16 och 17 ses, att Kyrkoherde kan väljas till
ordförande i nämnden, men §. 35 stadgar: ”i de mål,
sorn angå skole- och undervisnings-anstalterna, vare
tjenstförrättande Pastor ordförande.” Den restriktion,
sorn denna §. innebär, tyckes lämpligast hafva ingått
i §. 16. Enligt hvad §§. i5 och 24 föreslå, skall
nämnden handhafva ordning och vården om sedlig¬
het; att Kyrkoherde ej skulle vara ordförande i dy¬
lik nämnd, synes mig alldeles orimligt.
En stor vinning vore det visserligen för försam¬
lingarnas Pastorer, om de kunde befrias från en myc¬
kenhet dem nu åliggande, oftast ganska obehagliga
bestyr och omsorger, sora med deras egentliga em-
betspligter hafva litet eller intet samband. Men jag
i8o
Den 26 Augusti.
tviflar, att tiden dertill ännu är inne. De måste
åtminstone lills vidare, såsom inom detta område all¬
deles oumbärlige, medel- eller omedelbart bära dessa
onera, så godt de vilja och kunna. Kanske kommer
den dag, då de befrias från mera än de vilja.
Om å ena sidan Presten blifvit indragen i åtskil¬
liga bestyr, som äro med rätta andan af hans embe¬
te föga förtrolige, så tyckes ock å andra sidan röja
sig i tidens riktning en åtrå, ett bemödande, att allt
mer och mer undantränga Presterskapet från sådana
befattningar, som med dess högsta och ädlaste verk¬
samhet slå i närmaste gemenskap. Kanske ligger ock
härunder ett långt vidsträcktare syftemål, än man i
allmänhet förmodar. Hinnes en gång detta mål, då
får man se hvad vinsten blifver.
Några få speciella anmärkningar ville jag ock
bifoga:
I §. 6. står: ”För fastighet, ehvad den är större
eller mindre, skall sådan rösträtt alltid tillkomma så
väl egare som boställsinnehafvare och brukare.” Vill
detta säga, att egare och brukare, boställs-innehafva-
re och brukare få båda på samma gång rösta för sam¬
ma fastighet? Förmodligen är delta icke meningen;
men den bör då tydligare uttryckas.
Andra punkten af §. 16. mom. 1. synes mig ock
böra något annorlunda konstrueras, i fall den bär an¬
tagna grundsats skall bestå. Nuvarande ordställning
kunde gifva någon anledning att fråga: eger då Kyr¬
koherde, om lian är vald till ordförande, ingen rät¬
tighet att såsom ledamot i nämnden deltaga?
Vid §. 20 må erinras, att i Rikets flesta Stift fin¬
nas rätt många församlingar, der enskilte personer do¬
nerat större eller mindre fastighet, kapital eller af¬
gäld till församlingarnas fattigkassor och ställt sina
gåfvor under Pastors och Kyrkovärdars ansvar och
vård. Der ingen Pastor och inga Kyrkovärdar fått
Den 26 Augusti.
rum i socken-nämnden, mäste man således hafva 2.ne
fattigkassor, dubbla förvaltningar och räkenskaper,o.s. v.
Huruvida socken-nämnden, för sin förvaltning af
fattigkassan och andra under ecclesiastik-revision hit¬
tills slående församlings-kassor, skall underkastas an¬
nan kontroll än sockenstämmans, derom iemnar §. 22.
ingen tydlig upplysning.
Den i5:de och a4:de §:ne stadga, att socken¬
nämnd skall vaka öfver ordning och sedlighet. En¬
ligt hittills gällande Författningar har detta tillhört
Kyrkorådet. Skall då denna kyrkliga inrättning upp-
häfvas genom socken-nämnden, eller bestå jemte den¬
samma ?
En och annan mindre vigtig erinran i afseende på
ordställningen hade jag väl att anföra, men förbigår
dem, och tillägger slutligen att, ehuru äfven jag ön¬
skar, det socken-nämnder, såsom kommunal-styrelser,
må, så fort som möjligt, öfverallt i Fäderneslandet in¬
föras, så tror jag likväl, att det förslag, som i detta
afseende antages, icke må allmänneligen påbjudas, så¬
som genast och ovilkorligt gällande för hvarje för¬
samling, utan bör införandet af denna kommunalför¬
fattning bero på hvarje kommuns lokala tillgångar
och en alltmera utbredd öfvertygelse om författnin¬
gens värde och ändamålsenlighet. Jag yrkar åler-
remiss af detta Betänkande.
Professoren, Doctor Thomander: Samma serskil-
ta anledning, som jag vågade åberopa vid det tillfäl¬
le, då Folkskole-Betänkandet förevar inom detta Högv.
Stånd, har förmått mig att äfven i denna vigtiga
samhällsfråga drista utbedja mig, för en stnnd, det
Högv. Ståndets uppmärksamhet. Jag är den ende
här tillstädesvarande Ledamoten af Kyrkolags-Komi-
tén, hvars förslag till Förordning om Sockenstämmor
och Kyrkoråd blifvit af Kongl. Maj:t till Ständerna öf-
verlemnadt och till en del legat till grund för det fö¬
revarande Betänkandet. Det är tillika för läsarena
Den 26 Augusti.
af den theologiska Tidskrift jag utger i gemenskap
med en lärd Embetsbroder vid det Universitet, jag
bar den äran tillböra, icke obekant, att en dylik soc-
kenstämmo-förordning utgör en del af ett ifrån mig
bärrörande förslag till Kyrkolag, hvilket är i nämn¬
de Tidskrift intaget och hufvudsakligen blifvit af Kyr-
kolags-Komiten lagdt till grund för dess öfverläggnin-
gar i ämnet. De Höglofl. Utskotten hafva funnit sig
föranledda, att i serskilta omständigheter åtskilligt an¬
märka emot de deni förelagda handlingarnas form och
innehåll, hvilket torde böra i forsla rummet bemö¬
tas och upptagas.
Det är en följd af vår Representations beskaffen¬
het i allmänhet, att Konungens Föredragande icke äro
i tillfälle att, i den mån som vederborde, försvara
sina åtgärder. Serskildt beror det på en tillfällig om¬
ständighet, att den Föredragande, som kontrasignerat
den nådiga Skrifvelse, hvarvid så väl Kyrkolags-Ko-
mitens som Fattigvårds-Komitcns förslager voro bifo¬
gade, icke för denna gång får med sin vanliga skick¬
lighet fullgöra detta för honom säkerligen icke oväl¬
komna åliggande.
De Höglofl. Utskotten förmena sid. 3 att dessa
förslag icke kunna hänföras till egenskap af Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, då de icke i sådan form
och med de iakttagelser, 87 §. Regeringsformen derför
föreskrifver, äro Rikets Ständer meddelta, hvadan ock¬
så, enligt Utskottens föreställning, Rikets Ständer skul¬
le af stadgandet i 48 §• Riksdags-Ordningen varit hin¬
drade att egna sin uppmärksamhet åt de vigtiga äm¬
nen förslagen omfatta, derest icke denna uppmärk¬
samhet blifvit påkallad genom motion af Riksdags¬
man i grundlagsenlig ordning. För min del tog jag
mig friheten att, så snart inom detta Högv. Stånd re¬
miss af den nådiga Skrifvelsen var föreslagen och be¬
slutad, till Protokollet anmärka, att den just till följe
af 48 §. Riksdags-Ordningen verkligen vore en Kongl.
Den 26 Augusti.
iÖ3
Proposition, såsom innehållet, der ärendet anbefalldes
åt Ständernas öfverläggningar, tydligen gaf tillkänna.
Ilade Konungens Siats-Råd eller Föredragande vid Pro¬
positionens tillkomst antingen i strid med den åbero¬
pade 87 §. Regeringsformen eller annars grundlags¬
vidrigt förfarit, så var ju detta ensak, hvilken hvar¬
ken de Högloft. Utskotten eller Rikets Ständer omedel¬
barligen egde att till pröfning upptaga. Också har
denna omständighet icke undgått vederbörligt Ut¬
skotts, Högloft. Constitulions-Utskottets uppmärksam¬
het: saken är inom detta Ilögv. Stånd redan utage-
rad, och jag tillåter mig således nu mera inga an¬
märkningar öfver formen af den Kongl. Propositio¬
nen; men kan blott för min del icke erkänna någon
de Högloft. Lag- och Ekonomi-Utskottens rättighet,
att, i fall enskild motion ej mellankommit, på grund
af ett formfel, som förmenats vara af Konungens Fö¬
redragande begånget, underlåta att inkomma med det
af Stånden infordrade Utlåtandet öfver de meddelade
förslagen.
Med Kyrkolags-Komitens förslag synas de Högloft.
Utskotten icke mycket belåtna. Utom det som Kyr-
kolags-Komiléns förslag lär ansetts hafva med Fatlig-
vårds-Komilens gemensamt, nemligen, att de icke
motsvara hvad med Rikets Ständers skrifvelse varit
åsyftadt, lägges en stor ofullständighet Kyrkolags-Ko-
initén till last. Utskotten antaga såsom en konjek¬
tur, att Kyrkolags-Komitens. arbete tillkommit såsom
en integrerande del af Kyrkolagstiftningen. Att den¬
na gissning verkligen var lycklig, derom hade Ut¬
skotten lättligen kunnat öfvertyga sig, om icke af Kyr¬
kolags-Komitens bestämmelse och förslagets innehåll,
åtminstone af Professor Bergfalks reservation. Jag
gör mig förvissad derom, att de Högloft. Utskotten ic¬
ke äro skiljaktige ifrån Kyrkolags-Komiten i det an¬
tagandet, att sockenstämman ursprungligen är och
ännu fortfar att vara en verkligen kyrklig organisa¬
i8^ Den 26 Augusti.
tion, att begreppet parochi är uppvuxet på kyrklig
botten, ocb att ingen skälig anledning är förhanden
att derifrån lösrycka det. Det ligger således icke i
sockenstämmans idé, ulan är för henne fullkomligen
tillfälligt, om hon behöfver begagnas för borgerliga
ändamål. Skulle det, emot förmodan, i någon väsendt¬
lig mån förblifva otydligt, i hvad förhållande socken¬
stämman, såsom kyrkligt institut, befinner sig till det
borgerliga samhället, så kunde detta måhända upp¬
lysas genom ett alldeles likartadt exempel. Sålunda
lär ingen bestrida , att ju Prediko-embetet är en Kyr¬
kan tillhörig institution. Nu kan det hända, att en
Stat, der Christlig Kyrka finnes, anser för sig förmån¬
ligt, att Prediko-embetet begagnas för borgerliga el¬
ler ekonomiska ändamål. Om Kyrkan, såsom billigt
är, när Kyrkans och Statens medlemmar äro allde¬
les samma personer, härtill, utan gensträfvighet, be-
qvämar sig, så följer dock icke derutaf nödvändigt,
att stadgarna om vilkoren och sättet för Prediko-
embelets utöfning skulle ingå i den borgerliga eller
ekonomiska lagstiftningen, eller att denna skulle
få ändra något, som hörer till Prediko-embetets
väsende, såsom lärosätt, Gudstjenst, Sacraments-
liandling eller dylikt. Deremot hvad beträffar det o-
väsendtliga, det, hvarom Kyrkan ifrån sin ståndpunkt
kan stadga på det ena sättet eller på det andra, kan
Staten med rätta fordra, att sakerna ställas så sorn
bäst lämpar sig efter dess afsigter, när Kyrkans der¬
vid ingenting lida. Egde detta sin riktighet, så vore
dermed för lagstiftningen om sockenstämma uttalade
tvänne allmänna grundsatser, först, att sockenstämma
bör genom Kyrkolag bibehållas i sin rent kyrkliga
form; och dernäst, att om sockenstämma användes till
borgerliga ändamål, så skall den borgerliga stadgan
innehålla de modifikationer i den ursprungliga orga¬
nisationen, som för det ändamålet finnas nödiga.
Det är möjligt, att härutinnan något misstag är
Den 26 Augusti.
185
begånget, men för sådant fall är det icke ensamt Kyr-
kolags-Komitens, utan en mängd personers, hvilka al¬
la tro sig hafva byggt på vetenskaplig grund. Jag
vågar dock tills vidare antaga, alt satserna hålla stånd
och att det, i öfverensstämmelse dermed, varit väl,
om de Högloll. Utskotten behagat förelägga Rikets
Ständer serskildt en lag, rörande Sockenstämmor och
Kyrko råd, och serskildt en författning, som afsett de
tilltänkta supplementen till en Kommunal-förvallning,
den måtte nu hetat Förordning om Socken- och Läns-
nämnder, eller huru de Högloft. Utskotten funnit lämp¬
ligast.
Under sådana förutsättningar skulle det icke in-
nefatta någon inconsequens eller någon ofullständig¬
het å Kyrkolags-Komiténs sida, att den icke föresla¬
git annan rösträtt vid sockenstämma i allmänhet, än
den, som är eller hlifver stadgad för en af socken¬
stämmas högsta kyrkliga funktioner, den då försam¬
ling kallar själasörjare.
Hade det tillhört Kyrkolags-Komitén eller varit
Komiten tillständig!, att ånyo företaga frågan om röst¬
rätt vid Prestval, hvilken, af Rikets Ständer redan vid
1828—3o årens Riksdag upptagen och afgjord, endast
afbidade Konungens, af för mig obekanta skäl allt
hittills uteblifna sanktion, så hade det lätteligen kun¬
nat hända, alt åtminstone jag för min del, vid be¬
stämmande af rösträtt i mer än ett slags frågor, gått
lika mycket till venster som det Flögv. Ståndets nu¬
varande Hr Talman, hvilken vid sistnämnde Riksdag
förklarade sig för omröstning per capita vid sjelfva
Prest valen. Nu var förhållandet icke sådant: Komi-
tén borde icke föreslå Rikets Ständer att ändra deras
i underdånighet öfverlemnade, af den andra Stats¬
makten icke pröfvade beslut.
Är förutsättningen om sockenstämmans ursprung¬
ligt kyrkliga natur grundad, så vågar jag vidare för¬
moda, del de Högloft. Utskotten handlat väl, om de
Dm 26 Augusti.
icke alldeles förbisett hvad Kyrkolags-Komiten före¬
slagit rörande kyrkotukten och, i sammanhang der¬
med, äfven velat benäget finna, att det kyrkliga pres-
byterium är en inrättning, som förtjenar ett bättre
öde, än att alldeles försvinna i en socken-nämnd. De
Högloft. Utskotten synas icke hafva sett saken så; åt¬
minstone är det tydligt, att något af det, som hörer
till Kyrkoråds ursprungliga befattning, blifvit lagdt un¬
der socken-nämndens. Häremot bör jag för min del,
så kraftigt jag förmår, vördsamt protestera och yrka,
att Kyrkorådet må blifva bibehållet i sin rent kyrk¬
liga form, således icke beblandadt med fråga om ovar¬
samt umgående med eld, icke med sundhetspolis, el¬
ler med besluts utfärdande, som kunna i Domstols-
väg öfverklagas, och dylikt, utan såsom en Christlig,
dels faderlig dels broderlig anstalt, för att med kär¬
lek och mildhet föra, om möjligt, förvillade bröder
tillbaka.
Det vill dels af Betänkandets innehåll, dels ock¬
så af en Högvördig Ledamots reservation, synas som
om de Högloft. Utskotten icke ens för sig sjelfva kom¬
mit till full klarhet, huruvida Kyrkoråd bör bibe¬
hållas som serskild institution, eller icke. I förra fal¬
let har socken-nämnden till en del erhållit på sin
lott de göromål, som borde tillhöra presbyterium, i
det sednare möter en ny betänklighet, som förtjenar
serskildt behjertas. Näppeligen kan något svårare fel
begås vid inrättandet af ett presbyterium (och våra
sednare Författningar kunna icke fritagas ifrån den¬
na förseelse), än om rent moraliska medel och po- -
lismedel der med hvarandra sammanblandas, om ett
Kyrkoråd är bemyndigadt att på en gång meddela för¬
maningar och ålägga borgerliga straff. Den, som be¬
kläder Domare-funktion, må gerna förmana, om han
kan; men den myndighet, som skall vid heliga namn
förmana, må icke sjelf kunna straffa till kropp eller
egendom. På detta påstående nödsakas jag äfven lag-
Dm 26 Augusti.
ga så mycket större vigt, sorn, om jag ock häruti har
de Höglofl. Utskotten emot mig, saknar jag dock ic¬
ke understöd af de mångå sakkunnige män, som ve¬
tenskapligen behandlat frågan om presbyterier. Man
är tämmeligen allmänt öfverens derom, att samman¬
blandandet af polis-åtgärder med de moraliskt-reli-
giösa är ett af de betänkligaste steg till presbyterier-
nas omintetgörande. Presbyteriernas verksamhet, det
är sannt, har i en betydlig mån förbleknat och är
icke mera till i en stor, sannolikt i den största de¬
len af vårt land; men på flera ställen lefver den än¬
nu, och så mycken aning om ett religiöst-moraliskt
samband emellan Kyrkans medlemmar finnes ännu
ibland de Svenska menigheterna, att dess verksamhet
ännu kan, måhända i en vidsträcktare mån, än man
föreställer sig, genom alfvarliga och kärleksfulla be¬
mödanden väckas till lif. Skulle också icke en kraf¬
tig presbyterial-författning på mer än ganska få stäl¬
len vara eller blifva en verklighet, så vore det lik¬
väl för dessa få ställens skull utan tvifvel obarmher¬
tigt att upphäfva den, eller låta den uppgå i en för
helt andra hufvud-ändamål påräknad municipal-nämnd.
En af grunderna lill den sist anförda betänklig¬
heten innefattar tillika en ny menings-olikhet emel¬
lan de Höglofl. Utskotten och mig. De Höglofl. Ut¬
skotten anse, såsom af §. i5. mom. 1. i förslaget kan
inhemtas, i likhet med hvad Fattigvårds-komitén fö¬
reslagit, en enda delegation, under namn af socken¬
nämnd, böra handhafva och besörja samtliga de kom-
munal-angelägenheter, hvilka icke af sockenstämman
kollektivt företagas. Den Högvörd. Ledamot, hvars
reservation jag redan förut haft äran åberopa, förmo¬
dar, att, äfven otn kyrkorådet bredvid socken-nämn¬
den qvarstår, ”de kommunala inrättningarna onödigt¬
vis mångfaldigas.” (sid. 3a.) Häremot tager jag mig
friheten uppställa en tredje allmän grundsats, nemi.
den om nyttan och nödvändigheten af äfven det mu-
188
Den 26 Augusti.
nicipala arbetets fördelning. Denna nödvändighet be¬
ror på svårigheten eller omöjligheten att finna perso¬
ner på en gång qvalificerade till befattningar af den
mest olika art. Utskotten uppräkna skol-anstalter,
fattigförsörjning, helsovård, ordning och sedlighet,
hvarunder Utskotten äfven lära inbegripa kyrkotuk¬
ten. Nödgas jag, efter mina grunder, här frånräkna kyr¬
kotukten och skol-uppsigten, till hvilken sistnämnde
jag framdeles återkommer, så måste jag dock derjem¬
te förmoda, att det gifves flera kommunala angelä¬
genheter, än de af Utskotten angifna, såsom förlik¬
nings-, nykterhetspolis-, byggnads-, sockenmagasins-,
brandstads-, förmyndare-, sparbanks- och enkehjelps-
angelägenheter m. fl. Dessutom, i fall näringsfrihe¬
ten erhåller den deråt önskade och föreslagna utvidg¬
ningen, lärer man väl icke kunna lemna de samhälls¬
klasser, som egna sig åt näringarna , så alldeles utan¬
för den inunicipala omvårdnaden. På landet lära
landthushållningens angelägenheter behöfva, hädanef¬
ter såsom hittills, kommunalt besörjas, och så väl på
landet efter omständigheterna, som ock serskildt i stä¬
derna kom muna 1-åtgärder för handelns, sjöfartens,
handtverkeriernas och fabrikernas ändamål ifrågasät¬
tas. Hvar och en finner lätt, att allt detta icke skul¬
le kunna med fördel af en enda gemensam korpora¬
tion bedrifvas, att den, som vore en förträfflig förlik-
ningsdomare, icke derföre nödvändigtvis vore skicklig
ledamot i landthushållnings-, närings- eller byggnads-
ärender, o. s. v. Man kan visserligen härtill svara,
att de Högloft. Utskotten §. i5. mom. /y. låtit på soc¬
kennämnden ankomma att, efter den olika beskaffen¬
heten af de nämnden tillhörande ärenden, dem på
mindre inom nämnden valda afdelningar behandla.
Men dels är dervid valet inskränkt inom 4 » högst 9,
personer (§. 16, morn. 1.), inom hvilket ringa antal
man väl icke, utan en högst sällsam concursus ato-
moruen, kan tänka sig de största qvalifikationerna till
Den 26 Augusti,
de mångå olikartade bestyren förenade; dels är det
en betydlig skilnad emellan en någorlunda fristående
institution oell en afdelning af en sockennämnd, der
i ett plenum de jemnförelsevis minst kunnige och
minst behörige kunna öfverrösta de i saken mera er-
farne. Af sistnämnde slags inrättningar ega vi i san¬
ning ett tillräckligt antal och böra icke onödigtvis
mångfaldiga dem. Några tusenkonstnärer finnas vis¬
serligen, men jag tviflar på möjligheten, alt inom
hvarje större kommun skall kunna uppletas någon,
som besitter alla erforderliga egenskaper, för att del¬
taga ined insigtsfull verksamhet i alla dessa olikarta¬
de befaltningar, som likväl, med nyssnämnda undan¬
tag, samtligen äro af kommunal beskaffenhet. Der¬
före har man också i de länder, der kommunalför¬
fattningen är bäst utbildad, mångfaldigat institutio¬
nerna.
Kommunen bör visserligen på något sätt sörja för
en sådan slags enhet, att de serskilta kommunala in¬
stitutionernas åtgärder och beslut icke motstrida hvar¬
andra; men de Höglofl. Utskotten inse bättre än jag,
att detta kan utan svårighet tillvägabringas genom de
altributioner man tillägger antingen ensamt socken¬
nämndens ordförande, eller också totaliteten af ordfö¬
rande i de serskilta institutionerna.
Ett ekonomiskt skäl för de kommunala inrätt¬
ningarnas mångfaldigande består deruti, alt man ic¬
ke kan bär, såsom annorstädes, tänka på att betala
municipal-arbetet, men de enskilta personerna hafva
hvardera gemenligen händerna fulla af arbete för sin
utkomst, och få eller inga skulle medhinna eller finnas hu¬
gade att åtaga sig så mycket bestyr på samkad hand. Det
blir således angeläget att tillse, det ingen må få för myc¬
ket på sin enskilta lott. Detta är så mycket nöd¬
vändigare, som det är en bekant följd af collegial-
styrelsen, att i en sådan bikupa bland flera arbets¬
bin äfven ofta befinna sig åtskilliga drönare: på några
Dm 26 Augusti.
kastas portföljerna, och de öfriga consultativa inskrän¬
ka sig ofta till ett mindre upplysande än afgörande ja
eller nej, som föga underlättar arbetet för de egent¬
ligen handläggande.
Det gifves slutligen äfven en psychologisk-politisk
anledning, hvarföre jag anser de municipala befatt¬
ningarna icke böra utöfver nödvändigheten concentre-
ras. Der de i större skala blifvit införda , der tjena
de till tillfredsställande af den ärelystnad, som infin¬
ner sig öfverallt med längtan att få framträda i det
offentliga lifvet. Hyser man på alfvar den önskan,
att kunna afleda denna ärelystnad ifrån den alltför
mycket sökta tjenstemanna-banan, der den stundom
hvarken lyser eller gagnar, in på ett område, der bå¬
da dessa fägnader i tillbörlig mån kunna stå att vin¬
na; så bör man arbeta på de municipala inrättnin¬
garnas utbredande, så bör man icke slå alltför myc¬
ket tillhopa på en hand, utan låta associations-andan,
ett af tidens hugneligaste tecken, få utbilda sig till
en alltmer och mer förökad verksamhet, om tilläfven¬
tyrs derigenom fåfängans glitter må blifva mindre ef¬
tersökt och afundadt.
Allt detta gäller endast de större kommunerna
oell finner ringa eller ingen tillämplighet på de smär¬
re. Inom detta Högv. Stånd äro tvänne sjelfskrifne
Ledamöter här tillstädes, hvilka efter hvarandra in¬
nehaft ett Pastorat i närheten af Lund, inom hvars
ena socken egentligen icke finnes mer än en enda rö¬
stande, enligt löij års Sockenstämmo - Förordning.
Liefve detta Betänkande lag, så skulle de röstandes
antal visserligen derigenom något utvidgas. Men för
kommuner af detta omfång skulle i alla händelser sä¬
kert ingen kommunal-lag utöfver den befintliga behöf¬
va stiftas, och för dem blir icke heller mycket vun¬
net eller mycket förändradt genom dess införande.
För de större kommunerna åter kan ett verkligt be¬
hof genom kommunal-styrelsen och endast genom den
Dm 26 Augusti.
I9I
uppfyllas. Behofvet är dock i den män olika, alt
jag anser såsom en fjerde allmän grundsats för den¬
na lagstiftning böra antagas, att en mer eller mindre
utgrenad fördelning af municipalstyrelsen, äfvensom
i en viss mån de serskilta institutionernas mer eller
mindre fristående position må af kommunerna få be¬
stämmas.
Frågan, hvilka angelägenheter äro egentligen kom¬
munala? kan naturligtvis bär icke alldeles förbigås.
Den kan det så mycket mindre, som äfven bär åter
en allmän grundsats förekommer, i afseende hvarpå
jag måste skilja mig icke allenast ifrån en stor del af
de Högloft. Utskottens Ledamöter, ulan ock , såsom jag
förmodar, ifrån hvad inom detta Högv. Stånd lärer
för riktigt antagas. Grundsatsen är den, att till del¬
tagande i en delegation för rent kommunala angelä¬
genheters vård ingen bör, till följe af embete eller
andra förhållanden, vara sjelfskrifven. Att jag anser
Kyrkoherde vara sjelfskrifven ordförande i Kyrkoråd,
såsom Kyrkolags-Komitens Sockenstämmo-förordnings-
förslag utvisar, innefattar således, att jag icke anser
den själavård, som är ämnad att i presbyteriel väg
åstadkommas, vara kommunens ensak, hvilken den¬
na skulle få efter omständigheterna besörja. Jag an¬
ser, om icke Staten, åtminstone Kyrkan såsom totali¬
tet vara så nära interesserad i de Ghristliga ändamå¬
lens befrämjande, att hon mäste önska att se Pro¬
sten, hvilken tillika, efter regeln, genom församlingens
kallelse är erkänd såsom företrädesvis qvalificerad
till kyrkliga befattningar, ställd i spetsen äfven för
denna kyrkliga förrättning. Att Protestantismen der¬
vid äfven fordrar andra församlings-medlemmars bi¬
träde och således, genom deras insättande i presby-
terium, förklarar äfven dem i en viss mån för Pre¬
ster, beror ju derpå , att vår bekännelse förnekar den vä-
sendtliga skillnad emellan lekman och Prest, hvilken
inom andra Kyrkor antages. All en protestantisk
•92
Den 26 Augusti.
Prests embets-verksamhet går just ut på icke att mer
och mer isolera och afsöndra sig ifrån församlingen,
såsom tillhörande en serskild kast, utan att mer och
mer bilda hvar och en menniska till det andeliga
Presterskapet, samt således allt mer kunna erkänna
hvar och en Christen såsom Prest i den högsta och
fullkomligaste betydelse.
Hvad undervisnings-anstalterna beträffar, så är
äfven de, efter mitt förmenande, icke någon rent
kommunal-angelägenhet, eller med andra ord, äfven
deruti är, om icke Kyrkans, åtminstone Statens inter¬
esse så öfvervägande stort, att han måste vilja ut¬
öfva en uppsigtsrätt öfver det sätt, hvarpå detta slags
angelägenheter besörjas; samt således vilja hafva ett
ombud, som i dessa Nämnder har ett ord med i la¬
get. Vill man än icke sätta statens ändamål på sätt
och vis utom honom och kalla det humanitet, så är
väl åtminstone så mycket populärt ovedersägligt, dels
att staten icke har något vigtigare än intellectuel,
moralisk och religiös bildning att besörja, dels också
att barnet icke är fastkedjadt vid den församling,
inom hvars område det föddes, utan tvärtom att äf¬
ven andra församlingar, ja staten i det hela skall
kunna komma att skörda fördelar eller olägenheter
af det sätt, hvarpå barnets bildning föranstaltas. I
öfverensstämmelse härmed har ock, så vidt jag vet,
Stats- och Ekonomi-Utskottens förslag i Betänkandet
om folkundervisningen, att Kyrkoherden skall föra
ordet i Skoldirektion, icke inom de resp. Stånden
mött något allvarligt motstånd eller obenägenhet. Här
åter föreslå de Höglofl. Lag- och Ekonomi-Utskotten,
§. i5, att Skole- och Undervisnings-anstalterna skola
af Socken-Nämnden handhafvas. Det är svårt att
förlika dessa stadganden, så alt icke både dem imel¬
lan och vid verkställigheten motsägelser skola upp¬
komma. Visserligen kan man svara, att man åsyftat
Dm i6 Augusti.
göra Skoldirektionen lill en afdelning af Socken-
Nämnden. Men dels är det icke §. 10, morn. 4> och
bör icke heller vara ovilkorligen föreskrifvet, att
Socken-Nämnd skall arbeta på afdeloingar, dels ock
då Socken-Nämnds Ordförande skulle väljas, men
Kyrkoherde vore Skoldireklionens sjelfskrifne Ordfö¬
rande, skulle emot grunderna lör Kommunal-väsendet
en viss ledamot utan val vara tillkommen, och, emot
hvad lämpligt lärer vara, Skoldirektionen och Kyrko¬
herden, sorn dock böra inför både föräldrar, lärare
och barn åtnjuta ett i möjligaste måtto stort och o-
afhängigt anseende, vara underlydande under Nämnden.
Att meningen skulle vara alt sätta Skoldirektion och
Socken-Nämnd bredvid eller utom hvarandra, och
lemna gränsen imellan hvarderas verksamhet alldeles
obestämd, är nästan otänkbart.
För att icke alltför mycket uttrötta det Högv.
Ståndet med mina allmänna grundsatser, torde det
tillåtas mig att få öfvergå lill några anmärkningar
emot de serskilda paragraferna.
Vid §. 1. Utskotten föreslå lika stadgande för
Sockenstämma i stad och på landet. Det finns städer,
der Sockenstämmor icke hållas utan vid valtillfällen,
andra der Sockenstämma ej förekommer en gång hvart
quinquennium, andra der de ärendet', som i allmänhet
behandlas af Sockenstämmor, till följe af serskilda
privilegier, stadganden och öfverenskommelse!’, utan
någon hittills öfverklagad olägenhet besörjas af Magi¬
strat, af allmän Rådstufva, af Kyrkoråd eller af an¬
dra depulationer. Vill man med ett penndrag, för
vinnandet af en tämligen ofruktbar likformighet, upp¬
rifva alla dessa förhållanden. Kyrkolags-Komiten fann,
på grund af de ifrån vederbörande afgifne upplys¬
ningar, ganska orådligt att här skära alla öfver en
kam. — Utskotten föreslå två årliga Sockenstämmor.
I en hel del städer och smärre församlingar kan jag
Preste-St. Prol. 1840. Andra Afdela. Bundet VII. 13
>94
Den z6 Augusti.
icke inse, för hvilka allmänna ärenden den andra af
dessa stämmor skulle vara af nöden. Jernför man
denna §. med §. 17, mom. 2, så finnér man Socken-
Nämnds-valen bestämda att hållas i Maj, men der¬
emot för Yalborgsmässo-slämman valet fritt emellan
Maj och Juni, hvilket torde böra rättas.
Dill 2. ”Kyrkoherden eller elen hans embete
förrättar." Kyrkoherde är ju i lag hvar och en som
hans embete förrättar; alltså tillägget öfverflödigt.
Did 4' Sockenstämma med socknar af olika
gäll är här icke tänkt såsom möjlig, äfvensom alla
stadganden saknas för Sockenstämma rörande kyrkors
sammanbyggnad, ehuru detta tydligen hört till full¬
ständigheten. Den härom gällande författning hade
väl bordt, förändrad eller oförändrad, i Sockenstämmo-
förordningen ingå.
Did $. 5. I den här föreslagna offentligheten
hafva Utskotten åt en aktningsvärd lidsmening burit
ett slags gärd, som jag för min del gerna skulle taga
tillbaka. Der få personer, möjligen endast 3 eller 4»
besluta, och de omgifvas af hundradetals eller tusende¬
tals personer, hvilkas rätt eller fördel det gäller, der
är offentligheten på sin plats. Vid Sockenstämman
äro de intresserade tillika de beslutande. Hvilka skul¬
le dessa åhörare vara, för hvilkas skull offentligheten
föreskrifves? Månne allmogens hustrur, pigor eller
drängar? Vill Sockenstämma höra någon kunnig per¬
son i ett serskildt ärende, så låter detta göra sig utan
de här intagna föreskrifterna. Men att någon till¬
fälligtvis närvarande skulle efter uppmaning eller ser¬
skildt (förmodligen af honom sökt) tillstånd få taga
till ordet, vore en betänklig egenhet. Hittills har
man icke sträckt diskussionens offentlighet ända der¬
hän, att vid en Domstol någon tilläfventyrs mera
upplyst jurist än Domaren, eller någon möjligen med
högre statsmanna-insigter än sjelfva Ståndsledamöter¬
na fått i Domstols- eller Riks-Stånds-öfverläggningar
Den z6 Augusti.
deltaga. Den nödiga omtankan emot Kronobetjenings
obehöriga inblandning i församlingarnas angelägenhe¬
ter synes göra det föreslagna stadgandet betänkligt.
Vid 6. Arbitrerandet är i lagstiftningen i
en viss mån oundvikligt. Der det kan undvikas, till¬
griper ingen klok lagstiftare denna utväg. I frågor
om förmögenhet bör ju förmögenhetens egare få be¬
sluta, och icke den som icke eger den. Vinner Ut¬
skottens förslag kraft af lag, skall det lätt kunna in¬
träffa, att den ene bestämmer skatterna och en annan
utgör dem. Detta har icke hittills varit ansedt såsom
ett normalt förhållande. Den fastställda proportionen
imellan rösträtt för fastighet och den för lön och rö¬
relse är icke mindre godtycklig och medför vid verk¬
ställigheten sina svårigheter. Om t. ex. en Regements¬
chef är tillfälligtvis boende inom en liten eller fattig
församling, med hvars kommunala intressen han, som
af tjensteåligganden möjligtvis större delen af året
fasthålles på andra orter, har föga gemensamt; så kan
det hända att han, som är i saken icke intresserad,
har afgörande rätten. Eller om, såsom jag specielt
känner vara fallet, en fabriks-anläggning, som erläg¬
ger bevillning för 100,000 R:dr, är förlagd ! en landt¬
församling, men hvarken intressenter eller fabriks¬
arbetare bo inom församlingen, så erhålla likväl fa-
briksherrarne en öfvervägande inflytelse på en sådan
församlings kommunal-angelägenheter. Kanhända me¬
nar man att denna olägenhet uppväges genom inrätt¬
ningens deltagande i kommunal-afgifterna. Men örn
dessa dels blifva personliga, dels till beloppet ringa,
så är församlingen, genom det obetydliga bidrag fa¬
briken lemnar, ingalunda skadeslös för ett väsendtligt
ingrepp i Sockenmännens beslutande rätt. — Det är
icke tydligt af Utskottens förslag, om och i hvad
mån de lemna inrymme äfven åt en rösträtt efter
hufvudtalet. Utan en bestämning i detta fall, kunna
stora oredor och orättvisor icke undvikas. I vissa
Den 26 Augusti.
fall mäste cjucestio an afgöras genom omröstning efter
förmögenhet, och qucestio quomodo efter omröstning
per capita.
Vid §. g. Genom afsigten att universalisera har
förslaget här blifvit otjalligt. Icke kunna alla ”mål,
som angå fullgörandet af socknens eller församlingens
gemensamma åligganden,” sägas tillhöra Sockenstäm¬
ma? Orden äro så allmänna, att de innefatta äfven
sådant som ostridigt tillhör domaremaktens och den
exekutiva maktens behandling. — Jemför man §. p
med §. 15, och betänker angelägenheten af en noga
bestämd gränsskillnad emellan områdena för Socken¬
stämmas och Socken-Nämnds verksamhet, så blir en
större tydlighet ännu mera önskelig.
I §. 10, mom. z, hafva UlskoLten föreslagit ett
sätt att åtkomma kapitalisterna, hvilket synes mera
välment än med rättsbegrepp förenligt. Öfverlemnar
man åt Kommilterade alt på beder och samvete fö¬
reslå alla församlings-medlemmarnes kommunal-afgifts-
belopp, det må vara. Det beter: ”hvilka ega känd
förmögenhet eller annars skäligen kunna” o. s. v.
Detta torde böra ändras, emedan ordet ”annars” bär
skulle betyda: utan känd förmögenhet; men dem,
som äro utan känd förmögenhet, vill man väl här
icke åtkomma.
I 11 saknas något stadgande för det fall, att
Ordförande är med beslutet missnöjd. Hvad i 8 §.
stadgas om nullitetsfall hör icke till denna kategori.
Ordförande måste väl ega lika rätt med livar och en
annan församlings-mcdlem. Kyrkolags-Komiten bar
gjort ett förslag i detta hänseende. Var ej detta an¬
tagligt, så bade antingen något annat bordt sättas i
stället, eller också skäl till förbigåendet uppgifvas.
Ifrån $■ 12 hafva Utskotten med rätta uteslutit
en punkt ur Kyrkolags-Komiténs förslag, innefattande
något som väl bör af sig sjelft förslås. Men om hand¬
Dm 16 Augusti.
*97
räcknings utbekommande bade ett stadgande skäligen
kunnat tilläggas.
ÖO
I §. ig och på flera ställen äro språk-oriktigheter,
dem ULskotten benäget rätta.
De organisationer, hvilka annars anses såsom fy 11-
nader till en Kommunal-styrelse, nemligen Härads-
och Läns-Nämnder, äro af Utskotten förbigångna, utan
att jag kan finna någon Utskottens närmare redogö¬
relse för grunderna till detta förfarande. För min
del vågar jag tro, att man antingen skall bestämma
sig för Kommunal-styrelse, och då måste centrala
institutioner i denna riktning tillika införas, eller
också låta sakerna, såsom hittills, gå genom Embets¬
man, och då icke låtsa att man vill municipalisera.
Hvad Härads-Nämnderna beträffar, böra åtminstone
Socken-Nämnderna få, när de så åstunda, bilda sig
till sådana. Hvad åter angår Lunds-Nämnderna, så
anser jag deras bildande högst angeläget, för att på
en gång uppfylla behofvet af Provincial-Ständer och
af en instans i kommunal-ärender utan vidare ap¬
pell, och såmedelst bereda Rikets Styrelse dels tillgång
Lill tillförlitliga lokalupplysningar, dels friheten ifrån
en mängd smärre bestyr. Tilläfventyrs har fruktan
för åtföljande kostnader äfskräckt ifrån tankan på
dylika Nämnder. Denna farhåga anser jag öfverdrif¬
ven. Det måtte finnas utvägar att sätta dessa insti¬
tutioner tillsamman med Pröfnings-Komiteer och Hus-
hålls-Sällskaper, hvilka utgöra de redan befintliga
elementerna till kommunal-institution för provinserna.
Dels uti serskilta reservationer, dels uti utlåtan¬
den inom detta Högv. Stånd, har en mening i mot¬
satt riktning emot Utskotlenas förslag uttalat sig, hvil¬
ken jag för min del icke kan biträda: man har ön¬
skat Kyrkoherde som sjelfskrifven Ordförande antingen
i Socken-Nämnd i allmänhet, eller åtminstone i fat-
tigvårds-ärender. Kunde den i min tanka förnuftiga
O _ O
meningen, om nödvändigheten af det nmnicipala ar¬
Den 26 Au gm ti.
betets fördelning, göra sig gällande, afsöndrade man
det egentligen på intellektuella och moraliska ändamål
syftande ifrån Socken-Nämnden, så kan jag icke fin¬
na, hvad Presten såsom sådan hade i Socken-Nämnden
att skaffa. Hvad serskildt vidkommer fattigvårds-
ärenderna, så bekänner jag mig tillden kätterska me¬
ningen, att Presten icke ens i dessa behöfver vara
Ordförande eller Ledamot. Jag är ingalunda liknöjd
om Presterskapets anseende; jag tror fastheidre, att
det just för bibehållandet af detta anseende är af
vigt, att Presten icke har att göra i rnunicipalväg
med fattig-anstalterna. I smärre församlingar, jag
upprepar det ännu en gång, blir förhållandet ännu
en god tid hädanefter som hittills: Presten antingen
ensam, eller i gemenskap med en eller annan Socken¬
bo, kommer alt göra allt, och hvad Presten icke vid-
gör, förblifver ovidgjordt. Frågan är här om de
större menigheterna. Der vore det önskligt, att Pre¬
sten mer och mer blefve befriad ifrån polisbestyren.
Till följe af det utseende pauperism, stattorpare-system
och allt hvad de fattigas olyckor må heta, nu mer
och mer gifva åt sakerna, måste fattig-inrätlningarna
äfven mer och mer förvandla sig ifrån barmhertig-
liets-inrättningar till obarmhertighets-anstalter, och
de som hafva inseendet öfver fattigvården komma
allt mer att synas icke såsom fattighjelpare, utan som
fattigplågare. Just den premiss, som en värd Stånds¬
ledamot lagt till grund för sin reservation, den milda
föreskriften: varer burmliertige, utgör för mig det
hufvudsakiiga skälet att önska Preslens fritagande i-
från den närvarande tidens fattigbeslyr. Presten är
genom Kyrkolag och Embetsed förpligtad att vårda
sig om de fattiga, och som denna förbindelse är grun¬
dad i Lärans och Embetets natur, kan icke här vara
fråga om dess upphäfvande eller förringande. Men
man måste skilja imellan falligomvårdnad och fattig¬
polis. De sjuka, ålderstegna, värnlösa och hjelplösa
Dtn 16 Augusti.
*99
äro föremålet för det Presterliga dellagandet och un¬
derstödet. Presten är de fattigas inålsman och för¬
svarare, han är fattig-advokat i ädel mening, men
han är icke fattigfogde. Han må anmäla behofvet af
hjelp, han må tillse att den beviljas, han må skaffa
gehör åt sina anmälanden och reqvisitioner; men lian
må icke såsom uppsyningsman göra sig förhatad just
af de folkklasser, som i den bittraste nöden icke hel¬
ler alltid spara de bittraste ordalagen. Jag anser det
af vigt, att Presten icke ålägges befattning med fat¬
tigpolisen.
På grund af det anförda yrkar jag återremiss
af Betänkandet.
Häri instämde Professor Morén, Doctor Björk¬
man samt Proslarne Östberg, Liedzén, Säve, Ber¬
lin och Lyth.
Professoren, Doctor Bexell: Min vid Utskottens
Betänkande fogade reservation emot åtskilliga före-
slagne stadganden ådagalägger, alt jag vid dessa vig¬
tiga frågors behandling inom de förenade Utskotten
icke delat majoritetens åsigter. Jag anser det derföre
vara öfverflödigt att nu ytterligare återupprepa hvad
ibland de tryckta Reservationerna redan är tillräck¬
ligen kändt. Jag förenar mig för öfrigt med Profes¬
soren, Doctor Thomander, men får tillägga : Det synes
icke vara fullt konseqvent, att sedan Ekonomi-Utskot¬
tet, i förening med Stats-Utskottet, i Betänkandet
N:o 5, tillstyrkt att Pastor skall vara Ordförande i
Skoldirektionen , samma Utskott nu, i förening med
Lag-Utskottet, frånkänner Pastor Ordförandeskapet i
Sockne-Nämnd. Häraf skulle följa, att sedan Pastor
såsom Ordförande behandlat frågorna om barnens
undervisning, skall han afträda sin Ordförandeplats,
då fråga derefter blir om barnens underhåll. Saken
synes emedlertid tåla en återremiss, hvilken jag också
tillstyrker.
200
Den z6 Augusti.
Prosten Sidner: Innan jag går att hufvudsakli¬
gen yttra mig öfver ett lagförslag, som rörer förhål¬
landen, i hvilka jag lefvat och verkat under hela min
tjenstetid, uther jag mig det Hög v. Ståndets tillåtel¬
se, att få framlägga några korta allmänna anmärknin¬
gar öfver ifrågavarande ärende, hvilka må tjena så¬
som motiv för hvad jag i det speciella kan hafva att
erinra. — Man har under de sednare decennierna of¬
ta hört klagomål anföras öfver Presterskapets inbland¬
ning i verldsliga, egentligen kommunala bestyr, hvil¬
ka man ansett alldeles främmande och obehöriga för
Religionsläraren. Härom kan naturligtvis sägas myc¬
ket både pro och contra. Afser man endast Lära¬
rens beqvämlighet, så blifva dessa bestyr mycket in-
kommoderande; men om man betraktar Läraren så¬
dan som han bör vara, och detta måste väl vara fal¬
let vid en lagstiftning, så tror jag icke att dessa be¬
styr skola förefalla, hvarken så motbjudande eller så
obehöriga, som man i första påseendet föreställer sig.
Församlingarnas Pastorer äro ställde i omedelbar be¬
röring med folkmassan; genom dem sker första för¬
söket att subsumera den största mångfald under en
slags enhet. Här, om någonstädes, har Religionslära¬
ren det bästa tillfälle han kan önska sig, att gifva lif
åt den döda bokstafven, att inplanta sann Christen-
dorn i form af sann medborgerlighet, och hvem skul¬
le icke anse en sådan befattning sin möda värd. —
Jag vet väl, att de skarpaste uddarne af vår tids li¬
beralism äro rigtade emot Preslerna såsom folkledare,
samt att man dervid alltid drömmer om religions¬
tvång och hierarchiska stämplingar; men jag tror att,
om desse ifrare litet nogare begrundade saken , så skul¬
le de, i en tid, då sanningens ljusastake icke mer kan
Ställas under skäppan, icke hafva att frukta några gen¬
gångare af en makt, sorn hade mörkret lill vilkor för
sin existens. Mig förefaller det ganska påtagligt, att,
då fråga är om samhälls-institulioner, hvilkas elemen¬
Den 26 Augusti.
201
ter komma att bestå af elen så kallade lägre folk¬
klassen, en ledande liand, ett medlande oell upply¬
sande råd alltid kommer att, åtminstone ifrån början,
behöfvas; oell då hemställer jag vördsamt, huruvida
inom samhället kan finnas någon klass, som sjelf kan
känna sig iifligare uppmanad dertill, eller åt hvilken
detta uppdrag med mera säkerhet kan öfverlemnas,
än åt Religionsläraren, som både af embetspligt och
en hård embels-eds helgd förbundit sig både att vara
och lära att vara underdånig ull mensi lig ordning
för Herrans skull. Till följe af denna åsigt kan jag
ej annat än för min del yrka, att Församlingarnas
Kyrkoherdar mätte, så väl vid alla slags sockenstäm¬
mor, som vid alla socken-nämndernas sammanträden,
blifva sjelfskrifne ordförande — men också endast ord¬
förande, icke ledamöter, icke förvaltare eller handt¬
langare. Ty om Religionsläraren icke får hafva den
ledande, ordnande och rådgifvande befatLningen , så
tror jag det för både honom och hufvudsaken är
bättre, att han icke alls är med. En rättskaffens sjä¬
lasörjare blir nog ändå, hädanefter som hittills, de
enfaldigas rådgifvare och de betrycktas försvarare,
utan alt i en oförståndig eller ensidig meningsstrid
behöfva täfla om rättigheten dertill, hvilket alltid kom¬
mer alt ofördelaktigt inverka på hufvudsaken. Då
jag således icke kan instämma med dem, som an¬
se denna lagstiftning öfverflödig, utan tvärtom anser
den såsom ett vigtigt steg framåt till sanni medbor¬
gerlig bildning, så utbeder jag mig det Högv. Stån¬
dets tillåtelse, att vid sjelfva lagförslaget göra några
korta anmärkningar.
i:sla Kapitlet.
Om det ansetts nödigt att bestämma någon viss
tid för sockenstämma, så hade det väl varit bäst att
låta a3 §. i 1723 års Presl-Privilegier ännu gälla, som
utsätter Philippi, Jacobi och Michaelis dagar dertill,
203
Deu 26 Augusti.
Första §:n borde, efter mitt förmenande, lyda så:
•”Sockenstämma hålles så ofta gällande lag bjuder
eller eljest &c. &c.”
§•4.
I denna §. torde orden: ”alltid bör” vara öfver-
flödiga och meningen således blifva: Sockenstämma,
som hålles &c. — I denna §. hafva Utskotten före¬
slagit, att ämnen, som fordra gemensam öfverlägg¬
ning af flere socknar i samma Pastorat, skola behandlas
å det ställe, sorn finnes lämpligast; men då i vid¬
sträckta pastorater detta förutsätter längre resor, så
borde det väl vara tillåtet, att till sådana stämmor
skicka endast vissa deputerade, hvadan jag föreslår,
att efter orden: ”måga socknarne till gemensam stäm¬
ma” tillägges: antingen enhälligt eller genom 'veder¬
börligen utsedde Deputerade.
§. 5.
Bör heta: Rättighet att i sockenstämma yttra
sina tankar &c., emedan rättigheten att yttra sig på
ett ställe förutsätter rättigheten att vara närvarande,
och denna sednare rättighet utan yttrande-rätt är be¬
viljad serskildt åt vissa individer.
§.6.
Rösträtt i sockenstämma är här medgifven så väl
åt egare som innehafvare af fastighet. Jag fruktar,
att detta kan gifva anledning till olika tolkning. Är
meningen den, att både egare och innehafvare skola
rösta för hela Bevillningen af fastighetsvärdet, så tor¬
de denna rättighet blifva nog dyr enligt 10 §. Är
åter meningen, att de skola rösta till hälften hvar¬
dera, så hade sådant bordt bestämdt uttalas. Har
man här endast velat antyda, att egaren skall rösta,
då han är innehafvare, men brukaren, då fastigheten
är utarrenderad, så är uttrycket icke tydligt. Andra
meningen borde då heta: Rösträtt för utarrenderad fa¬
stighet tillhöre boställs-innehafvaren eller brukaren
&c. Är slutligen meningen den, att fastighets-egaren
Den 16 Augusti.
203
skall ega rösträtt och afgifts - skyldighet efter Be-
villningen af fastighetsvärdet, men innehafvaren en¬
dast efter den i nu gällande Bevillnings-Stadga bestäm¬
da arrendators-afgift, så borde en sådan bestämmelse
tilläggas vid momentets slut samt tillika förordnas,
att, i händelse denna afgift kommer att upphöra , ar¬
rendatorns rösträtt och afgifts-skyldighet till kommu¬
nala behof bestämmes enligt 2 mom. 10 §.
§. S.
Här ålägges Ordföranden, Pastor i församlingen,
att föra ordentligt Protokoll. Hvad förstås dermed?
Skall Pastor till Protokollet upptaga , renskrifva och
justera allt hvad som pratas i en sockenstämma, så
får han helt annat göra, än skrifva predikningar. Jag
förmodar, att diskussions-protokoll vid en sockenstäm¬
ma är öfverflödigt, åtminstone högst sällan erforder¬
ligt, hvadan jag önskade, att denna §. mätte få den¬
na lydelse i andra perioden: Ordföranden tillhör ock
att i sockenstämma föra Protokoll_, innefattande kort
resumé af öfverläggningarne samt pluralitetens ve¬
derbörligen motiverade beslutj hvilket må &e. &c.
§• 9‘
Denna §., sådan den i Kommitterades förslag lill
Kommunal-lag p. 80 finnes redigerad, eger, efter min
tanka, afgjordt företräde framför den af Utskotten fö-
reslagne och bör derföre i den blifvande Kommunal¬
lagen oförändrad införas; ty mången ung och oerfa¬
ren Vicarius skall finna sig väl belåten med de der
intagna speciella bestämmelserna, då han vid de af
Utskotten föreslagna allmänna ordalagen torde ofta be¬
finna sig i villrådighet, huruvida ett ärende hörer till
sockenstämmas handläggning, eller icke.
a:dra Kapitlet.
§• 17-
1 enlighet med min åsigt, att Pastor bör vara
sjelfskrifven Ordförande så väl vid sockenstämma som
i socken-nämnd , bör 2:dra meningen i föregående §.
Den i6 Augusti.
utgå samt denna §. begynnnas sålunda: Pastor är
sjelf skrif ven Ordförande men Vice Ordförande
vä/jes &c. &c.
§. 28.
Då handhafvandet af ordning och vården om sed¬
lighet, livilka , enligt 24 §■, tillhöra socken-nämnd,
icke lära egentligen kunna anses vara af kyrklig be¬
skaffenhet, och Kyrkoråden efter sin fordna organisa¬
tion äfven hädanefter tolde komma att bibehållas vid
sina funktioner, så anser jag det nödigt, till undvi¬
kande af obehagliga kollisioner, att Sacristian bör un¬
dantagas från de ställen , der socken-nämnden må kun¬
na sammanträda.
§. 3a.
Alt den arbetande aldrig jemte kosthållning skall
få åtnjuta mer än ^ af dagsverkets markegångspris,
synes mig nog hård t. Jag önskade således, att soc¬
ken-nämnden må ega rättighet, att, efter omständig¬
heterna, höja detta, samt att ordet ”endast” i lagbe¬
stämmelsen måtte utbytas mot ordet minst. — Då Be¬
tänkandet efter all sannolikhet kommer att återremit¬
teras, anhåller jag vördsamt, att dessa anmärkningar
må vid återremissen få Betänkandet åtfölja.
Contracts-Prosten Hallbeck: Vår tids beständi¬
ga sträfvande är att åstadkomma reformer. Ingenting
får vara bestående. Knappt bar man blifvit bekant
med ett stadgande och sältet att verkställa det, förr¬
än fråga uppstår om dess afskaffande eller omskap-
ning. Och denna anda, som röjer sig i allt, bar så¬
ledes ej kunnat utestängas från Församlingslärarens
verkningskrets. Jag minnes alltför väl den tid och
var redan tjenstgörande Prest, då Pastor och Kyr¬
kans värdar besörjde en församlings nästan alla kom-
nmnalbestyr. Man har sedan fått ett Kyrkoråd, ord¬
ningsmän, vaccinalions-föreståndare, helsovårds-komi-
le, falligvårds-styrelse m. rn. och nu är fråga om en
så kallad socken-nämnd. Denne skulle väl hos sig
Den 16 Augusti.
205
förena alla de spridda befattningarne samt ännu fle¬
ra och liksom samla styrkan på en punkt, från hvil¬
ken all verksamhet skulle utgå, och i ett samman¬
hang omfatta alla kommunens angelägenheter. Här¬
med skulle man väl tycka något icke obetydligt va¬
ra vunnet. Men delta lär väl mycket komma att he¬
ro på den sammansättning, som denna nämnd erhål¬
ler, och i detta afseende kan jag ej underlåta att an¬
märka ett, i min tanke, väsendtligt tel uti den om¬
ständighet, att då folk-undervisningen och fattigvår¬
den, helsovården och sedligheten äro föremål för dess
verksamhet, och då denna nämnd ej är annat, än en
delegation af sockenstämma, man ej ansett Pastor der¬
uti vara sjelfskrifven Ordförande, utan blott i de mål,
sorn angå skol- och undervisnings-anstalterna. Han
är dock den, som, enligt det Gudomliga Ordets hud
och Kyrkolagens föreskrift, skall vårda den fattige,
besöka den sjuke och vaka öfver sedligheten, äfven¬
som den, till hvilken den lidande i första rummet
vänder sig i sin nöd. Han är ock den, som under
embetsmanna-ansvar måste egna sig åt dessa bestyr,
och som ensam är i stånd alL ur sina embetsböcker
meddela de så ofta erforderliga upplysningar. Jag an¬
ser det derföre icke nog, att lian, såsom en annan
medlem i församlingen, kan väljas till Ordförande.
Jag anser honom, till följd af sitt embeles syfte, städ¬
se böra vara det; och att vidlyftigare motivera det¬
ta torde vara öfverflödigt, då det redan blifvit till¬
räckligen verksläldt i de flere Betänkandet bifogade
reservationer, hvaruti jag instämmer och yrkar åter-
remiss.
Contracts-Prosten, Doctor Agrell: Föga är att
tillägga , då diskussionen redan vidrört nästan alla
punkter i förevarande Betänkande. Några strödda
anmärkningar torde dock vara icke alldeles öfver-
flödiga.
Vid §. r. önskade jag uteslutande af vissa må¬
ao6 Den t6 Augusti.
nader för sockenstämmor, ty dessa hållas när som
helst, då de behöfvas, under alla årstider. Någon
anledning kan dock vara för föreskriften om socken¬
stämma i Maj, ty då skola de så kallade Maj-räk-
ningarne uppläsas och granskas, men för Oclober och
November månader finnes ej i Författningarna stad¬
gadt om föredragning af några vissa ärender. Löj¬
ligt vore det ock, om en Pastor, för att efterlefva
föreskriften om sockenstämma i uppgifne månader, ut¬
färdade pålysning derom, men nödgades, då Försam¬
lingen sammanträdt, sålunda yttra sig: ”.Enligt För¬
fattningen har jag sammankallat Er, men som intet
ärende förefinnes till rådplägning, så upplöses socken¬
stämman.” Efter min tanke vore det nog, om i §.
sålunda styliserades: Sockenstämma skall hållas i
h varje Församling, när nödvändigheten det fordrar.
§. 4* Föreskriften om sockenstämma å Helgedag
hör ej vara vilkorlig, utan bestämd, ty söcknedag må
dertill aldrig utses, för att icke draga allmogen från
dess hvardagliga arbete.
§. p. I slutet af denna §. finnes intaget, att för
öfriga ärenden, som, enligt serskilta Författningar, bö¬
ra vid sockenstämma företagas, galle hvad derom är
föreskrifvet; men hvarföre uppräknas ej dessa öfriga
ärender? Det vore både en lättnad och mera höran¬
de till god ordning, att finna allt upptaget i en och
samma Förordning, än att uppleta uti spridda För¬
fattningar, hvad som angår sockenstämmor.
§. 16. Pastor bör vara sjelfskrifven Ordförande
i socken-nämnden. Han bör bäst känna alla sina åhö¬
rares tillstånd, och alla behöfvande vända sig först till
honom med tillit och förtroende. Enligt §. 35. skall
han föra ordet när frågor förekomma om undervis¬
ningen, och med allt skäl bör han ock vara ordfö¬
rande i fattigvårdsfrågor. Besynnerligt vore det, om
vid socken-nämndens sammanträden Pastor än skulle
intaga ordförandelplatsen och än blifva bisittare, än
Den 26 Augusti.
207
stiga upp och än stiga ned, allt efter innehållet af
förekommande öfverläggnings-ärender. Detta zigzag
vore icke allenast ovanligt, utan ock löjligt. Sedan
han intagit sitt rum såsom Ordförande, bör han ock
der qvarblifva under bela sessionen.
§. 24. Den rättighet socken-nämnden tillerkän-
nes, att domina till vitén och böter, borde äfven
sträcka sig derhän, att kunna domma till aga odyg¬
diga och okynniga barn, hvilka ej genom föreställnin¬
gar låtit sig rättas, och hvilka ej kunna skäligen
pliktfällas.
§. 3o. Omröstning må ej medgifvas på begäran
af en eller några få personer; utan endast när plura-
liteten ej på annat sätt kan utrönas. Exemplet af vo¬
teringar inom Rikets Höglofl. Ständer må ej locka till
efterföljd bos menigheterna, der voterings-processen
skulle medtaga alltför mycken tid, och kanske äfven
icke utan missbruk och underslef kunna alltid försiggå.
Prosten Lahng: Att 1817 års Kongl. Författning
om Sockenstämmor och Kyrkoråd behof ver någon för¬
bättring, har länge varit insedt och erkändt. Förän¬
drade tidsförhållanden och mer utvidgade rättigheter
göra ändringar i dylika Författningar esomoftast af be-
hofvet påkallade. Huruvida dock det nu af Höglofl.
Lag- och Ekonomi-Utskotten framlemnade förslag upp¬
fyller allas billiga fordringar, samt lättar de förhand¬
lingar, som hittills varit föremål för sockenstämmors
hållande, letnnar jag derhän, men tror för min en-
skilta del att Utskotten deri ej särdeles lyckats. Att
i stället för Sockenstämma och Kyrkoråd uti försla¬
get blifvit upptaget sockenstämma och socken-nämnd,
kan vara likgiltigt, då ändamålet i alla fall är att be¬
stämma huru förhållas bör, då menigbeter skola sina
angelägenheter afgöra; men det är ingalunda likgil¬
tigt, om ärender, som ligga något hvar om hjerlat,
skola afgöras af sockneboerna gemensamt, eller om en
delegation af dem skall ega makt, att i sådana äm¬
ao8
Den 16 Augusti.
nen besluta och handla. Sådana åi ro frågor om fa t—
tigförsörjning och sjukvård, hvilka förslaget flyttat
ifrån sockenstämmas handläggning till socken-nämn¬
dens. Alt detta skett till förmån för den fattige och
lidande, skulle jag högligen betvifla, och beklagar upp¬
riktigt dessa olyckliga, om Utskottens förslag i denr
na punkt skulle bifallas. Detta i allmänhet. Jag går
nu att göra några anmärkningar vid förslaget Lill
lag för sockenstämmor och får i afseende på 4 §• er¬
inra, att den frihet, sorn synes vara lemnad, alt ut¬
sätta sockenstämma på helge- eller arbetsdag, är högst
vådlig och kunde lätt urarta derhän, att en Pastor,
som vore besvärad af att se sockneboar i större mängd
deltaga i dessa förhandlingar, hvilka han helst ön¬
skade afgöra elter egen viljas hugskott, utan att för¬
hindras af något motstånd — ett förhållande, som ic¬
ke kan nekas flere'Pastorer i Sverige ovedersägligen
eftersträfvat och lill och med vunnit — lättast vun¬
ne sitt ändamål genom att utlysa sockenstämma på
hvardag, viss att ej särdeles många tillstädeskomme,
kanske ej flere, än dem lian vidtalt att infinna sig,
och hvilkas antal ej behöfver vara så stort för all fat¬
ta beslut. Dessutom undgår det väl ingen , allsockne-
boerne, heldre när de äro vid kyrkan, ingå i sock-
nestufvan att rådpläga 0111 socknens angelägenheter,
än göra en serskild resa under veckan dit, 0111 af-
slåndet endast vore ~ mil; och huru skall då förhål¬
landet vara med dem, som hafva 2 ä 3 mil till kyr¬
ka och sockenstuga, hvilket sednare förhållande ej
sällan inträffar, jemväl i de mest bebodda delar af
Riket? Mig synes derföre af vigt aLt 4 §• så ly¬
der: ”Sockenstämma, som alltid bör hällas i soc¬
kenstufva eller der Jörut vanligt varit _, samt å
helgedag _, sä vidt ej högst tvingande omstän¬
digheter bjuda dess hållande på annor dag, skall
å helgedag Jräin predikstol i socknens kyrka påly¬
sas
Den 26 Augusti.
209
sas &c. Jag tror, att så tvingande omständigheter
ytterst sällan skola inträffa till afvikelse härifrån, att
Söndagen, efter slutad Gudstjenst, blir, såsom den tjen-
ligaste tiden, alltid begagnad till gemensamma öfver-
läggningar å sockenstämma, hvilken aldrig, utan en
Ordförandes oskicklighet, kan draga så länge ut, att
den gör sammanträdet besvärligt för dess utdragande
till långt på eftermiddagarna.
I afseende på 6 §., sorn bestämmer hvars och ens
rösträtt vid sockenstämma, förenar jag mig med Re¬
servanten Friherre Cederström och erkänner vigten
af de skäl han anfört för det gamla sättet att rösta
efter mantal, och får blott tillägga, att om det ifrå¬
gavarande förslaget antages, tvister örn rösträttens be¬
lopp kunna och säkert skola uppkomma, då bevill-
ningen för faslighet och lön eller rörelse oftast finnes
sammanförd, hvarjemte det bringar kassan på en ut¬
gift, som fördubblas när någon militär är bosatt och
mantalsskrifven inom församlingen, emedan denne taxe¬
ras till Bevillning utaf Regementsskrifvaren, hvilkens
uppgift således måste reqvireras och betalas — ett för¬
hållande, som Utskotten tyckas förbisett, emedan de
antagit Härads-skrifvarens uppgift såsom tillräcklig.
Att för öfrigt denna röstberäkning icke alltid kan be-
gaenas, hafva Utskotten ock funnit, hvarföre undan¬
tag mot det allmänna stadgandet genast blifvit bifo-
gadt i afseende på frågor om allmänna ärender, som
endast angå hemman eller andra fastigheter och ut¬
gifter eller besvär, sorn efter hemmantal utgå; och
som frågor och öfverläggningar härom ofelbart utgöra
fle»talet, lärer väl det gamla beräkningssättet af röst¬
beräkning efter hemmantal oftast komma att använ¬
das, hvarvid man är van och derom inga tvister
uppstå, livad blefve således vinsten af den föreslagna
röstberäkningen? Jo, man finge a:ne olika beräknings-
sätt i stället för ett, hvilket, från urminnes tider iakt-
Preste-St. Prot. Andra Afdela. Barulct VII. 14
210
Den 26 Augusti.
taget, snart sagdt sammanväxt med hela vårt Lag-
Kameral och hitintills varande kommunal-väsende.
Föröfrigt är genom stadgandet i 10 §. 2 morn., hvar¬
est föreskrifves: ”alt, om inom Socknen finnas perso¬
ner, hvilka ega känd förmögenhet, som icke är un¬
derkastad beskattning, men anses böra till kommunal-
behof bidraga, det må ankomma på Sockenstämma,
att utse Kommitterade, hvilka på heder och samvete
föreslå de bidrag sådane personer böra utgöra,” ett
trätofrö nedlagdt inom församlingen, som säkerligen
i sinom tid skall gro och bära giftig frukt af miss¬
sämja och tvedrägt.
I §. 1 1 läses: ”Nu är Sockenstämmo-Protokoll
och beslut justeradt och underskrifva, då skall be¬
slutet med besvärs-anvisning, som alltid bör åtfölja,
från Predikstolen uppläsas.” Då man i allmänhet och
med skäl klagar öfver tidsödande, audakten störande
kungörelsers uppläsning från Predikstolen, synes man
väl ej böra gjuta olja i elden genom en slik föreskrift.
De flesta beslut äro ej af den vidsträckta omfattning,
att de röra hela församlingen, många, såsom t. ex.
val till Sockne-ombud, utlåtanden rörande årsväxten,
större fattigutdelningar m. m., äro väl ej af den all¬
männa egenskap, att de behöfva publiceras, och är
således det allmänna stadgandet öfverflödigt, utan an¬
ser jag del vara bäst, örn det inskränkes till sådana
beslut, som hafva ifrågavarande egenskap, eller ock
om det öfverlåtes till Ordföranden att, efter förrättad
justering, med församlingen bestämma kungörandets
nödvändighet ifrån Predikstolen.
Uti 2:a Kap. i5 §. stadgas om Socken-Nämnd,
”att föremål för densammas handläggning vare, jemte
Skole- och Undervisnings-anstalterna, fattigförsörjnin¬
gen och allmänna helsovården, samt i 17 §.: Ordfö¬
rande och vice Ordförande väljas å Sockenstämma för
2:ne år. Enligt 16 §. eger Kyrkoherden, eller den
hans tjenst förrättar, rättighet att, då han ej är vald
Den 26 Augusti.
211
till Ordförande, såsom Ledamot i Nämnden deltaga,
då hans emhetspligt och behofvet påkallar. Genom
dessa förenade stadganden, sammanhållna med hvar¬
andra, synes tydligt, att de förenade Högloft. Utskot¬
ten med sällspord välvilja velat befria Pastor ifrån
de mödosammaste och mest bekymmersamma göro-
målen af hans embetsbefattning, hvarföre jag ej kan
annat än hembära dem min tacksägelse. De många
olikartade och lorden presterliga embelsförvaltningen
främmande göromål, hvilka, särdeles i sednare tider,
blifvit Presterskapet ålagda, har väl varit orsaken
hvarföre Utskotten velat lindra detsamma i sitt mö¬
dosamma kall; och för min del anser jag Pastorerna
vara Utskotten härför förbundna, som från dem velat
aflyfta den tyngsta bördan; ty det lider väl ej någon
tvifvel, att Pastorerne, då de ej äro ålagde att vara
Ordförande, samt väl hafva rättighet, men icke skyl¬
dighet att i Socken-Nämnden deltaga, lätteligen kun¬
na skjuta ifrån sig dessa besvärliga göromål, som för
en samvetsgrann och ömsint Pastor alltid medföra så
mycket bekymmer. Stadgandet i 17 §. 4 morn. ger
ju hvar och en rättighet, till och med i den händelse
att han skulle till Ordförande utses, att efter a:ne år
utur Nämnden afgå, hvarförutan åldern af 60 år,
sjuklighet och andra hinder, äro medgifna såsom gil¬
tiga skäl att afsäga sig detta förtroende. Häraf synes
huru lätt Pastorerne, om de endast afse egen be¬
qvämlighet, kunna befrias ifrån så mycket bråk och
bekymmer, som fattigförsörjningen och sjukvården
medföra — men man får dock icke se härpå, utan
tänka på sitt Embetes pligt och Christendomens anda
och uppmaning, som bjuder att man skall vårda sig
om den fattiga och besöka den sjuka — och utur
dessa skäl, hvilkas välgörande följder jag icke förbi¬
ser, yrkar jag att fattigförsörjningen och helsovården
åter flyttas till Sockenstämmas behandling, der Pastor
är ålagd yara Ordförande. De stora olägenheter, söm
212
Den z6 Augusti.
ovilkorligt måste uppkomma, om ärender rörande des¬
sa ämnen skola af Socken-Nämnd behandlas, äro så
mångfaldiga och falla så i ögonen på en och hvar,
att jag tviflar någon kan förbise dem. Presten träffas
alltid vitl kyrkan om Söndagarne ooh bor vanligtvis
invid densamma, är således mer tillgänglig för den
fatLiga, då Ordföranden för Socken-Nämnd kan bo
flere mil från kyrkan, sällan träffas der och kanske
äfven sällan hemma. Nämndens sammankallande mö¬
ter större hinder och omvägar, då deremot ej sällan
ett före Gudstjenstens början hos Pastor anmäldt
tvingande behof af hjelp, i afseende på fattigförsörj¬
ningen eller sjukvård, blifvit genom utlyst Socken¬
stämma inom några timmar afhulpet. Fatliginedlen,
som, så vidt Kyrkolagen icke skall ändras, skola för¬
varas i kyrkan, äro ej så lätt tillgänglige för en an¬
nan Ordförande, sorn för Pastor. Manga Testamenten
till de fattigas understöd, som föreskrifva, att medlen
skola slå under Pastors och Kyrkovärdars förvaltning
och vård — och dessa de ädelmodiga gifvarnes föreskrif¬
ter kunna väl icke ändras — hindra enhet i förvalt¬
ningen, då den ena myndigheten skall besluta utgiften
och den andra utbelala medlen. Härigenom uppkom¬
ma tvister Nämnden och Pastor emellan, samt dubbla
räkenskaper för fattigförsörjningen. Pastor har allmän
öfversigt öfver Socknens fattiga och kan bättre jemn-
föra deras behof, har ledning af kyrkoböckerna och
kan på Sockenstämma få fullständig upplysning om
förhållanderna, och ej sällan hafva å Sockenstämmor
närmaste grannar gifvit goda råd och beredt utvägar
till hjelp, som af andra ej kunnat åstadkommas, och
som troligen Åldermän i Nämnden sällan äro i till¬
fälle att meddela. Jag vill ej nämna, att den fattige
behöfvande, då han hos Pastor beklagat sin nöd, säl¬
lan, jag älskar att tro, aldrig gått hungrig derifrån,
alltid tröstad — förhållanden, som en annan Ordfö¬
rande möjligen ej funne sig lika pligtig och uppma-
Den z6 Augusti
2l3
nåd att iakttaga. Af dessa och mångfaldigt flera skäl
yrkar jag, att ärender, rörande fattigförsörjningen och
lielsovården, måtte lill Sockenstämmas behandling för¬
flyttas, då all tvist om Ordförandeskapet i Nämnden
är undanröjd, helst sedan uti 35 §. är föreskrifvet,
att Pastor skall vara Ordförande uti Socken-Nämnd
i de mål sorn angå Skole- och Undervisnings-anstal-
terna.
Märkvärdigt förekommer mig dessutom, a Lt, uti
förslaget till Lag för Sockenstämmor, ej elt ord före¬
kommer rörande de af Pastor och Kyrkovärdar un¬
der gemensamt ansvar och vård stående medel, i af¬
seende på räkenskaper och redovisning, hvaremot 21,
22 och 23 §. §. i Lagen för Socken-Nämnd vidlöftigt
derom orda. Deremot finnes fullständigt i Socken-
stämmolagen §. 8 föreskrifvet, hvad Ordföranden, det
vill säga Pastor, bör på Sockenstämma iakttaga, huru
han tydligt och klart bör framställa ämnena; inga
andra föredraga än de som uti kungörelsen blifvit
angifna; föra ordentligt och redigt Protokoll, hvilket,
när så ske kan, genast, men i annat fall å i4:de da¬
gen, i Sockenstämma justeras; utlemna Sockenslämmo-
Protokoll eller bevittna afskrifter; göra föreställningar
om å Sockenstämma skulle fattas beslut i ämnen, sorn
ej dit höra m. m. I Lagen för Socken-Nämnd finnes
härom intet beslämdt, ej en gång att Protokoll skall
föras, ännu mindre utaf hvilken, på hvad sätt och
med hvad ansvar. Jag vill ej tro att någon härvid
kunnat göra sig den föreställning, att hvad som i La¬
gen för Sockenstämma är föreskrifvet, rörande Ord¬
förandens pligLer, skall tillämpas i Lagen för Socken-
Nämnd, samt att hvad i den sednare Lagen är stad¬
gadt, om redovisning och ansvar för medlens förvalt¬
ning, skall tillämpas i den förra; ännu mindre vill
jag, för uraktlåtenheten i afseende på pligtbestäm-
melserna för Ordförande i Socken-Nämnd, föreställa
111ig, det orsaken härtill hemlals af den förespeglade
Den 26 Augusti.
möjligheten, att en så okunnig och oskicklig person,
som hvarken kunde skrifva eller räkna, kunde vinna
en så afgjord folkgunst inom församlingen, att han
till Ordförande kallades, och man derföre ville vara
så liberal och icke lägga hinder i vägen för hans ut¬
körande, genom för stora anspråk på skicklighet och
förmåga att i behörig ordning föredraga ärenderna,
uppfatta de olika åsigter och meningar, som kunna
af Ledamöterna anföras, samt att införa dessa i ett
redigt Protokoll o. s. v.
Sluteligen anser jag det skäl en Reservant anfört,
för nödvändigheten alt Pastor är Ordförande i Socken-
Nämnd, vara ganska vigtigt, ”att nemligen, om Pastor
icke blifver Socken-Nämndens Ordförande, så måste
utan tvifvel Kyrko-Rådet framgent qvarstå och de
kommunala inrättningarna onödigtvis mångfaldigas.
Orsaken till sådant onödigt mångfaldigande af insti¬
tutioner härflyter endast af det skäl, att den inbilla¬
de hedern, jag ville dock rättare kalla det besväret,
att vara Ordförande i Socken-Nämnd, äfven skulle
kunna tillfalla andra än Pastorerna, hvilka dock för
egen del så gerna ville afstå derifrån, om ej de an-
sågo sig såsom de fattiges målsmän, hvilkas förmån
och bästa både samvete och embelspligt bjuda dem
att alltid bevaka. På dessa grunder, som jag nu haft
äran anföra, yrkar jag, att antingen Fattigförsörjnin¬
gen och Helsovården återflyttas till Sockenstämmas
handläggning, hvilket jag anser för det bästa, eller
ock att Pastor måtte åläggas såsom tjenslepligt vara
Ordförande i Socken-Nämnden, samt att ifrågavaran¬
de Betänkande varder, lill ändrings vinnande i ofvan
anmärkte punkter, till de förenade Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskotten återremit¬
terad t.
Prosten Sylvan: Emot Utskottens beslut, att, i
strid med Kyrkolagen, fråntaga Pastor ordinarie Ord¬
Den 26 Augusti.
2l5
förandeskapet i mål, som röra församlingarnas fattig¬
väsende och helsovård, har jag reserverat mig. Ifrån
Christendomens början har fattigförsörjningen varit
en kyrkans angelägenhet. Religionsläraren har i detta
afseende alltid haft tvänne åligganden att fullgöra —■
det ena alt upplysa den fattige örn och visa honom
vägen till ett bättre och ädlare lif; det andra, att å
menighetens vägnar räcka honom de materiella medlen
dertill. Hvad det förra beträffar, nemligen att visa
den fattige hvad han bör göra och låta, samt huru¬
dan han bör vara, för att kunna upphjelpas ur nöden
och befrias ifrån eländet, det tillhör Religionsläraren
ensamt, och att härutinnan vara Ordförande kan af
ingen kommunal-lagstiftning honom betagas. Jag kan
derföre icke göra klart för mig, hvad den värde Ta¬
laren, med hvilken jag fullkomligen förenar mig, så
vidt hans framställning rörde det vetenskapliga af
ämnet, mente, då han ansåg fattigpolisen böra skiljas
ifrån pastoral-vården. Jag kan icke föreställa mig
annat, än att uppsigten öfver så väl den fattiges som
den rikes seder och ordentlighet tillhör Pastor såsom
religionens och sedlighetens vårdare. Det är icke
heller derifrån man , så vidt jag förstår, velat skilja
honom. Nej, det är det sednare, nemligen anordnin¬
gen och fördelningen af fattigmedlen, som Pastor hit¬
intills, merendels i förening med andra, besörjt, det
är derifrån man numera synes alldeles vilja utesluta
honom. Socken-Nämnden skall hädanefter hafva vår¬
den om fattiga och sjuka, Ordförande skall inom den¬
samma utväljas, och (såsom Prosten Gumaslius i sin
reservation tydligen visat) det kan således hända, att
Pastor icke blifver i tillfälle att deltaga i öfverlägg-
ningarna om församlingens fattig- och sjukvård, eme¬
dan dessa kunna komma att ega rum, då Pastor af
Embetsgöromål eller annat förfall är hindrad att der¬
vid infinna sig. Också den Pastor, som anser Em-
Den 26 Augusti.
betet alltid böra vara dörren, hvarigenom han till
hvilken slags verksamhet som helst bör inträda, torde
sjelf villigt utesluta sig, då Embetet icke ålägger ho¬
nom såsom en skyldighet alt vara närvarande. Följ¬
derna häraf anser jag kunna blifva högst betänkliga.
Fördelningen af fattigmedlen kan uppgöras och verk¬
ställas, utan att Pastor får tillfälle att derom yttra
sig, och således utan att han förmår göra de Christ-
liga principerna gällande , såsom den att hellre gifva
två för mycket än en för litet, och den, att hellre
gifva understöd åt två ovärdiga, än att låta en värdig
alldeles blifva i saknad derafo. s. v. Dessutom fin¬
nas församlingar, der Pastor är uppdragen en fri,
och ju friare desto ansvarsfullare och besvärligare,
befattning med testamentariska dispositioner till de
fattigas förmån. Månne icke, genom antagande af
Utskottens beslut, tvänne fattigvårds-inrättningar inom
samma kommun häraf kunna uppkomma? Och ehuru
Socken-Nämnden visserligen ingenting kan företaga
emot Testators tydliga föreskrift, månne den icke lik¬
väl skall kunna tillställa oredor och förorsaka bryde¬
rier, enär dess tillgöranden lätt kunna komma i strid
med Pastors öfvertygelse? Härtill kommer, att Pastor
är Ordförande i Skoldirektionen och har öfverinseen¬
de! öfver Skolungdomen, som räknar ibland sig fat¬
tiga barn, och det kommer i sanning att se illa ut,
om Pastor förhindras, att åt dessa barn egna de om¬
sorger, som för deras skolgång äro nödvändiga, samt
betages tillfälle att afvärja skadliga åtgärder af Soc¬
ken-Nämnden, såsom t. ex. den att afsöndra de fat¬
tiga barnen ifrån de rika, då det är tänkbart, att
Nämnden kan göra en sådan afsöndring till ett vilkor
för det nödvändiga understödet åt de fattiga — mång¬
faldiga andra olägenheter att förtiga.
Sedan Prosten Gumaelius i sin reservation, hvari
jag instämt, efter mitt förmenande, tillräckligen ve¬
Den 26 Augusti.
derlagt tle skäl, som ligga till grund för Utskottens
fattade beslut, beböfver jag endast anmärka, att dessa
skäl, enligt min tanka, hufvudsakligen gjort sig gäl¬
lande, i följe af förändrade åsigter af koinmunalbeslyr
i allmänhet och faltigväsendet isynnerhet, bland hvil¬
ka den mest utmärkande arden, att Polisen mer och
mer skall uttränga Kyrkan. Men Kyrkan, om man
ock skulle medgifva, att den numera icke alldeles är
hvad den kunde och borde vara, kan dock aldrig af
Polisen ersättas. Öfverallt, äfven i de lyckligast lot¬
tade länder, der man framgått i denna riktning, har
det visat sig, att det onda förvärrats. Det kan icke
heller annorlunda vara. Det är välsignelse af him¬
melen, som gifver mättnad, belåtenhet och tillfreds¬
ställelse. Den går ännu omkring i verlden och spisar
de många män, qvinnor och barn, med de få bröden
och fiskarna. Men det är fromheten, som framkallar
den, och der fromheten försvunnit, viker välsignel¬
sen undan.
Då så många grundade anmärkningar emot flera
serskilda punkter i Betänkandet blifvit gjorda och
flera utan tvifvel komma att göras, vill jag icke upp¬
taga Högv. Ståndets lid med ett ändamålslöst upp¬
repande af det, som redan blifvit anfördt, utan för¬
enar jag mig med dem, som yrka återremiss.
Som tiden redan var långt framskriden, och flere
Ledamöter af Ståndet anmält sin önskan att i denna
fråga yttra sig, så beslöts att diskussionen, som nu
afbröls, skulle i dag eftermiddag kl. 6 fortsättas.
§. 13.
Under detta Plenum ankom Herr Stats-Rådet
Fåhreeus^ samt aflemnade Kongl. Majrts i följande §.
omnämnda nådiga Proposition till Riksens Ständer,
hvarefter Herr Stats-Rådet, beledsagad såsom vid an¬
komsten, aflrädde.
118 Den 26 Augusti.
§• 14-
Se Första Bandet, sid. 58y.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
in fidem
E. M. Tegnér.
Den 26 Augusti 1840.
Plenum kl. 6 e. m.
§• 1.
Se Första Bandet, sid. 58y.
§. 2.
Fortsattes föredragningen af Lag- samt Allmän¬
na Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande
N:o 4, angående ändring af Författningarne rörande
Sockenstämma, samt om bildande af Kommunal-sty-
relser.
Prosten Osterman: Jag vill icke inlåta mig i
någon granskning af förslaget i dess helhet, ehuru
Betänkandet gifver flera anledningar dertill. Då en
sådan granskning redan blifvit utförligen verkställd
af flere Talare, som yttrat sig i ämnet, inskränker
jag mig till några speciella anmärkningar emot vissa
delar af förslaget, der jag anser någon rättelse eller
ändring vara behöflig.
1 Kap. 1 §. stadgar, att Sockenstämma skall hål¬
las tvänne gånger om året, nemligen i Maj eller Juni,
samt i October eller November månader etc. Jag
förenar mig med de Talare, som anse en årlig Socken¬
stämma, nemligen i Maj eller Juni, vara tillräcklig,
Den 26 Augusti.
219
då det icke lärer kunna bestämmas, hvilka ämnen
som skola förekomma till öfverläggning vid den sed¬
nare Sockenstämman i October eller November. De
ärenden, som måste vid Sockenstämma handläggas,
äro i alla fall så mångfaldiga och inträffa så ofta,
att sällan någon månad af året förflyter, utan att
Sockenstämma i något ärende behöfver utlysas och
hållas.
§, 6. Här föreslås, att allmän grund för rösträtt
i Sockenstämma skall vara beloppet at nästförflutna
årets bevillning efter andra artikeln af Bevillnings-
förordningen. Ett sådant förslag måste, efter mitt
förmenande, vid tillämpningen komma alt möta allt¬
för många och stora svårigheter, hvarföre jag icke
kan godkänna detsamma, utan instämmer i afseende
härpå uti hvad Herr Friherre Cederström, uti dess
Betänkandet bifogade reservation, anfört. Hvad sjelf¬
va rösträttigheten i Sockenstämma vidkommer, lärer
väl den hädanefter, såsom hittills, sällan behöfva att
beräknas, hvadan förslaget i delta afseende kunde
vara mindre maktpåliggande, men då uli §. 10,
mom. i, samma grund, eller bevillningsbeloppet efter
andra artikeln, blifvit föreslagen för beräkningen af
de afgifter, som för sockens eller församlings gemen¬
samma behof komma att uttaxeras, så finnér jag der¬
vid flera betänkligheter och protesterar emot anta¬
gandet af ett förslag, som ej allenast helt och hållet
afviker från hvad hittills varit brukligt och iakttaget,
utan ock vid tillämpningen skulle möta alltför stora,
ja nästan oöfvervinneliga svårigheter. Det är bekant,
huruledes på de flesta ställen afgifter till fattigvården,
eller till andra kommunala behof, vanligen utgöras
af natura-prsestationer, såsom spanmål, hvarvid beräk¬
ningen efter hemmantal alltid varit bruklig, så att
då ett belt hemman erlagt en viss qvantitet, t. ex.
en tunna, hafva större eller mindre hemmansdelar
erlagt afgiften i proportion derefter. Huru sådane
220
Den 26 Augusti.
natura-prsestationer skola kunna utgöras, om bevill-
ningsbeloppet blifver beräkningsgrunden, kan jag icke
förstå, åtminstone kan jag ej inse annat, än att sådant
skulle leda till ganska mycken oreda, bråk och besvär.
Jag vågar derföre föreslå, att det gamla beräknings¬
sättet efter mantal må bibehållas för alla dem, sorn
ega eller innehafva hemmansdelar, men att för andra
fastighets-egare, äfvensom löntagare, handtverkare,
torpare m. fl., som efter förslaget komma att uti af-
gifterna dellaga, bevillnings-beloppet efter 2:dra Ar¬
tikeln må blifva grunden för beräkningen deraf, dock
i ett bestämdt förhållande till hemmanen, så att ett
visst bevillningsbelopp motsvarar en viss hemmans¬
del. Att närmare bestämma ett sådant förhållande
emellan hemmanen och bevillningsbeloppet, må bero
af kommunerna sjelfva, enär hemman på olika orter
ega ganska olika värde, så att inga generella bestäm¬
melser i detta fall lära kunna göras, som öfverallt
blifva tillämpliga.
Uti sistnämnde 10 §. 1 mom. stadgas, att uti
afgifter - - - - skall hvarje medlem - - - - deltaga.
Detta stadgande erfordrar ett förtydligande. Man kan
nemligen ega fastighet uti en socken eller församling,
utan att sjelf vara en medlem deraf. Uti mitt Pa¬
storat finnes i en socken en Fabrik, i en annan flera
Sågbruk, hvilkas egare äro boende annorstädes och
sålunda icke medlemmar af den församling, der deras
fastigheter äro belägna, för hvilka de likväl böra uti
de kommunala afgifterna deltaga. De skulle dock
kunna undandraga sig en sådan skyldighet, så vida
icke bestämdt stadgas, att hvarje fastighets-egare, han
må för sin person vara medlem af församlingen eller
icke, skall, i mån af sin egendom, deltaga uti afgif¬
ter för sockens eller församlings gemensamma behof.
Uti nästföregående g §. säges, att Sockenstämmas
beslut om vitén böra af Konungens Befallningshaf¬
vande pröfvas och fastställas, innan de äro gällande.
Den 26 Augusti.
32 1
Ett sådant förmynderskap anser jag Sockenstämman
icke behöfva. Man bör väl tilltro densamma nog
urskiljning och förmåga att handla på egen hand, i
mål som endast röra dess egna medlemmar, att nå¬
gon främmande Embetsmyndighet icke må behöfva
inblanda sig uti dess åtgöranden, då icke besvär der¬
öfver anföras. Det skall dessutom alltid förorsaka
onödig omväg, tidsutdrägt och besvär, om hvarje
gång, då Sockenstämma finner nödigt att till efter¬
lefnad af dess föreskrifter bestämma ett vite, detta
icke skall kunna af den tredskande uttagas, med min¬
dre Konungens Befallningshafvande sanctionnerat be¬
slutet härom. Då ett visst maximum stadgas, som
vitesbeloppet icke i något fall får öfverstiga, synes
något ytterligare stadgande härom icke erforderligt.
§. i3. - - - - Af starka drycker öfverlastad per¬
son - - - - varder alltid från Sockenstämma afvisad.
Ordet varder bör här utbytas mot varde. Förmod¬
ligen ett tryckfel, hvarpå jag endast velat fästa upp¬
märksamheten.
2 Kap. 17 §. 1 mom. Ordförande och vice Ord¬
förande väljes å Sockenstämma för tvänne år. — I
afseende härå förenar jag mig med de Talare och
Reservanter, som anse att Kyrkoherden bör vara
sjelfskrifven Ordförande i Socken-Nämnden. Skälen
dertill äro så mångfaldiga och hafva af nyssnämnde
Talare och Reservanter blifvit så fullständigt och på
ett så öfvertygande sätt utvecklade, att jag icke fin¬
ner mig behöfva mera än deruti instämma.
17 §. 2 mom. Val - - - till ersättande af blif¬
vande ledigheter inom Socken-Nämnden, skola hållas
hvarje år i Maj månad. Här önskade jag detta til¬
lägg: eller Juni månad. Då nemligen Walborgsmässo-
Sockenslärama, vid hvilken dessa val rättast böra
verkställas, får hållas i Maj eller Juni, och då flere¬
städes, uti Pastorat med många socknar, kan inträffa,
att nämnde stämma icke uti dem alla kan medhinnas
222
Den 26 Au guy ti.
i förstnämnde månad, utan måste uppskjutas till den
följande, så böra val till ersättande af blifvande le¬
digbeter inom Socken-Nämnden äfven till den tiden
få fördröjas, enär, i annat fall, serskilta Sockenstäm¬
mor finge hållas i Maj månad, endast för förrättande
af sådana val.
17 §. 5 morn. Finner Sockenstämma anledning
till missnöje med - - - från förtroendet skilja. En
sådan rättighet synes mig vara nog vidsträckt och
lätt kunna leda till missbruk. Man föreställe sig det
fall, att en Ordförande eller Ledamot af Nämnden i
och för sitt nit om det allmänna bästa, om fattigvår¬
den, skol-undervisningen m. m., råkade att ådraga sig
de öfrigas missnöje, så skulle han, just för ett sådant
berömvärdt nit, kunna från sin befattning entledigas.
Då förtroendet icke innehafves på längre tid, än tvän-
ne år, må väl slutet af denna tid kunna afbidas, in¬
nan platsen förklaras ledig, så vida icke särdeles vig¬
tiga anledningar till missnöje skulle förefinnas.
3i §. Uti mål, som angå enskild persons rätt
- - - erhålla ett utskrifvet exemplar deraf. Meningen
häraf måtte väl vara den, att parten, om han det
äskar, skall erhålla ett utdrag af Protokollet i den del,
beslutet rörer honom. En sådan redaklions-förändring,
ehuru visserligen af mindre vigt, synes dock icke va¬
ra alldeles onödig.
Jag inskränker mig till de nu gjorda anmärk¬
ningar, ehuru ännu flere härtill kunde läggas, och an¬
håller, på grund af det anförda, om återremiss af
Betänkandet.
Prosten Säve: När man besinnar ofullkomlighe¬
ten af vår hittills varande och nästan enda munici-
pal-inrättning, sockenstämman med dess ojemnhet i
både röstberäkning och fördelning af kommunala av¬
gifter, osäkerheten i dess beslut, som åtminstone säl¬
lan förberedas genom en föregående och alfvarsamma-
re pröfning, samt ändtligen långsamheten och otillför-
Den 26 Augusti.
223
lilligheten af alla dess verkställighets-åtgärder, hvilka
förlama äfven den mest nitiska Ordförandes bemö¬
danden och komma honom omsider att tröttna, så må
man väl lyckönska sig, att ett förslag till förbättrad
kommunal-styrelse nu ändtligen blifvit för Rikets
Ständer framlagdt. Det inå ega sina ofullkomlighe¬
ter i anseende till de antagna grunderna för så väl
Sockenstämmans som Socken-Nämndens reglering. Det
torde dock icke vara så lätt att framkomma med ett
bättre, sedan efter hvarannan Kyrkolags- och Fattig-
vårds-Komitén samt slutligen 2:ne Riksens Ständers
förenade Utskott förgäfves härpå öfvat sina bemödan¬
den. Jag tror derföre, att förslaget med vissa modi¬
fikationer och bestämningar kan antagas, samt att man
bör hålla Fattigvårds-Komitén och Utskotten räkning
för det mesta, som är åstadkommet. Hvad som hos
mig och andra väckt betänkligheter, är den stora ut¬
sträckningen af röstberättigade, enligt 6:te §. Det är
likväl en naturlig följd deraf, att de kommunala ut-
skylderna blifva hädanefter dels flere, dels äfven på
ett vida större antal fördelade. Det torde emeller¬
tid böra närmare öfvervägas, om den tariff är ända¬
målsenlig och billig, i följe hvaraf den föga betalan¬
de pluraliteten beslutar öfver dispositionen af medel,
som till större delen komma att utgöras af de mera
bemedlade. Hvad Socken-Nämnden §. i5 vidkommer,
så har jag, i likhet med en föregående Talare, före¬
ställt mig, att Utskotten kunnat och bordt bestämma
om vidden och gränsorna för dess verksamhet, så att
man redan af den allmänna definitionen i denna §. kun¬
nat inse, om denna församlingens förvaltande myn¬
dighet har endast att göra med undervisnings-anstal-
ter, fattigförsörjning och helsovård, eller upptager äf¬
ven det nuvarande Kyrkorådets åligganden, hvartill
komma en hel mängd ekonomiska bestyr, brandstods¬
förening, sockenmagasin m. m., som väl ej kan höra
under rubriken: vakar öfver ordning och sedlighet.
Den 26 Augusti.
Hvad Ordförandeskapet i Socken-Nämnden angår, så
bemärker jag väl det oriktiga och principvidriga der¬
uti, att Pastor såsom Ordförande i Sockenstämma, väl
skall förestå och leda besluten i åtskilliga ämnen, men
ej får föra ordet, då det i Socken-Nämnden gäller att
främja verkställigheten: men jag håller ej hardt på
denna Pastors-embetets förmånsrätt, så länge Socken-
Nämndens göromål äro så chaotiska, att man ej ens
vet, om Kyrkoherden der skulle kunna främja något
nyttigt ändamål. Må Pastor, enligt hvad en Talare
redan anmärkt, heldre utom Socken-Nämnden påmin¬
na om hvad som är både Socken-Nämndens och hvar¬
je Christens pligt.
Några gjorda anmärkningar mot de öfriga §§. af
detta Betänkande kan jag nu förbigå, sedan samma
omständigheter redan af flere föregående Talare blif¬
vit framställda. Jag yrkar återremiss af Betänkandet.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Då jag tillhör den
Afdelning i Ekonomi-Utskottet, som med detta Be¬
tänkande haft mesta befattning, anser jag mig skyl¬
dig att derom korteligen yttra mig. Doctor Thoman-
ders anmärkningar äro både många och sakrika , men
derjemte af den beskaffenhet, att de så väl Lill form som
innehåll skulle helt och hållet förändra detta Betän¬
kande, om de skulle efterkommas. De sammansatta
Utskotten må emedlertid granska dem och derpå gö¬
ra det afseende, som de för godt finna.
Många andra anmärkningar äro af den beskaffen¬
het, att de dels äro obetydliga, dels kunna de efter¬
kommas med små förändringar, och dels visa de, att
anmärkaren icke känner eller tagit noga reda på Be¬
tänkandet. At upptaga och besvara mångå af dessa
anmärkningar, hvilka för tillfället lätt kunna besva¬
ras, skulle upptaga mycken lid och, utan synnerligt
gagn, förläuga diskussionen, då Betänkandet säkerli¬
gen kommer att remitteras och jag följaktligen fram¬
deles
Den 26 Augusti.
225
deles på behörigt ställe får tillfälle att genmäla an-
märkningarne.
Ehuru än Ledamot af Ekonomi-Utskottet måste
jag dock öppet tillstå, att jag icke är nöjd med 6:te och
io:de §§. i detta Betänkande, hvilka handla om grun¬
derna för rösträtt i Sockenstämma, och för afgiflerna
för socknens gemensamma behof. Desse §§. behöfva
betydliga rättelser och förändringar, så vida de icke
skola leda till stor orättvisa och hvarjehanda betänk¬
liga följder, hvarom jag också framdeles på sitt ställe
tänker yttra mig. —• Det förutser jag likväl, att om
Bevillningen skall läggas till grund både för röstbe¬
räkningen och afgifterna, som visserligen tyckes vara
det bästa och rättsenligaste, så uppstå stora svårighe¬
ter och mycket bråk vid tillämpningen, och alt kun¬
na gå den rätta medelvägen mellan dem, som skola
kontribuera efter bevillning för egendom och efter
bevillning för lön och rörelse, är lättare att säga än
verkställa. Då förut lika hemmantal inom en socken
baft lika fattig-afgifter, så blifva de efter detta Be¬
tänkande oftast mycket olika, och detta blir likväl
det minsta bråket. — Desse §§., hvilka jag anser för
de kinkigaste, har man i dag antingen förbigått, el¬
ler också blott lösligen vidrört. — Jag önskade dock,
att någon i afseende på dessa bägge §§. ville fram¬
komma med ett förslag, som på en gång vore rätt¬
vist och verkställbar^ utan att vid tillämpningen mö¬
ta de många svårigheter, som förekomma vid det
ifrågavarande, och i delta afseende får jag serskildt
adressera mig till min värde vän, Prosten Åstrand,
som med mycken erfarenhet förenar stor förmåga att
uppgöra riktiga och användbara kalkyler. — Jag an¬
håller vördsamligen att Betänkandet återremitteras.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: Jag har re¬
dan förenat mig med Doctor Thomander, och förkla¬
rar nu ytterligare, att mina åsigter rörande detta äm-
Preste-St. Fröt. 1840. Andra AJdeln. Bandet VII. 15
22Ö
Den 26 Augusti.
ne nästan i allo äro desamma, som de, hvilka han
framställt. Jag anser tidens fordringar så väl sorn
ärendernas beskaffenhet kräfva, att det kyrkliga här
noga och bestämdt skiljes från det verldsliga. Sedan
nemligen kretsen för kommunala ärender redan så
betydligt vidgat sig och troligen fortfarande kommer
alt vexa i omfång, sedan menigheterna sjelfve, all¬
männare än förr, börjat och höra börja deltaga uti
många af dessa ärenders behandling, och sedan man
lätt inser, att de yttre, verldsliga bestyren böra kun¬
na bättre skötas af lekmän, inom hvilkas område de
ligga, än af klerker, till hvilkas kall de egentligen ej höra,
så bor Presterskapet ej äflas att behålla ett besvär, eller
ett förtroende, som nu mera kan öfverlagas af andra,
utan äfventyr för Kyrkan. Jag tror således, alt så
väl Sockenstämman som Socken-Nämnden hädanefter
bör sönderfalla i 2:ne serskilta slag, och måhända äf¬
ven få olika namn.
I Sockenstämman för kyrkliga angelägenheter,
den kunde kallas Kyrkostämma, blir då Pastor sjelf¬
skrifven Ordförande; och de ärender, som der böra
förekomma, äro i Kyrkolags-Komiténs Förslag till
Förordning för Sockenstämmor och Kyrkoråd §. 1 3.
uppräknade, nemligen: 1:0 öfverenskommelser till be¬
fordrande af Gudsfruktan, sedlighet och ordningsamt
tiden för allmänna Gudstjensten; 2:0 frågor rörande
folkundervisningen; 3:o klockares, organists och an¬
nan kyrkobetjenings tillsättande och afskedande; f.o
Kyrkoråds, kyrkovärdars, sexmäns och andra ordnings¬
mäns utnämnande och entledigande; 5:o granskning
af alla under Pastors och Kyrkovärdarnes vård ståen¬
de kassors räkenskaper; 6:0 hushållningen och vår¬
den af kyrko-egendomar och lägenheter samt alla fat¬
tigkassans inkomster; 7:0 byggandet och underhållan¬
det af kyrkan och hvad dertill hörer, samt socken¬
stuga, skolhus och fattigstufva äfvensom Prestgård;
8:0 öfverenskommelser rörande Presterskapets och kyr-
Den 26 Augusti.
kobetjenters inkomster och rättigheter; 9:0 bestäm¬
mandet af afgifter ti i l kyrka, fattigvård och andra
fromma ändamål, m. m.
I Sockenstämman jör verldsliga angelägenheter
hvilken kunde behålla gamla namnet Sockenstämma,
och för hvilken kommunen väljer Ordförande efter
behag, föredragas alla församlingens gemensamma,
verldsliga mål: 1:0 val af Socken-Nämnden; 2:0 be¬
slut öfver Socken-Nämndens förslager rörande uttaxe¬
ring af medel för alla kommunala behof och ända¬
mål, utom för folk-undervisningen och fattigvården;
3:o val af Revisorer för granskning af Socken-Nämn¬
dens förvaltning och redogörelse; 4:o val af ledamö¬
ter i Sockenberednings-Komiten, af Socken-ombud för
pris-kurantens sättande, af Riksdagsman, eller Elekto¬
rer för Riksdagsmanna-val, samt af serskilte depu¬
terade för bevakande af kommunens bästa vid alla
förefallande tillfällen: 5:o antagande af Reglementen
för sjukvården, sockenmagasiner och brand väsendet;
6:0 öfverenskommelser om väghållning, brobyggnad
och rofdjurs utödande, socken-allmänningars vård o. s. v.
På samma sätt borde den nu föreslagna så kalla¬
de Socken-Nämnden delas i 2:neslag, nemligen. Soc¬
ken-Nämnd för kyrkliga och Socken-Nämnd för
verldsliga angelägenheter.
Till den förra, eller Socken-Nämnden för kyrkli¬
ga ärender, hvilken kunde benämnas Kyrkoråd, hör höra
det närmare handhafvandet af Kyrkans angelägenhe¬
ter, skol- och undervisningsverket, fattigvården, sed¬
ligheten och kyrkotukten, och således svara emot hit¬
tillsvarande Skol-Direktioner, Fattigvårds-Direktioner
samt Kyrkoråd. Hithörande ärender uppräknas vida¬
re i Komiténs för Fattigvården Förslag till Socken- och
Stads-Nämnd §. 28. N:s 1, 2, 3, 4. 9> i°> 11 * 2°«
25, 33. I denna Nämnd bör Pastor vara sjelfskrif¬
ven Ordförande, samt Comminister och Kyrkovärdar-
ne sjelfskrifne ledamöter. Att härifrån skilja fattig¬
228
Den 26 Augusti.
värden anser jag högst betänkligt, och är således der¬
uti af olika tanka med Doctor Thomander. Den lill
Fattigvården hörande Fattigpolisen bör aldrig kunna
medföra något egentligt obehag för Pastor, om den
rätt anordnas, det är, ej handhafves af Ordföranden
omedelbart, utan genom Nämndens (Kyrkorådets) le¬
damöter såsom närmaste tillsyningsman, hvar och en
öfver sitt distrikt.
Till Socken-Nämnden för verldsliga ärender, hvil¬
kens Ordförande likasom alla ledamöter väljas af kom¬
munen, böra höra alla öfriga uti omförmälda Fattig-
vårds-Komités Förslag 28 §. uppräknade punkter, och
således dess verksamhet omfatta belsovården, uppsig-
ten öfver barnmorske- och vaccinations-väsendet, soc¬
kenmagasinet, brandsyns-och brandstods-ärender, nyk-
lerhets-inrältningar, Förliknings-Domstolar, förmynda¬
revården m. m. och alla från Kyrkorådet dit hän-
skjutna ärender.
Om vården af kommunens angelägenheter sålun¬
da fördelas, så förutser jag allmän båtnad och belå¬
tenhet, och så behöfver hvarken kommunen eller Pre-
sterskapet frukta att intränga eller synas vilja inträn¬
ga på obehörigt gebiet. Någon splittring inom kom-
munal-styrelsen ser jag ej heller häraf böra befaras,
om blott kretsen för bägge Nämndernas verksamhet
noga bestämmes. Och skulle kommunen välja sin Pa¬
stor tillika till Ordförande uti Sockenstämman och Soc¬
ken-Nämnden för de verldsliga angelägenheterna, så un-
dandroge han sig visserligen icke förtroendet, om han
såge sig äfven derigenom kunna gagna sin församling.
Af hvad jag nu anfört följer, att närvarande för¬
slag bör sönderfalla i 2:ne Hufvud-afdelningar. Den
ena bör afhandla Förslag till Förordning om Socken¬
stämma för kyrkliga angelägenheter och Kyrkoråd;
den andra, Förslag till Förordning om Sockenstäm¬
ma för 'verldsliga mål och Socken-Nämnd. För den
förra afdelningen torde Kyrkolags-Komitens berörde
Den 26 Augusti.
Förslag rättast läggas till grund; och för den sedna¬
re hemtas hufvudsakligaste materialierna af Fattig-
vårds-Komitens Förslag till Kommunal-lag.
De speciella anmärkningar, hvilka jag ernat gö¬
ra emot vissa §§. i Höglofl. Utskottets närvarande för¬
slag, äro redan till största delen anförda. Några åter¬
stå dock.
§. 1. Den kyrkliga sockenstämman torde blott
behöfva ovilkorligen hållas en gång om året, nem¬
ligen i Maj eller Juni, och då synas räkenskapernas
granskning samt alla möjliga till denna stämma hö¬
rande ärender böra blifva sjelfskrifna föremål för öf-
verläggningarne.
§. 2. Rättighet att på Dom-Kapitlets förordnan¬
de utlysa kyrklig sockenstämma torde böra tilläggas
Contracts-Prosten.
§. 4- Ordet alltid uti första raden bör bortta¬
gas, enär efterföljande eller upphäfver dess betydelse.
§. 5. Sockenstämmas offentlighet torde, på re¬
dan af Doctor Thomander anförda skäl, böra und¬
vikas.
§. 6. Röstberäkningen efter hemmantalet önska¬
de jag, i likhet med Reservanten Friherre Cederström,
helst bibehållen för alla fastighets-egare. Den är väl
ej fullt rättvis, men dock samman vext med Sveriges
hittills varande kommunalväsende. De, som ej ega
fastighet, torde då böra rösta efter deras enligt 2 Art.
för lön och rörelse utgående bevillning, reducerad till
mantal efter medelvärdet af socknens hemman.
-— Meningen af orden: efter motsvarande an¬
del af det vid Bevillnings-taocering åsätta värdet s
är högst otydlig.
— Att fastighets-egarej som ej bo i församlin¬
gen och ej sjelfve bruka sin gård, skola kunna rösta,
är väl Höglofl. Utskottens mening, men betänkligt.
§. 7. Rättighet att vara Ordförande i den kyrk¬
liga sockenstämman torde äfven böra i lag tilläggas
a3o
Den 26 Augusti.
Contracts-Prosten, då lian dertill blifvit af Dom-Ka¬
pitlet förordnad.
§. 8. Att emot Ordförandens d. ä. Föredragan¬
dens vilja fatta beslut i ämnen, hvarom sockenstäm¬
ma icke eger rätt att besluta, synes mig omöjligt, enär
beslut ej kan fattas i sådant, som ej föredrages.
§. 14- Denna paragraph borde, så vida den skall
betyda något, lyda sålunda: Ordförande, ege ej rätt att
sockenstämma förr upplösa, än efter slutad handlägg¬
ning af de ärenden, som, enligt kungörelsen 0111 stäm¬
man, bordt der förekomma.
Prosten Lyth: Jag vill ej upptaga det Hög v.
Ståndets dyrbara tid, sedan jag redan förut instämt
med Doctor Thomander och nu nyss är förekommen
af Doctor Björkman. Jag tillhör deras antal, som
anse Presten öfverhopad af för bans embete nog he¬
terogena ämnen. I stället för att beklaga, skulle jag
således heldre gratulera honom, om han blef befriad
från bestyr, som ofta sätta honom i obehagliga för¬
hållanden till allmänheten. Inskränkes bans verk¬
samhet till endast de kyrkliga angelägenheterna, så
vinner han utan tvifvel mera förtroende. Eger Pastor
förmåga och skicklighet att, jemte sitt egentliga kall,
äfven förena andra bestyr, så lärer icke heller hädan¬
efter tillfälle för honom saknas att erhålla uppdrag
dertill.
Prosten Astrand: Orsakerna, hvarföre Fattigvårds-
Komiten föreslagit Socken-Nämnder med tillräcklig
myndighet att verka inom sin krets, äro öppet fram¬
lagda i Komiténs Betänkande och behöfva således
icke vidlöftigt omordas. Komiten hade sig nemligen
uppdraget icke allenast att föreslå Stadga för fattig¬
vården, utan ock att uppgifva preventiva åtgärder
mot tidens nya hotande onda , pauperismen. Dessa
åtgärder ansåg Komiten omöjligen kunna bringas till
verkställighet utan ett verksamt kommunal-väsende,
och af delta skäl anser jag, lika med Prosten Säve,
Den 26 Augusti.
23l
att förslaget må och bör med nödiga förändringar
vid denna Riksdag antagas, och skulle högeligen be¬
klaga, om det komme att förfalla. I afseende på
Komiténs förslag är jag icke så egenkär, att jag vill
af faderskärlek envist försvara detsamma. Det var ej
så lätt att tillvägabringa något dugligt i en sak, som
är i många afseenden ny, synnerligast under den korta
tid, som Komiten hade på sig för behandlingen af så
många högst vigtiga ärender; och detta må gälla till
ursäkt för den mindre fullkomligheten i förslaget, af
hvilket jag dock finnér mycket, ehuru med modifika¬
tioner, af Utskotten begagnadt. Det är i afseende på
dessa modifikationer och Utskottens förslag jag anser
mig böra anföra några anmärkningar.
I afseende på Sockenstämma anser jag, lika med
Fattigvårds-Komitén, att den bör, såsom hittills och
såsom Utskotten föreslagit, hafva beslutanderätten öf¬
ver alla församlingens kommunala angelägenheter, de
må vara kyrkliga eller verldsliga; men att dess makt
helst bör för verkställighets-åtgärderna delegeras åt
underordnade myndigheter, som bör vara bestämdt
en, under namn af Kyrko-Räd, med Pastor till Ord¬
förande för kyrkliga och undervisnings-ärender , samt
en, hvilken må kallas Socken-Nämnd, med vald
Ordförande för de verldsliga bestyren, fattigvården
icke ens undantagen, sedan den, till följe af tidsför-
hållanderna i det hela, öfvergått från den fria christ-
liga barmhertighetens område till en tvångsinstitution,
ställd under Statens ordnande och tillsyn. Att Ord¬
förande och Ledamöter i sådana Komiteer, då de äro
nya, de må kallas Socken-Nämnder eller icke, skola
vara valde och icke sjelfskrifne, påkallas af sjelfva
begreppet om kommunal-väsende , och Preste-Ständet
borde minst af alla vara missnöjdt med detta stad¬
gande.
Jag har blifvit uppmanad att yttra mig om röst¬
rätten. Jag erkänner, att denna fråga är det svåraste
Den 16 Augusti.
i hela Lagförslaget. Om Bevillningen vore rättvisli¬
gen fördelad, så kunde aldrig någon lämpligare be¬
räkningsgrund för rösträtten antagas, än bevillning
efter 2:dra Art. Äfven sådan den nu är, tror jag den
böra begagnas. Men Utskottens röstetarifF torde dock,
såsom högst orättvis, böra förkastas. Utskottens prin¬
cip, att bevillning af fastighet skall medföra dubbelt
så hög rösträtt, som lika stor bevillning af lön och
rörelse medför, måste jag dock gilla, emedan inkom¬
sterna af lön alltid äro beräknade efter det fullt kon-
trollabla bruttobeloppet, men fast egendom alltid är
taxerad vida lägre än efter verkliga bruttobehållnin¬
gen. Bevillning af rörelse borde måhända taxeras 5o
procent högre än bevillning af lön, men vid röst¬
längdernas uppgörande torde sådant medföra alltför
stort bråk. I likhet med Fatligvårds-Komiten och
Utskotten anser jag, att ingen rösträtt bör medgifvas
för bevillning af rörelse och af lön, då denna bevill¬
ning ej uppgår till 2 R:dr. I stället för Utskottens
tariff föreslår jag på grund häraf följande enkla lag¬
bestämmelse :
”Allmän grund för rösträtt i Sockenstämma
”vare beloppet af nästförflutne årets bevill¬
ning af lön, egendom och rörelse efter 2:dra
”Artikeln af Bevillnings-förordningen, enligt
”följande bestäm mandén: för egendom be¬
räknas en röst för bevillning under och
”till och med 12 skillingar, och för bevill¬
ning derutöfver en röst för hvarje fulla 12
”skillingars bevillning; för lön och rörelse
”af fulla 2 R:drs bevillning och deröfver
”beräknas en röst för hvarje fulla 24 skil-
”lingars'bevillning; men bevillning påförd
”tjenstehjons befattningar medförer icke nå-
”gon rösträtt.”
I anseende till den mångfaldigt större godhet
det ena hemmanet, ofta i samma byalag, har fram¬
Den 26 Augusti.
233
för det andra, anser jag rösträtten efter hemmantal
vara högst orättvis. Vill man, det oaktadt, för lan¬
det nödvändigt bibehålla detta gamla röstningssätt
(för städerna bör aldrig annan omröstningsgrund än
efter bevillningen komma i fråga), så bör man väl
på något härtill lämpligt sätt utfinna norm för röst¬
beräkningssättet i afseende på dem, som erlägga 2
R:dr och derutöfver i bevillning af lön och rörelse
efter 2:dra Art. Detta kunde ske på så sätt, att Läns¬
vis genom Lands-Kontoren eller Pröfnings-Komiteerna
beräknas medium al förmedlade hemmansvärdet och
deremot svarande medium af bevillningen för ett
mantal i Länet, jemnadt till helt Riksdalerstal, och
att så stor bevillning af lön och rörelse, som mot¬
svarar medium af 1 mantals bevillning, medförer \
röst, samt, för högre och lägre bevillning af lön och
rörelse, rösträtten proportionsvis derefter bestämmes.
Om t. ex. i ett Län (Örebro Län, enligt Landshöf-
dinge-Embetets Femårs-berättelse i83a—1836) sum¬
man af förmedlade hemmantalet 283^ delas uti sum¬
man af taxeringsvärdet 13,665,4,94’ ett mantal
i samma Län per medium värdt 4j8*6-| R:dr och
dess bevillning efter 2:dra Art. per medium p-| R:dr,
eller för jemnheten skull 10 R:dr. Följaktligen bör
i samma Län 2 R:drs bevillning af lön och rörelse
gifva röst. Måhända borde dock alla sådana rö¬
ster jernnäs till J, |, -§•, f, | och röster, efter
hvad de mest närmade sig till, relativt till bevillnings-
beloppet. Orsaken hvarföre detta icke kan och bör
tagas lika öfver hela Riket, är, att medelberäkningen
af hemmansvärdet Länsvis är så högst olika.
Ilvad. kommunal- af g ij temas bestämmande be¬
träffar, anser jag io:de §. i Utskottens förslag tarfva
en förändring. Man kan antaga såsom postulat, att
afgiftsbeloppet och rösträtten böra fullkomligt mot¬
svara hvarandra. Skulle, enligt Utskottens förslag,
hvar och en, som ej har 1 R:drs bevillning af egen-
234 Den 26 Augusti.
dom, befrias från afgifter för kommunalbehof, så vore
det den uppenbaraste orättvisa, synnerligast på de
ställen, der fastighetsvärdet är lågt och egendomen
mycket fördelad, hvarest endast en eller annan, eller
måhända ingen, kunde, på grund af Utskottens före¬
slagna lagstadgande, tillförbindas att betala kummunal-
afgifter. Sådant hlefve tvifvelsutan förhållandet mån¬
genstädes i de norra provinserna och en del af Da¬
larna och Wermland. Jag föreslår på grund häraf,
och i enlighet med hvad jag om rösträtten yttrat,
följande förändring af 10 §. 1 morn.:
”Uti afgifter för sockens eller församlings
”gemensamma behof skall hvarje medlem,
”då annan grund för bidraget icke är ser¬
skildt stadgad, deltaga i mån af honom för
”sistförflutna året påförd bevillning för egen¬
dom, rörelse och lön efter 2:dra Art. Be-
”villningsförordningen, hvarvid iakttages, att
”bevillning påförd tjenstehjons-befattningar
”icke tages i beräkning för kommunal-afgif-
”ter, att bevillning af lön och rörelse, om
”den icke uppgår till 2 R:dr, icke heller för
”kommunal-afgifter tages i beräkning, samt
”att kommunal-afgifter efter bevillning af
”lön och rörelse beräknas hälften mindre,
”än efter bevillning af fast egendom. För
”egendom, derå bevillning icke är serskildt
”utförd, beräknas kommunal-afgifterna efter
”det belopp, som, på grund af taxeringsvärdet,
”skulle i bevillning efter 2:dra Art. på egen¬
domen sig belöpa, och åligger fördenskull
”Taxerings-Komiteen att för beräkning af
”kommunal-afgifter åsätta taxeringsvärde å
”sådan fast egendom, som icke i och för be¬
villning taxeras.”
För kommunal-afgifter bör hemmansegaren ytterst
ansvara, och sålunda sjelf äfven hafva rösträtten, så
Den 26 Augusti.
235
vida han icke bevisligen densamma åt brukaren öfver-
lemnat. Krono-åboer och boställs-innehafvare höra
åter i afseende på rösträtten anses såsom egare, och
dessa bestämmelser torde böra i lagförslaget intagas.
Slutligen yrkar jag, att Utskotten må till pröf¬
ning upplaga Fattig-Komitéens förslag om Läns-Nämn-
der, hvilka så organiserade, som samma Komité före¬
slagit, kunna blifva mycket gagnande, men aldrig
skadliga.
Dom-Prosten, Doctor Elmgren: Jag har biträdt
hvad detta Betänkande innehåller, med undantag af
hvad i 16 och i3 §§. stadgas rörande Ordförande i
Socken-Nämnd, och iden delen instämt med Prosten
Gumselius i hans reservation.
Hvad första Kapitlet vidkommer, rörande Socken¬
stämma, är innehållet i det hufvudsakliga lika med
Kongl. Författningen af år 181-7. Likväl skiljer den
sig derifrån vid bestämmandet af rösträttighet, och
äfven deruti, att den uteslutit hvad i sistnämnde För¬
fattning stadgas rörande Kyrko-Råd, och öfverflyllat
dess åligganden på Socken-Nämnd. Hvad rösträttig¬
heten vidkommer, så anser jag Utskottens grundsats
så vida vara riktig, att nemligen mot skyldighet bör
svara rättighet. De som äro pligtige t. ex. att lemna
bidrag till kommunalbehof, böra ock hafva talan vid
bidragens bestämmande, ja äfven vid frågor som i
öfrigt angå deras åligganden , såsom sjelfmyndige och
oberoende. Men jag erkänner svårigheten, som möter
vid afgifternas fördelning, hvilken blir en följd af
rösträttigheten, ehuru jag tviflar att man i rättsväg
kan komma det närmare än Utskotten det bestämt.
All Lag bör blott innefatta det allmänna, och ju mer
man inlåter sig i detaljer, som ändock ej fullkomli¬
gen kunna upptagas, ju mindre träffar man i många
fäll det rätta. En viss latitud blir oundvikeligt nöd¬
vändig att begagnas vid tillämpningen. Mot hvad
Utskotten föreslagit, angående Socken-Nämnd, kan
Dm 26 Augusti.
visserligen tnycket anmärkas; men saken är lill en
del ny, och det är först genom erfarenheten, som
man säkrast kan utröna, huruvida eller i hvad mån
jemkningar behöfvas. På förhand kan man blott giss¬
ningsvis uppgifva felaktigheter och framställa förmo¬
dade hinder och olägenheter vid verkställigheten.
Sakens framgång beror mycket och kanske hufvud¬
sakligen på den anda som råder inom hvarje kom¬
mun samt de personligheters nit och klokhet som
der finnas och som med intresse omfatta saken. Jag
anser för öfrigt vara öfverflödigt, att jag inlåter mig
uti grankning af serskilda delar af Betänkandet eller
anförer vederläggning af de anmärkningar som kunna
vara gjorda mot detsamma, då Utlåtandet förmode-
ligen blifver återremitteradl, samt kommer att under¬
ställas Utskottens vidare pröfning.
Biskop Butsch: Först vid justeringen af ifråga¬
varande förslag var jag i Utskotten närvarande, och
nedlade då min reservation mot en af förslagets punk¬
ter, hvarom jag hyste en redan stadgad öfvertygelse.
Med ogillande af denna reservation har nu en värd
Talare, om jag rätt fattat hans mening, ansett det va¬
ra behöfligt, att inrätta serskilda kommunala aukto¬
riteter för hvarje serskildt slag af kommunala ange¬
lägenheter. Utan att ingå i någon pröfning af den
värde Talarens grundsats och hvad han till dess il¬
lustrerande vidare anfört, ber jag blott få anmärka,
alt jag här endast afselt sådana kommunala institu¬
tioner, som på landet förekomma, och derjemte bero
af allmän lagstiftning. För öfrigt vidhåller jag min
mening, att Kyrkorådets åligganden utan olägenhet
skulle kunna öfverflyttas på den föreslagna Socken¬
nämnden, om Pastor blifver Nämndens sjelfskrifne Ord¬
förande; och jag kan icke heller frångå, att det i all¬
mänhet, särdeles på landet, vore föga båtande att,
utöfver nödvändigheten, mångfaldiga de kommunala
myndigheterna. Dels är enhet i sig sjelf bättre, än
Den 26 Augusti.
splittring; dels är ock personalen, som vid val till
kommunal.styresmän verkligen kan komma i fråga,
flerestädes så fåtalig, att det ofta blefve i det närma¬
ste samma personer, som finge fungera både i den ena
och andra befattningen, men med så mycket större
besvär och tidsspillan, som ärendernas fördelning på
flerfaldiga auktoriteter skulle medföra desto flera sam¬
manträden, mera skrifveri, och i allmänhet en större
omständlighet.
Angående sjelfva Betänkandet, motsätter jag mig
icke den yrkade återremissen, emedan jag inser gil¬
tigheten af flera bland de mot Betänkandet gjorda an¬
märkningar, ehuruväl jag tillika är öfvertygad, att
några af dessa anmärkningar grunda sig endast på ett
missförstånd.
Contracts-Prosten Hallström: Efter så lång dis¬
kussion är det en pligt och skall blifva mitt bemö¬
dande, att fatta mig så kort, som möjligt. Jag gil¬
lar, i allmänhet taladt, fullkomligen sjelfva försöket
att upprätta en kommunal-lag, hvilken jag anser hö¬
ra till tidens kraf. Hågen för nmnicipala värf behöf-
ver väckas och stärkas, men tillika genom gifna fö¬
reskrifter ledas och riktas. Det är i skolan af väl
ordnade kommunal-bestyr, som en allmän och bättre
samfunds-anda skall utbildas. — Utskotten hafva ej
eller, efter hvad mig förekommer, gått för djerft till
väga genom nya bestämmelser, utan förnämligast på
en hand sammanfört de åtskilliga befattningar, som
förut finnas gemenligen på flera fördelade. En sådan
åsyftad enhet i förvaltningsbestyret af de flerfaldi-
ga, till sin natur väsendtligen skilda, kommunal-ange-
lägenheter ville dock icke jag förorda, utan måste fast¬
mer ogilla; — men jag följer den i lagförslaget gifna
ordning och rigtar först några anmärkningar emot
irsta Kapitlet.
6:Le §:n bestämmer rösträttigheten vid Socken¬
stämma, och tolde §:n den andel, som hvarje röst¬
238
Deri z6 Augusti.
berättigad bör vidkännas i de för kommunen gemen¬
samma utgifter. Bade i ena och andra afseendet är
beräkningsgrunden tagen från den bevillning efter
2:dra Art., som varit den röstande under nästför-
flutna året påförd, likvist med ganska betydliga och
serskilta modifikationer. Jag kan, under betraktande
af den tillämpning, dessa stadganden skulle erhålla,
icke värja mig för den föreställning, att ur dem kom-
me att härflyta åtskilliga olägenheter och missförhål¬
landen, samt verkliga orättvisor, och får i sådant af¬
seende anmärka:
1:0, att, då både röstlängd och afgifts-tariff grun¬
dar sig på Häradsskrifvarens uträkning af föregående
årets bevillning efter 2:dra Art., så blir så väl röst¬
rätt, som betalningsskyldighet i yttersta måtto för¬
senad j ända derhän, att de, som endast under halft-
annat eller tvänne är vistas inom socknen och deref¬
ter afflytta, synas knappast komma att under tiden
hvarken tillgodonjuta någon rätt, eller draga någon
börda. Den, som inflyttar år 1840, och höstetiden
samma år skattskrifves, skattskrifves då för 1841, men
först 1842 blifver beräkningsgrunden så väl för hans
rösträtt som de utgående bidragen tillförlitligen känd.
Detta följer af sakens egen natur och är äfven er-
kändt uti 10 §. 4 morn. Ville man ock invända, att
anmärkningen mindre gäller fastighets-egare, ehuruväl
från deras sida tvist torde uppstå just i följd af det
olika förhållaudet med öfrige till socknen inkomne
personer, så eger dock densamma i allmänhet sin ful¬
la tillämpning, jemväl på inflyttande Einbets- och Tjen¬
stemän samt på hvar och en, som inom kommunen
öppnar någon rörelse, såsom ock utvidgar den redan
begynta.
2:0. Att, då, enligt det af Bevillnings-Utskotlet
vid denna Riksdag uppgjorda förslag, någon bevill¬
ning efter 2:dra Art. icke kommer att påföras arren¬
datorer och hemmansbrukare, desse, ehvad fastighet
Den 26 Augusti. 2?>g
de sköta, blifva så väl förlustige rösträtt, som utan
förbindelse att deltaga i kommunal-afgifterna: hvil¬
ket, så väl det ena som andra, vill föga sammanstå
med hvad i berörde afseende tillkommer skräddare,
skomakare och andra dylika medlemmar af kom¬
munen.
3:o. Att, ehuruväl Utskotten gjort en tillbörlig
skilnad emellan dem’, som påföras bevillning för fa¬
stighet och dem, som debiteras för rörelse och lön,
dervid jag allenast skulle vilja erinra, att man på go¬
da skäl kunnat serskilja jemväl dessa sednare och fö¬
ra dem, som erlägga bevillning af lön, i en ännu
lägre klass, så hafva dock Utskotten ingalunda iakt¬
tagit en rätt proportion inom sjelfva de sålunda upp¬
gjorda fördelningar, eller dem emellan, som betala
mer och dem sorn betala mindre uti Bevillning, va¬
re sig för egendom, rörelse eller lön. Öfvervigten är
påtagligen lemnad åt den spridda mindre förmögen¬
heten , och Författningen har derigenom erhållit en
alltför demokratisk rigtning, den jag icke tror vara
rådligt att medgifva. Fyra personer, som tillsammans
innehafva fastighet för t. ex. 5ooo R:dr, enligt upp-
skattningsvärde och till Kronan derför årligen betala
10 R:dr, skulle uti kommunal-ärender och dervid fö¬
refallande utgifter ega lika röst med den, som besit¬
ter egendom, taxerad till 10,000 R:dr och gälla mer
än den , som för lön eller rörelse erlägger hela 5o R:dr
om året.
4:o. Men detta missförhållande blir än vida stör¬
re och egentligen en orättvisa deraf, att betalnings-
grunden är en helt annan än röstberäkningsgrunden.
Kommunal-bidragen skola utgå efter bevillningens be¬
lopp: och den större förmögenheten beskattas följakt¬
ligen enväldigt af den mindre förmögenhetens öka¬
de rösträtt. — Billigt och rättvist synes mig vara ,
alt den beslutande-rätten uti kommunala angelägen¬
heter uppväges och motsvaras af en åliggande praesta-
Den 26 Augusti.
tions-skyldighet, såsom hitintills varit och än vidare
ju skall ega rum, i afseende på de besvär och a (gif¬
ter , som äro fästade vid hemmantalet.
I afseende på io:de §:ns 2 mom. delar jag full¬
komligt den värde Ledamotens tanka, som ogillande
yttrat sig öfver Utskottets tillstyrkande. Rättigheten
att fritt, utan andra band än hederns och samvetets,
uttaxera bidrag af några personer inom kommunen,
skulle, så å ena, som andra sidan, blifva en högst
obehaglig åtgärd. Svårligen kunde den ock i läng¬
den undgå att urarta till godtycklighet. Yådan der¬
för är desto större, som denna beskattningsrätt skulle
blott för ett eller annat fall gälla. Snarare synes den
mig böra, för att hållas inom billighetens gränsor,
höjas till allmän norm, hvarigenom den, just i följd
af sin reciproka natur, skulle måhända bevaras från
en förtryckande rigtning.
Uti u:te §:n finnes stadgadt, att besvär öfver
Sockenstämmo-beslut må efter målets beskaffenhet an¬
föras, antingen hos Dom-Kapitlet eller Konungens Be¬
fallningshafvande i Länet. I anledning deraf har jag
velat erinra, att för närvarande skola besvär öfver
Nämndemans-val upptagas vid Härads-Rätlen, i fall
Utskotteu icke haft för afsigt att tillstyrka ändring i
Kongl. Förordningen af den 18 Dec. 1823. — Lika¬
ledes hafva, i strid med Utskottens nu afgifne för¬
slag, klagomål rörande räkenskaperna öfver kyrkans
medel och dessas användande hitintills gått till Dom-
Kapitlen: och för deras upptagande derstädes ligger,
såsom mig förekommer, ett starkt skäl deruti, att
Stifts-styrelsen har att, vid anställande visitalioner,
granska nämnde räkenskaper, inventera kassan samt
tillse, huru medlen användas.
Jag öfvergår nu till 2:dra Kapillet, och får vid
i5 §:n tillkännagifva, att jag i grund af de kommu¬
nala ärendernas mångfald anser för en sorgfällig be¬
handling
Den 26 Augusti.
handling deraf, vigligt och båtande, att de icke upp¬
dragas åt en enda municipal-myndighet, utan att, vid
sidan af Socken-Nämnd , äfven Skol-Direktion, Kyrko¬
råd, Fattigvårds-styrelse 0. s. v. kunna obehindradt
uppkomma. Särdeles angeläget vill det vara, alt en
åtskilnad och uppdelning göres af de verldsliga och
kyrkliga ärenderna. Derigenom slites äfven den tvist,
som nu genomgår hela detta Kapitel, nemligen huru¬
vida Pastor skall vara i Socken-Nämnd sjelfskrifven
Ordförande eller icke, — Fattigvården är, efter min
åsigt, af blandad natur: tillhör Kyrkan, så vida den
sysselsätter sig med uppfostran af faderlösa barn, el¬
ler med utfattige personers uppehåll, eller med bi¬
springande af sjuka eller utgamla, efter deras olika
behof; men öfvergår alltmer till en verldslig angelä¬
genhet, i samma mån den söker mota en tilltagande
pauperism, och med arbete förse lättingen och alla
dem, som deraf kunna vara i saknad. —
I 16 §. förekommer den egentliga organisationen af
Socken-Nämnden, hvilken Utskotten uppgjort på ett
sätt, att jag icke kan den bifalla. Socknen skall in¬
delas i vissa rotar och från hvarje af dem utses en
Ledamot, hvilken tillika i egenskap af Ålderman skall
inom roten hafva tillsyn vid allt, som kan vara fö¬
remål för Nämndens verksamhet. Jag åter tror, alt
Ålderman aldrig bör i Nämnden inträda såsom Leda¬
mot, och att valet af Ledamot bör af lokala förhål¬
landen vara alldeles oberoende. De äro en främman¬
de och menlig inskränkning; hvaremot valet af Soc¬
ken-Nämnd bör vara i alla afseenden fritt. Derutin¬
nan ligger redan i sig sjelf en stor fördel, som ej bör
uppofii as. Mången kan vilja ingå i Nämnden som Le¬
damot, hvilken omöjligen kan åtaga sig det sysslan¬
de, som tillhör Åldermannen. Rotar kunna ock fin¬
nas, der understundom en verklig brist företer sig på
tjenliga personer för Nämndens befattningar, om t. ex.
Preste-St. Prot. 184.0. Andra Afdela■ Bandet FII. 16
242 Den 26 Augusti.
roten utgöres af några hemman, som af en utsocknes
egare brukas med eget folk. — Men härförutan, om
Nämnden skall ovilkorligen sammansättas af aflägse
ifrån hvarandra, uti spridda rotar boende Ledamöter,
blir densamma uti alla sina rörelser tung, och dess
sammanträden uti vidsträckta församlingar ganska för¬
svårade. Hvad dock mer än allt detta gäller och
torde förtjena ett synnerligt afseende, är, efter min
tanka, att det icke väl sammanstår med rätt ordning
och sunda lagstiftnings-principer, att de så kallade
Åldermän skola jemväl vara Bisittare uti Nämnden,
således komma att sjelfve pröfva sina egna uppgifter
och på en gång vara så väl angifvare som Domare.
Jag önskar, att Höglofl. Utskotten, till hvilka Betän¬
kandet, såsom jag hoppas, blifver återremitteradt,
måtte närmare begrunda denna min framställning, å-
syftande att Församlingarnes frihet icke må obehöri¬
gen inskränkas vid val af Socken-Nämnd, och att ser¬
skilda Åldermän må inom rotarne utses. Derigenom
införes ingen ny och okänd institution, utan man åter¬
kommer i sjelfva verket till den gamla, redan befint¬
liga Kommunal-författning, enligt hvilken vi å ena
sidan ege Församlingens Äldste eller ett Kyrkoråd,
och å den andra, serskilta Uppsyningsman, våra så
kallade Sexmän och Rotmästare.
Några smärre anmärkningar hade jag visserligen
att anföra; men tiden bjuder tystnad. Jag vill då
allenast nämna, att jag ingenstädes funnit antydt, hu¬
ru Socken-Nämnd skall sammankallas, af hvem Pro¬
tokollet vid dess sammanträden skall föras, och om
Kyrkorådet, oaktadt Socken-Nämndens omfattande
verkningskrets, dock derjemte skall qvarstå med några
ringare, detsamma förbehållna befattningar.
Häri instämde Prosten Lindmark.
Contracts-Prosten Nordhammar: De serskilda
tankar i delta ämne, man kan hysa, anser jag ända-
målslöst att anföra, då det lärer blifva svårt, om ej
Den 26 Augusti. 243
omöjligt, att göra dem gällande. Endast det vill jag
nämna, att jag anser det för en olycka för ett land,
att hafva för många lagar. Förelager man sig att
vid lagstiftningen ingå i för många detaljer, så skall
i ett vidsträckt Rike, af olika beskaffenhet i sina delar,
den följd uppstå, att man belastar allmänheten med
en myckenhet stadganden, som just genom sin mängd
blifva inpraktikable.
Serskildt får jag fästa uppmärksamheten på en
inconsequens i Betänkandet. Enligt 7 §. af Förslaget
till Lag om Sockenstämmor skall Pastor vara Ord¬
förande i Sockenstämma. Enligt 9 §. höra till Soc¬
kenstämmas handläggning mål som angå fullgörandet
af socknens eller församlingens gemensamma åliggan¬
den, befordrande af ordning och sedlighet inom hvarje
samhälle, bevakande af dess rättigheter m. m., med
ett ord allt, som kan röra en kommuns angelägen¬
heter och således äfven verldsliga mål. I fråga om
dessa angelägenheter är Pastor föreslagen till Ordfö¬
rande. I 2:dra Kapitlet af samma förslag, i5 §., he¬
ter det åter om Socken-Nämnd, att den skall utses
att handhafva skole- och undervisnings-anstalterna,
fattigförsörjningen och allmänna helsovården m. m.
Här igenfinna vi således allt sådana föremål, som ega
närmaste samband med det christliga lifvet, men i
afseende på dessa mål skall Pastor icke vara Ordfö¬
rande. För de verldsliga ärendernas behandling före¬
slås Pastor till Ordförande, men icke för de egent¬
ligen andliga, som mera nära röra hans kall. Fattig¬
vården, såsom en kommunens gemensamma angelä¬
genhet, är en christelig institution. Sjukvårds-anstal-
terna äro ock uppkomna på christelig grund. Mig
synes att, i fråga om dessa ärender, Pastor borde
vara sjelfskrifven Ordförande, och detta ännu mer i
frågor om ordning och sedlighet, som det förnämligast
tillhör honom, i kraft af embetet, att bevaka. Jag
vet sannerligen icke, hvilken skulle här kunna anses
a44
Den 26 Augusti.
för mera tjenlig Ordförande än Presten. Deremot
förhåller det sig helt annorlunda med de ämnen, sorn
tillhöra Sockenstämmas behandling. I kraft af deras
karakter kunde de ganska väl behandlas under en
annan Ordförande än Presten; och vore jag således
färdig att vilja omvända förhållandet med det för
Pastor föreslagna Ordförandeskap. Enligt den erfa¬
renhet jag från min ort inhemtat, skulle jag dock
tro, att, förslaget och dess reglementerande oaktadt,
Pastor dock likväl blir den, som får draga mesta
besväret i alla afseenderna och göra det egentliga
gagnet, om han ock icke bär namnet derföre. Emed¬
lertid vet jag just icke, att det skulle vara något för¬
loradt för Presten, om han skiljes från en del af berör¬
de bestyr; men jag hyser den egenkärlek att tro, att
kommunerna sjelfva skulle derigenom förlora. I öfrigt
finnér jag, att, om val till Ordförande i Fattigvården
skall förrättas efter rätt liberala grunder, intet hinder
är, hvarför icke de fattige kunna få välja honom.
Detta förslag kan synas förkastligt; men hvilken an¬
går frågan närmare än de fattige sjelfve.
Beträffande förslaget, att Sockenstämma må kun¬
na hållas på andra dagar än Söndagar, så finner jag
detsamma ganska lämpligt och godt. Sockenstämma
må gerna förrättas på Söndagen, men erfarenheten
har ock visat, att det vore ganska väl, om Författnin-
garne tilläto ett undantag, när t. ex. mål af intrass¬
lad beskaffenhet, och hvilkas behandling fordra en
längre rådplägning, skola för församlingen föredragas.
Biskopen, Doctor Hedrén: Den tanke, jag i detta
ämne hyser, fruktar jag nog ej af många delas. Jag
anser mig dock pligtig att yttra den, samt i korthet
för densamma redovisa.
Det är ovedersägligt, att den sednare tiden, ut¬
märkt af så många andra vigliga ide-förändringar, i-
synnerhet förtjenar den högsta uppmärksamhet för
den nya synpunkt, derifrån den betraktat förhållan¬
Den 26 Augusti.
245
det mellan Kyrka och Stat. Att detta förhållande
är ett ibland de högsta föremål för den praktiska be¬
traktelsen, lärer icke nekas: hvarföre det ock i alla
tider lika sysselsatt de Kyrko- som Stats-rättslärde. Den
som fullkomligast insett och känt det, har endast i
några få ord lemnat oss deraf grundritningen: gifver
Gudi det Gudi tillhörer, och Kejsarenom det Kejsa¬
renom tillhörer. Vid tillämpningen af den meddelade
grundlärdomen har man dock här, som i all annan
mensklig forskning, tid efter annan råkat på skiljak¬
tiga vägar, utan att, som det synes, ännu hafva träffat
den rätta. I stället för att betrakta Kyrkan och
Staten såsom ett organiskt helt, såsom menskligheten
i sina oändligt skilda krafter i tvåfaldig riktning har¬
moniskt förenad och utbildad till sin bestämmelses
uppnående, har man på flera olika sätt försökt att
söndra och motsätta dem hvarannan, såsom tvänne
åtskilda delar. Sålunda har man under de framfarna
18 seklerna beträdt 3:ne afvägar, hvilka, den ena
efter den andra, gått det rätta målet på sidan. Kyr¬
kan begynte först, emedan hon ansåg sig, och det
med rätta, genom sin höghet och helgd, vara den
förnämsta, att äfven tillvälla sig ett ovilkorligt före¬
träde: hvilket i förstone frivilligt erkändt, med sans
begagnadt och utan förmätenhet yrkadt, likväl med
tiden urartade till ett hårdt och tryckande tvång,
som slutade sig med ett förhatadt, odrägligt tyranni.
Efter ett mångårigt tålamod uppvaknade omsider
Staten till medvetande af den honom med Kyrkan
tillkommande lika rätt i mensklighetens konstruktion
och uppträdde småningom i kraftfull handling, för att
återvinna det obehörigt inkräktade. Men likasom alla
reaktioner förstod icke heller denna att stanna vid
den rätta medelvägen, utan sprang öfver till den an¬
dra ytterligheten: så att Staten, som vid reformatio¬
nens början visade all aktning för Kyrkan, måhända
äfven af ett slags fruktan för den sekelgamla allrå¬
246
Den 26 Augusti.
dande herrskarinnan, likväl, tid efter annan, ställde
sig icke allenast vid hennes sida, utan äfven framom
och ofvanföre, samt slutade, som vi sjelfve samtidigt
sett, att i sin ordning blifva herre, och betrakta den
gamla, trogna, kärleksfulla husmodren endast som en
tjenarinna, som ett slags hjelphustru, att vid högtids-
tillfällen betjena och syssla, såsom en slafvinna, som
borde låta sig behaga alla en egensinnig husbondes
nycker. Vår samtid har tämmeligen allmänt begynt
att både inse och ogilla denna andra ytterlighet,
lika, om ej mera förderflig, än den första. Om Kyr¬
kans envälde ofta var mera hardt och tryckande, så
bade det likväl mera inre lif och kraftfullare verk¬
samhet: hvaremot Statens, saknande inre samman¬
hållning, snart måste söndras, försvagas och falla.
Sedan sålunda de begge ytterligheterna blifvit till¬
räckligen pröfvade, har man ändteligen hunnit öfver-
tygas, det Kyrka och Stat icke kunna subordineras
hvarannan , utan att de äro tvänne med samma rätt
och till samma ändamål verkande föreningar i mensk-
lighets-formationen, att de utgöra tvänne, icke mot¬
satta eller underlydande, utan förenade, hvarandra
kompletterande sidor af denna mensklighet: den ena
esoterisk, innefattande det inre lifvet, den andra
exoterisk, sysselsatt med den yttre verksamheten,
men båda gemensamt sträfvande att bringa det stora
samhället, mensklighet, till full medveten och verk¬
lig existens.
Men då man sålunda rätteligen förkastat de tvän¬
ne misslyckade försöken med dessa båda makters
subordination, så på den ena, som på den andra si¬
dan, så håller man nu på med ett tredje, jag fruktar
lika, om ej mera skadligt försök, att coordinera dem,
såsom från hvarandra fristående, verkande i serskild
ordning och med serskilda krafter, hvar för sig, sä¬
kerligen i längden äfven hvar för sina ändamål, för
sin makt och inflytelse. Slutet häraf kan icke blifva
Dm 26 Augusti.
247
annat än en förnyelse af den gamla söndringen, der
än den ena, än den andra behåller öfverväldet, men
ingen sann harmoni åstadkommes. I hvilken annan
syftning bemödar man sig så omsorgsfullt att afsöndra
det kyrkliga från det stats-rättsliga, att ställa Kyrkan
för sig och Staten för sig, likasom de skulle smittas
af hvarandras vidrörande, likasom deras funktionärer
vore tvänne serskilda kaster? Jag ville snarare fråga,
om en enda punkt finnes i Kyrkan, der Staten icke
eger en mer eller mindre aflägsen, men åtminstone
någon beröring, och äfvenså tvärtom? Visserligen äro
Kyrka och Stat väsendtligen skilda i idéen; men i
verkligheten äro de alltid förenade, och i det praktiska
samhällslifvet må de aldrig söndras från hvarandra.
De utgöra tillsammans en hel, samverkande organism
af hela det menskliga samhället, likasom kropp och
själ af den enskilda menniskan. Kyrkan är Statens
bjerta, derifrån rörelsen och lifvet utgår och sprider
sig till det hela och hvarje dess del. Staten utgör
lemmarna, som bringa det inre lifvet till yttre verk¬
lighet. Och då de rätt innerligt äro förenade, då de
rätt förslå och kärleksfullt omfatta hvarandra, veta
de alltid att med kraft verka inom hvar sitt område,
alltid understödjande, men dock aldrig störande hvar¬
andra, alltid samverkande men aldrig sammanblan¬
dade, alltid delande gemensamma omsorger men al¬
drig inkräktande på hvarandras bestämda rättigheter,
alldeles i likhet med ett väl ordnadt, samdrägtigt
och stilla hus, der faders- och modersmakten bestän¬
digt synas likasom fristående och skilda från hvar¬
andra, men äro dock på det allranärmaste till ett
helt sammangjutna.
Mig torde förlåtas, att så länge hafva tröttat med
allmänt kända, triviala theoremer, helst ibland dem,
som långt bättre kunnat framställa dem. Jag har
ansett mig i behof af denna förberedelse för den föl¬
jande framställningen och hoppas derigenom kunna
248 Den z6 Augusti.
påräkna ursäkt. Om jag icke misstagit mig på det
rätta förhållandet mellan Kyrka och Slät, såsom hvar¬
ken subordineradtj med den enas öfvervälde öfver
den andra, ej heller coor diner eidt, med bådas från
hvarandra skilda, fristående ställning, utan såsom till
en ömsesidig, innerlig, samverkande organism sam¬
mansmält j så synes mig häraf kunna hemtas en tyd¬
lig och säker ledning för indelningen af fältet för
den enas och andras verksamhet. Ingen punkt i
samhällslifvet får anses vara så främmande för en¬
dera af dem, att den helt och hållet skulle från dess
inflytelse uteslutas, följaktligen icke heller någon an¬
ses uteslutande tillhöra enderas område. De verka
öfverallt i det menskliga samhällslifvet gemensamt,
dock likväl i de olika förbindelserna på olika sätt
och med olika rättigheter. Kyrkan sammanhåller
egentligen de samhällsband, som utgå från det inre
lifvet, från kärleken, sådan den uppenbarar sig i re¬
ligionen, i sedekänslan, i de husliga förhållanderna,
i äktenskapet, föräldra- och husfaders-makten. I alla
dessa frågor känner Staten alltför väl sin oförmåga
att kunna något synnerligt godt verka: och ju när¬
mare de ligga intill samhälls-kroppens hjerta, desto
mera afhåller han sig ifrån att dem vidröra, väl ve¬
tande, att den tunga Ivångshanden endast skulle å-
stadkomma aftynande och död. Likaså måste Kyrkan
lemna åt Staten att besörja allt, som rörer samhällets
yttre lif, rättstillståndet, de allmänna hushålls-ordnin-
garna, brottmåls- och straff-lagarna, skydds-anstalter-
na mot inhemskt och främmande våld: och ju mera
yttre krafter härvid behöfva anlitas, desto mera hål¬
ler sig Kyrkan stilla, då hon vet att stridsfältet är
för h enne främmande. Men emellan dessa tvänne
punkter, dem jag ville kalla samhällets hjerta och
dess yta, ligga en oräknelig mängd förhållanden,
än närmare intill den ena och än till den an¬
dra punkten, hvilka just efter detta läge äfven laga
Dm 26 Augusti.
2 49
i närmare anspråk än Kyrkans och än Statens verk¬
samhet. Det ligger fördenskull stor vigt på, att Kyr¬
kan och Staten, som i alla dessa förhållanden icke
kunna undvika hvarandras möte, äfven noga känna
och iakttaga gränsorna för denna ömsesidiga verk¬
samhet, så att de på ingendera sidan, genom ett för
mycket eller för litet, störa harmonien af det hela.
En fullkomlig uppdelning af detta fält må visserligen
anses förenad med stora svårigheter, isynnerhet som
de båda afdelningarna aldrig få helt och hållet skil¬
jas ifrån hvarandra. Jag anhåller dock få, i korthet
och efter ofvan anförda grunder, göra ett försök der¬
till: och med stöd deraf framställa den ordning, i
hvilken jag anser kommunal-författningar i Evange¬
liska Länder i allmänhet, och i vårt fädernesland i-
synnerhet, böra inrättas.
Mennisko-samhällets första utbildnings-försök är
familjen. Inom denna förening synes dock ännu fö¬
ga något tecken till Statens deltagande. Allt detsam-
liälliga inom denna krets tillhör Kyrkan: eller måhän¬
da snarare är just denna förening Kyrkan sjelf i dess
första stiftning. Der finnes intet rätts-tvång, utan
blott kärlekens och förtroendets. Der bjuder ingen
lag, utom Guds genom faders- och husbonde-viljan
tolkade sede-ordnings- och billighets-lag. Patriarcha-
liska tiderna gifva härom öfverallt historiska vittnes¬
börd. Ganska välbetänkt och grundriktigt har äfven
Staten afhållil sig ifrån all inblandning i denna för¬
enings angelägenheter. De oordningar, som der upp¬
komma, öfverlemnas åt Kyrkan till rättelse. Icke
förr än i högsta nödfall, eller just då det enda samliälls-
band, som här eger rum, det kyrkliga, brister, och
då föreningen icke mera låter sig sammanhållas af det
inre lifvet, måste Staten, med sin yttre rätts- och
tvångsmakt, göra sin pligt, nemligen hålla det utvär¬
tes bandet tillhopa, det enda den förmår göra. Det
andra steget lill mennisko-samhällets utbildning är
Den 26 Augusti.
socknen, församlingen. Här begynner Staten att fram¬
träda med vida tydligare anletsdrag. Men ännu icke
så bestämda, att icke familjen har qvar sin ursprung¬
liga physionomi, följaktligen att icke äfven Kyrkan
må bibehålla sin praktiska myndighet och sitt för¬
manskap. En socken-menighet, fastän utträdd utur
det första familj-lifvet till ett slags utseende af Stat,
är dock ännu i sitt inre väsende en familj i stort. He¬
la menigheten, som utgör den, betraktar sig såsom
sådan: och har många skäl dertill. De hafva ett ge¬
mensamt rum för sin Gudsdyrkan, för sin barna-un-
dervisning, för Nådemedlens bruk, för äktenskapers
ingående, för sina dödas hvila. Den Kyrka, som i
hvarje enskildt hus finnes osynlig, framstår synlig i det
gemensamma bönehuset och på de gemensamma sab-
batherna. Fördenskull omtala äfven alla sockneboer
allt detta såsom ett slags familj-angelägenheter. Yår
socken, vår kyrka, vår kyrkogård, vår Gudstjenst, med
allt vårt, som dertill hörer, omtalas ju beständigt med
samma känsla, som eget hus och egna anhöriga. Och
Kyrkans vårdare, den allmänna samhälls-funktionä¬
ren, anses som ett slags fader för denna familj, till
besörjande både af dess andliga och ofta äfven af dess
timliga angelägenheter. Den tiden är icke längre af¬
lägsen, än att många kunna minnas den, jag minnes
den väl, då Presten kallades allmänneligen, äfven i
munteligt umgänge, kära Farj ja den nyligen ordi¬
nerade Adjunkten: unga kära Far. Denna sköna, be-
tydningsfulla titel har väl kommit ur bruk, men, jag
är säker derom, icke så ideen: och jag vågar, tillbe¬
vis deraf, åberopa allas vår erfarenhet. Ännu eger
församlingens herde ett faders- både förtroende och
anseende i allt hvad församlingen, såsom sådan, rö¬
rer. Allratydligast röjer sig detta förhållande vid
jemnförelsen med andra föreningar, till exempel härader,
tingslager, militär-kompagnier, bergs-distrikter m. m.,
hvilka aldrig betraktas eller nämnas med denna familj¬
Den 26 Augusti.
känsla, som en socken och dess innevånare, och kun¬
na det icke heller, då de icke ega så ömma, gemen¬
samma berörings-punkter.
Yid sådant förhållande anser jag det orådligt och
för samhällsbildningen skadligt, att skilja församlings¬
angelägenheters vård ifrån Kyrko-styrelsen, af hvad art
och beskaffenhet dessa angelägenheter än må vara.
Det medgifves, att Staten har verkligen begynt att
mera sjelfständigt utträda i Socken-föreningen. Men
icke följer deraf, att Staten genast skall bemäktiga
sig samhälls-styrelsen, med Kyrkans uteslutande: allra-
minst då, som nyss är visadt, socken- eller försam-
lings-förening ännu bär hufvud-karakteren af familj-
lifvet, och sålunda mera tillhörer .Kyrkan än Staten.
Skulle det då vara skäl, att genast inlåta Staten i
sockne-bestyret, endast derför, att samhället i denna
förening begynner närma sig till den yttre rätts-sidan,
Statj då det likväl har det mesta ännu qvar af den
inre familj-sidan, Kyrka? Jag är fastmera af den
tankan, som lätt skulle med bevisning kunna styr¬
kas, om tiden sådant medgaf, att Kyrkan må fort¬
sätta sina funktioner så länge hon kan, så länge det
inre samhällslifvet är för henne åtkomligt, emedan
hon åstadkommer säkrare och varaktigare resultater,
än Staten, Man tror sig derjemte åstadkomma reda och
ordning, då man åtskiljer det kyrkliga ifrån det verlds-
liga i Statslifvet. Men utan att förneka riktigheten
af denna grundsats, såsom underordnad, kan jag in¬
galunda godkänna den såsom öfversta hufvudnorm för
samhälls-lifvets fördelning åt dessa tvänne håll. Myc¬
ket finnes ovedersägligt i samhället, som är kyrkligt,
men ändock besörjes af Staten; men vida mera sta¬
tistiskt, som besörjes och måste besörjas af Kyrkan.
Fördelningen af dessa ärender må i theorierna gerna
bestämmas af sakernas inre beskaffenhet. I praktiska
samhällslifvet är detta ofta overkställbart och ofta för¬
derfligt. Man har derföre icke sällan öfverdrifvit klago¬
252
Den 26 Augusti.
målen öfver de många verldsliga bestyr, hvarmed Pre-
sterskapet blifvit besväradt. I en Evangelisk Kyrka,
som rätt uppfattar sitt förhållande till Staten, är så¬
dant till viss grad oundvikligt. Man må försöka ett
så skarpt frånskiljande af allt så kalladt verldsligt
ifrån Kyrkan, att endast det kyrkliga återstode inom
hennes område, och man skall stöta på de orimliga¬
ste motsägelser. De respekt. Utskotten hafva ju sjelf-
ve måst finna sig uti, att lemna sockenstämman hel
och hållen inom Kyrkans område. Hade deremot ic¬
ke konsequensen fordrat, att så snart sockenslämmo-
ärendet vore kyrkligt, borde Pastor ordföra, hvilken
tvärtom borde lemna sin plats åt en annan, så snart
ärendet vore af annan art? Det olämpliga, ja grund¬
satsvidriga häruti framlyser af sig sjelft. Ty gränsen
för de kyrkliga funktionerna bestämmes icke endast,
nej icke främst af sakernas, utan af föreningens be¬
skaffenhet. Nu står socken, såsom förening, närmare
till familj än till Stat, således äfven närmare till Kyr¬
kan. Derföre må äfven dess angelägenheter, såsom
sockneliga_, funktioneras af Kyrkan och under Kyr¬
kans ledning och tillsyn.
Jag är äfven för min del öfvertygad, att denna
ordning skall bäst befrämja samhällets belåtenhet och
lugn. Skulle ärenderna komma att i församlingarna
bestyras, efter deras förmenta skiljaktighet, än af kyrk¬
liga och än af verldsliga händer, vore deraf alt vän¬
ta snarare oreda, än ordning, snarare missnöje, än
belåtenhet. Huru blefve förhållandet, då ett ärende
befunnes tvifvelaktigt, sammansatt af håda egenska¬
perna? Skulle icke flera omvägar och förhinder upp¬
finnas i mån af de styrandes olika uppfattningar, me¬
ningar eller passioner? Skulle icke, såsom fordom,
synnerligen i oroliga, partisjuka tider, Kyrka och Stat
åter råka med hvarandra i strid, som troligen åter
skulle slutas med den enas eller andras underkufvan-
de? ett nytt andeligt eller verldsligt Påfvedöme, hår¬
Den z 6 Augusti.
253
dare än de redan aflidna? Jag kan icke annorlunda,
än nied farhåga, anse denna söndring, sorn, efter min
öfvertygelse, af den närvarande tiden förberedes, och
hvaraf äfven detta Utlåtande bär spår. Då de för¬
eningar, som inom samhället bildat sig och nu finnas
bestående, med namn af socknarj äro till sin före¬
nings natur så hufvudsakligen kyrkliga, så anser jag
alla samhälls-stiftelser inom dessa kretsar, till besör¬
jande af deras gemensamma ärender, böra helt och
hållet ställas inom Kyrkans område, såsom det för dem
naturliga och dem rätteligen tillhöriga. Om ock mån¬
ga af dessa ärender kunna i sin art anses stå på Sta¬
tens rätts- eller hushållsgrund, så hafva de dock sin
rot i socken-familjen, der de alla förenas genom det
kyrkliga bandet. Och sålunda skola äfven dessa ären-
ders kyrkliga vård bevisa, huru Kyrka och Stat, med
hvarandra organiskt förenade, samverka i vänligt för¬
bund, utan knot öfver hvarandras hägn, mödor eller
fördelar. Deremot, så snart samhällsbildningen sti¬
ger en erad längre ut, till Härad, Domsaga, Län, m. m.,
så anser jag Kyrkan böra draga sin hand tillbaka,
för att öfverlemna bestyret åt Staten, som der har
sin bestämda verkningskrets. Uteslutande kunna de
dock hvarken umbära eller utestänga hvarandra, utan
måste alltid gemensamt samverka till allmänt väl.
Med stöd af det sålunda anförda ville jag taga
mig friheten föreslå grunderna för en kommunal-sty-
relse, sådan mig synes vara den rätta och ändamåls¬
enliga. En sådan styrelse må till en början inskrän¬
ka sig inom socken-lokalerna, dit den egentligen hö¬
rer. Huruvida Nämnder för Härad eller Län äfven
kunna bli nyttiga eller behöfliga, må bero af framti¬
den. Att dessa inrättningar, då de en gång framträ¬
da, icke höra till Kyrkostyrelsen eller böra af den¬
samma handhafvas, är, efter mina förklarade åsigter,
tydligt, enär de förutsätta ett samhälls-lif, som till
betydlig grad utträdt utur familjen i rätts-tillståndet,
254 Den 26 Augusti.
hvarigenom de äro från det kyrkliga mera skilda.
Socknarnas Nämnder kunna deremot, ehvad föremål
eller organisation de än erhålla, icke annorlunda an¬
ses, än som utgreningar af sockenstämman. Denna
är åter sockenfamiljens högsta lagstiftnings - instans,
uti allt hvad på sockne-viljan beror, ett slags Riks¬
dag för socknen. Den kommunal-styrelse, man nu vill
tillvägabringa, finnes redan i sockenstämman innefat¬
tad: hvilket ock nogsamt inhemtas af förteckningen
på de ämnen, som till sockenstämma höra. Menin¬
gen må väl icke, hö>- åtminstone icke vara, att sön¬
dersplittra ett förhållande, som ännu, enligt sockne-
inrättningens natur, sammanhålles i sin rätta enhet.
En sådan splittring skulle ofelbart uppkomma, om
sockenstämman fick en ny auktoritet bredvid sig, un¬
der olika styrelse och med divergerande syftning, och
snart skulle man, i sådant fall, ångra att hafva åt¬
skiljt hvad som är och bör vara förenadt. Meningen
måste väl deremot vara, att fördela den stora mas¬
san af socknens olikartade ärender, så att de, lika¬
som i serskilta Utskott, må lättare kunna redas, ord¬
nas, ledas eller ock omedelbarligen med socknens
makt och myndighet afslutas. Så hafva alla sam¬
hällen, stora och små, efter hand utträdt utur råhe¬
ten till mer och mer fullkomnad bildningsform: och
sockne-samhället bör väl gå samma väg. Men dessa ut¬
greningar, afdelningar, styrelser, Råd, Nämnder, och
huru de än må kallas, skola ingalunda skiljas ifrån soc¬
kenstämman, såsom med henne co-ordinerade, då de
snart råka med henne och med hvarandra i strid, icke
ens såsom henne subordinerade, då de snart skola miss-
helåtas och tröttna, utan såsom integrerande bestånds¬
delar, förutan hvilka hon hvarken eger tillvarelse,
verksamhet eller makt. Med en så beskaffad socken¬
inrättning skall snart visa sig i alla ärender, huru
Kyrka och Stat förena sig till ett helt organiskt,
kraftfullt och endrägtigt samlif. Sålunda må sockne-
Den 26 Augusti.
255
menigheterna fördela sig i flera förvaltnings-grenar,
nied serskilta styrelser för religions-vården, sederna,
undervisningen, finanserna, hushållningen m. m., allt
efter behof och omständigheter. Alla dessa serskilta
grenar skola dock hafva sin föreningspunkt i socken¬
stämman, derifrån de utgå och dit de sammanlöpa,
skola äfven der igenfinna sin gemensamma ledning
och öfverstyrelse, såsom alla utgörande organiskt sam¬
manhängande beståndsdelar af en enda familj. Den¬
na gemensamhet erkännes af alla, då frågan är om
Kyrkoråd, skol-undervisning och fattigvård, hvilka
rätteligen anses tillhöra Kyrko-styrelsen. Men höra
icke äfven alla öfriga angelägenheter, kassa-förvalt¬
ningar, brandstods-föreningar, helsovårds - anstalter,
skogs-, väg- och bro-styrelser, magasins-inrättningar
m. fl. med samma och lika rätt till socknen: och bö¬
ra de då icke af samma öfver-myndighet, som i allt
uttrycker och leder socknefamiljens vilja , handhafvas
och vårdas? Man säger väl, att de i sin natur icke
äro kyrkliga. Men böra de af den orsaken slitas ifrån
Kyrko-förbundet, socknen? Igenkänner icke socknen
i alla dessa ärender sin enhet, beroende icke af sa¬
kernas likartade natur, utan af förenings-bandets ge¬
mensamhet? Ett försök att söndra denna enhet och
slita detta band är, beklagligen, med tidens anda en¬
ligt, men, efter min tanka, ingalunda för tiden gagne-
ligt. Försöket skall otvifvelaktigt icke länge dröja
att visa på det praktiska samhällslifvet en menlig
inflytelse: eller, hvad lyckligast vore och somgmöjli-
gen kunde förväntas af vårt nationella sunda vett,
endast stanna på papperet, såsom en död bokstaf
utan betydelse och inverkan på kyrko- och samhälls-
inrättningen, hvilken redan lyckligtvis med full fart
fortgår i den syftning, jag tagit mig friheten antyda.
Utskottet gjorde fördenskull samhället och för¬
samlingarna säkerligen en tjenst, om det, med från¬
trädande af närvarande förslag, behagade utarbeta
Den 26 Augusti.
ett annat efter ofvanstående grunder. Besväret der¬
med vore ringa. En kommunal-styrelse af sådan be¬
skaffenhet är redan förhanden, visserligen mindre
utbildad och somligstäds mycket ofullkomlig, men
dock i sina elementer grundlagd och i folklifvet i
församlingarna redan väl bekant. Det kan då icke
mera behöfvas, än blott meddela vissa allmänna vin¬
kar till församlingarna att, hvar på sitt ställe, efter
hvars och ens upphunna ståndpunkt, utbilda hvad
som blifvit påbegynt; med lemnad frihet att, på
hvarje ställe, inrätta sig efter omständigheter och
behof, likväl med förbehåll af öfverordnade myndig¬
heters pröfning och tillsyn. Jag skulle anse en sådan
åtgärd långt bättre och i sina följder vida mera väl¬
görande, än den omsorgsfullast och omständligast re¬
digerade författning. Framför allt tillstyrker jag, att
hvad slags Nämnd eller inrättning inom socknarna
än må påtänkas, den alltid må såsom beståndsdel för¬
enas med Sockenstämman och bero af Kyrkostyrelsen;
hvarförutan hela förslaget säkerligen skall misslyckas.
Ett ord bör jag sluteligen tillägga 0111 den för¬
menta tillökningen af Presterskapets redan nog dryga
mödor, som igenom detta förslag ännu mera skulle
förtyngas. Om ock så vore, bör likväl denna invänd¬
ning anses mycket underordnad, så vida förslaget är
riktigt och ändamålsenligt. Ligga de här ifrågava¬
rande inrättningar verkeligen inom Kyrkans område,
så är det hennes pligt att vårda dem, och hon lärer
nog snart komma till rätta dermed, likasom dess
funktionärer icke undandraga sig hvilken möda som
helst härvid påfordras. Men nu torde lätt både
kunna erkännas och bevisas, att de pastorella besvä¬
ren verkligen blifva mindre, då alla till socknen hö¬
rande ärender uppfattas till enhet under den gemen¬
samma sockne-förvallningen. Eller skola icke, just
igenom sönderdelningen, uppstå en mängd omvägar,
för-
Den 26 Augusti.
förhinder, betänkligheter, tvister, som i lindrigaste
fall förlama förvaltningen, kanske äfven inkasta der¬
uti frön till missnöjen och partier? Icke ville jag
derföre ålägga Pastor såsom pligt, att i de serskilda
förvaltningarna föra ordet, eller ens deltaga oftare,
än han ansåg nödigt eller lägligt: men väl, att de
alla hade i hans embete sin föreningspunkt, att de
alla till sin enhet berodde af hans ledning och ord¬
nande, likasom det hela af Sockenstämman. På detta
sätt skall Presterskapets besvär blifva vida mindre:
och, hvad långt vigtigare är, socknen_, såsom en fa¬
milj i stort, få alla sina angelägenheter i enhet och
samdrägt vårdade, och såmedelst äfven alla socknar
med samhällskroppen sammanfästas i de säkraste band,
förtroendets och kärlekens.
Då jag sålunda måste afstyrka detta Utlåtande,
rörande Socken-Nämnd., såsom i sjelfva grunden fel¬
aktigt, så torde jag vara frikallad ifrån granskningen
af de serskilda föreskrifterna, hvilka äfven till följe
häraf måste anses behöfva förändring. Denna gransk¬
ning. har dessutom blifvit verkställd af flera värda
Ledamöter; med hvilka jag förenar mig så vidt de
här ofvan framställda grunder föranleda.
Vid Kapitlet rörande Sockenstämmor är mindre
att anmärka, enär dervid Kyrko-styrelsens ledning,
såsom den rätta grunden, blifvit bibehållen. En enda
vigtig anmärkning ville jag dock hemställa till sorg¬
fällig ompröfning, nemligen den nya föreslagna nor¬
men för omröstningsrätt. Af flera värda Talare, äf¬
vensom i reservationerna, har denna norm, som mig
synes, med skiil blifvit klandrad, såsom både i sin
ovanlighet och sina påföljder betänklig. Jag instäm¬
mer uti dessa betänkligheter: och tillägger ännu en,
icke förut omrörd, och som nära står i sammanhang
med de ofvanföre af mig uttalade grunder. En så
ostadig och flygtig norm, som bevillningen, särdeles
Freste-St. Fröt. 1840• Andra Afdtln. Bandet VII. 17
258
Dm 26 Augusti.
i de minsta afgifts-beloppen, hvilken förändrar sig
med hvarje år, ville jag icke antaga för omröstningen
i Sockenstämma. Likasom i en familj den icke er¬
kännes såsom medlem, hvilken på korta mellantider
flyttar af och an, ulan den som stadigare inom den¬
samma vistas, så tyckes äfven den stora familjen,
socknen, kunna med rättvisa ega samma anspråk. Och
den rätta borgen för sådan stabilitet är fast egen¬
dom. Man har i sednare tiden äfven åt andra in¬
rättningar, fabriker, hyttor, qvarnar, bruk, inrymt
rösträttighet inom socknarna, men alltid efter ett visst
förhållande i jemförelse med fast egendom. Delta
stadgande har skäl med sig och bör vid rösträttighe¬
tens bestämmande ytterligare följas. Om än denna
rättighet i många stycken behölver jemkning, anser
jag dock rådligasl att vidblifva den gamla grunden.
Den af Utskottet föreslagna ville jag, af många skäl,
synnerligen i nuvarande Statsskick, afstyrka.
Jag röstar för återremiss af detta Betänkande,
Häri instämde Biskop NibeliusProsten Bergqvist
och Doctor Hwasser.
Contracts-Prosten Sandberg: Förevarande Be¬
tänkande och den deröfver nu förda diskussionen, som
jag följt med uppmärksamhet, bar icke förändrat min
förut yttrade öfvertygelse uti de ämnen , som äro i
fråga. Den innefattas korteligen uti följande:
Allt det goda, man härmed åsyftar, beror belt
och hållet af att inom hvarje församling kunna väc¬
ka, underhålla och utbilda en sådan sinnesstämning
och rigtning af allmänna tänkesättet, att folket, och
serskildt hvarje husfader, med kärlek och nit omfat¬
tar befrämjandet af sedlig förbättring, af andelig och
lekamlig förkofran inom sin närmaste omgifning.
Detta är, efter mitt förmenande, det stora pro¬
blemet, som skall lösas, och härtill fordras något an¬
nat, än att skrifva en kommunal-lag med mycket
reglementerande om Nämnder och Ordförande och dy¬
Den 26 Augusti. ?.5q
likt. Men problemets riktiga lösning skulle ock till
äfvenlyrs medföra andra frukter.
Är eller blifver en sådan anda väckt och hållen
uti verksamhet, hvarom Statsmakterna böra draga
lörsorg, så är bäst att nya municipal-inrätlningar få
bildas i frihet, flere eller färre, efter lokala behof och
förhållanden, och menigheterne sjelfve derom stadga,
utan hinder af någon kommunal-lag, om han ock vo¬
re uppgjord efter de yppersta Norrska eller Ameri¬
kanska mönster.
Det kan väl hända, att härigenom allt icke blif¬
ver genast likformigt och sammanhängande: men hvad
sålunda uppvexer det får lif, och lifvet är mer än en
likformig bokstaf.
1:0. Sockenstämma, som af fordno förefinnes, är
högsta försarnlings-myndigheten i gemensamma ange¬
lägenheter.
En lag för dess verksamhet är redan förhanden,
som blott behöfver förbättras eller fullkomnas.
2:0. Kyrkoråd är deraf en delegation, som re¬
dan förut är känd och har sin ordniugs-stadga, hvil¬
ken ock kan tarfva förbättring.
3:o. Bredvid Kyrkorådet bilda sig efter behof
Byggnads-Komilé, Skol-Direktion, Förliknings-Komite,
Fattigvårds-Direktion, Magasinsförvaltning m. m. På
Sockenstämma väljer församlingen, med fullkomlig fri¬
het, både Ordförande och Ledamöter uti dylika kom-
munal-inrättningar, och gifver dem hvad form och
hvilka stadgar den finnér lämpliga. De många sock-
nebestyren , som i sednare tider blifvit mycket öka¬
de, komma då att fördelas på flera händer och kun¬
na af hvar och en bättre skötas, utan att han behöf¬
ver derföre åsidosätta sina egna angelägenheter. Pa¬
stor blir i många afseenden rätt väl belåten, om an¬
dra finnas, sorn kunna föra ordet uti dessa förvalt-
nings-utskott, hvilka icke hafva vidsträcktare rätt att
afgöra och besluta, än som blifvit dem uppdragen på
Den 26 Augusti.
Sockenstämma, inför hvilken de också redogöra för
sina åtgärder.
En värd Talare har ansett, att de institutioner,
hvaruti Presten skall föra ordet, böra vara rent kyrk¬
liga och icke med något annat hafva att skaffa. Det¬
ta kan väl, från vetenskaplig synpunkt, vara riktigt,
men så länge Presten sjelf för sin person och sitt
embete icke kan umbäras vid flere civila och admi¬
nistrativa bestyr, som äro af rent verldslig natur, ser
jag icke hvad som skulle vinnas genom den föreslagna
söndringen uti församlings-styrelsen: ovisst kunde det
ock vara, om den för samhället skulle medföra någon
båtnad. Emellertid hyser jag alldeles ingen farhåga
för embetets minskade inflytelse, om Pastor slipper
sitta uti sin församlings magasins-direktion, förlik-
nings-komite, fattigvårds-direktion eller hvad direk¬
tion det vara må. Han får då så mycket mera tid
till det han bör sköta. Församlingens medelpunkt
kommer han alltid att vara, så vida han förmår fatta
vigten och betydelsen af sitt kall och är detsamma
vuxen. Qvarstår han som Ordförande i Sockenstäm¬
ma, så bibehålles enhet. Brister han alltför mycket
i skicklighet, lärer väl Stifts-Styrelsen ej underlåta
att förse församlingen med en dnglig vice Pastor.
För öfrigt får jag åberopa hvad jag härstädes
yttrade, när Kongl. Majrls nådiga Skrifvelse af den t
sisth Februari, åtföljd af både Kyrkolags- och Fattig-
vårds-Komitens förslag till Sockenstämmo-Förordning
och Kommunal-lag, remitterades. Mitt anförande fin¬
nes uti Preste-Ståndets Protokoll första Afdeln. för¬
sta Band. sidd. 52g—534* Min afsigt härmed är ic¬
ke att begära, det Högloft. Utskotten nu derpå skola
fästa något synnerligt afseende, hvilket det tvifvels¬
utan icke anses förtjena, utan det citeras endast för
att ådagalägga, det jag, såsom Representant, sökt gö¬
ra mig reda för hvad som är af vigt uti denna makt¬
påliggande fråga. — Hvad sjelfva detta Betänkande
Den 26 Augusti.
261
angår, så torde bifall eller afslag derpå vara af min¬
dre inflytelse, än man förmodar, ty dess antagande
skall, i min tanka, icke medföra några synnerligen
stora resultater, så länge man icke vidtager mera verk¬
samma åtgärder för att upplifva och underhålla hvad
man kallar en allmän anda i ädlare mening.
Slutligen får jag instämma uti alla de anmärk¬
ningar, som här blifvit gjorda emot serskilta punkter
i förslaget, med undantag af hvad man anfört emot
5 §., ty jag ser intet skäl, hvarföre Sockenstämma
skall hållas inom lyckta dörrar, när man fordrar och
medgifver offentlighet för alla andra allmänna för¬
handlingar.
Kyrkoherden Bergvall: Då jag vid föregående
Riksdagar fästat uppmärksamhet på bristerna i 1817
års Författning om Sockenstämmor och Kyrkoråd, skul¬
le det nu vara en uraktlåtenhet, om jag med stillatigan¬
de likgiltighet ginge detta ämne förbi. I motsats mot
de Talare, som anse de uti förevarande Betänkande åvä-
gabragte förslag alldeles öfverflödiga, måste jag således
yttra mig, då jag härmed förklarar, att jag i hufvudsaken
gillar Betänkandet, såsom väl grundadt och affattadt i
öfverensstämmelse med tidens fordringar. En stigan¬
de civilisation har gjort frågans behjertande mer och
mer nödvändigt; och vill jag derföre betyga min upp¬
riktiga erkänsla för Utskottets bemödande att i det¬
ta hänseende söka uppfylla ett erkändt behof. Må
det endast tillåtas mig, att vid några delar af försla¬
get göra en och annan anmärkning.
Beträffande 1 §. af förslaget, der det stadgas,
att Sockenstämma skall i hvarje församling hållas 2
gånger om året, får jag hemställa, om det ej vore
tillräckligt att föreskrifva, det Sockenstämma må hål¬
las minst en gång om året. Församlingar skola fin¬
nas, der Sockenstämma ej varit behöflig på flere år.
I afseende på 6 §. instämmer jag med de Tala¬
re, som ogilla förslaget, emedan -det åsyftar nedsätta
2 62
Den 26 Augusti.
större fastighels-egares rösträttighet och inrätta den¬
samma elter alltför demokratiska grunder. Jag hade
trott, att då man erlägger skatt efter förmögenhet,
man ock borde få rösta derefter, så att skyldigheter
och rättigheter motsvara hvarandra. Att den röst¬
rättighet, som efter besagde grund borde beräk¬
nas, skall till 5o procent nedsättas, kan jag icke god¬
känna.
Vid 8 §. vill jag ock göra en erinran. Der heter
det: ”Skulle så inträffa, att å Sockenstämma fattas be¬
slut i ämnen, hvarom Sockenstämma icke eger rätt
att besluta m. m.” Jag ser icke anledning att behöf¬
va intaga denna period i förslaget. Jag vet ej huru
det skulle kunna inträffa, som här förutsättes, så vi¬
da Ordföranden känner sin pligt och skyldighet vid
ärendernas föredragning.
I 10 §. 2 mom. stadgas något, som ej synes mig
förenligt med rättsgrunder. En person med någon,
ehuru ej bestämdt känd förmögenhet^ skulle, enligt
detta förslag, vara nästan ställd utom lagen. Försla¬
get kan ej med rättvisa försvaras, och bör således, i
min tanka, ogillas.
Förslaget i 3 mom. af nämnde 10 §. är, enligt
min föreställning, icke lämpligt. Jag tror ej , att man
bör genom sådana stadganden inskränka kommuner¬
nas fria beslutande-rätt. Undantagen från det all¬
männa stadgandet torde blifva flere, än de fall, sorn
följa regeln.
Hvad slutligen angår förslaget i den del, att Pa¬
stor ej skall vara sjelfskrifven Ordförande i Socken-
Nämnden, så kan jag ej annat än finna det otjenligt.
Pastor är naturligtvis den, som bäst känner försam¬
lingen och besitter i öfrigt den största sak-kännedom
i allmänhet, samt bör, i följd af sitt kall och sin ställ¬
ning, bäst vara i tillfälle att lemna erforderliga upp¬
lysningar. Jag finner således icke skäl att i detta
hänseende afvika från hvad i afseende på Sockenstäm¬
Den 26 Augusti.
263
man är föreslaget; och anhåller alt vid den återre-
miss, som ej lärer uteblifva, dessa mina anmärknin¬
gar måtte få remissen åtfölja.
Professor Geijer: Jag beklagar, att jag, såsom
med tillstånd frånvarande, ej kunde afhöra förmidda¬
gens diskussion i detta ämne, hvilken, utan tvifvel,
för mig hade varit upplysande. Jag har nu endast några
anmärkningar att göra. Att rösträtten blifvit för långt
utsträckt, kan jag ej finna. Skäl skulle kunna finnas
alt utsträcka den ännu längre. Fattigvården är en af
de vigtigaste kommunal-angelägenheler och Kongl. För¬
ordningen af den 14 April 1811 stadgar att alla.; som
ej sjelfva äro i behof af fattigvård, skola till densam¬
ma bidraga, hvaraf otvunget följer det rösträtten öf¬
ver dessa bidrag borde ega samma utsträckning. Man
behöfver ej frukta att genom en allmännare rösträtt
beröfva förmögenheten sitt tillbörliga inflytande. För¬
mögenheten är för det närvarande en så stor makt i
samhället, och alla nyare sociala förhållanden gynna
så mycket detta inflytande, att det kommer alltid att
bli stort nog, äfven om detta inflytande i någon mån
skulle komma alt bero af allmänna tänkesättets dom
öfver sättet, på hvilket förmögenheten användes. Mot
bevillningen , såsom grund för municipala afgifter, kun¬
na grundade invändningar göras och önskligt vore, att
åtminstone något korrektiv i detta hänseende kunde
finnas emot det missbruk, som gör att all bevillning
och följaktligen de derefter beräknade kommunala af-
gifterna alltid tyngst drabba Embetsmännen. — I frågan
om Ordförandeskapet i Socken-Nämnden tror jag att
man måste rätta sig efter göromålens beskaffenhet.
Dessa hafva inom kommunen, såsom Staten, så ökats,
att det fordna patriarchaliska bestyret ej är tillräck¬
ligt. I Fattigvården önskade jag att i Presten snara¬
re se den Christliga barmhertighetens representant än
polis-uppsyningsmannen. En förening af bägge be¬
fattningarna skall med den mängd af tvångs-åtgärder,
204
Dm 26 Augusti.
som från fattigvården i nyare tider blifvit oskiljakti¬
ga, blott sätta Presten i obehagliga förhållanden och
försvåra hans rent Presterliga verksamhet. Med Pro¬
sten Åstrand instämmer jag i den anmärkning, att Ut¬
skotten ej bordt lemna den föreslagna institutionen af
Läns-Nätnnden så utan allt afseende. Slutligen må
jag tillägga, att ingen högre än jag skulle önska en
ändamålsenligare utbildning af de kommunal-inrätt-
ningar vi af ålder ega. Men jag hyser ock den öf¬
vertygelse, att man genom kommunala institutioner,
för sig tagna, förgäfves hoppas att uppfostra folken
till lagbunden frihet, om man nekar eller förhindrar
denna att utveckla sig i de politiska institutionerna,
och icke låter reformen i de sednare fortgå gemen¬
samt med reformen af de förra.
Prosten Bergqvist: Den grund, som Utskotten
antagit för rösträtt i Sockenstämma, och följderna
deraf torde förtjena närmare begrundande. Den er¬
bjuder nya förmåner, men som icke böra utan be¬
tänkande antagas.
Bevillningen är vid dess tillämpning icke så jemn
eller rättvis som uti dess ide. Bevillningen å rörelse
trycker minst, den å egendom tyngre, men hårdast
den å löner, hvilka äro kända, bestämda och icke
medgifva konsiderationer. Det vore icke rättvist,
att pålägga lönetagarne proportionsvis största tyngden
af kommunal-utgifter. Det som fråntages Embets-
männen, måste från andra håll ersättas, eller ock
upphäfves ändamålet med embetenas införande.
Professoren, Doctor More'n: Jag har förut instämt
med Doctor Thomander. Ku ville jag derutöfver till
Högloft. Utskotten hemställa, om de icke skulle finna
skäl förevara, att bevilja kommunerna frihet uti de
afseenden, om hvilka 6 och 10 §§. i förslaget till
Lag om Sockenstämmor handla. Det synes kunna
vara nog med det allmänna stadgandet, att hvar en
Den 26 Augusti.
a65
skall rösta i mån af sitt bidrag, men att grunden för
bidragens utgörande må af kommunen bestämmas, så
att den kan välja bevillning, hemmansberäkning, eller
annan norm, hvarom åsämjas kan. Händelsen är nem¬
ligen, att i den ort, der jag har äran vara Pastor,
och der omständigheterna tvingat till fullständigare
och bestämdare reglering i alla afseenden, utgå kom-
munal-afgifterna, i alla de fall, då allmänna lagen
icke föreskrifver grunden , efter en inom kommunen
öfverenskommen värdering och taxation. Fastigheter,
hvilka der äro i värde så olika, att ena hemmanet i
köp går till 100,000, det andra till 1,200 R:dr B:ko,
verk och inrättningar värderas, näringar och personer
taxeras klassvis, afgiften bestämmes, och på afgiften
grundas rösträtten. Blott en enda gång under all
min tjenstetid har omröstning i Sockenstämma blifvit
behöflig. Förenämnda taxeringsmethod medför ej tids¬
utdrägt och kostnader, är enkel, redig och föga be¬
svärlig. Värderingen gäller vissa år, hvarefter den
öfverses och jemnkas efter omständigheterna. Skulle
man nu nödgas öfvergifva denna method för en ny
med omvägar och kostnader, så skulle bryderier och
missbelåtenhet deraf blifva följden. Väl är det i sin
ordning, att en allmän lag stiftas, hvilken gälle och
varde tillämpad, då man ej till ändamålets vinnande
om annan väg blifver ense. Men undantag böra få
ega rum och frihet i val medgifvas. Högeligen skulle
jag vidare önska och tillstyrka, att Utskotten från-
ginge den gradering i rösträtt, som är föreslagen.
Den strider emot rättvisa, billighet, klokhet; skulle
å ena sidan väcka köld, ogenhet, motstånd, å andra
sidan öfvermod och anspråk. Om det, i någon mån,
kan vara betänkligt, att lemna öfvervigten åt en eller
få personer, så får man dock på detta håll beräkna
bildning, ambition och beroende af opinionen. Vida
betänkligare, högst betänkligt är, att, emot all anled¬
ning och rätt, skänka öfvervigten åt massan med sin
36G
Den 26 Augusti.
okunnighet, sina djupt liggande fördomar, sin miss-
unsamhet och sitt misstroende till de mera bildade
och förmögne. Den nu föreslagna frivilliga gåfvan af
en rätt skulle väcka lystnaden efter flera > reta till
försök att taga; ty man får ej dölja för sig, att ti¬
dens oro är, till god del, den intetegandes och intet-
förvärfvandes kraf på den egandes och förvärfvandes
egendom. — Sluteligen kan jag icke underlåta serskildt
lägga vigt på inrättningen af en Läns-Nämnd. Utan
densamma uppfylla Socken-Nämnderna icke sitt än¬
damål. Kommunerna stå uti så mångfaldig beröring
med hvarandra, att fri kommunikation, tillfälle att
gemensamt öfverlägga och besluta, äro högst nödvän¬
diga. Sådant förhållandet nu är, handla och reglera
de utan allt samband, ofta så olika och stridigt, att
de bästa företag och syften blifva om intet. Läns-
Nämnden vore väl ock naturligen samt conseqvent
den auktoritet, dit från Socken-Nämnden skulle vädjas.
Der folket handlar, bör Regeringsmakten vaka, men
icke ingripa, förr än behof göres. Läns-Nämnden blir
en oundgänglig institution, om en friare, billigare re¬
presentation skall kunna tillvägabringas. Den bör för
både Riks- och Läns-styrelsen blifva ett väsendtligt
stöd. Den eger redan elementer uti Hushålls-Sällska-
per, Pröfnings-Komitéer, Kurhus-Nämnder, och kunde
sammanträda in pleno vid årliga marknader och an¬
dra dylika tillfällen.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: Jag instäm¬
mer med Professor Moren, och såge gerna, att icke
Utskotten genom ett alltför långt drifvet reglemente-
rande måtte så kringskära kommunernas fria regle¬
rande af sina angelägenheter, att förhållanderna genom
förslaget snarare försämras än förbättras. Serskildt
får jag nämna, att 6 och 10 §. §. af förslaget alldeles
icke äro lämpliga för min hemort.
På härefter vederbörligen gjord proposition be¬
slöt Ståndet, att Lag- samt Allmänna Besvärs- och
Den 26 Augusti. 267
Ekonomi-Utskottens Betänkande, N:o med de der¬
vid gjorda anmärkningar skulle återremitteras.
Härefter anförde H. H. Erke-Biskopen och Tal¬
mannen: Emedan jag icke deltagit i Kyrkolags-Komi-
téns arbeten, icke heller torde å Embetets vägnar få
yttra mig i detta ämne, må några mina tankar der¬
öfver föras till det Högv. Ståndets Protokoll.
Om Kyrkans rätt i denna fråga har Professoren
Doctor Thomander yttrat sig, och jag instämmer i
denna mening, såsom Vetenskapens lära.
Menighets-Styrelser tillhöra de fria Folken, och
voro således af ålder det Svenskas. I Sockenstämman
hafva vi en sådan urgammal Inrättning af stor använd¬
barhet. Troligen hade icke heller frågorna om Soc¬
kenstämmans förändring blifvit så högljudda, om ic¬
ke Brödra-Folket, som saknade vår Institution, lill¬
egnat sig de så kallade Formandskaperne. Men äf¬
ven utan denna yttre väckelse ligger i civilisationen
en inre drifkraft till mera utvidgade Menighets-sty-
relser. En verklig eller tilltrodd hildning lockar till
oberoende, till sjelfrådighet. Man vill sköta sina egna
angelägenheter, eller med andra afgöra kommunens
gemensamma, emedan man kan eller tror sig kunna
det med mera kännedom af sak, personer och ställe,
än den aflägsna, af vigtigare ärenden upptagna Rege-
ringen. I vårt land är ock denna af mångfaldiga små
bestyr, som onödigtvis kastas dit upp från det lägre
lifvets dalar, störd i sin vård om Statslifvets högsta
angelägenheter. Folket behöfver således emanciperas
från sin omyndighet i de förra, och Regeringen deri¬
genom få rådrum för en mera storartad verksamhet i
de sednare. För min mening kunde jag anföra den
för politiskt skriftställeri beryktade Erke-Biskopens af
Mecheln, Du Pradtfs ord: L’art de regner_, c’est
Vart de laisser faire, eller en högre Auktoritet, vår
Konungs svar till en Deputation i Norrige, som tac¬
kade Honom för de beviljade Formandskaperne.
a68
Dm 26 Augusti.
Om Sockenstämman befrias från sitt ena fel, 0-
myndigheten, ålerstår att afhjelpa det andra, dess
tungsamhet och otymplighet vid mängden af föremål
för dess verksamhet. Detta kan ske genom delega¬
tion af dess förrättningar till mindre Nämnder. Så¬
dant har genom Drätsel-Kommissioner och hvarjehan¬
da Direktioner skett i flera städer, och blir ett städse
tilltagande hellof äfven för de större och folkrikare
landtförsamlingarne. Civilisationens fordran , arbetets
fördelning, gör sig äfven härvid gällande; men huru
denna skall ske, är en mera omtvistad fråga.
Sockenstämmans första och egentliga föremål var
det, som angick församlingen såsom en Christlig För¬
ening. De fromma föremålens principal får icke hel¬
ler någon tid jäfva, om än Sockenstämman vill bi¬
behålla dem tillsammans med andra ärenden, eller
serskildt för deras afgörande sammanträda, eller öf¬
verlåta alla eller vissa af dem till Kyrkorådet. Jag
nämnde här en Inrättningj hvilken jag med förun¬
dran saknar i Betänkandet, men som måste qvarstå
oberoende af hvilka Sockenstämmans förändringar som
helst. Icke kunna oeniga makar, föräldrar, som för¬
summa sina barns uppfostran och vård, barn, som
brista i aktning mot föräldrar 0. s. v till varnings un¬
dergående ställas inför hela församlingen. Icke hel¬
ler bör Kyrko-Rådet, det af ålder vördnadsbjudande
Presbyterium, Församlingens Äldste, hafva att skaffa
med brandstoder, snöskottning och dylika för Kyrkan
främmande ämnen. Min öfvertygelse är således, att
Församling, större eller mindre, bör hafva sitt Kyrko*
Råd, och att till dess behandling föras kyrkliga ange¬
lägenheter, barn-undervisningen, sede vården, fattigför¬
sörjningen, i hvad den är from stiftelse, men icke po-
lis*författning, samt äfven sjukvården, så vidt den an¬
går fattiga sjuka. Naturligtvis kan Sockenstämman,
från hvilken myndigheten utgår, antingen förbehålla
sig ett eller annat af dessa ämnen, eller tillfälligtvis
Den 26 Augusti.
269
besörja någon sådan angelägenhet; men Kyrkorådet
qvarstår likafullt såsomFörsamlingensDelegation i kyrk¬
liga och med dem sammanhängande fromma ärenden.
ö O
Att Kyrkoherden, eller den hans Embete förestår,
bör vara Ordförande i Sockenstämman för dessa ären¬
den och i Kyrkorådet, anser jag ovedersägligt. Yi, som
aflagt Prest-Eden, lära icke heller af någon ekono¬
misk lagstiftning kunna lösas från den besvurna plig-
ten, att vårda oss om de fattiga och lidande.
Utanom gränsen af kyrkliga och fromma före¬
mål, ligga för Sockenstämman flera ordnings- och hus-
hålls-mål. Vill och kan Sockenstämman sjelf behandla
dessa, hvilket är fallet i små socknar, bör det få ske,
alltid förutsatt att äfven denna menighet vid folkök¬
ning, uppblandning med andra folkklasser, omfattan¬
det af nya näringsfång o. s. v., kan fördela verksam¬
heten, då den icke längre kollektivt kan utöfvas. Äro
ämnena för många och anses de bättre besörjas ge¬
nom serskilta Styrelser, öfverlemne Sockenstämman an¬
tingen beslutet eller åtminstone verkställigheten åt ser¬
skilta Förvaltningar, eller åt en dem alla omfattande
Socken-Nämnd. Denna blir Sockenstämmans andra
Delegation , der Kyrkoherden hvarken är nödvändig
Ordförande, än mindre Ledamot. Ledningen af des¬
sa rent af verldsliga ärenden må han gerna lemna åt
någon, som dertill har skicklighet och förtroende, för
att sjelf ega tid och omtanka för sitt Embetes egentliga
värf. Dessa, väl vårdade, skola bättre än någon mång-
slöjd upprätthålla hans anseende. I de flesta fall skall
han troligen bibehålla ledningen af församlingens ange¬
lägenheter hädanefter såsom hittills, och Riksdagarnas
åtbäranden må blifva än så reformistiska, skall det
patriarchaliska förhållandet fortlefva. Der åter för¬
troendet förverkats eller blifvit bortryckt, skall ingen
Författning kunna bibehålla sedvanan vid lif.
Trebladet är således Sockenstämman, såsom lijert-
bladet, omgifvet af Kyrko-Rådet och Socken-Nämn¬
370 Dm 2p Augusti.
den. Alla tre titlarne böra upptagas af Förordningen,
som dem emellan fördelar stadganden.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 e. m.
in fidem
E. M. Tegnér.
Den 29 Augusti 1840.
Plenum kl. \ 10 f. m.
§• 1.
Fortsattes och afslöts justeringen af Protokollet
för den 8 dennes f. m.
§• 2.
Upplästes de från Högl. Ridderskapet och Adeln
ingångna Protokolls-utdrag för den 23 och 26, från
Vällojl. Borgare-Ståndet för förstnämnde dag, och
från Hedervärda Bonde-Ståndet för den u, 19 och
22 af innevarande månad.
Lades till handlingarna.
§• 3.
Föredrogos Constitutions-Utskottets Memorial:
N:o 29, i anledning af tre Stånds återremisser
på Memorialet N:o 11, angående Riksdags återkomst
hvart tredje år.
N:o 3o, i anledning af återremisserna på Memo¬
rialet N:o 14 > rörande tiden för Riksdags fortfarande.
N:o 31, angående erhållen återremiss af Utskot¬
tets Memorial N:o i3.
Lades på hordet.
Den 19 Augusti.
271
§. 4.
Föredrogs och bordlädes Banko-Utskottets Be-
O # ^
tänkande N:o 64, angående utgifvande från Banken
af dess, enligt 1839 års Bokslut, utöfver Grundfonden
behållna räntevinst och kapital-öfverskott.
§• 5.
Ånyo föredrogs Stats-Utskottets, den 5 och 19
dennes å bordet lagda, Utlåtande N:o 235, i anled¬
ning af väckta motioner om upphörande af Tredsko-
böter för uraktlåten leverering till Stora Kopparbergs
Bergslag af Ränte- och Mantals-kolen.
Prosten Åstrand: Då förevarande Utlåtande be-
finnes i oskiljaktigt sammanhang med den i Utlåtan¬
det N:o 170 förekommande frågan, angående ränte-
persedlarnas förenkling, ville jag tillstyrka att detta
Utlåtande återremitterades, för att å nyo i betrak¬
tande tagas gemensamt med det nyssnämnda.
Uppå derefter gjord proposition fann Ståndet för
godt, på skäl som Prosten Åstrand anfört, Utlåtandet
återremittera.
§. 6.
Då nu å nyo föredrogs Stats-Utskottets Utlåtan¬
de N:o 241, i anledning af Prosten Ödmanns motion
om anslag till bildande af en fond till Emeriti-löner
för Lärare vid Upsala Stifts Läroverk, yttrade
Prosten Ödmann: Det Höglofl. Stats-Utskottet har
afstyrkt min motion, det måtte Upsala Stift erhålla
ersättning för de medel, hvilka blifvit samlade dels
genom besparda Rectors- och Conrectors-löner, dels
genom besparda Capellans-löner samt vederlags- och
i Proste-tunnor, dels genom afdrag på Lectors-löner-
na i Gefle, hvilka medel Upsala Dom-Capitel väl an¬
hållit att få till en Emeriti-fond använda, men nöd¬
gats till följe af Kongl. Brefvet den 21 Sept. i833
till Statsverket öfverlemna, för att ingå i den nya
2H2
Dm 29 Augusti.
Löneregleringen för Elementar-Läroverken i Riket;
och det Ilögl. Utskottet liar grundat detta afstyrkan-
de på den korta anvisning, att motionären ej gittat
visa, det dessa medel blifvit till främmande ändamål
använda, utan kommit Läroverken till godo.
Något dylikt har jag hvarken ernat, bordt eller
kunnat visa, enär jag i sjelfva motionen gaf tillkän¬
na, huru dessa medel blifvit disponerade; men jag
hade trott mig äfven hafva tämmeligen tydligt lagt
i dagen obilligheten deraf, att medel, som inom ett
Stift blifvit genom afdrag på der tjenstgörande Lära¬
res löner samlade, skulle ingå i Löneregleringen för
alla Elementar-Läroverken i Riket. Hade Upsala Dom¬
capitel, i likhet med åtskilliga andra Consistorier, i
tid ingått till Kongl. Majit med underdånig anhållan
om stadfästelse på dispositionen af dessa besparda
medel till Emerili-fond för Stiftet, så hade väl efter
all sannolikhet denna anhållan icke mer afslagits för
Upsala än för andra Stift. Väl hade Dom-Capitlet i
sitt underdåniga utlåtande den g Juni 1824 antydt
behofvet af en Emeriti-fond och sin förhoppning att
få dessa besparingar dertill använda; men, då intet
svar eller någon nådig Resolution derpå följt, låtit
frågan tills vidare ligga nere. Först då Dom-Capitlet,
genom Kongl. Brefvet den 22 Dec. i83i, anbefalldes,
att till Stats-Kontoret uppgifva dessa besparingar till
deras då varande belopp och taga dem i beräkning
vid förslagen till den ifrågavarande Löne-regleringen,
framställde det i sitt underdåniga utlåtande af d. 18
Juni i83a sin underdåniga begäran att få qvarhålla
medlen till en högst behöflig Emeriti-fond och ut¬
vecklade fullständigt alla skälen dertill; men den o-
beveklige Stats-Sekreteraren fästade intet afseende på
dessa framställningar, utan utfärdade Kongl. Brefvet
den 21 Sept. i833, hvarigenom befalles, att alla så¬
dana besparingar skola till det belopp, som de, med
”hufvud-
Den 29 Augusti.
273
”hufvudstol och behållne upplupne räntor, utgjorde
”vid slutet af i833, afräknas å de Löneanslags-sum-
”mor, Stiftet egde att af Stats-Kontoret utbekomma.”
Härigenom uppstod den i ögonen fallande obillighe¬
ten, att Upsala Stift, i stället att såsom de öfriga
Stiften åtnjuta lönförbätträngarne af Statsmedel, nöd¬
gades till en del af egna insamlade medel bestrida
denna angelägenhet; och att, hvad fattige Skol-lärare
under en längre tid genom förknappning af sina små
löner hopsamlat, på en gång uppslukades för ett vis¬
serligen godt och för dem icke främmande ändamål,
men till hvars vinnande Rikets Ständer anslagit helt
andra källor än denna. När härtill kommer, att an¬
dra Stift fingo till Emeriti-fond behålla sina bespa¬
ringar, visar sig det orättvisa förhållandet i en ännu
bestämdare dag. Det var en rättelse härutinnan jag
ville bereda, och trodde mig hafva framställt saken
tämmeligen tydligt; men då det Högh Utskottet icke
synes hafva deråt egnat någon synnerlig uppmärk¬
samhet, anhåller jag vördsamt om återremiss af Be¬
tänkandet, på det en tillbörlig rättelse möjligen måtte
kunna lill vägabringas.
Häri instämde Professorerne Geijer och Bexell.
Prosten Astrand: Jag får först upplysa, att Bi¬
skop Holmströms motion, angående Emeriti-löner, för¬
fallit, och derjemte, i afseende på den nu varande,
förklara, att jag hyser vissa betänkligheter att bifalla
sådana frågor, som afse en reklamation af Statsmedel,
samt att genom en återremiss troligen ingen ting vin¬
nes, helst den afser en fördel för Upsala Stift, hvar¬
af de öfriga ej skulle komma i delaktighet.
Prosten Ödmann: Emedan jag befarade ett afslag
å den af Biskop Holmström väckta motion, om upp¬
förandet å allmänna Indragningsstaten af 2:ne Eme¬
riti-löner för hvarje af Rikets Stift, väckte jag frågan
Preste-St■ Fröt. 1840. Andra Ajdeln. Bandet Vll. 18
2 74
Den 29 Augusti.
om anslag till ersättning för en af Gymnasii- och Skol-
Lärare m. fl. inom Upsala Stift redan samlad fond,
hvilken blifvit för Undervisningsverken i allmänhet
disponerad. Jag kan icke annat finna, än att den
här framställda reklamation är af full rättvisa på¬
kallad, då den fond som reklameras blifvit samman-
skjuten af Skol-Lärarne sjelfve, genom afdrag å deras
löner och vacance-medel. Derföre blef också den del
af samma fond, hvilken interimsvis hade användts
till Lärohusbyggnader, fonden återställd. En orättvisa
är således godtgjord, men en annan återstår ännu att
godtgöra; ty det lär väl näppeligen kunna förnekas,
att det ligger en orättvisa deri, att använda till alla
Stiftens fördel, hvad som blifvit sammanskjutet af ett
Stift, för hvilket ock denna fond var af behofvet 0-
undvikligen påkallad; och blir denna orättvisa så
mycket större, då i betraktande tages, att de Stift,
der Dom-Capitlen ej uppgåfvo de befintliga fonderna
af enahanda beskaffenhet, fingo desamma oförryckt
bibehålla.
Uppå derom gjord proposition fann Ståndet för
godt alt Utlåtandet återremittera.
§. 7.
Föredrogos ånyo Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottens följande Betänkanden:
N:o 6, i anledning af väckta frågor om disposi¬
tion och fördelning af Härads-allmänningarne, deras
förvaltning samt Jägeri-statens upphörande.
Blef, på fleras begäran, ånyo å bordet lagdt.
N:o 7, i anledning af väckt fråga om ersättning
till Ledamöter i Syne-Rätt, för verkställde syner å
Militias-Boställen.
Bifölls.
N:o 8, i anledning af väckt motion om förändrad
Dm 2p Augusti.
grund för utgörande af Brandstod och Riksdagsmanna-
a rfvode.
Bifölls.
§• 8.
Föredrogos ånyo Constitutions-Utskoltets följan¬
de Memorial:
N:o 26, angående en af Herr E. J. Westman
anmäld anledning till anmärkning.
Ståndet, som godkände hvad Utskottet föreslagit,
lade Memorialet till handlingarna.
N:o 27, med utlåtande öfver Kongl. Majrts nådiga
Proposition, angående lagtima Riksdagars återkomst
hvart 3:dje år, samt om föremålen för urtima Riks¬
dagar.
Biskopen, Doctor Holmström: Jag har såsom
frånvarande icke deltagit i beredningen af Utskottets
utlåtande öfver Kongl. Majrts nådiga Proposition, an¬
gående urtima Riksdagar, och får nu tillkännagifva,
det jag väl icke i allo instämmer uti de skäl, som
Utskottet anfört för afstyrkandet af denna nådiga
Proposition, men likväl funnit några af dessa vara af
den vigt, att de förhindra förslagets antagande i dess
närvarande skick. Förslaget är tämmeligen enahanda
med ett, som, af Constitutions-Utskottel vid sistlidne
Riksdag beredt, af Riksens Ständer antogs till Grund¬
lagsenlig behandling vid följande Riksdag , men som
vid denna Riksdag förföll lill följd af ogillandet utaf
ett annat dermed sammanhängande förslag örn lagtima
Riksdags återkomst på bestämd dag. — Sistnämnda
förslag hade dock framför det nu framlagda det före¬
träde, att frågan om Grundlags-förändringars tillväga-
bringande idet förstnämnda bättre bestämdes. I när¬
varande förslag stadgas nemligen blott, att Grundlags¬
förslag icke få annat än vid lagtima Riksdag antagas.
Tänkbart är dock, att en urtima Riksdag, vid hvilken
Kongl. Maj:t proponerat en Grundlags-förändring, som
276
Den 29 Augusti.
blifvit såsom hvilande antagen, inträffade sä nyss före
den lagtima Riksdag, vid hvilken denna Grundlags¬
fråga skall afgöras, att densamma endast några få
månader, kanske blott veckor, varit hvilande. Grund-
lags-stiftarnes afsigt måtte dock varit, att en längre
tid skulle medgifvas granskningen af en så vigtig frå¬
ga, som en Grundlags-förändring, och af denna orsak
föreslog ock sisth Riksdags Constitutions-Utskott, att
en Grundlags-förändring icke skulle kunna bifallas af
Riks-Stånden förrän minst ett är förflutit efter dess
antagande till hvila. — Äfven får jag anmärka, att
ett slags motsägelse synes mig emellan den 49 §• R* F.
i nya förslaget och R. Ordningens 66 §. Då nemli¬
gen i den förra stadgas, att mål, som röra Ståndens
enskilta angelägenheter, få vid urtima Riksdag be¬
handlas, synes deremot i den sednare §. denna rät¬
tighet inskränkas, enär hvarken val af Slåndens FulU
mäktige i Banken och Riksgälds-Kontoret, ej eller
några förändringar i dessa Verks Reglementen kunna,
enligt densamma, vid urtima Riksdagar ega rum. —•
Af dessa skäl, utom några mindre redactions-anmärk-
ningar, nödgas jag afstyrka antagandet af Kongl. Maj:ts
Proposition. Ständerna hafva, enligt 81 §. R. F., rätt
att antingen vid samma Riksdag afslå en af Consti-
tutions-Utskottet afstyrkt Kongl. Proposition, eller ock
uppskjuta afgörandet till nästföljande Riksdag. För
min del finnér jag det förra alternativet i så måtto
bättre, att Constitutions-Utskottet derigenom blifver
oförhindradt att redan vid denna Riksdag, om så
lämpligt pröfvas, inkomma med ett annat omredige-
radt förslag i samma syftning.
Häri instämde Prosten Hallbeck.
Prosten Ödmann: Jag fruktade att Biskop Holm¬
ström skulle föreslå, att den Kongl. Propositionen
måtte antagas såsom hvilande till Grundlagsenlig be¬
handling, och jag skulle då haft mycket att deremot
invända, men sedan jag nu äfven hört slutet af au-
Den 29 Augusti. 277
förandet, får jag förklara, att jag deri instämmer och
har föga att tillägga. Så t. ex. visar sig ibland annat
vid 58 §. R. F., att fråga kunde uppstå om ny Be¬
villning vid urtima Riksdag, utan att Kongl. Maj:t
behöfde meddela Ständerna någon framställning i af¬
seende på Statsverkets tillstånd och behof. Jag för¬
nyar således, att jag instämmer i resultaterna af hvad
Biskop Holmström anfört, och yrkar afslag å den
Kongl. Propositionen.
Memorialet, med afstyrkande af bifall till Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition, godkändes.
N:o 28, med utlåtande öfver Kongl. Maj:ts nå¬
diga Proposition, angående ändring i 10g §. Regerings¬
formen och 80 §. Riksdags-Ordningen.
Hvad Utskottet föreslagit, innefattande afstyrkan¬
de af Kongl. Maj:ls nådiga Proposition, bifölls.
§. 9.
Föredrogos ånyo Lag-Utskottets följande Betän-
kanden:
N:o 100, i anledning af väckta motioner dels om
utarbetande af en ny Utmätnings-författning, och dels
att f. d. Lag-Komitens förslag till Utsöknings-Balk
rnå varda antaget, eller åtminstone 12 Kap. 1 §. deri,
samt att i sistnämnde fall må utfärdas ej allenast
förändrade föreskrifter, i afseende på tiden för ut¬
mätningars verkställande och afgifvande af Utmät¬
ningsmans slutredogörelse, utan ock det stadgande,
att Öfver-Executorers Utslag i Utmätningsmål skola
lill de sökande ulskrifvas i den ordning målen blifvit
färdige till afgörande och, när de sökande sig anmäla
och erbjuda lösen, till dem genast utlemnas.
Bifölls.
N:o 101, i anledning af väckt motion, att på
Magistrat i hvarje stad må öfverlåtas rättigheten att
upptaga och handlägga Lagsöknings- och Utmätnings¬
mål mot dem, som lyda under stadens jurisdiction,
Den zp Augusti,
lika med hvad för Borgmästare och Råd i Götheborg
O 3
redan är stadgadt, och, i följd deraf, Konungens Be-
fallningshafvandes befattning med lagsökningar mot
städernas innevånare upphöra.
Bifölls.
N:o 102, i anledning af väckta motioner om rät¬
tighet för Länsmän att, på eget ansvar och utan för¬
utgången remiss från Kronofogde, äfvensom för en¬
skilde, pä Sockenstämma utsedde, personer, att verk¬
ställa utmätningar.
Bifölls.
N:o io3, i anledning af väckt motion om ett
förändradt lagstadgande, i afseende på försäljning af
utmätt gods.
Bifölls.
§• 10.
Föredrogs ånyo Stats-lJtskottetsj sedan den i5
dennes å bordet hvilande, Utlåtande N:o 25^, i an¬
ledning af Kongl. Majrts nådiga Proposition om Pen¬
sioner för f. d. Stats-Råden Herr Friherre Åkerhjelm
och Herr Grefve Hård.
Prosten Astrand yrkade, under åberopande af
reservationerna, återremiss af Utlåtandet.
Contracts-Prosten östberg tillkännagaf, att han,
med Ståndets begifvande, var från Riksdagen afrest,
då detta mål inom Utskottet förekom, men tilläde
derjemte, att, om han detsamma öfvervarit, han då
instämt i 2:dra punkten af den reservation som Herr
von Troil anfört mot det slut hvari Utskottet stadnat.
Prosten Lundblad: Blotta möjligheten af hädan¬
efter inträffande tätare ombyten inom Rådgifvare-
personalen borde göra Rikets Ständer uppmärksamme
på nödvändigheten af en lag, som bestämmer, huru
Stats-Råds-ledamöter, som frånträda embeten och lö¬
ner, skola hållas skadeslöse. Ståndens Plena äro icke
det forum, der så beskaffade tvister kunna slitas. En
Den 2p Augusti. 279
beviljad pension är en belöning, en vägrad åter är
ett straff, men rättvisa belöningar och straff förutsätta
alltid oveldig pröfning och dom, den åter Rikets Stän¬
der, såsom parter i sådana mål, icke kunna anställa.
Är detta ovedersägeligt, så följer ock, att Rikets Stän¬
der aldrig bordt taga befattning med denna sak; och
likväl är denna oformlighet nödvändig till erhållande
af bifall eller afslag å Stats-Utskoltets Betänkande.—■
Jag är af samma tanka med de Reservanter, som till¬
styrkt halfva lönens bibehållande för Konungens f. d.
Rådgifvare, i likhet med hvad i analoga fall eger
rum för Högsta Domstolens ledamöter, så framt icke
den majoritet inom Ståndsrepresentationen, som Råd-
gifvarepersonalens störtande tillskrifves, skulle med¬
gifva hela den förmån, Kongl. Maj:t velat för densam¬
ma utverka, hvilket vore ett drag af ädelmod, som
pryder segraren, och som jag af flere skäl tager mig
friheten vördsamt tillstyrka, särdeles för den person,
som Konungens nådiga Proposition antyder vara i
högsta behofvet deraf. Imedlertid kan jag ej annat
än beklaga, att denna sak blifvit dragen inför Stän¬
dernas forum. Afslås den sökta förmånen, så skall
afslaget tillskrifvas partisinnets ingifvelse!’; bifalles den
åter, så skall den kännas såsom en förödmjukande
nådegåfva, hvarför ingen gerna vill hafva en motpart
att tacka. Dessa obehagligheter bör man framdeles
bespara sig genom stiftande af bestämd lag för alla
sådana fall.
Biskop Agardh: Då jag anhåller, att till en vä¬
sendtlig del få instämma i Herr v. Troils reservation,
utbeder jag mig tillika att dertill få lägga några an¬
märkningar för egen räkning.
Herr v. Troil har hufvudsakligen betraktat den¬
na fråga från klokhetens synpunkt. Han har med
grundliga skäl bevisat, att det i allmänhet icke vore
klokt, att då Stats-Råder endast af den grund, att de
till sina regerings-grundsatser befinna sig i den par¬
a8o
Den 29 Augusti.
lamentariska minoriteten, afgå från sina platser, för¬
neka dem pensioner, emedan derigenom Konungen
skulle blifva nödsakad att söka sina Rådgifvare endast
inom en ganska inskränkt krets af penning-aristokratien.
Men utom detta afseende på hvad klokheten och
tanken på framtiden bjuder, och som jag med Herr
v. Troil erkänner ega den största vigt, måste jag til¬
lägga ett annat, som synes mig icke ega det mindre.
Det är första gången som ett sådant allmänt ombyte
af Konungens Rådgifvare egt rum. De afgångne Råd-
gifvarne hafva trott.sig genom sin bortgång visa sin
aktning för en majoritet, om hvars faktiska tillvaro
de icke tviflade; de hafva dermed sökt lugna sinnena,
de hafva trott sig dermed återställa förtroendet emel¬
lan Ständernas majoritet och Konungens Rådkamma¬
re, de hafva sökt bespara den åldrige vördnadsvärde
Konungen många bekymmersamma stunder. Jag kan
ej finna annat, än att dessa äro ädla motiver, och att
detta är ett fosterländskt handlingssätt. Jag tvekar
således ej att förklara, att det synes mig med rätta
framkalla ett lika ädelt handlingssätt emot dem å
, O
Representationens sida tillbaka.
Men från ännu en tredje synpunkt kan denna
fråga betraktas, den juridiska. Stats-Utskottet har
nemligen ansett sig böra uppföra de Lill följe afStats-
Rådets förändrade organisation entledigade Stats-Se-
kreterarne å Indragnings-staten; och en af Reservan¬
terna mot detta beslut, Herr v. Troil, har icke för¬
nekat, att ju icke, om det än efter hans förmenande
ej i lag är uttryckt, det dock vore billigt, att förtroende-
embetsmän, som afgå derföre, att deras embeten in¬
dragas, få behålla hela lönen. Fråga uppstår nu, om
ej, genom den förändrade Stats-Råds-organisationen,
älven de förra Stats-Råds-embetena äro indragne, och
andra embeten i deras ställe blifvit inrättade med
helt andra funktioner. För min del skulle jag visser¬
ligen tro detta; ty Stats-Råden hafva väl bibehållit
Den 29 Augusti.
namnet, inen i sjelfva verket hafva blifvit Stats-Se-
kreterare, Föredragande Departements-Chefer i stället
för rådgifvande; och jag skulle nästan tro, att de
förra Stats-Råds-platserna snarare blifvit upphäfda
och indragna än de förra Stats-Sekreterare-platserna,
hvilkas funktioner äro qvar, i det endast deras rang
och namn blifvit förändrade. Väl kan anmärkas, att
Irenne af de nya Stats-Råden skola vara consultativa
och således, som det synes, bibehålla samma funktioner
som de förra Stats-Råden; men de hafva dertill fått
skyldigheten att hvilket ögonblick som helst blifva
föredragande och vikarierande Departements-Chefer.
Det kan således efter mitt förmenande icke nekas,
att de fordna Stats-Råds-embetena äro indragna, och
att således samma regel, eller samma billighet som
föranleder till de förra Stats-Sekreterarnes uppföran¬
de på Indragningsstaten, äfven talar för de förra Stats-
Rådens uppförande derpå.
Framför allt måste det åtminstone anmärkas, att
frågan, om rättighet till pension för de vid Rådkam¬
marens förändrade organisation entledigade Stats-
Råden, är en helt och hållet annan än frågan om
rättigheten till eller billigheten af pension för de
Stats-Råd, som afgå sedan förändringen redan egt rum.
Då det således synes mig, alt Böglofl. Utskottet
hade bordt både fästa mer uppmärksamhet på Herr
v. Troils åsigter, och tillika mera mångsidigt samt
utur denna grannlaga frågas alla synpunkter uppfatta
densamma, får jag anhålla att Betänkandet måtte till
ny pröfning och nytt skärskådande till Utskottet var¬
da återremitteradt.
Häri instämde Kyrkoherden Bergvall.
Prosten Ödmann: Då så många reservationer in¬
om Utskottet blifvit mot detta Utlåtande afgifna, och
flera inom Ståndet tillkommit, anser jag en ålerremiss
såsom gifven, hvilken jag ej eller ämnar motsätta mig,
men finner dock att densamma bör motiveras. Åt-
282
Den 29 Augusti.
skillige Ledamöter hafva fästat sig vid 2:dra mom. af
Herr v. Troils reservation; jag deremot finner usta
inom. förtjena synnerlig uppmärksamhet. Då de nu
ifrågavarande Stals-Råden blifvit af Conslitutions-Ut-
skottet anmälde enligt 106 §. R. F., och således be¬
finnas under rättegång i och för handhafvandet af
sina embeten, synes väl fullt i sin ordning, att rätts¬
frågan förut afgöres innan denna, sorn angår en be¬
löning, ifrågakommer. Jag anser derföre, att frågan
bör hvila till dess Riks-Rättens dom fallit, och af så¬
dan anledning yrkar äfven jag ålerremiss.
Biskopen, Doctor Holmström: Då jag i hufvud-
saken instämmer med Biskop Agardh om billigheten
deraf, att de nu ifrågavarande Stats-Råden förses med
pension, vore det ock till belopp som motsvarade
deras innehafda lön, får jag också dertill lägga, att
jag härföre icke finner något hinder af den omstän¬
digheten, att de äro ställde under Riks-Rätt, helst
Ansvarighetslagen i §. 10 bestämmer, ”att enär någon
af de i 1 §. omnämnda Embetsmän tilltalas, som re¬
dan utur tjensten blifvit entledigad eller afsked ta¬
git, och varder om begångna förbrytelser öfvertygad,
vare han förfallen till enahanda ansvar, såsom vore
han verkligen tjenstgörande och svare förlusten af
hvad han i pension eller andra förmåner af publika
medel kan innehafva emot förlusten af Embetet, om
han det ännu innehade.” Häraf är således uppenbart,
att Riks-Rätten kan i rättsväg frånkänna den förmån,
eller pension, som Rikets Ständer, i betraktande af
billighetsskäl, funnit för godt alt tillerkänna. Skulle
med frågans afgörande uppskjutas till dess Riks-Rätten
afkunnat domen, kan man väl för gifvet antaga, att
den komme att förblifva i sitt nu varande skick för
denna Riksdag, helst stämning och kallelse till Riks-
Rätt ej ännu blifvit begärd och utfärdad.
Häri instämde Biskop Butsch och Prosten Ni¬
belius.
Den 29 Augus ti.
283
Prosten Lalin: Stats-Utskottet har ej bifallit de
af Kongl. Maj:t äskade pensioner åt f. d. Stats-Råder-
ne Friherre Åkerhjelm och Grefve Hård. Jag ogillar
detta afslag och beviljar, utan någon afprutning, de
föreslagna pensionerna på de grunder, sorn af Herr
v. Troil blifvit anförda i 2:dra punkten af dess Re¬
servation. Bägge dessa f. d. Stats-Råder hafva, en¬
ligt Konungens höga vittnesbörd, hvilket för mig gäl¬
ler högre, än den rådande opinionens förkastelsedo-
mar, genom nit, rättrådighet och Statsmanna-insigter
förvärfvat sig Konungens höga välbehag och förtroen¬
de. De hade således ännu i flera är kunnat gagna
fäderneslandet på de upphöjda platser de innehade,
men af undseende för den vid Riksdagens början rå¬
dande opinionen hafva de resignerat. Denna uppoff¬
ring hade förtjent Nationens erkänsla ; men det Höglofl.
Stats-Utskottet tänker annorlunda och afstyrker all
pension. Mot Friherre Åkerhjelm är denna orättvisa
så mycket större, som föga fattades i den tid,då han,
utan all slags anhållan derom, varit fullt berättigad
till den pension, hvarom nu är fråga. Förhållandet
är visserligen icke detsamma med Grefve Hård, hvars
embetstid är vida kortare. Men då äfven han måst
vika för opinionens vindkast, så anser jag äfven ho¬
nom berättigad till den af Kongl. Maj:t föreslagna pen¬
sion. Jag anhåller derföre vördsamt om återremiss af
detta Betänkande.
Contracts-Prosten Sandberg: Då fråga förekom¬
mer om pensioneringen af en Tjensteman, måste väl
afseende fästas på hans tillryggalagda tjenstgöring och
derunder ådagalagda förtjenster. Huruvida de merit¬
listor, som förekomma uti detta Betänkande, förete så¬
dana förhållanden, som kunna berättiga till pension,
lemnar jag åt dem att bedömma, som bättre känna
de ifrågavarande personerna och deras embetsförvalt-
ning. Den sednare har dock att åberopa en tio-årig
tjenstetid .såsom Justitice-Råd, emot hvilken, mig ve¬
284
Den zp Augusti.
terligen, ingen anmärkning blifvit gjord. Emellertid
synas de skäl, som af Herr von Troil i andra momen¬
tet af dess Reservation blifvit anförda, tillräckliga för
vinnande af återremiss. Min enskilta öfvertygelse är
åtminstone den, hvilken jag ej tror mig böra åter¬
hålla, att ett Grundlags-stadgande vore i högsta måtto
både önskvärdt och nödigt, hvarigenom bestämdes, att
Stats-Råden medgåfves, då de fenno sig icke vidare
ega Konungens, eller Nationens förtroende, i likhet
med JustitiiE-Ombudsmannen, återgå till deras förut
innehafda befattningar. Annars fruktar jag, att, ge¬
nom tätare skeende ombyten af Rådgifvare-persona-
len, Svenska Statsverket blefve betungadt med en så
stor pensions-stat, att den ej torde kunna fyllas utan
genom ökade skatte-bidrag. Huru ett sådant lagstad¬
gande skulle åstadkommas, öfverlemnar jag åt de me¬
ra sakkunniga och erfarna; endast nödvändigheten der¬
af finnér jag.
Häri instämde Lector Källgren.
Prosten Lindmark: Mig vill synas, som hade
Stats-Utskottet icke saknat skäl till afstyrkandet af
Kongl. Majrts nådiga Proposition, angående pension
åt f. d. Stats-Råderne Herr Friherre Åkerhjelm och
Herr Grefve Hård. Utskottet upplyser nemligen, att
desse Herrar, hvarken i afseende på lefnads- eller
tjenste-år äro qvalificerade till erhållande af pension;
hvartill ytterligare kan läggas , att skäl till en sådan
välvilja icke torde förefinnas så länge de äro ställde
under tilltal enligt 106 §. Regeringsformen, på grund
af Constitutions-Utskottets anmärkningar, och Riks-
Rätten ej ännu öfver desamma sig yttrat. Jag bifal¬
ler, för min del, Utlåtandet.
Professor Geijer: Jag instämmer i den af Herr
von Troil afgifna Reservation. Under öfverlägguin-
garna i Constitutions-Utskottet, äfvensom inom Riks-
Stånden, hafva olägenheterna af det nuvarande till¬
ståndet för de afträdande Rådgifvarne blifvit fram¬
Dan 29 Augusti.
a85
ställda och hvarjehanda förslag å bane bragte alt be¬
reda dem Pensions-rättighet. Jag har äfven delat
denna tanka att så borde vara , men bar af de der¬
emot framställda betänkligheter blifvit öfvertygad och
anser, att Ständerna må, för hvarje serskildt fall, der¬
öfver böras. Hvad emellertid det närvarande angår,
finner jag grundsatsen af billighet fordra, att pensio¬
nen för de nu ifrågavarande Rådgifvarne bestämmes
åtminstone till det belopp, som af Herr v. Troil fin¬
nes föreslaget.
Häri instämde Professoren, Doctor Bexell och Pro¬
sten Säve j af hvilka den förstnämnde tilläde: Lika
nied hvad Professor Geijer anfört, och för öfrigt för¬
enande mig med Reservanten inom Stats-Utskottet,
Herr von Troil, gillar äfven jag f. d. Stats-Råderne
Friherre Åkerhjelms och Grefve Hårds handlingssätt
med afträdandet ur Konungens Konselj, emedan det¬
ta vittnar om ett uppmärksamt aktgifvande och af¬
seende å det inom Riks-Stånden emot deras Rådgif-
vare-åtgärder nog allmänt uttalade ogillande. Både
våra egna och andra länders parlamentariska häfder
vittna förenadt derom, att hyllningen af opinionen,
lik allt annat under solen, är förgänglig, och att säl¬
lan någon i Rådsalarne inträdande Rådgifvare kunnat
vara förvissad att bibehålla den opinions majoritet,
som någon gång ledsagade honom dit in.
Jag tillstyrker återremiss.
Prosten Ödmann: Jag medgifver visserligen att
det både vore klokt och billigt att pensionera de här
ifrågavarande, afgångna Stats-Råden. Men då fråga
här är om en rätts-princip, men ej om konsideratio-
ner, måste den förra bestämmas af sjelfva rättsfrågan,
hvilken ännu icke är afgjord. Sedan detta skett står
det Ständerna öppet att bevilja antingen hela eller
halfva beloppet af lönen, såsom pension. Hvad Bi¬
skop Holmström anfört utur Ansvarighets-Lagen synes
mig ej på förevarande fall tillämpligt. Der afses nem-
28 6
Dm 20 Augusti.
ligen då en Innehafvare af de Embeten, för hvilka
nämnde lag gäller, afgår före början af Riksdagen
med pension, dertill lagligen berättigad. Men att nu
företaga frågan om pensionen före det väckta ansvars-
påståendet, synes mig ingalunda lämpligt, hvarföre jag
ock ånyo åberopar i:sta mom. i Herr v. Troils reser¬
vation och yrkar återremiss.
Biskopen, Doctor Nibelius: Jemte det jag in¬
stämmer med Reservanterna och yrkar återremiss, för¬
klarar jag, att jag ingalunda af hvad den siste värde
Talaren anfört funnit mig föranlåten frångå den öf¬
vertygelse , som jag hyst och hyser, att de begärda
pensionerna böra beviljas. Jag tror att antingen en
pension beviljas af Kongl. Maj:t, till följe af rätts¬
anspråk, under tiden mellan Riksdagarna, eller vid
Riksdagen af Rikets Ständer, såsom en gärd af billig¬
het, denna pension kommer för de personer, som in¬
nehaft förtroende-embeten, alt blifva lika beroende af
Riks-Rätten och dess Utslag, den må nu vara bevil¬
jad af hvad anledning, och på hvad tid som helst.
Men då det förhållande här möjligen kunde inträffa,
att Riks-Rättens dom icke folie förr än Riksdagen re¬
dan vore tilländalupen, klefve följden också den, att
dessa Konungens f. d. Rådgifvare kommo att sakna
pension, möjligen emot Ständernas både öfvertygelse
och önskan.
Häri instämde Dotn-Prosten Elmgren och Prosten
Sylvan.
Kyrkoherden Bergvall: Ehuru jag redan i huf-
vudsaken instämt med Biskop Agardh, har jag likväl
be gärt ordet i anledning af det rättsvidriga, som Pro¬
sten Ödmann nämnt det, att för närvarande pensio¬
nera de nu ifrågavarande 2:ne Rådgifvarne. Jag ber
då den värde Talaren erinra huruvida det kan vara
Representationen värdigt och rättvist, att på annat
sätt förfara mot Statens Tjenstemän, än mot dem, som
finnas anställde inom Ständernas egna Verk. En för¬
Den 29 Augusti.
287
tindrad organisation af Banken är beslutad och till en
del verkställd, hvarigenom flera tjenstebefattningar
hlefvo, såsom öfverflödiga, indragna, men innehaf-
varne af desamma hlefvo dock vid sina löner bibe-
hållne. Jemförelsen vidare gör sig sjelf. Stats-Rådet
bar också erhållit en förändrad organisation. Det
synes väl ock då, som borde de Ledamöter, hvilka,
utan att erhålla andra beställningar, ur Stats-Rådet
afgått, till följe af den rådande opinionen, af Stän¬
derna bibehållas vid den lön de förut innehaft.
Doctor Wallin förklarade, att han instämde med
Biskop Agardh och Professor Geijer, samt tilläde, att
man här icke endast borde i betraktande taga skälen
af den strängaste rättvisa, utan äfven behjerta dem
som kunde hemtas af den högsta billighet.
Prosten Ödmann: Jag anhåller endast få genmäla,
i anledning af hvad en värd Talare mot mig an¬
märkte, att en stor skillnad förefinnes emellan den
förändrade organisationen af Stats-Rådet och af Ban¬
ken. Ledamöterna af det förra innehafva förtroende-
embeten, från hvilka de när som helst, utan före¬
gången dom och ransakning, kunna af Kongl. Maj:t
skiljas; hvaremot Tjenstemännen inom Banken, då de
erhållit fullmakt, måste vid sina löner varda bibe-
liållne, ehvad förändringar med tjensterna, eller in¬
dragningar af desamma, Rikets Ständer än kunna för
godt finna att besluta.
Kyrkoherden Bergvall ville, i anledning af hvad
den siste värde Talaren ytterligare anfört, endast
hemställa, huruvida icke rättvisa borde vederfaras
dem, sorn innehafva eller innehaft förtroende-tjenster.
Doctor Agrell: De af Constitutions-Utskottet fram¬
ställda anmärkningar mot Konungens Rådgifvare ut¬
göra ej någon anledning alt förvägra dem pension,
ty en anklagad är icke förvunnen, och måste derföre
betraktas såsom oskyldig, till dess han blifvit dömd.
Skulle Riks-Rätten finna de anklagade Rådgifvarne
288
Den 29 Augusti.
skyldiga, och sålunda äfven hafva förverkat sin pen¬
sion, blir sådant alltid en cura posterior. Den före¬
gående deremot tillhör Ständerna att efter rätts- och
billighets-grunder om pensionerna bestämma. Att i
detta fall med för mycken stränghet förfara, torde ej
komma att sakna sina obehagliga följder. Hvem skul¬
le väl vilja mottaga en så vansklig plats, af fruktan
att snart se sig tvungen densamma afträda, och huru
svårt torde det ej falla sig för Kongl. Majit, att, med
åsidosättande af alla konsiderationer, kunna då välja
på de personer, som funnos för detta vigtiga kall de
tjenligaste. Hvad de nu ifrågavarande Rådgifvarne
angår, inträdde de i en tid, då allmänna opinionen
var annorlunda än nu, men då denna förändrades,
och de funno sig icke vidare kunna gagna på de
platser, hvilka de innehade, afträdde de dem frivilligt,
af uppmärksamhet för den rådande opinionen. Mig
synes således, som hade Utskottet bordt komma till
ett annat tillstyrkande än det som blifvit afgifvet,
hvarföre jag också yrkar att Utlåtandet måtte åter¬
remitteras.
Häri instämde Professor Grafström.
Prosten Astrand: Skulle man hysa några betänk¬
ligheter för beviljandet af pension åt de nu ifråga¬
varande f. d. Rådgifvarne af den omständigheten, att
de för närvarande befinna sig sub reatu, anser jag
icke hinder möta för Riksens Ständer att de äskade
pensionerna bevilja, men derjemte förklara att de¬
samma komma att varda beroende af den blifvande
Riks-Rättens beslut.
Häri instämde Prostarne Sidner och Lyth.
Efter gjord proposition fann Ståndet för godt
återremittera Stats-Utskottets Utlåtande N:o 267, jem¬
te de dervid gjorda anmärkningar.
§. 11.
Dm 2f) Augusti.
289
§. 11.
Föredrogs ånyo Ståts-Utskottets^ den i5 dennes
å bordet lagda, Utlåtande N:o 258, i anledning af
Kongl. Maj:Ls nådiga Skrifvelse, angående uppförande
å Indragnings-staten af löne-ersättning åt f. d. Stats-
Sekreterarne Grip och v. Hartmansdorff.
Contracls-Prosten P. G. Svedelius: Så vida intet
afseende skall fästas vid rättsfrågan, hvars afgörande
Reservanter ansett böra föregå pensionernas beviljan¬
de, så väl uti detta som uti nästföregående Betänkan*
de, så synes den af Herr v. Troil i båda fallen före¬
slagna medelväg, af halfva lönernas beviljande såsom
pension åt de afgångna Statsfunktionärerna, här billigt-
vis tillämplig. Dock kan jag icke för mig dölja, att
goda skäl icke heller saknas förden af Herr Schartau
m. fl. uttalade strängare mening, åtminstone hvad
beträffar f. d. Stals-Sekreteraren Grip. Nämnde Stats¬
sekreterare var, mig vetterligen, den förste, som mo¬
tiverat och genom contrasignation tillstyrkt, att be-
sparingarne å hufvudtitlarne måtte anvisas till be¬
stämda löner och arfvoden, i strid med Rikets Stän¬
ders derom gjorda stadganden. Beslutet härom, ehuru
redan i832 af Rikets Ständers Revisorer öfverklagadt,
har likafullt banat vägen för alla sednare åtgöranden
af samma beskaffenhet, oaktadt Ständernas och deras
Revisorers tid efter annan deremot förnyade protest.
Herr Stats-Sekreteraren har härigenom tagit de första
stegen på en constitutionsvidrig bana, den hans efter¬
följare sedan funnit svårt att frångå, och derigenom
ådragit sig stränga anmärknings-åtgärder. Örn nu de,
hvilka i samhället äro högsta väktarena öfver folkets
rättigheter, ändock visa missaktning för samma rättig¬
heter, om de än få tillgodonjuta strafflöshet derför,
så böra de åtminstone icke anses berättigade till be¬
löning. Eftergifvenhet för en sjelftagen maktöfver-
Preste-St. Fröt. i84o< hindra Afdela. Bandet VII. 19
Den 29 Augusti.
trädelse må icke sträcka sig ända derhän, att den
kan tydas såsom en uppmuntran för dem, hvilka
kunna komma i frestelse till enahanda missbruk. En
åt Herr Grip under dessa omständigheter beviljad
pension, motsvarande dess förut innehafda lön, skulle
i min tanka innebära en förklaring å Rikets Ständers
sida, att de vilja bereda en lugn och sorgfri ålderdom
icke allenast åt den bepröfvade Statsmanna-förtjensten,
utan äfven åt det missbrukade Embetsmanna-förtroen-
det. Den uti Kongl. Maj:ts nådiga Skrifvelse uttryck¬
ta åsigten, om de afgångna Embetsmännens bibehål¬
lande vid deras hittills halda löner, kan efter min
öfvertygelse, grundad på de af Reservanterne anförda
skäl, icke blifva något hinder för Rikets Ständer att
äfven uttala sina åsigter i detta ämne och att, så
vida Grundlagen dertill berättigar, göra desamma
gällande.
Häri instämde Prostarne Ödmann_, Lindmark s
Ahlqvist och Källgren.
Contracts-Prosten Hallbeck: Jemte tillkännagif-
vande, att jag biträdt det beslut, hvari Utskottet, för
dess del, stadnat, bör jag ock förklara, att motivet
härvid för mig varit, att jag icke kunnat finna, det
den Kongl. Skrifvelsen utgjorde något föremål för
pröfning, huruvida de ifrågavarande f. d. Stats-Sekre-
terarne borde såsom pension åtnjuta deras hittills in¬
nehafda lön, utan att den nådiga Skrifvelsen endast
vore att anse såsom en underrättelse att de blifvit,
till följe af den förändrade organisationen af Stats-
Rådet, entledigade. Detta entledigande härflöt dock
icke hvarken af deras eget förvållande, eller deraf,
att de icke befunnos för Riket nyttige, utan deraf,
att de Embeten, hvilka de beklädt, blifvit indragna,
eller upphört. Derföre kan jag ock ingalunda god¬
känna den åsigt, som en Reservant velat insinuera,
att Stals-Sekreterare-Embetena icke upphört, ty det
lär väl ej nekas, att de ej blott de jurej utan äfven
Dm 2p Augusti.
391
i vissa fall de facto icke vidare finnas. De äro er¬
satte genom Departements-Chefs-beställningarna, hvil¬
ka dock icke allenast äro af större omfattning och
makt, utan äfven hafva med sig upptagit andra be¬
fattningar. Så t. ex. är med Chefskapet för Landt-
försvars-Departementet förenadt ej blott hvad som
ålåg Stats-Sekreteraren för Krigs-Expeditionen, utan
äfven General-Adjutanten för Arméen. Huru man då
kan påstå att Stats-Sekreteraren Grip, oansedt den
förändrade organisationen af Stats-Rådet, kunnat bi¬
behållas vid Rrigs-Departementet, förefaller åtminsto¬
ne mig besynnerligt, som vet att lian egnat hela sin
embetstid på den civila Tjenstemannabanan, och skul¬
le det då visserligen hafva för honom blifvit svårt
att på gamla dagar tjenstgöra äfven såsom General-
Adjutant. Af allt detta synes mig uppenbart, att
Stats-Sekreterare-Embetena upphört, och att Kongl.
Majit med den nådiga Skrifvelsen icke åsyftat något
annat än att, med averterandet härom, Riksens Stän¬
der måtte vara beredda att anvisa medel på Indrag-
ningsstaten till pensionering af de vid Stats-Rådets
förändrade organisation varande ordinarie innehafvare
af Stats-Sekreterare-Embetena, Herrar Grip och v.
Hartmansdorff, hvilka algått utan att erhålla någon
annan tjenstebefattning. Jag yrkar således på bifall
till Utlåtandet.
Contracts-Prosten Sandberg: I anledning af hvad
sora från andra håll blifvit yttradt, om den ene af
de 2lne Statens Tjenstemän, hvars uppförande på In-
dragningsstat nu är i fråga, kan jag icke afhålla mig
från att säga några ord, obekymrad huru de än måga
upptagas.
Att låta omdömet öfver en mans skicklighet och
förtjenst bestämmas af dess så kallade politiska opi¬
nion är, efter mitt förmenande, ett lika stort misstag,
då det begås af Representationen som af Regeringen.
Lika säkert som det är, att man kan vara mycket
Den zp Augusti.
böjlig och ödmjuk för de maktegandes mening och
vid alla tillfällen taga deras parti, utan att derföre
ega någon duglighet: lika så litet bevisar det någon
skicklighet och förtjenst, att kunna tala dagens jargon
och hylla den opinion, som städse reser sig till klan¬
der och motstånd. Tidpunkter gifvas, då det fordras
långt mera mod och sjelfständighet att tala och handla
för det sanna och rätta efter sin öfvertygelse, oberoen¬
de af den rådande pluralitetens, än oberoende af Sty¬
relsens tänkesätt. Ställningen kan till och med blif¬
va sådan, att tidningsgunst är af vida större vigt än
hofgunst: då det är ganska lätt att trotsa allt miss¬
hag på högre ort, men deremot blir odrägligt för re¬
presentanten och den offentliga mannen, om hans å-
sigter och åtgärder ständigt framhållas till klander
uti de allmännast lästa bladen, och allt hvad han
yttrar tydes till det värsta.
Hvad Herr Stats-Sekreteraren v. Hartmansdorff
angår, så delar jag icke hans politiska meningar, hvil¬
ket bland annat ådagalägges af mina anföranden vid
Statsregleringen m. m., mendet förekommer mig dock
icke osannolikt, att han till stor del ådragit sig det
bittra tadlet, som jemnt fortfar, genom de Tidnings-
indragningar han verkställde såsom Hof-Kanzler, hvil¬
ka utan tvifvel voro ett misstag; ty skär man tungan
utur den missnöjdes mun, så använder han handgrip¬
liga medel för att yttra sin harm, och de skadliga
verkningarne af en ensidig press måste på annan väg
förekommas. Derjemte skulle jag nästan tro, att myc¬
ken ovilja emot honom blifvit föranledd af hans öp¬
pet och skarpt uttalade öfvertygelse, att det icke så
mycket är de dryga skatterna (hvilkas verkliga belopp
uti silfvervärde, efter hans förmenande, fordom varit
större än det nu är), utan fast mer den olycksaliga
bränvinshandteringen, som förorsakar fattigdom och
nöd i landet. Jag slutar härtill af det brinnande nit,
hvarmed den riksförderfliga bränvinsbränningen just
Den 29 Augusti.
i dessa dagar försvaras uti sammansatta Bevillnings-
och Ekonomi-Utskotten, och af åtskilliga yttranden
som dermed hafva sammanhang. — Härmed må dock
vara huru som helst, så måste en persons värde upp¬
skattas efter andra egenskaper än hans politiska me¬
ningar. Det förekom mig derföre ytterst motbjudande
att läsa och höra, huru Vetenskapsfursten Berzelius
blef bedömd efter den opinion man trodde honom
hysa om en politisk skriftställare. Likaså anser jag
Embetsmannens värde böra bedömmas utan afseende
på de åsigter han hyllar, antingen de kallas liberala
eller konservativa, antingen de äro majoritetens eller
minoritetens. Ty den som kryper eller svänger sig,
för att vinna mängdens ombytliga ynnest, kan lika
så väl vara en vindbeutel, som den hvilken knäfaller
för de maktegandes hugskott.
Såsom bekant är, var Herr v. Hartmansdorff till¬
förordnad Landshöfding i Calmar. Der uträttade han
för folkets väl, för fattigvårdens ordnande, för kom¬
munala inrättningar, långt mera på ^ år, än företrä¬
daren under decennier. När han reste från orten,
qvarlemnade han erkänsla och saknad hos alla rätt¬
sinniga, och jag hörde då allmänt den innerliga ön¬
skan, att han måtte blifva utsedd till Länets Styres¬
man. Om sinnesstämningen sedermera i någon mån
kunnat förändras, äro orsakerna dertill lätt begripliga.
Detta omdöme om Stats-Sekreteraren v. Hartmansdorff
hörer väl ej hit; men jag har icke kunnat försaka
det tillfälle, som nu är för handen, att få uttala det,
just emedan jag här under Riksdagen hört ett så hög¬
ljudt och bittert tadel oupphörligen rigtas emot ho¬
nom. Det är mig icke heller obekant, att Herr von
Hartmansdorff icke skall uppföras på Indragningsstat
såsom Landshöfding, utan såsom Stats-Sekreterare;
men jag dömrner från den delen af hans embetsmanna¬
bana, som jag närmare känner, till den jag mindre
känner. Har Stats-Utskottet tillstyrkt pension åt
Den 2<) Augusti.
f. d. Stats-Sekreteraren Danckwardt, för lians ovan¬
liga embetsmanna-skicklighet, nit och oegennytta, så
tror jag med full visshet, alt enahanda skäl tala för
Stats-Sekreteraren v. Hartmansdorff. — Det vore lik¬
väl önskvärdt, att fäderneslandet finge åtnjuta gagnet
af en sådan drift och outtröttlig arbetsförmåga , sorn
väl icke är allmän bland Rikets högre Embetsman.
Om dermed är förenad en flärdfri och exemplarisk
vandel uti det enskilta lifvet samt en redlig och
rättskaffens karakter, torde det också icke vara utan
ett stort varde i en tid, då man hörer så mycket
anmärkas mot högt uppsatte mäns heder och seder.
För min del önskade jag, att Herr Stats-Sekreteraren
v. Hartmansdorff måtte snart blifva anställd på en
plals, der hans nit och verksamhet skulle medföra
mycken båtnad för land och folk.
Contracts-Prosten, Doctor Agrell: Jag är i det
närmaste förekommen af Prosten Hallbeck. Skillna¬
den emellan detta Utlåtande och det nästföregående
håde är och måste vara väsendtlig. Det förra afser
en af Kongl. Maj:t gjord nådig framställning, det sed¬
nare åter underrättelsen om ett af Kongl. Maj:t i Nå¬
der fattadt beslut till underdånig efterrättelse, och
hvarom någon öfverläggning icke tillkommer hvarken
Stats-Utskottet eller Stånden. Ty i annor händelse,
och om Ständerna fattade ett beslut, stridande mot
Konungens, hvem skulle då blifva den rådande, och
hvartill komme ett sådant förfarande att leda? Man
kan härvid icke undgå att tänka på den slitning, de
oordningar och den anarki, som deraf blefve en följd,
och derjemte önska att vi och vårt Land derifrån
måtte varda förskonade!
Häri instämde Prostarne Berlin och Lalin.
Contracts-Prosten Hallström: Ohetingadt kan jag
ej lemna mitt bifall till förevarande Utlåtande. Vis¬
serligen har den siste värde Talaren påstått, att frå¬
gan här befunne sig på en annan punkt än den i det
Den 2(> Augusti.
nästföregående Utlåtandet, rörande pensioneringen af
f. d. Stats-Råden Åkerhjelm och Hård, men jag kan
derföre icke föreställa mig att Riksens Sländers pröf-
ningsrätt kunde vara dem afskuren, helst då frågan
står i ett så nära sammanhang med den af beskatt¬
ningsrätten. Jag anser nemligen för det första oaf-
gjordt, huruvida innehafvaren af ett förtroende-
embete, då detsamma indrages, är berättigad lill
pension , och är åtminstone öfvertygad att frågan tål
att noga begrundas, helst preejudikatet som nu lem¬
näs kan blifva af stort inflytande. Dernäst får man
icke förbise, att, då de 2:ne ifrågavarande f. d. Stats-
Sekreterarne äro ställde sub reatiij det synes nog
tidigt att om deras pensionerande besluta, innan Riks-
Rättens dom i målet fallit; men om pensionsfrågan
nödvändigt måste föregå den väckta rättsfrågan, så
synes mig åtminstone samma vilkor oeftergifligen bö¬
ra fästas vid pensioneringen af f. d. Stats-Sekreterar-
ne, som det hvilket af Prosten Åstrand föreslogs i
afseende på f. d. Stats-Råden, eller så vidt nemligen
som de af Riks-Rätten icke varda förklarade skyldige.
Slutligen, och för det tredje, kunde man hemställa,
huruvida det vore rätt och skäligt, att med pensioner
hugna de män, hvilka, såsom Herrar Grip och von
Hartmansdorff, ännu befinna sig i sina bästa år, och
ega förmåga att gagna Staten. Mig synes åtminstone,
som borde Rikets Ständer icke på sådant sätt erkän¬
na deras aflägsnande från behandlingen af allmänna
ärenden. Utan att Rikets Ständer derföre önskade
att återse någondera af dem i Konungens Konselj, till
och med icke på sådana platser der de besluta af
egen myndighet, finnas dock platser inom de förval¬
tande Verken, der de både kunde finnas tjenlige och
blefve gagnande. Åtminstone har den ene af de
ifrågavarande på ett utmärkt sätt ådagalagt både den
redlighet, de kunskaper och den arbetsdrift, som jag
för min del gerna skulle finna använda i en för dem
296
Den 2p Augusti.
passande och värdig verkningskrets. Ulan att således
vilja egenteligen motsätta mig beviljandet af den
pension å allmänna Indragningsstaten, som för f. d.
Stats-Sekreterarne Grip och v. Hartmansdorff blifvit
föreslagen, yrkar jag dock för målets närmare utred¬
ning återremiss, samt att pensionerna icke må dem
obetingadt tillerkännas, utan komma att bero af Riks-
Rättens blifvande dom i målet rörande nyssnämnde
Konungens förra Föredragande.
Häri instämde Lector Laurenius och Prosten Säve.
Prosten ödmann: Att stor dissensus egt rum in¬
om Utskottet i förevarande fråga, är af Herr v. Troils
reservation uppenbart, då den mening, som biet’ Ut¬
skottets, tillkom med endast en rösts pluralitet. Min
uppmärksamhet har härvid främst blifvit fästad vid
den omständigheten , att Stats-Utskottet icke ansett
sig tillkomma ingå i någon pröfning af pensionerna,
utan endast böra efterkomma, såsom en befallning,
den af Kongl. Maj:t meddelade nådiga underrättelsen.
Denna innehåller dock icke, att de ifrågavarande f. d.
Stats-Sekreterarne blifvit med pension hugnade, utan
endast alt Kongl. Maj:t ansett dem dertill vara be¬
rättigade, emedan det tillhör Rikets Ständer att an¬
visa medel, hvarförutan några pensioner icke komma
att ega rum. Emedlertid, och intilldess Rikets Stän¬
der härom hunnit besluta, har Kongl. Maj:t anbefallt
Stats-Kontoret att de ifrågavarande lönerna, fortfa¬
rande, utbetala. Skulle man nu anse att Kongl. Maj:t
beviljat pensionerna, skulle deraf följa, att de erfor¬
derliga medlen redan förefunnos, men då så icke är
förhållandet, måste deraf följa, att Rikets Ständer
böra bevilja pensionerna. Hvad nu personerna angår,
måste man märka att det förefinnes en väsendtlig
skillnad emellan förtroende- och icke förtroende¬
sysslor, och dernäst, att, om de egt Kongl. Majrts och
Nationens förtroende, jemte den erforderliga skicklig¬
heten, de med visshet blifvit på annat håll, eller i
Den 19 Augusti.
andra befattningar, använde. Således måste för gifvet
antagas, att förtroendet eller skickligheten saknats, ty
det tredje gifves icke. Hvad Herr v. Hartmansdorff
angår, var han redan för längre tid sedan skild från
Stats-Sekreterare-belattningen, hvilken bestreds af Bi¬
skop Heurlin, och ingen förmodade att han skulle
komma att densamma återtaga, hade någon förändring
af Stats-Rådet också icke inträffat. Emedlertid tjenst-
gjorde han dels såsom t. f. Hof-Kanzler, dels ock så¬
som t. f. Landshöfding i Calmar. Häraf vill mig
synas, som hade äfven Kongl. Maj:t ansett förtroende-
embeten vara af en annan natur än andra, och så¬
ledes f. d. Stats-Sekreteraren v. Hartmansdorff icke
ega rättighet att som pension bekomma den lön
han i nyssnämnde egenskap åtnjutit. Dessutom be¬
finner sig Herr v. Hartmansdorff ännu i den ålder,
med de kunskaper och den skicklighet, att han kunde
och borde gagna det allmänna, och önskvärdt vore,
att han erhölle en plats, för hvilken han vore tjenlig.
Af hvad jag nu anfört är min öfvertygelse den, att
Utskottets pluralitet misstagit sig om behandlingen af
frågan, hvarföre jag ock anser högst nödigt den åter¬
remittera, mest för principen skull, på det Utskottet
må komma i tillfälle att närmare utreda hufvud-
frågan och ådagalägga, huruvida pensioneringen af
Tjenstemän med förtroende-sysslor är fullt rättsenlig
eller icke.
Prosten Åstrand: Oaktadt de invändningar som
blifvit gjorda, synes mig dock som hade Utskottet
gifvit skäl för sig. Att inlåta sig i någon pröfning
af frågan, eller huruvida Herrar Grip och v. Hart¬
mansdorff voro berättigade till pension eller icke,
skulle jag tro hvarken vara Stals-Utskottets pligt el¬
ler rättighet; och deröfver må Constitutions-Utskottet,
dit frågan blifvit förvisad, dömma. Det enda som
Stats-Utskottet i detta fall hade att åtgöra, var att
anmäla Kongl. Maj:ts beslut och hemställa, det må
298
Den 29 Augusti.
å Indragningsstaten, i och för ifrågavarande löne-
ersättning, uppföras en tillökning af 8,000' R:dr. Huru
än Riksens Ständer härom må besluta, är min öfver¬
tygelse den, att pensionerna komma att utgå, må¬
hända af öfverskotten på Statsverkets inkomster, eller
af Reserv-fonden, så vidt de icke anvisas å allmänna
Indragningsstaten.
Häri instämde Dom-Prosten Elmgren samt Pro¬
star ne Öhrnberg och Sylvan.
Professor Geijer: Så till vida instämmer jag med
Prosten Ödmann, att jag anser, det hade Slats-TJt-
skottet icke varit förhindradt ingå i pröfning af rätts¬
anspråken, men i saken är jag deremot af skiljaktig
mening. Då Stats-Sekreterare-Einbetena blifvit in¬
dragna, finner jag också ordinarie innehafvarne af
desamma ovilkorligen berättigade att å Indragnings¬
staten uppföras, samt kan i detta hänseende icke
medgifva någon skillnad mellan dem som innehafva
förtroende-embeten och dem som icke kunna, utan
föregående ransakning och dom, från embetet skiljas.
Hvad den här åberopade omständigheten angår, att
Herr v. Hartmansdorff var de facto skild från Stats-
Sekreterare-befattningen innan densamma indrogs, så
bör denna hvarken kunna användas såsom bevis på
bristande förtroende, då han under tiden bestridde
först Hof-Kanzlers- och sedermera Landshöfdinge-
beställningen i Calmar, ej heller utgöra något skäl
för bestridandet af hans rättighet att såsom pension
åtnjuta lönen vid den indragna Stats-Sekreterare-
beställningen.
Vidkommande slutligen den här uttryckta tanka,
att icke pension kunde ifrågakomma för de Tjenste¬
män, som voro ställde under Riks-Rätt innan dess
dom i målet fallit, ville jag endast yttra den önskan,
att bland de considerationer, som bos en Riks-Rätt
lätt kunna ifrågakomma, commiserations-motivet för
en möjligen beröfvad bergning icke nödvändigt må
Den 29 Augusti.
299
ingå. För min del anser jag, i fall ej svårare straff¬
bestämmelser böra komma i fråga, en fällande dom,
inför allmänna tänkesättet, vara straff nog, äfven om
den icke skulle medföra någon materiel förlust.
Häri instämde Doctor Wallin_, Professor Graf¬
ström j samt Prostarne Bergqvist och Lahng.
Contracts-Prosten Östberg: Förhållandet med
detta och det nästföregående Utlåtandet är, hvad
mig angår, enahanda, då jag icke deltagit i be¬
handlingen af målet. Hade jag varit i Utskottet när¬
varande, skulle jag hafva tillhört minoriteten, som
då kanhända kommit att blifva majoritet. Jag bi¬
träder den af Reservanten Herr von Troil uttalade
mening, hvilken förefaller mig som en billig medel¬
väg, och tillika som en tillräcklig belöning åt f. d.
Stats-Sekreterarne Grip och v. Hartmansdorff, vilja
nemligen de, som ännu befinna sig i sina bästa år,
för de återstående lefva in otiOj utan att åter ingå i
Statens tjenst.
Biskopen, Doctor Holmström: Jag är i liufvud-
saken förekommen af Professor Geijer och instämmer
med honom. Skulle vilkoret behöfva bestämdt ut¬
tryckas, och icke vara i och för sig sjelft tydligt, att
nemligen de nu ifrågavarande f. d. Stats-Sekreterarne
skola bibehållas vid de löneförmåner, som de i sist¬
nämnde egenskap innehaft, intilldess de till andra
embeten med motsvarande eller högre löner på stat
kunna varda i Nåder utnämnde, så finnes detta vil¬
kor, ide nyligen anförda ordalagen, uttryckt i Kongl.
Maj:ts nådiga skrifvelse i ämnet af den 19 Maj sist-
lidne.
Contracts-Prosten Hallströmj som i allo medgaf
riktigheten af hvad den siste värde Talaren anfört,
anmärkte likväl, att Utskottet, i tillstyrkandet af bi¬
fall till löneersättningens åtnjutande på allmänna In-
dragningsstaten, samma vilkor öfverhalkat.
3oo
Dm tp Augustt.
Prosten Stenhammar: Utan att i något hänseen¬
de vilja klandra någon annans öfvertygelse, önskade
jag endast att öppet få uttala min egen i förevaran¬
de fråga. Jag anser mig då icke tillkomma att ingå
i någon pröfning, huruvida endera eller begge af raer-
berörde f. d. Stats-Sekreterare Grip och v. Hartmans¬
dorff kunnat och bordt i Stats-Rådet, efter dess för¬
ändrade organisation, ånyo inträda, eller, om förän¬
dringen icke inträffat, huruvida den sistnämnde kom¬
mit att återtaga sin plats inom Konseljen, ty allt så¬
dant ligger utom gränsen för mitt bedömmande, och
tillika utom kretsen af det egentliga öfverläggnings-
ämnet. Detta innehålles i den Kongl. Skrifvelsen,
om hvars mening jag anser ett misstag omöjligt.
Kongl. Maj:t tillkännagifver i den nådiga Skrifvelsen,
att Han funnit f. d. Stats-Sekrelerarne Grip och v.
Hartmansdorff, hvilkas befattningar genom Stats-Rådets
förändrade organisation upphört, vara berättigade att,
intilldess de till andra embeten med motsvarande
eller högre löner på stat varda i Nåder utnämnde,
bibehållas vid innehafvande löneförmåner af 4>ooo
R:dr, med derunder beräknade 260 tunnor spannmål
för hvardera, hvarom Kongl. Maj:t velat underrätta
Rikets Ständer, på det att, vid Indragningsstatens
reglerande, nödige medel härtill måtte anvisas. Än¬
damålet med tillkännagifvandet är således tydligt.
Emedlertid har Kongl. Maj:t anbefallt Stats-Kontoret
att de ifrågavarande lönerna utbetala, intilldess me¬
del för ändamålet varda å den blifvande Riksstaten
anvisade. Kongl. Maj:t har alltså, långt ifrån att
tveka om sin Konungsliga rätt och sitt Konungsliga
åliggande att förordna om lönernas utgående på In-
dragningsstat, ansett Sig berättigad att befalla deras
utbetalning äfven innan serskilte medel dertill blif¬
vit anslagna. Blott en underrättelse härom har Kongl.
Maj:t behagat i Nåder meddela. Stats-Utskottet har
derföre varit pligtigt föreslå, att å Indragningsstaten