6oo
Den 22 Juli.
Stats - Utskottet återremitteradt, med anhållan att
Högloft. Utskottet ville tillstyrka
det Rikets Ständer hos Kongl. Majit i underdå¬
nighet anhålla, att det äskade uppskofvet med
redovisningen å Krono-utskylderna på Gott¬
land må, såsom nödigt och utan att vara med
olägenhet förknippadt, medgifvas, och deri
ifiågastäl 1 da förändringen der ega rum.
Prosten Lyth förklarade sig instämma i det af
Prosten Gahne nu afgifna yttrande, rörande upp¬
börds- och redovisnings-lerminernas framflyltning för
ön Gotttland.
Prosten Bergqvist: Under det jag tacksamt får
förklara, det jag funnit, att det Högloft. Stats-Ulskot-
tet med synnerlig noggrannhet och rättvisa sökt iakt¬
taga rätts-anspråken å ömse sidor, kan likväl icke
heller jag för min del tillstyrka bifall lill detta Be¬
tänkande; ty sjelfva uppgiften är lill sin natur svår¬
löst, och blir det så länge de högt uttalade fordrin-
garne på nedsättning å ena sidan söka att vilja göra
sig gällande på den andras bekostnad.
Jag har varit och är villrådig, huruvida jag bör
uttala mina åsigler i detta ämne eller ej; troligtvis
skola de förekomma vågsamma och egna; men då
jag anser det vara en fråga af högsta vigt och må
hända vigtig framför någon annan, anser jag mig ej
böra frukta att utsäga dem; det sanna letar sig fram
och, hvad som kan vara mindre grundadt, förfaller
med tiden.
Jag vänder mina anmärkningar mindre emot de
speciella förslagen af Betänkandet; i hvilket hänse¬
ende jag till alla delar instämmer uti dem, som af
Prosten Stenhammar blifvit gjorda; utan egentligen
emot det som är grunden lill den åsigt, som uttalat
sig uti de motioner, hvilka framkallat detta Betän¬
kande, nemligen klagan öfver skattebördornas för
Den 22 Juli.
6oi
Jord-egare nedtryckande tyngd och deraf uppkomna
behof af lindring.
För att ratt uppfatta detta tviste-ämne eller
denna klagan, har det förekommit mig nödigt alt gå
något längre tillbaka lill eganderätteu, och till be¬
svarande framställa: hvad är egande rätt? hvad
innebär den? huru har den uppkommit?
All jord synes mig ursprungligen vara samhäl¬
lets gemensamma egendom, icke någon enskild mans
tillhörighet. Så snart en folkstam intagit ett land
för alt bosätta sig der, och enskille, den ena elter
den andra velat för sig utmärka och bestämma vissa
sträckor deraf med anspråk: detta är mitt och detta
är mitt o. s. v. frågas: hvad rättighet egde de der¬
till? och huru förmådde de väl mot andra påträn¬
gande, som gjorde anspråk på samma landsträckor,
bevara sin påstådda rätt och afhålla våldet? Mig
synes ingen annan utväg än att gemensamt inrätta
en Styrelsemaktj en Regering, som kunde bestämma
gränsorna och försäkra eganderälten; men för möj¬
ligheten af densammas uppkomst och bestånd var
ock genast oundvikligt ali hvarje jordegare skulle
sammanskjuta hvad som nödigt var lill ordningens
upprätthållande. En sådan Regering, som handlade
i allas, i samhällets namn, kunde då mot vilkor af
en årlig proportionerad afgift bestämma gränsorna
och medgifva eganderätteu. Den årliga afgiften lill
samhället, såsom vilkoret för rättighet till återstoden,
skulle först utgå. Ingen enskild kunde anse sig
egare lill mer än det, som blef öfrigt, sedan sam¬
hället först bekommit sitt; genom köp eller arf har
icke heller sedan kunnat gä från enskild till enskild
mer än en sådan återstod. Den delen af den årliga
afkomslen, sorn samhället förbehållit sig lill ordnin¬
gens vidmakthållande, har aldrig tillhört någon en¬
skild, har icke kunnat ingå i köp eller arf; det är
en afgift till samhället för den, med andras utesln-
6oa
Den 22 Juli.
tande, medgifna eganderätten, eller rättare bruk-
nings- och dis positions-rätten öfver återstoden. Och
bevises ej detta dagligen derigenom, att hvarje en¬
skild tillträda re lill en viss yla jord skall af sam¬
hället genom styrelsemakten söka Fasta, det är, be¬
fästas i sin eganderätt till brukningen och afkastnin-
gen, mot fullgörandet af de, långt före hans tid för
egandet af denna jordvidd åsätta afgifter. Denna
eganderätts-afgift till samhället är således icke någon
skattebördaj som utgår af den enskilles egendom, utan
det är samhällets af ålder sig förbehållna rätt för
upplåtandet åt enskild man, att såsom sitt begagna
och bruka samt äfven åt annan under samma vil¬
kor öfverlåta att begagna och bruka samhällets ur¬
sprungliga tillhörighet.
Då således all eganderätts-afgift, nemligen för
fast egendom, ligger på jorden och följt från man
till man med den, men icke på nuvarande innehaf-
varen, som endast förvärfvat sig återstoden, finnas
i sjelfva verket inga tryckande skattebördor , och då
inga sådana finnas, som trycka, inses väl lätt att de
icke kunna trycka ojemt. Det allmänt gängse talet,
ja äfven tron på ojemt tryckande skattebördor sak¬
nar i sjelfva verket all grund. Det förekommer väl
så i början och vore det verkligen så som det sy¬
nes, att dessa afgifter af hemman utginge utaf inne-
hafvarens egna kapital och det så ojemt, då med-
gifver jag visst att en så ryslig orättvisa horde med
det aldra första afhjelpas; men man får ej (ro allt
som för ögat synes så eller så; förvillelsen försvin¬
ner för eftertankan. Den som till brukning emotta-
git ett någon annan tillhörigt hemman, ansvarar då
icke för något kapital, för hvilket han måste betala
räntan med jordens afkastning, men han betalar af
samma afkastning till egaren i arrende så mycket
som svarar mot räntan för det ej utgifua kapi tål¬
va idet.
Den 22 Juli.
6o3
värdet. Den saken är mycket enkel. Ju större grund¬
ränta (^eganderätts-afgift) en af två lika förmånliga
egendomar drager, ju mindre kapital fordrar den, och
tvärtom. Då således, rätt betraktadt, ingen jordskatt
finnes, kan den ej trycka ojemt; och att så är, det
är ock både rättvist och billigt uti ett samhälle.
Ty jordinnehafvare förmå ej att hära några höga och
dryga afgifter för den delen af jorden de betalt.
Kapitaler, i jord nedlagda eller på annat sätt använ¬
da, böra icke draga olika skatter och de göra det
ej heller. Mot hvarje tunna spanmål uti grundränta
synes för det närvarande i det närmaste svara 100
R:dr i kapital. Den, hvars egendom betalar 10 Tun¬
nor i afgift lill samhället, är värd 1,000 R:dr min¬
dre än om denna afgift icke funnes; men då skulle
ock ett 1,000 R:dr större kapital erfordras, Det bor¬
de äfven alltid stå innehafvaren öppet, att få frälsa
sin jord från eganderälls-afgiflen nu, och hädanefter,
såsom fallet med mången egendom tillförene varit;
derom kunde motion väckas. Men att nu enskilte
fordra af samhället, alt viii behålla eganderätten för
dem som i dag innehafva den, men få afgiften der¬
före efterskänkt, är obilligt: det vore icke heller
möjligt, ty samhällsordningen skulle då ligga nere:
icke heller rättvist; den som har en Tunnas årlig
afgift till samhället för sin eganderätt till en liten
hemmansdel, skulle få den eftergifven, men den som
har ioo:de hemman, skulle ock få den årliga afgiften
eftergifven för dem, således, efter io Tunnor per
hemman, r,ooo Tunnor årligen af samhället efter-
gifvet: vore väl detta rättvist?
Ali sådan eftergift, om den kunde genorndrif-
vas, hvilket väl ingen på allvar lärer vilja försöka,
skulle dock icke i ringaste mån afhjelpa det för¬
menta onda, eller lindra de föregifna tungt tryckan¬
de skattebördorna, då egendomen, hvilket allmänt
Preste-St■ Prat. l84o• Andra AJdeln. Bandet V. 39
6o4
Den 22 Juli.
inses, straxt skulle stiga i värde, således fordra
större kapital, och samhällets ursprungligen heliga
rättighet för sitt bestånd skulle ändamåls-löst och
utan all billighet förskingras, all ordning äfventyras.
Ett sådant försök vore ock vådligt; ty kunna
de, som af samhället lill disposition fått mot be¬
stämda vilkor sig öfverlåtna ett eller tio eller hun¬
drade hemman, vilja undandraga sig vilkoren, så är
det att frukta det många som fått intet skulle be¬
gynna höja sin stämma och äfven fordra en rättvi¬
sare delning.
Om nu alla de, sora lagligen, det är, nied sam¬
hällets fasta,, innehafva dess jord, rätt vilja eller för¬
må inse, alt denna afgift icke är en börda, utan eu
nödig, nyttig, billig och rättvis afgift för den af sam¬
hället öfverlåtna dispositionsrätten af enskild jord¬
egendom till enskild man, så kunna de väl icke an¬
nat än med lika nöje och tålamod betala denna
ränta till det allmänna, sorn de eljest måste betala
till enskilta; då skall ock klagan och missnöje upp¬
höra af sig sjelft, enighet och belåtenhet återkomma;
då skall en hvar inom sig erkänna, alt då han, un¬
der fullgörandet af åtagna vilkor, arbetar på egen för¬
kofran, så bidrager han med detsamma till samhäl¬
lets välfärd och bestånd. Nöjd och undergifven lag¬
lig ordning skall hvarje innehafvare, som rätt betrak¬
tar förhållandet, finna sig vid att äfven för sin del
årligen aflemna en afgift, som af ålder utgått från
den jord vidd han disponerar, af samhällets hela land¬
sträcka afskild, hvilken afgift just är det sorn be¬
tryggar honom vid eganderällen till återstoden, till
hvilken förmån han, utan en sådan afgift, icke skulle
ega, framför andra, fullt gällande rätt. Denna af¬
gift är nödig till samhälls-ordningens upprätthållan¬
de, till deras underhåll, som skola handhafva ord¬
ningen, och hvilkas äfven lagliga rätt kräfver sin
helgd.
Den 22 Juli.
6o5
Professor Geijer: Att penningen aflöser nalura-
prasstationen, är enligt med odlingens gång och kan,
så vidt det sker på laglig väg, anses såsom en väl¬
gerning. En och hvar försättes derigenom i en fri¬
are disposition af sina krafter och arbetets fortgåen¬
de befrielse beredes. Nödvändigheten af en sådan
förändring visar sig allt mer och mer i moderna
lagstiftningar. Derföre är penninge-värdets stadgan¬
de en väsendtlig sak, ej blott betraktad såsom en
angelägenhet för nytta elier skada, utan ock såsom
ett föremål för rättvisa och moralisk båtnad, emedan
uti rätta penninge-värdet ej allenast i allmänhet hvars
mans rätt Verserar, utan ock i synnerhet den fattiges.
Jag har derföre anseLl den i vårt land verkställda
myntbestämningen såsom ett af den senare tidens
vigligasle verk och sätter den främst bland våra
fmanciella företag, hvarföre jag tror, att Stats-Mak-
terna icke nog kunna vaka öfver dess bestånd. Med
förevarande ämne står Realisationen och dess upp¬
rätthållande i nära sammanhang. Redan förre Stän¬
der funno betänkligt att ingå på det nu förnyade
förslaget och ville afvakta verkningarne af den då
verkställda realisationen. Samma betänklighet före¬
finnes ännu; ty om genom ränle-persedlarnes lösan¬
de i kontant ås}'flas, att undvika det obilliga i ojem-
na priser, så beror detta på 2:ne omständigheter,
dels tillgång på varan, dels myntets värde* Jag
kan ej dela Utskottets säkerhet om realisationens
orubblighet, ehuru jag erkänner, att Utskottets prin¬
ciper äro mina. Jag hyser farhågor att Svenska rea¬
lisationen fått bakom sig en fiende, nemligen Privat-
Bankerne. Deras verksamhet har årligen ökats, och
ju större behof af kontanter för allmänheten uppstår,
desto större blir eggelsen för Privat-Bankerne att
öka Sedel-emissionerna. Skulle förslaget i någon mån
kunna utföras, så anser jag mynt-värdets vacklande
som härigenom möjligen kunde befaras, för en om-
6o6
Den 22 Juli.
eländighet af sädan vigt, att jag skulle önska en
längre lids erfarenhet till erhållande af fullkomlig
visshet derom, att den senaste realisationen icke fick
den förras öde. Ehuru jag således gillar Utskottets
syfte, kan jag för närvarande icke lenina mitt bifall
till dess förslag, utan skulle önska en ålerremiss,
för att ytterligare fästa Rikets Ständers uppmärksam¬
het på delta vigliga ämne. Så mycket i allmänhet.
En serskild varsamhet ålägger mig omsorgen för den
Corps jag representerar. Ehuru en stor del af de
lill Upsala Akademi donerade hemman äro af fia Ise
natur, så ingår dock Krono-tionde till icke obetydligt
belopp i dess inkomster. En ny Lönings-Slat har
för detta Verk för icke längesedan blifvit uppgjord
och hvad rubbning häruti genom förslagets antagan¬
de kan komma att inträffa, lärer icke med lätLhet
kunna förutses. För närvarande måste jag således
afstyrka detsamma.
Professor Bolmeer: I afseende på den långvariga
strid, som blifvit förd mellan räntegifvare och ränte¬
tagare, har jag en gång tillförene haft tillfälle offent¬
ligen yttra, att densamma framställer räntetagare!!
såsom den oupphörligen jagade, hvilken redan tid
efter annan förlorat så mycket af terrängen, alt den
icke har något mer att gifva till pris för fredens
vinnande. Jag vidblifver äfven nu detta yttrande,
och hade gerna sett, att Slats-Utskotlet, som i fråga
om undanrödjandet af olikheter i beskattningen å
jordegendom fästat ett så behörigt afseende vid
eganderättens helgd, icke tvekat att låta samma
rättsprincip gälla i afseende på förhållandet mellan
räntegifvare och räntetagare. Ty svårligen lärer det
kunna bestridas, att de egendomar, från hvilka rän¬
torna utgöras, under långliga tider gått i arf eller
köp efter beräkning af samma räntors högre eller
mindre beloppj ja äfven af sättet hvarpå de måste
äfbördas, och det är lika säkert, alt flere af Statens
Den 22 Juli.
607
vigtigare inrättningar kunna åberopa eganderättens
helgd ej blott för bibehållandet af de räntor, som
dem en gång blifvit tillerkända, utan ock för deras
mottagande i den ordning, som vid öfverlåtelse!! blif-
t •
vit bestämd. Jag får i detta hänseende exempelvis
åberopa Lunds Akademi, till hvilken genom dona-
tions-bref af den 19 December 1666 Konung Carl
XI öfverlät alla Capituli Lundensis gods, utgörande
471 hela hemman. Dessa gods voro likväl icke i
egentlig mening Kronans eller Statens, emedan de
blifvit Capitlet underlagda dels genom enskiltas gåf-
vor, dels ock genom inköp för Capitlets egna medel.
Men det oaktadt biefvo de icke långt derefter för
Statens behof Akademien frånskilda emot ett föga
motsvarande vederlag uti nu till en del omfrågade
Krono-räntor. Mig vill det alltså synas, som Aka¬
demien, så länge den som sådan skall fortfara, må¬
ste tillerkännas eganderätt åtminstone till dessa
Krono-räntor, sådana de ursprungligen i byte blifvit
afträdda. Nu tagas likväl dessa så vida i anspråk,
att man fordrar ett nytt utbyte emot kontanta an¬
slag, som skola beräknas efter medium af sednast
lilländalupne 10 årens markegång och oförändrade
utbetalas under 5 derpå följande år, hvarefter en ny
beräkning efter samma norm skall uppgöras. Huru
lämpligt detta förslag än må synas, så väl till jem¬
kande mellan de bägge parternas ömsesidiga rättig¬
heter sorn med afseende på bägge mellan det ena
årets öfverflöd och det andras brister, så skall det
likväl utan förutsättning af ett oupphörligt spanmå-
lens fallande, som ej lärer kunna antagas, alltid för¬
anleda till obillig förlust för räntetagare!!. Det kan
icke vara obekant, alt markegången i de flesta pro¬
vinser gemenligen bestämmes två till tre Rr.dr lägre
än det gångbara och verkliga priset. Ant ages. såle¬
des densamma såsom fortfarande lösnings-uorm, så
måste derigenom, oaktadt beräkningen sker efter en
6oS
Den 22 Juli.
förfluten tids priser, tillskyndas räntelagaren en fort¬
farande nedsättning af de inkomster, som honom
lagligen blifvit tillerkända. Lunds Akademi har så¬
som ersättning för ofvannämnde jordagods fått sig an-
visla 5,ooo Tunnor Krono- och Kyrko-tionde, hvilka
utgöra basen för dess närvarande bestånd. Att den,
äfven när härtill förenas afkastningen af dess å den¬
na tionde från längre tid besparade Kassa och de
anslag Rikets Ständer vid de tvänne sistföi flutna
Riksmötena åt densamma läckts bevilja, icke kan
upprätthålla sig och tillfredsställa sina många behof,
ulan tarfvar ytterligare understöd, är nogsamt kändt;
och skulle nu i lösen för dess tionde en årlig minsk¬
ning af io till 12,000 R:dr ega rum, så frågar jag,
huru den sålunda uppkomna bristen skulle ersättas.
Ofelbart skulle kommande Ständer blifva besvärade
nied klagomal och ersältnings-anspråk af sannare och
giltigare beskaffenhet, än de missnöjen, som föran-
ledt det närvarande förslaget. Jag bör väl icke tvifla
om dessa Ständers benägenhet att afhjelpa de nya
bi isterna, men att jag i delta fall hyser någon far¬
håga, ma vara ursäktligt, då vid närvarande Riksdag
den icke omtvistade utan fullt erkända och af Kongl.
Maj:t lill Ständernas behjertande framställda ringhe¬
ten ai de Akademiska Lärarnes lönevilkor icke hos
Stats-Utskottet funnits förtjena något afseende. Vid
ett sådant förhållande kan det icke med skäl begä¬
ras, att Akademien skulle frånträda en förmån, som
den med laglig rätt innehar, och jag inser icke,
hvarföre på dess bekostnad skulle beredas en gåfva
åt räntegifvare, som icke kommit i besittning af den
ränteskyidiga jorden, ulan med vilkor att erlägga
dervid fästade utgifter, så som från längre lid varit
bestämdt och öfligt. Att de åt Kronan behållna och
de åt serskilda inrättningar anordnade räntor kunna,
ehuru bestämda till lika belopp, vid utgörandet blif¬
va olika, bör väl ej betyda något, då denna möjlig¬
Den 22 Juli.
6og
het vid den skattskyldiga jordens förvärfvande ej
kunnat förbises. Jag kan ock derföre icke förstå den
bevisning, som Stats-Utskottet på denna grund velat
bygga, äfvensom jag icke kan lemna förtroende åt
de klagomål öfver missbruk och kränkta rättigheter
vid Krono-liondens ulfordrande, hvilka Riksdag efter
Riksdag vilja göra sig gällande; åtminstone nödgas
jag bestrida, hvad Riksdagsmannen Lars Bengtsson
från Malmöhus Län i lietta hänseende velat föra
Lunds Akademi till last. För min del är jag, som
jag tillförene yttrat, fullt öfvertygad, att de Författ¬
ningar, som för närvarande bestämma förhållandet
mellan räntetagare och räntegifvare, äro, så snart de
behörigen handhafvas, tillräckliga för missbrukens
hämmande; jag vill äfven Lro, att de blifvit ullärda-
de med ett så billigt afseende å bägge parternas
ömsesidiga rättigheter, som kan åstadkommas vid Sta¬
tens närvarande sätt att upprätthålla en del af sina
Inrättningar och löna en del af sina Tjenstemän.
I sammanhang härmed utber jag mig äfven få
yttra några ord rörande Utskottets förslag (pag. 27)
alt framflytta liden för Markegångs-sältningen till
Februari månad. Jag kan icke öfvertyga mig, att
genom denna förändring något för prisernas nog¬
grannare bestämmande skall kunna vinnas. Åtmin¬
stone blir icke delta förhållandet i Skåne. Der exi¬
sterar gemenligen i November en liflig spanmålshan¬
del i följd af möjligheten att ännu lill Stockholm
och andra afsätlnings-orter kunna afsända de par¬
tier som uppköpas. Men då behofvet af penningar
vid samma tid tvingar nästan hvarje landtman att
skynda till försäljnings-platserne, så är det helt na¬
turligt, att priserna för tillfället skola bli nedtryckta
och således hvarken kunna eller böra betraktas som
normala för året. Detta är ock hvad man bland
åtskilligt annat egentligen kan ha alt anmärka mot
November månad såsom tid för markegångens upp¬
Den 2i Juli.
görande. Men den handel, som då bedrifvils, af-
stannar vanligen nästan helt och hållet under Decem¬
ber, Januari och Februari månader, om ej missväxt
å någon ort och deraf framkallad spekulation skulle
kunna bemedla dess fortgående. I annat fall inträ¬
der en slags hvila, då inga priser kunna bestämmas.
Det är först i Mars månad, då skeppningen åter
börjar, och med vårens framskridande, som sädes-
bandeln återvinner någon liflighet, och priserna an¬
taga ett mera säkert och bestående skick. Jag ville
derföre tro, alt, om någon förändring i afseende på
tiden för Markegångs-sättningen skall ega rum, den¬
na borde framflyttas ännu något längre än till för¬
sta hälften af Februari.
Conlracts-Prosten P. G. Svedelius: Villigt er¬
känner jag min fullkomliga oerfarenhet af det tili en
del orter inom Sverige varande spända förhållande
emellan Räntegifvare och Räntetagare; jag erkänner
min oförmåga att bedomina, huruvida de häröfver
förda klagomål äro skäligen grundade eller icke, samt
i hvad mån det nu föreslagna sältet för räntornas
och lioiide-spannemålens utgörande kan afhjelpa alla
förespeglade olägenheter uti det hittills gällande liqvi-
dalionssätlet, Det är icke i afseende härpå sorn jag
velat yttra mig; men, med noga kännedom om och
hänsigt till Krono-lionde-uppbörden i öster- och We-
ster-Dalarne, har jag uti min till Betänkandet vidfoga-
de reservation antydl svårigheterna och olägenheter¬
na af alt förändra detta uppbördssätt, bestående der¬
uti att lionde-gifvarne alltid på bestämd tid aflem¬
na sin spannemål uti Krono-bodarna och för öfrigt
icke hafva med löntagarne något att skaffa. Till
närmare förklaring af detta i reservationen angifna
förhållande far jag nu endast bifoga några ytterligare
upplysningar. Prosten Stenhammar har omnämnt
den ifrån några provinser ingångna protest emot ett
redan tillförne väckt förslag lör de indelta räntornas
Den 22 JuU.
oell tionde-spanmålens lösande med penningar; sam¬
malunda hafva ock nu inom Bonde-Ståndet Repre-
sentanterne för öfre Dal-orten protesterat emot det
uti förevarande Betänkande förnyade förslag i ena¬
handa syftning. De hufvudsakliga betänkligheterna
för delta förslags antagande äro: 1:0 Medellösheten
hos en ganska talrik del af jordbrukare-klassen, som,
när säden är förtärd, har intet ali gälda sin utskyld
deraf lill Kronan; som drager ingen omsorg för
morgondagen, förr än behofvet erinrar derom; och
sorn derföre har svårare känning af den kontanta
peiininge-ulgiften än af sädes-leveransen, hvilken ofta
nog torde föranleda till bättre hushållning med det
återstående spanrnals-förrådet och sålunda i det hela
blifva en mindre betydlig uppoffring; 2:0 Uppbörds-
sättet, som nu är ganska enkelt för Uppbördsmannen,
enär hulvud-bonden inom hvarje soldat-rote insam¬
lar och aflemnar det för samma rote bestämda tun¬
netal af krono-lionde; hvaremot, om det af Stats-
Utskottet uppgjorda förslag autuges, det icke gerna
kan blifva något åliggande för skalte-bonde alt så
väl för sig som öfriga rote-interessenler ansvara för
de kontanta penninge-utgifterna, hvilka icke sällan
påkalla utmätning, understundom föranledande till
afkorlningar och dermed en gifven Stuts-förlust; 0:0
Svårigheten af öfvergården från det ena lill det an¬
dra uppbördssätlet. De nuvarande Räntetagare vid¬
hålla det hittills följda systemet; deremot måste
för hvarje ny inträdande löntagare ett motsvarande
antal tioude-gifvare afsöudras från de öfriga, lör att
tillförbindas lill penninge-lösen för spanmålen, men
hvilka?' och på hvad säll? 4'° Spanmåls-prisernas
stora olikhet i den öfre och i den nedre delen af
Dalarna, hvilken på någondera hållet måste föranle¬
da lill orättvisa, så framt icke flere markegångs-
pris skola sättas, hvilket äfven har sina olägen¬
heter.
Den 22 Juli.
För öfrigt kan jag icke finna annat än att detta
förslag innebär ett våld emot de Skattdragande, hvil¬
ka, utan alt härom blifva hörde, nödgas utbyta en
natura-praestation emot penninge-afgälder uti en pen-
ningefattig ort. Häraf kan uppstå håde missnöje och
förvirring i debitering af utskylderna, då smärre
jordlotter tidt och ofta öfvergå från en till annan
egare. Är oredan en gång införd, så står den icke
så lätt att återföra till reda. Hvad Ilöglofl. Utskot¬
tet öfverst på sidan 28 föreslår om uppsägning af
räntepersedlarne sist inom slutet af Februari månad
och lefverering deraf inom den 14 påföljande Mars,
kan på intet vis lämpas till Dalarne, der tionde-
spanmålen måste lefvereras i No vem ber eller Decem¬
ber månader för att i nästföljande Februari utmätas.
Att föreslå allmänna stadganden, hvilka sedermera
finnas i vissa delar overkställbar, bör väl af Riksens
Ständer sorgfälligt undvikas; sådant har dock förut
inträffat t. ex. med den sednast utfärdade Skiftes-
Stadgan af år 1827, hvilken, såsom helt olämplig
för Öster- och Wester-Dalarne, derstädes lill all kraft
och verkan upphört. Det vill väl synas, som Utskot¬
tet pag. 14 skulle hafva beredt möjligheten af undan¬
tag genom öfverlutelsen till Kongl. Maj:t att, der
laga binder möter, låta med verkställigheten af Kro-
no-tiondens indragning lill Stats-Verket anstå; men
orden laga hinder äro icke lillfyllestgörande, utan
nödgas jag af ofvananförda skäl vidblifva den uti
min reservation uttryckta slutmening eller något mot¬
svarande förbehåll, som berättigar Räntegifvare och
Räntetagare att vidblifva sitt hittills begagnade och
icke öfverklagade liqvidations-sätt. De af Professor
Geijer yttrade och välgrundade betänkligheter, om
myntvärdets stadga och Privat-Bankernas inflytande
derpå, komma säkerligen framdeles att blifva före¬
mål för diskussion uti frågor, som härmed ega ett
nära sammanhang.
Den 22 Juli.
613
Dom-Prosten, Doctor Elmgren: Äfven jag an¬
ser mig böra yttra min tanka i delta ämne, som
åsyftar förändring i det förhållande hvilket från
längre tid egt rum emellan räntegifvare och ränte¬
tagare. Det rörer, bland andra, dem, som äro an¬
ställde vid Rikets högre och lägre Undervisnings¬
verk. Man har åsyftat förekomma ojemnhet i skatte¬
bidrag, härledande sig äfven derifrån, att natura-
pi aestatioiier och lösnings-pris omvexla det ena året
mot det andra. Spanmålen t. ex. kan ett år vara i
dyrare i lunnetal beräknad, än ett annat. Marke-
gångs-priset, som skulle vara normén för penninge-
beloppet, hvarefter räntorne skulle få contanteras, är
vanligen, åtminstone hvad spanmålen vidkommer,
lägre än det gångbara. När då räntorne stå högt i
handel, och tiondetagare!! har rättighet, alt infordra
den in natura, eller utsätta lösnings-priset oberoende
af markegången, blir läntegifvarens skatt förhöjd,
och tvärtom, när varupriserne äro låga, och ränte¬
gifvare!! begagnar sin rättighet att erlägga skatten in
natura, blir räntetagare!! lidande i den måll åtmin¬
stone, sorn han är nödsakad förvandla räntorna i
penningar. Detta förorsakar en slitning emellan ränte¬
tagare och räntegifvare. Utskottet har då föreslagit
indelta räntornas indragning till Staten mot anvis-
O C*
ning af kontanta Stats-ans/ag. Delta är visserligen
till sin ide rikligt, men vid tillämpningen möta svå¬
righeter. I vål t land är penninge-i Grelsen trög, sär¬
deles i vissa landskap — och jag anser det nära omöj¬
ligt för en mängd räntegifvare att kontant liqvidera
vid samma tiri de vanliga skatterna och äfven det
räntebelopp, som derutöfver nu skulle komma att
med penningar gäldas. Det har varit visligen an-
ordnadt af forntiden, att icke ställa alla skattebidrag
på penningar, utan fördela dem äfven på natura-
prasstalionor, samt upptaga en mängd persedlar, hvil¬
ka jemna priserna, då icke alla varor vid samma tid
614
Den 22 Juii.
stiga oell falla. Det kan visserligen vara beqvämligt
för ränletagarne, sorn nu få vanligen vänta nära året,
innan de få uppbära sine inkomster, att lyfta dem
qvartaliter från Stats-Konloret, men om då der ur
ett eller annat skäl saknas tillgång, äro de blottstä 1-
de att få vänta länge, kanske att nödsakas taga emot
en mindre summa, mot en större. Vid påkomman¬
de behof, svåra tryckande behof — vid krig m. m,
kunde ju hända, att löne-auslagen t i 1 lq repos för helt
annat än det bestämda ändamålet. Om äfven, sorn
Utskottet synes asylia, i framtiden alla löner skulle
förvandlas i Stats-anslag, skulle dessa under vexlande
tänkesätt och betydliga förändringar i penninge-vär-
del kunna nedsättas, blifva otillräckliga och osäkra.
Jag anser således rubbning af det närvarande för¬
hållandet emellan räntegifvare och räntetagare icke
förbättras genom Utskottets förslag, huru ralionelt
det synes vara. Kunde markegångs-priserna bli mera
enliga med de gångbara, och någon förhöjning der¬
utöfver bestämdes hvarefter räntorne finge lösas, så
mätte det öfverlemnas åt räntegifvärne att lemna siri
afgäld in natura eller i penningar, allt efter sorn de
ausågo fördelaktigast.
Contracts-Prosten, Doctor Jgrell: Efter hvad
som föregått vid förra Riksdagen hade jag icke före¬
ställt mig, att så många hinder nu skulle möta för
det ifrågavarande förslagets antagande. Det är all¬
mänt bekant, att förhållandet mellan Räntetagare
och Räntegifvare ej alltid varit det bästa, och att nu
gällande föreskrifter i delta afseende föranledt mång¬
faldiga chikanör och trakasserier, enär Räntetagare
uppdrifvit priserna och Räntegifvare, hvilka ansett
sin rätt förnärmad, bemött deras anspråk med tred¬
ska och fiendtligt sinne. För att afböja dessa olä¬
genheter, har Utskottet uppgifvit ett radikalt bote¬
medel och genom sitt förslag åsyftat att bringa reda
och ordning icke allenast emellan Räntegifvare och
Den 22 Juli.
6.5
Räntetagare, utan äfven en likhet median alla Ränte¬
gifvare, så att desse sednare mätte åläggas lika ut¬
gifter. Tyr såsom förhållandet nu är, kan af tvänne
hemman det ena, hvars ränta ar Kronan behållen,
njuta betydlig lindring, i jemförelse med det andra,
hvars ränta är anslagen till förmån för Tjenstemän
eller allmänna Inrättningar. JNågon befarad förlust
för Räntetagare bör ej inträffa, om tiden för Marke-
gångs-sältningen framflyttas, i enlighet med hvad
som föreslaget blifvit, lill Februari månad, och Ko¬
milen kommer att bestå af Ledamöter så väl bland
Räntetagare som Räntegifvare, rlå sannolikt priset
hvarken skall för mycket höjas eller nedsättas, utan
i det närmaste blifva öfverensstämmande med det i
orten verkligt gångbara. Här har blifvit yttradt,
alt Räntegifvare skulle alltför mycket betungas af
skyldigheten att med penningar lösa ränte-persedlar-
ne. Detta tyckes dock vederlägga sig sjelft, när
man känner, att Bonde-Ståndet, hvars Ledamöter
samfäldt utgöras af Räntegifvare, med öfvervägande
pluralitet till förslaget lemnat sitt bifall. Skulle nå¬
gon ort finnas, der förhållandet kan vara annorlunda,
t. ex. Östergöthland och Dalarne, så kunde dermed
göras ett undantag, intilldess de skattskyldige, såsom
jag förmodar, sjelfvillig! erbjuda sig att ingå på den
allmänna regleringen.
Prosten Ödmann: Förevarande Betänkande är
ett nytt bevis på svårigheten alt åstadkomma en
ekonomisk författning, som lämpar sig för alla pro¬
vinser i Riket. Här har blifvit försäkradt, att försla¬
gets antagande skulle för vissa orter medföra de
största olägenheter. Jag tror mig med lika visshet
kunna påslå, alt andra deraf skulle hemta de största
fördelar. Men en annan fråga är, huruvida Rikets
Ständer kunna anses såsom rätte principaler i denna
sak eller huruvida frågan af dem kan afgöras ulan
vederbörandes hörande. Detta vill jag dock blott
6i6
Den zz Juli.
framställa såsom ett dubium. Rörande en oell annan
af de serskilda punkterne anhåller jag att lå fram¬
ställa några anmärkningar.
I afseende på de i irsta mom. upptagne frågor
har Utskottet förklarat, att någon åtgärd dermed för
närvarande icke vore att vidtaga. Jag beklagar
detta. Ingen lärer neka, att en jemnkning och rätt¬
visare fördelning af skattebördorna är behöflig, och
att den ej saknar möjlighet, har Grefve Björnstjerna
i sitt förtjenstfulla arbete tillräckligen ådagalagt. För
närvarande lärer väl ingen rättelse i dessa förhållan¬
den vara att förvänta, men jag hoppas, att framli¬
den skall visa, att den princip, sorn i deLta hänse¬
ende till största gagn blifvit genomförd i andra län¬
der, med fördel skall kunna tillämpas äfven på vårt.
Att påstå det vara en orättvisa att nedsätta de ut-
skylder, som trycka jordbruket, leder till de bizar-
raste följder. i\led samma skäl kunde man påstå
det vara orättvist, att meddela lindring i inqvarte-
rings-skyldighelen för Städerna, alt nedsätta Bevill-
niugs-afgiften för löner efter 2 och 3 Artikeln etc.
Sa långt kommer man i inconseqvens genom dylika
raisonnementer. I hopp att något resultat i framti¬
den står att vinna, nödgas man tillsvidare lemna
frågan å sido.
I afseende på 2 mom. kan jag ej annat än in¬
stämma i Motionärernes mening och hvad Utskottet
deröfver yttrat. Hvar och en erkänner, att 1111 va¬
rande förhållande är menligt så väl för Räntegifvare
som Räntetagare — för de förre, emedan de nöd¬
gas betala mest, då skönlen är minst och för de
senare, emedan de alltför sent få uppbära sina löne¬
förmåner och derigenom inledas i skuldsättning. För
egen del skulle jag anse för en lycka, om ali min
löne-spannmål ingick till Stats-Verket och jag deri¬
från hade att uppbära beloppet i penningar. Man
påstår, att förslaget skulle leda till invecklade räken¬
Den zz Juli.
skaper. Detta torde vara ett misstag. Stats-Verkels
inkomster kunna under nu varande uppbörds-sätt
aldrig med säkerhet beräknas och detla leder till
långt större svårigheter, hvilka skulle förekommas,
om ett bestämdt medelpris stadgades. Visserligen
kan icke nekas, att förändringen skulle i vissa lands-
01 Ler medföra sina olägenheter, men sådant är van¬
ligen följden af hvarje steg lill en förbättring i all¬
mänhet och kan icke hjelpas. För Gefleborgs Län,
der jag varit Tjensteman, skulle den anses såsom
en lycka och jag är öfvertygad alt de skattskyldige
der gerna skulle betala efter Markegångs-pris. In¬
delningshafvare tillskyndas äfven i det afseendet en
vinst, alt de befrias lian mycket besvär och dryga
kommissions-arfvoden, hvilka äro oundviklige, då
spanmålen skall uppbäras på många aflägsna ställen.
Jag känner af egen erfarenhet, att t. ex. Lärarne
vid Gefle Gymnasium uppburo sin löne-spannmål
från icke mindre än 9 Kommuner, nemligen 8 Sock¬
nar och 1 Stad, förlagde i 3 olika Län. Min vä-
sendtligaste anmärkning vid detta moment rörer det
linder lit. c. afgifna tillstyrkande, hvars början icke
tyckes stå väl tillsammans med slutet deraf. För
min del kan jag icke inse hvad Utskottet härmed
menat. Kan väl meningen vara den, alt den lill
en syssla utnämnde Tjenstemannen till en början
skulle uppbära sin lön i penningar och sedan ingå
med begäran att definitiva lönings-stater varda be¬
stämde? E11 orättvisa skulle dessutom efter mitt
förmenande begås, så vida icke spanmål under de
blifvande lönerna kommer att beräknas.
Vidkommande 3:dje mom. instämmer jag i den
af Grefve Spens afgifna motion, emedan jag anser
grundskatlerne alltför ojemnt utgå och blifva mest
tryckande under hårda år, då minsta tillgång finnes
till deras gäldande. Att efter 5 urs medelpris be¬
stämma värdet af ränlespanmålen, torde vara bästa
6i8
Den 22 Juli.
medlet att förekomma denna olägenhet samt bereda
billig jemkning emellan räntegifvare och indelnings¬
hafvare.
Den i i\:de morn. till Februari framflyttade Mar-
kegångs-sättningen anser jag alltför sentidig, emedan,
om derefter afrads-dagen framflyttades till medlet
af Mars, då, i anseende till svårigheten alt transpor¬
tera spanrriålen, ingen egentlig handel dermed eger
rum, fara är, att iösnings-prisei na till ränlegifvarnes
förfång blifva öfver höfvan uppdrifne. Alt föröfrigt
den vigtiga motionen om upphäfvande af Kammar»
Collegii rätt, att pröfva anmärkningar vid deafRiks-
Ståndens Deputerade fastställda Markegångs-pris och
dem efter godtfinnande ändra, blifvit underkänd, tyc¬
kes vara så mycket mindre välbetänkt, som under
närvarande förhållande underrättelse otn de sålunda
förhöjda priserna med svårighet komma till allmän¬
hetens kännedom, förrän falalierne för besvärs an¬
förande deröfver blifvit försutne. Jag håller visser¬
ligen före att en auktoritet bör finnas, inför hvilken
klagomål i nämnde afseende måtte kunna afgifvas,
men anser Kammar-Collegium dertill ingalunda lämp¬
ligt och hade önskat, att Slats-Ulskottet, med erkän¬
nande af förändringens nödvändighet, i denna fråga
framställt ett antagligt förslag.
Gontracls-Prosten Sandberg: Som saken är af
högsta vigt, så ville äfven jag yttra några ord: dock
sker det mer med afseende på min pligt såsom
Natioual-Representant, än såsom Stånds-Ledamot, och
skulle miu framställning _ vara ensidig, så kommer
det sig deraf, alt jag icke känner mer än den lands¬
ort, hvarest jag har milt hem.
En förändring i nu gällande stadgnnden för
ränte-spanmålens utgörande finner jag önskvärd hnf-
vudsakligast af 2:ne skäl, nemligen dels den klagan
som allmänt höres öfver ränte-tagares ålit för öfver¬
drift^
Den 22 Juli.
619
drifna anspråk och dels det motbjudande deri, att
missvexlår, som nedtrycka jordbruket, skola vara
fördelaktiga för Räntetagare. Dessa olägenheter kun¬
na efter mitt förmenande på intet lämpligare sätt
undanrödjas, än genom antagandet af de hufvud-
grunder, hvilka i Utskottets förslag finnas antydda.
Visserligen äro Markegångs-sätlningarne icke ofel¬
bara, men svårligen lärer eli ändamålsenligare sätt
för prisbestämningarne kunna uppgifvas. Likväl sy¬
nas mig de befarade misstagen i detta afseende med
mera säkerhet förekomrnas, om io års medelpris af
markegången bestämdes såsom lösningspris för hem-
mansräntorne, då efter all sannolikhet det ena felet
torde compensera det andra och de möjliga miss¬
tagen neutralisera hvarandra. Med antagande af
detta förändrade stadgande kan jag icke förutse nå¬
gon våda hvarken för enskilte löne-tagare eller all¬
männa inrättningar. Låter man tillika lönerna fort¬
farande vara nominelt bestämda i tunnor spannmål,
så torde äfven den farhågan vika, alt en möjligen
inträffad myntförsämring kunde åstadkomma någon
nedsättning i lönernas belopp. — Då jag således er¬
känner det förtjenstfulla i Utskottets förslag och
gillar dess grundsatser i allmänhet, föranlåtes jag
likväl att yrka återremiss, på det vissa förändringar
i öfverensstämmelse med någre Talares anmärknin¬
gar må kunna göras och undantag medgifvas för en
och annan landsort, der förslagets antagande skulle
medföra alltför stora olägenheter.
V. Talmannen, Biskopen, Doctor Hedren: Re¬
dan genom min vid Utlåtandet fogade reservation
har jag gifvit tillkänna, att jag icke kan godkänna
Utskottets förslag; men då denna reservation, som
afgafs kort före min uppå erhållen permission före¬
tagna afresa lill hemorten, blifvit nog ofullständig,
anhåller jag att få yttra några ord i ämnet. Mina
Preste-St. Fröt. 1840. Andra Afdela. Bandet V. 40
6 ao
Den zz jfult.
Asigter äro till hufvudsaklig del uttryckta i flere
Ledamöters reservationer, uti hvilka jag således in¬
stämmer; men då jag till dem ville lägga några yt¬
terligare anmärkningar, ämnar jag icke så mycket
fästa mig vid Betänkandets serskilla momenter och
deri upptagne mera speciella föreskrifter, som vid
dess hufvudgrunder. Desse senare hafva visserligen
fått försvar af en föregående Talare. Vigtiga skäl
i denna fråga kunna afven anföras både mot och
med. Men jag kan dock icke lemna mitt bifall till
desamma. Utskottet har pag. to och it ansett nu¬
varande sätt för hemrriansiäntornas utgörande men¬
ligt icke blott för Räntegifvare och Räntetagare,
utan äfven för Statsverket. Jag lemnar de för detta
förmenande förebragla skäl i sitt värde och vill till
och med medgifva, alt mycken sanning ligger i hvad
Utskottet anfört, men tior dock, att nu gällande
stadganden i detta hänseende hafva sina stora för¬
delar, hvilka icke böra förbises. Någon klagan å
Statsverkets sida har icke blifvit förd och Regerin¬
gen har icke aflåtit någon Proposition i denna syft¬
ning, om ändring i sättet för räntornas utgörande.
Striden har egentligen blifvit förd emellan Ränte¬
gifvare och Räntetagare, och missnöje från den först¬
nämnda sidan isynnerhet låtit höra sig. Att Ränte-
tagaren i visst afseende skulle vinna på förändrin¬
gen, är uppenbart, enär hans lön ulan besvär, tids¬
utdrägt och förlust kommer alt ingå. Det synes
således, som han borde vara nöjd med förslaget;
men så är i allmänhet icke förhållandet, hvartill
skälet torde få sökas i. den hysta förmodan, att
hans löneinkomster möjligen skulle komma att för¬
minskas. På samma sätt tyckes förslaget böra be¬
reda Räntegifvaren lättnad och fördel, hvarföre äf¬
ven han förnämligast detsamma bifallit. Det egent¬
liga skälet härtill torde dock ligga förborgadt, min¬
dre i de al förslaget beredda direkta fördelar, än
Den zz Juli.
i den deraf föranledda högst sannolika utsigten till
skatteminskning. Utan tvifvel vända så väl räntor¬
nas gifvare som tagare sina blickar lill markegångs-
sältningarlie, hvilka lill följe af Utskottets förslag
komma att beröfvas nödige kontroller och sålunda
blifva underkastade godtycket; hvarigenom tämligen
säkert är hvilkenderas vinst beredes. Jag föranlåtes
tro, att de gamle olägenheterna blifva qvar och att
endast striden kommer alt öfverflyltas på ett annat
fält, nemligen mellan Statsverket och Räntegifvaren,
hvarunder det förra efter all sannolikhet kommer
att blifva lidande, eller måhända ännu sannolikare
Räntetagare!), och ingen väsendtlig fördel vinnas.
Redan dessa skäl tyckas i sanning tala för bibehål¬
landet af hvad som är.
I allmänhet lärer också icke kunna nekas, att,
såsom en värd Talare anmärkt, penningens bruk¬
barhet alltmer gör sig gällande, ju mer odlingen
stiger. I Stater, der folkmängden är sammanträngd,
förefinnes redan elt sådant förhållande; men der
samhällets kapitaler äro få, folkmängden gles och
afständen stora, skulle jag tro det vara med klok¬
heten mindre öfverensstämmande alt föreskrifva, det
alla ulskylder böra i penningar utgå. Utan största
svårigheter kan detta hos oss icke verkställas, och
säkrast för Statens medlemmar blir det alltid, att
natura-pi asstationer bibehållas. Från denna grund¬
sats utgingo Carl XI:s visa anordningar, hvilkas se¬
kelgamla bestånd det torde vara vådligt att rubba.
Möjligen skall förslaget med större fördel i en fram¬
tid kunna antagas, ehuru tidpunkten derför ännu
toide vara aflägsen. 1 öfverensstämmelse med hvad
bär blifvit yttradt, anser äfven jag Rikets penninge-
verk behöfva ännu flere år lill säkerhet och stadga,
innan man kan företaga så genomgripande reformer.
Min öfvertygelse, grundad på erfarenheten, säger
mig, att Räntegifvare, åtminstone på flera ställen,
622
Den 22 Juli.
på det hogsta skola betungas genom realiserandet
af de räntepersedlur, hvilkas aflemnande in natura
hittills varit dem tillåtet. De få i sådant fall alt
göra med Staten, sora visserligen icke prejar, meri
också icke gör någon eftergift, hvilket icke säl¬
lan varit händelsen med Räntetagare!!, som lämpat
sig efter den skaltskyldiges lägenhet och förmåga
att lemna sina skattebidrag. Någon vinst för Stats¬
verket genom förändringens införande förmår jag
icke förutse. Den förenkling i räkenskaperna, man
häraf väntar, kan väl till vägabi ingas utan reformer
af så genomgripande och vådlig beskaffenhet. Tvärt¬
om synes förslagets antagande komma att leda till
förökade kostnader, enär uppbördsmännens antal
sannolikt måste ökas. Hvad angår den omständig¬
het, att de Räntegifvare, hvilkas utlagor direkte ingå
till Kronan, för närvarande äro gynnade, så är Sta¬
ten sjelf vållande härtill, och denna öfverklagade
ojemnhet synes med lätthet kunna afhjelpas derige¬
nom, att den forsellön, som är de öfrige Räntegif¬
vare pålagd, bestämmes att af Statsverket utgå.
På grund af allt della och med afseende på de
olägenheter, som i Prosten P. G. Svedelii reserva¬
tion framläggas, synes tiden ännu icke vara inne
för förslagets antagande, så användbart det än i
theorien kan förekomma. Härtill lägger jag några
ytterligare betänkligheter, hvilka hos mig uppstått
vid genomläsningen af åtskilliga ställen i Betänkan¬
det. Så talas, pag. t2, om ”Statens rätt att för alla
tjenster, utan undantag, bestämma, på hvad sätt de,
som framdeles varda dertill utnämnde, böra aflö-
nas; — pag. 14> b, förekommer: ”intilldess, hvad
lönerna beträffar, annan reglering kan komma alt
ega rum”, och pag. i5 föreslås, att hos Kongl. Maj:t
anhålla, det ”nådig Proposition till Rikets Ständer
måtte aflåtas om fastställandet af definitiva löneslater
i kontant för dem, som hittills innehaft indelta lö¬
Den 22 Juli.
623
ner”; — af hvilket allt en nästan total omstöpning
åsyftas och hvarunder således en djupare och mera
aflägsen mening, än man förmodar, torde ligga för¬
borgad.
Slutligen ville jag fästa serskild uppmärksamhet
vid 2:dra och synnerligast 5:te punkten af Prosten
Åstrands reservation, och anser ett korrektiv mot
orättvisa markegångar alldeles nödvändigt. Utskottet
har föreslagit markegångssätlningarnes framflyttande
till Februari månad, under förmenande att varu¬
priserna ännu icke i November hunnit blifva nog
bestämde. Detta är, åtminstone i min ort, icke för¬
hållandet, emedan der den bästa omsättning af
landtmannens produkter just vid denna tid eger rum.
— Att alltid erhålla ett lika antal af både Ränte¬
gifvare och Räntetagare, torde med svårighet låta
göra sig, och alt ensamt öfverlemna markegångs-
prisels bestämmande åt de dertill valda Komiteerne,
ulan möjlighet af rättelses vinnande, kunde leda
till de eftertänkligaste följder. Alltför stort spelrum
lemnades i sådant fall åt Räntegifvares välbehag.
Så länge uppsägningsrätten finnes, kan markegången
hvarken öfver- eller understiga det rimliga. — Jag
yrkar återremiss af Betänkandet.
Häri instämde Professoren, Doctor Beocell.
Conlraets-Prosten Öhrnberg: Ofta har man hört
tvister och stridigheter emellan Räntegifvare och
Räntetagare, och önskat att några förslag gjordes,
som kunde förebygga dem. Stats-Utskottet har, som
mig synes, med sorgfällighet och omtanka gått dessa
önskningar till möte och uppgjort förslag, hvilka,
åtminstone i vissa fall, kunna tyckas antaglige; men
åter i andi a mötas af flere betänkligheter, som äfven
jag funnit vid en närmare granskning af detta Be¬
tänkande. Dessa betänkligheter hafva ock nu be¬
tydligen blifvit ökade af Prosten Stenhammars väl¬
grundade anmärkningar samt af Prosten Åstrands
624
Den 22 Juli.
reservation, vid hvilken flere inom Ståndet fästat
en närmare uppmärksamhet. Dessa betänkligheter
emot Betänkandets antagande hafva ock deraf blifvit
ökade, att blott en af Stats-Utskotlets Ledamöter
talat till dess försvar, oell aLt dessutom blott en
värd Ledamot, tillhörig ett annat Utskott, i vissa de¬
lar gillat det; då deremot alla de öfrige Talarne mer
och mindre ogillat Betänkandet och dervid gjort
flere grundade anmärkningar. — Det är tillräckligen
och tydligen visadt, att genom förslagets antagande
bereddes vissa fördelar både för Räntegifvare och
för Räntetagare; men också derjemte vissa olägen¬
heter för dem begge; så att, om Betänkandet anto-
ges, skulle de sednare, eller olägenheterna, öfver¬
väga de förre, eller fördelarne, icke blott för Ränte-
tagarne, utan troligen ännu mera för Räntegifvarne.
— En värd Talare har sagt, att det är svårt för
en Räntegifvare, att under ett missvextår blifva pre¬
jad af Rantetagaren, hvilket också medgifves; men
det blir ock svårt för Räntegifvaren under ett godt
år, om han ovilkorligen skulle blifva nödsakad att
med penningar betala den tionde, hvilken många
Tiondegifvare då behöfva sälja, men ganska få då
hafva tillfälle att köpa, äfven om de behöfde den.
Följden kunde lätt blifva, att Tiondegifvaren, som
måste anskaffa penningar lill viss bestämd lid, blef-
v.e nödsakad alt sälja sin spannmål till nära nog
halft värde. — Att åtminstone Allmogen i allmänhet
bättre kommer ut med natura-pi asstationer än med
penningar, det har jag ofta erfarit, och derpå kan
jag anföra åtminstone ett ganska bevisande exempel.
Ett Säteri med underlydande Torp och Hemman
blef arffallet. Säteriet med de fleste Torpen och
några Hemman tillföll den ene och betydligaste lot¬
ten, och desse lorp och Hemman fingo äfven fram¬
gent göra dagsverken och körslor såsom tillförene,
men fingo dem ökade; likväl bergade de sig någor¬
Den 22 Juli.
lunda hädanefter, sorn tillförene. — Deremot måste
de Hemman och Torp, som ti 11 föllo deri andre och
mindre lotten, utgöra sina fordna natura-prasstatio-
ner i penningar, ehuru penningevärdet nedsattes -i
under det vanliga; likväl kunde desse sednare, äfven
med denna nedsättning, icke i längden anskaffa den
erforderliga summan, utan nödsakades derföre snart
många af dem att uppsäga de ingångna kontrakten.
— Man har äfven länge påyrkat räntornas förenkling
och alt de skulle reduceras till färre nalurapr^sta¬
tioner, men äfven dervid lärer möta så många be¬
tänkligheter och svårigheter, ali äfven detta icke
lärer utan mycket bråk och mångå omvägar kunna
verkställas.
Då så lärer förhålla sig, som ofvan finnes an-
fördt, torde vara bäst, att man vidblifver hvad tillfö¬
rene för Räntegifvare och Räntetagare stadgadt blifvit.
Om återremiss af detta Betänkande med åtföl¬
jande anmärkningar får äfven jag vördsamligen an¬
hålla.
Prosten, Doctor Hwasser: Någon egen fördel
vid detta tillfälle har jag icke att bevaka, men an¬
ser mig pligtig yttra några ord för Räntegifvarne i
min hembygd. Jag instämmer således till alla de¬
lar med hvad Prosten P. G. Svedelius yttrat rörande
Dalorten, och anser förändringen, som skulle väcka
mycken obelåtenhet, der obehöflig, emedan ingen
klagan låtit höra sig öfver närvarande sätt aLt af¬
börda hemmansräntorna. I allmänhet torde man
icke göra jordbrukaren någon tjenst med att för¬
vandla natura-praestationer i kontanter, men som
förhållandet är olika i olika orter, så tyckes rättvi¬
san fordra, att menigheterne Länsvis varda i ämnet
hörde. Såsom ett exempel, huru allmogen i min
hemort anser den ifrågavarande lösen af spannmål,
må jag nämna, att uti min församling, der Kronans
behållna spannmål uppgår lill omkring 200 Tunnor,
6a6
Den 22 Juli.
Räntegifvarne endast ett år begagnat den förmån,
som blifvit i allmän Sockenstämma dem erbjuden,
att i penningar lösa denna Kronotionde. På dessa,
i förening med de af Prosten Stenhammar oell Pro¬
fessor Geijer anförda, grunder kan jag icke godkän¬
na förslaget, utan yrkar återremiss. Jag tillägger
blott en anmärkning, att vid ordet Markegång i Ut¬
låtandet icke tydligen utlryckes, huruvida dermed
menas Riks- eller Läns-markegång, ehuru jag för¬
modar att fråga endast är om den sednare.
Contracts-Prosten Hallström: Jag är långt ifrån
att underkänna, utan uppskattar högt både det goda
syftet och det verkliga värdet af ifrågavarande, nära
nog systematiskt utarbetade, förslag. En rättelse i
närvarande förhållanden, som ofta hårdt trycka
Tiondegifvare!!, är af behofvet starkt påkallad, men
ej lika lätt funnen. Det må erkännas hafva sin
grund i sakens natur, att åtskilliga betänkligheter
uppstå vid förslagets antagande, härrörande förnäm¬
ligast dels från svårigheten för flere namngifne orter
inom vårt penningefattiga land, att kontant afbörda
de indelta räntorna och kronobonden, dels från den
förändring, som myntvärdet, så väl här, som annor¬
städes varit, och än vidare kari blifva undei kastadt.
Till hvad redan i sådant afseende blifvit anfördt
har dock icke jag något hnfvudsakligt att tillägga;
men under förmodan, att Utlåtandet, oberoende af
Preste-Slåndets åtgörande, blir af de öfriga Riks-
Stånden, såsom det vid förra Riksdagen tillgick, an¬
taget, anhåller jag att vid en och annan punkt få
göra några partiella anmärkningar.
Pag. 14» litt. b, under 2:dra mom. stadgas, att,
vid uträkning af de indelta lönernas kontanta be¬
lopp, medium af markegången under de io åren
j83i—1840 skall tjena till efterrättelse, samt dertill
läggas den vanliga forsel-lönen. Äfven så synes,
litt. d., den ersättning komma att bestämmas, som
Den 22 Juli.
627
skall tillfalla inrättningar och fromma stiftelser för
indragne räntor och kronotionde. Men af hvad der¬
emot pag. a3 lil 1 styr k es, visar sig, alt Statsverket
icke å sin sida skulle få tillgodonjuta någon forsel-
lön. Staten, såsom en medlande makt emellan Rän¬
tegifvare och Räntetagare, skulle sålunda häruppå
förlora och tillskyndas en gifven förlust. Sådant
hade af Höglofl. Stats-Utskottet bordt tydligen ut¬
talas och framhållas, med uppgift på beloppet, samt
föreslående af erforderligt anslag till bristens be¬
täckande. Mig förekommer det likväl, som hade
vid uträkningen, sä i ena som andra fallet, icke
någon forsellön behöft ingå, dels emedan Markegångs-
prisen under de sednare 10 åren varit höga, dels
emedan de för framliden ofelbart blifva mera säkra,
enär Mai kegångssätlningen framflyttas till Februari
månad. Vidkommande ^-.Ae punkten, har jag till
hufvudsaklig del blifvit förekommen af Prosten Öd¬
mann, och anser, lika med honom, alltför litet af¬
seende vara fästadt vid den väckta frågan om upp¬
hörande af Kongl. Kammar-Collegii pröfningsrätt
öfver de åsalla Markegångspriserna. Den af Utskot¬
tet åberopade y5 §. R. F. lägger visserligen inga
binder i vägeri för ölverflvttande af denna rätt lill
annan Corporation. Att ändring i de af Deputerade
för Markegångssättning faststnllda priser må kunna
sökas, vill vara både rätt och behöfligt, men bör ej
ske bos ett Kongl. Collegium, ulan hos serskilte af
alla 4 Riks-Stånden utsedde Deputerade, på det
Svenska folkets rätt, att sig sjelf beskatta, må lem¬
näs i ailo okränkt.
Min tredje anmärkning rörer 6:te punkten. Ut¬
skottet har ingått på det af Herr Grefve Spens fram¬
ställda förslag, rörande förändrade stadganden, i
afseende å kontrollen öfver uppbördens redovisande.
För min del kan jag ej annat finna, än att den till¬
styrkta revision af samtelige Debelsedlarne inom
628
Den 22 Juli.
hvarje Län, samt den jemförelse af serskilla qvit-
tence-blankelter med uppbördsboken, som skulle å-
ligga Konungens Befallningshafvande, skulle blifva
ganska besvärlig och tidsödande, samt fördenskull
antingen aflöpa osäker och fautiv, eller ock, om
den med noggranhet skulle utföras, erfordra för¬
stärkning af Lands-Kontorels personal. — Skulle i
öfrigt Häradsskrifvarne lindras i deras möda, genom
befrielse från skyldigheten att bivista uppbördsstäm-
morne, så ökades deremot Kronofogdarnes besvär,
genom framletande af de mångfaldiga betalnings-
bevisen, samt en fullständig annotation af förefal¬
lande afkortningar, hvarförutan de, såsom jag sär¬
deles befarar, skulle lätt blottställas för känbara
förluster, genom möjliga misstag på dessa qvitten-
cer, eller i händelse de på annat vis förkommo. —
I afseende på livad uti Betänkandet blifvit yttradt
om Restlängders uppläsande och verificeiande kan
jag sluteligen icke lemna oanmärkt, att sådant, åt¬
minstone i min ort, icke eger rum. Det synes ock
vara ett misstag, helst restlängder svårligen kunna
af någon menighet bestyrkas, utan endast af den
de röra. Förhållandet är annorlunda med slfkort-
ningslängder_, som i Sockenstämmor uppläsas, samt
af Presterskap och Socknemän verificeras.
Prosten Lalin: I de af Biskopen, Doctor Hedren
och Prosten Stenhammar afgifna yttranden instäm¬
mer jag till alla delar och anser mig upplysnings¬
vis blott böra nämna, att i min hemort markegångs-
priserna, under de sednaste 20 åren, understigit de
allmänt gångbara med 1 a 2, ja icke sällan med 3
R:dr, hvaraf lätteligen inses, huru stor förlust ge¬
nom räntepersedlarnes förvandling i penningar kom¬
mer att tillskyndas de Embetsmän och allmänna
Inrättningar, hvilkas förnämsta inkomster på dem
äro grundade.
Contracts-Prosten Sylvan: Då redan så mycket
Den 22 Juli.
blifvit laladt i detta ämne, hyser jag betänklighet
att framrycka med något, helst intet nytt lär till
en klarare utredning kunna framställas. Det har
redan af en värd Talare blifvit betvifladt, huruvida
Riksens Ständer äro de rälta Pr incipalerne för att
verkställa en så genomgripande förändring som den
ifråga varande. Om jag för min del också medgifver
Riksens Ständer rättigheten att, så vidt dem tillhör,
förordna om ett förändradt sätt att utgöra Krono-
tionden j mäste jag likväl bestrida dem denna rät¬
tighet i afseende på sif radsspannmålen. Denna är
ursprungligen ett arrende och grundar sig följakt¬
ligen pä kontrakt, hvilket icke lär kunna upphäfvas
utan begge kontraherande parternas samtycke. Alla
reformer böra hvila på rättsgrund. Den som vill
reformera bör isynnerhet hafva till valspråk: Inte~
gr it as et redum custodiant me. I annat fall skall
han förderfva, der lian ville förbättra. Sedan jag
anmärkt detta, kan jag inskränka mig till alt in¬
stämma med Prosten Stenhammar och de flera vär¬
da Talare, som yttrat sig emot Betänkandet, och i
följe deraf yrka ålerremiss.
Prosten Sidner: Jag saknar både lid, vilja och
förmåga att ingå uti en utförligare granskning af
förevarande Utlåtande, men anser mig likväl med
få ord böra ge min mening tillkänna. Frågan är
för min hembygd af yttersta vigt, emedan der är
brist så väl på säd som penningar. Visserligen fin¬
ner jag Utskottets förslag vara godt och till sina
principer rättsenligt; men fruktar, att dess tillämp¬
ning skulle blifva äfventyrlig och, åtminstone i min
ort, nära omöjlig. Sanningen, att prejerier å Ränte-
tagares sida eller fastmer å deras Kommissionärers
icke sällan ega rum, kan icke bestridas; men vådan
af en allmän lösningsskyldighet under allmän brist
på penningar måste icke blifva ringa. Utlåtandet
liar inom Högv. Ståndet nästan allmänt blifvit ogil-
63o
Den zz Juli.
ladt, oell äfven jag kan ej annat än afstyrka dess
antagande; men jag önskade dock ett kraftigt kor¬
rektiv mot de öfverdrifna anspråk, sora af Ränte¬
tagare göras. Icke flere än en Talare, Prosten Hall¬
beck , bar fästat uppmärksamheten härpå och före¬
slagit, att ett maximum utöfver markegångspriset
borde bestämmas. Jag instämmer således med ho¬
nom och anser billigt, att en förhöjning beviljas,
emedan den nu fastställda forsellönen är för ringa.
När den år i8o3 bestämdes, utgjorde den ~ eller ~
af tunnans värde, och såsom forselpenning var den
mycket högre än nu varande skjutslega, men uppgår
för närvarande lill icke mer än - af dess vanliga
försäljningspris. Om således Räntegifvare ålades att
lösa tionde-spannmålen med forselplåten efter dess
primitiva värde, skulle jag förmoda, att på detta sätt
en billig jemnkning mellan Räntegifvare och Ränte¬
tagare borde kunna beredas. Jag yrkar ålerremiss,
på det Utskottet må komma i tillfälle att föreslå
något tjenligt medel till förekommande af de i detta
afseende öfverklagade olägenheter.
Contracts-Prosten Nordhammar: Af allt hvad
jag här hört anföras, har jag blifvit stärkt i den
öfvertygelse jag hyser, att svårligen elt ekonomiskt
stadgande kan till vägabringas, som är tillämpligt för
alla provinser i Riket. Så befinnes äfven ifrågava¬
rande förslag godt till sina principer, men torde
sakna verkställbarhet. Fakta hafva blifvit anförda
på olika förhållanden i olika orter. Jag vill ock
anföra ett. I min trakt, der markegångspriset van¬
ligen icke understiger det allmänt gällande värdet,
kunde jag med möda förmå de Räntegifvare, som
till mig böra aflemna sin tiondespannmål, att för
en tid af 5 år efter markegångspris lösa densamma,
med efterskänkande af forsellönen. Häraf hemtas
således ett nytt bevis på den olika tillfredsställelse,
hvarmed förändringen skulle mottagas, samt tillika
Den 22 Juli.
på omöjligheten att reglementera på en gång för
hela landet i frågor, sådane som den närvarande.
Ty icke nog att sädespi iserna äro betydligt olika i
olika Län, utan de variera icke sällan på t , 2 å
R:dr per tunna i serskilda delar af samma Län. I
skärgården t. ex. betalas vanligen spannmålen högre
än längre in i landet. Den önskvärdaste förändring
vore emedleitid den, att en förenkling i ränlorne
kunde till vägabringas, men då en del af dem, eller
de så kallade frälseräntorna finnas uti enskilda per¬
soners händer, så lära oöfvervinneliga svårigheter
härför möta, åtminstone vid denna Riksdag. —Vid¬
kommande den af Utskottet, pag. 26, yttrade för¬
modan, att Deputerade af Preste-Slåndet vid Marke-
gångssättningen skulle hindra prisernas obehöriga
nedsättning, så torde ingen ting kunna tänkas för¬
hatligare, än att Pr esten skulle sättas i nödvändig¬
het att uppdrifva och förhöja utskylderna för dem,
sorn tillhöra hans församling, och jag tillåter mig
fråga, hvilket förhållande häraf skulle uppstå emel¬
lan Läraren och Åhöraren? Jag förenar min röst
med deras, som tillstyrka återremiss af Utlåtandet.
Professoren, Doctor Morén: För att ej ytterli¬
gare förlänga den långa diskussionen, vill jag i
korta satser framställa min åsigt. Motivering dertill
finnes i hvad andra Ledamöter anfört. Först anser
jag det vara högst angeläget, alt räntorna förenklas.
De äro nu så många och af den beskaffenhet, alt
deras beräkning icke utan yttersta svårighet kan af
Kammar-Rätten och Tiondegifvarén kontrolleras. Till
bevis härpå bilägger jag ett transsumt af Jordeboken
öfver min hemort. Vidare fordrar rättvisan, att
tiondesättningen jernnäs emellan olika orter. Den
lärer nemligen vara så ojemn, att en del orter myc¬
ket hårdare tryckas, än andra. Sluteligen är det
min öfvertygelse, att det lika vigtiga sorn svåra pro¬
blemet aldrig kan lösas på den väg, som Ständerna
632
Den zz Juli.
liitlills beträdt. När man undanrödjer en svårighet,
framkallar man en annan. I stället för att jemna,
lugna och förlika, väcker detta förslag farhågor, re¬
tar till nya stridigheter, och nedtrycker vågen åt
andra sidan. Må man framför allt annat afgöra,
om Tiondegifvarens bestånd och fördel tillåter na-
turaprasstationens upphörande. Kan den upphöra,
hvilket likväl nekas från flera orter, så kan ju pro¬
blemet lätt och radikalt lösas på det sätt, att Tion-
den evalveras i silfver lill bestämd vigt och finhet,
antingen för alltid, eller endast längre tid, t. ex.
5o år, i fall man tror silfrets värde kunna förän¬
dras. På detta sätt vunnes enkelhet, säkerhet, rätt¬
vis jemnhet. Markegångs-sältningen med tillhöran¬
de stridigheter upphörde. Ingen blefve prejad. De
sädesfattiga orterna lindrades ganska betydligt m. m.
Jag tillstyrker återremiss och förnyad pröfning af
ämnet.
Utdrag ur Krono-Räkenskaperne för Leke och
Carlskoga Fögderi uti Örebro Län för är
i83g:
Räntorna af de hemman och lägenheter, hvilka
äro Kongl. Maj:t och Kronan besparde, utgöra i
Carlskoga Härad för ofvanskrefne år in summa föl¬
jande belopp, alt efter markegång utgå:
/Penningar ... 30: 43. 3.
(27 T:r kpr Råg.
51 T:a 24 kpr Korn.
115 T:r 11 \\ kpr Hafra.
110 IM 171 U. Smör.
Jordeboks-Ränla: (213 Lil 5 U. Osmundsjern.
V6m SkU Tackjern.
/2 U. Humle.
l21if Dagsverken.
1206^ årliga Hästar.
Kungshästar.
Den zz Juli.
633
44 T:r 27ff| kpr Spannmål,
Hemmantalsränta!!: [ | Räg, 1 Korn.
3 T:. 23^f|| kpr Hafra.
I4jrfff5 Uti Fläsk.
Hel Land-\ LU- Humle,
togsgärdi LU. Kött.
af49,V5[ 1-ftWÄÄ LU Talg.
mantal. Vutgår medvl^fåf^ s1, Oxe-
[ il /lä 6 a «t Får
{ 1+rri6o su rd1.
Half D:o ali PiffM st. Gås.
5AWV1 pHM st. Hona.
tjog Agg.
P*tfWr I»*» Hä.
[ 149T8^T3ff kärfvar Långhalm.
WfffM LU. Smör.
Årliga Hjelpen af näst-f54ffi§i Stafrum Ved.
föregående hemmanst. H jelpedagsverken.
Boskapspenningar å 32 sk. per helt hemman.
Skjutsfärdspengar å 24 sk. d:o d:o.
Prestgård å 4 6 r:st. per helt gärdemantal.
Hel Landtogsgärd af 1 hemman Krono och
Skatte i Carlskoga Härad utgår med:
1^ Tunna ren Spannmål.
^ T:a Hafra.
f LU. Smör.
2|- U. Humle.
1 U. Talg.
1 LU. Kött.
\ LU. Fläsk.
tV 0xe-
h Får.
f Gås.
1 Höns.
\ tj°g ÄSS-
^ lass Ilo.
5 kärfvar Långhalm.
634
Den 22 Juli.
Årliga Hjelpen för 1 mantal d:o d:o:
1 slafium Ved.
2 Hjelpedagsverken.
Rätteligen extraheradt stj'rker
C. Haggren_,
v. Häradsskrifvare.
Professoren, Doctor Thomander: I den af mig
afgifna reservation liar jag redan nedlagt min me¬
ning rörande förevarande amne. Utskottets förslag
anser jag visserligen till principen riktigt, men kan
icke gilla, att markegångssättningen , sådan den af
Utskottet blifvit föreslagen, skall läggas till grund
för räntepersedlarnes värdering, enär Markegångs-
priset ofta är ganska olika med det i handeln gång¬
bara. Diskussionen inom Högv. Ståndet bar visat,
att min farhåga i detta afseende icke saknat grund.
Då jag således med de fleste öfrige Talare önskar
återremiss af Utlåtandet, lägger jag på denna om¬
ständighet den största vigt, och det så mycket mer,
som på Högv. Ståndets veto beror förslagets anta¬
gande i afseende på fromma Stiftelser. Dessas rätt
belöper sig lill något mer än y af rantepersedlarnes
totalvärde: till Clereci-Slalen, Hospitaler, Lazarettet’
och Barnhus lillsammanräknade äro anslagne 5o4>00O
R:dr, då öfrige räntorne uppgå till 2,712,000 R:dr.
För de sistnämndas förvandling är väl ensamt tre
Stånds beslut, jemte Konungens samtycke, tillfyllest¬
görande, men det lärer icke derföre vara det Högv.
Ståndet likgiltigt, huruvida äfven i dessa delar rätt
och billighet iakttagas eller icke.
Med den anförda uppgiften torde äfven en an¬
nan fråga blifvit besvarad, nemligen liuru stor upp¬
offring Staten måste göra genom förslagets antagan¬
de. Den kommer alt utgöra den belöpande räntan
å nämnde
Den 22 Juli.
6 35
å nämnde 2,712,000 R:dr, som skulle komma att de
fem första qvartalerna förskottsvis utanordnas.
Den af någre Talare yttrade farhågan för en
alltför stor concurrens torde vara öfverdrifven, e-
medan en stor del af räntepersed larne redan utgöras
i penningar och således ingen fruktan bör uppstå
lör spannmålsprisernas nedtryckande under all bil¬
lighet, helst om tillika en fix tull å spannmål blir
bestämd. Att det ojemna i markegångspriset skulle
förekommas genom jemnvigt mellan Räntetagare och
Räntegifvare bland Deputerade vid Markegångssätt¬
ningen, torde vara en pur illusion, emedan en så¬
dan jemnvigt svårligen kan lill vägabringas. Ehuru
den i gällande stadganden är föresk rifven, kan den
dock icke utan genom en högst egen tillfällighet
komma att i verkligheten ega rum, så länge hvart¬
dera af de fyra Riks-Stånden anställer val till De¬
puterade, oberoende af de öfrige, och det således
först efter valens utgång kan vara bekant, hvad
proportion Räntetagare och Räntegifvare vid Marke-
gångssättningen komma all till hvarandra iakttaga.
— Någon har frågat, huruvida Utskottets förslag skall
så förstås, att lönerna komma att utgå endast i pen¬
ningar, eller om spannmål under dem fortfarande
skall inberäknas, och jag bör härtill svara, att Ut¬
skottets mening verkligen varit den af Talaren så¬
som den ofördelaktigaste ansedda, att endast pen-
ningelöner skulle bestämmas.
Sedan diskussionen härmed blifvit ansedd full¬
ändad , anförde
H. H. Erke-Biskopen och Talmannen: Öfver
det ämne, som nu förevarit, får jag lemna några
upplysningar. Frågan om Indelningshafvares aflö¬
ning från Stats-Kontorel läto Ständerna vid sistliri¬
ne Riksdag falla; denna gång har likväl Utskottet
upptagit den åter. Ständernas skrifvelse, sådan den
Preste-St. Prot. 1S4.0. Andra Af deln- Bandet V. 41
636
Den 22 Juli.
upptog ämnet i flere delar, förklarades af Kammar-
Collegium innebära för Statsverket vådliga förslag,
utom hvad man hemställt om förändrad tid för
markegångssältriingen, hvarom dock Collegium gaf
eget förslag. Lunds Consistorium Academicum in¬
gick till Konungen med förklaring, att, om hvad
Ständerne föreslagit blefve antaget,Universitetet skul¬
le derigenom förlora mera än hvad det i Statsanslag
i sednare tid vunnit. Att Preste-Ståndet serskildt
yttrade sig på ett från Med-Stånden afvikande sätt,
är i godt minne, men det bör ej uraktlåtas, att
Bonde-Ståndets Ledamöter från Linköpings och We¬
sterås Län samt Upland bestredo de föreslagna åt¬
gärderna, såsom menliga och förstörande för dessa
landsorter.
Skatte-Titlarnes bringande till färre och med
orternas produkter mera öfverensstämmande före¬
slogs äfven vid den Riksdagen, och föranledde för¬
sök och öfverläggningar hos Regeringen. Om minnet
ej sviker mig, hafva motioner i denna syftning äfven
vid denna Riksdag förekommit. Frågan, om än icke
förd till slutligt afgörande, kan dock icke, en gång
väckt, lemnäs utan sorgfällig undersökning. Hit
torde den icke höra, men förtjena sitt eget kapitel.
Uppå derom framställd proposition beslöt Stån¬
det, att Stats-Utskottets Utlåtande, JN:o 170, åter¬
remittera.
§. 10.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets, sedan den 1
dennes å bordet hvilande, Utlåtande N:o 173, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ls nådiga Skrifvelse, angående
f. d. Landshöfdingen, Stats-Rådet af Wingårds un¬
derdåniga anhållan om befrielse från raula för en
del honom till ersättning ådömde balance-medel..
Professor Bolmeer: Ehuru jag icke fullkomligen
känner allt hvad som förutgått i den fråga, som ut¬
Den 22 Juli.
637
gör föremål för nu föredragna Betänkande, och tyc¬
ker mig finna, att Herr Stats-Rådet af Wingård blif¬
vit dömd att betala det omfrågade räntebeloppet, så
vågar jag likväl hysa den lanken, att han dertill
icke bordt dömmas. Det existerar nemligen ett
Konungabref af den 26 Aug. 1741? som bestämmer,
huru lange ränta bör beräknas å de kapitaler, som
uppbördsman tillgripit, och detta Bref stadgar, alt
all ränleberäkning å balance skall upphöra från det
ögonblick den person, som derför häftar, blifvit till¬
talad eller saken öfverhufvud kommit under Doma¬
rens pröfning; hvadan det vill synas mig, att då
ränta icke kunnat påföras Lands-Sekreteraren Kleman
ifrån den Stund hans brottsliga förhållande som
uppbördsman blifvit kändt och balance-utredning
med honom företagen, så hade denna ränta ännu
mindre till betalning bordt ådömmas den endast i
andra rummet ansvarige eller Herr Stats-Rådet af
Wingård. Jag kan derföre för min del icke god¬
känna Utskottets i detta hänseende fattade mening,
och anhåller alt, om det Högv. Ståndet bifaller en
återremiss, få bifoga det Konungabref som jag åbe¬
ropat.
Transsumt af Kongl. Majlis Bref till Kammar-
Revisionen, angående Lagens rätta förstånd uti /\5
Kap. M. B. om then, som något förskingrar af Kro-
nones ingäld. Stockholm den 26 Aug. 174• -
Sist angående liden, huru länge ränta räknas
bör å then hufvudstol, som således tillgripen blifvit,
så althenslund uppbördsmannens straff af vatn och
bröd icke therföre ökas bör, att med sakens utre¬
dande och afdömmande långt på tiden ankommer,
och uti ilie mål, ther gäldenär till sina borgenärer
på en gång afslår allt sitt gods, ränta icke längre
räknas, än till then lid, tå gäldenärs egendom i
638
Den 22 Juli.
qvarstad sattes, likmätigt i5 $. i 17 Kap. H. B.;
Ty pröfve Wi för rättvist, thet bör interesset i så¬
dana mål icke längre beräknas, än lill then tid, tå
then skyldige blifvit lör brott sitt häftad, eller sa¬
ken eljest kommit under Domarens afgörande; Hvil¬
ket Wi Eder lill underdånig efterrättelse, vid slika
förefallande tillfällen, lemna velat. Och Wi be-
falle &c.
Prosten Lalin: Jemte förklarande, att jag in¬
stämmer i det af Professor Bolmeer nyss anförda
yttrande, vill jag tillägga ett annat skäl, som befi iar
Stals-Rådet af Wingård frän all vidare ersättnings¬
skyldighet lör Klemanska balancen. Kongl. Maj:ts
nådiga Skrifvelse i delta ämne upplyser, huru som
Siats-Rådet af Wingård, under loppet af år 1834»
först bos Kongl. Maj:ts och Rikets Krigs-Collegium
erbjudit sig att liqvidera, b vad utaf Adelsfane-Rege-
mentels i Wermland indrifne hemmansräntor för år
1820 återslode, samt sedermera, efter erhållet be¬
sked derom, att bemälte Collegium icke vidare egde
hos honom någon fordran, och att Adelsfane-Rege-
mentets indragne räntor voro till Statsverket öfver-
låtne, bos Kongl. Maj:ts och Rikets Stats-Konlor an¬
mält sig till fullgörande af sin betalnings-skyldighet;
att han i detta afseende jemväl till Stats-Kontoret
aflemnat återstående skuldbeloppet 1,710 R:dr 3 sk.
2 r.; aLt Stats-Kontoret likväl af denna summa en¬
dast emottagit 1,533: 1 3. 7. och lill honom återsändt
de öfrige 176: 37. 7., hvilket belopp lian, i förmo¬
dan, att det tillhörde någon indelningshafvare, e-
medlertid för vedei hörandes räkning i Wermlands
Landt-Ränteri nedsatt. Om delta förhållande hade
f. d. Landshöfding af Wingård hos Kongl. Maj:t
gjort underdånig anmälan, hvarefter Kongl. Majit,
genom nådig skrifvelse, den 7 Februari i835, lill
Fullmäktige i Rikets Ständers Bank och Riksgälds-
Kontoret, Stats-Kontoret och Kongl. Majlis General-
Den 22 Juli.
639
Tull-Styrelse förklarat, att Landshöfdingen af Win-
gårds ansvarighet för ifrågavarande halance-medel
upphört. Då nu härtill kommer, enligt Stats-Konto-
rets uppgift, att meranämnde Adelsfane-räntor icke
äro anslagne till enskilte indelningshafvare, utan in¬
gått lill Stats-Verket, och Landshöfding af Win¬
gård genom Rikets Ständers beslut vid Riksdagen
1828—i83o befriades från all ersällnings-skyldighet
af de till Stats-Verket ingående, men af Kleman
förskingrade medel, så synas mig de af Krigs-Collegii
Advokat-Fiskal gjorda anspråk på ränta alldeles obe¬
höriga. På grund af det anförda yrkar jag återre-
miss på detta Betänkande.
Contracts-Prosten, Doctor Jerell: Uppriktigt
tillstår jag, att jag önskat, det denna fråga icke blif¬
vit vackt, emedan summan är så obetydlig och den
ifrågasatta eftergiften endast gäller räntan för ådöm-
de balance-medel. Men sökandens anhållan kan så
mvcket lättare bifallas, helst Rikets Ständer af be-
7
vekande skäl förr medgifvit större oell betydligare
summors afskrifning. Jag instämmer med dem, som
redan yrkat återremiss.
Professoren, Doctor Morén: Jag erkänner, att
jag var färdig lemna mitt bifall till Utlåtandet; men
Professor Bolmeers uppgift, grundad på det åbero¬
pade Kongl. Brefvet, synes så vigtig, att jag anser
Utskottet deraf böra få del, på det, om den befin-
nes giltig, en förändring må kunna till vägabringas.
Häruti instämde Professor Grafström och Con¬
tracts-Prosten Tunelius.
Contracts-Prosten Sandberg: I öfverensstäm¬
melse med hvad jag vid föregående tillfällen yttrat,
då fråga förevarit om afskrifning af andra Stats¬
medel, hörande till Klemanska balancen, kan jag för
min del äfven nu icke annat än tillstyrka bifall till
förevarande Utlåtande. Har en hård dom öfvergålt
64o Den 23 Juli.
den sökande, så må han beklagas, men Ständerna
kunna efter mitt förmenande dervid ingen ling
åtgöra.
Utlåtandet återremitterades.
§• 11-
Uppå derom framställd anhållan beviljades Con-
tracls-Prosten Sundberg 3:ne veckors permission ifrån
den s3 och Kyrkoherden, Doctor IF all in i5 dagars
tjenstledighet från och med den 25 dennes.
§. 12.
Se Första Bandet, sid. 5yg.
Ståndet åtskiljdes kl. 2J e. m.
In fidem
E. M. Tegner.
Den 25 Juli 1840.
Plenum kl. i ro f. m.
§. 1.
H. H. Erke- Biskopen och Talmannen tillkän-
nagaf, att Biskopen olver Götheborgs Stift, Doctor
Bruhnj i sådan egenskap, blifvit af Kongl. Majit i
Nåder kallad att Riksdagen bivista; och intog han
nu den honom bland Herrar Biskopar tillkommande
plats.
Då sålunda ett rum bland Westerås Stifts Full¬
mäktige ledigt blifvit, fann Ståndet för godt, uppå
derom gjord proposition, med underdånig anmälan
härom till Kongl. Maj:t ingå, på det att, om Kongl.
Majit så för godt finner, anstalter måtte anbefallas
Dm 23 Juli. 641
och vidtagas för utseendet af en ny Fullmäktig för
sagde Stift under den återstående tiden af Riksdagen.
§. 2.
Justerades Protokollet för den i5 dennes.
§• 3.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskottets föl¬
jande Utlåtanden :
N:o 193, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 4°, angående regleringen af aldra Hufvud-Titeln,
jemte en, å serskilt blad, inkommen rättelse i Utlå¬
tandet på pag. 20.
Nio 194, i anledning af Kongl. Majlts Nådiga
Proposition om fortfarande tills vidare af anslaget
för Rikets Allmänna Ärenders Beredning.
N:o 195, i anledning af Kongl. Majlts Nådiga
Proposition om löneregleringen för de under Stats-
Departementen lydande Expeditioner.
N:o 201 , i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 43, i anledning af fråga om Calmar Läns delning.
Nio 202, i anledning af erhållna årremisser å
Utlåtandet N:o 44-
N:o 207, angående tillkomsten och förvaltningen
af åtskilliga under Kongl. Krigs-Collegii disposition
ställde fonder och medel.
Nio 208, i anledning af väckt motion, att Mynt-
och Kontroll-Verken åter mätte ställas under Kongl.
Bergs-Collegii öfverinseende.
Nio 209, Memorial i anledning af återremiss å
Utlåtandet N:o 1 1 o.
N:o 210, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 116.
N:o 311, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 56.
Den 25 Juli.
N:o 2i3, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 52.
N:o 219, i anledning af erhållne återremisser å
Utlåtandet N:o 63.
N:o 220, i anledning af Professor Retzii mo¬
tion, att den för aflidne Professoren Fries’s Enka till¬
styrkte pension måtte få beräknas retroaktivt.
N:o 221, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 92.
Ståndet, som förnyade sitt beslut, att med före¬
dragningen oell afgörandet af de nu inkomna Utlå¬
tanden, med svar på återremisserna af de serskilda
Hufvud-Titlarne, kommer alt fördröjas till dess de
samtlige inkommit, fann derjemte för godt bestäm¬
ma, att af de nu bordlagda Utlåtanden N:o iq4 fö-
redrages i sammanhang med 2:dra Hufvud-Titeln
och N:o 221 i förening med Stats-regleringen.
§• 4.
Föredrogos Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betäiikanden:
N:o 63, i anledning af väckt motion om förbud
för utrikes, bit till landet ankomne Läkare, att bär
praktisera, utan alt hafva fullgjort de prof, som för
ett sådant ändamål äro föreskrifne.
N:o 64, i anledning af väckt motion om Bergs-
Collegii upplösning och dess förändring till en Bergs-
Vetenskaps-Akademi.
N:o 65, i anledning af väckt motion, att Advo-
kat-Fiskalerne i Rikets Hof-Rätter och Collegier måga
upphöra att vara beroende af de Embetsverk, vid
hvilka de äro anställde,
N:o 66, 0111 föreslaget förbud för andra än in-
födde Svenske Män att innehafva Tjänster, som af
Embelsverken tillsättas.
Den 25 Juli.
64 3
N:o 67, i anledning af väckt motion om Roskild-
ska Fredsfördragets öfversättning på Svenska språket
och dess utgifvande från trycket.
N:o 68, i anledning af väckt motion om Ele-
menlar-Läroverkens reorganisation och utvidgning af
Frösö Skola i Jemtland.
N:o 69, i anledning af väckt motion om en för¬
ändrad organisation af Sundhels-Collegium.
N:o 70, i anledning väckt motion omförändring
af grunderna för befordran inom Preste-Ståndet.
N:o 71, i anledning af väckt motion om utnäm¬
ningar till Kyrkoherdar vid Regala Pastorat.
N:o 73 , i anledning af väckt motion , att hälften
af Ecciesiaslik-Staten måtte indragas.
Lades på bordet.
§. 5.
Upplästes och godkändes följande Expeditions-
Utskottets förslag till Riksens Ständers underdåniga
skrifvelser:
N:o 43 > otn upplåtande till Upsala Cenlral-
Hospilal af några Kronoparken Åsen och Ulltuna
Kungs-Ladugård tillhöriga jordar.
N:o 44» om inskränkning i det nu föreskrifna
antal Nämndemän.
N:o 45, i anledning af väckt motion om förbud
mot ulgifvande af skuldsedlar, ställde till sedel-
liafvaren.
N:o 46, i anledning af väckt fråga om upphö¬
rande af spö- och ris-straff för vissa brott m. m.
N:o 47» om rättighet för parter att deras till
Domstol ingifna handlingar återbekomma.
N:o 48, om förbud för enskilda Lotteri-företag
och försäljning af lotter för utländska Lotteriers
räkning.
644 Den 2j Juli.
§. 6.
Åtskilliga från Hederv. Bonde-Ståndet medde¬
lade Protokolls-Utdrag, af den i5 och 22 uti inne¬
varande månad, upplästes och lades till handlingarne.
§. 7.
Se Första Bandet j sid. 580.
§. 8.
Föredrogos ånyo Stats-Utskottets följande Utlå¬
tanden :
N:o 177, angående vackt motion, i fråga örn
beskaffenheten af den spanmål, som af tiondegifvare
bör levereras, och
N:o 178, i anledning af väckt motion om rät¬
tighet för skaltskyldige inom Ölands norra Mot, att
uti Borgholms Krono-Magazin få leverera Krono-
tionde-spanmåi.
ÄLerremitterades, för att , i sammanhang med
den af Ståndet beslutade återremiss af Stats-Utskot¬
tets Utlåtande N:o 170, hos Utskottet ånyo under
pröfning komma.
§. 9.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets, sedan den 8
dennes å bordet h vilande Utlåtande IV:o i85, i an¬
ledning af väckt motion om nedsättning af den uti
sju Socknar af Helsingland utgående Kronotionde till
det belopp, hvarmed den utgjorts år 1789.
Professor Geijer: Jag har i debatten öfver
Stats-Utskottets Betänkande N:o 170 anfört de skäl,
hvarföre jag ej för det närvarande kunde tillstyrka
tillämpandet af den der uppställda grundsatsen.
Höglofl. Stats-Utskottet har med nämnde Betänkande
satt den förevarande i oskiljaktigt sammanhang, och
llögv. Ståndet lärer således finna billigt att i det
Den 25 Juli.
645
ena som det andra fallet bevilja återremiss. Hvad
den af Motionärerna åberopade Kongl. Försäkran af
den 4 April 1789 angar, så lärer den ej utan miss¬
förstånd kunna lämpas på förevarande ämne. Me¬
ningen med de i 2 §. af nämnde Försäkran nyttjade
ord, att de en gång i laga ordning fastställde skatte-
läggningar och tiondesättningar skola i evärdlig tid
ega bostånd, kan tydligen ej vara någon annan, än
att de en gång för alla lagligen ingångna tionde-
sättningar, det vill säga, just de evärdliga tionde-
sättningarne ej skulle kunna rubbas. Ty att lämpa
föreskriften på sådana tionde-sättningar, som med
ömsesidigt begifvande och i laga ordning blifvit för
viss tid ingångna, vore tydligen lika orättvist, som
orimligt. Men sådant är förhållandet med den Up¬
sala Universitet förlänade Kronotionde af de sju
Socknarne i Helsingland. I alla är tionden ställd
på för viss tid afslutade kontrakter. Nya på femtio
år hafva blifvit upprättade med Delsbo Församling
1823, med Jerfsö i83(), med största delen af Boll¬
näs tiondegifvare 1887, med undantag af några få
byar, som ännu i detta afseende icke slutit sig till
pluralitelen. De förra med de öfrige socknar in¬
gångna gamla kontrakter tilländagå dels med inne¬
varande, dels med nästkommande år, och man skall
ej med skäl kunna klaga, att ej Universitetet der¬
vid håde i allmänhet vill låta billiga grunder gälla
och i synnerhet erinra sig Resolution på Allmogens
besvär 1756, §. 69, sorn försäkrar att viss mark ej
skall tionde underkastas. Tionden är till sin natur
en olämplig skatt. I flera Europeiska länder har
den blifvit afskaffad. I andra, deribland ock hos
oss, har man åtminstone sökt att reglera den på ett
sätt, som minskar olägenheterna. Men att en offent¬
lig Irrätlning, som fått sådan inkomst tillagd, an¬
sett sig skyldig, att, i stället för att af Staten fordra
nya deremot svarande tillskott, bevaka sina en gång
646
Den 25 Juli.
anvisade tillgångar, kan val icke i och för sig sjelft
vara klandervärdt.
Efter derom gjord proposition fann Ståndet för
godt förevarande Utlåtande återremittera, med den
af Professor Geijer dervid gjorda anmärkningen.
§. 10.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets_, den 1 r den¬
nes å bordet lagda, Betänkande N:o 44> med förslag
till ny Aflönings-Stat för Banko-Verkets Embets-
och Tjenstemän, Konstidkare samt Vaktbeljening.
Contracts-Prosten Tunelius: Jag bör redogöra
för den reservation emot detta Betänkande hvaruti
jag, med Major Nordenankar, deltagit.
Dess första punkt handlar om Sekreteraren vid
Öfver-Styrelsen. Betänkandet upptager för honom en
löneförmån af 2,000 R:dr; men ock med vilkor att
han, utom denna sin befattning inom Banken , ingen
annan tjenst vid annat Veik får innehafva. Princi¬
pen ar riktig, jag bestrider det ingalunda; Tjenste-
mannen bör fullt och väl lönas, och ej innehafva
många tjenstebefaltningar. För Bankens Sekreterare
har dock en sådan rättighet förr varit medgifven,
om ock ej alltid begagnad — och korrektivet mot
missbruk ligger i Banko-Reglementets 5i §. der det
heter, ”att deri som innehafver syssla vid annat Verk
”skall, derest den ena tjenslebefattningen finnes för
”den andra hinderlig, vara förbunden att från en-
”dera afgå, enär Banko-Styrelsen såilant askar.” Med-
gifves nu Sekreteraren, att, om han det kan, få
innehafva tjenst utom Verket tillika, så nedsättes
dess lön, såsom Kommilterade det föreslagit, till
1,800 R:dr — och Banken besparar årligen 200 R:dr.
Uti reservationens andra punkt har jag ock del¬
tagit derföre att jag, lika med Reservanten, ansett
att Utskottet bordt bestämdare för Rikets Ständer
uppgifva hvilka de tjenster äro, som vid innehafva-
Den 25 Juli.
renas afgång kunna och böra indragas — och upp¬
räknar han deni uti reservationen. Jag vill dock
så vida skilja mig ifrån Reservanten, som jag hört
af Bankens Tjenstemän försäkras, att den ifrågava¬
rande Kassörs-tjensten icke gerna kan indragas, utan
att minst åtta Kassörer äro vid Banko-Verket nu
nödvändiga.
Hvad tredje punken angår, får jag åberopa Re¬
servantens yttrande.
Men dessa Q:ne sista punkter kunna dock vara
öfverflödiga att emot Betänkandet noga vidhålla,
enär enligt Betänkandet N:o 35 blifvit tillstyrkt, bvad
ock högst maktpåliggande är, att Banko-Fullmäktige
ega både föreskrift och rättighet att, i allmänhet,
när ske kan, göra de indragningar af tjenster och
de förändringar, åtminstone ad interim och till kom¬
mande Ständers godkännande, som den dagliga vår¬
den om detta Rikets dyrbara Verk föranleder.
Hvad Aktuarien Schröderheim och Bokhållaren
Schös beträffar, som bland öfvertalige Tjenstemän
äro upptagne, och måhända ej inom Banko-Verket
få påräkna annan tjenst, har jag trott att de bordt
erhålla tillökning af förut innehafvande 20 pro¬
cent — ehuru jag mot beslutet, då denna lönereg¬
lering egentligen på Kanzli-Afdelningen blifvit hand¬
lagd, mig icke reserverat. De äro bägge äldre män,
hafva användt hela deras arbetstid inom Banken,
äro, utan eget förvållande, tjensllöse och hafva för
sig och familj, som jag vet att åtminstone Aktuarien
Schröderheim har att om vårda, endast dessa 600 R:dr
för framtida bergning.
Prosten Ödmann: Då Banko-Utskottets Betän¬
kande N:o 35, angående grunderna för en förändrad
organisation af Banko-Varket, var under öfverlägg¬
ning, kunde jag icke undgå att klandra Utskottets
förfarande i afseende på bibehållandet af den talrika
Tjenstemanna- och Vaktbetjenings - personalen, och
648
Den 2S Juli.
jag k.in icke heller nu, då förslaget till Aflönings-
Stat för samina personal ifrågakommer, undgå att
framställa vid detsamma hvarjehanda anmärkningar.
Då man kastar ögat på Bankens Räkenskaper för år
i838, finner man att kostnaden för bedrifvandet af
densamma uppgått lill 3o i ,023 R:dr, deraf Aflönings-
Staten upptagit R:dr 172,600 och det öfriga lill ad¬
ministrationen.
Vid jemförelse!! emellan gamla Aflönings-Stalen
och den at Utskottet föreslagna förespeglas visserligen
en besparing af cirka 5,930 R:dr, som framdeles,
vid skeende indragning af de på Ordinarie Siat upp¬
tagne personer, hvilka i mån af de förändringar i
Bankens rörelse, som, efter hand, blifva en följd
af nya organisationen, förmodas blifva umbärlige,
än vidare ökas med 7,300 R:dr, eller med tillsam¬
mans ungefärligen i3,23o. Men härvid får jag dock
anmärka, att Utskottet hade, i min tanka, ålegat
att bestämdt uppgifva hvilka de tjenster äro af hvil¬
kas indragning besparingen kan uppkomma, och der¬
jemte hemställa, att desamma måtte vid innehafvar*
nes afgång, eller befordran, af Banko-Fullmäktige
ovilkorligen indragas; och instämmer jag i detta
hänseende med Reservanten, Major Nordenankar. Re¬
servanten upptar några beställningar, såsom varande
af egenskap att kunna indragas, men jag skulle tro
att Hera kunde och borde dela samma öde. Tar
man nu i betraktande förteckningen på Bankens
Tjenstemän, finner man visserligen att, inom första
tjenslegraden, Kommissariernas antal förminskats från
21 till 18, hvaremot andra tjenstegraden fått tillök¬
ning af en Kamererare, men att någon minskning i
aflöningen så mycket mindre uppkommit som de 10
äldste Kommissai ierne och Sekreteraren blifvit till
erhållande af högre aflöning anmälde. Deremot med¬
ger jag att en betydlig indragning i de lägre grader¬
nas Tjenste manna-personal egt rum, då inom tredje
Den 25 Juii.
649
tjenstegraden personalen blifvit nedsatt från ^5 till
28, och på enahanda sätt i fjerde graden. Hvarföre
icke samma indragning kunnat i samma proportion,
och sålunda i högre än som egt rum, träffa de hög¬
re tjenstegraderna, kan jag icke inse. Enahanda
är ock förhållandet med Vaktbetjeningen, af hvilken
endast en ansetts kunna indragas, och i öfrigt sträc¬
ker sig förändringen bland dem endast lill den om¬
ständigheten, att de förr benämnde husdrängar blif¬
vit upphöjde till kammardrängar. Den sålunda re¬
ducerade Tjeustemanna- och Vaklbetjenings-persona-
len uppgår likväl lill 138, och om nu härtill lägges
den som finnes vid Banko-Diskonten och Låne-Kon-
toren anställd, utgörande 38 per-soner, finner man
sålunda 176 personer tillhöra Bankens Aflönings-Stat,
till hvilken derjemte kommer en påkallad Supple-
mentar-Stat, upptagande till och med 480 R:dr lill
sugning, huggning och uppbäring af ved, oansedt
ofvannämnde hus- eller kammardrängar. Skulle nu
Utskottet hafva så noga granskat de förslag till reg¬
lering af den vid Banko-Verket erforderliga Tjenste-
manna-personal och dess aflöning, hvilka i detta
hänseende af Fullmäktige ingifna blifvit, och deraf
funnit någon vidare indragning icke vara möjlig, är
jag visst icke den som en sådan påyrkar, ehuru jag
måste bekänna mig ännu dela den förmodan, att en
sådan ytterligare kunde ske. Jag lemnar således,
tills vidare, äfven hoppet om någon ytterligare re¬
duktion af personalen, och vill i stället närmare
fästa uppmärksamheten på de af Utskottet förebragta
skäl för löneförhöjningen och den jemförelse med
andra reorganiserade Verk, som vid reorganisalionen
af Banken varit anställd. Jag kan då, till en bör¬
jan, ingalunda gilla den satsen, att utsigterna till
befordran, genom inskränkning i personalen, äro
vordne förminskade, utan fastmer äro de ökade, då
reducerandet af personalen mest gäller de lägre, men
65o
Den 25 Juli.
ej de högre tjenslegraderna inom Verket. Vidare
finner jag ieke anledningen till det af Utskottet
framställda raisonnement för löneförhöjningen , hem-
tadt deraf att Bankens Embets- och Tjenstemän förr
varit bättre lottade, men nu deremot äro vida säm¬
re lönade, än deras vederlikar i de fleste andra
publika Verk. Vill man nu som Kommissariernas
vederlikar anse Stats-Kommissarierna, finner man alt
de 10 äldste bland de förra, jemte Sekreteraren,
blifvit föreslagne lill 2,000 R:dr lön hvardera, hvil¬
ket belopp först nyligen tillfallit de sednare, då
Hof-Rälts-Råderne deremot ännu icke åtnjuta mera
än 1,600 R:dr lön. Men derjemte får man icke för¬
bise, att de äldste Banko-Kommissarierne, utom or¬
dinarie lönen, äfven hafva alt af Supplementar-Sta-
ten, om de äro Departements- eller Kontors-Chefer,
påräkna ett årligt arfvode af 200 R:dr, oberäknadt
att dem äfven torde tillfalla någon del af afgiften
för sedelskrifningen, hvilken, enligt i838 års huf¬
vudbok, uppgick till i2,3o8 R:dr, jemte ljuspennin¬
gar m. ra. Likaledes kommer ock lill den Kommis¬
sarie, som anställes såsom Chef för Kassa-Afdelnin-
gen, att anslås, såsom ersättning för missräknings-
penningar, ett årligt arfvode af 3oo R:dr, ersättning
för ökade hyres-kostnader åt den som utses till Ban¬
kens Brand-Chef, äfvensom ett arfvode åt den i
Låne-Afdelningen biträdande Kommissarien. Mot den
sålunda föreslagna förhöjningen har jag ingen ting
att invända, utan anser det fastmer i sin ordning
att löneförmånerna motsvara den möda och det an¬
svar som äro med tjenslen förenade. Äfvenledes
gillar jag i allo skillnaden i löneförmåner för de äld¬
ste och yngre Kommissarierna, samt alt Sekretera¬
rens lön blifvit föreslagen till enahanda belopp med
de förres, helst då han saknar något serskildt Räken-
skaps-biträde, och honom icke tillätes innehafva tjenst
utom
Den 25 Juli.
utom Verket. Men. allt detta oansedt kan jag dock
icke annat än ånyo upprepa, att någon inskränkning
i personalen vore på det högsta önskvärd, och, så¬
som det mig förefaller, möjlig.
Beträffande nu andra tjenstegraden, har densam¬
ma blifvit med en Kamererare tillökt, och lönerna
från 900 R:dr uppsatta till 1,200 R:dr, jemte serskil¬
da arfvoden å Supplementar-Staten föreslagna, för
trägnare göromål, åt Kassörerna med 100 R:dr åt
hvarje, samt åt Sekreteraren hos Under-Styrelsen och
Kamereraren i Kassa-Afdelningen 200 R:dr hvardera.
Då personalen inom denna tjenstegrad blifvit belagd
med så betydligt ökade tjenste-åligganden, kan man
icke annat än billiga löneförhöjningen.
Hvad tredje tjenstegraden vidkommer, har för
den dervid anställda personal, hvilken blifvit i be¬
tydlig mån reducerad, lönen å Ordinarie Stat blifvit
föreslagen till 700 R:dr för hvardera, och derjemte
å Supplementar-Staten 10 serskilda arfvoden för träg¬
nare göromål, å 100 R:dr. Mig synes dock som ha¬
de någon jemkning härvid kunnat och bordt ega
rum, hvarigenom de äldre inom graden vunnit nå¬
gon förhöjning i aflöningen.
Angående fjerde tjenstegraden och de till ena¬
handa lönebelopp anmälde 7 Kassa-Skrifvare, har jag
ingenting att mot ordnandet deraf anmärka, men
vill endast förklara, att jag finner den i afseende på
tle sednare gjorda ursäkt så mycket mindre behöflig,
som den lön, hvilken blifvit dem anvisad, synes mot¬
svara deras besvär. Beträffande Konstidkarnes aflö¬
ning finner jag, med full rättvisa åt den nu varande
Stereolyperings-Föreståndarens utmärkta skicklighet
och förtjenst, tillbörligt afseende å densamma vara
fästadt, då han blifvit uppförd till erhållande af
Kommissarie-lön, i tour näst efter Kommissarien Ek¬
man. Dernäst förundrar det mig, i afseende på de
Preste-St. Prot. 1840■ Andra Afdeln. Bandet V. 42
65a
Den 23 Juli.
egenskaper, som Utskottet ansett böra utmärka Tum¬
ba Bruks-Förvaltare, att dervid serskildt nämnes
”redbarhet” , hvilken jag anser böra tillkomma hvar¬
je Tjensteman i allmänhet, och sedermera att Banko-
Fullmäktige och Utskottet funnit sig befogade från¬
träda den vid förra Riksdagen af då varande Utskott
uttalade åsigt, grundad på Vetenskapsmäns derom
äskade och afgifna yttrande, alt till sagde befattning
icke erfordrades någon Vetenskapsman, utan endast
en Bokhållare, med tillgång till upplysningar af en
Vetenskapsman, der desamma funnos behöQiga.
Slutligen kan jag icke underlåta anmärka, hvad
Vaklbetjeningen angår, att både deras personal och
aflöning, bestigande sig till omkring 8,000 R:dr, före¬
faller mig allt för dryg. Vidare måste jag erinra,
att ett serskildt arfvode blifvit anvisadt för ett Rä-
kenskaps-biträde vid Fullmäktiges Expedition, hvil¬
ket Ståndet dock icke ansett nödigt, äfvensom ett
arfvode åt den person, som biträder Ekonomi-Chefen
med upphandlingar; och torde begge dessa arfvoden
böra och kunna borttagas.
Hvad omsider Indragningsstaten angår, synes den
nog betungad, härledande sig deraf att Tjenstemän-
nen blifvit med Fullmakt försedde, då de endast
hade bordt på Konstitutorial antagas, hvarmed icke
förenas pensions-rättighet eller bibehållandet af lön.
Så mycket mindre synes mig derföre Utskottets hem¬
ställan antaglig, lika litet som den är med förra
Ständers beslut stride öfverensstämmande, att Ban¬
ko-Fullmäktige berättigas, att för samtlige Embets-
och Tjenstemännen låta utfärda Fullmakter, med tour
från deras Konstitutorialers dala. Likaledes anser
jag ock, i likhet med Prosten Tunelius, att de å
Indragnings-Staten uppförde öfverlalige Tjenstemän¬
nen, Schös och Schröderheim, må erhålla tillökning
af 20 procent å innehafvande pension, eller till lika
belopp med lönen.
Den 23 Juli.
653
Af hvad sålunda anfördt blifvit, och på grund
af Herrar Nordenankars och Stuarts reservationer,
genom hvilka sättet för organisationen af Banko-Ver¬
ket och aflöningen för detsamma ganska tillfredsstäl¬
lande ådagalagdt blifvit, och i hvilka reservationer
jag instämmer, yrkar jag återremiss och anhåller, att
Utskottet måtte målet ånyo under pröfning taga.
Häri instämde Professor Geijer, Lector Laure¬
nius, Prostarne Lindmark , P. G. Svedelius, Nord¬
hammar och Sylvan.
Doctor Hwasser: Det är icke oväntadt, att
delta Betänkande skulle mötas af anmärkningar inom
Riks-Stånden. Banko-Utskottet torde dock finna svå¬
righeter, att i anledning deraf förändra ett förslag,
som, ularbeladt med noggrann omsorg och stödt på
icke mindre rättvisa, än billiga grunder, blifvit af
stor pluralitet inom Utskottet antaget och godkändt.
Som det står i närmaste sammanhang med N:o 35,
hvilket blifvit af Högv. Ståndet bifallet, skulle jag
våga hoppas, att äfven detta Betänkande måtte röna
samma gynsamma framgång. Att åtskilliga tjenster
ännu kunna och böra indragas, är onekligt, synnerli¬
gast de, som i Major Nordenankars reservation om¬
nämnas, meri detta är ju redan i organisations-för-
slaget antydt, och kommer utan tvifvel att intagas
i blifvande Banko-Reglemente. Vid så mångå tjen-
sters indragning på en gång, torde mycken varsam¬
het vara af nöden. Man har sagt, att hela Banko-
Verket är ett svårfallligt, mycket inveckladt machi-
neri. Jag medger detta, men just derföre kan det
synas betänksamt, hvilken säkerhets-ventil eller skruf
man skall våga lossa på, att icke det hela möjligen
kan lida. Machineriet är gammalt, men genom lång
erfarenhet bepröfvadt såsom säkert, och bör således
inge förtroende. Om för Banken någonsin förluster
inträffat, torde icke dessa få skrifvas på förvaltnin-
ningens eller bristande kontrollers räkning; derföre
654
Den 25 Juli.
fruktar jag, att allt för mycken rubbning i dessa
kontroller skulle blifva för Verket skadlig. Tills vi¬
dare torde vara försigtigast att låta bero vid de för¬
ändringar som äro föreslagna, åtminstone tills man
vunnit några års erfarenhet om den förenklade för-
valtnings-methodens pålitlighet. Hvad sjelfva löne¬
regleringen angår, har Utskottet med anledning af
livad Banko-Fullmäktige och Komiterade hemställt,
pröfvat rättvist, att vederbörande Tjenstemäns inom
Banken löneförmåner böra förböjas och komma i pa¬
ritet med lika tjenstegrader vid andra publika Verk.
Hvar och en, som något känner Banko-Tjensternän-
nens trägna och genom göromålens enformighet tröt¬
tande sysselsättning, kan icke ogilla hvad Utskottet
i thy fall föeslagit, helst göromålen äfvensom per¬
sonella ansvaret betydligen genom nya organisatio¬
nen för de flesta blifvit ökade. Att förvaltnings¬
kostnaden är stor, kan icke nekas, men bör dock icke
öfverklagas, då huset ändock så väl bär sig. När
en Principal återkommer efter några års förlopp och
finnér att hans förvaltare skött så väl hvad de haft
om händer, att betydlig afkastning blifvit vunnen,
är lian vanligen betänkt på någon belöning, så sy¬
nes det mig ock vara Bankens Principaler, Rikets
Ständer, värdigt, att vid nu varande Riksdag, genom
en länge påkallad löneförbättring åt Tjenstemännen
inom Banko-Verket, gifva dem ett vedermäle af de¬
ras tillfredsställelse med en förvaltning, som slagit
så lyckligt ut, att ett öfverskott af 3,3i 1,000 nu kan
till Ständernas disposition öfverlemnas. Jag tillstyr¬
ker bifall till Betänkandet i siu helhet. Hvad som
blifvit anmärkt emot Utskottets förslag, att Banko-
Sekreteraren icke bör få innehafva annan tjenst, lä¬
rer nu böra så mycket mer förfalla, som det före¬
slagna Räkenskaps-biträdet, åtminstone efter Högv.
Ståndets beslut, icke kommer att antagas såsom be-
höfligt. Jag tror då, att Banko-Sekreteraren behöf-
Den 2$ Juli.
655
ver uppoffra hela sin tid åt sina mångahanda göro¬
mål och högst vigtiga befattning samt att Utskottets
förslag i denna del är välbetänkt och torde förtjena
bifall.
Prosten Lyth: Hufvudsakligen förekommen af
Doctor Hwasser, med hvilken jag ock instämmer,
anhåller jag likväl få tillägga några ord. Då en
värd Talare här beklagat sig öfver Bankens dryga
förvaltnings-kostnad, hvilken af honom blifvit upp¬
gifven att bestiga sig till öfver 3oo,ooo R:dr för året,
så får jag, utan att vilja bestrida riktigheten häraf,
likväl anmärka, att exemplet måtte vara hemtadt
från ett år, då någon nybyggnad eller större repara¬
tion af Banko-husen egt rum. Hvad den egentliga
förvaltnings-kostnaden utgör, ligger nu för ögonen i
den Betänkandet vidfogade Aflönings-Stat, utvisande
114.000 R:dr, eller rätteligen, med afräkning af lö¬
nerna för 2:ne Banko-Kommissarier, som finnas på
Banko-Diskontens stat uppförde, 110,000 R:dr, hvil¬
ken summa likväl ytterligare kommer att nedsättas
genom förväntad indragning af 2:ne Kommissarie¬
beställningar, och några vidare i de lägre tjenstegra-
derna, hvarigenom, och då de på Indragnings-Staten
nu uppförde Tjenstemän afgå, Aflönings-Staten icke
kommer att öfverstiga 100,000 R:dr. Huruvida nå¬
gon än större inskränkning skulle kunna till vägabrin¬
gas, vågar jag icke bestämma, men säkert är att jag
icke förnummit något antagligt förslag i afseende
härå. Hvad angår beloppet, som blifvit för Tjensle-
männens löner föreslaget, har man sagt detta vara för
högt tilltaget, i jemförelse med deras vederlikars
inom andra Verk. Jag lemnar jemförelsen derhän,
men vet och kan styrka, alt Banko-Staten ännu icke
njuter lill fullo hvad densamma, enligt 1779 års
Aflönings-Stat, tillkom. Enligt denna skulle t. ex.
en bland de 10 äldste Kommissarierne i lön åtnjuta
7815 R:dr i silfver, eller 2,o83j R:dr i sedlar. Då
656
Den zj Juli.
Utskottet sålanda för de 10 äldste i högsta tjenste-
graden föreslagit 2,000 R:drs lön, hvartill möjligen
kunna komma 4°0 R:dr i arfvode och smärre inkom¬
ster, synes väl detta belopp icke för högt tilltaget,
då man besinnar huru lång tjenstgörings-tid inom
Verket som erfordras innan delta för dessa Tjenste¬
män högsta mål kan upphinnas, och den möda och
ansvar som äro med egandet deraf förenade. Hvad
de lägre tjenstegraderna angår, finner jag så mycket
mindre någon afprutning kunna ega rnm i de för
dem föreslagna löneförmåner, sorn de föregående Be-
tänkanden hvilka afsett arfvode för ökad tjenst¬
skyldighet, och ansvar rundadt till samma belopp,
af Ståndet bifallna blifvit.
Hvad Sekreteraren angår, finner jag allt skäl icke
blott att biträda den för honom föreslagna lön, utan
ock det i afseende på honom projekterade vilkoret,
att han nemligen icke mätte med denna tjenstebe¬
fattning få förena någon annan. Vigten af denna
tjenst, som odelad bör ega sin man, och hvilken
dessutom är arbetsam, synes påkalla det ena och
ett billigt afseende å beggedera det andra.
Hvad slutligen beträffar många här gjorda och
mer i detalj gående anmärkningar, tillstår jag mig,
för ögonblicket, icke vara i tillfälle dem alla uppta¬
ga och närmare skärskåda, och vill derföre icke mot¬
sätta mig en återremiss, skulle Ståndet anse den kun¬
na leda till något önskvärdt ändamål.
Härmed förenade sig Pastor Primarius, Doctor
Hagberg, Professor Grafström samt Prostarne Berg¬
qvist och Berlin.
Kyrkoherden Bergvall: Här har redan mycket
blifvit taladt både mot och för Betänkandet, hvar¬
före jag med så mycket större skäl kan fatta mig
kort. Jag anser mig då till en början böra erkänna
Utskottets förtjenst af förevarande förslag, och vill
icke ogilla att Utskottet gått längre i afseende härå
Den 25 Juli. 657
än Fullmäktige, då Utskottet nemligen anställt jem¬
förelse mellan lönerna och tjenste-åligganderna inom
Banken och andra Embetsverk. Utan att härvid
hafva något egentligt att erinra, får jag dock anmär¬
ka att jemförelsen ej kan i allo fullt quadrera, då
man nemligen besinnar att Kommissarierne ej hafva
något högre att inom Verket aspirera. Då dem är,
enligt Reglementet, förbjudet att med Kommissarie¬
beställningen förena någon annan tjenstebefattning,
ville jag endast deraf, a minori ad majus, sluta, att
sådant stadgande äfven borde gälla i afseende på
Sekreteraren. Utom det att han af sin tjenst har full
sysselsättning, bör han alltid finnas för Fullmäktige
tillgänglig, ett Lexicon vivian, att jag må så uttryc¬
ka mig. Förre Banko-Sekreteraren Helsingius, hvil¬
ken i sådant hänseende alltid kommer att tjena till
eftersyn, förenade med denna befattning aldrig nå¬
gon annan. Jag fruktar ock, att, i annat fall, den¬
na verkligen vigliga beställning komme att, till mehn
och möjlig förlust, såsom bisak behandlas, hvarföre
jag ock finner Utskottets förslag i delta fall ganska
välgrundadt.
Hvad angår de tjenster af hvilka indragning yt¬
terligare kunde ifrågakomma, tror jag man dervid får
vända sig lill Depositions- och särdeles Sedel-Kon-
lors-Afdelningen, hvilka begge äro hvardera med 3
Kommissarier försedda. Sedan allt är stäldt på
Kassa, och hvarigenom samma sedlar både ut- och
ingå, har en mindre tillverkning deraf också blifvit
nödig, och i sammanhang dermed äfven mindre bå¬
de arbete och kontroll inom Sedel-Kontoret. Der¬
före skulle jag ock anse indragningen af en Kommis¬
saries beställning, hufvudsakligen i Sedel-Kontoret,
blifva möjlig vid först inträffande ledighet. Att Ut¬
skottet föreslagit, det måtte åt Fullmäktige vara öl-
verlåtet att pröfva och afgöra hvilka tjenstebefalt-
ningars indragning kan ega rum, utan att deraf nå¬
658
Den 25 Juli.
got hinder uppstår för ärendernas jemna och behö¬
riga gång, finner jag väl innebära ett smickrande
förtroende för Fullmäktige, men skulle dock anse
det vara för dem mera tryggande, om Rikets Stän¬
der närmare uttryckte hvilka de tjenster äro, som,
efter deras förmenande, kunna och böra indragas.
Hvad här blifvit anfördt om Kassörerna, att de
måtte från 7 ökas till 8, medger jag, att af sist¬
nämnde antal göres behof under uppbörds-tiden,
hvilken varar omkring en månad, men finner så
mycket mindre nödigt att af sådan anledning till¬
sätta en ny Kassörs-beställning, som någon under¬
ordnad Tjensteman kan erhålla förordnande att, mot
serskildt arfvode, under den brådaste tiden tjenstgö-
ra såsom Kassör. Beträffande slutligen de lägre
tjenstegraderna, förefaller det mig tvifvelaktigt huru¬
vida någon indragning kan ega rum utöfver hvad i
detta hänseende nu finnes föreslaget.
Contracts-Prosten Hallström: Äfven jag fruk¬
tar att det mål, som Rikets sednast församlade Stän¬
der åsyftat, att nemligen, jemte förenkling i göromå-
len och kontrollerna, Bankens Tjenstemanna-personal
och förvaltnings-kostnaderne måtte minskas, icke blif¬
vit särdeles uppnådt genom förevarande, af Utskot¬
tet uppgjorda , aflönings-förslag. Att likväl detta mål
bordt föresväfva Utskottet, är min öfvertygelse. Det
förefaller då besynnerligt att Utskottet tillstyrkt fle¬
ra Kommissarier, äfven med högre aflöning, än hvad
det af Fullmäktige afgifna förslaget upptar, äfvensom
mig vidrigt, att tjenster, hvilka äro ansedda som
öfverflödiga, ej genast blifvit å Indragnings-Staten
uppförda.
Hvad serskildt beträffar aflöningen till Sekrete¬
raren, anser jag den först böra ifrågakomma sedan
afgjordt blifvit huruvida honom medgifves, eller icke,
att med sagde beställning någon annan i ett annat
Den 25 Juli.
65p
Embets-Verk förena. Annars kunde den motsägelse
inträffa, att han erliölle den högsta aflöning i Banken
och dock vore tillika Tjensteman i annat Verk. Ä
pag. 9 yttrar Utskottet, att till den vid Låne-Afdel-
ningen biträdande Kommissarien måtte utbetalas, så¬
som ersättning för de förluster, som, genom missräk¬
ning, kunna för nämnde Kommissarie uppstå, det
arfvode af 5o R:dr B:co hvilket, före den nya orga¬
nisationen, tillkom den vid Afdelningen biträdande
Karnereraren. Men af Banko-Utskottets vid förra
Riksdagen Betänkande N:o 111 har jag inhemtat, att
samma arfvode ansågs böra och kunna indragas., och
jag ville då deraf sluta, att, om Karnereraren vid
sin ringare aflöning kunde undvara detsamma, Kom¬
missarien än mindre behöfver det, helst som fråga
ju är väckt om inskränkning i låne-rättigheten å
guld och silfver, hvarigenom hans besvär skulle be¬
tydligen förminskas. Detta vill jag äfven hafva läm-
padt till det å pag. 19 för Bokhållaren inom Låne-
Afdelningen å Supplementar-Staten uppförda serskil¬
da arfvode af 100 R:dr, hvilket jag på detta skäl
anser kunna indragas. Slutligen kan jag ej inse nå¬
got skäl hvarföre extra-ordinarie och öfvertalige Tjen¬
stemän blifvit å Indragnings-Staten uppförde. Äro
de öfverflödige, sakna de, såsom extra-ordinarie,
all rättighet till lön, men skulle de ej kunna föraf-
skedas, utan böra i Banko-Verket qvarstå, anser jag
dem böra bestrida någon tjenstgöring, och kunna
tjenligen förrätta de trägna göromål, för hvilka nu
serskilla arfvoden utbetalas i så väl tredje, som fjer¬
de tjenstegraden.
Contracts-Prosten Tunelius: Jag håller visserli¬
gen icke hårdt derom, att Banko-Sekreteraren med
denna befattning må ega förena någon annan utom
Verket, men får dock åberopa att sådant tillförene
varit medgifvet, och derjemte upplysa, att den nu
föreslagna restriktionen i förevarande hänseende icke
66o
Den 2j Juli.
enhälligt, utan på grund af votering, blifvit afgjord
i Utskottet.
Hvad de 8 Kassörerna åter angår, grundar sig
min uppgift på de upplysningar, som af Bankens
Under-Styrelse blifvit meddelade.
Vice Talmannen, Biskopen, Doctor Hedrén:
Jag gör full rättvisa åt Utskottets åtgärd i föreva¬
rande fall, och gillar äfvenledes, så väl att för aflö-
ningen blifvit uppgjord en Ordinarie och en Supple-
mentar-Stat, som ock att vissa löner, både i de
högre och lägre graderna, blifvit förhöjda, hvarige¬
nom bör för Verket påräknas större säkerhet och af
Tjenstemänuen mera intresse i vården och handhaf-
vandet af deras offentliga åligganden. Men detta
oaktadt nekar jag icke, alt anmärkningar kunde gö¬
ras vid en eller annan af detalj-framställningarne,
ehuru jag afhåller mig derifrån, öfvertygad, att hvad
som å Afdelningen blifvit, ej mindre än i Utskottets
Plenum, af sakkunnige Män med omsorg handlagdt,
icke sällan förlorar och försämras genom handläggnin¬
gen af flera. Likväl måste jag bekänna, alt jag i ett par
punkter befinner mig af en från Utskottet skiljaktig
mening. Hvad då först angår Sekreteraren vid Banko-
Fullmäktiges Expedition, finner jag det reglementa-
riska stadgande, som Utskottet i afseende på honom
är sinnadt föreslå, så mycket mindre maktpåliggan¬
de, som 51 §. af nu gällande Banko-Reglemente lem-
nar Styrelsen den rättighet, att af Bankens Tjenste¬
man äska, skulle den ena t jenstebefattningen finnas
hinderlig för den andra, det han från endera afgår,
hvartill han ock då finnes förbunden. Beträffande
åter de öfriga tjensterna, har Utskottet i Betänkan¬
det N:o 35, hvilket af Ståndet blifvit godkändt, åt
Fullmäktige lemriat uppdraget att, då sådant utan
förnärmande af någons rätt låter sig verkställa, göra
de indragningar af tjenster, hvartill omständigheter¬
na kunna föranleda. Huru härmed finnes förenligt
Den z5 Juli.
det af Utskottet uppgjorda förslag till aflöning för
2:ne öfvertalige Tjenstemän, Bokhållaren Schös och
Aktuarien Schröderheim, hvilka, utan att någon an¬
märkning emot dem egt rum, sålunda skulle komma
att med en femtedel af innehafvande löneförmåner
reduceras, eller med 120 R:dr, är mig icke möjligt
att inse. Jag hemställer således om icke detta fin¬
nes hårdt och obilligt, desto mer som jag med viss¬
het känner, att den sednare har en talrik familj,
samt måste, af denna anledning, yrka återremiss.
Häri instämde Biskop Bruhn, Doctor Morén,
Kyrkoherden Bergvall och Contracls-Prosten Hall-
beck.
Prosten Ödmann: I anledning af hvad en värd
Talare anfört, som skulle min uppgift på kostnaden
för Bankens förvaltning varit hemtad från något år
då denna kostnad uppgått till högsta belopp, får jag
endast meddela, att det af mig uppgifna förhållande
inträffar på år i838, det sista för hvilket Räkenska¬
perna ännu finnas fullt afslutade.
Prosten Berlin: Jag har redan förut i hufvud-
saken instämt med Prosten Lyth, men i anledning
af hvad under diskussionen förekommit angående
Bokhållaren Schös och Aktuarien Schröderheim, får
jag nämna, att en dylik fråga i afseende på Bokhål¬
laren Fahnehjelm väcktes inom Utskottet, som ansåg
honom icke berättigad att erhålla de ifrågaställa 20
procent af lönen. Enahanda hade jag också trott
förhållandet vara med de nyss nämnde 2:ne öfver¬
talige Tjenstemännen. Skulle emedlertid förhållan¬
det vara annorlunda, vill jag icke motsätta mig en
återremiss.
Contracts-Prosten Tunelius upplyste, att nyli¬
gen närande Bokhållaren Fahnehjelm nu vore an¬
ställd såsom Kammar-Rätts-Råd.
Contracts-Prosten P. P. Svedelius anmärkte, att
Kammar-Rätts-Rådet Fahnehjelm innehaft en Bok¬
66a
Den 2j Juli.
hållare-tjenst, hvilken nu är indragen, men som han
å densamma egt Fullmakt, icke Konstitutorial, vore
han ock berättigad bibehålla den vid beställningen
fästade lön, uppgående till 45o R:dr.
Diskussionen förklarades slutad; hvarefter H.H.
Erke-Biskopen och Talmannen yttrade: Det Öfver¬
flöd af Tjenstemän och Betjening man velat, icke
utan satinolikhet, finna i Banken, eger icke rum vid
Rikets Ständers Låne-Kontor i Götheborg, hvilket
verkligen i båda delarne lider brist. Kontoret har
att besörja utlåning af 2 Millioner R:dr i den All¬
männa Diskonten, en betydlig utlåning ur Handels-
och Närings-Diskonten, Jernbelåningen, in vexling af
förslitna småsedlar, och förvexling af utländskt spe-
ciemynt o. s. v. Hvilka förvaltnings-åtgärder allt
detta fordrar, är lätt att finna. Likväl eger detta
Verk, utom Banko-Ombudet, som är Direktionens
Ledamot, och Ombudsmannen, som är dess Sekre¬
terare, endast 1 Kamererare, 2 Bokhållare, 2 Re-
gistratorer 0. s. v. samt summa 1 Vaktmästare, al¬
drig hvilande, såsom urverkets oro. Då ansökning,
om tillökning af personal eller den nu varandes bättre
aflöning, tidt och ofta blifvit gjord och af Reviso-
rerne tillstyrkt, har Banko-Styrelsen befunnits lika
njue§ oc^ hållfast mot Kontorets Tjenstemän och
Betjent, som Rikets Ständer mot Direktionen, hvars
Ledamöter, oaktadt städse ökadt arbete och ansvar,
ännu få åtnöja sig med de först anslagne 5oo R:dr.
Vackra loford, af så väl Revisorer som Fullmäktige,
hafva visserligen icke trulit, men de sednare hafva
åtminstone icke med kontanter gjort sig skyldige till
förebråelsen för gaspillage.
Uppå härefter framställd proposition å bifall,
svarades hade Ja och Nej, hvarföre votering begär¬
des, som, i behörig ordning verkställd, utföll med
17 Ja mot 22 Nej; och var sålunda Banko Utskottets
Betänkande N:o 44 äterremitteradt.
Den 1$ Juli.
66 3
§. 11.
Ankom H. E. Herr Grefven och Justitite-Stats-
Ministern och aflemnade de i nästföljande §. upp¬
tagna Kongl. Maj:ts Nådiga Propositioner, hvarefter
Hans Excellens, beledsagad som vid ankomsten, af-
trädde.
§. 12.
Se Första Bandet j, sid. 58i.
§. 13.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets Memorial N:o
45, med hemställan om präglandet af en Medalj öf¬
ver aflidne Banko-Sekreteraren G. M. Helsingius.
Bifölls.
§. 14.
Vid nu ånyo skedd föredragning af Stats-Utskot-
tets Utlåtande N:o 196, i anledning af återremiss å
Utlåtandet N:o 4* > angående föreslagen ersättning
till adjungerade Ledamöter uti Kongl. Götha Ilof-
Rätt, yttrade sig
Contracts-Prosten Hallbeck: Då Utlåtandet N:o
4r i förevarande ämne inom Ståndet lill öfverlägg¬
ning förekom, ansåg jag det för adjungerade Ledamö¬
terna i Kongl. Götha Hof-Rätt begärda anslag böra
beviljas, och min öfvertygelse i detta hänseende
har, sedan den tiden, icke förändrat sig. Utskottet
har ock, långt ifrån alt bestrida behofvet af adjunk-
tionen, fastmer derpå gifvil det tydligaste bevis, då
Utskottet tillstyrkt uppförandet på StaL af löner för
fyra nya Ledamöter i Götha Hof-Rätt, men afspisar,
detta oaktadt, de unge skicklige män, som varit ad¬
jungerade, med hoppet om befordran, som blifvit
ökadt genom nyssnämnde löne-anslag för de platser
hvilka desse män förut bestridt. Men oberäknadt
att till befordran till en sådan beställning fordras
664
Den 23 Juli.
något mera an alt en viss tiel hafva varit adjungerad
Ledamot i Kongl. Hof-Rätten, måste afven för den¬
na tid en serskild vedergällning ifrågakomma. Utan
att ånyo upprepa hvad jag yttrade då Utlåtandet
N:o 41 förevar, inskränker jag mig endast till att
yrka det må en ersättning tillerkännas meranämnde
adjungerade Ledamöter, till belopp och på sätt sorn
af Prosten Åstrand blifvit uppgifvet i hans sagde
Utlåtande vidfogade reservation.
Härmed förenade sig Prosten Thudén.
Contracts-Prosten afzelius: Jemte det jag in¬
stämmer ^ i den siste värde Talarens yttrande och
Prosten Åstrands förra Utlåtandet vidfogade reserva¬
tion, förklarar jag ock, att de ifrågavarande Ledamö-
terne tillkommit på ett rättsenligt sätt. Då målen,
som till Hof-Rätten inkommit och borrie handläggas,
voro af den mängd att de icke kunde medhinnas
inom tid som vederborde, ingick lill Kongl. Maj:t
Kongl. Hof-Rätten med anmälan om förhållandet och
underdånig anhållan derjemte, att af sådan anledning
och för restantiernas utarbetande och afslutande få
adjungera 4 Ledamöter. Kongl. Majrts nådiga till¬
stånd för Hof-Rätten följde, att, på sätt i underdå¬
nighet bliivit föreslaget, afhjelpa det efterliggande
arbetet och adjungera Ledamöter, hvilka i Nåder
försäkrades om ersättning af besparingarna på a:dra
hufvud-titeln. Men några sådana funnos icke och
att, på sätt som Utskottet föreslagit, sådant oansedt,
anvisa de adjungerade Ledamöterna ersättning på
de möjligen uppkommande besparingarna, synes mig
nära nog detsamma, som att förvägra ali sådan.
Att de dock af en sådan gjort sig förtjenta, är ove¬
dersägligt då de fullgjort uppdraget på ett sätt, som
vunnit både Kongl. Hof-Rättens och de rätt-sökan¬
des odelade bifall. Jag anhåller derföre alt Ståndet,
med afslag af Betänkandet, måtte tillerkänna mera-
Den 23 Juli.
665
nämnde adjungerade det af Prosten Åstrand i hans
reservation mot förra Utlåtandet föreslagna arfvode.
Häri instämde Prostarne Ödmann och Osterman,
Do m-Prosten Elmgren m. fl.
Prosten Åstrand: Orsaken hvarföre jag ej ånyo
reserverat mig mot förevarande Utlåtande är dels
den, att det förra blifvit af 2:ne Stånd bifallet, dels
ock den kännedom man eger om det nu varande
förstärkta Siats-Utskottet. Detta oaktadt anser jag
dock att Riksens Ständer böra göra hvad rätt är,
ty oin godt är här icke fråga, och Högv. Ståndet
för sin del bör åtminstone göra det, då svårligen
torde kunna nekas, att Rikets Ständer hafva en he¬
dersskuld till meranämnde adjungerade Ledamöter,
hvilken måste honoreras. Derföre är det ock, som
jag tillstyrker att Ståndet mätte fatta beslutet, att
6,000 R:dr må af Riksgälds-Kontoret utgå til) fördel¬
ning proportionaliter emellan meranämnde adjunge¬
rade Ledamöter i Kongl. Götha Hof-Rätt.
Häruti instämde Stats-Rådet Poppius, Biskop
Bruhn, Prostarne Bergr/vist och ^Nibelius ni. fl.
Cotracts-Prosten Tunelius: Mig förefaller det
som skulle Utskottet, endast genom förespeglingar
om framlida befordran, velat frigöra sig från de ad¬
jungerade Ledamöternas rättmätiga anspråk på ersätt¬
ning. Då arbetet emedlertid är nedlagdt, anser jag
också lönen böra följa, hvarföre jag ock instämmer
i den af Prosten Åstrand afgifna reservation, samt
tillstyrker att 6,000 R:dr måtte varda anvisade åt
de fyra adjungerade Ledamöterna af Kongl. Götha
Hof-Rätt.
Vice Talmannen, Biskopen, Doctor Hedrén:
Jag har redan tillförene instämt med Prosten Åstrand
i den reservation, som han vidfogat Utlåtandet N:o
41, och jag instämmer nu äfven i det yttrande han
afgifvit. Visserligen gör jag mig icke heller särdeles
666
Den 2j Juli.
hopp om framgången af hvad i reservationen blifvit
föreslaget och här tillstyrkt till förmån för de ad¬
jungerade Ledamöterna, men utan afseende derå må¬
ste jag dock yrka, att rättvisa skall vederfaras. Så¬
som skäl för afstyrkandet har Utskottet anfört, att
serskilta anslag till ersättning för dylik tjenstgöring
skulle kunna leda till betydligen ökade kostnader
för Staten, men dessa torde dock finnas nödiga, ja
oundvikliga, skall Domare-kallet oförhindradt skötas
och fortgå. Och hvad dernäst angår Utskottets rai-
sonnement, att, om ersättning skulle ifrågakomma,
dertill borde användas sådane tillgångar, som kunna
af Kongl. Maj:t disponeras, bör ej obemärkt lemnäs,
att dessa tillgångar nog nära blifvit af Utskottet bå¬
de i anspråk tagna och begränsade, så att föga torde
för Kongl. Maj:t återstå att påräkna, skulle nemligen
grundfonden ej anlitas. Hvad slutligen beträffar den
af Utskottet begagnade utväg, som skulle de adjun¬
gerade ega någon prioritet till de Asessors-beställnin-
gar hvartill löner nu blifvit anvisade, finner jag
densamma ganska olämplig, då tillsättningen alltid
måste ske enligt de i sådant fall gällande befordrings¬
lagar. På dessa grunder tillstyrker jag ock, i likhet
med Reservanten, Prosten Åstrand, alt 6,000 R:dr
må af Riksgäld s-Kon tor et utbetalas ocb mellan de
adjungerade Ledamöterna, efter tjenstgörings-tiden,
fördelas, likväl med afdrag af de erhållna adjunk-
tions-medlen.
Contracts-Prosten öhrnberg: Då fråga förra gån¬
gen förevar om de 4 adjungerade IIof-Rätts-Leda-
möternas löne-ersättning för den lid, som de tjenst-
gjort, ansåg jag denna ersättning för rättvis och bil¬
lig och förklarade det också uttryckligen. Då sades
och har sedan ofta blifvit sagdt, att Statens skuld
till dessa unge, aktningsvärde män, är en heders¬
skuld, som bör honoreras. De ha också efter min
öfver-
Den 25 Juli.
öfvertygelse falla rätts-anspråk på lön för deras mö¬
dor under adjunktions-tiden, som icke kan dem skä¬
ligen bestridas. Jag instämde förra gången i Prosten
Åstrands reservation, och instämmer äfven till alla
delar i det yttrande och förslag, som han nu afgif-
vit, samt yrkar derå proposition.
Contracts-Prosten, Doctor ågrell: Visserligen
har Stats-Utskoltet genom tillstyrkandet af löner för
fyra nya Ledamöter uti Götha Hof-Rätt öppnat ut¬
sigt lill befordran för de adjungerade Ledamöterna,
men då Utskottet likväl icke kunnat gifva dem nå¬
got försäkrings-bref på dessa tjensler, emedan dertill
fordras något mera än adjunktionen, anser jag, i
likhet med Prosten Åstrand och flere, såsom råd ligast
att en ersättning emedlertid dem tilldelas af 6,000
R:dr för hittills ådagalagd möda och välförhållande.
Diskussionen förklarades slutad, och, efter fram¬
ställd proposition, fann Ståndet för godt, att, med
afslag af Utskottets förnyade Utlåtande N:o 196,
anslå Sextusende (6,000) R:dr Banco att af Riksgälds-
Konloret utgå, att fördelas mellan de adjungerade
Ledamöterna så, att de, inberäknadt hvad de förut
af adjunklions-medlen erhållit, må hvardera bekom¬
ma ett tjenstetiden motsvarande belopp.
§. 15.
Föredrogs ånyo Stats~Utskottets Utlåtande N:o
198, i anledning af väckt fråga om pension för Hä-
radshöfdingar.
Prosten Ödmann: Ehuru jag förutser att man
troligen icke kan komma till något lyckligare resul¬
tat, kan jag dock icke neka att önskvärdt varit om
mera afseende blifvit fästadt å Herr von Rööks mo¬
tion. Det är icke obekant att en Häradshöfding icke
njuter på Stat mera än ^5 R:dr årlig lön och, om
han icke har boställe, 10 R:dr hushyres-medel, eller
Preste-St. Prot■ 184°■ Andra Afdeln■ Bandet V. 43
668
Den zj Juli.
sammanlagdt 85 R:dr, och alt således denna summa
är det enda Statsbidrag, som han åtnjuter om han,
gammal och sjuklig samt oförmögen att sjelf uppe¬
hålla tjensten, icke får densamma genom vikarie be-
stiida. Olägenheterna som häraf uppkomma ligga
för öppen dag, och nekas kan icke att det vore af
vigt om Domaren, då han icke mer förmår att ver¬
ka på sätt som vederborde kunde afgå med pension
till ett belopp som motsvarade utgifterna för en
tarflig bergning, och hvarigenom äfven undvekes att
embetet för någon längre lid komme alt af vikarie
bestridas. Jag vet visserligen att man mot förslaget
invänder, att anspråk då skulle göras på enahanda
förmåner af andra Tjenstemän, men jag tror, alt
dessa anspråk lättare skulle kunna afvisas, emedan
inga Tjenstemän, med en så trägen och ansvarsfull
befattning som Domarens, finnas, jemförelsevis med
honom, så ringa af Staten lönade.
Häri instämde Doctorerne Elmgren och More'n
samt Prostarne P. P. Svedelius , Nordhammar, Tu¬
nelius, Öhrnberg och Berlin.
Prosten Astrand: Jag instämmer deri att önsk¬
värd! vore, om roan i denna fråga kunde komma
till ett resultat, som uppfyllde ändamålet. Men sto¬
ra, hardt när oöfvervinnerliga, svårigheter möta här¬
vid. Antages nemligen grunden för Häradshöfdings-
pensionen för låg, vinnes ej ändamålet, ty då qvar-
sitter den ålderstigne Domaren till dödsdagen, och
skulle den deremot för högt bestämmas, komme an¬
språk icke att uteblifva på enahanda förmån af Lands¬
sekreterare, Borgmästare m. fl. och, hvad värst vore,
Siats-Verket komme att betungas med en alli för
dryg Pensions-Slat. Då jag ej finner någon utväg
för uppnåendet af det mål, som åsyftas, tillstyrker
jag, det måtte Ståndet bifalla förevarande Utlåtande.
Häri instämde Lector Laurenius och Prosten
Hallbeck.
Den zj Juli. 669
Uppå gjord proposition, blef Utlåtande N:o 198
bifallet.
§. 16.
Då nu ånyo föredrogs Stats-Utskottets Utlåtan¬
de ]N:o 199, i anledning af erhållen återremiss å
Utlåtandet N:o 42> angående Landt-Statens löne¬
reglering, yttrade
Contracts-Prosten Nordhammar: Jemte det jag
åberopar hvad jag i detta hänseende förut anfört,
anhåller jag endast få tillägga — helst jag finner be¬
mödandet att vinna anslag för Fjerdingsman förgäf¬
ves — alt då den lägsta municipalitets-befattningen
blifvit på ett sådant sätt behandlad, ett steg dermed
är taget som tvifvelsutan kommer att lägga hinder i
vägen för införandet af Municipal-inrättningar.
Häri instämde Prostarne P. G. Svedelius och
Hallbeck.
Utlåtandet bifölls.
§. 17.
Föredrogs Stats-Utskottets Memorial N:o 200, i
anledning af återremiss å Utlåtandet N:o 106.
Lades till handlingarna.
§. 18.
Föredrogos ånyo Stats- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtanden och Be-
länkanden:
N:o 1, angående sättet för utgörandet af Städer¬
nas, utom Stockholm, inqvarterings-besvär, samt ora
en jemnare och rättvisare fördelning deraf.
N:o 2, i anledning af ett till Rikets Ständers
granskning öfverlemnadt förslag till ny Inqvarterings-
Ordning för Stockholms stad.
Den 2j Juli.
N:o 5, i anledning af dels Kongl. Maj:ts Nådiga
Proposition, rörande allmänna sladganden och an¬
slag till Folkundervisningens befrämjande, och dels
åtskilliga inom Riks-Slånden i ämnet väckta mo¬
tioner.
N:o 6, i anledning af väckt motion om Lärare-
Seminariers inrättande, samt förändringar vid Lärare¬
beställningars tillsättande m. m.
N:o 7, i anledning af serskilda motioner, dels.
om beredandet af medel för en Lection vid Rikets
Gymnasier uti Natur-Historien, förmedelst den Theo-
logiska Lectionens förenande med den Philosophiska,
dels om medel till aflöning åt Lectorer vid Gymna¬
sierna i moderna sprakén.
Blefvo, på begäran af flera Ledamöter, ånyo på
bordet lagda.
N:o 3, i anledning af väckta motioner, rörande
den ersättning inqvarterings-gifvare bör tillkomma
för mat, sora lemnäs tågande trupper, m. m.
Bifölls.
§. 19.
Föredrogos ånyo och biföllos Banko-Utskottets
Utlåtand en:
N:o 42, i anledning af Revisoren C. G. Grön¬
lands ansökning att förflyttas antingen på Surnurnerär-
Stat med åtnjuande af innehafvande lön, enligt Full¬
makt, eller på Pensions-Stat med å Stat egande lön,
såsom pension.
N:o 43, Memorial med tillstyrkan, att Kommis-
sarierne i Banken, A. P. Quistberg, P. B. Sandels,
C. N. Kolmodin, L. G. Wiblingen och L. O. Ek¬
man, må retroaktivt få tillgodoräkna den för Ban¬
kens yngre Kommissarier föreslagna lön af 1,600
R:dr Banco.
Dm 25 Juli.
§. 20.
Föredrogs ånyo Bevillnings- Utskottets Betän¬
kande N:o 22, angående åtskilliga motioner om accis-
afgift å Bränvin.
Bifölls.
§• 21.
Föredrogos ånyo Lag-Utskottets följande, den
18 dennes å bordet lagda Utlåtanden:
N:o 6g, i anledning af gjorde anmärkningar vid
Betänkandet N:o 38 öfver väckt fråga om stockstraf¬
fets upphörande.
N:o 70, i anledning af gjorde anmärkningar vid
Utskottets Betänkande N:o 26, angående väckt fråga
om den uppenbara Kyrkopliktens afskaffande.
N:o 71, i anledning af gjorda anmärkningar vid
Utskottets Betänkande N:o 16, öfver väckt motion
om upphäfvande af Lagens stadganden angående qva-
lificerade dödsstraff.
Blefvo, på flera Ledamöters begäran, ånyo bord¬
lagda.
§. 22.
Föredrogos ånyo Stats-UtskottetSj den 18 den¬
nes, å bordet lagda Utlåtanden:
N:o 229, angående föreslagen serskild aflöning
till Kanzlisten i Riksgäld-Kontoret A. Björck, för
2:ne tjensters samtidiga bestridande.
N:o 23o, i anledning af anmärkningar vid Ut¬
skottets Memorial N:o 169, angående aflöningen för
Riks-Ståndens och Utskottens Kanzli- och Vakt-be-
tjening.
Biföllos.
§. 23.
Å. Kanzli-Direktionens vägnar tilikännagaf Kyr¬
koherden Bergvalldet vore Räkenskaperna öfver
Ståndets Archivi-Kassa färdiga till granskning för
6^2
Den 29 Juli.
den tid sorn sedan sista Riksdag förflutit; och blefvo
till Revisorer af samma Räkenskaper, jemte Archivet,
nu utsedde Contracts-Prosten, Doctor Agrell och
Prosten, Lector Bergqvist.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
E M. Tegnér.
Den 29 Juli 1840.
Plenum kl. 310 f. m.
§. 1.
Upplästes och godkändes följande förslag till
underdånig Skrifvelse:
”Stormäktigste , Allernådigste Konung!
Som Eders Kongl. Maj:t i Nåder behagat ut¬
nämna Riksdagsfullmäktigen för Westerås Stift, Dom-
Prosten, Ledamoten af E. K. M. Nordstj e r n e-0 iden,
Doctor A. Bruhn till Biskop öfver Götheborgs Stift,
äfvensom lika nådigt kallat honom att i sagde egen¬
skap innevarande Riksmöte bevista; så får, med an¬
ledning häraf, Preste-Ståndet i underdånighet an¬
hålla, det läcktes Eders Kongl. Majit, om så för godt
synes, i Nåder anbefalla Westerås Dom-Kapitel, att,
på sätt föreskrifvet finnes, gå i författning om utse¬
endet af en Fullmäktig för Westerås Stift, i Biskop
Bruhns ställe, för den återstående tiden af denna
Riksdag.
Preste-Ståndet framhärdar etc.
Carl Fr. af Wingård.
Talman.
E. M- Tegner." '
Den 29 Juli. ()j3
§. 2.
Justerades Piotokollet för den 18 dennes.
§•3.
Från Samfundet Pro fide et Chrislianismo hade
till Ståndet blifvit öfverlemnade exemplar af nyli¬
gen tryckt Katalog på Samfundets medlemmar, samt
Sekreterarens Årsberättelse; oell tilikännagafs nu,
att utdelning af nämnde exemplar till de af Stån¬
dets Ledamöter, som det önska, kommer att ske,
då anmälan göres 1 Ståndets Kanzli.
§. 4.
Tillkännagaf H. Fl. Erke-Biskopen och Tal¬
mannen, att vid i går hållen Talmaris-Conferens
blifvit beslutadt, att Stats-Utskottets nu inkomna
Utlåtanden, på erhållne återremisser i fråga om Stats-
regleringen , skulle Lördagen den 8 nästkommande
Augusti i Riks-Stånden föredragas, och endast der¬
med i efterföljande Plena fortfara, tills diskussionen
öfver detta ämne vore slutad. Derjemte hade uti
Conferensen den öfverenskommelse blifvit träffad,
alt val till Fullmäktige i Riksgälds-Kontoret och
Banken borde inom nämnde lid i de Stånd, der
sådant ännu ej skett, företagas; och hade Landt-
marskalken ullofvat att om dagen, då nämnde val
kommer att hos Ridderskapet och Adeln hållas,
Med-Stånden underrätta, hvilka då kunde för an¬
ställande af berörde val begagna samma tid, på det
intet hinder i Utskottens arbeten måtte genom de
olika Ståndens val på serskilda tider uppstå.
§. 5.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskottets föl¬
jande Utlåtanden:
N:o 213, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 54, angående Riks-Statens Femte Ilufvudtilel.
67 4
Den 29 Juli.
N:o 214» i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 57, angående Sjette Hufvudliteln.
N:o 2i5, angående återremiss å Utlåtandet JV:o
58, angående reglering af Sjunde Hufvudliteln.
N:o 216, i anledning af erhållne återremisser å
Utlåtandet N:o 5g.
N:o 217, i anledning af erhållne återremisser å
Utlåtandet N:o 61.
N:o 218, i anledning af erhållne återremisser å
Utlåtandet N:o 62.
N:o 322, i anledning af erhållen återremiss å
Betänkandet N:o 71.
N:o 223, i anledning af erhållen återremiss å
Betänkandet N:o 87.
N:o 224, i anledning af erhållen återremiss å
Utlåtandet N:o 9 1.
N:o 225, i anledning af erhållen återremiss å
Betänkandet N:o 98, angående Arrendatorernes af
Nyqvarns qvarn och bro ansökning om bibehållande
vid arrendet af dessa lägenheter.
N:o 226, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 64 och vissa dertill hörande bilagor.
N:o 227, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
Skrifvelse, rörande förlängning af de med Ruslhål-
Jarne vid åtskiilige afsutne Regementen och Corpser
afslutade kontrakt om hästvakans-afgifts utgörande,
jemte flera i ämnet väck La motioner.
N:o 228, i anledning af Kongl. Majrls nådiga
Proposition, angående Kronohemmanet Karlebys an¬
slående lill boställe för Kronofogden i Wadsbo
Fögderi.
§. 6.
Föredrogs och bordlädes Stats- och Banko-
Utskottens Utlåtande N:o 8, i anledning af Prosten
Klingvalls ansökning om dagtraktamente under den
tid Prosten, som varit en af Rikets Ständers år 1839
Den 29 Juli. 675
samlade Revisorer, måst efter slutad revisionsförrält-
riing uppehålla sig i Stockholm.
§. 7.
Föredrogos och bordlädes Constitutions-Utskot-
tets följande Memorialer:
N:o 18, med förslag lill ändring i Regerings¬
formens 4 §•
N:o 19, med förslag till ändring i Regerings¬
formens 35 §.
N:o 20, med förslag till ändring i 34 §. Rege¬
ringsformen.
N:o 21, med förslag lill ändring och tillägg i
39 §. Riksdags-Ordningen.
N:o 22, angående en af Herr Th. Petre' emot
Konungens Rådgifvare anmäld anledning till an¬
märkning.
§. 8.
Föredrogos och bordlädes Banko-Utskottets föl¬
jande Utlåtanden:
N:o 5i , i anledning af väckt motion om belå¬
ning af kolonial-varor vid Handels- och Närings-
Diskonten i Götheborg.
N:o 52, till svar å Vallöf]. Borgare-Ståndets
återremiss af Utskottets Betänkande N:o 26.
N:o 53, i anledning af ett Riks-Slånds åter¬
remiss å Utskottets Betänkande N:o 28.
N:o 54, till svar å 2:ne Riks-Stånds återremis¬
ser af serskilta punkter i Utskottets under JN7:o 29
afgifna Berättelse om Banko-Fullmäktiges åtgärder
och förvaltning på det hela efter nästföl flutne Riksdag.
§. 9.
Föredrogos och bordlädes Lag-Utskottets föl¬
jande inkomna Betänkande!):
Den 29 Juli.
N:o ^3, i anledning af väckt motion om ändring
i 23 Kap. 4 §• Ärfda-Balken.
N:o 74, i anledning af ålerremiss af Utskottets
Utlåtande N:o 3i.
N:o 75, öfver gjorda anmärkningar vid Utskot¬
tets Betänkande N:o 44> * anledning af väckt motion
om förtydligande af 2 §. 4 1 Kap. Missgernings-Baiken.
N:o 76, i anledning af gjorda anmärkningar vid
Utskottets Betänkande N:o 46> öfver väckta motio¬
ner om ändring af 24 Kap. 8 §., 34 Kap. samt
35 Kap. 1 §. Missgernings-Baiken.
N:o 77, i anledning af ålerremiss af Utskottets
Betänkande N:o 47» öfver väckt motion om ansvars
stadgande för inslående af fönster.
N:o 78, i anledning af gjorda anmärkningar
vid Utskottets Betänkande N:o 48, öfver väckta mo¬
tioner om åtskilliga ändringar i Konkurs-Lagen.
N:o 79, i anledning af återremiss af Utskottets
Betänkande N:o 5o, öfver väckta motioner om än¬
dringar i 17 Kap. 2 §. Rältegångs-Balken och de
dertill gjorda tillägg.
N:o 80, dels i anledning af erhållne återremis-
ser på Utskottets Utlåtande N:o 53, rörande väckt
motion om upphäfvande eller ändring af i3 §. af
Kongl. Förordningen den i3 Juli 1818, angående
inteckning i fast egendom, dels öfver de, i samman¬
hang med återremisserne, framställda förslag till än¬
dring af 4 Kap. 4 §• Jorda-Balken, och Kongl. För-
ordningarne den i3 Juni 1800, i fråga om lagfart
och börd, samt städsel och lego af jord på landet.
§. 10.
Från Höglofl. Ridderskapet och Adelfi med¬
delade Protokolls-Utdrag, af den 18, 23 och 25 uti
innevarande månad, upplästes och lades lill hand-
lingarne.
Den 29 Juli.
677
§. 11.
Åtskilliga från Vällojl. Borgare-Ståndet ankom¬
ne Protokolls-Uldrag, af den 18 i denna månad,
upplästes och lades till handlingarne.
§. 12.
Från Hederv. Bonde-Ståndet ankomne Proto¬
kolls-Utdrag, af den 18 och 22 i denna månad,
upplästes och lades till handlingarne.
§. 13.
Föredrogs Stats-UtskottetSj den i5 och a5 den¬
nes bordlagda, Utlåtande N:o 197, i anledning af
motion om anslag till Hofmarskalken Leyonmarck, i
och för hans befattning såsom Sekreterare vid Kongl.
Tabell-Kommissionen.
Biskopen, Doctor Bruhn: I afgifvet yttrande,
N:o 197, i anledning af den af mig väckta motio¬
nen om en ersättning af 3,666 R:dr 32 sk. Banco
till Hofmarskalken Leyonmarck, i och för bans så¬
som Sekreterare vid Kongl. Tabell-Kommissionen
innehafda, med innevarande år tillryggalagda 25-
åriga tjenstebefattning, har Stats-Utskottet, då det
äfven i de fall, då löneförbättringar för Embets- och
Tjenstemän medgifvas, ansett det vara i högsta måtto
betänkligt att retroaktiv beräkning deraf bifalla,
samt, då Utskottet för öfrigt i Memorialerne N:ris
4o och 193 icke ansett sig kunna föreslå den för
samme Sekreterare för framtiden ifrågaställa för¬
höjda aflöning och hyres-ersättning, funnit sig icke
kunna till denna min motion tillstyrka Rikets Stän¬
ders bifall.
Såsom skäl åter för den i N:o 4° vägrade fram¬
tida löneförhöjningen för Sekreteraren, samt ökade
tjenslemanna-personalen vid Kommissionen och hus-
hyre-anslagel, har Utskottet i N:o 193 icke kunnat
Den zp Juli.
aase erforderligt eller lämpligt att denne Sekreterare,
hvars befattning, ehuru mödosam, dock med andra
befatlningar kunnat förenas, erhölle enahanda aflö¬
ning med Sekreterare i Rikets Collegier, som af de
med deras tjenster åtföljande göromål uteslutande
äro upptagne, samt ökad Tjenstemannapersonal icke
mera än förut af heliofvet påkallad, enär, iden mån
Tabellverket fortgått och blifvit ordnadt, arbetet
dermed bör vara lättadt, samt att, hvad hushyran
angår, onekligen synts Utskottet rättast att, derest
sig göra låter, hvilket ännu icke syntes ulredt, Kom¬
missionen erhåller embetsrum uti Kronans hus, hvar¬
igenom äfven Kommissionens Archiv blefve emot
olyckshändelser mera förvaradt, än om det i enskil-
tes boningshus skulle qvarblifva.
Jag har begärt det förstnämnda Memorialet N:o
197 på bordet, för att i detta ämne ytterligare få
anföra några för denne Sekreterare inträffande talan¬
de omständigheter, som i min öfvertygelse blifvit af
Stats-Utskottet förbisedde, och dem jag nu tager
mig friheten yttra.
Det är mig bekant, att sedan denna Inrättnings
böljan år 1749 endast 4 personer till Sekreterare i
Kommissionen varit utsedde, af hvilka den närva¬
rande är den fjerde. Till denna befattning torde
ej andre personer vara tjenlige än de, som, med
öfvad räkneförrnåga, kunna hafva en serskild fallen¬
het för att finnas hugade för delta af så egen be¬
skaffenhet varande mödosamma och noggranna ar¬
bete, och hvar skulle ämnen dertill säkrare finnas,
om ej ibland en redan härtill inöfvad Tjenstmanna-
personal, då likväl individen icke skulle kunnat ega
sin nödiga sorgfria utkomst af den Sekreteraren an¬
slagna ringa lönen allena, med hvilken dessutom
inga såkallade sportler följer, som, måhända i be¬
tydlig mån, göra de till jemförelse andragne Sekre-
terarelönerne i Rikets Collegier, om ej större än
Den zp Juli. 67g
deras förmäns i allmänhet, åtminstone bergliga för
deras innehafvare. Det har blifvit sagdt att genom
Tabellverkets ordnande, på sätt sorn skett, göromå¬
len för Sekreteraren skulle vara både minskade och
mera lällade än förut, men de under nuvarande
Sekreterares tid tillvägabragta formulärer, jemförelse¬
vis till dem, som vid hans tillträde till tjensten exi¬
sterade, bevisa motsatsen, genom de i be ty d 1 i g mån
ökade detaljerne, och det är kändt, alt Sekreteraren
för utarbetandet af den oss tilldelade sista Qvin-
qvennii-berättelsen, samt alla dertill börande 52 Ta¬
beller, varit oundvikligen nödsakad begära och ge¬
nom Kongl. Brefvet den 20 Juni 1887 erhöll ett
halft års tjenstfrihet, den han ock samvelsgrannt
dertill användt, och som vid Tabellernas skärskå¬
dande, såsom af honom helt allena uppgjorda, också
kan anses hafva varit erforderlig. Hvad angår be-
tänklighelerne emot en retroaktiv ersättnings bevil¬
jande, så, utom det alt Rikets Ständer icke kunna
befinnas i farhåga för ett skadligt prasjudikat, med
att belöna fullgjorda arbetspligter (och åt män, som
till fullkomnande af ändamålsenliga inrättningar ned¬
lägga nitfull omsorg), så är det oss alla bekant, att
just inom detta Stånd motion vid förra Riksdagen,
af Herr Doctorn och Erke-Biskopen Wallin (sjelf
medlem af Tabell-Kommissionen), väcktes både om
löneförhöjning och nödvändigheten af ökadt tjenste¬
biträde för Tabell-Kommissionens Sekreterare, ehuru
denna motion då icke rönte framgång, hvadan det
vill synas mig vara en stor obillighet, att nu vilja
anse frågan såsom vore den första gången väckt.
Af de till Utskottet aflemnade, den Kongl. Re¬
missen åtföljande handlingar inbemtas äfven, att Se¬
kreteraren vid sistlidet års början, efter fulländan¬
det af det nyss omnämnda sista Qvinqvennii-arbelet,
begärt sitt entledigande från tjensten i anseende
lill den ringa lönen, men hufvudsakligast i saknad
68o
Dm 2<j Juli.
af erforderlig hushyra, hvarjemte han framställde
sin önskan om ersättning för den föregående tiden,
i den proportion blott som Rikets Ständer sjelfve
år 1814> löre hans tillträde till tjensten, funno skä¬
ligt att för Sekreteraren fastställa; och då Kongl.
Tabell-Kommissionen, som närmast bör känna be¬
skaffenheten af hans göromål, vitsordat förhållandet
och tillstyrkt vida större löneförmåner för framliden,
än dem lian för den förflutna begärt , lifvades deraf
säkert hans hopp att än vidare kunna bibehålla tjen¬
sten, med utöfningen hvaraf han sedermera fort¬
farit, och derförulan under liden utarbetat förslag
till förbättrade formulärer, dem Ståndet, efter af
dem erhållen del, nyligen funnit skäl i underdånig¬
het såsom ändamålsenliga till Kongl. Maj.ts nådiga
antagande tillstyrka.
Af alla dessa skäl, men synnerligast att Sekre¬
teraren saknat rum i Kronans hus under hela den
förflutna tiden, hvarå, enligt Öfver-Inlendents-Em-
betels oflicielt infordrade uppgift, icke eller nu fin¬
nes tillgång, hvarigenom Sekreteraren nödsakats att
med egna betydliga uppoffringar för Archivet an¬
skaffa utrymme, att förtiga kostnaden och omsorgen
för detsammas täta flyttningar, utgörande sålunda
en fordran den Stats-Utskoltet sjelft synes hafva
medgifvit vara billig, skulle vid ytterligare betrak¬
tande hurusom de år 1814 af Rikets Ständer be¬
stämda löneförmåner, i anseende till myntets förän¬
dring, undergått mycken minskning i sitt värde,
det således i min öfvertygelse vara en orättvisa att
förneka Sekreteraren i Kongl. Tabell-Kommissionen
en på Rikets Ständers egen år 18r4 bestämda löne¬
reglering grundad ersättning för sina i denna tjenst
gjorda uppoffringar, just för det alt han ej Riksdag
efter Riksdag besvärat med ansökningar i denna del,
utan i detta afseende afbidat den tidpunkt, då hans
Den 29 Juli.
bemödanden vunnit framgång och funnos förtjenta
af bifall.
På grund af hvad jag nu anfört, och då Stats-
Utskotlet egentligast synes hafva fästat sig vid den
af mig begärda retroaktiva ersättning för Tabell-
Kommissionens Sekreterare, och ansett betänkligt att
dertill tillstyrka bifall, får jag såsom en ny motion
till Rikets Ständers pröfning framställa, huruvida
icke Rikets Ständer skulle finna skäl bifalla, att, lill
belöning för Sekreterarens 25-åriga bemödanden om
Tabellverkets ytterligare fullkomnande, bevilja ho¬
nom en oafkortad gratifikation af 3,666| R:dr B:co,
som i allt fall betydligt understiger beloppet af den
af Tabell-Kommissionen för honom föreslagna hus-
byran, om den skulle beräknas för en tiderymd af
25 år.
Häri instämde Professor Retzius samt Contracts-
Prostarne 21unelius och Hallbeck.
Pastor Primarius, Doctor Hagberg: I anled¬
ning af en mångårig erfarenhet om Hofmarskalken
Leyonmarcks förtjensler såsom Sekreterare i Tabell-
Kommissionen, der jag såsom Ledamot haft tillfälle
laga kännedom om hans nit och möda, finner jag
mig med fullt skäl böra till alla delar instämma i
det anförande som Biskop Bruhn nyss afgifvit.
Biskoparne Butsch ^ Nibelius och Franzén^
Kyrkoherden Bergvall och Professor Morén före¬
nade sig med Biskop Bruhn och Doctor Hagberg.
Biskopen, Doctor Hedrén: Jag anser mycket
billigt, att man på något sätt ihågkommer och be¬
lönar Herr Leyonmarck, då nu upplyst blifvit, att
han ej kommit i åtnjutande af de löneförmåner, som
varit honom ullofvade, och ej eller bekommit en
skälig hyres-eisättning för inrymmandet af Kommis¬
sionens Arcbiv. Jag tillstyrker således att Betän¬
kandet återremitteras, på det altUtkottet måtte taga
682
Den
z9 Jåi.
i öfvervägande, om ej något anslag åtminstone, om
ej alldeles så stort som det i motionen föreslagna,
kunde Herr Leyonmarck såsom ersättning beviljas.
I öfrigt hemställer jag, om ej den af Biskop Brulin
nu väckta motion kunde, ulan alt serskildt remit¬
teras, återremissen af detta Betänkande, derest den
beviljas, åtfölja såsom anmärkning dervid. Att den
på ett annat sätt behandlas, anser jag ej behöfligt;
men väl vore det, att densamma blefve ålerremis-
sen följaktig, på det att Utskottet måtte deraf hemta
närmare anledning till utredande af ärendet, och
att åtskilja de löne-inkomster och de hyres-medel,
som för honom möjligen komma att föreslås.
Prosten Åstrand: Jag motsätter mig ej en åter-
remiss af Betänkandet; men finner, att den af Biskop
Bruhn nu väckta motion innefattar samma ärende
som Betänkandet, hvarföre jag förenar mig med Bi¬
skop Hedren derom, att nämnde motion må åter¬
remissen ålföl ja såsom anmärkning, ineu behöfver
ej serskildt remitteras.
Biskopen, Doctor Brulin: I anledning af hvad
Biskop Hedren och Prosten Åstrand anmärkt får jag
förklara, alt jag icke är emot att den af mig väckta
niolion må återremissen af Betänkandet såsom an¬
märkning dervid åtfölja, enär del af mig åsyftade
ändamålet, att min gjorda hemställan måtte komma
under Utskottets ompröfning, anses äfven på delta
sån t kunna lika väl vinnas.
På härefter vederbörligen gjord proposition be¬
slöts, att Stats-Utskottets Utlåtande N;o 197 skulle,
jemte deröfver gjorda anmärkningar, återremitteras.
§• 14.
Föredrogs Stats- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottens_, den i5 och 25 dennes bord¬
lagda, Utlåtande N:o 1, angående sättet för utgö¬
rande
Den 2p Juli.
683
rande af städernas, utom Slockholm, inqvarlerings-
besvär, samt om en jemnare och rättvisare fördel¬
ning deraf.
Prosten Gahne: De bestyr och kostnader, hvil¬
ka ännu åligga flere städer, i anseende till inqvarte-
rings-skyldigheten af garnisonerade trupper, äro så
stora och tryckande, att de från Statens sida påkalla
någon lindring. Det vore obilligt att neka städerna
ett understöd, som för mängden af deras invånare
är nödvändigt, så vida den hårda inqvarlerings-
skyldigheten skall kunna fullgöras. Det anslag af
24,000 R:dr B:co, hvilka de sammansatta Utskotten
föreslagit att för detta ändamål af Stats-Yerket utgå,
finnér jag billigt och påräknadl, och tror, i likhet med
Herr Baron Sprengtporten, alt det bör å Riks-Statens
Tredje Hufvud-Tilei uppföras. Den fördel, som en
stad kan hafva af garnisonerade trupper, delar den
alltid med sig till den närgränsande landsbygden,
då staden ensam får vidkännas de svårigheter och
olägenheter, hvilka äro oskiljaktiga från garnisons-
lifvet. Bland dessa räknar man icke såsom den min¬
sta, alt staden får en icke ringa fatlig-personal att
försörja. Jag finner således intet skäl, då frågan i
och för sig är vigtig och förtjenar behjertande, att
alt sätta den i beroende af Möles-passevolancens
upphörande. För Med-Stånden är det alltid en ljuf
pligt att, när omständigheterna så medgifva, lätta
ett annat Stånds mest tryckande bördor. Jag till¬
styrker af sådan anledning bifall till Betänkandet,
som är på billighet och rättvisa grundadt.
Biskopen och vice Talmannen, Doctor Hedre’n:
Vid detta Betänkande vill jag blott göra den an¬
märkning, att jag lika med Reservanten Herr Friherre
Sprengtporten anser det för inqvarteringens bekostan¬
de föreslagna anslag, hvilket Utskottet hänvisat lill
Riksgälds-Kontoret, hafva bordt tili vinnande af
Presle-St. Vrot. 184.0. Andra Afdela. Bandet V. 44
684
Den 2() Juli.
mera ordning uppföras å Riks-Staten under Tredje
Hufvud-Tileln, såsom rätteligen dit hörande.
Häri instämde Prostarne Ödmann, Stenhammar
och Nordhammar samt Professor Thomander.
På härefter vederbörligen gjord proposition, blef
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tens Utlåtande N:o i bifallet.
§• 15.
Föredrogs Stats- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottens Utlåtande K:o 2, i anledning af
ett till Rikets Ständers granskning öfverlemnadt för¬
slag till ny Inqvarlerings-Ordning för Stockholms
Stad.
Bifölls.
§. 16.
Föredrogs Stats- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottens, den i5 och 25 dennes bordlag¬
da, Utlåtande N:o 5, i anledning af dels Kongl.
Maj :ts Nådiga Proposition, rörande Allmänna Stad¬
gande!! och anslag till Folkundervisningens befräm¬
jande, och dels åtskillige inom Riks-Stånden i ämnet
väckta motioner.
Biskopen, Doctor Nibelius: Inom detta Hög v.
Stånd lärer väl ingen finnas, som icke hembär de
Höglofl. Utskotten en varm tacksamhet för det in¬
tresse, hvarmed de omfattat delta vigliga ärende och
den noggrannhet, hvarmed de utarbetat sitt förslag
till Folkundervisningens befrämjande. Skulle någon
anmärkning i allmänhet mot Betänkandet göras, så
vore det den, att det innehåller för mycket regle-
inenterande och att åtskilliga bestämmelser kommit
att deri upptagas, hvilka, på grund af olikhet i lokal¬
förhållanden , rättare torde hafva blifvit lemnade åt
auktoriteter och kommuner.
Den 29 Juli.
685
I afseende på principen för folkundervisningen,
instämmer jag äfven med Utskotten. De synas nem¬
ligen hafva förutsatt, att den af föräldrar medde¬
lade undervisningen i hemmet bör för folkunder¬
visningen ligga lill grund. Sådant har förhållandet
i allmänhet varit i vårt land; derifrån har äfven
uppväxt och sladgadl sig det Christiina lynne, sora
utmärkt Svenska folket och som å dess tanke- och
handlings-sätt visat sig så inflytelserikt. Undervis¬
ningen, i fädernehuset meddelad, har sålunda sam¬
manväxt med uppfostran och derigenom förblifvit
icke en död bokstaf, ulan en lefvande kunskap. Att
detta förhållande, så mycket ske kan, älven i vår
tid bibehå lies och vårdas, anser jag vara af stor vigt.
Jag instämmer derföre i de åsigter, Biskop Agardh
i sin reservation fullständigt utvecklat. Jag anser
att hemläsningen bör betraktas såsom hufvudsak; att
frihet för allmogen bör lemnäs att låta sina barn un¬
dervisas hemma eller i Skolan; att Skolan således
bör anses dels såsom den anstalt, der för deni, sora
icke hemma kunna få lära, tillfälle dertill öppnas;
dels såsom den inrättning, hvilken skall kontrollera
och till högre utveckling bringa den hemma skeende
läsningen. Delta synes Utskotten visserligen äfven
i sitt raisonnernent hafva antagit, men i vissa par¬
tiella stadganden, t. ex. tvånget om skolgång för alla
barn, sedan derifrån hafva alvikit.
I afseende på de serskilta ämnen, Betänkandet
vidrörer, har jag följande anmärkningar att göra.
I likhet med hvad Doctor Björkman i dess re¬
servation anfört, anser jag åt kommunen böra öfver-
lemnas att bestämma, hvad art af Skola, fast eller
flyttbar, bör inom densamma finnas. Den fasta Sko¬
lan eger i allmänhet företräde; men under vissa för¬
hållanden blifver den mindre ändamålsenlig än den
flytlbera.
686
Den zp Juli.
Hvad beträffar bildningen af skickliga Skol-Lä-
rare, skulle jag tro att det theoretiska för en sådan
nödiga kunskapsmåttel kan erhållas utan att några
kostsamma inrättningar derför behöfva stiftas, och att
den praktiska öfningen bäst inhemtas vid de i Stifts¬
städerna varande Folk-Skolorna. Jag anser således
serskilta Skol-Lärare-Seminarier öfvei flödiga.
Det för lärjunge i Folk-Skola stadgade minimum
af kunskap synes mig för högt. Jag instämmer här¬
utinnan med Doctor Björkman och Prosten Ästrand ,
att endast riktig innanläsning och christendoins-kun-
skap må af alla fordras. Det är väl ändå denna
sednare, som, rätt uppfattad af förstånd och hjerta,
säkrast leder lill den af Utskotten för hvar och en
såsom nödig ansedda insiglen: den om menniskans
bestämmelse, äfvensom lill håg att verka för denna.
Tillfälle bör vara öppet för den, som det önskar,
all inhemta annan kunskap; men genom tvång böra
föräldrar ej drifvas att för sina barn söka en sådan.
De för Skol-Lärare bestämda lönerna anser jag
vara nog ringa. Jag tviflar alt för 16 TunnorSpan-
mål någon, med de egenskaper som här fordras,
vill åtaga sig Skol-Lärare-kallet. I synnerhet måste
jag afstyrka att dessa små löner ytterligare förmin¬
skas genom afdrag till bildande af pensions-fond.
Yeckopenningar till Läraren anser jag af Skol¬
barnens föräldrar böra erläggas. Jag tror det vara
af vigt, att dessa sålunda erinras om sin pligt att
besörja sina barns undervisning, äfvensom att en
till en del af dem bekostad undervisning mera vär¬
deras än den, som fås för intet. De fattiga böra
dock från sådan afgift vara fria.
Hvad undervisningen i chrislendom beträffar, bör
visserligen Pa?tor i församlingen med synnerlig upp¬
märksamhet följa den. Mot det stadgande, att han
eller hans medhjelpare skulle vara förbundne att en
eller flera dagar i veckan inom Skolan deltaga i den-
Den zp Juli.
68 7
lia undervisning, anser jag dock svårigheter möta.
Dels blifver delta åliggande ofta omöjligt att förena
med andra einbets-pligler; dels anser jag, att, då,
enligt Betänkandet, det tillkommer Läraren i Folk¬
skolan ytt leda barnens utanläsning i Kateches m.
m., äfven åt honom lämpligast uppdrages att lemna
de förklaringar, som med barnens iättningsgåfva kun¬
na vara förenliga. Eger han för sin befattning er¬
forderliga egenskaper, så blifver han, genom sitt
förhållande till barnen och sin närmare kännedom
af dem, för meddelandet af den här ifrågavarande
kunskapen den rätta personen. Den egentliga Reli-
gions-Lärarens, Prestens, arbete vidtager der Skol-
Lärarnes slutar.
Slutligen instämmer jag med de Reservanter,
som ansett det stadgande, att Pastor och Adjunkt
icke böra vara Skol-Lärare, öfverflödigt. I allmän¬
het lemna dem deras embets-göromål icke dertill
tid. Är förhållandet annorlunda, må Adjunkten ger¬
na tillika vara Skol-Lärare.
Då jag nu anhåller om återremiss af detta Be¬
tänkande, förenar jag dermed den önskan, att det¬
samma, ehuru i vissa detaljer ändradt, dock må till
sin allmänna syftning blifva antaget.
Häri instämde Biskop Bruhn, Dom-Prosten Elm¬
gren, Doctor Hwasser samt Prostarne Sylvan och
P. G. Svedelius.
Prosten Ödmann: Äfven jag hembär det sam¬
mansätta Utskottet min uppriktiga tacksamhet för
det upplysta och alfvarliga nit, hvarmed detsamma
omfattat den vigtiga frågan om en utvidgad, ända¬
målsenlig och ingripande folk-undervisning, samt in¬
stämmer i dess åsigter af ämnet allmänneligen; men
i afseende på de serskilta anordningarue och detal¬
jerna kan jag icke underlåta att göra åtskilliga an¬
märkningar.
688
Dm 29 Juli.
Ehuru jag fruktår, alt de i 1 och 3 §§. upptag¬
na stadgande» på åtskilliga stallen kunna möta svå¬
righeter ifrån oförmågan och fattigdomen hos kom¬
munerna, inser jag dock och erkänner, att man ej
gerna kunnat minska dessa fordringar; men deremot
tror jag det i 3 §. omförmällu Seminarium för Folk-
Lärares bildning vara tämligen öfverflödigt. Om
den, som ernar blifva Folk-Lärare, styrker sig hafva
genomgått 3:ne klasser i någon Lärdoms-Skola eller
ä.ne i en Jpologist-Skola, såsom i 6 mom. a) här
omförmäles, måtte väl delta motsvara, hvad i 8 inom.
stadgas om att minst ett år begagna Folk-Lärare-
Seminarium eller ett annat motsvarande Läroverk;
och då förmodar jag, att han ganska snart, åtmin¬
stone inom 3 månader, kan inhemta vid Stadens
Folk-Skola deri praktiska bildningen och således kun¬
na vid en Folk-Skola anställas, sedan han undergått
den pröfning, sorn i 8 momentet förordnas. Jag vet
icke eller hvad som menas med det i samma mo¬
ment omförmälta annat motsvarande Läroverk, om
icke just en Apologist-Skola. I afseende på stadga¬
de kunskapsgrader har i samma moment en och an¬
nan inadvertens insmygt sig, nemligen då det säges
att Folk-Läraren skall ega full insigt och ådagalagd
förmåga att undervisa i allmän pedagogik och kate-
clietik; meningen är väl, att han skall ega pedago¬
giska insigler och kunna katechelisera. Likaledes sy¬
nes Utskottet hafva skiljt emellan Kyrkosång och
Choral-säng, som, efter mitt förmenande, belyda
samma sak.
I 9 momentet har Utskottet ansett otjenligt, att
äfven Adjunkter användas till ordinarie Skoi-Lärare.
Der det låter sig göra, ulan att andra embets-göro-
mål försummas, tror jag deremot, alt Adjunklerne
med mycken fördel kunna användas för Folk-Skolan,
som i religious-undervisningen skulle derigenom be¬
Den 29 Juli.
689
tydligen vinna. Jag vet äfven, att sådant 1111 på
flera ställen eger rum.
Hvad stadgandet i 4 §• orn af§tft ^11 Skolan
af hvarje skattskyldig person beträffar, anser jag ett
sådant stadgande böra modifieras. Att tjenstehjon,
inhyses fattige arbetare af båda könen, med flera
dylika stackare, som ännu i anseende till sin ålder
skallskrifvas, skola tillförbindas att betala en dylik
afgift, tror jag vara betänkligt. Den i 3 inom. om¬
nämnda inträdes-afgift har ock sina betänkligheter.
Möjligen kunde den afskrämma åtskilliga fattiga för¬
äldrar från att sätta sina barn i Skolan.
Sedan Utskottet ganska riktigt raisonnerat om
nödvändigheten att gifva Lärarena försvarliga löner,
synes mig Utskottet hafva sedermera ganska knappt
aflönal dem. De i 3 mom. föreslagna lönevilkor mot¬
svara icke hvad en duglig Rättare kostar i min hem¬
bygd. En Skol-Lärare bör väl hafva minst 20 Tun¬
nor, om lian skall vara någorlunda bergad. Anord¬
nandet i 6 mom. af ett lämpligt jordland är visser¬
ligen bia; men det bör blifva tämligen stort, om
det skall motsvara hvad som namnes i slutet af sam¬
ma moment, nemligen att meddela undervisning i
trädplantering och trädgårdsskötsel. Annars kun¬
de man lämpligen fråga, hvarest undervisningen i
trädplantering skall meddelas, sedan jordlandet är
full-planteradt.
Mot stadgandet §. 5, att Klockare- och Skol-
Lärare-befaltningarne böra, så vidt möjligt är, sam¬
manslås, är mycket att anmärka. Att Klockarne
hittills varit pliktige alt meddela den första under¬
visningen åt Sockne-barnen, vet jag väl; men detta
har dock varit i brist på någon bättre Läro-austalt.
På flera ställen äro Klockare- och Orgelnist-tjenster-
na redan förenade, då ännu svårare blir att dertill
lägga Skol-Lärare-befattningen. Dessa befattningar
äro ock tämligen heterogena. Man kan vara en lör-
6go
Den zp Juli.
träfflig Skoi-Lärare utan alt hafva ens dräglig sång*
rösl, ännu mindre musikaliska anlag och insigter.
Klockaren är dessutom pliktig att i åtskilliga fall gå
Pastor tillhanda. Huru skulle han kunna förena
detta åliggande med Skol-Lärare-göromålen ? Dess¬
utom är icke förordnadt, huru vid hans tillsättande
skall förhållas i afseende på Pastors hittills gällande
högre röst-räLl. Eger Församlingen alt välja honom
utan inskränkning, kan man taga för afgjordt, att
den utan afseende på Lärare-kallet, hvilket allmogen
icke kan bedöma, tillsätter den, som sjunger häst.
I 6 §. föreslås, att af Skol-Lärarens lön någon
bestämd del årligen af sättes till bildande af en
Pensions-Fond- Då lönen förut ar så ytterst knappt
tilltagen, skulle denna anordning göra den alldeles
otillräcklig och visst icke bereda en skälig utkomstj
såsom Utskottet förmenat. Detsamma gäller om för¬
slaget, att en afgående Skol-Lär are skall af efter-
trädaren uppbära en viss del af lönen.
Det i 7 §. upptagna minimum af kunskap vill
jag väl ej bestrida, men tror, alt det ej bör ovilkor¬
ligen bestämmas, utan öfverlemnas åt någon arbitre-
ring af Församlingens Pastor. Sjelf Inspector öfver
en Folk-Skola, som sökes utöfver utrymmet, kan jag
försäkra, alt mänga barn der inhemta (lere kunska¬
per än de här uppräknade, hval emot andra med
trögare fattningsgåfva, eller ock hvilkas föräldrar icke
ega råd hålla dem qvar vi^l Skolan, få nöja sig med
ett ringare kunskaps-målt. Natur-läran synes mig
tämligen öfverflödig.
I i i §. synes blott utanläsningen af katechesen
vara lemnad åt Skol-Läraren, men den egentliga re-
ligions-undervisningen böra anförtros åt Presterska-
pet. I visst fall kan väl delta vara rätt; men kun¬
skap i katechetik, som affordras Läraren efter ett
föregående stadgande, synes då vara tämligen öfver¬
flödig. Dessutom torde Skol-Läraren, som närmast
Den zp Jtld.
bör känna barnens framsteg och fattningsförmåga,
böjelser m. m., vara den som bäst kan tillämpa Re-
ligions-undervisningen på barnens hjerta och lefver-
ne. Huruvida Presterskapet på åtskilliga orter hin¬
ner till den anbefalda eftersynen, eller alt en gång
i veckan besöka så väl den fasta, som de ambulato-
riska Skolorne, blir en annan fråga.
Mot den i i3 §. föreslagna Spartanska lagstift¬
ningen, att barnen kunna från föräldrarne skiljas
och till vårdande åt enskilta personer öfverlemnas,
måste jag protestera. Väl inser jag vigten deraf, att
tredskande föräldrar och målsmän tillhållas stränge¬
ligen ali meddela sina barn eller myndlingar nödig
uppfostran och undervisning; men dertill måtte an¬
dra utvägar beredas än att laga barnen ifrån dem.
Endast i högst få olyckliga fall, då föräldrarne till
sin lefnad äro ytterst förderfvade och alldeles van¬
vårda sina barn, borde en så sträng lag kunna til¬
lämpas. Att efter följande moment i laga ordning
utmäta underhålls-kostnad och Skol-penningar hos
föräldrarne, sedan barnen blifvit dem fråntagna, fruk¬
tar jag äfven vara en tämligen hård mesure. Då
man åtminstone ganska sällan torde finna det förmo¬
dade tredskandet härröVa från annat än verklig fat¬
tigdom, blir steget så mycket hårdare och äfven-
tyrligare.
Deremot antager jag gerna, hvad i det följande
sladgas om undantagen för de barn, hvilkas föräl¬
drar eller målsmän anmält dem att blifva under¬
visade hemma; jag önskade blott, att detta stadgande
vore alldeles allmänt, så att det berodde helt och hållet
på föräldrarne om de ville insälta sina barn i Skolan
eller icke, hvaremot Presterskapet kunde vid anställda
Examina noggrannt efterhöra huru med barnens kun¬
skaper sig förhölle. För dem, som undervisades
hemma af sina föräldrar, borde man då kunna af¬
pruta åtskilligt på det allmänna kunskapsmåltet,
Den ty Juli.
emot det de egde berömlig chrisleiidoms-kunskap och
någorlunda insigt i andra stycken, hvaruti undervis¬
ning kunde inom fädernehemmet utan serskild om¬
kostnad inhemtas.
Alla dessa betänkligheter, hvartill utan tvifvel
flera kunde läggas, torde vara af den natur, att det
vigtiga ämnet tages till ny skärskådning af de Hög-
lofl. Utskotten. Jag anhåller om proposition på åter-
remiss.
Prosten afzelius: Med Biskop Nibelius och i
de åsigter, som uttalas i Biskop Agardhs Reservation,
förenar jag mig i afseende på nyttan och fördelen
af hemläsningen, samt nödvändigheten af dess oskilj¬
aktiga förbindelse med Folk-Skolan; men jag tycker
mig af närvarande Betänkande tydeligen finna, att
de sammansatta Utskotten hylla samma grundsats,
och anse hemläsningen såsom förutsatt för uppnåen¬
det af den högre bildning, som bör åstadkommas i
Folk-Skolan. Föräldrars både skyldigheter och rät¬
tigheter att gifva sina barn en undervisning, som
på en gang utbildar både deras förstånd och deras
religiösa känsla, hvarken inskränkes eller motverkas
genom införandet af Folk-Skolor; tvärtom gifva des¬
se en ny väckelse att tillse, det barnen genom förbe¬
redelse hemma sättas i tillfälle följa med sina kam¬
rater i Skolan, och täfla med dem i nyttiga kunska¬
pers förvärfvande. Då jag således lyckönskar mitt
fädernesland till de fördelar, som nu förevarande
Betänkande, om det af båda Stats-rnakterne godkän¬
nes, ofelbart skall bereda, genom det uppväxande
slägtets sorgfäiligare bildning, anhåller jag endast
att i korthet få anföra följande obety^dliga anmärk¬
ningar, hvilka vid en förmodad återremiss torde
de sammansatta Utskotten meddelas. Och fäster jag
först min uppmärksamhet vid de löne vilkor af 16
Tunnor Krono-tionde, sorn äro föreslagne att Folk-
Läraren i en fast Skola tilldelas. Då mången Rälla-
Den zi) Juli.
re jemte sin stat erhåller omkring 100 R:dr årlig
lön, så lemnar jag till hvars och ens bedömande
huruvida det är billigt att med en ringa lön, af
ungefär 160 R:dr, afspisa en Lärare, sorn har det
vigtiga och tunga kall att till upplysning och sedlig¬
het bilda ett uppväxande slägte. Jag anser att en
sådan Lärare minst bör förses med en lön af 30 a
a5 Tunnor Krono-tionde, hvilken lön dock kan utgå
i andra persedlar, efter olika orters beskaffenhet,
blott de motsvara värdet af nämnde Krono-tionde-
Tunnor. För att bereda tillgångar härtill föreslår
jag, afstående från förslaget om Skol-Lärare-Institu-
ter, och med den kostnad , som på dem skulle an¬
vändas, föröka lönen för Lärarne i de fasta Skolor¬
na, och härtill föranledes jag af den öfvertygelsea
att våra Gymnasier och Apologistier kunna lemna
tillräckliga och fullgoda ämnen till Lärare.
Då det är Statens åliggande att skydda hvarje
individ till lif, ära och gods, och det säkraste me¬
del att åstadkomma detta är befrämjandet af allmän
upplysning, utvecklingen af det uppväxande slägtets
rättskänsla och afsky för de våldsamheter och otyg¬
lade utbrott, hvilka äro oskiljaktiga från den råa
okunnigheten; så drager jag deraf den slutsats, att
det också är Statens skyldighet alt ombesörja aflö-
ningen för de Lärare som utnämnas inom varan¬
de och blifvande Folk-Skolor. Härigenom sättas äf¬
ven dessa Stiftelser i paritet med våra Lärdoms-
och Närings-Skolor i Riket, hvilka alia äro till genom
Statsbidrag. För öfrigt anser jag den Reservation,
som Heir Häradshöfding Ribbing afgifvit, förtjena all
uppmärksamhet och begagnar jag tillfället att deri
mig förena.
Häri instämde Prosten Galine.
Contracts-Piosten Nordhammar: I flere punk¬
ter är jag förekommen af föregående Talare; men
694
Den 29 Juli.
många återstå, sorn ännu icke blifvit vidrörda; oell
i några är min åsigt olika med deras, som yttrat sig.
Innan jag går till Betänkandets speciella delar,
önskar jag få förut skicka en och annan anmärkning
i afseende på undervisning och uppfostran i allmän¬
het. Efter min tanka är det icke brist på undervis¬
ning, som vållat det starkt uttalade behofvet af
Folk-Skolor. Det är en annan brisl, bristen på till¬
börlig uppfostran, som förorsakat den allmänna kla¬
gan och längtan efter något bättre. Och jag är så
långt ifrån att hufvudsakligen och endast söka denna
blist hos de lägre, att jag fastmer trott mig finna,
det den har sin rot och utgång från de högre, jag
vill ej säga de högsta. Denna brist drabbar i första
rummet den qvinliga uppfostran. Derifrån härleder
sig ganska mycket af det onda, hvaraf samhället
lider. Fordom ansågs det icke för ringa för en hus¬
moder att vårda sig om allt, sorn tillhörde hennes
bus, icke endast sina barn, utan ock tjenare och
tjenarinnor. Förhållandet är nu annorlunda; förvil¬
lelsen har spridt sig så vida, alt qvinnan äfven i
de lägre samfunds-klasserna anser sig för hög att
vårda sig om det, som borde utgöra hennes högsta
på jorden, de husliga pligterna. Och jag hemställer,
om icke från denna källa mycket ondt i moraliskt
hänseende härflyter, hvarföre man skjuter skulden
på annat och förgäfves söker hjelp, då man icke
återgår till sjelfva källan: en förvänd qvinno-uppfos-
tran. Att den förnäma förvändheten skall efterapas
så långt ned som möjligt, är naturligt. Det må til¬
låtas mig alt erinra, huru l. ex. i förra tider Handt-
verkshushållet var en bild af ett lyckligt familjlif,
deri tjeuaren var på ett ömt och nära sätt införlif-
vad. Nu deremot utgör Gesällen en ganska lös be¬
ståndsdel af Handlverkshushållet; han har nu, som
man säger, sitt för sig sjelf, det vill säga, sitt egent¬
liga hem på krogen. Snart torde ock Lärlingarna
Den 29 Juli.
695
lösryckas från familjlifvet, på det husmoderns om¬
sorger måtte minskas; men hurudan skall väl i så¬
dant fall de förras uppfostran blifva? Jag tror, att
detta förhållande står i sammanhang med qvinnans
uppfostran, och har blott velat åberopa detta enda
exempel, utan att behöfva vidare utveckla samman¬
hanget mellan orsaker och verkningar. Min öfverty¬
gelse är den, att, om än en Skola inrättades i hvar¬
je hus, och undervisnings-ämnena förökades aldrig
så mycket, så äro de förgäfves, och kunna icke
åstadkomma en sann och välgörande bildning, så
vida de icke ega stöd i det husliga lifvets medver¬
kan till religiös och moralisk vård, genom lära,
eftersyn och förmaningar. Och det är inom familj¬
lifvet, som husmodren kan verka så oändligt mycket
godt, när hon rätt uppfyller detta kall. Hennes
bestämmelse är stor i afseende på uppfostran; och
särdeles vigtigt är det således, att hon sjelf uppfos¬
tras för denna bestämmelse. Men om fåfängan gör,
alt hennes husliga pligter blifva henne besvärliga,
om det redbara af henne försmås och eftersattes för
det lysande, då går det illa med husligt välstånd
och lycka i samhället, helst om en sådan smitta
der blir allmännare. Det är ganska väl, att bildning
värderas och eftersträfvas. Men den må aldrig miss¬
förstås i dess stora betydelse. Qvinnan må aldrig
missförstå sin höga kallelse att heldre gagna i stilla
huslig verksamhet, heldre verka osedd, än svnas
och lysa i verlden. Det sednare är dock ofta hän¬
delsen, och måste, till följe af hennes uppfostran,
vara det, och om detta förhållande ej ändras, så
äro alla bemödanden för den rätta bildningens och
den dermed sammanhängande sedlighetens befräm¬
jande förgäfves.
Med mannens uppfostran står ej eller särdeles
väl till, ens der man mest borde vänta det, i de
högre Stånden. Jag dömmer trädet efter frukten.
6g6 Den zp jfuli.
Huru vanligt är det icke, att den Svenska lärdomen
med högdragenhet ser ned på det praktiska, glöm¬
mande det gyllene: Vitasj nori Scholae discimus.
Å andra sidan föraktas ofta den grundliga och högre
bildningen af de praktiska männen. Följden är, att
grundlig lärdom och praktiskt sinne endast ganska
sällan finnas hos tidens män förenade. Hvad skall
man döma om en uppfostran, som gifver detta re¬
sultat?
Då jag nu företager mig att granska förevarande
Betänkande, vill jag först instämma i den tacksam¬
het, som af flere Talare blifvit hemburen åt ULskot-
tet för den omsorg och möda, hvarmed det behand¬
lat detta ärende, som rörer det vigtigaste för sam¬
hället och det heligaste för medborgs-menniskan.
Jag kan dock icke i allt dela Utskottets åsigter.
Att Folk-Skolor äro nyttiga och behöfliga, derom
förenar jag mig med Utskottet, äfvensom i 2:ne an¬
dra frågor, nemligen att religions-undervisningen bör
betraktas såsom det vigtigaste föremål för deras verk¬
samhet, samt att Föräldra-undervisningen bör högt
värderas och uppmuntras. Men huruvida all frihet
åt denna senare blifvit i förslaget inrymd, har jag
någon anledning betvifla. I öfrigt må det tillåtas
mig att anmärka följande. Det heter i Betänkandet,
sid. 8: ”Bildningen har sin egen ohämmade gång.
Den har förändrat förhållandena i detta, som i mån¬
get annat afseende. Gudsfruktan, ordentlighet, sed¬
lighet och en säker, om ock till sin omfattning rin¬
ga, kunskap, hafva nr många hus blifvit förjagade
och efterträdda af osedlighet, utsväfningar och brott,
eller åtminstone af liknöjdhet för allt högre, än de
dagliga behof veu, i förening med en bedröflig okun¬
nighet, fattigdomens följeslagare.” Detta raisonne-
rnent förefaller mig rätt besynnerligt. Är della bild¬
ningens resultater? Är det möjligt att bildningen
kunnat medföra okunnighet; ett sådant resultat vitl-
Den 2p Juli-
nar mer3 om ett hotande barbari. Efter min tanka
förhåller det sig så, att bildningen tagit en falsk
rigtning och går ut på dels fåfänglighet, dels blott
och bart materiella intressens befordran. Alt en sådan
bildning medför de uppgifne resultaterna, är icke att
förundra sig öfver. Måtte den icke ifrån de förnä¬
mare folk-klasserna intränga på de lägre, hvilka efter
min öfvertygelse innehafva en, relalift till deras
ställning, högre ståndpunkt i moraliskt hänseende
än de förra, i synnerhet hvad beträffar den egentli¬
ga allmogen. Meningen kan visserligen, till följe af
de uttalade grundsatserna, aldrig vara att påtruga
barnen en sådan bildning, på det att de i sin ord¬
ning skola kunna, såsom det säges i Betänkandet,
deltaga i lagstiftning, lagskipning och beskattning;
men man kan svårligen mot den falska rigtningen
vara för mycket på sin vakt. Vid jemförande för
öfrigt af detta ändamål med hvad som innehålles å
sid. 18 rörande det minimum af kunskaper, som bör
inhemtas, har det ock förefallit mig besynnerligt,
att detta minimum blifvit fordradt af alla barn så
väl af man- som qvinn-kön. Det ser ut, som afsig-
ten vore, att ock qvinnorna skulle komma att fram¬
deles deltaga i offentliga angelägenheter. Vi skulle
således kunna komma alt erhålla en Kammare med
Representanter af båda könen. Tiden, då detta kan
komma alt inträffa, lärer dock icke slå så nära för
dörren, att man behöfver dertill göra förberedelser,
och jag tror, att del varit tillräckligt, om det hetat
barn af mankön samt ett annat minimum blifvit ut¬
satt, åtminstone för qvinn-kön.
Att en fast Skola skall finnas i hvarje Pastorat,
har af Utskottet blifvit föreslaget. Delta kan väl
vara godt, men jag önskar, att ett större utrymme
blifvit åt Kommunerna sjelfva lemnadt att i afseen¬
de härpå besluta och föranstalta, och hemställer,
om icke Utskottet bör närmare öfverväga, huruvida
6gS
Den 29 lJuli.
ett sådant ovilkorligt stadgande kan vara lämpligt.
Vidkommande förslaget om Seminariers inrättande
föri Skol-Lärares bildning, tror jag att de ej äro af
behofvet påkallade. Om de, som användas till
Skol-Lärare, först genomgått en Apologist-Skola och
sedan inhemtat den praktiska öfningen i en god
Vexelundervisnings-Skola, så anser jag dem kunna
på denna väg hafva förvärfvat den för kallet erfor¬
derliga skickligheten. Redan förut har jag vid något
tillfälle yttrat, att Pastor bör vara Lärarnes Lärare,
och om Pastor sjelf vill åtaga sig att bilda Läraren
för Folk-Skolan i sin Församling, så må det stå
honom öppet att göra det. För ett rent sinne, all¬
varlig håg och godt hufvud kan ej så mycken förbe¬
redelse vara af nöden, utan det i öfrigt erforderliga
genom praktisk öfning latt vinnas. Saknas hos någon
förenämnde egenskaper, så blir det med all föregå¬
ende bildning dock svårt att blifva en god Lärare.
Emedlertid uppstå betänkligheter, huru man skall
förhålla sig på de ställen, der Skol-Lärare redan
äro antagne, som ej kunna motsvara de fordringar,
som i Betänkandet innehållas, dels i anseende till
en högre ålder, dels ock i anseende till bristande
kunskap eller skicklighet efter förslagets kraf. Det
synes hardt, om sådane, eljest oförvillige, skulle med
sin välfärd nödgas pligta lör samhällets framskridan¬
de i upplysning. I sådana och andra frågor synes
en jstörre latitud hafva bordt lemnäs åt Pastor och
Församlingen att efter för handen varande omstän¬
digheter afgöra,
I §. 3 mom. 8 bör ock ibland fordringarna in¬
tagas de insigter, som för Organister äro erforderliga ,
emedan i de flesta församlingar, der Organist finnes,
denna befattning är med Klockarens förenad. I g
mom. samma §. heter det, att hvarken Kyrkoherdar-
ne eller deras Adjunkter må i allmänhet till Lärare
Den 29 Juli.
i Folk-Skolorna användas. Min öfvertygelse är, alt
denna föreskrift, hvad Kyrkoherdarne angår, är full¬
komligen riklig, emedan, om de efter sin ed skola
fullgöra de dem åliggande skyldigheter, det ej blir
dem nacken tid öfrig alt använda för den egentliga
barna-undervisningen och att det således vore dem
omöjligt att vara Lärare i Folk-Skolorne. Man har
någon gång hört sägas, att Presternas antal i Sveri¬
ge är större an i något annat protestantiskt land.
Men man må ock ihågkomma, att i intet protestan¬
tiskt land Presten har så många åligganden som i
Sverige. Och svårt torde det vara att häruti göra
någon förändring. Jag vet ej, huru något af hans
åligganden skulle från honom borttagas och på hvil¬
ken man i stället skulle flytta dem. En sådan för¬
ändring skulle innebära eu större omhvälfning i
landels hela inre förvaltning, än mången synes före¬
ställa sig. Således anser jag mig böra tacka Utskot¬
tet för dess rättvisa erkännande af Kyrkoherdernas
mångfaldiga embets-göromål och för dess omtanka
att icke ännu vidare vilja pålägga dem flere. Under¬
visningen är i alla fall ett af de ömmaste föremål
för en samvetsgrann Pastors omsorg och vård; och
han lärer icke underlåta att åt Skolan egna den tid,
hans öfriga pligter tillåta.
I 4 §• 1 niom. torde det böra heta skattskrif-
<ven person i stället för skattskyldig, om allt miss¬
förstånd skall kunna undvikas och afgiflen uppgå till
något betydligare belopp. Att en inträdes-afgift er¬
lägges anser jag ock billigt, äfvensom att lönen nå¬
got höjes för Läraren. 16 Tunnor spanmål innefatta
dock ett ganska olika värde på olika orter, såsom t. ex.
i Särna och trakten af Malmö, der på förra stället
Pastor icke anses illa lönad med 5o Tunnor, nemli¬
gen relativt till den ställning, hvaruti hans åhörare
befinna sig. Äfven om detta böra församlingarne
Preste-St. Prot. 1840■ Andra Afdela. Bandet V. 45
Dm 29
sjelfva få reglera och bestämma efter serskilda för¬
hållanden på olika ställen. Om nu, såsom föreslaget
är, Klockare- och Skol-Lärare-beställningarne komma
att förenas, så torde ock vilkoreu derigenom blifva
vida bättre, en omständighet som äfven bör tagas i
betraktande. Denna förening anser jag ock ganska
görlig och god. Klockaren kan ej, såsom jag hört
antydas, rättvisligen begagnas såsom betjening åt
Presterskapet, och jag hoppas, att det ej eller så
sker. Lagen förbjuder ock bestämdt ett sådant miss¬
bruk. Han dr således i det närmaste fri och ledig
hela veckan. De kurser, han bör fortskaffa, öfver¬
stiga sällan 24 om äret och kan han lör detta än¬
damål använda en annan säker person, när så for¬
dras. Brist på lid för honom att sysselsätta sig meri
undervisning må ej anföras. Jag anser honom gan¬
ska användbar och tjenlig i delta hänseende. Jag
har sjelf gått i en Klockare-Skola och kan intyga,
att der åtskilligt iakttogs, förtjent att tagas ad no¬
tam äfven af höglärde Skolman. I öfrigt tror jag
mig af flerårig erfarenhet hafva inhemtat, att sa¬
ken låter sig göra.. Det enda hinder, som för den¬
na förening kunde möta, vore Klackarens skyldighet
att, då han kallas, besöka sjuka, att förrätta åder¬
låtning och sä vidare. Men de fall, då denna hans
åtgärd påfordras, äro ej så många, att de böra till¬
stänga den, må hända, enda möjliga utväg att få en
allmän Folk-Skola i Sverige.
Hvad som yttras sid. iS, alt Staten må ega rätt
tillhålla hvarje husfader alt låta barnen begagna Sko¬
lan för att inhemta det föreslagna minimum af kun¬
skaper, rörer icke endast Svensk mans frihet, ulan
delta i den ömtåligaste fråga, den om hans barn och
dessutom hans penningar. Det är visserligen rätt,
att barnen tillhållas att lära sig nödiga kunskaper,
men jag tror ej, att Staten bör gripa för djupt in i
enskiltes förhållanden för att befordra della mål.
Den 29 jTuli.
Fader och moder må göra hvad de kunna, förma¬
nas och varnas, men att med våld vilja tvinga dem,
anser jag orätt och betänkligt, så snart fordran går
ut på mer, än hvad som klafves för alt vara en vär¬
dig christen och samfunds-medlem. Jag ber alt fä
anföra ett par exempel på de åsigler, som, i dessa
ämnen, mångenstädes bland allmogen äro rådande.
En Danneman, känd för särdeles godt förstånd,
tillfrågades, hvad orsaken vore dertill, aLt, i den bv
han tillhörde, processer ständigt vore å bane. Han
svarade: Detta kommer deraf, att grannen N. N.
kan skrifva.
En annan hade haft en far, som biträd t med
skrifning, svaromål vid Ting o. s. v., men hvars egen
ekonomi alltid stått på svaga foller. Sonen lilIskref
detta skrifningen och hvad dermed gemenskap egde
och beslöt att, ehuru kunnig i ski ifkonsten, aldrig
skrifva, ens för egen räkning, utan, om det var af
nöden, leja skrifvare. Han betalte de skulder, fadren
åsamkat huset, oell blef en förmögen ock aktad man
och detta tillskref han sitt lyckliga beslut att aldrig
skrifva. För min del tror jag, alt saken på förra
stället varit hulpen, 0111 alla grannarne kunnat skrif¬
va samt att den sednare mannen kunnat så använda
sin skrifkunnighet, att den icke skadat, utan möjli¬
gen gagnat hans hushållning. Men jag hemställer
dock, huru desse män — och de hafva många tu¬
sende med dem lika tänkande i Sveriges Rike —
skulle blifvit till mods, om man förkunnat dem,
att deras barn skulle, 0111 ej på annat sätt, med
tvångsmedel bringas att lära skrifva. Efter min tan¬
ka skulle ett sådant förfarande rakt motverka det
ändamål man vill vinna.
Sid. ip förekommer en genom motion, som blif¬
vit väckt i Bonde-Ståndet, framställd fråga 0111 in¬
rättande af arbels-inrältningar för fattiga barn. Detta
innefattar en af de vigtigaste punkter i Betänkandet;
Den 29 Juli.
och hade jag önskat, att man i denna del kunnat
gå det Hederv» Ståndets önskan till mötes.
Föreskriften vid slutet af 8 §. sid. 20, att de
barn, som ej bevistat Folk-Skolan, böra vid exami¬
na i denna inställas, på det utrönas måtte, huruvi¬
da deras undervisning i de föreskrifna ämnena blif¬
vit försummad eller icke, anser jag gå nog långt och
icke ens låta verkställa sig.. Det blir verkligen svårt,
om icke omöjligt, för fattiga föräldrar alt genom hem¬
läsning lära barnen det minirni-qvantum, som för
folkundervisningen är slipuleradt.
Uti 9 §. mom. 2 heter det, att ambulatoriska
Skolor böra omfatta vissa rotar m. m. Min öfverty¬
gelse är, att ej något allmänt stadgande härom bör
gifvas, utan denna reglering öfverlemnas till Pastor
och kommunerna. Omständigheter kunna förefalla,
som göra ett sådant stadgande olämpligt. Att Kyr-
kolierden blifvit ålagd att i Folk-Skolan undervisa i
1 eligions-kunskapen och att någon tid bestämmes,
då han bör besöka Skolan, finner jag godt, och ville
endast hafva tillagdt, alt Kyrkoherden bör under
mellantiderna till Skolan framkalla Skolbarnen och
genom förhör, t. ex. hvar \\ dag, underrätta sig huru
med deras kunskap och seder sig förhåller.
Ett moment af 13 §. innehåller, att hvar och
en husbonde bör vara ansvarig, alt dess tjenstehjons
och stat-torpares barn icke blifva i saknad af det
underhåll, som utgör vilkoret för möjligheten att af
skol-öfningarne sig begagna. Detta kan vara ganska
rätt, måtte blott icke följden af detta stadgande
blifva, att föräldrar af nämnde folkklass med många
barn förskjutas och få vandra landet omkring, utan
att kunna erhålla tjenst. Denna omständighet torde
af Utskottet böra närmare öfvervägas. I Öfrigt är i
samma §. föreslaget, att en lista på föräldrarna till
de barn, som icke skolgångs-skyldigheten uppfylla,
bör från predikstolen i församlingens Kyrka upplä¬
Den 29 Juli.
sas. Delta anser jag vara i högsta grad olämpligt.
Då nu under Riksdagen fråga är väckt om afskaffan-
de af skamstraffen, skulle dock, om detta förslag an-,
tages, de förr vanliga ännu ökas med ett nytt. Utom
det alt detta innebär en inconseqvens, finner jag,
att denna föreslagna, såsom ock hvarje annan, ut-
ställelse till blygd i Herrans hus ej är tillständig.
På det att ändamålet med förslaget i 14 §- n)å
säkrare vinnas, så bör det vara Pastors både rättig¬
het och skyldighet att till Söndags-förhör, om sig
göra låter, men annars på hvardag, framkalla den
ungdom, som blifvit admilterad till Herrans Natt¬
vard, men ännu icke upphunnit 18, eiler heldre,
20 års ålder. Jag är öfvertygad alt ungdomen un¬
der dessa år är i behof af en noggrann ledning och
vård; öfverlemnas den då åt sig sjelf, utan att föl¬
jas af en vaksam Lärares uppsigt, så befarar jag, alt
den derigenom blottställes för betänkliga vådor. Det
må tillåtas mig få anföra en händelse. En yngling,
som varit i lära i hufvudstaden, kom lill en lands¬
församling och blef af Prester» derstädes tillfrågad,
när han sist var i Kyrkan och bevistade Gudstjenst,
Med tårar i ögonen svarade gossen: att han ej varit
der, sedan han första gången gick lili Nattvarden,
hvilket skedde ett och ett halft år förut. Sådana
exempel hafva väckt min uppmärksamhet på nödvän-
digheleu af den föreskrift, att ungdomen under före-
nämnda ålder bör ställas under en fortsatt närmare
uppsigt i sedligt och religiöst hänsende, och anser
jag Söndags-förhör kunna för ett sådant ändamål vara
lämpliga der lokalförhållanderne det medgifva. Pa¬
stor eger väl utan ett serskildt stadgande en rätt att
kalla ungdomen till sådana förhör. Men på det alt
husbönder icke må finna sig befogade att knota Öfver
en sådan fordran af Pastors-Embetet, eller anse sig
berälligade att minska tjenstehjons lön, för det de
äfven efter beredelse»! till första Nattvardsgåugen på
7 o4
Den 29 Juli.
ett sådant siilt blifva nödsakade att öfva sina kun¬
skaper, så vore önskligt, alt någon bestämd föreskrift
härom meddelades i den lag för folkundervisningen,
som na är under bearbetande; ocli på det dessa
Söndags-förhör ej må falla för besvärliga, hemställer
jag, alt de ej matie anbefallas att ske hvarje Sön¬
dag, utan endast vissa lider til! ett bestämdt antal
om året, och der delta mötes af hinder, å elt mot¬
svarande antal hvardagar.
Jag har tillåtit mig yttra, alt undervisning och
skolväsende allena icke göra tillfyllest för alt åstad¬
komma det åsyftade ändamålet: religiös och moralisk
förbättring. Och jag har blifvit styrkt i denna me¬
ning äfven af främmande länders erfarenhet, der de
J>äsla undervisningsverk finnas, t. ex. Preussen. I
Berlin, der folkbildningen utan tvifvel drifves högst,
undervisades år 183p i publika Skolor 12,g63 fälliga
barn, och under samma lid höllos dock 5oo perso¬
ner, hvaraf mer än hälften var mellan 12 och 20 år,
i nämnde stad fängslade för brott af olika beskaffen¬
het. Detta är något, som ej bordt förtigas, ulan
föi tjenar nämnas liil alfvariigt öfvervägande.
Sist vågar jag hemställa, huruvida det kunde
vara skäl föreskrifva, att Contracts-Prostarne en gång
om året skulle inspektera Folk-Skolorna i sina Con-
tracter, och berättelse om deras tillstånd lill Consi¬
storiel na eller kanske rättare Biskoparne ingifva.
Dessa äro de anmärkningar i närvarande fråga,
som jag ansett mig pligtig uttala; och, derest åler-
vemiss af Betänkandet beslutas, anhåller jag vörd¬
samt, att de måtte tå liil Utskottet åtfölja Lill det
afseende, Utskottet anser dem förtjena. I öfrigt utbe¬
der jag mig det Högv. Ståndets benägna öfverseende
för det att jag dermed upplagil Slåndels dyrbara
lid. Det vigliga föremålet, Skolan, som jag håller
så kär, och dervid jag under många år efter förmå¬
ga verkat, torde med skäl böra anses innebära en
.Den 29 Juli.
talande ursäkt för den vidlyftighet, b varmed jag det¬
samma behandlat.
Prosten Osterman: Ehuruväl jag i allmänhet
gillar de grundsatser, som de sammansatta Utskotten
i detta Betänkande b vilat, och förklarar dem min
tacksamhet för det nit, hvarmed de omfattat den
vigtiga National-angelägenheten, folkundervisningen,
måste jag likväl vid de speciella detaljerna göra
några anmärkningar, hvilka jag utbeder mig att här
fä framlägga.
Aldraförst måste jag anmärka, att jag saknar en
närmare och alldeles nödvändig bestämmelse i fragan
om skyldigheten alt bestrida kostnaderna så väl för
Folk-Skolans inrättande och underhåll som för Lära¬
rens aflöning utöfver hvad som genom de föreslagna
personella och inträdes-afgifterna icke kan fyllas.
Då det säges att denna skyldighet i allmänhet ålig¬
ger kommunerna, hade val, till förekommande af
alla tvister, bordt närmare bestämmas, om denna
skyldighet tillhör endast den jord br ukande delen af
allmänheten, eller om den äfven bör utsträckas till
andra fastighets-egare inom kommunen. Att fästa
hela kostnaden viii det redan förut tungt beskattade
jordbruket, kan icke vara rättvist. Framför allt
torde det vara nödigt stadga, att de, som ega Fabri¬
ker, Bruk eller andra Verk och Inrättningar med
dermed anställde arbetare, böra i förhållande till
sådana fastighels-värden deltaga i kostnaderna, bör
att bevisa nödvändigheten häraf må mig tillåtas an¬
föra ett exempel. Vid Lilla Edet inom det Pastorat,
der jag är Kyrkoherde, finnas vid dervarande vat¬
tenfall i Götha Elf flera Sågbruk anlagde, vid hvilka
ett stort antal personer, de fleste med hustrur och
barn, äro anställde såsom arbetare. Egarne till des¬
sa Sågbruk äro boende i Götheborg och höra således
icke sjelfva liil Församlingen, och för sina der egan¬
de fastigheter vilja de ej eller i ringaste män bidra¬
Den 29 Juli.
ga hvarken lill Församlingens fattigvård eller andra
kommunala utgifter. På 1770-talet stiftades val en
Skola å Lilla Edet af Församlingen och Sågbruks-
egarne gemensamt, men efter den siste Lårarens
död 1829 och den kort derefter inträffade branden
å Lilla Edet, vägrade Sagbruks-egarne alt lemna
något bidrag till Skol-Lärarens aflöning, och oaktadt
alla uppmaningar af Skol-Styrelsen, hafva de icke
kunnat bevekas dertill. Följden deraf har varit att
Skolan ifrån den tiden legat neder, emedan Socknen,
som är liten och består endast af i5| mantal, icke
förmått eller velat ensam bestrida hela kostnaden.
Genom det i Betänkandet föreslagna stadgandet skola
Sågbi uks-egarne lika litet som hittills kunna lagligen
tvingas att deltaga i kostnaden för Skol-Lärarens
aflöning. Om alltså Församlingen ensam skall der¬
med belastas, bl ifver sådant ej allenast för den i
högsta måtto känbart, utan äfven högst obilligt,
emedan största antalet af de barn inom Socknen,
sorn behöfva Skol-undervisuing, tillhöra just före¬
nämnde Sågbruksarbetare. Då nu ulan tvifvel ena¬
handa förhållande lärer inträffa på flera orter inom
Riket, synes häraf nödvändigheten af ett sådant stad¬
gande, hvarigenom egare af dylika verk och lägen¬
heter ovilkorligen tillförbindas, att i förhållande till
sina fastighets-värden och det antal personer, sorn
hos dem äro skattskrifne, bidraga till Skol-Inrätlnin-
gens uppkomst och underhåll samt Lärarens aflöning.
I §. 3 morn. 5 föreslå Utskotten, att ingen må
til! elev i Seminarium antagas, som icke, utom andra
kunskaper, eger någorlunda försvarlig insigt i allmän
jordbeskrifning, fäderneslandets historia och kyrko¬
sång. Då det är just dessa kunskaps-ämuen som i
Seminarium få inhemtas, kan jag icke inse det vara
nödigt föreskrifva, att egandet af dessa kunskaper
skall vara ett vilkor för inträde i Seminarium, genom
hvilken föreskrift det ofta torde blifva svårt, kanske
Den 29 Juli.
707
till och med omöjligt, att erhålla Lärare-elever, enär
utan tvifvel många af dem måste tagas från de lägre
folk-klasserna.
Föreskriften i §. 3 mom. 9, att hvarken Kyrko-
herdarne sjelfve eller deras Adjunkter i allmänhet
böra till ordinarie Lärare i Folk-Skolorne användas,
anser jag, i likhet med några Reservanter, för allde¬
les öfverflödig och bör således ur Betänkandet utgå.
§. 4 niom. 1. Att en afgift af några skil lingar
årligen erlägges till Skol-kassan af hvarje skattskyl¬
dig person, kan väl till principen vara rättvist, men
möter vid verkställigheten många svårigheter för den
stora mängd af fattige och medellöse personer, som
öfverallt finnes, af hvilka nämnde afgift knappast
lärer kunna utgå. Den som känner allmogens obe¬
nägenhet för uppoffringar till allmänt nyttiga ända¬
mål, skall finna betänkligt att utkräfva en afgift, om
än aldrig så obetydlig, af hvar och en skallskyldig
person, alltså äfven af sådana, som sjelfve icke haf¬
va någon egentlig nytta af Skol-Inrättningen, såsom
äldre ogifte personer, eller gille barnlöse, äfvensom
ogifte tjenstehjon, hvilka sistnämnde i synnerhet kan¬
ske borde vara från nämnde afgift alldeles befiiade.
§. 4 morn. 3. Alt af Lärarens aflöning hälften
eller 8 Tunnor skall lemnäs in natura och hälften i
penningar till bestämdt belopp, synes mig vara orätt
alt föreskrifva såsom allmänt stadgande. Det må väl
för Staten vara likgiltigt, om kommunerne, efter öf¬
verenskommelse med Läraren, aflöna honom med
endast spanmål eller endast penningar, eller med nå¬
got af hvartdera, om allenast värdet deraf motsvarar
det fastställda minimi-beloppet, 16 Tunnor, hvilket
i alla fall synes mig vara nog ringa och böra be¬
stämmas lill minst 20 Tunnor årligen.
§. 6. Då löne-beloppet för en Skol-Lärare blif¬
vit föreslaget så lågt, förfaller del nog besynnerligt,
att Utskotten, sådant oaktadt, kunnat tillstyrka alt
7°S Den 29 Juli.
någon bestämd de] af lönen årligen bör afsättas lill
bildande af en fond för afskedstagande Skol-Lärares
pensionering, äfvensom alt afgående ultjente Skol¬
larare böra af eltcrlrädare uppbära en viss del af
lönen. Sadanl skulle ju ännu mera förminska de
redan förut nog knappa löneförmånerne och göra det
svårt, att ej säga omöjligt, att erhålla skickliga Skol¬
larare. Om någon pensionering för sådana bör kom¬
ina i fråga, synes mig Staten böra bekosta en så¬
dan, oell att endast för sådant ändamål bidrag å Sta¬
tens sida böra lå anlitas, då deremot kommunerne
i öfrigt böra vidkännas bela kostnaden för Skol¬
in rättningen.
§. 7. Det föreslagna minimum af kunskaper, som
allmogens barn böra hafva inhemtat innan uem tillä¬
tes lemna Skolan, anser jag vara allt för högt. Man
må besinna, alt kanske största delen af de barn,
som komma att begagna Folk-Skolan, tillhöra icke
det egentliga Bonde-Ståndet, utan den lägre eller
arbets-klassen, hvilken i sednare tider så ansenligen
tillväxt i antal, och för denna klass tyckes v;tl ett
mindre kunskapsmått kunna vara tillräckligt. Det
må vara nog att tillfälle gifves för dem, som vilja
gå längre, att i Skolan erhålla undervisning i fäder¬
neslandets Historia, Geografi, Naturlära, Kyrkosång
111. 111.; men att bestämma kännedom i alla dessa
ämnen såsom vilkor för afgång ur Skolan kan, efter
min öfvertygelse, icke vara ändamålsenligt. För den
egentliga ai bets-klassens barn äfvensom för dem,
hvilka icke böra tvingas att begagna Folk-Skolan, är
redig innanläsning af Svensk och Latinsk slii, för¬
svarlig Chrislendoms-k uns kap, Biblisk Historia, räk¬
ning af qvattuor species samt någon skrifkunnighet,
ett ganska tillräckligt kunskaps-förråd. O111 fordrin-
garne af hvar och en utsträckas ännu längre, fruk¬
tar jag att Skolan snart skall komma alt sakna för¬
troende, och att fattigkassorna allt för mycket skola
Den 29 Juli.
7°9 o
komma att anlitas för fattiga barns underhåll vid
Skolan en längre tid än nödigt är.
Till förslaget §. 10, att maximi-fordringarne för
utgående från Skolorna i städerna skola något för¬
höjas öfver hvad sorn blifver bestämdt för Skolorna
på landet, kan jag icke inse någon grund, och tror
att ett större kunskapsmått icke erfordras för arbels-
ldassens i städerna barn, än för dem pä lands¬
bygden.
§. 11. Ehuru Utskotten förut sagt, att hvarken
Kyrkoherdarne sjelfve eller deras Adjunkter böra till
Lärare i Folk-Skoiorne användas, tillstyrka likväl Ut¬
skotten härstädes, aLt det mätte åligga vederböran¬
de Presterskap aLt meddela barnen undervisning i
Religionen, samt att för sådant ändamål infinna sig
uti de fasta Skolorne minst en gång i hvarje vecka
och i de ambulaloriska lika ofta m. 111. Hvar och
en för folkundervisningen nitisk Själasörjare lärer
visst icke underlåta ali, så ofta han kan, besöka
Skolorne i sin församling för att der leda undervis¬
ningen, särdeles den, som afser Religionen, men att
föreskrifva sådant såsom en honom åliggande skyl¬
dighet, är att allt för långt utsträcka fordringarne
på hans verksamhet, och förråder eli hemligl, ehuru
illa doldt, försök, att efter hand göra Preslen till
Skol-Lärare. Många Pastoraler finnas med 5 å 6
Socknar, der måhända således lika många Skolor,
fasta eller ambulaloriska, komrne att inrättas, flera
långt aflägsne frän Prestens boning. Huru skyldig¬
heten att besöka hvar och en af dessa minst en
gång i veckan och der gifva undervisning i Religio¬
nen kan stå tillsammans med fullgörandet af de
mångfaldiga andra Preslerskapet åliggande ernbets-
göromål, lemnar jag åt hvar och en opartisk all be-
dömrna. I alla fall inträder Prestens undervisnings-
skyldighet egentligen vid ungdomens Natlvardsdjere-
delse, och någon befattning med barna-undervisnin-
Den 29 Juli,
gen annorlunda än vid de offentliga förhören bör
dessförinnan aldrig kunna åläggas honom såsom en
juridisk pligt.
I §. i3 morn. 2 och 3 tillstyrka Utskotten an¬
vändande af tvångs-åtgärder emot de föräldrar, som
af tredskaude afhälla sina harn från skolgång. Om
dessa tvångs-åtgärder kan anmärkas detsamma som
om dylika åtgärder i allmänhet, att de kunna lättare
föreskrifvas än verkställas. Utskotten säga, alt der
varningar blifva fruktlösa, barnen skola från föraI-
drarne skiljas och lill vårdande åt enskilde personer
öfverlemnas. Men huru verkställa en sådan skils¬
mässa? Icke kunna barnen med våld ryckas från
föräldrarne och öfverlemnas åt främmande? Samma
våld kunna ju föräldrarne använda tillbaka för att
återtaga sina harn, och huru menligt skall ej ett så¬
dant våldsamt förfarande inverka på det förhållan¬
de, som bör råda mellan föräldrar och harn? Ut¬
skotten säga, att barnens underhåll, jemte skolpen-
ningarne, må hos föräldrarne eller målsmännen i laga
ordning utmätas. Men huru verkställa en sådan ut¬
mätning? Hvem skall väl vilja åtaga sig en sådan
kommission? Huru många obehagliga tvister och
rättegångar torde ej deraf blifva en följd? Man akte
sig för alt stifta lagar, som åstadkomma ondt der
det kunnat undvikas. Inga andra åtgärder böra, ef¬
ter mitt förmenande, här användas än de som i
inom. 1 och 4 tillstyrkas, att nemligen barnens för¬
äldrar eller målsmän höra undergå varningar eller
erhålla föreställningar, samt att en lista på föräldrar¬
ne till de barn, som icke skolgångs-skyldighelen upp¬
fylla, hör från predikstolen i församlingens kyrka
uppläsas. Om dertill kommer det stadgandet, att
inga andra böra till Nattvards-undervisuingen admit-
teras än de som innehafva ett visst kuuskaps-mått,
hvilket genom skolgång kunnat inhemtas, tror jag
att inga egentliga tvångs-åtgärder skola behöfvas,
Den 29 Juli.
och att Folk-Skolan, dem förutan, skall lättare till¬
vinna sig förtroende.
I §. 14 föreslå Utskotten att, för bibehållande
af den kunskap ungdomen inhemtat, sedan den blif¬
vit fri från skyldigheten alt bevista Skolan, vederbö¬
rande Pesterskap och Lärare skola om Söndagarne
meddela undervisning icke allenast uti religionen,
ulan också uti öfriga för Skolorna föreskrifna läro¬
ämnen, samt att, vid dessa tillfallen, förhör böra
med ungdomen anställas. Icke nog således dermed,
att Presten flere söknedagar i veckan skall sysselsätta
sig med barna-undervisning, han skall då äfven fort¬
sätta detta arbete på sjelfva Söndagen, sedan hans
tid och verksamhet af andra embelsgöromål bl i (vit
tagen i anspråk! Vill man då icke unna Presterska-
pet någon stunds ledighet på sjelfva hvilodagen? På
Söndags-eftermiddagarne förefalla dessutom vanliga
embetsförrällningar, så väl på landet som i städer¬
na, och huru många Pastorater finnas icke, der Pre-
slerskapet är skyldigt att dupplicera, och der sista
gudstjensten ofta icke slutas förrän klockan 4 “ 5
eftermiddagen. Allt sådant hade icke bordt vara
obekant för flere af Utskottens Ledamöter, och det
förefaller derföre nog oväntadt, att inga reservatio¬
ner blifvit gjorde emot ett flerestädes overkställbar
och i alla full mindre nödigt förslag. Söndags-Skolor
hafva hittills varit inrättade endast för sådana, som
söknedagarne icke hafva tillfälle bevista Skolan, så¬
som handtverks-lärlingar, tjenstehjon m.fl., men att
etablera läsning och förhör om Söndagarne med dem,
som redan blifvit fria från skolgångs-skyldighelen,
är ett alldeles nytt förslag, som blott skall öka Pre¬
sterskapets och Lärarnes besvär. För öfrigt är det
ingalunda min mening, att Preslerskapet alldeles
icke må befatta sig med Skol-undervisning. Må Pre¬
ste!) gerna, om lian så kan och vill, blifva Skol-
Lärare äfven om Söndagen; må han gerna dertill
Den 29 juli.
uppmuntras, orrs man så finnér nödigt, men alt
ålägga honom sådant såsom en pligt, för hvars un¬
derlåtenhet han kail komma i ansvar, deremot må¬
ste jag för min del protestera.
Slutligen får jag anmärka emot förslaget i all¬
mänhet, alt Utskotten fästat nog litet afseende på
de många lokala och andra omständigheter, som på
många ställen göra verkställigheten af flera här gifua
föreskrifter nästan omöjlig. I ett land af så olika
beskaffenhet, som Sverige är i olika provinser, kunna
allmänna stadganden icke öfver allt blifva tillämpli¬
ga. Mångå afvikelser från de här gifua föreskrifter
skola på många ställen blifva nödvändiga, åtminsto¬
ne ändamålsenliga. Undantag böra således få ega
rum, icke blott der de äro af nödvändigheten på¬
kallade, utan äfven der de finnas lika väl och säkert
kunna leda till målet. Om blott detta mål, som öf¬
ver allt är lika, folkets undervisning och upplysning,
kan vinnas, må väl vägarne, som leda dertill, få i
någon mån vara skiljaktiga på åtskilda ställen. Ut¬
skotten hade således bordt inrymma mera frihet åt
kommunerna, att, i enlighet med hufvudgrunderne,
sjelfve göra vissa reglernentariska stadganden efter
de olika förhållanden, som på olika orter kunna fö-
vefinnas. Detta gäller både om den ålder, inom
hvilken skolgångs-skyldighelen i allmänhet bör be¬
gynna, och om den tid på året samt de dagar i vec¬
kan m. m. då Skolan bör besökas. Långt afstånd
från Skolan, svårt väglag, oblid väderlek vissa års¬
tider, föräldrarnes fattigdom och deras behof af bar¬
nens biträde bemma i sina arbeten, göra det svårt
för många barn, helst i en spädare ålder, att träget
eller hvardagligen besöka Skolan. Der sådana om¬
ständigheter äro för handen, böra kornmunerne haf¬
va frihet, utan att någon främmande embetsmyndig¬
het blandar sig deruti, alt sjelfve bestämmma både
åldern och tiden för skolgångs-skyldighetens iaktla-
Den 29 Juli. 713
gande, att införa hvarannan- eller tredjedags-läsning,
äfvensom att åtskilja barn af olika kön, så att hvart¬
dera på olika dagar må besöka Skolan. Derigenom
skulle, jemte nyttan för sedligheten, äfven den för¬
del vinnas, att samma Skola blifver tillräcklig för
ett större antal barn, hvilka deremot icke skola in¬
rymmas i samma lokal, om barn af olika kön der
sammanföras. Genom ett sådant åtskiljande af kö¬
nen eller införande af hvarannan- eller hvartredje-
dags-läsning i Skolorne, allt efter omständigheterna,
skulle kostnaderne för Skol-inrättningen blifva min¬
dre, i det flera smärre Socknar kunde förena sig
örn en fast Skola, hvars omkrets blefve utvidgad,
då barnen icke behöfde infinna sig der hvarje dag.
På sådant sätt skulle ambulatoiiska Skolor — hvilka
1 allt fall böra anses endast såsom nödfalIs-skolor,
emedan de, efter mitt förmenande, aldrig kunna
rätt uppfylla det åsyftade ändamålet — på många
ställen blifva öfver flödiga, då de deremot flerestädes
oundvikligen måste inrättas, om, enligt Utskottens
förslag, minst en Lärare och således äfven minst
en slags Skola bör finnas i hvarje Socken, så vida
ej folkmängden derstädes är allt för ringa. På de
orter, der föräldrarne ännu hafva den lofvärda seden
alt sjelfva hafva tillsyn öfver sina barns läsning,
böra så kallade Hemläsnings-Skolor få inrättas, och
jag förenar mig således med Biskop Agardh uti den
af honom gjorda reservation, att Rikets Ständer ej
måtte helt och hållet afstyrka sådana Skolors inrät¬
tande, åtminstone på de trakter, der de kunna ge¬
nom boningarnas afstånd och föräldrarnes fattigdom
O C*
mer än annorstädes vara af nöden. I allmänhet böra
kornmunerne hafva mera frihet att i afseende på det
reglernentariska af Skol-Inrättningen göra sådana för¬
foganden, som efter lokala omständigheter kunna
finnas ändamålsenliga.
714
Den 29 Juli.
Dessa anmärkningar anhåller jag vördsamt måtte
få åtfölja den förmodade återremissen af Betän¬
kandet.
Contracls-Prosten, Doctor ågrell: Efter det
flera af Högv. Ståndets Ledamöter mer och mindre
utförligt genomgått förevarande Betänkande, har jag
föga att vidare tillägga. Jag utbeder mig dock, att
utan vidlyftighet få yttra ett och annat, som af an¬
dra Talare ej blifvit vidrördt. För det Högv. Stån¬
det, hvars egentliga lika så dyra som kära pligt är,
att befrämja christendoms-kunskap och allmän upp¬
lysning bland menigheter, kan det ej annat än vara
högst glädjande, alt finna delta ämne vara af respek¬
tive Med-Stånden omfattadt med ett så varmt och
odeladt nit, och jag önskar, att när Högv. Ståndets
Ledamöter hemkomma, hvar och en till sin ort,
enahanda samhällighet måtte spörjas, då det blir
fråga, att med några uppoffringar bringa till verk¬
ställighet hvad af Representationen blifvit beslutadt
i afseende på folk-undervisningen. Men då jag kän¬
ner och erkänner vigten och behofvet af vidtagande
anstalter för detta ändamål i allmänhet, kan jag
dock icke undertrycka en betänklighet och en farhå¬
ga, att hvad som är gogneligt i ett afseende, kan
möjligtvis blifva skadligt i ett annat. Jag fruktar
nemligen, att genom Barna-Skolors inrättande öfver
allt, kunde man försvaga den ännu flerestädes i
helgd varande föräldra-pligt, att fader och moder
sjelfva undervisa sina barn. Denna undervisning,
då den rätteligen ombesörjes, eger ett gifvet företrä¬
de framför Skol-undervisningen. Den tillhör i syn¬
nerhet modren, som i barnens spädare ålder har
om dem närmaste omvårdnaden. JNär en moder,
med barnel vid sin sida, eller i kretsen af sina
barn eller barnabarn, biträder dem vid läse-öfnin-
gen, meddelar hon dem tillika sina hjertliga, måhän¬
da
Den 29 Juli.
7'5
da enfaldiga , men för barnasinnet lättfattliga förkla¬
ringar, hvilka beledsagas af hulda förmaningar och
alfvarsamma varningar. Hon är prestinna i sitt hus,
och hennes hus blir ett tempel, der christendoms-
kunskap, gudsfruktan och sedlighet på ett innerligt
ocii öuihetsfullt sätt inpräglas, och hvaraf de goda
intrycken aldrig utplånas. Den hulda lärarinnan
ingjuter anda och lif i den döda bokstafven, och ej
endast under läse-slunderna, utan ock deremellan
söker hon genom förtroliga samtal uppfylla , så godt
hon kan, det gamla budet: Du skall inskärpa Lagen
dinom barnom, och derom tala, när du sitter i ditt
hus eller går uppå vägen, när du nederlägger dig
eller uppslår. Vid de årliga förhören, i synnerhet
vid husförhören, då äldre och yngre, föräldrar och
barn äro samlade, är det bästa tillfället för Presten
alt utröna, och för föräldrarne att visa, hvad de
uträttat i afseende på barnens undervisning, och
då Preslen af barnens gjorda framsteg och förkofran
får anledning, att yttra sitt bifall eller ock låford
för en väl uppfylld föräldrapligt, skall detta af sjä¬
lasörjaren gifna oflenteliga vitsord framlocka barnens
fröjd och fadrens förnöjsamhet och modrens glädje¬
tårar, samt blifva för dem och andra en uppmuntran,
alt än vidare fortsätta det goda verket.
Men blifva allmänna Skolor inrättade, och för¬
äldrarne icke allenast berättigade, utan ock förpligla-
de att dit försända sina barn, är det att befara,
det de lemna ifrån sig omsorgen om barnens under¬
visning, och vänta allt af Läraren, utan att taga
någon närmare del i barnens intellektuella bildning.
Min afsigt är dock icke alt bestrida Skolors införan¬
de der de behöfvas, men inom de Församlingar,
der barna-undervisningen allmänt och sorgfälligt vår¬
das af föräldrarna sjelfva, vore tiel öfverflödigt, kan¬
ske skadligt, ali öfverflytta undervisningen från den
Preste-St. Prat- 1840■ Andra AJdeln■ Bandet V 46
n 16 Den 29 Juli.
enskiita omsorgen lill den allmänna. Jag önskar
således blott elt undantag för de Församlingar, der
barna-undervisningen i föräldrahuset icke uppfyller
det åsyftade ändamålet.
Att en fast Skola skall Annas inom hvarje För¬
samling, är ofta icke nödigt, flerestädes icke heller
ändamålsenligt, i synnerhet i vidsträckta Socknar,
der arnbulatoriska Skolor äro tjenligare. Ambulato¬
risk Skola är ett långt och osvenskt ord. Jag ville
utbyta det mot Flytt-Skola eller Flyttbar Skola.
Att Pastor förbjudes åtaga sig Skolmäslare-tjen-
sten, är mycket öfverflödigt, ty hans mångå andra
göromål hindra honom derifrån, men att förbudet
äfven sträcker sig lill hans medhjelpare, dertill kan
jag ej inse skälet. Der det låter sig göra, må det
genia ske, i synnerhet om Adjunkten är gift. Con-
sistorierne äro ofta i bekymmer, huru de skola utse
tjenliga stationer för gifta Prestman, och om en så¬
dan får en Skolmästare-tjenst, jemte förbindelse att
biträda Pastor eller Comminister, blifver har säkerli¬
gen icke missiverad derifrån, så länge han uppförer
sig väl, och troget uppfyller sina skyldigheter.
Vid tillsättande af Skolmästare-beställningen, då
den är förenad med Klockare-tjenst, bör Pastor ega
lika rösl-räLt som vid Klockare-val, ly del är lika
så vigtigt för Pastor alt få en skicklig Skol-Lärare
som en skicklig Klockare.
Emot det föi tjenslfulla Betänkandet anmärkes
sluteligen, alt det är för mycket detaljeradt, och
att många regleringar borde öfverlåtas till kommu¬
nernas pröfning efter lokala förhållanden och andra
sig företeende omständigheter.
Contracls-Prosten Hallbeck: Vid detta Betän¬
kande, ehuru förtjenstfull t till sitt innehåll och väl
nppsläldt, må mig dock tillåtas göra följande anmärk¬
ningar:
Den 29 Juli.
7f 7
1:0 Ilöglofl. Utskotten föreslå, att undervisning
i de fasta Skolorna bör gifvas minst åtta månader
om året. Jag anser denna tid vara för långt ut¬
sträckt, åtminstone för vissa trakter af landet. På
min ort är brukligt att vid Jultiden, då dagarne äro
korta och väglaget svårt, barnens skolgång en må¬
nads tid afstannar. Mot slutet af April börjar man
använda dem vid vårarbetet och först i Oclober, då
skörden är slutad, inställa de sig åter i Skolan. Jag
tror derföre, att sex månader borde vara minimum
för undervisnings-tiden. Kan den till följd~af lokal¬
förhållanden derutöfver utsträckas, må sådant bero
af kommunerna. Uti Skolan på ett flskeläge inom
mitt Pastorat läses året om.
2:0 Något Seminarium till bildande af Skol-
Lärare anser jag ej nödvändigt, emedan samma än¬
damål kan vinnas uti någon Skola i Stifts-staden
eller någon annan inom Stiftet belägen Skola, som
dertill blifvit behörigen godkänd, och deri kostnad,
som en Seminatie-Imättning skulle medföra, använ¬
das till någon annan med Folkundervisningen ge¬
menskap egande utgift.
3:o Uti 3 §. 6 mom. lit. a. och b. tillstyrka
Höglofl. Utskotten en Stipendii-fördeluiug, som efter
mitt förmenande ej hvilar på någon riktig grund.
Den, som vid inträde i Seminarium hade ett större
kunskapsförråd, skulle erhålla ett större Stipendium
och ett mindre tilläggas den, som blott egde det
bestämda minimum af kunskaper. Den sednare, som
sannolikt kommer längre alt qvarblifva vid Semina¬
rium, borde heldre tilläggas det större Stipendium.
Då fråga är oin ett understöd, torde behofvet och icke
kunskapsmåttet böra afgöra anspråket på det större eiler
mindre.
4:o Uti 8 morn. i samma §. yrka Utskotten, att
den, som vill anses behörig alt söka Lärare-befatt¬
ning vid Folk-Skola, skall minst elt år begagna Semi¬
Den 2p Juli.
narium eller annat motsvarande Läroverk. Mången
skulle kunna ega en sådan underbyggnad och fallen¬
het för sitt tillämnade koll, att han på kortare tid
vore mogen för en Lärare-befattning och i sådant
fall skulle genom ett längre dröjande vid Inrättnin¬
gen tillskyndas honom, en onödig kostnad. Skall
något minimum bestämmas, anser jag ett halft år
vara nog. Förmågan att med tillfredsställelse afläg¬
ga de föreskrifna profven tyckes vara egentliga vil¬
koret för rättigheten att från bildnings-anstalten utgå
och erhålla Föreståndarens betyg.
5:o Högiofl. Utskottens i \ §. i mom. framlag¬
da åsigt, alt veckopenningarne till Läraren för hvarje
1 Folk-Skolan intaget barn skulle förvandlas i en af¬
gift till Skol-kassan af hvarje skattskyldig persou i
Församlingen, kan jag ej dela. Jag fruktar att den¬
na afgift skulle af mången med ovilja erläggas och
tror ej, att det skulle fördelaktigt verka på begäret
efter undervisning, emedan det är en på erfarenhe¬
ten grundad sanning, att man mindre värderar, hvad
man får för intet. Veckopenning af hvart barn skulle
jag derföre tillstyrka, och om den i Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition skulle synas betungande, kan den
ju nedsättas. Man kunde gifva den en latitud från
2 till 6 sk. och låta kommunerna bestämma belop¬
pet efter omständigheterna. För de fattiga barnen
kunde betalningen utgå af Församlingens Fattig¬
kassa.
6:o Hvad Utskotten i 7 §. bestämma såsom mi¬
nimum af kunskaper anser jag vara för mycket till¬
taget och tror, att detta minimum kunde inskränkas
till de första fyra punkterna, hvartill kunde läggas
Kyrko-sång för den, som dertill befunnes ega fal¬
lenhet.
7:0 Slutligen må vid detta Betänkande i allmän¬
het tillåtas den anmärkning, alL Utskotten inlåtit sig
väl mycket i reglemenlering, hvilken efter hvarje
Den 29 Juli.
7'9
orts olika beskaffenhet kanske mera ändamålsenligt
skulle kunna afgöras af kommunerna.
Contracts-Prosten Tunelius • Detta de samman¬
satta Utskottens till syftemålet åtminstone ganska
goda Utlåtande, rörande Allmänna Sladganden och
Anslag till Folkundervisninnens befrämjande, skulle,
sannolikt icke varit beledsugadt af så många reser¬
vationer, om icke ULskotten ansett sig böra äfven i
delalj-förhållanderna reglementera frågan. Då en åter-
remiss blir nödvändig, och den äfven jag yrkar, får
jag först och i allmänhet fästa uppmärksamhet vid
Biskop Agardhs sakrika anförande, som för omarbet¬
ning af af Betänkandet innehåller så många använd¬
bara materia lier, och för öfrigt tillkännagifva att jag
instämmer i deras åsigter, som anse:
1:0 Att icke föreskrifvas bör, alt, ovilkorligen^
en fast Skola skall finnas i hvarje Pastorat, utan,
lika med Doctor Björkman, att föreskriften bör va¬
ra: ”uti hvarje PasloraL skall finnas en, mot Pasto¬
ratets lokala behof och det bestämda ändamålet
”svarande, af Stiftets Dom-Capilel fastställd Skol¬
inrättning.”
2:0 Alt Skol-Lärarens lön bör minst vara 20
Tunnor.
3:o Att egenleligen fullständiga Skolmästare-
Seminarier ej behöfva i Slifts-städerna inrättas; ulan
kunna Skolmästare-elever vid dervarande fullt god¬
kända Vexelundervisnings-Skolor bildas, hvarvid
DocLor Thomanders reservation åberopas.
4:o I likhet med Doctor Björkman anser jag det
föreslagna minimum af kunskaper för allmänhetens
barn vara af Utskotten för högt hållet, äfvensom att
allt tvång till skolgång bör i det längsta undvikas.
5:o Att Skolgången för barnen bör ställas på
hvarannan dag, och delta helst, omvexlande för
gossar och flickor, och alltid med hemlexor, som vid
Dm 29 Juli.
återkomsten till Skolan böra noga af Läraren ge¬
nomgås.
6:0 Den af Utskotten bestämda åldern af 7—9
år bör ej vara ovilkorlig. Kropps-utvecklingen kan
hos individer göra alldeles nödvändiga undantag. I
de fattigas boningar är den ej sällan sentidig. Ett
längre afstånd ifrån Skolan, under höstens och vin¬
terns oblidhet, bör ock afses, och detta helst lemnäs
åt Skol-Styrelsens och föräldrarnes samrådande.
7:0 Paragrafen om centonal-afdrag för Pensions¬
fonds bildande torde böra utelemnas. Kommunen,
eller i nödfall Staten, bör pensionera den af ålder¬
dom oförmögne, men förtjente Skolmannen.
8:0 En §. synes mig böra tillkomma ”om odug¬
lige Lärares skiljande ifrån sin befattning,” utan att
nödgas vänta tilis allmänna lagen fäller domen.
9:0 Presterskapet må icke åläggas att ovilkorli¬
gen hvarje vecka infinna sig i Skolan för meddelan¬
de af Religions-undervisning. Den nitiske Preslen in¬
finner sig säkerligen oftast — och vårdar Skolan i
allmänhet och i aila dess delar. Detta kan icke an¬
nat än vara honom ett ömt föremål. Men äfven för
honom kan föreskrifLen blifva omöjlig att uppfylla;
helst om Pastoratet är vidsträckt och Skolorna flera.
10:0 Och, af den erfarenhet jag, som i flera år
varit Inspector Proximus för en af Hufvudstadens
barnrikaste Skolor, kan åberopa, anser jag, aLt en,
om ock ganska ringa, bestämd vecko-afgift för hvarje
barn, som icke alldeles saknar all tillgång, bör er¬
läggas. Delta fäster särdeles föräldrarne till större
ordentlighet med barnens skolgång.
Jag anhåller att dessa anmärkningar må åtfölja
återremissen.
Häri instämde Biskop Franzen.
Contracls-Prosten Hallström: Ett af de vigti-
gasle Betänkande!!, som denna Riksdag har all er¬
Den 29 Juli.
bjuda, är under Högv. Ståndets öfverläggning. Vid
första uppfattningen deraf, framställer sig såsom ett
betydelsefullt framsteg, att man, i märklig skiljaktig¬
het från förlidne Riksdags företeelser, nu kommit
både till den insigt och del erkännande, att Staten
icke endast har att sörja för sina Ernbets- och Tjen-
stemäns bildning till erforderlig skicklighet, utan
äfven bör med nit, omtanka och uppoffring vaka
deröfver, att tillfälle finnes för hela menigheten, för
det egenteliga folket, att förkofra sig i intellekluelt
hänseende, att stiga i upplysning och deraf beroende
sedlighet och menskligt värde. E11 stor princip är
dermed uttalad: den, att Staten icke blott är en
skyds-anstalt till betryggande af ordning, rätt och
sjelf-bestånd, utan har derutöfver de dyraste ålig¬
ganden, i egenskap af en Uppfostringsanstalt, hvil¬
ken det tillkommer att vårda och främja allt, som
ingår i föreställningen om en sann mensklighet. Me¬
ningen kan då icke vara, alt undantränga eller upp¬
lösa föräldra-undervisningen: det vore, att med en
fräck och skadande hand vidröra sjelfva samhällets
rot. Men vår tid är icke sådan, som den våra för¬
fäder upplefde: och Folk-Skolan har i dubbelt hän¬
seende blifvit ett behof, dels för att ersätta den
brist, vare sig på ledighet eller förmåga, som hos
åtskilliga föräldrar förefinnes, att tillbörligen under¬
visa deras barn, dels för alt föra folkbildningen på
en högre ståndpunkt, än den för närvarande innehar.
Man skulle ännu mer, efter min tanka, misstaga sig
om Folk-Skolans egenteliga syfte, derest man trodde
densamma hafva icke ringare anspråk, än att omfat¬
ta allt, hvad sorn tillhör en Chrislelig uppfostran,
så ali föräldrar kunde i denna del vara utan omsorg.
Ali skolgång har egentligen sitt mål i förståndets
och de intellektuella förmögenheternas utveckling,
samt vissa färdigheters förvärfvande: men i religiöst
hänseende kan svårligen Folk-Skolan, hvad ej eller
Den ip
jag för min fiel af henne förväntar, omedelbart fram¬
bringa några särdeles frukter. Eljest borde väl våra
öfriga bildnings-anstaller, som ju äfven hvila på Chris-
telig grund, hafva härutinnan lemnat ett tröstligare
föredöme. Folk-Skolan verkar visserligen indirekte
på utbildningen af de sedliga och religiösa anlagen,
genom den sysselsättning den lemnar barnen, den
ordning hvarvid den tillvänjer dem, och den utveck¬
ling af sinnes-förmögenheterua, som den åstadkom¬
mer. Den bör ock, såsom en Chrislelig anstalt,
vakta sig att störa, missleda och förvilla det späda
religiösa sinnet; men iletta, hvilket, såsom menni-
skans innersta lifs-element, oskiljaktigt slår i när¬
maste beröring med det verkliga lifvel, måste hafva
sin näring och underhåll från föräldrarnes kärlek,
omvårdnad och föresyn, från den närmasle orngifnin-
gens umgänge, handledning och exempel, och utbil¬
das först vid en senare ålder, da den Presterliga
undervisningen vidtager, kraftig och betydelsefull i
samma mån, som så väl det inre som yttre lifvet
utmärker och stämplar den första Nattvardsgången
såsom den högtidliga tid-punkt, då ungdomen när¬
mare införlifvas med det Chrisleliga samfundet och
tillika mera fri och sjelfständig utträder ur den för¬
svunna barn doms-kretsen. — — Färe nu detta i
allmänhet sagdt för att uttrycka min åsigt af Folk-
Skolan och den förhoppning, jag vid den fäster. Jag
torde ock derjemte hafva tillräckligen antydt en an¬
nan sak, eller huruledes jag, för min del, anser
denna folk-undervisning i sjelfva verket endast stå
i eli fjärmare samband med det Presterliga kallets
egenteliga befattningar.
Men i detta Betänkande förekommer mig det
speciella nära nog såsom en hufvudsak, och jag kan
lötdenskull icke afhatta mig ifrån att dervid göra
åtskilliga anmärkningar.
Den 2p Juli.
I i §. a:dra mom. hafva Utskotten uttalat den
grundsats, att folkundervisningen bör hufvudsakligen
utgå från fasta Skolor, lag gillar väl detta yrkan¬
de, dock så modifierade att inom hvarje Pastorat må
helst en fast Skola inrättas. Ty icke bör man vilja
så regelbinda saken, att ej en ambulatorisk kunde,
der omständigheterna så föranleda, göra tillfyllest.
Men stadgandet om en fäst Skolas erforderlighet för
hvarje Pastorat står i öfrigt, såsom det nu blifvit
uppstäldt, icke väl tillsammans med föregående lista
mom. hvarest medgifves, att aine' eller flera Socknar,
således väl äfven 2:ne smärre Pastorat, må kunna
om en Lärare sig förena, enär det dock icke kan
vara behöfligt, ali flera Skolor finnas än Lärare.
Begge' dessa moment äro i den Kongl. Propositionen
sammanfattade och der bättre uttryckte sålunda: ”1
hvarje Socken skall vara minst en Skol-Lärare, sorn
antingen i fast Skola, eller ambulatorisk meddelar
undervisning; smärre Socknar dock obetaget, att om
eli Folk-Skola sig förena.”
Vid 3 §. vill jag väl icke påstå, alt de ifråga-
komne Seminarierne äro alldeles obeböflige i en tid¬
punkt,, då troligen ett större behof af Folk-Lärare
yppar sig. Lik vist skulle jag tro, att icke så mån¬
ga erfordras, som Utskotten föreslagit, minst ali ett,
serskilt Seminarium skulle larfvas uti Stockholms
stad, der sannolikt Folk-Skolan icke finner något sär¬
deles utrymme.
Deremot finner jag lika med en föregående värd
Talare mindre lämpeligt och alldeles icke välbetänkt,
hvad pag. 12 förekommer om Stipendier för Semina-
risterne. Meningen tyckes hardt nära vara, att på¬
truga hvarje Seminarist ett Stipendium, utan någon
dess föregångna begäran och med föga afseende å
dess behof. Men jag betviflar, att månge, jemväl
för detta pris, låta förmå sig att ingå på den för¬
bindelse, som i 7 mom. omförmäles. Och huru skall
724
Den 29 Juli.
denna vidare ulkräfvas? Oell om den utkräfves,
hvad båtar alt få en Skol-Lärare anställd vid en
Skola, der han icke af egen lust och drift vill
tjenstgöra ?
Det g mom. kan efter min tanka saklöst utgå.
4 §• Att enligt i mom. hvar och en skattskyl¬
dig i någon mån bidrager Lill folkundervisningens
upprätthållande, anser jag riktigt. Behjertas och er¬
kännas må väl den sanning, att intellektuel hild¬
ning och upplysning är en gemensam angelägenhet,
som på det närmaste rörer alla, som utgöra en Kyr¬
ka och Församling. Men uppbörden af denna per¬
sonella afgift bör icke vara ett kommunal-bestyr.
Den blir då tryckande och ganska besvärlig. En¬
dast Häradsskrifvare!! känner med full tillförlitlighet,
hvem som blifvit skallskrifven. Af honom kan ock
afgiften, utan särdeles möda, debiteras, och än lät¬
tare af Kronofogden uppbäras tillsammans med
Krono-utsky Idema.
Inträdes-afgiften ville jag deremot afstyrka. Eme¬
dan den såsom sådan borde på en gång utgå, kun¬
de den vara för den obemedlade hinderlig och be¬
tungande. Delta skäl åter gäller icke särdeles emot
veckopenningarne, hvilka jag fördenskull i enlighet
med den Kongl. Propositionen tillstyrker. De in¬
tressera jemväl barnens föräldrar för Skolan.
Lönen, lill det belopp 3 mom. upptager, har
man ansett för liten. Då likvist der endast ett mi¬
nimum faslsLälles, har jag intet att anmärka. Afses
tillika ambulatoiiska Skolor, hyser jag verkligen den
föreställning, att lönen icke kan eller bor ytterligare
förhöjas.
Hvad i 5 och 6 mom. förekommer, låter icke
väl föreskrifva sig i något allmänt stadgande. Det
kan allenast åstadkommas under serskilt gynnande
omständigheter, som lära på ganska få ställen in¬
träffa.
Den 29 Juli.
Kreditivel i 8 mom. hade jag önskat finna till
Kongl. Majlis disposition öfverlemnadt under sådana
vilkor, att det jemväl kunnat användas, derest någon
församling velat med sin undervisnings-anstalt för¬
binda en Slöjd-Skola, hvars anläggande jag skulle tro
förtjena lika mycken uppmuntran, som den elemen¬
tära undervisningen i ett eller annat af de uppgifna
läro-ämnena.
§. 5. Här vill vara högst angeläget, att den
stränga ovilkorliga föreskriften mildras till ett per-
missivt medgifvande. Klockaren må, om så erfor¬
dras, undervisa barnen i Kyrkosång, och i öfrigt bi¬
träda Folk-Läraren, då behof göres. Sällan torde
dock hos honom finnas den jemnhet i lynnet, som
hos Barna-Läraren är en ombärlig hufvudegenskap.
Äfven här ger jag företrädet åt den Kongl. Proposi¬
tionen, som förmår att Klockare- och Skol-Lärare-
befaltningarne må, der så ske kan och församlingen
det önskar, kunna förenas.
Den pag. 1 7 föi samlingarne tillerkända rätt, att
igenom omröstning tillsätta Folk-Läraren, förefaller
mig vara af så betänklig art, att jag är böjd att den
underkänna. Jag befarar, att den till tjenslen skick-
ligaste icke blir på detta vis uppsökt, men att en
dörr öppnas både för lycksökeriet och en trångbrö¬
stad partiskhet. Tillsättningen bör efter min tanka
ske endast medelbart utaf församlingen, genom dess
delegation, Skol-Direktionen. I öfrigt ber jag att
få erinra, alt allestädes, der Folk-Skolor uppkommit
ellei' uppkom ma genom enskilla stiftelser och dona¬
tioner, bör Stiftarens eller Teslalors förordnande så
i detta som andra afseenden hållas ihelgd och be¬
varas okränkt.
8 §. är med mindre omsorg redigerad. Der ta¬
las om en bestämd skolgångs-skyldighet, jemväl för
bani, som dock pag. 25 derifrån frikallas. Dessa stri¬
diga stadgande!) böra skickligare saramanjemkas: och
72 6
Den zp Juli.
denna §. dels fastställa, alt barnen kunna vid hvad
ålder som helst vinna inträde i Skolan, dels stadga
de vilkor af okunnighet eller bristande handledning,
i förening med en viss ålder och kroppsligt välbe¬
finnande, hvarunder skolgångs-skyldigheleu inträder
såsom ett tvång, och kan åläggas.
egde §. sträcker sig i a:dra mom. till detalj-för¬
hållanden, som ej låta sig reglementera: och före¬
skriften i 3:dje mom. ställer Barna-Läraren nära nog
på ambulatorisk fot i Församlingar, som äro fördela¬
de i flera rotar. Deraf skulle ofelbart folk-undervis¬
ningen mera förlora än vinna. Jag ogillar benägen¬
heten, att vilja bestämma allt lill vecka och månad ,
och hyser till kommunerna sjelfva ett bättre förtro¬
ende, hvarigenom dylika bestämmelser blifva nog
öfverflödiga.
ir §., redan klandrad, kan dock ej af mig lem¬
näs ovidrörd. En värd Talare har före mig anfört,
alt i Pastoral, bestående af flera Socknar, kan icke
Pastor fullgöra de åligganden, man här velat hvälf¬
va uppå honom. Jag anser icke mindre förhinder
möta, ehvar en Prest är ensam i sin Församling.
Husförhör, flyttnings- och andra mångfaldiga betygs
utfärdande, Nattvards-ungdomens undervisning, träg¬
na göromål under helgerna och fasllags-liden, tabel¬
lers, kollekt-lislors och stundom vidlyftiga räkenska¬
pers uppgörande, åtskilliga kassors förvaltning, sock¬
nebud och tillfälliga embelsförrättningar, enskilta kon¬
sultationer och förmaningar, Kyrkoråd, Sockenstäm¬
mor, Fattigvården och flera andra kommunal-beslyr,
sysselsätta honom på ett sätt, alt han i sjelfva ver¬
ket mindre än någon annan är hene öfver sin tid.
Enligt detta Betänkande skulle Kyrkoherden tillika
vara Ordförande i Skol-Styrelsen , föra dess protokoll,
besöka den fasta Skolan minst en gång i veckan
och der undervisa, likaledes besöka de ambulatoriska
Skolorna, hålla Söndags-förhör, upprätta Skol-längd
Den zp Juli.
737
och ingifva årlig berättelse om folk-undervisnings¬
anstalterna. Nästan tyckes det, som hade Utskotten
föreställt sig, alt en Prest på landet icke har förut
något särdeles att sköta. Jag skulle dock tro, att i
större Församlingar har Pastors-Embetet redan öf-
vernog af göromål, af den mest olikartade beskaffen¬
het och mångfald, ifrån den lägsta ringhet till den
högsta betydenhet och mest samvetsgranna bepröf¬
ning, så att de möjligen uppväga allt, hvad som
förefaller i ett eller annat välbestäldt Collegium i
Hufvudstaden.
l3. I det fall, att Fattig-Kassan bekostar, i
stället för medellösa föräldrar, barnens kläder och
underhåll vid Skolan, böra dessa väl icke ega någon
i lag grundad frihet att blott en eller 2:ne gånger i
veckan bevista Skolan. Det kunde leda till en rätt
kännbar förlust, åtminstone hvad klädhållningen be¬
träffar. Är en dispens af nöden, må väl den bero
af Skol-Direktionen, och rätta sig efter omständighe¬
ternas serskilta kraf!
Pag. 24 tillstyrka Utskotten, att husbonde skall
ansvara för det underhåll, tjenstehjons och slattor-
pares barn tarfva, för att kunna deltaga i skolöfnin-
garna. Jag gillar delta, dock under förbehåll, att
denna kostnad icke må kunna påföras föräldrarne
såsom en år ifrån år löpande och vexande skuld,
emedan de genom en sådan skuldsättning hos en
eller annan möjligen kunde komma i en art af lif¬
egenskap, hvarifrån de endast genom penningar kun¬
de lösas.
Samma sida göres den hemställan, att föräldrar
och målsmän, hvilka äro försumlige med barnens
hållande i Skolan , böra af Presterskapet varnas m. in.
Men enär man måste taga för afgjordt, att de, som
sålunda tredskas i uppfyllandet af de ömasle pligler,
icke äro villige att undergå någon varnings-grad , är
det oundgängligt, alt vite och hemlningspåföljd dem
728
Den 29 Juli.
förelagges, så vida de icke hörsamma Presterskapets
kallelse.
I 14 §. förordas Söndags-förhör, såsom blifvan¬
de af obestridligt gagn och nytta. Jag åter hyser
till dem icke minsta förtroende och erinrar om våra
roteförhör, huru fruktlösa de aro och i sjelfva verket
blott en tom formalitet. Så skall afven detta stadgan¬
de blifva icke mer eller annat än en paradföreskrift.
Derföre, på det en bättre sak icke må laga skada
af hvad som svårligen kan upphjelpas, är jag böjd
att afstyrka förslaget.
Ålskillige af Högv. Ståndets Ledamöter hafva in¬
stämt i Herr Ribbings reservation, och yrkat att un¬
dervisningen borde lemnäs hvarannan "dag, omvex¬
lande för gossar och flickor. Men äfven della är
icke af natur, alt kunna blifva ett allmänt stadgan¬
de. De lokala egenheterna äro högst omskiftande.
Jag känner Skolor så anlagda, att barnen kunna der
finna husrum, äfvensom i närbelägna byar. Då vilja
föräldrarne heldre att barnen qvarblifva, än löpa en
lång väg fram och åter, under en kort höstdag, eller
i snö eller slask. I sedligt afseende är väl icke eller
någon den minsta våda för handen af tio- eller lolf-
åriga barns sammanvaro, under vägen eller i före¬
fallande lekar eller på undervisningsrummet.
Häri instämde Prosten Berlin.
Professoren, Doctor Bexell: Jag förenar mig
hufvudsakligen med Gonlracts-Prosten Hallström, men
anser den föreskrift både olämplig och overkställbar,
att Pastor en gång hvarje vecka skall besöka Skolan.
Der Pastoratet består af flere socknar skall Pastors
lid derigenom upptagas af resor ifrån den ena Sko¬
lan till den andra. Sjukbesöken och beredelsen för
en kommande Sabbath med flera själavården rörande
göromål blifva derigenom eftersatte. Jag yrkar åter-
remiss af Betänkandet.
Den 29 Juli.
739
Sedan tiden nu var långt framskriden och Stån¬
det, i anseende lill de flere Ledamöter, som anmält
sig att erhålla ordet, insåg omöjligheten att nu på
en gång medhinna diskussionens afslutande, så be¬
slöts, alt föredragningen af delta Betänkande skulle
fortsättas i Plenum klockan 1 6 eftermiddagen, den¬
na dag.
?§• 17-,
Föredrogs Stats-Utskottets Memorial N:o 206,
med anmälan af anledning lill anmäl kning mot Siats-
Rådet och Föredraganden för Handels- och Finans-
Ärender, hvarå remiss begärdes till Constilulions-
Utskotlet, hvilken beviljades.
§. 18.
På derom gjord begäran beviljades Prosten Öd¬
mann 3 veckors permission, räknad från den 3 näst¬
kommande Augusti, att för enskilda angelägenheter
besöka hemorten.
Ståndet åtskiljdes kl. 1 e. m.
In fidem
E. M. Tegnér.
Den 29 Juli 1840.
Plenum kl. \ 6 e. m.
5* 1-
Fortsattes den i förmiddagens Plenum började
föredragning af Stats- samt /Minånna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 5, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, rörande
Allmänna Stadganden och Anslag till Folkundervis¬
Den 29 Juli.
ningens befrämjande, och dels åtskilliga inom Riks-
Slånden i ämnet väckta motioner.
Contracts-Prosten Öhrnberg anförde: Det kan
ingalunda vara min mening att uppträda, för att
egentligen klandra ett Betänkande, som blifvit ular-
betadt med så mycken omtanka och urskiljning och
som har så många verkliga förljensler, egenteligen
tillhörige Ekonomi-Utskottets första Afdelning, som
uppsatt detta Betänkande; men då jag förutser, att
ett förslag, så vidt omfattande och så genomgripan¬
de som det ifrågavarande, åtminstone i början skall
mötas vid verkställigheten af mångå hinder och be¬
tydliga svårigheter, så vill jag för ett och annat de¬
cennium deri föreslå vissa modifikationer, hvilka kun¬
na befrämja dess antaglighet och göra det mera all¬
mänt verkställ bart, hvartill jag äfven blifvit föran¬
ledd af de bifogade reservationerne.
Att något mera borde göras för folkundervisnin¬
gen än hitintills skett, påyrkade den allmänna rö¬
sten, men huruvida man nu varit nog lycklig att
finna den rätta medelvägen, så alt man i allmänhet
icke sträckt fordringarne utöfver lillgångarne, torde
vara tvifvelsmål underkasladt.
Att äfven en Lärare i en Folk-Skola bör ega
dertill behöfliga kunskaper, det är nödvändigt, och
jir bättre och vidsträcktare kunskaper han har, desto
bättre och förmånligare är det; men då böra också
fordringarne i afseende på hans kunskaper någorlun¬
da motsvaras af löne-inkomsterna.
För 16 Tunnors årlig lön, jemte bostad, bränsle
och kofoder, i en så trägen och mödosam befattning
kan man icke skäligen fordra den bildningsgrad hos
Läraren, som i 8 pag. mom. 12 och i3 finnes stadgad.
Bäst är, efter min öfvertygelse, att åtminstone för
ett och annat decennium nedsätta fordringarne, så
vida man icke vill sakna tillräcklig tillgång på Lä¬
rare ,
Den 29 Juli.
73'
rare, hvilken åtminstone till en början i alla fall
torde blifva ganska knapp, så vida man icke vill
öka lönerna, hvartill man saknar tillgångar.
Det förutser jag, att åtminstone till en början
måste Klockaren åtaga sig Folklärai ebefallningen , 1
brist på annan tillgång; men i sådant fall blir också
nödvändigt, att man icke fordrar för mycket al en
redan antagen Klockare, då han befinnes någorlunda
skicklig och användbar lill Skolmästare.— Om det
ovilkorligen stadgas, att hvar och en, som vill an¬
tagas till Folk-Lärare, nödvändigt skall ett år hafva
begagnat Folk-Lärare-Seminarium , så hindras genom
della stadgande mången Klockare att derpå ingå. Så
vida Klockaren annars är någorlunda skicklig, kun¬
de A års vistande vid Seminarium göra tillfyllest.
Detsamma borde också kunna gälla tor Skolmästare-
Elever, hvilka redan innehafva de theol etiska insig-
terna och endast behöfva den praktiska bildningen.
Förut inhemlade kunskaper och goda anlag och re¬
dan inhemlad erfarenhet vid Skolmästarebefattning
böra väl också få komma i beräkning och kunna
förkorta läro- och pröfnings-tiden.
Jag förutser ock, att Klockaren, så vida han
skall antagas lill Skolmästare, och på den platsen
göra fullt gagn, blir nödsakad att skaffa sig en Vi¬
carius, som i synnerhet under läseterminerne och
de söcknedagarne kunde vid Klockaregöromålen bi¬
träda, och väl vore, om han så instruerades, att
han, i händelse af Skolmästarens sjukdom, sorn icke
sällan kan inträffa, äfven kunde vid Skolan vikariera.
En skicklig yngling, som med goda anlag fått bild¬
ning i en Folk-Skola, och hade håg och fallenhet för
Klockare- och Skolmästare-befattningen, kunde mot
ganska billig afgift della vikariat sig åtaga, som bor¬
de räknas honom lill förtjenst framdeles vid ansök¬
ningar till Klockare- och Skolmästare-!jenster. —-
Presle-St. Fröt. 184.0. Andra Afdela. Bandet V. 47
Dm 29 Juli.
Äfven för (letia fall ville jag hafva något bestämdt,
något gifvet stadgande, som behofvet förr eller sed¬
nare kommer att påkalla.
I atseende på kunskapsgraden fordrar jag, af
hvad redan anfördt blifvit, någon modifikation och
nedsättning för Folk-Läraren, åtminstone under ett
och annat förstkommande decennium, och anser ho¬
nom antaglig och gagnelig, då han eger åtminstone
försvarlig färdighet i iiilt- och välskrifning, samt
full färdighet uti innanläsning jemte försvarlig in¬
sigt ocl» förmåga alt undervisa i följande ämnen:
Biblisk Historia, allmän Pedagogik och Kalechelik,
Kyrkosång, Fäderneslandets Historia, Quatuor Spe¬
cies till och med enkel Regula de lii samt fristående
Gymnastik. Har han högre kunskaps- och bildnings¬
grad , så är det så mycket bättre, men denna må
åtminstone lill en början göia tillfyllest och honom
tili Folk-Lärare fullt dokumentera.
Men då jag, hvad det beträffar Fol k-La ra ine,
lill en början och under ett och annat decennium
fordrar någon jemkning och nedsättning i kunskaps¬
måltet, så fordrar jag det ännu mera i afseende på
kunskapsmållet för barnen, isynnerhet de fattigas,
hvilka till större eller mindre del under skoltiden
måste klädas, födas och underhållas på Socknens
eller dess Fattigkassas bekostnad. — Då ett fattigt
barn kan någorlunda försvarligt och redigt läsa i
bok, får lära sig Luthers Kateches med förklaringen
och inhemta någorlunda försvardig Christ endoms kun¬
skap efter denna eller någon annan anlagen Läro¬
bok, så bör man icke skäligen sträcka fördringarne
längre. Får det dessutom lära sig Tabula multipli-
cationis, samt vänja sig något vid att räkna i liuf-
vudet, så :ir det så mycket bättre. Redan delta
kommer alt hårdi betunga en ofta nog klen fattig¬
kassa, som dessutom hädanefter genom en mera ut¬
vidgad fattigvård får alltför svåra påkänningar.
Dm 29 Jim-
Mera borde man icke heller skäligen fordra af
barn, hvilka föräldrarne sjelfve vilja undervisa. Då
de kunna redigt och försvarligt läsa i bok, kunna
utantill Lullie) s Kateches med föi klaringen och hafva
någorlunda försvarligt begrepp, så bör man af så¬
dana barn icke skäligen fordra mera vid den ålder,
då de vanligen böra hafva inhemlal dessa insigler.
Man har prisat och prisar ännu med rätta
barna-undervisningen i föräldrahemmet; men skall
den ega framgång, så bör den uppmuntras och be¬
främjas, ulan att man, såsom nu åtminstone i 11 di-
recte skett, derföre lägger hinder i vägen och genom
sjelfva stadgarne nästan tvingar de flesta föräldrar
af allmogen, alt skicka sina barn till Folk-Skolor.
Jag inser lätt och förstår ganska viii, alt syftemålet
är godt, men derjemte att det kan leda, och kom¬
mer verkligen alf leda, till mycket knot och miss¬
nöje, och må hända till flera betänkliga följder än
man för närvarande kan föreställa sig.
Det är visserligen godt och nyttigt, all barnen
få i Folk-Skolorna äfven lira sig att skrifva och
räkna, alt de der få lära sig geographie, första grun¬
derna i natin läran samt undervisning i gymnastik,
men såsom tvång bör det icke, åtminstone under
ett och annat decennium, ovilkorligen åläggas. Äro
äfven dessa sednare sladganden af behofvet påkal¬
lade, så komma de nog med tiden att göra sig gäl¬
lande; rnen att genom tvångsmedel vilja framkalla
dem, innan man dervid så småningom hunnit vänja
sig och inse deras verkliga gagn, anser jag icke väl¬
betänkt. Man bör låta liden och erfarenheten ge¬
mensamt verka och låta dem närmare bestämma
hvad som i dessa fall är nödvändigt, rätt och an¬
vändbart.
Som man läll kan förutse all Kommunerne lill
en början få ganska dryga utgifter för byggnad af
Skolhus, för anskaffandet af Skolmaterialier, för Folk-
Den 29 Juli.
Lärarens aflöning m. m., så anser jag del ifrågava¬
rande kreditivet af 5o,ooo R:dr åi ligen till veder-
böi andes understöd alitfcir otillräckligt, utan förmo¬
dar att minst 100,000 R:dr elei till erfordras, åtmin¬
stone de första åren och intilldess man hinner fä
Skolverket i någorlunda skick och ordning.
Jag hade visserligen mera all tillägga, men
mäste derifrån afstå och får bedja om ursäkt för
det jag redan varit alltför vidlyftig.
Slutligen bor jag förklara, alt ingen högre än
jag skulle önska, all allt det, i den tid och ordning
som Betänkandet innehåller, kunde realiseras; men
då vi känna den låga ståndpunkt, på hvilken folk¬
bildningen i allmänhet för närvarande beklagligen
star, är min tanke att vi i detta afseende icke böra
taga alltför stora och hastiga steg, så att vi tröttna
innan vi hinna fram. Jag tror, att målet uppnås
säkrare, örn än långsammare, genom korta och var¬
samma steg, lämpade och beräknade efter krafterna
och förmågan att uthärda den gagnande, om än be¬
svärliga färden.
På grund härå anhåller jag om ålerremiss af
detta Betänkande med åtföljande anmärkningar.
Prosten Lyth: Redan har så mycket och till
en del äfven så grundligt blifvit i ämnet anfördt,
att jag kan vara kort. Jag bör och mäste till en
början erkänna det förtjenstfnlla hos Utskotten, alt
framlägga eli genomfördi fö 1 slag i en så vigtig och
uti Nationens intressen så ingripande angelägenhet.
I granskning af några detaljer ämnar jag icke inlåta
mig, men ber blott att få yttra några ord öfver Be¬
tänkandets syftning i det hela. Jag tror alt Utskot¬
tens fordran, alt en fast Skola inom hvarje Socken
eller Pastorat skall inrättas, svårligen låter sig rea¬
lisera. Sjelf är jag innehafvare af ett ibland de
minsta Pastoraten, och har under den tid af mer
än 3o år, jag i Församlingens tjenst varit anställd,
Den 29 Juli.
egt någorlunda tillfälle alt bedomina hvad i detta ,
afseende är möjligt. Milt Pastorat, som består af
2 Socknar, har en areal-vidd af ungefärligen Jyiels
qvadratmii med 1,100 innevånare, men dess form
är sådan, att på hvilket ställe inom Pastoratet ett
Skolhus än blefve uppfördt, det likväl ej kunde und¬
vikas att många af de barn, som der skulle erhålla
undervisning, finge ^:dels mil i skolväg. Under så¬
dana omständigheter är det ej billigt och rätt att
fordra, alt Skolan dagligen under åtta månader på
året skall freqventeras, ej eller lätt att få denna
fordran uppfylld. Och delta har uti ett decennium
utgjort mitt bekymmer; men sedan jag fått tillfälle
läsa Biskop Agardhs reservation, och dermed äfven
jeinfört hvad Herr Ribbing uti sin reservation an¬
fört, kan jag ej underlåta att lemna mig åt den för¬
hoppning, att llögv. Ståndet läcktes finna att desse
Herrar, särdeles den förstnämnde, utsagt sanningar,
hvilka äro värde att på det högsta behjertas. För-
äldra-undervisningen är än ej kommen ur bruk, den
lefver ännu på landsbygden, och illa vore det af
Statsmakterna bestäldt, om denna afskaffades och
upphäfdes. Det hvartill vi böre sträfva såsom till
det önskligaste mål, mäste vara, att foräldra- och
Skol-undervisningen med hvarandra införlifvas, och
på hvarandra utöfva en vexelverkan, så alt, om
möjligt, hvarje hus blefve en Skola eller ett Tempel,
der de ungas uppfostran till gudsfruktan och dygd
utgjorde del hufvudsakligaste läroämnet. I sådant
afseende är det som jag instämt uti hvad Biskop
Agardh föreslagit, och jag utbeder mig att, lill be¬
grundande häraf, saint af hvad Herr Ribbing lika
välbetänkt anmärkt, förevarande Betänkande må var¬
da till de Högloft. Utskotten återremitleradt.
Professoren, Doctor Thomander: Utom de all¬
männa anledningar som innefattas i ämnets vigt oell
derom rådande olika meningar, gifves del äfven en»
736
Den 29 Juli.
sluka omständigheter som göra det lill min skyldig¬
het alt ullåta mig i denna sak. Dels har jag aran
representera det Stift, der de grundsatser, som fin¬
nas i förevarande Betänkande uttalade, blifvit i den
jemförelsevis vidsträcktaste mån bepröfvade, dels
liar min egenskap af Ledamot i Kyrkolags-Komitéu
vållat mig bemulte Komiles uppdrag, att. uppgöra
det förslag till stadgar rörande folk-undervisningen,
som legat till grund försl för Komilens öfvei lägg¬
ningar i ämnet, och sedermera, efter flera väsendl-
liga modifikationer, äfven för den Kongl. Proposi¬
tionen. Redan härigenom och genom min reserva¬
tion vid Betänkandet har jag angifvil de hufvudsak-
ligasle skiljaktigheterna emellan mig och Utskotten.
Föranledd af ett den sednasle värde Tala¬
rens uttryck, bör jag bekänna, att jag verkligen
icke kan tillerkänna mig ens en så stor andel sorn
i det myckna förtjenstfull, hvilket Betänkan¬
det innehåller. Utlåtandet förelädes Slats-Utskot-
tels Ledamöter fullständigt utarbeladl, och do för¬
ändringar deruti, hvilka blefvo en följd af begge
Utskottens gemensamma öfverläggningar, voro både
lill vidd och betydenhet ringa. Egentligen bar det
väl icke heller bordt tillkomma Slals-Utskollels Le¬
damöter såsom sådana att söka verka till något af¬
görande i andra delar än dem, som slodo i sam¬
manhang med anslagsfrågor. Under sådana omstän¬
digheter finner jag mig oförhindrad att förklara min
erkänsla för den särskilta* Afdelning, som förehaft
och utfört det egentliga arbetet.
Hvad sjelfva utförligheten beträffar, så är det
förslag som innefattas i den nådiga Propositionen
af Utskotten öfverlräffadt. För denna utförlighet är
Betänkandet äfven klandradt. Sådant klander hade
onekligen kunnat undvikas, om Utskotten velat upp¬
göra en noggrannare skillnad emellan de egentligen
consliluliva och de blott reglementarisk» sladgarnc.
Den 29 Juli.
Det är endast till de förstnämnda som den nådiga
Propositionen inskränker sig. I de sednare, men
icke i de förra boirle modifikationer efter 01 Isför¬
hållanden och andia omständigheter få ega runi, i
fall man icke vilie öfverlemna åt de serskilla orterna
allena alt få derom förfoga. I de sammansatta Ut-
skolLen har jag icke salt mig emot den klandrade
utförligheten, och jag bör härvid göra deri fula be¬
kännelsen, alt detta verkligen skett af ett slags egen¬
nytta: jag har velat draga fördel af alla de upplys¬
ningar, som ingåendet i dessa detaljer utun tvifvel
borde framkalla i de respektive Riks-Stånden. Der¬
igenom hafva en tiel frågor kunnat förekomma, sorn
på annan väg ej skulle blifvit upptagna, men i af¬
seende på hvilka det är af mycken vigt alt få in¬
hemta Representanternas serskilla rneningar ifrån de
olika landSorlei na, för att deraf kunna sluta lill
huru mycket af de allmänt rikliga grunderna låter
sig i vårt land och under våra närvarande förhål¬
landen verkställas.
Ibland princip-frågorna har i detta Stånd för¬
nämligast förekommit den: i hvad mån föräldra-
undervisningen må kunna med framgång anlitas. Jag
skulle tro alt Utskotten i denna rikliga fråga träf¬
fat medelvägen. Uti hvar och en vacker sak, uti
hvar och en angelägenhet, der hjerta! och kän¬
slan kan uttaga sin del, löper man lätteligen fara
alt förvillas af vackra ord, som kunna mera föran¬
leda lill ett poetiskt åskådningssätt och till fromma
önskningar, än till ett helsosamt afseende på verk¬
ligheten. Den paradisiska oskulden är visserligen
svår att anträffa äfven under lorflaken. Det gilves
dock något allmänt menskligt sorn icke borldör ulan
nied menskligheten. Detta allmänt menskliga kan
icke och behöfver icke genom lag stadgas. Antin¬
gen finnes det redan förut eller också framtrollas
det icke genom Jagbokstafven. Ett dekreterande
Den 29 ,Jn!i.
deraf kan lill och med snarare innebära elt tvifvel
derom, än förtegenheten elt förnekande. Hvem er¬
inrar sig icke den vidlberyktade Nationalförsamling ,
som dekreterade tillvaron af det högsta föremålet
för mensklig tillbedjan? Faders- och moderskärle¬
ken kan hvarken utrotas eller der inrotas. Del skall
säkerligen aldrig fattas ögon, som med strålande väl¬
vilja se ned på barnen, aldrig öron med benägen¬
het. alt lyssna till deras ljud, liksom ej heller den
förkladda egenkärlek, som med glädje följer oell
snarare för högt än för lågt uppskattar de barnsliga
framstegen. Der en mor finns, som med ömhet
vårdar sig om sin späda omgifning, der saknas icke
heller omvårdnad och tillsyn äfven öfver undervis¬
ningen. Men de lära icke vara få ibland detta Hög v.
Stånds Ledamöter, som fått bedröfliga tillfällen att
göra bekantskap med helt andra förhållanden emel¬
ian föräldrar och barn. Är också modren, såsom
en värd Talare så vackert uttryckte sig, en prest¬
inna i sitt hus, så måste man dock beklagligen med¬
gifva, att hon icke alltid är en vestalisk. Den för¬
ändrade riktning, som den allmänna hushållningen
antagit, och den förmåga att upplösa alla.husliga
och samhälliga förhållanden, hvilken bränvinels ut¬
bredda bruk innebär, har i en så fruktansvärd grad
till baka trängt och förstört det patriarkaliska och idyl¬
liska lifvet, att man nu mera snarare väntar sig alt
igenfinna det inom diktens område, än inom de för¬
handlingars der det gäller att efter befintliga dala
ordna allmänna angelägenheter. Träder man inom
tröskeln af de kojor, hvilkas enda husgeråd är en
stol och elt bord, en bran vinsflaska och en kaffe¬
kanna, så finne» man der sällan rätt mycket som
motsvarar ideala föreställningar. Man kan visserli¬
gen med vackra ord hjelpa fram en god sak; men
man kan också med vackra ord endast hjelpa sig
ifrån saken. Det angelägna bär är all undvika det
Den 29 Juli- 7^9
sednare. Man kan ju icke rimligen tala om föräldra-
nndervisoingen i den mening, att man skulle hän¬
visa råa och okunniga barn till deras råa och okun¬
niga föräldrar, för att få sin bildning fulländad.
Man har påstått, alt Skolornas inrättande skulle
hafva verkat föräldra-undei visningens upphörande.
Om så vore, så skulle väl föräldr-a-undervisningen
vara mest blomstrande der hvarest inga Skolor blif¬
vit aniagde. Åtminstone i min landsort bekräftar
erfarenheten icke detta. 1 en tämligen folkrik För¬
samling, få mil ifrån Lund, befanns ännu för få år
sedan, då Pastoratet tillträddes af dess nuvarande
nitiske själasörjare, derstädes ingen ordentlig skol¬
undervisning, men der funnos tillika icke få hem¬
mansegare, utom en mängd andra, som samtligen
icke kunde läsa i bok, ja det gick derhän, alt Pre-
sten måste sätta små barn Lill lärare för sina egna
föräld rar.
Ju mer slat-torpare-system , hemmansklyfning ,
fattigdom och sedelöshet vinna insteg, desto angeläg¬
nare blir Folk-Skolan. Det är redan kommet så långt,
alt denna angelägenhets företagande icke längre utan
verklig våda kan uppskjutas.
Hvad serskildt beträffar frågan om fasta Skolor,
så bar jag af den åldrige Styresmannen för Lunds
Stift, hvilken i nära 3o år beklädt denna värdighet
och i 5o års lid följt Stiftets angelägenheter med
sin uppmärksamhet, erhållit det uppdrag, att inför
detta Högv. Stånd anmäla, att, enligt hans åsigt, in¬
tet hinder i Lunds Stift, som dock bar åtskilliga
ganska vidsträckta Paslorater, möler för stadgandet
om en fast Skola i hvarje Prestgäll; äfvensom alt
det aldrig kan rätt lyckas med folk-undervisningen,
der ej fast Skola, åtminstone såsom Normal-Skola
för Pastoratet, finnes inrättad. Detta är icke a priori
laladl, ulan på grund af en erfarenhet som icke bör
74»
Den 29 Juli.
anses ringa, då flera hundrade Skolor derunder
tillkommit.
Hvad tvångsåtgärderna vidkommer, kan jag ieke
lia något emot, om menigheterna deråt önska den
utsträckning Utskotten föreslag i l. Kyrkolags-Komitéu
tilltrodde sig icke alL tillstyrka några sådana. Jag
hade inskränkt mig till det förslag, alt om harn
vid viss ålder saknade ett visst kunskapsmål!, skulle
det vara Presterskapets rätt att ålägga Skolgången;
men äfven detta förslag fann Komileus pluralitet
betänkligt att biträda. Det öfriga ölverlemnades åt
kyrkotukten att åstadkomma, såsom det Hög v. Stån¬
det läcktes inhemta af Komitens genom lijckel a11—
mängjorda förslag till Lag om Sockenstämmor och
Kyrkoråd.
Så mycket om principerna. I detaljerna håller
jag mig såsom Slals-Utskotts-Ledamot först och främst
vid penningarna. Vigligast synes mig i detta hän¬
seende, alt Skolmäslarelönerna icke må uppföras på
Statens budget. Man må icke vänja menigheterna
vid att anse äfven sina Byskolor såsom Slats-insti-
tuler. Denna utgift blir reglerad om den blir Kom¬
munens ensak. Blir del Statens, så begynner man
med 3o Pudrs lönebidrag oell slutar kanhända
med 3oo.
Huru mycket som till stipendier behöfves, an¬
ser jag hvarken Kronans Ministrar, ej heller Rikets
Ständer vara i stund lill alt på för hand med någor¬
lunda säkerhet beräkna. Jag tillstyrker alltså, att
den summan, som anslås och uppföres på ordinarie
Stat, icke må af Rikets Ständer bestämdt fördelas
emellan Seminarii-Lärare och Stipendiater.
På föreskriften, att veckopenningar stipuleras,
lägger jag mycken vigt. Föröfrigt åberoper jag min
vid Betänkandet fogade reservation i denna och öf¬
riga delar.
Den 29 Juli.
74 ‘
I 7 §. föreskrifves 'det minimum som erfordras
för att anses hafva genomgått Skolan. Hvilka Sko¬
lans läroämnen böra vara, utgör föremålet för många
tvister. Jag bekänner att jag anser denna fråga i
sakens närvararde skick af en mycket underordnad
vigt. Det låter- nästan som man föreställde sig alt
här vore talet om hela akademiska kurser. Man
behöfver blott besinna, att här icke kan tänkas på
annat än en tämligen liten bok, som kan gömmas i
en tämligen liten ficka, och alt del således icke
synes vara mycken anledning att tvista oro huruvida
några sidor så kallad naturlära må der få inrymmas
eller icke. Blott det synes mig vigligt, alt man väl
stadgar ett antal läroämnen som Iröra i hvar Skola
förekomma, men icke deras fullständiga inhemtande
såsom nödvändigt för hvar je serskild lärjunge, utan
i stället endast viss tid under hvilken Skolan bör
vara bevistad. Det är kändt, att natur-anlagen
stundom göra inhernlandet af sjelfva den nödigaste
eli risten domsk un ska pen omöjligt.
Man har mycket talat emot det låga minimum
af Skolmäslarelön. Önskar man sig Skolmästare i
fiack, så förslå hvarken 16 eller 20 tunnor, utan
man behöfver 3 å 4°° R.'drs löner. Verkligen eon-
seqvent lia gemenligen de, som önskat högre löners
bestämmande, funnit Semina! iei ne öfver flödrga. Onek-
ligt är, alt om man karr erhålla sådane Gymnasister
och Studerande, sorn redan någon lid försökt sig
med privat informerande, att emottaga Skoimäslare-
befallningar, kan man lättare undvara praktiska bild-
nings-anstaller för Skolmästare. Annars har man
visserligen i andra civiliserade Länder ansett dem
nödiga.
Ju större minimum för löner man fastställer,
desto mindre blir Församlingarnas benägenhet att
anlägga Skolorna. Man föreställer sig således icke,
att ett rätt högt minimum med säkerhet länder lill
74 2
Den 29 jfuli.
sakens befrämjande. I Lunds Slift finnas vida flera
Skolor än Pastoratet I mitt Pastorat, med omkring
i5oo men niskor, pä en föga vidsträckt yla, finnas
3 fasta Skolor: jag skulle icke vilja föreslå, ali man
ville föreskrifva dem att betala t. ex. 75 tunnor
spannmål i lön lill Skolmäslarne. Det finns man¬
ligt goda Pastorater i Sliftet, som icke hafva af
delta belopp i tionde. Frivilliga gåfvor utgöra viri
så många ecclesiastika beställningar fyllnaden lill en
lägre lönziffYa.
Resultatet af allt detta ar, att jag vikar åler-
remiss af Betänkandet, men vidblifvandet af dess
/rinciper.
Professor Geijer: Då jag nu går att yttra mig
i detta vigtiga ämne, skall jag, med afseende derå,
att redan flere Talare med mycken utförlighet be¬
handlat detsamma, söka alt blifva kort. Till en
början kari jag ej undgå att uttrycka min tillfreds¬
ställelse öfver de principer oell grundsatser, som i
detta Betänkande blifvit af de Höglofl. Utskotten
framställda, likasom öfver det ljus, hvilket blifvit
spi idt öfver ämnet derigenom, att många det Ilögv.
Ståndets Ledamöter g i f v i t tillkänna den erfarenhet,
de under sin tjenstgöring i serskilda delar af Riket
inhemtat. Om således å ena sidan deu princip blif¬
vit utvecklad, hvarpå folk-undervisningen bör grun¬
das, så har äfven a den andra upplysning medde¬
lats om de undantag, som ifrån den allmänna prin¬
cipen böra medgifvas. Jag är af den tanke, all man,
för att rätt uppställa en regel, mäste lasta afseende
på mångfalden af de serskilda förhållanden, hvarpå
den antagna allmänna principen skall tillämpas, samt
på de undantag, som af dessa olika förhållanden
blifva nödvändiga följder. Men dessa undantag böra
tagas i betraktande på det. sätt, alt de icke störa
eller tillintetgöra principen, utan så att de med af¬
seende å vissa modifikationer bestyrka densamma.
Den 29 Juli
743
Ulan tvifvel aro sådana modifikationer i ett land,
sådant som vålt, oundgängliga. Föi äldra-undervis¬
ningen var af ålder grundvalen för den Svenska
folkbildningen; numera eger detta föi hållande mest
rum i de norra piovinserna; ty Norrland är, tror
jag, den del af Riket , hvarest undervisningen mest
beslrides af (draidrai ne, och äfven bast. Jag liar
mig genom berättelse bekant, att der ej skall vara
ovanligt träffa en allmoge, som icke allenast är upp¬
lyst i många stycken, utan jemväl känner sig ega
kunskapsbehof, som riess medbroder i andra lands¬
orter antingen alldeles icke, eller ock blott i en rin¬
gare mån dela. Så skall der icke vara ovanligt att
i bondstugan träffa goda böcker eller uti Socknarne
låne-bibliothek. Derföre hade jag ock önskat, alt
under denna diskussion rösten af mer än en Lärare
ifiån Norrland låtit sig höias. För min del betvif¬
la!' jag alt de grundsalser, som uttalas i Betänkan¬
det, kunna i hela deras vidd vara der lillämplige,
hvaremot jag tior att dessa grundsatser äro ganska
tjell liga för Skåne och de södra pi ovinserna, hvarest
folk-undervisningen, såsom grundad på Skolan, är
högst kommen. Men emellan Skåne och Norrland
äro uti vårt land otaliga mellang!ader. Församlin¬
gar finnas som hafva både fasta och ambulatoi iska
Skolor, andra åter der icke Skola af någoldera sla¬
get finnes. Således måste väl den fråga har göras,
0111 för så olika föi hållanden kan såsom allmän grund¬
sats göras gällande, att minst en fast Skola skall
inom hvarje Pastorat inrättas.
lius oss finnes i sjelfva verket åtminstone ut¬
kastet till en högre och en lägre Folk-Skola. Deu
högre är den, som kallas Jast, men lägie utgöres
åter af den ambulatoi iska eller Orngångs-Skolan.
Den frågan uppslår således här: Är det af Utskotten
löreslagna minimum i kunskapsbelopp beraknadt för
den högre eller den lägre Skolan? Af den lägre
/
Den 29 Juli.
skulle jag anse, att icke annat än den enklaste un¬
dervisning bör fordras: bisa, skrifva, räkna. Det
gäller om dessa sorn om aila elementer, att eli rätt
och ändamålsenligt bibringande af deni är af högsta
vigt. Huru sällsynt är ej bland folket färdigheten
at en riktig och ledig innanläsning? Hedan den lägre
Folk-Skolan bär derutinnan mycket att piaeslera.
Icke desto mindre vidhåller jag mitt. instämmande
med Utskottet i dess princip. Jag anser fusta Sko¬
lor såsom enda vilkoret för alla framsteg i folk¬
undervisningen, och jag önskar derföre att inrättan¬
det af sådana må pä alla möjliga sätt varda upp-
rnuntradt.
Staten står lill den fasta Skolan i annat förhål¬
lande ån lill den ambulaloriska. Det tillhör Slaten
att komplettera den undervisning, som i föräldra-
hlisen eller i ambulaloriska Skolorna kan meddelas,
och del faller sig klart, att della kompletterande
bör ske på de ställen, der Folk-Skolan kari bringas
lill en högre fullkomlighet. Slaten står således i ett
närmare förhållande till den fasta Skolan. Om ock
de ambulaloriska Skolorna böra bekostas af Kommu-
nerne sjelfve, så kan jag dock icke anse såsom för
Staten främmande alt lemna bidrag till inrättande
af fasta Skolor, eller ur sin ordning alt uti budge¬
ten finnes uppfördt anslag till Skolmästares aflöning;
dock ali det iakltages, att bidrag till sådan aflöning
endast må komma de Församlingar lill godo, hvilka
sjelfva gått af banan, antingen derigenom att de
försell Skolmästaren med boställe, uppbyggt Skol¬
bus, eller lill betydligaste delen bidraga Lill Skol¬
mästarens aflönande. För sådana Församlingar tages
Statens biträde billiglvis i anspiåk.
Hvad angår Lärarne i Folk-Skolorna, så är det
ej obekant, att jag yttrat den öfvertygelse, alt un¬
dervisningen i dessa Skolor skulle blifva bättre, om
den meddelades af Presterskapel, äfvensom alt Stån-
Den 29 Juli.
del, mer än som hitintills varit fallet, dermed skulle
kunna befatta sig; oell denna öfvertygelse, om möj¬
ligheten för Presterskapel alt undervisa i Folk-
Skolan, grundar jag derpå, att Sverige, i förhållande
till sin folkmängd, har ett talrikare Presterskap, än
något annat protestantiskt iand. Dock vill jag tili
della hänseende icke föreslå annan förändring, än
all Preslei skåpet , så vidt med dess egentliga vigtiga
göromål är förenligt, egnar desto mera tid ål folk¬
undervisningen, ju mer den högre Skolan skiljer sig
ifrån Kyrkan, och denna sednare icke längre tvin¬
gas att försörja Skolans invalider. Det är Statens
skyldighet att bereda Skolans Lärare en lugn ålder¬
dom, och icke lägga denna börda på Kyrkan. I
denna mening är det som jag yrkat Skolans eman¬
cipation fi ån Kyrkan.
Viii finner jag att svårigheter kunna möta för
Kyrkoherden alt uti Folk-Skolan meddela undervis¬
ning, men Adjunkten, om Pastor liar en sådan , bör
ej sällan kunna det, och än lättare blifver det, om
Pastor och hans Adjunkt sig emellan fördela den¬
samma. Äfven tror jag alt Cornminislrarne ofta
skulle kunna såsom Skolmästare användas, och. alt
folk-undervisningen i de fasta Skolorna skulle i all¬
mänhet kunna, mera än hittills, genom Preslerska-
pel bestridas, om endast pisebende- och vikarials-
syslemet inskrankes.
Hvad beträffar det financiella af förslaget, så
är ock min tanke, ali- bildandet af sluckligc Skol-
Lärare, hvilka förvärfvat sig nödiga förberedande
kunskaper, hvartill allmänna Läroverket lemnar till¬
fälle, ej bör skiljas från bestående större Skolor,
hvilka utgöra de bästa plant-skolor älven för Lä-
rarne; och jag har desto större skal till denna åsigt,
som jag haft under mina ögon Läraren vid Prins
Gustafs Skola i Upsala, Oldberg, som bildat flere
skicklige Skol-Lärare för landsortens behof, ulan alt
746
Den 2t) Juli.
derföre njuta arman belöning, än tillfi edsställelsen af
uppfyllda pl ig Ler. Om sådane nitiske, upplyste Lä¬
rare finge någon lämplig belöning, så tror jag alt
icke Seminarier skulle för bildande af Skol-Lärare
er ford ras.
Den mycket debatterade frågan, huruvida tvång
må användas, att förmå föräldrar sända sina bani
till Folk-Skolan, skulle jag önska blefve betraktad
i sammanhang med frågorna fattigvård och kyrko-
disciplinen. Jag är dock af den lanke, att ej allt
tvång kan undvikas.
Jag slutar nied att instämma deruti, att på den
fasta Skolan hvilar framgången af folk-undervisnin¬
gen; dock måste vid den allmänna regleringen af¬
seende jemväl fästas å det olika behofvet i ser¬
skilda orter.
H. H. Erke-Biskopen yttrade: En rättelse torde
vara på sitt ställe. Den sist talande, värde Ijedamo-
ten har för andia gången inom della Stånd fällt det
yttrande, alt Sveiige eger för många Prester, och
alt således öfverflödet kan användas för Skolans be¬
hof af Lärare. Med premissen faller äfven conelli-
sionen. I Tyskland anser man lusen personer for¬
dra minst en Prest. Delta normala förhållande är
icke ens uppnådt öfverallt i Svenska Kyrkan. För¬
modligen har Talaren hemtat sin föreställning .från
sin närmaste omgifning. I Upsala Stift, hvilket jag
nu tillhörer, har veikligen den södra delen åtmin¬
stone tillräckligt Prester. I trakterna kring Maläten
är, mot förhållandet i det öfriga Sverige, folkmäng¬
den, om icke i aftagande, dock icke i tillväxt. De
icke folkrika Pastoraten hafva vanligen både Kyrko¬
herde och Comminister; men just här finnas ock,
hvad Talaren önskar, Skolmästare som äro Prester.
Helt annat är förhållandet i det öfriga Stiftet, syn-
lieriigasl i dess nordliga del, der Församlingarnes
Presterskap
Den 29 Juli. 747
Presterskap är fåtaligt och Skolprester ej finnas.
Del Stift jag lemnat visar ännu större missförhål¬
lande mellan folkmängd och själasörjare. Götheborgs
Stifts folkmängd öfverstiger 35o,ooo, och Presterne
äro omkring 200, således vida under behofvet. I
Bohus Län är disproportionen störst; ty Pastoraten
hafva flera tusen personer med två, stundom blott
en Prest. Hjerthums är 3i mil långt, bebos af öf¬
ver 5ooo menniskor, bar 2 Kyrkor, i hvilken Pastor,
ännu den ende Preslen, söndagligen predikar; öfver
(löfvan sysselsatt helgdag och hvardag, skulle han
väl icke kunna vara Skolmästare. Och med någon
leduklion finnas icke så få hans likar. Abstrakta
satser måste rimmas efter verkligheten, och isjuiner-
liet bör man vara försigtig med allmänna föreskrif¬
ter i ett land, såsom vårt, fullt af olikheter.
Min orubbliga öfveilygelse, grundad på lång
erfarenhet och icke ringa speciel kännedom, arden,
alt Kyrkoherden icke kan vara Skolmästare, men
han bör tillhålla föräldrar och Lärare att fullgöra
undervisnings-pligten, sjelf hafva Skolan under nog¬
grann uppsigt, och der uppträda för alt förhöra,
rätta, förmana, varna, råda. Hans lära är här den
bästa, den i handling.
Adjunkterne har jag uppmuntrat och skall än
ytterligare uppmana, att äfven deltaga i denna Pa¬
stors vård, och ali äfven sysselsätta sig med närbo¬
ende barns undervisning, när sådant medgifves af
deras egentliga tjenslgöromål och en nödig, af sjelfva
Prest eden besvuren, sorgfällighet 0111 egen tillväxt
i nytt i ga kunskaper.
Det säger sig sjelft, att der, enligt iiIdre eller
nyare förfoganden, Skolprester bestrida barn-under¬
visningen, såsom i 3o Församlingar inom Erke-
Stiftel, ändring deruti icke bör ske. Der också en
Donator eller Församlingen ställt såsom vilkor för
Preste-St. Prot. 1840■ Andra Afdela. Bandet V. 48
^48 Den 29 Juli.
en Skolstiftelse, att Läraren skall vara Prest, bör
detta vilkor fyllas. Men någon nödvändighet är det
icke att Prester) och Skolmästaren förenas i en per¬
son. I denna del hafva Utskotten yttrat sig med
måtta. Huruvida åter den föreslagna Religions¬
undervisningen af Presten en dag i veckan kan låta
sig verkställa öfverallt, eller någonstädes vara till¬
räcklig, är mera tvifvelaktigt.
Professor Grafström: Såsom Ledamot af All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-UtskoLlel har jag del¬
tagit i utarbetandet af della Betänkande. De an¬
märkningar, sorn blifvit mot detsamma yttrade, har
en värd Ståndsbröder grundeligen upptagit och ve¬
derlagt. Ehuru i detta ämne etL och annat kunde
vara att tillägga, anser jag mig likväl icke böra med
ytterligare anföranden upptaga Högv. Ståndets tid.
I hufvudsaken gillar jag de grunder på hvilka Ut¬
skottets Betänkande hvilar; och om jag i vissa detalj¬
frågor skiljer mig ifrån detsamma, har jag i slut¬
orden af Betänkandet, der Utskottet tillstyrker att
undantag får ske vid tillämpningen, der de af ve¬
derbörande Embetsman bekräftas, en tillräcklig ga¬
ranti att vederbörligt afseende kommer alt fästas på
sådana förhållanden, som påkalla modifikationer.
Redan i början af öfverläggningarna i detta äm¬
ne inom Utskotten yttrade jag min åsigt rörande
den fasta Skolan, hvilken jag icke ansåg användbar
för de norra orterna, der endast ambulatorisk un¬
dervisning kunde rätt gagna, på annat sätt än såsom
ett Examinatorium , en Central-Skola, till hvilken
de ambulatoriska slote sig såsom Filial-Skolor, med
skyldighet för de-ras Lärare, att inför Läraren i den
fasta Skolan redogöra för läsningens gång, och med
förbindelse för ungdomen, att vid vissa tider iden
fasta Skolan undergå för hör. I den kunde då Pastor
alltid vara närvarande och genom den hafva full
kontroll öfver de ambulator iska. Denna åsigt yttrade
Den 29 Juli.
749
jag redan sistlidet år, i det utlåtande som jag afgaf
till Hernösands Consistorium öfver folk-undervisnin¬
gens tillstånd inom min Församling, då jag äfven
redovisade för den Söndags-Skola som jag der stif¬
tat, och som jag efter denna åsigt salt i förbindelse
med hemläsningen inom föi aldi ahuset. Lika med
Biskop Agardh anser jag denna vara ett vigtigt ele¬
ment, och som bör sorgfälligt bevaras. Jag kan icke
heller annat finna, än att Utskottet uttryckt samma
åsigt i inledningen till sill Betänkande (sid. 8), och
riktigt uppfattat Skol-undervisningens karakter för all¬
mogen , att den antingen bör vidtaga såsom en uöd-
fallshjelp till ersättning der föraIdra-undervisning
saknas, eller, då den med den sättes i förening, till
förkofran och upplyftande af densamma. Näi bar¬
nen från Skolan få lexor lill hemläsning, skall små¬
ningom en vexelverkan uppslå lill bådas fördel.
Hvad kunskapsmåtlet angår, så anser jag nödvändigt
att ett sådant stadgas och bestämmes, och finner det
lika nödvändigt för Läraren, som för lärjungarne.
Jag fruktar att Skolan eljest skulle nedsjunka och
försämras, om ej äfven Läraren hade i detta fall
eli bestämdt åliggande. Särdeles vigt lagger jag på
innanläsningen och troi- alt den bör väl öfvas, oell
alt Skolan i denna del kan vaia af största nytta,
då innanläsningen inom föräldiahuset antingen brist¬
fälligt eller vårdslöst meddelas, vare sig af okunnig¬
het eller liknöjdhet. Många mödrar gå för tidigt
med barnen till utanläsning. Kunskap i skrifning
och i räknekonst är nu mera för allmogen ett be¬
hof, om den skall emanciperas från de bedrägerier,
för hvilka den ofta nog är utsatt genom sin okun¬
nighet i dessa delar. Denna kunskap foidras för
alt rätt kunna vårda en egendom, huru obetydlig
den må vara, för att rätt kunna bedömma en trans-
action medborgare emellan — med eli ord för alt
vara man för sig. Man har invändt, alt kunskap
Den 29 Juli.
i skrifva skulle väcka begär lill piocesser oell lill
sakföring viii Domstolar, men den varde Talaren,
som det yttrat, har vedei lagt sig sjelf, då han an¬
märkt, att om alla kunde skrifva, skulle denna olä¬
genhet försvinna.
I afseende på tvånget finner jag ingen Spar¬
tansk hårdhet i den föreslagna rättigheten. Det
mäste gifvas en sådan, för att kunna rädda de olyck¬
liga barnen, som få uppväxa utan vård och tillsyn
lill hedendom och förderf.
Biskop Butsch: Då della Betänkande föievar
först i Ekonomi-Utskottets och sedan i de samman¬
satta Utskoltens Pleno, begagnade jag tillåtelsen att
från Riksdagen vara frånvarande,* men såsom med¬
lem af Ekonomi-Utskottets föisla Afdelning har jag
likväl deltagit i de förberedande öfverläggningarne.
Till en början var jag i tvenne väsendlliga punkter
skiljaktig frän den majoritet, hvars åsigter i Betän¬
kandet åleifinnas I enlighet med det underdåniga
embels-ullåtandet jag, i förening med del Consisto¬
rium jag tillhör, i ämnet afgifvil, trodde jag, alt
Folk-Skolan i sitt nya och föi bättrade skick alltid
borde uppkomma fritt och otvunget, endast på grund
af ett inom hvarje Kommun erkändi behof, hvilket,
om det, efter sin olika ari, tillbörligen konsiderera-
des vid bestämmandet af den blifvande Skolans be¬
skaffenhet, också skulle lemna den bästa möjliga
borgen för dennas ändamålsenliga begagnande. Sta¬
tens åliggande härvid vore, att underlätta Försam-
lingarnes egna bemödanden alt upprätta Folk-Skolor,
samt att hafva inseende och vård öfver dessa läro¬
anstalter, i den mån de uppkomma. Detta sitt ålig¬
gande trodde jag Staten lämpligast kunna fullgöra,
om, jemte beredandet af tillfällen till Lärares bild¬
ning och anordnandet af en nödig tillsyn öfver Sko¬
lorna, tillika af allmänna medel anslogos bestämda
penningebidiag all, en gång för alla, tilldelas de
Den 29 Juli.
751
Församlingar, som, i män af sina tillgångar, visat
sig sjelfve vilja göra något för det goda ändamålets
uppnående. Min mening åsjTtade endast måttliga
och småningom foi tgående framsteg, och kunde desto
lättare ega förtjenslen att icke öfverskrida gränsen
af det allmänt vei kställbara, samt att bei eda ali
möjlig säkerhet för det framtida beståndet af de
Folk-Skolor, som till följe af denna anordning kunde
uppkomma. Men, då jag ville åt Kommunerne för¬
behålla rättigheten att, med afseende på erkända
behof oell förhanden varande förhållanden, sjelfve,
under tillsyn af vederbörande Auktoiitet, besluta i
denna angelägenhet; så har deremot Afdelningen
och, i enlighet med dess beslut, äfven de samman¬
satta Utskotten, utgått från grundsatsen örn tvång,
dels för Församlingarne, som, enligt förslaget, skola
åläggas alt inom fem år hafva inrättat minst på
bestämdt sätt organiserad, fast Skola inom hvarje
Pastorat, och dessutom ambulatoriska Skolor, der
behofvet så skulle fordra, dels äfven för barnen,
eller lättare för dessas målsman, hvilka sednare
hädanefter icke skulle ega bestämma det minimi¬
mått af kunskaper och färdigheter, som af de förra
måste inhemtas, innan de från skollvånget befrias.
Då jag vidare ville föreslå ett bidrag af Staten,
hvilket vid Skolans stiftelse en gång för alla skulle
utgå till hvarje af sådant understöd behöfvande För¬
samling; så hafva deremot Utskolten föreslagit elt
lill obegränsad framtid fortfarande, och således äf¬
ven (ill siLt verkliga utgörande af framtida omstän¬
digheter beroende, statsbidrag lill hjelp för de Sock¬
nar, sorn derförutau icke förmådde underhålla sina
Skol-Lärare. Utan att egentligen frångå min inom
Afdelningen föga understödda mening, har jag lik¬
väl heldre, än att envist vidhålla den, efter förmåga
bidragit lill att utveckla och genomföra den rådande
åsigten. Jag vill icke heller neka, alt den har myc¬
Den 29 Juli.
ket för sig. Till hvilken grad den äfven i sina de¬
taljer låter försvara sig, har redan en värd Talare
inom delta Högv. Stånd tillräckligen ådagalagt, och
att sluta af de lill Utskottens handläggning remit¬
terade motioner och yttranden i ämnet, kunde icke
förmodas, att någon annan, mindre genomgripande
åtgärd, än den Utskotten föreslagil, skulle inom Re¬
presentationen vinna ett allmännare bifall. Men då
nu Aterremiss af Betänkandet äfven inom detta Stånd
tämligen allmänt blifvit yrkad, och någre Talare
dermed velat vinna afseende åt åsigler, som närmar e
öfverensstämma med mina; så bär jag icke synner¬
ligt skäl att sälla mig deremot. Jag är ock öfver-
tygad, att Betänkandet, äfven om det bibehålies
hufvudsakligen nföråndradt, likväl i en eller annan
punkt, t. ex. i fråga om minsta lön för Lärare i
Folk-Skolan, mäste undergå förändringar, innan det
med fördel kan antagas.
Åt de anmärkningar, som blifvit anförde mot
serskilda delar af Betänkandet, får jag tillfälle alt
i Utskottet lemna all den uppmärksamhet de, efter
mitt omdöme, kunna förtjena.
Biskopen och vice Talmannen, Doctor Hedren:
Det ärende, som i dag inom det Högv. Ståndet af-
handlas, har varit föremål för en mångårig och med
tiden stigande allmän uppmärksamhet. Dess stora
vigt har äfven med rätta den förtjent. Redan för
mera än eli halft århundrade tillbaka stiftades, af
nitiska, lärda män, Föreningar till det vigtiga än¬
damålets befrämjande. Det Sällskap, som isynnerhet
i detta afseende utmärkt sig, och som ännu oför-
ändradt bibehåller sitt namn och fortsätter sin verk¬
samhet, har genom sjelfva sin benämning uttryckt
den ide, under hvilken det ansett ärendet böra upp¬
fattas, nemligen del christliga lifvet i vetande, hand¬
ling oell vandel, eller tron och christendomen. På
den liden ansågs äfven den allmänna upplysningen,
Den 29 Juli.
753
eller den nu mera så VixWaåefolkbildningefij hufvud¬
sakligen och nästan endast utgöras af dessa momen¬
ter. Denna upplysning var i ordets fulla bemärkelse
nationell. Den spridde sig, lefvande och kraftfull,
lill alla folkklasser och genomträngde hela samhälls-
lifvel med sitt allvar och sin värma. Men denna
folkbildning var mindre ett verk al lagstiftning och
styrelse, än af besynnerliga, för Svenska folket egna,
samhällsförhållanden. Ibland dessa upplagas ofel¬
bart med all rättvisa den glesa befolkningen, de
knappa näriugs-medlen, del långa afståndet från
bildningens cential-punkler, hvarigenom Nationen
tvangs all, både med tanken och handlingen, när¬
mare rådfråga och lita på sig sjelf. Säkert är dock
att del nationella lynnet, kärnfullt, allvarligt och
begrundande, ifrån uråldrig tid, härvid i alla för¬
hållanden spelat hufvud-rollen. Att all slags bild¬
ning, synnerligast samhällslifvets praktiska, öfver
hela rneuskligheten varit och är traditionell, bevitt¬
nas både af spekulation och historia: och näppeligen
torde någon nation derpå lemna bättre exempel, än
den Svenska. Hvad den ifrån fäderna lärt, harden
envist fasthållit. Man har väl stundom förebrått den
sina förmenta ärfda fördomar, sitt stillastående un¬
der den allmänna fortskridningen. Den har dock,
om ej alltid med raska, men med jemna och säkra
steg följt med det framtågande t i d s I j riset. Och dess
fördomar kunna i allmänhet icke sägas hafva vaiit
vådliga, enär de under sekler lemnat orörda och
oiubbade de stora idéerna, vördnad för Gud, kär¬
lek till egel land och egna seder, trohet och till¬
gifvenhet för egen Öfverhet och egna lagar.
Vi kunna ulan förmätenhet kalla denna sam¬
hällsbildning Svenska folkets urgamla fidei-kommiss.
Den har blifvit sekel efter sekel fortplantad ifrån
fäderna på barnen. Inom föräldrahuset har det ädla
godset blifvit vårdadl och förkofradt, och derifrån,
75 4
Den 2g Juli.
utan synnerlig Statens medverkan, åt de uppväxan¬
de generationerna öfverlemnad. Först i den senare
tiden har bebofvet af en närmare och ki afligare så¬
dan medveikan blifvit tydligare och tydligare ul-
taladt, och omsider gjort sig gällande på sätt vi nu
för ögonen se. För att urskilja huruvida den fol¬
kets bildning, som nu påyrkas, verkligen är den
gamla urspi ungliga, eller derifrån skiljd eller der¬
utöfver utsträckt, torde icke vara olämpligt alt ef¬
terse, huru dessa behof småningom Liadl i dagen.
Den urgamla folkbildning, hvilken jag omtalat, bi¬
behöll sig en längre tid oförsvagad och allmän, så
länge folkets seder, lefnadssätt och tillgångar icke
undergingo någon större förändring. Barnen emot-
togo kunskapsmållet i allmänhet oförändradi af för¬
äldrarna, och lemnade det åt efterföljande slägtel i
samma förhållande. Men samhället förändrade sig:
folkmängden ökades utöfver närings-lillgångarna: de
fattige tillväxte i antal, och deras beständigt till¬
tagande barna-skara kunde af föräldrarna icke ens
underhållas, ännu mindre uppfoslias. Jag nämner
blott det kända faktum: orsakerna höra till en an¬
nan vidlyftigare undersökning. Då begynle den till¬
förene så allmänna och mot sitt ändamål svarande
folkbildningen hos en talrik klass dels visa sig svag
och ofullständig, dels alldeles saknas. Samtidigt
härmed syntes öfverallt värdiga bemödanden alt af¬
hjelpa det onda genom inrättandet af Skolor, som,
enligt deras ändamål och betydelse, fingo namn af
Fattig-Skolor, såsom endast bestämda lör de fattigas
barn och af dem begagnade. Man begynle med dessa
inrättningar i städerna, hvaiefter de efter hand äf¬
ven spridde sig till landel. Men under allt detta
framträdde småningom äfven dessa Skol-anstaller
med nya anspråk, icke blott, såsom i första grund¬
läggningen, att vara suppiemenler för en biistande
föraldia-undervisning, utan fast mera såsom en ut¬
Den 2g Juli.
755
flyttning af Apologist-Skolan ibland massan af folket.
Sådan yi kades ock, i den senare liden, mer och
iner öfverljudt, Folk-Skolans sanna bestämmelse, och
sådan har den ock framträdt i närvarande Betän¬
kande.
Såsom talande skäl för en sådan, den allmänna
folkbildningens omregleriug i vårt Fädernesland, har
blifvit hufvudsakligen aufördt, alt Samhället icke
borde inskränka sina upplysnings-åtgärder endast
till sina embets- och vetenskaps-män, utan låta den
utsträckas lill alla dess medlemmar. Jag tror dock
icke denna vara frågans rätta ståndpunkt. Har kan
icke vara meningen ali öppna en förut tillsluten väg
för vetenskap eller Ijcnslemanna-beredelse: ty den
vägen har varit och är ännu för hvarje Svensk man
öppen, såsom lysande alldagliga exempel bevisa.
Man borde deremot antaga meningen vara den, att
flytta dessa af Skolan beredda bildnings-tillfällen
närmare intill hvarje individs begagnande, hvilket,
om än nog både kostsamt och öfverflödigt, likväl
kunde i sjelfva ideen rättfärdigas. Men afsigten har
varit en annan, och den framträder helt tydligt i
detta Betänkande. Ty om den varit den förutnämn¬
da, hvarföre skulle då tvångsmedel emot föräldra¬
makten här så mycket lilli tas, då de vid de öfriga
bildnings-anstalterna äro okända? Man har ju fast
mera på ett ganska tydligt säll ingripit i faders- och
modei s-vår den och substituerat samhälls-vården i
stallet. Samhället, det må betraktas som rätts-,
skydds- eller uppfoslrings-anstalt, är dock i alla
sina institutioner ett menskligt verk, då föräldra-
liuset eger högre och åldrigare ursprung, och, så
länge det håller sig inom sitt område, både bör och
säkrast måste lemnäs alldeles oqvaldt i sin välgö¬
rande administration. Föräldrahuset åligger obe¬
stridligt att uppföda slägterna lill menniskor och
clnislne, dervid det yttre samhället, Staten, icke
706
Den 29 Juli.
må inblanda sig med någon positif ålgård, förrän
lill allmän skada eller föiaigeise denna pligt för¬
summas eller missvårdas: oell, i sådan händelse,
i del längsta, endast genom sin högre, mildare af¬
delning, Kyrkan, hvars stiftelser äfven i della af¬
seende fåll det betydelsefulla nam»net fromma. Hvad
ytterligare hildning, vid ulli ädel utur föräldrahuset,
släglerna behöfva för deltagande i samhälls-angelä-
genherna, för vetenskap, konst, slöjd, näring, han¬
del m. m., må Samhället visserligen ega makt alt,
livart lör sig, ändamålsenligast reglera. Men inga¬
lunda må SlaLen härvid klandras, om den icke hin¬
ner, så lort som äskas, flytta alla bildnings-anstal-
lerna i grannskapet af hvarje individ, så länge intet
enda Statens harn, af annat regleringens hinder än
afståndet, finues stängdt ifrån deltagandet deruti,
och aidraminst derföre, att föräldrahuset blifvit lem-
nadt i fred till utöfvaude både af dess rättigheter
och skyldigheter. Tiden liar onekligen gjort sig
skyldig till denna dubbla orättvisa. Med öfverty-
gelsen liäiorn må det förlåtas att uttala den. Har
liden rätt, så vinner hon snart, ulan all sjelf för-
törnas.
Jag kan fördenskull icke fördölja min farhåga,
att en så brådstörtad och genomgripande organisa¬
tion al vår Svenska folkbildning både är för tidig
och i sin verkställighet ännu förenad med många
oöfvervinneliga svårigheter, samt, hvad ännu betänk¬
ligare är, i händelse den hastigt genomföres, af men¬
lig inverkan på den hos oss af vanan helgade, så
förträffliga, föräldra-undervisningen. En af Reser-
vanterne, Biskop Agardh, har utvecklat delta för¬
hållande på grunder, dem jag lill alla delar god¬
känner. Jag skulle dock icke vilja, genom bestämda
lagar, ställa denria föraId 1 a-undervisning i eli slags
juridiskt beroende eller samverkan med den af Sla¬
ten if> 1 ältade. Denna undervisning liar i långa tider
Den 29 Juli.
757
fortgått ulan ett dylikt inflytande, och icke dess
mindre, eller snarare just fördenskull, burit så goda
frukter. Att anbefalla öfveiläsningar och repetitio¬
ner hemma i föräldrarnas hus vore både ändamåls-
löst och ändamåls vidrigt. Ändamålet vinnes säkrast
1111, som föir, då saken öfverlemnas åt faders- och
moders-vården, under Kyrkans ledning och råd.
Denna vård är ännu, Gudi lof! i vår nation lefvande.
Obekymrad 0111 den uttydning, hvilken möjligt¬
vis mina åsigter kunna ådraga sig, har jag ej bordt
tveka att öppet bekänna deni. Ofta under den se¬
nare föi flutna Liden, kanske ännu, misstänkas och
anklagas Kyrkans Lärare för en oädel motvilja mot
den af allmänna rösten yrkade Folk-Skolans lill-
vägahi ingande. Jag har velat begagna tillfället, att
ådagalägga mina betänkligheter emot denna inrätt¬
ning, sådan den 1111 frami räder, med anspråk att
införa den så kallade A pologist-Skolans modern-
1 i L te lii r a hildning ibland hela folket, innan ännu
liden hunnit förbereda den. Jag befar ar häraf tven¬
ne stora olägenheter, den ena, all det som egente-
ligen behöfdes, undervisning för de fattigas harn,
förfelas; den andra ännu svårare, alt undervisningen
i föräldrahuset försvagas och slutligen bortlägges,
jag ville tillägga del tredje, att del afsedda ända¬
målet ändock icke vinnes. Jag är öfverlygad alt
samma betänkligheter gjort sig gällande hos flera,
och jag tror mig äfven häruti igenfinna en bland
orsakerna, hvarföre allmänheten merendels visat så
liten sympalhi för nämnde Skolors stiftande. Redan
för i o år tillhaka har jag i en embels-ski ifvelse ytt¬
rat dessa tänkesätt. Icke längesedan liar jag äfven
i emhetsväg förklarat, alt den Folk-Skola, som nu
af behofvet mest påkallas, är Faltig-Skolan, och att
följakleligen denna inrättning må anses såsom ett
supplement lill fattigvården. Då jag förnummit, alt
denna åsigt någorstädes blifvit ansedd med missnöje,
758
Den 29 Juli.
torde jag ursäktas, att här i korthet hafva framställt
min öfvertygelse till dess grunder. Min tanka är
dock icke att afstyrka det förevarande Utlåtandet,
del jag tvärtom önskar både framgång och behöflig
förbättring. Folkbildningen, sådan jag önskat och
föreställt mig den, kan nu mera icke återkallas i
de spår den öfvergifvit. Den måste försöka sin nya
väg. Måtte den under sin vandring lyckas, om möj¬
ligt, lika väl som dess företrädare, hvilken snart,
jag fruktar det, endast tillhör historien.
Emedlertid, och för alt i möjligaste måtto un¬
danrödja hinder och svårigheter vid den föreslagna
nya inrättningen, samt bringa den i närmaste öfver¬
ensstämmelse med mina yttrade åsigter, tar jag mig
friheten att vid de serskilda §§. göra följande an¬
märkningar.
Om jag fördenskull äfven, med flera värde Ta¬
lare, mäste erkänna det verkliga värde Utskottens
Utlåtande tillkommer, för dess renhet i syftning och
dess klarhet i ordnande och framställning, så har
jag dock icke kunnat förbise dess obestämdhet i af¬
seende på sjelfva föremålet, hvilken ock föranledt
de flesta, om ej alla, anmärkningar. Utskotten hafva
nemligen betraktat Folk-Skolan under blott en enda
afdelning, och derefter reglementerat för hela dess
område lika. Härutinnan måste obestridligen ett fel
vara begånget, enär den läroanstalt, hvarom här
är fråga, delar sig af sin grundbeslämmelse i tvenne
väsendtligen skiljda afdelningar, nemligen Fattig-
Skolarij, som hon med gamla namnet kallas, och den
egentliga Folk-Skolan. Man må icke invända, att
denna indelning är godtycklig. Den har tvärtom
sin grund i sakeus natur: och Utskotten hafva sjelfve
i flera omisskänneliga uttryck erkänt den, äfvensom
Utskottens Ledamöter här under öfverläggningen vits¬
ordat deli. Betänkandet omtalar nemligen den till¬
tänkta Folk-Skolan såsom en nödhjelps-anstalt, na-
Den 29 Juli.
tu il ig l v is för dem som i nöd äro stadda, vanvår¬
dade, värn- och uppfostringslösa barn. Denna Folk-
Skolans ide har här blifvit utvecklad af en och an¬
nan Talare, hvilka, i öfverensstämmelse med Ut¬
skottens åsigter, framställt Samhällets pligt, alt, då
föräldrar icke kunna, eller icke förstå, eller icke
vilja undervisa sina barn, komma med en sådan
nödhjelp till undsättning. Under denna foim hafva
vi ju då den på många stallen, säideles i städerna,
redan iordningbragta Fattig-Skolan: och hvem er¬
känner icke dess allt mer och mer uppenbara nylla
och nödvändighet? Det är ock just denna slags Folk-
Skola, som jag åsyftat uti det af mig förra året af-
gifna, här ofvan omnämnda embets utlåtande, deruti
jag äfven tagit mig friheten icke blott kalla den
Fattig-Skolaj utan en nödvändig fyllnad i en väl
inrättad fattigvård: och ännu kan jag icke annor¬
lunda anse eller benämna den. Utskotten hafva der¬
emot, om icke förbisett detta, måhända vigtigaste,
tidens behof, likväl för'blandat det och likasom ställt
del bakom ett annat, visserligen äfven värdi all upp¬
märksamhet, men ingalunda så hårdt eller så all¬
mänt tryckande, nemligen Apologisl-Skolans utflytt¬
ning ibland massan af folket. Och då reglemente-
ringen än afser den ena, än den aud ra af dessa Sko¬
lor, har det bela icke kunnat annorlnda än blifva
obestämdt, sväfvande, samt i många delar olämpligt
och overkställbai t. Då Utskotten afsell en nödhjelp
för den felande föräldra-undervisningen, eller Fattig-
Skolan 3 så synes val vara tillräckligt, om hjelpen
svarar emot det som verkligen fattas. Man frågar
då naturligtvis, hvad undervisning som i föråldra-
huset fordras. Skulle man sluta af hvad Utskotten,
i sin föreslagna nödhjelps-anslall, substituera!, for¬
dras der icke mindre än hela Apologist-Skolans läro¬
kurs. Detta kan dock väl icke vara meningen. Om
föräldrar i allmänhet, afven de förmögnaste och
760
Den 2p Juli.
mest upplysta, icke hinna, icke veta, eller icke ens
vilja bilda sina barn högre an lill sanna menniskor
och rälta christna, och göra delta fullkomligt och
väl, så må väl denna lärdomsgrad vara tillräcklig
för livar och en medborgare, och fullt motsvarande
hvad Samhället eger att fordra, äfvensom i allmän¬
het den både för individen och Slaten nyttigaste.
Om nu delta är del bogsta som kan fordras inom
föräldrahuset, så måste väl ersättningen för denna
bildning, der elen felar, icke kunna drifvas högre,
så vida den skall kallas och vara en nödhjelp, hvar¬
öfver den hvarken kan eller bör gå. Men Utskot¬
ten hafva nödvändigt velat hafva Apologist-Skolan,
med hela dess lärokurs, utflyttad på landsbygden.
Jag har väl icke ansett tiden dertill ännu vara mo¬
gen, och har ännu den öfvertygelse!), att det icke
går så fort som man tänker och vill. Men a I Isin Let
har jag emot sjelfva saken att invända, önskar den
fast mera all framgång, ehuruväl jag fruktar, det
ett brådstörladl försök skall åtföljas af' mera svårig-
heter än gagn, mera upplysningens sken, än dess
verklighet. Jag kan dock icke underlåta att begagna
tillfället till bemötande af ett skäl för en sådan
Apologisl-Skolans utvidgning, hvilket ofta och ihär¬
digt, icke sällan med ovilja, hat och hån, blifvit
framsläldt, och hvarom äfven bär, ibland dem som
nogsamt känna förhållandet, mera oväntadt ordats.
Man har ansett nemligen såsom en orättvisa, såsom
-en högst klandervärd partiskhet mot de bättre lot¬
tade samhällsklasser, att endast för dem hafva öpp¬
nat tillfällen till den högre bildningen; och i följd
deraf mer och mindre trotsigt yrkal, alt den stora
massan af folket borde föihjelpas till samma, dem
länge nog undanhållna rätt. Jag kan icke annor¬
lunda finna, än alt beskyllningen är fullkomligen
osann och orättvis. Hvilken samhällsklass är hos
oss utestängd från den högre bildningen ? Hvarfin-
Den 2p Juli.
nes det Svenska barn, så fattigt, så värnlöst och
öfvergifvel det än må vara, som icke har sig vägen
öppen till de högsta kunskaps- äfvensom de högsta
samhälls-graderna? Hvilka äro de ynglingar, som
allmänt träffas i Läroverkens salar, de rikas, de för¬
nämas, de högt uppsattas, eller månne icke vida
allmännare de obemedlades, de fattigas, arbetarens
och dagakarlens söner? Och behöfva vi mera, än
se oss omkring i alla samhällskretsar, i alla Repre¬
sentationens samlingsrum, i denna vår kammare, för
ali finna lysande bevis härpå. Tiden älskar, ty värr,
att dömma vrångt, och dess klagan häruti är icke
den minsta af dess orättvisor. Att den förnämligast
syftat åt Samhällets Lärostånd, må gerna, såsom
mycket annat, förlåtas och förglömmas. Men det
kan vara tid att sanningen ock blir börd. Jag kan
då ingalunda medgifva, att bär skall vara frågan
att öppna för folket nya undervisnings-tillfällen, som
tillförene varit tillstängda. Samhällets Läro-anstalter
hafva i vårt Fädernesland från ålder varit och äro
ännu öppna för alla ulan undantag. Det enda, som
ined någon anledning kan öfverklagas, är alt de för
alla icke äro lika närbelägna. Men hvilka äro de
som genom afståndet utestängas? Månne blott de
fattiga, lägre folkklasserna? eller månne icke utan
åtskillnad alla? Och ibland de fattigare, månne
endast jordbrukaren, torparen, daglönaren? månne
icke lika mycket embelsmaunen, krigaren, presten,
hvilka ofta äro lika fattiga sorn de förstnämnda?
Vill man då anse för en orättvisa, att de redan be¬
fintliga Läro-anstalter blifvit lagda i städerna, så
hade ju samma orättvisa, fastän mot andra, egt
rum, om de blifvit lagda på landsbygden. Nu vill
man jemna det orättvisa derigenom, alt man anläg¬
ger en dylik Skola i hvarje Socken, och deremot
är visst intet att anmärka, så snart medel och till¬
fälle medgifva. Men icke må man dervid berömma
762 Den 29 $fali.
sig, atl hafva velat meddela de lägre samhällsklas¬
serna en rättighet, som hilLills endast tillhört de
mera bildade och hällre lottade: ty ett sådant på¬
slående saknar både sanning och billighet. Den
Skola, som nu föreslås till öppnande i alla Socknar,
har tillförene endast varit öppen i några få, mesta¬
dels i städerna. Detta är hela skillnaden. Men icke
är denna Skola nu, mera än förr, bestämdt för de
lägre, mindre bildade klasser. -Den har fast mera
tillförene alltid varit, likasom den nu blir, öppen
för alla klasser af folket. Ehuruväl jag sålunda icke
motsätter mig en sådan Skolas öppnande i alla Ri¬
kets Församlingar, så vidt möjligheten medgifver,
har jag dock icke kunnat återhålla min protest emot
det orättvisa klandret, sådant det merendels blifvit
fördt, emot denna Skolas så länge uleblifna, nu om¬
sider med allvar påtänkta grundläggning. Men deruti
hafva Utskotten i min tanka felat, atl de icke upp¬
dragit nog bestämda gränsor emellan denna Skola
och Fatlig-Skolan. Denna sednare skall ju, som Ut¬
skotten rätteligen föreslagit, vara en nödhjelp lill
suppleerande af bristande löräldra-undervisning. Men
då borde den äfven inskränkas inom samma fordi in¬
gar som denna, nemligen att bilda menniskor och
christna, eller till ren christendonis-undervisning.
Sedan detta ändamål blifvit uppnådt, så har äfven
denna afdelning af Folk-Skolan, Faltig-Skolan, full¬
gjort sitt kall. Skall något mera härutöfver inläras,
tillhörer det den andra afdelningen, Apologist-Sko-
lan, Real-Skolan, eller, som man kunde kalla den,
egentliga Folk-Skolan.
Denna fördelning i tvenne klasser, afdelningar
eller serskilla Skolor, huru som helst behagas, fin¬
nes redan bestämd på de ställen, der redan Apolo-
gist-Skolor äro i gång. Faltig-Skolan är afskiljd för
sig. Apologisl-Skolan likaså. Hvardera anstalten har
sitt
Den 29 Juli.
7 63
sitt reglemente. Fattig-Skoian anses vara och är en
nödhjelp för den bristande föräldra-undervisningen,
ett verkligt fattigvårds-supplement. I denna anstalt
anses med lätta tvångsmedel någon gång kunna an¬
vändas till skolgångens begagnande. I Apologist¬
skola!! äro sådana medel okända, förrän skolgången
begynt och sedan ilen slutat: hvilket allt, begyn¬
nelsen och slutet, beror af flitt val. Dä nu typen
redan är gifven, så hade den lätt kunnat, och med
allt skäl bordt efterbildas. Med den sammanbland¬
ning, som nu i Utskottens Betänkande af begge
nämnde slags Skolor förefinnes, blifva föreskrifterna,
än för den ena, än för den andra, olämpliga, hvil¬
ket lätteligen kan undvikas, om de behörigen från
hvarandra skiljas. Vid de speciella anmärkningarna
framlyser delta tydligare. Jag hemställer förden¬
skull, att Utskotten behagade fördela Folk-Skolan,
antingen i tvenne serskilta Skolor, eller åtminstone
i tvenne bestämdt olika afdelningar, med lämpliga
föreskrifter lör hvardera, så att deras karakter hvar
för sig utan förblandning må tydligen framstå. Detta
hindrar föröfrigt ingalunda Skolan all vårdas af en
och samma Lärare och af samma styrelse; men be¬
stämmer dock gränsorna för de olika syften som
anstalterna tillkomma.
Hufvudsakligen med afseende på den här yr¬
kade fördelning, torde mig tillåtas anföra några an¬
märkningar mot de speciella föreskrifterna. Då jag
i dessa delar blifvit af många värda Talare före¬
kommen, kan jag fatta mig kort.
Sid. g, mom. r och 2. Med hänsigt till hvad
jag sist anfört, anser jag ingen Församling böra
åläggas inrätta annan Skola, än Fattig-Skola. Skulle
någonstädes fattiga, och sålunda fattiga barn, allde¬
les saknas, hvarpå jag har haft exempel, så må åf-
Preste-St. Prot■ 184.0. Andra Afdela. Bandet V■ 49
764
Den 29 Juli.
veu der tills vidare Faltig-Skolas stiftelse kunna
fördröjas.
Samma sida, mom. i\. Åtta månaders läsning
är för mycket, både i den ena och den andra Sko¬
lan. Frihet att häruti besluta bör lemnäs åt Skol-
Styrelserna, under Biskopens vetskap och bifall.
Sid. 1 1. Seminarier för Folk-Lärare anser jag
obehöfliga: kan icke heller lätt inse huru de skulle
organiseras. Dertill fordiades en större Folk-Skola.
Troligen nyttjades dertill Stifls-stadens Fattig- eller
Apologist-Skola. Det förra sker redan och har länge
varit öfligt, först i Hufvudstaden och sedermera i
Stifts-städerna. Denna anstalt har utbildat sig sjelf,
och behöfver icke mera det allmännas mellankomst,
utom en bestämdare tillsyn och något mindre arf¬
vode till Fattig-Skolornas Lärare. Oberäknad den
onödiga kostnaden och måhända snart nya kompe¬
tenter i befordringsväg, fruktar jag, att ett Semina¬
rium af den föreslagna arten skulle medföra samma
verkan, som förut af dylika inrättningar visat sig,
nemligen att Eleverne begynte anse det praktiska
som hufvudsak, och sålunda i förtid öfvergifva den
theoretiska bildningsvägen. De i 6:le momentet före¬
slagna stipendier anser jag äfven, på samma skäl,
icke fullt lampliga, eller ens behöfliga, åtminstone
icke på alla ställen, enär tillgång redan finnes. Icke
heller lärer del bli lätt att bringa 8:de och ännu
mera det 7:de momentet till efterlefnad.
Sid. i3, mom. 9 bör helt och hållet utgå. Det
innehåller hvarken förbud eller befallning eller til¬
låtelse: är således innehållslöst och kan endast leda
till missförstånd och misslydningar.
Sid. 14, mom. t och 2. Barnens veckopennin-
gar, till måttligt belopp, äro lämpligare, än både
inträdes-afgift och Skol-kasse-afgiften.
Sid. i5, mom. 3. Skall någon del af lönen be¬
stämmas i penningar, bör det ske 1 silfver efter
Den 29 Juli.
realisations-grund, till ex. 20 R:dr motsvarande
53: 16.
Sid. 16, §. 5, mom. 1. Föreningen af Iilockare-
och Skole-Lärare-tjenster bör få bero af Skol-Styrel-
sen hell och hållet, med allt hvad i detta afseende
behöfver regleras.
Den föreslagna skrifvelse!) lill Kongl. Maj:l fin¬
ner jag onödig. Skol-Styi elsen må vara berättigad
att, efter vissa varningsgrader, afsätta Skol-Läraren,
och sådant bör i Författningen vara uttryckt, hvil¬
ket här likväl saknas. Det öfriga, rörande Klockare-
tjonsten, är föremål för Kyrkolagstiftning, som ej
kan af Konungen allena bestämmas. Sid. 17 i bör¬
jan. Säkrast och ändamålsenligst är, alt Skol-Styrel-
sen utnämner Läraren, i lika ordning och med sam¬
ma röstberäkning, som Dom-Kapitlet utnämner Skol-
Lärare.
Sid. 18, §. 7. Härvid åberopas, hvad jag till¬
förene anfört. Staten kan ingen husfader tvinga
längre, att att uppföda sina barn till rätta christna.
Det öfriga kunskapsmåttet beror på fritt val. Så¬
dant är förhållandet i städerna, i dervarande Apo-
logist-Skolor. Skulle landtfolket vara underkastadt
ett hårdare tvång? Minimum af kunskaper må qvar¬
stå oförändradt för Skolan och Läraren att meddela:
icke för alla barnen att inhemta. I alla fall kan
detta stadgande icke gälla för Fattig-Skole-afdelnin-
gen, der endast renläsning och christendom må ut¬
göra både minimum oell maximum, likväl med til¬
lägg af kyrkosång.
Sid. 19, §. 8. Skol-åldern, Jäse-terminer, läse-
timmar och hela läse-ordningen bestämmas lämpli¬
gast af Skol-Styrelsen på hvarje ställe.
Sid. 20, §. 9. Likaså kunna de ambulatoriska
Skolorna bäst regleras af Skol-Slyrelserna. Endast
en allmän föreskrift meddelas till deras inrättande
efter behof och omständigheter.
766 Den 29 Juli.
Sid. 21, §. 10. Jag inser intet skäl alt förän¬
dra de i städerna inrättade Skolor, som i allmänhet
svara emot de af mig nämnda Faltig-Skolor. De må
dock vara inrättade huru som helst, må de väl få
njuta till godo samma rättighet som LandtfÖrsamlin-
garnas redan stiftade Skolor. Skulle de med önskad
framgång fortgå, vore oråd ligt att dem förändra.
Äro de i behof af den erbjudna förbättringen, så
gör den sig sjelf snart plats.
Sid. 22. Föreskriften, angående Presterskapets
föreläsning i Christendom, anser jag både obehöflig
oell olämplig: icke med afseende å Presterskapets
tid och öfriga göromål, ehuru dessa äfvenväl torde
lägga hinder i vägen: fast mera skulle jag önska,
att Presten, synnerligast Pastor, ännu oftare besökte
Skolan, både för att tillse och att, efter tillfälle,
examineraj men i och för sjelfva sakens skull. Den
tillämpande Christendoms-undervisningen, som van¬
ligen meddelas vid den så kallade Nattvards-läsnin-
gen, är, som hvarje öfvad Prestman vet, en helt
egen process, der barnets hela inre menniska in¬
föres på ett nytt synfält, och som derföre förut¬
sätter en mogen blick och känsla, om den skall med
framgång meddelas. Att i otid begynna dermed,
vore antingen att trötta med lärdomar, som icke
rätt kunde uppfattas, eller ock att bortnöta i förväg
den lefvande känslan för det heliga, måhända ock,
hos någon mera varm och ljus intelligens, uppjaga
den till vådlig öfverdrift. Den egentliga tillämpnings*
undervisningen i Chrislendomen, eller så kallade Natt¬
vardsläsningen, fordrar förberedelsen både af en re¬
dig kunskap, ett mognadt förstånd och ett i det
andeliga 1 ifvet inblickande hjerta. Detta kan icke
och bör icke påtänkas i Skolan. Det förberedes der
af den dagliga Skol-läsningen, af Lärarens förklarin¬
gar och af lefnad s-umgänget, särdeles under föräl¬
drarnas ögon. Allt hvad Presten kunde och borde
Den 29 Juli.
767
meddela i Skolan, det kan, det bör ock Läraren,
0111 han är skicklig. Den här föreslagna undervis¬
ningen vare sålunda endast ett biträde för Läraren.
Äfven detta ville jag tillstyrka, så ofta tid kunde
medgifvas. Men ingalunda alt det i ett reglemente
står anbefaldt. Visserligen har jag lill Presterska¬
pets urskilning det förtroende, att de icke skulle
misslaga sig om den undervisning som borde med¬
delas. Men icke samma förtroende till många oför¬
ståndiga, nyfikna åhörare, som fordrade en formlig
liattvai ds-läsning, och som, då den uteblef, ansåg
Presten vara uier eiler mindre oskicklig. Jag till¬
styrker högeligen, att delta moment må utgå, eller
heldre utbytas mot en föreskrift för Presterskapet,
att, jemte en allmän öfversigt öfver hela Skolan,
isynnerhet med nit och omsorg fästa uppmärksam¬
heten vid Cbristendoms-lärornas rätta och gruode-
liga meddelande.
Sid. 24 i början. Att husbönder skola förplig-
tas till ansvar för alla sina underhafvandes skolgång,
kan icke iämpligen ingå i lagstiftningen annorlunda,
än såsom en anmaning, hvars verkan lemnäs åt Skol-
Slyrelsernas och Presterskapets åtgärd.
Samma sida, rörande åtgärder mot tredskande
föräldrar, bör ofelbart modifieras. Först och främst
bör det gälla endast för Faltig-Skolan: men inga¬
lunda för Folk-Skolan. Deraf följer ock, all 3:dje
momentet går alldeles ut. Dernäst anser jag al Is¬
ingen uppläsning i Kyrkan böra ega rum, hvarken
till skam eller uppmuntran. Offentlighet i Skolan
kan, vid denna ålder, medföra nytta, men alls icke
i Samhället.
Sid. 25, §. 14. Söndags-läsnitig må väl icke
föreskrifvas under läse-terminerna, då åtminstone en
eltermiddags-ledighet må ät barnen förunnas. Skall
denna läsning ega rum, bör den hållas mellan ter¬
minerna, då barnen äro hvilade och Läraren har
Den 29 Juli.
ledighet, samt Presten kan efter omständigheterna
biträda.
Sid. 26, 27, §. 16. Denna §. kunde med alla
sina punkter inrymmas i mom. 5, endast med några
tillägg om Lärarens skyldigheter att behandla bar¬
nen fogligt, utan vidlyftigt reglementerande.
Sluteligen synes mig i allmänhet detta Betän¬
kande alltför omständligt reglementera. Säkerligen
skulle det vinna både i tydlighet och praktisk an¬
vändbarhet, om, med några få allmänna grundsat¬
sers uttalande, detaljerna öfverlemnades åt Skol-
Styrelserna.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: Det är för
ingen inom det Högv. Ståndet obekant, hurusom tid
efter annan insinuationer blifvit gjorda, att Prester-
skapet i allmänhet vore obenäget för en mera utvid¬
gad folkundervisning. Tillfället är nu förhanden att
visa halten af sådana beskyllningar, många hafva
ock redan begagnat det. En närmare pröfning af
grunden och beskaffenheten af denna tillvitelse lig¬
ger äfven i mitt syfte, då jag i anledning af före¬
varande Betänkande nu går att yttra mig öfver några
dess hufvud momen ter. Den första betraktelse, sorn
härvid erbjuder sig, är visserligen, såsom redan af
flere blifvit anmärkt, det utförliga reglementerandet,
hvilket synes förutsätta en nära bekantskap med alla
undervisnings-förhållanden i serskilta orter och en
tillförsigt om föreskrifternas tillämplighet i allmän¬
het. Det är denna i minutiösa specialiteter ingåen¬
de ärendets behandling, hvilken för den som icke
deltagit i Ekonomi-Utskottets bearbetning deraf, gjort
det snart sagdt omöjligt alt under några dagars bord¬
läggning i de förenade Utskotten, emellan andra träg¬
na göromål, pröfva förslaget i dess helhet, för alt der¬
om kunna fälla ett tillförlitligt omdöme. Ehuru med¬
lem af Slals-Utskottet har jag derföre icke reserve¬
Den 29 Juli.
169
rat mig i någon punkt, men anser mig icke dess
mindre oförhindrad att nu framställa de anmärknin¬
gar, dem ärendets vigt efter nogare pröfning synes
påkalla; helst den i 17 §. af Utskotten slutligen med-
gifna latitud för förändring af stadgarna eljest torde
komma att mångenstädes finna en allt för vidsträckt
tillämpning, så att af det utförliga förslaget blotta
skelettet qvarstår. Sådant anser jag högst skadligt
för framgången af detsamma i dess hufvudsyftning.
Om undantag skola ega rum böra de vara ytterst få
och af underordnad vigt; i vidrigt fall gifver det
ena undantaget anledning till det andra och förvri¬
der sålunda det hela.
Biskop Agardh har uti sin grundligt uttänkta
och väl affaltade reservation utvecklat iden af för-
äldra-undervisningen. Lika med Reservanten håller
jag före, alt denna, mer än som skett, kunnat tje¬
na Utskottet till vägledning vid uppgörelsen af det
ny län k ta Skol-systemet, betraktadt såsom en utveck¬
ling af eller tillämpning till den domeslika eller tra¬
ditionella undervisningen, på hvilken det ock kun¬
nat utöfva en gagnelig vexelverkan. Den sistnämnda
är icke, såsom pag. 8 påstås, lill sin natur stationär,
om den än fortskrider långsammare än den positiva
och disciplinariska melhoden; den är icke inskränkt
eller begränsad af former, har derföre mera rörlighet
än den sednare, som icke sällan är bunden af föråldra¬
de Skol-ordningar och Läroböcker. Då Dalarne utan
tvifvel är en ibland de provinser, der den traditionella
undervisningen, om än under tidens längd och hvarje¬
handa betryck något förlamad, ännu är bäst bibe¬
hållen; så anser jag mig i det följande böra redovisa
så väl för densamma som för del i sammanhang der¬
med utbildade Skolväsendet, helst båda synas hafva
varit helt främmande för dem, som utarbetat de
föreslagna stadgarna för folkundervisningen.
77°
Den 29 Juli.
En stor raenniskokännare och klassisk författare
har yttrat, att emellan vildén och den obildade sain-
hällsmenniskan ar kunskaps-afståndet oändligen större
än emellan den sistnämnde och den mest vetenskap¬
ligt bildade man. Det sunda förnuftet, omgifvet af
civilisationens uppfinningar oell vackt lill eftertanka
af mangartade närings-omsorger, framskrider i bredd
med den på bokstudier ansträngda tankekraften. Det
är dock en och samma själsförmögenhet, som begag¬
nar olika vägar och olika medel för sin verksamhet.
Den ena vägen är den praktiska och leder till erfa¬
renhet och realkunskap, den andra nämues den theo-
retiska och har vetenskapen till sitt mål. Den förra
egnar sig lör den traditionella, den sednare för den
doktrinella undervisningen. Allt hvad menniskan in¬
hemta!', så på den ena som andra af dessa vägar, kan
tjena till förståndets upplysning och rälla bruk, som
är och blir hufvudsaken, i frågan om vårt slägtes så
väl intellektuella som sedliga utbildning och fullkom-
ning. Alt härvid fästa sitt ögnamärke vid någon viss
discipline, något visst kunskaps-ämne, och anse detta
såsom ett nödvändigt vilkor för menniskans föräd¬
ling, är fåkunnighet. Alla kunna i sin mån blifva
gagneliga, om de rätt användas; men ock medföra
en motsatt verkan, om de orätt begagnas. Det kan
finnas lärda dumhufvuden, så väl som olärda; lärda
skurkar, så väl som olärda. Den långt framskridna
tiden tillåter icke en ytterligare utveckling, den jag
ock anser öfverflödig inom detta upplysta Stånd.
Men tillämpningen häraf till del närmare liggande
ämnet är hufvudsak. Frågan blir då: hvad har un¬
dervisningen, den traditionella så väl som den disci-
plinära, hittills inverkat på den stora allmänheten
lill dss upplysning och förbättring, och hvad kan
deraf i framtiden påräknas för detta ändamål? Det
vidt omfattande ämnet tillåter mig endast några korta
erinringar i anledning af de uti Betänkandet pag. 18
Den 29 Juli.
uppräknade kunskaps-ämnen. Religions-un der visn in¬
gen är och blir den ytterst väsendlliga af alla före¬
mål för det menskliga velandet, på visst sätt om¬
fattande alla andra kunskaps-ämnen, men äfven, obe¬
roende deraf, tillfyllestgörande för menniskans äd¬
lare behof. Men har ock denna undervisning uträt¬
tat allt hvad den kunnat och bordt? Visserligen
icke. Christendoms-kunskapen är icke så allmänt
spridd, icke så ingripande i alla menskliga förhal¬
landen, som dess gudomliga ursprung, väsende och
kraft låter hoppas, att dell kunde blifva. Jag vädjar
bär till mina medbröders egna erfarenhet, så väl der
Skolväsendet utbildat,sig, som der detsamma är föga
eller intet försökt. Jag tror att skillnaden icke skall
blifva särdeles stor och möjligen utfalla till fördel
för de orter, der föräldi a-undervisningen med eller
utan Skol-inrättningar bäst bibehållit sig. Hindren,
för att bibringa barnen en fullständig och klar Chris-
tendoms-kunskap, hafva efter min erfarenhet hufvud¬
sakligen härledt sig från dessas föräldrar af den ar¬
betande klassen, hvilka motverkat Presterskapets be¬
mödanden att under Naltvards-beredelsen låta ung¬
domen inhemta en för förståndet och hjertat tillfyl-
leslgörande kännedom al Christi lära; i det de förre
ined sina tårar och böner söka att förkorta lärotiden
för de barn som äro svagt underbyggde eller tank¬
lösare än andra. Alt detta eger sin grund oftast i
föräldrarnes bekymrnerslöshet om sin egen religiösa
bildning, upptagne som de blifvit allenast af verlds-
liga omsorger och derigenom oskicklige att med exem¬
pel och undervisning inverka på familjens yngre
medlemmar, intygas nog af erfarenheten. Kyrkolagen
bar, lill förekommande af sådana återfall i hednisk
okunnighet, föreskrifvit mångahanda förhör, hvilka
efter olika förhållanden i olika orter torde mer eller
mindre noggrant efterlefvas. Ibland dessa nämner
jag först Communion-förhören, hvilka i min hemort
Den 29 Juli.
sättas i förening med Skriftermålet och börjas en
timme före Gudstjensten; de äro af väsendtelig vigt
för att bevara Christendomen lefvande i menighetens
hjeltan och torde i allmänhet medföra större upp¬
byggelse än blotta andeliga föredrag, emedan de
tillegna sig både den erolematiska och didaktiska
läro-methoden. Vidare de så kallade trolofnings-för-
liören, hvilka åtminstone i min Församling hållas
tämrneligen allvarsamt och måste icke sällan flere
gånger förnyas med de Contrahenter, som glömt sin
Christendoms-kunskap; de grunda sig på den förut¬
sättning, alt de, som vilja ingå ett Christeligt äkta
förbund, måste dertill visa sig ega erforderlig kun¬
skap i religionens hufvud-läror; ty der så icke är
förhållandet, blir det dock endast ett hedniskt för¬
bund, om än välsignadt i Christi namn. Nyttan
al dessa förhör, till bevarande af Christelig sanning,
dygd och fromhet, inses utan vidare förklaring; de
afslutas nästan aldrig, utan att så väl Contrahenterne
som öfrige närvarande vittnen blifva djupt rörde.
När arbetsfolk en längre tid varit från Socknen från¬
varande och sålunda icke kunnat bevista de årliga
Kyrko- och hus-förhören, så blifva de enskildt för¬
hörde, innan de få begå Herrans Nattvard; äfven
anställas understundom dessa förhör med yngre folk,
som gifva sig ut på arbete, innan hus-förhören före¬
gått. Alla de nu uppräknade samt ännu flere all¬
männeligen iaktlagne undervisnings-lillfällen skulle
halva ett märkeligt inflytande på föräldra-undervis-
ningeu, om Kyrkolagens stadganden härom i allo
efteriefdes och i vissa delar skärptes; men svårighe¬
terna härvid torde, åtminstone på de fleste orter,
mindre böra tillskrifvas Presterskapet, än menig¬
heterna sjelfva, som icke rätt uppskatta värdet
af de flerfaldiga förhören och underlåta att der¬
vid alltid tillstädesvara. Emedlertid hafva desam¬
ma åtminstone i Dalarne verkat så mycket att aII-
Den 29 Juli.
773
mogen derstädes uti Christelig kunskap och guds¬
fruktan icke torde stå efter andra provinsers in¬
byggare. En afgjord öfverlägsenhet anser jag dere¬
mot Dalfolket ega uti andra kunskaps-ämnen, som
uti Betänkandet äro upptagne, och hvilka inhemtas
dels genom traditionel undervisning, dels genom er¬
farenhet. Sålunda vet Dalkarlen att vägleda sig öf¬
verallt i Sverige; han känner de ginaste vägar lill
de flesta vigtmare orter inom fäderneslandet; kan
O O '
uppgifva namn på kyrkor och herresäten, bättre
understundom än de skjutsande inom sin ort. Det
är knappt något exempel, att unga eller gamla för¬
villa sig uti de vidsträckta skogsmarker af flere qva-
dratmil, dem de genomkorsa i alla riktningar. Afven
till utlandet sträcker sig deras kunskap, hvarpå jag
kunde anföra flere förvånande exempel. Denna geo¬
grafiska kunskap eger visserligen ett stort företräde
framför den som inhemtas af kompendier, en sam-
manförning af namn, beskrifningar och zifFertal, ra. m.
som snart falla ur minnet efter slutad Skolkurs. Om
geografien skall blifva ett föremål för folk-undervis¬
ningen, så bör den, för alt blifva gagnelig, helt och
hållet grundas på lärarens munteliga föredrag och
berättelser, under begagnandet af dertill afpassade
kartor för att underlätta minnet och inbillnings-kraf-
ten; den bör vara expansif, d. ä. utgå från hemmet
och vidga sig i allt större kretsar.
Efter samma åsigt bör den Historiska undervis¬
ningen icke vara något register på data eller fakta,
ulan en lefvande framställning af fosterländska hän¬
delser och andra allmänna tilldragelser, som på fä¬
derneslandets öden baft något märkeligare inflytande.
Dalfolkets traditioner bibehålla sig ännu till någon
del och gå långt tillbaka i Historien. Jag erinrar
mig ännu lifligt, huru en min Sockne-bo, som för
flere år sedan anträffades vid Rotebro, icke allenast
omtalade Sten Stures strid med Dauskarne derstädes,
774
Den 29 Juli.
utan ock utvisade de luigandes serskilta positioner.
Delta gifver en anvisning för Historiens användande
i Folk-Skolorna. Sveriges provinser ega öfver allt
historiska minnen att förvara; dessa böra blifva ut-
gångs-punkterna för detta studium, olika inom hvar¬
je ort, och kunna sedermera utvidgas efter den håg
och fallenhet, som visar sig hos de lärande. Endast
det folk, som lefver i sina traditioner, kan för frihet
och sjelfständighet nära en känsla, som i behofvets
och farans stund aggar till kraft, mannamod och
sjelfförsakelse; i annat fall är derpå ingen ting att
bygga. Geometri och räkenkonst aro likaledes före¬
mål för den traditionella undervisningen i Dalarne;
detta inses och erkännes af dem, som derifrån begag¬
na arbets-biträde. Äfven uti skrifkousten samt redis
uppfattning och utläggning af egna eller andras tan¬
kar hafva många der, utan främmande undervisning,
vunnit en nog ovanlig färdighet; och säkerligen fin¬
nes ingen annan allmoge, som idkar en mera vid¬
sträckt correspondance, derom Stockholms Postkon¬
tor kan lemna tillförlitlig upplysning.
Den slutsats jag af allt detta drager är, att den
domestika eller traditionella undervisningen är af vida
större vigt och betydelse än man dervid fästat, och
uti Betänkandet velat förutsätta; att densamma ge¬
nom en vis anordning och föredragning af läro äm¬
nen i de fasta Skolorna kan näras och underhållas;
samt att dessa Skolor under sådane förhållanden
säkerligen äfven skola besökas af äldre personer, så¬
som jag vet det vara händelsen uti de så kallade
Söndags-Skolor, hvilka af nitiske och skicklige Prest¬
man förestås. Skol-väsendet i Dalarne har dessför¬
utan egenheter, som icke existera annorstädes. Jem¬
te en Sockne-Skola vid Kyrkan finnas gemenligen i
de mera vidsträckta Socknarne de så kallade By-
Skolorna, som icke äro ambulatoriska. Antalet af
de sistnämnda variera i Mora Församling ifrån a3
Den 29 Juli.
775
till 2ö; der meddelas undervisning i rättstafning,
innan- och utanläsning i Katechesen, dock oförhin-
dradt för de föräldrar, som sjelfva kunna och vilja
lära sina barn dessa första elementer. Den närmaste
tillsyn öfver dessa åligger Skolpresten, som tillika
uti Sockne-Skolan undervisar de mera för sig komne
och dem, som för sin första Nattvardsgång icke blif¬
vit tillräckligt underbyggde för att med nytta begag¬
na den presterliga förberedelsen. Här förefinnes så¬
ledes redan uppränningen till högre och lägre Folk¬
skolor, dem Professor Geijer på välgrundade skäl
anser vara af behofvet påkallade. Ingendera uteslu¬
ter föräldra-undervisningen, som fast mer är ett
föreningsband emellan båda, upptagande mellantiden
af de år, då undervisningen i de båda slags Skolorna
icke begagnas. Förhållandet dem emellan är dock
olika i olika Socknar, och Sockne-Skolan torde här
och hvar behöfva en revision och reorganisation för
att ännu bättre motsvara fordringarna derpå.
Då flere föregående Talare anmärkt, att förekrif-
terne om Sockne-Skolornas organisation, verksamhet,
Skol-afgifter, Presterskapets åliggande att hvarje vecka
inspektera m. m. icke kunna tillämpas i serskilda
provinser, så måste detta ännu oftare inträffa i de
vidsträckta Dal-Socknarna, med de undervisnings-
elementer och institutioner, som der redan förefinuas
och uti det föregående blifvit antydde. Jag anser
mig icke behöfva åter upptaga dessa anmärkningar,
men väl fästa uppmärksamheten på en punkt i Be¬
tänkandet, som ännu icke blifvit vidrörd, nemligen
den uti §. 12 inlagda föreskriften om Vexelunder-
visnings-methodens allmänneliga begagnande. Denna
method har visserligen sina ostridiga förtjenster, dock
förnämligast såsom ett korrektiv emot en öfverhand¬
tagande osedlighet och okunnighet i Städer, vid större
Bruks-anläggningar, och allestädes der en mera kon¬
centrerad folkmassa påkallar en strängare tillsyn och
77 6 Den 29 Juli.
disciplin för all bibehålla ordning och skick ibland
en uppväxande och genom sin talrikhet lätt förvillad
ungdom. Men der folkmängden är mera spridd, der
barnen inom sina familjer finna sysselsättning för
utveckling af sitt förstånd äfvensom af sina kropps¬
krafter, och antingen äro fåtaliga eller en kortare
tid begagna Skolan, anser jag denna method vara
mindre gagnelig och föga användbar, helst i förening
med föräldra-undervisningen, som icke väl står till¬
sammans med den förra. Jag har utan framgång
sökt att införa Vexelundervisnings-formerna uti tren-
ne By-Skolor af min församling; hvaremot en och
annan skicklig By-Skolmästare af egen drift och er¬
farenhet funnit sig manad att utaf oftanämnde me¬
thod använda det som bidrager att skärpa uppmärk¬
samheten hos barnen, dock i sammanhang med de
äldre methoder, hvilka bättre befordra sjelfverksam¬
het och eftertanka.
Resultatet af hvad jag nu anfört innefattas uti
den önskan, att den för folk-undervisningen utkom¬
mande författning endast mätte innehålla de konsti¬
tutiva principerna derför, i öfverensstämmelse med
de inom Riks-Stånden lemnade upplysningar; men
att det måtte öfverlemnas lill Biskoparne, hvar inom
sitt Stift, att efter öfverläggning med vederbörande
Pastorer och Församlingarnes hörande uppgöra reg-
lementariska stadganden för undervisningen uti de
olika distrikterna. Det blir väl härigenom rådande
eii viss olikfo rmighet i Folk-Skolorna, men hvdken
måhända säkrast leder lill det önskade målet att
kunna utfinna den gagneligaste method att åt all¬
mänheten förvärfva en sant nationel bildning.
Professoren, Doctor Morén: Jag skall inskränka
mig till möjligaste korthet, och skulle, emedan tiden
är långt framskriden, afstå från allt yttrande, örn
jag icke ansåge mig böra offentligt redovisa för erfa¬
Den 29 Juli.
777
renhet och öfvertygelse i denna del, eftersom jag
en gång offentligt framställdes till strängt ansvar
för bemödanden till folkets bildning. Det mesta
och det hufvudsakliga af hvad Höglofl. Utskotten
föreslagit, är i Carlskoga sedan flera år i verket satt
och framgent gällande i följe af Kongl. Maj:ts Nådi¬
ga stadfästelse. Härmed är tillika antydt, alt jag
gillar grunderna i Betänkandet och anser en allmän
lagstiftning på dem böra baseras. Likväl tillstyrker
jag, att Utskotten afrunda de skarpa kanterna på
sina föreskrifter, och, med bibehållande af det vigti¬
ga ändamålet, god och säker undervisning, lemna
kommunerna frihet lämpa medlen efter sina enskilta
förhållanden. Härigenom skall framgången mycket
lättas. Föreskriften om Presterskapets deltagande i
undervisningen är riktig och nyttig. Den hör till
Presterliga kallet och Presterskapets blotta närvaro
ibland barnen är af stort inflytande. Föreskriften
om tvång emot tredskande föräldrar är ofta, rätt
ofta behöflig. Finnes föreskriften i lag, så torde
tvånget aldrig behöfva användas. Borttages den, så
bör kommunen få rättighet, att, på sätt lämpligt
pröfvas, förmå sådana föräldrar undervisa eller låta
undervisa barnen. Bidraget till Skolan af alla kom¬
munens skattskrifna Ledamöter är både billigt och
behöfligt. Det utgöres i Carlskoga till lika belopp
med afgiften till Kyrkan. Skolmästare-lönen i Carl¬
skoga motsvarar ungefär 3o Tunnor Råg, men be-
finnes knapp, för dyrBeten att der lefva. I fasta
Skolan betala barnen ingen afgift; i de ambuiatori-
ska för vecka. Nuvarande Lärare i fasta Skolan har
utverkat sig en Termins-penning. Min erfarenhet
bestyrker ingalunda den sats, att man värderar hög¬
re den undervisning, som måste betalas, utan tvärt¬
om motsatsen. Det uppgifna kuuskaps-måttet afstyr-
ker jag, såsom en fordran af barnen. Såsom fordran
af Skolan bör det qvarstå. I afseende på alla barn
778 Den 29 Juli.
är det rent af omöjligt, och föreskriften derför re¬
volterande. Kommunen, som måste bekosta många
fattigas undervisning, kan ej billigen åläggas under¬
visa utöfver det oundgängliga. Det är nog, att man
har tillfälle att lära mera. Eflerdömet verkar bättre,
än lagen. Ett par obetydliga anmärkningar tillåter
jag mig göra. Utskotten stadga , att Klockaren skall
befrias från sådana göromål, hvilka hindra honom
vara Skol-Lärare. Detta stadgande är betänkligt,
och skulle kunna leda till intrång uti den ecclesia-
stika tjenstgöringen. I afseende på tjenstehjons un¬
dervisning finnes intet föreskrifvet. Likväl händer
ty värr ej sällan, alt tjenstehjon af 20 och flera års
ålder finnas, hvilka ej kunna läsa något, ej blifvit
admitterade lill Nattvarden. Hvem skall bekosta
deras undervisning? Husbonden icke, åtminstone ej
ensam; ty då emottager han dem icke, och de få
ingenstädes hem. Men han bör anmäla dem, så
snart de komma i hans hus, och kommunen ansva¬
ra för deras nödtorftiga undervisning. Den föreskrif¬
ten, att barn, hvilka ej bevista Skolan, böra der
infinna sig till examen, synes så böra modifieras,
att Direktionen skall göra sig underrättad om dessa
barns kunskaper, på sätt och tid, den pröfvar lämp¬
ligast. Annars skulle, i större Församlingar, en så¬
dan mängd barn samlas, att de ej kunde examineras
på flera dagar. Samma modifikation torde göras i
afseende på den stadgade uppläsningen i Kyrkan af
listan öfver barn, komna till ålder att skolhållas.
Sådan uppläsning vore lika vidrig som ändamålslös.
Direktionen må underrätta och kalla så, som lämp¬
ligt befinnes, och så, att ändamålet vinnes. Sluteli-
gen anhåller jag att få leda uppmärksamheten på
Biskop Agardhs reservation, både för dess egna vär¬
de, och de sympathier, den synes hafva vunnit.
Den sats, som genomdrifves, eller värdet och vigten
af
Den 29 Juli.
779
af föräldra-undervisningen, lär ingen hvarken kunna
eller vilja bestrida. Den hvilar på en natur-inrätt-
ning och försvarar sig sjelf. Likväl synes den ut¬
märkte Reservanten hafva, i någon mån, förblandat
2:ne olika föremål, nemligen den egentliga undervis¬
ningen i hemmet med uppfostran der till god sed
och ordning. Den egeuteiiga undervisningen der,
åtminstone den religiösa, har väl aldrig varit stor:
men desto större uppfostran. Den egenleliga under¬
visningen har ännu icke upphört: men ty värr! näs¬
tan alldeles uppfostran. I allmänhet är familjelifvet
upplöst. Der finnes icke mera något arf af seder,
ingen Skola för ordning. Hvar en lefver för sig sjelf,
för stunden och sin lystnad. Det är ett: propter
'vitam perdere v iven di cansas. Derföre utgå från
de enskifta familjerna sjelfsvåld, lättja, äfventyriig-
het, oro, inbilskhet och anspråk, likt en syndaflod
öfver samhället. Prosten Nordhammar liar, i delLa
afseende, uttalat ett lika sant som vigtigl ord. Man
må besinna, att menigheten icke styres utaf kunskap,
utan plägsed och vana. Man må skolhålla och un¬
dervisa: det onda botas ej dermed. Det onda botas
ej föir, än familjelifvet är återfördt lill gammal god
sed och ordning. Huru skall detta ske? Med lagar?
nej! Med lexor och befallningar till våra barn?
nej! Utan dermed, att vi alla genast och allvarligt
reformera oss sjelfva, försaka oss sjelfva, återvända
till ordningen. De högsta måste begynna, de öfriga
skola följa. Med det nu anförda vill jag dock inga¬
lunda hafva underkänt undervisningens och kunska¬
pens vigt. Den är god, nödig, oumbärlig. Den
fyller sin plats, men fyller ej den plats, som till¬
kommer uppfostran. Den utaf Biskop Agardh före¬
slagna eller förordade annandags-skoigången möter
flera och väsendtliga hinder. Först och främst förut¬
sätter den, att barnen skola medtaga till hemmet
Preste-St. Prot. 1840. Andra AJdeln. Bandet V. 50
780
Den 29 Juli.
Skolans Böcker och Tabeller, hvilka derigenom slitas
oell smutsas ganska mycket. Men Skolorna på lan¬
det äro för fattiga, att kunna tåla en sådan förlust,
I Carlskoga måste hemtagningen förbjudas, emedan
öfningen i Skolan var nära att upphöra genom bris¬
tande materiel. Vidare har bemläsningen vanligen
och naturligen det med sig, att den i grund förderf¬
va!- barnens förmåga att läsa och lära. Härmed be¬
strider jag ej sjelf verksamhetens stora vigt och nöd¬
vändighet. Men jag påstår, att den duger blott vid
en god handledning. Uti hemmet åter antingen öf-
verlemnas barnen åt sig sjelfva, eller handledas de
af odugliga lärare. De intruga derför i minnet det
så väl orätt tänkta som orätt sagda så, att ingen
rättelse någonsin kän utdrifva det. Dagliga erfaren¬
heten vitsordar förhållandet. Sluteligen är annandags-
skolgången, åtminstone mångenstädes, omöjlig genom
aflägsenheten mellan Skolan och hemmet. Barnen
kunna ej på dagen gå 2 ä 3 mil. När de komma i
Skolan, taga de qvarter i granskapet och stanna den
ämnade tiden. En Reservant har trott, att det kun¬
de tillgå såsom vid Nattvards-läsningen; men detta
vore på intet vis önskligt. Vid nämnde tillfälle drif-
vas barnen i förtid utur bädden, att öfverläsa lexan
och vandra en lång väg. De komma trötta, olustiga,
sömniga lill kyrkan, och sofva der så, att de ej
kunna hållas vakna längre, än frågan till dein direkt
ställes. Biskopen önskar, att barnen må få njuta
af hemmet. Del få de ju nogsamt utan annan-
dags-skolgång. Efter min erfarenhet kan allmogen
ej förmås skolhålla barnen längre tid än 6 å 8 vec¬
kor af året. Då återstå ju 10 månader att lefva i
ett ofta dåligt hem. Må man medgifva andags-skol-
gången, hvarest den önskas och är lämplig. Längre
kan man icke gå och mera synes Biskopen ej
hafva begärt. Helt annat är förhållandet med Sön-
dags-Skolan, som Biskopen föreslagit och mångeu-
Den 29 fidi.
städes i Sliftet redan tillvägabragt. Den är lika
god till sin plan, som nyttig, hoppas jag, till sin
verkan. I den äro hemlexorna på sitt ställe. Men
den är och blir blott en nödfalls-hjelp och gör den
egenteliga Skolan icke öfverflödig. Begge behöfvas,
och ännu dertill hemläsning, förhör m. m. För ar¬
betet i denna väg finnes ingen gräns, göres aldrig
nog. Hufvudsaken är, att hvarje Pastorat får sin
fasta, goda Skola, och att föräldrar och målsmän
kunna förmås att låta undervisa barnen. För öfrigt
behöfver ej mycket reglementeras. Tillfället och
exemplet lockar, jemnförelsen drifver, Presterskapets
allvarliga och jemna hållning vid Nattvardsberedel-
sen tvingar lill läsning. I Carlskoga är visserligen
ej allt vunnet, men onekeligen mycket: kunskap och
bildning äro i jemn tillväxt. Hågen att lära är
väckt. Man efterfrågar böcker, man begagnar Socken-
Bibliotheket, man studerar grammatikor, för att stafva
rätt: de unga lära de äldre skrifva, räkna: man sjun¬
ger tillsamman de i Skolan sjungna psalmerna m. m.
Den fasta Skolan har med den väckta tnennisko-an-
den rört sig omkring till de enskiita hemmen. Kan
och skall anden icke alltmera frigöras? Jag tror
och jag väntar det. Utom den fasta Skolan har
Carlskoga flera ambulerande läsemästare. Desse un¬
dervisa barnet först hemma hos föräldrarna. Deref¬
ter kommer detta vanligen i fasta Skolan, och går
derifrån, om föräldrarna hafva råd, till Apologistier-
na i Städerna. Jag anhåller, att hvad jag yttrat får
åtfölja återremissen, som förmodeligen beslutas.
Prosten Astrand: Då så många välgrundade an¬
märkningar mot förevarande Utlåtande blifvit anför¬
da, skulle jag anse mig endast böra inskränka mig
till åberopande af mina reservationer, om jag icke
trodde mig hafva en moralisk förbindelse, att yttra
några ord i afseende på den åsigt, som jag i en till
782
Den 29 fon¬
delia ämne hörande punkt, nemligen i frågan om
minimum för folk-undervisningen, framställt i en
reservation vid Fattigvårds-Komiténs Betänkande, och
för hvilket yttrande jag i ett allmänt Blad blifvit
stämplad såsom obscurantismens förfäktare. Det är
mig en synnerlig tillfredsställelse, alt hafva hört de
liesta Ledamöter, som i detta upplysta Stånd yttrat
sig, försvara och, bättre än jag det kunnat, utveckla
skälen för ruin nämnda åsigt. Föräldra-undervisnin-
gen anser jag såsom den vigtigaste sak, men Folk¬
skolan endast såsom supplement och surrogat för
bristande förählra-undervisning. Fullgöra föräldrarne
sin pligt så, att barnen 3f dem lära hvad som er¬
fordras för att såsom Christen och Samhälls-medlem
kunna uppfylla sina pligter, och hvartill, efter min
tanka, ej behöfves mer, än att barnen kunna läsa
färdigt i bok och Kalechesen utantill, så böra aldrig
tvångs-åtgärder, för att få barnen i Skolan, komma
i fråga. Hvad de öfriga kunskaps-arter beträffar, så
äro de väl äfven, såsom bildningsmedel, ett godt,
och det vore önskligt, att så många som möjligt, ja,
om möjligt vore, alia hlefve delaktiga af högsta möj¬
liga kunskapsmått, och derföre anser jag nödigt, att
tillfälle och lättade utvägar för alla dertill bör stå
öppet. Fördenskull har jag ock ansett, att Folk-Skola
bör allestädes finnas i den form, som lokala förhål¬
landen medgifva, och att minimum för det kunskaps¬
mått, som i Folk-Skolan meddelas, hör vara högre,
än minimum för barna-undervisningen hemma hos
föräldrarna. I öfriga frågor, som Betänkandet vid¬
rör, instämmer jag med Biskop Nibelius, med undan¬
tag i frågan om minimum för Skol-Lärarelönen. Äf¬
vensom med Professor Geijer, med undantag af yr¬
kandet att Presterne skola vara barnalärare. Vården
och tillsynen öfver Skolan bör vara Presterskapets
oviikorliga skyldighet: äfvenså religions-undervisnin-
gen. Längre tror jag ej man bör gå; men icke hör
Den 29 foll.
783
man förbjuda Preslen att deltaga i barna-undervis¬
ningen, om han, utan försummelse af sina öfriga
pligter, kan sådant åstadkomma.
Prosten Sylvan: Ehuru jag icke allt för högt
uppskattar Folk-Skolans verksamhet i moraliskt och
religiöst hänseende, kan jag dock ej annat än gilla
förevarande Betänkande i det hela; ty jag är ej blind
för det goda Folk-Skolan verkar derigenom, att den
hos ungdomen väcker ordnings-sinnet och håg för
sysselsättning, samt befrämjar intellektuel utveckling,
men den tid är försvunnen, då man beundrade Ba-
sedow, och af Folk-Skolan kan icke väntas det upp¬
växande slägtets omskapning till fromhet och dygd.
Således är det ovisst huruvida Skolan kan bilda de
unge till bättre menniskor-. Dertill skulle de egent¬
ligen bildas af de äldre; ty vi vete att äplet faller
icke långt ifrån trädet. Då så mycket här redan
blifvit taladt till vederläggning och försvar för detta
Betänkande, skall jag vara kort samt endast yttra
mina tankar angående Presterskapets förhållande till
Folk-Skolan och dess deltagande i undervisningen
derstädes. I detta afseende anser jag Utskottet haf¬
va träffat det rätta. Skolan är ett institut af Kyr¬
kan och sträfvar med henne till hufvudsakligen ena¬
handa syfte; deraf Prestens både skyldighet och rät¬
tighet att vaka öfver Skolan, så att samma tros-lif
må finnas i dem båda! Men huru skall han kunna
vaka deröfver, om han icke med verksamt deltagan¬
de ingriper i undervisningen? Således der Skola
finnes i Församlingen, är det, enligt min åsigt, önsk-
värdt att Pastor, så vidt möjligt är, eller, om han
har annan Prestman till sitt biträde, denne deltager
i undervisnings-bestyret; så sker äfven i Skåne och
på flere andra ställen. Dock anser jag icke det
rådligt ålägga Presterskapet att äfven uti Folk-Skolan
vara Religions-Lärare. Presten har tiil Kyrkan äldre
Den 29 Juli.
och heligare förbindelser än till Skolan, och om
hans verksamhet drages till Skolan, så befarar jag
att den möjligen kan dragas ifrån Kyrkan, och ifrån
ansvaret derutinnan undandrager jag mig, yrkande
att Betänkandet måtte återremitteras samt att de
anmärkningar jag nu framställt måtte få till Utskot¬
tet medfölja.
Prosten Sidner: Jag hvarken vill eller bör för¬
länga en diskussion, som redan upptagit nära nog
en hel dag, men då den lägre folkklassens undervis¬
ning utgjort min hufvudsakliga sysselsättning i nära
3o år, så må det icke förundra någon, att frågan i
hög giad intresserar mig och att jag med största del¬
tagande afhört dagens diskussion i ämnet. Likväl må¬
ste jag erkänna, att detta ärende af de Höglofl. Ut¬
skotten blifvit behandladt på ett sätt, som jag icke
förmodat. Här, om någonstädes, hade man bordt
göra allt möjligt afseende på de mycket olika lokai-
förhållanderna inom vårt fädernesland, hvarigenom
Utskotten besparat sig mödan med de många, nä¬
stan minutiösa reglementeringarne, som i alla fall
icke öfver allt kunna tillämpas. Vissa principer ha¬
de bordt uttalas, vissa allmänna stadganden bestäm¬
mas, och det öfriga Öfverlemnas åt kommunerna.
Hen allmänna frågan, huruvida folkundervisningen i
sitt nuvarande skick motsvarar tidens kraf är redan
af allmänna opinionen besvarad med nej, och att den
på dess nuvarande grund skall kunna i någon be¬
tydlig mån förkofras, är ganska liten anledning att
hoppas. Den måste således underlättas och upphjel-
pas af Skolan: Skolor böra således finnas. Men dessa
måste naturligtvis så inrättas och placeras, att de äro
tillgängliga för dem som dervid skola njuta under¬
visning, hvilket dock föga torde blifva möjligt på
sätt som Utskotten nu förordnat; ty om fasta Skolor
skola utgöra vilkoret för en bättre* folkbildning, så
Den 29 Juli.
785
är på många ställen omöjligheten lagd bredvid den
efterlängtade förbättringen. Sådant blir åtminstone
förhållandet på de flesta ställen i min hemort, hvar¬
est den ambulatoriska Skol-inrättningen är den enda
användbara. Jag erkänner med tacksamhet Professor
Geijers yttrade fördelaktiga tanke om folkbildningen
i Norrland; den eger väl i hufvudsaken sin riktighet;
dock icke nu så allmänt som förr. En fiende till
upplysningen af eget slag: fattigdomen, har nu mera
der inkommit, som, hvarhelst den finnes, i alla rikt¬
ningar verkar ofördelaktigt. Då barnen fordom icke
be hofde träda ur föräldrahuset förr än de blifvit till
den heliga Nattvarden admitterade, och således er¬
hållit en relativt fullständig undervisning, så måste
nu många, många mödrar släppa ut de späda varel¬
serna, utan att hafva kunnat lära dem mer, än att
eftersäga en bön lill Gud, som häfver barnen kär,
att Han måtte se till den so/n liten är etc. Jag er¬
känner således Folk-Skolans nödvändighet öfver allt,
men kan derföre ingalunda medgifva att den så in¬
rättas, alt den inverkar menligt på familjelifvets helgd,
sorn är sjelfva grundvalen för samhälls-menniskans
hela välbefinnande. Den måste sättas i sammanhang
med och, om möjligt vore, underlätta, icke undan¬
rödja, föräldra-undervisningen, utan blifva en ute¬
slutande bildnings-anstalt endast för sådana barn,
som antingen sakna föräldrar, eller ock af föräldrar
vanvårdas; och dessa böra tvingas att begagna Skol¬
undervisningen. Det mått af kunskaper, som Sam-
hällsmedlemmarne böra innehafva, tillhör onekligen
Staten att bestämma, och det af Utskotten pag. 18
föreskrifna är väl på det hela icke förstört, ehuru,
efter min enskilla tanke, någon afprutning för qvin-
noma möjligen torde kunna niedgifvas, i synnerhet
i afseende på Naturläran. Mot denna Statens rättig¬
het svaiar dess skyldighet, att till en bättre folk¬
undervisnings befordrande bidraga genom materiella
78G
Den 29 Juli.
medel, hvilkas lotala belopp af Lagstiftningen bör
bestämmas, men fördelningen inSste tillkomma Lag¬
skipande Makten att, elter sig företeende olika om¬
ständigheter, anordna, sedan iokai-auktoriteterne fått
tillfälle att lemna alla möjliga upplysningar. Det af
de Höglofl. Utskotten föreslagna Statsbidrag för delta
ändamål synes mig alltför ringa, och torde böra för¬
höjas till åtminstone 75, om icke 100 tusen Riks¬
daler. Staten tillkommer det ytterligare att förordna
ändamålsenliga kontroller; och då religionskunskapen
mäste utgöra folkbildningens basis, så hafva Utskot¬
ten rätteligen lernnat den närmaste kontrollen åt
Församlingarnes Pastorer; men hvarföre Utskotten
förbjudit deras Adjunkter att vara Lärare vid Folk-
Skolan, kan jag ej inse. Hvad Folk-Skolan genom
tätare ombyten af Lärare möjligen kunde förlora,
skulle den rikligen få ersatt genom undervisningens
intensiva grundlighet. Hvari aldren beträffar, så an¬
ser jag del hafva varit nödvändigare att bestämma
den, då undervisningen borde vara fullkomnad, än
den, då lian skulle taga sin böljan, hvilket alltid
kommer alt bero af barnens olika natur-anlag. Det
förra kan väl tillhöra Staten att bestämma, del sed¬
nare icke. Staten tillhör det äfven att draga för¬
sorg om bildandet af skicklige Lärare i Folk-Skolan,
men att för dessas bildning inrätta serskilla Semi¬
narier anser jag alldeles öfverflödigt, då våra redan
föi handen varande ApologisL-Skolor lyckas vara sär¬
deles passande lör detta ändamål; och då i hvarje
stad finues elier kommer att finnas en Folk-Skola,
så kunde det egentligen praktiska der mycket väl
inhemtas, och Slaten förskonas från en betydlig af¬
gift. — Detta om Folk-Skolan i allmänhet. Hvad
detaljerna beträffar, så bade jag visserligen önskat,
att derom äfven få framlägga några på en lång er¬
farenhet slödda observationer; men då jag anser,
alt, med få undanlag, alla öfriga af Utskotten före¬
Den 29 Juli.
787
tagna reglementeringar säkrast böra öfverlemnas åt
Kommunernas Skoi-Direclioner, hvilka, i samråd med
Biskop och Landshöfding, bäst äro i tillfälle att med
erforderlig både sak- och lokal-kännedom härom be¬
sluta, så vill jag ej längre pröfva det Högv. Stån¬
dets tålamod, utan ålnöjer mig med alt yrka Betän¬
kandets återremitterande, med anhållan att de Högh
Utskotten måtte, vid omarbetningen af detta i många
delar förtjenstfull Betänkande, utesluta eller åt lo-
kal-auktorilelerna öfverlemna de många reglementa-
riska föreskrifterna, hvilka i vårt land icke kunna
öfverallt användas utan alt åstadkomma stora olä¬
genheter.
Prosten Bergqvist: Hvad principen för barna-
undervisningen angår, lägger jag stor vigt på för-
äldravård och deras medverkan dervid, och instäm¬
mer således uti Biskop Agardhs reservation, samt
de åsigter dem Biskop Nibelius i detta ämne uttalat,
hvilka jag i allo delar. Född och uppfödd i en
bygd, der föräldrarne hemma i deras hus besörjde
barnens undervisning i Chrislendom, känner jag för¬
delarna deraf. Det är af högsta vigt att barnen
uppväxa i den tanken, att de, näst Gud, hafva att
tacka sina föräldrar för allt; kärlekshandel emellan
föräldrar och barn, som derigenom näres och star¬
kes på det innerligaste, ger de uppväxandes tänke¬
sätt för hela lefnaden en riktning, att genom en
anständig och cbrisllig vandel återgälda den bevista
ömheten och den nedlagda mödan. Hvar och en,
som vid husföi hör sett det deltagande hvarmed en
mor, som sjelf bestridt undervisningen, följer sitt
barns läsning, och hennes glädje, när det lyckas,
skall bäst kunna vittna härom. Det är icke för en
framtida nytta, det är för Guds skull, och för bar¬
nets högre väl; det är den (anken som lifvar henne,
och återverkan deraf på föräldrarnas både kunskap
708
Den 29 Juli.
och lefnad är vigtigare än den största färdighet i
flera ämnen vunnen i Skola, utan föräldrars kost¬
nad och medverkan. Det ena utesluter dock icke
det andra, och jag bestrider för ingen del Skolans
nytta och älven nödvändighet på många ställen;
men då en opinion synes blifva den allmänna, att
Samhället skall genom Skolors inrättning kunna lofva
sig så stora och välsignade frukter, må det ock vara
lofligt alt äfven framställa fördelarne af det man
haft, och visa de grunder som kunna tala äfven för
det gamla; alt kärleken derför icke behöfver här¬
ledas ifrån kärlek till mörker, utan af kärlek för be¬
varandet af det enda och sanna ljus, utan hvilket
allt blifver mörker. Och alt detta ljus må bibehål¬
las i den torftigaste koja, är så mycket nödigare
som det, då utsigten föröfrigt blir mörk, lyser som
klarast.
Att Skolor, under sådana åsigter inrättade, icke
motverka, utan befrämja del vi alla önska, är äfven
min öfvertygelse; men då bör äfven en sådan åsigt
få uttalas, och icke blott det, utan vara verkande.
Den anmärkning jag i öfrigt ville göra, utom
de mångå som äro gjorda, i hvilka jag instämmer,
är, att Utskottet genom ett för specielt reglemente-
rande kommit alt framställa såsom regel just det,
som borde vara undantag, så väl i afseende på
princip som tillämpning. Undantaget skall och kan
vara lika sanni som regeln; men allt bör hafva sin
ordning.
De främmande orden: Direction, ambulatorisk,
district, direct m. m. kunna utbytas mot Svenska.
Alt läse-öfningarna dagligen börja och sluta med
bön och sång, behöfver val icke motiveras, ehuru
grundadt skälet än är.
Tvånget med Skolors införande lill bestämd tid,
och insinuationerna mot långsamheten dermed på
Den 29 Juli.
789
sina ställen, motverkar det goda ändamålet, som
skall befrämjas. Får det ske efter småningom vun¬
nen öfvertygelse om behofvet och nyttan, icke nöd-
tvunget, men frivilligt; endast på det sättet gärdet
eoda fram.
o
Lector Laurenius: Såsom Ledamot af Ekonomi¬
utskottet bar jag i dess Plenum deltagit i gransk¬
ningen af detta Utlåtande. Jag delar i det hela
Utskottets åsigter, ehuru jag i vissa detalj-punkter
varit och är af en olika mening, den jag likväl icke
kunnat reservationsvis anföra, emedan jag vid Ut¬
låtandets justering var frånvarande. Att nu, särde¬
les sedan diskussionen Öfver ämnet en hel dag på¬
gått, öka den med några vidare anmärkningar, un¬
derlåter jag så mycket heldre, som jag inom Utskot¬
tet torde få tillfälle att söka göra dem gällande.
Endast en ville jag taga mig friheten göra, i afse¬
ende ej på sjelfva Utlåtandet, utan det klander, som
af så många Talare blifvit mot detsamma yttradt,
alt Utskotten sträckt fordringarna på folkbildningen
alltför vida. Om så är, eller icke, torde vid verk¬
ställigheten säkrast kunna utrönas. Emedlertid ville
jag tro, att den som genomläst Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition, och lyssnat till ropen både vid den
förra och denna Riksdagen, på genomgripande åt¬
gärder af Representationen till folk-undervisningens
upphjelpande, skall finna, det Utskottet haft full
anledning till sitt åtgörande; att förtiga, det Utskot¬
tet sjellt, med aktgifvande på det både rättvisa
och tvingande i nationens kraf, ej kunnat undgå att
fatta saken så allvarligt och i så vidsträckt målto
som del gjort.
Sedan diskussionen härmed var slutad, fann
Ståndet, uppå derom framställd proposition, för
godt, ali förevarande Betänkande till Stats- samt
79° Den 29 Juli.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskotten åter¬
remittera, tillika med de emot Betänkandet fram¬
ställda anmärkningar.
§• 2.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets , den 22
dennes å bordet lagda, Betänkande N:o 21, angå¬
ende Tull-Bevillningen.
På begäran af flere Ståndets Ledamöter, blef
detta Betänkande åter bordlagdt.
Ståndet åtskiljdes kl. 11 e. m.
In fidem
E. M. Tegnér.