HÖGVÖRDIG A
PRESTE STÅNDETS
PROTOKOLL
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm
År 1840.
Andra Afdelningen.
Tionde Bandet.
STOCKHOLM, 1841.
TRYCKT HOS P. A. NORSTEDT & SÖNER,
Kongl. Bok tryck «t«,
Ben 2 November 1840.
JPffHwm til. | lO f. ni,
§. 1.
justerades Protokollet för den 19 October f. m.
samt för den 21 October f. och e» m.
2.
I enlighet med det af Ståndet, vid föredragnin¬
gen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 218, den 12
Augusti sisth fattade beslut och gjorda förbehåll, att,
sedan Rikets Ständer definitivt beslutat rörande upp¬
förandet å allmänna Indragnings-staten af löner för
6 Professores Emeriti å 1600 R:dr för hvardera,
hvaraf 4 beräknas för Universitetet i Lund och 2
för Universitetet i Upsala, till afgörande företaga
hvad Utskottet, i stället för hvad Kongl. Majrts nå¬
diga Proposition i ämnet, nyligen anfördt, innehölle»
föreslagit, att 6 arfvoden, hvaraf 4 till Lund och 2
till Upsala Universitet, hvardera å ett belopp af 400
R:dr, måtte å allmänna Indragnings-staten uppföras
för att, jemte förut innehafvande löne-inkomster, till¬
falla de yngre Akademiska Lärare, som, enligt för¬
ordnande, vikariera för de från tjenstgörings-skyldig-
het befriade Professorer, fann Ståndet, vid nu för¬
nyad föredragning af förstnämnde Utlåtande, 3:o Uni¬
versiteten lit. f, det må frågan om sagde, af Utskot¬
tet föreslagna, arfvoden förfalla.
5- 3.
Föredrogs ånyo Bevillning- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtande N;o 5, i an-
4
Den 2 November.
ledning af gjorde anmärkningar vid sammansatta Ut¬
skottens Betänkande N:o 2, angående grunderna för
förändrade föreskrifter om bränvinsbränningens utöf¬
ning samt afgifterna derför, jemte ett serskildt med-
deladt blad, innehållande rättelser vid nämnde Ut¬
låtande.
Då nu först under öfverläggning kommo de all¬
männa grunder, hvilka Utskotten framställt såsom
inledning till sitt i nyssnämde ämne omarbetade för¬
slag, yttrade
Contracts-Prosten Gumcelius: Såsom föga bekant
med detaljerna af förevarande ämne anhåller jag att
få yttra några ord om de grunder, på hvilka Utskot¬
ten uppställt sitt förslag. Det nu framlagda Utlåtan¬
det skiljer sig i flera väsendtliga delar ifrån det för¬
ra och kan anses innehålla icke några nya utan sna¬
rare gamla, och, såsom det visat sig, visst icke de
hästa föreskrifter i afseende på bränvins-handteringen.
Det var i sanning oväntadt, att de sammansatta Ut¬
skotten på detta sätt skulle flytta frågan tillbaka och
återvända ifrån den hana de heträdt, helst, under fö¬
regående öfverläggningar i ämnet, inom 3:ne Riks-Stånd
så många röster höjde sig för en nära nog obegrän¬
sad frihet i bränvinsbränningens utöfning. Kunde
detta åstadkommas, så är jag öfvertygad, att mångå
håde moraliska och ekonomiska olägenheter, öfver
hvilka i detta afseende med skäl klagas, skulle bort¬
falla. I stället för att lyssna till de sålunda ut¬
tryckta tänkessätten, hafva Utskotten tvärtom begif-
vit sig åt en motsatt riktning och visat en alltför
öfverdrifven konservatism. Det enda skäl, som åbe¬
ropas, igenfmnes pag. 3, der det heter, att ”brän-
vinsbrännings-rättighetens utsträckande till fullkomlig
frihet otvifvelaktigt skulle förorsaka en rubbning i
nu varande ekonomiska förhållanden, till betydligt
mehn för den mindre jordbrukaren.” Jag fruktar dock
att egentliga orsaken, hvarföre ali förändring af status
Den 2 November.
5
quo uteblifvit, bör sökas deruti, att nian råkat ut
tor något mäktigt stånds-intresse. Mig synes en ge¬
nomgripande förändring vara nödvändig och ett kraf¬
tigt steg böra tagas. I stället för att genom probi-
bitiva föreskrifter stoppa och jemka den gamla För¬
fattningen, hade jag önskat en allmän frihet, emedan
jag tror, att utom den ingen verklig förbättring står
att vinna. Oaktadt således sakens utgång tyckes vi¬
sa, att vi ännu icke äro mogne för en så omfattande
förändring, nödgas jag dock vidblifva denna min öf¬
vertygelse och yrkar antagandet af något af Reser¬
vanternas förslag, helst deL som blifvit framstäldt af
Friherre Hamilton, förmenande att hvart och ett af
dem är bättre än 1835 års Bränvinsbrännings-För-
ordning.
Biskop Butsch, Domprosten Elmgren och Pro¬
sten Lundblad förklarade sig i liufvudsaken dela des-
sa åsigter.
Prosten Åstrand: Allt vidlyftigt ordande om de
allmänna grunderna synes mindre beliölligt, då de
ingå och tillämpas uti de serskilte §§, om hvilka
hufvudsakligen gäller att här besluta. För min del
måste jag göra Utskotten den rättvisa, att de rättat
sig efter den majoritet, som inom de fleste Riks-Stån-
den tycktes vara den rådande vid förra öfverläggnin-
garne i ämnet, ehuru visserligen meningarne voro
mycket delade. Jag lemnar för öfrigt derhän, h v i 1 -
ketdera af de framställda förslagen, om ens något af
ii»
dem, kan anses vara så beskalfadt, att det leder
till målet.
Conlracts-Prosten Öhrnberg: Man har anmärkt,
att de sammansatte Utskotten icke gjort tillräck¬
liga och nödiga förbättringar, utan varit förmyc-
ket konservativa i detta deras sednare Betänkande.
Att Utskotten haft skäl, att på detta sätt gå till vä¬
ga, upplyses af följande: I början af Riksdagen, och
äfven under fortsättningen deraf, tycktes man i de
6
Den 2 November.
sammansatta TJtsl<otten allmänneligen påyrka en hö¬
gre beskattning å bränvins-tillverkningen och äfven
inskränkning i bränningstiden, för att såmedelst kun¬
na minska både konsumtion och produktion; men då
en högre beskattning och derjemte inskränkning i tid
af Afdelningarne föreslogos, visade det sig under dis¬
kussionerna i de sammansatta Utskotten och vid vo-
teringarne, att åtminstone pluraliteten hyllade mot¬
satta åsigter, och att mången icke haft fullt allvar
med de vackra ord han yttrat om förminskning 1
bränvins-konsumtionen och produktionen. Mångå Le¬
damöter inom de sammansatta Utskotten, isynnerhet
af Preste-Ståndet, ville åtminstone taga några kraftiga
åtgärder till nykterhetens befrämjande genom mera
ändamålsenlig lagstiftning för brån vins-bränningen, men
00 O ö
då pluraliteten satte sig deremot, måste man utarbeta
detta nya Betänkande i öfverensstämmelse dermed,
och den värde Talaren, som nu gjort anmärkningar,
har sjelf varit ledamot af dessa Utskott, och förmod¬
ligen funnit huru svårt det varit, att göra någon
bättre lagstiftning för bränvins-bränningen och hvilka
hinder som dervid mött. — Många inom Utskotten
påyrkade visserligen att bränvinsbrännings-rättighe-
ten måtte blifva fri och att alla, äfven Torpare,
måtte få bränna bränvin, om de behagade, emot er¬
läggande af viss skatt, men deremot stridde ännu
ÖO 7
flere, ibland hvilka äfven jag var, och nitet för fri
bränvinsbrännings-rättighet svalnade mer och mer,
hvilket också var väl. I händelse en sådan frihet
blifvit medgifven, så skulle blifvit en uppsjö och en
flod af bränvin, och bränvinspannor icke blifvit säll¬
synte hos torpare och i backstugor.
Contraets-Prosten Sandberg: Med Contracts-Pro-
sten Gumselius instämmer jag deruti, att det är ett
mäktigt stånds-intresse, som qvarhållit bränvinsbrän-
ningen på närvarande ståndpunkt, och som evärdeli-
gen skall motsätta sig all verklig förbättring, så län¬
Den 2 November.
7
ge sevskilta medborgare-klasser ega laga rättighet att
draga enskild vinning af de öfriges bränvinsbegär.
D O Ö O
Om bran vins-näringens frihet bar jag likväl en helt
olika mening, ehuru jag icke anser den böra förka¬
stas derföre, att tiden ännu icke skulle vara mogen
för en dylik reform. Man behöfver blott läsa 1810
års Bran vinsförordning. Deruti proklameras en full¬
komlig bränvinsbränningsfrihet, nästan utan den rin¬
gaste inskränkning hvarken till tid, ruin eller perso¬
ner. Friheten var både vidsträckt och lick begagnas
för godt köp, särdeles af små pannorna. Men hvad
blef följden? Det beter i en skrift från den tiden:
allt hvad lif och anda hade brände bränvin: andra
nvttiga näringar försummades. Småstäder och hela
^ »
bya-lag förvandlades till bränvinsfabriker. Stor brän¬
nare blefvo rika; alla andra utarmades. Så komma,
knappa skördar dertill. Nöden och ropet blef allt
större —- och den missbrukade friheten afbröts af ett
bränvinsförbud. Detta var den signifikativa början
af vårt nya statsskick. Jag bar anfört detta för att
vederlägga den meningen, att frihetsvägen i bränvins¬
näringen icke varit försökt. Frukterna deraf voro
icke så beskaffade, att de kunna uppmuntra till en
repetition. För öfrigt får jag åberopa mitt utförliga
yttrande i ämnet den 4 sisth Juli.
Häruti instämde Prosten Säve.
Contracts-Prosten Tunelius förklarade sig, i öf¬
verensstämmelse med de åsigter Prosten Gumselius
yttrat, yrka frihet i utöfningen af ifrågavarande hand¬
tering, såsom det ändamålsenligaste sätt att mer och
mer inskränka husbehofs-bränningen och derigenom
motverka fyllerilastens olyckliga följder, samt önskade,
att Friherre Hamiltons förslag, såsom hygdt på den¬
na princip, måtte läggas till grund för den blifvande
lagstiftningen i detta hänseende.
Contracts-Prosten Pi G. Svedelius: Omöjligheten
att sammanjemka de i förevarande fråga högst stri¬
8
Den 2 November.
diga åsigter och intressen åstadkom inora de samman¬
satta Utskotten en så stark reaktion, alt vid sednare
förslagets afgörande endast 9 röster mot 55 afgåfvos
för fri utöfning af bränvinsbränningen. Så går det
vanligen, när ytterlighet å någondera sidan vill göra
sig gällande. Jag betviflar, att någon hufvudsaklig
och ändamålsenlig förändring i lagstiftningen för brän-
vinsbränning kan åstadkommas, innan representatio¬
nen blifvit ombildad, så framt man icke, hvilket i
min tanka för närvarande torde vara det bästa, ville
öfverlemna hela sakens reglerande till Kongl. Mai:t.
Man blottställdes då icke för de många motsägelser
O o
och inkonseqvenser, som till följe af olika stånds¬
intressen i hvarje dylikt förslag måste uppkomma.
Contracts-Prosten Sylvan: Ehuru jag vid före¬
gående öfverläggningen om detta ämne påyrkade en
fri brällvinsbrännings-rättighet på den grund, att der¬
igenom bela ärendet i beskatlningsväg ändamålsenli¬
gast skulle kunna regleras och fylleriet hämmas, så
kan jag likväl nu icke annat än tillstyrka bifall till
Utskottens förslag, såsom den enda väg att för när¬
varande komma till målet. De olyckliga följder, hvil¬
ka enligt en värd Talares påstående uppkommo af
den för bränvinsbränningen redan år 1810 utsträckta
frihet, böra efter mitt förmenande tillskrifvas det
mindre lyckliga sätt, hvarpå ärendets reglering då
skedde. Häraf torde således icke något giltigt skäl
kunna hemtas emot denna frihet, hvilken i principen
synes riktig, fastän oöfvervinneliga svårigheter för
närvarande möta för dess tillämpning. Såsom en gläd¬
jande företeelse kan jag emedlertid ifrån Skåne med¬
dela den underrättelse, att, enligt hvad till Hushålls-
Sällskaperna blifvit anmäldt, bränvinsbränningen der¬
städes allt mer ocb mer nedlades.
Contracts-Prosten Gumcelius: Åtskilliga af de an¬
märkningar bär blifvit gjorda kunde visserligen på¬
kalla ett svar från min sida; men för att spara Hög-
Den 2 November.
9
vördiga Ståndets lid, vill jag blott upptaga en enda,
som rörer mig personligen. Den värde Talare, sorn
mot mig riktat den förebråelse, alt jag först bär oell
icke i Utskotten sökt göra den af mig nyss yttrade
åsigt gällande, får jag således till svar lemna, att jag,
då ärendet derstädes afgjordes, var med vederbörlig
permission frånvarande.
Ståndet, sorn ansåg de af Utskotten i Utlåtandet
N:o 5 framställda allmänna grunder icke påkalla nå¬
gon serskild åtgärd, såsom tillämpade i det af Ut¬
skotten framställda förslag lill föreskrifter, angående
grunderna oell vil koren för bränvinsbränningens ut¬
öfning samt afgiflerna derför, och som derjemte icke
kunde yttra sig öfver det i Utlåtandet N:o 5 å pag.
9 gjorda tillstyrkande, förrän förslaget till Förordning
blifvit genomgånget, företog ock derföre genast lill
afgörande sagde förslag:
Först a Artikel n.
Om Bränvinsbrännings-rättigheten.
§• 1.
Härvid anförde Prosten Gahne: Inom detta Högv.
Stånd bar jag förut lillkännagifvit min enskilda Län¬
ka, rörande tidslängden för bränvinsbränningens ut¬
öfning, och min mening är, att tiden bör inskrän¬
kas. Man har nemligen funnit, att, när tillverknin¬
gen varit inskränkt till tre månader på hela året,
liar icke brist på bränvin funnits, icke heller har
tiden varit för kort att för landets fattiga invånare
minska och fördyra spanmålstillgångarne. Om såle¬
des fyra månader om året antagas för bränvinstill-
verkningen, böra så väl producenterna som konsu¬
menterna finna sig belåtna. Jag föreslår nu, som
tillförene, fyra månader, nemligen 2 om våren och 2
om hösten, i den öfvertygelse, att de skola göra till¬
fyllest, och i den förhoppning, att då något förbud
mot brän vinsbränningen icke blifver utfärdadt.
10
Den 2 November.
ContractS-Prosten Hallbeck: De sammansatta Ut¬
skotten hafva, med frånträdande af sitt förra förslag,
utsträckt tiden för bränvinsbränningen ifrån 3 till 6
månader af året. Mig synas 3:ne månader vara fullt
tillräcklige. Man invänder väl, att en kortare tid
har föga inflytande på förrådet, då konst-apparaterna
hunnit till en sådan fulländning, att med dem ända
till 1000 kannor kunna tillverkas på dygnet. Men
dessa äro dock icke så allmänna och erfarenheten har
tillika visat, att en inskränkning i bränningstid ver¬
kat till förminskad både produktion och konsumtion.
På grund häraf och under åberopande af Prosten
Sandbergs reservation, hvilken jag biträdt, yrkar jag,
att bränvinsbränning må vara tillåten endast under
3:ne månader af året.
Häruti instämde Doctor Agrell.
Contracts-Prosten Sandberg: Wi äro nu åter in»
komne på den ledsamma lagstiftningen för bränvins¬
bränning. Ledsam är den i sanning, ty bränvins¬
bränning är ett stort ekonomiskt misstag, hvartill
Svenska näringsfliten på ett olyckligt sätt förirrat sig,
och när lag skall stiftas huru förhållas bör vid ulöf-
ningen af en i sig sjelf skadlig och förderflig hand¬
tering, måste följderna alltid blifva onda, huru man
än derföre reglementerar.
Ledd af den erfarenhet, som nästföregående Ta¬
lare åberopat, att, då tillverkningen varit inställd
antingen hela eller större delen af året, både till¬
gången på bränvin och supningen blifvit ganska be¬
tydligen minskad, förnyar jag min önskan, att brän¬
vinsbränningen måtte inskränkas till så kort tid, som
man möjligtvis kan hoppas för det närvarande blif¬
va antagen. Att minska tillverkningstiden med en
månad om året vore, enligt min åsigt, det rätta, för
att bilda öfvergången till ett annat, för landet gag-
neligare hushållningssätt; men då jag härutinnan icke
fått något synnerligt medhåll, vore det önskelig!, om
Den 2 November. 11
man viel hvarje Riksdag kunde afskära några måna¬
der från den tid, sorn lagen tillåter jordegare oaf¬
brutet använda för att förvandla jördens välsignelse
lill mensklighetens förbannelse — eller till en skad¬
lig öfverflödsvara, som mer än något annat förorsa¬
kar menniskors elände.
Af dessa och många flera anledningar får jag
vördsammast anhålla, det Högvördiga Ståndet täckes
O O
fästa någon uppmärksamhet på min vid Betänkandet
fogade reservation, hvaruti föreslås 3:ne månaders
bränningstid, nemligen November om hösten samt
kanske helst Mars och April om våren — den förra
för dem, som nödvändigt vilja förvandla skämda po-
täter till bränvin, och de sednare för dem, som vid
knapp fodertillgång vilja med drank locka kreaturen
att förtära dåligt foder.
Oändligt mera bränvin än som nyttigt är skall
ändå tillverkas, men Julhelgen blir fredad från den
slemma hand teringens bedrifvande, och en gränslös
salu-bränning kan då icke under vintermånaderna för¬
störa en så stor mängd födo-ämnen, hvilka om vå¬
ren och sommaren behöfvas till menniskors upphälle,
som hittills skett, då mer än en gång bränvin fun¬
nits i öfverflöd, men icke säd till bröd för de hun¬
grande menniskoskarorna. Jag hoppas derföre att
Högv. Ståndet för dess del icke medgifver någon län-
O O O
gre bränningstid än den nu föreslagna.
Häruti instämde Doctor Bexell samt Prostarne
Säve , Thuden och Osterman.
Prosten Sidner: Sedan man inom Utskotten hört
så mångå och långa tal om bränvin, är det långt
ifrån mig att här vilja gifva anledning till deras för¬
nyande; men då jag förr yttrat mig för 4 månaders
bränningstid, så anhåller jag blott få förklara, att
jag vidblifver denna min mening och således instäm¬
mer uti hvad Prosten Gahne i detta afseende yttrat.
12
Den 2 November.
Skulle detta icke Blifva den rådande tanken, så tnå
hellre 3 än 6 månader bestämmas.
Professoren Grafströmi: Jag har förr yttrat
den åsigt, att bränvinsbränningen icke borde vara
fästad vid jordbruket, utan med vissa förbehåll och
mot en någorlunda hög beskattning allmänt tillåtas.
Hade denna princip lyckats göra sig gällande, så
skulle ofelbart de mångå olägenheter förekommits,
hvilka varit en följd af de beständiga misstagen i af¬
seende på det reglementariska i denna lagstiftning.
Äfvenledes skulle härigenom en ändamålsenligare be¬
skattning kunnat lillvägabringas och ett kraftigt me¬
del vunnits till hämmande af den olycksbringande
dryckenskapslasten. I stället att närma sig ett så¬
dant mål hafva Utskotten, af fruktan, framställt ett
förslag i alldeles motsatt riktning och derigenom vi¬
sat ett vådligt vacklande i grundsatser. Då jag så¬
ledes nu nödgas yttra mig öfver de restriktioner,
som i detta förslag innehållas, anser jag 3:ne måna¬
ders bränningstid vara tillräcklig både för de stora
och små pannorna, emedan de förra genom sina ma-
chinerier kunna på kortare tid tillverka en större
qvantitet, och för de sednare är ett behöfligt tids¬
utrymme lemnadt med afseende på husbehofsbrän-
ningen. Skulle detta icke vinna afseende, så instäm¬
mer jag med Prosten Sidner, att högst 4 månader
måtte bestämmas; men vågar anhålla, att de värde
Talare, som yttrat sig för sistnämnde tid, måtte öf¬
vergå till deras mening, hvilka yrka 3:ne månader af
året till utöfning af bränvinsbränning.
Contracts-Prosten öhrnberg: Med Prosten Sand¬
berg har jag vanligen förenat mig i detta ämne
både inom detta Stånd och inom Utskotten, och in¬
gen skulle hellre än jag nu med honom vilja inskrän¬
ka rättigheten att bränna Lill 3:ne månader, om jag
icke påminte mig att de sammansatte Utskotten med
stor pluialitel dertill bestämde. 6 månader. För att
Den 2 November.
13
derföre gå en medelväg och för att så mycket lättare
få förslaget antaget, får jag föreslå 4 månader i 2:ne
terminer, och 2:ne månader i hvarje termin, nemli¬
gen Mars och April i första terminen samt November
och December i den andra.
Häruti instämde Biskop Bruhn och Conlracts-
Prosten P. G. Svedelius.
Professoren, Doctor Thomander: Jag har för det
Högvördiga Ståndets känsla det hilliga undseende, att
icke vilja mycket vidröra ett så föga angenämt ämne
som det förevarande. Då Ståndet beviljade det förra
Betänkandets återremiss, var jag icke den ende som
yttrade mig för den ifrågavarande näringens frihet.
I det Utskott hvari jag har äran deltaga, har jag
gjort mig till regel att vid besvarandet af återremis-
sen ställa mig de resp. Ståndens yttrade meningar
till efterrättelse. Det Höglofl. Bevillnings-UtskoLtet
synes icke erkänna denna regel; men derom, att man
olika bedömer sina åligganden, är intet vidare att sä¬
ga. Jag vidblifver för min del den mening jag fin¬
ner pluralitelen i 2:ne andra Stånd samt flera leda¬
möter så af delta som af det fjerde Ståndet hafva
hyllat. Vill Högv. Ståndet ej lösgöra bränvinsbrän-
ningen ifrån jordbruket, så nödgas jag öfvergå till
den mening som inedför de största restriktioner, d.
v. s. de största chikanerna. Någon har förliknat
brån vinsbi änningen vid en hund som biter argare då
man håller honom bunden än om han frigifves. Jag
erkänner lämpligheten af denna liknelse.
Contracls-Prosten J. J. Nibelius: Det är svårt
att bestämma sig för någon viss b rännings lid, förrän
afgjordt blifvit, dels huruvida ifrågavarande näring
får oinskränkt bedrifvas, dels hvilka grunder skola
läggas för beskattningen derå. Men då ordningen i
Utlåtandet måste följas, får jag vördsamt hemställa,
om icke det vore bäst att bibehålla den hittills stad¬
gade tiden af 6 månader, hvarefter jordbrukaren in¬
14
Den 2 November.
rättat sin hushållning, helst med säkerhet kan anta¬
gas, att icke mindre qvantitet bränvin kommer att
produceras, i fall tiden inskränkes till endast 3 må¬
nader af året. Jag tillstyrker således bifall till hvad
Utskotten i denna punkt föreslagit.
Contracts-Prosten, Doctor Jgrell: Om brån vins¬
bränningen måste anses såsom ett ondt, så bör den
ock i möjligaste måtto inskränkas. Ett annat förfa¬
rande skulle måhända betraktas såsom en uppmaning
att föröka bränvinsproduktionen. Uti 1835 års För¬
ordning medgifves 6 månaders bränningstid, likväl
med iemnad rättighet att äfven få anmäla sig endast
för 3 månader. De fleste valde det sednare och der¬
vid tyckes man således kunna stanna, helst allmän¬
heten icke väntar några utvidgade privilegier i af¬
seende på bränvinsbränning.
Lectorn, Prosten Laurenius: Då detta ämne för¬
ra gången förevar i Högv. Ståndet, instämde jag i
den åsigt, som Frih. Hamilton i sin reservation ut¬
talat, att bränvinstillverkningen borde lemnäs helt
och hållet fri. Då det Betänkande, Utskotten nu af-
gifvit, synes mig ännu mera principlöst än det förra,
har jag så mycket mera skäl att vidhålla min mening
och förenar mig äfven nu med Frih. Hamilton. Det
är visst icke för att gynna bräll vinets tillverkning
och konsumtion som jag yrkar denna frihet, tvärtom
önskar jag, så uppriktigt som någon, beggederas minsk¬
ning; men jag tror, att detta ändamål icke kan vin¬
nas på det sätt och genom de medel Rikets Ständer
hittills vidtagit, hvilket erfarenheten också intygar.
Flemsuperiet och lönkrögeriet på landet, som föranle¬
der det mesta onda i detta fall, härleder sig nästan
uteslutande från husbehofsbränningen och småpan-
norna. Att dessa snart skulle gå under, om bränvins-
tillverkningen blefve fri, lärer icke af många betvif-
las. Kontrollen öfver tillverkningen skulle ock bli
lättare och beskattningen rättvisare, om tillverknings-
Den 2 November.
15
beloppet beräknades efter mäskekarens kubik-inneliåll;
att förtiga, det genom näringens frigifvande alla be¬
svär och kostnader genom försegling, genom nya ap¬
paraters anskaffande eldigt de nya föreskrifterna vid
hvarje Riksdag, jemte flere andra olägenheter skulle
alldeles försvinna.
Häruti instämde Prostarne Östberg och Liedzen.
Prosten Osterman: Ehuru mitt namn icke finnes
bland Reservanterna, så kan jag ingalunda godkänna
de sammansatta Utskottens förslag, hvaraf ingen
minskning i bninvinsproduktionen synes vara att för¬
vänta. Min öfvertygelse är, att, om man vill lägga
hand på ifrågavarande tillverkning, hade man bordt
gå ännu längre uti inskränkningar, eller ock önskade
jag, att man gick i motsatt riktning till fullkomlig
frihet. Som likväl detta sednare för närvarande icke
torde låta sig göra, synes vara häst att inskränka
hränningstiden till 3 ä 4 månader af året, och i öf¬
rigt, med bestämmande af vissa hufvudgrunder, till
Kongl. Maj:t öfverlemna hela ärendets reglerande.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman; Som man
för närvarande af liera, såsom mig synes, oöfvervin-
nerliga hinder, icke kan komma till någon rationel
behandling af bränvinsbrännings-frågan, så synes mig
tjenligast att bålla sig till den sednast antagna ännu
gällande Förordningen af år 1835 såsom en nödhjelp
under tiden. Jag tillstyrker således, att 6 månaders
årlig bränningstid må bibehållas och vili i öfrigt bi¬
falla Betänkandet, med undantag deraf, att skatten
höjes och jemnare fördelas.
Häri instämde Domprosten Elmgren och Prosten
Åstrand.
Prosten Lindmark: I det hufvudsakliga är jag
förekommen af Lector Laurenius. Då frågan förra
gången inom Högv. Ståndet till öfverläggning förevar,
förklarade jag mig instämma i den af Friherre Ha¬
milton vid Betänkandet N:r 2 fogade reservation,
16
Den 2 November.
deri yrkas fullkomlig frihet i bränvinstillverkningen
så till tid, som till person. Jag gjorde det och gol¬
det ännu, icke för att gynna denna näringsgren, hvil¬
ken jag afskyr, utan emedan jag tror, att en öfver¬
drifven bade produktion och konsumtion på detta sätt
säkrare skall lorekommas, än genom inskränkning uti
ifrågavarande rättighets utöfning. Ty om det tilläts
att med de små pannorna bränna efter frihet och
beqvämlighet, så är jag öfvertygad, att tillverkningen
uti icke obetydlig mån skulle förminskas, och med
detsamma undvekos tillika mångå besvär och chika-
ner, hvilka med pannornas försegling och öfrige kon¬
troller äro förenade.
Häruti instämde Contracts-Prosten afzelius.
Prosten Åstrand ville hafva anmärkt, att han
icke utan förundran hörde så mångå af Ståndets Le¬
damöter yttra sig för en oinskränkt frihet i brän¬
vinstillverkningen, då upplyst blifvit, att vid om¬
röstningen inom de sammansatta Utskotten denna
åsigt understöddes af endast 9 röster.
Contracts-Prosten P. P. Svedelius: Uti den af
Utskotten föreslagna tiden för bränvinsbränningens
utöfning ingå Januari och December månader, och
med detsamma hela Julhelgen, som mindre lämpligt
synes böra egnas åt denna närings bedrifvande. Jag
vå^ar derföre föreslå, att från nämnde tid afräknas
o
senare hälften af December och förra hälften af Ja¬
nuari månad samt att bränningstiden, som således
kom att utgöra endast 5 månader af året, ställdes på
två terminer med 2 och en half månad i hvardera*
Contracts-Prosten Öhrnberg: Jag har med be¬
kymmer hört, att så många röster inom detta Stånd
blifvit böjde för en fri bränvinsbrännings-rättighet,
så att hvar och en, som behagade, skulle, mot er¬
läggande af viss skatt, få bränna bränvin. Jag ber
åtminstone det Högvördiga Ståndet noga besinna sig,
innan
Den 2 November.
17
innan det beträder en så vådlig bana, som, efter mitt
förmenande, för landet skulle hafva de vådligaste
följder och betydligen öka den förderlliga bran vins¬
floden.
Man beskyller vanligen detta Stånd, för att va¬
ra stationärt, kanske stundom med och stundom utan
skäl. Skulle likväl det Hö°iv. Ståndet i detta afseende
vilja visa sig höra till mouvementet, så fruktar jag,
att det skulle lända Ståndet till föga ära och möjli¬
gen gifva skälig anledning att klandra dess åtgärder.
Det Högv. Ståndet läcktes ursäkta att jag i välmening
fritt uttalat dessa mina åsigter.
Contracts-Prosten Sandberg: I anledning af en
värd Talares anmärkning, får jag erinra, att Julehög-
tiden blir fullkomligen fridlyst från bräll vinsbränning,
om det förslag antages, att pannorna få gå endast i
November, Mars och April; och jag förnyar min en¬
trägna anhållan att Högv. Ståndet, på de bevekand-
skäl, som flere gånger blifvit framställda, ville åt¬
minstone inskränka tiden till 3 månader om året in¬
till nästa Riksdag, då man till dess kunde få förfara
hvad inflytelse en sådan inskränkning skulle medföra
på den skadliga näringen.
Öfverläggningen förklarades nu slutad och då i
anledning af derunder yttrade meningar H. H. Erke-
Biskopen och Talmannen försl framställde proposition
derå, huruvida Ståndet gillade och antog en i alla
afseenden oinskränkt bränvinsbrännings-rättighet, blef
densamma med blandade Ja och Nej besvarad, samt
begärdes votering, som i behörig ordning anställdes
efter följande af Ståndet godkända voterings-pro-
position:
Den der gillar, att bränvinsbrännings-rältighe-
ten må, hädanefter som hittills, inom vissa inskränk¬
ningar utöfvas, roste Ja; den det icke vill, röste
Nej; vinner Nej, anses Ståndet hafva antagit och gil-
Preste-St. Prot. 1840. Andra Afdela. Bandet X. 2
18
Den 2 November.
lat en i alla afseenden oinskränkt bränvinsbränninsrs-
ö
rättighet.
Omröstningen befanns, efter voterings-sedlarnes
öfverräkning, hafva utfallit med 27 Ja emot 13 JNej.
Sedan sålunda en inskränkt bränvinsbrännings-
rättighet blifvit af Ståndet antagen, uppstod med af¬
seende på förslagets ifrågavarande l:sta §. fråga, huru
många och hvilka månader af året densamma skulle
utöfvas, och då meningarne äfven härom voro delade
samt votering äskades, blef, sedan de Ledamöter af
Ståndet, hvilka yrkat 4 månader, förklarat sig öfver¬
gå på deras sida, som yttrat sig för 3 månaders
bränningstid af året, följande voterings-proposition
uppgjord och godkänd:
Den som gillar 1 §:s första moment af föreva¬
rande, uti Beviilnings- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottens Utlåtande N:r 5 framställda, för¬
slag, röste Ja; den det icke vill, röste Nej; vinner
Nej, beslutar Ståndet för dess del, med ogillande af
l:sta momentet af denna §., att det bör erhålla föl¬
jande förändrade lydelse:
”Bränvinsbränning, af hvad tjenlig t ämne eller
växt som helst, skall, med den pannerymd samt
emot de afgifter och öfriga vilkor, här nedan före-
skrifvas, vara tillåten under tre månader af året, nem¬
ligen Mars, April och November, så framt icke högst
vigtiga omständigheter föranleda inställande af den¬
na tillverkning.”
Voteringen, som härefter i behörig ordning an¬
ställdes, befanns, efter voleringssedlarnes öfverräkning,
hafva utfallit med 24 Nej emot 15 Ja; och stadnade
SLåndet sålunda i det beslut, som contra-propositio¬
nen innehåller.
2:dra mom. af ofvannämnde §. gillades.
§. 2.
Härvid anförde Doctor Hwasser: Jag hade
ämnat yttra mig öfver innehållet af denna §.,
Den i November.
19
men sedan min mening genom den förra af de nyss
slutade voteringarne blifvit undertryckt, återstår mig
endast att i protokollet nedlägga min reservation emot
det sålunda lättade beslutet. Jag hade nemligen trott,
att bränvinstillverkningens frigörande från alla band
O O
skulle hafva infört oss på en annan bana, änden för
land och like förderfliga, hvarpå vi uti ifrågavarande
hänseende befinna oss, och jag anhåller få förklara,
att jag i allo gillar de grundsatser, hvilka uttalas uti
Friherre Hamiltons, Utlåtandet vidfogade, reservation.
Prosten Gahne: Flere värde Talare hafva redan
emot denna §. anmärkt, att de sammansatta Utskot¬
ten orätt förfarit, då de, i stället för att göra brän-
vins b ränn i ngen lii, hafva tillst3'rkt att denna rättig¬
het bör åtfölja hemman på landet. För min del är
jag af samma mening, sorn Utskottens majoritet här
framställt, och tror att en lii bränvinsbränning skall
åtminstone i sin början hos oss göra det onda ännu
värre. 60 §. Regeringsformen nämner tydligen hus-
behofsbränningen såsom en af de näringar, af hvilka
Staten hemtar sina intrader, och jag vet således icke,
huru brån vinsbränningen kan blifva fri, så länge den¬
na grundiags-paragraph är oförändrad. Af dessa
tvänne skäl har jag bifallit Utskottens förslag, sådant
det i nu förevarande 2 §. finnes antydt, och röstar
ännu för dess antagande.
Ståndet godkände denna §.
§• 3.
Contracts-Prosten ./. J. Nibelius: I händelse
den princip antages, att ett högre jord värde erfor¬
dras för bränvinsbränniiigs utöfning med redskap i
en högre klass, så hemställes, om icke afgörandet af
denna §. med dithörande tariff borde uppskjutas in¬
till dess de serskilda klassernas afverkningsförmåga
blifvit bestämd. Den här föreslagna tariffen för jord¬
värdet är beräknad efter den afverkningsförmåga, som
20
Den 2 November.
för de serskilda klasserna antogs då 1835 års För¬
fattning om bränvinsbränningen uppgjordes. Men i
Utskottens denna Riksdag, rörande denna fråga, afgif-
na Betänkande N:r 2, pag. 4, är en högre afverk-
ninesförmåsa antagen för de serskilda klasserna af
O O O
branvinsbrännings-i edskap, och om denna beräkning,
hvilken af flere Ledamöter inom Utskotten, som sjelf-
ve innehade stora bränneriet', erkändes vara icke
för hög, skulle godkännas, så måste man, om man
vill förfara konseqvent, derefter rätta tariffen för
jordvärdet. Mig synes det derföre rättast att upp¬
skjuta afgörandet af denna tariff intill dess de serskil¬
da klassernas afverkningsförmåga blifvit bestämd.
Contracts-Prosten Sundberg: Ehuru jag icke kan
bestrida, att tariffen i förevarande §. ar uppgjord ef¬
ter annan grund, än den som förekommer i samma
§. af Utskottens Betänkande N:r 2, så lemnar jag
likväl derhän, hvilkendera serien för beräkningen af
olika redskaps afverknings-förmåga, antingen 8, 12,
16, 32, 64 eller 8, 12, 16, 24, 48 är den rätta.
En dumhet mer eller mindre i lagstiftningen för
bräll vinsbränning synes mig vara tämligen likgiltig.
Häruti instämde Doctor Bexell och Contracts-
Prosten Hallbeck.
Contracts-Prosten Hallström: Det må anmärkas,
att med antagande af ifrågavarande tariff för l:sta
klassens pannor förhållandet blir detsamma som hit¬
tills; och att man således icke egentligen hinder sig
vid jordvärdet, utan vida mer ser den mindre besu-
tenheten lill godo. Ty om t. ex. en fastighet af
4000 R:drs värde är uti en persons ego, så är der¬
vid fästad rättigheten att begagna en l:sta klassens
panna till 45—50 kannors rymd; men om fastighe¬
ten är fördelad på Hera händer, kan bränvinsbrän-
liings-rättigheten för samma jord värde utsträckas till
13 pannor under 20 kannors rymd, till 8 mellan 20
och 30 kannor o. s. v. Att på rättvisans bekostnad
Den 2 November.
21
den mindre besutenlieten här blifvit alltför mycket
gynnad, ligger för öppen dag. Men dä rättelse här¬
utinnan för närvarande svårligen står att vinna, bar
jag endast velat i protokollet nedlägga denna anmärk¬
ning, under hopp att derå vid en kommande Riks¬
dag må fästas ett förtjent afseende.
Contracts-Prosten Nibelius förklarade sig icke
hafva något emot att bestämmelserna i förevarande
§. bi föl los, men önskade, att Ståndet genom ett defi¬
nitivt beslut icke måtte binda händerna på sig i af¬
seende på beräkningen af de nedan förekommande
apparaternas afverknings-förmåga.
Uppå framställd proposition blef omförmälde §.
af Ståndet bifallen.
§§. 4 och 5 godkändes.
§. 6.
Contracts-Prosten Nibelius: Denna §. medgifver
åt tvänne eller flere åboer å hemman, hemmansdelar
eller lägenheter rättighet att utöfva deras bränvins-
brännings-rättighet med en gemensam panna, så vida
hemmansdelarne eller lägenheterna ligga inom samma
byalag. Genom denna inskränkning, som jag anser
obehöflig och orättvis, är rättigheten att förena sig
om gemensam bränvinsbränning, och att derigenom
O O 7 O
vinna lindring i skatt, betagen alla dem, som bo på
enstaka hemman eller hemmansdelar. Särdeles gif-
ver denna inskränkning anledning till klagan öfver
mannamån, för åboer å mindre enstaka hemmansde¬
lar, hvilka i taxeringsvärde ej uppgå tili 300 R:dr’.
För dessa är det, efter som denna §. nu är redige¬
rad, omöjligt att utöfva någon brän vinsbränning, då
deremot åboer på hemmansdelar af huru ringa värde
som helst dertill berättigas, endast de äro belägne
i byalag. Då enstaka hemmansdelar, som i taxerings¬
värde ej uppgå till 300 R:dr, finnas till en stor
mängd i flere trakter af Riket, anser jag att afseende
22
Den 2 November.
på dessas rättvisa anspråk bör göras, oell yrkar der¬
före att lista mom. af denna §. må sålunda förändras:
På landet vare tvänne eller flere åboer å sam¬
ma hemman eller å serskilda hemmansdelar
och lägenheter, då dessa är o inom samma
Socken och på högst 4- mils afstånd ifrån
hvarannan belägne, obetaget att ut¬
öfva med en gemensam panna pä den af
dessa lägenheter_, som dertill uppgifvas _,
hvilken panna dock aldrig må öfverstiga hög¬
sta tillåtna panneryroden.
Med Prosten Nibelius förenade sig Doctorerne
Jgrell och Hwasser samt Conlracts-Proslarne afze¬
lius och Tunelius.
Contracts-Prosten Sandberg: Det är långt ifrån
mig att vilja befordra någon mannamån; men den
som besitter ett hemman af mindre än 300 R:drs
värde tyckes behöfva jordens afkastning till något
annat än bränvin, och jag är öfvertygad, att han ulan
rättighet att tillverka denna olycksdigra vara med
större lättnad skall hafva sin bergning. Mig synes
således bäst att antaga stadgandet i förevarande §.,
hvilket äfven öfverensstäramer med hvad som i detta
fall bestämmes uti 1835 års Bränvinsbiännings-För-
ordning.
Contracts-Prosten Nibelius: Hvad Föregående vär¬
de Talare yttrat rörer frågan, huruvida det är rätt
att mindre besutne hemmansegare må tillåtas tillver¬
ka bränvin. Härom vill jag ingalunda inlåta mig i
någon pröfning; men jag fordrar, att lika rättvisa
måtte vederfaras alla, och då åboer å mindre hem¬
mansdelar i by enligt ifrågavarande stadgande få med
gemensam panna utöfva deras bränvinsbrännings-
rättigbet, linner jag icke något skäl, hvarföre sådant
skulle förvägras dem som besitta mindre enstaka
hemman.
Den s November.
23
Contracts-Prosten Sandberg: Jag vill ej motsät¬
ta mig den yrkade förändringen, om den kan anses
vara högst nödig och nyttig; men skulle annars tro,
att till visst byalag också räknas strödda omkring¬
liggande hemman.
Doctor Hwasser förklarade sig så mycket hel¬
dre instämma uti hvad Prosten Nibelius yttrat,
sorn han uti ett vid Riksdagens början framstäldt
förslag åsyftade, att bränvinsbrännings-rättigheten,
i fall den fortfarande skulle fästas vid jordbru¬
ket, kunde fördelaktigare för deni sjelfva begagnas,
om flere hemmans-egare förenade sig örn ett gemen¬
samt bränneri.
Domprosten Elmgren delade äfven samma mening.
På den härefter af H. H. Erke-Biskopen och
T al mannen gjorda proposition å bifall till Irsta mom.
af omförmälde 6 §., svarades med blandade Ja och
Nej och begärdes votering, hvartill följande voterings¬
proposition framställdes och gillades:
Den der bifaller, att Irsta momentet i 6:Le §. af
förevarande förslag må förblifva oförändradt, röste
Ja; den det icke vill, röste Nej; vinner Nej, antar
Ståndet, med ogillande af sagde moment, för detsam¬
ma följande förändrade lydelse:
’På landet vare tvänne elier flere åboer å sam¬
ma hemman eller å serskilda hemmansdelar eller lä¬
genheter, då dessa äro inom samma socken och högst
på en fjerdedels mils afstånd ifrån hvarandra beläg¬
na, obetaget att, emot samfäldt erläggande af den på
gemensamma bränvinsredskapen löpande bränvins-
brännings-afgiften och behörig anmälan vid mantals-
och skattskrifningen, deras bränvinsbrännings-rättig-
het utöfva med en gemensam panna, på den af dessa
lägenheter, som dertill uppgifves, hvilken panna dock
aldrig må öfverstiga högsta tillåtna pannerymden.”
Voteringen, hvilken härefter i behörig ordning
verkställdes, utföll med 17 Nej emot 11 Ja; och
24
Den 2 November.
stadnade Ståndet således i det beslut, som contra¬
propositionen innehåller.
2:dra och 3:dje mom. godkändes.
§• 7-
Contracts-Prosten Nibelius yttrade: Efter hittills
gällande Bränvinsbrännings-Förordning bar 30 kan¬
nors pannerymd vari t bestämd såsom den minsta för
städerna, och då jag icke linner skäl att häruti före¬
taga någon förändring, vågar jag hemställa, om man
icke borde förblifva vid hvad nämde Förordning stad¬
gar i denna del, helst detta öfverensstämmer med
Afdelningens förslag.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman anhöll af
Utskottens Ledamöter få upplyst, på hvad grund och
af hvilka bevekande skäl ifrågavarande förändring
blifvit föreslagen.
Contracts-Prosten Sandberg svarade härå, att
sådant påtagligen skett af intet annat skäl, än att
få tillverka så mycket mera bränvin, ty då en min¬
dre panna får begagnas, erfordras dertill ett relativt
vida lägre jord värde, och således skulle genom för¬
ändringen så mångå flere stadsboer kunna utöfva
bränvinsbränning med en större kannerymd tillsam¬
mans än hittills kunnat ske. Tvänne egare af 300
R:drs jordvärde hvardera, få hvardera begagna 20
kannors panna, men en 30 kannors panna fordrar
ensam 750 R:drs jordvärde.
Denna §. godkändes, med den förändring att
brän vinsbränning i stad ej må utöfvas med panna af
mindre rymd än trettio kannor, i stället för tjugo,
som Utskotten föreslå.
§. 8. 1 mom.
Contracts-Prosten Sandberg: Sedan Högv. Stån¬
det beslutat, att bränvinsbrännings-iätligheten alle¬
nast under 3 månader af året får utöfvas, så vöre
Den 2 November.
25
det visserligen för debitering och uppbörd lättast,
att livar och en, som vill aldrig så litet begagna sig
af denna rättighet, erlade skatt för hela förutnämnde
tid. Men skulle denna mening icke vinna framgång,
så synes det böra tillåtas den till bränvinsbränning
berättigade att anmäla sig för 1 eller 2 månader,
med fritt val dera emellan. De som icke ville brän¬
na bela den tillåtna tiden, skulle således få anmäla
sig antingen för höstterminen — November månad,
eller för vårterminen —■ Mars och April månader,
och skatten derefter erläggas.
Contracts-Prosten Nibelius: Då nu beslut blifvit
fattadt, att bränvinsbränning skall vara tillåten en¬
dast under 3:ne månader af året, så bör efter mitt
förmenande ingen fördelning i terminer af denna tid
komma i fråga, utan må den, som eger rättighet att
bränna och vill sig deraf begagna, också skatta för
alla 3 månaderna. Härigenom undvikes icke allenast
svårigheten i afseende på skattens beräkning, utan
tillika den oreda och det besvär med pannornas för¬
segling, som skulle uppkomma, om en hvar af de
3:ne tillåtna månaderna finge välja hvilken eller hvil¬
ka, han behagade.
Häruti instämde Domprosten Elmgren j Doctor
Hwasser_, Prosten Östberg m. fl.
Efter gjord proposition gillades l:sta mom. af
förevarande 8 §., med följande förändring, att nem¬
ligen den å rad. 6 förekommande period: ”och vare
det en hvar" — — —• — ’’i förhållande derefter be¬
räknas,’’ helt och hållet uteslutes och i dess ställe
följande mening införes: "och vare det den till brän¬
vinsbränning berättigade, om han sig deraf begagna
vill, icke medgifvet, att anmäla sig för kortare tid
än den för bränvinsbränningens utöfning tillåtna.”
2:dra mom. gillades.
§. 9 gillades.
26
J)en 2 November.
§. 10 godkändes, nied uteslutande likväl af de å
4:de och 5:te raderna förekommande orden: ”hvilka
månader brån vinsbränning af hvar och en utöfvas,
äfvensom.”
§• Il-
Ståndet, som fann, att så väl den å 4:de och
5:te raderna förekommande mening: ”antingen under
hela den tillåtna tiden eller någon af de i 8 §. om-
förmälde terminer” bör utgå, som ock den i slutet:
”beräknad i förhållande efter ofvannämde tid,” god¬
kände i öfrigt denna §.
Andra Artikel n.
Om Bränvinsbrännings-redskapen.
§§. 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21
och 22 bifollos.
§• 23.
Contracts-Proslen Nordhammar: Då förra försla¬
get uti förevarande ämne afgafs, uppstod fråga, huru¬
vida Rikets Ständer borde lill Kongl. Maj:l ingå med
underdånig anhållan derom, alt Kongl. Maj.t täcktes
icke vidare låta utfärda några bränvinsbrännings-för-
bud. Men då till verkningstiden uti det förslag, hvil¬
ket nu är under öfverläggning, bestämdes till 6 må¬
nader af året, ansågs en sådan åtgärd icke böra ega
rum. Nu bar Högv. Ståndet inskränkt nämnde tid till
3 månader och skälet qvarstår således till afgifvande
af en underdånig skrifvelse i den syftning, som of¬
van blifvit anförd. För sådant fall skulle åtskilligt
uti förevarande 23 §., sorn rörer ett sådant förhål¬
lande, komma att utgå. I den händelse de öfrige
Riks-Stånden äfvenledes skulle bestämma sig för 3
månader, hemställes tillika vördsamt, huruvida icke
en motion i omförmälde hänseende borde påtänkas
eller åtminstone förbehåll nu göras, att framdeles få
Den 2 November.
väcka en sådan, om så finnes nödigt. För min del
önskar jag lifligt, att ingen inskränkning må kunna
ske uti den en gång bestämda bränvinsbrännings-tiden,
öfvertygad, som jag är, alt farhågan för ett tillfälligt
förbud i detta hänseende icke bar idilia del i öfver-
O
produktionen af bränvin, och jag baller icke för otro¬
ligt, att Kongl. Maj:t skall lyssna till en underdånig
framställning i delta ämne, helst frågan om en fixe
spannemåls-tull dermed står i närmaste sammanhang.
Contracts-Prosten Nibelius: Utan att vilja be¬
döma sjelfva saken, hvarom siste värde Talaren yttrat
sig, ber jag få erinra, att, sedan Högv. Ståndet lill
hufvudsaklig del gillat Usta §. af ifrågavarande för¬
slag, har det ock åt Kongl. Maj:t medgifvit en sådan
rättighet, hvarom här är fråga.
O O
Häruti instämde Contracts-Prosten Hallbeck.
Contracts-Prosten Sandberg förklarade sig äfven¬
ledes dela Prosten Nibelii mening, alldenstund för
gifvet kan antagas, alt Kongl. Maj:t icke lärer be¬
gagna sig af omförmälde rättighet utan i nödfall, så¬
som vid missväxt och hungersnöd — och dä åtmin¬
stone lärer väl allmänt medgifvas att bröd är nöd-
vänd i ga re än bränvin.
I sammanhang med de af Ståndet här ofvan fat¬
tade beslut skulle denna §. erhålla följande lydelse:
”Ifrån och med ilen 1 Maj till och med den 31 Oc-
tober, samt från och med den 1 December till och
med sista dagen af nästföljande Februari månad, samt
under den tid, då tilläfventyrs Kongl. Maj:t i Nåder
skulle finna för godt att bränvinsbränning inställa
eller förbjuda, skall all bränvinsbrännings-redskap
antingen inlemnas i allmänna förvaringsrum, hvilket
bör ske sist å andra söcknedag efter den, då rättig¬
heten att densamma begagna upphörer, eller om den
befmnes i enskildt förvar, förseglas genom deras för¬
sorg, som försegling skola verkställa, utan att i sed¬
nare fallet pann-egaren sig derom behöfver anmäla.”
28
Den 2 November.
§§. 24, 25, 26 och 27 bi föllos.
Tredje Artikeln.
Om Bevillnings-afgifterna.
Öfver detta ämne i allmänhet yttrade
Contracts-Prosten Nibelius: I det Betänkande,
som Utskotten förra gången rörande detta ämne af-
gåfvo, föreslogo de en Tariff för beskattningen å
bränvinsbränningen, som ända till 19 gånger fördubb¬
lade skatten å de mindre enkla pannerymderna emot
hvad den för det närvarande är, och derigenom gjor¬
de bränvinsbränningens utöfning med dylika pannor
nästan omöjlig, under det skatten för de större pan¬
nerymderna ökades endast 2 och f gång. Nu åter
hafva Utskotten öfvergått till den motsatta ytterlig¬
heten, då de föreslå en tariff, hvilken, efter mitt
omdöme, för mycket gynnar de smärre pannorna —
och, som jag ej älskar ytterligheter i någon ting,
icke ens i brfinvins-lagstiftningen, så har jag icke el¬
ler kunnat i detta sednare förslag deltaga.
Utskotten hafva nemligen nu antagit 1835 års
tariff utan annan förändring deri, än att höja den
med 50 procent. De stora ojemnheter, som i denna
tariff förefinnas, hafva derigenom i den nu föreslagna
blifvit bibehållna, och en af dessa ojemnheter är att
skatten å de mindre enkla pannerymderna är for låg
i förhållande till skatten å de större pannerymderna.
I 1835 års tariff är skatten för den enkla 90
kannors pannan beräknad efter 2 sk. för hvarje kan¬
na bränvin, som med den kan tillverkas. Derefter
minskas skatten efter en viss gradation, så att den
för 45 kannors pannan utgår efter 9 r:st., för 23
kannors pannan efter 4 r:st., och för 16 kannors pan¬
nan efter 2 r:st. för hvarje kanna bränvin, som kan
till verkas. Denna minskning är för hastig. Billig¬
heten fordrar visserligen, att en vida lägre skatt be¬
stämmes för de mindre pannerymderna än för de
Den 2 November.
29
större; men den nedsättning i skatt, som här blifvit
beviljad de mindre pannerymderna är större, än be-
hofvet det påkallat.
Den ojemnhet i beskattning, som nu blifvit om¬
nämnd, är till förmån för husbehofsbi änningen. En
annan ojemnhet af ej mindre betydenhet befinnes äf¬
ven i 1835 Ars tariff, och alltså äfven i den nu fö¬
reslagna, men till förmån för fabriks-bränningen; den
rör beskattningen å 2:dra klassens redskap} eller den
så kallade mäsk v är mar en.
Det erkännes allmänt, att, genom begagnande af
mäsk värmare, den enkla pannans afverknings-förmåga
ökas med 50 procent, och att således en 30 kannors
panna af 2:dra klassen kan afverka lika mycket som
en 45 kannors d:o af lista klassen, en 40 kannors
af 2:dra lika med en 60 kannors af l:sta, en 60 kan¬
nors af 2:dra lika med en 90 kannors af Irsta klas¬
sen o. s. v. Om beskattningen skall blifva rättvis,
så måste apparater, med lika afverknings-förmåga,
äfven lika beskattas; men så har icke här skett. För
en 45 kannors panna i Irsta klassen är skatten före¬
slagen till 37 Rrdr 46 sk. och för en 30 kannors dro
i 2:dra klassen endast till 22 Rrdr 6 sk.; för en 60
kannors panna i Irsta klassen till 78 Rrdr 36 sk. och
för en 40 ktinnoss dro i 2:dra endast till 43 Rrdr 28
sk.; för en 90 kannors panna i Irsta klassen till 202
Rrdr 24 sk., och för en 60 kannors dro i 2rdra klas¬
sen endast till 118 Rrdr 6 sk. Skatten för appara¬
terna i 2:dra klassen skulle således, enligt Utskottens
förslag, blifva nära hälften lägre, än hvad den, i
förhållande till dessa apparaters afverknings-förmåga,
borde vara.
Den ojemnhet i beskattning, till förmån för 2rdra
klassens redskap, som härigenom uppkommer, är af
så mycket större betydenhet, som när A-delar af
de så kallade konst-apparaterna höra till nämnde
klass.
30
Den 2 November.
Till följe af hvad som nu blifvit emot Utskot¬
tens beskattningsförslag anmärkt, har jag för min del
ej kunnat detsamma biträda. Ett annat förslag till
tariff har af mig blifvit uppgjordt, och finnes i min
reservation upplaget; den beskattning, sorn af mig
blifvit föreslagen, är, som mig synes, jemnare och
rättvisare än de Höglofliga Utskottens.
Den af mig uppgjorda tariffen, hvilken jag vörd¬
samt underställer det Högvördiga Ståndets ompröf-
ning, hviiar på följande grunder:
a) Skatten är bestämd efter apparaternas af verk¬
ningsförmåga j och denna afverkningsformåga är be¬
räknad efter den grund, som i Utskottens Betänkan¬
de N:r 2, pag. 4 finnes uppgifven.
b) Skatten för de enkla pannorna är beräknad, lill
och med 20 kannors pannan, efter 6 r:st. för hvarje
kanna bränvin, som med dem kan tillverkas. Ifrån
20 kannors pannan till och med 30 kannors d:o ökas
denna beska tilling med | r:st., och ifrån 30 kannors
pannan till och med 90 kannors d:o med | r:st. för
hvarje enhet i pannerymden. Efter denna beräk¬
ningsgrund utgår skatten for 30 kannors pannan ef¬
ter 1 sk., för 60 kannors d:o efter 2 sk., och för 90
kannors d:o efter 3 sk. för hvarje kanna bränvin,
som med dem kan tillverkas.
c) Skatten för de sammansatta eller konst-appara¬
terna är beräknad efter 3 sk. för hvarje kalina brän¬
vin, som med dem kan tillverkas, så vida deras af-
verkningsförmåga ej understiger den enkla 90 kan¬
nors pannans, i hvilken händelse de sammansatta
apparaterna skatta lika med den enkla panna, till
hvars afverkningsformåga det sammansatta apparatets
uppgår.
Skulle Högvördiga Ståndet fästa någon uppmärk¬
samhet vid detta förslag till tariff, så får jag i för¬
hand förklara, att jag ej är emot att den i någon
Den 2 November.
31
mån nedsättes, och äfven tror att en och annan min¬
dre modifikation deruti kan vara behöflig.
Contracts-Prosten Sandberg: För min del har
jag trott att en fördubbling af hittills gällande be¬
skattning skulle vara lättast att åstadkomma, eller,
som är det samma, att den gamla tariffen, som är
beräknad för 6 månader, nu kunde bibehållas för
tre. Härigenom blifver skatten väl icke synnerligen
hög för de mindre pannorna, men förhöjningen för
alla, både stora och små, skulle dock blifva lika och
i samma proportion, som den förut varit, uträknin¬
gen skulle blifva enkel och lätt för hvar och en, och
O 7
ingen erhålla någon större förmån än som egt rum
tillförene. Jag inser dock ganska väl riktigheten af
de anmärkningar, som innehållas i Prosten Nibelii
reservation och dem han nu upprepat. Om Högvörd.
Ståndet godkänner den af honom uppgjorda tariffen,
såsom noggrannare beräknad efter afverkningsförmå-
gan än den hittils gällande, så bifaller jag den ger¬
na, och då nu Hög v. Ståndet beslutat hälften sä lång
bränvinsbränningstid, som den förslaget förutsätter,
blir lätt att utföra hälften af det föreslagna skatte¬
beloppet uti den nja tariff, som Högv. Ståndet för
dess del skulle komma att antaga. Men någon an-
O O
nan nedsättning derutinnan kan jag ingalunda finna
ändamålsenlig, så vida man på allvar har för afsigt
att i någon mån minska den förderfliga tillverkningen.
Prosten Gahne: Jag har icke godkänt den tariff,
som Utskotten uppgiort, emedan enligt densamma
bevillnings-afgifteina icke stå i rätt förhållande till
de olika redskapens afverkningsförmåga. Så förhål¬
ler det sig med 2:dra klassens redskap, eller med
mäskvärmaren, hvarpå beskattningen är för låg. Jag
har derföre förenat mig i Prosten Nibelii reserva¬
tion, emedan i den tariff, som den värde Reservanten
uppgjort, beräkningen är med vida större noggranhet
uppgjord, än i den som Utskotten framlagt. Men
32
Den 2 November.
endast i detta afseende har jag med Prosten in¬
stämt, och kan således icke gilla den enormt höga
bevillning, som blifvit föreslagen. Om afgifterna i
allmänhet reduceras till hälften, tror jag att den
tariff, som Prosten framställt, kunde och borde
antagas.
Contracts-Prosten P. O. Svedelius: Det stora
missförhållande, som i afseende på beskattningen eger
rum emellan de små och stora pannorna, erkän¬
nes visserligen allmänt, oaktadt någon jemnkning
skedde vid sistförllutne Riksdag. Jag gillar derföre i
det hufvudsakliga Prosten Nibelii tariff, till hvars
noggranna uppgörande jag varit vittne, men skulle
likväl tro, att afgiften tål någon ytterligare nedsätt¬
ning, emedan en alltför uppdrifven beskattning otvif-
velakligt leder till lagbrott, hvilkas föranledande lag¬
stiftningen sorgfälligt bör undvika.
Contracts-Prosten Hallström: I hufvudsaken in¬
stämmer äfven jag med Prosten Nibelius, främst i
afseende på beskattningen af 2:dra klassens redskap,
hvilken, såsom rättvis till sin princip, utan svårig¬
het hör göra sig gällande. Tariffen för Irsla klassens
redskap är visserligen ock en förbättring. Jag befa¬
rar dock, att den kommer att möta motstånd, ty
om den äfven nedsättes till hälften, torde den till¬
äfventyrs icke destomindre utfalla för hög, särdeles
för de små pannorna, hvilkas beskattning i min tan¬
ka icke bör stiga högre än till dubbla beloppet mot
hvad den för närvarande utgör. Jag har uppgjort
ett förslag, i hvilket beskattningen utgår från 90
kannors panna med 2 sk. för hvarje kanna bi anvin,
som möjligen kan tillverkas och sjunker sedan med
r:st. lör hvarje kannetal ända ner till 30 kannors
pannan, hvarifrån afgiften, med £ r:st. för hvarje
enhet, faller till och med 15 kannors pannan. Här¬
igenom vinnes samma fördel, men atgiften uppgår
Den 2 November.
33
icke till den höjd, som upptages i Prosten Nibelii
tariff, hvilken synes tåla en icke så obetydlig modi¬
fikation.
Prosten Astrand förklarade sig hufvudsakligen
instämma i detta yttrande.
Contracts-Prosten Nibelius: Till den nedsättning
i skatten å enkla pannor, som Prosten Hallström yr¬
kar i den af mig föreslagna tariff, vill jag för min
del samtycka, och tror att det derigenom blir lätta¬
re att för tariffen vinna Bonde-Ståndets bifall. Men
om, enligt denna af Prosten Hallström föreslagna mo¬
difikation, skatten för den högsta enkla pannerymden
skulle komma att utgå, icke efter 3 sk., hvilket af
mig föreslogs, utan efter 2 sk. för hvarje kanna brän¬
vin, som kan tillverkas; så bör skatten å alla konst¬
apparater, hvilkas afverkningsförmåga uppgår till eller
öfverstiger den enkla 90 kannors pannans afverk-
nings-förmåga, äfven beräknas efter 2 sk. Att i allt
annat grunderna för den af mig föreslagna tariffen
måtte bibehållas, önskar jag, för den händelse att
Ståndet på denna tariff fäster något afseende.
Contracts-Prosten Hallström hemställde, huru¬
vida icke de jemkningar i tariffens ziffer-beräkningar,
hvilka Prosten Nibelius förklarat sig vilja medgifva,
kunde till aftonens Plenum uppgöras, för att Ståndet
då föreläggas.
I anledning häraf och då tiden betydligt fram¬
skridit, beslöt Ståndet, att föredragningen skulle af-
brytas, för att kl. 6 ånyo fortsättas.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 eft. midd.
In fidem
E. M. Tegnér.
Pre.ite-St. Prot. 184.0. Andra Afdeln. Bandet X. 3
34
Den 2 November.
Plenum kl. G eft. mitltl.
§. I-
Af inkommet Protokoll, hållet hos Högv. Stån¬
dets Elektorer denne dag, inhemtades, att, sedan
Prosten Osterman, som vid Riksdagens början blifvit
till Ledamot af Bevillnings-Utskottet förordnad, un¬
der loppet af densamma äfven blifvit utsedd att i
Biskop af Kullbergs ställe i Banko-Utskottet fungera,
men förklarat sig önska att från det honom uppdrag¬
na senare förtroendet varda befriad, så hade Biskop
Agardh blifvit vald lill Ledamot af Banko-Utskottet j
samt i hans ställe åter till Ledamot af Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet Prosten Källström,
sedan Prosten Lalin, för hvilken Prosten Käll¬
ström inom sistnämnde Utskott tjenstgjort, med mor¬
gondagen är att tili Hufvudstaden återförvänta.
§. 2.
Vällojliga Borgare-Ståndets och Hederv. Bonde-
Ståndets Protokolls-utdrag för den 28 sisth October
upplästes och lades lill handlingarna.
§. 3.
Fortsattes föredragningen af Bevillnings- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottens Utlåtan¬
de N:o 5, i anledning af gjorde anmärkningar vid
sammansatta Utskottens Betänkande N:o 2, angående
grunderna för förändrade föreskrifter om bränvins-
bränningens utöfning samt afgifterna derför.
Tredje Artikeln.
Om Bevillnings-afgifterna.
Diskussionen öfver detta ämne i allmänhet, hvil¬
ken i förmiddagens Plenum afbröts, Öppnades ånyo af
Den 2 November.
35
Contracts-Prosten Nibeliussom anförde: Med
Prostarne Hallström och Åstrand liar jag uppsatt ett
förslag till Tariff för beskattningen å bran vins-brän¬
ningen i enlighet med de grunder, som af mig i för¬
middagens Plenum uppgå fvos, hvilka grunder likväl,
hvad skatten för de enkla pannorna beträffar, blifvit
modifierade på det sätt, som af Prosten Hallström
föreslogs. Detta förslag till Tariff, som är beräknadt
för 3:ne månaders bränningstid, och som nu vörd¬
samt underställes det Högv. Ståndets pröfning, hvi¬
la r alltså på följande grunder:
(t) Beskattningen är bestämd efter apparaternas
afverkningsförmåga, och denna afverkningsförmåga är
för de serskilda klasserna beräknad efter den grund,
O 7
som i Utskottens Bet. N:o 2 pag. 4 finnes upptagen.
b) Skatten för de enkla pannorna är beräknad till
och med 15 kannors pannan efter 3 r:st. för hvarje
kanna bränvin, som med dem kan tillverkas; ifrån
15 kannors pannan till och med 30 kannors pannan
ökas denna skatt med ~ r:st., och ifrån 30 kannors
pannan till och med 90 kannors d:o med T35 r:st. för
hvarje enhet i pannerymden.
c) Skatten för de sammansatta eller konst-appa¬
raterna är beräknad efter 2 sk. för hvarje kanna
bränvin, som med dem kan tillverkas, såvida deras
afverkningsförmåga ej understiger den enkla 90 kan¬
nors pannans; i hvilken händelse de sammansatta
apparaterna skatta lika med den enkla panna, till
hvars afverkningsförmåga det sammansatta apparatets
uppgår.
d) Afverkningsförmågan i hvardera af de fem
klasserna anses ökad med 50 procent, då ångappara-
ter dertill begagnas, och skatten för sistnämnde appa¬
rater beräknas efter enahanda grund, som i nästföre¬
gående moment är uppgifven.
Contracts-Prosten Sandberg: När jag yrkade en
förkortad bränvins-brännings-tid, skedde det natur¬
36
Den 2 November.
ligt vis för att åstadkomma en mindre produktion.
Minskningen i tid medför ej denna verkan, så vida
icke beskattningen höjes. Ty det är klart att, när
nu, genom en kortare lid och inskränkningen i
begagnandet af konst-apparater till många gånger hö¬
gre hemmansvärde än tillförene, den med dessa verk
åstadkomna bränvins-qvantitet blir betydligen min¬
dre, kommer rörelsen mer alt löna sig för de små
okonstlade kärlen, särdeles om de få gå för ganska
låg afgift eller nästan för intet. Jag hoppas icke haf¬
va ådagalagt någon synnerlig vänskap för de stora
giftkoknings- och brödförstörings-machinerna; men det
påslås ju att de små göra det mesta onda, och de
göra det i sanning, icke derföre att de äro små,
utan derföre att dessa enkla, som man föregifver så
oskyldiga kärlen under 30 kannor utgöra Indelar af
alla Sveriges rikes bränvinspannor — de finnas uti
nära 110,000 hus och derigenom bibehålla de en stor
del af Svenska folket vid den skadliga vanan att bå¬
de Lill verka och förtära bränvin. Det enda medlet
att hämma dessas förderfliga inflytelse är en någor¬
lunda lämplig skatt. Den förhöjda skatten kan vis¬
serligen icke fördyra varan, så att dess dyrhet min¬
skar förtäringen, men den skulle verka derhän att
det faller sig något dyrt att bränna, och mången,
som annars tänkt bränna, beräknar kostnaden derföre
med skatt och allt. När han nu tänker på huru
dyrt det blir och huru litet det lönar sig, så får
också känslan för det menskliga eländet någon vigt
på vågskålen, och han beslutar, att hellre antingen
sjelf använda eller sölja sina jordbruksalster oförbrän¬
da och oförderfvade till näringsämnen. Om deremot
små-pannorna med en låg skatt blifva mera än förr
ensamme om förtjensten af denna utsugnings-industri
— och till och med af den nya lagstiftningen er¬
hålla flitpenningar — så skola de mångfaldigas såsom
Egyptens gräshoppor och, liksom de, uppfräta hela
Den 2 November.
37
landets gröda, och då ångrar jag nästan att jag icke
biträdl den i Harlmansdor/F-flamillonska ■ förslaget fö¬
rekommande frihet, om blott en betydligare skatt
först kunnat utrota en del af denna ohyra och man
sedan kunnat smida bojor åt de stora. — När Högv.
Ståndet nu antagit inskränknings-principen, hoppas
jag ock att Högv. Ståndet bifaller en någorlunda hög
beskattning, eljest medför det förra inga goda fruk¬
ter. Jag får derföre förnya mitt förslag om antagan¬
det af den tariff, som Prosten Nibelius bifogat sin re¬
servation till detta Betänkande och på förmiddagen
åberopade såsom den mest rättvisa och billiga, och
vida ändamålsenligare än den af honom sedermera
föreslagna, hvilken förekommer mig allt för låg. Vill
man åter bibehålla en skattläggnings-melhod, hvar¬
vid man blifvit van, som också kan hafva sina för¬
delar, så föreslår jag åter vördsammast bibehållandet
af den gamla 1835 års beskattnings-tariff till samma
belopp för 3 månader, som derstädes är beräknadt
för sex, hvarvid åtminstone innehafvare af småpan-
nor måste finna sin uträkning.
Prosten Åstrand: För min del har jag alltid
önskat, att en hög beskattning måtte åsättas brän-
vins-tillverkningen. Bästa sättet alt vinna detta än¬
damål tror jag likväl vara, att successivt från Riks¬
dag till Riksdag höja densamma, och ett stort steg
synes för närvarande komma att tagas, i händelse
afgifterna, i öfverensstämmelse med Prosten Nibelii
tariff, blifva bestämde att utgå till dubbla beloppet
moL hvad 1835 års Bran vinsbrännings-Förordning
stadgar. Emot nämnde tariff, så vidt den rörer Irsta
klassens pannor, har jag således ingenting att anmär¬
ka. Då man icke kan komma derhän, att hvarje
kanna taxeras lika, så blir den deri bestämda högre
skatten ett rättmätigt straff för en alltför öfverdrif¬
ven produktion. Samma förhållande är ock med konst-
apparaterna, ehuru jag måste bekänna, att jag om
38
Den 2 IS ov ernber.
dera tagit alltför liten kännedom, för att med säker¬
het kunna .bedöma, huruvida tariffens bestämmelser
rätt svara emot deras afverknings-förmåga. Kan den¬
na anses tillförlitligt upptagen, så är ock beskattnin¬
gen rätt beräknad. Det är isynnerhet i afseende på
3:dje klassens pannor som Utskottet synes hafva miss¬
tagit sig. Jag tillstyrker antagandet af den tariff,
som Prosten Nibelius uppgjort, och tror, att derige¬
nom så väl konst-apparaterna som de stora pannorna
till stor del komma att försvinna och, hvad önskligt
är, lemna rum åt 2:dra klassens medelpannor af 40
å 50 kannors rymd.
Prosten Lundblad: Att någorlunda hög skatt läg-
ges på alla slags bran vinspannor, är visserligen en¬
ligt med pain öfvertygelse; men man måste dervid
tillse, att den fortgår i rättvis progression. Sedan i
Utskottet beslut fattades om 50 procents förhöjning
i afgifterna för Ång-apparater, har jag af sakkunnige
hört sägas, att de väl kunna tåla en förhöjning af
75 å 100 procent. Såsom i saken föga erfaren vågar
jag härom ingenting med visshet afgöra, men ville
dock hafva nämnt detta, för att om möjligt förekom¬
ma, det konst-apparaterna med sin stora afverknings-
förmåga icke måtte på rättvisans bekostnad blifva
alltför mycket gynnade.
Contracts-Prosten Nibelius: Prosten Sandberg har
anmärkt emot den nu föreslagna tariffen, att den i
allmänhet är för låg och alt delta isynnerhet gäller
om skatten för de mindre enkla pannerymderna, samt
yrkar derföre att tariffen bör höjas. Jag skulle in¬
stämma deruti, om jag ej fruktade att, om tariffen
höjes, den då möter ett bestämdt motstånd, åtminsto¬
ne hos Hedervärda Bonde-Ståndet. Man bör här mera
göra afseende på hvad som är verkslällbart, än hvad
som kunde vara att önska. Derjemte får jag fästa
uppmärksamheten på, att, ehuru låg den nu föreslag¬
na tariffen är för de mindre pannorna, så är den
Den 2 November.
39
dock dubbelt högre, än den nu gällande. — Att pä
sätt, som den värde Talaren äfven yrkat, antaga 1835
års tariff, gällande för 3:ne månader till samma belopp,
som den nu gäller för 6 månader, kan jag ej eller
tillstyrka, enär denna tariff är behäftad med så sto¬
ra ojemnheter och så orättvist gynnar den klass af
konst-apparater, som mest begagnas, eller 2:dra
klassen.
Contracts-Prosten Hallbeck: Jag delar i allo Pro¬
sten Sandbergs öfvertygelse om den möjligen högsta
beskattning å brän vins-till verkningen och skulle ön¬
ska, att den efter en ungefärlig beräkning så bestäm¬
des, att den inkomst, som Statskassan deraf njuter,
måtte höjas till 50 procent af det belopp, hvartill
den i sista Riks-staten beräknades. Jag har icke del¬
tagit i den föreslagna tariffens uppgörande och skulle
derföre önska erhålla upplysning, huruvida denna
summa kan påräknas. Då flere ordinarie Stats-in-
komster komma att upphöra, såsom Lagmans- och Hä-
radshöfdingeräntan, Sterbhus-afgiften m. m. och ned¬
sättning äfven blifvit föreslagen i allmänna bevillnin-
gen, så ser jag i sanning icke, hvar ersättning för
allt detta skall tagas, om icke af bränvins-skatten,
hvilken efter mitt förmenande till det minsta bör för¬
dubblas.
Prosten Källström: Jag anhåller få fästa Ilögv.
Ståndets uppmärksamhet på ett lokal-förhållande, som
torde visa, att man äfven kan gå för långt uti ifrå¬
gavarande beskattnings uppdrifvande. Af Dalarnes all¬
moge begagnas brän vins- bränningsrättigheten i all¬
mänhet blott under kortare tider, för anskaffande af
denna vara till välfägnad under högtiderna, till bröl¬
lop, färder och andra tillfällen. Skulle nu skatten
derå alltför mycket höjas, uppkommer deraf antingen
den följd, att folket tvingas uppdrifva tillverkningen,
för att på detta sätt göra sig skadeslöst för den hö¬
gre afgiften, eller ock tillgriper det lönnbränneri, då
40
Den 2 November.
vinsten deraf är så förledande. Till förekommande
så väl af förökade lagbrott som en öfverdrifven brän-
vinsproduktion torde vara tjenligast att hålla sig vid
en måttlig beskattning.
Contracts-Prosten Nibelius: En Talare bar be¬
gärt upplysning, om den tariff, hvarom nu är fråga,
skulle komma att inbringa till Staten 50 procent hö¬
gre inkomst, än den nu gällande, hvarförutan denne
Talare ej anser sig kunna gilla nämnde tariff. Att
nu genast uppgöra någon pålitlig calcule öfver detta
belopp, är omöjligt. Men då man beräknar att, ehu¬
ru 1835 års Författning tillåter 6 månaders bränning,
de fleste dock anmäla si? endast för 3:ne månader,
och då man tillika afser alt skatten efter den tariff,
hvarom nu är fråga och som är beräknad endast för
3:ne månader, blir för en stor mängd af de enkla
pannorna och för största delen af konst-apparaterna
dels lika dels högre, än den skatt som 1S35 års ta¬
riff bestämmer för 6 månader, så torde man med sä¬
kerhet kunna antaga, att den nu föreslagna tariffen
skall gifva en högre Slatsintrad, än den af år 1835.
Likväl får man ej tro att inkomsten till Staten stiger
i samma proportion, som skatten ökas; en i betydli¬
gare mån ökad skatt skall nemligen föranleda till att
ett stort antal af pannor nedläggas.
Professoren, Doctor Thomander tillkännagaf, att
han upptog Prosten Nibelii, vid Utlåtandet fogade,
reservation, hvars bestämmelser i afseende på brän-
vins-bränningens beskattning han fann icke min¬
dre lämpliga, än de af samme leser vant nu före¬
slagna.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Man befarar, att
Staten i och för bränvins-bränningen icke skulle få
tillräckliga och påräknade inkomster, isynnerhet om
man höjer beskattningen, då många skulle afsäga sig
att bränna. Jag befarar det icke, utan är öfvertygad
att bränvins-bränningen icke synnerligen minskas, så
Den 2 November.
41
vida besk a Lini ligen icke blir högre än den nu i frå-
gavarande; men skulle likväl anse lör en lycka och
en stor lycka, om Staten missräknade sig på dessa
intrader och erhölle en minskning af ett och annat
hundradetusen Riksdaler; ty jag skulle anse det för
en välgerning och för en verkelig vinst för mitt fä¬
dernesland, helst detta skulle bäst vittna att nykter¬
heten inom vårt land haft ökad framgång.
Prosten Sidner: Jag har alltid ansett för en svår
sak att bestämdt afgöra, huruvida de större eller
mindre brån vinspannorna medföra största skadan. Man
har väl påstått att husbehofs-bränningen är skadli¬
gast och att, om näringen kommer att fabriksmessigt
bedrifvas, fylleriet skall aftaga och produktionen för¬
minskas. Jag kan derom icke öfver tygas, utan tror
att allmogen, så länge den icke kan undvara bränvin,
icke kommer att förtära mindre deraf derföre att den
icke får bränna. Örn nu skatten bestämmes så hög,
att bonden med svårighet kan utgöra densamma, så
vandrar icke dessmindre penningen ur hans ficka för
denna olyckliga nödvändighetsvara, då han dyrt skall
betala den af andra. Sådant har åtminstone förhål¬
landet visat sig i min ort, der ingen klagan hörts
öfver öfverflöd på bränvin, förrän det började infö¬
ras från södra orterna. Äfven i statsekonomiskt hän¬
seende sjuies det mindre välbetänkt att lägga en allt¬
för hög skatt på denna tillverkning, synnerligast de
små pannorna, af hvilka Statskassan har den största
inkomsten, emedan deraf ofelbart skall följa, att lönn-
bränneri och lönnkrögeri i fruktansvärd grad kom¬
mer att tilltaga. Jag tillstyrker på dessa skäl, att
den af Utskottet föreslagna tariff antages, och tror,
att ett tillräckligt korrektiv mot öfverproduktion af
bränvin beredes, örn bränningstiden inskränkes till
3:ne månader.
Contracts-Prosten Hallström anmärkte, att den af
Prosten Nibelius föreslagna tariff j flera afseenden öf-
42
Den 2 November.
verensstämmer med, Utskottens, hvilken senare endast
undergått några nödiga modifikationer.
Sedan diskussionen nu förklarats slutad, fattade
Ståndet, beträffande beskattningen å bran vins-brän¬
ningen, följande beslut:
a) att beskattningen skulle bestämmas efter ap¬
paraternas afverknings-förmåga och att denna afverk-
nings-förmåga skulle för de serskilda klasserna beräk¬
nas efter den grund, som i Utskottens Betänkande
N:o 2 pag. 4 finnes upptagen; äfvensom att afverk-
nings-förmågan i hvardera af de fem klasserna anses
ökad med 50 procent, då ång-apparater till dem be¬
gagnas;
b) att för de erikla pannorna skatten skulle be¬
räknas till och med 15 kannors pannan efter 3 r:st. för
hvarje kanna bränvin, som med dem kan tillverkas;
samt att denna skatt för hvarje kanna bränvin, som
kan tillverkas, skulle ökas ifrån 15 kannors pannan
till och med 30 kannors dito med $ r:st. och ifrån
30 kannors pannan till och med 90 kannors dito med
rist. för hvarje enhet i pannerymden;
c) att för de sammansatta eller konst-apparater¬
na skatten skulle beräknas efter 2 sk. för hvarje kan¬
na bränvin, som med dem kan tillverkas, så vida
deras afverkningsförmåga ej understiger den enkla 90
kannors pannans, i hvilken händelse de sammansatta
apparaterne skulle skatta lika med den enkla panna,
till hvars afverkningsförmåga det sammansatta appa-
ratets uppgår;- äfvensom att skatten för sådan brän-
vins-brännings-redskap, hvartill ång-apparater begag¬
nas, skulle beräknas efter enahanda grunder: i enlig¬
het med hvilka beslut den tariff för pannerymds-
afgiften är beräknad, som här nedan finnes bifogad.
Den 2 November. 43
Tariff för Pannerymds-afgiften.
3 Kant
Spannér
|
l:sta
|
dassen.
|
2:dra klassen.
|
3:dje klassen.
|
4:de klassen.
|
5:te klassen.
|
^ r>
3 3
|
Med
eld.
|
Med
ånga.
|
Med
eld.
|
Med
ånga.
|
Med
eld.
|
Med
ånga.
|
Med
eld.
|
Med
ånga.
|
Med
eld.
|
Med
ånga.
|
10
|
1
|
12
|
1
|
42
|
1
|
42
|
4
|
ii
|
3
|
16
|
7
|
24
|
15
|
—
|
37
|
24
|
70
|
—
|
120
|
—
|
15
|
1
|
42
|
4
|
1 1
|
4
|
11
|
10
|
i
|
7
|
24
|
19
|
33
|
37
|
24
|
90
|
—
|
120
|
—
|
180
|
—
|
20
|
3
|
16
|
7
|
24
|
7
|
24
|
19
|
33
|
15
|
—
|
37
|
24
|
70
|
—
|
120
|
—
|
160
|
—
|
240
|
—
|
25
|
5
|
10
|
12
|
43
|
12
|
43
|
32
|
25
|
25
|
—
|
65
|
45
|
100
|
—
|
150
|
—
|
200
|
—
|
300
|
—
|
30
|
7
|
24
|
19
|
33
|
19
|
33
|
48
|
25
|
37
|
24
|
90
|
—
|
120
|
—
|
180
|
—
|
240
|
—
|
360
|
—
|
35
|
10
|
45
|
27
|
43
|
27
|
43
|
67
|
32
|
52
|
24
|
105
|
—
|
140
|
—
|
210
|
—
|
280
|
—
|
420
|
—
|
40
|
15
|
—
|
37
|
24
|
37
|
24
|
90
|
—
|
70
|
—
|
120
|
—
|
160
|
—
|
240
|
—
|
320
|
—
|
480
|
—
|
45
|
19
|
33
|
48
|
25
|
48
|
25
|
101
|
12
|
90
|
—
|
135
|
—
|
180
|
—
|
270
|
—
|
360
|
—
|
540
|
—
|
50
|
25
|
—
|
65
|
45
|
65
|
45
|
112
|
24
|
100
|
—
|
150
|
—
|
200
|
—
|
300
|
—
|
400
|
—
|
600
|
—
|
55
|
30
|
45
|
74
|
37
|
74
|
37
|
123
|
36
|
110
|
—
|
165
|
—
|
220
|
—
|
330
|
—
|
440
|
—
|
660
|
—
|
60
|
37
|
24
|
90
|
—
|
90
|
—
|
135
|
—
|
120
|
—
|
180
|
—
|
240
|
—
|
360
|
—
|
480
|
—
|
720
|
—
|
65
|
44
|
33
|
97
|
24
|
97
|
24
|
146
|
12
|
130
|
—
|
195
|
—
|
260
|
—
|
390
|
—
|
520
|
—
|
780
|
—
|
70
|
52
|
24
|
105
|
—
|
105
|
—
|
157
|
24
|
140
|
—
|
210
|
—
|
280
|
—
|
420
|
—
|
560
|
—
|
840
|
—
|
75
|
65
|
45
|
112
|
24
|
112
|
24
|
168
|
36
|
150
|
—
|
225
|
—
|
300
|
—
|
450
|
—
|
600
|
—
|
900
|
—
|
80
|
70
|
—
|
120
|
—
|
120
|
—
|
180
|
—
|
160
|
—
|
240
|
—
|
320
|
—
|
480
|
—
|
640
|
—
|
960
|
—
|
85
|
79
|
33
|
127
|
24
|
127
|
24
|
191
|
12
|
170
|
—
|
255
|
—
|
340
|
—
|
510
|
—
|
680
|
—
|
1020
|
—
|
90
|
90
|
—
|
135
|
—
|
135
|
—
|
202
|
24
|
180
|
—
|
270
|
|
360
|
—
|
540
|
|
720
|
—
|
1080
|
—
|
Anmärkning: I ofvanstående Tariff är skatten
utförd endast för livar 5:te enbet. För de mellan¬
liggande enheterna bör den completteras enligt de
grunder som bär ofvan äro vid 3:dje Artikeln upp¬
gifna.
§. 28.
l:sta mom. godkändes, ehuru med åberopande
af den tariff, som Ståndet antagit, och iakttagande
att orden "sex månaders bränningstid” utbytas mot
orden ”tre månaders bränningstid."
2:dra mom. gillades, med den förändring att i
stället för nio skillingar sättas sex.
3:dje mom. utgår.
44
Den 2 November.
§§. 29, 30 och 31 biföllos.
§. 32 godkändes, med den förändring att ordet
"en sjettedel” på 3:dje raden utbytes mot ”en tredjedel.”
§§. 33 och 34 godkändes.
§. 35.
Prosten Åstrand: Att, såsom Utskottet i denna
§. föreslår, den till bran vinsbränning berättigade
förskottsvis skulle erlägga skatten, synes icke vara
mera erforderligt hädanefter än hittills, och skall
bland andra olägenheter medföra ökadt besvär för
O *
uppbördsmännen. Man tyckes med detta stadgande
haft för afsigt att förtrycka de små pannorna, men
jag måste ifra mot den orättvisa, att deras egare för
sina mindre tillgångar skola hindras att idka en nä¬
ringsgren, som de anse fördelaktig. Skäl hade sna¬
rare varit, att de, som i stort drifva bränneri-rörel-
sen, förbundos erlägga afgiften i förväg, med tillå¬
telse för dem, som bränna med små pannor, att be¬
tala först vid skatte-årets slut. I sin närvarande
form nödgas jag yrka afslag å denna §.
Med Prosten Åstrand förenade sig Doctorerne
Elmgren och Björkman samt Contracts-Prostarne Af¬
zelius och Östberg.
Prosten Sidner, som tillkännagaf, att lian icke
varit närvarande i Utskottet, då beslut fattades om
införandet af ifrågavarande stadgande, instämde äf¬
venledes uti hvad Prosten Åstrand yttrat.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Af allt nytt, som
man projekterat, i afseende på lagstiftningen för
bränvinsbränningen, tycker jag, att detta varit det
yppersta och det bästa, nemligen stadgandet, att
livar och en, som vill bränna, skall erlägga skatten
innan han får begagna rättigheten. Detta förslag har
- i i
efter min öfvertygelse mycket nilly tande på nykter¬
heten, emedan det säkerligen icke obetydligen min¬
skar både produktionen och konsumtionen. Det hin¬
Den 2 November.
45
drar mången k rassla re atl, i brist på penningar, in-r
gå i bränvinsbrännings-spekulationer ocb tryggar Sta¬
ten emot stora förluster, hvarföre det förundrar mig,
att man vill motsätta sig ett förslag, som onekligen
har mångå fördelar. Hvad uppbörden angår, så får
Kronofogden uppbära denna skatt vid lämpliga till¬
fällen då lian har andra skatter att uppbära.
Contracls-Prosten Sandberg: Jag förenar mig med
den siste värde Talaren och skulle högeligen bekla¬
ga, om Högv. Ståndet afslår den ende §. i hela för¬
slaget, genom hvars antagande man möjligen kunde
vänta någon inskränkning i bränvinsbränningen och
dess förderfliga följder. Såsom utgånget från detta
goda syftemål, vågar jag hoppas, att förslaget inom
denna Församling icke möter synnerligt motstånd.
Contracts-Prosteu Hallström: Uti det föreslagna
stadgandet kan jag icke finna någon i sjelfva verket
hämmande kraft att minska bränvinsbränning och
fylleri, men ett desto verksammare medel att väcka
obelåtenhet och missnöje. Då det dessutom lärer få
anses såsom en egenhet i lagstiftning och till sin
princip oriktigt, nödgas jag afstyrka dess antagande.
Häruti instämde Contracts-Prosten P. P. Sve¬
delius.
Professoren Retzius: Jag kan hvarken erkänna
något ovanligt ej heller obilligt i denna del af för¬
slaget, då nu gällande lag icke varit öfverklagad, att
nemligen de som anmäla sig hos Konungens Befall¬
ningshafvande skola betala skatten i förväg. Med
Prostarne Öhrnberg och Sandberg instämmer jag deri,
att detta förslag är ett af de viktigaste medel att
O o ö
afhålla obetänksamme och på decadence komne per¬
soner från den skadliga näringen. Utskotten hade
föreställt sig, att många skulle närmare betänka sig
och afstå från bränvinsbränning, när de hade svå¬
righet att förskottsvis erlägga afgiften.
46
Den 2 November.
Prosten Ahlqvist: Jemte det jag instämmer uti
hvad Pros tärne Öhrnberg och Sandberg yttrat, an¬
håller jag få fästa uppmärksamheten på ett ytterli¬
gare skäl för antagande af ifrågavarande stadgande.
De mindre bemedlade, som icke ega brun vinspannor,
skola nemligen tvingas afhålla sig ifrån -bedrifvande!
af denna näring, och med detsamma komma till be¬
sinning och eftertanka, att deras verkliga fördel här¬
igenom befrämjas. De som icke ega tillgång att i
förväg betala skatten, må gerna afhållas ifrån brän-
vinsbränning, hvilken enligt min erfarenhet för min¬
dre hemmansegare aldrig kan medföra någon verklig
nytta. Vid mitt tillträde till det Pastorat, hvarest
jag förut varit Pastor, brände alla, som dertill hade
rättighet; men efter 4 års bemödanden lyckades det
mig att förmå dem nästan lika allmänt afstå der¬
ifrån. De tackade mig och erkände, att äfven den
ekonomiska vinsten var stor, emedan de i alla fall
nödgades köpa bränvin till oundgängligt behof vid
slotteröl och andra tillfällen, men nu hade spanne-
mål och potäter i behåll. Då jag således anser det
föreslagna stadgandet vara ett kraftigt korrektiv mot
en öfverdrifven bränvinsbränning, synnerligast bland
de mindre bemedlade, föreställer jag mig tillika, att
den ovilja, som man deraf befarar, icke blir af far¬
lig beskaffenhet, utan snart nog torde förvandla sig
uti en allmännare belåtenhet.
Häruti instämde Professor Grafström.
Prosten Åstrand: Om Högv. Ståndet antagit en
oinskränkt frihet för bränvinsbränningens utöfning,
så hade måhända stadgandet om skattens erläggande
förskottsvis bordt sättas såsom en motvigt mot en be¬
farad öfverproduktion af bränvin. När icke så skett
och då denna motvigt ligger uti den inskränktare
bränningstiden och förhöjda beskattningen, så måste
jag fortfarande afstyrka ett lagbud, hvars tillämp¬
ning icke kan undgå att blifva i högsta grad odiöst.
Den 2 November.
47
Biskop Agardh: Jag är fullkomligt af deras
tanka, som yrka antagandet af denna §. Utom
redan anförda skäl synes mig förslaget gifva form åt
den allmänna principen, att husbehofsbränningen bör
inskränkas, såsom det mest ocb egentligast förderf-
liga uti ifrågavarande näring. Om någon sanning lig¬
ger i denna opinion, hvilket ingen lärer bestrida, så
borde man icke försaka en motståndskraft, som åt¬
minstone i någon mån kunde bämma detta onda.
Hoppet om inskränktare bränningstid ocb högre be¬
skattning, hvarvid man tyckes fästa sig, bar icke
stor sannolikhet för sig att vinna fullbordan, och
skulle äfven ifrågavarande förslag underkännas, lärer
till slut intet blifva gjordt för den sak, som ligger
alla nykterhetens vänner om hjertat.
Biskop Butsch: Då de fleste härvarande Le¬
damöter af sammansatta Utskotten yttrat sin åsigt
i frågan, torde jag icke böra tillbakahålla den för¬
klaring, att jag icke kunnat biträda Utskottens för¬
slag i denna del. Detta har skett dels af de skäl,
hvilka redan af Contracts-Prosten Hallström blifvit
anförde, dels emedan jag tror, att det åsyftade än¬
damålet icke vinnes, enär den medellöse, som till
bränvinsbränning är berättigad, lätteligen linner en
förläggare och således endast behöfver låna sitt namn
för rörelsens obehindrade bedrifvande.
Prosten Lundblad: För min del kan jag icke
annat än tillstyrka bifall till förslaget och tror, att
dess antagande uti icke ringa mån skulle befordra
den uti Kongl. Maj:ts Proposition i ämnet yttrade
nådiga afsigt, som åsyftar bränvinets fördyrande och
inskränkning i tillverkningen deraf. I afseende på
det odiösa, som efter en Talares förmenande skulle
ligga uti förevarande stadgande, torde skillnad böra
göras mellan bränvinsnäringen och andra näringar,
hvilka senare i lagstiftningsväg alltid blifvit helt an¬
norlunda behandlade än den förra.
48
Den 2 November.
Professor Retzius anhöll att såsom tillägg till
silt föregående yttrande få fasta uppmärksamheten
på den omständighet, att uti ett analogt fall hela
tullbevillningen erlägges i förskott och att köpman¬
nen kan få vänta öfver året, innan han återfår det
kapital han användt på ett vinstgifvande handels¬
företag.
Professoren, Doctor Thomander: Så vidt jag för¬
står, föres här striden mellan dem, som vilja upp¬
muntra och dem, som söka undertrycka husbehofs-
bränningen. För min del hörer jag till de senares
antal och min blödighet är icke större, än att jag
gerna delar ansvaret för den våldsamma åtgärd, som
här är i fråga. Visserligen torde föreskriften om
o O
bränvins-afgiftens erläggande förskottsvis för allmogen
icke blifva särdeles behaglig, synnerligast i de pro¬
vinser, der bränvinsbränningen hunnit till en fruk¬
tansvärd höjd, såsom jag känner förhållandet vara i
Blekinge; men sympathierna för denna handtering äro
numera icke så stora, att någon våda af ett dylikt
stadgande är att befara. Att för öfrigt Staten genom
den föreslagna åtgärdens vidtagande icke öfverträdt
sin rätt, är tydligt, dels derföre att den hörer till
mål af den beskaffenhet, som hänföras under den all¬
männa sede-polisen, dels ock emedan den innebär
egentligen ingen ting annat, än att afgiften endast
blifvit förhöjd så mycket, som utgör räntan å sam¬
ma afgift för året. Jag röstar för bifall till det fö¬
reslagna stadgandet.
Contracts-Prosten Hallström anmärkte, att olä¬
genheten af en förskottsvis erlagd skatt hufvudsakli-
gast skulle drabba de medellöse, på hvilka det vore
rätt och vackert att verka genom öfvertygande skäl,
men icke genom åtgärder, hvilka inneburo en nog
tydlig orättvisa.
Häruti
Den 2 November.
49
Häruti instämde Doctor Björkman och Prosten
Sidner.
Contracts-Prosten Hallbeck: Det är kändt, att
de som till utöfvande af bränvinsbrännings-rättighe-
ten direkte anmäla sig hos Konungens Befallnings¬
hafvande, skola, när denna rättighet blir dem bevil¬
jad, erlägga skatten i förväg. Samma förhållande
eger rum i afseende Då bränvins-minuterinsr, att nem-
O < ^ O '
ligen antingen afgiften förskottsvis betalas eller der¬
före ställes antaglig borgen. Uti t vänne fall är så¬
lunda redan förut stadgadt hvad som uti förevarande
§. föreslås, och med desto mindre skäl kan man före¬
gifva, att deruti finnes någon ovanlighet. Hvad an¬
går besväret med uppbörden, så synes Fogden utan
svårighet vid mantalsskrifningen kunna upphemta af¬
giften, och då man här velat påstå, att de mindre
bränneri-egarne skulle komma att kännbarast lida af
skyldigheten att förskottsvis betala skatten, må det
tillåtas mig anföra hvad en af Bonde-Ståndets Leda¬
möter yttrade vid beslutets fattande i Utskottet. Han
sade: ”det torde blifva mindre vi, än Herrarne, som
komma i förlägenhet, då detta stadgande skall tilläm¬
pas.” Mig synes ingen betänklighet vara att antaga
Utskottens förslag i denna del.
Prosten Thuden instämde häruti.
Contracts-Prosten Gumalius: Jag misskänner in¬
galunda nitet hos dem, som på allt sätt vilja inskrän¬
ka bränvinsbränningen, men beklagar, att deras be¬
mödanden vinna så ringa framgång, hvilket tyckes
härleda sig deraf, att den byggnad, de vilja uppföra,
icke hvilar på säker grund utan på lösa stenar, af
hvilka den ena faller undan efter den andra. Äfven
mig förekommer det föreslagna stadgandet motbju¬
dande, såsom riktadt egentligast mot de mindre be¬
medlade. Vill man angripa husbehofsbränningen, sä
må man gå den rakt emot, genom direkt lagstiftning,
Preste-St. Prat. 1840. Andra Afdela. Bandet X. 4
50
Den 2 November.
ej genom undantags-lagar, aldraminst af så ovanlig
beskaffenhet som den föreslagna. Den anförda ana¬
logien med tullens erläggande kan i visst afseende
ega sin riktighet, men träffar dock icke alldeles in
med närvarande fall, emedan tull-afgifter i flere hän¬
delser kunna innestå för obestämd tid, hvarunder
varorna ofta hinna försäljas. Af dessa och förut an¬
förda skäl yrkar jag alslag å ifrågavarande §.
Häruti instämde Doctor Hwasser.
Professor Grafström: Redan har jag förenat mig
med en föregående Talare, sorn yrkat bifall, och de
under diskussionen sedermera yttrade meningar hafva
icke hos mig verkat annan öfvertygelse. De skäl,
hvilka för en motsatt åsigt blifvit anförde, reducera
sig till 3:ne hufvudsakliga, nemligen att det föreslag¬
na stadgandet skulle vara odiöst, mindre rättsenlig!
och medföra besvär vid uppbörden. Hvad det första
beträffar, så är afgiften redan i och för sig sjelf
odiös och detta tillmäle faller således på stadgandet
i allmänhet, helst de som idka brån vinsbränning
gerna skulle se sig befriade från all skatt. Påståen¬
det att det vore med rättvisan oförenligt, att genom
tvångsåtgärder verka på den okunnige och att man
alltid borde vädja till hans öfvertygelse, innebär i
min tanke detsamma som att sätta knif i barnets
band, under tillsägelse: såra dig icke. Hvad slutli¬
gen vidkommer besväret vid uppbörden, så torde det
icke blifva synnerligen större hädanefter än hittills,
och synes åtminstone icke vara en omständighet som
bör lägga hinder i vägen för en åtgärds vidtagande,
hvilken i afseende på bräll vinsbränningens inskränk¬
ning sannolikt kommer att medföra stor nytta.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Man har påstått,
att det vore orättvist för den fattige om han i för¬
väg skulle erlägga denna skatt, och att mången der¬
igenom skulle tvingas, i blist på kredit och pennin¬
gar, att afstå från denna lolliga rörelse. — Härtill
Den 2 November.
51
svarar jag: om del är en orättvisa att på detta sätt
lägga hinder i vägen för den fattige, att i mäskekaret
och i bräll vinspannan fördränka och förbränna det
ringa sädesförråd som han väl behöfver till utsäde
och till bröd för sig och de sina, så måste det åt¬
minstone vara en orättvisa af lindrigaste slaget, och
en nästan ädel orättvisa, och jag hoppas aldrig skola
ångra, att jag med min röst tillstyrker denna orättvisa.
Contracts-Prosten Sandberg: Då det redan för
bränvinsminutering och krögeri finnes stadgadt, att
skatten skall förskottsvis erläggas, så finnes ingen
ting ovanligt uti förevarande förslag, utan Natio¬
nen är tvärtom förut bekant med en lagstiftning
i denna riktning i afseende på brän vinshand teringen.
Jag befarar således ingalunda någon ovilja hos fol¬
ket, utan fastmera skola alla vältänkande hålla Ri¬
kets Ständer räkning för vidtagande af en åtgärd,
som åtminstone i någon mån torde inskränka den
förderlliga husbehofsbränningen, och mången skulle
säkert finna det oväntad t, om Hög v. Ståndet nu un¬
derkänner det enda korrektiv häremot, sorn återstår
af de i Utskottens Betänkande N:r 2 föreslagna.
Häruti instämde Prostarne Tunelius och Lau¬
renius.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: Uti föreva¬
rande §. har jag trott mig finna ett korrektiv icke
allenast mot förlust för Staten, utan äfven mot brän-
vinsbränningens utöfning af dem, hvilka dertill icke
äro rätt qvalificerade. Sjelfva frågan mötte också
inom Utskotten icke synnerligt motstånd; man var
endast villrådig i afseende på uppbördssättet, men
om denna saks reglerande öfverlemnas till Kongl.
Maj:t, torde svårigheterna härvid lättast kunna un-
danrödjas. Hvad beträffar påståendet, att tyngden af
en förskottsvis erlagd skatt företrädesvis skulle drab¬
ba den mindre bränneriegaren, så synes han utan
svårighet kunna åstadkomma sin ringa afgift, dåder-
52
Den 2 November.
emot de som bränna med större pannor icke alltid
torde hafva lätt att utgöra den högre afgiflen och
derigenom möjligen kunde hringas till besinning att
ej fortsätta en näring, som medför så skadliga verk¬
ningar. Jag finnér hvarken våda eller betänklighet
vid förslagets antagande.
Prosten Gahne: Emot det beslut, att bränvins-
brännings-afgiften skall förskottsvis erläggas, har jag
reserverat mig, emedan det ändamål, sorn med detta
beslut är afsedt, nemligen produkLionens förminsk¬
ning, icke på detta sätt vinnes. Skulle något annat
ändamål vara påräknadt, att nemligen utesluta några
mindre bemedlade jordegare från bränvinsbränningens
utöfning, emedan de icke på förhand förmå att er¬
lägga skatten, så kan jag icke gilla sättet att betaga
dem en rättighet, som både Grundlagen och detta
Utskottens förslag dem tillerkänner. Icke heller kan
jag godkänna sjelfva principen att någon slags skatt
skall i förskott erläggas. Skulle emedlertid detta be¬
slut emot ali förmodan och mot all rättvisa och bil¬
lighet göra sig gällande, så kan jag ej annat än be¬
klaga Kronofogdarne, som åläggas ett nytt besvär
och dryga kostnader att kringresa i fögderiet för att
uttaga denna skatt. Jag afstyrker således antagandet
af denna paragraph.
Contracts-Prosten, Doctor Agrell: Vid första på¬
seendet förekom det mig besynnerligt att denna be¬
skattning, olika mot alla andra, anticiperades; men
då jag snart fann, att Utskotten dermed åsyftat brän¬
vinsbränningens inskränkning, så syntes mig den gam¬
la, i andra fall icke antagliga, regien här böra gälla:
ändamålet helgar medlen, och jag iemnar derföre mitt
bifall till förslaget.
Professoren, Doctor Morén: Då Bränvinsbrännin-
aen är förvandling af födoämnen till ett ämne, som
icke föder, så synes det vara Statens pligt, att, in¬
nan förvandlingen tillåtes, fordra af den, som vill
Den 2 November.
53
bränna, någon säkerhet derför, att han eger behöflig»
lefnadsmedel för året. Jag medgifver, att den sä¬
kerhet härom, hvilken erhålles genom förskottsvis
erlagd skatt, ej är fullständig och tillförlitlig; men
det är dock någon. Har man verkligt öfverskott af
O O
näringsmedel, så blir ej svårt att anskaffa skatten.
Råkar man i förlägenhet för densamma, så vill det
se ut, som hade man ej mer, än hvad man behöf-
ver. Det heter väl, att man ej bör hållas under
förmynderskap, utan ega frihet, att göra och låta,
såsom man sjelf finnér för godt: ja! att, likt den En¬
gelska Radikalen, låta köra ihjel sig, om man beha¬
gar; men det torde dock ej vara rätt redligt, att
lemna dåren utan all ledning. Jag bifaller stadgan-
clet i denna §.
Prosten Bergqvist instämde i syftningen af Doctor
Morens anförande, tilläggande, att det hårda som kan
finnas deruti, att skatten på förhand erlägges, mil¬
dras genom föreställningen att bränvinet sedan får
under året fritt och utan all efterräkning både till-
verkas och förtäras; det har ock sin motsvarighet uti
nöjet att på förhand hafva betalt hvad till kläder
och föda åtgår, emot obehaget att sedan blifva krafd
för persedlar, hvaraf ingenting vidare återstår utom
skulden.
Prosten Säve: Äfven jag skulle vilja bibehålla
denna den siste stödjepelaren för nykterhetens sak,
men jag befarar, att ringa stöd deraf är att förvänta,
då den som icke har penningar lätteligen kan låna
dem, eller i motsatt fall förslaget endast skulle kom¬
ma den bemedlade till godo, hvilket ej eller vore
fullkomligen rättvist, hvarför jag nu mera ej anser
mig kunna understödja detsamma.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Det är verkligen
» ^
förunderligt att man, af ömhet mot den fattige, vill
för honom förlänga tiden att betala bränvinsbrännings-
skatten, och förmodar jag, att han efter ett års för¬
54
Den 2 November.
lopp icke har baltie, utan snarare sämre tillgångar.
Yill man visa barmhertighetsverk, så bör man icke
visa elem på denna väg, som för elen fattige och obe¬
medlade snarare leder till förlust än till vinst.
Sedan öfver läggningen nu förklarats slutad och
då meningarne voro delade samt votering äskades,
framställdes och godkändes följande voteringspro¬
position:
Den der bifaller 35 §. af förslaget, framstäldt i
Bevillning- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
O
Utskottens Utlåtande N:r 5, röste Ja; den det icke
vill, röste Nej; vinner Nej, anses Ståndet hafva af-
slagit omforma Ide §.
Härefter anställdes i behörig ordning votering,
som efter voteringssedlarnes öfverräknina befanns haf-
_ O
va utfallit med 24 Ja mot 15 Nej; och var sålunda
ofvanuänmde 35 §. af Ståndet antagen.
Mot detta beslut reserverade sig Prostarne Hall¬
ström, Åstrand , Afzelius _, P. P. Svedelius_, Gumae¬
lius och Källström.
Biskopen och v. Talmannen, Doctor Hedren hem¬
ställde härefter, huruvida icke vid det nu antagna
stadgandet borde fogas ett tillägg af det innehåll,
att, i händelse Kongl. Maj:t skulle finna omständig¬
heterna påkalla bränvinsbränningens inställelse för
kortare eller längre tid, den erlagda skatten borde
restitueras till dem, som förskottsvis utbetalt den¬
samma.
Efter framställd proposition ansåg Ståndet att
till meranämnde 35 §. följande tillägg borde göras:
”Skulle dock Kongl. Maj:t i Nåder finna nödigt att
bränvinsbränningen inställa för hela den derför be¬
stämda tiden eller någon del deraf, så må en deref¬
ter lämpad restitution af bränvinsbrännings-afgiften
tillkomma dem som en sådan erlagt.”
Den 2 November.
55
Slutligen godkände Ståndet den af Utskotten i
Utlåtandet N:o 5 pag. 9 föreslagna underdåniga hem¬
ställan till Kongl. Majrt.
§. 4.
Föredrogs ånyo Bevillning.1}- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens Memorial N:o 6, i an¬
ledning af uterremiss utaf Utskottens Betänkande N:o
3, angående ersättning till Krono-Länsmännen för
resor, sorn af dem anställas till försegling af hrän-
vins-redskap.
Lades till handlingarne..
§. 5.
Då nu ånyo föredrogs Stats- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 44,
angående dispositions- och jordegande-rätten lill de
sa kallade Kyrk ohem manen i Halland, anförde
Biskopen, Doctor Brulin: Redan vid flere fö¬
regående Riksdagar har inom llederv. Bonde-Ståndet
motion blifvit gjord om egande-rätten till ett större
antal Kyrkohemman uti provinsen Halland, i afsigt,
att från Kyrkorna till Kronan öfverföra deras uti
nära 200 år inne ha file egande-rätt öfver dessa hem¬
man, på det att Åboerne genom skatteköp af Kronan
må komma af dem i besittning, såsom innehafvare.
Kongl. Majit har redan {lere gånger, och sednast
genom Resolution af den 28 Nov. 1835 afslagit un¬
derdånig af 3:ne Riksstånd gjord anhållan, att genom
Domare-makten låta undersöka, hvem, Kronan eller
Kyrkorna, vore rätter egare till alla dessa hemman,
och har förklarat att en sådan rättegång, utan Kä¬
rande eller Svarande, vore olaglig , samt med allmän
eganderätt oförenlig. Detta oaktadt har Riksdagsman¬
nen Bengt Gudmundsson från Halland förnyat sam¬
ma motion med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes
upphäfva dess föregående Resolution i denna fråga;
56
Den 2 November.
ty motionären förmenar sig nu hafva förskaffat och
bifogat nya handlingar, hvilka skola göra Kronans
rätt till hemmanen ovedersäglig, och dermed den af¬
sigt vunnen, som vid denna fråga fästat det outtrött¬
liga bemödandet, att från Hallands kyrkor rycka den
tillgång till deras underhåll, som för dem är ound¬
gänglig, och en gång förlorad antingen skall lemna
kyrkorna i lägervall, eller med dryg kostnad ersättas
af provinsens innevånare.
Med ledning af dessa nya handlingar, och oak¬
tadt de, i min tanka, ej gifvit åt frågans afgörande
en säkrare upplysning, eller större vigt, än förr, hafva
Höglofi. Stats- och Ekonomi-Utskotten hemställt till
Riksens Ständer, att i underdånighet anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes föranstalta, att genom behörigen
förordnadt ombud, ä Kongl. Maj:ts och Kronans väg¬
nar _, stämning till vederbörlig Domstol uttages och
talan utföres till återvinnande, af Kronans jordegan-
de och dispositions-rätt till de ifrågavarande hem¬
manen.
Detta är vida mer, än hvad motionären, oaktadt
sina bifogade nya dokumenter, tilltrott sig af Höglofi.
Utskottens åtgärd vid frågan kunna begära, då han
stadnat endast vid anhållan om undersökning, livemj
Kronan eller Kyrkorna_, vore rätter egare. Utskot¬
tens begäran är således öfver motionärens; månne ej
äfven utöfver Riksdags-Ordningens 37 §.? Jag gör
mig dock förvissad, att då Högv. Preste-Ståndet vid
förra Riksdagen ej biföll Höglofi. Utskottens Betän¬
kande, och genom en underdånig remotion afstyrkte
de öfriga Riks-Ståndens underdåniga anhållan, närva¬
rande Högvördiga Stånd även nu vägrar ett bifall,
hvilket skulle såsom afgjordt förutsätta, att Kyrkor¬
na olagligen till välla t sig eganderätt öfver hemmanen,
samt. upphäfva den urminnes häfd, hvarpå en sådan
rätt, enligt Svensk lag, hvilar, då de nya dokumen-
Den 2 November.
57
terna ej kunna grundlägga ett sådant resultat, hvar¬
vid Höglofl. Utskotten stannat.
O
Bland dessa dokumenter är ock deil i denna frå¬
ga ofta använda Lunda-Landabok af Ar 1569, men
hvilkens giltighet, såsom saknande underskrift, hittills
af Kongl. Maj:t blifvit ansedd ej kunna gifva vits¬
ord, samt är derjemte alltför mörk och tvetydig för
cn fullständig upplysning. Den har varit åtföljd af
ett ej underskrifvet eller vidimeradt bref af Danska
Konungen Fredrick II, sorn, till förekommande af
Kyrkornas och Presterskapets egendoms förskingrande,
anbefaller, att en noga förteckning deröfver bör gö¬
ras. Detta bref skall nu motionären hafva förskaffat
sig i vidimerad afskrift efter originalet, och här skall
Landaboken, i Höglofl. Utskottens tanka, erhållit full
bevisning om sin äkthet, oaktadt sjelfva denna hand¬
ling ännu saknar erforderlig underskrift_, och oaktadt
det ej är af befallningen, att upprätta ofvannämnde för¬
teckning (såframt Landaboken är en verklig följd af
denna befallning), utan af sjelfva förteckningens säkra
giltighet, en laglig bevisning bör hemtas, för att af¬
göra egande-rätten till icke mindre, än 212 hemman.
Det tyckes vara ett tvifvel om fullständigheten af en
sådan giltighet, då Utskotten söka stärka den ge¬
nom åberopandet, att denna handling blifvit uti egan-
de-rätts-frågor använd äfven af Preslerskapet. Då Kro¬
nan velat begagna densamma, har det ej kunnat vara
Kyrkans försvarare förmenadt, att utur samma källa
hemta sina motskäl; en annan fråga är huruvida nå¬
gondera parten härigenom beredt sig laglig grund för
sitt påstående, hvilket bör betviflas.
Uti denna Landabok hafva Kronans försvarare för
sin sak ej kunnat finna något, som de ansett hufvud-
sakligare, än det der, angående 9 Kyrkogårdar, före¬
kommande tvetydiga uttrycket:
Dominium öfver desse gårdar eger Kongl.
Majestät.
58
Den 2 November.
Man skulle med anledning af Kamereraren Lun¬
dins utlåtande, (motionärens bilaga N:o 3), vid be¬
mödandet alt försvara Kronans rätt, kunna använda
dess obevisliga tolkning af ordet Kyrkogårdar i de
äldre Danska handlingarna: att nemi. detta ord ej
motsvarar Halländska Kyrkohemmanen; och då för-
fölle ock i sjelfva Landaboken betydelsen af ordet
Dominium alldeles. Men utan att behöfva en så sökt
och prekär bevisning, är det af vida mer vigt, att,
om ett sådant Dominium skulle kunna anses gälla för
de få hemman, vid hvilka det i Landaboken anföres,
kan och bör det ej utsträckas till alla 212 hemma¬
nen gemensamt. Full anledning är dessutom dertill,
att detta ord på åberopade stället icke bemärker ett
Dominium plenum„ det är, till sjelfva jorden, utan
i det högsta ett Dominium fruetus, det är, en ränte-
egande rätt, äfven rätt att ålägga skatt och pålagor.
Denna olika betydelse af ordet anmärkes af Kameral-
Yetenskapen och måste vid hvarje hithörande rätts¬
fråga noga bestämmas och åtskiljas. (Se Botin om
Svenska hemman). Hade således Kronans Dominium
öfver anförde 9 hemman varit ett plenum j förekom¬
mer det oförklarligt, hvarföre hemmanen benämnas
Kyrkogårdar, och ej Kronogårdar, en benämning,
som dock om Kronans hemman förekommer, och gäl¬
ler för hennes egande-rätt, hvarföre ock Kyrkans
ursprungliga egande-rätt, genom benämningen Kyrko¬
gårdar, bör anses lika gifven. Och hvad man i för¬
sta slutsaltsen häraf oemotsägeligen kan afgöra, är att
det nakna ordet Dominium i Landaboken ännu lem-
nar frågan outredd, och således är urminnes-häfden
till Kyrkornas förmån ännu ej häfven. (Enligt Kongl.
Maj:ts Resolution af den 12 Maj 1819, som fordrar
full bevisning från Danska tiden, innan Kyrkans rätt
af urminnes-häfd kan frånkännas).
Men motionären har sjelf beredt Kyrkans egan¬
de-rätt ett ganska giltigt stöd uti det utlåtande här-
Den 2 November.
59
öfver, sorn lian förskaffat sig af den i äldre lag-frå¬
gors utredande utmärkte Danska Etats-Rådet Rosen¬
vinge (Bil. N:o 9), som anförer utur Konung Chri¬
stian 4:des stora. Recess af 164-3 följande ord: rille
St odsmål och andet Uwisse , sä väl af Capitlets och
provsteriets Kyrkotionde, -gaarda/', m. m. som af an¬
dre Kirchen , fö rbl if v er Kirchernes efter Re¬
cess en, och (får) ej sä förklaras, att när Kir-
clierne langer den sedvanlige Fes/e, dä må Regen-
skaps provsten, eller andre ny de till deres profit,
hvad vidare kan hafferes med undantag der finnes
ådkams t uti Capitlets eller deres, som sig det till-
holde, egendomsbrefver och gamle jordböger, sorn
saadant utvise. Dess ord anför Tit. Rosenvinge till
styrkande af sin förut yttrade åsigt, som lyder att
Kyrkan i närvarande tillfälle (nemi. angående Hal¬
ländska Kyrkohemmanen) vore gårdarnes egare, hvar¬
före ock Landgillet dem tillhörde, men hvilkas rätt
utöfvades af Konungen genom sine Länsmän, som der¬
före kallades Kyrkans försvar. Desse således, som
ej kallades Kronans försvar, borde ju tillse, att in¬
gen hvarken prost, eller annan, fick tillegna sig,
hvad Kyrkan, sedan hon fanget (mottagit) jVeste, egent¬
ligen tillkom. Häraf blir ju fullt upplyst, att ofvan-
nämnde Dominium ej var ett plenum, utan frudus,
och att således feste och egande-rätten till jorden var
Kyrkans redan i Danska tiden, och erkänd i nämnde
Kongl. Recess, hvilken ock i sin inledning upphäfver
alla föregående stadganden i detta ämne.
Kort efter denna Recess, eller 1645 afträddes
genom Brömsebro-freden provinsen Halland till Sve¬
rige i följande ordalag: ”Med folk, höghet, herrlig¬
het, jurisdiction, andlig och verldslig, skatt, ingäld,
tull, ränta och rättighet till lands och vatten, såsom
den af Danmarks och Noriges Konungar, serdeles
Hans Maj:t Christian den 4:de nu regerandes, dem
härtill njutit och besutit hafva.” — På grund af den-
60
Den 2 November.
lia Recess af 1643, och detta stadgande i denna fred
1645, har Hallands Jordebok af 1646, (sorn alltid är
ansedd för viszti^aste dokumentet i friman om dess
O O O
hemman) uppfört provinsens hemman med rubriker,
öfverensstämmande med deras under Danska tiden
varande Jordenatur_, det är med den rätt, hvarmed
hvarje jordlägenhet eges och af innehafva ren kan dis¬
poneras; och derföre har denna Jordebok benämnt
de hemman, till hvilka Kronan egde jorden, Krono¬
hemman j och de, till hvilka Kyrkan egde jorden,
Kyrkohemman.
Desse hemman hafva genom köp, testamenten,
gåfvor, bytes-contracter, redan långt in uti Kathol-
ska tiden kommit uti kyrkornas, ego. Kyrkoreforma¬
tionen bröt de band egennyttan lagt på Religionen och
samveten, men den upprätthöll med all vård den
offentliga Gudstjensten, och hvad fromheten offrat åt
Templen förblef i helgd, omgärdades med lagar och
förbud mot förnärmandet, skyddades mot tillgrepp
af en ny egennytta. Vöre Donations-, Köp-bref m. fl.
i behåll samt äldsta Kongl. Sladganden ännu förva¬
rade, de skulle visserligen vittna till Kyrkans förmån.
Olyckligtvis hafva eldsvådor, hvaraf 2:ne i förra sek¬
let till aska förvandlat Götheborgs Consistorii archi v,
gjort oss förlustige af de till försvar för Kyrkans rätt
hörande handlingar, men att sådane funnits, bevitt¬
nas dels af General-Guvernörens öfver Vestergöthland
ännu förvarade påbud 1652 om desse handlingars in-
lemnande till offentlig auktoritet att förvaras, äfven
som Biskop Jacob Benzelii föranstaltande i samma
ändamål 1733. (Se Bil. 1 & 2.)
1. Bil. ”Adolph Johan, med Guds Nåde, Pfalz-Grefve vid
Rhein m. m. Kongl. Majtts till Sverige Öfverkammarherre
samt Gncral - Gouverneur öfver Westergöthland, Dahl,
Wermeland och Halland, wår vänliga helsan samt hvad
Den 2 November.
61
Yill nutiden gifva kraft åt sina beräkningar, på
Kyrkans bekostnad, så bör den skaffa sig bevis från
Danska archi verna, sorn bestämdt intyga Kronans bättre
mera godt vi förmå med Gud allsmäktigh, Ärevyrdige
och Höglärde Herr Biskop, tillforseendes gode vän! Eme¬
dan såsom Kongl. Maj:ts wår allernådigste Drottningz vill-
ja och befallning är, thet uti vårt General-Gouvernements
Cancellye skall förvaras alla thetta Gouvernemeuts Pro-
vinciers Kyrkosaker, som äro Kyrkie-, Scholä-, Stugu-
och Hospitals-ordningar, deras privilegier, stadgar, instruc-
tioner och memorialer, consistorialdomar och exsecutio-
ner, samt allt hvad den andliga Staten angår; Hvarföre
behagade Herr Biskopen alle sådane acta in folio hvart
för sig låta afskrifva, och oss, så snart de kunna blifva
färdige, tillskicka, att de här till evig rättelse må blifva
förvarade och så ordentligen deponerade, att de utan be¬
svär och dröjsmål må kunna finnas igen, när så behöfves.
Befallandes Herr Biskopen härmed uti Guds beskydd, till
all god välmåga. Datum Götheborg den 17 Martii 1652*
Herr Biskopens
Yälvillige
Adolph Johan
Pfalz-G refve
2. Bilaga till frami. Erke-Biskopen Doctor Jacob Benzelii
bref till Contracts-Prostarne i Halland om gamla
handlingar, donationsbref på gårdartorp, ängar
och qvarnar m. m.
”Promemoria angående thet, hvarom begäres underrät¬
telse. l:o Hvaraf häradet förmenas hafva sitt nampn.
2:o Äfven hvarje socken. 3:o Till hvilket helgon Kyrkan
må fordom vara consecrerad. 4:o När och af hvem Kyr¬
kan förmenas vara bygd, och om hon är af Sten eller
träd. 5:o På hvars ägor Kyrkian och Prestegården äro
belägne. 6:o Hvad som kan vara skrifvit på kalk, paten,
altartafla och klockor. 7;o Om ther äro några grafstenar
62
Den 2 November.
rätt_, än den Kyrkan grundar på ännu förevarande
Jordeböcker, Kongelige Resolutioner och århundradens
häfd; hvilket ännu ej skett, och visserligen aldrig sker.
eller epitaphier inom eller utom Kyrkan, på hvilka nå¬
got särdeles står skrifvit. 8:0 Om i socknen finnas några
radera af Kyrkior, Kloster eller Herregårdar. 9:o Om
Kyrkan har eller har haft något sigill, och hvad deruti
står eller stått. 10:o JJOm vid Kyrkian eller Prestegår¬
den finnes någre gamle documentersåsom dona-
tions-bref på går dar torpängiarj qvarnarJJ *)
in. m. ll:o Om bland gemene man går någon gammal
allmän tradition, om något som ther i orten kan vara
passeradt i gamla tider. 12:o Af huru många hela hem¬
man eller gårdar socknen består, nembl. Prestegården,
annexe hammanet, Säteri, Frälse insockne eller utsockne,
Krono, Gymnasii, Hospitals eller Domkyrkio. 13:o Series
Pastorum från reformations-tiden eller år 1529, med an¬
notation när hvar och en tillträdt, och antingen dött eller
blifvit transporterad, som undertiden står anteknadt, ej
allenast på epitaphier och grafstenar, utan ock på pre¬
dikstol, altartafla, bänkar m. m., hvarvid ock torde an-
teknas, om någon låtit utgå något scriptum, eller något
besynnerligt med någon befinnes vara förlupit. 14:o Hvem
som nu äger then i socknen varande Herregård, och till
hvilken famillie then hört i Danska tiderne, samt hvaraf
herregården må hafva sitt namn, och när han förmenes
vara uppbygd, antingen husen aro af sten eller trä. l5:o
Om i socknen ej finnas några runestenar, namkunniga hö¬
gar eliel- annat dylikt. 16:o Om i fordna tider varit nå¬
gon annan indelning af socknarne och Pastoraterne än nu
är. 17:o Om i socknen finnes något Hospital, och af hvem
thet är funderadt, med hvad inkomster, för huru många
personer.”
*) Mångfaldige originalhandlingar insändes och aflemnades till Erke¬
biskop Benzelius.
Den 2 November.
63
Sedan Halland öfvergått till Svenska Kronan för
alltid, hafva Kyrkans äldsta rättigheter i alla hänseen¬
den blifvit af Svenska Konungar sanctionerade och
bestämde; hvarföre ock Svenska Commissariernes vid
Landtdagen i Malmö, eller Recessen derstädes af den
18 Sept. 1662, utfärdade Resolution bjuder, att de
Beneficier som voro lagde till Kyrkor, Skolor och
deras betjenters underhåll, men voro införde i ens
eller annans Donations- eller Köpebref, skulle förblif¬
va vid deras Fundation; denna fundation var den
under Danska tiden gifna. Och denna förvaras ej
blott af derpå följande Kongl. Förordningar, utan
den omgärdas dermed till sjelfva Städse/n_, då det i
Resolution för Kyrko-Inspectionerna i Halland af den
30 Aug. 1697, § 1, anbefalles, att de skulle sö¬
ka förhöja Kyrkornas inkomster och räntor af de¬
ras hemman och gårdar, såsom med Krono oc\\ Fräl¬
se gods skedde, samt vid åboledigheter till åboer an¬
taga sådane, som vore duglige. Således skulle Kyr¬
kans dispositionsrätt hållas i lika helgd, som Kronans,
hvilket ock instämmer med Kyrkolagens af 1686,
26 § 5, 6 mom. ord: Att Kyrkornas Gods och Hem¬
man skola till deras gagn förvaltas _, och dem ej i
någor måtto ajhändas; hvarföre ock Kongl. Maj:t i
stöd af Hallands beskrifning 1729, som för hvarje
hemman serskildt upptager åboens namn, jemte ti¬
den, då de af Kyrkan och Pastor städt hemmanet,
afslagit underdånig ansökan, att vissa Kyrkohemman
i Harplinge Socken till Skatte köpa, då ej bevisas
kunnat, att Kyrkan eller Pastor sig efter Danska ti¬
den hemmanen obehörigen tillegna t.
O O
Man anförer häremot, att Jordeboken af 1725
upptagit Halländska Kyrkohemmanen i samma kolumn,
som Kronohemmanen, och öfverhufvud uteslutit den
såkallade Geistliche linien; men, utom det, att, om
detta till bevisning kunde gälla, skulle ock alle Ec-
clesiastike hemman, boställen, Annex- och Mensal-
64
Den 2 November.
hemman böra anses för Krono, hvilket aldrig blifvit
yrkadt, så ha ock Kongl. Resolutionerne af 7 Juli 1452,
8 Oct. 1823 uttryckeligen stadgat, att hemmanen,
oaktadt öfverförandet i Krono-kolumnen, ej förlora
deras natur. Och till bevis derpå, att ej Kyrkohem-
manen blifvit förblandade med Kronans, kan anföras
Kongl. Resolutionen på Allmogens besvär af den 29
Nov. 1756, hvaruti Landshöfdingen ålägges att tillse
och förbjuda Kronobetj eningen j att i någon måtto
sig med Kyrkohemmans och lägenheters bortsäljan-
de befatta. Utskottet anför dock (pag. 15) Kongl.
Maj:ts förklaring öfver några Annex- och Mensal¬
hemman i Skåne, att de redan 1724 blifvit förklara¬
de för pure Kronohemman. Hvad följd detta kan
hafva på Halländska Kyrkohemmanen ser jag ej; lik¬
väl är det härvid ej utan stor vigt, att både Pre¬
sterskapets privilegier af 1723, och Kongl. Resolutionen
af den 23 Dec. 1747 innehålla, att alla sådane ej
kunna eller få till Skatte försäljas eller köpas, hvil¬
ket Kongl. Maj:t uti Nådigt Bref af den 22 Maj 1819
åberopar med stadgande, att sådant skall gälla äfven
för dylika hemman i Halland.
Sid. 14 vilja Högloll. Utskotten hemta ett bevis
för Kronans rätt deraf: att uti Jordeböckerna från
1645 till 1654 upptages ränta af Kyrkohemman, som
likväl kallas Kronogods, Kronogårdar, samt åboerne
Kronobönder *). Utskotten uppgifva likväl, enl. Jor-
deboken, desse hemman under en hufvudrubrik af
Kyrkohemman. Är således den benämningen Krono¬
gård m. m. å några hemman mer bevisande Kronans
rätt, än den sorn gifver en allmän rubrik åt alla
hemma-
*) Enligt af motionären bifogade Bilagor, hvaribland en om
Christian d. 4:des nedsättning af räntan å ett hemman, hyars
åboer kallas Kronobönder. Det bör bevisas att denna
benämning har sin bestämda grund i hemmanets Krono-
natur, då det likväl kallas Kyrkohemman.
Den 2 November.
65
hemmanen? Hvem kan nu, da Jordeböckerna och
häfderna derom tiga, afgöra hvad serskildt förhållan¬
de föranledt en benämning å serskilte hemman,
o '
hvilken afviker från den allmänna i Jordeböckerna
ständigt förekommande. Den må derföre gälla och
betyda hvad den rättvist kan; ett lagligt skäl för
Kronans eganderätt till alla Halländska kyrkohem¬
man kan den aldrig innebära. Deraf skulle följa en
osäkerhet för eganderätt, som visserligen äfven motio¬
nären ej skulle gilla. Dessutom kan till bevis derpå,
att, om Kongl. Majrt öfverlåtit Kronans ränteandel af
något Kyrkohemman till enskild man, detta ej förän¬
drar hemmanets jordena Lur, anföras Kongl. Majrts Reso¬
lution angående Benthe qvarn af den 26 Maj 1825, och
angående Lyngåkre af den 29 Mars 1829, hvarvid
anmärkes, att jordeboken af 1646 likaledes upptager
liera skattehemman som den tiden varit på lön in-
delte till Civile och Militäre embetsmän, men att
denna indelning ej ändrat eganderätten.
Då Utskotten uti deras Utlåtande sid. 7—11 upp¬
tagit de grunder, hvarpå Kongl. Majrt förklarat Sig
ej kunna frånkänna Halländska kyrkorna deras egan¬
derätt till hemmanen, och derföre ej bifaller under¬
dåniga ansökningar om eganderätten, kan jag dertill
referera mig. Likväl då Utskotten lägga mycken vigt
derpå (sid. 15), att flere Kyrkohemman blifvit af
Kronan dels utbytte, sålde, dels bortskänkte, hvar¬
ibland anföras de hemman Kronan öfverlåtit till Adrian
Tripp, Grefve Lilje, Silfvercronas Enka, Fru Ebba
Sparre, och detta, enligt Memorialets ordalydelse,
med jordegande och dispositionsrätt, så, utom hvari
jag ofvan anfört om oriktigheten, att från enskilta
hemman sluta till alla, bör anmärkas, att detta allt
*) Af äldre Jordeböcker, som äro tillgänglige, kunna anföras:
af åren 1655, 68, 84, 89, 1708 och af yngre allt sedan.
Preste-St. Prot. 184.0. Andra Afdela. Bandet X. 5
66
Den 2 November.
förefallit under de 26 åren då provinsen Halland en¬
dast sorn förläning skulle innehafvas af Svenska Kro¬
nan; en tid, då man ännu var osäker om en stän¬
dig besittning af denna provinsen och derföre icke
med så sträng rätt vårdade allmän egendom, som sig
bordt, samt ansåg ganska lägligt att nu kunna på
detta sätt dels befria sig från en betydlig skuld till
A. Tripp, dels belöna vissa tjenster, med sådan egen¬
dom som man i viss hänsigt ville anse såsom publik3
hvaribland förekommer ej endast Kyrkans, utan ock
Kronans, och annan så kallad offentlig egendom. Vi
känna af Historien Drottning Christinas frikostighet,
och huru stort missnöje hon härigenom föranledde
inom riket; hade ej den Roskildska freden mellan-
kommit, är osäkert om desse donationer, m. m. af
Danska Regeringen blifvit erkände; säkerligen bade
då både Kyrkan återfått sina från henne bortskänkta
hemman och Svenska Kronan sjelf fått gälda sin skuld
till Adr. Tripp.
Föröfrigt hafva alla de Halländska hemman, som
man nu vill fråntaga Kyrkan, under en följd af 200
år, eller sålänge Svenska Kronan egt provinsen, va¬
rit såsom Kyrkans erkände; för hennes räkning haf¬
va Städselbref blifvit utfärdade, som Kyrko-archi-
verna visserligen kunna bevittna. Det förefaller oför¬
klarligt, huru, om ej denna Kyrkans rätt varit offent¬
ligen erkänd, offentliga makten, Konungens Befall¬
ningshafvande, eller andra auktoriteter, ej hafva re¬
klamerat Kronans rätt under bela denna langa följd
af år förr än nu i de sednare decennierna. Regeringar
och Embetsman hafva ofta under denna tid ombytt,
— alla således lika efterlåtne för Kronans sak — nej
— rättare sagdt, alla erkännande sig ej berättigade att
reklamera annat, än hvad bevisligen tillhörde Kro¬
nan, och ej på obestämda skäl tillegna benne annans
häfd vunna egendom. Vi veta, att under denna tid
genomgingo Rikets gods en sträng räfst, uti Konung Carl
Den 2 November.
67
XI:s Reduclion. Ett antal af dem indrogs till Kro¬
nan, och bland dem äfven flera till pios usus an-
slagne, som befunnos orätt, eller genom förra Rege¬
ringens efterlåtenhet och obetänksamma frikostighet,
O O ’
från Kronan dragne; — men Halländska kyrkorna lin¬
gö behålla sina hemman, oaktadt de visserligen ej lem-
nades utan undersökning om deras åtkomsträttighet
— och hade denna ej blifvit erkänd, de bade ganska
visst delat samma öde, som 144 Hvitfeldtska gods i
Bohuslän, skänkte på 1640-talet till vid Götheborgs
Gymnasium studerande ynglingar från detta Län, af
hvilka hemman ett ganska stort antal indrogs till
O O
Kronan, och sedan, efter orden: speciali gratia till
Läroverkets ungdom återskänktes. Huru kunde under
denna nästan ali egendoms-rätt noga granskande tid
O O O
Halländska Kyrkohemmanen stå qvar, orubbade, om
man ej funnit deras rätt grundad till och med på
mer än häfd, ty man vet att ofta äfven den, om
ock långt tillbakagående, ej ensam kunde skydda
godsen? Denna rätt har ock af Sveriges Konungar
blifvit erkänd.
Man invänder väl (sid. 16), att Kongl. Maj:ts
sednast vidtagne Stadganden, om hemmanens bort-
arrenderande, ej synas kunna förenas med den före¬
ställningen, att jordegande-ochdispositions-rätten skulle
tillhöra Kyrkan och Presterskapet m. m.; men då i
administrativ väg Kongl. Majit tillkommer rätt, alt
stadga hvad till dylika egendomars bästa tjenligast
synes, blir dermed eganderätten ej förnärmad, och
har ej eller genom sådana stadganden blifvit Kyrkan
frånkänd eller fråntagen, hvilket ock bevisas af den
varsamhet i detta afseende för eganderätten Kongl.
O _ O
Majit uti Sin ofvannämnda INådiga, ej partiella, utan
organiska Resolution af 22 Maj 1819 vidlyftigt, äf¬
ven med hänsigt till Halländska hemmanen, Sig ytt¬
rat, hvartill jag derföre kan referera ett vidare utlå¬
tande härom.
68
Den 2 November.
Hvad angår anförandet, att åboerne å dessa hem¬
man draga lunga onera, kan jag ock hänskjuta mig
tili hvad uti Nådig Resolution af d. 9 Juli 1830 i
detta hänseende yttras om den omsorg för dem, hvari
Kongl. Maj:t säger Sig gått vida längre än någon af
Kongl. Maj:ts företrädare. Hvaremot ock å andra si¬
dan förekommer att de flesta af dessa kyrkor, beläg¬
na i små och fattiga socknar, ganska väl behöfva
detta bidrag af sina hemman; och om det skulle dem
undandragas, måste de antingen förfalla, eller under¬
hållet med svår tunga drabba sockneboerne. Dess-
utom skulle den förmån förloras som folkskolor i se¬
nare tiden njutit af Kyrkohemman; ansökning har
blifvit Konungen underställd om fleras användande
lill samma maktpåliggande föremål. Att flere af dessa
åboers vilkor äro ringa, kan visst ega sin grund;
om alla gäller det icke. Förbållandet härvid är, som
med åboer i allmänhet å landet, att serskilta orsaker
bereda olika vilkor. Fattigdomen å frälsehemman är
i denna magra ort, om ej större, visserligen ej i allmän¬
het mindre; men i arrendet till Kyrkor bör detta
ej egentligen sökas, helst sedan Kongl. Maj:t i sist¬
nämnde Resolution stadgat, ”det för anbuden skall,
efter Hushålls-Sällskapets hörande, en sådan gräns sät¬
tas, att åboerne kunde å hemmanen ega en sin skä¬
liga bergning.”
Af hvad jag nu vördsamt anfört vill jag hoppas
blifvit tydligt och upplyst, att så väl de vid förre
Riksdagen, som de vid den närvarande af motionä¬
ren anförde handlingar icke äro af den kraft och be-
visning för Kronans bättre l ätt till Kyrkohemmanen,
att Höglofl. Utskotten derpå kunnat med fulla skäl
grunda dess ofvannämnde hemställan lill Rikets Stän¬
der. Kongl. Maj:t har redan med största noggrannhet
fullständigt undersökt förhållandet och med beslut,
omfattande det hela alltsedan 1819 intill 1835, nåd¬
rätts visligen afslagit 3:ne Riks-Stånds ofta upprepade
Den 2 November.
G9
anhållan, ali derom anställa laglig undersökning. Hvad
Höglofl. Utskotten nu anfört tror jag ingalunda kan
rubba Kongl. Maj:ts förut gifna nådiga resolution.
En process, anställd med kyrkorna efter Höglofl. Ut¬
skottens hemställan, skall bereda Staten en kostnad
som, om ock ändamålet vunnes, ej blefve ersatt ge¬
nom hemmanens försäljning till skatte, hvarvid sum¬
man, efter 10 års ränta och kronovärdi, visserligen
ej ersatte den utgift, som en så vidlyftig och för¬
modligen mångårig rättegång skulle fordra; ty af ett
bland de större och bättre kyrkohemman, som 1828
uppgick till 2,300 R:dr bevillningsvärde, blef skatte-
köpe-skillingen inalles R:dr 47: 14: 6. Emedlertid
kom kyrkan att sakna sin tillständiga rätt, ulan att
dervid kunna räkna någon ersättning. Kyrkan har
ingen högre målsman än Kongl. Maj:t — och Riksens
Ständer höra visserligen icke söka genom Hans nådi¬
ga bifall bereda en åtgärd, som till några underså-
lares båtnad skulle fråntaga kyrkorna en rättighet,
hvilken hvilar på mer än 200-årig urminnes häfd,
och på öfrige laglige grunder, hvilka alltid skola be¬
stå mot hvarje försök att den kullkasta. Jag kan
ej frångå att upprepa, det jag anser det vara ensior
obillighet, att, vid möjligheten af bevislig rätt för
Kronan till något enskilt kyrkohemman, vilja upp¬
taga alla 212 på en gång under samma kategori, och
dermed underställa alla kyrkornas laga fång, hvilket
är ej mindre orätt der kyrkan, än der enskilt per¬
son, är jordegare. Lagen öppnar för hvarje enskilt
fall rättighet till talans utförande nu som ofta förr;
men förr har, så vidt mig är bekant, aldrig varit
lagligt erkändt, att gifva åt denna rättighet den lati¬
tud, som nu äskas af Höglofl. Utskotten. Rättvisan
fordrar derföre att jag vägrar mitt bifall till Höglofl.
Stats- och Ekonomi-Utskottens Memorial N:o 44,
samt hoppas att denna vägran äfven blifver det Högv.
Preste-Ståndets; hvarvid jag anhåller, att, om de 3:ne
70
Den 2 November.
öfrige Riks-Stånden bifalla Memorialet, Högv. Preste-
Ståndet mätte nu, i likhet med hvad vid förra Riks¬
dagen beslöts, uti underdånig remonstration tolka in¬
för Kongl. Maj:t sin från öfrige Stånden afvikande
tanke i detta ämne, och dermed söka afböja en för
Kronan kanske skadlig, för åboerne ej på rättvis
grund båtlig, och för Kyrkorna alltid skadlig åtgärd.
Jas; röstar för afslas: å Memorialet.
O D
Häruti instämde Prosten Thuden.
Professoren, Doctor Bexell: Hufvudsakligen in¬
stämmande med Biskop Bruhn får jag anföra:
Vore här frågan att ett enda hårsmån söka ut¬
vidga Halländska kyrkornas rätt, utöfver hvad den
redan under loppet af århundraden varit, jag skulle
då bestämdt afstyrka det. Ku deremot är endast frå¬
ga om att trygga och bibehålla kyrkan vid hvad hon
redan lagligen innehar.
Lagen eger redan ömsesidiga garantier både för
kyrkornas egande- och för kyrkohemmans-åboernes
nyttjande-rätt, och vid yppande tvister är den van¬
liga domstolsväsen öppen för dem bägge.
Med hufvudsakligen enahanda syftning, som Ut¬
skottens förevarande Betänkande, hafva Rikets Ständer
vid de t vänne sisthållne Riksdagarne till Kongl. Maj:t
aflåtit underdåniga skrifvelse]-; men med rättvisa af-
slag å bägge har Kongl. Majit orubbad t och ostördt
bibehållit kyrkorna vid deras rätt. Denna behand¬
ling af ärendet har man, i anmärknings väg emot Stats-
Rådet och Föredraganden för Ecclesiastik-ärender, dra¬
git under Constitutions-Utskottets pröfning; men Ut¬
skottet afslog vid Riksdagen 1834 anmärkningen och
Rikets Ständer gillade Constitutions-Utskottets åtgärd.
O O
Saken, som i rättsväg länge varit ett föremål för
den sorgfälligaste behandling, har således äfven till¬
vunnit sig den ökade märkvärdighet, att hafva varit
behandlad på den Constitutionella banan. Lyckligt¬
vis har han således redan varit ställd på sjelfva spet¬
Den 2 November.
71
sen. Han har eler ifrån alla håll blifvit skärskådad
och, likt allt annat sunnt och rätt, uthärdat pröfniugen.
Jemte åberopande af mine förr i Högv. Ståndet
härom gjorda anföranden, får jag derom erinra, att
frågan redan af bägge statsmakterna, af Konung och
Ständer, definitivt är afgjord; ty då vid 1823 års
Riksdag tvist var om de Skånska kyrkohemmanet
stadgades högtidligt, att med dem på enahanda sätt
skulle förhållas som med hvad då redan var beslu-
tadt om de Halländska. Bägge Statsmakterne hafva
således gemensamt garanterat beståndet af de redan
1823 tryggade eganderätts-förhållanderna för Hal¬
ländska kyrkorna. Förevarande fråga är således af
eganderätts-natur, och ligger således inom eganderäl-
tens fridlysta område. Under loppet af alla förän¬
drade tidsskiften hafva Halländska kyrkorna, både af
Danska och af Svenska Regeringar, blifvit orubbligt
tryggade vid eganderätten till sina Kyrkohemman.
Om näston tråna: en sednare tids lättsinnighet velat
O O O O
fråntaga Kyrkan hvad forntidens fromhet gaf henne,
då har den värnlösa förtröstansfullt slutat sig till
Styrelsen, och har aldrig blifvit ställd utom det
eganderätts-skydd, som samhällsfördragen garante¬
rat. Genom liera Beslut, Resolutioner och Utslag
äro Halländska kyrkorna tryggade vid deras ifrån
urminnes tider utöfvade städselrätt.
Ifrån tidsbestämmelsen Danska tiden börjar och
fortgår den legala bevisningen, ty Halland öfverlem-
nades af Danmark till Sverige, med ett af bägge Re-
geringarne, genom Recesser och Fredsfördrag, ömse¬
sidigt garanteradt bibehållande af de eganderätts-
förhållanden, som landet vid sjelfva öfverlemnandet
innehade. Halländska kyrkorna öfverförde således
med sig, ifrån den Danska till den Svenska tiden, be¬
hållningen af en tryggad eganderätt till hvad kyr¬
korna redan ifrån Forn-Danska tiden innehaft; och
hvad urminneshäfden vidkommer, så fortgår för den
72
Den 2 November.
redliga sanningsforskningen eri fullständig och till
hvarje länk starkt sammanfattad kedja af bevisning
derom oafbrutet in tili det mest aflägsna fjerran, der
häfderna tystna och der ett dunkel slutar bevisnin¬
gen å bägge sidor. Hemmanen hafva så länge till¬
hört Kyrkorna, att ingen ännu bibehållen tradition
följt dem dit. Kongl. Maj:t har också i Nåder för¬
klarat ’’Halländska Kyrkornas städsel rätt till Kyr ko¬
hemmanen 'vara styrkt och befästad genom äldre
och sednare Författningarj samt genom en långva¬
rig utöfning deraf.”
Redan för flyktade århundraden sedan tryggades
innehafvaren af jord ifrån skyldigheten att med an¬
nat än sjelfva urminneshäfden styrka sin och sina
företrädares åtkomst, och i Landslagen i Jordabal¬
kens l:sta Cap. stadgas: ”och å hvad som urminnes
häfd ät k omber j det är Lagfånget.” Lagstiftaren
bar förutsatt, att under den långa, utöfver manna¬
minne sig sträckande besinningstid den, som till jor¬
den möjligtvis egt bättre rätt än innehafvaren, icke
varit stillatigande, utan gjort denna sin rätt lagligen
gällande.
Tillfällen finnas dessutom, då eganderätt till jord
icke kan bevisas genom skriftliga åtkomst-handlin¬
gar. Våra med skrifkonsten ännu obekante förfäder
iakttogo, vid jordeganderättens öfverflyttning ifrån en
lill en annan, vissa symboliska öfverlåtelsebruk, och
våra äldsta lagar stadga ”Skötning ” detta i ett äl¬
dre lagstiftningsspråk välkända ord, såsom styrka för
laglig öfverlåtelse af fast egendom. Forntidens enk¬
la, men redligt uttrycksfulla symbolik har äfven vid
det någon gång lemnade uttrycket af en döendes yt¬
tersta vilja, i bevisningsväg, af en framskriden tid
ansetts lika gällande, som sednare tiders skriftligt
uppfattade köpebref. Åtskilliga Halländska kyrkor
Den 2 November.
73
egde visserligen fordom åtkomst-handlingar å sina
hemman, men dessa hafva långt för detta, dels af
Danska, dels äfven af Svenska Styrelserna blifvit kyr¬
korna alfordrade.
l:sta Boken, 4:de Cap. 39:de Art. af Danska Ko¬
nungen Christian IV:s Recess den 27 Februari 1643
bestämmer: ”att Kyrkogodsens bortfästning icke må
ske med mindre dertill fanns åtkomst i Capitlet eller
andra vederbörande Egendomsbref och gamla jorde-
böcker, som sådant utvisade.” Detta stadgande be¬
visar således först, att Kyrkorna redan då (1643)
utöfvade bortfästning (städselrätt) till sina hemman;
vidare, att åtkomsthandlingarnes företeende redan då
yrkades, och omsider, att handlingar funnits, blifvit
företedde samt åtkomsten såmedelst fulltygad, ty i
annat fall bade visserligen Reductionerne långt för
detta vederbörligen ihågkommit Halländska Kyrko-
liemmanen, och allt besvär med efterskörd i reduc-
tionsväg nu varit alldeles öfverflödigt. Om i besitt-
O O
ning af förvärfd egendom livar och en kunde oroas
och rubbas, då, efter längre tiders förlopp, bans egen,
hans förfäders eller företrädares åtkomst sjunkit i
glömska, då, i tidens vindkast skriftliga åtkomsthand¬
lingar antingen blifvit förskingrade eller alldeles gått
förlorade, då de vid öfverlåtelsen närvarande vittnens
ögon tillslutits i den långa sömnen, då skulle ett rys¬
ligt fält af outredliga rättegångar öppna sig, och jord-
eganderätten för många medborgare komma att slå
på ganska vacklande fö t ter.
Den Danska fornhandlingen Lunds Landebok af
år 1569, hvilken varit tvungen att tjenstgöra uti be¬
visningen både emot och för Kyrkornas rätt, uppta¬
ger likväl Halländska Kyrkohemmanen under den till
deras egenskaper och bestämmelse rakt hänvisande
benämning Kirkesaarder. Och Danske Konung Chri-
ö o O
74
Den 2 November.
stian IV:s ofvanåberopade Recess upplyser, att Kyr¬
korna 1643 uppburo icke allenast landtgille, utan
äfven slädsmål af sina hemman. När Halland genom
freden i Köpenhamn 1660 slutligen för alltid och
definitivt afträddes till Sverige, atlemnades ur Dan¬
ska archi verna åtskilliga, provinsen rörande, handlin¬
gar, och ibland dessa 1646 års Jordebok, för att upp¬
lysa, hvilka hemman vid Hallands öfvergång till den
nya Styrelsen voro Kyrkorna tillhörige. Denna forn-
handling, hvilkens vitsords-egande bevisning aldrig
blifvit ifrågasatt, upptager ifrågavarande hemman,
hvarken såsom Krono- eller såsom Frälsehemman,
utan tvärtom ganska bestämdt såsom Kyrkohemman,
ibland hvilka de visserligen icke fått sitt rum med
mindre dispositionsrätten redan då, 1646, varit ifrån
Kronan eller från enskilt egare till Kyrkan öfver¬
flyttad, med iakttagande af alla den tiden gällande
Danska öfverlåtelse-lagar.
Halländska Kyrkohemmanet finnas ingenstädes,
hvarken i äldre Jordeböcker eller i andra fornhand-
lingar, upptagne under benämning af Kronohemman,
men deremot allestädes såsom Kyrkohemman. Un¬
der denna benämning, hvilken på en gång antyder
och bestämmer Kyrkornas rätt, förekomma de uti de
äldsta till vår tid förvarade Jordeböcker, ibland hvil¬
ka jag i förbigående får nämna de för åren 1684,
1656, 1668, 1689, 1708 och 1725. Kyrkoräken-
skaper för 1657 upplysa, att Kyrkorna, vid yppade
åboledigheter till nya åboer, bortstadde hemmanen,
och att dessa buro namn af Kyrkohemman. Ena¬
handa förhållande bevittnas äfven af yngre Kyrko-
räkenskaper.
Efter den för ändamålet af en mera förenklad
räkenskaps-metod, år 1725, skedda allmänna Jorde-
boks-förändring, försvann väl den hitintills uti Hal¬
ländska Jordeboken befintliga serskilda kolumn, Geist-
lige Linien kallad, och Kyrkohemman inflyttades i
Den 2 November.
75
den allmänna Krono-kolumnen ; likväl stadgades med
högtidliga försäkringar, att Kyrkornas hemman icke
derigenom skulle anses förlorat deras natur. Kongl.
Resolutionen den 7 Juli 1752, den 8 Octoher 1823.
Äldre i Halländska Kyrko-archiverna ännu förva¬
rade Kyrko-räkenskaper ifrån 1690-talet upplysa, att
Kyrkorna äfven då hortstadde sina hemman, i följd
hvaraf åboerne der äfven benämnas Kyrkohönder.
I Konung Carl X.II:s Instruction för Kyrko-In-
spectorerne i Halland den 30 Augusti 1697, §.1, lem¬
näs den bestämda befallning, ”att Kyrko-Inspectorer-
ne borde söka förhöja Kyrkornas inkomster och rän¬
tor af deras hemman och jordar _, såsom med Krono-
och Frälsegods skedde_, samt att vid äbo/edigheter
till åboer antaga sädanej som voro duglige.” Af
detta stadgande bevisas först, att man redan 1697
ganska noga visste skilja Halländska Kyrkohemma¬
net! både ifrån Krono- och Frälsehemman, och vi¬
dare, att Kyrkornas egande- och dispositionsrätt öfver
deras hemman ännu ansågs lika helig, som Kronans
och enskildes. Men, invänder man, Kyrkohemman
finnas i Halland, hvilka dels ingått i Grefskaps-dona-
tionen till Grefve Axel Lilje, dels äfven, enligt Drott¬
ning Christinas Köpebref, blifvit till Adrian Tripp
disponerade, dels omsider anslagne till en Under-
Officerslön vid Adelsfanan m. m. Väl! — men Kro¬
nan disponerade icke någoL annat än det Kronan bå¬
de då egde, och ännu obestridligt eger, nemligen dess
behållna Gästeri-penningar och Mantalsräntan. Kro¬
nan ökade således med en andel af hemmansräntan
Grefve Liljes Grefskap, Adrian Tripps m. fl. inkom¬
ster af Halländska hemman och en Under-Ollicers-
lön vid Skånska Compagniet af Adelsfanan, men in¬
gen af ofvannämnde dispositioner sträckte sig till
egande-rätt, utan endast, såsom anfördt är, till Gä-
steripenningar och Mantalsränta. Uti alla härom ut¬
färdade fornhandlingar bibehålla hemmanen icke al¬
76
Den 2 November.
lenast en oförändrad benämning Kyrkohemman, utan
äfven uti Drottning Christinas ofvannämnde Köpe¬
bref stadgas uttryckligt förbehåll, att Kyrkorna oför-
ändradt skulle bibehållas vid deras rätt. Skyddad
af lagen qvarslod således Kyrkans städselrätt och ut-
öfvades obehindradt, oaktadt öfverlåtelserna lill Gref¬
ve Lilje, Adrian Tripp m. fl. och löneanslaget till
Adelsfanan. Detta bevisas af Jordeböckerna från den¬
na tid, der hemmanen oförändradt upptagas såsom
Kyrkohemman. På dylika öfverlåtelse!’ syftar den af
de Kongl. Svenska Corn m issa rieme (hvilka den 18
September 1662 afslutade Malmö Recess) på Landt-
dagen i Malmö samma år utfärdade Resolution, ”att
de beneficier, sorn voro lagde till Kyrkor > Skolor
och deras betjenters underhåll, men befunnos vara
införde i ens eller annans donations- eller köpebref)
skulle förblifva vid deras fundation.” Denna Reso¬
lution åberopas uti 9:de och 13:de Art. af sjelfva
Recessen.
Redan ifrån ett århundrade tillbaka kunna Hal¬
ländska kyrkorna icke allenast uppgifva och bestäm¬
ma tiden, då Kyrkohemman såsom åboledige blifvit
af Kyrkorna till nya åboer bortstadde, utan äfven
åboernes namn och beloppet af den erlagda städjan,
genom anteckningarne i den, på Landshöfdingens be¬
fallning, år 1729 af Kronofogdar och Häradsskrifvare
upprättade så kallade Hallands beskrifning, hvilken
med all möjlig noggranhet för upplysningar i detta
afseende är författad. Att man år 1756 icke ännu
med Hallands Kronohemman förblandat Kyrkohem¬
man, bevisas af 79 §. i Kongl. Resolutionen på All¬
mogens besvär den 29 November sistnämnde år,
hvaruti Landshöfdingen ålägges att tillse och förbju¬
da Kronobetjeningen att i någon måtto sig med
Kyrkohemmans och lägenheters bortstädjande befatta.
Hvad som skulle bevisas, men som ganska sä¬
kert alltid kommer att förblifva obevist, är det, alt
Den 2 November.
77
Kyrkan sedan Danska tiden obehörigen sig tillegnat
städselrätten. För att frånkänna Kyrkan denna rätt,
framträde den, på hvilkens sida bevisningsskyldig-
heten ligger och frarnlägge bevisningen: Kyrkan har
emedlertid styrkt sin eganderätt med fornhandlingar,
med Jordeböcker och med urminnes häfd.
Man har tillstyrkt en undersökning i egande-
rättsfrågan. Det sanna, det rätta äskar visserligen
att pröfvas och skall alltid vinna af undersökningar-
ne. Ändamålslös mäste likväl undersökningen blifva
om förhållanden, som redan för århundraden sedan
voro definitivt afgjorde, och de på detta fält redan
ofta föregångna undersökningar hafva icke efter sig
lemnat hvarken någon efterskörd, eller ens något
tillfälle till axplockning för våra dagar.
Genom Kongl. Föreskrifterna, rörande Halländ¬
ska Kyrkohemmanen, äro rättsfrågor, då de i tvist-
målsform framstå, alldeles icke ryckta ur banan af
en för dylika frågor laglig Rättegångsordning. Oför¬
ändrad ocb ömsesidigt skyddande qvarstår denna än¬
nu, och är en ganska väl igenkänd tillflykt både för
Kyrkorna och för åboerna å deras hemman. Kongl,
stadgandet, ’’att om bevisas kan att Kyrkorna sedan
Danska tiden obehörigen tillegnat sig städselrätten,”
ger en ganska bestämd hänvisning dit.
Sjelf saknande alla egna intressen af sakens ut¬
gång, har jag nu framställt mina åsigter derom, vis¬
serligen vidlyftigt, men måhända äfven mindre full¬
ständigt, emedan jag härstädes saknat en del original¬
handlingar. Jag tillstyrker afslag å Betänkandet.
Contracts-Prosten Östberg: De sammansatta Ut¬
skotten hafva åt denna sak egnat all den uppmärk¬
samhet, som ämnets vigt förtjenar, och ingalunda
åsyftat att träda Halländska kyrkornas rätt för nära.
Det resultat, hvartill de kommit, stödjer sig efter
mitt förmenande på rättvisa och billighet, och ömk¬
ligt vore, att den länge omtvistade frågan kunde
78
Den 2 November.
bringas till slut. Att en gäng komma till detta mål
hafva ock Utskotten baft i syfte, då de föreslagit,
att på judiciel väg undersökning måtte anställas,
hvilken som är rätter egare till ifrågavarande hem¬
man. Härvid åligger Kongl. Maj:t och Kronan, så¬
som kärande part, att bevisa åtkomsten, då deremot
Kyrkorna endast behöfva i målet svara. Mig synes
detta vara med rättvisan mest öfverensstämmande och
skulle, såsom önskligt vore, genom denna undersök¬
ning, Halländska kyrkornas rätt till fullo blifva åda¬
galagd, så komma de att för all tid deruti stadfästas
och behöfva icke vidare befara kostsamma och be¬
svärliga rättegångar. På dessa skäl tillstyrker jag
bifall till Betänkandet.
Prosten Astrand.: Inom de sammansatta Utskot¬
ten har jag visserligen öfvervarit afgörande! af denna
sak och deltagit uti att motverka antagandet af Af-
delningens hemställan, som gick ut på ingen ting
mindre, än att frånkänna Halländska kyrkorna egan-
derätten till ifrågavarande hemman, så vida de icke
med giltiga bevis kunde bestyrka densamma. Jag
bär likväl sedermera kommit alt fästa min uppmärk¬
samhet vid en omständighet, som synes särdeles be¬
tänklig och består deruti, att genom bifall till Ut¬
skottens förslag antages i och med detsamma, att den
så kallade Landaboken bör läggas till grund för tvi¬
stefrågans afgörande, då det tvärtom bör bero på
Domaremaktens pröfning, hvad vitsord tillkommer
denna urgamla handling. Tillika kan, med skäl frå-
ii*»
gas, hvem skall bestå kostnaderna för den blifvande
rättegången, hvilken icke lärer aflöpa utan betydliga
utgifter? Om Kronan, såsom rättvist synes vara,
förlorar processen, så måste hon ock vidkännas dessa,
och jag finnér i denna omständighet ett tillräckligt
skäl, för att tillstyrka afslag på förevarande Betän¬
kande.
Den 2 November. 79
Med Prosten Åstrand förenade sig Biskop Heur¬
lin samt Prostarne Öhrnberg, Hallbeck och Bergqvist.
Contracts-Prosten Hallström: Redan vid föregå¬
ende Riksdagar har jag velat, att saken borde hän¬
visas till utredning vid laga forum, emedan jag fruk¬
tade, att den annars skulle blifva en gengångare.
Jag är ännu af samma mening och instämmer så
mycket heldre uti hvad Utskotten tillstyrkt, som jag
i målet ser en tydlig rättsfråga, hvilken hemfaller
under lagskipande makten. Är Kyrkan rätter egare
till de hemman, om hvilka tvist uppstått, så bör
hon icke sky en undersökning eller söka insvepa nå¬
got i mörker, på det icke rum må lemnäs åt den
beskyllning, att hon åtnjuter hvad henne enligt lag
icke tillkommer. Hvad beträffar föregående värde
Talares anmärkning i afseende på den så kallade
Landaboken, så kan jag icke förstå, att i Utskotlens
hemställan innefattas någon föreskrift för Domare¬
makten att ställa sig denna handling till efterrättelse,
utan synes hvad derom i Betänkandet förekommer
endast vara framsläldt såsom en subjektiv öfverty¬
gelse å Utskottens sida. Jag tillstyrker bifall till
Betänkandet.
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: Jag mot¬
satte mig vid förra Riksdagen den åtgärd, som i af¬
seende på förevarande fråga då föreslogs, och ehuru
jag finnér hvad Utskotten nu tillstyrkt vida rätts-
enligare, kan jag likväl icke dölja, att jag tillhör
dem, som anse en undersökning obehöflig. Den må¬
ste efter mitt förmenande endast leda till betydliga
kostnader, utan att deraf, äfven i lyckligaste fall,
kan beredas synnerlig fördel för Statsverket, och då
åboernes anspråk icke sträcka sig längre, än att var¬
da vid de omtvistade hemmanen bibehåilne, så vore
det med min öfvertygelse om Statens bästa mest
förenligt att låta hela saken förfalla.
80
Den 2 November.
Biskopen och vice Talmannen, Doctor Hedren:
Att jag vid beslutets fattande i Utskotten var när¬
varande, kan jag ingalunda förneka, men anser
obehöfligt att här redogöra, huru detsamma till¬
kommit. Endast det må nämnas, att Afdelnin-
gens förslag undergick en väsendtlig förbättring.
I hufvudsaken instämmer jag med Prosten Åstrand
och tror, att Betänkandet utan skada kan afslås.
Då här blifvit yttradt, att Kyrkan icke bör undan¬
draga sig en undersökning rörande besittningsrät¬
ten af ifrågavarande hemman, så ligger visserligen
deruti en sanning, men Kyrkan har härom icke blif¬
vit tillspord och ingen må förtänka henne, att hon
intill dess låter saken hvila. Mig synes i närvarande
fall mera Statens än Kyrkans rätt vara i fråga, och
såsom icke mindre den förras än den senares ombud
tror jag mig se Staten bäst till godo, då jag icke
bidrager att inleda den i rättegångar, af hvilka ingen
vinst kan förväntas. För gifvet kan antagas, att sa¬
ken återkommer och obehag deraf väckes; men den
återkommer då blott från några enskilda och obeha¬
get blir deraf mindre, än i fall rättegång skulle an¬
ställas om icke mindre än 212 serskilda hemman. Jag
ser i den föreslagna åtgärden en gifven förlust för
Staten, och anser derföre bäst att låta saken förfalla.
Prosten Astrand: Äfven i det lyckliga fall att
processen aflöper till Kongl. Maj:ts och Kronans för¬
del, hvartill ingen sannolikhet är för handen, så äro
troligen dessförinnan större kostnader nedlagde i och
för rättegången, än Staten kan vinna i lösen för des¬
sa hemman. Denna omständighet är, såsom jag re¬
dan nämnt, för mig tillräcklig att icke bifalla hvad
Utskotten tillstyrkt, och jag hemställer, om icke
Högv. Ståndet ville afslå Betänkandet, för att sedan
uti serskild underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t
framlägga, jemte skälen härtill, de upplysningar öf¬
ver
Den 4 November.
81
ver frågans närvarande beskaffenhet, hvilka af Bi¬
skop Bruhn i dess nyss afgifna yttrande så fullstän¬
digt och bevisande blifvit framställde.
Uppå härefter framställd proposition blef Betän¬
kandet af Ståndet af slaget.
Contracts-Prosten Hallström reserverade sig mot
detta beslut.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 e. m.
In fidem
E. M. Tegnér.
Den 4 November 1840.
Plenum kl. j TO f. m.
§.1.
Justerades Protokollet för d. 3 sisth October.
§- 2\
Föredrogs ånyo en af Kongl. Hofpredikanten,
Prosten och Kyrkoherden i Christianstad, J. J. Tho¬
maeus, hos Högv. Ståndet gjord anmälan af en af ho¬
nom utgifven omarbetning af den Svebilianska-Lind-
blomska förklaringen öfver Luthers lilla Kateches, öf¬
ver hvilket arbete bemälte Prost anhåller få inhemta
Högv. Ståndets omdöme, huruvida detsamma kan
anses tjenligt att anbefallas till allmännare bruk.
Remitterades till Ecclesiastika Utskottets Pasto¬
ral-Af delning.
§. 3.
Se Nionde Bandetsid. 44-7'
Preste-St. Prot. 1840, Andra Afdela. Bandet X. 6
82
Den 4 November.
§. 4.
Föredrogs ånyo Stats-j Banko- och Lag-Utskot¬
tens Betänkande, N:o 50, i anledning af Peter Pehrs-
sons, från Calmar Län, motion om upphörande af
Bankens och Riksgälds-Kontorets forum privilegiatum.
Contracts-Prosten Tunelius: Först får jag för¬
klara, att jag icke var i Utskottet närvarande, då
detta ärende justerades, i anseende hvartill, och då
jag mot beslutet icke reserverat mig, jag nu anhåller
få yttra några ord i ämnet. Att alla inför lagen an¬
ses lika, och att fora privilegiata upphöra, linner äf¬
ven jag vara rätt. Men jag önskar dock likväl, att
ett undanta" från denna regel mätte för Banken fä
ega rum, på det att icke någon rubbning i stadgan¬
det i 2 §. af Banko-lagen må blifva nödvändig. En
sådan modifikation deri, som Herr Halling i sin re¬
servation mot Utskottets beslut föreslagit, vore det
enda, hvarpå jag ville ingå; och yrkar i sådant af¬
seende återremiss af Betänkandet.
Doctor Hwasser: Jag har redan instämt i Herr
Helsingii reservation mot detta Betänkande, och yr¬
kar afslag derpå, emedan den föreslagna reformen är
onödig, och det alltid måste blifva orätt att betrakta
Rikets Ständers Bank såsom en enskild person. Skul¬
le Betänkandet antagas, så måste derigenom för Ban¬
ken uppstå mångfaldiga kostnader och omvägar, hvil¬
ka alla icke en gång kunna på förhand förutses. Man
vet, med huru otaligt många individuer Riks-Banken
har att göra, och inser lätt, hvilket besvär skulle
för Banken uppkomma, om dessa måste, vid lagsök¬
ningar, stämmas hvar och en i sin hemort. Banken
behöfde då fullmäktige snart sagdt vid alla Härads-
Rätter i Riket. Jag anser detta olämpligt, och till¬
styrker, att Banken må hädanefter, såsom hittills,
kära och svara endast i Kongl. Svea IIof-Rätt.
Den 4 November,
83
Häri instämde Biskop Nibelius och Prosten
Hallbeck.
Prosten Astrand: Vid afgörandet af denna fråga
var jag väl i Utskottet närvarande, men ej vid ju¬
steringen. Derföre är mitt namn icke bland Reser¬
vanternas antecknadt. Jag anser den föreslagna för¬
ändringen onyttig, onödig, ja skadlig; onödig, emedan
i de mål, som förorsaka de mesta lagsökningar, nem¬
ligen diskontmål, rättigheten till forum privilegiatum
af Banken icke begagnas; skadlig i afseende på de
många små fastighets-lånen, för hvilkas bevakande
och utsökning Banken skulle nödgas hafva ombud i
landsorterna och hvarigenom en större kostnad nöd¬
vändigt måste uppkomma, som slutligen drabbar lån-
tagarne sjelfva. Olämpligt anser jag det slutligen
vara att föreslå förändringar i Bank-lagen, hvilken är
en helgedom, på hvilken man ej för mycket må plå¬
stra. Med Prosten Hwasser instämmer jag således i
afslag af Betänkandet.
Häri instämde Prostarne Öhrnberg, Berlin och
Lahng, samt Professor Bexell, som tilläde följande:
Yid Riksdagen 1828 hade jag tillfälle att, vid behand¬
lingen af frågan rörande Bankens forum privilegia¬
tum, både i öfverläggnings- och reservationsväg utta¬
la min åsigt af saken. Nu får jag förklara, att jag
likasom då anser Bankens forum privilegiatum, såsom
gagnelig för Banken, och icke förnärmande enskilts
rätt, ännu fortfarande böra bibehållas. Jag lemnar
således, lika med Prosten Åstrand, min röst för afslag
å Utskottets Betänkande.
Prosten Thuden: Då detta Betänkande i Utskot¬
tet afgjordes, var jag med vederbörlig permission
frånvarande. Hade jag varit närvarande, skulle jag
icke hafva biträdt Utskottets beslut. Mig synes väl
icke förslaget innebära någon våda för realisationens
bestånd. Likväl finnér jag för min del, att den rät¬
84
Den 4 November.
tighet, som är Banken uti förevarande afseende med-
gifven, icke bör densamma beröfvas. Men da jag
inser, att för dem, som skola svara på Bankens kä¬
romål, många olägenheter uppstå deraf, alt detta må¬
ste ske i Kongl. Svea Hof-Rätt, skulle jag vilja ingå
på den modifikation af stadgandet i nu gällande Banko¬
lag, som Herr Halling i sin Utlåtandet bifogade
reservation föreslagit, och förenar mig således med
Prosten Tunelius i yrkande af återremiss.
Doctor Elmgren: Jag som öfver varit detta Betän¬
kandets uppfattande får, ehuru jag varit frånvarande
vid justeringen deraf, och ej således mitt namn fin¬
nes bland reservanterne, förklara, att jag instäm¬
mer i Herr Hallings reservation, såsom en bemed¬
ling emellan de 2:ne andra åsigter, som antingen vil-
.i?
ja helt och hållet upphäfva Bankens rätt till (orum
privilegiatum, eller bibehålla den sådan den nu är.
Den förändring, som i reservationen innehålles, synes
mig ei medföra minsta våda för Banken, men bli
en lättnad för dem, som hafva affärer med den¬
samma.
Biskopen, Doctor Hedren: Äfven jag var från¬
varande, då detta ärende i Utskottet behandlades,
och har således icke deri någon del; samt får nu
förklara, att jag förenar mig i det yttrande öfver Be¬
tänkandet, som Doctor Hwasser och Prosten Åstrand
redan afgifvit.
Kyrkoherden Bergvall instämde med de Talare,
som yttrat sig för bibehållandet af Bankens forum
privilegiatum, samt förklarade, att olägenheterna af
denna rättighet hittills icke varit särdeles öfverkla-
gade, men att skadan af dess borttagande vore gifven
genom de omkostnader, som derigenom skulle upp¬
stå för Banken — dock ville han icke hård t hålla
på denna omständighet, i anseende till de större
Den 4. November.
85
fördelar, som genom borllagandet af detta privile¬
gium skulle beredas allmänheten.
O
Contracts-Prosten Hallström: Mig synes, att man
vid denna frågas behandling icke endast bör fästa
sig vid Bankens fördel, utan ock taga i betraktande
den motsvarige partens billiga anspråk. Jag ingår
derföre på den reservation mot Betänkandet, som
Herr Halling afgifvit, och som synes mig vara en
sund och god medelväg, genom hvars antagande in¬
gen undantagslag för Banken, mer än andra publika
Verk, kommer att fastställas.
Häri instämde Prostarne Sylvan och Hillqvist.
Doctor Agrell ansåg de af några Talare anförda
skäl tala för bibehållandet af Bankens forum pri-
vilegiatum.
Contracts-Prosten Östberg: Vid denna frågas be¬
handling i de sammansatta Utskotten hörde jag skäl
anföras både mot och med; men som stora jurister
talade för upphäfvandet af Bankens forum privilegia-
tum, så fiderade jag till deras åsigter, och under
iakttagande af all tystnad under diskussionen röstade
jag för bifall till Betänkandet; hvilket jag nu får till¬
kännagifva med förklarande likväl derjemte, att jag
vore böjd för antagandet af förslaget i Herr Ilallings
reservation.
Häri instämde Prosten Afzelius.
Professor Geijer önskade bifall till Betänkandet,
på det Banken måtte erinras, att den allt för myc¬
ket varit emanciperad från de rättsförhållanden, som
varit gällande man och man emellan.
Prosten Lyth trodde, att Banken skulle kunna
utan förlust cedera detta privilegium, emedan den
dock alltid måste hafva kommissionärer i landsorter¬
na, hvilka ock kunde åtaga sig besväret med Ban¬
kens rättegångar.
Siats-Rådet Poppius: Å en tid, då man från alla håll
hör yrkas likhet inför lagen, är del i sanning oväntadt,
86
Den 4 November.
att så många röster höja sig för undantag för Banken.
Någon rättsgrund gifves ej för bibehållande af detta un¬
dantag, hvilket ännu står qvar från tiden då privi¬
legier ansågos såsom vilkor för ett väl inrättadt sam¬
hälle. Huru mycket lättare är det ej för Banken, att
vid allmän laglig domstol söka sina motparter, än
för desse, boende i Torneå, eller Ystad, eller på
Gottland, eller i Wermland, att infinna sig i Stock¬
holm eller der hålla laga ombud. Jag röstar för bi¬
fall till Betänkandet.
På härefter gjord proposition om bifall till ifrå¬
gavarande Betänkande, svarades Nej; och då någre
Talare yrkat återremiss deraf, samt andre talat lör
afslag, och votering begärdes för att utröna, hvilken¬
dera af dessa meningar inom Ståndet hade majoritet
för sig, så blefvo följande proposition och contra¬
proposition antagne och gillade:
Den som vill, att Stats-, Banko- och Lag-Ut¬
skottens Betänkande, N:o 50, skall återremitteras, vo¬
terar Ja; den det ej vill, voterar Nej. Vinner Nej,
har Ståndet nämnde Betänkande afslagit.
Voteringen, som öfver föregående proposition här¬
efter anställdes, utföll med 25 Ja och 20 Nej, och
skulle alltså Stats-, Banko- och Lag-Utskottens Be¬
tänkande N:o 50 återremitteras, jemte deröfver afgif-
na anmärkningar.
§. 5.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial, N:o
324, med förslag till voterings-proposition, i anled¬
ning af skiljaktiga heslut öfver Utlåtandet N:o 258,
angående löne-ersättning för f. d. Stats-Sekreterarne
Grip och von Hartmansdorff.
Biskopen, Doctor Hedren: Frånvarande, dådetta
beslut i Utskottet fattades, har jag deruti ej delta¬
git; kan det icke heller biträda. Den i förevarande
Betänkande framställda voterings-proposition kan, ef¬
Den f November.
87
ter min öfvertygelse, icke bifallas, såsom icke öfver¬
ensstämmande med Riksens Ständers beslut. Stats-
Utskottet har nemligen i Utlåtandet N:o 258 till
Riksens Ständer hemställt, att, vid In dragnings statens
slutliga reglerande, må i och för ifrågavarande Löne-
ersättning uppföras en tillökning af 8ooo R:dr B:ko.
Denna hemställan har blifvit bifallen af Ridderskapet
och Adeln samt Preste-Ståndet, men afslagen af Bor¬
gare- och Bonde-Stånden. Huruvida den omförmälte
löne-ersättningen skulle komma att ega rum, har
hvarken varit hemstäldt eller beslutadt, icke heller
kunnat vara det enligt hvad Utskottet sjelf i Betän¬
kandet N:o 258 uttryckligen förmäler, utan endast,
att, vid Indragningsstatens slutliga reglering, må i
och för samma Löne-ersättning uppföras en tillök¬
ning af 8ooo R:dr B:ko. Contra-propositionen inne¬
håller sålunda helt annat, än hvad de afslående
Stånden beslutat. Den måste fördenskull, i enlighet
med de fattade besluten, förändras till följande
Vinner Nej,
hafva Riksens Ständer beslutat, att, vid Indragnings¬
statens slutliga reglerande, skall i och för ifråga¬
varande Löne-er sättning icke uppföras den föreslag¬
na tillökningen af 8ooo R:dr B:co.
Häri instämde flere af Ståndets Ledamöter.
Contracts-Prosten Sandberg: Förekommen af Bi¬
skop Hedren får jag förklara, det äfven jag anser
contrapropositionen böra vara en negation af ja-pro-
positionen och endast innehålla, att den af Kongl.
Maj:t beslutade löne-ersättningen till f. d. Stats-Sekre-
terarne Grip och von Hartmansdorff icke må på all¬
männa Jndragningsstaten uppföras.
Doctor Agrell, som äfven instämde med Biskop
Hedren, yttrade att de af Utskottet föreslagna vo-
terings-propositioner öfver detta ärende voro så upp¬
ställda, att de innebure en votering om och huruvida
88
Den 4 November.
vi borde lyda, eller icke, ett af Kongl. Maj:t utfärdadt
beslut; och kan jag för min del icke bifalla en så¬
dan votering, såsom stridande mot grundlagarne.
Biskopen, Doctor Heurlin: Jag instämmer med
Biskop Hedren, att nej-propositionen bordt helt enkelt
vara motsatsen af ja-propositionen. En enda anmärk¬
ning må tillåtas mig att tillika anföra. Det förefal¬
ler mig nemligen besynnerligt, att Stats-Utskottet för
Rikets Ständer föreslagit en voterings-proposition som
i sig innefattar ogillande eller upphäfvande af samma
Regerings-åtgärd, hvars lagenlighet Utskottet i an-
märkningsväg öfverlemnat till Constitutions-Utskottets
bedömande. Denna anmärknings-anledning har af sist¬
nämnde Utskott blifvit underkänd, — och detta ökar
märkvärdigheten af Utskottets nej-proposition.
Prosten Stenhammar: Jag bekänner, att jag un¬
derlåtit fästa vederbörlig uppmärksamhet på detta
Betänkande, då det i Utskottets Plenum föredrogs,
så vida jag då icke varit frånvarande. Jag skulle
annars ofelbart hafva reserverat mig. Nu instämmer
jag med Biskop Hedren.
På härefter i behörig ordning gjord proposition
beslöt Ståndet, att Stats-Utskottets ifrågavarande Ut¬
låtande, N:o 324, skulle, jemte deröfver nu afgifna
anmärkningar, återremitteras.
Häremot reserverade sig Professor Geijer.
§• 6.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Memorial, N:o
325, med förslag till voterings-proposition, i följd af
skiljaktiga beslut öfver Utlåtandena, N:ris 195 och
304, angående lönereglering för Stats-Departementens
Expeditioner.
Bifölls.
Den 4 November.
89
§• 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
326, i anledning af återremiss på Utlåtandet N:o 170.
Lades andra gången på bordet.
§. 8.
I sammanhang med Betänkandet i nyssföregåen-
de §. beslöts, att äfven följande Stats-Utskottets Be-
tänkanden skulle andra gången bordläggas:
N:o 327, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 177;
N:o 328, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 178;
N:o 329, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 185.
§• 9.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
330, i anledning af erhållen återremiss af Stats-Ut¬
skottets Utlåtande, N:o 227.
Utlåtandet N:o 330 bifölls, och blef alltså Ut¬
låtandet N:o 227 lagdt tili handlingarne.
§. 10.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
331, i anledning af Kongl. Majrts Nådiga skrifvelse
angående de rusthållsnummer vid Bobus Läns rege¬
mente, hvilka, i följd af vägran att ingå på häst-
vacance-afgifts-contractens förlängning, komma att till
Cavallen återgå.
Bifölls.
§• 11-
Föredrogos ånyo och lades till handlingarne Stats-
Utskottets följande Memorialer:
N:o 332, i anledning af återremiss å Memoria¬
let N:o 234.
90
Den 4 November.
N:o 333, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 241.
N:o 334, i anledning af erhållen återremiss å
Utlåtandet N:o 255.
N:o 335, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 275.
N:o 336, i anledning af återremiss å Utlåtandet
N:o 282.
§. 12.
Föredrogos ånvo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
337, i anledning af väckte motioner, angående upp¬
hörande af afgifter till Handels- och Sjöfarts-fonden;
samt huru förhållas bör med de anslag, som varit
å denna fond anvisade.
Lades ånyo på hordet.
§• 13.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Betänkande N:o
338, i anledning af väckt fråga om utbetalning till
Bredaryds Församling af ett räntan å hemmanet Ran¬
näs Höltagården motsvarande kapital.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Ehuru än det be¬
klagligen lärer blifva fruktlöst, anser jag mig dock
skyldig att yttra mig då det gäller ett fattigt folks
billiga anspråk på rättvisa. — Då Stats-Utskottets Be¬
tänkande N:o 158 i detta Högvördiga Stånd föredrogs,
sökte jag med tydliga skäl ådagalägga, att Bredaryds
församling genom betydlig kostnad och stora uppoff¬
ringar inköpt Rå- och Rörshemmanet Hafvida Ågård
till Comministers-Boställe i stället för Rannäs Hörta¬
gård, som till Comministers-Boställe var i anseende
till lokalen olämpligt och i anseende till beskaffen¬
heten allt för svagt; att Staten derigenom fått ett
mycket bättre hemman för ett sämre, hvilket också
Den 4 November.
91
Utskottet medgifvil, och att äfven Comministern der¬
igenom betydligen vunnit på bytet, b vårföre det syn¬
tes orättvist, att Staten, sorn tillförene blott uppbu¬
rit en ringa del af räntan utaf Rannäs Holstagård,
och Comministern den betydligaste delen, nu ti Ileg¬
na t sig hela räntan af sistnämnde hemman, hvilken
ränta församlingen förmenat böra sig rättvisligen till¬
komma i anseende till dess betydliga utgifter i och
för detta Boställsbyte. Uppå dessa och flera skäl,
som jag förra gången anförde, ogillade det Högvör-
diga Ståndet Utskottets förra Betänkande. Blott en
enda Ledamot af Stats-Utskottet yttrade sig vid det
tillfället, men äfven han medgaf att mina anförda
skäl voro gällande, och att Bredaryds församling ba¬
de rättvisa anspråk på ifrågavarande ränta.
Till förmån för Bredaryds församling bar, utom
Pehr Mårtensson, äfven Herr Lagman C. Danckwardt
gjort motion i ämnet, men Stats-Utskottet bar hvar¬
ken derpå behagat göra afseende, eller på de af mig
anförda skälen, hvilka icke blifvit vederlagde, och
icke en gång omnämnde. Jag hade hoppats att Le-
damöterne uti Stats-Utskottet af detta Högv. Stånd
skulle förmått göra det fattiga folkets anspråk, så¬
som billiga och rättvisa, gällande; men jag bekla¬
gar att denna förhoppning varit fåfäng, och hade
icke väntat, att Staten skulle vilja gagnera på be¬
kostnad af en församling, sorn är belägen i en af de
O ' O
magraste orter i Småland.
Doctor Björkman: Utan att vilja inlåta mig i
omdöme öfver billigheten och rättvisan af motionen,
får jag förklara, att jag icke anser Utskottet kunnat
på annat sätt förfara, än Betänkandet innehåller, så
vida det icke skulle hafva försökt att kringgå ett af Ri-
lcets Ständer i denna fråga redan förut fattadt beslut.
Jag bemödade mig visserligen att, så vidt möjligt
var, understödja motionärens i sig sjelf ändamålsen¬
liga förslag; men kunde dock icke vederlägga de skäl,
92
Den 4 No vember.
som mot mig anfördes och i Betänkandet motivera
afslaget.
Prosten Stenhammar: Ja? instämmer med Doc-
tor Björkman. Med allt deltagande för en fattig för¬
samling måste jag ock hafva det deltagande för Rikets
ö ) O o
Ständer, att jag ej skulle vilja tillstyrka dem att upp¬
häfva ett under denna Riksdag redan fattadt beslut.
Häri instämde Prostarne Östberg och Ahlgvist.
Biskop Heurlin: Utskottet har visserligen icke
kunnat handla annorlunda än det gjort; men jag in¬
stämmer dock med Prosten Öhrnberg. Ty utom det
att Staten ti 11 vä 1 lat sig en årlig ränta, som den förut
ej egt, har den genom det af församlingen bekosta¬
de hemmansbytet förvärfvat ett bättre hemman mot
ett sämre, och således gjort en dubbel vinst. Mig
synes det obilligt, att Staten skall på sådant sätt
från en fattig församling skrapa till sig några Riks¬
daler, hvartill den förut icke egt ringaste rättighet.
Ehuru jag väl inser, att nu vidare ingen rättelse
härutinnan vid denna Riksdag står att vinna, har jag
dock icke kunnat underlåta att göra denna anmärk-
ning.
Häri instämde Doctor Ehngren.
Prosten Åstrand: Då detta ämne förra gången
förevar, sökte jag visserligen att bidraga, att försam¬
lingen måtte erhålla de förmåner, hvartill jag ansåg
densamma berättigad. Nu deremot har jag intet an¬
nat att göra än instämma med Prosten Stenhammar.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Att ett redan fattadt
beslut bör vara gällande, hvarken vill eller kan jag
skäligen bestrida; men måste dock beklaga, att en
fattig församlings billiga och rättmätiga anspråk i
detta fall icke blifvit insedda och icke heller förmått
göra sig gällande.
På härefter gjord proposition beslöt Ståndet bi¬
falla Stats-Utskoftets Betänkande, N:o 338.
Den // November.
93
§• 14.
Föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkande, N:o 105, i anledning af väckt
motion, att lösningsrätten till fjerdeparler i Fahlu
grufva icke vidare må vara de brukande Bergsmän¬
nen förbehållen.
Biskop Agardh yttrade: Jag har reserverat mig
mot Utskottets tillstyrkande i detta Betänkande af
det skäl, att ärendet är en rättsfråga, och jag icke
anser, att den lösningsrätt af fjerdeparter i Fahlu
grufva, som är Bergsmännen tillerkänd, bör på en
enskild persons derom gjorda framställning kunna dem
fråntagas derföre, att Bergsmännens antal betydligt
förminskats. Deremot finner jag mera lämpligt, att
Bergsmännen sjelfve i denna fråga direkte göra en
underdånig framställning till Kongl. Maj:t, derest de
så för godt anse, och samtlige derom förena sig.
Häri instämde Biskop Heurlin och Prosten Sten¬
hammar.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: Den repre¬
sentant, på hvilkens motion detta Betänkande till¬
kommit, är sjelf brukande Bergsman, och skulle, så¬
som sålunda intresserad i frågan, icke hafva derom
gjort framställning, om han icke dermed hade åsyftat
en fördel för Bergslagen. Att det förslag, han framställt,
uttrycker en allmän önskan som bland Bergsmännen
är rådande, har jag mig äfven bekant. Och det vore
icke olämpligt, att Rikets Ständer tillkännagåfvo, att
de icke hade något emot den föreslagna förändringen.
Frågan kunde möjligen af Kongl. Majrt anses såsom
en privilegii-sak, och Kongl. Majrt finna Sig icke kun¬
na, på en derom gjord ansökning från Bergsmännen,
densamma bifalla utan att deröfver infordra Riksens
Ständers yttrande, hvilket åter på annat sätt icke
kan ske än genom en nådig Proposition vid nästa
Riksdag. På denna väg skulle sålunda ärendets af¬
görande måhända länge fördröjas, och närvarande för¬
94
Den 4 November.
hållande, som är ganska trassligt, ännu någon tid
komma att fortfara. Af nämnde skäl anser jag, att
något hinder för bifall till Betänkandet, å Ilögv.
Ståndets sida, icke hör möta.
Häri instämde Biskop Nibelius.
Professor Grafström: Vid diskussionen i Utskot¬
tet upplystes, att förhållandet med denna sak ej vore
så öfverklagadt, som motionären synes antyda. Såle¬
des kunde man ej eller blifva ense om nödvändigheten
af den föreslagna förändringen, och jag har derföre
på de af Biskop Agardh anförda skäl reserverat mig
mot Utskottets förslag, och det så mycket hellre,
som nödiga dokumenter till bestyrkande af de upp¬
gifna förhållanderna icke blifvit i Utskottet företedda.
Professor Geijer förenade sig med Prosten Sve¬
delius, förklarande, att han funne detta mål märk¬
värdigt, såsom exempel på det fall, då privilegier
kunna blifva tryckande till och med för innehafvar-
ne, och hoppades, att exemplen på sådana fall skulle
hädanefter blifva mera frequenta.
Häri instämde Prosten Sylvan.
Lector Laurenius upplyste, att motionären inom
Utskottet tillkännagifvit, det samtlige Bergsmännen,
vid hållet sammanträde, befullmäktigat honom att i
ämnet väcka motion; och att således något hinder
för frågans afgörande från den sidan icke mötte.
Prosten Lundblad: På de af Biskop Agardh och
Professor Grafström anförda grunder har jag reserve¬
rat mig mot detta Utskottets Betänkande, anseende
den Bergsmännen i närvarande fall tillerkända börds¬
rätt icke kunna till kraft och verkan förminskas för
det, att deras antal aftagit från 1,200 till 14 perso¬
ner. Men finna de sjelfva sig generade af sitt privi¬
legium, må de direkte vända sig till Kongl. Majit
med underdånig anhållan om upphäfvande af det¬
samma.
Den 4 November.
95
Prosten Astrand förenade sig med Prosten Sve¬
delius och sås; iliden våda af att bifalla Betänkandet.
O O
Häri instämde Prostarne Lindmark och Gumce¬
lius j samt Doctorerne Björkman och Hwasser.
På härefter gjord proposition blef Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 105,
bifallet.
§• 15.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Utlåtande N:o 106, i anledning af väckte
motioner om rättighet för Hernösands Stift att kom¬
ma i åtnjutande af de 124 Tunnor spannmål, som
derifrån årligen utgå till Upsala Domkyrka.
Lades andra gången på bordet.
§. 16.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Utlåtande N:o 107, i anledning af Utskot¬
tets Betänkande angående skjutsnings-anstalterne i Riket.
Lades andra gången på bordet.
§. 17.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekono¬
mi-Utskottets Betänkande N:o 108, om föreslagne åt¬
gärder för att befordra skeppsfartens förkofran.
Bifölls.
§. 18.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets Memorial, N:o
98, i anledning af Högloft. Ridderskapets och Adelns
återremisser å Utskottets, under N:ris 55 och 57
afgifna Utlåtanden.
Lades till handlingarne.
96
Den 4 November.
§. 19.
Föredrogs ånyo Banko-Utskottets Utlåtande N:o
99, i anledning af Fabrikören A. L. Soldins ansök¬
ning om eftergift af upplupne räntor å 2:ne lån i
Banko-Diskonten.
Comminister Dahlgren: Om jag ej misstager mig,
så hafva 2:ne Stånd redan afslagit detta Utlåtande;
och för min del får jag förklara, det jag, utan att
inlåta mig uti eller vilja föranleda diskussion öfver
detta ärende, helt enkelt instämmer i den af Herr
Stuart Utlåtandet vidfogade reservation mot detsamma.
Häri instämde flere af Ståndets Ledamöter.
Contracts-Prosten Tunelius tillkännagaf, att han
vid justeringen af detta Utlåtande icke varit i Ut¬
skottet närvarande, men att han, derest han den öf-
vervarit, hade skolat instämma i Herr Stuarts nämn¬
de reservation, emedan han ansåg det prejudikat,
som i Betänkandet innefattas, högst vådligt.
Prosten Berlin: Det är icke af ömhet för Fa¬
brikören Soldin, utan af omtanka för Bankens hästa,
som Utskottet afgifvit förevarande sitt förslag; Fa¬
brikör Soldin eger nemligen inga i exsecutiv väg åt¬
komliga tillgångar; de varor, med hvilka han drifver
rörelse, tillhöra dels hans hustru, dels kommittenter;
och har Utskottet vid sådant förhållande trott, att
det vore en vinst för Banken att i någon mån till¬
styrka bifall till hans ansökning, derigenom Banken
skulle komma att snart erhålla inbetalning af det
hufvudsakligaste af skulden. Den eftergift på skulde-
beloppet, som Utskottet tillstyrkt, är icke större än
som kan motsvara förmånen att snart få det öfriga
inbetaldt. Soldin bar nemligen begärt att få efter¬
gifven den upplupna räntan å 2:ne Diskontlån, af
hvilka det ena tillhörde Hammarbom, för hvilken
Soldin caverat. Nu har Banko-Utskottet icke till¬
styrkt mer än eftergift af tre procent, eller af skill¬
naden
Den 4 November.
97
naden emellan fem och åtta procent af det Hammar-
bomska lånet, och detta under vilkor, att Soldin
ställde säkerhet för, att hela den öfriga skulden blefve
inbetald inom 18 månaders förlopp med en tredjedel
hvar sjette månad. Jag har härmed således blott ve¬
lat förklara, att den fördel, som i Utlåtandet är fö¬
reslagen för Herr Soldin, är ganska ringa, och att
Utskottet tillstyrkt densamma endast på den grund,
att Utskottet ansett sig derigenom bereda Banken en
ännu större fördel, än som den på annan väg kan
vinna.
Häri instämde Doctor Hwasser.
Contracts-Prosten Nordhammar: Huru som helst
det än må aflöpa med Bankens fordran hos Tit. Sol¬
din, så anser jag det vara oriktigt att bevilja efter¬
gift deri på den grund, att hans tillgångar ej äro åt-
komlige. Att göra undantag för Soldin linner jag icke
skäl, då han ej är en heligare person, än någon an¬
nan. Det är icke något godt exempel att efterskänka
rättmätiga rättsanspråk för sådana försök, som när¬
varande, och hvarigenom man skulle uppmuntra an¬
dra att äfven på samma sätt göra sina tillgångar oåt¬
komliga, när kreditorerne vilja utbekomma sina lag¬
liga fordringar. I synnerhet skulle jag anse under
Riksens Ständers värdighet, att, för en möjlig vin¬
ning af några Riksdaler, inlåta sig i transaction med
en person, som vetat göra sina tillgångar oåtkomliga.
Må lagen göra sig gällande, så långt den förmår; der
tillgångarne undanhållas, vände han sig mot personen.
Häri instämde Prosten Ödmann och Doctor Björk¬
man.
Prosten Lindmark: Jag finnér det besynnerligt,
att åtkomliga tillgångar skola saknas hos en person,
som har öppna salubodar i Rikets flesta större städer,
och med varor besöker alla stora marknader. Jag
skulle tro, att Banken blott behöfver hålla sig till
Prcste-St. Prot. 1840. Andra Afdela. Bandet X. 7
98
Den 4 November.
Tit. Soldins person, som är åtkomlig, och då torde
äfven tillgångarne blifva åtkomliga.
Häri instämde Lector Laurenius och Prosten
Sandberg.
På härefter gjord proposition afslog Ståndet Banko-
Utskottets Utlåtande, N:o 99.
§• 20.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o
137, i anledning af väckt motion om utsträckning
och förtydligande af 19 §. uti Instructionen för Ri¬
kets Ständers Justitiae-Ombudsman.
Bifölls.
§. 21.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
138, i anledning af erbållne återremisser af Utskot¬
tets Betänkande, N:o 81, öfver väckta motioner, dels
angående Förmyndare-Kamrars inrättande i Städerna
och på landet, dels ock om ändring af lagens stad-
ganden, rörande de tysta förmånsrätterna.
Doctor Björkman: I korthet vill jag uttala min
tanke om detta Betänkande. Jag anser nemligen de
deri föreslagna förbättringar så ofullkomliga och de
surrogater, som uppgifvas till betryggande af mynd¬
lingars rätt i stället för tysta förmånsrätterna, så
ofullständiga, att jag nödgas tillstyrka afslag på Be¬
tänkandet. Ehuru hardt än detta afslag må bedöm¬
mas, så synes det mig dock vara af högsta nödvän¬
dighet påkalladt, såvida man allvarligt vill sträfva till
det åsyftade ändamålet: bästa betryggandet af omyn¬
digas rätt utan andras förnärmande. Gerna må gam¬
la förhållanden och härom gällande lagstadganden
ännu fortfara så länge, tilldess allas lagliga anspråk
bättre kunna uppfyllas.
Häri instämde Biskoparne Nibelius ^ Bruhn och
Heurlin, Prosten Lundblad och Professor Grafström.
Den 4 November.
99
Contracts-Prosten Sandberg: Utan att med Doc¬
tor Björkman instämma i den härda domen, kan jag
dock icke annat än finna, att det är hardt att vilja
postponera myndlingarnes rätt efter inteckninghafva-
res. De senare kunna nog sjelfve bevaka sitt bästa;
angelägnare är det att tillse, det myndlingarnes väl
skyddas. Utskottet har sjelf medgifvit, att det ej är
förmyndarens rikedom, utan förmånsrätten till hvad
han eger, som betryggar myndlingarnes bästa. Alla
de delar at Betänkandet, som åsyfta minskning i de¬
ras rätt, i berörde hänseende, böra således i min
tanke afslås. Dock synes mig, att, hvad Utskottet
pag. 9 af Betänkandet föreslagit, om uppgifter från
Presterskapet om omyndige barn efter aflidne, bör
af Ståndet bifallas.
Prosten Lindmark instämde med Prosten Sandberg.
Contracls-Prosten Hallbeck: Att erfarenheten vi¬
sat, det omyndiges gods icke eger full säkerhet ge¬
nom nu gällande lagbud, vill jag icke bestrida, ehu¬
ru jag vågar påstå, att de tillfällen torde vara säll¬
synta, då omyndiges egendom blifvit förlorad, såvida
dess målsmän åt denna angelägenhet egnat behörig
uppmärksamhet. Den osäkerhet, som genom tyst för¬
månsrätt beredes inteckningsegare, är väl en olägen¬
het, men dock ej större, än att den skulle kunna
afhjelpas på annan väg, än den här föreslagna. Är
omyndig ej nog tryggad genom de stadganden, som
nu ega rum, så blefve han det ännu mindre, om de
borttagas eller inskränkas. Så länge alltså förmyn¬
darekamrar ännu ej finnas, måste jag bestrida all för¬
ändring i detta afseende.
Prosten Säve: Då jag redan förra gången, detta
ärende i Ståndet förevar, uttryckte den åsigt, att jag
ogillade Utskottets förslag, emedan det icke lemnade
tillräckliga garantier för de omydigas rätt, får jag
ock nu förklara, att jag ej afvikit från denna åsigt,
ehuru mitt namn icke blifvit antecknadt bland reser-
100 Den 4 November.
vantema, bland hvilka jag dock närmast instämmer
med Herrar Halling och Ekholm. De tillägg och än¬
dringar, som Utskottet genom senare Betänkandet vid¬
tagit i afseende på sitt förra förslag, äro af den obe¬
tydlighet, att de icke kunnat verka någon förändring
i mitt omdöme. Deremot vill jag ej söka hindra,
att Ståndet lemnar sitt bifall till Utskottets förslag i
fråga om uppgifter från Presterskapet om omyndiga
harn efter aflidne personer, emedan det tjenar till
god ordning och befordrar hos Domaren en större
möjlighet att bevaka de omyndigas rätt.
Domprosten Elmgren: Utskottet har vidblifvit
sitt förra Utlåtande, oaktadt de många anmärkningar
vid återremissen dervid blifvit gjorde, — ur skäl, att
Förmyndare - kamrars bildande så på landet, sorn
i städerna ur anförda skäl ej så kunde verkställas,
att det åsyftade ändamålet dermed vanns. Ämnet
borde dessutom i thy fall bearbetas i förening med
Ekonomi-Utskottet, då här vore fråga om institutio¬
ner. Genom tillsättande af Gode Män har man trott
att kontroll deröfver, att förmyndare uppfyllde sina
åligganden, kunde vinnas på det lämpligaste sättet.
De tysta förmånsrätterna torde i alla fall böra qvar¬
stå under en tid, då ett behof och ett sträfvande
röjes att utvidga ofta öfver höfvan kreditväsendet. I
denna del skiljer jag mig från Utskottets pluralitet.
Likasom jag anser tillägget otjenligt om Presterskapets
skyldighet att i de förteckningar,hvilka till Domstolarne
skola inlemnas rörande timade dödsfall, bifoga uppgif¬
ter, huruvida de aflidne lemnat efter sig omyndige
harn, helst sådant upptages i sjelfva' boupptecknin-
garne, som inlemnas till Domstolarne, och uppgif¬
terna dessutom ofta blifva ofullständiga, helst det
kan inträffa att omyndige efter den aflidne finnas,
hvilka ej bott eller varit tecknade i Kyrkobok inom
den kommun, der den aflidne haft sin bostad.
Den 4 November.
101
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: Jag anser all-
deles onödigt förlänga den entoniga diskussionen i elt
ämne, hvaröfver redan vid återremissen blifvit till¬
räckligt taladt. Jag vill blott anföra slutet af Herr
O O
Ekholms mot Betänkandet afgifna reservation, der det
beter: ”Skulle en förmyndare hädanefter kunna-under
fortsatt skuldsättning och skuldernas intecknande till-
intetgöra den säkerhet, den omyndige vid förmyn-
derskapets emottagande egde i förmyndarens fasta
egendom, hvilket det blir för sent att förekomma,
sedan skadan skett, så befarar jag, att ganska be¬
tänkliga följder skola 'uppstå, samt domstolarne mer
än tillförene komma i ohjelplig förlägenhet att er¬
hålla tjenliga förmyndare samt kontrollera deras för¬
valtning.” I detta yttrande instämmer jag, och an¬
ser ingen förändring i nu gällande stadganden nödig,
förr än vi i landsorterna erhållit behörigen inrättade
förmyndare-kamrar.
Häri instämde Doctor Hwasser och Prosten Nord¬
hammar m. fl.
Biskopen, Doctor Hedren: Då så många talat
för afslag af Betänkandet, kunde det synas olämpligt
att jag talar för bifall dertill. Men som jag så ofta
förut yttrat min från pluralitetens mening skiljaktiga
åsigt i denna fråga, må ock nu tillåtas mig anföra
några ord. Man har afstyrkt antagandet af Utskot¬
tets förslag derföre, att säkerheten för de omyndige
skulle derigenom blifva om ej sämre, dock ej bättre.
Jag vet ej om jag bör medgifva riktigheten af denna
anmärkning. Men det är ej eller denna enda fråga,
som utgör Utskottets problem. Här är ej allenast
fråga om, huru omyndiges rätt skall betryggas, utan
huru detta skall ske utan att andras rätt förnärmas.
Att en pantegares lagliga anspråk skola kunna jäfvas
och tillintetgöras genom en annans okända fordran,
synes mig innebära den högsta osäkerhet och vara en
orimlighet. Med allt skäl har Lag-Utskottet hemö-
102 Den /f November.
dat sig upphäfva ett sådant orättvist förhållande,
och synes mig i sitt förslag hafva icke illa lyckats.
Att Lag-Utskottet, ehuru nedflyttande de omyndiges
prioritet, dock likväl icke underlåtit att bereda dem
skälig säkerhet, måste med gifvas. Förmånsrätter¬
na äro ej för de omyndigas säkerhet af så stor be¬
tydenhet, som man föreställer sig, och att de ge¬
nom åtskilliga underslef illuderas är ej ovanligt. Med
skäl kan jag således kalla dem prekära. Hvad Ut¬
skottet föreslagit är deremot bestämdt en förbättring
O C7
i det afseende nemligen, att, enligt förslaget, rnynd-
lingarnes rätt skulle komma att på ett mera positift
sätt bevakas, än förut varit fallet. Och fördenskull,
samt emedan förslaget innebär ett öppet och rättvist
erkännande af pant-rätten, får jag härmedelst förkla¬
ra mitt bifall till detsamma.
Häri instämde Professor GeijerProsten Astrand
och Biskop Holmström.
Doctor Björkman: Då jag nyss yttrade mig,
glömde jag nämna, att jag anser Utskottets förslag å
pag. 9 oskyldigt och måhända någon gång behölligt,
och att jag således icke hade för afsigt att afslå detta
tillägg. De uti nämnde förslag ifrågasatta uppgifter
kunde medföra den fördel att påskynda förordnandet
af Förmyndare, hvarmed eljest torde uppskjutas till
bouppteckning är förrättad, med hvilken förrättning
ofta nog länge måste fördröjas. Äfven af det skäl
skulle jag önska bifall till merberörde förslag, att
Presterskapet, i händelse Betänkandet äfven i denna
del afslås, kunde möjligen anses hafva funnit sig be-
sväradt af en liten ökning i sina tjensteåligganden.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Jag har redan till¬
förene beklagat, att de omyndiges rätt icke alltid
tillbörligen vårdas och bevakas; och . att mången
omyndig icke sällan mer och mindre förlorar dels
genom okunnige och dels genom vårdslöse och be-
dräglige förmyndare, öfver hvilka borde bållås nog¬
Den 4 November.
103
grannare och allvarligare uppsigt. — Lag-Utskottets
närvarande Betänkande kan jag icke gilla, emedan det
icke befrämjar det åsyftade ändamålet och åtminsto¬
ne icke löser det svårlösta problemet på ett sätt, som
för mig är tillfredsställande. Dessutom får jag för¬
klara, att jag i öfrigt instämmer med Doctor Elm¬
gren och yrkar afslag å Betänkandet.
Contracts-Prosten Hallström: I denna fråga be¬
finner jag mig på en annan ståndpunkt än den vär¬
de Talaren, som först yttrade sig, Doctor Björkman,
och de, som derefter talat i samma syftning, som
han. Oansedt förslagets brister, föredrager jag dock
detsamma framför nu gällande stadganden, som, utom
det att de hafva någon anstrykning af sviksamhet,
dessutom besväras af en dubbel ofullkomlighet, nem¬
ligen dels, att icke för omyndige bereda den trygg¬
het, som åsyftas, dels ock, att på landets kredit-för¬
hållanden menligt inverka. Men jag vill ej förlänga
diskussionen, utan får åberopa, hvad jag redan förut
i detta ämne till Ståndets protokoll anfört, på grund
hvaraf jag förklarar mitt bifall till Betänkandet.
Contracts-Prosten Östberg: Oaktadt det myckna,
som både vid denna och föregående Riksdagar är or-
dadt för bibehållande af de tysta förmånsrätterna,
har jag ej varit i ständ hos mig stadga öfvertygelsen
om dess nytta, och att de vid alla tillfällen lemna
en säker garanti för myndlingars arftägt. Tvärtom
kan jag uppgifva fall, då de för omyndige blifva
högst menliga och ledande till betydlig förlust för
desamma. Domstolarne äro ofta i förlägenhet att få
förmyndare som ega känd, full säkerhet i fast egen¬
dom för det arf som skall emottagas och förvaltas.
Ofta måste de i denna vigtiga sak vända sig till per¬
soner som äro kända för redlighet, ordentlighet och
en sparsam lefnad, men ega ingen fast eller i öfrigt
känd förmögenhet, och ofta blifva myndlingars egen¬
dom i sådanes händer väl och till deras förmån för¬
104
Den 4 November.
valtad. Men det är ej utan exempel, att arfsmedel
i sådant fall åtminstone till en betydlig del gå förlo¬
rade, oaktadt den obemedlade oell alltid redligt sin¬
nade Förmyndarens möjligaste försigtighet och omhug¬
san. Som han ej eger någon fastighet, hvari han kan
insätta det emotlagna arfvet, söker han få utlåna det
emot första inteckningen i annor mans fasta egendom.
O O
Delta lyckas honom icke på den ort der han sjelf
bor och bäst känner; men han får spaning på en
man i ett annat Härad, som eger, så vidt kändt är,
ograverad fastighet och är villig emottaga ifågavaran-
de arfsmedel. Affären uppgöres i laga form. För¬
myndaren får första inteckningen i låntagarens fa¬
stighet, och tror sig 1111 hafva fullkomligen tryggat
myndlingarnas rätt. Men efler någon tid befinnes
alt låntagaren är konkursmässig, och alt han derjem¬
te sjelf är förmyndare. Nu uppkommer således pro¬
cess för 2:ne barnkullar; hvarvid den senare, sorn
har l:sta inteckningen, förlorar sitt goda, just genom
den orättvisa lagen om förmånsrätten. Hade ej den¬
na egt rum, så hade den sist upjitäckte Förmynda¬
ren ej fått emottaga något a rf, utan att derföre lem¬
na Irsta inteckningen i sin fastighet, hvarigenom hans
myndlingars rätt äfven varit fullt försäkrad och be¬
varad; och den andra hade då ej genom denna hem-
lighetsslöja blifvit satt bakom ljuset, och, oaktadt
med redligaste uppsåt och med iakttagande af alla
lagliga former, ej vållande till sina myndlingars för¬
lust, den han med bästa vilja likväl ser sig alldeles
ur stånd att ersätta. Med anledning häraf och af
hvad flere värde Talare yttrat, både nu, och förra
gången detta vigtiga ämne förevar i det Högv. Ståndet,
röstar jag för tysta förmånsrätternas upphörande, och
bifaller Betänkandet.
Doctor Wallin: Då jag icke reserverat mig mot
detta Betänkande, skulle jag begå förräderi, om jag
här iakttog fullkomlig tystnad. Jag får derföre först
Den 4 November.
105
belysa den förbindelse, hvari jag stannar hos de vär¬
de Talare, sora försvarat Utskottets förslag, i syn¬
nerhet Biskop Hedren. En bestämd lagförbättring
innefattas utan tvifvel deri, att Utskottet tillstyrkt,
det en redovisningsskyldighet måtte åläggas förmyn¬
daren inför de Goda Männen och Domaren. Hufvud-
saken heror således på, huru redovisningen sker, om
nemligen noggrant efterfrågas ej blott huru de omyn¬
digas arfsmedel förvaltas, utan ock hvar de finnas
och mot hvilken säkerhet de utestå. Om en sådan
redovisning i behörig ordning verkställes, skulle jag
tro, att på denna väg mera säkerhet i afseende på
myndlingarnas rätt erhålles, än genom de nu gällande
stadganden. Om efter förslaget noggranna under¬
sökningar ske, ser jag ej, att några förluster kunna
för de omyndiga uppkomma. Upptäckes vid sådana
undersökningar, att arfsmedlen icke ordentligt för¬
valtas, eller att behörig säkerhet för de samma icke
förefinnes, så inträder den rättighet och pligt för
Domaren, att han må hos förmyndaren söka erhålla
inteckningar för de denne anförtrodde barnaarf. Så¬
dana med flere skäl kunna anföras till försvar för
Utskottets Betänkande, hvilket jag med mitt gillande
vidblifver, och tillstyrker det Högvördiga Ståndets
bifall dertill. Hvad slutligen beträffar Utskottets å
pag. 9 framställda förslag, rörande uppgifter från
Presterskapet, så anser jag frågan derom mindre vig¬
tig, och tror, att, om hvad lagen föreskrifver i af¬
seende på bouppteckningars hållande i behörig tid
ordentligen iaktlages, ingen våda för arfvingars rätt
bör kunna yppa sig.
Contracts-Prosten Nordhammar: Jag hade icke
ernat inlåta mig i denna diskussion, utan endast åbe¬
ropa, hvad jag förut i denna fråga i Ståndet yttrat.
Men då jag förmärkt, att hvad jag då yttrat ej blif¬
vit rätt uppfattadt, anhåller jag få anföra några ord.
I afseende på den händelse, att en person för någon
106
Den 4 November.
tid afsäger sig ett förmynderskap för att erhålla lån
samt derefter återbegär förmynderskapet, så lärer väl
Domaren icke utan behörig pröfning till en sådan öf¬
verlemna omyndiga barns arf, och således underslef
på denna väg ej så lätt kunna ske, om Domaren full¬
gör sin pligt, förutan hvilken förutsättning alla för¬
sigtighetsmått lära vara fruktlösa. För öfrigt äro de
klandrade tysta förmånsrätterna ej så tysta. Den
som har pengar att utlåna kan ganska väl underrätta
sig, om den person, till hvilken han utlånar, har
förmynderskap eller icke. En myndling åter kan ej
vidtaga sådana försigtighetsmått, och jag måste lör
min del afslå Betänkandet just emedan dens rätt,
som icke sjelf kan bevaka densamma, skulle genom
Utskottets förslag äfventyras. Hvad det oftaberörda
förslaget å pag. 9 af Betänkandet angår, anser jag
detsamma, såsom oskyldigt, kunna bifallas, på det
man ej må gifva lasta renom rum.
Siats-Rådet Poppius: Under en lång följd af år,
under hvilken jag utöfvat domarekall i lägre och hö¬
gre instanser och äfven varit Ledamot af Lag-Komi-
ten till utarbetande af förslag till allmän Ci v il-lag,
har jag stadgat hos mig den öfvertygelse att tysta
förmånsrätter i allmänhet ej stå väl tillsammans med
de rättsförhållanden, hvilka mer och mer utveckla
sig vid samhällets framskridande på kulturens bana.
Jag har vid många tillfällen sökt omständligare gifva
skäl för mina åsigter i detta afseende. De må falla,
om de ej förmå tala för sig. Dessutom är den för¬
menta fördel, som anses vara de omyndige tillskyn¬
dad, mera illusorisk än verklig. Biskop Hedren har
redan klart utredt detta förhållande. Jag skulle kun¬
na illustrera det med ganska många exempel. En
lag, som kan gäckas, eller som gifver anledningar,
att genom spetsfundigheter göras om intet, skadar
redan derigenom att den verkar menligt på morali¬
teten. För min del kan jag ej annat än önska och
Den 4 November.
107
tillstyrka alt Betänkandet härom må vinna Ståndets
bifall.
Vice Talmannen, Biskopen, Doctor Hedren: Till
hvad jag redan yttrat, vill jag blott tillägga några
ord. Den siste värde Talaren har anfört vigtiga skäl
för den åsigt, jag i denna fråga hyser, och ännu mer
befästat densamma. Jag är så långt ifrån att på nå¬
got sätt åsyfta minskning i de omyndigas rätt, att
jag fastmera önskar att gifva den mera säkerhet; men
detta dock sålunda, att andras lika heliga rätt der¬
jemte bevaras. Såsom förhållandet nu är, så kan
den förra illuderas och den senare äfventyras; och
det är en sådan ofullkomlighet i lagstiftningen och
deraf följande orättvisor, som jag velat afböja genom
undanrödjande af anledningarne dertill. Jag gillar
för detta ändamål Utskottets förslag. Hvad det å
Betänkandets 9:de pagina förekommande förslag angår,
anser jag detsamma icke nödigt ej eller lämpligt.
Befarande, att det för Presterskapet torde blifva svårt,
någon gång omöjligt, alt hafva reda på alla barnen
efter en afliden person, hvilka måhända äro spridda
i flere församlingar, finnér jag, att det understundom
måste blifva ogörligt att uppfylla det föreslagna stad¬
gandet. Presterskapet skulle blottställas för möjliga
misstag och deras intyganden komma att stå i strid
med bouppteckningarna, samt derigenom en oförtjent
skugga kastas på detsamma; till undvikande hvaraf,
och då ingen nödvändighet af de föreslagna intygan¬
den är förhanden, jag för min del anser, att man
kan utan skada gå förslaget förbi. Behöfvas sådana
intyganden, kunna de ock erhållas, utan att något
lagstadgande i den delen behöfver utfärdas.
Prosten Stenhammar: Både under öfverläggnin-
gen öfver frågan om de tysta förmånsrätternas af-
skaffande vid föregående Riksdag, och då samma äm¬
ne här förra gången förekom under denna Riksdag,
har jag tillkännagifvit min tanka. Den är oförändrad.
108
Den 4 November.
Förmådde jag inse, att den ringaste säkerhet till
ersättning vore de omyndiga erbjuden genom Lag-
Utskottets Förslag, så skulle jag råka i frestelse att
jemka min öfvertygelse. Men nu är det icke så. Man
vill fråntaga de omyndiga, som ej kunna bevaka sitt
bästa, den dem förunnade tysta panträtten; och hvad.
ännu värre är, genom Lag-Utskottets förslag nedflyt¬
tas deras rätt under alla andra intecknings-egares,
antingen dessas inteckning är äldre eller yngre än
förmynderskapet, så att de omyndigas egendom i en
bedräglig förmyndares händer och vid inträffande
cession alldeles är satt på spel. Hela den säkerhet,
som erbjudes till surrogat för såkallade tysta förmåns¬
rätterna, ligger i förmyndare-redovisningen inför Do¬
maren, och räkenskapens granskning af Gode Män.
Med all aktning för Domare i allmänhet och deras
embete, kan jag dock aldrig medgifva, att hvad som
är en re^-säkerhet skulle utbytas mot den slags sä¬
kerhet, som hvilar pa en embetsmans personliga egen¬
skaper. Ofta bestridas domare-embetena af unga,
oerfarna män, som på landsbygden ombytas från det
ena Tinget lill det andra. Jag fruktar, det kunde
någon gång hända, och blefve småningom mer och
mer en praxis, att förmyndare-räkningarne lades till
handlingarna utan synnerlig uppmärksamhet — och
huru mången gång skulle icke på detta sätt omyndi¬
gas väl förspillas! Men — säger man — den för¬
nämsta säkerheten ligger deruti, att, enligt Lag-Ut¬
skottets förslag, skall, förmyndaren, hvarje gång lian
afgifver räkning, jemväl vara skyldig att visa säker¬
het för arfsmedlen. Jag vågar påstå, att detta stad¬
gande mera skall skada än gagna omyndiga i allmän¬
het, om det kunde tillämpas. Men det kan icke till-
lämpas — det blifver rent af en chimére. Ty om
också förmyndaren visar skuldsedlar eller säkerheter
för hela arfvet och derutöfver — han kan ju likväl
vara skyldig dubbelt så mycket som han eger — och
Den 4 November.
109
kan väl icke förbindas att yppa hela sin ekonomi¬
ska ställning, hvarförutan ju säkerheten blir allsin-
gen, då de omyndige äro llyttade allrasist bland for-
dringsegarne i hans bo. Tillämpningen af detta stad¬
gande förutsätter, så vida det skall få någon betydel¬
se, ett sådant inträngande i enskilda personers för-
inögenhets-omständigheter, som hvarken kan lagligen
stadgas, eller vara förenligt med enskildas kredit och
välstånd. Följden skulle blifva, att ingen hederlig
man kunde emottaga förmynderskap —• att de flesta
omyndigas egendom råkade i händerna på vinglare och
äfventyrare — eller ock att man nödgades alldeles
lemna detta stadgande ur sigte och i tysthet låta det
falla i glömska. Den föregifna säkerheten blir derfö¬
re allsingen. — Angående orättvisan af den tysta för¬
månsrätten, såsom en snara för krediten, erinrar jag
blott, att ingen skulle kunna bedragas, om, genom
nödiga föreskrifter, Domare sattes i stånd att kunna
meddela förmynderskaps-bevis likasom intecknings-
bevis. Jag voterar afslag å Betänkandet.
Efter sålunda slutad diskussion och på härefter
gjord proposition om bifall till Lag-Utskottets Betän¬
kande, N:o 138, svarades håde Ja och Nej och begär¬
des votering, i anledning hvaraf följande voterings-
propositioner framställdes och antogos:
Den som bifaller Lag-Utskottets Betänkande, N:o
138, voterar Ja; den det ej vill, voterar Nej. Vin¬
ner Nej, så är nämnde Betänkande afslaget.
Voteringen, som härefter i behörig ordning an¬
ställdes, utföll med 18 Ja och 29 Nej; och var såle¬
des Lag-Utskottets Betänkande N:o 138 afslaget.
O o
Emot detta beslut reserverade sig Biskop He¬
dren, Stats-Rådet Poppius, Professor Geijer, Prostar-
ne Hallström och Östberg samt Doctor Wallin.
§. 22.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Betänkande, N:o
139, i anledning af återremiss af Utskottets Betan¬
110 Den 4 November.
kande, N:o 92, öfver väckta motioner örn straffet för
åverkan.
Ståndet, som vidblef sitt vid föredragningen af
Betänkandet N:o 92 fattade beslut, lade Betänkandet
N:o 139 till handlingarna.
§. 23.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
140, i anledning af återremisser af Utskottets Betän¬
kande, N:o 59, öfver väckta motioner om upphäf-
vande af en del serskilda domstolar.
Professor Geijer: På anmärkningar, gjorda af mig
och mina kamrater från Lunds Universitet, Profes-
sorerne Thomander och Bolmeer, blef Betänkandet
N:o 59, återremitteradt, att besLämdt måtte utredas,
huru med disciplinära mål vid Akademierna borde
förfaras. Då Utskottet åter i detta Betänkande, N:o
140, förklarat, att denna anmärkta omständighet icke
varit af Utskottet förbisedd, emedan, enligt Utskot¬
tets förslag, till Kongl. Majrt blifvit i underdånighet
öfverlemnadt att bestämma de för alla de ifrågasatta
clomstols-indragningarna erforderliga reglementariska
föreskrifter, hvartill hörer utarbetandet af serskilda
stadganden angående disciplinen vid Uni versi te terna ,
som anses böra af Akademierna sjelfve fortfarande
handhafvas, samt då detta skulle, enligt Utskottets
förmenande, ligga i sakens natur, i följd hvaraf det
icke blifvit i förra Betänkandet upptaget, så linner
jag ingen betänklighet vid att bifalla detta Betänkande.
Professoren Bolmeer: I fråga om Akademiska
domstolarne kan jag ingalunda förlika det resultat,
hvartill Utskottet kommit med det förutgående rai-
sonnementet, hvarpå detta resultat skulle hvila. Ut¬
skottet har nemligen yrkat, att först borde bestäm¬
mas och utarbetas de serskilda stadgar angående di¬
sciplinen vid Akademierna, som böra föregå Akade¬
miska domsrättens upphörande, och att denna utar¬
Den 4 November.
111
betning lämpligast kunde sättas i verkställighet i sam¬
manhang med den revision af Akademiska Constitu-
tionerna, hvarom Riksens Ständer hos Kongl. Maj:t
i underdånighet anhållit; men oaktadt detta liksom
förberedande vilkor ännu icke kan vara uppfyldt,
och Akademiska domstolsrättens upphörande synes
af förberörde revision väsendtligen böra bero, så har
Utskottet likväl vidblifvit sitt förut i frågan afgifna
Betänkande. Jag nödgas derföre yrka, att i den un¬
derdåniga skrifvelse, som rörande detta ämne kan
komma att expedieras, en större vigt måtte fästas å
det uppskof, hvilket Utskottet i siLt raisonnement
ansett vara nödigt, men som i beslutet blifvit så godt
som alldeles förbisedt.
Häri instämde Biskop Agardh.
Biskopen, Doctor Holmström: Utskottet har väl
i sitt senare Betänkande afgifvit en sådan förklaring,
som Professor Geijer nyss nämnt; men då jag icke
kan annat än vara oviss, om och huruvida hvarje
Domare iakttager den restriktion i afseende på Aka¬
demiska disciplinen, som berörde förklaring innehål¬
ler, så vill jag yrka uppskof med afgörande af den
del af förevarande Betänkande, som rörer upphäf-
vande af Akademiska jurisdiktionen, till dess att frå¬
gan om revisionen af Akademiska Constitutionerna
blifvit afgjord.
Häri instämde Prosten Hallbeck.
Professor Thomander: Mig synes, att Betänkan¬
det kunde bifallas med antagande af den exeges, som
deri innefattas och med vilkor, att i den underdåni¬
ga skrifvelse i ämnet, som till Kongl. Majrt aflåtes,
bestämdt måtte uttryckas, att Kongl. Majrt, hvad
serskildt beträffar Akademiska jurisdiktionen, hvartill
hörer frågan om disciplinen, som af ikkademierna sjelf¬
va bör bandhafvas, täcktes bestämma erforderliga reg-
112 Den 4 November.
lementariska föreskrifter. Men under annat vilkor
skulle jag ej vilja lemna mitt bifall till Betänkandet.
Doctor IVallin: Jag instämmer med Professor
Thomander; men får fästa det Hög v. Ståndets upp¬
märksamhet derpå, att här ej blott är fråga om upp¬
hörande af Akademiska jurisdiktionen, utan ock om
Bergs-Tings-Rätternas domsrätt, och att ett afslag af
Ståndet ej torde böra afse både den ena ocb andra,
utan blott endera af nämnde Institutioner.
Domprosten Ehngren: Om än någon obestämd¬
het skulle förefinnas i Utskottets Utlåtande, blir vid
närmare öfvervägande dess mening tydlig, som är
den, att äfven Akademiska Jurisdiktionen såsom fo¬
rum privilegiatum bör upphöra, sedan en revision af
Akademiska Constitutionerna försiggått, och bestämd
skillnad blifvit gjord emellan disciplinär- eller ord¬
ningsmål, som med afseende på den Studerande ung¬
domen tillhöra Akademiens Styresmän, och civil-
samt gröfre brottmål, hvilka böra behandlas af all¬
männa domstolar för enhet i lagskipningen. När der¬
före en sådan inskränkning tydeligen införes i den
underdåniga skrilvelsen till Kongl. Maj:t, ser jag ej
något skäl med mindre Utskottets Betänkande kan
bifallas.
Professor Bolmeer: Det torde vara så mycket
mera nödigt att före borttagandet af Akademiska dom-
stolsrätten den omnämnda revisionen af Akademiernas
nu gällande Constitutioner föregår, och så vidt ske
kan gränsorna mellan det disciplinära och rent juri¬
diska området närmare utredes och bestämmes, som
Utskottet på ett i min tanka alltför ytligt sätt be¬
traktat denna hufvudfråga. Utskottet anser alla de
tvister eller ärenden, som röra Akademiska medlem¬
mar, och mål angående af dem begångna brott emot
allmän lag vara sådana, som till allmänna domsto-
larnes handläggning böra öfverflyttas. Men nu är
verkliga
Den 4 November.
na
verkliga förhållandet så, att knappast förekommer
något civilt mål eller begånget brott, så snart det rö¬
rer en Studerande, sorn icke tillika är af disciplinär
natur. Jag skulle i bägge hänseenden kunna anföra
rätt träffande exempel, men vill inskränka mig till
ett brott, som ej så sällan vid Akademierna förekom¬
mer. En studerande yngling slår in en ruta. Efter
allmänna lagen är detta brott belagdt med obetydliga
penn ingeböter, men såsom störande den goda ordning,
hvilken alltid bör råda inom en studerande corps,
är det efter Akademiernas Constitutioner belagdt med
svårare straff, äfven med relegation. Huru skall nu
ett sådant mål efter Akademiska domsrättens upphö¬
rande behandlas? I den af mig antagna nödvändig¬
heten af förut uppgjorda stadganden, beträffande så
väl det anförda som många dylika fall, anser jag ett
ofördröjdt borttagande af Akademiska domsrätten med¬
föra mera trassel och oreda än verklig fördel, och
instämmer derföre helst med Biskop Holmström
i dess yrkande, att närvarande Betänkande, för så
vidt som det rörer de Akademiska domstolarne, måt¬
te af det Högv. Ståndet afslås.
Häri instämde Biskop Nibelius.
Prosten Åstrand: Mig synes, att om Utskottets
förslag i afseende på Akademiska jurisdiklionen afslås,
Betänkandet dock icke bör i sin helhet afslås. Skall
åter Betänkandet i sin helhet bifallas, så bör det
dock endast ske under vilkor, att det af Professor
Thomander föreslagna bestämmande inflyter i den
underdåniga skrifvelse till Kongl. Majit, som skulle
komma att i ämnet aflåtas.
Vice Talmannen, Biskopen Hedre'n: Om än Stån¬
det skulle fatta beslut, att en sådan mening, som
Professor Thomander föreslagit, intages i Rikets Stän¬
ders underdåniga skrifvelse till Kongl. Majit, så fruk¬
tar jag dock, att detta leder till intet resultat, i hän-
Preste-St. Prot. 1840. Andra Afdela. Bandet X. 8
114
Den 4 November.
delse Ståndet, som troligt är, blir ensamt om sin
tanke. Jag tillstyrker derföre, att Ståndet lemnar
sitt bifall till Betänkandet i öfrigt, med undantag af
hvad som rörer Akademiska jurisdiktionen, hvarom
Ståndet ej må fatta beslut förrän frågan om revision
af Akademiska Constitutionerna, hvarom Rikets Stän¬
der hos Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning,
först blifvit afgjord. För min del finnér jag ej eller
något hinder för Ståndet att bifalla en del af Betän¬
kandet, ehuru det uppskjuter att yttra sig öfver en
annan del af detsamma.
Häri instämde Doctor Hwasser.
Efter sålunda slutad diskussion och på vederbör¬
ligen gjord proposition, stannade Ståndet i följande
beslut: Med godkännande af Lag-Utskottets Betän¬
kande, N:o 59, vidhållet i Utlåtandet, N:o 140, un¬
dantog Ståndet likväl härifrån den Akademiska juris¬
diktionen, med hvilken Ståndet icke ansåg någon för¬
ändring förr böra ega rum, än den af Rikets Ständer
i underdånighet begärda revision af de Akademiska
Constitutionerna i deras helhet verkställd blifvit.
§. 24.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets Utlåtande, N:o
141, i anledning af erhållen återremiss af Utskottets
Betänkande, N:o 108, öfver väckt motion, om offent¬
lighet vid Underdomstolar och Polis-kamrar.
Lades till handlino;arne.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
E. M. Tegnér.
Den 4 November.
115
JPIetttttn kl. G ef t. tnithl.
§• 1.
Justerades 5 §. af Protokollet för den 19 Octo-
ber eft. midd.
§. 2.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
345, i anledning af dels afslag, dels återremiss å åt¬
skilige i Memorialet, N:o 301, framställde voterings-
propositioner.
Lades 2:dra gängen på bordet.
§•
Upplästes och lades till handlingarne inkomna
Protokolls-Utdrag från Vällofl. Borgare-Ståndet af den
31 Octob. sistlidne, och från Hedervärda Bonde-
Ståndet af den 28 i samma månad.
§. 4.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memo¬
rial, N:o 44, till Borgare-Ståndet, angående en af
Ståndet yrkad, men af Talmannen vägrad proposition.
Biskop Holmström yttrade: Jag vill blott för
Högvördiga Ståndet tillkännagifva, att jag var från¬
varande ur Utskottet, då detta mål der föredrogs.
Hade jag varit närvarande, skulle jag åberopat så väl
min egen reservation mot Utskottets Memorial, N:o
11 , som ock den af Prosten Hallström detta Memo¬
rial vid fogade.
Memorialet, N:o 44, lades till handlingarne.
§• 5.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memo¬
rial, N:o 45, med förslag till ett stadgande i 41
Riksdags-Ordningen, om Stats-Rådets föredragande
Ledamöters tillträde i alla Stånds Plena.
116 Den 4 November.
Antogs såsom hvilande till grunlagsenlig behand¬
ling vid nästkommande Riksdag.
O O
§. 6.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memo¬
rial, N:o 46, med förslag till ändring och tillägg i
38 §. Regeringsformen.
Biskop Holmström anförde: Ej heller vid be¬
handlingen af denna fråga var jag i Utskottet när¬
varande, och skulle, derest jag det varit, ej kunnat
instämma i Utskottets beslut. Jag anser det stad¬
gande af Grundlags-Stiftarne vara välbetänkt, att Fö¬
redraganden må vägra contrasignation endast i det
fall, att han finnér beslutet stå i strid med Rege¬
ringsformen. Det är bekant, att Allmänna Lagen ej
alltid är så tydlig och klar, att ej misstydningar der¬
af äro möjliga. Utskottet har, med afseende på den¬
na omständighet, velat hjelpa sitt förslag med tilläg¬
get: uppenbarligen framför orden: stridande emot Ri¬
kets Grundlag eller Jllmcin Lag. Detta tillägg sy¬
nes mig dock icke undanrödja möjligheten af mång¬
tydighet; och jag får i detta hänseende åberopa de
man" laid i "a anmärk nine s-an ledningar, som under den-
o O O O 7
na Riksdag i Constitutions-Utskottet förekommit. Der¬
om har i Utskottet varit mycken strid; och att til¬
lägget af ordet uppenbarligen skulle undanrödja den
ännu större olikhet i meningar, som i tydning af All¬
männa Lagen eger rum, betviflar jag högligen, i följe
hvaraf jag anhåller att detta Memorial måtte återre¬
mitteras med förklarande såsom Ståndets gemensamma
tanka, att det i nämnda Memorial gjorda förslag hvar¬
ken är nödigt eller nyttigt.
Häri instämde Biskop Bruhn.
Prosten Ödmann: I afseende på hvad nu an förd t
blifvit, får jag nämna, att Constitutions-Utskottet med
detta förslag afsett att åstadkomma öfverensstämmelse
mellan 3:ne §§. af Grundlagen, den 9:e, 38:e och
Den 4 November.
117
106:e. I den 9:e och 106 §. står ordet uppenbarli¬
gen , och då torde det ej vara ur vägen att införa
det i 38 §. der det handlas om ett fall af likartad
beskaffenhet.
Biskop Holmström: Det är icke mot tillägget af
ordet uppenbarligen, som jag vill göra någon anmärk¬
ning. Det må gerna inflyta för öfverensstämmelsens
skull med andra §§. af Grundlagen. Men det är
orden: Allmän Lag, som jag för min del icke vill
haf va införda, på sätt som ifrågavarande Memorial
af Constitutions-Utskottet föreslår. Om Grundlag är
bestämdt, att den skall tolkas bokstafligen; men att
O 7
Allmänna Lagen är blottställd för mångtydning, har
erfarenheten nogsamt visat. Constitutions-UIskottet
skulle alltså kunna ställa en Föredragande under
Riks-Rätt för icke vägrad contrasignation i ett mål,
hvars afgörande Constitutions-Utskottet kunde anse
vara stridande mot Allmän Lag, men andre åter icke
så finna. För att undvika ett sådant förfarande och
ett sådant opinerande på obestämda grunder, kan jag
icke annat än motsätta mig den föreslagna grundlags¬
förändringen. Jag anser, att man bör undvika allt,
som kan blifva mindre värdigt för Rikets Ständer.
Prosten Ödmann: Uti 106 §. Regeringsformen he¬
ter det: ”denna Regeringsform och andra Rikets gäl¬
lande lagar. Regeringsformens 9:e §. innehåller ock
"denna Regeringsform eller Rikets Allmänna Lag.”
38:e §. åter har endast: ”denna Regeringsform
hvilket gör stadgandet af ansvar mera mildradt, men
ock derföre förorsakar en olikhet med de öfrige före¬
nämnde §§:nes lagbestämmelser. Och det är just för
att äfven i detta läll åstadkomma en nödig öfverens¬
stämmelse mellan de serskilda §.§., som den föreslagna
grundlagsförändringen är alldeles nödvändig.
0 o O o
Biskop Holmström: Jag finner icke detta tillägg
1 38 §. Regeringsformen nödvändigt för öfverensstäm¬
melsens skull med 9:e och 106:e §§. Ty de hand¬
118
Den 4 November.
la icke alla om samma sak. 9:e och 106:e §§. handla
om de fall, då Stats-Rådets Ledamöter böra göra
kraftiga föreställningar mot Konungens Beslut; 38 §.
handlar åter om det fall, då en Föredragande bör
vägra contrasignation å ett Konungens Beslut.
Professor Morén: Utom hvad Prosten Ödmann yt¬
trat rörande det tillägg, som Utskottet föreslagit, uti
hvilket yttrande jag fullkomligt instämmer, beder jag
få anmärka, att icke allenast sambandet emellan de
nämnda grundlags-paragrapherna, utan äfven saken
sjelf gör tillägget behöflig!, ja nödvändigt. Det är
nemligen icke grundlags-öfverträdelsen, som ensam,
icke en gång mest, är vådlig för samhället. Den rör
ett allmänt staLsförhållande och kännes ej genast i
det enskilta lifvet, utan framstår, åtminstone i bör¬
jan, såsom rubbning uti tanke och theori. Deremot
är öfverträdelsen af allmän lag helt och hållet lik¬
som praktisk, så att den ögonblickligt ingriper i den
enskilte medborgarens förhållanden, vållar ofärd, stif¬
tar missnöjen, åstadkommer oordningar. Såsom sam¬
hälle och det allmänna ej är annat än collektivnam-
net för det enskilta, så har jag derföre trott, och tror
ännu, att det föreslagna tillägget är högst nödigt, och
att det för folket är af stor vigt, att Föredraganden
vägrar contrasignation till en uppenbar lagöfverträ-
deise, isynnerhet som, utan en sådan vägran, hans
motföreställningar icke kunna anses kraftiga. Jag till¬
styrker högeligen, att det föreslagna tillägget antages
till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
Häri instämde Prostarne Lundblad och Sandberg.
Prosten Ödmann: 38 §. Regeringsformen rörer
blott frågan om vägrad contrasignation, säger Biskop
Holmström; och skulle således den föreslagna grund¬
lagsförändringen ej vara nödvändig för harmoniens
skull mellan Regeringsformens serskilda §§. Men då
ansvaret, som stadgas i 106 §., är lika både för Stats-
Råd och Föredragande, och refererar sig till både or¬
Den 4 November.
119
den: ”denna Regeringsform” och orden: ”andra Ri¬
kets gällande La^ar” då det deremot i 38 §. heter
endast: ”denna Regeringsformså lärer det väl, för
att sätta merberörde §§. i öfverensstämmelse, vara
oundvikligen nödigt att medgifva Utskottets förslag i
närvarande Memorial.
Häri instämde Prosten Lyth.
Biskop Holmström: Jag beder att blott få in¬
vända mot Doctor Moren, att jag för min del anser
det allmänna mera vigtig t än det enskilta, och tror
således, att en öfverträdelse mot det förra bör med¬
föra en svårare påföljd än öfverträdelse mot det se¬
nare. I öfrigt får jag anmärka, att i 38 §. ej är
fråga om ansvarsbestämmelse för någon underlåten¬
het. Der handlas egentligen om det fall, att Konun-
O O *
gens bud om någon åtgärd vore stridande mot grund¬
lag, i hvilket fall Föredraganden bör vägra contra-
signa tion; sådant bör icke kunna ske annat än då de
mest grava skäl äro för handen.
Prosten Säve: Jag instämmer med dem, som i
förevarande ämne önska enhet i lagstiftningen. Det
kan ej fordras af en Föredragande, att känna alla spe¬
ciella Författningar; men Allmänna Lagen äfvensom
Rikets befordringslagar kunna och böra ej vara ho¬
nom obekanta. Regeringsformen ålägger så väl Före¬
dragande som Konungens Rådgifvare att icke tillstyr¬
ka öfverträdelse af ”Rikets gällande lasar.” Han bör
O O
då icke heller dertill lemna sin contrasignation. Jas
O O
tillstyrker förändringen.
Contracts-Prosten Hallström: Jag anhåller få
upplysa, att här ej är fråga om någon ansvarighet
för Föredragande. Derom handlas i 106 §. Men har
Föredraganden ansvarighet enligt nämnde §., så bör
han ock hafva en motsvarande rättighet. Det sjmes
vara billigt, att han ej skall vara mera nödsakad
contrasignera ett beslut, som han finnér stridande
mot allmän Lag, än om sådant vore fallet i afseende
120
Den 4 November.
på Grundlag, då lian, enligt 106 §., liar lika ansva¬
righet i händelse af underlåtenhet att göra föreställ-
D • O
ningar mot öfverträdelser så i den ena som andra
händelsen. 1 öfrigt ligger en väsendtlig förändring i
det föreslagna tillägget af ordet: ”uppenbarligen."
Professor Geijer: Jag instämmer med Prostarne
Ödmann och Hallström. Jag kan ej förneka nödvän¬
digheten att sammanbinda de serskilda §§:ne af Grund¬
lagen. Detta har varit för mig ett motiv att biträda
O D
förevarande förslag. En serskild grund för denna
mili åsigt har jag ock deri, att tillägget af ordet:
”uppenbarligen” är en närmare bestämning, och att
under det andra föreslagna tillägget: H limån Lag
icke innefattas alla de stadganden, som höra till den
ekonomiska lagstiftningen.
På härefter gjord proposition fann Ståndet för
godt att det i Constitutions-Utskottets Memorial, N:o
46, förekommande förslag antaga såsom hvilande till
grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
§. 7.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memo¬
rial till Bonde-Ståndet, N:o 47, i anledning af dess
återremiss på Memorialet, N:o 32.
Lades till handlin garn e.
§• 8.
Föredrogs ånyo Constitutions-Utskottets Memo¬
ria, N:o 48, angående en af Stats-Utskottet anmäld
anmärknings-anledning.
Prosten Ödmann: Jag anhåller få fästa uppmärk¬
samhet på Herr Petres vid detta Memorial bifogade
reservation. Hvar och en lärer finna, att det är be¬
tydlig skillnad i förhållandet med Stats-Sekreterarne
von Hartmansdorff och Grip. Den förre hade en
lång tid varit skiljd från Stats-Sekreterare-Embetet,
då Deparlemental-Styrelsen infördes. Den senare åter
Den 4 November.
121
liar fortfarande varit Stats-Sekreterare ända till samla
Styrelse-formens upphörande. Jag kan således icke
annat linna, än att Herr Petre haft skäl till sitt på¬
slående, att den i Memorialet förekommande fråga
bordt olika behandlas med afseende på den ene och
andre af förenämnde Herrar, och att Utskottet på
skillnaden i detta hänseende bordt fästa tillbörlig
uppmärksamhet.
Constitutions-Utskottets ifrågavarande Memorial,
N:o 48, bifölls.
§. 9.
Föredrogos ånyo Stats-Utskottets följande Utlå¬
tanden:
N:o 346, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga
skrifvelse till Rikets Ständer, angående beräkningen
af traktamenten för Städernas Magistratsperson^!’ och
Borgare, vid syner och andra förrättningar för Kro¬
nans räkning.
Bifölls.
N:o 347, i anledning af Herr Christiersons mo¬
tion om ny lönereglering för Rikets Ständers Justitie-
Ombudsmans ochTryckfrihets-Kommitteens Expedition.
Bifölls.
N:o 348, i anledning af Friherre Nauckhoffs, J.
O., motion om anslag af löner för 3:ne Länsmän i
Blekinge Län.
N:o 349, i anledning af erhållne återremisser å
Utlåtandet N:o 246.
Ståndet, som gillat Utlåtandet, N:o 246, biföll
äfven tillägget i Betänkandet > iV.-o 34g j och lade
det i öfrigt till handlingarne.
N:o 350, i anledning af erhållne återremisser å
Stats-Utskottets Memorial, N:o 252.
Bifölls.
122
Den 4 November.
N:o 351, i anledning af erhållne återremisser å
Stats-Ulskottets Memorial, N:o 253.
Bifölls.
N:o 352, i anledning af återremiss å Utlåtandet,
N:o 261.
Lades till handlingarne.
§. 10.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
353, i anledning af väckta motioner, att dels åtskil¬
ige kassors behållningar, dels Stats-Verkets så kal¬
lade Reservfond måtte till Riksgälds-Kontoret öf¬
verflytt as.
Prosten Ödmann: Detta Utlåtande innehåller svar
på 3 motioner, hvaraf likväl den af mig ingifna,
rörande reserv-fondens öfverflyttning till Riksgälds-
Kontoret, hufvudsakligen innefattas i det andra mo¬
mentet af Hr Wedbergs. Mig förefaller Utskottets
såkallade utredning icke särdeles tillfredsställande, och
jag skall nu framlägga skälen till detta yttrande med
så få ord som möjligt.
l:o Bland Statsverkets utestående fordringar upp¬
tagas, enligt 1837 års Rikshufvudbok, beviljade lån
å Riksstatens 9:de Ilufvudtitel 57,305: 14: 1. — Vid
denna Riksdag hafva Ständerna beslutat att inga lån
o O
skola vidare från denna Titel utgå, utan alla understöd
beredas genom bestämda anslag, hvarvid nuvarande
behållningar böra beräknas. Häraf följer ju bestämdt,
att nu utestående lån böra till Riksgälds-Kontoret in¬
gå, så snart de äro betalbara.
2:o Af Postmedlen äro utlånta 92,950 R:dr. En¬
ligt Ständernas beslut böra af besparingarne på Post¬
verket 100,000 R:dr ingå till Riksgälds-Kontoret, hvar¬
efter resten får användas till förbättrade post-kommu-
nikationer. Nu hafva dessa 92,950 R:dr icke blifvit
använda till det afsedda ändamålet; hvad är då na¬
Den 4 November.
123
turligare, än att de inlefvereras till Riksgälds-Konto-
ret såsom besparda statsmedel?
3:o Reserverade medel på anslaget till Bevärings¬
manskapets vapenöfningar finnas 17,000 R:dr. Om
Stats-Utskottets åsigt, att detta anslag hädanefter bör
såsom förslags-anslag uppföras, blir godkänd, är på
de derå besparda medel en tillgång, som af Riksgälds-
Kontoret kan och bör användas i främsta rummet.
4:o Sedan Kongl. Majit nu kan anses hafva sanc-
tionerat Rikets Ständers beslut om Nummer-Lotteriets
upphörande, lärer väl vara utom all fråga, att der
befintliga kontanta behållning 29,829: 4. 9. måste
till Riksgälds-Kontoret inlefvereras.
5:o Enär Rikets Ständer nu beslutit att till Kongl.
Majit ingå med underdånig anhållan, att så väl den
hittills varande administrationen af Saltpeter-väsendet
skall upphöra, som ock att lösningspriset för Saltpe¬
ter icke måtte bestämmas högre, än att den Saltpeter,
som för krut-tillverkningen erfordras, måtte kunna
med det dertill beviljade anslag förskaffas, visar det
sig väl både rätt och skäligt, att den befintliga be¬
hållningen 68,274: 38: 11. till Riksgälds-Kontoret
inlefvereras.
6:o Då Styrelsen för Ekeplanteringen ordentligen
redovisar för de till detta ändamål anslagna medel,
hvilka från Riksgälds-Kontoret utgå i mån af behof,
vore det väl äfven allt skäl, att öfrige för skogsplan¬
tering disponibla tillgångar under enahanda vilkor till
samma Verk öfverlemnades; hvarföre ock Skogsplan-
terings-kassans behållning 72,091 R:dr och Jagt-kas-
sans d:o 10,341: 18: 9. borde till Riksgälds-Kontoret
öfverlemnas och detta så mycket mer, som dessa
kassor nu äro helt och hållet undandragna så väl
den vanliga Stats-Revisionen, som Rikets Ständers
disposition.
Hvad slutligen beträffar de i Krigs-Collegii Ar¬
tilleri- och Utrednings-Departementer samt Sjö-För¬
124
Den 4 November.
valtningen befintliga behållningar, tillsammans 966,389:
14. 8., så, enär af dessa medel icke det minsta är
beräknadt såsom tillgång uti den af Kongl. Maj:t af-
gifna Proposition om Statverkets tillgångar och behof,
och man derjemte torde, emot hvad Utskottet anfört,
kunna antaga, att åtminstone en del af dessa reser¬
verade medel är verklig besparing och således mot¬
svarar det i Utskottets Utlåtande begagnade uttrycket
behållning, blir väl deraf en osviklig följd, att det
besparade bör komma Statsverket till godo, beräknas
såsom tillgång och lämpligt till Riksgälds-Kontoret
inlefvereras.
Mycket vore väl att säga om de flere i Utlåtan¬
det omnämnde poster, af hvilka åtskilliga kunna full¬
komligen subsumeras under ofvananförde kategorier;
men jag bör, för tidens vinnande, nu öfvergå till
den senare delen eller hvad Utskottet yttrat om re¬
serv-fondens öfverflyttning.
Reserv-fonden har, såsom bekant är, sin upp¬
rinnelse derifrån, att, då 1810 års Statsreglering upp¬
gjordes, åtskilliga då icke disponibla, men verkliga
tillgångar funnos ock i räkenskaperna balancerades,
hvilka dock för tillfället icke beräknades, möjligen
äfven voro för då församlade Ständer alldeles okända.
I den mån dessa ingingo och kommo Statsverket till
godo, bildades ett öfverskott, hvilket af vederbörande
alltsedan begagnats att hålla Stats-Kontoret solvent
för pågående utgifter, till hvilkas liqviderande medel
icke ännu i vanlig ordning från Uppbörds verken in¬
flutit. Uti Rikshufvudboken uppletas denna reserv¬
fond genom summerandet af Netto-balancerna, hvilka
förefinnas, sedan man afräknat allt hvad som tillhör
den årliga Stats-Regleringen äfvensom enskildt de så
kallade Förvaltande Verken. Nu borde man häraf
finna, att en fond, på hvilken några anordningar
icke ega rum eller några anslag icke grundas, aldrig
borde förminskas, men väl kunna ökas alltefter som
Den 4 November.
125
hittills opåräknade medel densamma tillflutit. Ge¬
nomgår man deremot den tablå, som medföljer 1839
års Revisionsberättelse, så skall man finna, att den
år 1833 utgjorde 4,724,068: 9., men år 1837 endast
4,466,464: 13. 3., således minskats med 257,599:
43. 9. — Genomläser man derjemte Revisionsberät¬
telserna 1835, 1837 och 1839 och jemnför uppgif¬
terna af de serskilda titlar, som formera denna fond,
skall man finna en högst märkvärdig olikhet, nem¬
ligen att i 1832 års räkenskaper äro upptagne
fordringar 1,134,000.
Proprie balancer . . 90,000.
Öfrige Balanceposter (?) 319,000.
Disponible medel . . 1,213,000.
i 1833 års d:o fordringar 1,077,000.
Proprie balancer . . 93,000.
Öfrige Balanceposter . 485,000.
Disponible medel . . 1,503,000.
men inga fastigheter eller inventarier för någotdera
året; hvaremot i den 1839 års Revisionsberättelse åt¬
följande tabell finnas för 1833 upptagne fastigheter
och inventarier till 318,924: 47. 2. — Proprie Jaalan-
cerna äro der upptagne till 50,884: 22. 8., med mera
dylikt. I 1834 års räkenskaper förekomma fastighe¬
ter och inventarier 329,000.
utlånte medel 47,000.
anmärkte poster och Proprie balancer 65,000.
och förskotter, sedan till skulders
liqviderande, utom disponible medel,
calculationsvis afräknats 337,000, . 1,070,000.
i 1835 års räkenskaper Bokförde fastig¬
heter och inventarier 331,000.
utlånte medel 45,000.
anmärkte poster och proprie balancer 68,000.
förskotter, efter afräkning af 311,000, 1,100,000.
126 Den 4 November.
Bergseffekter på vågarne, upptagne å tabellen, finnas
dock ej i någondera årets Revisionsberättelse, såsom
ingredierande i Reserv-fonden. För åren 1836 oell
1837 finnas också de specifikationer, hvilka i den om-
förmälda tabellen för åren 1833—37 uppgifvas belt
olika med uppgifterna i den af Utskottet meddelade
för 1837. När jag, såsom ledamot af 1839 års Stats-
Revision, begärde att få veta orsaken, hvarföre en
sådan olikhet inträffade, erhöll jag det svar, att dessa
specifikationer egentligen icke något betydde, utan
kunde efter behag uppgöras, enär blott den rätta slut-
balancen observerades. Det är dessa märkvärdiga för¬
hållanden, som föranledt min motion. Jag förmoda¬
de, att hvar och en, som icke allt för ytligt gran¬
skade dessa saker, skulle inse nödvändigheten deraf,
att den såkallade Reserv-fonden ordentligen afskiljdes
från Stats-Kontoret, serskildt inventerades och redo¬
visades, samt verkliga behållningen till Riksgälds-
Kontoret öfverlemnades. Endast på detta sätt kunde
utrönas, hvilka disponibla medel verkligen funnos,
hvilka summor voro de rätta, hvilka summor borde
afföras, hvilka fastigheter och inventarier borde reali¬
seras, m. m. Utskottet medgifver ock sid. 19, att
vid blifvande närmare utredning komma tillgångarne
att undergå en väsendtlig förminskning, emedan åt¬
skilliga förskott böra såsom redovisade aflöras, andra
åter afskrifvas. Hvarföre uppskjuter man då en så¬
dan utredning? I motionen har jag omnämnt, att ut¬
vägar borde på annat håll och på annat sätt beredas
att hålla Statsverket sol vent. Sådant låter sig ovil¬
korligen göra genom assignering på Riksgälds-Konto-
ret vid förefallande behof. Den utredning åter, som
Utskottet föreslagit, tjenar till ingen ting, bibehåller
hela affären i samma skick sorn hittills och blir möjli¬
gen blott en fortatt utväg att brillera med ziffror, hvars
motsvarande valuta är ganska problematisk. Jag tror
mig derföre hafva full anledning att begära återremiss.
Den 4 November. 127
Prosten Astrand: Den sorn nogare betraktar Be¬
tänkandet, skall finna, att Utskottet haft fullt skäl
för sig. Hvad först angår Reservfonden, så borde väl
något ändamål vinnas med dess öfverbyttande Lill
Riksgälds-Kontoret, så vida öfverflyttningen skall med-
gifvas. Hufvudsakliga ändamålet skulle nu vara, att
Riksens Ständer måtte erhålla full redovisning för
fondens medel, och ordning dermed; och hvad som
i sådant afseende åsyftas, vinnes genom Utskottets
tillstyrkande i slutet af förevarande Betänkande. För
Riksgälds-Kontoret blefvedet ej eller någon fördel att
få denna fond på sig öfverflyttad. Ty huru skulle
väl Riksgälds-Kontoret kunna ligga i förskott för Rän-
terierna? Och huru skulle det kunna taga befatt-
o
ning med fondens fordringar? Att husen ej kunna
till Riksgälds-Kontoret öfverlemnas, är redan medgif-
vet. Det egentliga af det som yrkas, måtte vara att
erhålla fullständig redovisning samt att förekomma
orsaken till fluktuationer i Fondens belopp. I sådant
afseende äro nödiga åtgärder föreslagne; och synes
öfverflyttningen således leda till ingen vinst, utan till
intrassling. I afseende på den frågan, om Stats-Kon-
toret kunde reda sig, i händelse förberörde fond på
Riksgälds-Kontoret öfverflyltades, så berodde det der¬
på, om Rikets Ständer ville till Siats-Kontorets dispo¬
sition bestå ett lika stort Kreditiv, som Reservfon¬
den utgör. På annat vilkor vore Stats-Kontoret icke
lijelpt, eftersom det just är med Reservfonden, som
årets utgifter nu bestridas.
Beträffande hvad Prosten Ödmann anfört om de
öfriga medlens öfverflyttning, så är jag tvifvelaktig
om riktigheten af hans påstående, och tror nästan,
att han icke har fullt rätt. Hvad angår postmedlen,
så måtte det vara gifvet, att sedan Ständerna fått
netto-inkomsten, så disponeras öfverskotten af Kongl.
Maj:t till Post-kommunikationernas förbättrande. An¬
vändas dessa öfverskotter icke, så blifva de utan tvif-
128
Den 4 November.
vel till Statsverket öfverlemnade. Beträffande vidare
de under Krigs-Collegii förvaltning ställda fonder, så
äro de för vissa ändamål disponerade, äfvensom Ri¬
kets Ständer ega att granska medlens användande.
___ O O
Frågan om Nummer-Lotteriets behållning beror på
Kongl. Majrts beslut om inrättningens upphörande,
och kan först i sinom tid afgöras. Saltpeter-fonden
skall användas till sitt gifna ändamål, inlösen af Salt¬
peter; och .hvad slutligen angår Skogsplanterings-
och Jagt-kassornas behållningar, så har Staten icke
att sig dermed befatta, då de ej uppkommit genom
Statsmedel, utan genom enskilda bidrag, o. s. v.
hvarföre jag ock anser Utskottets åtgärd i detta Be¬
tänkande vara rigtig, och tillstyrker att den måtte
bifallas.
Häri instämde Biskop Heurlin j Doctor Björk¬
man och Comminister Dahlgren.
Prosten Ödmann: I anledning af hvad Prosten
Åstrand anfört, hemställer jag, om icke den säkerhe¬
ten är större att genom revision och leverering få
medlen i sin hand och veta, hvad man har, än att
blott se ziffrorna utan att rätt känna, om verklig
valuta finnes. Sådan säkerhet skulle vinnas, om en
leverering eller öfverflyttning till Riksgälds-Kontoret
egde rum. I afseende på de serskilda kassorna refe¬
rerar jag till hvad jag nyss anfört. När öfverskotten
vid Postverket icke blifvit till det afsedda ändamålet
använda, så böra de väl till Riksgälds-Kontoret öf-
verlemnas, men icke qvarstadna på orätt ort eller
utlånas på främmande händer. När ett förslags-an-
slag är besluladt, skola de öfverblifna eller för ena
året reserverade medlen ovilkorligen användas till
betäckande af den ett annat år möjligen inträffande
brist. Likaså, när på 9:de Hufvudtiteln hädanefter nytt
lån kommer att ega rum, böra de hitintills existe¬
rande ingå efter hand till Riksgälds-Kontoret. En
sådan
Den 4 November.
129
Sådan lefverering kan icke föranleda trassel, såsom
yttrad t är, ulan tvärtom bereda ordning och reda.
Huruvida Riksgälds-Kontoret är hugadt eller icke att
emottaga och administrera dessa medel, hör icke till
saken. Att förskotter till Statsverket för pågående
utgifter måste gifvas, liar jag redan uttryckt. Sedan
Reservfonden blifvit till Riksgälds-Kontoret öfverflyt¬
tad, kunna dessa lika väl utgå derifrån som från
samma fond, bibehållen under Stats-Kontoret. Hvad
Krigs-Collegii fonder beträffar, bör man göra skilnad
emellan reserverade och besparde medel. Del är be-
sparingarne eller behållningarne, vid hvilka jag fäster
mig. Dessa äro icke, böra åtminstone icke vara af-
sedde för kommande behof eller nya utgifter. De äro
ett verkligt plus för Statsverket. Att Skogsplante¬
rings- och t Jagtkassorne icke böra anses för allmänna
medel och således underkastade revision, emedan de
ej tillkommit genom Statsbidrag, kan jag ej medgifva.
De måtte väl kunna betraktas på samma sätt, som
Invalid-fonden, till hvars funderande äfven betydliga
enskilta bidrag ingått. Hvad förskott till Landt-
Ränterierna beträffar, så sköta dessa sig sjelfva, såsom
jag förmodar, på de flesta ställen, utan hjelpsändning
från Stats-Kontoret, genom de successiva inlefvererin-
garne från upphördsmännen. Men utom allt detta an¬
ser jag icke Statsverket behöfva en fond at 41 million
för att hållas solvent. Högst hälften skulle dertill er¬
fordras och jag tviflar högeligen, att ens 2 millioner
äro disponibla af Reserv-fondens tillgångar. Mig sy¬
nes Utskottet endast velat komma ifrån saken och
derföre kringgått den. Den föreslagna åtgärden tje¬
nar till ingen ling annat än att qvarhålla hela affä¬
ren i sitt förra outredda skick.
Häri instämde Prostarne Laurenius, Lindmark,
Lyth, Gahne, Säve och Sidner.
Preste-St. Prat. Andra Afdela., Bandet X. 9
130
Den 4 November.
Biskopen, Doctor Heurlin: Till försvar för Ut¬
skottets välgrundade Betänkande behöfvas icke många
ord spillas, och Prosten Åstrand bar redan utvedt
förhållandet med de framställde anmärkningarne. I
en eller annan punkt vill jag tillägga några upplys¬
ningar.
Af Postmedlen skola, enligt Rikets Ständers fö¬
reskrift, 100,000 R:dr komma Statsverket till godo,
hvaremot den öfriga behållna inkomsten reserveras
för Postverkets räkning till förbättring af postväsen¬
det och till befordrande af lättare och ökade kommu¬
nikationer. Medlen skola jemväl användas till under¬
håll af gamla och till inköp af iyya ång-postfartyg.
Det är således nödigt att Postverket samlar större be¬
hållningar att bestrida de större utgifter för dessa
fartyg, hvartill ett enda års öfverskott icke vore till¬
räckliga. Utan ändring af Rikets Ständers beslut
kunna dessa behållningar icke frånryckas Postverket
och öfverlemnas till Riksgälds-Kontorets disposition.
Medlen äro insatte i Banken och det synes fullkom¬
ligt likgiltigt om de derstädes bokföras på Postverkets
eller Riksgälds-Kontorets depositions-räkning. Öfver-
föringen medförde endast onödiga omvägar.
Behållningarne på 9:de Hufvudtiteln hafva upp¬
kommit derigenom, att Kongl. Maj:t, i stället att be¬
vilja direkta understöd, lemnat lån af det anslag Ri¬
kets Ständer beviljat. Det alltför ringa och otillräck¬
liga anslaget har på detta sätt kommit flere närings¬
idkare till godo. Flera dylika lån äro redan bevilja¬
de, men kunna icke utgå utan i mån af inflytande
kapital-afbetalningar på de utestående lånen. Rikets
Ständer hafva vid denna Riksdag ansett ett förän-
dradt dispositionssijtt böra vidtagas och inga lån vi¬
dare beviljas. Men deraf följer icke att de smånin¬
gom inflytande fordringarne böra dragas ifrån sitt rik¬
tiga ändamål och Kongl. Maj:ts disposition. Både vid
denna och föregående Riksdag har man medgifvit att
Den 4 November.
131
anslaget till understöd för jordbruk oell näringar vore
alltför ringa — och Högv. Ståndet har på denna grund
serskildt bifallit Prosten Sidners motion om ett ökadt
anslag af 10,000 R:dr som skulle komma jordbruket
till godo. För öfrigt äro medlen och deras disposition
icke undandragna samma revision, som öfrige Stats¬
medel.
Huruvida Skogsplanlerings-fonderne äro att anse
som Statsmedel, är mig obekant. Måhända hafva de
tillkommit genom frivilliga bidrag inom vissa provin¬
ser, och såsom deponerade i Landt-Ränterierna, och
stående under förvaltning af Konungens Befallnings¬
hafvande, hafva de ingått i Rikshufvudbokén, som re¬
dogör icke blott för Statsverkets utan äfven för andra
mer eller mindre allmänna Verks och inrättningars
medel och behållningar. Skulle de tillhöra Ekeplan-
teringsfonden, så böra de lika litet dragas från sin
gifna bestämmelse. Till befordrande af Ekeplanterin-
gen på Visingsö hafva Rikets Ständer medgifvit att
Bisp Motala Kungsgård linge försäljas, och köpeskil¬
lingen användas till utvidgad Ekeplantering på nämn¬
de Ö. Den fortgår årligen och behållningen medta¬
ges så småningom.
Men då man talar om Reservfonden och dess an¬
vändande, befarar jag att man icke alltid gjort sig full
reda hvarken om dess belopp eller om dess natur och
beskaffenhet. Visserligen visar hvarje års bokslut, att
Statsverket eger en behållning utöfver sina utgifter
och skulder, men den är hvarken så betydlig, som
man förmenar, icke eller disponibel för andra än
Statsverkets egna behof. Den är egentligen att be¬
trakta som ett förlagskapital, oundgängeligt i all rö¬
relse. Statsverkets inkomster inflyta icke alla under
räkenskapsåret, utan en stor del, synnerligen de or¬
dinarie, först långt inpå följande år. Årets löpande
utgifter måste likväl bestridas och den såkallade Reserv¬
fonden lemnar härtill en ofta knapt tillräcklig till¬
Den 4 November.
gång. Undandrages denna fond Stats-Kontoret, så
skulle det i samma ögonblick blifva insolvent och icke
kunna honorera åliggande utbetalningar så val lill
Embets- ocb Tjenstemän, som till de Förvaltande Ver¬
ken. För Statsmachinens jemna gång är Reservfonden
nödig, men ville man låta den stanna eller Sverige
upphörde att vara en Stat, och man derefter företo-
"e en utredning: af Statsverket, så skulle visserligen ett
DO7 C?
öfverskott visa sig, som efter behag kunde användas.
Men så länge Sverige är Stat och har ett Statsverk,
som bör bestrida Statens utgifter under löpande året,
ehuru en del inkomster inflyta under ett följande,
är det omöjligt att taga ifrån Stats-Kontoret dess nö¬
diga förlagskapital.
' Se vi nu närmare på de i Betänkandet specifice¬
rade poster, hvaraf Reservfonden utgöres, då visar sig
genast att de icke äro eller någonsin kunna blifva
disponible. Hit höra fastigheter och inventarier, be¬
hållningar i Kronomagazinerna, hvaraf styrelsen i sed¬
nare tider blifvit till Stats-Kontoret öfverflyttad, vi¬
dare 9:de Hufvud titelns lånemedel, Kongl. Nummer-
Lotteriets behållning, sorn först med dess upphöran¬
de kan afföras — samt förskotter, hvilka till största
delen utgöra redan bestridda, ehuru ännu icke speci¬
ficerade utgifter; behållningarne i Ränterierna erfor¬
dras för att bestrida i landsorterna förefallande utgif¬
ter. Hvad angår proprie balancer, så finnes förteckning
på dem bifogad hvarje års hufvudbok, jemte balance-
relation, som utvisar fortgången af balancernas utred¬
ning. Genom Stats-Kontorets vaksamhet och nit hafva
desse balancer i sednare tider mycket förminskats och
utgjorde 1837 endast 29,300 R:dr. Hela Reservfonden
upptages till 4,467,000 R:dr. Deruti ingår utestående
Kronouppbörd af 1837 års debiterade, men vid årets
slut ännu icke influtne Statsmedel till ett belopp af
3,800,000 R:dr. Lägges härtill fastigheter 312,500,
inventarier 21,600, Nionde Hufvudtitelns behållning
Den 4 November.
133
43,800 R:dt', med flere dylika poster, så visar sig hu¬
ru ringa den verkliga i kassa inneliggande reservfon¬
den är. Också funnos uti Kongl. Räntekammaren vid
1837 års slut endast 116,000 R:dr kontant innestå-
ende på dess depositionsräkning med Banken, och
denna summa vore den enda,' sorn kunnat till Riks-
gälds-Kontoret of ver lem nas. Men då skulle Stats-
Kontoret blifvit utan kassa—- och icke kunnat bestrida
ens dagliga smärre utgifter. Ville man till Riksgälds-
Konloret öfverflytta hela den bokförda så kallade Re¬
servfonden, emot rättighet för Stats-Kontoret att ut¬
gifva Assignationer, betalbara i Riksgälds-Kontoret å
vista, så vore väl Stats-Kontoret dermed belåtet, till
och med bättre än nu; men en sådan omllvttnina:
%J o
skulle kunna sätta Riksgälds-Kontoret i stor förlägen¬
het, och tillika rubba hela den stadgade ordningen
för Kronouppbörd ens redovisning, samt fordra helt
andra kontroller än de nu föreskrifna. Riksgälds-
Kontoret måste då förvandlas till ett Statens Embets-
och Uppbördsverk, och få en helt annan bestämmelse
än det hittills haft.
Stats-Utskotlet har föreslagit ändamålsenliga åt¬
gärder till utredning af verkliga förhållandet med den
så mycket omordade Reservfonden. Jag gillar Ut¬
skottets förslag, och hoppas att härigenom all förvil¬
lelse om denna fond skall undanrödjas.
Prosten Åstrand: Jag vill ej tvista med Prosten
Ödmann, om det vore nyttigt, att Riksgälds-Konto¬
ret vore Uppbörds-Kontor och att det skulle under
sin förvaltning hafva förutberörde fonder. Jag är
dock mycket böjd för att tro, att mera reda och sä¬
kerhet i detta hänseende vinnes genom Stats-Konto-
rets vanda och skickliga embetsman. Serskildt får
jag till hvad jag förut nämnt tillägga, i fråga om be-
sparingarne på anslaget till Bevärings-manskapets exer¬
cis, dels att det ännu ej är säkert afgjordt, att den
vid denna Riksdag uppgjorda Statsreglering kommer
134
Ven 4 November.
att börja med nästa år, dels ock att ofvanberörda
medel äro behöfliga för det dermed afsedda ändamål.
Till något annat kunna de af Kongl. Maj:t icke dis¬
poneras, oell i den mån de blifva mera tillräckliga, i
samma mån minskas utgifterna på det förslagsanslag,
som Rikets Ständer beviljat. Så ock med Postmed¬
len m. m. Båda äro kända och -underkastade veder¬
börlig granskning. Stats-Utskottet bar således efter
min öfvertygelse handlat rätt, och Betänkandet bör
bifallas.
Prosten Sidner: Redan förut bar jag i hufvud-
saken förenat mig med Prosten Ödmann. Men dåna
fråga mera är om sak än ord, mera om valuta än
ziffror, så får jag erinra, att hvad Ståndet beviljade
i afseende på min motion, som i sammanhang med
9:de Hufvudtiteln förekom, icke ledde till något re¬
sultat, emedan de öfrige Stånden fattat ett från Pre-
ste-Ståndets skiljaktigt beslut.
Prosten Ödmann: Biskop Heurlin har medgifvit,
att det vore likgiltigt antingen Postverket bade sina
oanvända medel i Riksgälds-Kontoret, eller i sitt eget
förvar, enär reqvisitionerna från Riksgälds-Kontoret
alltid fylldes. Men fördelen lör Statsverket ligger
äfven deruti, att medlen kunna för Statens räkning
förräntas, intilldess användningen inträffar. Jag an¬
håller derjemte att få anmärka, att det är för ansla¬
get till Ekeplanteringar, som det ordentligt redovisas,
men icke för Skogs- och Jagtkassorna. Att en mängd
O O O
af de, såsom Reserv-fonden constituerande, uppgifne
poster icke äro disponible, har jag redan tillkänna-
gifvit. Det är just derföre, som jag ansett utrednin¬
gen ju förr desto heldre böra inträffa. Titeln inne-
ståerule Krono-uppbörd betyder icke annat, än att
Reserv-fonden utbetalt en motsvarande summa. Fluk-
tuationerne, som uppgått till 100,000 R:dr och der¬
utöfver, kunde aldrig ega rum, om fonden vore stäld
på en redig och oberoende fot; den vore då, hvad
Den 4 November.
135
den borde vara, en förskottsfond för Statsverket, som
hvarken kunde ökas eller minskas. Nu kunna, såsom
jag förr anmärkt, de constituerande posterna få än
den ena än den andra benämningen, blott slutsum¬
morna gå ihop. Vöre förhållandet icke sådant, så
skulle väl ziffrorna under samma titel vara de sam¬
ma i Oct. 1839 som i Nov. 184-0. Man jemnföre
blott de så märkbart olika uppgifterna af Utskottet
med uppgifterna till Stats-Revisionen. All sådan för¬
virring kan ej hjelpas, förrän Reserv-fonden skiljes
från Stats-Kontoret och öfverlemnas till Riksgälds-
Kontoret.
Biskopen, Doctor Hedrén: Prosten Astrand bar
redan yttrat sig i det speciella och jag instämmer med
honom. Reserv-fonden brinsas säkrast till ordriinsr
O O
och reda på sätt Utskottet tillstyrkt genom den före¬
slagna underdåniga skrifvelsen till Kongl. Majit. Or¬
sakerna till den i beloppet af nämnde fond förekom¬
mande fluktuation kan jag ej uppgifva och vill såle¬
des icke deri inlåta mig. Rikets Ständers Revisorer
torde väl bäst vara i tillfälle att utreda förhållandet
dermed, och jag vill ej gerna tro, att Stats-Kontoret
skulle åsyfta att vilja missleda Rikets Ständer. Hvad
för öfrigt beträffar motionernas ändamål, så synes det
vara dels att kunna hafva fonderna närmare under
ögonen eller händerna, om man så behagar, och så¬
ledes närmare inse deras verkliga tillstånd, dels ock
att kunna erhålla en bättre hushållning med medlen.
Hvad det första angår, så ser jag ej, att Rikets Stän¬
ders Revisorer komma till en fullkomligare öfverty¬
gelse om de finge räkna medlen i kontanter, än om
för dem förevisas depositionsattester för medlen. Om
medlen öfverflyttas till Riksgälds-Kontoret, så finge
man se kassorna, säger man. Men antingen förvalt¬
ningen bestrides genom Riksgälds-Kontoret eller Stats-
Kontoret, så finnas ju alltid de kontanta medlen in¬
satte i Banken. I Banken ligga de Förvaltande Verkens
136
Den 4 November.
medel, icke i deras kassakistor; och inventeringar
kunna således ej ske på annat sätt än efter deras rä¬
kenskaper. Jag ser således icke, hvilken större sä¬
kerhet vinnes derigenom att fondernas förvaltning be-
sörjes genom Riksgälds-Kontoret. Att administratio¬
nen skulle der blifva bättre, lemnar jag derhän. Jag
vill icke beskylla hvarken det ena eller andra Verket
för någon opålitlighet. Men skulle Riksgälds-Kontoret
emottaga den förvaltning som med motionerna åsyf¬
tas, så skulle det behöfva helt och hållet omorgani¬
seras. Detta synes vara alldeles oemotsägligt. Riks¬
gälds-Kontoret måste nödvändigt förvandlas till ett
Förvaltande Verk med stor personal, och ärenderna
på en ny oförsökt bana exponeras för mycken in¬
trassling, hvilket jag för min del alldeles afslyrker.
Deremot förenar jag mig med Utskottet om den af
detsamma föreslagna utväg att erhålla reda och ord¬
ning med medlen. Jag tillstyrker ock derföre bifall
till Utskottets förevarande Betänkande.
Häri instämde Biskop Holmström och Contracts-
Prosten Hallbeck.
Prosten Stenhammar: Jag erkänner, att jag med
verklig förlägenhet begärt ordet för att i ett och
annat afseende besvara Prosten Ödmanns anmärk¬
ningar, emedan jag sannerligen ej förmår fatta den
värde Talarens mening. Den värde Talaren yrkar först
att de behållningar, som enligt 1837 års bokslut fun-
nos i de enskilda, administrerande Verkens kassor,
skulle böra ingå till Riksgälds-Kontoret. Örn jag fat¬
tar Prostens yttrande rätt, så anser han detta vara
en följd deraf, att dessa behållningar utgöras af re¬
servationer och besparingar, sorn nu mera icke för
de administrerande Verkens utgifter behöfva anlitas.
Men hvar finnas nu dessa medel? De fleste af dessa
behållningar äro antingen anvisade till bestridande af
bestämda ändamål, för hvilka utgifter oafbrutet år
från år måste bestridas, då de behållna medlen der-
Den 4 -November.
137
lill iiro oundgänglige, eller ock utgöras de af medel,
enligt den af förra Ständerna uppgjorda Riks-stat, be¬
viljade till bestämda Slats-utgifter. De senare kunna
väl icke eller rimligen återfordras under den före¬
vändning, att de, såsom reserverade, skulle kunna
umbäras för de ändamål, hvartill de i Riks-staten
anslogos. De behållningar, som för de förvaltande
Verkens räkning innestodo i Banken vid slutet af 1837
— ty de stå verkligen till största delen inne i Ban¬
ken, ehuru man säger att de ligga i Verkens kassor,
och utlagas endast eller behof — finnas nu mera icke
till. De äro redan använda för att bestrida de utgif¬
ter, till hvilka de vid 1837 års slut funnos reserve¬
rade, emedan u thela Ininga ine icke förr än följande
år kunde ske. Vill jag t. ex. lala om behållningarne
i Krigs-Collegii Artilleri- och Utrednings-Afdelnin-
gars kassor, hvilka uppgifvas i 8 och 9 punkterna af
Betänkandets förra afdelning, och om hvilka Prosten
Ödmann specielt yrkat, att de borde inlefvereras Lill
Riksgälds-Kontoret; så bestå ju dessa behållningar af
medel, som endast utgöra en del af det anslag Stän¬
derna i Riks-staten anslagit för Kongl. Krigs-Collegii
departementer. Huru skulle nuvarande Ständer kun¬
na återbegära hvad de förra anslagit, och hvad Kongl.
Maj:t i upprättade special-stater disponerat till be¬
stämda behof? Utskottet bar ju upplyst detta förhål¬
lande, då det erinrat, att dessa behållningar ”utgöras
dels af reserverade medel till anvisade utgifter, som
vid årets slut ännu icke hunnit bestridas, men seder¬
mera bordt besörjas, dels af förskottsvis bestridde ut¬
betalningar, som icke kunnat formelt afföras.” Ty
hela den summa, som vid årets bokslut visar sig sorn
behållning, är visst icke inneliggande i afdelningens
kassa hos Banken; den utgöres till ej ringa del af
redan utbetalda förskotter till sådane leverantörer,
med hvilka kontrakter blifvit upprättade, att följande
år fullgöras, och hvilka förskott j först sedan kontrak¬
138 Den 4 November.
tet blifvit fullgjordt, bland utgifterna aflföras. Det öf¬
riga af behållningen, som verkligen innestår i kassan
vid årets slut, är reserveradt_, i allmänhet för att
till fullo verkställa liqviderna, när kontrakten fullgö¬
ras. Skulle således Ständerne nu säga, att dessa kon¬
trakter, som uppgjordes 1837, böra icke ega bestånd,
och de i special-staterne förordnade utgifter, till hvil¬
kas bestridande dessa medel voro reserverade, icke få
bestridas? Men nu äro de redan bestridda — medlen
äro till dem använda under åren efter 1837 ■—de fin¬
nas icke mera i Afdelningarnas kassor, utan äro re¬
dan utbetalade. Huru skulle de då kunna inlefvere-
ras till Riksgälds-Kontoret? Prosten Ödmann kunde
säga, att vid slutet af det sista år, för hvilket en
viss Riks-stat vore gällande, skulle dock en behåll¬
ning blifva qvar. Men då är ju förhållandet enahan¬
da, att denna behållning är blott reserverad för att
fullgöra utgifter, som enligt Afdelningens special-stat
skola bestridas, men ej kunna utgå förr än under
loppet af följande år. Jag må väl derföre säga, att
meningen med Prosten Ödmanns påstående förekom¬
mer obegriplig. — Samma förhållande, som nu är an¬
märkt om behållningarne i Kongl. Krigs-Collegii de¬
partementers kassor, eger rum för de flesta här i
Betänkandet nämnda behållningar hos de serskilda för¬
valtande Verken. Så t. ex. med anslaget för Bevä-
rings-manskapets exercis. Den vid 1837 års slut be¬
fintliga reserverade summan är använd följande år;
och aldrig har det varit satt i fråga, att Kongl. Maj:t
efter omständigheterna eger det ena året förordna exer-
O D
cis för större eller mindre del al årets Bevärin^s-
manskap efter som tillgångarne medgifva, men ett
annat år, genom de reserverade medlens användande,
låta exercera den del af Beväringen, som ett föregå¬
ende år bordt, men ej kunnat erhålla öfning. Att
återtaga de reserverade medlen — om det ock vore
möjligt — vore att förneka Konungen denna rätt.
Den 4 November.
139
Huru det förhåller sig med Postverkets behållningar,
är redan upplyst. Då Ständerna bestämt en viss
summa af Postmedlen, som skall till Statsverket ingå,
men derjemte förklarat, att det återstående af behåll¬
ningen skall användas för post-kommunikationernas
utvidgande — och då dispositioner för detta ändamål
äro gjorde, i följd af förra Ständers förklaring att
Kongl. Maj:t egde derom förordna; så vore det högst
besynnerligt, om fråga nu skulle uppstå att medlen
borde aflemnas till Riksgälds-Kontoret.
Hvad den såkallade Reservfonden angår, om hvil¬
ken senare delen af Betänkandet handlar, så hafva
andra värde Talare redan tillräckligt upplyst ämnet.
Det är ett bedrägligt sken, om man föreställer sig,
att hela beloppet, sådant det till ziffran visar sig, af
4,467,000 R:dr, utgöres af en tillgänglig summa. Det
mesta beslår af den 1837 debiterade Krono-uppbör-
den, 3,800,000 R:dr, som icke förr än 1838 inflyter;
och på enahanda sätt ingår denna vid hvarje års slut
ännu ej redovisade eller ens uppburna Krono-uppbörd
i samma års beräkning af Reservfonden. Men äfven
de öfriga 667,000 R:dr, som skulle utgöra den rörliga
eller tillgängliga delen af Reservfonden, är i sjelfva
verket visst icke tillgänglig att från Statsverket kun¬
na lefvereras, emedan den till en del består af be¬
hållna effekter, spannemål, bergs-effekter o. s. v., till
större delen är fördelad i Landt-Ränterierna inom alla
Rikets provinser, såsom förlags-medel, för att bestrida
löpande årels utgifter. Detta allt är ju äfven speci¬
fikt till ziffrorna uppgifvet och utredt i Betänkandet
(sidd. 16—19). Vöre det möjligt att lill Riksgälds-
Kontoret inlefverera denna del af Reservfonden, så
kan jag likväl icke förstå huru Riksgälds-Kontoret
skulle vara i stånd att behandla utredningen af alla
liqvider för effekterna och för behållningarna i Landt-
Ränterierna. Jag tror i sanning alt Herrar Fullmäk¬
tige och Kontorets tjenstemän dervid skulle komma
140
Den 4 November.
till korta. — Prosten Ödmann liar anmärkt en
skiljaktighet mellan Utskottets nu afgifna beräkning
af Reservfonden och den beräkning, sorn finnes upp¬
tagen i 1839 års Revisions-Berättelse. Jag vet att
Utskottets beräkning är enlig med 1837 års Rikshuf¬
vudbok; och då skiljaktigheten endast rörer special¬
summor, torde man kunna förmoda, att någon skynd¬
samhet vid kalkylens uppställning under revisionen
föranledt skiljaktigheten, som är af ingen vigt och
allsicke har något inflytande på resultatet. Slutligen
får jag erinra, att om Reservfonden, som af Statsver¬
ket nu begagnas såsom förlags-kapilal för löpande ut¬
gifter, kunde inlemnas till Riksgälds-Kontoret, skulle
följden deraf ej blifva någon annan, än att Ständerna
måste anvisa ett Kreditiv för Statsverkets behof, på
Riksgälds-Kontoret; och detta Kreditiv måste blifva
ganska betydligt, men kan icke nu, utan föregående
utredning; och beräkning af beholvet, bestämmas till
O O _
något visst, begränsadt belopp. Hvilken vinst deraf
skulle uppstå för Riksgälds-Kontoret, är väl högst
tvetydigt; roen säkert är, att SLatsverkets och Riks-
gälds-Kontorets affärer skulle derigenom intrasslas, till
skada för båda.
Prosten Åstrand: Blott i afseende på en speciel
sak ville jag yttra några ord, nemligen om reserve¬
rade medlen på 9:de Hufvudtiteln. Medlen hafva
visserligen minskats, men blifvit använde för ända¬
mål, som Kongl. Maj:t beslutat; och redan år 1837
voro 70,000 R:dr disponerade utöfver hvad Titeln
medgaf. Således lärer der ej något öfverskott vara
att påräkna, och hvad i detta afseende kan anmär¬
kas, torde genom omnämnde förhållande tillräckligt
vederläggas.
Biskopen, .Doctor Heurlin: Jag åberopar hvad jag
förut yttrat om Postverkets behållningar. De innestå
nu i Banken, och der måste de i alla fall insättas,
om de än först skulle bokföras i Riksgälds-Kontoret.
Den 4 November.
141
De böra alltid bomma Postverket till godo och på
dess reqvisition vara tillgänglige.
Hvad Prosten Sidner yttra t om valuta, finner
på denna fråga, eller på mitt yttrande om 9 Hufvud-
titeln, ingen tillämpning. Hvad jag nämnde om
Preste-Ståndets beslut rörande Prostens motion, an¬
fördes af mig som ett ytterligare motiv att icke
frånrycka denna Titel något af dess förut beviljade
anslag. Dertill anser jag Rikets Ständer icke ens vara
berättigade. Dispositionssättet må gerna förändras —
rättigheten för Kongl. Maj:t att disponera måste i alla fall
qvarstå, och jag trodde icke någon allvarligen kunna
önska att dessa så nyttiga och så otillräckliga medel
skulle indragas till Riksgälds-Kontoret. Jag omnämn¬
de att Rikets Ständer vid förra Riksdagen, med fä-
stadt afseende så väl på nyttan af detta anslag, som
dess ringa belopp, beviljade till och med mera än
Kongl. Maj:t då äskade. Vid denna Riksdag hafva nya,
ökade anslag lör samma ändamål blifvit beviljade;
derföre syntes mig intet skäl att vilja draga de infly¬
tande lånen från sin v i »tiga bestämmelse till Riks-
O O
gälds-Kontoret, som af dessa medel icke hade be¬
hof. Om utgången af Prostens motion i de andra
Stånden var jag icke okunnig — yttrade ej heller
derom ett enda ord. Men Preste-Ståndets bifall bor¬
de åtminstone inom detta Stånd gälla såsom skäl att
nu icke vilja minska de ringa tiJlgångarne.
Biskop Hedren har i öfrigt upplyst afsigten
med Utskottets hemställan. Efter fullständig ut¬
redning af hela förhållandet med Reservfonden i alla
dess poster, blir man först i tillfälle att tillse och
besluta, om ock till hvad del Reservfonden kan till
Riksgälds-Kontoret öfverlemnas.
Deremot har en annan anmärkning af Prosten
Ödmann väckt min synnerliga uppmärksamhet —
och jag föll nära i förvåning. Prosten framdrog en
jemförelse emellan de uppgifter 1839 års Revisions-
142 Den 4 November.
Berättelse innehåller, och elem Stats-Utskottet nu
framställt. Bägge grunda sig på 1837 års Rikshuf¬
vudbok, och likväl befinnas de högst skiljaktiga. An¬
tingen måste Rikshufvudboken blifvit förändrad, el¬
ler ock missräkning egt rum uti någon af kalkylerna.
Lyckligtvis har jag funnit att intetdera fallet inträf¬
fat. Ty jemförer man Slutsummorna, så öfverens¬
stämma de på det närmaste. Revisorerne 1839 be¬
räknade Reservfonden till 4,466,464 R:dr, Stats-Ut-
skottet åter till 4,467,000, med den anmärkning att
den tagit jemna parti-summor, hvaraf den ringa dif-
ferencen lätt förklaras. Olikheterna, dem Prosten
anmärkt, härleda sig således af ilen olika form,
hvaruti kalkylerna blifvit uppgjorda; eller de olika
benämningar, eller kategorier, hvarunder de serskilda
posterna blifvit subsumerade. Detta resultat var för
mig tillfredsställande, emedan jag eljest nödgats yrka
återremiss till vinnande af upplysning i en så vigtig
punkt. Nu mera är den öfverflödig.
För öfrigt förklarar jag mig ej kunna inse ringa¬
ste nytta af denna öfverflyttning, emot skyldighet för
Riksgälds-Konloret att inlösa Stals-Kontorets anvisnin¬
gar. Tvärtom befarar jag att mycken oreda och tras¬
sel i hela vårt uppbördsväsende skall deraf uppkom¬
ma. Göromålen i Riksgälds-Kontoret skola högst be¬
tydligt ökas, och en alldeles ny tjenstemannapersonal
der behöfva anställas. Kontrollen öfver Krono-upp-
börden borde ock ditflyttas — Korteligen, Riksgälds-
Kontoret fullkomligt omskapas.
Prosten Ödmann: Jag beklagar att Prosten Sten¬
hammar icke begripit, hvad jag anfört. Man plägar
vanligen icke beskylla mig för otydlighet, utan sna¬
rare påstå, att jag går alltför tydligt till väga. Pro¬
sten finnér det orimligt, att man talar om de be¬
hållningar, hvilka funnos vid 1837 års slut, såsom
ännu befintlige och kunna till Riksgälds-Kontoret in-
lefvereras, då de likväl för de bestämda ändamålen
Den 4 November.
143
äro längesedan använda. Det förefaller mig oväntad t,
att Prosten således icke skiljer mellan reservera¬
de och besparade medel. Att de reserverade med¬
len utgått, är utom all fråga; men de besparda skola
ovilkorligen komma Statsverket till godo. Prosten
torde erinra sig, att dessa serskildt bokföras och
hafva sin serskilda kolumn i Rikshufvudbokea. I
alla fall måste man fästa sig vid det sist redovista
och salderade, enär, såsom hvar man vet, Rikshuf-
vudboken icke afslutas förr än halftannat år efter.
Äfvenledes förundrar det mig, att Prosten kan an¬
se den utestående Krono-uppbörden såsom en inte¬
grerande del i Reservfonden. Förhållandet är, att
Reservfonden förskjuter medel att bestrida de utgifter,
hvilka skulle tagas af Krono-uppbörden, intill dess
denna efter hand till Statsverket influtit. Att icke
bela Reserv fondell, utan blott högst i deraf är
disponibel, har jag redan yttrat; att denna disponibla
del är den egentliga Reservfonden, är alldeles orätt.
Reservfonden är fästad i mänga serskilda poster; och
det är just af utredningen, som det skulle visas, hvil¬
ka poster kunde realiseras eller blifva disponibla.
Hvarföre de af Utskottet nu uppgifna posterna skulle
vara säkrare, än de som åtfölja Revisionsberättelserna
af det skäl, att de förra grunda sig på Rikshufvud-
boken, erkänner jag icke, emedan äfven de sednare
grunda sig på samma Riksliufvudbok och äro fram-
lemnade af samma Stats-Kontor. Att lennia Stats-
Kontoi’et ett( obegränsadt kreditiv för bestridande af
pågående utgifter, intill dess uppbörden inflyter, har
aldrig varit meningen. Det måtte vara möjligt att
af Räkenskaperna förnimma, huru stort förskott behöf-
ves och derefLer bestämmes kreditivet.
Prosten Sidner: Jag får förklara, att jag ej afsett
person, utan sak, med mitt föregående yttrande. Och
då jag talade om ord, rörde detta icke Biskop Heur¬
lin, liksom ej eller hvad jag yttrade om valuta och
144
Den 4 November.
ziffror. Jag vill blott erinra, att saken ej kom till
något resultat, eller att orden, sorn i Ståndets beslut
innefattades, icke ledde till någon valuta.
Prosten Stenhammar: Jag mäste än en gång
förklara, att jag omöjligen kan begripa hvad Prosten
Ödmann vill. Prosten blandar så besparingar, reser¬
vationer i de enskilda Verkens årliga hehållningssum-
rnor oell Reservfondens behållningar om hvarandra,
att den egentliga meningen i Prostens anförande blir
alltför invecklad. Här äro två serskilda frågor —
den ena om behållningarne i de serskilda förvaltande
Verkens kassor, vid hvarje års slut, —■ den andra
om den så kallade Reservfonden. De förra bestå af
medel, som enligt Riks-Staten eller serskilda Rikets
Ständers, af Konungen bekräftade och specielt tilläm¬
pade förordnanden, skola till bestämda ändamål an¬
vändas, och måste år från år utgå, så framt icke
någon del af stats-bestyret skall afstanna — och der¬
före reserveras från ena året till det andra hvad som
erfordras att verkställa åtgärder, som under ett före¬
gående år blifvit beslutade och ofta genom upprättade
kontrakter mellan Staten och enskilda fastställda.
Huru skulle det vara tänkbart, att sådana medel,
som till fastställda behof äro anslagne, skulle kunna
af Rikets Ständer återfordras? Jas: tror mi" hafva
o _ O
visat, att det är omöjligt, om det också icke vore så
högst olämpligt, som det verkligen är. Hvad de så¬
som exempel anförda 8 och 9 punkterna af Betänkan¬
det angår, så talar Prosten Ödmann om möjlig¬
heten att behållningarne, som befinnas enligt Räken¬
skaperna i Kongl. Krigs-Collegii departementers kas¬
sor, skulle kunna innehålla besparingar j och så vi¬
da jag fattat hvad Prosten här under diskussionen
framkastat om gamla outredda besparingar, som Kongl.
Krigs-Collegium skulle ega till sin disposition, så
skulle någon del af dessa behållningar kunna utgöras
af
Den 4 November.
145
af sådana besparingar, sorn vore okända och från
granskning undantagna. Oin så förhölle sig, hvilket
jag ej förmodar, emedan jag saknar alla anledningar
dertill, blifver det dock alltid obegripligt, huru nå¬
gon del af dessa okända och undanhållna besparingar
skulle kunna ligga inne i dessa af räkenskaperna före¬
tedda behållningar. Ty då hade ju dessa besparin¬
gar, såsom inkomst för året, måst ingå i årets Debet
eller Inkomst-Conto; i annat fall kunde de ju icke
komma in i behållningarna. Men i samma ögonblick
bade de då upphört att vara okända och undanhållna,
emedan de ju med räkenskapen varit lagde under
Herrar Revisorers granskning. Obegripligheten ökas
då derigenom, att desse Herrar Revisorer icke gjort
någon anmärkning vid dessa besparingars befunna
tvetydiga natur, och framdragit dem i ljuset. Att de
besparingar, som kunna vara gjorda på det årliga
årsanslaget, hvarmed ett visst förvaltande Verk skall
bestrida sina utgifter, skulle kunna indragas till Riks¬
gälds-Kontoret, strider mot den Konungen aldrig för¬
vägrade rätt, att fritt disponera besparingarne inom
titeln. Om Prosten Ödmann menar sådana bespa¬
ringar på års-anslagen, så är yrkandet i detta af¬
seende högst besynnerligt. Men de behållningar, som
i de 8 och 9 punkterna anföras, kunna omöjligen in¬
nefatta några besparingar, utan antingen förskotter j
eller, såsom redan är upplyst, reservationer. Att jag
således ganska väl vet att göra skillnad mellan be¬
sparingar och reservationer, torde Prosten finna af
det nu anförda. Det vore Önskligt att samma nog¬
grannhet, i distinctionen mellan dem. iakttogs af an¬
dra, på det man ej måtte söka förvirra utan utreda
begreppen. — Något helt annat är det förlags-kapital,
som^ från äldre tider samladt, benämnes Reservfond.
Det är ett alldeles serskildt, från den årliga Riks-
staten och de årliga Statsbehofven skiljdt kapital,
Preste-St. Prot. 1840. Andra Afdela. Bandet X. 10
146
Den 4 November.
hvaraf den rörliga delen användes att förskottsvis be¬
strida Stats-utgifterna, till dess uppbörden af års-
intraderna hinner förrättas och lefvereras. Att den¬
na fond blifvit förminskad, är alldeles sannt — men
huru detta tillgått, kan ej vara någon hemlighet för
den som vill tänka på de betydliga, af Revisorer an¬
märkta, anvisningar, som skett å besparingar hvilka
ej funnits. Dessa medel skulle väl någonstädes vara
tagna. Att sådana missbruk ej mera skulle kunna
inträffa, har Stats-Utskottet velat förekomma genom
det här gjorda förslaget om Reservfondens ordentliga
bokföring och granskning för kommande tid. För öf¬
rigt åberopar jag hvad redan är anförd t om denna
fond. Så vida, som Krono-uppbörden icke inflyter
förr än ett följande år, sedan Stats-utgifterna, för
hvilka den är beräknad, blifvit bestridda, kan den
icke annat än calculationsvis hänföras till Reservfon¬
den, då den är en Statsverkets tillgång. Prostens
yttrande, att den disponibla delen af Reservfon¬
den icke utgör hela fonden, är ganska riktigt. Men
om Krono-uppbörden ej får räknas til! Reservfonden,
huru mycket återstår då, utom den disponibla, huf¬
vudsakligen i förskotter utestående delen? Att dess
behållning skulle kunna uppgöras på olika sätt, med
skiljaktighet på hundradetusendetal Riksdaler, lärer
väl blifva omöjligt, då calculen måste grunda sig på
special-summor i Rikshufvudboken. Då i calculen af
behållningen vid 1837 års slut slut-summan är den
samma enligt Utskottets uppgift, som enligt Reviso-
rernes, torde det vara tillåtligt föreställa sig, att den
ringa olikheten i special-summorna härflyter af något
förhastande vid calculens uppgörande under Reviso-
rernes sammanträde. Icke eller har min mening va¬
rit, att ett rent af och i strängaste bemärkelse obe-
grcinsaclt kreditiv skulle lemnäs Stats-Kontoret. Men
att ett ganska ansenligt kreditiv behöfves, hvars be¬
lopp ännu ej är utredt, vågar jag påstå. Prosten
Den 4 November.
147
sjelf förnekar icke, att utredningen af dess belopp
ännu återstår.
Biskopen, Doctor Heurlin: Milt svar på Pro¬
sten Sidners anmärkning föranleddes icke deraf,
att jag trodde Prostens yttrande hafva någon hän¬
syftning på mig, utan derföre att det af andra kunde
missförstås och tydas oriktigt. Jag hyser alltför stor
aktning för Prosten Sidner och har för stor erfaren¬
het af Prostens värdiga sätt att yttra sig, att någon¬
sin tro några dolda hänsyftningar ligga derunder.
Min förklaring gafs egentligen för främmande åhörare,
sona icke alltid med vederbörlig opartiskhet eller sak¬
kännedom följa våra förhandlingar.
Prosten Ödmann: Prosten Stenhammar har be¬
klagligen åter misstagit sig. De under punkterna 8
och 9 omnämnde medel höra alldeles icke till Reserv¬
fonden, böra på intet vis med den sammanblandas.
Fråga var endast väckt, att dessa behållningar, såsom
icke upptagne eller beräknade i Kongl. Maj:ts nådiga
Proposition om Statsverkets tillgångar och behof, skul¬
le till Riksgälds-Kontoret öfverlemnas. Detta har in¬
gen gemenskap med Reservfonden. För öfrigt lemnar
jag derhän, om alla dessa såsom behållning uppgifna
summor äro verkliga besparingar eller reservationer.
Utan att gå till Riksbokslutet, kan detta ej påstås el¬
ler bevisas. Jag har endast yrkat, att besparingarna
böra till Riksgälds-Kontoret öfverlemnas. Det är ju
möjligt, att dessa summor till sitt hela belopp, eller
tili en del äro besparingar. Att olikheten i tablåer¬
na skulle härröra från brådska, är en svag ursäkt.
Nej, jag tror anledningen vara den, jag förut nämnt,
att dessa mellanposter kunna pro libitu tituleras.
För öfrigt reserverar jag mig emot den besynnerliga
insinuationen, att Reservfond och reserverade medel
betyda det samma.
Vice Talmannen, Biskop Hedren: Jag vill blott
tillägga ett ord i afseende på hvad som blifvit yt-
148
Den 4 November.
tradt om 9:de Hufvudtiteln, och jag vill gå ännu ett
steg längre än Prosten Astrand. Låt vara, att öfver¬
skott på titeln uppkomma. Något beslut om deras
ingående tili Riksgälds-Kontoret beliöfves icke, ty de
ingå dit i alla fall. Betänkandet är således äfven i
detta hänseende riktigt och bör bifallas.
Prosten Stenhammar: Det misstag, för hvilket
Prosten Ödmann behagat debitera mig, bar jag inga¬
lunda begått — och Prostens beklagelse är i det¬
ta afseende belt öfverflödig. Jag har aldrig sagt
att de under 8:de och 9:de punkterna nämnda medel
böra till Reservfonden, utan tvärtom bemödat mig
göra det klart för Prosten, att de voro reserverade
medel, hörande till årligt, i Riksstat faststäldt, an¬
slag. Nu säger Prosten, att fråga endast varit af
honom väckt om dessa behållningars öfverlemnan¬
de till Riksgälds-Kontoret, af den grund att dessa
behållningar icke blifvit beräknade i Kongl. Majlis
Nådiga Proposition om Statsverkets tillgångar och be¬
hof. Prosten lärer således ännu vilja insinuera att
dessa behållningar, nu år 1840, då Konungens Nå¬
diga Proposition till Ständerna afgafs, funnos i för¬
var, och bade bordt bland Statsverkets tillgångar ta¬
gas i beräkning, men då detta ej skett, böra fram¬
dragas i ljuset och till Riksgälds-Konloret aflemnas.
Jag har ju tydligt visat, att dessa behållningar nu
mera icke linnas, ehuru de vid 1837 års slut funnos
i förskotter och reservationer, — men, märk väl!
reservationer till bestämda i special-stater grundade
Stats-utgifter. Men huru skulle då Kongl. Maj:t kun¬
nat upptaga dem bland Statsverkets tillgångar, sedan
de långt för detta utgått till bestämda utgifter, och
hvad som blifvit besparadt — i händelse någon be¬
sparing bär varit möjlig — ej annat kunnat än af
Kongl. Maj:t, med full af Ständerna godkänd rätt,
inom titeln begagnas? Samma skäl, som hindrat, att
de icke mer befintliga, medlen ej kunde af Kongl.
Den 4 November.
149
Maj:t bland tillgångar upptagas, hindra ock nu, att
de skulle kunjia inlemnas till Riksgälds-Kontoret.
Deruti är jag fullkomligt ense med Prosten, att
dessa behållningar icke höra till Reservfonden, och
icke hafva med densamma det ringaste sammanhang.
Intet ord i mina föregående yttranden kan hafva för-
anledt Prosten till hans bemödande att framstäl¬
la min tanka såsom i denna del afvikande från
hans. Nu vill Prosten dock lemna derhän, om
dessa behållningar äro verkliga besparingar eller re¬
servationer, hvilket endast skulle kunna upplysas utur
Riksbokslutet. Det vore möjligt — heter det — att
de till hela beloppet eller till en del äro besparin¬
gar, och Prosten skulle endast hafva yrkat att
besparingarne böra aflemnas till Riksgälds-Kontoret.
Man har aldrig förr hört att besparingar på bestäm¬
da Stats-anslag, deni Konungen eger att disponera
inom titeln, skulle återlemnas till Riksgälds-Kontoret.
Men nu har blifvit till öfverflöd visadt, huru omöjligt
det är att dessa i 8:de och 9:de punkterna omför-
mälda behållningar innefatta besparingar, emedan de
utföra en del af de i staten anslagna medel, en gång
. . . /
anvisade Lill materiella behof för armeen. Detta är
tillräckligt upplyst i Utskottets Betänkande, och åda-
galägges af sjelfva revisionen öfver 1837 års räken¬
skaper. Olikheten i tablåerna öfver Reservfonden må
Prosten förklara efter sin åsigt;, jag tror icke blott
— jag vet med fullkomlig säkerhet, att den som
blifvit framlagd i närvarande Betänkande är, ef¬
ter noga granskning, grundad på Rikshufvudboken.
För öfrigt reserverar jag mig mot den mer än besyn¬
nerliga insinuationen, att någon här under denna diskus¬
sion skulle hafva påstått Reservfond och reserverade
medel betyda ett och detsamma.
Prosten Sandberg: Redan förut har jag förenat
mig med Prosten Ödmann, och yrkar nu ännu mera,
150
Den 4 November.
alt Betänkandet måtte återremitteras, på det att allt,
som deruti är tvetydigt, måtte noga^e utredas och
bringas till full klarhet.
Häri instämde Prosten Lundblad.
Prosten Astrand: Ännu måste jag tillägga ett ord,
för att ej efterskänka Prosten Ödmann ett af hans
yttranden. Han säger att det vore möjligt, att de uti
8:de och 9:de punkterna förekommande behållningar
utgöra besparingar. Jag får förklara, att så alldeles
icke är förhållandet. Utskottet bör väl ega någon
trovärdighet. Men skulle det ej medgifvas, så må
den som tviflar sjelf gå upp i Stats-Kontoret och
derom göra sig förvissad.
Prosten Ödmann: Jag får erinra, att jag icke be¬
stämdt påstått, att de uppgifna behållningarna äro
verkliga besparingar, utan sagt, att de möjligen kun¬
de vara det. Men allt detta angår icke Reservfon¬
den, uti hvilken icke ingredierar annat, än hvad ef¬
ter 1810 års Statsreglering influtit utan att vara i
Statsbehofven afsedt eller inberäknade
Prosten Stenhammar: Det är redan visadt, att
Prosten Ödmann påstår möjligheten af det omöjliga,
då Prosten säger att besparingar skulle kunna
finnas inne i de förvaltande Verkens behållninsiar.
Om det skulle, såsom Prosten synes tro, finnas
okända, gamla fonder, så är ju klart som dagen att
de eller någon del af dem icke kunna hafva ingått i
de räkenskaper, som för Revisorer framläggas, hvil¬
ket måste ske, örn de skulle finnas uti behållningarna
och utgöra en beståndsdel af dem. Behållningarna,
som upptagas i 8:de och 9:de punkterna, stå ju i
Kongl. Krigs-Collegii departementers tillgängliga rä¬
kenskaper. Hvar och en — och synnerligen hvar
och en som varit Revisor — vet att deras tillgång är
O <3
ingen annan än det årliga Stats-anslaget enligt Riks¬
stat och Konungens special-stat, så framt icke någon
ringa tillökning för försålda, kasserade effekter till-
O O
Den 4 November.
131
kommer. Det är ju då rent af omöjligt att några be¬
sparingar af gamla eller nya fonder kunna ingå i årets
behållning. Att allt detta icke angår Reservfonden,
veta vi nu till öfverflöd, om också Prosten icke ånyo
upprepade detsamma.
Vice Talmannen, Biskop Hedren; Frågan synes
vara väl utredd ocb jag anhåller om proposition. Jag
tror, att Utskottet ej kan komma längre än hvad
dess förslag innehåller, nemligen att gå med en un¬
derdånig skrifvelse till Kongl. Majit, med anhållan,
att ämnet måtte närmare utredas. Bifalles detta, så
hoppas jag, att frågan skall en kommande Riksdag
kunna framställas i ett klarare ljus.
Prosten Stenhammar: Jag anser mig med skäl
kunna fästa uppmärksamheten derpå, att ingen enda
af Utskottets Ledamöter anfört någon reservation,
ehuru den ena motionären, Herr Wedberg, sjelf är
Utskottets Ledamot. Det synes vittna örn en allmän
öfvertygelse, att någon förnyad pröfning icke kan le¬
da till ett annat resultat.
Efter sålunda slutad diskussion, och på gjord
proposition om bifall till Stats-Utskottets ifrågavaran¬
de Utlåtande, N:o 353, svarades både Ja ocb Nej
och begärdes votering, hvilken ock i behörig ordning
anställdes mellan bifall och återremiss, samt befanns,
efter voteringssedlarnas öppnande och summering, haf¬
va utfallit med 33 Ja mot 13 Nej; och var således
berörde Utlåtande bifallet.
Häremot reserverade sig Prosten Ödmann.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 e. m.
Iii fidem
E. M. Tesner.
O
152 Den y November.
Den 7 November 1840.
1*1 mttin ht. | f O f. nt.
§. 1.
Tillkännagafs, att Professoren, Doctor Thoman¬
der af sjukdoms-förfall var hindrad att detta Plenum
öfvervara.
§. 2.
Justerades Protokollet för d. 10 sisth Octob. e. m.
§> 3‘
Justerades och godkändes följande förslag till Ri¬
kets Ständers underdåniga skrifvelse!’ till Kongl. Maj:t,
nemligen:
N:o 129, om aflemnande till Riksgälds-Kontoret
af Kongl. f. d. Canzli-Styrelsens Handkassa.
N:o 130, i anledning af väckt fråga om upphö¬
rande af Skinskattebergs Bergslags privilegier.
N:o 131, angående yrkad ersättning för forslin¬
gen af Presterskapets i Lappmarken lönings-spannemål.
§. 4.
Föredrogos och bordlädes Stats-Utskottets följande
Betänkanden:
N:o 354, angående anslag på Extra Stats-regle-
r ingen.
N:o 355, i anledning af väckta motioner om alla
bevillningsmedel, samt öfriga kontanta statsbidrags
ingående till Riksgälds-Kontoret.
N:o 356, i anledning af väckt fråga om restitu¬
tion till staden Hudiksvall af erlagd rotefrihets-afgift.
N:o 357, i anledning af anmärkningar vid Ut¬
skottets Betänkande, N:o 315, angående sökt befrielse
från ersättande af förskott till utgifter i följd af cho-
lera-farsoten.
Den y November.
153
N:o 358, i anledning af Borgare-Ståndets återre-
miss af Utskottets Betänkande, N:o 319.
N:o 359, i anledning af återremiss af Utskottets
Betänkande, N:o 272.
N:o 360, i anledning af erhållen återremiss af
Utskottets Utlåtande, N:o 35.
§. 5.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets Memorial, N:o
29, i anledning af Riks-Ståndens olika beslut, angå¬
ende Kurhus-afgiftens fortfarande.
Lades på bordet.
§. 6.
Föredrogos och bordlädes Banko-Utskottets följan¬
de Memorial och Utlåtanden:
N:o 108, i anledning af Heder v. Bonde-Ståndets
återremiss å Utskottets under N:o 82 aflåtna Betän¬
kande.
N:o 109, i anledning af de inom samtlige Riks-
Stånden framställde anmärkningar vid Utskottets un¬
der N:o 64 afgifne Betänkande, angående utgifvande
O O O
från Banken af dess, enligt 1839 års bokslut, utöf¬
ver grundfonden behållna ränte vinst och kapital-öf-
verskott.
N:o 110, öfver en väckt motion om användandet
af Bankens, enligt 1839 års bokslut, utöfver grund¬
fonden behållna räntevinst och kapital-öfverskott.
N:o lil, med förslag till sammanjemkning af
Riks-Ståndens beslut, i anledning af Utskottets Be¬
tänkande N:o 36 och Utlåtandet N:o 78.
N:o 112, i anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut, i fråga om löneregleringen för Banko-verkets
Embets- och Tjenstemän, konst-idkare och vaktbe-
tjening.
154 Den y November.
N:o 113, i anledning af Herr v. Qvantens, C.,
motion om rättighet för större jordegare att erhålla
lån från Handels- och Närings-Diskonten.
§. 7.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
345, i anledning af dels afslag, dels återremiss å åt-
skillige i Memorialet N:o 301 framställde voterings-
proposi tioner,
/j:cle punkten.
Prosten Åstrand: Utskottet har beträffande den¬
na punkt gjort en hemställan till Högv. Ståndet, som
jag ej kan tillstyrka detsamma att antaga, alldenstund
ett sådant antagande skulle, i min tanke, innebära ett
medgifvande, att Ståndet ej ville vidblifva Grundla¬
gens tydliga stadgande. Utskottet har ock i det föl¬
jande medgifvit, att den i denna punkt förekomman¬
de fråga kan hänföras till sådana, hvilka, då 2 Stånd
stanna mot 2, jemlikt 75 §. Riksdags-Ordningen böra
förfalla. I anledning häraf och på grund af 34 och
75 §§. Riksdags-Ordningen tillstyrker jag Ståndet att
vidblifva sitt förut fattade beslut och anse frågan om
votering i förstärkt Stats-Utskott böra i denna punkt
förfalla.
Häri instämde Biskoparne Hedren och Heurlin
Stats-Rådet Poppius Professor Grafström samt Pro¬
sta ine Stenhammar, Lahng, Hallbeck och Gumcelius.
Contracts-Prosten Sandberg: Hvad denna punkt
angår, synes den mig innefatta endast en administra-
tif åtgärd, hvarföre ingen betänklighet torde vara att
o o o
låta frågan derom förfalla.
Biskop Heurlin: Jag tillstyrker, att Ståndet vid-
blifver sitt beslut, emedan det annars skulle handla
mot stadgandet i 75 §. Riksdags-Ordningen. Frågan
inverkar icke alls på Statsanslagen och rörer icke
Statsregleringen, utan ett helt och hållet administra-
O O 7
tift ärende. Målet är i sin natur ett önskningsmål,
Den y November. 155
i afseende hvarpå Grundlagens bokstaf är tydlig och
klar, att, när 2 Stånd stanna mot 2, så hör målet
förfalla.
På härefter i behörig ordning framställd propo¬
sition beslöt Ståndet, med vidblifvande af sitt förut
fattade beslut, att frågan om den i Memorialet N:o
301, 4:de punkten, föreslagna voterings-proposition
hör, på grund af 34 och 75 §§. Riksdags-Ordningen,
och i enlighet med hvad Utskottet i Utlåtandet N:o
345, vid slutet af sin framställning om 4 punkten,
yttrat, förfalla.
6:te, 7:de och 13:de punkterna ansåg Ståndet
icke erfordra någon dess åtgärd.
i/j.:tle punkten.
Vice Talmannen, Biskop Hedren: Jag har redan
i en Betänkandet vidfogad reservation uttalat min
åsigt öfver denna punkt, och förbigår nu mitt raison-
nement i nämnde reservation. Men på grund af min
der uttalade åsigt afstyrker jag det Högv. Ståndet att
tillåta votering öfver propositionen, sådan den nu är.
Jag kan icke annat finna än att det vore en oform¬
lighet att nu medgifva votering i en fråga, öfver
hvilken vi redan faLtat beslut. Jag afstyrker Ståndet
äfven att biträda Yällofl. Borgare-Ståndets beslut,
emedan vi derigenom skulle föranleda en högst be¬
synnerlig skrifvelse till Kongl. Maj:t, innefattande
nemligen en framställning, der det föregående ej väl
sammanhänger med det efterföljande, för hvilken så¬
lunda föga hopp om bifall hos Kongl. Maj:t vore att
förvänta. Deremot finner jag, på grund af Stats-Ut-
skottets Utlåtande, N:o 193, som af Borgare- och
Bonde-Stånden blifvit bifallet, att den mening, som
rörande denna punkt der förekommer, hade bordt i
voterings-propositionen inkomma; och att Ridderska-
pet och Adeln samt Preste-Ståndet icke deremot haft
något att invända, skulle jag vilja föreställa mig.
Denna åsigt har jag i Utskottet yttrat, som dock ej
156
Den j November.
var benäget att densamma antaga. Vidblifvande den¬
na min åsigt får jag nu föreslå, att Ståndet, med ogil¬
lande äfven denna gång af den i Betänkandet N:o
301 föreslagna voterings-proposition, ville medgifva en
sådan proposition, der den mening, som i Betänkan¬
det N:o 193 uttalas, komme att inflyta, så att inne¬
hållet blefve: ”att Medico-Chirurgiska Institutet må
erhålla en sådan organisation, att ^pålitlige och till-
vande praktiske Läkare, för alla grenar af Medicinal¬
verket, till Statens tjenst vid samma Institut kun¬
na danas.” Bifalles detta mitt förslag;, så hade Hög v.
O ’ O
Ståndet gått de båda Med-Slåndens'önskan till mötes,
och hvilka således äfven skulle finna allt hvad de
fordrat behörigen uppfyldt.
Professor Geijer: För min del får jag, efter den
förklaring sorn Stats-Utskottet å pag. 4 af förevaran¬
de Betänkande meddelat öfver det vid 14 punkten
fästade vilkor, tillkännagifva, att jag ej kan gifva
detta vilkor annan betydelse än som å nämnde pag.
antydes, och hvarom Biskop Hedren redan gjort fram¬
ställning. Visserligen vore det riktigast, att vote-
ringspropositionen kommit alt affatlas i öfverensstäm¬
melse med nämnde förklaring, på sätt som Biskop
Hedren ock visat. Men beklaga måste jag, om ge¬
nom striden angående mferberörde vilkor man slutli-
gen skulle komma derhän, att Carolinska Institutet
ginge miste om de för detsamma projekterade anslag,
hvaraf det verkligen är i behof. Det är deraf i be¬
hof för att kunna utvidga sin verkningskrets för ett
nyttigt och godt ändamål och i sin serskilda sfer bi¬
draga till det allmännas förkofran, som alltid är be-
roende af delaines förkofran. De vådor för Akade¬
mierna, som man af Utskottets förslag befarat blifva
en följd, kan jag ej inse. Då Utskottets förklarande
i detta Betänkande innebär fullkomlig trygghet i detta
hänseende, och då det alltid kommer att bero af
Kongl. Maj:ts höga pröfning, hvilken förändring af
Den 7 November.
157
Institutet kan vara nyttig, bör någon farhåga nu
alldeles icke förebäras. Jag ser icke skäl, att man
för ett formelt fel skulle äfventyra hela anslaget,
utan bifaller hellre Betänkandet i denna punkt.
Prosten Astrand: Jag har ingen gång varit böjd
för att bifalla anslag utöfver Kongl. Majrts nådiga
Proposition för Carolinska Institutet; då likväl Riks-
Ståliden beslutat ett sådant bifall, kan jag dock ej
hafva något att deremot invända. Men en votering,
sådan som Stats-Utskottet föreslagit öfver denna fråga,
måste jag afstyrka, äfvensom jag förkastar det af Bor¬
gare-Ståndet i dess beslut intagna tillägg, att det för¬
sta vilkoret skulle bibehållas, då det ovedersägligen
svär emot den bifogade förklaringen; och jag hemstäl¬
ler till Högv. Ståndet, huruvida det för Kongl. Maj:t
blir möjligt att, i följe af en underdånig skrifvelse
af sådan beskaffenhet, som Borgare-Ståndets beslut,
vidtaga någon åtgärd. För min del skulle jag föreslå,
att Ståndet måtte vidblifva sitt en gång fattade be¬
slut rörande denna fråga; och då Borgare- och Bon¬
de-Stånden yttrat att de voro nöjda med den förkla¬
ring af vilkoret, hvilken i förevarande Betänkande
innehålles, så anser jag den vara så nära det af Stån¬
det fattade beslut i denna fråga, att de väl kunnat
taga steget fullt ut. Att fästa vilkor vid anslag på
2:ne Stånds beslut, anser jag oriktigt och kan icke
tillstyrka Ståndet att ingå på en votering derom. Och
skulle något vilkor i voteringspropositionen intagas,
så kunde det ej blifva något annat än den förklaring
som uti förevarande Betänkande innefattas.
Häri instämde Doctor Hwasser och Prosten Hall¬
beck.
Biskopen, Doctor Heurlin: Jag har föga att till-
lägga till hvad Biskop Hedren och Prosten Åstrand
anfört och vill endast anmärka, att orsaken till det
trassel, hvaruti denna fråga alltjemnt varit invecklad,
är endast att tillskrifva det oformliga och grundlags¬
158
Den y November.
vidriga sätt, hvarpå den af Stats-Utskottet blifvit ifrån
början och allt fortfarande behandlad. Först behagade
Utskottet, utan gifven anledning af Proposition, eller
enskild motion, framkomma med förslag om organisa¬
tion af ett Läroverk. Jag förbigår Utskottets friko-
(j O
stighet att på eget bevåg föreslå högre anslag än Kongl.
Maj:t äskat. Utskottet gick vidare utöfver de lagliga
gränsorna för sin verksamhet, då det ensamt, utan
Ekonomi-Utskottets hörande, dit likväl frågan enligt
34 §. Riksdags-Ordningen rätteligen hörde, upptog
detta purt administrativt-ekonomiska tvistämne. Då
anmärkningar i 2:ne Stånd gjordes emot detta Utskot¬
tets tillgörande, framkom Utskottet med en slags för¬
klaring af det vilkor Utskottet i sitt första Betänkan¬
de fästat vid det ökade anslaget. Denna förklaring,
som sades uttrycka Utskottets verkliga mening, stod
i uppenbar strid eller rättare upphäfde betydelsen af
det så kallade vilkoret. Preste-Ståndets betänkligheter
skulle nu vara undanröjda, men då Utskottet, efter
den tillfredsställande förklaringen i Betänkandet N:o
193, slutade med det betydelsefulla, att Utskottet vid¬
höll sitt förra tillstyrkande, anade jag att något låg
bakom förklaringen, och Betänkandet N:o 339 besan¬
nade min förmodan. Deruti hade Utskottet riktigt
bibehållit vilkoret. Förklaringen var välbetänkt ute-
sluten. Af skyldig aktning för Grundlagen förkastade
Ridderskapet och Adeln samt Preste-Ståndet den olag¬
liga voteringspropositionen. Nu har Borgare-Ståndet
antagit både vilkoret och förklaringen. Skall den sed¬
nare uttrycka andemeningen af det förra, så är ingen
ting att i hufvudsaken emot förslaget anmärka. Men
jag förstår icke, huru 2:ne hvarandra motsatta yttran¬
den kunna till Konungen framställas i en och samma
sak. Vilkoret innefattar att Institutet må erhålla en
sådan organisation, att en yngling, sedan han vid
Universitetet genomgått en förberedande philosophisk
kurs, kan vid Carolinska Institutet fullborda sin bild¬
Den y November.
159
ning, till erhållande af Medicinae Doctors-grad. Af-
sigten synes hafva varit att förvandla Institutet till
en Medicinsk Fakultet. Förklaringen deremot innehåller,
att Utskottet ”med det föreslagna vilkoret icke åsyf¬
tat någon förändring uti Institutet, utan endast att
genom förbättring uti Lärarnes lönevilkor bereda upp¬
nåendet af det uti Kongl. Majrts Nådiga Reglemente
för Institutet, af den 11 December 1822, framställda
syftemål, att detsamma må erhålla en sådan organi¬
sation, att pålitlige och tillvande praktiske Läkare för
alla grenar af Medicinal-verket till Statens tjenst vid
samma Institut kunna danas.” Besynnerligt förefaller
det mig att säga: Rikets Ständer hafva beviljat detta
anslag under ett uttryckligt vilkor, men med detta
vilkor hafva vi ingen ting annat menat än hvad
Kongl. Maj:t redan 1822 stadgade, och hvilket seder¬
mera oförändradt varit gällande. Regeringen måste
försättas i förlägenhet att rätt tyda och fatta denna
motsägelse. Fäster den sig vid vilkoret, så måste nå-
O O 7
got i organisations väg nytt med Institutet vidgöras,
innan det ökade anslaget kan användas. Ser man åter
på förklaringen, så är ju Ständernas önskan redan
uppfylld och intet hinder möter anslagets utgående.
Häraf kan följden blifva, att Institutet icke kommer
i åtnjutande af de ökade löneförmåner alla 4 Stånden
beviljat. Deremot blir saken klar om det första vil¬
koret borttages. Således just derföre, att jag lika med
Professor Geijer önskar att Institutet må erhålla, och
det genast, de fördelar Rikets Ständer bifallit, vill jag
ej bibehålla ett i alla fall genom 2 Stånds beslut för¬
fallet vilkor, som troligen skulle vålla ovisshet och
förlägenhet hos Regeringen, och kunde lägga hinder
emot anslagets begagnande. Äfven om vilkoret kunde
bibehållas, blefve det för Institutet menligt, ty en
reorganisation låter ej genast verkställa sig, och dess¬
förinnan finge Institutet icke uppbära det ökade an¬
slaget. Genom antagande af Biskop Hedrens förslag
160
Den y November.
väljer man en billig medelväg, och våra Med-Stånd kun¬
na då icke skäligen neka, att Preste-Ståndet gått de¬
ras önskan till mötes, så långt helgden och aktningen
för Grundlagarne, särdeles 34 och 75 §§. Riksdags¬
ordningen medgifva.
Prosten Säve: Biskop Heurlin har förekommit
mig i hvad jag ernat yttra. Jag har ej något emot,
att Högv. Ståndet i denna fråga närmar sig de öfriga
ofrälse Stånden, så vida detta är möjligt. Denna möj¬
lighet synes mig nu vara större, sedan Borgare- och
Bonde-Stånden förklarat sin mening på ett sätt, som
närmare öfverensstämmer med Preste-Ståndets. Men
jag fruktar, hvad Borgare-Ståndets beslut angår, att
det der bibehållna vilkor för anslagets beviljande åter
skall tillintetgöra verkan af den derjemte antagna för¬
klaringen, då nemligen det förra medgifver en rättig¬
het, som genom det sednare tillägget ingalunda kan
sägas upphäfven. Sålänge vilkoret qvarstår och för¬
klaringen deraf är så evasiv, som nyss nämndes, så
hemställer jag, om icke häraf kunde blifva en följd,
att Institutet rycker till sig hela den medicinska bild¬
ningen ända till rättigheten att anställa Medicinae-Li-
O ö
centiat-examen, hvilket ej lärer stå i öfverensstäm¬
melse med den åsigt och önskan, Ståndet i denna
fråga hyser. Ehuru jag ej skulle vilja alldeles afslå
voteringspropositionen, skulle jag dock önska någon så¬
dan ändring deri, som den Biskop Hedren föreslagit.
Contracts-Prosten Sandberg: Då frågan om an¬
slags beviljande till Carolinska Institutet första gån¬
gen i det Högv. Ståndet föredrogs, var jag af den
tanke, att anslaget ej borde höjas utöfver hvad Kongl.
Maj:t i sin Nådiga Proposition föreslagit. Utskottet
har dock gått längre och tillstyrkt högre anslag, än
Kongl. Maj:t proponerat, men med vilkor, att Insti¬
tutet måtte erhålla en vidsträcktare under visnings-
skyldighet. Detta Utskottets förslag har af 2:ne Stånd
blifvit bifallet; hvaremot Preste-Ståndet dertill endast
så vida
Den y November.
161
så villa lemnal sitt bifall, att Ståndet beviljat den
föreslagna anslags-suraman, men ej för det ändamål,
som Utskottets Betänkande afsåg; och när detta än¬
damål, det är, det för anslagets beviljande fästade vil¬
kor af Ståndet icke antogs, så kunde således egentli¬
gen icke eller det förhöjda anslaget anses vara bevil¬
jad t. Vidblifver nu Ståndet detta sitt beslut, så ser
jag ej att man kan undvika votering i Förstärkt Stats¬
utskott om merberörde vilkor. Ty vilkoret rörer i
denna fråga ej blott en administratif åtgärd, utan än¬
damålet med medlens användande. Och att Rikets
Ständer ega rätt bestämma ändamålet af de nya an¬
slag, som beviljas, lärer väl ingen vilja neka. Jag
anser således votering böra ske öfver det med ansla¬
get förenade vilkoret derföre, att detta är just ända¬
målet, hvartill den förhöjda summan skall användas.
Häri instämde Contracts-Prosten P. G. Svedelius.
Contracts-Prosten Östberg: I hvad jag ernat säga
är jag redan förekommen af Prostarne Säve och Sand¬
berg. Endast det vill jag tillägga, att jag icke fin¬
ner någon väsendtlig skillnad mellan vilkoret i den
föreslagna votei ings-propositionen och Reglementet för
Carolinska Institutet af år 1822. Institutet har hit¬
tills blott examinerat Chirurgiae Magistrar, men med
Reglementet synes meningen vara, att Institutet ock
skulle kunna bilda ynglingar till Medicinoe-Candida-
ter och Licentiater, hvilket i min tanka är oundgäng¬
ligt, om de skola blifva praktiske Läkare och skick¬
lige till alla tjenster inom Medicinal-väsendets områ¬
de. Någon annan skillnad i berörde hänseende kan
jag således icke finna än att i vilkoret i voterings-pro-
positionen är tillagdt, att Doctors-grad äfven skulle
vid Institutet kunna erhållas, hvilket tillägg jag inga¬
lunda kan godkänna. För öfrigt får jag förklara, det
jag anser, att Ståndet icke bör afslu voterings-propo-
Preste-St. Prot. 18/j.o. Andra Afdela. Bandet X. 11
162
Den y November.
sitionen, utan densamma antaga i den mening och pä
det sätt, sorn Biskop Hedren föreslagit.
Contracts-Prosten Hallström: Jag kan icke rätt
förena mig med någon af de värde Talare som före
mig yttrat sig i denna fråga; ty mig synes, sora
skulle densamma, genom hvad Utskottet i förevaran¬
de Betänkande förklarat, på ett vida enklare och lät¬
tare sätt lösa sig att jag så må säga sjelf, än genom
något af de här förebragta förslager. Utskottet har
nemligen förklarat, att det med sitt ofta omtalade
vilkor i denna punkt icke menat något annat, än hvad
i Kongl. Muj:ts Nådiga Reglemente för Carolinska In¬
stitutet af den 11 December 1812 innehålles. Vil¬
koret synes mig derigenom i sjelfva verket alldeles
utplånadt, emedan fråga således icke är om något
nytt stadgande eller ökade åligganden för Institutet;
och det skulle följakteligen vara snart sagdt en löj¬
lighet att gå åstad och votera i en sak, hvarom nå¬
gon dissensus mellan Riks-Stånden verkligen icke fö¬
refinnes. Sådant är dock påtagligen förhållandet, all¬
denstund den af Utskottet lemnade samt af Borgare-
och Bonde-Stånden godkända förklaring ingalunda är
i någon strid med Ridderskapets och Adelns samt
Preste-Ståndets yttrade åsigter, utan fullkomligen der¬
med öfverensstämmer. Deremot måste äfven jag fort¬
farande ogilla voterings-propositionen i denna punkt,
sådan som den blifvit uppställd i Betänkandet, N:o 301.
Häri instämde Doctor Björkman samt Prostarne
Gumcelius och Sylvan.
Professor Retzius förklarade äfven, att han vore
af alldeles samma tanke som Prosten Hallström, och
ansåg det Högv. Ståndets beslut öfverensstämmande
med Borgare- och Bonde-Ståndens, sådant som det
genom antagande af Stats-UIskottets förklaring i före¬
varande Betänkande blifvit.
Contracts-Prosten P. P. Svedelius: Innerligt in¬
stämmer jag med Biskop Heurlin i hans omdöme öf-
Den y November. 163
ver Stals-Utskottets förfarande i denna fråga. Den
farhåga, att man velat förvandla Carolinska Institutet
till Fakultet, har icke saknat sin grund. Men jag
hoppas, att den nu är undanröjd och att icke något
så olycksbringande för Medicinska bildningen måtte
inträffa. I öfrigt instämmer jag med Prosten Hall¬
ström att frågan om votering i denna del kan anses
vara förfallen.
Biskopen, Doctor Holmström: Frågan synes mig
nu hafva upplöst sig till en tvist mer om ord, än
sak. Biskop Hedren och Prosten Åstrand hafva väl
afslagit voterings-propositionen öfver denna punkt,
men dock medgifvit, att det förhöjda anslaget för Ca¬
rolinska Institutet skulle få användas för befordran
af det ändamål, som i Reglementet för Institutet af
år 1812 innehålles. Ståndet kunde ock i min tanke
tryggt antaga Utskottets förklaring i förevarande Be¬
tänkande, och anse all votering örn detta ärende obe¬
höflig. Jag skulle dock i sådant fall önska, att Stån¬
det ville besluta, att merberörde förklaring bör inta¬
gas i den underdåniga skrifvelse, som kommer att till
Kongl. Maj:t från Rikets Ständer i ämnet aflåtas.
Prosten Stenhammar: Huru jag från början upp¬
fattat detta ämne, är bekant. Enligt denna min åsigt,
kan åtminstone icke jag förneka billigheten af de till¬
vitelser, hvilka en värd Talare här gjort Utskottet
för ämnets behandling. Då jag trodde Grundlagen för¬
bjuda Utskottet att behandla organisations-frågor, i
samband med Statsregleringen och utan att träda i
gemensam öfverläggning med Ekonomi-Utskottet, ana¬
de jag äfven till hvilken inveckling af ärenderna Ut¬
skottets framfart skulle leda. Jag sökte redan vid
det första Betänkandet öfver Statsregleringen väcka
uppmärksamhet derpå i den då bifogade reservatio¬
nen. Min förmodan har beklagligen alltför mycket
blifvit af utgången besannad. — Hvad jag nu ämnade
tillstyrka, då jag anhöll om ordet, har sedan i det
164
Den y November.
hufvudsakliga blifvit sednast yttradt af Biskop Holm¬
ström, med hvilken jag instämmer. Ståndet kan, ef¬
ter min öfvertygelse, till följe af de stadganden i Grund¬
lagen, hvilka ligga till grund för ogillandet af de föreslag¬
na voterings-propositionerna, omöjligt medgifva votering
i Förstärkt Utskott öfver vilkoret — sådant vore att upp¬
offra Grundlagens helgd för en missledd opinion, och
visst icke något värdigt uttryck af aktning för våra
Med-Stånd. Det är icke förgäfves att Grundlagen för¬
behållit ett olika behandlingssätt för frågor af olika
natur; öfverträdelsen af denna föreskrift kunde leda
till de vådligaste följder, och blifva ett högst förderf¬
ligt prsejudikat, om någon dag man skulle vilja gifva
en större rörlighet åt ärenderna än med ordning rätt
väl later sig förena. — Deremot ser äfven jag gerna,
att man går Med-Ståndens önskningar till möte, så
långt Grundlagen tillåter. Men då det beslut, som
Ståndet i denna afsigt skulle vilja fatta, är något ser¬
skildt från beslutet rörande voteringen, förekommer
det mig redigast, om beslutet uppställdes i två ser¬
skilda momenter.
I det första skulle då yttras, att Preste-Ståndet,
med ogillande af voterings-propositionerna, vidblef sitt
förra beslut, och förklarade, att, sedan 2 Stånd stan¬
nat mot 2, och frågan alltså enligt dess natur för¬
fallit, votering i Förstärkt Utskott icke får ega rum.
I det andra momentet skulle, såsom mig synes,
Ståndet förklara, att, med vidblifvande af beslutet om
de förhöjda löne-anslagen för Professorerne vid Medico-
Chirurgiska Institutet, ville Ståndet, för alt, så vidt
saken tillåter och utan kränkning af andra institutio¬
ners upprätthållande kanske, möta tvänne Med-Stånds
önskan, medgifva för sin del: att vid det ökade löne¬
anslaget må, i öfverensstämmelse med Stats-Utskottets
egen afgifna förklaring öfver meningen af det ursprung¬
ligen framställda vilkorets lydelse, fästas det vilkor,
att, i enlighet med Kongl. Maj.-ts nådiga Instruktion
Den 7 November.
165
för Carolinska Institutet af den 11 December 1822,
detta Institut må erhålla en sådan organisation, att
pålitlige och tillvande praktiske Läkare, för allagre¬
nar af Medicinal-verket, till Statens tjenst vid sam¬
ma Institut kunna danas; och inbjuda de respektive
Med-Stånden att deruti instämma, helst i alla hän¬
delser, och om detta vilkor ej genom 3 Stånds be¬
slut gillas, enligt frågans natur votering derom icke
eller kan ega rum.
Prosten Lindmark: .lag fruktar, att det beslut,
Ståndet nu går att fatta, kunde komma att stå i strid
med det, som fattades, då frågan förra gången inom
det Högv. Ståndet förevar. Voterings-propostionen
i denna punkt blef då afslagen ur det skäl, att
man ej borde fästa vilkor vid anslag. Ståndet för¬
klarade åtminstone, att denna fråga, såsom innefat¬
tande ett önskningsmål, borde förfalla, då 2 Stånd
stannat mot två. Jag hemställer dock, om en fråga
rörande Stats-anslag kan komma att betraktas under
kategorien af önskningsmål. Mig synes, att den icke
kan så anses. Biskop Hedren och Prosten Åstrand
synas ock nu medgifva, att Rikets Ständer kunna fästa
vilkor vid de anslag, som göras. Om så är, så föl¬
jer sedan endast att i formen tillämpa Grundlagen,
som stadgar, att, när 3:ne Riks-Stånd i frågor om
anslag äro ense, så kommer deras beslut att blifva
Rikets Ständers; men då 2:ne Stånd åter stanna mot
2:ne, så bör mellan deras olika åsigter votering an¬
ställas i Förstärkt Stats-Utskott. Ett sådant lidi har
i förevarande punkt inträffat, och jag förklarar med
Prosten Sandberg, att jag anser Ståndet svårligen
kunna undandraga sig att om frågan votera i För¬
stärkt Stats-Utskott, äfvensom jag tror, att giltigheten
af den föreslagna voterings-propositionen icke kan
bestridas.
Biskop Agardh: Då Högvördiga Ståndet nu synes va¬
ra böjd t för att fatta ett sådant beslut, hvarigenom vote¬
166
Den y November.
ring i Förstärkt Siats-Utskott om denna ponkt må
kunna undvikas, skulle jag önska, att detta beslut al-
fattades med all enkelhet, såsom Prosten Hallström
föreslagit. När denna fråga i Ståndet första gången
föredrogs, så förekom i Utskottets Betänkande någon
otydlighet, som icke annat kunde än förorsaka miss¬
tydningar. Utskottet hade nemligen föreslagit, att
undervisning skulle vid Carolinska Institutet medde¬
las Medicinae-Studiosi till erhållande af Doctors-grad.
En sådan grad kan enligt gällande Författningar icke
meddelas annorlunda än af behörig Fakultet vid Uni-
versiteterna. Så är åtminstone ordningen i hela Eu¬
ropa. Utskottet hade deremot icke bestämdt uttalat
sin mening, om det yrkade att meddelandet af sådan
grad skulle kunna ske äfven vid Institutet. Det var
detta och ingen ting annat, som gjorde det Högvör-
tliga Ståndet tveksamt, och hindrade Ståndet att kun¬
na lemna sitt bifall till Utskottets förslag. Nu mera,
då Utskottet bestämdt förklarat, att detta icke var
meningen, och då således ali tvetydighet är upphäf-
ven och all fruktan i detta hänseende borttagen, så
synes mig Ståndet hafva erhållit all säkerhet, att Ut¬
skottet icke med sitt förslag afsett, att Institutet skall
förvandlas till Medicinsk Fakultet. Utskottet har ge¬
nom detta förklarande undanröjt all tvetydighet, och
jag anser, att Ståndet nu utan fara kan bifalla Ut¬
skottets förslag. Något missförstånd af förslaget är ej
eller att hos Regeringen befara; och jag instämmer
således med Prosten Hallström i den mening, att Stån¬
det kan biträda Borgare- och Bonde-Ståndens mening,
och voteringen i denna punkt sålunda förfalla.
Contracls-Prosten P. G. Svedelius: Om Högvör¬
dig Ståndet antager den af Utskottet i förevarande
O ^
Betänkande gifna förklaring öfver denna punkt, så är
jag icke emot, att voterings-propositionen förfaller.
Men eljest kan jag ej ingå på, att propositionen skall
förkastas. Alla medgifna anslag hafva ju ett ända¬
Den y November.
1G7
mål, hvilket åter icke är annat än vilkoret för deras
användande. Ett anslag t. ex. gifvet till Navigations-
O Q O
Skolors inrättande, innebär ju i sig det vilkor, att
det skall till det uppgifna ändamålet användas. Att
vilja vägra votering i Förstärkt Stals-Utskott om än¬
damålet med eller vilkoret för ett anslags beviljande,
är då detsamma som att vägra samma anslag. Delta
synes mig nära obestridligt. Fästar jag mig vid det
redan uppgifna exemplet af Navigations-Skolor, och
förutsätter att olika meningar inom Stånden uppstå
om de undervisningsämnen, som der höra meddelas,
så måste utan tvifvel, så vidt 2 Stånd med sitt be¬
slut derom stanna mot 2, votering anställas i För-
stärkt Stats-Utskott till frågans afgörande. Och om
O O
Stats-Utskottet föreslagit det vilkor vid anslagets be-
viljande till Carolinska Institutet, att undervisning der
borde leranäs i Anatomien, Pharmacien eller hvilken
annan till dess ändamål hörande vetenskap som helst,
så hade här icke annat inträffat, än hvad som in-
träffat i afseende på exemplet af Navigations-skolor.
Nu har Utskottet innefattat de speciellare bestämmel¬
serna uti ett allmännare stadgande, som derföre icke
bör undertryckas, och kan jag således icke anse det
nu ifrågasatta vilkoret för anslaget till Institutet vara
ö o
något hinder för anställande af votering öfver frågan.
Biskop Heurlin: Jag vill icke upplifva striden
om vilkors fästande vid anslag. Men jag bör erinra,
att Högv. Ståndet alldeles icke i allmänhet förnekat,
att vilkor kunna fästas vid beviljade anslag, utan har
tvärtom medgifvit ett sådant vid ifrågavarande an¬
slag, ehuru ett annat än Utskottet föreslagit. Men
när vilkoret angick en administratif fråga, och 2:ne
Stånd gillat, 2:ne åter förkastat detsamma, så måste
det på grund af 34 och 75 §§. Riksdags-Ordningen
förfalla, alldenstund sättet för frågans afgörande be¬
stämmes icke af det Utskott, der den blifvit behand¬
lad, ulan af frågans egen natur. Det är denna rik¬
168
Dan y November.
tiga Åsigt, som uti Biskop Hedrens Betänkandet vid-
fogade reservation är tydligt och klart deducerad och
bevisad. Och derjemte har Herr Helsingius, sorn äf¬
ven reserverat sig mot Utskottets beslut, med få men
ganska träffande ord, som man säger, slagit hufvudet
på spiken.
Efter sålunda slutad diskussion fattades på der¬
om gjord proposition följande beslut öfver detta ämne:
Ståndet, som vidblifver sitt ogillande af den i
Stats-Utskottets Memorial, N:o 301, föreslagna vote-
rings-propositionen, ansåg den uppkomna tvistefrågan
halva icke allenast \ för mel t hänseende, då 2 Stånd
stannat mot 2, på grund af 34 och 75 §§. Riksdags¬
ordningen förfallit, utan oek, hvad saken eller det
af Stats-Utskottet vid anslaget till Carolinska Medico-
Ch irurgiska Institutet fästade vilkor beträffar, vara i
sjelfva verket alldeles utplånad genom den, så väl i
Utlåtandet, N:o 193, af Utskottet lemnade, sorn än
ytterligare i Utlåtandet, N:o 345, upprepade förkla¬
ring, att med bemälde vilkor icke åsyftades annat än
hvad redan i Kongl. Majrts Nådiga Reglemente af den
11 Dec. 1822 innehålles och finnes föreskrifvet; till
följe hvaraf Ståndet fann någon votering hvarken er¬
fordras ej eller ens kunna derom anställas, men ville
medgifva, att vid nämnde anslag fästas den förklaring,
att Institutet derigenom må erhålla en sådan organi¬
sation, att, i enlighet med Kongl. Majrts högstberörde
nådiga Reglemente af den 11 Dec. 1822, pålitlige och
till vande Praktiske Läkare för alla grenar af Medici-
nal-verket till Statens tjenst vid samma Institut kun¬
na danas.
Och då Preste-Ståndet genom detta medgifvande
tror sig närmast hafva instämt med de af Borgare-
och Bonde-Stånden, i anledning af ofvannämnde Ut¬
låtande N:o 193, fattade beslut, får Ståndet vänligen
inbjuda respektive Med-Stånden att om detta beslut
med Preste-Ståndet sig förena.
Den ~ November.
169
i8:de punkten:
Voterings-propositionerna, enligt Utlåtandet N:o
345, gillades.
21, 23, 24, 26, 28 och 29 punkterna föredro-
gos i ett sammanhang, och yttrade sig i afseende
derpå följande:
Biskop Holmström: Högvördiga Ståndet har re¬
dan fattat det beslut i afseende på 4:de punkten, att
den der framställda voterings-proposition bör förfalla;
och då förhållandet med de i förevarande punkter
förekommande frågor är alldeles enahanda med det i
nyssåberopade 4:de punkt, samt Utskottet i Betän¬
kandet, N:o 345, till Borgare- och Bonde-Stånden
hemställt, att de, med anledning af hvad 75 §. R.
O. stadgar, måtte låta berörde frågor förfalla, så sy¬
nes mig Ståndet, i afseende på förevarande punkter,
icke eller kunna fatta något annat beslut, än som
fattades vid 4:de punkten.
Häri instämde flere af Ståndets Ledamöter.
Doctor Björkman: Jag hyser i afseende på den¬
na fråga en annan åsigt än den föregående värde Ta¬
laren. I den föregående 4:de punkten förekom en
administrations-åtgärd utan inflytande på Statsregle-
ringen. I dessa punkter är deremot förhållandet oli¬
ka. De kunna icke annat än anses hafva ett afgjordt
och nära sammanhang med SLatsregleringen och ett
inflytande derpå, som, om det icke genast visar sig,
dock framdeles måste komma att göra det. Detta
har blifvit antydt uti Betänkandet i följande ord:
”att Utskottets förslag icke inverkar på anslags-belop-
pens bestämmande, utan afser underdånig framställ¬
ning till Kongl. Maj:t om vidtagande af åtgärder, le¬
dande ej mindre till framtida minskning uti de ifrå¬
gavarande anslagen, än ock till beredande af tillgång
till bestridande af andra utgifter.” Då den föreslag¬
na organisationen sålunda syftar till att bereda till¬
gång för andra nödiga Statsbehof, så måste den otvif-
170
Den j November.
velaktigt anses såsom en Statsreglerings-fråga, hvar¬
om votering i Förstärkt Statsutskott så vida Grund¬
lagens föreskrifter skola uppfyllas, kan och bör ske.
Häri instämde Prosten Ahlqvist.
Contracts-Prosten Strndberg: Förekommen af Doc¬
tor Björkman, får jag endast tillägga, att här i dessa
punkter är fråga om minskning i sqvadroners stor¬
lek, indragning af hästar och befäl, och att en sådan
fråga icke annat kan än hafva inflytande på Statens
utgifter. Och då det Högv. Ståndet icke ansåg sig
förhindradt att medgifva votering om indragning af
Invalid-Inrättningen vid Ulriksdal, med flere likarta¬
de ämnen, som afse framtida besparing i Slatsregle-
ringen, så kan jag i analogi dermed ej annat finna,
än att votering äfven bör kunna medgifvas om de
punkter, som nu äro under ompröfning, särdeles som,
hvad 21 punkten angår, den afser upphörandet af
ett till Gardes-Regementerna nu utgående anslag,
hvarom anmärkning blifvit i behörig ordning väckt i
Constitutions-Utskottet.
Häri instämde Prostarne Lindmark och Säve.
Prosten Astrand: Då det är en gifven sak, att
genom Stats-Utskottets ifrågavarande förslag inga för¬
ändringar i de gifna anslagen åsyftas, utan blott så¬
dana förändringar, hvarigenom besparingar i berörde
anslag må kunna erhållas för att på annat håll an¬
vändas, och då vidtagandet af sådana förändringar,
som de sistnämnda, beror helt och hållet på Kongl.
Maj:t, så kan frågan derom icke innebära annat än
rent af en önskan. Kongl. Maj:t eger ock att vidta¬
ga sådana förändringar utan att något beslut derom
behöfver af Rikets Ständer fattas. Och hvad den
anmärkning angår, att det Högv. Ståndet ingått i
votering om Reorganisationsfrågor, får jag erinra, att
detta endast skett, då voteringen gällt förändringar
i redaktionen af 3 Stånds fattade beslut. Jag till¬
styrker att Ståndet vidblifver sitt förra beslut, helst
Den y November.
171
Stats-Ulskottet medgifvit, att anledning dertill är
för handen.
Häri instämde Biskop Bruhn och Prosten Hallbeck.
Vice Talmannen, Biskopen, Doctor Hedrén: Jag
instämmer äfven med Prosten Åstrand. Utskottet
säger sjelf, att frågan om dessa punkter icke inver¬
kar på Statsregleringen, och har äfven medgifvit att
den kan förfalla. Men nu säger man, att förslagen
inverka på Statsregleringen för framtiden, om ej på
den närvarande. Häremot får jag anmärka, att nu
varande Rikets Ständer icke hafva att befatta sig
med en framdeles blifvande Statsreglering. Omsor¬
gen derom må lemnäs åt en framdeles blifvande
Riksdag. I öfrigt kan jag för min del icke gilla ett
sådant sätt alt reglera Stats-inkomsterna, som Ut¬
skottet på pagina 8 af detta Betänkande framställer.
Att bereda medel för ett ändamål på ett sätt som
beror af Kongl. Majrts medgifvande af inskränknin¬
gar på ett annat, är ett tvångs-system, hvarpå jag
icke kan ingå. Tillräckliga skäl synas mig således
vara för handen att icke medgifva votering öfver
dessa punkter. Den omständighet, att ett annat Ut¬
skott än Ekonomi-Utskottet behandlat frågor, som i
sin natur äro önskningsmål, lärer ej eller kunna för¬
ändra målens beskaffenhet. När 2 Stånd i sitt be¬
slut derom stanna mot 2, måste de derföre enligt
Grundlagen förfalla.
Biskop Holmström: Jag förenar mig med Biskop
Hedren och Prosten Åstrand, och är af dem förekom¬
men. Jag önskar, att man vid detta ärendes be¬
handling ville skilja mellan sak- och form-frågan.
Hvad den förra beträffar, så rörer den Utskottets
förslag att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig
skrifvelse i förevarande ämnen. Det Högvördiga Stån¬
det har afslagit detta förslag. Samma beslut har ock
blifvit fattadt af Ridderskapet och Adeln. Nu inträ¬
172
Den y November.
der formfrågan, sorn är ingen annan, än att, när 2
Stånd stanna root 2, förslaget bör förfalla, hvilket
ock Utskottet i närvarande Utlåtande medgifvit.
Contracts-Prosten Sandberg: Mig förekommer det
likväl som någon synnerligen stor och väsendtlig
olikhet icke skulle förefinnas emellan åtskilliga reor-
ganisationsfrågor, hvaröfver votering i Förstärkt Stats¬
utskott egt rum, och den förevarande. Jag har för-
- •
ut nämnt Invalid-Inrättningens upplösning på Ulriks¬
dal, och de dervid fästade vilkor, hvilka blifvit före¬
mål för votering; likaså Krigs-Äkademiens reorgani¬
sation, äfvensom flere andra dylika frågor. Förän-
dringarne uti de punkter som nu äro under diskus¬
sion afse ostridigt en ej så obetydlig minskning uti
de dryga utgifterna till denna hufvudtitel, och vore
de äfven blotta önskningsmål, kan under närvarande
förhållande icke Ständernas tanka utrönas på annat
sätt än genom votering i Förstärkt Slals-Utskott,
hvarföre jag ej inser tillräckliga skäl att vägra hvad
i detta afseende blifvit föreslaget.
Häri instämde Prosten Lyth.
Prosten Lundblad: Äfven jag instämmer med
Prosten Åstrand, att voteringarne icke höra medgif-
vas. Jag anser af högsta vigt, att Grundlagen hålles
1 helgd och att de af den föreskrifna former tillbör¬
ligen respekteras; och när nu 2 Stånd stannat mot
2 i frågor, som äro af administrativ natur, så kan
jag ej annat finna, än alt de föreslagna voteringarna
derom måste förfalla. Men jag hemställer, hvilken i
sådant fall skall medla emellan de olika meningarna,
på det man i ämnet må komma till något resultat.
Biskop Holmström: I anledning af hvad under
diskussionen förekommit, vill jag blott upplysa, att
i förevarande Betänkande, N:o 345, blott är fråga
om 21 punktens Ira proposition, och att Ståndet, i
afseende på den andra, beslutit, att frågan derom
skulle hvila, tills Ståndet faltat sitt beslut om Stats-
Den y November.
173
Utskottets Betänkande, N:o 92. Angående det åbe¬
ropade exemplet af votering om Invalid-Inrättningen
vid Ulriksdal får jag erinra, att deL Högv. Ståndet
beslöt, det en underdånig skrifvelse skulle till Kongl.
Maj:t aflåtas om successiv indragning af nämnde in¬
rättning. Borgare- och Bonde-Stånden deremot beslö-
to, att indragningen borde ske genast.' Tre Stånd
voro således ense om saken; det var blott i ordala¬
gen, som olikhet förekom, och derom borde således
votering ske. Hade Preste-Ståndet åter afslagit frå¬
gan örn indragningen, då hade 2:ne Stånd stannat
mot 2, och detta ärende, så väl som de uti närva¬
rande punkter förekommande, äfven bordt förfalla.
Men såsom jag nu haft tillfälle visa, var förhållan¬
det dermed icke detsamma, som med dessa punkter.
Doctor Björkman: Frågan hvälfver sig blott och
bart omkring den punkt, huruvida detta ärende är
en Statsreglerings-angelägénhet eller icke. Att åstad¬
komma indragningar och besparingar, är ju ändamå¬
let med de föreslagna underdåniga skrifvelserna; och
att de således stå i ett bestämdt sammanhang med
Statsregleringen, lärer väl ej kunna nekas. Får jag
antaga, att de ifrågasatta åtgärderna vinna gehör på
högre ort, så uppkommer utan tvifvel en tillgång att
använda till aflöning på annat håll; och således är
det afgjordt, att den föreslagna underdåniga skrifvel-
sen kan komma att hafva ett stort inflytande på be¬
räkningen af Statens inkomster, samt måste hafva
ett direkt och nära sammanhang med Statsreglerin¬
gen. Till följe af allt detta anser jag att frågan här¬
om omöjligen enligt Grundlagarne kan förfalla för det
att 2 Stånd stannat mot 2.
Biskopen, Doctor Hedrén: Instämmande med
Biskop Holmström hemställer jag till det Högv. Stån¬
det, huruvida någon förändring i Statsregleringen
uppkommer, om votering öfver dessa punkter an-
ställes, den må utfalla med Ja eller Nej. Jag kan
174 Den y November.
ej se, att så sker. Frågan inverkar icke alls på Sta¬
ten tor del närvarande. För framtiden kunde den
väl komma att göra det; och jag anser det således
vara en sak att tänka på, örn något i önsknings väg
må kunna vinnas. Förena sig 3:ne Stånd i detta
afseende, så uppkommer ett Riksens Ständers Beslut;
men då nu 2:ne Stånd stannat mot 2, måste frågan
förfalla, hvarom jag utvecklat min åsigt i den Betän¬
kandet vidfogade reservationen. Beträffande den af
en Talare gjorda hemställan, hvilken skall medla
mellan Stånden, när två stanna mot två, får jag för¬
klara, det jag anser Grundlagen i Riksdags-Ordnin-
gens 75 §• här vara rätta Medlaren, och att på grund
deraf tvistefrågan bör förfalla och förhållanderna för¬
blifva vid hvad förut stadgadt är.
Prosten Åstrand: Förhållandet med frågan om
Invalid-Inrättningen vid Ulriksdal är af Biskop Holm¬
ström redan upplyst. Att närvarande punkter röra
Statsregleringen kan jag ej medgifva, och bestrider
således, att votering derom må ske, då två Stånd
stannat mot två. Utskottet har ock sjelf medgifvit,
att frågan kan förfalla, och Doctor Björkman har ej
reserverat sig mot Utskottets beslut.
Prosten Ödmann: Jag måste beklaga, att Ut¬
skottet framställt alternativa förslag, nemligen, att
voterings-propositionerna måtte antagas, eller i annat
fall frågan förfalla. Detta finner jag för min del ej
vara rätt. Hvad åter hufvudsaken uti ifrågavarande
punkter beträffar, tillhör jag deras antal, som anse
de der förekommande ämnen vara Statsregleringsfrå-
gor. När Utskottet föreslår någon förändring, som
medför minskning i Statens utgifter, så ingår ett så¬
dant förslag ganska afgjordt uti bestämmandet af
Statsregleringen; och att Utskottet ej af Grundlagen
varit förhindradt framkomma med ifrågavarande för¬
slag, lärer väl ingen kunna neka, då Utskottet haft
rättighet att föreslå indragning till och med af hela
Den y November.
175
värfvade armeen, derest Utskottet funnit sådant för
landets väl nödigt. Då så är, hade Utskottet icke
bordt framställa dessa ärender i form af önsknings-
inål; tj derigenom, att hvad som är en Rikets Stän¬
ders rättighet blifvit från en sådan sida betraktadt,
bar ock frågan kommit att erhålla en efter min tan¬
ka oriktig behandling i Ståndet.
Prosten Astrand: Om Utskottet behagat fram¬
ställa ett förslag tili indragning eller minskning i ett
eller annat afseende, så kan ej nekas, att Utskottet
kunnat dertill hafva rättighet. Men det måtte dock
alltid komma att bero på Rikets Ständer, om de vil¬
ja förslaget godkänna eller icke.
Efter sålunda slutad diskussion och på härefter
gjord proposition stannade Ståndet i följande beslut:
Med åberopande och vidblifvande af Ståndets
beslut vid 4:de punkten och på de derföre uppgifne
skäl, fann Ståndet, att de i nyssnämnde 6 punkter,
sub N:ris 21, 23, 24, 26, 28 och 29, föreslagna vo-
terings-propositioner böra förfalla.
Häremot reserverade sig Prostarne Sandbergj
Ödmann j Björkman Källgren s Lindmark och
Ahlqvist.
25 punkten:
Den föreslagna voterings-propositionen gillades,
med iakttagande af att, på sätt Utskottet i Utlåtan¬
det, N:o 345, föreslagit, orden: ”i följe af föreslagen
indragning af hästar vid Lifgardet till häst och Kron-
O o O
prinsens Hussar-Regemente” ur propositionen utgå.
31 punkten:
Voterings-propositionen gillades.
32 punkten:
Med bifall till Utskottets hemställan ansåg Stån¬
det voteringspropositionerna böra förfalla, i öfver¬
ensstämmelse med Ståndets vid dylika frågor fattade
beslut.
176
Den 7 November.
35 punkten:
Under åberopande af beslutet vid 4, 21, 23,
24, 26, 28 och 29 punkterna, ansåg Ståndet den här
föreslagna voteringspropositionen böra förfalla.
Häremot reserverade sig Prostarne Ödmann,
Björkman, Sandberg, Ahlqvist, Källgren och
Lindmark.
3g punkten:
Biskopen, Doctor Heurlin: Vid denna punkt
hyser jag vissa betänkligheter och skulle anse riktigast
om frågan alldeles förfölle, på sätt redan är beslu-
tadt rörande fördelning af anslaget till Rrigs-Collegii
Departementer. Framför allt ville jag härom und¬
vika votering i Förstärkt Stats-Utskott. Heldre vill
jag tillstyrka aLt Högv. Ståndet biträdde Borgare- och
Bonde-Ståndens i sjelfva hufvudfrågan fattade beslut.
Förhållanden äro också förändrade, sedan frågan först
förekom. Högv. Ståndet hade nemligen, med ogillan¬
de af Stats-Utskottets forslas:, väl ansett en under-
O 7
dånig skrifvelse böra aflåtas, men i mera allmänna
termer, att Kongl. Maj:t ville låta uppgöra en full¬
ständig plan till sjö-försvarets ordnande i alla dess
delar, samt meddela densamma åt näst sammanträ¬
dande Rikets Ständer. Genom omröstning i Förstärkt
Stats-Utskott har sedermera denna underdåniga skrif¬
velse fått en vidsträcktare och bestämdare syftning,
såsom uttryckande Rikets Ständers opinion, att lan¬
dets sjöförsvar bör hufvudsakligen grundas på skär¬
gårdsflottan, hvarföre Rikets Ständer äfven ansett,
att så väl nybyggnad som större reparationer å Li¬
nieskepp böra tills vidare inställas. Med antagande
af dessa åsigter, står fördelningen såväl af exercis-
som nybyggnads-anslagen i närmaste öfverensstäm¬
melse, eller rättare, det sednare kan anses som en
omedelbar följd af det förra. Den i Förstärkta Stats-
Utskottet till fördel för skärgårdsflottan utfallna vo-
teringen
Den y November.
177
teringen gifver således skälig anledning, att accedera
till Borgare- och Bonde-Ståndens långt för detta fat¬
tade beslut. Derigenom undviker man äfven ny vo¬
tering i Förstärkt Stats-Utskott, enär fördelningen
blefve genom 3:ne Stånds sammanstämmande beslut
definitivt afgjord.
Prosten Astrand: Jag erkänner, att Utskottet bar
rätt och att votering icke kan undvikas, om det Hög-
vördiga Ståndet vidblifver sitt förut fattade beslut.
Men då man nu har skäl att frångå detsamma, och
genom den af Biskop Heurlin föreslagna åtgärd kan
slippa votering, så tillstyrker jag det Högvördiga Stån¬
det att derpå ingå.
På härefter vederbörligen gjord proposition fat¬
tade Ståndet följande beslut:
Ståndet, som genom utgången af voteringen i
Förstärkt Stats-Utskott öfver 37 punkten i Memoria¬
let, N:o 301, fann ett förändradt förhållande hafva
inträdt, ansåg sig, med anledning deraf, ega skäl att
frångå sitt beslut, samt biträda det af Borgare- och
Bonde-Stånden i detta hänseende fattade; hvadan, då
saken vore genom 3 Stånds beslut afgjord, den upp¬
gifna voterings-propositionen komme att förfalla.
4o punkten.
Ståndet fattade i anledning; häraf enahanda be-
slut, som vid den nästföregående punkten.
43 punkten.
Biskop Heurlin: Här ville jag tillstyrka samma
beslut, som Högv. Ståndet vidtagit vid 39:de och
40:de punkterna, eller att accedera till Borgare- och
Bonde-Ståndens beslut. Utskottet har förklarat att
vilkoret endast afser tiden, hvarifrån det ökade an¬
slaget skall utgå, nemligen ej förr än förberedande
åtgärder blifvit vidtagna till erhållande af rymligare
och tjenligare lokal för Akademiens dyrbara samlin¬
gar. Stats-Utskottet har vid extra Statsregleringen
Preste-St. Fröt. 18/^0, Andra Afdeln. Bandet X. 12
178
Den 7 November.
redan dragit försorg om en bättre lokal, och således
sjelf uppfyllt vilkoret. Vi veta äfven att Kongl.
Maj:ts omtanka sträckt sig till samma föremål, och
redan vidtagit så kallade förberedande åtgärder. Ge¬
nom bifall till Utskottets förslag lägges nu mera in-
O OO
tet hinder emot det så nödiga anslagets utgående, och
Högv. Ståndet besparar sig och de öfriga Stånden en
i afseende på utgången fullkomligt likgiltig omröst¬
ning i Förstärkt Utskott.
Häri instämde Professoren, Doctor Bexell med
flere af Ståndets Ledamöter, den förstnämnde med
tillägg: Lika med Biskop Heurlin tillstyrker jag de¬
sto heldre bifall till Utskottets förslag, sorn en för¬
bättrad lokal för Akademiens samlingar redan är för¬
beredd. Genom vårt bifall till förslaget motverkas
således icke numera det för Akademien nödiga anslaget.
Öfver delina punkt fattade Ståndet på derom
gjord framställning följande beslut:
Då nu mera tillförlitligen kändt är, att nödiga
åtgärder, för beredande af Vitterhets-, Historie- och
Antiqvitets-Akademiens Samlingars uppställning och
ordnande uti en tillräcklig, lämplig och för allmän¬
heten tillgänglig lokal, blifvit vidtagna, finner Stån¬
det, med biträdande af Borgare- och Bonde-Ståndens
beslut, att voterings-propositionen i afseende på ti¬
den för anslagets utgående kommer att förfalla.
Deremot godkände Ståndet voterings-propositio¬
nen i hufvudsaken.
46 punkten:
Prosten Åstrand: Utskottet har vid behandlin¬
gen af denna punkt begått ett formfel. Och i stäl¬
let för att i formen rätta det felaktiga, fortsätter Ut¬
skottet detsamma i närvarande Betänkande och öf-
vergår från formfrågan till ett raisonnement i saken,
som ej är behöfligt. Det är tydligt och klart, att
det af Utskottet omfattade vilkor vid denna punkt
endast är af ett Stånd heslutadt, och att det sålunda
Den y November.
179
måste förefalla ganska besynnerligt, att Utskottet vill
framtvinga en votering om detsamma. Jag tillstyr¬
ker derföre, att Ståndet, vidblifvande sitt beslut,
förklarar, att Utskottet vid behandlingen af denna
punkt förfarit grundlagsvidrigt.
På härefter vederbörligen gjord proposition för¬
klarade Ståndet, som vidhöll sitt i ämnet fattade
beslut, att Utskottet af Grundlagen saknat anledning
7 O o
till den föreslagna voterings-propositionen, då endast ett
Stånd vid anslaget fästat det i voterings-propositionen
intagna vilkor.
56 punkten gillades.
§. 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande, N:o
326, i anledning af återremiss å Utlåtandet, N:o 170.
l:o i anledning af väckt fråga om undanrödjande
af de olikheter i beskattningen _, som de serskilda
jordnaturerna medföra.
Utskottets afstyrkande af förslaget i Utlåtandet,
N:o 170, vidhållet i N:o 326, godkändes.
2:o angående indelta räntornas indragning till
Statsverketj emot anvisning af motsvarande kon¬
tanta Stats-anslag.
Momentet Lit. a)
Prosten Åstrand: I min reservation vid Stats-
Utskottets Betänkande, N:o 170, har jag antydt mi¬
na betänkligheter mot Utskottets förslag. Sage jag
en utväg att helt och hållet och för alltid afstyra
detsamma, skulle jag ej tveka att hos Högvördiga
Ståndet förorda ett afslag derå. Men då så många
röster höja sig för dess antagande, då förslaget åt¬
minstone i sin hufvudprincip står i öfverensstämmelse
med den Proposition Kongl. Maj:t vid 1828 års Riks¬
dag, på grund af vederbörande Embetsverks tillstyr¬
kan, afgifvit i frågan om Militär- och Landt-Staternas
aflöning; då det verkeligen leder till enkelhet i Stats¬
verkets räkenskaper, och, under förutsättning af stan-
180
Den y November.
digt rättvisa markegångar och af evärdeligt bestånd
af våra nuvarande myntförhållanden, framvisar åt¬
skilliga lockande fördelar, så lärer det vara fruktlöst
vänta, att icke detsamma, om ock med modifikatio¬
ner, förr eller sednare går fram. Jag förutser dock
svårigheten att nu åstadkomma sådana modifikatio¬
ner, sorn äro fullt tillfredsställande, och förklarar,
att jag ogillar förslaget, sådant det nu befinnes fram-
stäldt, dels i anseende till den betydliga uppoffring,
som genom den föreslagna åtgärden skulle tillskyn¬
das Statsverket eller Riksgälds-Kontoret, och som sä¬
kerligen uppgår till högst betydliga summor, nemli¬
gen omkring 36,000 R:dr årligen till ersättning för
forsellönen å indelta Kronotionden, en icke i hast
beräknelig, men åtminstone till samma belopp upp¬
gående summa till ersättning för forsellönen å indel-
<D O
ta afrads- och ränte-spannemålen, räntan å Riks-
gälds-Kontorets framdeles under viss tid på året till
närmare 3,000,000 R:dr uppgående ständiga förskott
till Statsverket, samt den möjliga och sannolika skill¬
naden mellan de ständiga anslag, som på grund af
de höga markegångarna under åren 1831-—1840 kom¬
ma att lill löntagare utgå, och den Tionde- och
Räntelösen Statsverket framdeles kommer att erhål¬
la, äfvensom de icke obetydliga kostnader, hvilka
torde uppkomma i och för de åtgärder, uträknings-
operationer och kontroller derå, som vid förslagets
verkställighet erfordras; och dels ogillar jag förslaget
i anseende till de vådor, som af detsamma kunna
uppkomma för Räntetagarne, om markegångarna blif¬
va orättvist för låga, eller för Räntegifvarne, om des¬
sa priser blifva för höga, ja äfven om de blifva rätt¬
visa, men flera goda år följa på hvarandra, så att
spannemålen faller i vanpris och blifver osäljbar. Jag
är öfvertygad, att synnerligast från de orter, der
Räntegifvarne hittills plägat in natura leverera sin
Tionde- och Afrads-spannemål, skall skriket öfver li-
Den y November.
181
rlande och förtryck, efter detta förslags verkställig¬
het, blifva fullt ut sä högljudt, som det hittills från
andra håll varit öfver Räntetagares prejeri, och det¬
ta med mycket ful Igi 1 tiga re skäl. Vid Riksdagarne
skall detta skri hos Bonde-Ståndet icke uteblifva, och
jag anser, att det icke är nog, att då derpå kunna
svara: tu Vas voulu, George Dandin,, utan det är
för alla intressens bevarande af nöden, att förslaget,
om det antages, beledsagas med sådana vilkor och
förbehåll, att rättelse kan vinnas, om erfarenheten
framdeles visar, att dess verkställighet på någon sida
medfört alltför stora olägenheter.
Skulle förslaget icke i sin helhet afslås, torde
det böra punktvis företagas; men innan proposition
derom sker, utbeder jag mig att få yttra min tanka
om de vilkor, hvarunder jag anser detsamma möj¬
ligt, sedan jag först till vederläggning upptagit Ut¬
skottets svar å en anmärkning vid återremissen. I
Högvördiga Ståndet yttrades nemligen mycket all¬
mänt, att indragning till Staten af den Kronotionde
och de indelta räntor, som äro anslagne till Clereciet
och Läroverken samt fromma Stiftelser, är stridande
mot 4 §. af Presterskapets privilegier och 114 §.
Regeringsformen. Härpå svarar Utskottet (Betänkandet
N:o 326, pag. 5, 6): ”Hvad först angår etc. —
trädas för nära.” Hvad nu vidkommer det af Ut¬
skottet anbragta skäl, att ”Riksens Ständer tillförene
ansett sig oförhindrade till utförande af en dylik åt¬
gärd”, så ligger deruti ingen full sanning, ty de för¬
slag, som 3:ne Riks-Stånd, emot Preste-Ståndets vilja
och protest, vid föregående Riksdagarne framställt,
hafva endast afsett en förändring i liqvidationssättet
mellan Räntegifvare och Räntetagare, men ingalunda
en total indragning till Staten och deremot stadgad
oföränderlig penninge-ersättning af den Kronotionde
och de räntor, som äro till Räntetagaren indelta, och
hvaraf en del äro till vissa föremål i Presterskapets
182
Den y November.
privilegier tillförsäkrade. Hvad åter angår Utskot¬
tets yttrande, ”att Kongl. Maj:t jemväl erkänt åtgär¬
dens nytta och lämplighet,” så är äfven detta, så
vidt frågan rörer Clereciet, Läroverken och fromma
Stiftelser m. m., alldeles osannt, ty den åtgärd, som
Kongl. Majrt vid 1828 års Riksdag föreslog, rörde en¬
dast och allenast de till Militice- och Lcindt-Staterna
indelta räntors indragning till Staten och ersättning
derföre med silfver; men de allmänna åtgärder, som
3:ne Riks-Stånd vid samma Riksdag föreslogo, hafva
af Kongl. Majrt blifvit ogillade, och samma Stånds
förslag vid nästlidne Riksdag är ej ännu af Kongl.
Majrt pröfvadt; men det är dock kändt, att Kongl.
Kammar-Collegium i afseende på detsamma anfört full¬
giltiga skäl för afslag. Jag anser dessa omständighe¬
ter vara af den vigt, att de icke i Ståndets beslut
höra förbigås. De hufvudsakligaste anmärkningar och
derpå grundade förslag till förändringar i Utskottets
tillstyrkanden, som jag, i händelse icke hela frågan
afslås, vill anföra, äro följande.
Det är, efter min tanka, oformligt, att olika grun¬
der för indelnings-ersättningen tillämpas, så att för in¬
delningshafvare, som är Embets- eller Tjensteman,
anslås (enligt Mom. Litt. b) en oföränderlig, en gång
för alla bestämd penninge-ersättning, under det så¬
dan indelningshafvare, som är en persona moralis
skall (enligt Mom. Litt. d) erhålla en hvart 5:te år
föränderlig ersättning. Det är för Preste-Ståndet icke
rådligt att medgifva, att hvad som till ecclesiastike
Lärares löner är anslaget, skall så helt och hållet
förvandlas, att icke ens nomina Ibeloppet af indelnin¬
gen qvarstår. Det skall ock, såsom jag förut sagt,
leda till allt för stor framtida förlust för löntagaren,
att erhålla perpetuelt fixeradt penningeanslag i stäl¬
let för sin indelning, om under tidernas lopp priser¬
na å de persedlar, som uti indelningen ingå, komma
Den y November.
183
att stadigt hålla sig högre, än hvad de varit under
de år, efter hvilkas medium ersättningen bestämmes;
men skulle, såsom i anledning af jordbrukets stigan¬
de utveckling sannolikt är, priserna blifva lägre, så
skall Statsverket, oberäknadt de förut af mig antyd¬
da uppoffringar, underkastas en förlust af största be¬
tydenhet och möjligtvis uppgående till flere hundrade
tusende R:dr årligen. Det är vidare en orättvisa,
att för lönernas lemnande till Riksdalertal göra en,
om ock liten, minskning i lönen för den ene och
förökning i lönen för den andre indelningshafvare!!,
helst detta lemnande icke leder till ens den minsta
lättnad i besväret vid lönernas uträkning eller an¬
ordnande. På grund häraf anser jag, att, i närmaste
likhet med hvad Utskottet i l:sta Afdelningen Mom.
Litt. cl) för allehanda inrättningar föreslagit, Mom.
Litt. b) bör så förändras, att ”indelningshafvare qvar¬
talsvis erhålla af Statsverket lösen för sina indelta
räntor och sin indelta Kronotionde, motsvarande rän¬
tornas och tiondens medelbelopp under sistförflutna
10 år, hvilka anslag oförändrade under 5 är och se¬
dermera allt framgent bestämmas för 5 år i sender
efter medium af då sednast Lilländalupne 10 årens
markegång.”
På det Statsverket må få medel till bestridande
af den forsellöns-ersättning, som derifrån skall utgif-
vas, men icke af Räntegifvare erläggas, anser jag, att
”ett årligt förslags-anslag af 70,000 R:dr bör för än¬
damålet beviljas.”
I afseende på det undantag Utskottet tillstyrkt
rörande Boställs-räntor, som af Bostäils-innehafvaren
åtnjutas, anser jag, att ”undantaget bör gälla äfven
för Presterskapets Stom-, Annex- och Mensalhemman,
som af Pastorerne under full dispositionsrätt innehaf¬
ves, äfvensom jag anser, att den af Utskottet före¬
slagna beräkningen af sådana räntor i lönestaterna
icke för Clereciet och Läroverken eger tillämplighet.”
184- Den y November.
I afseende på det undantag, som Utskottet till¬
styrkt för räntornas utgörande efter hittills gällande
ordning till Rusthållen af deras Augmentsräntor och
till enskilte af de räntor, som med eganderätt in-
nehafvas, samt af räntor och tionde till de löntaga¬
re, som ej vilja för sin del förändringen antaga, är
min tanka, att detsamma leder till ett evärdeligt
trassel, och att det vore bättre om stadgandet blefve
allmänneligt gällande rörande all liqvid mellan Rän¬
tegifvare och Räntetagare. Sådant kunde väl Kongl.
Maj:t och Riksens Ständer tillvägabringa, helst en¬
skild rätt måste vika för allmänt väl. Men jag vill
ej strängt påyrka denna utsträckning af förslaget, då
jag ej hoppas många sympathier får min åsigt.
För att bereda en för närvarande saknad möj¬
lighet att kunna göra de markegångspriser rättvisa,
hvilka skola ligga till grund för beräkningen af den
medelmarkegång, hvarefter ersättningen till Ränte¬
tagare skall utgöras, vill jag föreslå, att markegångs-
sättningar i nu vanlig ordning må hållas, och der¬
vid bestämda priser gälla för Räntegifvares liqvid
till Kronan och till de enskilte, för hvilka nu gäl¬
lande stadganden om räntornas och tiondens utgö¬
rande komma att bibehållas, men att för hvarje
Län den näst efter sådan markesmmssättnin" sam-
/ r»
manträdande Pröfnings-Komiten må, på grund af
de under årets lopp förändrade priserna, hvarom
Komiten må erhålla kännedom genom af vederbö¬
rande Myndigheter månadtligen upprättade så beskaf¬
fade priskuranter, som nu till markegångssättnin-
garna inlemnas, samt genom antingen mäklare-atte¬
ster eller på annat sätt styrkta bevis om uppgjorda
varuköpslut för sådana persedlar, som tillhöra mar-
kegången, och hvilka bevis hvarje Räntetagare och
Räntegifvare må vara berättigad till Pröfnings-Ko¬
miten ingifva, vara pligtig att i den upprättade
markegången göra vederbörlig rättelse, samt att den
Den y November.
185
sålunda af Pröfnings - Komiten rättade markegån-
gen skall läggas till grund för och ingå såsom del i
den beräkning af maikegången, hvarefter Räntetagare
skall, enligt Mom. Lit. b och Lit. d sådane de blifva
antagne, njuta ersättning af Statsverket för sina in-
dragne indelningar.”
Ö ö
Emedan det är möjligt, att den föreslagna för¬
ändringen kan medföra alltför stora förluster antingen
för Statsverket, eller för Räntetagare eller för Ränte¬
gifvare, och det är, i sednare fallet för Bonde-Stån-
det, i det andra fallet för Räntetagares, och i första
fallet för allas intressen högst vigtigt, att olyckan
icke må få evärdeligen fortfara, anser jag oundgäng¬
ligen nödvändigt, att Högvördiga Ståndet vid anta¬
gandet fästar det vilkor, att ''alldenstund indragning
till Statsverket af den Ivonungstionde och de Räntor,
som äro anslagne till Clereciet, Läroverken, Kyrkor,
Hospitaler och fromma Stiftelser, hvilka äro i 4:de §.
af Presterskapets Privilegier af d. 16 Oct. 1723 om
orubbad t bibehållande af samma Räntor och Tionde
försäkrade, och en denna indragning motsvarande pen-
ninge-ersättning är en åtgärd, som, i hvad den rörer
besagde inom Presterskapets Privilegier inbegripne
Stater och inrättningar, icke kan, enligt 114 § Rege-
rings-Formen, utan samteliga Riks-Ståndens öfverens¬
kommelse och Konungens bifall beslutas, anser sig
Preste-Ståndet icke kunna bifalla förslaget utan under
det förbehåll, att samma forslas; undergår de af Pre-
o O
ste-Ståndet nu antagna förändringar i detsamma, och
att, om framdeles ett enda Riks-Stånd besluter, att
den nu föreslagna och antagna åtgärden bör upphäf-
vas och att med Krono-Tionden och Räntepersedlar-
nes utgörande skall förfaras efter nu derom gällande
Författningar, så skall samma Stånds beslut genast
leda till ofelbar verkställighet, samt att Preste-Stån¬
det derjemte förbehåller sig, att dess nu fattade be¬
slut och vilkor må ega samma gällande kraft, som
186
Den y November.
vore detsamma ordagrant i Presterskapets Privilegier
intaget.”
Doctor Björkman: Det vigtiga och goda syfte¬
målet med ifrågavarande indragning af alla indelta
O O O
räntor och all Kronotionde torde väl icke af någon
bestridas. Räntegifvarnes olägenheter deraf, att rän-
tepersedlarna och Kronolionden äro anvisade till vissa
löntagare och inrättningar, med rättighet för dessa att
fordra deras utgörande in natura eiler efter ortens
högsta pris, äro allmänt erkända; och derjemte drabba
dessa olägenheter ojemnt, enär de, hvilkas räntor och
tionde äro Kronan beli ål hte, numera slippa betala nå¬
gon forsellön samt icke äro underkastade någon ny
Tiondesättning. Räntetagarena äro ej heller särdeles
belåtne med nuvarande förhållande, enär de för ut¬
bekommande af sin lön måste besörja dess indrifning
af en mängd aflägset boende personer och detta all¬
tid med besvär, kostnader, förluster och tidsutdrägt.
Intet kunde således vara mera önskeligt än att någon
utväg funnes att undanrödja denna ömsesidiga missbe¬
låtenhet. Huruvida Höglofl. Stats-Utskottet nu bättre
än förr derutinnan lyckats, kommer Rikets Ständers
beslut rörande detta Utlåtande alt utvisa. För min
del förklarar jag mig nöjd med förslaget, blott såvida
jag får undantaga från indragningen alla Räntor och
ali Kronotionde, som äro anslagne till Kyrko-, Ho¬
spitals-, Akademie-, Gymnasii- och Skolstaterna. Från
den öfver dessa anslag förlänta fria dispositions-rätten
anser jag ingalunda rådligt att Clereciet och Lärosta-
terna till fullo afstå. Att de icke behöfva det, följer
af Preste) sk. Privil. den 16 Oct. 1723 §. 4. ”Skolande
Landshöfdingarne och Kronobetjente ej vara til/ätligt
att tillegna sig någon disposition öfver Akademiers j
Gymnasiers j Skolors och Hospitalers Iiyrkoherbergenj
som dem enskildt för/änte äro.” Detta af mig nu yr¬
kade och på berörde Kongliga ord stödda undantag
motiverar Höglofl. Utskottet sjelf tillräckligt, då det
Den y November. 187
säger: Vidkommande åter sådana inrättningarj som
ega indelta räntor sig anslagna, så enär i afseende
på dem ej inträffar samma förhållande, som ined
enskilte personer, som efter någon tids förlopp af¬
gå, hvarvid de nu befintlige rättsanspråken upphöra,
samt berörde inrättningar måhända icke finna sig
belåtne dermed, att de indelta räntorna, hvilkas be¬
lopp lämpas efter förändrade varuvärden , utbyttes
emot kontanta anslag, som för ali framtid bestäm¬
des efter nuvarande förhållanden, torde det vara
angeläget och billigt, att för de ersättningar, hvil¬
ka dylika inrättningar skulle komma att erhålla,
stadga sådana beräkningsgrunder, hvarigenom berör¬
de betänkligheter må varda undanröjde. Med dessa
åsigter kommer visserligen icke Höglofl. Stats-Utskot-
tet till samma resultat, som jag; men dessa åsigter
visa dock skälet för mitt beslut i ämnet. Höglofl. Stats-
Utskottet kommer med dessa sanningar blott derhän,
att det gör undantaget under Morn. d för alla Kro¬
nans indelta räntor och Kronotionde, hvilka äro till
inrättningar, fromma stiftelser och för andra behof
anordnade, utan att vara serskildt till vissa lönta¬
gare af Staten anvisade, men jag kommer ända der¬
hän, att alla af fordom gjorda anslag af Räntor och
Kronotionde till Kyrko-, Hospitals-, Akademie-, Gym¬
nasii- och Skolslaterna skola undantagas från ifråga¬
satta totala indragning till Statsverket, och hädanefter
som hittills utgå under namn af Clereciets, Kyrkors,
Akademiers, Gymnasiers, Skolors, Hospitalers, Laza-
retters, Barn- och Fattighus friheter. Men med allt
detta önskar jag dock icke fortfarandet af samma öf-
verklagade förhållande emellan Räntegifvare och Rän¬
tetagare som förr; utan min mening är, att äfven alla
dessa Räntor och all denna Kronotionde, som allt
framgent bibehållas till vederbörande staters slutliga
disposition, må af Kronan på af Höglofl. Stats-Ut-
skottet föreslaget sätt kontant uppbäras, och årligen
188
Den y November.
till nämnde stater efter det bestämmande femårspri-
set och med tillagd forsellön återlemnas. Yäl torde
man säga, att löntagarena sjcdfve kunde ju lika väl upp¬
bära den på sådant sätt bestämda kontanta lösen.
Ja, jag medgifver äfven detta, och skulle redan anse
ganska nyttigt om man endast komme derhän, att så väl
Räntegifvare som Räntetagare vore ovilkorligt skyldige
att för 5 år i sender nöja sig med det bestämmande
10-åriga Markegångs-priset. Men jag anser det likväl
mera beqvämligt för både Räntegifvare och Ränteta¬
gare och mera ordentligt, att Kronan verkställde upp¬
börden, äfven derföre att forsellönen, som alla Ränte¬
gifvare borde slippa, nödvändigt måste ersättas Rän-
tetagarena, när de afstå ifrån den närmare disposi¬
tionsrätten; och denna forsellön skulle då tilläggas af
Statsverket med detsamma uppbörden af anslagna
Räntor och Kronotionde liqviderades till vederböran¬
de inrättningar och stater. Jag vet väl att härvid
invändes, det i sådant fall såväl Räntegifvarena som
Räntetasiarena skola ofta komma att lida; de förre ge-
O 7 O
nom svårigheten att afyttra sin vara och således svå¬
righeten att lösa den kontant; de sednare genom en
för låg markegång. Att tänka sig fortfarande olagliga
och för låga markegångssättningar, är väl dock aft för
mycket misströsta och se spöken, der de ej finnas;
och att tänka sig en oöfvervinnerlig svårighet för
Räntegifvarena sjelfva att förvandla sina Räntepersed-
lar i penningar, är stridande emot Bonde-Ståndets
allmänt yttrade åsigter, äfvensom emot min erfaren¬
het af förhållandet i det sädesrika Upland, der redan
Räntegifvarena vanligen heldre lösa sin Kronotionde
kontant, än forsla densamma. Till följe af allt detta
föreslår jag, att momenterna a, b, c må ändras så, att
de blott röra Civile- och Militära staternas lönean¬
slag, samt att momentet d, der i stället för indragas
bör stå: af Kronan uppbäras, får utvidgas så, att
det sträcker sig till alia af ålder gjorda anslag till
Den 7 November.
189
Kyrko-, Hospitals-, Akademie-, Gymnasii-och Skolsta-
tcrna. Huruvida den sålunda af dessa inrättningar
och stater frånträdda, i privilegier dem försäkrade när¬
mare dispositions-rätten bör återgå efter 30 å 50 år,
derom har jag ej ännu kunnat fatta mitt beslut.
Härefter afhröts diskussionen öfver dessa Betän-
kanden för att i nästföljande Plenum fortsättas.
§• 9.
Professor Geijer som erhållit ordet, uppläste föl¬
jande motion:
”Rikets Ständer hafva genom votering uti För-
»
stärkt Stats-Utskott bifallit uppförande på Indrag¬
nings Staten af Sex löner för Professores Emeriti, till
1,600 R:dr hvardera, vid Rikets Universiteter, så att
fyra sådana löner skulle tillfalla Lunds och 2:ne Up¬
sala Universitet, hvarjemte Rikets Ständer på samma
sätt beviljat en lönetillökning af 300 R:dr för hvarje
af de sex äldste Professorerne vid hvartdera Uni¬
versitetet.
Då likväl ett af ändamålen för dessa anslag,
nemi. att bereda uttjente Akademiske Lärare tillfälle
att, med bibehållande af Professors-lönen, kunna lem¬
na rum för yngre, i någon mån skulle motverkas
deraf, att den nu åt de äldre Lärarne beviljade löne¬
tillökning ej ingår uti Emeriti-lönen, och en afträ¬
dande uttjent Professor derigenom skulle få mindre
lön, än han i tjernsten åtnjutit; så får jag, med stöd
af 56 §. Riksdags-Ordningen, vördsamt anhålla om
en sådan förklaring af nämnde beslut, att en afgåen¬
de, till Emeriti-lön berättigad Professor må vid af-
skedet bibehållas vid sin innehafvande lön, men der¬
emot de nu till Emeriti-lön anslagne 1,600 R:dr till¬
falla den bland de yngre Professorerne, som i löneför¬
måner slår närmast under sistnämnde summa.
Hvad den beviljade lönetillökningen af 300 R:dr
för hvardera af de sex, efter faststäld löneordning,
190 Den 7 November.
äldste Professorerne beträffar, så torde det notare bö-
7 O
ra bestämmas, att denna lönetillökning hvarken kan
tillfalla personella Praebende-innehafvare eller sådane
Professorer, som innehafva prasbenden på Akademi¬
ens Stat.
Häri instämde Professor Bolmeer.
Motionen lades på bordet.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 eft. midd.
In fidem
E. M. Tegnér.
JPienutn ht. 6 eft. tu i till.
§. 1.
Justerades och godkändes Expeditions-Utskottets
förslag till Rikets Ständers följande underdåniga skri¬
velser till Kongl. Maj:t:
N:o 132, angående tiden då Stats-Råd må kunna,
med bibehållande af lönen såsom pension, å Allmänna
Indragnings-Staten uppföras.
N:o 133, angående prasscriptions-tid, inom hvil¬
ken åtskilige äldre ford ringsposter böra från Banken
uttagas.
N:o 134, om åtgärders vidtagande för att befor¬
dra skyndsamhet vid Ärendens handläggning i Rätte¬
gångsverk.
N:o 135, angående offentlighet vid Polis-kamrar.
N:o 136, angående uppgift å personer, hvilka ef¬
ter liäfdande lofva hvarandra äktenskap inför domstol.
§. 2.
Upplästes och Indes till handlingarne inkomne
Protokolls-Utdrag från:
Den y November.
191
Ridder skåpet och Adeln af den 4 dennes;
Viillojliga Borgare-Ståndet af den 2:dra och 4:de
dennes;
Hedervärda Bonde-Ståndet af den 31 sistlidne
Oct. samt af den 2 och 4 dennes.
§. 3.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Ut¬
låtande, N;o 326, i anledning af åter remiss å Utlå¬
tandet N:o 170.
Prosten Stenhammar: Jag önskar att jag kunde
bifalla Utskottets i Betänkandet N:o 170 afgifna och
i detta Betänkande (N:o 326) vidhållna förslag. Kla¬
gomålen å Räntegifvarnes sida skulle då icke längre
drabba de löntagande Embetsmanna-corpserna och de
vigtigaste institutioner i landet; det vore åtminstone
en vinst för de senare * att mången mot dem vidrig
opinion qväfdes. Vissa Embetsverk, som i denna
fråga hufvudsakligast åsyfta en förenkling af räkenska¬
perna, men mindre taga i öfvervägande huru gagne¬
lig den föreslagna åtgärden af räntepersedlarnes liqvi-
derande med penningar, jemte de deraf följande reg¬
leringar, skulle blifva för landet i det hela, för Stats¬
verket, sjelfva räntegifvarne och de inrättningar, som
med indelningarne varit upprätthållne, skulle väl ock¬
så blifva belåtne. Ett obehagligt tvisteämne vid Riks-
dagarne vore med detsamma undanröjdt.
Men här måste långt väsendtligare motiver kom¬
ma i betraktande. Förslagets gagnelighet och verk¬
ställbarhet äro så tvetydiga — de vigtigaste institutio¬
ners bestånd sättes derigenom så vågsamt på spel —
det ingriper så starkt i landets ekonomiska ställning
— det antastar många befästade rättsförhållanden på
ett så våldsamt sätt, att jag för min del omöjligt kan
drista att antaga detsamma. Gerna skulle jag vilja
instämma med Prosten Åstrand, om jag kunde inse
att något vunnes genom förslagets antagande med så¬
192
Den y November.
dana vilkor, som de af den värde Talaren framställ¬
da. Jag erkänner att det icke kan bifallas förutan
dessa vilkor; men det lärer ej kunna nekas, att för¬
slagets förnämsta delar i sjelfva verket upphäfvas ge¬
nom de uppgifna inskränkningarne, och att vilkoren
utgöra grunddrag till ett nytt, helt olika förslag. En
ny garanti för markegångs-sättningen genom prisernas
slutliga bestämmande i pröfnings-komiten, hvaremot
Utskottet enligt detta senare Betänkande föreslår att
alla de gamla föreskrifterna för Markegångs-Komitens
åtgärder skulle blifva oförändrade, ehuru uppsägnings-
rätten helt och hållet försvunne, och med detsamma
den enda verkliga kontrollen mot verkan af orättvisa
markegångspriser — ett och samma liqvidalions-sätt
för alla Krono-räntor, ehvad rättigheten att uppbära
dem varit Kronan förbehållen, eller blifvit genom lag¬
liga fördrag och afhandlingar öfverlåten åt enskilda,
som innehafva den med fullkomlig egande-rätt, eller
o O '
åt löntagare, som icke eller kunna beröfvas sina på
lag, privilegier och fullmakt grundade anspråk — bi¬
behållande af serskilda indelningars nominella ränte-
belopp — rättighet att återgå till natura-praestationerna,
när erfarenheten hade visat att sådant vore nödigt,
m. m. som Prosten Åstrand vill hafva fästadt vid bi¬
fallet såsom vilkor, innefattar sådana i verkställighe¬
ten omöjliga svårigheter, eller omintetgör till så be¬
tydlig del syftet med hela Utskottets förslag, att der¬
af ingen ting mera återstod än alla räntepersedlars
lösen med penningar pä försök och för någon obe¬
stämd tid. Men huru kan man förlika detta med nu
varande rätts-innehafvares lagliga anspråk? Huru kun¬
de det vara tänkbart, att återställa de gamla förhål-
landerna, sedan dessa en gång blifvit rubbade? Jag
förmodar, att ingen ting klarare ådagalägger omöjlig¬
heten af förslagets antagande, än just de vilkor, hvil¬
ka Prosten Åstrand framställt för sitt bifall dertill.
Visser-
Den 7 November.
19. i
Visserligen är det en ganska beaktningsvärd lära,
att med civilisationens framsteg natura-praestationerna
måste upphöra och penningen träda i deras ställe.
Jag respekterar den, såsom en allmän theoretisk sats,
hvaraf riktigheten i det hela ej må bestridas. Men
likasom den endast småningom, med ländernas fram¬
skridande odling och ökade handelsförhållanden, kun¬
nat göra sig gällande; är dock att betänka, vid denna
läras tillämpning på ett visst land, huruvida detta
land ännu kan hafva hunnit den grad af ekonomisk
och merkantil utveckling, att tillämpningen är möj¬
lig — och huruvida icke länder finnas, i hvilka den
genom naturförhållanden och ekonomiska hinder blir
i alla tider rent af omöjlig. Det beror af landets läge
och klimat, af hushålls- och industri-väsendets vunna
höjd, af beskatlnings-sättet och qvanliteten af de na-
tura-praestationer, som böra till det allmänna utgöras,
jemte dessas förhållande lill afsättnings-tillfällen och
lättade kommunikationer, ändtligen af exportens be¬
tydlighet och ett i följe deraf mer eller mindre vack¬
lande penninge-väsende. Det förekommer mig högst
tvetydigt, då jag betraktar de verkliga förhållanderna
hos oss i dessa afseenden, huruvida ofvannämnda lära
är för Sverige tillämplig. På en del af jorden hvilar
hos oss en tung grundskatt, i många orter bestående
synnerligen af stora qvantiteter spannmål; den inre
rörelsen är långa tider af året hämmad, afsättningen
oftast svår, afståndet från de glesa afsättnings-orterna
mångenstädes ganska stort; såsom en följd af indu¬
striens och exportens undervigt, i jemförelse med ri¬
kare länders, är penningens värde hos oss ganska
vacklande. Jag betvillar derföre, att någon tid kan
komma, då det icke med skäl skall anses vådligast,
håde för Statens, enskilda medborgares, och våra på
indelningar grundade institutioners bestånd och bästa,
att natura-prasstationer få fortfara. Och det synes mig
Preste-St. Prot. 18/fo. Andra Afdela. Bandet X. 13
194
Den 7 November.
högst hård t och orättvist, att vilja framdrifva ett be¬
slut om alla skatters utgörande med penningar, så
länge ibland de skattskyldige och dem, som åtnjuta in-
delningarne, finnes ett så ganska stort antal, hvilka
betrakta detta beslut såsom skadeligt och ingripande
i deras välförvärfvade rättigheter.
Prosten Åstrand har redan fästat det Högv. Stån¬
dets uppmärksamhet derpå, att den i Utskottets Be¬
tänkande gjorda uppgiften, om Konungens och Stän¬
dernas enstämmiga godkännande af principen för detta
förslag, icke är fullkomligt sann. I sammanhang der¬
med anser jag mig pligtig att anmärka det i senare
Betänkandet N:o 326 pag. 6 förekommande yttrande,
som lärer särdeles af detta Stånd böra beaktas. Det
heter der: ”hvad angår den del (af ränte-persedlarne),
sora är till aflöning anvisad, måste det ostridigt vara
Statens rätt, att om aflönings-sättet för samLlige dess
tjenstemän, utan afseende å till hvilken stat de höra,
meddela de stadganden, som efter förändrade omstän¬
digheter kunna finnas af behofvet påkallade, allenast
dervid iakttages, att de na befint/iges förvärj vade
rättsanspråk icke trädas för nära.” Riktigheten af
satsen, att Staten eger förordna om aflönings-sättet för
sina tjenstemän, ämnar jag icke i allmänhet bestrida.
Men om Staten, genom lagliga handlingar, i behörig
form afträdt denna rättighet — om Statens i detta af¬
seende gifna försäkringar äro af Regerings- och Lag¬
stiftande makten befästade i sjelfva Grundlagarne; så
har Slaten icke mera frihet att göra stadganden, hvil¬
ka den förbundit sig att icke göra. Ett annat förfa¬
rande vore egenmäktighet och våld. Jag påstår icke
derföre, att en förändring icke må kunna ske, då om¬
ständigheterna fordra det. Men ändringen måste ske
på Grundlagsenlig väg; då Grundlagen försäkrat det
Stånd, som innehafver målsmans-rätt för en viss klass
af Statens institutioner, att de för samma institutio¬
ner bestämda indelningar orubbadt och oafkortadt
Den y November.
195
skola utgå (hvilket innefattas i Preste-Ståndets under
114 §. Regerings-Formen garanterade privilegier för
hvad sorn rörer Akademier, Undervisnings-verken i
allmänhet samt alla Barmhertighets-anstalter) och der¬
jemte stadgat, att denna försäkran icke kan upphäfvas
utan atla Riks-Stån lens medgifvande, så måste detta
Stånds bifall blifva ett oeftergifligt vilkor för ändrin¬
gen. I annat fall är förändringen gjord med öfver¬
trädelse af Grundlagen, som föreskrifvit i hvilken form
man måste förfara, om Staten skall återvinna den rätt
hon i alla lagliga former afklädt sig. Detta vill man
icke i våra dagar — man vill öfverhoppa de lagliga for¬
merna för att komma till sina mål desto lättare. Nu
säger Utskottet, att allt är hulpet om endast de nu
befintlige Embetsmännens förvärfvade rättsanspråk
icke trädas för nära. Här är icke egentligen fråga
om Embetsmännen och deras rätt, ehuru Utskottet
önskar att framställa saken i detta mindre sanna ljus;
frågan är om institutionernas betryggade bestånd, på
hvilket något mera afseende borde fästas. Det är i
sjelfva verket dessa inrättningar, som stå i vägen —
icke Tjenstemännen. Vöre de förras orubbliga till¬
varo försäkrad på ett annat sätt — nog skulle de se¬
nare låta sig tillfredsställas. Men dä nu den försäk¬
ran, som blifvit gifven dessa inrättningar, är gifven
under form af ett Stånds privilegium, innefattar Ut¬
skottets ofvannämnda yttrande den åtminstone högst
besynnerliga satsen, att detta Stånd doge ut med
hvarje dess enskilda medlem, och med detsamma äf¬
ven dess privilegium. Det vore detsamma som man
ville säga, att detta Slånd aldrig existerat såsom nå¬
got i Svenska Riksförfattningen erkändt Riks-Slånd,
och att det, såsom Stånd, aldrig erhållit något pri¬
vilegium. Jag tror mig böra fästa det Högv. Ståndets
uppmärksamhet härpå och hemställa, att Ståndet må
vid fattandet af siLt beslut bestämdt yttra, huruvida
Ståndet godkänner den häruti involverade tolkningen
19G
Den 7 November.
af 114 §. Regerings-Formen, på det icke Ståndet må
kunna anses hafva tyst medgifvit den besynnerliga
casus, hvarom fråga möjligtvis kunde uppstå — eme¬
dan ingen ting synes i närvarande Riksdagstid omöj¬
ligt— att förändring af 114 § Regerings-Formen, och
med detsamma upphäfvande af något Riks-Stånds pri¬
vilegier, skulle blifva föremål för votering i något
annat förstärkt Utskott, än Constitutions-Utskott åt¬
minstone.
Hufvudfrågan är dock, huruvida detta förslag är
nyttigt för räntegifvare och räntetagare, och med bå¬
das rätt förstådda fördel förenligt, att alla ränteper-
sedlar liqvideras med penningar och ingå till Stats¬
verket? Om det kunde bevisas, att Utskottets förslag
vore, i sig sjelft, gagneligt; så borde man å ömse si¬
dor vara betänkt, att bereda detsamma benägenhet
och bifall. Det är alltså från denna sida jag betrak¬
tar ämnet, och kommer till den slutsats att förslaget
ingalunda är antagligt.
Räntegifvarnes klagan öfver prejerier är ofta hörd.
Det hufvudsakliga skälet, hvarföre Utskottet menar
räntegifvare i allmänhet blifva bättre belåtne om de
med penningar få till Kronan lemna räntepersediarne,
är detta: att de då skulle befrias från alla prejerier.
Jag beklagar att icke alla anledningar saknas till de
nämnda klagomålen, men tror att de ej eller alltid
äro skäliga. De skattskyldige kunna äfven å sin sida
öfva obillighet, och om någonstädes markegången ned¬
tvingas under de gångbara prisen, är klagan deröfver
att ränteta"aren fordrar lösen lill nära likhet med det
O
gångbara priset lika obillig, som räntetagarens ytter¬
ligt stegrade anspråk äro under missväxtår. Utskot¬
tet tager för gifvet, att alla de rop, med hvilka rän¬
tetagare vid Riksdagar och annars söka att vinna upp¬
märksamhet för sina önskningar, icke innehålla någon
öfverdrift. Ja! Utskottet synes nästan antaga att alla
räntetagare i allmänhet sannolikt bedrifva prejerier,
Den y November.
197
då det yttrar sig endast vilja ”hysa den förhoppning,
att ganska många räntetagare icke stegra sina anspråk
öfver billighetens gräns.” I allmänhet kan jag för
min del aldrig biträda den läran, att lagliga rättig¬
heter och naturenliga förhållanden böra upphäfvas för
missbrukens skull; man måste söka korrektiver mot
missbruken, men icke störa rättsförhållanden derföre
att missbruk äro möjliga under deras utöfning. Ty
i hvilka omständigheter äro de icke möjliga? Och hu¬
ru skulle något rättsförhållande kunna ega rum mellan
menniskor, om denna möjlighet skulle gälla som skäl
att upphäfva detsamma? Jag tror visserligen, alt åt¬
skilliga obilligheter blifvit begångne af räntetagare —
att mera deras commissionärer och uppbördsman, än
de sjelfve, förfara egennyttigt i en del landsorter —
att räntetagare stundom, vid inträffade missväxter,
begagnat en allmännare förlägenhet för att utpressa
en öfverdrifvet hög lösen; de klagomål, som villna
derom, kunna icke helt och hållet jäfvas. Men jag
är öfvertygad, att sådant hörer till undantagen; och
kan med ganska talande bevis styrka, att obillighe¬
ten hos räntetagare är på långt när icke så allmän,
som man synes böjd att antaga. Under sistlidne Riks¬
dag afgåfvo Bonde-Ståndets fullmäktige från 5 af Ri¬
kets landskap underdånig protest mot det genom 3
Riks-Slånds beslut godkända förslag till förändrad reg¬
lering af ränteliqviden mellan Räntegifvare och Rän¬
tetagare, markegångssättning, räntepersedlarnes för¬
enkling m. m., som då varande Slals-Utskott fram¬
ställt. I den till Kongl. Majit ingifna underdåniga
skriften yttrade de: att prejerier af räntetagare voro
sällsynta i de orter, hvilkas rätt desse fullmäktige af
Bonde-Ståndet hade att bevaka, sedan räntegifvare
hade lärt känna och sig till nytta använda de kon¬
troller , som genom Författningarne redan äro stad¬
gade. Det lärer också vara egentligen i sådana orter,
der svårare missväxter icke så sällan pläga inträffa,
198
Deri y November.
såsom i de nordligaste landskapen, eller der allmogen
på ett mindre sorgfälligt sätt vårdar jordbruket och
icke lärt sig att rengöra säden, som anledningar till
prejerier kunna förekomma. Det anförda intyget af
Bonde-Ståndets egne fullmäktige, från landets mest
spanmåls-odlande provinser, lärer kraftigare än något
annat vederlägga förutsättningen om prejeriers allmän-
ligbet; och någon klagan öfver missbruk är, åtmin¬
stone hvad som rörer Scholae- och Eeclesiastik-stater-
nes indelningar, i min fäderne-provins så sällspord,
att knappast något exempel deraf under många de
senare åren kan anföras. Enskilda öfverenkommelser
mellan räntegifvare och räntetagare, om lösen med vissa
vilkor och efter medelpriser i förhållande till års-
markegången, äro ej eller sällsynta. Och det synes
i alla afseenden bäst att öfverlåta åt de skattdragan¬
de och löntagarne att, för sin ömsesidiga beqvämlig¬
het, enskildt uppgöra sådana öfverenskommelse!', hvar¬
igenom ingens rätt trädes för nära, emedan det beror
af hvarje räntegifvare och hvar och en tjensteman,
som tillträde!1 indelningen, att antaga eller afslå ett
sådant accord.
För att afgöra den hufvudsakliga frågan, huru¬
vida ett allmänt stadgande om räntepersedlarnes li-
qviderande med penningar vore förenligt med ränte-
gifvarnes bästa, behöfves endast i minnet återkalla
hvad samme fullmäktige af Bonde-Ståndet i den un¬
derdåniga suppliken derom hafva yttrat. Förslaget,
som vid förra Riksdagen förebragtes, var väl icke alldeles
enahanda med det närvarande. Det ut<rick vida min-
O
dre på räntornas ovilkorliga liqviderande med pen¬
ningar, emedan uppsägningsrätlen var bibehållen för
räntegifvare och endast ett mindre tillskott i pennin¬
gar då föreskrefs. Men icke desto mindre funno Bon¬
de-Ståndets fullmäktige förslaget skadligt för allmogen
i deras orter, hufvudsakligen för det med samma för¬
slag förenade åliggandet att i vissa händelser erlägga
Den ~ Novembei'.
199
penningclosen och förslagets syftning att framkalla detta
resultat i allmänhet för framtiden. Hvad de då an¬
förde gäller således i ännu högre grad om det för¬
slag, som nu är under öfverläggning. De yttrade:
”att erfarenheten hade bibringat den öfvertygelsen,
att der spannemål till större qvantitet utgör skatte¬
bidraget af hemmanen, vore det både räntegifvares
o o
och räntetagares gemensamma fördel, att den kunde
lefvereras in natura. Om markegångs-priset vore be¬
stämdt till någorlunda enlighet med det pris, som
blefve gällande i handeln, sedan årsprisen vunnit
stadga, så stöde vanligen spannemålen vid ett lägre
pris än rnarkegången fastställt, den tid på året då
räntorna skulle betalas; och nödgades räntegifvaren
försälja dem till köpmannen vid denna tid, så skulle
sammanloppet af säljare försätta köpmannen i tillfälle
att omättligt nedtvinga priserna, desto mera ju större
qvantiteter af spannemål, som inom viss tid mäste
afyttras i de orter, der denna persedel utgjorde stör¬
sta delen af räntan. Det vore derföre, äfven vid nu
gällande förhållanden omöjligt, att räntegifvaren kun¬
de, utan förlust, erlägga till räntetagaren en lösen i
penningar, motsvarande markegångspriset med tillägg
af forsellönen. Men deremot stöde det öppet för rän¬
tetagaren, om lian in natura uppbar spannemålen,
att, genom aceord med köpmannen och beviljad kredit
för längre eller kortare tid, betinga sig ett pris, öf-
verstigande markegångs-priset med en eller annan Riks¬
daler på tunnan. Fullmäktige af Bonde-Ståndet sökte
vidare genom caleule ådagalägga till hvilken betydlig
förlust för räntegifvare det måste leda, om de skulle
nödgas i otid försälja spannemålen. Ty alltid förut¬
sattes, så vida icke denna förlust skulle inträffa, att
de kunde försälja den till markegångspris. Men det
vore af erfarenheten bekräftadt, att priserna vid början
af vintern, då spanmålen måste afyttras, om lösen
skulle erläggas, stodo lägre än en på rättvisa grunder
200
Den y November.
fastställd markegång; och skulle nu de många tusende
tunnor räntespannemål, som utgå från en spanmåls-
producerande ort, vid denna tid oundvikligt försäljas,
så skulle spannemålen sannolikast de flesta år försäl¬
jas under markegångspriset. I sjelfva verket innebure
sådant en betydlig tillökning i redan nog betungan¬
de skattebördor; och det kunde derföre icke annat än
med största bekymmer motses af Bonde-Ståndet i de
spanmåls-producerande provinserna, der dryga span-
nemåls-räntor äro hemmanen ålagda. De orter, för
hvilka de fullmäktige af Bonde-Ståndet förde talan,
skulle genom förslagets antagande blottställas för så
fruktansvärda förluster, att mångas undergång, till
äfventyrs månget hemmans ödesmål deraf blefve följ¬
den; hvarföre de bönföllo att Kongl. Maj:t värdigades
nådigst förskona dessa orter från de af Rikets Stän¬
der föreslagna stadganden, och bibehålla dem vid åt¬
njutande af de i nu gällande författningar om marke¬
gång och räntespannemålens lefverande stadgade rät¬
tigheter.”
Sådant är allmogens tänkesätt i min hemort om
räntegiTvärens föregifna vinning af ett stadgande, som
ålade honom penningelösen för räntepersedlarne. Jag
känner det ganska nära. Det är icke en enskild opi¬
nion jag då yttrar, utan det nu åberopade vittnes¬
bördet af allmogens egna fullmäktiga intygar, att fol¬
kets egen tanke är sådan. Men jag delar den bland
Bonde-Ståndet i fäderneprovinsen allmänna öfverly-
gelsen, att Skatte-allmogen icke utan sin undergång
kan åtaga sig penningeskatt för natura-prasstationerna.
Förhållandet i olika provinser kan vara olika. Det
är allmänt bekant huru olika belopp räntorna utgöra;
i de orter, der de endast utgöra £ eller j af räntebe-
loppet i de mest beskattade orter, kan förändringen
emotses med mindre farhåga. Likaså är den mindre
vådlig i de orter, der spannemål till ringa belopp in¬
går i räntan. Detta hafva äfven de fullmäktige af
Den 7 November. 201
Bonde-Ståndet, i den ofvan anförda underdåniga supli¬
ken, tydligen antydt. ”Den pluralitet — yttra de i
underdånighet — inora Bonde-Ståndet, som sökt be¬
främja detta beslut, kan endast deraf förklaras, att
de, som bildat densamma, voro betungade med ringa
spanmåls-räntor, oftast icke uppgående till flere kap¬
par, än tunnornas antal, som i andra Län måste er¬
läggas, i hvilken händelse tillökningen stannade vid
några skil lingar, som då villigt erlades, för att und¬
vika en aflägse forslingsskyldigbet.” Sådant är också
det verkliga förhållandet. Allmogen i de orter, der
den i pris mest fluctuerande ränte-persedeln, span-
nemålen, lill ett obetydligt belopp ingår i räntan,
kan finna det beqvämt att göra en uppoffring för att
undgå transporten och lefvererings-skyldigheten af
små spanmålsqvantiteter. Kommer då dertill hop¬
pet, att möjligen genom markegångsprisernas ned¬
tvingande vinna en verklig minskning i skattebelop¬
pet, så är det lätt förklaradt, huru en pluralitet kan
bilda sig inom Bonde-Ståndet för en åtgärd, som
blifver högst förderflig för skatte-allmogen i de mest
spanmålsproducerande landskapen, der äfven span-
målsräntorna äro ganska dryga. I min hemort, som
är en gammal odalbygd och derföre bland de tyngst
beskattade, hafva skattehemmanen i medeltal icke
öfver 60 tunnors afkastning, men omkring 20 tun¬
nors afrad- och kronotionde-spannemål. Då utsädet
beräknas, är hemmansegaren i sjelfva verket endast
Kronans hälftenbrukare. Icke desto mindre njuter
lian, nästan utan undantag, en oberoende ställning
och en viss grad af välstånd. Välmågan är nästan
allmän; jag har aldrig hört annat än belåtenhet yt¬
tras, och sjmbart ökar allmogen sin förmögenhet,
under det den äfven genom beqvämligare byggnader,
ett mera hyfsadt lefnadssätt och stigande bildning,
småningom förbättrar sin yttre belägenhet och sin
husliga trefnad. Detta är möjligt, så länge sparsam¬
202 Den j November.
het och arbetsamhet fortfara att vara dygder, som
bland detta folk gå i arf. Men — ett väsendtligt
vilkor för fortfarandet af denna trefnad, är detta:
att spanmålsskatterna må kunna utgöras in natura.
Skulle de alltid först böra förvandlas i penningar,
och dessa inbetalas till Staten, så kommer denna all¬
moges välstånd att derigenom rubbas. Ett och an¬
nat år, då spånlinden fader till lågt pris i handeln,
och ett större qvantum än lunnetalet af spanmåls-
räntorna måste försäljas, för att anskaffa den sum¬
ma, hvartill dessa stiga efter markegång, är tillräck¬
ligt att försätta dessa båldt beskattade hemmans-åboer
i förlägenhet och obestånd. De nödgades nemligen
då under hösten och förvintern försälja den spanne-
mål, som för deras lifsuppehälle under sommaren
vore oumbärlig, och till dubbelt så högt pris åter¬
köpa eller borga den hos Köpmannen längre fram på
året. En sådan förlust mäkta de icke bära. De in¬
se det ganska väl — och derföre frukta de ingen
ting så mycket, som ett sådant utbyte af natura-
praestalionerna emot penningar. Då jag yttrar detta,
så sker det af innerlig öfvertygelse om det som är
gagneligast för det trefna folk, bland hvilket jag lef¬
ver, och hvilket jag af hjertat är tillgifven. Jag kän¬
ner också allmogens tänkesätt i detta afseende, och
min kännedom af deras verkliga belägenhet förvissar
mig att de häruti icke misstaga sig om sitt sanna
intresse. Man kan icke sitta här på skrifkammaren i
Stockholm och afgöra, efter någon theori eller calcule,
hvad som för dem passar och är möjligt. Med hvil¬
ken farhåga de betrakta detta förslag, hade jag ytter¬
ligare tillfälle att inhemta, då jag under sommaren,
med Ilögv. Slåndets tillåtelse, vistades vid Söderkö¬
pings helsobrunn. Under en der inträffad marknad,
blef jag af allmogen tillfrågad — icke om något an¬
nat af Riksdags-ärenderna, för hvilka de ej röjde nå¬
got särdeles deltagande — men endast om detta för¬
Den y November.
203
slag att räntepersedlarne skulle utgöras med pennin¬
gar. Då jag bekräftade, att det sannolikt skulle vin¬
na mycket bifall vid Riksdagen, yttrade de det stör¬
sta bekymmer och förklarade, att de skulle nödgas
inför Thronell protestera mot en sådan Ständernas åt¬
gärd, såsom deras fullmäktige efter förra Riksdagen
bade gjort. Det är också bekant, att Fullmäktige
från detta Län, af Bonde-Ståndet äfven vid denna
Riksdag, enhälligt yttrat sig emot förslaget — ehuru
de icke lyckats göra denna åsigt gällande inom sitt
Stånd; — och jag tror mig ej misstaga mig, då jag
anser det säkert, att i händelse beslutet om ränte-
persedlarnas liqviderande med penningar skulle blif¬
va Rikets Ständers, skola protester deremot ingå till
Regeringen från många Län.
Den anmärkningen är redan gjord, att äfven om
förslaget antages, kan det icke helt utföras; ränte¬
persedlarne komma att utgöras på flera olika sätt.
Alla Indelningshafvare, som hellre önska bibehålla
uppsägnings- och natura-uppbördsrätten, få tillstånd
dertill; den nya stadgan inträder för dessa indelnin¬
gar icke förr än de emottagas af nya tjenstemän.
Likaså äro augments- och frälse-räntor undantagna.
Förhållandet blefve det allrabesynnerligaste och en
källa till missnöjen. Ty i en och samma by skulle
den ene hemmansegaren, som utgör räntorna direkte
till Kronan eller till en del stater och indelnings¬
hafvare, vara nödsakad att lösa allt med penningar
efter medelmarkegång men utan förhöjning, hvaremot
den andre fick bibehålla den önskade friheten att
lefverera in natura, eller, om han ville gifva lösen,
vara förbunden att erlägga forsellön. Jag hemställer
hvilken belåtenhet häraf skulle uppstå i landsorter¬
na , och om icke klagan öfver olikheten i skattens
utgörande snart skulle blifva mera högljudd än den
någonsin varit öfver prejerier.
204
Den y November.
Hvad räntetagaren angår, måste man besinna att
förslaget ofelbart leder till hans förlust, så vida man
icke är säker att markegångssältningen sker med bil¬
ligt afseende på de verkliga priserna. Endast under
denna förutsättning kan det femårs-medeltal af mar-
kegångsvärdena, hvarefter liqviden skulle ske, blifva
någorlunda motsvarande räntetagarens skäliga anspråk.
Men den enda kontroll man hittills egt mot alltför
låga markegångar, har varit uppsägningsrätten. Ty
i striden mellan de olika intressena vid markegångs-
sättningen, har man dock varit å ömse sidor hejdad
af den föreställningen, att om priset sättes för högt
eller för lågt, kan den lidande alltid skaffa sig rät¬
telse genom uppsägning. Nu borttager man denna
uppsägningsrätt; då vet också det intresse, som vid
markegångssättningen lyckas segra, att segren är vun¬
nen, och ingen ändring möjlig. Ju mer egennyttan
kommer till denna insigt, desto mera skola marke-
gångspriserna efter hand nedtvingas, och på detta
sätt icke allenast Indelningstagare och de Stiftelser,
Akademier, Skolor, Hospitaler och Barnhus m. m. som
på sådana äro grundade, lida stora förluster, utan
Statens inkomster af de behållna räntorna skola för¬
minskas med mångå hundrade tusende Riksdaler. Och
skulle räntorna, såsom förslaget innebär, indragas
till Kronan, för att med penningelöner ersättas, så
blifver den ofelbara följden, att Staten kommer att i
aflöningar utbetala millioner större summor, än den
af indelningarne erhåller i inkomst. Räntegifvarne
vinna föga derpå af skäl, som äro i del föregående
anförda, och skola mången gång blifva lidande, ehu¬
ru de i penningar betala mindre än räntepersedlarnes
verkliga värde. Men om icke de vigtigaste institu-
o o O
tioner skola gå under — om icke löntagarnes lott
skall blifva alltför mycket förknappad — hvarifrån
skola medlen tagas för att upprätthålla de förra, och
löna de senare? När skatterna på annat håll mäste
Den ~ November.
205
ökas, för att erhålla tillgångar, kan man då hos Re¬
presentationen alltid påräkna beredvillighet dertill?
I förra Betänkandet föreslogs, att markegången
skulle sättas senare, i Februari månad, på det pri¬
serna måtte kunna rätta sig efter de i handeln gäl¬
lande. Derigenom skulle förespeglas, att rättvisare
markegångspriser kunde vinnas, och Kronan och
Räntetagare tryggas mot förluster. Nu har Utskottet
frånträdt detta förslag och hemställt, att Ständerna
skulle begära en nådig Proposition härom till näst¬
kommande Ständer. I denna väg äro tillräckliga
försök gjorda. Genom förändrad tid för markegångs-
sättningen förfaller man i den ena eller andra olä¬
genheten; det är verkligen ett olösligt problem, att
genom jemkning i tiden vinna rättvisa markegångar.
Framflyttas markegångens bestämmande till en tid,
då priserna stadgat sig, så blir för inskränkt tid för
besvär, uppsägning och uppbörd. Vid 1809 års Riks¬
dag skedde försöket. Kongl. Kungörelsen af den 1
October 1810 bestämde markegångssättningens fram-
flyttning till den 12 December. Men vid följande
Riksdag hade man redan funnit olämpligheten af
denna förändring, och på Ständernas anhållan åter¬
ställdes det gamla skicket genom Kongl. Förordnin¬
gen af den 20 September 1815. Hvem finner icke,
att om ändamålet af säkra priser skall ernås, måste
förflyttningen ske inpå nästkommande år, så långt
fram, att uppsägning, transporter i lägligt vägelag
m. m. blifva omöjliga. Något antagligt förslag lärer
således icke kunna väntas från Regeringen; sakens
natur innebär omöjligheten att uppgöra ett sådant.
Således är på denna väg icke mycket att hoppas; och
jag döljer icke min öfvertygelse, att om man lyckades
nu genomdrifva detta förslag örn räntornas ingående
till Staten och ersättande med penninge-anslag, skul¬
le sedermera de samme, som nu ifrigt söka befrämja
detta förslag, icke finnas lika nitiske att befordra nå¬
206 Den y November.
gon förändring för att vinna en säkrare markegång,
sedan de fått uppsägningsrätten upphäfd. Det kom-
me nog att förblifva vid det gamla, hvarvid egen¬
nyttan funne sig bäst. Jag kan icke låta dåra mig
af sådana förespeglingar om rättelser i framtiden,
sedan man vunnit sin hufvudsakliga afsigt. De 10-
eller 5-åriga medelmarkegångarne komma då alltid
alt sammansättas af falska elementer. Orättvisa och
förluster blifva den säkra följden deraf.
Jag tillägger några korta erinringar, som torde
förtjena behjertande.
Ingå indelningarne till Kronan, och skola de er¬
sättas med penningelöner, så blir Kronans förlust
större än man kan beräkna. Det är icke blott rän¬
tan på det förskott af 1 till 2 millioner, som Riks-
gälds-Kontoret måste lemna, som förloras, utan 60,000
å 70,000 R:dr för forsellöner, kanske ännu mera.
Och förlusten kan blifva formidabel om markegångs-
prisen nedtvingas. Hvem vet om icke detta resultat
skall en gång framställas som önskvärdt, såsom ut¬
görande en lättnad i skattebördorna? Men huru er¬
sättas de inkomster Kronan derigenom förlorar?
Förslaget innefattar, att för alla indelningshaf¬
vare skola bestämmas penningelöner efter behof vid
nästa Riksdag. Låtom oss märka: efter behof! Men
hvem bestämmer behofvet? Månne Rikets Ständer?
Och månne de alltid äro så ädelmodiga? Det synes
mig vanskligt nog för våra vigtigaste institutioner,
om tjenstemännen komma att bero af tillfälliga vote¬
ringar vid aflöningsstaternas bestämmande.
Erfarenheten af penningevärdets omvexling talar
för högt i vårt land. Med all vördnad för vår rea¬
lisation, bar den dock intet pantbref på evinnerligt
bestånd. Kunna penningelöner innebära ett fullt
surrogat för natura-indelningar, i ett land med vår
ekonomiska ställning? Jag låter den tänkande döm-
ma derom.
Den 7 November. 207
Jag föresUiller mig, att räntorna inbetalades med
penningar till Kronan och löntagarne eller de inrätt¬
ningar, som på indelningar äro fotade, erhöllo pen-
ningeanslag utur Stats-kassan. Men tider kunna in¬
träffa — kritiska tider — då de i Statskassan infly¬
tande medlen i första rummet tillgripas, emedan de
äro först tillgängliga. Ersättningen står till tiden
och omständigheterna. Men de vigtigaste inrättnin¬
gar kunde komma att sakna sina underhållsmedel,
och förfalla.
Förslaget bär i sitt sköte vådor af den betänkli-
gaste art. Jag yrkar att det må helt och hållet
afslås.
Häri instämde Doctorerne Hwasser och Wallin,
Prostarne Sylvan, Tunelius och Berlin samt Biskop
Bruhn.
Professor Bolmeer: Redan då Utskottets Betän¬
kande, N:o 170, inom det Högv. Ståndet förhandla¬
des, framställde jag, jemte många andra af Ståndets
Ledamöter, åtskilliga anmärkningar mot Utskottets
tillstyrkande om indelta räntornas indragning till
Statsverket mot anvisning af motsvarande kontanta
Statsanslag. Utskottet lärer funnit några af dessa
anmärkningar icke förtjenta af uppmärksamhet, eme¬
dan de i det nya, nu förevarande, Betänkandet icke
ens omnämnas; de öfriga ha blifvit tämligen summa¬
riskt och knapphändigt sammanförda och med mera
välmenande än goda skäl tillbakavista.
Det är egentligen endast t vänne anmärkningar,
vid hvilka Utskottet fästat en större uppmärksamhet,
nemligen: l:o den ifrågasatta ”behörigheten att vid¬
taga den föreslagna förändringen, så vidt den rörer
de till Clereciet och Läroverken samt fromma Stif¬
telser m. fl. behof anvisade räntor och tiondespan-
mål.” Härom har Utskottet yttrat, ’’att enär Rikets
Ständer tillförene ansett sig oförhindrade att, utan
någon inskränkning i berörde hänseende, framställa
208 Den y November.
begäran om förslag till utförande af en dylik åtgärd
samt Kongl. Maj:t jemväl erkänt dess nytta och lämp¬
lighet, fastän verkställigheten af serskilta ärender
hittills uleblifvit, Utskottet ansett sig icke ega någon
\ . O O O
skälig anledning till tvekan om den ifrågavarande åt¬
gärdens laglighet” m. m. För återremitterande af
Betänkandet, N:o 170, gjorde jag just en anmärkning,
hvarigenom jag hoppades bringa Utskottet till någon
tvekan i afseende på förberörde laglighet, men denna
anmärkning hörer till dem, som icke blifvit upp¬
tagna och jag finnér mig derföre nödsakad att nu
densamma förnya. Jag ville nemligen, att Utskottet
i närvarande fråga skulle fästat samma afseende å
egande rättens helgd och olagligheten af dess störan¬
de, som uti den föregående frågan rörande ”undan-
rödjandet af de olikheter i beskattningen, som de
serskilta jordnaturerna medföra.” Det är nogsamt
bekant och tarfvar ej ny utredning, att flera vigliga
institutioner i landet uppbära dem tillkommande rän¬
tor och tiondespanmål med full eganderätt. Åtmin¬
stone gäller detta om begge Rikets Universiteter. Den
kronotionde, som Upsala Akademi uppbär, kan svår¬
ligen betraktas som statsanslag, emedan den till stör¬
re delen blifvit gifven i utbyte mot några af Gusta¬
vianska arfvegodsen. Och på samma sätt har den
krono- och kyrkotionde, som Lunds Akademi åtnju¬
ter, tillkommit densamma i utbyte mot de betydliga
gods, hvarpå den vid första stiftelsen funderades,
men dessa gods voro ingalunda kronogods, utan så¬
dana, som långt förut blifvit af enskilta till Capitu-
lum Lundense donerade. Man torde invända, att
Statens rätt att till Kronan indraga eller till annat
ändamål använda dessa gods ej kan bestridas, men
utan att vilja afgöra huru långt eröfrarens rätt må
sträcka sig, så får jag endast erinra, att redan eröf-
raren sjelf hade för afsigt att bibehålla dem för de
andliga
Den 7 November. 209
alidliga ändamål, hvartill de af enskilta blifvit skänk¬
te, och det med ingen annan förändring, än i en
ädlare och mera upphöjd syftning, nemligen till in¬
rättandet af ett Universitet. Huru de härtill blifvit
gifna och äfven kort derefter för fullständigande af
Indelningsverket återtagna, är tillräckligen kändt. Men
jag tror, att om Akademien ännu egt i behåll dessa
gods, någon indragning deraf icke kunnat 'sättas i
fråga; jag vill ock tro, att det surrogat, sorn derföre
blifvit gifvet, lika litet, så länge som Akademien så¬
som sådan skall bestå, bör kunna indragas. Man sä¬
ger väl att det icke är i fråga att förminska anslagen,
utan endast att ändamålsenligare ordna deras utgö¬
rande, men må då detta ske, utan att eganderätten
trädes på något sätt för nära.
Den andra anmärkningen rörer den ifrågaställda
förändringens behof i anledning af de prejerier, som
å räntetagarnes sida skola föröfvas. Utskottet bar ej
velat antaga meddelade upplysningar, att sådana pre¬
jerier i de flesta orter voro högst sällsynta. Jag har
meddelat en dylik upplysning rörande Skåne och dess
Universitet, som uppbär ett betydligt qvantum kro¬
notionde. Detta hindrar likväl icke, aLt en klagan
öfver missbruk i afseende på denna tiondes utkräf-
vande äfven derifrån kan förspörjas, men den utgår
mindre från räntegifvarne sjelfve än ett slags mellan-
bördande personer, som vilja vinna både på ränte¬
gifvare och räntetagare. Dessa mäklare, att jag så
må kalla dem, inställa sig hos räntegifvarne, som de
veta i öfverflödet af spanmål gerna ersätta så väl
bristen i dess godhet sorn forselskyldigheten medelst
öfvermål. Mot detta vilkor öfvertaga de lefvererin-
gen, och skynda derpå till räntetagaren, af hvilken
de fordra, att han skall nöja sig med lönen efter
markegångspris. Skulle nan nu dertill icke låta be¬
qväma sig, utan söka att göra sin lagliga rätt på nå-
Preste-St. Prot. 1840. Andra Afdela. Bandet X. 14
210 Den 7 November.
got sätt gällande, så uppstår en förfärlig klagan öf¬
ver prejeri, som dock icke har någon annan grund
än i ett otillbörligt vinstbegär å förberörde mäklares
sida. Jag vågar försäkra, att om räntegifvaren di¬
rekte vänder sig till räntetagaren, bägge gemenligen
lätt bli ense och att liqviden efter billighetsgrunder
uppgöres till ömsesidig belåtenhet.
Hvad för öfrigt angår markegångspriset såsom
lösningsnonn, så, om äfven beräkningen uppgöres ef¬
ter medelpriset för vissa år, blir likväl räntetagaren
den, som får vidkännas förlusten genom skillnaden
mellan det gemenligen till flere Riksdaler lägre mar¬
kegångspriset och det gångbara. Sålunda kan derföre
icke en jemkning mellan ömsesidiga rättigheter bere¬
das, så vida man ej vill antaga, att räntetagaren
ovilkorligen bör göra uppoffringen. För min del vil¬
le jag tro, att räntetagarens strängare rätt, att utkräf¬
va ren spanmål och få den forslad till bestämdt af¬
stånd, någorlunda motväges af det större inflytande
räntegifvaren utöfvar på markegångssältningen. Det
pris, som dervid bestämmes, blir, om ock räntetaga¬
ren fordrar derutöfver, alltid den ledtråd, hvarefter
liqviderna billigen jemkas och uppgöras. Men att
göra räntetagaren ovilkorligen beroende af markegån-
gen, blefve, om det skulle kallas en rättvisa mot rän¬
tegifvaren, en lika stor orättvisa mot den förra, en
orättvisa, som ingalunda kunde, ehuru Utskottet sy¬
nes så förmena, uppvägas derigenom att han såme¬
delst undginge kostnad och besvär vid räntornas in-
clrifvande.
Slutligen får jag betyga Utskottet min tacksam¬
het derför att det frikalla t mig från behofvet att vid
närvarande tillfälle tala för egen fördel, medelst för¬
klarande, att den projekterade förändringen icke gäl¬
ler nu varande räntetagare. Men icke dess mindre
har jag ansett mig skyldig att yrka afslag å Belän¬
kandet, för så vidt det rörer de indelta räntornas ut¬
Den y November.
211
byte mot kontanta penninge-anslag, oell det förnäm¬
ligast till förebyggande af den våda, som derigenom
botar det Läroverks bestånd, vid hvilket jag är an¬
ställd, och som snarare är i behof af nya anslag, än
det kan vara i tillfälle att med förlust afstå de reel¬
lare fonder det med en slags eganderätt innebar, mot
en ersättning af osäker och vansklig beskaffenhet.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: De klagomål,
som gifvit anledning till förevarande Betänkande,
återkomma beklagligen vid hvarje Riksdag; och det
vore ganska önskligt, om conflicten mellan räntegif¬
vare och räntetagare kunde undvikas. Jag medger
ganska väl, att en jemnkning i denna angelägenhet
är på vissa orter högst nödig, men jag måste ock
bekänna, att de förslag, som i detta hänseende hit¬
tills framkommit, varit ganska haltande. Tionde-
spannemålens ingående direkt till Staten genom åsatt
lösen, på sätt Utskottets förslag innehåller, skulle
för Dalarne t. ex. medföra stora, om ej oöfvervinne-
liga, svårigheter. Vid Betänkandet, N:o 170, har
jag derföre vidfogat en reservation mot förslaget, och
mina deruti anförda skäl hafva af Representanterna
från min ort blifvit godkända. Det kan hvarken för
det I Sög v. Ståndet eller mig vara behagligt att mi
åter upprepa dessa skäl; jag ber derföre att endast
få föra Ståndet till minnes, att de grundade sig huf¬
vudsakligen på det egna uppbördssätt, som i Dalarne
eser rum. Tionden aflemnas nemligen i Församlin-
O O
garnes tiondebodar, och anordnas sedan af fogd arne.
Detta är utan tvifvel det äldsta uppbördssätt; och
bar, så vidt jag vet, ingen klagan deröfver af allmo¬
gen i min hemort blifvit förspord. Skulle deremot
nu stadgas, att berörde tionde borde med penningar
lösas, så får jag försäkra, att större delen af allmo¬
gen ej skulle kunna fullgöra ett sådant stadgande;
men ett tillfälle torde öppnas för vinglare att i nö¬
dens stund ockra på de fattige tiondegifvarne, sorn i
212
Dm j November.
en penningefallig landsort kunde tvingas till nästan
hvilka vilkor som helst. Med afseende på delta egna
förhållande med min hemort, och på grund af de
många skäl, sorn af Prosten Stenhammar blifvit an¬
förde och hvilka jag gillar, får jag alltså förklara,
att jag förenar mig uti afslag å Betänkandet i denna
del, och detta icke endast för att iakttaga räntetaga-
res rätt, utan ock lika mycket för räntegifvarnes
hästa.
Häri instämde Biskop Nibelius och Doctor Hwasser.
Biskopen, Doctor Hedren: Mot Utskottets förslag
har jag längesedan reserverat mig. Och allt hvad
jag skulle kunna i ämnet anföra, har nu med all
srundlighet och fullständighet blifvit framlagd t af
n O O O
Prosten Stenhammar, med hvilken jag till alla delar
instämmer. Man har väl sagt, att förslaget skulle
innebära en fördel för alla deri intresserade, håde
räntegifvare och räntetagare och Staten. Denna upp¬
gift torde dock fordra en allvarsam pröfning, innan
den godkännes. För min del skulle jag tro, att rän-
tetagarnes fördel af förslaget är störst, så vida de
tillförlitligt försäkras för framtiden om åtnjutande af
sin rätt. Från denna sida betraktadt borde Betän¬
kandet ej vinna mycket motstånd; och detta Stånd,
såsom till stor del räntetagare, hade måhända skäl
att i första rummet bifalla detsamma. Men frågan
får ej från denna sida allena betraktas. Här måste
äfven afses, huruvida förslaget är förenligt med an¬
dras, derunder beroende, rätt. Hvad dernäst Stats¬
verket beträffar, så är upplyst, att örn ej vådor kun¬
na för detsamma af förslaget uppkomma, så blottstäl¬
les det dock derigenom för förluster. Väl har man
förespeglat en fördel för Statsverket i räkenskapernas
förenkling, som skulle blifva en följd af förslagets
antagande; men jag måste tillstå, att jag har för li¬
tet kännedom i denna väg för att kunna öfvertygas,
att något verkligt i detta afseende skulle genom för¬
Den y November.
213
slaget vinnas. Eller kan man väl rimligen föreställa
sig, att det vore lättare och enklare att frän alla
landsändar af Riket indraga räntorna till Statsverket
och sedan åter qvartaliter utbetala dem, än att efter
nuvarande ordning i räkenskaperna blott upptaga rän¬
tornas belopp och i öfrigt blott anordna deni på lag¬
liga innehafvarne. Jag kan icke annat förstå än att
ett betydligt ökadt besvär för Statsverket måste upp¬
stå, örn förslaget antages. Hvad nu vidare angår
räntegifvarne, så är tillräckligt ådagalagdt, att, om
förändringen för dem någon gång skulle medföra för¬
del, den dock torde för det mesta blifva en tryckan¬
de börda. Med tillfredsställelse har jag hört en Ta¬
lare, som ej med lös blick betraktar ärenderna, in¬
tyga, att allmogen, isynnerhet i Östergöthland, är
nöjd med den ordning för rån tepersedlar nes utgörande,
som är gällande; och äfven jag kan med honom vits¬
orda, att,, om ifrågavarande förslag skulle blifva Ri¬
kets Ständers beslut, nämnde allmoge anser sig nöd¬
sakad ingå till Kongl. Maj:t med underdånig anhål¬
lan att få förblifva vid hvad nu i detta hänseende
är stadgadt. Jag slutar häraf, att det är bäst att
vidblifva det som är, och ej besluta en förändring i
allmänhet, för det, att ett eller annat klagomål öf¬
ver räntetagares obilliga prejeri här och der låtit hö¬
ra sig. Ty jag fruktar, att ännu flere skulle hoja sin
klagan om detta af Utskottet framlagda förslag anta¬
ges, alldenstund en stor mängd räntegifvare ofelbart
skulle derigenom blottställas för exekutiva åtgärder
vid räntornas indrifvande, utpantas och utarmas.
Alla skäl synas mig således för närvarande tala mot
försöket af förändringen. Det är väl sannt, att man
i mån af en stigande kultur öfvergår från varubyten
till liqvid i penningar, och att man vid mera ut¬
vecklade samhällsförhållanden lättast och helst gör
sina omsättningar med representativa värden, men
en öfvergång i detta hänseende af så vidsträckt om-
214
Den 7 November.
fattning, som ifrågavarande, sker ej så lätt i ett land,
som är så fattigt på ressourcer och så glest befolkadt,
som vårt. Med tiden torde förändringen låta sig gö¬
ra, och jag har ej emot att den sker, när den kan
anses leda lill allmän båtnad och belåtenhet. Jag
bar alltid trott, att det var en stor och djupt tänkt
idé, som låg till grund för den store Konungens för¬
fattning om skatternas lefvererande in natura; och
med kännedom om de serskilda förhållanderna i vårt
land har jag ansett, att man ej borde i denna för¬
fattning vidtaga en hastig förändring, hvars följder
för tiondegifvarne i allmänhet man svårligen på för¬
band kan inse. Med erkännande af del förtjenstfulla
i många afseenden i Utskottets förslag, finnér jag mig
dock af förenämnde skäl förhindrad att detsamma
bifalla, utan tillstyrker afslag derå.
Domprosten, Doctor Elmgren: I sammanhang
med hvad jag härstädes yttrade då detta ämne för¬
ra gången förevar inom Ståndet, får jag äfven nu
tillkännagifva, att jag hyser betänkligbeter vid att
bifalla.Utskottets förnyade Utlåtande hvilket nu är
under pröfning, och det l:o emedan efter mitt för¬
menande det skall falla sig mycket svårt om ej omöj¬
ligt, åtminstone på vissa orter, att räntegifvare kun¬
na med penningar afliqvidera alla de räntepersedlar
hvaraf en del åtminstone förut blifvit in natura af-
lemnade. Afsättningen är, särdeles der afståndet från
Bruk, Fabriker, Städer är betydligare, ganska trög.
Äfven nu då vanliga' skatterna skolat utgå, hafva
räntegifvare och skattskyldige då, enär penningar måst
erläggas, sett sig nödsakade afyttra sina effekter för
underpris, blott för att få kontanter. Än mer skall
sådant inträffa när allt skall utgå i penningar. 2:o
Indragas indelta räntorna till Statsverket, kan detta,
genom varuvärdets förhållande till myntvärdet, betyd¬
ligt minska räntetagarnes inkomster och våra Läroverk
t. ex. komma att sakna skickliga Embetsman, enär
Den y November.
215
få skulle hafva tillfälle och lust att med betydliga
uppoffringar göra sig skickliga till emottagande af
befattningar, som saknade nödtorftig utkomst, och de¬
ras löneanslag komme troligen att bero på hvarje
Riksmötes förändrade Statsreglering.
Så småningom komme då Statens ideella intres-
sen att uppoffras åt de materiella, och jag betviflar
att följderna deraf skulle blifva hälsosamma för vårt
fosterland, såsom en del af det Europeiska Statsför¬
bundet, der man hoppas och önskar att en sann ci¬
vilisation af ädel art allt mer och iner skall utbil¬
da sig.
Contracts-Prosten Hallbeck: Det vigtigaste skäl
för verkställigheten af de föreslagna förändringarna
lärer ligga uti öfvérklagade prejerier å räntetagares
sida. Mig synes derföre Utskottet heldre bordt in¬
komma med förslag till korrektiv mot ett sådant
missbruk, än yrka en både för räntetagare och ränte¬
gifvare så äfventyrlig förändring, som. om den än
kunde förenas med 114 §. R. F. och 4 §. Prester¬
skapets privilegier, hvilket dock efter mitt förmenan¬
de ej är möjligt, Högv. Ståndet ej bör kunna bifalla
med afseende på Läroverken och fromma Stiftelser,
hvilka inom Ståndet ega sina förnämsta målsmän;
och om man uti den föreslagna förändringen ville
finna en fördel för räntetagare, så tror jag mig dock
känna, att den ej i allmänhet skulle medföra belå¬
tenhet för räntegifvare, som lättare kunna åstadkom¬
ma natura-prasstationer, än penningar, hvarpå i mån¬
ga trakter af landet tillgången är ringa. Då dessutom
ingen fördel, utan tvärtom förlust skulle genom den¬
na förändring tillskyndas Statsverket, som väl ej kun¬
de undgå att vidkännas forsellönen, så finner jag af
dessa och liera redan anförda skäl tillräcklig anled¬
ning att tillstyrka afslag på detta Betänkande.
Prosten Bergqvist: Sedan Prostarne Åstrand
och Stenhammar utredt hvilka svårigheter möta det¬
21G
Den y November.
ta förslags antagande, är det nog att med dem huf¬
vudsakligen sig förena. Jag ville blott för min del
tillägga, att, då Stats-Utskottet så väl i Betänkandet
N:o 170 som nu i N:o 326 erkänt det allt rättsbegrepp
upphäfvande, som ligger uti motionerna om Grund¬
skatternas jemnare fördelning, och ogillat dem, ärman
åtminstone så till vida inne på ett rättvist fält. Er¬
känner man vidare att frågan icke är derom, att
åstadkomma minskning uti räntegifvares utgifter och
räntetagares inkomster, så synes hela förslaget gå ut
på, att, med bibehållande af rättsgrunder, bereda ett
vigare och jemnare liqvidationssätt; i det närmaste
åstadkomma något som åsyftas med konvention emel¬
lan Pastor och en Församling. Yi vete att en så¬
dan konvention, utan förnärmande af någons rätt,
icke alltid faller sig så lätt att uppgöra. Då gäller
det endast att förvandla säd i skaft till rinnande säd
och reducera flera och obestämda utgifter till färre
och bestämda. Den nu ifrågavarande förvandlingen
möter dock mångfaldigt större och flera svårigheter.
Kunde den det oaktadt utan förlust å någondera si¬
dan verkställas, kunde väl förnuftigtvis ingen mot¬
sätta sig en mer förenklad form för räntornas utgö¬
rande. Måhända framdeles något sätt låter utfinna
sig, hvarmed alla kunna blifva belåtna. Utgår man
endast ifrån den rättvisa grundsats att räntegifvare,
de som under bestämda vilkor till brukning emotta-
git Samhällets jord, äro lika skyldige att fullgöra sin
förbindelse, som räntetagare, eller de hvilka mot be¬
stämda vilkor till bestridande mottagit Samhällets
Embeten, äro skyldige att fullgöra sin förbindelse;
inser och erkänner man att dessa bägge slags med¬
borgare äro lika nödiga för Samhällets bestånd, deras
rättigheter ömsesidigt lika heliga, att ingen förminsk¬
ning å ena sidan må försökas till förmån för den
andra; erkänner man att namnet räntegifvare innebär
en skuld tili Samhället för den mottagna och under
Den y November.
217
Samhällets fasta med eganderätt inneliafvande Sam-
hällets jord, då upphör all strid, allt ordande om
prejeri, och en hillig öfverenskommelse kan då öm¬
sesidigt uppgöras. Under detta erkännande kan det
ock vara likgiltigt för räntegifvaren om han till Sam¬
hällets Tjensteman, som dess åligganden förrättar,
omedelbarligen betalar denna ränta, eller genom om¬
vägen till Statens kassa först, hvarutur den sedan ut¬
går till Tjenstemannen. Må derföre sådana öfverens-
kommelser i denna afsigt gerna försökas; men för det
närvarande måste jag rösta för afslag å punkten a)
jemte de deraf beroende.
Prosten Gahne: Det lärer af ingen kunna nekas,
att de räntor eller löner, hvilka i allmänhet utgå icke
i kontant, utan i natura-praestationer, äro både för Rän-
tegifvare och Löntagare stundom med flere obehag¬
ligheter, stundom med stora ekonomiska missräknin-
O 0
gar förenade. Ä ena sidan finnes begäret att söka
uppdrifva inkomsten till den möjligaste högsta höjd,
å den andra deremot visar sig icke sällan benägen¬
heten att med hvad huset förmår söka frigöra sier
O O
från den tunga bördan. Den enda utväg, som finnes,
att slita dessa stridiga interessen, är att förvandla
natura-prsestationerna i penningar samt att låta ett
för flere år, t. ex. 10, taget markegångspris utgöra
förlikningselementet dem emellan. För Läntasiaren
O O
skall detta medföra en icke ringa fördel, att kunna
hvarje år nära nog beräkna sina inkomster lika, der¬
efter ställa sin hushållning samt att i missväxtår und-
vika frestelsen att öfver höfvan tvinga den nödställde
Räntegifvaren, äfvensom det för denne är godt att
veta, att icke Statens Embets- och Tjenstemän äro de,
som för honom göra det onda värre. En markegång
tagen för 10 år, och af Länens Pröfnings-Kommitteer
bestämd, skall nödvändigt hålla de olika och till sitt
värde fluktuerande varupersedlarne i jemnt pris, så
att den onda tiden skall blifva mindre tryckande, än
218
Den y November.
den hitintills varit, och den goda icke för lågt ned¬
trycka varuvärdet. Såsom exempel att en sådan löne¬
förändring till båda parternas belåtenhet blifvit ti 11-
vägabragt, må det tillåtas mig nämna, att så väl Bi¬
skopens, som ock Kronofogdens och Häradsskrifva-
rens i Södra Häradet på Gottland Krono-indelning
redan i flere år utgått i penningar efter Länets mar-
kegångspris. Förrän denna förändring verkställdes,
var å ömse sidor ofta missnöje och tvister, rörande
räntepersedlarnes beskaffenhet m. m., hvarföre, på der¬
om gjord underdånig hemställan, Kongl. Maj:t täcktes
tillåta sist varande Biskopen att efter årets marke¬
gång få uppbära sin indelning, bestående af smör,
talg, fläsk, fisk, m. m. i penningar, hvilka persed¬
lars penningevärde upptages och redovisas med all¬
männa uppbörden och sedermera på Ränteriet utbe¬
talas. Landtstaten deremot uppbär sin indelning ef¬
ter markegången direkte af Räntegifvarena, hvilket
vanligen sker i medio af Nov. månad. Att detta li-
qvidationssätt är för indelningshafvarne vigt och tids¬
besparande, är oneklig!, äfvensom det förskonar Rän-
te ta same från många tvister och ledsamheter. Man
O O
har skäl att förmoda, det denna förändring vinner
allt större förtroende och belåtenhet å ömse sidor,
hvarföre jag har all anledning att föreställa mig, det
denna förändring bör på andra ställen och i allmän¬
het vara verkställbar och medföra samma goda resul-
later, och tillstyrker derföre att Höglofl. Utskottets
förslag, om lia tu ra-prces ta tioner nas förvandling i pen¬
ningar, må, efter medium af 10 års markegångspris,
till Löntagarne utgå.
y:de punkten.
När Höglofl. Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 170,
var under ompröfning, var jag i tillfälle att fram¬
ställa några anmärkningar emot sista momentet af den
7:de punkten, i hvilken Utskottet visserligen tillstyr¬
ker Representantens från Wisby motion, som uttryc-
Den y November.
219
l<er den större allmänhetens der länge uttalade ön¬
skan, att, för de ofta inträffande svårigheternas skull,
uppbördsterminen måtte fly tias från l:sta Maj till
l:sla Juli, men att denna flyttning ej kunde ske,
utan vissa förbehåll och vilkor. Närvarande Utlåtan¬
de bestämmer 1111 tydligen vilkoret, att nemi. veder¬
börande auktorileter först böra höras, innan Kongl.
Maj:t får fatta sitt nådiga beslut och bifalla den af
behofvet påkallade och af Höglofl. Utskottet tillstyrk¬
ta förändringen. För min ringa del skulle jag lägga
föga vigt på framställningen af det gjorda vilkoret,
om jag kunde inse dess nytta, äfvensom dess förmå¬
ga att framkalla det resultat, som man önskar. En¬
dast det förmår jag inse, att så vida Höglofl. Stats-
Utskottet och Rikets Höglofl. Ständer icke kunna be¬
strida de skäl, som tala för uppbördsterminens flytt¬
ning; så kunna och böra de ock för sin del hos
Kongl. Majrt i underdånighet förorda den allmänt
önskade förändringen. Hvad för öfrigt ”ordningen
fordrar” och hvad som bör göras, lärer Kongl. Majrt
visst icke underlåta, om så nödigt finnes. Hvad ve¬
derbörande auktoriteter vidkommer, så kan det för
dem vara likgiltigt, om skatten redovisas Irsta Maj
eller Irsta Juli; men för de skattskyldige är det icke
så, om Krono-Uppbörden skall ingå i Februari månad,
då icke sällan kommunikationen med fasta landet är
hämmad, och då allmogen, i stället att för sina pro¬
dukter erhålla penningar, icke sällan måste ingå på
varubyte. Jag minnes året 1829 och de första må¬
naderna af 1830 såsom de mest beklagansvärda för
min älskade fäderneö; många mindre bemedlade och
fattige hemmansegare måste då för skatter och skul¬
der för alltid lemna sina hemman, emedan, under den
på fyra månader afbrutna kommunikationen med fasta
landet, alla penningelillgångar blefvo uttömda, så att
personer lagsökte hvarandra för 24 sk. och 1 R:dr.
Så stor var nöden, och den afhjelptes icke dermed,
220
Den y November.
att det lilla rörelse-kapital, som fanns, blef i början
af året förvaradt i Ränteriet, hvarifrån det icke ut¬
går förr än mot hosten. Den, som närmare känner
ställningar och förhållanden inom provinsen, kan ej
annat än på det kraftigaste understödja en förändring,
som endast åsyftar en beqvämligare och lägligare tid
på året, än den nuvarande, för skattens betalning.
En mera rättvis och billig begäran kan icke fram¬
ställas, och skulle något Embetsverks eller några Tjen-
stemäns vana och beqvämlighet i denna fråga göra-
sig mera gällande, än flere tusende skattdragandes ön¬
skan; så måste jag högeligen beklaga att denna fråga
någonsin blifvit väckt. Såsom ett bevis, huru denna
önskan delas af öns Invånare, torde det tillåtas mig
nämna, att när, för några år sedan, äfven jag höll
Sockenstämma med mina Församlingar om den soli¬
dariska ansvarigheten för Krono-skatten, då hördes
af en aktad hemmansegare följande utlåtande: Visst
har äfven här på landet någon gång nöden och svå¬
righeten att skaffa penningar varit så stor, att man
kunnat föreställa sig, om Kronan skall få sitt, det vi
måste gå i borgen för hvarandra; men om en annan
tid på året, än som nu är bestämd, gifves oss, t. ex.
slutet af April eller början af Maj, så vilja vi hop¬
pas att den gemensamma ansvarigheten mindre skall
sättas ifråga, emedan då hvarken arbetsförtjenst eller
penningar för våra varor saknas. Det vore derföre
väl, om Rikets Ständer ville så hos Konungen i un¬
derdånighet föranstalta, att skatten på en lämpligare
tid, än som nu utsättes, utkräfdes. Det bör icke vara
onämnd t, att knappt någon allmänhet finnes, som så
sätter sin heder uti och så allvarligt bemödar sig att,
så vida möjeligt är, kunna på utsatt dag betala sin
skatt, som den Gottländska. Det fattiga arbetsfolket
utfäster sig, långt förr än skattdagen inträffar, till
arbete och fullgör detsamma redeligen, för att få låna
skattpenningen. Allt detta torde icke blott tala för
Den y November. 221
sjelfva förändringen af nppbördsterminen, utan äfven
för det beslut, att Rikets Ständer för sin del och utan
alla vilkor tillstyrka den af Gottländska allmänheten
önskade och af behofvet påkallade förändringen. Som
Välloflige Borgare-Ståndet redan bifallit Utlåtandet,
utan att dervid fästa några vilkor, så vågar jag hop¬
pas att detta Högv. Stånd fäster ett rättvist afseende
på den framställning, som jag här gjort, och således
i likhet med Borgare-Ståndet bifaller saken, men ute¬
sluter eller underkänner vilkoret.
Prosten Lundblad: Diskussionen har redan blif¬
vit utsträckt tämligen vida, så att jag icke bör myc¬
ket förlänga densamma. Endast det vill jag tillägga,
att jag tror, det man skulle kunna ställa denna sak
så, att stora fördelar bereddes för både räntegifvare
och räntetagare, För räntetagaren skulle det utan
tvifvel blifva en förmån att erhålla tionde-spannemå-
len i lösen efter medium af 10 års markegång, för¬
utsatt, att markegången sattes med all opartiskhet.
I afseende på räntegifvaren åter syftar Utskottets för¬
slag att bereda jemnhet i beskattningen och undan¬
rödja de prejerier, för hvilka han någon gång skall
vara blottställd. Delta syftemål är utan tvifvel gan¬
ska godt. Men af det Högv. Ståndet finnas flere,
som i lön åtnjuta Kronotionde, och jag har åtmin¬
stone icke försport någon klagan öfver Presterskapet
i detta hänseende. Finnes det skäl till en sådan kla¬
gan, så måtte den träffa andra stater och corpser,
sorn äro räntetagare. Och jag har äfven hört, att
understundom får en Bonde lösa sin tionde till '7 R:dr
tunnan, när grannen af en annan disponent tvingas
betala ända till 9 R:dr. Att förebygga sådant, vore
ett ganska godt företag; men jag befarar, såsom Re-
servanterne mot Betänkandet, att förslaget torde med¬
föra alltför stora olägenheter för räntegifvarne, åt¬
minstone i vissa orter af Riket. Prosten Stenhammar
har redan upplyst om förhållandet i hans hemort.
222
Ven y November.
Jag har visst icke något uppdrag af räntegifvarne i
min att i detta hänseende vara deras målsman; men
jag får dock yttra den nära till full visshet gränsan¬
de förmodan, att allmogen i mitt Pastorat helst af¬
börda!’ sig sin räntespannemål in natura, och det af
skäl, att penninge-rörelsen der i orten är så ytterst
ringa. I Skaraborgs Län äro städerna små och obe¬
tydliga, och derföre saknar allmogen egentliga afsätt-
nings-orter för sin spannemål, och har svårt att be¬
reda sig kontanta tillgångar. För min del skulle jag
således icke kunna, för min hemort, med godt sam¬
vete lemna bifall till ett förslag, som åsyftar att all
tionde skall utgöras i penningar, ehuru jag utan tvif¬
vel skulle af ett sådant förslag hafva en gifven vinst.
Men i händelse att Betänkandet skulle bifallas och
Staten af ett och annat skäl komma i behof att upp¬
köpa spannemål, ville jag vördsamt anhålla, att detta
i goda år måtte ske i Skaraborgs Län.
Contracts-Prosten Sandberg: Ja? har sökt att
• 1 • •
opartiskt göra mig reda för detta invecklade ämne
såsom National-"epresentant, utan afseende på något
slags stånds- eller kor pora tions-intresse. Det är onek-
ligt, att det närvarande löningssättet medförer olä¬
genhet för ganska många tiondegifvare, men den före¬
slagna förändringen skall icke heller befria från alla
svårigheter. Hufvudfrågan är huruvida fördelarne af
förändringen äro större för mängden af Svenska fol¬
ket d. v. s. för det allmänna, än af att bibehålla det
som nu är. Tiondegifvare och tiondetagare äro här¬
utinnan i allmänhet af olika mening:. Emedan nu de
förra utgöra det egentliga folket, för hvars skull tjen¬
stemän äro till, så bör det största afseende fästas på
deras billiga önskan, utan att åstadkomma någon
minskning i den lön som för de sednare är af nöden.
Fördenskull, med antagande af riktiga markegångs¬
sättning» r, som icke bestämmas hvarken af tiondegif¬
vare- eller tiondetagare-intresset, utan efter årets
Den y November.
223
verkliga priser, önskade jag helst kunna i allo bifalla Ut¬
skottets förslag, emedan derigenom enskilda löntagares
prisstegring eller öfverdrifna anspråk på en stridare och
iullvigtigare säd, än tiondegifvaren kan anskaffa, icke vi¬
dare skulle blifva föremål för mer eller mindre rätt¬
vis klagan, och derjemte den obehagligheten upphöra,
att missväxtårets tryckning för landtmannen anses
såsom en förmån för tiondetagaren, hvarförutan den¬
ne sednare fick ordentligen qvartalsvis uppbära sin
lön utur Statens kassor, och behöfde ej hafva besvär
med någon spannemål eller vänta på dess försäljning.
Kanske skulle ock, genom tio-årigt medium, det ena årets
plus och det andras minus bäst kunna kompensera
hvarandra, och således det oriktiga i de årliga mar-
kegångarne genom den längre tidsrymdens medelpris
bringas till en jemnare billighet. Då spannemålens
nominella belopp i tunnetal framgent bibehålles och
uträkningen förnyas hvart femte år, skulle myntvär¬
dets möjliga försämring icke heller kunna utöfva nå¬
gon menlig inverkan på Statens tillgångar eller på de
allmänna inrättningarnes bestånd. Väl medgifves ej
indelningsbafvaren samma förmån, utan hans indel¬
ning förvandlas till penningeafgift och ingår i Stats¬
verkets uppbörd; men han finge åtnöja sig med den
penningelön som Staten bestämmer för honom, såsom
för andra sina tjenstemän. Åtminstone torde riktig¬
heten af hufvudgrunderna för dessa förslag icke lätte¬
ligen kunna vederläggas.
Men man förespeglar andra olägenheter af den
ifrågavarande förändringen. Man befarar att tionde-
gifvare-interesset möjligtvis alltför mycket skall göra
sig gällande tili att, flere år å rad, nedtvinga marke-
gångarne, särdeles om ej besvär deröfver få anföras
såsom hittills hos Kammar-Rätten, utan antingen all¬
deles icke, eller endast hos Pröfnings-Kommitteen
såsom högsta instans. Att tillvägabringa en sådan
prissättning genom serskilde deputerade, lärer väl svår¬
224
Den y November.
ligen kunna gifva en större garanti för ofelbarhet ali
den hittills vanliga. Man påstår att den föreslagna
förändringens antagande skall blifva förenadt med
O O
förluster och svårighet både för Statsverket, som vid
svaga skördar nödgades köpa, till vida högre pris,
den myckna spannemål som fordras till allmänna be¬
hof, — och för tiondegifvare i sädesrikare orter, hvil¬
ka härigenom skulle komma i största förlägenhet, sär¬
deles vid flere goda år efter hvarandra, emedan ali
spannemål måste säljas vid den tid uppbörden skulle
ske, och deraf föranledas en stockning, som kunde
alldeles orimligt nedtrycka sädespriserna, hvilket åter
skulle verka menligt på jordbruket. -—• Om jag råd-
frågar erfarenbeten i min hemort, så torde det vara
O 7
möjligt att den sednare svårigheten skulle kunna kän¬
nas på Öland, och följaktligen ännu mera i de provinser
der sädesproduktionen är större och afsättnings-stäl-
len aflägsnare. Fördenskull, och då, så vidt jag
kunnat förstå, de hufvudsakligaste klagomålen varit,
att tiondetagaren kan med den långväga forse/rät-
ten tilltvinga sig en allt för hög lösen, så förmodar
jag att den största olägenheten för tiondegifvaren vo¬
re afhulpen, om forselvägens längd förkortas till
högst tre mil, och tiondetagaren ålägges, då han icke
vill hafva spannemålen in natura, att alltid låta den
lösas efter markegång med för sellön, hvarjemte ock¬
så behöfde stadgas, att, vid lefverering in natura,
spannemålen visserligen skall vara väl renad, men
dock mäste emottagas sådan som årsväxten är i
orten. — När forsellönen fordomdags bestämdes till
16 sk. B:co tunnan för 6 mil, så voro både sädes-
priser och skjutslega vida lägre än nu, äfvensom af-
sättnings-orterna mera aflägsna och kommunikationer-
ne besvärligare. Allt skäl synes vara att förkorta
vägen åtminstone till hälften. — För öfrigt skulle jag
beklaga, om man härutinnan, likasom uti åtskilliga
andra
Den y November.
225
andra stora frågor, så ifrigt sysselsätter sig med ra¬
dikala och genomgripande förändringar, att, i hän¬
delse de icke kunna genomdrifvas, man saknar både
tid och vilja att tillvägabringa de förbättringar, sorn
väl icke låta så stort, men dock lättare vinna fram¬
gång och äro af behofvet mest påkallade.
Prosten Sidner: I detta ämne får jag åberopa,
hvad jag redan vid Stats-Utskottets Betänkande N:o
170 hade tillfälle anmärka. Att klagomål öfver pre-
jerier på tiondespannemålen ega grund, lärer väl icke
kunna förnekas. Jag vill dock icke derföre kasta
skugga på räntetagarne. Det gifves en medelklass
mellan räntegifvare och räntetagare, nemligen entre¬
prenörer, på hvilka skulden hufvudsakligen hvilar.
Emedlertid tror jag dock icke, att de öfverklagade
olägenheterna afhjelpas genom Utskottets förevarande
förslag. Natura-praestation är ej förkastlig hvarken
för ränlegifvaren eller räntetagaren, ty penningen är
svår att förvärfva, fluktuerar i värde och är icke all¬
tid hemma, då han sökes. Jag tror mig således göra
räntegifvaren en tjenst med att förena mig med dem,
som yrka afslag å närvarande förslag. Men om nå¬
got steg skulle tagas för att afhjelpa ofvanberörde kla¬
gomål, så vore det i min tanke det rätta, att den
till löner anslagne Kronotionde-spannemål fortfarande
qvarstår lill sitt nominella belopp, men att värdet
derå bestämmes efter medium af 5 eller 10 års mar¬
kegång, och att detta värde icke under några vilkor
får öfverskridas. Härigenom skulle alla prejerier vara
undanröjda äfvensom all farhåga för penningens fal¬
lande värde. Jag röstar således för en sådan räntor¬
nas och tiondens förvandling, men icke deras indrag¬
ning till Staten.
Professor Geijer: De klagomål, som föranledt
detta Betänkande, äro öfver 100 år gamla. Bonde-
Ståndet yrkade dem redan straxt efter enväldets slut
Presle-St. Prot. 1840. Andra Af deln. Bandet X. 15
226
Den y November.
och har sedan mångfaldiga gånger upprepat dem.
Att således den föreslagna åtgärden är enlig med plu-
raliteten af Räntegifvares intresse, kan med skäl an¬
tagas och har äfven vid denna Riksdag visat sig.
Men det är ej här blott fråga om intressen, utanom
rättvisa. Och meningen är i sjelfva verket att lika
litet intränga på Räntetagares som Räntegifvares lag¬
liga rätt. En jemnkning emellan deras intressen sy¬
nes för öfrigt så mycket mer möjlig, som fråga ej är
att beröfva någondera någon laglig fördel, utan en¬
dast att förekomma det i alla afseenden menliga in-
flytandet af alltför fluktuerande priser. — Men äfven
medlen till ändamålets vinnande höra vara rättvisa
och billiga och åtgärden endast på sådana grundas.
De olika intressen som olika landsorter hafva i den¬
na fråga, har redan här blifvit anmärkt. En serskild
uppmärksamhet förtjenar äfven verkan af förslaget på
Läroverkets inkomster. Allt detta synes mig ännu
fordra en närmare undersökning; och min önskan
vore, att efter en sådan anbefald undersökning Kongl.
Maj:t måtte vid nästa Riksdag Sjelf framlemna en Pro¬
position i samma syftning, som närvarande förslag,
hvars princip jag gillar, ehuru jag linner skäl för upp¬
skof af verkställigheten. Ett vig tigt skäl för ett så¬
dant uppskof framställer sig för mig äfven i begrep¬
pet, att åtminstone ännu några års erfarenhet fordras
för min öfvertygelse om vår realisations säkra bestånd.
Contracts-Prosten Tunelius'. Tiden är på aftonen
långt framskriden. Jag vill alldeles icke förlänga dis¬
kussionen; men, efter jag eger ordet, må jag endast
i Protokollet nedlägga att jag instämmer i Doctor
Björkmans reservation och i det välgrundade och sak¬
rika yttrande Prosten Stenhammar här öfver denna
punkt afgifvit. Genom della Betänkandes antagande
skulle Läroverk, Fromma Stiftelser och Löntagare af
Clereciet i allmänhet komma att, mot både Regerings¬
form och Preste-Ståndets privilegier, lida en högst be¬
Den y November.
227
tydlig minskning uti deras tillständiga rätt; och att
det icke eller för alla Räntegifvare är fördelaktigt —
n O
ja — att hela landsorter skulle anse det som en stor
olycka, är nu här fullständigt ådagalagdt. Jag afslår
denna punkt.
Biskop Heurlin: Prostarne Åstrand och Stenham¬
mar hafva i afseende på detta ämne yttrat sam¬
ma tvifvelsmål som jag hyser. Och ehuru Prosten
Åstrands förslag kunde i några delar anses antagligt,
skulle jag dock anse för häst, att denna punkt af Be¬
tänkandet afslogs.
Efter sålunda slutad diskussion och behörigen gjord
proposition stannade Ståndet i följande beslut:
Under förklaring, att förslaget om Räntornas och
Tiondens indragning till Statsverket emot ersättning
i penningar, så vidt det rörer de under 4 §. i Pre¬
sterskapets privilegier inbegripne Stater och inrätt¬
ningar, enligt 114 §. Regeringsformen icke kan, utan
alla Riks-Ståndens öfverenskommelse och Konungens
bifall, blifva gällande, beslöt Preste-Ståndet, att ifrå¬
gavarande momentet a) af 2 punkten af Stats-Utskot-
tets Betänkanden N:o 170 och 326 skulle alslås.
Föredragningen af nyssberörde Betänkanden af-
bröts nu, för att i nästföljande Plenum fortsättas.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 eft. midd.
In fidem
E. M. Tegnér.
Den 9 November 1840.
JPtenum f:f. § lO f. tu.
§• 1.
Justerades Protokollet för den 10 sistl. Oct. från
7 §. till Protokollets slut.
228 Den g November.
§• 2-
I afseende på Ståndets sistlidne Plenidag fatta¬
de beslut, i anledning af Stats-Ulskottets Betänkanden
N:ris 170 och 326, anmältes reservationer af följande:
Doctor Jerell, Lector Källgren, Prostarne Öd¬
mann, Nordhammar, Sylvan och Gumcelius samt
Professor Grafström.
§■ 3.
Föredrogs Hedervärda Bonde-Ståndets å hordet
lagda Protokolls-Utdrag af den 4 dennes, innefattan¬
de inbjudning till Med-Stånden att deltaga i Bonde-
Ståndets beslut om aflåtande af en anmodan till Ex-
peditions-Utskottet att påskynda tryckningen af de
Betänkanden, Utlåtanden och Memorial, som Lill sam¬
ma Utskott äro eller framdeles blifva aflemnade.
I afseende härpå yttrade sig följande:
Contracts-Prosten P. P. Svedelius: I anledning
af förevarande inbjudning ville jag genmäla, det jag
tror, att Expeditions-Utskottet icke kan med billig¬
het beskyllas att fördröja ärendernas expedierande.
Om något uppskof i detta hänseende inträffat, torde
det komma deraf, att Ordföranden i Expeditions-Ut¬
skottet äfven är Ordförande i Banko-Utskottet, hvil¬
ket senare han synes mera älska än det förstnämnda,
och då han måst dela si» mellan båda, hellre ernat
O 7 o
sig åt det mer älskade. Emedlertid vill jag erinra
mig, att samma dag, denna inbjudning utgick, 8 ä
10 Betänkanden blifvit från Utskottet till de respek¬
tive Stånden afsända.
Prosten Astrand: För min del tror jag, att er¬
inringen till Utskottet är behörig. I morgon 3 vec¬
kor sedan justerades i Stats-Utskoltet Betänkandet om
extra Stals-regleringen, och liar ännu icke blifvit till
Stånden utdeladt.
Biskop Holmström: Såsom Prosten Svedelius an¬
ser äfven jag Expeditions-Utskottet vara utan skuld.
Den g November.
229
Emedlertid kunde det ej skada att med Utskottet
kommunicera Bonde-Ståndets ifrågavarande inbjudning,
med derjemte tillagd förklaring, att Ståndet, för den
händelse, att Utskottets Ordförande är hindrad att i
Utskottet tillstädes vara, anser den efter Ordföranden
i ordning näst
pet öfvertaga.
Contracts-Prosten P. P:son Svedelius: I afseende
på Prosten Åstrands anmärkning får jag erinra, att
den bevisar ingen ting, alldenstund den händelse,
att ett Betänkande vore justerad t till och med för 6
veckor sedan, dock icke bevisar, att Betänkandet för
så lång tid tillhaka kommit Expeditions-Utskottet till¬
handa. Dessutom antecknas dagen då hvarje till Ex¬
peditions-Utskottet inkommande Betänkande emot-
tages.
Prosten Lyth: Då Prosten Svedelius beklagat, att
Expeditions-Utskottet måste dela Ordförande med
Banko-Utskottet, bör jag nämna att sistnämnda Ut¬
skott äfven har någon anledning att beklaga sig, eme¬
dan Herr Ordföranden äfven der någon gång varit
saknad.
Efter sålunda slutad diskussion fann Ståndet för
godt att inbjudningen antaga och beslutet biträda.
§• 4.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Ut¬
låtande, N:o 326, i anledning af återremiss å Utlå¬
tandet, N:o 170.
2:o Mom. Ut. b.
Utlåtandet, N:o 170, jemte den i Utlåtandet,
N:o 326, i motsvarande moment gjorda förklaring
af shys.
Morn. Lit. c.
Utlåtandet, N:o 170, med den dervid gjorda
förändring i N:o 326, under samma punkt och mo¬
ment, afs/ogs.
följande Ledamot böra Ordförandeska-
230
Den g November.
Mom. Lit. cl.
Doctor Björkman: Det är detta moment, som
jag med någon förändring i sistlidne Plenum föreslog
till antagande, i fullkomlig öfvertygelse om de lyck¬
liga följder, som af antagandet skulle uppkomma. Det
i momentet gjorda förslag ville jag blott i så måtto
hafva förändradt, att ordet indrages derutur uteslu-
tes, och att efter orden ”fromma Stiftelser” inflyttas:
Kyrkor, Skolor och Jkadentier, med ett ord, alla
sådana institutioner, som inneslutas under Prester¬
skapets privilegier. Om detta förslag antoges, skulle
jag förmoda, att en likhet i räntornas utgörande åstad¬
kommes och obehagliga tvister mellan räntegifvare
och räntetagare undvekos. Detta moment kan isole-
radt betraktas och antagas, om ock Ståndet skulle
finna för godt att liela Betänkandet i öfrigt alsia.
Professor Geijer: I sista Plenum yttrade jag, att
detta ärende kunde till nästa Riksdag uppskjutas, och
att min mening i öfrigt vore den, att Regeringen då
borde framkomma med Proposition i ämnet till Ri¬
kets Ständer. Men så vida något nu kommer att der¬
med åtgöras, får jag förklara, att jag instämmer i det
af Doctor Björkman gjorda project, ehuru jag föreser
att någon förlust deraf uppkommer för Upsala Aka¬
demi. I synnerhet skulle jag önska, att markegångs-
sättningen i Gefleborgs Län måtte blifva billigare,
det vill säga sättas närmare de verkliga priserna i
orten som vanligen äro högre, då en billig jemkning
emellan Tiondegifvaren och Akademiens interesse lät¬
tare kunde åstadkommas.
Contracts-Prosten Nordhammar: Så vackert Pro¬
fessor Geijers förslag om markegångens lindring i
Gefleborgs Län än är, så tjenar det dock till intet;
ty det är ej markegångarnes uppdrifna höjd, utan
markegångsprisens öfverskridande af' räntetagare, som
gjort tunga för räntegifvare. Åtminstone var detta
förhållandet i förra dagar; dock, som jag tror, min¬
Den 9 November.
231
dre i afseende på Upsala Akademi, än åtskillige an¬
dra Löntagares fordringar och åtgärder.
O 0 O O
Prosten Astrand: Det är i min tanka ej möjligt
att antaga denna punkt då punkten a) är afslagen,
ty dessa båda punkter hafva det sammanhang, att
den ena ej kan antagas och den andra förkastas. Jag
inser väl Doctor Björkmans goda syftemål att skilja
räntegifvare och räntetagare från all direkt beröring
O O O
med hvarandra, men då detta ej skedde vid första
punkten, ser jag icke att det kan ske vid denna.
Doctor Björkman: Dessa ifrågavarande punkter
hafva elter mitt omdöme intet oskiljaktigt sammanhang
med hvarandra, om ordet indragas ur denna punkt
borttages. Den senare kan således antagas oberoende
af den första. Och om detta sker, så vinnes det så¬
som önskansvärdt ansedda ändamål, att räntegifvaren
och räntetagaren skiljas från ali direkt transaction
med hvarandra, nemligen på det sätt, att hela upp¬
börden öfverlemnas till Kongl. Maj:t och Kronan, som
derefter, på sätt jag visat, till vederbörande ränteta¬
gare återbär nominella tunntalet af tionden.
Biskop Holmström: Med Prosten Åstrand kan jag
icke annat se, än att denna punkt är afslagen i och
med afslaget på punkten a). Det är visst någon skill¬
nad, såsom Doctor Björkman säger, mellan indrag¬
ning af Kronotionden till Kronan, och tiondens mot-
tagande af Kronan att hållas räntetagaren tillhanda.
Men om denna skillnad skulle antagas, så borde det
hafva skett vid förenämnde punkt a). Då detta dock
icke skett, och hvad Doctor Björkman föreslagit så¬
ledes icke blifvit medgifvet i afseende på löntagare i
allmänhet, så lärer väl förslaget icke kunna antagas
vid denna punkt d), då Ståndet bör vara lika ange¬
läget att för fromma stiftelser och dylika inrättnin¬
gar bevara samma trygghet och fördelar, som för lön¬
tagaren. Att Kronan skulle uppbära tionden, är ock
ett förslag, som mötes af alltför stora svårigheter.
232
Den g November.
Häri instämde Prosten Stenhammar.
Prosten Åstrand: Efter Doctor Björkmans förslag
skulle Kronan uppbära tionden, antingen in natura
eller efter lösen. Lösen torde ej möjligen kunna åstad¬
kommas. Och ej eller kan jag se, att förändringen
blir stor derigenom, att Kronan uppbär tionden och
sedan utbetalar hvad hon uppburit. Skulle åter me¬
ningen vara att Kronan skall mottaga tionden in
natura, måste jag förklara, att jag ej anser detta låta
»öra sig. Åtminstone fordrades i sådant afseende en
O ' O
oändlig mängd anordningar och reglementarisk» före-
O O o O
skrifter, såsom jag redan förut framställt.
Doctor Björkman: Prosten Åstrand synes tveka,
om jag åsyftat tiondens utgörande in natura eller ef¬
ter lösen. Det är naturligt, att jag åsyftat det sena¬
re i enlighet med Betänkandet. Svårigheterna, som
möta detta förslag, äro nog mörkt afmålade. Skulle
på några ställen den beskrifning, som sistförflutne
Plenum lemnades, inLräffa, så kunde man ju för dem
göra ett undantag, såsom t. ex. för Vikbolandet, Da¬
larne o. s. v. Oaktadt hvad man mot mitt förslag
anmärkt, vidblifver jag dock, att det vore me¬
ra ändamålsenligt, att Kronan sjelf kontant uppbar
ali Kronotionden, äfvensom att detta skulle leda till
större reda i räkenskaperna.
Häri instämde Prosten Sidner.
Prosten Källgren: Jag instämmer så mycket hel¬
dre i den af Doctor Björkman yttrade tanka, som jag
redan reserverat mm mot det af Hösrv. Ståndet fat-
tade beslut i afseende på momentet a uti förevaran¬
de Betänkande. Rätt och välbetänkt synes det icke
vara, att Preste-Ståndet, utan all eftergift, sätter sig
emot hvad den allmännare rösten, både i och utom
Representationen, länge fordrat. Sådant kan ej heller
befrämja särdeles aktning, tillgifvenhet och förtroende
Stånden emellan. För den enskilde Räntetagaren vore
det troligen i flera afseenden vida förmånligare, att
Den g November.
233
ej behöfva sjelf befatta sig med den ofta kinkiga och
obehagliga tionde-uppbörden.
Conlracts-Prosten Hallbeck: Jag instämmer med
Prosten Astrand, och får med afseende på kyrkornas
tionde i Lunds Stift protestera mot hvad Utskottet
föreslagit. Jag skulle anse denna förändring stridan¬
de mot kyrkornas i 9:de §. af Malmö Recess grun¬
dade rätt. Denna spannemål försäljes nu å auktion
och intet hinder är för liondegifvarne att minska
den, om de heldre vilja betala penningar, än aflem¬
na spannemålen. Det sednare är dem ofta lättare,
emedan penningetillgång saknas. Hvad Utskottet fö¬
reslagit, skulle i min tanke åstadkomma trassel och
missbelåtenhet. Öfver nu gällande ordning har jag
ej hört något klagomål. Jag tillstyrker derföre
alsia".
O
Häri insämde Professor Bexell.
Contracts-Prosten Nordhammar: Om Doctor Björk¬
mans förslag antages, så skulle mycket vara vunnet
äfven å räntetagarens sida. Då jag var Skollärare i
Stockholm, fick jag erfara hvad obehag det hade med
sig att uppbära tionden in natura. Man tillträder t.
ex. sin tjenst i början af Maj månad, och får först
i Mars månad året derefter uppbära något af lönen.
Delar deraf måste till och med utestå hela 2 åren,
någon gång derutöfver. Att ett sådant uppskof faller
sig svårt för en fattig löntagare, och att det skulle
för honom medföra en ganska stor fördel att få upp¬
bära lönen qvartaliter, är helt naturligt. I min hem¬
ort skulle det ock utan tvifvel vara en förmån för
kyrkorna, om de finge uppbära sin tionde genom
Kronan, och jagar öfvertygad, att det äfven på mån¬
ga andra ställen skulle vara det. Emedlertid företer
sig så väl här i denna fråga, som i så många an¬
dra, att det är omöjligt att i Sverge stifta ekonomi¬
ska lagar, som blifva tjenliga och tillämpliga för Ri¬
kets alla delar. Hvad beträffar fördelen af den ifra-
234
Den g November.
gasatta förändringen för Bonde-Ståndet, åtminstone
för pluraliteten deraf, så ligger den i öppen dag och
är gifven enligt Bonde-Ståndets beslut, som densam-
O n 7
ma bifallit. Jag antager Doctor Björkmans förslag.
Häri instämde Prostarne Ahlqvist och Lindmark.
Biskop Holmström: Diskussionen synes gå utom
sin tillbörliga gräns, då redan förut i förra Plenum
till öfverflöd talades om fördelen eller skadan af för¬
slaget för både räntegifvare oell räntetagare. Nu är
o o O
frågan blott den: om hvad som icke antogs vid punk¬
ten a) kan antagas vid punkten dy Jag skulle ej
vilja det. Heldre skulle jag såsom löntagare antaga
förslaget i afseende på punkten a) än för fromma
Stiftelser oell dylika institutioner, som innefattas un¬
der punkten d); ty jag anser förslaget föranleda en
gifven förlust för dem. En olämplig olikhet i
förhållanderna för de räntegifvare, hvilkas tionde är
anslagen till enskilde, och dem, som utgöra densamma
till Inrättningar, skulle ock uppkomma, om nu vid
punten d) fattas ett annat beslut än vid a). Eli så¬
dan skiljaktighet i beslut mäste jag afstyrka.
Contra c ts-P ros ten Gumcelius: Jag kan i detta
mål icke instämma med Biskop Holmström, utan an¬
ser såsom Doctor Björkman, att de uti punkterna a)
och cl) förekommande frågor kunna oberoende af hvar¬
andra betraktas och olika behandlas, rättast med af¬
seende på skiljaktiga förhållanden i olika orter. Jag
förenar mig ock med Doktor Björkman i det af ho¬
nom gifna förslag, och detta emedan jag anser det
i saken riktigt, men icke för något afseende på opi¬
nioner, som från ett eller annat håll låta höra sig.
Detta Högvördiga Stånd både kan och bör betrakta
frågan i sin rena beskaffenhet, utan att taga impuls
utifrån. Skulle icke grunder och skäl för besluten
hemtas från sjelfva saken, hvarom fråga är, utan från
yttre konsiderationer, så vore det förbi med all fri¬
Den g November.
235
het i diskussion öfver och pröfning af ärendernas be¬
skaffenhet.
Häri instämde Prosten Säve.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Under hela den lån¬
ga diskussionen öfver detta vigtiga Betänkande har
jag hitintills iakttagit tystnad, emedan jag funnit fle¬
re al de skäl, som blifvit anförde både för och emot
Betänkandet, vara väl grundade, och i vissa fall har
jag blifvit tvekande, hvilket som vore det rättaste och
mot det åsyftade ändamålet häst svarande. Med
många värda Ledamöter instämmer jag derutinnan,
att det i många fall är svårt att göra något generelt
o o ö n
stadgande, och hvad som för den ena orten kan an¬
ses för nyttigt, blir för en annan ort skadligt. För
att kunna i allmänhet bestämma, hvad som för hvar¬
je ort vore nyttigast, fordrades en så vidsträckt och
säker lokal-kännedom, som jag icke eger och troligen
ganska få ibland oss ega. Ur dessa skäl vågar jag
för min del icke bifalla den ifrågavarande punkten,
och icke heller de punkter, som med den stå i sam¬
manhang. En värd Talare har anfört de flere olä¬
genheter, som han, såsom Skol-Lärare i Stockholm,
fått vidkännas genom uppbärandet af den honom an¬
slagna lönen på nu brukligt sätt, och huru han varit
nödsakad vänta flere år innan han fått full liqvid,
hvilka olägenheter, efter hans förmenande, icke skul¬
le inträffat, om han, som nu projekteradt är, fått
uppbära sin lön af Staten. Härvid får jag anmärka,
att det stundom inträffar, att äfven de Embetsmän,
som uppbära penningelön af Staten, kunna få vänta,
och skulle det troligen icke blifva sällsynt, om rän¬
tegifvare i allmänhet skulle till Staten med pennin¬
gar lösa sin Tionde. Efter svåra missväxtår skulle
det för vissa landsorter blifva omöjligt att i behörig
tid liqvidera, och då Staten icke i rättan tid kunde
indrifva medlen, och icke hade öfverskott att dispo¬
236
Den g November.
nera, skulle deraf följa, att Embetsmännen nödgades
vänta på sina löner tills medlen kunde indrifvas.
Prosten Stenhammar: Åtskilligt, som af flere
värde Talare här blifvit jttradt, kunde förleda mig
att återkomma till ett ämne, som redan är afgjordt.
Visserligen äro olika orters ekonomiska ställning
ganska olika. Hvad jag i förra Plenum anförde, be¬
kräftade jag likväl med intyg af Bonde-Ståndets Full¬
mäktige från 5 Län. Den Talare, som trott sig kun¬
na dömma om min teckning af förslagets verkningar
på Skatte-allmogen, att den vore öfverdrifven, beha¬
gade dock erinra sig, att den är gjord efter naturen
och af sjelfve de nämnde Riksdagsmännen af Bonde-
Ståndet. Om mindre vådor deraf äro att befara i
Talarens hemort, lärer det härleda sig från den or¬
tens lycka, att vara med spanmålsräntor mindre be¬
tungad. Jag respekterar den allmänna opinionen, så
vidt hon är förnuftig och förtjenar aktning. Men så¬
som representant lyder jag den inre öfvertygelsens
röst, utan att hvarken önska opinionens bifall eller
frukta dess dom. Ofta mäste jag anse den fullkom¬
ligt likgiltig. Bonde-Ståndets beslut vid denna Riks¬
dag har här blifvit åberopadt. Jag torde få erinra
att minoriteten var tämligen betydlig, och äfven för¬
tjenar något afseende. Ett Riks-Stånds beslut vet jag
att akta. Men tider kunna inträffa, då vissa doctri-
ner lyckas att äfven inom Bonde-Ståndet göra sig
gällande, ehuru till mindre båtnad för detta Heder¬
värda Stånd; och det gifves inom hvarje korporation
vanligen en slags aristokrati, som föga behjertar hvad
minoriteten måste betrakta såsom sin angelägenhet.
Man får då icke alltid anse utgången såsom bevisan¬
de att de som dukat under baft orätt.
Men jag erkänner att detta allt, som icke hade
bordt ånyo blifva föremål för diskussion, är helt öf¬
verflödigt. Det nu väckta förslaget åsyftar ostridigt
att upphäfva det beslut, som Högv. Ståndet fattade i
Den g November.
237
förra Plenum, då räntepersedlarnes indragning till
Kronan och utgörande med penningelösen a [slogs.
Det skulle nu medgifvas under ett annat namn; rän-
tepersedlarna skulle icke dragas in, men gå in. Na-
tura-persedlarne skulle ingå till Kronan, och Kronan
hålla indelningsliafvarne lösen tillhanda. Ännu större
förluster bereddes derigenom Statsverket, än om rän-
tegifvarne ålades att lösa räntorna med penningar.
Ty då Kronans tjenstemän skulle emottaga ränte-
persedlarne, magasinera spannemålen och försälja den¬
samma, skulle Statsverket oftast blifva lidande. Men
Ståndet har redan beslutat att indelningarna ej skola
ingå till Kronan. Denna ifrågavarande punkt är af-
slagen genom afslaget på punkten a).
Häri instämde Biskop NibeliusProstarne P. P.
Svedelius j Lalin och Källström samt Professor
Bolmeer.
Biskop Heurlin: Emot Utskottets förslag ville
jag först anmärka, att det ej genomförer reformen i
sin fulla allmänhet, utan tillåter en mängd undan¬
tag. Så skall förhållandet blifva oförändrad t för alla
Frälse- och Augmentsräntor, och af nuvarande In-
delningshafvares godtycke skall det bero att antaga
eller förkasta förslaget. Dessa undantag skola med¬
föra en stor ojemnhet emellan ränte- och tiondegif¬
vare, hvaraf missnöje nödvändigt måste uppkomma.
Redan ur detta skäl skulle jag afstyrka förslaget.
Den fråga Doctor Björkman väckt anser jag redan
afgjord genom Ståndets beslut om mom. a. Minst af
alla räntegifvare anser jag dem som utgöra sin ti¬
onde tili kyrkor, i byggnads- eller vinsäd, eller till
Hospitaler och andra fromma Stiftelser, hafva orsak
att önska denna förändring. Är meningen att op¬
tionsrätt skulle för dem bibehållas, så kunde ofta
hända att Staten linge emottaga spanmål in natura,
sorn måste magasineras och säkert komme att med
förlust afyttras. Skola åter räntegifvare tillförbindas
238
Den 9 November.
att lika med räntetagarne emottaga kontant lösen ef¬
ter det liestamda medelpriset, så innefattar förslaget
en uppenbar orättvisa så emot de förra som emot de
sednare. Antoge man att samma personer under be¬
la tiderymden af de 10 åren blefvo oförändrade, så
skulle väl debet ocb kredit i det närmaste gå ihop
— icke fullt, emedan uti uträkningen ingått förflut¬
na år, hvarunder räntorna utgått efter årliga marke-
gångar. Men då så väl räntegifvare som räntetagare
ombytas, tillfaller ersättningen för de utlagda förskot¬
ten icke vederbörlig man. Den ene blir oskyldigt li¬
dande — en annan får en lika oförtjent vinning.
Efter de uträkningar jag gjort hafva priserna blott
på spannemål, emellan års- och tioårig medelmarke-
gång, differerat ända till 3 å 4 R:dr per tunna. Det
ena året får räntegifvaren betala mer än spannemål
enligt markegång gäller — ocb det kan fortfara i
O O O o
flera år — ett annat deremot får lian betala mindre,
ocb det likaledes fortfarande i flera år. När nu la¬
gen icke gäller för alla, så skall det inträffa, icke
blott inom samma socken, utan inom samma by, allt
efter som hemmanets räntor utgå till olika personer
eller inrättningar, att det ena hemmanet får betala
än mer ocb än mindre än det andra — och det oak¬
tadt tiondebelopp och andra räntepersedlar äro lika
och de samme. Man ser häraf till hvilken ojemnhet
och orättvisa det så vackert i theorien utmålade för¬
slaget nödvändigt leder. Men härom är vid mom. a
redan vidlyftigt taladt. Jag vili endast tillägga, att
jag lika med Prosten Stenhammar anser Doctor Björk¬
mans modifikation stå i uppenbar strid med hvad
Ståndet redan beslutat, och anser afslag på mom. d
deraf vara en ovilkorlig följd.
Doctor Björkman: Det Högvördiga Ståndet tor¬
de ursäkta, att jag ännu en gång begärt ordet. Man
har påstått, att, om denna punkt bifalles, med de
ändringar jag föreslagit, Ståndets beslut i detta hän¬
Den g November.
239
seende skulle stå i strid med beslutet vid punkten a.
Jag kan icke medgifva detta. Vid punkten a) var
fråga om indragning af alla räntor och kronotionde
till Statsverket, i hvilket fall alla med räntor och
kronotionde-anslag aflönte tjenstemän skulle beröfvas
icke endast uppsägningsrätt, forsellön o. s. v., utan
ock all spanmåls-beräklling vid sina löner. Detta af-
slogs af Ståndet. Enligt mitt förslag åter skulle ur
punkten d) ordet indragas borttagas och Staten egent¬
ligen blott blifva en medlande uppbördsman åt lön¬
tagarena. Nu säges, att sistnämnda punkt icke hand¬
lar örn räntetagarens rätt. Jag måste dock dervid
erinra, att den dels redan indirekt gör det och dels
kan utvidgas derhän att göra det ännu mera. Vidare
får jag äfven förklara, det min mening varit, att un¬
der mitt förslag skulle inbegripas icke endast Clere-
ciet och fromma Stiftelser, utan alla corpser och sta¬
ter, som hafva räntor och kronotionde sig anslagna,
och skulle efter min tanka på sådant sätt den eviga
striden mellan räntegifvare och räntetagare upphöra.
Att Statsverket skulle härigenom komma att lida,
kan jag väl inse; någon annan förlust torde dock ej
kunna uppstå än att, hvad som städse varit och är
vanligt, Staten får fylla det som brister då förr va¬
rande löningsanslag ej blifva tillräckliga för en ökad
tjenstemannapersonal. För öfrigt är förslaget icke, så¬
som en Talare påstått, blott theori, utan härledande
sig från en mångårig praktisk erfarenhet om nu gäl¬
lande olyckliga förhållanden.
Doctor Agrell: Jag instämmer med Doctor Björk¬
man, men anser frågan vara afgjord genom Ståndets
beslut om punkten a). Och sedan man afhuggit huf-
vudet, anser jag icke löna mödan att bibehålla
kroppen.
Prosten Sandberg: Då jag i ett föregående Ple¬
na afhörde Doctor Björkmans anförande i detta äm¬
ne, uppfattade jag icke rätt hans mening, men på
240 Den g November.
det sätt denna nu blifvit af honom närmare utveck¬
lad, torde man kunna derpå ingå; och förfaller så¬
lunda hvad jag i sådant afseende kunnat hafva att
anmärka. Antagandet af Doctor Björkmans förslag
synes mig ej heller komma att stå i strid med Stån¬
dets beslut öfver punkten a)
Biskop Heurlin: Jag ber få fästa uppmärksam¬
heten på ordalydelsen i Betänkandet, N:o 170, mom.
a, b och d, hvaraf jag förmodar skall blifva klart,
att Doctor Björkmans yrkande icke är med det fatta¬
de heslutet förenligt. Mom. d) innehåller: ’’att alla
indelta räntor och kronotionde, hvilka äro till sta¬
ters och corpsers aflöning, eller enskilta Verk och
inrättningar med flere behof anordnade, skola till
Statsverket indragas” etc. Deruti innefattas hufvud-
frågan, om nemligen indragning skall ega ruin. Mom.
b och d afhandla sättet, huru de indragna räntorna
skola ersättas genom kontanta löner och anslag. I
mom. a) förekomma till yttermera visso orden: ”på
sätt här efteråt (det vill säga i de följande mom. b
och c/) stadgas.” Nu handlar mom. b om ersättning
af indragne räntor till enskilde Indelningshafvare,
mom. d) åter af ”de räntor och den kronotionde,
hvilka äro till Inrättningar, fromma Stiftelser eller
andra behof anordnade.” Högst besynnerligt förefal¬
ler det mig, att, sedan man förkastat förslaget om
indragning i sin allmänhet, eller af mom. hvaruti
äfven orden: ”serskilde Verk och Inrättningar” före¬
komma, och man på grund deraf ogillat förslaget i
mom. b) som rörer enskilda räntetagare, man tror
sig kunna antaga mom. d), som lika med mom. b) är
beroende af qucestio an i mom. a), ehuru det förra
angår personer, det andra Verk och inrättningar,
hvilka likväl bägge uppräknas i hufvudmomentet a).
När sjelfva saken är afslagen, kan man ej rimligen
Den g November.
241
gilla eller antaga sättet för verkställighet af det för-
kastade.
Besynnerlig förefaller mig äfven den förklaring
här blifvit gifven sa väl af anslagen till Läroverken,
sorn af Presterskapets privilegier. Man har sagt att
dessa anslag äro gifna till Inrättningar, icke till de
vid deni tjenstgörande personer. Så förslår jag icke
Läroverkens Fundationsbref, och jag vet bestämdt att
t. ex. i Wexiö icke endast ett visst tiondebelopp är
anslaget till Gymnasium och ett annat till Skolan,
utan derjemte finnes i den ursprungliga Staten ut¬
tryckligen utsatt icke blott beloppet i tunnor span-
nemål för hvarje serskild Lärare, utan derjemte de
hemman och beloppet för hvarje af dem, som till
den bestämde Läraren skall utgöra sin tionde.
Olika är förhållandet med de tiondeanslag, hvil¬
ka i sednare tider tillkommit, dels till förbättring af
de gamla löneanslagen, dels till inrättande af nya
Skolor. Man bar icke kunnat anvisa serskilda tionde¬
lag åt hvarje Lärare, emedan Staten ej egde nå¬
got större belopp inom en viss Socken oanordnadt
att disponera. Detta lärer inträffat med en del Lä¬
roverk i Hufvudstaden, och bar troligen gifvit Pro¬
sten Nordhammar anledning till sin anmärkning.
O O
Hvad åter beträffar 1819 och 1833 årens löneregle¬
ringar för Rikets Elementar-Läroverk, så upptagas
väl lönetillökningarne i tunnor spannemål, men en¬
dast sorn ett calculations-medel, utgående den förra
efter årliga inarkegångspriser, den sednare efter en
bestämd beräkning af 6 R:dr per tunna. Hvad slut¬
ligen angår Presterskapets privilegier, så bar jag ej
fattat deras mening så, att ett af ålder till en viss
inrättning eller tjenst gifvet bestämdt anslag kunde,
utan rubbning af dessa privilegier, dragas ifrån denna
inrättning (kyrka, skola) eller denna tjenst (Profes¬
sion, Lektorat) till någon annan likartad — flyttas
Preste-St. Prot. 1840. Andra Afdela. Bandet X. 16
242 Den g November:
ifrån Å till B — blott desse begge kunde subsumera®
under Clereciet och Läros ta ten. Meningen har väl
varit att försäkra hvarje serskild Inrättning, from
Stiftelse och Tjenst att oafkortad! och oförkränkt be»
hålla och åtnjuta de anslag dem af ålder varit be¬
viljade.
Prosten Ödmann anmärkte i afseende på hvad
Biskop Henrlin anfört, att detta ej inträffade på Gefle
Gymnasium, der kronotionde tili ett visst belopp är
in summa anslagen Lill aflöningen åt samtelige Lärår»
ne, men ingen viss fördelning af tionde från serskil»
da Socknar till vissa löner eger rum, utan blir hvart
kyrkoherberge pro rata parte Lä rame emellan för»
deladt.
Biskop Heurlin: Emot Prosten Ödmann ber jag
få anmärka, att förhållandet vid Gefle Gymnasittm är
alldeles olika med det i Wexiö och vid flere Läro¬
verk i Södra Sverige. På förra stället utlemnas tion»
den från kyrkoberbergen och kan lill beloppet för¬
ändras. Uti Småland linnas inga kyrkoberbergen,
men i Stället har man ständig och oföränderlig tionde¬
sättning. Hvarje hemman har sitt tiondebelopp en
gång för alla bestämdt, äfvensom inrättningen eller
tjens temannen, till hvilken tionden årligen skall
utgöras.
Prosten Astrand: I anledning af förslaget om
tiondens lösning med penningar hemställer jag, huru
dermed förhållas bör i de orter, der ingen tionde¬
sättning är gjord. Der måste en sådan åtminstone
först ske, innan förslaget blir verkställbar!.
Prosten Stenhammar: Biskop Heurlin har redan
ganska riktigt anmärkt, att punkten a) handlar om
indragning till Kronan af de både till corpser och
inrättningar gjorde tionde-anslag, samt att nämnde
indragning skulle komma att ske på det sätt, som
efteråt i Betänkandet närmare stadgas. Det är såle¬
des blott sättet föi- verkställandet af merberörde in¬
Den g November.
243
dragning, sora i närvarande punkt d) förekommer, i
hvad angår Inrättningar och fromma Stiftelser. Då
nu sjelfva saken är afgjord genom punkten a), så må¬
ste frågan ora sältet för Verkställande af berörde sak
i punkten d) afgöras i öfverensstämmelse med beslu¬
tet om punkten a). Besynnerligt vore det sannerli¬
gen, om, sedan Ståndet afslagit saken, det likväl skul¬
le antaga sältet.
Prosten Gahne: Det kan svårligen nekas, att ju
de kronoräntor eller löner, hvilka utgå icke i kon¬
tant, utan såsom liatura-praestationer, äro så väl för
Räntegifvare som Löntagare med många obehaglighe¬
ter och krångel förenade. A ena sidan visar sig be¬
gäret att uppdrifva inkomsten så högt, som ske kan;
å den andra en sjelftagen rättighet att, med hvad
huset förmår, söka afbörda sina skyldigheter. Den
enda utvägen att slita dessa stridiga intressen är att,
såsom Utskottet föreslagit, låta medium af tio års
markegångspris blifva värdemätaren och skiljedoma¬
ren dem emellan. För Löntagaren skall det blifva
en verklig vinst att kunna på förhand i det närmaste
beräkna sina inkomster och efter dem ställa sin hus¬
hållning samt blifva befriad från allt knot och klan¬
der af sin löngifvare; för den sednare är det alltid
godt att veta, att i den hårda tiden Statens Embets-
och Tjenstemän ej göra det onda för honom värre.
Ett medelvärde af flere års markegåilgar måste otvif-
velaktigt hålla de olika varupersedlarne i någorlunda
jemnt pris, hvilket för Räntetagaren bör vara särde¬
les godt och nyttigt. Att en sådan löneförändring
kan till båda parternas belåtenhet till vägabringas,
torde tillåtas mig att få med exempel bestyrka, då
densamma, nemligen löneförändringen, i flere år inom
Gottland egt rum, så väl med Biskopens som ock
med Kronofogdens och Häradsskrifvarens i Södra Hä¬
radet krono-indelningar. Innan denna förändring blef
verkställd, var å ömse sidor ofta missnöje och tvi¬
244
Den g November.
ster, angående räntepersedlarnes beskaffenhet rn. m.;
hvarföre, på derom gjord underdånig hemställan, Kongl.
Majrt tillät sistvarande Biskopen i Wisby att efter
markegång få uppbära sin indelning, som skall utgö¬
ras i Smör, Talg, Fisk, Fläsk m. m., hvilka persed¬
lar nu betalas med penningar, så att de med all¬
männa uppbörden ingå och sedermera på Ränteriet
utbetalas. Landt-Staten får sin indelning efter marke-
gången direkte af räntegifvarne, hvilket sker i No¬
vember månad, sedan markegången är satt. Att detta
liqvidations-sätt är nyttigt och tidbesparande, betvif-
las ej mera; hvarföre det bör tillvinna sig ömsesidigt
förtroende och belåtenhet. Som jag förmodar att dessa
skäl äfven på andra ställen kunna göra sig gällande
och löneförändringen är både efterlängtad och verk¬
ställbar, tillstyrker jag Utskottets förslag att ränte-
spanmålen och öfrige persedlar må efter det marke-
gångspris, som utgör medium för 10 år, till Lönta¬
gare utgå.
På härefter framställd proposition blef Stats-Ut-
skoltets Utlåtande N:o 170, i denna del, jemte den
dervid gjorda ändring och förtydligande i Utlåtandet
N:o 326, af slaget.
Härigenom förföll också hvad Utskottet hemställt
ej mindre om Riksgälds-Kontorets förskotter lill Stats¬
verket för löneliqviders besörjande, än ock den före¬
slagna underdåniga anhållan till Kongl. Majrt i afse¬
ende på aflåtandet af Nådig Proposition vid nästa Riks¬
dag, om fastställandet af definitiva lönestater i kon¬
tant för dem, som hittills innehaft indelta löner.
3:o Angående grunderna för indelta räntornas
och Kronotiondens lefver er ande eller lösande med
penningarj samt räntepersedlarnes förenkling.
Till följe af Ståndets fattade, här ofvan upp¬
tagna, beslut kommer denna punkt att förfalla.
4:o Angående Marke gängs-sättningen. Med ogil¬
lande af hvad Utskottet föreslagit i Utlåtandet, Nr»
Den g November.
245
170, rörande förändringar i nu gällande stadganden
angående markegångs-sättningarne, godkände Ståndet
i denna del Utlåtandet N:o 326.
5:o /Ingående Uppbärds-terminen. I samman¬
hang härmed föredrogs en afVällofl. Borgare-Ståndet,
genom Protokolls-Utdrag af d. 31 sisth Oet., gjord in¬
bjudning att dess beslut i denna del biträda.
Contracts-Prosten Hallström: Utskottet har här
kommit utom sitt ämne, som var Kronotiondens in¬
dragning och lösning, då det sträckt sig till frågan
om uppbörd äfven af bevillningsmedel. Bevillnings¬
utskottet, som troligen ej förväntat ett sådant biträ¬
de eller afvetat Stats-Utskottets förslag i detta hän¬
seende, har åter inkommit med ett annat, hvilket
redan är bifallet. Som båda förslagen äro af olika
innehåll och Högvörd. Ståndet, genom antagande af
Bevillnings-Utskottets i ämnet afgifna Betänkande, för
sin del beslutat, att med uppbörden af berörde medel
skall tillgå på enahanda sätt som tillförene, hvaruti
ändring af Stats-Utskottet deremot tillstyrkes, så ser
jag icke att något annat nu är att göra än Betänkan¬
det jemväl i denna punkt afslå.
Häri instämde flere af Ståndets Ledamöter.
Biskop Heurlin: Äfven jag förenar mig med Pro¬
sten Hallström samt får fästa Högv. Ståndets upp¬
märksamhet på de personer, som vid den i Utlåtan¬
det N:o 326 föreslagna uppbördsstämma skulle betala
sina Krono-Utskylder. Jag hemställer, om det icke
för det mesta måste blifva sådana, som hafva blott
en ringa debetsedel och som måliända icke en gång
ega utväg att erlägga dess belopp. Då tjenstfolk står
upptaget på husbondens debet-sedel, så återstår blott
löst och fattigt folk, som kunna blifva föremål för
detta förslag; och det torde knappt löna mödan att
för uppbörden af dessas Krono-Utskylder besvära upp-
bördsmännen med denna serskilda resa.
Häri instämde Doctor Agrell.
2 46
Den 9 November.
Prosten Ahlqvist: Da beslutet i Betänkandet,
N:o 326, grundar sig på den reservation jag bifogat
Utlåtandet, N:o 170, så torde jag måhända anses bö¬
ra försvara nämnde beslut. Men jag har nu mera
icke dertill skäl, då de föregående punkterna af för¬
slaget blifvit afstagna, oell denna med dem står i
oskiljaktigt sammanhang. Alt nu hålla flera Upp-
börds-stämmor än förut, vill jag ej yrka, då Ståndet
afslagit Utskottets förslag om räntornas indragning
till Statsverket och förvandling, utan förenar jag mig
i det anförande Prosten Hallström öfver denna punkt
afgifvit.
Sedan diskussionen förklarats slutad, antog Stån¬
det i denna punkt Utlåtandet N:o 170, med ogillan¬
de af Utlåtandet N:o 326; och var sålunda äfven
Vällofl. Borgare-Ståndets förutnämnde inbjudning bi¬
fallen.
6:o Om förändrade stadganden i afseende ä
kontrollen öfver uppbördens redovisande.
Contracts-Prosten Hallström: Då Betänkandet
N:o 170 förevar, gjorde jag vid denna punkt några
erinringar, men att Utskotlet på dem fästat något af¬
seende, deraf finner jag i Betänkandet N:o 326 inga
spår. Jag kan derföre icke underlåta att ånyo förkla¬
ra, det jag anser Utskottets förslag följas af hvarjehanda
icke obetydliga svårigheter. Den ifrågasatta revisio¬
nen i Lands-Konturet, som måhända skulle minska
göromålen för Kongl. Kammar-Rätten, måste deremot,
såsom ställd emellan tvänne eldar, blifva rält besvär¬
lig, och svårligen kunna behörigen ombesörjas utan
att en serskild person, såsom revisor, aptages. Jag
tror ock, att den i Betänkandet förordade utväg med
qvittens-blanketters begagnande har i flera afseenden
sina betänkligheter och kan lätt leda till kännbara
förluster för Kronofogdarne. I öfrigt får jag anmär¬
ka, att jag ej rätt förstår hvad i Betänkandet på ett
ställe finnes vidrördt, nemligen att restlängder skola
Den g November. 24-7
vid Sockenstämmor, enligt livad nu är stadgadt, till
bestyrkande uppläsas. Något sådant stadgande är mig
nemligen icke bekant, ej eller inser jag, huru rest-
längder skulle kunna vederbörligen granskas vid ut¬
lysta Sockenstämmor, men väl källner jag att afkort-
ningslängder der bestyrkas, äfven om Krono-Utskyl-
derne icke kunnat för fattigdom uttagas. Då jag så¬
ledes icke kan anse förslaget i det hela med någon
båtnad verkställbart, och det jemväl står i samman¬
hang med föregående punkter, som redan äro afslag-
na, tillstyrker jag, att äfven denna punkt må afsjås.
Häri instämde Biskoparne Holmström och Heurlin.
Professor Grafström; Med Prosten Hallström kan
jag icke instämma deri, att denna punkt skulle af-
slås, derföre att de föregående blifvit afslagna. Den
innehåller blott förslag till en reglementarisk förbätt¬
ring i sättet för uppbördens verkställande och redo¬
visning. Olägenheter, som för närvarande dervid ega
rum för allmogen, skulle genom förslaget undanrödjas;
och detta vore i sanning rätt väl i betraktande der¬
af, att mången får oskyldigt nog plikta i följd af nu
gällande stadgande om Härads-skrifvarens påskrift å
debetsedeln. Jag tror ej eller, att den föreslagna re¬
visionen å Lands-Kontoret skulle komma att blifva
»så vidlyftig, att saken för detta skäl borde afslås.
Jag instämmer derföre med Utskottet, och anhåller,
att denna punkt måtte bifallas.
Häri instämde Prostarne Säve, Sandberg, Sid¬
ner och P. G. Svedelius.
Prosten åhlqvist: För att undvika missförstånd
och närmare utreda ämnet, torde det tillåtas mig
yttra några ord om sättet huru med uppbörden och
kontrollen deröfver hittills föregått och huru dermed
skulle komma att föregå, i följd af det förslag, som in-
nehålles uti det Stats-Utskottets Betänkande, hvilket
nu är under ventilation, n-. Sedan Iläradsskrjfvarén
utskrifvit Debetsedlarna å samteliga Krono-utskylder-
248
Den g November.
lia och uti Uppbördsboken infört hvarje skallskyldigs
namn sami summan af Debetsedelns innehåll för hvar
och en, öfverlemnas den förra till Lands-Kontoret för
att jemföras med Mantals- och Taxerings-längderna,
hvarefter densamma, genomdragen och med Sigill för¬
sedd samt med påtecknade ordres till Krono-Fogden,
att enligt densamma verkställa uppbörden, till ho¬
nom aflemnas. Derefter verkställes uppbörden, vid
hvilken Häradsskrifvare!! bör vara tillstädes för att
serskildt annotera hvad som inflyter, och å Debetsed-
larne med sitt namn verificera det erhållna qvittenset:
det förra, för att inom 8 dagar efter slutade uppbörds-
möten till Lands-Kontoret inrapportera till huru högt
belopp uppbörden gått och Kronofogden är pligtig
uti Ränteriet lefverera; det sednare, för att skydda de
skatlskyldige för framtida kraf, i följd af möjligt er¬
forderlig restransakning. Årligen den 1 Maj åligger
det Kronofogden alt med Ränleriets qvittenser öfver
verkställda lefvereringar, och vid Sockenstämmor god¬
kända restlängder, redovisa den uti Häradsskrifvarens
vid samma tillfälle aflemnade summariska räkenskaper
upptagna årets uppbörd.
Olägenheterna af detta uppbördssätt och redo¬
visning äro flera och vill jag bär blott anföra några,
hvartill ännu flera skulle kunna läggas, om jag ej
önskade undvika vidlyftighet. Understundom händer
väl, att, i stället för Uppbördsbokeus aflemnande till
och granskning vid Lands-Kontoret, denna direkt aflem¬
nas till Kronofogden, hvadan således förfelas den dermed
åsyftade kontrollen, att ingen skattskyldig finnes derur
utesluten eller någon till högre elier mindre belopp,
än vederbör, är debiterad; men sådant torde blott
vara en nödfalishändelse och således här icke komma
i betraktande. Deremot medförer den anbefallda an-
notationen af Häradsskrifvaren ingen kontroll. Ty,
utom det, att det icke sällan inträffar, att denna an¬
notation verkställes af Kronofogdens skrifvare och ef¬
Den 9 November.
249
ter slutade mölen uppbördsstämma», någon gång efter
ett blott öfverslag, för Häradsskrifvare» uppgifves och
lian inrapporterar, komma alla de personer, som icke
vid mötet äro i tillfälle att afbörda sig sina utskyl-
der, ulan nödgas göra det efteråt, att. antingen före¬
taga en ofta lång resa till Häradsskrifvare» för att
erhålla annotation, eller äro de blottställda att ånyo
k lafvas och nödgas betala. Sådant har händ t och
nästan årligen anställas i något Fögderi af Riket dy¬
lika reservations-kraf, i anledning af Fogdars inträffade
balaiice och dermed följande restransakningar, och är
en sådan fråga nu å bane i ett Län, hvarvid större
delen af ett Härads betalningsskyldige innevånare lära
ånyo få betala hvad de redan erlagt, men hvarå de,
i förtroende till Fogdens alltid visade redlighet, ur¬
aktlåtit taga Häradsskrifvarens annotation. Verifika¬
tionen af utestående restantier, genom de såkallade
Restlängderna, kan gå och går äfven understundom
underligt till. Det har händt och kan äfven oftare
inträffa, alt på dessa Restlängder upptagas alla de per¬
soner som vid Uppbördsmöte uraktlåtit betala. Såle¬
des redovisas genom dem alldeles icke hvad som blif¬
vit betaldt efter detsamma. Dessa, ofta till ganska
höga summor uppgående, redan uti Kronofogdens kassa
influtna medel kunna då af honom disponeras till
betäckande af den balance, hvaruti han annars skulle
stanna. Detta torde ock vara orsaken, att så många
kunnat så småningom åsamka sig så stora balancer,
genom att betacka sitt förra deficit med nya infly¬
tande och till en annan redovisning hörande medel.
Härmed må vara huru som helst, Staten är likväl i
saknad af dessa sina medel, som i det stället kunna
begagnas af en vinglande Fogde, och blifva först efter
6 å 7 månader sednare, än vederbordt, för Staten
disponibla.
Enligt Stats-Utskottets förevarande förslag skulle
Häradsskrifvare», utom arbetet med Debetsedlars och
250
Den g November.
Uppbördsboks upprättande, uti tryckta blanketter in¬
föra de skattskyldigas namn, hemvist och belalnings-
summa, samt insända dessa jemte Uppbördsboken till
Lands-Kontoret att der med den sednare jern föras,
och stämplas samt tillika med Uppbördsboken till
Kronofogden öfverlemnas. Till hvar och en som er¬
lägger vid eller efter uppbördsroötet skulle dess så¬
lunda redan färdiga betalningsbevis aflemjias, hvilka
bevis i den skattskyldiges hanel skulle styrka att hail
betalt, men saknade bland de hos Kronofogden inne¬
liggande bevisen ådagalägga, att han derföre erhållit
betalning och vore således pligtig att derföre redo¬
visa. Vid den summariska redovisningen den 1 Maj
erfordrades då ingen annan redovisning för utestående
restantier än framlemnandet af de outlösta betalnings-
bevisen, som ipförda i en serskild förteckning borde
biläggas räkenskaperna. Härigenom skulle det icke
blifva möjligt för en mindre redlig Uppbördsman
att undvika leverering och redovisning för de medel
lian verkligen uppburit. — Det ökade besväret för
Häradsskrifvare!! att komplettera dessa betalningsbevis
lärer han gerna åtaga sig, då han deremot befrias
från skyldigheten att göra ofta vidsträckta resor till
uppbördsmötena inom Häradet, — Genom verkställig¬
het af detta förslag skola ock de ofta inträffande ba-
lancerna förekom mas, och inträffa de likväl, kunna de
åtminstone icke åsamkas till de höga belopp, som hit¬
tills egt rum. — Åtminstone har införandet af dyli¬
ka bevis uti Hufvudstaden medfört en sådan verkan,
och man har i Utskottet trott, att samma förmåner
skulle på landet följa af samma åtgärder.
Häri instämde Doctor Björkman och Prosten
Ödmann.
Contracts-Prosten Sandberg: Jag instämmer äf¬
ven med Prosten Ahlqvist. Skälen för förslagets an¬
tagande finnas redan angifne i Betänkandet N;o 326,
och denna punkt står ej i så omedelbart sammanhang
Den g November.
251
med de föregående, att den icke skulle kunna ser¬
skildt antagas. Tvänne goda ändamål tala ock för
förslaget, dels att de skattskyldige må slippa resa långa
vägar för alt erhålla Häradsskrifvarens påskrift på
Debetsedeln, dels ock att Kronöfogdarne icke skulle
kunna föregifva, att medel, som äro inbetalta, ännu
vore utestående. Fogdarne skulle nemligen, om för¬
slaget blifver antaget, ej kunna inlemna restlängder
utan att dessa kunde till sin riktighet kontrolleras.
Häri instämde Prosten Osterman.
Biskop Heurlin: Jag har redan förenat mig med
Prosten Hallström och vill nu endast tillägga, att
blanketter väl kunna vara användbara i Ilufvudsta-
den, der alla Krono-utlagor, öfverstigande 10 R:dr,
icke få emottagas af uppbördsmännen, utan skola in¬
sättas i Rikets Ständers Bank, hvars depositionsbevis
gälla som kontant betalning. Lindringen för de skatt¬
skyldige att slippa resa längre vägar, för att erhålla
Häradsskrifvarens påskrift, kan på annat sätt vinnas.
De resterande kunna nemligen, sedan de betalt sina
Debetsedlar, utse något ombud som infinner sig hos
Häradsskrifvaren till erhållande af dess påskrift. Upp¬
läsande af restlängder vid Socknestämman, i afsigt att
kontrollera dem, tjenar icke till ringaste kontroll,
utan endast att ytterligare öka Presterskapets redan
alltför många verldsliga bestyr.
Contracls-Prosten Hallström: Jag har icke be-
stridt, att kontrollen kan vara god, men jag vidblif-
ver mitt yttrande att många svårigheter möta verk¬
ställandet af Utskottets förslag. Annat är det att i
allmänhet jemföra Uppbördsboken med Mantals- och
Taxeringslängderna, annat åter att inlåta sig i en spe¬
ciel granskning af debiteringen, eller beloppet af de
hvar och en skattskyldig påförda Krono-CJtskylder,
samt att för riktigheten deraf ikläda sig ett uppenbart
ansvar genom stämpling af alla de för hela Länet er¬
forderliga serskilte cjvittens-blankelter, hvilka alltså
252
Den g November.
måste på det allranogaste med Uppbördsboken jemfö-
vas och kontrolleras. Att detta senare skall förorsaka
tidsutdrägt och förökadt arbete, lärer icke kunna be¬
stridas; äfvensom det torde medföra icke ringa våda
och osäkerhet för Kronofogden att under sina upp-
bördsresor behörigen förvara dessa fullfärdiga qvitten-
ser och sedermera till annor person öfverlemna upp¬
börden. Men det vigtigaste är, att Utskottet ju bär
inkommit på den alldeles främmande frågan om upp¬
börd af allmänna Be vi 11 ningen, hvarom gäller hvad
jag redan vid nästföregående punkt baft tillfälle an¬
draga. Det har ock derföre icke kunnat annat än hos
mig väcka någon förundran alt Ledamöter af Ståndet,
som tillhöra Bevillnings-Ulskottet, här kunnat förorda
ett förslag, som skulle belt och hållet ändra och upp¬
häfva deras eget i sistberörde Utskott fattade.
Contracls-Proslen Sandberg: Emot detta förslag
hafva åtskillige anmärkningar blifvit gjorda, af hvil¬
ka jag vill upptaga några till besvarande. Man bar
förundrat sig öfver, att Bevillnings-Utskotlets leda^
möter, bland hvilka jag har den äran att räknas,
kunna förorda ett förslag,, som icke är enahanda med
hvad bemälte Utskotts Utlåtande innehåller. Bevill-
nings-Utskottet bar icke serskildt yttrat sig öfver detta
ämne, utan låtit de gamla stadganden i detta afseen¬
de qvarstå, ehuru otillräckliga och ofullständiga de
än äro, emedan ingen kunde föreslå något bättre. Nu
har från Höglofl. Stats-Utskottet förslag kommit till
en förändring, som är en verklig förbättring, hvar¬
före jag för min del så mycket heldre bifaller det¬
samma, sorn det rörer sådana reglementariska före¬
skrifter, hvilkas utfärdande ändå ytterst lärer bero
af Styrelsen. Det torde emedlertid icke vara ur vä¬
gen, alt Ständerna härutinnan lemna den bästa möj¬
liga anvisning.
Om det är omöjligt, särdeles i större församlin¬
gar, att restlängden^, genom uppläsning i sockne-
Den g November. 253
stämma, kunna tillförlitligen kontrolleras, efter hvad
en Talare anmärkt, så är hvad som här föreslås
så mycket mera af nöden, för att ådagalägga upp-
börds-ställningens verkliga förhållande på redovis-
ningsdagen. — Om det ock, emot förmodan, skulle
O O '
i någon mån medföra ökadt besvär för tjenstemän-
nen, vare sig på Häradsskrifvare- eller Lands-Kon-
toret, torde dock sådant icke vara tillräckligt skäl
till förslagets ogillande. Ty när intet nytt åliggan¬
de dem föreskrifves, utan endast ett ändamälsen-
ligare sätt, hvarpå deras tjenst skall utöfvas, för att
säkrare vinna hvad man åsyftar, så lära de ej un¬
dandraga sig detta, ej heller hafva fog att deröfver
klaga. — Att förvara och räkna beloppet af de ifrå¬
gavarande qvittens-blanketterna, kan icke vara för¬
enadt med större svårigheter eller äfventyr än att
förvara och räkna penningar; och om Fogden åt en
Länsman, eller denne åt en Fjerdingsman kan anför¬
tro uppbörden af större eller mindre del af de pen¬
ningar, sorn efter uppbördsmötets slut utestå, så kan
han likasåväl anförtro honom de qvittens-blanketter,
som skola »Hemnäs till de restskyldige, då desse be¬
tala. — När Länsmannen hos Fogden redovisar de
indrifna restantierna, så utvisa de blanketter han åter-
lemnar hvad som ej kunnat indrifvas. Likaså vid
den redovisning, som Fogden aflägger på Lands-Kon-
toret. Inventering af de hos uppbördsmännen qvar-
liggande qvittens-blanketter kan när som helst ove¬
dersägligen ådagalägga uppbördsställningens beskaffen¬
het till alla delar. Den skattskyldige är genom det
qvittens, hvilket han utan omväg erhåller på samma
gång han betalar, fullkomligen tryggad för möjlighe¬
ten af förnyadt kraf. Med ett ord: jag kan ej linna
annat än att denna kontrollerings-method skall med¬
föra säkerhet, reda och ordning i alla rigtningar,
hvarföre jag på det högsta tillstyrker dess antagande.
254 t) November.
Prosten Astrand: Jag är visserligen öfvertygad,
att den föreslagne kontrollen är bättre än den när-
varande. Men jag vet dock icke, om alla omstän¬
digheter, som vederbordt, blifvit vid detta förslag tag¬
ne i betraktande. Jag kan derföre icke bifalla ettså
kategoriskt tillstyrkande, sorn Utskottet gifvit, utan
finner detsamma hafva bordt modifieras på det sätt,
och med det vilkor, ”att vederbörande öfver de före¬
slagna åtgärderna skulle höras och att samma åtgär¬
der af Kongl. Maj:t befinnas vara lämpliga”. För min
del finner jag, att den underdåniga skrifvelsen endast
under nämnde vilkor bör bifallas.
Prosten Ahlqvist: Jag är förekommen af Prosten
Sandberg, som hufvudsakligen vederlagt de erinrin¬
gar, som sednast blifvit gjorda. Likväl återstå nå¬
gra ord att af mig tilläggas. Man har sagt, att Fog¬
dens arbete skulle ökas genom uppsummering af alla
betalnings-bevisen. Jag tror deremot, att detta ar¬
bete icke är större, än afskrifvandet och uppsumme-
randet af alla de för hvarje församling serskilta och
ofta på flera ark gående Restlängden!» samt deras ut¬
sändande och återinsamlande; snarare mycket lindri¬
gare, då blott en enda förteckning på de qvarliggan-
de betalnings-bevisen nu skulle erfordras. Att vid
erforderlig utmätning af restantier utlemna de stämp¬
lade bevisen lill Länsmannen, lärer icke medföra nå¬
gon större våda, än den, som nu kan ega rum, att
nemligen Länsmannen kan skingra de medel han ef¬
ter vanliga methoden indrifvit. Granskningen och
o o
jemförelsen på Lands-Kontoret af Uppbördsbok och
Betalnings-be vis erfordra icke någon vidlyftighet, ännu
mindre anställandet af en serskild tjensteman; ty allt
besväret inskränker sig till en enkel kollationering. Nå¬
gon sanktion kan icke komma i fråga, är ock onödig,
emedan Häradsskrifvaren ansvarar för uträkningens
af hvarje skatterubrik riktighet. Här är icke fråga
Den g November. 255
om tiden och sättet för uppbördens verkställande,
endast örn kontrollen. — På det Fogden må förmås att
lefverera de vid mötena influtna medlen, kan Härads-
skrifvaren efter mötenas slut, och efter genomgående
af betalnings-bevisen, som ävo inneliggande, ganska
lätt till Lands-Kontoret uppgifva den uppbördssum-
ma, hvilken Fogden är skyldig lefverera. — Denna
kontroll är lika erforderlig för Bevillnings- som de
O O
egentliga Stats-medlen. •—- Ingen olägenhet således,
men väl stor redighet i Uppbördsverket och säkerhet
för den betalande Allmänheten kan genom den före¬
slagna förändrigen åstadkommas.
Contracts-Prosten Hallbeck: Jag förenar mig med
Biskop Heurlin samt Prostarne Åstrand och Hall¬
ström, och anser den föreslagna kontrollen mera leda
till trassel än säkerhet. Sedan uppbördsstämman nu
är framflyttad ända till Februari månad, så äro ock
resterna, i min ort åtminstone, ganska få och förän¬
dringen således der icke af behofvet påkallad. Tiden
mellan uppbörden och redovisningen är ock så kort,
att någon stor balance icke kan uppkomma. Och då
Häradsskrifvare!! enligt gällande Författningar åligger
att vid uppbördsstämmorna tillstädesvara, så eger
ju skattegifvaren deri en säkerhet för skatternas rik¬
tiga qvitterande, och har således i det afseendet icke
något att beklaga sig öfver. Någon förändring i detta
hänseende är ej eller af Bevillnings-Utskoltet före¬
slagen. Således skulle, om Stats-Utskottets Betänkan¬
de i denna del antages, strid uppstå mellan detta an¬
tagande och hvad i afseende på förslaget till Bevill-
nings-förordning är beslutad t. Jag kan derföre icke
bifalla ifrågavarande förslag, utan tillstyrker Ståndet
att detsamma afslå.
Contracts-Prosten Hallström: Jemte hvad jag re¬
dan anfört får jag erinra om innehållet af 133 §. af
Bevillnings-Utskottets längesedan afgifna Förslag till
Bevillnings-förordning, der det heter: ”att Härads-
256 Den g November.
skrifvaren bör vid uppbördsstämman vara närvarande
för att meddela behörig annotation å de Skallskyldi¬
ges debetsedlar.” Enligt Stats-Utskottels förevarande
förslag skulle Häradsski ifvaren åter icke behöfva va-
ra närvarande vid nämnde tillfälle. När nu Bevill-
nings-Utskottets Utlåtande i förenämnde hänseende är
af Högv. Ståndet gilladt och bifallet, så ser jag ej
att Stats-Utskottets alldeles skiljaktiga förslag kan an¬
tagas, så vida vi vilja undvika att i samma sak fatta
tvänne olika beslut. Och hvilar ytterst på denna
grund min tanka att ifrågavarande punkt icke kan
annat än afslås.
Häri instämde Prostarne Östberg, Tunelius, Syl¬
van j Stenhammar och öhrnberg samt Doctor Agrell
och Domprosten Elmgren.
Sedan diskussionen förklarats slutad, framställdes
proposition om bifall tili Stats-Utskottels i Belänkan¬
det N:o 170 gjorda och i Betänkandet N:o 326 vid-
blifna förslag i denna del; och som härtill svarades
med blandade Ja och Nej och votering begärdes, blef
sådan i behörig ordning anställd och befanns, efter
voterings-sedlarnes uppräknande, hafva utfallit med 14
Ja och 29 Nej, och var således, hvad Siats-Utskottet
idenna 6:te punkt i Utlåtandet N:o 170 föreslagit och
i Betänkandet N:o 326 vidhållit, af slaget.
Hä remot reserverade sig Prostarne AhlqvistP.
G. Svedelius och Sandberg.
7:o Angående ifrågaställd förändring uti termi¬
nen för uppbördens redovisning samt förändring uti
Lands-boks - räkenskaperna och deras tidigare af-
gifvande.
l:o Utskottets afstyrkande i Betänkandet, N:o
170, af en senare redovisnings-termin, än den nuva¬
rande, godkändes.
2:o Pro-
Den g November.
257
2:o.
Prosten Gahne: Angående den förändring af redo-
visnings-terminen för Gottländska Krono-uppbörden,
hvilken Representanten frän Wisby hos Rikets Stän¬
der sökt att för detta Län få flyttad till l;sta Juli,
i stället för l:sta Maj; så är denna förändring af så
vigtiga omständigheter föranledd, att Höglofl. Stats-
Utskottet, utan att träda den allmänna Ordningen
för nära, hade kunnat tillstyrka Rikets Ständer, att,
med förbigående af vederbörande Åuktoriteters höran¬
de, för sin del godkänna och förorda densamma på
alla de skäl, hvilka vid återremissen af Utlåtandet,
N:o 170, blifvit framlagda. För vederbörande Upp¬
bördsman och Auktoriteter kan det vara likgiltigt,
om uppbörden redovisas l:sta Maj, eller Usta Juli, men
för 42,000 invånare är det icke likgiltigt, om skatten
uttages i Februari månad, då kommunikationen med
fasta landet ofta är afbruten och då allmogen, i stäl¬
let att för sina skogs-eflekter erhålla penningar, måste
ingå på varubyte. Jag har ett sorgligt minne af
året 1829 och de första månaderna af 1830, såsom
de hårdaste för min födelseort: många mindre bemed¬
lade och fattige hemmansegare måste då för skatter
och skulder för alltid lemna sina hemman, emedan
under den i fyra månader afbrutna post-förbindelsen
alla penninge-tillgångar voro så uttömda, att personer
lasjsökte hvarandra för 24 sk. och 1 R:dr. Men den
allmänna nöden afhjelptes icke dermed att det lilla
rörelsekapital, som cirkulerade, blef i början af året
hos största delen utmätet och i Ränteriet förvaradt,
hvarifrån det ej förrän på hösten utgår. Här är ej fråga
om lindring i skattebördorna, ej eller om afskrifning,
utan endast om den lämpligaste uppbördstiden, hvil¬
ken i följd af egna förhållanden måste förändras.
Denna tid är i början af Maj, då hafvet är öppet,
kommunikationen fri och då köpmannen gör sina stör¬
sta upphandlingar. Att denna önskan om en förän-
Preste-St. Fröt. 18/j.o, Andra Afdela. Bandet X. 17
258
Den g November.
drad uppbördstermin delas af landets invånare, kan¬
ner jag bestämdt, emedan den inom mina församlingar
yttrade sig allmänt, då jag för några år sedan höll
den anbefallda Sockenstämman om den solidariska
ansvarigheten för Krono-skattens utgörande. Allmo¬
gen lät då förstå, alt denna gemensamma ansvarighet
0 O O
icke skulle förekommit, om en annan tid på året,
än som är bestämd, beviljades för Krono-uppbörden;
hvarföre man hoppades att Rikets Ständer måtte hos
Kongl. Maj:t föreslå en lämpligare termin för skattens
upptagande. Det bör vid detta tillfälle icke vara
onämndt, att knappt någon allmänhet finnes som så
sätter sin heder uti att, så vida möjligt är, kunna på
utsatt dag betala sin skatt, som den Gottländska.
Det fattiga arbetsfolket utfäster sig till vår- och som-
O O
mar-arbete, och fullgör det sedermera redligt, (orätt
få låna skattpenningen. Det saknas således icke skäl
för den föreslagna förändringen. Om de af Rikets
Ständer behjertas, så täckes Kongl. Maj:t sedermera
på dem fästa det Nådiga afseende, de förtjena. Men
att för Konungen framlägga det vilkor, att vederbö¬
rande Auktoriteter först skola höras, finner jag ej
lämpligt. Då emellertid Yällofl. Borgare-Ståndet,
med uteslutande af detta vilkor, bifallit Utlåtandet,
får jag vördsammast anhålla att Hög v. Ståndet på
enahanda sätt detsamma bifaller. Saken är ej out¬
redd, utan är tydlig, billig och rättvis.
Prosten Åstrand: Utskottet har i senare Betän¬
kandet visat, att frågan är administratif, och att Ri¬
kets Ständer icke ega att densamma afgöra. Derjem¬
te får jag fästa Prosten Gahnes uppmärksamhet der¬
på, att Utskottets raisonnement i senare Utlåtandet
icke ingår i Rikets Ständers underdåniga skrifvelse.
O O
För min del tillstyrker jag bifall till hvad Utskottet
1 Betänkandet N:o 170 föreslagit.
Prosten Lyth: Jemte det jag instämmer med
Prosten Gahne får jag tillika vitsorda hvad han upp-
Den g November. 259
gifvit. Derjemte får jag till närmare bepröfvande hem¬
ställa, om icke det af Utskottet föreslagna försigtig—
hets-mått eller vilkor må kunna anses öfverflödigt.
Om Rikets Ständer fatta beslut om fram fl yttning af
uppbördsterminen, så lärer väl Kongl. Maj:t bäst veta,
om och hvilka vederbörande behöfva höras innan be¬
slutet godkännes. Jag anhåller således med Prosten
Gahne, att de i Utskottets förslag intagne modifika¬
tioner måtte uteslutas, och ett obetingad t beslut fattas.
Biskop Heurlin: I Betänkandet N:o 170 före¬
kommer icke något om vederbörandes hörande. Bi-
falles nu detta, så hafva icke Ständerna förklarat, att
de ansett vederbörandes hörande nödigt, utan blott
lill Kongl. Maj:ts bepröfvande frågan öfverlemnat.
Med Prosten Astrand finnér jag dock likväl nödigt
att, hvad Betänkandet N:o 326 innehåller, äfven uti
den underdåniga skrifvelsen intages, och att vi ej
kunna gå längre i en fråga af rent administrativ
natur.
Häri instämde Contracts-Prosten Hallbeck.
Sedan diskussionen öfver denna punkt förklarats
slutad, beslöt Ståndet den föreslagna underdåniga an¬
hållan om framflyttande af redovisningstiden för Gott¬
land gilla enligt Utlåtandet, N:o 170.
Utskottets afstyrkande, enligt Utlåtandet N:o
170, af en senare redovisningstermin än den nu va¬
rande, godkändes.
Deremot afslog Ståndet den i Utlåtandet N:o
170 pag. 33 föreslagna underdåniga anhållan om pröf¬
ning och bestämmande, huruvida icke de föreslagna
förändringarna skulle bereda en enklare och skynd¬
sammare redovisning m. m.
Prosten Lyth, sorn härefter begärt och erhållit
ordet, yttrade: Jag får reservera mig mot Högv. Stån¬
dets beslut öfver 4:de punkten af förevarande Betän¬
kande om markegängs-sättningen. Med aktning för
andras öfvertygelse tror jag dock, att det är bevisligt,
260
Den g November.
att, beträffande all den klagan, man förer öfver be-
skattningsväsendet i Landet, v^utcv xpevScff just ligger
i nu varande Författningar om markegångssättningen.
Häri instämde Biskop Bruhn och Prosten Säve.
Stats-Rådet Poppius: Jag anhåller aLt äfven blif¬
va antecknad bland Reservanterna i detta mål. Jag har
snart i 30 år sökt, efter min inskränktare förmåga,
bidraga och medverka till sådana jemnkningar i rän-
tetagares och räntegifvares ömsesidiga skyldigheter
och rättigheter, hvarigenom, utan kränkning af ränte-
tagarens skäliga rätt, de många och mångfaldiga an¬
ledningar lill obelåtenhet och missnöje, och jag vå¬
gar tillägga, de skandalösa uppträden kunnat före¬
byggas om hvilka jag eger kännedom, dels genom
egen erfarenhet, dels ock derigenom att jag varit i
tillfälle att på nära håll vara vittne till hvad i den
delen flerestädes sig tilldragit. Jag beklagar för min
del, att detta ärende äfven vid denna Riksdag ej
kunnat till vintra sig allmännare uppmärksamhet och
behjertande. Det är väl, då skyldigheter och rättig¬
heter kunna så bestämmas genom lagar, att fullgö¬
rande af de förra ej försvåras utöfver ändamålet, och
de sednare ej kunna utkräfvas efter godtycke, med
ensidiga beräkningar af vinning.
§. 5.
Föredrogs ånyo Stats-lJtskottets Utlåtande N:o
327, i anledning af återremiss å Utlåtandet N:o
177, samt i samanhang dermed samma Utskotts Ut¬
låtande N:o 328, i anledning af återremiss å Utlå¬
tandet N:o 178.
Sedan Ståndet afslagit momentet Lit. a) i andra
punkten af Utskottets Utlåtanden N:ris 170 och 326,
var med Utlåtandena N:ris 327 och 328 ingen an-
O
Den g November.
261
§• 6.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets Utlåtande N:o
329, i anledning af återremiss å Utlåtandet N:o 185.
Afslogs.
5; 7-
Prosten Öhrnberg afgaf följande reservation: Då
det icke lärer kunna bestridas, att många räntegif¬
vare blifva prejade och allt för hardt behandlade,
hvilket förhållande under diskussionen af en och an¬
nan blifvit medgifvet, och några sökt ådagalägga; så
hade jag för min del önskat, att man kunnat föreslå
några lämpliga och verksamma korrektiver mot dy¬
lika prejerier å räntetagarnes sida, och att det Hög-
vördiga Ståndet hade vidtagit någon lämplig åtgärd,
som kunnat, örn icke alldeles undanrödja, åtminsto¬
ne minska det onda, som med skäl öfverklagas.
Häruti instämde Prostarne Sidner och Sandberg
med åberopande af hvad de i samma riktning, rö¬
rande detta ämne, förut hvar för sig haft tillfälle
anföra.
§. 8.
Upplästes och godkändes en så lydande under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t:
Stormäktigste, Ållernådigste Konung!
Yid sistlidne Riksmöte anhöll i underdånighet
det då församlade Preste-Ståndet, att Kongl. Cir¬
kuläret af den 13 Maj 1830, deri stadgas, att när
till en Prestlägenhet fullt antal Sökande sig icke an-
O O
malt, nytt anslag bör ske och ledigheten flera gån¬
ger i Stifts-Tidningen kungöras, hvarefter, om ändock
fulltalige Sökande sig ej infinna, förhållandet skall
bos Kongl. Maj:t i underdånighet tillkännagifvas, —
måtte varda i Nåder upphäfvet och Consistorierne, i
likhet med hvad före år 1830 stadgadt varit, när
262
Den g November.
blott en eller tvänne Sökande sig till ledig Prestlä¬
genhet anmält, ega att förslaget vederbörligen fylla.
Eders Kongl. Maj:t fann dock i Nåder icke för
godt att till den af Prest-Ståndet gjorda underdåniga
anhållan bifall lemna, men likväl att till högstberör-
de nådiga Cirkulär foga den förklaring, som innehål-
les i nådiga Cirkuläret till samtlige Consistorierna i
Riket af den 26 April 1834.
Det nu församlade Preste-Ståndet misskänner in¬
galunda den visa och Nådiga afsigt, som legat lill
grund för nådiga Cirkuläret af den 13 Maj 1830,
men kan dock icke, med afseende på vissa derifrån
oskiljaktiga olägenheter, annat än i hufvudsaken dela
den åsigt, som rörande detta ämne inom Ståndet vid
förra Riksdagen blifvit den gällande, och som vid
den innevarande äfven allmänneligen låtit sig för-
O O
spörja.
Den af äldre Kongl. Författningar åt Consisto-
rierne lemnade tillåtelsen, att fylla lediga förslags¬
rum med skicklige och förtjente Prestmän, som för¬
slaget icke sökt, tillämpad med afseende å de per¬
sonliga och lokala förhållanden, dem Consistorierne
alltid måste känna, torde, enligt Ståndets förmodan,
* O
ganska sällan medföra några särdeles olägenheter, åt¬
minstone måste de alltid blifva af vida ringare vigt
och betydenhet än de flera och större, som högst¬
berörde nådiga Cirkulär af den 13 Maj 1830, äfven
med den deröfver meddelade nådiga förklaringen af
den 26 April 1834, icke kan undgå att föranleda, sär¬
deles genom den långa tidsutdrägt, som i följd deraf
ej sällan lägges i vägen för Presterliga sysslors till¬
sättning och som isynnerhet på det yngre Prester¬
skapets befordran har en ganska kännbart menlig in¬
verkan. Denna tidsutdrägt verkar ej eller alltid godt
för Församlingarna, helst flera olägenheter mången
Deri 9 November.
263
gång åtfölja långe lediga Prest-tjensters bestridande
genom Vikarier.
Det är på dessa skäl, visserligen förut i under¬
dånighet andragna, men nu af en ytterligare vunnen
sexårig erfarenhet stärkta, som Préste-Ståndet vågar
hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, det
täcktes Eders Kongl. Maj:t, med ändring och sam¬
manförande af Kongl. Cirkuläret den 13 Maj 1830
och nådiga Förklaringen deröfver af den 26 April
1834, i Nåder stadga och meddela, att, när inom fa-
talietiden för ledig Prestlägenhet, hvartill förslag af
Consistorium upprättas, tillräckligt antal kompetente
sökande sig icke anmält, ny fatalietid, till hälften
så lång som den förra, må, för förslagets fyllande,
i vanlig ordning anslås och kungöras. Anmäla sig ej
eller under denna nya fatalietid så många sökande,
att förslaget kan blifva behörigen fullsatt, då må
Gonsistorierne ega, att andra skicklige och förtjente
Prestman, utan deras ansökning, å förslaget insätta i
de rum, som lediga äro. Skulle någon eller någre af
de sålunda på förslaget insatte sig detsamma afsäga,
då må Consistorium ännu en gång förslaget på lika
sätt komplettera. Blifver förslaget ändock genom ny
afsägelse ofullständigt, åligge det Consistorium att
D ö 7 ou
förhållandet till Kongl. Maj:t i underdånighet inbe¬
rätta, för den vidare åtgärd Kongl. Maj:t kan för
godt finna att i Nåder anbefalla. Men skulle ej be¬
sagde förhållande inträffa, och således ej ifrågakom¬
ma att till Kongl. Maj:t inberättas, utan förslaget
kan, på sätt och i ordning som Ståndet nu i under¬
dånighet föreslagit, fullsättas, må dervid likväl iakt¬
tagas, att de kompetente Sökande, som anmält sig
under första anslagstiden, äro främst till förslagsrum
berättigade, dernäst de som före andra anslagstidens
utgång behöriga ansökningar ingifvit, och slutligen
de, som, utan ansökning, på förslaget uppföras, äf-
264 Den g November.
ven om dessa sistnämnde, framför de förra, skulle
ega öfvervägande tjenste-år och meriter.
Preste-Ståndet framhärdar etc.
På P r e s t c - S t å n d e t s vägnar:
C. F. af WINGÅRD.
E. M. Tegner.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
E. M. Tegnér.
Plenum hl. G ef t. niUltM.
§. 1.
Justerades Protokollet för d. 17 sistl. Octob. f. m.
§• 2.
Meddelade Protokolls-Utdrag från Högloft. Ricl-
derskapet och Adeln af den 4 och 7 dennes samt
från Vcillofl. Borgare-Ståndet af den 31 sistl. October
upplästes och lades till handlingarne.
§. 3.
Då nu ånyo föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 337, i anledning af väckta motioner, angående
upphörande af afgifter till Handels- och Sjöfarts-Fon-
den, samt huru förhållas bör med de anslag, som
varit å denna Fond anvisade, yttrade
Stats-Rådet Poppius: Det har synts mig, som
vore ej allenast den motion, hvilken gifvit an¬
ledning till Betänkandet, utan ock sjelfva detta Be¬
Den g November.
265
tänkande, föremål för serskild uppmärksamhet. Uti
bägge röjer sig ett bemödande att söka, på hvad sätt
som helst, kringskära gränsorna för administrationens
och Regeringens verksamhet — måhända i samma
syftning, som mera öppet uttalat sig från andra håll,
nemligen, på det ali administration från Regeringens
sida kunde göras omöjlig. Annat är dock, att i den
väg, som lagarne anvisa, anmärka förmenta afvikel-
ser genom Regeringens och administrationens åtgär¬
der från gifna föreskrifter, samt derföre utkräfva laga
ansvar å den eller dem, som vederbör, om och när
skäliga anledningar dertill förefinnas. Annat att söka
försätta Styrelsen i belägenhet att ej kunna uppfylla,
hvad landet har skäl att af den förvänta, så länge
den är till. Huruvida Sjöfartsfonden må anses vara
mer eller mindre lyckligt förvaltad, samt medlen
mer eller mindre noggrant använde för de ändamål,
hvilka dermed varit afsedde, innefattar frågor, som
rätteligen böra framställas, utredas och besvaras vid
ett annat tillfälle. Föremålet för behandling vid det
närvarande är rätteligen inskränkt till granskning af
de föreslagna förändringarne uti fondens förvaltning
för framtiden. I detta afseende har Höglofl. Ulskottet
afhandlat ämnet uti 13 serskilda momenter. Uti det
sista eller 13:de mom. kommer Högh Utskottet till
den slutsats, att Sjöfarts-fonden skall lemna ett öf¬
verskott af 107,474 R:dr 40 sk., hvilken summa vore
att tillgå för fyllande af en blifvande Statsbrist. Det
vore sannerligen att beklaga, om för en möjligen
blifvande Statsbrist annan tillgång ej vore anvisad,
än den, för hvars beräkning och befintlighet i be-
liofvets stund någon säker beräkningsgrund ej gifves
eller kan gifvas. Så väl de inkomster hvilka äro
Sjöfartsfonden tillslagne, som ock de fleste och be¬
tydligaste af de utgifter, hvilka från denna fond en¬
ligt dess bestämmelse böra ombesörjas, äro beroende
af tillfälligheter de der ligga utom gränsorna af mensk-
26 6
Den g November.
ligt förutseende. Endast för landets Regering är det
möjligt, att med uppmärksamheten fästad å tidsför¬
hållanden kunna foga sina åtgärder efter omvexlande
omständigheter och befrämja, att inkomsterna växa
till, samt att utgifterna må lämpas efter tillgångarna.
Ej ett enda Svenskt segel skall kunna visa sig på
verldshafvet — en enda skilling ej inflyta, mindre
besparas genom Sjöfarten på dessa haf, derest ej lan¬
dets Regering vill, kan och förmår så begå, att akt¬
ning, fred och säkerhet vederfares Svensk man och
Svensk egendom i främmande land, så mycket Högh
Stats-Utskottet ock må derom reglementera.
Uti l:a mom. förafskedar Höglo!!. Utskottet Con-
voy-Commissariatet. Det må så vara. Men i stället
för att ärenderne skulle, enligt Rikets Ständers åsig-
ter vid sista Riksdag, behandlas i Commerce-Colle-
gium, föreslås nu ett alldeles nytt Embetsverk på
serskilt stat, emedan, såsom det sägs, det, i anseende
till Sveriges och Norriges unionella förhållanden, ej
vore lämpligt att dessa ärender skulle handläggas i
Commerce-Collegium. Jag förmår ej inse det olämp¬
liga häri; men icke undfaller mig det olämpliga, att
Norriges angelägenheter inblandas i de Svenska, så¬
som vilkor för administration af de sednare. Norri¬
ges Regering lärer ej underlåta, att i afseende på Nor¬
riges sjöfart vidtaga de anstalter, hvilka den finner
Öfverensstämmande med de ändamål den har att be¬
fordra. Om Norriges och Sveriges Regeringar funne
skäl att förena sig om gemensamma åtgärder i detta
afseende, så blir det lika lämpligt att Norrska Embets¬
man inträda i den förvaltning, Commerce-Collegium
får sig uppdragen, som att Embetsman från Norrige
deltogo i samma förvaltning, medan den ombesörjdes
i Convoy-Cornmissariatet. Omkostnader kunde åt¬
minstone besparas, hvilket förnämligast afsågs, då in¬
dragning yrkades af Convoy-Commissariatet.
Den g November.
267
Vidare föreslås i nämnde Irsla mom., att det
nya Embetsverket skulle beslå af de 2:ne Statsmini-
strarne och 4 Ledamöter, af hvilka så målma från
Norrige, som svarade mot detta Rikes bidrag till fon¬
den. Jag frågar huru denna föreskrift skall tilläm¬
pas, i fall att Norriges bidrag utgjorde | eller jrdel,
eller hvilket annat z iller la 1, som ej låter sig jemnt
fördelas på de till antalet bestämda Ledamöterna.
Dessutom måste bidragen från de bägge Riken blif¬
va olika det ena året mot det andra, allt efter som
Sjöfarten kunnat under omväxlande tidskiften vara
mer eller mindre gynnande.
Uti 2:dra mom. föreslås, att uppbörden af Sjö¬
fartsmed len skulle ske tillsammans med tullmedlen
och aflemnas till Riksgälds-Kontoret. Månne ej huf-
vudsaken är, att medlen finnas att tillgå och använ¬
das för sina ändamål? Vinnes detta bättre om med¬
len öfverlemnas till Riksgälds-Kontoret, — detta Verk,
som, lika med alla andra publika inrättningar, har
sina medel insalta i Banken? Ej eller är det Riks-
gälds-Kontorets bestämmelse, att inblandas i andra
förvaltande Verks befattningar, derest ej meningen
vore, att emedan Riksgälds-Kontoret omedelbarligen
lyder under Rikets Ständer, alla förvaltande Verk
kunde så småningom sammansmälta i! detta Univer-
sal-Collegium och Rikets Ständer på denna väg inle¬
das att omedelbarligen taga del i alla grenarne af
landels styrelse. Detta låter dock sig ej förena med
Sveriges beståndande Statsskick, som fordrar att lan¬
dets administration skall ombesörjas af dess Regering,
men ej af Rikets Ständer, hvilka deremot ega att ta¬
ga del i stiftande af lagar, utöfva allena beskattnings¬
rätten samt i stadgad ordning fordra redo och räken¬
skap för Styrelsens tillgöranden.
Sedan Ilöglofl. Utskottet i flera föregående mom.
sysselsatt sig med att kunna meddela föreskrifter,
huru fonden borde fördelas, för att blifva föremål för
268
Den g November.
behandling och föredragning i de serskilta Stats-Expe-
ditionerna, om hvilket allt det vill synas att Rege¬
ringen kunde vara bättre i till fälle att förordna, så
tillåter Utskottet uti 11 morn., att Riksgälds-Konto-
ret finge hålla Kongl. Majrt tillhanda till nästa Riks¬
dag hvad som behöfdes till fullgörande af sådana dis¬
positioner, om hvilka Kongl. Majrt redan i Nåder
vidtagit sina beslut. Härvid uppstår naturligen den
fråga, huru förhållandet månde blifva, i fall mer el¬
ler mindre Kongl. Majrts anord nanden icke kunnat
eller hunnit utföras inom nästa Riksdag? Förbindel¬
ser och afhandlingar emellan enskilte anses, efter
vanliga rättsbegrepp, ej kunna förlora något af deras
kraft och verkan, derföre att någon af contrahenter-
na faller undan genom döden. Vore annorlunda, hu¬
ru skulle väl då någon egendoms-säkerhet gifvas uti
samhället, hvilken säkerhet likväl utgör ett bland vil¬
koret! för s a m h ä 1 ls- i n r ä t tn in gens ändamål och bestånd.
Gäller detta för enskilta, huru mycket mer måste
det ej anses vara gällande för hela samhället, som
utgör en persona moralis s hvilken fortfar att vara
till, fastän alla individer, som utgjorde den vid en
viss tids moment, må hafva gått deras förgängelse
till mötes. Samhälls-förbindelser, ingångna i dess
namn genom den myndighet, som handlar å samhäl¬
lets vägnar, äro heliga och kunna ej brytas derföre
att medlemmarne af en efterföljande Riksdag kunde
vilja hafva det ogjordt, som vid en föregående blif¬
vit beslutadt. Men skulle väl det kunna anses vara
förenligt med samhällets ändamål och bestånd, att
allt hvad som afgöres och beslutas vid en Riksdag,
ej kan för sin kraft och verkan gifva säkerhet för
längre tid än intill dess den nästa hinner samman¬
träda. Olyckligt det land, hvarest samhälls-inrätt-
ningen ville befästas genom införande af dylika
rättsläror.
Den g November.
269
Uti 12 mom. bekräftas elen grundsats, som uti
flera föregående mom. vill framhållas, att inkomster¬
na genom Sjöfarten skola betraktas lika med andra
stats-intrader i allmänhet och kunna disponeras efter
enahanda bestämda föreskrifter, hvilka möjligen kun¬
na vara lämpliga, hvad de förstnämnde angår. Sjö¬
fartsfonden hildas likväl genom afgifter, hvilka erläg¬
gas af en viss näringsgren — sjöfarten, och detta i
ändamål att bereda tillgångar för bestridande af kost-
O Q
nader, erforderliga för befrämjande af Sjöfartens för¬
kofran. Dessa afgifter äro i visst afseende att jem¬
föra med dem, hvilka ega rum vid mångfaldiga an¬
dra tillfällen, då understöd vill beredas för hvarje¬
handa myttiga företag och anstalter, utan att bidrag
dertill genom allmänhetens direkta betungande tages
i anspråk. Så hafva t. ex. uppkommit afgifter till
Jern-Kontoret af Bruksegare, hamnumgälder i Stapel-
och Sjöstäderna, bro- och vägpenningar af resande
och trafikerande, tolag till vissa städer för bestämda
ändamål, Bak- och Lots-afgifter och mera dylikt. Det
är rätt lyckligt att näringar och näringsgrenar gifvas,
hvilka kunna bära dylika afgifter för befrämjande af
deras fördel, hvarigenom det allmänna jemväl hem-
tar sill andel i gagnet. Lyckligt är det ock, om ge¬
nom dylika afgifter kunna bildas fonder, tillgänglige
då fråga kunde blifva om större företag, till uppnå¬
ende af de ändamål, som med omförmälte afgifter
åsyftas. Väl instämmer det med allmän god ordning,
att för dylika fonder och deras förvaltning redovisas
för dem, som vederbör; men ej vinnes något i sak,
eller befrämjas ändamålet dermed att dessa fonder
förblandas med allmänna Statsmedel, och att Riksens
Ständer inlåta sig i reglementerande, huru de skola
förvaltas och användas i hvarje förekommande ser¬
skilt fall, hvarom det dessutom ej ens är möjligt att
i förväg ändamålsenligen meddela föreskrifter. För
270 Den g November.
min del tillstyrker jag vördsamt att Betänkandet må
återremitteras.
Prosten Ödmann: Efter hvad bekant är, införas
Kongl. Convoy-Commissariatets räkenskaper, till följe
af Kongl. Brefvet den 25 Maj 1838, sedan 1836 uti
tvänne Hufvudböcker, af hvilka den ena upptager
Sveriges och Norriges gemensamma utgifter och in-
O O o . . r i
komster, den andra deremot alla öfriga å Handels-
och Sjöfartsfonden serskildt för Sverige anvisade ut¬
gifter. Då dessa räkenskaper icke varit tillgängliga
för Stats-Re visionen för närmare tid än år 1837, men
åtskilliga ziffer-uppgifter i Utskottets Betänkande icke
öfverensstämma med 1839 års Revisionsberättelse, ön¬
skade jag til! en början att af Herrar Ledamöter i
Siats-Utskottet få upplyst, huruvida Utskottet fått
och begagnat några upplysningar från sednare ordent¬
ligt afslutade räkenskaper, eller om beräkningarna
blott äro gjorda calculationsvis. När man nemligen
i räkenskaper både för 1836 och 1837 ser hushyran
upptagen till 716: 32, calculerar Utskottet den med
omkostnader till 2500; skulle de tillkomna omkost¬
naderna utgöra skillnaden, så visar sig, att dessa i
1837 års räkenskaper äro upptagne till 3592: 38, 9.
Så är ock Commissariatets aflöning der uppförd med
4147: 24, då Utskottet uppgifver 4010 R:dr; Freds¬
verkets underhållande med Barbaresk-Staterna med
64,180, 40, 10., då Utskottet uppgifver 58,573: 16;
Tractamenter till Consul er och Consulats-Sekreterare
med 31,107: 3, 9., då Utskottet uppgifver 30,053:
16.; Tractamenter till Consuler m. m. utom Barba¬
resk-Staterna med 58,434: 2, 7., då Utskottet upp¬
gifver 66,400 R:dr, med mera dylikt. Härifrån här¬
leder sig ock den märkvärdiga olikhet i de calculer,
hvilka anställas på grund af de serskilda ziffer-uppgif-
terna, så till utgift som lill inkomst eller behållning.
Utskottet har sid. 14 tillstyrkt inrättandet af
ett nytt Embetsverk i stället för Convoy-Commissa-
Den g November.
271
riatet, samt sid. 18. bestämt ett löne-anslag af 6000
R:dr för arfvoden, aflöningar och expenser vid sam¬
ma Embetsverk. Huruvida hushyra dessutom skall
utgå eller är inberäknad under titeln expenserj är icke
så bestämdt uttryckt, som torde erfordras. Vidare
föreslås en rund summa af 90,000 R:dr för fredsver-
ket med Barbaresk-Staterna samt Consuler m. fl. å
Barbaresk-kusten. Då de af Utskottet uppgifna, hit¬
tills utgående kostnadssurnmorna icke utgöra mer än
88,626: 32, bär Utskottet letat sig fram till 90,000
R:dr med det raisonnement, att, ehuru denna utgift
torde icke hädanefter erfordra lika stort belopp som
tillförene, anser dock Utskottet nåsjon nedsättning för
CJ O
närvarande icke kunna till vägabringas, derföre—-okas
den. En sådan linea förefaller mig något krokig;
men äfven på krokiga vägar kommer man till målet.
Sid. 19 är föreslaget, att Quarantaines-Inrättnin-
gen i Känsö skall ställas under Ecclesiastik-Departe-
mentet med ett anslag af 2000 R:dr till dess vid¬
makthållande. Jag vill icke anföra något af hvad
möjligen kan erinras deremot, att denna Inrättning
ställes under Ecclesiastik-Departementet; men i afse¬
ende på kostnaden torde böra anmärkas, att denna
upptages i 1836 års räkenskaper med 18,971: 14, 11.
och i 1837 års med 11,212: 2, 4.
Sid. 20 uppföras Expectance-löner och pensioner
med 7641: 32., men 1837 års räkenskaper anföra
6779: 45, 1. Samma sida har Utskottet calculerat,
att tillgångarne i Handels- och Sjöfartsfonden äro och
blifva mer än tillräckliga för de nämnda utgifterna
till Stockholms Slussbyggnad, Trollhätte Kanals och
Slussverks ombyggnad, samt upprensning af Götha
Elf, samt tillstyrkt Rikets Ständer, att, utan att nu
meddela något yttrande i anledning af berörde af
Kongl. Maj:t vidtagne dispositioner, hvartill för när¬
varande någon anledning icke eller förefinnes_, be¬
sluta, att icke blott den samlade fonden, utan äfven
272
Den g November.
de inflytande räntorna måtte hållas Kongl. Majit till¬
handa så väl för de å Handels- och Sjöfartsfonden
redan anvisade dispositioner, som ock för rensningen
af Götha Elf etc.
Hvad först de mer än tillräckliga tillgångarne
beträffar, bero de naturligtvis af årets inkomster, nu
beräknade efter 10 procent af tullafgiften för inkom¬
mande varor, samt de nödvändiga utgifternas belopp.
Men nu bero inkomsterna af Riksens Ständers beslut,
huruvida 10 procents-afgiften skall fortfara eller ned¬
sättas. Blir den nedsatt till samma belopp, som före
år 1836, så minskas inkomsterna sannolikt ganska
betydligt; ty de utgjorde 1833 — 257,000 R:dr,
1834 — 256,000 R:dr, 1835 - 229,000 R:dr, 1836
— 257,000 R:dr, allt i runda tal. Efter Bokslutet
1837 uppgingo de till 307,143: 41.; men de måste
hafva varit ändå betydligare under åren 1838 och
1839, om medeltalet skall kunna uppgå till det af
Utskottet uppgifna 304,534 R:dr. Tager man ett
medium emellan 1836 och 1837 års inkomst, upp¬
går detta till icke mer än 282,400 R:dr, således 22,000
R:dr mindre, än det af Utskottet uppgifna.
Men ännu märkligare är yttrandet, att ingen
anledning för närvarande förefinnes till anmärkning
eller yttrande } i anledning af de af Kongl. Majit
vidtagne dispositioner. Det borde icke vara det
Höglofl. Utskottet obekant, att Constitutions-Utskot-
tet ansett sig böra under tilltal af Justitiae-Ombuds-
mannen inför Riks-Rätt ställa dem bland Konungens
Rådgifvare, hvilka deltagit i Beslutet om accepters
meddelande å Nya Trollhätte Kanal-Bolags anvisnin¬
gar å Handels- och Sjöfartsfonden. Vidare hade Ut¬
skottet lätt kunnat inhemta, att enligt samma Bolags
Reglor 2 Art. 1 §. det bör finnas en Direktion, som
består af Ordförande, nämnd af Kongl. Majit, och 4
Ledamöter, valde af Bolaget; men finnes väl något
pro to-
Den g November.
273
protokoll öfver hållen Bolagsstämma, och har i thy
fall något sådant blifvit Utskottet meddeladt? Har
Utskottet sig bekant, om något val af Ledamöter egt
rum, om någon Direktion finnes? Enligt 1 i pri¬
vilegierna skola 1500 aktier å 500 R:dr tecknas; hal¬
en sådan aktie-teckning skett? Hvilka aktie-egare
hafva vid Bolagsstämman varit tillstädes? Känner
Utskottet någon annan än Handelshuset Schön & C:o?
Finnes något Kronans Ombud förordnad t, såsom till¬
börligt är, när Statens medel åt sådana Bolag dispo¬
neras? Eger någon revision eller granskning af rä¬
kenskaper och åtgärder rum? Hvilken säkerhet eger
Staten, att dessa högst betydliga tillskott ändamåls¬
enligt användas? — allt sådant synes mig i sanning
innefatta någon anledning till ett yttrande i ett äm¬
ne, som väckt så allmänt och välförtjent uppseende.
Kan Utskottet tillförlitligt upplysa alla dessa förhål¬
landen, så har det gjort mycket illa uti att undan¬
hålla Rikets Ständer sådana upplysningar.
Slutligen förefaller det väl äfven något oväntadt
att genom Handels- och Sjöfartsfondens till Riks-
Staten öfverflyttade inkomster bereda en minskning i
Statsbrist-summan. Lemna dessa inkomster ett be¬
tydligt öfverskott, vore det väl ändamålsenligast, att
till lättnad för bandel och rörelse nedsätta 10 pro-
cents-afgiften till hvad erfordrades för de tillbörliga
*> O
utgifternas bestridande.
Jag anhåller om återremiss.
Häruti instämde Prostarne Thudén och Lindmark.
Biskopen, Doctor Heurlin: Närmast instämman¬
de i de åsigter Stats-Rådet Poppius yttrat, förenar
jag mig äfven med Prosten Ödmann uti tvifvel om
alla ziffer-uppgifternas fulla tillförlitlighet. Mina an¬
märkningar skola i öfrigt vidtaga, der den sistnämn¬
de Talaren slutade. Genom sin calcyle af Handels-
P reste-St. Prot. 184o. Andra Af deln. Bandel X. 18
2.74
Den g November.
och Sjöfartsfond ens årliga inkomster och utgifter har
Utskottet kommit till det resultat, att fonden skall
lemna ett årligt öfverskott af 107,474 R:dr 40 sk.,
hvarmed minskning kan beredas uti Statsbrist-sum-
man. Det är detta förslag som jag först och främst
ogillar. Äfven med antagande deraf att denna fond
slutligen lemnar årliga öfverskottsmedel, hvilka för
fondens egentliga ändamål icke äro behöflige, böra
likväl de öfverskjutande inkomsterna icke dragas från
Handeln och Sjöfarten och disponeras för allmänna
Statsbehof, utan i stället böra till lättnad för Handel
och Sjöfart de nu bestämda Convoy-afgifterna ned¬
sättas. Vår handel är i behof af uppmuntran och
ingen nöd tvingar att tillgripa denna Fond till fyl¬
lande af Statens behof. Praejudikatet är ock betänk¬
ligt, ty med lika skäl kunde Rikets Ständer en an¬
nan gång lägga hand på andra fonder, bestämda för
sina serskilda, med den egentliga Statsregleringen icke
sammanhängande föremål, t. ex. hamn-, bro-, väg-
kassor med flere. Äfven de tillkomma genom all¬
männa bidrag, men gifvas för ett visst, bestämdt
ändamål, och afgiften bör rättas efter behofvet att
uppfylla detta gifna ändamål, och må icke ökas för
att bereda tillgångar för främmande föremål. Dess¬
utom äro Handels- och Sjöfartsfondens så väl inkom¬
ster, som utgifter eventuella, och någon oföränder¬
lig Stat kan icke på förhand uppgöras. Under för
handeln mindre gynnsamma omständigheter minskas
inkomsterna, hvaraf uppstår behof af reserverade me¬
del från lyckligare handels-konjunktur. Vår handel
kan äfven utvidgas, öppna sig nya kommunikationer
och bana sig väg till förut icke besökta handelsplat¬
ser. Till handelns skyddande behöfves då flere Con-
sulers anställande, hvilka på den ordinarie Staten ic¬
ke finnas upptagne och till hvilkas aflöning Kongl,
Maj:t skulle sakna medel. Det fordrades åtminstone
att ett tillräckligt Creditiv ställdes till Kongl. Mapts
Den g November.
275
disposition, till bestridande af sådana Extra Utgifter,
hvilka af Rikets Ständer icke kunnat förutses eller
tagas i beräkning. Att för diplomatiska och handels¬
förhållanden vilja fastställa en gifven Stat, som oför¬
ändrad skall gälla under tidrymden emellan 2:ne
Riksdagar, förefaller mig, för att begagna ett modernt
blifvet uttryck — vara irrationelt. Ju större utveck¬
ling och utvidgning vår handel vinner — desto större
måste denna fonds utgifter blifva — men det är in¬
gen olycka, ty med detsamma ökas inkomsterna och
förkofras landet. För att bereda denna fördel, må
väl Regeringens bänder icke bindas genom på för¬
hand gifna föreskrifter, hvilka för den kommande ti¬
den icke torde passa.
Det har redan blifvit anmärkt såsom något eget
och förvånande, att Utskottet väl föreslagit Convoy-
Commissariatets indragning, men på samma gång
tillstyrkt inrättandet af ett alldeles nytt Embetsverk
med en årlig aflöningsstat af 6000 R:dr. Jag kan
omöjligen gissa anledningen, hvarföre Utskottet från¬
gått förra Rikets Ständers förslag, att Convoy-Com-
missariatets göromål skulle öfverllyttas till Commetce-
Collegium, dit de naturligen höra, och genom hvil¬
ken öfverflyttning både det gamla och det nu på¬
tänkta liva Verket blefvo till besparing för fonden
alldeles öfverflödiga. Ännu märkvärdigare är sam¬
mansättningen af detta nya Embetsverk. Utom bäg¬
ge Statsministrarne, skola Ledamöterna vara högst
4, och antalet af Svenskar och Norrmän bestämmas
i proportion af bägge Brödrafolkens bidrag till Fon¬
den. Nu utgör Norriges bidrag endast 37,083: 16.
De af Svenska sjöfarten och handeln beräknade af-
gifter uppgå till nära 289,000 R:dr. Enligt den af
Utskottet fastställda grund skulle således icke en hel
Norrman, utan endast ett bråk deraf inträda i Em-
betsverket. Då Kongl. Maj:t redan förordnat att en
Norrsk Embetsman skall hafva tillträde till att del¬
276
Den g November.
taga uti förvaltningen, hade Utskotlet gerna kunnat
O O 7 O
spara sig mödan att härom reglementera. Förslaget
är ock i mer än ett afseende betänkligt. Redan den
omständigheten, att Svenska Statsministern för Utrikes
O 7 _
ärenderna och JNorrska Statsministern blifvit indrag-
ne i denna underordnade befattning, medförer sina
tänkvärda svårigheter. Men värre är att ett Svenskt
Embetsverk sammansättes af både Svenskar och Norr¬
män. Naturligtvis måste Ledamöterna vara ansvari¬
ge för sin förvaltning — men inför hvem? och hvar¬
est? Månne gemensamt både inför Svenska ocb Norr¬
ska Auktoriteter? Skola räkenskaperna revideras bå¬
de i Sverige och Norrige? Jag blott häntyder på de
obehagliga kollissioner, sorn kunna och sannolikt sko¬
la uppkomma. Hvad vidare angår Utskottets hem¬
ställan om Nådig Proposition tillNorriges Rikes Stor-
thing om ett i mån af bägge Nationernas handel och
sjöfart lämpadt bidrag af Statsmedlen, så är den de¬
sto mera öfverflödig, som Kongl. Maj:t redan vid 2:ne
föregående Stortliing fästat uppmärksamheten på dis¬
proportionen emellan Norriges och Sveriges bidrag till
Handels- och Sjöfartsfonden, och på denna grund
äskat ökadt anslag af Norrska Storthinget. Ingen
ting är således af Kongl. Maj:t försummad t eller un¬
derlätet. Den undersökning angående förhållandet med
bägge Nationernas handel och sjöfart på Medelhafvet,
samt andra utgifter af unionell beskaffenhet, som Ut-
skoltet ansett böra föregå Propositionen, tror jag re¬
dan hafva varit föremål för Kongl. Maj:ts uppmärk¬
samhet, och åtgärder i detta afseende vara vidtagne.
Bäst är att öfverlemna denna omsorg åt Kongl. Majrt
utan något tillgörande å Sveriges Rikes Ständers sida,
o O o 7
ty jag fruktar att vi beträda en vådlig bana, om vi
börja uppgöra reglementen för Brödrafolket. På fram¬
ställning af Kongl. Majrt, skall Norriges Rike icke un¬
dandraga sig att för gemensamt nyttiga ändamål i
billig proportion lemna bidrag, måhända villigare, i
Den g November.
277
samma mån framställningarne icke synas föranledde
af några från Sveriges Rikes Ständer utgångna an¬
språk.
En annan anmärkning bör jag tillägga: fråga har
under Riksdagen blifvit väckt om upphörande af alla
Consul a ts-afgifter, emot ersättning genom högre löner
till Consulerna. Jag vet icke hvad framgång denna
motion haft, men vunne den bifall, så skulle väl de
ökade Lönerna utgå af Handels- och Sjöfartsfonden,
som då icke kunde lemna det betydliga öfverskott
Utskottet påräknat till minskning i Statsbrist-summan.
Men härvid må nu gå huru som helst, så hyser jag
det förtroende till Utskottet, att det frångår detta
sistnämnda förslag och tillåter att Convoy-afgifterna
må oafkortade komma Handeln och Sjöfarten tillgodo,
och att heldre minskning i afgifterna må beredas, än
dessa dragas till främmande ändamål. — Slutligen
anser jag som ett misstag att Utskottet ställt anslaget
till Quarantäns-Inrättningen vid Känsö under Eccle-
siastik-Departementet. Det bör i min tanka tillhöra
Sjöfors vars-Departementet.
Häruti instämde Contracts-Prosten Hallbeck.
Prosten Åstrand: Vid frågans slutliga afgörande
i Utskottets Pleno var jag icke närvarande. Deremot
har jag deltagit i ärendets behandling på Afdelning,
men icke kunnat godkänna grunden, hvarpå hela för¬
slaget hvilar. Jag ogillar nemligen, att Utskottet,
tvärtemot föregående Ständers afsigter, velat tillskapa
ett nytt Embetsverk i stället för Convoy-Commissa-
riatet, och detta så mycket mer, som jag anser hvar¬
ken Constitutionella eller, i afseende på Norrige, Uni-
onella förhållanden medgifva dess bildande på sätt
Utskottet föreslagit. Rättare är väl, att, i likhet med
livad Rikets Ständer vid nästlidne Riksdag beslöto,
och Rikets Ständers Revisorer sedermera tillstyrkt,
Convoy-Commissariatets funktioner öfverflyttas på
Commerce-Collegium. Äfvenledes måste jag motsätta
278
Den g November.
mig, all Handels- och Sjöfartsfondens öfverskotter öf-
verlemnas till fyllande af Statsbrist-summan, emedan
de icke egentligen höra till Statsverkets inkomster,
utan äro och böra afses för handelns och kommuni¬
kationernas befordran.
Till svar å en värd Talares begäran om upplysning
får jag i öfrigt meddela, att Utskottet hemtat sina
uppgifter ur officiella meddelanden af Convoy-Coin-
missariatet detta år. Hvad beträffar den anmärkta
olikheten i summorna, så är det naturligt att, då af-
giften blifvit bestämd att utgå med 10 procent af
tullen å alla inkommande varor, måste den ock med
tullen stiga och falla, hvarförutan utgifterna under
olika år mycket variera. Man kan således icke kom¬
ma till något tillförlitligt resultat genom anställd
o o o
jemförelse med 1837 års afslutade Rikshufvudbok,
emedan, såsom nyss nämndes, Utskottets calcule grun¬
dar sig på Convoy-Commissariatets afslutade räken¬
skaper för år 1839. Att jag för öfrigt icke motsät¬
ter mig återremiss, följer af det anförda.
Efter härmed slutad öfverläggning beslöt Stån¬
det, uppå gjord proposition, att återremittera Stats-
Utskottets ofvannämnda Utlåtande, N:o 337.
§• 4.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Utlåtande N:o 106, i anledning af väckta
motioner om rättighet för Hernösands Stift att kom¬
ma i åtnjutande af de 124 tunnor spanmål, som der¬
ifrån årligen utgå till Upsala Domkyrka.
Prosten Sidner anförde: Då jag någon gång förr
tagit mig friheten påkalla Hög v. Ståndets uppmärk¬
samhet på förhållanden, som närmare rörde min hem¬
ort, har det alltid skett med en viss fruktan, eme¬
dan dessa varit dels mindre behagliga, dels olika
mot andra orters, och således ingifvit mindre för¬
hoppning att man vid dem skulle fästa ett rättvist
Den g November. 279
afseende. Min värde Medbroder, Professor Grafström,
har nu gifvit anledning till en förhandling, der alla
skäl synas tala till fördel för Hernösands Stift. Ser
jag på förra Riksdagens förhandlingar, så finnér jag
uti Ekonomi-Utskottets afgifna Betänkande nämnde
Stifts billiga anspråk, på de omtvistade 124 tunnor
spanmål, ovedersägligen ådagalagde: jag finner alla
fyra Riks-Stånden, med förtjent afseende på Stiftets
vördade Styresmans framställning, förenade ingå till
Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse i ämnet,
mot hvilken ingen ting annat är att anmärka, än att
den icke vann Högstdensammes bifall. — Ser jag på
närvarande Riksmöte, så visa sig icke mindre gynnande
aspecler. Ekonomi-Utskottet har uti förevarande Be¬
tänkande lika bindande bevisat Hernösands Stifts rätts¬
anspråk och redan hafva 2:ne Riks-Stånd, de mest
ointresserade i frågan, bifallit Betänkandet. — Ser jag
mig omkring inom detta Högv. Stånd, så finner jag
icke allenast lefvande vittnen till den stora benägen¬
het, hvarmed detta ärende hedrades vid sednaste Riks¬
dag, utan äfven väldiga kämpar, som ännu stå qvar
i lederna, färdige att äfven nu, i fall af behof, fram¬
träda. — På motståndarnes sida är ingenting förän-
dradt till deras fördel. Upsala Domkyrka står ännu
väl underhållen och både yppigt och ypperligt för¬
skönad, och har ändå en behållning af omkring 50,000
R:dr B:co samt en årlig inkomst af 558 tunnor span¬
mål, utom afkastningen af 13 hela hemman; men se¬
dan förra Riksdagen har Hernösands kyrka erhållit en
stor fördel framför sina motståndare, ehuru i sjelfva
verket en fullkomligen negativ. Hvad som förespåd¬
des har thy värr! inträffat: Kyrkan är icke mera
brukbar, församlingen har redan för 4 år sedan nöd¬
gats fly till en annan lokal, der den under mycket
trångmål förrättar sina andaktsöfningar. Jag ville,
om jag kunde, föra den goda sakens motståndare till
stället, och Hernösands kyrka, hotande med hvar dag
280
Den g November.
ali sammanfalla Lill en ruin, skulle, bättre än jag,
tala om sina i nära 200 ar missvårdade rättigheter;
jag skulle föra dem derifrån genom en och annan nå¬
gorlunda välbygd gata fram till långa rader af kojor,
-som inrymma plurali teten af det så kallade Borger-
skapet, bestående af fattiga handtverkare, fiskare och
arbetskarlar, ur hvilkas toma händer man tror sig
kunna taga medlen till en kostsam kyrkobyggnad. —
Men, säger man, Hernösands kyrka har ett ansenligt
kapital af nära 30,000 R:dr. — Låtom oss då gå till
kyrkans föreståndare, för att göra oss närmare under¬
rättade om beskaffenheten af detta kapital, och vi
skola finna att det till en stor del består uti förskrif-
ningar af dem som bo i kojorna. Skola dessa betala
sina skulder, så nödgas de allesammans tillgripa tig-
garstafven, och den hufvudsak ligast påräknade arbets¬
kraften är på en gång förlorad. — Jag anser det icke
vara beliöfligt att ytterligare pröfva det Högv. Stån¬
dets tålamod med upprepande af de rättsgrunder, på
hvilka Hernösands kyrka stödjer sina billiga anspråk,
och skulle jag af mitt ännu återstående förråd af be¬
vekande omständigheter, som tala för Hernösands kyr¬
ka, framdraga flera, så fruktar jag att det skulle sy¬
nas såsom jag i någon måtto skulle underkänna den
klarsynta rätts- och billighets-känsla, hvaraf det Högv.
Ståndet vid så många tillfällen aflagt de mest talan¬
de prof. Jag tror det vara nog att endast vördsamt
anhålla, det JI. H. Doctorn och Erke-Biskopen täcktes
framställa proposition på bifall till Höglofl. Ekonomi-
Utskottets Betänkande. — Skulle dock, tvärt emot mina
förhoppningar, en "ny strid uppkomma, så förbehåller
jag mig, att, så vidt mina ringa krafter tillåta, äfven
deruti få deltaga.
Biskop Butsch: Då jag reserverat mig mot Ut¬
skottets beslut, har jag dermed ingalunda velat för¬
neka billigheten af den yttrade önskan, att Hernö¬
sands stad, såsom säte för Biskop och Consistorium,
Den g November.
281
mätte erhålla en ansenligare kyrka, än deti kunde
blifva, lill hvars uppförande vederbörande församling
är lagligen förpligtad. I denna kyrka bör finnas plats,
icke allenast för församlingens egna medlemmar, utan
ock för en tämligen talrik studerande ungdom, och
då dessutom här förekomma åtskilliga religiösa för¬
rättningar, såsom Prest vigningar, Prestmötes-predik-
n ingar m. fl., som vanligtvis bi vistas af en större folk¬
samling från serskilda delar af Stiftet, så vore det,
utan tvifvel, så mycket mera i sin ordning, om den¬
na kyrka, genom sitt utrymme, fullt motsvarade det
större behofvet, och genom sitt byggnadssätt, sin in¬
redning och prydning, snarare förhöjde, än försvaga¬
de det högtydliga intrycket af der förrättade religiö¬
sa ceremonier. Sannolikt af sådan anledning har ock
kyrkan redan år 1648 erhållit sjuttio tunnor Krono¬
tionde, till delning med Stifts-huset, och, om man
nu af Riksens Ständer ytterligare hade begärt en,
efter Statens tillgångar och företagets beskaffenhet
lämpad, byggnadshjelp, så skulle åtminstone jag icke
vägrat att med min ringa röst understödja en sådan
begäran. Men, då man till förmån för den blifvan¬
de kyrkan i Hernösand gjort anspråk, som gå in på
området af de åt en annan kyrka af ålder försäkrade
rättigheter, och som, efter mitt förmenande, hota
denna med framtida obestånd, så har jag för min
del funnit mig förhindrad att bifalla de i ämnet
väckta motionerna.
Redan af den utredning frågan erhållit genom
sistlidne Riksdags Ekonomi-Utskott, har jag velat fin¬
na, att de såkallade Domkyrko-tunnorna icke äro att
betrakta såsom en Stifts-afgift, utan såsom ett Stats¬
anslag till skadestånd för förlusten af vida betydli¬
gare inkomster, som kommit Statsverket till godo,
äfvensom att detta Stats-anslag, eller skadestånd, blif¬
vit gifvet, icke tili de varande eller blifvande Stif¬
ten, utan direkte, utan all inblandning af Stiften och
282 Den g November.
utan allt afseende på ännu icke befintliga Domkyrkor,
just och endast till de redan då förhanden-varande
Domkyrkorna. Huru litet man på den tiden umgicks
med någon föreställning om hvarje, varande eller
blifvande, Stifts rätt att hafva en Domkyrka, men
huru omsorgsfullt man ville vårda och bibehålla de
från fordom befintliga Domkyrkorna, derom vittnar
ock tydligt Kyrko-ordningen af år 1571, der det helt
enkelt och bestämdt heter, att ”de sju Domkyrkor,
som här i Riket varit hafva, skola också blifva vid
makt hällne, genom nödtorftig underhållning och till-
esor. . . . Derföre och hvar som helst vid någon Dom-
Ö O
kyrka kan vara brist på hennes underhåll, . . . så
skall Sysslomannen gifva Biskopen sådan brist i tid
tillkänna, att han må fordra saken inför Öfverheten,
så att samma underhåll må i den måttan varda för-
bättradt.” Hvad Upsala Domkyrka serskildt beträffar,
har den icke allenast, före Hernösands Stifts afsön¬
dring, erhållit Konung Gustaf Adolphs serskilda för¬
säkran af år 1611, att blifva vidmakthållen och nju¬
ta Domkyrko-tunnan i alla Kyrkoherbergen, utan ock,
med anledning af enahanda anspråk, som nu äro
väckte, genom Kongl. Resolutionen af den 17 Mars 1824
blifvit vid sina inkomster bibehållen, sedan Kongl.
Kammar-Collegium i underdånigt yttrande sådant till¬
styrkt, i stöd af Presterskapets privilegier och Ko¬
nung Carl d. XI:s för kyrkan utfärdade stat af den
19 Oct. 1695. Skulle närvarande fråga vara att be-
trakta såsom en rätts- och privilegii-fråga, så lärer
således Hernösands Stift och stad svårligen mot Up¬
sala Domkyrka kunna styrka sin företrädesrätt till
de nu ifrågavarande 124 Domkyrko-tunnor.
Men måhända vill man hafva frågan betraktad
endast såsom en vanlig anslags-fråga, i hvilken Ri¬
kets Ständer skulle ega att, utan afseende på de här
förhanden varande rätts- och privilegii-förhållanden,
jefter förekommande omständigheter besluta. Om frå-
Den g November.
283
g;m kail och bör ur denna synpunkt betraktas, så
tyckes likväl en skälig omtanka för en ibland de yp¬
persta af Rikets offentliga byggnader fordra, att den
begärda öfver flyttningen af ifrågavarande Domkyrko-
tunnor icke beviljas förr, än det blifvit fullt ådaga-
lagdt, att Upsala Domkyrkas framtida bestånd uti
ingen mån beror på dess rättighet att fortfarande upp¬
bära denna spannemål, och jag hemställer, om det
i allmänhet vore välbetänkt och rådligt att, på annat
vilkor, i ett enskildt fall godkänna den af motionä-
rerne yrkade och af Utskottet antagna principen. Jag
föreställer mig nemligen att, vid en stigande folk¬
mängd och kultur, flera af de nuvarande Stiften kun¬
na blifva delade, och skulle då alla de från vissa
hemman inom den afsöndrade Stiftsdelen utgående
Domkyrko-tunnor genast dragas ifrån den gamla Dom¬
kyrkan, så kan det nästan tagas för afgjordt, att den¬
na Domkyrka med sina minskade inkomster icke vi¬
dare skulle kunna vidmakthållas. Så skulle t. ex. Up¬
sala Domkyrka ytterligare kunna mista de från Gest¬
rikland och Helsingland utgående Domkyrko-tunnorna,
och sjelfva Hernösands kyrka, i anseende till Stiftets
storlek och odlingens stora framsteg mot norden, kan¬
ske snarast blifva blottställd att förlora en del af de
förmåner, sorn nu begäras såsom för hennes byggan¬
de och underhåll oumbärliga.
Jag anhåller att endast få tillägga några anmärk¬
ningar med afseende på vissa ställen i Betänkandet,
hvilka kunna synas innehålla synnerligt talande skäl
för Utskottets mening. Jag anmärker först, att då
någre af motionärerne anse Hernösands Stads-kyrka
berättigad till byggnads-bidrag från Stiftet, så kan
detta anspråk icke skäligen anses annorlunda, än så¬
som en annan sida af samma misstag, som är begån¬
get af andra motionärer, då de yttrat sig alldeles så,
som skulle Hernösands Stift tryckas af en åliggande
Kyrkobyggnads-skyldighet. Jag kan icke finna annat,
284 Den g November.
än att den ifrågavarande kyrkan tillhör Hernösands för¬
samling, som ock enligt lag är förpligtad att sin
kyrka sjelf bygga och vidmakthålla. Vidare torde
böra i närmare betraktande tagas Riksens Ständers
underdåniga skrifvelse af den 11 Juli 1834, hvilken
såväl af motionär erne och Utskottet, som ock nyss
af en värd Talare inom detta Högvördiga Stånd blif¬
vit åberopad. Af den omständigheten, att Domkyrko-
tunnorne ursprungligen hört till den tiondesäd, hvil¬
ken inom hvarje Stift varit anslagen tili Presterska¬
pets, kyrkornas och de fattigas underhåll, samt ännu
efter Reformationen, ehuru inbegripen i den Kronan
tillfallande tionden, likväl, jemte den såkallade vin¬
säden, blifvit undantagen och Domkyrkorna förbehål¬
len —■ af denna omständighet, säger jag, hafva Ri¬
kets Ständer dragit den slutsats, att samma spanmål
tillhör hvarje Stift, likasom vinsäden tillhör hvarje
församling, och att således, i händelse af Stiftets del¬
ning, Domkyrko-tunnorne äfvenledes måste delas. Den¬
na slutsats förefaller nog oväntad, och mig åtminsto¬
ne synes det vara ganska klart, att då Domkyrko-
tunnorne, ehuru inbegripne i den till Staten indragna
tionden, likväl blifvit Domkyrkorna förbebållne, den¬
na spanmål ock måste tillhöra Domkyrkorna, och icke
Stiften, till hvilka den icke blifvit disponerad. Men
Rikets Ständer hafva måhända velat, att man allde¬
les skall förbise det af dem likväl i slutledningen
anförda förhållandet, att den ifrågavarande spanmå-
len är en efter reduktionen Domkyrkorna förbehållen
Kronotionde, och att man endast skall fästa sig der¬
vid, att denna spanmål ursprungligen tillhört den
inom hvarje Stift till åtskilliga ecclesiastika behof,
och äfven till kyrkorna, utgående tionden. Låt då
vara, att Domkyrko-tunnorne ursprungligen varit en
Stifts-afgift. Vi befinne oss likväl med detsamma på
en helt annan grund, midt ibland den Katholska ti¬
dens förhållanden, och Upsala Domkyrka kunde då
Den g November.
285
med rätta säga: ”gif mig tillbaka allt hvad jag då
egde, och jag skall, utan kännbar skada, kunna und¬
vara de omtvistade tunnorna i Norrland.” Men då
äro Rikets Ständer förmodligen icke längre med, utan
förfoga sig åter till ståndpunkten af Reformationen
och den då införda sakernas ordning, och dermed
blifva likväl Domkyrko-tunnorne återigen Kronotion¬
de, hvaraf Domkyrkorne inträda i rättsenlig besitt¬
ning. Från en jemförelse mellan vinsäden och Dorn-
kyrko-tunnorna lärer icke heller den önskade bevis¬
ningen kunna hem tas; ty med vinsäden, som är för¬
länad åt församlingarne till lättnad i bestridandet af
vissa oundgängliga behof, bör visserligen, vid försam-
lingarnes delning, annorlunda förhållas, än vid Stif¬
tens delning bör förhållas med Domkyrko-tunnorna,
som blifvit anslagne, icke till Stiften, utan till Dom¬
kyrkorna, just emedan dessa kyrkor vida öfverstiga
församlingarnes behof, och man derföre icke skäligen
kan ålägga vederbörande församlingar att dem un¬
derhålla.
Vidare säga Rikets Ständer af år 1834, att all¬
denstund Domkyrkor funnos i alla Stift vid den tid,
när Domkyrko-tunnorne blefvo anslagne, och dessa
kyrkor ej skilja sig från de öfriga genom annat, än
att de tillhöra sätet för den andliga styrelsen, så
kunde rättigheten till nu ifrågavarande tionde icke
frånkännas Hernösands kyrka, derför att hon icke
benämnes Domkyrka, då hon i alla fall är en Stifts-
kyrka. Skillnaden emellan en Domkyrka och dem,
man funnit lämpligt benämna Slifts-kyrkor, skulle
således endast vara en namnskillnad, och Hernösands
kyrka skulle i sjelfva verket vara att anse såsom en
Domkyrka lika så väl, som någon af de äldre Dom¬
kyrkorna. Jag vill antaga, att det så förhåller sig,
men kan ändå icke finna, att rättigheter, som icke
blifvit tillagde alla varande och blifvande, utan en¬
dast vissa bestämda, då rättigheterne gåfvos, redan
286
Den g November.
förhanden varande Domkyrkor, af detta skäl böra öf-
verflyttas från de ursprungligen berättigade till för¬
delning emellan dem och de öfriga. För min del
skulle jag emellertid icke motsätta mig denna jemk¬
ning i rättigheter, om bägge de ifrågavarande kyr-
korne befunno sig i samma praedikament, d. v. s.
om bägge, såsom händelsen är med Hernösands kyr¬
ka, ännu vore obyggde. Man finge då på hvardera
stället bygga efter råd och lägenhet. Men nu då
Upsala Domkyrka redan står der, ett herrligt och
vördnadsbjudande monument af forntida konst och
forntida allvar, så måste jag afstyrka öfverflytta ingen
af ifrågavarande tionde, såsom förut är nämndt, åt¬
minstone till dess man tillförlitligen upplyst, att kyr¬
kan, äfven utan denna inkomst, skulle kunna bestri¬
da sina betydliga utgifter, och dessutom hafva en
mot sin storlek svarande besparing för behof, som
kunna uppkomma genom tillfälliga olyckshändelser.
I den underdåniga skrifvelsen tillägges slutligen
till de förutnämnda skälen för beviljandet af den be¬
gärda öfverflyttningen af ifrågavarande tionde, att på
andra ställen, vid nya Stifts afskiljande från äldre,
en deremot svarande förändring i disposition afDom-
kyrko-tunnan redan egt rum, samt att kyrkan i Her¬
nösand vore förfallen och behöfde ombyggas. De här
åberopade exemplen på Domkyrko-tunnornas delning
kunna väl, såsom exempel i allmänhet, upplysa, men
icke bevisa, och i närvarande fall, fruktar jag, de
endast upplysa, att man med stor betänksamhet må¬
ste gå till väga vid dylika förändringar, så framt
man vill, att de gamla Domkyrkorne framgent skola
bibehållas i ett någorlunda godt skick; och hvad ändt-
ligen angår kyrkans i Hernösand förfall, så lärer bo¬
temedel deremot icke saknas i vederbörande försam¬
lings byggnads-skyldighet samt de genom tionden upp-
komne betydliga besparingarne, hvartill jag med fäg¬
nad skulle se tilläggas ett anslag af allmänna medel,
Den g November. 287
Vare sig antingen en större summa att utgå en gång
för alla, eller en mindre att utgå såsom årligt bygg-
nadsbidrag.
Jag anhåller om återremiss af Betänkandet.
Häruti instämde Biskop Holmström, Professor
Geijer och Domprosten Elmgren, den förstnämnde
med tillstyrkan, att Betänkandet måtte afslås.
Contracts-Prosten P. P. Svedelius: Sedan Biskop
Butsch ovederläggligen bevisat att Hernösands för¬
samling ingalunda har något rätts-anspråk på de 124
tunnor spanmål som nu för 3:dje gången begäras till
Kyrkans byggande, så har jag ej mycket att tillägga.
Gerna medger jag, att Hernösands församling bör få
något understöd till en större kyrkas uppbyggande i
stället för den, som man låtit ohje/pligen förfalla;
men jag kan ej gilla den farliga principen, att taga
der det finnes och lägga der det fattas? Hernösands
församling är lika pligtig att bygga och underhålla
sin kyrka, som hvarje landsförsamling; men som
denna kyrka, i anseende till Consistorii och Lärover¬
kets behof, bör något utvidgas, så ville jag föreslå
understöd dertill af allmänna medel; ehuru man skulle
kunna säga, att den större rörelse, Näringarne erhållit
igenom Läroverkets säte i samma stad, borde sätta
dess innevånare i stånd, att bygga kyrka utan anslag
af Staten. DessuLom, sedan denna fråga 2:ne gångor
varit föremål för Kongl. Maj:ts ogillande, kan det
möjligen synas, som skulle samma frågas återupp¬
väckande vara en insinuation af orättvisa vid dess
bedömande hittills, eller af brist på noggrann under¬
sökning, hvilket väl ingen lär vilja antyda. Slutligen
skulle jag tro, att, då denna fråga vid sista Riksda¬
gen så ganska utförligt och grundligt diskuterades,
alla öfvertygelser så tillräckligt redan äro stadgade,
att man, utan vidare diskussioner, genast kunde ge¬
nom votering utröna nuvarande Preste-Stånds opinion.
288 Den g November.
Professor Grafström: Oaktadt en värd Talare an¬
sett de skäl, som blifvit anförda af Biskop Butsch
till ogillande af Betänkandet, såsom ovedersägliga, och
oaktadt den vink som i detta hänseende gifvits mig,
vågar jag dock försöket att upptaga de anförda skä¬
len till vederläggning, öfvertygad derom, att den mot¬
satta åsigten af saken förtjenar en närmare belysning.
Då detta ämne vid förra Riksdagen tillräckligt disku¬
terades, kan jag fatta mig kort och vill endast vid¬
röra det hufvudsakliga som nu blifvit anfördt. Det
är medgifvet att Hernösand behöfver en större och
ansenligare kyrka, än den, som Stads-församligens
egna till det mesta fattiga medlemmar kunna åstad¬
komma. Behofvet af en Stifts-kyrka för Hernösand
är således erkändt; och då Kongl. Maj:t icke ansåg
sig kunna bifalla den underdåniga skrifvelse, som vid
sistlidne Riksdag från Riksens Ständer afgick om Dom-
kyrko-tunnornas återgående till Hernösand, skedde det
sannolikt med hänseende till den då ännu förmodade
möjligheten, att den gamla kyrkan genom reparation
och utvidgning kunde med en ringa kostnad sättas i
det skick, att den hjelpligen skulle kunna ännu någon
tid begagnas äfven såsom Stiftskyrka. Undersöknin¬
gar hafva nu bekräftat, att en nybyggnad är nödvän¬
dig och Hernösand saknar kyrka för det närvarande.
Ökade skäl att förnya redan gjorda anspråk hafva så¬
ledes inträdt, och med detsamma nya anledningar att
erkänna deras billighet. Men icke endast billighet
utan äfven rättvisa är här i fråga. Det omnämnda
anslaget af 70 tunnor, hvaraf kyrkan sedan år 1648
erhåller hälften, är redan ett bevis, att i äldre tider
håde billighet och rättvisa varit afsedda, ehuru obe¬
tydligt det understöd var, som derigenom erhållits.
Oriktig torde visserligen den åsigten vara som Biskop
Butsch yrkar, att de så kallade Domkyrko-tunnorna
äro Stats-anslag; ty hvad som aldrig någonsin ingått
till
Den g November.
289
lill Stats-verket kan icke heller derifrån utgå. Då
efter Reformationen en del af den urgamla Kyrko-
tionden till Kronan indrogs, blef denna del deraf, äf¬
vensom vin- och byggnads-säden, efterlåten och till
sin förra bestämmelse, nemligen lill kyrkornas vid¬
makthållande uti Stiften qvarlemnad. Den undan-
togs från den indragna tionden under namn af ”afkort¬
ning.” Den är således fullkomligt i samma kategori
med vin- och byggnads-säden. Denna har också
hvarje gång, som pastorat delats, äfven blifvit delad
till det nya pastoratet efter grunder som Kongl. Maj:t
funnit skäliga att antaga. Lika oriktigt är således,
hvad Biskopen påstår, att vinsäden varit ursprungligen
förlänad åt församlingarna; ty äfven om den heter
det, att den var gifven till "Kyrkones skrudande.’'
Hvad angår Upsala Domkyrkas privilegier att få bi¬
behållas vid sina stora inkomster, så torde de an¬
språk som derpå göras lika litet vara för evärdeliga
tider gällande, sorn en moder-kyrkas i ett pastorat
blifvit det, vid frågor om gälls klyfningar. Att an¬
taga orubbligheten af en ekonomisk författning är att
stänga vägen för alla rättmätiga fordringar, som Sam¬
hällets under tidernas lopp förändrade skick och vun¬
na utveckling göra nödvändiga, och att derigenom äf¬
ven hämma en sådan utbildning, som bereder med-
O '
borgares belåtenhet och trefnad.
Om Hernösands kyrka benämnes Domkyrka eller
Stifts-kyrka, torde vara likgiltigt. Skulle hon af nå¬
gon frånkännas det förra namnet derför att dess Pa¬
stor icke kallas Domprost, så ber jag att få anmärka
att Hernösand har Dom-Kapitel, och att Ordföranden
i detsamma tillika är Pastor i den församling till
hvilken kyrkan hör. Jag vågar i öfrigt hoppas, att
det Högvördiga Ståndet allmänt delar den önskan,
sora Representanterne från Hernösands Stift uttryckt,
att en värdig Sliftskyrka måtte der kunna uppföras,
Preste-St. Fröt. 18/j.o. Andra Afdela. Bandet X. 19
290
Den 9 November.
och mecl afseende på den i fråga varande motionen
ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att det
understöd som äskas blir, om det bifalles, icke draget
utom sin ursprungliga bestämmelse eller till främman¬
de ändamål, utan hädanefter som hittills an vändt till
kyrkliga behof.
Biskop Butsch har endast med få ord vidrört
det skäl för beviljandet af den i fråga varande öfver¬
by ttningen af Domkyrko-tunnorna som sluteligen lig¬
ger i det praejudikat, hvilket redan förefinnes, att
nemi. förut en förändring i dispositionen af denna
tionde egt rum vid nya Stifts bildande; och den vär¬
de Talaren anser att dessa exempel ”endast upplysa,
men icke bevisa.” Jag tror att de göra båda delarna.
De bevisa att framfarne Konungar insett och erkänt
rättvisan och billigheten af dylika anspråk, som nu
göras af Hernösands Stift; och hvad ”betänksamheten”
angår, med hvilken sådana förändringar böra ske, så
torde den rikast donerade kyrka i Sverige, som har
råd att påkosta flera tusende Riksdaler till ett enda
grafchors ornerande, icke betydligen sakna den i fråga
varande minskningen i sina stora inkomster, hvilka
redan i Betänkandet äro uppgifna och constaterade;
ty hvad betyda dessa 124 tunnor mot de 558 tun¬
nor, hvilka årligen stå till kyrkans disposition, utom
det kapital af öfver 50,000 R:dr, hvaraf årlig ränta
drages. Äfven jag ser med vördnad Upsalas herrliga
tempel, som påminner om ”fordna tiders kraft och
allvar”, och önskar så varmt som någon dess värdiga
både underhållande och förskönande; men då jag är
fullkomligt derom öfvertygad att det icke saknar me¬
del till någotdera af dessa, äfven med afträdande af
hvad Hernösands Stift nu dertill tillskjuter, så måste
jag yrka på uppfyllandet af anspråk, för hvilka både
rättvisa och billighet tala. Från Upsala Moderkyrka
begär ett Filial-Stift, som en dotter, endast sin hem¬
gift. Den rika modern vill icke endast vägra denna,
Den g November.
291
utan äfven med detsamma fordra att dottren, sedan
hon blifvit sin egen, skall fortfarande erlägga en tri¬
but, sorn för hennes bestånd är af högsta vigt, men
som den förra i sitt öfverflöd utan afsaknad kunde
umbära. Den rikaste Stiftskyrka i Sverige vägrar att
dela med sig åt den fattigaste.
Contracts-Prosten, Doctor Agrell: Om jag än
sorterade under Hernösands Consistorium, kunde jag
icke, i grund af min öfvertygelse, tillstyrka i fråga-
varande 124 tunnors öfverflyttning från Upsala Dom¬
kyrka till Hernösands Stads-kyrka. Visserligen tala
till fördel för den sednare flere bevekande anlednin¬
gar, men ännu flera och starkare rättsgrunder för den
förstnämnda kyrkan. Hvad skulle väl följden blifva,
om, för att använda en redan anförd liknelse, Up¬
sala Domkyrka linge en dotter, det vill säga, om ännu
en del af Erke-Stiftet skulle afsöndras, och denna
dotter äfven ulfordrade utbrytning af sin hemgift,
så kunde lill slut modren blifva medellös och fal¬
la fattigvården till last, eller behöfva anlita Sta¬
ten om understöd. Jag tror, att Hernösands kyrka
kan på annat sätt vinna sitt ändamål, antingen att
åt den beviljas, mot lindrig ränta och lång anstånds-
tid med kapitalets återbetalning, ett lån af allmänna
medel, i likhet med hvad andra Stifts-kyrkor veder¬
farits, eller, om kyrkans behof och rättmätigheten af
allmänt understöd godkännes, benne må tilläggas ett
anslag, svarande emot hvad nu af Domkyrkans i
Upsala anslag begäres, tvärtemot Kongl. Maj:ts gifna
Resolution.
Lector Laurenius: J a sr bar inom Utskottet både
vid denna och föregående Riksdag varit af den tanka,
att de ifrågasatta 124 tunnorna borde till Hernösand
återgå. Rättsenligheten har synts mig obestridlig der¬
af, att de Domkyrko-tunnor, som från de Norra pro¬
vinserna utgå, tillfalla deras egen och icke en främ¬
mande Stifts-kyrka. Ovedersägligt lärer ock vara,
292
Den g November.
att Hernösand måste lia en Stiftskyrka. Eli sådan
kan det lilla samhället icke ensamt åstadkomma; men
kunde det så, vore det likväl icke förbundet att hyg¬
ga annat än för eget behof, en mindre Stadskyrka.
Nu har man det upplysande exemjilet af ett annat
Stift, som blifvit utbrutet och fått sig restiluerad den
tionde, som detsamma tillhörde. Både rättvisa, bil¬
lighet och praejudikat tala således för Hernösand. —
En annan sida af saken är den, huruvida Upsala
Domkyrka kan utan äfventyr mista dessa 124 tun¬
nor, d. v. s. 0111 den kan tillbörligen underhållas med
de återstående 434 tunnor, inkomsten af 13 hem¬
man i Småland och räntan af 53,000 R:drs kapital.
Jag skulle tro att dessa medel med god hushållning
icke kunna årligen åtgå, så framt de ej användas till
alltför kostsamma forsköniilgar, såsom den nu på¬
gående. Dessa kunna visst vara i och för sig för¬
träffliga, men då de icke afse Gudstjensten och dess hög¬
tidlighet, torde de icke hafva den stora vigt, att en
annan Stifts-slad derföre skall vara utan kyrka och
ordentlig Gudstjenst. — Jag skulle visserligen vara den
siste att tillstyrka någon minskning i Upsala Dom¬
kyrkas fonder, om icke en annan Stifts-stads rätt der¬
vid vore i fråga. Då Stifts-kyrkorna vid Reformatio¬
nen fmgo behålla en del af sina förra inkomster och
detta både var och ansågs såsom i flere hänseenden
nödvändigt, så är väl den enas rätt så god som den
andras, den yngres så god som den äldres, hvilken
rätt äfven blifvit af Statsmakterna erkänd i afseende
på andi a senare uppkomna Stiftskyrkor. Af dessa skäl
tillstyrker jag bifall till Utskottets Utlåtande.
Häri instämde Prosten Lindmark.
Prosten Lalin: Jag kan ej medgifva någon för¬
minskning i den till Upsala Domkyrka anslagna Kro¬
notionde, ty derigenom skulle detta Nordens herrli-
gaste Tempel i en framtid förvandlas till en ruin.
Jag styrkes än mera i denna min tanka, sedan Pro¬
Den g November.
293
sten Sidner upptyst, att Hernösands kyrka, utom den
årliga Kronotionde», eger en fond mellan 20 och
30,000 R:dr B:co. Med denna grundfond, jemte van¬
liga bidrag af Stads- och Församlingsboerne, bör det
ej vara svårt för Hernösand, att uppbygga ett värdigt
och mot folkmängden svarande tempel, ehuru det ej
bör tälla i storlek med de gamla Stifts-kyrkorna.
Den blifvande kyrkan tillkommer dock i alla fall
namn, heder och värdighet af Domkyrka.
Prosten Lundblad: Den bevisning för Upsala
Domkyrkas rättsanspråk, som Reservanterne och nå¬
gre Talare inom detta Stånd framlagt, kan jag för
min del icke finna fullt grundad. När Kronan år
1527 tillegnade sig Upsala Domkyrkas inkomster och
sedermera anslog 124 tunnor spanmål till dess under¬
håll, så lära väl de öfrige Domkyrkorne i Riket un¬
dergått en lika behandling. Jag skulle tro, att Ri¬
kets Ständer nu äro oförhindrade att göra en annan
disposition af denna tionde-spanmål. När Carlstads
Stift bildades, förlorade Domkyrkan i Skara betyd¬
liga inkomster och ett prejudikat i denna fråga är
således gifvet. Visserligen böra rättsanspråk hållas i
helgd; men inga anspråk blifva evigt gällande. Man
får ge med sig i tidens längd. Jag tillstyrker bifall
till Betänkandet, men skulle detta icke kunna vin¬
nas, så vågar jag hemställa, om icke de stridande
partierne kunde gå hvarandra till mötes och åtnöja
si» med hälften hvardera.
O
Contracts-Prosten, Doctor Björkman: Med myc¬
ken scrupulositet begrundade jag denna fråga förra
Riksdagen och vägde jag dervid skälen för och emot.
Jag ville så ogerna bortvotera 124 tunnor spanmål
från underhållet af det herrliga Upsala-templet, vid
hvilket äfven jag var fästad genom sköna minnen.
Jag kom dock emot min önskan icke till något lyck¬
ligare resultat, än att Hernösands bördsanspråk voro
rättmätiga. Efter nu ånyo verkställd granskning af
Den g November.
ifrågavarande anspråk har jag stannat vid samma öf¬
vertygelse. Både rättvisa och billighet synas mig af¬
görande tala för dessa tunnors öfverflytlning till det
Stift, hvarifrån de utgå. Med alla spetsfundiga argu¬
mentationer och sophisterier torde man icke kunna
vederlägga den sanningen, att allmänna principen vid
Gustaf den Förstes anordning af Domkyrko-tunnorna
var den, att hvarje Stifts kyrkoherbergen skulle bi¬
draga till sin Stiftskyrkas och sitt Biskopssätes under¬
håll, likasom hvarje socken skulle af den derifrån ut¬
gående tionden lemna Vin- och Byggnadssäd till sin egen
sockenkyrka. Af Upsala Stifts fördelning följer såle¬
des äfven fördelningen af Domkyrko-tunnorna, lika¬
som af en Sockens fördelning, fördelningen af Vin-
och Byggnadssäden. Motsatsen synes orättvis och
obillig. Här kan ej heller klagas öfver rubbning af
kyrkans privilegier, ty frågan angår blott en rättvis
restitution, blott dessa privilegiers återbringande till
deras ursprungliga mening. Länge bar likväl denna
rättvisa till en början varit förbisedd och förglömd,
och sedermera betvidad och förnekad. Den gamla
satsen: beati po s sidenie s , har här äfven visat sin
gällande kraft; sanningen måste dock en gång segra,
och det obilligt innehafda återvinnas. Men skall väl
Upsala herrliga Domkyrka på sådant sätt förlora sitt
nödtorftiga af Konungar försäkrade underhåll? Om de
återstående 434 tunnorna, arrendemedlen af de un¬
derliggande 13 mantalen och räntan af det samlade
50,000 R:drs kapitalet i en framtid icke blefve till¬
räckliga för detta tempels tillbörliga underhåll och
prydnad, skall väl då Svenska nationen glömma sin
skyldighet, glömma sina ädlaste Konungars och för¬
fäders minnesvårdar? Ingalunda. En sådan vandalism
skall aldrig komma att råda i Sverige. Detta ärori¬
ka nationalmonument ligger hvarje fosterländskt sin¬
nad Svensk alltför nära om hjertat för att någonsin
kunna lemnäs utan tillräckligt, ja rikligt understöd.
Den 9 November.
295
Conlracts-Prosten Sylvan: Då jag i Utskottels
Afdelning varit med om beslutet, torde det måhända
tillhöra mig att gifva skäl, hvarföre jag icke tillhör
Reservanterna. Fråsran kan betraktas både från rätt-
O
visans och billighetens sida. Grunderne för rättsan¬
språken äro af Biskop Butsch fullständigt framlagde.
Utan tvifvel egde Kongl. Maj:t rättighet att disponera
omtvistade 124 tunnor spanmål, såsom varande Kro¬
notionde, till hvad ändamål Honom för godt syntes,
och 1723 års privilegier stå talande för Upsala kyr¬
kas rätt. Men billigheten talar ock lika högljudt till
Hernösands kyrkas förmån, och det är i betraktande
af de bevekande skäl, hvilka Prosten Sidner så varmt
framställt, som jag icke kan neka att lemna min röst
till bifall på Utskottets Betänkande.
Prosten Säve: Ehuru det blifvit yttradt vid bör¬
jan af denna diskussion, att Hernösands Stiftskyrka
hade allting för sig genom såväl Höglofl. Ekonomi-
och Besvärs-Utskottels gynsamma beslut som äfven
Riksens Ständers vid förra Riksdagen afgifna under¬
dåniga skrifvelse; så visar sig likväl, huru litet man
får tro segren, innan striden är utkämpad, då nu så
många och väldiga kämpar uppträdt för en motsatt
åsigt. Det må då tillåtas äfven mig, att till besva¬
rande upptaga några de vigtigaste af de motskäl som
den andra sidans Talare här anfört.
Man har åberopat en trehundraårig häfd, bekräf¬
tad genom Prest. Pri vil. af år 1723, Konung Carl
XI:s för Upsala Domkyrka utfärdade stat samt ytter¬
ligare 2:ne Konunga beslut, af hvilka det sista var vår
nu regerande Konungs förnyade afslag å Riksens Stän¬
ders förra underdåniga anhållan. Det är lätt förklar¬
ligt, att såväl Hans Maj:t som flere fram färne Konun¬
gar skulle i det längsta vilja bibehålla Upsala Dom¬
kyrka vid dess häfdvunna inkomster, då de af Stån¬
dets Privilegier syntes hägnade och då ett mäktigt
Domkapitel gjorde den äldre stiftelsens anspråk gäl-
296
Den g November.
lande; men privilegier äro ej alltid rättvisa. De kun¬
na hafva haft skäl för sig, då de först stiftades: men
förhållandet är sedermera ändradt, så att hvad sorn
fordom var rättvist, nu i stället är orättvist och tryc¬
kande. Så hänge Hernösands Stift tillhörde Erkestif let,
så kunde ingen klandra den Konung Gustaf I:s anord¬
ning, i följe hvaraf kyrkotunnorna i Norrland utgin-
go till Stiftets gemensamma Domkyrka. Men Norr¬
land har redan år 1647 blifvit ett eget Stift, och
Moderkyrkan hade sålunda af den gemensamma kyr-
kosäden längesedan bordt dela med sig åt den upp¬
komna filialkyrkan, såsom det ännu sker med Vin-
och Byggnadssäden och såsom det redan skett vid
StiftsafsÖndringarne från Skara och Linköping. Her¬
nösands Stiftskyrka har ock aldrig varit så förfallen
som nu; ty ännu år 1835, vid Hans Majrts sista be¬
sök derstädes, syntes kyrkan kunna repareras. De
stora sprickorna i kyrkans hvalf hafva dock seder¬
mera vidgat sig. Församlingens medlemmar hafva,
för att icke begrafvas under templets ruiner, försina
gudstjenstliga sammankomster måst taga sin tillflykt
till Stiftets Gymnasiihus. Det är således för det när¬
varande Hernösands Stifls Presterskap, som åt sta¬
dens till större delen obemedlade invånare bekostar
samlingsrummet för deras cbristliga andaktsöfningar.
Det är visserligen ej billigt att Hernösands stad med
endast 2,100 invånare skulle ensam bekosta nybygg¬
nad af en kyrka, som motsvarade ej blott stadens
utan äfven Stiftets behof. Men det är än mindre bil¬
ligt, att ortens Presterskap skall sammanskjuta medel
till fyllande af stadens byggnadsbehof i detta ange¬
lägna afseende, under det att 124 tunnor kyrkotion¬
de årligen dragas till Upsala, hvars 4,800 invånare
äro befriade från allt bidrag, ej endast tili templets,
utan äfven Embetsgårdarnes och Domkyrko-Syssloman-
nens underhåll. Jag nitälskar så mycket som någon
för Upsala-templets bestånd och försköning, för dess
Den g November.
297
storartade byggnadskonsts skull, för dess historiska
minnen, för Wasa ättfadrens och Linné’s stoft, som
derinom hafva en helgad hvilostad. Men då det är
bekant, att denna Domkyrka är det rikaste tempel i
Sverige, att det årligen uppbär räntan af 50,000 R:drs
kapital och tretton hela hemman i Småland samt eger
för det närvarande 558 tunnor kyrkotionde, så sy¬
nas mig de 124 tunnorna, utan fara för Upsala-
templets bestånd, ku jina återgå till det Stift, hvarifrån
de uppbäras och till den Stiftskyrka, som nu behöf-
ver nybyggas.
Man har sagt, att frågan är af privilegii-natur.
Om så är, hvilket jag nu ej anser nödigt att under¬
söka, så har Högloft. Ekonomi- och Besvärs-Utskottet
just utvalt den rätta vägen, då det enligt 114 §. Re-
gerings-Formen tillstyrkt Riksens Högloft. Ständer att,
med lemnadt bifall till förslaget, derå anhålla om
Kongl. Maj:ls nådiga sanction. Jag är ock fullkom¬
ligt viss om, att vår för Kyrko- och Gudstjenstvår-
den i alla delar af sitt vidsträckta Rike lika nitälskan¬
de rättvise och ädle Konung, som nu med egna ögon
underrättat sig om den ytterst nordliga Stiftskyrkans
förfallna tillstånd, skall, om Riksens Ständer nu lika
enhälligt förnya sin underdåniga skrifvelse, ej längre
vilja förvägra densamma de oumbärliga medlen för
dess återställande.
Här är ju icke fråga om, att genom häfd vunna
rättigheters kränkning förstöra eller förminska de oum¬
bärliga medlen för den äldre och dyrbarare stiftelsens
underhåll, utan, för att låna ett redan nyttjadt uttryck,
endast om en translocation eller jemkning, i följe
hvaraf det rikare templet gifver med sig af sitt öfver¬
flöd åt det fattigare, Denna jemkning är rättvis. Den
skall i allt fall engång inträffa, om ej förr, vid den
mer eller mindre aflägsna tidpunkt, då Staten sjelf
öfvertager de serskilta Domkyrkornas behållna tionde
och fördelar deraf åt hvar och en efter behof. Men
298 Den g November.
just att förekomma detta och af månhet om såväl
Preste-Ståndets sorn äfven de fromma Stiftelsernas väl-
fångna rättigheter önskade jag, att denna jemkning
bereddes inom det Hög v. Ståndet sjelft, innan det är
för sent, och innan Staten säkert med mindre skon¬
sam hand sjelf utöfvar sin sekularisationsrätt. Jag an¬
håller om bifall till Betänkandet.
Contracts-Prosten Gumcelius: Vid början af dis¬
kussionen framställdes en enkel exposé af Upsala kyr¬
kas rättsanspråk. Deremot hafva sedan flere Talare
uppträdt, hvilka anfört hvarjehanda argumenter till
stöd för Hernösands kyrkas föregifna bättre rätt till
ifrågavarande 124 tunnor. De hafva äfven sökt an¬
slå känslan, med hänvisande till ortens och stadens
betryck, samt till och med välsignat Upsala kyrka
med en dotter, hvars anspråk således skulle grunda
sig på Ärfda-Balken. Jag har icke förr yttrat min
mening i detta ämne, ehuru jag dermed är bekant
sedan gammalt. Mig synes frågan ganska enkel, om
man utgår från rätta synpunkten och besinnar, huru
denna tionde blifvit Upsala kyrka tillerkänd. Man
vet, och derom har äfven här blifvit nämndt, att all
Kyrkotionde indrogs till Staten under Konung Gustaf
I:s tid, men att sedermera en del deraf återlemnades.
Dessa serskilta anslag beviljades då de större kyr¬
korna, icke såsom varande Domkyrkor, utan stora
National-monumenter, hvilka, emedan de funnos, man
ansåg sig pligtig att underhålla. När saken från den¬
na sida betraktas, kan icke med skäl någon senare
kyrka, aldraminst för nybyggnad, göra anspråk på
hvad sålunda blifvit anslaget till de större kyrkornas
upprätthållande. Orsaken, hvarföre fordringarne blif¬
vit väckte från Hernösands Stift, lärer väl få sökas
af den omständighet, att inom detta Stift den omtvi¬
stade tionde-spanmålen upphemtas; men på samma
grund kunde äfven Wexiö Stift väcka fråga att dela
Upsala kyrkas inkomster, emedan derinom åtskillige
Den g November.
299
hemman äro belägne, hvilka blifvit anslagne till
nämnde Kyrka.
Jag kan ej betrakta Hernösands Kyrkobyggnad
annorlunda, än som en ren kommunal-angelägenhet.
Att den såsom belägen i en Stad, hvilken är säte
för Biskop och Läroverk, beliöfver vara något större,
må väl inedgifvas, men ofta byggas på landet Kyr¬
kor, större och präktigare, än behofvet kräfver, hvar¬
på jag känner i min ort ett exempel. Man har an¬
tyd t, att Upsala Kyrka är stenrik och kan gerna
medgifva att afstå något af sina inkomster. Tidens
nivelleringsbegär framträder således äfven här. Man
borde dock besinna, att om man börjar att afknappa,
så torde denna Kyrka, hvars underhållande kostar
stora summor, snart blifva utarmad. Man har klan¬
drat kostnaderna på Gustavianska Grafchoret; men
mig synes detta icke vara för mycket gjordt för en
Konung, som införde Svenskarne bland Europas civi¬
liserade Nationer, och hvars minne väl kunde fordra
den gärd af tacksamhet, att dess hvilorum på ett
passande sätt af konsten pryddes. Om under tiden
för detta arbetes fullbordande större brister på det
yttre af byggnaden yppat sig, torde Kyrkan väl be¬
höfva hvad hon eger till deras botande och föga till-
i •
gångar kunna påräknas för hennes återställande i ett
mera fullständigt skick, än det hvari hon efter den
stora branden 1701 genom mindre lyckade reparatio¬
ner försattes.
Häruti instämde Prosten Berlin.
Contracts-Prosten P. P. Svedelius: En oförmo¬
dad förespråkare har Hernösands Församlings Bygg-
nadsskyldige vunnit i en af mig aktad Stifts-Broder,
som i sin optimistiska föreställning anar, att, om Up¬
sala Domkyrka i framtiden skulle behöfva understöd,
det ej skall nekas af Rikets Ständer. Jag kan icke
blifva en sådan optimist förr, än jag får se om vid
denna Riksdag det begärda anslaget till Riddarholins-
300
Den g November.
Kyrkans iståndsättande varder, utan motsägelse, be-
vi 1 jad t. En annan Talare bar yrkat, att Hernösands
Kyrka, såsom en dotter al' Upsala Domkyrka, icke
borde sakna sin hemgift och varda arflös. Men icke
får dottren älfva sin moder, medan hon lefver, och
i Upsala skulle jag tro att i evärdeliga tider kom¬
mer att vara en Domkyrka och således denna mo¬
der aldrig att dö eller försvinna. Det har en
gång handt att denna moder tog hem dottren tili
. . TT
sig, eller att Hernösands Stift återförenades med Up-
sala, dit det ursprungligen hört; hvad hindrar, att
så kan ske ännu en gång? Skulle också då Hernö¬
sands Kyrka byggas af Upsala Domkyrkas medel?
Contracts-Prosten Nordhammar: Så stor det Hög-
vördiga Ståndets otålighet att nå ett slut på denna
diskussion må vara, så måste jag dock reklamera min
Riksdagsmannarätt att tillkännagifva min mening i
ett ämne, som ligger mig nära om hjertat, och —
jag må väl säga — tungt uppå sinnet. Jag vill icke
förtiga, att jag befarar att i detta mål möjligen in¬
fluenseras — nemligen af minnen från ungdomen.
O O
Man vet, att sådane hafva en stark makt öfver som¬
liga menniskor. Jag hör till dessa. Aldrig skall jag
kunna förgäta, så länge jag icke allt förgätit, det in¬
tryck jag erfor, då jag första gången satte min fot
inom Upsalas herrliga forntidstempel. Är detta men¬
niskoverk? frågade jag 0vilkorligt, och tyckte mig
från det förunderligen ljusa hvalfvet, eiler kanske
ännu högre ifrån, höra ett svar: ja det är; ty men-
niskorna äro Guds slägt. Ännu i dag och i denna
stund hörer detta minne till mitt lifs dyrbarheter.
Det må då icke förundra någon, om jag gerna skulle
unna det åt de till Upsala anländande ynglingarne,
äfven för kommande tider, och om jag icke med lik¬
giltighet kan förnimma förehafvanden, som sannolikt
skola tillintetgöra hoppet om en sådan önskans upp¬
fyllelse, förmedelst öfverlemnandet af Upsala Domkyr-