Dm 16 Mars. 3oi
stånd, som för vinnande af det ändamål, som
ined dem åsyftas, måste uti ett väl ordnadt
samhälle lyda under den allmänna Lagstift¬
ningen, i hvad angår sjelfva hufvudgrunder-
na. Med dessa allmänna lagstadganden må
derföre icke förblandas de föreskrifter, hvil¬
ka vanligen begripas under benämning af-Reg-
lementen eller Ordningsstadgar, syftande att
befordra Lagens bestämda ändamål och verk¬
ställigheten af hvad igenom Lagen är tillåtet
eller påbudet. Förgäfves skall man bjuda till
alt bestämma a priori gränsorna för de om¬
råden, hvilka böra vara förbehållna antingen
den egentliga Lagstiftningen eller de så kal¬
lade Reglementen och Ordningsstadgarne. Det
är likväl angeläget för allmän säkerhet och
god ordning, att dessa gränsor erkännas och
kunna urskiljas. Samtidigt med sjelfva Lag¬
stiftningen måste detta ske, så att, sedan La¬
gen i hvad ämne som helst uppfattat hvad
som egentligen hör lill dess område, det öf¬
riga förklaras utgöra föremål för reglementa-
riska föreskrifter. — Vid de nu i fråga varan-
de Banklags-förslagen tillåter jag mig anmärka,
att de synas mig upptaga på en gång hvad
som hör till den egentliga Lagstiftningen och
åtskilligt sådant, som bättre utgör föremål för
reglementariska föreskrifter. Om det Högv.
Ståndet tillät, att omförmälda förslag fingo
genomgås §. för §., så kunde det måhända
ej blifva svårt, än mindre omöjligt, att skil¬
ja emellan ämnen, om hvilka borde stadgas
igenom Lag och dem, hvilka ansågos utgöra
3o3 Den 16 Mary.
föremål för Reglementen. Lagen skulle då
blifva enkel och kort, och dock behålla den
vigt den erhåller igenom formen för dess be¬
handling. De reglementariska föreskrifterna
skulle då hänvisas till den Executiva och Ad¬
ministrativa Statsmagten, hvilken uti de ige¬
nom allmän Lag stadgade allmänna grunder¬
na ägde en ledning och ett stöd, att eller
omständigheternas kraf förordna om sället oell
medlen lill vinnande af Lagens afsigt och än¬
damål. Så har jag förest;'» l i t mig, att de i-
fråga varande Bankbmsförslagen kunde ända-
~ OC>
målsen ligt behandlas.
Vi höra ej sällan klandrets röst höja sig
frän olika håll, än att den ena af Statsmag-
terna, hvilken har att deltaga uti stiftningen
af allmän Civil och Criminal Lag, vill inträn¬
ga på den Ekonomiska Lagsliftningsbanan, än
att den andra, under ulöfningen af sin myn¬
dighet alt meddela så kallade Ekonomiska
Lagar och förordna om hvad som är att i-
akttaga till befordrande och upprätthållande
af allmän god ordning, skrider till åtgärder,
hvarigenom verkan af allmän Civil och Cri¬
minal Lag försvagas eller göres om intet 0.
s. v. Det är i sanning lätt för en hvar, som
det vill, att finna anledningar till dylikt klan¬
der, emedan den brist, bland andra, vidlå¬
der i synnerhet våra äldre lagar i allmänhet, alt
bestämda gränsor ej finnas för de olika om¬
råden, inom hvilka de olika lagstiftande myn¬
digheterna hade att utöfva deras verksamhet.
Angelägenheten deraf, att denna brist må af-
Den 16 Mars.
3o3
lijeIpas i hvad möjligt, skall under elt fort¬
gående Gonslitutionelt samhällsskick ej kun¬
na länge förbises. Emellertid hoppas jag vin¬
na ursäkt för den önskning jag tillåtit mig
uttrycka, att vid tillfälle, då fråga är om en
ny Lag, angående ett särskildt ämne, af så ringa
omfattning, som det om grund er ne och vill¬
koren för inrättande af Pri vat-banker, elt för¬
sök kunde vågas, alt från den egentliga La¬
gen och dess föremål skilja hvad som kunde
och borde rätteligen hänföras till sådant, som
berodde af tillfälliga eller förändringar under¬
kastade omständigheter, efter hvilka reglemen-
tariska föreskrifter behöfde lämpas, utan hin¬
der af de återhållande förmer och den der¬
med förenade långsammare omgång, som må¬
ste iakttagas vid stadgande och ändring af
Lag, hvarvid begreppet är fä sta dt om något,
som mäste äga ett varaktigare bestånd.
Ett vill jag ännu hafva tillagdt, och det
består deri, att, ifall det Ilögv. Slåndet städ¬
ner i det beslut, ali de ifrågavarande Bank-
lagsförslagen må i underdånighet öfvei lemnäs
till Kongl. Majit, till det afseende de kunna
vinna, dock under förbehåll , att Kongl. Majit
täcktes låta förelägga Rikets nästkommande
Ständer ett utarbetadt nytt förslag, att af deni
antagas, så borde ock tillika bestiimdt ultryc¬
kas, antingen alt någon eller någre Privat¬
banker ej må inrättas, innan den förväntade
Banklagen hinner fullbordas, eller ock, att,
om under tiden Privat-banker kunna utbil¬
da sig enligt stadgar och reglementen, sorn
3o4
Den 16 Mars.
Kongl. Majit i Nåder för dem fastställer, des¬
sa reglementen och stadgar ej kunna ändras,
ehvad de ock finnas vara mer eller mindre
i strid med den förväntade Lagen. Det
vore att beklaga, om saknad af Lag skulle
medföra hinder för Privatbankers uppkomst.
Måhända skulle det ock medföra olägenheter
och väcka strider emellan olika interessen, om
särskilda Privatbanker funnos, med Lagar,
hvilka sinsemellan voro skiljaktiga.
Häruti instämde Tit. Bergvall.
Prosten Mittag: En värd talare har yt¬
trat, att Utskotten missförstått en af honom
och flere Ståndets Ledamöter vid återrernis-
sen gjord anmärkning. Många misstag kan
man förebrå Utskotten, men ej detta. Utskot¬
tens yttrande sid. 8 tillkännagifver icke, att
anmärkningen blifvit missförstådd. Der är
blott sagdt, att, då UtskotLen mottagit motio¬
ner med detaljerade förslag, hvaribland en
af Stats-Secreteraren för Handels- och Fi-
nanceärendorna, trodde Utskotten sig ej kun¬
na inskränka sig till vissa hufvudgrunder,
utan böra afgifva elt detaljeradt förslag, och
sedan detta gifvit anledning till mångå sak¬
rika anmärkningar inom Stånden, ansågo Ut¬
skotten för sin pligt att icke låta det mesta
förfalla, utan gifva det hela all den fullkom¬
lighet, som stod i Utskottens förmåga att
åstadkomma. — Om det går an, att öfver¬
lemna åt Kongl. Majit rätt att för dylika Bo¬
lag
Dm 16 Mars. 3o5
lag tills vidare stadfästa Reglementen, hvilka
sedan kunde af Rikets Ständer antiqueras,
tviflar jag; skulle åter dylika under tiden
stadfästade Reglementen framgent blifva gäl¬
lande, äfvén sedan en Lag för Privatbanker
i vederbörlig ordning blifvit stiftad, så in¬
träffade den besynnerligheten, att olika stad¬
gar blefve gällande för särskilda Bolag. Jag
hemställer, om 1824 års Förordning här är
tillämplig eller tillräcklig. Den har t. ex. in¬
genting om sedelutgifning, som är en så vä¬
sendtlig sak. Om Högv. Ståndet antager Tit.
Heurlins förslag och inbjuder Medstånden att
deri deltaga, måste väl åtminstone vissa huf-
vud-momenter antagas, så beskaffade, att alla
Reglementen för Privatbanker måste derpå
grundas. Om det ej sker, vore bäst, såsom
en annan värd Ledamot föreslagit, att öfver¬
lemna alla Handlingarne åt Kongl. Majit, för
att använda dem efter godtfinnande.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag an¬
håller, att syftningen af min framställning ic¬
ke må missförstås. Min mening har aldrig
varit att förhindra pröfningen af Utskottens
förslag; tvärtom har jag yrkat, att detsam¬
ma bör punktvis genomgås och beslut i hvar¬
je fråga fattas, hvaraf slutligen uppkommer
ett helt Lagförslag, som Rikets Ständer äro
berättigade att afgifva. Jag gillar fullkomligt
deras mening, som yrka, att det ekonomiska
och reglementariska bör strängt skiljas ifrån
det rent juridiska; men jag ser ingen möjlig-
Preste-St. Prat- i835. Bandet XFII. 9.0
3o6
Den 16 Mars.
het att uppdraga denna gräns eller bestämma
så kallade allmänna juridiska grunder, utan
att punktvis genomgå Utskottens förslag. Yid
pröfningen af hvarje särskild punkt får man
tillfälla bedömma af hvad natur den är, om
den bör i allmänna Lagen intagas eller icke,
om den behöfver förändras och modifieras o.
s. v. När vi på detta sätt genomgått Betän¬
kandet, så måste de blifvande besluten sam-
mantagne anses utgöra det Lagförslag Ståndet
för sin del antagit. Detta förslag, samman-
jemkadt med de öfriga Ståndens beslut, bör
derefter öfverlemnas till Kongl. Maj:ts sanction;
hvarvid jag önskade det tillägg, antingen så¬
som en slutmening af förslaget, eller ock fram¬
buret uti en särskild underdånig Skrifvelse,
att Rikets Ständer anhålla, det Riksdagen ic¬
ke må i och för denna frågas afgörande för¬
längas, utan denna Lagstiftning hellre upp¬
skjutas till nästa Riksdag. Derjemte böra Ri¬
kets Ständer förklara, att de åt Kongl. Majit
öfverlemna att pröfva och stadfästa Regle¬
menten och bevilja Privilegier för under ti¬
den möjligen uppkommande Privatbanker; hvar¬
vid Kongl. Majit icke lärer underlåta att fä¬
sta Nådigt afseende å det Lagförslag Rikets
Ständer nu aflemna. Som denna Lagstiftning
likväl är af behofvet påkallad och ej länge
utan våda kan uppskjutas samt tillhör bägge
Statsmagterna gemensamt, så böra Rikets Stän¬
der tillika i underdånighet anhålla, att Kongl.
Majit vid nästblifvande Riksdag täckes fram¬
lemna ett fullständigt förslag till en ny Lag.
Den 16 Mars.
Jag är öfvertygad, alt vi på denna väg kunna
hoppas en bättre och ändamålsenligare Lag*
än om Rikets Ständer sjelfve skola omedelbart
och i första rummet befatta sig med uppgö¬
randet. Slutligen vill jag, i afseende på den
invändning här blifvit gjord om osäkerheten
för stiftade Privatbanker af deras Privilegiers
fortfarande, helt korrt anmärka, att den blif¬
vande Lagen icke kan hafva någon retroactiv
verkan och således icke kan betaga redan varan¬
de Banker någon af de rättigheter, hvarom
de blifvit försäkrade.
Häruti instämde Tit. Hvasser och Ahl¬
qvist..
Contractsprosten Afzelius: Öfvertygad, att
Privatbanker befordra industrien i landet, fin¬
ner jag behöflig en sådan lagstiftning, som å
ena sidan framkallar sådana Banker) å an¬
dra sidan stadgar föreskrifter, hvarigenom en¬
skilde tryggas till sin egendom. Derföre har
jag inom Utskotten ej kunnat instämma i åt¬
skilliga föreskrifter, som Utskotten antagit.
En viss princip ligger mera till grund för
Hr Grefve Frölichs förslag; likväl förekomma
der åtskilliga åsigter, som skulle till en viss
grad verka hämmande för Privatbanker. Så¬
ledes förenar jag mig med dem, som yrkat,
att både Utskottens och Reservantens förslag
må underställas Kongl. Maj:t, för att till nä¬
sta Riksdag hvila och då med förbättringar
antagas. Jag finner det likväl mest ändamåls¬
enligt, om Högv. Ståndet hufvudsakligen sys¬
selsatte sig med Hr Grefve Frölichs förslag.
3o8 Den 16 Mart.
Ståndet, som ansåg det förevarande För¬
slaget böra punktvis genomgås och i vanlig
ordning afgöras genom beslut, hvilka, sam-
manjemkade med de öfriga Ståndens, kunna
tillvägabringa ett af Rikets Ständer gilladt
Förslag till Lag för Privatbanker, fattade föl¬
jande preliminära beslut:
Att Rikets Ständer, vid öfverlemnandet
af sitt Förslag till Lag för enskilda Banker
till Kongl. Maj:ts höga pröfning, under erkän¬
nande deraf, att en sådan Lag är af högsta
vigt, likväl, i betraktande af den redan långt
framskridna Riksdagen och af den tid, som
erfordras för en grundlagsenlig pröfning och
sanction af ett Lagförslag, i underdånighet
må uttrycka den önskan, att Riksdagen icke
måtte för denna frågas definitiva afgörande
förlängas, utan, derest densamma icke utan
längre tidsutdrägt hinner afgöras, Rikets Stän¬
der öfverlemna åt Kongl. Maj:t, att vid pröf¬
ning och stadfästelse af Reglementen för de
Enskilda Banker, som under tiden till nästa
Riksdag kunna uppkomma, fästa det nådiga
afseende på de af Rikets Ständer föreslagne
grunder, stadganden och föreskrifter, som
Kongl. Maj:t finner desamma förtjena; hvar¬
jemte Rikets Ständer böra i underdånighet
anhålla, att Kongl. Maj:t vid nästkommande
Riksdag behagar antingen till slutligt anta¬
gande framställa det nu af Rikets Ständer af-
gifna förslag, i händelse det af Kongl. Maj:t
i nåder gillas, eller ock meddela ett annat
fullständigt Lagförslag.
Den 16 Mars. 3og
Och skulle Resp. Medståndeil vördsamt
och vänligen inbjudas att i detta beslut med
Preste-Ståndet sig förena.
Professor Agardh reserverade sig emot
detta beslut och ansåg det icke formenligt,
att framställa ett Lagförslag, som man ej ville
hafva sanctioneradt, samt förklarade, att han
hellre hade velat hafva det framstäldt såsom
ett önskningsmål.
Stats-Rådet m. m. Hr Poppius: Jag ber
att få reservationsvis anmäla, att jag för min
del önskat, att Hög v. Ståndet, hellre än att'
genom dess fattade preliminära beslut binda
på sig händerna, hade försökt att under gransk¬
ningen af de ifrågavarande förslagen i deras
helhet skilja emellan de ämnen, som kunnat
anses utgöra föremål för egentlig Lag, och
dem, som hörde till Reglementariska föreskrif¬
ter. Formen för hvad som innefattar Lag
hade då blifvit bibehållen. Omgången dervid
har, såsom det synes mig, ej behöft blifva
en orsak till Riksdagens förlängande, i fall
man velat undvika en för ärendets behand¬
ling ej erforderlig vidlöftighet. Jag lemnar för
öfrigt derhän, huruvida det goda ändamålet,
att förkorta Riksdagen, må rättfärdiga med¬
let, att annorledes än i vederbörlig ordning
behandla för handen varande ärenden jemväl
af större vigt. Bättre vore, att ärenderna för-
blefvo alldeles oafgjorda. Dessutom hade, i
fall man så velat, ett förslag till Banklag,
inskränkt till dess egentliga föremål, troligen
3io Den 16 Mars.
kunnat lika skyndsamt underställas Kongl.
Maj:ts Nådiga sanction, jemte öfverlemnandet
af hvad som hörde till reglementariska före¬
skrifter, som detta förslag, så väl med det
ena som det andra, med hvartannat samman-
blandadt, hinner läggas under Kongl. Maj:ts
ögon.
Häruti instämde Tit. af Kullbergj Mit¬
tag j Hasselrot.
Då någre Ledamöter hade ansett Hr Grefve
Fröliclis Förslag, såsom mera sammanhän¬
gande och systematiskt, förtjena afseende fram¬
för Utskottens, hemställde H. H. Ärkebiskopen
och Talmannen till Högv. Ståndets ompröf-
ning, hvilketdera borde egentligen läggas till
grund för H. Ståndets beslut; hvarvid Stån¬
det fann formenligast att i synnerhet fästa sig
vid Utskottens förslag, dock med ständig hän¬
sigt till Hr Grefve Fröliclis och de öfriga
Reservanternas särskilda meningar.
Då nu Ståndet företog sig att punktvis
genomgå Utskottens förslag, hvarvid det för¬
modades, att många smärre anmärkningar
skulle göras, hvilka, änskönt vigtiga för att
komma till vissa resultat, likväl skulle göra
Protokollet onödigt vidlöftigt, ansåg Ståndet,
att vid de särskilda punkterna eller §§. af
förslaget endast Ståndets beslut borde i Pro¬
tokollet intagas, med utelemnande af alla yt¬
tranden för eller emot förslaget, så vida icke
något sådant uttryckligen begärdes till Pro-*
tokollet,
Den 16 Mars. 3rr
Den nya titeln: Lag för Enskilda Läne-
och Sedelbanker , gillades.
1 Cap. Allmänna Bestämmelser.
1 §. i och 2 Mom. gillades.
Då i afseende på 3 Mom. meningarne voro
delade och votering äskades, framställdes föl¬
jande Proposition:
Antager H. Ståndet 3 Mom. i i §. af
Banco- och Lag-Utskottens Förslag till Lag
för Enskilda Låne- och Sedel-Banker? Den
det vill, lägge Ja; den det icke vill, lagge
Nej; vinner Nej, blifver det Högv. Ståndets
beslut, att nämnde Moment bör ur Förslaget
utgå.
Vid anställd omröstning blef 3 Mom. i
i §. med 23 Ja emot 16 Nej af Högv. Stån¬
det antaget.
Häremot reserverade sig Tit. Lindfors.
2 §. gillades, med det tillägg i slutet af
sednare Momentet: eller så kallade Corn-
manditdelägare.
3 §. gillades, med den rättelse, att, i
stället för: delägarne bland dem sjelfve ut¬
välja j skulle sättas: delägarne bland sig
sjelfve utvälja.
4 §. gillades, med den förändring, att or¬
den: eller Häradsrättj och: eller landsort,
skulle uteslutas.
Näst efter 4 §• skulle, enligt Ståndets be¬
slut, insättas följande tillägg, som då blifver
Den 16 Mart.
5 §:
Såsom grundfond för Sedelbank må be¬
gagnas ej allena reda penningar samt con-
trolleradt guld och silfver} utan äfven fa-
stighetsinteckningarj eller goda adier och
lottbref (Bankens egna och andra Sedelban¬
kers undant agne) j eller Allmänna Verks och
Inrättningars räntebärande obligationery dock
skola alla dylika hypotheker, med thy åtföl¬
jande handlingar, vara till säkerheten pröf-
vade af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
1 Länet j, gemensamt med Bolaget j och af
bägge godkände.
Ej må insatt grundfond genom utdelning
minskas j så länge Bankens rörelse fortfar.
Och bör, i enlighet härmed, numerfölj-
den vid de öfriga §§. rättas.
5 §. gillades, med den förändring, att
2 Morn., med uteslutande af det ena al¬
ternativet, skulle erhålla följande lydelse:
Omförmälde invisningar och creditsed-
lar böra egenhändigt underskrifvas af minst
tvänne Diredörer och en inrättningens Tjen¬
steman.
Ståndet åtskildes kl. i 2 e. m.
In fidem
P. A. Sondén.
Dm 17 Mart.
313
Den 17 Mars 1835.
Plenum kl. io f. m.
§. 1.
Fortsattes föredragningen af Banco- och
Lag-Utskottens Utlåtande N:o 4-
6 §.
I hänseende till frågan om bestämman¬
det af den gräns, inom hvilken en enskild
Sedelbank bör vara förbunden att inskränka
sin utgifning af Creditsedlar och Invisningar,
fann Preste-Ståndet, vid jemförelse emellan
de tvänne olika grunder för utstakningen af
denna gräns, hvilka äro uppgifne å ena sidan
i Utskottets förslag §. 6 och å den andra i
Hr Grefve Frölichs Förslag §. 8, att båda
principerna, så vida deras iakttagande behö¬
rigen controlleras, medföra tillräcklig säker¬
het för allmänheten, men att den förra eller
den sednare bör för Banken blifva fördelak¬
tigare, dels i den mån Banken äger tillfälle
att emottaga ett mindre eller större belopp
af depositioner, och dels i den mån den an¬
tingen använder dessa depositioner till inköp
af säkra och lätt realisabla räntebärande pap¬
per eller till utlåningar; i följd hvaraf, och
då det synes böra öfverlemnas åt hvar je Banks
delägare att vid Bolagsföreningens ingående
afgöra, huruvida de, med afseende på locala
förhållanden, finna för Banken fördelaktigare
att drifva en inskränktare eller vidsträcktare
3i 4
Den 17 Mars.
rörelse med deponerade och upplånta medel,
Ståndet beslöt, att ifrågavarande §. borde er¬
hålla följande lydelse:
För bestämmandet af det högsta sam¬
mantagna beloppet af en Banks Credit-
sedlar och Invisningar , galle antingen den
grund j att Banken ej mä utgifva Credit-
sedlar och Invisningar pä Rikets Ständers
Bank till större belopp , än som med 5o pro¬
cent öfverskjuter summan af de hos Banken,
och för dess räkning uti allmänt förvar in¬
ne stående j Bolaget tillhöriga tillgångar i
penningar och säkra hjpothek , efter förut
frän tillgångarne skedt afdrag af hvad som
till fullo motsvarar de utaf Banken gjorda
upplåningar och hos densamma skedda de¬
positioner, samt under förbehåll, att ibland
tillgångarne icke inberäknas Bankens lånta¬
gares skuldförbindelser eller till säkerhet der¬
före lemnade hjpothek; eller ock den grund,
att Banken ej mä utgifva Creditsedlar och
Invisningar å Rikets Ständers Bank till större
belopp , än som motsvaras af 1:0 behållnin¬
gen i dess egna Cassör af Rikets gångbara
mynt i silfver eller sedlar, u:o af återstoden
å deposition i Rikets Ständers Bank, och
3:o af sådana Bolagets odisponerade till¬
gångar, som i §. 5 (enligt Preste-Ståndets
gjorda tillägg emellan 4 och 5 §§. af Utskot¬
tens förslag) omnämnas; Bankens egna läne-
handlingar sålunda icke härvid inräknade.
Och äger hvarje Bank-Bolag att, då Bo-
lagsreglorna till Kongl. Maj:t i underdånig¬
Den ij Man.
315
het ingifvas anmäla efter hvilkendera af
dessa grunder den önskar att bestämma sin
utgifning af Creditsedlar och Invisningarj
samt att derå vid privilegiets beviljande er¬
hålla Nådig stadfästelse.
Derest s genom vexling eller annan or¬
sak j det sålunda bestämda förhållandet mel¬
lan en Banks tillgångar samt beloppet af dess
Creditsedlar och Invisningar skulle komma
att rubbas, åligge det Banken att inskränka
sin utlåningsrörelse j och inom en månad haf¬
va återställt det rubbade förhållandet.
Ståndet beslöt vidare, att näst efter den¬
na §. borde, under särskild numer, insättas
den i Hr Grefve Frölichs förslag förekom¬
mande §. 9, likväl med den förändring, att
dess första Moment kommer att erhålla föl¬
jande lydelse:
Upplåning _, vare sig i form af försträck¬
ning 3 deposition eller creditiv må ej af Se¬
delbank ske till ett belopp, som öfverstiger
hälften af hvad å tecknad och inbetald grund¬
fond finnes i Banken och för dess räkning
i allmänt förvar inne stående.
7 §. antogs, med någon förändring, så
lydande:
Prof var Kongl. Majit för myntvärdets
orubbade bibehållande nödigt j att utgif-
vandet af creditsedlar under det i denna
Lag stadgade maximum nedsättesj må före¬
skrift derom m. m.
316 Den ij Mars.
8 §. bifölls med den förändring i i Mora.,
att, i stället för: efter 8 för hundrade om
åretj skulle sättas: efter sex för hundrade
om äret.
g §. i Mom. antogs med den förändring,
att dess början skulle erhålla följande lydelse:
Så snart Banken brustit i betalning af
någon af dess Creditsedlar eller för vägrad
inlösen återkommande Invisningar på Ri¬
kets Ständers Bank_, äge Borgenären ge¬
nast m. m.
g §. 2 Mom. skulle erhålla följande ly¬
delse:
Har Bank brustit i betalning af någon
af dess här omförmälde Creditsedlar eller
Invisningar, åligge Konungens Befallnings-
hafvande att genast undersöka Bankens
hela ställning. Gitter Directionen då ej vi¬
sa j att den inträffade oförmågan härrört af
en skyndsamt öfvergående tillfällighet, och
att Banken alla sina Borgenärer förnöja
kan j åligger Konungens Befallningshafvande
att Bankrörelsen inställa låta ochj ifråga
om Actiebank j öfverlemna målet åt Rätten,
som beslutarj att Banken skall till Concurs
afträdas; men i fråga om Solidarisk Bank
sammankalle Konungens Befallningshafvande
skyndsammast Bankens delägare och höre
dem_, om de kunna genom ny insats genast
sätta Banken i tillstånd att Bankrörelsen
fortsätta. Förmå de det ej j öfverlemnas
Den 17 Mars. 317
målet till Rätten j som försätter Banken i
Concurstillstånd.
9 §. 3 Mora. gillades.
10 §. gillades, med den förändring, att
i 1 Morn., i stället för: inom trenne är_, an¬
togs: inom tv änne år, hvadan äfven 3 Mom.
skulle derefter rättas.
11 §. gillades.
12 §. gillades, med den förändring, att
i 3 Mom. orden: och vare omsättning deraf
förbuden_, skulle utgå.
13 och i4 §§. gillades.
i5 §. erhöll följande lydelse:
En gång hvarje år skall ordinarie Bo¬
lagsstämma hållas j dervid Ledamöter i Di-
rectionen och Revisorer utses * samt beslut
fattas om Bolagets angelägenheter ;
till följe hvaraf 16 §., som i öfrigt gil¬
lades, borde sålunda förändras:
Böre den ordinarie Bolagsstämman böra
de vid den föregående valde Revisorerne j
jemte m. m.
17 §. gillades.
2 Cap. om ylctiebank.
18 §. 1 Mom. gillades; men 2 Mom. an¬
sågs böra utgå.
§. 2.
Enligt Ståndets beslut borde i dag val
ske till t vänne Revisorer, att granska Banco-
318 Den i() Marx.
Discont-Verkets förvaltning och räkenskaper
samt f. d. Riks-Discontens utredning för året
18345 jemte en Suppleant; men emedan det
ej kunnat förutses, då beslutet fattades, att det
andra plenum i denna vecka skulle så snart in¬
träffa och dessutom syntes angelägnare att af¬
göra förslaget till Lag för Enskilda Banker,
beslöts, att ifrågavarande val skulle uppskju¬
tas till nästa plenum, och till dess Banco-
och Lag-Utskottens Utlåtande N:o 4 blifvit
fullkomligen afgjordt.
Ståndet åtskildes kl. 2 e. m.
In fidem
P. A. Sondén.
Den 19 Mars 1835.
Plenum kl. 10 f. m.
§. 1.
Justerades Protokollet för d. i4 dennes.
§. 2.
Från Högh Ridderskapet och Adeln ha¬
de Protocolls-Utdrag meddelade blifvit, som
upplästes, af innehåll, att till handlingarna
gått Bevillnings-Utshottets Memorial N:o 54*
Återremitterat Banco-Utskottets Betänkande
N:o 107, om stadgar i gemenskap med Ban¬
kens sedelutgifning. Beslutit att Stats-Ut~
skottets Utlåtande N:o 416, jemte Bonde-
Dm ip Mars, 3ig
Ståndets inbjudning skulle hvila, till dess svar
återkommit på en af Hans Excellens Herr
Grefve aj Wetterstedt väckt motion om för¬
ändring i tiden för markegångssättningarne,
för uppsägning af räntespannemål och utdel¬
ning af forsedlar m. m., sorn nu till Stats-
Utskottet remitterades.
Lades till handlingarna.
§. 3.
Från Vällojl. Borgare-Ståndet hadePro-
tocolls-Utdrag ankommit, som upplästes, och
innehöllo, att Bonde-Ståndets inbjudning att
biträda dess beslut, hvarigenom Expeditions-
Utskottets sednare, i Memorialet JNT:o s3 om-
förmäldta, förslag till Rikets Ständers under¬
dåniga Skrifvelse godkändes, blifvit antagen.
Ståndet hade remitterat till Banco-Utskottet
en af Hr Wcern väckt motion derom, att Ri¬
kets Ständer må, utöfver de Creditiv Riks-
gälds-Contoret förut på Banken äger, med¬
dela Riksgälds-Contoret ett särskildt så kal¬
ladt Cassa-Creditiv till belopp af 5oo,ooo R:dr
Banco emot 3 proc. ränta för hvad deraf be¬
gagnas m. m. Återremitterat Banco-Utskot-
tets Betänkande N:o 107, i anledning af mo¬
tion om stadganden i gemenskap med Ban¬
kens sedelutgifning, och vid föredragning af
Utlåtandet N:o 108, till svar å de inom tvän-
ne Riks-Stånd gjorde anmärkningar i anled¬
ning af Betänkandet N:o 71, bifallit det sist¬
nämnda. Instämt i Ridderskapets och Adelns
beslut att anmoda Expeditions-Ulskottet att
320 Den ip JM ars.
skyndsamligen uppsätta och till justering i
Riks-Stånden ingifva Förslag till Rikets Stän¬
ders underdåniga Skrifvelse, angående de vid
denna Riksdag fastställde hufvudgrunder för
Rikets Ständers Banks rörelse och förvaltning.
Lagt till handlingarna Bevillnings-Utskottets
Memorial N:o 54, angående minskning i Ut¬
skottets Canslipersonal och Vaktbetjening; och
bifallit Betänkandet N:o 55, i anledning af
motion, med förslag till bestämmande af lämp¬
lig tid, då de nya Förordningarne angående
allmänna Bevillningen, Bränvinsbränningen
och stämplade Pappersafgiften samt Tull- och
Posttaxorna skola börja att tillämpas. Åter¬
remitterat Lag-Utskottets Betänkande N:o 178,
öfver motion, att häktande på grund af an¬
klagelse för brott emot 5 Cap. 1 §. Missger-
nings-Balken ej måtte äga rum förr, än Ko¬
nungen yttrat sig, huruvida saken skall ned¬
läggas eller icke, samt Domaren derefter pröf-
vat, om skäl till häktande förefinnas. Vid
föredragning af Banco- och Lag-Utskottens
Utlåtande N:o 4> i anledning af gjorda an¬
märkningar vid Utskottens Betänkande N:o
2, med förslag till Lag för offentliga Bolags-
Banker, antagit titeln på omförmälda Lag
böra blifva: Lag för enskilda Banker, och
beslutit, att för de enskilda Banker, för hvilka
berörde Lag är föreslagen, rättighet att ut¬
färda tryckta eller graverade Creditsedlar icke
kommer att äga rum; äfvensom att låta be¬
handlingen af förstnämnde Utlåtande tills vi¬
dare
Den ifi Mars. 321
dare hvila. Bifallit Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 4r9> i anledning af väckt motion om de
villkor, hvarpå Fullmägtige i Riksgälds-Con-
toret äga att upptaga lån. Antagit till grund¬
lagsenlig behandling vid nästa Riksdag Con-
stitutions-Ulskottets Memorial N:o 91, med
förslag till rättelse i 12 mom. 3 §. Tryckfri-
hets-Förordningen, och N:o 92, med förslag,
att en del af 7 Mom. och hela 9 mom. i 5 §.
Tryckfrihets-Förordningen måtte uteslutas;
lagt till handlingarna N:o 93, till Preste-
Ståndet, angående grundlagsenligheten eller
stridigheten af en fråga, hvarå Hr Talmannen
vägrat proposition, N:o 95, till Borgare-Stån¬
det, i anledning af återremissen på Memoria¬
let N:o 80, N:o 96, d:o angående återremis¬
sen på Memorialet N:o 81, N:o 97, d:o an¬
gående återremissen på Memorialet N:o 82,
]NT:o 98, d:o i anledning af återremissen på
Memorialet j\T:o 83; återremitterat N:o 99,
med förslag till en redactionsändring i 114
§. Regerings-Formen. Återremitterat Lag- och
Ekonomi-Utskottens Betänkande N:o 54» i
anledning af väckta frågor rörande Fattigför-
sörjnings-anstalterna.
Lades till Handlingarna.
§• 4-
Upplästes Skara Consistorii Skrifvelse af
d. ii Mars, med tillkännagifvande, att tili
Riksdagsfullmägtig, i Contractsprosten ra. m.
Prette-St- Prot. i83S. Bandet XVII. 21
322 Dm ip Mars.
A. Billdahls ställe blifvit utsedd Prosten och
Kyrkoherden i Yllestad J. Florén.
Lades till Handlingarna.
§• 5.
Föredrogs och lades till Handlingarna:
Bevillnings-, Lag- och Ekonomi-Utskot¬
tens Memorial N;o 16, i anledning af gjorda
anmärkningar vid Utskottens Memorial N:o
i3, med förslag till saminanjemkning af Riks-
Ståndens beslut, rörande Utskottens Utlåtande
N:o 8, angående reglementariska föreskrifter
för bränvinsbränningens utöfning m. m.
§• 6. .
Fortsattes föredragningen af Banco- och
Lag-Utskottens Utlåtande N:o l\.
ig §. i Mom. skulle erhålla följande ly¬
delse:
Actiebank tillätes ej träda i verksamhet
förrj än Bolaget j utom den contanta inbe¬
talnings som för rörelsens början prof v as
nödigj insatt uti guld eller silfver, eller så¬
dana hypothekj som i Cap. 5 §. (enligt Pre-
ste-Ståndets beslut) omförmälers ett belopps
motsvarande minst en fjerdedel af hela det
tecknade Åctie-Capitalet eller grundfondens
hvilken insats skalls till allmänhetens sä¬
kerhet s uti Landtränteriet eller annat all¬
mänt förvaringsrum nedläggas i en cassa-
kista med tv änne läs j hvartill Konungens
Den tp Mart.
3a3
Befallningshafvande förvare den ena nyc¬
keln och Bankdirectionen dm andra.
2, 3 och 4 Momenterna gillades.
20 §. gillades, dock så, att, till följe af
Ståndets beslut vid 19 §., minst 2.5 proc.
skulle förändras till: minst en fjerdedelj och:
de återstående 5o procenten, till: den åter¬
stående hälften.
21 §. skulle utgå.
22 §. gillades.
3 Cap. Om Solidarisk Bank.
a3 §. förändrades sålunda:
Solidarisk Bank må stiftas med en teck-
ningssumma af minst 1,000,000 R:dr Cou¬
rant; och må ingen sådan Bank stiftas med
mindre antal delägare än 5o.
a4 §• förändrades sålunda:
Delägare uti Solidarisk Bank, Comman-
ditdelägare likväl undantagne, skola på det
sätt ansvara en för alla och alla för en,
att, sedan Directionens samtlige Ledamöter
först undergått utmätning, men full till¬
gång saknats i deras lösa egendom, och der¬
est Bolagets Delägare, sammankallade på
sätt i 1g .§'■ sägs , ej förmå gälda kraf vet,
kristen kan genom ny lagsökning utkräfvas
hos den eller dem bland Lottägare, for¬
dringsägaren finner för godt.
Huru delägare må i sådant fall af med¬
delägare erhålla ersättning, bör i Reglemen¬
tet stadgas.
3a4 Den ip Mart.
a5 §. gillades, med tillägg af ett nytt
Moment:
Har delägare sin egendom till borgenä¬
rers f örnöjande ajstätt, utbjude desse ä öp¬
pen auction hans lottbrefj och vare den j
som högsta anbudet görj berättigad att i
Bolaget inträdaj derest icke Bolaget vill
lottbrefvet till samma högsta anbud inlösa.
Fråga uppstod äfven, om det icke borde
bestämmas, i afseende på lottägares frånfälle
genom döden, dels huruvida hans arfvingar
skulle hafva rätt att frånträda Bolaget, dels
huruvida Bolaget skulle hafva rätt att upp¬
säga arfvingarne eller utlösa dem; och ansåg
Ståndet intet stadgande i dessa hägge hänse¬
enden behofligt.
Häremot reserverade sig Tit. Lindfors
och Åstrandj hvilka ansågo det höra uttryck¬
ligen tillåtas afliden lottägares arfvingar att
frånträda Bolaget.
26 §. gillades, med uteslutande af de or¬
den: utan Bolagets begifvande.
27, 28 och 29 §§. gillades.
Professor Agardh reserverade sig mot
Ståndets beslut vid detta Capitel, och förbe¬
höll sig, att vid justeringen få närmare ut¬
veckla grunderna för sin reservation.
4 Cap. Om ansvar för öfverträdelser
af denna Lag.
3o §. gillades, med uteslutande af sista
Momentet.
Den 21 Mars. 3a5
Slutligen biföllos och gillades Utskottens
hemställanden och förslag sid. 35 — 3y.
Och skulle Vällofl. Borgare-Ståndet och
Heder v. Bonde-Ståndet vänligen inbjudas, att
i dessa beslut med Preste-Ståndet sig förena.
§■ 7-
Valdes till Ståndets Fullmägtige vid Re¬
visionen öfver Banco-Discontverkets förvalt¬
ning och räkenskaper samt f. d. Riks-Discon-
tens utredning för året 1834:
Riksdagsfullmägtigen från Götheborgs Stift,
Professorn m. m. Doct. S. P. Bexellj och
Riksdagsfullmägtigen från Strengnäs Stift,
Prosten och Kyrkoherden P. Rosén;
samt till Suppleant, i händelse af laga
förfall för någondera af Revisorerna: Riks¬
dagsfullmägtigen från Upsala Stift, Prosten
och Kyrkoherden, Theol. Candidaten Mag.
L. G. Mittag.
Ståndet åtskiljdes kl. a e. m.
In fidem
P. A. Sondén.
Den 21 Mars 1835.
Plenum kl. io f. m.
§. i.
Upplästes och godkändes Expeditions-
Utskottets Förslag till Rikets Ständers under¬
dåniga Skrifvelser:
326 Den 21 Mars.
N:o 3oq, i fråga om grunders bestäm¬
mande för Hof-Statspersonalens pensionering;
N:o 3 io, om en närmare förklaring af
Författningarna rörande löningsafgifterna till
Comministrar;
N:o 311, i anledning af verkställd gransk¬
ning af de vid sista Riksdag beviljade Extra
Statsanslag för försvarsverket till Sjös, samt
Kungsholms och Drottningskärs befästande;
N:o 312, angående rättighet för Skogs-
innehafvare, som ej tillika disponera betet å
marken, att, för skogsväxtens befrämjande,
vexelvis inhägna någon del af markens hela
vidd;
N:o 3i3, rörande Näringsfriheten.
§• 2-
Justerades Protokollet för d. 16 dennes.
§. 3.
Föredrogs Hederv. Bonde-Ståndets Pro¬
tokolls-Utdrag af d. 19 dennes, med tillkän-
nagifvande af dess beslut i anledning afLag-
och Ekonomi-Utskottens Utlåtande N:o 53,
och med inbjudning till Ridderskapet och
Adeln samt Preste-Ståndet, att deri instämma.
Lades på bordet.
§• 4-
Enligt meddeladt Protokolls-Utdrag hade
Hederv. Bonde-Ståndet återremitterat Lag-
Utskottets Betänkande N:o 178, öfver Herr
Den 21 Mars. 3 27
Dalmans motion, att häktande, på grund af
anklagelse för brott emot 5 Cap. 1 §. Miss-
gernings-Balken ej måtte äga rum förr, än
Konungen yttrat sig, huru vida saken skall
nedläggas eller icke, samt domaren derefter
pröfvat, om skäl till häktande förefinnes.
Lades till Handlingarna.
§. 5.
Föredrogos och lades på bordet:
Stats-Utskottets Utlåtanden
N:o 4a2J i anledning af väckt fråga om
förändring i metlioden för Riks-Bokslutet samt
de förvaltande Verkens Redogörelser;
N:o 423, öfver Hr Petres motion, i an¬
ledning af Ridderskapets och Adelns, Preste-
samt Bonde-Ståndens fattade beslut, rörande
Riksgälds-Contorets garanti för de lån, som
Hypotheksföreningar komma att upptaga;
Banco-Utskottets Memorial
N:o ii3, med hemställan om afskrifning
å Tumba Bruks vinst- och förlusträkning för
de skilnader, sora komma att uppstå genom
verkställd ny classification af Tumba Bruks
lumpförråd och derå nu bestämde lämplige
penningevärden;
N:o 114» angående försäljning af Tumba
Pappersbruk, jemte några andra Bruket rö¬
rande ärenden.
§. 6.
Föredrogs Constitutions-Utskoltets d. 16
3 2 8 Den n Mars.
dennes bordlagda Memorial Jv:o ioo, med fö¬
reslående af ett tillägg vid i §. 4 Morn. Tryck-
frihets-Förordningen.
Gillades till grundlagsenlig behandling vid
nästa Riksdag.
§• 7-
Föredrogs Constitutions-Utskottets d. 16
dennes bordlagda Memorial N:o ioi , med
förslag till ändringar i i §. 6 och 8 Mom.
Tryckfrihets-Förordningen.
Gillades till grundlagsenlig behandling
vid nästa Riksdag.
§. 8.
Föredrogs Constitutions-Utskottets d. 16
dennes bordlagda Memorial N:o 102, med
föreslaget tillägg i Tryckfrihets-Förordningens
2 §. 4 Morn.
Gillades till grundlagsenlig behandling
vid nästa Riksdag.
§• 9■
Föredrogs Constitutions-Utskottets d. 16
dennes bordlagda Memorial N:o io3, med fö-
reslåeu.de af ett tillägg vid Tryckfrihets-För-
ordningéns 3 §. 8 Mom.
Gillades till grundlagsenlig behandling vid
nästa Riksdag.
§. 10.
Föredrogs Constitutions-Utskottets d. t6
dennes bordlagda Memorial N:o io4> med
Den 21 Man.
föreslående af ett tillägg i Tryckfrihcts-För-
ordningens i §. 9 Mom.
Gillades till grundlagsenlig behandling
vid nästa Riksdag.
§. 11.
Föredrogs Constitutions-Utskottets d. 16
dennes bordlagda Memorial N:o io5, med
förslag till ändring i 1 undantagspunkten af
4 Mom. 2 §. Tryckfrihets-Förordningen.
Gillades till Grundlagsenlig behandling
vid nästa Riksdag.
§. 12.
Föredrogs Banco-Utskottets d. 16 den¬
nes bordlagda Utlåtande N:o 109, i anled¬
ning af de inom 3:ne Riksstånd framställde
och till Utskottet remitterade anmärkningar
emot dess i Memorialet N:o 84 afgifne för¬
slag till Instruction för Rikets Ständers Revi¬
sorer öfver Banco-verket.
Domprosten Doct. Heurlin anförde: Ut¬
skottet har ej fäst uppmärksamhet på den
anmärkning, som blifvit gjord af flere inom
Högv. Ståndet emot Revisorernes rätt att med¬
dela föreskrifter. När Fullmäktige icke äro
ovillkorligen skyldige att lyda Revisorernes
föreskrifter, utan måste pröfva, huruvida de
öfverensstämma med Rikets Ständers, bör
detta stadgande uti Instructionen gå ut. Full-
mägtige, som hafva både en moralisk och ju¬
ridisk ansvarighet, bör ej något kunna åläg¬
33o Den zi Mars.
gas af Revisorerne, som blott hafva en mo¬
ralisk.
Häruti instämde Tit. af Wingård, Holm¬
ström, Grevilliusj Elfström.
Prosten Astrand: Jag har instämt i Hr
Stuarts Reservation och instämmer nu roed
Tit. Heurlin. Utskotts-Afdelningen hade fäst
afseende på de talrika anmärkningarne inom
Riks-Stånden och föreslagit hvad Reservatio¬
nen innehåller. Det är så mycket mer skäl
att antaga detta, som det är osannolikt, att
Revisorer, oftast utan större kännedom om ä-
renderna, än den, som de under den korta
revisionstiden inhämta, skulle kunna bedom¬
ina Bankens angelägenheter bättre än Banco-
Fullmägtige.
Prosten Ödmann: Jag har i Utskottet
tillstyrkt, att det gamla stadgandet måtte stå
qvar. Det är nödigt, att Revisorerne ej blott
få göra anmärkningar, utan äfven gifva före¬
skrifter, när de funnit, att Fullmägtige afvi-
kit från Rikets Ständers redan fattade beslut.
Att de skulle kunna meddela föreskrifter i
mål, hvarom Rikets Ständer ej fattat något
beslut, derom är här alldeles icke frågan.
Bibehålles ej det gamla stadgandet, kunde det
lätt hända, att inom Fullmägtige bildades
en majoritet, som, i vissa hufvudfrågor afo-
lika åsigter med Rikets Ständer, sökte att
tillintetgöra eller förlama Ständernas beslut.
Då valet till Revisorer grundas på allmänt för¬
troende, då de väljande äro desamma sorn
Den 21 Mars-. 33 r
utse Riksdagsmän och de valbara måste vara
lika qvalificerade som vid Riksdagsmannaval,
måste man väl förmoda, att icke Revisorer
utan urskiljning väljas. Jag tillstyrker, att
Instructionen i denna punkt förblifver oför¬
ändrad.
Häruti instämde Tit. Ruus och Bolander.
Contractsprosten P. G. Svedelius: Bortta¬
gandet af den Revisorerne hittills medgifna men
nu bestridda rättigheten till föreskrifters med¬
delande synes mig hafva en menlig inverkan till
att nedsätta Revisorernas maktpåliggande kall
och dermed förenade anseende. Jag kan ic¬
ke anse denna Corporation annorlunda än som
en delegation af Rikets Ständer, helst det all¬
tid måtte inträffa, att pluraliteten af Reviso¬
rer förut beklädt Riksdagsmanna-functioner;
hvarförutan det inskränktare antalet af dem
låter förmoda ett bättre urval vid deras ut¬
väljande, än vid den talrika Riksdagsmanna-
personalens tillsättande. I följe häraf tror
jag mig skäligen [kunna påstå, att Revisors-
Corpsen i vilja och förmåga att inse och pröf¬
va det sanna och rätta är fullt jemförlig med
ett Banco-Utskott. Det har ock inom de Re-
spective Stånden blifvit tillräckligt ådagalagdt,
att de sednaste tvenne Revisionerna fullgjort
sina åligganden vida bättre än Stats-Utskottet
vid innevarande Riksdag. Ja det har till och
med blifvit yrkadt, att Stats-Utskottet allde¬
les icke borde befatta sig med någon revision
af de förvaltande Verken, emedan densamma
332 Den zj Mars.
vida bättre verkställdes af Stats- och Banco-
Verkens Revisorer. Enär nu härtill kommer,
att den moraliska ansvarigheten inför Natio¬
nen är åtminstone lika kraftig för Revisorer¬
na som för något Banco-Utskott eller sjelf¬
va Rikets Ständer, så finner jag ingen våda
vid att bibehålla de förre vid den dem för¬
ut tillerkända rättighet att i vissa fall med¬
dela Banco-Fullmägtige föreskrifter. Vore den¬
na rättighet utsträckt ända derhän att med¬
dela positiva stadganden, så skulle äfven jag
vilja borttaga densamma, emedan en sådan
lagstiftning endast tillkommer Rikets Ständer,
såsom Principaler; men nu inskränker sig
denna rättighet endast till att förhindra Banco-
Fullmägtige från sådane åtgärders vidtagande,
som äro stridande emot Rikets Ständers fattade
beslut, och är sålunda af en negativ natur.
För att ådagalägga behöfligheten af en sådan
åt Revisorerne medgifven rättighet, må det
tillåtas mig att framställa en i framtiden möj¬
lig casus, som, då den icke saknar en viss
motsvarighet i hvad som inom Banken till¬
dragit sig sedan sista Riksdag, väl torde be¬
visa något. Det inträffar nemligen, att Riks-
gälds-Contoret kommer i behof att upptaga
större lån än tillgångarne inom landet med¬
gifva. Den utländska crediten står väl till
hands, men lånevillkoren äro alltför hårda. Ban¬
co-Fullmägtige aflåta då, af egen drift eller af
en mägtigare impuls, en skrifvelse till Con-
torets Fullmägtige med det löfte, att, om
desse vilja upptaga lånet i silfver, så ansågo
Den 21 Man. 333
Banco-FulJmägtige sig af nit och omtanka för
silfverutvexlingens stadga böra erbjuda sig att
af Bankens medel bekosta transportkostnad
och provision för silfrets införskrifvande, un¬
der förbehåll, att samma silfverqvantitet skul¬
le i Banken blifva ett depositum. Nu träda
Revisorerne emellan med den förklaring, att
en sådan mesure af Banco-Fullmägtige icke har
stöd af något Rikets Ständers beslut, och att
Bankens medel icke under något villkor kun¬
na bortskänkas för främmande ändamål o. s. v.
— Jag anför detta blott exempelvis, emedan
jag tror, att frestelserna till afvikelser ifrån
Rikets Ständers beslut kunna vara mångahan¬
da, och att det derföre icke vore välbetänkt
att beröfva Revisorerne rättighet att åtmin¬
stone suspendera sådane åtgärder, intilldess
att Rikets Ständer derom sjelfve finge gifva
sitt utlåtande. Jag röstar således för bibehål¬
landet af den i Revisors-Instructionen förut
medgifna rättigheten till föreskrifters medde¬
lande, der något kommit i olag eller fordrar
rättelse, såsom orden lyda.
Professorn Doct. Lindfors: Jag har hört
anföras exempel, som skulle bevisa skadlig¬
heten deraf, att Revisorerne hade rätt att gif¬
va föreskrifter, och andra exempel, som skul¬
le bevisa nyttan deraf. Men de bevisa i sjelf¬
va verket ingenting. Frågan är egentligen,
hvad som, enligt begreppet af Revisorer, bör
vara deras rättighet och skyldighet. Det är
då klart, att begreppet af Revision är något
helt annat än begreppet af Direction. Säle-
334
Den 21 Mari.
des böra Revisorerne aldrig hafva rätt till an¬
nat än att granska och göra anmärkningar.
Anses Fullmägtige hafva felat, af vårdslöshet,
af oskicklighet eller af elakt uppsåt, så är det
ej Revisorerne, utan en annan Auctoritet, som
skall dömma derom. Det är nog, att Revi¬
sorerne göra anmärkningar och befordra des¬
sa till Rikets Ständers kännedom. På Afdel¬
ningen fann man skäl att i anledning af de
inom Högv. Ståndet gjorda anmärkningar fö¬
reslå ett förändradt stadgande; det finnes in¬
taget i Hr Stuarts Reservation, i hvilken jag
skulle hafva instämt, om jag icke vid juste¬
ringen af detta Utlåtande varit frånvarande.
Professorn Doct. Engeström förklarade,
att han, lika med Tit. Lindfors_, varit från¬
varande vid justeringen af detta Utlåtande,
men hade annars instämt i Hr Stuarts Re¬
servation, hvadan lian äfven nu förenade sig
med Tit. Heurlin och Åstrand. Man kunde
med skäl fråga, af hvad vigt en föreskrift är,
den Fullmägtige ej behöfde lyda, och om ej
Revisionens ändamål vore tillräckligen upp-
fylldt, då Revisorerne kunde göra ‘anmälan
bos Justitias-Ombudsmannen, om de funno
Rikets Ständers beslut vara af Fullmägtige öf-
verträdda.
Domprosten Doct. Heurlin: Det har be¬
hagat Prosten Svedelius att åter upplifva vår
fordna Revisionsstrid, hvilken sedermera va¬
rit föremål både för Banco-Utskottels och
Rikets Ständers pröfning, och derföre kunde
Den 21 Mars.
335
anses utkämpad, om icke bortglömd. Exem¬
plet, som Prosten anfördt, är hemtadt från
i832 års Stats-revision, hvaruti vi bägge del-
togo, och då vi i denna fråga voro af rakt
stridiga meningar, måste jag anse dess åbe¬
ropande såsom en utkastad stridshandske, den
det voro fegt att icke upptaga. Prosten har
i sitt anförande icke nog fullständigt utredt
den egentliga tvistefrågan, hvarken till dess
väsende eller till dess form, och det må der¬
före förlåtas mig, om jag för en längre stund
måste borttaga Högv. Ståndets lid och påkal¬
la dess uppmärksamhet.
Yid förra Riksdagen fattades 2:ne vigti¬
ga beslut, hvilka till hvarandra stodo, om
icke i ett erkändt sammanhang, likväl i di-
rect vexelverkan. Det ena angick den beslu¬
tade realisationens verkställande, det andra
upptagandet af ett utländskt Silfverlån. För
det förra stadgades såsomvillkor, att Bankens
Metalliska Fond borde förut uppnått propor¬
tionen af 5: 8., och för att anskaffa den bri¬
stande Silfver-qvantiteten anvisades medel,
hvilka under dåvarande Cursförhållanden vo¬
ro mer än tillräckliga. För det sednare åter
bestämdes ett maximum af rabatt, som Full-
mägtige ej fingo öfverskrida, men tillika före-
skrefs, att det Silfver, som i låneväg afRiks-
gälds-Contoret anskaffades, borde på deposi-
tionsräkning i Banken insättas — ett alldeles
nödvändigt stadgande, om lånet kom att upp¬
tagas, utan förut medgifven fri Silfverutvex-
ling — men att Fullmäglige i Banken ägde
336 Den 21 Mars.
vid sine beräkningar af proportionen emellan
reel Fond och Sedelstock upptaga hela det
belopp, som genom Riksgälds-Contorets Lån¬
operation blifvit på deposition insatt. Man fin¬
ner häraf, att Silfverlånet skulle befordra och
påskynda realisationsbeslutets verkställande.
Men efter förra Riksdagens slut uppjagades
Cursen, så att de anvisade medlen till Silf-
verköp blefvo otillräckliga, och vid de an¬
bud till Silfverlån, som Riksgälds-Contoret
öppnade, visade sig derjemte, att Lån icke
stod att erhålla på de af Rikets Ständer fö-
reskrifna villkor.
Inom Banco-Styrelsen väcktes i anled¬
ning häraf fråga, om icke Banken borde och
kunde genom Transportkostnadens bestridan¬
de för det Silfver, som af Riksgälds-Contoret
å utrikes ort upplåntes, underlätta dess Lån¬
operation. Cursen stod vid denna lid på
i45 tili 149 sk., och till högre pris än om¬
kring 141 ^ kunde Banken icke uppköpa Silf¬
ver, så vida man med de anviste tillgångarne
ville uppnå den proportion, hvarförutan Silf-
verutvexling ej fick äga runi. Enär nu det af
Riksgälds-Contoret upplånte Silfret borde så¬
som en Bankens tillgång beräknas, och Ban-?
ken, i händelse af lånets framgång, på en gång
erhålla en reel Fond, större än sorn relatift
tili Sedelstocken erfordrades, och detta Silf¬
ver tillika erhölles till vida lägre pris, då
Banken blott erlade Transportkostnaden, sti¬
gande till 5 å 6 sk. pr Rdr, än om Banken
Den 21 Mars. 33 5
inläle sig i directe Silfverköp, hvarigenom än¬
damålet — uppnåendet af den stadgade pro¬
portionen och Silfverutvexlingens vidtagande—•
allsicke under dåvarande Gursstegring stod
att vinna — så förefaller det den opartiske
domaren, och ännu mer den som nitälskar
för verkställighet af Rikets Ständers beslut,
som det inom Banco-styrelsen väckta förslag
vittnade om klokhet, nit och omtanka. Jag
vill nu förbigå och afhålla mig från allt om¬
döme så väl om striderna inom Bankostyrel¬
sen, som förfarandet inom Riksgälds-Conto-
rets Styrelse. Alltnog, frågan hänsköts till
i832 års Revisorer, som skulle yttra sig, om
de af- eller tillstyrkte den af Bankofullmäg-
tige föreslagna utväg, hvaraf 2:ne beslut, så
väl det om realisationen, som det om Silf-
verlånet, voro till sin enda möjliga verkstäl¬
lighet beroende. Inom revisionen yppade sig
häftiga strider: en hvar inser lätt, att de min¬
dre angingo sjelfva åtgärden, som Bancofull-
roägtige uppgifvit, än de nämnde vid förra
Riksdagen fattade beslut. Genom omröstning
med i3 röster emot ii, stannade revisionen
vid afstyrkande. Jag dömmer allsicke majo¬
riteten, men anmärker blott, att den egent¬
liga och sanna majoriteten, långt ifrån att af¬
styrka, tvärtom tillstyrkte Banco-Fullmägtige
denna enda möjliga utvägs vidtagande, för
att kunna till verkställighet befordra det vig¬
tiga realisationsbeslutet, som nu kostat oss
en Urtima, långvarig Riksdag.
Pres(e-St. Prot- 183S. Bandet XVII- aa
338 Den zi Mars.
Anledningen till denna besynnerlighet igen»
finnes uti de Revisions-berätlelsen bifogade
reservationer. En del af Revisorerne yrkade,
att Banken ej borde betacka transportkostna¬
den för större andel af Silfverlånet, än som
erfordrades för att uppnå den för Silfverut-
vexlingen stadgade proportion, andra åter an-
sågo icke vådligt, om denna kostnad sträck¬
te sig till hela lånesumman, häldst Bankens
Metalliska fond derigenom vunne en så be¬
tydlig förstärkning. Man röstade om contra¬
proposition, och i denna förutgående votering
segrade den sednare meningen, hvaraf följ¬
den blef afstyrkande i hufvudsakliga omröst¬
ningen, likväl med protest af en afgjord plu¬
ralitet. Efter denna framställning kan en hvar
lätt inse hvad som utgjorde egentliga föremå¬
let för striden, hvad man ville af- eller till¬
styrka. Domen öfver de Handlande, de i
striden deltagande personerna, tillåter jag
mig icke fälla. Nu lill formen. Visserligen fun-
nos de, som, lika med i83o års Revisorer, an-
sågo sig berättigade att gifva föreskrifter, rakt
ut befalla eller förbjuda af Banko-Fullmägtige
föreslagne framtida åtgärder. I den frågan
tänkte Prosten Svedelius och jag äfven då
olika. Min mening var nog lycklig att segra.
Revisionernas utlåtande affattades icke i form
af Föreskrift. I afseende på framtiden anså-
go jag och pluraliteten oss icke dertill berät¬
tigade. Vår öfvertygelse om det lagenliga,
det nyttiga och rätta, borde vi uttala, ej glöm¬
mande vår ansvarighet, ehuruicke Juridisk, lik-
Den 21 Mars. 339
Väl derföre icke mindre sträng både inför sam¬
tid och efterverld, men för öfrigt öfverlem¬
nande åt Fnllraägtige att fritt handla under
icke blott det moraliska ansvar vi som Revi¬
sorer med dem delade, utan äfven det juri¬
diska inför kommande Ständer. Blott i ett
enda fall tilläto sig Revisorerna att gifva ut¬
trycklig föreskrift. Den angick en redan vid¬
tagen åtgärd, om innehållen eller lill Riks-
gälds-Contoret icke utbetald räntevinstj men
Prosten Svedelius känner väl, att just den¬
na föreskrift icke af Fullmägtige hörsamma¬
des. Först vid denna Riksdag har rättelse
följt efter Banco-Utskottets och Rikets Stän¬
ders gemensamma beslut. Rikets Ständer haf¬
va således gillat hvad Revisorerne föreskrefvo,
men något klander af Banco-Fullmägtiges väg¬
ran att lyda har jag icke hört yttras.
Jag frågar derföre: Hvartill tjenar det att
inrymma Revisorerna en rättighet, som icke
ålägger någon annan ringaste juridiska skyl¬
dighet? Kan det ena tänkas, utan det andra?
Deremot ser jag uti detta meningslösa stad¬
gande ett frÖ till likartade obehagliga tvister,
som de hvilka uppstodo både vid i83o och
i832 årens Revisioner» Ja, tänker man sig
fractioner inom Banco-Styrelsen, hvilka ön¬
ska motarbeta beslut, som Rikets Ständer åt
dem uppdragit att verkställa, men hvilka de
måhända inom sig anse skadliga och ogilla,
så skola desse troligen betjena sig af Reviso¬
rerna, i händelse de på dem kunna inverka,
såsom skyddsvärn emot, eller såsom afledare
34o
Den zi Mars.
af den ansvarighet, de vid ett blifvande Riks¬
möte befara.
Men utom de anmärkningar jag nu fram¬
ställt emot det af Prosten Svedelius åbero¬
pade exempel, hufvudsakligen att det allsicke
hade form af föreskrift, ber jag ytterligare
få erinra, att det angick, icke en redan vid¬
tagen åtgärd, utan en som möjligen framde¬
les kunde vidtagas. Men nu har Utskottet
i sitt förslag, hvilket af Prosten gillas, be¬
stämdt inskränkt Revisorernes rätt att gifva
föreskrijter till den förflutna tiden, till den
förvaltning, som af dem granskas, hvaremot
de i fråga om framtida åtgärder endast sko¬
la äga rätt att meddela råd. Prosten lärer
således finna att exemplet alldeles saknar til¬
lämpning på närvarande fråga.
Hvad Prosten yttrat örn Revisorernas ne¬
gativa rätt, kan jag ej rätt fatta eller förstå.
Uti sjelfva begreppet om föreskrift ligger ju
något positift, ett bud, hvilket åter kan ut¬
tryckas positift eller negatift. Föreskrift in¬
nefattar en befallning, något som skall göras
eller underlåtas, och naturen deraf förändras
allsicke, om den meddelas i nekande eller ja¬
kande form.
Lika litet förmår jag inse, huru Reviso¬
rernas värdighet och anseende kan nedsättas,
derigenom att dem betages rättighet att sjelf-
myndigt meddela befallningar till en Aucto-
ritet, som äger bestämda Lagar och Regle¬
menten att följa, och hvilka handla under
Den n Mars. 341
Moralisk och Juridisk ansvarighet. Snarare
ville jag anse för Revisorerna förödmjukande,
att på papperet lysa med en magt, som in¬
gen är underkastad att lyda , och någon blind
lydnad för Revisorernas maktbud lärer väl
icke kunna åläggas Banco-Fullmägtige.
I afseende på Banco-Slyrelsens framtida
åtgärder har Utskottet icke medgifvit någon
rättighet för Revisorerna att meddela ovill¬
korliga föreskrifter: derom äro vi ju ense.
Tvisten angårblott den förflutna, under gransk¬
ning varande förvaltningen, och i detta afseen¬
de synes mig Hr Stuarts reservation åt Re¬
visorerna inrymma all den magt och myn¬
dighet de skäligen kunna fordra, ja, jag tilläg¬
ger med godt samvete, kunna önska sig. För¬
seelser och öfverträdelser, som af Fullmägtige
begås, kunna vara af olika svår beskaffen¬
het, och Hr Stuarts förslag innehåller mot¬
svarande lämpeliga bestämmelser. Är öfver-
trädelsen uppenbar, af gröfre natur och våd¬
lig, då äga Revisorerna att till laga beifran
hos Justitiae-Ombudsmannen anmäla förhål¬
landet, och Fullmägtige stå -inför domstol till
laga ansvar. Är åter förseelsen mindre, vitt¬
nar den blott om glömska, eller bristande
omtanka eller mindre varmt nit, äfventyras
derigenom icke Bankens säkerhet och bestånd,
rubbas derigenom icke den jemna gången af
Bankens functioner, kan rättelse lätt vinnas
och verkställas — väl — då äga ju Reviso-
rerne att på bristerna och felaktigheterna fä¬
sta så väl Banco-Styrelsens, som kommande
34a Den zi Mart.
Ständers uppmärksamhet. Är det väl troligt,
att dylika väckelser och varningar skola af
Fullmägtige lemnäs utan afseende? Måste ic¬
ke deras ansvarighet tilltaga och deras felak¬
tighet växa uti intensitet, om de, oaktadt er¬
hållna rättelser, fortfara uti ett af Revisorer¬
na anmärkt och ogilladt förfarande? Är det ej
af natur att kunna blifva föremål för yttre
Lag, för åtal vid Domstol, så lära väl kom¬
mande Ständer icke längre bibehålla dem så¬
som sina Ombud, och i detta fall är ett för-
verkadt förtroende det enda straff, som Stän¬
derna kunna och äga alt använda.
Doctor Elfström: Utan att vara anteck¬
nad bland Reservanterne, har jag dock inom
Utskottet i denna fråga tillhört minoriteten.
Af 70 §. Riksdags-Ordningen drager jag den
slutföljd, att Fullmägtige icke äro Revisorerne
underordnade, och att de förra således icke
kunna af de sednare emottaga befallningar.
Ordet föreskrifter måste väl alltid afse det
tillkommande; om deremot någon åtgärd skall
vidtagas i anseende till det förflutna, kallas
det rättelse, och dertill äro Revisorerne, äf¬
ven efter Afdelningens förslag, berättigade.
Jag nekar ej, att månge Revisorer kunna haf¬
va mycken insigt i de ämnen, som röra Ban¬
ken, men i allmänhet äro väl Fullmägtige
derom bäst underrättade; och ehuru det vis¬
serligen händer, alt till Revisorer utses till
en del personer, som redan bivistat Riksdag,
så är det icke heller ovanligt, att förtroendet
af en Revisionsförrättning är det första steget
Den 21 Mart. 343
och Riksdagsmannakallet det andra. Jag an¬
ser Revisorerna icke böra hafva rättighet att
gifva föreskrifter.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård: Jag lemnar det historiska å sido
och fäster mig endast vid principfrågan, i
hvilket afseende jag instämmer med Tit. Heur¬
lin. Begreppet af Revisor innebär rätt att
granska och göra anmärkningar, ej att gifva
föreskrifter. Då både Revisorer och Fullmäg-
lige väljas af Stånden, äro de i parité med
hvarandra, och de förra hafva ej någon
myndighet öfver de sednare, eller tvärtom.
Ett annat förhållande kunde blifva högst äf-
ventyrligt. Det som mest bidrog att under¬
gräfva friheten under partitiderna, var den
stora myndighet man gaf åt vissa Commissio-
ner och Delegationer af Ständerne mellan
Riksdagarne. Ett sådant förhållande bör ej
få återkomma.
Domprosten Doct. Holmström: Just der¬
före, att jag, lika med Tit. Svedelius j nitäl¬
skar för Revisorernes anseende, är jag af den
tanken, att de ej böra få gifva föreskrifter,
som ej blifva åtlydda. Om Revisorerne skulle
hafva rätt att gifva föreskrifter, borde det
vara ett band på Fullmägtige att åtlyda dem;
men ett sådant band har hittills ej funnits,
och bör ej heller, enligt min tanke, finnas.
Conlractsprosten P. G. Svedelius: M;g
synes, som tvisten här mera rörer ord och
344
Den 21 Mars.
uttryck än sak. Sålunda är af flere Talare
medgifvit, att Revisorerne böra kunna till rät¬
telse befordra det sorn kommit i olag; äfven
jag håller icke så mycket på ordet föreskrift,
att jag icke gerna låter det utbytas af något
annat motsvarande; dock inser jag icke, huru
Revisorerne skola kbnna verka rättelse i nå¬
got fall, der de icke äga rätt att föreskrifva
det, som till rättelsens vinnande är erforder¬
ligt. Deremot kan jag icke frångå min redan
yttrade åsigt, att den nu ifrågavarande räLtig-
heten är af en negativ natur, såsom endast
syftande att inhibera eller suspendera sådana
af Banco-Fullmägtige fattade beslut, som icke
öfverensstämma med Rikets Ständers gifna
föreskrifter. Om deremot Banco-Fullmägtige
rådföra sig hos Revisorerne öfver någon åt¬
gärd, som bör vidtagas; så kan å de sist¬
nämndes sida icke blifva fråga om föreskrif¬
ter utan om råd, såsom instructionen tydli¬
gen det stadgar. Utan att inlåta mig i nå¬
gon ytterligare strid öfver Banco-Fullmägtiges
åtgärder i afseende på det vid sistförflutna
Riksdag föreslagna silfverlan, enär jag blott
exempelvis anförde dessa åtgärder, som dock
icke inskränkte sig endast till ett underställ¬
ningsmål, såsom Domprosten Heurlin velat
hafva det, utan till verkliga skrifvelser ifrån
Bankens till Riksgälds-Contorets Fullmägtige;
så vill jag allenast vid den så högt uppskat¬
tade juridiska ansvarigheten för Herrar Full¬
mägtige göra den slutliga anmärkning, att den¬
na ansvarighet icke synes mig särdeles fruk¬
Den 21 Mart.
3/,5
lans värd, du erfarenheten nog visar, att con-
siderationssystemet inom Riksstånden alltför
ofta gör sig gällande i frågor af personelt in¬
tresse.
Contractsprosten Nordin: Det vore vis¬
serligen godt, om Revisorerne kunde rätta
Fullmägtige, när de verkligen felat; men Re¬
visorerne kunna ock fela, och sålunda vilja
rätta hvad som ej bör rättas. Det är ej godt
att hafva flere Herrar på en täppa. Om Full-
inägtige kunna låta bli att lyda Revisorerne,
hvartill tjena då Revisorernes föreskrifter? Jag
tillstyrker Afdelningens förslag.
Häruti instämde Tit. Björkman.
Prosten Ödmann: Ordet föreskrifter har
förefallit flera så obehagligt, ehuru jag ej kan
inse, hvad skillnad det är mellan rättelse och
föreskrifter i närvarande fall. Här är sagdt,
att Revisorerne skola befordra till rättelse
sådant, som icke blifvit verkstäldt enligt Stän¬
dernas beslut; men det har aldrig varit i frå¬
ga, att Revisorerne skulle kunna meddela Full¬
mägtige nja föreskrifter, oberoende af Stän¬
dernas beslut, utan endast sådana föreskrif¬
ter, hvarigenom Ständernas beslut skulle be¬
fordras till verkställighet. En värd talare sy¬
nes hafva motsagt sig sjelf, då han yttrat, att
det tillkommande ej anginge Revisorerna m.
m. Här är fråga om framtiden blott så vida,
som Fullmägtiges redan vidtagna åtgärder ic¬
ke öfverensstämma med Ständernas beslut,
och således för framtiden^ fordra rättelse. Man
346
Den 21 Mars.
Säger, alt föreskrifterna äro utan betydelse,
ura Fullraägtige ej äro skyldige att lyda. Ex¬
emplet är här ej lämpligt. Man afviker stun¬
dom från lag af enskilda considerationer; men
dessa blifva derför ej lag. Här är frågan,
huruvida Fullraägtige utan ansvar kunna
afvika från de rättelser, hvilka Revisorer-
ne meddela. Om sådant skett i något visst
fall, kan dock en dylik uraktlåtenhet eller
öfverseende ej antagas såsom princip i alla
dylika fall.
På särskildt derom gjorda propositioner,
biföll Ståndet Memorialet N:o 84» roed un¬
dantag af mom. c) och d) i §. 3, äfvensom
mom. d) antogs enligt Utskottets förslag i Ut¬
låtandet N:o iop.
Angående morn. c) förklarade Prosten
Ödmann, att han hade ej emot, om Ståndet
ville utbyta ordet föreskrifter mot rättelser.
Doctor Björkman föreslog: med skyldig¬
het att i sådant fall påminnelse om Ri¬
kets Ständers beslut Fullmägtige meddela.
Prosten Ödmann ansåg påminnelser vara
för litet. En blott anmälan hos Rikets Stän¬
der, enligt Hr Stuarts förslag, kunde ej le¬
da lill rättelse, om saken vore af den beskaf¬
fenhet, att den ej tålde uppskof; enda möj¬
ligheten vöre då en anmälan hos Justitias-
Ombudsmannen,
Domprosten Doct. Heurlin: De förseel¬
ser, sorn Fullmägtige kunna begå, kunna va=
Den ti Mars.
347
ra af mer eller mindre svår beskaffenhet,
Äro de af en svårare art, böra ej Fullmägti-
ge stå qvar, utan anmälan göras hos Justitiae-
Ombudsmannen till laglig beifran; äro de
mindre svåra, är det nog att Revisorerne an¬
märka dem, och om Fullmägtige då icke rät¬
ta sig efter Revisorernes anmärkningar, lära
de ej undgå näpst af Rikets Ständer.
Då meningarne voro delade och votering
äskades, framställdes följande proposition:
Bifaller Högv. Ståndet mom. c) i 3 §.
af Banco-Utskotlets Memorial N:o 84? Den
det vill, lagge Ja; den det icke vill, lägge
IVej; vinner Nej, antager Högv. Ståndet, i
stället för nämnde moment, momenten c)
och d) i Hr StuartSj Utlåtandet N:o 109 bi-
fogade reservation.
Vid anställd omröstning blef Contrapro¬
positionen med 24 Nej emot i5 Ja antagen.
Häremot reserverade sig Tit. Ödmann
Påtus j P. G. Svedelius.
Till följe af Ståndets beslut kommer så¬
ledes §. 3 i Memorialet N:o 84 att undergå
den förändring, att, i stället för mom. c) och
d), insattes följande:
c) attj derest något skulle finnas vara
försummadt eller eljest kräfva rättelse, härd
fästa Fullniägtiges uppmärksamhet och der¬
jemte hos Rikets Ständer förhållandet an¬
mäla samt föreslå de åtgärdert som till vin¬
3/t8
Den zi Mars.
nande af behörig verkställighet eller rättel¬
se härutinnarij anses böra vidtagas;
d) att dessutom till laga beifran af ve¬
derbörande befordra så beskaffade förseel¬
ser af Fullmägtige eller Bankens Ämbets-
och Tjenstemänj att Revisorerne anse åtal,
i anledning derafj böra ofördröjligen an¬
ställas;
e) att öfver sädane frågors derom Full¬
mägtige kunna vilja med Revisorerne råd¬
göra j sina åsigter och utlåtanden Fullmäg¬
tige meddela;
hvadan äfven de bägge momenten e) och f)
i Mern. N:o 46 böra betecknas med f) och g).
§. i3.
Föredrogs Banco-Utskottets d. 16 den¬
nes bordlagda Memorial N:ouo, i anledning
af de inom Irenne Riks-Slånd gjorde och till
Utskottet remitterade anmärkningar emot Ut¬
skottets i Memorialet N:o 88 afgifne förslag
till åtskillige förändringar i 1 Art. af i83o
års Banco-Reglemente.
Memorialet N:o 88 bifölls med den för¬
ändring, att 1 morn. af 2 punkten skulle ut¬
gå och 2 mom. af samma punkt erhålla föl¬
jande redaction:
Fullmägtige kunna cjj i och för deras
befattning vid Bancoverketj emottaga befall¬
ningar af någon annan än Rikets Ständer
och deras Banco-Utskottj i det fall detsam¬
Ben 21 Mars.
349
ma äger att föreskrifter å Rikets Ständers
vägnar meddela. Varande Fullmägtige för
deras befattning Rikets Ständer, Banco-Ut-
skottet och de emellan Riksdagarne sam¬
manträdande Revisorer allena redo skyldige,
och kunna icke derförj utan efter deras be¬
slut ^ eller ockj emellan Riksdagarne och
Revisionernej af Rikets Ständers Justitice-
OmbudsmaHj i laga ordning till ansvar ställas.
§• »4-
Ståndet uppgick på Riks-Salen, för att i
Plenum Plenorum erhålla del af Kongt. Maj:ts
Nådiga beslut i flera af Ständerna vid denna
Riksdag antagna Grundlagsförändringar och
Lagförändringar; hvarefter Ståndet åtskiljdes
kl. 2 e. m.
In fidem
P. A. Sonden.
Den 23 Mars 1835.
Plenum kl. 10 f. m.
§. i.
Prosten och Kyrkoherden i Själevad, Mag.
C. J. Holmj som blifvit utsedd till Fullmäg-
tig för Hernösands Stift efter Doct. Lindahl,
intog i Ståndet sitt rum.
H. H. Ärkebiskopen och Talmannen an¬
mälde, att Biskopen m. m. Doct. Hedrén hade
35o Den 23 Mars.
förliden Fredag anländt till hufvudstaden,
rnen vore af opasslighet hindrad att i Stån¬
dets öfverläggningar deltaga.
§• 2.
Justerades Protokollet för den 17, ipoch
21 dennes.
§. 3.
Från Vällofl. Borgare-Ståndet hadePro-
tocoIls-Utdrag ankommit, sorn upplästes och
innehölh), att Ståndet lill Handlingarne lagt
Kongl. Majrts nådiga Skrifvelse rörande ett
nytt System för Rikets Silfverinynt, Af Ban-
co-Utskottets Utlåtanden bifallit i N:o 109
förändringen och i öfrigt det till grund här¬
före liggande Memorialet N:o 84; likaledes N:o
110, grundadt i Memorialet N:o88; N:oiiif
med förslag till Reglementariska stadgande!!,
motsvarande 5 Art. 1 Afdeln. i i83o års
Banco-Reglemente återremitterades, jemte N:o
112, rörande 1 Afdeln. 4 Art. af i83o års
Banco-Reglemente. Antagit till Grundlagsen¬
lig behandling vid nästa Riksdag de i Con-
stitutions-Utskottets Memorial N:ris 100, 10r,
102, io3, 104 och io5 uppgifna förslag till
ändringar -i Tryckfribets-Förordningen. Till
Handlingarna Bevillnings-Lag- och Ekono¬
mi-Utskottens Memorial N:o 16.
Lades till Handlingarna.
§• 4-
Från Hedervärda Bonde-Ständet hade
Protocolls-Utdrag meddelade blifvit, som upp¬
Den 23 Mars,
lästes, af innehåll, att de af Constitutions-
Utskottet i Memorialen N:ris ior, 102, io3
104 och io5 uppgifna förslag till grundlags¬
förändringar blifvit antagna lill behandling i
grundlagsenlig ordning. Af Banco-Utskottets
Utlåtanden bifallit N:o 109, angående förslag
till Instruction för Rikets Ständers Revisorer
öfver Banco-Verket; N:o 110, med förslag till
förändringar i 1 Art. af i83o års Banco-Reg-
lemente; N:o 111, med öfverlemnande af
förslag till Reglemenlariska stadganden, mot¬
svarande 5 Art. 1 Afd. i nämnde Reglemen¬
te, och N:o 112, med förslag till föreskrifter,
motsvarande Afd. 1 af Art. 4 1 Reglementet.
Till Handlingarna: Bevilfnings-j Lag- och
Ekonomi-Utskottens Memorial N:o 16. Bi¬
fallit Lag- och Ekonomi-Utskottens Utlåtan¬
de N:o 54, i anledning af väckte frågor, rö¬
rande fattigförsörjnings-anstalterna.
Lades till Handlingarna.
§• 5.
Upplästes Kongl. Maj:ts på Rikssalen d.
2i dennes Rikets Ständer meddelade Nådiga
beslut, dels i anseende till de vid denna Riks¬
dag af Ständerna gillade och antagne Förslag
till ändringar i Rikets Grundlagar, dels i an¬
seende till flere vid denna Riksdag af Stän¬
derna till Kongl. Maj:t i underdånighet af-
gifna Förslag till Lagförändringar; och skul¬
le desamma lill Expeditions-Ulskoltet öfver-
lemnas, till iakttagande vid Riksdagsbeslutets
uppsättande.
35a
Den 23 Mars.
§. 6.
Föredrogs Banco-Utskottets den 16 den¬
nes bordlagda Memorial N:o j 11, med öfver¬
lemnande af Förslag till reglementariska Stad-
ganden, motsvarande 5 Art. 1 Afd. i i83o
års Banco-Reglemente.
Vid 2 punkten, b), anmärkte
Contractsproslen Nordin: Skall man be¬
tala Bankens Cassörer för det de missräkna
sig? De böra väl vara skyldige att räkna rätt,
och Staten ingalunda vara förbunden att um¬
gälla deras fel.
Häruti instämde Tit. Bexell.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård: Det har alltid varit vanligt att be¬
stå missräkningspenningar i ett Sedelverk, och
det är nödvändigt, emedan det händer gan¬
ska lätt, att man räknar miste, när man skall
räkna en mängd nya sedlar, som hänga till¬
sammans. 200 R:dr för hvarje Cassör är ej
för mycket; Fullmägtige hafva föreslagit mera.
Häruti instämde Tit. Grevillius och Has¬
selrot.
Prosten Astrand'. Detta är ej något nytt.
Fullmägtige hafva tillstyrkt ett årligt arfvode
af 400 R:dr; Utskottet har föreslagit, alt det
skall förblifva vid det gamla, dock med til¬
lägg, att missräkningspenningarne må för Cas-
sörerne förhöjas till 3oo R:dr årligen för hvar-
Den 23 Man. 353
dera, om tillgång dertill kan beredas genom in¬
dragning af någon CassörsbestäIlning. Detta
är oumgängligt; de lida säkert förluster ändå.
Häruti instämde Tit. Hvasser.
Doctor Elfström instämde äfven häruti.
Inom Utskottet bade ingen baft att påminna
emot detta förslag, utom Reservanterne, af
hvilka likväl den ene yrkade, att 400 Rdr
skulle bestås i missräkningspenningar, enligt
Fullmägtiges förslag. Att neka den åf Ut¬
skottet föreslagna mindre summan, vore obil¬
ligt. Vid den vexelrörelse, som drifves inom
ett så stort Penninge-Verk, som Stats-Ban-
ken, äro, oaktadt ali möjlig noggrannhet, för¬
luster för Cassörerne oundviklige.
Contractsprosten Nordin: Fastän bruket
är gammalt, är ej sagdt, att det förtjenar bi¬
fall. Består man missräkningspenningar åt
Bankens Cassörer, så kunna äfven alla Ränt¬
mästare och Uppbördsman göra anspråk
på en dylik ersättning. Rättare är väl, att
vederbörande få se opp, eller ock betala ur
egen pung.
Professorn Doct. Morén: Den värde ta¬
laren tyckes ej hafva tagit full reda på sa¬
ken. För dem, som dagligen skola räkna be¬
tydliga summor i smärre sedlar, kunna, oak¬
tadt den största noggrannhet, missräkningar
icke undvikas. På privata Ilandels-Contor bak¬
en Cassör till och med 1000 Rdr i miss*’“k-
Preste-St. Prot. iS35. Bandel XVII• 23
354 Den 23 Mats.
ningspenningar. Hvad Utskottet för Bankens
Cassörer föreslagit, är så obetydligt, att bil¬
ligheten deraf ej kan bestridas.
a punkten bifölls.
Vid 4 punkten anmärkte
Contractsprosten Nordin: Vackra var¬
ningar äro goda; men i reglementariska stad¬
gar kunde varningar vara borta. Vi hafva
vid flera tillfällen sett, hvad varningar gälla;
t. ex. då Utskotten anmodades att minska si¬
na Canslier, hvilken påminnelse ännu icke
baft någon synbar verkan.
4 punkten bifölls.
Vid 5 punkten anmärkte Contractspro¬
sten Nordin: Här upptagas bland årliga gra-
tificationer till personer utom Banco verket:
till Advocat-Fiscalerne i Götha Hofrätt och
Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, för bi¬
träden i Bankens Rättegångs- och Utsöknings-
ärenden, j33 Rdr 16 sk., samt till Actuarie»
i Svea Hofrätt och i Stockholms Rådhusrätt,
för uppgifter å derstädes anhängiga concurs-
och årsproclama-mål, 33 Rdr 16 sk. Jag har
ej funnit, att Riksgälds-Contoret fått vidkän¬
nas sådane utgifter till Landsorterna för dyli¬
ka biträden. Bankens egue tjenstemän borde
väl sjelfve se efter Concurser i Tidningarne
och bevaka Bankens bästa.
Prosten Astrand: Om Advocatfiscalen i
Banken skulle göra resor, för att personligen
bevaka alla suiåmål^ skulle kostnaden för Ban¬
Den 23 Mars.
355
ken blifva mångdubbel emot de här föreslag¬
na gratificationerna.
Häruti instämde Tit. Bergvall och Elf¬
ström.
Doct. Björkman: Jag har äfven eri an¬
märkning att göra emot denna punkt, nem¬
ligen emot den inconsequence, som röjer sig
i behandlingen af detta mål. Utskottet har
sid. 6 motiverat sitt förslag och tillstyrkt, att
de hittills vanliga gratificationerna till Actua-
rien vid Öfver-Ståthåliare-Embetets Cansli och
Registratorn vid Poliskammaren i Stockholm
skola hädanefter upphöra, men deremot gra-
tificationerne till Ådvocatfiscalerne i Götha
Hofrätt och i Hofrätten öfver Skåne och Ble¬
kinge samt till Actuarierne vid Svea Hofrätt
och Stockholms Rådhusrätt tills vidare utgå,
emedan berörde tjensters nuvarande innehaf¬
vare till en del från längre tid tillbaka åtnju¬
tit dessa anslag och det således syntes billigt,
att de under deras återstående tjenstetid få
desamma bibehålla, hvaremot Utskottet an¬
sett äfven dessa gratificationer, vid nuvaran¬
de tjenstemäns afgång, böra indragas. Ut¬
skottet synes således här icke hafva handlat
efter en viss princip. Det erkänner, att den
sistnämnda utgiften äfven är öfverflödig, och
hade således bort tillstyrka, antingen att alla
dessa gratificationer skulle på en gång upp¬
höra, eller ock, att indragningen af alla bor¬
de ske på samma sätt, vid hvarje nuvarande
innehafvares afgång.
356
Den 23 Mars.
5 punkten bifölls.
I öfrigt blef Memorialet bifallet.
§• 7-
Föredrogs Banco-Utskottets d. 16 den¬
nes bordlagda Memorial N:o 112, med öf¬
verlemnande af Förslag tili reglementariska
föreskrifter, motsvarande Afd. 1 af Art. 4 i
r83o års Banco-Reglemente.
Yid §. 4 anförde
Domprosten Doct. Heurlin> att han an¬
såg det lända till en ren förlust för Banken,
att förbjuda utlemnandet af silfverplanlsar,
och åberopade för öfrigt Hr Stuarts Reser¬
vation.
Prosten Ödmann: I anledning af hvad
Domprosten Heurlin anfört, anser jag mig bö¬
ra anmärka, att jag icke ännu kan förmoda
det vara Rikets Ständers afsigt att så under¬
lätta exporten af silfver, att Banken slutligen
skulle under en oblid conjunctur kunna blif¬
va alldeles utblottad på ädla metaller. I förra
Reglementet stadgades, att, om silfver fanns
i Kongl. Myntet för Bankens räkning inne-
stående till större belopp, än hvad inom 6
veckor hunne uppmyntas, borde Banco-Sty-
relsen foga anstalt, att öfverskottet till Ban¬
ken skyndsamligen återlefvererades i plant¬
sar, hvilka till förhindrande af underslef bor¬
de stämplas. Samma stadgande är äfven bi¬
behållet i nya Reglementet. Afsigten härmed
måste väl vara att förhindra, det icke omyn-
Den 23 Mars. 357
tadt silfver från Bankens förråder förflyttades
i enskildas händer att på lältaste sätt begag¬
nas till silfver-export, hvarigenom silfverför-
rådet inom landet i betydligaste mån för¬
minskades. I samma syftning har äfven det
nya stadgande föreslagits, att Banco-Styrelsen
bör noggrant tillse, att de silfverqvantiteter,
som, i händelse af silfverköp, till Banken ut¬
bjudas, verkligen komma från utländsk ort.
Men huru skall detta controlleras, om silfver-
plantsar få från Banken obehindradt uttagas
i stället för myntadt “silfver? En Speculant
kan ju ena dagen uttaga plantsen och följan¬
de dagen erbjuda den till salu, hvarvid han
åtminstone borde kunna säkert beräkna Trans¬
portkostnaden eller 4 sk* p:r R:dr i vinst.
Banken skulle sålunda återköpa sitt silfver
dag för dag, utan att silfverförrådet inom lan¬
det blifvit det minsta förökadt, hvilket lik¬
väl åsyftas med silfverköpet. Af sådan an¬
ledning har Utskottets majoritet ansett det
vara högst nödigt att förbjuda plantsars eller
omyntadt silfvers utlemnande från Bankens
förråder; en försigtighet, sora i synnerhet är
nödvändig, då, efter stark påkänning å den
metalliska Cassan, Banco-Styrelsen är försatt
i den ställning, att silfverköp, enligt Rikets
Ständers beslut, ovillkorligen måste äga rum.
Häruti instämde Tit. Hvasserj, Hhlc/vistj
Hasselrot.
Professorn Doct. Engeström: Redan på
Afdelningen har jag yttrat mig för rättighets
358
Den 23 Mars.
meddelande åt Banco-Fullmägtige att, när silf-
verplantsar kunna saklöst undvaras, få emot
Bancosedlar utvexla sådane i stället för preg-
ladt mynt, likväl under villkor alt slagskat¬
ten afdrages. — Skälen, som föranledt mig
dertill, äro i korthet följande:
1:0 Banken vinner derpå slagskatten med
X procent af finsilfrets vigt, hvilken eljest vid
silfrets uppmyntning afdrages och följaktligen
för Banken går förlorad.
2:0 Stats-Verket sparar in myntnings¬
kostnaden, hvilken, efter afdrag af nyssnämn¬
da slagskatt, uppgår till ungefärligen 1 i proc.,
värdet af den koppar, som ingår uti legerin¬
gen, oberäknadt.
3:o Köparen vinner äfven derpå, emedan
det fina silfret, framför det myntade, utgör
en icke blott lättare transportabel, utan äfven
allestädes mera begärlig och afsättlig vara.
Då nu icke blott den sistnämnde, utan
äfven Banken och Myntverket erhålla gifna
och ingalunda obetydliga fördelar genom rät¬
tigheten att få tillvexla sig plantsar i stället
för myntadt silfver, kan jag icke undgå att
yrka denna rättighets stadgande; och instäm¬
mer derföre uti Hr Stuarts reservation, med
undantag endast af hans yttrande om vårt nya
silfvermynts beskaffenhet, hvilken af hvarje
kännare inom landet, och i sjelfva Hamburg,
på ett alldeles motsatt sätt bedömmes.
Den 2j Mars.
359
Tvärtemot hvad jag här förut tydligen å-
dagalagt, förmenar Prosten Ödmann, det of-
tanämnda rättighet skulle medföra förluster
åtminstone för Banken, och anför som skäl,
att, då Banken för eget behof nödgas inköpa
silfver, detta säkerligen icke erhålles för så
lågt pris, hvartill plantsarne utlemnas. Pro¬
sten torde likväl härvid icke alldeles höra
lemna ur sigte den obestridliga omständighet,
att, ju mera och med ju större lätthet silf¬
ver kan utföras, desto mera måste Vexelcur-
sens stigande hindras och dess nedsättande i
stället beredas till och med under pari, då
Banken således kan till underpris återköpa
sitt förut bortvexlade silfver. Dessutom bör
den befarade förlusten för Banken destomin-
dre komma att någonsin inträffa, som nu fö¬
revarande fråga innebär, icke någon skyldig¬
het för Bankens Styrelse, utan blott en rät¬
tighet att, efter förutgånget och på dess er¬
farenhet och kännedom grundadt bedömande
om meranämnda plantsars obehöflighet för
Banken, få desamma afyttra.
Slutligen bör den omständighet icke hel¬
ler förbises, att, om plantsar icke få ifrån Banken
utbekommas, köparn naturligtvis väljer istäl¬
let Specieriksdalern framför dess underafdel-
ningar, emedan denna icke blott är vigare
för transporten utan ock hos Utländningen
mera begärlig, än det smärre myntet. Men
just Hel-riksdalern är den, hvars prägling ko¬
star mest, och följaktligen tillskyndar Stats-
36o Den zj Mars.
Verket äfven från denna sida ökade utgifter,
i händelse Utskottets projecterade förbud skul¬
le bifallas.
Af dessa anledningar yrkar jag återremiss
i afseende på denna del af Betänkandet.
Prosten Astrand: Jag instämmer med
Hr Stuart. Om Handlande vid remisser till
utrikes ort hafva tillåtelse att taga plantsar,
sä begagna de visst den tillåtelsen. Deri al¬
ock intet ondt, ty myntningskostnaden är be¬
sparad , och man bör ihågkomma, att det är
alltid bäst för Banken, att silfret får fritt del¬
in- och utgå. Hvad beträffar, att vid tillfällen,
då Banken behöfver göra silfverköp, man skul¬
le ena dagen kunna taga ut, deu andra med
vinst inlemna silfver i Banken; så är det omöj¬
ligt, då Fullmägtige skola controllera, att silf¬
ret är infördt utifrån, och således sjelfve bö¬
ra reqvirera det från utrikes ort. Ingen lä¬
rer uttaga och utskeppa silfret, för att genast
transportera det tillbaka, då Fullmägtige ej
få ge mer öfver pari, än transportkostnaden
från utrikes ort. — Jag undrar ej på, att Tit.
Ödmann yrkar det Utskottet tillstyrkt. Det-
'ta är i consequens med hvad han yrkat, att
en tull måtte bestämmas för export af silf¬
ver och leder till samma resultat, nemligen
en större fluctuation i cursen. Dessutom höi¬
man vara uppmärksam på en omständighet,
att i Kongl. Myntet man kan få piantsar e-
mot från Banken utvexladt myntadt Silfver.
Sådant kan ej hindras. Då vet jag ej, hvar-
Den zj Mars. 361
till den af Utskottet tillstyrkta restriction tje¬
nar.
Prosten ödmann: Det förefaller mig, så¬
som de Herrarne, hvilka ifra för silfverplant-
sarnes uttagande från Bankens hvalf, tala e-
mot sig sjelfva. De säga, att exporten af
plantsar är vigare och i alla afseenden tjen-
ligare, än den af vårt myntade ia-lödiga silf¬
ver. Just’derföre borde man väl hindra plant¬
sars användande i exportväg, för att icke på
Bankens bekostnad gynna Exportörerna. Pro¬
sten Astrand har trott, att, om den från Ban¬
ken uttagna plantsen skulle kunna till silfver-
lefverans i Banken åter användas, borde den
först föras ut på utländsk ort och sedan åter¬
införas, då den dubbla transportkostnaden
skulle förorsaka förlust i stället för vinst. Men
jag ber Prosten betänka, huruvida det är
möjligt att skilja den ena silfvertackan från
den andra, samt huru man skulle tillräckligt
kunna controllera, att den ena kommit från
utländsk ort, men icke den andra. Jag har
all anledning att tro, det den dubbla trans¬
porten icke behöfdes. Prosten har äfven å-
terkallat i minnet mitt försvar af Professor
Agardlis motion om Tull å exporteradt silf¬
ver. Jag får således förklara, det jag ännu
vidhåller min öfvertygelse om nödvändighe¬
ten att så arrangera våra financiella förhållan¬
den, att icke silfret likasom uttvingas ur
landet, dit detsamma icke utan många an¬
strängningar sedan återkommer. Man må sä¬
ga hvad man vill derom, men erfarenheten
36a
Den 23 Mars.
bestyrker dock den satsen, att ifrån mindre
productiva länder hafva de ädlare metallerna
alltid en benägenhet att utgå; att man derfö¬
re hör genom den största uppmärksamhet på
industriens och näringarnes befordran afvän¬
da från vårt land den olyckan, som flere gån¬
ger förut inträffat, att silfret vandrar ut och
slutligen lemnar sedelstocken qvar utan me¬
tallisk fond. Endast genom kloka economiska
författningar kan sådant förekommas. Att ut¬
tvinga silfret i småhandeln anser jag derföre
såsom ett stort misstag och är öfvertygad, att
sedelmyntet är ganska tjenligt för vårt min¬
dre productiva, isolerade och med tröga com-
municationer besvärade land, endast mynt¬
värdet upprätthålles genom Bankens solidité.
Lika falskt anser jag ock, hvad inom det Högv.
Ståndet vid ett annat tillfälle yttrats, att rö-
relse-capitalet på ett naturligt sätt ökas ge¬
nom upptagande af utländska lån. Det enda
naturliga och för landet välgörande sätt att
öka rörelse-capitalet synes mig vara, att ge¬
nom ökad production och inskränkning af
onödig eller luxuriös import bereda en öfver¬
vigt på vår handelsvåg. Då komma silfver-
tackorna in utan några konstlade åtgärder,
hvilka, om de för en kort tid hafva skenet
af economisk fördel, snart leda till den olyc-
ligaste motsats.
Professor Agardh: Redan förut har jag i
många mål, som angå Bankens rörelse, öf-
verensstämt med Prosten ödmann. Jag gör
det äfven i denna fråga. Den nu yrkade rät¬
Den 23 Mart. 363
tigheten att få för Bankens sedlar uttaga plant¬
sar i stället för pregladt silfver, grundar sig
på ett helt annat system, än det, som ut¬
trycker sig i utvexlingen af myntadt silfver.
Den som antager realisationens hufvudända-
mål vara, att begränsa cursen inom siira möj¬
ligen trångaste gränsor, måste visserligen an¬
taga Ilr Stuarts förslag. Följden blir nemli¬
gen den, som redan af Prosten Astrand blif¬
vit anmärkt, att cursens spelrum eller möj¬
lighet att stiga blir ännu mindre än den är
med endast myntadt silfver. Realisationens
ändamål, sådant sorn det uppfattas enligt den¬
na åsigt, vinnes sålunda derigenom mycket
fullkomligare. Men helt annat måste förhål¬
landet blifva enligt den åsigt, hvartill Prosten
Ödmann och jag bekänna oss, att realisatio¬
nens ändamål är att hindra agio eller skill¬
naden emellan sedlarnas värde och silfvermyn-
tet, och att cursen bör styras och jernnäs ic¬
ke genom utskeppning af Bankens silfver, u-
tan, så vidt möjligt är, genom varu-exportens
motsvarighet mot importen. Denna sednare
åsigt har ej af Ständerna blifvit antagen. Men
likväl hafva de antagit ett underlödigt mynt,
hvaremot vårt silfvermynt faller emot utländskt
mynt. Sedan man antagit en sådan myntfot,
vore det en ny inconseqvens att vilja tillåta
plantsars utförsel. Bankens plantsar blefve
en exportvara, liksom vårt jern är det, och
Banken kom att motsvara vår jernvåg. Detta
skulle väl skafFa oss utländska varor för bätt¬
re pris, och i större ymnighet, men det
364
Den 23 Mart.
skulle också öka vår redan för högt drifna
luxt
Häruti instämde Tit. Nordin; Laurenius
Hasselrotj, Edvall^ Bolander.
Prosten Åstrand: Ändamålet med reali¬
sationen måtte väl vara, att få pappersmyn-
tets värde bestämdt. Då bör man väl ej vid¬
taga åtgärder, ledande till en större lluctua-
tion deruti. Loyeringen hade icke för ända¬
mål att hindra silfrets utförsel, utan allden¬
stund silfret, om det är af hög lödighet, är
mjukt och nötes mer, så stadgades en stör¬
re koppartillsats för att hindra den starkare
nötningen. Då man i alla fall ej kan hin¬
dra silfrets export, vet jag icke, hvarför det
nu tillstyrkta stadgandet skulle antagas..
Professorn Doct. Engeström: Hvad man
anfört till vederläggning af mitt förra yt¬
trande, torde härleda sig ifrån ett misstag i
afseende på begreppet curSj — och i händel¬
se det så förhåller sig, saknar denna veder¬
läggning ali den bevisande kraft, som den
varit ämnad att frambringa. Under benämnin¬
gen curs förstås rätteligen hvarken mer eller
mindre, änden skillnad i pris, hvarmed det¬
ta vid vexelns försäljning öfver- eller understi¬
ger intrinseca värdet af det mynt, hvarå
Yexeln lyder, och denna skillnad beror huf-
vudsakligast på handelsförhållanden. Således,
om af a:ne med hvarandra inbördes handlan¬
de Nationer den ena har större fordringar hos
den andra än denna hos den förra, händer
Den 23 Mars. 365
det oftast, att Vexeln uti det ena landets
mynt betalas öfver eller under dettas intrin-
seca värde i förhållande till det andra landets,
det sednare hos förra Nationen, och det för¬
ra hos den sednare. Anledningen härtill är
också lätt funnen, då man eftersinnar, att den,
som äger en större fordran an skuld, alltid
har lättare att betala eller utqvilta sin skuld
än den, hvilken befinner sig uti motsatt be¬
lägenhet, samt att betalningsmedlets (d. ä.
Yexelns) efterfrågan och begärlighet står i om¬
vändt förhållande till den lätthet, hvarmed
betalningen eller qvittningen kan fullgöras.
Redan häraf framlyser grundlösheten af det
påstående, alt ett land med hög verklig curs
är i fördelaktigare ställning, än ett land med
lägre, emedan det förra har öfverskott af
skuld, det sednare af fordran. Lika tydligt
visar sig nu ock, att uti ett land, med en¬
dast pappersmynt, som ej vid anfordran med
liårdt mynt inlöses, dessutom icke äger fullt
förtroende, curs icke kan finnas, emedan så¬
dant mynt äger intet intrinsect värde. Sådant
har förhållandet varit inom vårt land ifrån
1809 års Riksdag, och synnerligast ifrån 1818
års Moratorium, intill närvarande realisations
början; derföre steg också medelbeloppet af
den s. k. cursen, som före 1819 hållit sig
högst vid 109 å 110, sistnämnda år till 122,
hvarunder det sedermera aldrig sjunkit.
En annan anledning till Vexelprisets hö¬
jande utöfver pari igenfinnes uti de flera för¬
delar vexeln medför framför det hårda myn-
366 Den 23 Mars.
t,et, t. ex. lätlare transport, mindre risque
derunder m. m.; men såvida denna prisskill¬
nad beror af idel inländska förhållanden, bör
den aldrig komma under namn af curs, som
grundar sig på handelsbalancen med utländ-
ningen. T. ex. uti Preussen, der den dubb¬
la Friedrichsd’oren har ett stadgadt värde af
10 Thr. Preuss, i silfver, betalas den ofta med
i3 procent deröfver, emedan den är lättare
transportabel än silfret; men icke faller det nå¬
gonsin derstädes någon in att benämna dessa
i3s curs, utan endast Aufgeld. Att noga
skilja mellan curs och uppgäld är desto me¬
ra nödvändigt, som denna sednares belopp of¬
ta bestämmes ganska godtyckligt, och någon
gång kan uppdrifvas till en obillig höjd. Så¬
ledes hafva vi under sednare tider erfarit, att,
ehuru vår export i flera år i värde öfversti-
git importen med omkring 1 million R:dr
Banco och deröfver årligen, den s. k. Yexel-
cursen uppgått ända till sk- Om nu
detta, som visserligen är en möjlighet, skul¬
le härledt sig ifrån ett otillbörligt gagnande
af myntoredan härstädes, då endast represen¬
tativer, som hade intet egentligt värde och
icke kunde omedelbarligen nyttjas lill betal¬
ning af utländsk skuld, voro tillgänglige, och
vexeln således utgjorde enda betalningsmed¬
let; så vore det högst origtigt, att derifrån
vilja draga samma slutsatser, som ifrån ett
verkligt cursbelopp. Jag tror, att, till miss¬
tags undvikande, man kunde rättast benäm¬
na det exempelvis anförda prisförhål landet
Den 23 Mars.
3 67
för agio. — Nu kan det icke nekas, att ju
Importören får erlägga detta agio, likasom vo¬
re det curs, äfvensom att han genom varu¬
prisernas förhöjande får sin ersättning af kö¬
paren eller folket, hvarigenom detta gjort be¬
tydliga och troligen, någon gång 1 million R:dr
Banco öfverstigande , obehöriga förluster; men
en skillnad äger så vida rum, att af denna
million ingen enda skilling gått annorstädes
än i Vexelförsäljarens ficka. Detta för lan¬
det högst menliga förfarande, att på allmän¬
hetens bekostnad hopa en ansenlig förmögen¬
het på några individer, kan icke annorlunda
förekommas, än genom rättigheten för Im¬
portören att sjelf få utföra den ädla me¬
tallen; — och ju mera oförhindradt denna
rättighet kan begagnas, desto säkrare fredas
både Importören och Allmänheten för ett o-
skäligt ocker. Således äro alla restrictioner
uti denna rättighets utöfning för landet skad¬
liga, och den, som påyrkar sådana, synes
mig till den grad misstaga sig, att han hand¬
lat icke uti dettas, utan ensamt *uti Yexel¬
försäljarens interesse.
Man har dessutom påstått, att tillåtelsen
till silfverplantsars utförande innebure en in-
conseqvens, då man gjort myntet låglödigt
för att derigenom hindra dess utgång utur
Riket. Sådant är likväl icke förhållandet, u-
tan afsigten med det ringare kornet inskrän¬
ker sig dels inom minskandet af myntets nöt-
lighet, såsom Prosten Åstrand redan anmärkt,
och dels inom förhindrandet af dess uppsmält-
368 Den Mars.
ning inom landet. Förut sökte man detta
correctifuti en Författning, som förböd Guld-
och Silfverarbetare att företaga smältningen
utan efter förutgången anmälan derom och
under vederbörandes uppsigt; men att detta
correctif förfelades är ganska lätt insedt.
Slutligen är det yttradt, att hårda myn¬
tet aldrig varit ämnadt till egentlig gångbar¬
het bland allmänheten. — Men om den ädla
metallen icke skall blifva gångbar inom lan¬
det, och dess utförande till utländningen skall,
så vidt möjligt är, försvåras; hvartill tjenar
då detta mynt, och hvartill gagnar vår reali¬
sation? I förra afseendet torde det tillåtas
mig upprepa, hvad jag en gång förut inom
Idogv. Ståndet upplyst, att endast skillings-
sedlarnes årliga tillverkningskostnad uppgår
till af deras åsätta värde, då ett motsva¬
rande värde uti silfvermynt, med den ned¬
satta lödighet som vårt nu äger, kostar i till¬
verkning endast och dertill bibehåller sig
brukbart uti 5o till 60 år, samt hvaraf slut¬
ligen ändock återstår något verkligt värde.
Det har väl icke lyckats denna Riksdag att
få de kostsamma skillingssedlarna utträngda;
men en allmännare kännedom af verkliga för¬
hållandet, och om den stora förlust Banken
derpå årligen lider, skall säkerligen med ti¬
den sätta hårdt mynt i deras ställe, och dy¬
medels bringa i verkställighet, hvad en klok
Bankhushållning bjuder: att anvisa de högre
penningeheloppen ät sedelmyntet och de läg¬
sta ensamt ät det härdai
Dom-
Den 23 Mars.
Domprosten Doct. Holmström: Jag bor¬
de kanhända ej yttra mig i denna fråga, enär
jag icke äger de djupa insigter sorn fordras
att rätt grundligt bedömmaden; men mig sy¬
nes dock, sorn vore Utskottets tillstyrkande
mest öfverensstämmande med Rikets Ständers
beslut 0111 Realisationen. Det skulle kunna
minska förtroendet för Realisationen, om Ri¬
kets Ständer Li I lä Lo uttagande äfven af omyn-
tadt silfver. Jag kan således ej tillstyrka ett
beslut, sorn skulle kunna medföra en sådan
följd.
Domprosten Doct. Heurlin: Utan alt nu
vilja inlåta mig uti någon fortsatt tvist om de
grundsatlser för realisation och silfverulvexling,
hvilka Professor Agardh och Prosten Ödmann
förfäkta, torde jag blott få anmärka, att de
stå i uppenbar strid och äro rakt motsatte de
principer, som vid förra Riksdagen så väl
inom de sammansatta Stats- och Banco-Ut-
skotten som inom Riksstånden gjorde sig gäl¬
lande. Jag delade då det allmänna tänkesät¬
tet, och bär ännu icke kunnat bringas till
annan öfvertygelse. Mina yttranden så väl
vid den förra som denna Riksdagen bära der¬
om vittne. Förebråelsen för inconseqvens kan
således icke drabba mig. Man tänkte sig
då silfret icke blott som mynt eller varumä-
tare, utan äfven som vara, och trodde reali¬
sationens eller den fria silfverutvexlingens än¬
damål icke endast, ja, icke ens hufvudsakli¬
gen, böta inskränkas till vinnande af ett fast
Preete-St. Prof. 1835. Bandet XVII. 24
3^0 Den 2j Mars.
myntvärde, utan såsom ett medel att i na¬
turlig väg bereda tillökning i rörelse-capital,
uppmuntran och förkofran i commercielt och
industrielt afseende. Import och export af
silfver ville man lemna fri och obehindrad,
äfven för att säLta sig i beröring med andra
länders rikare tillgångar. Silfvermassan i Ban¬
kens hvalf trodde inan skulle än ökas genom
öfverbalance, än minskas genom underbalance
i handelsvågen; i förra fallet skulle silfver
införas — i sednare utföras. Också ansåg
man ej otroligt, att utländska capitaler skul¬
le få en benägenhet att hit ingå, då vårt land
erbjöd högre ränta, ja, man hoppades äfven,
att en och annan utländsk Capitalist ej skul¬
le tveka att på industriella företag inom vårt
penningefattiga land använda sina capitaler.
För alla dessa ändamål fordrades, att silfver-
utvexlingen, äfvensom silfverutförseln icke i
något afseende försvårades eller betungades
med onödiga utgifter och förluster. I full öf¬
verensstämmelse med dessa åsigter måste man
medgifva utlemnandet äfven af silfverplant-
sar. När utvexlingen af myntadt silfver är
fri och obegränsad, kan minskning uti Ban¬
kens reela fond icke förekommas. Med den
inskränkning Utskottet föreslagit förorsakar
man endast den enskilde onödiga utgifter, och
Banken samt Statsverket bortkastade ''mynt¬
ningskostnader. Man bör icke eller förbise,
att enligt reservantens förslag ålägges icke
någon ovillkorlig skyldighet att utlemna plant¬
sar; det medgifyes endast åt Fuljmägtige att,
Den 23 Mars.
efter pröfning för hvarje serskildt tillfälle,
bevilja dylika uttag.
Prosten Mittag: Jag instämmer med Tit.
Ödmann och Agardh angående denna punkt.
Det är väl icke meningen, att man skall säl¬
ja silfver i Banken. Jag hemställer, om nå¬
got annat beslut, än det Utskottet föreslagit,
kan fattas. Hr Stuarts förslag skulle strida
mot 1 och 2 §§. af i83o års Banklag, enligt
hvilka Banken skall inlösa sina sedlar med
Svenskt silfvermynt.
Professor Agardh: Tit. Engeström anser
oss, som icke dela hans åsigter i denna fråga,
hafva ett origtigt begrepp om Curs, och det¬
ta origtiga begrepp skall icke blott nu, utan
under hela Riksdagen hafva åstadkommit för¬
villelse. Det skulle således följa, att, om
vårt begrepp om curs vore rigtigt, och hans
origtigt, så vore äfven Tit. Ödmanns och min
mening rigtig i afseende på plantsarnas utför¬
sel. Men nu är Professor Engeström ensam
om sin mening; ty ännu har det ej girvits
någon, som med curs förstått något annat än
myntets pris på börsen betalbart i vexlar.
Man kan derföre åberopa alla Börser i verl-
den, alla Tidningar som upptaga cursen, oell
alla Författare som skrifvit derom. Beror så¬
ledes frågan blott på denna enkla sats, så
kan det ej gifvas något tvifvel mer, att jn
Banken ej bör utlemna något annat än preg-
ladt silfver, och ingalunda silfverplantsar.
Doctor Lindfors: Jag instämmer med
Tit. Ödmann> Agardh och Mittag. Prosten
372 Den zj Mars.
Mittag har redan anfört det skäl, hvarpå jag
grundat mig. Enligt Banklagen är Banken en¬
dast skyldig att med Svenskt Silfvermynt in¬
lösa sina sedlar. Då Realisationen nyss blif¬
vit börjad, är väl klokast att låta bero vid
detta stadgande. Så snart Svenskt Silfver¬
mynt kan erhållas för sedlar, har ingen att
klaga. Professor Jgardhs anmärkning om in-
conseqvensen deraf, att, då Silfvermyntet är
så låglödigt, tillåta uttagandet af plantsar, är
för mig ett ytterligare skäl att bifalla denna
punkt af Betänkandet.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård: Jag instämmer med Tit. Heurlin,
Astrand och Engeström. Det är conseqvent
af dem, som röstat för realisationen, att til¬
låta utförsel äfven af plantsar. Banklagen läg¬
ger deremot intet hinder; ty den ålägger en¬
dast Banken att inlösa sina sedlar med silf¬
vermynt, men förbjuder ej att lemna plant-
sac i stället. Ifrågavarande, nu föreslagna för¬
bud vore en obehöflig utväxt på förra Banco-
Reglementet och bör ej få ditkomma. Det
blef en fläck på beslutet om Realisationen.
Professorn Doct. Engeström: Påståendet
om hinder uti sjelfva Banklagen för silfver-
plantsars utlemnande från Banken är af Bi¬
skop af Wingård redan så fullständigt veder¬
laget, att hvarje tillägg är öfverflödigt.
Hvad åter ytterligare anförts om cursen,
anser jag mig böra besvara. Men till vin-
Den 2j Mart. 3^3
I
nantie af lid skall detta.svar inskränka sig in¬
om den upplysning, det emellan Svenska och
andra länders curs den skillnad äger rum,
att, dä den sednare uppgifves uti landets verk¬
liga mynt, den förra deremot antecknas uti
blotta representativet, samt att dels derige¬
nom, att vi icke äga hårdt mynt uti den
inre allmänna rörelsen, dels genom vårt lands
alltför långsträckta figur, Yexelförsäljaren re¬
dan deri har ett ypperligt tillfälle att utöf¬
ver den verkliga cursen ännu mera öka sitt
agio. Deruti ligger också ett nytt skäl för
lättadt utförande af silfver och desto mera
påtagligt, som att här funnits, jemte curs,
ett högst drygt agio, icke kan hafva undgått
någons uppmärksamhet.
Då man så gerna hemtar exempel ifrån
utländningen, torde jag äfven få anföra nå¬
gra sådana, hvilka stå i ett vida närmare och
fullkomligt sammanhang med hufvudfrågan.
Uti Londonska Banken utbekommer en hvar,
som derom anhåller, med lika beredvillighet
guldplantsar som guineer eller sovereings, —
och i Hamburgs Bank kan man icke erhålla
deras verkliga R:dr B:co, emedan den nu me¬
ra ej finnes, utan endast silfverplantsar efter
3_ O rnhnff
TÖOO O rdUdLU
En värd talare har gifvit mig anledning
att upprepa, hvad jag förut anfört, att nem¬
ligen vårt mynts nedsättning uti halt nu e-
mot förr endast hade för afsigt att minska
dess nötning och hindra dess uppsmältning,
men ingalunda att motverka dess utförsel.
3j4
Den zj Mars.
För en dylik oklokhet kati man . icke rimli¬
gen misstänka våra Ständer och ännu min¬
dre vår upplysta Regering. — Realisationens
hufvudsakliga ändamål är att bibehålla sedel-
myntet uti tillbörligt värde; — och dä jag
förut visat, att detta med säkerhet vin¬
nes endast genom lättad silfverutförsel, så
torde det också vara tydligt, att hvarje för¬
svarande deraf skall motverka förutnämnda
ändamål.
Domprosten Doct. Henrlin: Man vill fin¬
na i Banklagen ett hinder för Hr Stuarts för¬
slag; det kunde så synas, om ordet endastj
hvilket Prof. Lindfors anfört, der funnes ut¬
satt; men det saknas alldeles. Banklagen be¬
stämmer blott, att Bankens sedlar skola o-
villkorligen inlösas med silfvermynt; men den
förbjuder icke deras inlösen med plantsar, i
fall Banken och Sedelinnehafvarne derom å-
sämjas. Hr Stuarts förslag går ej heller ut
derpå, att Banco-Styrelsen skulle blifva skyldig
att utgifva plantsar när som helst och till hvad
belopp som helst, utan blott att Styrelsen
skulle vara berättigad att göra det, om till-
gångarne det medgifva och det befinnes för¬
månligt för Banken. Vinsten deraf är gifven
för Banken, om det ej rubbar Realisationen;
men har metalliska fonden nedstigit nära till
det stadgade minimum, är det klart, att Ban¬
ken ej utlemnar några plantsar. Jag finner
ingen våda af att gifva Banco-Styrelsen en
sådan rättighet, och tillstyrker derföre afslag
på sednare momentet i förevarande §.
Den 23 Mars. 3^5
Contractsprosten Hallström: Det må va¬
ra fördelaktigt för en Bank, att i stället för
rnyntadt silfver utgifva plantsar: dock torde
denna princip, hvars rigtighet i allmänhet jag
ej vill bestrida, egentligen gälla omen Bank,
sorn redan vunnit full stadga. Vår Bank är
deremot för det närvarande stadd i en bryt¬
ning, som väl icke med ett eller annat år
tilländagå!': och det synes mig derföre för-
sigligast, att åtminstone till nästa Riksdag an¬
taga Utskottets förslag,
Häruti instämde Tit. Björkman.
Prosten Mittag: Jag har icke vid min
citation af Banklagen tillagt ordet endast; men
jag kan i alla fall ej finna annat, än att Ut¬
skottets tillägg öfverensstämmer med Bank¬
lagen och Reservantens strider deremot. Då
Banklagen tydligen bestämmer, att sedlarne
skola inlösas med silfvermynt, måtte vara
klart, att man ej har rätt att för dem begä¬
ra plantsar.
Professorn Doct. Lindfors: Jag haf ej
Banklagen nu till hands, utan citerade efter
Reservanten, hvilken jag ej skäligen kunde
misstänka för ett tillägg, ofördelaktigt för hans
egen mening. Af Hr Stuarts Reservation
sid. 17 har jag fått ordet: endast.
Domprosten Doct. Heurlin: Om man
närmare ser på Hr Stuarts Reservation, fin¬
ner man der tydligen ådagalagdt, att Bank¬
Den 2j Mars.
lagen ej kan åberopas såsom elt stöd för Ut¬
skottets förslag. Jag medgifver gerna, att ett
förbud för Fullmägtige, att utlemna plantsar,
ej strider mot Banklagen; men man bör å
andra sidan äfven medgifva, att en tillåtelse
för Fullmägtige, enligt llr Stuarts förslag,
ej heller strider emot Banklagen; ty denna
lag nämner ej ett ord om plantsar, och in¬
nehåller således i detta afseende hvarken elt
förhud eller en tillåtelse, utan det står Ri¬
kets Ständer i det fallet öppet, att, utan hin¬
der af Banklagen, härom besluta hvad som
helst. Jag yrkar å nyo, att 4 §• förra mo¬
mentet må bifallas, men sednare momenlet
afslås.
På proposition till bifall å Utskottets för¬
slag i 4 punkten, svarades både Ja och Nej.
Professorn Doct. Engeström begärde vo¬
tering, med den af Domprosten Heurlin fö¬
reslagna Contraproposition.
Y. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård: Jag gillar denna oontraproposilion.
Den som gillar realisationen och har förtroen¬
de derför, sätter ej en sådan fläck på reali¬
sationen, sora Utskottet i sednare momentet
af sitt förslag.
H. H. Ärkebiskopen och Talmannen hem¬
ställde, om ej Contrapropositionen borde ske
på återremiss.
Prosten Astrand anmärkte, att det sed¬
nare momentet vore en alldelas ny tillsats,
Den zj Mars.
som förut ej funnits i Reglementet, och kun¬
de derföre utan återremiss särskildt afslås.
Domprosten Doct. Heurlin ansåg Stån¬
det kunna särskildt afgöra detta moment, då
frågorna i delta Memorial äro så olika, att
de gerna hade kunnat behandlas i flera sär¬
skilda Betänkanden. '
Härefter framställdes följande af Ståndet
godkända Proposition:
Bifaller Högv. Ståndet hela !\ §. i Banco-
Utskoltets Memorial N:o 112? Den det vill,
lagge Ja, den det icke vill, lagge Nej; vinner
Nej,bifulles samma §., med uteslutande af
sednare Momentet.
Conlractsprosten Hallström reserverade
sig mot afslaget på sednare momentet, såsom
mindre formeuiigt, och ansåg återremiss i stäl-
lel böra äga rum.
Domprosten Doct. Holmström: Vöre frå¬
gan om bifall eller afslag på hela 4 punkten,
hade jag intet att erinra; men då man vill
hafva det ena momentet bifallet och det an¬
dra afslaget, hade contrapropositionen, enligt
min tanke, bort vara på återremiss.
I dessa reservationer instämde Tit. A-
gardhj Östberg och Mittag.
Härefter anställdes omröstning, som så
utföll, att Utskottets förslag i 4 punkten blef
med 33 Ja emot 10 Nej bifallet.
Häremot reserverade sig Tit. Engeströmj
Astrand och Bergvall.
3yS
Dm 2j Mary.
Vid 11 §. anförde
Prosten Stenhammar: Då den förändra¬
de redactionen af Utskottets första förslag
till stadgande om åtgärderna för den metal¬
liska fondens förstärkning förehades till pröf¬
ning inom det Högv. Ståndet, och jag yppa¬
de betänkligheter vid dess antagande, hänvi¬
sade man mig till framtiden och de speciela-
re föreskrifter i Reglementet för Banco-Full-
mägtige, genom hvilka de mörka uttrycken
skulle förtydligas. Nu åter finnér jag samma
redaction ordagrant bibehållen i närvaran¬
de punkt af Reglementet. Det heter här: att
Bankens metalliska cassa cj får bibehållas
vid ett belopp, som understiger 2 millioner
Riksdaler; och att det åligger Banco-Stjrel-
sen att, när behofvet så fordrar, för detta
ändamål vidtaga förberedande nödiga åtgär¬
der, sä tidigt, att metalliska cassan icke må
cjvarblifva vid detta belopp. Jag medgifver
gerna, att tidepunkten för fondens förstärk¬
ning och omsorgen om de derföre nödige åt¬
gärderna måste öfverlemnas åt Hrr Fullmäg-
tiges pröfning och omtanka. Men den här
gifne föreskriften, i sig sjelf dunkelt uttryckt,
är alltför obestämd, då den betraktas så¬
som reglementarisk. Man synes liksom med
flit hafva undvikit det rätta ordet: förstärka
den metalliska cassan. Jag föreställer mig, att,
efter olika lynne och opinion, tvekan kunde
uppstå bland Fullmägtige, till huru lågt be¬
lopp metalliska cassan får nedsjunka, innan
det kunde anses nödigt att förstärka henne.
Den 23 Mars.
379
Man äfventyrade realisationen, om man nå¬
gon gång vågade följa de exempel, som kun¬
na åberopas från andra länder, der Banker
utan svårighet finna ögonblicklig tillgång på
biträde under en hastigt inträffad eris, och
således äfven i vårt land tilltrodde sig att låta
metalliska cassan nästan helt och hållet uttöm¬
mas. Jag befarar ieke, att man någonsin tillåter
sig detta vågspel; men det förbjudes icke genom
närvarande stadgande. Redactionen hade åt¬
minstone, för att undanrödja det allt för 0-
bestämda i uttrycket, bordt förändras unge¬
fär så: Bankostyreisen åligger j att tidigt vid¬
taga förberedande åtgärder} för att genast
när behof vet sä fordrar, förstärka metalli¬
ska cassan. Att icke ens vidtaga de förbere¬
dande åtgärderna förr än behofvet af cassans
förstärkning inträdt — hvilket i nu antagne
redaction synes vara medgifvet — vore åt¬
minstone högst oförsigtigt.
Häruti instämde Tit. Hallström.
Prosten Astrand: Jag instämmer i sak
med Tit. Stenhammarj men Rikets Ständers
beslut är i denna del redan fattadt, och jag
kan ej tillstyrka, att det skall upprifvas. Jag
hoppas ock, att Fullmägtige, oaktadt §:ns
otydlighet, ej skola misstaga sig om dess verk¬
liga mening.
Doct. Elfström: Den här klandrade re-
dactionen är af Afdelningen uppgjord och af
Utskottet gillad. Afdelningen ansåg den väl
3So
Den 23 Mars.
mindre tydligt men trodde sig ej kunna af¬
vika från ordalydelsen i Rikets Ständers be¬
slut.
1 1 §. gillades.
Vid 27 §. anförde
Prosten Ödmann: Jag hade väl haft åt¬
skilliga anmärkningar vid föregående §§., sär¬
deles den 2.5, att göra, men vill ogerna före¬
slå en återremiss, ledande till ny tidsutdrägt.
I afseende på 27 §. måste jag dock anmär¬
ka, att förändringar blifvit föreslagna, hvilka
torde förtjena att närmare granskas. Att be¬
stämdt fyra Fullmäglige hädanefter skola del¬
taga i inventeringarne å Kongl. Myntet, har
jag ingenting emot; men i stället för orden i
det gamla Reglementet: genom det Styrelse¬
verk, hvarunder Mynt-Inrättningen lyder,
bar i förslaget till det nya influtit: på sätt
Kongl. Maj:t finner för godt förordna. Jag
hemställer, om detta är fullt lämpligt. Med
den inventering, som Banco-Fullmägtige böra
i Kongl. Myntet anställa, har den andra Stats-
magten egentligen icke att skaffa. Det är ic¬
ke dervid fråga om annat än Bankens förlag
af ädla metaller för Myntet, hvaröfver full¬
ständig räkning bör vid hvart års slut upp¬
rättas emellan Banken och Kongl. Myntet.
Alt häruti inblanda ett Kongl. Förordnande
fruktar jag icke vara rätt och kunna föranle¬
da en coilision, som bör undvikas.
Prosten Åstrand: Då inventering sker i
Kongl. Myntet, hvilket verk står under Kongl.
Den 21 Mars.
Maj:ts disposition, hafva ej Rikets Ständer alt
föreskrifva sättet för inventeringen. Det som
endast rör Ständerna är, att vid inventerin¬
gen Ombud från Banken äro närvarande. Sät¬
tet för inventeringen bör väl Kongl. Maj:t få
föreskrifva, såsom Utskottet föreslagit. Bätt¬
re måtte det vara, att icke de, som hafva
Styrelsen öfver Myntverket, utan andre per¬
soner blifva tillförordnade att i Myntstyrelsens
närvaro inventeringen verkställa.
Häruti instämde Tit. Engeström.
Doctor Elfström uppläste den motsvaran¬
de §. i i83o års Reglemente och anmärkte,
att innehållet i densamma och i det närva¬
rande förslaget vore i hufvudsaken öfverens¬
stämmande. Detta förslag sammanslår också
bättre med slutmeningen i förevarande §.,
deri stadgas, att, om, i hvad Banken rörer,
något finnes att anmärka, Banco-Styrelsen der¬
om må hos Kongl. Maj:t göra underdånig an¬
mälan.
Häruti instämde Tit. Hvasser och Lind¬
fors.
Prosten Ödmann: Jag anhåller, att i af¬
seende på Prosten Åstrands förklaring få er¬
inra, att inventeringen i Kongl. Myntet har
ett dubbelt föremål, nemligen Statsanslaget
och Metalliska Cassan , samt Bankens förlag
till myntningens bedrifvande. Om det för¬
ra är här icke fråga. Derom äger Kongl.
Maj:t ovillkorligen att förordna, huru invente¬
ring måtte ske. Men nu är blott den sedna-
38a
Den 23 Man.
re inventeringen i betraktande, hvilken en¬
skildt rörer Banken. —• Doctor Elfström lä¬
rer icke förstått min mening, då han blott
fästat sig vid slutmeningen i paragraphen.
Jag har bestämdt uppgifvit, hvaruti skillna¬
den emellan gamla och nya Pieglementet be-
sLår. Den är ganska väsendtlig och kunde
möjligtvis leda till oväntade explicationer. —
Hvad slutligen beträffar, hvad här äfven yt¬
trats, att inventeringen borde helt och hållet
bero af Kongl. Maj:ls förordnande, (om jag
rätt fattat meningen,) så hemställer jag till
de Herrarnes noggranna bepröfvande, om det¬
ta är i öfverensstämmelse med Bankens verk¬
liga natur och administration, såsom oberoen¬
de af den andra Statsmagten, och får tilläg¬
ga, att, om en sådan tanke vörö den rätta,
skulle hela §. utgå såsom öfverflödig.
Prosten Åstrand: Vid inventeringen i Ja¬
nuari inventeras både hvad som hörer till
Statsverket och till Banken. Hufvudsaken
ligger deri, att anmärkningar kunna af Ban¬
kens Ombud göras och hos Kongl. Maj:t an¬
mälas. Om det öfriga må Kongl. Maj:t för¬
ordna. §:n är i sitt närvarande skick bra,
och bör bifallas.
Contractsprosten Hallström: Efter mitt
sätt att se, är här en mera betydlig och in¬
galunda likgiltig förändring i fråga. Utskot¬
tet har nemligen vid sitt nya redactionsför-
slag icke funnit betänkligt, att pålägga Ko¬
nungen ett hitintills icke omedelbart betun¬
Den 23 Mars. 383
gande regeringsbestyr, det Konungen icke ä-
skat, och sorn mäste förekomma en hvar de¬
sto mera oegenlligt, ju klarare det framställer
sig, såsom hörande till den art af underord¬
nade ärender, hvilka endast bidraga att dis¬
trahera Regeringen frän dess högre omsorger.
Ej mindre märkligt är det oformliga sätt,
hvaruppå Utskottet velat tillvägabringa denna
nya ordning, då ibland föreskrifterna för Ban¬
ko-Styrelsen blifvit intvingad den dit icke hö¬
rande mening, att Konungen täcktes sjelf för¬
ordna om sättet, huru inventering å Mynt¬
verket skall anställas, och densamma följakte-
ligen icke ske på öfligt sätt genom det Sty¬
relseverk, hvarunder Kongl. Myntet sorterar.
Det är påtagligen alltför opassande och orätt,
att Rikets Ständer i ett för deras Fullrnägti-
ge upprättadt Reglemente framkasta någon tan¬
ka om en ny åtgärds vidtagande å Kongl.
Maj:ts sida; utan borde väl, om en sådan ön¬
skan hyses, vara oumgängligt, att från Rikets
Ständer afginge lill Kongl. Maj:t en underdå¬
nig skrifvelse med denna hemställan. Men för
min del finner jag all förändring i detta mo¬
ment öfverflödig, och vida riktigare, att bi¬
behålla de ordalag, som helt enkelt innebära,
att inventeringen å Myntverket sker genom
det Styrelseverk, hvarunder Myntet lyder,
hälst det sålunda är Konungen alldeles obe¬
taget, att medelbarligen vidtaga de förfogan¬
den, som Hail i förberörde afseende kan pröf¬
va nödige.
384 Den zj Man.
Proten Åstrand: Jag förmodar, att det är
föredraget oell en gång för alla afgjordt om
sättet för inventeringen, som jag vill påmin¬
na mig är stadgadt i Instructionen för Kongl.
Myntverket. Om Kongl. Majit vill göra för¬
ändring i personalen, som inventerar, må det
gerna ske.
Då meningarne voro delade och votering
äskades, framställdes följande proposition:
Bifaller Högv. Ståndet 27 §. i Banco-Ut-
skottets Memorial JNT:o 112? Den det vill, lag¬
ge Ja; den det icke vill, lagge Nej; vinner
Nej, blifver denna §., med de dervid gjorda
anmärkningar, återremitterad.
Vid anställd omröstning blef 27 §. med
Ja emot 16 Nej bifallen.
Häremot reserverade sig Tit. ödmann och
Hallström.
I öfrigt blef Utskottets Memorial bifallet.
Prosten Stenhammar anförde: Jag kan,
för min del, icke gilla den åsigten, att vid
Reglementes uppgörande ingen förändring skul¬
le kunna göras —. icke ens i ordalagen af
Rikets Ständers beslut. Tvärtom anser jag
föreskrifterna för dem, som skola sätta be¬
sluten i verkställighet, ofta erfordra en stör¬
re bestämdhet och tydlighet, än den som af-
ses vid beslutens uppfattande i ord. Det sy¬
nes mig följa af ett Reglementes natur , att
både
Den 23 Slars.
385
både tillägg oell förtydligande af besluten dervid
böra komma i fråga; och farhåga för tidsutdrägt
genom återreraiss bör, i sådan händelse, al¬
drig verka på omdömet. Jag hade också äm¬
nat framställa en anmärkning vid 20 punk¬
ten af detta betänkande, syftande till dess
förtydligande. Men då denåsigten, att Stän¬
dernas beslut böra oförändrade till ordaly¬
delsen inflyta äfven i Reglementet, gjort sig
gällande inom det Högv. Ståndet, och en an¬
mälan af anmärkningen således utan nytta
skulle hafva uppehållit discussionen, återstår
mig endast alt anmäla min reservation vid
2.o:de punkten. Den innehåller, att Banco-
Styrelsen eger göra sedel-emissioner, utan
metallisk valuta, efter första årets förlopp se¬
dan silfverutvexlingen börjades, så vida me¬
talliska cassan då fortfarande öfverstiger af
sedelstocken. Äfven detta stadgande, såsom
reglementariskt, är alltför obestämdt. Man ha¬
de här bordt tillägga någon föreskrift om den
proportion, hvaruti sedelstocken får ökas,
med afseende på beloppet af metalliska cas-
sans öfverskott öfver ■£ och behofvet förden
allmänna rörelsen. Man hade ock bordt ut¬
trycka, att sådane sedel-emissioner icke må
göras till större belopp på en gång. Jag be¬
tvifla!- ej Herrar Fullmägliges vishet; men jag
tror äfven Ständerna icke vara befriade från
den pligten, att meddela föreskrifter i ett
ämne, hvaraf Bankens säkerhet och allmän¬
hetens förtroende för realisationen i så hög
grad beror.
Prestt-Sl. Prot. i83S. Handel XVII. 25
386
Den 2j Mars.
§• 8.
Föredrogos de d. 14 dennes bordlagda
Protocolls-Utdragen, från Höglofl. Ridderska¬
pet och Adeln af den 9 dennes, med Lil 1-
kännagifvande af dess beslut i anledning af
Stats-Utskottets Utlåtande JX:o 4 17. öfver an¬
märkningar vid Betänkandet N:o 204, inne¬
fattande förslag öfver Riksgälds-Contorets be¬
hof ifrån och med år 1835 till och med 1889,
tillika med förnyadt förslag i samma ämne,
jemte inbjudning till Preste-Ståndet att i sam¬
ma beslut med Ridderskapet och Adeln sig
förena; äfvensom från Vällofl. Borgare-Ståndet
af den 12 dennes, med tillkännagifvande af
dess beslut i samma ämne, jemte inbjudning
till Preste-Ståndet att i samma beslut med
Borgare-Ståndet sig förena.
Prosten Astrand anförde: Det torde va¬
ra angeläget att föredraga dessa inbjudningar
särskildt. Jag vill derföre först yttra mig
om Ridderskapets och Adelns beslut. Hvad
1 punkten beträffar, har Preste-Ståndet redau
fattat ett likartadt beslut, och dervid är så¬
ledes intet vidare att åtgöra. Hvad 2 punk¬
ten åter beträffar, har Ridderskapet och A-
deln instämt med Preste-Ståndet, men gjort
ett tillägg, att, om lån upptages med capital-
rabatt, räntan ej må öfverstiga 4 procent. Ett
sådant tillägg vore rigtigt, om frågan vore alt
göra skulden perpetuel eller på längre tid fort¬
farande; men när man beslutar att amortera
hastigt, skall förlusten alltid blifva stor, ju
Den 2j Mars. 387
större capitalrabatten är. Nu leder Adelns
beslut derhän, att åstadkomma stor capital-
rabatt, och således stor förlust, om Fullmäg¬
tige få olika anbud, och de ej kunna pröfva
hvad som är fördelaktigast för Riksgulds-Con-
toret. Detta bör dock vara Fullmägtige öp¬
pet. Jag afslår inbjudningen.
Häruti instämde Tit. Rosén.
Domprosten Doct. Heurlin instämde äf¬
ven häruti. Preste-Ståndets beslut vore bättre.
Procenten kommer att rätta sig efter rabat¬
ten, och bäst vore, att lemna Fullmägtige öp¬
pet att antaga de för Contoret förmånligaste
villkor.
Häruti instämde Tit. Mittag.
Ståndet förklarade sig icke kunna anta¬
ga Ridderskapets och Adelns inbjudning.
Prosten Åstrand: Jag anser Borgare-
Ståndets beslut sådant, att, oaktadt det har
flera goda sidor, jag ej kan fullt gilla det,
ty det är för inskränkande för Fullmägtige;
men om det kommer till förstärkt Utskott,
förmodar jag, att det blir Rikets Ständers be¬
slut. Borgare-Ståndets Beslut är såvida bättre
än Preste-Ståndets, att det innehåller, att lån
å vista böra företrädesvis begagnas. Der bor¬
de dock vara uttryckt, att Fullmägtige äga att,
till bildande af Cassa för denna lånrörelse,
upptaga stående lån till hvad villkor som
helst, eller skaffa sig ett stående Creditiv.
i jC?• Jluulft
Jag fruktar dock, att det kunde vara vådligt
för Riksgäkls-Contoret, örn Fullmägtige ej få
vidtaga hvad utväg sorn helst, i händelse de
ej erhålla lån genom de af Borgare-Ståndet
beslutna utvägar. Jag ville derföre, att man
skulle villkorligt gilla Borgare-Ståndets be¬
slut, så vida Borgare- oell Bonde-Stånden in-
gingo på en förändring i 2 punkten, nemli¬
gen, alt Fulimägtige, i fall ingen annan ut¬
väg lyckas, ägde upptaga lån med Capitalra-
batt. Då borde vi dock inbjuda Borgare-och
Bonde-Stånden att medgifva detta tillägg.
Domprosten Doct. Heurlin: Antagandet
af Borgare-Ståndets inbjudning, att uti dess
beslut om Puksgäids-Contorets upplåning del¬
taga, måste jag på det högsta afstyrka. Utom
det ått Högv. Ståndet derigenom skulle helt
v? O
frångå och upphäfva sitt en gång, utan omröstning
och nära nog utan skiljaktighet i meningarne,
fattade beslut, skulle FuIImägtiges upplånings-
åtgärder allt för mycket inskränkas, och Puks-
gälds-Contoret qvarblifva uti samma bekym-
merfulla förlägenhet, hvaruti det för närva¬
rande befinner sig, lill följe af gällande före¬
skrifter för dess upplåningar. Herrar Full-
mägtige hafva ju anmält de svårigheter, som
möta deras Lån-Operationer. Stats-Utskottets
Betänkande åsyftade ju deras undan rödjan¬
de, och för att betrygga Riksgälds-Conto-
rets Credit var det ju, som Ilögv. Ståndet
lemnade större utrymme för deras Lån-nego-
tiationer, än Utskottet hade tillstyrkt. Ge¬
nom Borgare-Ståndets beslut förblifver Con-
Dea 2j Mars.
toret i sin närvarande för lägenhet, och dess
credit kommer fortfarande att stå på ett äf-
ventyrligt spel. Man talar mycket om utgif-
vandet af sedlar å vista, oell tyckes anse
tillåtelsen att utgifva dylika sedlar vara det
vigtigaste momentet i Borgare-Ståndets skilj¬
aktiga beslut. Men större och väsendtligare
skillnad finnes. Den ligger i förbudet att upp¬
taga lån med Capitalrabatt, och i föreskrif¬
ten, att Obligationerna skola utfärdas i Svenskt
mynt. Jag nekar icke, att med den obetyd¬
liga skuld , hvarföre Riksgälds-Contoret häf¬
tar, och de ringa summor det i Låneväg yt¬
terligare skall anskaffa, är denna utväg både
den enklaste och fördelaktigaste. Också äro
Fullmägtige, äfven enligt vårt beslut, oför¬
hindrade att när som helst försöka densamma.
Men dessförinnan fordras ovillkorligen, först
att Contoret har en fond, hvarpå den assig-
nerar och derigenom skaffar desse sedlar för¬
troende och gör dem rörlige, och dernäst
att Contoret jemväl äger ett Credilif, att i
nödfall begagna. För närvarande saknar Con¬
toret begge delarne. Den förstnämnda fon¬
den måste upplånas och blifva ett stående
lån, ouppsägbart å Långifvarens sida. Äfven
för denna mindre upplåning måste Fullmäg¬
tige äga friare händer än Borgare-Ståndet ve¬
lat medgifva, ty hvem kon ansvara, alt ett
dylikt stående Lån kan erhållas lill 5 proc.
ränta och utan Capitalrabatt? Om creditiv i
Banken lärer Hr tVcern inom Borgare-SLån-
det väckt motion, sora till Banco-Utskottet
Den 2j Marx.
blifvit remitterad, mea med de inskränkande
villkor Hr IVcErn dervid fäslat, skulle Riks-
gälds-Contoret,. äfven i händelse af bifall, va¬
ja föga belåtet, och dess utgilna å vista sed¬
lar icke vinna fullt förtroende. Väl borde
Cont. så litet sorn möjeligt anlita ett dylikt
Crerlitif, som bör reserveras för en större,
hastigt påkommande crisis, men permanent, ic¬
ke underkastadt tillfälliga indragningar måste
det vara. Under sådane förhållanden, då
Riksgälds-Contoret hvarken äger Fond eller
Cassa eller Creditif, kan denna utväg icke
ens försökas, ehuru i sin princip rigtig och
till sina följder nyttig den än är. Bevilja
Rikets Ständer något ytterligare Creditif på
Banken, eller kan ett dylikt betingas hos en¬
skild man, så skulle jag såsom Fullmägtig ic¬
ke tveka att i lånväg bereda Conloret Cassa
och börja rörelsen med sedlar å vista.
I hufvudfrågan hafva 2 Stånd stannat e-
mot 2. Det tillhör således Stats-Utskottet
att inkomma med förslag till sammanjemk-
ning af Ståndens olika beslut. Under tiden
torde Hr JVcerns motion pröfvas och afgöras.
Önskar Hög v. Ståndet, att i redaetionen göra
någon modification af sitt förra beslut, eller
att företrädesvis tillstyrka något upplånings-
sätt, så tyckes mig rätta tiden dertill inträf¬
fa , när Stats-Utskottets Jemkningsbetänkande
inkommer. För närvarande böra vi vidblifva
hvad vi en gång beslutat och afslå inbjud¬
ningen.
Den zj Mars.
Häruti instämde Tit. Bexell och Enge¬
ström.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård: Jag tillstyrker, att Preste-Ståndet
vidblifver sitt beslut. Då man ej har mer
säkerhet för Riksgälds-Contoret, att taga lån,
sorn kunna uppsägas när som helst, vore Obli¬
gationer å vista icke att tillstyrka, emedan
vid uppsägning af liera sådana på en gång
Contoret kom i förlägenhet. Förslaget gyn¬
nar egentligen Stockholms Handlande, sorn.
kunde i Contoret insätta sina Cassör mot
ränta.
Häruti instämde Doctor Elfström.
Contractsprosten Hallström: Af helt an¬
nan mening, och med den öfvertygelse, alt
vårt beslut lider af enviss obestämdhet, lika¬
som Borgare-Ståndets af någon inskränkning,
skulle jag deremot tillstyrka, att Högv. Stån¬
det, utan att i ringaste måtto frånträda sitt
redan fattade beslut, ville ingå på den in¬
bjudning Yällofl. Borgare-Ståndet adåtit. Vårt
beslut äger nemligen den rymlighet, alt det
icke härför synes mig lägga minsta förhinder,
utan omfattar verkeligen äfven Borgare-Stån¬
dets mening, och kan jemväl åt den upplåta
första platsen inom sitt vida område. Pre¬
ste-Ståndet stannade, efter öfverläggning i
detta ämne, dervid, att Fullmägtige borde ä-
ga alldeles fria händer i afseende på upplå¬
ningen, och kunna på hvad villkor som helst
upptaga de medel, som för Riksgälds-Conto-
Den 2j Mars.
rets behof erfordras. Ulan alt upprifva el¬
ler rubba detta beslut, hvilket ingalunda kan
vara min mening, anser jag nu Ståndet oför-
liindradt att så vida foga sig till Borgare-
Ståndets tanka, som vi, utan all motsägelse,
kunna öppet erkänna, att det upplåningssätt,
Borgare-Ståndet förordar, är i grunden det
mest antagliga, det bästa och klokaste, och
då onekligt är, alt detsamma både leder til!
mycken räntebesparing och befriar landet från
utländsk skuldsättning, är en sådan opinions¬
yttring snart sagdt vår skyldighet. Jag kan
ej eller finna oss nu för närvarande behöfva
ingå i minsta pröfning af verkställighetsålgär-
derna härvid, eller huru en sådan upplåning
på kort tid och emot å vista sedlar skulle
låta sig tillvägabringa. Detta blir ett sednare
åliggande, och tillhör ytterst Hrr Fullmäkti¬
ge. Nog af, att vi erkänne förelrädet af be¬
rörde upplåningssätt, och dervid tillika for¬
is lare, att detsamma bör, så vidt sig göra lå¬
ter, i första rummet försök as j hvarefter, och
derest resultaten icke skulle utfalla tillfrids-
ställande, Fullmägtige äga fullkomlig frihet
att vidtaga andra utvägar, såsom vårt redan
fattade beslut innehåller och medgifver.
Domprosten Doct. Heurlin: Det är ett
uppenbart missförstånd, att anse deri väsendt-
liga olikheten emellan vårt och Borgare-Stån¬
dets beslut ligga uti rättigheten för Fullmäg¬
tige alt utgifva sedlar, betalbara vid anfor¬
dran. Denna rättighet har Högv. Ståndet ge¬
nom sitt beslut allsicke förnekat Hrr Full»
Den 23 Mars.
mäglige, och i detta fall finnes icke ringaste
skiljaktighet emellan de 4 Riksståndens be¬
slut. Skillnaden består i de villkor och in¬
skränkningar Borgare- och Bonde-Stånden fä¬
stat vid Riksgälds-Contorets upplåningar. Den
att Obligationerna skola utfärdas i Svenskt
mynt, är af mindre vigt, sedan vi fått metal¬
liskt mynt, och Obligationerna således kom¬
ma alt lyda på silfver. Men den andra in¬
skränkningen, förbudet att upptaga lån med.
Capilalrabalt, är af så mycket större vigt och
kan vålla, att hela Riksgälds-Contorets upplå¬
ning studsar, och att Contoret sättes ur stånd
att honorera sina redan utgifnn skuldförbin¬
delser och i behörig tid bestrida på detsam¬
ma anvista utgifter. Man tyckes väl vilja med¬
gifva detta upplåningssätt för att bereda Con¬
toret tillräcklig fond eller cassa, att bedrifva
sedelrörelse å vista, men man glömmer att
Borgare - Ståndets beslut innefattar ett rakt
förbud emot all Capitalrabatt, vare sig för
större eller mindre lån, för ena eller andra
ändamålet. Dessutom har Borgare-Ståndet upp¬
gifvit egentligen tre Lånesätt, eller tre slags
Obligationer, betalbara vid anfordran, efter
uppsägning, på kortare terminer, och sluteli-
gen på bestämd förfallotid, eller hvad man
kallar stående lån. Med antagandet af det
förstnämnda lånesättet, måste det andra
helt förkastas. Det förra bör sammanbindas
med det tredje, och förenas med ett Creditif.
Genom stående lån bör assigneringsfond an¬
skaffas, till hvad pris som helst, med större
394
Den 23 Mart.
eller mindre Capitalrabatt, och när man der¬
jemte erhållit ett permanent Creditif, att vid
ti lifa I lige större påkänningar anlita, är det e-
gentligen blott ett enda lånesätt Riksgälds-
Contoret bör begagna, det första nemligen,
eller ingifvande af sedlar å vista. Högvördi-
ge Ståndet lärer häraf finna , att Borgare-Stån¬
dets beslut omöjeligen kan i sin helhet eller
sin närvarande form antagas och gillas, och
gjorde vi nu deruti förändringar och tillägg,
så skulle Ståndens olika meningar korsa hvar¬
andra, och satnmanjemkningen deraf försvå¬
ras. Kan tillräcklig fond för öppnandet af
öfverassignering genom å vista sedlar beredas,
och operationen ytterligare betryggas genom
Creditif på Banken, så erkänner jag, alt den¬
na utväg är den bästa att välja, och Iiögv.
Ståndet kan såsom ett tillägg till sitt redan
fattade beslut bifoga en sådan förklaring eller
opinionsyttring. Den står icke uti ringaste
strid med det vi i denna fråga redan beslu¬
tat, och hvilket vi böra vidblifva.
Contractsproslen Stenhammar: Min me¬
ning i detta ämne uttrycktes tillräckligt un¬
der discussionen derom inom Högv. Ståndet
och genom den reservation mot beslutet, som
jag här afgaf. Jag vidbhfver den öfverty-
gelsen, alt den inhemska crediten bör begag¬
nas för att afhjelpa Riksgälds-Gontorets be¬
hof, och befarar ingalunda, att detta tillfälli¬
ga behof icke skall kunna fyllas genom den¬
na enda naturliga utväg. Ståndets beslut in¬
nefattar visserligen en tillåtelse för Fullmäg-
Ven zj Mars. 3o5
lige, alt begagna det upplåuiugssätt a visla,
som Yällofl. Borgare-Ståndet antagit, men
då Högv. Ståndets beslut, med en allt för
sLor rymlighet, medgifver alla upplånings-
sätt, är väl behörigt, att Ståndet tillkänuagif-
ver sin tanka om det upplåningssätt, som må
anses förmånligast och således helst användas.
Man frånträder icke beslutet, om man på
detta sätt förtydligar sin mening. Äfven plu-
ralileten inom detta Högv. Stånd synes mig
derföre, utan motsägelse mot sin redan ut¬
tryckta mening, kunna dervid göra det tillägg:
alt upplåning å vista bör företrädesvis begag¬
nas för att afhjelpa Riksgälds-Contorets behof.
Häruti instämde Tit. ödmann oell P. G.
Svedelius.
Contraclsprosten Hallström: Oberoende
af frågan om en fond, kan man yttra sigom
principen.
H. H. Ärkebiskopen och Talmannen hem¬
ställde, 0111 det vore anledning alt nu modi¬
fiera Ståndets beslut, och om det icke vore
lämpligare att invänta Stats-Utskottets jemk-
ningsförslag och inbjudning.
Contractsprosten P. G. Svedelius: Frå¬
gan vore lättare afgjord, om Borgare-Ståndets
inbjudning anloges.
Domprosten Doct. Heurlin: Frågan vore
visserligen afgjord, om vi alldeles accedera-
dc till Borgare-Ståndets beslut, men det kun¬
Den 23 Alars.
na vi icke, utan att frånträda principen för
vårt eget; skulle åter Preste-Ståndet nu taga
ett nytt beslut, så blir det svårare för Stats*
Utskottet att jemka.
Prosten Stenhammar: Genom discussio-
11 ens gång anser jag mig uppmanad till den öppna
förklaring, att jag anser mig, för min del, oför¬
hindrad att in totum eltantum biträda Borgare-
Ståndets beslut, så mycket hellre som mina, ge¬
nom den redan åberopade reservationen, uttryck¬
ta tankar fullkomligt öfverensstämma med det¬
samma. Upplåning med Capitalrabatt vill äfven
jag icke medgifva, så länge ej den aldrayl-
tersta nöd är för bauden, och omöjligheten
att på annan väg fylla de oundgängliga be-
hofven icke är ådagalagd. Hellre skulle jag
se allmänna bevillningen ökad eller en sär¬
skild beskattning ålagd för Riksgälden. Ty
detta upplåningssätt leder ovillkorligt in i ut¬
ländsk skuldsättning; och Ständerna hafva
jemväl redan vid denna Riksdag, genom be¬
stämda beslut, förklarat, att utländska lån ic¬
ke utan i yttersta nödfall böra upptagas. In¬
gen svårighet möter upplåningen å vista, om
man blott kan anskaffa den cassafond af
5oo,ooo R:dr — ja! endast af 3oo,ooo R:dr,
som Riksgälds-Contoret behöfver för alt kun¬
na börja upplåningen. Svårigheten för Con-
toret, att under den nyss förflutna tiden er¬
hålla lån, härleder sig ingalunda från brist
på Capitaler, utan derifrån, att Riksgälds-
Contoret icke haft rättighet lill låns upptagan¬
de på kortare tider. Deraf har blifvit en
Den zj Ulars.
följd, att de flesta mindre capita ler heldre le¬
gal; gömda, emedan deras insättning i Riks-
gälds-Contoret skulle beröfvat. egarne möjlig-
helen att kunna annorlunda använda dem,
förr än efter flere års förlopp. Denna olä¬
genhet afhjelpes genom upplåningen å vista ;
och med detsamma blir äfven Contorets för¬
lägenhet af hill pert. Anskaffandet af den nö¬
diga Cassufonden har också inga oöfvervin-
nerliga svårigheter, äfven i den händelsen att
farhågan för realisationens credit bland ali-
C* \
mänheten skulle verka afslag å den väckta mo¬
tionen om Creditif på Banken. Sedan Ban¬
ken får innehålla hela räntevinsten, vore dock
ingen ting vågadt genom beviljande af detta
Creditif. Men om det äfven skulle vägras,
kan den nödiga Cassafonden anskaffas genom
lån. Förlägenheten målas i detta afseende stör¬
re än denar. Altman, äfven utan nödtvång,
skulle helst inträda på den bana som leder
till utländsk skuldsättning, kommer jag aldrig
att medgifva.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård: Jag afstyrker all förändring i Pre-
ste-Ståndets beslut, emedan det tillvägabrag-
tes så, att de stridande meningarne förena¬
des, då man gaf åt Fullmägtige all möjlig
latitud.
Prosten Ödmann: Jag instämmer med
Borgare-Ståndet och misströstar ej om möj¬
ligheten alt inom landet upptaga det erfor¬
derliga lånet. Att modifiera beslutet och kom¬
398 Den 23 Ulars.
ma in med ett nytt, tjenar till ingenting.
Bättre är att öfvergå till Borgare-Ståndet och
så afgöra saken.
Domprosten Doct. Heurlin: Under lop¬
pet af denna Riksdag liar den visserligen rik¬
tiga, ja, vigtiga grundsats, att icke utan
högst giltiga och öfvertygande skäl an¬
taga inbjudningar, helst då dermed åsyf¬
tades rubbande eller uppbäfvande af re¬
dan fattade beslut — denna grundsats, sä¬
ger jag, har inom detta Stånd ofta både
blifvit uttalad och gjort sig gällande , och det
kan icke annat än väcka mia förundran, att
böra flere af de värda talarne, som i andra
frågor kraftigt förfäktat denna grundsats, nu
vara villige att genast, utan aLt ens afvakta
Stats-Utskottets sarnmanjernkningsförslag, eller
voteringen i Förstärkta Utskottet, öfvergå till
en motsatt mening. Yigtiga consideralioner
måste till denna förändring vara verkande.
Jag dömer ej derom. De äro mig okända.
Men fåfängt invänder man, a Lt antagandet af
Borgare-Ståndets så välvilligt bemötta inbjud¬
ning, icke står i strid med vårt förra, nära
enhälligt fatLade beslut. Skiljaktigheten ligger
ju uti stadgandet om Obligationernas lydelse,
enligt vårt beslut lemnad åt Fullmägtiges pröf¬
ning vid inkommande Låneanbud, men enl. Bor¬
gare-Ståndets ovillkorligt föreskrifven i Svenskt
mynt — sannerligen en ringa olikhet — och uti
förbudet alt medgifva Capitalrabatt, en desto
väsentligare skiljaktighet. Jag hänvisar till
de Utskottets Betänkande bifogade reservatio¬
Den 2j Mars.
399
ner och Ståndets egen discussion i ämnet, sorn
just hvälfde sig omkring dessa enda tviste¬
punkter. Det står således fast, att, med acces-
sion till Borgare-Ståndets inbjudning, upprif¬
va vi vårt förra beslut. Men dessförinnan,
och äfven om Högv. Ståndet icke skulle fin¬
na betänkligt, utan med dess värde och an¬
seende förenligt, att upphäfva sitt beslut, ber
jag få fästa uppmärksamheten på följderne deraf
lör Riksgälds-Contoret. Fråga är ju att af¬
hjelpa dess förlägenhet, att betrygga dess upp¬
låningar och stadga dess credit för framtiden
och hvad göra vi? Jo vi låta allt förblifva i
sitt närvarande skick, vi bibehålie rättigheten
att upptaga lån till högst 5 proc. Ränta, men
utan att i nödens stund medgifva Capitalra-
batl. Yi håfve här närvarande en af Conto-
rets Hrr Fuilmägtige: jag ville vända mig till
honom och begära upplysning, om desse vå¬
ra Ombud tilltro sig med sådana föreskrifter
kunna ombesörja Contorets utgifter och upp¬
rätthålla dess credit. Sannerligen jag då för¬
mår inse, hvartill deras anmälan tjenade el¬
ler hvad man dermed åsyftade, om ej alto-
nödiglvis väcka representationens och natio¬
nens oro. All den latitud för upplåningar
Borgare-Ståndet behagar medgifva, ägde ju
Fuilmägtige förut. Jag har väl ånyo hört
upprepas de gyllene förhoppningarne, man of¬
ta förespeglat oss, om rika inhemska Capita-
ler, som stå färdige att lill pari och mot 5
proc. i Riksgälds-Contoret inströmma. Erfa¬
renheten har likväl redan skingrat desse bländ-
4oo
Den zj Mays.
verk. Riksgälds-Contoret liar under flere må¬
naders tid stått öppet för denna ström, men
beklageligen har litet eller intet flutit i Con-
torets Gassa, och just derföre befinner det sig
i trångmål, just derföre påkallade HrrFull-
mäglige, derföre tillstyrkte Stats-Utskottet,
och derföre beslutade Högvördige Ståndet
lämpligare grunder för Riksgälds-Contorets
upplåningar, och lemnade Fullmägtige större
utrymme för sin verksamhet, sitt nit och sin
omtanka. JNTu vill man omintetgöra detla be¬
slut. Deruti kan jag ej deltaga, och jag re¬
serverar mig emot all ansvarighet för följderna.
Häruti instämde Tit. Mittag, Hallbeck,
Engeström, Grevillius.
Contractsprosten Hallström: Det vore ej
upprifvande af Ståndets beslut, ulan allenast
ett ordnande af de flera utvägar, som genom
detsamma blifvit för Hrr Fullmägtige öppna¬
de, om Högv. Ståndet nu skulle accedera till
Borgare-Ståndets tanka. Vårt beslut prisades
just derför, att det var så rymligt, och gjor¬
de ingen inskränkning. Då så är, kunna vi
ock nu antaga Borgare-Ståndets inbjudning,
med vilkor, att, om detta företrädesvis fram¬
hållna upplåningssätt ej lyckades , kunde an¬
dra sätt derefter användas med all den fri¬
het, hvartill Preste-Ståndets beslut berättigar.
Y. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård: Jag låter ej skrämma mig af ut¬
gången
Den 2j Mart.
gången i Förstärkta Stats-Utskoltet. En in¬
bjudning i financiela ämnen från Borgare-
Ståndet vid denna Riksdag är ej lockande.
Det har ej visat föredöme af insigt i sådana
ämnen. Det är ej skäl för Preste-Ståndet att
frånträda sitt beslut, då detta lemnar fritt
utrymme åt verkställighetsåtgärderna.
Domprosten Doct. Heurlin: Tit. Hall¬
ströms förslag kan ej antagas, emedan Bor¬
gare-Ståndets beslut alldeles förbjuder lån mot
Capitalrabatt. Stadgas del, så äfventyras Riks-
gälds-Contorets Credit helt och hållet. Dere¬
mot har jag intet att invända, om Ståndet
afslår inbjudningen, men gör ett tillägg, att
upplåning a vista först bör begagnas.
Contractsprosten Hallström önskade hö¬
ra, om Borgare-Ståndets beslut innehöll, att
Capitalrabatt ej får äga rum.
H. H. Ärkebiskopen och Talmannen upp¬
läste 2 punkten af Borgare-Ståndets beslut,
så lydande:
”Beträffande Riksgälds-Contorets upplå-
”ningssält: att det må öfverlemnas åt Full-
”miigtige, att, efter sig företeende omständig-
”heler, emot Obligationer i Svenskt mynt
”upptaga större eller mindre lån, att betala
”vid anfordran, efter uppsägning eller på be¬
stämd förfallotid, dock icke längre än fem¬
ton år från deras utfärdande. Fullmägtige
”skola företrädesvis söka begagna de först-
Preste-St. Fröt- 1835. Bandet XFIJ. 26
Den 23 Mars.
”nämnda lånesätteu; som erbjuda förmånen af
”en lägre ränta; oell får icke i något fall rän¬
nan öfverstiga fem procent, äfvensom icke
”rabatt å Capitalet medgifvas.”
Conlractsprosten Hallström: Orden: ic¬
ke i något fall referera sig blott till räntans
högsta belopp, ej till rabatt å capitalet.
Domprosten Doct. Heurlin: Ordet äfven¬
som innebär väl, att de föregående: icke i
något fall hänföras till beggedera.
Domprosten Doct. Holmström: Då ett o-
villkorligt afslag på inbjudningen torde före-
falla mången motbjudande, hemställer jag, om
icke Högv. Ståndet kunde förklara sig icke an¬
taga inbjudningen, med tillägg af det motiv,
att Borgare-Ståndets åsigt om fördelarne af lån
a vista redan innefattas i Preste-Ståndets be¬
slut.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård: Det absoluta förbudet för Capital-
rabalt, hvilket finnes i Borgare-Ståndets be¬
slut, kan ej förenas med Preste-Ståndets.
Preste-Ståndet förklarade sig icke kunna
antaga Borgare-Ståndets inbjudning i sin hel¬
het, helst sorn det af Borgare-Ståndet beslu¬
tade upplåningssätt icke är genom Preste-
Ståndets beslut afskuret; dock ville Ståndet,
såsom ett tillägg till sitt redan fattade be¬
slut, derjemte förklara, att lån emot Obligatio¬
ner, att betala vid anfordran, är det upplå¬
ningssätt, som må i främsta rummet användas.
Den zj Mars. 4°3
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård: Jag vill ej skilja mig från beslu¬
tet, men anmärker, att det förutsätter en be¬
tydlig fond, utan hvilken detta upplånings-
sätt ej kan äga rum.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
P. A. Sonden.
Den 26 Mars 1835.
Plenum kl. 10 f. m.
§. 1.
Föredrogos och lades på bordet:
Stats-Utskottets Memorial och Utlåtan¬
den
N:o424> om förtydligande af Rikets Stän¬
ders beslut, angående garanti för Hypotheks-
föreningar, jemte förslag till hufvudgrunder
för sådana föreningar;
N:o 4a5> i anledning af väckt motion
derom, att Stats-Utskottet måtte inkomma med
förslag till formulär för den förbindelse, som
skall af Hypotheksförening afgifvas till Riks-
gälds-Contoret;
N:o 426, i anledning af vackt fråga,det
de Hypotheksföreningar, hvilka åstunda att
begagna sig af Rikets Ständers garanti å upp¬
4o4 Den z6 Mars.
tagande lån, må utse vissa Fullmägtige för att
gemensamt afsluta lånens upptagande;
N:o 427» öfver en af Hr Falhem väckt
motion, rörande sättet för betäckande af den
förlust, Rikets Ständers Riksgälds-Contor kan
komma att vidkännas i och för meddelande
garanti å de af Hypotheksföreningar uppta¬
gande lån;
Banco-Utskottets Memorial
N:o ii5, med öfverlemnande af regle-
mentariska stadganden, motsvarande 6 Art. i
i83o års Banco-Reglemente;
N:o 116, angående nödige ansedde för¬
ändringar i de föreskrifter, som innefattas i
5 Art, 2 Afd. af i83o års Banco-Reglemente.
§• 2-
Föredrogos och lades till handlingarna:
Förstärkta Siats-Utskottets Memorial N:o
4a8, öfver anställd omröstning, i fråga om
förändringar i 3 och 4 Artiklarne i Bevill-
nings-Förord ningen.
§. 3. ^
Föredrogs Lag- och Ekonomi-Utskottens
den 14 dennes bordlagda Betänkande N:o 54,
i anledning af väckta frågor rörande Fattig-
försörjningsauslalterna.
Vid sid. 11 anförde
Doct. Ruus: I afseende på detta förslag,
att den fattige skall alltid anses tillhöra den
Den 16 Mars.
4o5
församling, der han sist varit skattskrifvesz_,
får jag för min del förklara, att jag anser ej
församlingar derigenom nog tryggade för främ¬
mande fatiighjon. Flyttningen på landet sker
vanligen den24 0ct., mantalsskrifningen i No¬
vember; deremellan hinna ej socknarne att ytt¬
ra sig, om de vilja tillåta någons inflyttning.
Många skattskrifvas, innan församlingarna blif¬
vit börda. Jag ville derföre tillstyrka, att
vid uppkommande tvister församlingar emel¬
lan, angående skyldigheten att underhålla fat¬
tiga, den fattige skall vårdas af den försam¬
ling, der han sist varit minst tvenne gånger
skattskrifven.
Prosten Holm: Jag instämmer deruti,
alt den af Utskotten föreslagna förändring ej
är tillräcklig. Det händer äfven, att fattigt
folk, ulan att vara mantalsskrifne, bo i en
församling, och för någon tid undgå Pastors
uppmärksamhet. Det borde derföre, enligt
Tit. Jfzelii förslag, utsättas en viss tid, in¬
om hvilken hvarje församling, der någon kring¬
vandrande person bosatt sig, skulle anmäla
protest emot en sådan inflyttning.
Prosten Rosén: Jag medger, att detta
stadgande ej tillräckligen betryggar församlin¬
garna mot intrång af obehöriga persöner ; men
ett sådant stadgande torde näppeligen kunna
utfinnas. Hvad Utkotten tillstyrkt, är dock
bättre och bestämdare än det gamla, och jag
anser för vådligast, att det antages, emedan
i den strid af olika iuteressen, som här upp¬
Den z6 Mart.
träda mot hvarandra, en återremiss kunde
medföra menliga följder.
Häruti instämde Doct. NibeliuSj Doct,
Bexell m. fl.
Contractsproslen Öhrnberg: De samman¬
satta Utskottens stadgande, som förekommer
p. ii, att den fattige, ehvad han haft eget
hemman eller icke, alltid skall anses tillhöra
den församling, der han sist varit skattskrif¬
ves kan jag icke gilla, med mindre desse ord
tilläggas: så Dida icke Pastor och Församlin~
gen deremot behörigen protesterat; och an¬
ser jag detta tillägg så mycket mera nödvän¬
digt, som det icke sällan händer, attHärads-
skrifvaren skattskrifver just den personen, el¬
ler det hushåll, hvaremot håde Pastor och för¬
samlingen protestera, under förebärande, att
den ifrågavarande personen, eller hushållet,
skall på något ställe skrifvas, och att besvär
deröfver kunna anföras, om derLill skäl fin¬
nas.
Domprosten Doct. Holmström: Jag ber att
få fästa uppmärksamheten derå, att Utskottens
förslag i denna punkt endast är härledd af
Prosten Rosens motion, och således icke kun¬
nat omfatta alla de särskildta frågor och an¬
märkningar, som emot 1787 års förordning
här blifvit framställde. Tit. Rosén hade i sin
motion erinrat, hurusom det alternativa stad¬
gandet i nämda förordning, att nemligen ett
fattighjon skall njuta underhåll i den försam¬
ling, der det egt hemman, eller der det sed-
Dm 2.6 Mars.
407
nast varit skattskrifvet, medfört obillighet,
och derföre yrkat en modification af det för¬
ra alternativet. Utskotten hafva funnit tjen-
ligast att alldeles borttaga detsamma, och fö¬
reslagit det allmänna stadgandet, att fattig¬
hjon skola underhållas der de sednast varit
skattskrifne, ehvad de annorstädes förut ägt
hemman, eller icke. Häremot hafva inga an¬
märkningar här blifvit gjorde, och för min
del finner jag ock förslaget välgrundadt, hvar¬
före denna punkt torde af Hög v. Ståndet an¬
ses bifallen. —Hvad åter vidkommer Pro¬
sten Holms anmärkning, så vore det vis¬
serligen högst önskvärdt alt något correetiv
stadgades emot det missbruk, att personer i
flere år understundom undandraga sig skatt¬
skrifning i den Socken, der de vistas, och
slutligen återkomma till en församling, der
de långt förut varit mantalsskrifne, för att
betunga dess fattigförsörjning; men ett sådant
correetiv torde dock icke kunna läggas i den
nu ifrågavarande författningen, utan i den,
som handlar om mantals- och skattskrifning
garne, eller om lösdrifvares förseende med la¬
ga försvar. — Hvad Doct. Buus yrkat, att
fattigförsörjnings-rält icke skall tillhöra någon
i en församling, som icke der minst tvenne
gånger, eller tvenne år, varit skattskrifven,
fruktar jag, skulle kunna föranleda dertill, att
flera fattiga skulle alldeles icke anses tillhöra nå¬
gon församling och således i elände förgås,
ty jag känner åtminstone exempel af tjenste¬
hjon, både gifta och ogilla, som icke, sedan
4oö
Den 26 Mar.r.
barndomen, varit i tvenne år skattskrifne i
samma församling, utan beständigt flyttat från
en ort till en annan, och slutligen måst af
den Socken, som dem sednast mottagit, på
ålderdomen försörjas. Svårighet att upptäcka
den ort, dit den fattige skulle återföras för
att njuta underhåll, skulle åtminstone ofta upp¬
stå, om t. ex. densamme alltifrån ungdomen
fört ett kringvandrande lif, och högst obilligt
måste väl en församling anse det onus, att
försörja en sådan odugling på ålderdomen,
som möjligen i ungdomen ett par år der va¬
rit skattskrifven, men sedermera i mångfal¬
diga år tjenat i andra Socknar. — Gerna må
medgifvas, att äfven det nu gällande stadgan¬
det medför flera olägenheter, men svårt tor¬
de blifva att finna något bättre. Det här
uppgifna anser jag ingalunda förmonligare och
tillstyrker derföre att vidblifva det gamla,
som åtmistone fredar den fattiga från farhå¬
gan att alldeles sakna nödtorftig försörjning.
Häruti instämde Tit. Östberga Astrandj
Hallbeckj, Bexellj Elfström.
Prosten Holm: Ändamålet med detta
stadgande måste vara att betrygga församlin¬
gen mot obehöriga personers inflyttning; men
huru skall Pastor och församlingen kunna
hindra det, då Prestbeviset ofta ej upptes fö¬
re mantalsskrifningen?
H. H. Ärkebiskopen och Talmannen er¬
inrade, att protesten kan ske, med samma
påföljd, efter skrifningen, emedan församlin¬
Den 26 Mars.
4°9
gen ej kan förlora sin rätt, så framt elen ge¬
nast, efter det någon inflyttning för försam¬
lingen blifvit känd, gör sin rätt gällande.
Doctor Ruus: Många fattiga flytta tidt
och ofta, både hit och dit. Just det är ett
skäl att bestämma tvunne är. Ett fattighjon
kan lätt insmyga sig i en församling, för att
der komma i mantal och sedan åtnjuta fat¬
tigmedel. Församlingarne veta ofta icke, hvar¬
ifrån sådane personer komma; de äro ofta ut¬
släppta från fängelser och Correctionshus el¬
ler lösdrifvare af andra slag. Huru kan en
församling processa sig ifrån sådana, närin¬
gen annan församling kan uppgifvas, som är
skyldig att emottaga dem? Häradsskrifvaren
säger vanligen, att der fattighjonet lins, när
skrifningen sker, der skall det skrifvas. Det¬
ta är obilligt; hvadan jag anhåller om åter-
remiss.
Häruti instämde Tit. P. P. Svedelius.
Contractsprosten J. J. Nibelius: Prosten
Holm har anmärkt, att det icke sällan hän¬
der, att inflyttnings-attesten ej presenteras
förr, än i samma stund då mantalsskrifnin¬
gen skall försiggå. I sådan händelse och i
fall den inflyttande personen är ibland dem ,
öfver hvilkas inflyttning församlingen, enligt
1788 års förordning eger att yttra sig, anser
jag det vara Pastors både rättighet och pligt
att förklara: att den ifrågavarande personen
ej får i socknen skattskrifvas, innan försam¬
Den 26 Mars.
lingen öfver hans inflyttning blifvit hörd;
lemnar församlingen sedermera på Socken¬
stämma dertill sitt bifall, så införes denne
person i mantalslängden, då längden kommer
att justeras; vägrar åter församlingen den i-
frågavarande personens inflyttning, så anteck¬
nar Pastor detta på personens flyttningsattest,
och återförvisar honom till den socken, der
han sist varit i mantals-längden antecknad.
Prosten Astrand: Mantalsskrifning har
man rätt att i laga ordning öfverklaga, och
dertill har man alltid tid. Som detta stad¬
gande är bättre än det gamla, tillstyrker jag
bifall. Man bör ock betänka, att om man
vill tillvägabringa förändrade stadganden, bö¬
ra de vara antagliga af Rikets Ständer och af
Kongl. Majit; men de förslag, som nu här
blifvit framställda, äro ej sådana, att de kun¬
na af Kongl. Majit gillas.
Doctor Grevillius: Skall den i 1788 års
förordning församlingarne medgifne rätt, att
yttra sig öfver personers inflyttning, hafva
någon betydelse, böra de ega tillfälle att fö¬
re mantalsskrifningen ett sådant yttrande af¬
gifva. Nu händer likväl, att personer, okän¬
de både för Pastor och församlingen, med
företeende af Prestbetyg och antagningssedel
af någon inom församlingen, vid mantalsskrif-
nings till fället anmäla sig. Ingen känner deras
omständigheter, om hvilka man ej kunnat gö¬
ra sig underrättad, och de blifva i mantals¬
längden införde. Än mer, om . ock försam¬
Den 2/f Mars.
lingen egt tillfälle att underrätta sig om en
persons förhållanden och funnit skäl att emot
dess inflyttning protestera, samt sådan pro¬
test i tillfället vederbörligen anmäla, blifver
personen likväl, detta oaktadt, i längden in¬
förd, så snart någon inom församlingen sam¬
tycker lill hans antagande. Att något afseen¬
de icke göres å församlingens protest förkla¬
rar mantalsskrifvare!!, genom uppvisande af
Konungens Befallningshafvandes föreskrift, att
upptaga alla förekommande personer, med
leornad anvisning för den protesterande för¬
samlingen att deröfver, i laga ordning, sig
besvära. När raan besinnar den dryga kost¬
nad och de många obehag sådane besvär med¬
föra, må man ej undra, att menigheten un¬
dandrager sig dem, att besvären uteblifva,
och den sålunda på församlingen insmuglade
personen snart nog kommer att obehörigen
betunga dess fattigvård, eller genom vanart
och okynne störa bygdens lugn.
Om då skyldigheten för hvarje socken att
föda sine fattige, eller dem som sednast der
varit mantalsskrifne, skall motsvaras af rättig¬
heten att hindra obehöriga personers inflyt¬
tande, anser jag ett stadgande vara nödvän¬
digt, som förbjuder mantalsskrifvare!! att i
längden införa någon, emot hvars inflyttning
i Socknen församlingen i behörig ordning
protesterat; med lemnad rättighet för den som
inflyttning begärt, eller den som velat honom
på sina egor emottaga, att öfver protesten an¬
mäla klagomål; då församlingen finge njuta
Den 26 Mars.
åtminstone den förmån att blifva, icke käran¬
de, utan svarande part.
Häruti instämde Tit. Ödmann, Hasselrotj
Öhrnberg.
Prosten Holm: Man säger, att förslag
till författningar mäste vara antagliga; mende
måste väl äfven vara sådana, att de uppfyl¬
la ändamålet. Man säger, att besvär kunna
anföras; men det är ej rätt, att församlingar
skola, just genom författningarne, inledas i
besvär, utan heldre må församlingarnas be¬
slut anses ega sin fulla kraft och de, som
dermed ej åtnöjas, hafva öppet att anföra be¬
svär.
Doctor Björkman: Jag gillar i allo Dom¬
prosten Holmströms med H. Utskotten öfver¬
ensstämmande åsigt, att den fattige, utan un¬
dantag, bör njuta underhåll i den församling
der han sist varit mantalsskrifven. Men en
annan fråga är, huru en olaglig mantalsskrif¬
ning skall bäst och i rättan tid förekommas,
så att en församling icke må nödgas blifva
kärande der den borde få vara svarande. Rät¬
tigheten för en församling att neka inflyttan¬
de inhyseshjons och gamla eller mindre ar¬
betsföra tjenares mantalsskrifning , borde nem¬
ligen vara tydligare bestämd och uttalad i
lagen. H. Utskotten besvara icke denna frå¬
ga nöjaktigt pag. 12 litt. b. Åtminstone an¬
ser ofta Häradsskrifvaren sig pligtig att, tvärt¬
emot församlingens protest, på en husbondes
Dm 26 Mars.
413
uppgift, mantalsskrifva en redan, ehuru ny¬
ligen och olagligt, till församlingen inflyt¬
tad person. Församlingen, heter det, får på
vederbörlig ort anföra siria besvär. Detta tor¬
de lätt kunna afhjelpas, om uti 1788 års för¬
fattning orden: nedsätta sig och antagas}
förbyttes till orden: mantals- och skattskrif-
'vas. Då egde Häradsskrifvaren en tydlig i
lag bestämd skyldighet, atticke i mantalslängden
uppföra sådana, hvilka församlingen vägrat in¬
flyttning. De komma deremot då att, såsom
sig borde, antecknas å Kronobetjeningens li¬
stor såsom försvarslöse. Detta bör äfven ob¬
serveras vid nästa punkt, vid frågan om väg¬
rad inflyttning för arbetsföra tjenstehjon med
flera minderåriga barn.
Doctor Elfström: För att åtminstone till
någon del förekomma de oredor, som genom
obernedlade personers inflyttning kunna för-
samlingarne tillskyndas, får jag nu åberopa
den i förevarande Betänkande intagne anmärk¬
ning, hvilken jag yttrade, då detta ämne,
vid Riksmötets början, i följd af inom Högv.
Ståndet väckta motioner, till förberedande
discuterades. En bestämdare och fullständi¬
gare lagstiftning, än den 1111 gällande, synes
mig af behofvet påkallas till betryggande af
församlingarnes rätt, enär åtminstone på min
ort ej sällan händt, att de ombud, som vid
skattskrifningarne företräda Landshöfdingens
ställe, egenmyndigt befallt Häradsskrifvaren
mantalsskrifva fattige inflyttande hushåll, o-
4*4
Den 26 Mars.
akladt både Pastor och vid förrättningen när¬
varande socknemän deremot protesterat.
Prosten Mittag: Detta betänkande är så
godt, som det för närvarande kan blifva.
Man klandrar, att Utskotten föreslagit den
sista mantalsskrifningen såsom den enda grun¬
den för bestämmandet deraf, till hvilken för¬
samling en fattig skall anses höra; men det¬
ta är icke en försämring, utan en förbättring.
Någon annan säker grund är svår att finna.
Man säger, att en person kan blifva skrifven
emot Pastors och Församlings protest. Huru
det kan tillgå, begriper jag ej. Huru kan en
person bo i en församling, utan att vara känd
af Pastor och församlingen? Om Sexmännen
göra sin skyldighet och anmäla inflyttningar,
hvar och en i sin rote, måste väl Pastor få
veta derom. För öfrigt måste ju mantalsskrif¬
ningen grunda sig på Husförhörsboken, och
den som ej är intagen i Husförhörsboken , kan
ej rätteligen skrifvas i mantalslängden. Om
en person mot Pastors samtycke uppehåller
Sig i församlingen, kan han ej mot Pastors
samtycke blifva införd i Husförhörsboken, och
begifver han sig ej, på tillsägelse, godvilligt
tillbaka till den socken, hvarifrån han kom¬
mit, kan man låta skjutsa honom tillbaka dit,
och det på samma sockens bekostnad. Jag af-
styrker återremiss, hvarigenom förslaget sna¬
rare torde försämras än förbättras.
Doctor Grevillius: Det torde här tillåtas
mig att sätta erfarenhet mot erfarenhet. En
iit
Den z6 Mars.
värd talare har sagt: att Häradsskrifvare ej
lär våga att införa någon i mantalslängden,
Mtan att han finnes upptagen i Husförhörs¬
boken; än mindre emot Pastors och Försam¬
lingens protest. Jag lyckönskar den ort, der
en sådan ordning äger rum; men beklagar, att
min erfarenhet styrker ett motsatt förhållan¬
de. Den inflyttande personen har icke kun¬
nat blifva i Husförhörsboken antecknad, då
han icke förr än vid mantalsskrifningstillfäl-
let sig anmält; och på Pastors och församlin¬
gens protest fäster Häradsskrifvare!!, under
åberopande af Konungens Befallningshafvan-
des ordres, intet afseende, utom meddelande
af besvärsanvisning.
Man har påstått, att Pastor icke bör taga
emot en sådan persons betyg, eller skicka
den med tjenliga medel tillbaka ; men då flytt-
ningstiden infaller den 24 October och hvar
och en kan, utan ansvar, dröja åtminstone
i4 dagar derefter med betygets uppvisande,
vet jag ej, huru Pastor alltid före mantals¬
skrifningen, sorn vanligen börjar med Novem¬
ber månad, skall äga tillfälle att pröfva den
inflytlandes omständigheter. Han anmäler
sig vid förrättningen, framlemna!’ betyg och
skattskrifves, till trotts för allt motstånd. Se¬
dan torde man hvarken hafva rätt alt vägra
betygets emottagande, eller våga återsända
personen.
Hvad Prosten Mittag sålunda anfört, hål¬
ler alltså ej fullkomligen streck; och är det
4i6 Den z6 Mars.
ofta ej Pastors fel, om han icke vet af en
sådan person före Mantalsskrifningen. Att
skicka tillbaka personer, som veta obehörigen
innästla sig uti en församling, faller sig icke
eller alltid så lätt, helst om de, som stun¬
dom är händelsen, i flera år strukit landet
omkring, utan alt hafva någon varaktig ho¬
stad.
Jag förnyar mitt påstående, det horde
församlingarnes rätt att protestera emot obe¬
höriga inflyttningar, af författning bättre än
hittills betryggas.
Doctor Elfström: Då jag för kort
stund sedan anförde, huru, vid frågan om
inflyttningar, vissa oordentliglieter, ledan¬
de tili fattigförsörjningarnas betungande, stun¬
dom ägde rum på min ort, väntade jag
icke, att denna uppgift om verkliga facta
skulle jäfvas, alldraminst alt motbevisnin-
gen skulle stödas på den grund, att nå¬
got sådant icke inträffat i ett visst Pasto¬
rat i ett annat Län och Stift. Men likasom
jag icke bestrider detta sista påstående, så
vidhåller jag äfven, att mitt yttrande fullkom¬
ligt öfverensstämmer med verkliga tilldragel¬
ser. Hvad sjelfva saken vidkommer, bör ic¬
ke förgätas, alt hushåll, hvaribland ej sällan
utfattiga Frälsebönder, Jord- och Stattorpare
befinnas, som vårtiden ömsa boningssläile,
redan hösten nästförut pläga antecknas vid
skattskrifningen inom den församling, dit in¬
flyttningen sker, utan att Pastor då erhåller
annat
Den 26 Mars. 417
annat än åldersbevis, hvari ingenting vanli¬
gen finnes infördt oin nykomlingarnes frejd
eller arbetsförmåga. Det fullständiga Prest-
bevisettillhandakommer Pastor först i Mars eller
April månad, sedan den i författningen före-
skrifna justeringen aF mantalslängden redan
försiggått. Att icke endast bräcklige och van¬
före, utan till och med vanfrejdade per¬
soner på detta sätt lätteligen kunna insmyga
sig, särdeles i större och folkrikare Pastorat,
är af nämnde förhållanden tydligt. Jag an¬
ser derföre stränga och bestämda stadganden
vara nödige, om missbruk och orättvisa ge¬
nom skadliga inflyttningar skola undvikas. Att
skyldigheten, att blott svara_, ej kära,, vid tvi¬
ster af denna art, bör åligga församlingarne,
deri instämmer jag med Doctor Grevillius.
Contractsprosten öhrnberg: Min erfaren¬
het öfverensstämmer hufvudsakligen med Doc¬
tor Grevilliij och nödgas jag tillstå, att den
protest, som Pastorerne i de södra orterne
vid skattskrifningarne göra, i allmänhet icke
har den kraft och verkan, som den värde
ståndsbrodren försäkrat, att Pastorernes pro¬
test vid dylika tillfällen i de norra orterne
eger. •— Jag önskar också i öfverensstämmel¬
se med Doctor Grevillius att Pastor och för¬
samlingen vid dylika fall blifva svarande par¬
ten, och att käromålet bör tillhöra den, e-
mot hvars skattskrifning Pastor och försam¬
lingen vid skattskrifningstillfället, eller också
vid justeringen af mantalslängden, protesterat.
Preste-St. Prot. i83$. Bandet XFII. 27
418 Den 26 Mart.
Professorn Doct. Moren: Emot det före¬
slagna stadgandet har jag i hufvudsaken intet
att anmärka. Jagtviflar, att i della mål alla
önskningar kunna uppfyllas. Men här kan
anmärkas en uraktlåtenhet: att ingenting är
nämnd t om icke mantalsskrifna personer. Så-
dane finnas icke så sällan, särdeles i vidsträck¬
ta skogstrakter. Således, för att anföra ett
exempel, hände i en bergsbygd, att en qvin¬
na, som med flere oäkta barn hade länge
vandrat omkring i och utom landet, slutligen
innästlade sig i ett aflägse torp, utan att gods¬
egaren, presterskapet och communen ens vi¬
ste derom, och när fråga uppstod om hen¬
nes underhåll af fattigmedel, dömdes försam¬
lingen, för hvilken hon var okänd, eller blott
känd såsom en kringvandrande person, att
vårda henne. Ofta händer ock, att gesäller,
sjömän och andra kringstrykande personer
sjukna och måste skötas i den församling,
der de befinna sig, utan att densamma får
någon ersättning. I delta afseende borde nå¬
got stadgas.
Contractsprosten J. J. Nibelius: Endast
öfver gamla tjenstehjons eller inhyseshjons
inflyttning är det som församlingen, enligt
gällande författning, äger att yttra sig. De
få ej inflytta, innan församlingen på socken¬
stämma lemnat sitt bifall. Allt, som kan stad¬
gas, är således afgjordt. De händelser, hvil¬
ka Tit. Moren anfört, äro af en så speciel
beskaffenhet, att intet generelt derom kan
stadgas.
Den 16 Mars. 4'9
Prosten Mittag: Jag vill ej bestrida nå¬
gons erfarenhet, allraminst deras, som äro
äldre än jag; men min egen har dock ej va¬
rit inskränkt inom ett enda Pastorat. Jag an¬
ser för gifvet, att mantalsskrifningen bör
grundas på Husförhörslängden, och det måste
alltid varit försummelse på något ställe, om
någon innästlat sig i en församling emot dess
vilja. Ingen kan befalla mig att införa en
lös person i Husförhörsboken; ingen Härads¬
skrifvare, ja icke ens Landshöfdingen lär vå¬
ga att tillvälla sig en sådan magt, emot för¬
fattningarna. Skulle man någorstädes anteck¬
na en sådan person, borde det ske på lös¬
listan, såsom lösdrifvare. För öfrigt är jag
väl belåten med hvad Utskotten föreslagit.
Contractsprosten Hallbeck: Min erfaren¬
het öfverensstämmer med Tit. Mittags i det
afseendet, att på min ort ingen intages i man¬
talslängden , då Pastor och församlingen vid
mantalsskrifningen protesterar mot inflyttnin¬
gen; men på andra orter, till och med i sam¬
ma Län, sker. annorlunda. Jag instämmer
derföre med Tit. Grevillius om den förän¬
dring, hvarigenom Pastor och församling kun¬
na i dylika mål blifva svarande, ej kärande.
Att en fattig skall tillhöra den församling,
der han sist varit skrifven, har alltid varit
praktiseradt inom det Län, der jag är boen¬
de. De svårigheter, som Tit. Ruus anfört,
äro tänkvärda; men motskälen äro ock af
vigt; ty det finnes många, som ej i 2 år ef¬
ter hvarandra varit skrifne i en församling.
420 Den 26 Mars.
Contraclsprosten Afzelius: Jag instä ol¬
mer med Tit. Grevillius. Det är uppenbart,
att, då en församling är skyldig att försörja
sina fattiga, bör den äfven hafva rätt att ej
emottaga utsocknes fattiga. När församlingen
yttrat sig, må den, som dermed icke åtnöjes,
besvära sig hos Landshöfdingen, och icke för¬
samlingen tvingas att besvära sig öfver en
underordnad ämbetsman, som godtyckligt lem-
nar församlingens yttrande utan afseende. Vid
manlalsskrifningar böra alla personer upp¬
tecknas; således hafva Landshöfdingarne rätt
att befalla Häradsskrifvarne uppteckna alla.
Hvad Tit. Mittag anfört, måtte ske blott i
bans Pastorat och på några få andra ställen;
men jag vet, att äfven i Upland på många
ställen tillgår annorlunda. Jag yrkar åter-
remiss, på det den rättelse må vinnas, att
församlingen i djdika frågor må blifva ej kä¬
rande, men svarande.
Prosten Ödmann: Jag har redan tillkän-
nagifvit min tanka i ämnet, då jag instämt
med Doct. Grevillius. I anledning af hvad
Prosten Mittag anfört, måste jag uppgifva,
att jag, ehuru bosatt i samma Stift och sam¬
ma Län, funnit förhållandet på min ort an¬
norlunda. Jag har ofta protesterat mot per¬
soners inflyttning, men förgäfves, emedan
Landshöfdingen befallt Häradsskrifvaren att
anteckna alla som anmält sig. Det måtte så¬
ledes vara en särskild ämbetsmannamyndig-
liet och förmåga hos Tit. Mittagj att göra
sin vilja aktad. Prosten bar sagt, att ingen
Den 26 Mars. 4 2 [
kan mantalsskrifvas, utan att vara införd i
Husförhörsbok; men det är orätt, ty mången
anmäles först vid mantalsskrifningen.
Professor Grubbe: Detta ämne är ett af
dem, i afseende på hvilka jag ej betraktar mig
såsom fullt competent domare. Jag öfverlemnar
gerna frågans hufvudsakliga utredande åt dem af
det Högv. Ståndets Ledamöter, hvilka såsom
Kyrkoherdar varit i tillfälle att inhemta en
närmare på erfarenhet grundad kännedom om
allt det som rör fattigvården. Såsom ledamot
af förenade Lag- och Ekonomi-Utskottet tror
jag mig likväl upplysningsvis höra nämna, att
frågan inom detta Utskott föranledde många
tvister, att det var ganska svårt alt samman¬
jemka de skiljaktiga meningarne till en ge¬
mensam tanka, och att jag, i anledning der¬
af, föga hoppas att, i fall Betänkandet nu å-
terremitteras, detsamma till Ståndet återkom¬
mer i förbättradt skick. — Hvad egentligen be¬
träffar den nu ifrågavarande punkten af Be¬
tänkandet, synes mig discussionen hafva nå¬
got afvikit från silt egentliga ämne. Frågan
är nemligen i denna punkt icke om den stör¬
re eller mindre giltigheten af Pastors och för¬
samlingens protest mot obehöriga inflyttnin¬
gar., (en fråga hvarom Betänkandet först läng¬
re fram talar, nemi. i slutet af sid. 12), utan
blott om grunden, efter hvilken det skall be¬
stämmas, till hvilken fö samlings fattigvård
en person, som är i behof of understöd, skall
anses höra. Kongl. Förordningen d. 5 Dec.
1788 stadgar härom, att han skall anses hö¬
422 Den 26 Mars.
ra antingen till den församling, inom hvil¬
ken han egt hemman, eller till den, inom
hvilken han sist varit mantalsskrifven. Pro¬
sten Rosén har i sin motion anmärkt o-
billigheten deraf, att en församling, inom hvil¬
ken en person tilläfventyrs för många år se¬
dan ägt någon liten hemmansdel, skulle blott
ur detta skäl vara förbunden att återtaga ho¬
nom såsom fattighjon, ehuru han tillbragt
större delen af sin lifstid utom denna för¬
samling. Han har i anledning deraf föresla¬
git den modification, att en sådan person ej
i annat fall skulle anses höra till denna för¬
samling, än i fall han inom de tre sista åren
der varit jordegare. Mig synes denna modi¬
fication icke vara olämplig; man torde antin¬
gen böra antaga den, eller ock, såsom Ut¬
skottet gjort, alldeles borttaga det ena af de
i nyssnämnde Kongl. Förordning nämnde al¬
ternativer, och alltid räkna den ifrågavaran¬
de personen till den församling, inom hvil¬
ken han sist varit mantalsskrifven. Emot yr¬
kandet, att man, för att anses tillhöra försam¬
lingen, måste hafva varit i två år der man¬
talsskrifven, gäller hvad Domprosten Holm¬
ström anmärkt, nemligen att det gifves per¬
soner, som ej i två år å rad vistats inom nå¬
gon församling. Hvart skola då sådana hän¬
föras?
Doctor Grevillius: Man har nämnt lös¬
listor eller lösdrifvarelistor, samt påstått, att
allt genom dem skulle kunna hjelpas. Jag vet
väl, att sådane listor existera; men der uppfö¬
Den 26 Mars. 4 o 3
ras de som förut tillhört socknen och ej skaf¬
fat sig laga försvar; icke sådane som komma
ifrån främmande församlingar. Det vore väl
högst oformligt, om första steget till inflytt¬
ning uti en socken skulle tagas på lösdrifva-
relistan. Men en medlem af Socknen emotta-
ger obehöriga personer i sin tjenst, eller på
sina ägor, samt anmäler dem vid mantals¬
skrifningen; församlingen protesterar, men de
skrifvas, äga laga försvar och komma ej på
lösdrifvarelistan, ehuru socknen snart får kän¬
na tyngden af deras tillvarelse. Och det är
just delta jag Önskade förekommet.
Det har äfven blifvit anfördt: alt discus-
sionen afvikit från sitt ämne, och alt den nu
föredragna punkten dertill icke lera nar an¬
ledning. Jag beklagar, att jag, i hela Betän¬
kandet, saknar ett stadgande, det jag vid re¬
missen ifrån mitt Stånd yrkat, och som, sid.
12, endast lösligen finnes vidrördt. För sa¬
kens vigt, och till förekommande af forsam-
lingarnes oskäliga lidande, yrkar jag återre-
miss, på det Utskottet må komma i tillfälle
att, vare sig genomett tillägg till denna punkt
eller i ett nytt moment, afhjelpa den brist jag,
och flere med mig, öfverklaga!.
En värd ledamot har hotat, att Betänkan¬
det, om det återremitterades, skulle komma
sämre tillbaka. Jag har för mycket förtroen¬
de för sammansatta Utskottet, att frukta del¬
ta hot; utan gör mig den förhoppning, att,
vid en ny pröfning, Utskottet skall söka af-
424 Den 26 Mars.
hjelpa hvad nu blifvit öfverklagadt; och att
församlingarne, i frågor om inflyttades man¬
talsskrifning, hädanefter icke må nödgas blif¬
va kärande utan få vara svarande parter.
Prosten Rosén: Jag är hufvudsakligen
förekommen af Professor Grubbe och instäm¬
mer till alla delar med honom. I öfrigt kan
jag ej undgå tillkännagifva min fruktan, det
de värde talare, som yrka återremiss och om¬
arbetning af Betänkandet, emot sin vilja ar¬
beta dem i händer, hvilka för egen vinning
önska den gamla föreskriftens bibehållande,
en utgång af de många motionerna i ämnet,
som säkerligen ingen af det Högv. Ståndet
gillar. Hvad slutligen angår det påståendet,
att Häradsskrifvarne fästa intet afseende på
församlingarnes protest mot obehöriga perso¬
ners inskrifvande i mantalslängden; så får jag
äran meddela, att i mitt Pastorat och, jag
vågar säga, i helg Nyköpings Län, hafva Pa¬
stor och församlingen i detta afseende alltid vits¬
ord, nota bene, då de ej fordra annat än
hvad lagligt är.
Prosten Mittag: De complimenter, som
från ett visst håll blifvit mig gjorda, motta¬
ger jag med den tacksamhet, som vederbör.
Jag vill ej bestrida facta; men de kunna upp¬
komma genom kringgående eller origtig til¬
lämpning af författningarna , hvaremot jag hål¬
ler mig vid författningarna, såsom ensamt
gällande. Hvad någre nu föreslagit, har ej
blifvit motioneradt, och kan således icke rät¬
Den z6 Mars.
4a5
teligen af Utskotten upptagas till pröfning.
Församlingarnas räIt att protestera mot in¬
flyttningar är gifven genom 1788 års författ¬
ning, och jag förmodar, alt ingen Landshöf¬
ding vågar handla deremot.
Domprosten Doct. Heurlin: Den tvist här
uppstått om Pastors och Församlingens rät¬
tighet att protestera emot obehöriga personers
inflyttning, och Mantalsskrifvares skyldighet
att derpå göra afseende, grundar sig på ett
missförstånd, och deraf förklaras äfven stri¬
digheten emellan de olika exempel någre vär¬
de talare anfört. Man bör nemligen göra
skillnad emellan arbetsföre och icke arbetsfö¬
re personer, emellan dem som anmäla sig till
inflyttning i annan församling, med bevisli¬
gen erhållet laga försvar hos någon dertill
berättigad person, vare sig som Brukare, Jord-
eller Stattorpare, och dem som icke kunna
uppgifva bestämd boningsplats eller laga för¬
svar. Emot de förras inflyttning hjelper als¬
icke Pastors eller församlingens protest, så
vida de annars äro välfrägdade, utan Härads-
skrifvaren är både berättigad och skyldig att
införa dem i mantalslängden. Emot de sed¬
nare kunna deremot protester äga rum och
verka uteslutande från sökt skattskrifning.
De omtalte löslistorna bevisa alls intet. Der¬
på upptagas icke från andra församlingar in¬
flyttande eller till inflyttning anmälta perso¬
ner, utan endast sådana, som under förra å-
ret varit inom församlingen boende och skatt¬
skrifne, men ännu icke hunnit skaffa sig års-
426 Den z6 Mars.
tjenst, hemmansbruk, torp eller annat lagligt
näringsfång, korlligen lösa personer, som sak¬
na laga försvar, och för hvilka man i man¬
talslängden tecknar: Söker sig råd.
Men om jag ratt fattat syftningen af de
mot Betänkandet rigtade anmärkningar, så å-
syfta de en större utsträckning af församlin-
garnes rätt att förhindra inflyttningar. De
hafva den redan, så vidt fråga är om orkeslöse,
utfattige Inhyses- och Backstuguhjon. Nu vil¬
le man förbehålla sig samma rättighet i frå¬
ga om personer, som väl äro arbetsföre och
genom arbete kunna och böra förtjena sitt up¬
pehälle, men hvilka, i anseende till mindre
ordentlighet, fattigdom, flere barn m. ra.,
med sannolikhet kunna antagas snart komma
att ligga församlingens fattigvård till last.
I en nästföljande punkt har Utskottet e-
mot ofoget af dylika inflyttningar sökt bere¬
da ett botemedel. Längre kunna vi ej elier
gå. Ty det är svårt att i detta fall utfinna
en lagbestämmelse, som vore fullt billig och ej
allt för mycket inskränkande den medborger¬
liga friheten. Så länge man är arbetsför och
icke vanfrejdad, bör det väl vara en livar
tillåtet, alt hvar som helst i loflig väg söka
sin utkomst. Ar åter meningen endast, att
i författningen erhålla ett tillägg, hvarigenom
församlingens protest förklaras gällande, så vi¬
da besvär deröfver icke anföras, och hvari¬
genom således församlingen i dylika frågor
förvandlas till svarande, i stället för kärande,
Den 26 Mars.
427
så har jag intet deremot och vill ej vägra å-
terremiss.
Häruti instämde Tit. Nordin, dock med
undantag af återremiss.
Professor Grubbe: Kongl. Förordningen
den 5 Dec. 1788 ger församlingen en ostri¬
dig rättighet att höras öfver inhyseshjons och
mindre arbetsföra tjenstehjons inflyttning,
samt att vägra densamma, då de ej finna
skäl att bifalla den. Huru denna författning
efterlefves, är mig ej bekant. Men då försarn-
lingarnes rättighet är genom tydlig lag be¬
stämd, matte det ej för dem vara omöjligt att
på laglig väg göra denna rättighet gällande.
Enligt Utskottets förslag skulle församlingar-
ne, utom denna rättighet, erhålla annu en
annan, nemligen att af den, som ifrån annan
församling emottager sådana gifta hushåll,
hvilka möjligtvis en gång kunna falla fat¬
tigvården till last, fordra antingen, ifall
han med församlingen derom kan öfverens¬
komma, ökade bidrag till fattigvårdens be¬
stridande, eller full säkerhet för de ifråga¬
varande personernas framtida underhåll. Läng¬
re tviflar jag att man kan komma, ehuru det vis¬
serligen vore önskligt, att denna sistnämnda
punkt kunde, till förebyggande af alla tvister,
närmare bestämmas.
Prosten Mittag: Jag torde få tillägga,
att jag ej misstagit mig om de så kallade lös¬
listor. En lösdrifvare kan ej uppföras på eu
428 Dm z6 Mars.
sådan lista i den församling, sorn han redan
öfvergifvit, utan i den församling, der han
uppehåller sig.
Vid sid. 12 anförde
Domprosten Doct. Heurlin: Jag erkän¬
ner, att detta förslag innefattar ett slags cor-
rectiv emot Stattorparesystemet, hvilket jag
i allmänhet ej kan gillaj men jag fruktar, att
detta stadgande skall i sin tillämpning gifva
anledning till många tvister. Det heter, alt
den, som tillåter gifta hushåll från annan
socken hos sig inflytta, utan att den för¬
samling, dit inflyttningen sker, ä allmän
Sockenstämma dertill bifall lemnat, skall,
derest han icke med församlingen kan i go¬
do öfverenskomma om de ökade bidrag, som
i sådan händelse må till fattigcassan erläg¬
gas , vara pligtig att ställa full säkerhet
för den kostnad, socknens fattigförsörjnings¬
anstalt kan få vidkännas för dylike perso¬
ners framtida underhåll. Hvari skall denna
säkerhet bestå? En skriftlig förbindelse af
husbonden är ej tillräcklig; ty han kan sälja
sin fastighet eller göra concurs eller dö, hvar¬
igenom hans personliga förbindelse förlorar
sitt värde, under det att det inflyttade hus¬
hållet är qvar och ligger församlingen till last.
Jag känner ingen annan tillräcklig säkerhet än
ett contant capital, deponeradt på säkert stäl¬
le, eller inteckning i egendom.
Vidare frågar jag: huru finna en regel att
bestämma beloppet af den förmodade framti¬
Den zå Mars. 439
da kostnad,hvarför säkerhet skall ställas? Lig¬
ger icke uti obestämdheten af den allmänna
föreskriften ett frö till oändliga tvister inom
fÖrsamlingarne? Dessa betänkligheter möta val
Utskottets förslag, men då det åsyftar det
goda ändamålet, att gifva en nitisk Pastor och
en omtänksam församling något hittills sak-
nadt medel att hämma och förhindra Stattor-
paresystemets äfventyrliga utsträckning, vill
jag ej för dessa anmärkningar yrka återremiss.
Svårigheterna kunna i alla fall icke af Ut¬
skottet häfvas eller undanrödjas. Jag tillstyr¬
ker derföre bifall lill denna punkt.
Doctor Björkman: Detta föreslagna eko¬
nomiska lagbud är till syftemålet godt, men
till formen ännu ofullkomligt och oantagligt.
Behofvet af någon i lag stadgad inskränkning
af rättigheten, att från andra socknar antaga
äfven yngre och arbetsföra tjenstehjon med
större hushåll, är af alla erkändt. Men när¬
varande förslag är redan återremitteradt af
ett Stånd och kan aldrig i nuvarande skick
antagas af 3:ne. Jag yrkar således återremiss
med följande anmärkningar.
Ordet gijta bör utgå, ty stadgandet bör
äfven röra inflyttande ogifta qvinnor, äfven¬
som enklingar och enkor med flera minder¬
åriga barn. Ordet hushåll är också för all¬
mänt; det kan sträckas äfven lill jordtorpare
och hemmansbrukare, ehuru här endast åsyf¬
tas tjenstehjon och statfolk. Äfven bör ett
visst antal minderåriga barn bestämmas; ty
43o Dm 26 Mars.
man kan härvid tänka sig barnlösa makar,
äfvensom makar med redan arbetsföra barn;
och om dessas inflyttning, såsom icke särde¬
les äfventyrlig för fattigförsörjningen, kan väl
aldrig församlingen behöfva tillfrågas. Vidare
bör i författningen antydas, att församlingen
endast då äger att tillfrågas och bifalla eller
afslå, när ej redan allmänna grunder för så¬
dana inflyttningar äro i församlingen en gång
för alla antagna och stadgade. Detta synes
mig böra antydas, för att gifva en vink om,
att dylika stadgunden rättast kunna och böra
af församlingarna uppgöras i förhand. {Till
exempel: för rättigheten att fritt från andra
socknar intaga arbetsföra tjenstehjon med hus¬
håll och barn erlägger N. N. gård, som all¬
tid behöfver vida större antal arbetare än
andra mantal, dubbel eller tredubbel man¬
talsafgift till fattigvården; eller ock för hvar¬
je med tjenstehjon inflyttande minderårigt
barn till dess fyllda i5 år betalar hemmans¬
egaren en viss årlig afgift till fattigcassan.)
Dernäst bör en gräns äfven bestämmas
för dylika intagnes möjliga underhåll, i hän¬
delse församlingarna ej hafva ingått eller vil¬
ja ingå nämnde allmänna öfverenskommelse!’.
Jag anser härvid hösbondens svaromål rätts-
enligast endast böra sträcka sig till de in¬
flyttade minderåriga barnens underhåll och
uppfostran till en viss ålder. Vill man sträc¬
ka bans ansvarighet till hela hushållet, så bör
tiden inskränkas till 5 å 10 år; ty hafva tje-
narena arbetat 5 å 10 år i församlingen, så
*
Dm 26 Mart. 43*
böra de väl sedan kunna anses såsom infö¬
dingar. Och endast under sådana tidsbe¬
stämmelser tror jag någon så kallad full sä¬
kerhet för fattigvårdens möjliga kostnader bå¬
de bör begäras och kan praesteras. En af
husbonden till Fattigvårds-Direction afgifven
skriftelig förbindelse torde i denna händelse
oftast blifva tillräcklig. Slutligen måste ock
i lag bestämmas, att den, som ej vill eller kail
praestera gill Lig säkerhet, icke får låta på sig
mantals- och skattskrifva ifrågavarande per¬
soner; följakteligen att Häradsskrifvaren icke
mot Pastors protest vid mantalsskrifningen,
eller sedermera utan Pastors å församlingens
vägnar gifne skrifteliga tillståndsbevis, eger alt
dem i mantalslängden införa. Eljest mantals-
och skattskrifvås de på husbondens uppgift
tvärtemot församlingens nekande, och för¬
samlingen nödgas med besvär och kostnad
hos Landshöfdinge-Embetet fullfölja sin pro¬
test, eller ock äfventyra att betungas med o-
lagligen mantalsskrefnes försörjning.
Till följe af allt detta ville jag således
förslagsvis framställa en så lydande lagbe¬
stämmelse: Dan sorn tillåter äfven yngve och
arbetsfört tjenstehjon eller statfolk med 2
eller flera minderåriga barn från annan soc¬
ken hos sig inflytta, utan att den försam¬
ling, dit inflyttningen sker, å allmän soc¬
kenstämma dertill särskildt bifall lemnatj
eller genom antagna allmänna stadganden
för fattigförsörjningen om sådana inflytt¬
ningar annorlunda iförhand beslutat, skall,
432
I
Den 2Ö Mars.
derest han icke med församlingen kan i go¬
do öfverenskomma om ds ökade bidraga som
i sådan händelse af honom må till de fat¬
tigas underhåll erläggas, vara pligtig att
ställa full säkerhet för all den kostnad sock¬
nens fattigförsörjningsanstalt kan få vid¬
kännas för pä sådant sätt till socknen intag¬
ne barns underhåll och uppfostran till de¬
ras fyllda i5 år. Gitter eller vill icke hus¬
bonde sådan säkerhet ställa, ege Härads-
skrif varén emot församlingens protest icke
rätt dylikt tjenstehjon eller statfolk i för¬
samlingen mantals- och skattskrifva.
Contractsprosten J. J. Nibelius: Till en
början får jag förklara nain förbindelse hos
Hög lo fl. Lag- och Ekonomi-Utskotten för det
afseende de fästat vid min motion. Jag fruk¬
tar likväl, att Utskotten gått nog långt, då
de föreslagit, att församlingens pröfningsrätt
öfver inflyttande personer skall utsträckas till
gifta hushåll i allmänhet. Delta kan åtmin¬
stone tydas så, som skulle församlingarne ä-
ga rätt att yttra sig till och med öfver jord¬
torpares och frälsebönders inflyttning — och
gifver man åt förslaget denna utsträckning,
så fruktar jag, att det ej går igenom hos
Ständerne, åtminstone ej vinner afseende hos
Kongl. Maj:t, och att det goda syftemålet så¬
ledes förfelas. Jag bekänner äfven, att jag
tvekar, om förslaget, så utsträckt som det
här blifvit, är fullt billigt. Visserligen inträf¬
far det understundom, att äfven frälsebönder
och
Den 26 Mart.
433
och jordtorpare komma i sådan fattigdom, att
antingen de sjelfva, eller deras hustrur eller
barn blifva föremål för fattigförsörjningen;
men det ligger likväl icke i sakens natur,
att dessa skola komma att betunga försam¬
lingens fattigvård. Helt annorlunda ar dere¬
mot förhållandet med gifta statdrängar eller
stattorpare. Här ligger i sjelfva stattorparens
villkor (på sätt som jag i min motion ådaga¬
lagt, och nu, till undvikande af vidlyftighet,
endast åberopar) en gifven orsak dertill, att,
under vanliga förhållanden, antingen han sjelf
eller hustrun eller barnen skola blifva till last
för fattigvården i den socken der de vistas.
Jag hade derföre önskat, att de Högloft. Ut¬
skotten inskränkt sitt förslag åtminstone så,
att ej gifta frälsebönder och jordtorpare der¬
under hade kunnat innefattas. En sådan mo-
dificution är nödvändig, oin förslaget ej slu-
teligen skall blifva förkastadt. Likväl skall
jag, då Utskottens förslag redan blifvit af
Bonde-Ståndet bifallet, ej hafva något dere¬
mot, om äfven det Högv. Ståndet ville bifal¬
la det. Man antyder derigenom, att man
gillar den idee, som för förslaget ligger till
grund. För Utskotten står det i alla fall öp¬
pet, alt verkställa den modification, som deri
är nödvändig, då detta Betänkande blifvit af
Borgare-Ståndet återremitteradt och sannolikt
äfven blifver det af Ridderskapet och Adeln.
Skulle det Högv. Ståndet åter finna för
godt att återremittera detta Betänkande, nöd-
Preste-St. Trot. 1835. Bandet XVII. 28
434 Dm 26 Mart.
gas jag emot vissa af de modificätioner i för¬
slaget, sorn af Doct. Björkman blifvit yrkade,
göra följande anmärkningar. Doctorn yrkar,
att församlingens pröfningsrätt öfver inflyt-
tande gifta statdrängar eller stattorpare ej
skulle gälla i annat fall, än om desse hafva
s:ne eller flere barn. Jag bestrider på det
högsta denna inskränkning. Hvar och en som
gifter sig, utan att för sin bergning hafva nå¬
gon annan utsigt, än att antaga en stattjenst,
qvalificerar sig i och med detsamma till ett
blifvande föremål för fattigförsörjningen. Låt
vara att han nyligen gift sig — att han så¬
ledes ej har några eller blott ett barn, och
att han sålédes för det närvarande kan ber¬
ga sig. Men att lian för framliden skall kun¬
na berga sig, det hvilar ju blott på den för¬
utsättning, att lian skall fortfara att vara
barnlös, eller åtminstone att hans ägtenskap
ej skall välsignas med flere än ett eller två
barn. Men kan en sådan förutsättning anta¬
gas? Enligt Forsells Statistik, pag. 5g, belö¬
per sig öfver hufvud på hvarje gift par 4
barn. Detta medeltal kan så mycket säkra¬
re antagas för stathjonen, som desse vanligen
gifta sig mycket tidigt. Om således staltor-
paren också vid sin inflyttning är barnlös,
så måste man dock antaga, att inom några års
förlopp, lian har 4 eller flere barn att för¬
sörja. Och är det för honom möjligt att gö¬
ra det? Skall ej förr eller sednare antingen
lian eller hustrun eller barnen blifva fattig¬
vården till last? Undantag gifvas visserligen;
Dm 26 Mart. 4^5
wen det är ej efter undantagen, som en för¬
fattning skall inrättas. — Jag beder äfven att
få erinra, att hufvudsjfftemåiet med min mo¬
tion var att uppstalla det end a correctiv, som
är möjligt, emot det förderfliga stattorpare-
systemet. Detta correctiv ligger i en åt för-
samlingarne medgifven pröfningsrätt öfver in¬
flyttande gifta stattorpare; men detta correc¬
tiv tillintetgöres, om pröfningsrätten ej får
vidtaga förr, än då stattorparen har a:ne el¬
ler flera barn.
Doctorn yrkar också, att ansvarsskyl-
digheten för intagne personer ej bör räcka
längre än 10 år. Jag anser äfven denna in¬
skränkning mindre billig. Stundom inträffar
ej förr än efter denna tiderymd, att ett in¬
taget hushåll behöfver fattighjelp. Då upphö¬
rer mannens arbetsförmåga, eller då faller
han ifrån, lemnande efter sig flere värnlösa
späda barn. Är det väl rättvist, att försam¬
lingen då skall vidkännas skyldigheten att
försörja detta, genom en enskild persons för¬
vållande i socknen inkomna, hushåll, blott
derföre, att detta hushålls behof af fattigvård
sednare inträffade, eller fortfor utöfver 10 år
efter inflyttningen?
Domprosten Heurlin har anmärkt, att
det blir svårt, om icke omöjligt, att bestäm¬
ma beskaffenheten af den säkerhetsom för
inflyttande personer skall lemnäs. Denna sä¬
kerhet kan, som mig synes, i de flesta fall
bestå i en, af dem som intagit det ifråga-
C
436 Den 26 Mars.
varande hushållet, afgifven skriftlig förbin¬
delse att ansvara för, det ingen af detta hus¬
håll skall komma att betunga socknens fat¬
tigvård. Är utgifvaren af denna förbindelse
känd såsom vederhäftig, behöfves ej mer; an¬
ses han sjelf mindre säker, ställe då borgen
för uppfyllandet af sin åtagna förbindelse.
Slutligen, och för den händelse att Be¬
tänkandet blifver af det Högv. Ståndet åler-
remitteradt, beder äfven jag att få uppgifva
ett förslag till närmare bestämmande af de
personer, öfver hvilkas inflyttning församlin¬
gen må ega att yttra sig. Som mig synes,
bör församlingens pröfningsrätt öfver inflyttan¬
de personer omfatta:
1:0 Allt gift tjenstefolk„ antingen de få sin
föda i husbondens hus, eller af honom er¬
hålla stat, samt utan afseende på, om de
hafva barn eller ej.
2:0 Alla tjenstehjonj som antingen hafva
minderåriga harnj eller äro gamla eller
mindre arbetsföre.
3:o Alla inhyses- eller backstuguhjon.
Alla ofvannämnde personer må ej i för¬
samlingen inflytta eller der skattskrif vasj in¬
nan församlingen öfver deras inflyttning på
allmän Sockenstämma blifvit hörd; varande
det då församlingens rättighet att deras in¬
flyttning vägra; så vida ej den, som vill in¬
taga dem, ställer antaglig säkerhet derför, att
ej någon af ofvannämnde personer eller de-
Den 26 Mars. 4^7
ras barn, så länge de äro under i5 år, skall
falla församlingens fattigvård till last.
Professorn Doct. Grenander: Äfven jag
erkänner, att det här föreslagna stadgandet är
nödvändigt. Den ställning, som är inin en¬
skilda, och den erfarenhet, som blifvit min,
göra, att jag måste erkänna svårigheterna af
stattorparesystemet. Likväl kan jag ej dölja,
att mycket här är nog strängt och en modi-
fication behöflig, emedan jag fruktar, att för¬
slaget i sitt närvarande skick knappt går ige¬
nom. En restriction måste ske i afseende
på hushåll, dock icke enligt Tit. Björkmans
förslag, utan enligt Tit. Nibelii. I afseende
på säkerheten, är det billigt, att den gifves
af dem, som antaga fattiga arbetare på sina
ägor. Svårigheten är hulpen på det sätt Tit.
Nibelius antyd t. Erfarenheten i min försam¬
ling visar, att sådant blifvit förut påtänkt;
beslut hafva blifvit tagna, men ej bekräftade,
och ingen inteckning eller säkerhet för viss
summa beviljad. I sådana omständigheter sy¬
nes tydligen, att, när sådant blifvit vidtaget
i trängande ställning, Utskotten handlat rig-
tigt och enligt med saken, då de föreslagit
sådant stadgande. Af sådan grund, ehuru en
modification synes möjlig, likväl, när det blif¬
vit vidtaget, som omständigheterna fordra,
önskade jag, att Betänkandet bifölls utan å-
terremiss. Jag gillar till alla delar hvad Tit. *
Grevillius framställt, att församlingen i dyli¬
ka mål ej bör vara kärande, utan svarande;
438 Den 26 Mars.
men då en verklig förbättring af Utskotten
blifvit föreslagen, bör man väl antaga den¬
samma.
Contractsprosten Öhrnberg: Tit. Björk-
man har föreslagit, att orden gifta hushåll
skola utgå, och stadgandet sträcka sig endast
till inhyseshjon, äldre tjenstehjon och stat¬
folk. Jag ville låta blott ordet gifta utgå, så
att föreskriften skulle lyda : Den som tillåter
något hushåll m. m. Församlingarnes an-
märkningsrätt hör ej inskränkas; den bör gäl¬
la äfven dem som antaga hemmansbruk , ja
till och med Ståndspersoner; ty erfarenheten
visar att det behöfves.
Domprosten Doct. Holmström: Jag instäm¬
mer icke i Utskottens förslag i denna punkt, och
åberopar hvad deremot af Domprosten Heurlin
m. fl. blifvit anmärkt; men jag anser mig dock
icke höra yrka någon återremiss. Jag ber att
få erinra, att detta är ett önskningsmål, hvars
afgörande heror ensamt af Kongl. Maj:t, och
JJögv. Ståndet lärer lika litet, som jag, tvif¬
la att ämnet varder med största noggranhet
skärskådadt, innan någon förändring i nu gäl¬
lande stadganden vidtages. Det är bekant
att alltifrån 1810 års Riksdag detta ämne
varit föremål för bearbetning af sakkunnige
män. Det förslag till en allmän fattigvårds-
författning, som, af en särskild tillförordnad
Comité uppgjordt, af 1823 års Ständer gran¬
skades, de vidlyftiga discussionerna i detta
ämne både vid nämnde Riksdag, de föregåen¬
Den 26 Mars.
4%
de och de efterföljande, samt ändtligen de
utförliga Betänkatiden, som af alla vederbö¬
rande Auctoriteter, Landshöfdingar, Consi-
storier och församlingarnas Pastorer, blifvit
infordrade, innehålla så tillräckliga och öf-
verflödiga materialier till en fullständig öf¬
versigt af detta ämne, att något nytt derutin¬
nan icke lärer kunna af Piikets nu församla¬
de Ständer framställas. För min del är jag
öfvertygad, att Utskottens förslag i denna punkt
icke kan af Kongl. Maj:t utan modificationer
antagas, men anser med Prosten Nibelius att
det kan vara tjenligt för att fästa uppmärk¬
samheten på behofvet af något likartadt stad¬
gande , och derföre kunna bifallas. En åter-
remiss skulle ej tjena till annat än en onö¬
dig förlängning af Riksdagen — ett ondt, i
mitt tycke, vida större, än det den nuvaran¬
de författningen med alla sina brister kan å-
stadkomma.
H. H. Ärkebiskopen ocb Talmannen upp¬
lyste , att efter den sista Riksdagen hade Kongl.
Maj:t infordrat från samtliga Landshöfdin¬
gar och Consistorier Utlåtanden, och bade,
i flere af dessa, detta vigtiga och grannlaga
ämne blifvit noga skärskådadt, samt äfven de
nu framkastade frågorna upptagna och utredda.
Contractsprosten Hallström: Utskotten,
som synas mig nog mycket hafva lemnat ur
sigte det alldeles speciella syftemålet, hafva
begagnat alltför generella termer, och derige¬
nom gifvit saken en utsträckning, som säker¬
44®
Den i6 Mars.
ligen skall bereda den föga framgång bos
Riks-Stånden och än mindre hos Kongl. Maj:t,
då den sålunda bekommit en ganska stark an¬
strykning af obillighet. Så lydande, som Ut¬
skotten föreslagit, skulle ock stadgandet med¬
föra mycket onödigt besvär, och sjelfva öf-
verdriften af den tidt och ofta återkomman¬
de pröfningen i betydlig mån förlama dess
kraft och helsosamma verkan. Långt derfö¬
re ifrån, att vid ifrågavarande stadgande,
hvilket jag måste egentligen betrakta såsom
ett undantag, prisa att en latitud blifvit gif¬
ven åt församlingarnes pröfningsrätt, finnér
jag densamma både orättvis och skadlig. Jag
yrkar alltså på en inskränkning härutinnan,
och förenar mig hufvudsakligen med Doct.
Björkmanj som, efter mintanka, gått en bil¬
lig medelväg och uppgifvit de restrictioner,
som med någon ringa jemkning torde förtje¬
na fullkomligt bifall. Att en återremiss skul¬
le förlänga Riksdagen, kan jag icke tro, då
Ekonomi-Utskottet har intet, Lag-Utskottet
föga att göra. Det är derförutan icke likgil¬
tigt, hvarken i afseende på vår pligt eller
Rikets Ständers värdighet, att inför Konunga-
thronen frambära ett felaktigt uttryck af vår
verkeliga opinion, och för sjelfva saken one-
keligen af vigt, att vi öfverlemne ett förslag,
som af Kongl. Maj:t kan antagas. Mycket är
redan, rörande fattigvården i riket, undanar-
beladt af särskilte Comitterade och 1823 års
Ständer; men dådetta åberopas, bör man lik¬
visst icke förgäta, att ännu icke någon ny all¬
Den 26 Mars.
441
män författning i ämnet blifvit utfärdad, och
att här är fråga endast om vissa speciella
stadganden.
Vid sid. 12 anförde
Prosten Stenhammar: Hade icke återre-
miss blifvit yrkad, skulle jag knappt vilja för¬
länga discussionen och öka protocollets vid-
löflighet med någon anmärkning öfver de
Höglofl. Utskottens behandling af min motion.
Men i händelse Betänkandet skulle af Stån¬
det återremitteras, må jag dock öppet er¬
känna, med all vederbörlig aktning för Ut¬
skottens ledamöter, att det förekommer mig
såsom motionen — hvad dess hufvudsakliga
syfte angår — snarare blifvit undertryckt än
besvarad.
Frågan är denna: Efter hvilken grund
och i hvilket förhållande till landtmannayr-
kets bidrag, skola bergverk, manufacturier
och andra dylika inrättningar, hvilka på lands¬
bygden anläggas, bidraga till fatligförsörj-
ningsanstalterna? — Ett bestämdt stadgande
härom har synts mig nödvändigt, då dylika
verk icke så sällan uppstå blott för en kor¬
tare tid, föranleda inflyttning af många fatti¬
ga arbetare, och, särdeles om de nedläggas,
blifva mångfaldigt betungande för församlin¬
gens fattigvård, då arbetarnes förtjenst helt
och hållet upphör.
Utskotten hafva åtminstone indirect er¬
känt behofvet af denna bestämda grund för
fattigförsörjningsbidraget, när de medgifvit,
Den z6 Mars.
att något stadgande om grunden för af gif¬
tens belopp icke finnes. Men Utskotten hän¬
visa till Kongl. Kungörelsen af den 14 Fe¬
bruari 1811, och förklara ett allmänt stad¬
gande, som ålägger Bergverksegare, alt, i mon
af deras egendom, lemna bidrag till fattigför¬
sörjningen, redan vara meddeladt genom den¬
na nådiga Kungörelse. Jag måste då vörd¬
sammast fråga: hvar står det skrifvet i den
nådiga Kungörelsen? Alt hvar och ere, som
icke sjelf är i behof af andras hjelp ^ bör bi¬
draga till fattigförsörjningen, är allt hvad
den i detta afseende stadgar. Att bidraget
till fattigförsörjningen bör utgå i förhållande
till egendonij kan till följe af denna ordaly¬
delse snarare förnekas än bejakas, då den sy¬
nes ålägga hvar och en inom församlingen
boende personsom icke sjelf behöfver fattig¬
försörjning, att till densamma bidraga. Jag
har också i motionen antydt, att rättegångar
af sådan anledning uppstått, då grufegare yr¬
kat, att Iian, såsom ej boende inom försam*
lingen, och ej genom författningarne förplig-
tad till afgifter af egendom eller inkomstj
borde befrias, men endast hans arbetare lem-
najiidrag till]fattigförsörjningen, enär de voro
inom församlingen boende och så länge de
icke sjelfve voro i behof af andras hjelp.
Jag kunde anföra exempel af rättegångar, upp-
komne genom en sådan tydning af den åbe¬
ropade författningen, hvilka blifvit dragne in¬
för Kongl. Maj:t. — Vidare förklara Utskot¬
ten, att församlingen kap tvinga bruksegare
Dm 26 Mars. 44^
att fullgöra sin skyldighet, sedan församlin¬
gens beslut blifvit af Kongl. Maj:t gilladt.
Den sanningen , att Kongl. Maj:ts stadfästelse
måste ega förbindande kraft, har jag visst ic¬
ke betviflat. Men hvad jag .med motionen åsyf¬
tade, var just detta, att en grund måtte
bestämmas, hvarefter det beslut må kunna
fattas, som bör Kongl. Majit underställas. I
landsförsamlingarne utgå de flesta bidrag till
fattigas underhåll af jordbruket. Dessa må
nu genom öfverenskommelse vara fördelade
på hemmantal, eller egendomsvärde eller in¬
komst o. s. v.; så är hufvudfråganI huru skall
den skyldighet, som anses åligga bruksrörel¬
se eller manufacturverk, jemföras med den
som åligger jordbruket? Efter hvilken norm
bör församlingen förfara vid bestämmande af
dessa verks bidrag till fattigmedlen ? Man må¬
ste väl medgifva, att, så länge ingen sådan
norm ens i allmänhet är antydd, har hvarje
beslut, som en församling i detta afseende fat¬
tar, ett sken af godtycklighet, som medför
obehag både för den beslutande parten och
för den betalande. — Är det väl lämpligt, att
Kongl. Majit skall behöfva besväras med hvar¬
je enskild fråga af denna art? Det skulle i
de flesta fall undvikas, om endast en huf-
vudgrund för afgiftens bestämmande blef fast¬
ställd. Behofvet deraf är ingalunda afhulpet
genom Utskottens förslag i föregående punkt.
Detta förslag, om det ock blef gilladt , innebär
sin egen oanvändbarhet just genom den vid¬
sträckta tillämpning det innefattar på alla gif¬
44 4
Den 26 Mars.
ta hushåll. Det kan aldrig i denna allmän¬
het tillämpas, och skall derföre tillämpas på
ingen. Den fulla säkerheten kommer också
att stå endast på papperet. Ty den kan vid
många tillfällen hvarken gifvas af alla, eller
utkräfvas när behof deraf uppstår.
Betänkandet återremitterades.
§• 4-
Emottogs Hof-Cansleren m. m. Hr Frih.
D. ason Schulzenheim och aflemnade den i
följande $. omföl mälda Nådiga Proposition,
hvarefter han, såsom vid ankomsten beledsa¬
gad, afträdde.
§. 5.
Föredrogs Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion till Rikets Ständer, angående tillägg till
9 Cap. 11 §. Handels-Balken; gifven den 21
Mars i835.
Remitterades till Lag-Utskottet.
§. 6.
Hemställde Fältprosten Edvallj om icke
en Ledamot i Bevillnings-Utskottet under Pro¬
sten Risbergs frånvaro borde utses.
Ståndet anmodade sina Electorer, att,
inom slutet af detta Plenum, företaga detta val.
§• 7 •
Föredrogs Ecclesiastika Utskottets Pasto-
ral-Afdelnings d. 2 dennes bordlagda Utlåtan¬
Den 26 Mart.
445
de N:o 9, i anledning af erhållen återremiss
å Betänkandet N:o 8, angående Prosten Bru-
zelii motion, om bristen på Paslors-Adjuncter
i Lunds Stift och dermed sammanhängande
anmärkningar om Prestbildningen i allmän¬
het.
Biskop Agardh anförde: Jag skall icke
tillåta mig, att ingå uti en polemik med det
Högv. Pastoral-Utskoltet. Skulle det Högvörd.
Ståndet vilja aflåta en underdånig Skrifvelse
i förevarande fråga, af det innehåll Pastoral-
Utskottet föreslagit, så har visserligen allt
det afseende på de af motionären framställ¬
da förhållanden och de deraf föranledda för¬
klaringar blifvit fästadt, som kunnat väntas
och begäras. Likväl torde det tillåtas mig,
att lill hvad jag förut anfört i denna fråga ännu
tillägga några ord, mera för alt rättfärdi¬
ga och redogöra för min egen mening , än för
att vederlägga någon annans.
Som jag förut tillräckligen förklarat och
utvecklat min mening, huru den öfverklaga-
de Prestbråten i Lunds Stift är en följd af
de organisationer, som i sednare tider blif¬
vit företagna i afseende på Prestbildningen,
skall jag nu endast hålla mig vid den nya
författningens möjliga inflytande och följder
i allmänhet.
Visserligen har man i sednare tider , var¬
nad af de oredor, som derigenom vanligen
uppstått, att man upphäft gamla institutio¬
ner och lagar, kommit till den praxis, att ic¬
446 Den 26 Mars.
ke företaga några dylika förändringar, utan
att först vidtaga dem någon tid på försök.
Men det förhåller sig med det resultat, som
mali på detta sätt vinner, såsom med all jemfö¬
relse emellan gamla och nya inrättningar. Det
njaj just derföre att det är njtt} arbetar kraf¬
tigare, och vkar således större resultater; och
det gamla, om än förträffligt, måste just der¬
före, att det är gammalt, arbeta med försva¬
gade krafter. Dessa försök på kort tid slå
derföre vanligen origtigt ut, och först sedan
man, till följe af dessa, definitivt bestämt
förändringen och upphäft det gamla för alltid,
visa sig helt andra och oförtänkta följder deraf.
För våra förfäder voro de yttre förhållande¬
na icke så mångfaldiga, icke så invecklade,
som för oss. De lågo idéen och sakernas
anda närmare, än vi. De kunde uppfatta to¬
talbegreppet lättare, mera ofördunkladt, me¬
ra oförblandadt. De utgingo således, och kun¬
de utgå, ifrån en stor och mägtig idee, full¬
följde den i alla dess delar, och hopkedjade
den med alla andra förhållanden. Deraf upp-
stodo dessa väldiga institutioner, som det va¬
rit nästan omöjligt, för sednare tiders förstö-
ringsanda, att nederbryta. — Vi åtet äro,
genom tingens och förhållandenas ökade mång¬
fald, tvungne att mera isoleradt, mera i de¬
talj uppfatta föremålen. Vi kunna således
visserligen vinna i effect genom enskilda för¬
ändringar; men vi förlora derigenom ganska
ofta i det helas bestånd, sammanhang och
styrka. Förbindelsen emellan de särskilda de-
Den z6 Mars. 447
larne blir svagare i våra inrättningar, oell
lifvets uttryck i form och rörelse, eller sjelf¬
va det organiskcij är just det som brister i
våra organisationer.
Då vi trodde oss sakna inom Sveriges
Presterskap — jag vet likväl icke med hvad
rätt — de kunskaper, som tiden fordrade,
inrättade vi Seminarierne. Efter 30 år blef-
vo följderne synbara, och man nödgades upp¬
häfva dem. Nu göres en annan förändring,
men på försök; dock i samma anda. Efter
ett nytt fjerdedels sekel skall sannolikt, just
derföre att det är i samma anda, äfven det¬
ta försök visa resultater, som vi icke väntat
oss; men hvars verkliga källa vi kanske, ef¬
ter en så lång tid, och när vi dervid blifvit
vande, icke ens skola blifva varse. På samma
sätt hafva vi för de öfriga ämbetsvägarne,
liksom nu för Prestbildningen, infört examens-
systemet vid Universiteterna; och i stället
för att få skickliga ämbetsmän, klagar man,
att vi fått dem mindre skickliga. Alla refor¬
mer böra utgå ur inrättningarnes egen anda.
Inrättningen utvecklar då sig sjelf och ur sig
sjelf; den påtvingas icke en ny rnechanism,
som småningom qväfver dess inre lif. — Om,
som jag erkänner, äfven den lägre prestbild¬
ningen bör följa i spåren tidens utvecklade
cullur, hvarföre ej åstadkomma det, likaså-
väl förmedelst de läroanstalter, som deråt
hittills varit egnade, genom Gymnasiernas
upphöjelse och utvidgning, som genom deras
förnedring och inskränkning? Och om, som
448 Den 26 Mart.
jag äfven erkänner, man bör vaka deröfver,
att ynglingarne väl använda sin tid vid Uni-
versiteterne, är det väl så afgjordt, att exa¬
mina äro derför det bästa medlet?
Jag har i hela denna fråga icke gått ut
ifrån de närvarande förhållandena. Jag har
icke tillvitat någon enda Auctoritet en klan¬
dervärd tillämpning af den gällande författ¬
ningen. Jag har tvärtom gjort rättvisa åt de
Auctoriteter, sorn med stränghet handhafva
den samma. Men jag klandrar de åsigter
och grundsatser, som ligga till grund för
förändringen, såsom stridande emot hela i-
deen af vår Stifts-inrättning, af våraUniver-
sileter och af våra Gymnasier.
Stiftsförfattningen i Sverige utgör ett så
sammanhängande helt, att man i min tanke, .
endast med yttersta betänksamhet, måste upp¬
häfva eller väsendtligen förändra de väsendt-
liga delarne deraf. En af de mest characte-
ristiska egenskaperne i denna inrättning är,
att den ej erkänner något primat emellan
Stiftsstyrelserna. Konungen är Svenska Kyr¬
kans hufvud, och under Honom lyda Stifts¬
styrelserna omedelbart och alla lika. Det är
till följe af denna grundprincip, som hvarje
Stift beror endast af sig sjelf, är tillräckligt
för sig sjelf, och den ena Stiftsstyrelsen icke
kan, enligt Kyrkolagen, på något sätt inver¬
ka på ordnandet af ett annat Stifts angelä¬
genheter, bestämma dess befordringar, anta¬
let
Den 26 *Mars.
let af dess Prester, och dessas större eller
mindre kunskapsträd; ulan är detta helt och
hållet lcmnat åt hvarje Slifts egen omsorg,
omedelbart under Konungens tillsyn.
Denna grundprincip i Sliftsförfaltningen
synes mig blifva betydligen rubbad, om ej
alldeles upphäfven, i fall den nya författnin¬
gen komine för framtiden att stadfästas. Ty
hvad är Thcologiska Faculteten vid Universi-
teterna hufvudsakligen annat, än Dom-Capil-
let i det Stift, der Universitetet är beläget?
Detta Dom-Capitel erhölle således, genom en
sådan förändring, den dubbla befattningen,
cj blott alt bestämma Presternes antal och
kunskaper, samt Prest-Candidaternes rätt att
inträda i dess eget Stift, utan äfven att be¬
stämma allt detta tillika i de öfriga Stiften.
Stiftsstyrelsen blefve då ej mer ett slutet helt
för sig, beroende af sig sjelf och af sin egen
omsorg. På möjligheten att uppfylla sin be¬
stämmelse, möjligheten att bestrida Kyrkans
tjenst, rättigheten att antaga eller utesluta
dem, som vilja ingå i Stiftet, skulle en auc-
loritel komma alt inflyta, som ligger utom
Stiftsstyrelsen och på hvilken den ej på något
bestämdt sätt kan verka tillbaka eller åter¬
hålla.
Alt Stifts-Styrelsernas vigtigaste rättighe¬
ter och nödvändigaste inflytande skulle häri¬
genom kunna till slut alldeles försvinna, är
åtminstone tänkbart. Ingenting skulle, en-
Prate-St. Prot. i83S. Bandel XF1L 29
45o
Dt« 2^ Mart,
ligt den nya författningen, hindra ensådan frii ra¬
ra a.n de auctoritet, att föreskrifva kunskaper, som
ead.ast/d personer skulle kunna förvärfva sig.
Ty Akademiska Examina äro utan conLroller, och
måste vara det. Författningen föreskrifver dess¬
utom i obestämda ordalag, att Prestcandida-
terne skola examineras i Dogmatik, Moralthe-
ologie, Exeges, Kyrkohistoria, Symbolik, m.
m.; men dessa Vettenskaper äro oändliga.
Theologi® Licentiater skola examineras uti
precist detsamma; och det ligger således helt
och hållet i hvarje särskild examinators eget
godtfinnande, om han vill i sin vettenskap
fordra samma kunskapsgrad, som han fordrar
af en Theol. Doct., d. ä. dessa vettenskaper
i hela deras omfång. Det ligger till och med
i Universitetets anda, att han skall fordra
det. Ty Universitetet är icke en specialskola,
icke ett ämbetsseminarium, utan en utveck-
lingsanstalt för den fria vettenskapen. När
en facultet examinerar, måste den fordra vet¬
tenskapen såsom en vettenskap, och ej såsom
ett practiskt studium. Ju högre, ju vid¬
sträcktare läraren vid Universitetet fattar sitt
ämne, ju mera lian stiger från dess elemen¬
ter, desto mera Akademiskt behandlar han sin
vettenskap; och det ligger en uppenbar con-
tradiction emellan Universitetets bestämmel¬
se och den fordran, att vara eftergifven i
examina.
Meddenna Stiftsförfattningens första prin¬
cip, att hvarje Stiftsstyrelse är ansvarig för
sitt eget Stift, och icke bör bero hvarken af
D:n 16 Mar/.
45t
andra inrättningar eller af andra Stiftsstyrel¬
ser; förbinder sig en annan dermed samman¬
hängande, den nemligen, alt hvarje Slift må¬
ste inom sig innesluta alla väsendtliga villkor
för Preslbiidningen. Svenska Undervisnings¬
verket har Irenne ganska bestämda grader,
Elementarskolan., som characteriseras derige¬
nom, att en och samma lärare läser eleinen-
terna i alla eller flera vettenskaper; Gymna¬
sium, som är Stiftets högskola och som cha¬
racteriseras derigenom, att hvarje lärare före¬
drager en enda vettenskap, samt Universite¬
tet, som characteriseras och skiljer sig från
Gymnasium, i Sverige, icke genom något an¬
nat Un antalet af sina lärare och de akade¬
miska graderne. Gymnasierna äro således nå¬
got alldeles eget för Sverige. De äro Pro¬
vinsernas Universiteter; och det linnes knap¬
past någon vettenskap vid Universitetet, som
icke läses vid Gymnasium. En Gymnasiilä-
rare egnar sig, liksom Professorn, för lifsti¬
den åt den vetlenkap, han odlar. Hans tjenst
utgör, liksom Professorns, en högre befor-
dringsgrad för Akademiens Adjuncter och Do¬
center. Man fordrar af honora samma före¬
gående studier, samina specimina; och raan
tillägger honom samma rättigheter, den en¬
dast undantagen att meddela akademiska gra¬
der. Endast i de fall, der en högre lärdom.,
eller rättare den högsta lärdom i hvarje vet-
tenskapsclass skall ådagaläggas, hvilken be¬
tecknas med en akademisk grad, framträder
Universitetet med sin öfvermagt öfver Gym-
452
De» 16 Tylan.
nasium. För Ämbetsexamina är förhållandet
deremot helt annat. De höra icke till Uni¬
versitetet. De höra till ämbetsverken, åtmin¬
stone der ämbetsverken sjelfva äro litterära.
Således har ända hittills, och ännu enligt
Kyrkolagen, Prestexamina ensamt tillhört
Gymnasierna. Vid stiftelsen och långt der¬
efter stodo också Gymnasierna så högt, alt
den tidenen blifvande prest saknade der intet
hjeipemedel för sin hildning. Han var vis¬
serligen förbunden att besöka Universite¬
tet, men såsom mognad yngling, och sd som
man nu besöker främmande länder, för alt
hafva sett verlden, hört vetlenskaperna före¬
dragas äfven af andra än egne lärare, och
hafva gjort nya och litterära förbindelser.
Småningom hafva vettenskaperna utvidgat sig.
Universiteterna hafva följt deras gång: men
Gymnasierna har man låtit förblifva på deras
första punkt. Det oaktadt är deras grundidee
qvar. Lärarne skola, nu som förr, hafva a-
kademisk lärdom, nu som förr egna sig åt
en enda vettenskap. Skulle de då icke nu
som förr kunna ensamme bestrida examina
i Prestexamen? Eller skulle en Akademi-
Adjunct, som kan befordras både till Lector
och Professor, endast blifva en skicklig och
nitiskt examinator, om han qvarblifver vid
Akademien?
Denna organisation, denna Gymnasiernas
bestämmelse, är fullkomligen lämpad efter Sve¬
riges localförhållanden. Om den icke funnes,
Den z6 Mars.
453
skulle den egentliga lärdomen i Sverige en¬
dast komma att finnas vid Universiteterna,
d. ä. endast på tvänne punkter i vårt vid¬
sträckta land; emedan hos oss ingen kan eg¬
na sig åt en bestämd vettenskap, ulan alt
kunna dermed förbinda sitt yrke. Enligt i-
deen af våra uti alla Stift befintliga Gym¬
nasier, fins intet hinder, att icke en stor 0-
rieutalist, en stor Theolog, Mathematicus,
Philosoph, kan finnas fördold lika så väl i
djupet af en aflägsen provins, som vidtberömd
uti Universitelernas glans. Denna organisa¬
tion är en stor idee, en herrlig tanke, full¬
komligen värdig det tidehvarf, hvaruti den
uppstod, Gustaf /Idolphsj Drottning Christi¬
nas j Carl XI:s. Yi hafva i sednare tider ic¬
ke fullföljt denna stora idce; vi hafva endast
tänkt på att låta Universiteterna följa lide-
livarfvet, men försummat Gymnasierna. Följ¬
den har blifvit, att Universiteterna sjelfva ic¬
ke kunnat uppfylla våra fordringar, att yng-
lingarne förtidigt öfvergifvit Gymnasierna, an¬
kommit omogne till Universitetet och ej kun¬
nat begagna dess litterära tillgångar. Detta
nya onda, som vi sjelfve åstadkommit, haf¬
va vi velat bota genom controller på Gym-
nasiilärarnes betyg, och derigenom ännu me¬
ra nedsatt Gymnasierna, i det vi lagt dessa
controller i de yngre akademiske lärarnes hän¬
der, hvilka sedermera sjelfva skola blifva lä¬
rare vid Gymnasierna, och snarare borde
controlleras af dessa än tvärtom. Det vore
visserligen i andan af ett sådant system, det
454
Den z6 Mart.
vore visserligen att gifva det sin yttersta full¬
ändning, om vi tillika öfverflyttade den sista
ämbetsexamen, som ännu icke tillhört Uni¬
versitetet, på Universitelerne, och gåfvo såle¬
des en utom Stiftet varande, en främmande
auetoritet den rättighet och det förtroende,
som Stiftsstyrelsen eller Gyrnnasiilärarne hit¬
tills ensamme haft, att examinera, admittera
och improbera Prestcandidaterne i deras eg¬
na Stift. Må vi likväl erinra oss, att alla in¬
rättningar gå tillbaka och alla personligheter
försämras genom misstroende och nedsättning,
liksom de upphöjas genom förtroende. Eller
skulle icke ett sådant controlleringssyslem,
fastän sannolikt icke härledt ifrån annat än
öfvertygelse om Gymnasiernas otillräcklighet
och om nödvändigheten att controllera de
Studerandes flit vid Akademien, möjligen kun¬
na synas såsom ett misstroende antingen tili
Gymnasiilärnrues förmåga eller deras ämbets-
mannanit? Skulle icke möjligen, i fall des¬
se lärare se sig genom sådana controiler ned¬
satte, de äfven möjligen snart förlora aktnin¬
gen för sitt ämbete, misstaga sig om sin be¬
stämmelse, och sjeifvilligt sjunka ned till den
underordnade plats, som dem anvisas? Skul¬
le det icke slutligen derigenom hända, att
sjelfva Gymnasii-inrältningen, och den offent¬
liga undervisningen, derigenom småningom
undergräfvas? Skall icke freqvensen vid Gym¬
nasierna nödvändigt och småningom förmin¬
skas, och endast utgöras af Stiftets fattigaste
barn, om hvarken Gynmasiiiärarnes betyg haf-
Den z6 Mars. ^55
va vitsord, eller de ens kunna bestämma,
hvilka som skola admitteras till prester i de¬
ras eget Stift? Blir icke den liden för yng¬
lingen nära förlorad, som användes vid Gym¬
nasium? Skall icke hvar och en, som calcu-
lerar på tid och omständigheter, hellre ge¬
nomgå ett Lyceum vid Universitetet, än Gym¬
nasium, samt derefter omedelbarligen låta in¬
skrifva sig uti Theol. Faculteten, derifrån åter¬
vända till sitt Stift, obekant för. sina blifvan¬
de förmän och förlitande sig på sitt Akade¬
miska betyg, för alt der blifva prest; hvilket
svårligen kan ifrågasättas, sedan han genom¬
gått en så sträng examen, som den, hvilken
synes föreskrifven i den nya regleringen?
Man säger väl, att Gymnasierne hafva en sed¬
nare pröfningsrätt. Men hvilket besynnerligt
controlleringssystem har man icke uppställt,
då Gymnasiiläiarnes dimissionsbetyg kunna
förkastas och förlora sitt vitsord vid Univer-
siteterne, och Universitetslärarnes examens¬
betyg kunna förkastas i sin ordning af Gym¬
nasierna! Det blir åtminstone ynglingarne,
som på detta sätt komma att sitta emellan.
Två gånger skola de vid deras afgång frun
Gymnasium examineras, precist i samma sa¬
ker, men af personer med alldeles olika å-
sigter och fordringar, och två gånger vid de¬
ras återgång tillbaka till sina Stift. Godkän¬
de af Gymnasiilärarne, kunna de förkastas af
Akademien, och godkände af Akademien , kun¬
na de förkastas af Gymnasiilärarne. Förut var
ändamålet af examina att controllera Lärjun-
456 Den 16 Mart.
garnes studier; nu slutligen har det blifvit att
controllera examinatorerne sjelfva. Komma
nu till allt detta minskade löneinkomster el¬
ler en ofördelaktig lönereglering för Gymna¬
sierna, så inser jag i sanning icke, hvad som
skall uppehålla dessa läroverk, och hindra
deras förvandling lill vanliga elementarskolor.
Om det låg i Gymnasiernas ursprungli¬
ga bestämmelse, att bilda en stam af grund¬
lig lärdom äfven i provinserna, så är detta
ändamål i närvarande tid vida vigtigare än i
den tid då de stiftades. Skulle provinsernas
läroanstalter nedsättas, deras högskolors lä¬
rare nedflyttas nedom Akademiens Docenter
och ned till den erforderliga lärdomsgraden
af vanliga skollärare, samt derigenom den hög¬
sta vettenskapliga bildningen inskränkas till
de två Universiteter, som vårt land ännu
har qvar; taga vi tillika i beräkning den i
vår tid öfverhandtagande ytligheten i all
litteratur; besinna vi, att grundligheten af allt
studium antingen inskränker sig allt mer och
mer till politiska föremål och dagens inter-
essen, eller ock täger en eucyclopedisk form;
hvad blir vår framtid annat än en ny me¬
deltid, icke i politikens materiela, men vet¬
tenskapernas andliga rike, der ytlighetens half¬
dunkel kommer att herrska öfver landet i
den nya medeltiden, i stället för okunnighe¬
tens mörker i den gamla, och der Universi-
teterna utgöra de enda ljuspunkterna af ett
allvarligare studium? Hvar finnes väl en sä¬
krare bom emot en sådan lid, än i Gymnasi-
Den 26 Mars.
457
ernns uppehållande? "Vi hafva ej nu några
kloster, dit vetteuskaperna fordom kunde flyk¬
ta till de alliigsnaste provinser; hvad skall
svara emot dessa, om vi förvandla Gymnasi¬
erna till Skolor, och således i sjelfva verket
upphäfva dem?
Då jag sålunda nitälskar för Gymnasier¬
nas upphöjelse och utveckling, tror jag mig
ingalunda hafva talat emot Universiteternas
eget interesse. Jag ,;ir öfvertygad, alt Uni-
versiteterna skola höjas i samma nion som
Gymnasierna höjas, liksom Universiteterna ic¬
ke stigit just derföre, alt Gymnasierna hit¬
tills blifvit bortglömda. Om Gymnasierna
upphöjas, tvingas Universiteterna att stiga,
men sjunka Gymnasierna, kan ingenting hin¬
dra Universiteterna från alt sjunka efter dem.
Då dessutom de fleste Akademiske Docenter
och Adjuncter söka sin befordran vid Gym¬
nasierna, kunna de ej synnerligen vara smick¬
rade af sådane företräden, då de sjelfve, i
sin ordning, skola se sina förmän och con-
trollörer i yngre lärare än de.
Sådana hafva mina skäl varit för mina
åsigter i hela denna fråga. Jag kan visserli¬
gen hafva misstagit mig ; men jag vågar åbe¬
ropa mig en stor aucloritet; det är det tide¬
ll varfs, då Sverige stod på spetsen af ära och
storhet. Dc institutioner, vi emottagit af K.
Carl XIj äro icke bygdå på lösa grunder.
De förtjena måhända alt, innan de upphäf*
458
Den 26 Mars.
vas, ännu en gång och åter en gång granskas
oell prof vas.
Häruti instämde Tit. Mittag, Östberg,
Bergvall, Ajzelius, Nordin, Hallbeck, Elf¬
ström, Ahlqvist, Lignell, Bolander.
Professorn m. ni. Doct. Bexell: Med Bi¬
skop Agardh förenar jag mig deruti, alt den
prestbrist, hvaröfver man under Riksdagen,
ifrån flere Stift inom Ståndet klagat, håde
finnes och påkallar alt afhjelpas. Med en hjer¬
telig tro, med glada förhoppningar, omfattar
jag den öfvertygelse, att en högre magt, äf¬
ven under vår nieningsstrid, huld vakar öf¬
ver Kyrkans högre angelägenheter, och såsom
sådaue anser jag hvad man kallar Prestbild-
ning. Jag tror likväl att denna, sin omiss¬
känneligt goda syftning oagladt, under närva¬
rande förhållande, någon gång lemnar K ju¬
lian åtskilligt att önska. Den blifvande pro¬
sten må vid undervisningsverken uppbjuda
och anstränga alla sina krafter, för vinnande
af den humanistiska och vettenskapliga bild¬
ning, utan hvilken han icke förmår medfölja
sin tid. Men man fordre icke af honom, til!
Kans första ämbets- eller Prestexamen, den
högre Theologiska lärdomen. Utom den¬
na kan ju framgång och välsignelse utmärka
hans arbete i kyrkans och församlingens tjenst;
då någon gång, äfven den mödosammast för-
värfvade högsta vettenskapliga lärdom, icke
förmått åt honom meddela mera ljus, mera
hopp, mera hugsvalelse alt frambära till men-
\
Den t6 Mars.
459
niskan i hennes mest betydningsfulla ögon¬
blick , på sotsängen, i qvalets och bekymrets
stunder. Under sista discussionen öfver den¬
na fråga tycktes den åsigt vara nära allmän,
alt vissa små missförhållanden uti fordrin-
garne för prestbildningen verkeligen funnos
emellan bägge Universiteterne. För åtgärder
till dessas -undanrödjande tillsLyrker jag en
underdånig skrifvelse.
Professorn Doct. Lindfors: Ehuru ordet
Prestbrist innehåller ett relativt begrepp, som
må bända får sin största betydelse af jemfö-
relsen med det öfverflöd, sorn åtminstone i
Lunds Stift fordom egde rum, då nästan hvar-
enda Kyrkoherde egde sin Adjunkt, åt hvil¬
ken han kunde öfverlemna ämbetsförvaltnin¬
gen; så vill jag likväl icke neka, det ju fara
visar sig, att,om närvarande förhållanden fort¬
fara, denna redan så högt öfverkiagade brist
med tiden torde blifva så stor, att gudstjeu-
sten och religionsundervisningen icke utan
svårighet skall kunna bestridas. Orsaker¬
na dertill äro flerfaldiga; de ligga äfven,
såsom förste motionären riktigt anmärkt, uti
ett missförhållande mellan den bildning, sorn
kan ■vinnas i skolorna, och den som fordras
i Prestexamina. Men skolornas mindre full¬
komlighet och förmåga att svara mot sitt än¬
damål synes mig icke böra sökas i det pro¬
visoriska eller interimistiska tillstånd, deri
de nu befinna sig, helst de icke varit bätt¬
re före detsamma; ehuru jag å andra sidan
46o
Dsn 26 Mars.
visserligen icke önskar della tillstånd fortsatt,
eller deri med en annan vård ledamot finner
någon fördel hvarken för undervisningen eller
lårarue, sorn lika med andra medborgare böra
njuta lag och rätt till godo, och ieke bero
endast af Ephorernas godtycke. Den synes
fastmer så väl i allmänhet som särskildt i
Lunds Stift böra sökas 1) i skolornas mängd,
som hindrar behörig tillsyn, så länge blott en
Ephorus, som bor på långt afstånd, och in¬
gen Direction på stället finnes; 2) i deras ofull-
sländighet, t. ex. i Lunds skola, der blott a:ne
lärare finnas, af hvilka hvardera stundom haft
60 ä 70 gossar att undervisa; 3) i brist på
Gymnasium, som icke af någon slags skola
kan ersättas, och är, såsom mellanlänk mel¬
lan denna och Universitetet, af så stor vigt,
både för den intellectuella och moraliska upp¬
fostran, att jag med innerligaste öfvertygelse
instämmer i allt det beröm, som nästföregå¬
ende talare deråt egnat, utan att jag derför
anser nyttigt att detsamma, med öfverskri-
dande afsina naturliga gränsor, allt för myc¬
ket närmar sig Universitetsidéen; 4) i dei1
författning, som tillåter ograduerade att bli
skollärare, hvilken fyller skolorna med min¬
dre dugliga lärare, och dessutom drager en
mängd unga Prestmän från sin egentliga be¬
stämmelse; 5) i samtidens begär att utan be¬
hof ändra och förvrida vårt gamla skolväsen¬
de. Detta nyhetsbegär har uppenbarat sig
både i afseende på läroämnena och lärome-
thoden. I förra afseendet tyckes alltför mån¬
Den 26 Mars.
ga ämnen hafva blifvit införda redan i första
undervisningen, hvarigenom tiden och lanke-
fö rmågan så splittras, att nödig uppmärksam¬
het ej kan lemnäs åt något enda. De gamle
sade: multum, nori malta. Detta har man om¬
vändt, och fordrar nu: mullaj lion multum;
allt är läxläsning, och från den ena läxan
skyndar man till den andra, utan alt
just fråga efter,, om den föregående blifvit
uppfattad ej blott med minnet, utan äfven
med förståndet, och egnar sålunda, på det
allt må medhinnas, blott en eller annan tim¬
ma i veckan åt hvarje sak. Härigenom un¬
dervisas ynglingarne väl till mycket, men lös¬
ligt vetande, och hufvudafsigten med den
första undervisningen, som är själsförmögen-
heternas harmoniska utbildning, går alldeles
förlorad; och när de en gång utkomma i verl-
den, stå de ohjelpliga med allt sitt glosvett,
och kunna ej i någon brydsam belägenhet
reda sig på egen hand. Kronan på detta läx-
läsnings-system och delta mångfuskeri har
blifvit satt genom nya Student-examen, hvil¬
ken med sin nuvarande organisation är lika
förderflig för Skolorna och Gymnasierna, som
för Universiteten. Den lockar ynglingarne
allt för tidigt från de förra, för att vid U-
niversitetet genom privata leetioner hos Exa-
minatorerne genomgå den ena lexan efter den
andra, utan att, åtminstone i Lund, någon
viss tid är bestämd, inom hvilken hela kur¬
sen bör vara absolverad, och fyller sålunda
våra Uuiversiteter med omogna och obildade
46a
Dc:j 26 Mars.
halfsludenter, som mer och mer nedtrycka
den Academiska undervisningen. I senare fal¬
let, eller i afseende på läromelhoden, hafva
efter mia öfvertygelse de försök, som här och
der blifvit gjorda med ämneslusniugens infö¬
rande, haft en ganska menlig inverkan. Jag
menar här ämnesiäsning för lärjungarne ined
dithörande valfrihet af ämnen och fria flytt¬
ningar, hvaraf det ömkliga monitörssysternet
blir en nödvändig följd, hvilket, uppfunnet
såsom en nödhjelp, aldrig hör användas så¬
som en förtjenst, om icke i allraförsta elemen-
terna.
Med afseende på denna mindre bildning,
som sålunda kan vinnas i skolorna, villman
att fordringarne i Prestexarnina skola nedsät¬
tas, och sjelfva examina förenklas. Dessa äro,
säger man, allt för många, de böra finnas ej
vid Akademien, utan föreläggas endast till
Dom-Capitlen. Jag gillar principen, men ön¬
skar då se den utförd i allmänhet, äfven i
Juridik, Medicin, o. s. v., så alt inga andra
examina komma att tagas vid Universiteten,
än de som åsyfta någon Akademisk grad. Hu¬
ru lycklig skulle icke hvarje Akademisk lära¬
re skatta sig genom en sådan författning!
Men jag fruktar, att detta blir en tom önskan,
åtminstone så länge våra skolor icke uppnått
samma fullkomlighet som i Tyskland, och vå¬
ra befordringslagar samt öfriga förhållanden
ej erbjuda samma uppmuntran för det fria
studerandet. De som hafva en sådan önskan,
tyckas också sjelfva anse verkställigheten o¬
Den z6 Marx.
463
möjlig, emedan de sökt ett correclif i ett an¬
nat stadgande. De vilja nemligen, på det
fordringarne ej skola blifva för öfverdrifna,
att man åtminstone skall bestämma vissa
kurser eller pensa, inom hvilka Examinato-
rerna skola vara skyldiga att hålla sig. Detta
är likväl hvad jag minst förstår, så vida man
icke i och med detsamma vill bestämma, hu¬
ru Examinandus skall kunna sitt Pensum,
med blotta minnet eller äfven med förstån¬
det, samt i anledning deraf, huru Examina-
torerne få inrätta sina frågor och sitt hela
satt att examinera. Det blir i min tanka in¬
gen annan utväg, än att öfverlemna detta åt
en upplyst och billig Examinators eget be-
pröfvande, som väl lärer veta att lämpa si¬
na fordringar efter hvad rätt och skäligt va¬
ra kan. Att nedsätta dem allt mer och mer
efter den tilltagande okunnigheten anser jag
icke rådiigt. Jag prisar tvertom deras nit, som
söka så småningom höja dem. Icke förtjenar
detta bemödande namn af Prohibitivsystem el¬
ler dessa Examinalorer, som nitiskt handhaf¬
va sitt ämbete, namn al Douanierer eller
Despoter. Åtminstone böra dessa titlar ej
mera användas i afseende på Theologien än
på andra vettenskaper. Pröfningarne äro der
likaså nödvändiga som i andra fall, och om
man helt och hållet öfverlemnar dem åtyng-
lingarne sjelfva, fruktar jag att äfven hos de
ädlaste någon liten portion af egenkärlek och
partiskhet skall blanda sig med i spelet.
464 26 Man.
Att en Prest, som skall kunna verka i
den lid han lefver, och bland de menniskor,
med hvilka han umgås, behöfver så val all¬
män som theologisk bildning, har ingen kun¬
nat neka. Men frågan är huru stor portion
han behöfver af hvardera. Den allmännas
värde medgifva alla, och önska den derföre
ju högre dess bättre. Men med afseende på
det praktiska lif, i hvilket presten nu mera
i synnerhet rör sig och verkar, har man
trott att den theologiska väl kan tåla någon
inskränkning. ”Han skall vara Prest, heter
det, icke Theolog.” ”Vår tid har inga
kättare att vederlägga, inga hedningar att om¬
vända.” Gränseskillnaden är fin och svår att
bestämma. För min del tror jag Presten va¬
ra så mycket skickligare för sitt kall och sin
egentliga bestämmelse, ju mera han närmar
sig Theologen. Egentliga kättare äro måhän¬
da färre nu än i fordna dagar; de kallas med
vackrare namn tviflare, fritänkare, starka an¬
dar, men saknas icke belt och hållet; och i
alla fall finnas åhörare, som behöfva ej blott
‘Väckasj utan äfven upplysas, som ej kunna
näras blott med lös och lättsmält känslospisj
ulan äfven fordra föda för förstån¬
det. Grundlig religionsundervisning är ännu
elt stort behof, och skall alltid förblifva det.
Kunde man tänka sig ett annat förhållande,
skulle hela detta Högvördiga Stånd blifva um-
härligt, och Staten kunna nöja sig med blott
så kallade practiska män, såsom t. ex. Läns¬
män och Kronofogdar.
Hvad
Dm z6 Mars.
465
Hvad nu den allmänna bildningen angår,
Så pröfvas och ådagalägges den vid Universi¬
tetet endast och allenast genom nya Student¬
examens undergående, ty någon annan in-
skrifuingsexamen i Theologiska Faculletcn for¬
dras icke. Det må vara, att det ej, under
närvarande förhållanden, går an att höja for-
dringarne derutöfver, men nyttigt vore det
visserligen, om våra blifvande Prester, lika¬
som våra blifvande Medici, voro skyldige att
undergå en Philologico-Philosophisk Candidat-
Examen, lämpad efter deras tillämnade huf-
vudstudium, och jag tror mig med skäl kun¬
na påstå, att vår aktningsvärda Läkarecorps
har till stor del den att tacka för den högre
bildning och anseende, den i allmänhet äger.
Åtminstone är det säkert, äfvensom af alla
medgifvet, att den bildning, som i detta af¬
seende fordras af våra Prestämnen, snarare
är för liten än för stor. Deremot är det just
den Theologiska, som genom i83i års nådi¬
ga Författning anses så uppsatt, att den väl
kan tåla någon nedsättning. I synnerhet har
Theologiska Faculteten i Lund blifvit strängt
tadlad för öfverdrifven stränghet i nämnde
Författnings handhafvande. Det är icke nu
min afsigt att föra dess talan. Detta behöfs
icke heller, ty saken talar för sig sjelf. Högv.
Ståndet känner af de uppgifter, som blifvit
lemnade, att fordringarne icke äro högre, än
att de af en någorlunda väl underbyggd stu¬
derande kunna uppfyllas på en tid af 3:ne
Preste-St. Prot. 1835. Bandet XFII. 30
466 Den z6 Mart.
terminer, och medgifver säkert, att denna tid
icke är för lång, då frågan är om förberedel¬
se till ett yrke, åt hvilket man vill egna sig
för lifstiden, och hvars rätta utförande har
den mest afgjorda inverkan på andra lifvets
förhållanden.
Men många andra orsaker gifvas utan
tvifvel till den öfverklagade Prestbristen, i
synnerhet i Lunds Stift. Dit hörer i) dyrare
lefnadssätt vid Skolorna och Universitetet,
som gör det omöjligt för en obemedlad yng¬
ling att der uppehålla sig en längre tid, i
synnerhet sedan antalet af Academiska och
andra förmånligare conditioner, genom ett
allmänt sträfvande till publika undervisningen,
med hvarje år börjat aftaga, n) ringa utsigt
till befordran för det lägre Presterskapet.
Detta skäl gäller måhända i Lunds Stift me¬
ra än i något annat. Utom Universitetet fin¬
nas ellofva skolor, hvilkas lärare räkna dubb¬
la tjenstår, och dertill 6 Regementer och ett
Amiralitet m. m. hvarvid alla Prester ochLä-
rare njuta samma förmån. Dessa söka natur¬
ligtvis först och främst sin befordran i det
Stift, der de vistas, utan att det egentliga Pre¬
sterskapet, så länge den Skråförfattning, som
grundar sig på indigenatsrälten, fortfar att vara
gällande, har någon motsvarande rättighet att
söka sin befordran utom sitt eget Stift. Be¬
tänker man vidare, hvilken mängd patronel¬
la Pastorater der finnes, och att dessa vanli¬
gen tillfalla Huspredikanter och privata In¬
formatorer af alla nationer; så måste man
Den 26 Man.
medgifva, att det lägre Presterskapet i Lunds
Stift är sämre lottadt än annorstädes. Icke hel¬
ler finnas der några Capellanier, och genom
nu gällande författning, rörande klockarelägen¬
heters tillsättande, har äfven befordran till dy¬
lika platser, som i någon mån kunde mildra
gamla och obefordrade Adjuncters vilkor, blif¬
vit dem betagen.
Om således någon Skrifvelse kommer att
afgå till Kongl. Maj:t i detta ämne, så an¬
håller jag, att dess höga och nådiga upp¬
märksamhet må fästas på behofvet af ordina¬
rie Capellanier i Lunds Stift likasom i de öf¬
riga. Denna inrättning är af vigt ej blott för
Presterskapets anständiga bergning, utan äf¬
ven för Gudstjenstens tillbörliga upprätthål¬
lande. Ty att den under nödvändigheten af
beständig duplication, ja till och med tripli-
cation, icke kan blifva så fullständig och hög¬
tidlig, som den borde vara, kan en hvar u-
tan vidlöftigare utveckling sjelf lätt inse.
Slutligen förenar jag mig äfven i Prosten
Åstrands motion med den utsträckning, att
ej blott ordinarie Lärare vid Skolor och Gym¬
nasier, utan äfven Adjunkter och Docenter,
samt alla Lärare vid Universiteten, som räk¬
na år till presterlig befordran, må uttryck¬
ligen blifva fritagne från skyldigheten att un¬
dergå den förberedande Theologiska examen,
så väl den theoretiska som practiska, inför
någon Theologisk Facultet. Författningen sy¬
nes väl redan antyda en dylik fritagelse, i
468 Den 30 Mars.
det den blott talar om Theologie Studiosij
roen behöfver dock en närmare förklaring,
emedan den, såsom erfarenheten visat, lätt
kan gifva anledning till misstydning.
Då flere hade anmält sig att tala och
discussionen syntes blifva vidlöftig, beslöts att
den skulle till nästa Plenum uppskjutas.
§• 3.
Tillkännagafs, att Ståndets Electorer till
Ledamot i Bevillnings-Utskottet under Prosten
Risbergs frånvaro utsett Prosten Holm.
§• 9-
Prosten Senell anhöll om permission på
3 veckor från d. 6 nästkommande April.
Uppsköts.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem
P. A. Sondén.
Den 30 Mars 1835.
Plenum kl. 10 f. m.
§■ i-
Upplästes Expeditions-Utskottets Förslag
till Rikets Ständers Underdåniga Skrifvelse an¬
gående grunderne för Bankens rörelse och för-
Den jo Mari. 469
vältning; och hade detsamma af Ridderskapet
och Adeln blifvit godkändt med den förän¬
dring, alt på andra sidan i 1 punkten skul¬
le framför prdet skulder införas ordet: för*
fallne.
Prosten Astrand upplyste, att, enligt
Banko-Utskottets Betänkanden N:o 6 och N:o
16, borde det heta: förfallne skulder; men
på skäl, som i Memorialet N:o 98 blifvit an¬
förda, hade ordet förfallna blifvit uteslutet
ur Reglementet, emedan det kunde missleda.
Sedan det sålunda genom trenne Stånds bi¬
fall till Mern. N:o 98 är gifvet, huru Regle¬
mentet skall lyda, vore det olämpligt att gif¬
va Kongl. Maj:t underrättelse om något an¬
nat än det som är stadgadt; hvadan Expedi-
tions-Utskotlels förslag borde utan förändring
godkännas, och kunde Ståndet vid expeditio¬
nen bifoga motivet för sitt beslut.
Då orden i 1 punkten äro enligt Banko-
Utskottets af Rikets Ständer gillade Betän¬
kande N:o 98 så lydande i Banco-Reglemen-
tet, som Expeditions-Utskottet dem upptagit,
fann Ståndet ej lämpligt att i underdåniga
Skrifvelsen gifva stadgandet en annan lydelse
än det i Reglementet enligt R. St:s beslut
häfver, hvarföre Ståndet utan förändring gil¬
lade Expeditions-Utskottets förslag.
§. 2.
Prosten och Kyrkoherden i Hörsne och
Bala P. Widmark, sorn efter Prosten Lyth
470 Den jo Mart.
blifvit vald till Riksdagsfullmägtig från Wis¬
by Stift, helsades af H. H. Talmannen och
intog i Ståndet sitt rum.
§. 3.
Från Höglofl. Ridderskapet och yl deln
hade Protocolls-Utdrag ankommit, som upp¬
lästes och innehöllo beslut om Bevillnings-Ut-
skottets Betänkande N:o 55, om tiden då den
nya Bevillnings-Förordningen m. fl. skall bör¬
ja att tillämpas. Återremitterat Lag-Utskot¬
tets Betänkande N:o 178, om häktande på
grund af anklagelse för brott emot 5 Cap. 1
§. Missgernings-Balken. Icke antagit Bonde-
Ståndets inbjudning att instämma i dess be¬
slut rörande Lag- och Economie-Utskottens
Utlåtande N:o 53. Återförvisat förslaget i Con-
stitutions-Utskottets Memorial N:o 100, med
föreslående af ett tillägg vid 1 §. 4 mom.
Tryckfrihets-Förordningen. Antagit till grund¬
lagsenlig behandling de af samma Utskott i
Memorialen N:ris 101, 102,io3, io4ochio5
uppgifna ändringsförslag iTryckfrihets-Förord-
ningen. Till Banco-Utskottet remitterat ett
af Hr Rosenbladj B-j afgifvet anförande i an¬
ledning af Betänkandet N:o 107.
Lades till Handlingarna,
§• 4-
De från Vällojl. Borgare-Ståndet ankom¬
na, nu upplästa Protocolls-Utdrag innehöllo,
att till handlingarne blifvit lagda Kongl. Majrts
till Rikets Ständer å Rikssalen meddelade nå¬
diga Svar i serskilda frågor, angående dels
Den 30 Mars. 471
grundlagsförändringar, dels förändringar af
vissa lagstadganden. Af Banco-Utskottets Me¬
morial bifallit N:o 11 3 , med hemställan om af¬
skrifning å Tumba Bruks vinst- och förlust¬
räkning m. m. och återremitterat N:o 114,
angående försäljning af Tumba Pappersbruk
m. m. Till handlingarne lagt Constitutions-
TJtskottets Memorial N:o 106. Remitterat till
Lag-Utskottet Kongl. Maj:ts nåd. Proposition
till Rikets Ständer, angående tillägg till 9
Cap. 11 §. Handels-Balken. Af Stats-Utskot-
tets Utlåtanden bifallit N:o \22, om förän¬
dring i methoden för Riksbokslutet samt de
förvaltande Verkens redogörelse, och till hand¬
lingarne lagt N:o 4a3, öfver Hr Petrés mo¬
tion, i anledning af 3:ne Stånds beslut, röran¬
de Riksgälds-Contorets garantie för de lån,
som Hypotheksföreningar komma att uppta¬
ga; dock med förklaradt ogillande af Utlå¬
tandet. Likaledes till handlingarne Förstärk¬
ta Stats-Utskottets Memorial N:o 4^8.
Lades till handlingarne.
§■ 5.
Från Hedervärda Bonde-Ståndet hade
Protocolls-Utdrag ankommit, som upplästes,
af innehåll, att af Stats-Utskottets Utlåtanden
N:o 432, om förändring i methoden för Riks¬
bokslutet samt de förvaltande verkens redo¬
görelse blifvit bifallet, och N:o 423> öfver
Herr Petrés motion, i anledning af Ridder-
skapets och Adelns, Preste- och Bonde-
Ståndens fattade beslut, rörande Riksgälds-
/lj 2 Den jo Mars.
Contorets garantie för de lån , sorn Hypotheks-
föreningar komma att upptaga, lagdt lillhand-
lingarne. Af Banco-Utskottets Memorial bi¬
fallit N:o ii 3, med hemställan om afskrif¬
ning å Tumba Bruks vinst- och förlusträkning
för de skillnader, som uppstå genom en för¬
ändrad classification af lumpförrådet; och af-
slagit N:o 114, angående försäljning af sam¬
ma Bruk m. m. Till Lag-Utskottet remitte¬
rat Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angåen¬
de tillägg lill q Cap. i i §. Handels-Balken,
Lades till Handlingarne.
§• 6-
Justerades Protocollet för den a3 och d,
a6 dennes.
§• 7-
Biskop Agardh anförde: Jag har reser¬
verat mig emot några hufvudpunkter i beslu¬
tet rörande förslaget till lag för Privatbanker,
och beder nn att dertill få framställa moti-
verne.
Detta förslag har i hela sitt omfång blif¬
vit ansedt såsom en sådan lagstiftningsfråga,
hvaruti Ständerne borde deltaga såsom lag¬
stiftande magt. För min del anser jag en¬
dast de stadganden deruti, hvilka förändra
allmänna Lagen, vara af sådan egenskap. De
öfriga äro dels ekonomisk lag, dels polislag,
hvilkas stiftande tillhöra Konungen; dels af
reglementarisk natur, hvilka tillhöra Bolagen
sjelfva. Följden af detta beslut måste i min
Dm 30 Mars.
tanka blifva: 1:0 att en sådan lag, genom in¬
flytandet af våra Riksdagsformer, skall kom¬
ma att sakna nödig conseqnens och samman¬
hang, 2:0 att den blir ombytlig för hvarje
Riksdag, och således icke skall kunna grund¬
lägga ett stadgadt creditsysLem, och 3:o alt
om den genom sin felaktiga beskaffenhet skulle
förorsaka en eller annan Banks öfverändagå-
ende, skall samma reaction uppstå, som vi¬
sade sig efter Malmö Disconts fall år 1817,
till näringarnes stora skada.
I afseende på sjelfva förslagets innehåll
bör jag anmärka, att jag dervid varit på si¬
dan af frågan, emedan jag icke kan godkän¬
na sjelfva den principen för Banksystemet i
Sverige, hvarifrån de Höglofl; Utskotten ut¬
gått. Enligt min öfvertygelse borde den vinst,
som erhålles genom sedlars utställande, hvil¬
ka få gå i landet såsom mynt, aldrig tillhö¬
ra den enskilde. Denna vinst är ganska stor,
och kommer endast den rike till godo på he¬
la allmänhetens bekostnad. I länder, der man
ej behöfver räkna så noga med Statens in¬
komster, kan öfverlåtandet af denna vinst
till de enskilda vara af mindre vigt; men hos
oss, der tillgångarne äro få och ringa, böra
vi ej lemna bort deni vi redan ega. Hvad
som blifvit uträttadt för den vinst vi hittills
baft på Bankrörelsen i Sverige är, som hvar
och en vet, högst betydligt. För den hafva
våra krig blifvit förda, våra städer uppbyg-
da, våra strömmar rensade, våra canaler gräf-
da. Utan den hade måhända Sverige ännu
4:4
Den 30 Ulars.
haft samma utseende som på i6oo:talet, eller
måhända varit lydprovins under en främmande
magt. Det är nu denna tillgång, som vi söke
göra oss af med, minska och öfverflytta på
enskilda händer. Svenska Bankrörelsens vinst
uppgårellerkanbringas till 800,000 R:drårligen.
Har man väl betänkt, hvarmed denna lucka
skall fyllas, våra tillgångar skola fyllas, när
enskilda småningom tilleguat sig densamma?
Icke ligger något hinder för bibehållandet af
en sådan vinst uti det ganska vigtiga sträf-
vandet, att utsprida centralpunkter för Bank¬
rörelsen äfven till provinserne. Redan vid
Statsbankens första stiftelse afsågs detta ända¬
mål, genom affiliationer i de större städerna.
Men om detta icke numera kan verkställas,
så återstår det alltid alt lemna åt provincer-
na sjelfva rättigheten till den vinst, som af
den allmänna penningrörelsen inom deras om¬
råde kan vinnas. I Skåne utgör årliga vin¬
sten på Lånecontorets i Malmö rörelse 4°>°oo
Rdr. Beräknar man samma vinst såsom möj¬
lig af Ystads Bank; hvad skulle icke denna
provins kunna uträtta till beredande af sitt
inre välstånd medelst en årlig summa af 80,000
Rdr B:co? Dermed kunde bestridas omkost-
naderne för dess offentliga Byggnader, dess
hamnanläggningar, en del af dess fattigvård
och dess arbetsinrättningar; hvartill nu få el¬
ler inga tillgångar finnas. Municipalinrättnin-
gar skulle derigenom uppstå af sig sjelf¬
va, och den allmänna anda, som nu utveck¬
lar sig i denna provins, skulle ej undertryc¬
Den jo Mart. 475
kas genom brist på tillgångar. Jag har nämnt
Skåne, emedan det har en särskild och stör¬
re Bankrörelse, men samma verkan skulle o-
tvifvelaktigt deraf visa sig i de öfriga pro-
vincerna. Hittills har hufvudsakliga vinsten
gått till Statsbanken. Nu är meningen, att
hvarken Statsbanken skall erhålla den, eller
provinsen, utan några enskilda; och under
det man vill nedsätta allmänna räntan till 5
å 4 procent, gör man inrättningar, der capi-
talisterne skola erhålla i4 a i5 procent för
sina capitaler.
Hvad säkerheten angår, så är den otvif-
velaktigt större, när Bankrörelsen drifves för
allmän räkning, än för enskild.
Visserligen har vår Statsbank gjort flera
bankrutter. Men de hafva uppstått genom
krig. Inter arma silent leges. 1776 års ban¬
krutt föranleddes genom de båda föregående
krigen; 1800 års bankrutt, genom 1788 års
krig; 1834 års bankrutt genom 1808 års krig.
Hade dessa krig ej föregått och uttömt Ban¬
kens .tillgångar, hade icke heller någon enda
af dessa bankrutter blifvit nödvändig.
Deremot hvilka enskilda Banker kunna
väl anses garanterade och säkra? Antingen sö¬
ker man för dem för stora garantier och con-
troller, och då uppkomma inga Banker, eller
illuderas fordringarna; eller äro de för litet
stränga, och då gå de enskilda Bankerna förr
eller sednare öfver ända. Bankrörelsen är en
bandel, och den farligaste af all handel; men
hvilken handel beror ej af conjuncturerna?
4 7 G Den jo Mars.
hvilken kan försäkra att den skall hålla sig
uppe i 20 år, utan att lida förluster?
Utskotten synas visserligen, medelst be¬
redandet af uppkomsten af Solidariska Ban¬
ker samt försvårandet af Actiebankers upp¬
komst, åsyftat något, motsvarande det, som
jag föreställt mig under form af Allmänna
Provins-Banker. Men under frågans utveck¬
ling, dels i Utskotten dels i Stånden, har he¬
la denna syftning gått förlorad. Solidariske
Banker, som Utskotten önskade befordra, haf¬
va slutligen blifvit de vanlottade, under det
Actiebankerna, som Utskotten önskade in¬
skränka, blifvit de gynnade. Hela förslagets
syftning går ut på Solidariska Bankers upp¬
komst; hela dess resultat afgör deras omöj¬
lighet,
Vid något närmare pröfning torde det.
- nemligen befinnas omöjligt, att sådane Soli¬
dariska Banker, som nu blifvit föreslagne, nå¬
gonsin kunna i vårt land uppkomma. Icke
är det tänkbart, att någon skulle — allra-
minst sedan Actiebanker äro tillåtne — vilja
förpligta sig att inträda i en sådan ansvarig¬
het, som den, hvilken fordras för en Soli¬
darisk Bank, att under 20 år med hela sin
egendom ansvara för alla Bankens skulder;
att för en Actie af kanske 100 R:dr pantsät¬
ta sin egendom för 100,000 R:dr; att derige¬
nom göra för sig all annan personlig credit
omöjlig, äfvensom omöjligt att ens ifrån en
sådan ansvarighet lösgöra sina barn och arU
Den jo Mari. 4? 7
vingar. Icke är det tänkbart, att någon skul¬
le ingå i ett sådant företag och en sådan an¬
svarighet för vinsten af några procent mera
på sina hypotheker, och för den ersättning,
i fall af hans bysättning och utmätning af
hans egendom, lian kan få derigeuom, att
han i sin ordning kan bysätta sina grannar,
hvilka derefter kunna åter bysätta andra. Ic¬
ke är det heller tänkbart, att någon inträder
sorn Directör i en sådan Bank, då, i fall den
kommer i förlägenhet — hvilken icke kan fö¬
rebyggas — DirectÖren är den förste, som
arresteras, bysättes och ser sin egendom gå
under klubban. Man har åberopat, fÖrderas
principenlighet, Vexelrätten; men det är an¬
nat att ansvara med sin person för förbindel¬
ser, som man personligen utgifvit; annat att
ansvara för egna åtgärder, än för dem som
personer besluta tvärtemot den 5o:e an¬
svarige personens protest. Man har åberopat,
för deras möjlighet, Wermlands-Banken; u-
tan att taga i betraktande de särskilda för¬
hållanden, af tid, nödtvång, omständigheter,
local och reglementariska stadganden, som
gjort denna Bank möjlig. Man har upp och
nedvändt tillämpningen af den solidariska an¬
svarigheten. Den kan finnas i ett Bolag af
2, 3, 4 personer, således väl i actiebanker;
men den är en orimlighet i ett Bolag af 5o.
Den är möjlig äfven i ett större Bolag, om
alla Bolagsmännen finnas tillsammans i sam¬
ma stad såsom till ex. i Skottlandmen den är
icke möjlig, när Bolagsmännen äro spridde
478 Den 30 Mart.
öfver en hel provins, såsom de skulle varit
det i Sverige.
Således antager jag för alldeles afgjordt,
att inga sådana Solidariska Banker kunna upp¬
komma, som de, hvilka man nu beslutat. I
stället har man genom detta förslag lättat
Actiebankers uppkomst öfverallt och i alla
provincer. Vinsten är stor, förbindelserna
icke svåra att uppfylla, och ansvarigheten 0-
betydlig. Frågan är således endast hvad ga-
rantie man antagit för dessa Bankers bestånd,
som nu blifva de ende, som kunna uppkom¬
ma, tvärtemot Utskottens plan och syftning.
Garantierna äro af 2 slag: garantien för
fordringsägarnes slutliga säkerhet och garan¬
tien för Bankens oafbrutna bestånd. Dessa
båda garantier äro alldeles olika. För den
förra synes tillräckligen vara sörjdt i Utskot¬
tens antagna förslag. De Hypotheker, som ut¬
göra fonden, tillagda till Hypotheken för Ban¬
kens fordringar, utgöra sammanlagda nästan
en dubbel säkerhet. Således är knappast nå¬
gon tvifvel, att en ramlad Actiebank icke
slutligen skulle betala alla sina skulder. Men
helt annat är garantien emot Bankens öfver-
ändagående, vida farligare, än att Banken till
äfventyrs ej kan betala mer än 90, 80, 70
procent. Bankens sedlar äro utspridde öf¬
verallt i rörelsen. Slutliga förlusten på en
sådan Bank är således fördelad på tusentals
händer. Om än den rike, som har på sin
höjd 1000 R:dr i cassa, derpå förlorar a5
jo Mart. 479
procent, så är detta en obetydlighet. För den
fattige åter, som endast rör sig med i2skil-
lingar, blir förlusten af några procent lika li¬
tet kännbar. Således är faran för sjelfva slut¬
liga förlusten genom en ramlad Bank i sig
sjelf föga fruktansvärd, och de garantier, Ut¬
skotten dertör bestämt, dessutom fullkomligen
tillräckliga. Men af helt annan beskaffenhet
äro de förluster, som uppstå genom sjelfva
Bankens upphörande att betala. Stagnationen
i rörelsen, egendomarnes fall, allmänna con-
curser, blifva deraf en oundviklig följd. Det
är på detta, som de betydliga förlusterna in¬
träffa, och icke på Bankens egen slutliga ut¬
redning. En person, som har 1000 Rdr i
cassa, förlorar kanske derpå 3oo R:dr; detta
är en obetydlighet; deremot, att hans rörel¬
se måste afstanna, alt hans egendom, förut
värd 100,000 R:dr, i hast faller ned till 5o,ooo
R:dr och att han till och med måste göra
concurs, deri ligger hans förlust; emedan det
ej är blott förlustj utan ruin. Det är på al¬
la de enskildas concurser vid en Banks ram¬
lande, som allmänheten förlorar, och icke på
Bankens egen. Men hvad garantier innebär
väl förslaget emot delta? Alldeles icke de
nödvändiga, eller alldeles otillräckliga, eller
alldeles motsatt verkande. Directörernes ar¬
restering, utmätning af deras egendom, för¬
lusten af Actiecapitalet, daglig publicitet, Bank¬
privilegiets förverkande och till och med Ban¬
kens concurs, framställd i sjelfva lagen så¬
som ett straff och ett tvång; se der de enda
48o Den 30 Mars.
garantierna. Af dessa äro Directörers arresten
ring, hvilka ej behöfva hafva någon bofast
plats, utmätning af deras egendom, som kan¬
ske är ingen, förlusten af Äctiecapitalet, sora
flera gånger kan hafva varit återvunnet, all¬
deles otillräckliga garantier. Bankprivilegiets
förverkande , och Bankens tvingande till con-
curs, äfven när den har tillräckliga tillgångar,
är i rakt motsatt riktning, emot hvad garan¬
tier borde vara, emedan man dermed just
föranleder och framtvingar det, som medelst
garantien borde åsyftas alt förekomma. Den
dagliga publiciteten, hvilken i vårt land o-
upphörligen förvexlas med den årliga eller
revisionspubliciteten, gör en Banks bestånd
alldeles omöjligt, i stället för att vara, så¬
som förslaget förutsätter, en garanlie derför.
Deremot äro de 2 enda garantier, som kun¬
na gifvas för Bankens fortfarande bestånd,
alldeles utelemnade i förslaget, åtminstone ic¬
ke stipulerade som skyldighet: den ena, att
dess fond bör bestå af lätt realisabla papper;
den andra, att en minimicassa bör bestäm¬
mas, åtminstone för de tider af året, då kro-
nouppbörden ingår. Då en daglig publicitet
är anbefalld, och således hvar och en kan
måtta sina anfall emot Banken, då Bankens
sedlar ej tagas i Kronouppbörd, då Banken
ej är skyldig att hafva en bestämd summa i
realiserbara papper, icke heller alt hålla en
minimicassa, så kan ingen Banks bestånd ga¬
ranteras.
Så-
Den jo Man. 481
Således så mycket jag önskar, att en fria¬
re och mera lefvande penningerörelse må upp¬
stå i vårt land, och att Bankrörelsen må haf¬
va sina särskilda centralpunkter inom provin-
cerna, så mycket måste jag ogilla elt förslag,
som, i fall det antages och realiseras, skall
å ena sidan minska Statens tillgångar och å
andra sidan föra nya vådor och nya omstört-
ningar i våra inre förhållanden.
§• 8.
Föredrogos och lades till Handlingarna:
Constitutions-Utskottets Memorial, till
Borgare-Ståndet,
N:o 106, angående grundlagsenligheten
eller stridigheten af en fråga, derå proposi¬
tion vägrats;
N:o 108, angående dess i anledning af
Mern. N:o 87 förklarade gemensamma tanka.
§• 9-
Föredrogos och lades på bordet:
Constitutions-Utskottets memorial
N:o 107, i anledning af återremisserna
på Memorialet N:o 84;
N:o 109, med föreslående af elt tillägg i
4 §. 3 mom. Tryckfrihets-Förordningen;
Stats-Utskoltets Utlåtande N:o 429» i an¬
ledning af Frih. Franc Sparres motion, om
Freste-St- Prot. i83S. Bandet XVII- 31
48a
Den jo Mart.
medels anvisande å 8 Hufvudtiteln , s& väl för
underhållet af Arbetscompagnierna på Kungs¬
holmen, som för dessas sysselsättande med
fästningsbyggnadens fortsättning vid Carls¬
crona ;
Bevillnings-Utskottets Betänkanden och
Memorial
N:o 56, med förslag till Bevillningssum-
mans fördelning;
N:o 57, med förslag lill 1 och 2 Art. af
Be vill nings-Förord ningen;
N:o 58, med förnyad t förslag till formu¬
lär för Debetsedlar.
§. 10.
H. H. Ärkebiskopen och Talmannen ti 11-
kännagaf, att H. M. Konungen genom H. Exc.
Landtmarskalken låtit underrätta samtlige Tal¬
männen om sin Nådiga önskan, att Riksdagen
må kunna inom April månads utgång afslulas;
och förmodade Ii. Ii. Ärkebiskopen, att Stån¬
dets Ledamöter, som säkert med fägnad e-
motlogo denna underrättelse, ej skulle un¬
derlåta att inom Utskotten, så mycket som
möjligt, påskynda ärendernas gång.
Prosten Astrand, hemställde, i anledning
häraf, om icke Utskotten kunde anmodas, att
hädanefter inlemna till Stånden sina Betun-
kanden skriftligen, dock utan att uppskjuta
tryckningen. Kanske borde en inbjudning till
deltagande i ett sådant beslut äfven afgå till
Medslånden.
Den jo Mars. ^83
Contractsprosten ahlqvist upplyste, att
tryckningen icke nu kunde medföra något
dröjsmål. I dag hade Betänkandet om i och
a Art. i Bevillnings-Förordningen blifvit ut-
deladt, och Expeditions-Utskottet vore i till¬
fälle att, när ett betänkande blef aflemnadt,
genast skicka det på Tryckeriet.
Prosten Mittag: Ett vigtigt Betänkande
återstår från Lag-Utskotlet, nemligen förslag
till en ny Vexelstadga. Jag önskar, att det
må läsas tryckt, innan det föredrages, och
att man i allmänhet ej må slumpa med vig¬
tiga saker.
II. H. Ärkebiskopen och Talmannen er¬
inrade , att förslaget ej gick ut på att upp¬
skjuta tryckningen, utan blott att få in Ut¬
skottens betänkanden skriftligen, på det de
må kunna så mycket tidigare bordläggas och
blifva af Ståndet kända.
Domprosten Doct. Holmström erinrade,
att så hade tillgått under förra Riksdagen,
och att många Betänkanden blifvit afgjorda,
innan de hunnit att tryckta utdelas.
Prosten Åstrand förklarade, att hans me¬
ning ingalunda var att förhindra eller fördrö¬
ja tryckningen, utan blott att befordra Ut¬
skottens betänkanden till Ståndens kännedom
och afgörande tidigare. Han hade dervid ic¬
ke så mycket afseende på de Betänkanden,
som redan voro färdiga, som fastmer på dem,
som framdeles voro att förvänta, t. ex. svar
484 Den jo Mars.
på återremisser ä Betänkandet om i och 2
Art. Bevillningsförordningen och å förslaget
till Vexelstadgan, Jemkningsförslag o. s. v.
För att så mycket sorn möjligt afböja
alla hinder för Riksdagsärendernas jemna
gång och Riksdagens snara afslutande, beslöt
Ståndet, det skulle samtlige Utskotten anmo¬
das att hädanefter, utan att fördröja tryck¬
ningen af sina Betänkanden och Memorial,
till Riks-Stånden inlemna desamma skriftli-
genj så fort ske kan, åtminstone sådana, som
kunna föranleda vidlyftigare discussioner in¬
om Stånden och förslag till jemkning af Stån¬
dens beslut.
Och skulle Resp. Medstånden vördsamt
och vänligen inbjudas att i samma beslut in¬
stämma.
5. 11.
På derom gjord hemställan, beslöt Stån¬
det, att Contractsprostarne Lignells och yihl-
c/vists Anföranden till Protocollet d. 14 den¬
nes skulle, utan afbidan af sjelfva Protocol-
lets tryckning, på Archiv-Cassans bekost¬
nad särskildt utgifvas, på det de må hinna att
blifva färdiga innan Riksdagens slut.
§• I2-
Upplästes och godkändes Expeditions-Ut-
skottets Förslag till en §. i Riksdagsbeslutet,
under N:o 19.
Den jo Mars,
4-85
§• i3.
Prosten Senell förnyade sin anhållan om
permission på 3 veckor från d. 6 April; hvar¬
vid äfven permission begärdes af Tit. Lau¬
renius , Nordin, Stenhammar, G. Nibelius,
P. G. Svedelius, Rosén, Öhrnberg, Åstrand,
Ahlqvist, Hallbeck, Hylander.
II. H. Ärkebiskopen och Talmannen, som
dessutom hade sig bekant, att Domprosten
Doct. Lidman torde, i anseende till sin Kyr-
ko-Cassas angelägenheter, blifva nödsakad att
framdeles begära permission, hvilket dock be¬
rodde på närmare underrättelser om förval¬
tarens helsotillstånd, fäste Ståndets uppmärk¬
samhet derpå, dels att val snart skulle ske
till Ledamöter i Förstärkt Lag-Utskott och
att flera frågor i andra förstärkta Utskott än*
nu torde vara oafgjorda, hvadan svårligen så
många Ledamöter kunde under samma tid
fåÄpermission; dels att det vore tjenligare, i syn¬
nerhet för de mera långväga, att begära per¬
mission närmare slutet af Riksdagen, då de¬
ras närvaro här vore mindre maktpåliggande
och de kunde hoppas att ej behöfva återresa.
Domprosten Doct. Heurlin'. Om alla, som
nu anmält sig, skulle på en gång permilte-
ras, så beliöfde vi ej välja Ledamöter i för¬
stärkt Lag-Utskott, utan måste ovillkorligen
dertill antaga alla de qvarvarande. Jag ön¬
skar, alt, innan permission beviljas någon,
Ståndet, för att förekomma möjliga olägenhe¬
486 Dm jo Mari.
ter, ville förut besluta: alt för dem, som för¬
ut haft permission, ingen prolongation utöfver
de i 79 §. Riksdags-Ordningen stadgade 3 vec¬
kor må beviljas, och att elen, som icke vid
permissionstidens slut på dagen infinner sig,
skall ovillkorligen till Ståndets Archiv-Cassa
erlägga en summa, svarande mot bans Riks-
dagsmanna-arfvode undertiden af hans från¬
varo, räknad från den dag, då hans permis¬
sion tog sill början.
Professorn Doct. Morén erinrade, att R.
O. säger: ”Utan gällande skäl må ej längre
ledighet än af två, högst tre veckors lid be¬
viljas.”
Domprosten Doct. Heurlin anmärkte der¬
emot, att hittills prolongation vanligen blif¬
vit beviljad, blott på ett handbref till H. H.
Ärkebiskopen, utan undersökning af skälen.
Professorn Doct. Lindfors ville ej, att
Ståndet skulle på förhand bestämma ett vite
för den, som inom utsatt dag ej hade åler-
kommit. Ett sådant beslut vore mindre väl
öfverensstämmande med Brödraskapet och stö¬
de ej vackert i Protocollel.
Domprosten Doct. Heurlin: Då vi alla
underkasta oss det, kan det ej strida emot
Brödraskapet. Dessutom ifall Riksdagen ej
skulle slutas i April eller början af Maj,
hvilket är möjligt, kunde flere Ledamö¬
ter finna sig föranlåtna att begära permission;
Den jo Mars. 4 8 7
och det ät’ billigt, för de nu qvarblifvandes
skull, att lägga detta band på dem som nu
vilja resa.
Häruti instämde Tit. Hallström.
Contractsprosten Öhrnberg önskade, att
Ilögv. Ståndet ville närmare betänka sig, in¬
nan det fattar sitt besiut. Prosten, sorn un¬
der hela Riksdagen oafbrutet varit närvaran-
de, fann sig nu föranlålen alt begära per¬
mission från d. 8 nästkommande April och
måste framdeles, i anseende lill flera Pasto¬
ratets angelägenheter, anhålla om prolonga¬
tion. Om nu Riksdagen skulle förlängas än¬
da lill den 15 Maj, såsom flere förmoda, vil¬
le Prosten hemställa, om han, i händelse någ¬
ra dagar ålerstode af Riksdagen, sedan hans
permissionslid vore förfluten, skulle anses
skyldig att antingen företaga en resa hit u-
lan ändamål eller ock plikta, äfven för den
tid han med tillåtelse varit frånvarande.
H. II. Ärkebiskopen och Talmannen er¬
inrade, alt förslaget egentligen gällde dem,
sorn förut under Riksdagen haft permission,
ibland hvilka Prosten öhrnberg icke vore;
och att dessa borde ovillkorligen om 3 vec¬
kor komma tillbaka, vore billigt. Om dere¬
mot Prosten öhrnberg nu erhöll 3 veckors
permission och sedermera prolongation på 3
veckor, borde det väl inom denna tid med
säkerhet kunna förutses, när Riksdagen skul¬
le slutas, och Ståndet, som hade sig öppet
488
Den 30 Man.
att då i enskilda fall afgöra efter omständig¬
heterna, skulle väl visa billighet och icke for¬
dra, att en långväga Riksdagsman skulle o-
villkorligen återkomma, endast för att delta¬
ga i afskedsceremonierna.
Ståndet fattade, i afseende på den af fle¬
re Ledamöter nu framställde anhållan om per¬
mission, följande preliminära beslut:
1:0 Att permission ej må beviljas någon
på längre tid än 3 veckor;
3:0 Att den, som förut under Riksdagen
haft permission, icke skall erhålla någon pro¬
longation, utan vara pligtig att vid permis¬
sionstidens slut på dagen infinna sig;
3:o Att den, som utan vederbörligen styrkt
laga hinder, vid permissionstidens slut icke
infunnit sig vid Riksdagen, skall till Stån¬
dets Archiv-Cassa erlägga en summa, svaran¬
de mot hans Riksdagsmanna-arfvode under ti¬
den af hans frånvaro, räknad från den dag,
då hans permission tog sin början.
Contractsprosten Nordin hemställde, om
det icke vore billigt, att, näst efter dem, sorn
ingen gång varit permitterade, de erhöllo per¬
mission, hvilka blott en enda gång förut va¬
rit permitterade.
Doctor Nibelius ansåg dem, som hafva
de mest giltiga skäl, böra först och främst
komma i fråga, ifall permission ej kunde be¬
viljas alia.
Den jo Mars.
439
Häruti instämde Biskopen m. m. Doctor
Hedrén, som hade sig bekant, att flere ha¬
de sådane angelägenheter, att deras närvaro
på hemorten vore alldeles oundgänglig; särde¬
les Tit. Stenhammarhvars församling skul¬
le företaga en Kyrkobyggnad, och Tit. Lau¬
renius., som hade att ombesörja en flyttning
i början af Maj,
H. II. Ärkebiskopen och Talmannen ha¬
de sig bekant, att äfven Doctor Nibelius j i
anseende till flyttning, behöfde att komma
hem på någon tid.
På förut stadgade villkor beviljade Stån¬
det permission åt följande Ledamöter:
Prosten Rosén: från den 1 April till d.
i4 April;
Prosten Senell: på 3 veckor, från den
6 April;
Tit. Öhrnberg: på 3 veckor, från den 8
April;
Tit. iMurenius: på 3 veckor, från den
q April;
Tit. G. Nibelius och Stenhammar: på
3 veckor, från medlet af April, på den dag,
sorn framdeles skall anmälas;
Tit. Nordin: på 3 veckor, från den 21
April;
Tit. Hallbeck: på 3 veckor, från den 23
April;
4g o Den 30 Mars.
Tit. Astrand: på 3 veckor, från den 26
April eller om något mål, som fordrar för¬
stärkt Utskott, då ännu är oafgjordt, från d.
5 Maj;
Tit. P. G. Svedelius och H/lander: på
3 veckor, från slutet af April, på den dag,
som framdeles skall anmälas;
Tit. Ahlqvist: på 3 veckor, från den 5
Maj, i fall Riksdagen då ej är slutad.
§. 14.
Fortsattes föredragningen af Eccles. Ut¬
skottets Pastoral-Afdelnings Utlåtande N:o g.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doct. af
Wingård anförde: Vid tidens vexa lide for¬
dringar på Presten ansågs den äldre Prest-
bildningen, sådan den var anbefalld eller verk¬
ställdes, icke motsvara dessa. Redan för 4o
år sedan föranleddes af Ärkebiskop von Troil
en Homiletisk Docentur vid Upsala Universi¬
tet. Icke långt derefter inrättades Seminarium.
Man må om delta tänka hvad man vill, det
säkra var att den theoretiska bildningen un¬
derordnades den såkallade practiska, och att
fordringarne icke voro nog stränga eller icke
såsom sådana vidhöllos. För den så kallade
stora Läroverks-Committen blef afven delta
ämne, bland de många, ett af vigt, och de
presterliga Ledamöterne hade med Hr Ärke-
Biskopen mogna öfverläggningar derom, hvar¬
af Committeens betänkande i denna del blef
Den jo Mars.
en följd. Den Nåd. Författningen af 1831, soia
hufvudsakligen grundar sig på Corn mitteens
och den oförgätlige C. G. Rogbergs förslag,
är således väl förberedd. Att ökade fordrin¬
gar af den blifvande Preste» skulle i början
vålla Preslbrist, var att vänta. En nog långt
förd stränghet vid författningens tillämpning
i Lund har ökat denna brist i nedra delen
af Riket. Jag hade trott, att Prosten Bru¬
zelli Motion, och livad öfver den i Ståndet
blifvit yltradt, skulle tillräckligt fäst de akt¬
ningsvärde Nitälskarnes i Lund uppmärksam¬
het. A bon entendeur demi mot suffit. Tro¬
ligen skall denna öfverdrift af sig sjelf fö¬
ras inom ändamålsenliga gränsor. Vill dock
Ståndet antaga Afdelningens förslag om ve-
derbörandes hörande efter Författningens prof-
tid, instämmer jag deruti, ehuru jag gör mig
förvissad, att Regeringen sådant gör utan er¬
inran. Längre bade måhända öfverläggnin-
gen icke bordt gå; men du den utbredt sig
till nästgränsande ämnen, och dessa tillhöra
en Biskops och Ephors omdöme, torde det
äfven tillåtas mig att utsäga mina tankar.
I ett lysande anförande i sista Plenum
har en repristination förespråkats. Prestbild-
ning skulle ej ega rum vid Universiteten, u-
tan helt och hållet öfverlemnas lill Stifts-Con-
sistorierna, hvilka, bäst de kunde, fiugo hvar
för sig besörja den. Jag tror, alt i allmän¬
het isolering af Statens eller Kyrkans delar ic¬
ke är önsklig. Den tillhör Samhällens barn¬
dom; den viker för civilisationen, som cen¬
492
Den jo Mars.
traliserar. Ingen vet bättre än den natur¬
kunnige Talaren skillnaden emellan aggregat
och organism. Stiften utgöra icke nu mera
Spanska General-Capitanier. Återförandet till
det gamla skicket låter icke heller lämpligen
nu göra sig, sedan Stiftens högsta Läroverk,
Gymnasierne, blifvit betydligt förändrade. Förr
lago läroämnena vid dem, så väl i humani¬
stiskt som theologiskt afseende, Prestbildnin-
gen närmare; nu hafva de fått en nära nog
öfverflödig tillsats af andra, från den mera
aflägsna. En skicklig Gymnasist, som ock var
till åren mogen, kunde måhända då saklöst
blifva Prest-Candidat. Men då voro icke hel¬
ler profven och befordringslagarne bestämde.
Pastoral-Examen ägde ej rum, utan Prester
examinerades på Prest-Möten, och förseddes
utan omgång med lägenheter. Hela detta gam¬
la skick kan och bör icke återföras. För
min del önskar jag mig icke en arbitrair och
ocontrollerad makt vid bildandet af Prester
för mitt Stift. Må denna förklaring gälla till
någon afskrifning på mitt Debet för Hier-
archi.
Prestbildningen vid Universiteten är ic¬
ke i collision med Prest-Examen. Att an¬
ställa denna äro Consislorierne icke allenast
berättigade, men skyldiga. Jag vet, att i Wexiö
Biskop Tegnérj Domprosten Heurlin och Doct.
Klingren en tid före Examen förehafva med
Prest-Candidaterne lärda öfningar. Så gör
ock i Götheborg den förträfflige Theol. Lec¬
torn Doct. Bruhnj äfvensom jag under sam¬
Den 30 Mars.
ma beredelsetid undervisar och förhör i Mi-
nisterialia. Förmodligen äga djdika öfningar,
utom den egentliga Examen, rum äfven på
andra ställen. Men så ändamålsenliga de än
kunna vara, göra de lika litet, som den egent¬
liga Examen, den föregående likformiga Prest-
bildningen vid Universitetet öfverflödig. Den
sistnämnda, ställd i första rummet och be¬
sörjd af en hel iheologisk Facultet, bör i
synnerhet försäkra Svenska Församlingen, att
icke Lärare med undermätiga kunskaper vin¬
na inträde. Jag gör rättvisa åt både Universi¬
teten och Stifts-Consistorierne. Dem emellan
bör icke vara strid, men täflau, att bäst möj¬
ligt fullgöra hvardera sin andel af denna vig¬
tiga förrättning. Student-Examen hör egent¬
ligen icke till förenämnde ämne. För mig,
som varit Lärjunge och Lärare vid Gymna¬
sium, är det tillfredsställande, att höra den¬
na den Store Gustaf Adolphs och den snill¬
rika Christinas Institution berömmas af en
Man, hvars ovanliga förmögenheter gjort G}^-
nasii-curs, för honom öfverflödig, och som sjelf
icke varit Gymnastisk Lärare. Den förödmju¬
kelse, han befarar för dessa Lärare af deras
betygs underkännande någon gång vid Univer¬
sitetet, torde ej vara verkligare nu då Student-
Examen anställes af ett Examens-Råd, än då
den förrättades af en ombytlig Decanus. Så
kunde ock Skollärarne beklaga sig öfver Gym-
nasiilärarne, då deras dimissionsbetyg af de
sednare någon gång icke godkännas. Frågan
om Examina ställes icke rätt, om raan icke
494
Dm 30 Mur:.
skiljer mellan elen vid afgångoch den vid
antagning. Den förra, om än i Betyget skall
intagas till hvad ändamål ynglingen lemnar
Läroverket, vitsordar egentligen ådagalagd kun¬
skap och flit vid detta. Den senare pröfvar
huruvida han äger erforderliga kunskaper att
begagna sig af den högre undervisningen. Del¬
ta omdöme tillhör naturligtvis Lärarne, som
skola meddela denna, och kan ej genom nå¬
gon åtgärd i förra Läroverket anticiperas el¬
ler göras öfverflödig. Det är möjligt, att öf¬
verdrift äfven egt rum vid devi fullständiga
Student-Examen. Sådan blef, om Universitets-
Läraren vore för mycket fångad af en viss
method eller sin egen Lärobok. Men skäl till
lika klagan är tänkbart vid Facultets-Exami-
na. I längden kunna sådana öfverskred icke
äga rum, och det bör blifva Uni versitetslä-
rarnes egen omtanka, så visst som det är
deras verkeliga interesse, att ju förr dess hel¬
dre afstyra dem.
Man har öfverklagat det ofog, att Stu¬
dent-Examen företages i flera repriser, och
att ynglingen dessimellan får genom privat
undervisning ersätta bristande kunskaper. Till
ett sådant missbruk gifver författningen icke
full anledning. Yäl får yngling omtaga Ex¬
amen i det stycke, der han brister, men ic¬
ke bör derföre Examen få indelas på flera
Terminer. Till förebyggande af ett sådant
förfarande har dock Consistorium Academi-
cuin i Upsala begärt en förklaring afFörfatt-
ningen, som betämdt förböd det, äfvensom
Den jo Mars.
495
Lärarne derstädes stadgat, att ingen af dem,
som examinera i Student-Examen, får priva-
tim hjelpa till rätta den i kunskaper uuder-
mätige ynglingen. Från annan hand eller ge¬
nom sjelfverksamhet måste således det bri¬
stande ersättas och det inom kort tid.
Det länder Lärarne vid Götheborgs Gym¬
nasium till heder, att ynglingar, af dem di*
mitterade, blifvit gillade i fullständig Student-
Examen. Hvad som brustit, har gemenligen
redan vid Gymnasium blifvit anmärkt och
snart vid Universitetet fullgjordt. I allmän¬
het är det en god följd af den nya strängare
Examen, att den ankommande ungdomens flit
genast tages i anspråk, och att de första, och
gemenligen då de flesta , utbrotten af Student¬
friheten förekom mas. Af god hand vet jag,
att, ehuru antalet af Studerande i Upsala denna
termin är omkring ett lusen, således betyd¬
ligt större än vanligt, flit och stillhet der råda.
För ingen del böra de af Författningen
äskade fordringar nedsättas. Hållas de vid
makt, kunna Theologiska Examen och den
Mathematiska, hvars fordringar äro lägre än
Student-Examens, försvinna , äfvensom den så
kallade Camerala bör förflyttas från Univer¬
sitetet till vederbörande Verk eller Embeten.
Genom hela denna inrättning förskonas Uni¬
versitetets högre Lärare till en del från det
tröttande och Lidspillande Examinerandet. För
de yngre Lärarne deremot är Examensbesty-
ret en nödig pröfning för till en stor del blif-
4g6 Den 30 Mars.
vande Gymnasii-Lärare, som vid delta lägre
Läroverk Lade behöfva och böra flitigt an¬
vända det.
Domprosten Doct. Lidman: Under det de
civile Einbetsverken, Armeen och Flottan öf-
verfyllas af Extra-Ordinarier och Surnumerai-
rer, under det Yällofl. Borgare-Ståndet klagar
att antalet al Handtverkare och Handlande i al¬
la Rikets Städer vida utöfver behofvet årligen
ökes och Hedervärda Bonde-Ståndet kan fram¬
visa mer än ett exempel, att man med stör¬
re egen tillfridsställelse och till allmännare
nytta kan återgå dit än man måhända for¬
dom gick derifrån, börjar man i liögv. Stån¬
det tala om Prestbrist.
Att den först visar sig i den af naturen
lyckligast lottade provinsen, der handeln och
manufacturerne men i synnerhet jordbruket
under de sednare liderne gjort så stora fram¬
steg, att civile och militaire Embetsmanna-
personalen betydligen blifvit ökad , förundrar
mig alldeles icke, men väl, att den ej redan
är allmän.
Skulle likväl den Allmänna Opinionen,
så vidt den af dess så kallade organer kan
inhemtas, vid detta tillfälle rådfrågas, är jag
fullt öfvertygad, att den skulle förklara, att
Presternas antal ännu är mycket för stort,
att betydliga indragningar af dessa tärande
medlemmar i samhället skulle till allmän nyt¬
ta kunna göras, ja till och med att hela det
Högv.
Den jo Mart. 497
Högv. Ståndet, såsom en nu mera föråldrad
Stats-institution, ; alltför väl kunde umbäras;
helst Prestön ändå i allt fall aldrig för folk¬
bildningen varit hvad den nya Folkskolan sä¬
kert, skall en gång blifva, ej för flen högre
intellectuella och moraliska hvad Publicisten
och Theatern redan äro, och det ehuru dessa
sednare af Staten aldrig begärt mer än frihet
och skydd, och den förra nu först af Staten
fordrar högst en fjerdedel af tioriden för att
blifva fullt ändamålsenlig. Hvad åter Bresten
som religionslärare angår, börja de emanci-
perade JNatiouerne, på den höga ståndpunkt
de nu stå, ju inse, att religionen ej är Statens
affaire utan individens, och att, så vidt man
är en nyttigt verksam medborgare, det vill
säga, samlar väl penningar och betydligt bidrager
till Statens tarfvor efter andra artikeln; kan det
för öfrigt för Staten vara fullt likgiltigt, om
man i angelägenheter, sora ensamt röra en
sjelf, rådgör med en Bonze eller med en I-
mam, eller med en Rabbin, eller med en
Prest; blott man också sjelf ensam betalar
sin så kallade själasörjare.
Vår tid är ej Prestvän. Må den vörda¬
de man , som det ordet först uttalade, tillåta
mig, att jag säger det efter. Hvem kail då
undra på, att de unge, som uppväxt i densamma
och som således mer eller mindre höra den
till, redan länge och all varligt tvekat, att in¬
skrifva sig ibland dem man öppet stämplar
som servile, som Obscuranter, som Jesuiten,
Preste-St. Prot. iS3S. Bandet XVII. 32
Den jo Mart.
och hvilka Sfven den liberalaste inom sig räk¬
nar bland de mest öfverflödige och således
de lättast umbärlige af alla Statens tjenare;
om de redan länge fruktat att i denna frihe¬
tens och upplysningens gyllende ålder nöd¬
gas offentligen framställa så urmodiga läror
som de: att all kunskap ytterst livilar på tro;
att den är ensam fri, som lagt de starkaste
handen på sin egen sjelfviskhet; att upplys¬
ning ej är målet men ett af medlen att vin¬
na det; att det ej borde vara mer än en en¬
da vilje, och att den,som på allvar hyllar
den sköna läran om mensklighetens successiva
förädling, aldrig på allvar kan tvifla, att ju
de gamle känna denna vilja bättre än de un¬
ge, att ju regeringarne djupare vörda denna
vilja än folken.
På den stora Bazarn, ty det har Guds
härliga tempel Jorden, säga hvad man säga
vill, nu blifvit; — på den stora Bazarn gäl¬
ler hvarje vara hvad den gälla kan. Der
saknas också ingen som är fullt säker på af¬
nämare. Börjar således tillförseln af någon
synbarligen minskas och minskas under en
längre tid, är det ett säkert tecken, alt
den ej mera räknas ibland nödvändighetsva¬
ror eller ock att den som luxartikel kommit
ur modet.
Vore det ock här på sitt ställe, är det lik¬
väl ej mig tillständigt, att ingå i en djupare
forskning, örn det icke i hvarje tidehvarf ver-
keligen varit folken som bildat sine regerin¬
Den jo Mart. 4ö9
gar och sine prester, ehuru man länge yrkat
motsatsen och ehuru man alltid och med skäl,
sedan man fått dem båda sådane man velat,
nödgats högt klaga öfver sine egne händers
verk. — Alltnog, det är ej sedan i går vi hört:
duger han ej till annatj duger han nog till
Prest. Om Presten blef derefter, hvems var
väl felet? För att nu göra honom, sådan han
var, nyttig till något, gaf man honom små¬
ningom en mängd större och mindre allmän¬
na bestyr. Man gjorde honom till Statistiker,
till Häiadsskrifvare-Suppleant, till Länsmans
Substitut, till Läkare, till Veterinaire ——
men ändå hjelpte det ej.
Nu började ändtligen, hos dem Statens
och Kyrkans väl närmast röra, den högre å-
sigten göra sig gällande: att, om Presle-Stån-
det en gång skulle kunna blifva hvad det
borde vara, mäste det börja ined att blifva
livad det en gång var: det företrädesvis lär¬
da Ståndet. Derföre måste ock Statens for¬
dringar på kunskaper och bildning, hos dem
som i Preste-Ståndet vilja söka inträde, i sam¬
ma mon stegras, som dessa kunskaper och
denna bildning blifvit allmännare och mång¬
sidigare i alla de samhällsklasser, med hvil¬
ka Presten, i följe af sitt embete, är uti dag¬
lig beröring.
Under denna synpunkt har jag uppfat¬
tat alla våra författningar om Preslbildning
och Prest-Examina, i synnerhet de sednast
utkorone. Måhända hade det i flere hänseen¬
Boo
Den jo Mars.
den varit bättre, om dessa nya examina, en-i
ligt hvad gamla Kyrkolagen stadgar, ensamt af-
lades vid Gonsistorierne. Men må man å an¬
dra sidan ej glömma, att våra G3rmnasier län¬
ge upphört att vara, hvad de, då denna lag
utfärdades, i sjelfva verket voro: Prestsemi-
narier; der de Theologiske vettenskaperne
företrädesvis drefvos och de lärde språken och
Philosophie!! egentligen såsom dessas Prope¬
deutik; Malhematikern egnade en betydlig del
af sin lid åt Compulus och Geographern och
Historikern sysselsatte sig mer med Guds
folk ocli Palsesfina än nu med la grande Na¬
tion och Södra och Norra America tillsam-
manstagne.
Hafva despa Läroverk efter hand börjat
att bättre motsyara tidens fordringar, kan man
der nu grundlägga den allmänna bildning in¬
gen Statens tjenare bör sakna, äro de, med
ett ord, hvad den Store Gustaf Adolph vid
deras första stiftelse bestämde dem till: Ly-
cser för alla blifvande Statens Embetsman;
och behöfver hädanefter ingen Svensk Konung,
som Han 1620 inför de då församlade Rikets
Biskopar klaga: ”att desse Läroverk äro illa in¬
rättade: att der inga kunna uppfostras till
”Ämbetsmän i Regeringsärenderne: att det så-
”ledes inträffar, alt en del af Magistratsperso-
”nerne i Städerne äro så olärde, att de ic-
’Jke kunna skrifva sine nampn, och att, om
”det väl med Predikoämbetet kan någorlun¬
da gå an, det likväl i allt hvad Krigsvä¬
sendet och Hoflefvernet rörer, står jemmer-
Dm jo Mors.
”liga till; hvadan, ehuru besvärlige liderne
”an äro, är det dock stone brist på menni-
”skor än på penningar;” så har denna öfver¬
gång tiil bättre blifvit beredd på dea egen-
teliga Gymnastiska Prestbildningens bekostnad.
Också huru nu mera en enda lärare, ty det
är blott vid tvenne Gymnasier, tills vidare
och genom särskildt Kongl. Rescript, två
Theologer äro bibehå 1 Ine: — huru en enda lä¬
rare, på sammanräknade knappast så mångå
timmar sorn detta betänkande legat på det
Ilögv. Ståndets bord, skall fullständigt utbil¬
da Skolgossen lill Prest och göra ali vidare
Academisk curs, och alla vidare Academiska
Examina för honom öfverllödige, lärer väl
blifva ett problem, det ingen Svensk Lector,
han må än vara lärdare än Neander och fli¬
tigare än Marheinecke, skall kunna upplösa.
Hvad således det lägre Läroverket hä¬
danefter ej kan gifva, måste sökas vid det hög¬
re, och den tillkommande Prestens Theologi-
ska studier, vid Gymnasium knappast börja¬
de, under en lika nitisk men mera verksam
och fullständig ledning fortsättas och fullän¬
das vid Universitetet. Sådant lärer väl den
oftanämnde 1831 års Kongl. Författnings äd¬
la syfte varit, och då jag i allo innerligen
hyllar detsamma, får jag tillika offenteiigen.
förklara: att den under de få åren den varit
gällande, på de unge Prest-Candidaterne, åt¬
minstone i det Stift jag tillhör, vis-at sig haf¬
va haft det mest välgörande inflytande.
5oa Den jo Mari.
Någon kränkning af Stifts-Styrelsernes ur¬
gamla rätt alt ytterst pröfva och ensamme
godkänna alla dem, som, under deras när¬
mare ledning, skola utbildas till Lärare inom
Församlingarne, lärer här lika litet komma i
fråga, som det är att förmoda, det Dom-Ca-
pitlen i Upsala och Lund skulle vilja i fram¬
tiden tillvälla sig en slags suprernatie öfver
de öfrige, med sLöd af det uppdrag Theolo-
giska Faculteten vid Universiteten, en från
Dom-Capillet derstädes, så till personal som
verkningskrets, helt afskiljd Auctoritet, af Re¬
geringen fått: att preliminairt pröfva, om de
unge Presl-Candidaterne hafva hunnit samla
nog kunskaper för alt, med hopp af framgång,
kunna anmäla sig hos sina vederbörande and¬
liga förmän. Författningen, så tyder jag den,
liar blott velat sälta våra blifvande prester i
full parité med alla de unge män, som i an¬
nor väg söka ingå i Statens tjenst, och af
hvilka man länge fordrat dylika förutgående
Academiska lärdomsprof, innan de till den e-
genteliga Ämbets-Examen vid Verket kunna
blifva admitlerade.
Långt ifrån, således, alt med den värde
Motionären i den Kongl. Författningens all¬
varsammare handluifvande se den egenteliga or¬
saken till den öfverklagade Prestbristen och
med honom söka få denna blist för framti¬
den undanröjd, genom ännu ytterligare ned¬
sättning af de rättvisa anspråken på grunde¬
lig Humanistisk och Theologisk bildning hos
Presten, på samma gång dylika anspråk med
Den jo Mart. 5o3
fullt skäl blifvit ökade bos Juristen , Läkaren,
Militairen, ja till och med för den så kalla¬
de rationella Åkerbrukaren och Näringsidka¬
ren, måste jag, som, trotts sjelfva Plato, ej
vågar tro, alt snillet, hvarthän det använder
sina spejande blickar, kan någonsin vara
TpTctTOS cL7ro TJ/f anse de tänkvärda
anföranden, uti hvilka den Högvördiga Bisko¬
pen så vid återremissen som i dag under-
stödt sjelfva Motionen, som enden skarpaste
men rättvisaste critik på lidehvarfvet och dess
beklagligen helt materiella åsigter af mensk¬
lig bildning i allmänhet och framför allt af
det Högvördiga Ståndets, som likväl, så län¬
ge det ibland sine medlemmar kan räkna
Män, sådane som Han, alltid skall förtjena
sitt gamla namn: det andliga. —Jag tillstyr¬
ker bifall till det nya betänkande Afdelnin¬
gen nu underställt det Högv. Ståndets pröf¬
ning.
#
Contractsprosten Hallbeck: Här är i det¬
ta ämne af utmärkte talare redan så mycket
ordadt, alt föga bör kunna af mig anföras.
Jag skall derföre vära kort.
Uti den af Prof. Lindfors yttrade önskan,
att i Lunds Stift ett Gymnasium eller en än¬
damålsenlig Cäthedralskola snart måtte inrät¬
tas, instämmer jag upprigtigt och, jag vågar
derom försäkra, äfven hela Stiftets Prester¬
skap ; men mig må dock tillåtas att vid dess
visserligen sakrika anförande få göra några an¬
märkningar, Den värde Talaren låter förstå,
5o4
Den jö Man.
att Stiftets vidsträckthet' ej mcdgifver Epho¬
rus att, såsom det vederbör, inspectera Läro¬
verken. Visserligen är Stiftet vidsträckt , men
landet ar éj så knperadt, att - detta medför
hagra" svårigheter; och de täta besök, sorn åt¬
minstone äf nu varan Je Ephorus under dess
Ämbetstid blifvit gjorde i Skoloi na,--oåh hvar¬
om riiän af Stiftstidningen undefrät-täsy vitt¬
na, att de i detta afseende ej äro Vanlottade.
Professorn tycktes äfven yttra någöh missbe¬
låtenhet dermed, att Skollärarue nu blött con-
stitbéras, men detta är ju en följd af den
beslutade nya regleringen med Undervisnings¬
verken, -livarföre öok, med undantag af Rek¬
torerna i Malmö och Carlskrona, Skoltjenster-
lia nu innehafvas af eönStituerade Lärare. De
skulle säkert sjélfve heldre vilja innehafva sin
tjenst genom fullmakt, än genom constituto-
rial, men detta har ju ej något inflytande på
deras skicklighet, och den värde Talaren tor¬
de medgifva mig,, att den närvarande konsti¬
tuerade Lärarepersonalen ej skulle förlora på
en jemförelse med dem, som med fullmakt
innehaft deras platser. Vidare bär Professorn
ej kunnat fördraga, att ’ogradueradé någon
gång vid Läroverken användas; Detta kan ej
bestridas, men då Talaren1 sjelf médgifver, att
lärdomen ej ovillkorligen är fästad vid Ma¬
gistergraden, utan alt undantag-finnas, så tror
jag, att, då sådanb vid Läroverken blifvit an¬
vände, de kunnat hänföras-lill undantagen. *
Åtminstone har-jag trott mig finna för¬
bållandet sådant med dem-, sorn jag känt.
Den jo Marr.
5o5
Vid skolan i den stad, sorn jag tillhör, arén
ogradueräd Lärare, men hans skicklighet har
Vunnit utmärkt bifall både af Stiftets Biskop
och af nuvarande Föredragande af Ecclesia-
s tik ärenden vid dess besök för några år till¬
baka. Från detta Läroverk, ehuru blott för-
sédt med Rektor och arne Colleger, hafva
under en icke så lång tid afgått flere ynglin¬
gar, sorn ej blott försvarligt, utan ock med
beröm undergått Studentexamen samt fortsatt
och slutat sin curs vid Universitetet. Hvad
del Inspector deruti haft, derom är jag jäf¬
vig att dömma, men för öfrigt tror jag, att
Stiftet i de Städer, der Lärdomsskolor finnas,
äger sådane Pastorer, sorn, ehuru icke Profes¬
sorer, ej kunna beslridas förmåga att bedom¬
ina så väl undervisningen, Sorn huruvida en
yngling är mogen att afgå till Universitetet el¬
ler icke.
Dessutom ville jäg tro, att, ehuru önsk-
Värdt det är, att ett Gymnasium uppstod
såsom en länk emellan Skolorna och Univer¬
sitetet, de närvarande bildningsanstalterna
likväl bära sin frukt, då det ej lär kunna
nekas, att Stiftets Presterskap ej allenast i all¬
mänhet äger goda insigter och skicklighet för
hvad egentligen tillhör dess kall, utan ock, att
bland detsamma den strängt vettenskapliga
bildningen icke är så sällsynt, och alt mån¬
ga, oaktadt en trägen tjenstgöring, ej under¬
låta att följa det Theologiska studium så väl
inom fäderneslandet, som i grannriket Dann¬
mark och i Tyskland, lärdomens och refor-
5o6 Dm jo Man.
malionens hemland. Men jag bör ej vara vid¬
lyftig med anmärkningar, som varit mig mot¬
bjudande att göra, då de mast riktas mot
hvad här blifvit yttradt af en högt aktad A-
cademisk Lärare, som i sitt annars sakrika
anförande tyckes hafva inblandat ett och ,anf
nät, som, utan tvifvel emot dess afsigt, skulle
kunna leda till mindre gynnande opinion om
ett Stift, till bildande af hvars Presterskap
och Skollärare han sjelf i så betydlig mån
bidragit.
Jag ber nu att med några ord få yttra
mig i det ämne, som egentligen är föremål
för discussionen. Uti Lunds Stift har någon
tid verkligen varit en mindre tillgång på S.
Min. Adjuncter, hvilken för det pr.akliseran?
de Presterskapet nödvändigt måste blifva märk¬
bar. I det Contract, som jag tillhör, äro i3
Pastorater med Kyrkor. Inga Commini-
straturer. Af de i3 Pastorerna äro 4 för-
sedde med Adjuncter. Således 17 Prester vid
n4 Kyrkor, i hvilka hvarje helgedag, äfven¬
som de dertill i Fastlagen bestämda söckne-
dagar, gudstjenst hålles. Att detta antal ej
ar för stort, lär väl utan svårighet medgif-
vas. Det kan dock bära sig, så länge helso-
tillståndet är godt och ingen flyttning sker
med Adjuncterna; men när någon af dem in¬
sjuknar, är ämbetsbiträde ej så lätt att er¬
hålla. Detsamma gäller ock, då en Adjunct
missiveras åt annat håll. Dom-Capitlet söker
väl att återbesätta den lediga platsen, men
det har dock stundom dröjt flere månader,
Den jo Mart.
innan det kunnat verkställas. Stiftets vörda¬
de Biskop, sjelf närvarande då motion i det¬
ta ämne gjordes, har ej beslridt denna brist;
och utan anledning lär det väl ej vara, att
man ansett den i någon mån hafva sin orsak
i 1831 års Författning om Preslbildning , vid
hvilken uppmärksamheten torde böra fästas
så väl i detta afseende, som äfven derföre,
atL den tyckes inkräkta på Doin-Capitlens i
Kyrkolagen tillerkända rätt att pröfva dem,som
söka sacrosordines. Denna pröfning kan nu icke
verkställas förr än preliminärexamen vid U-
niversitetet blifvit tagen. Den kan ock helt och
hållet uteblifva, om vid Författningens til¬
lämpning anspråken su skulle stegras, alt den,
som i Ämbetet ämnat ingå, af brist på till¬
gångar att en längre lid uppehålla sig vid li¬
ni versitetet, beträder en annan bana. Dess¬
utom förekommer det mig, som någon in¬
skränkning blifvit gjord i den frihet, med
hvilken en yngling borde få begagna sitt vi¬
stande vid Universitetet till inhemtande af
kunskaper, för hvilka han har anlag och som,
äfven om de ej äro oundvikligen nödvändiga
för den tjenstebana han ämnar beträda, lik¬
väl kunna både gagna och pryda. Mången
torde nu få uteslutande egna sig åt den i
theologiskt afseende föresluifna cursen. Jag
vågar derföre vördsamt hemställa, om icke
det Högv. Ståndet skulle vilja förena sig i det
beslut att aflåta en underdånig skrifvelse af
innehåll, att Kongl Maj:t, förr än de fem å-
ren, som utgöra profliden för 1831 års För¬
5o8 Den 30 Mars.
fattning om Prestbildning tilländalupit och
innan en permanentare Författning i detta af¬
seende utfärdas ■, täckes i nåder inhemta sam-
telige (konsistoriernas utlåtande.
Domprosten Doct. Heurlin: Denna dis-
cussion, ehuru upplysande och interessant, har
sträckt sig nog vida, och gått utom den egen-
leliga frågan. Jag vill hålla mig vid de 3:ne
hufvudsakliga punclerna, upptagne i Afdelnin-
gens utlåtande, och ytterligare utvecklade uti
Biskop■ Hgardhs sakrika anförande.
Man har tvistat, om Prestbrist finnes el¬
ler icke, och i förra fallet, om orsakerna der¬
till. Gerna medgifver jag , att förhållandet kan
vara olika i olika Stift, men att i det Stift
jag tillhörer en verkelig brist redan låtit kän¬
na sig, och att för framtiden en ännu svåra¬
re hotar, det vågar jag med säkerhet förkla¬
ra. Redan före år 1831 hade Adjuncternas
eller Extra-Ordinariernas antal betydligt af-
tagit, och Consistorium hade svårt att lemna
biträde åt de ordinarie!', som begärte det, och
deraf voro i behof. Under de sednare n:ne
åren hafva blott 4 personer antagit Sacros Or-
dines, under det att mångdubbelt större an¬
tal af Prester med döden afgått. Detta är
ett factum, som ej kan bestridas. Inom Wexiö
Stift uppgår Adjuncternas närvarande antal
till högst 5o. Det har förut i medeltal hål¬
lit sig vid 70 å 80. Ordinarie Prestman, Pa¬
storer och Comrainistrar, utgöra omkring 200.
Med kännedom af förhållandet vid Uuiversi-
Dm jo Mars.
teten, och de Landsmäns antal, som der
bereda sig för det Presterliga kallet, äro ut-
sigterna för framtiden bekymmersamma. Dock
detta i förbigående. Beträffande orsakerna till
detta förhållande, så är ej saken lika klar.
De stegrade fordringarne på bildning och kun¬
skaper må i sin nion dertill vara vållande, det
vill jag icke bestrida, men andra orsaker haf¬
va äfven medverkat. Ätt, med en stigande
upplysning, man äfven stegrat fordringarne
på dera, som till sin bestämmelse äro den
högsta och sanna uppplysniugens representan¬
ter, det gillar jag så mycket mera, som jag
anser Preste-Ståndets tillvaro, anseende och
värde hufvudsakligast hvila på fundamentet
af bildning, kunskaper och lärdom —jag ta¬
lar ej om den för alla gemensamma, om än
hos Presten större förelysande fordran af sed¬
lighet. Men olyckan har varit, att man icke, i
samma mån som anspråken stegrats, varit betänkt
att utvidga och betrygga utsigterna till befor¬
dran och bergning. De hafva tvärtom blifvit
inskränkta och nedsatta, det sednare än ge¬
nom ofördelaktiga Löneconventioner, än ge¬
nom det motstånd deras afslutande rönt. Fram¬
för allt har man glömt våra i allmänhet van¬
lottade Comministrar, och likväl äro flere, som
stanna för bela sin lifstid på dessa underord¬
nade platser. En aftagande välmåga inom de
Medborgare-classer, hvilkas söner vanligen väl¬
ja Prestbanan, och de inskränkta utvägarue
till utkomst under läroåren för futtiga stude¬
rande, hafva ock bidragit lill förminskningen.
5jo Den jo Mart.
Underhållet har både vid de högre och läg¬
re Läroverken blifvit dyrare och kostsamma¬
re, och tillfälle till condilioner, synnerligast
Academiska, hvarpå fordom fanns rik till¬
gång, har i det närmaste upphört. Det har
ock varit vanligt inom Wexiö Stift, alt fatti¬
ga ynglingar lingö predika och då uppbära
af folkets välvilja frivilliga sammanskott, el¬
ler så kallade offer, hvarigenom de sattes i
stånd, alt någon tid uppehålla sig vid Aca-
demien och absolvera den föreskrifna Läro-
cursen. Man har klandrat denna uråldriga
plägsed, som ett oskick — bruket deraf har
ock aftagit, äfvensom den fordna frikostighe¬
ten, och någon synnerlig hjelp är icke vida¬
re att deraf påräkna. Andra, ännu djupare
och vigtigare orsaker, torde ligga i tidens an¬
da och riktning, som ej vill eller ej förstår
lätt uppfatta Religionslärarens värde, bestäm¬
melse och inflytande. Vare detta nog taladt
om Prestbristen och dess orsaker.
Beträffande i 831 års Författning om Prest-
bildningen, och de Theologiska Faculteternas
examensrätt, så har Biskop Agardh uttryckt
<len önskan, att den egentliga pröfningen af
Prest-Candidaler måtte, enligt Kyrkolagens fö¬
reskrift, återgå till Stiftsstyrelserna. Hvad Bi¬
skopen yttrat om våra Gymnasier underskrif-
ver jag till alla delar. Det slår i samman¬
hang med ett af framlidne Biskop Wallqvist
väckt och af mig länge med värma omfattadt
Förslag, om sättet att bilda blifvande Pre¬
ster. Icke anser jag det overkställbar!, elin-
Den 30 Mart.
ru mänga svårigheter än möta dess antagan¬
de. De äro likväl af den beskaffenhet, att nå¬
gra åtgärder för detta ändamål nu icke kunna
vidtagas, hvarföre jag ock framställer det sam¬
ma, icke såsom ett blifvande öfverläggnings-
ämne eller föranledande till något beslut, ti¬
tan endast för alt uttala min enskilta tanka.
Biskop Wallqvistj hvars minne blir oförgät¬
ligt inom Wexiö Stift och hela Svenska Kyr¬
kan, nitälskade för kunskaper och lärdom hos
Presterskapet. Äfven han insåg behofvet af
en annan bildningsanstalt för Presterna, än
Skolan och Gymnasium. Idéen af ett Semi¬
narium föresväfvade honom, men detta ville
han icke förlägga vid Universiteterna, utan
bredvid Gymnasierna. Både den fortsatta Theo-
retiska och bela den Practiska förberedande
bildningen ville han anförtro åt Biskoparne
och Dom-Capitlen. Gerna medgifver jag, att
på Gymnasium lemnäs mindre nu än förr all
den undervisning uti Theologiska vettenska¬
perna, som för blifvande Prester är nödig.
Men också tänker jag mig att deras studier
icke skulle inskränkas till det pensum eller
de ämnen, som inom Gymnasierna föreläses,
utan utvidgas och fulländas vid en läroan¬
stalt, som stöde öfver det egentliga Gymna¬
sium. Sedan en blifvande Prest derstädes
inhemtat tillräckliga kunskaper, motsvarande
dem som fordras för den nya fullständiga
Student-examen, ville jag anförtro dess vida¬
re bildning åt Biskopen, biträdd af Theolo-
gise Lectorn och den i Graekiska och Hebraei-
5l2
Den jo Mars.
ska Språken, ech måhända kunde Dompro¬
sten, der lian finnes, äfven anlitas och icke
höra undandraga sig. På detta sätt finge man
en slags Theologisk Facultet eller Seminarium,
der Prest-Candidaterne kunde erhålla håde
Theoretisk och Practi.sk hildning. Fråga blef-
ve mindre om egentliga föreläsningar. Innan
man vunne tillträde till denna undervisning,
borde man hafva fullständigt genomgått hela
Gymnasii Läro-curs och således vara mogen
att studera på egen hand. Detta sjelf-studium
behöfde endast ledas, underlättas och upp¬
muntras genom anvisning på goda läroböc¬
ker, genom samtal och på sin höjd genom
repetitioner. Härinom lomme Biskopens
och de nämnde medhjelparnes hufvudsakli-
gaste bemödande att inskränkas. Tillfälle till
Practisk handledning och öfning kunde öpp¬
nas vid deras innehafvan.de Praebénde Pasto-
rater, der Prest-Candidaterne kunde få pre¬
dika, catechetisera, m. m. under Lärarnes lill-
syn. Uppehället vid Gymnasium kostade fö¬
ga eller intet, helst conditioner skulle erbju¬
das åt desse redan till en viss mognad kom¬
ne studerande, som med fördel kunde hand¬
leda de yngre Skolgossarne. På detta sätt
skulle kunskaper och öfning kunna samlas,
tillräckliga för det första inträdet i Presle-
Ståndet, utan att de fattigare ynglingarne be¬
höfde resa till Academien, der lefva i armod
och med nöd och bekymmer framlöpa sin
tid, utan att samla hvarken större kunskaper
eller
Den 30 Mars. 513
eller större öfning, än de genom Stifts-Sty-
relsens omsorg kunnat inom Stiftet förvärfva.
Deremot nödgas de nu ofta samla skuld, som
sent afbördas, och kanske följer dem under
hela deras mödosamma P.estbana. Många
Prester stanna beklagligen vid Comministers-
graden, och för desse, med så ringa belönin¬
gar, borde väl en Theologisk curs vid Stif¬
tets Lärosäte få anses tillräcklig. Nu gifvas
de, som äga både lust och fallenhet för
Prest-Ämbetet, men likväl nödgas afstå ifrån
denna bana, af brist på tillgångar att under¬
hålla sig vid Academien för att der undergå
anbefallde, förberedande prof. Men i sam¬
manhang med denna, icke nedsättning uti
fordringarne, utan beredda lättnad att ingå i
Prest-Ämbetet, ville jag ytterligare stegra
anspråken på dem, som inom Preste-Ståndet
önska vinna befordran till Pastorat. Inom
Läroverks-Comiteen lärer fråga varit om
en Philologico-Philosophisk Examen för alla
blifvande Prester. Det är mycket fordradt,
men inskränkes delta förslag till ett oefter-
gifveligt vilkor för rättigheten att anmäla sig
till Pastoral-Examens undergående, så gillar
jag det och önskade detsamma antaget. För
alla högre beställningar inom Kyrkan, som
gifva en i allmänhet tillräcklig, om ej öfver¬
flödig bergning, och således någon belöning
för nedlagda mödor och uppoffringar, må ger¬
na den högre Academiska, rent vetenskapli¬
ga bildningen fordras. Ingen orättvisa skul-
Preste-St. Prot■ i83S. Bandet XVII. 33
514
Dm jg Ii* urx.
le härigenom tillfogas dem .'sorti’, utan att för¬
ut hafva bevistat Academien, antagit Sacrös
Ordines. Vägen dit stöde alltid öppen för
dem, som ägde anlag, förmåga och vilja att
lära och utvidga sina kunskaper. En nitisk
Biskop följer med sin uppmärksamhet ej blott
det arbetande Presterskapet, utan äfven sina
Läroverk. Der lärer han känna gossarne och
mälker deras anlag, deras flit och deras fram¬
steg. Upptäcker han en fattig men lofvande
yngling, som ej mäktar företaga resan till A-
cademien, så vet Biskopens nit och välvilja
nog alt uppfinna medel att bereda honom
framtida tillfällen dertill. Stiftstyrelsen lem-
nar honom en tjenstgöringsplats både med go¬
da villkor, att årligen aflägga en sparpenning
för den förestående Academiska Graden, och
med ledighet att fortsätta egna studier, dem
Biskopen ledande och uppmuntrande följer,
och efter få års förlopp kan han utan skuld¬
sättning, och med större mognad än nu ofta
är fallet, och således äfven med större fördel,
besöka Academien och der aflägga de prof,
som berättiga honom till högre befordran. Jag
har blott velat antyda, icke fullständigt ut¬
veckla denna från Biskop Wallqvist ärfda ide.
Man må kalla den en dröm. Mig förefaller
den skön. Den större mannens snille, verk¬
samhet och nit, skulle säkert förmått bringa
drömmen till verklighet.
Slutligen, beträffande den egentliga huf-
vudfrågan, eller fortfarandet af den i 1831
års Författning ålagda Examen, så anser jag
Den jo Mart. 515
den under närvarande förhållande icke kun¬
na afskaffas. När Gymnasierna icke kunna
lemna tillräcklig bildning åt blifvande Prester,
så är nödigt, alt en hvar, som vill blifva
Prest, reser lill Academien , der genomgår en
Theologisk curs och aflägger Examen, hvaröf¬
ver betyg böra meddelas. Det är blott i frå¬
ga om detta betygs ovillkorliga verkan, jag
skiljer mig från Afdelningen, och ville ställa
Theologiska Facultetens betyg i full jemnhet
med dem, som af Gymnasiilärarne gifvas för
afgång lill Academie. Lika välsom ett bättre
Gymnasiibetyg kan vid Student-Examen un¬
derkännas, så kan ett underkännande, efter
kort tids förlopp och inhemtade bättre kun¬
skaper, godkännas. Deruti ligger visserligen
ett slags missförhållande, men det kan ej af-
hjelpas, så länge vårt nu varande Examensvä¬
sende och Controlleringssystem fortfar att
vara gällande. En studerande till Prest må
ej qvarhålias vid Academien längre än en viss
tid — 2 å 3 terminer —■ han saknar må¬
hända medel alt der uppehålla sig, och tor¬
de på annat ställe kunna inhemta bristande
kunskaper. Mitt förslag är derföre, att blif¬
vande Prester böra vid Academien genomgå
en Theologisk Lärocurs, och efter dess slut
inför Theologiska Facultelen aflägga Examen,
hvaröfver betyg bör meddelas; hvilket, såsom
vilkor för admittering, förevisas när anmä¬
lan sker till Prest-Examen hos vederbörande
Consistorium , hvilket likväl förbehålles den
fria antagnings- och pröfningsrätten. Med den¬
516 Den jo Mars.
na modification bifaller jag Lag-Afdelningens
betänkande.
Man må häremot icke invända, att det¬
ta vore ett nedsättande af de Academiska be¬
tygen. Samma invändning gällde då om de
yngre Academiska lärarnes pröfningsrätt af
Gymnasiibetygen för den nya Student-Exa¬
men. Consistorierne äro vid Prest-Examen ic¬
ke bundne af de Theologiska Faculteternas
vitsord. De förra kunna afvisa dem de sed¬
nare godkänt. Fråga är endast om rättighet
för Consistorierna att till Examen admittera
dem Faculten underkänt. Desse kunna ju, se¬
dan de lemnade Academien, hafva förvärfvat
bättre kunskaper. Hvarföre tvinga dem dit
återvända, för att ånyo undergå förhör, då
likväl den slutliga pröfningen beror af Dom-
Capillen? Men desse Auctoriteter, torde man
anmärka, äro icke nog tillförlitliga, de kun¬
na allt för mycket nedsätta fordringarne, och,
lemnade utan controll af Academiernas Theo¬
logiska Faculteter, admittera alltför okunni¬
ga och obildade Prest-Candidater. Correctivet
emot denna slapphet, denna glömska af egna
pligter, tror jag ligga uti föreskriften att blif¬
vande Prester skola från Academien förevisa
betyg öfver en derstädes genomgången Theo-
logisk curs. Jag vill ej gerna föreställa mig
någon Biskop eller något Dom-Capitel, så li¬
tet aktande sitt eget och Stiftets anseende, att
de skulle våga uppenbart trotsa de rättvisa
betyg en Academisk Facultet afgifvit. Ifrån
Stifts-Styrelsen och förnämligast ifrån Bisko¬
Dm 30 Mart.
5,7
pen, om han är, hvad han bör vara, verk¬
sam, nitisk och kraftfull, utgår den anda, som
Jifvar hvarje Stifts Presterskap. Förstår icke
Biskopen att värdera och uppmuntra kunska¬
per och lärdom hos sitt underlydande Pre¬
sterskap, och understödjes icke hans bemödan¬
de af Dom-Capitlet och Elementar-Lärover-
ken — fåfängt söker man hjelp från Acade-
mierna. Deras återhållande kraft kan väl vål¬
la Prestbrist, men utan förut lagd grund vid
Skolan och Gymnasium förmå de icke bilda
värdiga Prestämnen, och de kunskaper, som
vid Academierna kunna inhemtas, på långt
när icke fullständiga, skola snart glömmas, om
ej Stifts-Styrelsen och i första rummet Bi¬
skopen förmår underhålla, lifva och uppmun¬
tra hågen och lusten till fortsatta studier.
I yttrandet om verkan af Theol. Facul»
tetens betyg instämde Tit. Östberg.
Doctor Nibelius; I afseende på den me¬
ra speciella delen af ifrågavarande ämne, el¬
ler hvad som kan vara att göra för att afhjel¬
pa Prestbristen i Lunds Stift, anser jag öfver¬
flödigt att yttra något, då det Högv. Ståndet
svårligen lärer kunna vidtaga någon annan åt¬
gärd, än den Afdelningen föreslagit, nemli¬
gen att i underdånighet anmäla det uppgifna
förhållandet hos Kongl. Mujrt, som, sedan
Stifts-Styrelsen deröfver blifvit hörd, icke lä¬
rer underlåta att för det ondas förekomman¬
de föreskrifva de ändamålsenligaste medel.
Äfvenså anser jag obehöfligt alt här ingå i nå¬
5i8 L)en 30 Mart.
gon discussion om Skolornas beskaffenhet, va¬
re sig särskildt i Lunds Stift eller i allmän¬
het; äfvensom att upptaga tvister om olika
Läromethoders företräden vid Elementar-Lä-
roverken, i synnerhet som jag förmodar, att
de åsigter, Professor Lindfors i detta sedna¬
re ämne yttrat, af de fleste af det Högvörd.
Ståndets Ledamöter gillas. Hvad åter angår
det mera generella af den förevarande frågan,
eller huruvida Prestbrist i allmänhet vore att
förvänta såsom en följd af 1831 års Författ¬
ning, så får jag först upplysa att några såda¬
na verkningar af densamma icke blifvit för¬
sporda inom Westerås Stift. De ynglingar,
som derstädes väl användt sin tid vid Skolan
och Gymnasium, hafva sedermera på 2 a 3
terminer utan svårighet absolverat den Theo-
logiska cursen vid Academien, derifrån mer¬
endels erhållit goda betyg samt i följd deraf
vid Prest-Examen med heder presterat pre¬
standa. Att, såsom Biskop yl gardh föresla¬
git, öfverflytta Prestbildningen till Gymnasi¬
erna är således en förändring, hvars nödvän¬
dighet erfarenheten ännu icke antyder. Men
jag anser äfven en sådan förändring med än¬
damålet och nuvarande beskaffenheten af vå¬
ra Elementar-Läroverk oförenlig. Biskopen
af Wingård har redan anmärkt det olika för¬
hållandet med våra Gymnasier den tiden, då
de stiftades, emot det som nu äger rum. Då
var ock Elementar-bildning nästan uteslutan¬
de en förberedelse lill det Theologiska stu¬
dium. Den ideen, hvilken Domprosten Henr-
Den jo Mars.
lin omnämner hafva blifvit väckt af Biskop
IVallqvistj alt med Gymnasierna förena Prest-
Seininarier, kunde då realiseras; och den blef
det äfven, åtminstone på ett ställe, nemligen
i Westerås, der den af Stiftet och Lärover¬
ket högt förtjente Biskopen Joh. Ruclbeckius
under namn af Collegium Pietatis stiftade en
sådan inrättning. Nu åter strider icke alle¬
nast den allsidighet i bildning, man vid vå¬
ra Läroverk fordrar, och hvars billighet man
svårligen kan förneka, mot den åsigt att der
hufvudsakligen Theologien bör drifvas, utan
ideen att vid våra Gymnasier åstadkomma en
fulländad Prestbildning är äfven, såsom re¬
dan har blifvit nämndt, emot characteren af
dessa institutioner stridande. Det egna och ,
efter min tanka, förträffliga i dessa Inrätt¬
ningar består deruti att de, så väl i afseende
på läsning som disciplin, äro öfvergångsan-
stalter, der ynglingen ifrån skoltvånget små¬
ningom föres till den Akademiska friheten.
Studium af hvarje läroämne bör således der
icke drifvas till fulländning, men så hand-
liafvas, att ynglingen der vinner förmåga och
färdighet att sedan på egen hand och sjelf¬
ständigt fortsätta detsamma. Hvad således
Theologien beträffar, så bör underbyggnaden
för ett vettenskapligt studium deraf börjas re¬
dan i Skolan och sedan fortgå vid Gymnasierna,
der, enligt min tanka, föredraget deri hufvud¬
sakligen och åtminstone hvad sjelfva satserna
beträffar, bör ske på Latin, men först sluta
vid Akademien. Ty vid detta sistnämnda Läro¬
5ao Den jo Man.
verk, Hög-skolan, skall icke blott den blifvan¬
de Vettenskapsidkaren ex professo, utan äf¬
ven Religionsläraren, vänjas vid sjelfständig
reflexion. — Man har ansett det vara omöj¬
ligt, att med de Elementarstudier, en Prest¬
candidat medför till Universitetet, och på
den korta tid, han der har att använda,
han skulle kunna vinna en vettenskaplig in¬
sigt. Är frågan om ett till alla delar fullän-
dadt system, då är detta visserligen sant;
men huru få, äfven Professorligt lärde, hinna
väl dertill! Kan Studenten af de Aka¬
demiska Lärarnes föredrag «— hvilket jag an¬
ser,hvad det Dogmatiska beträffar, böra vara
Bibliskt och icke grundadt på för dagen rå¬
dande Philosophemer — vinna anvisning
och interesse att sedan fortsätta de forsknin¬
gar, hvartill han der fått claven, så är tiden
för den blifvande presten icke förlorad. Man
har nämnt att de få terminerna vid Akade¬
mien bättre skulle användas på humanistiska
studier. Jag känner icke något till sann hu¬
manitet mera ledande studium än Theologien—•
något, som för menskliga anlagens utveckling
och förädling, vare sig i intellectuelt eller
moraliskt eller ästhetiskt afseende är lämpli¬
gare. Deråt bör således den blifvande Reli¬
gionsläraren hufvudsakligen egna sig; de gam¬
la språken, historien m. m. böra väl icke
försummas, men likväl blott behandlas såsom
något accessorium och ornans, något hvar¬
med en recreation i den egentligen vigtiga
sysselsättningen sökes.
Den jo Man.
Hvad slutligen den frågan beträffar, om
Theologiska Faculteterna böra äga rättighet
att examinera dem, som vid Academien ge¬
nomgått den Theologiska cursen, så kan jag
icke annat än anse ett sådant stadgande nyt¬
tigt. Undergåendet af dessa prof kan visser¬
ligen för ynglingar af utmärkta anlag vara öf¬
verflödigt samt lägga något tvång på den ef¬
ter fri utveckling sträfvande anden; men för
mängden af studerande, de medelmåttige, är
det nödvändigt, både för att gifva en be¬
stämd riktning åt deras läsning, samt för alt,
genom tanken på en förestående redovisning,
lifva deras flit. Att åter väl medgifva de A-
kademiska Lärarne rättighet att examinera,
men icke att improbera, synes vara en con-
tradictio in adjecto. Denna sednare rättighet
torde dessutom vara nödig för att till lik¬
het bringa fordringarne af Prest-Canflida-
terne i olika Stift. Denna rättighet kan vis¬
serligen missbrukas; men missbruket bör äf¬
ven af Universitets-Styrelserna kunna före-
komraas. — Resultatet af hvad jag haft äran
anföra är, att jag anser den nu gällande för¬
fattningen för Prestbildningen ändamålsenlig
samt att, såsom Afdelningen föreslagit, ingen
förändring deri bör sökas förr, än, efter prof-
tidens slut, Kongl. Maj:t deröfver i nåder in-
hemtat Dom-Capitlens och Theologiska Facul-
teternas yttrande. Jag tillstyrker således bi¬
fall till betänkandet.
För öfrigt instämmer jag med dem, som,
om Prestbrist verkligen är att befara, tro sig
522
Den jo Mars.
finna orsaken dertill, icke i 1831 års författ¬
ning, utan i ökade fordringar af Prest-Ståndet',
under det man söker minska dess förmåner ,
samt i allmänhet i tidens materialistiska syft¬
ning.
Häruti instämde Tit. Hvasser.
Doctor Björkman: Utan åberopande af
livad jag första gången, detta ämne i Hög-
vörd. Ståndet förevar, hade äran anföra, får
jag nu endast förklara, att jag hufvudsakligen
delar de åsigter, som Biskop sJgardh så för¬
träffligt förra Plenidag utvecklade. Erfaren¬
heten har ej längesedan för mig vidare be¬
kräftat min redan förr grundade öfvertygelse,
att Student-examina såsom controller öfver
Gymnasiilärarenas betyg på Gymnasisters kun¬
skaper vid deras afgång från Gymnasium till
Universitetet, på sätt de nu hållas, kunna
leda och ofta verkligen leda lill chicaner och
oförrätter. Hvad en värd Talare i dag fram¬
ställt, om dessa nya rigoureusa Student-Exa¬
minas fördelaktiga inflytelser, bör således en¬
ligt min tanke lätteligen kunna något afpru-
tas, om man rätt betraktar deras ofta obehö¬
riga hämmande af mången hoppgifvande men
obemedlad ynglings fortgång på studiernas
bana, och deras nedsättande af Gymnasii-in-
rättniugarne såsom fullt och säkert förbere¬
dande läroanstalter. Men att derföre allde¬
les befria blifvande prestman från ett i lag
stadgadt begagnande af Universitetet, vore
dock högst vådligt. Tidens billiga fordran af
Der. ?o Mars.
5a3
Presterskapets större, allmännare och mogna-
re bildning torde nu mera göra Statens be¬
stämda anspråk på blifvande Prestmans be¬
vistande af äfven dess högsta läroanstalter
oundvikliga och oeftergillige. Huru åter des¬
sa anspråk bäst och billigast skola kunna upp¬
fyllas, synes mig böra blifva äudamålsenli-
gast afgjordt genom samteiiga Dom-Capitlens
och vederbörandes hörande, då tiden för pröf-
ningen af nu gällande Författning tilländalö¬
per. Denna tid är snart inne, och hoppas jag,
alt äfven Domprosten Heurlins förslag i dess
sednare del, nemligen hvad upphäfvandet af
Universiteternas absoluta förmynderskap för
Dom-Capitlen beträffar, då blifver vederbör¬
ligen behjertadt. Emellertid synes mig af
många skäl, att resultatet af Högv. Pastoral-
Afdelningens närvarande Utlåtande bör kun¬
na tryggt bifallas.
Professor Grubbe: Då detta ämne första
gången inom det Högv. Ståndet förevar, hade
jag tillfälle alt yttra mina tankar med afseen¬
de på det föreslagna upphäfvandet af den år
183 r utfärdade författningen om blifvande
Presters bildning. Jag hade ej ämnat röran¬
de denna fråga afgifva något ytterligare anfö¬
rande; men jag finner mig dock, af hvad nu
af åtskilliga värda Ledamöter blifvit yttradt,
föranlåten att ännu tillägga några ord. Man
har i sammanhang med den väckta frågan ta¬
lat om åtskilliga andra vigtiga ämnen : om vå¬
ra Gymnasiers återförande tili hvad man upp-
Den 30 Mars.
gifvit såsom deras rätta och ursprungliga be¬
stämmelse; om den vid Universiteterna in¬
förda nya Student-Examen; om Examensvä¬
sende! i allmänhet vid våra Universiteter 0.
s. v. Utan tvifvel hafva ock alla dessa frå¬
gor ett visst samband med den om blifvan¬
de Prés ters bildning; men jag fruktar dock,
att om man ville försöka att på ett grundligt
sätt utreda och besvara dem, skulle den när¬
varande discussionen derigenom utsträckas
till en vidlyftighet, föga öfverensstämmande
med den allmänt yttrade önskan om ett snart
slut på den långvariga Riksdagen. Jag tror
mig derföre här i afseende på de nämda frå¬
gorna blott böra i få ord antyda min åsigt,
öfverlemnande en fullständigare utveckling af
densamma åt något annat och lämpligare till¬
fälle.
Ingen kan vara mera benägen än jag att
göra rättvisa åt det ädla nit för Nationens
högre odling, hvilket under Gustaf Adolphs
och hans närmaste efterträdares tidehvarf för¬
anledde stiftandet af våra Trivial-Skolor och
Gymnasier. Jag har för några år sedan, så¬
som Ledamot af Comiteen för Läroverkens
granskning, varit en bland dem, som sökt
att försvara dessa Undervisningsverk mot de
i min tanka ogrundade och obilliga omdömen,
hvilka inom Comiteen blifvit fällde, så väl
om deras ursprungliga syftning, som om de¬
ras närvarande tillstånd. Min, såsom Bila¬
ga till Comiteens underdåniga Betänkande,
tryckta Reservation, jemförd med sjelfva Be¬
Den jo Mars.
tänkandet och med åtskilliga andra Ledamö¬
ters Reservationer, torde tillräckligen bevitt¬
na att jag ej instämt i hvad då af så många
yttrades om de inskränkta och nu mera allde¬
les förkastliga åsigter,som ledde grundläggar-
ne af dessa Läroverk. Jag sökte, innan jag
bedömde dem, göra mig full reda för den ide',
som låg till grund för dessa stiftelser; och
jag granskade med all sorgfällighet de tid ef¬
ter annan utkomna Skolordningar, i hvilka
alla jag fann denna idé mer eller mindre
klart uttalad. Skall jag i få ord utsäga re¬
sultatet af denna granskning, så mäste jag
upprigtigt bekänna, att jag icke kan instäm¬
ma i hvad här blifvit yttradt rörande våra
Gymnasiers ursprungliga bestämmelse att ut¬
göra Universiteter i miniature, eller Provin-
cial-Universiteterj och om deras återföran¬
de till denna deras rätta bestämmelse. Vis¬
serligen röjer sig såväl i Trivialskolornas som
Gymnasiernas första inrättning ett af tidens
hela skick lätt förklarligt närmare afseende
på blifvande Presters bildning. Det kan ej
nekas att de i någon män närmade sig intill
characteren af ett slags Prestseminarier. Men
för en uppmärksammare betraktare röjer det
sig likväl lätt, att detta alldeles icke utgjor¬
de deras egentliga väsende och hufvudcharac-
ter. Onekligen voro de egentligen och huf¬
vudsakligen ämnade till Elementar-Läroverk,
och Gymnasierna således till högre Elemen-
tar-Läroverkj som borde bilda öfvergången
från den egentliga Skolan till Universitetet.
5a6 Den 30 Mars.
Utan tvifvel är det ock häruti, som vi håfve
att sätta dessa Läroverks enda rätta bestäm¬
melse: och det vore enligt min fulla öfver¬
tygelse icke en förbättring, utan en ganska
väsendtlig försämring af dem, att omstöpa
dem till Provincial-Universiteter. Det gifves
ej något säkrare sätt att förderfva alla inrätt¬
ningar, än det, att låta den ena gripa in på
den andras område, i stället för att låta hvar¬
je inrättning bibehålla sin egendomliga cha-
racter och vara hvad den i sin art bör va¬
ra. Inom Läroverks-Comite'en röjde sig hos
en och annan ett bemödande att förvandla
våra skolor i ett slags Gymnasier. Jag nöd¬
gades då ogilla detta, och jag skulle nu lika
mycket nödgas ogilla att man förvandlade vå¬
ra Gymnasier till ett slags halfva och ofull¬
komliga Universiteter. Häraf är klart, att jag
måste helt och hållet afstyrka alla försök att
inskränka de blifvande Religionslärarnes bild¬
ning till den, som kan vinnas vid Skolan och
Gymnasium , och att göra den högre Akade¬
miska bildningen för dem umbärlig. Skola,
Gymnasium och Universitet böra betraktas
såsom Irenne lika nödvändiga afdelningar af
ett sammanhängande helt: de utgöra tillsam¬
mans en enda fortgående Bildningsanstalt_,
hvilken ur föräldrarnes hand emottager den
åtta- eller nio-åriga gossen, och småningom
leder honom genom alla den vaknade själs¬
kraftens på hvarandra följande och med hvar¬
andra sammanhängande utvecklingsmomenter,
till dess Universitetet ändlligen öfverlemnar
Den jo Mars.
honom med fullt utbildade anlag åt Staten
eller Kyrkan. Lika skadligt som det vore att
låta ynglingen, med förbigående af någoldera
af de tvenne föregående stadierna, i förtid in¬
träda på det tredje, det vill säga, att låta
honom utan tillräckliga Eiementarkunskaper
begifva sig till Universitetet; lika skadligt vo¬
re det ock att låta honom stadna vid det an¬
dra af dessa stadier, och således ej låta ho¬
nom genomgå det tredje, der hans hildning
hör vinna sin fulländning. Visserligen ägde
detta stundom rum i fordna dagar, då, såsom
redan är nämndt, Gymnasierna till en viss
grad närmade sig intill en art af Prestsemi-
narier; men nu mera, under alldeles förän¬
drade förhållanden, skulle återupplifvandet här¬
af utgöra ett til Ib ak asla -i dan ela j hvilket säker¬
ligen snart skulle röja det menligaste infly¬
tande på de blifvande Pieligionslärarnes hild¬
ning, hvars befrämjande och lyftande till en
högre punkt än den, vid hvilken den, oftast
stadnar, likväl i våra dagar är ur flera skäl
af yttersta vigt.
Att något för detta sistnämnda ändamål
borde göras, insåg man redan för tretio år
sedan, och man föranleddes deraf till inrät¬
tandet af de så kallade Prestseminarierna vid
Universiteterna. Snart röjde det sig likväl
att dessa föga motsvarade de förhoppningar
man på dem grundat. Den närmaste orsaken
härtill låg utan tvifvel deruti, att dessa Se¬
minarier, beräknade endast på den omedel¬
bara pracliska öfningen i Presterliga förrätt¬
5aÖ Dm 30 Mars.
^ I
ningar, icke meddelade Seminaristerna den
grundliga vettenskapliga bildning, utan hvil¬
ken den praetiska öfningen blott leder till
en handtverksmessig routine. Det var för att
afhjelpa denna väsendtliga brist, som de
till Läroverks-Comite'en hörande Ledamö¬
ter af andeliga Ståndet uppgjorde det af Co-
miteen sedan gillade förslag rörande blifvan¬
de Presters bildning, hvilket finnes infördt i
Comiteens underdåniga Betänkande, och
hvilket, med några ytterligare modificationer,
till verkställighet under fem års tid anbefall-
tes genom den år 1831 utfärdade Författning.
Denna Författning fordrar först och främst,
såsom grundläggning för de blifvande Pre-
sternas Akademiska bildning, att de böra haf¬
va undergått fullständig Student-Examen, och
i densamma blifvit godkände i vissa bestäm¬
da läroämnen. Ingen lärer väl vilja bestrida,
att ju de blifvande Religionslärarne, innan
de öfvergå till sina egentligt Akademiska stu¬
dier, böra ega de säkra och rediga elemen-
tarkunskaper, hvilka oundgängligen förutsät¬
tas för att draga full nytta af den Akademi¬
ska undervisningen. Man har emellertid här,
i sammanhang med denna fråga, gjort åtskil¬
liga anmärkningar mot den föreskrifna nya
Student-Examen. Detta är dock egentligen
ett särskildt ämne, hvilket ensamt kunde för¬
anleda en ganska vidlyftig discussion. Denna
nya och skärpta Student-Examen har, såsom
bekant är, blifvit föranledd af de klagomål,
hvil-
Den jo Mart.
hvilka för lio eller tolf år sedan ofta hördes
öfver otillräckligheten af den pröfning, som
då anställdes med de till Universitetet ankom¬
mande ynglingarne. Med anledning af ett
redan af förra Uppfostrings-Comiteen upp-
gjordt, och af sista Läroveiks-Comileen i nå¬
gra punkter ytterligare förbättradt förslag,
föreskrefs denna skärpta Studentexamen, i
motsvarighet mot den vid de Tyska Läro¬
verken brukliga Abiturientexamen, samt den
Danska och Norrska Examen Artium. Äf¬
ven denna Examen föreskrefs lill en början
blott för fem år: det vore i min tanka för
tidigt att ännu tro sig kunna med säkerhet
bedömma dess verkningar. Huruvida den
skall blifva nyttig eller skadlig, torde huf¬
vudsakligen komma alt bero af det sätt,
hvarpå den handhafves. Åtskilliga ofullkom¬
ligheter eller missbruk hafva visserligen re¬
dan vid densamma röjt sig. I afseende på
ett af dessa, nemligen den af Professor Lind¬
fors öfverklagade styckningen af Examen,
tror jag mig böra nämna, alt denna styck¬
ning, åtminstone i Upsala, icke äger rum i
den mening, att någon kan efter behag un¬
dergå Examen blott i ett eller annat af de
föreskrifna ämnena. Enligt den för Upsala
Universitet gällande Författningen måste hvar
och en , som anmäler sig lill denna Examen,
på en gång undergå densamma i alla de fö¬
reskrifna läroämnena, ehuru med frikallelse
från Grekiska och Hebreiska Språken för
Prestc-St. Prot. 1835. Bandet XVII. 34
53o
Den jo Mars.
blifvande Civilister, samt äfven från det
Latinska för dem, som vid Universitetet blott
ämna bereda sig till Cameral-Examen. Men
visserligen tillåter Författningen den, som i
vissa af de föreskrifna examensämnena blif¬
vit godkänd, men i andra befunnits under¬
haltig, att efter någon tids förlopp undergå
ny Examen i dessa ämnen, utan att dervid
behöfva på nytt examineras i de ämnen, i
hvilka han redan är godkänd. För öfrigt
har Consistorium Academicum i Upsala re¬
dan, enligt Universitetets Höge Canzlers nå¬
diga befallning, afgifvit sitt underdåniga Ut¬
låtande rörande de modificalioner, hvilka
författningen om denna Examen, i anledning
af den under de förflutna åren vunna erfa¬
renhet, lill en början torde böra undergå.
Det synes mig derföre, som något, möjligt¬
vis på mindre sakkännedom grundadt, för¬
slag ifrån Riksens Ständer för det- närvaran¬
de hvarken vore behöfligt eller lämpligt.
Emedlertid, huru helst Studentexamen
må regleras, lärer det ej med något skäl
kunna klandras, att 1831 års Författning rö¬
rande blifvande Presters bildning ålägger
ynglingarne att, innan de börja sitt egent¬
ligt akademiska studium, hafva undergått
fullständig Studentexamen. Deremot torde
det med mera skäl kunna sättas i fråga,
huruvida det ej är ett fel, alt författningen
tillåter dem att omedelbart efter undergån¬
gen Studentexamen öfvergå till den theolo-
giska lärocursen, utan att de förut förvärf-
Den jo Mars.
Val någon högre grad af allmän vetenskaplig
och humanistisk bildning än den, sorn genom
Studentexamen blifvit ådagalagd. Författ¬
ningen omtalar väl äfven den i Läroverks-
Comiteens Betänkande nämnda philologico-
philosophiska afdelningen af P lii losop hiae-
Candidat-Examen. Men då den af Comiteen
föreslagna delningen af Philosophiae CandidaL-
Examen hittills icke blifvit antagen, och
nyssnämnda Författning icke heller pallju¬
der den omnämnda philologico-philosophiska
Examens undergående, utan tillåter ynglin-
garne att, äfven utan denna, genast efter
presterad Studentexamen öfvergå till det ilie-
ologiska Studium, så har ock detta sistnämn¬
da blifvit det vanliga förhållandet, och kom¬
mer troligen att förblifva det, så länge För¬
fattningen i denna del lemnäs oförändrad.
Jag vill visserligen ej bestrida vigten af det
utaf de fleste Studerandes medellöshet hem-
lade skäl, som afhållit Läroverks-Comilcen
att föreslå, och höga vederbörande att i 1831
års Författning föreskrifva, genomgåendet af
någon philologico-philosophislc läroeurs, så¬
som grundläggning och förberedelse till det
theologiska studium. Emedlertid är jag öf-
vertygad att man förr eller sednare skall
finna det oundgängligen nödigt alt meddela
en sådan föreskrift, och jag tror ej heller
alt dess iakttagande kan blifva mera omöj¬
ligt hos oss, än det varit i Danmark och
Norrige, der genomgåendet af en sådan plii-
lologico-philosophisk läroeurs länge varit dc
532
Den jo Mars.
blifvande Religionslärarne Slagd. Under för¬
utsättning åter af en sådan allmän veten¬
skaplig grundläggning för de presterliga stu¬
dierna, lärer det ej med skäl kunna bestri¬
das att ju de blifvande Presterna derefter
böra genomgå en tlieologisk lärocurs. Här¬
vid uppkommer blott den frågan, huruvida
denna curs pä det sätt, sorni 1831 års För¬
fattning föreskrifves, bör slutas med en Exa¬
men vid Universitetetj eller huruvida den¬
na bör upphäfvas, och således Prest-Candi-
dalens theologiska insigter anses blifva till¬
räckligen documenterade genom Prestexamen
inför Dom-Capillet. I afseende på denna
fråga torde man först och främst böra erin¬
ra sig, att Prestexamen inför Dom-Capitiet
varit af ålder föreskiifven. Om denna en¬
sam varit tillräcklig alt gifva Staten och
Kyrkan en säker borgen för de blifvande
Religionslärarnes vetenskapliga bildning, så
hade förmodligen ingen fråga någonsin blif¬
vit väckt om någon annan pröfning af de¬
ras insigter. Sjelfva 1831 års Författning,
såsom föranledd af en redan gammal kla¬
gan öfver de blifvande Presternas ofullkom¬
liga bildning, synes således antyda ett be¬
hof, en brist, som icke var afhulpen genom
den blotta Prestexamen inför Dom-Capitiet.
Men dermed är visserligen icke lämpligheten
af den nu för de blifvande Presterna före-
skrifna theologiska Examen vid Universite¬
tet genast afgjord. Frågan om denna sam¬
manhänger med den allmännare frågan om
Den jo Mars.
533
hela Examensväsende! vid våra Universile-
ter, en fråga, hvilken, oaktadt allt hvad
man under två eller tre decennier om den¬
samma talat och skrif vil, ännu likväl icke
synes mig vara på ett grundligt och fullt
tillfredsställande sätt besvarad. Till dess
fullständiga utredande torde fordras en nå¬
got djupare uppfattning af Universiteternas
väsende och ide, samt af deras förhållande
till samhället, än man finnér hos de fleste
af dem, som ulan tvekan pläga anse sig så¬
som behöriga domare öfver de hit hörande
ämnen. Att de vid våra Universiteter före-
skrifna Examina i deras nuvarande form för
Lärarne medföra en ganska stor och för de¬
ras öfriga vetenskapliga verksamhet menlig
tidsförlust, är obestridligt. Men innan man
ur detta skäl tillstyrker deras upphäfvande,
torde man dock först och främst böra un¬
dersöka, huruvida de ej, åtminstone under
närvarande förhållanden, äro i vårt land
oumbärliga, så vida Staten skall äga någon
trygghet att ej ynglingar utan ali vetenskap¬
lig bildning skola intränga på tjenstemanna-
banan. Men ej nog härmed: lill frågans
grundliga och fullständiga besvarande erfor¬
dras ock att undersöka, huruvida det ej hör
till sjelfva ideen af det akademiska studium,
såsom en fortgående andelig beröring mel¬
lan lärare och lärjunge, alt det har sin na¬
turliga slutpunkt i en handling, som utgör
hvad man kan kalla lärjungens intellectuel-
la emancipation, hans förklarande för full-
534
Den p Mars.
myndig och sjelfständig medborgare i veten¬
skapens och den Jr ia forskningens rike. All
uppfostran är ej annat än en utbildning till
sjelfständighet. Detta gäller då äfven om
den intellectuella uppfostran, som meddelas
vid offentliga Läroverk. Undervisningsver¬
kets trenne hufvudafdelningar, Skola, Gym¬
nasium och Universitet, äro ämnade att ut¬
trycka eller motsvara trenne hufvudsladier
af den intellectuella kraftens successiva ut¬
bildning till sjelfständighet. Att de tvänne
föregående stadierna, Skolan och Gymnasium,
hafva sina naturliga slutpunkter i vissa pröf-
ningar, ämnade att ådagalägga att lärjungen
är mogen för det närmast högre stadium,
har aldrig blifvit betvifladt. Månne det då
ej måste förhålla sig på samma sätt äfven
med det tredje och högsta stadium, från
hvilket ynglingen skall öfvergå till Statens
eller Kyrkans tjenst? Visserligen inträder
ynglingen i detta tredje stadium redan med
till en viss grad utvecklade krafter. Hans
studium vid Universitetet bör derföre vis¬
serligen vara långt friare än det föregående
i Skolan och Gymnasium. Han är och bör
vara fri från Skolans tvång. Men icke har
han ännu uppnått den fulla sjelfständighe-
ten: han behöfver ännu en främmande löd¬
ning, hvilken, utan att hindra eller qväfva
hans fria sjelfstudium, likväl ger honom en
anvisning huru det ändamålsenligast bör rig¬
las, för att ej urarta till ett planlöst mång¬
leri, som förvirrar och missbildar, i stället
Den 30 Mars. 535
för alt bilda och utveckla den lätt missled¬
da unga kraften. En sådan anvisning, el¬
ler med andra ord , en ändamålsenlig studii-
planj är för hvarje akademisk Studerande af
största vigt. Men det är just utstakandet af
en sådan , som åsyftas genom de fordringar,
som äro bestämda genom den Examen, som
slutar lärocursen. Och sjelfva pröfningen,
såsom lärocursens slutpunkt, är ämnad alt
utgöra hvad jag nyss kallade lärjungens in-
tellectuella emancipation, eller att antyda
och tillkännagifva hans uppnådda andeliga
fullmyndighet och sjelfständighet. Så för¬
stådd har denna pröfning en lika sann och
djup betydelse för lärjungen, som för Staten,
hvilken emottager honom af Universitetet,
och på denna pröfning måste grunda sin
förhoppning att i honom erhålla, icke blott
en brukbar Routinier, utan en genom ve¬
tenskapens andeliga Gymnastik utbildad ung
man, skicklig att såsom en lefvande organ
med frisk och kraftfull verksamhet ingripa i
utvecklingen af samhällsorganismens lif. Hu¬
ru nära en sådan pröfning, såsom slutpunkt
för det akademiska studium, sammanhänger
med Universitetets ide, röjer sig äfven der¬
igenom, att de så kallade akademiska Doctors-
graderna med de lill dem hörande kunskaps-
profven äro lika gamla som sjelfva Univer-
siteterna. Utan tvifvel vöre det ock det rät¬
ta att åtminstone de bland Statens Embets¬
man, hvilkas befattningar, för att väl be¬
stridas, förutsätta en högre och fulländad
536 Den jo Mars.
vetenskaplig bildning, alltid bade förvärfvat
en sädan Doctorsgrad. Statsförvaltningens
under de sednast förflutna århundraden iner
och mer complicerade skick, och det deraf
föranledda behofvet af ett större antal af
Embetsman, bos hvilka, enligt befattningar*
nes olika art, olika grader af vetenskaplig
bildning kunna vara behöfliga, bar emedler¬
tid ej tillåtit Staten alt af alla sina blifvan¬
de embetsman fordra en sådan Doctorsgrad:
inan har derföre nödgats åtnöja sig med att
fordra en jemförelsevis något lägre grad af
vetenskaplig bildning, såsom villkor för in¬
trädet på Ijenstemannabanan; och det bar
varit för alt förvissa sig om denna fordrans
uppfyllande, som man föreskrifvit vissa der¬
emot svarande pröfningar, eller så kallade
Embetsex;amina. Gerna må det medgifvas,
att dessa i vårt land hittills blott ganska
ofullkomligt motsvarat sitt ändamål. De be¬
höfva, enligt min öfvertygelse, visserligen
åtskilliga väsendtliga förbättringar. Men det¬
ta oaktadt ligger dock i deras ide' någonting
sant, som ej bör kunna misskännas af den,
hvars blick ej stadnar vid ytan, utan inträu-
ger i sakens inre väsende. Såsom vetenskap¬
liga prejningar betraktade, hafva de sin na¬
turliga plats vid Universitetet, och jag tror
ej att de, utan alt förlora sin vetenskapliga
betydelse, skulle kunna, åtminstone i vårt
land och under närvarande förhållanden,
öfverflyttas till Embetsverken. Till dessa
hör deremot ett annat slags pröfning, nera-
Den jo Mars.
ligen Ueu, genom hvilken den blifvande Em*
hetsmannen, innan han får anses competent
till någon ordinarie syssla, bör ådagalägga
sin genom någon tids föregående extraordi¬
narie tjenstgöring förvärfvade practiskci Em~
betsmannaskicklighet. Men att närmare un¬
dersöka huru denna practiska pröfning än¬
damålsenligast må regleras, hör lika litet till
det närvarande tillfället, som alt ingå i nå-
gen utförligare undersökning om de i hän¬
seende lill Embetsexamina vid Universile-
terna behöfliga förbättringar.
Af hvad jag här nämnt rörande dessa
sistnämnda följer emedlertid att jag ej kan
ogilla den i i83i års Författning gifna före¬
skriften, att de blifvande Religionslärarne
böra vid Universitetet undergå en pröfning,
såsom slutpunkt för deras theologiska läro-
curs. Det bör härvid förstås af sig sjelf,
att så väl sjelfva lärocursen, som den Exa¬
men, med hvilken den slutas, bör vara af-
passad efter Religionslärarens behof af ve¬
tenskaplig bildning. Läroverks-Comiteen har
i sitt underdåniga Betänkande uttryckligen
anmärkt åtskilnaden mellan den högre och
mera omfattande theologiska lärdom, som
bör erfordras för den theologiska Doctors-
graden, och den jemförelsevis inskränktare,
hvilken man är berättigad att fordra af hvar¬
je blifvande Religionslärare. Äfven 1831 års
Författning förutsätter ulan tvifvel denna
åtskillnad. Det ligger dock i sakens natur
alt gränsen mellan dessa båda grader af
538 Den 30 Mars.
theologisk lärdom icke kan med fullkomlig
bestämdhet utstakas genom någon författ¬
ning: att finna och iakttaga den måste alltid
hufvudsakligen komma att bero af Exarnina-
torernes egen urskilning. Jag har i hän¬
seende till denna punkt ej hört någon kla¬
gan mot dem, som vid Upsala Universitet
deltaga i denna Examen; ej heller har mig
veterligen någon tilltagande prestbrist sedan
år 183r röjt sig inom de Stift, hvilka huf¬
vudsakligen ifrån Upsala emottaga sina blif¬
vande Prester. Hurudant åter förhållandet
med denna Examen är vid Lunds Universi¬
tet, och hvilka verkningar den haft inom de
närmast omgifvande eller sydligaste Stiften,
är mig ej med säkerhet bekant, och bör der¬
före ej af mig bedömmas. Men huru helst
härmed må förhålla sig, tror jag, att man,
innan man föreslår någon väsendtlig förän¬
dring, bör afvakta de utsatta profårens slut,
hvarefter Kongl. Maj:t sannolikt torde finna
nödigt att infordra så väl de Akademiska
Consistoriernas sorn Dom-Capitlens underdå¬
niga Utlåtanden rörande verkningarne af
1S31 års Författning. För det närvarande
torde ingen annan förändring vara lämplig,
än den, hvilken af Högv. Ecclesiastik-Ulskot-
tets Pastoral-Afdélning på goda skäl Irlifvit
föreslagen, åsyftande frikallelse för ordinarie
Lärare vid de offentliga Läroverken fräd
förbindelsen att, i fall de vilja ingå i Pyest-
embetet, begifva sig lill Universitetet, för
att der genomgå den theologfska Lärocurseii
Den jo Mars.
539
oell Examen. Ja g tillstyrker således bifall
till Betänkandet.
Professorn Doct. Lindfors: I anledning
af en värd talares mot mig rigtade anmärk¬
ning får jag erinra, alt, då jag sist yttrade,
att orsak till Preslbrist ligger äfven i ett
missförhållande mellan den bildning, som
kan vinnas i Skolorna, och den, som for¬
dras i Prestexamen, begagnade jag mig af
den förste motionärens, Prosten Bruzelii
ord. Hvad jag sjelf tillagt om den ringa
bildning, som kan förvärfvas i Skolorna, af-
såg ej Lunds Stift allena, utan Skolorna i
allmänhet. I afseende på värdet af den
högre Prestbildningen instämmer jag fullkom¬
ligt med Doct. Nibelius. I afseende på den
öfverdrift, som Tit. af Wingård förmodat
hafva ägt rum vid Theologiska Faculteten,
vill jag blott anhålla, att man må se efter
hvad Faculteten, enligt sin hit inlemnade
uppgift, fordrar; det skall då lätt medgifvas,
att Theol. Faculteten ej fordrar för mycket.
Biskop Agardh: Jag hade icke äm¬
nat vidare yttra mig i denna fråga; jag
böjer mig under tidens magt, och vädjar
endast till framtidens blifvande erfarenhet.
Men då man synes hafva missförstått mig,
och tillägga mig den syftning, som skulle
jag förkasta eller motarbeta en högre och
grundligare hildning hos de blifvande Pre-
sterne, så nödgas jag förklara, att, långt
ifrån att sådant är min mening, ur det just
54o Den 30 Mari.
derföre att jag anser den nya Författningen
motarbeta en grundligare bildning, sorn jag
talat deremot.
I allmänhet bar man ej tillräckligen fä¬
stat sig vid det väsendlliga och speciela i
frågan. Detta ligger i tvänne saker. Det
första är, att den nya Författningen, om ej
påbjuder, dock föranleder, att hela den aka¬
demiska bildning, som ligger emellan de vid
Gymnasium inhämtade studierna och Theo-
logiens speciella, går för de blifvande Pre-
sterne förlorad. Så snart ynglingen ankom¬
mer till Akademien, kan lian, och i de fle¬
sta fall måste han genast låta inskrifva sig i
Theol. Facultelen, för att kunna genomgå
den honom nu påbjudna Theologiska Special¬
examen. Honom vänta 6 Akademiske Exa-
minatorer i Theologien, hvilka sysselsätta
honora med 6 offentliga och kanske 6 pri¬
vata lectioner, alltså 12 timmar för hvarje
läsdag. Derföre att theologiska studium är
fördeladt emellan 6 examinatorer, är det
omöjligt, att fordringarne kunna blifva ele¬
mentära. De fordra med rätta hvardera sin
akademiska curs. Upptagen på delta sätt af
ett så fördeladt studium, och ofta i knappa
omständigheter, blir det ynglingen omöjligt
att egna sin tid vid Akademien åt Huma¬
niora. För att hinna igenom sin theologiska
curs, måste han lemna å sido sin humani¬
stiska. Den theologi han lärer sig, äfven
utur de compendier, hvilka man här sagt
endast utgöra hans pensa, blir hos honom
Den 30 Mars.
utan basis af tillräckligt philosophiskt oell
pliilologiskt studium; och således verkar
rörfattningen/* långt ifrån till en högre och
grundligare bildning, tvärtom till en ytli¬
gare. Men äfven derigenom verkar Författ¬
ningen skadligt, att, då en yngling förut
kunde, under de år han vistades vid Aka¬
demien, antingen taga philosophiska graden
fullständigt, eller genomgå en del af dess
specimina, blir detta honom nu mera omöj¬
ligt, eller åtminstone försvåradt. Således
skall philosophiska graden hädanefter blifva
mera sällsynt, om icke den philosophiska
graden skulle gifva rättighet alt undgå den
nya Akademiska Prestexamen; ty i detta sed¬
nare fall skulle man sannolikt hellre välja
den förra än den sednare. Således motar¬
betas en grundligare bildning äfven derige¬
nom, alt den philosophiska graden försvin¬
ner, såsom förut skett med den theologiska.
Den nya Författningen är tydligen ej annat
än ett ulvidgadt Seminarium. Allt, hvad
man tillvitade Seminarium, träffar äfven den
nya inrättningen. Skilnaden är endast, att,
i stället för att förut endast x Professor exa¬
minerade, är det nu 4- Oro nu Seminarium
baft till följd en mera ytlig bildning hos
Presterna, så måste den nya författningen
hafva det så mycket mera. Utbilda vi der¬
emot den gamla författningen eller den som
i Kyrkolagen är föreskrifven, så blefve följ¬
den, att en yngling, sedan han väl ge¬
nomgått Gymuasiicursen, bade tid öfrig att
542
Den jo Mars.
vid Akademien genomgå en humanistisk curs»
blifva Philosophiae Magister eller åtminstone
börja cursen till den philosophiska graden,
samt följa en och annan af de berömda
Theol. Professorerna, och derigenom blifva
satt i stånd att genomgå det theologiska stu¬
dium på egen hand, samt derefter taga sin
Prestexamen vid embetsverket inom sitt eget
Stift. För en sådan bildningsplan gifves li¬
ka så väl controller, som för den nya, och
den skulle otvifvelaktigt åstadkomma en vi¬
da större grundlighet. Det är om skilnaden
emellan den gamla, i Kyrkolagen dels för¬
utsatta dels föreskrifna, studiiplanen, och
den plan, som den nya Författningen nöd¬
vändigt måste föranleda, som är den första
väsendtliga frågan, hvilket äfven Dompro¬
sten Heurlin rigtigt uppfattat.
Den andra är, huruvida hos en främ¬
mande auctoritet bör och kan läggas den
rättighet, som hittills ensamt tillhört Stifls-
Stj^relserna, att bedömma deras competens
och förneka deras inträde, som vilja ingå i
Stiftets tjenst, samt huruvida detta kan be¬
stå med vår Stiftsförfattning, eller till slut,
i förening med ofvannämnde inverkningar,
skulle kunna föranleda till brist på Kyrkans
tjenare; korlligen, huruvida jus improbandi
bör tilläggas någon annan auctoritet än Stifts-
Styrelserna sjelfva; hvilken sida af frågan
äfvenledes af Domprosten Heurlin blifvit
fullständigt uppfattad.
Den jo Mari.
543
H. II. Ärkebiskopen och Talmannen upp.
lyste, all Preslcandidaternes Lärare i Upsa'
la voro blott 4-
Domprosten Doctor Holmström: Sedan
denna, visserligen högst interessanta, discus-
sion har, om mig så tillåtes säga, sväfval ut
till nästan alla ämnen, som med sjelfva huf-
vudfrågan stå i närmare eller fjermare be¬
röring, anhåller jag att få återföra Högv.
Ståndets uppmärksamhet på denna hufvud-
fråga, hvilken egentligen är, huruvida Pa-
storal-Afdelningens förslag må bifallas, af-
slås eller förändras. Afdelningen har icke
trott sig kunna gå längre än att föreslå en
underdånig anhållan hos Kongl. Maj:t att,
efter de för 1831 års Kongl. Författningar
om Prestbildningen stadgade profåtens för¬
lopp, samtliga Consistorierne och Theol.
Faculteterne måtte varda hörde, innan nå¬
gon ny Författning utfärdas, och till detta
förslag hafva flere värde Talare, med hvilka
jag förenar mig, tillstyrkt bifall. Afslag har
af ingen blifvit yrkadt, men Domprosten
Heurlin har föreslagit det tillägg till den
underdåniga Skrifvelsen, att den skyldighet,
som nu åligger Dom-Capitlen att göra afseen¬
de på Betygen uti den nu stadgade Theolo-
giska examen vid Universitetet, mätte upp-
häfvas och Dom-Capitlen berättigas att, 0-
förhindrade af berörde Betyg, äfven om de
innehölle ett improbatur eller differturdock
till Prestexamen admittera dem som sig
544 Den 3° Mart.
anmäla. Ett sådant tillägg ville jag för min
del vördsamt afstyrka, både emedan jag an¬
ser all förändring i det nu stadgade böra
uppskjutas intill de föreskrifna profårens ut¬
gång, hvarefter vederbörande AucLoriteter
må yttra sig om alla detailler af ämnet i
ett sammanhang, som ock emedan den före¬
slagna rättigheten strider emot alla grunder,
all praxis, ali betydelse af det som nu kal¬
las Examen. Hvarje föreskrift derom bar
åtminstone hittills alltid ansetts innefatta ett
villkor för admissionen till en högre exa¬
men, och thy förutan skulle den lägre exa¬
men snart förlora allt värde och verkan.
Ganska visligt föreskrifver ock derföre nu
gällande Skol-Ordning att den, som i afgångs*
examen från ett lägre Läroverk erhåller be¬
tyg om otillräckliga insigter, icke får vid
det högre Läroverket tili examen admitte-
ras. Detta gäller för abituri både från Sko¬
la och Gymnasium. Vid Universitetet fin¬
nas, utom den egentliga Studentexamen , som
ock är ett villkor för admissioner till de öf¬
riga, en mängd så kallade Preliminärexami¬
na, den Theologiska, den Mathematiska, den
Ekonomiska m. fl., som alla måste vara ge¬
nomgångna, åtminstone med betyget Admit¬
titur j innan någon får undergå de Civila,
eller Facultets-examina. Så länge de så kal¬
lade Embets-examina i öfriga vägar bibehål¬
las vid Universiteten, finner jag fördenskull
ingen motsägelse i den stadgade skyldighe¬
ten
Den jo Mars. 5^5
ten för blifvande Prester att aflägga en för¬
beredande examen inför Theol. Faculteten,
hvars medlemmar, enligt mitt omdöme, skul¬
le ganska obehörigt nedsättas, om deras af-
gifna Examensbetyg icke skulle vid Dom-
Capillen tillerkännas något vitsord. Jag till¬
styrker fördenskull vördsamt bifall till Af-
delningens förslag utan alla tillägg; äfven
det af Prof. Lindfors föreslagna anser jag
icke tillhöra det Ilögv. Ståndet, ulan Stifts¬
styrelsen i Lund, att framställa. Och delar
i öfrigt de åsigter, som af Biskopen af Win•
gård och Doct. Nibelius här blifvit yttrade.
Häruti instämde Tit. Bergqvist och
Rosen.
Biskopen m. m. Doct. Hedre'n: Jag in¬
stämmer med Tit. Holmström deruti, att
man bör förbigå allt, som ej hörer till frå¬
gan. Angående den omtalade Prestbristeu
bör jag upplysa förhållandet i de tvänne
Stift, som äro mig mest kända. I det ena
är icke brist, ulan öfverflöd på Prester; i
det andra är nära brist, dock hafva Försam¬
lingarnas behof hittills kunnat fyllas. Orsa¬
kerna kunna vara flera; jag vill dock ej
skylla på författningens stränghet. Jag bi¬
faller Betänkandet, med det tillägg, som
Domprosten Heurlin föreslagit. Jag finnér
ingen orimlighet, alt Theol. Faculteten må
yttra sig öfver Prestcandidaters kunskaper,
utan att hafva ett absolut veto eller jus
Preslc-St. Fröt. i835. Bandet XVII. 35
546
Den jo Mars.
improbandi. Det är en annan sak, när yng¬
lingar flyttas från Skolan lill Gymnasium
eller frän Gymnasium till Universitetet. Sko¬
lan subordinerar under Gymnasium, och det¬
ta under Universitetet; men Universitetet
står ej under Dom-Capillen. I allmänhet
liar man under denna discussion ofta för¬
blandat Gymnasium och Consistorium, ehu¬
ru de icke äro detsamma. Det är sant, alt
Lectorerne vanligen äro Ledamöter i Dom-
Capitlet; men deras functioner äro i dessa
bägge afseenden helt olika. Såsom Lectorer
skola de förbereda ynglingar för den akade¬
miska undervisningen; såsom Consistorii Le¬
damöter skola de förse Församlingarne med
värdiga Själasörjare. Dom-Capitlets bestäm¬
melse står högre än Gymnasii; och om Gym¬
nasium subordinerar under Akademien, kan
Dom-Capitlet i intet hänseende göra det.
Jemförelsen mellan Dom-Capitlet och andra
embetsverk är ej heller lämplig. Andra em¬
betsverk äro ej genom allmän lag förbundna
att examinera; men i Kyrkolagen är åt Con-
sistorierna förvarad både en rättighet och en
pligt att pröfva och godkänna blifvande Pre¬
ster. Så länge närvarande Kyrkolag är gäl¬
lande, böra Dom-Capitlen få pröfva, utan
hinder af Theologiska Facultetens betyg.
Jag tillstyrker derföre, att i den underdå¬
niga Skrifvelse, som enligt detta Betänkande
skall afgå, Ståndet icke må begära en förän¬
dring af 1831 års Författning under profli-
den, men väl yttra den önskan, att Kongl.
Den jo Mars.
Maj:t, efter denna tids förlopp, ville i Nå¬
der infordra Theologiska Faculteternas och
Dom-Capitlens Utlåtanden, samt vid den för¬
ändring af Författningen, som deraf torde
blifva en följd, låta Dom-Capitlen bibehålla
deras i Kyrkolagen stadgade rätt att pröfva
blifvande Prestman, utan binder af Theolo¬
giska Facultelens eller annan Auctoritets
vitsord.
Häruti instämde Tit. Nordirij Östberg ,
Mittag öhrnberg.
Domprosten Doct. Heurlin: Jag förenar
mig äfven med Tit. Hedrén. Jag skulle ej
insistera på detta tillägg, om vi hade blott
ett Universitet; men när vi hafva tvänne,
måste alltid en olikhet äga rum. Vid det
ena Universitetet kunna fordringarna vara
för höga, vid del andra för låga, och om
Theol. Facullelen bibehåller jus improbandi,
kan det leda till den följd, att den som vid
det ena Universitetet ej kan genomgå prof-
ven, begifver sig till det andra, hvarigenom
Theol. Facultelens magt förlorar sin kraft
att återhålla de mindre skickliga.
Professorn Doct. Lindfors: Jag kan ej
med Tit. Hedreii och Jgardh finna, att 183*
års Författning strider mot Kyrkolagen.
Pröfningen af den blifvande Prestens kun¬
skaper och skicklighet tillhör väl Dom-Ca-
pitlet enligt Kyrkolagen; men Kongl. Maj:t
är icke af Kyrkolagen förhindrad att anbe-
548
Unn 30 Mars.
iulin en förberedande examen vid Univer¬
sitetet:.
Biskop vigardh: Kyrkolagens 19 Cap. 2
§. säger bestämdt: Den som således (nemli¬
gen genom pröfning af Biskop och Consisto¬
rium) prof mas dertill beqväm honom må
ordination icke vägras.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doctor
af Wingård: Ståndet må ej yrka förändring
i författningen under pröfningstiden, på det
ej Consistorierna må anses angelägna att ut¬
vidga sin myndighet.
Domprosten Doctor Holmström: Äfven
med den af Biskop Hedrén föreslagna modi-
fication tror jag det föreslagna tillägget vara
mindre lämpligt. Då Högv. Ståndet upp¬
skjuter allt yttrande om alla öfriga, af Bi¬
skop Agardh yrkade, förändringar af nu
godkände Prestbildnings-författningar, och
öfverlemnar åt behöriga Auctoriteter att, ef¬
ter vunnen erfarenhet, deröfver sig utlåta,
så hemställer jag om det vore rätt tjenligt
alt öfver en punkt afgifva ett omdöme, som
måhända komme alt framdeles genom de
officiella embetsförklaringarne jäfvas. De
Herrar Talare, som yrkat den underdåniga
framställningen, äro ju sjelfva dels Ordfö¬
rande, dels Ledamöter af Dom-Capitel och
få, i sådan egenskap, efter föga mer än ett
års förlopp, tillfälle att i den mest behöriga
väg inför Kongl. Majit framlägga sina refor¬
merande åsigler.
Den jo Mars.
549
Då meningarne voro delade och vote*
ring äskades, framställdes följande Propo¬
sition :
Bifaller II. Slåndet Ecclesiastika Utskot¬
tets Pastoral-Afdelnings Utlåtande N:o g?
Den det vill, lagge Ja; den det icke vill,
lagge Nej; vinner Nej, bifalies Utlåtandet
med det tillägg, alt i den underdåniga Skrif-
velsen Ståndet äfven skall yttra den önskan,
alt vid den förändring af i83i års Förfall
liing, som torde blifva en följd af de från
Theologiska Faculleterna och Dom-Capillen
vid pröfningstidens slut infordrade underdå¬
niga Utlåtanden, Kongl. Majit läcktes fåla
Dom-Capitlen bibehålla deras i Kyrkolagen
stadgade rätt att pröfva blifvande Prestmän,
ulan hinder af Theologiska Facultetens eller
annan Auctoritets vitsord.
Vid anställd omröstning blef Contra¬
propositionen med 1 g Nej emot 18 Ja såsom
Ståndets beslut anlagen; och skulle förslag
lill en underdånig Skrifvelse i enlighet här¬
med uppsättas.
Emot delta beslut reserverade sig Tit.
af Wingårdj Lundblad , Lidmun ,- Holm¬
shem, Lindfors, Hallström, G. Nibelius,
Stenhammar, Åstrand.
Slåndet åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem
P. A, Sondell,
55o Den jo Mars e. m.
Plenum kl. 6 e. m.
H. H. Biskopen och V. Talmannen för¬
de ordet.
$. i.
Från Högloft. Ridderskapet och Adeln
hade ett Protokolls-Utdrag meddeladt blif¬
vit, som upplästes, innehållande dess beslut
öfver Banco- och Lag-Utskottens Utlåtande
N:o 4» i anledning af anmärkningar vid Be¬
tänkandet N:o 2, med förslag till Lag för
offentliga Bolags-Banker, hvilken Lag Stån¬
det ansåg skulle benämnas: Lag för enskildta
Sedel-Bankerj och vara af den lydelse, som
det vid tillfället deröfver förda Protokoll
utvisar.
Lades lill Handlingarna.
2.
Från Hederv. Bonde-Ståndet hade Pro¬
tokolls-Utdrag ankommit, som upplästes, in¬
nehållande, att till handlingarna blifvit lagdt
Förstärkta Stats-Utskottets Memorial N:o
428, Bifallit Stats-Utskottets Utlåtande N:o
437 , rörande sattet för betäckandet af den
förlust Riksgälds-Contoret kan komma alt
vidkännas i och för meddelande garantie å
de af Hypotheksföreningar upptagande lån.
Af Banco-Utskottets Memorial återremitterat
N:o 115, med öfverlemnande af Reglemen-
tariska stadganden, motsvarande 6 Art. i
j83o års Banco-Reglemente, helst Ståndet
Dtn jo Mars e. m. 551
afslagit det, till grund för nu varande Me¬
morial, i vissa delar åberopade Memorial
W.o 114-
Lades till Handlingarna.
$. 3.
Hederv. Bonde-Ståndets Protokolls-Ut-
drag af denna dag, med tillkännagifvande af
dess beslut öfver Banco- oell Lag-Utskottens
Utlåtande N:o 4> i anledning af gjorda an¬
märkningar vid Utskottens Betänkande N:o
2, med förslag till Lag för offentliga Bolags-
Banker, jemte inbjudning till Med-Stånden,
att i samma beslut instämma, lades på bordet.
$• 4-
Tillkännagafs, att Preste-Slåndet nästa
Lördag d. 4 April, i likhet med Ridd. och
Adeln, kommer att välja 26 Ledamöter i
Förstärkt Lag-Utskott.
$. 5.
Föredrogs Stals-Utskottets d. 2f dennes
bordlagda Utlåtande N:o 422> * anledning
af väckt fråga om förändring i methoden
för Riksbokslutet samt de förvaltande Ver¬
kens Redogörelser.
Bifölls.
$. 6.
Föredrogs Stats-Utskoltets d. 21 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 4^3, öfver Ilr Pe-
trés inom Borgare-Ståndet väckta motion, i
55a
Dm jo Mars e. in.
anledning af Ridd. oell Adelns, Preste-samt
Bonde-Ståndens fattade beslut, rörande Riks-
gälds-Contorets garanti för de lån, som Hy«
polheksföreningar komma att upptaga.
Professorn Doct. Morén anförde: Det är
ej min afsigt att söka hindra verkställighe¬
ten af ett redan fattad t beslut och milt lyn¬
ne är ej för alt in veckla ett förhållande, som
redan inlrädt. Jag önskar allenast hafva an¬
märkt, alt, ehuru jag anser Höglofl. Stats-
Ulskottet icke hafva bordt och kunnat hand¬
la annorlunda, än som skett, motionären
dock, efter mitt förmenande, haft anledning
alt lill uppmärksamhet framställa det sätt,
hvarpå beslutet tillkommit. Det kan nemli¬
gen svårligen nekas, alt detta sätt icke öf-
verensstämmer med alla stadganden i vår
Piiksdags-Ordning, och det är angeläget på¬
minna sig vådan deraf, att en lag, äfven i
sina former, icke hålles i helgd. Så länge
lagen respecteras, gifves en dam, som slute-
ligen och säkert bryter oordningarna. Men
vänja sig folken och deras ombud, att i fär¬
re eller flera, mindre eller mera vigtiga fäll
öfverträda lagen, så kunna de öfverträda ho¬
nom i allaj äfven då det gäller de storsta
och heligaste intressen, och ingen borgen
gifves, att de icke en gång skola göra det.
Denna risque är oändligt större, än den af
garantien för några millioner. Jag beklagar
upprigtigt och högeligen, om i hvad ämne
sorn helst, särdeles i ett så ömtåligt och
Den je Mars e. w. 553
kinkigt, som detta, beslut fallas på ett sätt,
som lemnar anledning till anmärkningar.
Häruti instämde Tit. Nordin och ödmann.
Prosten Astrand ansåg detta Utlåtande
icke fordra någon åtgärd, och sålunda böra
endast läggas lill Handlingarna.
Domprosten Doct. Heurlin: Utlåtandet
är icke endast meddeladt ad noliliam, ulan
innehåller öfver en motion ett yttrande,
som kan gillas eller ogillas.
Domprosten Doctor Holmström: Enligt
min öfvertygelse ar det, i stöd af 56 §. R.
O. i momentet, ej stridande mot formerna,
att vid ett Betänkande, sorn innehåller svar
på en återremiss, fatta beslut i öfverens¬
stämmelse med en Reservants förslag, då
Ståndens beslutande rätt i thy fall är all¬
deles oinskränkt.
Domprosten Doct. Heurlin ville ej nu
yttra sig om formerna i anseende till det
ifrågavarande beslutet, särdeles som dylika
a nmärkningar förnämligast rörde Talmannen ,
hvilken nu var frånvarande.
Prosten Astrand: Angående formerna
får jag tillfälle att framdeles yttra mig. Hr
Detrés förslag har jag ej kunnat .gilla.
Utlåtandet bifölls,
7-
Föredrogs Banco-Ulskoltets d. ai den¬
nes bordlagda Memorial N:o ii3, med hem¬
554 Ben jo Marx e. m.
ställan om afskrifning å Tumba Bruks vinst-
och förlust-räkning för de skilnader, som
komma att uppstå genom verkställd nyclas-
sification af Tumba Bruks lumpförråd och
derå nu bestämde penningevärden.
Bifölls.
$. 8.
• Föredrogs Banco-Utskottets d. 21 dennes
bordlagda Memorial N:o i 14» angående för¬
säljning af Tumba Pappersbruk, jemte några
andra Bruket rörande ärenden.
Vid sid. 8 anförde
Doctor Grevillius: För min del anser
jag, att man af premisserna, som bär blif¬
vit anförda, skulle väntat ett annat resultat.
Tumba bar nu kommit i det stånd, att det
utan uppoffring kan underhållas; det är er-
kändt, alt det svarar mot ändamålet. Följ¬
den borde väl då vara, att det borde be¬
hållas. Utskottet tillstyrker dock det beslut,
att det skall försäljas, likväl ej före nästa
Riksdag. Ett sådant beslut vore, hvad sa¬
ken angår, ej väl moliveradt, och, hvad
formen angår, mindre lämpligt eller åtmin¬
stone för tidigt för det närvarande; hvadan
jag anser Memorialet böra afslås.
Contractsprosten Hallbeck: Jag är före¬
kommen af Doct. Grevillius. Sedan Utskot¬
tet, efter de upplysningar, hvilka af Hr
Broling, af Commissariatet och af Fullmäk¬
tige blifvit meddelade, funnit, att brukets
Den jo Mari e. m.
555
drifvande ej bör medföra förlust och att
bruket hufvudsakligen för Bankens räkning
kan sysselsättas, tillstyrkes brukets försälj¬
ning. Jag instämmer i premisserna, hvilka
borde föranleda lill en motsatt conciusion
mot Utskottets, nemligen alt bruket ej bor¬
de säljas. Det tjenar till intet, om Rikets
Ständer nu besluta, att det skall säljas, då
försäljningen ej skall ske före nästa Riksdag,
hvars Ständer äro oförhindrade att taga ett
annat beslut.
Domprosten Doct. Heurlin: Med all akt¬
ning för Hr Brolingj för Commissariatet och
för Fullmägtige, är jag ej öfvertygad, att
bruket kan drifvas utan förlust för Banken.
Men besynnerligt är det, att tillstyrka, det
Rikets Ständer nu skulle besluta, att bruket
skall försäljas, men beslutet icke gå i verk¬
ställighet före nästa Riksdag. Detta är en
orimlighet, då kommande Ständer kunna
göra och låta såsom dem godt synes; och i
detta afseende måste jag ogilla Utskottets
förslag.
Professorn Doct. Lindfors: Jag instäm¬
mer häruti och finner ingen mening i Ut¬
skottets förslag, att Rikets Ständer skola fat¬
ta ett beslut, som ej skall verkställas före
nästa Riksdag, då ett annat beslut kan fat¬
tas; hvadan jag tillstyrker återremiss.
Prosten Åstrand: Inom Banco-Ulskoltet
har jag velat, att Tumba bruk skulle säljas
sa snart antagligt anbud erhålles, emedan
Den jo Mars e. m.
det alltid kostar Banken mer än det är värdt.
Ingen annan Bank har eget Pappersbruk.
Controllen på sedelpapperets tillverkning är
möjlig sedermera, som nu. Om man beräk¬
nar räntor på hvad Tumba kostar, går det
till millionen Äfven utan sådan beräkning
kostar det, enligt Fullmägtiges uppgift,
295,000 R:dr, hvarjemte 200,000 R:dr blif¬
vit för några år sedan å dess kostnadsräk¬
ning afskrifna. Hvart ris papper från Tum¬
ba kostar 2 R:dr mer än lika godt papper
hos de handlande i Stockholm kostar. Då
byggnaderna äro så stora och underhålls¬
kostnaderna derför måste blifva betydliga,
måste Banken, om bruket skall bära sig,
inkasta sig i en stor papperstillverkning,
långt öfver eget behof; och jag lemnar der¬
hän, om en sådan större rörelse, drifven
för allmän räkning, ändå kan bära sig. Sä¬
kert är, att det alltid blifver skadligt, om
Staten blandar sig i sådana företag, som till¬
höra enskildta industrien. Jag har derföre
ansett, att Tumba borde så snart som möj¬
ligt säljas, och ville, i händelse af återre-
miss, att Utskottet skulle taga den frågan i
närmare öfvervägande. Deremot anser jag
Memorialet ej böra afslås, ty Ständerna bö¬
ra åtminstone tillåta, att Fullmägtige få e-
mottaga anbud till nästa Riksdag. Intill
den tiden kan bruket sysselsättas med till¬
verkning af sedelpapper, nemligen om Ban¬
ken vill skaffa sig ett förlag deraf för mån¬
ga år; annars icke.
Häruti instämde Tit. Hylander„
Den jo Mars e. tn.
557
Professorn Doct. Morén: Utaf flera skäl,
såsom den ofantliga kostnad, hvilken Ban¬
ken i och för Tumba Pappersbruk får vid¬
kännas, den misshushållning, hvilken der
synes hafva ägt rum, och svårligen torda
kunna undvikas, så länge bruket af Banken
äges och skötes, den lätthet och säkerhet,
hvarmed Banken af enskild man skulle kun¬
na till mycket bättre pris erhålla papper,
är det min öfvertygelse, att Tumba bör säl¬
jas, och jag tror, att det redan skett, om
ej enskilda intressen nedtystat frågan der¬
om. Beslutet uter att sälja, dock icke före
nästa Riksdag, anser jag olämpligt. Att be¬
sluta försäljning genast eller mellan Riksda¬
garna, såsom af en ledamot föreslaget är,
vore ej rätt väl betänkt, enär Ständerna ej
nu kunna pröfva och fastställa villkoren,
och granlagenheten synes fordra, att ett så
vigtigt och för misstydning lätt blottställdt
företag ej Iägges helt och hållet på Fullmäg-
tiges ansvar. Beslutet om försäljning må
således lills vidare uteblifva; men Fullmäg-
tige böra anmodas uppmana speculanter till
anbud och samla alla de upplysningar i äm¬
net, hvilka sätta nästkommande Ständer i
tillfälle att dömma och besluta. Jag anhål¬
ler om återremiss.
Prosten Ödmann: Till en början får jag
emot dem, som trott sig finna strid emellan
premisser och conclusion i förevarande Be¬
tänkande, erinra, alt de synas hafva öfver-
558
Dm jo Mars e. m.
hoppat orden: under nästinstundande år.
Utskottet hade efter å stället inhämtad kän*
nedom väl funnit, alt Tumba, genom de der¬
på nedlagda egentliga kostnader både i ny-
byggnad och reparationer, vore för det när¬
varande i det skick, att Bruket kunde några
är drifvas utan betydlig förlust; men förut¬
såg, att detta förhållande icke länge skulle
fortfara, hvarföre det ock med fullt skäl fö¬
reslagit dess försäljning. Men för att ännu
mer styrka riktigheten af ett sådant förslag,
anhåller jag att få anföra åtskilligt, hvilket
jag såsom Utskotts-Ledamot haft tillfälle in¬
hämta i denna väg. Redan vid Riksdagens
början ingaf den nu mera afl. Grefve von
Schwerin ett Memorial till Utskottet, hvar¬
uti han jemte antydning om orsakerna till
de grofva förlusterna på Tumba, föreslog,
att Bruket skulle antingen försäljas eller bort-
arrenderas, emedan han, som flere år haft
den speciela tillsynen derstädes och borde
känna rätta förhållandet, ansåg Bruket, ehu¬
ru det nu vore i så godt skick, likväl omöj¬
ligt kunna drifvas utan förlust för Banken.
Sedermera, då Hr Kammarherren B. Rosen¬
blad j för att gifva styrka åt ett af sina mång-
falldiga projecter om förvaltningen af Tum¬
ba, hade begärt, att af honom påkallade
vetenskapsmän skulle inför Utskottet i äm¬
net höras, förklarade Hr Professorn Berze¬
lius bestämdt, att det klokaste Riksens Stän¬
der kunde göra, vore att sälja bort Tumba;
lyckades cj detta, borde det utarrenderas.
Dm jo Mars e. m. 55<)
På efterfrågan, huruledes för sedelpapperets
tillverkning nödig controll kunde vid en¬
skild mans Pappersbruk beredas, upplyste
Hr Professor Pusch vid samina tillfälle, att
sådaut ganska väl låter sig göra för Banken
i Paris, samt meddelade, huru dervid tillgår.
Af sådana anledningar har äfven jag inom
Utskottet varit ibland dem, sora önskade,
att Bruket genast försåldes; men andra trod¬
de, att man borde afvakta anbud och icke
för mycket skynda, på det försäljningen icke
skulle blifva alltför ofördelaktig. Nu klan¬
drar man detta och vill finna det orimligt
att besluta något, som icke genast kan eller
bör verkställas. Likväl har Utskottet häruti
visat en berömlig omtanka och en visst icke
klandervärd uppmärksamhet för olika opi¬
nioner. Med rätta hade man tadlat, om
Utskottet föreslagit, alt Bruket skulle genast
å tout prix säljas, samt öfverlemnat åt Banco-
Styrelsen att härutinnan efter godtfinnande
förfara. Nu vid Riksdagens snart förväntade
slut var ej tid att inhämta antagliga anbud.
Derföre har Utskottet föreslagit, att Tumba
skulle försäljas, men ej före nästa Riksdag,
på det under tiden försäljningen skulle hin¬
na kungöras och anbud inkomma, öfver hvil¬
kas antaglighet de då församlade Ständer
kunde höras och besluta. Är denna granla¬
genhet, denna betänksamhet klandervärd , så
har jag visst ingen ting emot, att Tumba
genast försäljes, liäldst efter min öfvertygel¬
se det omöjligen kan drifvas utan förlust,
56o Den jo Mars e. m.
synnerligen sedan papperstillverkningen i
sednare åren vunnit en'utmärkt förbättring,
redan använd vid Klippan, med hvilket Bruk
hvarken Tumba eller något annat lärer kun¬
na täfla, ilian att införa och begagna samma
förbättrade method. Slutligen bör jag, i
anledning af en värd Talares yttrande, an¬
märka, att Tumba, om räkningarne nog¬
grant uppgöras och allt, hvad för Tumba är
utgifvet, på dess räkning uppföres, visst lä¬
rer kosta Banken öfver en half million R:dr
Banco.
Doctor Elfström: Jag har länge varit
tveksam, om den väckta frågan om Tumba
Pappersbruks försäljning borde understödjas,
enär denna Inrättning både i afseende på
Material och Arbetspersonal kostat Banken
så högst betydliga summor, hvaraf jag trott,
att fördelaktigare ekonomiska resultat, än de
hittills vunna, skäligt kunde förväntas; men
då de närmare granskade räkenskaperne år
efter annat visat, alt Verket drifvils med
beständiga förluster, oaktadt fabrikaterne i
Brukets Credit-Conto upptagits till ganska
höga värderingspris, har jag siuteligen äfven
med min röst biträdt ifrågavarande förslag
om Brukets afyttrande. Bankens behof af
sedelpapper kan säkerligen med mindre kost¬
nad, än nu sker, fyllas, och vådorna af en
sådan fabrikation äfven vid ett Verk, sorn
ej mera vore Bankens tillhörighet, eller
Dm jo Mars e. m. 56 r
frän densamma till enskild person öfverlå-
tet, torde ock genom klok och försigtig ar¬
rangering kunna förekommas. Beträffande
det klander, som yttrats deröfver, att Banco-
Utskottel tillstyrkt nu församlade Ständer
att blott besluta Tumbas försäljningj men
åt nästkommande öfverlåta verkställigheten
deraf, får jag nämna, alt sådant skett af
det skäl, att, vid detta Riksmötes förmoda¬
de nära slut, tiden nu ansetts otillräcklig
för uppgörandet af nämnde transaction, hvar¬
med man ingalunda borde förhasta sig, utan
lemna rådrum Lill näslinlräffande Riksdag,
då vederbörande blifva i bättre tillfälle att
pröfva antagligheten af de anbud, som kun¬
na göras, bestämma nödige villkor samt ut¬
sätta det pris, hvartill försäljningen må
verkställas.
Contraclsprosten Nordin: Tumba bruk
suger must och merg af Banken: derföre är
bäst alt det säljes. Premisserna och conclu-
sionen hänga väl ihop: om bruket ock är i
godt stånd, kan det ändock ej bära sig för
Banken , och derför bör det säljas. Det sy¬
nes väl besynnerligt, att nu besluta en för¬
säljning, som icke före nästa Riksdag får
ske: men det är ej orätt: meningen är, att
förberedande åtgärder för försäljningen sko¬
la vidtagas.
Domprosten Doct. Holmström: Alltifrån
år i832, då jag såsom Revisor inhemtade
Preste-St. Prot. 1834, Bundet XVII. 36
5Gi Dm jo Mars e. m.
kännedom om den årliga förlust af icke min¬
dre än 25,ooo R:dr B:co, hvarmed Tumba
Pappersbruk under den förra Banco-Slyrel-
sen drifvils, har jag hyst benägenhet för
deras mening, som anse delta Bruk, så vi¬
da det med vederbörliga controller å sedel-
pappersliilverkningen vore förenligt, böra
försäljas. I närvarande ögonblick, då kost¬
nader blifvit nedlagda och anstalter vidtag¬
ne, att på ett ändamålsenligare sätt drifva
denna Bruksrörelse, anser jag dock ett be¬
slut om försäljning vara både förtidigt och
mindre lämpligt. Då det skall åt nästkom¬
mande Ständer öfverlåtas att pröfva antag-
lighelen af de anbud, sora kunna komma alt
göras, så följer deraf att nästa Ständer kun¬
na upphäfva det beslut, som nu skulle fat¬
tas, och ehuru sådana exempel af inconse-
quence visst icke saknas både från denna
och föregående Riksdagar, så lärer det dock
vara bättre om den undvikes. Ehuru oger¬
na jag yrkar återremiss, af fruktan för Riks¬
dagens förlängning, tror jag den dock nu
vara nödvändig, på det Utskottet må kun¬
na förändra sitt tillstyrkande af ett beslut
om försäljning till ett uppdrag åt Banco-
Fullmägtige att inhemta förberedande upp¬
lysningar intill nästa Riksdag om förmonliga
villkor för berörde försäljning, eller, om så
behöfves, kungöra att anbud kunna inlem-
nas, som komma alt nästa Ständers pröfning
underställas.
Den jo Mars c. m.
563
Professorn Doct. Engeström: Den incon-
sequens man trott sig finna uti detta Betän¬
kande, härleder sig troligtvis derifrån, att
roan förvexlal; ordet före nied det nästan
Jika ljudande förrän. Och så har jag ver¬
kligen här hört det sednare nyttjas i stäl¬
let för det förra, som finnes uti Betänkan¬
det. Lemnäs tillbörlig uppmärksamhet åt
skilnaden dem emellan, så inses lätt livad
Utskottet velat uttrycka, nemligen att Tum¬
ba Pappersbruk bör försäljas, men att det
öfverlemnades åt kommande Ständer alt om
försäljningens verkställande, priset och tiden
derföre närmare besluta. Genom bifall till
detta Betänkande hafva således Rikets när¬
varande Ständer icke i ringaste mån trädt
nästa Riksdags för nära uti dessas beslutan¬
de rätt, utan tvärtom åt dem gjort alla möj¬
liga förberedelser för sakens säkrare bedöm-
mande, än nu varit möjligt. Till dessa hör
onekligen projectet om anbud, genom hvilka
den enda säkra utvägen beredes för en möj¬
lig beräkning, huru vida det är förmånliga¬
re för Banken att försälja eller behålla Tum¬
ba. Delta torde vara tillräckligt för veder¬
läggningen af förberörda anmärkning, hvil¬
ken dessutom är af högst ringa betydenhet
i jemförelse med hufvudfrågan: bör Tumba
någonsin bort säl jas? I afseende på denna
bar Domprosten Holmström redan upplyst,
att Banken derpå i medeltal årligen förlorat
25,ooo R:dr. Till sådant belopp uppgifva
Banco-Fullmägtige under x83a års revision
564
Den 30 Mars e. m.
denna förlust; men vid controllerandet deraf,
som företogs på den Revisions-Afdelning,
der jag var ledamot, och efter beräkning
från Stockholms bodpriser för lika godt pap¬
per, som det vid Tumba förfärdigade, in¬
skränkte sig förlusten icke inom det uppgif¬
na beloppet, utan gick nära 28,000 R:dr
B:co. Denna upplysning torde för många
vara tillräcklig att bestämma deras röst för
Brukets försäljning; men ändrade omstän¬
digheter kunna vålla ändradeTesultater, och
i närvarande fall desto mera, som det verk¬
ligen gifvits en tid, då Banken af Tumba
bade årlig vinst i stället för årlig förlust.
Detta inträffade nemligen då, när Banken,
utom för sedelmyntet, förfärdigade papper,
icke blott för eget och Stats-Conlorets be¬
hof, utan äfven till försäljning ål privata.
Jag hemställer likväl här till Högv. Ståndets
hepröfvande, örn det kan anses billigt eller
ens vara värdigt Rikets Högh Ständer, att
stiga till täflan med den enskilde näringsid¬
karen. Sådant innebär i min tanka säkraste
medlet att qväfva all industrie, och är så
mycket mera orättvist, som den enskilde
näringsidkaren skulle genom bidrag till sin
mäktiga medtäflare tvingas att göra ökade
förluster. En annan anledning lill Tumbas
försäljning är det höga pris, nära 56o,ooo
R:dr B:co, hvari denna egendom står Ban¬
ken. Jag vill likväl härmed icke hafva sagt,
att det egentliga pappersbruket har hela,
eller ens storsta andelen i detta höga pris;
Den jo Mars e. m. 565
tvärtom härleder detta sig från den miss¬
hushållning, sorn erfarenheten visaL vara all¬
deles oskiljaktig från all allmän förvaltning
af näringar och egendomar. Jordrymden var
der för liten, alt ens till fjerdedelen betac¬
ka brukningskosirraden, en byggnad har der
blifvit uppförd , nästan ensamt för att emot¬
taga Rikets Högh Ständers Banco-Utskolt
hvarje Riksdag och Revisorer hvart annat
år, för 100,000 R:dr, en bro, hvari Häradet
bordt deltaga, bygd nära Fitja för 80,000
R:dr m. fl. utgifter, som en enskilt ägare
aldrig åtagit sig. Här bör jag dock uttryck¬
ligen nämna, det jag härmed icke riglat det
ringaste klander åt Ranco-Styrelsen, emedan
den uti omnämnda fali handlat efter tydli¬
ga beslut och medgifvanden af Rikets Ilögl.
Ständer sjelfva. När härtill kommer, hvad
redan af en annan blifvit upplyst, alt nem¬
ligen Banken i Paris och (jag tillägger) i
Köpenhamn icke har eget Pappersbruk, utan
låta förfärdiga sitt Sedelpapper på enskiltes
bruk af eget arbetsfolk och under särskildt
tillsyn af eget Ombud, samt sådant lättare
låter sig verkställa på Tumba, hvarest 2:ne
verkhus finnas, och der följaktligen Banken
bör, fullt oförhindrad af ägaren och dess
folk, kunna begagna det ena, då sådant be-
böfves; när detta tillkommer, säger jag, så
visar sig ingen anledning för annat tillstyr¬
kande, än af Tumbas försäljning. Derföre
blef denna ifrigt påyrkad under sisllidne re¬
vision, äfvensom nu uti Banco-Utskottet, och
566 Den jo Mars e. m.
ä ena sidan gick man lill och med sä långt,
att man ville stadga ett minimum af i5o,ooo
11:dr och ålägga Banco-Fullmägtige att genast
ingå uti försäljningen, så snart detta mini¬
mum böds och derföre lemnad.es gödkännbar
säkerhet. Å andra sidan deremot trodde
man ingen försäljning böra ske förr, än säl¬
jaren möjligtvis kunde känna hvad han bor¬
de begära, och köparen hvad han kunde
bjuda. Men dessa tillfällen inträffa först,
sedan de nya inrättningarne blifvit försökte
och afkastningen följaktligen genom erfaren¬
het bestämbar. Dessutom skall ett nytt se¬
delmynt nu införas; och då Tumba troligen
kan intill nästa Riksdag sysselsättas med för¬
färdigandet af papperet dertill, erbjuder sig
bär sjelfmant en tidpunkt, inom hvilken in¬
gen försäljning bör ske. Men derefter, och
sedan Banken icke kan sjelf drifva Bruket
utan att förnärma antingen sig sjelf eller an¬
dra pappersbruksägare, finnes intet rimligt
skäl för dess bibehållande.
Efter dessa upplysningar torde det, som
jag hoppas, ligga i öppen dag, att Utskottet
i detta Betänkande iakttagit all möjlig håde
försigtighet, rättvisa och billighet, hvarföre
jag tillstyrker bifall dertill.
Innan jag slutar bör jag likväl icke lem¬
na obesvaradt ett yttrande, som gick ut der¬
på att Tumba pappersbruk nu mera icke
kunde drifvas utan förlust, så vida det icke
inrättades i likhet med pappersbruket vid
Klippan, och sådant skulle åter medföra nya
Den jo Man e, m.
utgifter för Banken. Jag bör bär fästa den
värde Talarens uppmärksamhet dervid > att
en sådan inrättning bör aldrig vid Tumba
införas, emedau genom denna, som icke med-
gifver vattenmärke uti papperet, hvilket åter¬
för sedelmyntet är alldeles oumbärligt, pap¬
per endast till försäljning kan förfärdigas,
hvilket sednare åter strider mot både Ban¬
kens ändamål och Rikets Ständers värdighet.
Domprosten Doctor Holmström: Jag fin¬
ner väl att nästkommande Ständer icke blif¬
va bundne af det beslut, som nuvarande
Ständer fatta, men just derföre tror jag det
mest öfverensstämmande med nuvarande Stän¬
ders egen värdighet att icke besluta hvad
som möjligen icke kommer att verkställas.
Uttrycket kunde så modifieras, att Rikets
Ständer anse för sin del tjenligt att Tumba
framdeles må försäljas och uppdraga derfö¬
re åt Banco-Fullmägtige att till nästa Riks¬
dag infordra anbud derå och inhemta alla
nödiga upplysningar. Beslut alt infordra an¬
bud kan visserligen formenligt fattas, utan
ovillkorligt beslut alt försäljning derå skall
följa.
Prosten ödmann: I afseende på Tit.
Engeströms yttrande får jag förklara, alt min
mening ej varit, att det nya tillverknings¬
sättet, som nyttjas vid Klippan, skulle in¬
föras vid Tumba, hvilket ej går an, då se¬
delpapper skall tillverkas; men jag anser det
omöjligt, att Tumba kan täfla med andra
568 Den jo Mars e. m.
pappersbruk, om ej Jennya arbetsmethoden
kan införas. Jag ser intet ondt deri, att
Rikets Ständer nu besluta brukets försäljning;
det beror i alla fall på kommande Ständer
alt afgöra; om de finna skäl alt ändra vårt
beslut, så bar sådant skett ofta nog tillförene.
Vid sid. g anförde
Domprosten Doct. Holmström: Det tor¬
de tillåtas mig att bär meddela en uppgift,
som lik väl icke drabbar Utskottet, utan Com-
missariatet eller Fullmägtige. Utskottet sä¬
ger nemligen sid. 8 det blifvit upplyst, att
forlusten på qvarnen vid Tumba ”äger sin
”grund egentligen i den dryga afgift till för¬
samlingens Comminister, som, jemte myc-
”ket annat, är vorden bestämd såsom ve¬
derlag, då den Comministersbostället förut
”tillhörige mjölqvarnen, i sammanhang med
”Boställstomlens och Boställsjordens utbyte
”samt vattendragets fria disposition, blifvit
”Tumba bruk öfverlåten.” I anledning der¬
af får jag upplysa, att före den tiden, då
vederlaget bestämdes för Comminister!], an¬
sågs Comminislraturen bättre än nu. Com-
ministern har således, långt ifrån att blifva
riktad på Bankens bekostnad, tvärtom för¬
lorat. För öfrigt må Utskottets förslag i
denna punkt bifallas, dock med förändring
af slutmeningen, i likhet med hvad jag vid
den föregående punkten yrkat.
På proposition till bifall å Memorialet
svarades både Ja och Nej. Doctor
Den jo Mars e. m.
569
Doctor Grevillius: Jag Lar länge känt,
alt Tumba ej gått ulan förlust för Banken,
men Banken Lar gjort stora uppoffringar, för
alt lära sig alt göra godt sedelpapper. Nu,
sedan de lärt mycket genom flera kostsam¬
ma försök, vore det skadligt att sälja bruket,
hvarigenom konsten möjligen skulle snart
åter dö ut. Jag kan således ej begifva mig
lill ett sådant beslut, som det Utskottet till¬
styrkt, utan anhåller om votering.
Till följe häraf framställdes följande
Proposition:
Bifaller II. Ståndet Banco-Ulskottels Me¬
morial N:o 114? Den det vill, lagge Ja;
den det icke vill, lagge Nej; vinner Nej,
blifver Memorialet återremitteradt.
Vid anställd omröstning blef Memoria¬
let med 26 Ja emot 14 Nej bifallet.
§■ 9*
Föredrogs Banco-Utskottets d. 26 den¬
nes bordlagda Memorial N:o ii5, med öf¬
verlemnande af reglementariske stadganden,
motsvarande 6 Art. i i83o ars Banco-Reg-
lemente.
Bifölls.
§. 10.
Föredrogs Banco-Utskottets d. 26 den¬
nes bordlagda Memorial N:o 116, angående
nödiga ansedda förändringar i de föreskrif-
Prestc-St• Prot. 1835■ Bandet XVII• 37
5'70 Dm jo Mars e. m.
ter, som innefattas i 5 Art. 2 Afd. af i83o
ars Banoo-Reglemente.
Prosten Ödmann anförde: Ogerna vill
jag föranleda en återremiss och skulle ej nu
anföra något emot Betänkandet, om ej en ,
såsom mig synes, vigtig omständighet hade
af Utskottet blifvit uteglömd. På sidan ii
upplagas ansvarsföijder för dem, som hafva
räkning med Banken, men brista i sina skyl¬
digheter. Härvid har jag ingen ting att er¬
inra; men det 3:dje Momentet af dessa fö¬
reskrifter, sid. 12, innehåller: Och häfver
m. m. Härvid har Utskottet förbisett, huru
förhållas bör med dem, som upphört alt
hafva räkning med Banken, men ännu kun¬
na äga utelöpande på Banken ställda invis-
ningar. Väl har Banco-Utskottet med Rik¬
sens Ständers rätt, efter derom väckt fråga,
Beslutat, att om den, som upphört på Ban¬
ken ställa invisningar, till Bankens Commis-
sariat uppgifver antalet af de ännu utelöpande
och för dem deponeras full valuta, fortfar
inlösningen i Banken utan foliiafgift; meri
det kan hända, alt en Assignant uppgifvit
efter verkliga förhållandet invisningarnes an¬
tal och för dem nedsatt cassa. Några falska
Assignationer ingå under tiden och inväxlas
af Banken. Sedan hela uppgifna antalet blif¬
vit inväxladt och således räkningen upphört,
presenteras de äkta sedlarne och nu kunde
assignanten, ehuru oskyldig han är, blifva i
allmänna Tidningarne till sin credit skadad.
Den 30 Mars c. m.
Jag hemställer således, om icke ett tillägg
borde göras att förtydliga detta förhållande
och corrigera en orättvisa; men anser Hög v.
Ståndet, att Banco-Utskoltet kunde med
Riksens Ständers rätt i reglementarisk form
detsamma åstadkomma, så afslår jag gerna
från att begära återremiss.
Prosten Åstrand: biar Banco-Utskottet
afgjort det förra, kan det afgöra äfven detta.
Biskopen m. m. Doctor Hedren: Efter
hvad jag förstår, kari något sådant, som Tit.
Ödmann föreställt sig, ej inträffa, om ej för¬
falskning skett; men när förfalskningen upp¬
täckes, kan Assignanten ej stå till ansvar.
Endast om rigtiga Assignationer komma in
utöfver det uppgifna beloppet, är han brott¬
slig; men genom förfalskning kan han ej
blifva blottställd. Skulle likväl någon sär¬
skild föreskrift härom erfordras, kan det,
utan återremiss af detta Memorial, hjelpas
af Banco-Utskoltet.
Prosten Ödmann: Min mening var den,
att någon obehaglighet för Assignanten kun¬
de uppkomma, om de falska Assignationer-
na blifvit inlösta förut och således de, som
efteråt inkommo utöfver det uppgifna belop¬
pet, voro rigtiga.
Prosten Astrand: I det fallet måste As¬
signanten hafva regress lill den embetsman,
som emottagit de falska Assignalionerna.
Memorialet bifölls.
572
Den 30 Mars e. m.
§. 11.
Sfats-Utskotlets Memorial och Utlåtan¬
den N:ris 4a4> 4a5, 426 och 427 blefvo på
Domprosten Doct. Holmströms begäran, i
hvilken flere instämde, för andra gången
lagda på bordet.
§. 12.
Föredrogs Hederv. Bonde-Ståndets d. 21
dennes bordlagda Protokolls-Utdrag af d. 19
dennes, med tillkännagifvande af Ståndets
beslut öfver Lag- och Ekonomi-Utskottens
Utlåtande N-o 53, i anledning af gjorda an¬
märkningar vid Betänkandet N:o 27, öfver
väckta motioner, om skyldighet för Säteri¬
ägare och vissa Boställsinnehafvare, att del¬
taga i byggnad af Tingshus och Häradsfän-
gelse; jemte inbjudning till Bidd. och Adeln
samt Preste-SLåndet att i samma beslut sig
förena.
Prosten Astrand ansåg det skickligast,
att Preste-Ståndet vidblef sitt beslut; annars
kunde man få ett mindre önskligt resultat.
Häruti instämde Tit. Elfström och Mit¬
tag; äfvenså Tit. Heurlin j med det tillägg,
att han i allmänhet ej älskade sådana inbjud¬
ningar, hvarigenom ett Stånd ville förmå
ett annat att frånträda sitt beslut.
Preste-Ståndet antog icke denna in¬
bjudning.
Ståndet åtskiljdes kl. \ 8 e. m.
In fidem
P. A. Sondén.