Högvördig»
Preste-Ståndets
Protokoll
vid
Crtima Riksdagen i Stockholm
År 1834.
i 4
Tolfte Bandet.
1835.
Tryckt hos P. A. Norstedt & Sön ku,
Kongl. Boktryckare.
i \
— -—
År 1834.
Pen 16 October.
Plenum kl. 10 f. m.
§. i.
Justerades Protocollet för den 9 dennes.
I afseende på Ståndets beslut i anled¬
ning af Constitutions-Utskottets Memorial N:o
35 anförde
Contraets-Prosten Nordin: Emot det H.
Ståndets beslut att än längre bibehålla gamla
tunga, långsamma, arbetssättet vid Riksda-
garne på 4 kamrar, nödgas jag mig reservera.
Missnöjet öfver de odräglige kostnaderna vid
våra långsamma Riksdagar är allmänt. Detta
missnöje skall nu ökas, då man kunnat, men
icke velat till Riksdagarnas förkortande, an¬
taga gjorda förslag, alt, med vissa undantag,
arbeta på 1 eller högst 2 kamrar: Jag bar ej
gjort mig skyldig till delta ökade missnöje,
då jag röstat för nya förslaget. Man höres,
inom representationen, i granna tal, tadla
långsambeten vid Riksdags-göromålen: Men,
man skulle kunna hafva anledning tvifla på
alfvaret med delta tadel, då man ej vill taga
något verksamt steg till göromålens enklare
behandling. Jag gladde mig, då man nästan
4
Den 16 October.
enhälligt beslutade, alt, bos ena Statsmagten,
inom Stats-Rådet, undanrödja vissa binder
för Regerings-Ärendernas raskare gång: Men
jag är ledsen att Högv. Ståndet, som utgör
en del af andra Statsmagten, ej velat undan¬
rödja de stora stötestenar, som länge varit
och än äro hinderliga för ärendernas raska
gång hos andra Statsmagten vid Riksdagarne.
Jag reserverar mig äfven mot beslutet,
att neka ofrälse Ståndspersoner, och ofrälse
Tjenstemän, rättighet alt representera uti ett
5:te Stånd. Mannamohn är orättvisa: Lika
skyldigheter och lika rättigheten bör vara i
samhällen, medborgare emellan.
Ändlligen reserverar jag mig mot beslu¬
tet, att Riksdagsmäns arfvode ej får tagas ur
Statens Cassa: Om Ridderskapet och Adeln
såsom jag förmodar, medgifver upphörandet,
alt representera per capita, och i dess ställe,
i likhet med ofrälse Stånden, väljer ett be¬
stämdt antal representanter; skedde ingeri för
när, ingen manna-mohn, om arfvoden ur Slats-
Cassan utgingo.
I afseende på Ståndets beslut i anledning
af Constitutions-Utskottels Memorial N:o. 36
anförde
Prosten Åstrand: Då jag yrkade afslag å
Constitutions-Utskottels förslag om Landlda-
gnr, nfsåg detta endast de föremål, Utskottet
anordnat för Landt-ständernas göromål. Med
en annan basis för deras verksamhet och med
deras inskränkning lill hvad sorn rör Länen
enskildt, tror jag, att de skulle kunna blifva
högst nyttiga och att behofvet högt påkallar
Den jO October.
deras införande. De borde, efler min tanka,
intaga Husliålls-sällskapernas plats, men med
vidsträcklare rättigheter och skyldigheter i
afseende på Länens egna angelägenheter.
Häruti instämde Tit. Morén, Nordin,
Rosén, Hasselrot, Grenander.
Häruti instämde äfven Domprosten Doc¬
tor Holmström, med tillägg i afseende på
Prosten Nordins reservation, att i de flesta
frågor, hvilkas berörde reservation vidare H.
Ståndet icke fattat något beslut, icke eller
kunnat det grundlagsenligt, enär de voro nya
motioner, som icke i Constitutions-Utskottet
förevarit.
Y. Talmannen, Biskopen m. m. Doctor
af Wingård förklarade, att han ej var när¬
varande, då Constitutions-TJtskottets Memorial
N:o 36 föredrogs, men aldrig kunnat deltaga
i ett beslut, hvarigenom ett Grundlagsän-
drings-förslag af Constitutions-Utskottet blef
afslaget vid första Riksdagen, då det förevar.
Häruti instämde Tit. Pettersson och
Bergvall.
Prosten Mittag: Jag var väl närvarande,
då beslutet fattades, men jag tror, att ända¬
målet med detta förslag om Landtdagar kun¬
de vinnas på annat sätt, nemligen genom ut¬
vidgande af Landtbruks-sällskaperna i hvar¬
je Län.
Häruti instämde Doctor Elfström.
§. 2.
Från Högloft. Ridderskapet och Adeln
hade Protocolls-Utdrag meddelade blifvit, hvil-
6
Den 16 October.
ka upplästes, af innehåll, all till Stats-Ut-
skottet blifvit remitterad en motion af Fri¬
herre Palmstjernaj C. O., angående Pensio¬
ner för Enkor och Barn efter Läkare, hvilka
aflida i Cholera-farsoten. Beslutit, med an¬
ledning af Bonde-Ståndets hemställan, det frå¬
gan om Sjölulls-Bevillningen borde blifva den
första fråga, hvilken inom Ståndet föred rages
sedan de redan länge hvilande Grundlags¬
frågorna blifvit pröfvade. Förklarat, vid före¬
dragning af Conslitutions-Utskottets Memorial
N:o 34, rörande organisation af Stats-Rådet,
följande anmärkningar utgöra Ståndets gemen¬
samma tankar, nemligen:
1:0 att 5:te §. R. F. borde erhålla föl¬
jande lydelse: Stats-Rådet skall bestå af Nio
Ledamöter, hvilka äga att alla der före¬
kommande ämnen öfvervara. Ej må Fader
och Son eller Bröder på en gäng vara Le¬
damöter af Stats-Rådet.
3:0 a) alt Chefen för Justitiae-Deparle-
mentet icke må tillika vara Ledamot af Ko¬
nungens högsta Domstol, b) att i Grundlagen
må bestämmas endast de allmänna föremålen
för Departementen, men att den närmare för¬
delningen dem emellan af göromålen må af
Kongl. Maj:t bero; c) att benämningen Mini¬
ster borde utgå; och alt intet Hof-Canzlers-
Depårlement skall finnas. I sammanhang här¬
med skulle 6 §. R. F. erhålla följande lydel¬
se: Af Stats-Rådet skola Sju vara Chefer
hvar för sitt Departement, nemi. en för
Justititiae-Departementel, en för Utrikes, en
för Handeln och Näringarne, en för Kameral-
Den 16 October.
och Drätsel-verket, en för Kyrko- och Under¬
visnings, en för Armeens, hvilken tillika vare
Konungens Rådgifvare i Commando-mål för
Armeen; samt en för Flottans, hvilken tillika
vare Konungens Rådgifvare i Commando-mål
för Flottan. Bland de två Stats-Råden utan
Departement bör minst ett hafva förvaltat
Civil beställning.
3:o att 10 §. R. F. förblifver oförändrad.
4:o att 26 §. R. F. sättes i öfverensstäm¬
melse med här ofvan upptagne beslut.
5:o att 34 §• R- F. skulle erhålla föl¬
jande lydelse: Stats-Rådets Ledamöter inne¬
hafva Rikets högsta värdighet. Ledamot af
Stats-Rådet eller af Jnstitice-Rådet må icke
tillika annat Civilt Embete bekläda.
6:0 att 35 §. R. F. skulle erhålla följan¬
de lydelse: Stats-Rådets Ledamöter, Presi¬
denter eller Chefer för Collegier, eller 3 i
dessas ställe, inrättade Verkj Chefer för
Jklagare-magten Chef erne för Tull-Sty¬
relsen och Post-Verketj Expeditions-Chefer
i Siats-Departementen j, Öfver-Stålhållaren
Under-Ståthållaren och Po/itice-Mästaren i
Hufvudstaden j Landshöfdingar — <— der¬
till skäl äga.
7:0 att 43 §. R. F. skulle erhålla följan¬
de lydelse: Går Konungen i fältj eller
förordne Han Tre Ledamöter af Stats-Rå¬
det under den Ordförande, som Konungen
serskildt nämner att föra — som 8 §.
stadgar. Departements-Chef _, som är Leda¬
mot af Regeringen upphöre under tiden att
vara Föredragande.
8 Den 16 October.
8:0 att gg §. R. F. skulle erhålla följan¬
de lydelse: Rikets Stan ders Justitice-Om buds¬
man — — Högsta Domstolens, Rikets All¬
männa Årenclers Berednings , Jus t it ia;-Revi¬
sion ens, Hof-Rätternas, Collegiernas eller
i dessas ställe inrättade Verks och alla lä¬
gre Domstolars — — då han det äskar.
9:0 all 106 §. R. F. skulle erhålla föl¬
jande lydelse: Finner Utskottet af dessa Pro-
tocoll att någon Stats-Rådets Ledamot e,ller
någon för tillfället förordnad Föredragande.,
eller den Embetsman, som i Commando-mäl
Konungen råd gifvit, uppenbarligen hand¬
lat emot Rikets Grundlag eller allmän Lag,
eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf,
eller underlåtit att göra föreställningar emot
sådana öfverträdelser eller dem vållat och
befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af
någon upplysning, eller häfver den Före¬
dragande underlåtit att, i de jall som 38 $.
af denna R. F. förutsätter, sin contrasig-
nation å ett Konungens beslut vägra, dä
skall Cohstitutions-Utskottet — — — fast¬
ställd varder.
10:0 att a:dra och 3:jde punkterna af
a Mom. i 29 §. R. O. skulle sättas i öfver-
enstämmelse med 106 och 107 §§. R. F.
11:0 att 4* §• R* O- skulle erhålla föl¬
jande lydelse: Stats-Rådets och Högste Dom¬
stolens samtelige Ledamöter äfvensom Che¬
fen för Åklagare-magten och Justitiw-Om-
budsmannen kunna ej säte och stämma
men ej besluten öfvervara.
12:0 att 4 Mom. 2 §. Tryckfrihels-För-
ordningen skall lyda sålunda: I grund af
Den 16 October.
9
livad — — Justiticc-Revisionen, Allmänna
Beredningen j, Öfver- och Under-Rätter m. m.
i3:o att Ulskollel måtte föreslå en full¬
ständig redaction i öfverensstämmelse med
de af Ridderskapet och Adeln 1111 beslutade
gemensamma tankar.
I öfrigt godkändes lill grundlagsenlig be¬
handling de föreslagne förändrade redactio-
nerna af 7, 8, 9, ii, 13, i5, 24, 28, 38,
42 och 1 on §§. R. F. celi beslöts att i Grund¬
lagen ej behöfves utsättas under hvilket De¬
partement allmänna åklagaremakten skall höra.
Remitterat lill Stats-Utskottet Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition angående undsättningar vid
inträffande svårare missväxter; till Banco-Ut-
kottet: Herr Rosenblads ^ B., anförande i af¬
seende på det blifvande Banco-Reglementet;
lill Lag-Utskottet Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position angående ändring i 5 Cap. 1 §. Miss-
gernings-Balken. Meddelat Stats-Utskottet
Kongl. Majit nådiga Skrifvelser angående Borg¬
holms Garnisons service-medel och angående
rättighet för hemmansegare på Gottland att
erlägga penningelösen för deras ränletjära.
Remitterat till Stats-Utskottet Kongl. Majrts
nådiga Skrifvelse angående en i staden We¬
nersborg inträffad eldsvåda.
Lades till Handlingarna.
§. 3.
Från Vällojl. Borgare-Ståndet harle Pro-
tocolls-utdrag meddelade blifvit, innehållande,
att till Banco-Utskottet blifvit remitterad en
motion af Herr Halling C. C.j att del garn-
io Den 16 October.
la silfvermyntet nu mera bör gå och gälla i
allmänna rörelsen. Till Stats-Utskottet: Kongl.
Maj:ts nådiga Skrifvelse angående en i We¬
nersborg inträffad eldsvåda. Återremitterat
Bevillnings-Utskottets Betänkande' N:o 2g,
angående stora Sjötulls-Bevillningen. Anta¬
git till Grundlagsenlig behandling Constitu-
tions-Utskottets Memorial N:o 4o, a:dra mom.
men återremitterat det öfriga med följande
anmärkningar: 1:0 att ordalydelsen af försla¬
gets irsta moment, angående citation af 86 §.
R. F. sådant delta moment nu blifvit upp-
stäldt, ogillas samt anses böra förtydligas;
2:0 att hvad 3:dje momentet angår, Ståndet
anser Jury väl skola fortfara att vara laga
Domstol i Tryckfrihets-mål, men anmodar
Utskottet att uppgöra förslag till en annan
organisation deraf; och 3:o alt, i följd af näst¬
föregående beslut, de under Mom. A och B,
pag. 5 af Memorialet, föreslagne Tryckfrihets¬
lagens 5 § tillhörande stadganden förfalla.
Vid föredragning af Stats-Utskottets Utlåtan¬
de N:o 258, rörande väckt fråga att Kronan
måtte bekosta handtlangning vid Kronohem-
mans och Nybyggens afvittring, i samman¬
hang med Bonde-Ståndets inbjudning att i
dess beslut sig förena, vardt nämnde inbjud¬
ning antagen. Godkänt de i Banco-Utskot-
tets Memorial N:o 55 uppgifna voterings-pro-
positioner. Lagdt till Handlingarna Expedi-
tions-Utskotlets Memorial N:o i5, med öf¬
verlemnande ånyo lill justering af Utskottets
förslag N:o 87.
Lades lill Handlingarna.
Den 16 Oclober.
§. 4.
Upplästes följande från Hederv. Bonde-
Ståndet ankomna Prolocolls-utdrag, innehål¬
lande att af Lag-Utskottets Betänkanden N:o
iay, om afskaffande af stockstraff, låtit bero;
bifallit N:o 128, om ändring af 8 Cap.
3 §. Missgernings-Balken;
N:o 129, om deportation af personer,
dömde till straff för tredje resan stöld; N:o
i3o, 0111 upphörande af spö- och ris-straff
för vissa brott; N:o 131, angående qvalifice-
rade dödsstraff och N:o i32, om afskaffande
af offentlig afbön; samt återremiss af N:o 1 33,
öfver motion om inskränkning i allmän åkla¬
gares rätt, att anställa åtal i vissa brott. Åter¬
remitterat Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:o 29, angående stora Sjölulls-Bevillningen.
Remitterat till Lag-Utskottet Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition, angående ändring i 5 Cap.
1 §. Missgernings-Balken; jemte hvad dervid
inom Bonde-Ståndet blifvit erinrat.
Lades till Handlingarna.
§. 5.
Doctor Lindahl anförde: H. Ståndet emot-
tog i sista Plenum Kongl. Majrts Nådiga Skrif¬
velse örn understöd för de brandskadade i 'We¬
nersborg; och en Subscription för dessa olyck¬
liga är redan i Preste-Ståndet öppnad. I an¬
ledning deraf och med afseende på både den
svåra olycka, som öfvergått Staden och den
betydliga hjelp, som för densamma behöfves,
hemställer jag, om ej H. Ståndet ville i en
underdåning Skrifvelse hos Kongl. Maj:t an¬
Den 16 O et ober.
hålla om en Stambok och Colleet öfver liela
Riket för de brandskadade, hvarigenom hjel-
pen kunde blifva mera allman och för den
enskilda mindre betungande. Det år sant,
alt församlingarna äro i allmänhet ledsna vid
Starnböcker och Collecter; men vid ett så öm¬
mande tillfälle, som detta, lärer deras fri¬
kostighet icke uteblifva.
Häruti instämde Tit. Afzelius och Has¬
selrot.
H. H. Biskopen och V. Talmannen ville
framställa detta förslag till II. Ståndets om-
pröfning, men ansåg sig nu först böra före¬
draga Prosten Åstrands den i3 dennes väck¬
ta och bordlagda Motion, med hemställan, om
icke H. Ståndet ville till de brandskadade an¬
slå något af sin Archiv-Cassa.
Prosten Åstrand: Jag ser sjelf de be¬
tänkligheter, som ligga i vägen; men derige¬
nom kunde någon hjelp skyndsammare vin¬
nas, än genom Collecter, som fordra läng¬
re tid.
Consracts-Proslen Nordin: Jag kan ej
med min röst bidraga dertill, att nådegåfvor
få tagas ur Archiv-Cassan. Den är ej sam-
manskjulen till sådant ändamål. Vilja vi ge
nådegåfvor, böra vi taga ur egna Cassör, ej
ur våra principalers.
Häruti instämde Tit. Holmström, Berg-
vall, Björkman, Grevillius, J. J. Nibelius,
Mittag.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: H.
Ståndet har förut beslutat, att använda så
mycket tillgången medgifver, af Archiv-Cas-
san, till inköp af Svenskt Diplomatarium.
Den i6 October. i3
H. H. Biskopen och V. Talmannen upp¬
lyste, att Cassans behållning ej stiger tillmer
än 5oo R:tlr, hvadan derifrån ingen betyd¬
lig hjelp kunde påräknas.
Ståndet ansåg Prosten Åstrands motion
böra förfalla.
I frågan oin Doctor Lindahls förslag an¬
förde
Doctor Grevillius: Jag vore mycket böjd
för alla messurer, sorn kunde vidtagas till
förmån för det olyckliga Wenersborg, men
kan ej dölja den fruktan, alt i fall hjelpen
skulle komma i form af Stambok, skulle den¬
na måhända förblandas med de många an¬
dra sådana, och insamligen blifva obetydlig.
Deremot om Stadens nöd framställes på ett
annat sätt till församlingarnas behjertande,
lärer väl Svenska Folket finna på medel att
bättre afhjelpa denna nöd. När sådaue olyc¬
kor tillförene inträffat, hafva vanligen Pasto-
rerne genom serskilda uppmuntringar åstad¬
kommit, alt slöra insamlingar blifvit till vä—
gabragta, och denna utväg skulle jag äfven
nu anse bättre, såsom ledande både till en
betydligare och en skyndsammare hjelp.
Doctor Björkman: Jag hyser nästan sam¬
ma åsigt, och anser Tit. Lindahls motion
vigtig i saken, men sättet mindre ändamåls¬
enligt. Genom en befallning från Consislo-
rierna lill Pastorerna skulle hjelpen säkert
blifva både större och skyndsammare. Om
allmänna insamlingar deremot skulle ske en¬
dast lill följe af Kongl. Maj:ls påbud, bom¬
me hjelpen att längre dröja, och ovisst vore,
l
i4 Den 16 October.
om icke denna Stambok förblandades med sa
många andra, som sällan väcka ett allmän¬
nare deltagande.
Doctor Elfström: Om det är Doctor
Lindahls mening, att ett Kongl. Påbud om
Collect och Stambok skulle göra den Kongl.
Propositionen om intet, kan jag rj bifalla
bans förslag. För öfrigt lärer något hvar
hafva erfarit, i afseende på Collecler och
Stamböcker, att insamlingar på detta sätt i
sednare åren blifvit allt mindre betydliga, och
jag skulle tro, att det goda ändamålet vun¬
nes säkrare genom enskilda insamlingar.
Prosten Mittag instämde med Tit Gre¬
villius, och anmärkte emot Doctor Björkman,
alt Consislorierna ej kunde utfärda några be¬
fallningar i thy fall, utan endast uppmanin¬
gar j såsom det skedde för de nödlidande i
Norrland.
Doctor Lindahl: Om H. Ståndet finner
en bättre utväg, än den jag föreslagit, är det
för mig den största hugnad; men jag kan ej
dela de andra värde Ståndsbrödernas erfaren¬
het. Det beror ju på Pastorerne att fästa
församlingarnas serskilda uppmärksamhet på
denna ovanliga olyckshändelse, och om ären¬
det föredras i synnerhet vid husförhör, skul¬
le säkert hjelpen icke blifva ringa. Jag före¬
ställer mig ock, att Presterskapets uppma¬
ningar skulle verka mera, om anledning vore
gifven af Kongl. Maj:t.
Doctor Björkman: Jag skulle tro, att
Consistorienta hafva rätt utfärda en befall¬
ning till Pastorerna, att de skola uppmana
Den 16 October.
15
sina sockenboar till hjelpsamhet mot de nöd¬
ställda.
Domprosten Doctor Holmström: Jag tror,
såsom Doctor Lindahl, att det heror af Pa¬
storerna alt göra skillnad emellan den ena
Stamboken och den andra; men hemställer,
0111 del vore lämpligt, att Preste-Ståndet
serskildt Ined en dylik ansökning gick in till
Kongl. Majit. Den stora olyckan har vunnit
ett så allmänt deltagande, att jag skulle anse
en sådan åtgärd å vår sida öfverflödig. Allt
hvad Ståndet kan göra, är att för sin egen
del öppna en subscription för de nödställda.
Prosten Mittag: Välgörenhet kan man
uppmana till, ej befalla.
Conlracts-Prosten Grimberg: För de nöd¬
lidande i Norrland beredes insamlingar ge¬
nom uppmaningar dels från Landshöfdinge-
Embelet, dels genom Consistorium. AfLands-
höfdinge-Embetet blefvo församlingarna under¬
rättade om behofvet, och af Consistorium
blefvo Pastorerna uppmanade att förorda det
på bästa sätt. På detta sätt gick allt väl.
Troligen göra Wenersborgs-boarne sjelfve an¬
sökning i ämnet, och jag tar för gifvet att
både Landshöfdinge-Embeteu och Consisto-
rier skola göra hvad de kunna för att befräm¬
ja det goda ändamålet.
Biskopen m. ni. Doctor Hedren: Jag gil¬
lar deras farhåga, som tro, att på denna väg
understödet skulle blifva mindre. Jag fruk¬
tar ock, alt en sådan underdånig Skrifvelse
från H. Ståndet ensamt ej skulle medföra nå¬
got resultat. Collecter äro i allmänhet för-
* .
i6
Den 16 Oc-tober.
bjudna, oell de, sorn beviljas för Kyrkor,
fordra många formaliteter. Om något skul¬
le af Representationen åtgöras, borde motio¬
nen remitteras till Economie-Utskottet, för
alt komma under alla Riks - Ståndens om-
pröfning och slutligen underställas Kongl.
Majit såsom ett önskningsmål. På den vä¬
gen torde man snarare motarbeta det goda
ändamålet. Genom Consistorierna och Lands-
höfdingarna deremot kan mycket uträttas och
blifver säkert mycket uträttadt. När den sto¬
ra nöden i Norrland väckte så stort delta¬
gande, utfärdades i Wermland ej något Cir-
culaire af Consistorium, utan jag skref en¬
skildt till Pastorerna, med uppmuntran, att
framställa saken till församlingarnas behjer¬
tande, och denna uppmuntran möttes öfver¬
allt med välvilja. Det enda, som bl. Stån¬
det för sin del kunde'göra, vöre att i Cleri
Comilialis Circulair nämna derom, till Pre¬
sterskapets behjertande.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag af-
styrker den föreslagna Skrifvelsen lii! Kongl.
Majit. Om Högv. Ståndet, utom en subscrip-
tion af sina egna Ledamöter, skulle vidtaga
någon åtgärd, anser jag Biskop Hedrens för¬
slag lämpligast; likväl borde man då ej upp¬
skjuta dermed så länge. Cleri-Comilialis Cir¬
culair kan ej komma ut förr än nästa år, om
ock Riksdagen slutas lill Jul. Det vore der¬
före bättre, att Ståndet med det första läten
Skrifvelse afgå till aila Consistoriel-.
Häruti instämde Tit. Grenander.
H. H.
Den 16 October.
*7
H. H. Biskopen och V. Talmannen upp¬
lyste, att, utan något Circulair från Consisto¬
rium i Götheborg, blott på Biskopens enskil¬
da uppmaning, der i Stiftet på ett år insam¬
lades 4ooo R:dr till de nödlidande i Norrland.
Ståndet ansåg förslaget om en underdå¬
nig Skrifvelse lill Kongl. Maj:t, med anhål¬
lan om Collect och Stambok för de brand-
skadade i "Wenersborg, böra förfalla.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén: Att en
skrifvelse till Consislorierna skulle afgå ge¬
nast , finner jag ej behöfligt. I Cleri Comiti-
alis Circulair vore en sådan framställning min¬
dre oväntad; skulle man nu genast utfärda
en skrifvelse, kunde det få ett utseende af
misstroende lill Pastorernes och församlingar-
nes deltagande. Det är ej för sent i Cleri
Gomilialis Circulair. Nu genast få de nöd¬
ställda hjelp från flera håll; men i vår, när
de skola bygga, och allt framgent, när nö¬
den kännes, vore äfven ett understöd välkom¬
met. Jag insisterar dock ej på mitt förslag,
utan tror, att insamlingar ändå komma att
ske. Jag bör slutligen nämna, att de insam¬
lingar tili de nödlidande i Norrland, hvilka i
Carlstads Stift skedde, voro hvarje år dubbelt
så stora som vanliga Collecter.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag insi¬
sterar ej heller på mitt förslag, men anmär¬
ker blott, att en anmälan i Cleri Comitialis
Circulair ej skulle komma för sent för We-
nersborgs-boarna, som alltid skul'e med tack¬
samhet mottaga ett understöd, men väl för
Preste-St. Prot. 1834• Bandet XII. 2
18 Den 16 October.
* församlingarna, sorn då troligen redan hade
gjort sina sammanskott.
Prosten Mittag: På min ort föranstalta¬
des insamlingarna till de nödlidande i Norr¬
land af Pastorerna sjelfva, utan främmande im¬
puls, och de blefvo ganska betydliga. Det vore
i min tanke tillräckligt, om H:rr Eiskopar
enskildt uppmuntrade sina Consistorier att be¬
främja saken, och om detta ej befunnits till¬
räckligt, kunde man låta en uppmaning der¬
om inflyta i Cleri Comitialis Circulair.
Doctor Nibelius hemställde, om det ej
vore stridande mot gammal praxis, att Stån¬
det under Riksdagen utfärdade en skrifvelse
till Consistorierna, hvilket äfven i närvaran¬
de fall syntes öfverflödigt.
Häruti instämde Doctor Elfström.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius in¬
stämde äfven häruti, men ansåg nödvändigt,
att något härom inflyter i Cleri Comitialis
Circulair, då det varit ett öfverläggningsämne
i Ståndet. Om Consistorierna redan dessför¬
innan blifvit förekomna genom församlingar¬
nas sammanskott, vore ju ändamålet vunnet.
Ståndet lät frågan om en serskild Skrif¬
velse lill Consistorierna förfalla, men beslöt,
att en anmälan härom skulle i Cleri Comi¬
tialis Circulair inflyta.
§• 6.
Domprosten Doctor Heurlin anförde: Re¬
dan för flere veckor sedan, då ordinarie Stats-
regleringen eller de så kallade Utgifts-Titlarne
2:dra gången föredrogos inom Stats-Utskottet,
Den 16 October.
*9
framställde jag ett förslag, rörande Bevärings¬
manskapets beklädnad, som för närvarande
icke skulle leda till ökad utgift eller beskatt¬
ning. Den af mig väckta fråga begärdes på
bordet, och har allt sedermera varit b vilande.
Dess upptagande till pröfning har jag icke
kunnat påyrka, emedan, om Rikets Ständer
beviljat det af Kongl. Maj:t för Beväringens be¬
klädnad äskade ökade anslag, frågan af sig sjelf
kom att förfalla. Men sedan, icke genom plu¬
ralitet inom förstärkta Stats-Utskottet, utan
en viss fatalitet, detta i min tanka af belrof-
vet högt påkallade anslag blifvit afslaget, an¬
ser jag mig förbunden att å nyo bringa detta
förslag å bane. Men jag anser betänkligt att
efter så lång tids förlopp och sedan ordinarie
Statsregleringen hufvudsakligen är afslutad,
inskränka min åtgärd till ett blott påyrkande
af den bordlagda frågans upptagande. Troli¬
gen skulle det inkast möta mig, att min fram¬
ställning vore att anse som en ny motion,
hvilken icke kunde omedelbart af Utskottet
till pröfning upptagas. Det är af denna an¬
ledning jag begagnar min i 56 §. Riksdags¬
ordningen förvarade rätt, att nu inför Högv.
Ståndet framställa samma förslag, med vörd¬
sam anhållan om remiss till Stats-Utskottet.
Så väl af de handlingar och beräkningar,
hvilka blifvit till Stats-Utskottet öfverlem-
nade, som ock af de upplysningar flere värde
Talare så väl inom Utskottet, som i Riks-
Stånden under discussionerna meddelat, är
det till full visshet styrkt, att det hittills va¬
rande anslaget för Bevärings-manskapets be¬
ao Den 16 October.
klädnad länge varit oell framdeles blifver ännu
mera otillräckligt. Stegrade ullpriser och be¬
tydlig tillökning uti manskapets numeraira
styrka hafva härtill hufvudsakligen bidragit.
Man känner äfven, att uti förråden finnas en¬
dast 7,000 brukbara munderingar, hvarför¬
utan capotter nästan alldeles saknas. Såsom
en följd häraf hafva Beväringens vapenöfnin-
gar under de sednare_åren blifvit till större
eller mindre del inställda, så att en hel Class
Beväringsskyldige icke kunnat på en gång of¬
ras. Bristen på munderingar skall i saknad
af disponibla medel med hvarje år tilltaga,
och dessa vapenöfningar ännu mera inskrän¬
kas. För att förekomma denna olägenhet,
gifves likväl ännu en utväg. Af det vid si¬
sta Riksdag till Försvarsverkets iståndsättande
beviljade extra anslag, har Kongl. Maj:t an¬
ordnat en högst betydlig summa till anskaff¬
ning af beklädnads- och munderings-persedlar
för en hel Class Beväringsskyldige, beräknad
till 15,ooo man. Materialier härtill äro ock
redan uppköpte och i reserv-förråden upp-
lagde, med undantag af några smärre per¬
sedlar, hvarom likväl contracter äro afslutade.
Afsigten med detta anslag var visserligen att
anskaffa beklädnad för 2:ne Classer Bevärings¬
skyldige, som i farans stund må hända måste
på en gång till activ tjenstgöring utcommen-
deras. Rikets Ständer fästade derföre vid an¬
slaget det vilkor, att hvad som för dessa
medel anskaffades, icke finge till de årliga
bebofven användas, utan skulle i reserv-för¬
råden förvaras. Huru stor brist på munde¬
Den 16 October. ai
ringar ari uppstår, eger Kongl. Maj:t likväl
icke rättighet att tillgripa desse upplagde och
till hands varande beklädnads-raateriälier. Med
de inskränkte disponible tillgångarne kan ock
en ringa omsättning eller utbyte af mate-
rialier äga rum; och desse blottställas derföre
för försämring genom mal eller andra till¬
fälligheter. Jag medgifver gerna vigten och
nyttan af dessa reserv-förråd, men hellre än
att Bevärings-manskapets årliga vapenöfningar
skola afbrylas eller inställas, må de tillgäng¬
lige materiaiierna för detta ändamål använ¬
das. Det är ofta sagdt, att national-försvaret
måste hufvudsakligen grundas på Beväringen,
men då böra dess öfningar snarare utvidgas
än inskränkas. Fäderneslandets söner samlas
nu villigt till desse öfningsmöten, men kom-
mo de ur vana, torde håg och lust snart för¬
svinna. Af desse och flere skäl, som här
icke behöfva anföras, tager jag mig frihet
föreslå, att, i händelse utgifterna för Bevä¬
rings-manskapets beklädnad icke kunna genom
det årliga anslaget bestridas, K. M. då må
vara oförhindrad ur reservförråden uttaga och
för detta ändamål använda beklädnads-mate¬
rialier till ett belopp, högst motsvarande det
tillökta årliga anslag af 54,000 R:dr, som ge¬
nom en beklagansvärd tillfällighet blifvit af
Förstärkta Stats-Utskottet afslagne. Bevärin-
gens vapen-öfningar skola genom denna för
Kongl. Maj:t öppnade utväg, att förse den
med Munderingar, icke behöfva minskas el¬
ler inställas. Derjemte vinnes en annan vig¬
tig fördel. Det af Stats-Utskottet framställda
22 Den 16 October.
förslag att åt de Bevärings-skyldige öfverlem¬
na valet att sjelfve emot ersättning och på en
slags passevolance anskaffa sina beklädnads¬
persedlar, har af flere blifvit med värma om-
fattadt och af 3:ne Riks-Stånd bifallet. Un¬
derdånig skrifvelse kommer således att härom
till Kongl. Maj:t aflåtas. Men utan att R.
St. tillika anvisa medel eller utvägar att verk¬
ställa detta förslag, synes mig den underdå¬
niga skrifvelsen innefatta, om ej ett gäckeri,
åtminstone en uppenbar motsägelse. Man ön¬
skar något, som en hvar kan inse är overk-
stätibart. Genom det af mig framställda för¬
slag undanrödjas, åtminstone till en del, de
mötande svårigheterna. Sant är väl, att den¬
na nyttiga reform icke kan intill nästa Riks¬
dag, då R. St. komma i tillfälle att bevilja
nödiga medel, öfverallt eller på en gång in¬
föras. Men det borde man i alla fall icke
förmoda. Förändringen kan endast smånin¬
gom och successivt införas. Början bör gö¬
ras med de provinser, som ännu bibehålla
en slags provins- eller national-drägt. Här¬
till kan det årliga penninge-anslaget använ¬
das och blir till en början, ehuru ringa det
är, troligen tillräckligt. Det öfriga bekläd-
nads-behofvet fylles från reservförråden. På
detta sätt kunna Beväringens årliga vapen-
öfningar oafbrutet fortgå, och samma ända¬
mål vinnas, som söktes genom ökadt årligt
anslag. Jag vill likväl icke dölja eller förtiga
det inkast jag förutser skall mola detta för¬
slag. Genom reserv-förrådens tillgripande för¬
felas det ändamål förra Rikets Ständer med
Den 16 October. a 3
extra anslaget åsyftade, och då dylika reserv¬
förråd icke kunna umbäras, grundlägger man
behofvet och nödvändigheten att vid nästa
Riksdag för samma ändamål bevilja ett nytt
extra anslag. Jag vill icke bestrida någon¬
dera af dessa satser, utan blott anmärka, att
man genom de afslagne 54,000 R:dr grund¬
lagt samma nödvändighet att vid nästa Riks¬
dag på ordinarie stat och till de årliga kost¬
naderna bevilja ännu större summor. De re¬
dan slitne beklädnads-persedlarne skola inom
kort blifva obrukbare. Årliga anslaget räcker
ej stort mer än till reparation och lappning.
Nya munderingar kunde endast till ett högst
ringa antal anskaffas, och i stället för 7,000
brukbara, skola vi om 5 år icke hafva halfva
antalet. Då uppslår behofvet att på en gång
anskaffa beklädnad för en hel Class Bevärings-
skyldige, och det afhjelpes icke med den sum¬
ma, som nu blifvit afslagen. Kan Beväringen
under tiden icke eller årligen öfvas, så upp¬
står en betänkligare olägenhet, än den miss¬
hushållning en missledd sparsamhetsanda vål¬
lat. Genom den af mig föreslagna utväg skall
den förra olägenheten helt undanrödjas, och
förlusten af den sednare blifva mindre känbar.
Häruti instämde Tit. Engeström j Öhrn¬
berg _, Mittag j Astrand j Grevillius_, Berg¬
vall, Pettersson, Grubbe > Bolander > Elf¬
ström.
Professorn m. m. Doctor Bexell: Med
Domprosten Doctor Heurlin föi’enar jag mig
att å nyo söka bringa det förslag å bane, som
afser Bevärings-manskapets förseende med nö¬
dig beklädnad.
Den 16 October.
Jag skulle ej vilja se, alt Beväringens
vapenöfningar för saknad beklädnad behöfde
inställas, intill dess kommande Ständer hun¬
nit reglera uppfyllandet af ett behof, som, för-
dröjdt, skall kosta nationen fördubblade sum¬
mor. Yi ege dessutom icke rätt att ifrån oss
sjelfve in på en kommande lid odeladt öfver¬
flytta bördor, som vi med den böre dela.
Prosten Stenhammar: Jag instämmer så
mycket hellre med Domprosten Heurlin, som
jag på de grunder, hvilka af Domprosten äro
omständligt anförda, inom Utskottet vunnit
öfvertygelse om oumbärligheten af det nu i
förstärkta Utskottet vägrade anslaget och an¬
sett för en pligt att inom detta Stånd under
öfverläggningarne göra denna öfvertygelse gäl¬
lande. Jag bar likaledes insett, alt de genom
sista Riksdagens anslag nybildade förrådens
tillgripande måste medföra behofvet af i hö¬
gre mån ökade anslag vid nästa Riksmöte,
och en vådlig brist på materiel, om fädernes¬
landet försattes i krigs-tillstånd under tiden.
Dessa skadliga följder bade jag gerna velat
afböja, om det stått i min förmåga; derföre
har jag nästan främst bland alla äskade mili-
tair-anslag understödt bifall till detta. Då
jag innerligt beklagar omröstningens utslag,
bland hvars sannolika resultater den omening,
hvartill ett af Ständerna redan fattadt beslut
reduceras, visserligen ändock är det minst
beklagansvärda, finner jag äfven, att den af
Domprosten Heurlin nu föreslagna utvägen
är den enda återstående för att temporärt
afhjelpa behofvcn, och kan ej annat än un-
Den 16 October.
a5
derslödja Domprostens motion, änskönt denna
nödhjelp, såsom de flesta dylika, i sinom tid
kommer att fordra drygare uppoffringar, än
dem man nu velat undandraga sig.
Med Tit. Heurlin och Stenhammar in¬
stämde Tit. Östbergj Hasselrot, J. J. Hibe¬
lius , Grenander.
Remitterades till Stats-Utskotlet.
§. 7.
Föredrogs Expeditions-Utskottels den 9
dennes bordlagda Memorial N:o 17, i anled¬
ning af återremiss från Ridderskapet och Adeln
samt Bonde-Ståndet, af Expeditions-Utskot-
tets Förslag N:o till förordnande för Ri¬
kets Ständers Justitiae-Ombudsmans Suppleant.
Doctor Björkman anförde: I det sedna¬
re förslaget till förordnande åberopas 25 §. i
Justitiae-Ombudsmannens Instruction; jag hem¬
ställer, örn ej med samma skäl 14 mom. 5 §.
Tryckfi ihets-Förord ningen borde åberopas. An¬
ledningen till anmärkningen vid förordnandet
var den frågan, huruvida Suppleanten, i hän¬
delse Justitiae - Ombudsmannen vore jäfvig,
kunde träda i hans ställe. Denna fråga är ej
besvarad;5 men den kan besvaras, om man
jemför 25 §. af Instruclionen med det nämn¬
da stället i Tryckfrihets-Förordningen, det
enda ställe, der något sådant antydes.
Contracts-Prosten Hallström: Jag erkän¬
ner giltigheten af Doctor Björkmans anmärk¬
ning, att man för fullsländighetens skull bordt
åberopa äfven i4 mom. 5 §. Tryckfrihets-
Förordningen. Detta är en inadvertence; men
Den 16 October.
när sådant ej förut skett och ingen anmärk¬
ning derom vid återremissen blifvit gjord,
är det väl ursäktligt, att Utskottet, då det
åberopat Regeringsformen och Instructionen,
ej trott sig böra göra djupare rechercher.
Detta är hufvudsakligen Instructionens fel;
ty der borde hänvisas lill Tryckfrihets-För-
ordningen. Alt Utskoltet ej besvarat frågan,
huruvida Suppleanten, i händelse af jäf,
skulle kunna inträda i Justitiae-Ombudsman-
nens ställe, deri har Utskottet handlat rätt;
ty det tillhör ej Expeditions-Utskottet att för¬
klara Grundlagen, utan blott att uppsätta för¬
slag till Expeditioner i enlighet med Stän¬
dernas beslut.
Häruti instämde Tit. Holmström.
Prosten Mittag: Hvad andan i Grund¬
lagen åsyftar, lemnar jag derhän; mig synes
tillräckligt att åberopa Instructionen.
Doctor Björkman: a5 §. i Instructionen
nämner endast laga hinder; men laga hin¬
der är ej alltid jäf.
Prosten Mittag: Så vidt jag förstår, är
jäf alltid laga hinder.
Contracts-Prosten Hallström: Lagen be¬
stämmer ej jäf såsom laga hinder. Men att
Suppleanten skulle alltid kunna inträda i Ju-
stitiae-Ombudsmannens ställe, derföre att Tryck-
1’rihets-Förordningen föreskrifver sådant i ett
serskildt fall, det vore att gifva åt det åbe¬
ropade momentet i Tryekfrihets-Förordnin-
gen för stor utsträckning.
Häruti instämde Tit. Åstrand.
Den 16 October.
37
Ståndet samtyckte till Utskottets hem¬
ställan och gillade det förändrade förslaget
till förordnande för Justitias-Ombudsmannens
Suppleant.
Häremot reserverade sig Doctor Björkman.
§. 8.
Föredrogs Banco-Utskottets den 9 den¬
nes bordlagda Memorial N:o 55, i anledning
af de beslut Riks-Stånden fattat, i afseende
på Utskottets under N:o 29 framställda för¬
slag till jemkning af de skiljaktiga menin¬
gar, uti hvilka Riks-Stånden stannat vid af-
görandet af Utskottets under N:o i4 afgifna
Utlåtande.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén anförde:
Saken bär kommit i ett nog inveckiadt skick.
Utskottet har väl sökt att reda den, men,
efter min tanke, icke lyckats deri. Om nu
tvänne Stånd gilla det nya jemkningsförslaget,
ett Stånd afslår det och ett Stånd vidblifver
sitt förut fattade beslut, så står man på sam¬
ma punkt som förut. Jag kan ej belt och hållet
instämma med Grefve Frölich> alt de tre
ofrälse Stånden vid afgörandet af hufvudfrå-
gan handlat emot Grundlagen. Sådana stäl¬
len kunna finnas i Grundlagen, som, ehuru
tillämpade efter ordalydelsen, likväl leda till
olika resultat. Kunna enskilde, ehuru nitäl¬
skande för Grundlagens helgd och fjerran från
allt uppsåt att densamma misstyda, ändå
olika förstå och tillämpa densamma, så kan
det ock hända hela Stånd. Ännu mindre har
jag kunnat befara af hotelsen, att ett helt
28
Den 16 Öv laber.
Stånd skulle undandraga sig att votera; det
skulle då bero på ett enda Stånd att låta en
sak förfalla. Jag kan likväl ej neka, alt sa¬
ken kunnat på annat sätt uttryckas, och alla
dessa omvägar undvikas, nemligen, om man
ej yttrat sig, huruvida R. St., enligt Grund¬
lagen, i frågan hafva önskningsrätt eller lag¬
stiftande rätt. Jag tror, att Ridderskapet och
Adeln i hufvudsakcn gått lättast och rakast
till målet. Örn saken tagits på detta sätt,
hade den ej mött svårigheter i något Stånd.
Frågan fordrar ett skyndsamt afgörande. Skul¬
le den stanna i det skick, hvartill Betänkan¬
det föranleder, kan Banco-Utskottet icke an¬
norlunda reda densamma än genom ny vo-
terings-proposition. För att få snart slut,
hemställer jag, att Högv. Ståndet må, med
frånträdande af sitt förra beslut, instämma i
Ridderskapets och Adelns förslag samt inbju¬
da de tvänne andra ofrälse Stånden att äf¬
ven deruti sig förena.
Häruti instämde Tit. Faxe, Bexell,
Morén och Afzelius.
Häruti instämde äfven Prosten Astrandy
med tillägg, att det ej fanns någon annan
utväg att komma ur labyrinthen.
Doctor Elfström: Jag fruktar, att Bon¬
de-Ståndet vägrar att ens taga detta under om-
pröfning, och förenar mig med Biskop Hedrén.
Prosten Astrand: Jag tillstyrker, att H.
Ståndet ville accedera till Ridderskapets och
Adelns beslut samt inbjuda bägge de andra
ofrälse Stånden alt deruti sig förena.
Den 16 October.
Siandet fann för godt att, med frånträ¬
dande af sitt förra beslut, förena" sig med
Höglofl. Ridderskapet och Adeln deruti, ”att
Rikets nu församlade Ständer hos Kongl.
Maj:t skola anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
gifva sitt nådiga samtycke till Rikets Stän¬
ders beslut, angående bestämmandet af mynl-
enheten och dess underafdelningar.
Och skulle Vällofl. Borgare-Ståndet och
Hederv. Bonde-Ståndet vänligen inbjudas, att
i detta beslut med Preste-Slåndet sig förena.
§. 9.
Föredrogs Banco-Ulskotlels den 29 Sept.
bordlagda Betänkande N:o 44 > i anledning
af Professor Agardhs motion, om rättighet
för Banco-Styrelsen, att utställa och försälja
vexlar till curs, då silfverexport är för den
enskilde förmånlig, samt att uppköpa vexlar,
då cursen håller sig vid eller under 128 skil-
lingar.
Prosten Ödmann anförde: Under öfver¬
läggning inom Utskottet om detta och följan¬
de Betänkande var jag med permission från¬
varande.
Det är erkändt, att någon egentlig för¬
del af vår realisation icke kan vinnas, utan
alt vi söka att bibehålla silfret inom landet
Detta synes mig hafva föranledt Professor
Agardhs motion. Det visar sig ock lemli-
gen tydligt, att, i händelse liqvider skulle
ske med Utländningen, desse på ett tjenli-
gare sätt skedde med vexlar än med utfördt
silfver. Samma anordning, som i en väl or¬
3 o
Den 16 O cl ober.
ganiserad Bolags-Bank antages, har Utskot¬
tet ansett ej vara tillämpligt på vår Stats-
Bank, emedan enskilde Actie-egare ega bättre
tillfälle att bedömma de Utländska Handelshu¬
sens ställning m. m. Men i Banco-Styrelsen
deltaga handlande från hufvudstadens hörs.
De böra och kunna tillräckligt upplysa Ban¬
co-Styrelsen i detta hänseende, invändnin¬
gen förfaller således. Du det tillika blifvit
erkändt af Utskottet, att det Öfverensstätu¬
rner med en Banks sanna intresse, alt su skö¬
ta sina affairer, vet jag icke, hvarföre samma
omtanka icke äfven bör och kan iakttagas af
vår allmänna. Man har talat om förluster för
Banken. Om Banco-Styrelsen, som väljes ge¬
nom allmänt förtroende och således bör be¬
stå af både rättskaffens och erfarne män, med
uppmärksamhet följer ärendernes gång, böra
förluster för den samma lika väl undvikas,
som för en enskild Banks Directeurer. Att
förekomma stora silfveremissioner, då cursen
tillfälligtvis höjde sig, borde Banken kunna
gå de Handlande tillhanda med vexlar. I
sådant hänsende är Professor Agardhs mo¬
tion god och borde hafva föranledt en nog¬
grannare öfverläggning. Jag begär återremiss
af Betänkandet.
Häruti instämde Tit. Östberg.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: Det
allmänna handlar alltid sämre i lucrativa före¬
tag än den enskilde. Sådant skulle förhål¬
landet blifva, om Banken finge rätt att upp¬
köpa och sälja vexlar. De Handlande, som
finnas i Banco-Styrelsen, kunde ofta af en¬
Den 16 October.
3 1
skilda förhållanden vara hindrade att medde¬
la upplysningar.
Häruti instämde Tit. Hallström.
Biskopen m. m. Doctor Hedren: Biskop
Tlijselii anmärkning är värd att betänkas.
Man har ej skäl alt misstänka nuvarande sty¬
relse, men man får ej i allmänhet påräkna
oegennyttan vid conflicten emellan det all¬
männa och det enskilda intresset. Man må¬
ste se sig före, att man icke låter handels¬
intresset inom Rikets penningeverk få för fritt
spelrum. Jag ville för öfrigt tillägga: Att
Rikets Ständers . Bank kan ej jemföras med
enskilda Banker. Vore fråga om en enskild
Bank, skulle jag tillstyrka, att Styrelsen ha¬
de frihet att köpa och sälja vexlar. I en en¬
skild Bank kan ingen inskåda i alla förhål¬
landen oftare, än då Revisioner verkställas;
i Rikets Ständers Bank vet hvar och en dag¬
ligen, huru det står till, åtminstone så snart
ett beslut är justeradt. Af Banco-Styrelsens
inblandning i vexel-affairer skulle endast
vexelköpare och vexelsäljare vinna. När vex¬
lar äro dyra, skaffar sig rernittenten hellre
silfver i Banken, och om Banken då köpte
vexlar för Bancosedlar, tog man för dessa ut
silfver. Ändamålet skulle således förfelas. Li¬
kaså i motsatt fall, om cursen skulle falla.
Det kunde visst hända, att ett publikt verk
till en tid eller under serskilda omständighe¬
ter kunde vinna på dylika operalioner, och
man saknar icke alldeles exempel derpå; men
i längden skall det förlora på en sådan rörel¬
se. Säkrast är, att låta Banken inskränka sig
3a Den 16 October.
inom sådana functioner, som knnna genom
lag tydligen bestämmas; hvadan jag tillstyrker
bifall till Betänkandet.
Häruti instämde Tit. Engeström j, Elf¬
ström ; Stenhammar j Pettersson.
Prosten Ödmann: Mot Biskop Thyselius
får jag anmärka, hvad jag vid andra tillfällen
alltid yrkat, att man ej bör oupphörligen
tänka sig felaktiga tjenstemän och en dålig
styrelse, samt på denna grund afstyrka alla
på förtroende hvilanda handlingar. Banco-
Styrelsen är vald af Riks-Stånden. Man bör
vänta, att den motsvarar sin bestämmelse och
icke med likgiltighet eller lättsinne behand¬
lar de vigtiga ärenden, som blifvit densam¬
ma anförtrodde. Mot Biskop Hedre'n får jag
erinra, att jag ej påstått, det en allmän ve¬
xelhandel vore för Banken nyttig. Derpå
syftar ej eller motionairens förslag; blott att,
i händelse af starkare påkänning, tillfälle kun¬
de beredas att göra liqvider på utländsk ort
med vexlar. Äfven export af silfver kostar
något, så att de Handlande troligen hellre
begagnade ett sådant liqvidationssätt i likhet
med hvad nu allmänt sker. Antager man,
att det är principenligast att så handla för
en väl ordnad och klokt styrd Bank, så bör
man vänta sig, att Banco-Styrelsens åtgärder
småningom anordnas efter samma goda prin¬
ciper. Om fördelar härigenom beredas för
en enskild Bank, så måste de icke heller ute¬
blifva för Riksens Ständers. Man har dess¬
utom alt besinna, det en stor export af silf¬
ver
Den 16 October.
33
ver skulle förstöra Realisationen. Om man
»jorde något väsendligt för näringarnes upp¬
komst, om man sökte att bereda öfvervigt åt
vår handel, derigenom att man lade belyd-
lig tull på öfverflöds-artiklar m. rn., så kun¬
de saken derigenqm hjelpas och någon an¬
nan anordning från Bankens sida ej behöfvas;
men då detta ej är att vänta, vore närvaran¬
de förslag åtminstone ett palliativ.
Kyrkoherden Bergvall: I principen är
Professor Agardhs motion 1 ig Lig, men den
kan ej tillämpas på vår Bank. En Privat-
Bank äger sitt silfver och kan våga något,
för att vinna något; men Banco-Styrelsen äger
ej Bankens silfver och bör ej kunna inlåta sig
i andra transactioner än sådana, som kunna
genom Lag och Insruction bestämmas.
Domprosten Doctor Heurlin: Äfven jag dra¬
ger i betänkande att bifalla Professor Agardhs
motion i hela sin vidd. Banco-Styrelsen kun¬
de härigenom inledas uti ett allt för äfven-
tyrligt spel med vexlar. Omständigheter kun¬
na likväl inträffa, då förslaget med fördel kan
användas. Ibland de utvägar Rikets Ständer
anvisat Bancc-Slyrelsen aLt vidtaga lill me¬
talliska fondens förstärkande, är äfven betin¬
gandet af creditiv på utländsk ort. Faller
hela Cassan under det stadgade minimum och
den genom creditivels begagnande måste för¬
stärkas, så lugnar det ir.ig vida lämpligare
att Banco-Styrelsen, i stället att från Bankens
hvalf utlemna silfver till dem som anmälte
sig till uttag för att exportera silfret, gåfvo
Preste-St. Prol. 1834. Bandet'XII. 3
I
34
Den 16 October.
anvisningar eller såsom procent ulfärdade vex-
lar på det utländska hus, med hvilket Sty¬
relsen om creditivet contraherat. Banken be¬
sparade sig härigenom en onödig transport¬
kostnad vid silfrels intagande och exporteu-
rer vunno samma besparing, utom lättheten
att uppgöra liqvid. För denna händelse vill
jag således medgifva Banco-Styrelsen rättighet
att sälja vexlar, äfven som att vid fördelaktig
cours uppköpa vexlar till liqvid af det begag¬
nade creditivet. Någon annan utväg för Ban-
co-Styrelsen att uppgöra denna liqvid, för¬
mår jag icke inse. Med denna modification
tillstyrker jag bifall till Professor stgardlis
motion och anhåller om ålerremiss.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén: Det
motskäl Domprosten Heurlin anfört och som
vid första påseendet eger elt slags betydenhet,
anser jag icke kunna motverka Utskottets till¬
styrkande. Bankens liqvider kunna på ut¬
ländsk ort verkställas utan en egentligen or¬
ganiserad fortgående vexel-bandel. Annat är,
att Banco-styrelsen betalar upptagna silfver¬
lan på utländsk ort med vexlar: och annat,
alt samma Styrelse drifver en beständig vexel¬
handel, med afpassande af coursens stegring
och fall, såsom ett vanligt Bankiers-hus. Det
förra är, äfven efter nu fattade beslut, all¬
deles icke för Banco-Styrelsen förbudet: och
jag är förvissad, att det ofta, kanske alltid
kommer att ega rum. Jag har för exempel,
alt Banco-Styrelsen upptagit t million silfver
i London eller Hamburg. Vid förfallotiden
lärer Styrelsen icke underlåta att underrätta
Den 16 October.
35
sig, om på dessa sta Ilen finnas andra han¬
delshus, sora kunna och vilja lefverera samma
silfver, och om de vilja låta betala sig med
vexlar eller assignationer på 3:dje, 4^de eller
5:te man, på sätt all stor handel bedrifves.
Måhända skall ufven borgenären sjelf icke fin¬
nas obenägen att ingå i sådan afhandling. På
detta sätt sker öfverflyttuing af Bankens silf¬
versköld, utan att transport af silfret behöf-
ves. Ögonblickliga penninge-operationer, vare
sig med köp, lån, creditiver eller vexlar äro
visserligen Banco-Styrelsen medgifua och må¬
ste vara det. Men motionen åsyftar något
helt annat, nemligen att Banken skulle, med
vaksamt iakttagande af coursförhållanderna,
till sin fördel uppköpa och föryttra vexlar,
såsom en i continuitet Banken åliggande func-
tion. Det är en sådan function jag icke tror
tillhöra vår Riks-Bank. Den skulle derigenom
bli en vaxnäsa för både vår och andra län¬
ders börser, skulle få köpa vexlarna några
skillingar högre och sälja dem några skillingar
bättre, än de voro värda, skulle dela ödet
med alla cours-conlrolleurer i alla tider, alt
beständigt förlora och ingen ting uttrötta,
skulle tvertom lägga hemliga band på både
export och import, skulle försvaga sig sjelf
och motverka sin nu prononcerade metalliska
verklighet, allt till förmån för- mäktiga, en-
skildta handels-interessen. Vår Riks-Bank är
icke inrättad till en handels-firma och kan icke
i sådan egenskap operera. Dess ändamål är
att, utan all inblandning i enskild eller all¬
män handel, endast hålla den allmänna mynt¬
36 Den 16 October.
I
varan, metallen, i obehindrad, fri rörelse,
alla trafikerande till handa. Man lägger myc¬
ken vigt på andra Bankers förhållande i den¬
na del. Man anser såsom en allmän princip
för Bankrörelse, att icke heller försaka vexel¬
handel, såsom bland andra vinst-källor gan¬
ska rik och gifvande. Detta nekas heller icke.
Men andra Banker äro att anse, till mer eller
mindre del, såsom ordentliga handelshus: och
derföre anse all vinstgifvande rörelse, hvar¬
ibland synnerligen vexelhandel, såsom hörande
till sin verksamhet. Delta kan dock inga¬
lunda lämpas på vår Riks-Bank. Den kan
icke utan våda och förlust blanda sig i nå¬
gon slags handel. Hvar och en handel för¬
utsätter tystlåtenhet, förhehållsamhet, hem¬
lighet tills affairen är gjord: Banken deremot
är offentlig, för allas ö'gon öppen. Handeln
bedrifves af det enskilda alltid vaksamma in¬
tresset. Banken styres efter allmänt kända,
kungjorda instructioner. Handeln kan råd¬
fråga sina principaler i hvarje tillfällig affair.
Banken kan fråga blott hvart femte år. Jag
hemställer då nu tvänne parter med så olika
spel råkas, på hvilken sida vinsten kommer
att stanna. Man försöker förgäfves att jemn-
föra vår Bank med andra länders inrättnin¬
gar af samma namn. Den har sin like tro¬
ligen icke i hela verlden. Den första grund¬
satsen, nemligen att Banken bör stå under
Lagen, har ju blott till en ringa del kunnat
göra sig gällande, och det icke utan strid.
Att Banken skulle lyda under båda Statsmak¬
ternas gemensamma vård, har med den var-
Den 16 October. 3^
mäste ifver blifvit bestridt och förnekadt.
Sedan nian i sjelfva principerna så helt och
hållet afvikit ifrån ideen om vanlig Bankrö¬
relse, så torde man ock böra medgifva, att
tillämpningen i detaljerna icke synnerligen är
att räkna på. Yår Riks-Bank är visserligen af en
högst felaktig sammansättning. Den behöfver
och emottager förmodligen med tiden én bät¬
tre. Vill den, i likhet med andra Banker,
drifva vanlig Bankrörelse, så måste den lem¬
näs åt enskilda och förvandlas till ett lagligt
Handels-Bolag. Vill den åter icke ikläda sig
egenskapen af enskild inrättning, så bör den
lemna all slags handels- och låne-rörelse åt
enskild eller allmän industri under lagen, och
sjelf endast blifva en Myntbank, som förser
landet med sedlar och metalliskt mynt. In¬
till dess att endera bestämmelsen blir ren,
så anser jag denna för vårt land egna Stats¬
inrättning väl böra småningom öfvergifva si¬
na gamla vägar, inen så litet som möjlig in¬
träda på nya, obekanta, der endast nytt tras¬
sel, nya förluster och nya olägenheter för
handel och rörelse äro att skörda.
Professorn Doctor Engeström: Jag in¬
stämmer återigen med Biskop Hedrén. Om
Banken skulle autoriseras att drifva vexel¬
handel, så blefve derigenom dess Styrelse in¬
kastad uti en befattning, som den, efter min
tanka, hvarken är, eller möjligtvis kan vara
vuxen. Sådant tillhör egentligen de Hand¬
lande, som, genom deras mångsidiga berö¬
ring med handelshus både inom och utom
landet, bäst känna hvarandras affairer och
38 Den 16 October.
följaktligen uti en så äfventyrlig sak, sorn
denna verkligen är, kunna med största sä¬
kerheten gå till väga. Men vår Banks Styres¬
män utgöras icke ensamt af Handlande, utan
till tre fjerdedelar af Ledamöter från andra
Riks-Stånd, hos hvilka man icke rimligen kan
förutsätta denna högst speciella kännedom,
och hvarigenom de förra lätt kunna blott¬
ställas för att blifva öfverröstade. Dessutom
hafva vår Bank och Vexelhandlaren uti visst
afseende rakt motsatta intressen. Den förres
går nemligen derpå ut alt bibehålla det in¬
ländska myntet vid sitt rätta värde, och följ¬
aktligen att hindra cursens onaturliga och
sjelfsvåldiga stegrande; den sednare deremot
alt försämra myntet, hvarigenom vexelns pris
förhöjes. Det torde häraf vara klart, alt in¬
gen direct inblandning uti vexelhandel bör
å Bankens sida ega rum. Då vexelköparen
eger tillgång på verkligt mynt uli Banken, är
lian derigenom uti bästa tillfälle att hindra
allt prejeri af vexelförsäljaren, och affairen må
derföre dem emellan, utan någon slags Ban¬
kens mellankomst, enskildt afgöras. Slutligen
är Bankens omedelbara deltagande uti ofla-
nämnda handel hvarken behöfligt eller med
realisationens idee förenligt. Är cursen låg,
så kan detta icke vara följd af annat, än öf¬
vervigt uli export utöfver importen, och i
sådant fall inflyter hardt mynt eller mynt¬
bara metaller sjelfmant i landet, hvarigenom
Bankens redbara fond utan äfventyrliga ope¬
rationer förstärkes; är åter cursen hög, så kan
detta härröra dels ifrån ofördelaktiga han¬
Den 16 October. 39
dels-förhållanden, dels ifrån agiotage hvarpå
vi icke torde sakna exempel. I förra fallet
återgå de förut influtna metallerna, hvilket
aldrig kan hindras, och i sednare fallet skulle
Banken, genom vexelförsäljning till curs, sjelf
deltaga uti ett fel, hvilket realisationen är äm¬
nad att hindra. Jag tillstyrker derföre Be¬
tänkandets antagande.
Prosten Ödmann: Jag hemställer till Tit.
Hedrén j 0111 ej just det, som af honom nämn¬
des, att liqvidera silfver med assignationer
eller anvisningar på Bankiershus, är ungefär¬
ligen detsamma, som alt betala med vexlar.
Om det kan tillåtas Banco-Styrelsen alt så
maniera sina affairer, så må det väl kunna
tillåtas den att med verklig fördel för Ban¬
ken i rätt lid uppköpa vexlar och använda
dem till liqvid. Häraf uppkommer ock den
fördelen, att Banken kan bjuda en vexel, som
går så väl på den ena, som på den ändra
orten. Derjemte, då behofvet alt importera
silfver i stället för det utförda minskas, upp¬
kommer en ny vinst för Banken, att den
slipper import-kostnaden.
Mot Professor Engeström får jag an¬
märka, att myntvärdet upprätthålles lika väl
med goda vexlar som med silfver. Då man
medgifver principen för • alla andra Banker,
vore det i sanning önskligt, alt vår Bank
styrdes lika väl som andra.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag har in¬
galunda yrkat alt Banco-Styrelsen skulle ega
en allmänt utsträckt rättighet att ingå uti
egentlig vexelhandel. Det är blott för en
4o Den 16 October.
viss händelse jag önskade den åt Styrelsen
förvarad, lill vinst håde för Banken och en-
skildta. I det fall alt det å utländsk ort be¬
tingade Creditiv måste begagnas, bör ju Ban-
co-Styrelsen kunna trassera eller utfärda vex-
lar ställda på Crediliv-tagaren, i stället att
till Banken med dryg transportkostnad införa
silfver, som med lika kostnad genast ulföres.
Man bar sagt alt denna rättighet ligger öp¬
pen och klar och kan i Reglementet intagas.
Dermed är jag oek belåten, men fruktar lik¬
väl att icke alla så fattat meningen af Me¬
talliska fondens förstärkning genom utländskt
Creditiv. Det betingade Creditivet bör i den¬
na händelse räknas lika med reel valuta, lig¬
gande i Bankens hvalf. Så bör man visser¬
ligen anse denna tillgång, men alt sluta af
disscussionerna så vid denna, som föregåen¬
de Riksdag, samt ännu mer af Banco-Full-
mägtiges öfverläggningar under mellanliden,
gifvas många som lill Cassan endast räkna
hvad i Bankens hvalf finnes inneliggande och
vilja derifrån utesluta den i Creditiv-väg be¬
redda tillgång. En bestämd förklaring bör
härom i Reglementet intagas, och på det icke
bifall till detta Betänkande må deremot läg¬
ga hinder, yrkar jag återremiss. Doctor En¬
geström bar uppgifvit a:ne hufvudändämål
med realisationen, dels myntvärdets upprätt¬
hållande inom landet, dels coursens fixerande,
det förra medgifver jag, men icke det sedna¬
re. Äfven med ett bestämdt myntvärde kan
en mindre flucluation i conrsförhållanden icke
förekommas. Det beror af bandels-balancen
Den 16 October. 4l
och vexel-tillgångarne. Under lyckligare för¬
hållanden kan silfver införas, onder mindre
gynsamma åter utföras. I hegge falien må¬
ste transport-kostnaden tagas i beräkning, hvar¬
af följer alt coursell kan variera 8 å 10 sk., el¬
ler ifrån 123 sk. tiil och med 1 33 sk. Alt vilja
stegra coursell elier söka bibehålla honom vid
pari, vore ett fruktlöst bemödande, endast
ledande till förlust för Banken.
Kyrkoherden Bergvall: Enligt Dompro¬
sten Heurlins förslag skulle Banken ej kom¬
ma att täfla med Börsen, och deri kan jag
utan tvekan instämma.
Contracts-Prosten Hallström: Om jag ej
missförstår R. Sirs beslut, att Banco-Styrelsen
får taga Creditiv på utländsk ort, ligger re¬
dan i detta beslut hvad Domprosten Heurlin
åsvPar, och sålunda vore ett dylikt tillägg
icke behöfligt.
Domprosten Doctor Heurlin; Om saken
förhåller sig så, sorn Til. Hallström förme¬
nar, afstår jag gerna från mitt förslag. Mån¬
ge torde dock tro, att, om Credit!vet skall
begiaquias, måste det utländska silfret indra-
O O 7
gas i Bankens hvalf.
Professorn Doctor Morén: Enär Rikets
Ständer redan stadgadt, att det utländska
credilivet för Banken skall beredas på flera
orter, cå är ju möjligt, att den summa, som
någon behöfver, kan få lyftas på hvad ort
som önskas. Bankens anvisning uppfyller då
samma ändamål, som vexeln, och hvad man
vill genom återremiss vinna, är i sjelfva ver¬
ket redan vunnet.
4 2 Den 16 October.
Då meningarne voro delade och vote¬
ring äskades, framställdes följande propo¬
sition :
Bifaller H. Ståndet Banco-Utskottets Be¬
tänkande N:o 44? Den det vill, lägge Ja;
den det icke vill, lägge Nej; vinner Nej, blif-
ver Betänkandet återremitteradt.
Härefter anställdes omröstning, som så
utföll, att Betänkandet blef med 20 Ja emot
iS Nej bifallet.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag vill ej
reservera mig mot besluLet i hufvudsaken;
men, i händelse Banco-Styrelsen behöfde be¬
gagna det utländska credilivet och importera
silfver, bör i Beglementet det stadgande inta¬
gas, att Banco-Styrelsen må i denna händel¬
se vara berättigad att, i stället för silfver ur
Bankens hvalf utfärda vexlar, ställda på cre-
ditgifvarne.
Häruti instämde Tit. Bergvall, Petters¬
son, Öhrnberg.
Mot beslutet reserverade sig Til. öd¬
mann och Östberg.
§. 10.
Upplästes och godkändes Expedilions-Ut-
skottets förslag till B. St:s underdåniga Skrif¬
velse N:o 154» i afseende å förslag till än¬
dring i 5 §. i5 Cap. Ärfda-Balken.
§. 11.
Föredrogs Banco-Utskottets don 2g Sept.
bordlagda Betänkande N:o ^5, i anledning af
Herr Professor dgardhs motion, om en lämp¬
lig tull för exporteradl silfver.
/ '
Den 16 October.
43
Prosten Ödmann anförde: Då Tulltaxan
var till öfverläggning inom det Högv. Ståndet,
förbehöll jag mig, att, i anledning af Profes¬
sor Jgardhs på bordet hvilande motion, få
spara discussion öfver detta ämne, till dess
den föredrogs. Jag anser det vara orimligt, alt
tull lägges på export af jern och koppar m.
m., men silfret fritt utföres, särdeles nu, då
det så väl behöfves inom landet för utvexlin-
gen. Det är klart alt, när silfret stiger, skall
man finna intresse alt utföra det likasom an¬
dra varor. Det var en tid, då det strängt
förböds att föra ut ur landet eller nedsmälta
pregladt silfver. Nu söker man nästan tvin¬
ga ut det. Utskottet har sagt, att en för¬
svårad silfverexport vore stridande mot reali¬
sationens hufvudidé, samt alt export-tullen
skulle motverka silfrets införande. Jag anser
bägge delarne ej vara skäl emot, utan snarare
för motionen. Ändamålet med realisationen är
väl hufvudsakligen att upprätthålla myntvär¬
det, men della vinnes ej genom silfrets ut¬
förande. Kanske hufvudidéen skulle vara att
sprida silfver i landet? Nej; sedelmyntet har
liera beqvämligheter inom vårt glest bebod¬
da land och är för ömsesidiga liqvider fullt
tjenligt, så länge dess värde är säkert. Ut¬
skottet yttrar sig, alt Handlande skulle ge¬
nom export-tull hindras alt införskrifva silf¬
ver m. m. Detta är ej något bindande skäl.
Om vi få öfvervigt i vår handel, öppnas der¬
igenom den säkraste canal för silfrets införan¬
de; och då det qvarstannar i landet, är rea-
lisationen betryggad. Till utländska liqvider
44 Den 16 October.
begagnas vexjar. Blifver det en fördel för
de Handlande att utföra silfver, blifver vår
Bank snart tömd.
Häruti instämde Tit. Mittag och Has¬
se/rot.
Professorn Doctor Engeström: Betänkan¬
det innehåller alla de skäl för motionens af¬
seende, som jag anser nödvändiga; men ett
ibland dem torde vara miudre tydligt ut¬
tryckt, hvarföre jag vill försöka alt upplysa
detta med ett exempel. En Handlande här¬
städes har t. ex. uti Nantes en fordran af
10,000 franc, hvilka han icke behöfver an¬
vända förr, än efter ett eller flera års förlopp;
men anser icke det Nanteska Handelshuset
nog säkert för att låta dem under hela den¬
na tid qvarstå, utan drar derföre in dem uti
landet och deponerar dem i Banken. Men
efter den rymliga tidens förlopp skall han
åter utbetala samma 10,000 francs uti Nantes,
och måste nu erlägga export-tull derföre, sorn
gör honom en verklig förlust, hvarföre han
också icke drar in den ädla metallen, och lan¬
det och Banken hindras derigenom att på
denna väg vinna ersättning för det under ti¬
den utgångna hårda myntet.
Förslaget strider emot principen för rea¬
lisationen. Skall coursen icke stegras genom
vinningslystnad, måste den handlande äga fri
utväg att uti sin rörelse begagna sig af vexel
eller hårdt mynt, hvilketdera han behagar.
Men skall serskildt utförseltull läggas på det¬
ta sednare; så är det naturligt att priset på
vexeln, som derigenom blifvit begärligare;
Den 16 October.
45
skall ökas med sistnämnde lullbelopp, och i
sammanhang dermed att ett bland realisatio¬
nens ändamål, som är coursens möjligaste
närmande till pari, skall förfelas, samt den¬
na tvertom ännu mera aflägsnas från den al-
sedda ståndpunkten.
Prosten Ödmann: Just det, hvarpå Tit.
Engeström grundar sin första deduction, har
ej bindande kraft. Exemplet: ”Ej anse den
säker” -— ”Fördel att låta sina pengar stå i
Banken” — Jag kan ej fatta detta raisonne-
ment. Anser den ene köpmannen ej den an¬
dre säker, så säljer han vexeln, det skynd¬
sammaste han kan. Vill en Svensk köpman
sedan förvandla sina penningar i silfver, har
han ju tillfälle, att invexla det på Banken.
Icke behöfver han i sådan afsigt påkosta trans¬
porten från utländsk ort. Den andra deduc-
tionen är i min tanke alldeles falsk. Icke bi¬
behålies myntvärdet derigenom, att silfver-
exporten är fri och på allt sätt underlättas. Det
är alldeles omvändt förhållande. Ju mera silf¬
ver vi kunna bibehålla i landet, desto säk¬
rare skall väl myntvärdet och coursen upp¬
rätthållas.
Contracts-Prosten Östberg: Så länge an¬
dra exportabla effecter öro belagda med tull,
är det för consequencen tjenligt, att äfven
silfver med tull belägges. Att tullen skulle
hindra exporten af silfver, skadar icke; det
vore väl, om vi finge behålla vårt silfver.
Professorn Doctor Morén: Det ändamål,
sorn åsyftas, eller hinder för silfrets bort¬
gång ur landet, vinnes, så vidt jag kan inse,
46
Den 16 October.
icke genom exporttullen. Da den utländning,
sorn här säljer en vara, vet, att han ej får
utföra myntet utan tull, så är naturligt, att
han med tullens belopp ökar varans pris, ty
under en viss summa kan han icke afyttra
den. Vår importeur gör på samma sätt.
Kan han liqvidera sin utländska skuld, utan
att exportera silfver, så exporterar han det
ej, om det äfven är tullfritt. Men kan han
ej annorlunda fullgöra sin liqvid, så expor¬
terar han, och måste exportera silfver, ehu¬
ru hög tullen derå är. Han lägger då tullen
på den importerade varan, till förfång för
consumenten, och man har intet annat åstad¬
kommit, än någon inkomst för Statsverket på
allmänhetens bekostnad, men alldeles ingen
säkerhet för landet, att behålla sitt silfver.
Min tanka är derföre den, att silfver, såsom
den för nästan hela Verlden gemensamma va-
rumätaren, må utan tvång och hinder få rö¬
ra sig på den stora verldsmarknaden.
Professorn Doctor Engeström: För att
göra mitt anförda exempel tydligare, hvilket
synes behöfvas, torde vara nog att deruti po¬
nera det Exporteuren, som har den uppgifna
fordran, alldeles icke är Importeur. I sådant
fall drar han bestämdt in det hårda myntet,
som kommer hans land till godo. Låt vara
att detta sker genom vexel, som försäljes hem¬
ma, så får han derföre, icke blott rätta vär¬
det, ulan detta ökadt med tullbeloppet, och
således mera än han bordt hafva. Men det¬
ta plus betalas af den vexelköpande Impor-
teuren, hvilken åter erhåller sin ersättning
Den 16 Oclober. 47
fran lians köpare, och medför följaktligen ens
eller någras riktande på allmänhetens be¬
kostnad.
Mitt yttrande om cours-förhöjningen ge¬
nom nyssnämnda anledning, har förefallit li¬
ka obegripligt. Jag vill derföre förklara
mig genom ett exempel. Jag har att i Ham¬
burg betala 1 R:dr Hamb. B:co, som köpes i
Stockholm för 128 sk. Svenskt B:co. Antåg
transportkostnaden lill 4 sk., så står den mig
uti Hamburg till i32 sk. pris. Lägg nu lia,r-
lill exporttullen, som må antagas till 8 sk.;
så ökas ju dessa nyssnämnda, pris till i4o sk.
Men då är det också naturligt att coursell må¬
ste stiga till minst 140 sk., emedan jag för
detta pris hellre köper vexeln, såsom med
mindre risque transportabel.
Det skäl, som velat hämtas från export¬
tullen på andra handelsvaror, tror jag här
icke vara alldeles tillämpligt. Just mynlme-
tallens egenskap af mynt gör denna icke i al¬
la afseende!! lika med öfriga handelsvaror; —
och dessutom äro icke alla sådana belagda
med utförseltull.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén: Tull
är en afgift, sorn ej kail rättfärdigas af ien
beskattande magien annorlunda än antingen
såsom skydd för inhemska näringar eller såsom
bidrag till Stats-utgiflerna. 1 förra fallet vore
det principlöst att lägga exporttull på silfret,
sorn hos oss lill så ringa qvantitet produce¬
ras. Icke heller är det en handelsvara, sorn
lill oss införes till consumtion, så att det i
sednare afseendet kan anses böra beläggas med
48
Den 16 October.
tull. Tull är en afgift, som bör träffa alla
andra varor i verldshandel, hvilka produ¬
ceras till allmän consumtion, och i denna
egenskap omsättas emellan nationerna. Silf¬
ver är väl äfven en dylik vara till någon viss
grad. Men då den äfven och hufvudsakligen
begagnas såsom function för alla andra varor,
måste den från alla slags inverkningar af be-
skattningsmakten vara fri, för att obehindradt
kunna röra sig. Detta är med begreppet om me¬
talliskt mynt så ovilkorligen öfverensstämman¬
de, att dessförutan en verklig realisation icke
kan ega rum. Doctor Morén har ganska rik¬
tigt anmärkt, att den varan, som skall bi¬
draga till de andras in- och utströmmande,
bör gå fritt. Annars blefve följden, alt, äf¬
ven då handeln vore till fördel för Sverige,
skulle ändock silfver ej kunna dragas in. Vill
man vinna detta ändamål, måste man äfven
tillåta, att silfi/et går ut. Bestämmas tullaf-
gifter, så låter man hellre sitt silfven ligga
utrikes, för att ej sedan betala exporttull.
För att bibehålla myntvärdet, vore tull ej
tjenlig; ty då motarbetade han sig sjelf. Min
mening är sålunda, att siifret bör få fritt gå in
och ut, det må vara rått, arbeladt eller myn-
tadt: genom hvilken frihet allena det kan
blifva på verldsmarknaden en fortfarande mä¬
tare för andra varor.
Prosten Ödmann: Mot Prof. Engeström,
i afseende på utländska handeln, måste jag
ännu en gång erinra, att man vanligen liqvi-
derar med vexlar och endast då reqviierar
ädla
Den 16 October.
49
ädla metaller, när conjuncluren antyder en
vinst af deras införande. Får jag således en
vexel lill Jiqvid för min vara, säljer jag den
och vänder den i silfver, om jag*finner för¬
del dervid. Att utföra några R:dr till Ham¬
burg med påtaglig förlust, synes mig ett illa
valdt exempel. Det vore enfaldigt, om jag
visste af en exporttull, och ej använde vex-
lar till liqvid.
Mot Professor More'n får jag anmärka,
att varupriserne bero ej af silfverpriset, utan
' af tillgång på varorne. Då god tillgång är
på vara, faller den i pris; då brist eller min¬
dre tillgång, stiger den. När vår cours var
hög, föll dock priset på caffe och socker samt
på de fleste Colonial-varor.
Mot Biskop Hedrén: att man ej kan
tillämpa på silfver de allmänna grunder, som
Bevillnings-Utskottet antagit för varor i all¬
mänhet. Silfver är hvarken en vara, som
inom vårt land lill erforderlig mängd produ¬
ceras, icke eller en vara, hvilken såsom rå¬
ämne hit ingär alt i Fabriksväg förädlas. Man
måste derjemte besinna skillnaden mellan vårt
land och mera productiva länder. Man kail
ej neka, att silfver alltid har en tendence att
utgå från mindre productiva länder. Yi pro¬
ducera för litet i proportion af vår import;
derföre går silfret gerna ut. Att bibehålla
silfret inom vårt land, finnes ej annan utväg,
än att hindra exporten; så framt man icke
kommit derhän, att genom kloka administra¬
tiva åtgärder hafva uppmuntrat konstfliten,
upphjelpt näringarne och ökat productionen.
Preste-St. Prot. i834• Bandet XII. 4
Den 16 October.
Doctor Elfström: Sedan Biskop Hedren
Så grundligt redogjort för detta ämne, kunde
jag med allt fog afstå från alt yttra mig der¬
om. Som jag dock deltagit i Utskottets be¬
slut, vill jag med några ord uttala min åsigt.
Silfret bör, efter min tanka, på en gång be¬
traktas både såsom vara och varumätare. I
denna dubbla egenskap företer det sig såsom
realisationens sanna och verkliga substrat. En
fri in- och utförsel af silfver synes mig der¬
före betingas af realisationens hufvudide, rätt
uppfattad. En åsatt exporttull för denna ar¬
tikel skulle dessutom, vid vissa tillfällen, rakt
motverka dess införande. Jag föreställer mig
nemligen en af våra exporterande Handlande,
som egde utrikes fordringar, för hvilka han
kunde vara hugad införskrifva silfver. Han be¬
sinnar då, att han, vid möjligen framdeles ske¬
ende skuldliqvid å utländsk ort, ej kan begagna
samma vara utan erläggande af en serskild af¬
gift, ochafstår derföre från silfverin]porten samt
emottager, i stället en vexel. Slutligen anser jag
silfverutförselns belastande med tull äfven in¬
nebära ett slags kränkning af 1 §. i i83oårs
Myntbestämningslag. Dessa grunder hafva
verkat mitt bifall till Betänkandet.
Professorn Doctor Engeström: Då Pro¬
sten ödmann yttrat alt coursell ensamt beror
af handels-balancen, bör jag dervid erinra,
att sådant gäller endast för länder med klin¬
gande mynt, då deremot uti coursen för pap¬
persmynt ofta ingår uppgälld eller agio.
Hvad d en förnyade anmärkningen emot
mitt exempel angår, får jag endast yttra min
Den 16 October.
5r
förundran deröfver, alt en besparing af en
utgift, som den yrkade export-tullen är, icke
skall likasom befrielsen från hvarje annan ut¬
gift, tillskynda den befriade en afgjord vinst.
Ponera att Banken gagnat sin crediliv-rätt
uti Hamburg för en million R:dr specie, och
är nödsakad alt derföre utsända silfver ä 8 sk.
i tull-umgälder, så skulle ensamt dessa öka
Bankens utgifter med icke mindre än 166,666
R:dr 02 sk., som visserligen icke kan anses
för annat än förlust.
Jag anhåller om bifall till Betänkandet.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén: Ett
exempel lorrie till upplysning få anföras. Då
under åren 1826, 27 och 28 Banco-Slyrelsen,
efter Riksens Ständers auctorisation, inbjödo
Handlande att, under den särdeles gynsamma
exporthandeln, införa silfver till lefverans i
Banken, så hade detta som bekant är, den
lyckliga verkan, att vår Bank förstärktes med
en betydlig metallisk tillökning. Kunde detta
ske efter en så lång tids handels- och mynt¬
tvång, huru mycket mera, om dessa förhål¬
landen blifva fullkomligen fria? Får icke den
metalliska varan fritt gå fram och åter, med
handelns ebb och flod, så lärer icke stor nyt-.
ta för rörelsen vara att vänta af realisationen.
Vid en ymnigare export skall då trassenten
hellre låta sin behållning ligga qvar på ut¬
ländska contoret, att der vid tillfälle, åtmin¬
stone tullfritt, begagnas, än alt draga den in
i silfver-valuta, som sedermera icke utan för¬
lust kan åter utföras: då i motsatt händelse,
samma behållning ingått i Bänken i silfver
5a
Den 1G October.
eller guld emot sedlar, som åter blifvit frukt¬
bara i landets handel oell industri. Likaså
skall, vid importens öfvervigt, vexel-cursen
stegras i mån af den på silfret lagda export¬
tull, och sålunda äfven i detta fall realisatio¬
nen föga gagna den allmänna rörelsen. Man
vill att myntet skall blifva qvar i landet.
Exporttullen skulle i detta afseende blifva
ett slags prohibition, ett slags skyddstull, som,
nog besynnerligt, skulle förhindra utförseln
icke af ett råämne, utan af en vara i dess
högsta förädling, myntet. Om nu denna pro¬
hibition skall blifva tillräcklig, så måste vexel-
coursen desto mera stegras, importen blifva
ännu dyrare, och handelsvågen för landet
ännu ofördelaktigare. Men antaget, att ända¬
målet vanns, alt myntmassan derigenom qvar-
blef i landet, skulle icke äfven förhållandet
blifva enahanda under gynnsam handels-con-
junctur? Af samma skäl, sorn hindrade silf¬
ret gå ut, skall det. nu hindras att gå in.
Silfvermassan blir i båda händelserna lika:
men ined den skillnad, att i förra fallet kom¬
ma alla närings-grenar att lida af en hög ve-
xelcurs, och i det sednare komma öfverskotts-
capitalerna att ligga hos utländningen för oss
fruktbara. Vilja vi vara säkra att alltid haf¬
va silfver, så måste vi tillåta del gå fritt
livart det vill. Det går dit industrien drager
det och utan industri hjelpa inga prohibitio-
ner. Vi hafva haft ett mo.ralorium i nära 3o
år. Silfret har väl blifvit qvar i våra Bank-
kälirar: och många hafva på god tro gladt
sig, att ingen fått bortröfva vår skatt. Men
Den 16 October.
53
har nationen deraf blifvit rik? Hvem har be¬
talt den uppdrifna coursen, det fallna sedel¬
värdet, örn icke landets industri, näringar
och bandel? Jag anser den föreslagna Sullen
såsom en prohibition, och såsom sådan har
den blifvit yrkad: och i denna egenskap är
den ock att anse som en liten återstod af
det förra moratorium, hvilket helt och hål¬
let måste upphäfvas, så vida realisationen skall
motsvara sitt ändamål, metalliska myntets fria,
obehindrade circulalion.
Prosten Ödmann: Hvar och en vet, att
en klok köpman säljer sin vexel i rätt tid.
Helt annat förhållande var, då moratorium
gällde och nu. Då kunde jag ej få silfver
i Banken; nu är luckan öppen alla dagar.
Det är derföre jag söker prohibition, till ut¬
försel, att man ej för snart skall nödgas till¬
sluta den. Våra bröder och grannar i Nor¬
rige hafva haft samma syftning att hindra
utförseln af de ädla rnetallerne. Jag anhåller
om återremiss.
Då meningarne voro delade och votering
äskades, framställdes följande proposition: Bi¬
faller H. Ståndet Banco-Utskottets Betänkande
N:o 45? Den det vill, lagge Ja; den det icke
vill, lagge Nej; vinner Nej, blifver Betän¬
kandet återremitteradt.
Härefter anställdes omröstning, som så
utföll, att Betänkandet blef med 22 Ja emot
11 Nej bifallit.
Prosten Ödmann reserverade sig mot be¬
slutet, såsom skadligt för realisationen och
principlöst.
54 Den 16 October.
: I ' '
Harull instämde Tit. Östberga Mittag,
Hasselrot.
§• '12.
Föredrogs Banco-Utskottets den 29 Sep¬
tember bordlagda Betänkande N:o 46, i an¬
ledning af Doclor Petterssons motion, om
nedläggande af all ersättnings-talan emot en¬
skilde personer för de medel, hvilka från
Malmö Låne-Conlor utgifvits, men för hvilka
Contoret, till följd- af förre Kamererare!! Lind¬
stedts bedrägliga förhållande, blifvit i saknad
af godtgörelse.
Doclor Pettersson anförde: Jag vill vid det¬
ta Betänkande ej göra någon anmärkning, utan
tillstyrka bifall, emedan på sätt och vis tirrin
motion här blifvit bifallen, enär dess syfte så
vida är vunnet, att en gång saken komitier
att till slutligt afgörande företagas. Under¬
sökning och rättegång hade bort börjas redan
j83o. Genom det långa dröjsmålet hafva gäl-
denärerna blifvit blottställde för anspråk på
4 års ränta, som möjligen kan dem ådömas.
dag visste, att de flesta fallen med lånesö-
kande, voro sådana, som de af Utskottet om¬
nämnda och jag ville med min motion en¬
dast förekomma en utgift för Banken, nem¬
ligen för den rättegång, som ändamålslöst
kommer alt ega rum emöt de gäldenärer,
hvilka äro i samma categori, som de redan
genom Kongl. Domar frikände. livar och en
önskar slut på trasslet, och jag finner af Be¬
tänkandet, att det nu kan emotses.
Betänkandet bifölls.
Den 16 October.
55
§• 13-
På derom gjord anhållan beviljades Pro¬
sten P. G. Svedelius permission på tre vec¬
kor, räknad från medlet af November månad.
Ståndet åtskildes kl. i 2 e. m.
In fidem
P. A. Sondén.
Den 16 October.
• \
Plenum kl. 6 e. m.
§. I-
Föredrogos och lades på bordet:
Stats-Utskottets Memorial och Utlåtanden
N:o 283, angående grgtilication åt Stats-
Commissarien Tauvon;
N:o 284, i anledning af väckt fråga om
förändring uti föreskrifterna rörande inbetal¬
ning af lånemedel till publika cassör;
N:o 285, i anledning af gjorda anmärk¬
ningar vid Utskottets Betänkande N:o 225,
i fråga om försäljning till skatte, dels al
Kungsgårdar och Kronolägenheter, dels af
K3rrkohemman och boställen;
N:o 286, i anledning af förekomne frå¬
gor om skyndsam handläggning af mål rö¬
rande Recognitions- och Krono-skogar;
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 34»
angående bestämmandet af årlig Bevillning å
Caracters-fullmagter, som hädanefter med¬
delas.
56 Den 16 October.
§. 2.
Föredrogos och lades till Handlingarna:
Stats-Utskottets Memorial
N:o 287, i anledning af erhållen åter-
remiss å Stats-Utskottets Utlåtande N:o 196;
N:o 288, i anledning af erhållen åter-
remiss på Stats-Utskottets Utlåtande N:o 199;
N:o 289, i anledning af erhållen åter-
remiss å Stats-Utskottets Utlåtande N:o 235.
§• 3-
Föredrogs Bevillnings- Lag- och Econo-
mie-Utskottens den 1 1 dennes bordlagda Be¬
tänkande N:o 6, angående reglementariska fö¬
reskrifter för bränvins-bränningens utöfning
samt försäljningen af bränvin och beskatt¬
ningen derå.
Prosten Åstrand ansåg det vara en nöd¬
vändig följd af Ståndets beslut angående grun¬
derna (Bevillnings- och Economie - Utskottets
Utlåtande N:o 5), att detta Betänkaride återre¬
mitteras, för att jemkas och i enlighet med
de beslutna hufvud-grunderna ändras. Han
ville, för alt icke vid flera serskildta punk¬
ter behölva upprepa samma anmärkning, här
förutsända den, såsom i allmänhet rörande
hela Betänkandet, och tillika förnya sin vid
återremissen af Betänkandet N:o 5 gjorda hem¬
ställan, alt sammansatta Utskotten, vid be¬
svarandet af återremissen, endast måtte upp¬
taga de förändringar och tillägg, som Utskot¬
ten finna för godt att föreslå, med hänvis¬
ning för öfrigt till det nu afgifna Betänkandet.
Vid sid. 1 §. 1 anförde
Den 16 October.
Contracts-Prosten Nordin: ”Bränvins-di-
stillering vare — —- tillåten för deni som till
bränvins-bränning ‘äro berättigade.” Detta är
^otydligt. Utskottet gör sjelft, uti §§. 10, 3r,
, skillnad emellan hemman, sorn till brän-
vins-bränning äro berättigade och dem som
anmält sig vilja utöjva denna rättighet:
Hvilketdera menar nu Utskottet i 1 §.?
Detta är ej lätt att se. — Är den sednare me¬
ningen åsyften, borde den med tydliga ord'
tillkännagifvas.
Hvad sjelfva saken angår, skulle jag tro,
att 6 kannors distillers-pannor, torde af alla
hemman, som ega rättighet att bränvin brän¬
na, d. ä. af alla, som hafva taxerings-värde
af 3oo R:dr och derutöfver, kunna, alla tider
på året, få begagnas till distillering, antingen
de anmält sig' lill bränvins-bränning eller
icke. Hvarföre skall den, som ej bränner
bränvin utan som köper sitt förråd deraf,
nekas att distillera sitt köpta bränvin? Är det
meningen, att liksom uppmana lill produc-
tion, och säga: Bränn, ty eljest får du ej di¬
stillera? — På landet finnas inga serskildta
distillatorer: Alt köpa distHleradt bränvin från
släder faller sig dyrt, och besvärligt: Att en¬
dast supa finkel, är obehagligt. Må derföre
distilleringen tillåtas allmänt. Med 6 kannors
panna sker ej underslef, enligt gammal erfa¬
renhet. Förbudet mot desse små pannor sy¬
nes vara en öfverflödig nyhet.
Prosten Åstrand:• Få äro de på landet,
som distillera. De som ej hafva rätt att brän¬
na, i anseende dertill, att deras hemmans-
58 Den 16 October.
delar ii ro för små, lära väl ej tänka på alt
distillera. De som hafva rätt att bränna, an¬
tingen de begagna den eller icke, hafva förut
baft rätt att distillera.
Vid sid. 2, §. 3 anförde
Contracls-Prosten P. G. Svedelius: Vid
denna §. skulle jag önska, att Utskotten lill
förekommande af missförstånd tydligen be¬
stämde, huruvida den för de serskildta jord-
värden fixerade pannerymd, finge beräknas
med eller ulan afdrag af det i följande §. om¬
nämnde kokrum. , Jag skulle tro, att uli för¬
hållandet mellan jordvärde och pannerym-
der icke varit afsedt det stämplade kanneta-
let utan de enligt 28 §. åsätta afgifter, som
alltid beräknas sedan kokrurnmet blifvit af-
dragit. Sådan har Praxis åtminstone hittills
i allmänhet varit och ett förändradt förhål¬
lande i denna del skulle föranleda dertill alt
ganska många finge med stor kostnad omgöra
sin bränvins-redskap, blott derföre att den¬
na vore 2 å 3 kannor större än jord värdet
berättigade lill. I anledning häraf föreslår
jag, att näst före orden ”begagnas en patine-
rymd af . . . må tillsättas ”med afdrag af
det uti nästföljande beräknade kokrum."
Prosten Astrand: Detta behöfver förtyd¬
ligas. Kronobetjeningen har ofta varit i vill¬
rådighet. Här bör bestämmas, att kokrum¬
met är häruti ej inberäknadl.
Vid sid. 4, §. 7 anmärkte
Prosten Astrandj, att städernas invånare
ej borde få utöfva bränvinsbränning för hvar-
enda jordlott serskildt.
Den 16 October.
59
Vid sid. 6, §. 11 anförde
Prosten Åstrand: Jag får vilkorligt an¬
mäla, alt, örn bränvinsbrännings-tiden inde¬
las i två terminer, är liela detta stadgande
öfverflödigt och skulle leda till minskning i
statsinkomsterna.
Vid sid. 10, §. 21 anmärkte
Contracts-Prosten J. J. Nibelius > att i
de orden: — — låtit med afsigt förändra
m. m. med afsigt borde utgå.
Vid sid. 13, §. 21 anförde
Contracts-Prosten Nordin: Att vid för¬
segling bjuda Länsmannen till hemmet, blir
för kostsamt för bonden: Sockne-menigheter-
ne lysas derföre tillsammans, då bränvins-
redskapen medhafves. Att till samlingsstället
föra pannan, lösa bröstet och hatten, faller
sig lätt: svårare är att ditföra piporna: de
äro hardt fästade i kylfatet: att framföra he¬
la kylfatet med piporne uti, är besvärligt,
fordrar ök, då den andra redskapen eljest lätt
bäres: att skilja piporne från kylfatet, härtill
vanlig följd, att antingen piporna eller kyl¬
fatet skadas. Mig synes nog, att allmogens
bränvins-pannor, hattar och bröst förseglas:
med piporne kan, utan öfriga redskapen, ej
brännas bränvin, de torde ej behöfva förseg¬
las. Med nedmurade pannor är förhållandet
annorlunda. Länsmannen måste vid sådana
pannors försegling kallas till stället.
Prosten Ödmann: Hittills har det varit
tillåtit att begagna pannor med fast bröst till
kokning och andra hushållsbehof, äfven då
bränvinsbränning ej varit tillåten; jag ser icke
(io
Den 16 October.
heller, hvarföre det icke hädanefter må kun¬
na ske. Jag yrkar derföre här den tydliga
bestämning, att pannor med fast brösL böra
förseglas så, alt de kunna användas till an¬
dra hushåilsbehof, men ej till bränvinsbrän-
ning.
Prosten Astrand: Det föreskrifves nedan¬
före, huru förseglingen skall ske, och på det
sättet hindras ej pannans nyttjande till andra
behof än brån vinsbränning.
Vid sid. 12, §. 28 anmärkte
Prosten Astrand} att Tariffen måste rät¬
tas enligt Ståndets beslut.
II. H. Biskopen och V. Talmannen erin¬
rade, alt detta vore en allmän anmärkning,
som angick flera punkter af närvarande
förslag.
Doctor Björkman: ”För pannor under
10 kannor skattas äfven efter 12 sk. kanne-
rummet.” Detta står så isoleradt, att man
kunde åläggas skatt för distillerings-panna
om 6 kannor.
Vid sidan 18, §. anmärkte
Doctor Björkman: I sista punkten he¬
ter det: ”Då, enligt 3 Art. 34 §., dislille-
ringspannor’* m. m. Detta är-nog strängt. Man
borde hafva rätt att distillera på hvilken tid
på året som helst.
Contracts-Prosten J. J. Nibelius: Jag vil¬
le äfven yrka, alt distilleringspannor finge
nyttjas hela året om, enligt 4! §• i i83o års
Förordning.
Vid sid. 20, §. 43 anmärkte
\
Den 16 October.
61
Prosten Astrand: Enligt denna §. skul¬
le en husbonde, som t. ex. vistas i Stockholm
och har en egendom på många mils afstånd
derifrån, ansvara, om hans tjenstefolk företa¬
ga oloflig bränvinsbrånning. Detta är en allt¬
för Japanesisk lagstiftning, som jag icke kan
tillstyrka.
Häruti instämde Tit. Edvall och Lindahl.
Prosten Mittag: Härom tvistades i Ut¬
skotten, och flere vore af samma tanka, som
Tit. Astrand; men om detta ej stadgades,
skulle man sällan komma åt husbonden, som
i de flesta fall skulle söka alt kasta skulden
på tjenaren.
Prosten Astrand: Bor husbonden på stäl¬
let, bör han visserligen ansvara; bor han af¬
lägse, kan man ej fordra af honom ett så¬
dant ansvar.
Prosten Mittag: Bor han aflägse, så bör
han väl hafva en pålitlig man, som utöfvar
husbonde-väldet i hans ställe.
Professorn Doctor Moren: Husbonden
må bo hvar söm helst, så bör han, om han
icke är säker på sitt folk, åtminstone kunna
förvara sin redskap. Gör han det ej, må
han ansvara.
Häruti instämde Tit. Nordm.
Vid sid. 21 §. 47 anförde
Doctor Björkman: Meningen med usta
punkten synes vara att förekomma så kallade
skänksupar. Här bör derföre heta: I öppna
salubodar och på apotheken må icke bränvin
i minut försäljas, skänkas, utdelas m. m.
Prosten Mittag: I förslaget stod förut:
gratis utdelas; men som man skulle kunnat
6a
Den 16 October.
advocera sig ifrån saken, om någon icke blef-
ve uttryckligen buden ^ men ändå tog en sup
på ett sådant ställe, erhöll punkten' vid ju¬
steringen, på min hemställan denna lydelse:
försäljasj utdelas eller annorlunda tillhan¬
dahållas, hvilket synes förekomma alla möj¬
liga missbruk.
Häruti instämde Tit. Grenander.
Doctor Björkman: Här kunde väl äfven
stå: skänkasj särdeles som föreskriften sträc¬
ker sig blott till öppna salubodar och apo¬
thek. Jag var ej närvarande vid beslutet.
Professorn Doctor Moren: Det är säll¬
synt, att bränvin säljes i öppna bodar, men
det sker ofta nog i rummen innanför. Man
kunde derföre här tillägga: bodkamrar; de
förtjena ock en mention honorab/e.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Jag undrar
nog, om Lagen kan hindra någon att skänka
en annan en sup. Kan det ske, har jag in¬
tet deremot.
Vid sid. 21 §. 48 anmärkte
Doctor Björkman: Vid Kyrkor på lan¬
det och inom en fjerdedels mil deromkring
får, enligt äldre författningar, ingen krog fin¬
nas. Skulle detta stadgande sedermera blifvit
afskaffadt eller råkat i glömska, bör det åter
upplifvas, så att det hvarken på helgdagar
eller söcknedagar tilläts att vid Kyrka eller
inom en fjerdedels mil deromkring utminu¬
tera bränvin.
Domprosten Doctor Heurlin: En sådan
författning finnes verkligen, som förbjuder
krog vid Kyrkan eller inom en fjerdedels mil
Den 16 October. 63
deromkring, och »Utskotten borde väl derpå
fästa afseende. I samma punkt står: utom
till resande och vägfarandej eller vid mål¬
tider; här måste ordet eller utgå, om icke
Lagen skall eluderas.
Häruti instämde Tit. Björkman.
Contracts-Prosten Nordin: Ordet prediko-
dagar torde höra tilläggas. Således: ”sön-
helg- eller predikodagar.” Passionspred ik-
ningar hållas söckuedagar: desse borde äfven
fredas för krögeri.
Prosten Mittag ansåg hvarken den ena
eller den andra förändringen nödig, utom
den af Tit. Heurlin föreslagna.
Doctor Lindahl: Äfven i bondgårdar
säljes bränvin; jag hemställer, om ej äfven
de kunde nämnas.
Domprosten Doctor Heurlin: I sista punk¬
ten förbjudes bränvinsförsäljning i städerna
under gudstjeustenia. Jag hemställer, om ej
all bränvinsförsäljning borde på Söndagarne
förbjudas.
Häuli instämde Tit. Hasselrot.
Fältprosten Edvall: Denna §. strider emot
den författning, som förbjuder bränvinsmi-
nutering vid kyrka eller på i mil deromkring.
Det bör heta: ”Vid kyrkor på landet och inom
en fjerdedels mil deromkring må pä gästgif-
varegärdar bränvin ej säljas” rn. m. Andra mi-
nuteringsställen få ej der finnas, således kail
på sådana minutering ej äga rum.
Biskopen m. m. Doctor Hedren instäm¬
de med Tit. Heurlin, att ordet eller borde
utgå, och tilläde, att: resande och vägfa-
Den 16 October.
rande vore en onödig pleonasm, då vägfa¬
rande ensamt vore tillräckligt
Prosten Mittag ansåg den skillnad vara
emellan resande och vägfarande, att med
den förra menades de, sorn begagna sig af
skjuts., med den sednare forbönder m. fl.
. Contracts-Prosten J. J. Nibelius: Jag har
ej emot, att dessa anmärkningar komma till Ut¬
skotten, men anmärker blott, att början af
denna §. finnes äfven i den gamla förordnin¬
gen. Vid sista punkten väcktes fråga om att
utsträcka förbudet mot bränvinsförsäljning i
städerna till hela Söndagen; men många trod¬
de, att det ej kunde verkställas.
Vid sid, 22, §. 5o anmärkte
Domprosten Doctor Heurlin: Utan att
inblanda mig i Magistratens myndighet, tyc¬
ker jag, det kunde ej skada, om äfven Pa-
stors-embetet fick utlåta sig om de personer,
som anmäla sig att få utminutera bränvin.
Häruti instämde Tit. Nordin.
Prosten Mittag: Det säger sig sjelft, när
personerna skola vara välfrejdade, att deras
frejd bör bevittnas af Pastor.
Domprosten Doctor Heurlin: I Wexiö
åtminstone har Pastors intyg vid sådana till¬
fällen ej blifvit påfordradt.
Vid sid. 22, §. 55 anmärkte
Fältprosten Edvall, att den förändring
borde ske, att köpare må till vittne antagas i .
fråga om försäljning af det bränvin, han
sjelf sig tillhandlat. Någon annan utväg vore
ej att hämma lönnkrögeriet.
Häruti
Den 16 October.
6 5
Häruti instämde Tit. Mittag.
Lector Laurenius: Enligt lydelsen af
denna §. befarar jag att oloflig bränvinsmi-
nuleriug .skall i betydlig mån kunna bedrif-
vas, utan att i laglig väg åtkom inas och be-
ifras. Jag anser det till lönnkrögeriets häm¬
mande vara nödigt, att äfven köpare må till
vittne åberopas i fråga om försäljning af det
bränvin han sjelf förtärt. Oformligbeten häraf
— i fall det är någon — lärer vara ringa emot
vigten af det correctiv, som deri innefattas.
Contracts-Prosten Nordin: Jag vågar ej
bifalla några talares påslående, att köpare
skulle för krögeribrott kunna vittna mot säl¬
jare. Sant är väl, att detta skulle bli ett ra-
dical-medel. Lönnkrögaren skulle så lätt snär¬
jas genom utsällde köpare; men detta medel
synes mig ej nog ädelt, att kunna i Svensk
lagstiftning användas. Falskhet är en last,
som ingen lag må gynna. Att, under vän¬
skapens skepelse, och under förtroligbetens
firma, köpa bränvin af lönnkrögaren, med
tyst, eller uttaladt löfte om tystnad; och alt
sedan sjelf eller genom andra angifva brottet
och omsider vid domstolen edeligen vittna
om detta brott, hvartill han sjelf gifvit an¬
ledning, detta är att vara falsk, förrädisk,
lömsk. Och dertill bör Lagen ej uppmun¬
tra. Svenska national-caracteren är öppen¬
het och ärlighet. Man bör akta sig, att man
med ny lagstiftning ej förstör denna öppen¬
het i national-lynnet; denna ärlighet i dess
väsende. Lönnkrögarens brott bör framhaf-
Preste-St. Prot. 1834- Bandet XII. 5
66 Den 16 October.
vas, bestraffas; men ej må den framhafvas
genom ny förbrytelse hos köparen: hvarken
christendom eller samvete tillåta, att upp¬
täcka brott genom olofliga medel. Dessutom
hämd och blodiga uppträden skulle troligen
följa på sådant hyckleri och sådan lömskhet.
Jag yrkar derföre bifall lill Betänkandet.
Häruti instämde Tit. Heurlin, Hallström,
Grenander.
Contracts-Prosten J. J. Nibelius: Äfven
jag hatar lönnkrogar, men af samma skäl,
som Tit. Nordin nu anfört, stridde jag emot
forslaget att låta köpare vittna. Sådant skul¬
le leda till många chikaner och vore stridan¬
de emot all rättegångsordning. Ändamålet
må vara huru godt som helst, bör man dock
ej använda oädla medel.
Prosten Hylander: Hvad som i denna
artikel blifvit stadgadt, till förekommande af
oloflig bränvins-försäljning, anser jag hafva
hufvudsakligen förlorat sin kraft genom det
stadgande i 55 §., att, vid fråga om laga åtal
och ansvar för ett sådant lagbrott, ingen kö¬
pare må åberopas såsom vittne, att bestyrka
försäljningen af det bränvin, som han på nå¬
gon lönnkrog sjelf sig tillhandlat; ty på detta
sätt kan lönnkrögaren sällan eller aldrig kom¬
ma till ansvar, då det är honom öppet lem-
nadt, att genom betalning i enrum godtgöra
sig för den vara, han olofligen försålt, och
derigenom undslippa all fiscalisation. Man har
invändt, att det vöre stridande mot moralisk
princip, alt en person får villna i en sak,
som till en del rör honom sjelf, och som sät¬
Den 16 Octo ber.
ter honom i tillfälle eller nödvändighet att,
med eller utan vilja, ådraga en annan person
ansvar för en åtalad lagförbrytelse. Men i en
fråga som denna, då intet annat upptänkligt
medel finnes att kunna befordra lönnkrögaren
till laga näpst, eller att kunna utrota dessa
lasternas och liderlighetens nästen, som så
allmänt öfverklagas, synes det högst vigtiga
och moraliskt goda ändamålet böra framför
allt afses, som är, att genom laglöshetens be¬
straffning å ena sidan, åter å andra sidan
undanrödja tillfällen till moraliskt förderf. Jag
vet ej heller, hvartill ett stadgande gagnar,
som helt och hållet leder till förfelande af
det ändamål, hvarpå det tyckes syfta, jemte
det att det skyddar lagbrytaren, i stället att
förmå honom till lagens efterlefnad.
Contracts-Prosten öhrnberg: Jag förkla¬
rar, att jag är af den öfvertygelse, att, om
man vill vinna ett ändamål, hör man välja
de tjenligaste medel. Jag kan ej annat än
anse det för ett lofligt medel att tillåta en
köpare vittna, helst som det finns inlet annat
säkert medel alt upptäcka lönnkrögeri. Bland
ao, 3o mål är knappt ett enda, der bevis¬
ning kan åstadkommas, emedan köpare ej få
vittna. På min ort har jag ofta hört en rätt¬
skaffens domare yLtra, att intet annat cor-
rectiv finnes emot lönnkrögeri, än att köpare
få vittna. Nekas detta, så tillåter man lönn¬
krögeri. Den enfaldigaste förstår väl att så
ställa till, att han har blott en köpare i sen¬
der. Om vi med allvar önska, att lönnkrö-
geriet skall förekommas, få vi ej drifva sam¬
68 Den 16 October.
vetsgranheten för långt, utan måste tillåta kö*
pare att vittna, då intet annat medel finnes
till det ondas hämmande.
Doctor Elfström instämde häruti och an¬
såg köpare böra få vittna om det bränvin
han sjelf köpt. Om en sådan tillåtelse skulle
anses strida mot vanlig lagprincip, trodde
Doctorn likväl, att undantag borde ega rutil
vid förevarande police-lagstiftning, emedan
utom detta vilkor det åsyftade goda ända¬
målet, fylleriets hämmande, omöjligen kan
uppnås.
Doctor Nibelius; Jag ser denna sak så
som Tit. Nordin. Det vöre ovärdigt en re¬
presentation, att ej handla med samvetsgrann¬
het och grannlagenhet. Intet är nyttigt, som
är oädelt. Men oädel vore en lag, som loc¬
kade till angifvelser och underhöll misstroen¬
de menniskor emellan. Detta förslag är stri¬
dande emot ali lagstiftning.
Prosten Mittag: Så väl jag, som andra,
hvilka gillat det mot Utskottet stridande för¬
slaget, hafva ej haft för afsigt att dermed
demoralisera nationen. Pligt och samvete bju¬
da, då lönnkrögeriet är ett stort ondt, som
ej på annat sätt kan förekommas, att man
tillåter köpare att vittna. Ingen lärer neka, att
lönnkrögeriet är brottsligt; vill man afskaffa
och förekomma det, måste man använda det
enda kraftiga medlet.
Fält-Prosten Edvall: Jag finner visser¬
ligen, att förslaget har sina betänkliga sidor.
Jag tror dock, att den som begår en oloflig
gerning, ej bör skyddas. Den som köper, är
Den 16 October. 69
ej förbunden att tiga med, hvar han köpt
bränvin. Har man rätt att omtala det, må
man ock hafva rätt att vittna derom; derige¬
nom förekommes och hämmas ett ondt, som
annars sprider sig allt mer och mer. Yore
det fullkomligen sant, att Svenska nationen
i allmänhet är öppen och ärlig, skulle ej ett
sådant krögeri ega rum. Lömskt och nedrigt
är lönnkrögeriet, mera än det förslag man
klandrar. Jag ville ock hemställa, hvilket är
mera skadligt, den ovänskap, som kan upp¬
komma emellan lönnkrögare och köpare,eller
den olycka, som tillskyndas köparens hus,
om han förstör sina knappa tillgångar på brän¬
vin, medan hustru' och barn förgäfves ropa
efter bröd.
Prosten Ödmann: Jag hyllar ej den je¬
suitiska satsen, att ändamålet helgar medlen;
men här bör det märkas, att den, som kö¬
per bränvin, är ej brottslig, och kan ej anses
såsom säljarens medbrottsling. Han bör då
vara vittnesgill. Man bör besinna, att ingen,
som icke deltagit i brott, kan vara jäfvig.
Köparen bör så mycket hellre vittna, som
ofta ej tillgång linnes på andra vittnen. Då
detta är det enda medlet att upptäcka brotts¬
lingen, kan jag icke finna förslaget obilligt,
likasom det i allmänhet icke är stridande mot
samvetet, mot lag och rätt.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Jag är Tit.
Ödmann mycket förbunden, som genom de
klaraste skäl undanröjt all tvekan i denna
fråga. Det tillhör väl Presterskapet i syn¬
nerhet, att på allt sätt hindra lönnkrögeriet.
Den 16 October.
Det säkraste medlet dertill är alt låta köpare
få vittna. Jag vet ej, hvarför man skall de¬
primera ett sådant medel, som är det enda
verksamma. Det tillhör också vårt Stånd,
att befordra allt, som tjenar till brottens upp¬
dagande och hämmande genom lofliga och
lämpliga medel.
Doctor Björkman: Jag skulle äfven bi¬
träda dem, som önska en förändrad redac-
tion, om jag kunde försäkra mig derom, att
köparen icke tillika blefve angifvare. Följden
af förslaget blefve då ofta hämdfulla angifvel-
ser och vittnesmål, ehuru den verklige an-
gifvaren kunde dölja sig bakom Kronobetje-
ningen, som syntes vara angifvare. Efter mitt
sätt att se är äfven köparen moraliskt brotts¬
lig, då han inlåter sig i en oloflig handel.
Att köparen skulle kunna vara på en gång
angifvare och vittne, vore emot all rättegångs¬
ordning, och jag beliöfver ej närmare be¬
skrifva, hvilken demoralisation ett sådant stad¬
gande kunde föranleda.
Lector Laurenius: Om man yrkat, att
köpare skulle få vara äfven åklagare eller an¬
gifvare, så skulle jag medgifva, att den af
Doctor Nibelius gjorda anmärkningen egde
sin giltighet. Nu deremot icke. Köpare, som
tillförbindes att vittna, betygar blott hvad
han vet sant vara: deri måtte icke ligga
någonting omoraliskt, något förräderi emot
säljaren, hvars åklagande han icke föranledt
eller åsyftat.
Professor Grubbe: Jag inser visserligen,
att det i ganska många fall torde vara oruöj-
Den 16 October. 7»
ligt att få lönnkrögaren fälld och straffad,
om det ej är köparen tillåtet atf vittna emot
säljaren. Men jag måste likväl erkänna, att
jag finnér det både i juridiskt och i moraliskt
hänseende betänkligt att antaga köparen så¬
som ojäfvigt vittne. I juridiskt hänseende
later det ej väl förena sig med den gamla
regeln, att ingen må vittna i egen sak, ty
om ock köparen icke sjelf bedömmes såsom
brottslig och straffbar, står han dock, då han
köper en vara hos någon, hvilken han vet
icke vara till dess försäljning berättigad, i ett
sådant förhållande lill säljaren, att han svår¬
ligen kan betraktas såsom fri från all delak¬
tighet i målet, eller såsom fullt ojäfvigt vittne.
Den moraliska betänkligheten af ett stadgan¬
de, enligt hvilket köparen finge vittna mot
säljaren, består åter hufvudsakligen deruti,
alt ett sådant stadgande skulle föranleda mån¬
gen angifvare att förmå någon att hos lönn-
krögaren köpa bränvin, för att sedan betjena
sig af honom såsom vittne emot säljaren,
hvilket oädla sätt att förfara lagstiftningen ej
bör uppmuntra.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Här lägger
man för mycken vigt på den omständigheten,
att köparen möjligen kunde blifva både an¬
gifvare och vittne. Sådana betänkligheter kun¬
na uppkomma vid många andra brottmål,
och skulle man fästa för stort afseende derpå,
skulle man allt för ofta nödgas jäfva vittnen.
Länsman är annars rätte åklagaren; han vet,
hvilka som ofta besöka lönnkrogar, och kal¬
lar dem till vittnen. Finner man betänkligt,
72
Den 16 October.
alt de du viltna, så bör man finna samma
betänklighet i hvarje annan casus, då viltnen
i brottmål åberopas.
Prosten Ödmann: Tit. Laurenius liar
rätteligen anmärkt, alt angifvaren ej är vitu
nesgill. Om den, som förtärde bränvin pä
lönnkrog, alltid .gick in, för att bli angifvare,
vore det visserligen immoraliskt; men man
bör ej förmoda sådant, helst som det är me¬
ra sannolikt, alt köparen är i godt förstånd
med säljaren. Enligt bränvins-författningen
är en tjenare ej vittnesgill, så länge han är
i husbondens tjenst, men sedan han flyttat
ur tjensten, får han vittna i den förra hus¬
bondens sak, äfven 0111 han dervid fullgjort
dennes befallningar. Närmare, än förhållan¬
det emellan husbonde och tjenare, måtte det
ej vara mellan säljare och köpare. En kö¬
pare går in på ett ställe, der han vet, att
bränvin fins, utan illvilja, utan annan afsigt
än alt få bränvin; jag inser icke, hvarföre
han sedan ej skulle få viltna, 0111 han kallas
dertill.
Stats-Rådet m. m. Poppius: Utskottet
har i denna punkt byggt sitt förslag på en
grundsatts, hvarpå Svenska Lagen hvilar, att
ingen må vittna i egen sak. Man har sagt,
att om den, som köpt bränvin på olofligt
ställe, förnekas att vittna, kunde ofta vittnen
jäfvas i andra mål. Angående jäf är Lagen
i allmänhet nog bestämd, och man kan der¬
om ej misstaga sig. I ett enda fall har man
ett serskildt stadgande. Vid stundom före¬
fallande klagomål öfver Krono-betjening, sorn
Den 16 October.
lilltrugat sig gåfvor, under hvarjehanda före¬
vändningar, af allmogen på en viss ort, och
derföre blifvit anklagade, att hafva lagt skatt
och tunga på Konungens undersåter, hade
man sökt att jäfva alia vittnen från samma
socken eller ort, emedan de alla skulle anses
såsom parter i målet; detta har föranledt det
stadgande, att hvar och en i thy fall får vitt¬
na om hvad som angår andra, icke om hvad
som angår honom sjelf. Således igenfinner
man äfven i detta speciela stadgande, som
icke är ett undantag, utan en förklaring för
ett serskildt fall, samma allmänna grundsatts,
som jag ofvanföre anfört. Gör man undan¬
tag derifrån; tillåter man den, som i enrum
köpt bränvin, att få derom vittna, så är det
möjligt, att den hederligaste man skulle ge¬
nom tvänne skälmars falska vittnesmål bli
dömd att plikta.
Professor Grubbe: I anledning af hvad
Prosten Öhrnberg sednast anmärkt, vill jag
erinra, att om ock det slags hemliga öfver¬
enskommelse!’ mellan angifvare och vittne,
hvarom jag talat, möjligtvis äfven kan före¬
komma i åtskilliga andra fall än det här 'ifrå¬
gavarande, så är det likväl en stor åtskillnad
emellan de fall, då ett sådant missbruk före¬
kommer mot Lagstiftarens 'viljaJ eller utan
att han kunnat förhindra det, och dem, i
hvilka Lagstiftaren sjelf genom sina stadgan-
den föranledt detsamma och dertill uppmun¬
trat, Det sednare, fruktar jag, skulle inträffa
om Lagen vid olofllig bränvins-försäljning stad¬
gade att köparen må anses såsom ojäfvigt
74 Den 16 October.
vittne mot säljaren; och det är detta, som
jag kallat den moraliska betänkligheten af ett
sådant stadgande.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Med all akt¬
ning för Tit. Poppii djupa lagkunskap, vågar
jag dock anse det för helt annat, när fråga
är, att Länsmans lagt skatt och tunga på en
hel menighet. Att den, som blifvit graverad
och prejad, sjelf ej får vittna i sin egen sak,
är visserligen rätt; men helt annat är för¬
hållandet då köparen af bränvin på en lönn¬
krog åberopas till vittne mot lönnkrögaren.
Den sednare har blott beviljat hvad den förre
begärt och något förnärmande å någondera
sidan är här icke i fråga.
Yid sid. 23 §. 56 anmärkte
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: Här
omtalas ”tillverkarens, under edlig förpligtelse
utgifna tillverknings-bevis.” Jag tillstyrker,
att: under edlig förpligtelse måtte gå ut. Yi
hafva ändå nog edgångar om bränvin.
Häruti instämde Tit. Lundblad och
Nordin.
Yid sid. 23 §. 57 anmärkte
Contracts-Prosten Hallström: Utskotten
synas här hafva gått öfver sina gränsor och
inträdf inom en annan lagstiftning.
Contracts-Prosten Nordin ansåg cognac,
rumm och arrack böra komma under samma
kategori som brännvin.
Fält-Prosten Edvall erinrade, att icke
blott Bevillnings- och Economie-Utskotten,
utan äfven Lag-Utskottet deltagit i detta Be¬
tänkande.
Den iG October.
Vid sid. 26 §. 63 anmärkte
Domprosten Doctor Heurlin: Jag gillar
fullkomligen det sista: ”Under fängelsetiden
bör fången till arbete hållas;” men jag ön¬
skar, att Utskotten sagt, huru det skall gå
till, att hålla dem till arbete. Jag anser det åt¬
minstone vid våra vanliga länshäkten omöjligt.
Prosten Mittag: Denna fråga tillhör ej
de sammansatta Utskotten.
Vid sid. 26, §. 64 anförde
Contracts-Prosten Afzelius: Vid ålerre-
missen af detta Utlåtande anhåller jag att få
fästa de Höglofl. Utskottens synnerliga upp¬
märksamhet på en omständighet, som ej får
förbises om man allvarsamt vill förekomma
oloflig bränvins-försäljning. Det är nemligen
bekant att när någon blifvit instämd till dom¬
stolen för oloflig bränvins-försäljning kan han,
enligt våra rättegångsformer, obehindradt fort¬
fara med försäljning af detta fluidum intill
dess dom fallit i saken, utan att serskildt kun¬
na tilltalas för alla degånger han brutit mot
bränvins - förordningen eller derföre till böter
fällas. Så att, till exempel, om en bränvins-
utprånglare i Januarii 1834 slraxt efter slu¬
tat ting stämdes för oloflig bränvins-försälj¬
ning, så kunde han icke derföre tilltalas förr
än vid sommartinget i Julii månad, eller 1 år
derefter, under mellantiden fortfar han att
dagligen utöfva sin otillåtna näring, hvarmed
lian på halfåret kan förtjena 20 å 3o R:dr
och derutöfver, nu infaller tinget, han infin¬
ner sig, erkänner sin förbrytelse, som han
sedan stämningsdagen stundeligen förnyat,
Den 16 October.
och för denna förbrytelse kan han första gån¬
gen icke dömas till högre plikt än 10 R:dr,
då han ändå har en ren behållning af 10 å
20 R:dr B:co. Låt honom nu begagna sig af
alla hos oss medgifna rättigheter att fördröja
utslag i målet. Låt honom första gången för¬
fallolöst uteblifva vid uppropet å nästföljande
ting, låt honom sedan plikta för uleblifvande,
ytterligare vädja och bruka alla undanflygter
att draga ut på tiden, så kan han flere år på
detta sätt idka sin olofliga näring, trotsa detn
som nitälska för ordning och nykterhet, samt
när målet hinner en gång afgöras blir hela
bötesbeloppet 10 R:dr. Hvem ser icke att bi¬
behållandet af ett sådant rättegångssätt är det
samma som att uppmuntra egennyttan till
lagöfverträdelser och binda händerna på dem
som hafva sig uppdraget att vaka för laglyd¬
nad och sedlighet? Het är på sådane grun¬
der, som jag yrkar att de Höglofl. samman¬
satte Utskotten må vid 64 §. göra det till-
lägg: eho som, under, den tid han är under
tilltal för oloflig bräll vins-försäljning, beträ-
des med fortsättning af denna förbrytelse,
skall för hvarje gång han bevisligen olofligen
försålt bränvin plikta 10 R:dr Banco.
Häruti instämde Tit. Heurlin och Has¬
selrot.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: Om
minnet icke alltför mycket missleder mig, så
var det vid sistförflutna Riksdag som förbry¬
telser emot bränvins-förordningen och för¬
nämligast oloflig bränvins-försäljning drogos
under Landshöfdinge-Embetets värjo och doms-
Den 16 October. 77
rätt för alt uteslutande öfverlåtas till allmän¬
na domslolarne. Denna öfverflyttning, långt
ifrån att verka något återhåll i lönnkrögariet
har tvertom, enligt erfarenhetens vittnesbörd,
lagdt hyende under det samma. De menli¬
ga följder, som visat sig af bränvinsrnålens
skiljande ifrån Landshöfdinge-Embetets doms¬
rätt, må vara mindre synbara i de landsorler,
der 1 ä 3 Häradsting hållas hvarje år; men
andra orter finnas ock, der allenast ett ting
hålles årligen, såsom uti min hembygd. Nu
händer, hvad jag med visshet äfven vet haf¬
va inträffat, att omedelbarligen efter ett så¬
dant årsting en person blir angifven för olof¬
lig bränvins-försäljning; denne afskräckes deri¬
genom icke ifrån sitt olaga näringsfång, och
då efter nära ett års förlopp ordinarie ting
hålles, så hörsammar han icke stämningen.
Domstolen förelägger då den anklagade, vid
vile, att följande år inställa sig vid laga Hä¬
radstinget; men äfven nu uteblifver den an¬
klagade. Yitet fördubblas, och först vid det
tredje årliga Häradstinget inställes lönnkröga-
ren för Domstolen, som då enligt föregående
45 §. fäller honom till tio Riksdalers böter, se¬
dan han i nära tre års tid ostraffadt fått gäc¬
ka lagar och författningar. De ådömda bö¬
terna tillsammans med erlagda vitén uppgå
äfven till vida mindre belopp än hvad som
måste betalas för den lagliga rättigheten att
under förenämnde tid sälja bränvin i minut.
Jag hemställer vördsamt, om icke detta är
att uppenbarligen uppmuntra oloflig bränvins-
försäljning; hvaremot, om hithörande mål fin¬
78 Den 16 October.
ge upptagas och afdömas af Landshöfdinge-
Embetet, förbrytaren kunde sakfjiPas hvarje
gång han lagfördes för öfverlrädelser i den¬
na del.
Häruti instämde Tit. Hasselrot, Björk¬
man, Bexell, Rosén.
Contracls-Prosten J. J. Nibelius: På Af¬
delningen väcktes fråga derom, att dylika för¬
brytelser skulle få åtalas inför Landshöfdinge-
Embetet. Jag instämmer med Tit. Svede¬
lius och tror, att olägenheterna då skulle
upphöra.
Contracts-Prosten Nordin: Åtal vid Hä-
rads-Rätterne mot bränvins-förbrytelser, gå
långsamt ej blott i trakter der endast elt
ting, utan äfven der tre ting, årligen hållas.
Den åtalade och vittnen uteblifva hvar sin
gång: derigenom uppehälles rättegången elt
helt år, och deröfver; och under tiden fort-
sättes krögeriet, föröfvas fylleriet lika skam¬
löst. Bättre är, att gamla författningen, i
denna del, må gälla, och bränvins-förbrytelse
åtalas vid Lands-Canslierne, som året igenom
äro öppna: enligt sakens natur, måste målen
der raskare och fortare bli afgjorda, om de
äro enkla: äro de tvistiga, må de derifrån
gå till domstolarna.
Prosten Mittag, som förenade sig med
Tit. Svedelius, tilläde, alt alla Preste-Ståndets
Ledamöter i sammansatta Utskotten varit af
samma tanka, och han ansåg dylika förbry¬
telser böra kunna upptagas dels såsom polis¬
mål hos Landshöfdinge-Embetena, dels ock
vid domstolarna.
Den 16 October.
Häruli instämde Tit. Elfströmy Sten¬
hammar och Grenander.
Betänkandet återremitterades, med de
dervid gjorda anmärkningar, hvarjemte Stån¬
det ansåg Utskotten äfven böra taga i betrak¬
tande Ståndets beslut, i anledning af Bevill-
nings- och Economie - Utskottens Utlåtande
N:o 5.
§. 4.
Föredrogs Banco-Utskottets den 6 den¬
nes bordlagda Betänkande N:o 49> i anled¬
ning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, an¬
gående controllerne för belåning af Tackjern
på Stockholms våg, jemte tvänne dermed sam¬
manhang egande motioner.
Bifölls.
§. 5.
Föredrogs Banco-Utskottet den 6 den¬
nes bordlagda Betänkande N:o 5o, i anled¬
ning af Herr Rosenblads y B.y motion, dels
om åtskilliga- ändringar i Bankens Hufvud¬
bok samt upptagandet i densamma af värdet
å Bankens fastigheter och inventarier, dels
om afskrifning af den förskotlsumma, io5,gc>4
R:dr 87 sk., som af Låne-Bariken till och
med 1829 blifvit Tumba Bruk lemnad.
Bifölls.
§. 6.
Föredrogs Banco-Utskottets den 6 den¬
nes bordlagda Memorial N:o 5i, i anledning
af till Utskottet inkomne ansökningar om ef¬
tergift af öfverräntor för åtskillige dels hos
80 Den 16 October.
Låne-Contoren i Götheborg och Malmö, dels
hos Banco-Discontverket upptagne lån.
Bifölls.
§. 7.
Föredrogs Banco-Utskotlets den G den¬
nes bordlagda Memorial N:o 5a, angående
beviljande af en gratification lill Banco-Di-
scontverkets Vaktmästare för deras besvär, i
följd af den genom Utskottet verkställde re¬
vision af Banco-Discontverkets räkenskaper.
Bifölls.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doctor
af Wingård yttrade: Jag kan ej undertrycka
den anmärkning, att Banco-Discontverket med
5 millioner Lånefond, har sex Vaktmästare,
då Götheborgs Låne-Contor, med 2 millio¬
ners fond och en betydlig sedelvexling, har
blott en.
§. 8.
Föredrogs Banco-Utskottets den 6 den¬
nes bordlagda Memorial N:o 54, angående
löneförbättring åt Stereotyperings-Förestånda-
ren i Banken, Myntproberaren C. A. Broling.
Bifölls.
§. 9.
• Föredrogs Stats-Utskottets den 6 dennes
bordlagda Utlåtande N:o a65, öfver den del
af Kongl. Maj:ts till Rikets Ständer aflåtne
Nådiga Skrifvelse, N:o 11, som angår det vid
sistlidne Riksdag, i och för regleringen af
Arméens accord, på Riksgälds-Contoret anvi¬
sade Creditiv.
Bifölls.
§• 10.
Den 16 October. 81
§. 10.
Föredrogs Slats-Utskollels den G dennes
bordlagda Memorial N:o 271, angående di¬
spositionen af öfverblifvande exemplar af Bi-
banget till Riks-Slåndens Protocoll vid inne¬
varande Riksdag.
Domprosten Doctor Heurlin anmärkte,
att det hittills varit vanligt, att Revisorerne
vid Stals-Revisionerna erhållit hvar sitt exem¬
plar af Bihanget lill Riks-Ståndens Protocoll;
nu skulle de deremot ej få mer än 12 exem¬
plar, ehuru Revisorerne äro 24. Jag sätter
dock ej stort pris derpå.
Biskopen m. m. Doctor Hedren: Det fö¬
reslås, att det bestämda antalet af exemplar
skall i Riksgälds-Contoret vederbörande till¬
handahållas. Önskligt vore, alt någon an¬
stalt fogades, hvarigenom läroverken kunde
erhålla sina exemplar, utan att sjelfve häm¬
ta dem.
Prosten Astrand: Detta är i enlighet med
hvad som beslöts vid förra Riksdagen. Hvad
som nu blifvit anmärkt, gör intet i hufvud-
saken. Att det allmänna skulle bekosta trans¬
porten lill Läroverken, kan jag ej gå in på.
Utlåtandet bifölls.
§• 11-
Föredrogs Stats-Utskoltets den 6 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 272, i anledning af
väckt motion om understöd af allmänna me¬
del åt de nödlidande invånarne i Bohuslän¬
ska Skärgården.
Prcste-St. Prot. i834• Bandet XII. 6
82 Den 16 October.
Prosten Ii flander anförde: I en tid, då
många oell stora, lika hastigt öfverraskande,
sorn nära på hvarandra följande olyckor hem¬
sökt åtskilliga orter inom vårt fädernesland;
en hemsökelse, som ej allenast bortryckt ur
samhället många tusende nyttiga och arbetan¬
de medlemmar, utan ock försatt ett oberäk¬
neligt antal familjer uti den mäst nödställda
belägenhet, lärer väl ingen tvekan böra upp¬
stå, alt, på det sätt, som finnes möjligt, och
i den mån behofven oundgängligen påkalla,
söka rädda och undsätta de mångå olyckliga,
som ej finna annan utväg till räddning, än
allmänt bistånd och understöd. Statens till¬
gångar, förut ofta nog i nödens tillfällen an¬
litade, äro ej stora. Flera orters missväxter
och brandskador under en sednare åraföljci
hafva ock förorsakat Staten ej obetydliga upp¬
offringar. Detta oaktadt, har landets fattig¬
dom ej stigit till den höjd , ej heller äro hjelp-
källorne så ultömde, att de nödlidandes rop
o vilkorligt måste besvaras med detta afslag:
här finnas inga medel till undsättning; det
vill säga, med andra ord: här finnas inga
medel, alt befria dessa olyckliga medborgare
trän vådan att förgås i elände, eller från
nödtvånget, att, såsom en hord af kringvan¬
drande tiggare, söka sitt bröd, hvarthelst de
kunna.
Den motion, som inom Bonde-Ståndet
blifvit vackt, och af samma Stånd enhälligt
understödd, nemligen om hjelp för de invå-
vånare i Bohuslänska skärgården, som genom
Cholera-larsotens härjande blifvit bragte i
Den 16 October.
S3
den yttersta förlägenhet, har, med förenadt
afseende på Ilögloll. Stats-Ulskollets i följe af
denna motion meddelade Utlåtande, föra nied t
mig att vid detta tillfälle yttra mig i föreva¬
rande ämne.
Det kan ej nekas, att ju det Creditiv,
som uppå Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition
blifvit af Rikets Ständer beviljadt till för¬
skjutande af de kostnader, samt lill afhjel-
pande af de behof, som af Cholera-farsolen
förorsakats, torde, till någon del, komma
Bohuslänska Skärgårdens nödställde invånare
äfven till godo. Mea jag fruktar, alt den an¬
del af dessa medel, som, efter en allmännare
fördelning blifver dem tillagd, skall komma
att i en allt för otillräcklig mån svara mot
deras verkliga behof. Då det kan intj^gas,
att ingen ort i hela Riket blifvit så svårt
hemsökt, som den till Tjörns och Morlanda
Pastorater i Bohuslän hörande Skärgården,
hvarest på somliga fisklägen, hvar 3:dje eller
4:de person fallit offer för den härjande far¬
soten, och deribland de raskaste och arbets-
-'J
föraste man och husfäder, hvilka lemnat efter
sig en mängd värnlösa enkor och barn; och
enär det tillika är kunnigt, alt det fattiga
folket, lill råga på denna olycka, fått under
detta år vidkännas de menliga följderna af
ett i hög grad misslyckadt och ofördelaktigt
fiske, sora är deras enda näringsfång, så tor¬
de vid betraktande häraf, ej saknas nog öm¬
mande och talande skäl, att genom under¬
stöd af allmänna medel, till det belopp, sorn
behofvet oundgängligen fordrar, och möjligen
84 Ven 16 October.
ian medgifvas, försträcka dessa nödlidande
samhälls-medlemmar, sorn annars måste suc¬
ka i hjelplös! elände. Hederv. Bonde-Ståndet
har redan, som bekant är, tillstyrkt, att en
summa af 5,000 R:dr måste i sådant ända¬
mål anslås. Jag borde ej tvifla, att ock Högv.
Preste-Ståndet ömt behjertar denna väckta
fråga. Huruvida nämnde summa är tillräcklig,
att rycka de arma mennniskorna ur nödens
fjättrar, har jag näppeligen anledning att tro.
Jag skulle våga att för deras räkning vörd¬
samt anhålla om ett ännu rundeligare anslag.
Någon detaillerad uppgift, till närmare ut¬
redande och bestyrkande af deras ömkans-
värda belägenhet, kan jag nu ej meddela,
men innan kort är jag i tillfälle, att derom
lemna erforderlig upplysning, sedan de intyg,
som dertill hörer, af vederbörande Pastorer
kommit mig till handa. Emellertid öfverlem-
nar jag ifrågavarande sak till Högv. Ståndets
christmilda behjertande, jemte vördsam an¬
hållan om återremiss af dettta Betänkande.
H. H. Biskopen och Y. Talmannen: Jag
anser mig böra vitsorda hvad Prosten Hy¬
lander nu anfört. I ett enda Pastorat hafva
58 harn blifvit värnlösa; i ett fiskläge har
hvar tredje person dött. Man kan tänka hvad.
nöd som skall uppkomma, under sådana för¬
hållanden, på en ort, der alla sysselsätta sig
med ett yrke, der detta yrke, fisket, under
sommaren misslyckats och der de ej ens fått
tillfälle att afsätta den ringa fångst de erhållit.
Prosten Astrand: Då till Kongl. Maj:ts
Nådiga disposition blifvit lemnadt ett credi-
Den 16 October. 85
tiv af 5oo,ooo R:dr, för att lindra de olyc¬
kor, sora genom Cliolera-farsoten blifvit för¬
anledda, oell då detta creditiv, om det ej
användes till spärrnings-anstalter, blifver till¬
räckligt äfven för det behof, sora And. Da¬
nielson i sin motion och Tit. Hylander i sitt
anförande förordat; vore det både öfverflö¬
digt och oriktigt, att bevilja ett anslag, som
ej är detaljeradt. Jag tviflar ej, att denna
ortens behof synnerligen afses af Kongl.
Majrt.
Contracts-Prosten Nordin: Betänkandet
torde böra bifallas. Rikets Ständer kunna ej
så noga veta olika orters behof, de böra der¬
före ej befatta sig med delningen, af bevilja¬
de gåfvor: Den tillhör Kongl. Maj:t, som, ge¬
nom auetoriteterna, erhåller upplysningar från
alla håll, och, i anledning deraf, är i tillfälle,
att kunna måtta gåfvan i förhållande till nöden.
Skulle Rikets Ständer nu bestämma en viss gåf¬
va till nödlidande i Bohus län; lockas andra or¬
ter deraf att likaledes begära serskildta gåfvor:
Rikets Ständer torde sålunda komma i bryd¬
sam belägenhet: de kunna ej dela rätt. Jön¬
köpings Stad bade tänkt genom Representan¬
ter från orten, äfven begära hjelp: (detta sam¬
hälle har, bland alla mest lidit), men sedan
den Nådiga Propositionen kom, om beviljan¬
det af ett Cholera-Creditiv, har serkild mo¬
tion om serskild hjelp för Jönköping ej blif¬
vit väckt. Jönköpings stad är säker, att K.
Maj:t, af Creditivet, delar till Jönköping så huldt
som är möjligt i afseende till dess ojemnför-
ligt svåra lidande. Så kan ock Bohuslänska
86
Den 16 October.
Skärgården hoppas på del af allmänna Credi-
livet: det torde rikeliga räcka lill, då det
rätt användes.
Prosten Hylander: Det var icke egent¬
ligen min mening, att anhålla örn något ser¬
skildt anslag af allmänna medel, till under¬
stöd för de nödlidande i Bohuslänska Skär¬
gården; utan allenast, alt en viss Bestämd an¬
del af det beviljade Cholera-Creditivet måtte
för deras räkning afskiljas till det belopp,
som kunde i möjligaste målto motsvara de¬
ras verkliga behof. Jag anser mig böra före¬
slå detta på den grund, att ingen ort inom
Riket är, hvars invånare genom cholera-far-
sotens härjande och andra olyckor så lidit
och befinnas i så ulbloltadt tillstånd, som
dessa ifrågavarande medborgare. Och var det,
för att desto säkrare betrygga deras förmån
genom delaktigheten i det anvisla allmänna
understödet, som jag vågat framkomma med
nämnde projekt, hvarpå jag önskade att be¬
näget afseende måste fästas.
Contracts - Prosten Östberg: Jag anser,
att Cholera-Creditivet är så rundeligen till¬
taget, särdeles då farsoten nu öfverallt börjat
afstadna, att det är tillräckligt för de nödli¬
dande orterna. Det vore ej rätt af R. St.,
att vilja fördela den ena summan hit, den
andra dit, utan bäst är alt öfverlemna det¬
ta år Kongl. Maj:t, som, efter inhämtade
upplysningar från alla orter, bäst kan pröf¬
va, hvarest och i hvad mån hjelp är af
nöden.
Den 16 October.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: Jag
är af samma tanka. Då Kongl. Majit har be¬
gärt och R. St. beviljat ett Creditiv till lind¬
ring af Cholera-farsotens olyckliga följder, är
allt gjordt, som kan göras. Att föreslå nå¬
got visst för en viss landsort, vore ett miss¬
troende till Kongl. Maj:ts urskillning eller vil¬
ja att hjelpa. Det som af allmänna medel ut¬
går enligt Kongl. Majits Nådiga Proposition,
må ock af Kongl. Majit fördelas.
Utlåtandet bifölls.
Häremot reserverade sig Prosten Hy¬
lander.
§. 12.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economie-
Utskottets den 2 dennes bordlagda Betän¬
kande N:o 122, i anledning af väckt fråga,
om föreläsningar och examina i Rikets Grund¬
lagar vid Universiteten.
Biskopen m. m. Doctor Hedre'n: Jag tvif-
lar, om detta förslag är af behofvet påkal-
ladt. Jag tror, att de Lärare, som vid Uni¬
versiteten bereda ungdomen till Statens tjenst,
ej underlåta att förhöra ynglingarna i allt
hvad till Grundlagarna och allmänna Lagen
hörer. Detta stadgande är partielt och ofull¬
ständigt. Man borde då hellre yrka bestäm¬
mandet af en fullständig Instruction om allt
hvad till Examina hörer, och det för hvarje
Universitets-Lärare; men äfven detta anser
jag öfverflödigt.
Doctor Nibelius: Flere i Utskottet trod¬
de denna skrifvelse öfverflödig, emedan man
förmodade, att examina höllos i dessa styc¬
88
Den 16 October.
ken. Men då flere ej kände, om i Embels-
examina äfven Grundlagarne ingingo, hvilket
de ansågo nödvändigt, funno de Öfrige intet
skäl att sätta sig emot tillstyrkandet af den
underdåniga S k r i fv e 1 s e n.
Professor Grubbe: Jag måste på ena si¬
dan visserligen förklara, alt jag icke finner
den al Utskottet tillstyrkta underdåniga Skrif-
velsen af något trängande behof påkallad, eme¬
dan jag alldeles icke tvillar, att Kongl. Majit,
vid den i anledning af Läroverks-Comiteens un¬
derdåniga Betänkande troligen förestående de¬
finitiva regleringen af de Academiska examina,
sjelfmant kommer att göra allt erforderligt af¬
seende äfven på det ämne, hvarom den ifrå¬
gavarande Skrifvelsen skulle handla. Emed¬
lertid, då det onekligen är i sin ordning att
en hvar, som inträder i Statens tjenst, kän¬
ner dess Grundlagar, och då följaktligen en
underdånig Skrifvelse af den syftning, som
den här föreslagna, äfven om den kan anses
såsom mindre behöflig, likväl åtminstone skul¬
le vara oskyldig och oskadlig; så vill jag för
min del ej vägra mitt bifall åt Utskottets Be¬
tänkande. Upplysningsvis bör jag för öfrigt
nämna, alt vid Upsala Universitet tillhör det
Professorn i Politiken och Statistiken alt i
Bikets grundlagar examinera dem, som un¬
dergå den så kallade Canzli-examen; att sam¬
ma Lärare äfven har tillfälle att i detta ämne
examinera alla dem, som undergå Philoso¬
phiae-, eller Juridico-Philosophiae-, eller Me-
dico-Philosophiae-Candidat-examen; samt att
de som undergå den Juridiska examen (af
Den 16 October. 89
hvilka för öfrigt många vanligtvis tillika aflägga
Canzli-examen) kunna och böra af Juris P10-
fessorernc examineras äfven i Grundlagarne.
Emedlertid medgifver jag likväl gerna att
noggrannare och bestämdare föreskrifter här¬
om kunde vara att önska, och jag finnér der¬
uti ett skäl alt ej motsätta mig den ifrågava¬
rande underdåniga Skrifvelse!!.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén: Jag an¬
ser icke Skrifvelsen skadlig, eller undervis¬
ningen i Grundlagarna öfverflödig. Men just
derför att jag anser sludium af Grundlagar¬
na högst vigligt, finner jag obeböfligt att på¬
minna Regeringen, som nu är sysselsatt med
att reglera undervisningen, om det som är
det angelägnaste och aldrig lär kunna förgä¬
tas. Jag hemställer, om ej denna Skrifvelse
är alldeles öfverflödig, när ändamålet uppfyl-
les ändå.
Professor Grubbe: Jag har redan erkänt,
att jag icke finnér den ifrågavarande under¬
dåniga Skrifvelsen af något trängande behof
påkallad. Jag medgifver äfven att man i all¬
mänhet taget, ej bör med öfverflödiga Skrif-
velser besvära Kongl. Majit. Jag skulle der¬
före visserligen icke velat väcka någon mo¬
tion om en sådan underdånig Skrifvelse som
den här föreslagna. Men sedan motion der¬
om en gång blifvit väckt, och af Utskottet
understödd, tror jag att det, måhända med
något sken af sanning, kunde misslydas om
Utskottets Betänkande afslogs. Det skulle kunna
tydas såsom ett bemödande att motverka den
noggrannare och allmännare utbredda kunne-
9»
Den iG October.
dom om Grundlagarne, hvilken Skrifvelsen
åsyftar alt befrämja. För alt undgå ali så¬
dan misstydning, synes det mig, då Skrifvel¬
sen i allt fall åtminstone är oskadlig, lämpli¬
gast att bifalla Utskottets Betänkande, helst
frågan i allt fall rör ett önskningsmål, i hän¬
seende till hvilket beslutande-rätten blott till¬
hör Kongl. Majit.
Doctor Nibelius: Jag är förekommen af
Tit. Grubbe. När frågan är väckt, finnér jag,
ehuru obehöfligt det lär vara, den föreslagna
Skrifvelsen ganska oskyldig, och vill i detta
fall foga mig efter deras önskningar, som an¬
se den nödvändig eiler nyttig. Att något
vidare skulle bestämmas, såsom en Instruc-
tion för examina eller examinatorer i all¬
mänhet, kan jag ej tillstyrka. Bäst är, att
R. St. ej inlåta sig deri.
Biskopen m. m. Doctor Lundblad: Jag
instämmer med Tit. Hedren. I Upsala exa¬
mineras vid Civila examina i Grundlagen, men
den stora mängden, som blifva prester, kun¬
na ej blifva examinerade deri. Vid Acade-
mien har en Seminarist under den korta ti¬
den, han vanligen der uppehåller sig, nog att
göra ända. Bäst är, om R. St. låta bli att re¬
glementera. Denna Skrifvelse är en af de
många onödiga, med hvilka man ej borde
besvära Kongl. Majit.
Häruti instämde flere.
Tit. Bexell förenade sig med Biskop
Hedrén.
Doctor Björkman: Jag instämmer äfven
med Biskop Hedrén. Hvarföre ej afbida re¬
Den :6 October.
9l
gleringen af föreläsningarna, innan man yr¬
kar en ny Skrifvelse om examina? Economie-
Utskollet ville i förlid, eller snarare, i otid,
påskynda föreskrifterna om examina, innan
något är afgjordt om föreläsningarna.
Biskopen m. in. Doctor Hedrén: Då jag
anförde, att R. St., i fall de skulle besvära
Kongl. Muj:t med en underdånig hemställan i
detta ämne, ej borde komma fram med så
parliela föreskrifter, utan med ett fullständi¬
gare förslag, var det ej min mening, att R.
St. böra eller kunna uppgöra instruclioner för
Läroverken; tverlom ville jag göra den slut¬
sats, att, då R. St. ej kunna uppgöra ett full¬
ständigt förslag, är det ändamålslöst att fram¬
komma med ett partielt, utan sammanhang
med hela universitets - undervisningen. Jag
har funnit, att R. St. nog ofta komma fram
med omogna, parliela, icke ändamålsenliga
Skrifvelser. Jag medger gerna, att denna
skrifvelse är oskyldig och oskadlig; men det¬
ta är ej ett tillräckligt skäl att låta den afgå.
Skulle R. St. skrifva till Kongl. Maj:t om allt
sådant, blefve Skrifvelserna för många. Man
vet, att Regeringen i många år varit syssel¬
satt med en reglering af den Academiska un¬
dervisningen, och då är ju denna skrifvelse
alldeles öfverflödig. Jag afstyrker densamma.
Häruti instämde Tit. Elfströmj, Hassel¬
rot j Mittag.
Domprosten Doctor Heurlin: Visserligen
är skrifvelsen obehöflig, men då den äfven
är oskyldig, och en opinion anser den behöf¬
lig, må man ej sätta sig deremot. Skulle den¬
cp Den 16 October.
na examens-skyldighet äfven åläggas blifvan-
de Prester, lära väl universitetets Lärare fin¬
na någon utväg att ej öfver billigheten ut¬
sträcka fordringarna.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: I af-
bidande af Kongl. Maj:ts Nådiga beslut öfver
den förra underdåniga Skrifvelsen anser jag
denna öfverflödig.
Betänkandet afslogs.
§. 13.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economie-
Utskottets den 2 dennes bordlagda Betänkan¬
de N:o 123, i anledning af väckta motioner,
dels örn skyldighet för dem, som undergå
Prestexamen, att ådagalägga kunskap uti Ve¬
xel - undervisnings- methoden, dels angående
rättighet för Lärare uti Vexel-undervisnings-
skola alt prestvigas.
Domprosten Doctor Heurlin anmärkte, att
det vore besynnerligt, om den, som vore vär¬
dig att blifva Prest, ej skulle förstå folkun¬
dervisningen.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén: På de
skäl, som vid sista Riksdagen vid samma frå¬
gas afgörande inom Högv. Ståndet gjorde sig
gällande, bör detta Betänkande afslås. Då
Ståndet redan tillstyrkt nedsättning i tjenst-
ursberäkning för Lärarne vid Elementar-Lä-
roverken, just med afseende på det vid För¬
samlingarna tjenstgörande Presterskapets bil¬
liga anspråk, vore ej skäl att tillstyrka rättig¬
het alt vinna ordination för Lärare vid de
lägsta skolorna, hvarigenom det tjenstgörande
Den 16 October. p3
Presterskapet skulle lida ett mångdubbelt in¬
trång. Jag yrkar afslag på Betänkandet.
Doctor 'Nibelius: Detta mål står i nära
samband med ett förut afgjordt, angående
rättighet för Lärare vid Vexel-undervisnings-
skolor att räkna ecclesiastika tjenstår. Inom
Utskottet ansågo sig de serskilda Ståndens Le¬
damöter böra behandla saken i öfverenstäm-
melse med det beslut, som redan i hvarje
Stånd blifvit fattadt, hvadan Preste-Ståndets
Ledamöter ogillade förslaget och de öfriga
Stånden tillstyrkte detsamma.
Betänkandet afslogs; och ville Ståndet,
särdeles med afseende på den sednare punk¬
ten, till Kongl. Maj:t ingå med en serskild
underdånig Skrifvelse.
Doctor Björkman reserverade sig mot
beslutet att afslå sednare punkten, med åbero¬
pande af hvad han förut i ämnet anfört.
14.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economie-
Utskottets den 2 dennes bordlagda Betän¬
kande N:o 124, i anledning af väckt motion,
att allmogen icke utan eget medgifvande måtte
besväras med underhållet af sådana vägar,
som blifvit på Statens bekostnad anlagde.
Bifölls.
§. 15.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economie-
Utskottets dea 2 dennes bordlagda Utlåtande
N:o 125, i anledning af väckt fråga om ut¬
sättande af praemier för ekeplantering å be¬
rustade Säterier och Kronoskattehemman.
Bifölls.
94 Den ij October.
§• 16.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economie-
Utskottets den 2 dennes bordlagda Utlåtande
N:o 126, i anledning af väckte motioner om
bränvins-bränningens inställande.
Bifölls.
Ståndet åtskildes kl. 9 e. m.
In fidem
P. A. Sondén.
Den IT October.
Plenum kl. 10 f. m.
§. 1.
Justerades Protocollet för den 11 dennes.
Contracts-Prosten Östberg anförde: Jag
reserverar mig emot Högv. Ståndets beslut om
beskattningen af bränvinsbränningen: 1:0 eme¬
dan den är alltför hög och orättvis för alla
husbehofsbrännare, som dels ej vilja, dels ej
kunna bedrifva denna rörelse fabriksmessig!:
2:0 går Staten helt säkert härigenom i mist¬
ning af en påräknad högst behöflig inkomst. Tu¬
sendetals pannor skola försvinna äfven undan
de spejande bränvins-liscalernas och krono-
betjeningens ögon; men bränvin kommer än¬
dock att finnas i öfverflöd. Om mitt förslag
att antaga i83o års beskattningsgrund med
förhöjning af 100 procent, hvilket likväl kun-
Den iy October. g 5
nät modifieras, vunnit bifall, skulle staten
med säkerhet erhållit en fördubblad inkomst,
och alla verkliga’ husbehofs-brännares önsk¬
ningar tillfredsställas, hvilka omständigheter,
noga betraktade, i min tanke bordt ledt det
Högv. Ståndet till ett annat beslut än det
fattade; åtminstone lill att ingå på Hederv.
Bonde-Ståndets inbjudning, att nedsätta den
af Utskottet föreslagna afgiflen till hälften.
Häruti instämde Tit. Hasselrot > Gre¬
nander j Lindahl, Risberg.
Derefter justerades Protocollet för den
i3 dennes.
§. 2.
Från Hederv. Bonde-Ståndet hade Pro-
tocölls-Utdrag meddelade blifvit, innehållan¬
de föredragning af Banco-Utskottets Memo¬
rial N:o 55, och ansågs det deri gjorda för¬
slag om behandlingen af de uppkomna skilj¬
aktigheterna grundlags-vidrigt, i följe hvaraf
icke eller derå. kunde meddelas proposition.
För öfrigt och då samtlige Stånden förenat
sig i hufvudsaken, eller om mynt-enheten och
endast vore skiljaktige i formen; så förelädes
Utskottet upprätta förslag till underdånig skrif¬
velse i ämnet och öfverlemna detsamma till
Expeditions-Utskottet, för att lill Ständerna
sedan insändas. Constitutions-Utskottets Me¬
morial N:o 41 , rörande ändring i Riksdags¬
förhandlingarna, gillades i förslagen N:o 3,
4, 7, 9, 10, it, 12 och 13, och återremitte¬
rades i N:o 1, 2, 5, 6 och 8; N:o 4^, med
tillägg i 38 §. R. O. återremitterades; N:o
42, med tillägg i 99 §. R, F. antogs till grund-
g6 Den 17 October.
lagsenlig behandling; och N:o 44 > om behö¬
rigt Utskott för upptagande af motioner om
Riksdagens prorogation lades till handlingarna.
Af Allmänna Besvärs- och Economie-Ut-
skottets Utlåtande bifallit N:o 127, om Viati¬
cum; N:o 128, om Ångbåtsfart emellan Gott¬
land och Öland; N:o i2p, om förbud emot
försäljning af utländska lottsedlar; och N:o
i3o, om utfärdande af en författning Lill före¬
kommande af olyckshändelser vid Angbåts-
fart. Remitterat till Stats-Utskottet Kongl.
Maj:ts Nådiga Skrifvelse angående en i Staden
Wenersborg inträffad eldsvåda.
Lades till Handlingarna.
§. 3.
Föredrogs Stals-UtskotLeLs den 2 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 257, i anledning af
väckt fråga om ersättning till Kronofogden
Dahlgren för bestridde utgifter, dels vid ett
öfningsläger å Ödskölds moär, dels ock vid
en väganläggning i Toftedalen.
Biskopen m. 111. Doctor Hedrén anför¬
de: Jag inser nog, att det är svårt att
häruti utverka en ändring. Jag godkänner
principen, att sådana förluster, som upp¬
komma genom oförsigtighet, genom ett blindt
förlitande till embetsman, med försummande
af lagliga former, må drabba den som ej ser
sig före. Likväl hafva Riksens Ständer afvi-
kit från denna princip genom den eftergift,
som de beviljat Assessor Landström och Enke-
Friherrinnan Enesköld. Det har skett på öm¬
mande
Den iy October. 97
munde omständigheter; men de äro mera öm¬
mande för iliågavarande person, enligt hvad
jag noga känner. Då han fick ordres om väg-
anläggningcn, var han ej Kronofogde, ulan
blott tillförordnad och in statu pelitorio. Af
Landshöfdingen Flach erhöll han befallning att
ombesörja anläggningen, sorn skulle af all¬
männa medel bekostas. Vid frågan om li¬
qvid erhöll han ej penningar, ulan måste gå
i förskott och contantera sa godt han kunde.
Han erhöll Landshöfdingen Flachs påskrift på
räkningarna, och lät sedermera för en tid af¬
spisa sig rned en förskrifning. När han omsider
anmälde sin fordran i Landlränteriet, i Kam¬
mar-Rätten, hos Kongl. Majit, fick han natur¬
ligtvis öfver allt afslag, med den förklaring,
alt det vore en enskild sak emellan honom
och Landshöfdingen. Han har på denna af¬
fär förlorat omkring 3,000 R:dr och är med
de sina bragt i en svår belägenhet. Ehuru
jag gillar principen, finner jag, vid jemförel-
sen med de tvänne andra händelserna, ett
afslag här nog hardt, och anhåller, att Ut¬
skottet måtte taga saken i närmare öfvervä¬
gande. I synnerhet skall det förefalla denne
oskyldigt lidande medborgare tungt alt se sig
i sin fattigdom lemnad utan afseende, då han
ser sin närboende granne, Fru Enesköhl,
ehuru i vida lyckligare omständigheter, med
sådan välvilja omfattad.
Utlåtandet bifölls.
Häremot reserverade sig Biskop Hedrén,
med önskan, att samma princip alltid måtte
följas.
Preste-St. Prot. 1834• Bandet XII.
98 Den iy October.
Häruti instämde Tit. P. P. Svedelius
och Ödmann.
Tit. Astrand och Nordin instämde i Bi¬
skop Hedre'ns önskan.
§. 4.
Föredrogs Stats-Utskottets den 2 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 258, i anledning af
erhållen återremiss på Betänkandet N:o 128,
rörande väckt fråga, att Kronan måtte beko¬
sta handtlangning vid Kronohemmans och
Nybyggens afvittring; i sammanhang hvar¬
med äfven Ilederv. Bonde-Ståndets genom Pro-
tocolls-Utdrag den g dennes meddelade in¬
bjudning togs i öfvervägande.
Doctor Lindahl anförde: för att bibehålla
Norrlands Krono-nybyggare vid den förmån,
att njuta befrielse från handtlangning, hvil¬
ken ofta fordrar 8 å 10 man, vid afvittring
af dessa Kronohemmans-lägenheter, som nu
ej hafva sammanhang med Skattehemman,
utan ofta äro belägna flera mil derifrån, är
nog att erinra, att sådan förmån är dem till¬
erkänd i den författning, som Reservanten
åberopat; och om H. Ståndet tager i betrak¬
tande ej blott denna omständighet, som stö¬
der sig på rättsgrund, utan äfven dessa Ny¬
byggares fattigdom, är skäl att icke bifalla
detta Utlåtande. Då man ofta frikostigt be¬
lönar uppfinnare i konster, hvilka fordra snil¬
le, men ej kosta så mycken svett och möda,
bör man ej vara för njugg emot de fattiga,
som uppodla landet. Om denna kostnad åläg-
ges dem, skola de nödgas att gå ifrån sina
ödemarker. Jag yrkar afslag på Utlåtandet.
Den iy October. gg
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: Äf¬
ven af Bonde-Stånclets Ledamöter i Utskottet
från den orten sattes i fråga, om Nybygges»
anläggningarna i allmänhet äro förmånliga för
enskilda och för staten. Nybyggarne njuta
den förmån, att vid afvittringar Landtmä-
tarens arfvode utgår af allmänna medel m. m.
Skulle de ej finna anläggningen så lönande,
att de kunna företaga den på de i författnin¬
garna stadgade vilkor, är det bäst att de af¬
stå derifrån. Man har sett, att flera Nybj’g-
gare, som obetänksamt inlåtit sig i dylika
företag, haft svårt att föda sig sjelfva, och
det sattes derföre i fråga inom Utskottet, om
det vore skäl att uppmuntra dem. De kunna
så mycket mindre klaga öfver något onus af
handllangning vid afvittring, som den aldrig
kan tillkomma dem ulan på deras egen be¬
gäran.
Häruti instämde Tit. Mittag> Grevillius }
Nordin.
Fält-Prosten Edvall: Min mening är ej
att verka på andras öfvertygelse; men det
torde tillålas mig att erinra, att, på samma
sätt dessa Nybyggen i de norra orterna nu
börja upparbetas, har äfven den öfriga delen
af Piiket begynt odlas. I den mån dessa
trakter odlas, skola äfven de närgränsande
mer och mer skyddas för frostskador och
missväxter. Frostskador komma ofta af träsk¬
trakter, och i den mån träsken uttorkas,
skyddas de nästgränsande trakterna för frost¬
skador. Det är ej meningen med dessa Ny-
byggen, att man skall ditföra flera än som
ioo Den iy Octo ber.
der kunna föda sig. De kunna föda sig der,
om de ej missiiklas i sitt arbete; oell om
detta sker, är det deras fel, sorn missrikta
dem, och deras, sorn misstaga sig vid valet
af styresmän i dessa provinser. Jag anhåller,
att Hederv. Bonde-Ståndets inbjudning må
antagas.
Doctor Lindahl: Tillvarelsen af K. Br.
den 12 Maj 1801 kan ej nekas. Jag tror ej,
att R. St., ulan blott Kongl. Maj:t kan till¬
intetgöra det.
Contracts-Prosten Risberg: Det är ej me¬
ningen att alldeles frikalla nybyggaren från
handtlangning; men då nybyggaren är blott
en person och ej kan leja flera, skulle Kro¬
nan förlora genom utbetalning af Landmälare-
arfvode för en längre tid, om arbetet skulle
ske blott med en handtlangare.
Prosten Astrand: Det är ej fråga om
att tillintetgöra författningen af år 1801, der
det beter, att Landtmätaren skall på det all¬
männas bekostnad afmäta, beskrifva och ta¬
xera Kronolägenheter m. m. Alt handtlang-
ning deri skall inbegripas, har aldrig blifvit
antaget.
Ståndet fann icke skäl att frånträda sitt
redan fattade beslut, och lade Utlåtandet N:o
a58 jemte Hederv. Bonde-Ståndets inbjudning
till Handlingarna.
Häremot reserverade sig Tit. Lindahlj
Edvall och Risberg.
§. 5.
Föredrogs Stats-Ulskottets den 2 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 25g, i anledning af
Den iy October.
101
vackt fråga, alt de Statistiska Tabeller, som
äro bifogade Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
Feinårs-Berättelser, ej vidare måtte på Statens
bekostnad till trycket befordras.
Bifölls.
§. -6.
Föredrogs Stats-Utskottets den 2 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 260, i anledning af
erhållen återremiss å Utskottets Betänkande
]NT:o 201, rörande sökt evärdelig skaltemanna-
rätt å det under Ulriksdals Kungsgård förr
lydande hemmanet Kefvinge med dertill hö¬
rande utjord.
Bifölls.
§• 7.
Föredrogs Stats-Utskottets den 2 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 261, i fråga om
Jordeböckernas granskning.
Bifölls.
§. 8.
Föredrogs Lag-Utskottets den 9 dennes
bordlagda Betänkande N:o 127, i anledning
af Grefve O. A. Cronhjelms motion, om af-
skaffande af stockstraff.
Bifölls.
§. 9.
Föredrogs Lag-Utskottets den 9 dennes
bordlagda Betänkande N:o 128, öfver Riks-
dägs-fullmägtigen Anders Janssons motion, om
ändring al 8 Cap. 3 §. Missgernings-Balken.
Bifölls.
§. 10.
Föredrogs Lag-Utskottets den 9 dennes
bordlagda Betänkande N:o 129, i anledning
io2 Den iy October.
af väckt motion om deportation af personer,
dömde till straff för tredje resan stöld.
Bifölls.
§• 11-
Föredrogs Lag-Utskottets den g dennes
bordlagda Betänkande N:o i3o, öfver väckte
motioner, om upphörande af spö- och ris-
straff för vissa brott m. m.
Bifölls.
§• 12.
Föredrogs Lag-Utskottets den 9 dennes
bordlagda Betänkande N:o i3i, öfver väckta
motioner, om upphäfvande af Lagens stad-
ganden, angående qvalificerade dödsstraff och
afskaffande af andra sätt för verkställande af
dödsstraff, än halshugning.
Doctor Björkman: Jag kan ej underlåta
att uttrycka en önskan, alt Lag-Utskottet gått
ett steg längre och föreslagit att afskaffa den
barbariska styckningen och stympningen af
den aflifvades lemmar. Om ej all halshugg¬
ning och spöslitning nu kan afskaffas, hade
tidens anda, om icke fordrat, åtminstone till¬
låtit att borttaga detta ohyggliga tillägg till
dödsstraffet.
Contracts-Prosten P. P. Svedelius: Mist¬
ning af lösegendom är ett straff, ej för den
döde, utan för den efterlefvande.
Prosten Mittag: Det brott, som här före¬
kommer, är ett af de svåraste. Utskottet har
mildrat så mycket det kunnat. Det är ej
frågan om stympning af den halshuggnes lem¬
mar; ty handen afhugges först, och hufvudet
Den 17 October. io3
sedan. Straffet är barbariskt, men brottet al¬
ock groft. Att bortaga halshuggningen helt och
hållet, vore för mycket ingripande i straff¬
lagarna, och kan ej ske i en tid, då man ej
har något annat att sätta i stället. Hvad Tit.
Svedelius anmärkt, gäller alla böter; detta
straff drabbar icke blott den brottslige, utan
äfven hans anhöriga.
Professor Grubbe: Då denna fråga inom
Utskottet förekom, var jag med vederbörlig
permission frånvarande. Det åligger mig så¬
ledes *väl icke att försvara Utskottets Betän¬
kande. Likväl tror jag mig i afseende på Doc¬
tor Björkmans anmärkning böra erinra, att
ehuru barbarisk den i vår Lag vid åtskilliga
brott stadgade steglingen af den afrättades
kropp i sjelfva verket må vara; skulle dock
Utskottet icke utan inconseqvens kunnat före¬
slå dess borttagande i detta lagrum, så länge
den är bibehållen såsom qvalification eller
tillägg till dödsstraffet för andra brott af lik¬
nande art. Snarare skulle jag deremot velat,
i öfverensstämmelse med Prosten Svedelii an¬
märkning, föreslå borttagandet af det stad¬
gande, att vid det här ifrågavarande fallet
den afrättade skall anses hafva förbrutit sin
lösa egendom, emedan i sjelfva verket con-
fiscationen af en afrättad missdådares egen¬
dom icke utgör ett straff för honom sjelf,
utan för hans olyckliga efterlemnade familj.
Professor Agardh instämde med Tit.
Svedelius. Tillägget, att den aflifvade skulle
mista sitt lösa gods, vore för honom likgiltigt;
men vore känbart för de efterlefvande, som
Den iy October.
snarare borde hafva understöd, an förlora det
lilla de ägde. Om återremiss sker, bör Ut¬
skottet fästa afseende derpå, att confiscatio-
nen icke är något straff för den brottslige,
utan för den oskyldige.
Häruti instämde Tit. G. Nibelius, öst¬
berg, Hasselrot, Lignell.
Doctor Björkman: Min anmärkning var
ej rigtad mot mistningen af högra handen,
som kanske är en nödvändig gradation, men
emot steglingen, som visserligen kan kallas en
barbarisk styckning och stympning, och ej
är ett straff för brottslingen, utan för de ef-
terlefvande, som måste se och känna det med
afsky och vämjelse.
Biskopen m. m. Doctor Hedre'n: Stadgan¬
detom lösörens förlust är, såsom jag förmodar,
tillkommet, icke såsom ett straff för brottslin¬
gen, utan såsom en ersättning för målsäganden.
Att Konungen deraf erhåller en del, är en¬
ligt med Svenska Lagen, som öfverallt för¬
utsätter, att Konungen, såsom Högste vårda¬
ren af Lagen, alltid är målsägande, när stör¬
re brott blifvit begånget. Jag hemställer så¬
lunda, om ej delta stadgande är enligt med
grunderna för vår Lagstiftning.
Häruti instämde Tit. Elfström, Enge¬
ström , Edvall.
Prosten Mittag: Steglingen är visserligen
ohygglig, men brottet är ock ohyggligt; den
är icke för att taga en hämd på brottslingen,
utan lill varnagel för andra. Om lösörens
förlust har Tit Hedrén framställt en vigtig
anmärkning. Detta kan äfven anses såsom en
Den i ~ Oclober.
io5
varnagel för brottslingen, och måhända af¬
hålla honom från en missgerning, hvarigenom
han äfven skulle störta de efterlefvande i
elände. Om sådana brott nu för tiden ej
ofta begås, så torde likväl ännu de finnas,
som önska, likasom under barbariets tider,
alt Gud måtte välsigna stranden.
Professorn m. m. Doctor Bexell: Då man
klandrat Lag-Utskottet för straffbestämmelsen
af confiscation å den till döden dömdes egen¬
dom, må man icke förbise, att denna straff¬
bestämmelse alldeles icke är ny, att den da¬
terar sig ifrån vida äldre tider än nu varande
Lag-Utskotts verksamhet, och omsider att den
står i analogie med andre i vår ännu gällan¬
de Criminal-lag stadgade straffbestämmelser.
För öfrigt och ehuru genom sjuklighet
af farsoten hindrad att deltaga i Utskottets
definitiva afgörande af frågan, får jag för¬
klara, att jag i alla afseenden delar Utskot¬
tets åsigter.
Professor Agardh: Biskop Hedre’ns tyd¬
ning s}'nes mig nog arbiträr, och ej öfverens¬
stämmande med §:n. När något är borttaget,
är det klart, att ersättning alltid skall gifvas;
men här står confiscationen såsom ett straff,
hvilket tillägges dödsstraffet.
Professor Grubbe: Biskop Hedréns an¬
märkning att confiscationen af förbrytarens
lösa egendom här icke är att betrakta såsom
egentligt straff, utan såsom skadestånd åt den,
mot hvilken brottet är begånget, torde böra
erkännas såsom giltig i hänseende till lag¬
rummets sednare moment, sorn handlar om
i oG Den iy October.
den händelse, då någon icke dödar> utan
blott sårar och illa handterar en skepps¬
bruten. Här stadgar nemligen Lagen, att af
förbrytarens lösa egendom hälften skall till¬
falla Konungen och andra hälften Målsegan-
den. Men deremot gäller denna anmärkning
icke om lagrummets första moment, hvilket
handlar om det full, då någon dödar en
skeppsbruten. Ty här stadgar lagen väl, att
förbrytaren skall hafva förverkat allt sitt lösa
gods, men ej att detsamma, eller någon del
deraf skall tillfalla t. ex. den dödades efter-
lemnade familj. Här måste derföre denna
confiscation betraktas, icke såsom ett skade¬
stånd, utan såsom egentligt straff. Emedler¬
tid, och oaktadt jag vidblifver min redan ytt¬
rade tanka rörande den mindre lämpligheten
af ett sådant straff, tror jag mig likväl, så¬
som det sannolika skälet, hvarföre Lag-Ut¬
skottet ej föreslagit dess borttagande, böra er¬
inra, att motionairerne ej väckt någon fråga
derom, utan endast om rådbråkningsstraffets
utbytande mot halshuggning. Utskottet ansåg
sig förmodligen icke befogadt att öfverskrida
Motionairens gränsor, eller att utsträcka lag¬
förändringen längre än motionairerne föreslagit.
Frosten Mittag: Att föreslå borttagandet
af confiscationen hade varit alt utsträcka Ut¬
skottets åtgärd öfver motionens lydelse.
Då meningarne voro delade och vote¬
ring äskades, framställdes följande proposition:
Bifaller H. Ståndet Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 131 ? Den det vill, lagge Ja;
den det icke vill, lagge Nej; vinner Nej,
blifver Betänkandet återremitteradt.
Den ij October. 107
Härefter anställdes omröstning, som så
utföll, alt Betänkandet blef med 20 Nej emot
18 Ja återremitteradt.
§• 13.
Föredrogs Lag-Utskollels den 9 dennes
bordlagda Betänkande N:o i32, öfver Herr
S. J. Wijkmans motion, om afskaffande af
offentlig afbön.
Doctor Björkman: Jag vill blott anmär¬
ka det svaga skäl, som Utskottet anfört för
sitt afstyrkande, att nemligen pröfningen af
denna fråga ulan äfventyr kan uppskjutas, in¬
till dess det redan utarbetade förslaget till ny
Criminal-lag kommer att till granskning före¬
tagas. Af samma skäl kunde hvarje lagförän¬
dring afstyrkas. Svårigheten att förmå någon
till offentlig afbön genom tvångsmedel är stun¬
dom ganska stor; tidens historia bevittnar det.
Betänkandet bifölls.
Häremot reserverade sig Tit. Björkman
och Lignell', äfvensom Professor Agardh,
med det tillägg, att man bör ej göra till straff
hvad som kan blifva en möjlighet.
§. 14.
Föredrogs Lag-Utskottets den 9 dennes
bordlagda Betänkande N:o 133, öfver Riks-
dags-Fullmägtigen Johan Erikssons motion,
om inskränkning i allmän åklagares rätt att
anställa åtal å vissa brott.
Prosten Mittag: Jag ämnar ej försvara
detta Bstänkande, utan instämmer med Re¬
servanterna. Det är visserligen ett svårt brott
108 Den iy Octo ber.
alt visa föräldrar vanvördnad; men den all¬
männa åklagaren Lör icke få intränga i det
husliga lifvets kretsar och uppsnappa hvarje
öfverilning eller af obetänksamhet fäldt ytt¬
rande. Fela är menskligt, men det är gu¬
domligt att förlåta. Jag yrkar återremiss.
Häruti instämde Doctor Hasselrot.
Doctor Nibelius: Jag instämmer äfven
med Reservanterna, och tror, att en Auctor
då först bör vidtaga något, när allmänna sä¬
kerheten det fordrar. Hvad som sker inom
den enskilda familjekretsen, bör deremot icke
påkalla hans åtgärd, utan det bör der bero
af den förolämpade, hvad upprättelse han
vill söka. Då allt straff äfven hufvudsakligen
bör åsyfta den brottsliges förbättring, och
denna blifver svårare, om han blottställes föl¬
en offentlig skymf, synes mig, att Utskottet
bordt fästa mera uppmärksamhet vid mo¬
tionen.
Professor Grubbe: Äfven denna fråga är
en af dem, vid hvilkas föredragning inom Ut¬
skottet jag med vederbörligt tillstånd var från¬
varande. Om jag hade varit närvarande, så
hade jag förenat mig med reservanterna , ehuru
icke helt och hållet, utan med en viss tillagd
restriction. Frågans afgörande beror egentli¬
gen deraf, att man gör sig ett fullt redigt
begrepp om karakteren af de förbrytelser,
hvilkas åtalande bör vara målsegandens ensak.
Min åsigt af detta ämne är i korthet den föl¬
jande. Så vida Staten genom sina lagar ej på¬
bjuder eller förbjuder något annat än den i
sjelfva verket är berättigad att påbjuda eller
Den iy Octobei'.
förbjuda, så utgör visserligen hvarje öfver¬
trädelse . af en sådan Statens lag en kränk¬
ning af en Statens rätt, och kan i detta
hänseende alltid sägas vara rigtad emot Sta¬
ten. Men cn sådan kränkning af Statens rätt
kan antingen vara omedelbart rigtad emot
Staten (då den utgör ett Crimen publicum),
eller ock kan den vara omedelbart riglad mot
en eller flera under Statens beskydd stående
individer eller corporationer, d. v. s. omedel¬
bart utgöra en kränkning af dessa under Sta¬
tens beskydd lefvande individers eller corpo-
rationers rätt, och blott medelbart vara rig¬
tad mot Staten (då den utgör ett Crimen pri-
vatum). Att förbrytelser af det förra slaget
alltid böra kunna af allmän åklagare åtalas,
kan ej vara något tvifvelsmål underkastadt.
Äfven förbrytelser af det sednare slaget höra
under allmän åklagare i alla de fall, då de
genom rättskränkningens storhet och vådlig¬
het, eller dess uppenbara strid mot Statens
väsende och ide, till en reaclion mot sig upp¬
fordra Slatens straffande rättvisa. Deremot
äro andra crimina privata af den art, att de
icke kunna i denna mening sägas med nöd¬
vändighet mot sig uppfordra utöfningen af
Statens Straffmakt: dessa böra då ej af Sta¬
ten straffas i annat fall, än då de af Måls-
eganden, d. v. s. af den förfördelade sjelf
åtalas. Detta eger i min tanka rum vid tvän-
ne slags crimina privata. Det gäller nemligen
först om vissa rättskränkningar, som i följd
af sin mindre betydlighet, icke kunna sägas
med nödvändighet mot sig uppfordra Statens
11 o Den 1 y October.
straffande rättvisa. Och för det andra gäller
det om vissa förbrytelser, hvilka, om ock i
sig sjelfva icke obetydliga, likväl äro begån¬
gna inom den enskilda Iiusrättens område.
Det är detta sistnämnda, som här måste til¬
lämpas. Staten måste nemligen tillerkänna
en hvar af dess medlemmar en viss fredlyst
krets, inom hvilken han är sin egen Herre,
och inom hvilken hvarken någon annan in¬
divid, eller Staten sjelf eger rättighet att mot
hans vilja intränga, så länge han inom den¬
na krets icke företager sig något för Staten
eller den allmänna säkerheten vådligt. En-
gelsmännerna uttrycka begreppet om denna
Husrätt genom ett bekant ordspråk: hvarje
Statsborgares hus är hans borg, hans oangrip-
liga fästning. Visserligen utsträcka de bety¬
delsen af denna sats något längre än jag tror
den rätteligen böra sträckas; men rätt för¬
stådd, och inskränkt inom sina behöriga grän-
sor, innehåller den dock en djup och vigtig
sanning. Just derföre nu, alt Staten icke bör
tillåta sig att intränga inom detta fridlysta
område, bör den ej heller i annat fall, ändå
den förfördelade sjelf begär dess beskydd, be¬
straffa de, inom Husrättens område förefallan¬
de handlingarne, så länge nemligen de ej äro
i egentlig mening för Staten eller den allmän¬
na säkerheten vådliga. Om det sednare in¬
träffar, t. ex. om någon i sitt hus mördar en
annan, eller om han der inrättar en fabrik
för att tillverka falska sedlar o. s. v., så har
Staten otvifvelaktigt rättighet alt dit intränga:
dessa handlingar bli således visserligen före¬
Den 77 October.
111
mål för offentligt åtal. Men mot en mängd
af andra, om ock i sig sjelfva icke obetydliga,
inom Husrättens område begångna, rättskränk-
ningar bör Staten ej tillåta den offentliga
åklagaren att anställa åtal, ulan öfverlemna
det åt den förfördelade sjelf att åtala eller
icke åtala dem. Detta gäller nu bland annat
om smädeord fällde mot föräldrar, stjufföräl-
drar eller svärföräldrar. Ehuru stor denna
förbrytelse i moraliskt hänseende må vara,
är den dock ej af den för Staten och den
allmänna säkerheten vådliga art, att Staten
här bör vara berättigad att intränga inom Hus¬
rättens område, och genom offentlig åklagare
åtala förbrytelsen, utan det bör bero af den
förorättade sjelf att åtala eller förlåta densam¬
ma. Härifrån tror jag dock visserligen ett
undantag böra göras för de fall, då förbrytel¬
sen begås på ett mera offentligt sätt och deri¬
genom åstadkommer allmän förargelse. Då
ligger den nemligen ej mer inom Husrättens
område. Den begås utom detta område, och
den skulle i detta fall, om den lemnades
ostraffad, med rätta kunna anses menligt in¬
verka på Folkets moraliska känsla, eller med
andra ord, leda till försvagande af den sedli¬
ga grundval, på hvilken all borgerlig Sam-
hällsinrättning ytterst hvilar. I detta fall tror
jag den derföre böra af offentlig åklagare åta¬
las, men ej så länge den blifvit begången in¬
om Husrättens område, och ej allmän förar¬
gelse åstadkommit.
Häruti instämde Biskop Faxe.
Lector Bergqvist: Jag föi’enar mig med
dem som yrkat återremiss; då motionairen ej
I [2
Den ij October.
sökt alt förringa brottet eller straffet, utan
endast velat, att det skulle öfverlemnas åt
föräldrarna sjelfva att lagligen beifra eller för¬
låta barnens sidovördnad. Utskottet kati ej
inse, ”huru underlåtenhet alt bestraffa bar¬
nens uppstudsighet emot föräldrarne skulle
verka till större förtroende och tillgifvenhet
inom slägten.” Om det ej kan positivt verka,
är det åtminstone troligt, att straff, genom
allmän åklagare bragt öfver barnen, skulle
minska och förstöra förtroendet.
Professorn Doctor Morén: Jag bestrider
icke vigten af de skäl, hvilka blifvit emot Be¬
tänkandet anförda; men jag beder att få näm¬
na en omständighet, som, efter min öfverty¬
gelse, ej bör förbises. Den händelse inträf¬
far oftare, än den borde, att vanartiga barn
bos föräldrarna injaga en sådan skrämsel, att
desse, ehuru mycket de ock lida, ej våga tala
derå. Jag tror, att knappt någon enda af mi¬
na Embetsbroder är, sorn icke erfarit, alt
föräldrar beklaga sig öfver sina barn, men
med uttryckligt förbehåll, att deras klagan
skall hållas hemlig, emedan de annars skulle
blottställas för misshandling. Om nu ingen
annan, än de, får åtala, så kan det onda icke,
uti någon mån, undanrödjas; intet band fin¬
nas på den brottslige och Staten bar intet
medel att beskydda den lidande. Jag mot¬
sätter mig ej återremiss, men önskar, att,
hvad jag nu anfört, tages i öfvervägande.
Häruti instämde Tit. Lindahl och Hy¬
lander.
Pro-
Den iy October. 113
Professor Agardh instämde äfven häruti.
Det vore mycket vigtigt, att åklagaremagten
vore i en annan hand, än föräldrarnas. Hvad
sorn blifvit ordadt om husrätten, tålde in¬
skränkning. Husrätten vore helig i conven-
o o
tionela lagar; men moraliska lagar egde Sta¬
ten alltid rätt alt vårda. Om brott begås mot
moraliska lagar, måste Staten straffa, äfven
om den förolämpade eller lidande vill efter¬
skänka sin rätt.
Tit. Lignell förenade sig med Tit. Mo¬
rén oell ylgnrdli.
Biskopen m. m. Doctor Thyseliussorn
instämde med samma talare, ansåg det till¬
börligt, att lagen skyddade föräldrar mot miss¬
handlingar af barn i en tid, då husrätten ej
hålles i helgd. Det vore ganska vanligt, att
en far lemuade gårdsbruket åt sin son, mot
förbindelse af denne att underhålla honom,
men sedan den gamle gifvit ifrån sig hus-
bondeväldet, fick lian snart erfara, att han af
sina egna barn ansågs såsom ett nådehjon.
Om ej fadrens rätt skyddades i lagen, kunde
man befara, att i enskilda hus skulle stå vär¬
re till än nu.
Med Tit. Morén och Thyselius_ förenade
sig Tit. Hedrén och Elfström.
Professor Grubbe: Jag medgifver visser¬
ligen, att det af Doctor Morén omnämnda
fall, att en med smädeord förolämpad Fader
eller Moder icke vågar ålala förbrytelsen, nå¬
gon gång kan inträff a. Men jag tviflar lik väl,
att afseendet på sådana, troligtvis dock tern-
Preste-St. Fröt. i83jfi Bandet XII. 8
114 Dm iy October.
ligen sällsynta fall, skulle kunna utgöra för
.lagstiftaren ett tillräckligt skäl att afvika från
en i sig sjelf riktig rättsprincip. Jag skulle
ock tro, att vådan deraf, att en eller annan
förbrytelse af den bär ifrågavarande arten
korame att ur det af Doctor Moren angifna
skälet förblifva ostraffad, är mindre, än vådan
af att låta en allmän åklagare intränga inom
det husliga lifvets krets, framdraga inför all¬
mänheten fel, hvilka den förfördelade sjelf
vore benägen att förlåta, och genom detta
opåkallnde inträngande mellan föräldrar och
barn till äfventyrs ofta förhindra en eljest
möjlig försoning, och förvandla en ögonblick¬
lig miss-sämja till en för lifstiden fortfarande
ömsesidig fiendskap. För öfrigt 0111 det, en¬
ligt hvad man anmärkt, måste vara för en
fader obehagligt, att sjelf uppträda såsom an¬
gifvare mot sin son, så måste dervid erinras,
att han i de liesta fall blir fri från detta obe¬
hag, då det beror af honom sjelf att åtala
förbrytelsen eller ej. Deremot måste det utan
tvifvel för honora medföra ett vida större
obehag att mot sin vilja nödgas stå till rätta
emot sin sou, hvilket inträffar, om offentlig
åklagare har rätt att åtala förbrytelsen. I af¬
seende åter på Professor Agardhs anmärk¬
ning rörande Husrättens inskränkning lill hvad
lian kallar blott conventionella förhållanden,
mäste jag uppriktigt förklara, att jag är afen
helt annan tanka, och att jag tror Husrättens
begrepp äga en långt vidsträcktare omfattning
och långt djupare betydelse. Den grundar sig
nemligen på förnuftets nödvändiga fordran,
Den 1 y Octobe/'.
alt äfven den i Staten lefvande nfienniskan
skall i liela sitt lif ega och bibehålla en af
Staten erkänd och respecterad charakter af
sjelfständig förnuftig varelse. Såsom sådan
måsle han, ehuru förbunden att lyda Stålens
lagar, likväl betraktas såsom sin egen Herre
i allt, som ej strider emot Statens väsende
och ide. Deraf åter följer, att Staten icke är
berättigad alt sträcka sin uppsigt öfver Stats-
borgarens enskilda lif längre, än som i sjelfva
verket genom Statens väsende föreskrifves.
Häraf uppkommer för Statsborgare!! den full-
gilltiga fordran af att ega en egen, fredlyst
krets, inom hvilken Staten icke får nied spe¬
jande blick intränga, så länge lian inom den¬
samma ej företager något, som står i tydlig
och uppenbar strid mot Statens ide. Denna
fordran är det, som bestämmer Husrättens
begrepp, och ger den sin betydelse. Af den¬
na fordran är det en klar följd, alt Statsbor-
garen inom denna frcdlysla krets måste an¬
ses såsom sin egen Herre, icke blott i hän¬
seende lill allehanda obetydliga conventionella
förhållanden, utan äfven i hänseende lill sitt
moraliska lif, ehuru under det redan gjorda
förbehållet, att han ej förelager något för Sta¬
ten vådligt eller mot dess ide stridande. Vil¬
le man antaga, att husrätten endast gällde om
conventionella, men ej om moraliska förhål¬
landen, så skulle deraf följa, att Staten egde
rättighet alt genom sin offentliga åklagaremakt
åtala hvarje inom det husliga förekommande
immoralisk handling, t. ex. hvarje af öfveril¬
ning föranledd häftigare ordvexling mellan
ii6 Den iy October.
äkta Makar, eller mellan Husbondfolk och tjen¬
stehjon o. s. v. Alla inom det husliga lifvet
förekommande misshälligheter eller förseelser
o. s. v. skulle vara underkastade Statens upp¬
sigt och blifva föremal för den offentliga åkla¬
garemakten. Denna utsträckning af Statens
uppsigt öfver det enskilda lifvet och af åkla¬
garemaktens befattning (hvilken i sjelfva ver¬
ket med nödvändighet följer af den satsen,
att Husrätten endast sträcker sig till conven-
tionella, men ej lill moraliska förhållanden),
skulle väl öfverensstämma med den Chine-
siska Statsläran, som tillägger Monarken ett
oinskränkt Fadersvälde öfver alla sina under¬
såtare, och betraktar de sednare blott såsom
omyndiga barn, men ej med den Europeiska
åsiglen af Staten, enligt hvilken Stalsborga-
ren, om han ock i hela silt lif och alla dess
förhållanden bör tänkas såsom förenad med
Staten, likväl i sjelfva denna förening alltid
bör bibehålla sin sjelf ständiga personlighet s
sin charakter af fullmyndig, efter egna afsig-
ter handlande, förnuftig varelse. Tillbegrep¬
pet af en sådan erfordras väsendtligen, att han
i sitt enskilda lif, äfven i hänseende till dess
moraliska förhållanden, ej oupphörligen föres
i ledband, eller bevakas af en på alla hans
steg uppmärksam offentlig åklagare. Staten
bör lemna honom ostörd inom det enskilda
lifvets fredlysta krets, och den skulle handla
emot sin egen bestämmelse, hvilken är, icke
att hämma, utan alt främja de menskliga
krafternas högsta möjliga utveckling och för¬
ädling, om den tilläte sig att utan nödvän¬
dighet intränga inom della område.
Den iy Octo ber.
117
Häruti instämde Doctor Björkman.
Doctor Nibelius: I sjelfva verket kan ej
blifva frågan om förbrytelser i gerning emot
föräldrar, utan endast om smädeord. Man
tror, att missförhållandet skall ökas, om för¬
äldrar eller anhöriga vore angifvare; men i de
flesta fall lärer det väl hero af målsegaren,
om saken skall upptagas vid domstol eller icke.
Resultatet är detsamma; följderna af missäm¬
jan förekom mas blott genom försonlighet.
Prosten Mittag förenade sig med Pro¬
fessor Grubbe. Det är sant, att en förseelse,
om den första gången straffas, åstadkommer
förhärdelse; om den förlätes, verkas förbät¬
tring.
Då meningarne voro delade och vote¬
ring äskades, framställdes följande proposition :
Bifaller H. Ståndet Lag-Utskottets Betän¬
kande N:o 133? Den det vill, läggeJa; den
det icke vill, lagge Nej; vinner Nej, blifver
Betänkandet återremitteradt.
Härefter anställdes omröstning, som så
utföll, att Betänkandet blef med 20 Ja emot
19 Nej bifallet.
Häremot reserverade sig Tit. G. Nibe¬
lius och Bergqvist.
§. 15.
Föredrogs Stats-Utskottets d. i3 dennes
bordlagda Memorial N:o 282, i frågan om
slutligt bestämmande af aflöningen till Riks-
Ståndens och Utskottens Canzlier.
Contractsprosten Lignell anförde: Med
stöd af nu föredragna Stats-Utskottets Memo¬
Den iy O c taber.
rial, tager jag mig friheten hemställa, om man
icke, tili lindring i de dryga Riksdags-kostna-
derna, borde vara allvarligen betänkt på för-
afskedande af de personer inom Utskottens
Canzlier, hvilka, till följd af göromålens minsk¬
ning, nu äro öfverflödiga, Om en sådan in¬
dragning ännu icke låter sig göra i alla Ut-
skotl, så vet jag för visso, alt den kan ske,
och redan kunnat det, i några, utan ringaste
hinder för målens behöriga handläggning. Det
är, som mig synes, intet skäl, att på Statens
bekostnad med dagtraktamente längre aflöna
personer, som numera äro helt och hållet
umbärlige.
Häruti instämde Tit. Nordin_, hvad flere
Utskott angår.
Domprosten Doctor Heurlin: Det är sant,
att Canzli-personalen i några Utskott, som till
det mesta slutat sina arbeten, nu kunde in¬
skränkas. Likväl äro flera Utskott, som haf¬
va mindre alt göra, men få mycket vid slu¬
tet af Riksdagen; Stats-, Bevillnings-, Banco-
och Expeditions-Utskotten. Stals-Utskottet
har i sitt Canzli haft \ mindre än vid förra
Riksdagen och torde svårligen kunna göra nå¬
gon inskränkning. Denna fråga torde dock
bäst kunna afgöras, om det uppdroges åt Tal¬
mannen att vid en blifvande conference med
H:rr Talmän och Utskotts-Ordförande göra
hemställan derom.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius ansåg
detta för en ny fråga, som borde skiljas från
den, hvilken nu vöre under öfverläggning.
Domprosten Doctor Holmström: Då den
grundsats, som af Högloft. Stats-Utskottet blif-
Den iy October.
"9
vit tillämpad, att aflöna Ståndens och Ut¬
skottens Canzlier med månadtliga Arfvoden
oell Dag-Traktamenten, befinnes i rak strid
med Riksdags-Ordningen, hade jag önskat, att
man denna gång frångått denna gamla grund¬
lagsvidriga praxis. Då allmänt erkännes, att
arbetet i de flesta Utskott åtminstone redan
ganska länge varit så lindrigt, att sysselsätt¬
ning saknats för en stor del af Canzli-perso-
nalen, synes det väl vara icke blott lagligast,
utan äfven billigast, att bestämma arfvodet
efter den flit och den möda, som hvar och en
användt. Häremot kan väl invändas, att ar¬
betet måste bedömmas relatift till Riksdagens
längd och att Stats-Regleringen, hvartill Riks-
dags-kostnadsbeloppet hörer, icke kan upp¬
skjutas till sista veckan af Riksdagen. Jag
medgifver, att, då Riksdagens längd är obe¬
stämd, dessa inkast vid början af en Riks¬
dag förorsaka hinder för tillämpningen af R.
Ordningens föreskrift, men nu, då vi kun¬
ne och böre, så vidt inga oförsedda om¬
ständigheter inträffa, anse Riksdagen vara nä¬
ra sitt slut, skulle Höglofl. Stats-Utskottet,
utan förebråelse att taga till alltför knappt,
hafva kunnat beräkna Riksdags-arhqtet för
Canzlierna till detta års slut, och, ulan alt
räkna dagarna, deraf hemta en ledning att,
i samråd med Utskolts-Ordföranderne och —
jag tillägger äfven — Ulskotts-Secreterarne,
hvilka bäst kunna bedömma sina underord¬
nade Canzlislers arbetsamhet, bestämma deras
arfvoden för detta Riksdags-år. Jag tviflar då
ej, att någon nedsättning i de nu framställda
i?.o Den ij October.
förslagen kunde vinnas. Exempelvis ville jag
nämna Utskottens Notarier och Canzlister: ty
för Ständens Canzlier torde arbetet vara mera
jennu och den föreslagna aflöningen, äfven
beräknad per dag, mera billig; för Sekrete-
rarne är ock en minskning mot förra Riksda¬
gen redan af Stats-Utskottet föreslagen. Be¬
träffande således de förstnämnda, så utgör de¬
ras, af Utskottet nu föreslagna, aflöning för
ett år, å 31 R:dr per dag för en Notarie
1277 R:dr 24 sk.; för en Canzlist å 2! R:dr
Q12 R:dr 24 sk. Fä äro de visserligen af våra
Utskolts-Notarier och Canzlister, hvilkas arbe¬
ten kunna anses motsvara dessa dryga aflö-
ningar, uppgående till mer än lönen för
mången Ordinarie Embetsman med vida mer
magtpåliggande göromål i Statens tjenst, än
författandet och renskrifvandet af våra i det
mästa alldeles öfverflödiga Utskotts-Protocol-
ler. Jag yrkar fördenskull nedsättning i dessa
arfvoden, lämpade efter det förrättade och
till årets slut påräknade arbetet, och tror det
ej vara obilligt, om års-aflöningen för en TJt-
skotts-Notarie i allmänhet bestämdes till 1000
å iioo R:dr och för en Canzlist till 6 å 700
R:dr. Vill man ändlligen beräkna dessa arfvo¬
den per månad, torde för Notarierne j 00 R:dr
per månad, och för Canzlisterna 66 R:dr 32
sk. blifva en skälig vedergällning, likväl all¬
tid öppet lenmadt ät Utskottens Ordförande
och Secreterare att till någon serskild grati¬
fikation eller vedergällning anmäla den, som
sig genom flit och skicklighet särdeles utmärkt,
äfvensom att för ett och annat Utskott, der
Den iy October.
121
arbeleL är trägnare och vigtigare, föreslå nå¬
gon skälig förhöjning. Oin Riksdagen äfven
fortgår — det Gud och Konungen förbjude! —
in på nästa år, så mätte det ej blifva omöj¬
ligt att på detta sätt förslagsvis beräkna Canzli-
erues aflöning — helst Riksdagkostnaderna i allt
fall måste vid Stats-Regleringen anses såsom
ett förslags-auslag. Vid en återremiss torde
Höglofl. Stats-Utskottet, sora i öfriga förslag
till Stats-ulgifter förklarat sig hafva tagit i
betraktande Statens knappa tillgångar , äf¬
ven i denna fråga icke åsidosätta samma hel-
sosamma betraktelse, och benäget härvid er¬
inra sig, att sistlidne Riksdags exempel icke
torde vara rätt efterföljansvärdt, då af Riks-
dags-kostnadernas enorma total-summa, vid
pass 4°4>000 R:dr, mer än hälften, nemligen
något öfver 208,000 R:dr, utgjordes af mä-
nadsarjvoden och dagtraktamenten.
Häruti instämde Tit. Nordin.
H. H. Biskopen och V. Talmannen tillkän-
nagaf, att vid sista Talmansconferencen yrka¬
des ett sammanträde med Utskottens Ordfö¬
rande, för att vinna upplysning, huru många
mål ännu återstå, och huruvida man derefter
sannolikt skulle kunna beräkna Riksdagens
slut. På samma gång kan äfven erinran gö¬
ras om inskränkning af personalen i Utskot¬
tens Canzlier, der sådant kan ske, hvilket ic¬
ke gerna kan verkställa^, utan Ordförandernas
samtycke. En sådan conference är beräknad
till nästa Onsdag. Emellertid kan denna frå¬
ga ej hindra afgörandet af detta Memorial.
Contractsprosten Lignell: Upplysnings¬
vis får jag nämna, alt på min Afdelning i
I 22
Den 17 October.
Ekonomi-Utskottet funnos d. 3i Juli blott 3
å 4 m3l qvar, oell de äro ännu joafgjorda.
Contraclsprosten Hallström: jag förenar
mig med Tit. Holmström. Sfi lunge dagtrac-
tanienlen bestämmas, bli t ver vedergällningen
ojemn; om arfvoden bestämdes, kunde ullö-
ningen blifva rättvisare.
Prosten Astrand: Om man antager dag-
tractamenlen eller månads-arfvoden, blir re¬
sultatet detsamma. Arfvoden i ett för allt
vore visserligen det rälta; men jag tviflar,
om det nu låter göra sig. Utskottet bar till¬
styrkt en nedsättning för Ståndens Secrete¬
rare. Jag bär yrkat den äfven för de öfriga.
Canzlisternas arfvoden äro ej så stora; menför
Secreterare ocb Notarier i Stånden och Ut¬
skotten bar man väl haft en jemkningsmån.
Coritracts-Prosten P. P. Svedelius: Jag
förstår ej skälet, hvarföre 7 äldste Canzlister
eller Notarier äro uppförde å Riddarhusets
Canzli.
Prosten Astrand: l Ståndens Canzlier
beror antalet af Stånden sjelfva. Ridderska-
pet och Adelli har något minskat personalen;
men detta Stånd bar så många Notarier,
emedan dessa måste lill det mesta föra de
vidlyftiga Protocollerna; ty Riddarhus-Secre-
leraren har andra functioner.
Domprosten Doctor Holmström: Jag trod¬
de, att aflöningen kunde nedsättas egentligen
för Utskottens Canzlier, sorn blott tidtals
haft en ‘trägnare sysselsättning, ej för Stån¬
dens, som äro sysselsatta bela Riksdagen ige¬
nom. Mot deri anmärkningen, alt det gifver
Den iy October.
samma resultat, om man bestämmer dagtrac-
laménten eller månads-arfvoden, svarar jag,
alt det är lättare att afpruta något på en må¬
nad än på en dag.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag har
hyllat samma princip, som Tit. Holmström,
och varit mer för arfvoden än dagtraclamen-
ten; men genom det beslut, som redan är
fattadt, hafva dagtractamenten på förskott blif¬
vit för Notarier och Canzlister bestämda.
Ehuru jag gillar principen, finner jag ett hin¬
der, för dess antagande nu, i ett föregående
beslut. Jag ser ej, hvad som nu kan åtgö¬
ras, utom att afskeda den öfverflödiga Canzli-
personalen.
Domprosten Doctor Holmström: Långt
ifrån alt det förut fattade beslutet lägger hin¬
der i vägen för antagandet af deil rätta prin¬
cipen, synes mig, att man kunde nu gå till¬
baka till den rätta ordningen, och just det,
att Notarier och Canzlister i Utskotten redan
uppburit något visst för sin möda, gör, att
man nu kunde, i en rund summa, bevilja dem
ett tillskott efter deras förtjenst.
Häruti instämde Tit. Hallström och G.
Nibelius.
Conlracts-Prosten Nordin anmärkte, att
förskott kan ej anses för liqvid.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag mot¬
sätter mig ej Tit. Holmströms förslag, men
förutser, att ingen minskning af utgifterna
derigenom vinnes.
Häruti instämde Tit. Astrand, med til¬
lägg, att Utskottens Ordförande redan gifvit
124 Den 18 October.
sina förslag till Canzliernas aflöning och
sannolikt icke gå derifrån.
Contracts - Prosten Nordin: Så länge
Grundlag fins, bör den efterlefvas.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: Me¬
morialet torde böra föredragas punktvis. Om
det skulle in totum et tantum bifallas, kunde
det synas, som hade Ståndet medgifvit, att
den Canzli-personal, som för närvarande fin¬
nes i Utskotten, skulle der qvarblifva intill
Riksdagens slut.
Biskopen m. 111. Doctor Hedrén: Denna
anmärkning förtjena!- uppmärksamhet. Om
Memorialet skulle bifallas, skulle det ske, utan
att man kunde förbehålla sig någon minsk¬
ning i Canzli-personalen. Det bästa vore för¬
denskull att återremittera detsamma, på det
intet binder måtte vara för Canzli-betje.nin-
gens förminskande.
Memorialet återremitterades.
Ståndet åtskildes kl. 2 e. m.
In fidem
P. A. Sondén.
Den 18 October.
Plenum kl. 10 f. m.
§. 1.
Föredrogos och lades på bordet:
Stats-Utskottets Utlåtanden
Den 18 October. 125
N:o 275, i fråga om lindring i Grund-
skatterne genom förhöjning af Tull- eller Be-
villnings-afgifter;
N:o 276, i anledning af gjorde anmärk¬
ningar vid Betänkandet N:o g3, rörande ned¬
sättning i priset å det krut, som för berg-
sprängnings-arbeten ullemnas från Kronans
förråd;
N:o 278, i anledning af Frih. Ehren-
borghs motion, att en del af anslaget å egde
Hufvudtiteln måtte användas till amortisse-
mentsfond för lån, som borde upptagas för
att användas till jordbrukets och näringarnes
afhjelpande;
N:o 27g, i anledning af väckt fråga om
rättighet för städernas Embels- och Tjenste¬
män att deltaga i Civil - Statens Pensions-
inrättning m. m.
§• 2.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economie-
Utskottets den 13 dennes bordlagda Utlå¬
tande N:o 127, i anledning af väckt motion
om upphörande af det så kallade Viaticum
eller Djeknegangen inom Wester- och Norr¬
bottens Län.
Bifölls.
§. 3.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economie-
Utskottets den i3 dennes bordlagda Utlå¬
tande N:o 128, i anledning af väckt motion
om inrättande af en ångbåtsfart emellan Gott¬
land och Öland.
Bifölls.
i s6 Den 18 October.
§. 4.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economi-
Utskotlets den i3 dennes bordlagda Utlå¬
tande N:o 129, i anledning af väckt fråga
om förbud emot försäljning af lottsedlar Lill
utländska Lotterier.
Conlracts-Prosten Nordin anförde: Jag
bibehåller samina tankesätt angående hasard¬
spel. Har man skäl att afstyrka hasardspel
inom landet, har man än mer skäl att för¬
bjuda dem, sorn draga penningar ut ur lan¬
det. Jag tillstyrker Herr von Hohenhausens
förslag.
Prosten Astrand: Då indragningen af
Numer-Lotteriet ej galt i verkställighet, kan
jag icke instämma med Tit. Nordin. Men
den som säljer lottsedlar, bör betala Bevill¬
ning, och frågan derom remitteras till Be-
villnings-Utskotlet.
Betänkandet bifölls; och skulle frågan oin
någon serskild afgift eller Bevillning vid för¬
säljningen af utländska lottsedlar remitteras
till Bevillnings-Utskoltet.
§. 5.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economi-
Utskottets den i3 dennes bordlagda Utlåtan¬
de N:o i3o, i anledning af väckt motion om
utfärdande af en författning lill förekomman¬
de af olyckshändelser vid ångbåtsfart.
Bifölls.
Den 18 October. 127
§. 6.
Föredrogs Allm. Besvärs- och Economi-
Utskotlets den i3 Oclober bordlagda förslag
N:o 131 , till jenikning uti Riks-Slåndens be¬
slut i frågan om enskilda Theatrars inrät¬
tande, om censur å Theater-stycken, samt om
upphörande af de afgifter till Kongl. Thea-
terns och Hof-Capellets Pensions-Cassor, som
för Representationer i Landsorterna erläggas.
Prosten Astrand anförde: Jag är alldeles
af samma tanka som Reservanten. Tre Stånd
hafva beslutat, att de ifrågavarande afgifterna
icke skola ingå till Pensions-Cassan. Således,
om frågan skulle afgöras i förstärkt Utskott,
borde Propositionen lyda enligt Preste- och
Bonde-Ståndens, Contra-propositionen enligt
Borgare-Ståndets beslut.
Doctor Nibelius: Frågan är visserligen
af mindre vigt, men bor dock i behörig ord¬
ning afgöras. Jag anser Reservanten, i hvars
yttrande jag instämt, hafva uppfattat den
rätt. Hufvudfrågan är icke, om afgifter skola
erläggas, utan om de skola erläggas till Pen¬
sions-Cassan.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: Om
Economi-UtskoLtet hade beslutande rätt, skul¬
le jag häruti instämma; men hittills har ali¬
ci rig Economi-Utskottet blifvit förstärkt, för
att afgöra, om en underdånig skrifvelse med
en önskan bör afgå, eller icke. Två Stånd
hafva öfverensstämt deri, att ingen Skrifvel¬
se skulle afgå, för att anhålla om afgiftens
upphäfvande; af dessa har Ridderskapet och
Adeln velat, att Pensions-Cassan skulle bibe¬
128 Den 18 October.
hållas vid sin häfdade vält, oell Borgare-Stån¬
det, att afgiften skulle tillfalla Coinmuucrna.
Då saken är af så ringa vigt, kan man val
låta den förfalla.
Domprosten Doctor Holmström ansåg Ut¬
skottet ej hafva saknat anledning tili sitt yt¬
trande, alt frågan om afgifters erläggande af
Aete urer i Landsorterna till Kongl. Thealerns
Pensions-Cassa i Stockholm borde förfalla.
Hufvudfrågan, som först bordt betraktas, var:
om någon afgift borde erläggas? och den
andra: hvartill denna afgift skulle använ¬
das? Den första frågan var onekligen besva¬
rad med Nej af a:ne Stånd och med Ja af
de begge öfriga, hvilka likväl varit skiljaktige
i besluten 0111 den sednare frågan, eller om
afgiftens användande. Då nu den första frå¬
gan, eller qucestio an, förfallit, måste nöd¬
vändigt den sednare, qucestio quomodo, äfven
förfalla.
Biskopen m. m. Doctor Hedren: Mig sy¬
nes, att alla fyra Stånden stadnat i olika be¬
slut. Ridderskapet och Adeln har helt en¬
kelt afslagit den ifrågavarande punkten, till
följe hvaraf afgiften hädanefter, såsom hittills,
skulle utgå till Pensions-Cassan; Presteståndet
har bifallit det sednare Betänkandet, enligt
hvilket dessa afgifler borde utgöras, men an¬
vändas till folkundervisningens befrämjande;
Borgare-Ståndet har afslagit Betänkandet, och
beslutat, att dessa afgifler böra ingå till C0111-
munernes Cassa m, m.; och Bonde-Slåndet
har bifallit det förra Betänkandet, enligt hvil¬
ket
Den 18 October. 139
ket afgiflerna skulle alldeles upphäfvas. Att
sammanjemka 4 disparata meningar är ovan¬
ligt, och högst besynnerligt, när frågan kan
förfalla.
Doctor Nibelius: Det var Utskottets sed¬
nare Betänkande, som bifölls af Preste-Stån-
det; således skulle, enligt Ståndets beslut, af-
gifterna af inhemska Skådespelare till pen-
sions-cassan upphöra, men de afgifter, som
kunde åläggas utländska histrioner användas
till folkundervisningens befrämjande.
Professor Agardh: Motionen angick, att
afgifterna till Theatern i Stockholm skulle
försvinna: deri hafva tre Stånd instämt, hvar¬
emot de skiljt sig i olika modilicationer.
Hufvudfrågan är afgjord af tre Stånd, att ej
provinserna skola skatta till hufvudstadens
nöjen, och expeditionen bör viii i enlighet
dermed uppsättas.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén: Hafva
tre Stånd beslutat, att inga afgifter för re¬
presentationer i landsorten skola gå till pen-
sions-cassan, så kan man lika rigtigt säga, att
3 Stånd beslutat, det afgifter vid dylika re¬
presentationer skola erläggas 0. s. v. När icke
två Stånd varit fullt öfverensstämmande i si¬
na beslut, skulle man kunna framställa flera
jemkningsförslag, alla lika rigtiga eller lika
origtiga. Då delta är ett önskningsmål, må
Styrelsen afgöra.
Contractsprosten Hallström: Mig före¬
kommer saken sådan, som Professor Agardh
framställt. Tre Stånd hafva beslutat, att in-
Presle-St. Prot. i83gBandet XII. 9
i3o Den 18 October.
ga sådana afgifter skola erläggas lill Kongl.
Theatern. För öfrigt ur ej della elt simpelt
önskningsmål; utan snarare borde, då frågan
är om afgifter, Bevillnings-Utskottet yttrat sig
derom; och jag hemställer, om ej denna punkt
bör lill delta Utskolt öfverlemnas.
Doctor Nibelius: Detta kan ej tillhöra
Bevillnings-Ulskottel, då ej fråga är om en
skatt, af R. St. ålagd.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: Då
Kongl. Maj:t kan gifva eller neka tillåtelse alt
uppföra skådespel i landsorterna, har Kongl.
Majit äfven rätt att bestämma villkoren; det
beror af skådespelaren att ingå derpå. Vill¬
koret af afgifter lill Pensions-Cassan har re¬
dan på inSoitalet blifvit bestämdt, och bör
ej kunna upphöra, utan att ersättning bevil¬
jas de corpser; som baft denna inkomst; och
om en sådan ersättning borde väl Stats-Ul-
skottet. utlåta sig. Dock härom är ej nu frå¬
gan. I sakens närvarande skick , synes mig,
att den kan förfalla.
Proslen Astrand: Hufvudfelet är, att tvän-
ne frågor här blifvit sammanblandade. För¬
sta frågan är: Skola enskilda theatrar i lan¬
det erlägga afgifter till Kongl. Theaterns pen-
sions-cassa? I den frågan hafva tre Stånd
sammanstämt, och besvarat den med Nej.
Andra frågan är: Skola utländska histrioner
erlägga några afgifter, i likhet med hvad för¬
ut skett? Ilär hafva 3 Stånd beslutat, alt des¬
sa böra erlägga dylika afgifter, men icke sam¬
manstämt i afseende på användandet. Jag
yrkar återremiss, på det Utskottet må skilja
frågorna.
Den 18 October.
Contractsprosten Hallström: Då jag anser
skådespelarekonsten för en loflig konst, kan
jag ej erkänna Kongl. Majits rätt att beskatta
densamma, ehuru Konungen i alla ordnings¬
mål, som dit hörer, eger att besluta. Att en
magt, som sträcker sig till det sednare, äfven
och i följd deraf skulle sträcka sig till det
förra, kan jag ej medgifva. Kongl. Maj:t kan
t. ex. förordna om det reglementariska angå¬
gående bran vinsbränningen, kan till en tid
förbjuda och åter tillåta den; men endast
Ständerna kunna ålägga Bränvinsskatt. Kongl.
Majit kan gifva Caractersfullmagter; men R.
St. hafva rätt, om de finna för godt, att på
dem lägga Bevillning. Således kan ock Kongl.
Majit tillåta Skådespelare att spela; men att
ålägga dem afgifter, tillhör Rikets Ständer.
Doctor Nibelius: Ståndet har beslutat,
att afgifterna af iuhemska Theatrar borde upp¬
höra, men af utländska histrioner erläggas.
Den saken är afgjord. Här är blott frågan,
huru en sammanjemkning skall ske. Motio¬
nen innehöll, huruvida man skulle anhålla,
att den författning, som tilläde Kongl. Thea-
terns och Idof-Capellets Pensions-Cassor vissa
afgifter af andra Theatrar, skulle upphäfvas.
Detta är hufvudsaken, och detta hafva 3 Stånd
samtyckt. Angående utländska histrioner äro
Ståndens beslut olika och böra sammanjem-
kas. Jag vet ej, om detta kan återremitteras.
Prosten Åstrand: Ett jemkningsförslag
kan visst återremitteras.
Prosten Mittag: Skådespelarekonsten är
väl en fri konst, men den har alltid stått
i3a Den 18 October.
under Polismagien. På den grund har Kongl.
Maj:t, såsom den högste innehafvaren af den¬
na magt, utfärdat tillståndsbref till theatrars
anläggande och skådespels uppförande; således
har lian äfven rätt att bestämma vissa afgif-
ter, såsom vilkor för tillåtelsen, och det så
mycket mer, som äfven polismyndigheterna
i städerna hafva denna rätt, hvilken de från
långliga tider tillbaka begagnat. Skådespelar-
ne hafva ock gatt in derpå. Då detta är blott
ett önskningsmål, torde Ståndet kunna låta
dervid bero.
Domprosten Doctor Holmström trodde ej
återremiss behöflig, hvarken i anseende lill
form, eller sak. Hvad formen angick, så vo¬
re detta icke det första Betänkandet i denna
fråga, utan till och med det tredje} och kun¬
de således med förändringar antagas. I saken
åter, otn man antager den här anmärkta skill¬
naden mellan inhemska och utländska histri-
oner, och anser 3:ne Stånd redan hafva be¬
slutat, att af de förra inga afgifter till Thea-
terns Pensions-Cissa skola erläggas, så kan en
underdånig skrifvelse med anhållan härom
utan återremiss beslutas, och det öfriga, som
rörer utländska histrioner, hvaruti icke mer
än ett Stånd fattat egentligt beslut, —Bonde-
Ståndet har blott lågt Betänkandet härom
ad acta — må saklöst förfalla. Att genom åter¬
remiss draga ett ämne af så ringa vigt, som
beror af Kongl. Majrts Nådiga afgörande, un¬
der pröfning för /\:de gången i Utskottet, un¬
der nya discussioner i alla 4 Riks-Stånden
och kanske slutligen under votering i ett, hit-
Den 18 October. 133
{.ilis åtminstone oerhördt, förstärkt Economi-
Utskott, vore väl af all inconsequence det
mest inconsequenta, då man idkeligt klagar —
och detta med rätta — öfver Riksdagens odräg¬
liga längd.
Contractsprosten Lignell: Jag har ej an¬
ledning att förmoda, att Riksdagen skulle för¬
längas genom ålerremiss af detta memorial.
Economi-Utskollet har nu ganska litet att gö¬
ra, och kan lätt medhinna sina arbeten, in¬
nan de öfriga Utskotten slutat sina.
Prosten Åstrand ansåg Domprosten Holm-
ströms förslag strida emot formen.
H. H. Biskopen och V. Talmannen till-
sporde först Ståndet, om det ansåg frågan an¬
gående afgifterna af enskilda Theatrar vara ett
Bevillningsmål; hvilket besvarades med Nej.
Derefter hemställde H. H. Biskopen och
V. Talmannen, huruvida icke de anmärknin¬
gar, som mot Memorialet blifvit gjorda, vi¬
sade, att saken behöfde af Utskottet bättre
utredas, på det expedition må kunna, utfär¬
das i enlighet med R. St. beslut. 1:0 Hade
3 Stånd beslutat den underdåniga anhållan,
att afgiften af inhemska theatrar till Kongl.
Theaterns och Hof-Capellets Pensions-Cassor
måtte upphöra. 2:0 Hade 3 Stånd beslutat,
att en afgift, hädanefter som hittills, af ut¬
ländska histrioner må erläggas, 3:o Hade
Stånden varit af skiljaktiga meningar i afse¬
ende på de nyssnämnda afgifternas användan¬
de, i hvilket fall Utskottet således borde in¬
komma med sammanjemkningsförslag eller in¬
bjudning, för att tillvägabringa ett beslut.
134 Hen iS Octo ber.
Ekonomi-Utskottets Förslag N:o i3i åter¬
remitterades.
Häremot reserverade sig Domprosten
Holmström.
Prosten Mittag: Om ej Riksdagen för-
länges genom återremissen, kan denna dock
förekomma minskningen af Canzli-beljeningen.
Professor Agardh: Genom återremissen
förorsakas ny vidlöftighet. Det hade varit
nog att i den underdåniga Skrifvelsen upp¬
gifva hufvudinnehållet af Ständernas önskan
och nämna, alt R. St. i bifrågorna stadnat i
olika beslut.
Biskopen m. m. Doctor Hedre'ti: Enligt
min tanke kan visserligen en återremiss ske;
men II. Ståndet hade äfven baft rätt att bi¬
falla, afslå eller modifiera detta Utskottets
förslag.
§. 7.
Föredrogs Stats-Utskottets d. r3 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 278, dels i anled¬
ning af Kong. Majrts Nåd. Proposition, an¬
gående grunderne för markegångsprisens be¬
stämmande, räntepersedlarnes omsättning och
förenkling, indelte räntors och tionde-anslags
återingående till Kronan samt andre med
grundskatternas utgörande gemenskap egande
ämnen, och dels i anledning af flere i sam¬
ma frågor väckta motioner.
Prosten Astrand anförde: Utan att här
behöfva framställa de betänkligheter, som i
allmänhet böra uppstå mot naturpraestatio-
ners förändring till contanta penningegärder
i ett land med litet och svårrörligt capital,
Den 18 October.
135
vill jag fästa uppmärksamheten på de mer än
sannolika vådliga följderna, som skulle här¬
flyta af det framställda förslaget om antagan¬
de af ett så beskaffad t stadgande, att af de
5 föregående årens om våren upprättade mar¬
kegång skulle tagas medium såsom liqvida-
tionsgrund mellan räntegifvare och räntetaga¬
re och dessutom om hösten en provisionell
markegång upprättas, med rättighet för rän-
tegifvaren, att, då denna provisionella års-
markegången vore lägre än nämnde medium,
få, med ulgifvande af mellangiften och 16 sk.
derutöfver på hvarje tunna, uppsäga och in
natura leverera räntesäden.
Man har åsyftat större jemnhet i marke-
gångspriserna ifrån det ena året till det an¬
dra. Likväl har man förbisett att, då två på
hvarandra följande års markegångar äro fullkom¬
ligt lika och således utan fluetuation, men vid
uppgörandet af medelmarkegången för det sed¬
nare af dem ett högt markegångspris för det
femte förutvarande året ur beräkningen ut¬
går, skall denna medelmarkegång blifva lägre
än det förra årets, och om ett lågt marke¬
gångspris utgår, skall den blifva högre och
såmedelst åstadkommes i dessa fall en flue¬
tuation, som eljest icke förefunnes.
Man har åsyftat räntegifvarens lättnad.
Medlet är dock sådant, att denna lättnad skall
beredas på räntetagarens bekostnad, men i
visst fall kan en motsatt verkan åstadkom¬
mas, så att räntegifvaren kommer att lida ska¬
da. Tiden för upprättandet af den marke¬
gång, som efter förslaget skall ligga till grund
Den 18 O et ober.
för medelmarkegången, ur visserligen så myc¬
ket baltie, än hvad liittills varit, alt priser¬
na äro i Mars månad mer bestämda; men Ul-
skoltet bar icke framställt något correctiv mot
det nuvarande missförhållandet, att antingen
räntetagare- eiler ränlegifvare-intresset bar vid
lo • •
markegångs-sällningen öfvervigten. Ilar rän-
tegifvare-intresset öfvervigten, så skall det vid
vårmarkegångens sättning alltid orättvist ned¬
trycka denna markegång, för att få ett lågt
medelpris, med hvilket räntetagaren till sin,
kanske högst stora förlust alltid får åtnöja sig,
sedan han förlorat uppsägnings] ätten. Under
de år, då spanmålslillgången är ymnig, skall
samma intresse uppdrifva det provisionella
höstmai kegångspriset så nära till föregående
medelmarkegångspriset, som möjligt, på det
de räntegifvare, som till äfventyrs vilja leve¬
rera in natura, må slippa med den minsta
möjliga mellangift, hvarigenom räntetagaren
lider en orättvis förlust, som icke ersattes af
de 16 sk., hvilka han för sin förlorade upp-
sägningsrätt erhåller, och han derjemte blif-
ver besvärad med emottagande af en så myc-,
ket oafsättligare vara, som han, sedan han
förlorat sin uppsägningsrätt, icke kan bibe¬
hålla någon bestämd kund, hvilken under on¬
da och goda år emottager hans spannemål;
och lärer delta höga höstmarkegångspris i det¬
ta fall icke kunna hålla det följande vårmar-
kegångspriset uppe till rättvis böjd. Har åter
räntetagare-intresset öfvervigten vid marke-
gångssättningarna, så blifva medelmarkegån-
garne för höga, och höslmarkegångarna för
Den 18 October.
laga. Under de år, då skörden är god eller
medelmåttig, har delta för räntegifvare» den
följd, att han antingen måste erlägga lösen efter
den alltför höga föregående medelmarkegången,
eller, med uppoffring af en alltför hög mel¬
langift och dessutom 16 sk. på tunnan, uppsä¬
ga och in natura leverera spannemålen. Jag
tror 111ig nu hafva tydligen visat dé stora och
uppenbara vådor förslaget kan medföra för
räntetagare», om hans motpart har vid mar-
kegångssättningen öfvervigt, och tvertom. Att
förslaget är orättvist mot af- och tillträdande
af sysslor med på lön indelt spannemål, då
den förlust, som en företrädare eller dess
sterbhus under svårare år lidit genom medel-
markegångens sänkning under årets marke¬
gång, skall ersättas efterträdaren utan dennes
minsta förskyllan, är ett fel, som icke bör
lemnäs åsido, som, i alla kommande tider
blifver beståndande, och som icke kan afhjel-
pas äfven om årsmarkegångarna blifva, hvad
som ej troligen sker, fullt rättvisa. Ett lika
beskaffadt fel åtföljer förslaget, nemligen den
orättvisa, att hvad räntetagare eller räntegif¬
vare de första fem åren förlora, de förra om
spanmålspriserna komma att efter det nya
förslagets verkställighet höja sig, de sednare
om priserna sänka sig, blifver dem aldrig
ersatt. Prosten Stenhammar har i sin reser¬
vation p. 33 upplyst detta med exempel. Ha¬
de han tagit exemplet från en af de norra
Provinserna eller ock från'Skaraborgs län, som
nu haft flera svåra år, så kunde med suppo¬
sition, att hädanefter consecutivt inträffade 5
138
Den 18 October.
goda årsväxter, resultatet blifva ännu mera
eclatant, oell jag anser icke omöjligt, att dessa
provinsers räntegifvare kunna komma att på
nu följande 5 år förlora saminanräknadt 5 å
6 R:dr p:r Tunna. I ett län deremot, der
markegåugarna varit låga under åren 1831 —
i834, skall, om priserna under de följande 5
åren blifva höga, räntetagaren få vidkännas en
corresponderar.de förlust på dessa 5 år, och
den, sorn förlusten drabbar, får den aldrig
ersatt, ty de markegångspris, som hafva va¬
rit under åren i83i —i834, komma ej att
ega något inflytande på medclmarkegångarna
efter år iS3c). Detta missförhållande skulle
väl sedermera upphöra; men det är emeller¬
tid en orättvisa, så länge det varar.
Ville man, trots alla dessa ovedersägliga
svårigheter och orättvisa följder af Utskottets
gamla men omogna förslag, som Kongl. Maj:t
en gång förkastat, likväl införa detsamma, så
borde det dock åtminstone ske med den lilla
rättvisa, att uppsägningsrälten ej qvarlemna-
des åt räntegifvaren ensam. Billigast vore,
såvida man kunde erhålla fullt rättvisa mar-
kegångssättniuga; , att ingendera parten egde
uppsägningsrätt, utan borde räntespannemålen
då alltid lösas efter föregående 5 årens me-
deltnarkegång. Derigenom undvekes oform¬
ligheten, besväret och kostnaden att två gån¬
ger för hvarje år upprätta differenta marke-
gångar, och räntetpgaren hade ej att klaga
öfver uppenbart våld. Jag fruktar dock att
detta förslag icke heller är antageligt, och yr¬
kar derföre afslag eller åtminstone återremiss
Den 18 October. i3c>
å Utskottets förslag i afseende på Friherre
Palmstjernas vid förra Riksdagen gjorda och
af Grefve Fersen vid denna Riksdag repro¬
ducerade motion.
Häruti iustämde Til, Engeström och
Mittag.
Prosten Stenhammar: De här afhandlade
frågorna har jag ansett vara af den vigt, att
de icke borde lättsinnigt behandlas. De före¬
slagna förändrängarne ingripa icke allena i
statens economie, utan direct i de fleste en¬
skildte skalldragandes och löntagares 'hushåll¬
ning. Det är lätt att uppgöra förträffliga cal-
culer, hvilka man gerna vill hafva betraktade
såsom förbättringar, emedan de lätta embets-
mannens besvär, leda till redighet i räken¬
skaperna och i ziffer-beräkningen visa en bil¬
ligt jemnad inkomst och utgift; men när
dessa beräkningar skola bringas till verkstäl¬
lighet i det practiska lifvet, torde hända att
de icke gifva samma resultater som de visat
på papperet. Helst när de ämnen, af hvilka
räkningen sammansättes, egentligen bero af
den större allmänhetens, hushållssätt, lefnads-
vanor och hela economiska ställning, hvilka
ej sällan äro de theoretiserande och calcu-
lerande cameralisterna mindre väl bekanta;
kunna missräkningar vara begångna äfven i de
till ziffran skenbart vackraste förslag. Denna
icke så sällsynta erfarenhet inträffar, enligt
min öfvertygelse äfven på de förslag till li-
qvidationssätt för Kronoräntorna m. m., hvil¬
ka i detta betänkande framställas. Ehuru
förra Ständer dels gillat dessa förslag, dels
i4o Den 18 October.
velat alt de vid denna Riksdag skulle å nyo
komma under öfverläggning; liar dock opi¬
nionen äfven inom representationen vid förra
Riksdagen visst icke varit helt och hållet ense
om deras lämplighet. Jag anser för fullstän¬
digare insigt i delta afseende nödigt att i min¬
net återkalla förloppet vid förra Riksmötet.
Det var en enskildt motionair, för hvil¬
ken äfven jag hyser den mest oinskränkta
högaktning, som vid förra Riksdagen fram¬
ställde det förslag, hvilket Utskottet gjort till
sitt eget, med några få modificationer. Stats-
Bevillnings- och Economie-Utskottens Betän¬
kande (N:o go), föranledt icke endast af den¬
na motion utan of flera andra, i hvilka åt¬
skilliga klagomål öfver räutegifvares lidanden
innehöllos, godkände ej detta förslag, utan
uppgaf ett annat åsyftande att tillerkänna
räntegifvaren fritt val mellan lefverering in
natura eller lösen efter årets markegångspris,
med 32 sk. förhöjning. Emot det förkastade
förslaget om fem-års medelmarkegång och der¬
på grundad liqvidations-method, mellan rän¬
tegifvare och räntetagare anfördes visserligen
i detta nysssnämnda betänkande ganska väl¬
grundade skäl, hämtade från den obilliga
olikhet i räntegifvares och räntetagares rättig¬
heter, som deraf skulle blifva en följd, äfven
som af den obilliga förlust eller vinst det
skulle tillskynda afträdande och tillträdande.
Men sedan Betänkandet från två Stånd blifvit
återremitteradt med lika välgrundade anmärk¬
ningar mot det andra af Utskottet gillade för¬
slaget, frångingo de sammansatta Utskotten
Den 18 Octo ber. 141
delta, och adopterade i stället det förut för¬
kastade, med någon afvikelse från den ur¬
sprungliga forin hvaruti det af motionairen
var framgifvet. Utskottens nya Betänkande
N:o 128 är hufvudsakligen, hvad grunderna
för liqviden mellan räntegifvare och ränte¬
tagare beträffar, med några nu tillkomna
förändringar (ehuru visst icke förbättringar)
öfverensstämmande med det närvarande af
Stats-Utskottet till pröfning öfverlemnade Be¬
tänkandet. Jag erkänner att de då fram-
ställda skälen synas mig svaga, alls icke till¬
räckliga att vederlägga Utskottets egna i N:o
28 innefattade inkast.. Det sednare Betänkan¬
det bifölls dock af tre Stånd, nästan skulle
jag förmoda under inflytelsen af den trötthet
och förslappade vaksamhet, sorn en då redan
under nära ett helt år fortsatt Riksdag med¬
förer. Emot Rikets Ständers sålunda fattade
beslut är det sorn Preste-Ståndet i underdå¬
nighet protesterat och jemväl flera Riksdags¬
män af Bonde-Ståndet inlemnat underdåniga
föreställningar, på sätt af Kongl Maj:ts Nå¬
diga Proposition inhemtas. När hela detta
förlopp öfverväges, torde man deraf kunna
draga den slutsats, att opinionen hos de förra
Ständerna varit i detta ämne ganska vack¬
lande, och att förhållanden här befinnas i
strid mot hvarandra, hvilka tåla att samvets-
grannt tagas i betraktande, innan man fäller ,
dommen blott med afseende, på den ena par¬
tens skäl.
Till historiens fullständighet hörer dock
äfven, att Kongl. Majit vid förra Riksdagens
i4a Den 18 October.
början, i den Nådiga Propositionen om Stats-
regleringen hade föreslagit indragning till Stats¬
verket af alla, åt civile och militaire embets¬
man på lön anslagna räntor, hvaremot de
ur Statens Cassa skulle uppbära contant lön.
Ständerna hade afslagit den Kongl. Proposi¬
tionen i denna del. Men då långt fram på
Riksdagen frågan om hemrqans-räntornes för¬
enkling förekom, upplifvade Utskottet å nyo
detta förslag, som när det af Kongl. Maj:t
framställdes, blifvit förkastadt. Det blef dock
i Utskottets hemställan till Ständerna ännu
mera radicalt; det skulle nemligen utsträckas
till indragning äfven af de till Skol-statens
aflöning och andra allmänna ändamål anslagna
räntor. Inom detta Högv. Stånd gjordes väl
de allvarligaste och grundligaste erinringar
mot den föreslagna oformligheten. Men tre
Stånds beslut föranledde äfven här en un¬
derdånig skrifvelse med anhållan att Kongl.
Majit måtte vid kommande Riksdag fram¬
ställa denna radicala ränte-reduction till ny
ompröfning. Mig må förlåtas, om jag tror
att Ständerna handlat visare, om de icke af
Konungen äskat förnyad proposition om en
overkställbar åtgärd. Sådan förekommer den
åtminstone mig; och under denna åsigt fruk¬
tar jag att de förra Ständernas hemställan lill
Kongl. Majit äfven i denna del icke var full¬
komligt väl betänkt.
Såsom inledning till discussionen öfver
närvarande Betänkande anhåller jag att få af¬
lemna några allmänna erinringar med afse¬
ende på dess hufvudsakliga syfte. Jag har
Den 18 Octo ber. 143
aldrig misskänt motionairens afsigt. Den har
ostridigt varit ädel och god. Genom fördel¬
ning af missväxt-årets högre markegångspris
på fern års medelpris, skulle den skattdra¬
gande njuta ei} lindring; och den föreslagna
regleringen af liqviden mellan denne och rän-
tetagaren skulle trygga den förre mot de öf-
verklagade prejerierna. Striden mellan ränte¬
gifvare och räntetagare skulle då vara afböjd,
såsom det påstås, utan förlust äfven för den
sednare. Denna sida af förslaget, hvilken
man framhållit, har tillvunnit det många rätt¬
sinniga och vältänkande mäns bifall. Men
må jag icke misstydas, om jag oförstäldt för¬
klarar min öfvertygelse, att åtskilliga serskil¬
da intressen tillkommit, hvilka i betydlig mån
bidragit att förvärfva detsamma insteg. I an¬
nat fall skulle jag anse oförklarligt, att man
lemnat så ringa uppmärksamhet åt de visser¬
ligen icke få betänkligheter och ingrepp i
den ena partens rätt, som från förslaget äro
oskiljaktiga. Först kan jag då icke dölja, att
mig synes ett embetsmanna-interesse verksamt
nog deltaga i dessa frågors afgörande. Detta
interesse afser och åberopar enkelheten och
redigheten i räkenskaperna, lindringen i de
förvaltade embetsverkens besvär, fördelen för
Statsverket att kunna alla år beräkna ungefär
lika inkomst 0. s. v. För den calculerande
Ljenstemannen bar förslaget i detta hänseende
ett eget behag. Kanske deremot är han allt¬
för litet böjd att considerera de practiska svå¬
righeterna dervid; kanske är han, från sin
synpunkt, obenägen att opartiskt begrunda
144 Den 18 October.
den obillighet förslaget innebär mot enskild-
la; manget välgrundadt inkast förekommer
honom såsom en obetydlig småsak, emedan
han ofta ej förmår bedomina föihållanderna
inom de skattdragandes trångt afmatta hus-
hållningskrets. Ibland räntegifvare saknas icke
eller de, som på den erfarenhet jag hört åbe¬
ropas från några län (ehuru motsatsen skall
ega rum i andra) grunda en förhoppning att
markegångs-priset skall kunna nedtvingas ef¬
ter deras önskan, och således alltid ränte-
gifvarens interesse blifva det öfvervägande, se¬
dan räntetagaren, med uppsägnings-rätten,
förlorat det correctiv han haft att hittills be¬
gagna mot för lågt satta markegångar. Här¬
till kommer vissa provinsers interesse. Inom
de sädesrika provinserna fruktar allmogen för¬
bindelsen att lösa Krono-räntorne med pen¬
ningar såsom den största olycka. De känna
af erfarenhet med hvilka svårigheter span-
målens afsättning är förbunden; och då ränte-
spanmålens lösen med penningar alltså före¬
kommer dem snarare under skepnad af en
ökad börda än en förmån, måste också ett
förslag, som hufvudsakligen syftar att förmå
räntegifvare!! till penninge-lösen och ålägger
honom en penning-afgift vid spanmålens lef-
verering in natura, jemväl förekomma dem
såsom en hård och obillig stadga. Men för¬
hållandet är helt annorlunda i de norra och
södra provinserna, der antingen ofta inträf¬
fande hårda år — såsom i de förra — vålla
att natura-prestationen är förenad med stora
svårig-
Den 18 October. i45
f n
svårigheter, eller spanmåls-räntornes belopp
är ganska ringa och således rättigheten att
med en ringa tillagd penning befria sig från
en långväga transport-skyldighet, visar sig loc¬
kande i jemförelse med den ringa uppoffrin¬
gen. Man måste finna ganska naturligt att
räntegifvarne från dessa provinser villigare
omfatta ett förslag, sorn försätter dem i obe¬
roende af räntelagarens fordna rättigheter. I
samma mån ränlepersedelns qvantitet är rin¬
ga, kunna de underkasta sig den proportio¬
nell ringa förlusten under ogynsamma omstän¬
digheter, för att vinna beqvämlighet och lätt¬
nad. Förhållandet är helt annat i desädespro-
ducerande provinserna, sorn hafva stora qvan-
titeter afrads- och lionde-spanrnål att utgöra.
Inom dessa provinser beror skatte-allmogens
hela bestånd af dess bibehållande vid rättig¬
heten att aflemna sina spanmåls-skatter in
natura ulan tillägg af penning-afgifter; och
mig synes, alt i denna fråga borde all möj¬
lig consideration göras på de landskap, från
hvilka till Staten och dess tjenstemän så be¬
tydliga skattebördor utgå. Att det icke skett
genom den skenbara uppsägnings-rätt, som
blifvit räntegifvaren beviljad i händelse års-
markegången öfverstiger medel-markegången,
är uppenbart. Att begagna denna uppsägnings-
rätt vore för honom en verklig uppoffring,
när han dock skall erlägga öfverskottet under
de följande åren contant. Skulle alltså hin¬
der hafva uppstått för spanmålens afsättning
under ett dyrare år — skulle räntegifvaren
Pre.ite-St. Prot. 1834• Bandet XII. IO
i46 Den 18 Octo ber.
icke hafva hunnit i penningar förvandla span-
målen genom transporter till långväga afsätt¬
ningsort; så blifver hans skada ganska betyd¬
lig, i händelse liqviden måste ske efter nu
föreslagna grunder.
Hvad som förorsakar alt jag icke utan
vidriga känslor kan betrakta den föreslagna
regleringen af förhållanderna mellan ränte¬
tagare och räntegifvare, är hufvudsakligen:
att det synes mig hvila på rakt rättsstridiga
grunder. Det utgår från det antagandet att
undantaget skall gälla framför regeln — att
missbruket bör helt och hållet häfva och för¬
göra rättsgrunderna. Jag begriper ej annat, än
att detta är stridande mot all förnuftsenlig
form för lagstiftning. Räntegifvare hafva kla¬
gat öfver prejerier. För alt afskaffa dessa,
börjar man då med alt alldeles undanrödja
de på lagar, privilegier, häfd och naturlig
jemliknet i rättigheter grundade förhållanden
mellan båda parterna. Visserligen bör det då
lyckas att häfva missbruket. Men jag hade
trott, att inom samhälls-ordningen, måste rätts¬
grunderna gälla främst och aldrig böra upp¬
offras; huru missbruken skola förekomraas
trodde jag vara föremål för derpå följande
supplemenlaira stadganden. Motsatta ordnin¬
gen synes mig bakvänd. Också måste deraf
uppenbara orättvisor uppstå. Att sådana tal¬
rikt nog äfven här inträffa, har jag i den
tilläfventyrs alltför utförliga reservationen ove¬
dersägligen ådagalagt. Jag åberopar mig dess
innehåll och Prosten Åstrands anförande, un¬
der vördsamt förbehåll att vid de serskilda
punkterna af betänkandet få vidare yttra mig.
Den 18 October. 147
Här må endast en och annan allmän er¬
inran summariskt tilläggas. Att enskilda ränte¬
gifvare och räntetagare, genom den på en
femårs-markegång grundade liqviden, mäste
blifva lidande äfven i händelse liqvidations-
sättet, allmänt betrakladt, vore det förträffli¬
gaste; kan aldrig vederläggas. Det är mig
obegripligt, att dessa lidanden, — hvilka icke
blott måste uppstå under öfvergångs-perioden
från den gamla till nja regleringen, utan i
någon mån hvarje gång ett hemman eller ett
embete öfvergår till annan innehafvare, — så
kallsinnigt åsidosättas. Att afvisa menniskors
anspråk på rättvisa med den erinran att deras
lidande icke är stort — att fråntaga en per¬
son dess välfångna egendom eller förmån för
att gifva den åt andra, under förevändning
att förbättringar i administrationen fordra dy¬
lika offer, kan aldrig godkännas. Att ända¬
målet helgar orättvisa medel, skall jag aldrig
medgifva. Måtte man äfven i denna fråga
lemna någon uppmärksamhet åt den oveder-
läggliga sanningen att en problematisk calcul,
som i ziffer-beräkningen icke visar ringaste
ojemnhet, kan i tillämpningen på det reela
lifvets omständigheter blifva alldeles falsk!
Här antagas markegångs-sättningarne såsom
infallibla; det kan ju omöjligt förnekas, alt i
händelse de blifva lika vanskliga som hittills,
skulle Utskottets förslag, antaget, tjena att
gifva helgd och orubblig stadfästelse åt deras
väld och orättvisa. Att ömsom räntetagare,
ömsom räntegifvare derigenom komma att
förorättas, ligger uppenbart för hvar och en
14S Den 18 October.
som vill se. Någon erfarenhet af elen lilla
economien i landtmanna-kojorna, från hvars
ställning den stora economien, viel sina pla¬
ners uppgörande, ej får bortvända ögonen,
kan också lätt upplysa den sanningen: att den
lättnad i utgiften, som beredes genom dessas
fördelning på längre tid och uppskof med
liqviden, är i de flesta fall och för den större
mängden mera förderflig än gagnelig — och
att en lika stor — ja en mindre utgift, kan
blifva mera betungande just genom sättet att
utgöra densamma. Öfver denna sednare frå¬
ga måste råd inhemtas af folklynne, lefnadssätt,
förmögenhets-tillstånd och hela det enskilda
lifvets ställning. .De Stats-economiska calcu-
lerna komma annars att gifva idel falska re¬
sultater.
Professorn Doctor Hasselrot: Jag får till¬
kännagifva, alt då denna fråga inom Afdel¬
ningen lill afgörande förevar, hörde jag lill
majoriteten. Jag var väl länge villrådig och
fann betänkligheter vid förslaget af det skäl,
alt det syntes afvika från gällande rätts-prin-
cip, genom upphäfvandet af den ömsesidiga
options- och uppsägnings-rätten, hvarigenom
ränlegifvarne allt för mycket gynnades på
räntetagarnes bekostnad; men vid närmare öf¬
vervägande af det vigtiga skäl och sjrfte,som
för den föreslagna förändringen legat till grund,
nemligen afhjelpandet af de stora olägenheter,
som ränlegifvarne måste vidkännas vid in¬
träffande svåra missvextår, då, genom ränte-
spanmålens uppsägande till betalning in na¬
tura, de sättas uti största förlägenhet att kunna
Den 18 October.
»49
denna betalning åstadkomma, hvarigenom en
gränslös latitud öppnas för obilliga och egen¬
nyttiga räntetagares vexationer och prejerier;
fann jag detta skäl så öfvervägande, att jag
icke tvekade att bifalla förslaget. Man före¬
ställer sig ett svårt missvextår, då jordbru¬
karen hvarken har spanmål att så eller äta,
och någon sådan icke är att till köps i orten
tillgå, huru stor räntegifvarnes förlägenhet
skall blifva, då de af räntetagarne tvingas alt
antingen anskaffa spanmål, eller lösa den till
ett enormt pris, ofta till | öfver markegångs-
priset, hvaraf exempel i min ort icke varit
sällsynta. Är icke här summum jus summa
injuriaj då man begagnar en olycka, en lands¬
plåga att råga de skatldragandes betryck och
lidande? Att mot en sådan orättvisa söka ett
correctiv är väl Representationens pligt, och
mig synes, att det ifrågavarande förslaget när¬
mar sig så mycket, som möjligt, lill billighet
och rättvisa både emot räntetagare och ränte¬
gifvare, då det, genom antagande af ett me¬
delpris och andra nödiga modificationer, jem-
nar förhållanderne i alla år, så att å ingen¬
dera sidan skälig orsak till missnöje och kla¬
gan bör finnas. Yäl måste det medgifvas, att
för större räntetagare, såsom Universiteter,
Gymnasier, Domkyrkor och Hospitaler m. m.
det faller sig olägligt, att i goda år nödgas
emottaga och förvara eller föryttra större span-
målslager; men jag finner icke huru denna olä¬
genhet skall kunna förekommas, äfven med
hittills gällande författningar, hvarigenom rän¬
tegifvare!) är lika berättigad, att uppsäga och
i5o Den 18 October.
lefverera spanmålen in natura, när han der¬
vid finnér sin fördel. Visserligen skulle ge¬
nom det af Prosten Astrand uppgifna för¬
slag, att spanmålen alla år löstes med pen¬
ningar, efter ett medelpris med tillagd for¬
lön, räntetagarnes rätt vara bättre bevarad
och liqviden å ömse sidor blifva vigare och
rättsénligare, samt alla tvister derigenom vara
undanröjde; men då, i en tid af penningbrist
och förlägenhet i allmänna rörelsen, sådant
för räntegifvarne i vissa år skulle blifva allt
för tryckande och svårligen af dem kunna
åstadkommas, lärer någon lämpligare utväg till
olägenheternes undanrödjande svårligen kunna
finnas, än den medelväg närvarande förslag
innehåller, hvilket jag således ej annat kan
än med min röst understödja.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doctor
af Wingård: I anledning af de prejerier,
som man omförmält, att räntegifvare skulle
hafva lidit, torde tillåtas mig nämna, att jag
i 3o år varit räntetagare, men aldrig haft
någon tvist med någon räntegifvare.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: j
betraktande så väl af hvad tvänne värda ta¬
lare här redan yttrat, som af hvad i detta
ämne ytterligare torde komma att anföras,
förutser jag att opinionen inom det Högv.
Ståndet nu såsom vid förra Riksdagen mera
allmänt torde förklara sig emot delta under
öfverläggning varande betänkande. Likväl och
då jag uti den Stats-Utskottets Afdelning, som
handlaggt detta ärende, deltagit i öfverlägg-
ningarne derom och åtminstone partielt hi-
Den 18 October.
trädt tiel nu framställda förslaget, så lager
jag mig friheten uppgifva några de vigtigaste
bland skälen, hvarpå samma förslag grundar
sig, under den enda önskan att det Högv.
Ståndet med afseende på ämnets vigt måtte
återremittera Betänkandet hellre än att genast
afslå detsamma.
Utskottets bär uppgjorda förslag är för-
anledt af en Kongl. Maj:ts Proposition och
icke mindre än 3i enskildta motioner ifrån
Ridderskapet och Adeln samt Bonde-Ståndet,
hvilka icke allenast tagit i anspråk Utskottets
noggranna pröfning af ett hittills vid flere
Riksdagar återkommande tvistämne, utan äf¬
ven påkallat åtgärder för uppgörande af ett
förslag, som kunde afhjelpa åtminstone de
hufvudsakligen öfverklagade missbruken eller
olägenheterna vid Krono-räntornas utgörande,
och dymedelst bereda någon hvila åt den
oroliga och besvärliga Riksdags-gengångaren.
Utskottet har likväl icke tilltrott sig att upp¬
göra något nytt och bättre förslag till jemk¬
ning af räntegifvares och ränletagares inbör¬
des skyldigheter och rättigheter än det som
vid sistförflutna Riksdag blef af 3:ne Riks¬
stånd bifallit och som äfven nu ligger till
grund för detta Betänkande, endast i några
delar modifieradt till räntetagares fördel, såsom
de af Bonde-Ståndets Ledamöter bifogade re¬
servationer nogsamt upplysa. Förslaget åsyf¬
tar ett på rättvisa och billighet grundadt cor-
rectiv emot de skändeliga prejerier som på
en del orter utöfvas emot räntegifvare, syn¬
nerligen när desse t. ex. i Norrland genom
152
Den i8 Octo ber.
missvext eller frost fått sin gröda skadad och
derföre måste underkasta sig ett vida högre
lösningspris än det gångbara, hellre än att
från fjerran belägna sjöstäder afhemta sitt be¬
hof af afradsgill spanmål. Jag medgifver ger¬
na att missbruk icke äro någon giltig anled¬
ning att alldeles ombilda ett i allmänhet min¬
dre öfverklagadt förhållande; de kunna och
böra dock påkalla nödiga correctiver, der så-
dane behöfvas. Detta Betänkande har äfven
haft för ändamål att frånhålla en mängd spe-
culanter eller commissionairer, som tränga sig
emellan räntetagare och räntegifvare, och ge¬
nom öfvertagande af de förras rätt ofta be¬
reda sig en oskälig vinst på bekostnad af bå¬
da, Om löntagarens rättighet blir nogare be¬
stämd, så behöfver han icke för underpris
bortaccordera sin spanmål, och förläggarens
inblandning uti och vinst af natura-praesta-
tionernas öfvertagande undanrödjes till båtnad
så väl för den förre som för räntegifvaren.
Då jag hvarken uppbär eller utgifver Krono¬
tionde, så bar jag trott min opinion böra
rätta sig efter deras, som vore närmare in-
teresserade i ämnet. Militair-Slåndet uppbär
onekligen den mesta Krono-tionden; då nu
bland Utskotts-Ledamöterna af Ridderskapet
och' Adeln de fleste varit Militairer, och utaf
desse icke allenast ingen motsagt utan några
äfven understödi förslaget, så har jag icke
kunnat anse delta såsom förnärmande ränte-
tagares rätt och bästa. Förslaget, som Afdel¬
ningen uppgjorde, bar uti Utskottets Plenum
blifvit något förändradt, och såsom mig sy-
Den 18 October.
153
lies, icke till dess fördel. För öfrigt instäm¬
mer j ig uti Prosten Åstrands anmärkning,
alt dess allmänt-giltighet hvilar på en säker
markegångs-sättning, deråt man sålunda bör
söka gifva den möjligaste tillförlitlighet.
Doctor Grevillius: Prosten Stenhammar
har både i sin reservation och i sitt anföran¬
de så fullständigt och grundligt utvecklat det¬
ta ämne, att jag förenar mig med honom till
alla delar.
Prosten Stenhammar: Ehuru öfverflödigt
det må syuas, vill jag dock, med anledning
af en värd talares anförande, förklara, att
äfven jag lifligt deltager för de räntegifvare,
som sägas lida af prejerier. Äfven för min
känsla är detta missförhållande mellan rätt
och billigt afseende på medborgares olyckliga
belägenhet, ganska vidrigt. Ogerna skulle jag
tro att räntetagare samvetslöst begagna de
skattdragandes förlägenhet för att oskäligt öka
sin vinning. Jag har fordom under en län¬
gre följd af år varit räntetagare; aldrig har
jag med räntegifvarne haft den ringaste tvist;
jag vet att ömsesidig billighet befinner sig väl
vid nu gällande författningar. Också har jag
under sednare åren i min ort aldrig hört
några klagomål i detta afseende. Öfverens-
kommelser, frivilligt ingångna, ofta för en
räntetagares hela embets-tid, bereda merendels
belåtenhet mellan båda parterna. När de gäl¬
lande författningarna iakttagas och af en fri¬
sinnad allmoge begagnas, gifva de äfven till¬
räcklig trygghet. Erfarenheten lemnar vits¬
ord derom. Försmår man, i natron ort. af
154 Den 18 October.
-mennisko-fruktan eller dolskhet, alt göra sina
rättigheter gällande och sätta sig lill motvärn
mot egennyttan med lagliga medel — så skyl¬
de man sig sjelf! Obilligt är att fordra rätts-
enliga förhållandens upphäfvande såsom cor-
■recliv mot egennyttan, blott på det man må
undslippa besväret att skydda sig mot hennes
ingrepp. Jag framhärdar i min öfvertygelse,
att ett sådant förfarande strider mot alla
sunda grundsatser för lagstiftning. Innan man
kan påstå att denna fordran af rätt innebär
den högsta orättvisa, måste nian bevisa att
olägenheternas undanrödjande är omöjligt på
annan väg än genom sjelfva rättens förstöring.
Erfarenhelen visar motsatsen inom de flesta
orter; och de öfriga måtte kunna lära att
använda författningarna till sitt skydd. Att
det nu till pröfning förelagda förslaget inga¬
lunda närmar sig till billigheten, lär väl up¬
penbart röja sig under dess granskning. Från
en rättsvidrig obillighet utgår det i grunden;
och leder till de obilligaste följder i tillämp¬
ningen. Att missbruk skall upphäfva det
lagliga bruket, är en förderflig lära. Likaväl
bör jag erkänna, att jag med afseende på de
förhatliga prejerier, för hvilka de norra land¬
skapens räntegifvare sägas vara blottställda
under hårda missvext-år, villigt skulle med¬
gifva alla de ökade garantier till räntegifva-
rens skydd, hvilka med billighet kunde sam¬
manslå. Till och med skulle jag vara benä¬
gen att bifalla bestämmandet af ett maximum
för lösnings-priset utöfver markegången under
svårare år. Låt detta göra sig, vore åtmin¬
Den 18 October. 155
stone i de svåraste fall anledningarne till tvist
undanröjda. Räntegifvare skulle då icke kun¬
na oskäligt plågas hvarken med något tvång
att anskaffa afrads-gild säd eller af samvets¬
lösa commissionärer. Då en värd talare här
åberopat det understöd förslaget vunnit inom
Utskottet från Herrar Ledamöter af militär¬
ståndet, bör jag förklara, att de flesta af dem
icke så vidt jag kan erinra mig, yttrat sig
om delta förslag, men förnämligast hänvisa
till det i Betänkandet anförda yttrande, som
Kongl. Krigs-Collegium deröfver afgifvit (sid.
7), att de föreslagna vilkoren ej tillräck¬
ligt skyddade Kongl. Maj:t ock Kronan samt
de enskildte räntetagarne frän förluster i
deras hittills egande lagliga inkomster j samt
att (intill dess en annan ordning för marke-
gångs-sättningen blefve gällande) de hittills
gällande författningar om de indelta rän¬
tornas uppsägning och leverering närmast
förvara räntegifvares och räntetagares öm¬
sesidiga rättigheter.
Contractsprosten Nordin: Ehuru det ej
bestrides, att en del tionde-tagare med skon¬
samhet och billighet behandla sina tionde¬
gifvare; måste det ock besannas att prejerier
ej så sällan af en annan del tionde-tagare
eller deras ombud föröfvas. Gamla författ¬
ningen har ej förmått hindra desse prejerier.
Man vet att natura-levereringen, om den på¬
stås, medför så många svårigheter, att tionde-
gifvaren heldre vågar det yttersta i penningar,
än erbjuder säd, som, för ett enda damm¬
korn, kan casseras. Man vet, att, i hårda
i56 Den 18 October.
åren, då tiondegifvaren nödgas, till högt pris,
sjelf köpa säd till bröd och sådd, just då
nödgas, än dyrare, ja, ända till 16 R:dr, lösa
sin tionde-tunna: Detta är sten på börda.
Att utbetala den större penningesumman, det
hårda året, faller sig tungt för den fattige:
Genom förslaget af 5 års-markegången, mil¬
dras svårigheterne, och fördelas. Den börda
som är för tung, att på en gång lyftas, lyf¬
tes lättare, om den delas. Om än företrä¬
dande indelningshafvare skulle, genom 5 års
markegångs-förändringen, erhålla antingen mer,
eller mindre, än efterträdaren; så händer jn
sådant redan efter gamla förordningen: Indel¬
ningshafvare, som sitter vid sysslan i miss¬
växt-år, skördar af tionde-priserna någon gång
dubbelt, så mycket, som efterträdaren under
de ymnige åren: Man tål den större ojemn-
heten, men ej den mindre. Om sädesrikare
provinser skulle finna sig belåtne med gamla
ordningen; så finna sig de sädesfaltige icke
dermed belåtna: Desse böra ock äga talan:
För dem vore det väl, om god förändring
kunde finnas; men äfven jag finner betänklig¬
heter vid nya förslaget: Icke så många, som
den värde reservanten: Jag finner blott två,
nemligen vid markegångs-taxans uppsättan¬
de; och rähtetagarens skiljande ifrån upp-
sägelse-rätten. Att tillställa a:ne markegångs-
sättningar hvarje år, är kostsamt och besvär¬
ligt. Om pris-curanterne upprättas ändamåls¬
enligt, efter bättre reglementen, skulle Lands-
höfdinge-Embetet i stöd af dem kunna upp¬
sätta, om hösten, årsmarkegångs-taxan, utan
Den 18 October. 15 7
att deputerade samlas. Räntetagarens skil¬
jande från uppsägelse-rätten, är likväl den
värsta stötestenen. Jag medger, alt det vore
stridande mot egande-rätten, om man ville
utan concession och utan ersättning, tvinga
tiondetagaren, att afstå sin lagliga rätt, att er¬
hålla, om han så önskar, enligt fullmagt, sina
tunnor in natura. Den ersättning af 16 å 12
sk. är alldeles icke svarande mot förlusten af
uppsägnings-rätten. Full och billigare er¬
sättning bör föreslås, och sedan ville jag hop¬
pas bifall af tiondetagarne. Så skulle alla pre-
jerier, och allt tiondegräl försvinna. Ehuru
jag således gillar nya förslaget i allmänhet,
önskar jag dock återremiss, i anseende till
ofvannämnda anmärkningar.
Vid sid. 17, 1 punkten, anförde
Prosten Stenhammar: Jag bifaller Ut¬
skottets yttrande i denna punkt hvad resul¬
tatet angår. Men hufvudskälet hvarföre den
Kongl.Propositionen i detta amne ej lärer kunna
bifallas, synes mig Utskottet icke rätt bestämdt
hafva uttryckt. Uttryckes det öppet och klart,
så torde befinnas att Utskottets eget förslag i
det närmaste lider af samma brister. Måste
man, såsom Utskottet i a) tillkännagifva, be¬
fara en starkare brytning i priserna mellan
flera på hvarannan följande goda och flera
andra hårda år; så blifva följderna deraf för
den supponerade jemnheten i Utskottets eget
proponerade fem-års-medelpris uppenbarligen
också nära nog lika vådliga. Båda förslagens
billighet hvilar ytterst på antagandet att pri¬
serna hålla sig någorlunda jemna. Men kun¬
158 Den 18 October.
de detta antagas, skulle jag ur flera skäl till¬
erkänna det fixa medelpriset ett företräde,.
En liten motsägelse mellan motiv för afsla-
get i det ena oell tillstyrkandet i andra fal¬
let, torde således här förefinnas. Ilufvud-
skälet, som mera i närvarande tid än annars
talar nästan lika starkt mot båda förslagen,
torde igenfinnas i den ganska sannolika möj¬
ligheten af fluctuationer i priserna, föranled¬
da af realisationen och den derigenom nästan
oundvikliga, ehuru öfvergående, brytningen i
credit-förhållanderna. För ett eller annat år
kunna priserna komma att falla ganska bråd-
skyndadt och djupt. Missförhållandet mellan
årsmarkegången och medelmarkegången kan
blifva i det närmaste lika vådligt för ränte-
gifvarne först, och sedan vid prisernas åter¬
gång för räntetagare, antingen medelmarke¬
gången vore fiXj grundad på fem föregående
år, eller föränderlig efter Utskottets system.
Jag anmärker detta äfven såsom en tänkvärd
omständighet att behjerta vid Utskottets för¬
slag, som derigenom med afseende på det
närvarande ögonblickets omständigheter, ännu
mer blifver ett vågspel. Besynnerligt 110g har
Utskottet vidrört denna omständighet endast i
4:de punkten, der den icke har någon huf¬
vudsaklig betydelse, men hvarken i denna
första, ej eller i andra och femte punkterna,
vid hvilka den just egentligen bordt komma
i öfvervägande. Men deruti instämmer jag
med Utskottet, att Markegångs-taxans upprät¬
tande af Riksens Ständer för fem år, skulle
inom Representationen inflytta alla de tvistig-
I
Den 18 October.
I
heter, hvilka nu tillhöra roarkegångs-sättnin-
garne. Detta enda skäl mot förslaget vore
för mig tillräckligt.
Häruti instämde Doctor Elfström.
Vid sid. 18, 2 punkten förklarade:
Professorn Doctor Hasselrot_, att han in¬
stämde i Tit. Santessons reservation, angåen¬
de ett medium af 10 år, som säkrare jemnar
förhållandet.
Prosten Stenhammar: För att undvika
att belasta protocollet med ett vidlöftigt an¬
förande, åberopar jag vid denna 2:dra punkt
min Reservation och Prosten Åstrands redan
afgifna yttrande, hvaruti skälen mot femårs-
medel-markegången äro upptagna och utveck¬
lade. Den förespeglade jemnhet i medelpri¬
set, som man tror sig vinna genom dess be¬
räkning af fem års markegångar, förfelas ound¬
vikligen då ett och annat hårdt år följer på
flera goda, eller tvertom. Skillnaden i me¬
delpriset inom samma provins kan blifva gan¬
ska betydlig för olika år. De i min reserva¬
tion anförda exemplen från Östergöthland, äf¬
vensom de i Commerce-Rådet Santessons re¬
servation uppgifna från Skaraborgs Län, åda¬
galägga det så mycket klarare, som orterna,
från hvilka de blifvit hemtade, mindre än
många andra inom fäderneslandet äro blott¬
ställda för häftiga brytningar i sjides-prisen.
Jag vill gerna medgifva, att ett medelpris af
10 år blir mindre ombytligt, och i detta'af¬
seende har företräde. Men deremot föranleder
det möjligen ännu större orättvisa under öf-
vergångs-perioden eller medan de 9 redan
i6o Den 18 October.
förflutna årens priser, fördelade i tiondedelar,
inverka på medelpriset. Af öfverskottet, hvar¬
med ett hårdare års markegång öfverskjuter
inedel-inarkegången , komma enligt detta be¬
räkningssystem ~ att innehållas (på lika sätt
som | efter Utskottets system) af räntegifva-
ren. Af dessa godtgör han i sjelfva ver¬
ket blott ~ under hvardera af de följande
åren. Afträdande räntetagares och tillträdan¬
de räntegifvares skada blir således i detta sy¬
stem proportionell större, ehuru det i zifier-
beräkningen företer större jemnhet. Men äf¬
ven vid detta system qvarstår alltid samma
hufvudsakliga svårighet, att det grundar sig
på ensidigt uppgjorda markegångs-priser, och
att medelpriset derföre i samma mån är obil¬
ligt, som de förra äro obilliga. Förundrans¬
värd! nog vill man, så väl i den ena som
den andra af dessa beräkningar, grunda ett
sannt medelpris på opålitliga elementer — och
yrkar att ett fullkomligen billigt resultat kan
uppkomma utur premisser, hvilkas obillighet
man, åtminstone i de liesta fall, icke kan
förneka. Ehuru jag alltså medgifver, att me¬
delpriset, beräknadt efter 10 år, i ziffran blir
mindre variation underkastadt, anser jag det
lika litet i grunden billigt och lika ledande
till partiela orättvisor.
Hvilket system man på analoga grunder
uppgör, vågar jag yrka, att det ingalunda för
räntegifvare i allmänhet är fördelaktigt. För
possessionater, som idka större jordbruk och
hafva inrättat sin hushållning efter en ordnad
plan,
Den 18 O et ober. 1G1
plan, kan det medföra gagn — för den min¬
dre jordbrukaren blott, såsom en nödhjelps-
undsättning, i de allrahårdaste år. Räntegif-
varen undgår väl att erlägga hela beloppet af
det hårdare årets markegångspris — men icke
försvinner derigenom hans betalningsskyldig¬
het; han erhåller endast genom uppskofvet
en undsättning af räntetagaren — ett slags för¬
skott, hvilket han sedermera år efter annat
småningom skall ersätta. Delta sker derige¬
nom, att han under goda år kommer att be¬
tala efter medelpriser, som öfverstiga årets
markegång, och i hvilka medelpriser femte¬
delar af förra års högre markegångs-priser
ingå. Då flera' sådana dyrare år följa på
hvarandra, är det ju således uppenbart, att
ränlegifvaren ökar sin skuld hos räntetagaren;
och systemet är i sjelfva verket ett förkiädt
skuldsältnings-systeni i smått. 1 calculen vi¬
sar det sig klart för ögonen, att ränlegifvaren
vinner, då han alla år betalar lika myckel;
men med kännedom om allmogens ställning
O O
och hushållning, inser man lätt förvillelsen i
denna föreställning. Man räknar falskt, om
man tror, att den mindre bemedlade jordbru¬
karen förvarar till följande år det öfverskott
han erhållit genom 1 äntespanmålens inarke-
gångs-värde öfver medcl-markegången, för att
ett annat år med detta öfverskott godtgöra
bristen i spanmålens värde under medelpriset.
Han har eller han skapar sig andra behof,
lockad dertill af behållningen — och den sto¬
ra mängden är vid årets slut lika fattig. Man
Preste-St. Prof. 1834■ Bardet XII. 1 I
i Ga Den iS October.
räknar lika så falskt, om man tager för gifvet,
att ett godt års ymnigare skörd skali bereda
tillgångar, att jemte det qvantum ränte-span-
nemål, som utgör årets skatt, dessutom sam¬
manbringa den contanta penninge-ersättning,
hvilken han nu måste tillägga, och som i
sjelfva verket ej är annat än en del af hans
hos räntetagaren ådragna skuld. Sädespriser-
na falla; afsältningen blir svår, ofta rent af
omöjlig. Den något ymnigare skörden blir i
det hela icke tillräckligare lill behofvens fyl¬
lande än den mindre ymniga var under ett
hårdare år — och den blir i samma mån otill¬
räcklig, som större contant utgift erfordras.
Jag talar om de små och tungt beskattade
jordbrukarne; de samla inga penninge-summor
från det ena året till det andra. Och just
derföre att detta föreslagna system kan bere¬
da dem en behållning under det hårdare året,
blir det för de mindre hushållsaktiga en re¬
telse, hvarigenom de skola störtas i förlägen¬
het. Det ligger också något onaturligt och
rältsvidrigt deruti, att en räntegifvare i me¬
delmåttiga år, då han kunde liqvidera till
fullo, skall tvingas alt stanna i skuld för en
del af sina ulskylder. Korteligen: förslaget
tvingar menniskor alt skuldsätta sig antingen
de vilja eller icke — ålägger en tillträdande
alt betala afträdarens skuld — fråntager den
ena hans lagliga rätt, för att skänka den så¬
som en godtycklig vinst åt en annan — och
sammantrassla!’ liqvidationen mellan räntela¬
garen och de skattdragande, så att den knappt
någonsin kan blifva fullkomligt jemn och re¬
Den 18 Octobcr. iG3
dig. Eli beräkningsgrund, som visar sig för
min innerliga öfvertygelse så qvalificerad, kan
jag aldrig bifalla.
Om menniskor fråntaga någon dess lag¬
liga rätt eller pålägga en annan någon börda,
den han ej har förbindelse att draga; må
orättvisan väl icke ursäktas genom åberopande
af försynens olika delning. På denna väg
skulle man med sin slutledning komma län¬
gre än man önskade. Icke eller må de sädes-
fattiga provinserna beröfvas sin talan — tvert-
om ville jag gerna i allt möjligt afse deras
fördel. Men med enklaste rättvisa tror jag
mig kunna yrka, att dessa fördelar icke eller
må leda lill undergång för de sädes-rikare
provinserna, hvilka i mångfaldigt större pro¬
portion bidraga till Statens inkomster.
Doctor Elfström: Detta förslag är ej rätt¬
vist hvarken för räntetagare eller räntegifvare.
Den ene och den andre kan komma att lida.
Prosten Åstrand: Vid b) är en inanim-
advertens. Emedan markegångarna ännu sät¬
tas om hösten, så måste, då liqviden för år
1835 skall ske i slutet af samma år eller bör¬
jan af i836, medel-markegången för de 5
föregående åren vara medium af markegån¬
garna för åren iS3o—1834> eller ock mäste
den om hösten iS35 satta markegången in¬
tagas i summan af markegångarna för 1831 —
i834, och medium deraf blifva 1835 års
medel-markegång.
Häruti instämde Tit. Stenhammar.
Vid sid. 19, 3 punkten, anförde
Prosten Åstrand: En rättvis markegångs¬
sättning kan ej tillvägabringas, utan alt den
164 Den 1$ October.
uppgöres af alldeles oväldiga pegsoner; men
härtill erfordras förändring af 75 §. Ii. F.,
och det torde ändå knappt låta sig göra; ty
om hälften af Markegångs-Comitéen vore rän¬
tetagare och hälften räntegifvare, så ser jag
ej, huru de skulle kunna sammanjemka sina
Önskningar till ett resultat. Vöre åter alla
räntetagare och räntegifvare uteslutna, så kun¬
na dock näppeligen dertill utfinnas sådana
personer, som icke hafva vänner och väns
vänner att interessera sig för.
Domprosten. Doctor Heurlin: Jag förenar
mig med dem, som talat emot förändringen,
som i min öfvertygelse icke skall leda till
jemnare markegångs-priser, i synnerhet hvad
spanmål beträffar. Inom ett och samma Län
kunna dessa priser ganska betydligt variera.
För att hemta exempel från Kronobergs Län,
som jag närmare känner, så står spanmålen
i Sunnerbo Härad alla år vida högre än i
Norrvidinge. Flere orsaker medverka till den¬
na olikhet, icke blott jordmånens olika bör¬
dighet, utan äfven lätthet att afsätta span¬
mål samt olika transport. a:ne löntagare med
lika indelt spanmål inom samma Län hafva
derföre icke lika lön; det beror af orten,
häradet, till och med socknen, hvarinom de¬
ras tiondelag äro belägne. Lägger man de
serskilde fögderiernas priscuranter till grund
för Länets markegång, bestämd efter de för¬
res medelpris, så kan hända, att markegången
uttrycker ett pris, som ingenstädes inom Lä¬
net är det gångbara. För vissa orter är det
O O
för högt, för andra för lågt. Skall tillika
Den )8 October. 165
span må le 11 o vilkorligt lösas efter detta medel¬
pris, så uppkommer vinst för en del, förlust
deremot för en annan del så väl tiondetagare,
som tiondegifvare. I denna händelse borde
hvarje Län fördelas i vissa någorlunda lik¬
artade districler och olika markegångar för
hvarje upprättas. Men härvid skulle sådana
svårigheter möta, som göra förslaget overk-
ställbart.
Contracts-Prosten P. G. Svedelius: Jae
O
erinrar mig med visshet, alt Stals-Utskottet
godkänt ett inom Afdelningen uppgjordt för¬
slag, att uti de Län, der priset å ränteper-
sedlarne vore alltför olika i olika districter,
serskildta markegångs-laxor borde med afse¬
ende derpå upprättas, dock icke flere än 2,
högst 3 för hvarje Län. Jag kan nu icke i
hast- säga, hvar detta stadgande finnes in¬
taget.' Det är dock icke något nytt, emedan
markegångs-sättningen i Dalarne redan afser
ett sådant förhållande i olika trakter, som
derföre få sina serskildta markegångs-taxor.
Hvad pris-uppgifterna beträffar, så anser jag
det vara mindre svårt att beriktiga dem ge¬
nom Krono-betjeningens och Presterskapets
intyg; de kunde ock utrönas på socknesläm-
mor, hvilket äfven varit föreslagit. I alla fall
måste dessa pris-uppgifter blifva den enda
säkra ledning för markegångs-sättningen, och
afvikelse derifrån icke ega rum utan fullvig-
tiga skäl; detta var ock den inom Utskotts-
Afdelningen rådande opinion.
Contracts-Prosten Hallström: Jag instäm¬
mer i hvad Tit. Heurlin yttrat, men får der-
iG6 Den 18 October.
jemte tillägga, att den nog ovilkorliga före¬
skriften för Riks-Ståndens Deputerade, att till
hufvudsaklig ledning för markegångs-sättnin-
gen laga medium af de inkomne priscuran-
terne skall ofelbart leda till ett felaktigt re¬
sultat, jemväl ur det skäl, att dessa uppgif¬
ter skola upptaga prisen å markegångs-per-
sedlarne, icke endast till det belopp, hvartill
de under vintern må hafva stadgat sig, utan
ock sådana som de för någon tid under före¬
gående hösten kunnat vara gångbara. Om
t. ex. spanmålen allraförst eller om hösten,
så länge afsättningen var ringa och innan
ännu afkastningens belopp var med någon
tillförlitlighet kändt, hållit sig lågt, men se¬
dermera på det nya året uppgått och efter
all beräkning komme att förblifva i högt pris,
så skulle likväl den förra tillfälligheten in¬
verka vid markegångs-sättningen, som följ¬
aktligen måste blifva lägre, än som veder¬
borde. Väl medgifves åt Deputerade rättig¬
het att afvika från priscuranternas medelpris;
men detta afsteg betraktas såsom ett sällsamt
undantag och en skälig anledning till anmä¬
lan af missnöje; hvaremot, om de fasthålla
vid berörde medelpris, inga besvär ens kun¬
na anföras. Detta är en ytterligare felaktig¬
het, som jag måste anmärka. Riks-Ståndens
Deputerade böra redan i och för denna sin
egenskap hafva friare händer; så att pris-
curanterne icke tynga dem som band, utan
tjena dem till ledning; men rättigheten till
klagan öfver markegångs-sättningen bör vara
hvar och en öppen, som dertill kan känna
sig befogad.
Den 18 October. 1G7
Prosten Stenhammar: Under åberopande
af min reservation, erinrar jag om min redan
gjorda anmärkning, alt hela förslagets preten-
derade billighet ytterst hvilar på den sup¬
positionen, att hvarje års markegångs-priser
blifva med noggranhet bestämda i öfverens¬
stämmelse med ränte-persedlarnes gällande
pris i handel och vandel. Då nu hvar och
en, som haft någon erfarenhet af förloppet
vid markegångs-sättningarna, känner huru opå¬
litliga dessa priser äro, och sjelfva den Kongl.
Propositionen innehåller den bestämdaste er¬
inran derom, att vid markegångs-sältningarne
enskilda intressen det ena året föranleda oskä¬
ligt höga och det andra året lika låga pri¬
ser; synes det hafva bordt vara Utskottets
första och hufvudsakligaste åliggande, alt upp¬
finna fullkomligt säkra controller för vinnan¬
de af opartiska och pålitliga markegångar, —
hvarförutan — och om Utskottet måst erkän¬
na, att detta problem, under närvarande om¬
ständigheter, är oupplösligt — Utskottet hade
bordt helt och hållet uppgifva sitt förslag om
medel-markegångar och på dem grundad li¬
qvid, såsom hvilande på Activa premisser,
och ledande till den godtyckligaste väld, se¬
dan uppsägnings-rätten blifvit den ena parten
fråntagen. Då förslaget nu ändtligen skulle
göras gällande och markegångs-prisens infly¬
telse på dess användbarhet icke kunde undgå
att stillatigande erkännas, måste ock nugot
vidgöras, hvarigenom methoden för marke-
gångs-sättningarne kunde åtminstone synas
vinna mera pålitlighet. Hvad som blifvit åt-
,i
i68
Den 18 October.
gjordt, berättigar emellertid den nu föreslagna
melhoden ingalunda alt kallas förändrad. Det
är belt och hållet den gamla, med den enda
förändring i tiden för den ena markegångs-
sältningen, nemligen den på hvilken årets
ränte-liqvid icke grundas — ty till den rätta,
som utgör liqvidens basis, komma vi först i
femte punkten. Såsom Prosten Astrand re¬
dan anmärkt, är en verklig förändring icke
tänkbar, så länge de för pris-bestämningarne
interesserade parterna, räntegifvare och ränte¬
tagare, direct eller indirect äro domare i de¬
ras egen sak. Det är en ren förvillelse, att
Utskottet inbillat sig kunna förekomma in¬
tressenas infly^telse genom den starkare vigt
det lagt på priscuranterna. Ty hvilka äro
de, som bestämma elementerna till dem? I
vissa orter åtminstone komma alltid ränle-
gifvarne att dervid inverka med stor plurali¬
tet. Detta förhållande har man icke urakt¬
låtit att inom Utskottet ådagalägga; men på
den ovederläggliga och i sakens natur grun¬
dade sanningen deraf har man ej velat fästa
någon uppmärksamhet. Men om nu det ena
eller andra af de stridiga intressena före och
vid höst-markegångén i November, och vår-
markegången i Mars, härefter blifva lika verk¬
samma som hittills, först att få priscuran¬
terna bestämda efter sin önskan, och sedan
att i Comitteerna få deras resultater jemkade;
hvad är då åstadkommet med den förändra¬
de meth oden? Och hvad rätt har man att för¬
vänta mindre nitisk verksamhet bos dessa in-
teressen efter 1834> att än oskäligt höja,
Den 18 October. 16g
än lika oskäligt sänka priserna? Priscuran-
terna hafva mångenstädes blifvit dicterade af
rent egoistiska motiver; och komma att här¬
efter blifva likaså. Af förbindelsen att an¬
teckna skälen i Protocollet vid Comitteen, lå¬
ter egennyttan icke skrämma sig; skenfagra
skäl kan hvarje orättvisa uppdikta till sitt
försvar. Den verkan Utskottet vill påräkna
af stadganderna i a) och b) blir derföre här¬
efter lika förfelad, som hittills. Det correc-
tiv mot obilliga markegångar Utskottet trott
sig finna i medium af priscuranterna, är ock¬
så i följe deraf en ren chimer; och Prosten
Hallströms anmärkning, att Utskottet mot¬
verkar möjligheten af billiga markegångs-pri-
ser just derigenom att det vill binda de de¬
puterade vid dessa priscuranter, är så myc¬
ket mera välgrundad, som större opartiskhet
och upphöjning öfver egna interesset, åtmin¬
stone bör kunna väntas hos de deputerade,
än hos massorna af dc menigheter, från hvil¬
ka priscuranternas bestämning utgår. I för¬
sta projectet till betänkandet hade man ännu
mer uteslutande bundit de deputerade vid
priscuranterne, i den blinda tro att godtyck¬
ligheten endast egde rum inom Comilléerna.
De upplysningar flere Utskottets Ledamöter
meddelade om godtycklighetens nästan ännu
större välde vid priscuranternas uppgörande,
verkade åtminstone den nuancering, alt dessa
skulle tjena till hufvudsaklig men icke ute¬
slutande ledning. Men då man här ej kun¬
nat gifva en bestämd föreskrift, ser också
hvar och en, att man gifvit så godt sorn in¬
170 Den 18 October.
gen. Efter olika lynne och intresse blir all¬
tid jemknings-månen på det hufvudsakliga
tillräckligt rymlig. Med ett ord: vi stå med
denna method för markegångs-sättningen pre¬
cist på samma punkt som förut.
Domprosten Doctor Heurlin: Att olika
markegång gäller för olika districter inom sam¬
ma Län, såsom Christianstad och Örebro,
känner jag med full visshet, men för Krono¬
bergs Län äger en dylik fördelning icke rum,
utan en och samma Taxa är gällande för he¬
la länet. Beträffande sättet för markegångens
sättning genom medium af fögderiernas och
städernas pris-couranter för höst- och vinter¬
månaderna, så instämmer jag till alla delar
med Prosten Hallström. Denna utväg är an¬
vändbar endast i de orter, der spanneraåls-
handel under denna tid bedrifves. Men i
mindre sädésrika provinser, der spanmål
föga produceras öfver invånarnes behof t. ex.
större delen af Kronobergs Län, finnes om
hösten och i början af vintern ingen span¬
målshandel. Provincens enda stad är icke nå¬
gon synnerlig afnämare, och torgprisen sätta
sig efter tillförseln och variera snart sagdt
dagligen. Det blir derföre en ren omöjlighet
att upprätta några tillförlitliga priscouranter,
och erfarenheten har tillräckligen visat, huru
ringa trovärdighet de förtjena. Man kan väl
(invända, att tle upprättas af deputerade, sam¬
mansatta så väl af räntegifvare, som ränteta¬
gare; men i de län, der spanmål endast till
ett obetydligt belopp ingår i Hemmansränta!!,
men alla hemmans-egare tillika äro tiondegif-
Den 18 October. 171
vare till vida högre belopp, kan man lätt
inse, hvilket intresse måste vara det öfvervä¬
gande. Dessa priscuranter, som hittills me¬
rendels varit ojemna och orättvisa, skola, om
Utskottets förslag att fråntaga tiondetagare de¬
ras uppsägningsrätt gillas, blifva ännu mera
orättvisa. Sedan correctivet emot låg marke¬
gång borttages och priscuranter läggas till
ovilkorlig grund för markegång, kan man med
säkerhet förutse, huru verksam egennyttan
skall blifva att obilligt nedsätta priserna.
Jag har hort som ett skäl till förändrin¬
gen anföras de prejerier, hvarföre tiondegifva¬
re nu skola vara blottstälde. Det må vara
förhållandet på vissa orter, der likväl folket
måste vara bra okunnigt om förfaltningarnes
föreskrifter, som i sednare tider allt mer och
mer begränsat tiondetagares fordna rättigheter
och gifvit tiondegifvare allt det skygd emot
prejerier de skäligen kunna begära. Allmän
kan likväl icke denna klagan vara, åtminsto¬
ne har jag ej förnummit den inom min lands¬
ort. Ecclesiastik-Staten i Wexiö är der för¬
nämsta tiondetagaren, och jag vet, alt flere
af dem ingått billiga accorder med sina tion¬
delag, gällande för deras tjenstetid, aldrig
öfver, men någon gång understigande marke¬
gång med forsel-Iön. Andra uter hafva fått
afslag på dylika anbud, och tiondetagare haf¬
va vägrat erlägga den billiga penningelösen,
och det oaktadt markegångsprisen oftare va¬
rit under de gångbara. Till aflägsna tionde¬
lag tiar man äfven nödgats betala transport¬
kostnad för ali få spanmålen forslad lill sitt
172 Den 18 October.
hemvist. Förhållandet med markegångsprisen
inom Kronobergs län har varit, att de vid
inträffad missväxt vida, ända till 4° k 5o
procent, understigit det, hvartill spanmålen
kunnat försäljas. Under goda år äro priserna
mera jemna, likväl merendels något under de
gångbara. Endast 0111 god årsvext omedel¬
bart följer på ett svårt rnissväxt-år, har det
någon gång händt, att markegången fullt upp¬
gått Lill allmänna priset. Man finnér häraf,
att tiondetagare med ständiga accorder i det
hela varit lidande, och att de, som under go¬
da år fått emottaga sin spanmål in natura,
endast erhållit en hillig ersättning genom be¬
gagnad uppsägningsrätt under svårare år. I
brist på afsättning måste de längre tid för¬
vara spanmålen, och få derigenom i flera af-
seenden vidkännas förluster. Vore afsättnin-
gen lätt och säker och penningerörelsen lifli-
gare, så är jag öfverlygad, att tiondegifvare
alla år erlade penningelösen; nu åter nödgas
de af brist på penningar äfven under miss¬
växt-år tillgripa sitt ringa förråd och levere¬
ra in natura. Genom undsättning och köp
på credit måste de fylla sina behof. Vill man
borttaga uppsägningsrätten å ena sidan, så
bör det äfven ske å den andra, så att rättig¬
het och skyldighet å ömse sidor må motsvara
hvarandra. Men dertill är vårt land ännu för
penningefatligt, dertill hafva vi allt för få
egentliga Städer, och alltför ringa näringar.
Utan förändringar i dessa förhållanden, utan
lätt och säker afsättning kan en så vigtig re¬
form cj vidtagas. Utskottets förslag skall
Den 18 October. 173
leda till tiondetagarens förlust och skänka ti-
ondegifvaren cn oförtjent vinst.
Prosten Åstrand: I Nerike, der, jemte
Ecclesiaslik-Staten, en stor Militär-Stat har
indelningar och Kronotionde, har jag aldrig
förmärkt klagomål öfver räntetagares prejeri.
Med Prosten Stenhammar instämmer jag deri,
att, så länge ränlegifvarne uppgöra priscuran-
terne, kan från dessa ej hemtas någon giltig
grund för markegångs-sältningarna. För att
ersätta den möjliga oriktighet, som föregående
årets markegång kan hafva, derigenom att
priserna om våren efter markegångs-sättnin-
gen stigit eller fallit, bör Markegångs-Comit-
teen äfven fästa afseende på föregående årets
vår- och soipmar-priser. Olika markegångs¬
taxa- böra ock upprättas för olika delar af
Länen, så sorn det förut varit brukligt. Detta
har visst varit Utskottets mening, men är
här uteglömdt.
Biskopen m. m. Doctor Hedren: Ut¬
skottet synes mig hafva fästat för stor vigt
vid pris-uppgifterna. I punkten b) föreslås,
att dessa uppgifters medium skall tjena till
huf vudsaklig ledning för markegångs-sättnin-
gen: och i punkten c) lemnäs åt dessa pris¬
uppgifter, den afgörande betydenhet, att, då
medium deraf följes, kunna besvär öfver mar-
kegångs-sättningen icke till pröfning upptagas.
Ibland flera den föreslagna nya författningens
betänkliga sidor, anser jag denna vara en
bland de vådligaste. Det skulle icke mera
behöfvas, än några häraders sammansättning,
antingen till höjning eller till sänkning af
17 4 Den 18 October.
pris-uppgifterna, allt efter som de motsatta
intressen kunde ega nog förmåga att göra sig
gällande: och efter en sådan af egennyttan
genomdrifven operation vore markegången oför¬
änderligen gifven, om ock i högsta grad orätt¬
vis. I orter med liflig och vidsträckt span--
måls-omsättning vore väl denna våda mindre
att befara. Men på många ställen i vårt land
finnes intet spanmåispris förrän frampå vinter¬
marknaderna, och på några ställen är span-
måls-handeln så godt som ingen. Der hän¬
der ock någon gång, att pris-uppgifterna lill
den grad understiga verkliga handels-priserna,
att de gå till blott hälften deraf. Skulle nu,
efter det gjorda förslaget, pris-uppgifternas
medium hafva en så uteslutande vigt vid
markegångs-sättningar, så är nog att befara,
det de stridiga intressen komma i för stark
spänning för att hvart på sin sida uppnå sitt
ändamål. Jag tillstyrker, att i punkten b)
uttrycket måtte få denna modification, — —
medium af nämde uppgifter tillika med de
allmänt kände gångbara priser till grund för
markegångs-sättningen: äfvensom att första
meningen i punkten c) må utgå.
Man har tält om prejerier och förment
dessa varit förnämsta orsaken till de klago¬
mål, man nu vill afhjelpa. Jag begagnar äf¬
ven tillfället att förklara, det jag i allmänhet
icke hört dem inom min samhälls-krets. Yäl
har jag hört tionde-lagare önska förändring;
men sällan tionde-gifvare, med undantag af
den olikhet, som är emellan dessas skyldig¬
heter, då lefverancen sker till Kronan och
\
Den 18 October. i^5
då den sker till löntagare. Och denna klagan
är hillig: men sedan Riksens Ständer derom
beslutat 1823, lärer ingen ändring kunna di-
recte vinnas. Att likväl prejerier verkligen
föröfvas, är sannt; men sällan af tionde-taga-
ren sjelf, utan af hans commissionair. För-
fattningarna gifva dock räntegifvaren nödigt
skydd, då han rätt begagnar det. En utväg
vill jag nämna, som tionde-tagare inom min
samhälls-krets begagna till förekommande här¬
af. De kungöra nemligen ett maximi-pris, så
billigt, att det med skäl icke öfverklagas. Der¬
efter är commissionairen skyldig att rätta sig.
Han har dervid en skälig provision på hvarje
tunna: tionde-gifvaren blir icke öfver höfvan
prejad af det enskilda godtycket: och tionde-
tagaren utfår sin skäliga rätt, fast icke i öf¬
vermått. Kunde något sådant stadgande före-
skrifvas, skulle det icke sakna sin stora nyt¬
ta. Det kunde väl alltid eluderas: men vore
dock en god ledning för den billigt och rätt¬
vist sinnade.
Prosten Stenhammar: Att stadgandet i
c), som förbjuder besvär i annan händelse än
då deputerade afvika från medium af pris-
uppgifterne, står i någon motsägelse mot stad¬
gandet i b), att dessa pris-uppgifter skola bloLt
tjena till hufvudsaklig ledning, mäste jag
medgifva. Den förra föreskriften synes vilja
nära uteslutande binda de deputerade vid
dessa pris-uppgifter, hvaremot det sednare
lycks vilja tillåta dem någon jemknings-rätt.
Skälet till motsägelsen ligger deri, att det
förra blef qvarstående i c), äfven sedan det
176 Den 18 October.
forsta projectet i b) blifvit ändradt, såsom
jag förut haft äran nämna. Det förra röjer,
huru fix den tanken var i början, att pris¬
uppgifterna måste utgöra en så säker norm,
att afvikelse från dem vore synd; derföre
skulle besvär icke vara tänkbara, så framt de
deputerade endast bade riktigt adderat och
dividerat deras belopp. Hvarföre deputerade
skulle samlas från alla länets orter, att för¬
rätta dessa öfningar i räknekonsten, var då
svårt att inse. Det är lyckligt, om de kunna
uträtta något mera genom anteckningar i pro-
tocollet. Men för att sätta besvärs-lystne i
tillfälle att bedöm ma sannolikheten af besvä¬
rens utgång, vore väl högst billigt, att Ko¬
nungens Befallningshafvande ålades under¬
rätta länets invånare ej blott om medium af
pris-uppgifterna och de uppgjorda marke-
gåings-prisen, utan äfven 0111 skälen till af-
vikelserna. Huru skulle länets invånare an¬
nars kunna bedömma kraften af dessa skäl,
och genom dem afskräckas från onödiga kla¬
gomål? Huru liten trovärdighet man kan till-
iägga pris-uppgifterna, hafva nu flere talare
intygat. Man bör hoppas, att dessa intyg skola
verka någon betänksamhet bos Utskottets plu¬
ralitet. Kanske torde Utskottet då finna sig
föranledt att både medgifva de deputerade,
hvilka vanligen utgöra aktade och välkända
personer, någon större rättighet att följa sitt
samvetes råd, fästa afseende på egen känne¬
dom af priserna och således utöfva sitt mu-
nicipala kall icke såsom blotta räkne-maschi-
ner,
Den 18 October. 17 7
ner, ulan efter sin egentliga bestämmelse.
Kanske torde ock Utskottet då finna att rät¬
tigheten till besvärs anförande, såsom redan
här blifvit erinradt, obilligt inskränkes till det
enda fall, när afvikelse skett från pris-upp¬
gifterna. Men på detta sätt torde befinnas,
att man måste äfven i ordalydelsen af före¬
skrifterna för markegångs-sättningen återgå till
det gamla, iikasom meningen af de nya or¬
den ändå i alla fall ingen annan hade blifvit
än den gamla — eller verkligen sämre än
den gamla, så vida de deputerade ville, med
den kännedom de måste ega om pris-upp-
gifternas rätta halt, likväl låta sig fängslas
af dem.
Contracts-Prosten 'Östberg: Hvad pris-
curanterna angår, äro de på min ort ej god¬
tyckliga, emedan de grunda sig på en span¬
målshandel, som der hela året igenom fort¬
går på städernas torg. Der är det omöjligt
att godtyckligt nedsätta dem. Detta gäller
dock blott för min ort, och jag vill dermed
ej neka, att priscuranterna äro en mindre
säker grund på andra orter.
Prosten Astrand: Alt vårmarkegången
sättes sent gör intet till saken, ty denna mar¬
kegång har intet inflytande på annat än me-
delmarkegången och behöfver ej vara afgjord
för än följande höst, och derföre kunde den
väl få sättas sednare, än Utskottet föreslagit,
och större latitud lemnäs för besvär; men
i afseende på dessa förefaller en större be¬
tänklighet, då Utskottet tillstyrkt att ändring,
Preste-Si. Prof. i83/f- Bandet XII. 1 2
178 Den 18 October.
som sökes, skall gälla äfven för dem som äro
nöjda med den satta markegången. Dä kan
på klagomål, gjorda af en enda räntegifvare,
åstadkommas en för alla räntetagare högst
obillig nedsättning, särdeles om priscuran-
terna, som tjenat till ledning för markegångs-
sättningen, varit oskäligt låga. Likaledes kun¬
de en räntetagarcs klagomål åstadkomma en
för räutegifvarne i hela Länet högst betun¬
gande förhöjning. I följe af den vigt tnarke-
gåns-sättningarne komma att enligt Utskottets
förslag få, förutser jag äfven för Kammar-
Collegium den olägenhet att årligen blifva öf¬
vermåttan öfverhopadt med besvärsmål öfver
markegångs-sä tillingarne.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag bestri¬
der ej Tit. Östbergs uppgift. Annorlunda är
förhållandet i trakten af Norrköping, der en
så stor handel drifves, och annorlunda i Kro¬
nobergs Län, der så föga spanmäl affyttras,
att man deraf ej kan döm ma till det gång¬
bara priset.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén instämde
häruti, i afseende på Carlstads Län, och Tit.
Hallström i afseende på Westervik.
Contracts-Prosten Öhrnberg: Prosten
Stenhammars reservation är väl grundad. I
afseende på det speciela förenar jag mig med
Tit. Stenhammar, ylstrand och Heurlin. I
afseende på priscuranler och deras inflytelse
är jag af samma lanke, som Tit. Heurlin.
Om de skulle läggas till grund, skulle det
förorsaka mycken orättvisa.
Vid sid. 21, 4 punkten anförde
Den 18 October.
'19
Prosten Stenhammar: Egentliga menin¬
gen af Utskottets ord, hvilka säga: ”att till-
vägabringandet af en så beskaffad reglering
utgör ett hufvudsakligt medel för bibringan¬
det af större enbet med hänseende så vä 1 till
Statens inkomster och utgifter som lönings-
förhållanderna för indelnings-bafvarne”—vet
jag ej om jag förmår rätt fatta. Månne Ut¬
skottet velat antyda: att beräkningen och li-
qviden af Statens inkomster och utgifter, lika
sorn tjenstemännens aflöning, genom denna
reglering blef enkel och redig? Detta medgif-
ves gerna. Men hufvudfrågan lärer ej vara
om denna reglering är önskvärdutan om
den är möjlig? Deröfver bar Utskottet ej ut¬
låtit sig di reel; men synes förutsätta denna
möjlighet, emedan Utskottet hemställt att frå¬
gan må hvila tills vidare. Jag måste åter
för min del förklara, att jag anser förslaget
om alla indelta Räntors och Kronolionde-an-
slags indragning till Kronan, vara i verkställig¬
heten absolut omöjligt. Antingen skulle den
indelta Tionden inlefvereras i Kronans rnaga-
ziner, och Kronan tillhandahålla indelnings-
bafvarne det deremot svarande contanta .be¬
loppet i penningar, eller ock skulle Krono-
tionde-gifvarne åläggas att ständigt lösa span-
målen med penningar. Hela skatte-allmogens
economiska ställning, sjelfva landets climat,
läge och ställning, den tröga penninge-circu-
Jationen, afsättnings-orternes betydliga afstånd ,
den ofta inträffande absoluta omöjligheten att
inom bestämd tid kunna afsätta spanmålen —
allt förbjuder att tänka på möjligheten af den
180 Den 18 October.
sednare utvägen, hvilken ostridigt skulle un¬
dergräfva allmogens bestånd. Jag åberopar
hvad jag derom i reservationen utförligare
yttrat. Spanmålens inlagt i Kronans maga-
ziner förutsätter ofantliga omkostnader för för¬
varingsrum, vård och en ökad embetsmanna-
skaras aflöning — skulle derjemte, enligt er¬
farenhetens vittnesbörd, leda till stora för¬
luster för det allmänna och tillfällen för be¬
drägliga förvaltare af magazinerna att bereda
sig vinst på Statens bekostnad. Dessa för¬
luster skulle drabba det skattdragande folket
genom ökade bevillnings-bidrag lill deras er¬
sättning. Löntagaren kunde också icke lem¬
näs utan all tillgång till bergning, under af¬
bidan af den i Kronans magaziner lefvererade
spanmålens afsättning, som månget år ej tor¬
de blifva så lätt. Första året, och sedan
månget annat Ar, då denna afsättning uteblef,
måste Staten ega i förlag en Cassa af unge¬
fär millioner R:dr för att aflöna embets-
männen. Den indelta tionden, som med blott
ungefär 2 af sitt vanliga pris, i Stats-regle-
ringen är upptagen till r,4oo,ooo R:dr, skulle
nemligen stiga till ungefär nyssnämnda be¬
lopp. Här visar sig då förslaget alldeles overk-
ställbart, på hvilkendera sidan man betraktar
det. Det förutsätter ett belt annat Stats-skick,
en belt annan allmänhetens economiska ställ¬
ning — ja ett belt annat land, än Sverige
är. Om de förändringar i hushållning, han¬
del och industri, som måste föregå, innan
man ens med något sken af sannolik fram¬
gång kunde tänka på dess antagande, skola
Den 18 October,
inträffa inora ett eller annat sekel, eller nå¬
gonsin; torde lämpligast lemnäs oafgjord!. Men
att yttra önskningar, då man måste erkänna
att deras uppfyllande för närvarande ligger
utom rimlighetens gräns och icke ens kan
göra sig föreställning om liden och sättet att
undanrödja hindren, förekommer mig nästan
dåraktigt. Visst kan man om förslaget säga,
att det är önskligt, så framt man vill roa sig
med tankespöken. Men långt värdigare, Re¬
presentationen anser jag, att inför deri andra
Statsmakten oförställt förklara att det är overk-
ställbart. Öppet må erkännas, att icke allt
hvad som är i theorien nyttigt och i andra
länder möjligt, låter sig tillämpa på vårt fat¬
tiga och af naturen mindre gynnade land.
Prosten Ödmann: Såsom Lector och Ti¬
ondetagare skulle jag ansett ingen förändring
mer önsklig än den här föreslagna. Jag tror,
det är enda correctivet mot ömsesidiga pre-
jerier. Öfver Lärarne i Gefle har ingen rän¬
tegifvare klagat eller haft anledning dertill.
Tvärtom ligga räntelagarena der i räntegifva-
renas händer. Der utgår tionde-spanmålen till
Gymnasii-Slatens aflöning från 3 län — och
orter spridda på ett afstånd af ända till 17 mil
från räntelagarens hemvist. Man kan ej com-
mendera en enda fjerding dit utan accord.
Således lyckligt, om spanmålen gått in till
Kronan — och Lärarne fått sin löne-liqvid
från ränteriet. I de norra orterna tror jag,
att en sådan anordning vore möjlig. Der är
allmogen alltid benägen att lösa mot skäligt
pris. I de sädesrikare provinserna torde det
18 a Den 18 October.
val möta svårigheter; men att de skulle vara
oöfvervinnerliga, vill jag ej förmoda. — Dess¬
utom såsom modification af förslaget kunde
stadgas, att, der räntegifvare bodde inom 6
mil från räntetagares hemvist, kunde det va¬
ra så som förut stadgadt är. På andra stäl¬
len visar sig fördel för begge parterne, om
tionde-spanmålen eller dess lö-sen efter mar¬
kegång gick in lill Kronan. Det Höglofl. Ut¬
skottet har ansett denna förändring böra bero
af femårs-markegångs-prisens inflytande på en¬
skildas interessen. Jag kan ej inse nödvän¬
digheten deraf och fruktar, att reformer, som
uppskjutas, aldrig komma till verkställighet.
Prosten Åstrand: Förslaget är samman¬
hängande dermed, att R. St. skulle sätta en
femårig markegång, och måste med samma
förslag stå eller falla. Hvad saken beträffar,
instämmer jag med Prosten Stenhammar.
Doctor Grevillius förenade sig med Tit.
Stenhammar.
Doctor Björkman instämde med Tit.
Ödmann. Det vore icke ett tankespöke, att Kro¬
nan emottog spanmålen och lönetagaren upp¬
bar sin lön af Kronan. Sättet att komma
dertill vore en billig Läns-markegång utan
forsellön.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag instäm¬
mer med Prostarne Astrand och Stenhammar.
Samma fråga förevar äfven vid sista Riksdag
och ventilerades länge och väl inom Stats-
Utskottet, der jag jemväl då var Ledamot.
Jag yttrade samma Öfvertygelse, som jag ännu
hyser, att en dylik indragning skulle inleda
Statsverket i oräkneliga förluster, och vöre
Den 18 October.
183
verkställbar endast under det vilkor, att alla
natura-praestationer upphörde, och efter fixe¬
rade priser utgingo i contanta penningar. Men
möjligheten för jordbrukaren att utgöra sina
skatter och onera, ligger just uti dess rät¬
tighet att in natura få afbörda sig en del af
dem. Natura-prEestntioner utgå med föga svå¬
righet: Bonden eger dem till hands, de min¬
ska väl hans förråd och tvinga honom till
inskränkning och hushållning, men han bär-
gar sig likväl. Penninge-skalterna utgå der¬
emot med stor svårighet — deröfver föres ju
en allmän och högljudd klagan. Den har ock
sina giltiga grunder, mindre uti skatternas
belopp, än uti trög och osäker afsättning,
ellér i allmänhet brist på penningar. Toge
man bort de förre och i stället ökle de sed-'
nare eller de contanta bidragen, så vore det
den största olycka, som kunde drabba den
skattdragande jordbrukaren. Om han ej sjelf
förtärde de persedlar han nu in natura af-
lemnar, och det är att förmoda, då hvarje
serskild artikel är så obetydlig, så skulle han
likväl med svårighet och, till nedsatta priser
få afsätta dessa varor. Först i en aflägsen
framtid, då Sverige sett blomstrande städer
uppstå, då näringarne frodas, fabriker och
manufakturer utvidgas, och penningen mera
lätt och mera jnnnigt sprider sig genom hela
landet, blir det tid att vidare tänka på detta
förslag.
Häruti instämde Tit. Nordin och Elf¬
ström.
Biskopen m. m. Doctor Thyselius: Nå¬
gra hafva funnit förslaget overkställbar^ så-
Den 18 Ociobcr,
sorn beroende af förutsättningar, hvilka ej äro
möjliga; andra liafva ansett del icke verk-
ställbart för det närvarande; jag hemställer,
otn vi icke kunde stadna vid det som Ut¬
skottet tillstyrkt.
Vid sid. ar, 5 punkten, anförde
Prosten Stenhammar: Utskottet förklarar
bär att de andragna och förut intagna skä¬
len innebära tillfyllestgörande vederläggning
af de underdåniga erinringar, hvilka motför¬
slaget blifvit anförde af Preste-Ståndet och
någre Riksdags-fullmägtige af Bonde-Ståndet.
Jag anser mig derföre pligtig att fästa Högv.
Ståndets uppmärksamhet på ett af dessa skäl.
Kammar-Collegium har, i anledning af Pre-
ste-Slåndets ofvannämnda underdåniga erin¬
ringar, behagat yttra: (Betänk, sid. 6) att
rättigheten, innefattande en förment löne-för-
mån, rimligen icke kunde vara gällande för
andra Embets- och Tjenstemän , än som nu
tjena, men icke för elem, sorn framdeles till¬
sättas med de löne-förmäner Kongl Maj:t i
nåder bestämmer. Någon anmärkning här¬
vid anser jag öfverflödig, endast hemställan¬
de lill Högv. Ståndet huruvida Kongl. Kam-
mar-Collegium icke härvid råkat i någon mot¬
sägelse mot 114 §• Reger.-Formen.
Min reservation och de vid föregående
punkterna afgifne yttranden upptaga de vig-
tigaste betänkligheterna vid denna punkt. Vid
de serskildta momenterna må en och annan
erinran tilläggas.
d) I 3 punkten erkänner Utskottet ätt
en markegång, som bestämmes efter höst¬
Den 18 October. 185
priserna, icke kommer ali innehålla sådana
priserj hvaruppå liqviden mellan räntetagare
och räntegifvare skäligen böra sig grunda.
men den markegång, som här stadgas —
skall icke den bestämmas efter höstpriserna? —
Och efter denna markegång — heter det
här — skall dock den spanmål, som in na¬
tura lef vere ras beräknas i liqviden emellan
räntegifvare och räntetagare. Har då icke
Utskottet redan medgifvit att liqviden icke
kan blifva skälig och billig? Detta är dock
icke den första motsägelse hvaruti förslaget
inleder. Skall liqviden ske så, att detta höst-
markegångs-pris jemföres med det i förut¬
gångna Mars bestämda medelpriset? Eller skall
detta provisoriska markegångs-pris samman¬
räknas med de fyra föregående årens och ett
medelpris som hildas för tillfället, hvarmed
detta höst-markegångs-pris skall jemföras, för
att utröna antingen natura-lefveranten kom¬
mer att för året betala contant tillskott eller
icke? Jag finner icke Utskottets mening i
detta afseende vara bestämdt uttryckt. Men
hvilkendera meningen må vara den rätta; så
blir liqviden ingalunda riktig och redlig, eme¬
dan höst-prisen erkändt icke äro pålitliga,
såsom markegångs-priser. Då nu liqviden kom¬
mer att hvarje år likväl bero af dessa höst-
markegångar; fruktar jag att den påräknade
nyttan af hela detta system, kommer att vä¬
sendtligen tillintetgöras. Det blir ju aldrig
den förmenade rätta års-markegången som
kommer att vid liqviden jemföras med medel-
markegången; ty den förra sättes först i Mars.
i8ö Den 18 October.
I denna del faller förslaget således tillbaka i
den gamla obilligbeteu, som det skulle före¬
bygga.
b) Uppsägnings-rätten, som i delta mo¬
ment medgifves räntegifvaren, är utan me¬
llin". Endast en tanklös och misshushållande
o
räntegifvare kunde begagna den, i den hän¬
delse då års-priset öfverstiger medel-priset.
Han skulle nemligen då skänka räntetagaren
öfve!skottet, som han i alla fall under föl¬
jande goda år mäste contant erlägga genom
medel-prisets högre belopp än då gällande
års-priser, enligt c). Då det är uppenbart,
att stadgandet i momentet c) om räntegifva-
rens skyldighet att contant erlägga skillnaden
mellan medel-priset och det lägre års-priset,
när han vill begagna nalura-lefverering, en¬
dast och allenast grundade sig på den suppo¬
sition att han aldrig lefvererade in natura
när medel-priset understeg års-priset, utan då
stannade i skuld hos räntegifvaren; så bär
systemet nu förlorat allt inre sammanhang
genom den äfven i momentet &)beviljade upp¬
sägnings-rätten. Ganska conseqvent har der¬
före en reservant af Bonde-Ståndet yrkat, att
räntegifvaren borde af räntetagaren erhålla
contant mellangift när han lefvererade in na¬
tura då medel-priset understiger års-priset.
Ty med hvad skäl kan han annars åläggas
att till räntetagaren betala skillnaden mellan
års-pris och medel-pris i motsatt fall? Den
ändring det ursprungliga förslaget här under¬
gått, har rubbat dess egentliga syfte.
d) Reservalionerne af Bonde-Ståndets Le¬
damöter inom Utskottet, ådagalägga huru
Den 1S Ociober. 187
svårt det är att utplåna den naturliga känslan
af rätt. Då nian tillägger räntetagaren en er¬
sättning för uppsägnings-rält; så inedgifver
inan ju i och med detsamma, alt han eger
denna rätt. Men då räntegifvaren lefvererat
in natura, så har ju han fullgjort hela sin
skyldighet — hvarföre skall han betala något
mar? Svar: för att godtgöra det ena rätts-
stridiga, måste ett annat rättstridigt stadgas.
Yrkandet att denna ersättning är obillig, ut¬
går från den supposition, att markegångs-pri-
serna alltid blifva med fullkomlig pålitlighet
bestämda — att således räntetagaren får en
så hög lösen, som han billigt kan påräkna,
under de år, då räntegifvaren icke lefvererar
in natura. Antages detta, så kan ock ränte¬
tagaren ingen ting skäligen fordra för mistad
uppsägnings-rätt. Men motsatsen skall ofta
inträda — markegångs-prisen blifva för låga;
då han ej kan genom uppsägning freda sig
från förlust, bör han ersättas — och sanno¬
likt är den föreslagna ersättningen af 16 sk.
för korn och råg, 12 sk. för hafre, alltför
ringa att godtgöra hans skada, då spanmålen
skulle enligt förslaget påtrugas honom under
de år, då han med yttersta svårighet eller
alls icke kan afsätta den. Huru skola mot¬
sägelserna här afhjelpas? Endast derigenom
att man återgår till det enkla, naturenliga
förhållandet — reciprok uppsägnings-rätt. In¬
tet annat innehåller correctiy mot orättvisa
markegångs-sättningar; när detta correctiv åter-
ställes, upphör också här allt missförstånd.
Någon annan utväg gifves icke. Allraminst
i88
Den 18 October.
skall allmogen vilja fatla, att ett contant till¬
skott bör erläggas då lefvereririg sker in na¬
tura. Kunde ock förslaget vinna Ständernas
bifall, — jag är öfvertygad att allmogen al¬
drig dermed blef belåten. Det strider för
mycket mot sund och naturlig rätts-känsla.
Prosten Astrand: Jag instämmer häruti
och åberopar mitt generella yttrande. I moni.
a) yttras: alltså — — — leveransen sker.
Detta är just ett singuliert resonnenvent. Höst-
markegången skall ju sättas i början af No¬
vember. Skola då Comiterade hafva så säker
divinationsförmåga, att de vid denna tid ve¬
ta, hvad spanmåls-priset blifver i Februarii,
då lefverancen först bör ske?
Contracts-Prosten Öhrnberg: Vid c) kan
anmärkas, att detta är bestämdt lill faveur
för räntegifvare. Det är klart, att då span¬
måls-priset är högt, betalar han hellre med
penningar efter en lägre beräkning; men då
spanmåls-priset är lågt, har han rätt att på¬
truga räntetagaren spanmål in natura. Det
borde åtminstone blifva så, alt, om ränte-
gifvaren har sådana förmåner, borde han all¬
tid betala med penningar. Nu är det till för
stort men för räntetagaren.
Häruti instämde Tit. Heurlin och Björk¬
man.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén: Nid
punkten fl) sid. 22 läses: För sådant ända¬
mål kommer den hittills i November månad
upprättade markegångs-taxan att äfven fram¬
gent årligen upprättas. dag förmo¬
dar meningen vara, alt denna markegångs-
Den 18 October.
sättning kommer att ske på förut vanligt sätt.
Men då detta icke finnes uttryckt, skulle
man lätt föras till iakttagande af de före¬
skrifter, dem Utskottet föreslagit för de nya
raarkegångs-sättningarna i Martii månad i 3:dje
momentet, sid. 20. jag hemställer sålunda,
om icke nödigt vöre, att tydligare uttrycka
sättet för November månads markegångs-sätt-
ningar.
I punkten d) på samma sida, måste or¬
det räntegifvarén på sista stället vara fel-
tryckt i stället för räntetagaren.
Contracts-Proslen Nordin: Jag önskar,
att forsellönen, 16 sk. eller 12 sk. på tun¬
nan, må upphöra; men att räntetagaren, om
han afstår ifrån options- eller uppsägelse-
rätten, som stundom kan vara temligen för¬
månlig, bör, till ersättning för denna afstå-
else, af räntegifvaren ega rätt alt uppbära En
R:dr B:co för hvarje tunna god säd och hälf¬
ten mindre för hafre, tunnan må betalas in
natura eller i penningar.
Prosten Stenhammar: Jag skulle instäm¬
ma med Tit. Nordin, om jag ej ansåg rätt¬
visast, att options-rätten vore reciprok.
Häruti instämde Tit. Faxe, Hedren ra. fl.
Conlracts-Prosten P. G. Svedelius: Om
ej options-rätten försvinner för räntetagare,
förfaller hela förslaget, som hvilar på denna
grund.
Prosten Stenhammar: I sjelfva verket
förfaller då endast ett förslag, som saknar
ali grund.
Den iS Octo ber.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag in¬
stämmer med Tit. Stenhammar angående
options-rätten, och hemställer tillika, om Iren¬
ne Stånd kunna borttaga options-rätten för
läntetagaren.
Prosten Astrand: Frågan gäller ej egent¬
ligen Prester, men väl Läroverk och fromma
Stiftelser.
Prosten Stenhammar: Den anmärkning
Tit. Heurlin gjort, ville jag antydt genom
min första erinran vid denna punkt, hvar¬
före jag äfven deruti instämmer.
Vid sid. 23, 6 punkten, anförde
Prosten Stenhammar: Jag vill ej för¬
neka den välmenande syftningen af detta för¬
slag. Om hemmans- och jordeboks-räntorna
förenklades, så att den stora mängden af rän¬
tepersedel’ utbyttes mot några få, afpassade
efter den ymnigare tillgången på vissa pro¬
dukter i vissa orter och provinser, skulle der¬
igenom räkenskaperna vinna mycken enkel¬
het, Embetsmännens debiterings-besvär gan¬
ska betydligt minskas och allmänheten vara
i tillfälle att beräkna sitt debet. Sådana —
säger man — vöre fördelarna af denna åt¬
gärd. Jag vill ej bestrida dem helt och hål¬
let; inom en del orter torde förändringen
medföra något gagn. Men den synes mig be¬
ledsagad af stora betänkligheter, framför allt
i de provinser, der en mängd till priserna
sällan eller föga föränderliga persedlar — smör,
kött, kör- och dräng-dagsverken, skogs-effec-
ter m. m. skulle i nya räntan försvinna och
utbytas mot span mål. Icke sällan utgöra de
Den iS October. 191
halfva räntan efter markegångs-pris. Då de
förvandlades i spanmål — den i pris mest
lluctuerande af alla varor — synes det omöj¬
ligt, vid bestämmandet af det mot dem sva¬
rande spanmåls-beloppet, säkert träffa det
medium, som för en följd af år skall gora
skatle-beloppet lika med beloppet af persed¬
larnas värde i gamla räntan: just derföre att
cn i pris ganska varierande persedel antages
i stället för andra, sorn hafva temligen fixt
pris; kan man omöjligt vara säker att för¬
ändringen ej — tvertemot hvad man påstår —
blifver en förhöjning i skatt på det ena hem¬
manet och en nedsättning på det andra. Det
säges väl, alt de af Kammar-Collegium upp¬
gjorda förslagen, beräknade efter 10 års me¬
del-priser, skola förekomma denna svårighet.
Jag tviflar i sanning derpå. Stora brytningar
i spanmåls-prisen kunde verka otrolig förlust
för Statsverket, vid dessas fall, och förderf
för de skattdragande vid deras stegring, om
persedel-räntorna i de sädes-rika provinserna
utbyttes mot spanmål. Men om jag ock före¬
ställde mig regleringen gjord med den nog-
,granhet att skatle-bördan i det hela, för en
mängd år tillsammantagna, i medeltalet icke
ökades; kommer dock härtill den ganska vig¬
liga omständigheten, att räntan under det år
då spanmålens pris stegrades — således under
de svåraste år — blef ofantligt hög och yt¬
terst tryckande för den skattdragande. Jag
vet ganska väl att denna olägenhet skulle —
såsom man påstår — genom femårs-medel-
priset afhjelpas. Men jag tilltror Rikets Stän¬
rg2 Den /8 October.
der den visa omtankan, atL de ej lära anlaga
denna, af så många andra skäl, äfventyrliga
medel-markegång. För de ganska underord¬
nade oell föga väsendtliga fördelarna i räken-
skaps-väg, skulle jag då icke vilja tillstyrka
en förändring, ledande lill väsendtliga vådor
för folket.
Sjelfva regleringen kunde icke eller af¬
löpa utan alt sprida oro i landet. .Skall man
icke derigenom väcka misstankar och obelå-
lenhet hos folket, så blifva förrättningarna
sannerligen icke så lätta, som de calculerande
embetsmännen vid sina skrifbord inbilla sig.
Alt på en gång öfver bela landet företaga för-
ärdringen, blott stödd på calculer, förutan
all erfarenhet af deras tillämplighet, vore ett
vågspel. Måste försöket ske, önskade jag att
det till en början skedde med ett och annat
mindre district, och man afvaklade resultatet
deraf. Då först kunde man göra sig klart
begrepp om följderna, hvilka så ofta i den
verkliga verlden blifva helt andra än i spe-
culationen. Jag skall åtminstone aldrig, med
min röst, tillstyrka att Ständerna, utan annan
ledning än problematiska calculer, frambära
till Konungen anhållan om en så genomgri¬
pande åtgärd i skatte-väsendet. Jag vill nem¬
ligen icke taga på mitt ansvar huru belåtet
folket blifver dermed, och hvilken rubbning
i Statens ordinarie inkomster derigenom kan
uppstå.
För öfrigt är jag ej i stånd alt inse huru
verkställigheten skulle blifva möjlig inom den
af
Den 18 October. ip3
af Ulskollet föreslagna tid. Hösten 1836 skulle
debitering kunna ske efter den nya reglerin¬
gen! Comittéernas arbete skulle vara verk-
slälldt ocb besvären afgjord» inom denna ter¬
min! Ja! Om del aflopp så utan besvär, som
räkenskaps-männen föreställa sig. Men jag vå¬
gar försäkra —• svårigheterna blifva ej så rin¬
ga. Det är absolut omöjligt att verkställa
regleringen inom så kort tid.
Prosten Astrand: Jag är till största de¬
len af samma tanka, som Tit. Stenhammar.
Det är verkligen vådligt att antaga detta för¬
slag. Man borde först se, hvad realisationen
har för inflytelse på varuvärdena. Åtgärden
kan göra en högst känbar skillnad för ränte¬
gifvare. Uttryckligen borde sägas, att rän¬
torna ej skola reduceras för enskilde, som till
dem hafva egande rätt, t. ex. frälseräntor.
Jag tror ej R. St. hafva rätt att göra ingrepp
deruti. Närvarande förhållande med de mån¬
ga ränte-persedlarne, som visst har sina olä¬
genheter, har dock den fördel, att vissa va¬
ror motväga hvarandra, så att den ena sti¬
ger, då den andra faller, och i det hela en
obetydlig fluetuation förefinnes.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag är till
större delen förekommen af Prostarne Sten- t
hammar och Astrand. Såsom hufvudskål för
denna förändring och reduetion af hemmans-
räntan har Utskottet anfört slörre enkelhet,
reda och säkerhet, äfven som lättnad i göro-
målen, samt slutligen möjligheten för de skat¬
tande att sjelfve bedöma debiteringen. Gerna
Preste-St. Prot. i834. Bandet XII. 13
ig4 Den 18 October.
medgifver jag alt den föreslagna reductionen
är priueip-enlig och till en viss grad med¬
förer lättnad. Men vinsten blir likväl icke så
stor, som män tyckes förmoda. Räntorna ut¬
göras dels af den så kallade hemmans-räntan,
dels af jordeboks-räiitan. Den förra består af
en mängd persedlar, ofta i ojemna delar och
svåra bråk, och förvandlingen efter marke-
gångs-pris medförer visserligen större besvär,
än om den endast bestode af några få artik¬
lar i jemna delar. Men också bör man mär¬
ka att denna ränta är lika för alla hemman
inom samma län, och att man således icke
behöfver uträkna beloppet mer än en enda gång.
Jordeboks-räntan deremot utgår i olika per¬
sedlar för olika hemman, och är äfven till
beloppet mycket olika, men vanligen utgöres
den af högst få artiklar, som icke fordra vid¬
lyftig eller besvärlig uträkning. Häraf finner
man att mödan endast i sednare afseendet
lättas, hvilket man ej bör allt för högt upp¬
skatta, helst om man genom förändring blott¬
ställer sig för andra, större olägenheter. Ef¬
ter närvarande förhållande balancera de ser-
skilte ränte-persedlarne hvarandra inbördes,
så att när en del stiga i pris, andra deremot
falla, hvarigenom hemmans-räntan, oberoende
af missvexter, bibehålies vid någorlunda jemn¬
het. Således ingår i Kronobergs Län i den¬
na ränta endast ii tunna spanmål men der¬
emot, om jag ej missminner mig, i oxe,
smör, ost, dagsverke. Under stegrade span-
målspriser faller vanligen priset på kreatur
och dagsverks-lega är tvärt om. Också har er¬
Den 18 October. ic)5
farenheten visat, att hemmans-räntan i detta
Län icke varit underkastad synnerliga fluc-
tualiouer. Lyckas nian icke vid reductionen
ali uppfinna sådana persedlar, som mot hvar¬
andra ega en dylik balance, måste förlust
drabba antingen räntetagare» eller räntegif¬
vare». Att förslaget likväl icke är overkställ¬
bar t kan jag desto säkrare intyga, som jag
vet att det redan 1814 var å bane, då sock-
neslämmor höllos inom Kronobergs Län för
att höra församlingarne. E11 min nära, nu
mera afliden, anförvandt, bade då fått upp¬
drag att uppgöra förslag till reduction och
förenkling, på del sätt att efter 10 års mar-
kegångar de reducerade persedlarne jemnt mot¬
svarade dem, hvartill räntan skulle förvand¬
las. Framför allt fordras alt spanmål ej till
för stort belopp inlägges i räntan. Den är
mer än andra räntepersedel- underkastad om-
bytliga priser. Hvarje tillökning uti det nu
varande beloppet måste motvägas af en an¬
nan persedel, som proportionaliter faller, när
den förra stiger och tvärtom. Med största för¬
sigtighet bör man ga till väga. Det man vin¬
ner, visar sig väl vackert på papperet, men
inbringar föga redbar vinst, och aldraminst
må man deraf förvänta minskning uti Em-
betsrnanna-personalen.
Att hemmans-räntor in natura ingå tili
Statsverket är mig okändt. Uti Småland be¬
talas de alltid contant, men eger det förra
rum, är den af Utskottet föreslagna restric-
tion högst nödvändig.
Med Tit. Astrand och Heurlin förenade
sig Tit, Öhrnberg.
Den iS October.
Contracts-Prosten Nordin: När Rikets
Ständer sjelfva just hos Kongl. Maj:t begärt,
att de mångfalldige, ja orimlige, ränteper-
sedlarne, måtte bli reducerade till iner enkel¬
het, till färre slag, och till sådane persedlar,
som utan löje kunna nämnas. Och när Kongl.
Maj:t nu erbjudit Sig villig, att med Stän¬
dernas begifvande, denna förenkling eller re-
duction företaga; skulle det synas, lindrigast
sagdt besynnerligt, att nu förneka, hvad man
nyss förut begärt. Låt oss ej så lättfärdigt
förkasta ett förslag, som torde medföra för¬
måner; det blefve en förmån för bonden, alt
tillbyta sig persedlar så få och begripliga,
att han årligen sjelf, enligt markegångs-taxan,
skulle kunna controllera sin debet-sedel, och
så förekomma försök till origtig debitering;
Nu kan Iian det ej: Misstänker han debite¬
ringen; nödgas han hos Härads-Skrifvaren
lösa Persedel-Utdrag; och sådant kostar hans
penningar. Den befarade fluctuationen skulle
af förändringen ej förspörjas, om nemligen
persedlarne förbyltes, icke uti spanmål b varå
priset mest varierar, utan i ladugårds- eller
skogs-producter, som hafva de stadigaste priser:
Hvarje ort kunde sjelf för Comiltéen upp¬
gifva de producter, som önskades; och vär¬
det vid bytet bestämmas efter io års medel¬
pris. Förslaget bör bifallas.
Häruti instämde Tit. Björkman och Has¬
selrot.
Prosten Stenhammar: Med Prosten Åstrand
instämmer jag deruti, att vårt närvarande
myntväsende gör denna förändring dubbelt
Den j8 October. 197
vågsam i della ögonblick, hvarom jag ock dri-
slal mig erinra inom Ulskottel. Likaså inser
jag ganska väl och har redan antydt hvad
Domprosten Heurlin klart utvecklat, att de
olika persedlarne motväga hvarandra i gamla
regleringen af räntan, hvarigenom en jemn¬
vigt i beloppet för olika år uppkommer; så¬
ledes förenar jag mig äfven i denna del med
Domprosten. Huru jemnvigten under olika år
skulle störas inom de sädesrikare provinserna
genom nya ränte-regleringen, sökte jag nyss
antyda. Kammar-Collegium vill väl äfven, i
de (mom. a) åberopade förslagen, hafva åstad¬
kommit en sådan jemnvigt, derigenom att 5
till 6 olika ränte-persedlar blifvit antagna i
nya räntan inom hvarje Län. Men jag har
redan tillkännagifvit min farhåga, att afsigten
ingalunda är uppnådd, då i alla fall en eller
annan ränte-persedel, i synnerhet spanmål för
de sädes-producerande orterna, är föreslagen
till en alldeles öfvervägande qvantitet, i jem¬
förelse med beloppet af de öfriga. Att jemk¬
ning skulle ske inom Comitteerna, förutsätter
också ett brydsamt arbete med beräkningar,
som kunde leda till ansenliga misstag. Helst
skulle äfven jag önska att hela denna förän¬
dring blef hvilande. Jag beklagar endast att
Rikets Ständer vid förra Riksdagen godkänt
Kammar-Collegii tariffer för ränte-förenklin-
gen och anhållit om den Nådiga Proposition
i ämnet, som af Kongl. Maj:t nu blifvit till
Ständerna afgifven. Men skulle Stats-Utskot-
tet framhärda i sitt nu framställda förslag,
så ville jag att Utskottet dervid ej måtte för¬
198 Den 18 October.
gata ett bland de hufvudskål, hvilka af Kongl.
Kammar-Collegium för detsamma blifvit an¬
förda, och hvilket äfven af förra Ständerna
med särdeles nöje synes vara åberopadt: att
förslagets antagande skulle leda till förminsk¬
ning af tjenstemännens antal. Jag hoppas
derföre att Stats-Utskottet, i sammanhang med
förslaget, lärei»föreslå en ansenlig indragning
af de tjensler, hvilka genom göromålens och
räkenskapernas förenkling blifva öfverflödiga —
en indragning, hvarigenom jag förmodar att
Statens dryga utgifter skola lill allmän fäg¬
nad, i högst betydlig mån lindras.
Biskopen tn. m. Doctor Hedrén: Alla
tiders Statistiker hafva antagit såsom grund¬
sats, att vid beskatttningen utse persedlarna
så, alt deras årligen ombytliga pris motvägas
inbördes och således åstadkomma inbördes
jemnvigt. Ibland mängden af nuvarande rän-
tepersedlar kan väl icke bestridas, att denna
grundsats blifvit följd: och ifrån denna sida
lärer icke klagas öfver beskattningens felak¬
tighet. Snarare borde man befara sådant i
händelse persedlarna inskränktes till ett rin¬
gare antal. Och huruvida det skulle lyckas
bättre, än förhållandet nu är, kan icke med
säkerhet förutsättas. Att bokföringen obetyd¬
ligt skulle lättas, är redan af andra talare
visadt. Vigtigare är det inkast, att Riksens
Ständer redan vid förra Riksdagen godkänt
grunderna för den nu föreslagna förvandlin¬
gen. Jag skulle visserligen önska, att Rik¬
sens Ständer ville göra sig till regel att vid¬
hålla sina beslut. Men icke är denna conse-
Den 18 Odolf er.
•99
quence ännu kommen till stadga i vår repre¬
sentation. Det är redan här upplyst, huru
Riksens Ständer år 182g, vid samma Riks¬
dag ändrade ett förut fattad t beslut, just i
en härmed nära beslägtad fråga. Det kan då
icke anses för en mera oförlåtlig ostadighet,
då man ändrar sig inom 5 än inom ett år.
Skulle man vid nogare besinnande upptäcka
svårigheter och hinder, deni man förut förbi¬
sett, gör man väl bäst att rätta gjorda miss¬
tag, eller åtminstone låta förslaget hvila. Ovil¬
korligen anser jag Utskottet böra fästa upp¬
märksamhet vid sista punkten af Prosten
Åstrands anförande, som nödvändigt påkallar
ersättning för dem, som innehafva frälse-rän-
tor med egande-rätt. Dessa äro icke få. De
sälla stort värde på sin egendom. De hafva
laglig åtkomst-rätt dertill, en rättighet, som
jag anser genom laga dom kunna befästas.
Dessa, om ock de flera indelnings-hafvare,
som af sådana räntor aflönas, kunde såsom
med Liden bortgående förbises, dessa enskilda
egare af frälse-räntor måste nödvändigt höras
och begifva sig till förvandlingen antingen
godvilligt eller mot ersättning: i hvilken sed¬
nare händelse det Höglofl. Stats-Utskottel tor¬
de vara betänkt på en nödig tillökning af
extra utgifts-medlen. Skulle åter meningen
vara den, att desse enskilda räntor icke kom¬
ma i fråga vid denna förvandling, så hem¬
ställer jag, om våra Härads-Skrifvare skulle
blifva mindre s3rsselsatta med förningen af
tvänne slags böcker, ett slag efter den nya
förvandlingen för de Kronan förbehållna län-
200 Den 18 October.
tor, och ett slag för den gamla persedel-räk¬
ningen: oberäknad den brokiga färgen, sorn
derigenom skulle uppkomma i denna delen
af vårt kammarverk.
Domprosten Doclor Heurlin: Man har
sagt att de mångfalldiga ränte-persedlarna blott¬
ställa den okunniga allmogen för prejerier,
då den ej kan controllera Embetsmänuens de¬
bitering. Deremot gifves likväl en i lag re¬
dan bestämd utväg. Uträkning efter marke¬
gång bör på anfordran af vederbörande Em¬
betsman under ansvar meddelas, och den skatt¬
dragande är ej skyldig betala förr än den
förevisas, eller ock kan han sjelf utlösa en
sådan uträkning. Lösen härföre betalas till
hälften af räntetagare!!. Den föreslagna Co-
mitteen, under Landshöfdingen såsom Ord¬
förande, får, som jag befarar, ett långsamt,
odrägligt arbete. Väl förmodar jag att Kam-
mar-Coilegium uppgjort förslag till denna re-
duction, men då icke blott hvarje fögderi,
härad eller församling, utan äfven enskilta
hemman ega rätt att antaga detta förslag eller
ock uppgifva andra persedlar, så måste Co-
mittéen i sednare fallet underkasta dessa för¬
slag pröfning, huruvida de efter vissa, ej un¬
der 10 år, lemna samma ränte-belopp. Man
finner till hvilken gräselig mängd calculer
detta kan leda, och hvilket odrägligt arbete
kan för Comitteerna uppstå. Bättre vore att
man åt en enda, högst 2:ne personer, upp-
droge att sockenvis höra menigheterna och
med dem öfverenskomma om reductionen.
Arbetet kan på detta sätt inom den föreskrif-
Den 18 October.
20J
11a korta tiden möjligen medhinnas, livilket
jag anser absolut omöjligt med en enda Läns-
Comitté. Att man öfver allt inom ett och
samma Län skulle förena sig om samma per¬
sedlar, eller oförändrndt antaga Kammar-
Collegii förslag, är icke att förvänta.
Contracts-Prosten Nordin: I detta Be¬
tänkande lärer ingen fråga vara om de ränle-
persedlar, som vid skatte-frälse utgöras till
enskild man; utan endast om dem, som ut¬
göras till Statsverket och erläggas i pennin¬
gar; som ses af pag. 23 i Betänkandet.
Prosten Stenhammar: I anledning af Dom¬
prosten Heurlins yttrande må jag endast till-
lägga några ord. Äfven jag skulle förmoda
att ränte-persedlarnes reduction, om den nöd¬
vändigt måste gå för sig, helst bör verkställas
på det sätt Domprosten föreslagit. Oslridigt
skulle blott genom ett så samvetsgrant och
varsamt förfarande, misstroende bland folket
förebyggas. Men Kammar-Collegium har icke
föreställt sig så mycken försigtighet vara nö¬
dig; och Utskottets mening har varit att
Kammar-Collegii godkända scherner för ränte¬
regleringen skulle hufvudsakligen följas, med
mindre jemkningar. Derföre har Utskottet
förmodat att hela förrättningen skulle vara
hastigt verkställd. Att jag visserligen ej de¬
lar denna öfvertygelse, så vida man afser all¬
mänhetens tillfredsställelse, har jag icke döljt
inom Utskottet och äfven här redan yttrat.
Vid sid. 25, 7 punkten, anförde
Prosten Astrand: Jag önskar ett tillägg,
att detta stadgande endast må röra det kapp¬
202 Den 18 October.
mål, sorn hittills lill Kronan utgått, och ej
göra rubbning i hvad sorn hittills är häfd-
vunnet att utgå lill indelningar. Möjligtvis
skulle eljest häraf kunna uppkomma preten¬
tioner, och mången räntetagare, i brist af
documenter, gå i mistning af en del of den
spanmålslön han nu innehar. För öfrigt t v i f-
lar jag, att Utskottets förslag är verkställbar^
då icke ständig penningelösen för Kronotion-
den hlifver stadgad. Åtminstone uppkommer
mycket bråkräkning vid Tionde-dispositionen.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag in¬
stämmer häruti. Ett dylikt tillägg är så myc¬
ket mer behödigt, som dylika anspråk i sed¬
nare tider blifvit väckta.
Med Tit. Astrand och Heurlin instämde
Tit. Stenhammar. Hasselrot, Öhrnberg*
Biskopen m. m. Doctor Faxe: Med H.
Ståndets tillåtelse torde jag få göra ett till-
lägg till hvad i ämnet blifvit anfört, väl icke
i hufvudsaken men i en omständighet, som
dermed bar närmaste förbindelse.
Det bar under denna Riksdag icke så
sällan inträffat alt man fått emottaga af nå¬
gra Ledamöter i Hederv. Bonde-Ståndet — lin¬
drigast sagt — oväntade anmärkningar, i syn¬
nerhet rörande Biskoparne. Här bar i den
Betänkandet åtföljande reservation Riksdags¬
mannen Johannes Andersson uppgifvit, alt
flere Biskoppar i årlig lön uppbära i Krono¬
tionde och afrads-spanmål i3 å i4oo tunnor.
Som detta är stridande mot sanna förhållan¬
det, så tror jag det icke bör lemnäs oanmärkt.
Till Biskops-Eml etet i Lund äro af ofvan-
Den 18 October. 2o3
nämnde slag spanmål anslagne 64p tunnor
och deribland inemot 200 tunnor hafre — det
minsta tunnlal råg. De fleste Biskopar hafva
icke ens hälften af hvad den värde Ledamo¬
ten förmenat dem uppbära — och sä länge
han icke kan bevisa, att någon Biskop i Ri¬
ket har i årlig lön i3 å 1400 tunnor Krono¬
tionde och afrads-spanmål, lärer hans upp¬
gift derom finnas sanningslös.
Huruvida detta anförande må åtfölja åter-
remissen till Höglofl. Stats-Utskotlet, eller blott
intagas i dagens Prolocoll, öfverlemnar jag till
Högv. Ståndets pröfning.
Biskopen m. m. Doctor Hedrén: För att
gå de hedervärda Reservanterna tillhanda med.
noggranna uppgifter om den kronotionde, som
är Biskops-embetena i Riket anslagen, anser
jag mig äfven böra meddela hvad jag har
mig bekant i detta ämne: nemligen, att det¬
ta anslag utgör för Linköping 3g6 tunnor,
hälften råg och hälften korn, för Calmar 334
tunnor samma sädesslag, samt för Carlstad
3ag tunnor så kallad dubbelhafra, vederlagen
härvid inberäknade. Dessa förhållanden äro
väl för närvarande fråga främmande; men
då de redan inom Utskottet af Reservanter
blifvit med så betydelsefull vigt ifrågasatta,
och derjemte så sanningslöst till beloppet och
följakteligen så falskt till resultaterna fram¬
ställda, förmodar jag de skola icke vara oväl¬
komna, då de enligt sanna förhållandet varda
meddelade; helst både inom Utskotten och i
Riks-Stånden förenämnde Embetslöner som
oftast anses behöfliga att såsom exempel vid
204 Den 18 October.
sina tillfällen begagnas. Jag känner väl icke
så noga de öfriga Biskops-sysslornas kro-
notionde-anslag; men vet med visshet, att
några af dem icke uppgå lill en femtedel,
andra till en tredjedel af hvad de hedervärda
Riksdagsmännerna uppgifvit, och är öfverty-
gad, att ingen enda uppgår till hälften deraf
eller deröfver. Min afsigt med detta medde¬
lande är endast att, då medrepresentanler
icke hafva tid eller tillfälle att förskaffa sig
säkra upplysningar i de ämnen, som anses
nödiga att omröra, hvartill dock icke behöf-
des mera besvär, än att i Kongl. Stats-Con-
toiret se på de allmänna anoidnings-tabeller-
na, i någon mån biträda dermed; så att de
måtte, hvilket efter all förutsättning måste
öfverensstämma med deras egen önskan, be¬
spara sig sjelfva och andra obehaget att of¬
fentligen framställa falska uppgifter och der¬
på byggda lika falska resultater.
H. H. Biskopen och V. Talmannen af
Wingård lillkänuagaf, i anledning häraf, att
Biskopeu i Götheborg hade i kronotionde om¬
kring 5oo tunnor, hvaraf 286 tunnor bland¬
säd och hafre;
Biskopen m. m. Doctor 77ly selius: att
Biskopen i Strengnäs har något öfver 400
tunnor kronotionde;
Biskopen m. 111. Doctor Lundblad: att
Biskopen i Skara har 222 tunnor kronotionde;
Domprosten Doctor Heurlin: att Bisko¬
pen i Wexiö har, utom det vederlag, sorn
lior till pastoratet, omkring 3oo tunnor Kro¬
notionde.
Utlåtandet ålcrremiteradcs.
Den 20 October. ao5
§• 8.
Föredrogs Stats-Utskotlels d. i3 dennes
bordlagda utlåtande N:o 274» 1 anledning af
Kongl. Majrts Nådiga Proposition, angående
åtskilliga omständigheter i afseende på leve-
reringen och förvaltningen af Kronans span-
målsräntor.
Bifölls.
§• 9.
Då genom Fältprosten Bjurstens från-
frånfälle ett runi blifvit ledigt i Ecclesiastika
Utskottets Lag-Afdelning, hemställde Bisko¬
pen m. m. Doctor Thyselius , om ej H.
Ståndet ville anmoda Domprosten Doctor
Heurlin att i den afgångnes ställe inträda;
hvilket bifölls.
§. 10.
På derom gjord anhållan beviljades Pro¬
fessorn Doctor Morén och Prosten Astrand
permission på 3 veckor, från den 21 dennes.
Ståndet åtskildes kl. i 3 e. m.
In fidem
P. A. Sondén.
Den 20 October.
Plenum kl. 10 f. m.
§. 1.
Justerades Protocollet för d* 16 dennes.
Vid e. in. §. 12 anförde
2o6 Den 20 October.
Doctor Nibelius: Emot delta af Högv.
Ståndet fattade beslut nödgas jag reservera
mig. Då det är stadgadt, att hvar och en
som inträder i Statens tjenst, måste, för att
bevisa sin skicklighet dertill, undergå förhör,
synes intet ämne förr dervid böra komma i
fråga om Rikets Grundlagar; och Folkets be¬
gäran om bestämd föreskrift för detta ända¬
mål är väl då icke obillig. Jag får äfven
fästa uppmärksamheten derpå, att hvarje blif¬
vande Embetsman med ed förbinder sig alt
hålla dessa grundlagar; bör lian då icke inför
bestämda aukloriteter ådagalägga att han kän¬
ner deras innehåll? Frågan om förhör i
grundlagarne bör anställas, är helt och hållet
oberoende af den, om föreläsningar deröfver
vid Universiteterna böra hållas. Det sedna¬
re förutsätter en framtida, kanske icke lätt
skeende regiering, hvarmed torde komma att
dröjas en mängd af år; om det förra åter
kan Kongl. Majit genast utfärda befallning,
och det är om en sådan åtgärd jag anser
att Preste-Ståndet gemensamt med de öfriga
Stånden bordt i underdånighet anhålla.
Häruti instämde Tit. Grenander, Hy¬
lander, Afzelius, Ödmann, Pettersson, Bo¬
sén , Bolander, Nordin.
§. 2.
Upplästes följande från Vällofl. Borgare-
Ståndet ankomna Protocolls-uldrag, innehål¬
lande bifall till Lag- och Ekonomi-Utskottens
Betänkande N:o 18, om understöd till utflytt¬
ningar i följd af laga skiften; N:o 19, om
Den 20 October.
förklaring och tillägg i Kongl. Förordningen
ilen 20 Januarii 1824, samt återremiss af för¬
slaget till en ny Stängsel-Förordning. Af Lag-
Utskottets Betänkandea bifallit N:o 127, 0111
stockstraff; N:o 128, om ändring af 8 Cap.
3 §. Missgernings-Balken; N:o 129, om de¬
portation af personer, dömde till straff för
tredje resan stöld; N:o i3o, om upphörande
af spö- och ris-straff i N;o i3i, angående
qvalificerade döds-straff; N:o 182, om afskaf-
fände af afbön; och återremitterat N:o 133,
örn inskränkning i allmän åklagares rätt att
anställa åtal å vissa brott. Af Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Utlåtanden bi¬
fallit N:o 127, om upphörande af Djeknegån-
gen; N:o 128, om inrättande af en ångbåts-
fart emellan Gottland och Öland; N:o 129,
om utländska lottsedlar; N:o i3o, om utfär¬
dande af en författning till förekommande af
olyckshändelser vid ångbåtsfart, och af N:o
131, med förslag till jemkning i Riks-Stån-
dens beslut om enskilde Theatrars inrättande
m. m. laggt till handlingarna första och tre¬
dje punkten, bifallit den andra och återre¬
mitterat fjerde punkten.
Lades till handlingarna.
§. 3.
Domprosten Doctor Holmström anförde:
Sedan jag nyss haft tillfälle taga kännedom af
det yttrande, en värd Ledamot af detta Stånd,
min mycket högaktade medbroder i Constitu-
tions-Utskottet, funnit sig befogad att vid Proto-
colls-justeringen d. i3 i denna månad afgif-
3oS Den 20 October.
va såsom repligue å något mitt anförande i
ett föregående Plenum, rörande Justitia Mi¬
nisterns Ledamotskap i Konungens Högsta
Domstol; och enar Protocollet för samma dag
icke upplyser orsaken till milt uteblefne
svar å det, som personligen varit riktadt emot
mig; så föranlåtes jag anhålla att i denna da¬
gens Protocoll få antecknadt, det jag vid be¬
rörde Protocolls-justering icke var närvarande,
samt att, om jag varit det, jag skulle hafva
förklarat, äfven med fullt erkännande af skarp¬
sinnigheten i den nya anmärkningen, mig an¬
se all deduction af argumenlerne för eller
emot det beslut, sorn af Högv. Ståndet redan
flera dagar förut blifvit fattadt, nu efteråt
vara alldeles öfverflödig. Ytterligare skulle
jag hafva velat åberopa vitsord af samtliga
Constitulions-Utskottets Ledamöter derom, att,
om jag, i saknad af det omförmäldta ljuset i
Grundlagens tolkning, felat i min förmodan
om Justitiae-Ministerns nuvarande ansvarighet
enligt ro6 §. R. F., så har jag felat i sällskap
med hela det Idöglofliga Utskottet, hvilket,
vid denna Riksdag, utan någon endas dissen-
sus, tillåtit sig, under antagandet af just den¬
na ansvarighet, anställa omröstningar åtmin¬
stone — såsom jag säkert minnes — i 2:ne
serskildta frågor. Vidkommande ändtligen
det kanske något förtidiga yltrandet örn min
förmodade redebogenhet att i en framlid bi¬
träda den framställda Thesen om 106 §:ns
otillämplighet i den ifrågasatta händelsen, så
torde jag ej fela hvarken mot grannlagenhe-
tens
Den so October.
209
lens eller vänskapens fordran, då jag, onder
förbindelse lill fullkomligaste reciprocitet, vörd¬
samt och vänligen yrkar, att det må vara nog.,
om framtida handlingar och handlingssätt
Christ-broderligen utställas endast till det
framtida bedömmandets säkrare insigt.
§• 4-
Föredrogs Banco-Ulskottets d. i3 dennes
bordlagda Memorial N:o 56, i anledning af
väckt fråga, huruvida de, enligt Kongl. För¬
ordningen angående Myntfoten af d. 25 Juni
i83o, präglade J-rdels R:dr-stycken må från
Banken utvexlas.
Bifölls.
§. 5.
Föredrogs Banco-Utskoltets den ]3 den¬
nes bordlagda Betänkande N:o 5y, i anled¬
ning af åtskilliga inom Riks-Stånden väckte
motioner, angående anstånd med inbetalnin¬
gar och lagsökningar för Discontverkens räk¬
ning för de orter, der cholerafarsoten härjat.
Y. Talmannen, Biskopen m. m. Doctor
af Wingård anförde: Då mina Med-Riks-
dagsmän från Götheborg gjorde denna motion,
fick jag del af densamma, men fann mig ej
föranlåten att göra en dylik framställning.
Jag ogillar den principen, att förbindelser,
ingångna på bestämd tid, ej skulle fullgöras.
Det vore ock olämpligt, att nedsätta minimum
af Lån i Handels-Disconlen och således att
förändra Reglementet för denna Discont. Det
vore ej heller lämpligt att nu inrymma åt
Preste-St. Prot. 1834• Bandet XII. 14
3io Den 20 October.
belåning på publika papper en större rättig¬
het. Men jag skulle handla mot känsla oell
pligt, om jag ej tillstj^rkte större lånetillgång
för en ort, som lidit genom farsoten, genom
inställelse af marknader och genom andra vi-
drigheter, hvaraf allt hela den stora omkret¬
sen har sin känning. Jag qvarstår vid den
tanke, att Banken borde bereda större till¬
gång åt Låne-Contoret i Götheborg. En Re¬
servant, från Mariestad, bar vitsordat förhål¬
landet för sin ort; och hvar och en, som har
brefvexling på de vestra Landskapen, vet,
huru stor förlägenheten är. Man talar om
Realisationen; jag har med värma röstat der¬
för; men när man vidtar en så vigtig och
ingripande mesure, och olyckor tillstöta, bör
allmänna omtankan lindra förlägenheten, så
mycket som möjligt. Hade vi privatbanker,
kunde de utjemna olägenheterna. Myntvär¬
det bör visserligen bibehållas, — men äfven
den allmänna rörelsen skyddas, så att ej Ban¬
ken genom otidig karghet förlorar mer för
mindre. Jag tror, det hade varit Bankens
åliggande att, äfven om utan vinst, upplåna
penningar, för att lemna åt Låne-Contoret.
Att nu afslå, icke blott motionerna, dem
jag icke fullt bestrider, utan äfven hvad Ban-
co-Fullmägtige tillstyrkt, vore en nog stark
purism.
Häruti instämde Tit. Grubbe, Agardh,
Grevillius , Hasselrot, Hylander.
Domprosten Doct. Heurlin'. Jag är före¬
kommen af Tit. af Wingård. Jag skulle ej
kunna tillstyrka Motionerna, men väl hvad
Den 90 October.
ari
Tit. af Wingård och Reservanten Herr Lake
föreslagit, helst detta ej vöre främmande för
Banken och under närvarande omständigheter
väl kunde ske, äfven om Banken ej hade nå¬
gon vinst deraf.
Contractsprosten Afzelius: Om jag ett
ögonblick kunde hysa den farhåga, att ifråga¬
varande lånebidrag lill handelsdisconten i Gö¬
theborg skulle menligt inverka på Bankens
credit; så skulle jag vara den förste, som till¬
styrkte det Högv. Ståndet att, i öfverensstäm¬
melse med det Höglofl. Banko-Utsköttets Be¬
tänkande, afslå Motionen; men nu, när jag
vet, och alla veta med mig, att Bankens sä¬
kerhet ej på minsta vis äfventyras derigenom,
alt den upptager ett lån på 200,000 R:dr,
och sedermera i Discontväg mot fullgod sä-
karhet låter dem användas till näringarnes
båtnad i en betryckt Landsort, som blifvit
hemsökt af svåra olyckor; så kan jag icke an¬
nat än med min röst medverka till bifall af
delta begärda Låneanslag, och det så myc¬
ket mer, som Rikets Höglofl. Ständer i de¬
ras Banco-Reglemente redan medgifvit ett dy¬
likt lån till ännu högre belopp, och här ic¬
ke är frågan så mycket om sjelfva summan,
utan fast mer om den obetydliga omständig¬
heten att blott medgifva förhöjning af pro¬
centen från 3 till 5, hvarigenom icke blott
ingen förlust, utan tvertom en säker vinst skul¬
le tillskyndas Banken, helst man antager, att
medlen skulle utlånas mot 6 procent. Då
Bankens säkerhet i första rummet afses, bör
väl landets upphjelpande få intaga det andra,
315 Ben 20 October.
. ' : »"'» ■ f. i
och då Banken är till icke blott för sin egen
utan äfven för Nationens skull, så skulle det
synas ensidigt att ej tillåta Banken vara så
nyttig för folket, som den kan med bibehål¬
lande af dess credit och bestånd. Ur dessa
skäl förenar jag mig med v. Talman Biskop
af Wingård och begär återremiss på betän¬
kandet.
Doctor Pettersson: Jag tillstår, att jag,
hvarken såsom Representant eller Fullmägtig
i Rikets Ständers Bank, är särdeles böjd för
considerationer, när det gäller enskilda; men
jag anser för pligt att med min röst tillstyr¬
ka allt, som bidrager till en större liflighet
i handel, industri och näringar i allmänhet.
Gerna skulle jag derföre se, att Banken kun¬
de för delta ändamål uppträda såsom förmed¬
lare, så vidt det med Bankens natur och
tillgångar kan förenas. Här fruktar jag dock,
att det ej låter göra sig, då för närvarande allt
bemödande för upplåning varit fåfängt. Det
är ock klart, att ingen insätter i Banken för
3 procent, då Riksgälds-Conloiret och Arme¬
ens Pensions-Cassa betala 5 proc. Man har,
i anseende till den äfven här i Handels-Dis-
conten befintliga bristen, beslutat ny kungö¬
relses utfärdande om upplåning; men då man
icke kan gifva mer än 3 procent, såsom Re¬
glementet bestämdt föreskrifver, lärer troligen
ingen lyssna dertill. Att förändra upplånings-
grunden, för att inlocka penningar, kan Ban-
co-Styrelsen icke våga, och om sådant nu
skedde, tror jag, att ganska många oredor deraf
uppstå, så väl för Riksgälds-Contoiret, hvilket
\
Den 20 October.
säkert fick en farlig rival i Banken, som ock
för Banken, hvars nu upptagna lån ä 3 proc.
skulle blifva uppsagda, för att begagnas till
insättning mot högre ränta. Jag kan derföre,
vid det nuvarande förhållandet, icke neka
mitt bifall till betänkandet.
Kyrkoherden Bergvall: Til. af Wingård
bar så fullständigt utvecklat saken, att det
återstår föga att tillägga. Med Hr. Biskopen
förenar jag mig, särdeles i afseende på den
leutration Banco-Fullm. tillstyrkt, som synes
inig vara en fordran af den högsta billighet.
Hvad Handels-Disconten angår, så tror jag
det vara min pligt, att upplysa om förhållan¬
det. Denna Discont har gått med verklig
framgång både till Bankens vinst och allmän¬
hetens tjenst till för en månad sedan, hvil¬
ket väl härleder sig deraf, att det fins publi¬
ka inrättningar, som göra upplåningar till 5
procent. Sednast hade nära 90,000 R:dr
i låneväg blifvit sökta, men icke fullt 3o,ooo
B:dr kunde beviljas. Det synes mig omöj¬
ligt att under närvarande omständigheter för
3 proc. upplåna så mycket, sorn behofvel
fordrar. Skall Handels-Disconten kunna und¬
sätta den ifrågavarande orten, så måste Reg¬
lementet så förändras, att det tillätes att gö¬
ra upplåningar mot 4^5 proc. eller ock på
kortare tid.
Prosten Astrand: Jag har tvenne betänk¬
ligheter mot Tit. af Wingårds förslag. 1:0
Om Banco-Disconten nu skulle få uppta lån emot
5 procent, blefve det svårt att sedan förmå
Capitalisterna att der insätta något mot 3
Den 20 O c taber.
procent. 2:0 Riksgälds-Contoret har svårt att
få penningar till 5 procent; och det blifver
ännu svårare vid Riksdagens slut. Skulle Han-
dels-Discoulea nu uppta lill 5 procent, så är
det klart, då den leni nar lättare villkor för
återbetalningen, att Riksgälds-Contorets upp¬
låningar skola ännu mera försvåras.
Prosten Ödmann; Jag hade väntat, att
någon mera erfaren och upplyst så i finance-
som Banco-väsendet hade från Utskottets si¬
da yttrat sig i förevarande fråga. Då det
ej ännu skett, anser jag mig böra upplysa,
hvarpå majoriteten inom Utskottet grundat
sin öfvertygelse och sitt beslut.
Till en början får jag förklara min till-
fridsställelse deröfver, att nu omsider den
sats gör sig gällande inom Representationen,
hvilken jag förr yrkat och ansett orubblig,
nemligen att vår Bank vore en verklig Natio-
nal-Rank, med förbindelse framför allt, att
genom lagliga och med dess bestånd förenba-
ra mesurer understödja näringarne och upp¬
lifva industrien. Denna sats, som jag vid den
vigtiga realisations-frägans afgörande framdrog,
fann likväl då ringa gehör; yrkandet derpå
var en ropandes röst i öknen. Då hette det,
att framför allt skulle Banken göra rätt för
sig, näringarne må stå eller falla; och unge¬
färligen i denna riktning äro alla för silfver-
vexlingens fortgående tagna anordningar. Se¬
dan nu Realisationen skett på sådana grunder
och det måste vara Representationens pligt
att gifva den så mycket förtroende som möj¬
ligt, helst dess fortfarande bestånd med de
Den 20 October.
ai5
af R. Ständer antagna garantier hufvudsakli¬
gen bero på förtroendet, så vore det i san¬
ning olycksbådande, om R. St. genast voro
benägna att förändra de så nyligen antagna
grunderna för Bankens verksamhet. Det är
nemligen redan ett R. Ständers beslut, att
upplåningar för Discont-Contoirens räkning
icke må upptagas till högre ränte-belopp än
3 procent. Nu föreslås, att Contoiret i Gö¬
theborg måtte tillåtas göra sådana upplåningar
emot 4 å 5 procents ränta. Jag lemnar der¬
hän, huruvida Banken skulle derigenom blott¬
ställas för Capital-förluster; men det vet jag,
att dess credit icke skulle derpå vinna. Att
bjuda högre ränta visar straxt ett strängare
behof af lån. Då Banken med sin omtalade
solidité nödgas höja räntan för upplåningarne,
huru skulle dessa bedrifvas för Riksgälds-Con-
toiret, som redan förmäles hafva mött svårig¬
heter vid sina penning-negociationer? Hvad
skulle del inverka på andra Credit-förhållan-
den inom landet?
I afseende på det omtalda behofvet för
Götheborg och kringliggande trakt, må jag
nämna, att inom det Höglofl. Utskottet först
anmältes ett behof af 200,000 R:dr för Låne-
Contoirets räkning. Då detta mötte mot¬
stånd, nedsattes pretentionen till 100,000 R:dr.
Huruvida den kunnat än vidare neddrifvas,
blott något blifvit beviljadt, vill jag ej afgö¬
ra eller efter ryktet bestämma min öfverty¬
gelse. Men märkvärdigt förefaller det mig,
att den andra Handels-staden i Riket, med
troligen flere Handlande, de der röra sig
Den 20 October.
med minst en million R:dr, skall för sig
och kringliggande trakt vara i trängande be¬
hof af en så obetydlig låne-tillökning för att
hindra stagnation i sin rörelse. Man vore
föranlåten att tro, det afsigten endast vore
att afhjelpa några enskilda behof; men i så¬
dana transactioner bör väl icke Slaten blanda
sig. Dessutom om en sudan undsättning be¬
viljades Götheborg, hvarföre skulle ej vält
snart samma fråga väckas till förmån för Mal¬
mö district, och derefter för Låne-Disconten
i Stockholm; ty i Jönköping och Wexiö har
Cholerau härjat; och så väl Stockholm, som
Små-Städerna kring Mälaren hafva lidit ge¬
nom rörelsens afsladnande under Choiera-ti-
den. Consequent vore det åtminstone att gö¬
ra sådana försök, livart de sluteligen skulle
leda, är ej svårt att inse. Jag tillstyrker bi¬
fall å Betänkandet.
Häruti instämde Tit. Östberg, Nordin,
Mittag, Rosen.
Biskopen tn. m. Doct. Hedrén’. Det har
hos många Utskottets Ledamöter, sorn delta¬
git i beslutet om Realisationen, vackt bekym¬
mer, då dessa motioner blifvit öfverlemnade
åt Utskottet: ej för det, att den begärda
summan skulle rubba Bankens solidité; ty
hvarken 200,000 R:dr eller 2 millioner kun¬
na i detta afseende vara äfvenlyrliga för Ban¬
ken med dess nu egande valuta. Det är ej
derpå, sorn Bankens säkerhet beror; utan på
nationens opinion om oföränderligheten af de
för Bankorörelsen tagna beslut. Ifrån början
af Riksdagen har den opinion allmänt uttalat
Den 2u October
sig, att man borde öfvertyga alla derom, det
R. St. ej ville egenmäktigt, såsom tillförene,
vid hvarje Riksdag ändra dessa beslut. På
bibehållandet af denna grundsats är det, som
Realisationen bör byggas. Följden deraf vo¬
re den, att, sedan R. St. fattat beslut om
Bankens förvaltning i låncväg och i vexelväg,
skulle delta hvarken af Styrelsen eller Repre¬
sentationen ändras. Likväl hafva, icke fullt
en månad efter Realisationens början, frågor
blifvit väckta, som skulle inleda på den gam¬
la banan. Jag hemställer, huru det skulle
anses, att afvika från det fattade beslutet.
För öfrigt har redan blifvit antydt, att för¬
slaget innebär tydligen en förändring af Ban-
co-Reglementet. En sådan förändring i en
redan afgjord sak kan väl icke ånyo sättas i
fråga, tvertemot Riksdags-ordningens klara or¬
dalydelse, hvarföre jag afstyrker det alldeles.
Man må fästa mer eller mindre afseende vid
allmänna opinionen, så bör man dock ej helt
och hållet sätta sig emot densamma, minst
i fråga om Bancoärender. Af dessa skäl har
jag ej kunnat från denna sida tillstyrka nå¬
gon undsättning; hellre ville jag från en an¬
nan sida tillstyrka densamma. Det är ock
anmärkt, att Riksgälds-Contoret äfven behöf-
ver låna. Det skulle genom detta förslag gå
miste om sitt behof. De medel, som för
Handels-Discontens räkning få upplånas, stiga
till 3 millioner; Götheborgs Låne-Contor har
deraf fidei, som till fulla beloppet aldrig
af detsamma blifvil använd. Om räntan hö-
jes, har det visserligen inflytande på Bankens
2l8
Den 20 October.
Credit. Banken måste betala sina skulder,
men är aldrig fullkomligt säker alt få sitt
igen. Det vore vådligt alt göra förändring
i hvad som redan är beslutadt. Detta är af
högsta vigt i afseende på det förtroende man
önskar, att realisationen skall bibehålla. Jag
tillstyrker bifall till Betänkandet. Om annan
utväg till undsättning föreslås, vill jag för
min del gerna dertill bidraga, om det ock
skulle ske genom några procents förhöjning
af Beviilningen.
Häruti instämde Tit. Stenhammar, Hvas¬
ser, Dahlgren, Lindahl, Lignell.
Professor Hgardh: Jag bar förenat mig
med Tit. af Wingård, icke så mycket för de
ömmande omständigheter, hvilka tala för de
vestra orternas förlägenhet, utan derföre att
igenom de åtgärder, han yrkat, uppfylles ett
af Bankens ändamål, som är att upplåna och
utlåna penningar, så länge privatbanker ej
finnas. Man fruktar derigenom osäkerhet för
Realisationen ; men en sådan fruktan är
ogrundad, äfvensom att någon förlust derige¬
nom för Banken kunde uppstå. Banken har
dessutom hittills på sina Diskontlån ej förlo¬
rat, utan vunnit. Endast deri kan jag ej
förena mig med Biskop af Wingård, att
Banken skulle utlåna till samma procent, som
den upplånar. Banken bör åtminstone hafva
en procent utöfver hvad den sjelf ger; då kan
den intet riskera. Det är orätt att vilja fixera
en bestämd upplåningsränta i Handels-Dis-
conten, såsom man nu gjort till 3 procent.
Den ena månaden kan man utan svårighet
Dan 20 October.
219
få penningar Lill 3 procent, en annan blott
lill 4 procent. Rallare hade varit att stadga,
det Banken bör laga en procent mer än den
ger, utan att närmare bestämma procentens
belopp. Hvad faran för Realisationen an¬
går, så är klart, all Realisationens ställning
blir densamma, så snart icke nya sedlar ut-
gifvas; och att den ingalunda äfventyras deri¬
genom , att redan i rörelsen varande sedlar
ftyttas ifrån ett ställe, der de icke behöfvas,
till ett annat, der de behöfvas, och om
25o,ooo R:dr skickas från Stockholm till
Götheborg.
Siats-Rådet m. m. Poppius: Jag instäm¬
mer med Tit. af Wingård, och med Tit.
Agardh i modificalionen angående räntan.
'Jag upprepar, hvad jag vid åtskilliga tillfällen
förklarat vara min öfvertygelse, grundad på
enskilda forskningar och min erfarenhet så¬
som embetsman. I vårt land har röjt sig ett
sträfvande deri, att industri och handel vilja
utvidga sig. Största hindren deremot äro
bristande Capitaloch tillgången på Capital
skulle snart visa följder, önskvärda för indu¬
strien och näringarna. Man bör i detta fall
söka att underlätta, allt hvad man kan. Då
vi ej hafva andra inrättningar för detta än¬
damål, än Banken och Riksgälds-Contoret,
böra de användas. Jag ser deraf ingen våda
för Realisationen. Den hvjlar på egna grun¬
der, att Banken ej ntgifver mera sedlar, än
faststäldt är. Det är ej nu, som förr, frå¬
gan, att släppa ut mera sedlar, utan att upp¬
låna sedlar på ett håll, för att släppa ut deni
220
Den 20 October.
på ett annat. Den som kan hjelpas, får bi¬
träde. Man skall beräkna, att en man med
skicklighet kan producera något, och, om
han får lån, förtjena något derpå utöfver
räntan.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doctor
af Wingård: Det är erinradt emot mitt for¬
sla", att Banken skulle komma i collision med
O '
Riksgälds-Contoret; men då Bankens upplå¬
ning för Handels-Disconlens i Götheborg behof
vore så begränsad — lill 200,000 R:dr —
emot Riksgälds-Contorets större upplåningar,
anser jag det missförhållandet obetydligt. Det
är ock andra villkor för dessa begge verks
lån. Den som lånar åt Banken, är den
som tidtals behöfver penningar för sin rö¬
relse men ej vill hålla Gassa, ulan hell¬
re insätta sina penningar i Banken mot lag
ränta på kortare lid. Riksgälds-Contoret lå¬
nar deremot på längre lid och har förbehål¬
lit sig sjelf uppsägningsrätten. Collision kan
således ej uppstå, örn Banken får låna till 5 pro¬
cents. En procents skillnad mellan upplånings-
och utlånings-räntan vill jag gerna medge; ehuru
serskild förvaltningskostnad ej kan komma i
fråga för denna transaction, och det synes
tillräckligt, om Banken blifver kuppfri. Man
har talat om undsättning; men här är ej
fråga om något barmhertighetsverk; Göthe¬
borg är ej för närvarande i behof af subscrip-
tioner; utan frågan är, att bereda medel för
den rörelse, som drifves på denna vigtiga
ort. Detta är det som afses med Handels-
Diseonten. Man riskerar intet med Handels-
Den 20 October. 231
Disconten. Der sker aldrig omsättning; lå¬
nen gifvas på kortare tid, till säkra personer,
på säkra papper. Man befarar, att snart dy¬
lika anspråk skola höras från andra orter;
trien här är blott fråga om 300,000 R:dr.
Det är en obetydlighet för Banken, ej en
obetydlighet för orten, såsom en talare för¬
menat. Hittills har det ej varit öfver en
million, som Banken upplånat för Handels-
Discönten, och Götheborgs andel häruti varit
200 till 3oo,ooo R:dr. Kort före Cholerans
utbrott indrog ock Banco-Styrelsen en del.
Jag ämnar ej att vålla Banken förlust.
Lika ärlig, som någon annan, att vilja be¬
hålla Banken vid sin solidité, kan jag ej fin¬
na det grundadt, att Realisationen här skul¬
le sättas i minsta fara.
Doctor Björkman: Jag förenar mig med
Tit. AstrandÖdmann och Hedren. Jag hem¬
ställer, om Banken kunde fredas för förlu¬
ster, i fall den skulle upplåna för 5 proc. och
utlåna för 6 procent. 2 Procent voro vä!
nödiga, att skydda för förluster; hvadan jag
skulle tro, att upplåningen borde ske mot 4
proc., örn utlåningen skulle ske mot 6 proc.
Likväl afstyrker jag förslaget, icke för det att
häraf kunde uppkomma en förlust, farlig för
Bankens solidite, utan emedan det strider
mot principen. Jag kan dock icke gilla, att
Utskottet utan undantag afslagit all prolonga¬
tion af betalningstid, och åberopar i det fäl¬
let Herr Lakes reservation sid. 12. Det vore
väl nödigt att considerera de sterbhus, der
prolongation behöfs, helst Banco-Styrelsen an¬
sett billigt att för tillfället mildra.
222 Den 20 October.
Biskopen ni. m. Doct Lundblad'. AfcleD
ningen hade tillstyrkt, att sterbhus skulle få
3 månaders . lid på sig; men det gick öfver
ända vid en olycklig votering i Utskottet.
Hvad Götheborgs och det dithörande dislric-
tets behof angår, är jag af samma tanke som
Tit. af Wingård-, men sedan Banco-Utskoltet
föreslagit och Rikets Ständer beslutat, huru
vida Lånerörelsen skall sträckås., kan jag ej
nu biträda ett beslut, som skulle upprifva det
förra. Summan är obetydlig; men det är
vigtigt att iakttaga det gamla: principiis ob-
sta. Gör man nu ett undantag, befarar jag
snart flera; i det fallet instämmer jag med
Tit. Hedren. För att bereda understöd åt
Götheborgs Stad och district, borde denna
motion sändas till Stats-Utskottet. Det vore
lämpligt, att Riksgälds-Contoret anskaffade
detta lånebiträde, helst som månge yrkat, att
hela lånerörelsen förr eller sednare borde för¬
flyttas till Riksgälds-Contoret.
Biskopen m. m. Doct. Hedren: Jag fruk¬
tar, att discussionen går in på ett främmande
fält, huru vida Banco-Reglementet kan inta¬
ga nya stadganden eller ej. Derom är ej nu
fråga. Det har varit Banco-Utskottets pligt
att besvara motionerna. De åsyftade ej än¬
dring i Reglementet, utan en ögonblicklig
förmån för några af olyckan träffade. Det
vore opassande, att R. St. befattade sig med
att tillämpa sina åt Banco-Styrelsen gifna
föreskrifter. När de äro gifna, hafva R. St.
dermed intet mera att göra. Annars inträf¬
Den 20 October. 223
fade deil oformligheten, att sedan R. St:s
beslut om förvaltningen blifvit fattade, kunde
enskilda frågor af Ständerna upptagas och
omedelbart afgöras. Detta hade vid Banco-
Reglementets uppgörande bordt tagas i betrak¬
tande, och dervid stadgas, huru förhållas
skulle vid serskilda olyckshändelser; hvarefter
Banco-Styrelsen hade att handla. Det rätta
är väl, att R. St. meddela sina föreskrifter i
allmänhet, så bestämda som möjligt; men
det vore högst vådligt, när de äro bestämda,
att från dem göra någon afvikelse. Vill man
ingå i någon detalj, skulle det lätt visa sig,
att de, som bäst behöfde hjelp, minst finge
den, och att den lindring, man ämnade de
mest nödlidande, kunde komma andra till
godo; ty för de hus, der farsoten i synnerhet
och i början af sin framfart härjat, skulle,
innan den föreslagna utvägen hunne att af
R. St. gillas, hjelpen komma för sent. Från
hvilken sida saken betraktas, anser jag försla¬
get böra ogillas, såsom oformligt och skadligt.
Att någon afsigt att försvaga Realisationen
ligger derunder, har jag ej ens tänkt, än min¬
dre yttrat; men om följderna har jag min
egen tanka. Om ordet undsättning förfallit
anstötligt, vill jag gerna återta det. Man för¬
står dock dermed i allmänhet icke en almosa.
Tvertom tror man sig bli undsatt, då man
får lån; och sålunda är det väl icke orätt att
kalla lånet en undsättning, Detta språkbruk
är af vanan lika allmänt auctoriseradt, som
sjelfva saken. Visserligen har sjukdomen i
Götheborg och i orten deromkring mycket
224 Den 20 October.
härjat; toen den har till det mesta afstadnat
redan för 6 veckor tillbaka. Redan uppgöras
affärerna i samma ordning som förut; och
om industrien lemnäs åt sig sjelf, skall den¬
na, likasom andra olyckor, utan rubbning af
de allmänna penningeväsendets grunder, små¬
ningom både förmildras och afhjelpas. Vöre
det enligt med R. St:s beslut, hade jag intet
deremot; men vilja vi bibehålla förtroendet
till Realisationen, få vi ej ändra hvad vi nyss
afgjort.
Häruti instämde Tit. More'n.
Kyrkoherden Bergvall’. Då jag sist ytt¬
rade mig, ville jag endast upplysa förhållan¬
det med Handels-Disconten, att en upplåning
och utlåning med nuvarande föreskrifter för
det närvarande synes mig ej vara möjlig. Om
man upplånade för 4 proc. och utlånade för
5 proc., vill jag förmoda, att man vore be¬
täckt för omkostnaderna. Utlånte man åter
för 6 proc., hvilket Regi. medgifver, så blef-
ve Bankens vinst densamma, och ingen fara,
icke ens den minsta olägenhet kunde ega
rum. Hade jag sett någon fara för Bankens
trygghet deraf, hade jag aldrig derom yttrat
ett ord. Det bör likväl inedgifvas, att Ban¬
ken är för Landets skull, icke Landet för
Bankens.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doct.
af Wingård: När R. St. äro församlade, må
de väl vara fullmyndiga och i ett temporärt
fall taga ett temporärt beslut. Jag har från-
trädt motionärernas tanka, emedan jag der-
Den 20 October. 225
vid fann flera betänkligheter; reen jag ville, att
Handels-Disconten skulle förstärkas med en
större tillgång. Då Utskottet har annat att
pröfva, torde äfven denna sak kunna tagas i
närmare öfvervägande, och jag önskar åtmin¬
stone deri ringa undsättningen, sorn kan vara
i en återremiss.
Domprosten Doct. Heurlin: Man har ytt¬
rat, att Banken är för landet, icke landet för
Banken. Dessa grundsatser sökte flere af Stån¬
det att vid discussionen om grunderna för
Bankens förvaltning och rörelse göra gällande,
men utan framgång.
Biskopen m. m. Doct. Hedrén: Att de
saknade framgång, vågar jag bestrida. Banco-
Utskottet har sökt att göra hvad det kunnat,
att trygga både näringarna och Realisationen.
Jag hemställer, om man nu, utan att afvika
från redan stadgade grunder, kan bevilja hvad
motionärerne begärt. Att räntan skulle för¬
höjas från 3 till 5 procent, hafva de ej be¬
gärt. Om derom skulle blifva fråga, att
Disconten skulle få upplåna mot 4^5 pro¬
cent, anhåller jag, att H. Ståndet måtte väl
besinna sig.
Då meningarna voro delade och votering
äskades, framställdes följande proposition:
Bifaller H. Ståndet Banco-Utskottets Be¬
tänkande N:o 5^? Den det v.ill, lagge Ja; den
det icke vill, lagge Nej; vinner Nej, blifver
Betänkandet återremitteradt.
Härefter anställdes omröstning, som så ut¬
föll, att betänkandet blef med 3^ Ja emot 12
Nej bifallet.
Preste-St. Prot. 1834• Bandet XII. I 5
22 6
Den ao October.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doctor af
Wingård: Jag reserverar mig mot detta beslut.
Egentligen liar jag ej gjort mig stor förhopp¬
ning att vinna min afsigt, emedan formen
synes vara deremot; men jag beklagar om
Realisationens ifriga vänner genom en öfver¬
drifven nitälskan göra Realisationen mindre
älskad. Jag önskar, att de vådor ej måtte
uppkomma, som jag, kanske med en sjuk in¬
billning, förutser. Men blifver penninge-förlä-
genheten stor i landet, använder Banken en¬
dast rigoristiska, icke lindrande, åtgärder, blifver
således realisationen förhatad; så fruktar jag,
att vid den Urtima Riksdag, som troligen ef¬
ter ett år eller föga längre tid inträffar, man
vidtager åtgärder ytterliga åt ett annat håll,
och förstör det verk, som under otaliga stri¬
der vid Irenne Riksdagar blifvit beredt.
§• 6.
Föredrogs Stats-Utskottets d. 16 dennes
bordlagda Memorial N:o 283, angående grati-
fication åt Stats-Commissarien Tanvon.
Doctor Lindahl anförde: Jag vill vörd¬
sammast underställa Högv. Ståndets bepröf-
vanden, huruvida Högh Utskottet kyn an¬
ses hafva handlat rättvist och billigt, då det
föreslagit och tillstyrkt en gratification af 1666?
R:dr åt Stats-Commissarien Tauvon för dess
Extra befattning att tillhandagå H. Utskottet
med upplysningar, hvilken varat ännu icke
ett år, och hvilken i någon mon torde hafva
ålegat honom, i egenskap af Stats-Commissa-
rie, man deremot föreslagit och tillstyrkt
Den 20 October. 227
blott 1200, såsom gratification åt Öfver-Com-
missarien Ek, för hans 3 å 4;åi'ige extra
befattning vid reparation af detta hus, hvar¬
till han haft ingen förbindelse, och hvarige¬
nom troligen några 1000 R:dr blifvit Staten
besparade. Att Höglofl. Utskottet icke alltid
handlar efter samma princip, måste vara obe¬
stridligt, då man ser, att Utskottet vid vissa
tillfällen frikostigt nog tillstyrker gratificatio-
ner af betydliga summor åt Embets- och
Tjenstemän, men åter vid andra afstyrker
understöd af några R:dr åt dem, som vilja
åtaga sig uppodlingen af statens jord, och så¬
ledes högt beräknar dessa sednare, som hafva
intet, några tunnor spanmål, men förbiser att
beräkna de förre, som hafva något, deras för¬
svarliga löner.
För öfrigt synes det mig vara allt för
besynnerligt, att extra befattningar alltid sko¬
la åtföljas af gratificationer för Embets- och
Tjenstemän här i Stockholm, då sådant säl¬
lan eller aldrig inträffar i Landsorterna, der
Embets- och Tjenstemän, både Civile- och
Ecclesiastique, utan gratificationer måste be¬
strida de extra befattningar, som dem åläg¬
gas, hvartill jag ock tror så väl den ena som
den andra genom aflagd tjenste-ed vara för¬
bunden. Ja, detta missbruk härstädes går så
långt, att gratificationer förunnas Vakt-drän¬
gar i Banken derföre, att de, under Revisio¬
ner, som förrättas af R. Ständers Ombud,
måste bära papper och handlingar ifrån det
ena huset till det andra. Jag afstyrker såle¬
des bifall till Utskottets förslag, och anser
22$ Den 20 October.
Stats-Gommissarien Tauvon kunna böra vara
försvarligen belönacl för sitt ifrågavarande
besvär med en gratification af 5oo R:dr.
Domprosten Doctor Heurlin: Jag afhål¬
ler mig från all jemförelse mellan gratifica-
tioner för Embetsmän och understöd för lands¬
orterna ; men anser mig deremot pligtig att
nämna några ord till upplysning af den när¬
varande frågan. Den Stats-Commissarie, som
enligt Kongl. Maj:ts Nådiga förordnande bi¬
träder Stats-Utskottet under Riksdagen, kan
ej tillika bestrida sin tjenst i Stats-Contoret,
utan måste der hafva en Vicarius, till hvil¬
ken han afträder en del af sin lön. Att be¬
stämma åt honom en liten gratification af 5oo
R:dr, vore derföre högst obilligt. Vid förra
Riksdagar har denna gratification varit be¬
stämd ifrån 2000 R:dr till aöoo R:dr, och
den är således nu betydligen nedsatt. Angå¬
ende Stats-Commissariens göromål i Utskot¬
tet, vädjar jag lill alla Utskottets Ledamöter,
särdeles på Inkomst-Afdelningen, om de icke
äro både vigtiga och nödvändiga. För min
egen del bekänner jag upprigtigt, att jag, för¬
sta gången jag inträdde i Stats-Utskottet, i
många frågor aldrig kommit till reda utan
Stats-Commissariens upplysningar.
Häruti instämde Tit. Thyselius j Nordin ,
Engeström.
Doctor Grevillius: Man har [kallat Stats-
Commissarien Tauvons befattning i Stats-Ut-
skcttet extraordinär. Må vara; men denna
befattning är ej ändamålslös, utan nödvändig.
Han har ej trugat sig dertill, ulan blifvit för¬
Den 20 October.
ordnad af Kongl. Maj:t. Huru nödvändigt
detta biträde är, har jag erfarit, dels såsom
Revisor, dels såsom Ledamot i Stats-Utskot-
tet. Att nedsätta hans arfode till likhet med
en Vaktmästares, vore högst obilligt, ej vär¬
digt hvarken R. Ständer eller den värdighet,
som denne Embetsman bekläder. Jag till¬
styrker bifall till Utskottets förslag.
Contractsprosten Östberg: Stats-Commis-
sariens närvaro i Stats-Utskottet är nödvän¬
dig för vissa upplysningar. Denna befattning
är dock ej af så stor vigt, att arfvodet derför
bör blifva nära lika med hans ordinarie lön.
Visst måste han afträda något af sin lön åt
en Vicarie; men det måtte väl vara något
mindre. Arfode bör han hafva; men jag kan
ej annat än finna det besynnerligt, då jag
jemför hvad Utskottet tillstyrkt för Stats-Com-
missarien Tauvon, med hvad samma Utskott
tillstyrkt för Öfver-Commissarien Ek, sorn
haft en besvärligare befattning. Jag anser
derföre, att detta arfode är väl rundligt, sär¬
deles i en tid, då man söker hushålla. Jag
ville ej nedsätta det till 5oo R:dr., men till
1200 R:dr., i likhet med hvad Tit. Ek erhål¬
lit.
Prosten Ödmann: Mig synes äfven den
föreslagna gratificationen temligen hög. Ef¬
ter den upplysning, som Tit. Heurlin medde¬
lat, anser jag, att det vore rättast, att Vica-
rien aflönades af Statsmedlen och att dessutom
en särskild gratification anslogs åt Stats-Com-
missarien. Det vore obilligt, att han finge
dubbel lön, när han ej kunnat tjenstgöra mer
2 3o Den 20 October.
än på ett ställe. Om han bibehåller ?:delar
af lönen, såsom jag förmodar, vore en grati¬
fikation af 1666: 3a för mycket. Den kun¬
de gerna nedsättas till 1000 eller 1200 R:dr.
Prosten Stenhammar'. Öfver beloppet af
gratificationen vill jag ej yttra mig. Jag ön¬
skar, att den varit mindre; men då den vid
förra Riksdagen var ännu högre, har man
trott R. Ständers värdighet fordra, att ej för
mycket nedsätta den. Hvad åter angår nyt¬
tan af denne ämbetsmans biträde, är det
min öfvertygelse, att det är icke blott gag¬
nande, utan äfven oumbärligt, särdeles inom
Inkomstafdelningen.
Domprosten Doct. Holmström ansåg sig,
såsom deltagande i i832 års Stats-Revision,
böra intyga, att Stats-Commissarien Tauvon
med den mest utmärkta skicklighet, nit och
beredvillighet gått Revisorerne tillhanda i al¬
la erforderliga upplysningars och biträdens
meddelande, och då han nu af Högloft. Stats-
Utskottets Ledamöter erhållit enahanda vits¬
ord, vore det icke skäl att pruta på den före¬
slagna gratificationen, hvilken i jemförelse
med föreslagna arfvoden för Utskottets Secre¬
terare och Canzli visst icke vore öfverdrifven.
Att Rikets Ständer varit alltför njugga emot
den likaledes välförtjente Öfver-Commissarien
Ek, borde icke vara ett skäl till en lika
njugghet eller orättvisa mot Tit. Tauvon.
Högv. Preste-Ståndet, som för sin del förhöjt
arfodet för den förra till 2000 R:dr, delade
ej förebråelsen i förra hänseendet, och borde
ej eller göra sig skyldig dertill i det sednare.
Den 20 October.
Häruti instämde Tit. af Wingård} Mit¬
tag och Elfström.
Biskopen m. m. Doct. Thyselius: Hade
Riksdagstiden nu varit förliden, kunde arfvo-
det måhända nedsättas; men då Riksdagen
troligen fortfar till årets slut eller kanske
längre, kunde, vid jemförelse med Utskotts-
Secreterarnes arfvoden, Stats-Commissariens
ens ej bestämmas lägre än nu skett. Jag till¬
styrker bifall till Memorialet.
Domprosten Doct. Heurlin: Denna an¬
märkning är rigtig: då vi ej kunna beräkna
slutet af Riksdagen, men gratificationen är
föreslagen för hela Riksdagen, kan den ej
lämpligen nedsättas. Stats-Commissarien bar
i Utskottet varit vida mer sysselsatt, än de
fleste ämbetsmän i verken. Desse arbeta van¬
ligen sina vissa timmar. Stats-Utskottet har
ofta varit tillsammans g å io timmar om
dagen. Stats-Commissarien har synnerligen bi¬
dragit att fortskynda göromålen, emedan han
ofta i ögonblicket skaffat upplysningar. Stats-
Commissarien har en högre plats i samhället:
lian är förordnad af Kongl. Maj:t. Riksens
Ständer måste väl afse hvad som är värdigt
både dem sjelfva och den som får gratificatio¬
nen. Jag har ej deltagit i pluralitetens be¬
slut, då gratificationen för Tit. Ek bestämdes
till 1200 R:dr, utan tillhörde dem, som rö¬
stade för 2000 R:dr.; men om Tit. Ek veder¬
farits en orättvisa, som nu ej mera kan lijel-
pas, bör väl detta ej vara ett skäl att äfven
vara obillig och orättvis mot Stats-Commissa-
rien Tauvon.
a32 Den 10 October.
Stats-Rådet m. m. Poppius: Morali¬
ska qvantiteter mätas ej efter tumstock. Jag
anser, att man i detta fall kan trygga sig vid
Stats-Utskottets Ledamöter, som bäst äro i
tillfälle att se hvilka biträden de fått.
Då meningarne voro delade och votering
äskades, framställdes följande proposition:
Difaller H. Ståndet Stats-Utskoltets Memo¬
rial N:o 283? Den det vill, lägge ja; den
det icke vill, lägge nej; vinner nej, blifver
Memorialet återremitteradt.
Härefter anställdes omröstning, som så
utföll, att Memorialet blef med 20 ja emot
16 nej bifallet.
Häremot reserverade sig Tit. Östberg
och Lindahl.
§. 7.
Föredrogs Stats-Utskottets d. 16 dennes
bordlagda Utlåtande N:o a84> i anledning af
väckt fråga om förändring uti föreskrifterna
rörande inbetalning af lånemedel lill publika
Cassör.
Bifölls.
§. 8.
Föredrogs Stats-Utskottets d. 16 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 285, i anledning af
gjorda anmärkningar vid Utskottets Betänkan¬
de N:o 225, i fråga om försäljning till skatte,
dels af Kungsgårdar och Kronolägenheter,
dels af Kyrkohemman och Boställen.
Lades till Handlingarna.
§. 9.
Föredrogs Stats-Utskottets d. 16 dennes
bordlagda Utlåtande N:o 286, i anledning af
a36 Den 20 October.
emot min ide. Jag delar de betänkligheter,
som Tit. Henrlin framställt. Denna beräk¬
ning skulle leda till mångå besynnerligheter.
Många tjenster finnas med lika rang, men med
högst olika löner. För dem, som hafva sam¬
ma värdighet och rang, borde bevillningen
vara någorlunda jemngod. Många Embetsman
i samma grad hafva högst olika löner, t. ex.
Lands-Secreterare, af hvilka några hafva högst
små löner, flere ganska betydliga. Det synes
då ovisst, huru för blotta titeln fullmagten
skall charteras och bevillningen utgöras. Af¬
delningen hade classificerat efter rangordnin¬
gen, och detta vore måhända billigare. Hvad
angår det förslaget, att Bevillningen för ca-
racter borde bestämmas lika med Bevillnin¬
gen för verklig tjenst, erinrar jag blott, att
den, som har verklig tjenst, har äfven lön; och
att man ej lefver af namn, heder och värdighet.
Professorn Doct. Grenander: Jag har ej
velat ingå i beskattningen på caracterer, och
jag underkänner den princip, som dervid
blifvit följd; men då det genom votering i
Förstärkta Stats-Utskottet blifvit afgjordt, att
en sådan beskattning skall ega rum, har Be-
villnings-TJtskottet varit nödgadt, att uppsätta
ett förslag. I Afdelningen föreslog man vis¬
sa Classer af caracterer, med en proportione¬
rad afgift; men deraf funnos så många svå¬
righeter uppkomma, att detta förslag af Ut¬
skottet utbyttes mot det närvarande. En värd
talare har yttrat, att afsigten med denna be¬
villning borde väl vara den, att beskatta få¬
fängan; jag medgifver det; men så har äfven
Den 20 October. a35
deles vid hofvet, hafva hög rang, med ingen
eiler föga deremot svarande lön. Å andra
sidan kan jag icke finna Utskottets förslag bil¬
ligt. Meningen med bevillning på Caracters-
fullmagler är väl att beskatta fåfängan. Om
nu en Embetsman, sorn länge tjenat i ett verk,
på sina förmåns förord erhåller en titel af en
högre tjenstegrad inom samma verk, är ej
förhållandet detsamma, som när denna titel
sökes af en, hvilken aldrig varit i tjenst. Så¬
lunda borde ej en Assessor i Commerce-Col-
legium, sorn fått Commerce-Råds namn, he¬
der och värdighet, beskattas lika högt med
en handlande, som erhållit samma caracter.
Är meningen att beskatta fåfängan, så kan
äfven emot Utskottets förslag anmärkas, att
till vissa tjenster, såsom försedda med ringa
lön, fullmagts-chartan är obetydlig, i jemfö¬
relse med rangen. En Adelsman, som al¬
drig tjenslgjort vid hofvet, men erhållit en
Kammarherre-titel, skulle efter detta förslag
taxeras vida mindre än mången, som erhål¬
lit en värdighet af lägre rang. Prosttitlar
borde väl äfven beskattas; men Härads-Pro-
starne erlägga ej Bevillning, och om man
ville uträkna, till hvad belopp den borde ut¬
gå efter lönen, sladnar man i villrådighet,
emedan Prost-tunnorna äro olika. Jag kan
ej uppgifya något bättre förslag, men ej hel¬
ler gilla detta; och tillstyrker återremiss, på
det Utskottet må taga saken i närmare öfver¬
vägande och uppge en annan taxerings-grund.
Doctor Grevillius: Jagjiar ej deltagit i
detta Betänkande, emedan hela saken strider
234 Den 20 October.
till Häradshöfdingars alltför ringa lön af Sla¬
ten, uppgå till ett belopp af 5 å 6 R:dr.
Afgiften för caracters-fullmagt å denna syssla
skulle således komma att utgöra några sk.,
hvaröfver den, som denna afgift erlade, kun¬
de skratta, då deremot den, sorn emottog den¬
samma, Staten, hade skäl att gråta, att Rik¬
sens Ständer, då de skulle göra något i den¬
na del, icke gjorde det bättre. Jag anser så¬
ledes lämpligast, att bevillning för caracters-
fullmagter na. m. erlägges efter ofvanberörde
grund, och, så vidt jag vet, gifves blott ett
enda fall, då denna grund icke är tillämp¬
lig, nemligen för dem, som undfå Oeconomie-
Directeurs-fullmagler, emedan sådana i Kro¬
nans tjenst varande Directeurer icke finnas;
hvarföre för sådana caracteriserade personer
någon med den förra analog grund, vid be¬
stämmandet af deras fullmagts-afgift, må an¬
tagas och följas.
Domprosten Doct. Heurlin'. Jag bar ic¬
ke gillat denna beskattning, men när det är
afgjordt, att Caracters-fullmagter skola med
Bevillning beläggas, bör man söka att göra
tillämpningen rättvis och billig. Här möta
stora svårigheter. Doctor Lindahls förslag
är föga lämpligt, att den, som fått en titel,
skall skatta lika med sin vederlike, med verk¬
lig tjenst och lön. En titulerad Häradshöf¬
ding skulle då erlägga lika bevillning med en
som har domsaga; men hvilken Häradshöf-
dings-lön skulle då tagas till norm? De äro
ganska olika; på vissa ställen medelmåttiga,
på andra högst betydliga. Vissa tjenster, sär-
Den 20 October. a33
förekomna frågor om skyndsam handläggning
af mål» rörande Recognitions- och Kronoskogar.
Bifölls.
§• 10.
Föredrogs Bevillnings-Utskottets d. 16
dennes bordlagda Betänkande N:o 34» angå¬
ende bestämmandet af årlig bevillning å Ca-
ractersfullmagter, som hädanefter meddelas.
Doctor Lindahl anförde: Sedan Riksens
Ständer nu beslutat, att bevillning bör er¬
läggas för Caracters-fullmagter m. m.; så sy¬
nes, efter min tanka, den enda naturliga
rättvisa och billiga grund för bestämmandet
deraf vara den, att hvar och en, som hugnas
med caracters-fullmagt, derföre erlägger lika
stor bevillning, som hans verkliga vederlikar,
eller de, som innehafva och göra de tjenster,
hvarå deras fullmagter lyda. Detta är så
mycket mera rättvist och billigt, som den ca-
racteriserade personen är berättigad att fordra
och verkeligen tillgodonjuler samma företräden,
som hans verkliga vederlike, i anseende till
namn, heder och värdighet samt utseende
(jag menar i afseende på uniformen); detta är
så mycket mera rättvist^och billigt, som den
caracteriserade icke en gång behöfver arbeta
efter sin fullmagt, hvilket den, som innehaf¬
ver tjenst efter sin fullmagt, ofta med mycken
möda måste göra.
Att antaga och följa den af Utskottet
föreslagna grunden, vore att göra sjelfva sa¬
ken till en ridicul, eller misére. Jag vill upp¬
lysa detta med ett exempel. Charta Sig. till
fullmagt på en Dom-Saga lärer, i anseende
Den 20 October.
Utskottet föreslagit, hvilket lätt visar sig, om
man besinnar den höga beskattning på carac-
ters-fullmagter, hvilken redan ligger i Char-
ta-Sigillata. Med alla svårigheter, som mot
Utskottets förslag blifvit anmärkta, torde 6
proc. af Fullmagts-chartan ändå vara den en¬
da tjenliga grund. Skulle Bevillningen blifva
ringa för många, så har man ändå en all¬
män norm att gå efter; hvadan jag tillstyrker
bifall till Betänkandet.
Contracts-Prosten P. P. Svedelius: Jag
har ej heller biträdt beskattningen på Carac-
ters-fullmagter, emedan jag tror, att förtjen-
sten borde blifva utmärkt lika ofta, som få¬
fängan hyllad. Hvad den af Utskottet före¬
slagna Bevillningen angår, är den snarare för
hög, än för lag, och jag fruktar, att den lilla
inkomsten, som Staten får genom Bevillnin¬
gen, förloras genom Charta-Sigillata. Flärden
är nog agad genom detta förslag och Charta-
Sigillata-Förordningen, som bestämmer högre
Charta för den som får titel på en Embets-
grad inom samma verk der han tjenstgör, än¬
nu högre för den som erhåller en caracter i
en annan tjensteväg, och allrahögst för den,
som aldrig innehaft tjenst, men söker namn,
heder och värdighet deraf. Sålunda måste en
Caracters-fullmagt på Commerce-Råds namu
och värdighet af den, som ej förut innehaft
tjenst, betalas med nära 1000 R:dr Banco,
och om dertill kommer emellan 5o—60 R:dr
Banco i årlig Bevillning, så synes denna få¬
fänga nog beskattad.
Contractsprosten J. J. Nibelius: Jag har
begärt ordet egentligen för att svara på den
238 Den 20 October.
af Domprosten Heurlin emot Utskottets Be¬
tänkande gjorda anmärkning. Den gradation,
hvilken Domprosten ansett böra ega rum i
Bevillningen å Caracters-fullmagter, har af
Utskottet i sjelfva verket blifvit föreslagen.
Utskottet har visserligen föreslagit, att ena¬
handa procent af det Chartce-belopp, hvarmed
Caracters-fullmagten blifvit belaggd, skall af
den Caracteriserade personen årligen i bevill¬
ning erläggas, utan afseende på om den, som
erhållit en dylik, förut varit i Statens tjenst
eller ej. Men då beloppet af den Charta-Si-
gillata, hvarmed fullmagter på en och samma
Caracter beläggas, äro så olika: då nemligen
Chartan beräknas lill 10 procent af den Lön,
som åtföljer en lika beställning i verklig tjenst,
i händelse den till högre Titel befordrade
verkeligen tjenstgör eller tjenstgjort i samma
tjensteväg: lill 3o procent åter, om en per¬
son erhåller Caractersvärdighet i annan tjen¬
steväg, än den, hvaruti han varit eller är
Embets- eller Tjensteman: samt till 60 pro¬
cent för dem, som förut ej varit i Kronans
tjenst; så blifver äfven häraf en följd, att
den årliga bevillningen, i händelse Utskottets
förslag antages, blifver mycket olika å en och
samma Caracters-värdighet, allt efter den Ca¬
racteriserade personens förut varande olika
qvalification.
Beträffande Doctor Lindahls anmärkning
öfver den ringa bevillning, som enligt Ut¬
skottets förslag, efter hans förmenande, skul¬
le drabba den, som undfår Häradshöfdinge-
titel, får jag upplysa, att den Charta Sigillata,
Den 20 October. 289
hvarmed fullmagt på en Häradshöfdingebe-
ställning belägges, beräknas ej endast efter
den ordinarie lönen, utan äfven efter de ex¬
tra-ordinarie inkomster, sorn åtfölja Härads-
höfdinge-tjensten — och att således den årli¬
ga bevillningen för en Caracteriserad Härads¬
höfding ingalunda blifver så låg, som Herr
Doctorn föreställt sig.
Prosten Mittag: Jag godkänner Tit.
Heurlins anmärkning och kan ej gilla Bevill-
nings-Utskotlets beskattnings-grund. Många
med högre värdighet hafva ringa lön. Billi¬
gare vore att stadga en viss Bevillning för
hvar grad i Rangordningen, och det för hela
lifstiden, ty annars kunde det hända, att den¬
na Bevillning den ena Riksdagen efter den
andra förhöjdes, och att den, som, under
förutsättning af en lägre beskattning, emotta-
git en Caracters-fullmagt, hvilken han ej me¬
ra kunde återlemna eller tillintetgöra, blefve
slutligen tvungen att betala en skatt, som
öfversteg hans förmåga oeh hvartill han rät¬
teligen icke kunde anses förpligtad.
Lector Bergqvist: Det var egentligen för
att besvara Tit. Heurlins anmärkning, som
jag begärde ordet. Tit. Nibelius har redan
till en del förekommit mig. Inom Utskottet
stridde man just derom, att månge ansågo
denna bevillning för hög; men när den, som
aldrig varit i Statens tjenst, hugnas med en
högre titel, bör för honom ingen consideration
ega rum. För verkliga tjenstemän blifver af-
giften betydligen mindre. Grunderna för Char-
ta-Sigillata må dock vara hvilka som helst;
2/to Den 20 October.
när de äro beslämda, torde de lämpligast
kunna antagas såsom norm. Hvad Prost-full-
magter angår, så kunna de äfven lätt taxeras,
efter cbartan. Jag finner ej skäl deri, att de
högsta värdigheterna alltid skola taxeras högst;
ty om någon gradvis uppstiger till de högsta
värdigheter, är han icke derigenom mer he¬
drad, än den, som på en gång, från att in¬
nehafva en lägre plats, får en titel, utan att
hafva gjort någon tjenst eller långt öfver sin
tjenst. På ett eller annat sätt skall afsigten
' uppnås, antingen en inkomst för Staten eller
en inskränkning af titlarna. Bevillnings-Ut-
skottet har i allmänhet ej varit för saken,
men måst rätta sig efter Förstärkta Stats-
Utskottets beslut.
Contractsprosten Lignell: Äfven jag är
ibland dem, som anse Utskottet böra utgått
från en annan princip, nemligen den af Herr
Grapengiesser i sin reservation antydda, vis¬
sa bestämda afgifter å lika eller sinsemellan
jemförliga värdigheter, och att således Riks-
Rangordningen varit den lämpligaste grund¬
valen.
I öfrigt vill jag i så måtto jemka mig
till Herr Grefve v. Fersens reservation, att
jag anser ifrågavarande Bevillning böra, om
icke just i sjelfva Bevillnings-förordningen,
likväl åtminstone i dagligt tal, erhålla namn,
heder och värdighet af Stämpel-afgift_, ett
ord, hvilket i min tanka lämpligast och när¬
mast på saken uttrycker verkliga förhållandet.
Carakters-fullmakt har nemligen en frappant
likhet
Den 20 Octo ber.
likhet med en vanlig signatur., som utvisar
innehållet eller beskaffenheten af en vara, på
det den icke må med andra förblandas. Den
är således i sig sjelf icke annat än en stärn-
pelj satt å personer, betecknande graden af
dessa personers fåfänga. * Det är då äfven bil¬
ligt, alt Bevillningen å denna fåfänga får namn
af Stämpel-afgift.
I hvarje större collection är rimligt, att
någon af presterskapet är med. Så bör äfven
vara här, och jag anser det såsom en ganska
lycklig tanka hos Bevillnings-Utskottet, när
det i 6:te mom. föreslår, att karakteriserade
personer må upptagas i Taxeringslängden N:o
5, näst efter Huspredikanter} ty mig veter¬
ligen finnas icke inom Presteståndet några,
som äro iner berättigade än desse att gå i
främsta ledet af denna respektabla samling.
Sluteligen hemställer jag vördsamt till
Högv. Ståndets liberalitet, om ej Utskot¬
tet, i händelse af återremiss,' måtte erinras,
att icke förgäta placera Theol. Doctorer på
sitt rätta ställe bland de öfriga Herrarne,
nemligen sådane Theol. Doctorer, som ej ge¬
nom aflagda examina och specimina äro be¬
rättigade till sidenhatten.
Contracts-Prosten Öhrnberg: I Höglofl. Be¬
villnings-Utskottet bar jag varit ibland dem,
hvilka påyrkat årlig Bevillning för Caracters-
Fullmagter.
Man kan icke med skäl bestrida, att be¬
gär eller Titlar i synnerhet tillhör sednare ti¬
der och att man i fordna dagar föga fikade
Prcste-St. Prot. 1834• Bandet XII. 16
Den 20 October.
derefter. Jag ihogkommer mycket väl, alt
en på sin tid mycket ansedd och till åren
kommen Embetsman, som för flere år sedan
aflidit, mera än en gång klagade öfver sedna¬
re tiders Titelsjuka och berättade, att, då
han i sin ungdom var som Hofrätts-betjent
engagerad i Kongl. Maj:ts och Rikets Höglofl.
Götha Hofrätt, ingen enda der fanns, som
hade Titel, högre än hans syssla, och att
blott en enda Embetsman fanns i hela den
vidsträckta Jurisdiction, som då lydde under
ofvannämnda Hofrätt, hvilken hade Titel, hög¬
re än hans innehafvande Embete. Nu är
förhållandet annorlunda. Titlarna hafva ökat
sig i förundransvärd progression vid nästan
alla Corpser ända till den grad, att man bör¬
jar misstänka en äldre Embetsmans duglighet,
så vida hans Titel icke är högre än hans
sysla. — Att denna Luxe i Titlar bereder
Luxe i lefnadssättet, och menligt inverkar på
många familjers välstånd, är lika synbart som
beklagansvärdt, hvarföre det synes som en
årlig bevillning' å Caracters-fullmagter icke
skulle vara ett olämpligt correcliv mot det
redan djupt rotade Titel-begäret. Den sorn
icke är nöjd med den värdighet, som han
eger i och för sin innehafvande tjenst, utan
vill stiga längre fram och ha större heder,
han bör rättvisligen och utan skonsmål årli¬
gen betala för denna sin fåfänga. Jag erkän¬
ner visserligen, att många förtjenta Män erhål¬
la förhöjda Titlar utan att hvarken direcle
eller indirecte lia sökt dem, och att årlig be¬
villning å deras Caracters-fullmagter synes
Den 20 October. 243
mindre lämplig; likväl förmodar jag, att des¬
se förtjenle män och verkliga Patrioter icke
skola anse för tungt att äfven på detta sätt
offra åt ett Samhälle, som behöfver deras bi¬
drag samt inser och värderar deras förtjen-
ster. Och om det skulle befinnas, att vissa
personer lid efter annan erhållit allt högre
och högre Titlar, utan att någonsin hafva
beslridt någon ordinarie syssla, och utan att
hafva tagit ett enda steg på den ofta mödo¬
samma Embetsmannabanan, så tyckes det bå¬
de med billighet och rättvisa öfverensstäm¬
mande, alt dylika, på äraris höjder uppsatte,
få hederligen och årligen betala för denna sin
upphöjelse. Enligt Utskottets förslag tycker
jag, alt 6 procents årlig bevillning af Carac-
ters fullmagtens Charta Sigillata icke är olämp¬
lig. Den må åtminstone såsom gällande anta¬
gas på försök till nästa Riksdag, då den kan
minskas, eller måhända höjas, i fall skäl der¬
till skulle finnas.
Domprosten Doctor Heurlin: Efter den
förklaring, som Tit. Nibelius lemnat, finner
jag, att jag icke rätt fattat Utskottets förslag.
Utskottet har således verkligen sökt att be¬
skatta fåfängan. Men efter Utskottets förslag
uppkommer ändå en ojemnhet i beskattningen.
Hofsysslor hafva i allmänhet hög rang, med
små löner. En Kammarherre har t. ex. om¬
kring 3oo R:dr i lön; en Öfverste 36oo R:dr.
En caractersfullmagt på den förra värdigheten
skall medföra en betydligt mindre Charta, och
följaktligen äfven bevillning, emot en fullmagt
på den sednare. Jag är dock färdig att bi¬
s44 /ten 20 Oclober.
falla Betänkandet, för alt undvika nya, onyt¬
tiga strider.
Doctor Elfström: Bevillnings-Utskoltet
synes mig något för högt beskattat Caracters-
Fullmagter. Om nöjet att ega en sådan ej
olämpligt kan jemföras med njutningen af lux-
artiklar i allmänhet, så är ju den principen
godkänd, att med lindrigare afgift belägga dem
af inländsk framför dem af utländsk tillverk¬
ning. Då Caracters-Fuilmagter obestridligt äro
af förstnämnde egenskap, bör förbrukaren ock¬
så skonsammare taxeras. På denna grund in¬
stämmer jag i den Betänkandet vidfogade Re¬
servation, hvari den årliga afgiften är föresla¬
gen lill 2 procent af Fullmagts-Chartan.
Prosten Mittag: Fullmagts-chartan be¬
stämmes efter lön; men flera höga värdighe¬
ter kunna medföra ringa lön. Om nu be vin¬
ningen för Caracters-fullmagter bestämmes ef¬
ter fullmagtschartan, och denna åter beror af
lönen, kunde man genom ifrågavarande stad¬
gande mera öka än minska fåfängan, derige¬
nom, aft man gjorde högre titlar på tjeuster,
som åtföljas af mindre stora löner, isynnerhet
begärliga. Något afseende borde väl äfven gö¬
ras på rangen.
Domprosten Doctor Holmström anmärkte,
att, hvilken regel för denna Bevillnings beräk¬
ning man ville antaga, så kunde man ej und¬
vika ojemnheter och svårigheter. Orsaken låg
i sjelfva beslutets olämplighet. Nu vore bäst
att bifalla Betänkandet; en återremiss skulle
förvärra, ej förbättra förslaget.
Betänkandet bifölls.
Den 21 October. 245
§• 11.
På derom gjord anhållan beviljades Con-
tractsprosten J. J. Nibelius permission på åtta
dagar.
Ståndet åtskiljdes kl. i3 e. m.
In fidem
P. A. Sondén.
Den 21 October.
Plenum kl. io f. m.
§• 1.
Upplästes följande från Hederv. Bonde-
Ståndet ankomna Protocolls-utdrag, innehål¬
lande, att af Stats-Utskottets Utlåtanden blif¬
vit återremitterade N:o 2^3, i anledning af
Kongl. Maj:ts nådiga Proposition angående Mar¬
kegångssättning, och N:o 283, angående grati-
fication åt Stats-Commissarien Tauvon; bifal¬
lit N:o 274> i anledning af Kongl. Majtts nå¬
diga Proposition, rörande Kronans spannemåls-
räntor, N:o 284, rörande inbetalning af låne¬
medel till publika Cassör; N:o 286, om hand¬
läggning af mål rörande Recognitions- och Kro-
noskogar; och till Handlingarna N:o 287> 288
och 28g. Återremitterat LagBevillnings-
och Economi-Utskottens Betänkande N:o 6,
angående Reglementariska föreskrifter för Brän-
vinsbränningens utöfning samt försäljningen af
bränvin och beskattningen derå,
Lades till Handlingarna.
Den 21 October.
§ 2.
Föredrogs och lades på bordel:
Conslitutions-Ulskoltets Memorial
N:o 45, med utlåtande öfver 3 Stånds
återrernisser på Memorialet N:o 3i, angående
Riksdags återkomst på bestämd tid;
K:o 46, med föreslående af ett tillägg vid
Riksdags-Ordniugens 70 §, i fråga om För¬
stärkta Utskotts-Nämnders och Electorers full¬
talighet;
N:o 47» n^d föreslaget tillägg i 73 § R. O.
af hänvisning till 56 § R. F.;
Stats- Lag- och Economi-Utskoltens Ut¬
låtanden
N:o 27, i anledning af väckt motion, dels
om anslag af allmänna medel till låneunder¬
stöd för dem, som inom Jemtland vilja till¬
handahålla spanmåls-upplag till utlåning emot
samma vilkor, som Dislrict-inagazinen, dels
om räntans förhöjning å försträckning i span-
mål, enskilde personer emellan;
N:o .28, i fråga om förändrade grunder
för fördelningen af Båtsmanshållet, Rikets stä¬
der emellan;
N:o 29, i fråga om lindring uti den hem¬
mansegarne i Jemtland åliggande roterings-
och rustningsskyldighet;
N:o 3o, i anledning af Kongl. Maj:ls nå¬
diga Proposition, angående rotefrihet för Ca-
pellansboställen samt ersättning och vederlag
åt de Capelianer, hvilkas boställen än vidare
komma att i roteringen qvarstå, äfvensom rö¬
rande befrielse från öfverroteringen för åtskil¬
liga hemman i Jönköpings och Kronobergs Län
Den 21 October. 247
och, i sammanhang dermed, om vacanceafgift
för ordinarie rotering underkastad jord, som
icke presterar rotering in natura;
N:o 3 r, ytterligare, i anledning af väckt
motion, rörande åbo- och besittningsrätten till
Kyrkohemmanen i Halland;
Lag-Utskottets Utlåtanden
N:o i34, i anledning af gjorda anmärk¬
ningar vid Lag-Utskottets Betänkande N:o 42,
öfver motioner med förslag till ändring i nu
gällande Lag, angående behandlingen af frågor
om oenighet makar emellan;
N:o i35, i anledning af anmärkningar
emot Utskottets Betänkande N:o 4°> öfver
Prosten L. G. Mittags motion, om meddelan¬
de af föreskrift, att äktenskapet bör inom viss
tid, efter skedd lysning tredje gången, genom
vigsel fullbordas eller ock fästningen varda
upplöst;
N:o i36, i anledning af anmärkningar
emot Utskottets Betänkande N:o 5, öfver Riks-
dagsfullmägtigen Pehr Isacsson Myrungs mo¬
tion, om upphäfvande af 9 § 2 Cap. Gifter-
måls-Balken;
N:o 137, öfver väckte motioner, om än¬
dringar eller tillägg i Kongl. Förordningen d.
24 Aug. i8i3, om fylleri och dryckenskap;
N:o i38, öfver väckte motioner, om upp¬
häfvande af Kongl. Brefvet den 17 Oct. 1778,
angående förekommande af barnamord;
N:o 139, i anledning af anmärkningar
emot Utskottets Betänkande N:o 37, öfver
Frih. Lars Stjernstedts och S. J. Wijk¬
man s motioner om borttagande af dödsstraffet
248
Den 21 October.
för stöld ur bref, soia ej äro under Post-In¬
rättningens eller annan allmän vård.
3.
Föredrogs Lag- och Economi-Utskottens
den i3 dennes bordlagda Utlåtande N:o 18,
öfver väckt Motion, om tillägg i Kongl. Kun¬
görelsen den 25 Junii i83o, angående under¬
stöd af allmänna medel till utflyttningar, i
följd af verkställda laga skiften.
Bifölls.
§. 4.
Föredrogs Lag- och Economi-Utskottens
den i3 dennes bordlagda Betänkande N:o jg,
i anledning af väckt fråga om förklaring och
tillägg i Kongl. Förordningen den 20 Januari
1824, angående ändring eller ulrifning af vat¬
tenverk, som genom uppdämning skada jord
eller hindra dess odling.
Bifölls.
§. 5.
Föredrogs Lag- och Economi-Utskottens
den i3 dennes bordlagda Betänkande N:o 20,
i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposi¬
tion angående det vid sista Riksdag framställ¬
de Förslag Lill en ny Stängsel-Förordning.
Prosten Rosen anförde: De Högloft. Ut¬
skotten hafva i detta Betänkande framkastat
en sats, som svårligen lärer erkännas, så länge
ej communio bonorum blifvit införd. Utskot¬
ten säga: boskapsegaren är lika pligtig att
bidraga till fredande af grannens Aker och
äng, som denne att sätta sina egor och grö¬
dor i försvarstillstånd mot andras kreatur. Är
Den 21 October.
2 49
denna sals rättsenlig, då är oek denna del:
Ängs- och åker-egaren är lika pligtig att bi¬
draga till fredande af grannens boskap, som
denne att sätta sina kreatur i försvarstillstånd
mot odjuren, det vill säga: ängs- och åker-
egaren är pligtig att deltaga i vallgången med
grannens kreatur. Men derpå tror jag, att den
förre ej vill ingå, och icke heller lärer någon
påstå, att detta är hans pligt. Att den prin¬
cip, Utskotten uppställt, är origtig och falsk,
torde således ligga för dagen. Med ett exem¬
pel vill jag ytterligare upplysa detta. Min
granne, egare till skogen, som omgifver min
äng, nyttjar ej skogsmarken lill bete åt sina
kreatur, utan torpare och backstugusittare göra
det. Skola då desse, som äro kreatursegare,
stänga omkring min äng, för det de begagna
en annans bete? Det skola de, enligt den
framställda satsens ordalydelse. Men det är
förmodligen icke meningen. Meningen är väl,
att det är skogsegaren, som skall deltaga i
stängselskyldigheten. Men hvarföre skall denna
skyldighet åligga honom? Han har ju ingen
nytta af den gärdselgård, som är omkring min
äng? Vill jag icke stänga omkring densamma,
så slår det mig fritt; jag sjelf har deraf gagn
eller skada. Men att tvinga en annan till det,
hvaraf jag, men icke häri, har nytta, det är
orättvist. — I hvad stängselskyldigheten för
skog och utmark beträffar, ogillar jag således
den förändring af § 5 i 1802 års stängselför¬
ordning, som Utskotten föreslagit, emedan
denna förändring stöder sig på en falsk och
origtig grund.
a5o Den 21 October,
Professorn m. m. Doctor Bexell: Miss¬
belåtenheten med nu gällande stängsel-författ¬
ningar, länge och allmänt uttalad, gjorde Sty¬
relsen och Representationen betänkta att i
ekonomisk Lagstiftningsväg afhjelpa olägenhe-
terne. Förslag till en ny Stängsel-förordning
uppgjordes. För ändamål af allmän gransk¬
ning kringspriddes det öfver hela landet.
Det blef nu på en gång föremål för medita¬
tionen och för de olika åsigter, som i veder¬
läggnings väg emot hvarandra uppträdde. På
den förvånande mångfald af skiftande och oli¬
ka Local-förhållanden, som emellan Haparan¬
da och Ystad för stängselskyldighets-bestäm-
melsen förete sig, är förslaget således gran-
skadt. Det är äfven med sin klandrade hälf¬
ten—princip „ framför nu gällande Stängsel-
Författningar, en approximation till det, i
Jordisk Lagstiftning aldrig uppnådda fullkom¬
liga. Jag tvekar derföre icke att tillägga det
företrädet.
På den Afdelning af förenade Lag- samt
Allmänna Besvärs- och Economi-Utskotten, som
först behandlade ärendet, tillstyrktes förslagets
antagande med vissa modificationer. Uti Ut¬
skottens plenum deremot ogillades det. Af-
delningens förslag är uti en betänkandet bi¬
fogad Reservation bilagdt. Högv. Ståndets fle¬
ste Ledamöter hafva visserligen i sine hem¬
bygder, uti Rikets serskilda Provinser, delta¬
git i behandlingen af detta i hög grad vigti¬
ga ämne, men få af oss deremot hafva ännu
baft tillfälle att taga en samlad kännedom af
de serskilda omdömen man ifrån ’ serskilda
Den 2/ October.
a5i
orter aflemnat. Jag vill derföre deraf nu gö¬
ra en expose.
Upsala Län.
Det nya förslaget förkastas, såsom icke
billigt och rättvist, emedan Lag-Comiteens
motiv, att det ej äro 2 motsatta nyttor hvil¬
ka med hvarandra såsom serskilda storheter
skola jeinföras, utan det är egande-rätt som
ställes i bredd med egande-rätt, ej kan antagas
såsom Lagstiftnings-grund.
Stockholms Län.
Ingen af Länets innevånare har afgifvit
någre anmärkningar. Landshöfdingen anser
den nya principen mer rättsenlig och enkel
än den förra.
Skaraborgs Län.
Ingen betänklighet är att antaga förslaget
hvad detta Län angår, enär det högst säll¬
synt träffar någon mark af den beskaffenhet,
att icke fördelen af dess inhägnande på ett
eller annat sätt motsvarar hägnadskostnaden,
så att det inom denna ort synes som ingen
skulle blifva oskäligt betungad med hägnads-
besvär genom det föreslagna delningssättet,
hvilket i allmänhet är till sin grund uppen¬
bart rättvist, hvarföre Hushålls-sällskapet så
mycket hellre önskar dess antagande, som
genom enkelheten vid tillämpningen undvikas
de stora kostnader, besvär och ofta långvari¬
ga rättegångar, som nu varande stängsel-för¬
ordning föranledt.
25a
Den 21 October.
Kronobergs Län.
I irägan, alt stängseln emellan lika egor
skulle delas till hälften, är Hushålls-Sällskapet
af den tanka, att nu varande stängselgrund är
mindre orättvis än den förra,
Jönköpings Län.
Förslaget anses öfverträffa n. v. stadgan-
den; särdeles har föreskriften i 1802 ärs Stäng¬
sel-förordning, att de förändringar, skog och
utmark undergått genom odlingar, ej böra
verka ändring i stängselskyldighet, länge vål¬
lat oreda och orättvisa.
Westmanland.
Det nya förslaget öfverträffar n. v. Stäng¬
selförfattning i enkelhet, bestämdhet och lätt
verkställbarhet, och det är rent af omöjligt
att stadga sådane allmänna grunder för stäng¬
selskyldigheten, som icke i vissa fall vid til¬
lämpningen kunde bli mindre rättvisa. Men
den nu varande grunden går närmare billig¬
beten och rättvisan, och den nya drabbar de
mindre possessionerna, och derföre anses be¬
tänkligt att gilla den sednare och helt och
hållet förkasta den förra.
Östergöthland.
Hushålls-Sällskapet föreslår och anhåller,
att lnignadsskyldigheten för all slags jord må
bli lika och således deri deltagas till hälften,
ehvad natur och beskaffenhet de egor må ha,
hvarmed serskilda hemman begränsa hvaran¬
dra, äfven om åker och äng möta beteshagar,
skog och utmark.
Den 21 October. 253
Södermanland.
Så vida i delta ämne en allmän författ¬
ning skulle gälla för Sverige, der en mängd
olika localförliållanden motverka möjligheten
för en sådan författning att öfverallt vara lika
användbar, rättvis och billig i tillämpningen,
anses, med få undantag, en bättre författning
icke kunna gifvas än den föreslagne, Med
hänsigt till Södermanland föreslås vissa än¬
dringar och tillägg.
Elfsborgs Län.
j;o Hufvud-Afdelningen af Hushålls-Säll-
skapet i Wenersborg.
Vid betraktande af de välgrundade skäl
förslaget innehåller, och då erfarenheten visat,
att, vid tillämpningen af n. v. stängselstadgari-
den, svårighet, osäkerhet och missförstånd
nästan alltid ägt rum, anses det nya förslaget
med ringa modificationer höra antagas, desto
hellre sorn de föreslagne ändringarne äro med
afseende jemväl å landets tilltagande odling
och tidens kraf påkallade.
3:0 Filial-Afdelningen i Borns.
Att skog och utmark deltager i hägnad
emot inegor, och att afseende vid hägnad ej
göres å jordens fordna beskaffenhet eller bruk¬
ningssätt, finnér Afdelningen ostridigt rigtigt.
Alt deremot stängning skall ske lill hälften,
då lika beskaffade ägor möta, och inägor till ?
mot skogs och betesmark, har Afdelningen icke
ansett sig kunna tillstyrka.
. ' r , I :. \ 7
2 54 Den 2/ October.
Calmare Län
har gifvit ett alldeles nytt förslag, deruti
hälften-principen ej godkännes, utan förra del-
ningsgrunden med någon jemkning, dock utan
att ingå i någon vederläggning af den förras
lämplighet.
Dalarne.
Förslaget om hälften-principen i inegor
mot inegor anses af Landshöfdingen mest läm¬
plig. Så skedde ock före 1802 här i länet,
och så sker ibland ännu. Stadgandet, att, då
inegor möta utegor, de sednare skola deltaga
med i, synes deremot ej fullt lämpligt för detta
Län. I nedra delarne af Länet mötes väl på
flere ställen den odlade jorden af betesmark
af den förmonliga beskaffenhet att det är lämp¬
ligt, men många undantag förekomma äfven
der. I öfre delarne af Länet är åter, åtmin¬
stone omkring Bygdelagen, större delen af den
jord, som kan odlas, redan odlad, och den
mark, som den odlade jorden omgifver, är, så¬
som vanligen af berg eller stenskär bestående,
så oduglig, att den är onyttig. Om en allmän
grund för hägnad emellan in- och utägor för
Länet blir stadgad, och deltagandet ej genom
Gode Män kan få bestämmas, så bör | be¬
stämmas i de nedra Ländelarne, men utmar¬
ken i de öfra vara fri.
Örebro Län.
Vid ämnets behandling har Hushålls-Säll-
skapet endast fäst sitt afseende på Länet och
de Län, sorn äro af lika beskaffenhet. Ändring
Den 21 October 255
i n. v. författningar är af behofvet påkallad.
De hafva visat sig i de fleste fall i tillämp¬
ningen högst obillige, särdeles vid stängsel i
rågång emellan serskilte skifteslag. Den i nya
förslaget antagna stängselgriind kan visserligen
ej i alla möjliga fall förekomma ojemnhet i
stängselbesväret i jemförelse med nyttan af
stängseln, men ingen allmän princip kan be¬
reda detta ändamål, och det nya förslaget
åstadkommer de minsta. Dess antagande till-
styrkes med vissa anmärkningar öfver detail-
lerne.
Wermland. ,
Det nya förslaget anses högst lämpligt och
godt, samt tillstyrkes derföre, endast med de
tillägg Justitiae-Råderne Bredberg och Isberg
föreslagit, såsom närmare bestämmande det
förhållanden i Wermland åtminstone ganska
ofta skulle inträffa, hvarest localens brutna
beskaffenhet och en vida utsträckt hemmans¬
klyfning försvårar alla delningsförrättningar.
På den jemna jordytan i de sydligare provin-
serne, der jorden är odlingsbar nästan öfver¬
allt, är det en möjlighet att genom egorym¬
dens figur modificera stängselskyldigheten efter
några få enkla principer och jordens förmo¬
dade lika användbarhet. Så icke alffid i de
bergige skogsbygderne, der få odlingsbara, sam¬
manhängande fält finnas, och der åkerbruket
följt eller följer bosättningarne i de aflägsnaste
trakter, genom flere styckade egoskiften, som
ej sällan möta alldeles oandvändbara lägenhe¬
ter, hvilkas egare, tvungne att deltaga i stäng¬
selskyldigheten, anse sig lidande och fordra
modificationer.
256 Den 21 October.
Gefleborgs Län.
Närvarande stängselgrunder äro, efter hvad
erfarenheten inom Länet visat, svåra att till-
lämpa, och ofta orättvisa. Behofvet och bil¬
ligheten af stängselförfaltningens förändring i
likhet med förslaget har börjat af jordegare
inom Länet allmänt inses, så att vid verkställ¬
de stängseldelningar hälften-principen ofta blif¬
vit beslutad mellan lika egor. Den anmärk¬
ning kan väl mot denna princip göras, att
jordegare inom skifteslag, hvars egor blifvit
utlagde i flere skiften och uti ett för stängning
obeqvämare läge, få vidkännas större tyngd,
men sedan nu denna princip gjort sig gällan¬
de, att intet skifte af jord är oföränderligt be¬
ståndande, så länge en ytterligare egornes sam¬
manläggning kan ega rum, synes häraf intet
hinder för antagandet, helst denna ojemnhet
kan upphöra i möjligaste måtto, när nytt skifte
sker. Tillstyrkes således antagande af försla¬
get, då lika slags egor mota hvarandra (inegor
mot inegor och utegor mot utegor).
JVester-Norrland.
Hushålls-Sällskapet finnér ingen betänk¬
lighet möta att i inegor och inrösnings-jord
stänges lika; men när de möta skogs-eller be¬
tesmark, är stadgandets 2 § betänkligt för
denna landsort, emedan det ena skifteslaget
alltid har mycket mindre nytta af stängseln
än det andra, och stundom anser det likgiltigt,
enär den angränsande skogen ej behöfver fre¬
das. Derföre hemställes, att, då åker, äng
eller
Den 2/ October.
eller inrösningsjord möter skog eller betes¬
mark, det skifteslag, som eger det förra, hål¬
ler stängseln ensamt, men då skogs eller be¬
tesmarken odlas, deltas till hälften i stängseln
för alltid. Skogsmark mot skogsmark stän¬
ger lika, utom då råskillnaden är i5oo fam¬
nar, då lindring ges efter förslaget.
Westerbotten.
Förslaget anses öfverträffa n. v. slängsel-
stadganden.
Gottland.
Principen för Stängseldelning bör vara,
alt den mark, som larfvar stängsel, bör deri
deltaga, den vara fri som ej beböfver den.
Åker, äng och beteshage äro sådane egor, som
man vill hafva fredade. Utmark åter vill
man ej freda, således behöfs der ingen stäng¬
sel. Nämnde ego-slag böra taga lika del, ty
jorden brukas ofta än till det ena än till det
andra. På desse grunder tillstyrkas åtskillige
ändringar i förslaget.
Malmöhus Län.
Den nya stängselgrunden synes, under
landels närvarande kultur, öfver allt använd¬
bar med någre modificationer. Den bereder
den oberäkneliga fördelen, att jordegarens släng-
selskyldighet sammandrages inom gränsorne
för dess eget ego-område, en fördel, som jem-
nar de någon gång inträffande olägenheterne
af ökadt stängselbesvär i följd af egornas
oformliga läge. Många ha ock redan antagit
Presle-St. Prot. 1834• Bandet XII. 17
Den 21 October.
denna stängselgrund, så alt opinionen synes
hyllat den allaredan. Öfvergången ifrån det
gamla till det nya synes dock vådlig, om
en fullkomlig rubbning och förändring af alla
nu varande stängselförhållanden skulle på en
gång åstadkommas.
Christianstads Län.
Ilushålls-Sällskapet bar här ej yttrat sig,
utan blott insändt de af trenne dess Ledamö¬
ter samt af ett härads hushålls-beredning af-
gifne, emot hvarandra stridige, utlåtanden.
Landshöfdingen säger, att hälften-principen
synes för många, särdeles för de små hem¬
manen, obillig, men efter Landshöfdingens
öfvertygelse är denna grund användbar för Skå¬
ne oclx sådane landskaper, der jordinonens ic¬
ke allt för olika beskaffenhet påkallar modifi-
cationer. Detta lär isynnerhet vara fallet, der
vidlyftig, oländig mark, såsom stora måsar,
myror, angränsa odlingsbara egor. Med un¬
dantag af några få ställen i nordligaste delen
af Länet, samt ett och annat flygsandsfält i
närheten af sjökanterne, och för hvilka sist¬
nämnde serskildte stadganden i afseende pu
stängseln redan äro vidtagne samt loide bö¬
ra bibehållas, inträffa icke här i allmänhet
sådane förhållanden, som kunna anses ligga i
vägen för antagande af denna stängsel-grund.
Blekinge Län.
Flere af dem, med hvilka förslaget varit
communiceradt, hafva varit af olika meningar,
men de fleste hafva ansett den nya principen
Den 21 October. 25g
mindre rättvis, och ledande till mindre hem¬
mansegares skada och mångas undergång.
Äfven Hushålls-sällskapet är af denna tanka
hvad angår hälften-principen.
Hallands Län.
Hälften-principen är enkel, men ej bil¬
lig, och kan derföre ej tillstyrkas.
Bohus Län.
Hälften-principen blir af betänkliga följ¬
der för mången obemedlad, som med en rin¬
ga jordlott gränsar lill en större egendom.
1802 års Förordning har nära en mans-ålder
gällt utan lidande och missnöje, och den är
den billigaste och rättvisaste, då den stadgar,
att den skall stänga för mer, som för mera
ligger.
Jemtland.
Hemmantalet är ej lämplig delningsgrund
för stängsel serskildte hemman och byar emel¬
lan, då det ej utmärker hemmanets relativa
beskaffenhet. Egorymden icke heller, utan ge¬
nom en noggrant verkställd, i en oafbruten se¬
rie löpande taxering, hvilken i kostnad och
besvär skulle kunna jemföras med egornes
skiftande. Snarare skulle dessa delningsgrun-
O O
der och egentliga hemmantalet vara lämplige
inom byar der skifte skett, om det vore
gifvet, alt stängseln i tidens längd alltid klef¬
ve densamma; men så är det icke, utan den
måste rubbas och omgöras i följd af nya
egodelningar, hemmansklyfningar eller bem-
mans-sam manläggningar, och tillskynda då jord-
-' ' ' C *'
a6o
Den 27 October.
egarne större kostnader i anseende lill dess
vidsträckta och invecklade beskaffenhet. Hälf-
ten-principen är ostridigt den enklaste.
Norrbottens Län.
Här är icke något Hushulls-sällskap. Lands¬
höfdingen antar principen i förslaget, men sorn
stängselskyldigheten går i bredd med odlingen
och detta Län är ännu föga odladt, fordras
vissa jemkningar i förslaget.
Af denna framställning erbjuder sig slut¬
satsen: att skiljaktiga localförhåilanden påkal¬
la olika grunder för stängseldelning. Vöre, i
ekonomisk lagstiftning, detta verkställbar,
jag skulle tillstyrka det. Nu deremot anser
jag förslaget med de deruti gjorda modifica-
tioner framför de för närvarande gällande
sladganden ega ett afgjordt företräde, och till¬
styrker dess antagande jemte återremiss af
B etänkandet.
Professorn Agardh: Det Betänkande, Lag-
och Economi-Utskotten afgifvit rörande stäng¬
selskyldigheten, är så knapphändigt och så yt¬
ligt författadt, att det synes mig omöjligen
kunna ligga till grund för ett R. St:s svar på
den Kongl. Propositionen. Sanningen häraf
synes tillräckligen-, då det jemföres med den
åtföljande Reservationen, hvilken har form
af ett Betänkande, då deremot Betänkandet
har form af en Reservation. I synnerhet
när en Kongl Proposition afsläSj fordrar
skickligheten, och den ömsesidiga aktningen
A
Den 21 October.
261
etnelia 11 de båda Statsmaglerna, alt åtminsto¬
ne skäl gifvas, hvarföre detta sker. Men nå¬
gra sådana finnas knappast i detta Betänkande,
elier finnas der åtminstone endast i förbigå¬
ende upptagna. Betänkandet innehåller huf¬
vudsakligen endast, att Utskottet ej kan till¬
styrka bifall till Konungens förslag, och Ex-
pedilions-Utskotlet skulle, i fall detta Betän¬
kande bifölls, sannolikt komma i mycken
förlägenhet, att derefter uppsätta den under¬
dåniga skrifvelse».
Hvad nu sjelfva saken angår, så mäste
jag i allo dela reservanternes åsigt. Skulle
nemligen, såsom Utskotten tillstyrka, hem¬
mantalet läggas till grund för stängseldelnin¬
gen, så skulle stängselskyldigheten för ett
hemman, som icke förändrar egare, förändras
för hvarje gång, som ett tillstötande hemman
antingen klyfves eller styckas eller också för¬
enas med ett annat hemman. I år kan t. ex.
elt helt hemman hafva till granskap ett an¬
nat helt hemman, och således båda vara skyl¬
diga att stänga lika mot hvarandra; men den
ena grannen kan bortsälja den aflägse hälften
af sin egendom, och genast fördubblas den
andras stängselskyldighet; eller tillköper sig
den ena grannen ännu ett helt hemman, och
i detta fall minskas den andras stängselskyl¬
dighet med hälften. Detta ådagalägger till¬
räckligt, att icke hemmantalet, eller någon så¬
dan qvantitet, som beror af arean, kan ingå
såsom bestämjmande rättsgrund i denna lag¬
stiftning. Ty omöjligen kunna den ena gran¬
nens skyldigheter komma att bero af den an¬
dra grannens godtyckliga handlingar.
2Ö2
Den 2/ October.
Det ligger i sakens natur, att stängsel-
skyldigheten måste bero af en helt annan
qvantitet än arean, nemligen af sjelfva rå¬
gångens längd. Har mitt hemman fått en
längre rågång jemförelsevis med dess area,
så har det visserligen fått ett större onus, än
ett annat lika stort hemman med mindre rå¬
gång. Men detta skall ej och kan ej hjelpas
genom en stängselförordning, utan genom nå¬
got helt annat, nemligen genom cn skiftesför-
ordniug, som åsyftar formliga planer, eller så¬
dana planer, som gifva åt hvarje hemmansdel
den minsta möjliga rågång. Att icke hem¬
manen i detta afseende blifva olika, kan lika
litet hjelpas, som att hemman med lika hem¬
mantal äro olika hvarandra i andra afseenden.
Hvilken orättvisa skulle det ej vara, om ett
hemman, som ligger på en halfö och således
ej behöfver mer än obetydlig stängsel, likväl
skulle tvingas att slänga lika med ett hem¬
man, som behöfver stänga kring sig på alla
sidor, och att således det förra skulle förlora
de naturliga förmåner, som naturligtvis ingått
i köpet deraf, för att hjelpa de naturliga bri¬
ster, som tillhöra en annans hemman och
som äfven togos vid köpet i betraktande!
Vid en skiftesförrättning äro alla hem¬
mansegare hvar för sig skjddige att bevaka
sin egenj men icke en annans rätt. Om nå¬
gon försummar detta, och derigenom får en
oformlig plan, så skulle hans granne, som
icke försummat bevakningen af sin rätt, och
således fått en formlig plan med en mindre
rågångslinea, komma, enligt Utskottens prin¬
Den 21 October. 263
cip, alt plikta för elen andras försumlighet.
Mig synes således, på dessa och flera skäl,
att ingenting är mindre rigtigt än att såsom
princip uppställa den åsigt, Utskotten antagit.
Det enda skäl, som Utskotten för denna
åsigt anföra, är, alt, i fall den nya principen
antages, skulle den mindre hemmansegaren få
vidkännas en ökad stängselskyldighet. Men
detta synes mig alldeles falskt. Har den
mindre hemmansegaren en formlig plan, får
han mindre att stänga, än en större hem¬
mansegare, som har en oformlig plan; ty allt
heror på planens formlighet. Och det blir
den mindre hemmansegarens egen sak, att
vid köpet af en afskild hemmansdel tillse,
att planen får så lika sidor som möjligt, och
ej sorglöst låta den blifva så oformlig som
helst, för att sedan låta sin granne betala
hans oförstånd.
Allt detta grundar sig på mathemaliska
sanningar och behöfver ej mer än några
proposiLioner af Euklides lill bevis, der det
ådagalägges, att perimetern, d. ä. rågången,
och således stängseln ej står i det ringaste
förhållande till arean, och således icke heller
till hemmantalet, utan endast till areans figur.
Så vidt om principen för författningen;
hvad tillämpningen vidkommer, så har Herr
Strussenfelt i sin reservation så fullständigt
behandlat den, att jag dervid har ingenting
att anmärka eller tillägga.
Häruti instämde Tit. Hallbeck och Lignell.
Professorn Grubbe: Såsom Ledamot af
den Afdelning af sammansatta Lag- och Eco-
264 Den 2/ October.
mi-Utskotten, till hvars handläggning detta
mål försl öfverlemnades, dellog jag i utarbe¬
tandet af ett Utlåtande, hvilket till största
delen återfinnes i Herr Strussenfeltl.s reserva¬
tion. Detta Afdelningens Utlåtande blef i
de sammansatta Utskottens Plenum ogilladt,
ehuru endast af en ganska knapp majoritet.
I dess ställe uppsattes det i min tanka gan¬
ska otillfredsställande Betänkande, hvilket nu
till Riksstånden inkommit. Då jag emedlertid
med vederbörlig permission var frånvarande
vid det tillfälle, då detta mål sista gången
inom Utskotten förevar, och ur detta skäl
icke finnes antecknad såsom reservant mot
Betänkandet, tror jag mig här böra i korthet
redogöra för min åsigt af det ifrågavarande
vigtiga ämnet.
Gerna medgifver jag, alt det torde vara
omöjligt att för ett land, sådant som Sverige,
der i olika provincer så olika localförhållan-
den ega rum, utarbeta någon öfverallt lika
lämplig stängselförordning. Jag anser det vis¬
serligen för sannolikt, att en författning, som
vore fullt ändamålsenlig för slättbyggden, icke
skulle alltid vara lika ändamålsenlig för skogs¬
bygden o. s. v. Måhända skulle det icke ens
vara möjligt att för en enda provins stadga
en stängselförfattning, som i sin tillämpning
icke skulle vid vissa tillfällen leda till parti¬
ella obilligheter eller ojemnheler i stängselskyl¬
dighetens fördelning. Då emellertid Utskot¬
tens förberedande Afdelning hade alt yttra
sig öfver en af Kongl. Majit afgifven Nådig
Proposition, innehållande ett förslag till en
Den 2/ October. 265
allmän stängsel förordning för hela Riket, an¬
såg den för sin pligt att granska detta förslag
för att undersöka, huruvida det ej, åtminsto¬
ne med vissa modificationer, torde ega ett fö¬
reträde framför den hittills gällande Författ¬
ningen, och närma sig intill det mål, till
hvilket all Lagstiftning rörande detta ämne yt¬
terst bör syfta.
Till ledning vid en sådan granskning,
torde man först böra närmare göra sig reda
för de grunder, på hvilka Staten bör bygga
sin Lagstiftning rörande grannars ömsesidiga
stängselskyldighet. Om man går tillbaka till
det första, på andra sidan om all borgerlig
savnhällsinrättning liggande, besittningstagan¬
de! af jorden, så inser man lätt, alt då nå¬
gon bemäktigade sig och odlade ett jordstyc¬
ke, nödgades han, såvida han ville freda det
mot intrång af andra, sjelf inhägna detsam¬
ma. Åkerbrukaren nödgades utan tvifvel sjelf
hålla stängsel omkring sin åker, så vida han
ville hafva den fredad mot boskapsegarens i
granskapet betande hjordar o. s. v. Inom
det borgerliga samhället kan man visserligen
icke tänka sig jordegaren helt och hållet be¬
friad från att sjelf hålla stängsel kring sina
egor; men då Staten har fullt skäl att åläg¬
ga hvarje jordegare att afhålla sin boskap från
ohägn på grannens jord, så måste häraf för
till hvarandra gränsande egendomar uppkom¬
ma en ömsesidig stängselskyldighet, hvilken
det tillhör Staten att i hänseende till dess
fördelning dem emellan närmare bestämma.
Härvid uppkomma egentligen tvenne hufvud-
266 Den a 1 October.
frågor, hvilka af Lagstiftaren mäste besvaras.
Den första af dessa är den, i hvilka fall en
jordegare bör anses berättigad att af sin
granne fordra, att han skall deltaga i stängsel
mellan bådas egor (biet vill säga med andra
ord: i hvilka läll hägnaden bör gemensamt
hållas, och i hvilka den möjligtvis bör hållas
blott af den ene jordegaren). Den andra
åter är den, efter hvilken grund stängselskyl¬
digheten, i de fall, då den åligger båda
jordegarne gemensamt, bör dem emellan bil¬
ligast och rältsenligast fördelas.
Hvad den förra frågan beträffar, så kan
man bär åter ifrån hvarandra åtskilja 3:ne
möjliga fall: 1:0 då Åker eller Äng gränsar
intill Åker eller Äng. 2:0 Då Skog, Betesha¬
ge eller Utmark gränsar intill annan Skog,
Beteshage eller Utmark. Och 3:o då Åker
eller Äng gränsar intill Skog, Beteshage eller
Utmark. Att i det förstnämnda fallet stäng-
selskyldigheten bör vara gemensam för båda
jordegarne, är ej något tvifvelsmål underkastadt,
och har af ålder varit i vår Lag stadgadt.
I det andra fallet ålåg i äldre tider stängsel¬
skyldigheten hel och hållen den af de båda
grannarne, som ville stänga, intill dess Kongl.
Förordningen d. 9 Febr. 1803 stadgade, att
äfven i Skog och Utmark, den skall eg a
vitsord, som stänga vill, och att hägnaden
skall gemensamt hållas. Detta Stadgande,
såsom både billigt och nyttigt, eller såsom
syftande att göra den ena grannen oberoende
af den andras husbålIssätt, lärer utan tvifvel
framgent böra bibehållas. I hänseende åter
Ven 21 October.
lill del tredje fallet, eller del, dä Åker eller
Äng gränsar intill Skog eller Utmark, har
hittills varit stadgadt, alt åkrens eller ängens
egare ensam skall hålla hägnaden. Kongl.
Maj:t har i dess afgifna Nådiga Proposition
föreslagit, att detta Stadgande må förändras,
och att hägnadens hållande äfven i delta fall
hädanefter må åligga båda gemensamt, likväl
med den inskränkning, att stängselskyldighe¬
ten här åligger endast instängd Skog eller
Betesmark, då den möter Åker eller Äng.
Meningen af denna restriction är utan tvifvel
C5
den, att det skall åligga egaren af skog eller
betesmark att i hägnaden deltaga i alla de
fall, då skogen eller betesmarken för honom
bar den grad af värde, alt det kan anses löna
mödan att hålla den instängd, hvaremot han
skall vara från deltagande i stängseln befriad
i de fall, då utmarken är af så ringa värde,
att det för dess egare icke lönar mödan att
bålla den instängd, i hvilket fall det för ho¬
nom skulle blifva obilligt betungande att del¬
taga i hägnaden mot angränsande åker eller
äng. Med denna så förstådda restriction tror
jag den Kongl. Propositionen i denna punkt
böra bifallas, ehuru det kanhända vore önske-
ligt, att meningen något tydligare uttrycktes,
på det man ej af ordet instängd måtte dra¬
ga den slutsats, alt den skogs- eller utmarks-
egare, som af vårdslöshet försummade att
hålla sin Betesmark stängd åt andra sidor,
ehuru den vore af tillräckligt värde för att
böra hållas hägnad, skulle i följd af denna för¬
summelse vara frikallad från deltagande i häg*
naden mot angränsande åker eller äng.
268 Den 2/ October.
livad Ater beträffar den andra liufvudfiå-
gan, eller den, enligt hvilken delningsgrund
stängselskyldigheten mellan tvenne intill hvar¬
andra gränsande jordegendomar bör fördelas,
så måste man bär åter från hvarandra åtskil¬
ja tvenne olika fall. Antingen kunna nemli¬
gen egor af enahanda beskaffenhet gränsa
intill hvarandra, hvilket är händelsen, då
åker eller äng möter åker 'eller äng, samt då
skog eller betesmark möter skog eller betes¬
mark; eller ock äro de intill hvarandra grän¬
sande egorna af olika beskaffenhet, hvilket
är förhållandet, då åker eller äng möter skog
eller betesmark. I hänseende till det förra
fallet har man föreslagit flera olika delnings-
grunder, af hvilka likväl tvenne äro de för¬
nämsta, mellan hvilka man således egentligen
har att göra sitt val. Den ena af dessa är
den, sorn ultryckes genom den gamla äfven
i vår Lag (Byggn.B. 5 Cap. 2 §) uttryckta
och hos oss ännu gällande satsen: gärde den
för mera, som för mera ligger, hvilken
princip åter kan fattas och tillämpas under
tvenne olika modificationer, nemligen så aLt
stängselskyldigheten bestämmes antingen ge¬
nom hemmantalet eller genom det uppskat¬
tade egobeioppet. Den andra åter är den
så kallade hälften-principen, enligt hvilken,
der åker eller äng möter åker eller äng, jord-
egarne böra till hälften hvardera deltaga i
hägnadens hållande, en princip, hvilken, re¬
dan antagen i våra fordna Landskaps-Lagar,
blifvit af Lag-Comiteen återupplifvad i för¬
slaget till ny Civil-Lag (Byggn.B. 5 Gap.),
Den 21 October. 26g
och genom Kongl. Nådiga Proposition
ytterligare blifvit Liil antagande föreslagen.
Vill man opartiskt med hvarandra jemföra
dessa tvenne principer, sa måste man visser¬
ligen medgifva, att den förra vid första påse¬
ende förefaller ganska hillig och lämplig; ty
den af tvenne grannar, som har en större
egendom än den andre, tyckes visserligen haf¬
va en större fördel af hägnaden, emedan
denna för honom skyddar en större egovidd,
äfvensom han bör anses hafva större förmå¬
ga och tillgång att underhålla hägnaden. Den¬
na skenbara billighet torde likväl vid en när¬
mare undersökning försvinna. Att hägnaden
för den större jordegaren fredar ett större
område skulle visserligen alltid vara grundadt,
om han alltid hade sina egor i ett stycke_,
hvilket ej vore deladt i mindre afdelningar,
åtskilde genom mellanhägnader. Men detta
lärer sällan eller aldrig inträffa. För att rätt
sköta sin jord och af densamma draga all
möjlig fördel, nödgas man vanligtvis afdela
den i flera mindre stycken, hvilka man ge¬
nom hägnader från hvarandra mäste åtskilja.
Derigenom måste det ofta kunna inträffa,
att det stycke af en större jordegendom, som
ligger ytterst och gränsar intill något stycke
af en annan mindre egendom, icke är till
vidden större än det sednare, och att följakt¬
ligen hägnaden dem emellan icke för den
större jordegaren fredar en större vidd än
för den mindre. Härtill kommer vidare den
omständigheten, att en större jordegendom,
just derföre alt den är större, vanligtvis må¬
270 Den 2/ October.
ste gränsa intill flera smärre, hvaraf följer, alt
om dess stängselskyldighet mot hvar och en
af dessa skall bestämmas genom hemmantalet,
måste totalbeloppet af dess stängselskyldighet
mot alla de omgifvande egendomarne tillsam¬
mans olta blifva större än billigheten synes
medgifva. Om t. ex. en egendom af fyra
hela hemman gränsade intill fyra andra, af
hvilka hvardera utgjorde ett helt hemman,
så skulle efter hemmantals-principen den först¬
nämnda egendomen mot hvartdera af dessa
hemman få sig ålagd fyra gånger så stor an¬
del i stängseln, och således mot alla till¬
sammans äfven få stänga i samma förhållan¬
de. Slutligen bör ej heller lemnäs obemärkt,
att om hemmantals-principen antages till grund
tor slängselskyldigheten, måste denna skyldig-
het lill sin vidd komma att helt och hållet
bero af åtskilliga tillfälliga och ombylliga för¬
hållanden, och följaktligen vara underkastad
lika tillfälliga förändringar. Det en gång gif-
na hemmantalet är ej för alla tider oförän¬
derligen bestämdt. I fall åter detta undergår
någon förändring, så måste straxt stängsel¬
skyldigheten undergå en motsvarande förän¬
dring. I följd af dessa sammanlagda skäl
torde man, då saken opartiskt betraktas, bö¬
ra medgifva, att hemmantalet, äfvensom det
uppskattade egobeloppet, icke utgör en så
billig eller lämplig grund för stängselskyldig¬
hetens fördelning, som den vid första påseen¬
de tyckes vara. Måhända torde man häraf
finna sig föranledd alt gifva hälften-principen
företrädet, hvilken ock utan tvifvel är den
Den 21 October.
enklaste, naturligaste och i tillämpningen vi¬
gaste. Också — hvad billigheten beträffar —
lärer det böra erkännas, att då en jordegare,
i fal! det ej gifves något borgerligt samhälle,
som bestämde och fördelade stängselskyldig¬
heten mellan grannar , tilläfventyrs vore
tvungen att ensam hålla hägnad omkring he¬
la sin egendom, i fall t. ex. den på alla si¬
dor vore omgifven af ännu ouppodlad jord,
bebodd af Boskapsegare, hvilkas betande hjor¬
dar eljest skulle ofreda hans egor, så kan
han inom det borgerliga samhället icke bil¬
li gt v i s begära bättre villkor, än att, om ban
sjeif hägnar hälften af sin åker- eller ängs¬
jords yttre gränslinea, får han den andra
hälften hägnad genom sina grannars försorg.
Mig synes detta vara både för den större
och den mindre jordegaren så fördelaktigt,
att han dermed bör finna sig belåten.
Men om man i följd häraf antager, alt,
der åker eller äng möler åker eller äng, el¬
ler skog och betesmark möter skog och be¬
tesmark, hägnaden bör hållas af jordegarne
till hälften hvardera, så återstår ännu den
frågan, huru stängselskyidigheten bör förde¬
las, då åker eller äng möter skog eller be¬
tesmark. Att äfven i detta fall ålägga sko¬
gens eller betesmarkens egare att stänga till
hälften mot åkrens eller ängens, och att så¬
ledes äfven här tillämpa hälflen-principen,
vore visserligen mindre billigt, då utan tvif¬
vel åkerns eller ängens egare kan sägas haf¬
va betydligt större fördel af stängseln än
skogens eller betesmarkens egare. I anled¬
212
Den 21 October.
ning häraf har Kongl. Maj:t, i öfverensstäm¬
melse med Högsta Domstolens tillstyrkande,
i den Nådiga Propositionen föreslagit, att i
det här ifrågavarande fallet skall skogens el¬
ler betesmarkens egare mot åkrens eller än¬
gens deltaga i hägnaden, icke lill hälften
utan blott till en tredjedel. Detta synes mig
vara en billig medelväg mellan de tvenne
ytterligheterna, att antingen, såsom hittills är
stadgadt, låta skog och betesmark vara befri¬
ad från allt deltagande i hägnaden mot åker
eller äng, eller ock, enligt Lag-Comiteens
förslag, äfven här tillämpa hälflen-principen.
Att för öfrigt ett undantag här bör göras
för sådan helt och hållet oländig utmark,
hvilken det för egaren icke lönar inödan alt
bålla instängd, och för hvilken han derföre
ej bör vara ålagd att i hägnaden mot åker
eller äng deltaga, har jag redan i det före¬
gående anmärkt.
Jag har här i korthet angifvit de huf-
vudsakligaste skäl, hvilka förmått mig att in¬
om de sammansatta Utskottens förberedan¬
de Afdelning rösta för bifall till det i den
Kongl. Propositionen framställda Lag-förslaget
i allmänhet belraktadt, ehuru jag, i likhet med
Afdelningen, trott detsamma i vissa speciel¬
lare punkter böra undergå några jemknjngar.
Äfven dessa af Afdelningen tillstyrkta speci¬
ellare modilicationer finnas, åtminstone till
större delen, upptagna i Herr Strussenfelts
reservation, hvilken jag följaktligen äfven i
detta hänseende åberopar. Såsom följd af
Den 21 October. 2^3
det här anförda får jag vördsamt hemställa,
om ej Utskottens Betänkande borde återre¬
mitteras, på det att Afdelningens förslag måt¬
te å 113m inom Utskotten kunna tagas i öf¬
vervägande, och måhända der vinna mera
afseende än det förut rönt. Dess ogillande
inom Utskottens plenum var en följd af
alltför många Ledamöters frånvaro, då frågan
afgjordes: det är således åtminstone möjligt,
att en förnyad handläggning af målet skulle
leda till ett annat resultat.
Häruti instämde Tit. Östberg, Hasselrot,
Mittag, den sistnämnde med det tillägg, att
han icke haft tillfälle att deltaga i reservatio¬
nen emot detta Betänkande.
Doctor Nibelius: Jag har i Utskottet
deltagit i den af Herr Strussenfelt afgifna
reservationen, eller, som det samma är, yr¬
kat på antagande af det i den sammansatta
Beredningen uppgjorda förslaget. Till det af
Professor Grubbe för detta förslag nu an¬
förda försvar har jag intet att tillägga, utan
förenar mig till alla delar nied honom. Jag
anser äfven, igenom Professorns yttrande,
den anmärkning, en Ledamot af Ståndet
gjort mot det moment, hvaruti Utskottet
och Beredningen åtminstone lill en del öf-
verenstämt, vara besvarad. Anmärkningen ha¬
de till föremål att visa obilligheten deri, att
egare af betesmark skulle deltaga i hägnaden
mot åker och äng. Men detta deltagande
blifver en nödvändig följd af den åsigt, att
staten för medborgares gemensamma bästa
Preste-St. Prot. 1834- Bandet XII. 5 8
2^4 Den 2/ October.
kan ålägga den enskilda vissa skyldigheter,
men att dessa åter böra fördelas i proportion
af den nyLta, hvar och en af den med skyl¬
digheter förenade förmånen kan hämta. Det
är en sådan proportion Beredningen iakttagit,
då den föreslagit, att egare af instängd betes¬
mark skall hägna till en tredjedel emot an¬
gränsande åker och äng. I afseende på be¬
tänkandet i det hela, anhåller jag, att det må
återremitteras på af reservanterne anförda
grunder.
Domprosten Doctor Heurlin: Doctor
Bexell har lemnat en resumé af de olika ut¬
låtanden, som ifrån Länens Hushållnings-Säll-
skap i denna fråga inkommit. Grunden till
den strid, som dem emellan råder, ligger i
lii
locala förhållanden. Hvad som är lämpligt i
en landsort, passar icke för en annan. Detta
gäller snart sagdt om alla ekonomiska författ¬
ningar, och jag anser för ett stort fel i denna
del af vår lagstiftning, att man, utan afseende
på orternas så högst olika beskaffenhet, på
dem alla vill tillämpa samma allmänna grund¬
satser. Att uppgöra en ny stängselförorduing,
gällande ifrån Haparanda lill Ystad, som öf¬
verallt i sin tillämpning skulle vara rättvis
och billig, anser jag vara rent af omöjligt.
Man har föreslagit en annan grund för stäng¬
selskyldigheten, mera rättvis och billig, som
man förmenar, än den gamla. Ingendera af
desse grunder är öfverallt förenlig med rätt¬
visans fordringar. På slätlbyggder, der en¬
skiften kunna verkställas, har, den liva grun¬
den för sig talande skäl, och bör tillämpas;
Den 21 October.
i skogstrakter deremot, der enskiftet! aldrig
kunna ske, skall den leda till högsta grad af
orättvisa, synnerligast för den mindre Jord¬
egaren.
Ibland de Hushållnings - Sällskap, som
3'ttrat sig emot förändrad grund, har Krono¬
bergs Län serskildt blifvit af Doctor Bexell
utmärkt. Jag har deltagit i delta utlåtande,
och anser mig derföre förbunden att korteli¬
gen redovisa för Förvaltnings-Utskottets öf¬
vertygelse. Härvid skall jag begagna dess
egna yttrande, hvaraf jag torde få meddela
några få Utdrag. Afsigten är att visa, att
den hittills gällande stängseldelnings-grunden,
ehuru i sig icke fullt rättvis, likväl i allmän¬
het är mindre orättvis, än den nya, om den
under nu befintliga förhållanden skulle in¬
föras. Det bör medgifvas, att många undan¬
tag gifvas, som så väl å ena, sorn andra si¬
dan kunna anföras, alt styrka lämpligheten
af den ena, och olämpligheten af den niTdra
delningsgrunrlen. Men lika litet som exem¬
pel bevisa allmängiltigheten af en sats, lika
litel kunna undantag upphöjas lill allmän re¬
gel. Det gifves likväl vissa allmänna förhål¬
landen, som böra uppsökas, och med afseen¬
de på dem bör lag stiftas. Efter nu gällan¬
de författningar utgör hemmantalet öfver huf¬
vud grunden för stängselskyldigheten. Ehuru
olika hemmantalet, i förhållande till ägovid¬
den, än må vara, i synnerhet då olika orter
med hvarandra jemföras, måste väl medgif¬
vas, att, vid jemförelse emellan angränsande
skifteslag eller hemman — och emellan andra
27G Den 21 October.
kan fråga om stängselskyldighet cj uppstå —
Ego vidden i allmänhet är större vid ett stör¬
re hemman, och mindre vid ett mindre, och
att egovidd och hemmantal i allmänhet stå i
ett någorlunda direct förhållande till hvar¬
andra, samt alt hemmantalet uttrycker ego¬
viddernas förhållande sinsemellan. Stöde nu
omkretsen af en figur i ett direct, enkelt
förhållande lill dess yta, vore ingenting att
anmärka mot den nya grunden. Men ora-
kretserna af likformiga figurer slå icke i delta
förhållande lill deras ytor, utan i ett subdupli-
ceradt, eller såsom qvadratroten af deras areala
innehåll. Om A derföre anlages som enhet,
har B, hvars yla är 4 gänger så stor, icke 4
gånger så stor omkrets, utan blott 2 gånger,
C med q gånger så stor yta som A, icke g
gånger så stor omkrets, utan blott 3 gånger
o. s. v. Omkretsen tillväxer derefter obetyd¬
ligt i proportion lill areans tillväxt. Detta
lämpadt på hemmanens egovidd och stängsel¬
sträcka, och med antagande af en viss lik¬
formighet i egofigurerna, utvisar, att ett helt
hemman med 4 gånger så stor egovidd, som
I hemman, har blott dubbelt så lång stäng-
selsträcka, för att ensamt freda sina egor,
mot hvad i hemman i lika fall hafva, och
alt 4 hela hemman, med 16 gånger större
egovidd, hafva blott 4 gånger så stor stängsel¬
sträcka, eller med andra ord, alt I hemman
skulle komma att hägna hälften så mycket
som ett helt, och i af hvad 4 hela hemman
hafva att hägna. Förhållandet blir det samma,
om hvarje hemman skall ansvara blott för
Den 21 October. 277
hälften af sin oingifvande stängsel. Obillig¬
heten häraf inses genast.
Ytterligare kan inan antaga, att, under
för öfrigt lika omständigheter, nyttan af oli¬
ka stora egovidder slår uti ett direct förhål¬
lande till vidden, och då billigheten fordrar,
att onera rättas efter förmånerna, så är väl
ock skäligt, att hägnads-skyldigheten lämpas
efter ägovidden, eller hemmantalet, hvilket i
allmänhet kan anses uttrycka egovidden, och
vid många andra tillfällenär bruklig delnings-
grund. Vill man på försök, under dessa sup¬
ponerade allmänna förhållanden, fördela stäng¬
seln kring olika stora hemman, serskildt efter
den nu gällande, och serskildt efter den före¬
slagna delningsgrunden, skall man allmännast
finnas, att efter den nya grunden det min¬
dre hemmanet får sin stängselskyldighet för¬
ökad, det större deremot förminskad, hvari¬
genom således en stor del af hägnadskyldig-
heten skulle komma att öfverflyttas ifrån den
större till den mindre, ifrån den rikare till
den fattige jordegaren. Ehuru icke fullt och
i alla afseenden billig, ansåg man likväl på
dessa skäl, att den hittills följda grunden för
stängseldelningen var under närvarande för¬
hållanden den billigaste och lämpligaste, ehu¬
ru man medgaf, att den rättvisaste, om den
blott vore verkställbar, syntes vara taxerad jord i
förening med arealen eller omkretsen, äfvensom
man måste medgifva, att, om alla skifteslag vore
fördelta i lika stora hemmansdelar, med lika
taxerad jord, den hittills gällande grunden
blefve orättvis, och den nya egde företräde.
278 Den 2/ October.
Detla i allmänhet. — Det må vidare tillåtas mig
till besvarande upptaga några af de anmärk¬
ningar emot nu gällande grund, hvilka här
blifvit anförde. Man har anfört osäkerhet uti
stängselskyldigheten, såsom underkastad stän¬
diga förändringar genom hemmansklyfning,
och att de smärre hemmanens onus berodde
af det angränsande större hemmanets fördel¬
ning i smärre delar. Men denna invändning
grundar sig på ett uppenbart misstag. Man
bör göra skillnad emellan olika angränsande
skifteslag, eller hvad man i Småland kallar
skogslag, hemman inom ett och samma skogs¬
lag, och slutligen hemmansdelar af ett och
samma hemman eller numer. När stängsel
skall fördelas emellan angränsande skogslag,
betraktas hvarje skogslag som en enhet, omän
af olika storlek med det andra. Således om det
ena består af 6, det andra af 4 hemman, så
åligger det förra att hägna T6Ö, det andra blott
~ af den gemensamma rågångslinien, och det
utan allt afseende på de serskilte hemmanens
fördelning i större eller mindre lotter. Ett
lika förhållande eger rum, om ett enda skogs¬
lags gemensamma stängsel skulle fördelas.
Hvarje hemman derinom betraktas som en¬
het, och man fäster icke ringaste afseende på
hemmanens fördelning emellan åboar. An¬
märkningen gäller endast, då ett hemman
klyfves i smärre delar. Då ökas visserligen
detta hemmans stängselsträcka, men det in¬
verkar icke det ringaste hvarken på angrän¬
sande skogslag, icke eller på andra hemman
Den 2/ October. 279
inom samma skogslag. Deras redan bestäm¬
da slängselskyldighet blir orubbad.
Man har vidare äberopat nyttans prin¬
cip, och att, då det större skogslagets eller
hemmanets jord indelas i flere smärre styc¬
ken, får egaren derigenom fyllnad i den stäng¬
sel, som han fått mindre i sin egendoms
yttre hägnad. Denna invändning förfaller lik¬
väl vid närmare eftersinnande. Här måste
väl antagas, såsom allmänt gällande, att ena¬
handa brukningssätt nyttjas inom angränsan¬
de skifteslag eller hemman. Om den större
egendoms-innehafvaren fördelar sina egor, som
ligga inom yttre rågångslinien, uti flere trä-
dor, gärden, hagar m. m., så kan man an¬
taga, att den mindre jordegaren likaledes för¬
delar sin mindre lott, och får således lika
många afdelningar inom sin yttre egostängsel,
och då omkretsarna stå i ett subordineradt
förhållande till ytorne, så följer äfven, att
hela omkretsen af de serskilte afdelningarne är
proportionsvis mindre inom det större hem¬
manet, än inom det mindre. Alltså, om man
utgår från nyttan som princip, talar den icke
för den nya, utan för den gamla grunden.
Ännu ett vigtigt skäl vill jag tillägga.
Här är icke fråga att stadga grunder för ett
förut icke bestämdt förhållande. Det nya för¬
slaget går ut på att rubba och upphäfva ett
i lag gifvet, och snart sagdt genom sekler hos
oss häfdvunnet förhållande, och detta på ett
sätt, som skulle ingripa i egande-rätten, och
från den större jordegaren lill den mindre,
280 Den 2 / October.
således i allmänhet från den rike lill den fat¬
tige, öfverflytta tryckande skyldigheter. I min
landsort har jag icke hört någon klagan öfver
den gamla delningsgrunden. Snart sagd t öf¬
ver allt hafva vi lagligen stadfästade stängsel-
delningar, och meu dem är orten belåten.
Låt ock vara, hvilket jag likväl icke rnedgif-
ver, att den nya delningsgrunden vore rätt¬
visare, jag frågar, motsvarar väl vinsten af
förändringen de omkostnader den skall med¬
föra? Hvilka strider och rättegångar skola icke
uppstå? Hvilket fält öppnas icke för egen¬
nyttiga Landtmätare och 13ond-Advocater! En¬
kelheten, som så högt prisas, är af föga vär¬
de, då stängsellängden ej blott skall mätas,
utan tillika taxeras. En enda kittslig hem¬
mansegare, må hända uppäggad af andras
egennyttiga beräkningar, kan inleda hela skogs-
och byelag uti vidlyftiga rättegångar, uppgå¬
ende till högre summa, än hela den omlvi-
stade stängseln är värd.
Det hör till tidens anda att vilja jemna
allt. Man låter, som en värd talare vid ett
annat tillfälle yttrat, liksom en vält gå öfver
fälten. Så skall Embetsmäns löner bestäm¬
mas lika för lika grad, utan allt afseende på
olika orters dyrhet, lefnadssätt m. m. Så
skola vägar på samma tider och på lika sätt
öfver allt grusas. Så skola hemman skiftas
efter samma grunder, och stängsel fördelas
lika på Skånes bördiga slätter, och i Norr¬
lands eller Smålands skogiga bergstrakter. Den
nya skiftesstadgan har inom min landsort re¬
dan stiftat mycket ondt, och är i allmänhet —
Den 2/ October.
undanlag gifvas här, som annorstädes — för den
(jag vågar utsäga deri hårda domen) förderf¬
lig. Af en förändrad stängselgrund befarar
jag väl icke så stora vådor, men stora olägen¬
heter skall denna innovation medföra för den
fattiga provinsen. Må de landsorter, som fin¬
na den nya grunden för sig lämplig och hil¬
lig, få antaga den, men må man derifrån för¬
skona dem, för hvilka den icke passar. Hel¬
dre än att påtvinga en lag, som man ej be¬
gärt, som man ogillar emedan man linner
den för sig olämplig, orättvis och obillig, må
man för olika landsorter stadga olika grunder
för stängselskyldigheten. Det vore måhända
i flere fall lyckligt, om våra ekonomiska lagar
och författningar gjorde mindre anspråk på
allmän giltighet, och mera lämpades efter
hvarje landsorts olika locala förhållande.
Häruti instämde Tit. Nordin> Lindahl
och Öhrnberg } den sistnämnde med det till-
lägg, att förhållandet är nära lika med Jön¬
köpings och Kronobergs Län.
Conlracts-Prosten P. P. Svedelius: Jag
instämmer deri, att serskilda stadganden må
tillåtas för serskilda orter, och förenar mig
för öfrigt med Professor Grubbe. Jag ville
dock föreslå ett tillägg. Då det föreskrifves,
att egare af skog eller betesmark skall stänga
till en mindre del än egare af åker eller äng,
bör man äfven taga i betraktande, att hvad
som på chartan är upptaget såsom skog eller
betesmark, kan vara förvandladt till fruktbar
mark. Det bör derföre bestämmas, att, när
odlingar skett, der förut varit skog eller ut¬
282 Den 21 October.
mark, och dessa odlingar gifvil afkastning,
hör inom viss tid för egaren af odlingarna
vidtaga lika slängselskyldighet, sorn för egare
af den förut odlade jorden.
Professorn Doctor Grenander: Också jag
har varit indragen i flera stängseltvistigheler,
och funnit olägenheterna af författningarnas lill-
lämpning. Dessa tvister hafva stundom gått så
långt, att de blifvit dragna inför Kongl. Majit.
Af föregående talare har tillräckligen blifvit ut¬
tryckt, hvad jag i della vigtiga ämne hade att
säga. Ganska rigtigt har Tit. Heurlin anmärkt
den orättvisa, som skulle följa deraf, att stäng-
selförfattningeu öfverallt vore lika; hans skäl
äro så grundliga och öfverlygande, att de ej
kunna vederläggas. Bäst vore, om det till-
läts serskilda landskap att få serskilda stängsel¬
förordningar; likväl, om en förordning i det
liela är nödvändig, vöre det bäst att ingå på det
som innehålles i Herr Strussenfelts Reser¬
vation, hvilket för de liesta iandskap vore
lämpligt.
V. Talmannen, Biskopen m. m. Doctor
af Wingård: Jag skulle ej deltaga i discus*
sionen, om jag ej hade det åliggande, att för¬
svara ett Hushålls-Sällskaps yttrande, Göthe¬
borgs och Bohus Läns, der jag, då frågan
förekom, tillfälligtvis var Ordförande. Det
nya förslaget är ock i min tanka mera ett
sätt att afhugga, än att lösa knuten. Likväl
önskar jag, att Utskollen måtte ompröfva sa¬
ken. Ett anfall mot ett så illa motiverad t
Betänkande lönar ej mödan, och en långdis-
cussion derom är ej nödig. Jag är ej för
Den 21 October.
283
mycket antiqvarisk, men tror dock, alt i skogs-
ocli bergstrakter, hvaraf Sverige lili stor del
består, är den gamla författningen den bästa.
Den är ock nu häfdvunnen, och dess upp-
rifvande skulle vålla otaliga tvister, utarman¬
de jordegare, som nog lidit af Skiftesstadgans
följder.
Prosten Ödmann: Efter hvad Domprosten
Heurlin yttrat, har jag litet eller intet att
tillägga. Äfven jag tror hälfleu-principen ej
nyttig, i mångå fall orättvis och skadlig.
Dessutom hafva Utskotten ej alltid i speciali¬
teter erkänt eller användt de antagna princi¬
perna. Enligt 1802 års författning hade ega¬
ren lill urfjell ej vitsord till stängsel, men
väl grannarne mot honom. I delta liksom i
andra fall, borde dock rättigheten vara ömse¬
sidig. Detta är stundom af stor vigt; ty man
kan ha grannar, sorn å gemensam äng beta
marken ganska nära, och derigenom försvaga
kommande årets skörd, under det urfjells-
innehafvaren för aflägsenhetens skull icke sjelf
kan hafva någon nytta af betet. Denna olä¬
genhet förefaller mig ej vara observerad hvar¬
ken i Ullåtandct eller i Reservationen.
Doctor Grevillius: Uti vårt land, der,
emellan Torneå och Ystad, så många omvex-
lingar af local- och climatförhållanden före¬
finnas, må man ej förundra sig, att klagan så
ofta och med skäl fores öfver ekonomiska
författningars allmänna tillämplighet. Hvad
som kan vara förmånligt för en ort, passar här
alldeles icke för en annan. Om denna kla¬
gan redan eger rum i mindre vigliga frågor,
284
Den 21 October.
huru mycket mer skall den ej ljuda vid én
författning, hvilken så djupt ingriper uti jord¬
brukarens ställning och förhållanden, som
den nu disculerade: om nya grunder för
stängsel-fördelning! Domprosten Doctor Heur¬
lin har med sin vanliga fullständighet redan
utvecklat ämnet, så att jag endast kunde åbe¬
ropa hans anförande; men då man har velat
antyda som en pligt för hvar och en, som
med Hushålls-Sällskap haft någon närmare
befattning, att yttra sig, anser äfven jag, som,
i egenskap af Secreterare uti ett sådant Säll¬
skap, tagit en verksam del i dess af Kongl.
Maj:t Nådigst affordrade utlåtande öfver frå¬
gan, mig böra kortligen framställa min åsigt.
Jag fäster mig då egentligen vid hälften-
stängningen såsom grund för stängseldelning.
Denna grund anser jag uti slättbygder, så-
dane sorn träffas uti Östergöthland, Skåne,
den så kallade Falbygden i Skaraborgs Län
m. 11., der jordmånen är af enahanda jemn¬
god beskaffenhet, och hvarest ego-figurerne
kunna blifva lill form och storlek afpassade
efter hemmantalet, ganska användbar och
egande en stor förtjenst i sin enkelhet. Men
då man vill utsträcka denna grund, hälften-
stängning, till couperade orter, der afrösnings¬
jord, med kärr, mossar, berg, små träsk,
m. m. som ej inbringar sin egare någon nytta,
omväxla med inegor och inrösningsjorden,
samt mångfalt och ojemnt vidga ego-området,
fruktar jag, att denna princip, använd utan
allt afseende på hemmantal eller egodelnings-
grund, skulle kunna medföra den högsta
Den 21 October. 285
orättvisa. Jag föreställer mig i liemman, in-
klämdt emellan 2:ne hela hemman. Detta
lian, efter markens beskaffenhet, genom gra¬
dering upptaga en vidsträckt egorymd, större
ju flere impedimenter derinom förefinnas. Fi¬
guren är genom storskifte, enskifte eller laga
skifte redan bestämd och rålinierne uppdrag-
ne. Nu väckes fråga om stängsel. Hans
bättre lottade grannar ega vitsord och kunna
tvinga egaren af den lilla hemmansdelen
dertill, och denne måste stänga lika mycket
som de kringliggande hela hemmanen? I san¬
ning, ganska få skola uthärda dermed. De¬
ras hemmanslotter skola genom en sådan stäng¬
selskyldighet blifva värde mindre än intet,
och egarne deraf, beroende af den mäktigare
grannens infall att yrka stängning, derigenom
nödgas att gå ifrån gård och grund, och förut
trefne besutne åboer blifva tvungne att falla
fattigvården till last, samt med hustru och
barn öka tiggarhopen. Jag kan omöjligen se
deruti någon rättvisa; utan yikar, att, intill¬
dess någon billigare grund än hälflensläng-
ning kan utfinnas, man må qvarblifva vid
det gamla, och fortfarande stänga efter hem¬
mantal, eller egodelningsgrund; så framt man
ej hellre vill uppgöra serskilde författningar
för hvarje landsort, lämpade efter hvars och
ens serskilda local-förhållanden. Detta i kort¬
het; för öfrigt instämmer jag uti Doctor
Heurlins anförande.
Professor Grubbe: Då jag redan en gång
någorlunda utförligt framställt min åsigt af
detta ämne, vill jag ej upplaga liden med nå¬
a 86 Den 21 Octobcr.
got ytterligare vidlyftigt anförande: några få
ord torde det dock ännu tillåtas mig att till-
lägga, hufvudsakligen med afseende på hvad
af Domprosten Doctor Heurlin blifvit erinradt.
Jag har redan medgifvit, att det torde vara
svårt eller kanhända omöjligt att föreslå någon
stängselförordning, hvilken för alla delar af vårt
land skulle vara lika lämplig. Jag har med¬
gifvit, att Författningen, med afseende på oli¬
ka locala förhållanden, torde böra medgifva
allehanda speciella modificationer af de i den¬
samma uppgifna allmänna föreskrifterna, ehu¬
ru jag ej tilltror mig att föreslå och bestäm¬
ma sjelfva dessa modificationer. Domprosten
Heurlins anmärkning, alt ej blott större, utan
äfven mindre jordegendomar vanligtvis äro
och måsle vara delade i flera mindre, genom
hägnader åtskilda stycken, är visserligen grun¬
dad; men jag finner ej, att denna anmärkning
står i någon strid med mitt yrkande, att den
större jordegendomen ej alltid kan sägas få en
större egovidd fredad mot grannen genom häg¬
naden, än den mindre angränsande egendo¬
men, då det i allt fall visar sig såsom tillfäl¬
ligt, hvilkcldera af de intill hvarandra grän¬
sande åker- eller ängsstyckena är det största.
— Till försvar för mitt påstående, att hemman-
talsprincipen, antagen såsom grund för stäng¬
selskyldigheten, icke leder till en tillräckligen
constant och af föränderliga och tillfälliga för¬
hållanden oberoende stängseldelning, tror jag
mig blott behöfva åberopa Lag-Gomiteens ord
rörande detta ämne i motiverna till Byggninga-
Balkens femte Capitel (sid. 14b). ”Den förra”
Den 21 Octobcr. 287
(nemi. liälften-principen) är icke underkastad
tillfälliga förändringar: den sednare åter” (hem-
mantals-principen) ”heror helt och hållet af
ombytliga förhållanden. Om man ock toge
för gifvet, att. hemmantalen aldrig ■ ändrades,
eller att de icke i en framtid, genom ett nytt
skattsystem, möjligen kunde komma alt allde¬
les upphöra, och det således vore otvifvelak¬
tig!, att den nu gällande stängselgrunden hy¬
ar och enstaka hemman emellan alltid egde
bestånd; är likväl den händelse ganska tänk¬
bar, alt, inom ett hylag, en hemmansegare
först låter genom enskifte utbryta sina egor:
att vid denna utbrytning han får till granne
en stor lottegare, med hvilken han då delar
stängselskyldigheten; men alt sedermera, vid
nästa enskifte för öfriga bylaget, en vida min¬
dre lott lägges intill hans gräns. Härigenom
blir hans förra stängselskyldighet betydligen
ökad, och det af en ren tillfällighet, utan att
hans egen jordrymd undergår minsta förän¬
dring.” — Hvad vidare beträffar den åf Dom¬
prosten Heurlin yttrade farhågan för en ha¬
stig och våldsam rubbning af den hittills gäl¬
lande fördelningen af stängsel-skyldigheten,
tror jag mig böra nämna, att Afdelningen uti
sitt i Utskottens Plenum ogillade Utlåtande
föreslagit, att den hittills gällande fördelningen
på de ställen, der raan finner sig nöjd med
densamma, borde få Lills vidare bibehållas,
och att den nva fördelningen icke annorstädes
«/ O
skulle antagas, än der en betydande pluralitet
af jordegarne öfverenskomme om dess anta¬
gande. •— Slutligen får jag ock tillägga, med af-
283 Den 2 / October.
seende på den af Prosten Svedelius gjorda an¬
märkningen, alt det i sjelfva verket är' me¬
ningen af den Kongl. Propositionen, att, då
skog eller betesmark genom odlingar förvand¬
las till åker eller äng, dess stängselskyldighet
äfven bör förändras, eller höjas lill likhet med
den, sorn åligger åker och äng. I öfverens¬
stämmelse härmed tillstyrkte ock Afdelningen,
att 5 § af Kongl. Förordningen angående stäng-
selskyldigheten den 9 Febr. 1802, hvilken in¬
nehåller, att de förändringar, skog och utmark
kunna undergå, icke böra verka till ändring i
stängselskyldigheten, skulle lill all kraft och
verkan upphöra, hvilket Afdelningens tillstyr¬
kande äfven af Utskottens Plenum bifölls och
derföre äfven finnes i Betänkandet upptaget. —
Med ytterligare anmärkningar vill jag ej nu
förlänga discussionen, helst jag förmodar, att
det, som redan så väl af mig som af andra
värda Talare blifvit anfördt, torde vara till¬
räckligt att föranleda en återremiss af Betän¬
kandet, i hvilket det vigtiga ämnet blifvit på
ett något för knapphändigt sätt afgjordt.
Professor Agardh: Såsom Betänkandet
troligen återremitteras, utbeder jag mig att få
tillägga en enda anmärkning. I Reservationen,
som sannolikt kommer af Ständerna att anta¬
gas, supponeras såsom grundsats, att skillnad
bör göras, när mark af olika beskaffenhet mö¬
ter, så att, när skog och oländig mark stöter
till inegor, skola dessa stänga 3 gånger emot
de förra. Ville man antaga denna grundsats
i hela sin allmänhet, skulle deraf ofta stor
orätt-
Den 21 October. 289
orättvisa uppslå. Ty flerestädes kan hända,
att en smal sträcka af utmark kan gränsa till
annans inegor, hvarigenom enligt förslaget
egaren lill den förra skulle njuta lindring i
stängsel, om än denna utmark ligger utanför
hans inegor, och således gör stängsel för in-
egorna onödig. Billigt afseende hör göras här¬
på, emedan, ehuru i sådant fall utegorna ligga
emellan båda inegorna, stängseln i sjelfva ver¬
ket är emellan inegor, och icke emellan in¬
egor och utegor.
Häruti instämde Professorn Doctor Gre¬
nander.
Doctor Björkman: Ehuru Ledamot af
II. Lag- och Economie-Utskotten, anser jag
ett försvar för närvarande Betänkande omöj¬
ligt, så väl i afseende på formen, hvilken
Professor Agardh rättvisligen klandrat, som
i afseende på sjelfva saken. Af denna anled¬
ning har jag äfven deltagit i bifogade reser¬
vation. Alt den anförda oformligheten blef
en följd af uppsällarens ogillande af förslaget
och af de mångå reservanternes likgiltighet
för ett Betänkande, som de med visshet för¬
utsågo, skulle allmänt återremitteras, är lik¬
väl lätt att inse.
Hvad nu sjelfva saken angår, så anser
jag de af Kongl. Maj:t 1829 proponerade prin¬
ciper med de denna Riksdag i Nåder före¬
slagna ändringar, fullt sanna och rigtiga, ehu¬
ru desamma såsom nya och ännu ej nog. ut¬
vecklade och begrundade, för många kunna
anses orättvisa och hårda. Åtminstone kan
Prcste-St. Prof. 1834• Bandet XII. 1Q
290 Den 2/ October.
jag för mig icke förklara utgången af voterin¬
gen i Utskottets Pleno annorlunda, än att
densamma var en följd af flera ledamöters,
i synnerhet medlemmarnes af Bonde-Ståndet
fördom emot och räddhåga för en nyhet,
hvars värde de ej ännu hunnit inse. Herr
Strussenfelts reservation, i det närmaste ett
sammandrag af Afdelningens förslag, torde
således i allmänhet böra blifva de åsigter,
som Högv. Ståndet, vid skeende återremiss
önskar, alt Höglofl. Utskotten upptaga till
närmare skärskådande och behandling. En¬
ligt hvad flera värda talare redan framställt,
torde åtminstone ej så lätt, som Domprosten
Heurlin synes tro, hälften-principen kunna
vederläggas. De större hemmanens möjlighet
och skyldighet att klyfvas till likhet med
hvarje angränsande smärre hemman, äfvensom
de större hemmanens större behof af stängsel
för egna enskilta egor, synes vara ännu oveder¬
lagda bevis för ifrågavarande princips allmän¬
na giltighet. Om lill exempel en egare af
l:dels hemman, som gränsar lill ett helt, an¬
såg den närmast angränsande delen af det hela
hemmanet såsom en fjerdedel, hvartill det
hela alltid kan och troligen en gång skall
klyfvas, och icke bekymrade sig om de ännu
vidhängande |:delarna, som böra tills vidare
draga sin stängselskyldighet för sig, så tror
jag aldrig något afundsjuk^ klander; skulle
uppstå öfver hälften-principen. Hvad åter H.
Utskottens nu framlagda 13etänkande beträf¬
far, så anser jag den deruti föreslagna lag¬
förändringen i flera hänseenden orättvis, hvil-
Den 21 October. 291
ket snart skall inses vid dess fulla tillämp¬
ning till 1802 års Stängsel-förordning. För
öfrigt tror jag, i likhet med hvad liera värda
talare föreslagit, alt serskilda stängsel-förord¬
ningar för serskilda landskap af flera skäl
böra tillstyrkas och befrämjas. De af Prosten
Ödmann gjorda anmärkningar synas mig för¬
falla, om den oftanämnde af Kongl. Majit
proponerade och i Reservation behandlade nya
stängsel-stadgan antoges.
Contracts-prosten Nordin: Om inga gär-
desgårdar funnos, och om man således ville
börja upprätta stängsel, och för första gång
författa stängsel-förordning; då ville jag för¬
ena mig med Professor Grubbe, och antaga
liälften-principen. Denna princip torde vara
den enklaste, och ligga nära det rätta; —
men emedan man, i synnerhet i skogstrak¬
ter, der enskiften äro nästan omöjliga, skulle,
med rubbningen af gamla delningssättet haf¬
va att frukta, från mindre hemman, allmänt
missnöje öfver ökade bägnads-skyldigheter;
bar jag, af full öfvertygelse, förenat mig med
Domprosten Heurlin, som vill åtminstone
för skogstrakter bibehålla hemmantals-grunden.
En ny theori måste, om den än vore aldrig
så fast i sina grunder, dock vedersakas, då
den ej utan orättvisa kan tillämpas. liälften-
principen torde i allt fall ej vara alldeles
fullkomligt rättvis: hägnads-skyldigheten torde
böra grundas tillika både på egorymden och
jordens taxation; den skulle då förmodligen
komma rälvisan närmast. Emedlertid, efter
tänksätten öfver hela riket äro i detta ämne
Den 21 October.
su mycket delade, enligt Ilushålls-Sällskaper-
nes utlåtande; skulle jag anse bäst vara älven
för slättbygden, alt detta vigtiga ämne ännu
finge ii vi la 5 år till bättre besinning. Två
ting vill jag dock genast gilla både uti den
Kongl. Propositionen och uti Utskottets Be¬
tänkande: Ett, att utmark må hägna nugot
mot incgor: likväl ej till så stor del, sorn
Utskottet föreslår: efter oförmedlade hemman¬
talet; jag anser nog, om utmark deltager lill
enligt den Kongl. Propositionen: Ett an¬
nat, att nya odlingar å utmark må, sedan
de blifvit jemngoda med inegor, också hägna
lika med inegor. Betänkandet torde böra
återremitteras.
Domprosten Doctor Heurlin: Då jag för¬
ut så vidlyftigt yttrat mig, borde jag afhålla
mig ifrån att förlänga discussioncn, men då
man rigtat direkta anmärkningar emot mitt
yttrande, kan jag ej lemna dem alldeles obe¬
svarade.
Emot Doctor Björkman vill jag blott
upprepa, att jag förklarat mig anse hvarken
den Dittills gällande, eller den föreslagna nya
delningsgrunden vara i alla fall rättvis och
billig. Det berodde helt och hållet af locala
förhållanden, och begge, öfver allt tillämpade,
kunna leda lill obilliga resultater: den gamla
likväl mindre än den nya grunden. Der¬
emot har jag sagt, att den i alla afseenden
rättvisaste grunden vore taxerad jord i för¬
ening med arean och omkretsen. Men denna
grundsats är oanvändbar.
Professor Grubbe har såsom stöd för sin
mening, alt ett mindre hemmans stängsel¬
Den 21 October.
skyldighet skulle förändras, allt efter sorn ett
angränsande större hemman delades i mindre
delar, åberopat de af Lag-Comiteen anförde
motiver för den nya delningsgrunden. Jag
har ej varit i tillfälle att af Lag-Comiteens
arbete taga närmare kännedom, och är allt¬
för obevandrad i lagfarenheten för att bestämdt
yttra, hvad allmänna lagen härom stadgar.
Men jag betviflar högeligen, alt förhållandet
är sådant Professoren det uppgifvit. Jag tror
mig temmeligen säkert veta, att stängsel-skyl¬
digheten emellan angränsande, vare sig skogs¬
lag, skifleslag, hemman eller numer, icke
undergår ringaste förändring, huru än de en¬
skilde hemmanen hvar för sig emellan ser-
skilde åboar fördelas. I della fall eger jag
erfarenheten att åberopa. Årligen dels samman¬
slås, dels, och ännu oftare, sönderdelas hem¬
man, men aldrig har jag hört omtalas, att
det verkat ringaste ändring uti angränsande
hemmans stängselsträcka. Kunde ett motsatt
förhållande ega rum, så skulle de flesta stäng¬
seldelningar i Småland icke länge ega bestånd,
utan måste, snart sagd t, årligen rubbas och
ändras, hvilket likväl mig vetterligen aldrig
inträffat. Medgifvit har jag likväl, att klyf-
ningen af ett hemman i mindre delar ökar
detta hemmans stängselsträcka. Det får flere
hägnader alt underhålla, men lotterna i rå-
gångs-linierna förblifva orubbade.
Professor Grubbe har vidare omnämnt
ett på Utskottens Afdelning ifrågasatt correc-
tiv emot brådstörlade förändringar uti redan
lagligen stadfästade stängseldelningar, det att
ag4 Den 2/ October.
adelar af hemmans-egarne skola om förän-
dringen sammanstämma. Uti den bifogade
reservationen har jag ej funnit detta stadgan¬
de, men om det antages, skall jag fästa min¬
dre vigt vid beslutet i hufvudsaken, öfver-
tygad, att de gamle, sladfästade stängseldel-
ningarne blifva inom Kronobergs Län länge
orubbade.
Prosten Rose'n: Jemte det jag till alla
delar förenar mig med Doctorn och Dom¬
prosten Heurlin uti hans sakrika anföranden,
får jag äran tillägga, att beträffande den om¬
ständigheten, att de fleste Hushålls-Sällskaper
tillstyrkt hälften-principen, så härleder sig
denna tillstyrkan derifrån, att, då Hushålls-
Sällskapen å Kongl. Majrts befallning skulle
inhemta upplyste och kunnige Landtbrukares
omdöme i saken, vände de sig endast och
allenast till Possessionaten^ och de större
Hemmansbrukarne. Ilade de rådfrågat äfven
de mindre Hemmansegarne och brukarne, så
hade resultatet blifvit annorlunda. Den gamla
regeln: audiatur et altera parsj försummades.
Egennyltan och ensidigheten gåfvo utslaget.
Jag ogillar derföre hälften-principen, ty den
är orättvis och förnärmar den fattige.
Doctor Grevillius: Discussionen bevisar,
huru svårligen en författning i detta ämne
kan blifva tillfredsställande för hela Sverige.
Om ock vissa brister vidlåda den gamla,
bör man ej förhasta sig med antagande af
en ny; och jag hemställer, om det icke vore
försigtigast att vidblifva det gamla, till dess
man kan förena sig om något nytt.
Betänkandet återremitterades.
Den 21 October.
§. 6.
Uppläsles och godkändes Expeditions-
Utskotlets förslag till R. Sirs underdåniga
Skrifvelser:
N;o 155, angående regleringen af utgif¬
terna under Riks-Statens Första Hufvudlilel;
N:o i56, d:o under Riks-Statens Fjerde
Hufvudlitel;
N:o 157, d:o under Riks-Statens Femte
Hufviultilel;
N:o i58, d:o under Riks-Statens Sjette
Hufvudlitel;
N:o i5g, d:o under Riks-Statens Sjunde
Hufvud titel;
N:o 160, d:o under Riks-Statens Nionde
Hufvud titel.
§• 7.
Föredrogs:
Ecclesiastika Utskottets Lag-Afdelnings
Betänkande N:o 21, öfver väckt mo¬
tion om bestämda föreskrifters medde¬
lande, angående lägre Kyrkobetjentes
antagande och skyldigheter.
Högvördiga Ståndet har under den 27
sisllidne Februarii behagat till sin Ecclesia¬
stika Lag-Afdelning öfverlemna ett af Dom¬
prosten Doctor Heurlin ingifvet Memorial,
hvaruti, efter anförande af nödvändigheten att
erhålla bestämda föreskrifter om lägre Kyrko¬
betjentes tillsättande och skyldigheter, föreslås,
att, då nya Kyrkolags-förslaget^icke vid denna
Riksdag förekommer lill slutlig pröfning, utan
blifvit öfverlemnadt åt en ny Comité, Lag-
Afdelningen skulle anmodas uppgöra ett för¬
ag6 Den 2 1 October.
slag till Jnstruction för alla Kyrkobot jente,
både i afseende på deras tillsättande och
skyldigheter, hvarvid Domprosten förmodade
att Afdelningen skalle kunna hemta någon
ledning af det förslag i delta ämne, hvilket,
af Prosten Mittag utarbetadt, blifvit för Up¬
sala Erke-Stift antaget.
Efter noggrant öfvervägande af denna
motion får Afdelningen vördsamt förklara, alt
den, i anseende till flere inom de serskilda
Stiften högst olikartade förhållanden, samt till
följe deraf skiljaktiga stadganden i detta ämne,
anser hvarken möjligt eller lämpligt att, på
sätt molionairen föreslagit, uppgöra förslag
till en allmän, fullständig Instruction för Kyr-
kobetjeningen i hela riket. Då likväl Afdel¬
ningen så vida instämmer i motionairens åsig-
ter, att den erkänner vigten och nödvändig¬
heten deraf, att någon för hela riket gällande
stadga blefve utfärdad 0111 hvad vid tillsät¬
tandet af desse Kyrkobetjente bör iagttagas,
samt om det som fordras för att styrka com-
petence till hvarje sådan syssla; men, i brist
af alla nödiga upplysningar i detta ämne,
finner sig ur stånd att uppgöra ett sådant
förslag, ser den till uppfyllande af motionai¬
rens önskan för närvarande ingen utväg, så
vida icke den till granskning af nya Kyrko-
lags-förslaget förordnade Comité, till hvilken
skola öfverlemnas de af Kongl. Maj:t i Nåder
från samtlige Rikets Consistorier infordrade
fullständige uppgifter af de stadganden, hvar¬
igenom Kyrkolagen blifvit i någon mån upp-
häfven, ändrad eller tillökad, äfvensom af de
Den 21 October. 25)7
reglementarisk;! föreskrifter angående kyi ko¬
väsendet, hvilka af Kongl. Maj:t blifvit i Nå¬
der utfärdade, dels för hela Riket i allmän¬
het, dels för serskilda Stift eller mindre
orter, kunde anmodas att sammanjemka till
ett gemensamt helt alla i detta ämne gäl¬
lande serskilda stadgar, samt, der så af be-
hofvet vore påkallade, deruti föreslå de än¬
dringar och tillägg, som kunde anses lämp¬
lige. Efter Afdelningens förmodan lärer
dock ett sådant förslag icke skäligen kunna
sträckas längre än till de allmännaste förord¬
nanden i ofvannämnde hänseenden; hvaraf
mätte följa, att alla närmare bestämmelser af
desse Kyrkobetjentes åligganden måste öfver-
lemnas åt hvarje Stifts Presterskap, hvilket
vid inträffande Prestmöte må bland sig ut¬
se någon eller några att uppgöra förslag till
en sådan stadga, hvilken sedermera kunde
undergå granskning i vederbörande Consislo-
rier, eller på det sätt hvarom Stiftens Pre¬
sterskap sig förenade.
Hvilket dock Högvördiga Ståndets upp¬
lysta pröfning vördsamt underslälles. Stock¬
holm den 18 October 1834.
P E II R T H YSELIUS.
T,, (i. MITTAG. CARI. HALLBECK.
Carl Joli. Thyselius.
Lades på bordet.
2g8 Den 21 October.
, §• 8.
Föredrogs:
Ecclesiastika Utskottets Lag-Afdelnings
Betänkande N:o 22, i anledning af
vackt motion om ett förtydligande af
2 Sect. 1 Cap. r §. Skol-Ordningen.
Uti ett den i5 nästlidne September till
Högv. Ståndet ingifvet och samma dag till
Lag-Afdelningen remitteradt Memorial, har
Biskopen m. m. Doctor Hedre'n anfört, att,
som ofvannämnde lagrum gåfve anledning till
många tvistigheter, vore det nödigt att ge¬
nom en bestämdare redaktion söka för fram¬
tiden förekomma sådane; Skol-Ordningen bju¬
der nemligen, att alla städer skola bygga och
underhålla lärohusen, der denna skyldighet
enligt gällande författningar dem åligger, och
ehuru detta stadgande, enär Skol-Ordningens
mening visserligen icke varit att från ofvan¬
nämnde skyldighet frikalla en stad, som den¬
samma aldrig ifrågasatt, utan från urminnes
tider tillbaka uppfyllt, väl icke kunde inne¬
bära annat än att denna skyldighet tillkom¬
mer alla städer, de der icke genom gällande
författningar äro derifrån befriade, så upp¬
stod likväl en betydlig skilnad vid tillämp¬
ningen, emedan bevisnings-skyldigheten en¬
ligt den förra tolkningen måste tillkomma
Consistorierne, och efter den sednare Stä-
derne sjelfve: en skilnad, som blefve af så
mycket mera betydenhet, som de handlingar,
hvilka kunde tjena lill upplysning i så be¬
skaffade frågor, nästan uteslutande befunnes
uti Städernes Archi ver, hvilket förorsakade
Den 9.1 October. 299
att Consislorierne, i händelse bevisnings-skyl-
digheten skulle dem tillhöra, urståndfiatte att
fullständigt styrka Städernes förbindelser i
detta hänseende, skulle nödgas med Stiftets
Byggnads-Cassas tillgångar bestrida kostna-
derne för byggandet och underhållet af de
fleste, om icke alla inom Stiftet befintlige
Skolhus. Sådant vore lik väl så mycket mera
obilligt, som, då Stiftens Byggnads-Cassor er-
höllo den betydligaste delen af sina tillgån¬
gar, nemligen ett års inkomst vid de Prest-
lägenheter, der innehafvare!! aflider utan att
efterlemna Enka eller barn, som till nådår
äro berättigade, detta understöd beviljades
till förmån egentligen för de lärohus, som
förut icke hade tillräckliga medel för sitt
underhåll, och dernäst äfven för Skolhusen
i de Städer, som genom tydliga författ¬
ningar vore ifrån byggnads-skyldigheter fri-
kallade; men hvilka lärohus, i händelse den
af Städernes innevånare önskade tolkningen
af Skol-Ordningen blefve såsom den rätta an¬
tagen, troligen skulle bringas till saknad äf¬
ven af de för deras byggnad och underhåll
nödvändigaste medel, emedan Cassan, i fall
dess förbindelser för långt utsträcktes, på de
fleste ställen icke kunde förslå till någon enda
byggnads iståndsältande, vid hvilket förhål¬
lande denna, på Presterskapets bekostnad, Stif¬
tens Byggnads-Cassor beredda inkomst, komme
till gagn icke endast och förnämligast för
Stiftets Allmänna Läroverks-byggnader, utan
äfven för Städernes Borgerskap, som derige¬
nom blefve befriade från en dem åliggande
3oo Den 21 Otober.
pligt. Skulle åter någon Stads Borgerskap
anse underhållet af sitt Skolhus såsom en
svår Lunga och önska derifrån befrias, for¬
drade fastmer billigheten, all det äfven från-
sade sig förmånen att hafva Läroverket för-
lagdt i sin Stad; då troligen andre Städer
skulle betrakta det som en lycka att äfven
mot en sådan uppoffring komma i åtnjutande
af denna förmån. Till följe häraf har Biskop
Hedren föreslagit, att 2 Section 1 Gap. 1 §.
mätte erhålla följande lydelse: ”Släderne skola
”sjelfve sina Skolhus bygga och underhålla,
”der de icke genom gällande författningar
”derifrån äro befriade,” samt alt det tillägg
dervid mätte fogas: ”skulle någon Stad önska
”det lärdomsskola måtte ifrån densamma för¬
flyttas, gore derom ansökning hos Consisto¬
rium, som, eller behörig pröfning och med
”underdånigt utlåtande jemte förslag lill an-
”nat passande ställe, ärendet hos Kongl. Maj:t
”anmäler.”
På de skäl, Biskop IIedre'n anfört och
här ofvan äro intagne, samt enär den tid icke
bör aflägsnas, då, sedan de allmänna Skolhu¬
sen blifvit islåndsalte samt en tillräcklig fond
för deras underhåll afsatt, Byggnads-Cassans
nuvarande betydligaste tillgång genom ett års
inkomst vid de Prestlägenheter, der nådår icke
ega rum, kommer att, i händelse Högv. Stån¬
dets önskan skulle blifva af Kongl. Maj:t i nå¬
der beviljad, utgå för bildande af Enke- och
Pupill-Cassor inom Stiften, får Afdelningen
vördsamt tillstyrka, alt Högv. Ståndet ville
hos Kongl. Majit i underdånighet anhålla, att