HEDERVÄRDA
BONDESTÅNDETS
PROTOKOLL
vid
den lagtima Riksdag, sorn började i Stockholm den
16 Oktober år 1865.
Andra Bandet.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS A. L, NORMAN,
1866.
Den 3 Januari.
3
Den 3 Januari.
Plenum kl. 12 på dagen.
§ t.
Talmannen tillkännagaf, att vid talmanssammanträde
träffats öfverenskoinmelse, att hos riksstånden hemställa,
det nedannämnde val skulle ega ruin ä jemväl här nedan
antecknade dagar under denna månad, nemligen: af elek¬
torer för att utse komiterade till tryckfrihetens vård
lördagen den 13; af ledamöter utaf den i 103 § regerings¬
formen och 64 § riksdagsordningen omförmälda nämnd,
som eger att döma, huruvida högsta domstolens samtlige
ledamöter gjort sig förtjente att i sitt vigtiga kall bibe¬
hållas onsdagen den 17; af de elektorer, hvilka skola välja
Rikits Ständers justitieombudsman och hans suppleant
lördagen den 20. samt af revisorer för innevarande är af
stats-, banko- och riksgälds-verken äfvensom af bankens
lånekontor i Göteborg, Malmö och Wisby onsdagen den
24 innevarande månad; och beslöt ståndet för sin del, att
dessa val å sålunda föreslagna dagar i vanlig ordning
förrätta
§ 2.
Efter framställning beviljades förlängning i förut be¬
viljad ledighet från riksdagsgöromålen ät nedannämnde af
ståndets ledamöter, nemligen under fjorton dagars tid åt
Olof Olsson i Olebyn oell Lars Daniel Andersson från Werm¬
lands, under tre veckor åt Bengt Johan Holmlin frän Gö¬
teborgs samt under åtta dagar åt Olof Olsson i Slängserud
från Wermlands län.
§ 3.
Ola Jönsson från Malmöhus län anhöll att få till
dagens protokoll antecknadt att han af sjukdom varit för¬
4
Den B Januari.
hindrad att deltaga i ståndets förhandlingar från och med
den 20 sistlidne November till denna dag.
§ 4.
Föredrogs protokollsutdrag från höglofliga ridderska-
pet, och adeln N-.o 68, med kommunicerande af rikets
sednast församlade revisorers berättelser:
l:o om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd, sty¬
relse och förvaltning jemte fullmägtiges i nämnde verk
i anledning deraf afgifna utlåtande; och
2:o angående den under innevarande år förrättade gransk¬
ning af de under Kongl. Maj:ts och rikets kommers¬
kollegium ställda fonder och medel.
Berättelserna remitterades till stats-utskottet och pro¬
tokollsutdraget lades till handlingar ne.
§ 5.
Föredrogos och lades till handlingarne konstitutions¬
utskottets pä bordet hvilande memorial:
N:o 6, med bestämmande till hvilket utskott åtskil¬
liga till banko-utskottet remitterade, men derifrån äter-
leinnade motioner böra förvisas; samt
N:o 7, angående föreslaget tillsättande af särskildt ut¬
skott för behandling af Kongh Maj:ts nådiga propositioner
om förändring i grunderna för beväringsinrättningen m. m.
§ 6-
På flere ledamöters begäran bordlädes andra gången
lag-utskottets betänkande N:o 13, i anledning af dels Kongl.
Maj:ts nådiga proposition om antagande af en författning,
angående arfsrätt för oäkta barn, dels ock enskild motion
i samma ämne; samt
allmänna besvärs- oell ekonomi-utskottets betånkanden:
N:o 11, i anledning af väckt förslag om inrättande
af ett universitet i hufvudstaden;
N:o 12, i anledning af väckt förslag om upphörande
af de s. k. prebendepastoraten;
N-.o 14, i anledning af motion om rätt till ersättning
för flyttning af hus, som stå pä mindre än 100 alnars af-
Den 3 Januari.
5
N:o 21, i anledning af motioner angående förändring
i sättet för kronobrefbäringens utgörande; oell
N:o 26, i anledning af motion om åtgärder till åstad¬
kommande af en pensionsförening för tjenstemän och be¬
tjente vid statens jernvägar.
§ 7-
Vid ånyo skedd föredragning biföllos allmänna besvärs-
och ekonomi-utskottets på bordet hvilande betänkanden:
N:o 13, i anledning af motion om kronofogdetjenster-
nas indragning;
N:o 15, i anledning af motion om förbättrad hägnad
utmed statens jernvägar;
N:o 23, i anledning af motion angående skyldighet
för sparbankerne i riket att å derstädes insatta medel för
närvarande gifva minst fem och en half procent ränta
in. m.;
N:o 24, i anledning af motion om den ändring i Kongl,
coopverdireglementet den 30 Mars 1748 och Kongl, kun¬
görelsen den 27 Augusti 1828, att svensk sjöman skall till
den kommun, der han är mantalsskrifven, erlägga den
nu till sjömanshusen utgående afgift;
N:o 25, i anledning af motion om upphörande för
statens tjenstemän af skyldigheten att ställa borgen för den
uppbörd, de omhänder halva; samt
N:o 27, i anledning af motion om inrättande af en
representation för häradet.
§ 8.
Föredrogs ånyo allmänna besvärs-oell ekonomi-utskottets
betänkande n:o 20, i anledning af motion om inskränkning
i allmänhet af tjenstemännens antal, nedsättning af deras
löner, indragning af embetsverk m, m.; och yttrade här¬
vid:
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Utskottet har hem¬
ställt att berörda motion, sä i ena sorn andra afseendet,
mätte lemnäs utan uppmärksamhet, litt sådant yttrande
kan jag för min del icke godkänna. Ämnet, sorn motio¬
nen innefattar, är verkligen af den beskaffenhet, att det
förtjenar all uppmärksamhet, Må vara, att motionären ej
framlagt tillräckliga motiver för en underdånig skrifvelse»
allåtande. Hvad som är visst är dock, att ämnet är al
vigt samt att en utredning af detsamma bör föregå frågans
6
Den -i Januari.
slutliga lösning, oell blifver denna fråga ej ändamålsenligt
löst, så fruktar jag, att vi slutligen komma derhän, att vi
ej få annat än embets- och tjenstemän i Sverige. Att in¬
skränka einbetsverkens antal och nedsätta lönerna för åt¬
skilige af embetsmännen anser jag vara af högsta behof-
vet påkalladt, och det hade icke varit utan nytta att Ri¬
kets Ständer hos Kongl. Majit begärt den utredning, mo¬
tionen afser. Vi skåda dagligen de mänga bankrutter, de
stora utvandringar från fosterlandet, sorn ega rum, och det
af oss följda system i afseende å statens tjenst kan i läng¬
den ej bära sig. Tiden synes åtminstone vara inne att tänka
på något bättre. Jag anser det icke vara omöjligt att en
del af statens mänga tjenster kunna indragas samt att lö-
nerne för de högst uppsatte embetsmännen reduceras. En
dylik reform är högst nödig, och jag hade verkligen äm¬
nat väcka motion i sådant syfte, derest jag icke insett att
under nuvarande ståndsförfattning, det ej vore lämpligt
att röra pä denna vigtiga fråga, helst något resultat dermed
ej komme att vinnas. Jag skulle visserligen önskat åter-
remiss af betänkandet för att få en underdånig skrifvelse
i ämnét aflåten; men dä jag vet att ett sådant yrkande
skulle vinna motstånd åtminstone i tvänne riksstånd, så
inskränker jag mig nu att yrka det ståndet mätte under¬
känna motiverna för betänkandet och låta vid detsamma
bero.
Med Carl Ifvarsson instämde Anders Gudmundsson
frän Hallands, Andreas Eskilsson och Peter Andersson frän
Blekinge, Olof Larsson frän Jemtlands, Ola Jönsson och
Nils Olsson frän Malmöhus samt Jonas Jonasson frän Kro¬
nobergs län m. 11.
Olof Persson från Gefleborgs län: Ehuru jag gillar
motionärens åsigt i ämnet, vill jag dock ej yrka äterremiss.
Frågan är dock af högst allvarsam beskaffenhet, ty hvad
som är säkert är det, att det byrokratiska elementet blif-
ver i framtiden vår farligaste fiende. En annan sak har
jag fäst mig vid, och det är den att det ej nu är första
gängen man får från ekonomi-utskottet mottaga dylika un¬
derhaltiga och kantiga utlåtanden, som det nu ifrågava¬
rande. Det är snart sagdt ohöfligt att till riksstånden in¬
komma med hemställan att en motion måtte lemnäs utan
uppmärksamhet. Månne det ej vore skäl att förmå utskot¬
tets sekreterare att finna bättre uttryck, än dem han synes
med förkärlek vilja begagna sig af. Jag önskar, att stån¬
det ej måtte godkänna betänkandet utan låta dervid bero.
Den 3 Januari
7
Pehr Tjernlund från Wester-Norrlands län förenade sig
med Olof Persson.
Anders Medin frän Kronobergs län: Jag skall väl
ej hafva något emot att betänkandet återremitteras, men
vill dock nämna, att en sådan åtgärd är utan ändamål.
Motionens innehåll är visserligen af stor vigt, men det be-
höfver en fullständig utredning och utskottet kunde ej syn¬
nerligt åtgöra, dä någon dylik utredning af ämnet ej
förefanns. Att motionen blifvit underligt och för bjert
besvarad, medgifver jag gerna, men ehuru jag var närva¬
rande vid justeringen, undföll mig likväl det begagnade
olämpliga uttrycket. Utan att betänkandet behöfver åter¬
remitteras, anser jag dock ståndet kunna genom sitt beslut
ådagalägga sitt ogillande af det begagnade uttrycket.
Anders Jonsson frän Wermlands län: Det är nog
sannt att majoriteten inom utskottet dikterat ordalagen.
Jag tillhörde minoriteten och den fick nöja sig åt majori¬
tetens beslut. Jag tror, att om motionären närmare ut¬
vecklat ämnet och t. ex. förklarat att den och den tjen-
stemannen vore öfverflödig m. in. så hade måhända ären¬
det fått ett annat utseende, men emot de öfrige riksstån¬
dens ledamöter i utskottet kunde eller kunna vi ej verka
något; och det torde förthy vara bäst att lägga betänkan¬
det med ogillande till handligarne.
Häruti instämde Olof Nilsson frän Westerbottens län.
Per Östman från Wester-Norrlands län: Det är af
en utskottsledamot, upplyst, att motionen ej varit, i fråga
om ämnets utveckling, så fullständig, att man skulle ä den¬
samma kunna fästa något afseende. Man kan dock ej
gerna begära af en motionär, att lian skall aflemna full¬
ständiga förslag i ämnen, hvaruti han föreslår ändring.
Ifrågavarande motionär har emellertid yrkat på, att det
skulle infordras nödiga uppgifter i ämnet frän statistiska
central-byrän. Hade sä skett, sä hade o tvifvelaktigt så¬
dana upplysningar blifvit lemnade. att utskottet derpå kun¬
nat grunda en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t i
ämnet. Under närvarande förhållanden tror jag dock ej
någonting vinnas genom en äterremiss; och jag yrkar för¬
denskull att betänkandet måtte med ogillande läggas till
handlingarna.
Per Eriksson från Wermlands, Per Eriksson från Gef¬
leborgs samt August Danielsson från Norrbottens län in¬
stämde.
Efter sålunda fulländad diskussion framställde talman¬
nen proposition på bifall till betänkandet, hvilken propo¬
8
Den 3 Januari.
sition med nej besvarades; hvarefter uppå förnyad fram¬
ställning betänkandet blef, med ogillande af motiverne för
detsamma, lagdt till handlingarne.
§ 9.
Vid förnyad föredragning af allmänna besvärs- och
ekonomi-utskottets betänkande n:o 22 i anledning af motion
angående förändrade föreskrifter i afseende ä laxfisket i
den s. k. Pukaviksfjorden i Blekinge län, fick på begäran
Andreas Eskilsson från samma län ordet, dervid han ytt¬
rade: Det är ledsamt för mig att min motion fått en så¬
dan utgång inom utskottet, men ändå beklagligare är detta
för den fattiga befolkningen i orten. Helst skulle jag ön¬
skat återremiss pä betänkandet, men då utskottet grundat
sin hemställan på den omständigheten, att den väckta rät¬
tegången i saken ännu ej är afgjord, så lärer det väl ej
löna mödan att ens yrka på en sådan återremiss. Jag får
väl hoppas på bättre lycka nästa frång.
Betänkandet blef härefter uppå proposition af talman¬
nen utaf ståndet bifallet.
§ 10.
Föredrogos och lades till handlingarne ankomne pro¬
tokollsutdrag frän:
högloft, ridderskapet och adeln n:ris 73—77:
högvördiga preste-ståndet n:ris 67—73. samt
vällofl. borgare-ståndet n:o 83.
Ståndets ledamöter åtskildes kl. J till 1 e. m.
In fidem
J. Sjöberg.
Den 10 Januari.
9
Den 10 Januari.
Plenum kl. 12 middagen
§ i-
De i .ståndets plena den 30 december förlidet är samt
den 3 i denna månad förda protokoll justerades.
Anders Andersson från Kopparbergs län, hvilken
anmäldes hafva under sin hemma varö frän riksdagen in¬
sjuknat, erhöll, efter derom genom Liss Lars Olsson frän
nämnda län framställd begäran, tre veckors förlängning af
den honom först beviljade ledighet frän riksdagsgöromälen.
Talmannen tillkännagaf, att herr stats-rädet m. m.
Malmsten vore att till ståndet förvänta kl. 1 eftermiddagen,
för att öfverlemna åtskilliga Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
sitioner och skrifvelser.
Vid förnyad föredragning af lag-utslcottets, sedan den 30
december förlidet är på ståndets bord hvilande betänkande
nio 13, i anledning af dels Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion till Rikets Ständer om antagande af en författning,
angående arfsrätt för oäkta barn, dels ock enskild motion
i samma ämne, begärdes ordet af nedannämnde ledamöter,
hvilka yttrade:
Jonas Andersson från Ostergötlands län: För ruin
del är jag tvehågse, om jag vill bifalla utskottets före¬
varande betänkande. Vid sistförflutna riksdag, dä frå¬
gan om oäkta barns arfsrätt hos bondeståndet förevar,
lättade bondeståndet det beslut, att oäkta barn skulle
erhålla arfsrätt icke allenast efter modren, utan äfven
efter fadren, för såvidt denne erkänt faderskapet; men Ri¬
kets Ständers beslut blef dock. att oäkta barn skulle vara
berättigadt till arf endast efter modren. Jag har icke kun¬
nat hvarken genom utskottets räsonneinang eller annat öf-
vertygas om origtigheten af ständernas förra beslut. Man
§ 2.
3.
§ 4.
10
Den 10 Januari.
har väl sagt. att högsta domstolen och stats-rådet vid frå¬
gans behandling förklarat ständernas beslut utgöra en in¬
skränkning pä familjerätten, men jag hemställer, huruvida
icke den naturliga rätten hos menniskån äfven i detta fall
bör göras gällande. Väl förutser jag, att utskottets före¬
varande förslag varder af Rikets Ständer bifallet och man
derigenom anser sig hafva tagit ett steg framåt, men för¬
slaget är dock temligen obestämdt och föga båtande ge¬
nom den deri intagna föreskriften, att modren skall draga
försorg derom, att barnet varder såsom hennes antecknadt
i kyrkoboken. En sådan anteckning är. enligt min åsigt,
obehöflig samt till och med i vissa fall alldeles overkställ¬
bar; men deremot anser jag det böra bevisas, att det oäkta
barn, som gör anspråk på arf efter afliden qvinna, bör
bevisa, att denna verkligen är mor till nämnda barn.
Helst skulle jag således se, om ståndet nu ville vid¬
blifva sitt vid förra riksdagen fattade beslut, hvarefter frå¬
gan må erhålla hvilken utgång, sorn helst.
Carl Johan Svensén från Kalmar län, instämde.
Fredrik August Forsbeck från Ostergötlands län:
Det är en olycka i vårt land, att der finnes en klass, som
man kan kalla nästan rättslös. Man har framlagt såsom
motiv för att icke medgifva oäkta barn arfsrätt, att sed¬
ligheten derigenom skulle lida; men jag kan alldeles icke
godkänna detta motiv, utan jag tror, att man, genom den
orättvisa man begår, då man vill förneka oäkta barn lag¬
ligt skydd och lagliga rättigheter i samhället, snarare fram¬
kallar en vådeld, som återfaller uppå och föga gagnar
samhället. Rikets Ständer hafva beslutat straff för djur¬
plågare. men samma Ständer vilja icke medgifva oäkta
barn arfsrätt, hvilken jag gerna ville medgifva dem icke
allenast efter modren, utan äfven efter fadren, såsnart denne
erkänt faderskapet. Den af Kongl. Maj:t föreslagna och
af utskottet tillstyrkta anteckningen i kyrkoboken kan icke
alltid verkställas och är dessutom, enligt min åsigt, all¬
deles icke nödvändig.
Ehuru jag således icke är fullt belåten med det före¬
varande betänkandet, vill jag dock för denna gäng låta
mig nöja med detsamma i den säkra förhoppning, att frå¬
gan förr eller senare skall erhålla en nöjaktig lösning.
Carl Ifvai •son från Hallands län: Gerna hade jag
sett, om utskottet föreslagit vidsträcktare arfsrätt för oäkta
barn, eller åtminstone antagit hvad Rosenberg i sin re¬
servation hemställt, eller att, om modren icke medhunnit
att låta i kyrkoboken anteckna barnet såsom sitt, barnet
Den 10 Januari.
11
det oaktadt skulle anses arfsberättigadt. dä moderskapet
behörigen styrkes; men jag är öfvertygad derom, att, om
ock ett sådant förslag skulle från Rikets Ständer afgifvas.
Kongl. Maj:t skulle pä samma skäl som blifvit anförda för
vägrande af sanktion af ständernas vid förra riksdagen
fattade beslut, alslä en sådan framställning. Yi skulle så¬
ledes med ett sådant beslut icke vinna något. Om man
vill saken, bör man icke antaga eller framkomma med nå¬
got annat förslag, än sådant, som har någon utsigt att gä
igenom, och det är pä sådan grund, som jag vill antaga
hvad Kongl. Majit uti sin nådiga proposition föreslagit
och utskottet i detta betänkande tillstyrkt.
Samma åsigt delades af Carl Gustaf Sköldberg från
Nerikes, förre vice talmannen Per Eriksson, Anders Jons¬
son., Georg Nyqvist och Nils Andersson frän Wermlands,
Olof Nilsson, Leonard Johan Fahlander och Gustaf Hed¬
ström från Westerbottens. August Danielsson frän Norr¬
bottens, Per Eriksson fran Gefleborgs, Liss Lars Olsson
frän Kopparbergs, Peter Larsson frän Gotlands, Ola Las¬
son från Kristianstads. Anders Gudmundsson från Hallands.
vice talmannen Anders Eriksson frän Elfsborgs, Andreas
Eskilsson frän Blekinge samt Adolf Sköldberg från Skara¬
borgs län m. 11.
Anders August Andersson från Östergötlands län:
Lika med Jonas Andersson, hade jag helst önskat, att ut¬
skottets förslag varit i öfverensstämmelse med Rikets Stän¬
ders vid förra riksdagen i denna fråga fattade beslut, men
då sådant icke lärer kunna låta sig göras, åtminstone un¬
der representationens nuvarande sammansättning, böra vi
låta oss nöjas med det lilla vi fått och hoppas, att denna
fråga i en icke aflägsen framtid skall få en bättre lös¬
ning. Hvad som blifvit föreslaget om anteckning i kyr¬
koboken, är icke alltid möjligt att verkställa, men försla¬
get i den delen kan ju framdeles ändras. Bättre är det
att taga något än intet, och derför vill jag bifalla be¬
tänkandet.
Per Engman frän Wrester-Norrlands län: Uti behand¬
lingen af denna fråga har jag deltagit i lag-utskottet, som
i allmänhet beskylles för att vara mycket konservativt,
och får upplysa, att utskottet, om det ansett något kunna
dermed vinnas, i denna fråga otvifvelaktigt visat sig myc¬
ket mera liberalt: men som man fruktade, att högsta dom¬
stolen skulle afstyrka ständernas beslut, derest detta icke
fattades i öfverensstämmelse med Kongl. Mapts proposition,
ansåg pluraliteten inom utskottet, att man icke borde gå
12
Den 10 Januari.
längre, än betänkandet innehåller. Då äfven derigenom ett
steg i framåtskridande rigtning blifvit taget, vill jag bi¬
falla utskottets förslag.
Pehr Tjernlund frän Wester-Norrlands län: Såsom le¬
damot af lag-utskottet, hade jag för afsigt att redogöra
för dess förhandlingar i denna fråga, men jag är nu före¬
kommen af Engman. Det hade ingalunda varit svårt, att
inom utskottet åvägabringa pluralitet för utsträckning af
oäkta barns arfsrätt, men man ansåg det icke klokt att nu
taga steget fullt ut, I likhet med Jonas Andersson skulle
jag visserligen vara böjd att antaga samma beslut, som
nästföregående ständer, om jag visste, att något dermed
vunnes; men då jag fruktår, att vi, om vi nu frångå ut¬
skottets förslag, fä intet, ty det är ju möjiigt, att ridder-
skapet och adeln samt preste-ståndet afslä äfven detta, an¬
ser jag mig böra förorda utskottets förslag,,till antagande.
Ola jönsson frän Malmöhus län: Afven jag hade
önskat, att man vid denna riksdag tagit steget längre; men
dä åtminstone något blifvit vunnet genom utskottets förslag
och man icke har förhoppning att för närvarande vinna
något mera, anser jag det vara klokast att bifalla detsam¬
ma. Det är väl sannt, att modren kan genom testamente
till sitt oäkta barn disponera sin egendom, men en falsk
blygsel gör oftast, att hon dermed uppskjuter i det läng¬
sta och mången gång tilldess det är för sent. Dä emeller¬
tid, genom utskottets förslag, oäkta barns arfsrätt åtmin¬
stone i någon män varder erkand, vill jag bifalla detsamma.
Anders Söderholtz frän Södermanlands, Erik Ersson
från Gefleborgs, Anders Wilhelm Uhr från Nerikes, Erik
Ersson från Jemtlands, Bälter Sven Ersson och Jan An¬
dersson från Kopparbergs, Johan Fredrik Fredriksson frän
Upsala, samt Lars Gustaf Andersson frän Elfsborgs län
voro af samma åsigt.
Olof Pehrsson frän Gefleborgs län: Det kan väl sy¬
nas öfverflödigt att yttra sig i denna fråga, hvilken inga¬
lunda innehåller något nytt ämne, ty redan för 26 är
sedan väckte jag motion om förändring i lagstiftningen an¬
gående oäkta barns arfsrätt, men såsom ledamot af lag-ut¬
skottet vill jag dock säga några ord.
Rikets Ständer beslöto vid sistförflutne riksdag utsträckt
arfsrätt för oäkta barn, men regeringen ville icke lyssna
till eller fästa någon uppmärksamhet pä ständernas beslut.
Deremot har regeringen nu framkommit med en proposi¬
tion, hvilken, ehuru den icke är så utsträckt som önskligt
varit, utskottet tillstyrkt såsom innehållande åtminstone
någon förbättring i nu gällande lag angående oäkta barns
Den 10 Januari.
13
arfsrätt, och sorn jag tror, att utskottets förslag icke tål
någon ändring, ty antagandet af till och med Rosenbergs
förslag skulle göra ali ändring om intet, hemställer jag,
att ståndet måtte bifalla hvad utskottet föreslagit.
Lars Ersson från Södermanlands och Anders Medin
från Kronobergs län instämde.
Per Ostman från Westernorrlands län: Vid icke
mindre än trenne riksdagar har jag väckt motion om än¬
dring i lagens stadgande, angående oäkta barns arfsrätt.
Vid sistförflutne riksdag tillstyrkte lag-utskottet den af
mig och en annan ledamot af representationen föreslagna
förändringen, emot hvilken, ehuru den af Rikets Ständer
antogs, statsrådet och högsta domstolens ledamöter ut¬
talade åtskilliga betänkligheter, till följd hvaraf ständernas
beslut icke hiel' af Kongl. Majit sanktioneradt. Till den
motion, som jag äfven vid denna riksdag väckt, har ut¬
skottet, icke velat lyssna, sannolikt af den anledning, att
utskottet förmenat den icke skola hos regeringen vinna
framgång, enär den icke öfverensstämde med den af Kongl.
Majit, aflåtna nådiga propositionen. Vid sådant förhål¬
lande torde man icke kunna göra annat än, nödd och
tvungen, bifalla utskottets förslag, ehuru jag helst önskat,
att, Rikets Ständer fattat enahanda beslut, som vid före¬
gående riksdag.
Per Alfsson från Malmöhus län: Lika med ätskillige
föregående talare, hade jag helst önskat, att, de oäkta
barnens arfsrätt blifvit ännu mera utsträckt; men då, ge¬
nom antagande af den Kongl, propositionen och utskottets,
i enlighet med densamma, afgifna betänkande, grunden
för de oäkta barnens arfsrätt blifvit åtminstone till någon
del erkänd, vill jag godkänna utskottets förslag.
Johannes Andersson från Elfsborgs län instämde.
Ails Petersson från Kalmar län: Mig synes detta
förslag utgöra blott en vacker titel, och jag skulle såle¬
des, lika med Jonas Andersson, helst vilja, med förka¬
stande af detsamma, antaga nästföregående ständers be¬
slut i frågan, om jag kunde hoppas att något dermed
vunnes; men oaktadt de svårigheter, som möta vid den
af utskottet föreslagna anteckningen i kyrkoboken, vill
jag bifalla betänkandet i den förhoppning, att det skall
bättre lyckas den nya representationen att genomdrifva
den förändring, som vi så länge, fastän utan framgång,
påyrkat.
Carl .lohan Svensén frän Kalmarlän: Jag har förut
instämt uti hvad Jonas Andersson yttrat, och då jag icke
14
Den 10 Januari.
tror, att bonde-ståndet sedan förra riksdagen ändrat åsigt,
i fråga om oäkta barns arfsrätt, anser jag det ock vara
i sin ordning, att vi nu vidhålla det beslut, som vi då
fattade. Den af utskottet föreslagna anteckningen i kyrko¬
boken synes mig vara högst olämplig och ordställningen
förefaller mig mycket egendomlig. Det heter nemligen i
utskottets förslag, att oäkta barn ina, derest modren låtit-
såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den för¬
samling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med
äkta barn taga arf efter sin inoder i den egendom, sorn
ej utgör bröstarfvinges laglott.
Hvad menas med ordet då? är det uti den församling,
der barnet föddes, eller i den församling, der modren vi¬
stas å den tid anteckningen sker? Jag skulle derför
hellre vilja antaga Rosenbergs reservation, än utskottets
förslag. Då jag är öfvertygad derom, att de öfriga tre
stånden gilla hvad utskottet tillstyrkt, anser jag det icke
heller vara farligt för bonde-ståndet att vidblifva sitt vid
förra riksdagen fattade beslut, hvarigenom uttalades den
grundsatsen, att oäkta barn böra. åtnjuta vidsträcktare
arfsrätt, än utskottet nu velat tillägga deni.
Per Persson från Wermlands län: Jag skulle gerna
kunna afstå frän ordet och instämma med detn. som gillat
betänkandet,-men jag vill dock nämna några ord.
Lika med åtskillige föregående talare anser jag den
föreslagna anteckningen i kyrkoboken olämplig och att det
vore bättre, om det föreskrefves, att modren med vittnen
styrkte, att barnet vore hennes; men då ingenting lärer
vinnas med återremiss, är det bäst att nöjas med den obe¬
tydliga förändring, som vi fått, samt öfverlemna åt den
nya representationen att utverka den vidare förbättring i
lagstiftningen om oäkta barns arfsrätt, som verkligen är
af behofvet påkallad. Jag bifaller således betänkandet.
Diskussionen afbröts nu af anledning, som i nästkom¬
mande § omförmäles.
§ 5.
Anmäldes och af flere ståndets ledamöter inbeledsa¬
gades herr statsrådet och kommendören med stora korset
af Kongl. Maj:ts Nordstjerne-orden C. J. Malmsten, hvil¬
ken till ståndet aflemnade Kongl. Maj:ts här nedan om-
förmälda nådiga propositioner, nemligen:
l:o angående pension å allmänna indragningsstaten för
kommendanten och direktören vid straff- och arbets-
Den 10 Januari.
15
fängelset på Långholmen, majoren m. m. Frans August
Tellander;
2:o i fråga om förändrad grund för utgörande af fjer¬
dingsmans aflöning;
3:o angående anslag till fortsättande af storskiftes- och
afvittrings-förrättningarne i rikets norra län under
år 1867;
4:o angående pension å allmänna indragningsstaten vid
afskedstagande! för styresmannen vid afvittringsver-
ket i Westerbottens län, förste landtmätaren m. m.
Anders Tunell;
5:o angående ändringar i nu gällande förordning om vil -
koren för bränvinstillverkning;
6:o angående förändrade bestämmelser i fråga om upp¬
låtande åt enskilde af kronans mark i Norrland och
StoraKopparbergs län samt om dispositionen af stubbe-
öresmedlen;
7:o angående kostnadsfri upplåtelse af kronomark för
jernvägsanläggningen emellan Gellivara malmfält och
Lule eif;
8:0 angående afsöndring af jord från hönö tingsgård för
utvidgande af Rönö församlings kyrkogård m. m.;
9:o angående anslag af prostetunnor från Envikens, Ma¬
lingsbo och Ludvika pastorater af Westerås stift;
10:o om anslag af prostetunnor från Bodarne och Skager¬
hults socknar i Orebro län till prosten i Edsbergs
kontrakt af Strengnäs stift;
U:o om beviljande af prostetunna för Ramsjö församling
i Gefleborgs län till prosten i Helsinglands vestra
öfra kontrakt af Upsala stift;
12:o om anslag för år 1866 till biträde vid handläggning
af de i ecklesiastik-departementet förekommande
ärenden, rörande lönereglering för presterskapet i
riket;
13:o angående fortfarande ärlig kurhusafgift;
14:o angående ersättning för hushyresmedel åt fyra lek¬
torer vid elementarläroverket i Strengnäs; och
15:o angående ett ärligt anslag af 500 r:dr till hushyres-
ersättning åt rektorn vid högre elementar-läroverket
i Westerås; samt
16:o Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse, angående väckt fråga
om öfverflyttning på kronan af bestyret med anskaff¬
ning och underhåll af båtsmännens kappsäckar och
s. k. småpersedlar.
16
Den 10 Januari.
Sedan talmannen förklarat, det högstberörde nådiga
propositioner och skrifvelse skulle af ståndet i grundlags¬
enlig ordning behandlas, samt anhållit, det herr statsrådet
behagade till Hans Maj:t Konungen återföra uttrycken af
bonde-ståndets undersätliga vördnad och tillgifvenhet, af-
trädde herr statsrådet, på vanligt sätt utbeledsagad af
flere ståndets ledamöter; hvarefter ofvannämnde proposi¬
tioner och skrifvelse lades på bordet.
% 6-
Fortsattes öfverläggningen, angående det under § 4
härofvan omnämnda lag-utskottets betänkande n:o 13, dervid
sig yttrade:
Jonas Andersson från Ostergötlands län: Jag vill
visst icke motsätta mig pluralitetens inom ståndet mening,
ehuru jag är fullkomligt öfvertygad derom, att utskottets
förevarande betänkande icke är af någon betydelse, helst
modren tillförene hade lika stor rätt sig förbehållen ge¬
nom testamentsrätten.
Man har invändt, att qvinnans blygsamhet skulle af¬
hålla henne från att begagna sig af den henne medgifna
testamentsrätten; men då hon icke behöfver gifva del af
testamentet åt någon annan, än dem som bevittna det¬
samma, tror jag den af utskottet föreslagna anteckningen
i kyrkoboken vara mycket mindre ändamålsenlig och för¬
anleda, att de flesta qvinnor skola undandraga sig att låta
verkställa denna anteckning, helst densamma kommer att
qvarstå på hennes prestbetyg, ehvart hon flyttar. Man
har äfven sagt, att det icke skulle duga att utsträcka den
ifrågavarande lagförändringen utöfver hvad Kongl. Maj:t
uti sin nådiga proposition föreslagit, emedan man antagit,
att högsta domstolens ledamöter skulle motsätta sig en så¬
dan utsträckning; men, med kännedom derom, att rösterna
eller åsigterna bland högsta domstolens ledamöter, i fråga
om oäkta barns arfsrätt, äro delade, häller jag före,
att man ganska väl kunnat afvika från det Kongl, för¬
slaget, och jag anser till och med, att utskottet handlat
välbetänkt, om utskottet vidhållit Rikets Ständers vid
förra riksdagen fattade beslut.
De motiver, som uttalas såväl i den Kongl. pToposi-
tionen, som i utskottets betänkande, kan jag icke antaga
för fullt giltiga, ty hvad som deruti förekommer i afseende
pä rubbningen af familjerätten anser jag böra förfalla, om
man deremot framhåller den naturligå rätten.
Den 10 Januari.
17
Ehuru jag således anser det varit både nyttigt och
välbetänkt att vidhålla Rikets Ständers förra beslut, vill
jag dock. såsom jag förut yttrat, icke motsätta mig plu-
ralitetens mening eller begära votering.
Häruti instämde Carl Casper Nettelbladt frän Stock¬
holms, Sven Hansson från Ostergötlands och Nils Olsson
frän Malmöhus län.
Lars Magnus Carlsson från Stockholms län: Man
har länge talat och skrifvit om samt beklagat dessa sam¬
hällets olycksbarn, utan att man åstadkommit någon förän¬
dring i lagen om deras arfsrätt. Den stigande upplysnin¬
gens påtryckning har dock verkat, att en lagförändring mä¬
ste genonnlrifvas. hvilken är sä mycket nödvändigare, som
man icke lärer kunna vänta några särdeles goda samhälls¬
medlemmar af denna klass, hvilken hittills ansetts såsom
en börda. Då en allvis försyn låtit dem födas, lära hvar¬
ken de eller någon annan förstå, hvarför lagen skall be¬
röfva dem den naturliga rätten att ärfva sina föräldrar.
Man måste medgifva, att icke all rättfärdighet blifvit upp¬
fylld genom hvad utskottet här föreslagit: men om man
tager i betraktande hvad klokheten bjuder, torde det vara
bäst att antaga detsamma. Att, pä sätt Ostman uti sin
motion påyrkat, nu på en gäng upphäfva, all skilnad emel¬
lan äkta och oäkta barn, skulle måhända verka alldeles
motsatsen till hvad vi önskat.
Utskottets motiver kan jag icke godkänna, men jag
mäste åtminstone för närvarande gilla det resultat, till
hvilket utskottet kommit, ty utskottet har, för uppnående
af de stora ändringar, vi i denna fråga eftersträfva, iakt¬
tagit ali den försigtighet, som är af nöden, för att förän¬
dringen skall kunna upptagas med välvilja. Må framti¬
den bestämma, när steget skall tagas fullt ut. och må det
ske så fort, som möjligt.
Carl Auders Larsson frän Ostergötlands län: Jag
kan icke finna något skäl, hvarför vi skola frångå värt
vid förra riksdagen fattade beslut. Dä emellertid en högst
väsendtlig skilnad förefinnes emellan Kongl. Mapts propo¬
sition och Östmans motion, hemställer jag, att ståndet nu
mätte bifalla den nådiga propositionen, uti hvilken erkän¬
nes den principen, att oäkta barn böra åtnjuta arfsrätt,
samt antingen godkänna Östmans motion eller ock återre¬
mittera frågan i hvad den angår nämnda motion, ty det
är väl fullt rättvist, att ett utom äktenskapet afladt barn
bör åtnjuta arfsrätt efter en far, hvilken erkänt barnet så¬
som sitt. Högsta domstolens tvifvel och fördomar torde
Bonde-St:ts Prot. vid 186b—66 årens Riksdag. H. 2
18
Den 10 Januari.
skingras, dä man erfår, att bondeståndet sä ifrigt påyrkar
de oäkta barnens arfsrätt, och jag hemställer derför, att
ständet måtte gilla mitt nu framstälda förslag.
Anders Willielm Uhr frän Nerikes län: Jag har
förut instämt med deni, sorn velat godkänna utskottets för¬
slag, och jag hyser fortfarande samma åsigt, ty jag anser
det vara bättre att nu taga något, om än aldrig sä litet,
än intet, och hoppas pä bättre lycka nästa gång. Om, så¬
som en föregående talare yttrat, qvinna för närvarande
kan genom testamente tillägga sitt oäkta barn lika myc¬
ket af sin qvarlåtenskap, som genom utskottets förslag kan
tillkomma ett oäkta barn genom arfsrätt, sä står det ju
henne fritt, att, derest hon icke vill låta i kyrkoboken
verkställa den föreslagna anteckningen, gifva barnet testa¬
mente.
Erik Ersson från Gefleborgs län: Mig synes det, som
skulle förslagets motståndare fästa allt för mycket afse¬
ende pä den omständigheten, att modren skall låta anteck¬
na sitt barn i kyrkoboken, för sävidt hon önskar bereda
detsamma arfsrätt, och jag anser mig derför böra bedja
motständarne uppmärksamma, att modren icke i egen per¬
son behöfver låta verkställa denna anteckning, till följd
hvaraf hennes blygsamhet icke kan pä något sätt säras.
Då modrens testamentsrätt qvarstår och icke, såsom nå¬
gon påstått, härigenom varder inskränkt, anser jag det
ingalunda vara vådligt att antaga utskottets förslag. Att
återremittera eller besluta någon ändring uti detsamma,
anser jag vara oklokt, isynnerhet som man icke kan så¬
som säkert antaga, att förslaget vinner tre stånds bifall,
om vi nu afslå detsamma.
Många af ståndets ledamöter instämde.
Jonas Andersson från Ostergötlands län: Jag kan
icke fullkomligt uppfatta hvad Erik Ersson med sitt ytt¬
rande åsyftar, ty jag har icke hört någon påstå, att mo¬
drens testamentsrätt på något sätt förringas eller inskrän-
kes genom antagande af utskottets förevarande förslag,
utan jag har endast sagt, att oäkta barn, genom den mo¬
dren medgifna rättigheten att till dem testamentera sin
qvarlåtenskap, tillförene egde all den rätt, som man här
vill gifva dem. Om bondeståndet vill fästa något afseende
pä konseqvensen af ett förut fattadt beslut, anser jag att
vi böra vidblifva detsamma, och jag troi', att vi. utan att
genom en äterremiss förlora något, äfven sedermera hafva
oss öppet att antaga utskottets förslag i det skick, det nu
förefinnes. Derest vi i denna fråga hylla en liberal lag¬
Den 10 Januari.
19
stiftning, böra vi vidhålla vårt tid förra riksdagen fattade
beslut, och således, pä sätt Larsson yrkat, återremittera
betänkandet.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Man tycker väl,
att utskottet i detta betänkande bjudit på ganska litet,
men om man rätt betraktar saken, torde män finna, att
det icke är så litet, som mången föreställer sig. Det är
väl sanni att om modren cfterlemnar både äkta och oäkta
barn, dessa senare få endast halfparten emot de äkta, men
om äkta barn icke finnas, erhålla ju de oäkta allt hvad
modren efter sig lemnar. Bondeståndets åsigt i denna
fråga är redan tillförene känd. men då den icke kan ge-
nomdrifvas, anser jag klokheten bjuda, att antaga hvad
Kongl. Maj:t föreslagit och utskottet tillstyrkt. En före¬
gående talares förslag att antaga den Kongl, propositio¬
nen samt återremittera betänkandet, i hvad det rörer Öst¬
mans motion, skulle, jag gerna biträda, om jag icke an-
säge det vara ' bondeståndet först beslutar
lärer det icke t n mera bestämma att oäkta
barn skola, pä sätt Östman i sin motion föreslagit, kom¬
ma i åtnjutande af full arfsrätt.
Per Tjernlund frän Westernorrlands län instämde.
Carl Anders Larsson från Ostergötlands län: Om
icke de af utskottet framlagda motiver vore af sådan be¬
skaffenhet, som de verkligen äro, skulle jag icke hafva
framkommit med mitt förut framstälda yrkande.
Utskottet säger bland annat: »Likaledes torde derige¬
nom kunna anses vara frän Rikets Ständers sida antaget,
att den arfsrätt, som för oäkta barn kan ifrågakomma, en¬
dast bör omfatta arfvet efter modren, och att den sålunda
icke, pä sätt Östman yrkat, bör sträcka sig äfven till fa-
drens qvarlåtenskap.»
Sådana motiver kan jag alldeles icke godkänna, och
det är derför, som jag anser mig hafva haft skäl för
mitt yrkande.
Per Nilsson frän Malmöhus län: Ehuru jag icke
kan gilla utskottets motiver, kan jag dock icke förneka, att
desamma gifva stöd för det beslut, till hvilket utskottet
kommit. Om vi nu bifalla betänkandet, kan jag icke fin¬
na, att vi derigenom frångått vårt vid förra riksdagen i
denna fråga fattade beslut, men genom antagande af det¬
samma erkänna vi den grundsatsen, att oäkta barn böra
erhålla en arfsrätt, af hvilken de hitintills varit i saknad,
.lag kommer således att rösta för bifall.
att godkänna,
propositionen innehåller,
20
Den 10 Januari.
Carl Johan Svensén från Kalmar län: Sedan jag
nu erhållit den upplysningen, att borgareståndet ätterre-
mitterat betänkandet, hemställer jag, att äfven detta stånd
måtte, med vidhållande af sitt förra beslut, återremittera
frågan.
Per Olof Hörnfeldt från Westernorrlands län: Dä
alla de ledamöter, som hittills yttrat sig, höras vara ense
derom, att den lag, sorn Kongl. Maj:t föreslagit och ut¬
skottet tillstyrkt, är bättre, än den vi förut ega, kan jag
icke finna annat, än. att det är skäl att bifalla förevarande
betänkande. Sorn Ostmans motion innehåller Rikets Stän¬
ders vid förra riksdagen fattade beslut, å hvilket Kongl.
Maj: t vägrat sanktion, lärer man icke kunna föreställa sig.
att samma motion,' äfven om bondeståndet gillar den, vid
denna riksdag skall vinna Kongl. Maj:ts sanktion; och
det är pä sådan grund, som jag godkänner betänkandet i
oförändradt skick.
Erik Ersson från Gefleborgs län: Äfven om borgare¬
ståndet återremitterat frågan, finner jag icke något skäl
för oss att handla på samma sätt. Min öfvertygelse är
dessutom, att, om ock utskottet skulle, på grund af erhål¬
len återremiss, ändra betänkandet på det sätt, som åtski¬
lige ledamöter här föreslagit, en sådan förändring icke
skulle vinna Kongl. Maj:ts sanktion, och på sådant sätt
skulle vi förkasta den ändring, som vi nu kunna erhålla.
Talmannen tillkännagaf sin åsigt vara, att ståndet,
om det antoge Kongl. Maj.-ts proposition, /icke kunde åter¬
remittera betänkandet, i hvad det rörde Ostmans motion:
hvarefter, och sedan Carl Anders Larsson frånträdt sitt
yrkande i berörde afseende, förevarande betänkande blef
af ståndet bifallet.
§ 7.
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomi-utskot¬
tets, den 30 december förlidet är bordlagda, betänkande n:o
11, i anledning af väckt förslag om inrättande af ett uni¬
vers i tet i hufvudstaden; och yttrade med anledning af
detsamma:
Ola Jönsson frän Malmöhus län: Vid föregående
riksdag yrkade jag bifall till då väckt motion om Upsala
universitets förflyttning till hufvudstaden, och jag har icke
efter den tiden ändrat min åsigt om lämpligheten och be-
hofvet af ett universitets förläggande till hufvudstaden.
Det är visserligen sannt, att här är fråga om inrättande
Den 10 Januari.
21
af ett nytt universitet, och jag får bekänna, att jag hyst
betänkligheter att tillstyrka inrättande af ett sådant, "då
tvänne sådana redan i riket finnas, men vid närmare ef¬
tersinnande af saken, tvekar jag icke att rösta för bifall
till motionen, dä jag är förvissad derom, att Kongl. Maj:t
icke lärer föreslå inrättandet af ett universitet i hufvud-
staden. utan att tillika pröfva frågan om förflyttning af
Upsala universitet. Denna fråga är en ibland dem, som
städse återkommer ända tills den varder löst, ty förr eller
senare kommer Upsala universitet att flyttas till hufvud-
staden. En sådan flyttning kan väl vara förenad med be¬
tydliga kostnader, men om man vill ett stort mål får man
icke sä mycket se pä de uppoffringar man gör. Dessutom
skola vi ihågkomma, att hufvudstadens innevånare säker¬
ligen lemna rikliga bidrag för det ändamål, som här är i
fråga. Om Upsala akademi förflyttas hit till hufvudstaden.
sä kan Lunds universitet förläggas till någon annan plats.
Då tvä ständ redan bifallit utskottets afstyrkande be¬
tänkande, vet jag väl, att ingenting för närvarande kan
vinnas i denna fråga, hvarför jag, under förhoppning att
bättre resultat framdeles kan åstadkommas, hemställer, att
ståndet mätte låta vid utskottets betänkande bero.
Josef Oscar Almqvist frän Norrbottens län: Afven
jag vet ganska väl. att ingenting i denna fråga kan vid
innevarande riksdag vinnas, då två ständ redan bifallit ut¬
skottets betänkande, men jag har ändock velat uttala min
åsigt, att nemligen motionärens förslag förtjenat större upp¬
märksamhet och bort bättre behjertas. Vi hafva verkli¬
gen under den sista tidrymden sett lysande exempel uppå,
huru ynglingar uppfostras vid vära universitet, och huru
iitet fosterländska Lunds studenter visat sig i fråga om
representationens ombildning, dä de förklarat sig icke hop¬
pas något bättre för fosterlandet genom den beslutade om¬
bildningen af representationen. Sådana lärdomar böra icke
bibringas lärjungar vid ett universitet, och jag är fullt öf-
vertygad derom, att, om ett universitet inrättas här i huf-
vudstaden, sådana åsigter icke skulle afhöras, ty dä skulle
lärjungarnes antal blifva större och till följd deraf större
lifaktighet och större intresse för det allmänna bland dem
uppstå. Dessutom skulle professorerne komma att hålla
föreläsningar icke allenast för lärjungarne vid akademien,
utan för ett större publikum samt derjemte ställas under
tidningspressens gissel, till följd hvaraf de icke, såsom hit¬
tills skett, skulle kunna indela sina föredrag i stora och
lilla a och b med deras underafdelningar.
22
Den 10 Januari.
Att nu tala om det bättre eller sämre förhållande i
afseende på sederna, sorn genom universitetets förflyttning
till hufvudstaden kan uppkomma, anser jag icke vara rig-
tigt, då motionen icke innehåller något derom. Då jag af
skäl, som jag nu anfört, icke anser mig kunna bifalla be¬
tänkandet, yrkar jag, att ståndet mätte afslå detsamma.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Sorn här icke är
fråga hvarken om hitflyttning af de nu befintliga univer¬
siteten i Upsala och Lund eller om dervarande studenters
tillgöranden i ett eller annat afseende, sä vili jag icke,
såsom föregående talare gjort, inblanda något derom uti
förevarande fråga. Denna gäller en underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t i ändamål att fä en utredning verkställd,
rörande inrättande af ett nytt universitet i hufvudstaden;
och torde öfverläggningen alltså böra inom detta område
begränsas. För min del skall jag försöka att hålla mig
inom denna behöriga gräns.
Först får jag då nämna, att jag icke kan inse behofvet,
eller åtminstone icke nödvändigheten af en sådan inrätt¬
ning för närvarande; och att denna skulle företrädesvis
bland många andra mera magtpåliggande ämnen taga sta¬
tens medverkan i anspråk, synes mig således vara oklokt
och orättvist, enär det är påtagligt, att icke på långt när
alla vigtiga föremål kunna på önskvärdt sätt befrämjas.
Man mäste i främsta rummet taga i betraktande statens
tillgångar och folkets förmåga att bära skattebördorna, på
det att icke jordbrukaren och näringsidkaren skall utmat¬
tas, så att man slutligen icke ens kan bekosta det allra
nödvändigaste. Man bör derför gä varsamt till väga i
anslagsfrågorna, befrämja det angelägnaste först, det min¬
dre angelägna dernäst och låta det obehöfliga träda i bak¬
grunden, om samhällskroppen skall i längden befinna sig väl.
Vi veta, hurusom penningebristen är allmän, åtmin¬
stone i landsorterna, vi veta äfven, att statens embets- och
tjenstemäns aflöningar medtaga ganska betydliga belopp af
statskassan, vi känna, att försvarsverket, kommunikations¬
väsendet och framför allt folkundervisningen kräfva stora
summor, som vi företrädesvis måste bevilja, derest icke
statens sanna väl skall åsidosättas. De högre läroverken
hafva redan medtagit ganska ansenliga belopp i förhållande
till folkundervisningen i allmänhet, hvadan det nu torde
vara på tiden, att mera än vanligt ihågkomma denna se¬
nare, innan man förbereder vidare stora uppoffringar till
de förra. 1864 års riksstat upptager anslag till universite¬
ten 435,691 r:dr 45 öre, oaktadt dessa läroverks enskilda,
Den 10 Januari.
23
ej obetydliga tillgångar användas, och till elementarläro¬
verken ej mindre än 1,413.270 r:dr 35 öre, under det för
folkundervisningens befrämjande endast 255 000 r:dr äro
upptagne, deruti inberäknade åtskilliga reservationsanslag,
som kanske icke i sin helhet för ändamålet äro använde.
Om man nu tager i betraktande huru få de äro. sorn draga
nytta af de högre läroanstalterna, emot dem, som behöfva
upplysning och bildning i folkskolan; om man vidare ta¬
ger i_ betraktande angelägenheten af en sådan folkbildning
i allmänhet, att den kan bibringa hvarje medlem i sam¬
hället någorlunda kännedom om sina vigtigaste pligter i
lilYet. sina rättigheter och skyldigheter i medborgerligt
hänseende, så torde det vara lätt att inse, det universi-
tetsfrägan bör stå tillbaka för folkskolan sä länge och in¬
tilldess denna senare kommit pä en bättre fot. Härmed
vill jag icke hafva sagt, att jag underskattar värdet af de
högre bildningsanstalterna elier de högre kunskaperna, utan
det, att anslagen till dessa icke böra så uppjagas, att de
lägre, för allmogens barn minst sagdt lika vigtiga läroan¬
stalterna och kunskaperna trängas tillbaka, såsom de hit¬
tills gjort, i förhållande till de högre. Allt mäste ordnas
med måtta och sans, om samhället skall befinna sig väl:
sker det ej, sä går det illa.
Visserligen kan invändas, att här icke är fråga om
statsanslag, och detta är sannt, men sådant blifver dock
en följd af den underdåniga skrifvelsen, i händelse den
beviljas och motionärens syftemål vinnes, och jag anser
derför, att utskottet haft ganska goda skäl för sitt afstyr-
kande utlåtande, till hvilket jag också på anförda skäl yr¬
kar bifall.
Slutligen får jag nämna, att, dä insamling af medel
för sakens befrämjande lärer vara påbörjad i hufvudsta-
den, enligt hvad tidningarne omförmält. den ifrågasatta ut¬
redningen väl bör kunna af dessa medel bekostas, i läll
den anses nödig.
Häruti instämde Andreas Eskilsson frän Blekinge, Nils
Petersson frän Kalmar och Bälter Sven Ersson frän Kop¬
parbergs län m. fl.
Erik Ersson frän Gefleborgs län: Denna fråga är
visserligen icke ny, men tiden för att lätta beslut öfver
densamma synes mig icke lämplig. En föregående talare
har åberopat det stora intresse, med hvilket hufvudstadens
innevånare omfattat frågan. Denna omständighet gifver
mig anledning hemställa, att ståndet måtte bifalla betän¬
kandet och låta Stockholms innevånare ådagalägga sitt
24
Den 10 Januari
stora intresse för saken medelst fortsättande af de sam¬
manskott. som redan påbörjats. Sedan resultatet af dem
blifver kändt, är det tids nog för Rikets Ständer att bi¬
falla hvad motionären föreslagit.
Per Olof Hörnfeldt och Per Engman från Vester-
Norrlands, Olof Larsson oell Erik Ersson frän Jemtlands.
Liss Lars Olsson från Kopparbergs samt Per Persson och
Nils Andersson frän Wermlands län m. 11. instämde.
Jonas Andersson från Ostergötlands län: Förhällan¬
det är icke sådant, som Erik Ersson nyss yttrat, att denna
fråga icke är ny, ty förut har endast varit ifrågasatt Up¬
sala universitets förflyttning till hufvudstaden, hvaremot i
den motion, som föranledt detta betänkande, blifvit före¬
slaget inrättande af ett nytt universitet i Stockholm. Den
förevarande frågan är således alldes ny. För min del kan
jag icke inse behöfligheten af ett nytt universitet, och till
följd deraf anser jag utskottet icke hafva kunnat komma
till annat resultat, än betänkandet innehåller. Om deremot
förslag blifvit väckt om Upsala universitets förflyttning
till Stcckkolm, skulle jag. för min del, hafva förordat och
understödt ett sådant förslag. Den jemförelse, sorn en före¬
gående talare framställt emellan de summor, staten ansla¬
git till folkskolorna och de högre undervisningsverken, är
mycket rigtig, men om man skulle kunna inrätta ett enda
universitet för hela riket i hufvudstaden och på sådant
sätt sammanslå de tvänne redan befintlige till ett skulle
en icke obetydlig besparing af statsmedlen kunna åstad¬
kommas.
Vid Lunds universitet har de studerandes antal under
senare tider icke varit större i förhållande till den der
anställda lärarepersonalen, än att tvänne lärjungar belöpa
sig pä hvarje lärare. Hvarje lärjunge skulle således år¬
ligen kosta staten lika mycket, som en ordinär folkskola,
och Lunds universitet befinner sig vid nämnda förhållande
pä en sådan ståndpunkt att det bör indragas.
Genom de nuvarande universitetens sammanläggande
på en plats, skulle icke allenast vinnas en betydlig bespa¬
ring för statsverket, utan ock det med universitet afsedda
ändamål bättre uppfyllas. Jag skulle gerna hafva instämt
uti hvad en ledamot af borgare-ståndet, herr Isberg, uti
sin reservation anfört, om icke äfven han syntes afse in¬
rättandet af ett tredje universitet; men för närvarande hem¬
ställer jag, att ståndet måtte låta bero vid hvad utskottet
hemställt.
Den 10 Januari.
25
Anders Söderholtz fräu Södermanlands, PeterM Anders¬
son från Blekinge, Fredrik August Forsbeck från Östergöt¬
lands samt Adolf Sköldberg frän Skaraborgs län delade
samma åsigt.
Carl Johan Leonard Lönnberg frän Östergötlands
län: Frågan om förläggande af ett universitet i hufvud¬
staden är icke ny och skall säkerligen beständigt åter¬
komma till behandling af representationen ända till dess
hon varder pä ett tillfredsställande sätt löst. Att frågan
för närvarande icke kan lösas pä sätt motionären föresla¬
git och mänga önskat, tager jag för afgjordt och sådant
endast af ekonomiska skäl, hvilka äro de enda. som jag
kan godkänna. Med undantag af Lissabon och Florens är
Stockholm den enda hufvudstad i Europa, som saknar uni¬
versitet, ehuru ett sådant, med afseende pä det inflytande,
som det kan utöfva på det litterära lifvet m. m. i en huf¬
vudstad, är, att jag sä mä säga, alldeles nödigt. Om in¬
rättandet af ett universitet i hufvudstaden är vigtigt för
riket i allmänhet, sä är det dock af ännu mera vigt för
sjelfva hufvudstaden.
Stockholms innevånare hafva visserligen redan uttalat
sin sympati för saken, men för frågans framgång erfordras
icke blott ord, utan äfven handling, och det torde derför
vara bäst, att det intresse, som hufvudstaden sålunda sagt
sig hysa, ädagalägges genom att teckna bidrag till den
fond, som man för ändamålet redan börjat att samla, ty
just nu är rätta tidpunkten inne för Stockholms befolk¬
ning att visa det intresse, den hyser för frågans lyckliga
lösning, och pä utgången af den nu omnämnda teckningen
kommer representationen utan tvifvel att fästa synnerligen
stort afseende, dä universitetsfrågan nästa gång framläg-
ges inför riksförsamlingen. Som tvänne ständ redan bi¬
fallit, utskottets afstyrkande betänkande, lärer saken för
närvarande icke kunna hjelpas, men jag har pä detta sätt
velat reservera mig emot de motiver, som utskottet anfört
för sitt beslut.
Per Östman från Wester-Norrlands län: Förslaget
om Upsala universitets förflyttande till hufvudstaden har
under en läng följd af år varit föremål för strid emellan
olika äsigter, hvilken dock något lugnat sig, sedan Rikets
Ständer beslutat en jernvägs anläggande emellan Stockholm
och Upsala. Den motion, hvilken utskottet i detta betänkande
besvarat, innehåller icke förslag om Upsala universitets flytt¬
ning till, utan om inrättande af ett nytt universitet i hufvud¬
staden. En sådan motion kan jag för min del icke biträda,
26
Den 10 Januari.
sedan Upsala, efter det jernvägen blifver fullbordad, utgör
att jag så må säga en förstad till hufvudstaden, helst jag
är förvissad derom, att. derest ett tredje universitets in¬
rättande varit af behofvet påkalladt, Kongl. Maj:t till Ri¬
kets Ständer afgifvit nådig proposition derom. Dä jag
anser Rikets Ständer redan hafva gjort sä mycket för
Stockholm, att icke något mera från Rikets Ständers sida
billigtvis kan begäras, vill jag för min del bifalla utskot¬
tets förevarande betänkande, åtminstone till dess sig visat,
huru mycket hufvudstadens innevånare sjelfve vilja göra
för saken.
Anders Medin frän Kronobergs län: Dä jag ansett
utskottet hafva anfört särdeles talande skäl för afslag å
motionen, hade jag icke väntat mig en sä vidlyftig diskus¬
sion inom ståndet. Ät de ledamöter, som talat om flytt¬
ning af Upsala universitet, vill jag lemna den upplysnin¬
gen. att motionen icke innehåller något derom, utan inne¬
fattar blott ett förslag om inrättande af ett nytt universi¬
tet i hufvudstaden. Inom utskottet ansåg pluraliteten det
vara olämpligt, eller åtminstone mindre behöfligt, att in¬
rätta och underhålla tvänne universitet sä nära hvarandra,
som i Stockholm och Upsala, emellan hvilka städer man
kan, sedan jernvägen innan nästa höst varder fullbordad,
färdas på tvä timmar, men jag tror det icke varit omöj¬
ligt, att motionen blifvit af utskottet tillstyrkt, om deri
föreslagits inrättande af ett nytt universitet i Orebro eller
Göteborg. Motionärens förevarande förslag kan väl synas
oskyldigt, då det alser endast en hemställan till Kongl.
Maj:t att genom sakkunnige personer låta frågan om ett
universitets inrättande i hufvudstaden tagas i behörigt öf¬
vervägande och sedermera hos Rikets Ständer göra den
nådiga framställning, Kongl. Majit med anledning deraf
kan finna för fosterlandet och för utvecklingen af dess ve¬
tenskapliga och högre andliga lif mest gagnande; men med
kännedom om följden af den undersökning, sorn Rikets
Ständer hos Kongl. Majit äskade i fråga om inrättande af
ett national-mu«eum i hufvudstaden, anser jag Rikets Stän¬
der böra vara försigtiga och noga betänka sig, innan de
hos Kongl. Majit framställa begäran om sådan undersök¬
ning, som här är i fråga. Det är högst sannolikt, att sta¬
ten, genom bifall till motionärens förslag, skall för hvarje
riksdag vara tvungen att lemna nya anslagssummor. Vid
ett sådant förhållande och då våra finanser för närvarande
icke äro så särdeles blomstrande, anser jag den af motio¬
nären föreslagna undersökningen kunna uppskjutas ätmin-
Den 10 Januari.
2?
stone till dess sig visat, med huru stort belopp Stockholms
innevånare vilja bidraga för saken; och jag kommer således
att rösta för bifall till utskottets förslag.
Jan Andersson och Eljas Per Olsson från Koppar¬
bergs, Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs, Gustaf Hed¬
ström frän Westerbottens och Jonas Jonasson från Krono¬
bergs län voro af samma åsigt.
Anders August Andersson frän Ostergötlands län:
Väl anser jag det vara nyttigt, att ett universitet finnes i
hufvudstaden, men då motionen innehåller förslag om in¬
rättande af ett nytt sådant, med bibehållande af det redan
i Upsala befintliga, kan jag icke instämma uti nämnda för¬
slag. Dessutom föreställer jag mig, att, om Stockholms
innevånare med särdeles stort intresse omfatta saken, Up¬
sala universitet uti en icke så aflägsen framtid varder flyt-
tadt till hufvudstaden. Jag bifaller således förslaget, men
reserverar mig emot de af utskottet anförda motiver.
Olof Nilsson från Westerbottens län: Väckt förslag
om inrättande af ett universitet i hufvudstaden har vid före¬
gående riksdag blifvit underkändt och jag finner icke att nå¬
gra nya skäl blifvit framlagda, hvilka kunna eller böra förmå
Rikets Ständer att frångå deras förut uttalade åsigt. Med
kännedom dessutom af den teckning, som redan inom huf¬
vudstaden blifvit påbörjad för åstadkommande af medel
till det af motionären åsyftade ändamålet, bifaller jag ut¬
skottets betänkande.
Anders Jonsson frän Wermlans län: Med åberopande
af hvad Medin redan anfört, får jag tillkännagifva, att jag
bifaller betänkandet.
Ola Jönsson: En och annan föregående talare har
yttrat, att här icke är fråga om Upsala universitets
flyttning till, utan endast om inrättande af ett nytt
universitet i hufvudstaden. Till upplysning för desse ta¬
lare åberopar jag hvad jag- förut sagt, att Kongl. Maj:t
säkerligen icke lärer föreslå inrättandet af ett universitet
i hufvudstaden, utan att tillika pröfva frågan om förflytt¬
ning af Upsala universitet. Man har äfven invändt, att
förslaget, såsom medförande betydliga kostnader, framkom¬
mit i olämplig tid; men en sådan undersökning, som mo¬
tionären föreslagit, kan väl icke blifva så särdeles kost¬
sam. En ledamots erinran, att Rikets Ständer hellre böra
anslå medel till folkundervisningen, är nog rigtig, men den
ena frågan har icke något sammanhang med den andra,
och dessutom vill jag anmärka, att det icke är brist på
medel, utan på god vilja hos Rikets Ständer, som vållat
28
Den 10 Januari.
att sä ringa anslag blifvit beviljade till folkundervisnin¬
gens befrämjande.
Dä jag emellertid finner, att flertalet af ståndets leda¬
möter icke vilja bifalla motionärens framställning, vill jag-
nöja mig med att låta vid utskottets hemställan bero.
Per Missou frän Malmöhus län: Jag skulle icke vilja
motsätta mig en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t i
sådant syfte, som motionären föreslagit, om jag icke fruk¬
tade, att jag derigenom skadade saken i allmänhet och
åstadkomme ett resultat, alldeles motsatt hvad jag åsyftade.
Vi hafva oss bekant, att för närvarande pågår inora huf-
vudstaden teckning af medel för det ifrågavarande ända¬
målet, och vi veta äfven, att frågan med särdeles intresse
omfattas samt - att rika kapitalister redan tecknat icke sä
obetydliga belopp; och det är med anledning deraf, sorn
jag anser det vara klokast att för närvarande bifalla ut¬
skottets förslag.
Carl Anders Larsson frän Ostergötlands län: Jag
inser nog att, sedan två ständ redan bifallit det föreva¬
rande betänkandet, det till ingenting tjenar att uppträda
till dess förordande, men jag anser den närvarande tids¬
perioden sä betydelsefull, att bondeståndet ändock bör
uttala sin åsigt i frågan. Erfarenheten har visat oss, att
sä länge presterskapet står i spetsen för folkskolan och
dess angelägenheter, den icke vunnit eller kan vinna nå¬
gon framgång, och sä är äfven förhållandet i afseende på
våra högre läroanstalter eller universiteten, att, så länge
de finnas förlagda pä sina nuvarande platser, den trång-
bröstade anda, som der gör sig gällande, kommer att lägra
sig såsom en skadlig dimma öfver lärjungarnes unga och
lätt emottagliga sinnen. De tvänne universitet, som nu
finnas, hafva just nyligen ådagalagt, huru nödvändigt och
nyttigt motionärens förslag är, då de kunnat till sina om¬
bud vid innevarande riksmöte utse män, hvilka motsatt
sig samhällets lifsfråga, representationens ombildning.
Hvad kostnaderna beträffar, fruktar jag icke sä myc¬
ket för dem, ty om ett universitet inrättas i hufvudstaden
behöfver den studerande ungdomen icke uppehålla sig i
Upsala eller Lund, hvilka äro riktiga »prejerihålor». Lunds
och Upsala akademier blifva då öfverflödiga och man kan
i stället i nämnda städer inrätta elementarläroverk.
På grund af hvad jag sålunda anfört samt hvad åt¬
skilige föregående talare yttrat, anser jag, att vi icke böra
obetingadt bifalla förevarande betänkande, utan lägga li¬
tet salt i soppan, samt återremittera frågan, för att kunna
Den 10 Januari.
29
i hufvudstaden erhålla ett universitet, hvarest de teoreti¬
ska studierna kunna förenas med den praktiska erfarenhe¬
ten samt vetenskapen sålunda blifva lefvande.
Nils Olsson från Malmöhus län instämde.
Carl Casper Nettelbladt från Stockholms län:
Afven jag är ibland dem, som ogilla förevarande be¬
tänkande och de deri anförda motiver; men som för när¬
varande icke något lärer kunna göras för beredande
af framgång åt motionärens förslag, får man hoppas
på bättre lycka nästa gäng och låta vid betänkan¬
det bero.
Carl Ifvarsson från Hallands län: Här har blifvit
erinradt, att det nu icke är fråga om beviljande af något
anslag, utan endast om en undersökning i frågan. Att
förhållandet är sådant, vet jag ganska väl och har i mitt
föregående’ yttrande äfven antydt det; men jag anser, att
Rikets Ständer icke gerna kunna hos Kongl. Maj:t anhålla
om en sådan utredning, som motionären föreslagit, utan
att på samma gång- vara betänkte på de medel, som er¬
fordras för det uppgifna ändamålet. Då konkurser
och utmätningar höra nästan till ordningen för dagen,
böra vi rätta oss efter tiden och omständigheterna. Att
döma af en föregående talares yttrande höres väl pen-
ningeställningen och innevånarnes belägenhet i allmänhet
vara ganska tillfredsställande i Skåne, men tyvärr är icke
förhållandet sådant öfverallt i landet. Det är, enligt min
åsigt, vida angelägnare att med anslag ihågkomma våra
industriella företag, som i brist på rörelsemedel snart
måste ligga nere, än att använda statsmedel till det här
ifrågasatta ändamålet.
Oaktadt man sagt, att folkskolorna och universiteten
icke stå i så särdeles nära samband med hvarandra, är
jag dock fortfarande af den åsigten, att alla läroverk stå
i ett visst förhållande till hvarandra. Vid universiteten
bibringas lärdom och undervisning åt. endast ett fåtal af
nationen, och derför är det nödvändigt att, om man ön¬
skar, att den stora allmänheten skall erhålla sådan upp¬
lysning, som nu för tiden erfordras för att kunna sköta
sig, staten gör några uppoffringar för våra folkskolor. Då
statens tillgångar emellertid icke äro tillräckliga att fylla
alla behof, böra vi samla våra krafter för åstadkommande
af hvad som är mest angeläget och nyttigt; och då jag
hittills icke försport någon klagan deröfver, att de tvänne
80
Den 10 Januari.
universitet, som vi redan ega, äro otillräckliga för den
vid dem studerande ungdomen, vidhåller jag mitt yrkan¬
de, att ståndet mätte godkänna utskottets hemställan.
Anders Gudmundsson från Hallands län instämde.
Georg Nyqvist från Wermlands län: Jag hör till dem
som ifra lör all undervisning, och jag förordar således, att
ett universitet måtte förr eller senare inrättas i hufvud-
staden, ty dermed vinnas, enligt min åsigt,stora fördelar;
men då två stånd redan bifallit utskottets förevarande
betänkande, lärer för närvarande ingenting kunna göras
åt saken. Sedan erfarenheten visat, hvad hufvudstadens
innevånare vilja göra för sakens framgång, torde stän¬
derna blifva satta i tillfälle att taga frågan i närmare
öfvervägande.
Öfverläggningen förklarades afslutad, hvarefter ifrå¬
gavarande betänkande blef, uppå derom af talmannen
framställd proposition, af ståndet bifallet.
§ 8.
Till bordläggning första gången anmäldes:
Lag-utskottets betänkande N:o 14, i anledning af Kongl.
Majit nådiga proposition till Rikets Ständer, med förslag
till förnyad förordning angående jords eller lägenhets af-
stående för allmänt behof;
Allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets betånkanden:
N:o 28, i anledning af motion om bestämmelser rö¬
rande ersättning åt provincialläkare för sjukbesök: och
N:o 29, i anledning af väckta förslag om förändrade
anordningar i trafiken å statens jernvägar, ändring i der¬
för gällande taxa m. m.; samt
Expeditions-utskottets förslag till Rikets Ständers under¬
dåniga skrifvelser:
N:o 5, angående åtskilliga af Rikets Ständer vid in¬
nevarande riksdag beslutade förändringar i tryckfrihets¬
förordningen ;
N:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion, angående en af Blekinge läns landsting gjord ansök¬
ning om inköp af en kronan tillhörig tomt i Carlskrona;
och
N:o 7, i anledning af Kongl. Maj:t,s nådiga proposi¬
tion, angående befrielse från rotering för hemmanet
Fångåmon n:o 1 i Jemtlands län.
Den 13 Januari.
31
§ 9.
Följande från resp. inedstånden ankomna protokolls-
utdrag föredrogos och lades till handlingarne, nemligen:
från högloflig» ridderskapet och adeln n:ris 78— 84.
högvördig» preste-ståndet n:ris 74- 77: och
” vällofliga borgare-ståndet n:ris 84—86.
§ 10.
Anders August Andersson från Ostergötlands län an¬
höll att fä till protokollet antecknadt, att han icke närvarit vid
behandlingen af allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets
betänkande 11:0 20, i anledning af hans motion om in¬
skränkning i allmänhet af tjenstemännens antal, nedsätt¬
ning af deras löner, indragning af embetsverk tn. m., och
att han till följd deraf icke kunnat försvara det af honom
väckta förslaget emot den konstiga behandling, detsamma
i utskottet rönt; hvarjemte han hembar sin tacksägelse
åt de af ståndets ledamöter, sorn försvarat motionen.
Ståndets ledamöter åtskildes kl. J till 3 e. m.
In fidem
J. Sjöberg.
Den 13 Januari.
Plenum kl. 10 f. ni.
§ 1-
Uppå begäran beviljade ståndet förlängning uti redan
erhållen ledighet från deltagande i riksdagsgöromålen
åt Erik Jolian Rudberg från Kalmar och Carl Johan
Kjellman från Jönköpings län, hvardera under 8 dagars
tid; åt Carl Dahlgren från Elfsborgs län under 3 veckors
tid och ät Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs län
under en tid af 2:ne dagar.
32
Den 13 Januari.
% 2.
Jemlikt ståndets förut fattade beslut företogs val till
de elektorer jemte deras suppleanter hvilka, jemlikt 108
.§ regeringsformen och 65 § riksdagsordningen, borde utse
de komiterade för tryckfrihetens vård, dem Rikets Stän¬
der vid hvarje riksdag förordna; och befunnos, efter val-
sedlarnes öppnande, följande ledamöter hafva blifvit ut¬
sedde, nemligen:
till elektorer:
Per Östman från Westernorrlands län med 70 röster,
Carl Johan Lönnberg från Ostergötlands län med 69,
Anders Gudmundsson från Hallands län med 68,
Matts Persson frän Stockholms län med 67,
Anders Johan Sandstedt frän Jönköpings län med 67, och
Georg Nyqvist från Wermlands län med 67 röster.
till suppleanter:
Carl Bernhard Rydström frän Kalmar län med 67 röster och
Hans Haigermarck frän Gefleborgs län med 66 röster:
hvaröfver protokollsutdrag genast uppsattes och justerades.
.§ 3.
På framställning af talmannen beslöt ståndet, för sin
del, att, enär riksdagsgöromålen icke hunne fullbordas
inom den i grundlagen bestämda tid af tre månader från
den dag, då Kongl. Maj:ts nådiga proposition om stats¬
verkets tillstånd och behof vid innevarande riksdag med¬
delades, Rikets Ständer skulle detta förhållande hos Kongl.
Maj:t i underdånighet anmäla och anhålla, att riksdagen
måtte fortfara ytterligare en månad utöfver förberörde
tid; och skulle expeditions-utskottet om detta beslut un¬
derrättas med anmodan att inkomma med förslag till un¬
derdånig skrifvelse i ämnet.
§ 4.
Vid nu skedd föredragning remitterades till allmänna
besvärs- och ekonomi-utskottet Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
sition till Rikets Ständer, i fråga om förändrad grund för
utgörande af fjerdingsmans aflöning.
§ 5.
Till handläggning förekom Kongl. Maj:ts i senaste
plenum bordlagda nådiga proposition till Rikets Ständer,
Den 13 Januari.
angående ändringar i gällande förordning om vilkoret!
för bränvinstillverkning.
Härvid yttrade:
Johannes Andersson från Elfsborgslän: ”Dåjag re¬
presenterar en ort, sorn i mansåldrar varit och för när¬
varande är beklagligtvis mycket beroende i ekonomiskt
afseende af bränvinsbränningen och dess lagstiftning, kan
eller bör jag icke underlåta nu, när Kongl. Maj:ts nådiga
proposition i denna fråga remitteras till utskottets be¬
handling, att dervid gifva mina tankar tillkänna, åsyf¬
tande dermed först att göra min tillbörliga skyldighet och
sedan att befordra den billighet och rättvisa uti ifråga¬
varande lagstiftning, som kan lända icke allenast min ort,
utan många andra till gagn. Det är ined mycken leds¬
nad jag funnit, att uti den Kongl, propositionen fortsättes
det gamla vanliga påståendet om högre „tillverknings-
afgilt, nemligen 75 öre i stället för 60. År icke denna
handtering nog vådlig och tillräckligt beskattad förut,
har det icke redan tillräckligt visat sig både för dom
som bränna och icke bränna, hvilken penningeförlägenbet,
lamhet i handelsrörelsen med landtmannavaror och mån¬
gens deraf härflytande ekonomiska obestånd, hvarom de
många exekutifva auktionskungörelserna från lan^lshöf-
dingeembetena m. m. bära nogsamt vittnesbörd? År det
icke nog att nära 9 millioner r:dr årligen inkasseras af
ett torftigt land och folk, utan att dessa ännu skola för¬
höjas med en femtedel? Flera bränvinstillverkare hafva
med säkra fakta visat, att tillverkningsskatten redan nu
uppgår till omkring 5 r-.dr för hvarje tunna potäter, som
förvandlas tili bränvin, innan något öre kan påräknas för
egen vara och möda. Detta kan visserligen låta otroligt,
men äger dock fullkomlig sanning till stöd. År det verk¬
liga meningen att vilja tillintetgöra bränvinsbränningen
inom vårt land, eller kunna undvara denna rörelse och
inkomst till staten, då vore det så godt först som sist att
förbjuda densamma, innan förluster och fattigdom komma
att slå allt för djupa rötter ibland landets innevånare.
Nu, då ali vår tills sträfvan och omtanka, i nästan all
lagstiftning visar tecken till frihet, billighet och rättvisa
i alla yrken och näringar, så förefaller det underligt att
Kongl. Maj:t äskar en högre beskattning å bränvinsbrän¬
ningen, helst när man vet, att de fleste inom detta ständ,
hvar för sina orter, påkallat nedsättning i nämnde till-
verkningsskatt; och då härtill kommer, att ständerna vid
Bonde-St:ts Prot. vid 1865—66 årens Riksdag. II* 3
34
Den 13 Januari.
denna riksdag, såväl med afseende på förhöjning i första
hufvudtiteln sorn i andra frågor, sökt att tillmötesgå och
bifalla vår älskade Konungs önskningar, sä långt som
möjligt, hade man minst förväntat någon proposition, som
antydt på högre bränvinsbränningsafgift. Nu återstår
blott den frågan, hvar skall en fattig ort och dess befolk¬
ning taga sig till. för att kunna uthärda med alla skatter
och förnöjda skatter och utskylder, när man icke vill lemna
dem en mera frihet med bränvinsbränningen? Det knappa
förråd af spannemål i min ort åtgår vanligtvis till skatter
och uppehälle om året, och tilltror man sig ej då för den
dyra skatten skull att kunna bränna potäterna, så måste
man riskera att de taga skada och gå förlorade genom
röta och detta är ju en ganska kännbar förlust för en
landtman, som måste, för att få sädesgröda, först plantera
jorden äret förut med potäter. Tacksamt vill jag er¬
känna förmånen af de fjettrar som blifvit lossade, som
det heter i den Kongl, propositionen, med afseende på
bränvinsbränningstiden och restitutionsskatten, men yrkar
å min orts och mina kominittenters vägnar att liöglofiiga
utskottet, som kommer att öfverväga och behandla Kongl.
Maj:ts nådiga proposition i frågan, ville benäget fästa
uppmärksamhet på de förhållanden jag i detta mitt anfö¬
rande vidrört, samt nedsätta bränvinstillverkningsskatten
till 50 öre per kanna, anhållande jag ödmjukligen att detta
mitt anförande måtte jemte propositionen remitteras till
behörigt utskott”.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län: Då såväl
jag som flere andre ståndsledamöter, såsom nyss hit åter¬
komne, icke haft tillfälle att taga kännedom om den Kongl,
propositionen, anhåller jag att den nu mätte varda
uppläst.
Sedan, med anledning af denna begäran, den Kongl,
propositionen blifvit i sin helhet jemte dervid fogadt stats¬
rådsprotokoll, uppläst, fortsatte Bjerkander sålunda: Då
vid 1853 års riksdag genom Rikets Ständers beslut högre
beskattning lades å bränvinsbränningsnäringen, uppgafs
såsom skäl härtill, att konsumtionen och deraf härflytande
missbruk af bränvinet skulle minskas. I början syntes
ock såsom skulle man hafva lyckats i detta försök, men
snart sjönk bränvinet i pris och nu pä senare tider hai¬
man sett, att det nedgått till nästan samma värde, som
då näringen nästan icke alls var beskattad. Nu vill man
ännu mer förhöja skatten och framdrager äter det gamla
skälet härför, eller konsumtionens förminskande; men detta
Den 13 Januari.
35
bekräftas, såsom vi sett, icke af erfarenheten och duger
således ej iner att använda. Om skatten höjes och tullen
å införsel af varan nedsättes, så minskas derigenom all¬
deles icke bruket af varan, utan motsatsen kommer utan
tvifvel att ega rum, och jag tror mig derför uttala en
åsigt, som är allmänt gängse hos de fleste af våra jord¬
brukare, att skatten å bränvinstillverkning icke bör höjas
utan tvärtom nedsättas i samma proportion, som tullen å
bränvinsinförsel nedsättes, och jag hoppas att utskottet
tager reda pä hvad den allmänna meningen härvidlag
fordrar. Den- frihet att bränna hvilken tid af året, som
synes mest lämplig, hvilken den Kongl, propositionen er¬
bjuder näringens idkare, tror jag icke verkar till någon
lättnad, ty ehuru jag sjelf icke är bränvinsbrännare, kän¬
ner jag ändock så pass mycket till näringen, att vinter¬
månaderna i allt fall äro de enda, då bränningen med
någon fördel kan bedrifvas, och att sommaren härför är
löga lämplig. Att föreskriften om maximum af tillverk¬
ning för dag är borttagen synes mig icke vara af någon
särdeles betydelse för andra, än egare af större bränne¬
riet och förmodligen komma härigenom att uppstå flere
större fabriker, för hvilka friheten kommer väl till pass,
men egare af mindre brännerier komma derigenom ännu
mera att undertryckas. Beträffande restitutionen af brän-
vinsafgiften väll jag medgifva, att den är grundad på
rättvisa och billighet, ehuru jag befarar, att den föga kom¬
mer att inverka på vår bränvinshandel, dä vi troligen
icke kunna täfla med utlandet i exporten af bränvin, all¬
denstund råämnena för tillverkningen hos oss äro af högre
värde än i utlandet. I Frankrike t. ex. tillverkas sprit
och bränvin af affall efter vinskörden, då vi deremot dertill
mäste använda de bästa af våra jordbruksprodukter. Då
emellertid i Danmark och Preussen fabrikanterne hafva
rätt till restitution af afgiften. bör lika rätt äfven här fin¬
nas, ehuru, som jag redan yttrat, denna rätt här icke
kommer att hafva samma goda verkan, som der. Jag har
velat Jemna dessa upplysningar till protokollet, under
önskan, att detta måtte blifva så fort uppsatt, att utskot¬
tet, kan af detsamma få del innan ärendet der till hand¬
läggning förekommer.
Med denne talare förenade sig Åke Andersson från
Malmöhus län, Per Andersson, Andreas Eskilsson och Petter
Andersson från Blekinge, Josef Smedberg och Johan Mag¬
nus Björkman från Elfsborgs samt Anders Johan Sandstedt
från Jönköpings län m. fl.
36
Deri 13 Januari.
Vidare yttrade:
Anders August Andersson frän Ostergötlands län:
Det kan visserligen vara öfverflödigt för mig, dä jag sjelf
är ledamot af bevillnings-utskottet, att yttra mig förrän
den Kongl, propositionen frän utskottet återkommer, men
jag anser propositionen vara af den beskaffenhet, att den
omöjligen kan få passera utan anmärkning. Den föreslår
att tillverkningsafgiften skall ännu ytterligare förhöjas, dä
ingen jordbrukare näppeligen lärer finnas, som ej anser
att den i stället bör nedsättas; och huru är det möjligt
att en redan så kringskuren handtering ytterligare skall
kunna betungas utan att gä sin fullständiga undergång till
mötes, helst nu då efter den franska traktatens afslutande
tullen å spirituosa nedsättes. Man bör icke heller förun¬
dra sig öfver, att ett allmänt missnöje uppstår, dä man till
denna grad nedtrycker en näring, som egentligen borde
vara alldeles fri. dä jordbrukaren mäste använda all möj¬
lig omtanka och ett sträfsamt ansträngande arbete för att
frambringa de produkter, som till näringens bedrifvande
erfordras, och dä han bör fä använda sin jord pä det sätt
honom lämpligast synes. För min del kommer jag alltid
att yrka nedsättning af skatten, aldrig förhöjning. Frihet
att bränna när som helst finnes redan nu, sä att säga.
medgifven, i gällande författning, ty det lärer numera icke
vara någon okänd sak, att man kringgått denna författ¬
ning pä det sätt, att. ehuru författningen innehåller att
icke någon i samma bränneri får bränna mer än trenne
månader, olika personer bränna alla 5 månaderna i sam¬
ma bränneri, den ene för jordbruk, den andre för fabriks¬
näring o. s. v. Att maximibeloppet af tillverkningen blif¬
vit föreslaget att bortgå ur författningen, kan jag så myc¬
ket mindre gilla, som jag trott att man bort lemna tillå¬
telse att tillverka mindre belopp dagligen, än nu med-
gifves, och om fabrikanterna lockas att bränna alltför myc¬
ket, så ökas superiet, och sålunda förfelas det åsyftade
målet. Beviljandet af restitution utaf bränvinstillverk-
ningsafgiften är en ganska nyttig och välbetänkt åtgärd,
och det är blott eget att den icke förr här blifvit införd,
då den längesedan egt rum i nästan alla våra grannländer.
Häruti instämde Carl Johan Johansson från Ostergöt¬
lands län.
Anders Medin från Kronobergs län: Det är beklag¬
ligtvis för hvarje fosterlandsvän att iakttaga, hurusom allt
hvad som till jordbruksnäringen hörer allt mer och mer
undertryekes, och alltsedan 1853 och 1854 årens riksdag
Den 13 Januari
37
har bränvinslagstiftningen oupphörligen varit föremål för
såväl regeringens som riksståndens ompröfning, och städse
belastad med sädane tillägg och sådan beskattning, som
snart skall göra bränvinstillverkningen fullkomligt omöjlig
att bedrifva. Ett sådant tillstånd inträder visserligen, ef¬
ter mitt sätt att se saken, ifall den Kongl, propositionen,
hel och oförändrad, antages, ty det blir dä icke någon
möjlighet för vära bränvinsbrännare att kunna konkurrera
med utlandet, utan vi mäste tvingas att supa upp deras
bränvin, som blifver betydligt billigare, än det. vi här kunna
åstadkomma. I slutet af den Kongl, propositionen före¬
komma visserligen några fraser, som troligen äro ämnade
att tydas såsom varande till fördel för ifrågavarande nä¬
ring, men vid närmare skärskådande lära de befinnas vara
af liten eller ingen betydelse. Sålunda finnes restitution
af bränvinstillverkningsafgiften medgifven, när varan ex¬
porteras utom landet, men hvarthän skall man exportera
vårt bränvin? Norge ligger visserligen närmast, men det
är ju uttryckligen förbjudet att ditföra något bränvin och
vära öfriga grannländer hafva derpå riklig tillgång. Ett
obegränsadt maximum i tillverkningsrätten anföres ytter¬
ligare såsom en förmän, och jag tror visserligen att sä
kan blifva, dock endast för större fabrikanter, som hafva
sina tillverkningar i sjöstäderna och äro i tillfälle att pas¬
sa pä konjunkturerna, men deremot lärer den uppsjö af
bränvin, som härigenom beredes, blifva så mycket mer
förtryckande för tillverkare af mindre partier. Ganska
obetänksamt vöre således att bifalla detta förslag; och har
nu gällande författning i detta hänseende stort företräde.
Vidare kan visserligen den obegränsade bränvinsbrännings-
tiden äret om synas förmånlig, men jag anser den förut
tillåtna af fem månader, under höst- och vårtiden, fullt
tillräcklig, och tycker det icke hafva varit af behof pä-
kalladt att kringgå författningen pä sätt August Anders¬
son uppgifver hafva egt rum, ehuru jag mer än väl vet
att så tillgått, som han omförmält. Jag hade hoppats, att
under denna riksdag, hvilken jag väntade icke skulle blif¬
va så särdeles långvarig, slippa denna fråga, som fordrar
sä läng tid till handläggning, och hade trott det vara
lämpligt, att nästa riksdag fått sätta sig in i densamma;
men då sä icke skett, vill jag hafva uttalat den åsigt, att
nu gällande författning fortfarande mätte förblifva orub¬
bad och att icke några ändringar deri mätte vid denna
riksdag komma till ständ.
38
Den 13 Januari.
Med denne talare instämde Anders Söderholtz från
Södermanlands, Jonas Jonasson och Carl Isak Bengtsson
från Kronobergs, Johan Erickson från Jönköpings, Johan
Fredrik Fredriksson och Gustaf Bolin från Upsala, Carl
Casper Nettelbladt frän Stockholms, Jan Andersson från
Stora Kopparbergs, Ola Bosson Olsson och Anders Pers¬
son från Kristianstads, samt Jöns Andersson och Anders
Persson från Malmöhus län jemte flere ledamöter af stån-
det.
Fredrik August Forsbeck frän Ostergötlands län:
Med djupaste bekymmer skåda våra jordbrukare, huru
bränvinslagstiftningen allt mer och mer går ut pä att gyn¬
na rikedomen, de större fabrikanterne, under det att pä
samma gång de, som icke hafva större tillgångar att på
denna näringsgren använda, pä allt sätt förtryckas och
tillbakasättas. Kongl. Maj:t säger i sin nådiga proposi¬
tion, det han önskar bereda åtskilliga fördelar, som nu
icke finnas, men en sådan hade varit att, då stadgandet
om ett visst maximum bortfallit, äfven föreskriften om
minimum af tillverkning för dag borttagits, sä att friheten
blifvit lika för alla, icke såsom nu, obegränsad för den
rike, men inskränkt för medborgare med ringare förmö-
genhetsvilkor. En obestridlig sanning är, att ju högre
skatten sättes, desto större smuggling uppstår genast från
Danmark och Preussen, och förslaget om en förhöjd be¬
skattning innebär således, bland mycket annat, en direkt
uppmuntran till smuggling; och att denna på senare tider
i högst betydlig grad tilltagit, bevisas bäst deraf, att hela
Skäne är ordentligt öfversvämmadt af danskt bränvin. En
stor olycka, som icke nog djupt kan beklagas, är att de
fattigare samhällsklasserna skola erlägga hälften af de till
staten ingående skatterna, för utöfvande af en näring, som
i likhet med alla lofliga yrken, egentligen borde vara helt fri.
Vidare säges i den nådiga propositionen, att rättigheten
till fri distillering likaledes blir en skänk till jordbruket;
men jag vill dervid erinra, att denna skänk får jordbru¬
ket dyrt betala, dä den kommer till stånd endast och al¬
lenast pä jordbrukarens egen bekostnad. Hade Kongl.
Maj:t, enligt utsago, velat hjelpa och underlätta jordbru¬
ket, så hade någon lindring i skattens erläggande varit
mest värd vår tacksamhet; om t. ex hälften deraf fått Er¬
läggas vid början af bränvinsbränningst,erminen och åter¬
stående hälften efter en månads förlopp, eller något dy¬
likt, då hade detta varit en verklig hjelp, och icke af den
beskaffenhet den Kongl, propositionen i öfrigt erbjuder.
Den 13 Januari.
39
Ja g förenar mig högeligen och i allo med Medin, uti ut¬
tryckandet af den förhoppning, att vi åtminstone måtte fä
bibehålla vår nu gällande bränvinslagstiftning, ifall sä
olyckligt skulle vara, att vi icke kunn: ernå någon lin¬
dring uti densamma, men framför allt och i främsta rum¬
met att vid denna riksdag icke några nya och ännu mer
hämmande band, än förut, mätte bränvinsbränningsnärin-
gen påläggas.
Häruti instämde Per Persson frän Wermlands, Erik
Ersson frän Gefleborgs, Liss Lars Olsson från Stora Kop¬
parbergs och Anders Andersson frän Nerikes län m. fl.
Sven Nilsson frän Kristianstads län: Som jag icke
sjelf är bränvinsbrännare kan och bör jag icke misstän¬
kas att tala i eget personligt intresse, dä jag nu går att
bekämpa den förhöjning i tillverkningsafgiften, Kongl,
propositionen föreslår. I öfrigt anhåller jag lä framställa
några anmärkningar mot de motiver, som för förslagen
äro a nd ragna. Så säges till ex. att bränvinskonsumtionen
ökats i städerna. Detta må vara sannt, men kommer sig
alldeles icke af för låg beskattning utan af fel i försälj¬
ningslagen, dä det ligger i städernas intresse att, för er¬
hållande af sä stora inkomster som möjligt, uppdrifva för¬
säljningen till högsta möjliga höjd; och ingen lärer väl
med fog kunna påstå att fylleriet å landsbygden för när¬
varande är så öfverdrifvet stort. Vidare talar Kongl.
Maj:t i sin proposition om smuggleriet, såsom varande en¬
dast obetydligt; jag trodde dock att man i hela landet
skulle hafva hört talas 0111 beskaffenheten af bränvins-
smuggleriet i Skåne, åtminstone hafva tidningarna mycket
att härom förtälja; och när sådant, till så oerhördt om¬
fång, kan löna sig nu dä skatten är 60 öre, huru oerhördt
skall icke smugglingen växa. ifall skatten bestämmes till
75 öre? — Hvad Kongl, propositionen i öfrigt innehåller,
gillar jag, ehuru jag vill anmärka, att de utlofvade förde-
larne väl icke äro sä stora, som de vid första påseende
kunna synas vara. Beträffande den nu gällande bränvins-
bränningsförfattningen, som åtskillige talare * förordat till
bibehållande, vill jag endast anmärka, att kan den verk¬
ligen eluderas sä, att samma person derigenom blir i till¬
fälle att bränna under alla fem mänaderne, ehuru endast
tre månader äro högsta tillåtna tiden, sä bör densamma
upphäfvas; ty en sådan lag tillskapar lagbrytare, och bör
alltså icke längre fördragas. Slutligen vill jag samman¬
fatta min mening 0111 den Kongl, propositionen derhän,
40
Den 13 Januari.
att jag ogillar densamma i hvad den föreslår förhöjning i
beskattningen, men gillar den i allt öfrigt.
Uti detta anförande instämde Carl Gustaf Sköldberg
från Nerikes och Leonard Johan Fahlander frän Wester¬
bottens län m. fl.
Anders Persson från Kristianstads län: Yrid flere
föregående riksdagar har man från många sidor ventilerat
den frågan, på hvad sätt superiet skulle förminskas; genom
fördyrandet af varan ernår man, enligt min åsigt, icke
detta mål, som uppnås endast derigenom, att den stora
allmänheten sä småningom kommer till insigt om det orätta
uti fyllerilastens utöfvande. Alla andra medel äro otill¬
förlitliga och icke värda att fästa sig vid, och derför an¬
ser jag fåfängt att förminska bränvinsfloden genom på¬
läggandet af den högre beskattning nu är föreslagen. Den
utsträckta bränvinsbänningstiden kommer att medföra en
påtaglig förlust för bränvinsbrännare i allmänhet och för¬
del endast för fabrikanter i städerna och vid sjökusten,
hvilka äro i tillfälle att begagna utländsk spanmål; och
icke heller kan Iandtmannen med någon fördel begagna
sommaren till bränvinsbränning, då potatis icke kan för¬
varas till denna tid af året. Då jag således icke kan finna
några fördelar i det Kongl, förslaget, mäste jag för min
del ogilla detsamma.
Georg Nyqvist från Wermlands län: Ehuru jag sjelf
icke är någon bränvinsbrännare, sä tror jag mig dock tyd¬
ligen kunna inse, det man bör sätta värde pä de fördelar,
som i den Kongl, propositionen erbjudas bränvinsbrännings-
näringen i afseende på obegränsad tillverkningsrätt och
friheten att äret om välja tiden för handteringens utöfvande
äfven om det måste medgifvas att i allmänhet sommaren
härtill icke är den lämpligaste årstiden. Man har dock
sett, att stora massor potatis mäst afföras till gödselstä¬
derna, såsom förruttnade och odugliga, under sådan årstid
som man nu ej får idka bränvinsbränning, och äfven an¬
dra jordbrukets produkter, såsom spanmål kunna genom
väta och otjenlig väderlek förderfvas så, att de ej duga
till annat än råmateriel för bränvin; och då är det i san¬
ning af mycken vigt att hafva rättighet att använda sin
egendom efter omständigheternas kraf. Den enda anmärk¬
ning, jag vill göra mot den Kongl, propositionen, rörer
den förhöjda tillverkningsbeskattningen. Rörande denna
påminner jag mig att, uti det vid 1853 och 1854 årens
riksdag tillsatta särskilda utskott för bränvinsfrågans be¬
handlande, en högt uppsatt man, efter tillvägabringandet
Den 13 Januari.
41
af den högre beskattning, sorn alltsedan legat till grund
för liela vår bränvinslagstiftning, i ett o bevaka dt ögonblick
yttrade: »Nu är då nykterhetens sak för evigt förlorad i
Sverige, ty sedan man väl lått en sådan hög skatt beslu¬
tad. blir den aldrig nedsatt, om ej någon annan sättes i
stället, af hvilken man väntar ännu högre inkomst, och
någon sådan blir i sanning icke så lätt att anskaffa».
Denne man sade sig dock arbeta i nykterhetens intresse.
Sedan staten nu emellertid härigenom fått inkomster, så
böra bränvinsproducenterne söka för all framtid tillgodo¬
göra sig de friheter vid näringens bedrifvande, sorn er¬
bjudas. men jag anser derjemte att ståndet för sin del till¬
lika bor försöka att få beskattningen nedsatt, ty annars
blir det icke någon möjlighet för oss att kunna täfla med
utlandet, och ej heller kan derförutan superiet med fram¬
gång bekämpas eller förminskas. Jag hemställer derför,
att sä många som möjligt af ståndets ledamöter uttala den
åsigt, att beskattningen icke bör förhöjas utan i stället för¬
minskas. Afven önskar jag att, sedan nu föreskriften om
maximibeloppet af tillverkning för dag blifvit föreslagen
att upphäfvas, äfven stadgandet om minimibeloppet må få
göra sällskap, ty i annat fall blir det för den mindre jord¬
brukaren omöjligt att tillgodogöra sig den stora fördel, han
kan hafva af användandet af dranken vid sin boskapssköt¬
sel, och detta blir af så mycket större vigt, som denna
näringsgren nu häller på att erhålla en hittills okänd lyft¬
ning. För omkring 12 å 13 år sedan kunde man icke
nämna ordet drank och dess användande utan att förhånas,
men nu är då vetenskapligen bevisadt., att den är af stort
värde för boskapens stillande, och derför bör den till¬
godogöras, hvilket i allmänhet ej s;ker vid större utan
vida mer vid mindre bränneriet Äfvenledes är tydligt
och klart, att ingen fara ligger i borttagandet af denna
föreskrift, ty minimitillverkningen kan aldrig sjunka sä
lågt, att den icke lönar att hälla kontrollör. Alltså yrkar
jag godkännande af den Kongl, propositionen, med förbe¬
håll om nedsättning i skatten och om borttagande af före¬
skriften om minimitillverkningen.
Häruti förenade sig Lars Ersson från Södermanlands.
Per Tjernlund frän Wester-Norrlands, Per Eriksson från
Gefleborgs. Olof Nilsson från Westerbottens, August Da¬
nielsson frän Norrbottens, Eljas Per Olsson från Koppar¬
bergs och Nils Olsson från Malmöhus län m. fl.
Per Nilsson frän Kristianstads län: Lika med före¬
gående talare önskar jag att icke någon förhöjning af brän-
42
Den 13 Januari.
vinsskatten mätte ifrågakomma, ty en sådan skulle svårt
träffa både producenter och konsumenter, och meningen
härmed synes verkligen vara. att egare af mindre jordbruk
skola allt mindre blifva i tillfälle att tillgodogöra sina pro¬
dukter. Den ort, jag tillhör, har ett sådant läge, att den
i allmänhet frambringar blott råg och potäter, och om nu
bränvinsskatten höjes, så blifva dessa råämnen af mindre
värde för producenten, som har bränvinsbrännaren till
afnämare. Sjelf är jag icke bränvinsbrännare, men jag, i
likhet med mänga andra, levererar spanmäl och potäter till
dem, och således är det ingalunda likgiltigt för den ort,
jag representerar, hvad beslut härutinnan fattas. Jag an¬
ser det vara en ganska origtig beräkning att fä superiet
hämmadt genom påläggande af en högre beskattning; sä¬
kert är att på senare tider superiet på landet verkligen
aftagit, men detta kommer sig ej af den höga beskattnin¬
gen, utan derutaf, att upplysningen alltmera stigit, att be¬
greppen om det passande märkbart förändrat sig, och det
numera anses som en skandal att supa sig full o. s. v. I
städerna deremot, tror jag, i likhet med en föregående ta¬
lare, att fvlleriet tilltager, och detta är också temligen na¬
turligt, dä städerna, genom sä höga försäljningssummor
som möjligt söka erhålla medel till betäckande af sina
utgifter. Hvad smugglingen af bränvin i Skäne beträffar,
så är det känd sak, att denna bedrifves i stor skala,
och | af den smugglade varan får tullbetjeningen aldrig
någon reda på. Jag har med egna ögon sett, huruledes
en kringresande jernhandlare frän Jönköping i Helsingborg
inköpte bränvin till afsalu för 25 procent billigare pris,
än hvad det kostade der i tillverkning, och deraf kan man
finna att lurendrejeriet är en lönande näring, som redan
nu bär sig ganska bra och för många är den bästa, de
kunna taga sig till. Jag önskar alltså, att utskottet måtte
noga se upp och härpå fästa tillbörlig uppmärksamhet, så
att, om lindring i beskattningen ej kan vinnas, den åtmin¬
stone icke sättes till högre belopp, än hvarmed den nu
utgår. Likaledes anser jag, att allas intresse skulle främ¬
jas deraf, att föreskriften om minimibeloppet borttoges, ty
300 kannors tillverkning är verkligen den minsta som till-
låter bekostandet af en kontrollör, och jag hemställer om
icke flere smärre brännerier belägna invid hvarandra å
landsbygden, skulle kunna förläggas under tillsyn af en
och samme kontrollör, ty dessa herrar hafva nu i allmän¬
het icke mycket att uträtta, utan åtnjuta mycken ledighet,
Den 13 Januari.
43
samt kunde alltförväl använda en del af sin tid med att
promenera mellan de olika ställen, hvarest de äro anställde.
Carl Anders Larsson frän Ostergötlands län: Jag
är icke någon bränvinsbrännare och kan således icke åbe¬
ropa någon erfarenhet i ämnet, men jag minnes mycket
väl den tiden, dä smäpannorna togos hort. och huruledes
den dä aflemnade Kongl, propositionen, som äfvenledes
innehöll flere goda och nyttiga förslag, fördömdes af dem,
som sade sig i grund och botten förstå bränvinsbrännings-
handteringen. Derför anser jag, att vi nu böra vara
skäligen belåtna med hvad vi fått och icke klandra försla¬
get. I stället för att förhöja tillverkningsafgiften hade jag
trott det vara bättre att förhöja försäljningsskatten, och
om föreskriften om minimum borttages, eller nedsättes, så¬
som både August Andersson och Forsbeck uti här afgifne
motioner föreslagit till 100 kannor per dag, så vet jag
sannerligen icke hvad man vidare har att klaga öfver, ty
då skulle man ju hafva erhållit så stor frihet i detta hän¬
seende, man billigtvis kan önaka. Att, såsom ätskillige
talare här företagit sig, klandra städerna derför, att de
genom bolag söka reglera bränvinsnäringen, är, enligt min
tanke, icke rätt, ty på detta sätt söker man hälla kon¬
troll på smygkrogar, hvilket svårligen låter sig göra pä
annat sätt. I likhet med Nyqvist tror jag, att ståndet icke
bör visa sig afvigt sinnadt mot den Kongl, propositionen,
utan tacksamt erkänna de deruti meddelade fördelarne för
näringens idkare och endast nu fästa uppmärksamheten
derpå, att tillverkningsskatten icke bör förhöjas och att
föreskriften om minimum må borttagas eller nedsättas.
Jag hemställer, huruvida det icke vore politiskt klokt, att
genom uttalande af en dylik enhällig åsigt, imponera på
medstånden, och för min del tror jag, att såväl dessa som
utskottet icke skulle kunna undgå att dervid fästa tillbör¬
lig uppmärksamhet.
Med denne talare instämde Matts Persson. Lars Mag¬
nus Carlsson och Josef Hohn frän Stockholms. Adolf Sköld¬
berg, Johan Victor Lundqvist och Anders Andersson från
Skaraborgs, Erik Mallmin från Westmanlands, Anders
Wilhelm Uhr från Nerikes, Carl Johan Svensén och Carl
Gustafsson frän Kalmar, Hans Hagermarck från Gefle¬
borgs, Per Olof Hörnfeldt och Per Engman från Wester-
Norrlands. Erik Ersson från Jemtlands, Leonard Jolian
Fahlander från Westerbottens och Petter Larsson frän Got¬
lands län. jemte en stor del af ståndets öfrige ledamöter.
44
Den 13 Januari.
Ola Lasson från Kristianstads län: Mina kommit-
tenter äro icke bränvinsbrännare, och jag har således icke
begärt ordet för att tala i deras intresse, men jag har i
den Kongl, propositionen funnit tvänne särskilda uttalan¬
den, hvilka jag icke kan låta passera utan att deremot
göra några anmärkningar. Så säges der t. ex., att smugg-
leriet icke synes till någon högre grad bedrifvas med
bränvin; ja möjligen synes icke allt det bränvinssmugg-
leri som bedrifves, men säkert är, att det är tillfinnan¬
des i en högst oroväckande grad. och den, som vill göra
sig mödan att se till huru härmed sig förhåller i Skåne,
skall finna tillståndet ganska betänkligt och beklagligt ithy
att man der kan fä 3 kannor danskt bränvin till samma
pris som 2 kannor svenskt. Vidare förespeglar oss den
Kongl, propositionen den föga hugneliga utsigten att, ifall
Rikets Ständer icke höja skatten på bränvinstillverknin-
gen, brist uti statsinkomsterna kommer att uppstå. Det
är mer än beklagligt, att den fattige alltid skall drabbas
häraf, och huru man än vänder sig sä får den mindre be¬
medlade alltid betala hvad som brister. Jag önskar att
utskottet mätte egna uppmärksamhet åt hvad som här blif¬
vit i ämnet anfördt, och framför allt att någon högre be¬
skattning icke mätte komma i fråga.
Nils Petersson frän Kalmar län: Jag har förut in¬
stämt med Forsbeck och vill nu blott tillägga, det jag så
mycket mindre kan gilla någon förhöjning af skatten, som
jag icke kunnat spåra någon välsignelse af de 8 å 9 mil¬
lioner ärligen, som riket hittills erhållit af bränvinss kat¬
ten; en summa lika stor, som den vi nu upplänat för fort¬
sättande af vära jernvägsarbeten. Hade dessa millioner
blifvit väl använde, så hade sådant möjligen uppmuntrat
att fortgå pä den en gäng beträdda vägen och om de verk¬
ligen blifvit använde till våra jern vägsanläggningar, sä
hade de lemnat ett värdigt minne till efterverld en, men nu
hafva de i stället blifvit använde till förhöjning af tjen-
stemännens löner; och ehuru jag vill medgifva att denna
till en del var nödvändig, d. v. s. för de lägre tjenste-
graderna, sä har dock allra största delen af denna tillök¬
ning blott framkallat lyx, vällefnad och öfverflöd, och, när
så skett, blir man sannerligen icke hugad att vidare med¬
gifva någon tillökning i beskattningen af nu ifrågavarande
näring.
Forsbeck: Vännen Carl Anders Larsson har, så¬
som man plägar säga, i väl valda ordalag, anmodat
oss att visa tacksamhet för de fördelar och friheter,
Den 13 Januari.
45
den Kongl, propositionen erbjuder, fördelar dem jag
dock, för min del, anser vara af föga värde. Sålunda var
friheten att bränna när sorn helst, förut de facto medgif-
ven, dä jag sjelf kunde bränna 3:ne månader af tiden, och
genom att hyra ut bränneriet åt min dräng, äfven begagna
de 2:ne återstående inänaderne. Restitution af bränvins-
skatten vid export är visserligen ganska välbetänkt, men
obestämdt är, hvad gagn den kan medföra; ty att utföra
bränvin till Danmark och Preussen, hvarest samma lag¬
stiftning för export finnes, lärer väl svårligen löna sig,
och i England är införseltullen ä en kanna bränvin be¬
stämd till, om jag ej missminner mig, 5 r:dr runt. Hvad
nu gällande minimum beträffar, sä utgår skatten pr år der¬
för med 15,000 r:dr, och det är klart att den mindre be¬
medlade omöjligen kan komma ut med att erlägga en sä
betydlig summa. Under den tid bränvinstillverkningen
var en verkligt fri näring, dä var folket välmående, ja
förmöget och rikt, men med en vinglande bränvinslagstift-
ning har fattigdomen tagit inträde öfver dess tröskel och
är nu financielt trassel och trångmål dess dagliga sällskap.
Jag är visserligen tacksam för det tuppfjät af frihet, den
Kongl, propositionen erbjuder, men jag anhåller ändock
pä det varmaste, att utskottet mätte behjerta de från detta
ständ utgångna motionerna i detta ämne och vid hand¬
läggningen af ärendet ä dem fästa den uppmärksamhet, de
i sanning förtjena.
Anders Åugust Andersson: Jag beklagar, att jag
icke, såsom Carl Anders Larsson, kan inse de stora för¬
delar, den Kongl, propositionen innefattar, ty i mina ögon
sammankrympa dessa till ganska små dimensioner, isyn¬
nerhet när man betänker, att staten i skatt behåll er f.‘delar
af hela förtjensten pä handteringen. Hvad angår den med-
gifna distilleringsfriheten, sä mäste jag äfven anse den¬
samma vara af föga värde, dä tillverkaren nu skall både
bekosta och aflöna kontrollören, i stället för att han förut
slapp med blott underhållet, under det att staten bestred
aflöningen. Således kan jag icke instämma uti Carl Anders
Larssons anförande.
Carl Anders Larsson: Jag kan ej annat än känna
mig ganska lycklig deröfver, att jag icke blifvit vald till
riksdagsman i ändamål att kämpa för bränvinsintresset, och
denna lycka framstår nu sä mycket större vid åtanken pä
hvad förut inom detta ständ förefallit. Hvad Forsbeck
lägger mig till last, eller att jag vill modifiera åtskilliga
talares äsigter om den Kongl, propositionen, är gjordt i
46
Den 13 Januari.
all välmening, ty jag är icke någon motståndare till en
väl och förståndigt ordnad bränvinsbränningshandtering,
såsom han synes förutsätta, utan jag har uttalat denna
åsigt, emedan han, och säkerligen flere med honom, icke
känna till, huruledes vid 1859 och 1860 årens riksdag
en värd ledamot af detta ständ här regerade derborta i
andra ändan af salen, vid behandlingen af detta ärende,
och med sin seghet och envishet skämde bort alltsammans,
då han på intet vilkor ville emottaga de friheter, Kongl.
Maj:t i sin proposition då erbjöd. Sedan fick saken det ut¬
seende. att det var de andra ståndens fel att resultatet blef
sådant det blef. Denna erfarenhet borde vara oss till
varning att icke fordra för mycket. Att man nu icke vill
erkänna fördelen af friheten i val af bränningstid förefal¬
ler mig i hög grad besynnerligt, helst å August Anders¬
sons sida, som förut särdeles strängt hållit pä rättigheten
att fä börja bränningen i midten af månaden och nu har
fått denna rättighet hela året om. Vidare förefaller det
mig eget att, dä såväl August Andersson som Forsbeck
sjelfve motionerat om åtskilliga förändringar i nu gällande
bränvinsbränningsstadga, de ändock kunna vara af samma
åsigt som Medin, som alldeles icke vill hafva någon för¬
ändring i denna förordning. Jag upprepar ännu en gång,
att jag ej uppträdt i fiendtlig syftning mot bränvinsbrän-
nings-handteringen, utan att mili mening är att förena allas
tankar till ett gemensamt uttryck af vår åsigt, som deri¬
genom möjligen skulle skaffa sig större uppmärksamhet,
än den annars kan hafva att påräkna.
Jonas Andersson frän Ostergötlands län: Såsom
varm vän af frihet uti utöfningen af alla lofliga näringar,
helsar äfven jag med nöje och bifall den utvidgade frihet
välkommen, som uti den nyss upplästa Kongl, propositio¬
nen kommit denna rörelse till del. Möjligen kan det väl
hända, att denna frihet icke medför så stort praktiskt re¬
sultat, som man skulle kunna önska, men det är i alla fall
ett steg framåt, och en hvar bör taga fasta på den frihet,
som erbjudes. Jag önskar alltså, att ståndet ville, såsom
sin gemensamma mening, uttala den åsigt, att ståndet gil¬
lar den Kongl, propositionen i allt hvad den innebär en
utsträckning af frihet till bränvinstillverkningens utöfvan-
de, och att detta äfven mätte af utskottet godkännas, men
derjemte framhåller, att man i andra fall, än der finnas
omnämnda, önskar ernå ännu större frihet. En af de stör¬
sta fördelarne, förslaget erbjuder, synes ligga i beredandet
af möjlighet till export af bränvin, och denna, hvilken lik-
Den 13 Januari.
47
sorn all annan export är välgörande, skulle för hela lan¬
det blifva desto mer nyttig, som derigenom aflägsnades en
vara, som är ett nödvändigt ondt, och utgör källan till sä
mycken nöd och fattigdom. För egen del skulle jag äf¬
ven hafva önskat, det Kongl, propositionen innehållit, att.
i konseqvens med borttagandet af maximum, föreskriften
om minimum af tillverkning pr dag äfven bortfallit; men
detta är en förbättring,- som, enligt hvad jag nyss antyd¬
de, kan stå äter för bevillnings-utskottet att vidtaga. Dess¬
utom önskar jag, att ståndet mätte uttala den åsigt, att
utskottet mätte framställa det förslag, att tvånget att i för¬
skott inbetala tillverkningsskatten mä försvinna, ty denna
föreskrift skadar hela landet; den inverkar högst betyd¬
ligt pä penningetillgången, dä flere millioner derigenom pä
en gång frändragas den allmänna rörelsen och under flere
månader skrinläggas i statens kassor. En oegentlighet till
innebär denna inbetalning, och det är. att skatten erläg¬
ges, innan fabrikanten ens hunnit börja drifva sin näring,
och nog synes staten böra hafva tillräcklig säkerhet för
afgiftens ordentliga inbetalande, ifall den tillverkade varan
linge anses såsom hypotek derför. Härigenom skulle äfven
det förderfliga borgensystemet för denna afgift kunna und¬
vikas, hvilket redan verkat så skadligt och ruinerande för
mången. Slutligen tror jag, att utskottet skall vinna myc¬
ket understöd i detta stånd, ifall det afläter förslag att
skatten mätte sänkas eller åtminstone icke höjas utöfver
hvad den nu är.
Svante Bergström från Östergötlands län: Dä jag
väckt motion i förevarande ämne och deruti uttalat mina
äsigter, hade jag ej ämnat att uti frågan nu yttra mig, men
jag har känt mig uppfordrad dertill af ett yttrande af
Carl Anders Larsson, mot hvilket jag mäste framlägga min
reservation. Han har nemligen, med stöd och pä grund
af den behandling Kongl. Ma,j:ts proposition i ämnet i detta
ständ vid 1859 och 1860 ärens riksdag undergick, och dä
till följd häraf småpannorna ledo ett afgjordt nederlag, upp¬
manat ståndet att icke ställa sina fordringar alltför högt.
Enligt min åsigt har detta exempel, denna jemförelse, icke
någon tillämplighet pä nu förhanden varande fall, ty då
var fråga om anställande af kontrollörer öfver småpan¬
norna, och måhända hade det varit klokare och bättre att
underkasta sig denna fordran, än att motsätta sig densarp-
ina, men i alla händelser hörer denna fråga ej hit. Ar
1859 erbjöd regeringen ett minimum af 100 kannors till¬
verkning om dagen, ifall tillverkaren ville underhålla och
48
Den 13 Januari.
aflöna kontrollör, men då detta icke af representationen
antogs, synes nu liksom ett slags hämdkänsla hafva gjort
sig gällande, och derför synes minimum numera förblifva
oförändradt. Jag tror dock att ifall man ingår pä bortta¬
gande af maximum, bör minimum följa samma väg.
Åke Andersson från Malmöhus län: Oaktadt jag
förut instämt med Bjerkander, kan jag dock icke under¬
låta att tillkännagifva min åsigt, att det skulle vara en
stor olycka, om Kongl, propositionen antoges, och att detta
beslut skulle i min ort väcka stort missmod. Jag tillhör
nemligen den ort i Skåne, hvarest lurendrejeri med brän¬
vin bedrifves i största skala, och lika med Ola Lasson
har jag erfarenhet deraf, att man der kan köpa 3:ne kan¬
nor danskt bränvin till samma, om icke bättre pris, än
2me kannor svenskt. Lurendrejaren reser till Danmark
och förser sig med varan efter råd och lägenhet, och ser lian
sig icke god att landsätta densamma utan upptäckt, ned¬
sänker han den i hafsbottnen och afvaktar bättre tillfälle.
Jag tror äfven att lurendrejeriet kommer att ännu bättre
löna sig, om skatten förökas, och derför kan jag icke an¬
nat än allvarligen anmana utskottet att taga i betraktande
alla de olyckor, en dylik förhöjning skulle medföra.
Nyqvist: Nekas kan icke, att ett väsendtligt mo¬
tiv mot förhöjningen af bränvinsskatten är just det re¬
dan pågående lurendrejeriet med denna vara, ty efter alla
de upplysningar, som både inom och utom ståndet härom
vunnits, vet man att denna smugglerirörelse är högst be¬
tydlig. Om vi nu vilja bereda idkare af bränvinsbrän-
ningsnäringen alla möjliga fördelar, så böra vi i främsta
rummet tillse, att smuggling af varan förhindras, och ju
högre tullsatser äsättas, desto mera florerar smugglingen,
och denna lärer väl blifva svär, om ej omöjlig, att för¬
hindra frän Danmark. Alla lofliga utvägar att skydda
bränvinsnäringen böra användas, och derför bör man tillse
att densamma icke ålägges alltför hög skatt, samt att skat¬
ten icke behöfver utbetalas pä förhand. För att anskaffa
härför erforderliga summor nödgas nu näringsidkaren ju
på förhand försälja sin blifvande tillverkning till lägre pris
än han annars kunde betinga sig. Man har pä detta sätt
i alla hänseenden sökt förstöra näringen, men vill man nu
åter förhjelpa den pä fötter, sä bör man borttaga alla hin¬
der för dess drifvande pä ett naturenligt och förståndigt
sätt. Man har här åberopat Ständernas åtgöranden vid
föregående riksdagar, då småpannorna togos bort o. s. v.
Men har Ständerna kunnat stadga ett minimum, så kunna
Den 13 Januari.
49
de viii äfven förklara, att det skall borttagas, och om Stän¬
derna kunna höja bränvinssbatten, hafva de väl äfven rät¬
tighet att sänka densamma. Likaledes måtte de väl äfven
ega befogenhet att utsträcka tiden för inbetalning af skat¬
tebeloppet. ifall sådant skulle finnas vara af behofvet pä-
kalladt. Af allt hvad jag nu anfört, synes det mig, sorn
skulle vi vara pä god väg att vinna den lättnad i vilko-
ren för tillverkning af bränvin, som vi hittills förgäfves
eftersträfva!, och om ståndet nu blott vill uttala såsom sin
gemensamma tanke hvad här nu blifvit anmärkt, sä har
bevillnings-utskottet något att fästa sig vid under hand¬
läggningen af ämnet, dä vi äfven kunna hafva att hoppas
gynsannna resultat af densamma, helst uti utskottet finnas
personer, som äro fullt hemmastadda med bedrifvande af
denna näringsgren.
Per Andersson från Blekinge län: Jag har förut
förenat mig med de personer, som talat mot den Kongl,
propositionen, och vill nu, i anledning af Carl Anders
Larssons yttrande, att under en föregående riksdag en le¬
damot af detta ständ, genom sin hårdnackenhet att ej an¬
taga, hvad som dä erbjöds, skämt bort alltsammans, blott
tillkännagifva, att denna jemförelse, såsom Bergström redan
påpekat, icke är här tillämplig och pä sin plats, ty någon
gäng skall man väl upphöra med försöken att höja brän-
vinsbeskattningen, och då måtte väl motstånd deremot vara
befogadt. Hvad särskildt Carl Anders Larssons påstående
vidkommer, att denne man skulle liksom vara skuld till
den nuvarande dryga beskattningen, så veta vi alla att
förhållandet icke är sådant. Vi veta, att han sträfvade i
detta ämne, allt hvad han kunde, till folkets bästa. Och
detta länder honom ännu i dag i vår hemtrakt till stor
heder och berömmelse hos oss alla, och ehuru han inga¬
lunda behöfver mitt försvar för sina tillgöranden, kan jag
dock icke åhöra ett obefogadt klander, utan att deremot
uppträda och, så mycket pä mig kan ankomma, visa dess
haltlösa och tomma innehåll.
Ofverläggningen förklarades nu vara afslutad, och på
talmannens proposition remitterades den Kongl, proposi¬
tionen. jemte det deröfver förda diskussionsprotokollet. till
bevillnings-utskottet.
§ 6.
Vidare föredrogs Kongl. Maj:ts nådiga proposition till
Rikets Ständer, angående förändrade bestämmelser i fråga
Bonde-St;ts Prot. vid 1865—66 årens Riksdag. II. A
50
Den 13 Januari.
om upplåtande åt enskilde af kronans mark i Norrland
och Stora Kopparbergs län samt af dispositionen af stubbe-
öresmedlen.
Härvid yttrade Per Engman från Vester-Norrlands
län: Emot det uti den nådiga propositionen förekommande
förslaget att ät enskilde öfverlåta kronans öfverloppsmar-
ker i Norrland mäste jag nedlägga min protest, dä rege¬
ringen derigenom frångått Rikets Ständers en gäng fat¬
tade beslut i frågan. Att utan föregående undersökning
upplåta jord är orätt, ty deribland kunna ju finnas plat¬
ser, lämplige till nybvggesanläggningar, och bättre är att
jorden odlas, än att den bortslumpas för att i de flesta
täll ödeläggas. Lika litet kan jag gilla det i den Kongl,
propositionen föreslagna förmynderskapet öfver nybygge¬
nas innehafvare, hvarför jag anhåller, att detta mitt yt¬
trande mätte få till stats-utskottet åtfölja remissen af den
Kongl, propositionen.
Häruti instämde Per Östman från Vester-Norrlands
samt Leonard Johan Fahlander och Olof Nilsson från Ve¬
sterbottens län.
August Danielsson frän Vesterbottens län: Jemte
det jag instämmer med ståndsbrodren Engman, önskar jag
att ståndets ledamöter måtte fästa närmare uppmärksamhet
på denna för de norra orterna högst magtpåliggande fråga.
Det synes i sanning icke vara mer än billigt att tillåtelse
lemnäs ät en hvar att få odla den jord. som är för odling
tjenlig, och då folkmängden ökas, vill en hvar hafva sin
lilla jordtäppa; men när under sädane förhållanden man
betages rättighet till odling af jorden, dä uppstår i sanning
ett olyckligt förhållande, och ett härdt band hvilar i detta
afseende nu öfver de nordliga länen, hvarest vidsträckt¬
heten af områdena medgifver odlingslägenheter på mång¬
faldiga ställen, som under nuvarande förhållanden icke få
eller kunna dertill begagnas. I likhet med Engman önskar
jäg, att mitt yttrande mätte fä medfölja remissen af den
Kongl, propositionen till utskottet, och att utskottet vid
handläggningen af ärendet mätte fästa tillbörlig uppmärk¬
samhet pä hvad det allmännas nytta och fördel i detta
fall kräfva.
Öfverläggningen förklarades nu vara afslutad och pä
framställning af talmannen remitterades den Kongl, pro¬
positionen. jemte dervid nu afgifna yttranden, till stats¬
utskottet.
Den 13 Januari.
51
§ 7.
Vidare föredrogos och remitterades till stats-utskoitet
nedan uppräknade Kongl. Maj:ts nådiga propositioner till
Rikets Ständer nemligen:
a) angående pension å allmänna indragningsstaten för
kommendanten och direktören vid straff- och arbetsfängel¬
set pä Långholmen, majoren m. m. Frans August Tellander;
b) angående anslag ti!! fortsättande af storskiftes-och
afvittringsförrättningarne i rikets norra län under är 1867;
c) angående pension å allmänna indragningsstaten vid
afskedstagandet för styresmannen vid afvittrings'verket i
Vesterbottens län förste landtmätaren derstädes m. m. An¬
ders Tunell:
d) angående kostnadsfri upplåtelse af kronomark för
jernvägsanläggningen emellan Gellivara malmfält och
Lule eif;
e) angående afsöndring af jord från Rönö kungsgård
för utvidgande af Rönö församlings kyrkogård in. rn.:
f) angående anslag af prostetunnor frän Envikens.
Malingsbo och Ludvika pastorat af Westerås stift;
g) om anslag af„ prostetunnor frän Bodarne och Ska¬
gershults socknar i Orebro län till prosten i Edsbergs kon¬
trakt af Strengnäs stift;
h) om beviljande af prostetunna för Ramsjö försam¬
ling i Gefleborgs län till prosten i Helsinglands vestra öfra
kontrakt af Upsala stift;
i) om anslag för är 1866 till biträde vid handlägg¬
ning af de i ecklesiastik-departementet förekommande ären¬
den rörande lönereglering för prestei skåpet i riket;
k) angående ersättning för hushyresmedel ät fyra lek¬
torer vid elementarläroverket i Strengnäs; och
l) angående ett ärligt anslag af 500 r:dr till hushyres-
ersättning åt rektorn vid högre elementarläroverket i We¬
sterås; samt
Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Rikets Ständer an¬
gående vackt fråga om öfverbyttning pä kronan af besty¬
ret med anskaffning och underhäll af båtsmannens kapp¬
säckar och s. k. småpersedlar.
§ »•
Vid nu ånyo skedd föredragning remitterades till be¬
villning s-utskottet Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Ri¬
kets Ständer angående fortfarande ärlig kurhusafgift.
52
Den 13 Januari.
§ 9.
Till handläggning förekom härefter allmänna besvärs-
och ekonomi-utskottets betänkande n;o 12, ä anledning af
väckt förslag om upphörande af de så kallade prebende-
pastoraten.
Härvid yttrade sig sålunda:
Carl Bernhard Rydström frän Kalmar län: Sedan
ståndet nu tagit sig både en hel och en half af tiinmarne
under den förelupna diskussionen angående bränvinslag-
stiftningen är det kanhända orätt att yttra sig om det nu
föredragna ärendet, såsom varande pä en gäng en privi-
legii fråga och såsom sådan redan afgjord; men jag kan
icke tillbakahålla min förvåning deröfver, att man i en tid,
dä den religiösa rörelsen nästan främst af alla tillrycker
sig den allmänna uppmärksamheten, då statskyrkans band
alltmera lossna och då man med rätta fordrar, att presterna
ensamt måtte egna sig ät sitt kali såsom församlingens
lärare och det gudomliga ordets tolkare, att man, i en så¬
dan tid säger jag, fäster sä litet afseende på den prak¬
tiska tillämpningen af den frän gammalt erkända regeln,
att presten är till för församlingens skull, och icke tvärt¬
om, som åtskilliga reservanter mot detta utskotts betän¬
kande låtit sig angeläget vara att offentligen uttala. Man
erkänner nu likväl allmänt försa mlingarnes rättighet att
kalia sina själasörjare, och till och med från de theologi-
ska fakulteterna hafva vältaliga röster i detta fall försports;
men här låter det ej sä, här sjunger man uti en helt an¬
nan tonart. Såsom ett hufvudsakligt skäl för bibehållandet
af prebendepastoraten anföres t. ex. »Det kan icke fol¬
den theologiska bildningens målsmän vara utan vigt att de
blifva satte i tillfälle att utöfva en andlig församlings vård.
Om de blifva alldeles främmande för det kyrkliga lifvet, så¬
dant det rörer sig på församlingens djup, sä är det fara värdt,
att de förirra sig i spekulationens labyrinth». Jag skulle vara
färdig att erkänna giltigheten af detta argument, ifall det
förhölle sig så, att prebendepastoratens innehafvare voro
verkliga herdar för sin hjord och handhade verklig pasto¬
ralvård; men då man känner tili att en biskop innehar t.
ex. 4 ä 5 prebenden och tillika är upptagen af sin epi¬
skopal verksamhet; huru är det väl dä möjligt att han
skall pä samina gång kunna uträtta någonting såsom själa¬
sörjare för sä manga församlingar? Fara värdt är att be¬
kantskapen med församlingarnes innevånare och dess an¬
gelägenheter inskränker sig. ä prebendariens sida. till ett
Den 13 Januari.
53
samvetsgrant och nitiskt iakttagande af tiondemötena. Vi¬
dare säger nian, att stiftsstyrelserna sökt på ett förtjenst¬
full! sätt afhjelpa de olägenheter, sorn kunna vidlåda pre-
bendepastoratens förvaltning, derigenom att mera utmärkte
extra ordinarie prestman oftast blifvit förordnade att före¬
stå dessa beställningar. Må sä vara; men då man känner
tili huru dessa extra ordinarie!' skjutsas omkring uti stif¬
ten, så snart behof af deni uppstår, linner man mer än väl,
att de ej kunna Junna sätta sig in i försainlingjarnes för¬
hållanden, lära känna befolkningen och dess tillstånd, förrän
de möjligen lä fortsätta sin verksamhet på annat häll.
Väl är det sannt, att Rikets Ständer redan vidtagit å tgär-
der till indragande af prebendepastorat, i män af inträf¬
fande ledigheter; men jag anser att ett ytterligare uttalande
af nödvändigheten häraf, tili den kraft och verkan det kan
medföra, ingalunda må försummas, helst det högre pre¬
sterskapets inkomster äro nog betydliga att gifva en hvar
hvad han behöfver utan att fortfarande bibehålla detta af-
löningssätt. Ett sådant uttalande är desto nödvändigare
här, som vi föra deras talan, hvilka tillhöra dessa pasto¬
rat, och möjligen kunna vi derigenom utöfva en helso¬
sam påtryckning till deras bästa. Jag yrkar alltså obe¬
tingad! bifall till betänkandet.
Med denne talare instämde Adolf Sköldberg från Ska¬
raborgs, Carl Johan Svensén frän Kalmar samt Nils Olsson
och Ola Jönsson frän Malmöhus län m. fi.
Fredrik August Forsbeck från Östergötlands län:
Jag kan alldeles icke (leia den föregående talarens ä.dgter,
då jag aldrig sport, att prebendepastorat skötas sämre
än andra församlingar, eller hört någon klagan i detta
hänseende framställas af dem, sorn tillhör t dylika pasto¬
rat. Eli af våra ståndsbröder, Anders August Andersson,
har väckt motion om inskränkning och förminskning af
tjenstemännens antal, och ehuru denna motion nu icke
rönt förtjent framgång, sä böra vi icke arbeta i mot¬
satt rigtning genom tillskapande af nya presterliga befatt¬
ningar, till hvilkas aflönande möjligen erfordras 100.000
rdr, och vi hafva ingen rätt att pä detta sätt slarfva bort
statens medel. Innan de nya kommunallagarne proinulge-
rades, kunde möjligen en klagan öfver prebendepastoratens
ställning innebära ett sken af rättvisa, dä pastor var sjelf¬
skrifven ordförande vid alla socknens kommunala angelä¬
genheter; men nu. dä prestön endast har pastoralvärden
att sköta, hinner han nog med denna, äfven om han der¬
med förenar annan befattning. Jag anser det varn af stor
54
Den 13 Januari.
nytta för lärarne i den theologiska vetenskapen, såväl vid
universiteten som vid vära elementarläroverk, om de ge¬
nom praktisk verksamhet, och genom deltagande i själa¬
vården inom församlingarne kunna blifva i tillfälle att skaka
af sig litet af det skoldamm, som nu hotar att mögla fast
vid dem. Vid remissen i dag af de senast ankomna Kongl,
propositionerna hafva vi hört, huruledes Kongl. Maj:t be¬
gärt hyresersättning åt fyra lektorer och en rektor vid ett
par af vära elementarläroverk, och säkert är, att om pre-
bendepastoraten tagas bort, komma nog ytterligare fordrin¬
gar pä ersättning för mistade löneinkomster. Utskotten
hemställa ofta, att till dem remitterade motioner icke mätte
föranleda tili någon åtgärd; detta hade, enligt min åsigt,
passat äfven här; men dä utskottet i stället tillstyrkt bifall,
önskar jag att ståndet mätte förklara att motionen icke
förtjenar något afseende.
Per Östman frän Wester-Norrlands län: Jag är
boende inom ett prebendepastorat, och oaktadt jag mäste
erkänna och intyga, att vice pastorerne derstädes på ett
särdeles förtjenstfull! sätt skött pastoralvården, så önska
dock dessa församlingar bilda egna pastorat, och orätt
är. att sä stora kommuner skola behöfva låta sig nöjas
dermed, att själavården för ali tid skall handhafvas af en
adjunkt. I allmänhet tror jag. att man bör verka der¬
hän, att hvarje församling får sin egen kyrkoherde. Jag
vet mer än väl att hvad än bondeståndet i denna fråga
säger icke är tili någonting gagnande, då presteständet
redan afslagit utskottets hemställan; men jag har velat ut¬
tala min opinion i ämnet och beklagar, att ännu så mycket
skall återstå af ståndens privilegier, att ändamålsenliga
förbättringar i samhällsinrättningarne skola derigenom helt
och hållet tillintetgöras.
Sven Rosenberg från Kristianstads län: Dä jag be¬
gärde ordet, ämnade jag vända mig mot den förste talaren,
som i frågan uppträdde, emedan hans premisser icke just
syntes antyda det resultat, hvartill han sedermera kom; men
då han yrkat pä bifall till betänkandet, har jag dervid intet
att anmärka. Deremot kan jag icke begripa hvarthän Fors¬
beck syftar, och anhåller att til! honom få framställa några
spörjsmål. Icke lärer väl det kunna vara hans mening att
verkligen försvara den satsen, att pastorat äro skapade en¬
dast för att utgöra lönetlllökningar för bestridandet af andra
befattningar, och enligt min åsigt, sorn jag tror delas
af de allra fleste, äro prebendepastoraten lika väl i behof
Den 13 Januari.
55
af egna pastorer, som andra församlingar. Ej heller lärer
väl mycken uppbyggelse komma församlingarnes ledamöter
till del, derigenom att de lärde theologerne, en och an¬
nan gång örn året uppträda ibland dem för att skaka af
sig skoldammet; helt annat fordrar man af en själasörjare
i vår tid. för att kunna säga det han rätt sköter sitt kall.
Just den anda i religiöst hänseende, som nu börjat göra
sig gällande, manar oss att söka hjelpa hvarje församling
att fä sin egen prest, sä att vissa pastorat icke mätte
för all tid lemnäs i händerna pä personer, som blott be¬
trakta dem såsom medförande en angenäm och välbehållen
lönefyllnad, men i öfrigt litet eller intet bekymra sig om
deras förhållanden. Jag vill icke att vissa pastorat ina
på detta sätt blifva sä att säga rättslösa, och äfven om
särskilda utgifter härför skulle knifvas, anser jag att vi
böra sträfva derhän, att prebendeinstitutionen mätte upp-
häfvas; och yrkar jag alltså, att det nu föredragna betän¬
kandet måtte af ståndet godkännas.
Med denne talare förenade sig Carl Casper Nettelbladt
frän Stockholms, Johannes Andersson frän Skaraborgs,
Johan Erickson frän Jönköpings, Lors Gustaf Anders¬
son från Elfsborgs. Per Eriksson frän Gefleborgs, Eric
Ersson frän Jemtlands, Gustaf Hedström, Olof Nilsson och
Leonard Johan Fahlander frän Westerbottens, Anders Pers¬
son, Ola Bosson Olsson och Sven Nilsson från Kristian¬
stads, Åke Andersson, Ola Jönsson och Jöns Andersson från.
Malmöhus län. jemte flere ledamöter af ståndet.
Auders Medin frän Kronobergs län: Jag är förekom¬
men af Rosenberg och instämmer helt och hållet i hans
yttrande. Med anledning af hvad Forsbeck anfört, vill
jag anmärka, att det mätte gå särdeles olika till pä olika
orter. Jag bor nära en stiftsstad, och vet huru det går
till, samt känner till att innevånarne uti prebendepastora-
ten haft stora olägenheter af detta förhållande. Pastoral¬
värden försummades, ty pastor säg man i allmänhet ej till
utan vid de tillfällen då tionden upptogs, och om söndags¬
morgonen utkom en prestman, hvilken, sedan gudstjensten
var afsluiad, åter reste in till staden, hvaremot pastorats-
boerne, så snart do hade att något afgöra med sin pastor,
måste begifva sig in till Wexiö. Det är derför af stor
och rnagtpåliggande vigt att hvarje dylikt pastorat får sin
egen kyrkoherde, och dä jag i utskottet medverkat till
frågans framgång derstädes, yrkar jag äfven nu att utskot¬
tets framställning mätte af ståndet godkännas.
56
Ven 13 Januari.
Georg Nyqvist frän Wermlands län: Frågan har i
utskottet tätt den lyckliga lösning, att jag trodde, det be¬
tänkandet skulle af ståndet bifallas utan all diskussion:
inen dä en person här uppträdt, under tillkännagifvande,
det han aldrig hört några olägenheter föranledas af pre-
bendepastoratens ställning till sina pastorer, får jag till¬
kännagifva,, det vi i min hembygd icke hafva samma lyck¬
liga erfarenhet; hvadan jag för min del är särdeles nöjd
och belåten med det resultat, hvartill utskottet kommit.
Ehuru staten mäste tillsläppa medel för att kunna ernå
det mål, att hvarje församling får sin egen själasörjare,
bjuder dock rättvisan, att prebendepastoraten blifva för¬
satte i samina ställning med öfrige församlingar i riket,
och att de befrias från det extraordinära tillstånd, hvari
de för närvarande sig befinna. En vikarierande prestman
kan omöjligen med samma intresse, som församlingens
egen kyrkoherde, omfatta allt hvad församlingen rörer,
och den sistnämnde stannar gemenligen längre tid pä plat¬
sen. under det att en extra ordinarie prestman icke har
någon varaktig stad, utan mäste, antingen med eller mot
sin vilja, förflytta sig dit vederbörande myndighet boha¬
gar föreskrifva. Jag finner således alla skäl tala till bi¬
fall af ifrågavarande betänkande.
Per Nilsson frän Malmöhus län: Det förundrar mig
mer än mycket, att Forssbeck vill och kan bjuda till att
försvara någonting sä konservativt, sorn prebendepastora¬
ten och härmed sammanhang egande förhållanden, och jag
gratulerar innebyggarne i prebendepastoraten inom Öster¬
götland. att de hafva sä stora skäl att vara belåtna med
sin ställning, då erfarenheten hos oss, hemma i Skåne, är
alldeles i motsats härtill. Der; finnas en mängd pasto¬
rat. anslagna till prebenden åt professorer i Lund, som
komma ut att predika vid de stora kyrkohögtiderna, jul,
påsk och pingst, eller då de största oifren äro att skörda.
För öfrigt tänka de pä församlingen och hvad den rörer,
endast när de skicka sina legodrängar eller kronobe-
tjeningen att räkna allmogens skörd på åkren, för att der¬
af njuta tillräcklig anpart till tionden, och dermed torde
man hafva uppräknat ali den värd. de taga om försam¬
lingen. Visserligen hålla de ock en adjunkt till pastoral¬
värdens upprätthållande, men denne är merändels sä uselt
aflönad. att han svårligen kunde lifnära sig, om ej för¬
samlingen bidroge härtill med hvarjehanda understöd.
Rättvisan fordrar dock det erkännande, att i de pastorat,
som äro anslagna till prebenden åt professorer inom filo¬
Den 13 Januari.
57
sofiska fakulteten, det gar något bättre till. och man an¬
ser i allmänhet dessa prebendarier icke fullt sä näriga.
sorn de öfrige, egentlige presterne. Eget förefaller mig
det i sanning, att någon vill träda upp till försvar för dy¬
lika gamla förlegade institutioner. Klart och naturligt är,
att afskaffandet häraf kommer att ådraga staten utgifter;
men det är ju statens sky ldighet att aflöna sina tjenare
efter deras arbeten och, om man gillar användandet af
urebendeinrättningen. kunde man konseqvent komma der¬
hän, att staten med ett pastorat aflönade en kronofogde,
med ett annat en häradsskrifvare o. s. v. Jag anser der¬
för högst maktpåliggande, att något göres för afskaffande
af detta förvända ailöningssätt. och vill derför pä det hög¬
sta påyrka bifall ä ifrågavarande betänkande.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Denna sak har,
liksom de liesta andra, tvänne allvarliga sidor; den ena
har Forsbeck påpekat, och den andra de talare, sorn mot
hans åsigt uppträdt. Att prebendepastoraten hafva samma
rätt, som öfriga församlingar i riket att erhålla egna kyr¬
koherdar, lärer väl icke kunna förnekas, men oin dylika
tjenstemän tillsättas^ bör man betänka hvilka utgifter drab¬
ba staten för att halla de forna innehafvarne af prebende¬
pastoraten skadeslösa. Dock torde äfven härför blifva
råd. dä man besinnar, att desse sistnämnde i de liesta fall
äro kyrkans och icke statens tjenare, och vid sådant för¬
hållande torde tillgångar kunna beredas vid den nu på¬
gående regleringen af presterskapets löneinkomster. Bisto-
parnes aflöning tåla nog vid en betydlig reducering, och
pä detta sätt skulle staten möjligen kunna undvika att
lägga sig i presterskapets aflöning. Jag skulle helst ön¬
ska återremiss af betänkandet; men troligen är det ej värdt
att vidare bräka härmed, dä, såsom jag sport, frågan re¬
dan är af två ständ afslagen, Dä densamma således denna,
gäng icke röner någon framgång, sä är det bäst att bi¬
falla betänkandet, under uttalandet af den åsigt att löne-
ersättningen bör utgå från det håll. jag nyss omnämnde
och ej ur statens kassa.
Häruti instämde .Tohan Fredrih Fredriksson från Up¬
sala, Anders Gudmundsson från Hallands, Petter Andersson
frän Blekinge, Nils Petersson frän Kalmar, Olof Larsson
frän Jemtlands och Ola Lasson från Kristianstads län
m. 11.
Jonas Andersson frän Ostergötlands län: Oberoende
af hvad beslut ståndet än fattar, sä är frågan för denna
gången fallen, sedan ett stånd afslaglt densamma, och den
58
Den I ii Januari.
är af den beskaffenhet att, för att afgöras. den bör af alla
fyra riksstånden godkännas. Nu önskar jag endast få fä¬
sta min länskamrat Forsbeck* uppmärksamhet derpå, att,
ifall hans åsigt vöre rigtig, mäste man äfven i följd deraf
antaga, att pastoratindelningen vore afsedd för att aflöna
vissa tjenstemän med de särskilda församlingarne; för min
del vågar jag dock tro, att ett vida vigtigare och högre
.ändamål än detta ligger till grund för denna indelning,
nemligen att hvarje sålunda begränsadt område må ega
rättighet till särskild pastoralvärd, att således presterne
äro till för församlingarnes skull, icke tvärtom. Numera
är äfven den princip antagen, att prebendepastoraten sko¬
la i män af blifvande ledigheter indragas, med undantag
af ett för hvarje biskop och theologie professor vid vära
högskolor samt theologie lektor vid elementarläroverken,
men äfven dessa återstående prebenden böra få rättighet
till att erhålla egna kyrkoherdar, och dessa undantag frän
den allmänna regeln böra alltså upphäfvas. Det är gif¬
vet, att en theologie professor, med sin vidtomfattande lä¬
rareverksamhet för bildande af prestman, omöjligen kan
medhinna att befatta sig med den egentliga själavården in¬
om församlingen; och ehuru han visserligen är förbunden
att hälla en adjunkt, hvilken i hans ställe uppträder i
kyrkan, sä upptager den öfriga religionsvården, om den
rätt skötes, mer än nog sin man. Vi hafva förut ofta
hört klander öfver presternes riksdagsmannaverksamhet,
och en motsägelse skulle det vara. ifall vi skulle gilla att
de, såsom innehafvande andra befattningar, icke skötte
hvad dem egentligen tillkomme. Att olägenheter i detta
fall uppstått såväl i Östergötland, som pä andra häll. kan
man linna deraf, att vid föregående riksdagar motioner om
prebendepastoratens afskaffande blifvit väckte af repre¬
sentanter från Östergötland; och dä en origtig lag, isyn¬
nerhet när den berör ett ämne, så ömtåligt som detta, all¬
tid inverkar skadligt, vill jag på allt sätt påyrka bifall af
nu föredragna betänkande.
Forsbeck: Då jag står ensam om min mening,
vill jag icke vara mångordig och länge upptaga ti¬
den; men jag vill blott förklara, att min åsigt icke
är bygd på losan sand, utan hvilar på säker grund. Hos
oss, i Östergötland, tinnes verkligen icke skäl till klagan,
ty der finnas i dessa pastorat komministrar, som sköta
pastoralvården bättre än pastorerne sjelfve. Rosenberg
och Jonas Andersson hafva påstått, att dessa pastorat
äro anslagna blott till aflöning af tjenstemän, men pasto¬
Den 13 Januari.
59
ralvård uppehälles eler äfven, såsom jag- nyss nämnde,
ganska väl af det lägre presterskapet, sä att man ej pä
minsta sätt har skäl att sakna omsorgen af de ordinarie
innehafvarne af dessa prestgäll. Möjligen hade man for¬
dom något skäl till klagan, dä pastor var fattigförestån¬
dare och i öfrigt skulle sköta socknens kommunala bestyr,
men nu, dä honom endast åligger att döpa några barn,
viga ett och annat par, eller jordfästa lik, nu är ej sä
(ärligt att icke tiden för honom räcker väl till; och jag
för min del påyrkar fortfarande att utskottets hemställan
mätte afsläs.
IVils Andersson frän Wermlands län: Jag har förut
instämt med Rydström och derigenom tillkännagifvit min
åsigt i denna fråga, men vill nu blott, i anledning af Fors-
becks yttrande, att skäl icke finnes till klagan öfver pre-
bendepastoratens ställning, försäkra att jag har en helt
annan och motsatt erfarenhet. I mitt grannskap finnas
fem prebendesocknar, som på 25 är ej sago en skymt af
sin pastor, ej ens vid tiondeupptagningen, det måste jag
medgifva; men jag ber en hvar betänka huru stor belå¬
tenhet må finnas hos församlingsboarne med en pastor,
hvilken de knappt hört omtalas? Jag godkänner betän¬
kandet.
Per Östman frän Westernorrlands län: En talare
har yttrat, att saken har tvä sidor; men jag tror att ut¬
skottet har tagit i betraktande den allvarsammaste sidan,
och skärskådat den på ett sätt, att resultatet blifvit gan¬
ska godt. Att mycken klagan öfver prebendepastoratens
belägenhet förspörjes, är något sorn ej kan förnekas. In¬
om Hernösands stift biel' är 1804 byte gjordt mellan tvänne
socknar, nemligen Sollefteå och Nora pastorat, så att
prebendenaturen öfverflyttades frän det förstnämnda pä
det senare, och detta ombyte har förorsakat mycken obe¬
låtenhet. Om ock ej klagomål försports öfver den vika¬
rierande prestmannen, sä inträffa dock en mängd olägen¬
heter för sockenboar, som hafva pastor boende på långt
afstånd frän församlingen, och tungt måste det i alla fall
mången gång kännas att ej hafva sin egen särskilda sjä¬
lasörjare. Om theologie professorer och öfrige lärare i
theologiska läroämnena behöfva förbättning i sina lönevil-
kor, derför att de mista prebendepastoraten, sä blir det
statens omsorg att se till, det ersättning härför dem bere-
des; och på de grunder, jag nu anfört, önskar jag att be¬
tänkandet måtte godkännas.
60
Den 13 Januari,
Rosenberg: Med anledning af ett här fäldt ytt¬
rande har jag hegardt ordet och skall ej länge upptaga
tiden. Forsbeck uttalade nemligen nyss den grundsats,
att kyrkoherdarne icke hafva annat göra än att hälla en
och annan predikan, döpa några barn o. s. v. Alldeles
icke! Så är icke meningen, utan de skola alltid vara tili
hands, alltid med råd och dåd kunna vara sina socken¬
boar till bistånd och hjelp. Jag vet mer än väl, att i
England innehafvarne af såväl biskopsembeten som kyrko¬
herdebeställningar anse sina befattningar såsom sinekurer,
och att de senare icke bo inom sina församlingar, utan
slå sig ner hvar som helst; men sådant bör förhållandet
här aldrig blifva, och sedan vi nu befriat presterskapet
allt mer och mer frän deltagandet i hvarjehanda verlds-
liga bestyr, så är det i sin ordning att fordra, det pre-
sterne må åtaga sig en alltmer på djupet gående kyrklig
verksamhet och således sysselsätta sig med det kall, dem
från början och egentligen åligger. Vidare har han sagt,
att olägenheter icke härflyta af pastoratens natur såsom
prebenden. Detta är ett fullkomligt misstag, åtminstone
hvad Skåne beträffar, ty der linnas icke, såsom pä andra
häll, stadigvarande komministrar inom församlingarne, utan
pastoralvården upprätthålles genom adjunkter, som hållas
på mycket rörlig fot och skjutsas än hit, än dit. Skall
något för församlingen angeläget ärende fram, så måste
vice pastorn in till staden att rådgöra med herr profes¬
sorn, och man kan icke hålla stämma utan att inhemta
hans tanke o, s. v. Afven andra olägenheter inträffa, så¬
som att pastor aldrig kommer att besöka socknens skolor
och bidraga til! deras framgång och utveckling, att ad¬
junkten merändels är så illa aflönad att han mäste för¬
skaffa sig uppehälle på snart sagdt hvad sätt som helst,
med flera dylika svårigheter, som lättare låta sig förnim¬
mas, än de kunna beskrifvas. Det är ej rätt, att vissa
församlingar skola nödvändigt för all tid vara underka¬
stade dylika olägenheter derför, att de hafva den olyckan
att vara belägna på i a 2 mils afstånd frän en stad, der
högre läroverk finnes inrättadt, under det att derifrån
längre bort belägna äro från sådant alldeles befriade, och,
ehvad man nu än må kalla presterne statens eller kyrkans
embetsman, så tillhör det kommunerna att aflöna de inom
dem verkligen tjenstgörande, hvarför jag fortsätter mitt
yrkande om bifall till betänkandet.
Rydström: Jag hade begärt ordet för att vederlägga
åtskilliga af en viss talare här framkastade åsigter, men
Den 13 Januari.
61
du jag nu linner att de äro vederlagdo pä samma gång
de blifvit frarnlagde, så afstår jag från detta obe-
höfliga företag och upprepar, det jag godkänner betän¬
kandet.
Diskussionen förklarades nu vara afslutad; och som
talmannens proposition på bifall med öfvervägande ja be¬
svarades, var alltså ifrågavarande betänkande af ståndet
gilladt oell godkåndt.
§ 10.
Vidare föredrogs allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkande 11:0 14, i anledning af motion om
rätt till ersättning för flyttning af hus, sorn stå pä mindre
än 100 alnars afstånd från jernväg.
Ordet begärdes af följande ledamöter, som yttrade:
Ola Bosson Olsson frän Kristianstads län: Jag vill
icke påyrka återremiss af detta betänkande, deruti en af
mig väckt motion blifvit leornad utan afseende, men jag
kan icke undgå att uttrycka mitt ogillande af det be¬
slut, hvartill utskottet kommit. Utskottet låtsar sig vara
okunnigt om att olyckor uppkommit till följd af eld från
lokomotiven, men detta är dock en allmänt känd sak, och
man har exempel på mänga eldsvådor, som uppkommit
af denna anledning. Utskottet me<lgifver såsom kändt, att
eldgnistor kunna af vinden föras vida längre än 100 al¬
nar, men ändock tror det icke att eldfara för närliggande
hus häraf kan uppstå. Vidare hänvisar utskottet till brand¬
försäkring såsom lämpligaste medlet att betrygga husegare
för förlust i anmärkta hänseendet. Detta är visst godt
och väl; men jag tror, att bolagen skola för hus, belägna
pä det sätt att de äro utsatte för dylik eldfara, fordra så
hög försäkringsafgift, att den blir i högsta måtto betun¬
gande, och i alla händelser är den säkerhet, som der¬
igenom vinnes, icke nog betryggande, ty, förutsatt att
jernbantägen komma att gå nattetid, kan ingen, när han
går att lägga sig, veta om han ej blir innebränd under
nattens lopp. Gerna skulle jag alltså vilja begära äter-
remiss, ifall ståndet anser en sådan lämplig.
Darl Jolian Leonard Lönnberg från Östergötlands
län: Det är icke nu första gången vid denna riksdag den
anmärkning förekommit mot allmänna besvärs- och eko¬
nomi-utskottet, ej blott att dess betänkanden helt tvärt
affärda motionerna, utan älven att de härför anförda mo¬
tiven äro knappa och otillräckliga samt fullkomligt blot¬
6-2
Den 13 Januari.
tade på allt egentligt innehåll. Utskottet säger här t. ex.:
■'Utskottet, sorn dock icke har kännedom derom, att den
af motionären befarade anledning till brandskada under
den längre tid, jernvägstrafiken i landet redan fortgått,
utgjort verkliga orsaken till inträffad förödelse genom eld,
anser sig pä nu anförda skäl böra hemställa, att ifråga¬
varande motion ej må vinna afseende”. Hvad vill nu
väl detta egentligen betyda? Meningen är väl, att ut¬
skottets ledamöter ej känna till dylika olyckor, hvilket
äter är högst besynnerligt, då tidningarne flere gånger
meddelat, att eldsvådor af detta slag inträffat. Särskildt böra
väl utskottets ledamöter af detta stånd känna tili, hurusom
en ståndsbröder, Söderholtz, uti härstädes väckt motion,
dels omförmält, att Wähla by i Björnlunda socken den
1 November 1863 antändes af gnistor från en förbiilande
jernvägstrain, dervid skada å byggnader och lösegendom
förorsakades till värde af 15,647 R:dr 50 öre; att den
ersättning, som från brandstodsbolaget utbekoinmits, ut¬
gjort endast 9,280 r:dr 58 öre, hvadan förlusten för de
brandskadade uppgått till ej mindre än 6,366 r:dr92öre;
och har motionären hemställt, att detta belopp måtte ge¬
nom statsanslag de brandskadade ersättas, sedan de i rätte¬
gångsväg förlorat sin talan mot jernvägsstyrelsen. De
brandskadade och brandstodsbolaget anhängiggjorde nem¬
ligen vid Daga häradsrätt mot Kongl, styrelsen för sta¬
tens jernvägstrafik rättegång, angående utbekommande af
ersättning för den lidna skadan, och vunno vid härads¬
rätten, men förlorade i hofrätten, som tillika förklarade
målet vara af brottmåls egenskap, i följd af hvilket för¬
hållande tiden för besvärs anförande hos Kongl. Majit kom
att för de brandskadade, utan deras vetskap, gå till ända
och Kongl, hofrättens utslag mot dem vinna laga kraft;
och har derefter deras underdåniga ansökning om resning
icke vunnit bifall. Således hafva vi här ett bland de
många exempel, sorn finnas, på huru eldfara kan uppstå
vid egendomar, belägna i jernvägarnes granskap. Jag vill
nu icke ingå i pröfning, huruvida motionärens hemställan
är den bästa, ty rigtigare vore måhända, att vid de före
jernvägarnes anläggande föranstaltade expropriationerne
taga i betraktande äfven ersättning för dylika olycksfall,
sorn kunna inträffa, men jag hade trott, att utskottet
borde hafva föreslagit, huruvida icke några åtgärder
kunde vidtagas för att söka förekomma eldfara för fram¬
tiden, såsom t. ex. föreskrift om användande af gnister-
släckare, af sådan beskaffenhet, man begagnar på loko-
Den 13 Januari.
63
mobiler, eller något dylikt. Jag vet, att betänkandet är
bifallet af två ständ, så att det ej lönar mödan att be¬
sluta återremiss deraf; men då jag ej kan godkänna de
använda motiven, önskar jag, att ståndet ville, med ogil¬
lande af dessa, låta bero vid utskottets hemställan.
Lars Ersson frän Södermanlands län: Jag hade äm¬
nat. anföra detsamma som Lönnberg nu framställt, angå¬
ende branden i Wähla by. Utskottet hänvisar till brand¬
försäkring för dylika olyckor; och detta är nog rigtigt,
men blir ganska dyrt. Inom Nyköpings län tillgår åt¬
minstone på det sätt, att afståndet uppmätes mellan den
byggnad, som skall försäkras, och jernvägen, och ifall
detta befinnes utgöra 100 alnar eller derunder, får för¬
säkringstagaren betala ej obetydligt högre afgift, och denna
högre afgift borde jernvägsegaren betala, ty icke är det
försäkringssökandens fel att hans egendom kommit i detta
läge till jernvägen, en olycka, som han ej kunnat und¬
vika.
Auders Medin frän Kronobergs län: Det klander,
allmänna besvärs- och ekonomi-utskottet härstädes fått
uppbära, anser jag vara ganska rättvist och väl förtjent;
men jag vill fästa Lönnbergs uppmärksamhet derpå, att
icke alla utskottets ledamöter fä tagas för hufvudet i och
för hvad som lägges utskottet till last, ty det är majori¬
teten, som dikterar såväl besluten som motiven derför,
och detta mäste minoriteten underkasta sig. Tillika får
jag påpeka, att jag anmält min reservation mot utskottets
ifrågavarande beslut. Utskottet säger sig icke ega kän¬
nedom om några inträffade brandskador under den tid,
jernvägstrafiken redan fortgått, men jag tog mig dock
friheten upplysa det jag under det jag rest fram i Skåne,
sport att sådana olyckor der ofta inträffat. Utskottet ut¬
går från den synpunkt, att man vid expropriationerne
bör tänka pä att göra gällande anspråk på den ersätt¬
ning, som för dylika olägenheter kan komma att utgå,
men huru skall då t. ex. en fattig torpare bära sig åt,
ifall hans invid . jernvägen liggande hus brinna upp; han
har aldrig haft något att säga vid expropriationen, och
skulle således icke heller kunna förvänta sig någon er¬
sättning. Kyrkoherden Simonsson ifrån Skåne lemnade
likaledes utskottet flera upplysningar utaf värde i före¬
varande hänseende, men utan att kunna inverka på ut¬
skottets beslut. Enligt min tanka tjenar återremiss till
ingenting, hvadan betänkandet bör med ogillande läggas
till handlingarne.
64
Den 13 Januari.
Per Östman från Westernorrlands län: Man ser här
ett bevis på huru svårt det är att göra tnenniskorna till
viljes. Då fråga förevar om jernvägarnes sträckning, dä
ville en hvar draga deni sä nära sorn möjligt till sin knut,
men nu, då de väl fått dem dit och de tillika fått sin jord
betald till 1 4 gång högre värde än den verkligen eger,
nu beklagar man sig och vill afpreja staten ännu högre
ersättning, än man förut uppburit. Ett betänkande ligger
för närvarande på ständernas bord, innehållande förslag-
till en ny expropriationslag, hvarest finnes intaget allt,
som behöfver stadgas i förevarande fall; och då utskottet,
i detta betänkande sett frågan från en ganska vig¬
tig synpunkt, vill jag för min del yrka godkännande af
detsamma.
Häruti instämde Per Eriksson frän Gefleborgs, Gustaf
Hedström och Leonard Johan Faldander frän Wester¬
bottens län m. fl.
Anders Jonsson frän Wermlands län: Inom utskottet
har jag motsatt mig bifall till motionen af fulla skäl. Då-
jernvägstrafiken ännu icke inbringar mera, än som åtgår
till jernvägens och materielens underhäll samt till tjenste-
personalens aflöning, hvar skulle man då taga dessa er-
sättn ngssummor, som möjligen kunde erfordras ifall för¬
slaget blefve lag? Jo! möjligen genom skattebidrag äfven
från de delar af landet, som aldrig hafva eller få någon
nytta af jernvägarne; men månne sådant vore med billig¬
heten öfverensstämmande? Nej, visserligen icke. Vi
veta väl. hurusom, vid fråga om en ny jernvägs byg¬
gande, alla vilja hafva den dragen förbi sina dörrar, men
då de väl fått sin vilja fram, låter det helt annorlunda.
Genom expropriationen af jord få de, som bo i grannska¬
pet af jernvägen, så mycket betaldt, att de väl kunna
tåla vid några små olägenheter. Jag har samtalat med
en jordegare i Södertelje, som egde ett stycke hagmark,
hvaröfver jernvägen framgår; han trodde sig icke kunna
få 50 r:dr för denna bit, men erhöll ändock 300 r:dr.
Likaledes hafva vi hört, huruledes man i granskapet af
hufvudstaden sökt att pä ett oförsynt sätt, som man sä¬
ger, pungslå staten, och dylika försök sakna väl icke heller
motstycken i andra delar af landet. Uti ett fall torde
denna motion dock hafva haft någon nytta med sig, och
det vore, om den förmådde något litet, afsvalna den brän¬
nande jernvägsfeber, som sä länge fått ohejdad grassera,
men svårligen kan man väl våga hoppas något dylikt. Någon
annan bot för de öfverklagade olyckorna känner jag icke
Den 13 Januari.
än brandförsäkring. Hjelper ej denna, sä är det bäst att
upphöra med jernvägsbyggandet, men på användandet af
detta radikala botemedel lärer väl ej särdeles många vilja
inga. Jag bifaller betänkandet.
Olof Nilsson från Westerbottens län: Vid anlägg¬
ning af jernvägar vilja alla hafva dem närmade till sig
sä mycket som möjligt, men ingen vill kännas vid de
olägenheter de kunna medföra. I stället för halmtak eller
dylika vill jag råda husegare i granskap af jernväg att
till taktäckning använda mindre eldfarliga ämnen, hvar¬
igenom faran ansenligen förminskas. För min del yrkar
jag att betänkandet måtte bifallas.
Per Engman från ^Westernorrlands län: Jag instäm¬
mer fullkomligt med Ostman och Olof Nilsson och vill
blott bemöta ett uttryck af Lars Ersson, då han nyss hade
ordet. Han sade nemligen, att det ej var jordegarnes fel
att de kommit så nära jernvägen. Jag har dock ända
från början med all uppmärksamhet följt jernvägsstriderna
här vid riksdagarne och sett, att det värsta grälet just
vändt sig omkring sträckningen af de särskilda linierna;
således mäste väl en och hvar, som lyckats få jernvägen
dragen genom sin landsort, äfven fä anses härför gjort
stora ansträngningar. Men, ej nöjde härmed, vilja de nu
äfven förvandla staten till ett assuransbolag för alla de
olägenheter, jernvägen möjligen kan medföra; men då jag
omöjligen kan gå in pä en dylik åsigt, vill jag godkänna
betänkandet.
August Danielsson från Norrbottens län instämde
häruti.
Ola Jönsson från Malmöhus län: För min del an¬
ser jag, att utskottet bort fästa mer afseende vid motio¬
nen och tillstyrkt någon ersättning, dä det är en känd
sak, att olyckor ofta åstadkommas genom eld frän de
förbiilande jernbantågen. Utskottet har anvisat den ut¬
vägen att brandförsäkra åbyggnader och lösegendom, och
det är nog en god utväg; men, ehuru jag ej tror, att
brandstodsbolagen äro nog obarmhertiga att förändra sina
stadgar derhän, att inträde förbjudes dem, som äro ut¬
satte för daglig eldfara till följd af sina byggnaders be¬
lägenhet invid jernväg, så ligger dock i sakens natur att
dessa bolag komma att för dylika försäkringar fordra be¬
tydligt. förhöjda afgifter, ty dä olycka uppstår så blir ock
förlusten stor för bolagen, och klart förefaller det mig, att
den som vållat förlusten bör såväl i detta som andra fall
Bonde-St'-ts Prot. rid 1865—66 åren» Riksdag. II. 5
66
Den 13 Januari.
tillförbindas att ersätta densamma. Kan det alltså ledas
i bevis, att eldskada uppkommit genom ett på statens
jernvägar trafikerande bantåg, så bör ock staten lemna
ersättning för den förlust, härigenom tillskyndas den en¬
skilde ; olyckan är dock, att i dessa fall bevisning alltid
blir mycket svår att förebringa. Orsaken, hvarför repre-
sentanterne från Norrland motsätta sig antagandet af en
dylik motion, inse vi mycket väl; den är ganska natur¬
lig, ty de hafva ännu icke fått några jernvägar att tala
om; få de blott en gång sådane, så sjunga de nog i en
annan ton. Då jernvägens sträckning en gång är bestämd,
är det naturligt att den icke gör några krökningar
för att undvika i vägen stående hus, utan då får man
vara nöjd, äfven om man får den alldeles inpå sin näsa.
Visserligen har en talare fordrat återremiss, men då tre
stånd bifallit betänkandet, tjenar återremissen till intet, hva¬
dan bäst är att låta vid utskottets hemställan bero.
Sven Rosenberg från Kristianstads län: Jag begärde
ordet egentligen af den anledningen, att utskottet påstår
sig icke hört talas om några olyckor af brandskada till
följd af jernbantågen, och ehuru jag nu sport, att flera
dylika dock äro af utskottets ledamöter kände, vill jag
äfven stå till tjenst med åtskilliga uppgifter i detta fall.
Genom vådeld, förorsakad af ett förbiilande jernbantåg,
uppbrann ett skolhus i Hjerups socken och genom tviinne
särskilda dylika eldsvådor i Tryde by tvänne hemman
hvarje gång. Utskottet har icke bort förebära okunnig¬
het i detta fall, då kännedomen om dylika olycksfall snart
nog spridas vidt omkring. Att ej Norrländingarne vilja
biträda motionärens åsigt ännu så länge, är ej mycket att
undra på, ty det är ej någon annan som känner hvar
skon klämmer, än den sorn har densamma; men klart är,
att de som sträfvat för att få jernbanorna dragna genom
sina landsorter, ej gjort detta för att sväfva i ständig fara
för eldsvåda både natt och dag. Dä jag vid jernvägs-
resor med egna ögon sett, huru det ordentligt regnar eld¬
gnistor från lokomotiven, hvar man än far fram, så anser
jag, att någon åtgärd borde vidtagas för att om möjligt
hämma de tillbud till olyckor, som ligga häruti, och att
man borde t. ex. i en skrifvelse härpå fästa trafikstyrelsens
uppmärksamhet. Då enligt min tanke motionären haft
goda skäl för sin framställning, vill jag, att ståndet, med
ogillande af utskottets motiver, låter vid dess hemställan
bero.
Per Nilsson från Kristianstads län: Den församling,
Den 13 Januari.
67
jag tillhör, genomlöpes utaf södra stambanan, och under
sistlidne höst, som var ganska torr, uppkom derstädes en
stor och vidt kringgripande skogseld af en gnista från
lokomotivet, och den, som egde skogen, fick ej kunskap
derom förrän en god tid efteråt, då han bodde på en half
mils afstånd. Något borde väl kunna göras till förekom¬
mande af dylika olyckor
Per Olof Hörnfeldt från Westernorrlands län: På
sätt Ostman och Olof Nilsson förut anmärkt, innebär denna
diskussion en högst märklig företeelse, i det att man förut
alltid prisat den lycklig, som kunnat draga jernvägen så
nära sina husknutar som möjligt, dä man nu äter igen
anser detta som en verklig olycka. Jag vill med anled¬
ning häraf fästa Ostmans och Olof Nilssons uppmärksam¬
het derpå, att de, som förut kämpat för erhållande af
jernvägar, dä icke kände till att dessa voro eldfarliga
inrättningar. Men efter hvad som nu föreslagits, och se¬
dan allt detta blifvit både kändt och erkändt, skola vi
hoppas, att, vid alla framdeles föreslagna jernvägsplaner
och anläggningar, hvar och en skall med händer och
fötter stöta från sig dylika farliga grannar; och vi kunna
aldrig nog varmt lägga dem på hjertat, att de väl be¬
sinna sig innan de uppträda för någonting sä verkligen
lifsfarligt som anläggandet af jernvägar. En talare har
sagt, att utskottets motivering är mycket knapphändig,
och han kan hafva rätt häruti, om härmed menas, att ut¬
skottet ej kännt till några eldfaror, orsakade af jernban-
tåg, ty en hvar känner att sådana ofta uppstå. Men å
andra sidan böra vi betänka, att, ifall man skall handla
konseqvent, och derest jernvägsstyrelsen skall ersätta brand¬
skador å byggnader, den äfven måste ersätta dylik skada
å skog, gräsvallar och sädesfält; och om detta skulle
stadgas såsom lag, kunde ersättningsanspråken få en så¬
dan omfattning, att man omöjligen kunde förutse, hvarest
de skulle sluta, och detta vore verkligen skäl nog att bi¬
falla betänkandet sådant det nu är. En talare har trott,
att Norrländingarne nog skulle framdeles förändra åsigter
i denna fråga och lära sig att, bifalla hvad motionären
nu föreslagit; väl möjligt, men jag tror att jag härvidlag
kan använda en gammal erfaren riksdagsmans ord, vid
frågan om representationsreformens antagande, då han
sade, att icke kommer den att antagas hvarken i min,
eller mina barns eller mina barnbarns lifstid; och nog
skulle vi i sådant fall komma att handla mer än lofligt
inkonseqvent.
68
Den 13 Januari
Carl Johan Leonard Lönnberg: Norrländingarne
böra alldeles icke yttra sä mycken förvåning öfver elen
missbelåtenhet, de spörja hos deni, som fått jernvägen i
ett alltför nära och besvärande granskap, ty detta är gan¬
ska naturligt och lätt förklarligt: och bäst är om hvarje
fråga blir behandlad sä passionsfri, sorn möjligt. Jag
vill nu påpeka för dessa förundrade ståndsbröder att ett
län, ett härad, en socken, en kommun, af större eller min¬
dre utsträckning, kan hafva stor fördel af jernvägens sträck¬
ning derigenom, under det att den enskilde jordegaren deraf
kan lida stort men och inträng. Om en jordegare har
sina inegor i en regulier och vacker figur, men jernvägen
kommer och skär den sönder i oregelbundna figurer, der¬
på skiljer mangården från ladugården, vidare har statio¬
nen förlagd pä betydligt afstånd frän egendomen, nog tror
jag, att denne jordbrukare långt hellre hade sett jernvä¬
gen gå på betydligt afstånd fran egendomen än öfver den¬
samma, ehuru han ändock kan dela den allmänna belå¬
tenheten deröfver, att jernvägen finnes.
Lars Ersson: Jag vill korrigera mitt yttrande der¬
hän, att jag säger, att det är »otur» i stället för »olycka»
att hafva fått jernvägen till alltför nära granne; men mer
tager jag icke heller tillbaka. Såsom exempel på sannings¬
enligheten och rigtigheten af hvad Lönnberg nyss anför¬
de, vill jag meddela, att en mindre egendom, belägen nära
Katrineholm inom Vestra Wingåkers församling, fick sina
inegor midt itu skurna af jernvägen och har nu mäst för¬
säljas till 2000 rdr lägre pris, än som derför bjöds innan
ännu jernvägen kommit till ständ. Wähla by skulle sä¬
kerligen hellre sett att jernvägen aldrig funnits eller åt¬
minstone att den varit många mil aflägsen, än att den nu
löper förbi dess husknutar, och så är troligen händelsen
med mänga hundrade, såväl byar som egendomar i vårt
land. Jag biträder icke Ola Bosson Olssons motion, utan
jag vill endast yrka, att egaren till jernvägen mätte till¬
förbindas lemna ersättning för den högre brand försäkrings-
afgift en fastighetsegare måste underkasta sig att utgifva,
så snart hans åbyggnader befinnas i ett allt för nära gran¬
skap till jernvägen.
Erik Ersson frän Gefleborgs län: Det är verkligen
att beklaga, det denna fråga icke väcktes samtidigt med
frågan om första jernbansträckningen i värt land, ty dä
hade jernvägen från början kunnat frisäga sig från skyl¬
digheten att lemna några ersättningar, och möjligen hade
äfven derigenom ifvern att fä hvarjehanda bansträcknin-
Den 13 Januari.
69
gar genomdrifna kunnat i någon mån stäfjas. Jag tror,
att orten, der olyckan sker, bör lenina ersättning, men
ingalunda Rikets Ständer eller staten; och derför böra
äfven frågor härom förekomma pä landstingen, ty der är
deras rätta forum, men alldeles icke vid riksdagarne.
Häruti instämde IAss Lars Olsson från Kopparbergs
län, jemte en stor del af ståndets öfrige ledamöter.
Jan Andersson frän Stora Kopparbergs län: Jag
kunde visserligen nöja mig med att instämma med dem,
sorn talat för bifall till betänkandet; men det förefaller
mig så ledt att höra dem, som fått en sä stor fördel af
staten, nu beklaga sig öfver de jemförelsevis små olägen¬
heter, den kan medföra, att jag icke kan undgå att uttala
min stora förundran öfver ett slikt beteende. Öfverallt
finnas ju numera braydstodsföreningar, och då är ju bote¬
medlet lätt funnet. Afven vi uti Stora Kopparbergs län
hafva en jernväg, genom hvilken åtskilliga dylika olyckor
uppkommit, men ännu har det aldrig fallit någon deruppe
in att klaga deröfver, utan man har försäkrat sin egen¬
dom, och dermed väl. Sä må de ock göra i de mellersta
och sydliga delarne af riket och" icke komma med obe¬
höriga ersättningsanspråk af staten. Jag för min del yr¬
kar bifall till betänkandet.
Öfverläggningen förklarades nu vara afslutad, och då
talmannens framställda proposition på bifall med öfvervä¬
gande ja besvarades, var alltså ifrågavarande betänkande
af ståndet nu godkändt.
§ il.
Anders Johan Sandstedt frän Jönköpings län, som
på begäran erhöll ordet, anmälde att riksdagsmannen från
samma län Samuel Johnsson i hemorten insjuknat samt fö¬
retedde ett af provincialläkare]! i orten utfärdadt, sä ly¬
dande läkarebetyg:
»Riksdagsmannen Samuel Jonsson i Hvetlanda, hvars
helsotillstånd en längre tid varit vacklande, har under de
senast förflutna veckorna så försämrats, att han ej utan
fara för ytterligare försämring kan fortfara att bestrida det
honom lemnade förtroende som riksdagsman, utan är han.
för att rätt kunna vårda sin helsa, i behof af ledighet frän
ofvannämnde befattning som riksdagsman, hvilket intygas
på aflagd embetsed. Hvetlanda den 9 januari 1866. J.
L. Carlberg. Provincialläkare.»
ro
Den 17 Januari.
På talmannens hemställan lät ståndet vid denna sålun¬
da gjorda framställning bero.
% 12.
Till bordläggning första gången anmäldes:
stats-utskottets memorial n:o 19, angående antagande af
ytterligare kanslibiträde, och
utlåtandet n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
proposition, angående upplåtelse af f. d. piparebostället
Bränn-Arby vid Södermanlands regemente för uppförande
af skolhus åt Wansö församling.
§ 13-
Såsom icke erfordrande annan åtgärd lades till hand-
lingarne följande protokollsutdrag:
frän högloll. ridderskapet och adeln n:o 85 och
» välloll. borgareståndet n:o 87 oell 88.
Ståndet åtskildes kl. j 3 e. m.
In fidem
J. Sjöberg.
Den 17 Januari.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Jemlikt förut fattadt beslut anställdes nu val till den
nämnd af tolf ledamöter med deras suppleanter, hvilka,
jemte ett lika antal ledamöter frän hvardera af de öfriga
riksstånden, ega att, vid sammanträde i dag, enligt 103 §
regeringsformen och 64 § riksdagsordningen, döma, huru¬
vida högsta domstolens samtlige ledamöter gjort sig för-
tjenta att i sitt vigtiga kall bibehållas, eller om vissa af
Den 17 Januari.
71
dem, utan bevisligen begångna fel och brott, likväl kunna
anses böra ifrån utöfningen af Konungens domsrätt skiljas.
Sedan ståndets ledamöter i behörig ordning uppropats
och voteringssedlar allemnats, befunnos. vid dessas öpp¬
nande, följande hafva blifvit utsedde,
till ledamöter:
Per Engman frän Vester-Norrlands län med 67 röster
vice talmannen Anders Eriksson » 60 »
Pengt Johan Holmlin från Göteborgs län » 60 »
Olof Larsson frän Jemtlands län » 59 »
Per Nilsson från Kristianstads län » 59 »
Erik Mallmin från Westmanlands län » 59 »
Olof Persson frän Gefleborgs län » 59 »
Gustaf Bolin frän Upsala län » 59 »
Josef Oscar Almqvist frän Norrbottens län » 59 »
Peter Andersson frän Blekinge län » 59 »
Leonard Johan Fahlander frän Westerbottens län» 58 »
Anders Andersson frän Skaraborgs län » 57 » ;
samt
suppleanter:
Åke Andersson frän Malmöhus län med 68 röster
August Danielsson från Norrbottens län » 66 *
Lars Daniel Andersson från Wermlands län » 59 » och
Sven Hansson frän Ostergötlands län » 58 » :
Och blef protokollet öfver det sålunda försiggångna
valet genast uppsatt och justeradt.
§ 2.
Vid nu ånyo skedd föredragning af allmänna besvärs-
och ekonomi-utskottets betänkande n:o 21, i anledning af
motioner angående förändring i sättet för kronobrefbärin-
gens utgörande m. m., uppstod diskussion, derunder föl¬
jande ståndets ledamöter begärde ordet och yttrade:
Peter Andersson frän Blekinge län: Det är i san¬
ning ganska ledsamt att utskottet icke fästat mera afseen¬
de ä de af mig och en annan ledamot här inom ståndet i
förevarande ämne väckta motioner, men jag har dock icke
begärt ordet för att bereda en annan utgång ät frågan,
hvars dödsdom troligen redan är fälld, utan för att med
anledning af betänkandets innehåll fästa uppmärksamheten
derå, att kronobrefbäringen mätte vara olika betungande
i olika orter. Hvad sorn är visst är, att hemma i Bie-
72
Den 17 Januari.
länge detta onus är särdeles kännbart, sä att kostnaden
derför uppgår till högre belopp, än bevillningen och kro¬
noskatten. De bref, som föras med denna post, angå säl¬
lan jordbruket, hvars idkare dock nödgas fortskaffa den¬
samma, utan röra som oftast icke annat än kronouppbörd
den, kallelser i brottmål, öfversändande af kommunikations-
bevis, uttagande af böter, kungörelser i kyrkorna angående
utmätningar m. m. Särdeles svaga framställa sig äfven de
af utskottet begagnade motiver, der det ibland annat he¬
ter, att kronobrefbäringen icke saknar en motsvarande för¬
män, nemligen befrielse i viss mån från skjutsningsskyl-
dighet,*nen så är förhållandet åtminstone icke i Blekinge, der
icke någon som helst lindring från andra onera eger rum.
Vidare säger utskottet, att kronobrefbäringen endast inta¬
ger ett jemförelsevis mindre vigtigt rum ibland de ovissa
onera, sorn hvila ä jordbruksnäringen, och icke kan utan
en allmän reglering af dessa senare lyftas ifrån jorden.
Detta är äfven enligt min tanka origtigt, helst kronobref¬
bäringen icke allenast medför kostnader, utan äfven är
förenad med drygt ansvar. För min del anser jag, att
alla inom kommunen boende vare sig innehafvare af hem¬
man, af hvad natur som helst, kapitalister, tjenstemän eller
näringsidkare böra deltaga i utgörandet af detta onus; och
hemställer jag till ståndet, som denna fråga närmast rör,
huruvida det icke kan anses tillbörligt att med protest
mot utskottets motivering och afstyrkande yttrande i öfrigt
lägga betänkandet till handlingarne, hvilket möjligen skulle
kunna hafva till påföljd, att frågan, då den vid en kom¬
mande riksdag ånyo uppdyker, vinner mera afseende, än
om vi nu bifalla förevarande betänkande.
Häruti instämde öfrige ledamöterna frän Blekinge län.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län: Detta är en
fråga, som vid flera föregående riksdagar blifvit väckt,
och det var icke svårt att på förhand förutse, att den icke
heller nu skulle lyckas vinna framgång. Ekonomi-utskot¬
tet har afstyrkt bifall till nästan alla inom detta stånd vid
innevarande riksdag väckta motioner, och detta pä rätt
besynnerliga skäl. Sä äfven här. Så t. ex. säger utskot¬
tet, att detta onus icke kan borttagas utan en allmän regle¬
ring af de onera. som hvila pä jordbruksnäringen; jag vet
dock icke i hvilket oskiljaktigt sammanhang dessa onera
stå till hvarandra, sä att de icke hvart för sig skulle kunna
borttagas. Likaså förefaller utskottets påstående, att ut¬
vidgade kommunikationsanstalter orsakat lindring i krono¬
br ef bäringsskyld igheten, temligen underligt och håller
Den 17 Januari.
75
dessutom icke streck, ty det är visserligen sannt, att skjuts¬
besväret nästan upphört i de orter, der jernvägar finnas;
men detta onus qvarstår dock till hela sin tyngd och är
der lika tryckande, som i de orter, hvilka helt och hållet
sakna jernvägar. Slutligen förmäler sig utskottet icke nu
böra ingå i bedömande deraf, i hvad män lindring i denna
skattebörda kunde beredas jordbruket derigenom, att kro-
nobrefbäringen och dermed jemförliga prestationer verk-
stäldes på. statens bekostnad; men det är just derhän vi
syfta, att alla skattebördor fördelas på de olika samhälls-
medlemmarne, i hvilket fall de kännas vida mindre besvä¬
rande, än om. såsom nu, de trycka allenast en och annan
samhällsklass. Jag skulle, pä grund af de åsigter jag nu
uttalat, gerna önska, att betänkandet blefve till utskottet
äterremitteradt, men vili dock icke påyrka sådant, derest
icke motionärerne sjelfva och andra ledamöter inom stån¬
det biträda detta yrkande.
Med Bjerkander förenade sig Adolf Sköldberg från
Skaraborgs och Anders Jonsson från Wermlands län.
Olof Nilsson frän Westerbottens län: Vid frågans
behandling inom utskottet tillhörde jag minoriteten, som
ansåg det obilligt att ifrågavarande onus fortfarande skulle
trycka en enda samhällsklass, men då föga hoj)]) förefinnes
att vid denna riksdag vinna något annat resultat, anser
jag det icke löna mödan att återremittera betänkandet,
utan önskar att ståndet, med afseende ä det underhaltiga
i utskottets motivering, ville med ogillande lägga detsam¬
ma tillhandlingarna.
Johannes Andersson frän Elfsborgs län: Mig synes,
sorn hade alla de i betänkandet omförmälda motioner bort
vinna framgång, och tyckes mitt yrkande att ordförande i
kommunalstyrelse borde tillerkännas samina fribrefsrätt,
som tillkommer presterskapet, vara särdeles billigt; hvar¬
för och dä utskottets motiver förefalla mig besynnerliga
jag för min del påyrkar att betänkandet må till utskottet
återremitteras.
Anders August Andersson frän Ostergötlands län:
Icke heller jag kan gilla hvarken det slut, hvartill utskot¬
tet kommit, eller de af utskottet begagnade motiver, utan
synes mig rättvisan hafva fordrat, att ifrågavarande motio¬
ner blifvit med större noggranhet behandlade och något
åtgjord! i den syftning, att alla statens medlemmar finge
hvar i sin män bidraga till detta onus. Utskottet yttrar,
bland annat, att, sä länge skjutsskyldigheten qvarstår, kro-
nobrefbäringsskyldigheten icke heller kan lyftas frän jord¬
74
Den 17 Januari.
bruket, men tillvaron af en orättvisa bör väl icke utgöra
skäl för bibehållandet af en annan. Helst sage jag der¬
för att betänkandet återremitterades till utskottet; men om
ståndet icke finner sådant lämpligt, vill jag, i likhet med
den förste talaren, med ogillande lägga detsamma till hand¬
lingarna.
Sven Ailssoii från Kristianstads län: Utskottets mo¬
tiver för afslag af Peter Anderssons och Johan Victor
Lundqvists motioner äro tillräckligt klandrade, så att
jag nu dermed icke vidare vill sysselsätta mig; men hvad
deremot angår sista punkten, deri utskottet afstyrkt Jo¬
hannes Anderssons motion 0111 fribrefsrätt för ordförandena
i kommunalstyrelserna, så kan jag icke underlåta att be¬
klaga, det utskottet ansett sig icke kunna bifalla en så
billig begäran, helst då man besinnar, att koinmunalstyrel-
serna i frågor rörande fattigvärdsärenden alltsedan 1848
ega en slik fribrefsrätt. Utskottet synes vilja afslå alla
motioner denna riksdag, och af dess 29 afgifna betänkan-
den äro 25 afstyrkande. Såsom redan blifvit yrkadt vill
äfven jäg med ogillande lägga betänkandet till handlingarna.
Per Östman frän Wester-Norrlands län; Att krono-
brefbäringen är ett öfvermåttan tryckande onus, är nog¬
samt kändt af en och hvar, och om än i vissa orter de
hemman, som hafva sig detta onus älagdt. till följd deraf
äro fria från skjutsskyldigheten, sä drabbar denna senare
derigenom sä mycket svårare de andra hemmanen, så att
nå sådant sätt brefbäringen blir tryckande äfven för alla
hemman, söm äro underkastade skjutsningsbesväret. Jag
hade derför förväntat mig ett annat resultat af de väckta
motionerna; men dä nu sä ej är förhållandet och man just
icke har mycket att vänta ai' ekonomi-utskottet denna riks¬
dag, så vill jag. pä sätt redan blifvit yrkadt, med ogillande
lägga betänkandet till handlingarna.
Per Persson och f. vice talmannen Per Ericsson från
Wermlands län instämde.
Anders Medin frän Kronobergs län: Af betänkandet
synes, att jag reserverat mig och således icke biträdt det
slut, hvartill utskottet kommit: och kan jag icke annat än
beklaga, det bondeståndets ledamöter inom utskottet så
ofta nödgas emottaga förebråelser här inom ståndet för det
sätt, hvarpå en del frågor blifva inom utskottet behandlade.
Men ståndet bör icke förglömma, att de liesta till ekonomi¬
utskottet remitterade motioner, synnerligast härifrån stån¬
det, vanligen beröra så kallade önskningsmål, i hvilka vi
alltid hafva de tre andra ståndens ledamöter emot oss och
Den 17 Januari.
75
således svårligen kunna något uträtta; och är jag förvis¬
sad om att resultatet hade blifvit detsamma till och med
om Sven Nilsson, som går så illa åt utskottets ledamöter,
varit ledamot i utskottet. Ehuru således missnöjd med
frågans utgång vill jag likväl icke återremittera betänkan¬
det. enär en sådan åtgärd vore utan ändamål, utan önskar,
i likhet med förste talaren, att ståndet ville med ogillande
lägga detsamma till handlingarna.
Häruti instämde Jonas Jonasson frän Kronobergs, Per
Persson från Stockholms, Anders Andersson från Skaraborgs,
Johan Lredrik Fredriksson och Gustaf Bolin frän Upsala
samt Anders Söderholtz och Lars Ersson från Söderman¬
lands län.
Jonas Andersson frän Ostergötlands län: Att krono-
brefbäringen är ett onus, som. i likhet med skjutsskyldig¬
heten, hvilar. orättvist nog, pä jorden ensam och att den
derför också tillhör de frågor, som vi icke böra släppa ur
sigte, veta vi alla, och det är just i denna syftning, som
de ifrågavarande motionerne blifvit väckte. Att något
bättre resultat deraf icke åstadkommits, vill jag icke till¬
skrifva bondeståndets ledamöter inom utskottet och såle¬
des ej heller klandra dem derför, men medgifvas mäste,
att utskottets svar pä motionerna icke är särdeles till¬
fredsställande. Af de tre i ämnet gjorda framställningarne
hafva väl de två blifvit till någon del besvarade, ehuru i
sväfvande ordalag; men deremot har ä den tredje, eller
Lundqvists motion, icke ett ord lemnats till svar. Denna
senare innehöll dock det förslag, att kostnaden för bref-
bäringsskyldigheten skulle fördelas pä statens alla skatt¬
skyldige medlemmar, hvilket onekligen är till principen
rigtigt, ty, dä det icke finnes giltigt skäl att påstå, att
jordbruket företrädesvis har någon nytta af ifrågavarande
brefkommunikation, torde kronobrefbäringen icke heller
vara ett sådant onus som uteslutande bör betunga jorden.
Antingen nu kronobrefbäringen öfvertages af staten eller
fördelas emellan alla bevillningsskyldige inom häradet eller
visst distrikt, kan i det hela vara detsamma, ehuru jag för
min del anser det senare alternativet, hvilket Lundqvist
föreslagit, vara det lämpligaste. I hvilket fall sorn helst
blifver det nödvändigt, att vissa personer få sig mot er¬
sättning ålagdt att ombesörja brefbäringen, och detta prak¬
tiseras redan på vissa orter inom riket. Då nu emeller¬
tid utskottet icke besvarat Lundqvists framställning i äm¬
net, så anser jag för min del häri ligga tillräckligt skäl
att återremittera betänkandet för att få såväl Lundqvists
76
Den 17 Januari.
som de båda andra motionerna bättre och mera nöjaktigt
besvarade.
Häruti instämde Johan Persson från Upsala och Johan
Magnus Björkman från Elfsborgs län.
Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs län: dag
har begärt ordet allenast för att anmäla, att jag under
denna frågas behandling och afgörande inom utskottet up¬
pehöll mig, efter erhållen permission, i min hemort. Ehuru
fullt förvissad, synnerligast efter de upplysningar Medin
lemnat, att frågan i allt fall fått samma utgång, har jag
likväl ansett mig böra anmäla förhållandet, helst då jag
hör de svåra förebråelser, hvilka ståndets ledamöter inom
utskottet nu fått uppbära. Eget är i alla fall att se, huru
motioner slopas af ekonomi- och bifallas af Mats-utskottet,
då förhållandet borde vara omvändt.
Ola Jönsson från Malmöhus län: Det torde vara få
här inom ståndet, hvilka icke önska framgång åt de ifrå¬
gavarande motionerna, men som icke tillika veta att med
den nuvarande sammansättningen af representationen sådan
omöjligt står att vinna. För min del minnes jag nogsamt
sedan en föregående riksdag, huru de andra tre ståndens
ledamöter städse voro ense att afslä inom detta ständ väckta
motioner och bifalla utskottets afstyrkande hemställanden.
Ekonomi-utskottet har visserligen alltid gjort sig kändt för
en viss behändighet i sättet att expediera motioner,
men denna riksdags ekonomi-utskott öfverträffar i detta
hänseende alla de föregående. Emellertid vill jag icke
framställa något klander emot detta stånds ledamöter inom
utskottet, ty jag är förvissad om. att de gjort allt hvad
på dem berott för att bereda saken en annan utgång, men
att de saknat understöd från de andra utskottsledamöterne.
Särskildt minnes jag. hurusom vid sistförflutne riksdag
ekonomi-utskottets ordförande fick å riddarhuset uppbära
förebråelser derför, att han inom utskottet gått för liberalt
tillväga ocb låtit så mänga frågor der vinna framgång.
Då emellertid tre stånd redan bifallit betänkandet, sä lö¬
nar det icke mödan att återremittera detsamma, utan hem¬
ställer jag, att ståndet ville med ogillande lägga det till
handlingarna, eller, derest hinder skulle möta för fram¬
ställande af en slik proposition, att ståndet måtte vid ut¬
skottets yttrande låta bero.
Häruti instämde Pehr Tjernlund frän Vester-Norrlands,
Jan Andersson från Kopparbergs, Per Nilsson frän Malmö¬
hus, Per Nilsson från Kristianstads och Garl Dahlgren från
Elfsborgs län.
Den 17 Januari.
77
Sven Hansson från Östergötlands län: Jag begärde
ordet hufvudsakligen för att instämma med Jonas Anders¬
son, men vill tillika begagna tillfället att lägga utskottet
pä hjertat att, sedan numera fjerdingsmännen äro aflönade
pä helt annat sätt än fordom, det äfven vöre ganska bil¬
ligt om kronobrefbäringen af dem besörjdes, helst de flesta
bref, som dermed fortskaffa.?, gä emellan länsmannen och
fjerdingsmännen.
Hvad åter angar Johannes Anderssons motion örn fri—
brefsrätt för ordförandena i kommunalstämmorna, så fäster
jag mig icke sä mycket vid hvad utskottet härom yttrat,
ty jag har erfarenhet deraf att. dä jag sjelf, såsom ordfö¬
rande i kommunalstämma, velat begagna mig af fribrefs-
rätt, och för sådant ändamål skickat brefven till länsman¬
nen, sä har detta ganska väl gatt för sig och icke mött
något hinder.
Carl Johan Svensén frän Kalmar län: Utskottet
synes, att döma af betänkandet, hafva tagit för afgjordt
att kronobrefbäringen bör betunga jorden ensam, men in¬
tressant skulle det hafva varit, om utskottet velat ut¬
veckla de grunder, hvarifrån utskottet hemtat en sådan
åsigt. Nu deremot säger utskottet allenast, att kronobref¬
bäringen icke utan en allmän reglering af de onera, som
hvila å jordbruksnäringen, kan lyftas från jorden, — en
i sanning högst besynnerlig tankegång, ty svårt är att för¬
stå hvarför icke detta onus särskildt för sig skulle kunna
borttagas, och har ju Lundqvist redan visat sättet, huru
dervid skulle kunna tillgå, hvarom utskottet bort kunna
framlägga ett mera detaljeradt förslag. Jag skulle der¬
för önska att, i fråga, om i:sta punkten eller utskottets
yttrande öfver Lundqvists och Peter Anderssons motio¬
ner, ståndet enhälligt uttalade den åsigt, att kronobrefbä¬
ringen bör skiljas från jordbruket, men att i öfrigt stån¬
det, med kännedom om det sätt, hvarpå de öfriga riks¬
stånden redan behandlat frågan och att således icke något
vinnes med äterremiss, ville med ogillande lägga betän¬
kandet tili handlingarne.
Hvad derefter angår 2:dra punkten, deri utskottet af-
styrkt bifall till Johannes Anderssons motion örn fribrefs-
rätt fiir ordförande i kommunalstämma, så hade äfven den¬
na framställning varit förtjent af större uppmärksamhet
inom utskottet, än som nu kommit densamma till del. Det
är väl sannt, hvad en föregående talare invändt. att be-
mälde ordförande i fattigvårdsärenden kan vända sig till
kronobetjeningen för att fä sina bref framskaffade, men
78
Den 17 Januari.
detta gäller också endast dylika och icke andra kommu¬
nalärenden. rörande hvilka senare det beror på vederbö¬
rande tjensteman att afsända brefven eller ej. Rörande
denna ponkt torde emellertid icke annat vara att göra. än
att låta vid betänkandet bero.
Olof Persson från Gefleborgs län instämde med
Svensén.
Erik Ersson frän Gefleborgs län: Jemte det jag in¬
stämmer i det klander, som uttalats emot ekonomi-utskot¬
tet för dess sätt att motivera sina beslut såväl i förevaran¬
de som i mänga andra frågor, får jag tillika, hvad angår
sjelfva behandlingen af betänkandet, förklara att, enligt
min åsigt, ståndet icke nu har annat att göra än att, med
uttryckande af sitt ogillande såväl af utskottets motivering
som äfven af det resultat, hvartill utskottet kommit, låta
i öfrigt vid betänkandet bero.
Häruti förenade sig Lars Gustaf Andersson frän Elfs¬
borgs, Bälter Sven Ersson frän Kopparbergs, Anders An¬
dersson och Carl Gustaf Sköldberg frän Nerike, Jöns An¬
dersson och Åke Andersson frän Malmöhus, Peter Larsson
och Ludvig Norrby från Gotlands, August Danielsson från
Norrbottens samt Carl Casper Nettelbladt och Josef Holm
från Stockholms län.
Anders Wilhelm Uhr frän Nerikes län. Frågan har
väl numera kommit derhän, att det just icke lönar mödan
att spilla mera krut på den; men dä vissa närvarande ut-
skottsledamöter tagit så illa vid sig för det klander, här
inom ståndets uttalats mot utskottet, sä kan jag icke an¬
nat än uttala min mening, att de förebråelser, som drab¬
bat utskottet, visst icke varit för stränga utan snarare mot¬
satsen; och vill jag tillika erinra att samma klander natur¬
ligtvis icke kan gälla hvarken dem, som varit frånvaran¬
de och således icke deltagit i frågans behandling inom ut¬
skottet. eller dem. sorn emot utskottets beslut anmält sin
reservation, utan allenast dem, som med sina röster bidra¬
git till sakens utgång, och bör det lända dem till varning
för framtiden att icke pä sä lösa grunder afstyrka motio¬
ner. som varit såväl förtjenta af uppmärksamhet, som de
nu förevarande.
Sven Rosenberg från Kristianstads län: Jag ämnar
icke ingå i någon granskning af betänkandet, emedan jag
i allt fall är öfvertygad att här icke finnes någon, sorn
icke ogillar detsamma: men som jag under diskussionen
hörde någon framkasta yrkandet om återremiss af betän¬
kandet, vill jag hemställa till ståndet, hvartill en sådan
Den 17 Januari.
79
åtgärd väl skulle tjena numera, sedan tre stånd redan bi¬
fallit detsamma. Deremot skulle jag önska att ståndet, i
likhet med hvad Erik Ersson redan föreslagit, uttalade sitt
ogillande af utskottetsmotivering och beslut, men för öfrigt
lade betänkandet till handlingarna.
Liss Lars Olsson från Kopparbergs, Ola Bosson Ols¬
son från Kristianstads, Carl Ifvarsson och Anders Gud¬
mundsson från Hallands, Ola Lasson från Kristianstads,
Nils Olsson frän Malmöhus oeh Gustaf Hedström frän
Westerbottens län instämde i Rosenbergs yttrande.
Per Engman frän Vester-Norrlands län: I likhet
med de föregående talarne anser jag att det skulle hafva
varit önskligt om utskottet närmare, än som skett, gran¬
skat de ifrågavarande motionerna, och tror jag till och
med att, derest utskottet något bättre genomläst de nu uti
ämnet gällande författningar, utskottet skulle hafva funnit
att kronobrefbäringen, är ett onus, som i sjelfva verket
icke tillhör jorden. Åtminstone har jag mig bekant, att
då för några är tillbaka ny reglering af skjutsen verk-
stäldes inom det härad, derinom jag är boende, samt der¬
vid några hemman i stället för skjutsningsbesvär hugo sig
ålagdt att ombesörja kronobrefbäringen, denna reglering
väl af Kongl. Maj:ts befallningshafvande och kammar¬
kollegium gillades, men att deremot Kongl. Maj:t, hvars
pröfning saken understäldes, förklarade, att nyssberörda
hemman icke voro skyldiga ombesörja brefbäringen, utan
skulle i stället indelas att utgöra vanlig reservskjuts. Häraf
vill således synas som skulle detta onus icke lagligen
åligga jorden. Då emellertid icke något är att vinna med
en äterremiss vill jag, i likhet med Erik Ersson, med
ogillande lägga betänkandet till handlingarna.
Sedan diskussionen härefter förklarats slutad och tal¬
mannens framställning om bifall till utskottets förevarande
betänkande blifvit med nej besvarad, beslöt ståndet, uppå
förnyad framställning af talmannen, att med ogillande af
samma betänkande låta dervid bero.
§ 3.
Vid ånyo skedd föredragning af allmänna besvärs-och
ekonomi-utskottets betänkande n:o 26 i anledning af motion
om åtgärder till åstadkommande af en pensionsförening
för tjenstemän och betjente vid statens jernvägar, uppstod
diskussion, derunder följande ståndets ledamöter begärde
ordet och yttrade:
80
Den 17 Januari.
Carl Gustaf Sköldberg frän Nerikes län: Här före¬
kommer äter en fråga, der motionären anser sitt förslag
hafva rönt mindre uppmärksamhet än detsamma i sjelfva
verket förtjenat; men, innan jag yttrar mig vidare, vill
jag dock uttryckligen tillkännagifva, det jag nogsamt har
mig bekant, att ledamöterne inom utskottet frän detta
stånd gjort hvad på dem berott för att bereda saken en
annan utgång inom utskottet, men utan att häruti lyckas.
Ifrågavarande förslag om åtgärders vidtagande till åstad¬
kommande af en pensionsförening för tjenstemän och be¬
tjente vid statens jernvägar har jag ansett böra utan dröjs¬
mål framkomma, emedan jag föreställt mig, att ju tidigare
ett sådant förslag framlades, ju lättare skulle det kunna
genomföras, helst vid en kär, sorn denna, hvilken ännu
är helt ny och hvars fleste medlemmar äro unga till åren
och många ännu icke med fullmagt lorsedde, utan allenast
tills vidare förordnade; hvarförutan det synes mig som
skulle desse tjenstemän, hvilka äro väl aflönade, kunna i
yngre åren afsätta en sparpenning för kommande dagars
behof. I den besynnerliga motivering utskottet begagnat
för att afstyrka bifall till motionen förekommer, bland an¬
nat, att den åsigt numera alltmera skulle börjat göra sig
gällande, att staten ensam bör öfvertaga pensioneringen af
sina tjenstemän och att det var i öfverensstämmelse med
en sådan grundsats, som Rikets Ständer i underdånig skrif¬
velse till Kongl. Majit den 5 oktober 1860 anhöilo, att
Kongl. Majit täcktes vidtaga åtgärder till förberedande
af en sådan reglering af pensionsväsendet för arméen, att
hela pensioneringen mätte kunna af staten öfvertagas. För
min del får jag tillstå, det jag är alldeles okunnig om att.
Rikets Ständer någonsin adopterat den åsigt, utskottet nu
uttalat, och hvad särskildt beträffar deu underdåniga skrif-
velsen, vill jag minnas, att densamma allenast afsäg att
för framtiden befria statsverket Irån den årliga utgift af
85.000 r:dr till arméens pensionering, hvarmed detsamma
var belastad!, derest icke staten bereddes rättighet att del¬
taga i granskningen oell anordningen i öfrigt af berörda
pensions väsende, men deremot förekom icke ett ord derom,
att de enskilde medlemmarnes i pensionsföreningen egna
bidrag skulle upphöra. Att den komité, som för ordnan¬
det af sistberörda pensionsväsende varit nedsatt, uttalat en
dylik grundsats, kan visserligen vara möjligt, ehuru jag
för min del derom icke har mig något bekant. Såsom
bevis att pretentionerna i afseende pä pensionering på se¬
nare åren tilltagit, vill jag i ståndets minne återföra, huru-
Den 17 Januari.
81
sorn vedan vid 1856 års riksdag motion väcktes derom,
att staten borde pensionera ålderstigna jordbrukare; det
lag i detpi förslag en bitter ironi. Om en jordbrukare
icke begagnar tid och tillfälle att i sina yngre är sanda
något för ålderdomen, så bekymrar sig staten icke om ho¬
nom då han blir orkeslös; och synes det således icke hel¬
ler vara obilligt att tjenstemän, synnerligen dä de äro så
väl ailönadc som dc ifrågavarande, under sin verksamhets¬
tid afsätta några procent af sina inkomster för ålderdo¬
mens dagar. Dä jag förmodar, att de tre andra stånden
redan bifallit betänkandet, öfverlemna!' jag ät ståndet att
afgöra, hvad åtgärd nu är lämpligast att dermed vidtaga.
Jag är visserligen icke nog egenkär att tro, det mitt för¬
slag är det bästa; men att saken i sig sjelf icke är utan
betydelse för framtida statsutgifter torde kunna slutas der¬
af, att redan år 1863 uppgick antalet af ordinarie tjenste¬
män och betjente vid stationerne till 418 personer med en
ärlig lön af 251.440 r:dr, och till aflöning ät extra biträ¬
den hade åtgått 45.289 r:dr, tillsammans 296,730 r:dr. Läg¬
ger man härtill de särskilda styrelserna för jernvägstrafi¬
ken och jernvägsbyggnaderna, uppgående till 62 personer,
intendenter, baningeniörer in. m. 46 personer och jern-
vägsbyggnadsstaten 98 personer, hvilka senares löner
eller arvoden jag ej har fullt reda på, sä får man 624
personer, hvilkas årliga inkomster sannolikt ej stanna vid
så litet som en half million, då likväl en hei bataljon af
lokomotivförare, eldare, smörjare, machinarbetare, konduk¬
törer, banmästare och banvaktare icke är medtagne i räk¬
ningen. Jag vill väl icke spå ondt om den framtida ut¬
sigten för vära jernvägar, men jag kan dock icke annat
än beklaga, om staten framdeles skall både aflöna och pen¬
sionerna en så talrik personal. Nu skulle väl kunna
invändas, att det tillkommer tjenstemännen sjelfve att för¬
anstalta derom, att ett slikt pensionsväsende blifver bragt till
ständ, men å andra sidan kan erinras, dels att det kanske
torde blifva svårt för en enskild person att framlägga ett
förslag, som antages af och vinner bifall hos alla. dels ock
att tjenstemännen anse sig icke behöfva sysselsätta sig
härmed utan öfverlemna omtankan härom ät staten. Blefvé
deremot ett förslag till ordnande af ett pensionsväsende
för ifrågavarande tjenstemän framlagdt af Kongl. Maj:t, sä
skulle det ega stora utsigter tili framgång; och böra vi
särskildt ihågkomma den lätthet, hvarmed ifrågavarande
tjenstemän kunna sammanträda till öfverläggning i ämnet, då
Ponde-Sr.ts prol. vid 1865—66 drens Riksdag. II. 6
82
Den 17 Januari.
såväl jernvägar sorn telegrafinrättningar stå till deras fria
disposition.
Uti detta Sköldbergs yttrande instämde mänga bland
ståndets ledamöter.
Per Olof Hörnfeldt från Vester-Norrlands län: Lika
med Sköldberg anser jag, att utskottet alltför släpphändt
behandlat hans ifrågavarande motion, den der förtjent vida
större uppmärksamhet, ty ömkligt är ju att tjenstemännen
vid statens jernvägar kunna utaf sin' aflöning ärligen af¬
sätta en liten sparpenning till en pensionsfond, så att de
pä ålderdomen må kunna reda sig, utan att behöfva an¬
lita staten om pension. Hvarifrån utskottet hemtat skäl
för det påståendet, att den åsigt numera allmänt börjat
göra sig gällande, att staten ensam bör öfvertaga pensio¬
neringen af sina tjenstemän, förstår jag sannerligen icke;
åtminstone har jag aldrig hört en sådan åsigt uttalas här
inom ståndet. Hvad angår Rikets Ständers skrifvelse till
Kongl. Majit vid 1860 års riksdag, sä har Sköldberg re¬
dan angifvit innehållet af densamma; och vill jag i sam¬
manhang dermed upplysa, att stats-utskottets utgiftsafdel-
ning vid innevarande riksdag redan afstyrkt bifall till
Kongl. Maj t' proposition att staten skulle öfvertaga ar¬
méens pensionering och att samma proposition efter all
anledning äfven blir afstyrkt af utskottet in pleno, så att
det icke synes vara skäl att från densamma hemta motiver
till afstyrkande af förevarande motion. Dä emellertid föga
torde vara att vinna vid en äterreiniss, vill jag för min
del med ogillande lägga betänkandet till handlingarna.
Pehr Tjernlund och Per Engman från Vester-Norr¬
lands, Anders Wilhelm Uhr från Nerikes och Anders Gud¬
mundsson från Hallands län instämde med Hörnfeldt.
Erik Ersson frän Gefleborgs län: Det skulle i san¬
ning vara ganska intressant att veta, hvarifrån utskottet
hemtat skäl för sitt, i betänkandet förekommande, yttran¬
de, att »de exempel, som hittills lemnats af pensionsföre-
ningar, inrättade för serskilda embetsmannakorpser, anses
numera icke uppmuntra till efterföljd.» För min del tror
jag icke. att någon pensionsförening funnits eller finnes,
jrå hvilken någon dess medlem blifvit lidande. Troligen
asyftar utskottet med sitt ofvannämnda yttrande miliitie-
statens pensionskassa; men med denna är dock ett sär¬
skildt förhållande, som icke bör inverka på förevarande
sak; ty det förbehåll krigsbefälet betingat sig för kassans
öfverlemnande till statsverket är af den beskaffenhet, att
staten förmodligen betackar sig frän att emottaga densarn-
Den 17 Januari.
83
Ina. Det kail visserligen vara billigt att vissa embets- oell
tjenstemän till en del pensioneras af staten, men huru skall
det väl gå, om i framtiden staten skall öfvertaga pensio¬
neringen af hela den kår, hvarom nu är fråga. Jag
anser derför Sköldbergs förevarande förslag vara af den
vigt, att betänkandet bör till utskottet återremitteras, pä
det något i saken mätte blifva afgjordt.
Carl Dahlgren från Elfsborgs län jemte mänga andra
ståndets ledamöter instämde i Erik Erssons yttrande.
Gustaf Bjerkander frän Skaraborgs län: Dä ut¬
skottet kunnat afslä en motion, som har så mycken billig¬
het för sig som den ifrågavarande, så är det föga hopp
att något annat förslag, 0111 än aldrig sä godt, skall vid
innevarande riksmöte lyckas vinna framgång. Jcrnvägs-
tjenstemännen äro i allmänhet sä väl aflönade, att debora
kunna afsätta något af lönen för sin pensionering pä ål¬
derdomen; till och med de mest underordnade bland dem
njuta större lön, än skollärarin på landet, och detta ehuru
deras göromål äro vida lättare och upptaga mindre tid än
folkskolelärarnes. Beträffande den Kongl, propositionen att
staten mätte öfvertaga arméens pensionering, sä innehåller
densamma visserligen förslag derom att arméens pensions¬
kassa skulle öfverlemnas till staten emot det denna öfver-
toge pensioneringen af arméen, hvilken för framtiden skulle
befrias frän alla afgifter härför; men till och med militä¬
rer anse detta förslag oförsynt, äfven frän den synpunkt
betraktadt, att de, som under en längre tid betalt insatser
till pensionskassan, vid afskedstagandet icke skulle såsom
pension erhålla större utdelning än de, som icke bidragit
med några afgifter, sä att föga utsigt är att denna Kongl,
proposition kommer att vinna någon framgång; och synas
således de skäl, utskottet härifrån liemtat för att afstyrka
Sköldbergs motion, sä der temligen gripna ur luften. Man
bör derför icke blindt följa utskottets äsigter, utan in¬
stämmer jag i yrkandet om återremiss.
Peter Andersson frän Blekinge och Carl Isak Bengts¬
son frän Kronobergs län förenade sig med Bjerkander.
Jöns Rundbäck frän Göteborgs län: Jag vill endast
tillkännagifva, att äfven jag delar Sköldbergs äsigter i före¬
varande ämne, samt att jag särskildt har mig bekant, att
många jernvägstjensteman helsat motionen välkommen och
förklarat sig gerna vilja erlägga de erforderliga afgifterna.
Deremot kan jag icke gilla den åsigt, utskottet uttalat, att
staten ensam bör pensionera sina tjenstemän, ty äfven 0111
staten bör tillsläppa medel härtill, tillkommer det dock
84
Den 17 Januari.
framför allt tjenstemännen sjelfve att under deras verk¬
samhetstid i sin män bidraga till samma pensionering,
hvarigenom äfven det ändamål vinnes, att tjenstemännen
dä snarare tvingas att hushålla, än om han lefver i den
öfvertygelsen, att staten ensam skall draga försorg örn ho¬
nom på hans gamla dagar.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Det kan visser¬
ligen icke förnekas, att den åsigt på senare tider tyckts
göra sig gällande, att staten ensam bör pensionera sina
tjenstemän, men huru staten pä längden skall kunna stå
ut härmed blir en annan fråga, som jag icke tilltror mig
att besvara. Dessutom synes det mig icke böra vara till¬
fredsställande för tjenstemännen sjelfve, att betraktas så¬
som en särskild klass af medborgare, den der icke såväl
som andra samhällsmedlemmar skulle kunna, under ung¬
domens och helsans dagar, spara något för ålderdomen.
Det händer ofta att tjenstemän ega eller förvärfva förmö¬
genhet; men likafullt skall staten till dem vid afskedsta-
gandet utbetala pension. Det synes således vara på tiden
att frånträda denna bana och i stället antaga den princip,
att hvarje samhällsmedlem bör sörja för sig. Hvad angar
sjelfva motionen, sä vore det visserligen önskligt att den
ifrågasatta pensionsföreningen ävägabragtes; och är det äf¬
ven möjligt att tjenstemännen sjelfve derpå äro betänkta,
men svårligen kunna de påtvingas en sådan. Ehuru jag i
annat fall icke skulle motsätta mig en återremiss af be¬
tänkandet, sä anser jag likväl sådant icke löna mödan nu¬
mera, sedan, enligt hvad jag tror mig veta, tre ständ re¬
dan bifallit detsamma, utan hemställer jag i stället att
ståndet måtte fatta enahanda beslut, som i fråga om all¬
männa besvärs- och ekonomi-utskottets betänkande n:o 21
rörande kronobrefbäringen, samt sålunda, med ogillande
af utskottets yttrande i nu förevarande betänkande, låta
dervid bero, helst genom en sådan åtgärd ståndets åsigter
blefvo uttalade utan att åstadkomma det besvär och den
tidsutdrägt som med en återremiss alltid äro förenade.
Häruti instämde Nils Svensson från Blekinge och Sven
Hansson från Ostergötlands län.
Nlls Petersson frän Kalmar län: Jag begärde ordet
egentligen derför, att motionären sjelf af grannlagenhet
hänskjutit till ståndet att bedöma hvad åtgärd bör i saken
vidtagas, och skulle det kanske vara lämpligast, sedan åt¬
skilliga talare påyrkat återremiss af betänkandet och andra
att detsamma måtte med ogillande läggas till handlingar¬
na, att föreslå, det ståndet ville med bifall till motionen
Den 17 Januari.
85
afslå betänkandet; men dä det kan vara ganska nyttigt att
utskottet fär veta hvad ståndet tänker och yttrar om ut¬
skottet, instämmer jag med dem. som vilja återremiss af
betänkandet. Det kan väl vara möjligt att tre stånd re¬
dan bifallit detsamma, men i så fall kan icke värre hända
än att vi fä det tillbaka, och dä blir ju alltid tid att vidare
besluta och. om vi sä finna lämpligt, inbjuda de andra
stånden att i vårt beslut sig förena.
Anders Medin frän Kronobergs län: Jemte anmä¬
lan, det jag icke varit närvarande i utskottets plenum, dä
frågan derstädes afgjordes, fär jag tillkännagifva, det jag
icke vill motsätta mig betänkandets återremitterande, för
sä vidt nemligen de tre andra stånden ännu icke behand¬
lat detsamma, hvilket de svårligen torde hafva hunnit.
Derjemte vill jag nämna, att, enligt min åsigt, motionen
möjligen skulle vunnit bättre anklang, om deri funnits ut¬
tryckt, att jernvägsstyrelsen borde tillhållas framkomma
med ett förslag till ordnande af nu förevarande pensions-
väsende.
Johannes Magnus Lundahl frän Skaraborgs län:
Jag vill blott anhålla att fä till protokollet antecknadt,
att jag icke heller öfvervarit denna frågas behandling och
afgörande i utskottet.
Johan Bergström frän Kopparbergs län: Pä samma
gång jag fär anmäla, att förevarande ärende icke blifvit
behandladt pä den afdelning inom utskottet, jag tillhör,
samt att jag, efter erhållen permission, vistades hemma i
landsorten, dä frågan i utskottets plenum afgjordes, vill
jag tillika nämna att jag, långt ifrån att motsätta mig äter-
remiss af betänkandet, tvärtom tillstyrker en sådan, på det
utskottet sålunda inä erhålla kännedom om ståndets verk¬
liga äsigter om saken. I afseende pä utskottets motivering
och den förundran den här inom ståndet uppväckt, beder
jag att fä fästa uppmärksamheten derpå, att det är majo¬
riteten inom utskottet, som förestafvat skälen för beslutet,
och att densamma just icke är så alldeles noga i fråga
om att motivera sina förslag, utan går det ibland till helt
hastigt och lustigt, hvilket äfven här tyckes hafva varit
fallet.
Per Persson från Wermlands län: Jag anser mig
böra gifva tillkänna, att jag biträder dem inom ståndet,
hvilka påyrka återremiss af betänkandet, emedan jag. lik¬
som de Heste föregående talarne, tinner motionen vara fo¬
tad pä goda grunder; och vill jag tillika förklara att, de¬
rest jag under behandlingen af andra ekonomi-utskottets
86
Den 17 Januari.
betänkanden, yttrat klander emot utskottet, detsamma na¬
turligtvis drabbar utskottets majoritet, men ej minoriteten,
och således ej heller de utskottets ledamöter, som tillhöra
detta stånd. För öfrigt synes det mig som hade ståndet
alltför stort undseende med utskottet och det lättsinniga
sätt, hvarpå utskottet behandlat de liesta inom detta stånd
väckta motioner, som kommit att till detsamma hänskju-
tas. Man invänder väl, att icke något ästadkommes med
en äterremiss; men det ändamål vinnes åtminstone, att ut¬
skottet får tillfälle se, att ståndet icke gillar det sätt, hvar¬
på utskottet behandlat åtskilliga frågor.
Bjerkander; Det är endast i anledning af Medins
yttrande, att det icke varit ur vägen om i motionen fun¬
nits uttryckt att jernvägsstyrelsen bort höras och inkomma
med förslag i ämnet, som jag vill fästa hans uppmärksam¬
het derpå, att detta kan anses tillräckligt uttryckt i de i
motionen förekommande orden »det Kongl. Maj:t täcktes
vidtaga de åtgärder, sorn erfordras för bildande etc.»: och
är det temligen k lart att i så fall Kongl. Maid icke skulle
underlåta att lemna jernvägstjensteinännen tillfälle att yt¬
tra sig i ämnet.
Per Nilsson frän Malmöhus län: I allmänhet är jag
icke böjd för äterremisser. ty de förorsaka alltid besvär
och tidsutdrägt samt till följd deraf förlängning af riks¬
dagen; men i förevarande fråga kan jag icke annat än ut¬
tala den åsigt, att betänkandet hör till utskottet återremit¬
teras, pä det utskottet mätte komma i tillfälle erfara att
åtminstone icke alla fyra stånden godkänna dess slop-
ningsförsök och icke heller gilla den af utskottet uttalade
åsigt, att staten ensam bör pensionera aila dess tjenste¬
män, en ganska farlig lära, som skulle bidraga till att in¬
planta den tro hos hvar och en. som inträdde på tjenste-
mannabanan, att han endast behöfde lefva för året och icke
bekymra sig om att spara ät hustru och barn, i förlitande
derpå att staten i allt fall drager försorg om honom och
dem pä hans ålderdom. Följden häraf skulle blifva, att
alla statens tillgångar togos i anspråk till tjenstemännens
pensionering och icke något återstode till befordrande af
allmänt nyttiga ändamål.
Häruti instämde Jolian Fredrik Fredriksson frän Up¬
sala, Per Persson. Josef Holm och Jjars Magnus Carlsson
frän Stockholms län med llere andra ståndets ledamöter.
Sedan diskussionen härefter förklarats slutad samt
ialmannens proposition om bifall till utskottets förevaran-
betänkande blifvit med nej besvarad, beslöt ståndet, uppå
Den 17 Januari.
87
förnyad framställning af talmannen, att till utskottet åter¬
remittera samma betänkande; och skulle de under diskus¬
sionen afgifna yttranden jemväl åtfölja återremissen till
utskottet.
§ 4.
Föredrogs ånyo lag-utskottets betänkande n:o 14, i an¬
ledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Rikets
Ständer, med förslag till förnyad förordning angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.
Härvid uppstod diskussion, derunder följande ståndets
ledamöter begärde ordet och yttrade:
Ola Lasson från Kristianstads län: Såsom ombud
för en ort, hvilken är besvärad med llvgsan(Isfält till en
areal af bortåt 2—3,000 tunnland, kan jag icke underlåta att
uttala den åsigt att det ifrägavarade förslaget, i hvad det
angår expropriation af dylika fält, icke kan tillämpas i
min hemort, ty dessa fält tillhöra omkring 500 olika äboar,
af hvilka hvar och en eger sin teg och af hvilka kan¬
ske omkring 100 redan verkställt plantering af sina skif¬
ten, sä att, derest nu staten skulle öfvertaga och ombe¬
sörja planteringen af de återstående tegarne, följden blefve
den, att staten linge ingå såsom bolagsman ined byamän¬
nen, för att nu icke tala om snart sagdt omöjligheten att
förse med plantering en mängd dylika från hvarandra
skilda jordstycken. Dessutom förekommer, att för några
år tillbaka staten till enskilda personer försålt de utmed
kusten belägna flygsandsfält med rättighet till laxfiskena
derutanför; men om nu staten exproprierade stranden och den
ofvanför; liggande jorden, sä blefvo ju egarne till laxfiske¬
na urståndsätta att begagna desamma. Dä emellertid lagför¬
slaget kan vara tillämpligt och nyttigt för andra orter, är
det icke min mening att motsätta mig eller begära åfer-
remiss af detsamma, utan har jag allenast velat uttala mina
åsigter i ämnet.
Per Persson frän Wermlands län: För min del har
jag icke några andra anmärkningar emot förevarande lag¬
förslag att framställa, än att jag skulle önska ett pär obe¬
tydliga tillägg till t §, i den syftning nemligen att efter
ordet »torgn insattes ordet »tomter» och att efter ordet
vstad» inllöto orden »eller köping,v så att början af denna
§ skulle erhålla följande lydelse:
88
Den 17 Januari.
»Der Kolningen pröfvar nödigt, att jord eller lägen¬
het, sorn enskild man. menighet eller inrättning tillhörer,
begagnas skall, antingen till rikets försvar, till allmän väg.
bro, hamn eller lastningsplats, till torg. tomter eller gata i
stad eller köping, tili aftappning» och sä vidare.
Förhällandet är nemligen, att. genom de nya kommu¬
nikationsleder, sorn ständigt tilltaga och utveckla sig i vårt
land, en mera liflig trafik och handelsrörelse uppstär å vis¬
sa platser, hvilka till följd deraf snart nog komma att ut¬
veckla sig till köpingar, för hvilka dock det blifver nöd¬
vändigt att, lika väl som städerna, eg a rättighet att ex¬
propriera jord. Sä till exempel har viii Säffle lastageplats,
förbi hvilken, belägen vid den kanal, som förenar Wenern
och Byels vattendrag, 4, 5 ångfartyg utom en mängd seg¬
lande fartyg dagligen passera, uppstått, en sådan trafik
och omsättning att platsen hastigt utvecklat sig till stor¬
leken af en köping och skulle än vidare tillvexa, derest
icke egarne af den på ömse sidor om kanalen belägna
jorden holle densamma i för högt pris och endast mot
orimligt uppdrifven betalning afyttrade sina bitar deraf
till tomter, hvilket afhåller handtverkare och andra nä¬
ringsidkare äfvensom arbetsfolk, deraf platsen är i stort
behof för biträde vid af- och omlastning af varor ur far¬
tygen, att derstädes nedslå sina bopålar, i hvilket fall
platsen snart nog skulle blifva en verklig köping. Afven
om nu åtskilliga för saken intresserade personer associe¬
rade sig och ät platsen förskaffade köpings rättigheter, så
blefve dock i allt. fall för vinnande af ändamålet nöd¬
vändigt, att dessa personer berättigades att för köpingens
räkning expropriera jord till gator och torg; och skulle
företaget betydligt underlättas, derest äfven jord till hus¬
tomter finge exproprieras. Det torde väl vara möjligt
att en köping ändå der kan utbilda sig, ehuru, med af¬
seende å de högt uppdrifna priserna ä jorden, en lång
tid dertill torde åtgå, äfvensom det torde kunna hända
att, äfven med den lydelse, 1 § för närvarande eger, hin¬
der icke möter derför att jord för uppgifna ändamålet ex¬
proprieras; men jag tror dock att förhoppningarne i detta
hänseende skulle vara större om till § gjordes de tillägg,
jag föreslagit. Derest ståndet skulle anse detta mitt för¬
slag förtjena något afseende, så forde det blifva nödvän¬
digt att i denna del till utskottet återremittera betän¬
kandet, hvilket jag annars i öfriga delar godkänner.
Per Nilsson frän Malmöhus län: Det är allenast till
följd af Ola Lassons yttrande, som jag ansett mig böra
Den 17 Januari.
80
begära ordet. Då vi alla äro öfverens oin och på det
varmaste önska att alla flygsan(Isfält i riket mätte varda
med skog planterade, sä kan det ju icke betraktas såsom
ett inträng i den enskildes rättigheter, att staten får til!
sig lösa den jord, hvars plantering den enskilde jordega¬
ren sjelf icke vill ombesörja, och blifver detta alldeles
nödvändigt för den omkringliggande trakten, såvida icke
dennas bördiga åkerfält äfven skola förvandlas till flyg—
sandshedar. Jag vill såsom ett exempel i detta hänse¬
ende anföra, hurusom de så kallade ljungfälten i närheten
af Skanör i Skåne, hvilka för omkring 2—300 år tillbaka
bestodo af goda åkerfält, men sedermera blefvo öfver-
svämmade af sand frän de angränsande flygsandsfälten;
alltsedan dess legat obrukbara, tills man nu på senare ti¬
der börjat göra deni sig till godo på det sätt att stora
diken uppgräfvas, hvarifrån duglig jord uppbringas och
utbredes och dit sanden nedmyllas. Då nu fara är för
handen, att samma öde, som drabbat trakten vid Skanör,
äfven i en framtid kan öfvergå andra delar af riket, an¬
ser jag, till förekommande häraf, det vara nödvändigt att
genom antagande af ifrågavarande lagförslag tvinga den
enskilde jordegaren att sjelf plantera skog eller öfverlemna
jorden åt staten.
Beträffande de af Per Persson föreslagna tillägg till
l:a §, sä kan jag icke heller finna dem vara af behofvet
påkallade, ty skulle rörelsen tilltaga på sådana platser,
Per Persson uppgifvit, så att jord behöfdes till utvid¬
gande af torg och gator, så lägger ju lagförslaget derför
icke hinder i vägen, men deremot kan det väl icke vara
lämpligt att enskilda personer berättigas expropriera
jord tiil tomter för uppförande af hus, utan får man väl
öfverlemna ät den enskilda företagsamheten att härom pä
bästa sätt söka uppgöra med jordegaren.
Uti detta yttrande instämde många bland ståndets
ledamöter.
Sven Rosenberg från Kristianstads län: Såsom le¬
damot af lag-utskottet ansåg jag mig böra begära ordet
för att försvara betänkandet, dä jag hörde talare upp¬
träda med anmärkningar mot detsamma; men sedermera
har Per Nilsson så väl gendrifvit samina anmärkningar,
till hvilka dessutom talarne saknat allt skäl, att jag just
icke har mycket att tillägga; dock vill jag, eftersom jag
har ordet, fästa uppmärksamheten derpå att, hvad nu an¬
går flygsandsfälten, Konungen i hvarje särskildt fall skall
förordna om expropriation deraf, och att Ola Lasson i
90
Den ! 7 Januari.
visst afseende tyckes hafva misstagit sig i sin uppfattning
om den enskilda personer tillkommande eganderätt. till
jord, i det nemligen den person, som köpt jorden, visser¬
ligen ar egare af den, men dock är skyldig att bruka
densamma pä ett sätt, att lian icke faller sina grannar
till last och, på sätt Per Nilsson antydt, vallar dem en
oersättlig förlust. Om derför vederbörande ingå med be¬
gäran, att staten må öfvertaga och plantera enskilda per¬
soner tillhörande flygsandsfält, om hvars besående med
skog jordegaren icke vill draga försorg, så bör härför icke
läggas hinder i vägen.
Beträffande åter de af Per Persson till 1 § föreslagna
tillägg, så göres deraf icke behof, då § innehåller att ex¬
propriation får ske af jord, som erfordras till allmänt le¬
höf., samt dessutom begynnelsen af paragrafen utmärker,,
att, i fråga om behofvet af jorden, sådant skall af Ko¬
nungen pröfvas, hvilket förutsätter att alla föregåen¬
de formaliteter blifvit iakttagna; och tror jag det icke
vara lämpligt att i en allmän lag inrycka stadgande i
den syftning att, derest en skräddare eller skomakare
skulle finna för sig förmånligt att nedslå sina bopålar i
en viss trakt och der åt sig uppföra hus, jordegaren skulle
vara skyldig att för sådant ändamål åt honom afstå jord.
För min del yrkar jag bifall till betänkandet.
Svante Bergström frän Östergötlands län: Ehuru
jag förutser, att jag troligen kommer att stadna ensam om
min mening, kan jag likväl icke underlåta att uttala den
åsigt, att den rättsprincip, som gjort sig gällande i före¬
varande lagförslag, stödjer sig på felaktiga grunder. I
motsats emot den förra författningen i ämnet utgår detta
förslag derifrån att, när så göres behof, det allmänna skall
ega rätt göra intrång i den enskildes äganderätt, — en
åsigt, som åtminstone jag för min del icke kan godkänna,
fy jag anser det allmänna vara bättre i tillfälle att göra
uppoffringar än den enskilde. Väl vet jag, att, i fråga
om vilkoren för expropriation en omkastning i tänkesättet
pä senare tider inträdt till följd af de missbruk, som egt
rum vid expropriation af jord för statens jernvägar; men jag
föreställer mig dock, att rättelse härutinnan kunnat vin¬
nas på annat sätt, utan att derför behöfva kasta öfver
bord de i gamla författningar gällande humana rättsprin¬
ciper. Det är icke nog, att den enskilde tillägges full
ersättning för den jord, honom fråntages, utan han har
äfven rättighet att derutöfver erhålla ett plus, detta må
nu till beloppet vara större eller mindre, för det våld,
Den 17 Januari.
91
lian lider derigenom, att lian tvingas afstå sin jord. Jag
skulle derför helst önska, att betänkandet bleive till ut¬
skottet återremitteradt; men som jag väl vet, att de
princip» r, jag nu uttalat, numera icke delas af ståndet,
vill jag icke vidare yrka härpå, utan i stället, medan jag
liar ordet, emot betänkandet framställa åtskilliga anmärk¬
ningar, dervid jag dock på förhand får förklara, att jag
icke kan biträda de af två föregående talare emot 1 §
i betänkandet gjorda inkast.
I § 9 stadgas, att icke må någon, med undantag af
nyss förut uppräknade fall, hvilken till särskild nämnd
kallad varder, draga sig utan laga förfall det förtroende
undan, hvarjemte förekommer: ”sker det, och vilja ej par¬
terna annan i hans ställe antaga, eller åsämjas de ej om
nytt val, efter thy i § 10 säges; håfve rätten magt genom
vite tillhålla den uteblifne att sig infinna; ersätte ock han
de kostnader, som för rätten, partcrne och de öfrige i
nämnden af uppehållet vällas.” En person, som frånva¬
rande blifvit vald till ledamot i nämnden och icke kan eller
vill åtaga sig denna befattning, men genom någon till¬
fällighet försummar att anmäla laga förfall, skulle således,
enligt denna paragrafs nuvarande lydelse, vara skyldig
ersätta kostnaden för ett nämndens sammanträde, innan
han ännu blifvit vid vite förelagd att sig infinna. Lika¬
ledes om han anmäler förfall och detta ej godkännes, så
skulle han icke blott åläggas vid vite att sig infinna för
att deltaga i nämnden, utan äfven förklaras skyldig betala
kostnaden för nämndens föregående sammanträde. Detta
är enligt min tanka orimligt; och önskar jag derför att
paragrafen måtte ändras i den syftning, att någon skyl¬
dighet att betala nämndens sammanträde icke må ifråga¬
komma förrän den person, som blifvit vald, men tredskas
infinna sig, blifvit vid vite förelagd inställelseskyldighet
och gjort sig till vitet förfallen.
§ 11 föreskrifver edgång för nämnden; men då på
Senare tider klagomål med skäl försports mot de vid alla
möjliga förrättningar förekommande edgångar, hvarför
ock taxerings- och pröfningskomiteernes ledamöter nu¬
mera äro derifrån befriade, samt något skäl icke förefin¬
nes, hvarför icke här såväl som i andra likartade fall
man skulle kunna hysa förtroende till hederligt folks red¬
barhet, skulle jag vilja, att stadgandet om edgång för
nämnden försvann och således hela ifrågavarande § 11
borttoges.
92
Den 17 Januari.
Likaledes skulle jag önska att 15 § utginge, ty den¬
samma, i hvilken den numera i ämnet gällande rätts¬
principen blifvit till ytterlighet tillämpad, kommer efter
all sannolikhet att tolkas temligen olika af olika personer
och således allenast förorsaka oreda vid tillämpningen.
I § 20 gör sig en högst besynnerlig lagstiftning gäl¬
lande, ty då å ena sidan stadgas att nämnden icke får
bestämma ersättningen högre, än ersättningstaganden
sjelf begärt, sä förekommer deremot å andra sidan, att
nämnden icke heller eger rättighet att nedsätta ersätt¬
ningsbeloppet under hvad ersättaingsgifvaren erbjudit.
Detta är enligt min tanke orimligt frän början till slut.
Har nemligen nämnden efter mogen pröfning funnit den
jord, som skall exproprieras, vara värd en viss summa,
så må den väl äfven vara berättigad att bestämma er¬
sättningen derefter utan afseende derå, att jordegaren
möjligen af enfald icke vetat tillräckligt bevaka sin rätt,
eller att ersättningsgifvaren råkat att bjuda för mycket.
Jag anser derför, att hela paragrafen bör borttagas och
att det bör öfverlennäs åt nämnden, utan alla inskränk¬
ningar, att bestämma ersättningsbeloppet.
§ 22 lyder sålunda: ”Var part frän rätten borta, när
nämnden valdes, och vill han sedan visa, att han dä hade
laga förfall, och att han ej kunde gifva det rätten till¬
känna, stående honom fritt att, inom en månad derefter,
å sin vederpart till samma rätt uttaga stämning”, och så
vidare. Man tyckes här hafva glömt, att vid våra härads¬
rätter de ärliga tingen på bestämda tider återkomma, ef¬
tersom man vill tvinga ena parten att instämma sin ve¬
derpart till extra ting och icke lemna honom rättighet
att invänta det ordinarie tinget. Ett sådant stadgande om
ovilkorlig skyldighet att uttaga stämning till extra ting-
vållar emellertid stort besvär och dryga utgifter, och
följden deraf, om det antages, blifver sannolikt att den
part, som är missnöjd med nämndens beslut och deruti
vill söka ändring, hellre alstär från att härom anhängig¬
göra talan, än lian underkastar sig de betungande kost¬
nader, som .sakens upptagande ånyo vid domstol skulle
förorsaka. Ar äter meningen, att man verkligen skall ega
rättighet att invänta det ordinarie tinget, sä bör sådant
på ett tydligt sätt uttryckas, hvilket skulle kunna ske
derigenom att i stället för orden ”stånde honom fritt att,
inom en månad derefter, å sin vederpart” insattes orden
”stånde honom fritt att, vid det ordinarie ting, som in¬
faller näst efter en månad, derest han icke vill begära
Den 17 Januari.
93
extra ting», eller möjligen andra ordalag i liktydande
rigtning.
§ 23, som innehåller stadgande angående den nämn¬
den tillkommande ersättning, tillerkänner slik godtgörelse
endast för den händelse sådan uttryckligen begäres: men
då befattningen att vara ledamot i nämnden naturligtvis
alltid är förenad med besvär och utgifter, de må nu vara
större eller mindre, och det således är temligen troligt,
att ersättning härför alltid kommer att begäras; sä anser
jag att densamma till beloppet bör här i paragrafen be¬
stämmas. Afven mot andra §§ i betänkandet finnes åt¬
skilligt att anmärka; och anser jag isynnerhet föreskrifter¬
na rörande inteckningshafvare och deras rätt icke på långt
när vara sä tydliga, som en slik ömtålig fråga kräfver,
men vill nu icke längre taga ståndets uppmärksamhet i
anspråk. Det är visserligen svårt att lagstifta i det ämne,
hvarom nu är fråga, men utskottet hade dock deråt bort
egna en närmare uppmärksamhet, än som nu synes hafva
egt rum.
Med Bergström förenade sig Carl Casper Nettelbladt
frän Stockholms län.
Olof Pei •sson från Gefleborgs län: Jemte det jag, i
likhet med Rosenberg och Per Nilsson, yrkar bifall till
Kongl. Maj:ts proposition, sådan den blifvit af utskottet
tillstyrkt, vill jag tillika erinra ståndet derom, att det fram¬
deles icke torde blifva så lätt att genomdrifva den hufvud-
sakliga förändring i expropriationslagen, som Rikets Stän¬
der vid sistförflutne riksdag i sin underdåniga skrifvelse
till Kongl. Majit påpekat och begärt,„ derest vi nu afslå
den nådiga propositionen i ämnet. Afven om ett och an¬
nat skulle vara att anmärka emot förslaget, så innehåller
det dock sä många verkliga förbättringar, att detsamma
med tacksamhet bör antagas; och äro inga andra förän¬
dringar i gällande expropriationslag af Kongl. Maj:t före¬
slagna, än dem ständerne vid föregående riksmöte beslu¬
tat. Hvad särskildt angår Per Perssons anmärkning emot
1 §, så har den i anmärkta hänseendet enahanda lydelse
nu, som förut; och har jag icke hört klagomål deröfver
förspörjas; hvaremot jag anser det af Per Persson före¬
slagna tillägg visst icke nyttigt eller lämpligt, för sä vidt
han med detsamma afser att bereda rättighet ät enskilda
personer att expropriera jord. hvars besittning af ett eller
annat skäl kunde lända dem till fördel. De anmärknin¬
gar äter Bergström framställt, gälla hufvudsakligen de §§,
hvilka icke undergått någon förändring, utan i förevaran¬
94
Den 17 Jannar».
de lagförslag hafva samma lydelse, sorn i nu gällande
expropriationslag, hvarför dessa anmärkningar också torde
sakna befogenhet.
Med Olof Persson instämde Änders Jonsson frän Werm¬
lands, Per Eriksson från Gefleborgs och Carl Gustaf Sköld¬
berg frän Nerikes län m. fl. ståndets ledamöter.
Anders Medin från Kronobergs län: Det är natur¬
ligt, att ett sä vidlyftigt betänkande, som förevarande, all¬
tid skall gifva anledning till någon anmärkning, äfvensom
att i fråga om en eller annan § ändring i något hänseen¬
de möjligen torde kunna Vara behöflig; men dä i dessa
delar någon förändring troligen icke åstadkommes genom
äterremiss samt betänkandet i sina hufvudgrunder är så¬
dant, som vi sjelfva önskat, vill jag för min del bifalla
detsamma. Ola Lassons farhåga rörande stadgandet om
rättighet för staten att expropriera flygsandsfält anser jag
sakna befogenhet, ty vill den, som eger dylika fält, sjelf
tillgodogöra sig dem genom att derå verkställa plantering,
sä bör det icke blifva honom svårt att hädanefter, i lik¬
het med hvad hittills egt rum, för sådant ändamål erhålla
bidrag af staten på samma grand, som understöd erhålles
af det allmänna till diknings- och odlingsföretag. Särskildt
erinrar jag mig, att för omkring 40 Jir tillbaka funnos
inom Sunnerbo härad stora flygsandsfält, dem hushållnings¬
sällskapen till en början med egna medel sökte beså med
skog, till dess för sådant ändamål understöd begärdes och
erhöllos af staten, hvilka bidrag, såvidt jag minnes rätt,
ännu utbetalas, och äro nämnda flygsandsfält numera för¬
vandlade till de vackraste tallskogar. På enahanda sätt
bör kunna tillgå i Ola Lassons hemort, helst, enligt hvad
han sjelf upplyst, åtskilliga egare af flygsandsfält redan
gått i författning om deras plantering, och om de andra
härtill icke kunna förmås, sä bör väl icke deras gran¬
nar derför blifva lidande och se sina egendomar förstörde.
Ola Lasson: Det är endast med anledning af Rosen¬
bergs och Per Nilssons antydningar, det jag skulle uttryckt
farhåga för att ifrågavarande lag gjorde intrång i den en¬
skildes eganderätt, som jag vill förklara, att jag icke ytt¬
rade mig i sådan syftning, likasom jag icke motsatte mig
bifall till betänkandet, utan allenast uttalade den öfverty¬
gelse, jag hyser, att lagen, hvad angår expropriation af
flygsandsfält, icke är tillämplig i min hemort.
Per Persson: Förra gängen, jag hade ordet, måtte jag
antingen icke uttryckt mig tillräckligt tydligt eller också
har jag blifvit missförstådd, ty min mening var ingalunda,
Den 17 Januari.
95
att enskilda personer skulle berättigas expropriera jord,
som de för ett eller annat ändamål kunde behöfva, utan
ville jag allenast uttala den åsigt, att derest en kommun
eller annan större menighet till Kongl. Maj:t inginge med
anhållan om meddelande af köpingsrättigheter åt någon
viss ort och denna begäran bifölles, bemälda menighet äf¬
ven skulle vara berättigad att för köpingens behof expro¬
priera jord icke blott till gator och torg utan till sä stor
areal, att tillräckligt utrymme jemväl bereddes till hus¬
tomter, sä att menniskor der kunde nedslå sina bopålar.
Hvad särskildt beträffar det af mig föreslagna tillägg till
1 §, så får väl dermed vara sä länge, helst den plats, jag
omnämnt, ännu icke förvärfvat sig köpingsrättigheter, och
först, sedan detta skett, tiden är inne att tänka pä expro¬
priation af mark för den blifvande köpingens behof.
Nils Petersson frän Kalmar län: Jag vill afstå från
ordet och endast yrka bifall till betänkandet.
Rosenberg: Till svar ä hvad Per Persson ytterli¬
gare andragit, behöfver jag endast be honom, att med upp¬
märksamhet genomläsa 1 §, då han skall finna, att hinder
icke möter för expropriation af jord i det af honom upp¬
gifna ändamål, men deremot kan jag icke undertrycka min
förundran deröfver, att Bergström, hvars skarpsinnighet
jag annars ofta haft tillfälle värdera, nu söker kasta skuld
på lag-utskottet för brister, som enligt hans förmenande
skulle finnas i förevarande lagförslag, oaktadt han nog¬
samt bör hafva sig bekant, att det väsendtligt i samma
förslag är hemtadt frän nu gällande lag i ämnet, som allt
sedan är 1845 och sedermera, med vissa ändringar är 1854.
varit tillämpad, och att den hufvudsakligaste förändringen
består deruti, att det i gamla lagen föreskrifna plus af
ferptio procent utöfver det belopp, hvartill den exproprie¬
rade jorden uppskattats, i förevarande förslag blifvit bort¬
taget. Dä emellertid stadgande inllutit, att jordegaren
skall njuta ersättning icke blott efter jordens iulia värde
utan äfven särskildt för skada, som genom expropriatio-
nen kan honom tillskyndas, äfvensom att nämnden skall
uppskatta den skada, annan än egaren genom jordens af-
stående kan lida, så tyckes som allan rättfärdighet vore
uppfylld, och det synes mig som bonde-ståndet minst hade
skäl att klaga öfver den vidtagna förändringen i detta
hänseende, enär det var just genom detta ständ, som vid
sistförilutna riksdag motion väcktes om borttagande af
stadgandet om de femtio procenten, samt utskottets till¬
styrkande om förändring i denna rigtning af ståndet bi¬
96
Den 17 Januari.
fölls. Iliand de speciella anmärkningar. Bergström fram¬
ställt. är det endast en. som jag vill till besvarande
upptaga, nemligen den emot 22 §, hvilken, enligt Berg¬
ströms förmenande, skalle innehålla stadgande om skyldig¬
het för part att i det fall. hvarom i § är fråga, instämma
vederparten till extra ting; — så är likväl icke förhållan¬
det, ty § innehåller blott föreskrift om tiden, inom hvil¬
ken stämning skall uttagas, men antyder deremot icke med
ett enda ord den tid. hvarinom samma stämning skall ve¬
derparten delgifvas, sä att hinder visst icke möter att af¬
vakta det ordinarie tinget inom häradet. Jag anser det
således icke löna mödan att återremittera betänkandet,
men, för den händelse äterreiniss likväl skulle beslutas,
anhåller jag att Bergström ville i mitt ställe ingå såsom
ledamot i utskottet, så att detsamma icke mätte undanhål¬
las de sakrika upplysningar. Bergström otvifvelaktig! har
att tillhandahålla utskottet och hvarpå han i daggifvitoss
några prof.
Lars Ersson från Södermanlands län: Jag yrkar
bifall till betänkandet, sådant det är, och vill icke ens^
att stadgandet i 11 § rörande edgång för nämnden skali
uteslutas. Särskildt ber jag att fä erinra att, derest vid
expropriation för statens jernvägar funnits en edsvuren
expropriationsnämnd. herr Odelberg förmodligen icke lyc¬
kats erhålla 95.000 r:dr b:ko för de grusbackar, han till
staten afstod.
Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län: Afven jag
yrkar bifall till betänkandet, och begärde jag ordet egent¬
ligen endast för att rätta Bergströms misstag i uppfattnin¬
gen af 22 §, men detta har nu Rosenberg redan gjort, sä
att jag slipper besväret. Lika litet har jäg att yttra
i anledning af Per Perssons framställningar, enär han,
första gången han hade ordet, sade sig icke vilja påyrka att
fä sina äsigter gällande, samt vid senare tillfället,
i fråga om det af honom föreslagna tillägg till l §,
rent ut förklarade att »det får väl vara då», och såle¬
des pä det hela just icke tycktes missnöjd med lagförsla¬
get. Beträffande slutligen Ola Lassons anmärkning rö¬
rande stadgandet om rättighet för staten att expropriera
flvgsandsfält, sä tror jag, att detta stadgande just är till
fördel för dem, som lida af angränsande flvgsandsfält. me¬
dan de jordegare, som hittills underlåtit att med skog
beså samma fält. nu dertill erhålla en kraftig uppmaning.
Mänga af ståndets ledamöter instämde häruti.
Ven 17 Januari,
y?
Svante Bergström: Sjelf har jag; alltid beundrat
Rosenbergs stora förmåga att pä ett särdeles vältaligt sätt
uttrycka sina tankar; och kan jag derföre icke annat än
känna mig smickrad deröfver att han täckes tillerkänna
mig egenskapen af skarpsinnighet; men dylika ömsesidiga
artighetsbetygelser ligga utom saken och fä stä vid sidan
af protokollet. Oaktadt de af Rosenberg lemnade upplys¬
ningar. kan jag icka finna annat, än att tvetydighet i 22
§ i allt läll qvarstår, ty allmänna lagen stadgar ju, att
stämning till häradsting skall delgifvas sist fjorton dagar
före tingets början, och meningen kan väl sä mycket min¬
dre vara, att detta stadgande nu skulle upphäfvas, som
derom icke förekommer ett ord. Säkert är åtminstone att
paragrafen- lydelse kommer att gifva anlening till olika
tolkning, och är jag öfvertygad, att mänga domare skola
tolka densamma derhän, att extra ting i uppgifna fallet
blifva erforderliga. Hvad äter angår yttrandet, att gamla
lagen hufvudsakligen är bibehållen i förevarande lagför¬
slag. sä är väl detta sannt och äfven kändt af mig, men en
sak är att bibehålla en gammal lag oförändrad, en annan
att bibehålla den endast till en del och ändra den i an¬
dra delar, ty då kan hända att man bibehåller det dåliga
och borttager det nyttiga, i hvilket fall den nya lagen
blifver i dubbelt hänseende skadlig; och är just genom
den Kongl, propositionen upphäfd den vackra och men-
niskovänliga åsigt, som i gamla lagen gjorde sig gäl¬
lande, att nemligen sä mycket som möjligt skydda den en¬
skildes eganderätt från allt inträng.
Diskussionen förklarades nu vara slutad; och biel'lag¬
utskottets förevarande betänkande, uppå framställning af
talmannen, al’ ståndet bifallet.
% 5.
Uppå flere ledamöters begäran bordlädes andra gången
allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets betånkanden:
N:o 28, i anledning af motion om bestämmelser rö¬
rande ersättning ät provincialläkare för sjukbesök; och
N:o 29, i anledning af förslag om förändrade anord¬
ningar i trafiken å statens jernvägar, ändring i derför gäl¬
lande taxa m. m.
§ 6-
Föredrogos ånyo och godkändes expeditions-utskottets
Bonde-St:t» Prof. vid 1865—66 åren» Rik»dag. II. t
98
Den 17 Januari.
förslag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelse!- till
Kongl. Maj:t:
N:o 5, angående åtskilliga af Rikets Ständer vid in¬
nevarande riksdag beslutade förändringar i tryckfrihetsför¬
ordningen ;
N:o 6. i anledning af Kongl. Mapts nådiga proposi¬
tion, angående en af Blekinge läns landsting gjord ansök¬
ning om inköp af en kronan tillhörig tomt i Carlskrona:
och
Nio 7, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion angående befrielse frän rotering för hemmanet Fång¬
åmon n:o 1 i Jemtlands län.
§ 7-
Vid nu ånyo skedd föredragning lifollos stats-utskot-
tets memorial n:o 19. angående antagande af ytterligare
kanslibiträde, och utlåtande n:o 20. i anledning af Kongl.
Maj.-ts nådiga proposition angående upplåtelse af f. d. pi¬
parebostället Bränn-Arby vid Södermanlands regemente
för uppförande af skolhus åt Wansö församling.
§ 8.
Till bordläggning första gången anmäldes allmänna be¬
svärs- och ekonomi-utskottets betänkanden:
N:o 30. i anledning- af motion angående beräkning af
bouppteckningsman* arvode för uppteckning af fast egen¬
dom;
N:o 31. i anledning af motion om lag emot godtyck¬
ligt ombyte af tillnamn;
N:o 32. i anledning af motion om bestämmande af
vissa vilkor i fråga om rättigheten att utbekomma brand¬
stod ;
N:o 33, i anledning af motion angående kontroll ä
utöfvandet af rättigheten att försälja maltdrycker; och
N:o 34, i anledning af motion angående sättet för
verkställande af en kommuns beslut i fråga om hundskatt.
§ 9-
Såsom icke erfordrande annan åtgärd lades till hand¬
lingarna ankomna protokollsutdrag
från högvördiga presteständet n:ris 78—83; och
» vällofliga borgareståndet n:ris 87—93.
Den 2U Januari.
99
§ 10.
Uppå begäran beviljade ståndet Pehr Byström från
Jemtlands län ledighet frän deltagande i riksdagsgöromå-
len under tre veckors tid räknad frän den 19 innevarande
månad.
Ståndets ledamöter åtskildes kl. 2 eft. m.
In fidem
J. Sjöberg.
Deri 20 Januari.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Justerades åtskilliga §§ af protokollen för den 13
oell den 17 innevarande månad.
§ 5-
Upplästes följande protokoll:
»År 1866 den 17 januari sammanträdde deli nämnd,
som eger att döma, huruvida högsta domstolens samtlige
ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga kail bibe¬
hållas, då öfver följande proposition röstades:
»Den som anser omröstning böra, pä det i 103 § re¬
geringsformen och 64 § riksdagsordningen föreskrifna sätt,
anställas till uteslutande af någon bland högsta domsto¬
lens ledamöter, voterar
Ja;
Den det ej vill, voterar
Nej:
yinner nej, blifver högsta domstolens samtlige leda¬
möter bibehållna.»
iUO
Den 20 Januari.
Och befunnos efter voteringens slut. sedan en vote¬
ringssedel blifvit undantagen och förseglad, samt de öfriga
voteringssedlarne öppnade, rösterna hafva utfallit salunda:
Ja 0.
Nej 47:
I följd hvaraf nämnden ansett högsta domstolens
samtliga ledamöter böra vid deras embeten bibehållas.
Ut supra.
Carl Mörner. H. G. Hultman. G. U. Stråle.
A. Eriksson.»
Ståndet beslöt, det skulle expeditionsutskottet an¬
modas att uppsätta förslag till den underdåniga skrif¬
velse i ämnet, hvilken borde till Kongl. Maj:t aflätas.
§ 3.
Upplästes nedan intagna protokoll:
»Ar 1866 den 19 januari sammanträdde Rikets hög-
lotl. Ständers elektorer för val af kommitterade till tryck¬
frihetens värd; och befunnos, efter valsedlarnes öppnande,
dertill hafva blifvit utsedde följande:
Riks-antiqvarien och k. af k. n. o. Bror Emil Hildebrand;
Revisions-sekreteraren och r. af k. n. o. friherre Carl Gu¬
staf Leijonhufvud:
Riks-arkivarien och k. af k. n. o. Johan Jacob Nordström;
Bibliothekarien och k. af k. n. o. Johan Erik Rydqvist:
Professorn och r. af k. n. o. Nils Haqvin Selander:
Professorn och r. af k. w. o. Johan Arrhenius.
Ut supra.
Fr. Piper. E. G. Bring. C. F. Waern. P. Östman.»
och beslöts, att expeditions-utskottet skulle anmodas att
uppsätta förslag till de förordnanden, hvilka för bemälde
kommitterade borde utfärdas.
§ 4.
På begäran beviljades Carl Johan Leonard Lönnberg
från Östergötlands län ledighet frän deltagandet uti riks-
dagsgöromälen under åtta dagar, räknadt frän den 23 in¬
nevarande månad.
§ 5.
Jemlikt ståndets förut fattade beslut företogs nu val
Den 20 Januari.
101
till de elektorer, jemte deras suppleanter, hvilka, i enlig¬
het med 97 och 98 §§ regeringsformen samt 63 § riks-
dags-ordningen skola, tillika med elektorer från öfrige riks¬
stånden. utse Rikets Ständers justitie-ombudsman och den
person, som i de fall, nyss åberopade §§ omförmäla, skall
i justitie-ombudsmans-embetets utöfning inträda eller in¬
sättas.
Sedan ståndets ledamöter i behörig ordning blifvit
uppropade och aflemnat voteringssedlar, befunnos, vid de¬
ras öppnande, följande hafva blifvit utsedde:
till elektorer:
Carl Ifvarsson från Hallands län med 80 röster,
Per Olof Hörnfeldt frän Wester-Norrlands län med 72,
Johan Bergström frän Kopparbergs län med 69.
Carl Anders Larsson frän Ostergötlands län med 68,
Erik Ersson från Gefleborgs län med 66,
Per Eriksson frän Wermlands län med 63.
Carl Johan Svensén frän Kalmar län med 63,
Johan Persson frän Upsala län med 63,
Sven Nilsson frän Kristianstads län med 61,
Josef Holm frän Stockholms län med 61,
Olof Nilsson frän Westerbottens län med 59 och
Johan Johansson frän Nerikes län med 56 röster;
samt till suppleanter:
J. W. Lundqvist frän Skaraborgs län med 67 röster,
Erik Ersson frän Jemtlands län med 63,
O. B. Olsson frän Kristianstads län med 62 och
Jonas Jonasson från Kronobergs län med 61 röster,
hvarom protokoll genast blef uppsatt och justeradt; och
skulle detsamma i vanlig ordning expedieras.
§ 6.
Vid ånyo skedd föredragning af allmänna besvärs-och
ekonomi-utskottets betänkande n:o 28, i anledning af motion
om bestämmelser rörande ersättning åt provincialläkare
för sjukbesök, yttrade:
Per östman frän Wester-Norrlands län: Sedan eko¬
nomi-utskottet afstyrkt min motion och jag hör, att så
mänga af ståndet ropa bifall, finner jag nog, att det icke
lönar mödan att yrka på äterremiss, men icke dess mindre
vill jag till protokollet förklara hvad som förmätt mig att
väcka motionen.
Villigt erkänner jag, lika med utskottet, att de fleste
af våra läkare äro humana och tillgängliga menniskor. men
102
Den 20 Januari.
tyvärr har man dock hos några erfarit motsatsen. Sä t.
ex. reste en läkare A. 4 mil tili en barnförlossning och
tog i betalning 50 rdr; B. reste 3 mil och tog 12 rdr: C.
reste cirka 6^ mil och tog 80 rdr: D. frågade budet som
kom att hemta honom, om den hjelpsökande kunde godt¬
göra läkarens besvär och, då budet icke kunde försäkra
läkaren derom, yttrade denne, att han icke reste, så vida
budet icke garanterade honom sin betalning, och, oaktadt
qvinnan dog, mäste den, sorn garanterat betalningen, utgö¬
rande 15 rdr, innan läkaren lcmnat stället anskaffa pen-
ningarne, och som den hjelpsökande saknade tillgång lick
borgesmannan ganska rigtigt utbetala dem jemte hvad han
eljest hade af den hjelpsökande att fordra. En läkare E.
besökte ett sjukt fattighjon och verkställde fram- och åter¬
resan pä en dag och tog traktamente för tvänne resedagar
och en förrättningsdag; och jag tror, att der sådant ofog
någon gång uppenbarar sig. lagstiftaren bör söka att af¬
skaffa det; och af sådan anledning har jag tagit mig fri¬
heten att väcka motion i ämnet. Utskottet synes antaga,
att. de bestämmelser, som redan förefinnas i läkare-instruk¬
tionen äro tillräckliga garantier mot missbruk; men dessa
bestämmelser gälla endast, när läkare företager resor på
order af landshöfdingen eller på anmodan af pastor; och
jag har sjelf tält med läkare härom, och dessa hafva
förklarat, att. när de företaga förrättningsresor pä enskild
budskickning, dc icke anse sig bindas af instruktionens be¬
stämmande i afseende pä ersättningen; tilläggande att lag¬
stiftaren öfverlemna! ersättningsanspråken - ät läkarens eget
samvete; samt att dä en läkare ofta mäste göra resor utan
ersättning, han af den förmögne bör få taga så mycket
mera. Jag har ansett det för en pligt att göra lagstifta¬
ren uppmärksam på förhållandet; och må nu ansvaret hvila
företrädesvis pä utskottet och dernäst pä den. som yrkar
bifall till betänkandet; och dä jag vet. att en återremiss
icke skulle tjena till något, yrkär jag endast, att betän¬
kandet mätte med ogillande läggas till haridlingarne.
Olof Larsson från Jemtlands län: I landsorten får
man ofta höra, hurusom läkarne beklaga att de hos det
mindre bemedlade folket blifva tillkallade först sedan sjuk¬
domen alltför mycket hunnit utveckla sig .och att den der¬
för oftast Vore' svår, om icke omöjlig, att bota. Sådant
är också verkligen förhållandet; och orsaken, hvarföre lä-
karehjelpen i det längsta undvikes, är troligen ingen an¬
nan, än fruktan för den dermed förenade kostnaden, hvil-
Den 20 Januari.
103
ken på förhand ej kan beräknas, då man härför i de fle¬
sta fall icke känner något annat bestämmande, än läkarens
godtycke. En instruktion eller taxa i detta afseende vore
således ganska behöflig; men som Ostmans förslag icke är
så omfattande, som det bort vara, yrkar jag ej bifall der¬
till, utan må det vid utskottets afstyrkande hemställan bero.
Jag hoppas, att frågan återkommer en annan gäng mera
fullständigt utredd, och att dä äfven deri ingär någon
strängare kontroll öfver apotheken i landsorten för till¬
handahållande af dugliga och ej förlegade medikamenter;
och är jag emellertid motionären tacksam för att han brin¬
gat saken till hågkomst.
Diskussionen förklarades slutad och det föredragna
betänkandet blef härefter pä talmannens framställning af
ståndet bifallet.
§ 7.
Föredrogs ånyo allmänna besvärs- och ekonomi-utskot¬
tets betänkande n:o 29t i anledning af förslag om förändrade
anordningar i trafiken ä statens jernvägar, ändring i der¬
för gällande taxa m. m.; och yttrade härvid:
Anders Medin frän Kronobergs län: Ehuru utskottet
hemställt, att min motion icke må tili någon Rikets Stän¬
ders åtgärd föranleda, vill jag dock ej yrka betänkandets
återremitterande, helst hufvudsaklig^ skälet för utskottets
åtgörande ligger i den omständigheten, att utskottet från
trafikstyrelsen vid jernvägarne vunnit den upplysning, att
tillräckligt antal vagnar ännu saknas för befordrande af
allt det gods, som tillföres jernvägstrafiken, sä att ofta in¬
träffade, att med godsets afsändande mäste dröjas. Då
materielen fått behöflig tillökning, så har jernvägstrafik-
styrelsen utlofvat att den skall vara betänkt pä att före¬
slå nedsättning i gällande taxa; och det tros, att man un¬
der sommaren skall få materielen kompletterad. Jag på¬
yrkar förthy ej någon äterremiss.
Sedan talmannen i vanlig ordning framställt proposi¬
tion. blef betänkandet af ståndet bifallet.
§ 8.
Vid förnyad föredragning af allmänna besvärs- och
ekonomi-utskottets betänkande n:o 30, i anledning af motion
angående beräkning af bouppteckningsmäns arvode för
uppteckning af fast egendom, yttrade:
104
Den 20 Januari.
Åke Andersson från Malmöhus län: Jag kunde
ej pä förhand beräkna, att min motion skulle få en sådan
lösning i utskottet, som skett. Jag är emellertid tacksam
emot dem, som gjort hvad i deras förmåga stätt för motio¬
nens framgång, men jag linner allt för väl numera, att
dessas arbete ej kunnat verka något mot ledamöternes i
de andra stånden samfällda bemödanden i motsatt rigtning.
Dessa stånd hafva, dess bättre, snart utspelt sin rätt, och jag
hoppas pä den blifvande riksförsamlingen äfven för framgån¬
gen af mitt förslag. Det synes mig, som skulle utskottet bra
ytligt hafva behandlat det ämne, motionen afser; ty hade
man rigtigt tänkt sig in i frågan och gått till botten med
densamma, sä skulle man nog hafva funnit, att den haft
skäl för sig; och skäl hade väl varit att söka afskaffa
alla. de prejerier vid liqviderne af upptcckningsarvodet,
som för närvarande ega rum. Jag skulle önska, att be¬
tänkandet kunde fä hvila på bordet till nästa plenum om
sä kan ske.
Anders Jonsson frän Wermlands län: Jag har inom
utskottet deltagit i det beslut, hvartill utskottet enligt be¬
tänkandet kommit, och jag anser detta beslut vara det rätta.
Dä sterbhusdelegare hafva frihet att taga till bouppteck¬
ningsman dem de sjelfva önska, sä äro de ju i tillfälle, att
med dessa öfverenskomma om uppteckningsarvodet, och
deraf kunna icke gerna prejerier och bedrägerier uppstå.
Jag bifaller betänkandet.
Åke Andersson: Detta kan väl vara sannt, men erfa¬
renheten har ofta visat, att sterbhusdelegare äro så
beroende af vissa personer, att de anse sig sä godt
som tvungne att taga dessa till uppteckningsmän. Man
mä väl till exempel anse det för bade obilligt och orätt¬
vist, om man får för ett fastighetsvärde af 5.000 rör be¬
tala i uppteckningsarvode 500 rdr. Sådant hör dock ej
till det ovanliga, åtminstone i min hemort, der förrättnings-
männen beräkna sig tio procent af fastighetsvärdet. Ätt
begära äterremiss af betänkandet, lärer väl yara utan än¬
damål: dock skulle jag önska, att ståndet ville bifalla denna
min önskan.
Anders Jonsson: Det må väl vara sterbhusdelegar-
nes eget fel, om de antaga till förrättningsmän personer,
som de äro beroende af, utan att pä förhand med dessa
uppgöra om vilkoren för uppteckningen. Man bör ej stadga
lagar, hvarmed man binder händerna pä sig. Frihet är bäst.
Efter sålunda fulländad diskussion blef ifrågavarande
betänkande, uppå proposition af^talmannen, bifallet.
T)en 20 Januari.
105
§ 9-
Föredrogs ånyo och bifölls allmänna besvärs- och eko¬
nomi-utskottets betänkande n:o 31 i anledning af motion örn
lag emot godtyckligt ombyte af tillnamn.
§ 10.
Då nu äter till behandling förekom allmänna besvärs-
och ekonomi-utskottets betänkande n:o 32. i anledning af mo¬
tion om bestämmande af vissa vilkor i fråga om rättighe¬
ten att utbekomma brandstod, begärdes ordet af nedan an¬
tecknade ledamöter, som utiäto sig pä sätt, som följer:
Per Andersson frän Blekinge län: Jag förmärker,
att utskottet ej saknat skäl för att lemna min motion utan
afseende, om också dessa skäl hafva oskäl med sig, att
jag sä må säga. Stillatigande bör jag väl dock ej låta.
nedsabla min motion. Förhållandet är verkligen i min
hemort sådant, sorn jag i min motion uppgifvit. Då brand¬
skada skett, har nemligen fastighetsegaren transporterat
bort brandstodsmedlen, och inteckningshafvarne hafva fått
intet. Dä jag emellertid vid föredragningen af betänkan¬
det tyckte mig förmärka, att ståndets ledamöter mera all¬
mänt syntes vilja bifalla detsamma, har jag ej vidare att
tillägga, enär jag ej kan vänta mig att få betänkandet
återremitteradt. Jag står dock vid mitt yrkande i mo¬
tionen.
Olof Larsson från Jemtlands län: Att stadga, det
inteckningshafvare skulle utan gäldenärens eller egendoms-
innehafvarens medgifvande, ega rätt att för sin fordran få
lyfta utfallande brandstod, vore måhända olämpligt; men
jag anser att utskottet skulle kunnat, pä grund af motio¬
nen, komma till ett annat och mera billigt resultat, nem¬
ligen ett stadgande derom, att brandstod för åbyggnad å
gärd, icke linge utbekommas utan emot garanti för äter-
uppförandet af hus i de nedbrunnas ställe, för sä vidt de¬
samma kunde anses behöfliga för gärden. Härigenom skulle
ej allenast inteckningssäkerheten betryggas, utan äfven
brandförsäkringens ändamål befordras, hvilket i afseende
pä hus väl egentligen mäste vara att sådana skola åter¬
uppbyggas. Jag får föreslå frågans återremitterande till
utskottet i sådan syftning.
Häruti instämde Peter Andersson och Andreas Eskils¬
son från Blekinge län.
106
Den 20 Januari.
Anders Medin frän Kronobergs län: För den hän¬
delse, att motionen innehållit något i det syfte, som,Olof
Larsson föreslagit, sä är det möjligt, att man inom utskot¬
tet kommit till annat resultat, än det nu framlagda. Jag
har emellertid icke något att förebrå mig, ty jag har un-
derstödt motionen i utskottet. Man har trott, att egen-
domsegaren skulle vara skyldig att äteruppföra hus i de
afbrändas ställe, men sä är ej förhållandet: åtminstone har
dyl i kt återuppbyggande ej alltid skett i min hemort, och
naturligtvis förlorar fastigheten i värde genom åbyggna¬
dens försvinnande. Jag skall ej motsätta mig betänkandets
återremitterande, men jag hyser ringa eller ingen förhopp¬
ning att deraf vinnes bättre resultat.
Fredrik August Forsbeck frän Östergötlands län:
Ifrågavarande motion har större värde och betydenhet, än
vid första påseendet kan förmärkas. Man vet huru svårt,
det är att få låna penningar under nuvarande förhållan¬
den, och det vore väl derföre gagnelig!, om man genom
att betrygga inteckningshafvares säkerhet underlättade läne-
operationer, helst man vet, att på ganska många ställen
åbyggnaderne å egendomarne hafva mycket stort, om ej
det största värdet af hela egendomen. Jag anser förty
en äterremiss härvidlag hafva allt skäl för sig. och jag
tror att don i motionen väckta frågan numera icke kan
falla utan skall förr eller senare gå igenom.
Per Östman frän Vester-Norrlands län: Det kan
visserligen vara sanning, att inteckningshafvare någon
gång gjort förlust till följd af vår nu gällande lagstiftning
i ämnet, men jag tror, att sådant likväl högst sällan in¬
träffat. För öfrigt är den rikare, som släpper till pennin-
garne, än den, som behöfver låna dem, och denne sist¬
nämnde skulle blifva urstånd.satt att efter en brandskada
återuppbygga sina hus, derest inteckningshafvarne toge
brandstodsersättningen. Man måste härvidlag gä försigtigt
till väga. Man kan nemligen särskildt försäkra lös och
fast egendom och dymedelst skilja mellan hvad som hörer till
gärden och hvad som icke hörer flit. Jag bifaller betänkandet.
Jonas Jonasson frän Kronobergs län: Jag anser
det vara högst nödigt att vi må fä en föreskrift, sorn be¬
tryggar inteckningshafvares rätt i förevarande fall. Vi se,
huru folkmängden stiger, huru hemmansklyfningen tilltagit
och följderna deraf. Jag var närvarande i utskottet vid
denna frågas behandling och arbetade efter förmåga för
bifall till motionen, men blott tre ledamöter af bonde-stän-
det och en af borgare-ståndet förfäktade samma åsigt, och
Den 20 Januari.
107
följden blef att vi stannade i minoriteten. Hufvud sakliga
skälet för afslag tili motionen syntes vara. att man ansåg
det vara obilligt att sätta egendomsinnehafvare ur ständ
att åter kunna uppbygga sina nödiga åbyggnader, helst
det ej alltid vore honom möjligt att i sådant ändamål pre¬
stera borgen. Man föreslog till och med inom utskottet,
att han skulle fä uppbära till en början endast en viss
andel af brandstodsersättningen och återstoden först sedan
han ådagalagt, att han åter uppfört byggnaderna. Men
detta förslag loll äfven, och en äterremiss torde väl der¬
för tjena till intet. Skulle dock ståndet besluta sig för
betänkandets återremitterande, så skulle jag önska, att så¬
dant skedde för att fä ett beslut ungefärligen sådant: »Eger
någon inteckning i fast egendom på landet, ege han jem¬
väl samma förmånsrätt och säkerhet i de derpå belägna
hus, som för jordbruket och dess binäringar begagnas. Dock
ege jordegaren rättighet flytta och bygga efter behof. Sker
brandskada och brandförsäkradt är, kungöre jordegaren
frenne gånger i någon af länets tidningar, att brandskada
skett och varde sedan berättigad att lyfta brandskadeer¬
sättningen för att använda den till husbyggnad pä egen¬
domen pä sätt han behagar. Men ej må han använda
dessa penningar för att dermed betala andra sina opriori¬
terade borgenärer, vid äfventyr att inteckningshafvare derå
inom tre månader efter liqvideji eger söka återvinning af
den. som penningarne bekommit och hvilka sedan mäste
användas till husbyggnad pä egendomen: dock sker ej nå¬
gon ändring af den i lag bestämda förmånsrätten.» Om
någon dylik ändring skulle ifrågasättas, sä vore nyttigt att
få äterremiss, men i betänkandets eller rättare motionens
nuvarande skick torde detsamma ej böra återremitteras.
Per Alisson från Malmöhus län: Jag kan ej annat
än bifalla utskottets afstyrkan af motionen, särdeles som
det alltid är inteckningshafvares rättighet att i tid göra
sig underrättad om huruvida egendomen är med eller utan
åbyggnad värd det lånebelopp, han på densamma lemnar.
Man hör omtalas jordbrukarens tryckta belägenhet, hans
bristande förmåga att kunna utgöra sina onera. Under
dylika förhållanden, som i sjelfva verket äro sanningsen¬
liga, är det väl nödigt att om åbvggnaden skulle för ho¬
nom afbrinna, sätta honom i tillfälle att åter kunna upp¬
bygga den genom att låta honom fä brandstodsersättnin¬
gen. Att påyrka, det han skal! ställa borgen, är obilligt
med afseende å svårigheten för honom att kunna anskaffa
sådan, da egendomen kanske ofta är förut öfverintecknad.
108
Den 20 Januari
Skulle det i ett eller annat fall inträffa, eller hafva in¬
träffat, att oprioriterade skulder betalas med brandstods-
ersättningen, .så utgöra sådane händelser så enstaka fall,
att dermed ej är så farligt; hvadan jag instämmer uti hvad
utskottet föreslagit.
Flere ledamöter af ståndet instämde med Per Nilsson.
Sven Rosenberg frän Kristianstads län: Jag är i
det närmaste förekommen af Per Nilsson. Det är af stor
vigt att brandstodsersättningen så fort som möjligt utbe-
kommes. Skulle bolagen ej vara skyldige att utbetala den
förr än gravationsbevis m. m. hunnit granskas, så skulle
åratal kunna gä förbi, innan ersättningen erhölles och
följden kunde blifva obotlig skada för egendomsegaren.
8kulle hemmanet vara intecknadt utöfver sitt värde, sä
kan man ju begära qvarstad på brandstodsersättningen och
i värsta fell ingifva cessionsansökan. Man bör akta sig
för att inblanda brandstodsbolagen uti den enskildes an¬
gelägenheter. Hvad Jonas Jonassons förslag beträffar, sä
utgör detsamma en ny motion, som ej tillhör ekonomi¬
utskottets handläggning, ty det afser ändring i gällande lag.
Jag bifaller betänkandet.
Med Rosenberg instämde Jolian Persson frän Upsala.
Josef Smedberg frän Elfsborgs, Olof Nilsson och Gustaf
Nedström frän Westerbottens, Jöns Andersson och Åke
Andersson frän Malmöhus, Sven Nilsson och Ola Bosson
Olsson från Kristianstads län m. fl.
Anders August Andersson från Ostergötlands län:
Motionen har mycket för sig och hade bort fä en annan
utgång inom utskottet. Saken är emellertid ej hjelpt der¬
med. att man återuppbygger andra hus i de afbrändas
ställe. Nej, jag tror att, intilldess brandstodsregleinentena
blifva ändrade, man, såsom Rosenberg föreslagit, bör söka
qvarstad på brandstodsersättningen, då den ej får utbe¬
talas. Emellertid viii jag bifalla betänkandet, dä det icke
vinnes något med motionen.
Nils Svensson från Blekinge län: Efter mitt för¬
menande har motionen fullt skäl för sig. Jag känner till
ställen, der egendomsegaren borttransporterat hela sin ef¬
ter brandskada erhållna ersättning, hvarefter hemmanet
gått pä utmätningsauktion och inteckningshafvare hafva
icke fått något för sina inteckningar. Dä emellertid de
fleste af bröderne synas vilja bifalla betänkandet, skall
jag blott påyrka., att det med ogillande lägges till hand-
lingarne.
Erik Ersson från Gefleborgs län: Om det någonsin
Den 20 Januari,
109
visat sig, att olägenheter uppstått af nuvande stadganden
i fråga om brandstodsersättningens utbetalande, så tror jag
dock. ä andra sidan, att motionärens förslag ej skall leda
til] något bättre, utan snarare tror jag ändamålet motver¬
kas genom något dylikt stadgande, som han vill hafva,
enär det säkert skulle orsaka att fätalet komine att för¬
säkra sin egendom. Lika litet anser jag någon bestäm¬
melse om kungörelse i tidningarne, innan brandstodsersätt-
ningen finge utbetalas, tjena till något, helst sådant mot¬
verkade det nödvändigaste af allt, det nemligen att, så fort
som ske kunde, utfå ersättningen, hvarpå mycken vigt
ligger.
Georg Nyqvist frän Wermlands län med flere ledamö¬
ter instämde med Erik Ersson.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: I min hemort
hafva, efter hvad jag vid samtal kunnat inhemta, många
varit af den meningen, att vår lagstiftning uti ifrågava¬
rande hänseende ej är den rätta: och att förhållandet fästat
motionärens uppmärksamhet, finner jag förty ej skäl att
undra på. Att lösa frågan på något lämpligt sätt är emel¬
lertid ej lätt. De af förslagets antagande inträffande olä-
genheterne för hemmansegarne äro af föregående talare
tillräckligt påpekade och utredde. Fördelarne af försla¬
get för inteckningshafvarne äro ock i sjelfva verket inga,
ty egendomscgarne kunna ju rifva ned sina åbyggnader,
och dä hafva inteckningsegarne icke större säkerhet för
sina penningar. Likaså kan han väl försäkra egendomen,
men ej fullgöra viikoren för ersättningens utbekommande.
Det är således aldrig att vänta någon säkerhet i åbygg¬
nader och frågan förefaller mig derföre ganska svårlöst.
Den största säkerheten för inteckningshafvaren är väl den,
att han ej lemnar större lån på egendomen, än jorden är
värd. Gör han det, sä blifver förlusten hans ensak. Jag
bifaller betänkandet, då jag ej kan finna talande skäl för
dess återremitterande.
Johan Victor Lundqvist frän Skaraborgs län: Jag
är förekommen af Per Nilsson från Malmöhus län och
vill endast tillägga, att det synes mig obilligt att utfärda
en sådan lag, hvarigenom brandstodsersättningen skulle
kunna anammas af inteckningshafvaren. Sådant vore att
tillstädja ett alltför stort ingrepp i den fattige jordbruka¬
rens rätt. Det är ej nog med att denne är öfverhopad af
skulder; nu vill man äfven betaga honom möjligheten att
åter uppresa sin åbyggnad dä den afbrunnit. Jag bifaller
betänkandet.
110
Den 20 Januari
Per Olof Hörnfeldt frän Westernorrlands län: Om
det ej praktiseras annorlunda i andra orter, än i Wester¬
norrlands län, så .synes mig inteckningshafvaren redan ega
all den säkerhet, som motionen åsyftar. I min hemort be¬
viljas nemligen inteckning i hus och jord, och under så¬
dana förhållanden är ju klart, att inteckningshafvaren eger
att vända sig till brandstodsbolagen om utbekommande af
sin ersättning.
Med Hörnfeldt förenade sig Per Engman från samma
län samt August Danielsson från Norrbottens län.
Olof Lai ‘sson: I mitt kommittentskap, der brandstods-
föreningar finnas inom hvarje tingslag, har stadgats, att
borgen skall efter öfvergången brand ställas för husens
uppförande ånyo, om sådant för gården anses behöfligt;
och en sådan garanti anser jag destomindre obillig, som
hufvudsakliga ändamålet med brandskadeersättningarne
på landet är åbyggnadernas återuppbyggande. Jag åbe¬
ropar mitt förra yttrande och yrkar mitt förslags an¬
tagande.
Jonas Jonasson: Jag torde få fästa uppmärksamheten
vid olämplighetender af att, om en inteckningshafvare upp¬
bär sin fordran innan eldsvåda inträffar, tager han åbygg¬
naden, men föregår eldsvåda, så blifver han utan en sa¬
dan förmån, hvilket väl ej kan vara rätt. Rörande hvad
Rosenberg anmärkt om qvarstad, sä får jag upplysa, att
sådan kan beviljas äfven för annan borgenärs fordran,
och om konkurs inträffar tjenar qvarstaden ej till något.
Carl Anders Larsson från Ostergötlands län: Mo¬
tionen synes framkallad för att förekomma vingleri i mo¬
tionärens hemort men efter mitt förmenande, gifven hans
förslag anledning till större vinglerier, än de han velat före¬
komma Förslaget leder nemligen till öfverdrifpa för¬
säkringar, hvarigenom egaren ser sitt intresse förenadt
med att bränna upp sina hus. Dessutom behöfver man
ej ömma mer för inteckningshafvarne. än för andra borge¬
närer. Man bör lika befrämja allas rättigheter. Då loc¬
kas man ej att taga högre försäkringar, än man bör med
afseende ä egendomens värde, och då ser man ej med
liknöjdhet eldens åverkningar.
Gustaf Jonsson och Nils Petersson frän Kalmar län
instämde.
Per Andersson frän Blekinge län: Med anledning af
Hörnfeldts yttrande får jag nämna, att i min hemort do¬
maren ej nämner i sitt protokoll något örn ”husen".
Skulle han ock det göra, sä bry sig brandstodsbolagen
Den 20 Januari.
lil
ej derom, utan utbetala ersättningen ändock till hem¬
mansegaren. För resten inser jag väl, att motionen ej
går igenom. Jag vill dock erinra, att den ej tillkommit
af egennytta, utan tili följd af de vinglerier, jag varit
vittne tili i min hembygd. Jag skall vara nöjd med den
utgång, frågan får.
Svante Bergström fran Östergötlands län: Jag be-
tviflar icke, att vinglerier egt runi med brandstodsersätt-
ningsmedlen; men om man vill bota ett ondt, skall man
se till, att man ej åstadkommer ett ändå värre. Frågan
är så belyst af Carl Anders Larsson med flere, att jag
vill instämma med honom och dem. I anledning af Jonas
Jonassons sista yttrande, deri han säger det vara orätt
att inteckningshafvaren har säkerhet, innan brandskada
skett, men ej efteråt, vill jag endast erinra, att brand¬
skada är en olycka, och att man ej bör mer skydda in¬
teckningshafvaren än egendomsegaren.
Jöns Rundbäck från Göteborgs län: Lika med motionä¬
ren känner jag till att vinglerier ega rum i förevarande
fall; men dä jag vet att lån af penningar är en fri hand¬
ling mellan långifvare och låntagare, samt att i fråga om
brandförsäkring förhållandet är enahanda mellan egen¬
domsegaren och bolagen, så kan jag ej förstå motionen,
om ej den afser att innebära tvång på hvars och ens
frihet vid afhandlingars afslutande. Jag bifaller betän¬
kandet.
Olof Larsson: 1 anledning af Carl Anders Larssons
yttrande vili jag blott till honom framställa den frågan,
om den, som i brottslig afsigt försäkrar sin egendom, ej
snarare tager till större försäkringssumma, än den som
förutser möjligheten att inteckningshafvarne taga för-
säk ringsersättningen.
Ofverläggningen förklarades slutad; hvarefter, på pro¬
position af talmannen, ifrågavarande betänkande af stån¬
det bifölls.
§ 11-
Vid förnyad föredragning af allmänna besvärs- och eko-
nomi-utskottets betänkande N:o 33, i anledning af motion
angående kontroll å utöfvandet af rättigheten att försälja
maltdrycker, blef samma betänkande på flera ledamöters
begäran bordlagdt för andra gängen; hvaremot samma ut¬
skotts betänkande N:o 34, i anledning af motion angående
sättet för verkställande af en kommuns beslut i fråga om
hundskatt, bifölls.
112
Den 20 Januari.
§ 12.
Till bordläggning första gången anmäldes:
Stats-utskottets utlåtanden :
N:o 21, i anledning af Rikets Ständers åren 1863 och
1864 församlade revisorers berättelser, angående gransk¬
ning af statsverketsj samt andra af allmänna medel be¬
stående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
åren 1861 och 1862;
N:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion, angående försäljning til! skatte- af gatuhusen n:o 7
Glemminge och n:o 21 Hannas i Kristianstads län;
N:o 24, i anledning af motion om skattelösen af alla
inom Lunds stift belägna domkyrko- och kyrkohemman
med flera lägenheter;
N:o 25, i anledning af motioner, angående förändring
af sättet för markegångsprisens bestämmande;
N:o 26, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens andra hufvudtitel;
N:o 27, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tredje hufvudtitel;
N:o 28. i anledning af motioner, angående ändring i
vissa delar af instruktionen för Rikets Ständers revisorer
af statsverket; och
JV.-o 30, i anledning af Rikets Ständers åren 1863,
1864 och 1865 församlade revisorers berättelser om grank-
ningen af de under Kongl, kommerse-kollegii förvaltning
ställda fonder och medel; samt
Allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets betänkande n:o
35, i anledning af väckt förslag om öfverflyttning på de
enskilda bankerna af landtränteriernas kassa förvaltning.
§ 13.
Lades till handlingarne ankomna protokollsutdrag från:
höglofliga ridderskapet och adeln juris 86 -90,
högvördiga preste-ståndet ...” 84—88 samt
vällofliga borgare-ståndet ...” 94 och 95.
Ståndets ledamöter åtskildes kl. \ 2 e. m.
In fidem
J- Sjöberg.
Den 24 Januari.
113
Den 24 Januari.
Plenum kl. 10 f. tn.
§ 1-
Uppå begäran beviljades Garl Bernhard Rydström från
Kalmar län tre veckors ledighet från deltagande i riks-
dagsgöromålcn, att beräknas från denna dag.
§ 2.
De i ståndets plena den 22 december förlidet år samt
den 10 i denna månad förda protokoll justerades.
§ 3.
Upplästes tvänne, hos Rikets Ständers, enligt §§ 97
och 98 regeringsformen samt § 63 riksdagsordningen ut¬
sedde elektorer den 21 i denna månad hållna protokoll,
det ena vid val af justitie-ombudsman och det andra vid
val af hans suppleant, af hvilka protokoll inhemtades:
att nuvarande justitic-ombudsmannen, advokat-fiskalen och
riddaren af Kongl. Nordstjerne-orden Nils August Frö¬
man är vorden vald till justitie-ombudsman, och att till
hans efterträdare, ifall han innan nästkommande riksdag
skulle med döden afgå, samt att utöfva embetet under
den tid, justitie-ombudsmannen kunde vara af sjukdom
eller annat laga förfall derifrån hindrad, blifvit utsedd
expeditionschefen, riddaren af Kongl. Nordstjerne-orden
m. m. Arendt Dreijer; och beslöts, på proposition af tal¬
mannen, det skulle expeditions-utskottet anmodas uppsätta
och till Rikets Ständer inkomma med förslag till förord¬
nanden för de valde samt till underdånig skrifvelse till
Kongl. Majit med anmälan om valens utgång.
§ 4.
Anders Andersson från Kopparbergs län, hvilken
enligt insändt och nu föredraget läkarebetyg, efter en nyss
Bonde-StUs Prat. vid 1865—66 årens Riksdag. II. 8
114
Den 24 Januari.
genomgången nervfebersjukdom med lunginflammation, än¬
nu vore sä försvagad till sina krafter, att Iian icke utan
våda för helsa och lif kunde åter företaga resa från sitt
hem till Stockholm, erhöll tills vidare ledighet från riks-
dagsgöromålen.
§ 5.
Tsiliunnnen tillkännagaf, att herr statsrådet och kom¬
mendören C. J. Malmsten vore att förvänta kl. 1 e. m.,
för att till ståndet öfverlemna åtskilliga Kongl. Maj:ts nå¬
diga propositioner och skrifvelser.
§ 6.
Företogos de till denna dag utsatta val till revisorer
med deras suppleanter, för att innevarande år granska och
öfverse statsverkets, bankens och riksgäldskontorets till¬
stånd, styrelse och förvaltning, äfvensom för granskning
detta år af bankens lånekontors i Göteborg, Malmö och
Wisby handhafvande; och befunnos, efter voteringssed-
larnes aflemnande och öppnande, nedan uppräknade vara
utsedde:
till ledamöter i statsrevisionen:
Per Eriksson från Gefleborgs län med 86 röster,
Bälter Sven Ersson från Kopparbergs län med 85,
Ola Jönsson från Malmöhus län med 61,
Gustaf Bolin från Upsala län med 58,
Sven Rosenberg från Kristianstads län med 55 och
Johannes Andersson från Jönköpings län med 51 röster.
till deras suppleanter:
Olof Larsson från Jemtlands län med 73 röster,
Per Nilsson från Kristianstads län med 63 och
Olof Olsson i Slängserud från Wermlands län med 41 röster;
samt för revisionen vid lånekontoren i
Göteborg :
till revisor:
f. d. riksdagsmannen Olof Thorell med 49 röster;
till suppleant:
Johannes Andersson från Elfsborgs län med 45 röster;
Malmö:
till revisor:
Anders Persson från Kristianstads län med 48 röster;
Den 24 Januari.
115
till suppleant:
Sven Nilsson från Kristianstads län med 58 röster;
Wisby:
till revisor:
Erik Jolian Hudberg frän Kalmar län med 47 röster;
till suppleant:
Gustaf Jonsson frän Kalmar län med 63 röster.
Vid förnyad föredragning af allmänna besvärs- och
ekonomi-utskottets betänkande N:o 33, i anledning af motion
angående kontroll å utöfvandet af rättigheten att försälja
maltdrycker, begärde nedannämnde ledamöter ordet och
yttrade:
Ola Jönsson från Malmöhus län: Jag beklagar, att
jag nödgas uppträda för att yrka afsiag å ett betänkande,
till hvilket en af detta stånds ledamöter, till och med en
al mina aktade provinskamrater gifvit anledning; men då
jag måste göra detta, beder jag honom lika väl sorn hvil¬
ken annan sorn helst, vara öfvertygad, det jag nu såsom
alltid skall fullkomligt förstå att skilja emellan person
och sak.
Då jag kastar ögat på detta betänkande, tvingas jag
att beundra den sällsporda enighet, som synes hafva varit
rådande inom utskottet i fråga om tillstyrkandet af den
underdåniga skrifvelsen. Blott en enda reservant linnes,
nemligen en ledamot af borgare-ståndet. Förgäfves söker
man någon reservant bland ledamöterne frän de andra
stånden, hvilket förutsätter, att de om beslutet varit ense.
Beträffande sjelfva förslaget, får jag upprigtig!
bekänna, att jag alldeles icke begriper hvad utskottet
dermed menat. Utskottet hemställer, »att Rikets Stän¬
der mätte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t an¬
hålla, att Kongl. Maj:t täcktes utfärda en förordning,
hvarigenom nödig kontroll ä försäljning och utskänkning
af maltdrycker kunde ernås.» Ar dä denna handtering sa
vådlig, att deröfver skall behöfvas särskild kontroll? Vi
hafva förut stiftat en, enligt min tanke, ganska sträng lag
för försäljning af bränvin och andra spirituösa drycker, i
afsigt att befrämja nykterhet och sedlighet, och man trodde
dä, att ölet skulle tjena såsom surrogat för spritdrycken,
hvaremot man nu tyckes anse, att försäljning af öl och
dricka äfven bör ställas under särskild kontroll.
116
Den 24 Januari.
Frågan i och för sig sjelf har sin ganska stora be¬
tydelse. men isynnerhet har den det såsom principfråga.
Detta är det första steget till ingrepp i den frie och
redlige inedborgarens mest naturliga rättigheter; och man
frågar sig ofrivilligt, hvilket skall blifva det andra? —
hvilket det sista? Menskligheten vill bedragas och den
bedrager sig mest sjelf, heter det. och häri ligger obe¬
stridligen en stor sanning. Det visar sig deraf, att med
ytterst" fä undantag de olika folkslagen aldrig tilltrott sig
förmåga att på egen hand sköta sina minsta angelägenhe¬
ter. Andra nationer hafva mera än en gång med det vil¬
daste raseri kämpat för vinnandet af sin förlorade frihet,
men när de fått den, hafva de oftast dagen derpå velat
skänka bort den samt gått ästad och kastat sig i armarna pä
den, sorn till tack härför, dragit banden ännu härdare åt, än
de förut varit. Hos oss har lugnet icke varit stördt. Yi
hafva på den fredliga vägen kunnat gå framåt och gemen¬
samt med en frisinnad regering stiftat lagar, åtminstone i
många fall i frihetens intresse; och det är icke länge sedan
svenska folket lagligen erhöll rättigheten att på hvad är¬
ligt sätt som helst bedrifva yrken eller annan handtering,
men detta är, enligt utskottets åsigt, för mycket för oss.
Nu vill man, att vi skola gå till konungen och säga: »vi
hafva fått friheter, men vi tåla deni icke; tag bort något
häraf, vi tilltro oss icke att utan särskild kontroll kunna
utöfva rättigheten att försälja maltdrycker, d. v. s. öl och
dricka.» Denna mening ligger tydligt i utskottets förslag,
såvida nemligen någon mening deri linnes.
Men om detta förslag antages, hvilket jag alldeles icke
betviflar, kanske till och med inom detta stånd, och en
skrifvelse i öfverensstämmelse dermed till Kongl. Maj:t
aflåtes, hvad skall Kongl. Maj:t svara derpå? Enligt hvad
jag kan se, har Kongl. Maj:t icke flere än tvänne utvä¬
gar att härvid begagna. Antingen mäste han utfärda en
förordning, som ålägger hvar och en att. för rättigheten
att sälja maltdrycker, göra behörig anmälan hos någon
auktoritet, troligen Konungens befallningshafvande, eller
kanske blott kommunalstyrelsen, och då mäste denna
skyldighet blifva generel, ty att uppdraga gränsen emel¬
lan den större och mindre försäljningen, lärer icke ligga
i mensklig magt. Så är det åtminstone i fråga om för¬
säljning af bränvin, att man får böta lika mycket för olof¬
lig försäljning af en, som af 100 supar. Ett sådant gene-
relt påbud, i fråga om försäljning af maltdrycker, skulle såle¬
des göra den, som utan föregången anmälan försålde ett glas
Den 24 Januari.
117
dricka, till lagbrytare. Jag hemställer, om icke detta vore
ingrepp i vära naturliga rättigheter, eller om det icke
vore ganska sårande för den redlige medborgarens fri¬
hets och sjelfständighets känsla? Eller ock kunde Kongl.
Majit möjligen begagna det andra sättet: att lemna ät kom¬
munalstyrelsen rättighet att förbjuda försäljning och rent
af stänga dörrarna, der oordningar uppstå; men i detta
fall vore rättigheten för kommunalstyrelsen icke synner¬
ligt större, än hvad den redan är. Kommunaiförfattnin-
gen tillerkänner nemligen kommunalnämnden rättighet att
upprätta stadgar för ordningens och sedlighetens upprätt¬
hållande, hvilka stadgar, af Konungens befallningshafvande
faststälda, gro att anse såsom lag. Huru man således vill
se denna fråga, är det klart, att något vidare lagstadgan¬
de härutinnan hvarken är nödigt eller nyttigt, men väl
skadligt, och fördenskull vill jag på det bestämdaste yrka
afslag å förevarande betänkande.
Carl Johan Svensén från Kalmar län: Vid remis¬
sen af den motion, som utskottet i förevarande betänkan¬
de besvarat, opponerade jag mig emot den grundsatsen att
sätta hämsko pä vår nya näringslagstiftning. Ola Jöns¬
son har redan framlagt sådana skäl emot förslaget, att jag,
som i allo delar hans åsigt, har föga att tillägga. Jag
har emellertid trott, att, sedan vi sträfvat ett godt stycke
pä den fria vägen, det icke skulle vara lämpligt att nu
taga steg efter steg bakut, och ehuru jag icke vili klan¬
dra utskottet för det resultat, till hvilket det i denna frå¬
ga kommit, ty jag föreställer mig, att utskottet nog får
från annat hall uppbära klander för det motionärens för¬
slag icke blifvit tillstyrkt, kan jag icke underlåta att an¬
märka, att, enligt min åsigt, utskottet icke tagit fullkom¬
lig kännedom om hvad nu gällande kommunalförfattning
innehåller.
Uti 7 § 2 mom. af nämnda författning stadgas: »Kom¬
munalstämma eger jemväl att för upprätthållande af de
ordningsstadgar. som kommunalstämman kan finna skäl att
för kommunen uppgöra, bestämma vitén, frän och med en
till och med tjugu riksdaler rint, hvilka dock, för att blif¬
va gällande, mäste vara af Kongl. Maj:ts befallningshaf¬
vande pröfvade och godkända.»
Kommunalstämman eger ju således att efter omstän¬
digheterna besluta de ordningsstadga!', som befinnas nödi¬
ga, och det skulle vara särdeles beklagligt, om bonde¬
ståndet, som gått i första ledet för den fria reformen, nu
skulle säga »här stanna vi och gå icke längre.»
118
Den 24 Januari.
Dä, pä grund af hvad jag anfört, jag anser utskottets
hemställan vara öfverflödig och obehöflig, yrkar jag, att
ståndet måtte afsiä betänkandet.
Per Olof Hörnfeldt frän Westernorrlands län: Af¬
ven med antagande deraf, att oordningar och olagligheter
kunna begäs på en eller annan ölstuga, kan jag icke bi¬
falla detta betänkande, ty det anar mig, att, om en sådan
lag, sorn man här begär, skulle af Kongl. Maj:t utfärdas,
man snart skall erfara, att man hoppat i galen tunna.
Man vill åstadkomma kontroll öfver ölstugorna, och det
är visst godt och väl; men ehvad en sådan författning,
som här är i fråga, utkommer eller icke, skall nog den.
som vill öfverträda lagen, kunna göra det. Hvad hindrar
t. ex. den. som erhållit rättighet att försälja kaffe eller
sodavatten, att, om han vill vara en lagbrytare, blanda
den svenska nationaldrycken deri?
Åberopande i öfrigt hvad Ola Jönsson och Svensén
yttrat, får jag uttala den öfvertygelse!), att allmänna, åkla¬
gare och kommunalnämnderna kunna, om de vilja, vaka
öfver sedligheten utan sådana författningar, som aldrig
efterlefvas. Jag afslär betänkandet.
Anders Medin frän Kronobergs län: Dä jag såsom
ledamot af utskottet icke reserverat mig emot dess beslut,
är det min pligt att uttala män åsigt i saken, och jag får
således till en början förklara, att jag icke är alldeles sä
varm vän till ölstugor, som föregående talare, af den an¬
ledning, att jag har mig bekant, att lagöfverträdelser gan¬
ska ofta begäs pä sådana ställen. Vid sådant förhållande
har jag lika med piuraliteten inom utskottet, ansett det
vara fullt lämpligt, att kommunalstyrelsen berättigas,
att, dä någon innehafvare af ölstuga förgått sig eller icke
iakttagit hvad man af honom kunnat fordra, äfven om be¬
visning emot honom saknas, tillsäga honom att upphöra
med utöfvandet af sin näring. Utskottets mening är så¬
ledes att tillägga kommunalstyrelsen en rättighet, som den
icke för närvarande har.
Inom mitt kommittentskap fanns en ölstuga, af hvil¬
ken de nära boende hade stort obehag; men sedan oskic¬
ket pä densamma under någon tid fortgått, tog man sig
före att utöfva närmare kontroll, hvaraf följden biel', att
ölstugans innehafvare, som ledsnade vid att se sig nästan
ständigt bevakad, upphörde med de olagligheter, som han
tillåtit sig, och förhållandet blef inom kort helt annorlun¬
da. Jag har derföre kommit till den öfvertygelse)), att
kommunalstyrelsen bör ega rättighet att bestämma huru¬
Den 24 Januari,
119
vida ölstuga får inrättas eller icke. Man talar om fria
lagar och frisinnad lagstiftning. Sådant later visserligen
godt och väl, men man bör också på samma gång kom¬
ma ihåg, huru vära lagar tyvärr ofta kringgås.
En föregående talare har sagt, att kommunalstyrel¬
sen redan har sådan rättighet, som man här vill bereda
den, men det är ingalunda händelsen; ty, enligt nu gäl¬
lande författning, skall kommunalstyrelsen bevisa, att olag¬
lighet eller lagöfverträdelse blifvit begången, innan styrel¬
sen kan förbjuda ölstugans innehafvare att fortsätta sin
försäljning. Då jag således anser utskottets förslag vara
ändamålsenligt, kommer jag att, med full öfvertygelse om
dess gagn, bifalla detsamma.
Olof Nilsson frän Westerbottens, Anders August An-
dersson från Östergötlands, Anders Söderholtz från Söder¬
manlands, Andreas Eskilsson frän Blekinge, Magnus Svens¬
son frän Skaraborgs. Johan Magnus Björkman frän Elfs¬
borgs samt Jonas Jonasson från Kronobergs län m. fl. de¬
lade samma åsigt.
Johannes Magnus Lundahl frän Skaraborgs län: Jag
kan icke af egen erfarenhet gifva sådant beröm åt eller
godt vitsord om ölstugorna, som en gammal ståndskamrat
för några riksdagar sedan lemnade om spöstraffet, ty om
jag sammanparar min erfarenhet med jusitäe-ombudsman-
nens och motionärens yttranden, skulle jag, om jag del¬
tagit uti utskottets öfverläggningar i denna fråga, icke
hafva kunnat annat än instämma uti den åsigt, som Me¬
din nu uttalat. De, som först yttrat sig här, hafva en¬
dast velat försvara ölstugorna och deras innehafvare, men
de hafva, icke, såsom jag anser billigt varit, tänkt uppå
den befolkning, som bor i trakten af sådana stugor, och
det obehag, som tillskyndas dem. Jag hörer alldeles icke
till dem, som vilja trakassera folk, men dä jag vet hvilka
olägenheter och obehag ölstugorna pä en del ställen med¬
fört, får jag bekänna, att, om antagandet af utskottets för¬
slag skulle anses såsom ett tillbakagående i lagstiftnings¬
väg, jag gerna mottager beskyllningen att tillhöra de till-
bakagäende.
Vid öppnandet af statens jernvägar hafva vid desam¬
ma blifvit inrättade en mängd af ölstugor, på hvilka ung¬
domen och den tjenande klassen förtära öl och porter samt
ofta nog berusa sig och förstöra sina penningar. Om ock
icke några grofva brott derstädes begås, bidraga dock öl¬
stugorna att förstöra ungdomen: hvarföre jag, lika med
120
Den 24 Januari.
Medi», vill antaga utskottets förslag, samt hoppas att icke
derigenom behöfva räknas bland de tillbakagående.
Carl Ifvarsson från Hallands län: Man synes mig
fästa alltför stor vigt vid försäljningen, dä man här talar
endast om de oordningar, som vid ölstugorna begås. Jag
måste beklaga, att oordningar inträffat .pä många ölför¬
säljningsställen, men försäljningen af öl i och för sig kan
jag icke finna vara mera skadlig och förderflig, än för¬
säljning af kaffe. Om man vill stäfja oordningarna, bör
man se till, huruvida sådant kan ske pä det sätt, som mo¬
tionären och utskottet föreslagit. För min del tror jag
icke det. Det är påtagligt, att ungdomen, dä den kom¬
mer tillsammans, förskaffar sig något till förfriskning och
såsom sådan anser jag maltdryckerna vara bland de minst
skadliga. Om man nu förbjuder försäljning af sådana, skall
man, om man vill fortgå på samma väg, innan kort på lika
goda skäl förbjuda försäljning af kaffe, mjölk in. m.
Det är icke på sådant sätt, som man vinner det mål
man eftersträfvar, ty genom tvångslagar kommer man san¬
nerligen icke långt, utan det är på öfvertygelsens väg,
som man kan komma dit man önskar, och det beror såle¬
des i främsta rummet på husbönder och lärare att före¬
komma det onda. I utskottets utlåtande nämnes dessutom
endast om kontrollen å försäljning och utskänkning af
maltdrycker, men det förekommer icke något 0111 ölstu¬
gorna eller beskaffenheten af de drycker, som der försäl¬
jas. Dä jag anser kommunallagen innehålla allt, sorn er¬
fordras för att kunna hälla ordning vid ölstugorna, dä jag,
sorn icke ser någon fara uti att ungdomen en och annan
gäng kommer tillsammans för att roa sig, är öfvertygad,
att den kan få förtäring äfven om ölstugor icke finnas,
kommer jag, uppå de jemväl af Ola Jönsson anförda skäl,
att afstå detta betänkande, såsom varande helt och hållet
ändamåls! öst.
Häruti instämde Johan Johansson frän Nerikes, Olof
Olsson i Slängserud från Wermlands, Leonard Johan Fah¬
lander trän Westerbottens samt Beniamin Uörjesson frän
Hallands län.
Anders Persson frän Kristianstads län: En föregå¬
ende talare har yttrat betänkligheter emot antagandet af
utskottets förslag. För min del kan jag icke finna någon
våda deri, utan jag anser det vara långt farligare att lem¬
na ölstuguegarne alltför fria händer att sysselsätta sig med
lönnkrögeri. Dessutom får jag erinra, att det alldeles icke.
såsom en föregående talare yttrat, är bevis på något till-
Den 24 Januari.
121
bakagäende, om ståndet skulle antaga motionärens och ut¬
skottets förslag, dä dermed icke åsyftas förbud för ölför¬
säljning. Man har sagt. att kronobetjeningen kan utöfva
all den kontroll, som är behöflig: men med den känne¬
dom, sorn vi hvar och en för oss éga om hvad polismag-
ten på landsbygden förmår, tror jag det vara ståndet vär¬
digt att antaga utskottets förslag, hvilket jag för min del
bifaller.
Diskussionen blef här afbruten af anledning, som i
nästa § omförmäles.
§ 8.
Anmäldes och af flere ståndets ledamöter inbeledsa¬
gades herr statsrådet och kommendören med stora korset
af Kongl. Maj:ts nordstjerne-orden Carl Johan Malmsten,
hvilken till ståndet allemnade Kongl. Maj:ts här nedan
omförmälda nådiga propositioner, nemligen:
l:o om anvisande af medel till utvidgning af den för jern¬
vägen genom Stockholm beslutade bangård vid Clara
sjö och tillökning i de för trafiken derstädes afsedda
byggnader;
2:o angående förhöjdt ärsanslag för slöjdskolan i Stock¬
holm ;
3:o angående beviljande af anslag till ny reglering af torg,
gator och tomter i Carlstad efter den staden i juli
månad sistlidne år öfvergängna brand;
4:o med ytterligare framställning i fråga om bergsskolans
i Falun flyttning till Stockholm och förening med tek¬
nologiska institutet;
5:o angående anslag till beredande af arbetsförtjenst åt
den genom missvext lidande befolkningen inom Pajala
socken af Norrbottens län; och
6:o i fråga om inlösande af de så kallade frisocknarnes
tjenstbarheter till Dylta svafvelbruk; samt
Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelser:
7:o i fråga om upplåtelse ät Stockholms stad af vissa tomt¬
delar på Riddarholmen;
8:o angående ändring i planen för sänkning af sjön Sol¬
gen ined flere sjöar i Jönköpings län, med bibehål¬
landet af dertill beviljadt låneunderstöd; och
9:o angående väckt fråga om Sala silfververks återgång
till statens disposition.
Sedan talmannen yttrat, det högstberörde nådiga pro¬
positioner och skrifvelser skulle af ståndet i grundlagsen-
122
Den 24 Januari.
lig ordning behandlas, samt anhållit, det herr stats-rådet
och kommendören behagade till Hans Maj:t Konungen
framföra uttrycken af bonde-ståndets underdåniga vördnad
och tillgifvenhet, afträdde herr stats-rådet, på öfiigt sätt
utbeledsagad af flere ståndets ledamöter; hvarefter de nå¬
diga propositionerna och skrifvelserna bordlädes.
Fortsattes öfverläggningen om allmänna besvärs- och
ekonomi-utskottets, här ofvan under § 7 omnämnda, betän¬
kande n:o 33, dervid sig yttrade:
Jöns Andersson frän Malmöhus län: Jag har kom¬
mit till den erfarenheten, att ölförsäljningsställena utgöra
en källa till lönnkrögeri och mänga oordningar, hvilken,
såvidt möjligt är, bör hämmas, oell jag anser således ut¬
skottet alldeles icke hafva saknat skäl för sitt beslut. Min
åsigt eller mening är visst icke att betaga den fattige rät¬
tigheten att försörja sig äfven med ölförsäljning, men jag-
vill, att denna försäljning ställes under bättre kontroll, än
hittills. Jag bifaller således betänkandet till alla delar.
Åke Andersson från Malmöhus län: Jag gillar så
mycket hellre utskottets här framställda förslag, som jag
sjelf varit sinnad att i denna fråga väcka motion, ehuru
jag afstod derifrån, då sådan redan blifvit väckt af en äl¬
dre ledamot af ståndet. Hvarken min eller motionärens
mening är att inkräkta på friheten att försälja öl, utan vi
afse endast, att det oskick och den osedlighet, som ofta
förekomma på ölförsäljningsställena, mätte stäfjas. Jag
har icke så mycket att klaga öfver förhållandet i mitt eget
grannskap, ty der finnas icke några bierstugor, men i mina
grannsocknar finnes en mängd af sådana. Uti en af dessa
socknar finnas sju eller ätta sådana ölförsäljningsställen,
hvilka, utom det lönnkrögeri der öfvas, utgöra rigtiga
tjufhål och bordeller, ty de hållas af lösa fruntimmer,
och huru på sådana ställen tillgår, känner nog litet hval¬
uta f oss.
En föregående talare har väl sagt. att dessa ölstugor
icke äro farliga; men då jag med egna ögon sett, huru
tio, tolf och femton års pojkar pä sådana ställen dricka
sitt bier eller vin och röka sin cigarr, samt huru daglö¬
naren och tjenaren der nedlägga sina förtjenta pennin¬
gar, — i sanning en ganska mörk tafla, — kan jag icke
instämma med nämnde talare. Hvad blifver för öfrigt följ¬
den, om icke något göres för att stäfja detta allt mer och
9.
Den 24 Januari
123
mer omkring' sig- gripande onda? Jo! förslappad ungdom,
otrogna oell dåliga tjenare, sorn förr eller senare falla fat¬
tigvården till last, samt en förtidig graf.
Då jag, pä grund af hvad jag nu anfört, anser något
böra göras för befrämjande af mera sedlighet vid ölför¬
säljningsställena, gillar jag förevarande betänkande.
Peter Åndersson frän Blekinge län: Jag hade icke
kunnat föreställa mig, att någon af ståndets ledamöter
skulle motsätta sig utskottets förevarande betänkande, då
vi alla väl känna, huru det i allmänhet tillgår på ölför¬
säljningsställena. Jag har sjelf varit i erfarenhet deraf, att
tjenare gatt bort pä lördagsaftnarna och icke återkommit
förr än pä måndagsmorgnarna, ofta nog med sönderslagna
lemmar och sönderrifna kläder. Den tid, som sålunda för¬
flutit, hafva de tillbragt vid ölstugan. Af sådan anled¬
ning har jag ansett ölförsäljningsställena böra ställas un¬
der bättre kontroll, än som genom 1862 års förordning
tillägges kommunalstyrelsen, och jag kommer således att
rösta för bifall till betänkandet.
Nils Svensson frän Blekinge län: Det må ursäktas
mig, att jag icke delar deras åsigt, som i denna fråga på¬
yrkat alltför stor frihet, ty jag har sjelf erfarenhet utaf,
huru det tillgår pä sådana ställen, som här äro i fråga.
I min hemort finnas vid socknekyrkan ölbryggeri och
ölstuga, hvarest försäljes icke allenast öl, utan äfven kaffe,
cigarrer och ofta nog bränvin, och der man äfven mån¬
gen gäng roar sig med dans. Då motionären icke begärt
något annat, än att den, som ä landet vill hålla öl eller
bier till försäljning, må innan sådan försäljning börjas,
derom göra anmälan hos vederbörande kommunalnämnd,
sorn har att pröfva, huruvida den sökande bör kunna en
sådan försäljning anförtros, finner jag motionärens förslag
icke innehålla någon obillighet, till följd hvaraf jag gillar
såväl motionen sorn utskottets förevarande betänkande.
Per Östman frän Wester-Norrlands län: Några af
ståndets ledamöter, som sitta till höger om mig, hafva an¬
sett utskottets förevarande förslag inkräkta på den fria
lagstiftningen, men denna åsigt kan jag icke biträda. För
den fria, sedliga menniskan behöfves icke någon lagstift¬
ning, och således icke heller för den. som icke vill på nå¬
got sätt öfverträda honom meddeladt tillstånd att försälja
öl; men för den oredlige och sjelfsväldige mäste man stifta
lagar, för att stäfja sjelfsväldet. T den ort. som jag re¬
presenterar. finnas icke några ölstugor, sä att jag icke för
min egen del har något att klaga, men med anledning af
124
Den 24 Januari
hvad jag försport från andra landsorter oin det oskick och
de oordningar, sorn ofta förekomma vid ölförsäljningsstäl¬
len och hvilka kommunalstyrelserna, enligt nu gällande för¬
fattning, icke kunna hämma, anser jag den af motionären
och utskottet föreslagna åtgärden vara ganska behöflig,
hvarföre jag godkänner betänkandet.
Lars Daniel Andersson från Wermlands län instämde.
Erik Ersson från Gefleborgs län: Jag får förklara,
att jag i fråga om ölstugor icke har samma erfarenhet, som
åtskilliga föregående talare, ty sådana finnas icke i den
ort, som jag representerar; men jag vill tillkännagifva, att
jag i denna fråga är af samma mening som Ola Jönsson.
Det är dock icke endast för att tillkännagifva detta, som
jag begärt ordet, utan för att fästa Medins uppmärksam¬
het deruppå, att den konklusion, till hvilken han kommit,
icke står i öfverensstämmelse med hans yttrande i premis¬
serna eiler utskottets hemställan, uti hvilken icke före¬
kommer något hvarken om kommunalnämnden och dess
rättigheter eller om ölstugor, utan deri endast tillstyrkes
en underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, angående kon- -
troll å försäljning och utskänkning af maltdrycker. Medin
har sjelf medgifvit, att man i hans hemort lyckats stäfja
den oordning, som vid ett ölförsäljningsställe derstädes
börjat inrota sig, vid hvilket förhållande jag anser den af
utskottet föreslagna åtgärden vara obehöflig.
Lika litet i detta som i något annat fall vili jag stifta
lagar, som tvinga menniskor till brott och förorsaka, att
våra fängelser fyllas med förbrytare, och det är af sådan
anledning, som jag ogillar det förevarande betänkandet.
Samma åsigt delades af Carl Gustaf Sköldberg från
Nerikes, Carl Johan Johansson frän Ostergötlands samt
Per Nilsson och Nils Olsson från Malmöhus län m. fl.
Sven Rosenberg frän Kristianstads län: I hufvud-
saken är jag af samma åsigt som motionären, och jag har
af sådan anledning understödt hans motion, dä den remit¬
terades till utskottet. Sjelf har jag väl icke någon sär¬
deles stor erfarenhet af de oordningar, sorn pläga förekom¬
ma pä ölförsäljningsställena; men dä jag likväl har mig
bekant, att sådana på många ställen existerat och ännu
existera, önskar jag som är en varm vän af folket, att
någon kontroll emot oskicket finge ega ruin. Jag kan dock
icke helt och hållet gilla hvad utskottet här hemställt, ty,
utom det att utskottet icke gifvit kommunalnämnderna sä
stor magt i händerna att hämma oordningarna, som jag ön-
Den 24 Januari,
125
då det hemställt, »att Rikets Ständer mätte i underdånig
skrifvelse till Kongl. Majit, anhålla, att Kongl. Majit täck¬
tes utfärda en förordning, hvarigenom nödig kontroll å för¬
säljning och utskänkning af maltdrycker kunde ernäs.»
Utskottet har således kommit till ett helt annat resultat,
än motionären åsyftat, och vi skulle, om vi godkänna ut¬
skottets förslag, göra ett stort ingrepp i näringsfriheten.
I händelse utskottets förevarande förslag skulle vinna Ri¬
kets Ständers bifall, så skall man vid nästa riksdag på
samma grund kunna förbjuda försäljning af sodavatten med
flera ganska oskadliga drycker. Det är icke brist på lagar,
utan brist på god och kraftig vilja att efterlefva dem, som
vållar, att sådana oordningar, som från så många håll öf-
verklagas, förekomma. Huru mycket man med god vilja
kan åstadkomma, visar sig deraf, att man i min hemort
kunnat nedergöra fem lönnkrogar. Då utskottet i detta
betänkande föreslagit inskränkning i näringsfriheten samt
förordat en skrifvelse, som icke tjenar till något annat, än
att åtskilja folk från hvarandra, kan jag icke annat, än
yrka afslag å utskottets betänkande.
Ola Jönsson: Jag torde få fästa uppmärksam¬
heten derpå, att utskottets förslag icke innehåller det
ringaste hvarken om bränvinsförsäljning eller om öl¬
stugor; men eftersom man här vill helst tala om dessa
får jag tillkännagifva, att icke heller jag är älskare af så¬
dana ölstugor, der oordningar ega rum. En ledamot här i
ståndet har sagt, att han vill taga folkets försvar mera än öl¬
stugornas. Det är alldeles detsamma som jag vill. Jag
vill taga allmänhetens frihet och rätt i försvar, så att nog
skola vi, han och jag, förstå hvarandra. Samme ledamot
har yttrat, att, pä samma gäng han är mycket frisinnad,
han vill ordning. Ja! nog tror jag mig vara lika frisin¬
nad som han, och icke heller jag vill frihet utan ordning;
ty sjelfsvåld är icke detsamma som frihet. Jag vill en
lagbunden frihet, men jag vill icke lagar, som äro onödiga
och skadliga samt ingripa i den enskildes rättigheter.
Här har vidare blifvit framhållet detsamma, som ut¬
skottet i sina motiv anfört, att polisstyrkan å landet är
ringa, men den är likväl icke så svag, ty på landet finnas
kronofogdar, länsmän och fjerdingsmän m. fl. För öfrigt
anser jag att om ock oordningar uppstå vid en och annan
ölstuga inom ett samhälle detta icke bevisar annat, än att
ett sådant samhälle är sjukt, ty om de mest framstående
personerne inom detsamma medverkade till ordningens
upprätthållande, skulle sådant icke blifva svårt. Jag kan ej
J26
Den 24 Januari.
åberopa någon erfarenhet om ölstugors verkningar, men 0111
sådana funnes i min ort samt ordningen och sedligheten
dervid stördes, skulle jag icke tveka att göra allt. för att
till åtal befordra lagöfverträdarne. I Amerika, det friaste
land i verlden, är polisstyrkan proportionsvis vida mindre
än här, men ändock begås der ganska få brott, och icke
många brott blifva ostraffåde, emedan hvarje hederlig med¬
borgare anser sig förpligtigarl att medverka till brottslin¬
gens upptäckande och bestraffande, dä deremot här, pä
samma gång man fordrar stränga lagar, man är benägen
att anse den verklige brottslingen, när han er tappas, så¬
som ett slags martyr. Jag tror emellertid, att, om blott
en och hvar gör sin skyldighet, i förevarande fall icke
skola behöfvas andra lagar, än dem vi redan hafva, och
derföre yrkar jag fortfarande afslag ä betänkandet.
Anders Andersson från Skaraborgs län: Jag hörer
icke till dem. som vilja lägga band uppå ett lofligt för-
sörjningsmedel, men om jag finner, att någon vill trotsa
samhällets lagar, då anser jag det vara lagstiftarens pligt
att uppträda, för att stäfja ett sådant oskick. Att icke sä
ringa oskick begås på åtskilliga ölförsäljningsställen har jag
mig bekant, och många sådana försäljningsställen utgöra
blott en skylt för lönnkrogar, der icke alla buteljer, som
försäljas, innehålla öl, utan starkare varor. Min mening
är ingalunda att förhindra en fri försäljning af öl, men
nog anser jag det vara hardt och orättvist, om kommunal¬
styrelsen icke skall kunna förbjuda innehafvaren af ett öl¬
försäljningsställe, om denne gör sig saker till lagöfverträ-
delse, att fortfarande utöfva sin handtering. Jag kommer
således att bifalla utskottets hemställan såsom nyttig och
nödvändig.
Josef Smedberg från Elfsborgs, Liss Lars Olsson frän
Kopparbergs, Ola Bosson Olsson från Kristianstads samt
Johannes Andersson från Skaraborgs län instämde.
Anders Jonsson från Wermlands län: Då jag icke
har den sorgliga erfarenhet om ölförsäljningsställena, som
åtskilliga föregående talare, har jag icke heller inom ut¬
skottet biträdt pluralitetens åsigt. Jag kan tvärtom upp¬
lysa, att ölförsäljningsställena i min hemort medfört nytta,
ty de hafva bidragit att minska krögeriet.; och dä jag är
öfvertygad derom, att kommunalstyrelserna, om de vilja
hålla efter lönnkrogarne, skola lyckas att utrota dem, af-
styrker jag bifall till betänkandet.
Per Engman från Wester-Norrlands län: Då motio¬
nen remitterades till utskottet, uttalade jag min åsigt, hvil-
Den 24 Januari.
127
ken jag icke sedermera ändrat. Det är allmänt kändt,
att lönnkrögeri utöfvas pä de liesta ölstugor, och jag hem¬
ställer till dem, som så mycket ifra för all frihet, att upp¬
gifva hvad det är för skilnad emellan en sådan ölstuga,
der det försäljes blandning af öl och porter in. m., samt
ett ställe, der bränvin utminuteras. Der missbruk eger
rum, bör det stäfjas, och jag är fullt öfvertygad derom,
att vär frisinnade regering icke skall utfärda någon för
vära tidsförhållanden olämplig förordning, hvarföre jag bi¬
faller hvad utskottet hemställt och skulle gerna sett, om
äfven artikeln vin blifvit uti den föreslagna underdåniga
skrifvelsen omnämnd.
Erik Johan Rudberg från Kalmar län: Då här blott
är fråga om åstadkommande af kontroll öfver försäljnin¬
gen af maltdrycker, anser jag det icke vara skäl att be¬
svära Kongl. Maj:t med en så obetydlig sak, som här är
i fråga, isynnerhet som både kommunalstyrelserna och kro-
nobetjeningen i orterna redan hafva rättighet till sådan
kontroll, som här är i fråga. Jag afslär utskottets hem¬
ställan.
Sven Nilsson från Kristianstads län: Om, såsom en
föregående talare yttrat, ölstugorna skulle vara krogar
eller utgöra likasom en skylt för sådana, bör det väl icke,
då dessa ölstugor besökas utaf en stor mängd af menni-
skor, vara svårt att erhålla bevisning derom, att å den¬
samma utöfvas olaglig och oloflig försäljning af sprit¬
drycker. Om komnfunalstyrelsen och kronobetjeningen
icke med den magt, som de nu ega, kunna afstyra de
oordningar och det oskick, som förekomma på ölstugorna,
tror jag det ingalunda blifva något bättre genom anta¬
gande af utskottets förevarande förslag, hvilket väl kan
synas vara oskyldigt, men, enligt min åsigt, är alldeles
öfverflödigt. Om man utfärdar ett förbud emot malt¬
dryckers försäljande, är det icke godt att bestämma hvar¬
est man till slut kommer att stanna och hvartill ett sådant
förbud kan leda. Enligt 1846 års förordning var det för¬
bjudet att öppna handelsbod inom tre mils afstånd från
stad, men huru efterlefdes detta förbud på många ställen?
I min hemort inträffade det, att tvänne personer, som
bodde nära intill hvarandra, hos Kongl. Maj:ts befallnings¬
hafvande sökte tillstånd att fä idka handel. Den ene af
dem erhöll handelsrätt, men den andre, som bodde på
mindre än tre mils afstånd från närmaste stad, förvägra¬
des att hålla salubod. Då det någon gäng inträffade, att
varor, som man önskade inköpa, icke funnos hos den till
128
Den 24 Januari.
handel berättigade, begat man sig till den andre, hvilken
icke drog i betänkande att sälja hvad man begärde och
behöfde. Man har emellertid sedermera funnit att sådana
föreskrifter varit olämpliga och derföre borttagit deni.
Hvarje loflig näringsgren bör få fritt utöfvas och det är
endast emot missbruken, som lagar böra stiftas.
Man har sagt, att dessa ölstugor äro så skadliga för
ungdomen, men jag hemställer, huruvida de äldre, för¬
äldrar och husbönder, fullgöra sina skyldigheter, då de
tillåta sina barn och tjenare att besöka sådana ställen,
sorn äro kända för de af åtskillige talare påpekade oord¬
ningar. Jag är visst icke någon sträng husbonde, men
alltid är det vanligt, att mina tjenare, då de aflägsna sig
från hemmet, underrätta mig hvart de gå, och derföre vet
jag också hvarest jag har deni; och som jag icke fruktar
den frihet, på hvilken man nu vill inkräkta, kommer jag
att rösta för äfslag å detta betänkande.
Svante Bergström från Ostergötlands län: Jag be-
tviflar så mycket mindre, att missbruk och oordningar in¬
träffat på ölförsäljningsställen, som flera trovärdiga per¬
soner bekräftat ett sådant förhållande; men jag anser mig
likväl böra afslå detta betänkande på de skäl, som blifvit
af åtskillige föregående talare anförda. Jag tror, att la¬
gar redan finnas till stäfjande och utrotande af det öf-
verklagade onda; men hos dem, som skola hafva upp¬
sigt öfver dessa lagars efterlefnad, förefinnes en stor slapp¬
het, hvilken dock bör kunna väckas till lif genom andra
medel, än utskottet här föreslagit. Från min egen hemort
kan jag framdraga ett exempel uppå, huru och på hvad
sätt gammalt inrotadt oskick kan borttagas. Jag bor nem¬
ligen i en större qvarnby, hvarest, innan ölförsäljnings¬
ställen derstädes inrättades, det fanns lönnkrog i nästan
hvarannan stuga. Oaktadt menniskor ofredades och annat
oskick begicks på dessa lönnkrogar, hvaröfver klagomål
öfverallt förspordes, gjorde hvarken kommunalstyrelsen
eller polisbetjeningen något för dess hämmande; men slut¬
ligen blefvo oordningarna så stora, att man fann sig för¬
anlåten att anmäla förhållandet hos konungens befall¬
ningshafvande. Genom donna åtgärd blef polispersonalen
väckt ur sin slummer, och inom halftannat år derefter
blefvo lönnkrögarne frenne gånger sakfällde samt böterna
antingen uttagne eller aftjenade med vatten och bröd. I
stället för dessa lönnkrogar finnas nu inrättade icke min¬
dre än fyra ölstugor, derifrån icke något oskick eller nå¬
gon oordning förspörjes; och då min öfvertygelse är, att
Den 24 Januari.
129
nian med tillämpning af nu gällande lagstadganden kan
stäfja oskicket, der det förefinnes, yrkar jag, såsom jag
ofvan nämnt, afslag å betänkandet.
Per Persson från Wermlands län: Det är ledsamt,
ja till och med beklagligt, att tillståndet i södra och mel¬
lersta delarne af riket, i livad rörer ölförsäljningsställen,
skall vara sådant, att en sådan lagstiftning, som motionä¬
ren begärt och utskottet tillstyrkt, är af behofvet påkal¬
lad. I den ort, som jag representerar, finnas icke några
ölstugor, men deremot en och annan lönnkrog, hvilka
dock, genom polisbetjeningens nit och uppmärksamhet,
snart blifva utrotade och qväfda. Inom bonde-ståndet har
praxis i allmänhet hittills varit den, att man så litet som
möjligt skulle besvära Kongl. Maj:t med underdåniga skrif¬
velse^ och hvartill en sådan skrifvelse i denna fråga
egentligen skall tjena, begriper jag icke. Att försälja
maltdrycker har alltid varit och bör alltid vara tillätet,
och emot lönnkrogar hafva vi redan ganska stränga lagar.
Det kan väl vara sannt, att namnet ölstuga begagnas såsom
skylt för lönnkrog; men om så är, bör det icke blifva så
särdeles svårt att få bevisning emot lönnkrögaren. Min
öfvertygelse är emellertid, att, om kommunalstyrelserna
visa mera kraft och nerv, den af utskottet föreslagna
skrifvelsen blifver alldeles obehöflig, hvarföre jag för¬
enar mig med dem, som yrkat afslag ä betänkandet.
Johan Bergström från Kopparbergs län instämde.
Svensén: Hvad Medin yttrat till försvar för utskottets
förevarande betänkande har Erik Ersson vederlagt. Då, en¬
ligt den af mig tillförene upplästa andra punkten uti 7 § af nu
gällande kommunallag, kommunalstämma på landet har rät¬
tighet att stadga vitén, vet jag icke hvilken större kontroll
man vill lägga i dess händer. Om, såsom en ledamot yttrat,
i hans hemort finnas tjugu ölstugor, hvilka, enär der för-
säljes bränvin, äro lika farliga som krogar, och det är
sannt, att dessa ölstugor besökas af den uppvexande ung¬
domen, då måste man erkänna, att samhället är sjukt.
Felet eller orsaken dertill torde dock böra sökas uti brist
på tillsyn vid ungdomens uppfostran. Dessutom får jag
erinra, att det ingalunda är ölets fel, att de, sorn besöka
ölstugorna, ofta hemkomma derifrån med sargade lemmar
och sönderrifna kläder, utan sådant kommer af det ber-
serkablod, som rinner i snapphanarnes ådror.
På grund häraf och af hvad jag förut anfört, hoppas
Bondc-St’ts Prot. vid 1865— 66 årens Riksdag. II- 9
130
Den 24 Januari.
jag, att ståndet vid närmare öfvervägande af saken måtte
afslå betänkandet.
Carl Gustafsson från Kaimar län: Afven jag vill
afslå hvad utskottet i detta betänkande hemställt, ty jag
har mig bekant, att åtminstone i min hemort ölstugorna
icke förorsakat befolkningen några olägenheter, utan tvärt¬
om har den fria ölförsäljningen bidragit till att hämma
lönnkrögeri och bränvinsförtäring i allmänhet.
Georg Nyqvist från Wermlands län: Jag är en af
de ledamöter, som öfvervarit denna frågas behandling i
utskottet, och kan upplysa derom, att flertalet af utskot¬
tets ledamöter ansågo den tillstyrkta underdåniga skrif-
velsen vara af mycket oskyldig beskaffenhet. Då, såsom
Per Persson nyss yttrat, vi redan hafva lagar emot lönn¬
krögeri, anser jag den af utskottet här föreslagna under¬
dåniga skrifvelsen vara alldeles öfverflödig, för såvidt man
icke önskar någon ändring i nu gällande lagstadganden
emot lönnkrögeri. Om man vill stäfja det från flere håll
öfverklagade oskicket, kan man göra det, om vederbö¬
rande blott tillse, att gällande lagar blifva efterlefda, men
att stifta lag på lag är alldeles olämpligt. Motionärens
syftemål har varit och är att hämma lönnkrögeri vid öl¬
stugor, hvarom vi, såsom jag förut sagt, redan hafva lag¬
stadganden; men såsom svar å motionen föreslår utskottet
en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående kon¬
troll å försäljning och utskänkning af maltdrycker, hvil¬
ken försäljning jag anser nyttig.
Från mina pojkår kommer jag ihåg en blind man,
som sålde snus. Pä samma grund, som utskottet här till¬
styrkt underdånig skrifvelse för erhållande af nödig kon¬
troll å försäljning af öl, kunde man ju begära en lag,
hvarigenom den, sorn försäljer snus, förbjudes att sälja
bränvin. Om t. ex. en spetsförsäljerska skulle falla på
den idéen att äfven sälja maltdrycker, borde man, för att
handla konseqvent, stifta en lag, hvarigenom hennes för¬
säljning blefve underkastad särskild kontroll.
På grund af hvad jag nu anfört och då det, enligt
redan befintliga lagstadganden, ligger i försatnlingarnes eget
skön att hämma och förekomma det oskick, som här är i
fråga,, anser jag den af utskottet tillstyrkta skrifvelsen
vara alldeles obehöflig, hvarföre jag instämmer med dem,
sorn yrkat afslag å betänkandet.
Jan Andersson från Kopparbergs län instämde.
Medin: Oaktadt jag redan förut gifvit min mening i
denna fråga tillkänna, vill jag, med anledning af Erik Erssons
Den 24 Januari.
anmärkning, upplysa, att jag inom utskottet uttalat den åsigt,
hvilken jag fortfarande hyser, att kontrollen ä ö!försäljnings¬
ställena borde tillkomma kommunalstyrelsen, ehuru utskot¬
tets pluralitet ansåg, att man borde tili Kongl. Majit öfver¬
lemna bestämmandet af denna kontroll. Man har uppgifvit,
att nu gällande författningar skulle -vara sä klara oell full¬
ständiga; meri om man betraktar, huru olika de tillämpas hos
Konungens befallningshafvande i de olika länen, skallman
linna, att denna uppgift icke är med sanna förhållandet
öfverensstämmande, och att således en ny författning är
•af behofvet påkallad. Den uppsigt, sorn kommunalstyrel¬
serna på ett och annat ställe tillåtit sig öfver ölstugorna,
bör icke klandras, ehuru de icke hafva någon rättighet
dertill; och får jag, med anledning af hvad en talare ytt¬
rat om snapphanarne, anmärka, att nämnde talare hör dem
så nära till, som någon annan.
Anders Persson frän Kristianstad,; län: Det är väl
sannt, att utskottet i detta betänkande kommit till en egen
eller besynnerlig konklusion, men sorn uti motiven för be¬
tänkandet uttalas giltiga skäl för bifall till min motion,
hoppas jag också, att dessa varda i den underdåniga skrif-
velsen framhållna.
Sven linusson frän Östergötlands län: Här har blif¬
vit sä mycket taiadt för och emot förevarande betänkan¬
de, att jag längesedan fattat mitt beslut i frågan, men dä
jag vid den omröstning, som efter all förmodan kommer
att ega rum, mäste aflemna mitt ja heller nej, anser jag
mig böra uppgifva skälen för den åsigt, som jag vid den
blifvande omröstningen kommer att omfatta. Jag är så¬
ledes icke af den äsigten, att en ät kommunalstyrelsen
medgifven kontroll kan hafva någon skadlig inverkan pä
näringsfriheten, och jag kan icke heller medgifva, att den
nu gällande kommunalförfattningen tillåter sådan kontroll,
som Svensén uppgifvit, ty kommunalstämman har icke rät¬
tighet att förbjuda eller göra någon inskränkning uti en
påbörjad ölförsäljning, utan den eger blott uppgöra ord-
ningsreglor, efter hvilka rörelsen skall bedrifvas, såsom
t. ex. att föreskrifva, att sådan rörelse icke får utöfvas pä
sön- och helgedagar.
En talare har yttrat, att det skall vara sä lätt att fä
en lönnkrögare fälld till böter, emedan det i allmänhet
skall finnas så godt om vittnen, hvilka besöka hans för¬
säljningsställe. Att lönnkrögare understundom icke äro
så lätt åtkomliga, har jag bevis på frän min hemort. Der
132
Den 24 Januari.
fanns nemligen en person, sorn hade ölförsäljning vid kyr¬
kan. Sedan lian blifvit tilltalad och tvänne gänger böt-
fälld för oloflig bränvin försäljning, hvilken han af miss¬
tag erkänt, hittade han pä den utvägen, att, för undvi¬
kande af ytterligare ätal och böter, tillsäga den person,
som ville köpa bränvin, att följa med sig till ett innanför stu¬
gan beläget ruin, der bränvin lemnades, hvilket sedermera
förtärdes i stugan. Som vid de åtal, hvilka sedermera följde,
han förnekade sig hafva salt bränvin och full bevisning-
härom icke kunde åstadkommas, samt mannen var straf¬
fad för snatteri, hvarföre edgång icke kunde anförtros ho¬
nom, har han således aldrig sedermera varit åtkomlig- för
det straff, som finnes stadgadt för oloflig bränvinsförsälj-
ning. För min del anser jag det ingalunda vara farligt
att lägga sådan magt i kommunalstyrelsens händer, att
denna berättigas att förbjuda den person, sorn en gång
blifvit beträdd med lagöfverträdelse, att fortsätta med en
för samhället demoraliserande rörelse; och kommer jag så¬
ledes, att, ehuru jag icke till alla delar gillar betänkandet,
rösta för bifall till detsamma.
Per Nilsson frän Malmöhus län: Då min åsigt i
denna fråga förut är bekant, hade jag icke tänkt yttra
mig, men sedan jag hört den mörka och dystra skildring,
som några representanter frän Skåne och Blekinge här
framlagt, har jag begärt ordet, för att reservera mig der¬
emot. Om samhällsandan i Blekinge är sä dålig, som den
här blifvit skildrad, är det verkligen beklagligt, men an¬
ledningen dertill torde närmast böra sökas uti den om¬
ständigheten, att bränvinstillgången, i följd af den stora
produktionen, der är mycket större än i andra provin¬
ser. I Skäne är kommunalandan i allmänhet icke så då¬
lig, som man här framställt den, och den kommun, som till-
låter sådana oordningar och sådant oskick, som man här
åberopat, befinner sig i sanning på en mycket låg stånd¬
punkt. Jag inser icke hvartill den af utskottet föreslag¬
na underdåniga skrifvelsen skall tjena, då vi redan hafva
lagar emot oloflig försäljning af spritdrycker, och jag kom¬
mer således att rösta för afslag ä detta betänkande.
Anders Wilhelin Uhr frän Nerikes län: Jag har
förut instämt uti Ola Jönssons yttrande, och jag har af
den nu förda diskussionen blifvit ytterligare styrkt uti den
öfvertygelsen, att hans åsigt är rigtig. Om nu, såsom man
yttrat, ölstugorna icke äro annat än lönnkrogar, så hafva
vi ju redan lagar emot sådana. Då jag icke hört någon
önska inskränkning uti tillverkning, försäljning eller för-
Den 24 Januari.
133
läring af öl, vet jag i sanning icke „ hvad man med den
ifrågavarande skrifvelsen åsyftar. Ar det måhända me¬
ningen att kontrollera huru många muggar öl, sorn för¬
säljas pä hvarje ölstuga, eller om ölet är blandadt med
sprit eller är för litet kokt. Ja, hvad vet jag? Om ölet
är för litet kokt, förorsakar det väl, att den, som förtär
det, får ondt i magen, och det är ingalunda bättre, än att
fä ondt i hufvudet af öl. Som jag sagt, begriper jag icke
meningen med skrifvelsen och afstyrker således bifall till
densamma.
Nyqvist: Med anledning af Sven Hanssons ytt¬
rande, att kommunalstyrelsen borde berättigas att stän¬
ga en ölförsäljning, hvars innehafvare vid försäljnin¬
gen gjort sig skyldig till lagöfverträdelse, får jag er¬
inra, att, om en sådan åsigt gör sig gällande och ge¬
nomföres, den, som säljer öl, kommer i en vida säm¬
re och mera beroende ställning, än den, som försäljer
bränvin och andra spirituösa drycker, ty denne får åt¬
minstone försvara sig inför domstol. De, som tala fol¬
den menskliga friheten, kunna icke annat än stöta sig pä
ett sådant förslag, som vill lägga en sä vidsträckt magt i
kommunalstyrelsens händer, och det är detta, som för mig
utgör en ny anledning att icke godkänna utskottets före¬
varande betänkande.
Öfver läggningen förklarades afslutad och talmannens
proposition på bifall till förevarande betänkande blef med
blandade Ja och nej besvarad; hvarefter, och dä votering-
begärdes, följande voteringsproposition uppsattes, justera¬
des och anslogs:
»Den, som vill bifalla allmänna besvärs- och ekono¬
mi-utskottets betänkande n:o 33 i anledning af motion, an¬
gående kontroll ä utöfvandet af rättigheten att försälja
maltdrycker;» röste
Ja,
Den, det icke vill, röste
Nej;
Vinner nej, har bondeståndet afslagit detta betänkande.
Vid voteringssedlarnes öppnande befunnos 33 leda¬
möter hafva röstat ja och 64 ledamöter röstat nej. till följd
hvaraf förevarande betänkande var af ståndet a/slaget.
§ 10.
Föredrogos ånyo och bordlädes andra gången:
stals-utskottets utlåtanden
N:o 21, i anledning af Rikets Ständers åren 1863 och
134
Den 24 Januari.
1864 församlade revisorers berättelser, angående gransk¬
ning af statsverkets samt andra af allmänna medel be¬
stående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
åren 1861 och 1862;
Nio 23, i anledning af Kongl. Majds nådiga propo¬
sition angående försäljning till skatte af gatuhusen n:o 7
Glemminge och n:o 21 Hannas i Kristianstads län:
N:o 24, i anledning af motion oin skattelösen af alla
inom Lunds stift belägna domkyrko- och kyrkohemman
med flere lägenheter;
N:o 25, i anledning af motioner, angående förändring
af sättet för markegångsprisens bestämmande;
Nio 26, angående regleringen af utgifterna under riks-
statens andra hufvudtitel;
No 27, angående regleringen af utgifterna under riks-
statcni tredje hufvudtitel;
Nio 28, i anledning af motioner, angående ändring i
vissa delar af instruktionen för Rikets Ständers revisorer
af statsverket:
Nio 30. i anledning af Rikets Ständers åren 1863.
1864 och 1865 församlade revisorers berättelser om gransk¬
ningen af de under Kongl, kommerskollegii förvaltning
ställda fonder och medel; samt
allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets betänkande nio
35, i anledning af väckt förslag om öfverflytfning på de
enskilda bankerna af landtränteriernas kassaförvaltning.
§11.
Till bordläggning första gången anmäldes:
stats-utskottets utlåtanden
Nio 22, angående beräkningen af statsverkets in¬
komster; och
Nio 31, i anledning af gjorda framställningar om ef¬
tergift af kronans rätt till danaarf, fallna efter åtskilliga,
personer, äfvensom
allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets betänkande nio
36, i anledning af motioner, rörande ej mindre Norrmäns
och Danskars, än äfven andra utländingar rätt att i Sveri¬
ge idka handel, handtverk och andra yrken.
§ 12.
Nedannämnde från respektive medständen ankomne
protokollsutdrag blefvo vid nu skedd föredragning lagda
till handlingarne. nemligen:
Den 27 Januari.
135
från högloft, ridderskapet och adeln n:ris 91—99 och
högvördiga prestestånd et n:o 89.'
§ 13.
Vid föredragning af expeditions-utskottets förslag till
Rikets Ständers underdåniga skrifvelse n:o 13, angående
riksdagens förlängning, blef samma skrifvelse af ståndet
godkänd, med ändring af ordet »anhålla-» till ordet åska.
Ståndets ledamöter åtskildes kl. J till 3 e. m.
In fidem
J. Sjöberg.
Den ‘27 Januari.
Plenum kl, 10 f. in.
§ 1.
Upplästes till justering och godkändes återstoden, från
och med § 7, af protokollet vid ståndets sammanträde den
13 innevarande månad.
§ 2.
Pä begäran meddelades ledighet från deltagande i riks-
dagsgöromålen ät Per Persson frän Wermlands län, under
en tid af trenne veckor, räknad från och med den 29 in¬
nevarande månad.
§ 3.
Föredrogs Kongl. Majis nådiga proposition till Rikets
Ständer, om anvisande af medel till utvidgning af den för
136
Den 27 Januari.
jernvägen genom Stockholm beslutade bangård vid Clara
sjö och tillökning i de för trafiken derstädes afsedda bygg¬
nader.
Härvid yttrade sig Jan Andersson från Stora Koppar¬
bergs län sålunda: Om jag ej alltför mycket misstager mig,
beviljade Rikets Ständer vid sistförflutne riksdag ej min¬
dre än 3 070,000 r:dr till sammanbindningsbanan uti huf-
vudstaden och, åtminstone af detta stånd, under det ut¬
tryckliga vilkor och den förhoppning, att något vidare till¬
skott härtill från statens sida icke skulle komma i fråga.
Annu har man, såsom vi alla veta, icke hunnit särdeles
långt med detta arbete, och redan fordrar man den enor¬
ma summan Kongl. Maj:t i den nu föredragna propositio¬
nen äskat. Här har man ett motstycke till historien om
vår museibyggnad, och jag vill derföre föreslå, att pro¬
positionen matte beledsagas till stats-utskottet med stån¬
dets uttryckliga förklarande, att några medel icke vidare
må för nu angifna ändamål af Rikets Ständer beviljas. *
Häruti instämde Gustaf Hedström, från Westerbot¬
tens län.
Ofverläggningen förklarades afslutad; och blef Kongl.
Maj:ts ifrågavarande proposition, jemte ofvanantecknade yt¬
trande, till stats-utskottet remitterad.
§ 4.
Vid nu skedd föredragning remitterades till stats-ut¬
skottet Kongl. Maj:ts nedan uppräknade nådiga propositio¬
ner, nemligen:
l:o angående förhöjdt årsanslag för slöjdskolan i Stock¬
holm;
2:o angående beviljande af anslag till ny reglering af torg,
gator och tomter i Carlstad efter den staden i juli
månad sistlidne år öfvergängna brand;
3:o med ytterligare framställning i fråga om bergsskolans
i Falun flyttning till Stockholm och förening med tek¬
nologiska institutet;
4:o angående anslag till beredande af arbetsförtjenst åt
den genuin missvext lidande befolkningen inom Pajala
socken af Norrbottens län; och
5:o i fråga om inlösande af de så kallade frisocknarnes
tjenstbarheter till Dylta svafvelbruk; samt
Kongl. Maj:ts nådiga skrif reiser:
6:o i fråga om upplåtelse åt Stockholms stad af vissa tomt¬
delar pä Riddarholmen;
Den 27 Januari.
137
7:o angående ändring i planen för sänkning af sjön Sol¬
gen med flere sjöar i Jönköpings län, med bibehål¬
lande af dertill beviljadt låneunderstöd; och
8:o angående väckt fråga om Sala silfververks återgång till
statens disposition.
§ 5-
Föredrogs punktvis stats-utskottets utlåtande n:o 21, i
anledning af Rikets Ständers åren 1863 och 1864 försam¬
lade revisorers berättelser, angående granskning af stats¬
verkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning, under åren 1861 och 1862,
dervid ståndet godkände utskottets yttrande i
§ 7, angående frågan om upprättande af nya for¬
mulär för de förvaltande verkens samt alla redovisande em-
bets och tjenstemäns räkenskaper; och
§ 2, angående lyftning och redovisning af statsmedel,
sorn för något visst angifvet ändamål af Kongl. Maj:t stäl¬
las till disposition af någon stats-rädets ledamot.
Uti § 3 hade utskottet hemställt, att den af reviso-
rerne väckta fråga om nedsättning i kostnaden för kon¬
trollen å bränvinstillverkningen i riket må få bero vid den
behandling, densamma torde erhålla genom bevillnings¬
utskottets åtgärd, till hvilket äfven enskilda motioner i
ämnet vid innevarande riksmöte blifvit öfverlemnade.
Härvid yttrade sig sålunda:
Sven Rosenberg från Kristianstads län: Det synes
mig, som om utskottet här icke varit rätt lyckligt vid val
af ordalag, ty det ser ut som om Rikets Ständer borde pä
förhand förklara sig gilla och godkänna allt hvad bevill-
nings-utskottet i detta ämne kan komma att föreslå. Af
denna anledning önskar jag att ståndet måtte ogilla före¬
varande hemställan och antaga herr Skogmans deremot af-
gifna reservation.
Flere ledamöter hördes häruti instämma.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Jag instämmer
sä mycket hellre med Rosenberg, som jag på afdelningen
biträdde den åsigt, som af herr Skogman blifvit uttalad.
Den ordställning, punkten i utskottets plenum erhöll, ansåg
jag genast för olämplig, ehuru densamma på framställning
af en ledamot antogs af pluraliteten. Såsom Rosenberg
sagt. ser det ut som, genom antagande deraf, Rikets Stän¬
der skulle afklippa för sig möjligheten att fatta annat be¬
slut, än det bevillnings-utskottet kan komma att- framläg¬
138
Den 27 Januari.
ga. oell derföre förordar jag antagandet af licia- Skogmans
reservation.
Carl Amders Larssom från Ostergötlands län: För
min del finner jag icke ordalydelsen vara sä oförklarlig,
som de föregående talarne påstått, och jag tror alltså, att
det ej är så särdeles angeläget att antaga herr Skogmans
reservation. Genom bifall till utskottets hemställan är ju
icke något hinder lagdt för pröfning och förkastande, om
man så vill, af bevillnings-utskottets framdeles afgifvande
förslag i ämnet, utan man har blott sagt. att då detta
ärende egentligen tillhör bevillnings-utskottets handläggning
och icke stats-utskottets, förstnämnda utskott äfven bör
deröfver afgifva yttrande. Genom bifall härtill förklara
vi oss ämna framdeles pröfva bevillnings-utskottets utlå¬
tande i ämnet, och derföre kan. enligt min åsigt, den före¬
dragna paragrafen gerna godkännas.
Rosenberg: Den utredning af frågan, Carl Anders
Larsson nyss sökt åstadkomma, kan jag icke finna nöjak¬
tig. Utskottet hemställer, att vid den behandling, frågan
genom annat utskotts åtgärd atorde erhålla, må få bero.»
Således är meningen icke allenast, att frågan hänskjutes
till behandling af annat utskott, utan äfven att vid detta
utskotts åsigt må få förblifva. Härpå vill jag dock allde¬
les icke ingå. och enligt hvad jag- tror, är den af herr
Skogman föreslagna ordalydelsen vida bättre och mycket
att föredraga, såsom klart uttryckande hvad sorn menas,
då han föreslår denna slutmening: »Dä bestämmandet af
ifrågavarande arvoden hittills handlagts och äfven lämp¬
ligast handläggas af bevillnings-utskottet, torde revisorer-
nes förevarande framställning, jemte det deröfver afgifna
underdåniga, yttrandet, böra af Rikets Ständer öfverlemnas
till nämnda utskotts åtgärd.» Saken kan visserligen
anses obetydlig, men den bör dock behandlas i grundlags¬
enlig ordning, och då går det icke an att på förhand gilla
hvad ett utskott framdeles kommer att hos Rikets Stän¬
der föreslå.
I detta yttrande förenade sig Gustaf Hedström frän
Westerbottens län.
Cari Ifvarsson från Hallands län: Inom utskottet trod¬
de man sig icke böra fästa afseende på revisorernes framställ¬
ning i ämnet, utan man ansåg att motionärernes förslag borde
vinna afseende. Afdelningen föreslog äfven, att revisorer¬
nes anmärkning likaledes borde öfverlemnas till bevillnings¬
utskottet för att handläggas i ett sammanhang meri det
förstnämnda förslaget, och för min del tror jag att såväl
Den 27 Januari.
139
det ena som det andra later sig göras. Skulle dock stån¬
det icke vilja gä in pä herr Skogmans reservation, är all¬
deles nödvändigt att ordställningen ändras salunda, att or¬
det »genom» utbytes mot uttrycket »i följd af,» så att ut¬
skottets hemställan kommer att få den lydelse, att vid den
behandling, frågan i följd af annat utskotts åtgärd torde
erhålla, må fä bero.
Nils Petersson från Kalmar län: Jag kan icke före¬
ställa mig, att stats-utskottet afsett någon annan behand¬
ling af frågan, än den, som finnes föreslagen i herr Skog-
mans reservation, och att Rikets Ständer sålunda icke
kunna vara betagna rättigheten att i sista hand afgöra
ärendet. Dä alltså ordalagen icke äro så alldeles välvalda,
är det fullkomligt på sin plats att deri vidtaga någon än¬
dring, och då herr Skogmans reservation är fullt ända¬
målsenlig, sä anser jag, att densamma bör af ståndet så¬
som dess mening antagas.
Per Nilsson från Malmöhus län: För min del kan jag
icke finna, att någon misstydning af slutmeningen skulle
kunna uppstå derhän, att Rikets Ständer, genom antagan¬
de deraf, skulle hafva afsagt sig sin pröfningsrätt i ären¬
det, ty bevillnings-utskottet har alldeles icke någon be¬
slutanderätt härvidlag, och vid sådant förhållande anser jag
att utskottets hemställan utan fara kan bifallas.
Häruti instämde Johannes Andersson från Elfsborgs län
jemte flere af ståndets ledamöter.
Carl Johan Svensén frän Kalmar län: Orsaken
hvarför utskotts-afdelningens förslag förkastades var den,
att stats-utskottet ansåg sig pligtigt att lemna, yttrande öf¬
ver revisorernes anmärkning och icke öfverlemna denna
skyldighet till annat utskott. Om ordalagen icke äro fullt
sä tydliga, sorn ätskillige talare här fordrat, så betyder så¬
dant föga, dä meningen i alla fall är klar, och med an¬
ledning häraf hemställer jag, att utskottets yttrande måtte
godkänna-.
Carl Anders Larsson: Jag medgifver gerna, att jag
icke kan reda saken så bra som Rosenberg; men här gäl¬
ler frågan endast ärendets behandling, cl. v. s. den form, i
hvilken frågan förekommer, ingalunda beslutet. Härmed
har man icke pä något sätt sagt, att man på förhand är
nöjd med resultatet, ty härom komma vi sedermera att
besluta, och rättigheten härtill kommer ståndet ingalunda
att afsäga sig.
Jonas Andersson frän Östergötlands län: Icke heller
jag kan inse, att någon tvetydighet ligger uti utskottets
140
Den 27 Januari.
hemställan, ty denna är. enligt min åsigt, lika rigtig, som
den i herr Skogmans reservation framställda, och här har
man endast att skilja emellan ärendets behandling och det
beslut, som derom sedermera kommer att fattas. Härige¬
nom erkänna vi alldeles icke giltigheten af den åsigt, be-
villnings-utskottet kommer att framställa; och dä jag an¬
ser stats-utskottets hemställan ganska lämplig, önskar jag
att densamma måtte af ståndet godkännas.
Anders August Andersson från Ostergötlands län:
Jag kan icke undgå att finna, det Rosenbergs framställ¬
ning är ganska rigtig, och att utskottets ordalag icke äro
sä väl valda att ju icke herr Skogmans redaktion är bät¬
tre; men det bör i det hela kunna göra alldeles detsamma,
ty hvilketdera förslaget man än antager, nog hafva ändock
Rikets Ständer sin rättighet qvar att i ärendet besluta,
hvadan ock utskottets hemställan gerna kan bifallas.
Anders Medin frän Kronobergs län: Äfven jag fin¬
ner det temligen likgiltigt, hvilket förslag som antages,
men jag vill icke förneka att herr Skogmans förslag går.
att jag sä må säga, mera rakt pä saken, ty derigenom kan
man icke komma derhän, att nödvändigt låta bero vid hvad
bevillnings-utskottet hemställer, och ehuru utskottet ej kun¬
nat mena sä illa som man här fösutsatt, sä anser jag dock
bäst att i alla läll godkänna reservationen.
Ola Jönsson frän Malmöhus län: Jag vill väl icke
tro, att utskottet menar, att de i ämnet väckta motionerna
skulle vara afgjorda härmed; men till förekommande af en
dylik åsigt vill jag förena mig med dem, som vilja antaga
herr Skogmans reservation.
Svante Bergström från Ostergötlands län: Det kan
väl tyckas, som gjordes här mycket väsen för ingenting;
men man kan aldrig få för stor tydlighet i uttrycken vid
dylika fall som detta. Man säger visserligen, att tydlig¬
heten är stor nog derföre, att frågan nu gäller icke ett
definitivt beslut, utan ärendets formella behandling; men
om vi tänka oss att utskottet behandlat frågan, så ligger
ju uti den slutliga handläggningen deraf äfven ett beslut.
Annat vore om utskottet hemställt, att frågan borde hän-
skjutas till annat utskotts behandling, utan att dervid måtte
få bero; dä hade man kunnat taga utskottets hemställan för
god, men nu vill jag instämma med dem, som gilla herr
Skogmans reservation.
Carl Ifvarsson: Jag hade icke trott, att diskussionen
om denna punkt skulle utsträcka sig så långt, som nu re¬
dan skett; men det oaktadt nödgas jag till besvarande upp¬
Den 27 Januari.
141
taga åtskilliga här fällda yttranden. Sä liar Svensén sagt,
att orsaken, hvarföre utskottsafdelningens förslag förkasta¬
des, var den, att stats-utskottet ansåg sig pligtigt att lem¬
na yttrande öfver revisorernes anmärkning och icke ville
öfverlemna denna skyldighet till något annat utskott. Det¬
ta var visst icke meningen, ty denna var, om jag icke allt
för mycket bedrager mig. att revisorernes anmärkning icke
skulle leda till något resultat, utan förfalla; detta syntes
ganska tydligt. Hvad sjelfva saken angår, sä och då man
i detta stånd alltid klagat deröfver att bränvinskontrollö-
rerne äro allt för högt aflönade, vet jag icke, hvarföre
den framställda anmärkningen här skall öfverhalkas och
nästan förbises. För min del linner jag det verkligen vara
af vigt att den öfverlemnas till bevillnings-utskottet, för
att i sammanhang med motionerna i ämnet handläggas,
och jag vet icke hvarföre man icke kan antaga herr Skog¬
mans reservation, dä jag förmodar att den kommer att
gillas och antagas i flera af de andra stånden. Ju mera
jag tänker derpå desto lifligare måste jag yrka, att stån¬
det i enlighet härmed mätte fatta sitt beslut.
Häruti instämde f. v. talmannen Per Ericsson och An¬
ders Jonsson från Wermlands, Pehr Tjernlund frän Ve¬
ste r-Norrlands samt Gustaf Hedström frän Westerbottens
län m. fl.
Svensén: Hvad angår min åsigt om orsaken till
utskottets hemställan, sä, ehuru sådant icke står ut¬
tryckligen angifvet i betänkandet, är dock tydligt, att
stats-utskottet icke ansåg lämpligt att öfverlemna åt annat
utskott att yttra sig öfver en revisorernes anmärkning,
och då något svar derå måste ges, så uppsattes utskottets
hemställan i den form, hvari den nu framträdt. Om stats¬
utskottet öfverlemnat frågan till annat utskott, så skulle
man sagt, att utskottet lemnat densamma oafgjord. Nu
var dock stats-utskottets skyldighet att besvara alla i re¬
visionsberättelsen förekommande anmärkningar och icke
att skicka den ena hit, den andra dit, att hänskjuta en
fråga till bevillnings-utskottet, en annan till lag-utskottet,
en tredje till ekonomi-utskottet o. s. v. Beträffande sjelfva
anmärkningen, sä är jag sjelf en ibland dem. som yrkat
på dess framställande, ty jag anser alldeles orimligt, att
en bränvinskontrollör, som har sin tjenstgöring på ett en¬
da ställe, der han åtnjuter fullständigt underhåll, dessutom
uppbär till och med åtta riksdaler om dagen i arvode,
och jag- betviflar alldeles icke att bevillnings-utskottet in¬
kommer med förslag i ämnet för att bereda en billig och
142
Den 27 Januari.
lämplig nedsättning i de hittills varande höga arvodes¬
beloppen för ifrågavarande tjenstemän.
Carl Ifvarsson: Att tvista med Svensén tjenar till
ingenting, ty hvar och en, som kan läsa tryckt, ser nog
huru det är oell att han uppenbarligen liar orätt. Dä han
säger, att stats-utskottet borde behandla detta ärende och
icke öfverlemna detsamma ät ett annat utskott, sä före¬
faller mig detta lika olämpligt, som om stats-utskottet
skulle handlägga frågor, som sta i sammanhang med mo¬
tioner, hvilka blifvit till andra utskott öfverlemnade; ty
på detta sätt kunde dessa motioner i ett eller annat hän¬
seende blifva undertryckta. I förevarande ärende kunde
visserligen stats-utskottet sammanträda med de andra utskott,
som handlägga bränvinsnäringen rörande frågor, men då
detta sammansatta utskott förut utgöres af ledamöter från
bevillning^-, lag- och ekonomi-utskotten, sä skulle dertill
nu komma ledamöter af stats-utskottet och således fyra
särskilda utskott sammanträda. Men jag frågar: är detta
nödigt? Mig förekommer det åtminstone fullkomligen
otjenligt, och bättre anser jag det vara att öfverlemna an¬
märkningen ät ett utskott, som skall behandla bränvins-
frågan. Förut måste man veta, huru och på hvad sätt
kontrollen skall ske, innan man kan föreslå någon höjning
elier sänkning i kontrollörernes aflöning, och pä mina för¬
ut andragna skäl förnyar jag mitt yrkande, att herr Skog¬
mans reservation mätte af ståndet godkännas.
Uti detta anförande instämde Petter Andersson frän
Blekinge, Åke Andersson frän Malmöhus, Anders Johan
Sandstedt från Jönköpings samt Gustaf Hedström frän We¬
sterbottens län m. fl.
Vice talmannen Anders Eriksson från Elfsborgslän:
Mig förefaller det mycket både enkelt och naturligt att
stats-utskottet icke kunnat fatta beslut i denna punkt, utan
helt enkelt hemställt, att anmärkningen måtte till bevill-
nings-utkottet' öfverlemnas, ty i annan händelse kunde lätt
kollision mellan dessa bada utskott hafva inträffat. Nu är
blott behandlingen af ärendet öfverläten pä bevillnings¬
utskottet, men alldeles icke det beslut, som framdeles
kommer att fattas, och alltså yrkar jag bifall till utskot¬
tets hemställan.
Sven Nilsson från Kristianstads län: För min del
anser jag frågan icke vara af någon särdeles stor vigt, ty
Rikets Ständer är o oförhindrade att deruti fatta beslut,
antingen den blifvit handlagd af bevillnings-utskottet eller
af stats-utskottet; men. då jag finnér herr Skogmans re¬
Den 27 Januari.
143
servation tydligare, förenar jag mig med dem, som yrka
antagandet af det af honom framställda förslaget.
Ofverlä ggningen förklarades nu vara afslutad oell se¬
dan talmannens proposition pä bifall blifvit med öfvervä¬
gande nej besvarad, Idof utskottets i denna § gjorda hem¬
ställan a/slagen af ständet, som, med antagande af herr
Skognians, C. J. A., reservation, öfverlemnade revisorer-
nes i denna § omförmälda framställning til! bevillnings¬
utskottets åtgärd.
Utskottets uti § 4 gjorda hemställan, att Rikets Stän¬
der måtte uti underdånig skrifvelse hemställa, att, derest
utgifter, som icke tillhöra anslaget till elementarlärover¬
ken. framdeles skulle behöfva af allmänna medel bestri¬
das, detta anslag ej dertill må anlitas, blef af ständet utan
diskussion godhänd.
Uti § 5 hade utskottet hemställt, att en af 1863 års
revisorer gjord anmärkning i fråga om til! f. d. landshöf¬
dingen i Hallands län grefve P. A. Lewenhaupt leinnad
ersättning för mistad fardagsrätt vid innehafda boställs-
lägenheter m. m. mätte, sedan den regeringsåtgärd, som
med det anmärkta förhållandet afsåges, redan under näst-
lidne riksmöte utgjort föremål för vederbörligt utskotts
granskning, numera icke till någon Rikets Ständers åtgärd
föranleda.
Härvid yttrade sig sålunda:
Carl Anders Larsson frän Ostergötlands län: Re-
visorerne emotsägo visserligen att resultatet af deras an¬
märkning icke skulle blifva något annat, än hvad betän¬
kandet innehåller; men jag anser, att vi icke böra god¬
känna den principen att hvad som godkännes vid gransk¬
ningen af statsräds-protokollen, innefattar en pä förhand
gifven fullkomlig decharge ät såväl statsråden, som under¬
lydande tjenstemän, hvilka jag tror böra ega skyldighet att
ansvara för de försummelser, hvartill de må i dylika mål
kunna hafva gjort sig skyldige. Tvisten gäller här egent¬
ligen ersättning af vederbörande tjenstemän för den för¬
summelse i afseende ä utarrendering af ifrågavarande bo-
ställslägenheter, som ligger dem till last; ty staten förlo¬
rade fyratusen riksdaler för hvartdera af de tvänne är,
som man dröjde med denna utarrendering; och jag tror
icke, att de försumlige böra befrias frän skyldigheten att
ersätta kronan dess förlust, åtminstone syntes det reviso-
rerne, sorn borde detta ersättningsanspråk hållas öppet,
och på nu andragna skäl yrkar jag alltså att ifrågava¬
rande § mätte till utskottet återremitteras.
144
Den 27 Januari,
Carl Ifvarsson från Hallands län: Att saken förhåller
sig sä, som Cari Anders Larsson uppgifvit, är ganska rig-
tigt och erkändes äfven i utskottet, hvadan också utskot¬
tet i betänkandet förklarar det af revisorerne anmälda för¬
hållandet vara »särdeles anmärkningsvärd^; men sedan
Kongl. Maj:t beslutat den klandrade åtgärden och stats¬
rådets åtgörande i detta läll undergått granskning samt
decharge blifvit detsamma tillerkänd, sä ansåg utskottet
att härvidlag ingenting vidare vore att göra. Riksdags¬
ordningens 76 § bjuder, att allt hvad Rikets Ständer ef¬
ter granskning godkänt eller lemnat oanmärkt, bör anses
hafva vunnit decharge i afseende på det granskade, och
att ingen ny till ansvarighet förbindande granskning af
nya ständer må i samma mål vara tilläten; och denna be¬
stämda föreskrift lägger hinder i vägen för målets upp¬
tagande ånyo, då konsfitutions-utskottet vid sistlidne riks¬
dag icke hade att framställa någon anmärkning häremot.
Nu då revisorerne komma ett par är efteråt med denna
anmärkning, sä stå de nästan med bundna händer, ty in¬
genting kan härvid åtgöras. Att sättet för revisorernes
granskning icke är det lämpligaste, har flera gånger förut
icke blifvit förbisedt, men olägenheterna deraf kunna icke
förekommas utan den föregående ändring uti grundlagarna,
att hvad konstitutions-utskottet möjligen förbigått icke må
lägga hinder i vägen för en efterföljande granskning af
Rikets Ständers revisorer. Ett förslag i denna syftning
har varit väckt, men föll vid sistförflutna riksdag. Jag
begärde i utskottet frågan pä bordet för att erhålla en
närmare utredning deraf, men detta tjenade till ingenting,
och lärer väl ej något annat vara att göra, än att bifalla
utskottets hemställan.
Carl Anders Larsson: Om man godkänner den af
utskottet antagna principen, sä förlorar statsrevisionen hela
sin betydelse och blir en institution utan allt förnuftigt
ändamål, ty räkenskapernas granskning försiggår tvänne
år efter statsrådsprotoKollernas och den pä grund af denna
senare statsråden meddelade decharge. Anspråk pä er¬
sättning af och ansvar för underordnade tjenstemän i och
för af deni begångna försummelser böra väl kunna i dessa
mål framställas, fastän statsrådets ledamöter erhållit de¬
charge. Här har nu en landshöfding bibehållit afkastnin-
gen af bostadslägenheterna i tvä är längre, än veder¬
bort; och dä jag icke kan godkänna ett sådant förfarande,
och dä enligt min åsigt ersättningsfrågan bör hällas öppen,
anhåller jag att åtminstone detta stånd mätte bevilja äter-
Den 27 Januari.
145
remiss af nu föredragna g. för att om möjligt återvinna ät
staten den oj obetydliga summan af ätta tusen riksdaler
riksmynt.
Med denne talare förenade sig Lars Ersson från Sö¬
dermanlands och Sven Nilsson frän Kristianstads län m. fl.
Svante Bergström frän Östergötlands län: Jag är
förekommen af Carl Anders Larsson och vill blott erinra
om det gamla lagbudet, att missräkning icke är betalning.
För min del kan jag icke medgifva, att fordringsanspräket
annulleras, utan mä detsamma stä qvar, men särskiljas från
det personliga ansvaret för statsråden, hvilka i beslutet
deltagit och för hvilket de redan erhållit decharge. Jag
yrkar äterremiss.
Carl Ifvarsson: Det anmärkningsvärdaste i denna
fråga synes mig ligga deruti, att svårighet uppstår att
linna, pä hvem ansvarigheten egentligen hvilar. Manne
icke denna ansvarighet, sedan Kongl. Maj:t godkännt den
föreslagna åtgärden, är öfverflyttad på statsrådet; men då
Rikets Ständer godkänt statsrådets förfarande, till hvil¬
ken har man sedan vidare att vända sig? Ingalunda kan
det vara till grefve Lewenhaupt, sorn har att stödja sig
på regeringens af Rikets Ständer godkända beslut. Jag
tror, att man icke kan komma någon väg med denna fråga
på annat sätt, än att ändring i grundlagen härutinnan
åstadkommes, och jag vill derför hemställa till ståndets
ärade ledamöter i konstitutions-utskottet, huruvida skäl
icke vore för dem att der väcka ett lämpligt förslag uti
ifrågavarande ämne.
Anders Medin frän Kronobergs län instämde uti detta
yttrande.
Carl Auders Larsson: Ej allenast dessa åtta tusen
riksdaler hafva tillfallit landshöfdingen grefve Lewenhaupt,
utan äfven ett belopp af 1.525 riksdaler riksmynt, utgö¬
rande ersättning för nastad fardagsrätt vid innehafda bo¬
stadslägenheter, har blifvit till samme landshöfding ut-
anordnadt, och om man äfven antager att decharge blifvit
statsråden meddelad för regeringens ifrågavarande beslut,
sä har väl dock decharge icke blifvit leornad åt de tjenste¬
män, som försummat att, sin pligt likmätigt, gå i författ¬
ning om utarrendering af oftanämnda bostadslägenheter;
och jag för min del kan alldeles icke godkänna den prin¬
cipen, att, sedan decharge blifvit lemnad af konstitutions¬
utskottet för en politisk fråga, hvar och en i sammanhang
dermed stående ersättningsfråga i och med detsamma skulle
Bonde-St'.ti prot. vid 1865—66 årens Riksdag. IL 10
146
Den 27 Januari.
vara afskuren och icke kunna åtalas, ty, såsom jag förut
erinrat, statsrevisionen skulle på detta sätt icke innebära
den allra ringaste betydelse.
Med denne talare förenade sig Johan Persson. Gustaf
Bolin och Johan Fredrik Fredriksson frän Upsala, Josef
Holm från Stockholms, Johannes Magnus Lundahl frän Ska¬
raborgs. Carl Dahlgren och Johannes Andersson från Elfs¬
borgs, Josef Oscar Almqvist från Norrbottens samt Sven
Rosenberg frän Kristianstads län, jemte en stor del af stån¬
dets ledamöter.
Ö fverlä ggningen förklarades nu vara afslutad, och se¬
dan talmannens proposition pä bifall blifvit med öfvervä¬
gande nej besvarad, blef, uppå förnyad framställning, ifrå¬
gavarande § till utskottet återremitterad.
Den af utskottet uti § 6 gjorda anmälan i fråga om
revisorernes framställning rörande sättet, hvarpå redovis¬
ning för utlånta medel uti Kongl, konvoj-kommissariatets
hufvu dredogörelse eger rum, lades till handlingarne.
Härefter godkändes utskottets hemställanden i § 7, rö¬
rande innestäende större kontanta behållningar ä flere af
de under Kongl, krigs-kollegii förvaltning stående kassor
och fonder; i § 8 i fråga om granskning af de säkerhets-
handlingar, hvilka tillhöra Kongl, krigs-kollegii särskilda
kassor och fonder; samt i § 9 angående revisorernes fram¬
ställningar i fråga om Waxholms fästning och i samband
dermed stående befästningsarbeten.
Utskottets i § 10 gjorda anmälan, i fråga om utfärdande
af ett nytt fullständigt och tidsenligt afskrifningsregle-
mente, lades till handlingarne.
Vidare godkändes utskottets hemställanden:
i § 11, angående indragning af garnisonen å Karls¬
hamns kastell; samt
i § 12, i fråga om åtgärders vidtagande till förebyg¬
gande för framtiden af anmärkta bristfälligheter i arméens
pensionskassas räkenskaper.
I § 13 hade utskottet hemställt, att revisorernes
anmärkning, rörande behöllighcten och nyttan af en större
gemensamhet emellan det topografiska, det geologiska och
det ekonomiska karteverket, hvilka frenne olika karteverk
nu bearbetas och utgifvas pä statens bekostnad, icke måtte
till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Härvid yttrade:
Carl Johan Svensén från Kalmar län: Då jag fort¬
farande är af den äsigten, att de topografiska, ekonomiska
Den 27 Januari.
147
och geologiska karteverken borde för besparings skuld ar¬
beta under en och samma öfverstyrelse, anhåller jag att
härom fä erinra följande:
Man torde med skäl kunna antaga, att redan nu, un¬
der den gamla representationen, en lyckobringande grund¬
sats gjort sig gällande, nemligen förminskande och indrag¬
ning, i den män sådant sig göra låter, af alla onödiga stats¬
utgifter.
Bland sådane torde med skäl kunna räknas lyxen att
hafva 3:ne (om icke strängt taget 4) statens karteverk, som,
besynnerligt nog, icke blifvit sä ordnade, att de för un¬
derlättande af arbete och arbetskostnad samt för vinnande
af tid kunnat samarbeta, icke ens på det obetydligaste
sätt. Ett sådant förhållande kunde också icke undgå att
förr eller senare väcka Rikets Ständers revisorers upp¬
märksamhet. Vid den är 1864 skedda granskningen af
statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1862, ansågo sig nemligen revisorerne befogade att yttra:
»Utom topografiska karteverket bearbetas och utgifvas
för närvarande pä statens bekostnad tvänne andra, det
geologiska och det ekonomiska. Emellan dessa 3:ne karte¬
verk finnes dock högst ringa samband: de stå nemligen
under olika förvaltning, utgifvas till en del efter olika
plan, och för hvartdera karteverket upprättas särskild
stomkarta. Genom de antydda förhållandena uppstå otvif-
velaktigt betydliga kostnader för staten jemte en långsam¬
het vid utgifvandet, som genom åstadkommande af en
större gemensamhet emellan dessa karteverk bör kunna
undvikas.»
Chefernes eller styresmännens för dessa 3:ne karte¬
verk yttranden hafva på vederbörligt sätt blifvit infor¬
drade, men stats-utskottet har icke aktat nödigt att or¬
dentligt granska dessa inkomna utlåtanden, som dock, så¬
vida man verkligen velat se och förstå deras innehåll, all¬
deles icke, oaktadt ett temligt vidlyftigt skrifsätt, kunnat
tillbakadrifva revisorernes korta och ännu, åtminstone i
ett afseende, ovederlagda anmärkning. Jag vågar nemli¬
gen fortfarande dela nämnde revisorers tanke, att stom-
kartor, till de olika karteverkens afsedda ändamål bruk-
bara, skulle kunna till statsverkets stora båtnad i alla af-
seenden af ett utaf dessa karteverk upprättas. Ringa vigt
ligger derpå, antingen topografiska kåren, som fortfarande
liksom hittills bör verkställa de nödvändiga triangelmätnin-
garne, eller ekonomiska karteverket upprättar dessa stom-
kartor. Hufvudsaken är att icke mer än en stomkarta
148
Deri 27 Januari.
sammansättes. Dock torde ekonomiska karteverket, som
är en fortsättning af det pä landtmäterikartor grundade
socknekarteverket, vara til], detta arbetes verkställande det
lämpligaste karteverket. Annu i dag äro landtmäterikartor
för stomkartor den nödvändigaste materialen, och att hand¬
skas med dylika fordrar en viss vana, som med skäl bör
tillerkännas ekonomiska karteverkets framför tili och med
topografiska kärens mera vetenskapligt bildade personal.
General Hazelius tyckes äfven i sitt underdåniga utlåtande
erkänna detta. Generalens anmärkning härutinnan är sä
lydande; »Emellertid fortgår det ekonomiska karteverket
nu efter sin plan, och det topografiska, utan att under¬
känna värdet af det förra, kan likväl icke för sina behof
begagna stomkartor, sammansatta af en annan personal
än sin egen, enär stomkartor icke lemna någon syn¬
lig kontroll å sammansättningens noggranhet. och det
är af högsta vigt att dessa kartor, grundade på kårens
egna trigonometriska mätningar, aldrig må sakna den sä¬
kerhet i alla sina delar, hvarpå hela karteverkets värde
beror.»
Detta yttrande är likväl ganska anmärkningsvärd^
såsom tydligt innebärande ett starkt tvifvelsmål om såväl
den vid ekonomiska karteverket anställda personalens kom¬
petens för stomkartans sammansättande, som ock af en
deraf följande stark misstro om ekonomiska kartornas sä¬
kerhet. Afven skulle man af detta generalens yttrande
kunna tro, att generalen till och med anser att styres¬
mannen för ekonomiska karteverket icke egnar sina un¬
derlydande tillräcklig tillsyn under arbetet. Huruvida detta
kan med verkliga förhållandet vara öfverensstämmande,
lemnar jas; derhän; lätt bör det emellertid vara för topo¬
grafiska karens chef att genom någon tjensteman kontrol¬
lera det vid ekonomiska karteverket efter topografiska kå¬
rens triangelnät skeende sammansättandet af stomkartorna.
Det är tydligt, att en sålunda sammansatt stomkarta, upp¬
tagande åker, hus, rödjor m. fl. på marken lätt igenkänn¬
bara föremål, äfven för håde topografiska kåren och geo¬
logiska karteverket bör vara af stor nytta och gifva den
största skyndsamhet och säkerhet ät personalen i dessa
båda verk vid deras rekognosceringsarbeten.
I fråga om den del af riket, som ännu icke blifvit af
topografiska kåren kartlagd såsom det heter, nuti en med
nuvarande plan för nämnde kårs kartearbeten öfverensstäm¬
mande skala», blir det derför för staten en bestämd och
stor fördel, om ekonomiska karteverket får, på ofvan an-
Den 27 Januari.
149
gifna sätt. upprätta stomkartan, sorn sedan, i enlighet med
en i stats-utskottet förevisad och ännu derstädes förvarad,
förslagsvis ritad stomkarta, för topografiska karen oc h geo¬
logiska karteverket ifylles och bearbetas efter för dem an¬
befalld plan och ändamål. För sin del har också chefen
för geologiska karteverket i sitt underdåniga utlåtande
fullkomligt gillat denna arbetsplan för framtiden, likasom
han säger sig icke hafva anledning betvifla, att de ekono¬
miska kartorna böra kunna tjena till grundval för de än¬
nu återstående topografiska mätningarne, d. v. s. dervid
kunna begagnas såsom stomkartor. För att nu än säkrare
få detta utredt och för att få tid dertill, hemställer jag,
att stats-utskottets utlåtande n:o 21 i § 13 varder äterre-
mitteradt. Skulle denna min hemställan vinna ståndets
bifall, torde deraf blifva en gifven följd att med frågans
afgörande må anstå till dess anslagen för de särskilda kå¬
rerna komma under behandling. Härigenom kunna Ri¬
kets Ständer, åtminstone till någon del, blifva i tillfälle
att erfara, huruvida de nu för båda dessa karteverk i Kongl.
Maj:ts nådiga proposition till Rikets Ständer begärda för¬
ökade anslag för båda verkligen äro nödvändiga, eller om
det icke kunde vara nog att öka anslaget för endast ett¬
dera af dem.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Om ståndet vill
återremittera ifrågavarande §, sä sätter jag mig icke der¬
emot, ty jag erkänner villigt, att jag icke besitter den in¬
sigt, som erfordras för att med full sakkännedom bedöma
detta ärende. Inom den afdelning af utskottet, som hand¬
lade detta ärende, fanns en man, som egde fullkomlig sak¬
kännedom i hit hörande ämnen, och han syntes visserli¬
gen i början böjd för att omfatta den åsigt, Svensén fram¬
ställt, men han kom vid närmare eftersinnande till det re¬
sultat att, i fall man nu vidtoge någon förändring i ar¬
betssättet och sedan de trenne karteverken nu sä länge
arbetat hvart och ett för sig, en sådan förändring skulle
leda icke till besparing, utan tvärtom till förökade kost¬
nader, då gamla stomkartor med meja dylikt kunde blif¬
va kasserade, hvarföre man borde låta arbetet fortgå pä
sätt hittills skett. De andra ledamöterna inom afdelnin¬
gen, som egde mindre kännedom om hit hörande ämnen
än denne person, läto vid hans åsigt om saken få bero,
och i utskottet blef afdelningens förslag likaledes^ god-
kändt. Jag har anledning förmoda, att resultatet blir det¬
samma, äfven om vi nu återremittera denna §. ty, huru
sakkunnig Svensén än må vara, och ehuru jag icke käll-
150
Den 27 Januari.
lier hans kunskaper i ämnet, anar jag dock, att utskottet
hyser större förtroende i detta fall till den af mig nyss
åberopade personen, än till Svensén, och ehuru gerna jag
än önskar förbättring i såväl arbetsmetoderna för de sär¬
skilda karteverken, som äfven isynnerhet i ett sparsam¬
mare användande af statens medel, sä tror jag dock för
närvarande ingenting annat vara att göra, än att bifalla
utskottets hemställan uti ifrågavarande punkt.
Svensén: Jag har trott, att frågan vore af den vigt,
att den åtminstone borde tagas i närmare öfvervägande
och ej sä lösligt afgöras, som i utskottet skett nästan utan
all ompröfning. Dä det ekonomiska karteverket först bil¬
dades, tillstyrkte öfverdirektören för landtmäteri et pä det
amplaste förening med det topografiska karteverket och
chefen för detta senare gjorde på samma sätt, men rege¬
ringen beslutade annorlunda. Män af facket, och fullt
sakkunnige i bedömandet af denna fråga, hafva dock ytt¬
rat den åsigt, att samarbete af alla karteverken skulle
medföra mycken nytta för arbetets fortgång. I händelse
sådant samarbete icke kommer till stånd åtgå säkerligen
femtio är endast för att afsluta det ekonomiska kartever¬
ket inom Svea och Göta land, och möjligen är det re¬
dan då sä föräldradt, att man nödgas börja dermed på
nytt. Att förekomma dylika olägenheter, synes utgöra skäl
till nedsättande af en komité för att utröna och utreda
alla i sammanhang härmed stående frågor, och för min
del tror jag att fördelen af att aflöna en chef i stället för
tre skall för staten befinnas vara särdeles välgörande.
Jonas Andersson frän Ostergötlands län: Utan att
ega någon speciel kännedom i hit hörande ämnen, vägar
jag ändock tro, att en väsendtlig förmon skulle beredas
dessa arbeten, ifall samband kunde åstadkommas emellan
de olika karteverken, och sjelfva sunda förnuftet säger, att
samarbete i detta fall bör blifva fördelaktigt för det hela.
Inom utskottet upplyste dock män af facket, att sedan dessa
arbeten hvart för sig sä långt fortskridit, som hittills skett,
de numera svårligen och säkerligen icke med någon för¬
del låta sig till ett förenas. De hafva framskridit olika
långt och grundat sina arbeten på särskilda frän hvaran¬
dra mycket skiljaktiga stomkartor, så att en samverkan
dem emellan, endast med högst betydande svårigheter nu¬
mera skulle kunna åstadkommas.
Under sådana förhållanden tjenar återremiss alldeles
till ingenting, ty en dylik ätgärd„skulle af de öfriga stån¬
den alldeles icke understödjas. Afven jag var i utskottet
Den 27 Januari.
151
eif Svenséns tanke, men etter derstädes vunna upplysnin¬
gar, har jag funnit, att någon framgång icke kan åt den¬
na åsigt beredas; hvadan jag vill låta vid utskottets hem¬
ställan bero.
Med denne talare förenade sig vice talmannen Anders
Eriksson frän Elfsborgs, Anders Wilhelm Uhr från Neri¬
kes, Johan Fredrik Fredriksson frän Upsala och Peter An¬
dersson frän Blekinge län m. fl.
Carl Anders Larsson från Ostergötlands län: Jag
tager för alldeles gifvet att Svensén hört sig väl för, innan
han framställt sitt förslag, men jag hemställer, huruvida
skäl förefinnes att nedsätta en komité i och för utredande
af ifrågavarande ärende. För min del kan jag icke gilla
detta förslag, utan om äterremiss beslutes, sä må den ske
i det syfte, att Rikets Ständer må i underdånig skrifvelse
hos Kongl. Maj:t anmäla förhållandet, med begäran, det
Kongl. Maj:t ville låta höra i ärendet sakkunnige män,
men ej cheferne för de särskilda verkena allena, ty desse
skulle i sådan händelse hvar och en nog försvara sina åt¬
göranden. Dessa arbeten stå i sä nära samband med hvar¬
andra, att äfven 0111 en kår hunnit längre än de andra,
dessa ändock, enligt hvad mig synes, i allt fall böra hafva
nytta af de andras arbeten, och derföre att arbetet mätte i
möjligaste måtto fortskyndas, önskar jag, att de måtte verka
i samband med hvarandra.
Då ståndet således icke uppträdde med anspråk att
inästra utskottets åsigt, utan endast uttryckte en önskan,
att skrifvelsen mätte till Kongl. Maj t aflätas, för att deri¬
genom fä i ämnet sakkunnige män afhörde, vill jag förena
mig med deni, som yrka äterremiss af ifrågavarande punkt.
Häruti instämde Anders Andersson frän Skaraborgs
och Carl Dahlgren frän Elfsborgs län.
Jan Andersson från Kopparbergs län: Vid senaste
riksdag uppstod en ganska vidlyftig diskussion i detta
ärende, likasom nu varit förhållandet, men af sakkunnige
män inom utskottet lät det, som skulle en sammanslag¬
ning af de olika karteverken blifva icke billigare, utan
tvärtom dyrare; och af denna anledning anser jag återre-
miss af punkten icke vara till någon nytta. Tillsättandet
af en komité vill jag för ingen de! tillråda, ty dessa hafva
visat sig i de allra flesta fall vara allt annat än ända¬
målsenliga samt dessutom föranledande till otroligt stora,
utgifter.
Jöns Hundbäck frän Göteborgs län: Jag är vis¬
serligen icke hemmastadd i detta ärende, men jag linner
152
Den 27 Januari.
den förklaring, utskottet gifvit, fullt tillfredsställande, dä
de särskilda karteverken onekligen hvar för sig erfordra
personer af helt olika egenskaper. Det ekonomiska karte-
verket erfordrar för sina arbeten blott landtmätare, det
geologiska deremot vetenskapsmän och det topografiska
personer med omfattande krigarebildning och vidsträckt
kännedom i befästningskonst med liera hithörande ämnen.
Skulle alla dessa olikartade elementer arbeta bredvid hvar¬
andra, tror jag, att de skulle vara hvarandra snarare till
hinder än till gagn.
Af denna anledning och isynnerhet derföre, att man
ieke haft någonting att anmärka mot de arbeten, som af
de särskilda karteverken hittills blifvit utförde, vill jag god¬
känna utskottets hemställan.
Svensén: Dä jag hör, att mitt förslag om nedsät¬
tande af en komité icke vinner bifall inom ståndet, vill
jag afstå från detta yrkande och förena mig i allo med
Carl Anders Larsson.
Diskussionen förklarades nu vara afslutad, och, sedan
talmannens proposition pä bifall blifvit med blandade ja
och nej besvarad samt votering begärd, uppsattes justera¬
des och anslogs en sä lydande voteringsproposition:
Den, som vill bifalla stats-utskottets uti § 13 af dess
utlåtande n:o 21 algifna yttrande och hemställan, röste
Ja;
Den, det icke vill röste
Nej;
Vinner nej, har bonde-ståndet återremitterat utskot¬
tets utlåtande i denna del.
Vid voteringssedlarnas öppnande befunnos 68 leda¬
möter hafva röstat ja och 28 nej; i följd hvaraf ståndet
stadnat i det beslut, japropositionen innefattade.
Utskottets hemställanden
i § 14. i fråga om den dels af jernvägsräkenskaperna,
sorn innefattade redovisning för trafiken, intagande i riks-
hufvudboken;
i § 15, angående föreskrift för vederbörande, att så
väl i fångvårdsstyrelsens, som i de särskilda fästnings-
byggnadernes räkenskaper inom linien utföra dagsverks-
kostnaden för de vid nämnde byggnader använde krono¬
arbetskarlar : samt
i § 16. att hvad revisorerne anmärkt rörande afskrif-
ningsprocentens belopp mätte tagas i öfvervägande vid ut¬
arbetande af det nya afskrifningsreglementet blefvo af stån¬
det godkända.
T)en 2( Januari.
153
Uti § 11 hade utskottet, i anledning af anmärkning vid
de ili an Flyinge och Dahlby kungsgårdar samt stuteri-inrätt¬
ning inkomna medikamentsräkningar, hemställt, att Rikets
Ständer ville hos Kongl. Maj.ti underdånig skrifvelse an¬
hålla, att vederbörande mätte förständigas för framtiden
ställa sig till noggrann efterrättelse hvad gällande författ¬
ningar i afseende ä medikamentsräkningars granskning
i Kongl, sundhets-kollegium föreskrifva.
Härvid yttrade:
Carl Anders Larsson frän Ostergötlands län: Ut¬
skottets åtgörande i denna punkt förekommer mig mycket
snarlikt det, att sila mygg och svälja kameler, ty denna an¬
märkning är af obetydlig beskaffenhet i jemnförelse med dem
stuteri-öfverstyrelsen i öfrigt förtjenat. Sä upplyses till exem¬
pel, att styrelsen inköpt en hingst till en kostnad af 21.000
riksdaler, och detta anser jag vida mer anmärkningsvärd!,
än en försummad granskning af några medikamentsräknin¬
gar. Då anslaget för hästars uppköpande icke utgör mer
än 50.000 riksdaler för hvarje är, synes det mig alldeles
orimligt att använda nära häiften af statsanslaget till upp¬
köpande af en enda hingst. Pä detta förhållande har jag
trott det varit revisorernas skyldighet att fästa Rikets Stän¬
ders uppmärksamhet, men det var icke möjligt att fä fram
denna anmärkning. Pä samma tid, som man inköpte ett
kreatur af sä oerhördt värde, importerades till landet hästar,
som voro för våra förhållanden långt mer lämpliga och
för hvilka priset icke stod högre än 600 riksdaler. Jag
har velat anmäla detta förhållande, pä det att ståndet, i
läll en återremiss beviljas, måtte kunna derpå fästa stats¬
utskottets uppmärksamhet, och jag önskar och hoppas, att
denna anteckning ej mätte luras undan utskottets ögon.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Förhållandet är
ganska rigtigt, såsom Carl Anders Larsson anmärkt; men
dä någon anmärkning härom icke blifvit af revisorerne
beslutad och således icke heller någon förklaring finn ve¬
derbörande hvarken infordrats eller kunnat komma utskot¬
tet tillhanda, sä ansåg utskottet sig icke kunna i frågans
närvarande skick någonting härom besluta. Nog mäste
man medgifva, att saken är behjertansvärd, men svårt blir
det att utfundera, huru man nu skall kunna fä densamma
afhjelpt. Infordrar man förklaring frän stuteri-öfversty¬
relsen, hinner en sådan knappt ankomma före riksdagens
slut, och derföre är det sä godt, först som sist, att bifalla
utskottets hemställan.
Carl Anders Larsson: Jag tror icke, att förhållandet
154
Den 27 Januari.
blir enahanda antingen man gör anmärkningen eller icke, ty
se vederbörande, att representationen häller ögonen öppna,
sä blifver nog hushållningen med statens medel bättre och
noggrannare. Ur den reservation, sorn finnes revisions¬
berättelsen i detta ämne bilagd, vill jag uppläsa följande:
»Alldenstund det icke kunnat vara Rikets Ständers
mening, att de vid 1859—1860 arens riksdag beviljade
50,000 r:dr, till inköp af utländska racehingstar, skulle an¬
vändas på det sätt, som Kongl, styrelsen tillätit, har jag
inför herrar revisorer påyrkat en anmärkning vid ifråga¬
varande redogörelse. Skälen till detta yrkande äro: att
Kongl, styrelsen, som låtit ä en ort uppköpa hingsten
»Scherif» för en summa, i svenskt mynt, af 1.548 r.-ör 80
öre, äfvensom 3 ston för tillhopa 4,972 r:dr 80 öre, eller
sammanlagdt 6.521 r:dr 60 öre, under samma är låtit i
England inköpa en hingst, »YVinton,» och som köpeskilling
derför erlagt 1,075 pund sterling, hvilket gör. efter då
gällande kurs 18 r:dr 9^j öre, v. p. 19,450 r:dr, (säger
nitton tusen fyrahundrafemtio riksdaler svenskt riksmynt);
att samtidigt härmed ett sto blifvit inköpt för 38 pund
eller v. p. 687 r:dr, hvilket bevisar, att värderika hästar
äfven i England kunna fäs till måttliga priser.
Det torde jemväl kunna vara i högsta måtto tvifvel¬
aktigt, huruvida det må anses klokt handladt, att till lan¬
det införskrifva ett enda djur, som kostar staten inalles när¬
mare tjuguett tusen r:dr. hvilket blir händelsen med den
ifrågavarande hingsten »Winton,» ifall rese- och träns-
portkostnaden delas pr styck på de inköpta djuren. Mig
synes, som skulle det gränsa till det omöjliga att leta ut
ett hästkreatur, som haft detta höga värde; men äfven om
det skulle finnas en och annan engelsman, som ville köpa
ett slikt djur, så tager jag för alldeles gifvet, att stuteri¬
styrelsen i Sverige icke borde förmås till en dylik speku¬
lation under en tid, då våra inhemska djur i allmänhet
hafva relatift ringa värde.»
Efter uppläsningen deraf yttrade Carl Auders Lars¬
son vidare: Dä det sålunda anmärkta förhållandet icke
inkommit i revisionsberättelsen, men ändock kommit till
utskottets kännedom, kan jag icke tro annat, än att ut¬
skottet icke kan vara förhindradt att vidtaga de åtgärder,
som derutaf kunna påkallas, hvadan jag fortfarande yrkar
återremiss af ifrågavarande punkt.
Sven Rosenberg från Kristianstads län jemte en stor del
af ståndets öfrige ledamöter instämde med denne talare.
Erik Ersson frän Gefleborgs län: Inom utskottets
Den 27 Januari.
155
plenum var denna (Jarl Anders Larssons anmärkning icke
under behandling, men möjligen har den förevarit inom
afdelningen, hvarom jag dock icke eger kännedom; men i
anledning af flere andra reservationer, som blifvit revi¬
sionsberättelsen bilagde, fann utskottet sig icke kunna
vidtaga någon åtgärd. Ehuru jag anser Carl Anders Lars¬
sons anmärkning befogad, vet jag dock icke, huru man
dermed bör för närvarande förfara; möjligen kunde dock
skrifvelse aflätas för infordrande af vederbörandes förkla¬
ring häröfver, men jag fruktar, att den icke hinner inkom¬
ma förrän frågan redan är afgjord och förfallen.
Carl Anders Larsson: Jag tror att, i fall utskottet
finner förhållandet anmärkningsvärd!, utskottet kan i un¬
derdånig- skrifvelse anmäla förhållandet till Kongl. Maj:t,
som efter vederbörandes hörande må vidtaga de åtgärder,
han må anse erforderliga och af behofvet påkallade.
Ofver läggningen förklarades nu vara afslutad, och dä
talmannens proposion pä bifall med öfvervägande nej be¬
svarades, blef uppå förnyad framställning ifrågavarande §
till utskottet återremitterad.
Härefter gohåndes utskottets hemställanden
i § 18, i fråga om bokföringsmetoden vid Ultuna landt¬
bruksinstitut ;
i § 19, i fråga om en gäfva af sex tunnor råg och sex
tunnor korn från Ultuna landtbruksinstitut till de nödli¬
dande i Finland; samt
i § 20, i afseende å uppställning af räkenskaperna för
Alnarps landtbruks-institut och deras afslutande;
i § 21 hade utskottet ansett, att en af revisorerne
gjord anmärkning i fråga derom, att Alnarps landtbruks¬
institut uppburit detsamma beviljadt statsanslag, utan att
likväl den vid dess utgående fästade förbindelse blifvit till
fullo uppfylld, nu mera icke kunde till någon Rikets Stän¬
ders åtgärd föranleda.
I anledning häraf anförde:
Carl Anders Larsson frän Ostergötlands län: I kon¬
seqvens med värt beslut i fråga om § 17 vill jag till stån¬
dets bedömande hemställa, huruvida icke äfven aterremiss
af nu föredragna § bör ega rum.
Sven Rosenberg från Kristianstads län: Jag in¬
stämmer så mycket hellre med Carl Anders Larsson, sorn
den meddelade dechargen gäller allenast den regerings¬
handling, hvarigenom såväl uppskof med institutets öpp¬
nande, som förordnandet om ärsanslagets uppbärande och
användande meddelades, men ingalunda institutets styrel¬
Den 27 Januari.
ses bristande verksamhet i or institutets öppnande på tid,
som förut varit bestämd.
Carl Ifvarsson från Hallands län: Det vore visser¬
ligen ganska väl, om grundlagen kunde så tolkas, som Carl
Anders Larsson och Rosenberg göra det, men jag är icke
af samma åsigt och tror icke heller, att återremiss föran¬
leder till annat resultat, än det hvartill utskottet redan
kommit.
Anders August Andersson frän Ostergötlands län:
Jag förenar mig med Carl Anders Larsson och Rosenberg
och yrkar återremiss af punkten.
Ola Jönsson frän Malmöhus län: För principens
skull vill jag icke sätta mig emot den begärda äterremis-
sen, men jag motsätter mig bestämdt all återbäring från
institutets sida af redan uppburna statsmedel, ty det är en
känd sak, att institutet icke kan bära sig med det anslag,
det för närvarande åtnjuter, hvilket är alldeles otillräck¬
ligt för bestridande af alla de mångfaldiga utgifter, hvilka
vid ett sådant institut ifrågakomma, och att, i fall ansla¬
get icke ökas, institutet säkerligen kommer att gä sin un¬
dergång till mötes.
Georg Ayqvist från Wermlands län: I likhet med
Carl Anders Larsson yrkar äfven jag återremiss och vill
derför åberopa hvad han nyss påpekat, eller att för den
händelse, grundlagen sä tolkas, som den af utskottet i åt-
skillige punkter af utlåtandet blifvit tydd, stats-revisioner-
ne blifva af alldeles ingen betydelse.
Carl Anders Larsson: Jag vill icke strängt hålla der¬
på, att återbäring fran institutets sida af uppburne inkom¬
ster må ifrågakomma, men jag yrkar återremiss derför,
att ståndet icke mätte godkänna principen, att rättighet till
anmärkningars framställande skulle vara afskuren genom
mellankommen decharge för regeringsåtgärder, som ligga
till grund för vederbörandes klandervärda åtgöranden.
Josef Oscar Almqvist frän Norrbottens län: Afven
jag önskar återremiss af ifrågavarande punkt, ty jemväl
vid den revision, deruti jag deltog, red man alltid upp pä
76 § riksdagsordningen, så snart någon anmärkning före¬
kom, sorn icke var vederbörande i smaken.
Ofverläggningen förklarades afslutad. och då talman¬
nens proposition på bifall med öfvervägande nej besvara¬
des, blef. uppå förnyad framställning, ifrågavarande § till
utskottet återremitterad.
Vidare godkändes hvad utskottet hemställt:
i § 22. i fråga om undanrödjande af hindren för Kongl.
Den 27 Januari.
157
kammarrättens granskning af länens landsböcker före den
af Rikets Ständers revisorer verkställda granskning deraf;
i § 23, i fråga om den uti Kopparbergs läns lands¬
bok förekommande beräkning af tiondcspanrnäl;
i § 24, derom, att Rikets Ständer mätte i underdånig
skrifvelse anhålla, att Kongl. Majit täcktes i nåder anbe¬
falla vederbörande embetsverk att för framtiden med ex-
pensmedlen iakttaga all möjlig sparsamhet;
i § 25, om enahanda underdåniga framställning, rö¬
rande expensmedlens användande för inköp af exemplar
af post- oell inrikes-tidningar samt af statskalendrar m. m.;
i § 26. rörande underdånig skrifvelse i fråga om an¬
vändandet af lönebesparingar vid elementarläroverken;
i § 27. i fråga om ersättning för biträde och andra
kostnader vid utgifvandet af Sveriges gamla lagar; samt
i § 28. angående åtskilliga i Kongl, skattkammaren
förvarade persedlars inrymmande i Kongl, vitterhets-, hi¬
storie- och antiqvitets-akademiens samlingar.
Uti § 29 hade utskottet förmält sig komma att fram¬
deles afgifva yttrande öfver åtskilliga af de i revisions¬
berättelserna förekommande frågor, som ega sammanhang
med statsregleringen, äfvensom att, beträffande hvad i öf¬
rigt blifvit af Rikets Ständers revisorer anmäldt och er-
inradt, utskottet funnit detsamma dels vara genom veder-
börandes afgifna utlåtanden nöjaktigt förklaradt, dels hafva
medfört åsyftad rättelse och dels icke hafva varit af be¬
skaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.
Härvid yttrade sig sålunda:
Carl Johan Svensén från Kalmar län: Till Rikets
Ständers är 1864 församlade revisorers berättelse voro fo¬
gade åtskilliga reservationer, hvilka, dä de summor, sorn
deruti omförmäldes, icke voro af någon betydenhet, såle¬
des i detta hänseende möjligen icke förtjena någon större
uppmärksamhet, men deremot i afseende ä sjelfva princi¬
pen böra, enligt min åsigt, desto mer uppmärksammas.
Så förekom i utgifterna för Kongl, utrikes-departe-
mentet en post ä 169 riksdaler 50 öre för en »traktat¬
kupa». Af en, såsom verifikation till denna utgiftspost
bifogad räkning, inhemtades, att denna traktatkupa blifvit
använd till förvarande af en serafimerordensstjerna. Inom
afdelningen ansåg man högst olämpligt att påföra utrikes¬
departementet en sådan utgift, helst icke en enda § i våra
konstitutionella statuter härtill gifver ringaste anledning;
hvadan ock afdelningen ansåg, att nämnde förhållande
158
Den 27 Januari.
borde närmare förklaras, hvilken åsigt dock icke lyckades
vinna revisionens bifall.
Vidare förekom, att till de förenade rikenas gene¬
ralkonsul i Alexandria, enligt räkenskaperna blifvit ut¬
betalade nära 191 francs, utgörande illuminationskostnader
vid Hans Kongl. Höghet hertigens af Dalarne besök i
Alexandria. Utrikes-departementet har utbetalt denna
summa, hvilken ock blifvit uppförd på dess utgiftsstat,
ett förhållande, som afdelningen ansåg så mycket min¬
dre lämpligt, som bemälde generalkonsuls aflöning är
bland de största, hvilka för dylika befattningar frän kon-
sulsfonden utgå.
Vidare fann man bland utgifter, främmande för kon-
sulsfonden, i räkenskaperna upptagen frakt för ett elghorn
från New-York till Hamburg, uppgående till något öfver
100 riksdaler; och kunde afdelningen af handlingarne icke
erhålla någon upplysning, för hvad ändamål denna sändning
skett. Visserligen hörde man sägas, att hornet vore en
skänk till Hans Maj:t Konungen och af Högstdensamme se¬
dermera blifvit föräradt till vetenskaps-akademien; men
vid det besök revisorerne gjorde ä detta ställe stod hor¬
net icke till att upptäcka.
Flera andra smärre anmärkningar, med hvilkas upp¬
räknande jag nu icke vill upptaga ståndets tid, föllo vid
voteringen genom den förseglade sedelns tillhjelp, och
ehuru jag tror, att ståndet icke kan vidtaga någon åtgärd
med den påföljd, att hvad jag nu anmärkt blifver rättadt,
önskar jag dock att i protokollet få desse anmärkningar
intagne, på det att de olika hufvudtitlarne hädanefter icke
må belastas med onödiga och för dem främmande ut¬
gifter.
Anders Gudmundsson frän Hallands län, som härefter
lick ordet, anförde: Då jag anser, att ståndet icke i dessa
frågor kan komma längre än utskottet, anhåller jag, att
nu föredragna § måtte läggas till handlingarne.
öfverlä ggningen förklarades nu vara afslutad och, uppå
talmannens derom gjorda framställning, lades ifrågavarande
§ till handlingarne.
§ *>.
Vid nu skedd föredragning godkändes slats-utskottets
utlåtanden:
N:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
sition angående försäljning till skatte af gatuhusen n:o 7
Glemminge och n:o 21 Hannas i Kristianstads län; och
Den 27 Januari.
159
Nio 25, i anledning af motioner, angående förändring
af sättet för inarkegångsprisens bestämmande.
§ 7.
Föredrogs stats-utskoitets utlåtande n:o 24, i anledning
af motion om skattelösen af alla inom Lunds stift belägna
domkyrko- och kyrkohemman med flera lägenheter.
Härvid yttrade Per Nilsson från Malmöhuslän: Vid
den behandling, ifrågavarande motion inom utskottet er¬
höll, ansågo de fleste ledamöters e förhållandet vara så li¬
tet utredt, att framställningen nu ej kunde till någon Ri¬
kets Ständers åtgärd föranleda. Visserligen föreslog jag
aflätande af en underdånig skrifvelse, på det Kongl. Maj:t
måtte låta verkställa utredning och undersökning, pä hvad
sätt eganderätten till dessa hemman uppkommit, men äfven
denna hemställan bifölls icke, så att jag nog finner, det
återremiss icke till någonting tjenar; men vid sådant för¬
hållande önskar jag, att ståndet måtte låta vid utskottets
hemställan bero.
Öfverläggningen förklarades afslutad, och blef, uppå
talmannens derom framställda proposition, ifrågavarande
utlåtande af ståndet godkändt.
§ 8.
Föredrogs punktvis stats-utskottets utlåtande n:o 26, an¬
gående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel.
Uti punkten 1 hade utskottet, jemlikt Kongl. Maj:ts
nådiga förslag, att, såsom ersättning åt innehafvaren af
häradshöfdingebostället Lindhof för den bostället genom
expropriation frångångna jord till vestra stambanan, måtte
till utgående ärligen frän och med nästa statsreglerings-
period å andra hufvudtiteln uppföras ett belopp af 50 riks¬
daler, tillstyrkt, att det äskade beloppet 50 riksdaler år¬
ligen, måtte af Rikets Ständer beviljas och tilläggas an¬
slaget för svea hofrätt med derunder lydande justitiestat.
Härvid yttrade sig sålunda,;
Svante Bergström frän Ostergötlands län: Icke an¬
nat än jag kan linna, ligger en liten tvätydighet i den
ordalydelse utskottet begagnat, hvadan jag ville hafva
tydligen uttryckt, att ersättningen skulle utgå endast under
innehafvaren af Lindhofs boställe, häradshöfding Claesons
lifstid. Jag vill hafva denna rättelse införd, att anslaget
160
Den 27 Januari.
blott alser Claeson* lifstid, d. v. s. sä länge Iian är inne¬
hafvare af bostället.
Carl Johan Svensén frän Kalmar län: Jag vill er¬
inra derom att, för den händelse ett sådant beslut fattas,
som den förre talaren påyrkat, anslaget bör uppföras icke
pä ordinarie, utan pä extra-ordinarie stat.
Carl Anders Larsson frän Ostergötlands län: Här
förekommer återigen att sila mygg och svälja kameler. Dä
innehafvaren af ifrågavarande boställe blifvit beröfvad
mark, som förut tillhört detsamma, så är det icke mer än
rätt och billigt, att lian derför erhåller ersättning, och
ehuru embetsmännen sällan försumma att påyrka sådant,
så snart minsta skäl dertill förefinnes, anser jag att vi böra
bifalla hvad utskottet nu tillstyrkt.
Sven Rosenberg från Kristianstads län: För mindel
finner jag icke skäl nog anförda för utskottets åsigt att
för ali tid gifva bort 50 riksdaler ärligen. Den närva¬
rande innehafvaren af bostället har visserligen lidit en
förminskning i sina inkomster, och honom må alltså ersätt¬
ning tillerkännas, men ingalunda bör denna ersättning utgå
för evärdliga tider, ty jag är fullkomligt förvissad derom,
att när ifrågavarande häradshöfdingebefattning en gäng
blifver ledig, sökande dä icke skola fattas, som förklara
sig fullkomligen belåtne med bostället såsom det dåbefin-
nes; och på de grunder, jag nu anfört, önskar jag att er¬
sättningen måtte beviljas, men blott med det vilkor, att
den kommer att utgå endast under nuvarande innehafva-
rens tjenstetid.
Johan Fredrik Fredriksson frän Upsala län jemte många
af ståndets ledamöter instämde med denne talare.
Svante Bergström: Jag är helt och hållet förekommen
af Rosenberg och hyser den säkra förtröstan, att sökande till
denna tjenstebefattning nog skola infinna sig äfven örn
statsverket icke belastas med den utgift, nu är ifrågasatt,
längre än under nuvarande innehafvarens lifstid.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Bergströms an¬
märkning är ganska rigtig och har mycket skäl för sig,
hvadan jag också vill biträda densamma; ty nog komma
sökande till dylika tjenster, och för min del tror jag. att
i beslutet mer än väl kunna inläggas de ord Bergström
föreslagit, utan att återremiss af punkten derför behöfver
ega rum.
Häruti instämde Anders Gudmundsson från Hallands
och Peter Andersson frän Blekinge län.
Den 27 Januari.
161
Anders August Andersson från Östergötlands län:
Afven jag för min del vill biträda den af Bergström ut¬
talade äsigten sä mycket hellre, som vid en gäng inträf¬
fande ledighet sökande nog icke skola underläta att an¬
mäla sig. I min hemort finnas dylika tjenster utan att
bland lönevilkoren förmänen af boställe ingär, men det
oaktadt har jag aldrig märkt, att brist på sökande der fö-
refunnits.
•Tonas Andersson frän Östergötlands län: Det har
aldrig varit stats-utskottets mening att ersättningen skulle
utgå längre, än under Claesons lifstid, då utskottet till¬
styrker, att beloppet måtte beviljas i öfverensstämmelse
med hvad tillförene i likartade fall egt rum, men då till¬
lägget gör meningen ännu tydligare har jag icke något
emot, att detsamma uti ståndets beslut intages.
Rosenberg: I fall det icke var statsutskottets me¬
ning att beloppet skulle utgå längre, än under härads¬
höfding Claesons lifstid, så är det sä mycket större skäl att
tillägget göres, ty kommer anslaget en gäng på ordinarie
stat, så är det icke sä lätt att åter borttaga detsamma.
Derför bör tillägget göras för principens skull, och jag
kan just icke finna, att detta är att sila mygg och svälja
kameler, såsom en talare nyss behagade uttrycka sig.
Anders Medin frän Kronobergs län: 'För min del
tror jag icke, att det är alldeles sä klart att utskottet haft
den mening med sitt tillstyrkande, som Jonas Andersson
nyss förklarat, och, i likhet med Rosenberg, tror jag det
vara både behöfligt och nödvändigt att utrryeka det er¬
sättningen utgår blott under nuvarande innehafvarens
lifstid.
Carl Anders Larsson: Jag påstår alldeles icke att
anslaget må uppföras pä ordinarie stat; men, om tillägget
skall göras, så bör uttryckas, att ersättningen utgår icke
under hans lifstid, ty han kan blifva suspenderad eller af¬
satt, utan sä länge han såsom domhafvande är innehafvare
af bostället; sedan må han då i Guds namn lefva hur
länge han vill.
Jonas Andersson: Att utskottets mening varit den
jag antydde, eller att ersättningen skulle utgå blott under
nuvarande innehafvarens tjenstetid, synes deraf, att Kongl.
Maj:t förständigat statskontoret »att af under hand egande
medel till innehafvaren af bostället Lindhof, häradshöfdin¬
gen m. m. N. C. Claeson, ärligen utbetala 50 riksdaler,
och att utskottet pä grund af hvad sålunda förekommit
tillstyrkt beviljandet af det äskade beloppet.» Då jag
Bonde-St:ts Prot. vid 1865—66 årens Riksdag. II» 1 l
162
Den 27 Januari.
emellertid anser tillägget icke vara skadligt medgifver jag
gerna att det må i beslutet inflyta.
Anders Gudmundsson från Hallands län: Att för¬
tydliga utskottets tillstyrkan, anser jag vara högeligen af
behofvet päkalladt, men om, såsom troligt är, trenne stånd
redan godkänt detsamma i dess nuvarande skick, vet jag
icke, hvartill värt beslut skulle tjena, om vi icke inbjuda
de öfriga stånden att deruti sig förena, ty vill man ända¬
målet, så mäste man ock vilja medlen.
Svante Bergström: Jag vill erinra Carl Anders
Larsson derom, att jag förändrade mitt första yrkande att
ersättningen mätte utgå under häradshöfdingen Claesons lifs¬
tid derhän, att densamma måtte tillkomma honom så länge
han innehar bostället, och att således numera ingen yr¬
kat att ersättningen må bero på nuvarande innehafvarens
lifstid. En talare anmärkte, att, om ståndet beslutade det
tillägg, jag föreslog, ersättningen komme att uppföras pä
extra stat; detta vet jag också, ty här är blott fråga om
en öfvergängsperiod, hvarunder beloppet må utgå, hvar¬
före den rätta redaktionen af tillägget torde böra blifva
watt den föreslagna ersättningen må af extra statsanslag
utgå, sä länge Lindhofs boställe innehafves af nuvarande
häradshöfdingen i Svartlösa härad, herr N. C. Claeson».
Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län: En ta¬
lare nämnde nyss, att utskottets mening vore den, att er¬
sättningen skulle- utgå endast sä länge Claeson innehade
bostället, och fann detta tydligen uttryckt uti utskottets
hemställan. Jag finner densamma deremot tvärtom gan¬
ska otydlig, ty betänkandet innehåller, att, sedan Kongl.
Maj:t förständigat statskontoret att af under hand egande me¬
del till innehafvaren af bostället Lindhof häradshöfdingen
ra. m. N. C. Claeson ärligen utbetala 50 rdr frän den 1
maj 1864 intilldess denna årliga ersättningssumma kunde
varda ä ordinarie stat uppförd, sä har Kongl. Maj.t nu
föreslagit, att, såsom ersättning åt innehafvaren af härads¬
höfdingebostället Lindhof för den bostället genom expro¬
priation frångångna jord Jill vestra stambanan, mätte till
utgående årligen från och med nästa statsregleringsperiod
å andra hufvudtiteln uppföras ett belopp af 50 riksdaler.
Jag kan af denna ordalydelse icke finna annat, än att be¬
loppet allt fortfarande kommer att utgå ä ordinarie stat
till innehafvaren af bostället, han må nu heta Claeson el¬
ler hvad annat som helst. Om utskottet icke insett detta,
så har det åtminstone uttryckt sin mening pä ett särdeles
otydligt och ofullständigt sätt.
Den 27 Januari.
163
Vice talmannen Anders Eriksson från Elfsborgs län:
Enligt min åsigt framstår ganska tydligt, att ersättningen
utgår blott under den tid, nuvarande domaren innehar bo¬
stället, Rikets Ständer sålunda alldeles obetaget att efter
denna tids förlopp indraga ifrågavarande ersättningssum-
ma. Jag har dock ingenting att anmärka emot det före¬
slagna tillägget, men tror att ståndet icke kan på stående
fot formulera ordalagen så lämpligt, som vederbör: hva¬
dan jag anser bättre vara att återremittera punkten och
öfverlemna ifrågavarande bestyr ät utskottet.
Erik Ersson frän Gefleborgs län: Man har talai der¬
om, att ersättningen, som nu vore afsedd att uppföras å or¬
dinarie stat, borde uppföras pä den extra-ordinarie sta¬
ten. Jag anser dock icke sådant vara alldeles nödvän¬
digt, ty vid flera tillfällen förekommer det, att ordinarie
anslag, som befinnas öfverflödiga, indragas. Jag tror allt¬
så, att utskottets ordalag kan qvarstå blott med det till-
lägg. att ersättningen beviljas blott för den tid, nuvarande
innehafvaren är i besittning af bostället.
Rosenberg: Frågan tyckes ännu icke vara rätt klar
för alla. Om man vill lemna denna ersättning för allan
tid och för alla blifvande domare i denna domsaga, då bör
man bifalla utskottets hemställan i dess närvarande skick;
men om man afser att lemna denna ersättning endast åt
häradshöfdingen Claeson, så bör man uttrycka detta på det
sätt, Erik Ersson föreslagit, Den utväg, som vice talman¬
nen föreslagit, är visserligen användbar, men jag hemstäl¬
ler dock, huruvida den icke möter ganska stora svårig¬
heter. Möjligen hinna icke Rikets Ständer ånyo samman¬
träda förrän ny häradshöfding i domsagan är nämnd, och
dä det är vida lättare att nu pä en gång fatta beslut huru
härvid bör tillgå, anser jag, att vi icke böra öfverlemna
denna fråga åt framtiden.
Häruti instämde förre vice talmannen Per Eriksson
från Wermlands län.
Carl Ifvarsson: Hvilken stats-utskottets mening i
detta fall må vara vet jag icke, emedan jag ej var när¬
varande pä afdelningen, dä frågan der förevar; men jag
tror att vi ännu icke hafva funnit det rätta sättet att ut¬
trycka hvad vi mena. Enligt min tanke går det icke an
att säga, att ersättningen skall utgå så länge den nuva¬
rande domaren innehar bostället, ty det kan ju hända, att
han afstär bostället mot någon ersättning, utan jag
anser, att vi böra uttrycka oss ännu bestämdare, under
förklarande, att ersättningen utgår sä länge härads-
164
Den 27 Januari.
höfdingen Claeson bestrider domareembetet ilio n ifrågava¬
rande domsaga.
Per Nilsson från Malmöhus län: Ifrågavarande kro¬
nolägenhet är anslagen till boställe åt häradshöfdingen in¬
om Södertörns domsaga, och dä nu förminskning uti sam¬
ma boställes areal efter föregången expropriation egt rum,
samt den för den exproprierade jorden erlagda ersättnings-
summa ingått till statsverket, så är det billigt att bostäl¬
lets innehafvare erhåller någon ersättning derför att han
likafullt oafkortadt utgör de onera och utskylder, bostäl¬
let åligga. Detta utgör i alla fall en bagatell och är ej
värdt att bräka om; hvadan jag bifaller utskottets hem¬
ställan sådan den för närvarande befinnes.
Anders August Andersson: Jag kan ingalunda gilla
den siste talarens åsigt, utan instämmer i allo med Erik
Ersson och finner ingalunda behöflig! att för allan tid ut¬
betala 50 riksdaler årligen åt innehafvaren af detta bo¬
ställe, som lärer vara af särdeles utmärkt, beskaffenhet och
i värde uppskattadt till icke ringare summa än 70.000
riksdaler riksmynt.
Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län: Sedan nu
Per Nilsson i Espö uttryckligen utsagt att utskottet menar
hvad som i utlåtandet finnes uttryckt, så är det så mycket
nödvändigare att det föreslagna tillägget göres; hvadan
jag alltså förenar mig med dem, som påyrka att ett så¬
dant tillägg måtte i vårt beslut inflyta.
Erik Ersson: Jag kan icke medgifva att något för¬
villande ligger uti de ordalag, jag föreslagit för tillägget,
och påyrkar alltså fortfarande att detsamma måtte af stån¬
det antagas.
Jonas Andersson: Jag var visserligen icke med i
utskottet, dä andra hufvudtiteln derstädes handlades, men
har ej sedermera kunnat fatta saken annorlunda, än att er¬
sättningen skulle utgå blott under den tid, nuvarande dom-
hafvanden innehar bostället. Derhän syftar ock, enligt
min åsigt, uttskottets konklusion, ehuru möjligen icke så
tydligt, som vederbort; och jag har icke heller hört nå¬
gon annan än Per Nilsson i Espö motsätta sig ett förtyd¬
ligande af utskottets ordalag. Carl Ifvarssons invändning
förtjenar icke något afseende, och den förändring i orda¬
lydelsen han föreslår är alldeles obehöflig; ty om inne¬
hafvaren af bostället arrenderar ut detsamma gör alldeles
ingenting till saken, ty han är i alla fall i egenskap af
domhafvande innehafvare af bostället. Jag är ganska be-
Den 27 Januari.
165
läten med hvad som redan förut blifvit föreslaget och för¬
ordar detsamma till ståndets godkännande.
Carl Ifvarsson: För den händelse mitt senast före¬
slagna tillägg icke godkännes får jag hemställa, att det
måtte få denna lydelse: »att ersättningen utgår sä länge
Claeson i egenskap af häradshöfding innehar bostället.
Matts Persson frän Stockholms län: Jag deltog uti
uppgörandet af denna hufvudtite! inom utskottets afdel¬
ning och minnes mycket väl. att rådman Björck föreslog,
hvad också allmänt gillades, att ersättningen skulle utgå
blott sä länge den nuvarande innehafvaren af bostället in¬
nehar tjenstebefattningen. Detta, är så enkelt, att det icke
gerna kan missförstås, och, ehuru jag icke varit med om
justering af utlåtandet, kan jag dock icke tro, att någon
ändring af det först fattade beslutet då försiggått. Jag an¬
ser det icke vara värdt att bråka med någon återremiss,
utan endast att vi antaga det tillägg, Erik Ersson före¬
slagit.
Svante Bergström: Till undanrödjande af alia hinder
för vinnande af ett godt ändamål, och dä det är likgiltigt
antingen anslaget ställes pä ordinarie eller extra-ordinarie
stat. sä vill jag afstå frän min formulering af tillägget och
instämma med Erik Ersson. „
Vice talmannen Anders Eriksson: Afven jag vill
också afstå från mitt yrkande om återremiss och antaga
Carl Ifvarssons senast framställda förslag.
Öfverläggningen förklarades nu vara afslutad. Sedan
talmannens proposition om bifall blifvit med öfvervägande
nej besvarad, beslöt ståndet för sin del, att 50 riksdaler
ma af Rikets Ständer beviljas och tilläggas anslaget för
svea hofrätt med derunder lydande justitiestat att årligen
utgå så länge häradshöfdingen N. C. Claeson, i egenskap
af domhafvande, är i besittning af häradshöfdingebostället
Lindhof; och beslöts derjemte, uppå hemställan af An¬
ders Gudmundsson från Hallands län. det skulle medstän-
den vänligen och vördsamt inbjudas att i detta beslut sig
förena.
Härefter godkändes utskottets hemställanden:
i punkten 2, i fråga om ersättning åt statskontoret
för hvad detta embetsverk i och för det uti föregående
punkt antydda ändamål förskjutit;
i punkten 3. momentet a. angående löneförhöjning lör
registratorn och kammarförvandten i fångvårdsstyrelsen och
momentet b, om uteslutande frän aflöningsstaten af de i nu
gällande riksstat uppförda personela arvoden för ej min¬
166
Den 27 Januari.
dre ofvannämnde tjenstemän, än äfven förste revisorn i
samma styrelse;
i punkten 4, i fråga om den uti aflöningsstaten upp¬
tagna anmärkning, beträffande allöningsbeloppet för inne-
hafvaren af predikantsbefattningen vid arbetsfängelset i
Göteborg;
i punkten 5, angående indragande af aflöningsbeloppet
för befälet vid 5:te kronoarbets-kompaniet i Karlskrona;
i punkten 6, angående arvode för en kompanichef vid
10:de kronoarbetskompaniet, m. m.;
i punkten 7, i fråga om arvode till en predikant vid
11 :te kronoarbetskompaniet;
i punkten 8, angående uteslutande ur staten af ett
arvode för en predikant vid Sundsvalls kronohäkte;
i punkten it, angående arvode åt ytterligare en su-
balternofficer vid 11 :te kronoarbetskompaniet; samt
i punkten 10, att för hvardera af de nya kronohäktena
i Uddevalla och Haparanda måtte å ordinarie aflönings¬
staten upptagas lön för en direktör och arvode för en
predikant.
Uti punkten 11 hade utskottet, beträffande den af Ri¬
kets senast församlade Ständer — i fråga om uppförande å
ordinarie riksstat af aflöningen för en del vid fångvården
anställde embets- och tjenstemän, gjorda underdåniga fram¬
ställning om utredning och uppskattning af de desse em¬
bets- och tjenstemän samt betjente vid fångvården tillkom¬
mande särskilda förmåner af ved och ljus m. m. — till¬
styrkt, att frågan, efter den pröfning densamma hos Kongl.
Maj:t erhållit, må förklaras icke till någon vidare åtgärd
föranleda.
Härvid yttrade:
Svante Bergström från Ostergötlands län: Jag kan
icke underlåta den anmärkning, att det resultat, hvartill
utskottet kommit, synes mig klent och litet motiveradt.
Visserligen är det sannt, att fördelen af fri bostad, så¬
som förhållandet är i hufvudstaden, utgör en högst betyd¬
lig förhöjning i tjenstemännens aflöning, men derföre hade
det också varit särdeles lämpligt, om hyresersättning blifvit
af utskottet föreslagen att uti aflöningen för tjenstemännen
vid fångvårdsstyrelsen inberäknas. Jag kan väl godkänna
den åsigten, att fördelen af fri bostad icke intages i den
ordinarie lönen, men denna förmän kan nog uppskattas i
visst penningevärde och den bör uppföras inom kolumnen
på det man må erhålla en säker öfversigt öfver aflöningens
Den 27 Januari.
167
hela belopp. Af denna anledning yrkar jag återremiss af
ifrågavarande punkt.
Jöns Rundbäck frän Göteborgs län: Hvar och en,
sorn bevistade sistförflutna riksdag, känner att Rikets Stän¬
der dä afläto skrifvelse till Kongl. Maj:t nied anhållan, i
fråga om uppförande å ordinarie riksstat af aflöningen för
en del vid fångvården anställde em bets- och tjenstemän,
att för vinnande af en bestämd kännedom om aflöningar-
nes belopp, de förmåner af ved och ljus, boställsrum eller
hyresersättning, planteringsland och servicemedel, som vissa
af fångvårdens ernbets- och tjenstemän samt betjente till-
kommo måtte efter det penningevärde, hvartill de kunde
uppskattas, blifva i aflöningsstat uppförde, samt att Kongl.
Maj:t ville, efter ärendets behöriga utredning, angående
en sådan komplettering af ifrågavarande aflöningsstat till
Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta proposition.
Den nådiga framställning Kongl. Maj:t i anledning häraf
till nu församlade Ständer aflätit, uppgifver icke ifråga¬
varande förhållanden såsom Ständerna begärt, och i sam¬
manhang härmed vill jag påpeka, huruledes till exempel
redogöraren vid straff- och arbetsfängelset å Långholmen
tillgodogjort sig högst betydliga belopp i afskrifningspro-
cent å till fängelset levererade proviantartiklar, så att man
icke. såsom en talare nyss yttrat, kan säga, att här gäller
endast att sila mygg och svälja kameler. Vidare vill jag
erinra, att vid Långholmen fångarne äro uthyrda till för¬
rättande af arbete; men månne staten får tillgodoräkna sig
förtjensten häraf. Jag tror det icke. Dylika förhållanden
äro alldeles icke ovanliga inom fångvården, och fångvårds¬
styrelsen har alltid de obotfärdigas förhinder, då fråga är
om förändringar eller förbättringar inom dess område. Jag
instämmer helt och hållet med Bergström, under påyrkande
om återremiss, så att en ny skrifvelse mätte kunna afgå,
på det man en gång mätte få tillförlitlig kännedom om de
löneförmåner, som tillkomma hvar och en af fångvår¬
dens tjenstemän.
Häruti instämde Peter Andersson frän Blekinge län.
Öfver läggningen förklarades' afslutad och sedan tal¬
mannens proposition pä bifall blifvit med öfvervägande nej
besvarad, blef, uppå förnyad framställning, ifrågavarande
punkt till utskottet återremitterad.
Härefter bifölls punkten 12. deruti utskottet hemställt,
att Rikets Ständer mätte, på sätt Kongl. Maj:t föreslagit,
för nästa statsregleringsperiod anvisa ä andra hufvudtiteln
ett förslagsanslag å 250000 riksdaler under rubrik: »Er¬
168
Den 27 Januari
sättning till personer, menigheter eller allmänna inrätt¬
ningar för dem genom nya strafflagens införande från¬
gångna bötesandelar.»
Uti punkten 13 hade beträffande öfriga anslag under
denna hufvudtitel, deruti förändring icke blifvit ifrågasatt,
utskottet hemställt, att dessa anslag måtte bestämmas till
enahanda belopp, som vid sistlidne riksdag, på sätt en bi¬
fogad tabell närmare utvisade.
Carl Anders Larsson frän Östergötlands län före¬
slog godkännande häraf med iakttagande af de rättelser,
som ståndet förut beslutat; och blef härefter, på proposi¬
tion af talmannen punkten godkänd med iakttagande af de
ändringar, hvartill ståndets förut fattade beslut kunde för¬
anleda.
Likaledes godkändes punkten 14, deruti utskottet till¬
styrkt, att Rikets Ständer, med bifall till Kongl. Maj:ts
framställning, mätte, till uppförande af en ny arkivbygg¬
nad för Göta hofrätt och ombyggande af den hofrättshusets
tomt omgifvande kaj, ä riksgälds-kontoret anvisa, att un¬
der året 1867 utgå, ett belopp af 40,000 riksdaler utgö¬
rande omkring f af den för dessa byggnadsföretag beräk¬
nade kostnadssumma.
Angående behofvet, af nya cellfängelsebyggnader hade
uti punkten 15, momentet a, utskottet tillstyrkt, det för
verkställande af ifrågasatt nybyggnad vid kronohäktet å
Långholmen, måtte ej mindre få användas å denna utgifts¬
titel besparade medel, i den mån de blifva tillgänglige, än
ock anvisas att under är 1867 utgå ett belopp af 12.000
riksdaler.
Denna utskottets hemställan blef af ståndet godkänd.
Uti momentet 1 af samma punkt hade deremot, beträf¬
fande uppförandet af ett kronohäkte i någon af städerna
Sundsvall eller Hudiksvall, utskottet hemställt, att Kongl.
Maj:ts framställning i denna del icke för det närvarande
må af Rikets Ständer bifallas.
Härvid yttrade sig sålunda:
Erik Ersson från Gefleborgs län: Först och främst
vill jag tillkännagifva, att jag icke var närvarande i utskottet,
då denna fråga der handlades, men jag vet, att den föll ge¬
nom en pluralitet af blott en röst och derföre vill jag åter¬
taga upp densamma till förnyad behandling. Jag hör
icke till desse slösare, som onödigtvis bortkasta statens
medel, men jag vill å andra sidan icke heller genom onö¬
dig sparsamhet åstadkomma misshushållning, och förderfva,
der det gäller att verka förbättring. Jag har förskaffat
Den 27 Januari.
169
mig uppgift frän fångstyrelsens årsberättelser å fångfors-
lingskostnaderne i Gefleborgs län under fem års tid, från
och med år 1860 till och med år 1864; och utgöra deun-
der denna tid en sammanräknad summa af 62,627 riksda¬
ler 89 öre, eller under fem är i medium årligen 12,525
riksdaler 58 öre. Här är nu fråga om ett anslag af 58,000
riksdaler, och om detta beviljas och ett cellfängelse kom¬
mer att byggas i Hudiksvall, sä blifva fångtransportkost-
naderne inom Gefleborgs län minskade med sannolikt tvä
tredjedelar, men fullkomligt säkert med hälften af de nu
utgående ärliga kostnader, och dä har staten i besparing
icke allenast räntan ä det äskade anslaget, utan äfven 3,000
riksdaler ärligen till aflöning åt direktör och öfrige tjen¬
stemän vid fängelset o. s. v. Dessutom skulle den obe¬
räkneligt stora fördelen i sedligt hänseende vinnas, att
fångarna icke under länga transporter finge tillfälle att,
såsom nu sker, och hvilket tyvärr icke kan förekommas,
meddela sig med andre personer, hvarigenom sanningen
nu fördöljes och förqväfves, utan klefve med all säkerhet
deras sinnen mer villige att lemna sanningsenliga och upp¬
riktiga bekännelser. Jag har från general-direktören Stråle
pä begäran erhållit en liten promemoria, deruti han fäster
uppmärksamheten på
l:o att det visserligen må vara ganska svårt att afgöra,
hvilkendera af städerna Hudiksvall eller Sundsvall med
omkringliggande landsbygd företrädesvis är i behof af ett
kronocelIfängelse, men att det deremot är alldeles ostri¬
digt, att ett kronohäkte på endera stället och sannolikt i
en ganska snar framtid pa begge ställena är af stort behof
påkalladt samt icke kan undvaras, om fångvården skall
kunna anses vara fullt ordnad i denna del af riket;
2:o att ett nytt kronohäkte i Hudiksvall eller Sunds¬
vall skulle föranleda en högst betydlig minskad kostnad
för fångforslingen, sannolikt till ett belopp, som utgör nöj¬
aktig ränta och amortering för statens utgift för häktets
anläggande.
Dä det sålunda nu visar sig af allt detta att, genom
anläggandet af ett cellfängelse i denna del af riket, staten
icke förlorar något, utan tvärtom vinner så väl materiel
fördel, som moralisk nytta, sä tror jag, att de nu äskade
medlen blifva väl använde, hvadan jag också yrkar, att
ståndet mätte bifalla herr Staaffs utlåtandet bifogade re¬
servation i denna fråga.
Med denne talare instämdej^Per Östman och Pehr Tjern¬
lund frän Yester-N orrlands län" med flere.
170
Den 27 Januari.
Per Eriksson frän Gefleborgs län: Att en ny cellfän¬
gelsebyggnad i denna del af riket är mer än väl behöflig,
är utom allt tvifvel, så väl med afseende pä de stora kost¬
nader, som de långa transporterna förorsaka, som i betrak¬
tande af de stora olägenheter i öfrigt, dessa långväga fäng-
forslingar åstadkomma. Såsom bevis på de stora kostna¬
derna, som häraf förorsakas, må jag anföra, att till cell¬
straff dömde fångar mäst i anseende till bristande utrym¬
me i länsfängelserna i de norra länen tio särskilda gån¬
ger under tiden frän november 1863 flyttas från ett till ett
annat alltid långt, någongäng mycket långt aflägse häkte,
såsom frän Hernösand, till Upsala, från Gefle till Orebro
o. s. v. och lärer häraf varg, klart, att antalet celler bör
ökas i denna del af riket. Afven inom länet förekomma
länga afstånd, dä t. ex. Bergsjö tingslag har 17 mil till
länsfängelset i Gefle, men är beläget på ett afstånd af en¬
dast 3 mil frän Hudiksvall. På nu anförda skäl yrkar jag,
att anslag mätte beviljas för uppförande af en cellfängelse-
byggnad i någondera af städerna Hudiksvall eller Sundsvall.
Hans Hagermarck frän Gefleborgslän: Jag instäm¬
mer med de föregående talarne och vill fästa ståndets upp¬
märksamhet derpå, att en tillökning i antalet af ådömde
bestraffningar kommer att blifva en gifven följd af den
nya strafflagens införande, och då nu Rikets Ständer stif¬
tat denna lag, som redan trädt i gällande kraft, så måste
ock Rikets Ständer nödvändigt tillse, att de bestraffnin¬
gar, som till följd deraf förbrytare ädömas, mätte kunna
behörigen tillämpas och aftjenas. Sparsamhet är visserli¬
gen ganska lofvärd, men kan drifvas sä långt, att derutaf
uppstår verklig misshushållning och derför bör man inga¬
lunda utsätta sig. Utskottet har grundat sitt afslag huf¬
vudsakligen derpå, att platsen för cellfängelsets uppförande
ännu icke är bestämd, utan vore beroende pä ytterligare
pröfning, men då behofvet af ett cellfängelse i endera af
städerna Hudiksvall eller Sundsvall är till fullo ådaga-
lagdt, så tror jag för min del. att för bifall äro anförda
skäl långt mera talande, än dem utskottet anfört för afslag.
Olof Nilsson från Westerbottens län: Dä jag anser
anläggandet af ett kronohäkte i Hudiksvall vara af behof¬
vet särdeles påkalladt. instämmer jag med föregående ta¬
lare och yrkar bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition
i ämnet.
Per Nilsson frän Malmöhus län: Inom utskottet fanns
ingen, som bestred behofvet af ett cellfängelse i denna del
af Norrland, men då ej ännu vore utrönt, hvilket ställe,
Den 27 Januari.
171
som vore det fördelaktigaste för anläggandet häraf samt
det dessutom saknades tillgångar för alla de behof, som
böra fyllas, så ansåg man, att ett uppskof på ett år här¬
med gerna kunde ega rum, och pä denna grund afstyrkte
utskottet för närvarande beviljande af anslaget; och för
min del yrkar jag bifall till utskottets hemställan.
Vice talmannen Anders Eriksson frän Elfsborgslän:
Afven jag vill icke förneka behofvet af den föreslagna
fängelsebyggnaden, men, innan man beviljar medel härtill,
bör man hafva klart för sig och bestämdt veta, hvarest
byggnaden skall anläggas. Då bestämmandet af plats be¬
ror af vederbörande auktoriteter, och desses yttranden ef¬
ter behörig pröfning af ärendet möjligen icke torde hinna
inkomma innan äret förflutit, så ansåg man, att denna fråga
kunde lika godt anstå till afgörande vid den riksdag, som
nästkommande är sammanträder. Äfvenledes funno några
inom utskottet, att hvarken Hudiksvall eller Sundsvall voro
lämplige orter för denna cellfängelsebyggnad och att sta¬
tens besparing pä anläggandet deraf skulle blifva ringa,
men pluraliteten inom utskottet utgick dock ifrån den åsigt,
att stället, hvarest fängelset skulle anläggas, först borde
vara bestämdt innan medel härför af staten anslogos.
Sven Rosenberg frän Kristianstads län: I likhet med
näst föregående talare vill jag ock gerna erkänna behof¬
vet af den föreslagna fängelsebyggnaden, helst det visat sig
otvätydigt, att genom anläggande deraf besparingar uti
fängvårdskostnaderna skulle kunna göras; men, innan medel
härtill beviljas, bör man först vara ense om, hvarest det
skall förläggas, huru stort det bör byggas och hvad kost¬
naden derför kan komma att utgöra. Intet af allt detta
är ändock nu tillräckligt utredt, ännu mindre bestämdt,
och dä riksdag sammanträder redan nästa år, så kan man
gerna vänta till denna tid för att dä erhålla fullständiga
upplysningar i ofvanberörde hänseenden. Att nu bevilja
dessa 58,000 riksdaler och, så att säga, fastläsa dem under
en fortgående strid om stället, hvarest fängelset bör för¬
läggas, anser jag ingalunda hafva skäl för sig och, då man
bör veta hvad man vill, tror jag, att frågan gerna kan an¬
stå, samt att vi under afbidan på bättre utredning deraf
nu gerna kunna bifalla hvad utskottet hemställt.
Med denna talare förenade sig Lars Gustaf Anders¬
son och Johannes Andersson från Elfsborgs. Jöns Anders¬
son och Åke Andersson från Malmöhus, Per Andersson och
Peter Andersson från Blekinge län jemte en stor del af
ståndets öfrige ledamöter.
172
Den 27 Januari.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs län: Sedan de
tre föregående talarne yttrat sig, kan det visserligen synas
öfverflödigt, att äfven jag i frågan uppträder; men, såsom
ledamot af stats-utskottet, önskar äfven jag att derom få
nämna några ord. Inom utskottet hörde jag icke någon
bestrida behofvet af detta fängelse, men åtskillige tvekade
att bevilja medel dertill, då man icke kände, pä hvilket
ställe det skulle komma att förläggas. Då nästkommande
riksdag åter sammanträder, kunna ju under tiden noggran¬
nare bestämmelser i fråga om denna byggnad från veder¬
börande auktoriteter hinna inkomma för att riksförsamlin¬
gen dä föreläggas, och dä jag är fullkomligt förvissad der¬
om, att de medel, vi nu kunna disponera, komma att till
fullo för statens olika behof tagas i anspråk, vill jag yrka
bifall till utskottets förslag.
Erik Ersson: Man talar om sin fruktan för en strid,
som kan komma att uppstå vid bestämmandet af platsen
för uppförandet af ifrågavarande cellfängelsebyggnad. Och
man förebär denna fruktan såsom ett giltigt skäl för afslag
af det äskade och erforderliga beloppet; men jag tror, att
denna strid blifver obetydlig eller snarare icke alls kom¬
mer att ega rum, när man öfverlemnar åt Kongl. Maj:t
att bestämma den rätta platsen, och ingalunda kan ett helt
är behöfvas för att regeringen må hafva allt detta klart
och afgjordt. Dä behofvet af ett dylikt fängelse är af alla
erkändt, så vet jag icke, hvarföre man skall vänta med
frågans afgörande, såsom åtskilliga här föreslagit. Att be¬
viljandet af detta anslag skulle fördelaktigt inverka till
förminskande af fångvårds-kostnadernä är säkert och ställdt
utom allt tvifvel, ty största antalet af fångar inom Gefle¬
borgs län belöper sig naturligen proportionel efter folk-
nummern på den folkrikaste af de båda provinser, som till¬
sammans utgöra länet, nemligen Helsingland, och man kan
nästan med full visshet antaga att fångtransportkostnaderne
för år räknadt icke skulle utgöra stort mer än en tredje¬
del af det belopp, hvartill de nu uppgå. Jag anser, att
stånden på goda skäl kan bifalla hvad Kongl. Maj:t äskat,
helst jag är öfvertygad derom, att preste- och borgare¬
stånden äfvenledes komma att fatta enahanda beslut, och
jag yrkar alltså fortfarande afslag å utskottets hemställan.
Matts Persson från Stockholms län: Kostligt är att
höra, det anmärkningar skola vankas antingen man anslår
penningar eller söker att göra besparingar; den ena gän¬
gen passar icke sparsamhet, den andra gången icke ett
hofsamt användande af statens medel, allt efter hvars och
Den 27 Januari.
173
ens olika åsigt snart sagdt för tillfället; likaså nu. Jag
vill icke neka till, att ett fängelse är behölligt i denna
del af Norrland, men jag vill alldeles icke. såsom herr
Staaff, att detsamma må förläggas i Sundsvall, som ligger
endast 4 mil från Hernösand, utan skall det byggas, så
må det förläggas i Hudiksvall, som ligger ungefär midt
emellan de båda residensstäderna Hernösand och Gelle.
En ledamot deruppe i norrlandsbänken tyckte också det¬
samma inom utskottet, men nu synes det göra honom det¬
samma blott anslaget beviljas. Då nu emellertid ingen
utredning finnes, som bestämmer hvar fängelset skall an¬
läggas, sä är det väl mycket begärdt. att afdelningen och
utskottet skulle tillstyrka anslag i en fråga, som ännu be¬
finner sig i ett så ofullständigt skick. Vill ståndet, bevilja
medel för ett fängelse med vilkor att det förlägges i Hu¬
diksvall, så är det godt och väl, men jag för min del vill
emellertid vidblifva utskottets förslag.
Per Östman från Westernorrlands län: Om denna
fängelsebyggnad kommer till stånd, så är det nog sannt,
hvad den föregående talaren anmärkte, att den bör för¬
läggas till Hudiksvall, som ligger pä halfva vägen emel¬
lan Hernösand och Gefle pä ett afstånd af 14 mil till
hvardera af dessa städer, hvaremot Sundsvall ligger all¬
deles för nära Hernösand för att härvidlag böra komma i
fråga. Jag tror ock, att stats-utskottet icke skulle befun¬
nits vara så obenäget för förslaget, som det nu visat sig,
i fall det närmare betänkt längden af de vägsträckor,
som denna del af landet företer, och den besparing i kost¬
naden af fångtransporten, som skulle kunna åvägabringas
genom uppförande af den nu föreslagna fängelsebyggna¬
den. För min del tror jag, att ståndet gjorde rätt, i fall
det på de af Erik Ersson anförde grunder antog hans för¬
slag. Åtminstone vill jag för min del fortfarande instäm¬
ma med honom.
Erik Ersson: Jag vill erinra derom, att herr Staaff
ingalunda ovilkorligen fordrar det fängelset må förläggas
i Sundsvall, utan att han hemställer, att anslaget under år
1867 må utgå för uppförande af nytt kronohäkte i någon¬
dera af städerna Hudiksvall eller Sundsvall, samt att be¬
stämmandet häraf i sista hand tillhör regeringen efter från
vederbörande auktoriteter inhemtade upplysningar. Då
emellertid Hudiksvall i detta fall har det gynsammaste lä¬
get såsom liggande midt emellan Gefle och Hernösand samt
Hudiksvalls samhälle och orten deromkring, hvars befolk¬
174
Den 27 Januari.
ning insett den stora vigter i sedligt hänseende af häktet,
utfästat ett bidrag af fri tomt samt dessutom tillskjutit
kontanta medel till ej obetydligt belopp, sä är det gan¬
ska antagligt, ja troligt, att fängelset kommer att der för¬
läggas. Vidare har man sagt, att kostnadsförslag icke än¬
nu är uppgjordt, men detta är ett fullkomligt misstag,
ty ett sadant finnes verkligen och slutar sig just på den
summa, som här blifvit begärd.
Pehr Tjernlund frän Westernorrlands län: Jag är
förekommen af Erik Ersson och vill blott erinra dem,
som frukta att ifrågavarande kronohäkte skulle komma att
förläggas till Sundsvall, att de alldeles onödigtvis hysa
denna farhåga, då ät Kongl. Maj:t är öfverlemnad rättig¬
heten att härom bestämma och Kongl. Maj:t mäste anta¬
gas fatta sitt beslut i öfverensstämmelse med auktoriteter-
nes afgifna upplysningar om hvarest fängelset kommer att
medföra största nyttan. Vidare vill jag upplysa den le¬
damot, som påstod, att Sundsvall ligger blott 4 mil frän
Hernösand, att afståndet emellan dessa städer dock utgör
fulla 5 i mil. När nu nya strafflagen redan inträdt i gäl¬
lande kraft, så bör ock finnas fängelse för att mottaga
alla dem, som pä grund af denna lags tillämpning göra
sig förfallne till undergående af fängelsestraff, och desse
äro i sanning icke fä, ty nu förlorar man sin frihet för
deltagandet i ett simpelt slagsmål, och enligt min åsigt
kommer snart cellfängelset i Hernösand att blifva otillräck¬
ligt för förvarandet af de fångar, som egentligen skola dit
förpassas, och vi böra dessutom ihågkomma att, i fall cell¬
fängelserna befinnas pä allt för långt afstånd från hvar¬
andra samt fängtransporterne alltså komma att omfatta
allt för länga vägsträckor, största svårighet lärer uppstå
att förekomma rymningar samt i öfrigt att förhindra fån-
garnes rent af oundvikliga beröring med den yttre verl-
den. Jag instämmer med dem, som yrka antagande af
herr Staaffs reservation.
Hagermarck: I fråga om läget af den blifvan¬
de cellfängelsebyggnaden samt med afseende ä den be¬
farade striden derom, tror jag för min del, att så många
omständigheter tala till fördel för Hudiksvall, att de allra
fleste, som i detta ärende hafva något att säga och bety¬
da, redan bestämt sig för denna stad. Såsom Erik Ersson
redan omnämnt har det angränsande tingslaget anslagit
nära 6000 riksdaler för en gång samt en ärlig hyra af
429 riksdaler för att fä ransakningar derstädes hållna, och
staden Hudiksvall har afstått en tomt, i värde uppskattad
Den 27 Januari.
175
till 1,000 riksdaler. Ombudet för Sundsvalls stad vid in¬
nevarande riksdag har deltagit i frågans behandling och
biträdt förslaget, att ifrägararande kronohäkte bör till Hu¬
diksvall förläggas, så att allt synes förena sig uti att an¬
tyda, det denna stad blir den rätta platsen för fängelsets
uppbyggande. Likaledes är det till fullo ädagalagdt, att
beviljandet af härför erforderliga medel icke leder till för¬
ökade utgifter och högre kostnader utan tvärtom till be¬
sparing af statens medel, hvadan jag fortfarande yrkar af-
slag ä utskottets hemställan och antagande af Erik Ers¬
sons förslag.
Carl Änders Larsson från Ostergötlands län: Ett
ibland de kraftigaste skälen, som man åberopat för bifall
till Kongl. Maj:ts proposition, är det att nya strafflagen,
som kommer att befolka fängelserna, också ovilkorligen
kräfver anskaffande af flera nya sådana. Jag tror dock,
att den är allt för ny och icke länge nog varit tillämpad
för att man härpå kan bygga några fullt giltiga åsigter om
behofvet af nya fängelsebyggnader, och jag anser, att nå¬
gon längre erfarenhet derför mäste vinnas. Konungens
befallningshafvande och fångvårdsstyrelsen synas förorda
Sundsvall såsom den lämpligaste platsen för fängelsets an¬
läggande, hvaremot regeringen tyckes vara böjd för dess
uppbyggande i Hudiksvall, och derjemte vill det synas så¬
som båda länen skulle tills vidare erhålla plats för sina
fångar i detta gemensamma fängelse, det må nu förläggas
i hvilkendera af dessa städer som helst; men jag fruktar
till följd af just nu omnämnda förhållande, att, om vi nu
bevilja anslag till ett kronohäkte på ett af dessa ställen,
vi innan kort njäste medgifva anslag till ett dylikt äfven
på det andra. Äfvenledes vill jag anmärka, att sifferupp¬
giften i herr Staaffs reservation icke synes vara rigtig, dä
han för denna fängelsebyggnad begär ett anslag af 58 000
rdr, hvaremot pä sidan 10 i betänkandet kostnadsbeloppet
för fängelsebyggnad i Sundsvall skulle utgöra 85.000 riks¬
daler. Möjligen hafva pä något af dessa ställen siffrorna
blifvit omkastade och kommit, som man säger, bakfram,
hvarför jag anhåller om upplysning, hvilkendera af dessa
summor nu må anses vara den rigtiga.
Talmannen upplyste härefter, att Kongl. Maj:t i sin
nådiga proposition äskat att Rikets Ständer utom anvi¬
sande af de ä fångvårdens stat besparade medel, i den
män dessa blifva tillgängliga, mätte bevilja ett belopp af
70.000 riksdaler att under år 1867 utgå och att, då af
sistnämnda summa ett belopp af 12.000 riksdaler redan
176
Den 27 Januari.
blifvit beviljadt för verkställande af den ifrågasatta till¬
byggnaden vid kronohäktet å Långholmen så äterstode
58.000 riksdaler, utgörande just den summa, reservanterne
önskade för ifrågavarande ändamål.
Nedan uppräknade ledamöter, hvilka härefter fingo
ordet, yttrade:
Matts Persson: Det var icke min mening att mot¬
sätta mig anslaget till ifrågavarande fängelsebyggnad, som
anses af behofvet påkallad, men jag vill hafva bestämdt,
hvarest detta häkte skall uppföras, och för min del anser
jag det vara med det allmännas fördel bäst öfverensstäm¬
mande, att detta fängelse förlägges i Hudiksvall såsom belägen
midt emellan de tvänne intill hvarandra gränsande länens re¬
sidensstäder. Pä sanningen af denna uppgift lurar mig in¬
gen, ty jag har sä ofta farit denna väg som någon, hvil¬
ken inom länet är boende, och, ehuru jag misstog mig
något om väglängden emellan Hernösand och Sundsvall, dä
jag sade att den utgjorde 4 i stället för 5 \ mil, hvartill
den lärer räknas, så är denna skilnad likväl icke så stor,
att man derför behöfver uppbära några anmärkningar. Om
i värt beslut kunde ingå att Hudiksvall bestämmes såsom
den plats, hvarest fängelset bör uppbyggas, hvilket vilkor
dock torde bli svårt att med bestämdhet påfordra, sä har
jag icke något emot att bifalla det äskade anslaget. Hvad
angår otillräckligheten af Hernösands kronohäkte, sä hjel-
pes sådant dermed att det utvidgas och tillbygges om sä
nödigt är, men ingalunda kan jag ingå på att ifrågava¬
rande häkte må till Sundsvall förläggas.
Per Olof Hörnfeldt från Westernorrlands län: Jag
har varit närvarande i utskottet och deltagit i frågans be¬
handling derstädes, dervid jag biträdde deras åsigt, som
önskade anslag för uppbyggande af ett kronohäkte i en¬
dera af städerna Sundsvall eller Hudiksvall. Härvid vill
jag dock upplysa, det jag anser Hudiksvall vara den lämp¬
ligaste platsen, sä vidt frågan gäller anskaffande af ett
ytterligare kronohäkte för Gefleborgs län, hvaremot, om
ett sådant skulle vara behöfligt för Westernorrlands län,
detta bör förläggas icke söder utan norr om Hernösand,
dä länet sträcker sig 16 ä 17 mil norr om denna stad,
hvarutaf man genast finner, att Hudiksvall i detta fall in¬
galunda kan vara någon lämplig plats för ett dylikt häk¬
te. Jag kan ingalunda förklara orsaken, hvarföre fång-
vårds-styrelsen vill hafva fängelset förlagdt till Sundsvall,
men jag antager, att bristande lokalkännedom bestämdt
måtte vara orsaken till detta besynnerliga förhållande.
Den 27 Januari.
177
Jag önskar alltså, att anslaget mätte beviljas och att åt
Kongl. Maj:t mätte öfverlåtas att bestämma stället, hvar¬
est ifrågavarande kronohäkte må förläggas.
Jona» Andersson frän Ostergötlands län: Jag har
icke varit närvarande hvarken i utskottet, när ärendet der
afgjordes; eller på afdelningen, der detsamma först be¬
handlades; men det tyckes mig såsom borde man vara be¬
låten med det förklarande, utskottet algifvit, att ifrågava¬
rande kronohäkte är af behofvet päkalladt. Dermed tyc¬
kes man böra kunna låta sig nöjas för närvarande, då det
icke dröjer längre än ett är, innan ny riksdag samman¬
träder, helst saken ännu ingalunda är utredd, dä fång-
värds-styrelsen förordar Sundsvall, såsom den ort, hvarest
detta häkte vore mest behölligt, under det att den all¬
männa meningen, i strid med denna fängvårds-styrelsens
åsigt, synes mera bestämdt vilja uttala sig i detta hänse¬
ende för Hudiksvall. Bäst är att öfverlåta åt nästa riks¬
dag att med fria händer härom besluta, hvadan jag för¬
ordar bifall till utskottets förslag.
Hagermarck: Med föranledande af Carl Anders
Larssons yttrande, att såväl Konungens befallningshaf¬
vande i länen som fängvårds-styrelsen uttalat sig för
fängelsets förläggande i Sundsvall, vill jag upplysa, att
Konungens befallningshafvande i Gefle starkt förordat Hu¬
diksvall såsom varande rätta platsen. Att fångvårds-styrelsen
företrädesvis fästat sig vid Sundsvall kommer sig deraf,
att dess förslag ingick till regeringen, innan ännu Konun¬
gens befallningshafvande i Gefleborgs län afgifvit sitt ut¬
låtande i ämnet. Hvad angar de af Carl Anders Larsson
omnämnda sifferuppgifterna, sä har talmannen redan upp¬
lyst huru härmed sig förhåller. Härvid vill jag dock an¬
märka. att fångvårds-styrelsen beräknat kostnaden för ett
cellfängelse i Sundsvall till 85 000 riksdaler och för ett
dylikt i Hudiksvall till 60,000 riksdaler; hvadan, och dä
regeringen begärt ett anslag efter afdrag af 12,000 riks¬
daler för tillbyggnaden ä kronohäktet vid Långholmen, i
det närmaste motsvarande kostnaden för fängelsebyggna¬
den i Hudiksvall, sistnämnde stad synes vara den plats,
hvarest det nödigt ansedda kronohäktet kommer att
förläggas. Om afgörandet af frågan nu uppskjutes,
sä dröjer det tvä år eller ända till 1868 innan någon
byggnad kan påbörjas, under hvilken tid alla de olägen¬
heter, hvilka nu vidlåda fångforslingen inom Gefleborgs
län, måste fortgå, och dessa äro såsom förut nämnts icke
Bonde-Skts Prol. vid 1865—66 årens Riksdag. II. 12
178
Den 27 Januari.
ringa, då fångar från norra Helsingland mäste forslas till
Gefle, en väglängd af 18 mil och, om icke der utrymme
linnes för dem. ytterligare 12 mil till Upsala; således en
vägsträcka af icke mindre än tillsammans 30 mil.
Diskussionen förklarades nu vara afslutad, och, sedan
talmannens proposition på bifall blifvit med blandade ja
och nej besvarad samt votering begärd, uppsattes, juste¬
rades och anslogs följande voterings-proposition:
Den, som vill bifalla stats-utskottets hemställan uti
15:de punkten litt. b. af dess utlåtande n:o 26; röste
Ja\
Den det ej vill: röste
Nej;
Vinner nej, har bondeståndet för sin del beviljat
58.000 rdr att under år 1867 utgå för uppförande af nytt
kronohäkte i någondera af städerna Hudiksvall eller
Sundsvall.
Omröstningen, härefter i vanlig ordning verkstäld, ut¬
visade, att 68 ledamöter röstat ja och 26 nej, i följd hvar¬
af ståndet bifallit momentet littera b i 15 punkten af nu
föredragne utlåtande.
Emot detta ståndets beslut anmäldes reservation af
Erik Ersson från Gefleborgs län under tillkännagifvande
af den åsigt, att ståndet ingalunda härigenom bidragit till
besparing af statens medel, utan tvärtom förorsakat be¬
tydliga och onödiga utgifter.
Uti denna reservation instämde Per Eriksson och Hans
Hagermarck frän Geileborgs, Pehr Tjernlund frän Wester¬
norrlands samt Olof Nilsson från Westerbottens län med
flere ledamöter af ståndet.
§ 9-
Vid derefter skedd föredragning godkändes stats-ut¬
skottets utlåtande n:o 27, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel.
§ 10.
Uppå derom framstäld begäran bordlädes andra gån¬
gen stats-utskottets utlåtanden:
N:o 22, angående beräkningen af statsverkets inkom¬
ster; och
N:o 31, i anledning af gjorda framställningar om ef¬
Den 27 Januari.
179
tergift af kronans rätt till danaarf, fallne efter åtskillige
personer; äfvensom
allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets betänkanden:
N:o 35, i anledning af förslag om öfverllyttning på
de enskilda bankerne af landtränteriernas kassaförvalt-
ning; och
N:o 36, i anledning af motioner rörande ej mindre
Norrmäns och Danskars, än äfven andra utländingars
rätt att i Sverige idka handel, handtverk och andra yrken.
§ Il-
Till bordläggning första gången anmäldes expeditions-
utskottets nedannämnde förslag till Rikets Ständers under¬
dåniga skrifvelse)', nemligen:
N:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående öfverlåtelse till Westerbottens läns innevånare
af gamla länsfängelsebyggnaden i Umeå med tomt;
N:o 9, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposi¬
tion angående öfverlåtelse till Jemtlands läns innevanare
af gamla länsfängelsebyggnaden i Ostersund;
N:o 10, i anledning af Kongl. Majrts nådiga propo¬
sition angående öfverlåtelse till Westernorrlands läns in¬
nevånare af gamla länsfängelsebyggnaden i Hernösand med
tomt;
N:o 11, i anledning af Kongl. Majrts nådiga proposi¬
tion angående öfverlåtelse till Westernorrlands läns inne¬
vånare af gamla kronohäktesbyggnaden i Sundsvall med
tomt; och
N:o i'2, angående förändring i nu gällande föreskrif¬
ter om skyldighet för vissa statens tjenstemän att ställa
borgen för den uppbörd, de omhänder hafva;
Stats-utskottets utlåtade n:o 29, angående riksgäldskon-
torets förvaltning under den tid, som förflutit sedan början
af 1862 och 1863 årens riksdag; samt
allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets betänkanden:
N:o 37. i anledning af motion angående öfverinseen-
det öfver rikets högre landtbruksinstitut, förvaltningen af
desamma och undervisningen derstädes, in. rn.;
N:o 38, i anledning af motioner om återinförande af
tullstämpling å varor, som från utrikes ort inkomma;
och
N:o 39, i anledning af motioner rörande utvidgandet
af qvinnans medborgerliga rättigheter.
180
Den 31 Januari.
§ 12.
Såsom icke erfordrande annan åtgärd lades till hand-
lingarne följande från respektive inedstånden ankomne pro¬
tokollsutdrag, nemligen:
från högloft, ridderskapet och adeln n:ris 100—104;
» högvördiga presteståndet nilis 90—93; samt
» vällofliga borgareståndet n:ris 96—100.
Ståndets ledamöter åtskildes kl. ^ 3 eft. m.
In fidem
J. Sjöberg.
Den 31 Januari.
Plenum kl. 10 f. ui.
§ 1.
Upplästes till justering och godkändes de hos stån¬
det den 17 och den 20 innevarande månad förda proto¬
koll, i de delar, som förut icke blifvit justerade.
§ 2.
Talmannen tillkännagaf, att vid i dag hållen talmans¬
konferens blifvit öfverenskommet att föreslå de respektive
riksstånden att onsdagen den 7 instundande februari till
behandling företaga bevillning s-utskottets utlåtande n:o 2, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
med Frankrike afslutade handels- och sjöfarts-traktater;
hvarom talmannen nu till ståndet gjorde hemställan; och
lemnade ståndet för sin del härtill bifall.
Den 31 Januari.
181
§ 3.
Viii liu ånyo skedd föredragning af stats-utskottets ut¬
låtande n:o 28, i anledning af motioner, angående ändring
i vissa delar af instruktionen för Rikets Ständers reviso¬
rer af statsverket, uppstod diskussion, derunder följande
ståndets ledamöter begärde ordet och yttrade:
Per Olof Hörnfeldt frän Westernorrlands län: 1
fråga om de fyra första punkterna i utlåtandet har jag
icke några anmärkningar att framställa, likasom jag icke
skäligen kan hafva något att invända emot utskottets af-
slyrkande yttrande i 5:te punkten, rörande förhöjdt
arvode ät revisorerne, enär till följd af stadganderne
i den snart gällande nya riksdagsordningen revisio¬
nerna hädanefter skola försiggå under riksdagarne och
särskildt arvode ät revisorerne således icke kan ifråga¬
komma; men deremot kan jag icke gilla utskottets ytt-
tande och motivering i 6:te punkten likasom i 7:de punk¬
ten rörande arvodet till den person, som efter förordnande
af Kongl. Majit tillhandagå!- revisorerne med nödiga upp¬
lysningar. Af utskottets motivering i den förra punkten
framgår tydligt, att utskottet föreställt sig nödvändigheten
deraf, att en ledamot af statskontoret är tillstädes jnom
revisionen för att tillhandagå med upplysningar. Afven
jag har varit statsrevisor; men jag mäste upprigtigt be¬
känna, att jag ej funnit denne persons närvaro nödvän¬
dig, enär revisorerne äro i tillfälle att honom förutan
förskaffa sig nödiga upplysningar; och är den åtminstone
icke sä maktpåliggande, att den motsvarar det höga ar¬
vode, som hittills tilldelats bemälde person. Enligt 3 § i
den för Rikets Ständers revisorer gällande instruktion ta¬
gas tjenstemännen vid revisionerna företrädesvis från de
embetsverk, hvars räkenskaper skola undergå granskning,
och dä desse, likaväl som en statskontorets ledamot, äro
i tillfälle att tillhandagå med upplysningar, kan dennes bi¬
träde ganska väl umbäras, och dessutom veta vi ju att
bankens, riksgälds-kontorets och koimners-kollcgii räken¬
skaper undergå granskning utan biträde af någon dylik
person. Det kan visserligen synas, som jag genom före¬
varande anmärkning gjorde mig skyldig till den förebrå¬
else. man här ofta hör uttalas, att sila mygg och svälja
kameler; men dä jag anser nu anmärkta utgift alldeles
onödig, kan jag icke stillatigande förbigå detta ämne. Se¬
dan numera tre stånd bifallit utlåtandet, lärer det emel¬
lertid icke vara skäl att återremittera detsamma; men, då
jag icke heller anser det böra i dess helhet godkännas
182
Den 31 Januari.
hemställer jag. huruvida icke ståndet, med bifall till ut¬
skottets yttranden under de fern lörsta punkterna, skulle vilja
låta bero vid hvad utskottet yttrat och hemställt under
6:te punkten äfvensom i 7: de punkten, rörande nedsatt
arvode för den ledamot inom statskontoret, som tilllianda-
gär revisororne med upplysningar.
Carl Ifvarsson från Hallands län: Frågan, huruvida
det är nödvändigt, eller icke, att någon person förordnas
af Kongl. Maj:t för att tillhandagå revisorerne med nödi¬
ga upplysningar, är för mig svär att afgöra, dä jag icke
deltagit i någon statsrevision: men af ledamöter inom
samma afdelning af stats-utskottet, som jag tillhör, Ilar jag-
hört uppgifvas, att, enligt deras åsigt, bemälde persons
närvaro vore behöflig. Hvad åter angar det samma per¬
son tillkommande arvode, sä synes det väl som 1.000 r:dr
kanske vore något för högt tilltaget, men det står ju all¬
tid revisorerne öppet att hos Kongl. Maj:t föreslå det
mindre belopp, som de anse kunna motsvara det besvär
och arbete, sorn revisionen för nämnde person medfört.
I de revisionsberättelser, jag haft tillfälle läsa, har jag
emellertid icke sett, att något belopp föreslagits, utan har
sådant blifvit öfverlemnadt ät Kongl. Maj:t att bestämma;
och har jag icke funnit, att någon af revisorerne i denna
sak reserverat sig, ehuru det är att antaga, att Kongl.
Majit, derest någon viss summa föreslagits, icke skolat un¬
derlåta att derå fästa afseende vid arvodets bestämmande.
Per Östman frän Vester-Norrlands län: En sak be-
dömes vanligtvis af olika personer efter den erfarenhet,
hvar och en haft om densamma; och är det måhända der¬
före, att ledamöterne i sista statsrevisionen haft den otu¬
ren att erhålla en upplysande ledamot, som icke gjort
någon särdeles nytta, som man nu motsätter sig förord¬
nande af en sådan. För min del har jag dock erfarenhet
af ett motsatt förhållande och tror, att revisorerne svår¬
ligen sjelfve kunna ega den sakkännedom, att det icke bör
för dem vara nyttigt att ega tillgäng till en person,, som
kan tillhandagå med nödiga upplysningar. Hvad åter be¬
träffar arvodet, sä möter ju icke hinder för revisorerne
att föreslå nå^ot visst mindre belopp än 1,000 r:dr; och
bifaller jag på sådan grund utlåtandet i dess helhet.
Hörnfeldt: Det är endast med anledning af Östmans
antydan, det ledamöterne i sista stats-revisionen skulle vara
missbelåtna med den af Kongl. Majit förordnade sä kal¬
lade upplysande ledamoten, som jag vill nämna, att denna
hans uppfattning af mitt yttrande var fullkomligt origtig,
Den 31 Januari.
183
enär, såsom vi alla veta, den person, sorn vid sista stats¬
revisionen innehade berörda förtroendeuppdrag, är en sär¬
deles skicklig embetsman och gjort sig känd inom sitt
täck säsom ett rigtigt lexikon; och var det icke lians fel, att
revisorerne icke behöfde hans biträde, enär de pä annat häll
och utan kostnad kunde fä de för dem nödiga upplysningar.
Carl Joban Svensén frän Kalmar län: Jag instäm¬
mer så mycket hellre i Hörnfeldt» motion om upphäfvande
af 5 § uti instruktionen för revisorerne, som redan 1864
ärs stats-revision var af den åsigt, att närvaron af en slik
upplysande ledamot var beit och hållet öfverflödig, samt
att en ledamot af statskontoret i visst fall till och med bör
vara derifrån af jäf hindrad, enär revisionen alser förvaltnin¬
gen af just det embetsverk, Iian sjelf tillhörer. Dä nu reviso¬
rerne äro i tillfälle att sjelfve eller genom sitt kanslibiträde
förskaffa sig de upplysningar, hvaraf de kunna vara i behof,
sä kan jag icke finna annat än olämpligt och onödigt att bela¬
sta staten med utgift härför; och liar det dessutom före¬
fallit mig, som om den upplysande ledamoten sjelf funnit
sig generad och öfverflödig vid revisorernes sammanträden,
der han sutit helt och hållet obemärkt; hvarföre och då,
hvad angår arvodets belopp, revisorerne sjelfve ega att
till summan föreslå detsamma, jag för min del vill låta
bero vid hvad af utskottet i 6 och 7 punkterna af utlå¬
tandet blifvit hemstäldt.
Carl Ifvarsson: Orsaken till de olika omdömen rörande
beliöfligheten af en så kallad upplysande ledamot vid stats¬
revisionerna, mäste väl tiliskrifvas det förhållande, att re¬
visorerne arbeta pä olika afdelningar, der behofvet af en
sådan person gjort sig pä olika sätt gällande. Emellertid
kan jag icke annat än vidhålla hvad jag förut yttrat.
Ola Jönsson frän Malmöhus län: Jag vill icke yttra
mig om nödvändigheten eller obehöfligheten af den sä
kallade upplysande ledamoten, enär jag dertill saknar till¬
räcklig kännedom, men det har likväl förefallit mig_ som
hade utskottet bort bifalla förslaget 0 om nedsättning i det
bemälde person tillfallande arvode. Åtminstone är det i sin
ordning, att samma arvode någon gång blir till beloppet
bestämdt. Det kan visserligen vara sannt, att frågan i sig
sjelf endast är en småsak, men det kan verkligen vara på
tiden att börja se upp och hushålla äfven med det lilla,
helst det är ett kändt faktum, att den sä kallade upply¬
sande ledamotens arvode är tre gånger »å stort som re¬
visorernes, hvilket utgör allenast 300 r:dr hvartill kom¬
mer, att bemälde person uppbär sin lön oafkortad i det
184
Deti 31 Januari.
embetsverk han tillhör. Utskottet har visserligen sagt, att
det star revisorerne öppet att sjelfve göra hemställan om
arvodets belopp, men det är dock icke säkert att Kongl.
Maj:t härvid fäster afseende, och dessutom vet jag icke,
om det tillkommer revisorerne att i slika ämnen allåta un¬
derdåniga skrifvelser till Kongl. Majit. För min del vill
jag således icke bifalla utan låta bero vid utskottets hem¬
ställan i sista punkten.
Östman: Jag hade nästan lust att ändra äsigter,
då jag nu hör. att ledainöterne i sista statsrevisionen
utgjorts af personer, utrustade med sä stor sakkännedom,
att de icke varit i behof af upplysningar från annat häll,
samt anledning är att antaga, att med den alltmera tillta¬
gande bildningen ännu mera kunskapsrika revisorer skola
erhållas, så att den upplysande ledamoten blir allt mera
obehöflig; men jag tror dock, att vi böra låta anstå ännu
en stats-revision och öfverlemna ät kommande ständer
att i förevarande afseende vidtaga någon förändring.
Josef Oscar Almqvist från Norrbottens län: Att skäl
funnits för bifall till Hörnfeldts ifrågavarande framställ¬
ning, vet jag af erfarenhet sedan sista statsrevisionen, då
den så kallade upplysande ledamoten icke en enda gäng
satte sin fot inom den afdelning, Hörnfeldt och jag till¬
hörde, samt vid revisorerne s allmänna sammanträden högst
tre gånger tillspordes rörande ämnen, om hvilka upplys¬
ningar likaväl kunnat från annat håll erhållas. För min
del vill jag derföre, i likhet med Hörnfeldt, att ståndet lå¬
ter bero vid utskottets hemställanden i 6 och 7 punk¬
terna.
v
Jan Andersson frän Kopparbergs län: Emot Ost¬
mans antydan att sista stats-revisionen skulle utgjorts af
sä ovanligt erfarna och utmärkta ledamöter, får jag, för
min del, så mycket hellre protestera, som jag sjelf hade
äran tillhöra nämnde revision. Annars kan jag icke an¬
nat än villigt erkänna, att inom den afdelning af revisio¬
nen, jag tillhörde, den sä kallade upplysande ledamoten
ofta tillhandagick med ganska nyttiga och nödvändiga upp¬
lysningar, saint att han dessutom var en särdeles duglig
karl och nog gjorde skäl för sitt arvode. Dä nu revi¬
sorerne ega rättighet att sjelfve föreslå beloppet af sam¬
ma arvode, kan jag för min del icke annat än bifalla ut¬
låtandet i dess helhet.
Pehr Tjernlund frän Vester-Norrlands län: Ledamö-
terne i sista stats-revisionen egde visst icke större skick¬
lighet och kunskaper, än sina föregångare utan var orsa¬
Den 31 Januari.
185
ken, hvarföre elen så kallade upplysande ledamoten då
befanns alldeles öfverflödig, den, att kanslipersonalen ut¬
gjordes af särdeles skickliga personer, som kunde tillhan¬
dagå revisorerne med alia erforderliga upplysningar. Sär¬
skildt erinrar jag mig att i ett ämne rörande skyldighet
för riksgälds-kontoret att inom viss tid öfverlemna dit
influtna medel till statskontoret, den sä kallade upplysande
ledamoten var okunnig om det förhållande, hvarom upp¬
lysning äskades, men att sådan deremot lemnades af den
b i träd ande kanslisten.
Hörnfeldt: Det skulle kanske se otacksamt ut, om
jag, som tillhörde sista statsrevisionen, icke hembure Öst¬
man min tacksamhet för de loford, han slösat på ledarnö-
terne i nämnde revision, men ännu tacksammare skulle jag
hafva varit om han rigtigt replikerat mitt yttrande och
icke, såsom nu skett, alldeles orätt uppfattat detsamma. Jag
säde nemligen icke, att ledamöterne i sista statsrevisionen
voro så skicklige att de icke behöfde förskaffa sig några
upplysningar rörande ett och annat, utan att, om de deraf
voro i behof, de hade tillfälle dertill utan biträde af den
sä kallade upplysande ledamoten.
Östman: Jag vill endast nämna det jag icke påstått
att Hörnfeldt skulle hafva yttrat, det ledamöterne i sista
statsrevisionen skulle varit sä utmärkt och skickligt folk,
utan ville jag endast antyda, att, då bemälde revisorer icke
kände något behof att begära upplysningar af den närva¬
rande ledamoten i statskontoret, deraf såsom en slutsats
följde, att revisionen bestått af personer, utrustade med
ovanlig sakkännedom.
Diskussionen förklarades nu vara slutad; och blef ut¬
skottets förevarande utlåtande i dess helhet uppå fram¬
ställning af talmannen af ståndet bifallet.
Föredrogs ånyo stats-utskottets utlåtande n:o 30. i an¬
ledning af Rikets Ständers åren 1863, 1864 och 1865 för¬
samlade revisorers berättelser om granskningen af de un¬
der Kongl, kommers-kollegii förvaltning ställde fonder och
medel, dervid ordet begärdes af Jöns Rundbäck frän Gö¬
teborgs län, som yttrade: Anledningen, hvarför jag be¬
gärt ordet, är den, att jag, som förut dels motions- dels
diskussionsvis yrkat pä indragning af manufakturdiskon¬
ten, önskar vid detta tillfälle fästa mina ärade ståndsbrö¬
4.
186
Den 31 Januari.
ders uppmärksamhet på några skäl, sorn tala för denna
indragning.
Då man granskar nu förevarande betänkande, finner
man, att manufakturdiskontens behållning vid 1862 års
slut, osäkra fordringar ej beräknade, uppgick till 1.502,437
r:dr. När härtill lägges summan af begagnadt kreditiv
under loppet af 1863, som utgör 1,857,600 r:dr, så blir sum¬
man, som varit eller kunnat vara utlänt under sistnämnda
är 3,360 037 r:dr; och har af detta kapital, som af upp¬
ställningen synes, ränte vinsten under äret utgjort 132.588
r:dr eller nära 4 %■
Ser man äter på utgifterna, så befinnes det, att förvalt-
ningskostnaderne, pensioner och extra utgifter medtagit
41,700 r:dr, motsvarande i det närmaste en tredjedel eller
något öfver trettioen procent af summa inkomster.
Hvad jag nu anfört gifver tillräckligt vid handen, att
fonden lemnar allt för ringa procent och kostar alltför
mycket i förvaltning, och detta torde vara skäl nog till
min förut omtalade hemställan.
Jemföra vi denna fond med t. ex. den skarpt klan¬
drade allmänna diskontfonden, som man vill indraga pä
samma gång man vill öka manufakturdiskonten, så befin¬
nes, att allmänna diskontfonden ger långt högre ränta och
drager billigare förvaltningskostnader, hvarföre klandret i
så fall saknar allt fog. Vill man åter påstå,, att manu¬
fakturdiskonten är nödvändig för att uppehålla vissa af
våra näringar, så, ifali de, som jordbruket, äro naturliga,
torde ingenting vara billigare, än att de ock lemna lika
hög ränta.
Ålit dettahar jag nu endast velat erinra om, emedan, då
vi framdeles komma till detta ämne, dessa upplysningar
torde vara goda att hafva undangjorda.
Sedan diskussionen härefter förklarats slutad, blef fö¬
revarande utlåtande, uppå framställning af talmannen, af
ståndet bifallet.
* § 5.
Vid nu ånyo skedd föredragning af allmänna besvärs-
och ekonomi-utskottets betänkande n:o 35. i anledning af för¬
slag om öfverflyttning på de enskilda bankerne af landt-
ränteriernes kassaförvaltning uppstod diskussion, dervid
följande ståndets ledamöter begärde ordet och yttrade:
Carl Ifvarsson frän Hallands län; Syftemålet med
motionärens ifrågavarande förslag är utan tvifvel godt och
Den 31 Januari.
187
nyttigt. Men deremot är jag högeligen tveksam om ut¬
skottet lyckats lösa frågan på det mest ändamålsenliga
sätt, dä utskottet hemställt, att de till landtränterierna in¬
flytande medel skola i enskilda bankerne insättas. För
min del föreställer jag mig, att samma ändamål skulle
hafva vunnits och statens väl blifvit bättre tillgodosedt,
om föreskrift i stället meddelats derom, att ifrågavarande
medel skulle så skyndsamt som möjligt öfversändas till
stats-kontoret och derifrån insättas i riksbanken, i hvilket
fall denna senare kunde i afseende på räntevinsten skörda
samma fördel, som nu, enligt förslaget, skulle tillkomma
de enskilda bankerne; och då nu utskottet icke ansett sig
böra tillstyrka förslaget i hvad det angår indragning af
landträntmästare^ensterng, synes någon besparing för stats¬
verket, icke genom förslaget åstadkommas utan allenast de
enskilda bankernes fördel tillgodoses. Om således de inom
ståndet närvarande utskottsledamöterne icke kunna fram¬
lägga bättre skäl för bifall till förslaget, än som i betän¬
kandet innefattas, så kan jag, för min del, icke godkänna
samma förslag, utan yrkar att betänkandet måtte varda till
utskottet äterremitteradt.
Sven Rosenberg från Kristianstads län: Till en bör¬
jan vill jag fästa den föregående talarens uppmärksamhet
derpå, att han misstagit sig i sin uppfattning om innehål¬
let af nu förevarande betänkande, då han säger, att ut¬
skottet tillstyrkt förslaget om öfverflyttning pä de enskil¬
da bankerne af landtränteriernas kassaförvaltning; ty så
är icke förhållandet, utan har utskottet allenast tillstyrkt
Rikets Ständer, att i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, etet Kongl. Maj:t täcktes taga saken i öf¬
vervägande och, i händelse en anordning i berörda hän¬
seende skulle befinnas lämplig, i nåder låta utarbeta och
till riksdagen öfverlemna förslag tili de bestämmelser,
hvilka för ändamålet kunna pröfvas nödiga, men häremel¬
lan och intill dess vidare åtgörande frän ständernas sida
erfordras, kunna många vändningar i saken inträffa. Om
förslaget en gäng godkännes, så kan det visserligen hända,
att enskilda bankerne derigenom tillskyndas fördel, ehuru
detta dock icke är sä säkert; men någon godtgörelse skola
de väl i allt fall erhålla för det besvär, de såmedelst åta¬
ga sig. Carl Ifvarssons förslag om medlens insändande
till statskontoret, för att i riksbanken insättas, kan visser¬
ligen erbjuda större säkerhet, men dervid vidlåder dock
den olägenhet, som man just med detta förslag velat före¬
komma, att nemligen penningarne dragas från orterna och
188
Den 31 Jarman
koncentreras pä ett ställe. Jag vill visst icke förneka, att
ju möjligen åtskilliga omständigheter skulle kunna anföras
emot det i betänkandet framlagda förslag; men dä ända¬
målet är godt och för svenska allmogen nyttigt samt frå¬
gan nu för närvarande endast gäller undersökning om för¬
slagets lämplighet, tror jag, att det åtminstone icke tillhör
bonde-ståndet att ogilla betänkandet; hvarföre och dä frågan
om indragning af landträntmästaretjensterna gerna kan an¬
stå till dess det visar sig huru saken i öfrigt aflöper, jag
för min del vill i allo bifalla betänkandet.
Med Rosenberg instämde Sven Nilsson och Ola Bosson
Olsson från Kristianstads, Gustaf Hedström, och Olof Nils¬
son frän Westerbottens, Jöns Andersson, Nils Olsson och
Åke Andersson frän Malmöhus, Andreas Eskilsson, Per An¬
dersson och Nils Svensson från Blekinge samt Carl Gustaf
Sköldberg frän Nerikes län.
Per Nilsson frän Malmöhus län: För min del kan
jag icke annat än på det varmaste förorda ifrågavarande
förslag, såsom särdeles väl uttänkt, och dä det nu blott är
fråga om en underdånig skifvelse i ämnet, vill jag liop-
Eas, att detsamma icke skall möta motstånd. Såsom för-
ållandet nu är. ligga stora penningesummor ofruktbara
hopade i landtränterierna, hvaremot, om förslaget ginge
igenom, samma medel genast skulle insättas i bankerna och
således icke dragas från den allmänna rörelsen, hvilket
deremot skulle ske om, pä sätt en föregående talare antydt,
medlen inskickades till riksbanken, som i så fall endast finge
besvär att äter nedsända dem till vederbörande Konun¬
gens befallningshafvande. Dä nu, till följd af den solida¬
riska ansvarighet, aktieegarne uti enskilda bankerne iklädt
sig, någon risk för staten genom förslagets antagande omöj¬
ligen kan vara att befara, vill det synas, som vore det
allenast afundsjuka mot de enskilda bankerne, som läge
till grund för motståndet mot förslaget, genom hvilket
skulle förekommas förlust såväl för staten i fråga om rän¬
tan. sorn ock för allmänheten derigenom att penningarne
icke droges ifrån orterna. Dessutom torde det kunna hända
att, om detta förslag lyckas vinna framgång, samma be¬
stämmelse!'. hvarom nu är fråga, rörande de till landträn-
terierna ingående medel, i en framtid äfven skola göra sig
gällande i fråga om tulluppbördsmedlen.
Med Per Nilsson förenade sig Lars Ersson frän Sö¬
dermanlands, Pehr Tjernlund och Per Engman från Vester-
Norrlands, Per Nilsson frän Kristianstads, Johannes An¬
dersson från Elfsborgs, Leonard Johan Fahlander frän We-
Den 31 Januari.
189
sterbottens, Johannes Andersson från Skaraborgs, samt Gu¬
staf Bolin och Jolian Pehrsson, frän Upsala län.
Jonas Andersson frän Östergötlands län: Jag är i
sjelfva saken förekommen af Rosenberg och Per Nilsson
och instämmer med dem. Hufvudsyftet med ifrågavarande
förslag är ju att förekomma, det icke en större mycken¬
het af landets knappa rörelse-kapital tages från allmänna
rörelsen och för flera månader skrinlägges i landtränteri-
erna; och bör det således vara bonde-ståndet angeläget,
att i hvari pä detsamma ankommer, befordra samma för¬
slag, samt till följd deraf bifalla ifrågavarande betänkande
helst detta senare endast innehåller hemställan till stän¬
derna att till Kongl. Majit ingå med underdånig skrifvelse
i ämnet, i hvilket fall det är alldeles gifvet att, derest ett
annat lämpligare sätt för ändamålets vinnande erbjudes,
Kongl. Majit icke lärer underlåta att taga detsamma i nog-
grannt öfvervägande. Beträffande den förespeglade stora
vinsten för de enskilda bankerne, sä är det icke sä allde¬
les säkert, att dessa komma att skörda sä stora fördelar
deraf att på obestämd tid mottaga stora fonder, utan före¬
ställer jag mig, att det dermed förenade besvär och stora
ansvar kommer att i det närmaste uppväga den förmodade
vinsten. På grund af hvad jag sålunda anfört anser jag
mig böra bifalla betänkandet.
Anders Angust Andersson frän Ostergötlands län:
Jag har i sanning svårt att inse, huru Carl Ifvarsson kan
anse sig böra uppställa betänkligheter mot ifrågavarande
förslag, hvilket, efter mitt förmenande, är särdeles tidsen¬
ligt och dessutom står i full öfverensstämmelse med de vid
flera tillfällen här inom ståndet uttalade åsigter om åtgär¬
ders vidtagande till befordrande deraf, att de inflytande
uppbördsmedlen åter utsläppas i allmänna rörelsen; ty vi
känna alla, hurusom vid vårtiden, straxt efter den stora
kronouppbörden, landsbygden är alldeles så att säga ren-
sopad från penningar. Icke heller kan jag förstå, att icke
privatbankerne erbjuda lika stor säkerhet som riksbanken,
ty den svenska jorden, på hvilken privatbankerne äro
grundade och hvilken desamma lemna såsom säkerhet, bör
väl vara lika, om icke mera värd, än silfvertackorna i
riksbanken, hvilka möjligen kunna pä ett eller annat sätt
försvinna, hvaremot jorden alltid finnes qvar. Vid tid¬
punkter, då riksgäldskontoret haft god tillgång pä pennin¬
gar, hafva privatbankerne derifrån erhållit försträckning,
och ännu har icke händt, så vidt jag vet, att icke ban¬
kerne till kapital och ränta ordentligen inbetalt sina lån.
190
Den 31 Januari.
Beträffande räntevinsten, sä är det icke omöjligt att pri¬
vatbankerne för ifrågavarande medel, ehuru insatta på obe¬
stämd tid, kunna erlägga lika stor ränta, som för andra
derstädes insatta medel.
Svante Bergström från Ostergötlands län: För min
del äter får jag tillkännagifva, det jag instämmer med
Carl Ifvarsson och det af mångahanda skäl. Till en bör¬
jan kan jag icke annat, än hysa betänklighet vid att sta¬
ten träder i sådant förhållande till privatbankerne, som
icke äro annat än enskilda inrättningar, att staten förr
eller senare mäste ikläda sig ansvarighet för deras be¬
stånd. Yäl är det sannt, att privatbankerne, efter allt ut¬
seende att döma, äro säkre och erbjuda full garanti, men
vi hafva dock erfarenhet frän andra länder, hurusom vid
vissa kritiska tillfällen äfven de största säkerheter försvun¬
nit såsom säpbubblor. Följden af förslagets antagande
blefve naturligtvis, att privatbankerne derigenom att de
innehafva sä stora summor af riksbankens medel skulle
förmå staten att pä ett eller annat sätt ikläda sig ansva¬
righet för dem, hvaraf åter skulle uppstå åtskilliga för¬
hållanden, uti hvilka det icke vore staten värdigt att in¬
nästla sig. Ej heller kan jag finna att vinsten för staten
blefve större än att, staten ganska väl kan undvara den,
ty, dä ifrågavarande medel efter allt antagande icke kunde
insättas på annat sätt än pä upp- och afskrifningsräkning,
kormne privatbankerne att ä samma medel gifva troligen
allenast två procent. En annan sak vore, om man ville
tänka pä medel, hvarigenom de inflytande statsintraderna
genast kunde insättas i riksbanken; ty derigenom bered¬
des såväl den enskilde som det allmänna tillfälle att ge¬
nom lån och kreditiv åter utsläppa medlen i allmänna
rörelsen, och då nu, genom begagnande af postreinissvex-
lar, det sä lätt later sig göra att sända penningar fram och
tillbaka, torde den rörande svårigheten i detta afseende
gjorda invändning icke förtjena särdeles afseende. Visser¬
ligen förutser jag den anmärkning, som kan göras, att
nemligen genom användande af postremissvexlar man äf¬
ven ställer sig i beroende af privatbankerne, men detta
beroende räcker allenast under den tid, posten är pä vä¬
gen, för den händelse nemligen under denna tid banken
skulle gä öfver ända, och vådan blifver således i allt fall
tusenfaldigt mindre, än om det diskuterade förslaget vin¬
ner framgång. Det har äfven blifvit antydt, att vinsten,
som genom förslaget komme att tillskyndas privatbanker¬
ne, just icke blefve sä stor; härom vill jag icke vidare
Den 31 Januari.
191
yttra mig, men dä vi sett huru dessa banker hittills vetat
skrapa ät sig rätt bra, sä är allt skäl förmoda att de äl¬
ven skola första att tillgodogöra sig de medel, som pä
föreslagna sättet komme att hos dem insättas. Emellertid
skulle jag visst icke missunna dem denna vinst, om den
kunde beredas dem utan att derigenom statens värdighet
och det allmännas „säkerhet åsidosattes; men sä är icke
förhållandet här. Afven har det under diskussionen blif¬
vit yttradt. att betänkandet icke innehåller tillstyrkan till
förslaget utan allenast en hemställan om aflåtande af en
underdånig skrifvelse med anhållan om undersökning i
detta och dithörande ämnen; och är detta onekligen sannt,
men anser man förslaget i och för sig innebära en fara,
sä är det väl icke skäl att bifalla frågan om skrifvelses af¬
lätande för utredning i ämnet. I Öfrigt anser jag i likhet
med Carl Ifvarsson, att det vore vida bättre att något
medel uttänktes, hvarigenom ränterierna samt stats- och
riksgäldskontoret tillflytande fonder sä fort sorn möjligt
insändas till riksbanken, än att desamma insättas i de en¬
skilda bankerne; och anser jag mig derföre, och pä grund
af hvad jag i öfrigt anfört, böra yrka afslag å betän¬
kandet.
Fredrik August Forsbeck frän Ostergötlands län:
Det är med glädje jag finner, att pluraliteten inom bonde¬
ståndet numera är sä upplyst, att den inser och erkänner
det goda syftet uti och de stora fördelar, som äro förena¬
de med ifrågavarande förslag; sjelf har jag såsom direk¬
tör deltagit i förvaltningen af ett af .Östergötlands större
penningeverk och anser mig derföre ega någon erfarenhet
att åberopa i förevarande ämne. Utskottet säger bland
annat, att vid en viss uppgifven tidpunkt funnos i de sär¬
skilda landtränterierna kontanta behållningar till belopp af
omkring en och en half million riksdaler; men jag kan
försäkra, att det stundom har händt att så stor summa fun¬
nits ensamt i Östergötlands läns landtränteri. Beträffande
den uppgifna omständigheten att det numera är särdeles
lätt, efter införande i allmänna bruket af postremissvex-
lar. att skicka penningar från ett ställe till ett annat, sä
vill jag endast fästa uppmärksamheten derpå, att staten
härför står i förbindelse hos privatbankerne, som härige¬
nom sökt göra sig staten bevågen; men, om nu ständerna
afslå det förslag, hvarom nu är fråga, så är fara värdt,
att detta tillmötesgående från privatbankernes sida icke
länge kommer att fortfara. Vinsten för staten blefve icke
heller ringa, såsom en föregående talare antydt, ty jag
192
Den 31 Januari.
är öfvertygad, att en stor del af ifrågavarande medel kun¬
de insättas på tre månader, i hvilket fall de gifva fyra
procents ränta. Att åter, såsom Carl Ifvarsson föreslagit,
medlen skulle skyndsamt insändas till riksbanken för att i
allmänna diskonten vara tillgängliga, vore utan ali nytta,
ty, innan medlen åter hunne ned till orterna, vore skuld¬
sättningen derstädes i full gäng, och dessutom veta vi af
erfarenhet, huru pass mycket af allmänna diskontfondens
medel kommer allmogen tillgodo; hvarförutom vi nyligen
af den tablå, Rundbäck förut i dag lemnat öfver det usla
sätt, hvarpå manufaktur-diskontfonden på senare åren
blifvit förvaltad, finna att säkerheten i fråga om förvalt¬
ningen af statens medel just icke är sä tillförlitlig. Skulle
emot all förmodan i framtiden inträffa, att någon eller
några privatbanker icke förmå fullgöra sina betalningar,
så blir det i allt fäll nödvändigt för regering och folk att
göra allt för att rädda dem, ty de ensamme prestera tre
fjerdedelar af hela landets rörelsekapital. Emellertid är
icke skäl för handen att någonsin befara en dylik händel¬
se, ty regeringen har ju den närmaste kontroll öfver pri-
vatbankerne, hvilka undergå revision hvarje månad, och
ännu har icke under deras trettioåriga verksamhet anled¬
ning förekommit, som berättigar till att för framtiden an¬
taga möjligheten af en sådan katastrof. För min del för¬
enar jag mig således såväl i sjelfva förslaget som i ut¬
skottets hemställan i betänkandet.
Georg Nyqvist frän Wermlands län: Svårligen lärer
väl någon kunna förneka, att det ju skulle vara en stor
fördel för det allmänna, om de till statskassorna inflytande
penningemedel kunde qvarstadna i den ort, der de blifvit
uppsamlade; och öfverstiger denna fördel vida den vinst,
som genom ränta på de i enskilda bankerne deponerade
medlen skulle tillskyndas staten; men, oaktadt jag nogsamt
inser detta, kan jag likväl icke underlåta att uttala min
farhåga för vådan att i berörde banker insätta så stora
belopp; hvarföre och intilldess jag i detta fall får en an¬
nan öfvertygelse och således blifver förvissad om att dessa
banker erbjuda en tillräcklig säkerhet för att emottaga
alla de till landtränterierna ingående medel, jag ser mig
nödsakad att motsätta mig förslaget och till följd deraf äf¬
ven ogilla förevarande betänkande. Väl har det blifvit
sagdt, att, derest Kongl. Majit för ändamålets vinnande
skulle finna en annan mera lämplig utväg, det står honom
obetaget att taga densamma i öfvervägande, men derom
förekommer icke något i betänkandet; och då nu blott en
Den .'!! Januari.
193
riksbank finnes i landet, men i utskottets hemställan talas
om bankerne, så är det ju uppenbart, att dermed icke kan
menas annat än privatbankerne.
Johan Bergström frän Kopparbergs län: Motionen
går visserligen derpå ut. att landtränteriernes kassaförvalt¬
ning skulle öfverflyttas på de enskilda bankerne; men då
nu utskottet i sin hemställan om den underdåniga skrif-
velsen talat om att göra medlen fruktbärande genom att
insätta dem i bankerne, sä afses ju härmed såväl riksban¬
ken som de privata. Jag vill dock härmed ej förneka,
att ju de senare företrädesvis åsyftas, men jag hyser icke
någon betänklighet vid att medlen der insättas. Såväl en¬
skilda personer som allmänna kassor och inrättningar in¬
sätta numera sina medel i privatbankerne; och synes det
således äfven vara skäl att der göra fruktbärande de i rän-
terierna sig hopande penningarne, hvarföre jag för mindel
vill bifalla betänkandet, och detta ehuru jag har mig be¬
kant, att detsamma ogillats af tvä stånd och således redan
förfallit.
Anders Jonsson frän Wermlands län instämde.
Anders Medin från Kronobergs län: Om utskottets
förslag ginge ut derpå att landtränteriernas medel ovilkorligen
skulle öfverflyttas pä privatbankerne, så skulle det väl
icke så mycket förundra mig, att samma förslag här mötte
motstånd, men då nu utskottets hemställan lika väl afser
riksbanken, enär utskottet med flit begagnade ordet aban¬
kerna::, samt det således tillkommer Kongl. Majit att pröfva
hvilka åtgärder kunna vara lämpligast till befordrande af
ifrågavarande ändamål, sä hade jag i sanning icke väntat
mig att förslaget skulle här med obenägenhet emottagas.
Dä vi besinna, att dessa medel åratal ligga onyttiga i landt-
ränterierna och i statskontoret, såsom bevis hvarpå jag nu
vill anföra att i December månad 1865 inflöt i statskonto¬
ret medel till belopp af omkring en half million riksdaler,
hvilka till landtränterierna inströmmat redan år 1864. så
kan man omöjligen frångå att ju icke det skulle vara med
stor fördel förenadt om dessa medel kunde insättas i ban¬
kerne och göras fruktbärande, icke blott för staten sjelf
genom den ränte vinst, som staten derigenom erhölle, och
hvilken, om den, såsom en föregående talare antydt, kunde
uppgå till fyra procent, visst icke vore att förakta, utan
för den allmänna rörelsen, hvilket vore af vida större vigt.
Icke heller hyser jag några betänkligheter rörande den
risk staten skulle löpa, ty jag anser den med privatban-
Bonde-St:ts Prot. vid 1865—66 årens Riksdag. II. 13
194
Den 31 Januari.
kerne förenade solidariska ansvarigheten fullt betryggande.
Likasom jag i utskottet arbetat för framgång af förslaget,
vill jag nu bifalla utskottets i ämnet afgifna betänkande.
Med Medin förenade sig Carl Anders Ifarsson från
Östergötlands, Johan Fredrik Fredriksson frän Upsala, Carl
Casper Nettelbladt och Lars Magnus Carlsson frän Stock¬
holms, Magnus Svensson, Anders Andersson, Adolf Sköld¬
berg och Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs, Jo¬
nas Jonasson från Kronobergs. Anders Johan Sandstedt och
Carl Johan Kjellman från Jönköpings, Anders Söderholtz
frän Södermanlands, Carl Gustafsson och Erik Johan Rud¬
berg från Kalmar, Anders Andersson från Nerikes och Lars
Daniel Andersson frän Wermlands län.
Carl Johan Leonard Lönnberg frän Östergötlands
län: Sedan jag begärde ordet hafva sä många talare redan
yttrat sig till fördel för ifrågavarande förslag, att jag just
icke har mycket att tillägga, men vill dock, eftersom jag
nu har ordet, erinra ståndet hurusom vid sistförflutna samt
en derloregåendc riksdag ständerne framställde anmärk¬
ningar deremot att större penningesummor lågo hopade i
statens kassor än skäligt vore, och är det just till före¬
kommande af ett slikt förhållande som ifrågavarande för¬
slag blifvit framlagdt. Mindre fäster jag mig vid den ränte-
vinst, som derigenom skulle tillskyndas staten, utan ligger
största fördelen i den lättnad i allmänna rörelsen, som
derigenom skulle uppstå. Åtskillige talare finna det olämp¬
ligt och äfventyrligt att sammanblanda statens och de en¬
skilda bankernes medel och vilja derföre icke att dessa
senares sedlar skola emottagas i allmänna uppbörden; men
huru tillgår väl för närvarande i detta afseende? jo, så¬
som vi allt för väl känna, mottagas privatbankssedlar så¬
väl af kronofogdarne, hvarförutan uppbörden svårligen
skulle kunna gå för sig. som äfven i landtränterierna, hvar¬
efter uppbördsinännen vända sig till närmaste bank för
utvexling deraf mot riksbankens sedlar; och är ju nu alle¬
nast meningen att göra till lag, hvad hittills eger rum på
uppbördsmännens egen risk. hvarföre jag icke af farhåga
i detta hänseende låter afhälla mig frän att tillstyrka bi¬
fall till den underdåniga skrifvelsen, helst genom ifråga¬
varande förslag den fördel dessutom vunnes, att uppbörds-
balans derefter icke så lätt kan uppstå. För min del hy¬
ser jag det största förtroende till privatbankernes säker¬
het; det värsta, som skulle kunna hända, vore naturligtvis
att en sådan bank stoppade, men i allt fall är jag öfver-
tygad om att, till följd af den bankdelegarne åliggande so¬
Dea 3 i Januari.
lidariska ansvarigheten, någon förlust omöjligen skall kunna
uppstå. Sedan emellertid numera två stånd redan afslagit
betänkandet, kan det väl göra detsamma, hvad beslut
bonde-ståndet fattar, men jag anser dock att ståndet deraf
icke bör låta sig afhällas från att bifalla utskottets före¬
varande hemställan.
Med Lönnberg instämde Sven Hansson frän Östergöt¬
lands, Gustaf Olsson från Westmanlands, Lars Ersson
från Södermanlands, Nils Petersson frän Kalmar och
Bälter Sven Ersson frän Kopparbergs län.
Carl Johan Svensen från Kalmar län: Jag är full¬
komligt ense med dem, som vilja bifalla betänkandet äf¬
vensom motionärens framställning, men jag anser att ut¬
skottet bort till alla delar gå motionärens önskningar till
mötes och således äfven tillstyrka hans förslag rörande
indragning af landträntmästaretjensterna, helst, sävidt jag
vet, det är första gången som en utaf statens embetsman
framkommer med framställning om indragning af tjenster.
Motioner i denna syftning hafva ofta w.gått från bonde¬
ståndet, men utan att någonsin vinna framgång. Då det
nu ganska lätt bör kunna gå för sig att till utskottets för¬
slag i öfrigt äfven sluta en hemställan härom, skulle jag
önska, att bondeståndet uti sitt beslut i ämnet äfven in¬
rymde bifall till motionärens framställning i hvad den an¬
går indragning af landträntmästaretjensterna. Val är det
sannt att frågan redan fallit denna riksdag, men utan be¬
tydelse är i allt fall icke ståndets beslut; ty frågan åter¬
kommer efter ali sannolikhet framdeles, och då eger den
stöd i de beslut, som förut blifvit fattade inom stånden.
Jag får derföre anhålla, att talmannen ville framställa sär¬
skild proposition om bifall till min nu gjorda fram¬
ställning.
Jöns Rundbäck från Göteborgs län: Under dis¬
kussionen öfver det förslag ekonomi-utskottet i detta
betänkande framställt, hafva flere talare anfört olägen¬
heter, andra äter fördelar, som förslaget, om detta vunne
framgång, skulle medföra. För egen del sluter jag mig
till deni, som vilja pä goda skäl förkasta detta för¬
slag, och för denna min åsigt beder jag få anföra mina
skäl: Om vid några reformer det är nödigt iakttaga en
historisk kontinuitet, är det visserligen då frågan gäller
mynt- och bank-lagstiftningen; att utskottet likvisst icke
iakttagit detta, vågar jag påstå och detta på grund af föl¬
jande: Utskottet säger, sidan 3, att det är staten sjelf som
åt bankerne gifver lagar etc.; hvarföre utskottet alltså dra¬
196
Den 31 Januari.
ger den slutsats, att staten har en viss skyldighet att i
brydsammare fall hjelpa sina klienter o. s. v. För att nu
visa, det utskottet i detta fall varit illa underrättadt och
alltså dragit en falsk slutsats, torde jag, emedan det ock
från flera synpunkter belyser frågan, böra anställa en hi¬
storisk revy öfver banklagstiftningen för vära enskilda
banker. Enligt hvad jag dä har mig bekant, tinnes inom
vårt land icke mer än en enda förordning, sorn af staten,
d. v. s. pä konstitutionel väg blifvit gifven. Denna till¬
kom genom ständernas underdåniga skrifvelse vid 1823
års riksdag och återfinnes i Kongl, kungörelsen den 14
januari 1824. Endast denna kungörelse har erhållit civil¬
lags natur genom 6 § af lagen för Rikets Ständers bank
den 1 Mars 1830. Alla andra för enskilda banker ut¬
komna förordningar och reglementen hafva tillkommit pä
ekonomilagstiftningens väg och äro i väsentliga delar af-
vikande från 1824 års åberopade förordning, som endast
utstakar gränserna för depositions-eller så kallade giroban¬
ker, men icke för sedelutgifvande banker, som samtlige
sedermera blifvit, och orsaken härtill var den, att då nämnde
1824 års förordning medgaf slika banker att fä röra sig med
vissa räntefria depositbevis, dessa sedermera pä grund af
förtjensten på dessa bevis snart af en del personer, som
fingo hum om saken, förvandlades med regeringens med¬
gifvande till tryckta eller graverade kreditsedlar. Och på
sådant sätt, icke något annat, konnno vära sedelutgifvande
banker till heder och bestånd utan ständernas hörande
eller låtande. Ständerna, som dock snart uppmärksammade
hvad rigtning lagstiftningen tog i nu berörda afseende,
försökte, ehuru förgäfves, vid 1834 och 1840 års riksdag
att få ett ord med i laget. Då emellertid deras framställ¬
ningar ej ledde till önskadt resultat, anslogs en annan väg.
Man framställde anmärkningar mot konungens rådgifvare
vid derpå följande riksdagarne för det de, enligt ständer¬
nas förmenande, öfverskridit gränserna för sin magt vid ut¬
färdandet af oktrojerna för enskilda banker. Icke heller
detta ledde till något resultat, hvarföre ständerna vid 1853,
56 och 63 årens riksdag ånyo började med insändande af
underdåniga skrifvelser i ämnet. Hvad resultatet af dessa
skrifvelser blifvit, känna vi litet hvar. Sorn nu blifvit
förmäldt förhåller det sig med ständernas lagstiftning för
enskilda banker, och när det så förhåller sig med detta,
så följer deraf, som sagdt är, att Ständerna inga förbin¬
delser hafva till dessa banker.
Det är icke heller hvarken rådligt eller nödigt, att
Den 31 Januari.
197
släppa dessa anstalter närmare pä lifvet än hvad de re¬
dan kommit, dymedelst att man gör dem till förvaltande
verk för statens medel, ehuru jag visserligen medger att in¬
genting högre skulle de önska, emedan de dels derigenom
skulle kunna på inneliggande riksmynt-valuta få utgifva
än liera räntefria skuldsedlar, än de nu göra, och dernäst
kunna hälla dem i rörelsen längre tid. Genom ett sådant
medgifvande fränträdde man dock den sunda, af ständerna
hitintills med värma omfattade grundsats, som uttalas i
förstberörda förordning, nemligen att enskilda banker
hvarken nu eller framgent kunna påräkna något under¬
stöd af allmänna medel samt att staten under ingen före¬
vändning må kunna blifva mera i deras, än i andras en-
skildta företag inblandad o. s. v. Hvad man dess¬
utom snart skulle komma till genom ett dylikt arrange¬
ment, som utskottet föreslagit, vore ock, att enskilda ban¬
kers sedlar mäste erhålla natur af mynt lika med riks¬
bankens sedlar; men i och med detsamma skulle de snart
tillintetgöra riksbankens verksamhet, ja till och med sätta
dess säkerhet pä spel. Någonting dylikt ligger sä nära
till hands, att derom icke vidare torde behöfva tilläggas
något.
Men då man talar om vinst för det allmänna, som
skulle uppkomma för den händelse enskilda banker finge
allmänna medel i faggorna, så tiger man med den förlust,
staten gör på dessa banker; men derom vill jag upplysa.
Enligt af en i vära bankförhällanden väl hemmastadd för¬
fattares uppgift, tillskyndas staten genom riksbankens se-
delutgifningsrätt nära hälften eller cirka tvä procent af
den ärliga bankovinsten, hvaremot de enskilda bankerne
för denna rätt blott betala en femtedels procent.
Ilvad vidkommer den summa af en och en half mil¬
lion. som utskottet beräknat skulle kunna pä vissa tider,
d. v. s. 3 å 4 månader, lemnäs frän ränterierna till ban¬
kerne, sä och ehuru vissa talare påstått att det kan blifva
mycket mera, vågar jag dock tro, att det kan blifva myc¬
ket mindre, och i alla händelser torde vinsten, vare sig för
staten eller det allmänna, af den föreslagna anordningen
blifva nätt och jemnt ingen. Skall vinsten bli någon, bör
medlen lemnäs till rikets — ej till enskilda — penninge-
verk.
På grund af dessa och flera skäl, som blifvit dels af
reservanterne, dels af föregående talare framställde, yrkar
jag afslag ä betänkandet.
Carl Ifvarsson: Dä jag tog inig friheten att öpp¬
198
Den 3 I Januari.
na diskussionen i ämnet med en enkel hemställan till de när¬
varande utskottsledamöterne att lemna ståndet del af de
upplysningar, som utan tvifvel gjort sig gällande inom ut¬
skottet till fördel för motionen, trodde jag icke att denna
begäran skulle gifva anledning till en sä vidlyftig diskus¬
sion, som sedan utspunnit sig, men emellertid är jag tack¬
sam för den beredvillighet, hvarmed min anhållan efter¬
kommits. Sedan, efter hvad upplyst blifvit, frågan nu¬
mera fallit i tvä stånd, kan det väl synas öfverflödigt att
vidare diskutera densamma, men jag vill dock bemöta ett
och annat, som under diskussionen blifvit yttradt. Hvad
således till en början angår Rosenbergs fingervisning, det
jag orätt uppfattat betänkandet, enär detta allenast åsyf¬
tar aflåtande till Kongl. Majit af en underdånig skrifvelse
i ämnet, så får jag förklara, att denna erinran, ehuru möj¬
ligen välment, var helt och hållet obehöflig, enär hvar och
en, som gjort sig mödan att genomläsa betänkandet, icke
lärer undgått att finna att så i sjelfva verket vore för¬
hållandet, men man bör väl i hvarje fall veta hvad man
önskar med en slik skrifvelse och på förhand göra klart
för sig, om man verkligen vill det mål, som i skrifvelsen
åsyftas eller icke. Åf allt, som under diskussionen
blifvit anfördt för att ådagalägga fördelarne af att på en¬
skilda bankerne öfverflytta landtränteriernas kassaförvalt¬
ning, har jag likväl icke kunnat finna, att sådant i något
afseende skulle vara bättre, än om samma kassaförvalt¬
ning öfvertoges af riksbanken, ty inbesparingen af tid, in¬
om hvilken medlen åter skulle vara för allmänna rörelsen
tillgängliga, gäller allenast några få dagar, men deremot
skulle staten lida säker förlust derigenom, att icke riks¬
banken utan privatbankerne erhölle räntevinsten pä ifrå¬
gavarande medel. Dessutom är det oklokt att, pä sätt nu
blifvit föreslaget, sammanblanda statens och de enskilda
bankernes medel. Under diskussionen har blifvit yttradt
att, derest de enskilda bankerne skulle gä öfver ända, det
i allt fall b lefve nödvändigt att staten trädde emellan och
understödde dem, och detta kan visserligen ha sin san¬
ning, men det är väl derföre icke skäl att staten afgifver
bestämd försäkran att ikläda sig garanti för privatbanker¬
ne, hvilket dock skulle ske, om förevarande förslag anto-
ges, och detta oaktadt man, åtminstone hitintills, ansett att
riksbankens intresse borde, så vidt möjligt vore, skiljas
frän privatbankernes. Sä till exempel väcktes vid före¬
gående riksdag motion derom, att privatbankernas sedlar
skulle emottagas i allmänna uppbörden, men denna fram¬
Den 31 Januari.
199
ställning biel' af utskottet afstyrkt, hvarefter utskottets hem¬
ställan bifölls, utan att en enda röst höjde sig här inom
ståndet till försvar för motionen. Afven vid andra till¬
fällen har privatbanksintresset då och då sökt göra sig
gällande härstädes, utan att likväl någonsin vinna under¬
stöd. Kan privatbankernes intresse gynnas pä samma
gäng det allmänna bästa tillgodoses, sä vill jag visst icke
missunna dem de fördelar de kunna bereda sig. Om nå¬
got förslag framlades, rörande direkt understöd i ett eller
annat afseende åt privatbankerne, så är jag fullt öfverty-
gad om, att ett sådant förslag icke skulle emottagas med
bifall af bondeståndet; men ehuru motionärens förevarande
förslag går ut på alldeles detsamma, tyckes likväl tänke¬
sättet vara gynsamt stämdt derför. En talare antydde,
det jag gjort förslag om öfverlemnande till allmänna di¬
skontfonden af ifrågavarande medel; sä var likväl icke
förhållandet, utan nämnde jag blott riksbanken: men vill
denna sedan öfverlemna medlen åt diskonten för utlåning,
sä har jag icke heller något deremot, ty i sådant fall kom¬
mer ju räntevinsten staten tillgodo. Jag vidhåller derför
fortfarande min åsigt att samma ändamål, som i förslaget
åsyftas, kan vinnas, om landtränteriernes medel öfverlem-
nas till riksbanken; och är jag derjemte förvissad att, äf¬
ven om ständerne beslutat att till Kongl. Majit aflåta dm
af utskottet föreslagna underdåniga skrifvelsen, Kongl.
Majit i allt fall skulle funnit sig förhindrad att lemna bi¬
fall till motionärens förslag, ty de förändringar, hvartill
detsamma komme att gifva anledning, skulle blifva af sä
genomgripande beskaffenhet, att desamma icke gerna kunde
vidtagas utan en allmän omstöpning af alla dithörande för¬
hållanden.
Jonas Andersson: Utan att inlåta mig i kontrovers
med Rundbäck till vederläggning af hans vidlyftiga argu¬
mentation, hvilket skulle leda mig allt för långt på sidan
om ämnet, vill jag än en gäng fästa uppmärksamheten
derpå, att hufvudfrägan här är, huruvida det är nyttigt
eller icke att för framtiden söka förekomma den förlägen¬
het, som i allmänna rörelsen ofta uppstår derigenom, att
stora penningesumrnor ligga hopade i statens kassor. Dä
det nu just är i sådan rigtning utskottet hemställt om af¬
lätande till Kongl. Majit af en underdånig skrifvelse, kan
jag icke annat än gilla utskottets förberörda hemställan,
ty denna åsyftar icke att bereda de enskilda bankerne
vinst på det allmännas bekostnad, utan afser allenast un¬
derlättande af den synnerligen vid vissa tider pä året i
200
Den 31 Januari.
landet rådande penningeförlägenhet; kan nu detta senare
icke ske, utan att på samma gäng någon fördel beredes
privatbankerne, så bör man väl icke derför afstå frän det
i förstberörda hänseende nu väckta förslag. Nu förekom¬
mer dessutom, att utskottet icke uteslutande afsett privat¬
bankerne, såsom de der ensamme skulle öfvertaga iandt-
ränteriernas kassaförvaltning, utan har utskottet allenast
begagnat ordet banker, deruti naturligtvis jemväl inbe-
gripes riksbanken med dess lånekontor i orterna, och sä¬
ger det sig ju sjelft, att dessa företrädesvis komma i före¬
varande afseende att anlitas. Hade deremot utskottet, så¬
som Carl Ifvarsson tyckes föredraga, i den underdåniga
skrifvelsen bundit Kongl. Maj:t allenast vid riksbanken,
så skulle ju Kongl. Maj:t icke haft sä fria händer som
nu att undersöka, hvad som för vinnande af ändamålet
kan vara lämpligast. Derest medlen skulle inskickas till
riksbanken, så förfelades sjelfva hufvudsyftet med försla¬
get, nemligen att bereda lättnad i allmänna rörelsen der¬
igenom, att penningarne komme att qvarstadna i de orter,
der de uppsamlats, och detta uppvägdes i ingen män af
den räntevinst, den må nu till beloppet vara större eller
mindre, som riksbanken komme att lyfta; hvarförutan det
åtgår tid och dessutom är förenadt med risk att med all¬
männa posterna skicka stora penningesummor, hvilket icke
alltid, såsom Svante Bergström invändt, kan förekommas
genom begagnande af postremissvexlar. Beträffande äter
invändningen rörande privatbankernes säkerhet, så hem¬
ställer jag huru det väl gerna är möjligt för någon för¬
nuftig menniska att påstå, det säkerheten är större hos
en räntmästare, än hos en privatbank, grundad på jord-
säkerheter och med solidarisk ansvarighet för delegarne.
Afven om hela landshöfdinge-embetet toges räntmästaren
till hjelp, tål denne i allt fall icke någon jemförelse med
en bank, och hafva vi dessutom haft tillfälle mera än en
gång att bevittna, hurusom underrättelse inlupit att tjen¬
stemän rymt med dem anförtrodda statsmedel, hvilket åter
icke gerna låter sig göra i en bank. Såsom förevarande
betänkande nu är uppstäldt, finnes det derföre icke något
giltigt skäl att afslå detsamma.
Rosenberg: Jag är så till alla delar förekommen af
Jonas Andersson, att jag gerna kunde afstå från att vi¬
dare yttra mig; men emellertid vill jag begagna tillfället
att fästa en kamrats här straxt bredvid mig uppmärk¬
samhet derpå, att det icke blott är dagar, utan hela år,
som penningar skrinläggas i landtränterierna, samt att, om
Den 31 Januari.
201
enligt hans förslag de inflytande skattemedlen skulle di¬
rekt insändas till riksbanken, det, åtminstone i Norr- och
Westerbottens län, i allt fall komme att åtgå både vec¬
kor och månader innan berörda medel åter utkomme i
allmänna rörelsen. Särskildt vill jag, i anledning af Sven-
séns yrkande om proposition på bifall till motionärens
förslag om indragning af räntmästaretjensterna, hemställa
huruvida det icke blifver tids nog att pröfva denna fråga
sedan sig visat hvad afseende Kongl. Maj:t kommar att
fästa vid innehållet af den underdåniga skrifvelsen. I lik¬
het med Jonas Andersson hyser jag långt större förtro¬
ende till säkerheten hos en bank med solidarisk ansva¬
righet, än hos en tjensteman; och hafva vi i min ort en
sorglig erfarenhet i fråga om räntmästarnes säkerhet, ithy
att för en del år tillbaka en sådan tjensteman kom på
obestånd, dervid yppades en större balans. Visserligen
blef han dömd till fjorton års fästning, men hvad vann
väl det allmänna härpå?
Med Rosenberg instämde Erik Ersson från Gefleborgs,
Josef Oscar Almqvist från Norrbottens och Pehr Hörn¬
feldt från Westernorrlands län.
Olof Larsson från Jemtlands län, som begärt ordet,
afstod derifrån under förmälan det han allenast instämde
i Svenséns yttrande.
Östman: Sedan Rundbäck nu lemnat en så sakrik
historik öfver privatbankerne och deras verksamhet samt
visat huru de år ifrån år alltmera vetat förskaffa sig för¬
delar, så kunde det väl vara öfverflödigt af mig att vidare
yttra mig i saken; men jag vill blott tillägga till hvad jag
förut anfört att, dä af hela betänkandet framgår att det
egentligen är de enskilda bankerne, som dermed åsyftas,
sä synes mig vinsten af förslaget just icke så stor; och då
nu dertill kommer att pä banko-utskottets bord för när¬
varande hvilar en framställning derom, att privatbanker-
nes sedlar skola emottagas i allmänna uppbörden, så vi¬
sar sig häraf huru man på allt sätt söker gynna privat-
banksintresset; och tyckes man, om detta senare förslag
vinner framgång, hafva i denna rigtning kommit så långt
man gerna möjligen kan önska; hvarför det är allt skäl att
afslå nu förevarande betänkande, som åsyftar att än yt¬
terligare gynna nämnda intresse.
Per Engman frän Wester-Norrlands län: Redan i
början af diskussionen instämde jag med Per Nilsson och
har sedan dess icke ändrat öfvertygelse, utan anser jag
tvärtom, att vi böra vara motionären tacksam för det han
Den 31 Januari.
framkommit med sitt ifrågavarande förslag, i hopp att det¬
samma inom en icke sä långt aflägsen framtid skall vinna
tillämpning. Svante Bergström yttrade, att den ränte-
vinst, som genom förslagets antagande skulle beredas
staten, icke blefve större, än att denna ganska väl kunde
undvara densamma, men jag tror likväl, att den icke är
att förakta; ty, med antagande att, såsom vid 1862 års
slut, det funnes i ränterierna en och en half million riks¬
daler, så skulle dessa medel, om de insattes i bankerne
och derå erhölles fyra procent, gifva på tre månader 15 000
rdr och pä ett är 60 000 rdr. I fråga äter om säkerheten
för penningarne, sä kunde man möjligen hysa betänklig¬
heter, om dessa medel skulle insättas i en och samma bank,
men dä nu privat- och filialbanker finnas nästan i rikets
alla städer och penningarne, efter all anledning, komma
att pä dem fördelas, så biifver risken icke stor.
Svante Bergström: Man kan om förevarande betän¬
kande och den med anledning deraf uppkomna diskussion
tillämpa samma yttrande, jag förut vid ett annat tillfälle hört
uttalas här inom ståndet, att rösten är Jakobs men hän¬
derna äro Esaus. Jag fruktår nemligen, att det icke är
statens eller det allmännas utan privatbanksintresset, som
man med ifrågavarande förslag ursprungligen velat till¬
godose. Särskildt vill jag bestrida Jonas Anderssons på¬
stående, att privatbankerne skulle erbjuda vida större sä¬
kerhet än räntmästarne; vi böra nemligen besinna, att
desse icke hafva tillgång till någon annan kassa, än den
så kallade dagkassan, hvilken sällan uppgår till något högre
belopp; och har dessutom erfarenheten visat, att vid de
flesta af räntmästare gjorda försnillningar förlusten för sta¬
ten i det hela varit obetydlig, hvaremot, om en privat¬
bank skulle gå öfver ända, det är temligen säkert att i
ett på kapital så fattigt land som Sverige den skulle
draga med sig i fallet de flesta andra bankerne, hvarige¬
nom skulle uppstå för statsverket ganska kännbara följder.
Vidare har Wifvi; invändt. att beräkningen till en half
million riksdaler af de medel, som på en gång innestå i
ränterierna, skulle vara för lågt tilltagen, äfvensom att
staten, i händelse privatbankerne skulle råka i trångmål,
i allt fall blefve nödsakad att bispringa dem, men härvid
tyckes man hafva förbisett, dels att ju större de summor
äro som staten insätter i privatbankerne, desto större är den
risk, staten löper, dels ock att, i fall af behof för privat¬
bankerne af understöd från staten, det naturligtvis är vida
bättre, ju friare staten är i sitt förhållande till privatban-
Den 31 Januari.
203
kerne, än om staten vöre med dem invecklad, i hvilket
fall staten kommer att stå såsom post. Slutligen liar det
blifvit anmärkt, det jag skulle misstagit mig i min uppgift, att
staten på ifrågavarande medel, derest de i privatbankerne
deponerades, skulle erhålla allenast tvä procent, ehuru an¬
tagligt vore att räntan kunde beräknas till fyra procent;
men jag tror likväl, att min beräkning är den rigtigaste,
ty det ligger ju i sakens natur, att de medel, hvarom nu
är fråga, icke kunna insättas på längre eller ens på viss tid,
utan allenast på upp- och afskrifningsräkning, i hvilket se¬
nare fall jag är ful11 förvissad om, att bankerne ickeeknnna
gifva högre ränta än efter tre och i allmänhet endast el¬
ter två procent. Under hela diskussionen har, enligt mitt
förmenande, Lönnberg bäst träffat hufvudet på spiken, då
han sade att, sedan den vid förra riksdagen gjorda fram¬
ställningen att privatbankssedlar skulle emottagas i all¬
männa uppbörden blifvit afslagen, ett sätt nu erbjöde sig
att genom bifall till förevarande förslag från uppbörds-
rnannen på staten öfverflytta den risk, som ligger deruti,
att berörda sedlar, i strid med hvad derom är stadgadt,
mottogos i uppbörden, således ett sätt att kringgå nämnda
förbud, uti hvilken manöver man tycker sig skönja Esaus
hand. Jag yrkar fortfarande afslag å betänkandet.
Medin: Jag har redan haft tillfälle att gifva mina
tankar i ämnet tillkänna och skal! icke låta förleda, mig,
hvarken af förre talarens bibelspråk eller Rundbäcks vid¬
lyftiga historik, att ytterligare förlänga diskussionen, utan
ville jag allenast hemställa till Svensén, huruvida han icke
sjelf skulle finna lämpligt att afstå från sitt yrkande om
proposition på bifall till motionärens förslag, jemväl i hvad
det afser indragning af landträntmästaretjensterna, enär
enligt min åsigt, frågan härom ännu allt för tidigt fram¬
kommit.
Erik Mallmin frän Westmanlands län: För min del
kan jag icke bifalla hvarken motionärens ifrågavarande
förslag eller utskottets deröfver afgifna yttrande, utan in¬
stämmer jag i de af Carl Ifvarsson, Rundbäck, och Svante
Bergström, på af dem anförda skäl, uttalade åsigter; och
vill jag såsom ytterligare skäl för afslag anföra att, derest
förslaget skulle bifallas och vinna tillämpning, det dess¬
förinnan blefve nödigt att bestämma det maximum af riks¬
bankens utelöpande sedelstock nedsattes, och att således
ändring i detta afseende skedde i bankoreglementet. Det
förslag, hvarom nu är fråga, var redan under 1856—1858
204
Den 31 Januari.
arens riksdag föremål för diskussion hos stats-utskottet,
och då kom man till det resultat att, derest en slik för¬
ändring skulle vidtagas, minskning i riksbankens sedel¬
stock samtidigt mäste ske.
Anders August Andersson: I likhet med Jonas An¬
dersson kan jag icke inga pä Svante Bergströms uppgift,
att privatbankerne på ifrågavarande medel skulle gifva
allenast två procent ränta, helst jag icke tror, att de äro
vande att sjelfva erhålla penningar emot så låg ränta;
deremot kan jag gerna instämma med Bergström deruti,
att åtskilliga yttranden under nu pågående diskussion röja
Esaus händer, ehuru rösten är Jakobs. Hvad angar Rund¬
bäcks yttrande, att privatbankerne borde för emottagande
af ifrågavarande medel lemna statsverket samma vinst, som
riksbanken, så vill jag allenast erinra, att det icke är me¬
tallisk valuta utan allenast riksbankens sedlar, som privat¬
bankerne innehafva.
Rundbäck: Sedan jag nu ändtligen fått höra, att den
egentliga orsaken, hvarföre man vill bifalla förslaget, är
den, att allmänna penningerörelsen skulle blifva betydligt
lättad, om medlen äter utsläpptes i stället för att ett halft
är och mera skrinläggas, så tager jag mig friheten antyda
ett mycket enklare och som jag tror bättre förslag än nu
ifrågavarande, nemligen man arrangerar örn tvänne ärliga
uppbördsstämmor och låter folket sjelfva således hafva sina
penningar den tid staten icke behöfver dem. Olägenhe¬
terna häraf blifva inga, ty en tvåfaldig debitering behöfves
icke derföre, men att fördelarne blifva stora, det torde
knappast behöfva antydas.
Carl Anders Larsson frän Ostergötlands län: Jag
har under stillatigande åhört denna diskussion och kunde
omöjligen tro, att densamma skulle blifva af sä vidlyftig
beskaffenhet, sedan betänkandet redan blifvit af tvä stånd
afslaget, men dä Bergström med det af honom anförda
bibelspråk tydligen, efter hvad jag kunnat fatta, åsyftat
Jonas Andersson och Lönnberg och de af dem fällda ytt¬
randen, anser jag mig äfven böra yttra några ord i ämnet.
Man har inom detta stånd ofta varit i tillfälle att afhöra
beskärmelser öfver den betryckta penningeställningen och
svårigheten att bibehålla penningarne i orterna; och för¬
undrar det mig derföre sä mycket mera; att nu, då för¬
slag framlägges till förekommande af berörda olägenhe¬
ter, detsamma af ätskillige ståndets ledamöter röner mot¬
stånd. De hvarje är i landsorten återkommande pennin-
gekriser härröra vanligen från den förlägenhet, hvari all¬
Den 31 Januari.
205
mogen ser sig försatt vid tidpunkten efter det kronoupp-
börden och bränvinsskatten inlevererats till landtränteri-
erna, ty till följd af den då rådande penningebrist yppar
sig svårighet att erhålla penningar till omsättning af länen
i de enskilda bankerne, hvaraf äter närmaste följden blif-
ver. att dessa ansätta sina gäldenärer och att således
mångå, i brist pä medel att anskaffa penningar, tvingas
att afträda sin jord. Att riksbanken skulle, såsom Mall¬
min yttrat, minska sin utelöpande sedelstock, vore äter
obetänksamt, ty maximum af sedelstocken är redan nu
sä ringa, att den icke står i något förhållande till den allt¬
mera tilltagande rörelsen och, om sedelstocken utdelades
bland landets innebyggare, skulle hvar och en erhålla al¬
lenast tio rdr, ett belopp, hvarmed få skulle finna sig be¬
låtna. Enskilda bankers pappersmynt är således nödvän¬
digt för att lindra penningebetrycket; och skulle jag der¬
före önska, att ståndet icke ogillade nu förevarande be¬
tänkande, sorn just alser att bidraga till lindring i nyss-
berörda hänseende. Det är visserligen sannt och kan jag
icke annat än beklaga, att ridderskapet och adeln samt
preste-ständet redan afslagit betänkandet, men jag skulle
likväl önska, att bonde-ståndet icke följde deras exempel,
utan för sin del bifölle samma betänkande.
Erik Ersson från Jemtlands och Johan Victor Lund¬
qvist från Skaraborgs län instämde.
Anders'Gudmundsson frän Hallands län: Dä jag
hör åsigterna här inom ståndet mera allmänt uttala sig
för bifall till betänkandet, vill jag icke motsätta mig det¬
samma, ehuru jag får bekänna, att jag är af en helt an¬
nan öfvertygelse. Man har här anmärkt, att riksbankens
utelöpande sedelstock skulle vara otillräcklig, men man
tyckes förbise, att det just är privatbankerne, som ned¬
trycka den metalliska kassan i riksbanken, hvilket ännu
mera skulle blifva förhållandet, om förevarande förslag
bifölles, samt att dä riksbanken har till grundfond me¬
tallisk valuta, privatbankernes grundfond deremot utgö¬
res till en fjerdedel af riksbankens sedlar, och till åter¬
stående tre fjerdedelar af deras egna i bankernes hvalf
liggande säkerhetshandlingar. genom hvilket förhållande
man kan förklara, huru det är dem möjligt att pä
sin sedelutgifningsrätt förtjena aderton å tjugu procent.
Det kan visserligen icke förnekas, att ju det väckta för¬
slaget afser och troligen äfven skulle bidraga att öka pen-
ningerörelsen i landsorten, men dermed är dock icke allt
vunnet, för så vidt nemligen man betraktar frågan ur all¬
206
Dea 31 Januari.
män synpunkt och icke blott i privatbankernes intresse.
Dessutom för den händelse nu privatbankerne skulle emot¬
taga så stora summor af riksbankens sedlar, torde det
blifva nödigt att någon slags kontroll öfver denna deras
nya verksamhet förordnades, och följden häraf blefve efter
ali anledning inrättandet af nya tjenster. På grund häraf,
och då för öfrigt blott några dagar åtgå för att från rän-
terierna insända medlen till stats- och riksgälds-konforen,
kan jag för min del icke annat än afstyrka bifall till be¬
tänkandet.
Svensén: Jag vill endast gifva tillkänna, det jag af-
står från mitt yrkande om särskild proposition på bifall
till motionärens förslag om indragning af landträntmästare-
tjensterna.
Diskussionen förklarades nu vara slutad; och sedan
talmannens proposition om bifall till utskottets hemställan
i förevarande betänkande blifvit med blandade ja och nej
besvarad samt. votering begärts, uppsattes, justerades och
anslogs följande voteringsproposition:
Den, som vill bifalla allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkande n:o 35, i anledning af väckt förslag
om öfverflyttning på de enskilda bankerne af landtränte-
riernas kassaförvaltning; röste
Ja;
Den, det ej vill; röste
Nej.
Vinner nej, har bonde-ståndet afslagit utskottets i
detta betänkande gjorda hemställan.
Voteringen, i vanlig ordning anställd, utföll med 75
ja emot 27 nej; hvadan således betänkandet var af stån¬
det bifallet.
Rundbäck erhöll härefter ordet och yttrade: Emot
det af ståndet nu fattade beslut får jag till protokollet
nedlägga min reservation, och gör jag detta desto hellre,
som jag blott alltförväl har mig bekant de bedröfliga
följder, som af sammanblandning emellan statens och en¬
skildas medel läto känna sig under loppet af är 1818.
Carl Ifvarsson erhöll äfven på begäran ordet och
yttrade: Afven jag reserverar mig emot ståndets nu fat¬
tade beslut, emedan jag anser att det förslag, hvarom
betänkandet förmäler, mera afser privatbankernes, än det
allmännas fördel.
Nyqvist anmälde jemväl sin reservation emot stån¬
dets här ofvanstående beslut.
Den 31 Januari.
207
§ 6.
Föredrogs punktvis oell handlades, på sätt här nedan
förmäles, stats-utskottets utlåtande n:o 22, angående beräk¬
ningen af statsverkets inkomster.
Utskottets uti inledningen till detta utlåtande gjorda
tillstyrkan af Kongl. Maj:ts förslag, i fråga om bestäm¬
mandet af spanmålspriset vid beräkningen af statsverkets
inkomster för nästa statsregleringsperiod,
bifölls.
Likaledes biföll ståndet hvad utskottet yttrat vid be¬
räkningen, uti
l:sta punkten af ordinarie räntan;
2:dra punkten, af tiondespanmålen;
3:dje punkten, af tionde-spanmålslönen efter bestämda pri¬
ser; och
4:de punkten af arrendemedlen af kungsgårdar och andra
kronolägenheter.
I sammanhang med 5:te punkten angående silfver-
tionde, myntarelön och slagskatt, föredrogs det vid utlå¬
tandet fogade särskilda yttrande littera B, i anledning af
motioner om upphörande af tionde för tillverkning af me¬
taller m. m.; och biföll ståndet hvad utskottet yttrat och
hemställt såväl under sjelfva punkten som i nyssberörda
littera B.
Utskottets yttrande uti 6:te punkten, om beräkningen
af kopparränta, bifölls.
1 sammanhang med 7;de punkten, som innehöll be¬
räkning af tiondetackjern, föredrogs det vid utlåtandet fo¬
gade särskilda yttrande littera A, i anledning af motion
om tackjernstiondens upphörande inom bergslag; och bi¬
föll ståndet såväl hvad utskottet yttrat under sjelfva punk¬
ten som hemställandet i nämnda littera A.
Utskottets yttranden vid beräkning uti
8:de punkten af svafvelbrukstionden;
9:de punkten, af mantalspenningarne;
10:de punkten, af bötesmedlen;
11:te punkten, af kavalleri-regementenas häst-vakansspanmål;
12:te punkten, af de ständiga rotevakansafgifterna vid
skånska infanteri-regementena;
13:de punkten, af tillfälliga rotevakansafgifter;
14:de punkten, af vakansafgifter af nyroterad jord; och
15:de punkten, af rotevakansafgift af utsockne frälsehem¬
man i Halland;
208
Den 31 Januari.
Ut.i 16:de punkten, som afsåg beräkningen af tross-
passevolans-afgiften, hade utskottet hemställt, att Lars
Perssons från Orebro län motion, om befrielse för rust-
hållarne vid lifregementets husarkår från erläggande af
sådan afgift, mätte lemnäs utan afseende.
Härvid begärdes ordet af Johan Johansson från
Nerikes län, som yttrade:
Såsom representant från samma ort som motionären,
anser jag mig böra vitsorda hans uppgift om tyngden af
de bördor, som äro en följd af rustningen, och om behof-
vet af lättnad i detta afseende. Hvad utskottet anfört om
den eftergift af egna räntor och den ersättning i aug-
mentsräntor, som blifvit rusthållarne anvisade, är en af
dessa vanliga fraser, hvarmed man afspisar alla frågor
om lindring i skattebördor. På sätt motionären uppgifvit,
uppgår rustningsskyldigheten till 400 å 450 rdr ärligen
för ett rusthåll, under det augmentsräntorna knappast
torde uppgå till 100 å 150 rdr; återstår således en utgift
af 300 ä 350 rdr per rusthåll, ett belopp, som torde er¬
kännas vara öfver höfvan drygt. Om de skattdragande
med stora omkostnader underhålla icke allenast häst och
karl, utan ock alla de mångfaldiga persedlar, som dertill
erfordras, så torde det icke vara för mycket begärdt, att
staten anskaffar och transporterar trosspersedlarne. Det
är för anskaffande af dessa persedlar, som trosspassevolans-
afgiften af 4 rdr 75 öre af hvarje rusthåll erlägges; men
hela den ifrågavarande inkomsttiteln, uppgående endast
till 26,500 rdr, är en alltför ringa summa, för att denna
afgift, hvarifrån de roterade hemmanen redan för länge¬
sedan befriats, skulle fortfarande belasta rusthållaren; och
en förändring i detta afseende synes så mycket hellre
kunna ega rum, som passevolanskassan är så stor, att med
räntan deraf utgifterna för trossen kunna bekostas. Jag
yrkar således, att, med bifall till motionen, rusthållen må
från denna afgift befrias och denna inkomsttitel således
ur staten utgå.
Vidare yttrade:
Erik Ersson från Gefleborgs län: För min del der¬
emot yrkar jag bifall till hvad utskottet yttrat i denna
Sunkt; ty, ehuru det onekligenȊr sannt, att en del rust-
åll äro hårdt betungade, så kan dock å andra sidan an¬
föras, att rusthåll finnas, som till hjelp i rustningen upp¬
bära så kallade augmentsräntor, hvilka fullt motsvara kost¬
naderna för rustningen.
Den 31 Januari.
209
Lars Persson: Jag kan icke annat än finna det
rätt besynnerligt, att utskottet ansett sig icke böra till¬
mötesgå en begäran, så billig sorn ifrågavarande; hvarför
jag icke heller kan bifalla utskottets afstyrkande hem¬
ställan. utan yrkar ogillande deraf.
Sedan diskussionen härpå förklarats slutad, biföll
ståndet, på framställning af talmannen, såväl hvad ut¬
skottet yttrat i anledning af Lars Perssons motion, som
äfven den af utskottet gjorda beräkning rörande belop¬
pet af trosspassevolansafgiften för nästa statsreglerings-
period.
Ståndet biföll jemväl hvad utskottet yttrat i fråga
om beräkning uti
n-.de punkten af båtsmansvakansafgiften;
18:de punkten af kontrollstämpelmedel;
19:de punkten af båk- och lotsmedel;
20:de punkten af observationsmedel;
21-.a punkten af extra medel och uppbörder; och
22:a punkten af intressemedel;
hvarefter ståndet slutligen godkände utskottets å pag. 13
i utlåtandet gjorda hemställan, att de beslut, Rikets Stän¬
der i anledning af berörda inkomstberäkning koinme att
meddela, icke skulle utgöra hinder för stats-utskottet att
framdeles, efter det de särskilda utgiftstitlarna blifvit
fastställda, iakttaga den jemkning af en eller annan in¬
komsttitels belopp, som vid riksstatens uppgörande kunde
finnas nödig.
§ 7.
Vid nu ånyo skedd föredragning af stats-utskottets utlå¬
tande n:o 31, i anledning af framställningar om eftergift af
kronans rätt till dana-arf, fallna efter åtskilliga personer,
uppstod diskussion, derunder följande ståndets ledamöter
begärde ordet och yttrade:
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Ehuru jag möjli¬
gen gifver anledning till diskussion i ämnet, kan jag lik¬
väl icke underlåta att emot utlåtandet framställa åtskil¬
liga anmärkningar. På den afdelning inom utskottet, der
frågan behandlades, gjorde sig den åsigt gällande, att en¬
dast första punkten, innehållande tillstyrkan till Kongl.
Maj:ts proposition om afstående åt båtsmannen Carl Jo¬
han Säfs enka, Maria Charlotta Säl', af ett efter hennes
bemälde man staten tillfallet dana-arf, borde bifallas; men
Bonde-St:ts prot. vid 1865—66 årens Riksdag. II. - 14
210
Den 31 Januari.
att deremot samtliga öfriga framställningar rörande afstå-
ende af dana-arf, hvilka härkommit från enskilde motio¬
närer, skulle på skäl, som till en del innefattas i herr
Staaffs reservation, ogillas. Dessa skäl äro hufvudsakligen,
att staten icke bör afhända sig rätteligen tillkommande
medel annat än i fall af särdeles ömmande omständighe¬
ter, samt att, derest man anser, att dana-arf skola tillfalla
kommunerna, utdelningen deraf bör ske efter en viss grund,
så att lika rätt vederfares alla. Nu deremot har utskottet
afstyrkt vissa framställningar och tillstyrkt andra, utan
att man af utlåtandet kan finna, hvilka skäl i ena eiler
andra fallet gjort sig gällande. Att på sådant sätt afstå
ifrån och efterskänka dana-arf utan vigtiga skäl anser jag
orättvist, enär icke hvarje särskild kommun kan komma
i åtnjutande af fördelar af enahanda beskaffenhet. Det
hufvudsakliga skäl för bifall, som inom utskottet anfördes,
var att staten förut handlat pä enahanda sätt. och att nu¬
mera en princip i detta fall gjort sig gällande; men. för
sä vidt man icke utgår frän den synpunkt, att det är sta¬
ten ovärdigt att emottaga sådana arfiällna medel, torde en
sådan princip svårligen kunna försvaras. För min del yr¬
kar jag derföre afslag ä alla de punkter, deruti utskottet till¬
styrkt bifall till de gjorda framställningarna, utom Irsta punk¬
ten rörande, dana-arf efter båtsmannen Säf, den jag bifaller.
Ola Bosson Olsson frän Kristianstads län: Lika högt
som någon annan Önskar jag, att staten må beredas sä goda
inkomster som möjligt; men i nu förevarande fall tycker
jag likväl, att utskottet handlat rätt, dä det tillstyrkt bi¬
fall till gjorda framställningar om afstäende af statens rätt
till åtskilliga danaarf; och hoppas jag, att vi snart måtte
få en bestämd lag, huru danaarf skola användas. Derest
icke särdeles ömmande omständigheter tala för att dessa
arf öfverlemnas ät enskilda personer, böra de, enligt min
åsigt, alltid tillfalla den kommun, den döde tillhört, ty i
händelse af fattigdom hade denna och icke staten nödgats
draga försorg om den person i lifstiden, efter hvilken slikt
ari fallit.
Johannes Magnus Lundahl och Adolf Sköldberg frän
Skaraborgs, Carl Anders Larsson, Carl Johan Johansson.
och Anders August Andersson frän Ostergötlands. Johan¬
nes Andersson från Elfsborgs, Nils Olsson frän Malmöhus
och Anders Wilhelm Uhr frän Nerikes län instämde.
Gustaf Bjerkander frän Skaraborgs län: Det är vis¬
serligen ganska vackert att söka försvara statens rättighe¬
ter, men ett gammalt ordspråk finnes, som här kan vinna
Den 3! Januari.
•211
tillämpning och som säger: ingen regel utan undantag. Pä
afdelningen inom utskottet förordade jag till en början bi¬
fall till samtliga de angående danaarf gjorda framställ-
ningarne. men snart fann jag. att detta icke lönade mödan,
ty en alldeles motsatt åsigt hade der gjort sig gällande!
Vid ett eller tvä föregående tillfällen, jag minnes icke sä¬
kert hvilkctdera, hafva framställningar gjorts här inom
ståndet, att statens rätt till danaarf skulle upphöra och dessa
i stället tillfalla kommunerna, men utan att dessa förslag
lyckats vinna framgång, och detta kanske med rätta, ty
fall finnas onekligen, dä staten framför kommunen bör ega
rättighet till dessa arf, såsom till exempel om en person
med stor förmögenhet inflyttar frän en kommun till en an¬
nan och kort derefter dör, i hvilket fall den senare kom¬
munen, orätt nog, skulle ega rätt till arfvet efter honom,
oaktadt han pä annat båll samlat hela sin förmögenhet.
Af de motioner, sorn nu äro föremål för pröfning, an¬
ser jag icke någon böra afslås; och kail jag icke på¬
minna mig, att ständerna förut, i fråga om mindre sum¬
mor ogillat i sådan rigtning gjorda framställningar. Till
stöd för principen, att danaarf böra tillfalla kommunerna,
kan dock anföras, att dessa äro skyldiga underhålla arfvin-
garne efter en inom kommunen afliden lättig person, och
att derföre synes vara billigt, att de äfven taga arf efter
personer, som der aflida, efterlemnande någon förmögen¬
het men inga arfvingar. Hvad särskildt angår skollära¬
ren Johan Henrik Löfström, hvarom i 2:dra punkten af
utlåtandet förmäles, så har jag mig bekant, att han vid
ankomsten till Dala pastorat var fattig och skuldsatt och
att den förmögenhet, han vid sin död lemnade efter sig.
samlades af honom under loppet af de tjugu är, han se¬
dermera tillbragte inom församlingen, hvarföre, och dä
hans förmögenhet uppkommit genom de löneförmåner, han
utaf församlingen fått uppbära, det icke vore obilligt att
samma församling tillerkändes rätt till Löfströms efterlem-
nade qvarlåtenskap. Dylika skäl för bifall till de andra,
af utskottet tillsiyrkta framställningarna finnas äfven; hvar¬
före jag vill bifalla utlåtandet i alla dess delar.
Häruti instämde Josef Smedberg från Elfsborgs län.
Sven Rosenberg frän Kristianstads län: Jag har
visserligen icke någon lång riksdagsmannaerfarenhet att
åberopa, men kan dock icke påminna mig, att under de
riksmöten, i hvilka jag deltagit, någon framställning der¬
om, att staten borde afstå sin rätt till danaarf, blifvit af-
slagen. På lag-utskottets bord hvila för närvarande två
212
Den 31 Januari.
motioner i den syftning, att staten bör till förmån för
kommunerna afstå sin rätt till danaarf, och hafva äldre
ledamöter inom detta utskott upplyst att vid riksdagarne
gjorde framställningar i detta hänseende till förmän för en
viss kommun alltid vunnit bifall, då giltiga skäl derför
kunnat förebringas. Det fordras således talande skäl för
att nu afslå de af utskottet tillstyrkta framställningarne,
men sådana har, enligt min åsigt, den talare, som öppnade
diskussionen, icke gittat framlägga, och icke heller innefat¬
tas sådana i den af herr Staaff afgifna, utlåtandet vidfo-
gade reservation. Sjelfva principen, att staten hör afstå
från danaarf tili förmän för kommunen, är, enligt min tan¬
ke, fullkomligt rigtig, ty om en person bosätter sig inom
en kommun och der lider brist, så tillkommer skyldighe¬
ten att underhålla honom icke staten, utan kommunen, och
synes derföre å andra sidan billigheten bjuda, att om en per¬
son med någon förmögenhet dör utan arfvingar, hans qvar¬
låtenskap tillfaller kommunen, i hvilket fall man kan säga
att debet och credit gå jemnt ihop. Det hufvudsakliga
skäl för afslag, som inom utskottet anfördes, var att, de¬
rest kommunerna lingö öfvertaga ifrågavarande danaarf, och
arfvingar efter den aflidne sedermera anmälde sig, det möj¬
ligen skulle kunna hända, att dessa fingo svårt nog att
utfå sina arfsmedel, hvilket deremot icke kan inträffa, om
berörda arfsmedel ingått i statskassan; men detta har ut¬
skottet tagit i öfvervägande och sökt förekomna genom
sitt förslag, att af medlen skola bildas en stående fond,
deraf räntan må komma kommunen till godo, sä att åt¬
minstone kapitalet alltid linnes att tillgå för möjligen upp¬
trädande arfvingar. För min del bifaller jag allt hvad ut¬
skottet i förevarande utlåtande tillstyrkt.
Häruti instämde Jolian Persson frän Upsala och Au¬
gust Danielsson frän Norrbottens län.
Vice talmannen Anders Eriksson: Dä Carl Ifvars¬
son förmält sig vilja bifalla utskottets hemställan i första
punkten rörande arf efter båtsmannen Saf, så synes mig
numera icke mycket vara att tvista 0111, enär denna punkt
afser den största summan, samt de till förmän för åtskilliga
kommuner gjorda medgifvanden hafva skett för goda och
ädla ändamål samt under sådana förbehåll, att kapitalet
ständigt kommer att orördt bibehållas. Det är icke heller
obekant, att vid alla föregående riksmöten, åtminstone dem,
i hvilka jag deltagit, det icke blifvit satt i fråga att ogilla
gjorda framställningar rörande afstående tili kommunerna
af danaarf till mindre belopp för välgörande ändamål. Väl
Den 31 Januari.
213
är det sannt, att lag ännu finnes gällande, sorn stadgar att
danaarf skola tillfalla kronan, men detta stadgande har
alltid i nyssnämnda fall icke blifvit tillämpadt. Jag yrkar
således bifall tili alla de af utskottet i förevarande utlå¬
tande gjorda medgifvande!!.
Jonas Andersson frän Ostergötlands län, som begärt
ordet, förmälde sig afstå derifrån, samt instämma med Ro¬
senberg och Ola Bosson Olsson i deras yttranden.
Carl Ifvarsson: Såsom skäl för bifall till de motio¬
ner. som denna riksdag blifvit väckte i fråga om afträ¬
dande af dana-arf, har blifvit anfördt, att sä tillgått under
föregående riksdagar; men så torde dock icke alltid hafva
varit förhållandet, ty enligt upplysningar, vunna på afdel¬
ningen inom utskottet, lära föregående Rikets Ständer öm¬
som hafva bifallit och afslagit slika framställningar, allt
efter omständigheterna, ända till sistförflutna riksdag, då
alla motioner ä detta ämne, hvilka angingo allenast små
summor, blefvo bifallne; dock är härvid att märka att, med
högst fä undantag, alla vid nämnda riksdag gjorda fram¬
ställningar, åsyftande ingrepp pä något sätt i stadskassan
vunno bifall, deröfver ock sedermera allmänt klagomål för¬
sports. Hvad nu angar förevarande utlåtande, sä finnes,
såsom jag redan yttrat, skäl att bifalla l:a punkten, der¬
uti tillstyrkts att enkan Säf mätte berättigas till qvarlå-
tenskapen efter hennes aflidne man, ty dels är summan af
obetydligt belopp, dels sker afträdandet till förmän för den
aflidnes enka, hvilket åter står i öfverensstämmelse med det
af ståndet redan förut under riksdagen fattade beslut, att
enkan må ega rätt till qvarlätenskapen efter sin aflidne
man i det fall, att denne icke efterlemnat arfvingar. De
öfriga af utskottet gjorda medgifvandena hafva åter skett
till förmän för kommunerna, men detta kan jag icke gilla,
ty den ena kommunen bör icke ega större rättighet till
statens medel, än den andra, och. om dessa efterskänkas,
sker det på hela den skattdragande allmänhetens bekost¬
nad. Sä länge en lag finnes, som tillerkänner staten rätt
til! dana-arf, vill jag att den skall efterlefvas.
Sven Nilsson frän Kristianstads län: Det må väl
vara sannt, att frågan här gäller allenast obetydliga belopp,
men jag anser likväl, att sä länge staten, enligt gällande
lag, eger rätt till alla inom riket fallna dana-arf, denna
rätt icke utan särdeles giltiga skäl bör efterskänkas. Af
2:dra punkten i utlåtandet finner jag. att Borgunda och
tvänne andra socknars pastorat icke förr än nu förskaffat
sig fast folkskola, men detta förhållande, eller att de hit¬
214
Den Öl Januari,
tills åsidosatt sin skyldighet i afseende ä folkundervisnin¬
gens befrämjande, bör väl icke utgöra skäl att, på sätt nu
är föreslaget, gynnas med understöd. Icke heller kan det
kallas välgörande ändamål att lemna bidrag ät staden Ström¬
stad till påbyggnad och utvidgning af dervarande elemen-
tarläroverkshus. Jag anser mig derföre böra instämma
med Carl Ifvarsson.
Häruti förenade sig Åke Anderssoti frän Malmöhus och
Nils Petersson frän Kalmar län.
Georg Nyqvist frän Wermlands län: Visserligen skulle
äfven jag kunna hafva åtskilliga invändningar att göra
emot principen att låta dana-arf öfvergå frän staten till
kommunen, men med den erfarenhet jag har derom, att
denna rättighet till dana-arf hittills tillskyndat staten alle¬
nast utgifter, enär vid hvarje riksdag framställningar om
afträdande häraf, än till ett än till ett annat ändamål, stän¬
digt framkomma, hvilket icke kan annat än öka riksdags-
kostnaderna, anser jag det vara en ren vinst för staten att
för framtiden slippa denna rättighet och att en lag stiftas,
som bestämmer hvem som till slika ari' bör vara närmast
berättigad. På sådan grund och då genom bifall till hvad
utskottet i utlåtande tillstyrkt nyssberörda mål möjligen
an påskyndas, vill jag för min del bifalla utlåtandet i
dess helhet.
Anders Medin från Kronobergs län: Såsom förut
annars alltid varit brukligt i förevarande ämne, vill jag
äfven nu bifalla de framställningar om berättigande till
dana-arf, som vid detta riksmöte blifvit gjorda, för så vidt
nemligen de blifvit af utskottet definitivt tillstyrkta, ty de
andra kunna naturligtvis icke nu bifallas. Skälen, hvar¬
före kommunerna skulle erhålla pä sig öfverflyttad den
rätt till dana-arf, staten nu eger, anser jag vara klara och
dessutom redan af Bjerkander tillräckligt framhållna, sä
att det kan vara öfverflödigt att de nu af mig ytterligare
upprepas. Nog vill jag, såväl som någon annan, iakttaga
sparsamhet med statens medel, när skäl dertill förefinnes,
men detta synes mig här icke vara fallet; hvarföre jag ock¬
så bifaller allt hvad utskottet i sitt utlåtande tillstyrkt.
Nils Svensson från Blekinge samt förre vice talman¬
nen Pehr Ericsson och Olof Olsson i Olebyn från Werm¬
lands län instämde.
Bengt Johan Holmlin från Göteborgs län: Afven
för den händelse att den nu uttalade principen om berät¬
tigande för kommunerna till qvarlätenskapen efter derinom
aflidne personer, som sakna egna arfvingar, skulle hvila
Den 31 Januari.
215
på origtig grund, anser jag mig böra bifalla de gjorda
framställningarne i den män, de blifvit af utskottet till¬
styrkte, helst vid föregående riksdagar sä tillgått. En ta¬
lare har funnit skäl till bifall förekomma allenast i första
punkten, men så synes mig äfven vara förhållandet i tred¬
je punkten i fråga om afträdande af dana-arf till förmän
för staden Strömstad i och för utvidgning a,f dess elemcn-
tarläroverks-hus. ty dä staten annars i allt fall får träda
emellan med bidrag till nämnda ändamål, blifver statens
förlust, om motionen bifalles. just icke särdeles stor.
Johannes Magnus Lundahl frän Skaraborgs län: Det
är endast med anledning af en föregående talares yttrande,
det Dala församling icke skulle vara berättigad till dana-
arfvet efter skolläraren Löfström, enär den underlåtit att
förse sig med fast folkskola, som jag, som är boende i
närheten af denna församling, anser mig böra upplysa, att
redan för 25 är tillbaka uppfördes inom Dala socken ett
bland de vackraste skolhus i riket, men att det oaktadt
beslutats att äfven uppföra skolhus i båda de andra sock-
narne inom pastoratet, nemligen Borgunda och Hästveda,
hvilket, hvad angår sistnämnda socken, redan blifvit bragdt
till verkställighet, och inom Borgunda socken allenast beror
på afvaktan af Kongl. Maj:ts sanktion rörande platsen för
skolhusbyggnaden. Här talas nu mycket om att hushålla,
men vid behandlingen af nästföregående fråga, eller eko¬
nomi utskottets betänkande N:o 35, tycktes man just icke
vara sä noga om att bereda statsverket inkomst, ehuru det
dä gällde till beloppet helt andra summor, än hvarom nu
är fråga.
Anders Persson från Kristianstads län: De summor,
som blifvit ifrågasatta att af statsverket efterskänkas, må
nu vara sä små som helst, sä kan jag likväl icke gå in
pä att gilla den princip, som i detta hänseende numera
tyckes göra sig gällande; hvarför jag, utom hvad angar
lista punkten, den jag bifaller, i öfrigt i likhet med Carl
Ifvarsson, motsätter mig de af utskottet i öfrigt gjorda
medgifvanden.
Häri instämde Peter Andersson frän Blekinge och Jo¬
nas Jonasson frän Kronobergs län.
Jöns Andersson från Malmöhus län: De skäl, som
Cari Ifvarsson nu under diskussionen anfört, likasom de
motiver, som innefattas i den af herr Staaff afgifna, och
af Carl Ifvarsson biträdda reservation synas mig vara gil¬
tiga och tillräckligt talande för afslag; hvarföre jag före-
216
JDen 31 Januari.
väl vara möjligt, att de kommuner, hvarom här är fråga,
äro fattiga, men mänga andra sådana finnas i riket, hvilka
det oaktadt fatt vidkännas stora kostnader för ordnandet
af sitt folkskoleväsende; och synes det derföre billigast
och rättvisast, att i fråga om kommuner, såväl sorn om
enskilde, hvar och en får sörja för sig.
Carl Ifvarsson: Jag ville allenast erinra Lundahl
derom, att föregående i detta plenum behandlade fråga
redan är afgjord, så att den icke har något att göra med
nu förevarande ämne, samt att det dessutom är ganska
ovisst om hushållning och sparsamhet bäst befordras ge¬
nom bifall eller afslag till samma fråga.
Per Östman frän Wester-Norrlands län: Vid en före¬
gående riksdag väckte en min länskamrat motion derom,
att staten skulle till kommunerna afstå sin rätt till dana¬
arf, men utan att likväl denna motion dä vann framgång,
emedan man icke kunde blifva öfverens om fördelningen
af dylika arfsmedel emellan de olika kommunerna. Emel¬
lertid har det alltid varit vanligt, att i hvarje särskildt
fall bifalla gjord framställning i detta hänseende, och, med
afseende å de staten tillskyndade kostnaderna i och för
dessa hvarje riksdag återkommande framställningar, vore
det i sanning bäst, att statens rättighet till danaarf för
alltid upphörde. I öfverensstämmelse med dessa åsigter
vill jag derföre också nu bifalla utskottets tillstyrkanden
i förevarande utlåtande.
Carl Johan Svensén frän Kalmar län: Den allmänna
meningen tyckes numera vara stadgad derom, att staten
bör till förmän för kommunen afstå sin rättighet till dana¬
arf, och orsaken, hvarföre en härom innevarande riksdag
väckt motion icke lyckats vinna framgång, var väl huf¬
vudsakligen den, att man hyste tvifvelsmål i fråga om
hvilken kommun i vissa fall, såsom t. ex. dä en person
inflyttar från en församling till en annan och straxt der¬
efter dör, bör ega företräde framför den andra, samt att
man ansåg det blifva svårare för sedermera möjligen upp¬
trädande arfvingar att utfå sina arfsmedel, derest de öf-
vertagits^ af kommunen, än om de tillfallit kronan; men i
detta, såväl som i alla andra afseenden, skall väl någon
viss princip med tiden göra sig gällande. Men då nu dy¬
lika tvifvelsmål icke yppat sig rörande de innevarande
riksdag i ämnet gjorda framställningar samt kändt är, att
staten för utfäende af henne tillkommande danaarf vanli¬
gen till sakförare fått betala summor öfverstigande det
Den 31 Januari.
217
arffallna beloppet, har jag icke tvekat att i utskottet till¬
styrka de gjorda framställningarna, dem jag också nu
bifaller.
Sedan diskussionen härefter förklarats slutad, fram¬
ställde talmannen särskild proposition på bifall till hvar¬
dera af de i utlåtandet förekommande punkter, dervid stän¬
get biföll utskottets yttrande i l:sta punkten i fråga om
danaarf efter båtsmannen Carl Johan Saf; hvaremot tal¬
mannens proposition pä bifall till 2:dra punkten i fråga
orri danaarf efter aflidne skolläraren Johan Henrik Löf¬
ström, blef med blandade ja och nej besvarad; och sedan
härpå votering begärts, uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:
Den, som vill bifalla andra punkten uti stats-utskot-
tets utlåtande n:o 31 i fråga om danaarf efter aflidne skol¬
läraren Johan Henrik Löfström; röste
Ja,
Den, det ej vill; röste
Nej;
Vinner nej, har bondeståndet afslagit utskottets hem¬
ställan i denna punkt.
Voteringen, i vanlig ordning anstäld, utföll med 58
ja emot 29 nej, hvadan således ifrågavarande 2:a punkt
var af ståndet bifallen.
Likaledes biföll ståndet återstående 3, 4. 5. 6, 7 och
8:de punkterna i utlåtandet.
Carl Ifvarsson erhöll pä begäran ordet och yttrade:
Emot ståndets beslut vid afgörandet af nu föredragna ut¬
låtandet får jag mig reservera; och åberopar jag, såsom
skäl härför, innehållet af den utaf herr Staaff afgifna, vid
utlåtandet fogade och af mig biträdda reservation, äfven¬
som jag anser mig böra anmärka att ståndets beslut i be¬
rörda afseende saknar konseqvens, emedan ståndet bifallit
somliga, men ogillat andra af de i ämnet gjorda fram¬
ställningar.
Peter Andersson frän Blekinge län anmälde jemväl
sin reservation.
§ 8.
Föredrogs ånyo och bifölls allmänna besvärs- och eko¬
nomi-utskottets betänkande n:o 36, i anledning af motioner
rörande ej mindre norrmäns och danskars, än äfven an¬
218
Den 31 Januari.
dra utländingars, rätt att i Sverige idka handel, handtverk
och andra yrken.
§ 9
Föredrogos ånyo och godkändes expaditions-utskotteis
förslag till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser till Kongl.
Maj:t:
N:o 8, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion. angående öfverlåtelse till Westerbottens läns innevå¬
nare af gamla länsfängelsebyggnaden i Umeå med tomt;
N:o 9, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion angående öfverlåtelse till Jemtlands läns innevånare
af gamla länsfängelsebyggnaden i Ostersund;
N:o 10. i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion angående öfverlåtelse till Wester-Norrlands läns in¬
nevånare af gamla länsfängelsebyggnaden i Hernösand
med tomt;
N:o 11, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
sition angående öfverlåtelse till Wester-Norrlands läns in¬
nevånare af gamla kronohäktesbyggnaden vid Sundsvall
med tomt; och
N:o 12, angående ändring i nu gällande föreskrifter
om skyldighet för vissa statens tjenstemän att ställa bor¬
gen för den uppbörd, de omhänder hafva.
§ to.
Uppå flere ledamöters begäran bordlädes andra gången:
Stats-utskottets utlåtande n:o 29, angående riksgälds-
kontorets förvaltning under den tid, som förflutit sedan
början af 1862—1863 årens riksdag; samt
Allmänna besvärs- och ekonomi-utskottets betånkanden:
N:o 37, i anledning af motion angående inseendet öf¬
ver rikets högre landtbruks-institut, förvaltningen af de¬
samma och undervisningen derstädes m. m.;
N:o 38, i anledning af motion örn återinförande af
tullstämpling å varor, som från utrikes ort inkomma; och
N:o 39, i anledning af motioner rörande utvidgandet
af qvinnans medborgerliga rättigheter.
§ Il-
Till bordläggning första gången anmäldes bevillnings¬
utskottets utlåtande n:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts nå¬
Den 3 Februari.
219
diga proposition angående den med Frankrike afslutade
handels- och sjöfarts-traktaten.
§ 12.
Såsom icke erfordrande annan åtgärd lades till hand-
lingame frän respektive medständen ankomna protokolls-
utdrag, nemligen:
frän högloft, ridderskapet och adeln n:ris 105—108.
» högvördiga presteståndet n:ris 94—100 och
r> vällofl. borgare-ståndet mris 101—103 och 106—lil
Ståndet åtskildes kl. £ till 3 e. m.
In fidem
J. Sjöberg.
Den 3 Februari.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Föredrogs punktvis stats-utskottets pä bordet hvilande
utlåtande n:o 2fl. angående riksgälds-kontorets förvaltning
under den tid som förflutit sedan början af 1862—1863
årens riksdag.
l:sta punkten, angående sättet för beräknandet af riks-
dagskansliernas aflöning.
Hvad utskottet härutinnan hemställt blef af ståndet
bifallet.
2:dra punkten, angående fullmägtiges åtgöranden för
anskaffande af nödiga medel till jern vägsbyggnadernas fort¬
sättande.
Utskottets hemställanden uti:
lista momentet, angåetide saknaden af ett preliminärt
program o'fli länfevilkoren:
220
Den 3 Februari.
2:dra momentet, i fråga om anmärkningen mot full-
mägtiges förfarande att inlåta sig i underhandling med
general-konsul Heinemann såsom uppgifvet ombud för ett
så kalladt consortium af tyska bankirer utan att Heinemann
i sådant afseende genom fullmagts allemnande eller pä an¬
nat sätt visat sig behörig;
3:cLje momentet, om sättet för länets amortering; och
4:de momentet, rörande uteslutande ur fullinägtiges pro¬
tokoll af en del utaf det yttrande Konungens ombud vid
hällen konferens i ämnet med fullmägtige den 13 februari
1864 afgaf;
biföllos.
5:te momentet, angående fullinägtiges åtgärd att utbyta
riksgälds-kontoret tillhörande obligationer mot obligatio¬
ner af det nya lånet.
Under den öfverläggning, som härom uppstod, yttrade:
Fredrik August Forsbeck frän Ostergötlands län:
Innan jag yttrar mig om sjelfva den sak, hvarom det nu
föredragna momentet förmäler, vill jag lemna det förkla¬
rande, att jag anser bonde-ståndets fullmägtige i riksgälds¬
kontoret ej vara tillräkneliga för det sätt, hvarpå fullmäg¬
tige, i det fall momentet afser, gått till väga, helst stån¬
dets fullmägtige, som innehafva sina platser i kontoret till
följd af reglementets föreskrifter, omöjligen kunna mäta
sig i penninge-vinglerier med de tyska penninge-furstarne,
som äro vane att handskas med guldhögarne. Då jag så¬
lunda fritager ståndets ledamöter inom riksgälds-kontoret
frän att hafva gifvit anledning till det af revisorerne an¬
märkta origtiga förfärandet, i afseende å det skedda ut¬
bytet, kan jag derföre ej underlåta att anmärka, att ifrå¬
gavarande transaktion synes mig vara en sä hufvudlös idé.
att jag ej på något sätt kan förklara den. Tillkom¬
sten deraf härflyter af ett enskildt bref från en af full¬
mägtige riks-arkivarien Nordström, hvilket bref, som väl
var skrifvet på begäran af fullmägtige, dock saknat juste¬
ring af annan bland dem än ordföranden, äfvensom kon¬
trasignation, samt var för öfrigt, enligt hvad förhandlin-
garne utvisa, till sitt innehåll sä beskaffadt, att jag för in¬
gen del undrar på, att h:rr Schröder & c:o togo innehål¬
let af detsamma såsom de gjort. Det är i sanning smärt¬
samt att förnimma, det herrar fullmägtige så låtit draga
sig vid näsan som man säger. Förlusten har blifvit för
stats-kassan ganska kännbar. Först och främst en ren
ränteförlust af åtminstone 60.000 riksdaler och dertill den
negativa förlusten att man fått indraga 7 ä 800,000 riks¬
Den 3 Februari,
221
daler mindre, än om man ställt så till att de 45,000 pun¬
den fått ingå pä optionsandelen af länet. Jag kan såle¬
des ej annat än neka decharge beträffande detta fullmäg-
tiges förfarande, som för öfrigt ännu saknar fullständig och
nöjaktig utredning.
Pehr Östman från Vester-Norrlands län: Sä vidt
jag rätt uppfattat Forsbechs yttrande, sä synes det vara
hans mening att neka decharge ät fullmägtige. men att från
ett sådant yrkande dock fritaga bonde-ståndets fullmägtige
inom riksgälds-kontoret. Jag, för min del, kan ingalunda
gä in pä ett sådant undantag utan påyrkar jag, att alla
bland fullmägtige, som tillhört majoriteten i frågan, skola
dela lika ansvar, om något sådant kommer att drabba nå¬
gon af samma majoritet. Jag vill ej att skugga skall ka¬
stas ensamt pä något stånds fullmägtige. Vill Forsbeck
neka decharge, så bör han göra det i sin helhet eller i dess
fulla utsträckning, och i detta fall har jag ej något emot
hans yrkande.
Forsbeck: Fullmägtige uppdrogo väl ät en bland
sina ledamöter, riks-arkivarien Nordström, att skrifva till
Schröder & c:o om ifrågavarande obligationsutbyte. men
de anmärkte äfven, att hans bref ej var tillräckligt tyd¬
ligt i afseende pä det af fullmägtige beslutade förhållan¬
det om de tillbytta pund-obligationernas utgående af det
nya länets optionsandel, utan att en sådan anmärkning för¬
anledde till någon ändring i skrifvelsen, uti hvilken, dä
ej länet togs förrän en månad derefter, allt för väl behöf¬
lig rättelse kunnat ske. För min del får jag förklara, att
jag har svårt för att begripa, hura man kunnat, på sätt
sorn skett, bortbyta 96 procents papper mot 88. och jag
står vid att sakens behandling varit hufvudlös. Ostman
vill jag upplysa derom att, ehuru bonde-ståndets ledamö¬
ter inom fullmägtige reserverat sig. sådant dock ej haft
någon påföljd.
Sven Rosenberg frän Kristianstads län: Med ej rin¬
ga missbelåtenhet har jag tagit kännedom om det nu klan¬
drade förhålhuidet, men med jemväl den allvarligaste före¬
sats att ej för skonsamt bedöma fullmägtiges förfarande
har jag dock ej kommit längre än utskottet, att nemligen
förklara det fullmägtige ej med nödig försigtighet och om¬
tanka behandlat frågan. Jag kan ej inse hvad Forsbeck
kan vilja föreslå att sätta i stället för denna utskottets
hemställan. Någon rekonventionstalan emot de tre öfriga
riksståndens fullmägtige i kontoret, eller majoriteten, eller
222
Den 3 Februari.
någon enskild person, torde väl svårligen kunna ifråga¬
sättas, och jag bifaller förty punkten.
Svante Bergström från Ostergötlands län: Jag in¬
stämmer uti Rosenbergs yttrande, men vill derjemte fästa
uppmärksamhet dervid att, om man spårar origtighet uti
fullmägtiges förfarande härutinnan, sä är sådant snarare
att tillräkna tidsförhållandenas svårigheter och riksgälds-
kontorets instruktion eller beskaffenhet. Det synes mig
klart att fullmägtige, pä det sätt de inväljas, ej kunna bestå
af så genomluttrade affärsmän, att de ju icke skola i ett
eller annat hänseende blifva öfverflyglade. Jag anser det
misstroendevotum, utskottet lemna! vara tillfyllest för
denna gång.
Carl Johan Svensén frän Kalmar län: I utskottet
hade jag val, efter den der skedda utredningen i frågan,
föreställt mig att ansvarighetslagens för fullmägtige i riks-
gälds-kontoret 6:te § skulle kunna ifrågakomma att tilläm¬
pas. Denna § iyder sä: »Beträdes fullmäktig att, af för¬
summelse eller egennytta, hafva underlåtit, öfverskrida
eller afvikit från hvad reglementet i en eller annan måtto
till efterlefnad stadgar, eller Rikets Ständer särskildt före-
skrifvit; fälles han. i de fall för hvilka i denna lag på¬
följd ej särskildt är utsatt, till ansvar och ersättning efter
omständigheterna, enligt 18 kapitlet handels-balken.» Jag
hade trott, att dä den skedda bytesaffären utgör ett åtgö¬
rande af fullmägtige, som helt och hållet ligger pä sidan
om deras tjensteäligganden och hvilket de varit hvarken
berättigade eller pligtige att utföra, så fordrade också rätt¬
visan att de sjelfve, nemligen fullmägtige, skulle med egna
medel ersätta den förlust, staten pä ifrågavarande transaktion
lidit. Man har sagt att förlusten utgör 60,000 riksdaler.
Detta är den direkta förlusten pä bytet eller ränteförlusten
på beloppet 800.000 riksdaler frän juli månad 1864 till
juli 1865; men hvem kan beräkna den förlust, staten gjort
derigenom, att dessa medel icke fått afräknas pä options-
andelen af det stora länet, utan pä den fixa delen af det¬
samma. Denna förlust kan ej i penningar beräknas. Vi
hafva sett, att fullmägtige lätt anlita den ena lånevägen
efter den andra, utan att lyckas. Hvad som ligger full¬
mägtige egentligen och mest till last är den från dem den
16 juni 1864 aflätna skrifvelsen till Schröder & c:o. Då.
enligt hvad erfarenheten visat, de för det uppnegocierade
nya lånet utfärdade nya obligationerne icke ville taga fart
i England, beslöto fullmägtige genast, uppå förslag af sin
ordförande, att upphjelpa detta förhållande genom att in¬
Den 3 Februari.
223
köpa en del af obligationerne medelst utbyte af dem mot
i riksgälds-kontoret befintliga obligationer å preussiska
thaler. och en af fullmägtige riksarkivarie!! Nordström
fick i uppdrag att uppsätta en skrifvelse till nämnde
bankirhus för sådant ändamål. Denna skrifvelse uppsattes
af Nordström och justerades, enligt fullmägtiges jemväl
lemnade uppdrag, blott af ordföranden samt afsändes tvän-
ne dagar derefter eller den 18 juni. Under ett samman¬
träde i juli månad framställdes af några bland fullmägtige
tvifvelsmål mot skrifvelse»» tydlighet i fråga om huruvida
utbytet af obligationerne skulle ske mot den fixa delen
eller optionsandelen af det nya länet; men Nordström för¬
klarade härvid att skrilvelsens innehåll i berörda afseende
ej kunde förtydas. Dervid förblef det till den 11 augusti
samma år. då protokollet för den 16 förutgängne juni före¬
drogs till justering. Då funno fullmägtige att den aflåtna
skrifvelsen icke varit nog klar; och dä beslöts förnyad
skrifvelse, deri ordalagen skulle ställas så, att utbytet
skulle ega rum icke af den fixt öfvertagna andelen af
länet, utan af optionsandelen. Dessa åtgöranden af full¬
mägtige anser jag vara högst klandervärda och hafva ledt
till den följd, att Schröder et komp. sade nej till utbytet
och lemnade obligationerne tillbaka, under förklarande,
att de endast fmgo utbytas mot obligationer å den fixt
öfvertagna andelen af lånet. Härom har nu sedermera
skriftvexlats ända till i december månad nästlidne år, och
slutligen fingo fullmägtige beqväma sig till att återtaga
sina egna obligationer. Hela detta ärende är relateradt
af utskottet i utlåtandet, der behandlingen af detsamma
kan bättre tagas reda på. Emellertid tror jag, att vi
kunna godkänna utskottets hemställan. Hvad frågan om
decharge beträffar, komma vi till den i sista punkten af
utlåtandet.
Per Nilsson från Malmöhuslän: Frågan om decharge
för fullmägtige hör ej till den nu föredragna punkten; men
jag vill dock yttra några ord derutinnan. För min del
anser jag, att vi ej kunna neka decharge till fullmägtigeä
åtgöranden, då vi icke kunna ådagalägga, huru stor för¬
lust staten gjort på dessa åtgöranden. Att neka decharge
vore i dylikt fali utan ändamål. Hvad som kan vinnas,
är möjligen att ej samme fullmägtige återväljas; men om
vi i stället utse unga, oerfarna ledamöter bland samtlige
stånden till fullmägtige, så komma vi ur askan i elden,
som man säger. Att frågan ej är så behandlad af full¬
mägtige som önskligt varit är klart ådagalagdt, men nå¬
224
Den Februari.
gon gravare hemställan än den utskottet framställt, kan
svårligen göräs, och jag godkänner förty densamma.
För att komma till sådant resultat, som den förste talaren
åsyftat, hafva vi behof af att ändra kontorets reglemente.
Yi skola väl hoppas, att vid den nya representationsför¬
ändringen få det bättre ställd t äfven med riksgäldskontoret.
Med Per Nilsson förenade sig Josef Smedberg och
Johannes Andersson från Elfsborgs samt Peter Andersson
och Andreas Eskilsson från Blekinge län.
Ola Jönsson från Malmöhus län: Att flertalet af
fullmägtige handlat i god afsigt och pä god tro är ej
tvifvel underkastadf, likasom att en ledamot, nemligen
riksarkivarien Nordström, i denna sak ledt majoriteten af
fullmägtige; och borde väl alltså han få uppbära det största
klandret af fullmägtiges ifrågavarande åtgärder, äfvensom
det ansvar, som på dessa kan följa. Då man emellertid
ej kan rigta några ansvarspåståenden emot honom en¬
sam, så vill jag bifalla utskottets hemställan under förkla¬
rande tillika, att man icke rimligtvis kan fordra, att full¬
mägtige, då de blifva valde, genast skola förmå göra sig
hemmastadde med riksgälds-kontorets alla förhållanden
och fullmägtiges ofta nog kinkiga åligganden.
Auders August Andersson från Östergötlands län:
Hvad den nu föredragna punkten beträffar, så kan man
ej gerna komma till annat resultat, än den utskottet kom¬
mit till. Man kan icke, såsom Forsbeck förmenat, undan¬
taga vissa stånds fullmägtige eller vissa personer frän an¬
svaret för fullmägtiges åtgörande, utan skall sådant an¬
svar träffa pluraliteten, som fattat beslutet. Det var väl
obetänksamt af fullmägtige att öfverlemna författandet och
aflåtandet utaf den ifrågasatta skrifvelsen till en person,
utan att öfrige fullmägtige ens togo reda på dess inne¬
håll; men dä utskottet kommit till ett slut, deri framhålles
det origtiga uti fullmägtiges förfarande, samt då det nu ej
är fråga om decharge för fullmägtige, godkänner jag
punkten.
Erik Ersson från Gefleborgs län: Då Per Nilsson
från Malmöhus län anfört hvad jag ämnat i saken andra¬
ga, skall jag afstå från ordet och endast instämma med
honom samt alltså bifalla punkten.
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes län: Ehuru jag
hör att stämningen inom ståndet är vänlig och öfverse¬
ende mot oss fattige fullmägtige och jag tillika ser, att
utskottet med oväld och lugn behandlat frågan, vill jag
likväl i afseende å obligationsbytesaffären nämna några
Den 3 Februari.
225
ord. Meningen dermed var åtminstone välment. Man
hade uttalat den tanken och önskan, att vi borde söka oss
in på den engelska penningemarknaden. Huruvida så¬
dant var klokt eller icke, lemnar jag derhän, helst ty-
skarne lemnat oss penningar mot fyra och en half pro¬
cent. Emellertid hade vi stora liqvider att göra i Eng¬
land för vår jernvägsmateriel m. m., och i sådant afseende
var det måhända ej så orätt att vända oss till England.
Det var dock ej så lätt att nu första gången få lån för
oss derstädes, och vi lingö också lånet fixt öfvertaget till
endast en fjerdedel af lånebeloppet. Då dessutom tiden
framskred och det började gå trögt med teckningen af
detsamma, så föreslogs inom fullmägtige den åtgärden,
att på optionsandelen af lånet utbyta våra skuldsedlar pä
det tyska länet, hvilka alltså skulle utbytas mot engelska.
Detta borde ske för att få i gång teckningen och på det
låntagarne skulle kunna lemna större lån. Man har talat
0111 ränteförlust, men man bör ej glömma att alla obliga¬
tioner föllo i värde under tiden för länets uppnegocierande
med anledning af osäkerheten för krig och penningekris
m. m. Det är emellertid onekligt, att ju en ränteförlust
uppstått för oss; men säkert är det ock att, om ställnin¬
gen varit bättre, den vidtagna åtgärden skolat haft en
god verkan; man kunde icke heller förutsätta, att räntan
skulle springa upp till nio procent. Emellertid får jag
försäkra, att meningen med utbytet varit god, ehuru jag
allt för gerna medgifver, att den oftanämnda skrifvelsen
varit mindre fullständig än vederbort; och måste vi så¬
lunda vara belåtna med hvad vi i förevarande fall fått
i klanderväg emottaga af utskottet.
Forsbeck: En talare har nämnt, att tiden varit svår
för läns upptagande. Sådant kan väl vara sannt, men det
rörer ej den affär, hvarom nu är fråga, och hvilken består
i att endast utbyta papper; att härvid bättre blifvit ut¬
bytta mot sämre, kan jag ej gilla. Bergström har sagt,
att instruktionen för riksgälds-kontoret ej är lämplig.
Det kan vara sannt och jag sage derföre gerna, att den
blefve förändrad. Man har äfven tält om att brådska
varit af nöden. Jag får dock förklara, att brådska och
skyndsamhet aldrig varit fullmägtiges sak, hvilket synes
bäst deraf, att en större affärsman i Frankrike fick vänta
en längre tid på svar å sin framställning hos fullmägtige.
Jag är ej en gång viss på om han fick något svar. För
öfrigt får jag nämna, att jag icke klandrar att utbyte af
Bonde-St :ts Prot, vid 1865—66 årens riksdag. H. 15
226
Den 3 Februari.
obligationer beslutats, men väl att detta obligationsbyte
beräknats på den fixa delen och icke på optionsandelen af
lånet. Sköldberg har sagt, att fullmägtige handlat i god
mening. Detta vill jag ej bestrida, hvad angår full¬
mägtige från bonde-ståndet; men detta hindrar mig
dock ej att fortfarande påstå, det förfarandet varit
hufvudlöst.
Anders Medin från Kronobergs län: Lika med Sköld¬
berg är jag ståndets ledamöter tacksam för det humana
sätt, hvarpå de uttalat sitt klander i förevarande fall. Det
torde vara någorlunda allmänt kändt, att större affärs-
vana, än som måhända besittes af någon inom detta ständ,
är af nöden för att kunna rätt sköta de åligganden, som
tillhöra fullmägtige; och det har derför ock varit ett ve¬
dertaget bruk ibland fullmägtige, att dä dylika vigtiga
negociationer och bestyr, som de ifrågavarande, före¬
komma, utse deputerade för att i första hand och hufvud-
sakligast handlägga dessa ärenden. Det omtalade utby¬
tet är väl klandervärdt, men nog fattades beslutet derom
i välmening. Jag var visserligen icke i tjenstgöring, då
berörde transaktion beslutades, ty jag var pä permission
hemrost och fick ej höra talas om saken förr än den 16
Juli 1864; men hade jag ock varit närvarande, så är det
ej sagdt, att jag dermed uträttat något till förekommande
af den utgång, frågan fick.
Carl Ifvarsson frän Hallands län: Att denna bytes¬
affär varit af den beskaffenhet, att det alldeles icke till¬
hört fullmägtige att inlåta sig pä den, är visadt Beräk¬
ningen var hos fullmägtige att dymedelst underlätta läne-
operationerna, och att således göra statsverket en tjenst;
och det var jemväl med kännedom härom, som utskottet
ansett förmildrande omständigheter förekomma. Hade man
ej sett på utsigten, så hade troligen fråga uppstått om
ersättning för den förlust, staten genom transaktionen li¬
dit; men nu har utskottet hemställt hvad utlåtandet ut¬
visar, och ståndet kan alltför väl dervid låta bero. Hvad
som är säkert, är det, att af skadan blifver man vis, och
att fullmägtige hädanefter gå försigtigare till väga, samt
tilläfventyrs äfven att Rikets Ständer se sig bättre före,
innan de öfverlemna ät fullmägtige att besluta i frågor,
som angå upptagande af större län. Jag bifaller nu emel¬
lertid utskottets hemställan.
Häruti instämde Gustaf Bolin från Upsala, Pehr Tjern¬
lund från Westernorrlands, Benjamin Börjesson frän Hal¬
Den 3 Februari.
227
lands, Peter Andersson och Nils Svensson från Blekinge,
Per Nilsson och Anders Persson från Kristianstads samt
Åke Andersson frän Malmöhus län med flere.
Forsbeck: Då jag ser mig ej hafva förhoppning att
mitt strängare yrkande i frågan emot de fulimägtige, som
egentligen hafva skulden till den klandrade åtgärden, vin¬
ner ståndets bifall, skall jag afstå frän detsamma, men för¬
behåller mig dock öppen rätt att, då den egentliga de-
chargefrägan förekommer, framställa de påståenden, hvar¬
till skäl må förefinnas.
Ofverläggningen förklarades slutad; och blef pä pro¬
position af talmannen det sålunda afhandlade momentet af
ståndet bifallet.
Utskottets hemställan uti 6 te momentet, rörande full¬
mäktiges sätt att behandla anbud för lånets öfvertagande i
kommission bifölls.
Hvad utskottet derefter yttrat i fråga om dels 3 750
pund sterling, som Schröder & c:o sig till godtgörelse på¬
fört riksgälds-kontoret, och dels anskaffande af ytterligare
medel till jernvägsanläggningarnes fortsättande blef se¬
dan Carl Gustaf Sköldberg, som pä begäran fått ordet,
upplyst, att numera bref ingått från Schröder & c:o af
innehåll att firman afstod frän sitt anspråk pä berörda 3 750
pund sterling, lagdt till handlingarne, såsom icke erfordrande
annan åtgärd.
3:dje punkten, angående upptagandet af 1864 års tem¬
porära län.
Utskottets hemställan i fråga härom bifölls.
4-.de punkten, angående fördröjd justering af de hos
fulimägtige i låne-ärender förda protokoll.
Ståndet biföll äfven utskottets härutinnan gjorda hem¬
ställan.
5:te punkten, angående utbetalningen af en del utaf
statsbidraget för segelleds öppnande från Hattefura vid
Venera till Stora Lee.
Härvid begärde Anders Medin frän Kronobergs län
ordet och yttrade: Dä denna fråga först förevar inom
fulimägtige var majoriteten för att bifalla hela statsbidra¬
gets utbetalande. Jag gjorde dock invändning deremot,
emedan jag ansåg aktieteckningen gå tili på ett slarfvigt
sätt. Det var ej några solidare personer, som tecknade,
utan endast den och den stadskommunen. Vi beslöto härpå
att i frågan infordra kommissariatets utlåtande, och kom-
missarierne ansägo att större säkerhet för statsbidraget
borde ställas. Medan frågan låg hos kommissariatet, gjorde
228
Den 3 Februari.
vederbörande sig underrättade, huru det förhöll sig med
utbetalningen af medlen. I anledning af lemnade upplys¬
ningar gingo landshöfdingen grefve E. Sparre och gross¬
handlaren C. F. Waern i borgen, pä sätt utlåtandet inne¬
håller, hvarefter fullmägtige ansägo säkerheten tillräcklig,
i följd hvaraf medlen utbetaltes,"och har någon skada deri¬
genom ej heller skett.
Vidare yttrade vice talmannen Anders Eriksson: De
pretentioner riksgälds-kontoret hade att nemligen en ytter¬
ligare paragraf skulle inflyta i den bolagsordning, som var
gällande för det för utförande af nämnda arbetsföretag bil¬
dade bolag, ansåg sig bolaget icke kunna tillmötesgå pä
grund af Rikets Ständers en gäng fattade beslut, men se¬
dan borgen blifvit satt af landshöfdingen Sparre och gross-
handlanden Waern, så har numera på utlyste stämmor be¬
slutats att borgen får sättas och att en paragraf derom
skall i bolagsordningen intagas.
Den föredragnaffpunkten biel' härefter af ståndet bi¬
fallen.
6:te punkten angående decharge för riksgälds-kontorets
styrelse och förvaltning.
Härvid yttrade:
Svante Bergström från Ostergötlands län: Afven
i denna punkt vill jag för min del tillstyrka full decharge.
Dä det ej kunnat ådagaläggas, att fullmägtige låtit komma
sig till last fel, som kunnat åtalas, förefaller det mig be¬
synnerligt att vilja vägra decharge pä blotta förmodanden
om dylika begångna fel hos deni. Ett sådant vägrande
vore ej Rikets Ständer värdigt. Då nu härtill kommer,
att den i sjelfva verket mest grava anmärkningen mot full¬
mägtige, eller den som angår det af bankirfirman Schröder
& c:o framställda anspråk att utbekomma de omnämnda
3 750 pund sterling, efter den af Sköldberg lemnade upp¬
lysning förfaller, sä finnes intet skäl att meddela decharge
till hälften, utan vill jag för min del gifva den utan all
inskränkning.
Erik Ersson från Gefleborgs län: Dä utskottet i så
mänga föregående punkter uttalat sitt ogillande skulle det
i sanning synas besynnerligt, om man vid konklusionen
skulle stryka öfver allt hvad hittills blifvit hemställdt och
af oss bifallet. Jag vill förty äfven här bifalla utskottets
hemställ and en.
Johan Persson från Upsala. Anders M ilhelm Uhr från
»erikes. Per Nilsson frän Malmöhus och Nils Svensson
från Blekinge län med flere instämde med Frik Ersson.
Den 3 Februari.
229
Carl Johan Svensén från Kalmar län: Jag vill en¬
dast erinra Svante Bergström derom, att den af honom
omförmälda fråga, om de 3,750 pund sterling, är undanta¬
gen från utskottets hemställanden här. Frågan om de¬
charge i detta afseende kommer att behandlas af nästa
statsrevision. I öfrigt vill jag nämna, att jag bifaller punk¬
ten i båda momenten.
Efter det öfverläggningen förklarats slutad blefvo ut¬
skottets uti ifrågavarande 6:te punkt gjorda särskilda fram¬
ställningar, på proposition i vanlig ordning, af ståndet bifaline.
Forsbeck anhöll att få till protokollet anmäla sin re¬
servation emot detta ståndets beslut.
§ 2-
Föredrogos och biföllos allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkanden:
JV:o 37. i anledning af motion angående inseendet öf¬
ver rikets högre landtbruks-institut, förvaltningen af de¬
samma och undervisningen derstädes m. m.; samt
N:o 38. i anledning af motion om återinförande af tull-
stämpling af varor, som frän utrikes ort inkomma.
§ 3.
Efter föredragning af allmänna besvärs- och ekonomi¬
utskottets betänkande n:o 39. i anledning af motioner, rö¬
rande utvidgandet af qvinnans medborgerliga rättigheter
yttrade:
Carl Johan Svensén frän Kalmar län: Jag har be¬
gärt ordet hufvudsakligast för att uttala min synnerliga
tacksägelse för utskottets väl motiverade förslag i föreva¬
rande fråga. Såsom ännu ett argument för bifall till ut¬
skottets förslag, vill jag här framhålla åtskilliga upplys¬
ningar, som jag erhållit från statistiska byrån, rörande an¬
talet af qvinnor och män i landet. Uppgiften härom ly¬
der sålunda:
Af Sveriges samtlige innevånare vid utgången af äret
1860 voro:
1 o Qvinkön: 1,985,329
deraf under fyllda 15 är 643.066
alltså frän och med fyllda 15 år 1.342 263
2 o Mankön 1,874 399
deraf under fyllda 21 är 860 309
alltså frän och med fyllda 21 är 1.014 090.
Skillnad 328,173.
230
Den 3 Februari.
Vid 1855 års slut utgjorde skilnaden inom samma
åldersklasser 283,578. Att skilnaden mellan antalet man-
och qvinkön inom ifrågavarande åldersklasser för är 1860
så betydligt öfverstiger samma uppgift för är 1855 bör
förklaras deraf, att då Kongl, statistiska central-byräns
femårsberättelse för åren 1851—55 endast lemnar uppgift
ä åldersklasser omfattande 3—5 år, den senare berättel¬
sen deremot uppgifver antalet inom hvarje åldersår oell är
således mera tillförlitlig.
Af de uppgifter jag nu lenmat, synes att den ärliga
tillökningen af ogifta qvinnor tilltager, men deremot är det
konstateradt, att antalet äktenskap är i aftagande. Jag bi¬
faller utskottets hemställan.
Johan Bergström från Kopparbergs län: Jag är
visserligen af lika åsigt med utskottet derutinnan, att man
bör tillse qvinnans rätt i alla afseenden, men jag vill dock
ej, som utskottet tillstyrkt, aflätandet af en underdånig
skrifvelse, sådan utskottets förslag innehåller. Utskottet
har väl sökt bereda qvinnan rätt och tillfälle att få taga
examen, men utskottet har förbisett den omständigheten,
huru det skall tillgå att bibringa qvinnan det kunskaps-
mått, hvarigenom hon blir i tillfälle att kunna taga exa¬
men. För min del anser jag, att den underdåniga skrif-
velsen bort vara mera fullständig än förslaget utvisar samt
innehållit en hemställan jemväl derom, att Kongl. Maj:t
ville tillse, att läroanstalter må tillvägabringas, der qvin¬
nan kunde bibringas erforderliga kunskaper, hvarigenom
hon blefve lämplig att taga, examen. Såsom utskottets för¬
slag nu är beskaffadt blifver intet af hela, frågan. Om vi
vilja vinna något i det syfte motionärerna afsett, sä böra
vi återremittera betänkandet, och jag påyrkar återremiss.
för att fä den underdåniga skrifvelsen fullständig i det af
mig påpekade fall.
Svensén: Anledningen, hvarföre jag i min motion
ej föreslagit någon sådan åtgärd som Bergström påpekat,
eller om upprättandet af läroanstalter för qvinnan. var att
motioner om elementarläroverks, slöjdskolors m. fl. dylika
anstalters tillkomst redan blifvit väckta i de öfriga riks¬
stånden, och under förutsättning, att dessa motioner erhålla
en sådan behandling, som jag önskar och min motion fått
röna, har jag ansett det vara öfverflödigt af mig att vid¬
röra dessa ämnen, utan komma de tids nog att af oss be¬
handlas, om ock ej i sammanhang med nu förevarande
fråga. Jag anser derföre en återremiss af betänkandet vara
obehöflig.
Den 3 Februari.
231
Erik Ersson frän Gefleborgs län: I likhet med Berg¬
ström anser jag det tjena till intet, att vi ställa så till att
qvinnan får taga en eller annan examen, utan att på sam¬
ma gäng gifva henne tillfälle att undervisas. Man lärer
icke kunna tänka sig, att unga män och qvinnor skola
studera tillsammans, utan att intrång göres på samhällets
sedliga utveckling. Det torde derför vara nödigt att
tillse, hvarest qvinnorna, skola hemta sin undervisning, och
jag föreslår derför, att vi uppskjuta med behandlingen af
denna fråga intilldess vi fått se, hvad de andra stånden
fatta för beslut i ämnet. Jag instämmer derför i Berg¬
ströms yrkande om återremiss, helst i annat fall och om
vi nu afgöra frågan, pä sätt utskottet hemställt, det kan
inträffa, att all reform uti ifrågavarande fall kommer att
för denna riksdag förfalla.
Med Erik Ersson instämde Johan Fredrik Fredriksson
frän Upsala, Liss Lars Olsson från Kopparbergs, Georg
Nyqvist från Wermlands samt Jöns Andersson från Mal¬
möhus län.
Pehr Östman frän Westernorrlands län: För min del
anser jag det vara onödigt att återremittera betänkandet,
helst vid slutet af detsamma finnes upptaget hvad man
här tyckes åsyfta eller att, såsom utskottet yttrar, tillfälle
bör qvinnan beredas att erhålla rätt att begagna de me¬
del, staten underhåller till danande af den skicklighet och
pröfvande af de kunskaper, som i hvarje särskildt fall
erfordras. Jag antager utskottets mening med dessa ord
vara, att Kongl. Maj:t ina tillse, att hvad som erfordras
för qvinnans undervisning förskaffas henne. Jag vill så¬
ledes icke återremittera, utan,bifalla betänkandet.
Jonas Åndersson från Östergötlands län: Jag anser
utskottet i sitt betänkande hafva framlagt ett förslag, som
är särdeles lämpligt att befordra motionärernes ändamål.
Jag ser ej något hinder uti, eller någon fara derutaf, att
unga qvinnor och ynglingar undervisas vid samma läro¬
verk; sä tillgår det ock i andra länder. Förslagets huf-
vudsakliga syfte är dock, att qvinnan inä tillerkännas rätt
till befordran inom sådana verk, der hennes arbete är
lämpligt. Det står äfven qvinnan öppet, att vid andra
anstalter än universiteten, eller på annan väg förskaffa sig
kunskaper. Vid kommande riksdagar får man se till, om
det kan blifva nödigt, att för henne anskaffa särskilda
bildningsanstalter.
Häruti instämde Anders Jonsson från Wermlands, An¬
ders Andersson från Nerikes, Peter Larsson frän Got¬
232
Den 3 Februari.
lands, Åke Andersson från Malmöhus, Anders Pehrsson från
Kristianstads samt Andreas Eskilsson från Blekinge län
m. fl.
Eric Johan Rudberg från Kalmar län: Att åter¬
remittera betänkandet anser jag icke tjena till något, utan
påyrkar jag i stället proposition på professor Ribbings
reservation, hvilken de tvä första stånden sannolikt blifva
ense om att antaga, och då vinna vi åtminstone något.
Anders Medin från Kronobergs län: Jag skall ej
vara emot en återremiss; och anser ståndet, att det i Rib¬
bings reservation framställda förslag är bättre än utskot¬
tets, så är det skäl att återremittera betänkandet; ty om
så sker, kan jag på förhand förklara, att hans reservation
blifver antagen, ty den föll i utskottet endast på en röst,
då frågan der sist behandlades. Jag röstar emellertid för bi¬
fall till utskottets förslag.
Nils Petersson från Kalmar län: Onskar man, att
Kongl. Maj:t skall tillskapa nya läroanstalter, så bör man
bifalla betänkandet. Tidpunkten synes också vara lämp¬
lig, enär frågan om ett universitets tillkomst i hufvudsta-
den, der de fleste ogifta och giftasvuxna qvinnor lära fin¬
nas, så nyligen varit väckt och diskuterad.
Pehr Olof Hörnfeldt frän Westernorrlands län: Jag
vågar icke heller påyrka betänkandets återremitterande,
då så många reservanter emot detsamma i utskottet före-
funnits, hvadan en återremiss skulle lemna oss betänkan¬
det i sämre än dess nuvarande skick, hvarmed vi ej vore
belåtna. Då det enligt förslaget öfverlennäs till Kongl.
Maj:t att vidtaga de åtgärder, som för genomförandet af
en förändring i hittills bestående förhållanden finnas er¬
forderliga, så böra vi för närvarande låta oss dermed nö¬
jas, helst motioner om läroanstalter för qvinnor äro, en¬
ligt hvad upplyst blifvit, redan väckte.
Med Hörnfeldt instämde Johan Pehrsson från Upsala,
Matts Pehrsson och Per Persson från Stockholms, Jonas
Jonasson från Kronobergs, Olof Olsson 1 Olebyn frän Werm¬
lands, August Danielsson från Norrbottens, Pehr Nilsson
frän Kristianstads, Erik Ersson från Jemtlands samt Ola
Lasson från Kristianstads län, m. fl.
Svante Bergström från Östergötlands län: Jag får
fästa ståndets ledamöters uppmärksamhet derpå, att pro¬
fessor Ribbings reservation afser inskränkningar i qvin-
nans medborgerliga rättigheter. Vill man antaga dylika
inskränkningar, så må man bifalla reservationen; men vill
man motsatsen, så godkänner man utskottets förslag. Detta
Den 3 Februari.
233
innehåller nemligen, att Kongl. Majit må vidtaga nödiga
åtgärder; och man har således förutsett, att Kongl. Majit
inser behöfligheten af läroanstalternas ombildning.
Vice talmannen Anders Ericsson samt Lars Gustaf
Andersson från Elfsborgs län instämde med Svante Berg¬
ström.
Johan Bergström: Vill man endast uttala en vac¬
ker tanke, så bifaller man utskottets förslag; men om man
vill göra något för qvinnan, sä är en fullständigare un¬
derdånig skrifvelse af bchofvet påkallad. Hvad menar
utskottet med uttrycket: ”förändring i hittills bestående
förhållanden”? Ingenting har man bestämt i fråga om på
hvad sätt qvinnan skall få undervisning. En talare har
förmenat, att dylik undervisning skulle kunna beredas
henne på annan väg, endast det beredes henne tillfälle,
att taga examen vid universiteten. Men sådana tillfäl¬
len, utom de allmänna bildningsanstalterna, stå endast
de förmögnare till buds, då jag deremot anser det vara
angelägnare att bereda fattiga qvinnor tillfällen till sjelf-
försörjelse. Icke önskar jag, att nya läroverksbyggnader
må tillkomma endast för qvinnan, ty nog kunna de redan
befintliga läroverken förändras, så att äfven qvinliga di-
sciplar kunna deri inrymmas. Man har här jemväl för¬
ordat- antagandet af professor Ribbings reservation. Denna
anser jag för inskränkt; han föreslår endast vissa tjenster
för qvinnan, men hon kan användas i flera, såsom t. ex.
vid pedagogien Vill man något i sjelfva saken, så är
det elter mitt förmenande nödvändigt att återremittera
betänkandet.
Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län: Då jag här
hör tankarna vara delade, så får jag äfven tillkännagifva
min mening, den nemligen, att jag godkänner utskottets
förslag. Johan Bergström önskar återremiss af betänkan¬
det för att få det fullständigare och mera vidsträckt om¬
fattande. Jag skulle också önska detsamma, om jag icke
vore öfvertygad om, att man derigenom komme att förstöra
hela resultatet af hvad man önskat få fram. En ledamot
har velat antaga Ribbings reservation under förutsättning,
att de två första stånden komma att antaga den. Detta
yttrande grundar sig blott på suppositioner. Min tanke
är, att vi böra antaga det förslag, vi anse bäst och lämp¬
ligast för oss, och om vi bifalla utskottets förslag, så
hafva vi också antagit Ribbings reservation; tv denna
senare omfattas af det förra.
134
Den 3 Februari.
Med Uhr förenade sig Anders Johan Sandstedt från
Jönköpings, Carl Johan Johansson från Östergötlands,
Nils Andersson och Olof Olsson i Slängserud från Werm¬
lands, Pehr Engman från Westernorrlands, Olof Nilsson
från Westerbottens samt Johannes Andersson och Anders
Andersson från Göteborgs län, m. fl.
Jonas Andersson: Jag begärde ordet ytterligare, för
att yttra några ord i anledning af Johan Bergströms
uttalade åsigt, att ingenting skulle åstadkommas genom
den af utskottet föreslagna underdåniga skrifvelse!!. Be¬
traktar man förslaget med noggrannhet, skall man finna, att
i detsamma förekomma ändringar af stort omfång. Detsamma
innefattar ej blott, att Kongl. Majit skall vidtaga förän¬
dringar i nu gällande förhållanden, som hindra qvinnan
att få anställning. Det tillhör qvinnan att sedermera för¬
skaffa sig erforderliga kunskaper. Förslaget innehåller
äfven att qvinnan bör tillgodogöra sig redan befintliga
bildningsanstalter. Nu är ej så förhållandet; intet fin¬
nes gjordt för att qvinnan skall vid universiteten kunna
få studera: men med antagandet af förslaget är sådant
öppet lemnadt för henne. Att återremittera betänkan¬
det skulle jag derföre anse högst obetänksamt, och der¬
af skulle följa, att vi endast finge ett sämre förslag
tillbaka.
Per Nilsson från Malmöhus län: Jag fruktar för att
betänkandets återremitterande skall verka menligt, och
att vi få åter ett mera tilitrassladt och till sitt omfång
inskränkt förslag. Betänkandet uppfyller åter allt hvad
vi önska; hvadan och då sympati för detsamma inom
såväl ridderskapet och adelil som borgare-ståndet före¬
finnes, jag hoppas, att frågan skall lösas till vår belåten¬
het, samt att vi ej hafva att befara något af bifall till
detsamma.
Carl Anders Larsson frän Östergötlands län: Ehuru
en vacker tanke ligger i Johan Bergströms yrkande om
återremiss, fruktar jag dock för en sådan, helst vi ej kunna
på en gång gerna vinna det stora mål, vi åsyfta. Då
emellertid den underdåniga skrifvelsen är ganska elastisk
och låter i vigtiga afseenden det bero på Kongl. Maj:t,
så anser jag för min del, att ståndet icke bör åtterremit-
tera betänkandet; ty sådant skulle se ut som antingen
en afvoghet från vår sida emot det täcka könet, eller att
vi ville undanskjuta sjelfva frågan.
Den 3 Februari.
235
Ola Jönsson frän Malmöhus län: Med en återretniss
af betänkandet skulle vi icke förlora något, ty ståndet hade
i allt fall sin beslutanderätt. Då man emellertid icke är
viss på hvad de två första stånden besluta i ärendet, torde
det vara bäst, att bifalla förslaget. Det står deri nemligen
att »rättighet bör medgifvas qvinna att så väl vid de högre
elementarläroverken undergå sä kallad afgångsexamen, som
vid rikets universitet och dithörande anstalter deltaga
i undervisningen och aflägga inom de verldsliga fakulte¬
terna förekommande examina». Detta innehälles jemväl i
Ribbings reservation, men mera fullständigt är förslaget,
ty deri tillerkännes Kongl. Maj:t att vidtaga nödiga åt¬
gärder. Då förslaget synes innefatta hvad som är ange¬
läget i frågan, så vill jag bifalla det.
Olof Larsson från Jemtlands och Sven Nilsson frän
Kristianstads län instämde med Ola Jönson.
Gustaf Bjerkander frän Skaraborgs län: Jag kan ej
få klart för mig hvad man åsyftar med en återremiss af
betänkandet. Utskottet har ej kunnat besvara annat än
hvad motionerna innehålla och utskottet har handlat rätt,
dä det besvarat först Svenséns motion och sedermera dem.
som afse tillkomsten af nya läroanstalter, ty om detta för¬
slag bifalles, så behöfva vi dylika anstalter, men om det
förfaller, så äro de obehöfliga. Jag bifaller derföre för¬
slaget.
Uti Bjerkanders yttrande förenade sig Carl Dahlgren
och Johannes Andersson frän Elfsborgs län.
Efter sålunda fulländad diskussion blef det nu före¬
dragna betänkandet af ståndet bifallet.
§ 4.
På flere ledamöters begäran, bordlädes för andra gån¬
gen bevillnings-utskottets utlåtande n:o 2, i anledning af Kongl.
Maj:ts nådiga proposition, angående med Frankrike afslu-
tade handels- och sjöfarts-traktater.
.§ 5.
Till bordläggning första gången anmäldes stats-utskotteis
utlåtanden:
N:o 32, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
236
Den 3 Februari.
sition, i fråga om införsel för skatterättsfordran i kono-
säteriet Olstorp i Skaraborgs län;
N:o 33, i anledning af motion om eftergift af ett kro¬
nolänsmannen L. G. Bengtzon ådömdt ersättningsbelopp
för undervigt å inlöst bränvinsbränningsredskap;
N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
sition, angående restitution af ett utaf häradsskrifvaren S.
A. Lindgren till stats-verket inbetaldt ersättningsbelopp;
N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga remiss å
Kongl, kammar-kollegii berättelse om Sala silfververks
ränteersättningsfond för redogörelse-åren 1862—1864:
N:o 36, i anledning af motion om befrielse för lägen¬
heten Myrbacken från erläggande af rotevakansafgift;
3V:o 37, i anledning af motion om befrielse för gäst-
gifveri-hemmanet n:o 3 Weda från erläggande af roteva-
kans-afgift;
N\o 38, i anledning af motion angående nedsättning
af räntan för Trysunda fiske eller detsammas afträdande
till kronan;
N:o 39, i anledning af motion angående disposition
af en till Stockholms stads och läns kurhusinrättning upp¬
låten egendom ä Kungsholmen;
N:o 40, i anledning af motion om befrielse för Eskils¬
tuna stad samt öster och vester Rekarne härad frän utgif-
vande af ett årligt ersättningsbelopp för begagnande af
kronocellfängelset i Eskilstuna;
N:o 41, i anledning af motion angående tryggad be¬
sittningsrätt till lägenheter och tomter i Waxholms stad:
N:o 42, i anledning af motion om upplåtelse af en
jordrymd till Kalmar stad;
N:o 43, i fråga om upplåtelse till Konung Carls kom¬
mun af mark från Kungsörs södra kungsladugård för an¬
läggning af en hamnbrygga med lastage-plats;
N:o 44, i anledning af motion om öfverlåtande tili
enskildt bolag af statens eganderätt till Loka brunns- och
badinrättning;
N:o 45, i fråga om upplåtelse af mark till staden Lands¬
krona från det Landskrona fästning tillhörande område;
N:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion, angående förändring i gällande bestämmelser om godt¬
görande! af kostnader vid laga skifte å boställe; samt
N:o 47, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposi¬
tion angående eftergift af 1863 års arrende för kungsladu¬
gården Åhs kloster i Hallands län.
Den 7 Februari. 237
§ 6.
Lades till handlingarna ankomna protokolls-utdrag från
vällofliga borgare-ståndet n:o 112 och 113.
Ståndets ledamöter åtskildes kl. 1 e. m.
In fidem
J. Sjöberg.
Den 1 Februari.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Föredrogs ånyo bevillnings-utskottets utlåtande n:o 2, i
anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
med Frankrike afslutade handels- och sjöfarts-traktater,
dervid ordet begärdes af följande ledamöter, hvilka yttrade:
Fredrik August Forsbeck frän Ostergötlands län:
Då den handling, som nu utgör föremål för vår öfverlägg¬
ning, pä det djupaste ingriper i vårt politiska lif och dä
svenska folket med afseende pä denna franska tull-traktat
befinner sig vid en vändpunkt, sorn nära berör dess inner¬
sta förhållanden i ekonomiskt och kommercielt hänseende,
anser jag mig skyldig att utropa gif akt! var på din vakt
och besinna, att ett i omröstningens urna pä orätt ställe
lagdt ja eller nej kommer att uti icke oväsendtlig män in¬
verka på svenska folkets framtida väl eller ve.
Innan jag öfvergår till sjelfva handelsgrunderna, på
hvilka ifrågavarande traktat är fotad, tillåter jag mig erinra,
att den makt och myndighet, som man velat tillerkänna
Kongl. Maj:t att nedsätta de tullbestämmelser, som Rikets
Ständer utstakat, icke, såvidt jag kunnat tolka, är honom
i vår grundlag tillagd. Uti 57 § regeringsformen stadgas:
238
Den 7 Februari.
»Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, utöfvas af
Rikets Ständer allena vid allmän riksdag.» Uti derpåföl-
jande .§§ 58 59 och 60 omtalas hvad med dessa skatter
förstås samt att dit räknas tull och aceismedel, postmedel,
charta-sigiliata-afgift, husbehofsbränningsmedel, och uti §
61 heter det: »alla afgifter, som Rikets Ständer under de
i föregående § nämnda titlar bevilja, skola utgöras intill slu¬
tet, af det år. under hvars lopp den nya bevillningen af Rikets
Ständer fastställd blifver». Jag hemställer, huruvida dessa
grundlagsparagrafer kunna misstydas? Jag kan ej finna,
att ens den spetsigaste penna kan advocera bort så klara
och tydliga ord. Väl bar af en reservant erinrats, att
Kongl. Majit enligt 4 § regeringsformen allena eger styra
riket, men dervid tillägges i samina§»enligt denna grundlag»;
och då grundlagen föreskrifver, huru denna styrelse skall ut-
öfvas, mäste Kongl. Majit naturligtvis följa grundlagens ord.
För att ytterligare belysa det grundlagsvidriga af franska
traktatens tillkomst, beder jag att med några ord fä vidröra
den reservation, som är afgifven af frihandelns förste
kämpe och starkaste stöd herr vice talmannen Murén och
hvaruti anföres: »att Kongl. Majit lyckats förskaffa vårt
lands fartyg i den direkta sjöfarten med Frankrike ena¬
handa och fullt reciprok behandling med franska fartyg
här i landet samt i den indirekta sjöfarten, i alla afseen-
den lika behandling med den mest gynnade nations fartyg»;
dessa ord klinga väl präktigt i oinvigda öron, men låtom
oss gä till grunden, och vi skola linna orsaken till svenska
handels-flottans förfall och vår underlägsenhet i den ut¬
rikes sjöfarten. Då Sveriges ständer 1857 iemnade franska
fartyg rätt att med samma förmåner som inhemska lossa
och lasta i svenska hamnar, var detta under en tyst för¬
hoppning, att det mägtiga Frankrike skulle lemna Sverige
samma rätt i franska hamnar, men dessa förhoppningar
blefvo ej realiserade, utan behöll Frankrike såsom god
pris hvad det obetänksamt af oss vid detta tillfälle erhållit,
utan den minsta deremot svarande valuta; följden dröjde
ej länge att visa sig. Svenska handelsflottan, som 1837
utgjorde 26,319 nyläster, hade stigit 1859 till 59,059 ny¬
läster, då verkningarna af denna franska frihet började
erfaras, med den följd att handelsflottan årligen nedgått
sä att den 1864 blott räknar 51,397 nyläster och efter all
anledning i denna stund blott 45.000 nyläster, då deremot
franska och norska fartyg som gä pä Sverige fördubblats;
huru skall detta missförhållande jernnäs? säkerligen ej ge¬
nom franska tulltraktaten, ty 1 och 2 §§ af densamma
Den 7 Februari.
239
stadga, att franska fartyg, de må komma från hvad Iand
som helst med last till Sverige, ega indigenatsrätt, men
svenske fartyg ega endast denna rätt i Frankrike, dä de
komma direkt frän Sverige, hvarigenom ali frakthandel
med svenska fartyg från främmande länder på Frankrike i
hägsta grad försväras; visserligen skola vi då behandlas
såsom de mest gynnade nationer, men detta gör, efter hvad
jag kunnat linna, en stegring af 5 riksdaler per nyläst,
hvarigenom större delen af de beprisade fördelarne för¬
svinna.
I samma reservation yttras vidare: att Kongl. Majit
enligt 12 § regeringsformen eger »att i afhandling och
förbund med främmande magter ingå»; kan detta tydas så
att Konungen eger nedsätta de tullsatser, Rikets Ständer
för den löpande statsregleringen fastställt, så tolkas grund¬
lagen åtminstone ej efter bokstafven.
Herr Murén anför vidare »att Rikets Ständer vid sist-
lidne riksdag tydligt tillkännagäfvo sin benägenhet för af-
slutande med Frankrike af en handels- och sjöfarts-traktat,
utan att dervid den ringaste antydning lemnades om någon
önskan att denna traktat skulle underställas Ständernes
godkännande»; jag är öfvertygad att den högsta statsmag-
ten ej skulle emottaga en sådan påminnelse, lika litet som
det är värdigt Rikets Ständer, att i en sådan skrifvelse
påpeka nödvändigheten för regeringen att ej öfverträda
grundlagens bud; en sådan varning skulle blifva ett på¬
bröd, som ej lätt skulle kunna smältas.
Att sjöfarten pä Frankrike under 1865 stigit högst
betydligt, bevisar ringa; det var naturligt att våra ham¬
nar skulle öfversvämmas af franska lyxartiklar, då dessa
blefvo nära nog införda fria; en sådan stegring har likväl
skett flere gånger förut såsom 1855 dä tullen utgjorde
cirka 11 mill. mot 1856 då den uppgick till 13 mill.;
såsom skuggsida bör då äfven upplysas att våra trädvaror
under året stätt i Frankrike i ganska lågt pris och att af-
sättningen varit nära nog flan. Må detta vara nog om
den formela sidan af traktaten, må jag äfven fä yttra ett
ord om den politiska.
Jag frågar då, är det politiskt klokt att binda Rikets
Ständer vid en tullagstiftning, som så betydligt nedsätter
vära statsintrader under 12 år? Känna vi pä förhand,
hvilka vexlipgar våra förhållanden till utrikes makter un¬
der tiden kunna undergå? Nej, vi känna det ej; men hvad
vi känna och få erfara, det är hvem dessa tullnedsätlnin-
gar tillgodokomma, de äro licenser för den mägtige pen-
240
Den 7 Februari.
ninge-aristokraten, för tjenstemän med höga löner, som
kunna begagna dessa dyra viner, detta silke, sammet, bi¬
jouteri och Gud vet allt hvad detta öfverflöd heter, det
är desse, som draga nytta af dylika tulinedsättningar; de
äro täckmantlar för lyxen; Sveriges folk hafva deraf ej
annat gagn än ett exempel som bringar ruin. Här höjas
röster inom detta stånd 0111 nedsättning i tjenstemännens
höga löner, men utan följd; vi hafva derföre i dessa tul¬
lar penningemagnatens sårbaraste sida; beskatten indirect
deras öfverflöd genom tull och staten skall till en ringa
del återfå hvad den gifver. På grund af hvad jag här
anfört anser jag franska handelstraktaten på grundlagsvi¬
drigt sätt tillkommen och yrkar afslag å densamma. Som
jag redan alltför länge tagit bondeståndets uppmärksamhet
i anspråk, vill jag sluta, men anhåller om ordet efter de
talare som nu anmält sig, för att bemöta de anmärkningar,
som kunna göras samt ådagalägga ringheten af de fördelar,
vi genom nämnde traktat erhållit.
Carl Anders Larsson frän Ostergötlands län: Min
egen länskamrat Forsbeck, som öppnade diskussionen i
denna vigtiga fråga, förklarade till en början, att den¬
samma hade stor märkvärdighet i politiskt afseende och
att svenska nationen för närvarande befann sig på en
högst betecknande vändpunkt utropande till detta ständ sitt
allvarliga »Gif akt!» Erinrande ståndet att vara pä sin
vakt, fästade han dess uppmärksamhet på vigten af nu
föredragna betänkande.
Lika med denne talare, anser äfven jag, att franska
handels- och sjöfarts-traktaten är af en stor politisk be¬
tydelse. Det skulle i sanning se besynnerligt ut, om det
lilla Sverige skulle resa sig upp emot en af sina naturli¬
gaste och trognaste bundsförvandter, det stora och mäg-
tiga Frankrike, samt dertill kompromettera sin egen re¬
gering inför hela den civiliserade verlden. Han nämnde
äfven, att vi befunno oss pä en vändpunkt. Då äfven detta
är sannt, instämmer jag fullkomligt deri.
Det har sannerligen funnits en tid, då svenska rege¬
ringen satt all sin lit och förtröstan till de tvänne privi¬
legierade riksstånden, under det den med förnämt förakt
trotsade allmänna opinionen, hånfullt blickade ned på
folket samt ringaktade de behof och önskningar, hvilka
af de folkvalda stånden uttalades. Denna tid är nu lyck¬
ligt öfverstånden. Yär närvarande regering har icke al¬
lenast lyssnat till folkombudens röster, den har brutit
stafven öfver de konservativa idéerna och modigt kämpat
Den 7 Februari.
241
för genomdrifvande af nationens stora lifsfråga. Jag hem¬
ställer. om bondeståndet bör vara det första, sorn visar
sin otacksamhet emot en regering, hvilken pä detta sätt gatt
dess önskningar till mötes och visat, att den står på fol¬
kets bästa? Vi hafva förut ådragit oss allas uppmärksam¬
het för det sätt, på hvilket vi löst de stora politiska frå¬
gor, som varit ä bane. Om nu bondeståndet skulle gä
den förste talarens önskan till mötes och afslå den Kongl,
propositionen, rörande handels- och sjöfarts-traktaten med
Frankrike, sä skulle vi derigenom ställa oss till och med
under presterna. Vi mäste noga tänka oss före, innan vi
hoppa pä en sä försåtlig krok. Vi böra dervid noga se
till, huruvida de förespeglade vådorna i verkligheten före¬
finnas, innan vi uttala vårt klandervotum emot upphofs-
männen till dc ifrågavarande traktaterna.
Jag har varit i tillfälle att genomläsa statsrådets pro¬
tokoll i den vigtiga underhandlingen emellan de förenade
rikena och franska regeringen samt derunder till min
stora tillfredsställelse förnummit, hurusom svenska rege¬
ringen och dess ombud verkligen i alla mål stätt pä
Sveriges bästa utan att eftergifva det minsta af nationens
intressen förr, än högsta nöden kräfde en billig modifika¬
tion. Svensk-norska underhandlarne hafva, med ett ord,
tillkämpat sig de fördelar, som varit möjliga att vinna,
men de hafva varit nödsakade att göra de eftergifter, som
varit oundgängliga för att, som man säger, ställa kyrkan
midt i byn.
Den läran, att Sverige går sin undergång till mötes,
är sä gammal, att den numera förlorat nästan all sin be¬
tydelse. Vi hafva alla funnit, att Sverige stätt sig och
står ännu, trots alla mörka förespeglingar om dess snara
ruin. Att landet för närvarande befinner sig i en svår fi¬
nanciel belägenhet, är ett för oss alla kändt faktum; men
detta olyckliga förhållande drabbar icke ensamt Sverige,
utan jemväl öfriga länder, och kan allraminst sägas leda
sitt ursprung från de afslutade traktaterna eller tullag¬
stiftningen.
Man har framställt anmärkning deremot, att traktaten
blifvit afslutad på tolf år. Af statsrådsprotokollen upp¬
lyses, att detta ä Frankrikes sida fordrades såsom ett af
de oeftergifligaste vilkoren, derest icke underhandlingarne
skulle afbryta?. Vår regering hade önskat kortare tids¬
bestämmelse. men dertill hade franska regeringen vägrat
sitt bifall.
Bonde-Suts Prot. vid 1865—66 årens Riksdag. !!• 1 b
242
Den 7 Februari.
Att kontrakterne skulle hafva tillkommit i uppenbar
strid med svenska, grundlagen har den föregående talaren
velat påstå. Detta påstående är emellertid helt oeh hållet
grundlöst. Traktaterna hafva framkallats af senaste Ri¬
kets Ständers beslut: de innebära således icke något, sorn
strider emot grundlagen; utan bestå af en ren verkstäi-
lighetsätgärd, hvilken regeringen haft ständernas upp¬
drag att fullborda. För hvar oeh en, sorn läst förra riks¬
dagens betänkande rörande tulltaxan, faller detta sig klart.
Detta betänkande hänvisar pä flera ställen till den påräk¬
nade franska traktaten. Att meningen jemväl varit, det
en sådan ■ traktat skulle komma att tillämpas före inneva¬
rande riksdag, framgår oförtydligt af föregående riksdags
inkomstbetänkande, hvaruti ständerna sjelfmant nedsatt den
af Kongl. Maj:t beräknade tullinkomsten med en half mil¬
lion ärligen under närvarande statsregleringsperiod, samt
i motäverna för sagda nedsättning åberopat den omstän¬
digheten, att tullsatserna skulle komma att minskas genom
traktaten.
I utskottets betänkande såväl som i den Sandstcdtska
motionen påpekas åtskilliga saker, på hvilka man måste
noga tänka, innan man fattar sitt omdöme. Då man flyk¬
tigt genomläser åtskilliga yttranden derutinnan, så förle-
des man lätt att taga dem för rena sanningen, men detta
är blott ett missförstånd. Det heter nemligen, att franska
statskassan skulle göra en ärlig uppoffring af 1,159 022
francs eller 834 495 riksdaler 84 öre, men af detta belopp
skulle Sverige icke bekomma större andel, än blott 166.898
riksdaler, allt det öfriga skulle tillfalla Norge. Man för¬
biser härvid den vigtiga omständigheten, att franska ton-
neau-nedsättningen kommer den svenska producenten ode-
ladt till godo; det är icke skepparen, utan lastafsändaren
sorn njuter fördelarne häraf, ty i samma män som umgäl-
derna minskas på lossningsorten, njuter producenten större
behållning pä sin vara. Det anmärkta förhållandet inver¬
kar sålunda icke i ringaste måtto till ens någon fördel för
Norge, ty äfven om norska fartyg hädanefter, såsom hit¬
tills, skulle begagnas för svenska varors forslande, kom¬
ma fraktpriserna icke att undergå någon rubbning, ty pro¬
ducenten har hittills nödgats hålla skepparen skadeslös för
såväl den gällande tonneau-afgiften, som för alla öfriga
umgälder. Här finnas mänga andra saker uti betänkandet,
som tarfvade en mera grundlig vederläggning, men jag in¬
skränker mig i detta fall till åberopande utaf hvad herr
Murens reservation innehåller.
Den 7 Februari.
243
Om bondeståndet skulle vara. nog obetänksamt att bi¬
falla detta betänkande oförändradt; hvad skulle deraf föl¬
ja? Jo! att detta stånd uttalade ett misstroendevotum
emot en regering, som man kort förut egnat det amplaste
loford. Sådant vore i min och mängas tanke högst oklokt,
pä samma gäng det vore moraliskt orättvist. Bondestån¬
det bör fördenskull icke bibehålla några tvetydiga motiver
utan helt enkelt och ärligt bifalla Kong!. Maj:ts nådiga
proposition i ämnet. Detta skulle vara bondeståndet vär¬
digt och visa inför nationell, att ståndet hyser den dju¬
paste aktning för rätt och sanning. Jag tror icke helier,
att det skulle finnas någon inom detta ständ, som i den
afgörande stunden skulle hafva mod att afslä traktaten;
till och med vännen Forsbeck, som strängt yrkat derpå,
skall sannolikt besinna sig, innan han röstar nej, ty man¬
nen är för klok att blottställa sig sjelf och ståndet för dc
följder, som ett slikt handlingssätt innebure. Dä bonde¬
ståndet allt hittills handlat storsinnadt i öfriga frågor, bör
man väl kunna hoppas, att ståndet åtminstone i denna
handlar rättvist.
För min del vill jag bifalla betänkandet utan några
mellanmeningar, i full öfverensstämmelse med herr Mu¬
rens reservation. Ett likartadt beslut kommer sannolikt
att fattas af borgareståndet. Att ridderskapet och adeln
samt presterne afslå traktaten, är deremot troligt, men
hvarföre kunna icke vi önska, att de må behålla denna
ära för sin egen del, utan att dertill räcka dem någon
hjelpsam hand? Den föregående talaren har sannt nog
upplyst, att de högre klasserne skulle vinna mest på tull-
nedsättningen, enär desse förbruka en större mängd franska
lyxartiklar, men de kunna då linna, att värt beslut icke är
förestafvadt hvarken af hämndlystnad eller egennytta emot
medständen. De främsta stånden skola derigenom desto
mera blotta de verkliga motiverna för sin hämndkänsla
emot vår närvarande regering, och vi kunna med skäl
skatta landet lyckligt, att rolerna vid riksdagen blifvit to¬
talt ombytta. Härigenom skall både Konung och regering
se, att de hafva ett säkrare stöd i en upprigtig folk repre¬
sentation. ani de privilegierade kaster, sorn vända sty¬
relsen ryggen i samma stund, som de icke fingo sina egna
önskningar uppfyllda. Ser man något längre tillbaka och
frågar sig sjelf: hvem har egentligen börjat agitationen
emot regeringen i traktatsfrågan, sä skall man finna, att
detta icke är bönderne, utan helt andra personer, sorn
icke förmått vinna särdeles stort förtroende inom detta
244
Dea 7 Februari.
stånd. De förste, som började utsända cirkulär och teck-
ningslistor i landsorterna, voro herrar Odelberg och Ter¬
smeden, hvilka veterligen aldrig utmärkt sig för att stå
pä det egentliga folkets bästa. Den förre är nogsamt
känd för sin handel med grusbackarna och den senare så¬
som chef för riks-hypoteksbanken. Att biträda dessa her¬
rars agitation emot tullsystemet finnes icke någon rimlig
orsak för andra än dem, som ledas af hämndens och ill-
skans passioner, och vi böra ännu mindre låta oss ledas
af egennyttan, utan bifalla herr Moréns reservation.
Johan Bergström från Kopparbergs län: Afven jag
vill bifalla den ifrågavarande traktaten och kan icke in¬
stämma uti det misstroendevotum, som blifvit uttaladt, och
då jag tror, att de fördelar, som med traktaten varit afsed-
da, vinnas genom dess antagande, hemställer jag, som, sedan
Forsbecks klander blifvit af Carl Anders Larsson till alla
delar vederlagdt, icke vill vidlyftigare orda, att ståndet
måtte, med utbytande af de i utskottets förslag förekom¬
mande mellanmeningarne, antaga herr Wistrands reserva¬
tion och således förklara, att ståndet funnit godt att för
sin del lemna sitt godkännande till den af Kongl. Maj:t
med Frankrike uppgjorda handels-traktaten.
Olof Larsson från Jemtlands län: Uti besvarandet
af den förste talarens anförande instämmer jag fullkom¬
ligt med Carl Anders Larsson och vill endast, med af¬
seende ä regeringens behörighet att afsluta traktaten, till-
lägga hvad jag anser ligga närmast till hands att taga i
betraktande.
Dä den med Frankrike afslutade handelstraktaten, hvar¬
om här är fråga, varit föranledd just af svenska nationens
förut uttryckta och af Rikets Ständer vid sistlidne riks¬
dag tydligt tillkännagifna önskan; då denna traktat utgör
ett oeftergifligt vilkor för det ännu mera önskade och önsk¬
värda sjöfartsfördraget, som i sammanhang härmed är af-
slutadt och som undanröjt de hittills rådande hindren för
svenska fraktfarten på Frankrike; dä bevillnings-utskottet,
oaktadt allt sitt bemödande vid behandlingen af denna
fråga, icke kunnat upptäcka någon hållbar anledning till
befarande af mindre gynnsamma följder häraf för värt land;
samt då således landets intressen synas vara vid trakta¬
tens uppgörande sorgfälligt bevakade, så torde Rikets Stän¬
der böra till densamma lemna sitt obetingade godkännande.
Utskottet har väl också tillstyrkt ett godkännande af
traktaten, men dervid inlagt en mellaninening, som hän-
tydcr pä, att ruan väntat ännu större fördelar af densam-
Den 7 Februari.
245
ina, att man sökt något sorn man icke funnit; men dä detta
något icke kunnat uppgifvas, sä anser jag det vara Rikets
Ständer mindre tillständig^ att sä tvetydigt uttrycka sitt
beslut.
Jag får derföre, lika med Carl Anders Larsson, före¬
slå, att bonde-ståndet fattar sitt beslut utan några obe¬
fogade misstankar och deremot öppet uttalar sitt erkän¬
nande af regeringens åtgöranden i detta fall. Jag vill så¬
ledes godkänna traktaten.
Förre vice talmannen Per Eriksson frän Wermland
delade samma åsigt, som Olof Larsson och Carl Anders
Larsson 1111 uttalat.
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes län: Ehuru
äfven jag visst icke gillar regeringens ingripande i tull¬
satsers uteslutande eller nedsättning i den taxa, ständerna
beslutat, dä dessa tullsatser äro af bevillningsnatur, sä bör
man dock, enligt mitt förmenande, härvid ihågkomma, att
sådant varit nästan oundvikligt under hittills använda oef¬
terrättliga representationssätt och begagnande af de olyck¬
liga förstärkta utskotten, der det berott pä en cinka-dus,
huru tullsatserna i förstärkt bevillnings-utskott utfallit, der
t. ex. fläsk blifvit åsatt införseltull, under det kött blifvit
fritt, och en sort blifvit belagd med tull, dä en annan blif¬
vit fri och sä in infinitum. Sedan vi nu äro så lyckliga,
att vi fått en verklig folkrepresentation, hoppas och tror
jag, att sådant icke mera skali komma i fråga, samt att
regeringen icke skall behöfva blanda sig deri och. om den
försöker det, icke lyckas.
Rikets är 1863 församlade Ständer voro icke i okun¬
nighet om, att en traktat med Frankrike var i fråga och,
utan att förbehålla sig någon pröfningsrätt, öfverlemnade
de saken att af regeringen afslutas, dervid beräknande
nedsättning af tullen å varor från det landet. Carl An¬
ders Larsson har sä tydligt redogjort härför, att jag icke
behöfver ingå i någon vidare bevisning härom. Forsbecks
uppgift, att de franska handelsplatserna skola vara öfver¬
fylla af osålda svenska produkter, drager jag starkt i
tvifvel, ty den är alldeles obevisad, och i händelse också
något skulle vara oförsäldt af hvad som blifvit ditfördt,
är sådant ingalunda ovanligt, ty det händer ofta, att stora
lager af jern och trävaror äro upplagda t. ex. i England
vid den tid på äret, då seglationen frän Sverige upphör,
för att afyttras innan ny tillförsel hinner anlända. I ut¬
skottet framhölls af deni, sorn ville ogilla ifrågavarande
traktat, att Sveriges intressen icke skulle blifvit tillräck¬
246
Den 7 Februari.
ligt väl tillgodosedda vid uppgörandet; och ehuru Fors¬
beck icke direkt påstått detsamma, framgår det dock af
hans här i frågan uttalade åsigt. Utan att ega giltigt skäl
dertill, anser jag mig hvarken böra eller ega rätt att ifrå¬
gasätta annat, än det vår regering och den person, som
ä dess vägnar ledt underhandlingarne, ä sin sida gjort allt
hvad i deras förmåga stätt att tillvinna ät Sverige så stora
fördelar, sorn möjligt varit. Carl Anders Larsson, sort) är
ledamot af kdnstitutions-utskottet, har ock lemnat upplys¬
ning derom, att verkligen sig sä förhåller. Så mycket har
jag varit med, äfven vid uppgörandet af affärer med ut¬
ländingar, att jag vet och förmår inse, att en stat, sorn
önskar och söker vinna någon fördel för sig, också mäste
ingå pä att lemna motsvarande fördel ät den, med hvil¬
ken man underhandlar, om någon uppgörelse skall kun¬
na ske.
Då nu Sverige sökte fä lättad afsättning i Frankrike
pä sina förnämsta exportvaror och lindring af skeppsum-
gälder för sina fartyg i franska hamnar, så kan väl icke
någon undra uppå, att Frankrike ä sin sida fordrade lät¬
tad afsättning i Sverige å sina exportvaror. Men den stora
fördelen af traktaten för oss är, att hvad vi hafva att af¬
yttra är nödvändighetsvaror, då det deremot endast är lyx¬
artiklar, sorn Frankrike har att erbjuda oss, och hvilka det
beror pä nationen att köpa eller undvara. Måtte sven-
skarne blifva sä kloka, att de åtnöja sig med och före¬
trädesvis köpa svenska varor, ty om sä sker, tillskyndar
traktaten åt oss endast fördelar. Forsbecks uppgift, att
det egentligen är tjenstemännen, som äro afnämare af ifrå¬
gavarande lyxartiklar, förtjenar icke någon vederläggning
såsom varande öfverdrifven och skef, ty det är nog flere,
som äro afnämare derutaf.
Klandret öfver traktatens bestämmande för tolf år är
obefogadt, dä vi nu veta, att Frankrike icke ingått pä den
med andra vilkor; och dä Kongl. Maj.t, enligt regerings¬
formens 12:te § eger ingå på sådana traktater, samt jag
icke kan finna annat, än att den är tili rikets fördel, hy¬
ser jag icke någon betänklighet att äfven i detta afseende
godkänna den. Hvad beträffar det klandervotum, som ut¬
skottet sammanställt med godkännandet, sä enär menin-
garne varit och äro delade om de fördelar eller olägen¬
heter, sorn traktaten skall medföra, hvilket ej är att un¬
dra uppå, dä olika åsigter lätt göra sig gällande i en dy¬
lik fråga, der endast framtiden kan utvisa, hvilka som haft
rätt, alser min enkla reservation endast, att dessa klan¬
Den 7 Februari.
247
drade uttryck bort fä sin plats uti motiverna tili lugnande
för dem, sorn blott spä olyckor för riket af traktaten, trien
alldeles icke intagas tillsammans meri beslutet. För min
del anser jag, att de, som frukta för traktatens antagande,
böra vara belåtna med det kiander, som redan hittills är
uttaladt och skrifvet, samt att det för detta ständ skulle
vara både oklokt och orättvist att uttala ett klandervotum
emot dem, som vi sä högt värdera, hvarföre jag förordar
ett rent bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition, hvil¬
ken jag, åtminstone för min del, kommer att godkänna.
Per Olof Hörnfeldt frän Vester-Norrlands län: Lika
med föregående talare anser jag icke något misstroende¬
votum emot regeringen böra uttalas, och jag kan af sädan
anledning icke heller godkänna ordställningen uti utskot¬
tets förevarande utlåtande. Om man genomläser utlåtan¬
det, linner man, att, sedan utskottet öfverst på pag. 5 för¬
klarat sig vara mindre i tillfälle att bedöma, huruvida de
nedsättningar i tuli, hvilka för varors införsel hit till riket
blifvit såsom godtgörelse genom handelstraktaten bestäm¬
da, äro större än att de olägenheter, sorn efter Heres me¬
ning skulle deraf kunna härflyta, må uppvägas utaf förde-
larne af sjöfartsfördraget och af de tull-lindringar, hvilka
för införsel i Frankrike af artiklar, som ansetts blifva före¬
mål för export dit från Sverige, jemväl genom handels¬
traktaten betingats, sä säger utskottet i konklusionen, att
de fördelar för landet, som man kunnat vänta och hoppas
af en handelstraktat med Frankrike, icke kunna anses nöj¬
aktigt vunna genom den nu afslutade. Hvad utskottet sa¬
lunda i konklusionen yttrat anser jag böra uteslutas, ty
om så sker, är intet misstroendevotum emot regeringen
uttaladt. Dä regeringen uti 16 § af traktaten förbehållit
sig rättigheten att höra Rikets Ständer, tror jag icke re¬
geringen skola illa upptaga, om vi uttala den åsigten, att
traktaten icke bort sättas i verkställighet, innan ständerna
blifvit hörda.
På hvad jag nu framställt yrkar jag proposition, men
om detta mitt förslag icke vinner ständskamraternas bifall,
vill jag antaga herr Murens reservation.
Olof Wilsson från Vesterbottens län: Det torde icke
ligga inom möjlighetens gräns att uppgöra en traktat, som
tillfredsställer alla intressen, till följd hvaraf, och dä jag
anser den emellan Sverige och Frankrike nu afslutade vara
antaglig, jag. med kännedom derom, att lurendrejeri en¬
dast befordras genom höga tullsatser, för min del viii god¬
känna Kongl. Maj.ts proposition utan något tillägg.
248
Den 7 Februari.
Nils Olsson frän Malmöhus län: Dä jag vid förra
riksdagen var ledamot af dåvarande bevillnings-utskott,
får jag upplysa derom, att en underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t dä beslutades med anhållan om genomförande
af en handelstraktat med Frankrike. Vid sådant förhållan¬
de anser jag mig icke kunna annat än instämma uti hvad
Carl Anders Larsson nyss anfört och yrka, att Kongl.
Maj:ts proposition mätte oförändrad antagas.
Anders Medin frän Kronobergs län: Det kan väl
synas mycket vägadt att uppträda i denna fråga, dä jag
icke kan instämma uti någon föregående talares, icke ens
den förstes, åsigter; men dä jag har för vana, att uti före¬
kommande frågor följa och uttala min öfvertygelse, äfven
om den strider emot andras, drager jag icke i betänkande
att äfven nu uttala min mening, som alldeles icke är före-
stafvad af någon egennytta. Jag mcdgifver gerna, att jag
icke eger den statsmannablick, som erfordras för bedö¬
mande af denna vigtiga fråga, och min mening är icke att
helt och hållet motsätta mig ett förslag af den regering,
hvilken jag älskar och värderar lika högt, som någon af
mina ståndsbröder; men jag anser mig, såsom represen¬
tant, icke vara befogad att af konsideration för regerin¬
gen frångå min egen åsigt. Den af regeringen afslutade
och Rikets Ständer nu förelagda traktaten bör, enligt min
åsigt, icke afsiås eller underkännas; men dä jag icke tror
oss vara berättigade att binda händerna för nästsamman-
trädande ständer, torde det vara klokast att godkänna trak¬
taten endast för den tid eller sä länge, som vi hafva grund¬
lagsenlig rätt att besluta om densamma, ty om traktaten
skulle befinnas vara ofördelaktig för vårt land, bör det
stå representationen fritt att besluta förkortning af den
tid, under hvilken den skall gälla. Genom ett sådant be¬
slut kan jag icke inse, att vi stöta oss med vår regering
eller med Frankrike, och jag är fullt förvissad derom,
att stormakten Frankrike icke derför skall hämnas pä vårt
lilla land. Den tid, som förflutit efter det traktaten blif¬
vit tillämpad, har varit för kort för att kunna medgifva
något grundadt omdöme om verkan af densamma, eller
huruvida tullinkomsterna blifva lika stora, som tillförene,
helst de till riket införda varorna, åtminstone till en icke
obetydlig del, ännu finnas i tullens magasiner, hvarest de
sannolikt äfven under en längre tid fä qvarligga.
Ehuru jag anser, att regeringen bort höra Rikets Stän¬
der innan den ifrågavarande traktaten blifvit satt i verk¬
ställighet och tillämpad, vill jag dock icke. såsom Fors-
Den 7 Februari.
249
beck, uttala min förkastelsedom öfver regeringen och den
af regeringen tillsatta tullkomitén, enär jag är förvissad
derom, att de i denna fråga följt sin öfvertygelse; ty jag
har vid samtal med personer, som hylla frihandelssyste¬
met, erfarit, att de äro fullt öfvertygade om nyttan för
vårt land af den sats, som de drifva. Att Sverige icke
kan undvara de tullinkomster, som det möjligen kan fä,
veta vi alla, och jag har derföre ansett, att man borde
bibehålla om icke höga, åtminstone måttliga tullsatser pä
de varor, sorn till riket införas. Sjelf har jag såsom re¬
presentant deltagit i Rikets Ständers beslut att afskaffa
förbuden, och jag har derefter erfarit, huru tullsatserne
sedermera vid hvarje riksdag blifvit allt mera nedsatta;
men jag tror icke att vi hafva råd att gå så långt, som
Kongl. Maj:t i sin proposition föreslagit, eller kunna be¬
sluta traktatens antagande för längre tid än ett är; och
det är af sådan anledning, som jag föreslår, att Rikets
Ständer till svar å Kongl. Maj:ts nådiga proposition af den
17 november 1865, angående med Frankrike afslutade han¬
dels- och sjö farts-traktater, i underdånighet anmäla:
Det Rikets Ständer fastställt de i den med Frank¬
rike den 14 februari 1865 afslutade handels-traktat
bifogade tariff B. upptagne införselstullar att gälla
under den tid, för hvilken Rikets Ständer ega grund¬
lagsenlig rätt att i bevillningsfrågor besluta.
Och anhåller jag, att talmannen mätte framställa pro¬
position å bifall tili detta mitt förslag.
Samma åsigt delades af Josef Smedberg och Johan
Peter Andreasson frän Elfsborgs, August Danielsson från
Norrbottens, Gustaf Hedström frän Westerbottens, Åke
Andersson och Anders Persson från Malmöhus, Per Anders¬
son och Andreas Eskilsson frän Blekinge, Ola Lasson och
Anders Persson från Kristianstads, Carl Isak Bengtsson och
Jonas Jonasson frän Kronobergs, Johannes Andersson från
Skaraborgs, Erik Jonsson från Westmanlands samt Johan
Erickson och Johannes Andersson från Jönköpings län
med ilere ståndets ledamöter.
Gustaf Holin frän Upsala län: Då uti en sä vigtig
fråga, sorn denna, hvar och en bör uttala sin öfvertygelse,
får jag tillkännagifva, att jag icke begärt ordet för att
motsätta mig antagandet af elen franska traktaten; men då
jag anser oss icke hafva rättighet att binda händerna på
kommande ständer, vill jag bifalla den med det af Medin
gjorda förbehåll.
250
Den 1 Februari.
Sven Hansson frän Östergötlands ian: Att |iä sätt
Forsbeck antyd t, denna traktat tillkommit på grundlags¬
vidrigt sätt, kan jag icke finna, sedan Rikets Ständer uti
underdånig skrifvelse uppdragit ät regeringen att utsluta
densamma. Dä denna skrifvelse innehöll ett lika gällande
bemyndigande för regeringen att behandla saken, som dä
en enskild person leranar ät en annan fullmagt att bevaka
hans rätt och talan, tror jag icke heller det hafva varit
regeringens pligt att höra Rikets Ständer, innan den låtit
den afslutade traktaten träda i verket. Ått Sverige sedan
långt tillbaka ästundat en handels- och sjöfarts-traktat
med Frankrike, lärer väl icke kunna bestridas, och att för
sådant ändamål skulle erfordras nedsättning i importtullen
pä franska exportartiklar, synes ju såväl af Kongl. Maj:ts
nådiga skrifvelse till Rikets Ständer den 21 november
1862, som af Rikets Ständers vid sistlidne riksdag fattade
beslut, då de härför nedsatte tullinkomsterna med 500.000
riksdaler.
Sedan man nu kommit derhän, att, på grund af stän¬
dernas skrifvelse, fä genom Kongl. Majit uppgjordt ett dy¬
likt fördrag, söker man pä allt möjligt sätt att ogilla det¬
samma; af hvad orsak kan jag icke förstå, om ej derföre,
att än den ene och än den andre anser sig icke hafva fått
pä konsumenternes bekostnad nog hög skyddstull för sin
näring.
Hvad som ligger fienderna till traktaten mest om hjer-
tat synes vara dels bränvinsbränningen, hvars ruin de genom
traktatens antagande förutspå, och hvilken de framhålla
såsom en del af Sveriges modernäring, jordbruket, dels ock
den förlust staten skulle komma att lida, om denna indu¬
stri tillfogades något inträng. Här framställa sig tvänne
frågor: är bran vinsbränning nödvändig för ett lönande
landtbruk? eller är den ens nyttig för landtbrukare i all¬
mänhet? På den första frågan lemnar jag till svar ett pä
erfarenhet grundadt nej, och pä den andra samma svar,
sedan jag undantagit bränvinsidkaren, och detta pä det
skäl, att ett bränneris närbelägenhet uppmuntrar till öfver¬
drifven potatesodling. För egaren till bränneriet kan detta
ske utan skada, emedan han genom dranken ökar utfodrin¬
gen och skaffar gödsel till sin gård; men så är det icke
med ortens öfrige jordbrukare. Genom underlättad afsätt¬
ning hafva dessa blifvit uppmuntrade till öfverdrifven po¬
tatesodling. Denna växts stjelk lemnar ingen foda till ut¬
fodring pä ladugården, och dä rotknölarna säljas, kommer
ju intet åter af den näring, sorn jorden lemnat til! pota-
Den 7 Februari.
251
tesväxten; Alltså niåste denna jord gå sin ruin till mö¬
tes. Huru staten skall gä miste om sina många mil¬
lioner, kan jag icke förstå. Sådant kan icke heller för¬
klaras pä annat sätt, än att Sveriges befolkning upphör att
supa sä mycket, som hittills, och jag hemställer till heder¬
värda ståndet, om det icke dä skulle vara en kär förlust,
ty taga vi vår,t bränvin genom import frän utlandet, sä
har ju staten en högre inkomst af 15 öre pä hvarje kanna,
än om vi tillverka varan sjelfva. Här har såsom bevis
på omöjligheten att i Sverige tillverka bränvin, om trak¬
taten antages, blifvit anfördt, att iinportörerne af fransk
drulsprit skola kunna sälja denna vara till 1,07 riksdaler
för hvarje kanna; men dä hafva vi ju icke betalt mera än
32 öre kannan för drufspriten; och jag hemställer dä till
en hvar, om icke, genom att uppfodra de produkter, sorn
skulle läggas i bränvinspannan, pä ladugården, detta skulle
lemna lika godt resultat. För min del är jag fullt öfver-
tygad derom, att vi på detta sätt skulle bereda oss en icke
obetydlig nationalvinst.
Man må förfäkta bränvinsbränningen huru mycket
sorn helst, så lärer man väl icke skäligen kunna påstå, att
dranken har samma värde för ladugården, som säden och
rotfrukterne. Jag har nog hört, att, då ifrarne för brän¬
ningen tala om de fördelar, som deraf tillskyndas jordbru¬
ket, de alltid uppskatta dranken till samma värde, som de
i bränvinspannan nedlagda produkterna; men blifver det
fråga om att värdera till hvad pris en kanna bränvin här
i landet kan tillverkas, då är dranken icke värd sä myc¬
ket, att den ens är värd att talas om.
Erkännande min oförmåga att till hela dess vidd bedom¬
ina denna vigtiga handling, har jag icke. med allt det stu¬
derande jag nedlagt på denna fråga, kunnat spåra något
ofördelaktigt deri för Sverige; och dä traktaten blifvit upp¬
gjord af vår för frihet och framåtskridande lifvade regering,
som både förstått och. efter hvad jag förmodar, iakttagit
landets fördel, kan jag icke' annat, än på det lifligaste yrka
antagande af traktaten, utan uttalande af något misstroende
om dess fördelar.
Johannes Andersson frän Elfsborgs län: Jag vill
icke uppträda med något misstroendevotum emot regerin¬
gen, men jag har ansett oss böra endast provisionel an¬
taga den ifrågavarande traktaten, tilldess vi fä erfara, huru¬
vida den är för landet nyttig eller skadlig. Det är ock
af sådan anledning samt på det att vi icke må binda hän¬
derna för nästsammanträdande ständer, som jag instämmer
uti Medins förslag, på hvilket jag begär proposition.
252
Den 7 Februari,
Vice talmannen Anders» Eriksson frän Elfsborgs Ian:
Jemte det jag instämmer uti hvad Carl Anders Larsson
yttrat, får jag förklara, att jag omöjligen kan göra mig
klart begrepp hvarken om Forsbecks stränga yttranden,
eller om utskottets slutmening, der det bland annat heter,
att de fördelar för landet, som man kunnat vänta och
hoppas af en handels-traktat med Frankrike, icke kunna
anses nöjaktigt vunna genom den nu afslutade. Hvad hade
man dä egentligen väntat och hoppats? Har man icke
genom traktaternas antagande fatt lossade de onaturliga
band, som gjorde det nästan omöjligt för svenska fartyg
att besöka franska hamnar? Har man icke genom trak¬
taterna utverkat, att svenska fartyg numera äro berätti¬
gade att i Frankrikes hamnar tillgodonjuta alla de förmä¬
ner, som beviljas den mest gynnade nations fartyg och de
med sådana fartyg in- och utförda laster? Har man icke
äfven redan sett de lyckliga följderna af traktaterne, dä
under loppet af år 1865 exporten af jern och stål samt
trävaror stigit, ä de förra med 11.75 procent och ä bräder
och plankor af furu eller- gran med 37.60 procent utöf¬
ver hvad de härifrån till Frankrike är 1864 afgängna far¬
tygs drägtighet och innehafda last utgjort?
Att en handels- och sjöfarts-traktat med Frankrike
varit nödvändig, lärer icke någon kunna bestrida. Bevis
derom finnes i det förhållandet, att då under är 1864 till
Frankrike exporterades varor för blott 11 millioner riks¬
daler och importerades för 2 millioner riksdaler, uppgick
under samma är exporten till England till 48 millioner
och importen derifrån till 24 millioner riksdaler, ehuru
England är fattigare på jern och träd, än Frankrike.
Utskottet säger vidare i slutmeningen, att Rikets Stän¬
der förväntat, att den franska handels-traktaten blifvit un¬
derställd Rikets Ständers pröfning och godkännande, in¬
nan de bestämmelser, den innehåller, blifvit tillämpade.
Detta yttrande synes mig vara lika underligt, som det
föregående, här ofvan anmärkta, ty jag kan icke finna det
vara eller hafva varit Kongl. Majts skyldighet att förr, än
som skett, för Rikets Ständer framlägga de afslutade trak¬
taterna, dä dels Rikets Ständer vid föregående riksdag hos
Kongl. Majit anhållit om desammas afslutande samt till
och med beräknat en icke så obetydlig förminskning i tull¬
intraderna, dels ock Kongl. Majit har grundlagsenlig rätt
att afsluta fördrag med främmande magter.
De, som vilja förkasta traktaterna, invända väl, att
såsnart uti desamma förekom något, hvarigenom de stad¬
gade tullsatserna ändrades, Kongl. Majit icke skulle ega
Den 7 Februari.
£53
rätt att dem antaga utan Rikets Ständers hörande och
bifall, enär Rikets Ständer allena ega att sig beskatta.
För min del vet jag icke något hinder för Kongl. Maj:t
att nedsätta de af Rikets Ständer bestämda tullsatser, ty
dermed har Kongl. Maj:t icke beskattat folket.
Att, såsom några föregående talare yrkat, antaga
traktaterne för endast någon kortare tid, är icke möjligt,
då franska regeringen icke vill ingå på kortare tidrymd,
och derför måste vi antingen godkänna eller förkasta dem.
Jag yrkar således, att ståndet måtte godkänna utskottets
utlåtande, med uteslutande af de deri förekommande tnel-
lanmeningarna, och jag hyser den goda förhoppningen,
att ståndet icke motsätter sig detta mitt yrkande och ge¬
nom ett sådant motstånd gifver lastarenom rum.
Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län instämde.
Anders Andersson från Skaraborgs län: Jag hade
måhända gjort rättast, om jag afstått ifrån att yttra mig
och instämt med dem, sorn talat för bifall till Kongl. Maj:ts
nådiga proposition; inen eftersom jag fått ordet, så må det
tillåtas mig att tillkännagifva mina tankar.
Man säger, att, om den franska traktaten bifalles, den
inhemska industrien skall aftyna och våra fabriker icke
längre bära sig; men jag tror icke, att detta skall blifva
så farligt, helst som tullen pä de råämnen, som de för¬
arbeta, äfven nedsättes. Om en eller annan fabrik skulle
löna sig mindre väl, bevisar detta, enligt min tanka, in¬
genting annat, än att fabrikanten är oduglig, eller också
att fabrikationen är onaturlig, och i ena eller båda af
dessa fall är det väl icke rätt, att konsumenterna tvingas
att betala mera, än hvad varan är värd.
Jag kan icke undgå att tillbakavisa några uttryck,
som förekomma uti en af reservationerna. Det säges nem¬
ligen att, om den franska traktaten antoges, det skulle
uppstå en sådan njutningslystnad, att den skulle hota
med nationens död och att det skulle stå oss veklingar
ingenting annat till buds, än att med våra njutningar
lära våra efterkommande våra laster, samt slutligen att
vi under oket af både in- och utländskt penningetyranni
skola varda förslafvade. Sådana beskyllningar äro verk¬
ligen härda, ja, jag kan nästan säga svarta och mörka.
Hvad angar den befarade samt så mycket fruktade
importen utaf öfverflödsvaror, sä tror jag icke, att der¬
med skall blifva särdeles farligt. Jag hade trott, att den
gamla goda regeln ännu står qvar, att den, som icke vill
köpa, slipper göra det, eller huru tror man det vara möj¬
254
Den 7 Februari.
ligt att uppgöra författningar oller tulltaxor på sådant
sätt, att de kunna blifva alla dårars förmyndare. Sådant
har hittills varit omöjligt och kommer ©tvifvelaktigt, att
äfven i en framtid förblifva det. Beträffande den sä
mycket öfverklagadc njutningslystnaden, är det visserligen
sannt, att man med en stigande upplysning och en fratn-
åt.gäende civilisation icke är nöjd att hafva det på sam¬
ma sätt som fordom. Man är icke belåten med att bo i
ett pörte iskogen; man vili kanhända till och med tvätta
sig bättre ren än förr, samt i följd deraf konsumera något
mera tvål och såpa; men om jag icke missminner mig,
säger Liebig, att man kan bedöma ett folks civilisation
efter den mängd af tvål och såpa, som det förbrukar.
Slutligen kommer reservanten till sjelfva kardinal¬
skälet för sin reservation, deruti han förklarar, ”att vi,
genom traktatens antagande, skola än ytterligare förvek¬
ligas, utarmas och skuldsättas, för att ändtligen under oket
af både in- och utländskt penningetyranni varda förslaf-
vade.” Nog är det väl en sanning, att vi hafva skulder,
mycket skulder, men icke tror jag just, att vi derför äro
fattiga. Reservanten har i sin reservation framdragit sat¬
ser ur historien. Låtom oss följa honom der. Vänder
man på ett eller annat af historiens blad, skall man finna,
att hvarje folk eller hvarje generation haft sig ålagt nå¬
got. visst arbete, som den under sin tid skolat uträtta.
Våra förfäder spillde sin tid, sitt blod och ödade sina
penningar pä slagfältet. Vi hafva varit lyckligare än de.
Vi hafva fått arbeta i vår jord, vi hafva byggt, jernvägar
och telegrafinrättningar, dessa ofantliga häfstänger för
framåtskridandet, i värt land, hvilka, såsom någon förfat¬
tare uttrycker sig, böra anses för civilisationens plog¬
fåror. Men icke nog med de kostnader, som för sådana
ändamål blifvit nedlagda, veta vi också, att. under de
sistförflutna 30 åren nästan hela svenska jorden blifvit
laga skiftad samt alla förut, befintliga gamla, ruttna och
osnygga kojor ersatta med nya och snygga bostäder. Om
man beräknar huru mycket allt. detta kostar, skall man
fä ihop en icke så obetydlig summa, och om vi under
sådana förhållanden hafva betydliga skulder, så hafva vi
också valuta derför.
En föregående talare har sagt, att regeringen i af¬
seende på franska traktaten icke handlat i enlighet med
grundlagen, hvaremot åtskilliga andra ledamöter velat be¬
visa, att regeringen haft grundlagsenlig rätt att, afsluta
denna traktat.
Den 7 Februari.
255
För min tiel gillar jag den senare äsigten och är öf-
vertygad derom, att regeringen handlat i landets sanna
intresse. Regering och folk hafva de senare arén gått
hand i hand på framåtskridandets bana, och hvarför skall
man vilja tro annat, än att fäderneslandets välgång varit
det mål, som regeringen äfven i denna fråga haft i
sigte?
Jag vill bifalla betänkandet, dock icke med tillsats
af de baska malörtsdroppar, som utskottet deri inmängt.
Anders Augnst Andersson från Östergötlands län:
Att uti en sä vigtig fråga som den förevarande, menin¬
garna äro delade, förundrar mig icke; men det förefaller
mig såsom en hvar af de talare, hvilka yttrat sig, öfver-
drifvit sin sats. För min del kan jag icke instämma uti
Forsbeeks yttrande, att traktatens antagande skulle blifva
en ren olycka för vårt land, och då jag är öfvertygad
derom, att vår älskade regering gjort allt hvad den kun¬
nat, för att bereda oss fördelar, torde något klander icke
rättvisligen böra emot regeringen framställas.
En ledamot, med hvilken mänga af ståndets ledamö¬
ter instämt, har föreslagit, att den ifrågavarande traktaten
icke skulle af Rikets Ständer godkännas för längre tid än
ett år. Om så kunde ske vore det måhända icke så illa:
men jag kan aldrig tänka mig, att Rikets Ständer, sedan
de hos regeringen anhållit 0111 åvägabringande af en han¬
dels- och sjöfartstraktat med Frankrike, nu skola kunna
fatta ett sådant beslut. En talare har ordat vidt och
bredt 0111 bränvinsbränningen. Hvarföre han inblandat
den i denna fråga, vet jag icke, om det icke är af den
anledningen, att han är missbelåten med den. Emellertid
anser jag mig böra upplysa, att min erfarenhet icke ledt
till samma resultat, samt att de mest sakkunnige perso¬
ner, hvilka predikat samma svåra förkastelsedom i fråga
om alfallet vid bränvinsbränningen, som Sven Hansson,
numera äro af helt annan åsigt. Införseln af den franska
drufspriten är måhända icke fördelaktigt för landet: men
då regeringen äfven i detta afseende gjort hvad den kun¬
nat och införseln af sådan vara hit till landet är belagd
med ett öre högre tull, än i något annat land blifvit be¬
stämd, torde faran icke vara så särdeles stor.
Hvad utskottets betänkande beträffar, måste jag be¬
känna, att jag icke anser det vara i allo så tillfredsstäl¬
lande, sorn man haft anledning att önska; ty Sverige har
icke fått motsvarande fördelar af Frankrike; men då vår
256
Den 7 Februari.
regerings bemödanden att bereda Sverige större fördelar
strandat emot franska regeringens intressen och det såle¬
des icke varit möjligt att på hatti e vilkor afsluta trakta¬
ten, får man väl nöjas dermed. Allt detta finnes omta-
ladt i utskottets motivering, och derför anser jag det vara
öfverflödigt att intaga detsamma i konklusionen.
Mitt yrkande blifver således, att ståndet, med uteslu¬
tande af mellanmeningarne, måtte förklara, det Rikets
Ständer funnit godt att forsin del lemna sitt godkännande
till den af Kongl. Majit med Frankrike uppgjorda han-
delstrakfaten.
I öfrigt anser jag mig böra erinra, att, då regeringen
vid traktatens afslutande gjort förbehåll om ständernas
hörande, allan rättfärdighet blifvit uppfylld.
Adolf Sköldberg från Skaraborgs län: Utan att ingå
uti någon speciel granskning af utskottets förslag, får jag
tillkännagifva, att, så länge Sverige har stål, jern och trä¬
varor att afyttra, jag anser en handels-och sjöfartstraktat
med Frankrike särdeles nyttig. På grund af hvad som
förekommer i motiverna till utskottets utlåtande, anser
jag den i utskottets konklusion insatta första mellanme-
ningen vara alldeles obefogad; och ehuru den andra niel-
lanmeningen väl synts mig hafva något skäl för sig, vill
jag dock, enär det der anmärkta förhållandet finnes i
motiverna påpekadt, med uteslutande deraf, bifalla be¬
tänkandet.
Anders Johnn Sandstedt frän Jönköpings län: Då
jag inom detta hedervärda ständ afgaf min motion, sorn
hade till hufvudsakiigt syfte, att den af regeringen med
Frankrike afslutade handels- och sjöfartstraktat skulle på
det sorgfälligaste blifva af Rikets Ständer pröfvad, miss¬
tog jag mig icke i den öfvertygelsen, att ärendets vigt
fordrade representationens allvarligaste behandling. De
olika meningarne inom bevillnings-utskotfet hafva också
icke sparat någon möda att till alla delar framhålla det
vigtiga ärendet och belysa saken från alla dess olika si¬
dor. Striderna inom utskottet äfvensom de vid betän¬
kandet fogade reservationerna hafva tydligen ådagalagt,
att denna traktat icke är afslutad till Sveriges sannskyl¬
diga. nytta; ty till fullo är bevisadt, att sagde handels-
och sjöfartstraktat icke bereder de förespeglade fördelarne,
hvarken för vår hufvudnäring, jerntillverkningen, eller för
vår modernäring, jordbruket, såvida man icke vill kalla
det för en lycka, att vårt land skall öfversvämmas af ut¬
ländskt bränvin och andra spirituösa drycker. Icke heller
Den 7 Februari.
257
linnes ringaste spär till uppmuntran, utan tvärtom till
ruin för vår industri, hvars ärliga tillverkningsvärde utgör
circa 70 millioner riksdaler; och slutligen för sjöfarten
tillkommer största fördelan icke oss, utan Norge.
Härvid mä dessutom noga besinnas obefogenheten af
den närvarande representationen att i tio långa är binda
sävä'1 regering som ständer för möjligheten att rätta eller
ens jemka hvad en blind frihandelsidé nu med sädant
magtspråk beslutar.
För min ringa del mägtar jag icke inse annat, än att
jag handlar såsom jag bör, dä jag söker att, åtminstone
med min röst, afvända all den olycka, som denna traktat
skall komma att tillskynda vårt land, i det jag alltså fort¬
farande afstyrker godkännande af franska traktaten. Helst
skulle jag tillstyrka antagandet af herr Wolffelts reserva¬
tion; men då jag icke vågar hoppas, att denna öfverens-
stämmer med flertalets inom ståndet uttalade åsigter, för¬
enar jag mig med hvad Medin föreslagit.
Carl Casper Nettelbladt från Stockholms län: Här
har blifvit så mycket taladt för och emot franska trakta¬
ten, och ståndet har redan blifvit tillräckligt bespisadt
med drank och potates, så att jag icke "vidare vill
taga ståndets tid i anspråk, hvarför jag förenar mig uti
Medins förslag.
Svante Bergström från Östergötlands län: Diskus¬
sionen, huru vidlyftig den än varit, har dock hufvudsak¬
ligen omfattat tvänne hufvudprinciper, den ena omfat¬
tande frågan huruvida franska handels-traktatens afslu-
tande är enlig med grundlagen och den andra huru¬
vida traktaten kan å landets näringsförhållanden hafva ett
välgörande inflytande och derför vara lämplig.
Till bevis för grundlagsenligheten säger man, att re¬
geringen erhållit sistlidne riksdags uppdrag att afsluta
traktaten; att regeringen enligt 12 § regeringsformen obe¬
stridligen egt rätt att afsluta densamma och slutligen att
gammalt bruk samt mångfaldiga utan anmärkning vidtagne
dylika åtgärder bekräfta regeringens rätt, att ständerna
oatsporda nedsätta gällande tullsatser.
Beträffande uppdraget vill jag blott erinra, att riks¬
dagens åtgärd ej var sä uteslutande till regeringens för¬
del, som åtskilige talare synes vilja antaga. Väl ar
sannt att Rikets Ständer efter vid sistlidne riksdag erhål¬
len kännedom derom, att underhandlingar med Frankrike
blifvit påbegynta, både önskade och antogo att en traktat
Bonde-St:ts Prof. vid 1865—66 årens Riksdag■ H. 17
258
Den 7 Februari.
skulle afslutas pä grundlagsenlig! sätt; men då Rikets
Ständer tid riksdagens slut, låt vara att det skedde ge¬
nom omröstning i förstärkt utskott, tydligen tillkännagåfvo
i hvilken rigtning de önskade, att en ny tulltaxa måtte
utarbetas, borde ej regeringen deraf kunnat hemta något
stöd för sin åtgärd att, i strid mot riksdagens beslut, ned¬
sätta en tredjedel af alla i tulltaxan upptagne artiklar
och detta till ett så ringa belopp som traktaten utvisar.
Hvad regeringens rätt att afsluta traktater med främ¬
mande magter beträffar, har säkerligen ingen satt något så¬
dant i fråga, men en traktat bör för att vara grundlagsenlig
afslutas utan förnärmande af Rikets Ständers rätt att sig
sjelfva beskatta. Detta hade äfven låtit sig göra med
franska traktaten om Frankrike i allmänna ordalag tiller¬
känts så stora fördelar, som svenska tulltaxan möjligen
kunnat lemna, eller, såsom det vanligen heter, samma rät¬
tigheter som de mest gynnade nationer erhålla. Om nå¬
gon dylik ordställning begagnats hade säkerligen ingen an¬
märkning kunnat göras emot traktaten. Men så som den
nu är uppställd bör ej någon kunna förbise, att Rikets
Ständers sjelfbeskattnigsrätt verkligen har blifvit förnär¬
mad. Man säger väl, att, då grundlagarne ej förbjuda ned¬
sättning i tullsatserne, deraf äfven bör följa rättigheten
till sådan nedsättning; men dels bör ihägkommas, att
grundlagarne skola tolkas efter ordalydelsen, och dels är
det tydligt, att hvarje nedsättning mäste åstadkomma nå¬
gon rubbning i de beräknade statsinkomsterne, hvilka der¬
före måste på annat sätt ersättas. Rikets Ständers beslut
angående skatterne blifva ju således rubbade! tvärtemot
grundlagens föreskrifter.
Då kommande riksdag ej är bunden af föregående
Rikets Ständers beslut, är det både oformligt och grund¬
lagsvidrigt, att antaga traktaten på tolf är, hvarföre till
en början yrkas att den åtminstone ej må antagas för
längre tid än nästa statsreglering.
Med fullkomligt erkännande af regeringens stora po¬
pularitet och folkliga beteende i sina flesta styrelseåtgär¬
der, kunde jag måhända såsom mången annan förbise ifrå¬
gavarande förnärmande af grundlagen, men dä man öppet
i statens officiella tidning uppträdt med försvar för åt¬
gärden, och man således i beskattningsrätten synes vilja
tillegna sig ett stort välde, tror jag för min del att bon¬
deståndet, särdeles som det är det sista, bör på det hög¬
sta motsätta sig ett sådant anspråk, hvarföre jag får för¬
klara, att jag ville rösta för afslag af traktaten.
Ven 7 Februari.
259
Dä jag utaf föregående diskussion likväl tydligt för¬
nummit, att ett sådant yrkande ej vinner sympati inom
ståndet, får jag väl finna mig i förevarande förhållande
och af två onda ting välja det minsta, hvarföre jag, hellre
än att obetingadt godkänna traktaten, förenar mig med
det af Medin framställda yrkande.
Hvad den ekonomiska sidan af traktaten beträffar, så
har man dervid mycket talat fram och tillbaka, under för¬
sök att gendrifva reservanternes anmärkningar. Den ene
påstår att tullnedsättningarne ej äro sä farliga, som man
föreställer sig och att de litet , eller intet inverka pä sven¬
ska industrien; en annan säger helt öppet, att den nä¬
ringsgren, som ej kan uthålla en fri tällan, gerna må duka
under. Man må härom, tänka huru som helst, sä må¬
ste dock medgifvas, att franska traktaten afser en mängd
artiklar särdeles passande att väcka njutningslystnaden,
samt att menniskan i allmänhet är svag för dylika väc¬
kelser. För min del anser jag staten ej vara berättigad
att förbise denna svaghet, utan väl påminna sig att ibland
hufvud styckena i vår religion förekommer den bönen »in¬
led oss icke i frestelse.» Vill man derföre statens sanna
bästa, är min tro den, att hvarken statens representanter
eller styrelse äro berättigade att utan inskränkning inleda
sina svaga medborgare uti frestelse, hvilket likväl i hög¬
sta grad är händelsen med ifrågavarande handels-traktat,
som i förhållande till landets näringar hade kunnat vara
både rättvisare och lämpligare. För öfrigt kan jag icke
af flere andra skäl gilla sådana åsigter, som blott för njut¬
ningslystnadens tillfredsställande, anse sig berättigade ut¬
sätta våra redan befintliga näringsgrenar för en obegrän¬
sad täflan med utländingen.
Beträffande motsidans anförande, att det ej något
skulle tjena till att i beslutet inlägga ett misstroendevo¬
tum, då utskottets protokoll upptager anmärkningarne och
framställer förhållandena vid traktatens afslutande; får jag
blott anmärka att det var annat ljud i skällan, då riks-
gäldskontorets dechargebetänkande förevar i förra ple¬
num. Ehuru protokollerne vidt och bredt omförmälde de
fel och brister hvarföre fullmägtige beskylldes, var jag
dä den ende, som föreslog, att borttaga det klandervotum
som nedlades uti den beviljade dechargen. Nu vill man
deremot lemna fullständigt gillande, blott för det att pro¬
tokollet innehåller några klandrande ord eller antydningar.
Man har vidare andragit, att största fördelen utaf
franska handelstraktaten ligger deruti att de föremål, hvil-
260
Den 7 Februari.
ka vi utskeppa till Frankrike, hufvudsakligast utgöras af
förnödenhetsvaror derstädes, då vi tvärtom derifrån
hemta endast öfverflödsvaror och således kunna efter be¬
hag inskränka vår konsumtion. Vid första påseendet kan
väl denna förespeglade fördel synas såsom en sanning,
men öfverflödsartiklar blifva så småningom nödvändig¬
hetsvaror, hvilket redan inträffat med flere af Frankrikes
exportvaror, såsom siden, blommor, cognac, viner m. m.;
och beträffande öfrige sä kallade mode-artiklar, säger jag
såsom nyss: "inled oss icke i frestelse.»
Med tillfredsställelse har jag förnummit, att motsidan
till och med gått så långt i erkännande, att man förkla¬
rat sig önska, det regeringen ej blifvit beträdd med den
grundlagsvidrighet som den gjort, men man tager pä sam¬
ma gäng för gifvet, att det ej hädanefter sker. Om detta
sätt att se saken vore mycket att säga, men jag inskrän¬
ker mitt yttrande derhän, att jag för min del önskar det¬
samma, men framtiden kommer väl att visa utgången.
Slutligen har man anmärkt, att förhållandena skulle
blifva både besynnerliga och oformliga om franska trak¬
taten vid hvarje riksdag skulle stadfästas samt att all af¬
färsverksamhet, med densamma till beräkningsgrund nöd¬
vändigt skulle upphöra. Detta kan nog vara en sanning,
men just till följd af det sätt, hvarpå regeringen afslu-
tat denna traktat, uppstår svårigheten, nemligen kom¬
mande ständers obestridliga rätt att genom tullsatser¬
nas förändring upphäfva densamma, hvarföre jag icke
kan finna det vara annat än rätt, om regeringen hä¬
danefter ärligen vid riksdagarne finge framlägga traktaten *
till stadfästelse. Hade regeringen åter vid afslutandet, så¬
som jag för en stund sedan sade, begagnat allmänna or¬
dalag, hade icke något årligt stadfästande varit behöfligt
eller ens kunnat komma i fråga, ty den andra statsmag-
ten hade då varit i sin fulla rätt; men såsom förhållan¬
dena nu hafva gestaltat sig, kan jag för min del ej befria
regeringen från ifrågavarande uppsigt.
Jag slutar med att återigen förklara att jag förenar
mig uti det af Medin framställda yrkande.
Johan Johansson frän Nerikes län instämde.
Matts Persson från Stockholms län: Att börja med
vill jag fästa ståndsbrödernas uppmärksamhet deruppå, att
det är öfver bevillnings-utsköttets utlåtande n:o 2, som vi
nu skola besluta och hvilket innehåller anmälan derom,
att vår regering med franska regeringen afslutat en han¬
dels- och sjöfartstraktat, som bereder oss mångdubbelt
Den 7 Februari,
261
större fördela]’, än vi hittills haft. Nu hafva vi icke något
annat att åtgöra, än att förklara, om vi godkänna eller ogilla
regeringens tillgöranden. Den siste talaren har granskat
förslaget i alla vinklar och vrår, och äfven jag har genom¬
läst detsamma, men funnit det icke innehålla något för
vårt land skadligt. Det sämsta af de här framställda för¬
slagen är det af Medin framställda, nemligen traktatens
antagande under endast en kortare tid. Om vi lyssna
dertill och traktaten skulle ändras för hvarje är, blefve det
nödvändigt att antingen Rikets Ständer flyttas till Frank¬
rike, eller att franska regeringen kommer hit, Om stån¬
det skulle antaga ett sådant förslag, så hlifver jag den för¬
ste, som reserverar mig deremot. Att inom detta ständ
finnas goda diplomater, har man sig nog bekant, och jag
kan icke annat än beklaga, att icke regeringen förut vändt
sig till dem och inhemta! deras meningar och åsigter i
frågan.
Man har sagt, att icke några särdeles fördelar till¬
skyndas värt land genom dessa traktater, men dessa yt¬
tranden hafva blifvit vederlagda af Carl Anders Larsson,
med hvilken jag hufvudsakligen instämmer, hvarförutan
jag anser mig böra fästa ståndets uppmärksamhet deruppå,
att, sedan tonnageafgiften blifvit så betydligt nedsatt, frakt¬
priserna kunna nedsättas, hvarigenom producenten tillskyn¬
das stor fördel. Vid genomläsande af utskottets betän¬
kande har jag icke kunnat upptäcka något, som kan läg¬
gas väi’ regering till last, och hvad den här omordade
grundlagsvidrigheten beträffar, förmår jag icke upptäcka,
att någon sådan blifvit begången.
Rikets sist församlade Ständer hafva blifvit i saken
tillfrågade. Om de funnit frågan om en traktat så äfven¬
tyrlig eller farlig, som åtskilliga föregående talare utmå¬
lat den nu afslutade, sä hade det varit deras pligt att ut¬
tala de anmärkningar och betänkligheter, som de kunde
hafva emot en sådan traktats tillvägabringande. Att, pä
sätt nu skett, efteråt framkomma med klander och anmärk¬
ningar, är oss icke värdigt.
Under min hemmavaro för en kort tid sedan frågade
man mig hvad de milor, som från stånden till konstitu¬
tion,s-utskottet öfverlemnas, kunna innehålla och hvad me¬
ningen kunde vara med desamma. Jag svarade, att jag,
under de nio riksdagar, som jag varit ledamot af bonde¬
ståndet, aldrig af andra emottagit några rullor eller afsändt
några sådana till konstitutions-utskottet, samt att de Hesta,
som blifvit dit öfverlemnade, rullat under utskottets bord.
262
Den 7 Februari.
Hvad en af konstitutions-utskottets ledamöter under
denna diskussion upplyst bör gifva oss ett godt stöd att
antaga Kongl. Maj:ts proposition, ty han har ju vitsordat,
att regeringen försökt att vid afslutandet af denna traktat
bereda Sverige sä stora fördelar sorn möjligt. Vid sådant
förhållande och då det icke är möjligt för regeringen att
i en fråga, sådan som denna, iakttaga alla enskilda intres¬
sen, böra vi äfven å vår sida gä regeringen till mötes;
till följd hvaraf jag yrkar, att vi, med utslutande af mel-
lanmeningarne, helt sonika bifalla Kongl. Maj:ts propo¬
sition.
Peter Andersson från Blekinge län: För min del
har jag varit tveksam om det rätta eiler orätta uti anta¬
gandet af Kongl. Maj:ts proposition, men sedan jag i ut¬
skottet fått afhöra de skäl, sorn der blifvit anförde för och
emot traktaten, har jag funnit de senare öfvervägande.
Det kan väl vara sannt, att Sverige genom sjöfarts-trak-
taten beredes några fördelar, men de äro dock icke så
stora, att de motsvara dem, hvilka Frankrike genom han-
deis-traktaten betingat sig. Jag hade visst önskat att i
någon män vederlägga nästföregående talare, men som jag
icke rigtigt uppfattade hvad han menade, afstär jag deri¬
från samt får, hänvisande till reservationerna, förklara, att
jag, enär jag anser traktaten lända vårt land till större
skada än gagn, icke tvekar att ogilla densamma samt för¬
enar mig uti det förslag, som Medin framställt.
Johan Maguns Björkman frän Elfsborgs län: Af
friherre Schmidts och herr Wolffelts, utskottets betänkande
bifogade, reservation torde något hvar finna, att mer än
tillräcklig anledning förefinnes för bonde-ståndet att med
all försigtighet gä till väga uti nu förevarande fråga. Sak¬
kunnige män, hvilkas sanna fosterlandskärlek står öfver allt
tvifvel, hafva bemödat sig att i allo utreda frågan, om den
nu afslutade franska traktaten är nyttig för vårt land. De
hafva enstämmigt förklarat, att Sveriges fördelar äro sä
underordnade, att ett antagande af sagda traktat skulle
medföra svära olyckor för landet, hvilken åsigt jag i allo
delar. Jag vågar ock hoppas, att dessa äsigter delas af
flertalet inom detta ständ, men till dem, hvilka icke göra
det, ställer jag följande tänkvärda ord, som en gammal
bepröfvad riksdagsman lade sin son pä hjerta!, då denne
efterträdde honom i detta ständ:
»Värna i första rummet våra besvurna grundlagar; se
till att både hög och låg följa lagens bud;
Den 7 Februari.
263
Lägg icke tyngre skatt och börda på andra samhälls¬
klasser. än du sjelf finner, att din egen kan bära;
Befrämja arbete och sparsamhet inom landet, ty deri¬
genom bereder du ditt fosterlands välstånd och inre lyc¬
ka; och
Glöm framför allt icke, att du är Svensk».
Dessa behjertansvärda ord torde vara tillräckliga för
mina ärade ståndsbröder att finna hvad oss nu tillkommer.
Hvilket riksstånd representerar största delen af nationen?
och hvilket riksstånd tillkommer det att bevara arbete och
förtjenst åt den talrika klass af medborgare, som kallas
arbetare? Deras målsmän äro vi. De hafva att af oss
fordra, det vi icke genom förhastade beslut taga brödet
frän vår egen broder, för att gifva det ät utländingen.
Låtom oss betänka detta och låtom oss icke glömma, att
det af vederbörande så högt beprisade välståndet i landet
alls icke förefinnes, utan att det tvärtom är vår skyldig¬
het att bereda nya tillfällen till idoghet och arbete och
icke att beröfva, vare sig jordbrukets eller andra närin¬
gars idkare arbetsförtjenster. På annat sätt synes mig
åtminstone icke det ständ böra förfara, som sjelf vet hvad
arbete vill säga.
Jag afstyrker antagandet af franska traktaten.
Johnn Victor Lundqvist från Skaraborgs län: Ehuru
jag icke är bevandrad uti och kan med någon säkerhet
bedöma finansiella eller stats-ekonomiska frågor, anser
jag mig dock böra i denna fråga gifva tillkänna min åsigt,
hvilken jag grundar på de handlingar, som varit för mig
tillgängliga.
Hvad således den ifrågavarande traktaten beträffar,
får jag öppet bekänna, att hvad densamma innehåller i
fråga om bränvin slog mig vid första påseende hårdt för
hufvudet, ehuru jag icke för tillfället hade kopparslagare;
men jag har vid närmare eftersinnande kommit till den
öfvertygelsen, att, om vår bränvinslagstiftning skall vara
den regulator, af hvilken vi och värt välstånd skola bero,
vi blifva ett högst olyckligt folk. Min åsigt är, att vi, om
vi nu afslä traktaten, handla ekonomiskt dumt och poli¬
tiskt oklokt Jag är sjelf bonde, men jag tror ändock, att
den gamle svenske odalmannen bör godkänna traktaten
utan någon tillsats af osmakliga kryddor. För min del
instämmer jag uti herr Muréns reservation.
Per Nilsson frän Malmöhus län: Om man med upp¬
märksamhet genomläst Kongl. Maj:ts i denna fråga afgif-
na nådiga proposition, har man funnit, huru förhållandena
264
Den 7 Februari.
beträffande en handels-traktat med Frankrike förut varit
samt huru tanken på denna traktat först uppkommit och
sedermera utvecklat sig. Om vi kasta en blick pä den
äldsta urkunden i detta afseende, linna vi den vara al den
25 april 1741 och utgöra en emellan Hans Kongl. Maj:t
af Sverige och hans aldra kristligaste majit, konungen af
Frankrike uppgjord provisionel konvention, hvars fjerde
artikel lyder salunda: »Förenämnde artiklar, sorn de der
alltid skola blifva oförändrade, komma ord ifrån ord att
införas uti den navigations- och handels-traktat, hvilken
emellan deras majestäter kommer att afslutas; men emeller¬
tid förblifva de uti deras fulla kraft och verkan och skola
till deras undersåtar nytta och förmån, pä ömse sidor,
noga iakttagas och efterlefvas ifrån den dagen, som de af
deras majestäter blifva ratificerade.»
Denna provisiönela traktat gällde tills en ny afslöts
år 1784, då, emot det att Frankrike erhöll nederlagsrätt i
Göteborg, ön S:t Barthelemy afträddes till Sverige. Se¬
dermera hafva underhandlingarne fortgått, utan att man
under en så läng tid kunnat fä uppgjord en ordentlig och
grundlig traktat emellan tvä vänskapliga magter. Dä re¬
geringen och riksförsamlingen insett nyttan och behofvet
af en traktat emellan Frankrike och Sverige och dä Rikets
Ständer vid förra riksdagen togo initiativet till den nu af-
slutade traktaten, samt förklarade sig i anledning deraf
icke kunna beräkna tullinkomsterna till så högt belopp,
som Kongl. Majit uti sin nådiga proposition antagit; manne
icke Rikets Ständer i och med detsamma afsagt sig rät¬
tigheten att pröfva hvarje punkt af traktaten och manne
icke det här emot densamma uttalade klandret är oför¬
tjent? Det är högst sannolikt, att, om Kongl. Majit icke
så hastigt, som nu skett, satt traktaten i verkställighet,
samme talare, som nu uppträdt emot traktaten, lika skarpt,
och kanske icke utan skäl, skulle klandrat Kongl. Majit
för en sådan underlåtenhet. Då vi icke lidit något af trak¬
taten under den tid, som den hittills tillämpats, utan vi
tvärtom haft sä stora fördelar af densamma, att vära kust¬
farare med ängslan tänka på ett afslag från Rikets Stän¬
ders sida, anser jag oss icke hafva ens det ringaste skäl
att motsätta oss traktatens godkännande.
Man har sagt, att regeringen här handlat i strid emot
grundlagen; men det kan jag sä mycket mindre inse, som
Rikets Ständer lemnat sin beskattningsrätt i denna fråga
till Kongl. Majit. En ledamot har också talat om nöd¬
vändigheten af nedsättning i tjenstemännens aflöning, samt
■Den 7 Februari.
265
att här nu vore tillfälle dertill genom att med höga tul¬
lar belägga vin och siden samt andra öfverflödsartiklar,
som isynnerhet af desse förbrukas. Hos den, som vill
begagna sådana medel, kan man verkligen spåra icke så
liten egennytta. Om vi bestämma alltför höga tullsatser,
så förlorar staten deruppå, ty då komma varorna att till
riket införas på onaturlig väg. Vi minnas, att för några
ar sedan pronibitisterna förespådde stor våda och olycka
för landet, om man tilläte införsel af utländskt kläde, oak¬
tadt de svenske fabrikanterne icke kunde tillverka ens sä
mycket kläde, som åtgick till soldaternes beklädnad. Nå¬
gon olycka har emellertid icke försports af den i detta
afseende vidtagna förändring. Tvärtom har genom en
sundare tull-lagstiftning lurendrejeriet aftagit och staten
af tullen erhållit större inkomst än någonsin tillförene.
Då regeringen redan garanterat traktaten för en tid
af tolf år, vet jag icke, huru det af Medin framställda
förslaget skall kunna af Rikets Ständer antagas eller till-
lämpas; ty Frankrikes regering lärer väl icke tillåta, att
man leker med den. När Sveriges folk nu är så lyckligt,
att spiran sitter i en folkkär konungs band samt denne
konung och regeringen ansett traktaten böra upprättas,
kunna vi icke med skäl säga den af konung och regering
afslutade traktaten vara origtig samt på sådant sätt ställa
oss till domare öfver dem, som begripa mera än vi. Då
vi sett, huru regeringen gått oss till mötes på upplysnin¬
gens och frihetens väg, och då den ifrågavarande trakta¬
ten redan burit välsignelserika frukter för vårt land, böra
vi icke motsätta oss förslaget och sålunda blottställa re¬
geringen för kiander af hela den civiliserade verlien. Om
man söker göra sig reda för, hvilka som äro de argaste
motståndarne emot denna traktat, skall man finna, att de
utgöras af personer, som voro mest ilskna emot represen¬
tationsförslaget samt några fabriksidkare och bränvins-
brännare. Att för gynnande af deras enskilda intresse
sätta fäderneslandets väl på spel, vore mycket oförnuftigt.
Om den riksdagsman, hvars sentenser Björkman nyss
upprepat, nu vore här, skulle han utan tvifvel med gladt
hjerta hafva antagit den ifrågavarande traktaten. Jag an¬
håller således, att svenska bonde-ståndet mätte visa den
civiliserade verlien, att det, ehuru icke invigdt i de högre
vetenskaperna, kan, med tillhjelp af sitt sunda förnuft,
skilja emellan hvad som är rätt och orätt. För min del
bifaller jag Kongl. Majis proposition.
266
Den 7 Februari.
Carl Gustafsson från Kalmar samt Eljas Per Olsson
från Kopparbergs län instämde.
Ola Jönsson från Malmöhus län: Det är icke för nå¬
gon af oss obekant, huru tull-lagstiftningen vid förra riks¬
dagen var föremål för häftiga strider bland representan-
terne. För att för framtiden förekomma sådana stridig¬
heter, beslöto Rikets Ständer att då ingå till Kongl. Maj:t
med underdånig anhållan om afslutande af en handels- och
sjöfartstraktat med Frankrike. Sedan denna traktat nu
blifvit af regeringen afslutad, klandrar man densamma,
emedan man tror den icke innehålla alla de fördelar, som
man från Sveriges sida bort kunna betinga sig. Jag må
upprigtigt bekänna, att jag icke har förmåga att bedöma
fördelarna eller olägenheterna af traktaten, och jag be-
tviflar verkligen, att någon bland oss besitter denna för¬
måga; men, likasom en föregående talare, kan jag vits¬
orda, att man vid granskning af statsrådsprotokollen fun¬
nit underhandlingarne i traktatsfrågan vara af vår utrikes¬
minister ledda med största skicklighet och fosterlands¬
kärlek. Om man granskar en sak, endast för att upptäcka
fel i densamma, bör det icke blifva omöjligt att upptäcka
åtminstone något sådant. Hvad som egentligen förorsa¬
kat motstånd eller opposition emot traktaten, är den om¬
ständigheten, att genom densamma varder tillåtet att hit
till riket införa franskt bränvin eller drufsprit. Denna
omständighet är väl något att tänka uppå, men om fem¬
ton öre skydd icke är tillräckligt för vår bränvinshandte-
ring, så bevisar detta, att vår nu gällande bränvinslag-
stiftning är olämplig och origtig.
Utskottet har visserligen tillstyrkt antagande af trakta¬
ten,men med antagande af ett klandervotumemotregeringen.
Sådant är icke Rikets Ständer värdigt, utan man bör uttala
ett rent godkännande eller afslag. Endast tvänne ledamöter
hafva påyrkat rent afslag; men dessas yrkande förtjena
icke något afseende, ty en svensk konung kan icke så
förödmjuka sig och sitt folk, att han återkallar en öfver¬
enskommelse, som han endast för några månader sedan
ingått. En talare, med hvilken många instämt, har på¬
yrkat traktatens antagande för endast ett år. Denne ta¬
lares framställning har vice talmannen vederlagt. Säkert
är emellertid, att, ehvad beslut vi nu fatta, regeringen al¬
drig mera underställer ständernas pröfning de traktater,
som den med utländska magter framdeles afslutar. Enligt
min åsigt förekommer icke något uti utskottets motiver, som
gifver stöd åt konklusionen, och då Rikets Ständers rätt
Den 7 Februari.
267
i sådana frågor, sorn den förevarande, inskränker sig en¬
dast till att uttala sin önskan, torde vi få ätnöjas med
livad regeringen åtgjort. Då bonde-ståndet alltid visat
sig kunna uppfatta och rigtigt bedöma förekommande frå¬
gor, anhåller jag, att bonde-ståndet icke nu genom ett
oklokt beslut förminskar det goda omdöme, som landets
innebyggare bildat sig om detsamma, samt yrkar, att stån¬
det mätte godkänna traktaten, hvilken jag för min del
gillar.
Johan Persson från Upsala, Pehr Tjernlund från We¬
sternorrlands, Erik Ersson från Jemtlands samt Johan
Leonard Fahlander från Westerbottens län voro al samina
åsigt.
Carl Ifvarsson från Hallands län: Enär öfverlägg-
ningen redan länge pågått och mänga talare dessutom an¬
mält sig, är det kanske orätt att upptaga ståndets tid med
ett tal, som, om än innehållande något nytt, likväl måste
i vissa fall vända sig omkring detsamma, som af flere fö¬
regående talare redan blifvit anfördt; men jag anser dock
ämnets vigt vara af den beskaffenhet, att jag icke kan
underlåta att derom uttala min mening. Att jag skall
försöka att yttra mig så kort som möjligt vill jag likväl
försäkra.
I främsta rummet får jag då nämna, att jag för min
del vill bifalla Kongl. Maj:ts proposition, angående de
ifrågavarande traktaterne, enär jag anser dels att recipro¬
citet i de flesta fallen genom dem blifvit vunnen, samt
att ett tulltaxe-system, på denna grund upprättadt, leder
till en eftersträfvansvärd rättvisa, och dels att genom
dessa traktater antagligen ett vänskapsförbund blifvit in¬
gånget, som i politiskt hänseende icke torde vara af så
ringa vigt; men i afseende på de vilkor, eller kanske rät¬
tare sagdt reservationer, som utskottet föreslagit, torde
det förtjena att tagas i betraktande, huruvida dessa böra
oförändrade antagas eller ej.
Hvad nu beträffar första delen af utskottets förslag,
deri det heter att icke de fördelar vunnits, som man hade
väntat och hoppats, så är detta berättigadt endast i den
mån, man haft större eller mindre förhoppningar på för¬
delar.
För min del får jag säga, att jag icke hyst så stora
förhoppningar i den vägen, att jag väntat något bättre än
som skett, ehuru jag gerna skulle önskat, att större för¬
delar tillgodokominit Sverige. Jag anser således icke hel¬
ler utskottets förslag i denna del vara rigtigt. Att full
268
Den 7 Februari.
reciprocitet icke är vunnen i alla hänseenden, synes mig
deremot klart; ty rättvisan fordrar, det man mäste med¬
gifva, att de talare hafva rätt, som påstå, att Frankrike
i vissa fall betingat sig fördelar, för hvilka Sverige icke
fått motsvarande, hvarom utskottet också i motiverna
inlagt yttrande. I följd häraf, och då det slutliga utlå¬
tandet ' lämpligen torde böra stå i harmoni med motive¬
ringen, anser jag, att det i stället för den ordalydelse ut¬
skottet föreslagit, bör heta: ”ehuru icke full reciprocitet
kan anses vunnen genom de med Frankrike afslutade trak-
taterne, samt” och sä vidare. Då skulle man tå en me¬
ning uttryckt, som jag tror stöde i öfverensstämmelse med
sanna förhållandet och som således, utan att vara stö¬
tande, icke gerna kunde jäfvas, hvarken från ett håll el¬
ler ett annat.
Beträffande åter hvad utskottet föreslagit derom, att
Rikets Ständer hade förväntat det traktaterne blifvit un¬
derställde Rikets Ständer, innan de bestämmelser, trakta¬
terne innehöllo, blifvit tillämpade, så är detta yttrande be¬
roende af grundlagarnes tolkning, hvaraf följer att dessa
härvidlag måste komma i betraktande. Att Rikets Stän¬
der ega att sig sjelfva beskatta; att tull-lagstiftningen så¬
som hörande till bevillningsfrågor, ligger inom det om*
råde, der Rikets Ständer allena ega fatta beslut, och att
den tulltaxa, som af Rikets Ständer upprättas, således icke
får af regeringen godtyckligt ändras, framgår enligt mitt
förmenande af mänga, med hvarandra i dessa fall sam¬
manhängande delar af grundlagarne, och man behöfver
endast genomläsa 59, 60 och 61 §§ i regeringsformen för
att finna ganska tydliga föreskrifter i detta fall. Någon
bestämdare föreskrift än den, att de beviliningar Rikets
Ständer sig åtagit skola utgå intill slutet af det är, under
hvars lopp ny bevillning af Rikets Ständer fastställd blif¬
vit, kan knappast gifvas. När nu dertill kommer, att det
tillhör Rikets Ständer att bestämma om bevillningens för¬
delning samt i visst afseende, dä sådant ej medliinnes un¬
der en riksdag, öfverlåta denna rättighet åt sina fullmäg-
tige i banken och riksgälds-kontoret, sä är det desto mera
klart, att ingen annan eger i dylika afseenden besluta
och att Rikets Ständer till och med icke ega att öfver¬
lemna denna sin i grundlagen bestämda rätt åt regerin¬
gen utom beträffande tullen å spanmål, derom konungens
rätt att göra ändring är honom förbehållen. Häraf följer
ock att, om än vid afbiten skrifvelse från sistlidne riks¬
dag angående beräkning af statsverkets inkomster det
Den 7 Februari.
269
skulle varit, hvad det likväl icke är, åt Kongl. Maj:t öf-
verleranadt, att i händelse af traktats ingående med Frank¬
rike, nedsätta införseltullarne i Sverige efter behag, sådant
i alla fall skulle varit grundlagsstridig!, desto hellre som
en annan fördelning af bevillningsbördan derigenom upp¬
kommit; enär nedsättningan icke skett procentvis, utan
endast på en del artiklar. Betraktar man åter omförmälde
skrifvelse (daterad den 23 November 1863), så finner man
endast, att Rikets Ständer beräknat tullintraderna 500,000
riksdaler lägre än annars var antagligt, för den händelse
nedsättning i tulltaxan skulle i följd af en traktat komma
att under statsregleringsperioden för åren 1864—66 ega
rum, något som skulle kunnat inträffa, om de ifrågava¬
rande traktaterna vid nu pågående riksdags början blifvit
af Rikets Ständer antagna samt kommit att tjena till ef¬
terlefnad under nu löpande år, och således utan att Kongl.
Maj:t behöft att Rikets Ständer ohörda nedsätta tullen.
Den slutsatsen, man velat draga af meranämnda skrifvelse,
är således vida mindre berättigad, än den jag här antydt,
och som jag tror vara den rätta och grundlagsenliga. Det
säkra är att skrifvelsen i fråga icke innehåller hvarken
något uppdrag eller någon anhållan om tullnedsättning
Rikets Ständer ohörda, nej, icke ens under något vilkor.
Det är alltså endast om man antager hvad Ola Jönsson
antydt, nemligen att tull-lagstiftningen ligger inom grän¬
sen för den ekonomiska lagstiftningen, som de verkställda
tullnedsättningarne kunna anses berättigade; men, då, en¬
ligt hvad jag redan sagt, ett sådant antagande icke rim¬
ligtvis kan försvaras, då det till och med står i strid med
urgammal form för tullfrågors behandling af Rikets Stän¬
der, så anser jag utskottets förslag derom, att Rikets
Ständer hade förväntat, att frågan blifvit underställd Ri¬
kets Ständers pröfning och godkännande innan tullnedsätt-
ningen tillämpades, vara fullt berättigad.
Af hvad jag nu har yttrat framgår, att jag vill bifalla
utskottets förslag med den ändring jag föreslagit, och skulle
det alltså komma att erhålla denna lydelse: att, ehuru
icke full reciprocitet kan anses vunnen genom de med
Frankrike afsiutade traktaterna, samt ehuru Rikets Stän¬
der hade förväntat, att den franska handelstraktaten hade
blifvit underställd Rikets Ständers pröfning och godkän¬
nande, innan de bestämmelser, den innehåller blifvit till-
lämpade, Rikets Ständer dock funnit för godt att för
sin del lemna sitt godkännande till den af Kongl. Maj:t
med Frankrike uppgjorda handelstraktaten.
270
Den 7 Februari.
Skulle icke detta antagas; sä sluter jag mig till Hörn-
feldts förslag, hvilket i hufvudsak är ungefär detsamma
som mitt; och skulle icke heller detta antagas, sä anta¬
ger jag hellre rent bifall, utan någon reservation — ehuru
jag anser en sådan vara pä sin plats, åtminstone emot det
grundlägsstridiga — än jag ingår på Medins förslag, hvil¬
ket jag anser sämre än ett rent alslag och i öfrigt, rö¬
rande blifvande riksdagars rätt att besluta om tullagstift¬
ningen, hvarken löser eller binder.
Hvad inom ståndet blifvit yttradt angående den vörd¬
nad man bör hysa för en populär regering, som nyligen
visat prof på villighet att gå folkets önskningar till mö¬
tes i en stor och vigtig fråga, sä får jag säga, att jag hy¬
ser all vördnad och tillgifvenhet för regeringen; men att
jag hyser lika stor, om ännu icke något större, för grund-
lagarnes efterlefnad, och att jag således icke kan med lik¬
giltighet se, att dessa kringgås eller bortadvoceras. Ti¬
der kunna komma, dä svenska folkets sjelfbeskattnings-
rätt skall värderas och behöfva noga upprätthållas; och
böra vi derföre icke gifva ett prejudikat till afstäende af
någon del deraf. Ett sådant kan blifva farligt, och huru
man än vänder frågan, så verkar laglöshet, lagöfverträ-
delse, uppifrån nedåt hela samhället, ofördelaktigt. Jag
beder alltså ståndet besinna denna omständighet, innan stån¬
det fattar sitt beslut.
Lars Ersson från Södermanlands län: Min vana tro¬
gen, hade jag icke tänkt yttra mig i denna fråga, men
enär jag är ledamot af det utskott, som afgifvit föreva¬
rande utlåtande, har jag ansett mig böra säga några ord.
Jag får således tillkännagifva, att jag, vid behandlingen i
utskottet af Sandstedts motion, instämde uti densamma,
utom i hvad den angick den emellan Frankrike och Sveri¬
ge afslutade handels- och sjöfarts-traktaten. För min del
tror jag, att regeringen kommit i kollision med 60 och
61 §§ regeringsformen, dä den' utan ständernas hörande
afslutat denna traktat. Vid ett sådant förhållande och då
jag anser regeringen hafva handlat klokast, om den upp¬
skjutit traktatens definitiva afslutande intilldess Rikets
Ständer blifvit hörde, har jag inom utskottet biträdt plu-
ralitetens mening, men jag vill nu förena mig uti det för¬
slag, som Carl Ifvarsson framställt.
Sven Rosenberg frän Kristianstads län: Genom den
långvariga diskussionen tyckes ämnet numera vara tem-
ligen uttömdt, så att det kan synas öfverflödigt att vidare
orda härom. Den stora betydelse denna fråga har för
Den 7 Februari.
‘271
värt samhälles bade politiska och national-ekonomiska ut¬
veckling torde dock göra behöfligt att den skärskådas från
aila sidor, äfven om man dermed skulle äfventyra att säga
omigen något af hvad en annan sagt förut.
Vid riksdagens början var jag en af dem som hem¬
ställde till vännen Sandstedt att han i sin motion mätte
utstryka åtminstone det som handlade om franska trak¬
taterna. Skälen till detta mitt yrkande var, att jag
ansåg och anser värt lands sjöfartsförhållanden vara
sådana, att de fordra ett kraftigt och allvarligt upphjel-
pande, och jag anser just dessa traktater komma att un¬
danrödja ett af de största hindren, mot hvilka vår han¬
delsflotta har att kämpa. Inom fäderneslandet hafva vi
under senaste femton åren gjort stora framsteg i alla rigt-
ningar. Vårt jordbruk har tagit jettesteg, våra bergsbruk,
jernvägsanläggningar, handels- och näringsfrihet, skolvä¬
sende, fabriksväsende, den inre ångbätsfarten har allt gatt
framåt under det att den utländska sjöfarten står stilla,
lefver ett trånande skenlif, eller snarare förminskas. Vår
både export och import öfvergår mer och mer i utländin-
gars händer och verkställes med främmande fartyg.
Hvilka äro orsakerna till dessa sorgliga förhållanden?
Sverige borde ju i följd af sitt läge och sina tillgångar
pä materiel vara ett skeppsbyggande och sjöfartsidkande
land? Man anförer vanligen brist på kapitaler, men ka¬
pitaler saknas ju icke då fråga uppstår om fabriksanlägg¬
ningar, om sågverksbolag för att sköfla och exportera vära
skogar, eller för att bilda bankinrättningar, i handels- och
fabriksintressenas tjenst. Det måste tydligen vara något
fel i vårt förhållande till den utländska marknaden, som
förlamar vår sjöfart, och detta fel anser jag för min del
vara, sä vidt frågan gäller marknaden i Frankrike, den
enormt höga tonnageafgiften för våra fartyg och dels höga
tullar, dels importförbud för vära naturligaste exportartik¬
lar pä samma marknad.
Då nu vår regering genom behörigen upprättade
traktater lyckats, för en tid af tolf år till en början, un¬
danrödja dessa hinder, så kan jag icke annat än med min
röst uttala ett obetingadt, bifall till denna åtgärd.
Men jag hvarken kan eller vill bifalla på det sätt
som utskottet tillstyrkt. Jag vågar derföre anställa en
liten undersökning af utskottets uppgifter i sjelfva tillstyrkan¬
det, för att erfara deras hållbarhet. Utskottet påstår »att de
fördelar för landet, som man kunnat vänta och hoppas af
en handelstraktat med Frankrike, icke kunna anses nöj-
272
Den 7 Februari.
aktigt villina genom den nu afslutade.» Man erkänner så¬
ledes att något är vunnet, ehuru icke allt hvad man väntade
och hoppades. Hvad var det då man väntade ? Mig veter¬
ligen hafva Rikets Ständer aldrig uttalat hvad de väntade
och hoppades, annat än att lä cn traktat uppgjord och af-
slutad med sä förmånliga vilkor för Sverige som möjligen
kunde betingas. Bland mera framstående fördelar för Sve¬
rige som traktaten medförer, vill jag nu endast påpeka
att tonnageafgiften är nedsatt med omkring 83 procent
eller till en sjettedel af hvad den hittills varit, att en
mängd importförbud för vära exportartiklar blifvit bort¬
tagna, att tullsatserna på en del andra af vära artiklar
blifvit betydligt nedsatta och sä vidare. Ar allt detta så
obetydliga saker, att man med missmod bör godkänna trak¬
taten? Jag tror det icke.
Vidare har man klagat öfver att Sverige gått alltför
långt i nedsättning af tullsatser i egna hamnar. Härom få
vi väl tala mera en annan gång, dock torde vi nu icke
böra förbise att svenska underhandlarne lyckats betinga
Sverige högre importtullar, än hvad Frankrike mcdgifvit
Holland, Belgien. Italien, tyska tullföreningen och flera
andra länder. Under sådana förhållanden och ehuru Sve¬
rige icke i traktaten kunnat betinga sig alla de fördelar
det möjligen kunnat önska, tror jag dock att. regeringen
dervid så fosterländskt bevakat landets intressen, att den
icke gjort sig förtjent af ett klandervotum till lön för be¬
sväret. Hade Rikets Ständer meddelat regeringen en be¬
stämd instruktion om hvad traktaten borde innehålla, så
hade regeringen fått rätta sig derefter eller låta frågan
falla, och i fall en sådan instruktion hade blifvit öfver-
trädd, så hade klandret varit herättigadt. Nu är det efter
mitt förmenande obehörigt.
Vidare uppgifver utskottet, att »Rikets Ständer hade
förväntat, att den franska handelstraktaten blifvit under¬
ställd Rikets Ständers pröfning och godkännande innan de
bestämmelser den innehåller blifvit tillämpade.» Pä hvil¬
ken grund skulle Rikets Ständer hafva förväntat detta?
Icke hade Rikets Ständer i sina underdåniga skrifvelse!-
den 4 och 23 November 1863 gjort något förbehåll om en
sådan föregående pröfning innan den efterlängtade trakta¬
ten sanktionerades eller tillämpades? Tvärtom visar hela
behandlingen af denna fråga vid sistlidne riksdag, att stän¬
derna just tänkte sig traktatens tillämpning före nästföl¬
jande riksdag, hvilket ju tydligen bevisas deraf, att då
Kongl. Maj:t i sin nådiga proposition uppgaf tullinkom¬
Den 7 Februari.
273
sterna till 14,143,307 riksdaler i medeltal för de fyra sist-
förflutna arén, men efter vanlig praxis föreslog dem att
beräknas till jemnt 14,000 000: så antogo Rikets Ständer
att dessa inkomster icke kunde beräknas till mer än
13,500,000, enär antagligt vöre att ytterligare nedsättning
i tullsatserna för vissa artiklar kunde med anledning af
de ifrågasatta traktaterna med Frankrike komma att ega rum.
Hvad bevisar nu denna nedsättning och denna mo¬
tivering för nedsättningen? Jo, l:o att nedsättning i tull-
satserna verkligen var af ständerna förutsedd och påför¬
band godkänd, och 2:o att traktaternas tillämpning före
nästföljande riksdag verkligen var påräknad, enär tullin¬
komstbeloppets nedsättning med en half million årligen
under hela den kommande statsregleringsperioden annars
varit fullkomligt betydelselös. Hade ständernas mening
varit att fä pröfva och antaga eller förkasta traktaten in¬
nan den trädde i verksamhet, sä borde ju helt naturligt
dels detta förbehåll varit uttryckt i skrifvelsen och dels
tullbevillningens ärliga belopp blifvit beräknadt efter Kongl.
Maj:ts förslag intill dess pröfningen försiggått.
Jag vill icke säga att utskottets antaganden i dessa
delar hvila pä en lös grund. Jag påstår deremot att de
hafva allsingen grund, det vill säga de äro efter mitt för¬
menande alldeles grundlösa. Men deremot innefatta de så
särande beskyllningar mot Sveriges regering, att jag för
min del ej kan medgifva deras qvarstående såsom Rikets
Ständers åsigt.
Dertill kommer ännu ett annat skäl. Det är ännu
icke två månader sedan svenska folket, från landets ena
ända till den andra, jublade öfver den fosterlandskärlek
vår regering och icke minst de ledamöter deraf, som egent¬
ligen stått i spetsen för traktats frågans genomdrifvande,
ådagalade i en annan för Svcnka folket vigtig fråga. Nu
skulle man genast vara färdig att inför Sverige, inför
Frankrike, ja inför hela den civiliserade verlden uttala ett
misstroendevotum emot samma regering och rent ut, utan
skäl och anledningar, beskylla dem för alt i traktatsfrägan
icke hafva tillgodosett Sveriges intressen, så som man vän¬
tat och hoppats, och att sjelfmyndigt hafva öfverträdt Ri¬
kets Ständers föreskrifter och svenska grundlagens stad-
ganden. För min del finner jag ett sådant handlingssätt
icke värdigt Sveriges representanter och icke förtjent af
dess regering, hvarföre jag vill bifalla Kongl. Maj:ts nå¬
diga proposition utan något förbehåll eller några konside-
rationer.
Bondt-Sf-ts Prot. vid 1865—66 årens Riksdag• II. 18
274
Den 7 Februari.
Några talare hafva föreslagit traktatens godkännande
för endast nästkommande statsregleringsperiod, det vill
säga för ett år. Huru män tro detta skulle tillgå? Skulle
nästsammanträdande riksdag ingå till regeringen med an¬
hållan om underhandlingars öppnande för tillvägabringande
af en ny traktat pä ännu ett är och så riksdag ett är, un¬
derhandling det andra, traktat det tredje och så undan
för undan de tolf åren? Tror man på allvar att Frank¬
rikes kejsare låter leka med sig på det sättet, eller tror
man att handel, industri och sjöfart skall vinna stadga
och utveckling med sådant sätt att gä till väga, sä miss¬
tager man sig helt visst alltför mycket. För min del
kan jag i ett sådant sätt att bifalla icke finna annat än
ett verkligt afslag, och jag tar mig friheten vänligen upp¬
mana de värde ledamöter, som framställt och omfattat
detta förslag, att antingen återtaga det eller också rent ut
yrka på afslag af den Kongl, propositionen. Med ett af¬
slag tala vi åtminstone rent sprak och det blir då klart
att vi vilja stå der vi stå, utan att eftersträfva'något fram¬
åtskridande på denna väg. Att godkänna en handels-trak-
tat för blott ett år är en lek, som icke anstår folkets re¬
presentanter. För egen del förklarar jag än en gång att
jag vill bifalla, fast icke pä det sättet utskottet tillstyrkt,
utan på det sätt herr Wistrand i sin reservation tillstyrkt.
Jonas Andersson från Ostergötlands län: Jag skulle
visserligen kunna inskränka mig till att blott instämma uti
hvad större delen af föregående talare hufvudsakligen i
frågan yttrat, men saken är nu ställd pä den punkt, att vi
få bereda oss pä att icke tröttna om något hvar skulle vilja
närmare utveckla sin särskilda mening i den vigtiga frågan.
Då regeringen funnit godt framlägga den afslutade
handels- och sjöfarts-traktaten till Rikets Ständers god¬
kännande, ha vi att tillse ej blott huru långt vår befogen¬
het härvidlag kan sträcka sig, utan äfven hvad klokheten
i detta fall bjuder oss att åtgöra. Då svenska regeringen
hade att uppgöra en handels- och sjöfarts-traktat med
Frankrike, var det påtagligen tvänne vigtiga hufvudända-
mål som dermed åsyftades, nemligen l:oatt öppna en förut
otillgänglig marknad för Sveriges förnämsta exportartiklar
och 2:o att genom en sådan, i möjligaste måtto till ömse¬
sidig fördel, utsträckt handelsförbindelse, stärka det vän¬
skapliga förhållande, som länge dessa stater emellan varit
rådande, båda delarna såsom af största vigt för Sverige.
Att en lättad export och sjöfart ovedersägligt är i
alla afseenden för ett land af största nytta, torde medgif-
Den 7 Februari.
275
■vas, och att en tastare vänskapsförbindelse med Frankrike
ligger i Sveriges intresse bör väl icke heller kunna nekas,
likasom att en ömsesidigt fördelaktig handelsförbindelse är
säkraste vägen till vinnande och stärkande af ett politiskt
välförhållande stater emellan. I hvad mån det nu lyckats
att genom de ingångna traktatsbestämmelserna tillvinna
Sverige alla de fördelar, som deraf kunnat väntas, beror
naturligtvis pä tycke och smak; men att regeringen der-
vidlag gjort allt hvad i dess förmåga stätt, att befrämja
värt lands fördel, vill åtminstone icke jag betvifla; och då
Rikets sist församlade Ständer gäfvo regeringen en tydlig an¬
tydan om sin önskan att den flera gånger förr afbrutna
och nu äter upptagna traktatsförbindelsen med Frankrike
nu mätte komma till ständ, samt genom sä väl tullsatser¬
nas bestämmande som tullinkomstens beräkning visade sig
beredda på den nedsättning i importtullarna, som för möj¬
liggörandet af traktatens afslutande var ett oundgängligt
vilkor, sä synes mig som ett klandervotum nu vore så
mycket mindre pä sin rätta plats, sorn inflytelsen af trak¬
tatens korta tillvaro redan visat ett sä gynnsamt förhållan¬
de i afseende pä vår utrikes handel och sjöfart, att vi med
fullt förtroende kunna deraf draga goda slutsatser för fram¬
tiden. Var nu åstadkommandet af en handels- och sjö¬
farts för b ind els e med Frankrike önskvärd såsom befordrande
en förmånligare afsättning af våra exportartiklar och en
lifvad sjöfart, sä kunde man likväl icke rimligtvis vänta
sig att vinna dessa fördelar utan motsvarande eftergifter
frän Svensk sida till förmän för Frankrike, och örn än full
reciprocitet i alla afseenden kunnat vinnas med detta pro-
hibitiva land, sä torde man dock böra finna sig belåten dä
de betingade vilkoren äro fullt lika goda och i viss män
till och med bättre än som andra de mest gynnade na¬
tioner i detta afseende kunnat tillvinna sig. Tvistandet
om regeringens grundlagsenliga rätt att på egen hand ned¬
sätta tullar torde fä anses sä mycket mera ändamålslös, då
vi ihågkomma, att pä samma gäng regeringen fått uppdrag
att afsluta ifrågavarande traktat, en tulInedsättning också
förutsattes och medgafs, helst som man icke rimligtvis
kunde tänka sig vinna det ena utan att medgifva det an¬
dra. Frågan om franska traktatens godkännande och vår
tullagstiftning äro således, enligt mitt förmenande, tvänne
skilda saker. Tullnedsättningen ä de i traktaten berörda
frän Frankrike hit införde artiklar äro helt enkelt ett med-
gifvet surrogat för betingad .tullnedsättning i Frankrike ä
dit härifrån införda varor. A alla andra föremål för vår
276
Den 7 Februari.
tullagstiftning, sorn icke ingå i den franska handelsförbin¬
delsen, ega vi ju lika rätt sorn förut att höja eller sänka
tullsatserna efter behag. Dä vår tullbeskattningsrätt såle¬
des icke pä något sätt kan anses för nära trädd genom
den af regeringen vidtagna, af ständerna på förhand ined-
gifna åtgärden, att nedsätta importtullen ä vissa franska
varor såsom utbyte mot betingade förmåner för vära egna
till Frankrike exporterade produkter, och då vi först fram¬
deles hafva att frän bevillnings-utskottet förvänta det egent¬
liga tulltaxe-förslaget, sä kan jag icke heller linna någon an¬
ledning att nu ingå i pröfning öfver företrädet af höga eller
låga tullsatser i allmänhet; men dä äfven den frågan under
diskussionen redan blifvit berörd och dervid uttalats farhå¬
gor, att den vidtagna friare principen i vår tullbeskattning
skulle blifva orsak till hela landets ruin. sä viii jag blott fråga
pä hvad sätt en sådan ruin skulle tillgå genom billigare im¬
porttullar? Det beror väl, efter mitt förmenande, ytterst på
oss sjelfva om vi förstöra vära tillgångar pä införda lyxartik¬
lar, och genom billigare pris pä verkliga behofsvaror lärer väl
ingen bli ruinerad. Lagar kunna dessutom icke stiftas, sorn
förmå att hindra vissa galenskaper; men om vi blott använda
vårt förnuft och ej köpa något annat, än det vi verkligen be¬
höfva, så lärer väl införsel af lyxartiklar hämmas af sig
sjelft. Vi hafva nyligen tillvunnit oss utvidgade rättighe¬
ter på det politiska området, men skulle vi nu sjelfva er¬
känna oss icke ega förmåga att fritt handla och vandla i
våra enskilda ekonomiska angelägenheter, utan begränsning
af lagstiftning, sä hade vi dermed indirekt gifvit dem rätt,
sorn, för att motverka representationsreformen, pä ett för¬
närmande sätt påstått, att bondeståndet ännu icke vore
moget för en större politisk frihet. Bondeståndet har dock
både i handling och beslut visat sig ega förmåga att rätt
handhafva tilldelade politiska friheter — må vi dä icke
misskänna oss sjelfva i fråga om ett förståndigt utöfvande
af frihetens princip på det ekonomiska området. Allra¬
minst behöfva vi frukta för ruin genom franska traktaten,
helst som densamma är egnad att åt oss bereda en för¬
månligare export pä en förut otillgänglig marknad. Trak¬
tatens politiska betydelse och den punkt, pä hvilken frå¬
gan nu befinner sig, får härvid icke heller förbises. — En¬
samt den sidan af saken eger nog vigt för att göra ett af-
slag högst betänkligt. Dessutom tror jag för min del, att
om bondeståndet skulle falla pä den besynnerliga idéen
att afslå traktaten, så skulle deraf ingalunda följa att den¬
samma gjordes tkraflös, och ännu mindre blefve detta för¬
Deri 7 Februari.
277
hällandet enbart genom ett klanderVotum. Åtlöje och för¬
akt blefvc deremot den säkraste följden af ett så oklokt
handlingssätt, och detta icke blott inom Frankrike utan
äfven inför andra europeiska stater. Bondeståndet har hit¬
tills genom klokt behandlingssätt af andra vigtiga frågor
lyckats tillvinna sig allmän högaktning icke blott inom,
utan äfven utom landet. Jag vill hoppas att detta före¬
varande prof pä ståndets politiska uppfattningsförmåga icke
skall föranleda till ett motsatt omdöme, eller fästa ett min¬
dre godt minne af ett bondeståndets åtgörande vid den
sista ståndsriksdagen i Sverige. Men om ett rent afslag
vore, enligt min åsigt, i hög grad både skadligt och oklokt,
så skulle Medins förslag, 0111 möjligt, vara det ännu mera,
helst soto detsamma i sjelfva verket icke är någonting an¬
nat än ett maskeradt afslag och hvarutinnan ett försök att
missleda lätt skulle kunna spåras, på samma gång som dess
antagande skulle utom ståndet kunna bedömas såsom tve¬
tydigt eller markera en mindre sund uppfattning af hvarom
frågan egentligen gäller. De af vännerna Hörnfeldt och
Carl Ifvarsson framställda förslag hoppas jag dessa upp¬
lysta ledamöter skola låta förfalla, enär i betänkandets
motiver redan är uttaladt detsamma, som de anse böra fram¬
hållas. Att först i premisserna göra anmärkningar och
inlägga klander och sedermera i sjelfva beslutet återupp¬
repa samma klander i den sak, som man ändå vill god¬
känna, synes vara högst oformligt samt blotta en dubbel¬
het, hvars motstycke man förgäfves torde fä söka i något
annat Rikets Ständers beslut. På grund af alla nu an¬
förda skäl hemställer jag att ståndet måtte afgifva ett rent
och obefläckadt godkännande af franska traktaten, i enlig¬
het med reservanten Wistrands förslag.
Ståndets ledamöter åtskildes kl. J till 3. för att åter
sammanträda kl. 5 e. m.
In fidem
J. Sjöberg.
278
T) en 7 Februari.
Plenum kl. 5 e ni
§ I-
Fortsattes föredragningen af bevillnings-utskottets utlå¬
tande N:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga propo¬
sition, angående nied Frankrike afslutade handels- och
sjöiärtstraktater, dervid följande ledamöter sålunda sig
yttrade:
Per Nilsson frän Kristianstads län: Jag har icke be¬
gärt ordet för att söka vederlägga någon af de talare,
sorn i denna fråga uppträdt, utan emedan jag anser för en
pligt för livar och en representant att offentligen gifva
tillkänna sin tanke i en sä vigtig fråga, som denna, innan
han lägger sin voteringssedel i urnan. Mycket har bär
blifvit taladt både mot traktaterne och till fördel för deras
antagande, men jag vill nu icke trötta med att upprepa
hvad i sådant afseende förut blifvit yttradt, utan t ill nu
blott tillkännagifva, att, ehuru jag är helt och hållet af
olika åsigt med den talare, som först öppnade diskussio¬
nen i ämnet, jag dock icke kan annat än hålla honom
räkning för det sätt. hvarpå han framstått, dä han rent
och ärligt uttalat sitt nej. Således finnes hos honom in¬
genting dunkelt, ingenting tvetydigt. Deremot kan jag
icke yttra samma goda omdöme om dem, som förorda an¬
tagandet af traktaterna under allenast ett års tid. och jag
vill pä intet vilkor biträda en sådan åsigt, som enligt mitt
förmenande blott innebär en djerf advokatyr för att derun¬
der dölja ingenting mer och ingenting mindre, änettafslag,
som man antingen icke vill eller vågar öppet uttala. Skulle
någon hysa skrupler deröfver, att vi genom värt bifall
förbigå den kommande riksförsamlingen, sä tror jag, att
dessa betänkligheter böra vika för den tanken att, äfven i
fall nu församlade Rikets Ständer skulle fatta ett beslut,
■om möjligen vore mot grundlagen stridande, detta säker¬
ligen icke kan blifva för näst sammanträdande riksdag
bindande. Jag vill alltså rösta för traktaternas antagande
i sin helhet utan allt det peppar och salt, utskottet kostat
pä sin anrättning, och förordar alltså att ståndet mätte
jätta beslut i enlighet med herr Wistrand? reservation.
Den 7 Februari.
279
Ola Bosso» Olsso» frän Kristianstads län: Jag har
alltid förut varit af den tanken att de franska traktaterna
borde godkännas under de vilkor och på det sätt utskot¬
tet i förevarande betänkande föreslagit, men sedan jag nu
under diskussionen erfarit, att Rikets Ständer vid före¬
gående riksdag begärt Kongl. Maj:ts medverkan för trak¬
taternas afslutande och Kongl. Maj:t äfven gått denna an¬
hållan till mötes på sätt nu skett, så finnes intet skäl att
biträda utskottets uttalade åsigter; hvadan alltså jag vill
förklara, att jag instämmer med alla dem, som yrka rent
bifall till Kongl. Majrts nådiga proposition i ämnet.
Bengt Jolia» Holmli» från Göteborgs län: Dä jag
är ledamot af det utskott, sorn handlagt denna fråga, men
icke deltagit i utskottets förhandlingar under den tid
ärendet der förevar, anhåller jag få i protokollet anteck¬
nadt mitt tillkännagivande 0111 ifrågavarande förhållande.
Hvad nu sjelfva frågan egentligen beträffar, har jag icke
något att anmärka mot det hufvudsalrliga slut. hvartill ut¬
skottet kommit, men jag kan deremot icke gilla utskottets
föregående argumentation, deruti utskottet likasom utmi¬
nuterat i vissa procent belopp, bifall och tadel; och, då
jag i allt önskar rent spel, vill jag förorda antagandet af
herr Wistrands förslag.
Fredrik August Forsbeck från Ostergötlands län:
Ehuru ämnet genom den långvariga diskussionen är nära
nog uttömdt, önskar jag att bemöta några mot mitt förra an¬
förande gjorda inkast och derjemte belysa de väsendtliga-
ste fördelar vi genom franska traktaten erhållit och huru¬
vida de kunna mätas mot de licenser vi lemnat detta land;
jag upptager derföre först vännen Carl Anders Larssons
anförande: han börjar med »det vanmäktiga i värt bemö¬
dande att sätta oss emot det mägtiga Frankrike»; jag kan
ej gilla en sådan åsigt; vi äro väl ännu ett fritt folk? än¬
nu kunna vi värna vår sjelfständighet; jag tror derföre
tvärtom att vår aktning skall stiga hos denna ridderliga
franska nation, som med beundran skall erkänna att ett
ringa fattigt folk i norden ej later dåra sig utan bevakar
sin nationalitet och dess intressen.
Carl Anders Larsson har vidare anfört: »att ministeren
kämpat för värt bästa; att mina ord innebära ett miss¬
troendevotum mot regeringen; och att det skulle se ut
såsom hämnd mot denna regering, som vi äro skyldige sä
stor tack;» jag är öfvertygad att sä oädla bevekelsegrun-
der ej fä insteg i ett svenskt hjerta; jag hvarken vill eller
kan genom mitt votum störta en minister, som genom sina
280
Den 7 Februari.
frisinnade sträfvanden gjort sig förtjent af och vunnit en
popularitet hvari jag till alla delar instämmer, men jag
kan icke förena mig med denna förgudning sorn är oss
ovärdig. Jag beder att härvid få omnämna en episod från
romerska republikens skönaste dagar, som är fullt tillämp¬
lig. Då någon medborgare genom berömliga och för fo¬
sterlandet gagnande handlingar i krig eller fred, gjort sig¬
val förtjent af republiken, erhöll han genom sina medbor¬
gares enhälliga bifall rätt till triumfens ära; han höjdes
då på en gyllene triumfvagn, dyrkades såsom ett högre
väsende och fördes sä genom Rom under folkets jubel och
glädjerop; men bakom honom på denna triumfvagn stod
en slaf, som ständigt ropade i dess öra: »momento te esse
hominem;) kom ihåg att du icke är någon gud. Pä en
sådan triumfvagn har Sveriges folk under jubel höjt
sin minister, ty denna minister har genom att bereda oss
ett friare samhällsskick, och genom sträfvande i folklig
anda, gjort sig väl förtjent af staten, men detta gifver
ministéren ej rätt att öfverträda våra grundlagar, detta ett
fritt folks heligaste palladium, ty dä mäste jag såsom ro¬
merska slafveiv utropa, »momento te esse hominem»! Korn
ihåg att den triumfvagn hvarpå Sveriges folk under jubel
och ärebetygelse!- höjt dig, kom ihåg, den skall af samma
folk störtas i gruset och nationens ve skall blifva trium¬
fens svanesång. Samme man har sedan yttrat »att han ej
kan finna något grundlagsbrott, att det angår oss föga om
det är emot grundlagen; och att landet nog skall stå sig
äfven under frihandeln»; jag har redan i mitt förra yttrande
sä klart visat och ådagalagt grundlagens bud i dessa fall,
att någon ny deduktion härom ej bör vara af nöden, helst
ingen ännu vederlagt mig häruti, ty massor ord äro ej
alltid bevisande skäl. Hvad deremot orden »att landet
skall stå sig» vidkommer vill jag hemställa om ökade ut¬
mätningar, dagliga cessioner, vexande penningebetryck sä
ätt i Kalmar län nära nog hela socknar gå under klubban,
om detta ådagalägger »att landet står sig»; och nekas kan
väl ej att dessa olyckor i högsta mått drabbat oss frän
1857 då dessa olyckliga frihandelstheorier började tilläm¬
pas. Från denna tid börjar, såsom jag förut visat, svenska
handelsflottans förfall, dä deremot Norges och Frankrikes
lästetal i våra hamnar årligen ökats. Att Sverige enligt
Carl Anders Larssons yttrande skulle pä tonnagen förtje¬
na mera än 166.000 riksdaler per år, är mig ofattligt, då
vi blott sandt 8 400 nyläster till Frankrike, under 1865.
men Norge deltagit i denna handel med cirka 42.000 ny¬
Den 7 Februari.
281
läster; och är väl denna tonnage en ersättning, som egent¬
ligen tillkommer redaren, äfven om varan skulle dera er¬
hålla någon ringa del. Man säger att Sverige kan öka
sin flotta; det är lätt sagdt, men dä denna traktat ej, såsom
jag förut visat, bereder oss likställighet med den makt
hvarmed vi skola tälla, är mera anledning tro att vår han¬
delsflotta, såsom frän 1857 skett, skall duka under för så
väl Norges bättre läge, som Frankrikes större makt. För
öfrigt har Carl Anders Larsson öfverllyglat mig med granna
fraser och en flytande svada, men utan bevis, och jag
tager ej till godo känslouttryck.
Här har äfven blifvit tahult om »historiens vittnesbörd»,
må jag äfven dä fä visa hvad den kan lära oss; då vårt
fosterland efter Carl den XII:s död stod pä branten af
undergång, började en vändpunkt i vära ekonomiska för¬
hållanden under hattarnes frihetstid, hvilkas hela ögon¬
märke var upphjelpande . af den inhemska industrien ge¬
nom förlagslån, premier och höga importtullar, ja dessa
gingo så långt att Geijer omtalar det Konungen nekades
införa kökskarl till sitt hof för 150 daler, emedan fullt lika
goda kunde göras i landet; genom denna uppmuntran af
allt inhemskt steg landets välstånd så att under Alströ-
merska tiden våra fabriksväfstolar voro 400 stycken, sys¬
selsättande 17,000 personer; huru annorlunda biel'icke till¬
ståndet dä mössorne 1762 öfvertogo styret; ,alla förlags¬
lån indrogos, inhemska näringarne mäste genom friare
tullar täfla med utländingen, och följden blef att deras
styrelse, som kallas stryptiden, alldeles utarmade landet;
vära dyrbara väfstolar gingo för en spottstyfver till Ryss¬
land, dit hela skeppsläster af dugliga arbetare medföljde
för att pä vår bekostnad öka denna vår ärade grannes
makt.
Jag önskar äfven vid detta tillfälle framställa till detta
ärade stånd en fråga: dä denne traktat för två månader
sedan lades ä ståndets bord, höjdes frän dessa bänkar ett
nära nog enstämmigt korsfäst, den ansågs då ej kunna öf¬
verlefva morgondagen; må det dä ej förundra någon om
jag frågar, hvarifrån denna omkastning? är traktatens bok¬
staf ej densamma nu som dä? har vår förmåga att mäta
oss med Frankrike stigit? måtte denna vexling i tankar ej
ega ett motstycke i frihetstiden, utan må den vara fotad
pä bättre grunder och lända till landets båtnad.
Då jag nära nog vid detta tillfälle ensam uppf rädt
för att förfäkta folkets rätt. må det tillåtas mig att ännu
282
Den 7 Februari.
bemöta i korthet de invändningar sorn af flere talare mot
mitt föregående anförande skett.
Ständsbrodren Olof Nilsson har yttrat: watt någon trak¬
tat omöjligen kan uppgöras, som är till allas fördel»; må
det då tillåtas mig påpeka de fördelar det rika och mäk¬
tiga Frankrike beviljat oss: vi hafva erhållit tonnage ned¬
satt från 14—6 per nyläst till 2 riksdaler 34 öre, men
denna nedsättning erhöll Frankrike redan hos oss 1857
utan någon ersättning, och gör den såsom jag visat 166.000
riksdaler per är oss till faveur; vidare hafva vi fått ned¬
sättning pä vår största exportvara stångjern frän 6 francs
60 centimer per 2 centner 7 Tt till 6 francs således cirka
1 \ öre per YtE stångjern, en nedsättning som är både ömk¬
lig och löjlig, och utan ali betydenhet; vidare hafva vi
fått 8 öres nedsättning å en uppskrädd stock om cirka 24
kubikfot, jag frågar om en sådan tull kan inverka pä va¬
rans export eller pris; vidare 8 öre å J, tolft 3 tums plankor,
och slutligen rättighet att mot billig tull sälja våra fartyg
både af träd och jern i Frankrike, hvilket förut var för¬
budet; detta sätter kronan på verket och gifver oss an¬
ledning att försälja den handelsflotta vi till landets för¬
kofran pä bättre sätt kunde använda. De artiklar, som
mest njuta nedsättning äro råvaror och gjutgods, men ex¬
porten af råvaror bl i fver alltid för oss en ekonomisk för¬
lust dä vi importera dem åter i förädlad form. Jag på¬
står derföre att Frankrike mer än väl sett sig till godo:
värt fel är att ej göra pä samina sätt.
Sven Hansson har vidrört bränvinsbränningen och an¬
sett som en fördel om denna förderfliga produktion blefve
krossad, då »vi kunna få utländskt bränvin för bättre
pris;» jag hade hoppats att ej detta tvistefrö åter skulle
framkastas, har hört så mänga invektiver deremot att jag
ogerna vidrör utan orsak ämnet; skulle likväl tro att det
alltid blifver en nationel förlust att vi ej förädla sjelfva
vår råvara, utan utföra hafren och köpa frän utlandet brän¬
vin. Samme talare har anmärkt att Rikets Ständer ned¬
satt de beräknade tullinkomsterne för tre år med 500,000
riksdaler per år med afseende å denna traktat; detta ne¬
kas ej, men regeringen har nedsatt de beräknade tullin-
traderne genom franska traktaten med 2.500 000 riksdaler
per år och detta under tolf är och har således vida öf-
verträdt det uppdrag Rikets Ständer lemnat. Sven Hans¬
son har äfven anfört »att regeringen genom franska trak¬
taten ej höjt några skatter»; jag anmärker dervid att re¬
geringen för att fylla den brist, som förmodligen uppstår
Den 7 Februari.
283
genom tullnedsättningen, i stället begärt 15 öre högre skatt
pä bränvinstillverkningen: det blifver således den fattiga
och mest betungade delen af Sveriges allmoge, dessa arma
potatesgubbar, som skola ersätta hvad tull ä lyx förut in¬
bringat: dä regeringen kan nedsätta tull, kan den väl äf¬
ven alldeles borttaga densamma, hvar skulle då dessa 14
millioner tagas, jo utur vära egna fickor, och säkerligen
ej utan förbannelser.
Vännen Matts Persson hariett nära nog humoristiskt
föredrag skämtat med våldet pä vår grundlag, han talar
om »gummors emancipation,» jag beklagar att en sä gam¬
mal riksdagsman ej bättre tolkar grundlagen; och hvad
dessa gummor angår, ser jag hellre att den skyddstull af
22 riksdaler 50 öre, som förut korn våra fattiga blomster-
tillverkerskor till godo, men som nu är, om jag minnes
rätt, nedsatt till 5 riksdaler per stanna i dessa arma
gummors fickor än i franska fabrikanters.
Per Nilsson i Espö berör med lätt hand och i ett
blomstrande språk traktatens fördelar; och medgifver jag
gerna att skeppsredare hafva stor vinst af tonnagen, men
(lä vi köpa dessa, 166.000 riksdaler med 2.500,000 riksda¬
ler, lätom oss då ur statskassan lemna dessa redare resti¬
tution och vi hafva en ren vinst af minst två millioner.
Då Per Nilsson utropar: »att Sveriges folk behöfver bröd»
vill jag fråga i hvad fall franska traktaten berör denna
vara? ännu har Frankrike ej till oss importerat något som
härtill kan användas, utan tager snarare brödämne frän
oss; att jag fordrat samma rätt för oss att till Frankrike
föra vårt smör och ost, som Frankrike eger här, må ej
förtänkas.
Ehuru mina ord nog fåfängt förklinga i luften kan jag
ej med tystnad förbigå Jonas Anderssons från Östergöt¬
land anförande, »att vi genom ett afslag å denna traktat
blott skulle åsamka oss åtlöje»; är det värdt åtlöje om den
svagare bevakar sin rätt? franska folket är jordens mest
högsinnade nation, och skall såsom sådan snarare erkänna
det folks värde, som ej lemnar sina ringa tillgångar till
pris ät den starkare. Jonas Andersson anför till slut »att
traktaten skall stå fast antingen vi bifalla eller ej»; skulle
således denna öfverläggning vara ett gyckel ? sitta svenska
folkets representanter här såsom nollor? då skall jag af¬
säga mig denna tvetydiga ära och nedlägga min röst.
Carl Johan Svensén frän Kalmar län: En grund¬
ligare utredning af detta ärende och ett vidlyftigare or¬
dande om fördelarne eller olägenheterne af traktarne torde
284
Den 7 Februari.
icke vidare vara af be hofvet påkallade, dä en hvar troli¬
gen redan bestämt sina äsigter i frågan; men jag anhåller
få framställa åtskilliga frågor, dem jag vill till skärskådan
och besvarande upptaga. Har manne Kongl. Maj:t varit
berättigad att afsluta ifrågavarande traktater? Regerings¬
formens §§11 och 12 lemna svar härå. då den sistnämn¬
de bjuder det Konungen eger att i afhandlingar och för¬
bund med fremmande magter ingå, sedan han enligt före¬
gående paragraf deröfver hört statsministern för utrikes
ärendena och någon annan tillkallad stats-rädets ledamot.
Att man så gått tillväga äfven denna gäng är genom offent¬
liga handlingar styrkt och således satt utom allfr tvifvel.
Vidare månne icke regeringen har varit förpligtad att om
möjligt åstadkomma dessatraktater? Jo visserligen. Rikets
Ständer hafva flera gånger gifvit regeringen detta uppdrag
och säkerligen skulle hon fått uppbära mycket klander, i
fall hon underlåtit att ställa sig detta uppdrag till efter¬
rättelse. Vid senaste riksdag höjde sig icke en enda röst
för att yrka, det Rikets Ständer borde höras innan trak-
taterne tillämpades, men nu säger man, att så borde haf¬
va. skett. Jag vill icke förneka rigtigheten af den upp¬
fattningen att regeringen bör höra representationen vid
hvar och en sä vigtig fråga som denna; men jag kan icke
heller finna annat, än att Rikets Ständer här verkligen äro
redan hörde, när de gifvit regeringen det uppdrag, jag
ofvan omnämnt. Ytterligare skulle jag vilja spörja, har
månne regeringen varit berättigad att afsluta traktaterna
för sä lång tid, som i förevarande fall blifvit bestämd?
Må så vara, att man hyser en åsigt, som i detta läll skil¬
jer sig ifrån regeringens, och åtskillige grundlagsstadgan-
den hafva, kanske icke utan skäl, blifvit åberopade till
stöd för en dylik mening; men jag hyser den bestämda
öfvertygelsen, att man icke kan ga till väga på annat sätt
i dylika frågor, än nu skett; och ifrån allra första början
af värt nuvarande statsskick ända intill denna dag hafva
dylika åtgärder blifvit af regeringen vidtagne och städse
vunnit Rikets Ständers bifall och erkännande. Dä kon-
stitutions-utskottet vid 1853 och 1854 årens riksdag, rö¬
rande detta ämne till Rikets Ständer aflat ett memorial,
som är af särdeles upplysande beskaffenhet för frågans rätta
bedömande, tager jag mig friheten att derutur anföra
följande:
»Konstitutions-utskottet, sorn nu fullgör sitt åliggande
att till Rikets Ständer afgifva utlåtande öfver det af Kongl.
Maj:t sålunda i nåder framställda förslag, anser sig böra
Den 7 Februari.
285
främst fästa uppmärksamhet derpå, att om det föreslagna
bemyndigandet till stadgande af tullafgift för längre tid.
än 61 § regeringsformen nu föreskrifter, vid någon riks¬
dag blefve af Rikets Ständer begagnad t. komme såmedelst
under den bestämda tiden en väsendtlig rubbning i det
genom grundlagarne utstakade förhållande emellan de
begge statsmagternas ömsesidiga rättigheter, i fråga om
tull-lagstiftningen, att inträda. Dä nemligen i afseende pä
de i stället för införsels- eller utlorsels-förbud stadgade tull-
afgifler, Rikets Ständer, enligt hvad den nu föreslagna or¬
dalydelsen i grundlagen utmärker och af de anförda mo~
tiverna jemväl kan slutas vara ménadt, saknade annan rätt,
än att dessa utgifter till beloppen förhöja, qvarstode i sin
fulla vidd Konungens obestridda magt att nedsätta samma
utgifter, äfvensom Konungen bibehölle sin rätt att inför¬
sels- eller utförsels-förbud stadga; och den lagstiftnings¬
rätt. som, till förekommande af dess begagnande i en för
näringarne vådlig rigtning, vore den ena statsmagten be¬
röfvad, kunde sålunda af den andra statsmagten obehin¬
dradt utöfvas.»
Sedan ett konstitutions-utskott sä uttalat sig och Ri¬
kets Ständer gillat denna framställning, sä hemställer jag
huruvida det vore lämpligt och välbetänkt att nu kasta a
sido en redan antagen och bepröfvad grundsats och ställa
sig pä en annan och helt olika grund för bedömande af
dylika förhållanden.
Grundlagen förnekar icke regeringen att nedsätta tull¬
satser, som af en eller annan anledning befinnas olämplige,
och jag känner icke mindre än fyratioätta dylika fall un¬
der den tid, som förlupit frän den 13 mars 1814 till den
19 november 1855; men jag vill nu icke uppräkna denna
långa lista, som dock finnes inristad i vår riksdagshistoria,
utan vill blott anmärka, att de allesamman blifvit af Rikets
Ständer hittills godkände. Af dessa beslut har nuvarande
finans-ministern friherre Gripenstedt undertecknat blott
tvänne. De öfrige äro kontrasignerade af förre statsråden
Mörner, Skogman. Munthe, Wingård, Sandströmer och
Palmstjerna och afse såväl utförsel som införsel. Det för¬
sta medgifver lindring i utförseltullen för jern och det
andra för införsel af Ostindiska varor. Således ser man,
att det icke är vår tid, som tagit initiativ i denna fråga,
utan att denna praxis fortgått, såsom jag nyss nämnde,
nästan från allra första början af vårt nuvarande statsskick.
Hvad nu beträffar det framställda förslaget att god¬
känna traktaternas gällande kraft endast för den nu ingå¬
286
Den 7 Februari.
ende statsrcgleringsperioden, sä mäste jag, i likhet med
den föregående talaren, tillkännagifva, att detta förslag är
det sämsta af alla, som möjligen kunna framställas; ty hvad
skulle följden häraf blifva'? Jo möjligen skulle importö¬
ren ändock kunna erfara någon fördel af traktaten äfven
under detta förhållande, men den skulle blifva ytterst skad¬
lig för exportörerna; ty hvilken af dessa senare skulle
väl kunna hinna inleda och ordna en handelsförbindelse
med fremmande land under en så kort tid, som ett är; och
ytterst olyckligt är om tull-lagstiftningen är vacklande och
obeständig, och derföre mäste, enligt min tanka, traktaterne
godkännas för längre tid. Nyttan för staten af ifrågava¬
rande traktater är alldeles obestridlig och för folket obe¬
räknelig. ty den kan ej uppskattas i penningar i hvad den
ingär pä det intellektuela området, men äfven mäste vår
skeppsfart ökas, vår utförsel höjas och våra handelsför¬
bindelser i alla hänseenden utvidgas; och det förekommer
mig att denna handelstraktat endast vore en fortsättning
af den näringslagstiftning. som pä senare tider lyckligt¬
vis börjat tillämpas inom vårt land och af hvilken, vill jag
hoppas, vi inom en icke långt aflägsen framtid skola skörda
gyllene frukter. En talare har beklagat det lidande, kon¬
kurrensen kommer att bereda den arbetande klassen, dä
derigenom en del arbetare skulle blifva sä att säga öfver-
ftödige och beröfvas all förtjenst; jag delar dock icke den¬
na dystra åsigt, utan hyser tvärtom den tro, att konkur¬
rensen är en stark och spänstig driffjäder ej allenast till
igångsättande af storartade arbetsföretag, utan äfven till
höjande af arbetsskicklighet och sä vidare. Här hafva
blifvit åberopade exempel ej allenast frän äldre tider, frän
den romerska republikens lysande dagar, utan äfven från
vår frihetstid och senast frän 1820-talet; mä det ock til¬
låtas mig att framdraga en liten berättelse, utvisande nä-
ringslagstiftningens ståndpunkt på 1830-talet och tjenande
till jemförelse med hvad den nu blifvit. En bagare här i
hufvudstaden önskade vid denna tid på torgen hälla till
afsalu torrt bröd till en qvantitet af fem marker i sender.
Bagare-embetet förklarade denna anhållan vara högst oför¬
synt och afslog densamma. Embets- och byggnads-kolle-
gium, hos hvilket klagomål häröfver anfördes, ogillade klago¬
målet och afstyrktc allt bifall, uti hvilken åsigt äfven in¬
stämde öfverståthållare-embetet och kommerse-kollegium,
till hvilka auktoriteter hvar efter annan målet hänskjöts.
Någon tid derefter halva dock friare äsigter gjort sig gäl¬
lande och nu hafva, såsom vi alla veta, vi till och med
Den 7 Februari.
287
kommit sä långt, att landtbor fritt pä alla torg fä försälja
hvad de kunna hafva att afyttra. Mig tyckes nu icke vara
lämpligt tillfälle att orda vidt och bredt om romerska tri¬
umfvagnar och frihetstiden och dess tull-lagstiftning, men
jag tror att vi kunna med allt skäl bedja Gud bevara oss
frän vidare tillämpning af de äsigter i näringslifvet, som
under denna tid voro-herrskande. Jag vill icke vidare ut¬
breda mig öfver detta ämne, utan blott tillkännagifva, att
jag godkänner utskottets förslag med uteslutande af de
smaksaker, som deruti finnas intagne, de må nu än smaka
ättika eller socker; och dä jag önskar rent spel samt vill
lemna ett öppet och ärligt svar pä den Kongl, proposi¬
tionen, instämmer jag med dem, som förorda antagandet
af herr Murens reservation.
Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län: Sedan jag
nu afhört Forsbecks senaste yttrande, vore jag nästan
med anledning deraf färdig att instämma med en ledamot,
sorn beklagade sig deröfver, att han gått miste om Fors¬
becks första anförande i ämnet; men sjelf är jag tyvärr
icke i tillfälle att bedöma huru pass ledsam denna förlust
är, då jag af tjensteåligganden i banken var förhindrad att
afhöra samma föredrag. Hvad nu åter beträffar hans se¬
naste anförande var detsamma stäldt förnämligast till sär¬
skilda personer, som förmodligen icke lära underlåta att
gifva honom svar pä tal. Jag vill således fästa mig blott
vid ett och annat deruti af mer allmän, än enskild natur.
Så vill jag till en början erinra, att hans öfversättning af
den gamla frasen, »memento te esse hominem,» med korn
ihåg du är icke någon gud, är ganska misslyckad; ty, om
jag icke alltför mycket missminner mig, så bör den öfver-
sättas med »betänk att du är en menniska!» Detta senare
vill jag ock tillropa Forsbeck och bedja honom komma
ihåg, att Konungens rådgifvare ock äro menniskor och så¬
ledes icke fullkomlige såsom gudar. Vidare har han sagt,
att här i landet år 1720 funnos ej annan befolkning, än
barn och gubbar; men jag vet dock med säkerhet, att då
äfven här funnos qvinnor i mängd och såsom exempel här¬
på vill jag anföra, att på min egendom finnes en bygg¬
nad frän denna tid, som enligt berättelse är helt och hål¬
let timrad och uppförd af qvinnor. Jag lemnar nu Fors¬
beck och hans anförande i sitt värde och öfvergär till en
hastig granskning af utskottets betänkande. Utskottet sä¬
ger sålunda, att de fördelar för landet, som man kunnat
vänta och hoppas af en handelstraktat med Frankrike, icke
kunna anses nöjaktigt vunna genom den nu afslutade. Jag
288
Den 7 Februari.
undrar alldeles icke härpå, ty jag vet, att Konungens
rådgifvare också väntat och hoppats större fördelar, än
som vunnits. Ja de hafva till och med fordrat så myc¬
ket, att hela underhandlingen höll på att gä 0111 intet, och
jag känner detta förhållande sä mycket säkrare, som jag
dels sjelf läst. dels hört föreläsas alla de om detta ärende
förda statsråds-protokoll. Konungens rådgifvare hafva gjort
allt hvad pä dem möjligen kunnat ankomma för att ernå
sä stora fördelar, som möjligt, för fäderneslandet, men det
är icke deras fel, att det icke lyckats att erhålla allt hvad
man hoppats. Afven i fråga 0111 bränvinsnäringen och dess
tillgodoseende hafva Konungens rådgifvare försökt åstad¬
komma de största möjliga fördelarne, ty de fordrade först
30 öre tull och sedermera 25 öre, hvilket dock mäste ned¬
pruta» till 15 öre, hvaröfver man omöjligen kunde kom¬
ma. men hvilket dock utgör ett öre högre afgift än hvarje
annat land lyckats erhålla. Således bör man icke påstå,
det man hoppats större fördelar af traktaterne, än de nu
vunne, och derföre bör också detta uttryck frän beslutet
försvinna. Hvad derefter beträffar senare delen af ut¬
skottets hemställan, eller att Rikets Ständer hade förvän¬
tat, att den franska handels-traktaten blifvit underställd
Rikets Ständers pröfning och godkännande, innan de be¬
stämmelser. den innehåller, blifvit tillämpade, så har jag
också tyckt, att detta nog är rätt, men dä Rikets Ständer
vid sistlidne riksdag uppdrogo ät regeringen att afsluta
dessa traktater och förutsågo att härför erfordrades ned¬
sättning i tullafgifterne. så beräknade ock Rikets Ständer
till följd häraf tullinkomsterna till högre belopp, än förut
skett, och om Rikets Ständer icke velat ingå på en sådan
traktat, hade helt säkert en sådan nedsatt beräkning icke
kommit i fråga; men när så skett, var ständernas vidare
hörande icke af nöden. Nu hafva vi i dag af flere talare
hört predikas nyttan deraf, att traktaten antages att gälla
intill nästa riksdag, pä det man dä skulle kunna bedöma
fördelarne af densamma, men detta är enligt min åsigt onö¬
digt. ty vi hafva redan nu, tack vare regeringens välbe¬
tänkta förfoganden, en rätt god erfarenhet utaf de förde¬
lar, traktaten medför, och pä grund af denna erfarenhet
vill jag bifalla Kongl. Majrts proposition utan de motsä¬
gelser, som finnas i utskottets konklusion. Svante Berg¬
ström har uttalat sin farhåga för alla de frestelser, hvar¬
för en och hvar kan blifva utsatt genom alla de förledan¬
de lyxartiklar, som frän Frankrike komma att införas, men
inte bör väl han åtminstone för egen person vara rädd
Den 7 Februan.
289
för dylika frestelser och jag åberopar i detta fall hvad
ständsbrodren Anders Andersson frän Skaraborgs län i för¬
middagens plenum lika vältaligt som sannt yttrade: att vi
icke må upphäfva oss till de dårars förmyndare, då han
påpekade omöjligheten af att stifta lagar, som förhindra
alla möjliga dårskaper. I Medins förslag förekommer någfa
ord, som jag gerna vill bifalla, nemligen dä han säger, att
Rikets Ständer böra antaga traktaten för sä läng tid som
Rikets Ständer ega rätt att om dess gällande kraft besluta.
Alldeles rigtigt, ty enligt min åsigt ega Rikets Ständer
rätt att antaga densamma att gälla lika väl under tolf är,
som intill nästa riksdag; och derföre påyrkar jag trakta¬
tens antagande för den förra tidrymden.
Gustaf Jonsson från Kalmar län: Detta betänkande
eger onekligen mer än en sida. sorn bör komma i betrak¬
tande, dä man söker göra sig klart begrepp om dess nyt¬
tiga eller skadliga följder. Betraktar man traktaterna frän
den synpunkt, att vi efter deras godkännande skola blifva
öfversvämmade af importerade lyxartiklar, för hvilkas be¬
talning den metalliska valutan i riksbanken kan komma
att vidkännas en stark och mångfaldig påtryckning, då
medger jag gerna, att något hvar kan hafva sina betänk¬
ligheter mot bifall, men skärskådar man från en annan sida
traktaternas innehåll och betänker, hurusom våra svenska
fartyg blifvit medgifna en betydlig nedsättning i afgifter
vid deras besök i franska hamnar, sä finner man nog att
traktaterna erbjuda stora fördelar; och öfverväger man
derjemte, hurusom de hufvudsakligaste af våra handels-
och exportartiklar erhållit dels tullfrihet, dels betydlig ned¬
sättning i tullafgifter vid deras införande i Frankrike och
desä kolonier, kan man icke undgå att märka, det förde-
larne äro betydligt öfvervägande olägenheterna, hvadan
jag för min del vill bifalla hvad Kongl. Maj:t föreslagit.
Visserligen kan man hysa någon farhåga för en alltför
långt sträckt handelsfrihet, vid åtankan pä. Norra Amerika
och dess tull-lagstiftning är 1857 och deraf härllytande
mindre goda följder, men deremot hafva vi ä andra sidan
Danmark med dess större produktion, och jag tror, att vi
böra närma oss exemplet af detta rike och framgå pä sam¬
ma bana, helst våra varor äro af större värde vid export,
än Danmarks, samt våra exportörer i följd af vära export-
artiklars varaktighet ega ett ännu större fält i vérldsmark-
naden än förstnämnda rike. Ett önskningsmål böra vi
framför allt fasthålla oss vid, och det är en fortgående till-
Bonde-Sf.ts prot. vid 1865—66 di-ens Riksdag. IT. 19
290
Den 7 Februari.
vext af vår handelsflotta, sä att den åtminstone blifver
tillräcklig för utskeppning af vår egen export, och om
tanken härpå vaknar till fullkomlig klarhet, så kunna vi
icke undgå att lemna vårt bifall till traktaterne. Såsom
en gifven följd häraf och med fästadt afseende såväl å
politiska som statsekonomiska skäl, hvilka tala för bifall,
har jag stadgat min öfvertygelse om traktaternes gagne¬
lighet, dock under den förutsättning, att den svenska na¬
tionen inser vigten och nödvändigheten af att vänja sig
ifrån förbrukande af utländska kramvaror, mod- och lyx
artiklar. Jag har förut i utskottet tillhört antalet af de
ledamöter, som tillstyrkt antagandet af traktaterne och gör
det äfvenledes nu, dock under tillkännagifvande, det jag
icke har något emot att utskottets förslag antages med
den modifikation deraf, Hörnfeldt framlagt.
Nils Petersson från Kalmar län: Då jag haft mina
ståndsbröders förtroende att i bevillnings-utskottet deltaga
i handläggningen af ifrågavarande ärende, så vill jag
redogöra för min åsigt härom och mina åtgöranden här¬
vid. Lika med flertalet af mina ståndsbröder har jag
hyst betänklighet mot antagandet af traktaterne ända till
den grad, att jag på afdelningen fann mig befogad att
derå yrka afslag. Jag gjorde detta icke af afvoghet mot
sjelfva traktaterne, icke heller derför, att jag icke insåg
den nytta de medföra, utan af den anledning, att jag be-
tviflade huruvida ett bifall till deras antagande vore öf¬
verensstämmande med grundlagen, hvilket för mig var
ett giltigt skäl att lemna min röst mot desamma. Rege¬
ringsformens 60 §, som uppräknar de medel, som äro af
bevillnings natur, stadgar jemväl, att allmänna afgifter, af
hvad namn och beskaffenhet som helst, icke må kunna
”förhöjas’’’ utan Rikets Ständers samtycke och 61 § af
samma grundlag bjuder, att alla afgifter, som Rikets Stän¬
der under de i föregående paragraf nämnda titlar bevil¬
jat, skola utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp
den nya bevillningen af Rikets Ständer fastställd blifver;
och häraf fann jag tydligen, att vårt beslut ej kunde binda
den kommande riksförsamlingen. Inom afdelningen hörde
jag visserligen talas om den skrifvelse Rikets Ständer
sistlidne riksdag 1863 afläto till regeringen med uppma¬
ning att afsluta ifrågavarande traktater, men då tiden var
knapp och mig icke lemnades tillfälle att erhålla full¬
ständiga upplysningar i ämnet, röstade jag, såsom nämndt
är, i afdelningen mot traktaternes antagande. Då jag
emellertid är tillgänglig för upplysningar, som äro af verk¬
Den 7 Februari.
291
ligt värde, sökte jag på allt sätt skaffa mig sådana, och
då jag fick tillförlitlig kännedom om innehållet af ofvan¬
nämnda skrifvelse, föllo mina betänkligheter och då jag
dertill sporde, att regeringen i värsta fall, äfven om Ri¬
kets Ständer afsloge traktaten, möjligen skulle trotsa ett
dylikt beslut och låta traktaterne fortfarande gälla, så an¬
såg jag blotta möjligheten af ett sådant förhållande vara
vida farligare, än om traktaterne af Rikets Ständer god¬
kändes. Dessutom ansåg jag i detta fall, att Sverige
borde betraktas såsom en handelsfirma, den der genom
ombud uppgjort storartade affärer pä annat håll, men som,
om den ock ej vore fullt belåten med dessa affärer, ej
borde kompromettera sina ombud och utsätta dem för den
obehagligheten att dessa affärer, till hvars afslutande de
ändock erhållit bemyndigande, helt och hållet ginge om
intet. Vidare må det tillåtas mig att påpeka de förde¬
lar, traktaterne onekligen innebära, då de bereda ned¬
sättning i de onaturliga skyddstullarne, och då dessa va¬
rit så ojemnt fördelade, att ett skydd af 100 procent bi¬
behållits för vissa artiklar, under det att jordbrukets pro¬
dukter varit heröfvade allt dylikt, så förefinnes visserli¬
gen skäl att häruti vidtaga någon jemkning och nedsätt¬
ning. För min del anser jag, att måttliga tullsatser böra
åsättas både fabriks- och jordbruksalster, och i fall brist
i statskassan uppstår, så kunna ju, om sådant anses nöd¬
vändigt, nya tullsatser åsättas jemväl andra artiklar. Fors¬
beck nämnde, bland mycket annat, att traktaternes anta¬
gande endast vore till fördel för embetsmännen, hvilka
härigenom kunde till billigare priser förskaffa sig de lyx¬
artiklar, som af dem och deras familjer förbrukas. Jag
är dock af den öfvertygelsen, att användandet af lyx- och
mod-varor icke blifver mindre äfven om traktaterne för¬
kastas; och att vi i en sådan händelse blifva tvungne för¬
öka ernbetsmännens löner för att tillfredsställa deras be¬
hof i nämnda fall. Hvad Medins förslag angår, så kan
det väl icke gerna vara meningen, att han vill bifalla en¬
dast och allenast den handelstraktaten bilagda tariffen
litt. b, innefattande införseltullarne i Sverige, med uteslu¬
tande af tariffen litt. a, innehållande de å artiklarne be¬
stämda införseltullarne i Frankrike, hvilken för oss na¬
turligtvis är af det största värdet. Således är hans för¬
slag i denna del alldeles olämpligt. Då det af utskottet
afgifna förslaget till beslut härstädes blifvit strängt klan-
dradt, och då jag icke reserverat mig emot beslutets upp¬
ställande i denna form, så vill jag upplysa, det jag för
292
Dm 7 Februari.
min del finner dessa anmärkningar icke vara så oäfna,
som man här påstått. Man har här visserligen fordrat
ett obetingadt Ibifall till eller afslag å traktaterne, men
jag kan icke gå in härpå, ty afslag vill jag icke, och jag
åberopar ännu en gång liknelsen om handelsfirman; ty
nog må det vara tillåtet för en sådan att söka erhålla
jemkningar i bestämmelserna för en affär, som visserligen
är uppgjord, men icke på ett helt och hållet tillfreds¬
ställande sätt. Utskottets hemställan utgör ett förmed¬
lingsförslag mellan dem, som vilja hafva rent afslag, och
dem, som fordra rent bifall, och för min del tycker jag
ordalagen hafva mycket skäl för sig; ty förnekas kan väl
icke, att fullkomlig reciprocitet i sjöfartsförhållandena
emellan båda länderna ej är fullkomligt iakttagen; att in¬
förseltullen å stångjern är väl knapphändigt jemkad, och
att afgiften för införsel af bränvin och sprit är sä obe¬
tydlig den gerna kan vara, och så vidare. Vidare utgör
utskottets framställning en erinran derom, att Rikets Stän¬
der äro rädda om sin beskattningsrätt i tullfrågor, och
ehuru jag således helst skulle vilja antaga utskottets för¬
slag oförändradt, vill jag dock icke sätta mig emot an¬
tagandet af Carl Ifvarssons eller Hörnfeldts förslag, i fall
ståndet härför skulle vilja besluta sig.
Uti detta yttrande instämde Josef Holm från Stock¬
holms län.
Per Andersson från Blekinge län: Jag har förut in¬
stämt med Medin och har icke af alla de långa och granna
yttrandena och af all den vältalighet, hvarmed man här
slösat, kunnat blifva öfvertygad om nyttan och fördelen
af traktaternes antagande. Dä jag saknar ali vana att of¬
fentligen uttrycka mig, vill jag endast tillkännagifva, det
jag icke kan gilla Kongl. Maj:ts proposition och att jag
alltså kommer att rösta emot bifall till densamma.
Erik Ersson frän Gefleborgs län: Man må nu tänka
och säga hvad sorn helst om den större eller mindre nyt¬
tan, de mer eller mindre lysande fördelarne, man utaf trak¬
taterne förväntar, så tror jag dock att det icke vore stän¬
derna värdigt att nu förkasta desamma, då Rikets Stän¬
der vid sistlidne riksdag gåfvo regeringen en fingervisning,
ja snart sagdt ett uppdrag att afsluta desamma. Således
finner jag icke något annat vara att göra, än att bifalla
Kongl. Maj:ts proposition, och af samma anledning vill
jag icke heller ingå i någon närmare utredning af huf-
vudfrågan, hvilken redan blifvit mer än tillräckligt ven¬
tilerad. Här hafva dock blifvit utkastade åtskilliga ytt¬
Den 7 Februari.
293
randen, hvilka jag äfven igenfunnit uti åtskilliga tidnin¬
gar, men hvilka jag ingalunda kan gilla, såsom till exem¬
pel att Kongl. Majit skulle hafva rätt att förändra Rikets
Ständers beslut vid bestämmande af de i tulltaxan intagne
tullafgifterna. Detta kan jag ingalunda finna vara öfver¬
ensstämmande med grundlagen; ty hvad skulle det då
tjena till, att vi sitta här och diskutera den ena tullsat¬
sen efter den andra, att vi väga skälen för den enas hö¬
jande och den andras sänkande, ifall regeringen seder¬
mera skulle ega rätt att antingen ändra eller helt och
hållet borttaga dessa tullsatser? Jag vill såsom skäl för
denna min åsigt åberopa följande paragrafer i vår rege¬
ringsform: den 59, som säger: ”Efter rikets och statsver¬
kets tillstånd och behof läte Konungen till utskottets öf¬
verläggning framställa hvad staten kan tarfva utöfver de
ordinarie inkomster och hvilka behof genom bevillningen
böra fyllas”; § 60, som lyder: ”Till dessa senare räknas
tull- och accismedel, postmedlen, charta-sigillata-afgiften,
husbehofs-brännerimedlen samt hvad Riksens Ständer
dessutom särskildt hvarje riksdag såsom bevillning sig
åtaga. Ej må några allmänna afgifter af hvad namn och
beskaffenhet som helst utan Riksens Ständers samtycke
kunna förhöjas, tullen å inkommande och utgående span-
mål allena undantagen med mera.”
I § 61 stadgas: ”Alla afgifter, som Riksens Ständer
under de i föregående paragraf nämnda titlar beviljat,
skola utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp den
nya bevillningen af Riksens Ständer fastställd blifver.”
Detta uti sistnämnde paragraf förekommande uttryck, ”att
alla afgifter skola utgöras” afser naturligtvis också tull¬
afgifterna och ehuru man medelst advokatyr väl kan säga,
att dessa utgöras, äfven om de minskas, så kan man dock
icke säga' detsamma, om de alldeles borttagas; och på af
mig nu åberopade skäl måste jag kraftigt påyrka beva¬
randet af Rikets Ständers rätt i detta fall att för kom^
mande riksdagar förfoga öfver dessa bevillningsmedel efter
sig företeende omständigheter på sätt grundlagen stadgar.
Hvad nu sjelfva saken angår, får jag förklara, det jag
icke funnit något af de förslag, som blifvit framställda,
hvarken utskottets eller Medins, vara af den beskaffenhet,
att jag kan vara dermed fullkomligt nöjd och belåten;
men dä jag anser Hörnfcldts vara det bästa af dem, som
hittills blifvit uppgjorda, så vill jag instämma med honom
och sluta mig till detta.
294
Den 7 Februari.
Häruti instämde Bälter Sven Ersson frän Stora Kop¬
parbergs län.
Anders Medin från Kronobergs län: Mitt förslag har
i allmänhet blifvit humant bemött, af de fleste med skon¬
samhet klandradt, men deremot skarpt och utan försynt¬
het af andra, som möjligen dock icke rätt fattat min me¬
ning. Jag sade nemligen, att Rikets Ständer borde bi¬
falla traktaterne att gälla blott under den tid, hvarom
Rikets Ständer ega grundlagsenlig rätt att bestämma
dess gällande kraft, och då denna tid, enligt min åsigt,
icke sträcker sig längre än till dess nästa riksdag beslutat
i ämnet, så vidhåller jag min mening och tror, att det
icke är för mycket om grundlagen hålles i tillbörlig helgd.
Den förste, som på ett mera graverande sätt slog sig ned
på mitt förslag, var Sven Hansson, hvilken deruti trodde
sig spåra att jag var bränvinsbrännare. Detta är ganska
rigtigt. Jag är verkligen bränvinsbrännare, och jag har
utaf hans länga anförande lärt mig inse, att bränvinsbrän¬
nare och landthandlare i denna fråga hafva helt och hål¬
let skilda intressen. Derjemte vill jag erinra honom,
att jag äfvenledes är jordbrukare, och att jag varit det
lika länge, som han räknar lefnadsår, då jag i fyratiofyra
års tid oafbrutet skött landtbruk och dervid funnit, att
bränvinsbränningshandteringen erbjuder mycket af nytta
för jordbruksnäringen, då den på ett förståndigt sätt be-
drifves; men deremot tror jag aldrig, att någon nytta kan
land och folk beredas genom att utifrån införskrifva brän¬
vin; derigenom kommer endast superiet att förökas, icke
jordbruket att tillgodogöra sig de biprodukter, en välord¬
nad bränvinsbränning erbjuder detsamma. Äfven vice
talmannen var icke nöjd med mitt förslag. Flan sade,
bland annat, att det blott vore en artighet utaf regerin¬
gen, att denna fråga blifvit till Rikets Ständers bedö¬
mande öfverlemnad. Om så är, så önskar jag, att denna
artighet aldrig blifvit oss bevisad, ty då hade denna i
sanning ganska obehagliga diskussion aldrig kommit att
ega rum. En annan talare upphöjde mig och några af
dem, som instämt i mitt förslag, till rang, heder och vär¬
dighet af diplomater; men jag kan icke emottaga en dy¬
lik komplimang och har icke, såsom den värde talaren,
seglat omkring på utländska farvatten eller vankat om¬
kring på utländsk mark för att göra mig förtjent af en så
hög titel, som den han innehar; och torde han alltså vara
mer värdig att helsås såsom diplomat. Per Nilsson i
Espö höll ett mycket vackert och rörande tal, och han
Den 7 Februari.
295
var isynnerhet bekymrad derför, att man skulle lägga hin¬
der i vägen för den fattige att för bästa pris fä inköpa
hvad han behöfde; men om nu tullintraderna genom trak-
taternes antagande förminskas till den grad, att ny be¬
villning måste upptänkas och nya artiklar på våra debets-
sedlar införas, så blifver kanske den fattigare folkklassen
icke så särdeles tacksam mot dem, som, öfverflödande af
välvilja för dess understödjande, ansträngt alla sina kraf¬
ter för att genomdrifva antagandet af ifrågavarande trak¬
tater. Den, som dock gick värst åt mitt förslag, var
utan tvifvel Jonas Andersson, då han påstod, att den, som
framkommit dermed, måste vara antingen ensidig eller en¬
faldig och i brist af förstånd. Han må nu tro hvad han
vill, så kan jag försäkra, att förslaget icke framkommit
af ensidighet; och fastän jag icke eger hans förmåga öch
icke såväl som han kan framställa hvad jag tänker och
önskar, hvilket han må förlåta mig, så hoppas jag dock
att han måtte respektera mina åsigter lika så väl som jag
alltid respekterat hans. Hufvudsumman af hvad jag yrkat
är, att vi icke må gå längre än grundlagen tillåter; och
jag vidhåller alltså mitt förslag samt yrkar, att proposi¬
tion derom måtte af talmannen framställas.
Häruti instämde August Danielsson från Norrbottens
län och Andreas Eskilsson från Blekinge län.
Per Engman från Wester-Norrlands län: Mycket har
här visserligen redan blifvit ordadt både för och emot,
men jag anhåller dock att fä säga några ord, och jag skall
icke blifva vidlyftig. Ehuru det är temligen tidigt att tala
om traktaternas fördelar och olägenheter, då erfarenheten
örn deras verkningar ännu är sä knapphändig och ringa,
så är dock en bestämd fördel gifven deruti, att tonnage-
afgiften för svenska fartyg i franska hamnar blifvit ned¬
satt till en sjettedel. Att tre fjerdedelar af de fartyg, som
från de nordiska länderna besöka Frankrike, utgöras af
norska fartyg, är icke regeringens fel, utan ligger hos oss
sjelfva, som icke skaffa oss lämpliga och passande fartyg
för den utrikes fraktfarten. Den enda betänklighet, jag
har mot traktaternas antagande, rörer de tolf åren, hvar¬
under de skola komma att förblifva gällande; men dä Me¬
dins förslag är af den beskaffenhet att icke kunna antagas,
och då man icke bör gifva regeringen ett misstroendevo¬
tum för traktaternas afslutande, enär Rikets Ständer sjelfva
lemnat regeringen detta uppdrag, sä vill jag för min del
instämma med Hörnfeldt uti det förslag, som af honom
blifvit framställdt.
296
Den 7 Februari.
Per Eriksson från Gefleborgs län: Dä jag inom ut¬
skottet bidragit till traktaternas antagande, så vill jag der¬
före framlägga mina skäl. Visserligen äro ännu icke för-
delarne sä stora, som man väntat sig, och kanske hafva
icke heller Rikets Ständer rättighet att bestämma den tid,
hvarunder de skola gälla, så läng man nu föreslagit; men
detta kan i sådant fall en kommande riksförsamling ändra.
Jag anser det icke politiskt välbetänkt, att sä kort tid ef¬
ter det vi med jubel helsat vår minister för dess ådaga¬
lagda fosterländska tänkesätt framkomma med ett misstro¬
endevotum mot samma minister, och då det alltid kan vara
nyttigt att stå på god fot med Frankrike, samt det vore
oklokt att stöta dess mägtige suverän för hufvudet, vill
jag godkänna traktaterne utan att använda några af ut¬
skottets tillägg.
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes län: Jag har
begärt ordet, endast lör att bemöta Medins förslag, att
traktaterna borde godkännas att gälla endast till nästa
riksdag; men då nu detta förslag blifvit tillräckligen till-
rättavisadt af Rosenberg, vice talmannen Anders Eriksson
och Jonas Andersson, så vill jag endast tillägga, att då
17:de artikeln i handels-traktaten tydligen stadgar, att trak¬
taten skall ega gällande kraft under tolf år, och Kongl.
Maj:t förklarat, att regeringen icke kunnat på andra vil¬
kor afsluta denna traktat, mäste under sådana förhållanden
Medins förslag, att till viss tid vilja inskränka Rikets Stän¬
ders medgifvande i detta afseende, endast och allenast vara
ett förklädt afslag; och då jag ingalunda vill. att mitt namn
skall stå ibland deras, som härtill kunna förmå sig att
lemna bifall, vill jag fortfarande yrka ett rent, godkän¬
nande af Kongl. Maj:ts proposition.
Georg Nyqvist fran Wermlands län, I korthet vill
jag tillkännagifva, det jag i hufvudsaken instämmer med
Carl Anders Larsson; men, hvad angår frågan huruvida
regeringens åtgöranden äro med grundlagen öfverensstäm¬
mande eller icke, förenar jag mig i Erik Erssons åsigt.
Då regeringen i långliga tider fritt fått nedsätta tullsatser
utan att Rikets Ständer dervid haft något att anmärka, så
lära vi icke heller nu komma någon väg till förhindrande
af denna sjelftagna rättighet. Den förnämsta orsaken till
mitt bifall af traktaten är de stora fördelar, densamma
lemnar flera utaf vära hufvudnäringar. nemligen jerntiil-
verkningen och trävaruproduktionen samt den lyftning, som
derigenom måste beredas vår sjöfart; ty nu är det verk¬
ligen alltför sorgligt att skåda, huruledes det ena svenska
Den 7 Februari.
297
fartyget efter det andra säljes och går till Norge, hvars
handelsflotta år efter år förökas, och jag tror att genom
dessa traktater en förändring till ett bättre skall i detta af¬
seende inträffa. Afven vi hafva både materialier i mängd till
uppbyggande af en stark handelsflotta och vi äro icke i
saknad af sjövant folk att bemanna densamma, hvadan vår
flotta bör under gynsamma förhållanden kunna vexa i jemn¬
bredd med andra länders; och att en väl ordnad och rätt
använd sjöfart förskaffar icke obetydliga inkomster, det
kunna vi lära af våra bröder norrmännen. Jernhandte-
ringen är ock en god källa ej blott till förskaffande af in¬
komster, utan ock för underhållande af en betydlig arbets¬
styrka, och alldeles på samma sätt förhåller det sig med
trävarurörelsen. Om vi blifva nog olycklige att icke er¬
hålla någon vinter hvarken i år eller kommande år, så skola
vi nog lära oss inse svårigheten att reda oss, om icke
dessa handteringar inbringa något till följd af brist pä ut¬
förselorter. Florera dessa näringar, så florerar äfven sä-
desproduktionen, och således kan jag icke annat än god¬
känna traktaterne, om det också vore endast för dessa för¬
delar. Om vi dertill, såsom jag har anledning att tro och
hoppas, få lättare kommunikationer genom jernvägars an¬
läggande öfverallt i landet, så är min öfvertygelse, att
dessa handteringar skola så ökas, att hela landet skall i
högst betydlig mån röna det välgörande inflytande utaf de
stora inkomster, som häraf komma att uppstå. Att Frank¬
rike och Algier äro goda afsättningsorter för vära export¬
artiklar, känna vi alla mer än väl, och dä de höga tullarne
derstädes för en mängd af är nedsattes, minnes jag myc¬
ket väl den ej obetydliga verkan detta gjorde pä vår ut¬
rikes handel. Revolutionen år 1848 gjorde häruti ett
märkbart afbrott, ty då blefvo våra trävaror med ens oaf-
sättliga; af hvilket allt synes, att Frankrike är för oss
en särdeles god exportort. Man har sagt, ått våra jern-
och trävaror för närvarande ligga osäljbara i franska ham¬
nar, och detta är sannt; men så blir alltid förhållandet,
när öfverproduktion inträffar, och för närvarande har verk¬
ligen en sådan inträdt åtminstone pä trävaror. Emeller¬
tid är det i alla fall bättre att hafva upplag af varan på
afsättningsorten, der den finnes till hands, ifall efterfrågan
uppstår, än att hafva lagret liggande här hemma ä pro¬
duktionsorten. Jag inskränker mig nu slutligen till den
önskan, att traktaterne måtte utan allt förbehåll godkännas.
Per Ostman från Wester-Norrlands län instämde med
denne talare.
298
Den 7 Februari.
Jöns Rundbäck frän Göteborgs och Bohus län: Jag
har begärt ordet egentligen af den orsak, att jag anser det
vara en pligt för hvarje representant att uti en sä högst
vigtig fråga, sorn denna, uttala en öppen och bestämd öf¬
vertygelse. Jag vill dock icke ingå i några närmare de¬
taljer och skall vakta mig för att blifva allt för känslofull,
såsom här handt en och annan talare; och jag skall der¬
jemte taga mig till vara för att blifva alltför protektioni¬
stisk, något som inträffat med ännu flere, sorn härstädes
uppträdt, hvarföre jag i allt vill söka påpeka det allmän¬
nas och statens bästa. Man har väl aldrig hört någon be¬
skylla det Nord-Amerikanska eller Norska folket för visad
illiberalitet, men ändock äro dessa folk ganska måna om
bevarandet af sina bestämda tullsatser, och jag hoppas,
att icke heller någon måtte beskylla mig för trängbröstade
åsigter, då äfven jag vill Hälla på åtskilliga af vår tull¬
taxas bestämmelser. Utskottets beräkningar och uppgifter
kan jag icke i allo godkänna. Sä säger utskottet till exem¬
pel. att den afslutade sjöfarts-traktaten innefattar väsendt-
liga lättnader för Sveriges skeppsfart och varuexport på
Frankrike, och, för så vidt den tillvext i trafiken på sist¬
nämnda land, hvilken i allmänhet, och främst hvad sven¬
ska fartyg angår, redan egt rum, varit af dessa lättnader
framkallad, har utskottet upplysningsvis i det hänseendet
meddelat, att enligt officiel uppgift drägtigheten af alla
dit under hela seglationstiden är 1865 från Stockholm och
Göteborg, men endast till november månads utgång frän
rikets öfrige orter, utklarerade fartyg ökats med 28 få
procent samt särskildt af de svenska med 36af de
norska med 29^ och af de franska med 23 få procent;
äfvensom att qvantiteten af de i fartygen utförda varorna,
hvilka hufvudsakligen bestått af jern och stål samt trä¬
varor, stigit, ä de förra med 11 få procent samt å brä¬
der och plankor af furu eller gran med 37 procent,
allt utöfver hvad de härifrån till Frankrike är 1864 al-
gångna fartygs drägtighet och innehafda last utgjort. Af
dessa uppgifter har man trott sig hemta den erfarenhet,
att god inkomst för landet vunnits under första tiden, sedan
traktaterna trädt i gällande kraft, men att tullintraderne
till följd härutaf stigit bevisar, enligt min åsigt, ingen¬
ting, ty i början af sistlidne år lades i Göteborg en mängd
varor på nederlag i afvaktan pä traktaternas afslutande
och tulltaxans derutaf beroende förändring, och dessa va¬
ror förtullades efter traktaternas godkännande och verkade
en stor tillfällig förökning i inkomsterna; men jag vägar
Den 7 Februari.
299
icke hysa den förhoppning, att exporten allt fortfarande
skall bli lika stor, af den enkla orsak, bland annat, att till¬
ståndet med vära skogar icke tillåter oss att gå på med
skogsexport pä det sätt vi hittills gjort. Jag vill icke i
denna fråga utkasta något klandervotum mot regeringen,
men vill icke heller slösa pä henne något öfverdrifvet be¬
röm. utan jag önskar, att vi måtte tala om regeringen i
denna, liksom,, i hvar och en sak, der hon uppfyllt sin
skyldighet. Afven jag har läst en del af de så mycket
åberopade statsrådsprotokollen i denna fråga och har
deraf inhemtat, att regeringen gjort allt hvad pä den kun¬
nat ankomma för att bringa traktaterna till ett godt och
lyckligt slut, men bakom regeringen stod en rådgifvare,
till hvilken den kanske alltför mycket lyssnade, nämligen
den i en helt annan rigtning, än Rikets Ständer åsyftat,
tillsatta tullkomitén, och denna komité torde man fä
tillräkna att icke alla de fördelar vunnits af traktaterna,
som man möjligen åstundat. Beträffande frågans enlighet
med grundlagen eller icke, sä har jag visserligen hört
mänga grundlagsparagrafer här uppläsas, i enlighet med
hvilka man påstått, att, så snart tullsatserna icke höjas,
regeringen i öfrigt kan med dem vidtaga behöfliga förän¬
dringar; men jag tillåter mig att i detta fall åberopa orda¬
lydelsen af 70 § regeringsformen och 31 § riksdagsord¬
ningen, hvaraf visar sig att endast och allenast Rikets
Ständer ega att med dessa ärenden taga befattning. Me¬
dins förslag att godkänna traktaterna endast till nästa
riksdag kan jag icke på något vilkor biträda, ty enligt
grundlagen ega vi rätt att i ämnet besluta, och vi hafva
moralisk skyldighet att stå vid värt ord och vid det upp¬
drag Rikets Ständer en gång lemnat regeringen. Med
uteslutande af den första anmärkningspunkten i utskottets
hemställan vill jag i öfrigt godkänna densamma.
Häruti instämde Peter Larsson frän Gotlands län.
Jöns Andersson från Malmöhus län: I början af
riksdagen och vid föredragningen af Sandstedts motion i
detta ämne instämde jag deruti; men sedan dess och se¬
dan jag under jultiden hunnit sätta mig i beröring med
mina kommittenter samt inhemta deras tankar i ämnet,
har jag, efter att närmare hafva tagit kännedom om dessa
traktaters innehåll, icke kunnat undgå att förena mig med
dem, som yrka deras obetingade antagande. Under lång¬
liga tider hafva Rikets Ständer uppmanat regeringen att
afsluta handelstraktater med fremmande magier, och iner
än hundra år hafva förflutit sedan de första försöken gjor¬
300
Den 7 februari.
des, att med Frankrike afsluta en sådan, hvilket dock icke
förr än nu efter många bemödanden lyckats. Genom de
i i med detta kejsardöme afslutade handels- och sjöfarts-
1 aktaterna hafva vi vunnit större fördelar, än några för-
u: afslutade dylika traktater beredt oss, och vi hafva der¬
igenom kommit i handelsförbindelse med Europas mägti-
g: ste nation med en folkmängd af öfver 35,000,000 men¬
ni dror, beboende ett land, hvarifrån vår handel tillförene
v rit till största delen utestängd genom de höga afgifter,
so n der varit ålagda våra fartyg för de laster dessa dit
iniört. Dessa skeppsumgälder äro nu nedsatte från 14
riksdaler 6 öre till 2 riksdaler 34 öre per svensk nyläst,
eller till samma belopp, som franska fartyg betala i våra
hamnar, och afskaffa vi denna afgift, sä bortfaller äfven
densamma för vära fartyg vid deras ankomst till Frank¬
rike. Genom dessa traktater äro vi dessutom tillförsäk¬
rade att i Frankrike behandlas i likhet med de mest gyn¬
nade nationer, så att, om derstädes några ytterligare för¬
delar lemnäs något annat folk, så tillfalla desamma äfven
oss. Att allt detta blir af oberäknelig nytta för värt land lä¬
rer väl ingen kunna förneka, men det oaktadt har man
genom att i siffror beräkna hvad vi genom nedsättning i
tullsatser på en del af de varor, som kunna från Frank¬
rike hit införas, förlora, velat leda i bevis, att Sverige me¬
delst afslutande af dessa traktater skall göra en årlig för¬
lust af öfver 2.000 000 riksdaler riksmynt. Af utskottets
betänkande jemte en dervid fogad reservation synes dock,
att vår sjöfart pä Frankrike redan under de första 8 \
månaderna, traktaterna varit i gällande kraft, ökats med
icke mindre än nära 37 procent emot hvad den var un¬
der hela det föregående året. På samma sätt förhåller
sig med beräkningen af de stora förluster, dem handels-
traktaten skulle tillskynda oss. Det är visserligen en san¬
ning, att importtullarne genom handelstraktaten blifvit ned¬
satte med omkring två ä tre millioner riksdaler, men der¬
utaf följer ingalunda, att statens inkomst af tullmedlen
skal! förminskas, ty hvad som förut insmugglades, under
det de orimligt höga tullsatserna voro gällande, kommer
nu att undergå laglig tullbehandling. Erfarenheten har
dessutom visat, att höga tullar icke äro något skydd, åt¬
minstone icke för jordbruket och dermed sammanhang
egande näringsgrenar. Om äfven tullintraderne under de
första åren skulle komma att något understiga hvad de
förut utgjort, sä kan likväl med full tillförsigt antagas,
att denna minskning på långt när icke kan blifva så stor