Den 15 Februari.
301
Den 15 Februari.
Plenum kl. lO f. m.
§ 1.
Protokollet vid sammanträdet den 8 innevarande månad
e. m. justerades och godkändes.
§ 2.
Anmäldes och styrktes med inlemnade läkare-betyg, att
Riksdags-fullmäktigerne Anders Magnus Myrin från Elfsborgs
och Rudolf Henrik Isoz från Stockholms Län i sina hemorter
insjuknat; och lät Ståndet vid denna anmälan bero.
§ 3.
Matts Pehrsson från Stockholms Län begärde ordet och
yttrade: »Det plägar vara vanligt att vid hvarje Riksdag Stån¬
det utser Revisorer att granska Kansli-Direktionens såväl för¬
valtning af Ståndets kassa, som äfven åtgöranden i öfrigt, och
då tiden dertill nu synes vara inne, hemställer jag, att tvänne
ledamöter utses, på det Direktionen må, efter förrättad revi¬
sion, erhålla sin decharge.
Sedan Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län
föreslagit Erik Ersson från Gefleborgs och Nils Svensson från
Christianstads Län, att denna revision verkställa, beslöt Stån¬
det att åt nämnde ledamöter uppdraga ifrågavarande revisions-
förrättning, så snart tiden sådant medgåfve, samt att med be¬
rättelsen derom till Ståndet inkomma.
§ 4.
Till handläggning förekom Stats-Utskottets Betänkande
N:o 51, angående de för fortsättningen af Statens jernvägs-
byggnader erforderliga medels upplåning mot stats-obligationer
å utländskt mynt.
Sedan Ståndet beslutat, det ifrågavarande Betänkande borde
punktvis föredragas samt l:sta punkten blifvit uppläst, begär¬
des ordet af följande talare, som anförde:
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Emot Utskottets
hemställan uti ifrågavarande punkt har jag reserverat mig, eme¬
dan jag trott, det något afseende bordt fästas på de många
motioner, som i detta ämne från värt Stånd blifvit till Utskot¬
302
Den Ib Februari.
tet afgifne. Jag vet visserligen, att det är svårt att beräkna
bränvins-skatten, sora gått in i stats-budgeten, till någon viss
gumma, men jag tror att det vore bäst med rättvisa och bil¬
lighet öfverensstämmande, att bränvins-försäljnings-skatten in-
ginge till Riksgälds-Kontoret och reserverades för jernvägar-
nes behof. Städerna hafva af denna inkomst haft mesta nyt¬
tan, hvaremot kommunerna ft landet deraf hemtat föga fördel,
och då städerna jemväl draga största vinsten af jernvägarne,
tror jag Ståndet böra fatta det beslut, att, äfven i den hän¬
delse summan icke kan till sitt belopp fullt bestämmas, hela
bränvins-lorsäljnings-skatten bör till Riksgälds-Kontoret ingå,
för att till Statens jern vägsbyggnader användas.»
Häruti instämde Sven Heurlin från Kronobergs, Adolf
Fredriksson från Upsala, C. G. Cederskog från Östergöthlands,
Georg Nyqvist från Wermlands, Gustaf Hultman och C. Gu¬
staf Sköldberg från Nerikes, A. J. Sandstedt frän Jon köpings,
Pehr Tjernlund från Vester-Norrlands och Lars Rasmusson
från Götheborgs och Bohus Län, jemte en stor del af Ståndets
öfriga ledamöter.
Pehr Ostman från Vester-Norrlands Län: »Liksom den
föregående talaren, Erik Ersson, tror jag, att då en bränvins-
skatt är pålagd, som faller folket till så stor tunga, som den
närvarande, den ieke bör ingå i statsregleringen för att an¬
vändas till tjenstemannens aflöning och dylika ändamål. Jag
har trott det vara verkställbart, att åtminstone någon del deraf
må kunna besparas till jernvägarnes byggande, på det att man
så mycket som möjligt må undvika utländska lån. Det är i
sanning hardt och sorgligt, att då folket som mest är i far¬
håga för förhöjda skatter, det äfven på samma gång måste
underkasta sig upptagandet af höga utländska lån, då man
föreställt sig kunna genom sparsamhet och god omtanka und¬
vika sådant. Jag instämmer med Erik Ersson.»
Johan Lönn från Jönköpings och Lars Gustaf Anders~
son från Elfsborgs Län in. fl. förenade sig häruti.
Vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län för¬
klarade sig jemväl dela den af Erik Ersson framställda åsigt.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Äfven jag de¬
lar lika åsigt i denna fråga med de föregående talarne, och
hade trott att Utskottet härutinnan bordt komma till ett an¬
nat och bättre resultat än som skett. Jag har visserligen icke
väntat, att bränvinstillverknings-skatten skulle få användas i
och för dessa ändamål, ty den är redan tagen i anspråk för
andra behof, och i sådan händelse hade vi nödgats anskaffa
dessa medel på annat håll, men jag hade dock trott, att Ut¬
Den 15 Februari.
30 a
skottet icke skulle velat afslå förslaget om bränvins-utskäuk-
nings-afgiftens användande till byggande af våra jernvägar.
Dessa medel äro icke så obetydliga till sitt belopp, åt¬
minstone i min ort. Hushållnings-Sällskaperna hafva nu de¬
samma under sin disposition, och använda dem mera odels till
diverse experimenterande, men jag tror att de kunde bättre
användas, helst kommunerna gerna äfven kunde afstå den
dem tillkommande andelen af desamma, då de deraf draga
föga nytta. På dessa grunder önskar jag, det Ståndet måtte
besluta, att dessa medel indragas till Riksgälds-Kontoret i än¬
damål att för de stundande jernvägsbyggnads-företageu an¬
vändas. •>
Denna åsigt delades af Per Erik Andersson och Erik
Jonsson från Vestmanlands. Johan Bergström hån Kopparbergs,
Anders Persson från Malmöhus och Olof Olsson i Olebyn
från Vermlands Län m. fl.
Carl Johan Svensén från Kalmar Län: v Jag vill först
erinra derom, att detta Stånds ledamöter inom Utskottet gjort
allt hvad på dem kunnat ankomma, för att derstädes få ge¬
nomförd t, hvad som den allmänna tankan inom Ståndet for¬
drat i förevarande fråga, och att de således alldeles icke kunna
klandras för det beslut hvaruti Utskottet stadnat. Ehuru jag
på Riddarhuset under den allmänna öfverläggningen angående
lånefrågan visserligen hörde den satsen predikas, att, »ju
mer man lånar desto rikare blir man», så tror jag dock att
motsatsen innebär i sig den största sanningen. Jag har äf¬
ven föreställt mig, att en ganska god del af bränvinsskatten
skulle kunna användas till bedrifvande af våra jernvägsarbe-
ten, och derför fortfar jag äfven i mitt en gång härom utta¬
lade vrkande, och instämmer för öfrigt uti hvad Med-Brodren
7 Ö
Erik Ersson andragit.»
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Då jag vid början
af Riksdagen väckte min motion i detta ämne, hyste jag verk¬
ligen hopp, att dermed ernå ett annat resultat än det vi nu
se för ögonen. Om ock Utskottet icke vill för detta ända¬
mål tillåta användandet af tillverknings-afgiften, hvilken, jag
medger det, är svårare att numera åtkomma, så bör dock
ovilkorligen åtminstone utskänkningsskatten, som icke ingår i
statsbudgeten, användas till byggandet af Statens stamjernba-
nor. Alltså instämmer jag härutinnan med föregående talare.»
August Andersson från Östergöthlands Län: »Jag delar
helt och hållet den af Svensén uttalade åsigt, och vet att våra
ledamöter inom Utskottet gjort allt hvad de kunnat för att
genomdrifva Ståndets yttrade mening, men att ingen möjlig¬
het fanns, att bringa Utskottets öfriga ledamöter att derpå
Den 15 Februari.
ingå. Har landet förut kunna föda sina tjenstemän, bör det
äfven framdeles kunna göra det, ifall lönerna icke alltför rund¬
ligt tillskäras, utan att derför behöfva tillgripa bränvinsbevill-
ningen, och för min del måste jag yrka, att så väl tillverk¬
nings- som försäljningsafgiften mätte för jernvägsbyggnaderna
användas.»
Paul Andersdon från Jemtlands Län:
»Jag mäste öppet erkänna att jag icke är vän hvarken
af jernvägar eller utländska lån derföre. Orsaken till det
förra är lätt förklarad. Om man kastar en blick på kartan
der borta på väggen, hvilken upptager Statens tilltänktajern-
vägsbanor eller det s. k. jern vägsnätet, så finner man att den
är afklippt vid 51 grader nordlig latityd, och då mitt kommittent-
skap ligger 40 å 50 mil högre upp, kan jag icke föreställa mig
någon möjlighet att, oaktadt det myckna bråket om liniens
riktning, den kommer att göra någon krok åt Östersund. Or¬
saken hvarföre jag motsätter mig utländsk skuldsättning i den
stora skala hvarom nu är fråga, är den, att jag fruktar, att
om så stora lån på en gång upptagas, skall penningeöfver-
flödet på samma gång myntet faller i värde, skapa lyx, och
köpmän skola nog begagna tillfället att importera det som
smakar, och i en hast draga penningar till utlandet åter. Då
de tider varda kommande, att man måste upphöra med det
utländska låne-systemet, och i dess ställe betala räntor och
amortera lånen, då fruktar jag det skall bli penningebrist och
nöd i landet.
Jag håller således ännu före, att det varit lika välbe¬
tänkt att fästa sig något mera vid min vid Riksdagens bör¬
jan afgifna motion, deruti jag föreslog, att, för beredande af
den nytta som åsyftats med redan nerlagda millioner, fort¬
sätta jernvägsbyggnaden, men endast i den skala landets egna
tillgångar medgåfvo — dertill jag ansåg 12 millioner afbrän-
vinsskatten vara mest passande.
Emellertid kan jag icke klandra Stats-Utskottets åtgärd,
utan då man erfar hvilka ytterligheter som sökt göra sig
gällande i denna fråga, så måste man erkänna, att Utskottet
med klokhet och humanitet gått en lagom medelväg. Jag
ser således att mitt afstyrkande af Betänkandet ingenting skall
åstadkomma, utan bli en röst i öknen, men jag måste det
dock, ty jag är öfvertygad, att om alla mina 20 tusen kom-
mittenter stodo här, skulle knappt en enda rösta för bifall.»
Nils Pettersson från Kalmar Län: »Jag är visserligen
af den tanka, att bränvinsbrännings-afgiften bör till jernvägs¬
byggnaderna användas, men hvad bränvinsförsäljnings-afgiften
angår, så tål denna fråga att tänka pä. Kommer denna af-
Den 15 Februari.
305
gift att en gång ingå till statskassan, så blir äfven den fram¬
deles använd till löneförhöjningar åt tjenstemän nr. m. dylikt,
och derpå kan jag ingalunda ingå. Till jernvägarnas byg¬
gande må den deremot nu gerna användas, blott den seder¬
mera återgår för att användas till kommunernas gagn och
nytta. Jag är icke någon vän af skuldsättning, och för
att undvika sådan, må denna afgift för närvarande användas,
men den bör dock icke i all evighet ingå till statsverket, ty
då kommer den att användas såsom jag nyss nämnde.»
E. M. Falk från Skaraborgs Län: »Sedan frågan om
bränvinsbrännings-afgiftens användande tagit en annan vänd¬
ning, och denna afgift gått åt annat håll än som lofvades vid
den Riksdag, dä den först pålades, så önskar jag att åtmin¬
stone bränvinsutminuterings-afgiften måtte användas till byg¬
gande af våra jernvägar, Då städerna söka inrätta så många
krogar sorn möjligt, att derpå förtjena, men Iandsbj’gden der¬
emot söker afskudda sig dessa, så att på mänga trakter nä¬
stan inga dylika finnas, så tror jag äfven att landsorten icke
skulle förlora någonting synnerligt, ifall denna afgift inginge
till Riksgälds-Kontoret, af hvilken anledning jag instämmer
uti hvad Erik Ersson i detta ämne föreslagit.»
Jöns Peteson från Blekinge Län: »Det är i sanning ned¬
slående, att se det beslut hvartill Stats-Utskottet i förevaran¬
de Betänkande kommit, men det har visat sig, att det icke
är tänkbart att för närvarande inom Utskottet komma till ett
annat resultat. Man förespeglade väl vid 1853 års Riksdag,
att den förökade bränvinsskatten skulle användas till byggan¬
de af våra jernvägar, men vi se nu huru den blifvit begagnad.
Den har blifvit indragen till statskassan och åtgått till höjande
af embetsmännens löner och dylikt. Det är ganska nedslå¬
ende, att äfven vid denna Riksdag behöfva ytterligare skuldsätta
landet, men då, såsom man ser af denna punkt, för jern vägar-
nes!byggnad man hvarken vill använda bränvinsbränningsskatten
eller utskänkningsafgiften, så är klart att ingen annan möjlig¬
het finnes än att upplåna kapitaler härtill. Af denna anled¬
ning önskar jag, att Ståndet måtte fatta sitt beslut i öfverens¬
stämmelse med hvad Erik Ersson föreslagit.»
Häruti instämde Måns Månsson från Kalmar, Olof Ols¬
son i Gersheden från Vermlands och Anders Trulsson från
Blekinge Län, jemte en stor del af Ståndets öfriga ledamöter.
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Liksom Paul
Andersson tror, att jernvägarna aldrig skola komma Jemtland
till godo, förmodar äfven jag, att de icke kunna komma att
dragas åt Dalsland, men ehuru sådant icke kan hjelpas, äro
Bonde-St:s Prat. vid 1SS9 — 60 årens Riksdag. IV. 20
306
Den 15 Februari.
de ändock nyttigt), och den påbörjade byggnaden af desam¬
ma måste fortsättas. Jag vill icke motsätta mig Ståndets be¬
slut, att bränvinsutskänknings-afgiften niä till dessa byggna¬
der användas, men i sådan händelse behöfves återrerniss af
denna punkt för att bestämma summans belopp. Men möjli¬
gen kan det hända, att vid en återrerniss länesumman ökas
till 35 millioner, såsom åtskilliga reservanter föreslagit, och
då vore detta visserligen en rasande vändning af frågan, men
stannar Ståndet i det beslut, som nu blifvit föreslaget, så måste
återrerniss ega rum.»
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Jag nr huf¬
vudsakligen förekommen af de föregående talarne, och gillar
isynnerhet Erik Erssons åsigt. Då icke någon utsigt synes
vara att få bränvinsbränniugs-afgiften använd till det nu af-
sedda ändamålet, men hela försäljningsafgiften, så väl utskänk¬
nings- som utminuteringsafgiften, är ganska orättvist fördelad,
då den nu egentligen kommer städerna till godo, så yrkar
jag, att den i sin helhet måtte ingå till Riksgälds-Kontoret,
och uteslutande användas till Statens jernvägsbyggnador. Der¬
igenom sluppe man äfven de svåra strider, sorn på socken¬
stämmorna kunna uppstå, om användandet af denna afgift,
och bäst är, enligt min åsigt, att den öfverlemnas till Riks-
gälds-Kontorets disposition.»
Häruti förenade sig Gustaf Johansson från Kronobergs,
Anders Andersson frän Vermlands, Per Mattsson från Vester¬
norrlands och Per Byström från Jemtlands Län m. fl.
Olof Lagergren från Gottlands Län: »Äfven jag måste,
i likhet med flera föregående talare beklaga, att hvarken jag
eller mina kommittenter få någon nytta af jernvägar, men
ännu beklagligare är, att Utskottet tillstyrker ytterligare skuld¬
sättning, lån efter lån, så att hela landet sedermera blir ohjelp-
ligen förloradt. Jag ser icke något annat botemedel mot detta
onda, än att hela bränvinsbeskattningen, så väl tillverknings-
som försäljnings-afgiften, blifver till jernvägarnas byggande
anslaget »
Denna åsigt delades af Gustaf Bohlin frän Upsala, An¬
ders Söderholtz från Södermanlands och Jöns Månsson från
Christianstads Län.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Lika billigt det är,
att, då Svenska folket åtagit sig en så stor och betydande brän-
vinsbevillning, sorn den, hvilken för närvarande tynger vårt land,
denna inkomst användes efter folkets vilja, lika rättvist och
billigt är det äfven att den väl användes i folkets sanna in¬
tresse. Man vet nu, att bränvinstillverknings-afgiften ingår
till statskassan, och användes till åtskilliga Statens behof, samt
Deri 15 Februari.
307
att, ifall denna skulle tillgripas, andra medel måste i deas ställe
anskaffas. Deremot användes försäljningsafgiften för nyska¬
pade behof, och derför anser jag att densamma i sin helhet,
d. v. s., såväl utininuterings- som utskänknings-afgiften, måtte
ingå till Riksgälds-Kontoret. Ifall vi inbjuda Med-Stånden
att förena sig i detta beslut, så behöfves ingen återremiss.
Hvad Nils Petterssons erinran beträffar, så kunna Ständerna
ju bestämma, alt denna inkomst får användas endast och al¬
lenast till fortsättandet af Statens jernvägsbyggnader, hvar¬
igenom hans farhågor böra vara förebyggda. Ehuru, jag vis¬
serligen icke hyser mycket hopp om framgång, ty de 3:ne
andra Stånden fatta nog ett beslut, som är fullkomligt stri¬
dande mot vårt, önskar jag ändock att inbjudning i ämnet
måtte Med-Stånden så fort som möjligt tillställas.a
Häruti hördes instämma Carl Caspar Nettelbladt från
Stockholms, Josef Smedberg och Johannes Andersson fran
Elfsborgs, och Jöns IJersson från Blekinge Län, jemte en stor del
af Ståndets öfriga ledamöter.
Nils Pettersson från Kalmar Län: »I afseende på Ro¬
senbergs yttrande, att det vore väl att undslippa alla på soc¬
kenstämmor uppkommande tvister örn utskänkningsafgifteus
användande, vill jag blott upplysa, att vi i vår ort ingalunda
äro i förlägenhet om på hvad sätt dessa medel rätteligen
böra användas, ty vår dryga fattigvård uppslukar desea och
ännu mer till. Således äro de oss ganska 113'ttiga. Vore af-
giften blott rättvist fördelad, så vore den i alla hänseenden
fördelaktig, ty äfven Hushållnings-Sällskaperna hafva ganska
väl användt den dem medgifna andel af densamma. Men kan
ett sådant beslut fattas, som det Erik Ersson nyss föreslagit,
så vill jag ändock gerna ingå på att dessa medel få i och
för byggande af Statens jernvägar användas.»
Anders diriksson från Elfsborgs Län: »Erik Erssons
sista förslag gillar jag helt och hållet, och afstår således från
all tanke på återremiss. lili inbjudningen bör uttryckas, att
denna afgift skall användas endast till jernvägsbyggnaderna,
och att den upphör, att till Riksgälds-Kontoret ingå dä jern¬
vägarna äro fullbordade. Vi böra således nu besluta i enlig¬
het med Erik Erssons förslag, och derom utfärda inbjudning
till de andra Stånden.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län förklarade sig
vilja instämma med Erik Ersson.
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län : »Ut¬
skänknings- och minuterings-afgiften är den enda indirekta
beskattning, som kommer kommunerna tillgodo, och man har
deremot ingen annan anmärkning hört framställas, an att för¬
308
Den 15 Februari.
delningen mellan stad oell land, och äfven disirikterna emel¬
lan är ojemn och äfven orättvis. Hushållnings-Säliskapernas
andel bör icke eller borttagas, ty åtminstone i Östergöthland
har Hushållnings-Sällskapet anvisat dessa medel till jordbru¬
kets och kreaturskötselns uppmuntran, hvadan jag icke kan
biträda deras mening, som velat återtaga denna del af be¬
skattningen. Beträffande åter kommunernas villrådighet om
användande af deras andel, så hafva inom Östergöthland icke
eller häraf några olägenheter försports, dä fattigvården och
folkskolan äro värdiga föremål att derpå använda dessa me¬
del. För öfrigt anser jag den behandling hela denna fråga
fått, vara alldeles bakvänd; ty först böra vi väl besluta om
jernvägar skola byggas eller icke, dernäst tillse ont vi hafva
något att bygga för, och i sista hand tala om upptagande af
lån. Af denna anledning yrkar jag att hela lånefrågan må
undanskjutas till dess statsregleringen blifvit afslutad, och vi¬
sar huruvida vi hafva några medel öfver, eller om deficit
uppstått i statskassan. Punkten bör förthy återremitteras.»
Häruti instämde Paul Hedström från Vester-Norrlands,
Olof Lindström från Vesterbottens, Olaus Svebilius från Gott¬
lands. Nils Jaensson, Johan Carlsson och Nils Fredrik Anders¬
son från Östergöthlands Län, samt Anders August Andersson från
sistnämnde Län, i hvad sednare delen af anförandet beträffar.
Ni/s Larsson från Jemtlands Län: »Det är nog rik¬
tigt resonneradt af den föregående talaren, att man förut
bör besluta om hvilka och huru långa jernvägar man under
nästingående statsregleringsperiod ämnar bjTgga, och sedan
företaga frågan om medels anskaffande dertill, ty då hade
man naturligtvis bättre kännedom om det behöfliga beloppet,
än i deri ordning ärendet nu förekommer. Men vi veta alla,
att de frenne andra Riks-Stånden beslutat, att lånefrågan skulle
fiirst företagas till behandling i anseende till för handen va¬
rande goda utländska konjunkturer, och af fruktan att man
annars skulle komma försent att kunna af desamma sig be¬
gagna. Stats-Utskottet, som anbefalldes att genast företaga
frågan, måste ställa sig dessa 3:ne Stånds föreskrift till efter¬
rättelse, och som saken numera icke kan hjelpas, måste vi
finna oss deri, och taga den sådan den är. Väl hade det
varit önskligt om bränvinsskatten från början blifvit bestämd
att ingå tili Riksgälds-Kontoret, men nu veta vi litet hvar, att
tillverkningsafgiften begagnas till andra ändamål och måste,
om detta ändras, och densamma drages tili fortsättande af
jernvägsbyggnaderna, ersättas af andra medel, hvadan icke
mycket vore vunnet ifall en sådan förändring beslutas. Då
förefailer det mig likaså godt, att medel för fortsättningen af
l)en 15 Fr b ruan.
309
jernvägarnas byggande anskaffas på annat håll. Hvad för¬
säljningsskatten beträffar, så skulle jag nog gerna sett, att
afven den från början ingått till Riksgälds-Kontoret och an-
viindts för nyss omnämnda behof; men då den nu blifvit an¬
slagen att fördelas bland kommunerna, och många bland dessa
med anledning häraf, och under förhoppning, att fortfarande
få ega denna inkomst, företagit sig penninge-kostande arbe¬
ten, så skulle många, i den händelse denna inkomst indrages
till Riksgälds-Kontoret, blifva svårt strandsatta, åtminstone
råka i förlägenhet, af hvilken anledning jag hyser stor betänk¬
lighet att antaga äfven detta förslag. Ehuru jag förutser att
Ståndet nog kominer att fatta sitt beslut i den riktning Erik
Ersson föreslagit, och ehuru jag icke strängt vill hålla på min
egen åsigt, och motsätta mig den af Ståndet allmänt gillade, hyser
jag dock, som jag nyss nämnde, mina betänkligheter om dess
fulla lämplighet under nu förevarande förhållanden.v
Johan Petter Andersson från Elfsborgs Län och Nils
Svensson från Blekinge Län förenade sig uti detta Nils Lars¬
sons yttrande.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Jag begärde or¬
det, egentligen med anledning af Nils Petterssons yttrande,
det han hyste farhåga, att försäljnings-skatten skulle ryckas
från sitt ändamål och disponeras för främmande behof, sedan
jernvägsbyggnaderna blifvit afslutade. Jag tror att vi hafva
en lång tid framför oss derunder jernvägsbyggnaderna be¬
höfva fortgå, och att den tidsperiod han åsyftar ligger i en
så aflägsen framtid, att vi derom icke behöfva bekymra oss.
Om vi nu emellertid besluta en föreskrift i detta hänseende
och Medstånden gå in derpå, så måste ett sådant beslut hål¬
las i helgd. Jag anser att Nils Larsson nog har rätt i sitt
resonnement angående bränvinstillverkniogs-afgiften, men i
afseende å försäljnings-skatten skulle jag önska, att densamma
hel och hållen användes i och för jernvägsbyggnaderna, isyn¬
nerhet af det skäl, att sådant vore mycket helsosamt vid
nästkommande statsregleringsperiod, då man icke hade dessa
medel att svänga sig med vid nästa Riksdag. Ju mindre
penningar finnas att tillgå desto färre behof deraf uppstå, och
på detta sätt kan man möjligen åstadkomma någon sparsam¬
het, och lära sig att, såsom man säger, rätta mun efter mat¬
säcken. Ehuru jag icke vågar hoppas att vår åsigt vinner
någon framgång, har jag dock velat uttala min tanka i
ämnet.»
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Redan då den
Kongl, propositionen i jernvägsfrågan remitterades till Utskot¬
tet, så tycktes Ståndet vara ense om nyttan af j'•rnvägsar-
310
Den 1& Februari.
betenas fortsättande. Derföre förefaller det mig nu oväntadi
ätt nieningarne nu synas vara något delade, isynnerhet sorn
det vöre högst oklokt att icke fortsätta dessa byggnader, då
de ändock mäste fullbordas itali någon fördel af dem skall
kunna väntas. För min del kan jag icke gilla Larssons för¬
slag om uppskjutande med afgörandet af denna fråga, till
dess statsregleringen blifvit i siri helhet afslutad. Derjemte
måste jag äfven protestera mot det i Betänkandet förekom¬
mande yttrande; »att de genom bränvinsbeskattningen i sta¬
tens kassor inflytande medel ovilkorligen erfordras för de van¬
liga statsutgifternas fortsatta bestridande», samt att alla såväl
ordinarie som extra ordinarie inkomster nödvändigt böra för
fyllandet af något statens behof användas. Då jag förordar
ett ogillande af Utskottets förslag i denna punkt, tror jag att
dermed visserligen icke mycket vinnes, men åtminstone kunde
derigenom åstadkommas en opinionsyttring, som kunde hafva
sin nytta med sig vid kommande Riksdagar. Jag vet visser¬
ligen att man, vid 1853 års Riksdag, beslöt stamjernbanornas
byggande för medel, som skulle medelst län upptagas, men
jag tror att intet hinder bör läggas derför, att bygga dem,
med egna inhemska medel i främsta rummet, ifall tillgång
dertill gifves, och en föregående riksdags beslut i detta fall
bör icke vara bindande för en sedan sammanträdande. Ifall
man nu också för fortsättande af jernvägsbyggnaderne, upp-
länar 20 millioner R:dr, så komma ändock, att, under nu snart
ingående statsregleringsperiod, fattas 5 millioner, af hvilken
anledning jag äfven anser, att brån vinsskatten bör, åtminstone
till någon del, för detta andamål användas. Ehuru jag tror
att Erik Erssons förslag icke vinner någon framgång vill jag
således ändock understödja detsamma, och yrkar alltså afslag
å lista punkten af nu föredragna Betänkande.»
Johan Lehberg från Nerikes Län: »Det torde vara all¬
mänt kändt inom Ståndet att jag icke just är någon synner¬
ligt varm vän af jernvägar. Af denna anledning anser jag
älven att hvarken den ena eller andra af statens inkomster
skall till deras byggande användas. Det förundrar mig stor¬
ligen att man vill taga från kommunerna deras andel i för-
säljningsafgiften, då man vet att denna ersättning gafs för att
lugna sinnena, som blefvo oroliga öfver den förvända brän-
vinslagstiftningen, och den i följd deraf åstadkomna höga brän-
vinsbränningsafgiften. Jag önskar att kommunerna fortfarande
må bibehållas vid sin rättighet att erhålla och använda för-
säljningsmedlen, äfvensom att dessa måtte fördelas lika öfver
hela riket, efter folkmängden, på det mer rättvisa i detta fall
måtte inträda än hittills varit fallet, och på det icke städerna
Den ■i S Februari.
311
ensamne måtte »kordu största fördelarne och inkomsterna
deraf. Alltså måste jag äfven protestera mot dessa medels
nedläggande i statens jernvägsbyggnadsföretag.»
Anders Söderholtz från Södermanlands Län förenade sig
häruti.
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »För en stund
sedan trodde jag verkligen att bela Ståndet skulle förena sig
om antagandet af Erik Erssons förslag, men nu synas åtskil¬
liga andra meningar vilja dyka upp för att göra sig gällande.
Att frågan från början är bakvändt behandlad, var just den
mening jag tog mig friheten framställa, då vi sist hade jern-
vägsfrägau före, men får denna min åsigt fick jag då skarpa
tillrättavisningar och förebråelser af en ledamot, som nu icke
finnes närvarande inom Ståndet, ehuru jag då ifrågasatte icke
om, utan endast huru mycket man skulle bygga under näst¬
instundande statsregleringsperiod. Jag tror för öfrigt, att det
något hvarstädes har vackt ond blod, att Stats-Utskottet er¬
höll befallning att genast, med förbigående afstatsregleringen,
företaga denna lånefråga till behandling och afgörande. Vidare
anser jag att en återremiss nu vore illa beräknad, fy den
skulle endast förlänga riksdagen en månad, och icke åstad¬
komma annat resultat i sjelfva saken än det vi för närvarande
ega, samt dessutom blott förorsaka litet mera skrifveri, jemte
tillökning i tryckningskostnader m. m. En och annan leda¬
mot har jag hört göra anmärkningar mot min uppgift, det
kommunerna ibland hafva kinkigt nog att komma öfverens
om användandet af sin inkomst af försäljningsafgiften, men
ehuru jag kan till fullo styrka dylika fall, så är dock mitt ja
härvidlag lika godt som en annans nej, hvadan inga bevis
härför behöfva framdragas. Jag vill, såsom förut nämndt är,
förena mig med Erik Ersson.»
Erik Olsson från Nerikes Län instämde.
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Då
förespeglingen om behofvet af att begagna goda konjunkturer
jemväl nu blifvit framdragna såsom skäl till godkännande af
frågans skyndsamma afgörande, vill jag påminna att dylika
förespeglingar icke heller fattades vid sistlidne Riksdag. Uti
sitt Utlåtande N:o 63 af den 26 Maj 1857 säger Stats-Utskot¬
tet: »att fullmäktige i Riksgälds-Kontoret så väl som Utskot¬
tet ansett, det icke vara med vanliga ordningen öfverensstäm¬
mande att besluta om upptagande af lån till statens jernvågs-
byggnader innan afgjordt blifvit om och i hvilken utsträck¬
ning dessa vägar komma att fortsättas»; på grund hvaraf äf¬
ven ett af utländskt bankirhus då framställt låneanbud afstyrk-
tes. Detta är en ganska sund lära, enligt hvad mig synes,
312
ben 15 Febinari.
ehuru anan äfven då säde att det var oklokt, alldenstund pen-
ning.elånet sedermera skulle blifva dyrare. En säker förmå¬
ga att förutse dylikt eger dock ingen, och hvarken ett sådant
förutseende eller förespegling af goda konjunkturer bör kom¬
ma i beräkning eller hafva något inflytande på oss, då vi
skola fatta vårt beslut i detta magtpåliggande ämne. För
min del önskar jag att Bonde-Ståndet måtte fullt sjelfständigt
yttra sig härom. Om nu de andra Stånden besluta sig för att
upplåna 20 eller 25 millioner, så hoppas jag äfven att de för
sin del anskaffa medel att en gång betala dessa oerhörda
summor. På Riddarhuset trodde jag mig, under den gemen¬
samma öfverläggningen i ämnet, få höra något om sättet att
återgälda de föreslagna lånen, men deruti bedrog jag mig
helt och hållet. Ej ett enda ord yttrades derom, men man
hyste inga skrupler för att öppet gifva tillkänna, att det icke
var nitet för jernvägarnes fullbordande, sorn gjorde lånet så
nödvändigt, utan man uppgaf helt oförbehållsamt attlånetbe-
höfdes dels till gäldande af återstoden å 12 millionerslånet, 9
millioner, dels till inlösen af Stockholms garanti-förenings ute¬
löpande obligationer till ett belopp af 4 millioner, eller till¬
sammans 13 millioner R;dr. Dessa summor lago derför de
fleste ömmast om hjertat. Jag tror dock att vi härvidlag
måste nyttja mycken varsamhet då vi se att Riksbanken all¬
tid förlorar på våra transaktioner med utlänningarne. Vidare
talade man på Riddarhuset mycket om den rika och lyck¬
liga ställning Holland och Belgien innehade, isynnerhet det
sistnämnda landet, som eger en stats-skuld, motsvarande i
vårt mynt 400 millioner R:dr. Lycksaligheten af ett sådant
tillstånd förefaller en oerfaven bonde rent af obegriplig, denna
lära må nu vara predikad af hvilken erfaren affärsman eller
financier, som helst. Bjerkander har här yttrat, att Rikets
Ständer måste fortfarande taga upp lån för fullbordande af
statens jernvägar, och jag tror nog att så olyckligt kommer
att gå, men jag förmodar att han ej skulle vara så ifrig att
beträda lånevägen, ifall icke jernvägen just genomginge den
trakt dey han och hans kommittenter bo, utan i dess ställe
t, ex. Östergöthland stöde i tur att få sin anpart af statens
jernbanor. Vi mäste dock betänka, att vi slutligen komma
att på detta vis skuldsätta oss för 120,000,000 R:dr, hvarige¬
nom våra efterkommande nödgas årligen utbetala 7,200,000
R:dr i räntor, hvarför jag anser att det vore många gånger
bättre och klokare att nu blott anskaffa dessa 7,200,000 R:dr
och för dem årligen bygga sä mycket, som derför kan åstad¬
kommas. Vid föredragningen af den Kongl, propositionen om
Stats-Verkets tillstånd och behof syntes mig, som skulle åt¬
Den 15 Februari.
3 lii
skilliga millioner kunna besparas, och omöjligt är alltså icke
att åstadkomma och använda dylika besparingar. Jag kail
icke på några vilkor ingå på att upptaga lån för det nu af-
sedda ändamålet, förrän vi få bestämdt huru mycket skall
byggas när byggandet skall uiföras och huru mycket inom
landet finnes att bygga för. Jag vill alltså för närvarande
afslå hela Betänkandet»
Herman Jönsson Öbom frän Norrbottens Län hördes uti
detta anförande instämma.
Pehr Östman från Vester-Norrlands Län: »Samma in¬
tresse, som påyrkat att lånefrågan måtte genast vinna behand¬
ling framför jernvägsfrågan, har äfven velat att icke mindre
än 35 millioner R:dr skulle upplånas. Att få denna kinkiga
punkt sä snart som möjligt afgjord, tillika med hvad man
sagt om de goda konjunkturerne, torde vara anledning till
den stora brådskan, på det att man så fort sig göra låter,
måtte på nytt fä komma i tillfälle att fullfölja sina svindlande
spekulationer i att köpa och sälja vexlar på de utländska
marknadsplatserna. Jag har trott, och är fortfarande viss der¬
om, att, ehuru sannt Larsson talat om kommunernas behof af
att äfven hädanefter fritt få förfoga öfver försäljningsafgiften,
mina kommittenter dock långt heldre afstå ifrån dessa medel,
än de vilja medgifva att, för anskaffande af penningar till
fullbordande af våra jernvägsarbeten, vårt fäderneslands jord
må pantsättas på verldens största penningebörser, det må nu
vara antingen Paris, London eller Hamburg. I öfrigt förenar
jag mig med Larsson under yrkande om afslag af hela Be¬
tänkandet.»
Olof Larsson frän Nerikes Län förenade sig uti denna
åsigt.
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »I afseende, på Erik
Erssons förslag, och ifall det skulle göra sig gällande, vill jag
nämna det jag drar i betänkande att godkänna detsamma
helt och hållet oförändradt, samt vill, till stöd för denna min
öfvertygelse, erinra om den mening, hvaruti Ståndet stadnade
vid remissen af den Kongl, propositionen i jernvägslånefrå-
gan, samt Ståndsbrodern Johannes Anderssons från Skaraborgs
Län då jemväl remitterade motion i samma ämne, eller att
vi dä vore ense derom, att 4/5 af försäljuingsskatten skulle
ingå till Riksgälds-Kontoret, men att den återstående y5:delen
skulle för kommunernas räkning besparas. Ifall inbjudning till
Med-Stånden kommer att i ämnet ega rum, anser jag oss böra
stadna vid ifrågavarande åsigt. Hvad beträffar en talares farhåga
att vi, i den händelse bränvinsskatten användes i och för full¬
bordande af statens jernvägsbvggnader, skulle nödgas på an-
314
Den / 5 Februari.
nät håll anskaffa medel för uppfyllande nf statens behof, an¬
ser jag sådant bero helt och hållet i första rummet på Stats¬
utskottets sparsamhetsanda, och dernäst huruvida Bevillnings¬
utskottet, äfven i ändamål att bereda behöfligt och nyttigt
skydd för landtbruket, lägger tull på landtmannaprodukter,
som till riket införas. Ingen lärer väl finnas numera, som icke
inser det oriktiga deri, att landtbruket icke eger det ringaste
skydd i denna väg, och följaktligen beror mycket, äfven i nu
föredragna ärende, på det sätt hvarpå tullfrågorna komma att
inom Bevillnings-Utskottet behandlas. Det vore äfven mycket
nyttigt att kunna redigt bedöma och se öfver, huru mycket
medel vi kunna disponera, innan vi vidare yttra os* i denna fråga.
Jag är fullkomligt öfvertygad. alt de 3:ne andra Riks-Stånden
besluta upptagande af ett utländskt lån, utan att det ringaste
bekymra sig om huru återbetalningen skall kunna verkställas,
och jag kan tyvärr icke dela brödren C. A. Larssons förhopp¬
ning det de sjelfve ämna ensamne befatta sig med återbe¬
talningen, utan att vi ganska säkert få äran att deruti delta¬
ga. Jag hemställer till Erik Ersson huruvida han icke skulle
vilja modifiera sitt förslag derhän, att det öfverensstämde med
Ståndets förut uttalade tanka, eller att 4/5 af försäljningsskat¬
ten må till Riksgälds-Kontoret ingå, och den öfriga Vs till¬
falla kommunerna.»
Gustaf Johansson från Kronobergs Län: »Jag anser det
vata orättvist att bränvinsförsäljnings-skatten tillfaller kommu¬
nen, ty på landet äro få krogar, men deremot i städerna gan¬
ska många. Härigenom få landtkommunen skatta till städerna,
ty landsbygdens innevånare köpa bränvin i städerna, och der¬
ifrån sprida superi, fattigdom och elände öfver landet, hvari¬
genom fattigvården ökas, hvaremot städerna skörda hela vin¬
sten och inkomsten häraf. Det förundrar mig att Utskottet
vill så hardt hålla på denna inkomstitel. Jag har visserligen
förut varit af den åsigt, att. dessa medel borde på länen för¬
delas, men möjligtvis är det med rättvisan mera öfverensstäm¬
mande, att de indragas till Riksgälds-kontoret. Jag vill der¬
före ingå pä Erik Erssons förslag, med den ändring, deri Jöns
Persson framkastat, hvarigenom kanske större utsigt finnes att
detta förslag varder af Med-Stånden antaget.»
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Då flera talare
yttrat att bränvinsförsäljnings-afgiften icke bör från kummu-
nerna dragas för att användas till fullföljande af våra jernvägs-
byggnader, så vill jag upprepa, det jag anser ganska olyck¬
ligt att denna afgift någonsin bestämdes att tillfalla kommu¬
nerna, ty nu finnes mången, som af snikenhet befordrar supe¬
riet och gerna ser att fylleriet ökas. Derför vore ganska väl
Den 15 Februari.
315
olli denna inkomst försvunne för kommunerna, och användes
till det ändamål, som nu föreslås, t}’ jag tror att ingen kom¬
mun är så fattig, att den icke, rätt tänkt, kan undvara denna
simpla inkomst.»
J\ils Pettersson från Kaimar Län: »I likhet med Nyqvist
tror jag, att i den händelse denna afgift en gång blifvit inka¬
stad i Statens kassor, den alltid kommer att derstädes ingå,
isynnerhet som, enligt min öfvertygelse, våra jernvägar aldrig
komma att bära sig, och dessutom jemt behöfva nya kapitaler
för sitt underhåll. Det vore i sanning icke angenämt för våra
kommittenter, ifall de nu skulle påläggas en ny beskattning,
ty sä och icke annorlunda kan man betrakta borttagandet af
denna inkomst för kommunerna. Hvad beträffar uppgift pä de
jernbanor som skola byggas, sä finnes en sådan i såväl Kongl.
Propositionen som äfven i jernvägs-kommittéens Betänkande,
och af denna anledning behöfs icke någon återremiss för att
vinna upplysning härom. Då lånet egentligen tyckes erfor¬
derligt för att liqvidera Met s. k. procentar-lånet, ser jag ingen
annan utväg än att godkänna nu föredragna Irsta punkt.»
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »En talare har
beklagat sig deröfver, att man saknar all upplysning huru och
på hvad sätt lånet i framtiden skall betalas. Härom finnes
dock åtskilliga uppgifter i Utskottets Betänkande pag. 19—23.
Samma talare har äfven yttrat det jag ifrade för beträdande
af låne-vägen. Jag vet icke hvarifrån han kunnat få en dylik
tanke, då jag tvertom skulle vilja bygga alla jernvägar med
våra egna medel, så långt de förslå; jag har blott sagt, att
jernvägs-arbetena måste fortsättas, ifall man skall derpå undvika
alltför stor förlust. Likaledes har samme talare yttrat, det jag
vöre företrädesvis intresserad i jernvägs-arbetenas fortsättande,
af den anledning, att jernvägen kommer att genomgå den ort,
hvarest jag och mina kommittenter äro boende. Med hänse¬
ende härtill får jag upplysa, att min ort redan fått den jern¬
väg färdig som genomgår våra trakter, och att derföre jag är
alldeles ointresserad i frågan. Anmärkningarne äro icke på
sitt rätta stalie och således helt och hållet obehörige.»
Per Erik Andersson från Vestmanlands Län: »Oaktadt
jag redan instämt med en ledamot, som yrkat återremiss, vill
jag dock anföra mina skäl för ett dylikt påstående. Vid början
af Riksdagen väckte jag motion derom, att jernvägs-arbetena
måtte, så mycket möjligt vore, inskränkas, på det vi måtte
undvika upptagandet af några stora utländska lån. Hvad angår
utminuterings- och utskänknings-afgiften, så är min mening
den, att inga medel kunna af Rikets Ständer så fritt dispo¬
neras som just dessa. Man har här hört sägas, att det vöre
310
Den 15 Februari,
mycket svårt om kommunerna skulle beröfvas dem anslagne
medel, och att ganska många derigenom skulle råka i stor
förlägenhet, men jag hemställer dock, huruvida de icke skola
komma i ännu större förlägenhet, ifall ett 20 å 35 millioners
utländskt lån upptages, hvilket drager sin dryga ränta och
småningom måste afbetalas. Ganska säkert skall detta blifva
rätt känbart; om också icke för den aldra närmaste framtiden.
Jag väckte redan vid sisttidne Riksdag fråga om rättvisare
fördelning af dessa medel, och hemställer om icke klokast
vore, att de helt och hållet inginge till Riksgälds-kontoret,
hvarigenom all klagan skulle försvinna öfver orättvisan af deras
ojemna fördelning. På sådan grnnd yrkar jag återremiss af
denna punkt, och tror att flera punkter af Betänkandet böra till
Utskottets förnyade handläggning återförvisas.v
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Hyser man grun¬
dade betänkligheter eller verklig fruktan för utländsk skuld¬
sättning, så måste vi väl sjelfve göra ansträngningar för att
af egna medel anskaffa hvad som tarfvas för fullbordande af
de beslutade jernvägs-arbetena. Vilja vi fortsätta med dessa
byggnader, så måste vi derför göra uppoflringar. Antingen
mäste vi föröka bevillningen, hvilket förslag icke torde vara
för landets befolkning särdeles välkommet, eller ock må vi
fråntaga kommunerna denna inkomst, som dock först i sed¬
nare tider dem tillkommit, och af dessa tvenne förslag tror
jag mest fördelaktigt vara att antaga det sednare. Jag mäste
fördenskull hålla på mitt förslag, att hela bränvirisförsäljnings-
afgiften måtte till Riksgälds-kontoret ingå, för att i och för
Statens jernvägs-byggnader användas.»
Häruti förenade sig Johan Persson från Upsala, C. C,
Nettelbladt från Stockholms, Johan Östrom och Olof An¬
dersson från Vestmanlands, Lars Gustaf Andersson frän
Elfsborgs och Per Tjernlund från Vester-Norrlands Län,
jemte en stor del af Ståndets öfriga ledamöter.
A. W. Uhr frän Nerikes Län: »Jag trodde verkligen
icke, att diskussionen om denna punkt skulle blifva så lång¬
varig, som den nu visat sig blifva, helst det är fullkomligt
likgiltigt hvad vi besluta, och saken noggår sin gång äfven oss
förutan. Är åter deremot blott frågan att uttrycka sin opinion
i ämnet, så vill äfven jag, då många förut begagnat denna sin
rättighet, uttala min åsigt, bestående deruti, att jag tror, det
vi alla hafva temligeri klar för oss den öfvertygelsen, att jern¬
vägar aldrig kunna bära sig inom vårt land. Ett sätt att.slita tvisten
om den orättvisa fördelningen af bränvinsförsäljnings-skatten
vöre visserligen, att låta densamma hel och hållen ingå till Riks¬
gälds-kontoret, men detta vore äfven detsamma, hvilket en ta¬
lare redan antydt, som att pålägga en ny beskattning, då den
Den 15 Februari.
817
nu går tillbaka till kommunerna, och de hafva så många behof att
tylla, att densamma mer än väl behöfves. En rättvisare för¬
delning af dessa medel mellan stad och land vore visserligen
på sin plats, ty behof att tillfredsställa finnas nog på alla ställen.
För min del liar jag emellertid icke något emot att för jern-
vägs-byggnaderna använda lörsäljnings-afgitten, men jag vet
icke hvarför man ej lika gerna kan använda tillverknings-skat—
ten för samma ändamål. Man har visserligen sagt, att den är
alldeles nödvändig för bestridande af de i stats-regleringen i
allmänhet angifna behof, men jag föreställer mig att man ge¬
nom besparingar skulle kunna återvinna åtminstone en del
deraf för det åsyftade ändamålet, och detta vore det enda
sättet, som skulle kunna försona mig, och många med mig, med
den föreslagna höga till ve rknings-afgiften. Om jag ej bedrager
mig så kallas ju bränvin af Nordamerikas vildar med namnet
»eldsvatten»; och för att det äfven här må göra skäl för
detta namn, synes mig just lämpligt att lokomotiven dermed
sättas i gång, och detta ämne användes att dermed uppelda
machinen för att få det hela i vederbörligt lif och rörelse.»
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Stora Stats-inkom-
ster äro dagens lösen, och för att förstora dem så mycket
som möjligt, vore kanske skäl att äterupplifva Gustaf III:s
tider, då Konungen var högsta chef för alla bränvinsbrännerier
i landet, då krogar reste sig invid hvarje kyrka, och då pre-
sterne anbefalldes att uppmana sina sockneboer att medelst
omåttlighet och superi bidraga till förökande af Kronans in¬
komster. Vill man ändamålet, bör man äfven vilja medlen;
och då ej skäl finnas att upphöra med jernvägsbyggnaderna,
enär de istället måste byggas så fort, som möjligt, för att
förekomma förluster, så anser jag bäst att fortgå så jemt vi
förmå, heldst de jernvägsbitar, som redan äro färdige, icke
kunna lemna någon afkastning, ifall de ej vidare fortsättas
och sättas i förbindelse med andra, som äro antingen under
arbete eller blott föreslagna. Jag är icke någon vän af ut¬
ländska lån, ty sedan år 1844, då, vårt fosterland, snart sagdt,
icke egde någon utländsk skuld, hafva vi åsamkat oss sådan,
till ett belopp af öfver 100 millioner R:dr, och det bedröfvar
mig och enhvar redlig fosterlandets vän mer än mycket.
Sverige har nu njutit en oupphörlig 50-årig fred, och ändock
icke kunnat sträfva högre, än att det på slutet skulle råka in
pä skuldsätfningsbanan. Jag önskar att i främsta rummet
måtte till jernvägsbyggnaderna användas våra egna medel,
såsom bränvinsskaften och andra af samma beskaffenhet jemte
tillgängliga besparingar, och att endast för den brist, som
häri kan uppstå, utländska lån måtte tillgripas.»
318
Den i B Februar i.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Då Ståndet
beslutat att Betänkandet skall punktvis föredragas, skall jag
endast hålla mig till den nu upplästa lista punkten. I början
af Riksdagen väcktes inom detta Stånd många motioner der¬
om, att såväl bränvinstillverknings- sorn försäljnings-afgiften
skulle användas till utförandet och fullbordandet af Statens
jernvägs-arbeten. Större delen af Ståndets ledamöter tycktes
instämma i dessa motioner, för hvilka det motivet hufvud¬
sakligen låg till grund, att man ville, såvidt möjligt var, und¬
vika all utländsk skuldsättning. Försaljnings-skattens upphö¬
rande skulle visserligen vara en stor uppoffring af kommu¬
nerna; men för att nä ett högt och fosterländskt mål, måste
något göras. Vi böra fasthålla hvad vi vid Riksdagens början
yrkade, och konseqvensen fordrar, att såväl det ena som an¬
dra slaget af bränvinsbeskattningen af oss afses för jernvä-
garnes behof. Jag hyser visserligen den tanken, att värt be¬
slut icke egentligen kommer att sä mycket tynga i vågskålen,
enär vår röst troligen blifver en ropandes röst i öknen, men
såsom en opinionsyttring från den öfvervägande större delen
af folket, torde det likväl icke sakna ali betydelse. Antingen
vi besluta oss för återremiss. eller för affärdandet af en in¬
bjudning, så vinnes dermed intet annat resultat, än att någon
tidsutdrägt med frågans afgörande uppstår. Jag önskar att
Ståndet måtte afslå denna punkt, och derjemte fatta det
beslut, att såväl tillverknings- sorn försäljnings-skatten, d. v. s.
hela bränvinsbeviliningen måtte, till fullbordande af Statens
jern vägs by g g nåd er, användas.»
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Jag
har endast begärt ordet, för att gifva tillkänna, det jag icke
menat, att man icke vidare skall bygga jernvägar, utan att
man först skall besluta sig för hvilka linier som skola bear¬
betas och sedermera att man skall upptänka medlen för ar¬
betets verkställande. Ifall Ståndet genast på stående fot kan
fatta sitt beslut, så är sådant mig icke emot; men jag vill
ännu engång erinra, det jag icke gerna vill bidraga dertill,
att den hushållnings-säilskaperna och kommunerna tillför¬
säkrade andel af bränvinsförsäljnings-skatten, varder dessa
beröfvade för att användas i och för Statens jernvägsbyggna-
der. Hvad Bjerkanders sednaste upplysning beträffar, sä har
jag nog studerat hela Betänkandet och således äfven sidorna
19 till och med 23, och äfven deraf funnit, det Utskottet
visserligen omförmält det skulden i framtiden skall betalas,
men icke nämnt ett ord på hvad sätt medel då skulle kunna
erhållas lättare än nu, hvilket således fortfarande är mig en
helt och hållet förborgad sak.»
Den 15 Februari.
319
Jan Andersson från Kopparbergs Län: '»Ehuru jag, lika
med Nils Larsson, hyser den åsigt, att det blir ganska svårt
för kommunerna att gå miste om den dem tillförsäkrade delen
af bränvinsförsäljnings-afgiften: så, och enär denna afgift är
ganska ojemnt och orättvist fördelad, må den dock gerna
användas för jernvägarrias behof. Ehuru understödet är väl
behöfligt, så atstår mina kommittenter, som äro mycket rädda
för utländska lån, dock mycket heldre derifrån, än de ingå
pä ytterligare utländsk skuldsättning. Jag instämmer för öf¬
rigt helt och hållet med Erik Ersson.»»
Ola Lasson från Christianstads Län: »»I likhet med
Erik Eriksson, tror äfven jag, att icke någon del af den stora
bränvins-bevillningen kan så lätt disponeras till våra jernvä¬
gars byggande, som just bränvinsförsäljnings-afgiften. Nu vilja
kommunerna hafva krogar inrättade, för att med inkomsterna
deraf underhålla sina fattiga; och, af denria anledning, tror
jag för hela landet bäst vara, att dessa medel ingå i sin hel¬
het till Riksgälds-kontoret, och att de användas till byggan¬
de af våra krokiga jernvägar, ty då gjorde de någon nytta,
hvaremot de nu göra slätt ingen. Jag förenar mig för
öfrigt i den af Erik Ersson uttalade åsigt.»»
Olof Nilsson från Vesterbottens Län:
»»I likhet med flere af mina värda Stånds-kamrater, vå¬
gar jag äfven uttrycka min missbelåtenhet med den i Stats¬
utskottets Betänkande N:o 51 och 3:dje punkten uttalade
åsigt, att vi i utlandet än ytterligare upplåna, till fortsättande
af Statens jernvägsbyggnader, 20,000,000 R:dr R:mt. Utom
det, att hela Svenska Folket redan svigtar under tyngden af
de dem på sista åren alltmer och mer pålagda skatter, är
det icke blott ur denna synpunkt, utan destomera såsom re¬
presentant från en ort inom landet, hvars öde det alltid varit
att bidraga till alla andra orters utveckling och förkofran,
utan att någonsin, då de, anspråkslösa, såsom alltid, i någon
ringa mån begärt Statens hjelp, städse ohulpne blifvit lemnade.
Jag föreslår derföre att den under nästa Stats-reglerings-
period inflytande bran vins-skatten, blifver, med förkastande af
Utskottets tillstyrkande i Usta punkten, med 5,000.000 under
hvarje år använd till jernvägarne, och att de 6,000,000 Banko¬
vinst, som äro att tillgå, likaledes med 2,000,000 under hvarje
år användas till samma ändamål. Vi hafva då till nästa Riks¬
dag byggt jernvägar för 21,000,000 i stället för 20, som nu
är meningen.»
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »»Sorn jag för¬
utser att afgörandet af denna fråga icke aflöper utan en och
annan votering, ber jag om ursäkt, att jag ytterligare tager
320
Deri lo Februari.
Ståndets tid och uppmärksamhet i anspråk. Jag vet san¬
nerligen icke livart man egentligen vill komma med ett afslag,
ty det går val icke gerna an, att nu afbryta jern vågs-bygg¬
naderna, utan de måste väl fortsättas åtminstone så till vida,
att banorna från Stockholm till Götheborg och Malmö, hinna
blifva fullt färdigbyggde och afslutade. Svårt blir visserligen*
att anskaffa medel, ty utländska lån vill man ej taga, och är
det fråga om att använda bränvins-skatten, så vill man ej
heller det. Något af dessa medel måste dock väljas, ty nå¬
got måste i hvad fall som heldst göras, och icke går det an,
att pålägga Folket någon ny bevillning, eller något dylikt,
För min del får jag upprigtigt tillstå det jag tror, att, ifall jag
kommer hem till mina kommittenter och säger dem, att
bränvinsförsäljnings-medlen numera ingå till Riksgälds-konto-
ret och användas till Statens jernvägsbyggnader, mina kom¬
mittenter mycket heldre mottaga denna underrättelse, än den,
att vi upptagit ett många millioner R:dr stort utländskt lån.
Af denna anledning önskar jag att det mest möjliga af be¬
fintliga medel måtte tagas, och skulle, i följd deraf, gerna
vilja att tillverknings-afgiften äfven inginge till Riksgälds¬
kontoret för att för ändamålet användas. Ett afslag eller en
återremiss af punkten skulle, som jag förut nämndt, endast
tjena till att en eller annan vecka, eller möjligen månad, för¬
länga Rikdagen; men icke leda till något resultat.»
Förre Vice Talmannan Pehr Eriksson från Vermlands
Län hördes häruti instämma.
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län: »Jag
anser ätt vi böra afslå denna punkt, och instämmer med Erik
Ersson deruti, att hela försäljnings-afgiften bör tili Riksgälds¬
kontoret ingå.»
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »Jag vill icke strängt
hålla på mitt förslag att ^:del af försäljnings-skatten skulle
för kommunernas behof reserveras, dä jag nu finner att för¬
slaget icke röner någon sympathi inom Ståndet. Det var
endast med afseende på en inbjudning och utsigterna för dess
antagande, som jag framställde mitt förslag, ty i öfrigt in¬
stämmer jag gerna i den mening, som nu synes blifva plu-
ralitetens, eller att hela försäljnings-afgiften skall till Riksgälds¬
kontoret ingå. Jag vill icke begära votering utan foga mig
villigt efter majoritetens beslut i detta fall.»
Diskussionen förklarades nu vara afslutad. Sedan Tal¬
mannens gjorda framställning om bifall till Utskottets hem¬
ställan i denna punkt blifvit med öfvervägande nej besvarad,
beslöt Ståndet, efter af Talmannen derom ånyo framställd
proposition, att, med förkastande af Utskottets förslag, afgif-
Den it) Februari.
321
fen för bräuvius-försäljning, såväl å landet sorn i städerna,
bör ingå till Riksgälds-kontoret, för att användas till Statens
jernvägsbyggnader; och skulle de respektive Med-Ståuden
vördsamt och vänligen inbjudas att i detta beslut sig förena.»
Härefter föredrogs punkten 2 af Betänkandet, dervid sig
yttrade:
Robert Fredrik Gross från Kalmar Län: »A mina kom-
mittenters vägnar får jag protestera mot allt upptagande af
utländska lån i och för jernvägarnas fullbordande, och för att
visa, det icke omöjligt torde vara, att inom landet framskaffa
dertill erforderlige medel, tager jag mig friheten uppläsa föl¬
jande. ur framlidne Biskop Agardh» Statistik.»
Talaren uppläste härefter ur samma arbetes sist utkomna
häfte, hvad som å pag. 115 förekommer, angående fondsy¬
stemets införande i Frankrike, hvarefter han fullföljde så¬
lunda :
»Detta lilla exempel skulle jag vilja rekommendera till
genomseende och begrundande af Stats-IJtskottets ledamöter,
hvarföre jag äfven yrkar återremiss af ifrågavarande punkt.
Vid sednaste Riksdag beslutades visserligen att upptaga ett
inhemskt län; men, som ingen menniska kunde gå in på de
då bestämda vilkoren, så yrkar jag att lämpligare vilkor
derföre nu måtte uppställas, så att allmänheten finnér fördel¬
aktigt att hos Staten insätta sina kapitaler.»
Garl Johan Svensén frän Kalmar Län : »Jag inskränker
mig till att instämma med Gross, då jag är en afgjord ve¬
dersakare till ali utländsk skuldsättning. Jag tror äfven det
vara möjligt, att med ett klokt anordnande af ett inhemskt
lånesystem, såsom i andra länder egt rum, äfven här erhålla
kapitaler, tillräckliga för det afsedda ändamålet. Ehuru jag
har föga hopp om framgång i Utskottet, yrkar jag dock åter¬
remiss å punkten, pä den grund, att det synes mig föga lämp¬
ligt, att obligationerna skola ställas å utländskt språk. Sådana
finansierer, som grundligt studerat finansläran, kunna visserli¬
gen tillegna sig dylika obligationer; men, ifall meningen är, att
ett inhemskt Stats-lån skall taga favör, så böra obligationeme
vara begripliga för menige man, och det äro de förvisso icke,
då de äro ställda på utländskt språk. Äfven har man sagt,
att det icke är godt att hitta på rätta sättet för upptagande af
ett inhemskt lån : men jag tror att flere författare finnas att
tillita, som härtill kunna erbjuda goda råd. och på införandet
af ett inhemskt fondsystem skulle Staten skörda ganska stor
vinst, i stället för att förlora på utländska lån.»
Bond»-St:s Prot. vid 1859 — 60 firens Riksdag. • 21
322
Den 15 Februari.
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Utan att på min¬
sta sätt vilja förneka vigten och värdet af Gross’ anförande,
samt tillförlitligheten af de källor han åberopar, vill jag blott
erinra om den farhåga, ja snart sagdt förskräckelse, hvarmed
man motser upptagandet af 5 millioner R:dr inom landet.
Vid sådant förhållande synes mig icke stort värdt att gä vi¬
dare, utan må vi experimentera med dessa 5 millioner, af
hvilka 2 millioner skulle af Banken öfvertagas, och 3 millio¬
ner återstå att inom landet upplåna. Jag tror icke att vi
hafva den ringaste utsigt att vinna något, medelst en åter-
remiss, utan att klokast är, att godkänna punkten, sådan den
af Utskottet blifvit föreslagen, för att möjligen undvika ännu
värre strider, ty tankarna synas på sednare tider hafva vändt
sig till förmån för ett större lån, än som af Utskottet blifvit
förordadt.»
Pehr Nilsson från Malmöhus Län: »Jag vill med min
röst bifalla denna punkt. Man har visserligen klandrat att
obligationerna skola vara ställda å utländskt språk och utländsk
myntsort, men detta anser jag medföra en stor fördel för våra
kapitalister inom landet, i den händelse de vilja framdeles för¬
sälja dessa obligationer å utländska penningemarknaden. In¬
om Utskottet ordades mycket härom, men resultatet blef, att
utländskt språk ansågs mest fördelaktigt att använda. Man
yttrade visserligen att en möjlighet vore, det hela lånet upp-
toges inom landet; men delta går icke så lätt, och äfven i
detta fall lägger det utländska språket intet hinder i vägen.
Om man äfven skulle ställa obligationerna på vårt språk och
i vårt myntslag, så tror jag att ändock icke många millioner
skulle inom landet kunna samlas, tv våra financiela resurser
äro dertill allt för inskränkta. Stats-Utskottet inkommer fram¬
deles med ett utlåtande angående den inhemska upplåningen;
då skulle man kunna göra en liten början och sedermera låta
systemet, i den händelse det bär sig, få fritt utveckla sig, för
att vidare undslippa upptagandet af alla lån i utlandet. Gan¬
ska väl vore det om Ståndet utan förändring godkände denna
äfvensom nästkommande punkt, så att icke tilläfventyrs den
åsigt slutligen segrar, som vill på en gång upplåna icke min¬
dre än 35 millioner R:dr.»
Häruti instämde Lars Ersson från Södermanlands samt
Torkel Nilsson och Ola Lasson från Christianstads Län.
Anders August Andersson från Östergöthlands Län: »Jag
har förut i denna fråga yttrat mig emot den i nu föredragna
punkt påyrkade utländska skuldsättningen och jag är fortfa¬
rande af samma tanke. Det som lånas skall en gång betalas,
och kapital-afbetatoingar och räntor gå till så stora summor,
Den 15 Februari.
823
filt man blir alldeles nödsakad »tt för den orsakens skull upp¬
taga nya Ian. Derför anser jag- vida bättre, att man nu årli¬
gen använder lika mycket, som tili räntor och amortissement
framdeles åtgår, för att dermed fylla behofven i och för jern-
vägs-arbetena, utan att derför ytterligare behöfva skuldsätta
oss, i följd hvaraf jag äfven vill afslfi denna punkt, Om ingen
möjlighet finnes att åstadkomma så mycket som erfordras, så
föreställer jag mig, att det är mycket bättre att helt och hål¬
let vara i saknad af jernvägar, an att erhålla dem för det
pris, att hela Sveriges jord varder derigenom ruinerad och hos
utländningen pantsatt.»
Häruti förenade sig Anders Jonsson från Skaraborgs, Andert
Söderholtz från Södermanlands och Herman Jönsson Öbom från
Norrbottens Län.
Nila Larsson från .Jemtlands Län: »Afven jag har varit
af' den åsigt att, vi. så mycket möjligt vore, borde undvika
utländsk skuldsättning, och af denna anledning har jag ock
från aldra första börjat) önskat, att jern vägs-arbetena icke mätte
forceras strängare än krafterna tilläto eller i deri mån tillgån-
garne medgåfvo. Jag har dock icke lyckats att häråt vinna
något afseende, förnämligast till följd af det jernvägsraseri,
sorn vid sednaste Riksdag uppenbarade sig. Sedan emellertid
2 stamjernbanor nu äro icke allenast påbörjade, utan äfven
ganska långt utsträckta, så måste man väl fortsätta den på-
begynta byggnaden af dessa, hvartill väl, under nuvarande
tryckta penningeställoing inom landet, knappast något annat
medel finnes än anlitande af utländsk skuldsättning. Väl har
man sagt, att ett medel skulle bestå deruti, att Staten utgåfve
obligationer, hvarför till en början penningar inknmrne i Sta¬
tens kassor, hvarefter sedermera obligationerna sjelfva kunde
användas till betalning af verkstålldt arbete m. m. På detta
sätt skulle stats-obligationerna cirkulera inom landet såsom
mynt, och rörelsekapitalet sålunda betydligt ökas, ej minskas.
•lag erkänner villigt, att jag icke bar nog stor insigt i finans¬
läran att kunna rätt bedöma detta, dock förefaller det mig sorn
vore detta förslag icke rätt väl utförbart. Jag föreställer mig,
att vid sådant förhållande ställningen med vår Riksbank borde
vara helt annorlunda ari hvad den för närvarande är. Bankens
metalliska valuta motsvarar ej på långt när det redan varande
rörelsekapitalet, utan understiger detsamma med omkring 30
millioner R:dr. Skulle då ytterligare obligationerna gå med
tvångskurs, sä ökades ännu mera skillnaden mellan rörelseka¬
pitalet och den metalliska valutan, på hvilket sätt en Ban¬
kens bankrutt vöre ganska sannolik. En annan utväg liar
äfven blifvit föreslagen, hvilken icke skulle utöfva en så be¬
324
Den lii Februari.
tänklig inverkan på Riksbanken, sorn flen nyss omnämnd».
Man förutsätter nemligen, att stora öfverflödig» kapitaler finnas
skrinlagda i landet och föreställer sig att dessa skulle af Sta¬
ten kunna upplånas mot utfärdande af obligationer. Det är
dock naturligt att. dylika obligationer, som icke kunna uppsä¬
gas frän långifvare»!) sida och således icke kunna begagnas
såsom rörelsemedel, måste underkasta sig allt för hög ränta
för a 11 långifvaren skall kunna dermed vara belåten. Dessut¬
om tror jag det under nuvarande penningeställning icke vara
möjligt att anskaffa några större summor inom landet, ty7 jag
hörde på Riddarhuset, under den allmänna sammankomsten
rörande detta ärende, att man hyste stor farhåga för den ringa
summan af 5 millioner R:dr Runi, som är i fråga att inom
landet upplånas, eller rättare sagdt för blott 3 millioner, då
Banken skulle öfvertaga de återstående 2 millionerna. Ännu
mycket större skulle motståndet blifva emot ifrägaställd upp¬
låning of 20 å 25 millioner, och rent af omöjligt skulle det
blifva att sammanskrapa denna summa, i den händelse Rikets
Ständer skulle komma att besluta, det försök skulle göras att
inom landet upplåna densamma. Enda möjliga utvägen torde
vara ökad bevillning; men som penninge-tillgången förut är
knapp, så föreställer jag mig att man omöjligen på 3 å 4 år
kan taga ut 20 milloner för att på detta sätt använda, och då
torde icke annat sätt. återstå, än alt man så småningom nalkas
målet, och att man för hvarje år får bygga blott % eiler */3
af hvad man förut föreslagit. Mycket motstånd skulle ändock
alltid uppstå, då. så heta intressen äro med ärendets ändamålsen¬
liga fortgång lifligt förbundna. Dessutom skulle troligen mån¬
gen finna oklokt att icke arbetet någorlunda fort genomfördes.
Jag har i denna sorn i många andra frågor fått foga mig efter
omständigheterna, och ehuru jag alltid önskar undvika utländsk
skuldsättning, har jag inom Utskottet tillstyrkt antagandet af
denna punkt och önskar äfven att den af Ståndet måtte god¬
kännas. Dessutom vill jag erinra, att af 12-millioners-lånet
ännu 9 millioner återstå obetald te, sorn snart mäste infrias.
Huru skola vi kunna på en gång bygga våra jernvägar och
betala detta lån, om vi icke nu antaga det framlagda försla¬
get, hvarigenom vi ganska lätt skola kunna fullgöra denna
liqvid. Skillnaden mellan 9 och 20 millioner skulle egentligen
utgöra den nya skuldsättningen, som i sjelfva verket dock blir
ännu mindre, då det tillika är föreslaget, att Banken skulle
öfvertaga en del af detta lån. Af dessa anledningar tillstyrker
jag alltså bifall till Utskottets förslag i denna punkt.»
Med denne talare förenade sig Sven Heurlin från Krono¬
bergs, A. J. Sandstedt från Jönköpings, Gustaf Hultman från
Den 15 Fehr aari.
325
Nerike» och Geury Nyqvist från Wermlands Län, jemte en stor
del af Ståndets öfriga ledamöter.
Johan Bergström från Kopparbergs Län: »Afven jag
hyser mycken farhåga för ny utländsk skuldsättning, men då
man ej kan begära att jernvägs-arbefena skola afbrytas, nöd¬
gas jag yrka bifall till denna punkt, isynnerhet som ej heller
medel inom landet torde finnas till högre belopp än möjligtvis
till ränta och amortering af det lån, sorn behöfver upptagas.
Det oaktadt har jag dock icke förlorat hoppet om införandet
af ett inhemskt fondsystem, utan bör man för en framtid derpå
vara betänkt.»
Anders Andersson från Kopparbergl Län instämde häruti.
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Då ingen möjlighet
finnes att erhålla medel för vära jernvägsbyggriader på annat
sätt, så måste vi upptaga Ian, men högst olyckligt vore att
försöka upptaga ett sådant inom landet, då peDningeställnin-
gen är sådan, att en bonde knappt kan få låna 1 R:dr Runt.
Jag bifaller Utskottets i denna punkt framställda förslag.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Om någon
utsigt funnes, att inom landet bereda tillgångar för fortsättande
af jernvägsbyggnaderna, eller om några medel dertill kunde
anskaffas utan alltför stor inskränkning af arbetet, så ville jag
gerna yrka på afslag. Men då förhållandet, nu icke är sådant,
så kan jag icke ingå på att afslå punkten. Emellertid ar
här nu icke fråga om lånebeloppets storlek, utan endast huru
vida ett utländskt lån skall upptagas eller ej. Detta kunna
vi, enligt min tanka, dock tyvärr icke undgå. Man har på¬
stått det man borde, genom ordnandet af ett inhemskt fond¬
system, söka bereda erforderliga tillgångar; må vara, men så¬
dant går icke så fort, isynnerhet under sådane tider som nu
äro för handen, och godt vore om vi kunde början med de
omtalade 5 millionerna R:dr. Jag skulle icke hafva något
emot att något inskränka den utländska andelen af länet, men
en ren omöjlighet ar, att helt och hållet undvika all utländsk
skuldsättning, hvarför det ej eller är värdt att tala om afslag
å ifrågavarande punkt. Jag vill ännu en gång erinra, att
här icke är fråga om beloppet af lånet, utan endast huruvida
lån skall upptagas eller icke, och att det tjenar till intet att
yrka på antagande af det som är omöjligt. Jag vill hellre
bifalla punkten, än jag vill att jernvägsarbetena skola afstanna.»
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län hör¬
des häruti instämma.
Johan Carlsson från Östergöthlands Län:
»Vid begrundande af jernvägsfrågan stadnar man i föl¬
jande funderingar:
Den 15 Februari.
År. det ratt att Sta ten omedelbart oell pä egen bekost¬
nad bygger jernvägarne utan ringaste bidrag af enskildta per¬
soner?
Om Staten det göv, har liela landet, i likhet med utgif¬
terna för jernvegsbyggnaden, nytta eller lika stor nytta af
jernvägarna?
Är det klokast att, så fort som möjligt, för lanta pen¬
ningar bygga jernvägar, eller månne icke jernvägar i Sverige
kunna åstadkommas pä annat sätt?
För mig sönderfaller frågan således i fyra afdelningar och
vill jag förklara min mening om dessa uppställda frågor hvar
för sig.
Beträffande första frågan, så finner jag det icke vara
rätt, att Staten på egen bekostnad bygger jernvägarne, ty
icke lärer väl någon tro, att jernvägarne i Sverige kunna
lemna ränta och amortering pä byggnadskostnaden, allden¬
stund så många ångbåtar och seglande fartyg i de många
sjöar och vattendrag, hvaraf Sverige är genomskuret, under
sommartiden komma att täfla om frakt och passagerare, hvar¬
för jag tror det blifva en stor förlust för Staten, och deremot
förtjenst endast för enskildta orter: i följd hvaraf det varit
med rättvisa öfverensstämmande, att dessa orter bort tilljern-
vägsbyggnaderne, i mån af nytta, äfven bidraga.
Vid besvarandet af andra frågan kommer man till det
resultat, att hela landet, som får deltaga i byggnadskostnaden,
icke på långt när har samma nytta af jernvägarne; ty det är
blott ganska få orter, som jernvägarne genomskära, ,hvarföre
obilligheten af detta system är klart i ögonen fällande, enär
ingen kan försvara den satsen, att det är rätt att den ena
orten gör uppoffringar för den andra, utan att derför hafva
ringaste ersättning eller nytta. .
Då ovedersägligen bevist är, genom svaren på de tvänne
första frågorna, att jernvägarna äro byggda efter oriktiga grun¬
der, mäste svaret på tredje frågan blifva att det icke är rätt
att brådstörta med fortsättningen af dessa jernvägsbyggnader,
utan, så vidt möjligt är, söka beträda en annan bana för dess
fortsättning. Om man jemför Staten med en mindre kom¬
mun, är det lättare att få klart för sig, huru ett kommunal¬
företag rättast borde utföras. Jag vill derföre nu likna Staten
vid en socken. Om i en socken påtänkes och beslutas, att
en arbetsinrättning för fattiga eller annat dylikt större företag,
som till det mesta afser välgörenhet för andra, skall verk¬
ställas, gör man först upp kostnadsförslag, och då kostnads-
summan sålunda blifvit bestämd, börjar man tänka på, om
tillgångar dertill finnas; finnas dessa åtminstone till största
Den 15 Februari.
327
delen i sandade kassor, så tvekar nian ej att så fort ske kan
gripa verket an, men i annat fall kommer företaget att upp¬
skjutas, till dess erforderliga medel hunnit anskaffas och der¬
vid de, sorn af detta företag komma att draga mesta nyttan,
måste, i mån af förmåga, äfven bidraga till detsammas full¬
bordande, såväl som till dess underhåll. Medel härtill an¬
skaffas genom besparingar på alla möjliga håll oell i värsta
fall årliga mindre sammanskott, dä de, som i kommunala
företag icke uro skyldige att deltaga, meri af detta företag
kunna draga nytta, äfven blifva skyldige att härtill bidraga:
ty icke lärer någon kommun bära sig så illa åt, att den be¬
slutar bygga ett större improduetivt företag, och dertill af en
annan kommun låna alla erforderliga medel, synnerligast då
förutses kari, att till den lanta summans räntering och åter¬
betalning. obetydligt, om ens något, kan påräknas som afkast¬
ning af det företag, hvartill medlen blifvit använda, utan så¬
väl ränta sorn kapitalafbetalning måste årligen sammanskjutas.
Vore det deremot ett productivt företag, tror jag kommunen
icke skulle draga i betänkande, att till detsammas fullbor¬
dande åtminstone låna någon del, förutsatt då likväl, att full
ränta på kostnadssumman kunde påräknas.
Nu återstår besvarandet af 4:de frågan, om icke jernvä¬
gar i Sverige kunna åstadkommas på annat sätt. Jag tror det.
Om Sverige, såsom jag i besvarandet af tredje frågan
sökt utreda, några år förut, innan jernvägar börjat byggas,
besparat ett visst kapital årligen af statsinkomsterna och de
orter, sorn komma att få egentliga nyttan af jernvägarne, i
mån af de fördelar, som härigenom dem beredas, bidragit,
och byggandet icke fortare pågått än desse medel varit till¬
räckliga, så är min tanka, att jernvägar i Sverige i en icke
aflägsen framtid och utan utländsk skuldsättning kunna byg¬
gas. När man då vet att alla rudimaterier och arbetskrafter,
sorn erfordras för jernvägarnes byggande, finnas inom landet,
får jag erkänna, att det förefaller mig högst besynnerligt, att
jernvägar icke skulle kunna byggas utan utländska lån; man
nödgas nästan tro, att de höga bankar, som äro utfyllda för
jernvägens planeriug, helt och hållet bestå af penningar, ty i
sä fall voro utländska lån nödvändiga: men då man vid en
närmare undersökning kommer under fund med att dessa ban¬
kar bestå endast af sand och sten, och att arbetet är gjordt
med Svenska händer, då är det icke besynnerligt, om man
förundrar sig öfver, att icke arbetet kunnat verkställas utan
utländska penningar.
Man torde häremot invända, att af statsinkomsterna icke
något kunnat besparas för jernvegsbyggnaden, emedan desea
328
Iden / 5 Februari.
utgått till andra behof: men då man vet, att endast en
extra statsinkomst, nemligen bränvins-skatten, på sednare åren
stigit till icke mindre än eirka 8,000,000. oeh denna inkomst
för några år sedan var endast en obetydlighet, så tyckes att
af denna inkomst kunnat sparas åtminstone hälften: och som
denna skatt hufvudsakligast utgår från det fattigaste folket i
samhället, nemligen bränvinssuparne, hade man anledning att
dermed göra nyttiga inrättningar för samhället och på samma
gäng skaffa desse arbetsförtjenst.
Jag påstår derför, att icke några utländska lån mer böra
upptagas för fortsättande af jernvägsbyggnaderne, utan en
annan plan bör uppgöras för deras fortsättande, hvarvid iakt-
tages, att de orter, som draga nytta af jernvägarne, skola i
byggnadskostnaden för desamma deltaga, och jag tror derföre
att afbrottet i byggnadens fortsättande icke skall blifva ser¬
deles stort, utan jernvägarne lika fullt blifva färdigbyggda,
ehuru kanske några år sednare, men likväl med mänga mil¬
lioner mindre skuld för landet.»
Robert Fredrik Gross från Kalmar Län: »Pehr Nilsson
har anfört, att det står svenske män fritt att inlösa Statens
obligationer, äfven om de äro ställde i utländskt språk. Detta
visste jag förut, men det lärer väl icke vara Pehr Nilssons
mening, att folket i landsorterna i allmänhet lägger sig till
dylika obligationer Men väl tror jag att köpmännen i stä¬
derna komma att blifva afnämare utaf dem, för att dymedelst
inlösa sina skulder, åsamkade för införseln af lyxartiklar. Dessa
skulle jag vilja kalla svenska utlänningar, och skulden blir i
alla fall utländsk skuld. Nils Larsson har befarat att genom
införandet af ett inhemskt fondsystem alltför mycket sedel¬
mynt skulle komma i svang, utan motsvarande valuta; detta
är till en viss grad sannt, men man bör besinna, att det mot¬
svarande kapitalet ligger i den fullbordade jernvägen. Nils
Olsson åter trodde att sedelmyntet skulle alldeles försvinna ur
rörelsen, men obligationerna skulle nog komma i sedlarnes
Ställe, och banken komma att utgifva sedelmynt i proportion,
med afdrag af endast kapitalrabatten. Jag anhåller att få upp¬
läsa ännu ett stycke ur Agardhs ofvannämnda arbete, inne¬
hållande grunderna för det inhemska fondsystem, hvars anta¬
gande jag vill förorda.»
Härefter uppläste talaren hvad å Pag. 198 af samma ar¬
betes ofvannämnda häfte förekommer.
Per Erik Andersson från Vestmanlands Län: »Som jag
vid föredragningen af förra punkten yttrade mig i enlighet
med min i början af Riksdagen väckta motion, så gör jag
äfven nu detsamma. Min motion innehöll, att jag önskade, det
Den Oj Februari.
329
arbetet ieke mätte belt och hållet afstadna, men att, då
vi icke kunna fullborda det med egna medel, ty detta är
en omöjlighet, vi icke böra så häftigt pågå, utan saktare och
med ali varsamhet, så att vi under nästa statsregleringsperiod
icke bygga för högre summa än 11 millioner. Stats-Utskot-
tet har dock kommit till det resultatet, att Ständerna böra
upptaga lån till en större b sstämd summa. Af denna orsak
yrkar jag äterremiss af punkten, ufven om jag skulle stå en¬
sam om denna min tanke, ty jag anser, i likhet med C. A.
Larsson, att man bör veta, hvad som skall göras, innan lånets
storlek härför bestämmes. Pengar kunna väl sedan fås, ty
så ondt är det väl icke om den varan. Visserligen talas myc¬
ket derom, att man bör begagna de goda konjunkturerna;
men sä ordade man äfven under förra Riksdagen, då man
också hade mycket, brådt att afgöra jernvägslånefrågan, och
den slutliga utgången visade, att konjunkturerna ej voro så
särdeles goda, dä länet afslöts pä ganska hårda vilkor. Må Konun¬
gens Proposition om fortsättande af Sa tens jernvägsbyggnader äf¬
vensom åtskilliga enskilda motioner 0111 jernvägarnas sträckning
förut blifva af Utskottet pröfvade och af Ständerna afgjorda,
sedan kan det vara tid nog att tänka på lånefrågan. Af denna
anledning yrkar jag återremiss. Äfven jag vill erinra att, ifall
vår nyss afFärdade inbjudning af Med-Standen antages, vi ge¬
nast hafva 3 millioner R:dr att af bränvinsförsäljnings-afgiften
för jernvägarnas behof använda. Då frågan således ännu är
i mänga afseenden oberedd, så yrkar jag återremiss af den¬
samma.»
Guslaf Bohlin från Upsala, Olof Lagergren frän Gottlands
och Olof Lindström från Vesterbottens Län hördes häruti in¬
stämma jemte flere andra ledamöter af Ståndet.
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Jag förenar mig
helt och hållet med Nils Larsson, och har icke något att till
hans yttrande foga; men jag önskar att med några få ord fä
besvara min vän Gross, som tror att jernvägens värde skulle
vara tillräcklig valuta för obligationernas upprätthållande i pris.
Detta värde hjelper dock icke Bankens soliditet, som icke
har någon annan grundval, än hvad som finnes i dess kassa-
hvalf. En § i Banko-Reglementet säger, att den utlöpande se¬
delstocken icke får med mer än högst 30 millioner öfverstiga den
inneliggande metalliska valutan. En talare har anmärkt, att
vi böra veta huru och livar jernvägarna skola byggas, innan
medel till dem kunna upplånas. Detta veta vi ock ganska
väl, ty anläggningen af de båda stambanorna blef redan vid
1854 års Riksdag beslutad. Här är nu endast frågan om de
skola fortsättas eller ej. Hvad ätt Ståndets beslut Olifver, hop-
330
Den 15 Febe tiar i.
pas jag dock, att det ej måtte komma att lyda å återremiss,
ty detta skulle kunna alltför illa misslyckas, ifall ieke de tre
andia Stånden redan bifallit Utskottets förslag. Jag önskar
bifall till punkten.»
Jöns Persson från Blekinge Län: »Jag inser mycket
väl, att hvad beslut Ståndet än fattar, upptagandet af ett nytt
utländskt lån blifver slutet på visan för denna gång. Hvad
månne är orsaken till denna utgång, om icke de 3:ne andra
Ståndens beslut i lånefrågan vid sednaste Riksdag. Nu måste
vi nemligeu betala det af dem då beslutade 12-niillioners-låuet.
Detta ligger åtminstone icke vårt Stånd till last, ty vi voro
icke med derom. Hvarthän skall väl detta slutligen bära'?
Ledsamt är när man börjar i rasande ända. Den nya brän-
vinslagstiftningen har inbringat ganska mycket i Statens kas¬
sor, och vi hade icke beliöft någonsin upptaga lån, ifall vi
sparsamt och med förstånd begagnat oss af dessa tillgångar.
Jag är icke lika lycklig, som en talare på Riddarhuset, hvil¬
ken på fullt allvar påstod, att ju mer man lånade, desto li¬
kare blef man, och jag beklagar uppriktigt att vi kommit så
djupt in på skuldsättningsbanan, ty jag kan icke inse annat,
än att vi derstädes gå stora olyckor till mötes. Om vi oupp¬
hörligen låna. så kommer visserligen penningar in i landet,
men om vi för dessa förskaffa oss hvarjehanda lyxartiklar blir
vinsten ingalunda stor. Om vi t. ex. under 2:ne års tid för
hvarje månad låna en million, så äro vi på 3:dje året lika
fattiga som förut, men nu dessutom belastade med en stor
skuldsumma. Man säger att den Svenska jorden blifvit upp¬
odlad genom de penningar, som från utlandet blifvit hit indragna,
meri jorden har blifvit odlad af Svenska armar, liksom jern¬
vägarna skola byggas icke med utländska penningar utan med
Svenska armar uppföras och fullbordas. Af den utländska
skuldsättningen qvarstadna slutligen icke några andra frukter
än utbetalandet af de årliga räntorna, hvarutaf utlänningen
skördar vinsten. Saktare hade man bordt gå tillväga och blott
fortsatt byggnaden i öfverensstämmelse med för handen va¬
rande egna medel. Att så ej skett är Med-Ståndens skuld,
och de må se sig om, huru i en framtid all denna utländska
skuld må kunna godtgöras, ehuru jag misstänker, att äfven vi
få vår anpart, så snart betalningen kommer i fråga. Aterre-
miss tjenar icke till något annat, än att möjligen utvisa en
viss opinionsyttring, och vid sådant förhållande vill jag helst
afslå ifrågavarande punkt.»
Garl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Kändt
och erkändt är, att jernvägs-febern vid sednaste Riksdag ra¬
sade med en förfärande styrka. Dock återremitterades lane-
Den lo Februari.
331
frågan, innefattad i Stats-Utskottets dä afgifim Betänkande N:o
62, punkten 24, pä grund af följande skäl, sorn hus 2:ne Riks¬
stånd gjorde sig gällande. Hos Preste-Sfåndet yttrade man:
»Att landets egna tillgångar borde först anlitas innan man
åsamkade Staten en stor skuld: att allmänna krediten skulle
vara tillräcklig för medlens anskaffande, ifall den återupplifva-
des; att de vid Riksdagen 1853 —1854 uttalade åsigter om ett
inhemskt fondsystem icke borde öfvergifvas; att Riksgälds-
kontorets utgifne sedlar, som gällde i Krono-uppbörden, skulle
förmå ersätta bristen af landets egid rörelse-kapital, utan att
trycka på sedel-utvexlingen i Riksbanken.» Hos Bonde-Stån¬
det beslutades återremissen af 24 punkten under erinran: att
önskligt vore, om länet blefve inom landet upptaget ; att högst
halfva lånebeloppet borde få upptagas utrikes; att de utom
Riket upplänte kapitalerna, sedan desse utspridts inom' landet,
borde för jernvägs-behofven ytterligare upplånas utaf Staten:
samt att framförallt Statens egna tillgångar måtte användas
för jernvägsbygenaderne: och slutligen, atc lån utrikes borde
upptagas i de länder, hvarest guld vore myntvaluta, och att
Staten icke skulle förbinda sig alt återbetala silfver. Så lät
det då, och hade den läran vunnit gehör, så hade vi icke stått
så illa som vi nu göra. Rikets Ständer yttrade äfven i skrif¬
velse till Kongl. Majit af den 30 Jannuari 1858, att alla från
Statslåne-fonden utlånade medel ovilkorligen skola dragas ur
rörelsen inom 1860 års slut. Jag frågar: är det klokt att
upphäfva detta beslut? Jag tror det icke, men ändock är
man nu betänkt på att prolongera tiden för 9 millioner af
dessa 12. Det än klart och nödvändigt att så äfven framdeles
skall gå, så länge icke exporten öfverstiger importen. Hvad
beträffar jernvägs-byggnadernas utförande för våra egna medel,
så vore sådant icke omöjligt, ifall vi vilja lära oss den svåra
konsten att göra besparingar. Man har beräkningar på bespa¬
ringar, som kunde uppgå till hela den summa, sorn för jern-
vägarne behöfves. Tänk om vi, efter Statsregleringens afslu-
tande, hade ett öfverskott af egna medel, som betäckte hela
behofvet för de beslutade jernvägarne: hvem skulle väl då
gälda förlusten på den gjorda upplåningen? Om det skulle
upptäckas, att flera punkter i den Kongl. Propositionen vore
ett sådant falsarium, som den, hvilken förordar ett anslag till
fästningsbyggnaden i Carlskrona, dervid det lärer vara upp¬
lyst, att man af förseelse helt enkelt afskrifvit en punkt i Kongl.
Propositionen om Statsverkets tillstånd oell behof till näst-
lidne Riksdag, och att det till fortsättning föreslagna fästnings¬
verket allaredan är färdigbygt,, om, säger jag, förhållandena
vore likartade på flera ställen, voro det väl icke då skäl alt
332
Deri 15 Febr uari.
heldre använda dessa besparingar, än att vända sig till utländ¬
ske penningernän, från hvilka man icke kommer förrän man
tagit sig vatten öfver hufvudet. Derför är det bäst att stadna
i början, innan man hotas af ohjelplig ruin. I en offentlig
skrift har man påpekat ett sätt, huruledes det skulle vara möj¬
ligt, att inom vårt land åstadkomma elt inhemskt fondsystem.
Det skulle tillgå pä ungefärligen följande vis. För hvarje är
skulle en besparing erfordras af 200 R:dr pä hvarje adelsman,
100 R:dr på hvarje prest och borgare, och 10 R:dr på hvarje
hemmansegare, och ifall dessa invexlades mot Stats-obligä-
tioner, skulle man pä 18 år hafva hopsparat ett kapital af ej
mindre än 131,000,000 R:dr, hvarför vi kunde bygga hela
sträckan af våra beräknade jernvägar. Medlet är icke omöj¬
ligt att försöka, ifall man vill, och ifall man önskar upphöra
med militärlyx och all annan Ivx, Obligationerna minskade
icke heller rörelse-kapitalet, såvida penuingarne ater utsläpptes
i rörelsen, och räntan blefve icke heller någon natiorml-förlust,
då densamma stadnade inom landet och icke folie i utlännin-
ningarnes ägo. Rörelse-kapitalet skulle minskas endast med
de summor, som gå till utlandet för anskaffande af all slags
jernvägsmateriel, men äfven denna kan åvägabringas inom
landet, ty såsom vi sett af en vid början af Riksdagen väckt
motion, har en inom landet bosatt bruksegare erbjudit sig att
lemna all sådan nödig materiel, blott man icke alltför bråd-
störtadt går tillväga. Ifall vi ville lefva för endast några fä
år in i framtiden, så skulle vi visst på detta sätt kunna lefva
lifvets glada dagar, men ifall vi tänka på våra efterkommande,
då blir förhållandet helt olika; och i längden blefve det en
fysisk omöjlighet att härmed hålla ut. Vore det slut med
dessa 20 millioner Riksdaler, så ginge det välan, men vi hafva
att emotse ännu ytterligare 4 dylika Statsreglerings-perioder,
hvarigenom Svenska Staten om 18 år, med en skuld af 120
millioner R:dr, årligen får i silfver utbetala 7,200,000 R:0r i
räntor. Jag önskar att Bonde-Ståndet noga betänker sig innan
det bidrager till en dylik stor olycka. För min del yrkar jag
afslag å hvarje punkt, och åberopar för öfrigt mina vid före¬
dragningen af l:sta punkten afgifna yttranden.»
Per Tjernluud från Vester-Norrlands Län instämde.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län : »I anledning
af Carlssons yttrande, det Staten icke borde befatta sig med
byggande af jernvägar, får jag erinra, att beslut härom fattades
redan för 6 år sedan, och att, sedan Staten börjat bygga, det
icke förefaller mig ändamålsenligt, att enskilde personer eller
bolag uppföra småbitar emellan Statens stambanor. Vid 1853
års Riksdag funnos sådane i mängd, som önskade att Staten
Den Ib Februari.
333
icke skulle befatta sig med jernvägsbyggnaderne, och jag be¬
fann mig då ibland deras antal, men vår åsigt vann icke ge¬
hör, och vi lmlva måst loga oss efter omständigheterna. .lag
vill bifalla 2:dra punkten, ty det är omöjligt att inom landet
upptaga så stora summor som behotvas, och jag önskar att
punkten måtte oförändradt godkännas.»
Per Nilsson från Malmöhus Liin: »Sedan Bjerkander
tili besvarat Carlssons yttrande, har jag icke mycket att till-
lägga. Vid 1853 års Riksdag var äfven jag af den åsigt, att
Staten icke skulle befatta sig med byggandet af jernvägar,
men min mening blef undertryckt och jag fick finna mig deri.
Detta är något som icke kan hjelpas. Beträffande Gross ytt¬
rande, det jag icke måtte mena, att folket i landsorten skulle
köpa Statsobligationer, vill jag blott åberopa exemplet med
Riksgälds-kontorets sednast utfärdade inhemska Statslåne-
obligationer, hvilka icke hade någon afsättning bland allmän¬
heten. En talare har yttrat, det man först borde bestämma
hvilka jernbanor. som först skulle bearbetas, innan man be¬
stämde något om det lån, som för arbetets bedrifvande borde
upptagas. Härvid åberopar jag blott 3 Stånds beslut, som
ålagt Stats-Utskotlet att genast inkomma med Betänkande i
frågan. Samma talare har nämnt 0111 de goda konjunkturer,
som åberopas och som äfven voro på tal vid förra Riksdagen.
Sannt är, att under sommaren 1857 detta ärende förevar, un¬
der mycket goda konjunkturer, men att Ståndet då icke ville
godkänna, hvad sorn blifvit föreskrifvet, hvaraf ock följden blef,
att. sedan frågan fallit till följd af motståndet från vårt Ständ, lånet
malte derefter upptagas på mycket hårdare och obilligare vil¬
kor. Derföre böra vi vakta oss, att nu förorsaka samma skada.
Eli annan talare bar påstått, att svenska armar, men icke från
utlandet lånade penningar, odlat deri svenska jorden. Detta
kim till en viss grad vara sannt, men jag vill dock anmärka,
att arbetaren alltid måste njuta betalning för silf arbete. På
samma sätt är förhållandet med arbetet å våra jernvägar.
En talare har till begrundande framställt, hurudant förhållandet
skulle blifva, ifall, sedan lånet redan vore kontraheradt och
indraget, man upptäckte stora besparingar i Statsregleringen.
Oberäknadt att sådant icke gerna är möjligt, tror jag att be-
sparingarne kunde för hvarje år ganska gerna reserveras för
kommande behof. Man har vidare sigt, att allmän klagan
skulle i landet uppstå, och alltför mycken rubbning i rörelsen
äga rum, ifall man genast skulle inbetala det så kallade 12
millioners länet. Men meningen är ju endast den, att bereda
anstånd åt låntagarne. Man afser ju för ögonblicket ingenting
annat, än att de gamla Statslåne-obligationerna skola inlösas
3 3 4
Den 15 Februari.
med de nya, oell att låntagarne i sinom tid till Riksgälds¬
kontoret så småningom inbetala sina län. Äfven har man talat
om att sätta högre ränta på de inländska låne-obligationerne,
för att göra dem mera begärliga för den större allmänheten.
Jag tror dock det vara vådligt, att bestämma högre ränta för
inländska än för utländska lån, ty om man t. ex. sätter de
förra till 6 % och de sednare till 5 %, så är det naturligt, att
den svenska kapitalisten skaffar sig utländska penningar, hvarför
han uppsöker dessa obligationer, hvarigenom honom visserligen
tillfaller ränte-vinsten, men hvarigenom äfven lånet i sjelfva
verket förändras till ett utländskt Ian. Folket i landsorterna
kommer aldrig att deraf göra sig någon nytta. Jag vill icke för¬
länga diskussionen vidare utan yrkar bifall till punkten.”
Flera af Ståndets ledamöter hördes häruti instämma.
E. M. Falk från Skaraborgs Län: ”Här finnes icke just
mycket mer att säga än som redan är anfördt i ämnet. Lika
med Per Nilsson tror jag, att man icke bör göra räntan pä
inländska obligationer högre än på de utländske, ty i sådant
fall blefve de företrädesvis begärliga i utlandet. Att låta jern-
vägs-arbetet ligga helt och hållet nere, eller att afbryta det¬
samma, är icke rätt, ty först då, när det blifvit fullbordadt,
lemnar det någon afkastning. Beklagligt är att bränvins-skat-
ten icke kunde till detta ändamål fä användas, ty nu finnes
ingen annan utväg, än att tillita den utländska krediten. För
närvarande vill jag bifalla denna punkt, men önskar att till
nästa Riksdag, om möjligt, någon större varsamhet och för¬
sigtighet måtte iakttagas.”
Nils Svensson från Kristianstads Län: ”Vid 1853 års
Riksdag, dä fråga förevar derom, att Staten skulle sjelf före¬
taga byggandet af jernvägar, kunde jag icke gilla denna åsigt,
utan önskade att företaget måtte ställas på aktier. Men be¬
slutet biet ett annat, och sedan vi väl en gång inkommit på
denna bana och derstädes gjort vår början, måste vi väl äfven
fortsätta. Det vore, enligt min tanka, icke politiskt klokt, att
nu afbryta dessa byggnader, ty andra länder bygga äfven med
lanta penningar, och det synes bära sig rätt bra. Tror man
att Sverige nu kan undvara denna häfstång för allt materielt
och industrielt framåtskridande, så bedrager man sig högeligen,
ty jernvägar måste vårt fosterland hafva, och ehuru jag icke
är af dem, sorn förorda utländsk skuld, så anser jag dock,
att ifall jag vill ändamålet så måste jag ock vilja medlet.
Man har visserligen talat om ett inhemskt fondsystem, och
ehuru gerna jag ville understödja ett sådant, tror jag dock
icke att detsamma har någon utsigt att lyckas. Den enskilde
skulle möjligen, ifall räntan bestämmes till 6 %, hos utlänningen
Den 15 Februari.
335
upplåna dessa penningar, emot en ränta af %, och sedan
försträcka Staten summor mot denna högre ränta, men då
anser jag vida bättre, att Staten lånar direkte 20 millioner uti
utlandet, hvarigenom Staten befrias från erläggande af %
högre ränta, än om länet upptoges inom landet. Jöns Persson
har sagt, att svenska armar och icke penningar odlat den
svenska jorden, men i mitt kommittentskap hafva penningarne
åstadkommit dessa odlingar, som nu exportera mycket span-
mål, så att uttrycket eger nog sin riktighet. Jag önskar att
denna punkt måtte bifallas, framför allt icke återremitteras, ty
då kunde hända, att den mening segrade, som ifrar för uppta¬
gande af ett lån å 35 millioner R:dr R:mt.»
Olaus Eriksson samt Erik Ghristensson från Götheborgs
och Bohus Län förenade sig häruti.
Erik Mallmin från Vestmanlands Län: "Jag är i likhet
med de flesta Stånds-Kamraterna ganska rädd för ytterliga¬
re utländsk skuldsättning, men då vi icke hafva några andra
medel, och våra jernvägar nödvändigt mäste färdigbyggas, finnes
ingen annan råd, än att upptaga ett utländskt lån. Att under nu¬
varande tidsperiod söka organisera ett inhemskt fondsystem,
anser jag vara alldeles omöjligt, då man i statslånefonden er¬
håller 8 proc. mot säkra inteckningar och andra goda pap¬
per, samt 6 proc. mot korta vexlar o. s. v. Af denna an¬
ledning anser jag bäst vara att bifalla punkten.v
Per Ostman från Vester-Norrlands Län: »Jag vill visst
icke påstå, att Malmin har orätt i sin åsigt, men jag kan
dock icke gilla deusamma, då jag i sjelfva hufvudsaken är
af mycket skiljaktig tanka, enär jag för det första aldrig velat
att Staten skulle bygga jernvägar, och dernäst aldrig kunnat
gå in derpå, att detta skulle ske genom upptagande af ut¬
ländska lån. Så val för den enskilde, som för Staten, finnas
tvänne faktorer, som bilda den ekonomiska existensen, nem¬
ligen sparsamhet och arbetsamhet, och dessa bör man alltid
rådfråga, ty annars kan man lätt gå sin undergång till mötes.
Jag har trott och tror, att ifall icke utgifterna för uppbyggan¬
det af National-Museum, och för Stockholms befästande, samt
om ej ett orätt begagnande af bränvinsskatten m. m. dylikt,
mer än tydligt bevisade, att sparsamhet i våra statsutgifter gan¬
ska sällan iakttages, så skulle icke nu vår gamla vördnadsvärda
moder Svea nödgas att, med några obligationer i sin hand, vanka
omkring på kontinenten för alt tigga om lån, på de trakter,
der i fordna dagar hennes söner utförde storartade hjeltebrag-
der i ljusets och sanningens tjenst.»
Carl Gustaf Cederskog från Östergöthlands Län : »Ehuru
jag icke vill slösa med Statens medel, ej eller är begifven på
336
Den 15 Februari.
utländsk skuldsättning, kan jag dock icke se huru vi för när¬
varande kunna undslippa att upptaga ett utländskt lån. Då
så mycket i ämnet redan blifvit ordadt, vill jag blott gifva
tillkänna, det jag bifaller punkten och förenar mig i öfrigt med
Jonas Andersson.»
Liss Lars Olsson frän Kopparbergs Län: »Jag instäm¬
mer fullkomligt med Östman, och återkallar lifligt i mitt min¬
ne den lycksalighetslära, som förra Riksdagen predikades. I
fail tullfrihet och frihandelssystemet finge fritt utveckla sig,
skulle en gyldene tid uppstå, med allehanda storverk och för¬
vånande ting. Jag beklagar, att första försöket redan slagit
så illa ut, och vill fråga, huru det skulle gä, ifall vi nu helt
oförmodadt finge ett krig på halsen.»
Nils Magnus Pettersson från Kalmar Län: ”Jag instäm¬
mer med Anders August Andersson deruti, att man antingen
bör bygga våra jernvägar med inhemska mede] eller ock all¬
deles afstå från försöket. Jag kan icke bifalla, utan afslår
ifrågavarande punkt.»
R. F. Gross från Kalmar Län: »I anledning af den
utaf några talare gjorda invändningen mot ett inhemskt fond¬
system, att inhemska kapitalister skulle använda utländska
penningar blott för att komma åt en större räntevinst, så vill
jag erinra, att sådant är lättast hjelpt dermed, att obligatio¬
nerna ställas ä betalning med kapitalrabatt, då de icke äro
i utlandet sä begärliga.»
Diskussionen förklarades nu vara afslutad. Sedan Tal¬
mannens framställning pä bifall blifvit med blandade ja och
nej besvarad, samt votering blifvit begärd, uppsattes, justera¬
des och anslogs följande voterings-proposition:
»Den, som bifaller hvad Stats-Utskottet i Betänkandet N:o
51, 2:dra punkten, föreslagit, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar ,
Nej:
vinner nej, då är denna punkt af Ståndet förkastad.»
Voteringen, härefter i vanlig ordning verkställd, utföll
med 58 ja mot 30 nej, i följd hvaraf 2:dra punkten af nu fö¬
redragna Betänkande var af Ståndet godkänd.
Ståndet åtskiljdes härefter klockan half till 3 e. m. för att
åter klockan 5 på aftonen in pleno sammanträda.
In fidem
A. A. Fröman.
Dv/i lo Februari.
Pleiumi k B 5 e ut
Vid nu fortsatt föredragning af Stats-Utskottets Betänknh*
de N;o 51, angående de för fortsättningen af Statens järnvägs¬
byggnader erforderliga medels upplåning mot Stats-Obligatio-
ner å utländskt mynt, blefvo detta Betänkandes 3:dje till och
nied 8:de punkter bifallna; och lät Ståndet bero vid det i slutet
af berörda Betänkande förekommande yttrande derom, att
Utskottet, vid uppgörandet af Riksgälds-Kontorets nya regle¬
mente, ville föreslå lämpligt stadgande angående de för jern-
vägsbyggnaderna upplånta oell af Riksgäldskontoret emot,-
tagna medels förräntning intilldess desamma behöfva för sagde
arbetens verkställande tillhandahållas.
§ 2.
Föredrogs nu ånyo Banko-Utskottets Utlåtande N:o 17,
i anledning af. väckta förslag om Bankovinstens användande,
samt om Bankens deltagande i ett utländskt lån ; och blefvo
utan vidare öfverläggning Utlåtandets första och andra punk¬
ter bifallna; hvaremot diskussion uppstod i afseende å tredje
punkten, deruti Utskottet tillstyrkt, att det ifrågavarande ut¬
ländska länet måtte bestämmas nominelt till 4,000,000 R:dr
mera än som behöfves för fortsättning af Statens jernvägs-
byggnader, hvilka 4 millioner R:dr skulle i obligationer lem¬
näs till Banken i utbyte mot dels det återstående beloppet
af Riksgälds-Kontorets räntebärande obligationer, som finnes
i Bankens ego, dels så stor del af Banken tillhöriga annéens
ackords-amorteringsfonds obligationer, som efter uträkning er¬
fordras för att fylla ofvannämnde summa.
Nils Larsson från Jemtlands Län anförde: »Hvad be¬
träffar Utskottets ifrågavarande hemställan först och främst
om lånets nominella höjande med de 4,000,000 R:dr, som af
Banken skulle öfvertagas, och dernäst om sättet för detta öf-
vertagande medelst utbyte af de obligationer, som, utfärda¬
de dels af Rikets Ständers Riksgälds-Kontor för Svenska stats¬
verkets skuld i anledning af Bankens försträckningar tili gäl¬
dande af 1808 och 1809 års krigskostnader, och dels af av-
Uonde-Stis Prat. vid 1S59—60 årens /liksdag. IV. 22
338
Den 15 Februari.
méens ackords-amorteringsfond, för närvarande finnas i Ban¬
kens ego, förete sig tvänne omständigheter, hegge ledande
till anmärkning mot Utskottets förslag, och hvar för sig, en¬
ligt min uppfattning, af den väsendtliga vigt, att förslaget,
ehuru eljest godt, icke torde böra bifallas. Genom donna åt¬
gärd skulle nendigen det ifrågavarande utländska lånet kom¬
ina att figurera med 4,000,000 R:dr utöfver dess verkliga be¬
lopp och sålunda, i mån som lånet i utlänningens ögon synes
vara stort, denna nominella tillökning möjligen välla en yt¬
terligare minskning af den kredit, sorn, efter Statens och Hy-
polheks-föreningarnes mångfaldiga läne-transakfioner, ännu
kan i utlandet stå oss till buds. Detta var deri ena anmärk¬
ningen. Den andra åter består deri, att, om förslaget röran¬
de nyssnämnde obligations-utbyte antoges, skulle de i Ban¬
kens ego nu befintliga obligationerna, hvilka, enligt planen för
deras inlösande, redan inom 25 års förlopp allesammans varda
infriade, deremot, om de förbyttes i jernvägs-nbligationer, er¬
fordra en tid af icke mindre än 40 år, innan deras amorte¬
rande ginge till ända. På dessa tvänne skäl kan jag icke
bifalla, utan yrkar afslag å Utskottets hemställan i denna punkt.»
Många af Ståndets Ledamöter hördes häri instämma.
Vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län: »Af
de vid Utskottets Utlåtande fogade reservationer synes, att
bland de flere Utskotts-Ledamöter, som icke godkänt förslaget
i denna punkt, jemväl jag varit en. Med åberopande alltså
af dessa reservationer, får jag derföre, i likhet med Nils Lars¬
son, yrka att punkten måtte afslås.»
Erik Magnus Falk och Anders Jonsson från Skaraborgs,
Sven Heurlin från Kronobergs, Anders Johan Sandstedt frän
Jönköpings, Anders Söderholtz från Södermanlands och Lars
Guslaf Andersson från Elfsborgs Län med flera af Ståndets le¬
damöter instämde med vice Talmannen.
Öfverläggningen var slutad. Talmannens proposition på
bifall till Utskottets förslag i denna punkt besvarades med nej,
hvarefter, uppå derom gjord framställning, Utskottets ifråga¬
varande hemställan afslogs.
§ 3.
Till förnyad föredragning anmäldes Stats-Utskoftets, se¬
dan den 4 innnvarande månad på Ståndets bord hvilande Ut¬
låtande N:o 48, i anledning af väckta frågor, huruvida de vid
sednaste Riksmöte embets- och tjenstemännen beviljade löne¬
förhöjningar skola bibehållas och på ordinarie stat uppföras,
eller om nedsättning deri bör ega rum, med mera.
Dan 15 Februari.
339
Utlåtandet föredrogs punktvis och förekom sålunda först
till behandling:
lista punkten, deri Utskottet hemställt, att Rikets Stän¬
der inätte förklara de gjorda framsta lin; ngarne otn en allmän
nedsättning af embets- och tjenstemäunens löner icke föran¬
leda till annan åtgärd, än att Rikets Ständer, vid bestäm¬
mandet af utgifterna under de särskilda hufvudtitlarna, vilja
tillse, om och i hvad mån minskning i nu utgående aflönings-
nnslag må finnas af omständigheterna påkallad.
I anledning häraf yttrade:
Pehr Niisson från Malmöhus Län: »Vid behandlingen
af detta vigtiga Utlåtande hafva vi den vissheten redan gif¬
ven, alf, genom tre Stånds bifall till hvad Utskottet i denna
punkt hemställt, ett resultat, öfverensstämmande med Bonde-
Ständets önskningar, numera icke står att vinna. Hvad vi
här säga och hvad vi besluta, kommer således endast att
gälla såsom en opinionsyttring, men jemväl i sådan egenskap
torde dock de åsigter, som här yttras, icke blifva ulan sin
betydelse och en lämplig utgångspunkt derifrån hem-
tas för en kommande Riksdags åtgörande i frågan. Frän alla
landsorter liar en allmän klagan låtit sig förnimma, hurusom
de vid sednaste Riksdag beviljade löneförhöjningarne blifvit
alltför högt tilltagna, och lika allmän är nu också det skatt¬
dragande folkets önskan och förhoppning, att dessa förhöj¬
ningar, beviljade under en tid, då priserna å alla lifsförnöden-
heter voro ovanligt höga, nu måtte, sedan dessa priser ned¬
gått, och sålunda anledningen till förhöjningarne upphört,
jemväl sjelfva upphöra. Såsom skäl för dessa förhöjningars
bibehållande jemväl efter den dyra tidens slut har af tjenste-
männens målsmän inom Utkotfet föreburits, att desamma icke
voro afsedda att utgöra någon dyrtidsförhöjning, utan en, i allt
täll och oberoende af en tillfällig stegring i varuvärdena, be¬
höflig löneförhöjning; men detta påstående har blifvit full¬
ständigt vederlagdt genom den motivering, hvarpå sista Riks¬
dags Stats-Utskoit grundade sitt då afgifna Utlåtande i detta
ämne. Det torde för öfrigt vara ett ovedersägligt faktum, att,
ju mer man höjer lönerne, företrädesvis inom de högre tjen-
stomannagraderna, desto mera åstadkommer man lyx och öf¬
verflöd inom denna klass af medborgare. Representationens
skyldighet blifver alltså att tillse, det tjenstemännen, hvar och
en i mån af sin tjenstegrad, hafva sin tarfliga och anständiga
bergning, men icke att låta det skattdragande folket offra åt
deras anspråk på dyrköpta beqvämligheter. Länge har inom
Sverige förts en ganska billig klagan öfver det felaktiga i
organisationen hos flere af våra embetsverk, och isynnerhet
340
Den It) Febi//(li i.
har under sednaste tiderna vikandet pä en omreglering här¬
utinnan blifvit allmänt, till åstadkommande ej mindre af en
reduktion i tjensternännens nu alltför stora antal, ån afven en
jemnare och mera rättvis fördelning af lönerna. Nekas ka-n
icke heller, att en dylik reglering af löneväseudet är hög¬
ligen af behofvet påkallad!, då nu en del tjenstemän, sorn
hafva boställes . eller hvars inkomster hufvudsakligen äro ställda
i hvad man Kallar sportler, oftast förtjena 3 å 4 gånger så
mycket sorn de tjenstemän, hvilka äro försedde ined kon¬
tanta löner. Hittills hafva emedlertid dessa önskningar, huru
högljudda de än varit, icke haft någon framgång och skulle
lönerna, sådane sorn de vid sista Riksdag provisoriskt be¬
stämdes, nu göres difinitiva, så blefve deri ifrågasatta omreg¬
leringen ännu svårare att genomföra, sedan tjenstenit! nuen,
litet hvar, fått sina löner så förhöjda, att de äro heldina och
omregleringsfrågan sålunda upphört att vara ett behof för
tjenstemäunen sjelfva. Hvad representationen, i förening med
(let stora antalet tjenstemän, sorn förut voro svagt aflönade, icke
kunnat åstadkomma, blir naturligtvis ännu mera omöjligt, se¬
dan Riksförsamlingen för sina åtgöranden i denna sak icke
vidare finner något stöd inom tjenstemannakorpsen, som, dels
öfverflödigt och dels väl aflönad, finner sin bästa uträkning
vid att icke störas i sin gamla slentrian. Många motioner
hafva inom detta Stånd blifvit väckta om nedsättning till ett
hosre, procent-belopp af de vid sednaste Riksdag beviljade
förhöjningarne. De i dessa motioner uttalade åsigter fram-
höilos jemväl af Ståndets Ledamöter i Utskottet; men då
motståndet befanns alltför kompakt, funno vi oss, af sådan
anledning och till förekommande ai rösternas splittring, nöd¬
sakade alt ingå på det i Herr Rjörcks reservation framställda
förslag oin nedsättning med 10 proc. af alla löner utöfver
2.000 R:dr. Dä nu emedlertid icke ens denna åsigt kunnat
inom Utskottet göra sig gällande, yrkar jag, att Ståndet, med
afslag å Utlåtandets första punkt, ville för sin del besluta i
öfverensstämmelse med Herr Rjörcks reservation. Hvad åter
beträffar andra punkten och Utskottets deri gjorda hemställan,
utt frågan om aflöuings,mslagens definitiva uppförande på stat
matte till pröfning förekomma i sammanhang med sjelfva an-
slagsbeloppens bestämmande, sä skola vi, sedan Borgare¬
ståndet, med förkastande af Utskottets förslag, beslutat sig
för de nu bestämda lönernas utgående endast under nästa
Stats-reglerings-period, hysa den förhoppning, att vår mening
i denna punkt må blifva segrande, I denna, likasom i första
punkten, yrkar jag alltså, att Ståndet mätte förkasta Utskoitets
förslag och antaga Herr Björcks reservation. Visserligen kan,
hvad första punkten angar, den invändning göras, att densam-
Den //» Februari.
341
»na redan blifvit af de 3 öfrige Stånden-bifallen; men då 2:dra
punkten, under förutsättning att Bonde-Ståndet i fråga om denna
punkt följer Borgare-Ståndets exempel, kominer att slutligen
elgorås i förstärkt Siats-Utskott och dervid Borgare- och
Bonde-Ståndens mening möjligen blifver segrande, skulle det
följaktligen slä nästa Rik sdags Ständer öppet, att ännu en gång
bestämma öfver lönebeloppen, och, om man tänker sig en
sådan sakens utgång, kunde då blifvande ledamöter af detta
Stånd hafva ett stöd för påyrkande af sparsamhet, i hvad
Ståndet vid denna Riksdag angående lönebeloppen beslutat,
och är det, i betraktande jemväl häraf, som jag, ehuru Stån¬
dets beslut öfver första punkten för närvarande kommer att
gälla endast såsom en opinionsyttring, lägger mycken vigt
dervid, att ej mindre denna punkt, än jemväl den andra,
varder af Ståndet afslagen.»
En stor del af Ståndets ledamöter och deribland Carl
Johan Svensen och JVi/s Pettersson frän Kalmar, Carl Cu¬
staf Sköldberg och Gustaf Hultman frän Nerikes, Sven Gu¬
staf Johansson frän Jönköpings, Sven Rosenberg från Chri¬
stianstads och Anders Gudmundsson från Hallands Län in¬
stämde med Pehr Nilsson.
Vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län:
»Oaktadt alla motioner, sorn blifvit väckta, och oaktadt
den obestridliga billigheten deraf att de, under helt andra för¬
hållanden beviljade, löneförhöjningarne nu måtte, sedan de
omständigheter, hvaraf de framkallats, väsendtligen förändrats,
jemväl sjelfva modifieras, har likväl å dessa, af såväl Bonde-
Ståndets som större delen af Borgare-Ståndets ledamöter in¬
om Utskottet framhållna åsigfer, afseende endast så till vida
fästats, sorn Utskottet hemställt, att, vid bestämmande af ut¬
gifterna under de särskilda hufvudtitlarne, det måtte tillses,
om och i hvad mån minskning i aflöningsanslagen må ega
ruin. Men huru mycket vi af en sådan Utskottets hemställan
hafva att, hoppas, har redan visat sig vid den inom Rikets
tvenne första Stånd försiggångna behandlingen af do två första
hufvudtilarne. Med denna lärdom för ögonen, och ehuru för
närvarande och sedan de 3 andra Stånden redan beslutat
angående första punkten, ingenting derutinnan står för Bonde-
Ståndet att vinna, finner jag mig icke desto mindre manad
att, instämmande med Pehr Nilsson uti de af honom anfördo
skäl, yrka afslag till Utskottets hemställan och antagande af
Herr Björcks reservation.»
Johan Persson från Upsala, Joseph Hohn från Stock¬
holms, Olof Andersson från Vestmanlands, Erik Olsson från
342
Den 15 Februari.
Nerikes oell Pehr Östman från Vester-Norrlands Län m. fl.
Ståndets ledamöter förenade sig med Vice Talmannen.
Paul Hedström frän Vester-Norrlands Län: »Jemte det
jag instämmer med föregående talare i hvad dfe- yttra#, såvifl
om nödvändigheten af lönernas nedsättning, som oriktigheten
af förhöjningarnes uppförande pä ordinarie Stat, vill jag till-
lägga och anhåller få fästa Ståndets uppmärksamhet derpå,
att de löneförhöjningar, som provisionel oedi i egenskap af
dyrtidstillägg vid sista Riksdag beviljades, tillkomino under
en tid, då alla varuvärden stodo särdeles högt och innan en
djupt ingripande penningekris verkat störande i alla vära affärs¬
förhållanden. Helt säkert hade inga löneförhöjningar vid sed-
naste Riksdag beviljats, ifall frågan derom bringats å bane,
först sedan krisen inträdt: och alldenstund denna kris, om
äfven densamma kan anses inom köpmannaklassen vara ut-
agerad, likväl ännu fortgår hos det skattdragande folket, hvars
till salu erbjudna produkter nu måste afyttras för hälften min¬
dre, än hvad de gälde näst före meranämnde kris, finner jag
mig jemväl af detta förhållande föranledd att yrka afslag ä
första punkten och antagande af Rådman Björcks reservation.
I afseende å andra punkten instämmer jag med Pehr Nilsson.»
Pehr Ijernlund från Vester-Norrlands Län var af sam¬
ina åsigt som Hedström.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Alla, som be¬
vistade sista Riksdag, hafva sig nogsamt bekant, alt orsaken
till de löne-förhöjningar, sorn då begärdes, icke uppgafs vara nå¬
gon annan än de höga lefnads-omkostnaderna. Härutaf hemtade
jemväl samma Riksdags Stats-Utskott anledning att afslå Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition om löneförhöjningarne, i hvad samma
proposition afsåg dessa förhöjningars definitiva uppförande på
ordinarie Stat. Utskottets motivering är i detta fall på en
gång så tydlig och så riktig, att jag icke vid detta tillfälle
kan underlåta alt erinra om densamma. Sålunda säger Ut¬
skottet i dess Utlåtande N:o 41: »Att en löneförbättring för
Statens embets- och tjenstemän i allmänhet är af behofvet
högt påkallad, kan icke förnekas. Hen under de sednare åren
inträffade betydliga stegring i prisen å de flesta lefnads-förnö-
denheter och behofs-artiklar har obestridligen ofördelaktigt,
inverkat på löntagarnes ställning, och rättvisa, billighet samt
det allmännas egen fördel fördra, att Staten genom siri mellan¬
komst söker afhjelpa den förlägenhet, hvaruti löntagarne här¬
igenom råkat. I afseende å förevarande fråga hör således i
betraktande tagas, om denna prisstegring må anses vara endast
tillfällig och öfvergående eller om anledning förefinnes till an¬
tagande, att densamma blifver af varaktig beskaffenhet. 1 det
Den Ib Februari.
343
förra fallet synes nemligen löneförhöjningen behöfva endast för
tillfallet beviljas, då deremot i den sednare händelsen kan ifrå¬
gasättas, om ieke densamma bör blifva fortfarande. Erfaren¬
heten har dock visat, att en hastig stegring i varupris stundom
förr inträffat, men att det normala förhållandet snart åter inträdt,
sedan de tillfälliga omständigheter, hvilka framkallat prissteg¬
ringen, upphört. Då derföre icke med någon visshet kan an¬
tagas, att nuvarande varupris och penninge-förhållanden komma
utt blifva beståndande, synes det icke heller lämpligt, att Staten
för längre tid ikläder sig förbindelser, hvilka kunna hafva till
följd, att den skattdragande finge äfven framdeles, när värden
på egendom, produkter och arbete tilläfventyrs falla, fortfa¬
rande till Statens embet8- och tjenstemän utgifva, hvad dessa
under tillfälliga behof fått sig anvisadt. Då härtill kommer,
att en definitiv föne-reglering skulle i väsendtlig mån lägga
hinder i vägen för de förändrade organisationer af åtskilliga
embetsverk, som framdeles kunna ifrågakomma, anser Utskottet,
att ifrågavarande löne-förhöjningar icke böra beviljas i den
förm Kongl. Maj:t äskat, utan på sätt motionärerne föreslagit,
anvisas blott för nästa statsreglerings-period.» — Sådant var
Utskottets resonneinent vid sista Riksdag; riktigheten deraf
torde icke kunna jäfvas och tiden för de då uttalade grund¬
satsernas tillämpning lärer väl nu också, sedan värdena å egen¬
dom och produkter så väsendtligen fallit, med allt fog vara
inne och ett bibehållande af löneförhöjningar, de der, såsom
jag nu trott mig hafva visat, tillkommit, endast i egenskap af
dyrtidstillägg, innebära, sedan den dyra tiden numera upphört,
icke allenast en orättvisa mot det skattdragande folket utan
jemväl en inkonseqvens mot de åsigter, som grundade före¬
gående Riksdags beslut. Det är till denna inkonseqvens, som
majoriteten inom det nuvarande Stats-Utskottet gjort sig skyl¬
dig, då i förevarande Utlåtande säges, att den under åren
1855 och 1856 inträffade ovanliga stegring i varupriserna ut¬
gjort blott en af anledningarne till lönernas förhöjning och på
sådan grund de motioner lemnats utan afseende, som, stöd¬
jande sig på sednaste Riksdags åsigt, att löneförhöjningarne icke
voro annat än ett dyrtids-fillägg, blifvit väckte af åtskiliige leda¬
möter inom såväl detta Stånd som Borgare-Ståndet. Såsom
ett annat skäl för sitt afstyrkande särskildt till de inom detta
Stånd framställda förslag om afdrag å de vid sista Riksdag
beviljade löne-förhöjningarne med vissa procent i förhållande
till lönernas belopp, har Utskottet anfört, att cn sådan procent-
nedsättning, i betraktande af de före sista Riksdag befintliga
skiljukfigheter mellan aflönings-beloppen för löntagare af samma
tjensfegrad, skulle, enär förhöjningarne, för att jemna dessa
344
Dea / 5 Februari.
skiljaktigheter blifvit för samina tjenstcgrad till ganska olika
belopp bestämde, föranleda samma skiljaktigheter i de nu
jemnade aflöningarne ocii derigenom till väsendtlig del om¬
intetgöra fördelarne af den vid förra Riksdagen verkställda
reglering. Härvid måste jag dock erinra, hurusom Ut¬
skottet förbisett att uti de från Bonde-Ståndet utgångna
motioner icke framställts något yrkande om nedsättning
af löner, sorn icke öfverstiga 1,000 R:dr; att för löner
mellan 1,000 och 2,000 R:dr skulle förhöjningen minskas med
20, 25 å 50 procent oell för löner öfver 2,000 R:dr med 40,
50 å 75 procent. Ett rymligt falt var sålunda i dessa mo¬
tioner lemnadt för jemkningar i mån af sig företeende omstän¬
digheter, och jag tror att, endast god vilja icke fattats, hade
det varit en ingalunda overkställbar sak, att, jemväl med bibe¬
hållande at sednaste lönereglerings fördelar, gä motionärernes
önskningar i hufvudsaklig måtto till mötes. Motionerna inom
Bonde-Ståndet afsågo, såsom vi veta, företrädesvis en ned¬
sättning i de högre embetsmännens löner, såsom alltför rund¬
ligt tilltagna. Häremot invänder Utskottet, att så beskaffade
löner äro till antalet jemförelsevis få, men glömmer dervid att
hvarje sådan lön motsvarar 5, 10 ja ända till 20 löner i de
lägsta graderna. Då Bonde-Ståndet nu icke i denna sak fått
sin vilja fram, och då icke heller Hr Björcks förslag vunnit
pluralitet inom Utskottet, tycker jag, att det nästan skulle
vara bäst, om Ståndet, i konseqvens med sig sjelft. vidhölle
de äsigter, som Ståndet i ofvauberörde motioner uttalat. Dock
skall jag, med afseende a det gagneliga i Hr Björcks förslag,
icke motsätta mig, om Ståndet vill i öfverensstämmelse med
detta förslag besluta. I afseende å andra punkten, hvilken i
sammanhang med den första nu gjorts till föremål för diskus¬
sion, vill jag endast nämna, att jag yrkar ett förnyande af sista
Riksdags beslut derom, att de löner, sorn nu beviljas, icke
måtte å ordinarie stat definitivt uppföras, utan endast bestäm¬
mas att utgå för nästa Stat,s-reglering.»
Carl Anders Larsson frän Östergöthlands Län: »Vid
öfverläggning i Stats-Utskottet, angående detta Betänkande,
förekommo åtskilliga nedsattnings-förslag och deribland ett af
Herr Hierta, deruti största delen af Borgare-och Bonde-Stån¬
dens ledamöter till en början förenade sig, men då detta för¬
slag mötte alltför stort motstånd hos de öfriga ledamöterna,
blef slutliga meningen den, som inhemtas af förevarande Ut¬
låtande, och en talrik minoritet var allt, sorn med Herr Björcks
jemknings-förslag kunde åstadkommas. Måhända kan det tyc¬
kas, som silade vi mygg och sväljde kameler, då vi, efter att
på förmiddagen hafva voterat 20 millioner till jernvägarne, nu
Den 15 Februari.
345
pruta på tjenstemännens löner. Men då löne-förhöjningar, de
må nu vara större eller mindre, icke böra medgifvas i andra
fall, än då de finnas nödvändiga, anser jag, att vi med förka¬
stande af Utskottets hemställan i denna punkt, böra antaga
Hr Björcks reservation och sålunda förklara, att för löner öfver
2000 R:dr bör, med undantag för domstolarnes tjenstemän, en
nedsättning af 10 procent å hela löne-beloppet ega rum. En
sådan åtgärd, som, derest den sattes i verket, skulle leda till
besparing af omkring 1 million Riksdaler, innebure ingen orätt¬
visa, ty, sedan löuc-förhöjningarne vid sista Riksdag beviljades,
har såväl den ena som den andra behofs-artikeln, vida iner
än hvad denna procent-nedsättning vill säga, fallit i värde.»
Lars Magnus Knutsson, Anders August Andersson, Johan Carlsson,
Nils Jaensson och Nils Fredrik Andersson från Östergöthlands,
Fehr Erik Andersson och Johan Öström från Vestmanlands och
Anders Söderholtz från Södermanlands Län instämde med Larsson.
Carl Caspar Nettelbladt från Stockholms Län skriftligen:
vStats-Utskottet har, vid beräkningen öfver de 12J- %
rabatt å lönerna, enligt Hr Rådman Björcks motion, kommit till
det resultat, att af de vid förra Riksdagen beviljade löne-för¬
höjningar, uppgående till ett belopp af 1,850,000 R:dr, endast
skulle uppstå en besparing af 250,000 R:dr och ej fyllest det,
om vissa undantag och inskränkningar gjordes, som af motio¬
nären blifvit föreslagne. Denna summa går väl ej upp till
millioner, som törhöjningarne gjorde, men »mångå bäckar små
göra en stor å», säger ordspråket, och jag anser, för min del,
det alldeles nödvändigt, söka på flera håll få ihop dessa små
summor, för att tillsammans bilda en större. Vi dela något
hvar den öfvertygelse, att inkomst-beräkningen i den Kongl,
propositionen ej kommer att hälla streck, särdeles hvad de
beräknade 8 millioner R:dr i bränvinsskatt skulle inbringa, och
jag fruktar således storligen, att om ej Stats-Utskottet noga tager
vara på bade små och stora summor, det slutligen kommer
till det resultat, att utgifterna ej blifvit nedsatta med så många
hundra tusende R:dr, som inkomsterna komma att understiga
millioner, mot hvad beräknadt är; följden deraf skulle då blifva
en uj’ beskattning på det folk, som de sednare åren nog fått
vidkännas förknappningar i sina husliga behof, för att kunna
draga den tunga börda, som det blifvit pålagdt för att fylla
Statens behof. Jag frågar således, om ej både rättvisa och
billighet fordra, att tjenstemännen något böra afstå från de
förhöjda löner dem blifvit beviljade i en tid, då höga priser af
lifsförnödenheter var för handen, för att i någon mån bidraga
att lindra de skattdragandes betryck och bekymmer. Jag är
säker, att många af de skattdragande få umbära och försaka
346
Den 15 Ful nun i.
mångå lifs-förnödenheler för att bidraga till Statens behof och
kan således ej Anna någon obillighet uti, örn Statens embets¬
man i dessa svåra tider finge undvara en och annan beqväm¬
lighet. Jag forenar mig således i Herr Hådman lijörcks reser¬
vation och yrkar afslag ä första punkten i Betänkandet.»
I detta Nettelbladts anförande instämde Gustuf Holin från
Upsala och Anders Jonsson frän Skaraborgs Län.
Anders Eriksson frän Elfsborgs Län: »Enligt min upp¬
fattning finnas tvenne sätt att besluta öfver denna punkt. Det
ena bestående deri, att, sedan nu de 3 öfriga Stånden bifallit
punkten, detta Ständ, för att icke binda händerna på sig. dä
framdeles ä Hufvud-Titlarne de partiella nedsättningarne ifrå¬
gakomma, skulle med ogillande låta bero vid Utskottets här
gjorda hemställan. Det andra åter vore att, pä sätt flera fö¬
regående talare yrkat, afslå punkten och antaga Hr Björcks
reservation. Skulle detta sistnämnde alternativ blifva Ståndets
beslut, så vill jag icke hysa någon derifrån skiljaktig mening,
men i sådan händelse bör jag fästa uppmärksamhet derpå att,
i konseqvens med ett sådant beslut, blir det nödvändigt att
vi till Utskottet återremittera de å Ståndets bord livilande
andra och tredje Hufvud-Titlarne, för verkställande af de
generella löne-nedsätlningar, sorn af detta sednare beslut skulle
blifva en följd. Angående andra punkten, som jemväl nu
diskuterats, bör jag nämna att jag, i afseende å densamma,
fullkomligt instämmer i Herr Björcks reservation. Huru nu iiu
Ståndet beslutar angående första punkten, ämnar jag icke blifva
af skiljaktig mening, men förnyar endast min erinran om åter-
remiss af 2:dra och 3:dje Hufvud-Titlarne, för den händelse
att vi, med antagande af Herr Björcks reservation, skulle afslå
Utskottets hemställan.»
Med Anders Eriksson förenade sig Jan Andersson från
Kopparbergs Län.
Nils Svensson frän Christianstads Län skriftligen:
»Denna fråga kan jag icke undgå fasta synnerlig vigt
vid. Dels derföre, att om Statens embetsman få behålla de
öfverdrifva löne-förmåner de nu innehafva, oell skulle dertill
med detsamma blifva definitivt på stat uppförde, då skulle
den så länge af alla önskade omorganisation af vara embets¬
verk vara och förblifva omöjlig. Detta gör, att, oaktadt frå¬
gan är af frenne Stånd godkänd och af det 3:dje med förän¬
dringar antagen, ryggar jag ej tillbaka att härutinnan uttala
min öfvertygelse, emedan jag ingalunda tillhörde dem, som
sistlidne Riksdag lemnade mitt bifall till det slöseri med Sta¬
tens medel åt embetsmanna-kåren, under namn af tillfällig
dyrtids-förhöjning i lönerna, och derföre tillhör jag nu drm,
Den 10 Februari.
347
sorn vilja att denna löne-förhöjning skall upphöra, då den dyra
tiden är förbi, — och frågar jag, kan Svenska folket hälla
ut med alt pä ett så slösande sätt, sorn förhållandet blef sist-
lidne Riksdag, löna sina isynnerhet högre embetsman? och
jag svarar nej, emedan jag känner den betryckta ställning, hvar¬
uti landet sig befinner och isynnerhet den af rustning och
onera samt skatter på flerfalldiga sätt betryckte jordbrukaren.
Att det i längden kommer att bära sig, detta är då omöjligt;
att det hitintills kunnat göra det, nemligen, att sä slösa med
Statens medel, härtill hafva vi ensamt att silka orsaken uti den
utländska skuldsättningen, ty sä länge jordbruket och närin-
garne uppehållas genom såväl direkta som indirekta utländska
lån millionvis årligen, så länge mäste det bära sig: rnen äf¬
ven detta låne-raseri, om jag så får kalla det, skall och tnå¬
ste taga slut, hvarifrån sedan den betryckte jordbrukaren skall
förskaffa sig sina behof, tor att uppehålla embetsmanna-
corpsens lyx-, och vällefnad? dag bara frågar. Bonde-Stån¬
det äro valda ombud af folket, icke allenast för att uppfatta
det närvarandes fordringar, utan vi mäste tänka oss hvad
framtiden tiar att innebära, ty dä folket dignar under skatter
och onera, tror någon att derföre einbetsmänuens lönebelopp
nedsättas? dag tror det icke. Vi måste således viel denna
Riksdag nedsätta lönerna åtminstone med en del af den dyr-
tids-förhöjning* som sistlidne Riksdag beviljades. Det. är med
spänd uppmärksamhet, som deri stora massan af folket här¬
utinnan följer våra tillgöranden, i synnerhet då medgifvas må¬
ste, att lefnadskostnaderna nu mera betydligt fallit i pris. Jag,
med flera, hafva i våra motioner yrkat nedsättning af de be¬
viljade tillfälliga löne-auslageu frän 20 tiil och med 75 pro¬
cent. Men för att, om möjligt, vinna någon sympatht eller
medhåll härutinnan i de öfriga Stånden, vili jag inskränka mig
till hvad Herr Björck i sin reservation anfört, att på de vil¬
kor, han der föreslår, nedsätta hela lönebeloppet med 10 procent,
och antingen Ståndet finner för godt besluta i,öfverensstäm¬
melse härmed eller återremittera, må vara mig likgiltigt, men
bäst tror jag det vara, att vi besluta i öfverensstämmelse härmed.»
Johan Petter Andreasson och Lars Gustaf Andersson
från Elfsborgs, förre vice Talmannen Pehr Eriksson och
Olof Olsson i Gersheden af Vermlands, Pehr Mattsson från
Vester-Norrlands, Olof Lagergren frän Gottlands, Josef Oscar
Almqvist från Norrbottens, Änders Trulsson från Blekinge
samt Erik Christensson från Götheborgs och Bohus Län,
in. 11. Ståndets ledamöter instämde med Nils Svensson.
Jöns Pehrsson frän Blekinge Län: >d)å ingen talat för
bifall till Utskottets hemställan, så skall jag icke förlänga dl-
348
Den 15 Februari.
skussionen, utan endast tillkännagifva, att jag instämmer i Herr
Björcks reservation.»
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »I)å Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition i lönefrågan inom detta Ständ före¬
drogs, framlade vice Talmannen ett förslag till nedsättning
af löneförhöjningarne och i detta förslag instämde allmänne¬
ligen Ståndets öfriga ledamöter. Då vi betänka att i den tid,
då dessa löneförhöjningar beviljades, stod en tunna spantnål
till pris af 24 R:dr, är det väl icke mer än billigt, att, sedan
detta pris nu nedgått till hälften, jemväl en lönenedsärtning
niå ega rum. Dessutom tror jag mig hafva funnit, att ju
större lönerna bestämmas, desto sämre skötas tjensterna, och
företrädesvis gäller detta om tjenstemännen i de högre gra¬
derna, som då tycka sig hafva råd att hålla vikarier, adju¬
tanter, eller hvad nu dessa medhjelpare må heta, under det
att de sjelfva sköta sina nöjen, dricka sitt kafle, röka cigarr
och läsa tidningar. Jag vill i detta fall erinra, hurusom vid
18.14 eller 1840 års Riksdag lönerna höjdes för länsmännen,
på det att dessa tjenstemän skulle halva, sina befattningars
skötande, men icke den obemedlade allmogens prejande till
hufvudsakligt göromål. Men oaktadt dessa förhöjningar, vanns
dock härutinnan ingen förbättring; snarare är tillståndet, åt¬
minstone i vissa landsorter, för närvarande ännu sämre, och
fortfarande får det lägre folket — hvad man kallar — betala
fiolerna. Ogerna vill jag nu afstå från hvad Bonde-Ståndet
uttryckte såsom sin mening, dåden Kongl. Propositionen före¬
var, helst som jag tror, att vi vinna mest, om vi, utan alla
konsiderationer, förblifva sjeifständiga. Skulle vi, sådant oak¬
tadt, icke få vår vilja fram, så blir detta icke vårt utan våra
Med-Ständers fel, och medvetandet att hafva handlat konse¬
qvent blir dock alltid vår vinning. Att nu, då de anlednin¬
gar upphört, som vållat löneförhöjningarna, vilja definitivt upp¬
föra dessa å ordinarie stat, kan jag aldrig gilla, fy en gång
blifna definitiva slippa vi dem aldrig. Dessutom tager jag
mig friheten fråga, om någon anledning finnes, att öka lönerna,
då tjenstemannabanan, trotts allt hvad man säger om dess be¬
svärligheter, likväl för mängden är så lockande, att vid hvarje
yppad ledighet, snart sagdt, 50 sökande anmäla sig. Jag af-
slår punkten, och skulle helst önska, att vi stadnade i sam¬
ma beslut, som då den Kongl. Propositionen i lönefrågan
härstädes diskuterades.»
Johan Lönn från Jönköpings Län: »Sedan jag begärde
ordet, hafva flera uttalat mina åsigter i ämnet och, jemte det
jag uttrycker inin förundran öfver Stats-Utskottets majoritet,
sorn kunnat vara så alldeles döf för alla de skäl, som undra-
Ue/i lii Februari.
349
gifs fiir lönernas nedsättning, får jag endast förklara, det jag,
med biträdande af de åsigter, deni Pehr Nilsson och vice
Talmannen anfört, yrkar afslag å Utskottets hemställan och
antagande af Herr Björcks reservation.»
Johan Petersson från Kronobergs Län: »Äfven jag fin¬
ner mig kunna inskränka mitt yttrande till att instämma i hvad
vice Talmannen anfört.»
Erik Magnus Falk från Skaraborgs Län: »Det resultat,
hvartill Stats-Utskottets pluralitet kommit, är så mycket mer
att beklaga, sorn hela detta Stånd förut tillkiinnagifvit en mot¬
satt mening. Efter den utgång saken nu tagit, finnes emel¬
lertid icke något annat att göra, iin att förkasta Utskottets
förslag och antaga Herr Björcks reservation. Till grund här¬
för åberopar jag de skäl Pehr Nilsson anfört.»
Johannes Magnus Lundahl frän Skaraborgs Län: »Jag
är fullkomligt öfvertygad, att vårt Stånds ledamöter inom Ut¬
skottet framhållit alla de skäl, som tala för lönenedsättning.
Vid det pä Riddarhuset i jernvägsfrågan nyligen hållna ge¬
mensamma sammanträde drefs, som vi minnas, den satsen på
fullt allvar, att, ju mer man lånar, dess rikare blir man, och
det var synd, att Stats Utskottets ledamöter icke hunnit iu-
hemta denna nya maxim, innan de satte sig ned att afgöra
denna frågas öde, ty det vigaste sättet hade då varit, att hän¬
visa tjenstemännen att låna sig fram, hvarigenom de, i kon¬
seqvens nied nämnde lära, sjelfva skulle blifvit rikare, på
samma gång, som Rikets Ständer icke vidare hade behöft
tvista om lönernas belopp. Skulle härvid någon anmärkning
vara att göra, vill jag endast erinra derom, att läran står för
författarens räkning samt att af falska premisser följa alltid
falska slutsatser. Men för att nu återgå till ifrågavarande Betän¬
kande, vill jag erinra om den tabell, som finnes Utlåtandet
bifogad. Densamma upptager de årliga lefnadskostnaderna
för en tjensteman i Stockholm, och, ehuru samtlige deruti upp¬
förda poster synas skäligen rundligt tilltagna, har man likväl
icke kommit till högre summa än något öfver 4,000 R:dr.
Då dessa uppgifter, meddelade af en tjensteman, måste anta¬
gas åtminstone icke understiga verkligheten, så frågas, hvar¬
före man för en stor mängd tjenstemän fordrar vida högre
löner, ja, ända till 4 å 5 gånger mera än hvad denna tabell
visar. Helst skulle jag önska, att de förslag, som innefattas
i de från Bonde-Ståndet utgångna motioner, vunnit erkännan¬
de, men då så ej skett, finnes val knappast någon annan åt¬
gärd att vidtaga, än att instämma med Rådman Björck i hans
reservation.»
350
Den 15 Fihr aari.
Nils Svensson från Blekinge Län: »Det nr med leds¬
nad jag finner, att Utskottets pluralitet icke fästat ringaste af¬
seende å de önskningar, sorn Bonde-Ståndets ledamöter och
genom dern, hela Svenska allmogen, i denna sak gifvit till¬
känna, och denna pluralitetens åtgärd förundrar mig så myc¬
ket mera, sorn de vid sista Riksdag tillkomna löneförhöjnin¬
garna gåfvos såsom dyrtidstiilägg och följaktligen borde, då
den dyra tiden upphört, jemväl sjelfve upphöra. Jag förenar
mig med dem, som yrkat afslag ä Utskottets hemställan och
instämmer äfven jag i Herr Björcks reservation.»
Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län: »Då
de vid sista Riksdag beviljade löneförhöjningarna endast voro
en följd af de höga varuvärden, som då voro gällande, så är
det i hög grad obilligt mot det skattdragande folket, att, se¬
dan dessa värden numera återgått till deras fordna låga pris,
fortfarande yrka löneförhöjningarnas bibehållande, och sålunda
tvinga den skattskyldige till en dubbel förlust, nemligen först
och främst den, som drabbar honom derigenom, att hans pro¬
dukter lägre betalas och dernäst den, som vållas af en högre
skatt. Likasom jordbrukaren i de för honom goda åren med-
gaf billigheten af lönernas höjande, så bör jemväl tjenstemän-
nen och deras förespråkare, dä nu alldeles motsatta förhål¬
landen inträdt, vara ä sin sida benägna till någon eftergift.
Jag tror således, att det ingalunda låg någon obillighet uti de
af oss vid Riksdagens början motionsvis påyrkade lönened-
sättningar och, med undantag möjligtvis för de lägre tjenste-
männen, är jag fortfarande af den öfvertvgelsen, att alla de
öfriga lönerna ganska väl kunna tåla vid en nedsättning. För
öfrigt instämmer jag med Nils Svensson från Christianstads
Län i hans afgifna anförande och förenar mig med de flera,
som antagit Herr Björcks reservation.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »En och annan ta¬
lare har antydt, hurusom det vore mest konseqvent, om Bonde-
Ståndet fortfarande vidhölle de påståenden, som framställdes
i de vid Riksdagens början härifrån afgifna motioner och så¬
lunda yrkade, att den ifrågasatta procentnedsättningen beräk¬
nades icke på lönerna i sin helhet, utan endast på de sednast
beviljade löneförhöjningarna. Härvid är dock först att erinra,
hurusom dessa föreslagna procentnedsättningar variera från 20
ända till 75 procent. Redan detta skulle göra tillämpningen
af en på sådant sätt beslutad lönenedsättning särdeles svär.
Då nu härtill kommer, att de sednast beviljade löneförhöjnin¬
garna, jemte deras allmänna karakter af dyrtidstiilägg, jemväl,
på sätt Utskottet riktigt antydt, i flera fall varit afsedda, att
utgöra en lönereglering och följaktligen inom en och samma
Den 15 Februari.
351
lönegrad ofta blifvit bestämda till väsendtligen olika belopp,
sä skulle en allmän och likformig nedsättning endast af dessa
förhöjningar föranleda nya skiljaktigheter i de sålunda jem¬
il,ide aflöningarna, och derigenom tillintetgöra de fördelar, som
med sista regleringen afsågos. Mera rättvist vore då måhända,
att afdraga ett mindre procentbelopp på liela lönen, och i öf¬
verensstämmelse med denna åsigt, har jag jemväl inom Ut¬
skottet förenat mig i Herr Björcks reservation och hvad han
der yrkat om 10 procents nedsättning i lönernas hela nuva¬
rande belopp. Jemväl i afseende å 2:dra punkten och det
deri framställda förslag örn löneförhöjningarnas uppförande pä
ordinarie stat, biträder jag Herr Björcks reservation, och detta
desto heldre, som jag är öfvertvgad, å ena, sidan, att våra
penningeförhållanden, med vära vidt utseendejernvägsföretag,
fortfarande blifva sämre, och å den andra att, om lönerna
nu blefve definitiva, desamma sedermera, huru svåra än tider¬
na blefvo, aldrig komma att nedsättas.a
Med Erik Ersson förenade sig Carl Casper Nettelbladt och
Guslaf Carsson från Stockholms, Erilc Jonsson från Vestman¬
lands, Olof Earsson och Erik Olsson från Nerikes, Olof Olsson i
Olebyn af Vermlands, Olof Lagergren från Gottlands, Sven
Rosenberg från Christianstads, Carl haarson från Hallands samt
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Jag är huf¬
vudsakligen förekommen af Erik Ersson. Kännedomen der¬
om, att de öfriga 3:ne Stånden redan bifallit detta Utlåtandes
Irsta punkt, är desto tyngre att bära, som Bonde-Ståndet hade
största skäl, att härutinnan kunna vänta sig en förändring.
Förhållandena sedan den tid, då sista Riksdags löneförhöjningar
beviljades, äro nemligennu väsendtligen förändrade. Då varlandt-
mannens ställning gynnad, och tjenstemannens brydsam. Nu åter
är det tvärtom. De höga priserna på lifsförnödenheter, som då
kommu jordbrukaren till godo i samma mån, som de tillskyndade
tjenstemannen förlust, hafva nu nedgått till ett värde, som,
hvad särskildt beträffar landtmannens förnämsta produkt, span-
målen, knappast utgör mera än hälften af det, som gällde för
3 år sedan. Att sakerna sålunda kunde förändra sig, förut¬
sågs jemväl af sista Riksdags Stats-Utskott, och med afseen¬
de å en sådan möjlighet var del jemväl, som de då beviljade
löneförhöjningarna bestämdes, att endast ulga provisoriskt eller
i egenskap af dyrtidstillägg. Rättvisan af en nedsättning, se¬
dan den dyra tiden nu upphört, ligger alltså i öppen dag, men
majoriteten inom Utskottet har endast sett saken från tjenste-
mäunens synpunkt, utan att taga den skattdragandes välfärd i
betraktande. De förhållanden, som, vid denna frågas behand¬
352
L)e/t 7o Februari.
ling inom Utskottet, sig företedde, och det omedgörliga mot¬
stånd, sorn derstädes mötte mot genomdrifvande af de påstå¬
enden, hvilka inom detta Stånd rnotionsvis blifvit väckta, nöd¬
gade oss att göra eftergifter. Sålunda tillkom förslaget om
nedsättning af 10 proe. å lönernas hela belopp, hvilket för¬
slag jemväl torde vara det enklaste att genomföra. Om för¬
sta punkten lönar för öfrigt nu mera föga mödan att orda,
sedan, genom de 3 Ståndens bifall till Utskottets hemställan,
deröfver redan fattats ett Rikets Ständers beslut, men, i lik¬
het med flera föregående talare, anser jag, att ehuru vårt åt¬
görande numera endast kan gälla såsom en opinionsyttring,
vi likväl böra afslå Utskottets förslag och biträda Björcks re¬
servation. Hvad den nu jemväl under diskussion förekomna
2:dra punkten beträffar, hyser jag den förhoppning, att Ut¬
skottets hemställan i denna punkt icke måtte bifallas, utan der¬
öfver komma att voteras i förstärkt Stats-Utskott. Denna
punkt anser jag så till vida vigtigare än den första, som om
vi segrade i andra punkten och finge bibehålla löneförhöjnin¬
garna provisoriska jemväl för nästa statsreglernig, kunde denna
Riksdags beslut öfver första punkten ändras af följande Riks¬
dags Ständer, hvaremot, om Utskottets förslag i andra punk¬
ten jemväl bifalles, all vidare nedsättning af lönerna kan, snart
sagdt för alltid, anses omöjlig, och ytterligare vigtigt blir ett
afslag å Utskottets hemställan i denna andra punkt, sedan
första punkten nu blifvit af 3 Stånd bifallen. Det är derföre
alldeles nödvändigt, att vi i afseende å andra punkten förena
oss i Herr Björcks reservation.»
Anders August Andersson från Östergöthlands Län förenade
sig med Jonas Andersson.
Anders Wilhelm Uhr frän Nerikes Län: »Hufvudsak¬
ligen är jag förekommen af Erik Ersson. Lika med flertalet
af detta Ständ, hade jag till en början ansett en nedsättning
till viss procent af de beviljade löneförhöjningarna vara lämp¬
ligast, men sedan Erik Ersson nu fästat uppmärksamhet der¬
vid, att dessa löneförhöjningar jemväl för tjenstinnehafvare
inom en och samma grad bestämts till olika belopp, i afsigt
att dermed för en del tjenstemän åstadkomma en löneregle¬
ring, så torde förslaget om en lägre prooent-nedsättning, be¬
räknad på lönens hela belopp, hafva billigheten mera för sig.
Hvad för öfrigt beträffar den dyra tid, som gifvit anledning
till löneförhöjningarna, så vet jag, att denna för oss landtbru¬
kare fortfar ännu, och i denna stund sannolikt är oss mera
kännbar än den före år 1857 var för tjenstemännen. Den
vara, som vi så väl behöfva, och utan hvilken vi hvarken
kunna åstadkomma nödiga förbättringar i vårt jordbruk eller
Den ll> Februari.
353
betala våra skatter, är penningen, och denna vara står genom
räntans successiva höjande under de sednare åren och genom
något, som nian kallar provision, numera nästan i dubbelt
högre pris, än den gjorde för några är sedan. Detta å ena
sidan, under det att vi till våra afnämare och deribland till
tjenstemännen fä sälja våra jordbruksprodukter till halfva vär¬
det. Om man under sådana förhållanden yrkar 10 procents
nedsättning på lönerna samt lönerna provisoriska, 83'nes mig
ett sådant yrkande endast uttrycka en ganska foglig begä¬
ran, den jag, i likhet med flera föregående talare, framställer.»
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Orsaken, hvar¬
före Ståndets Ledamöter inom Utskottet måste afstå frän den
inom Ståndet förut yttrade åsigt, att nedsättningarna borde
ega rum till något visst procentbelopp af de vid sednaste
Riksdag beviljade löneförhöjningarna, var den, att berörde
förhöjningar, på samma gång de utgjorde ett dyrtidstillägg, jem¬
väl bestämdes med afseende derpå att utgöra en reglering af de
från äldre tider och sednast i följd af skatteförenklingen upp¬
komna oegentligheter och missförhållanden i lönebeloppen samt
sålunda anslogos olika för olika tjenstemän inom samma grad.
Genom en procent-nedsättning endast på lönetillökningarna,
skulle alltså regleringens ändamål i hufvudsaklig måtto förfe¬
las, och af sådan anledning och för att åstadkomma ett mera
rättvist resultat, förenade minoriteten inom Utskottet sig om
10 proc. nedsättning å hela lönebeloppen, hvilken nedsättning,
enligt uträkning, ungefärligen motsvarar 30 proc. på löneför¬
höjningarna, och ehuru denna åsigt icke ursprungligen var
Ronde-Ståndets, skulle jag dock för min del ansett mycket
vunnet, om vi deråt hade kunnat bereda pluralitet. Att så
väl jag, som Ståndets öfiiga Ledamöter inom Utskottet, full¬
ständigt sökte framhålla alla de skäl, som funnos för en ned¬
sättning och de helt olika tider, som nu äro, mot dem, som
voro i början af år 1857, derom behöfver jag icke försäkra
Ståndet. Men öfvervigten var å andra sidan och dermed jem¬
väl den beslutande rätten, utan att å våra protester fastades
något afseende.»
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Jag förenar mig
med Erik Ersson och Uhr, och hyser i öfrigt den mening,
att Utskottets pluralitet hade ställt sig klokare, om den i nå¬
gon mån gått våra billiga önskningar till mötes. Under Riks¬
dagens lopp torde nemligen flere frågor förekomma, i afseende
å hvilkas behandling vederbörande kunna från Bonde-Ståndets
sida önska eftergifter, som, med minnet af hvad nu skett, icke
så villigt kunna påräknas.»
Bunde-St:s Prof. vid 1859—60 årtns Riksdag. IV. 23
Den 11> Fehrlin ri.
Diskussionen var fulländad. Talmannens framställning
på bifall till Utskottets förslag i förevarande punkt besvarades
med nej; hvarefter och sedan Bjerkander, Heurlin och Lun¬
dahl förklarat, att de afstodo från fortsatt yrkande om ned¬
sättning i Jöneförhöjningarne enligt de procent-belopp, sorn
föreslagits uti åtskilliga inom Bonde-Ståndet väckta motioner,
Ståndet, uppå derom af Talmannen framställd proposition,
förkastade Utskottets förslag i denna punkt, med förklarande,
att Ståndet såsom sin mening antog den af Herr Björck mot
berörde förslag afgifna, vid Utlåtandet fogade reservation.
Dernäst förekom till behandling
Andra punkten, deruti Utskottet tillstyrkt, det Rikets
Ständer måtte besluta, att frågan om aflönings-anslagens de¬
finitiva uppförande på Stat, borde till pröfning förekomma i
sammanhang med bestämmandet af anslagens belopp för sär¬
skilda Embetsverk, Corpsen och Stater.
Utskottets hemställan i denna punkt afslogs; oell beslöt
Ståndet, i öfverensstämmelse med Herr Björcks reservation,
att i de fäll, der lönernas definitiva uppförande på Stat pröf-
vades lämpligt, skulle sådant vid Hufvud-Titlarnes genomgående
särskildt beslutas för hvarje Stat eller Verk: men att för öf¬
rigt och i allmänhet aflönings-anslagen beviljas endast för den
tid nästa Stats-reglerings-period omfattar, samt att följaktligen
de vid sista Riksdagen i detta hänseende stadgade vilkor
skola fortfarande blifva gällande.
Tredje punkten, innefattande förslag till åtskilliga vilkor
och föreskrifter, som borde blifva gällande för de civila em-
bets- och tjenstemän, hvilka komma i åtnjutande af på ordi¬
narie Stat uppförda löner, till högre belopp, än hvartill de,
pä grund af innehafvande fullmakter, hittills varit berättigade,
bifölls.
Beträffande det näst efter punkten 3 förekommandeyttrandet,
att Utskottet efter tagen kännedom om de, rörande embets-
och tjenstemäns pensionsrätt väckta förslag, skulle hufvudsak¬
ligen vid behandlingen af Riks-Statens 9:de Hufvud-Titel i
detta ämpe afgifva Utlåtande, lät Ståndet vid samma yttrande
bero.
Fjerde punkten, deruti Utskottet hemställt, det frågan om
en allmän indragning af kanslist- och kopist-befatfningarne
måtte förfalla, blef af Ståndet bifallen.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottefs, den 4;de dennes bord¬
lagda Utlåtande N.-o 49, angående regleringen af utgifterna
under Riks-Statens Andra Hufvud-Titel.
Den lii Februari.
355
Nils Larsson från Jemtlands Län erhöll på, begäran or¬
det och yttrade: »Sedan Ståndet, i öfverensstämmelse med
Herr Björcks reservation, nu beslutat en allmän nedsättning
af 10 procent utaf lönernas belopp, så och då det skulle falla
sig svårt att nu genast under löpande föredragning jemka de
särskilda lönerne i enlighet med detta beslut, hemställer jag
att för åstadkommande af en sådan jemkning, förevarande
Hufvud-Titel måtte i sin helhet till Utskottet återremitteras.»
Häruti instämde allmänt Ståndets Ledamöter.
Pehr Nilsson från Malmöhus Län : »Jag begärde ordet en¬
dast i afsigt att göra samma förslag, som Nils Larsson nu redan
framställt, och instämmer alltså med honom.»
Ståndet beslöt härefter att, med åberopande af sitt uti
första punkten af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 48 redan fat¬
tade beslut, och för jemkning till öfverensstämmelse med
samma beslut af de under Andra Hufvud-Titeln förekom¬
mande löne-anslag, till Utskottet återremittera ifrågavarande
Utlåtande.
§ 5.
Då dernäst till förnyad handläggning nu förekom Stats-
Utskottets Utlåtande N:o 50, angående regleringen af Utgif-
terne under Riks-Statens Tredje Hufvud-Titel, biet', på hem¬
ställan af Anders Eriksson från Elfsborgs Län, och då ena¬
handa skäl, sorn nyss i afseende å Andra Hufvud-Titeln,
jemväl här voro för återremiss, berörde Utlåtande, med hän¬
visning till Ståndets beslut, rörande första punkten i Utlåtandet
N:o 48, till Utskottet återremitteradt.
§ 6.
Vidare föredrogos följande, af Stats-Utskottets afgifna och
sedan den 8 dennes på Ståndets bord hvilande Utlåtanden:
N:o 53 i anledning af väckt fråga om understöd af all¬
männa medel åt Professoren m. m. Joban Hedenborg;
N:o 54 i anledning af väckt fråga om ersättning från
Stats-verket till aflidne Skeppstimmermannen .1. L. Hedströms
arfvingar för kontanta medel, som Hedström i lifstiden öfver-
lemnat till Chefen å den sedermera förolyckade korvetten
Carlskrona;
N:o 55 i anledning af väckt motion, angående förvand¬
ling till penningar af persedel-skatterna; och
N:o 56 i anledning af väckt motion om återbäring af
oriktig debitering af rotefrihets-afgift å hemmanet Fahlskog
N:n 2.
3o6
Den lo Februari.
Dessa fyra Utlåtanden biföllos; hvarjemte till handlingarno
lades samma Utskotts Memorial N:o 58. i anledning af åter-
remiss å § 6 af det i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 15 fram¬
ställda förslag till förnyad instruktion för Rikets Ständers
Revisorer vid granskningen af Riksgälds-Kontorets ställning
och förvaltning.
§ ?•
Föredrogos ånyo och biföilos Sammansatta Stats- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Memorial N:o 1, angående arfvode åt den af Samman¬
satta Utskottet antagne Sekreterare;
Utlåtande N:o 2, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga
skrifvelse i fråga om den tillämnade fyr-inrättningens vid
Hernöklubb förläggande till Lungön utanför Hernösand; och
Utlåtande N:o 4, i anledning af väckta motioner om åt-
skillige lotsars förseende med däckade båtar på Kronans
bekostnad.
§ 8.
Vid nu förnyad föredragning af Sammansatta Stats- samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 3,
i anledning af väckta motioner, dels om anläggande af en
fyr å klippan Bonden, dels om anslag af fyr-fartyg vid de
sä kallade Sydost-brotten och vid Kallegrundet, dels om an¬
läggande af en nödhamn vid Skillingeveken, uppstod diskus¬
sion, och yttrade
Pehr Östman från Vester-Norrlands Län: »Om jag icke
misstager mig, beviljades vid sistförflutna Riksdag ett anslag
för uppförandet af en fyr-anstalt å klippan Bonden, och ehuru
denna plats för en fyrbåk, måhända, icke är riktigt lämplig,
tror jag det dock icke vara konseqvent att rycka anslaget
frän det ändamål, för hvilket det blifvit beviljadt. Skulle
derföre vid en närmare undersökning klippan Bonden befinnas
olämplig för en fyr-anläggning, yrkar jag, att medlen måtte
användas för den plats i närheten, sorn bättre kunde egna
sig för anläggande af en fyr-anstalt, ty, såsom vi väl veta,
inträffa jemt och ständigt olyckor i våra Bottniska farvatten,
och en fyrbåk derstädes skulle vara i hög grad behöflig.
Jag yrkar således, att det moment af ifrågavarande Betänkande,
deri Utskottet förklarat sig förhindradt att tillstyrka anlägg¬
ningen af en fyr å klippan Bonden, måtte af Ståndet ogillas,
och att det engång beviljade anslaget måtte bibehållas oför¬
ryckt för sitt ändamål, tilldess man i närheten af berörde
klippa kan anvisa någon lämpligare plats,»
Den i o Februari.
357
Med östman förenade sig samtlige representanterne från
Vester- och Norrbottens Län.
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län: »Jag tror,
att Ständs-brodren Östman så till vida begår ett misstag, sorn
det ifrågavarande anslaget beviljades för en fyr-anläggning,
icke på klippan Bonden, utan pä Hernön. För öfrigt vill jag
visst, icke bestrida beliöfligheten af en fyr eller ett fyrskepp
vid klippan Bonden eller i dess närhet, men jag vill dock
nämna, att hvad i Utskottet upplystes, är af alla mer eller
mindre farliga punkter Sandhammaren, på syd-östra kusten af
Skåne, det ställe, der årligen de flesta skeppsbrott ske, och
som derföre framför alla andra bör komma i fråga till erhål¬
lande af en fyrbåk och en nödhamn, hvilket torde vara allt
hvad vi. med våra ringa tillgångar, vid denna Riksdag i och
för fyr-väsendet kunna åstadkomma. Dessutom torde en
bättre undersökning af klippan Bondens lämplighet för en
fyr-anläggning desto heldre böra föregå, som ganska stora
tvifvelsmål i detta hänseende hysas af personer, som känna
ställets beskaffenhet och dess för hafvets stormar öppna läge.
På dessa grunder tror jag mig jemväl kunna förutsäga, att
en återremiss af Betänkandet tjenar till intet.»
Östman: »Vännen Sköldberg säger, att anslag icke an¬
visades för någon fyr-anläggning å klippan Bonden, utan en¬
dast på Hernön, men rätteligen var det för begge dessa
ställen, som anslag beviljades enligt 3 Stånds derom fattade
beslut, och det är nu de för förstnämnde fyr anvisade medel,
som jag anhåller måtte för sitt ändamål oförryckte bibehållas
och användas för en fyr-anläggning antingen å klippan Bon¬
den eller vid något annat ställe i närheten, som efter under¬
sökning möjligen kunde finnas lämpligare.»
Öfverläggningen var slutad, och biföll härefter Ståndet,
hvad Utskottet, med anledning af ofvanberörde motioner, uti
fyra särskilda momenter af dess ifrågavarande Betänkande,
yrkat och hemställt.
§ 9-
Bevillnings-Utskottets den 8 dennes bordlagda Memorial
N:o 17, med hemställan att ett af Kongl. Maj:ts och Rikets
Kammar-Rätt afgifvet underdånigt Utlåtande måtte få tryckas,
för att bland Riks-Ståndens Ledamöter utdelas, blef, vid deraf
nu förnyad föredragning, utaf Ståndet bifallet.
8 io.
Föredrogs ånyo och biföll Banko-Utskottets Utlåtande
M:o 15, i anledning af ett till Utskottet aflemnadt prof på
nytt sedelpapper.
358
Den 15 Februari.
Vid fördragning dernäst af bemälde Utskotts Memorial
N:o 16 i anledning af Riks-Ståndens beslut öfver Utskottets
Utlåtande N:o 11 erinrade Pehr Östman från Vester-Norr-
lands Län, hurusom Honde-Ståndet fattat sitt beslut i öfver¬
ensstämmande med hvad Utskottet i Utlåtandet N:o 11 före¬
slagit, saint att Ståndet följaktligen icke torde hafva annan
åtgärd att vidtaga i afseende å förevarande Memorial, än att.
med godkännande af den deri uppställda voterings-proposition,
lägga Memorialet till handlingarne.
Ståndet antog härefter voterings-propositionen och lade
Memorialet i öfrigt till handlingarne.
§ U.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 57, i anledning af motion
om eftergift af f. d. Landskamererare S. Lindberg ådömd
ersättningsskyldighet äfvensom Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets Betänkande N:o 28 i anledning af väckta
motioner, dels om utfästande af belöningar för de tjenligaste
läroböcker vid den första undervisningen i kristendomen, och
dels om inskränkning i katheches-utanläsningen, blefvo, på flere
Ledamöters derom framställda begäran, för andra gången
bordlagde.
§ 12.
Då nu ånyo föredrogs det af Nils Svensson fråu Chri¬
stianstads Län i sista plenum ingifua och då bordlagda anfö¬
rande, ifråga om södra Jernvägs-stambanans sträckning, be¬
gärdes ordet af
Sven Heurlin från Kronobergs Län, som yttrade: »Både
detta och Gustaf Johanssons i samma ämne förut ingifna an¬
förande äro ingenting annat än ströskrifter, hvilkas remitte¬
rande jag så mycket mindre vill motsätta mig, som jag är
öfvertygad, att Stats-Utskottets högst upplyste Ledamöter icke
deråt egna ringaste uppmärksamhet, isynnerhet då dessa skrif¬
ter numera komma som gästen efter brödet i ugnen. För
öfrigt ämnar jag icke slösa många ord på detta anförande;
rätta tiden att taga bladet från munnen torde blifva, då Stats-
Utskottets Utlåtande i jernvägsfrågan kommer in till Stånden,
och dä skall icke heller jag, om så behöfs, blifva svarslös.
Att författaren, om Laga-linien följes, skulle komma att få ett
par fjerdingsväg till stationen, under det att Nässjölinien koiri-
me att löpa straxt utanför hans trädgård, är visserligen en
för honom väsendtlig skilnad, men dock icke af den allmän¬
na vigt att derå kan fastas något afseende från Stats-Utskot¬
tets sida.»
Den 4 5 Februari.
359
Nils Svensson: »Min värde antagonist söker efter andr»
der, hvarest han gömmer sig sjelf. Sista Riksdag, dä den
eria eller andra sträckningen icke ännu var undersökt, hörde
jag till antalet af dem, sorn ansåg den kortaste linien såsom
den billigaste, jemväl vara den förmånligaste; och gällde det
nu endast min egen fördel, skulle jag gerna hysa samma
åsigt äfven nu. Men dä nu de sedan sista Riksdag hållna
undersökningarne lemnat ett annat resultat, är det på grund
uf detta resultat och med fullkomlig öfvertygelse, att Nässjö-
linien för all framtid blir den förmånligaste, som jag, icke i
eget, men i fosterlandets intresse, gifver denria sträckningen
företrädet. De yttranden, sorn Heurlin riktat mot mig per-
sonligen, vill jag för öfrigt lemna obesvarade. Det nu inlem¬
nade är nemligen hittills mitt första och enda skriftliga an¬
förande i jernvägsfrågan; och jag hade derföre icke väntat,
att detsamma skulle röna ett sådant emottagande, som det
Heurlin deråt egnat. Heurlins auktoritet i fråga om södra
Stambanans sträckning må vara huru stor som heldst, men
att jag anser Jemvägs-kommitténs vara Större, bör ieke för¬
tänkas mig, och det anspråket tycker jag är ganska måttligt
å min sida, att då jag i hofsanuna ordalag framburit en på
renaste öfvertygelse grundad åsigt, denna åsigt då icke må
förtydas eller göras till föremål för yttranden, sådana som
dem Heurlin nyss fällde. Beskaffenheten i allmänhet af våra
diskussioner i jernvägsfrågan framkallar för öfrigt hos mig
den önskan, att dessa öfverläggningar i likhet med andra
måtte kunna föras utan hetta oell framför allt utan personliga
förolämpningar.»
Johan Pettersson från Kronobergs Län: »Mig har blifvit
berättadt, att sanningslösa skrifter, förordande Laga-liniens
sträckning, på sidovägar och utan att först hafva passerat
Ståndet, kommit Stats-Utskottets Ledamöter tillhanda. Mig
synes det vara ett mera öppet handlingssätt, om författarne
till dylika skrifter, läto sina arbeten först komma under Stån¬
dets pröfning, för att härstädes diskuteras, och för den hän¬
delse att de, såsom det påstås vara fallet med de ifrågavarande
skrifterna, skulle befinnas innehålla mer eller mindre oriktiga
framställningar, jemväl rättas och vederläggas.»
Pehr Östman från Vester-Norrlands Lön: »Så snart
fråga är om jernvägar, blir alltid diskussionen mera liflig än
annars. Enhvar önskar i möjligaste måtto blifva delaktig af
de förmåner, som jernvägarna anses skola medföra, och så¬
lunda blifva de ett trätofrö mellan de olika intressena. Då
nu enhvar är sä angelägen om, att hans ort måtte blifva lyck-
liggjord med jernvägar och fördelarna deraf väntas blifva så
360
Den 15 Februari.
»tora, så vore det vä! icke iner än rättvist, att i den mån
dessa fördelar ko mine en ort till godo, denna ort jemväl bi-
droge till anläggningskostnaden. 1 sådan syftning väckte jag
redan vid sistlidne Riksdag en motion, den jag vid detta Riks¬
möte förnyat, oell om ät detta mitt förslag, hvars billighet
ingen torde förneka, egnades någon uppmärksamhet, sä att
deltagandet i anläggningskostnaden bestämdes procentvis ef¬
ter hvarje orts olika vinst af jernvägarna, tror jag att, utom
den rättvisä, som sålunda skulle vederfaras alla de från jern¬
vägarna aflägse belägna orter, derigenom jemväl skulle stäf-
jas den allt för starka åtrå efter jernvägar, som nu bemäkti-
gat sig alla dem, hvilka hafva förhoppning att få jernbanan
dragen, hvar och en genom sin bygd. Detta vore, enligt min
åsigt, det på en gång enklaste och rättaste sätt, att få slut
pä dessa ständigt återkommande jernvägstvister och att åter¬
föra vänskapen mellan de olika intressenas målsmän.v
Heurlin: »Jag vet mig ej hafva förfördelat mina anta¬
gonister, och hvad jag skrifvit, ämnar jag icke förneka. Men
då min Läns-Kamrat, Johan Petersson, påstått, att till Stats¬
utskottet inkommit oriktiga, d. v. s. sanningslösa skrifter, så
vågar jag, i min ordning, göra det påståendet, att hans upp¬
gift är sanningslös, och med 10,000 vittnen tror jag mig kunna
styrka mina ord, om sä skulle påfordras. Engelska ingeniö¬
rer, sorn undersökt den östra eller s. k. Nässjö-linien, hafva
förklarat densamma, i anseende till de oöfvervinnerliga natur¬
hinder, mellanliggande mader och sjöar, som icke kunna fyl¬
las, samt berg, som icke kunna hvarken undansprängas eller
omkringfaras, vara rent af omöjlig. Och ändock äflas det
enskilda intresset att få banan bestämd i en sådan riktning.»
Nils Svensson: »Johan Petersson har mycket rätt i sitt
yttrande, att till Stats-Utskottet inkommit sådana anföranden
i jern vägsfrågan, som icke blifvit förut handlagda hos något
af Riks-StåndeD. Såsom exempel på hvad tillförlitlighet man
må sätta till de uppgifter, som deri meddelas, vill jag bland
annat blott nämna det påståendet, att hela trakten från Mark¬
lunda och 10 mil inåt Småland, Nässjö-lininien uppföre, icke
skulle bestå af annat än ljungfält, mossar och berg. Sådana
uppgifter kunna icke lemnäs annorledes än på sanningens be¬
kostnad, och om dylika upptäckter skola anses utgöra resul¬
tatet af de Engelska ingeniörernas undersökningar, så tror jag,
att dessa undersökningar icke varit mycket värda vid sidan
af dem, som Jernvägs-Kommittéen låtit anställa.»
Heurlin: ”Jag skall ej vidare uppehålla diskussionen,
men vill helt enkelt förklara, det jag icke är nog enfaldig
Den 15 Februari. 36!
antaga den så mycket åberopade Jernvägs-Kommitténs Ut¬
låtande såsom en tros-artikel.”
Ofverläggningen var fulländad. Nils Svenssons ifrågava¬
rande anförande remitterades titt Stats-Utskottef, dit jemväl,
på Heurlins yrkande, den nu hållna diskussionen skulle öf-
verlemnas.
§ 13-
Till bordläggning första gången anmäldes Sammansatta
Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Utlå¬
tanden N:ris 5 och 6.
§ 14.
Följande, från respektive Med-Sånden ankomna Proto¬
kolls-utdrag föredrogos och lades till handlingarna, nemligen
frä n :
Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 161 —169;
Högvördig,! Preste-Ständet N:ris 176—179 och
Vällofl. Borgare-Ståndet N:ris 169—172.
§ 15.
Nedannämnde, af Expeditions-Utskottet afgifua förslag
till Rikets Ständers underdåniga skrifvelser till Kongl. Maj:t
anmäldes och godkändes, nemligen:
N:o 31, om anvisande af medel tili fortsättande af arbe¬
tena å Statens vestra Stambana mellan Stockholm och Katri¬
neholm :
N:o 32, angående Kurhusafgiften, och
N:o 33, angående manta Ispenningarnas bestämmande till
jemna belopp efter nya myntsystemet.
§ 16.
Uppå derom gjord begäran, beviljade Ståndet Paul Hed¬
ström från Vester-Norrlands Län 3 veckors ledighet från
Riksdagsgöromälen att beräknas från den 22 i denna månad.
Ståndet åtskiljdes klockan 8 e. m.
In fidem
N. A. Fröman.
362
Den 18 Februari.
Den lo Febr nar i
Plenum.Kl. 10 f ni.
§ I-
Protokollen för den 8 f. m. och den 11 e. ni. inneva¬
rande månad justerades.
8 2.
Föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 28 i anledning af väckta motioner, dels om
utfästande af belöningar för de tjenligaste läroböcker vid den
första undervisningen i kristendomen, och dels om inskränk¬
ning i katheches-utanläsningen.
Härvid yttrade:
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Vid behandlingen
inom Utskottet af de här besvarade motionerna biträdde jag
så väl på afdelningen inom Utskottet som i dess plenum, och
jag får betyga, att motionerna hade ganska allvarliga före¬
språkare, utan att det kunnat lyckas oss att komma tili an¬
nat resultat än det nu framlagda. Bland motionernas ifriga
förfäktare voro jemväl 2:ne prestman, som med talang ut¬
vecklade skälen för motionernas åsigter, men andra Ledamö¬
ter af samma Högvördiga Stånd framdrogo motskäl och lyc¬
kades få dessa gällande. För min del finner jag det ganska egat,
att man i vår tid söker återhålla en reform af den beskaffen¬
het, som nu är i fråga. Luther sjelf sade på sin tid: »Jag
önskar icke, att mina böcker skola användas längre än detta
århundradet. Gud skall framdeles sända sina arbetare, såsom
han alla tider gjort.» Vi hafva ännu Luthers läroböcker qvar.
Han har icke nekat, att förbättringar kunna och böra göras
i dem efter tidens kraf, men så snart sådant kommer i fråga,
sätta högkyrkans män sig alltid deremot. I afseende å mo¬
tionen, angående utanläsningen af Lång-kathechesen, så instäm¬
mer jag i allo med Kyrkoherden Wennerström deruti, att man
för undvikande af en dylik utanläsning bör genom utfästade
belöningar uppmuntra till författande af läroböcker i kristen-
Den 18 Februari.
363
domen. Hör nian på äldre och i kyrkliga hänseenden erfar-
ne mäns yttranden om katheches-utanläsningeri, skall man finna,
att de komma till samma resultat i sina resonementer och
åsigter, till det nemligen utanläsningens olämplighet och
oändamålsenlighet. Jag har just här nu för ögonen ett yt¬
trande i ämnet af en äldre prestman, som började med att
vara skollärare och är nu komminister. Han säger: »Ar väl
»detta undervisningssätt i religiösa ämnen ändamålsenligt, och
»för lif och lefverne fruktbärande i en tid, sådan sorn den
»närvarande, med så många andra tillfällen till förkofran i
»ordet och vår Herres Jesu Christi kunskap?» Så yttrar sig
en prestman, hvars omdöme grundar sig på erfarenhet i äm¬
net, och jag fäster mera lit och förtröstan på detta yttrande,
än på alla de skäl i motsatt syfte, som inom Utskottet blif¬
vit framlagda. Luther säger: »Det beklagansvärda tillstånd,
hvaruti jag under mina visitationer sett folket vara, har tvin¬
gat mig att utgifva denna katheches. O, min Gud, hvad har
jag icke sett för elände! Folket, ja till en elei socken-pre-
sterna hafva så ringa begrepp om kristendomen, att jag bly¬
ges att omtala det. Men huru skulle jag dölja det? De äro
icke bättre, än oskäliga djur. Hvad skolén J svara Christus
en gång, J, som af Gud fått edert heliga kall? J åren skul¬
den till detta elände.» Om Luther åter uppstod och besökte
våra socknar. Månne han skulle finna det stå bättre till
nu? Det resultat jag för min del kommit till vid begrundan¬
det af motionerne är, hvad uti den af mig biträdda reserva¬
tionen innehålles, nemligen i fråga om Kyrkoherden YVenner-
ströms motion, att en underdånig anhållan måtte hos Kongl.
Majit göras om belöningars utfästande för att uppmuntra till
författande af läroböcker i kristendomen, tjenliga för den för¬
sta undervisningen och så affattade, att utanläsning kunde, så
vidt möjligt vore, undvikas, samt i afseende å hvad Lundahl
i sin motion påyrkat, att Ståndet måtte besluta en underdå¬
nig skrifvelse med anhållan, att vid den första kristendoms-
undervisningen så inom församlingarna som vid folkskolorna
och elementar-läroverken, endast må. användas Luthers lilla
Katheches jemte nödig bibelförklaring, och följaktligen all utan¬
läsning af den Lindblornska kathechesförklaringen upphöra och
denna, eller någon mer passande och antaglig lärobok, i stäl¬
let blott till ledning för läraren och såsom läsebok för bar¬
nen begagnas.»
Med Nyqvist instämde Paul Hedström från Veser-Norr-
lands och Anders Jonsson från Skarborgs Län.
J. M. Lundahl från Skaraborgs Län: »Sedan föregående
talaren yttrat sig, kan jag icke hafva mycket att tillägga, och
364
Den IS Februari.
icke anser jag mig kunna framdraga bättre skäl för bifall till
motionerna i ämnet, an dem reservationerna innehålla. Jem-
för man skälen, som blifvit ä ömse sidor i ämnet andragna,
nemligen Utskottets pluralitets å ena samt reservanternas å
andra sidan, skall 'man utan tvifvel finna de sednares öfver¬
vägande. Den nitiske barnavännen Grefve Rudensköld arbe¬
tade ock flitigt på att få bort utanläsningen af Lang-katheehe-
sen och hans åsigter hafva i detta afseende teinligen allmänt
gjort sig gällande. Ehuru jag är förvissad derom, att Stån¬
dets samtliga Ledamöter noga läst Betänkandet, vill jag dock
utur detsamma upprepa några ord. som finnas deri å pag. 7
af aflidne Biskopen Agardh. Han säger: »För det första är
den, nemligen utanläsningen af Lång-katechesen, en plåga för
lärjungen, som derigenom får motvilja för kristendomen redan
från början såsom sin svåraste lexa. För det andra profa-
neras och ohelgas kristendomen genom det tanklösa uppre¬
pandet. För det tredje tränga kristendomens höga läror der¬
igenom hvarken till hjertat eller förståndet. För att kunna
oförhindradt upprepa stycket från början till slut, nödgas lär¬
jungarna fästa sig framför allt vid orden, vid ljudet. Så snart
de glömt ett ofd i ett stycke, stadna de tvärt af.» Att allt
detta är sannt, kan jag, som i mångå år haft barnaundervis-
ning till mitt yrke, intyga. Jag skall taga mig friheten att
utur Kommitterades för granskning af 1856 års Skol-Stadga
den 17 December 1858 afgifna underdåniga betäkande och
förslag, ibland hvilka Kommitterade Professor Carlsson funge¬
rade såsom ordförande, nppläsa några ord, som jag anser kunna
hit höra. Kommitterade föreslå i afseende å de högre Sko¬
lorna, att den kristendom, som bör inläras, skall bestå af: »I
l:sta klassen: Biblisk historia, första och andra hufvud-
stveket af Luthers Lilla Katheches med muntliga förklaringar,
valda bibelspråk och psalmer: I 2:dra klassen: Biblisk hi¬
storia, fortsatt och afslutad, tredje och fjerde hufvudstycket
af Luthers Lilla Katheches med muntliga förklaringar, valda
bibelspråk och psalmer; I 3:dje klassen: Biblisk historia, re-
pitition, femte hufvudstycket af Luthers Lilla Katheches med
muntliga förklaringar, repetition af samtliga hufvudstyckena,
valda bibelspråk och psalmer.» Dermed afstanna:' all utan¬
läsning i de högre skolorna. Vidare säga Kommitterade :
»Liksom kristendomen sjelf är något mera och något högre
än ett blott vetande, bör otvifvelaktigt undervisningen deri
åsyfta icke blott minnets och förståndets verksamhet, utan
gå ut derpå, att det religiösa sinnet allt mera väckes och det
andliga lifvet starkes. Bönestunderna med bibelläsning och
en tjenlig förklaring af det lästa utgöra redan, enligt Kom-
Den 18 Februari.
3C5
mittens åsigt, vigtiga morrienter i denna undervisning. På de
åt denna undervisning anslagna timmar inom Skolans första
klass, har Kommittén ansett densamma böra begynna med
låsning af den Bibliska historien, elter ett kortare samman¬
drag. och med muntliga tillägg af läraren. Då någon kän¬
nedom af den Bibliska historien förutsattes redan vid lärjun¬
gens intagande i skolan, sä bör han utan ansträngning kunna
hinna att väl genomgå detta ämne i skolans första och an¬
dra klass samt repetera det i den tredje. Samtidigt med
Bibliska historien börjar den Kathechetiska undervisningen.
Det är Luthers Lilla Ivatheches, hvilken Kommitterade ansett
böra läggas till grund för denna undervisning, och hvilken
korta, kärnfulla lärobok man bör kunna fordra, att gossen lär
sig väl utantill, på det att den sednare undervisningen må
hafva en säker grundläggning i fasta och bestämda, i minnet
fästade ord. Den Svebilio-Lindblomska förklaringen har Kom¬
mittéen deremot icke ansett sig böra upptaga såsom föreskrif-
ven till utanläsning. Skälet härtill är icke det, att Kommit¬
tén icke anser läsningen af denna förklaring medföra nytta
och välsignelse, utan det, att Kommittén tror sådana frukter
af dess begagnande skola så 1113'cket snarare framträda, om
denna förklaring får återgå till den bestämmelse, som dess
författare sjelf antydt, att mera vara en läsebok för eftertan¬
ken, än en lärobok för minnet.» Dessa ord äro sagde af
Kommitterade, bestående af skicklige personer, de der otvif-
velaktigt väga mer i vågskålen än Ledamöterna af Utskottets
pluralitet. Jag har med ledning af de utaf reservanterna af-
gifna förslag uppsatt ett förslag, sorn jag skulle önska blifva
Ståndets beslut i frågan, hvadan jag anhåller, det Sekretera¬
ren behagade detsamma uppläsa.
Ståndets Sekreterare uppläste härefter berörde förslag, så
lydande: »Ståndet beslutar för sin del, att Rikets Ständer må
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att vid första kri-
stendoms-undervisningen så inom församlingen sorn vid folk-
och elementarskolorna, endast må användas Luthers Lilla Ka-
thekes jemte nödig bibelförklaring och följaktligen utanläsning
af den Lindblomska kathekesförklaririgen eller den, som i dess
ställe må varda antagen, upphöra och denna i stället blott till
ledning för läraren och såsom läsebok för barnen begagnas.»
Med Lundahl hördes instämma Johan Pehrsson från Up¬
sala, Joseph Holm från Stockholms. Carl Anders Larsson
från Östergöthlands, Uhr, Lekberg, Sköldberg, Hultman och
Erik Olsson från Nerikes, Olof Olsson i Olebyn och Olof
Olsson i Gersheden från Vermlands, Tjernlund från Vester-
Norrlands och Nils Larsson från .Jemtlands Län med flere.
366
Den IS Febi narf.
Lars Ersson från Södermanlands Län skriftligen:
»1 afseende å Allmänna Besvärs- och Ekonomi-iJtskot-
tets Betänkande N:o 28. hvari kvrkoherhen Wennerströms och
J. M. Lundahls väckta motioner om underdånig skrifvelses
aflåtande till Kongl. Maj:t med begäran derom, att vid första
undervisningen i kristendomen ingen utanläsning utöfver den
s. k. lill-kathechesen må ifrågakomma, får jag, hufvudsakligen
instämmande i Herr Lallerstedts Betänkandet vidfogade reser¬
vation, anföra följande.
De skäl, som synnerligast förmått Utskottet att afstyrka
dessa motioner, väckta lika mycket af omtanka för det upp¬
växande slägtets befriande från det nu rådande katheches-
utanläsningstvanget, som för att å de till mogen ålder komne
inympa en mera lefvande kristendom, äro hufvudsakligen, att
denna utanläsning skulle, derföre att de inlärda styckena in¬
nehålla »sanningar», slå för alltid rot i barnahjertat och så¬
lunda dit bana väg för »förstånd och eftertanka»; att den s. k.
lång-kathechesen eller Lindblornska katheches-förklaringen säges
»på kort tid inläras af hvarje barn, som kan läsa väl innan¬
till, detta till och med utan minnets öfveransträngande», samt
icke kan på något sätt »jemföra» med de minneslexor», sorn
föreläggas skolbarn i andra kunskapsämnen, och att slutligen
motionärernes förslag, att all utanläsning skulle upphöra med
lill-kathechesen, bör ogillas säger Utskottet, enär denna, till följd
af sin »korthet» lemnar »behöfliga läropunkter outvecklade.»
Utskottets förevarande resonnemang utvisar, att det föga
satt sig in uti de med kathechesundervisningen i skolorna före¬
nade omständigheter. Att den Lindblomska katheches-förkla¬
ringen, likasom hvarje annan, till barna-undervisning antagen
lärobok innehåller »sanningar» lärer väl ingen bestrida: der¬
om är icke heller fråga, utan om det sätt, hvarpå dessa »san¬
ningar» inpräglas i det unga sinnet. Första villkoret för ett
barn vid den ålder, som det är, då det börjar sin skolgång,
skall kunna förstå de sköna »sanningar», som vår religions¬
lära innehåller, är till en början, att dessa »sanningar» fram¬
ställas på ett med barnets fattningsgrad öfverensstämmande
språk i korta och tydliga frågor och svar. hvilka sednare det
efter afgifvandet tillkommer läraren att förklara. Allenast på
detta sätt blifva barnen bibringade en sann och lefvande kri-
stendomskunskap. hvilken deremot icke inhemtas af ett tank¬
löst inlärande och ett lika tanklöst uppläsande utantill af långa
stycken ur den Lindblomska katheches-förklaringen, aflfattade på
ett^förbistradt och för barnen ofattligt språk. Denna katheches-
läsning blir dem derigenom en leda, en verklig tortyr,
sorn dertill har det onda med sig, att den förtager deras lust
Deri i 8 Februari.
367
för läsning i andra kunskapsämnen, och hvarifrån deras första
och sista önskan är att blifva förskonade. Visserligen skulle
detta beklagliga förhållande minskas, om lärarens vid förhören
gingo mera skonsamt tillväga. Men huru .är det? hvarje stapp¬
lande på ett litet ord i den långa utanlexan anses sorn ett fel
i läsningen. I en trakt i Södermanland tiilgår vid kathechesför-
hören på följande sätt, lärjungarne uppställes i en halfcirkel
för att förhöras, läraren ställer då någon fråga på en af dem.
och ögonblicket efter det denna svarat, pekar läraren åt den
andra, tredje, fjerde, femte o. s. v. af lärjungarne, hvilka då
i tur och ordning skall raskt upprepa svaret, och den, hvil¬
ken icke är så snart färdig dermed, som fordras, kan afvisas
från stället. Är den afrista gossen eller flickan i den ålder, att
den skall gå i nattvardsskolan det året, kan man vara förvis¬
sad, att läraren i sträng ton tillsäger föräldrarne för barnet, att
bättre lära det sin katheches till ett kommande år, ty det in¬
nevarande kan det naturligtvis ej få komma med fram till
Herrans bord, och det blott för att barnet i rädsla ej genast
ihågkommit en utanlexa. Kan man val tänka sig att »san¬
ningar» på detta sätt inpreglas i det unga sinnet? Kan man
föreställa, sig att begäret till kristendoinskunskaps inhemtande
derigenom sporras? Om något bör och måste förslöa ett
barns minnes-kunskap, så är det att belasta ett sådant under
dess skoltid med utanlexor, som det icke förstår, affnttadepå
ett språk, hvari det icke kan intränga. Lärare och föräldrar
äro också derom ense. Utskottets yttrande, att den Lind¬
blomska katheches-förklaringen inläres på kort tid vederlägges
bäst deraf, att, ehuru barnen ifrån sitt 6:te å 7:de till sitt 14
å 15:de dr sysselsättas med utanläsning deraf, det likafullt
ofta hander, att nattvardsbarn icke admiteras till den Heliga
Nattvarden af här ofvan anförde skäl, eller att de ej hansina
utanlexor så korrekt, som presten fordrar.
Utskottets utdömande af den lilla katheehesen för dess
»korthet» skull är en upptäckt ny för dagen: kortheten är,
efter min tanka alla läroböckers förtjenst nemligen sådana, som
äro ämnade förstås. De tio Guds Bud, som Moses lemnade
sitt folk, är viii den på en gång »kortaste» och fullständigaste
lag, som sedan verldens skapelse blifvit skrifven; men just
derföre förstås den af en hvar, likasom den längst af alla kom¬
mer att efterlefvas.
På här anförda skal vågar jag härmed anhålla om åter-
remiss af detta Betänkande», tilläggande Lars Ersson att han
ville i öfrigt förena sig med Lundahl.
Sedan Talmannen upplyst, att det föredragna ämnet nu
vore före till behandling inom Med-Stånden samt tillika hem¬
368
Dan IS Februari.
ställt, att, om det vöre Ståndets mening att aflåta inbjudning
till Med-Stånden om dessa Stånds instämmande uti det beslut,
Bonde-Ståndet nu kunde komma att fatta, borde diskussionen
ej allt för mycket uttänjas neli inbjudningen dymedelst kom¬
ma för sent, fortsattes öfverlägguingen af:
Joseph Oscar Ahnqvist från Norrbottens Län, som yttrade:
»Om någonsin yttrandet: »bokstafven dödar, men anden
gör lefvande», kan tillämpas, så är det i denna fråga. Detta
yttrande synes mig vara en profetia icke allenast om kathol-
ska religionens andedödande, uttanlästa böner, utan ock om
den Svensk-Lutherska kyrkans all sann kristendom förqväf-
vande utanläsning af den långa och invecklade Lindblomska
förklaringen öfver lilla kathechesen. Begge omhuldas dock tro¬
get af dessa kyrkors presterskap, som icke vilja inse, att fol¬
ket, oaktadt all skicklighet i utanläsning, dock saknar den
sanna anda, sorn alitid är en ovilkorlig nödvändighet för en
sann kristendom.
Man får derföre ej undra, att personer, trängtande efter
en vidsträcktare upplysning i religionssaker, skilja sig från
en kyrka, som icke kan eller vill uppfylla deras andeliga be¬
hof. Att de ofta blifva bedragna i sin väntan är beklagligt,
men ännu beklagligare är det, att vårt presterskap hvarken
sjelf vill meddela, eller låta i skolorna meddela det uppväxande
slägtet en utförligare förklaring öfver kristendomens sanningar,
än som kan vinnas genom det papegojlika upprepandet af
Lindbloms Katheches,
Egen erfarenhet gifver oss troligen hvar och en fullt gil¬
tiga skäl' att förkasta Utskottets Betänkande. Mången torde
finnas, som fällt bittra tårar deröfver, att han ofta blifvit tvun¬
gen att omläsa denna Lång-katheches, som han redankan och
kunnat, deröfver, att han mäst omläsa dessa lexor, derföre,
att en trögare kamrat ej kunnat sina. Följden har blifvit, att
man fattat leda för denna Katheches, om ickeför den lära deri
förklaras. Beklagligtvis kan detta ofta hafva varit fallet.
Jag yrkar derföre, att Utskottets förslag måtte förkastas
och Herr Lallerstedts reservation antagas till den lydelse
Lundahl föreslagit.»
Häruti hördes Svensén från Kalmar Län instämma.
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Så snart fråga
uppstått eller uppstår om barnauppfostran, så måste vissa
grundsanningar antagas, hvarom ock alla äro ense. En af
dessa, är nödvändigheten af barna-förständets utveckling och
Den 18 Februari.
869
uppodling. Om sältet hur detta skall lämpligast och bäst ske»
är det, hvarom tvist alltid uppstår. I våra dagar synes man
hafva beträdt en oriktig väg i fråga om barnaundervisoingen.
Då Luther gjorde sin visitationsresa i Sachsen, fann han folket
derstädes mera liknande djur än tnenniskor. Det är ock en
af katholska kyrkans grundprinciper att hålla folket i okun¬
nighet uti religionssaker. Dymedelst bereder man kyrkan
mest allmosor och håfvor. Luther skref dä sin katheches. Det
var icke Luthers mening, att man skulle Jära sig den
utantill, utan han ville blott framlägga ett kort sammandrag
af religionens grundsanningar. Att dessa grundsanningar skulle
fästa sig i minnet var väl meningen, men icke att de blott
skulle fästa sig i minnet. Att detta sednare ock bör tagas i
anspråk såsom en bland själens funktioner är naturligt, men
icke ensamt. Erfarenheten gifver vid handen, att man icke
ostraffadt lägger an på en af själens förmögenheter och öfver-
anstränger denna. Man bör tvärtom i harmoni odla alla, min¬
net och förståndet, så val som känslan. De der många för*
klaringarne öfver Luthers katheches af Gagner, Svebilius, Säf¬
ström m. fl. äro ej lämplige att sätta i hand pä barn. En
kort lättfattlig Biblisk historia deremot vore ganska ändamåls¬
enlig. Den slår bäst i hufvudet på barnen och är i deras
smak, då de deremot hafva svårt*att begripa dogmatiska ar¬
beten m. m. Efter Bibliska historien, eller måhända i jemn¬
bredd med den, borde en lärobok i beskrifvande form läsas,
så bibringades nog barnen religions-sanningarne. Utanläsning
kan visserligen icke helt och hållet förekommas, men skilnad
är det uti utanläsningen, som den nu gar till, och uti den som
verkställes på sä sätt, att läraren söker att bibringa barnet en
liflig fattning och begrepp om, hvad det lärer sig. Då odlas
förståndet och minnet på samma gang. Då vi nu i 300 år
hållit på med vår kathechesutanläsning, så torde det väl vara
på tiden, att man tager ett steg framåt. Jag skall emellertid
nu inskränka mig till att instämma uti det framlagda försla¬
get, men jag ville dock gerna hafva deri något nämnt om
nödvändigheten af Bibliska historiens användande vid barna-
undervisningen i kristendom.”
Pehr Ostman från Vester-Norrlands Län: »Jag skall
vara kort. Jag instämmer med Lundahl och tror, att barnen
nog kunna bibringas religionens sanningar på annat sätt, än
genom utanläsningen i lång-kathechesen. Man vet, att barn, som
hafva svagt minne, hysa särdeles rädsla för denna katheches,
sorn hänger öfver dem som ett damoklessvärd. Om barnen
kunna lilla kathechesen utantill, så är detta nog, och de böra ej
Bonde-Sl:s Prot. vid 1859 — 60 årens Riksdag. IV 24
370
Den / 8 Februari.
ej afskräcka» frän religionen genom oerhörda utanlexor. Jag
vill ej vidare förlänga diskussionen.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län förklarade sig
instämma med Lundahl.
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Det är ej min
sak att förlänga diskussionen, dä sådant icke är behöfligt och
helst efter det Talmannen yttiat sig i fråga om inbjudning.
Jag instämmer med Lundahl, hvilken jag anser hafva utförligt
och väl utredt frågan.»
Vice-Talmannen Ola Svensson sade sig vara förekom¬
men af Rosenberg, mod hvilken Vice-Talmannen instämde.
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Atskillige
af de talare, som här yttrat sig, hafva till någon del uttryckt
de tänkesätt, jag i ämnet hyser, hvadan jag icke längre kan
upptaga Ståndets tid. Jag skulle dock önska, att den lärobok,
vi för närvarande ega, måtte fortfarande begagnas, åtminstone
intilldess en förbättrad sådan blifver antagen, enär jag fram¬
förallt vill, att enhet i kyrka och kristendom måtte bibehållas.
Att främsta reservanten, Kyrkoherden Otterströms reservation
varder af Ståndet antagen skulle jag sålunda gerna se, så
vida icke sjelfva Betänkandet i sin helhet bifalles.»
Carl Iwarson från Hallands och Olof Lagergren från
Gottlands Län instämde.
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Det gläder mig att
höra, det icke någon Ledamot inom detta Stånd vill förorda
Utskottets förslag i fråga om utanläsningen. Jag skall derföre
icke heller förlänga diskussionen, utan endast tillkännagifva,
alt jag instämmer med Landahl.»
Paul Andersson frän Jemtlands Län: »Jag afstår från
ordet och instämmer med Lundahl.»
Nils Svensson frän Blekinge Län skriftligen:
»Hvar och en, som älskar sitt fädernesland, är fiende till
alla sådana nyheter och förändringar, som icke innebära en
förbättring, utan snarare en försämring af det nuvarande till¬
ståndet.
Bland sådana onödiga, ja rent af förderfliga förslager, räk¬
nar jag dem, som föreslå belöningar för de tjenligaste läro¬
böcker, vid första undervisningen i kristendomen. Den värde
motionären har icke betänkt, att till det verk, som här är i
fråga, behöfs icke egentligen snille och smak jemte lärdom,
något, som i viss mån genom penningar, utmärkelser och tim¬
liga förmåner ej kan framlockas och uppöfvas, utan dertill for¬
dras Guds Anda och Hans gåfva, och den som i våra dagar
tror sig kunna köpa den med penningar, har redan fått svar
af Apostelen Petrus, så lydande: »Det du fördömd vore med
beh IS Februari.
371
<iiha penningar; efter du inenar, att Guds gåfva kati fäs fö t
penningar.» Apostlag. 8 kaj). 20 v. Jag hoppas, det Hederv.
Ståndet i valet mellan de två, motionären och Apostelen Pe¬
trus, instämmer med den sednare.
Hvad vidare beträffar utanläsningen af den så kal¬
lade lång-kathechesen, är jag ej af samma tanka som motio¬
nären med flere. Kunde, man antaga för sant, att hvad som
påbördas utanläsningen, att den är ett straff, en plåga, att. den
vållar försoffning, vanvård och afsmak för Guds Ord, okun¬
nighet och mer, då borde den visserligen afskaffas. Är detta
sannt, kan man tillskrifva utanläsningen af Guds Ord. så svåra
synder? Det står i Bibeln, att när lärjungame frågade: hvadan
kominer ogräset, flngo de af mästaren svaret: det häfver
ovännen gjort Motionären åter svarar: detta häfver utanläs¬
ningen af Lindblomska kathecbesen gjort. Barn, föräldrar och
lärare äro oskyldige, utanläsningen vållar det. Hvem skall
man nu bifalla, Mästaren eller motionären?
Kathechesen är icke längre, än att ett barn med vanlig
fattningsgäfva kan lära den, utan att öfveransträngas, till
sitt 9:de eller 10:de år. Hon innehåller; hvad tnenniskan
behöfver veta och tro, för att blifva lycklig och dö saligt.
Ingenting är i den öfverflödigt, och då de sanningar, den inne¬
håller, betinga tidens lycka och evighetens salighet, kan man
icke lemna åt det starka bama-minnet något bättre och mer
vinstgifvande, än katheehesens lärdomar, uppfattade i bestämda
och tydliga ordalag. Man vet i det hela icke mer, än man
minnes, och begreppet, om det icke har tydliga ord, är en tftc-
kenbild med föränderliga gestalter.
Äfven skulle nattvards-beredelsen bli till tiden obegränsad.
Den ene skulle fordra det och den andra ett annat kunskaps-
mått. Och den nattvards-villige, sorn när barnet lärt sig ka¬
thechesen och blott behöfver få det på ett eller annat ställe
oförstådda närmare förklaradt och lagdt på hjertat, som nu kan
medhinnas på ^ eller ^:dels år, skulle kanske kräfva 2 å 3
år, till stort besvär både för barn och föräldrar, utan att ändå
lemna bättre resultater. Ju iner man förändrar ordalagen vid
barna-undervisningen, ju mindre lär barnet.
Af aila dessa skäl kan jag ej annat än bifalla Betän¬
kandet.»
A. W. Uhr från Nerikes Län: »Jag skall icke vara mång¬
ordig. Majoriteten i Utskottet har erkänt, att utanläsningen
kan drifvas så långt, att den kan blifva skadlig. Detta är
dock något och jag tror till och med, att sista taiareO har gjort
enahanda erkännande. Denne har talat om nyheter. Icke är
det någon nyhet att läsa så, att man förstår, hvad man läser. La-
372
Dea 18 Februari.
ther sjelf ville icke, alt man skulle lära sig kathechesen utantill,
utan han ville, att man skulle liisa flen så, att man förstod
den. I de äldre upplagorna står det icke heller att man skall
lära sig kathechesen utantill och sedermera lara förstå den,
utan tvärtom. I dem finnes en föreskrift för barnalärare der¬
om, men i de sednare upplagorna har denna föreskrift blifvit
utesluten. Begreppet hör först öfvus, hvarefter minnet begag¬
nas. Sista talaren omförmälte, att man kari på 2 ä 3 år lära
sig lång-kathechesen utantill. Ja bevars! Jag minnes ett barn,
som vid 6 års ålder kunde kathechesen ifrån perm till perm.
Detta hindrade likväl icke, att, då det skulle läsa sig fram till
sin första nattvardsgång, sådant lät sig göra icke utan stor
svårighet. Det man begriper riktigt, glömmer man icke, men,
hvad man icke begriper, glömmer man lätt. Jag skall in¬
skränka mina önskningar i förevarande fäll dertill, att Kongl.
Majit ville lemna föreskrifter, i likhet med hvad tillförene i äldre
katheoheser varit fö re sk rifve t.”
Sven Johansson frän Elfsborgs Län instämde.
Jahan Petter Andreasson från Elfsborgs Län: »• Jag vill
blott tillkännagifva, att jag, såsom Utskotts-ledamot, deltagit i
det oss nu förelagda beslutet samt att jag gillar detsamma af
egen öfvertygelse neli på de skäl, Utskottet anfört. Uti min
hemort har icke någon olägenhet försports af den öfverklagade
utanlasnirigen.»
Erik Ersson och Erik Hansson från Gefleborgs, E. M.
Falk från Skaraborgs Sandstedt från Jönköpings, Lars Gu¬
staf Andersson frän Elfsborgs. Gross och Olof Aodersson
från Kalmar, Per Eriksson och Per Persson från Vermlands
samt Jöns Persson från Blekinge Län förklarade sig instäm¬
ma uti do åsigter, Lundahl förfäktat.
Johannes Andersson från Elfsborgs Län: v Jag hem¬
ställer till Ståndet, huruvida det kan vara skäl att förkasta
den katheches, vi nu ega, innan vi få se, hvad vi få i stället.-»
I fråga särskildt om utfästande af belöningar för de tjen-
ligaste läroböcker vid den första undervisningen i Kristendo¬
men yttrade:
Rosenberg; ».»Då vi hafva att vänta förslag till en dylik
undervisningsbok, sorn blifvit pa Kongl. Ma:jts nådiga befall¬
ning. af dertill utsedd kommitté, utarbetndt och vid inneva¬
rande Riksmöte till Högvörd. Preste-Ståndets förnyade gransk¬
ning öfverlemnadt. så synes mig vara bäst, att ej gå detta förslag
i förväg, utan godkänna detta moment af Betänkandet.»
Nyqvist■. »Jag är af motsatt åsigt med föregående ta¬
lare. Det är godt och väl, att vi hafva ett katheches-förslag
att vänta, men vi böra icke derför vara så sparsamma, att vi
Den 18 Febi aari.
373
förebyggn vidare arbeten i den vägen. Det kan finnas flera
skickliga intin, som af intresse för ämnet skrifva i detsamma
oell sädana blifva genom heders-belöningar äggade att fram¬
träda.»
Uhr: »Jag har i detta fall lika åsigt som Nyqvist. Om
vi ock hafva ett förslag att vänta, tror jag dock, det kan tåla
vid att utsätta belöningar för andra förslag i den vägen. Sista
Riksdag hade man ocK ett dylikt förslag, hvilket dock sön-
derrefs. Det kan gå med detta så äfven, ochjatt så inträffar,
är icke osannolikt, helst man vet, att bolags-arbeten sällan duga
till något. Täflan framlockar bättre arbeten.»
Lundahl: »Om nu det of oss väntade förslaget är godt
och blifver antaget, så komma vfil kommitte-ledamöterna och
begära belöningar, enäKvi synas vilja vara frikostiga derutin¬
nan, och detta oaktadt de arbeta för dagspenning. Jag anser,
att vi gerna kunna vänta till nästa Riksdag i detta fäll och
alltså nu bifalla momentet.»
Rosenberg: »Det är icke många Riksdagar, sedan belö¬
ning utdelades för ett dylikt arbete af Flodman. Skulle det
till Preste-Ståndets granskning afgifna förslaget af Ständerna
förkastas, så kan man på grund af § 56 Riksdags-Ordningen
då väcka uy motion i ämnet, och jag tror fördenskull, att frå¬
gan nu gerna kan falla samt på så sätt återupptagas, derest
sådant blifver behöfiigt.»
Flera Ledamöter af Ståndet hördes häri instämma.
Uhr: »Med afseende å hvad Rosenberg nu yttrat, vill
jag ock nu låta frågan örn belöningen för nya undervisnings¬
böcker i kristendomen talla, men jag vill ej hafva den skjuten
åsido till nästa Riksdag.»
Anders Gudmundsson: »Lika med Lundahl anser jag
det icke vara på sin plats, att nu bevilja premier i berörde
afseende, innan man sett förslaget, som är utarbetadt. Det
vore att vi3a alltför stort misstroende til! deni, som af nit för
religionen företagit sig att utarbeta eit sådant förslag. Jag
vill alltså bifalla momentet.»
Efter sålunda fulländad öfverläggning biföll Ståndet, uppå
proposition af Talmannen, den del af det nu föredragna Be¬
tänkandet, som afsåg frågan om utfästande af belöningar för
de tjenligaste läroböckerna i kristendomen.
Talmannens härefter framställda proposition på bifall till
Utskottets förslag, i fråga om inskränkning i katheches-utan-
läsningen, blef med blandade ja och nej besvarad, hvadan, och
då votering begärdes, följande voterings-proposifion uppsattes,
justerades och antogs:
374
Den f <? Februari.
Den, sorn bifaller, hvad Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet i Betänkandet N:o 28 föreslagit, i afseende på kathe-
ches-utanläsning, röstar
Ja ;
den det ej Vill, Bistar
Nej;
Vinner nej, då har Ståndet för sin del beslutat, att Ri¬
kets Ständer ina hos Kongl. Maj:t anhålla, att vid första kli —
stendoms-undervisningen så inom församlingen sorn vid folk-
och elementar-skolorna endast må användas Luthers lilla ka-
theches jemte nödig bibel-förklaring och följaktligen utanläsning
af den Lindblomska katheehes-förklaringen, eller den sorn i dess
ställe må varda antagen, upphöra och denna i stället blott tilt
ledning för lärarne oell såsom läsebok för barnen begagnas.
Voteringen i vanlig ordning anställd, utföll med 27 ja
och 57 nej; i följd hvaraf Ståndet fattat sitt beslut i öfver¬
ensstämmelse med nej-propositionens innehåll.
Ståndet beslöt härefter, att medelst utdrag af Protokollet,
sorn genast expedierades, vördsamt och vänligen inbjuda Med-
Stånden att i detta beslut sig förena.
» § 3.
Vid ånyo skedd föredragning af Stats-Utskottets Utlå¬
tande N:o 57, i anledning af motion om eftergift af f. d.
Landskamererare*!, S. Lindberg ådömd ersättnings-skyldighet
yttrade:
Pehr Eriksson från Vermlands Län: »Ehuru, ifråga em
dylika eftergifter, det sällan förekommer så bevekande om¬
ständigheter för en sådan, som här nu är fallet, skall jag dock,
då jag samtalat vid Utskotts-leda möter af vårt Stånd och
genom dem kommit till den öfvertygelse, att med en ater-
remiss intet skulle vinnas, afstå från att påyrka sådan; men
man må icke förtänka mig, som är motionär i frågan, att jag
icke är nöjd med det resultat, hvartill Utskottet kommit, helst
det är en välfärdssak för mannen ifråga. Jag önskar förden¬
skull, att Utskottets hemställan ieke måtte bifallas, utan att
Ståndet ville låta vid den bero.»
Lars Grustaf Andersson från Elfsborgs samt Johan Lek¬
berg från Nerikes Län instämde.
Pehr Ostman från Vester-Norrlands Län: »Äfven jag
begärde, att. detta Utlåtande måtte få hvila på bordet. Af
Utlåtandet kan man finna, att saken är invecklad, att den
gamle mannen, måhända, bör hjelpas, oell att sådant kan möj¬
ligen ske framdeles, om Ståndet låter med Utskottets hem¬
ställan bero.»
Den 18 Febr narf.
375
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Lön: »Jag förme¬
nar, att man icke kan med skal låta vid Utskottets föreva¬
rande hemställan bero, utan bör den bifallas, helst Lindberg
fått tillgodonjuta all den eftergift honom vid seduaste Riksdag
beviljades.»
Utlåtandet blef härefter, uppå. proposition af Talmannen,
utaf Ståndet bifallet.
§ 4.
Föredrogs Stats- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Utlåtande N:o 5, i anledning af vackt motion om
anslag till uppförande af en led-fyr vid inloppet till Warbergs
hamn.
Härvid yttrade:
Anders Gudmundsson från Hallands Lån: »Ehuru jag
föreställer mig, att Ståndet icke fäster sig vid, hvad jag i detta
ärende ämnar anföra, vill jag dock, då jag tillhör orten, säga
några ord. Den ifrågasatta led-fyren skulle ej komma staden
Warberg tillgodo eller särdeles gagn, i hvilket fall staden
gerna sjelf kunde bekosta en sådan, utan de sjöfarande fmgo
af den nj7tta och möjligen kunde den förekomma spillningen
af många menniskolif. Det är på sådan grund jag hemställer,
att Utlåtandet måtte återremitteras, om Ståndet så för godt
finner.»
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län: »Jag får
upplysa, att Warbergs stads innevånare ingått till Kongl. Maj:t
med begäran om en framställning till Ständerna om anslag i
berörde afseende, men att Kongl. Maj:t icke funnit skäl göra
en sådan framställning, derföre att beloppet, som ifrågasattes,
är så litet, att stadsboerne gerna sjelfva på egen bekostnad
kunna bygga fyren, helst de kunna framdeles taga ersätt¬
ning för dessa kostnader af dein, sorn besöka hamnen. Jag
påyrkar bifall till Utlåtandet, särdeles som det vore ett vådligt
prejudikat att låta Staten bygga särskilda bakar för vissa, städer.»
Flera ledamöter af Ståndet instämde.
Nils Svensson från Blekinge Län: »Sorn jag deltagit i
beslutet inom Utskottet i förevarande fråga, vill jag upplysa,
att inom Utskottet icke någon röst höjde sig för bifall till
motionen, utom reservantens. Det kan förthy omöjligen något
vinnas med en återremiss, hvadan det är bäst bifalla Utlå¬
tandet.»
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Af de skäl Ut¬
skottet anfört för sin förevarande hemställan, är det klart, att
en återremiss skulle tjena till intet. Utlåtandet bör, efter mitt
förmenande, bifallas. Det är ganska riktigt, oft staden War-
376
Deri y 8 Februari.
berg ingått till Kongl. Maj:t med begäran om framställning
till Ständerna om anslag för fyrens byggande; men denna
begäran har Kongl Maj:t på ganska giltiga skäl afslagit.»
Utlåtandet blef härefter af Ståndet bifallet.
§ 5.
Vid föredragning af Stats- samt Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets Utlåtande N:o 6, i anledning af väckt
motion om befrielse för Rotehällarne vid Kavalleriet i Jemt¬
land från skyldigheten såväl att bidraga till sadelmunderin¬
gens anskaffande och underhåll, som att underhålla ryttare-
hästarne under tnarcherne mellan mötes- och mönstrings-
ställena samt sqvadronernas samlingsplatser, yttrade:
A. W. Uhr från Nerikes Län: »Just af det skäl reser¬
vanten i Utskottet ongifvrt för ogillande af ena momentet i
Utlåtandet, vill jag godkänna detsamma.»
Johan Irönn från Jönköpings Län: »Jag vill mod tack¬
samhet bifalla Utlåtandet, under förhoppning, att rusthållarne
för Smålands Hussarer vid en kommande Riksdag blifva på
samma sätt ihågkomne.»
Utlåtandet bifölls.
§ 6.
lill bordläggning första gängen anmältes Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkanden N:ris 29 och 30.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utskottet Rikets
Ständers Revisorers Berättelse om verkställd granskning af
Stats-Verkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för år 1857 jemte de i an¬
ledning af samma Berättelse af vederbörande embetsverk af-
gifna underdåniga Utlåtanden.
§ 8.
Lades till handtingarne ankomne Prot.-Utdr., från:
Högloft. Ridd. och Adeln, N:ris 170—172.
Högvörd. Preste-Ståndet, N:ris 180—191 samt
Vällofl. Borgare-Ståndet, N:ris 173—174.
Ståndet åtskiljdes kl. half till 2 e. m,
Ut supra.
In fidem
N. A. Fröman.
Den £2 Februari.
377
Den 22 Februari.
Plenum kl. iO f. in
§ I-
Protokollet för den 15 i denna månad justerades och
godkändes.
Anmäldes och inbeledsagades på öfligt sätt Stats-Rådet
och Kommendören Herr G. Lagerstråhle, hvilken till Ståndet
öfverlemnade Kongl. M«j:ts följande nådiga Propositioner och
Skrifvelse:
l:o om anslående af hyresersättning åt Länsmännen i
Frosta härads östra distrikt samt Färs härads norra och sö¬
dra distrikt af Malmöhus Län, emot afträdande till Statsver¬
ket af deras boställs-lägenheter;
2:o angående Jemtlands roterings-kassas befrielse från
allt bidrag till anskaffning och underhåll af beklädnaden vid
Jemtlands Hästjägare-korps ;
3:o om anvisande af årligt anslag för uppehållande af de
ä Ölands vestra kust inrättade färjeplatserna Röhälla, Färjesta¬
den och Beyershamn ;
4:o i anledning af Carl Henrik Hultenbergs underdåniga
ansökning om eftergift af 1857 och 1858 årens arrende för
Kungsladugården Borgholm ;
5:o om beviljande af anslag till uppsättning af utrednings¬
persedlar för det invid hufvudstaden uppförda Hospital för sin¬
nessjukas vård samt till denna inrättnings första ordnande oell
förvaltning : samt
6:o angående väckt fråga om förhöjning i ersättningen
till svaga Soldat-rotar.
Sedan Talmannen förklarat, det högstberörda nådiga Pro¬
positioner och Skrifvelse skulle af Ståndet i grundlagsenlig ord¬
ning behandlas, samt anhållit, det Herr Stats-Rådet och Kom¬
mendören behagade till H. M. Konungen återföra uttrycken
af Bonde-Ståndets undersåtliga vördnad och tillgifvenhet, af-
378
Den SS Februari.
trädde Herr Stats-Rådet, på vanligt sätt utbeledsagad af flera
Ståndets Ledamöter.
§ 3.
Nils Olsson från Malmöhus Län fick på begäran ordet och
yttrade : »Då det ofta inträffat, att det icke finnes ett tillräckligt
antal af Ledamöter i Utskotten, har jag ansett mig böra till Ståndet
hemställa, huruvida icke, till förekommande af dylikt inträf¬
fande, Ståndets främste Ledamot i hvarje Utskott kunde be¬
myndigas, att vid sådana tillfällen tillkalla såsom Ledamot,
hvilken af Ståndets medlemmar som Helst, utan afseende pä,
om denne är Ledamot eller Suppleant i annat Utskott.»
Johan Pehrsson från Upsala Län: »Jag tror, att Stån¬
det redan förut fattat beslut härutinnan, så att det nu väckta
förslaget är öfverflödigt.»
Per Erik Andersson från Vestmanlands Län: »Hvad
Nils Olsson nu föreslagit, kan jag icke biträda, ty då i hvarje
Utskott finnes suppleanter, hvilka, i händelse ordinarie leda¬
mot har förfall, kan inträda, anser jag det ingalunda vara i
sin ordning, utan tvärtom oskickligt, att inkalla ordinarie Ledamot
från ett Utskott till tjenstgöring i ett annat, hvarföre jag helt
och hållet bestrider förslaget.»
Matts Pehrsson frän Stockholms Län m. fl. ledamöter
instämde.
Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län: »För
min del fror jag Nils Olssons förslag icke böra antagas, ty
så länge suppleanter finnas att tillgå, böra de först inkallas.»
Nils Olsson: »Uti ett Utskott kunna frågor förekomma
af sådan beskaffenhet, att hvarken de ordinarie Ledamöterna
eller Suppleanterna kunna riktigt förstå och bedöma densam¬
ma, och vid behandlingen af sådana frågor kunde det icke
vara utan nytta, att inkalla någon ledamot af Ståndet, oak¬
tadt han icke är Ledamot af det Utskott, som behandlar en
sådan fråga. Om t. ex. vid tolagsfrågans behandling Nils
Larsson från Jemtlands Län finge inträda såsom Ledamot i
Bevillnings-Utskottet, är jag fullt öfverfygad, att han, bättre
än någon annan af detfa Stånds ledamöter, skulle kunna för¬
svara den motion, som han i denna fråga väckt.»
Lundahl från Skaraborgs Län: »Om någon framträder
och vill befordra ett förslag, som vid föregående Riksdag an¬
setts nyttigt och ändamålsenligt, bör sådant icke benämnas
oskickligt. Vid eft tillfälle har jag anmodat en Ståndskamrat,
att i mitt ställe ingå uti Ekonomi-Utskottet och kan icke
finna, att jag derföre åtburit mig oskickligt, och när jag dess¬
utom vet, aft de andra Riks-Stånden så gå till väga, som
Den 22 Februari.
379
Nils Olsson nu föreslagit, att äfven Bonde-Ståndet måtte göra,
förenar jag mig med honom.»
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län: »Jag
kan icke gilla det framställda förslaget, ty Suppleanternas rätt
trädes derigenom för nära, utan jag anser, att de, som blifvit
valda till Ledamöter eller Suppleanter i ett Utskott, böra i
samma förblifva och Suppleant inträda, så snart ordinarie Leda¬
mot har förfall.»
Håkan Olsson från Christianstads Län: »Jag instämmer
med Olaus Eriksson och vill icke såsom allmän princip god¬
känna, livad Nils Olsson föreslagit, men icke desto mindre
vill jag medgifva, att Nils Larsson måtte under tolagsfrågans
behandling i Bevillnings-Utskottet fungera såsom Ledamot i
nämnde Utskott.»
Nyqvist från Vermlands Län: »Då Nils Olssons förslag
höres gå derpå ut, att det endast i sådana fall, då det för
någon viss fråga anses nödigt, må vara främste Ledamoten i
ett Utskott tillåtet, att inkalla till Ledamot i Utskottet medlem
af Ståndet, hvilken icke förut är Ledamot eller Suppleant i
nämnde Utskott, biträder jag förslaget, helst jag har mig be¬
kant, att Ledamöter af andra Riks-Stånd ofta nog byta med
hvarandra Utskottsgöromål, troligen af det skäl, att de på så¬
dant sätt skola få de inom deras Slånd väckta motioner bättre
försvarade. Om man fäster sig specielt vid frågan om tola¬
gen, tror äfven jag, att icke någon af detta Stånds Ledamöter
kan bättre, än Nils Larsson, utreda den, och jag vill derföre,
att Ståndet måtte bestämma, att, när Ståndets Ledamöter i
Utskott anse nödigt tillkalla motionären, främste Ledamoten må
hafva rätt dertill.»
Lagergren från Gottlands, Paul Andersson från Jemt¬
lands och Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs Län m. fl.
instämde.
Svensén från Kalmar Län: »Jag protesterar mot den
beskyllning, som här blifvit framkastad, att det väckta försla¬
get är oskickligt, samt förenar mig uti, hvad Nyqvist yttrat.
Då Nils Olsson icke föreslagit något, som är oförenligt med
Grundlagen, är det sorgligt erfara, att åsigterna i denna fråga
skola vara så olika inom Ståndet»
Pehr Erik Andersson: »Jag kunde aldrig föreställa mig,
att mitt uttryck skulle så illa upptagas, men då jag bevistat
fyra Riksmöten, der aldrig någon sådan förflyttning, som Nils
Olsson nu föreslagit, egt rum, och då Riksdags-Ordningen
dessutom foreskrifver, att hvarje Utskott skall inom slutna
dörrar behandla dithörande frågor, kan jag icke frångå den
åsigt, jag förut uttalat. Oaktadt jag icke kan bestrida, att
380
Den 22 Februari.
inom Ståndet finnas olika förmågor, tiar jag dock det förtro¬
ende för mina kamrater, att de, hvar och en inom sitt Ut¬
skott, göra livad i deras förmåga står för framgång åt den
sak, hvilken de anse nyttig, men om Nils Olssons förslag
skulle vinna gehör, skulle det kunna inträffa, att ett visst parti
kunde sammanrota sig och på sådant sätt i Utskottet genom¬
drifva en sak, som kanske flertalet af Ståndets Ledamöter icke
önskar. Man har sagt, att andra Stånd gå till väga på samma
sätt, som Nils Olsson nu föreslagit, men det kommer sig der¬
utaf, att de Stånden äro så fåtaliga, att de icke kunna till¬
sätta så manga Suppleanter i hvarje Utskott, som äro behöf-
liga, hvilket icke är händelsen med Bonde-Ståndet. Om Nils
Larsson sjelf framställer den önskan, att han får såsom Leda¬
mot i Bevillnings-Utskottet öfvervara tolagsfrågans behandling,
så har troligen icke någon af Ståndskamraterna något att der¬
emot invända, åtminstone vill jag, för min del, medgifva det,
men endast med det vilkoret, att han sjelf uttalar sin önskan.’»
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »För min del
tycker jag, det vara bäst, att vi vid denna Riksdag gå till
väga på samma sätt, som vid den föregående, ty, om Ståndet
nu skulle besluta, att den främste ledamoten i hvarje Utskott
skall ega rätt att inkalla, hvilken han behagar, så skulle vi ju
gå Elektorerna i förväg. Så mycket af den gamla ordningen
höra vi qvarhålla, att de, som blifvit tillsatta att välja Leda¬
möter och Suppleanter i Utskotten,' varda dervid bibehållna,
ty, om Utskottet anser nödigt att uti någon fråga höra mo¬
tionären, så kan den ju, likasom vid föregående Riksdagar, en
eller annan gäng inträffat, tillkallas. Den fråga, som några
föregående talare omnämnt, är icke af så särdeles stor vigt,
ty den gäller ju endast, huruvida städerna skola erhålla tolag
eller icke. Jag önskar således, att den gamla ordningen hi-
behälles och att Elektorerne måtte i denna, likasom uti andra,
dylika frågor, få beslutanderätt, och jag tror, att genom an¬
tagande af Nils Olssons förslag, man icke kan bereda någon
fråga bättre eller sämre framgång, utan man åstadkommer
endat mera trassel dermed.»
Ostman och Pehr Mattsson från Vester-Norrlands samt
Johannes Pettersson från Kronobergs Län instämde.
Falk: »Jag instämmer med Nils Oisson och är icke så
egenkär, att jag anser de Ledamöter af Ståndet, som äro Le¬
damöter i ett Utskott, just skola bäst hafva reda på och v^ra.
hemmastadda uti de frågor, som af Utskottet behandlas. Åt¬
minstone i detta enstaka fall önskar jag, att Nils Olssons
förslag måtte antagas.»
Den $2 Februari.
381
Almqvist frän Norrbottens Län: »Jag vet icke, hvarföre
Nils Olssons förslag skall så illa upptagas, ty, de ordinarie
Utskotts-ledamöterna i all ära. tror jag deni dock icke kunna
hafva fullkomlig insigt uti alla de frågor, som behandlas af
det Utskott, hvaruti de äro Ledamöter. Jag anser således, att,
om främsta Ledamoten i ett Utskott vill vid en frågas behand¬
ling tillkalla den, som är ordinarie ledamot, uti ett annat Ut¬
skott, hinder derföre icke bör möta, till följd hvaraf jag ön¬
skar framgång åt Nils Olsson förslag.»
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »En föregående
talare, Nyqvist, har så tydligt och klart framställt rätta för¬
hållandet och uttalat min åsigt, att jag icke har något att
tillägga eller taga derifrån, och jag kan icke förklara, hvar¬
före icke Bonde-Ståndet i detta afseende skall kunna följa
samma princip, som de andra Stånden. Uti Banko-Utskottet,
hvaraf jag är ledamot, har jag sjelf erfarit, att, då frågan om
vexelköp der förevar, Vice Talmannen i Borgare-Ståndet,
Herr Schwan, inträdde såsom Ledamot och deltog i Utskottetsöf-
verläggningar i stället för ordinarie Ledamoten, Herr Wallenberg,
hvilken satt vid hans sida och afhörde öfverläggningen. An¬
ledningen till detta ombyte kan, efter mitt sätt att se saken,
icke hafva varit någon annan, än att Herr Schwan an¬
sågs hafva bättre reda, än Herr Wallenberg, på vexel-affärer.
Så, är ock förhållandet med många frågor, som röra Bonde¬
ståndet nära, och der det icke är tillfyllestgörande att endast
rösta ja eller nej, utan der man måste med allvar uppträda
och utreda frågan. Hvad tolagsfrågan beträffar, så tror jag
icke, att någon af detta Stånds Ledamöter har så god reda på
den, som Nils Larsson, och derföre torde hans närvaro vid
frågans behandling i Utskottet, vara af väsendtlig nytta. Sjelf
har jag väckt en ganska vigtig motion, angående de Halländ¬
ska kyrkohemmanen, och kan icke förmoda, att mig kan
vägras inträde i Utskottet under den frågans behandling, ty
det lärer väl, med undantag af Anders Gudmundsson, icke
finnas någon inom Ståndet,, sorn har bättre reda på den frågan,
än j ig. Jag gillar Nils Olssons förslag.»
Nils Magnus Pettersson från Kalmar instämde.
Ryqvist: »Att andra Stånd tillåta ombyte af Ledamöter
i Utskott, har jag mig bekant, tv, i stället för Herr Sundblad,
sorn är ordinarie ledamot på första afdelningen i Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, tjenstgjorde Herr Lallerstedt
vid de tillfällen, då den s. k. Norrska frågan behandlades,
utan att, åtminstone såvidt jag har mig bekant, Herr Sund¬
blad anmält förfall eller varit sysselsatt i något annat Utskott,
och om någon skulle betvifla denna min uppgift, så kan den
382
Den $2 Februari.
dock vitsordas af Utskottets öfrige Ledamöter. Jug vet således
icke, hvarföre icke Bonde-Ståndet skall kunna gä till väga
pä samina sätt, för att söka vinna framgång åt sina önsknin¬
gar. Det af Nils Olsson framställda förslaget vill jag ändra på
det sättet, att Ståndets Ledamöter i hvarje utskott skola vara
berättigade, derest de finna sådant nödigt, att, genom sin
främste ledamot, till Utskottet inkalla motionären eller annan
medlem af sitt Stånd, som anses hafva bättre kännedom uti
en förekommande fråga, än de ledamöter, som förut finnas i
Utskottet. En ledamot har nyss yttrat, att motionären bör
sjelf göra framställning om sitt berättigande att få inträda så¬
som Ledamot i ett Utskott, då någon af honom väckt fråga
skall till behandling förekomma: men motionären kan ofta nog
vara så grannlaga» att han ieke gör det, och derföre anser
jag Nils Olssons förslag, ined den af mig föreslagna ändrin¬
gen, böra antagas; ty på sådant sätt varder allt missbruk
förebygdt.»
Vice Talmannen Ola Svensson, Rosenberg från Christian¬
stads och Johan Petter Andersson från Elfsborgs Län in¬
stämde.
Johannes Nilsson: »Om Nils Olssons förslag varder
antaget, så vore det att förklara, att icke några Suppleanter
finnas, och således skulle de medlemmar af Ståndet, som be¬
vista första Riksdagen och hvilka merändels väljas till Supple¬
anter i Utskotten, aldrig blifva till tjenstgöring inkallade. Jag
kan således icke godkänna Nils Olssons förslag annorledes,
än med den ändring, som Nyqvist föreslagit, att Bonde-Stån¬
dets Ledamöter i ett Utskott må hafva rätt, om de så finna
nödigt, att inkalla motionären; men, om man utsträcker denna
rätt längre, så förnärmas Suppleanterne.»
Lönn, Sandstedt, Johannes Andersson och Sven Gustaf
Johansson från Jönköpings, Olof Pehrsson och jErik Hans¬
son frän Gefleborgs, Johan Pettersson från Kronobergs, Smed¬
berg och Johannes Andersson från Elfsborgs, [Torkel Nilsson
från Christianstads samt Erik Christensson från Götheborgs
och Bohus Län, m. fl., instämde.
Pehr Erik Andersson: »Jemte det jag vidhåller, hvad
jag förut yttrat, att det icke är riktigt att taga ordinarie
Ledamot i ett Utskott, till Ledamot uti ett annat, vill jag upp¬
lysa, att vid alla föregående Riksdagar, som jag bevistat, så
tillgått, som Nyqvist föreslagit, att om någon motionär velat
infinna sig i Utskottet och meddela upplysningar, Utskottet
varit tacksamt, oeh alldeles icke lagt några hinder i vägen
derför. Vid ett föregående sammanträde, då tolagsfrågan
behandlades i Utskottet, afstod jag min plats till Nils Larsson,
Den Si Februari.
hvilken i mitt stalie inträdde, oeh jag är villig att äfven nä¬
sta gång göra detsamma, men gamla ordningen bör qvarstå;
ty, om jag är vald till Ledamot i ett Utskott, så bör jag också
vara det. Det är således icke af egennytta, som jag motsätter
mig förslaget, men det är alldeles öfverflödigt, ty, om någon
har en vigtig fråga, som skall af Utskottet behandlas, behöf-
ver han endast till en af sina kamrater i Utskottet uttala
sin önskan att få öfvervara dess behandling, och jag är för¬
vissad, att icke något hinder skall möta för hans inträde i
Utsk ottet.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: v Jag biträder i så
måtto Nyqvists förslag, att motionären, men icke någon annan,
må kunna inkallas. Vilkoret för ett sådant inkallande bör
derjemte vara, att motionären sjelf vill ingå såsom Ledamot i
Utskottet och att han icke är hindrad på annat ställe.»
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus, Per Ers¬
son från Gefleborgs, Pehr Pehrsson och Anders Jonsson från
Vermlands, Lekberg från Nerikes och Anders Jonsson från
Skaraborgs Län instämde.
Nils Olsson instämde med Nyqvist.
Lundahl: »Meningen med det nu väckta förslaget kan
aldrig vara att utestänga suppleanterne från deltagande i Ut¬
skottens öfverläggningar, utan tvärtom att äfven bereda dem
tillfälle att deruti deltaga, ty säkerligen hafva många supple¬
anter väckt motioner, som äro af den vigt, att de gerna vilja
öfvervara deras behandling i Utskotten. Förslaget innehåller
ju ingenting annat, än atl främste Ledamoten i hvarje Utskott
skall berättigas att, der sä nödigt aktas, inkalla motionären och
jag tror, att, om vi fatta ett beslut i enlighet dermed, de andra
Stånden icke skola göra någon anmärkning deremot, enär de
sjelfva redan gå tillväga på det sättet.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Denna fråga
är af så medlidsam beskaffenhet, att vi icke böra längre bråka
med densamma. Vid förra Riksdagen var äldste Ledamoten
i hvarje Utskott berättigad att anmäla mofionären för erhål¬
lande af tillträde till Utskottets öfverläggningar, och jag hem¬
ställer, om man icke äfven vid denna Riksdag kan gä tillväga
på samma sätt, ty det är ieke förnärmande hvarken för äldre
eller yngre medlemmar, men har det goda med sig, att många
frågor derigenom blifva bättre utredda.»
Nyqvist: »Jag borde måhända icke så strängt hålla på
mitt förslag, men jag tror det vara riktigt i sin helhet. Såsom
Heurlin uppgifvit, har Herr Schwan deltagit uti Banko-Ut¬
skottets öfverläggningar, i stället för Herr Wallenberg, utan
tvifvel endast derföre, att Borgare-Ståndets rätt på det sättet
384
Den 22 Februari.
skulle bättre bevakas, och då Bonde-Ståndet äfven kan hafva
frågor, sorn mycket nära röra detsamma ocli dess rättigheter,
måste jag vidhålla, hvad jag förut föreslagit.»
Lönn från Jönköpings Län: »Jag förstår icke, huru Lun¬
dahl kan påstå, att Suppleanternes rätt, genom antagande af
Nils Olssons förslag, iaktages. För min del tror jag händel-*-
sen blifva aldeles motsatt, om främste Ledamoten berättigas
att till Utskottet inkalla hvilken som helst.»
Pehr Erik Andersson: »Genom antagande af det ifrå¬
gavarande förslaget, skulle vi fatta beslut, som är stridande
emot Grundlagen, hvilken innehåller, att Utskottets Ledamöter
och Suppleanter skola utses genom Elektorer. För öfrigt vet
jag, såsom förut nämndt är, att Utskotten vid föregående Riks¬
dagar, för upplysningars erhållande, tillkallat motionärerne,
när sådant funnits nödigt.»
Diskussionen var fulländad och blef ifrågavarande fråga,
uppå derom af Talmannen framställd proposition, öfverlemnad
till behandling af Ståndets Elektorer.
§ 4.
Vid förnyad fördragning af Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottets den 18 i denna månad bordlagda Betänkande
N:o 29, i anledning af väckta motioner om att användande
af kroppslig aga vid undervisningen i de allmänna skolorna
måtte aldeles förbjudas, eller ock att till § 53 af nu gällande
Kongl. Stadga för elementar-läroverken i Riket, en särskild
straffbestämmelse må tilläggas för lärare, som sådan aga obe¬
hörigen utdelar, uppstod diskussion, dervid följande Ledamöter
begärde ordet och yttrade:
Nyqvist: »Jag önskar få i protokollet antecknadt, att
jag icke delat pluralitetens i Utskottet åsigt i det sednare mo¬
mentet af detta Betänkande, ty jag kan icke finna det vara
i sin ordning, att lärare i skolorna skola hafva större rättig¬
het, äu andra menniskor. att sätta sig öfver lagen. I Utskottet
erkändes val, att vår allmänna lag icke innehåller någon före¬
skrift eller ansvarspåföljd för lärare, som missbrukar sin magt
öfver lärjungarne, men bland andra skäl, som framdrogos för
att komma till det resultat, som Betänkandet innehåller, var
det, att man skulle nedsätta läraren i lärjungarnes ögon, derest
läraren icke egde rätt att ostraffadt aga lärjungarne. En
sådan grundsats kan jag icke godkänna, men jag vill dock
icke påyrka återremiss, emedan jag tror ingenting dermed
uträttas.»
Nils Olsson från Malmöhus och Falk från Skaraborgs
Jjän instämde.
Den $2 Felt imri.
385
Östman flan Vester-Norrlands Län: »Det saknas icke
exempel, att en och annan skollärare missbrukar den dem med»
gifna rättigheten att utdela aga, men jag anser, att vi öfver-
lefvat den tid, då sådana missbruk kunna ostraffadt inträffa,
och då således principen, enligt min åsigt, är oriktig, trorjag
icke den af Utskottet åberopade § 53 af 1859 års nådiga
Skol-Stadga vara tillfyllestgörande. Då emellertid en äterre-
miss icke lärer gagna till något, hemställer jag, att detta Be»
tänkande måtte med ogillande läggas till handlingarna.»
Johan Pehrsson från Upsala Län: »Jag har förut in¬
stämt uti den af Lundahl väckta motionen och jag förenar
mig nu uti, hvad Nyqvist anfört, ty vi hafva ett ganska färskt
exempel från Upsala, att en Rektor på ett ganska betänkligt
sätt missbrukat den honom i nu gällande skolsladga rnedgifna
rättighet att utdela aga åt lärjungarna. Besynnerligt förefaller
det mig, att Utskottet icke fästat sig vid nämnde Rektors för¬
farande, hvilket jag icke nu behöfver närmare omnämna, enär
tidningarne redan meddelat detsamma, men när ingen ändring
lärer kunna vinnas genom återremiss, förenar jag mig med
Östman, som påyrkat Betänkandets läggande till handlingarne.»
Bohlin från Upsala, Svenssén från Kalmar samt Lager¬
gren från Gottlands Län instämde.
Lundahl: »Orsaken, hvarföre jag reserverat mig emot
sista punkten af ifrågavarande Utlåtande, är den, att den nya
skolstadgan icke med ett enda ord omnämner föräldrars och
målsmäns naturliga rätt att tilltala den lärare, som misshand¬
lar deras barn, och jag anhåller nu, att Sekreteraren måtte
uppläsa de §§ ur den nya skolstadgan, som angå lärarens rätt
att bestraffa lärjunge m. rn. dithörande.»
Sedan §§ 52, 53, 54, 55, 56 och 58 af ofvannämnda
stadga blifvit uppläste och den upplysning af sekreteiaren lem-
nad, att Rådstufvu-Rätten i Upsala, hvarest en lärare vid nå¬
gon af skolorna derstädes blifvit ställd under tilltal att hafva
misshandlat en af lärjungarne, upptagit nämnde åtal och ge¬
nom utslag dömt läraren till böter, hvilket utslag blifvit af
Kongl. Svea Hofrätt fastställt, fortsattes diskussionen af
Nyqvist: »Utskottets förslag i första punkten gillar jag,
emedan jag anser det riktigt och kan således icke instämma
uti Östmans yrkande, att detsamma måtte läggas med ogil¬
lande till handlingarne, men deremot medgifver jag gerna,
att sådan åtgärd vidtages med 2:dra punkten af Betänkandet.»
Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län: »Se¬
dan Sekreteraren nu upplyst oss derom, att misshandling, som
lärare begår mot lärjunge, kan vid domstol åtalas, vill jac
icke alltför strängt motsätta mig Utskottets förslag.»
Bandc-St:s Prof. vid 1859 — CO årsvr Riksdag■ 15 . 25
38G
Den 22 Februari.
O. A. Larsson från Östergöthlands Län: »Det skulle
vara en stor inkonseqvens, om Ståndet, sedan det enhälligt
beslutat dagg- och prygelstraffens borttagande, skulle med¬
gifva, eller icke motsätta sig käppstraffens bibehållande för
minderåriga barn. Det är väl sannt, att en lärare icke får
slå sin lärjunge blå, eller blodig, men jag tror, att honom
borde förbjudas att utdela något enda slag, icke ens af den
lindrigaste art. Allmänna lagen bestämmer ett bötesbelopp af
50 till 75 öre för hvarje slag, som utdelas af personer, som
komma i handgemäng med hvarandra, men detta ringa bö¬
tesbelopp är icke tillräckligt korrektiv för en lärare att af¬
hålla honom från utdelande af för hård aga, till följd hvaraf
jag yrkar, att Ståndet måtte helst afslå, eller ock återremit¬
tera Betänkandet.»
Med denna talare förenade sig Lars Magnus Knutsson,
August Andersson och Nils Fredrik Andersson från Öster¬
göthlands, Gross från Kalmar och Johan Pettersson hon Kro¬
nobergs Län.
Jöns Pehrsson från Blekinge: »Jag kan icke godkänna
detta Betänkande, ty jag anser och hoppas, att käppen; snart
skall bannlysas från våra skolor, likasom husagan nyligen för¬
svunnit. Om käppen eller riset är nyttigt för mindre barn,
så är det ingalunda något passande korrektiv för 15 å IG års
yngling vid Elementar-Läroverken, ty' om en yngling är så
vanartig, att han icke låter rätta sig annorledes, än med käp¬
pen, är han icke nyttig för kamraterna och bör då från sko¬
lan förvisas. Då frågans återremitterande så mycket mindre
gagnar till något,'som åtskilliga ledamöter af det Högvördiga
Ståndet inom Utskottet höllö ganska strängt på käppens bi¬
behållande, yrkar jag, att vi mätte afslå Utskottets förslag och
lägga Betänkandet till handlingarne.»
Sköldberg från Nerikes, Pehr Pehrsson från Vermlands
samt Lars Gustaf Andersson och Johannes Andersson från
Elfsborgs Län instämde.
Uhr från Nerikes Län: »För min del tror jag Betän¬
kandets återremitterande till intet gagna, ty, oaktadt händel¬
sen från Upsala var känd, ville flertalet i Utskottet likväl
visa, att en lindrig bestraffning i skolorna är lämplig. Jag
anser det således vara bäst att låta vid Betänkandet bero.»
Öbom från Norrbottens, Erik Olsson och Olof Larsson
från Nerikes, Anders Jonsson frän Vermlands och Hedström
från Vester-Norrlands Län instämde.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Det är egentli¬
gen emot sista punkten af ifrågavarande Betänkande, som jag
tänkt uppträda, ty med den kännedom, man eger derom,
huru åtskillige lärare i skolorna handterat sina lärjungar,
Den 22 Februari.
387
hade man verkligen haft förhoppning, att från Utskottet emot¬
taga ett Betänkande af helt annat innehåll, äft det föreva¬
rande. Utom de få åtal, sorn blifvit anställda mot lärare i
skolorna, för det de misshandlat sina lärjungar, har man spe¬
ciel kännedom derom, att föräldrar mangen gång, heldre än
att väcka rättegång emot läroren, tagit sina barn från läro¬
verken och, ehuru de ofta varit nära att taga student-examen,
låtit, dem afbrvta sina studier. Till följd häraf och dä äfven
mindre barn kunna uppfostras och bibringas nödig lärdom,
utan att käppen behöfver begagnas, yrkar jag, att Betänkan¬
det matte med ogillande läggas till handlingarne.»
Nils Svensson från Blekinge Län: »Då jag är Ledamot
af det Utskott, som afgifvit ifrågavarande Betänkande, får jag
upplysa, att jag gillat det förslag, som Utskottet afgifvit och
jag godkänner det äfven nu, helst vi nyligen erhållit en Kongl,
förordning, hvarigenom lärarne tillåtas att endast med lindri¬
gare kroppsaga bestraffa sina lärjungar.»
Rosenberg: »Jag vill icke inlåta mig i pröfning, huru¬
vida skolagan är nyttig eller ej, ty det beror på hvars och
ens subjektiva omdöme, men jag vill, med anledning af hvad
någon föregående talare 3'ttrat derom, att de emot misshand¬
ling af lärjungar nu befintliga bestämmelserna icke icke äro
ett tillräckligt korrektiv mot lärarne att icke missbruka sin
makt öfver lärjungarne, fästa uppmärksamheten derpå, att för
honom finnes i det afseendet stadgadt strängare straff, än för
någon annan, ty 1842 års Kongl, förordning innehåller, att
en lärare, sorn för strängt agar sina lärjungar, skall först var¬
nas och, derest detta icke hjelper, skiljas från tjernsten. Dess¬
utom vill jag anmärka, att det icke torde vara så godt att
uppdraga någon bestämd gränsskillnad emellan lindrig och
öfverflödig aga., hvarföre jag, enär jag tror med frågans åter¬
remitterande intet uträttas, anser det vara klokast att låta vid
Betänkandet bero.»
Lars Olsson från Kopparbergs, Nils Pettersson från
Kalmar och Anders Jonsson från Skaraborgs Län instämde.
Lönn från Jönköpings Län: »Utskottets i denna fråga
fattade beslut kan jag icke gilia, ty jag tycker mig finna, att
detsamma blifvit dikteradt af Preste-Ståndet, hvilket Ständ,
enligt Hvad vi med visshet hafva oss bekant, icke vill släppa
ur sina händer några af sina gamla privilegier, ehvad dessa
öfverensstämma med tidens fordringar, eller icke. Väl med-
gifver jag, att för skolungdomen bör finnas någon aga, men
den bör vara måttlig och det bör icke tillåtas lärare, att, på
satt under de sednare åren vanligt varit, efter godtfinnande
afstraffa lärjungarne med prygel, ty sådant är icke öfverens¬
stämmande med rätt och billighet, helst sedan allmänna op-
Den 22 Februari.
nionen numera uttalat sin förkastelsedom öfver sistnämnda
straff, hvilket jag hoppas icke längre matte qvarstå till en
vanära för vårt fosterland och deni som försvara detsamma.
Jag frågar, om det är med tidens fordringar öfverensstäm¬
mande, att lärarne uti landets högskolor skola vara berätti¬
gade att till och nied med rörkäppar mörhulta en lärjunge,
mången gång för en ganska lindrig förseelse? Denna fråga
måste alltid nekande besvaras och derför yrkar jag afslag å
lietänkandet och förenar mig uti Lundahls reservation.»
Fundahl: »Med anledning af Rosenbergs yttrande vill
jag fästa uppmärksamheten derpå, att den af honom åbero¬
pade 1842 års Kongl, förordning har afseende endast på foik-
skole-lärare, men alldeles icke på lärarne i elementar-läro-
verken eller andra skolor, hvilka icke skiljas från sina tjen-
ster, äfven om de aldrig så hårdt aga sina lärjungar, blott de
lemna lifver, qvar.»
Vice Talmannen Ola Svensson: »I afseende på behand¬
lingen af detta Betänkande hafva flera åsigter blifvit, uttalade,
ty här hafva blifvit framställde yrkanden om återremiss, afslag
och dess läggande till handlingarne med ogillande. För min
del tror jag det dock icke förtjena hårdare förkastelsedom,
än att vi låta vid detsamma bero.»
Nyqvist: »I följd af Rosenbergs yttrande, anser jag mig
böra fästa uppmärksamheten derpå, att vid den Eforus ålig¬
gande skyldighet att söka afhjelpa eller lagligen beifra miss¬
bruk, som af lärare begås, bör man icke fästa sig alltför myc¬
ket. ty om Eforus har samina åsigt, sorn den lärare, hvilken
förgått sig, kan man lätteligen föreställa sig, hvad påföljden
för en sudan lärare kan blifva, nemligen ingen. Deremot
skulle, om den luckan hiefve fylld, att för lärare, som obe¬
hörigen utdelar aga, stadgades böter eller suspension, det blifva
mycket bättre, än om det får bero på Eforus att söka af¬
hjelpa de förefallande missbruken. Då en skol-lärsre icke bör
vara mera berättigad att slåss, än andra, samt då bestraffning
för honom, om han förgår sig, bör bero mera på lagen, än
Efori godtfinnande, torfsätter jag milt förut afgifna yrkande.»
C. A. Larsson: "Man har yltrat, att ingenting i denna
fråga kan vinnas genom återremiss; detta förvånar mig verk¬
ligen mycket, ty om de öfriga Riks-Stånden, eller åtminstone
2:ne af dem, återremittera detta Betänkande, kan jag vä! icke
tro annat, än att Utskottet måste gå deras uttalade önsknin¬
gar till mötes.
En af motionärerna har föreslagit, att följande tillägg
måtte göras vid § 53 af nu gällande Skol-Stadga. »Lärare,
»sorn utdelar kroppslig aga i annan ordning, än här före-
Datt SS Februari.
389
»skrifven är, miste sysslan ellar bote till skolans fattigkassa
»(från 10 till 50 R:dr riksmynt) efter omständigheterna och
»stånde särskildt ansvar efter lag.» Om ett sådant tillägg
kan beslutas utun återremiss, skall jag icke så strängt hålla
på mitt yrkande, men i annat fall fiSranlåtes jag fortfarande
påyrka Betänkandets återremitterande.
Hvad folkskolorna beträffar, så har jag icke hört så svåra
klagomål från det hållet, ty. örn en lärare i en sådan skola
förgår sig, så skaffa föräldrarna åtminstone de sorn hafva råd
dertill, annan lärare åt sina barn; men om föräldrar blifva
tvungne att tilltala en lärare vid en högre lärdoms-skola, för
det lian illa framfarit emot deras harn. skall det säkerligen
icke blifva roligt hvarken för (tern eller barnet att låta en så¬
dan lärare fortsätta med barnets undervisning, hvarför jag yr¬
kar, att Ståndet antingen måtte besluta återremiss, eiler ock
antaga ofvannämnda förslag af motionären.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »För min
del anser jag, att kroppslig aga i allmänhet kan utan skada
afskaffas fran skolorna, ty moraliska medel verka säkerligen
fördelaktigare, åtminstone på barn, som hunnit till elementar¬
skolan, 1 folkskolorna kan det deremot möjligen någon gång
icke vara alldeles olämpligt, men i allmänhet är det äfven för
barn, sorn får sin undervisning i sistnämnde skolor, lämpligast,
att föräldrarne sjelfva få aea dem. Den nya Skol-stadgan
medger att läraren får utdela lindrigare kroppsaga, men då
så är, bör ock närmare kontroll föreskrifvas, så att läraren
icke missbrukar sin makt. Jag anser derföre sista punkten af
detta Betänkande böra återremitteras och hoppas, att åt¬
minstone något af de andra Stånden äfven återremittera den¬
samma.»
Paul Andersson från Jemtlands samt Sven Johansson
från Elfsborgl Län instämde.
Rosenberg: »Jag har väl hört återremiss påyrkas, men
jag vet i'cke ännu, hvad med densamma åsyftas eller i hvilka
delar ändring skall ega rum. En af motionärerna har före¬
slagit, att kroppslig aga vid ungdomens undervisning alldeles
förbjudes både i Rikets elementnr-läroverk och folkskolor vid
särskildt vite, utom ansvar efter lag. Uti en sådan åsigt kan
jag icke förena mig, ty om missbruk någon gång sker, höi¬
det alldeles icke upphäfva eller borttaga ett rätt bruk. Jag
är sjelf skollärare och har icke kunnat undvika, att en eller
annan gång utdela aga, och då man i del fallet har både bi¬
beln och förnuftet för sig, tror jag det icke vara rätt att åter¬
remittera Betänkandet, för att få det ändradt i öfverensstäm¬
melse med. den af mig hör ofvan åberopade motionen, som
390
Den 22 Februari.
förbjuder all aga. Mången vill medgifva föräldrar och måls¬
män, men icke skollärare rätt att aga barnen: men jag frå¬
gar, är icke skolläraren, då lian euiottagit barnet i skolan, uti
faders eller målsmans ställe, och huru skall man kunna tänka
sig, att, om ett barn visar vanart i skolan, läraren bör skicka
det hem till föräldrarne, som mången gäng bo på långt af¬
stånd från skolan, för att agas? Sådant later väl svårligen
göra sig. Larsson har sagt, att, om barnen för hardt, agas i
skolan, de rikare taga sina barn derifrån, då deremot de fat¬
tiges barn fä qvarstanna, men jag häller före, att, om Skol¬
styrelsen gör, hvad den kan ocn är berättigad till, sådant icke
gerna skall inträffa, Jag vill visst icke motsätta mig 2:dra
punktens återremitterande till Utskottet, ehuru jag icke tror,
att 2 eller 3 missbruk, sorn vi hafva oss bekant vara af lärare
begångna, böra framkalla en allmän lag till förekommande
deraf, men det torde vara ganska bra att få bestämdt, hvad
som förstås med missbruk i afseende på agas utdelande. Vid
första punkten anser jag, att vi böra låta bero, och hvad 2:dra
punkten beträffar, öfverlemna!- jag till Ståndet att fatta det be¬
slut, sorn kan finnas bäst och lämpligast.»
Gustaf Johansson från Kronobergs och Lars Olsson från
Kopparbergs Län instämde.
Falk: »Då jag instämt uti Lundahls motion, har jag nied
ledsnad sett det svar, sorn Utskottet med anledning af den¬
samma lemnat och jag vill alldeles icke derför kasta någon
skugga på Utskotts-ledamöterna af detta Stånd, ty de hafva
säkerligen gjort, hvad de kunnat för motionens framgång. Jag
kan icke finna annat, än att., da spö- och ris-straffen blifvit
borttagna, husagan afskaffad sunt djurs misshandlande med
straff belagdt, man äfven bort finna, att studerande ynglingar
icke böra kunna behandlas efter lärarens behag. Af sådan
anledning yrkar jag åferremiss, ty om ock ingenting dermed
vinnes, kas Betänkandet åtminstone icke derigenom blifva
sämre, än det nu är»
Lundahl: »Då så många af Ståndet icke äro belåtna
med Utskottets yttrande i 2:dra punkten, vill afven jag förena
mig med dem, som påyrkat densammas återremitterande, isyn¬
nerhet som jag tror mig veta, att äfven Borgare-Ståndet åter¬
remitterat densamma.»
Östman: »Då jag sist hade ordet, påyrkade jag, att ifrå¬
gavarande Betänkande måtte med ogillande läggas till hand-
lingarne, men sedan jag nu hört, att Borgare-Ståndet återre¬
mitterat 2:dra punkten, önskar jag, att Ståndet måtte återre¬
mittera Betänkandet, för att få ändring åtminstone uti den sist¬
nämnde. punkten. Om det är nödigt, att Ståndet uttalar sin
Den S2 Februari.
391
mening, huru nämnde punkt bör ändras, torde det icke vara
olämpligt att såsom Ståndets gemensamma tanke antaga Lars¬
sons förslag, dock med någon modifikation.”
Larsson: »Det är alltid vanligt, att hvar och en söker
bibehålla den makt, som man en gång fått i händerna, och så
hafva äfven Preste-Ståndets Ledamöter i Utskottet gjort. Ro¬
senberg har väl lagt sig ut för agans bibehållande, men sorn
han är skollärare, så är han jäfvig i denna fråga, och jag
tycker, att, då drängar och pigor, sorn uppnätt 18 års ålder,
äro befriade från käppen och daggen, studerande ynglingar
äfven böra åtnjuta dylik förmån. Om någon modifikation i
mitt förslag anses behöflig, så må Östman uppgifva densamma,
men för min del tror jag mitt förslag icke vara obilligare, än
att äfven presterna böra derpå ingå, och, om det antages,
blifver man sannolikt mera återhållsam att begagna käppen,
än nu är händelsen.»
Lekberg: »Under diskussionen har jag hört, att flera
vilja godkänna den första, men återremittera den andra punk¬
ten, emot hvilken ock Lundahl i Utskottet reserverat sig, men
då Skol-stadgån innehåller, att den lärare, som utdelar obe¬
hörig kroppsaga, skall först varnas och, derest han ånyo felar,
entledigas från sin tjenst, anser jag detta vara ett tillräckligt
straff. Om Ståndet emellertid beslutar återremiss af 2:dra
punkten, bör Ståndet påyrka den ändring uti densamma, att
Eforus, om föräldrar hos honom anmäla, att någon lärare
förgått sig, skall vara skyldig att genast lagligen åtala en
sådan lärare.»
Lönn: »Med anledning af Rosenbergs uppgift, att det,
enligt bibeln, skall vara tillåtet att aga barn, vill jag anmärka,
att jag icke pä något ställe i densamma funnit det vara lof-
gifvet att vid agas utdelande begagna käpp, hvarföre jag icke
kan instämma uti hans yrkande, att Ståndet måtte låta vid
Betänkandet bero.»
Östman: »Då jag uti mitt förra yttrande hemställde,
att någon modifikation borde ega rum, gällde detta icke i
afseende på Larssons, utan i afseende på Utskottets förslag,
hvarföre jag ock påyrkade återremiss, för att få ändring åt¬
minstone uti 2:dra punkten, ty då man kan uppgifva flera fall,
då lärare missbrukat sin makt öfver lärjunge, torde ändring
kunna erhållas, isynnerhet sorn, efter hvad jag förmodar, afven
de andra Riks-Stånden återremittera Betänkandet.»
Per Nilsson från Malmöhus Län tillkännagaf endast, att
han yrkade 2:dra punktens återremitterande.
Johan Pehrsson från Upsala, Nils Magnus Pettersson
392
Den 22 Februari.
»rån Kalmar samt Johan Pettersson från Kronoberga Län
instämde.
Nils Svensson från Krisianstats Län: a På de skäl, sorn
Stånds-brodren Larsson anfort, påyrkar äfven jag återremiss
af 2:dra punkten.”
Sandstedt. Johannes Andersson och Sven Gustaf Jo¬
hansson från Jönköpings Län förenade sig med Nils Svensson.
Sedan diskussionen förklarats fulländad och Talmannens
proposition på bifall tili ifrågavarande Betänkande blifvit med
nej besvarad, blef, uppå af Talmannen framställd, förnyad pro-
roposition, Betänkandet med dervid gjorda anmärkningar till
Utskottet återremitteradt.
§
Vid förnyad föredragning af Allmänna Besvärs- och Eko-
komi-Utskottets Betänkande N:o 30, i anledning af väckt mo¬
tion om ändring i sättet för beräkning af stämmo-böter, blef
detsamma af Ståndet godkändt.
§ 6.
Föredrogs och bordlädes första gången Stats-Utskottets
Utlåtande N:ris 59—Öl samt Bevillnings-Utskottets Betänkande
N:0 18.
§ 7.
Nedannämnde från respektive Jled-Stånden ankomne
Protokolls-Utdrag föredrogos och lades till handlingarne, nem¬
ligen från
Höglofl. Ridd. och Adeln N:ris 173—175.
Högvörd. Preste-Ståndet N:ris 192—193 samt
Vällofl. Borgare-Ståndet N:ris 175—185.
§ 8.
De uti föregående § 2 uppräknade. Kongl. Majtts nådiga
Propositioner och Skrifvelse blefvo äfven bordlagda.
§ 9-
Paul Hedström från Vester-Norriands Län, hvilken er¬
hållit 3 veckors ledighet från Riksdags-göromålen att
beräknas frän denna dog, fick nu på begäran nämnde per¬
missionstid framflyttad att beräknas från den 25 i denna
månad.
§ 10.
August Andersson från Östergöthlands Län anmälde, att
Lavs Ersson från Södermanlands Län var af sjukdom för¬
Deri $5 Februari.
393
hindrad att bevista Ståndets öfverläggningar, hvarjemte Isot
från Stockholms Län, medelst läkarebevis, styrkte sjukdoms¬
förfall; och lät Ståndet dervid bero.
Ståndet åtskiljdes kl. en qvart till 2 e. m.
In fidem
N. A. Fröman.
Den 25 Februari.
Plenum kl. lO f. in
§ 1.
Justerades och godkändes det hos Ståndet den 11 inne¬
varande månad förda Protokoll.
Härefter begärdes ordet af Matts Persson från Stock¬
holms Län, som anförde: »Den Riksdagsman, sorn har sina
kommittenter i grannskapet af hufvudstaden, får ofta af dem
påstötningar och uppmaningar omedelbart efter afgörandet af
någon fråga, som möjligen mer än vanligt tager uppmärksam¬
heten i anspråk. Så har äfven handt mig, dä jag i förra
veckan fått många uppmaningar och förfrågningar, angående
Ståndets beslut att nedsätta apanaget för H. M. Konungen,
hvaröfver Protokollet nu i dag blifvit justeradt. Jag har vis¬
serligen förut reserverat mig emot detta beslut, men har nu
skriftligen uppsatt skälen dertill och önskar få uppläsa detta
anförande, som äfven blifvit undertecknadt af ganska många
af Ståndets Ledamöter.
Matts Persson uppläste härefter följande:
»Sedan undertecknade redan den 11 dennes anmält re¬
servation emot Ståndets då fattade beslut om nedsättning i
anslaget till H. M. Konungens hofhållning från 630,000 till
500,000 R:dr, så ha vi nu, efter det Protokollet olver omför-
394
Den 25 Februari.
mäldte beslut blifvit till justering uppläst, ansett oss böra när¬
mare redogöra lör de skäl, hvarpå vi grundade vår, från ma¬
joritetens skiljaktiga mening,
Härvid medgifva vi gerna vår oförmåga att bedöma hvil¬
ket belopp, som rätteligen må vara erforderligt för II. M.
Konungens hofhållning, men just derföre, och emedan den
summa, hvilken för närvarande är dertill anslagen, utgått allt
sedan 1823, utan att någon tillökning derå egt ruin, ehuru
efter berörde tid, i följd af ökade lefnadskostnader, flera par¬
tiella, och vid sednaste Riksdag jemväl en generel lönetillök-
ning blifvit Rikets Embets- och Tjenstemän tillerkända, sä ha
vi trott oss sakna skäl, att nu rösta för nedsättning i ett an¬
slag, som i snart 40 års tid af Rikets Ständer ansetts behöfligt.
Vi betvifla dessutom, att Bonde-Ståndet upprätthåller sitt
anseende och iakttager allmogens sannskyldiga väl, genom
ett handlingssätt, sådant som det här ofvannämnda beslutet.
Flere än en gång har detta Stånd be höft söka hos sin Konung-
skydd och värn för sina vigrigaste intressen, då andra försök
att dem uppehålla varit fruktlösa och snart nog torde vi be¬
höfva anlita samma utväg i våra vigtiga frågor vid denna
Riksdag. Det vare långt ifrån oss att tro, det en upplyst
Konung skall låta sig i sitt handlingssätt bestämmas af sådana
beslut, som det vi här beklagat, men icke tjena de ändock
att befästa det band, som ofta egt och alltid borde ega runi
emellan Svensk Konung och Svensk allmoge.
M. Pehrsson.
L. Rasmusson.
Joli. Nilsson.
Anders Pehrsson.
Johannes Andersson.
P. Ostman.
Anders Arilsson,
från Hallands Län.
Sven Haraldsson,
från Blekinge Län.
Herman Öbom.
C. _ G. Cederskog,
S. Heurlin.
Håkan Olsson.
Johannes Larsson.
J. Andersson,
från Jönköpings Län.
Sven Gustaf Johansson,
från Jönkopings Län.
Erik Hansson,
från Gefleborgs Län.
Erik Mallmin.
Pehr Eriksson,
från Gefleborgs Län.
C. G. Sköldberg,
från Nerikes Län.
Joli. Pettersson,
från Östergöthlands Län. från Kronobergs Län.
Olof Larsson,
från Nerikes Län.
Nils Svensson,
från Blekinge Län.
Georg Nyqvist.»
P. Mattsson.
J. Bergström.
Lars Olsson.
G. Bolin.
E. Christensson.
Gustaf Larsson.
Olof Lagergren,
från Gottlands Län.
J. Lönn,
från Jönköpings Län.
Erik Olsson.
Jöns Pehrsson,
från Blekinge Län.
A. Eriksson.
Den 25 Februari,„
395
Häruti förenade sig ytterligare Johan Lekberg från Ne¬
rikes, viee Talmannen Ola Svensson från Malmöhus, Anders
Jonsson och Olof Olsson i Gersheden från Vermlands, Nils
Svensson från Christianstads, Anders Trulsson från Blekinge,
Anders Gudmundsson från Hallands, A. J. Sandstedt från
Jönköpings och J. P. Andreasson från Elfsborgs Län.
Paul Andersson frän Jemtlands Län instämde i reser¬
vationen, hvarjemte iian anhöll fä i Protokollet antecknadt,
det han af illamående varit förhindrad att afgörandet af frå¬
gan öfvervara.
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län förkla¬
rade sig jemväl varit förhindrad att i behandlingen af frågan
deltaga, men att han, i den händelse han varit närvarande,
skulle hafva röstat för bibehållandet af det förra beloppet af
anslaget, hvadan äfven han i reservationen instämde.
Vidare begärdes ordet af Sven Gustaf Johansson från
Jönköpings Län, sorn yttrade: »Med anledning af det i nyss
upplösta Protokollet intagna resultat af valen till Fullmäktige
i Banken ocb Riksgälds*Kontoret samt till Direktörer till Låne-
Kontoren, får jag nämna, att jag hört berättas, det vid om¬
röstningen till Direktör vid Malmö Lånekontor flera röster blif¬
vit afgifna än röstande funnits, af hvilken anledning jag önskar,
att nämnde val mätte ogillas, och förnyadt val till Direktör
derstädes anställas.»
Talmannen anförde: »Sven Gustaf Johansson torde finna,
att bestämd angifvelse mot viss person bör göras, pä det icke
skugga måtte kastas öfver hela Ståndet. Valet är med klubb¬
slag befästadt, sedan ingen anmärkning vid sjelfva valtillfället
deremot blifvit gjord, och kan, efter min åsigt, icke således
upphäfvas.»
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Lika med Talman¬
nen anser jag det vara ovärdigt att kasta skugga på hela
Ståndet. Skall någon anmärkning göras, mäste bestämd per¬
son tagas för hufvudet och det tillika visas, att denne på
sådant sätt förgått sig, att liela valförrättningen måste förklaras '
ogiltig. Sker icke detta, har en kränkande insinuation mot
hela Ståndet blifvit framkastad.»
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Sorn bekant är
var jas: denna dag icke tillstädes, och kunde således icke i
valet deltaga. Icke eller har jag något att anmärka mot de
personer, som valdes, men mig synes, som, i den händelse
något formfel blifvit begånget, sådant borde rättas. Sjelfva val¬
sättet, då 3:ne sedlar på en gång inlades i urnan, var icke
det lämpligaste, och man får icke sä mycket förundra sig öf-
396
Den 25 Februari.
ver att ett eller anuat misstag under sådana förhållanden eger
ruin.»
Olof Larsson och Håkan Olsson från Christianstads
Län hördes häruti instämma.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Jag skulle icke
hafva begärt ordet, om ej sjelfva det sätt, hvarpå valet skedde,
lemnat rum för anmärkningar; jag gjorde ock genast erinrin¬
gar deremot, ty jag insåg att oreda och trassel deraf skulle
följa. För min del kan jag ej inse att. derigenom att frågan
blifvit väckt, någon skugga blifvit kastad på Ståndet, utan
är här nu blott frågan att ändra ett formfel, ifall ett sådant
är begånget. Då 3:ne sedlar på en gång aflemnas på ett
och samma ställe, kan ett misstag lätt uppsjä, och att anmärka
sådant bör väl ej kunna vara farligt, åtminstone bör man väl
kunna tillåtas diskutera frågan. För öfrigt är det Ståndets
eget fel, som godkände ett dylikt sätt att gå tillväga. .Jag
anser det icke vara så riktigt att, då ett fel blifvit begånget,
Ståndet ändock godkänner valet. Afven vill jag veta, om
icke Sven Gustof Johanssan har någon skriftlig uppsats, hvar¬
med den gjorda uppgiften kan bestyrkas.”
Häruti förenade sig' Per Mattsson från Vester-Norrlands
Län.
E. M. Falk från Skaraborgs Län: »Jag har icke något
ondt samvete, utan voterade i denna fråga, på det sätt Stån¬
det beslutade. Jag trodde visserligen, att ett annat bättre
valsätt kunnat väljas, och ansåg icke omöjligt att oreda kunde
uppstå genom det nu begagnade. Men sedan beslutet en gång
var fattadt, och ingen vid sjelfva valtillfället reserverade sig
mot utgången af valet, som i enlighet dermed blifvit verk¬
ställda eller gittade då visa, att formfel blifvit begångna, så
anser jag oss icke böra upprifva valet, utan tvärtom god¬
känna, hvad som blifvit gjordt.»
Talmannen uppmanade ytterligare Sven Gustaf Johans¬
son att uppgifva de anmärkta felen och styrka sin utsago.
Sven Gustaf Johansson: »Jag hänvisar till valprotokol¬
let, ty det bör bäst vara i tillfälle att lemna den upplysning,
som äskas, äfvensom till den lista, som fördes vid andra upp¬
ropet, af hvilken man kan finna, hvilka och huru många Le¬
damöter, som vid valtillfället voro frånvarande.»
Anders Persson från Malmöhus Län: »Grannlagenheten
fordrar möjligen, det jag omnämner, att jag icke inlemnade
mer än tvänne voteringssedlar, nemligen ingen för Lånekon-
toren, och vid detta förhållande måste det antagas, att någon
lemnat flera sedlar, än tillbörligt var, ifall rösterna skola vara
lika mångå, som de röstande personerna.»
Den 25 Februari.
397
Paul Hedström från Vesternorrlands län: »Jag kari
icke påminna mig annat, än att valet skedde i fullkomlig öf¬
verensstämmelse med Ståndets förut fattade beslut, och att,
sedan valet försiggått, detsamma af Ståndet genast godkändes.
Således kari detsamma icke oller numera ändras. En hvar
af de röstande kunde fritt framlemna antingen en blank sedel
eller oek 1, 2 å 3 sedlar, lemna sedlar till fullmäktige, men
underlåta att välja Direktörer o. s. v., ty sådant kan ej kon¬
trolleras. Jag anser det icke vara med god ordning fören¬
ligt, att, så långt efter sedan valet blifvit godkändt, nu fram¬
kasta klander mot detsamma.v
Flera Ledamöter af Ståndet hördes häruti instämma.
Sven Gustaf Johansson inlemnade följande skriftliga an¬
förande, som upplästes:
»Mot val-protokollet, som hölls den 11 i denna månad,
rörande val till Direktör i Malmö Låne-Kontor anmärkes föl¬
jande :
Ståndet räknar utom Talmannen 110 Ledamöter. Vid
valet voro frånvarande:
Sven Heurlin,
Östman,
Bolin,
Paul Anderson,
Johannes Andersson från Skaraborgs Län,
Myrin och
Anders Andersson från Stora Kopparbergs Län eller till¬
sammans 7 Ledamöter. Vid valsedlarnas öppnande voro 3
blanka, hvaraf en bör beräknas på Låne-Kontoren, således
8 Ledamöter, som ej röstade, hvadan högsta antalet röster,
som kunnat afgifvas, varit 102, och då valsedlarne så väl till
Fullmäktige i Banken och Riksgälds-Kontoret, som till Direk¬
törer vid Låne-Kontoren på samina gäng afgåfvos, har troli¬
gen det fel uppstått, att de, i stället för att afgifvas till hvart-
dera af dessa verk, kommit att ensamt tillfalla Låne-
Kontoren, hvilket styrkes deraf, att da till Direktörer för
Låne-Kontoren i Götheborg och Wisby blott afgåfvos 102
röster, erhöll deremot Läne-Kontoret i Malmö 103.
På grund af allt detta yrkar jag valets ogillande, för så
vidt, det angår Direktör till Låne-Kontoret i Malmö, samt an¬
ställande af nytt val.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Jag vet icke, hvad
som åsyftas med den nu framställda anmärkningen. Man sä¬
ger visserligen, att det var oformligt, att valsedlarna aflemna-
des på en gång till alla valen, och jag medger villigt, att det
varit bättre, ifall sedlarna af hvarje slag upphemtats i sär¬
398
Den 22 Februari.
skilda urnor; men då det förra valsättet af Ståndet antogs
och godkändes, samt det i enlighet dermed förrättade valet
dessutom blifvit af Ståndet stadfasladt, så kan detsamma nu
ingalunda upprifva». Dessutom förekommer i Sven Gustaf
Johanssons skriftliga anförande en uppenbart oriktig uppgift,
då lian säger att min Länskamrat Paul Andersson icke var
vid valförrättningen tillstädes. Så är icke förhållandet. Paul
Andersson var närvarande vid och deltog i valet, meri aflägs¬
na de sig sedermera i och för opasslighet. Det förefaller mig,
lindrigast sagdt, högst besynnerligt, att man vill väga sig fram
med dylika ogrundade insinuationer, som dem vi nu hört, och
jag för min del yrkar, att å den gjorda fiainställningen icke
måtte fästas minsta afseende, samt att valet, sorn redan för
länge sedan blifvit giltigt förkiaradt, mätte stå tåst.»
Flera Ledamöter af Ståndet instämde häruti.
Matta Persson från Stockholms Län: »För min del har
jag ock trott, att här icke vore fråga om återgång af valid,
utan endast att protestera emot det begagnade valsättet; jag-
protesterade deremot, då det antogs, och jag protesterar fort¬
farande deremot äfven nu. Det kan blifva oss en god lexa
för framtiden, så att Ståndet vid kommande Riksdagar med
iner noggranhet, än nu ser upp, och med mer omtänksamhet
går tillväga vid dylika förrättningar. Hvad angar Hedströms
yttrande, att man icke kan kontrollera orri ett mindre antal
sedlar nedlägges i urnan, än antalet af närvarande röstande
utgör, så är detta ganska riktigt, men med1 det för denna gång
begagnade valsättet kan man icke heller kontrollera, ifall flera
sedlar, än närvarande röstande, aflemnas, och detta är vida
vigtigare samt utgör just den fråga, hvarom nu afhandlas.»
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Äfven
ifall Sven Gustaf Johansson icke begått det. misstag, som
Nils Larsson uppgifver vara skedt med Paul Anderssons när¬
varo vid valtillfäUet, så bevisas visst icke deraf, att endast en
af de hvita sedlarne angick Malmö diskont, ty det är icke
sagdt, att alla de tre hvita lapparne kommo från ew hand,
utan de kunde ju vara inlagda af olika personer. Likaså be¬
visas ingenting af den omständigheten, att Anders Persson
icke inlagt någon valsedel rörande Direktörs-valen ty beräk¬
ningen går ändock ihop. Icke är det väl så afundsvärd! att vara
Direktör vid Malmö Låne-kontor, att man derför bör röra upp
himmel och jord, åtminstone synes den sednaste innehafvarens
öde icke innebära något lockande. Jag yrkar, att det redan
skedda valet måtte förklaras stå fast.»
Häruti instämde Per Tjernlund från Vester-Norrlands och
Anders August Andersson från Östergöthlands Län.
Dan 25 Februari.
399
Paul Andersson från Jemtlands Län: »Jag vill upplysa,
att jag vid tillfället aflemnade min valsedel och sedermera
aflägsnade mig i anseende till illamående» Den nu gjorda
framställningen är i hög grad obetänksam och oväntad, hvadan
intet afseende bör derå fastas.»
Sven Rosenberg från Kristianstads Län: »Efter den grund¬
sats, som i sednaste plenum härstädes sökte göra sig gäl¬
lande, så kan det vara fråga, om, huruvida jag bör yttra mig i
detta ämne, då mången torde anse mig jäfvig härtill. Då jag
sjelf emellertid icire hyser en dylik åsigt, får jag förklara det
jag anser, att de hvita lapparne icke inverkat på sakens ut¬
gång, ty med dem, som aflemnat dessa, förhåller det sig sä,
som de alldeles icke i voteringen deltagit. Detta synes mig
alldeles klart. Endast den omständigheten må anses verkande,
ifall flera röster blifvit aflemnade, än antalet var af röstande
Ledamöter. Så har Sven Gustaf Johansson antagit; Paul An¬
dersson var dock af honom uppgifven såsom frånvarande, men
då nu upplyses och styrkes, att Paul Andersson varit både
närvarande och äfven deltagit i valet, så bör, efter mitt sätt
att räkna, icke den ringaste misstanke ega rum, att ju vid
valtillfället allt tillgått i behörig ordning. För min enskilda
del skulle valet gerna få gå om igen, äfven om jag skulle
mista mitt. suppleantskap, ty jag hoppas kumm draga mig fram
det förutan, men jag måste nu yrka dess fastställande, då det
blifvit förrättadt i fullkomlig öfverensstämmelse med Ståndets
derom fattade beslut. Icke tror jag, att denna diskussion blir,
såsom en talare påstått, särdeles upplysande för framtiden, ty
jag förmodar, att nästa Riksdags Bonde-Stånd nog, dem för¬
utan, drager försorg om utfunderandet af bästa sättet att för¬
rätta detsamma tillkommande val.»
Sven Gustaf Johansson: »Då Paul Andersson upplyst,
det han var närvarande vid valförrättningen, så återtager jag
naturligtvis, hvad jag angående honom uppgifvit.»
A. J. Sandstedt från Jönköpings Län hemställde, huruvi¬
da icke denna diskussion kunde pr Protokollet utgå.
Johan Lönn från Jönköpings Län: »Då det nu är full¬
ständigt upplyst, att Sven Gustaf Johanssons framställning grun¬
dar sig pä ett fullkomligt misstag, hemställer, jag det han helt
och hållet måtte återtaga densamma.»
Paid Hedström, från Vester-Norrlands Län: »Då en
Ledamot af Ståndet kan komma fram med en dylik fråga,
utan att göra sig närmare underrättad om de uppgifna förhål¬
landena, anser jag,, att diskussionen gerna kan för hans räk¬
ning få i protokollet qvarstå.»
400
Den 2 b Februari.
Sven Gustaf Johansson-. »Mig bör väl vara tillåtligt att
lika mycket sorn någon annan begagna min fulla yttrande»
rätt, och anmärka, hvad sorn icke synes vara riktigt tillgån¬
get, hvadan jag undanbeder mig alla ämädelser i och för den
sakens skull. Äfven jag önskar, att diskussionen måtte i Pro¬
tokollet förvaras.»
Öfverlag gningen förklarades nu afslutad, hvarefter Stån¬
det, uppå Talmannens derom framställda proposition, beslöt, att
den väckta frågan skulle förfalla, samt att diskussionen derom
skulle i Protokollet qvarstå.
å 2.
Upplästes och godkändes protokollet för den 15 inneva¬
rande månad f. rn.
Ordet begärdes nu af Johan Lekberg från Nerikes Län,
som anförde: »Jag får härigenom aflemna min protest mot
det Ståndets beslut, hvarom nu upplästa protokoll handlar, el¬
ler upptagandet af ett utländskt lån af 20,000,000 R:dr för
fullbordandet af våra jernvägar. Hela nationen har med spänd
uppmärksamhet följt våra åtgöranden härutinnan och hor al¬
drig kunnat tro, det vi skulle stanna på denna väg. Jag får,
såsom nämndt är, högtidligen reservera mig mot detta olycks-
bringande beslut.»
Häruti instämde Lits Lars Olsson och Jan Andersson ifrån
Kopparbergs, Per Byström, och Paul Andersson från Jemtlands,
Erik Olsson från Nerikes, Adolf Fredriksson och Guslaf Bohlin
från Upsala, Olof Nilsson från Vesterbottens, Olaus Svebilius
från Gottlands, Olof Andersson från Vestmanlands, Pehr Tjern¬
lund från Vester-Norrlands, Nils Svensson från Östergöthlands,
C. J. Svensén från Kalmar, Ola Lasson från Christianstads,
Jöns Pehrsson, Nils Svensson och Anders Trulsson från Blekinge
Län, jemte flere Ledamöter af Ståndet
Pehr Östman från Vester-Norrlands Län: »Sedan Pro¬
tokollet i jernvägslånefrägan nu blifvit justeradt, och jag aldrig
kunnat förlika mig med den tanken att upptaga utländska lån
för utförandet af våra jernvägsbyggnader, får äfven jag reser¬
vera mig mot detta af Ståndet fattade beslut.»
Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs Län ville jemväl
hafva sin reservation i Protokollet förvarad.
§ 3.
Det hos Ståndet vid sammanträde den 18 innevarande
månad förda Protokoll justerades och godkändes.
Föredrogos de sedan sistlidne plonidag å Ståndets hord
hvilande Kongl. Maj:ts nådiga propositioner och skrifvelse;
nemligen:
l:o proposision om anslående af hjTes-ersåttning åt Läns¬
männen i Frosta Härads östra distrikt samt Färs Härads norra
och södra distrikt af Malmöhus Län, emot afträdande till
Statsverket af deras bostadslägenheter, remitterades till Statä-
Utskottet;
2:o proposition, angående Jemtlands Roteringskassas be¬
frielse från allt bidrag till anskaffning och underhåll af be¬
klädnaden vid Jemtlands RäStjägare-eorpS, remitterades till
Stats-Utskottet.:
3m proposition om anvisande af årligt anslag för uppe¬
hållande af de ä Ölands vestra kust inrättade färjepla(serni
Röhälla, Färjestaden och Beyershamn.
Härvid yttrade:
Johan Johansson från Kalmar Län: ”Jag önskar få min
motion i detta ämne af Utskottet behandlad i sammanhang
med ifrågavarande Kongl, proposition. Afven önskar jag få
fästa representationens uppmärksamhet på den olägenhet, som
tillskyndas allmogen genom uppehållande af dessa färjeplatS-
egares monopolier, då enhvar, som fraktar någon mellan dessa
färjeplatser, måste böta 10 R:dr B:co. Jäg anhåller, att Stån¬
det måtte enhälligt uttala sitt ogillande af detta vitesförbud
och anhåller desslikes, att Talmannen måtte framställa propo¬
sition å detta mitt 3’rkande.®
Garl Johan Svensén från Kalmar Län: »Icke allenast
för Ölands, utan äfven för fastlandets innebyggare med förer nu
gällande stadganden om förbindelsen mellan Öland och fasta
landet många olägenheter. Jag vet exempel, då, vid mark¬
nader och dylika tillfällen, man fått vänta 1 å 1J dygn på
öfverfart, derför ptt enskilde af allmogen, i anseende till det
höga vitesförbudet, icke vågat färja öfver de resande. Jag
önskar alltså, att detta förbud mätte upphäfvas 6amt, att stad¬
gas måtte, såsom, enligt hvadden Kongl, propositionen, pag. 7,
gifver vid handen, sockenombuden enhälligt tillstyrkt; hvarjemte,
enligt Kongl. Maj:ts förslag, 1500 Ii:dr måtte lemnäs till godt¬
görande af den förlust färjeplatsegarne möjligen komma att
lida. Oafeedt all kontroll händer ändock lätt, äfven om färjeplats¬
egarne äro hederliga och dugliga män, att sjelfva färjekarlarne
ofta äro öfverlastade, isynnerhet vid Marknadstillfällen då de
resande plottra på dem bränvin, för att så att säga muta sig
Ponde-Siti Prat. vid 1859— 60 ii rens Riksdag. IV. 28
402
Den S45 Februari.
till fortkomst. Detta skulle kunna undvikas, ifall strandboerna
linge rätt att fritt färja öfver en hvar, sorn sig dertill anmälde.»
Häruti instämde Nils Magnus Pettersson från Kalmar
oell Nils Svensson från Blekinge Län.
Per Ostman från Vester-Norrlands Län: »Den begäran
Johnn Johansson framställt, elior att liela Ståndet skall en-
häIligt bifalla, hvad han föreslagit, lärer väl troligen icke gä
igenom; meri deremot lärer val en och hvar kunna uttala sin
mening i frågan, då mia är den, att vitesförbudet måtte upp-
h.ätvas, och jemte det att ingeir- vidare bör hafva monopol
på denna trafik, ersättning af allmänna medel beredas egarne
af ifrågavarande färjplatser. Orätt och otillständigt är, att
icke enhvar får betjena den, han behagar, utan att utsätta sig
för dylika höga böter.»
Häruti förenade sig A. J. Sandstedt från Jönköpings,
Johan Pettersson och Gustaf Johansson från K rönnbergs.
Olof Lagergren frän Gottlands, Olof Larsson, Erik Olsson
och Johan Lekberg från Nerikes Län jemte flere Ledamöter
af Ståndet.
/ På begäran blef den Kongl. Propositionen nu uppläst,
hvarefter diskussionen sålunda fottsattes af
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »I likhet med Ju¬
lian Johansson önskar jag vitesförbudets upphäfvande, hvilket
ärende så många Riksdagar fri rut här förevarit, utan att kunna
bringa» till ett lyckligt slut. Jag har hört talas o,m personer,
sorn blifvit plikttällde auda till 1000 Hulr för olaga fraktning,
hviket dock förefaller mig alldeles onaturligt. Dä man fritt
får färdas emellan gästgifvaregård arne på landet, så bör inan
äfven fritt fä besegla och frakta sig öfver detta sund. Der¬
emot synes det mig icke bevist, att hvarje färjeplats ärligen
behöfver 500 R:dr i understöd, för att undvika befarad minsk¬
ning i inkomster; denria summa synes mig val styff tilltagen,
då man besinnar, att för de Öländska hamnarnas förbättrande
erhölls vid sednaste Riksdag, ifall jag icke misstager mig, en
summa af 1'2,000 R:dr. Kanske kan fraktnmgen bära sig
genom enskild företagsamhet, men i motsatt fall mäst# väJ
Statsanslag beviljas till dess uppehållande. Då ämnet nu e-
mellertid synes val boredt och utredt, katr man vara berät¬
tigad att hoppas en god lösning af frågan.»
Anders Trulsson frän Blekinge Län instämde häruti.
Nils Pettersson från Kalmar Län: »Jag instämmer med
Svensén, men vill tillägga att, dä, enligt den Kongl. Propositio¬
nen, »man vill bevilja ett årligt understöd af 50.0 R;dr R:«it
åt hvardera af dessa färjeplatser, med vilkor att i sådant, täll
dst genom gällande vitesförbud lagda hkid«r för rörejsen pä
IM/i i B Fe. brunn'.
40?.
kuststräckan emellan färjeplatserna skall upphöra’-, rättast vore
att bevilja en fullkomlig och icke blott en på detta sätt be¬
gränsad fraktfrihet. Afven böra färjeplatsegarne åläggas att
anskaffa bättre farkoster, ty emot beviljade företräden och
rättigheter böra äfven finnas motsvarande skyldigheter. Li¬
kaledes förekommer det mig, sorn vöre taxan nog hög, hva¬
dan äfven den torde tåla vid någon jemkning.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Om mitt
minne icke bedrager mig, så var denna fråga, af enskild
motionär väckt, äfven vid sistlidne Riksdag å bane, då denv
likväl afslogs. Sedan deri nu kommit i Kongl, Maj.ts nådiga
åtanka, bör man hoppas, att den röner bättre fia mgång. Enär
frågan nu kommit under öfverläggning, vill jag uttala min
åsigt derom, och önskar alltså, att alla hinder för en fri och
obehindrad trafik mätte a Iska flas och alla monopolier i denna
väs försvinna, Om anslaget är för högt tilltaget, kan jag icke
bedöma: detta torde bäst genom anställda entreprenad-auk¬
tioner kunna utrönas, hvarförutan jag hänskjuter afgörandet
häraf till Utskottet. Jag ar emellertid tacksam för den af-
låtna Kongl. Propositionen, instämmer med de föregående
talarne och önskar den goda saken all framgång.»
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Äfven
jag tycker mig af den Kongl. Propositionen finna, att Kongl.
Majit är af samma tanka som Kalmar Läns närvarande Re¬
presentant, nemligen alt vitesförbudet bör borttagas. Beträf¬
fande anslagets storlek, är svårt att döma utan speciel kän¬
nedom om förhållandena, och bäst är att öfverlemna detta åt
Utskottet. Vidkommande åter trafiktaxan, så blifver den ju
föremål för kommande pröfning, hvadan synes väl tidigt att
derom nu yitra sig. Således tyckes mig att saken ej för
närvarande kan ställas i bättre skick än den just nu är.»
Flere Ledamöter af Ståndet hördes häruti instämma.
Pehr Nilsson från Malmöhus Län: »Jag vill med min
röst understödja såväl den Kongl. Propositionen, som de nf-
gifna motionerna i ämnet, på det trafiken matte blifva så fri
och obehindrad som möjligt. Jag hoppas oell fror, att Ut¬
skottet tager ärendet i noggrannt öfvervägande och att re¬
sultatet deraf skall blifva så godt, sorn man på^båda sidor af
sundet, kan önska det.»
Johan Pehrsson från Upsala och Lars Gustaf Anders¬
son från Elfsborgs Län delade denna åsigt.
Suen Rosenberg från Christianstads Län: »Ändamålet
med denna diskussion kati väl icke vara något annat, än att
inför Utskottet tillkännagifva Ståndets åsigt i detta ämne, och
derföre vill jag likasom nyss förut Pehr Kilsson och alla före¬
404
D en SS Febi uärt.
gående talare tillkännagifva, det jag önskar trafikens frigif-
vande. Detta må vara sagdt angående första delen af frå¬
gan. Beträffande deremot huruvida anslaget af 500 R:dr Rrmt
till hvardera färjeplatsen är för högt eller icke, derpå vill jag nu
ej inlåta mig, utan önskar, att Stats-Utskottet måtte derom
fiirst yttra sig samt något utreda förhållandet härmed. Den
som genomläser Kongl. Kammar-Kollegii Utlåtande i ämnet,
kommer troligen på andra tankar, än att bevilja, hvad färje-
platsegarne begära, då man klarligen finner, att deras fordrin¬
gar äro alltför öfverdrifna.»
Samtlige närvarande Representanterne från Wermlands,
Josef Smedberg från Elfsborgs, Pehr Tjernlund från Vester¬
norrlands, Guslaf Hullman från Nerikes, Urik Hansson från
Gefleborgs, samt Carl Ivarsson från Hallands Län jemte en
stor del af Ståndets öfrige Ledamöter förenade sig med denne
talare.
Pehr Östman från Vester-Norrlands Län: »Det kan väl
synas, som skulle vi gå Uiskottet något i förväg, men det
kan icke skada, att Ståndet uttalar sin önskan i förevarande
ämne. För min del anser jag bäst, att fraktfarten öfver Kal¬
mar sund lemnades till fri täflan, genom hållna entreprenad¬
auktioner, så att forsling af post, resande o. s. v. öfverlem-
nades till den minstbjudande, hvarigenom Staten snarare skulle
skörda vinst, än behöfva göra uppoffringar. Jag hoppas, att
Utskottet nog tillser, hvad som i förevarande fall kan vara
mest. lämpligt och passande.»
Håkan Olsson från Christianstads Län instämde häruti.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Med den kän¬
nedom, jag sedan sistlidne Riksdag eger om denna fråga, som
då var föremål för en ganska noggrann och fullständig gransk¬
ning af Ekonomi-Utskottet, vet jag, att densamma icke låter
sig tillbakavisas. Så länge fri konkurrens icke är tilläten,
uppstå härom ständigt strider och oupphörliga trakasserier.
Hvad beträffar det begärda anslaget, vili jag fästa Utskottets
uppmärksamhet deruppå, att öland alltid fått minst med af de
medel, som äro afsedda för lättade kommunikations-anstalter;
hvadan jag vill förorda den Kongl. Propositionen och tillstyrka
anslaget, ifall det icke är möjligt att på annat sätt frigöra
trafiken.»
Denna åsigt delades af Johan Peller Andreasson från Elfs¬
borgs Län.
A. W. Uhr från Nerikes Län: »Jag skulle icke hafva
begärt ordet, ifall hela Ståndet kunnat instämma i motionärens
förslag. Men då frågan är en gengångare från flere föregå¬
ende Riksdagar, som blifvit mött med afslag hvarje gång de»
Den V5 Februari.
405
förevarit, så vill sifvén jag nu heija min röst föt bifall, då af-
slag vidare icke bör komma i fråga. Det är af högsta behof
påkalladt, att trafiken blir fri öfverallt, helst jag redan, för
flere år sedan varit i tillfälle att se alla de trakasserier, det
nuvarande tillståndet i orten medförer. Äfven anser jag det
vara med billigheten öfverensstämmande, att de ordinarie
färjkarlarne erhålla någon vis9 ersättning, då de måste vara
ute och i verksamhet i alla väder. Ej eller är det mycket
viirdt att hålla på 500 R:dr, ifall derföre pålägges skyldighe¬
ten att hå lia bättre farkoster än förut samt. tillräcklig och
öfvad bemanning o. s. v. Jag förordar alltså bifall till den
Kongl. Propositionen.”
Diskussionen förklarades nu vara afslutnd, hvarefter uppå
Talmannens derom gjorda framställning, Ståndet fann för godt
att förena sig i Johan Johanssons yrkande, att alla vites¬
förbud måtte upphöra och trafiken å ifrågavarande farleder
förklaras fri.
Den Kongl. Propositionen blef nu remitterad till Ståts-
Utskottet, dit jemväl skulle medfölja den nu afslutade diskus¬
sionen,
4:o. Proposition, i anledning af Carl Henrik Hultenbergs
underdåniga ansökning om eftergift af 1857—1858 årens åter¬
stående arrende för Kungsladugården Borgholm på Öland,
remitterades till Ståts-Utskottet.
5:o. Proposition om beviljande af anslag till uppsättning
af utredningspersedlar för det invid hufvudstaden uppförda
Hospital för sinnes-sjukas vård samt till denna inrättnings
första ordnande och förvaltning remitterades till Stats¬
utskottet..
6:o Skrifvelse, angående väckt fråga om förhöjning i
ersättningen till svaga soldat-rotar. Härvid yttrade:
Johannes Anderson från Elfsborgs Län skriftligen:
»Den gamla obilligt tillslumpade roteringen, sorn vid flera
Riksdagar från åtskilliga delar af Riket, blifvit öfverklagad,
trodde jag åtminstone till någon del skulle blifva afhulpen
igenom Kongl. Ma jda Proposition. Men jag finner deraf, emot
ali förmodan, att. Kongl. Majit ej haft skäl dertill. Emellertid
kan jag icke underlåta att framhålla min mening i denna för
mången vigtiga fråga, hvilken jag härförutan genom motion
sökt att fästa Rikets Ständgis uppmärksamhet på, nemligen att
pä något sätt, antingen sammanlägga hemman till minst
i hvarje soldat-rote, hvarest densamma understiger detta hem¬
mantal, eller ock understödja sådana med ett visst bidrag af
Staten; sådant både kan och har kunnat låta sig göra, efter
hvad jag tror, utan alltför stora farhågor och besvär för rubb¬
40(5
Dan $5 Februari.
ning nf d'(;t gamla indelnings-verked. Det lärer väl ej kunna
fiiraekaSj att hvarje provins är ojemförlig med hvarje annan, sort
t. ex. Elfsborgs och Skaraborgs Län. I det förra 8r ett ganska
torftigt jordbruk, men i det sednare ett långt mera produce-»
rande. Mets delta oaktadt, har voteringen skett likaså hardt,
om icke något hårdare i Elfsborgs Sn i Skaraborgs Län, hvil¬
ket förhållande jag kommit i tillfälle att se r Kongl. Krigs-
Kollegii handlingar. Om någon rättvisare fördelning af rote-
rings-skyldigheten skulle kunna åstadkommas, så tror jag, aft
sådant bäst och säkrast kunde ske för den rote, sorn sådant
påkallade, igenom en noggrann undersökning på stället af hem¬
manets verkliga förhållande i godhet och värde, och sådant
skulle, efter min tanka, blifva den säkraste måttstock, hvarefter
en rote kunde, göras lika med en annan, ty hemman-talets
Storlek i etr rote är« icke den bästa, emedan jag har flera
exempel på- och kan visa specielt inom mitt kordmittentskap,
att det finnes ett helt hemman, sorn njuter mindre årlig af¬
kastning än ett halft, och sådant torde väl finnäs på flera or¬
ter idom Riket, hvadan jag på det högsta yrkar, att något
bidrag på ett eller annat sätt matte komma verkligt svaga
soldat-rotar till godo. Anhålland,es vördsamt, att detta mitt
anförande måtte få åtfölja den Kongl. Sktifvelsen till behörigt
Utskott och der tagas i öfvervägande.»
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: »Liksom Jo¬
hannes Andersson tror jag, att svaga rotar behöfva understöd,
och svårare rotering än i Kopparbergs Län finnes icke i liela
vårt land. I Lima socken, som består af 19 mantal, måste
man uppsätta och underhålla 40 soldater, och min länskamrat,
Lars Larsson, som representerar dessa trakter, kan bestyrka,
att tillståndet derstädes i detta hänseende är alldeles för be¬
dröfligt. Jag vill icke taga emot till skänks ett af dessa hem¬
man, med vilkor att derå underhålla 2 soldater.»
Maja Lars Larsson frän Kopparbergs Län : »Tillståndet
med roteringen i min hemort är verkligen alltför svårt och
betungande, att vi dermed i längd skulle kunna uthärda, hvar¬
för det är alldeles nödvändigt, att vi, som flera gångar, ehuru
alltid förgäfves, deri sökt ändring och lindring, erhålla något
understöd från Statens sida, för att kunna bära denria tryc¬
kande börda.»
Öfveriäggningen var nu afslutad. Den Kongl. Skrifvelsen,
jemte hvad deröfver blifvit yttrat, blef, uppå derom af Tal¬
mannen framställd proposition, remitterad till Stats-Utskottet.
§ 3.
Till handläggning' förekom Stats-Ufskottets- Utlåtande N:ö
Dan 35 Februari.
407
59, i anledning' af väckt motion om befrielse frän räntor och
onera för komminister-bostället N:o 1, ett halft mantal, Rätum-
byn i .Jemtlands Län.
Härvid anförde Paul Andersson från Jemtlands Län:
»Då jas; förmodar, att, sedan den utredning af hithörande äm¬
nen, som Kongl. Majit redan föreskrifvit, en gårig försiggått,
äfven detta hemman skall komma i åtnjutande ef samma för¬
mäner, sorn andra dermed jemförlige boställen förunnas, så
lärer väl för närvarande ingenting annat vara att göra, än att
låta bero vid, hvad Utskottet föreslagit. Emellertid förefaller
det mig ganska underligt att, då Kongl. Majit redan är 1857
anbefallt Kongl. Kammar-Kollegium att afgifva Utlåtande i
ämnet, sådant det oaktadt ännu icke hunnit inkomma, hvar¬
igenom frågans afgörande uppskjut.es från Riksdag till Riksdag.»
Ofverläggningen förklarades afslutad, hvarefter, uppå derom
främstälid proposition, Utlåtandet af Ståndet godkändes.»
§ 6.
Vid skedd föredragning godkändes Stafs-Utskottets Me¬
morial:
N:o 60 med hemställan, att Riksgälds-Kontorets embets-
och tjenstemän samt vaktmästaren vid detta verk måtte för
■år 1860 bibehållas vid dem beviljad tillfällig löne-förhöjning; och
N:o 61. i anledning af erhållna återremisser å Utlåtandet
M:o 9, angående Kongl. Maj:ts Nådiga proposition om använ¬
dande af en de! utaf de till fångars värd och underhåll an¬
slagna medel för nödige nj'byggnader vid fästnings-fängelset i
Landskrona.
§ 7.
Bordlädes, uppå derom framställd begäran, 2:dra gången,
BeVillnings-Utskottets Betänkande, N:o 18, rörande Fost-be-
villningcn och dermed sammanhängande ämnen.
§ 8-
Garl Anders Larsson från Östergöthlands Län begärde
ordet och anförde: »Dä det kanske vore nyttigt, att vi börja
tänka på medel att förkorta Riksdagen, har jag för detta än¬
damål uppsatt följande skriftliga anförande, som jag anhåller
nu få uppläsa:
»Ehuru § 83 Regerings-Formen stadgar, att grundlagarne
skola efter deras ordalydelse i hvarje särskildt fall tillämpas,
och ehuru § 80 Riksdags-Ordningen tydligt föreskrifver, att
Riksdag ej må räcka längre än tre månader från den dag, då
Konungen låtit om Statsverkets tillstånd och behof Rikets Stan-
4.08
Den 25 Februari.
der eller deras Stats-Utskott underrätta, men att Kongl. Majrt
niå ega, på 3 Stånds förenade önskan, prolongera Riksdagen
på högst en månad, så har § 109 Regerings-Formen i dess
praktiska tillämpning under flera förlidna Riksdagar ansetts
innebära rättighet för Konungen att huru länge sorn helst för¬
dröja Riksdagens afslutande. Att en så vidsträckt rättighet
för Konungamakten icke varit förenlig med de citerade para-
grafernes bokstaflig» innehåll, synes af de vid Riksdagen 1809
framställde yrkanden om förtydligande af ifrågavarande grund-
lagshud, likasom af de sväfvande uttryck, hvarmed Konstitu-
tions-Utskottet besvarat den vid sistnämnde Riksdag gjorda
framställning. Det heter nemligen i berörde Utlåtande: »Ko¬
nungens rätt i denna del tyckes vara honom förbehållen ge¬
nom Regerings-Formens § 109, der orden: Då skall Konungen
kunna Rikets Ständer åtskilja, synes innebära, att han, då omstän¬
digheterna sådant fordra, kan detta åtskiljande fördröja.» All¬
denstund 1809 års Konstitufions-Utskott icke tilltrodde sig
att i bestämdare ordalag besvara samma fråga under den tiden,
då grundlagen hufvudsakligen utarbetades, och då någon när¬
mare bestämmelse härom, under sednare tider, veterligt icke
egt rum, må det vara ursäktligt, om en Representant önskar
draga denna tvist under ytterligare ompröfning.
Om det verkligen varit Grundlagsstiftarens mening att
uppställa paragraferne i så elastisk form, att de kunna nära
nog godtyckligt tillämpas, får man väl icke i alla fall antaga,
att ordet »kunna,» i § 109 Regerings-Formen, kan vara mäg-
tigt nog att utplåna hela betydelsen af ordet »högst» i Riks-
dags-Ordnirigen, eller att rättigheten för Konugen att prolon¬
gera Riksdagen kan sträcka sig ända derhän, att ena Riksdagen
skulle kunna fortfara, ända till dess en annan började. Exem¬
pel gafs dock vid sednaste Riksdag att prolongations-tiden blef tre
gånger så lång som den grundlogs-enliga Riksdags-perioden
samt att de vigtigaste frågor både väcktes och slutbehandlades
under sednare månaderna af samma Riksdag. Sålunda visar
Kongi. Maj:ts nådiga Svar uppå Rikets Ständers underdåniga
skrifvelse, angående Riksdagens förlängning, den 30 Januari
1857, att den ytterligare månad, hvarunder samma Riksdag
prolongerades, tilländagick den 5 Mars nyssnämnde år, men
icke dess mindre fingo Rikets då församlade Ständer emottaga
66 särskildta nådiga Propositioner och Skrifvelser, hvilka jem¬
väl af Ständerna behandlades, och hvaribland jag tager mig
friheten anföra följande:
^:o 72, angående Öresundska Tullen:
» 74, om anvisande af 3,870,000 R:dr till Stara-jernbanorna;
* f 8, om 300,000 R:dr till nybyggnad för Postverket;
Den 25 Februari.
409
Nso 79, om 76,648 R:dr 75 öre (ill inköp af Laridshöfdinge-,
residenshuset i Hernösand;
u 85, om 450,000 R:dr för nybyggnad af Vetenskaps-akade-
miens lius;
” 87, om 321,900 R:dr till nybyggnad för Riks-arkivet:
» 89, nm 244,000 R:r till en förbättrad kommunikations¬
led mellan Jemtland och Norrige;
» 92, om 75,000 R:dr för deltagande i Expositionen i Paris;
» 104, angående utvidgad Religions-frihet;
» 107, angående Skogshushållningen;
•’ 109, angående verkställighet af Domar och Utslag, med¬
delade af Norsk Rätt;
» 112, om 130,000 R;dr till Fyr-anläggning å Gottska Sandön;
» 126, angående ändring af §§ 5 och 6 Regerings-Formen;
» 134, angående upptagande af Tolf-millioners-länet;
» 137, angående utsträckt Räntegaranti och återfående af
225,000 R:dr åt Köping-Hults-Jernvägsbolaget.
Om det sålunda icke utan skäl kan sättas i fråga, huru¬
vida det är Konungens grundlagsenliga rätt att fördröja Riks¬
dagens afslutande, intilldess Ständerna hunnit pröfva och af¬
göra alla inom den lagliga tiden väckte frågor, så torde det
med ännu större skäl böra kunna dragas i tvifvelsmål, huru¬
vida Konungens rätt att inkomma med nya förslag kan vara
så obegränsad, som sednaste Rikets Ständer synas hafva an¬
tagit, då desse till behandling upptagit alla ofvanförmälte
ärenden. Får en sådan praxis opåtaldt fortfara, lärer man
slutligen komma ända derhän, att Riksdagarne blifva perma¬
nenta, utan att Grundlagen behöfver undergå den ringaste
förändring.
Huruvida en sådan permanens kan vara för landet och
det skattdragande folket nyttig, det visar sig bäst af de re¬
sultater, hvartill Utskottena redan kommit.
Betraktar man sättet för anslagsfrågornas behandling inom
närvarande Stats-Utskott, så finner man, att numera icke ens
hoppet om den förseglade sedelns förmåga att gifva utslaget
qvarstår, utan rösterna nästan i hvarje vigtigare fråga utfalla
med 19 mot 16, en gifven följd af de skiljda intressen, soia
derstädes representeras, iihy att de 2:ne privilegierade Stån¬
den ega förmån af högre anslag, under det de tvänne andra
Stånden nödgas i svett och möda, under de strängaste för¬
sakelser, hopsamla de millioner, som inom detta Utskott bort-
voteras.
Tager man nu vidare under öfvervägande tendensen inom
Revillnings-Utskottet. så finner man, att samtidigt dermed som
detta Utskott står färdigt att höja taxeringsvärdet för fastig¬
410
Den 25 Februari.
heter på landet till förenlighet med do öfverdrift!» inköpspri¬
ser, sorn för några fä år sedan egde ruth, och hvarpå egarne
vid de låga konjunkturer, som under tiden inträd t, icke skör¬
da mer än 2 å 3 procent netto-vinst, under det intecknade
köpesKillings-skuIder löpa med 6 å 8 procents fänta, är
Utskottet färdigt att beröfva de mindre jordbrukäfne en af
deras mest lönande binäringar, nemligen husbehofsbrännings-
rättighéten, briken rättighet numera i vissa orter blifvit så
häfdvunnen, att den icke, åtminstone förr än jerrtvägarne kom¬
ma till stånd, utan betydligare förluster katr undvaras, och
hvilken åtgärd dessutom skall komma att medföra en särdeles
olägenhet derigenom, att Staten nödgas åtaga sig en dryg
aflönings-skyldighet till tusentals kontrollörer vid de smärre
fabfiksbrännerier, som af en så beskaffad lagstiftning fram¬
tvingas, oberäknadt de millioner, som jordbfiiksklassén nödgas
tillsätta, förmedelst nybyggnader af brännerier och inköp af
dyrbara ångapparater, hvilka sannolikt på en kommando Riks¬
dag genom förnyad lagstiftning göras onyttiga, samti¬
digt hvarmed importen af utländska spritdrycker, på loflig
och oloflig väg, kommer att tära på landets reela valutor.
Det äf till förekommande såväl deraf, att desse, för den
hårdast beskattade jordbrukaren menligt inverkande beslut,
måtte komma till stånd under vår allernädigste Konungs första
rCgerings-år, sorn ock att några nya fordringar i anslagsväg,
mätte blifva framställda hos närvarande Rikets Ständer, jag
Ser mig manad att framställa följande förslag:
Att Bonde-Ståndet ville för sin del besluta en
Underdånig skrifvelse till Kongl. Mäj:t af innehåll,
att högstdensamme måtte i nåder afsluta Riksda¬
gen kort efter Februari månads utgång;
att Bonde-Ståndet icke anser sig, på grund af de
redan aflemnade fullmakterne, ega grundlagsenlig
Väft att deltaga i pröfningen af de propositioner,
skrifVelSer eller förslag, som möjligen efter deritia
Februafi månads utgång kunna blifva hos Rikets
Ständer väckta;
jemte det jag vördsamt anhåller, att denna min, på § 56
Riksdags-Ordningen stödda motion måtte blifva till Ståndets
Enskilda Utskott remitterad, får jag desslikes hemställa, om
icke Ståndets häröfver fattade beslut, derest detta blifver bi¬
fall, borde respektive Med-Stånden kommuniceras.”
Häruti instämde A. Andersson från Östergöthland.
Uppå derom af flere Ledamöter framställd begäran, blef
ifrågavarande anförande nu bordlagdt.
Den 25 Februari.
§ 9.
Sekreteraren uppläste följande:
»Protokoll, hållet hos Hedervärda Bonde-Ståndets
Elektorer den 22 Februari 18G0.
S. D. I följd af Ståndets under denna dags plenum fat¬
tade beslut sammanträdde nu Ståndets Elektorer och beslöto
efter hällen öfverläggning att utse till Suppleant i Högloft, Be-
villnings-Utskottet, Riksdags-Fullrnäktigen Hils Larsson från
Jemtlands Län, och till Suppleant i Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, Kiksdags-Fullmäktigen Nils Svensson från
Christianstads Lån; och blef utdrag ur detta protokoll nu ge¬
nast justeradt och godkändt.
In fidem
N. A. Fröman.»
Härefter yttrade:
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Enligt min åsigt
innehåller detta protokoll icke svar pä den till Elektorernas
bedömande hänskjutna motionen. Detta har jag endast velat
anmärka.»
Talmannen erinrade, att frågan blifvit tiil Elektorernas
afgörande öfverlemnad och att dessa afgjort densamma pä
sätt Protokollet utvisar.
Georg Syqvist: »Det är visst sannt, att frågan hänskjöfs
till Elektorerna, men under den förutsättning, att dessa skulle
behandla henne i enlighet med motionen.»
Häruti instämde Sven Rosenberg från Christianstads och
A. TV. Uhr från Nerikes Län.
Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs Län: »Då
en fråi:a snart förekommer i Ekonomi-Utskottet, hvartill en
Ledamot, motionären nemligen, som för närvarande icke är
berättigad att dit inträda, då önskar tillträde, enligt hvad jag
har mig bekant, så hoppas jag erhålla upplysning, huru och
på hvad sätt detta skall tillgå.»
Talmannen påminde, att Elektorerna egde rätt att bestäm¬
ma äfven härom.
Johan Bergström från Kopparbergs Län : »Jag är före¬
kommen af Talmannen. Elektorerna hafva ingen skyldighet
att besvara motioner, utan detn är uppdraget att förordna om
och tillsätta Ledamöter och Suppleanter i Utskotten, att in¬
gen brist härutinnan måtte uppstå, och detta uppdrag hafva
de nu äfven fullgjort.»
Häruti förenade sig vice Talmannen Old Svensson och
Per Nilsson från Malmöhus, Matté Persson från Stockholms,
413
Den 25 Februari.
Johan Pehrsson från Upsala, Olaus Eriksson från Götheborg*
och Bohus saint Jöns Persson från Blekinge Län in. fl.
Georg Nyqvist: »Sedan Talmannen och Bergström nu
lemnat sina upplysningar, inser jag nog den stora maktfull¬
komlighet Elektorerna ega, äfvensom att de icke äro sinnade
att i någon den ringaste mån släppa efter sina rättigheter.»
J. M. Lundahl: »Jag är ännu icke säker, huruvida detta
beslut må anses såsom ett prejudikat, att Ledamöter af ett
Utskott må vid åtskilliga tillfällen få såsom Suppleanter ingå
i andra Utskott, men i fall sådant är förhållandet godkänner
jag Elektorernas åtgörande.»
Dessa yttranden, såsom icke föranledande till något Stån¬
dets beslut, skulle här endast antecknas.
§ 10.
Till bordläggning lista gången anmäldes:
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkanden:
N:o 3, i anledning af väckt förslag om fördelning på
vissa år af de kostnader i och för allmänna byggnader, som
från boställen utgå;
Nio 4, i anledning af väckt motion om förändrade be¬
stämmelser i afseende på vilkoren för kapellförsamlings skil¬
jande från moderförsamling; och
Nio 5, i anledning af väckt motion 0111 upphäfvande af
Kap. 7 Byggninga-Balken.
Protokolls-Utdrag från Höglofl. Ridderskapet och Adeln,
Nio 179 samt
Stats-Utskottets Memorial Nio 62, i anledning at Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut och meddelade äterremisser i den
uti Stats-Utskottets Betänkande Nio 51 behandlade frågan,
angående de för fortsättningen af Statens jernvägsbyggnader
erforderliga medels upplåning mot statsobligationer ä utländskt
mynt.
§ 11-
Såsom icke erfordrande annan åtgärd lades till handlin¬
garna följande, från resp. Med-Stånden ankomna Protokolls-
Utdrag, nemligen från:
Höglofl. Ridderskapet och Adeln Niris 176—178 och
180—181;
Högvörd. Preste-Ståndet Niris 194—199 och
Vällofl. Borgare-Ståndet Niris 186—190.
Den $9 Februari.
§ 12.
Efter skedd föredragning godkändes Expeditions-Utskot-*
tets nedannämnda förslag till Riksens Ständers underdåniga
skrifvelser till Kongl. Majit, nemligen:
Nio 36, angående anskaffande på Kronans bekostnad af
däckade lotsbåtar;
N:r 37, i fråga om den tillämnade fyr-inrättningens vid
Hernöklubbs förläggande till Lungön utanför Hernösand: samt
Nio 38, angående återbäring af orätt debiterad rotefri-
hets-afgift för hemmanet Fahlskog Nio 2.
Ståndet åtskiljdes kl. */2 till 3 e. m.
In fidem
N. A. Fröman.
Den 20 Februari.
Plenum kl. lO f. ni.
§ 1.
Protokollet för den 22 innevarande månad justerades och
godkändes.
§ 2.
Föredrogs ånyo Bevillnings-Utskottets Betänkande Nio
18, rörande postbevillningen och dermed sammanhang egan¬
de ämnen.
Härvid yttrade :
Erik Magnus Falk från Skaraborgs Län: »Då jag låtit
anteckna mig såsom reservant inom Utskottet i afseende å
detta Betänkandes första punkt, eller i fråga om Utskottets
hemställan, rörande postvigten, så anser jag mig skyldig att
414
Den 99 Februari.
nu »ifva skäl för min från Utskottets pluralitet i denna del
afvikatide mening. Grunden härför är densamma, som af
Herr Kraemer blifvit anförd i dess reservation. Jag är nem¬
ligen af den tanka att, då den nuvarande enkla postvigfcen,
förvandlad i den nya decimala vigträkningen, motsvarar 3
ort, ,90% korn, hade det varit mera i sin ordning att antaga
den blifvande enkla postvigteo till 4 ort, såsom liggande den
nuvarande vida närmare, än till 3 ort, såsom Utskottet föret-
slagit. Särskildt torde härvid böra ihågkommas, att allmogen,
som för sin brefskrifning icke just begagnar papper af de fi¬
nare och lättare sorterna, skulle få mera allmänt vidkännas
den högre beskattnin», son) af denna vigt*nedsättning bltfve
en följd. Månget bref, som nu befordras för enkelt porto,
skulle då erfordra dubbelt, och en handling icke kunna
åtfölja ett vanligt bref såsom bilaga, der sådant nu Utan
förhöjd kostnad later sig göra. Af dessa skäl och då 4
ort vore en vigtbestämning, som närmast öfverensstäm-
de med, hvad som nu gäller, skulle jag önska, att. beslu¬
tet stadnade vid denna högre vigt. Hvad åter angår Betän¬
kandets andra punkt, deri Utskottet afstyrkt en af Herr Pa¬
lander inom Borgare-Ståndet väckt motion om nedsättning af
det enkla brefportot från 12 till 10 öre, har jag, vid de upp¬
lysningar, sorn inom Utskottet lemnades om behöfligheten för
Postverket att fortfarande tillgodonjuta dess inkomster oför¬
minskade, ansett mig icke böra deremot aflägga någon reser¬
vation, utan hemställer jag, att Betänkandet i denna punkt
måtte bifallas.»
Nils Jeansson från Östergöthlands Län skriftligen:
»Då jag vid innevarande Riksdag väckte motion om ut¬
sträckt fribrefsrätt för Krono-Länsmännen inom Riket, så af-
såg jag dermed hvarken någon större förmån för dessa tjen¬
stemän, eller någon minskning uti Postverkets inkomst, nej,
icke ens något större besvär för berörde Embetsverk. Mo¬
tionen afsåg deremot icke allenast förenkling af Postverkets
och civilstat-tjenstemännens besvär med fribrefven från Kro¬
nofogdar och Länsmän, utan jemväl en högst väsendtlig lin¬
dring uti det i vissa orter alltför dryga onus, som brefbärings-
skyldige hemmans-innehafvare få vidkännas.
Detta t3'ckes dock IJevi!Inburs-Utskottets pluralitet icke
varit mäktig att uppfatta, utan utfärdat min motion med det
förklarande, att Postverket icke tål ringaste minskning i sina
inkomster, Till detta resultat kunde Utskottet möjligen kom¬
ma, då det sammanblandade min motion med det af Prosten
Lundholm väckta förslag, angående en splitter ny fribrefsrätt
för Herrar Pastorer inom Riket. Hade Utskottet deremot be¬
handlat mitt förslag särskildt, så är jag öfvertvgad, att beslu-
Den 29 Februari.
4.1&
fet hade blifvit helt annorlunda. Utskottet skulle då ostri¬
digt tutt nit, att motionen icke allenast förorsakat Posttjenstemän-
nen mindre besvär, utan jemväl behållit PostverKets inkom¬
ster oförminskade, på samma gång förslaget berndt den bref-
bäringsskyldiga allmänheten en högst behöflig lindring uti de
otaliga bördor och besvär, hvarmed dessa redan äroöfverho-
pude. Det är nemligen redan stadgadt uti Kongl. iVIapts nå¬
diga Förordning den 30 November 1849, att alla Länsmän
skola ega att tillgodonjuta fribrefsrätt för de bref uti tjenste-
ärenden, som ifrån deni till Konungens Befallningshafvande i
Länet eller Kronofogden i Fö.gderiet afsända»j hvarjemte högst-
berörde nådiga Förordning i första punkten stadgar, att bref
i tjänsteärenden emelian auktoriteter pcb tjenstemän eller be¬
tjente, som, enligt gällande föreskrifter, fl ro till kronobrefbä-
rings begagnande berättigade, skola, så vidt utan olägenhet
ske kan, med de ordinarie brefposterrm afsändas, sam! att
kronobrefbäringen borde inskränkas till, hvad som erfordras
för brefvens förskaffande, der posterna icke kunna dertill an¬
vändas. Häraf följer uppenbart, att det är Länsmännens rätt,
att i bref till Kronofogden insända alla de skrifvelse? till auk¬
toriteter, embetsman och betjente, med hvilka lian icke eger
brefvexla utan att betala postporto, ifall brefven adresseras
direkte på sina emottagare. Sålunda synes Postverket för
närvarande hafva dubbla besvär med alla de bref, som från
Länsmännen expedieras till Kronofogdar, enär detta verk i
alia fall får lika stort besvär af brefvens afsändande, sedan
de med Kronofogdens fribrefsbok återkommit till Postkontoret,
och att Postverket sålunda alltid haft onödigt besvär af Läns¬
mans bref till Fogden falier sig terrdigen klart för hvar och
en, sorn vill göra sig den ringaste amda att betänka den prak¬
tiska tillämpningen af redan gällande författning.
Men nu heter det i ofvan citerade Författning, »tt Läns¬
männen böra iakttaga denna föreskrift vid alla tillfällen, då
sådant utan olägenhet ske kan. Huru vill man uu, att en bref-
bäringssky Idig hernmans-innehafvare skall komma i tillfälle
att pröfva, huruvida ,*tt på brefgå-ngen afsändf bref utan olä¬
genhet kunnat expedieras med ordinarie posten? Tvister här¬
om skulle ju föranleda de största obehag mellan Länsmannen
och brefbärarne, hvadan det ock hör till sällsyntheterna, om
brefbäraren? skyldighet att fortskaffa ankomna bref någonsin
sättes i fråga, utan brefbäraren heldre offrar en stor del af
den dyrbara tiden för arbetet, än att blottställa sig för ett
obehagligt åtal för em slik försummelse, hvilket åtal uti minst
nio fall af tio skulle ådraga brefbäraren bötesansvar, enär
Den i>9 {''elmari.
denna funne sig blottad på en bevisning, som alltid skulle
ligga i Länsmannens händer.
Min motion innehöll jemväl påstående derom, att Konun¬
gens Befallningshafvande i Länet skulle blifva förständigade
ätt sända Författningar och Kungörelser direkte till Länsmän¬
nen, hvarigenom brefbäringsskyldige hemmans-innehafvara
skulle vinna den betydliga lättnad, att de undveke först bära
kyrkoposten ifrån Kronofogden till Länsmannen och seder¬
mera från Länsmännen till kyrkorna, deraf en del kunnä
vara belägna tätt bredvid Kronofogdens bostad. Öfver detta
mitt påstående liar dock Utskottet iakttagit tystnadens väl¬
talighet. ty Betänkandet innehåller icke ett onda ord härom.
I anledning häraf och ehuru 2:ne Riks-Ständ redan god¬
känt Betänkandet, förmodligen derföre, att ingen inom dessa
Stånd känt olägenheten af den tryckande brefbäringsbördan,
föranlåtes jag vördsamt yrka Betänkandets återremitterande
för att åtminstone vinna svar å den punkt i motionen, derom
Utskottet icke yttrat ett enda ord.
Härigenom skulle åtminstone någon rättvis lindring vin¬
nas, utan att behöfva orsaka större besvär vid Lands-Kansli-:
erna, än att en vaktmästare medhunne detta på en eller två
timmars tid i hvarje vecka.>•
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Af samma skäl som
Falk, eller derföre att 4 ort, om denna vigt antoges såsom
enheten för brefportot, närmast motsvarade och endast högst
obetydligt öfversteg den nuvarande postvigten, reserverade
jag mig i Utskottet mot Betänkandets första punkt. Dock
vill jag vid denna min reservation icke fösta någon synnerlig
vigt, hvadan jag, om Ståndet finnér för godt att antaga Be¬
tänkandet, sådant det är, icke för min del ämnar begära nå¬
gon återremiss.”
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Jag tror, att
Ståndets tankar om detta Betänkande äro sä allmänt ense,
att någon vidlyftig diskussion icke torde vara behöflig. För
min del bifaller jag Betänkandet, sådant som det är och utan
någon förändring, samt hyser för öfrigt den åsigten, att om
någon lindring i brefportot, vare sig genom att höja vigten
eller nedsätta portoafgiften, skall kunna åvägabringas, bör
första steget till en sådan åtgärd, af skäl, sorn ligga sä i öp¬
pen dag, att de icke här behöfva anföras, ingalunda tagas af
Bonde-Ståndet. Jag bifaller alltså Betänkandet oförändra dt.#
Med Rosenberg förenade sig Anders Söderholtz från Sö¬
dermanlands, Johan Pehrsson frän Upsala. Johannes Anders¬
son och Josef Smedberg från Elfsborgs, Péhr Mattsson fran
Den ?9 Februari.
41?
Vester-Norrlartds oell Anders 1Tulsson flåri' Blekinge Läri
jemte flera Ståndets Ledamöter.
Anders Johan Sandstedt från Jönköpings Län: .vFör
min del bifaller jng Betänkandet i dess helhet efter de re¬
sultater, som visode sig vid de inom Utskottet verkställda prof-
vägningarna. Bref, skrifna på ett. ark postpapper, och dessa
torde vara det stora flertalet, uppgå knappast till en orts vigt,
enligt hvad samma profvägningar gåfvo vid handen: och att
man, äfven om Utskottets förslag, angående postvigten vinner
bifall, jemväl hädanefter kan få ganska försvarliga bref be¬
fordrade mot enkelt porto, tror jag mig bäst kunna ådaga¬
lägga genom framvisandet af ett prof. (Sandstedt aflemnade
härvid ett under kuvert försegladt bref. hvarå fanns tecknadt:
»Inneliggande I1/, ark postpapper jemte detta kuveit med
lack väger 2 ort, 40 korn.») Då således ett och ett. halft ark
postpapper med kuvert och lack icke väga mer fin 2 ort, 40
korn, och sålunda lemna ett öfverskott af icke mindre än 60
korn, för hvilka 60 korn ytterligare £ ark postpapper skulle
kunna i brefvet inläggas, utan att vigten i allt fall kont me att
öfverstiga den för enkelt postporto bestämda, så synes mig
som föga anledning vore att klaga öfver den af Utskottet fö¬
reslagna vigtbestämningen. Detta hvad vigten angår; hvad
återigen beträffar det enkla brefportots belopp, vill jag endast
hafva anmärkt att, om detsamma, på sått Herr Palander fö¬
reslagit, nedsattes från 12 till 10 öre, skulle derigenom för
postverket uppkomma en förlust af 200,000 R:dr, hvilken för¬
lust desto mindre kan af postverket bäras, som, redan med
det nuvarande portot, detta verks inkomster under de sist-
förflutna tvänne åren betydligt understigit utgifterna. Derföre
bifaller jag, hvad Utskottet, så i ena, Sorn andra hänseendet,
föreslagit.»
Anders Jonsson från Skaraborgs, Sven Guslaf Johansson från
Jönköpings, Anders Andersson från Vermlands och Carl Ivars¬
son från Hallands Län voro af samma åsigt som Sandstedt.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Jag har ej hört
någon tala emot Utskottets förslag mer än Falk och Nils
Olsson, men då icke ens desse yrkat en återfemiss, synes
mig som vi, utan allt för lång diskussion, skulle kunna bifalla
Betänkandet. Under förutsättning att så kommer att ske, vill
jag icke heller nu vidare begagna min yttranderätt, men för¬
behåller mig att, derest Utskottets förslag om bibehållande af
det nu gällande portot skulle röna något allmännare mot¬
stånd, få derom framdeles under diskussionens fortgång säga
min mening.»
Bonde-St:s Prot. vid 1859—GO årens Riksdag. IV. 27
415
Den 29 Februari.
Guslaf Hullman, Erik Olsson och Olof Larsson från Neri¬
kes, Olof Lagergren från Gottlands, Johannes Nilsson och Lars
Rasmusson frän Götheborgs och Bohus Län instämde med
Matts Pehrsson.
Andera Eriksson från Elfsborgs Län: ”Under samma
förbehöll sorn Matts Pehrsson vill jag för närvarande inskrän¬
ka mig till att bifalla Betänkandet i dess helhet.»'
Sedan härefter Nils Svensson från Christianstads, Pehr
Östman från Vester-Norrlands, förre vice Talmannen Pehr
Eriksson och Anders Jönsson från Vermlands, Cart Gustaf Sköld¬
berg från Nerikes, Pehr Nilsson från Malmöhus, Sven Heurlin
från Kronobergs samt Johan Uergström och Jan Andersson från
Kopparbergs Län förklarat sig instämma med dem bland före¬
gående talare, som yrkat bifall till Betänkandet i dess helhet,
fortsattes diskussionen af
Georg Nyqvist från Vermlands Län: "Då jag i denna
fråga hyser en annan åsigt, än den som delas af Ståndets
pluralitet, har jag med tillkännagifvande af min mening en¬
dast afsett att fä densamma förvarad i Protokollet. Om jag
icke alltför mycket misstagit mig i min uppfattning af detta
Betänkande, så är här desto mindre fråga om någon nedsätt¬
ning af postverkets inkomster, sorn Betänkandet tvärtom afser
ntt öka desamma med inemot 33 procent. '1 y dä man, å ena
sidan bibehåller det enkla portot till samma belopp som nu
är gällande, men å den andra nedsätter vigten för enkelt
porto från 3 ort, 90 5/8 korn till endast 3 ort, så är ju detta
alldeles detsamma sorn att göra brefportot 33 procent högre,
och en motsvarande ökning, men ieke någon minskning i Post¬
verkets inkomster synes således vara detta Betänkandes huf-
vudsyfto. Men örn en sådan ökning komme till stånd, fruk¬
tar jag, att följden deraf blefve för postverket densamma, sorn
följderna af goda tillgångar alltid visat sig hafva varit för
staten, —- jag menar, att de illa användas. Med mindre in¬
komster, rättar man, såsom ordspråket lyder, munnen mera
efter matsäcken, och hvad särskildt beträffar Postverket, är
jag af den tanken att med detta verks medel redan nu hus¬
hållas så tillräckligt illa, att vi icke, genom ytterligare ökade
inkomster, böra sätla dess administration i tillfälle att hus¬
hålla ännu sämre. Såsom bevis på felaktigt hushållningssätt,
tror jag mig kunna nämna de nya postvagnarne, hvilkas in¬
rättande, dä posterna i alla fall göra sina reguliera turer, en¬
dast vållat en utgift, utan någon motsvarande nytta. Man har
velat antyda, att denna angelägenhet skulle för Bonde-Stån¬
det, mera än för andra samhällsklasser, vara likgiltig. Jag
återigen tror, att om man, såsom val rättast ar, tager Bonde-
then 59 Februari.
419
Ståndets stora antal i betraktande, blir den förhöjda beskBtt*
ning, hvarom här är fråga, långt ifrån obetydlig, om än icke
just sä kännbar för hvarje särskild individ. Mångå af oss
hafva en ganska tät brefkomtnunikation med hufvtidstaden,
med Banken och öfrige auktoriteter, och våra bref, som of¬
tast innehålla handlingar till vigt af flere lod, blifva nu dy¬
rare och propoitionsvis ännu dyrare ju mera vigten öfversti-
ger den enkla portovigten. rl ager man derjemte i betrak¬
tande det hämmande inflytande, sorn denna förändring kom¬
mer att medföra på korrespondensen, så torde, till och med
för postverket, fördelarne af vigtens nedsättande och det
högre portots bibehållande blifva vida mindre, än hvad nu fö-
respeglas.»
Olof Olsson i Gersheden af Vermlands Län: »Då icke
någon af föregående talare påyrkat återremiss, så torde om
Betänkandet icke vara mycket att säga. Inom Utskottet har
jag biträdt majoritetens mening och på samma grund som jag
tinner rättvist, att den, som reser med skjuts, betalar skjuts-
legan till hela dess belopp, utan något tillskott från jordbru¬
karens eller den s. k. skattskyldiges sida, lika rättvist fmner
jag också, att den, som sänder bref med posten, betalar fullt
postporto, utan att postverket må på hans korrespondens göra
någon förlust.»
Olof Nilsson från Vesterbottens Län: »De klagomål,
som riktas mot den del af Utskottets Betänkande, deri hem¬
ställan gjorts om vigt nedsättning äro, sorn mig synes, icke
orättvisa. Hvad återigen angår nedsättning af portot, tror jag,
att man, med det upplysta förhållandet, att en sådan nedsätt,
ning skulle välla postverket en årlig förlust af 200,000 R:dr
handlar rättast, om roan härutinnan bifaller Betänkandet.»
Pehr Pehrsson från Vermlands Län: »Då jag anser mig
böra sätta mera tillit till Utskottets utredning af frågan, än
reservanternes enskilda åsigter, tror jag mig också, uppå de
skäl, dem Utskottet anfört, böra bifalla Betänkandet.»
N. Svensson från Blekinge Län: »Jag vill endast till¬
kännagifva, att jag tillhör deras antal, som bifalla Betän¬
kandet.»
Carl Casper Nettelbladt från Stockholms Län: »Jag
åter ogillar Utskottets förslag, i hvad detsamma afser vigtens
nedsättande, och förenar mig i öfrigt med Nyqvist.»
Robert Fredrik Gross från Kalmar Län: »För min del
gillar jag Utskottets hemställan, rörande vigten, men ogillar
deremot bibehållandet af det nuvarande högre portot, det jag
skulle önska blefve nedsatt till det lägre belopp af 10 öre, som
reservanterne inom Utskottet påyrkat. Genom en sådan ned-
420
Dea 29 Februari,
saltning både af vigt neli porto, skulle priset blifva ungefärli¬
gen detsamma, som det för närvarande är. En uträkning vi¬
sar Hendigen att, oaktadt, denna portonedsättning, skulle aila
de bref, som komrne sitt draga enkelt porto, icke desto min¬
dre betalas något högre, än hvad de, med den högre vigten
oeb med 12 öres porto, för närvarande göra. Vid större vig¬
ter skulle visserligen någon förlust uppkomma, men denna
förlust klefve till fullo ersatt derigenom, att de enkla brefven,
sorn till antalet äro mångfaldigt flere, limmade vinst. Då nu
allmogens bref, såsom oftast inneslutande dokumenter och
hvarjehanda andra handlingar, vanligen uppgå till flera post-
vigter, skulie hela den klass, dit våra kommittenter höra, haf¬
va en vinst al' den förändring, jag här ofvan anivdt, på sam¬
ma gång sorn postverket genom det öfverskott, sorn uppkom-
me på alla de enkla brefven, hölles skadeslös för sin förlust
pä de tyngre brefven. Då det emellertid ej är troligt, att med
återremiss någonting vinnes, och då Ståndet för öfrigt allmänt
synes vara af den meningen, att Betänkandet hör bifallas så¬
dant det är, sä har jag endast, velat tillkännagifva min åsigt,
för att få. densamma i Protokollet antecknad.»
Anders August Andersson frän Östergöthlands Län: »I
anledning deraf att jag finnes antecknad såsom reservant mot
Betänkandets finsta punkt, vill jag upplysa, att sådant desto
heldre skett af misstag, som jag inom Utskottet icke deltagit
i denna frågas behandling. Hvad sjelfva saken angår, är jag
af samm a mening sorn Utskottets pluralitet och bifaller alltså
Betänkandet >•
Garl Gustaf Cederskog från Östergöthlands Län: »Jag
har begära ordet hufvudsakligen med anledning af de invänd¬
ningar, semi Nyqvist framställt mot Betänkandet, äfvensom för
att meddela några närmare upplysningar om beskaffenheten
af de inom Utskottet anställde profvägningar. Vid dessa prof-
väguingar utröntes nämligen:
l:o att fyra fina postpappersark med kuvert vägde 2 ort 64 korn.
2:o ett stort groft ;> med » , . . 2 » 22 »
3:o ett konceplpnppersark (af hamppapper) . . 1 » 86 »
4:o ett. skrifpappereark » » . . . . 3 » 33 »
5:o ett n (gröfre) 4 » 84 »
6:o ett » (af tjockaste sort) ... 5 » 21 »
samt kuvert til) profvet N:o 2 . . . . 0 » 60 »
ett sigill af vanlig sort 0 » 10 »
således betalas, enligt dessa profvägningar, N:o i, 2 och 3,
de tvänne sista med kuverter och alla 3 med sigiller, endast
med enkelt porto; hvaremot N:o 5 och C, hvarken efter den
bu gällande, eiler efter den föreslagna postvigten kunna be¬
Den 29 Februari.
421
fordras för enkelt, utan draga begge dubbelt porto, och följ¬
aktligen N:o 4, sorn nied sigill, men utan kuvert nu befordras
för endast enkelt porto, vara det enda af de sex profven, som
komnie att draga högre porto, jin iivad förhållandet nu ar;
hvarvid dock torde böra erinras att, om bref skrifvas på
skrifpapper, dertill högst sällan användes nitra än ett halft
ark, i hvilken händelse detta, äfven om dertill tages grof¬
sta sortens papper, icke erfordrar mer än enkelt porto.
Då nu de anställda profvägniugarne gifvit sådana resultater,
tror jac, att nian gerna kan bifalla Betänkandet.»
Carl Johan Svensén fran Kalmar Län: »Då man talar
om postverkets tillgångar och deras otillräcklighet, sä torde
det icke vara ur vägen att tillse, huru desamma användas. I
sådant hänseende gifva de nyligen inrättade postkärrorna an¬
ledning till ganska väsendtliga anmärkningar. De äro nemli¬
gen för deras ändamål alldeles odugliga och kosta likväl 175
K:dr stycket. Då man sålunda hushållar, är det ej underligt,
om tillgångarne blifva otillräckliga. Beträffande förevarande
Betänkande, är jag ungefärligen af samma mening som Gross.
Den sorn tror, att värt Stånd och våra knmrniltenter skola
göra en vinst, ifall Utskottets förslag vinner bifall, torde begå
ett misstag. Allmogen begagnar nemligen i sin korrespon¬
dens vanligen papper af en gröfre sort och följden blir den,
att deras bref hädanefter komma att gemenligen draga dub¬
belt. porto. Derföre skulle jag önska, att den enkla brefvigten
bestämdes till 4 ort i stället för 3. I afseende åter å porto¬
beloppet, ville jag, företrädesvis med afseende å den lättnad
i kommunikationen, som deraf skulle blifva en följd, hafva
detsamma nedsatt till det belopp af 10 öre, sorn påyrkats af
Herr Kraemer, m. fl. reservanter inom Utskottet. Ingen lärer
väl nemligen bestrida, alt ju icke brefkdroinurukationen är en
komrnunikationsanstalt såväl sorn alla andra, och al a åtgär¬
der, som kunna vidtagas till densammas underlättande, anser
jag förtjena synnerlig uppmärksamhet, och såsom ett af medlen
för vinnande af detta ändamål anser jag mig alltså böra förorda
den af reservanterna påyrkade portonedsättningen. Om, så¬
som, en talare antydt, samma grundsatser och samma betril—
ningsviikor skulle göras gällande för brefbefordringen, som de,
hvilka tillämpas vid resandes förskaffande, så skulle, enär den
resande får betala skjutslega i förhållande till miltalet, ett bref,
som sändes 100 mils väg, följaktligen kosta 10 gånger så
mycket, som då brefvet befordras endast 10 mil. Häraf visar
sig, att en sådan jemförelse icke lemiiar några praktiska re¬
sulta ter.v
422
Den 29 Februari.
Andera Wilhelm Uhr från Nerikes Län: »Väga huru
»om helst, och räkna huru som helst, så framstår likväl den
sanningen klar, att om postportot bibehålles vid dess nuva¬
rande belopp på samma gång som den enkla brefvigten min¬
skas från nära 4 till 3 ort, måste proportionaliter till denna
vigtnedsäftning Postverkets inkomster af brefbefordringen
ökas. Och då en sådan nedsättning af vigten, utan motsva¬
rande nedsättning af portot, innefattar en orättvisa mot den
stora korresponderande allmänheten, anser jag mig icke gerna
kunna dertill lemna bifall. Det finnes dock en omständighet
af den vigtiga beskaffenhet, att jag, vid sidan af den vill låta
alla andra betänkligheter fara, och detta är den förhoppning,
som vi för närvarande hafva att få postskjutsen skiljd från
jordbruket och öfvertagen af postverket. Realiseras denna
allas vur önskan, sä vill jag ej förmena Postverket den ökade
inkomst, som genom antagande af detta Betänkande skulle
uppkomma, och under sådan förutsättning vill jag låta bero
vid, hvad Utskottet föreslå" i t.
Med Uhr instämde Liss Lors Olsson från Kopparbergs,
Jöns Pehrsson frän Blekinge, Torkel Nilsson från Christian¬
stads Län, m. fl. Ståndets Ledamöter.
Frik Ersson från Gefleborgs Län: »Under alla de Riks¬
dagar, jag bevistat, har jordbrukets befriande från Post-skjnts-
skyldigheten varit ett ständigt återkommande önskningsmål
inom detta Stånd, och, för att vinna detta vårt syfte, anser
jag, att vi böra bifalla detta Betänkande, och heldre må då
Post-verket, på den korresponderande allmänhetens bekostnad,
hafva en större inkomst, än post-skjuts-skyldigheten fortfarande
bibehållas vid jordbruket. Sedan en gång denna skjutsnings-
skyldighet blifvit öfverflyttad på Post-verket, skall det tvif¬
velsutan, mera än hittills, ligga i detta verks intresse, att an¬
skaffa lämpliga och ändamålsenliga åkdon för posternas be¬
fordrande. Af dessa skäl bifailer jag Betänkandet.»
Gustaf Larsson från Stockholms, Lars Magnus Knut¬
son från Östergöthlands, Johan Petter Andersson från Elfsborgs,
Pehr Tjernlund från Vester-Norrlands, Olaus Eriksson från
Götheborgs- och Bohus Län, m. fl. Ståndets Ledamöter voro
af samma tanke som Erik Ersson.
Matts Pehrsson: »Jag kan icke rätt fatta, huru man
kan påstå, att Betänkandets antagande skulle blifva en förlust
för detta Stånd. Hvem skall då draga det onus, som post¬
skjuts-skyldigheten innebär. Deri som vill hafva ett rätt be¬
grepp om svårigheten af detta onus, han må derom spörja
de post-skjuts-skyIdige, och jag tror, att han skall af dem
blifva fullständigt öfvertygad derom, att denna skjutsnings-
Den 99 Febi unn.
42,1
skyldighet, redan ar tillräckligt svår, för att icke görns ännu svå¬
rare. genom att, såsom några önska, bestämma porto't lägre
och bibehålla, eller till och med öka vigten. De, sorn så
tala, tyckas icke rätt förstå detta Stånds och framförallt icke
de post-skjuts-skyldiges bästa. Nog skrifver jag kanske 100
bref om året, tnen icke kan det falla mig in, att den som
skrifver elt eller par, kanske icke ens något bref, skall för
min skull göra uppoffringar. Jag bifaller Betänkandet.»
Anders Gudmundsson: »Jag har redan tillkännagifva,
att jag bifaller Betänkandet. Men i anledning af den seder¬
mera uppkomna diskussionen finner jag mig föranlåten att
angifva motiverna för mitt bifall. Dervid bör då i främsta
rummet afseende fästas på de besvärligheter, som åtfölja post¬
skjuts-skyldigheten och den förmån, som skulle tillskyndas
postbönderne derigenom, att, på sätt Kommittéen för skjuts-
ningsbesvärets ordnande föreslagit, postskjutsen öfvertoges af
Staten eller Post-verket. Då nu ett sådant öfvertagande från
Post-verkets sida i samma mån blir lättare att åstadkomma,
som detta Verk skyddas för alltför stora förluster, anser jag,
att vi med nöje böra begagna oss af det medel till ändamå¬
lets vinnande, som ifrågavarande Betänkande erbjuder. Hvad
vigten beträffar, så är det väl i sin ordning, att vi derutinnan
så mycket som möjligt lämpa oss efter det nya decimal-
systemet, och om det än är sannt, att allmogen hittills van¬
ligtvis vid sin brefskrifning begagnat papper af de gröfre och
tyngre sorterna, skulle dock den föreslagna vigtförändringen
snart verka derhän, att allmogen likasom andru samhällsklas¬
ser endast begagnade sig af det lättare slagets papper för sin
korrespondens. Jag anser detta Betänkande innehålla ett
ganska oskyldigt medel för vinnande af ett, särskildt för detta
Stånd, högst vigtigt resultat, och jag hoppas ailtså, att Utskot¬
tets hemställanden måtte bifallas.»
Nyqvist: »För dem, som ännu söka framhålla den
meningen, att här skulle vara fråga om en nedsättning af
Post-verkets inkomster, har jag endast att åberopa, hvad jag
nyss sade. Jemför man förhållandet mellan den nu gällande
lodvigten och den föreslagna ortvigten och betänker man der¬
näst, att, enligt Utskottets hemställan, brefporto’t skulle bibe¬
hållas oförändrad t, så framstår klart, att reservanterne med
sina motförslag endast afsett att, utan något Postverkets för¬
fång, jemka det nya porto t efter den nya brefvigten. Men
skulle vi nu blifva frie från post-skjuts-skyldigheten, så vill
jag, dessa erinringar oaktadt, icke motsätta mig Utskottets
förslag, ehuru jag måste medgifva, att mitt förtroende för Post¬
verket och des» förmåga att öfvertaga ifrågavarande onu»,
424
Den 29 Februari.
icke just är så synnerligen stort, hvadan jag också helst
hade önskat, att icke några ytterligare medel sattes detta verk
i händerna, innan post-skjuts-frågan först hade blifvit slutligen
reglerad.»
Rosenberg: »Då jag sist hade ordet, hade ännu Ut¬
skottets förslag icke rönt någon synnerlig opposition; men
sedermera hafva flere talare upplrädt emot Betänkandet, och
detta ger mig anledning att till Ståndets behjertande framhålla
en omständighet, sorn, enligt min uppfattning, talar tydligt för
bifall. Vi böra nemligen komma ihåg, att antingen vi ned¬
sätta porto’t eller höja deri enkla postvigten, vällas häraf o-
vilkorligen en minskning i Post-verkets inkomster. Men då
vi samtidigt härmed yrka på reform i postväsendet och deri¬
bland först oell främst, att hela den nuvarande post-skjuts-
skyldigheten måtte lyftas från jordbruket, sä är det tydligt,
att Postverket behöfver ökade och icke minskade inkomster,
likasom det, är tydligt, att, om dessa inkomster blifva otill¬
räckliga, medel mäste anskaffas från andra håll, det vill med
andra ord säga, att direkta anslag till postväsendets upprätt¬
hållande mäste beviljas, och dessa dä naturligtvis utgå genom
en förhöjd bevillning på jordbruket. Hittills har Post-verket
skött sig temligen sjelft med sina egna inkomster, och jag
vill nu icke vara en af dem, som bidrager till dessa inkom¬
sters minskning, för att istället låta skillnaden utgå genomen
bevillning, som skulle öka jordbrukarens onera, på samma
gång en bevillnings-nedsättning från 2 | tili 1 % ifrågasattes
för tjenstemännen. Detta skal finner jag för min del vara
tillräckligt talande, för att icke Bonde-Ståndet må med sin
röst bidraga till en skattelindring, sorn, då man eftertän¬
ker, hvilka de äro, som skrifva de flesta brefven, jemförelse¬
vis skulle komma detta Stånd högst obetydligt tillgodo. För
öfrigt torde jemväl bland allmoge-klassen bruket af postpapper
vid brefskrifning, icke numera vara obekant och, om än någon
gång ett eller annat större bref måste afsandas. må väl icke
utgitten af ett eller annat porto, som knappast kostar mera, ari
lika mångå cigarrer, fresta oss att fatta ett beslut, som tvif¬
velsutan skulle föranleda en högre bevillning. Det var pä
dessa omständigheter, jag önskade fästa uppmärksamhet, innan
beslut fattas och votering möjligen ifråga kommer.»
Olof Lagergren från Gottlands Län: »Jag vill blott
gifva tillkänna, att jag inom Utskottet delat piuralifetens me¬
ning och att jag alltså bifaller Betänkandet, sådant det från
Utskottet inkommit.»
Nyqvist: »I sjelfva saken anser jag mig hafva sagt nog,
pieti öogst eget förefaller det mig, att Rosenberg, hvars för-.
Den 29 Februari.
425
maga att lägga sina ord och genomtränga ämnen, vida mera
invecklade an det, hvarom nu är fråga, jag med nöje erkänner,
likväl icke, oaktadt deri här förelupna, temligen utförliga di¬
skussionen, kunnat bibringas öfvertygelse derom, att någon
nedsättning af Post-verkets nuvarande inkomster destomindrc
kan anses vara å bane, då tvärtom den af Utskottet föreslagna
åtgärd att sänka vigten, men bibehålla porto’t, ofelbart mäste
leda till summa inkomsters förhöjning, och all den opposition,
som mot detta förslag blifvit uttalad, endast afser en sådan
jemkning mellan vigt oell porto, som skulle bibehålla det
ganda föihållandet och följaktligen jemväl de hittills varande
inkomsterna oförändrade.»
Öfverl äggningen var fulländad, hvarefter uppå derom af
Talmannen framställda, särskilda propositioner, samtlige de af
Utskottet i detta Betänkande gjorde hemställanden och för¬
slag al Ståndet biföllos.
Mot detta Ståndets beslut, för såvidt det afsåg Betän¬
kandets första punkt eller den enkla postvigtens bestämmande
till 3 ort, anmältes reservationer af Nils Olsson, Falk och
Nettelbladt; hvarförutan Nyqvist reserverade sig mot beslutet
i såväl nämnde, som Betänkandets öfriga punkter.
§ 3.
Föredrogs ånyo sammansatta Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 3, i anledning
af väckt förslag om fördelning på vissa år af de kostnader i
och för allmänna byggnader, som från boställen utgå.
Härvid yttrade Anders Wilhelm TJhr från Nerikes Län:
»Jag har blott velat gifva tillkänna, att jag i likhet med tvänne
Utskolts-Ledamöter, som reserverat sig mot detta Betänkande,
visserligen varit af den åsigt, att det måtte öfverlemnas åt
Svne-Rätten att bestämma, huruvida de utgifter, som boställs-
ufträdare fått vidkännas och i hvilka han yrkar tillträdarens
deltagande, äro af den beskaffenhet, att de böra mellan af-
och tillträdanre, i mån af besittningstiden, på 20 år fördelas,
men då jag ansett frågan vara af skäligen underordnad vigt,
har jag icke låtit anteckna mig som reservant och skall nu
icke heller motsätta mig det förslag, hvartill Utskottet kommit.»
Ifrågavarande Betänkande blef härefter af Ståndet bi¬
fallet.
§ 4.
Vid nu förnyad föredragning af sammansatta Lag- samt All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets, den 25 dennes bord¬
lagda Betänkande N:o 4, i anledning af väckt motion om för¬
426
Ben 29 Februari.
ändrade bestämmelser i afseende på vilkoren för kapell-för¬
samlings skiljande från moder-församling, uppstod diskussion
oeh yttrade dervid:
Georg Nyqvist från Vermlands Liin: »Då motionären i
sin motion bland annat föreslagit, att det afsöndrade kyrko-
samhället bör, helst genast, så att det ej må af liktidiga ar¬
beten vid moder-kyrkan öfveransträngas, men alltid efter en
viss preskriptionstid, fritagas från hvarje kyrkobyggnad i moder¬
församlingen och lönings-skyldighet till dess kapellan och kyr¬
ko-betjening, så tror jag, att han, med delta sitt förslag, sökt
komma till ett resultat, som företrädesvis för allmogen skulle
blifva gagnande, helst stånds-personer sällan välja sina bo¬
städer i sådana aflägsna orter, hvarom här är fråga. Detta
vore, som mig synes, ett ytterligare skäl att antaga motionä¬
rens förslag, hvilket, såsom i öfrigt grundadt på rättvisa och
billighet, ensamt nr dessa synpunkter hade bort vinna mera
afseende hos Utskottet, ty det lider väl icke något tvifvel, att
nuvarande lag, sorn bjuder frånskiljd kapell-församling att fort¬
farande underhålla moder-kyrkan och bidraga till aflöningen
åt moder-församlingens presterskap, oaktadt den häfver bade
egen kyrka och egen prest att underhålla, är i hög grad orätt¬
vis. Denna obilliga lag ar också orsaken hvarföre mången¬
städes, der kapell-församlingar äro af högsta behof påkallade,
dessa likväl icke kunna komma till stånd, alldenstund den
fattiga befolkningen, ehuru nogsamt inseende förmånen af en
bättre själavård, likväl icke vågar bilda eget kapell i anse¬
ende till de dubbla utskylder, som skulle deraf blifva en följd. Af
sådan anledning och då motionen, såsom jag nyss nämnde,
företrädesvis skulle komma allmogen till godo, yrkar jag, att
motionen, från hvars återremitterande jag endast pä den grund
afstår, att dermed tvifvelsutan ingenting vinnes, måtte af detta
Stånd varda med ogillande lagd till handlingarne.»
Pehr Pellman, Anders Andersson och Olof Olsson i Gers¬
heden af Vermlands, samt Carl Caspar Nettelbladt från Stock¬
holms Län jemte flera|af Ståndets Ledamöter voro af samma
tanke som Nyqvist.
Pehr Ostman från Vester-Norrlands Län: »Derest jag
likasom Nyqvist icke vore öfvertygad, att med en återremiss
ingenting uträttas, skulle jag i främsta rummet påyrka en så¬
dan. Ty att lagen, i dess nuvarande skick, är obillig och
behöfver ändras, synes mig vara alldeles klart. Genom denna
lag hindras anläggandet af kapell-församlingar der, hvarest dessa
äro af högsta behof påkallade, och denna omständighet, i för¬
ening med den obilligheten, att en sådan fattig församling, om den
vågar anläggandet af egen kyrka, likväl fortfarande skall bi¬
Den 29 Februari.
42?
draga (ill moder-kyrkans och dess presterskaps underhållande,
synes mig vara tillräckligt talande skäl för bifall till den än¬
dring, sorn med motionen äsyftas. Likasom Nyqvist yrkar
jag, att Betänkandet med ogillande lägges till handlingarna.»
Med Östman förenade sig förre Viee-Talmannen Pehr
Eriksson och Olof Olsson i Olebyn af Vermlands, Pehr Tjern-
lund från Vester-Norrlands Jöns Pehrsson från Blekinge och
Carl Iwarsson från Hallands Län jemte flera Ståndets Leda¬
möter.
Diskussionen var slutad, Talmannens framställda propo¬
sition på bifall till Utskottets hemställan besvarades med blan¬
dade ja och nej; i anledning hvaraf och då votering begärdes,
följande voterings-proposition uppsattes, justerades och an¬
slogs:
Den som bifaller, hvad Sammansatta Lag-samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet uti Betänkandet, N:o 4 före¬
slagit,
röstar Ja.
Den den det ej vill,
röstar Nej.
Vinner nej, så låter Ståndet bero vid, hvad Utskottet före¬
slagit, och lägger Betänkandet till handlingarne.
Voteringen, i vanlig ordning verkställd, utföll med 30 ja,
mot 65 nej, och hade alltså Ståndet beslutat att låta bero
vid, hvad Utskottet föreslagit och lägga Betänkandet till hand¬
lingarne.
§ 5.
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets, den 25 dennes bordlagda Betänkande, N:o 5, i an¬
ledning af väckt motion om upphäfvande af 7:de kapitlet
Byggninga-Balken, blef, vid nu förnyad föredragning, bifallet.
§ 6.
Till förnyad handläggning förekom Stats-Utskottets, se¬
dan den 25 dennes på bordet hvilande Memorial N:o 62, i
anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut och meddelade
återremisser i den uti nämnda Utskotts-Betänkande, N:o 51
behandlade frågan, angående de för fortsättningen af Statens
jernvägs-byggnader erforderlige medels upplåning mot Stats¬
obligationer å utländskt mynt.
Sedan Memorialet blifvit uppläst, yttrade:
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »De af Utskottet
genom detta Memorial i fyra särskilda punkter afgifna yttran¬
den Och framställda förslag, äro samtlige föranledda icke af
428
Den $9 Februari.
våra utan af Med-Ståndens beslut i jernvägs-frågan och hafva
vi alltså icke annat att göra, ån lägga Memorialet till handingnrne.
Sålunda innefattar första punkten en inbjudning till Borgare-
Ståndet att förena sig i den af Kidderskapet och Adeln saint Pre-
ste-Ståndet beslutade redakfionsförändring, hvilken lunnits nödig,
sedan dessa tre Stånd förenat sig om ett lane-belopp af
25,000,000 R.dr. Med denna inbjudning har vårt Ständ, som
för sin del beslutat lånets belopp till endast 20 millioner, icke
det ringaste att skaffa. Hvad åter beträffar Memorialets 2:dra
punkt, innefattar densamma endast ett förklarande, att den
återremiss, som Kidderskapet och Adeln meddelat å Utskot¬
tets förslag, rörande sättet för upplåningens verkställande, icke
kan, sedan samma förslag af de tre andra Stånden och så¬
ledes jemväl af Bonde-Ståndet blifvit godkändt, till någon vidare
åtgärd föranleda. Och då slutligen Memorialets 3:dje och
4:de punkter endast innefatta tillkännagifvanden, att Utskottet,
på grund af Borgare- och Bonde-Ståndens dertill lemnade
bifall, fortfarande vidblifver tvånne af Utskottet i jernvags-
lånefrågnn förut afgifna förslag, och följaktligen, i såväl dessa
tvånne punkter sorn i den nästföregående, Bonde-Ståndets be¬
slut blifvit beståndande, finnes för oss ingen annan åtgärd att
med detta Memorial vidtaga, än att lägga detsamma i dess
helhet till handlingarne.»
Efter det att Erik Ersson från Gefleborgs och Nils
Larsson frän Jemtlands Län, som begge begärt ordet, för¬
klarat, att de icke hade något att tillägga, till hvad Anders
Eriksson nu anfört och alltså instämde med honom, beslöt
Ståndet, uppå derom öfver hvarje särskild puukt af Talman¬
nen framställd proposition, låta för sin del bero, vid hvad
Utskottet i dessa punkter yttrat och föreslagit; och lades Me¬
morialet i öfrigt till handlingarne.
§ 7-
Sedan Banko-Utskottet i 3:dje punkten af dess Memorial,
■N:o 11, föreslagit, att i det blifvande Banko-Reglementet måtte
införas en mot § 96 i nu gällande Reglemente svarande § af
följande lydelse:
»Enligt § L i Lagen för Rikets Ständers Bank
af den 1 Mars 1830, jemförd med §§ 1 och 2 i lagen,
angående myntbestämningen af samma dag, är
Banken ovilkorligen skyldig, att när så påfordras,
dessa sedlar med Svenskt silfvermynt inlösa efter
den grund, att 128 skillingar banko eller 4 R:dr
Runt gälla lika med 1 R:dr i silfver, efter den med
afseende å slagskattens beräkning i mjmfet, af
Den 29 Februari.
429
Kongl. och Rikets Ständer förändrade 1G64
års myntfot; börande Fullmäktige tillse, att prägladt
silfvermynt af alla fastställda sorter städse finnas i
förråd» ;
så hade Ridderskapet och Adeln, som för sin de] be¬
slutat, att den föreslagna reglements-§:ns slutord borde ändras
sålunda: »Börande Fullmäktige tillse, att. sä vidt ske kan,
pregladt silfvermynt af alla fastställda sorter städse finnas i
förråd», medelst ett i sednast hållna plenum ankommet och då
bordlagdt utdrag af bemälde Riks-Stånds Protokoll för den 22
dennes, inbjudit Borgare- och Bonde-Stånden att förena sig i
berörde, af Preste-Ståndet redan biträdda beslut.
Under den diskussion, som i anledning af denna inbjud-
ning nu uppstod, yttrade:
Vice-Tahnannen Ola Svensson från Malmöhus Län: »För
min del önskar jag, att denna inbjudning måtte af Ståndet
antagas. I nu gällande Banko-reglemente tinnes infördt ett
stadgande om Bankens skyldighet att inlösa sina sedlar med
de mynt-valörer i silfver, suni finnas att tillgå. Det nya för¬
slaget, deremot alser, att silfvermynt af alla fastställda sorter
städse skola finnas i förråd. Då emellertid fullgörandet afen
sådan föreskrift möjligen kan, åtminstone någon gång, möta
svårigheter, och Banko-Fullmäktige derigenom bringas i för¬
lägenhet, anser jag, att vi böra antaga inbjudningen, och
det desto heldre, som vi derigenom skulle undvika den
votering i förstärkt Banko-Utskott, som, sedan Preste-Ståndet
förenat sig med Ridderskapet och Adeln, eljest kotnme att
ega rum.»
Johan Pehrsson från Upsala, Johan Pellersson från Krono¬
bergs, Jonas Andersson från Östergöthlands, Lars Guslaf Anders¬
son från Elfsborgs, Pehr Pehrsson från Vermlands och Olaus
Eriksson från Götheborgs och Bohus Län instämde medVice-
Talmnnnan.
Pehr Ostman från Vester-Norrlands Län: ))Denna fråga
grundar sig närmast pä en inom Borgare-Ståndet väckt mo¬
tion derom, att Banken måtte förpligtas,. att till den som så¬
dant åstundan alltid hälla hela specier tillhanda i vexling. I
anledning häraf heter det nu i Utskottets förslag till Regle-
ments-§, att Fullmäktige böra tillse, det prägladt silfvermynt
af alla fastställda sorter städse finnes i förråd. Detta Utskot¬
tets förslag har jemväl gillats af Borgare- och Bonde-Stånden.
Ridderskapets och Adelns beslut åter afser att, medelst införande
af orden: ))så vidt ske kan», icke göra föreskriften ovilkorligen
bindande för Herrar Banko-Fullmäktige. Då emellertid ett
s&dant beslut skulle föra Bankens vexlings-skyldighet tillbaka
430
Den 2B Februari.
till samma punkt sorn hittills, och hela det nya förslaget der¬
igenom i sjelfva verket omintetgöras, anser jag för min del,
att vi, med afslag å inbjudningen, böra vidhålla Vårt förra be¬
slut.»
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Så vidt jag kan
finna, är det af Ridderskapet och Adeln föreslagna tillägg
högst nödvändigt, såvida icke Banko-Fullmäktige, äfven med
bästa vilja, möjligen skola tvingas att fela mot Reglementet.
Jag instämmer derföre med Viee-Talmannen och jag gördel
så mycket heldre, som jag å ena sidan anser, att allmänheten,
då den i allt fall får full silfvervaluta för sina sedlar, icke bör
få kommendera af ena eller andia myntsorten efter behag,
samt ä den andra hyser den meningen, att Banko-Fullmäk¬
tige, som hafva bästa kännedomen om Bankens angelägen¬
heter, må få rangera utvexlingar på det sätt, som med Ban¬
kens bästa finnes vara öfverensstämmande. Jag anser derföre,
att inbjudningen, såsom innef attande ett ganska klokt och för¬
sigtigt förslag, jemväl bör af oss antagas.»
Pehr Nilsson från Malmöhus och Johannes Nilsson från
Götheborgs och Bohus Län jemte flera af Ståndets Ledamöter
voro af samma tanke som Matts Pehrsson.
Nils Svensson från Kristianstads Län: »Då denna fråga
förevar inom Utskottet, framkallade densamma derstädes en
ganska vidlyftig diskussion och först efter votering blef Ut»
skottets förslag sådant, sorn det visade sig i 3:dje puukfen af
Memorialet N:o 11. Orden: »så vidt ske kan» voro redan då
föremål för öfverläggning och utgjorde kontra-proposition vid
voteringen. Uppmärksamhet fastades jemväl derå, att dä större
summor anmäldes till vexling i silfvermynt, borde Banko-
Fullmäktige, ifall omständigheterna sådant påkallade, hafva
rättigheten att neka. Derföre voro många af Utskottets Leda¬
möter böjda för samma åsigt, sorn inbjudningen nu innehåller,
och med afseende å de olägenheter, för att icke säga vådor,
som möjligen kunde blifva en följd, derest Banken förpligtades
till en sådan ovilkorlig vexlings-skyldighet, som Utskottet före¬
slagit, hemställer jag, att inbjudningen måtte med acclamation
antagas.»
Med Nils Svensson förenade sig Gustaf Johansson och
Johan Pettersson från Kronobergs, Anders Johan Sandstedt
och Johan Lönn från .Jönköpings, Nils Pettersson från Kal¬
mar, Anders Jonsson och Olof Olsson i Olebyn från Verm¬
lands, Liss Lars Olsson och Jan Andersson från Koppar¬
bergs Län jemte flera af Ståndets Ledamöter.
Östman: »Mig skall det vara likgiltigt, hvad Ståndets
beslut blir i denna fråga, ty hvarken jag eller mina kommit*
Deri 29 Februari.
lii
tenter torde komma att draga någon nytta af en mer eller
mindre utsträckt vexlings-skyldighet för Banken, men till Matts
Pehrsson, hvilken såsom gammal Bnnko-Fullmäktig häst kän¬
ner förhållandet, hemställer jag, om icke det redaktions-för-
slag, som inbjudningen afser, innebär en återgång till det
gamla öfverklagade vexlings-systemet och sålunda gör om
intet den förändring häri, som motionären åsyftade. Visser¬
ligen skiljde sig Utskottet så till vida från motionären, sorn;
då denne föreslog, att Banken alltid skulle vara skyldig till¬
handahålla hela speeier, hemställde deremot Utskottet, att alla
6orter af silfvermjmt städse borde finnas i förråd, men denna
skiljaktighet oaktadt, tror jag dock icke, att inbjudningen bör
antagas.»
Matts Pehrsson: »Det egentliga skälet har hittills varit
onämndt, inen vid den utsträckning diskussionen nu fått,
torde det icke vara ur vägen att upplysa, det vår silfver**
riksdaler är så fullvigtig, att,' om den nedsmältes, erhålles hela
värdet i silfver, och den deruti befintliga kopparen vinnes der¬
utöfver på köpet. Detta förhållande är icke någon hemlighet
för vexelörerne, som häraf gjort sig en särskild industrigren
och som derföre, då de komma med stora poster till vexling
i speciel’, gerna må få nöta sina fingrar på de mindre mynt-
sorterne. En stor förmån vore härigenom jemväl beredd åt
Bankefu II mäktige.»
Erik Mallmin från Vestmanlands Län: »Jag instämmer
med vice Talmannen och de öfrige Ståndets Ledamöter, sorn
talat för inbjudningens antagande, östmans förslag skulle hafva
en betydligt ökad silfverexport till ovilkorlig följd. Vår Spe-
cieriksdaler är nemligen 11 runsk Banko bättre än det värde,
som i förhållande till Hamburger Banko blifvit honom åsatt
och han är, af detta enkla skäl, högst begärlig i Hamburg,
hvarest likasom annorstädes i utlandet vårt öfriga, mindre silf—
vermynt är så godt sorn okändt och alls icke gångbart. För
Hain del är jag alltså tacksam, att genom denna inbjudning,
hvars antagande jag tror mig förutse, ett hinder blifvit lagdt
för ett alltför starkt utströmmande till utlandet af våra hela
speeier.»
Sven Gustaf Johansson från Jönköpings Län hördes häruti
instämma.
Öfverlnpgningen var slutad. Den ifrågavarande inbjud¬
ningen blef härefter antagen och Protokolls-Utdraget lades tilt
handlingarne.
§ 8.
Efter nu förnyad föredragning af Carl Anders Larssons
ifrån Östergöthlands Län i sista plenum väckta och då bord
Den $9 Februari.
lagda motion derom, att Bonde-Ståndet måtte för dess dei
besluta en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med hem¬
ställan om Riksdagens afslutande kort efter innevarande må¬
nads utgång» blef denna motion till Ståndets Enskilda Utskott
remitterad.
§ 9-
Till bordläggning första gången anmäldes Allmänna Be¬
svärs och Ekonomi-Utskottets Betänkanden N:ris 31 till och
med 36.
§ 10.
Anmäldes och lades till handlingarna nu ankomne Pio-
tokollsutdrag:
från Högloflig,! Ridderskapet och Adeln N:ris 182—186,
samt från Vällofliga Borgare-Ståndet N.ris 191 och 192.
§ 11.
Enligt till Ståndet ingifvet och af Talmannen nu uppläst
läkarebetyg, ulfärdadt af Medicine Doktorn C. Rinnman, vore
Riksdagsfullmäktigen Anders Magnus Myrin från Elfsborgs
Län, hvilken, efter erhållen ledighet från Riksdagsgöromälen,
insjuknat i sin hemort och redan förut låtit at sådan anled¬
ning hos Ståndet anmäla förfall, ännu sängliggande sjuk och
alltså tills vidare hindrad att sig härstädes återinfinna; och lät
Ståndet vid denna anmälan bero
§ 12.
Med bifall till derom nu gjorda hemställanden beviljade
Ståndet ledighet från Riksdagsgöromålen åt förre vice Tal¬
mannen Pehr Eriksson från Vermlands, Lars Gustaf An¬
dersson från Elfsborgs, Olaus Eriksson frän Götheborgs och
Bohus samt Pehr Erik Andersson från Vestmanland Län att
beräknas för hvar och en af de 3:ne förstnämnde under 3
veckors tid från den 12 instundande Mars samt för Pehr Erik
Andersson under 14 dagar från den 14 i nämnde månad.
Ståndet åtskiljdes kh 1 e. m.
In fidem
N. A. Fröman.
Den 5 Mart.
433
Den 3 Mars.
Plenum kl. 13 |iä linnen.
§ 1.
Protokollet för den 25 nästlidne Februari månad justera*
des och godkändes.
§ 2.
Föredrogos och biföllos Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkariden:
N:o 31, i anledning af väckt motion med afseende å ti¬
den tor beståendet af enskildt ingångna öfverenskommelser
om pastoralier utgörande;
N:o 32, i anledning af väckt motion om upphörande af
den till Landskrona kyrka från vissa landsförsamlingar utgå¬
ende tionde-spannmål, sedan dock motionären Nils Olsson
från Malmöhus Län, under ogillande af Utskottets hemställan,
ansett sig böra för närvarande dermed åtnöjas, enär med
en återremiss ej vore något att vinna;
N:o 33, i fråga om skyldighet att för uppläsande å pre¬
dikstol aflemna handling in dupplo, när bevis öfver uppläsan¬
det fordras;
N:o 35, i anledning af väckt motion om de s. k. prest-
chåpornas på öland ställande till byarnes disposition; och
N:o 36. i anledning af väckt motion derom, att Kongl.
Stadgan den 31 Januari 1855, angående mått och vigt, måtte
till sin verkan ännu någon tid suspenderas, samt om antagan¬
de af ett uuiverselt system för mått, mål och vigt; detta sed¬
nare Betänkande i dess håda moment.
§ 3.
Vid föredragning af Allmänna Besvärs- obh Ekonomi-
Utskottets Betänkande N:o 34, i anledning af väckt motion
&ande-St:s Prof. vid 1869 — 60 årens Riksdag. IV. 28
De/i 5 Mars.
om utfärdande af ny förordning, rörande strömmings-tionden,
yttrade:
Per Ostman från Vester-Norrlands Län: ».Jag finner
väl, att det icke är mycket att göra vid detta Betänkande,
men ledsamt var det dock, att motionären ej hållit sitt löfte
att till Utskottet inlemna upplysande handlingar i ämnet, ehuru,
bättre eftertänkt, jag förmodar, att ärendet fått samma slut.
Att en lag i förevarande fall bör finnas, anser jag vara all¬
deles nödvändigt, helst jag har mig bekant, att, dä rättegång
om denna tionde uppstått emellan församlingarne och deras
pastorer, domstolarne tolkat nu gällande författningar i ämnet
olika, ja till och med sammanblandat stads- och landsrätt här¬
utinnan. Jag påyrkar dock ej återremiss, utan vill hafva Be¬
tänkandet lagdt till handlingarna.»
Häruti instämde Pehr Mattsson från samma Län, Olof
Lagergren från Gottlands, Per Eriksson från Gefleborgs
samt Olof Lindström och Olof Nilsson från Vesterbottens
Län.
Gustaf Bohlin från Upsala Län: »De handlingar, jag
utlofvat anskaffa frän Kammar-Kollegium hafva först nu hun¬
nit blifva färdiga, hvadan jag anhåller om återremiss för ären¬
dets åter företagande af Utskottet.»
Betänkandet blef härefter uppå Proposition af Talman¬
nen af Ståndet bifallet.
§ 4.
För att i enskilda angelägenheter besöka hemorten med¬
delades Håkan Olsson från Christianstads Län, på derom
framställd begäran, 3 veckors ledighet från Riksdagsgöroinå-
len, räknadt från och med den 10 innevarande Mars månad.
§ 5.
Till bordläggning första gången anmältes:
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5, angående full¬
bordad granskning af de i Stats-Rådet förda Protokoll; samt
Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående afsöndring af jord från Regements-pastors-bostället
Vesterhus, till utvidgande af Jemtlands Hästjägare- och Fält-
jägare-korpsers mötesplats å Frösön;
N:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
i fråga om öfverlåtelse till innehafvarne under full egande-
rätt, mot erbjuden lösen, af det s. k. Odelska Appreterings-
verket i Stockholm;
Den 5 Mars.
335
N:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående utbyte af Skogvaktare-bostället Nytorp mot Krono-
f]erdingsmans-bostället Lilla Tjärbruket i Vester-Rekarne hä¬
rad och Södermanlands Län;
N:o 66, i anledning af Kongl. Maj.ts nådiga Proposition
om anvisande, såsom boställe åt Länsmannen i Södra distrik¬
tet af Faurås härad i Hallands Län af det till Kronan indrag¬
na f. d. Förste Landtmätare-bostället, 2/3:dels mantal N:o 3
Kärreberg Sven Andersgård i Alfshögs socken af nämnde hä¬
rad, i stället för nuvarande Länsmans-bostället, % mantal N:o
1, Thorsjö Henrik i Gunnarps socken;
N:o 67, i anledning af väckt motion, angående sättet för
bestämmande af medelmarkegångs-priset å räntebräder i Jön¬
köpings Län;
N:o 68, i anledning af väckt motion angående befrielse
från »nera för ett af Skellefteå stad inköpt hemman;
N:o 69, i anledning af väckta motioner, angående stubb-
örens anslående till fattigvård och odlingshjeip m. m.;
N:o 70, i anledning af väckt motion, angående ersättning
till åtskilliga personer inom Hållnäs församling för oriktigt er-
lagd Strömmings-tionde till pastor i nämnda församling;
N:o 71, i anledning af väckt motion om befrielse för
egare af skatte-frälsehemman från utgifvande af forsellön å
ränte-spanmål;
M:o 72, i anledning af väckt motion, angående eftergift
af arrende för ett halft mantal, N:o 2. Hårstorp i Dörby soc¬
ken af Kalmar Län;
N:o 74, dels i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Propo¬
sition, angående Leckö Kungsgårds användande till ekplante¬
ring, dels angående väckta motioner om utarrenderande af vissa
delar af nämnde Kungsgård, samt om anslående af en der¬
under lydande hemmansdel till boställe åt folkskoleläraren i
Otterstads församling; samt
Memorial N:o 73, i anledning af erhållen återremiss å
Utlåtandet N:o 39, angående öfverlåtelse till Allmänna Barn¬
hus-Inrättningen i Stockholm af en utaf Stockholms Stads
och Läns kurhus begagnad tomt.
§ 6.
Lades till handlingarna ankomna Protokolls-Utdrag från
Höglofl. Kidderskapet och Adeln N:ris 187 —188;
Ilögvördiga Preste-Ståndet N:ris 200—201, och
Vällofl. Borgare-Ståndet N:ris 194—195.
Den 5 Mars.
§ 7.
Föredrogs Höglofl. Ridderskapet och Adelns Protokolls-
Utdrag N:o 192, innefattande inbjudning till de öfriga Riks-
Stånden att förena sig uti förstnämnde Stånds, vid föredrag¬
ning af Stats-Utskottets Memorial, N:o 62, i anledning af Riks-
Ståndens skiljaktiga beslut i den af samina Utskotts Betän¬
kande, N:o 51 behandlade frågan, angående de för fortsätt¬
ningen af Statens jern vägs-byggnader erforderliga medels upp¬
låning mot Stats-obligationer ä utländskt mynt, fattade beslut
derom att, med afslag till Dtskottets förslag i punkten 8 af
samma Betänkande, berörde punkt mätte erhålla följande ly¬
delse: watt det mä vara Fullmäktige i Riksgälds-Kontoret obe¬
taget att, om sådant finnes lämpligt eller nödvändigt för låne¬
transaktionernas afslutande, inom eller utom fullmäktige utse
ombud för att, enligt af Fullmäktige utfärdad instruktion, be¬
drifva eller afsluta dervid erforderliga underhandlingar och
öfverenskommelser; äfvensom att åt särskilda Deputerade upp¬
draga bestyren med det afslutade låneté indragning samt ränte-
och amorterings-liqvidernas verkställighet j emte härmed för¬
enade åliggande.»
Härvid begärdes ordet af:
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län, som
yttrade: »Jag önskar, att Ståndet måtte antaga denna inbjud¬
ning. Det är nemligen vigtigt, att Riksgälds-Fullmäktige må
ega rättighet att för ifrågavarande lånetransaktioners hand-
hafvande använda den person, de dertill finna lämpligast, han
må vara ibland elier utom Fullmäktige.»
Johan Pehrsson från Upsala Län: »Ifrågavarande in¬
bjudning utgör blott ett förtydligande utaf, hvad redan är be¬
stämdt och jag anser alltså äfven nödvändigheten kräfva, det
vi antaga den.»
Nils Larsson fran Jemtlands Län: »Enligt Stats-Utskot¬
tets förslag i fråga om dessa låne-transaktioner var det från
början medgifvet, att Riksgälds-Fullmäktige skulle ega utse
Deputerade för dessa transaktioners bedrifvande, men Utskot¬
tet hade ej tydligt uttalat, om Deputerade skulle få tagas inom
eller utom Fullmäktige. Att dessa i sådant afseende ega fria
händer är nödvändigt och jag hemställer derföre, i likhet
med föregående Talare, att inbjudningen måtte antagas.»
Uti hvad nu blifvit yttradt instämde P. P. Mengel från
Upsala, Andert Jonsson från Skaraborgs, Ails Predrik Anders¬
son oell Carl Gustaf Cederskog från Östergöthlands, Olaus Eriks¬
son och Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus, Johannes
Andersson och Johan Petter Andersson från Elfsborgs, Pehr Pehrs-
Dan 7 Mars.
437
ton från Vermlands, fehr Nilsson från Malmöhus, Jöns Mannön
från Christianstads och Nils Svensson från Blekinge Län ni. fl.
Efter sålunda slutad öfverläggning blef, uppå Proposition
af Talmannen, med frånträdande af Ståndets förra beslut i
ämnet, inbjudningen antagen.
§ 8.
Uti Protokolls-Utdrag N:o 193 hade Vällofl. Borgare-
Ståndet inbjudit de öfriga Riks-Stånden att förena sig uti
förstnämnda Stånds, vid föredragningen af Expeditions-
Utskottets förslag, N:o 34 till Rikets Ständers underdå¬
niga skrifvelse, angående upphörande af tackjernstionden
och hammarskatten, fattade beslut att godkänna sam¬
ma förslag, med den förändring, i öfverensstämmelse med
Höglofl. Ridderskapets och Adelns i Protokolls-Utdrag, N:o
152 meddelade beslut, att i andra momentet eller punkten rö¬
rande tackjernstionden, orden: egentligen taclcjernsblåxande
skola utbytas emot ordet privilegierade, i hvilket sistnämnda
beslut Borgare- och Bonde-Sfåriden uppå inbjudning instämt.
Ståndet antog den sålunda af Borgare-Ståndetnu framställ¬
da inbjudningen.
Ståndet åtskiljdes klockan */4 till 3 e. m.
Ut Supra.
In fidem
N. A. Fröman.
Den 7 Mars
Plenum kl- lO t n»
§ 1.
Protokollen för den 29 nästlidne Februari samt den 3 i
denna månad justerades och godkändes.
438
Den 7 Murs.
§ 2.
Talmannen tillkännagaf, att uti å gårdagen hållen Tal-
mans-konferens det beslut fattats, att Konstitutions-Utskottets
Memorial N:o 5 skulle i dagens Plenum bordlaggas 2:dra gån¬
gen och hos samtliga Riks-Stånden till behandling företagas
uti Ståndens Plena Lördagen den 10 i denna månad. Det i
Talmans-konferensen sålunda fattade beslutet blef af Ståndet
gilladt och godkändt.
§ 3.
Erik Christensson från Götheborgs- och Bohus Län
fick pä begäran ordet och yttrade: »Från Direktionen öfver
Diskonten i Götheborg har jag erhållit skrifvelse, med upp¬
maning, att jag för Ståndet skulle tillkännagifva, det fråga
uppstått inom nämnda Direktion, huruvida de nuvarande Supple¬
anterna, förre Riksdagsmannen Tobias Lind och Häradsdo¬
maren Per Andreasson, hvilka enligt Bonde-Ståndets Kansli-
Direktions skrifvelse af den 15 September förlidet år blifvit
valda, att under min och mina Suppleanters Johannes Nils¬
son och Anders Nilssons vistelse vid Riksdagen, tjenstgöra
vid Lånekontoret, äfven voro berättigade att, efter det nytt
val skett, i denna egenskap fortfara, helst samina skrifvelse
icke bestämmer någon viss tid för detta förordnande. I an¬
ledning häraf får jag för Ståndet vördsamt hemställa, om icke
Ståndet skulle bifalla, det ytterligare förordnande för bemälte
Tobias Lind och Per Andreasson måtte blifva utfärdadt för
dem, att i egenskap af Suppleanter tjenstgöra vid Låne-Kon-
toret i Götheborg till Riksdagens slut.»
Uppå derom af Talmannen framställd Proposition beslöt
Ståndet, att, enär de vid denna Riksdag utsedde Direktörer
och Suppleanter vid Låne-Kontoren såväl i Götheborg som
Malmö tillika äro Riksdagsmän och således icke kunna under
Riksdagens lopp i tjenstgöring inträda, nuvarandeSuppleanter vid
nämnda Låne-Kontor, nemi. förre Riksdagsmannen Tobias Lind
och Häradsdomaren Per Andreasson vid Götheborgs Låne-
Kontor samt förre Riksdagsmännen Jöns Andersson i Eskils¬
torp och Per Nilsson i Alestad vid Låne-Kontoret i Malmö,
böra med tjenstgöringen fortfara, intilldess de nyvalde Direk¬
törernas och Suppleanternas hinder af Riksdagsgöromålen upp¬
höra; hvarom Ståndets Kansli-Direktion anmodades meddela
vederbörande underrättelse.
§ 4.
Uppå derom gjord begäran beviljades ledighet från Riks¬
dagsgöromålen åt Johan Pehrsson från Upsala Län under 8
Den 7 Mars.
439
dagar, att. beräknas från den 12, samt åt Olof Andersson och
jErik Jonsson från Vestmanlands Lån under 14 dagars tid,
räknadt ifrån den 9, allt i denna månad.
§ 5.
Föredrogos oell biföllos Stats-Utskottets nedannämnde Ut¬
låtanden :
N:o 63, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående afsöndring af jord från Regemcntspastors-Sostället
Westerhus till utvidgande af Jemtlands Hästjägare- ochFält-
jägare-korpsers mötesplats å Frösön;
N:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
angående utbyte af Skogvaktare-bostället Nytorp mot Krono-
fjerdingsmans-bostället Lilla Tjärbruket i Vester-Rekarne hä¬
rad oell Södermanlands Län;
N:o 66, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om anvisande, såsom boställe åt Länsmannen i södra distrik¬
tet af Faurås härad i Hallands Län, af det till Kronan in¬
dragna f. d. Förste Landtmätare-bostället, |:dels iriantal N:o
3 Kärreberg Sven Andersgård i Alfhögs socken af nämnde
härad, i stället för nuvarande Länsmans-bostället, ^tdels man¬
tal, N:o 1 Thorsjö Henrik i Gunnarps socken; och
N:o 70, i anledning af väckt motion, angående ersätt¬
ning till åtskilliga personer inom Hållnäs församling för orik¬
tigt erlagd Strömmings-tionde till pastor i nämnda försam¬
ling.
å e.
Vid förnyad föredragning bordlädes, uppå derom gjord
begäran, 2:dra gången Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:o 64, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition,
i fråga om öfverlåtelse till iniiehafvarne under full egande-rätt,
mot erbjuden lösen, af det s. k. Odelska Appreteringsver-
ket i Stockholm;
N:o 74, dels i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Propo¬
sition, angående Leckö Kungsgårds användande till ekplante¬
ring, dels angående väckta motioner om utarrenderande af
vissa delar af nämnda Kungsgård samt om anslående af en
derunder lydande hemmansdel till boställe åt Folkskoleläraren
i Otterstads församling.
§ 7.
Dä nu ånyo föredrogs Stats-Utskottets, sedan den 3 i
denna månad på Ståndets bord hvilande Utlåtande N:o 67, i
anledning af väckt motion, angående sättet för bestämmande
410
Den 7 Mars.
af medelmarkegångspriset å räntebräder i Jönköpings Län,
begärdes ordet af nedannämnde Ledamöter, hvilka yttrade:
Sandstedt från förenämnda Län: ”Då enahanda fråga,
som den motion, på grund af hvilken detta Utlåtande tillkom¬
mit, afser, för närvarande är beroende pä Kongl. Majrts pröf¬
ning, har jag vill icke kunnat vänta annat resultat från Ut¬
skottet, men det oaktadt anhåller jag dock, att Ståndet icke
måtte gilla, utan lägga Utlåtandet till handlingarna”.
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län: »Sorn
inom Utskottet blifvit uppsy st, dels att en dylik fråga nu ar
beroende af Kongl. Maj:ts pröfning, dels ock att de missbruk,
som Sandstedt uti sin motion påpekat, numera icke existera,
anser jag. det vara bäst att godkänna Utlåtandet.”
Diskussionen förklarades fulländad och ifrågavarande Ut¬
låtande biet’, uppå derom af Talmannen framställd Proposition,
af Ståndet godkändt.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets, den 3 i denna månad
bordlagda Utlåtande, N:o 68, i anledning af väckt motion, an¬
gående befrielse från onera för ett af Skellefteå stad inköpt
hemman; och yttrade, med anledning af nämnde Utlåtande,
Nils Larsson frän Jemtlands Län: »Jag kan icke an¬
nat, än fästa Ståndets uppmärksamhet derpå, att, då Staten till¬
förene vid städers anläggande dertill donerat jord, billigheten ock
synas fordra, att Skellefteå stad, som sjelf inköpt för anlägg¬
ningen behöflig jord, befrias från utgifvande af de onera,
hvarmed nämnde jord är besvärad. Jag tror icke, att ve¬
derbörande fästa sig så inj^cket vid det obetydliga skattebe¬
loppet, som fastmera vid det besvär, som är förenadt med för¬
delningen af nämnda belopp mellan de skattskyldige. Att Ut¬
skottet icke gjort sig stort besvär med saken. s_vnes deraf, att
det förevarande Utlåtandet upptager endast en half sida, hvar¬
före jag, enär jag anser saken böra behjertas, hemställer, hu¬
ruvida skäl icke åro förhanden att återremittera Utlåtandet.»
Paul Andersson från Jemtlands, Olof Nilsson och Lindström
från Vesterbottens samt Almqvist från Norrbottens Län in¬
stämde.
Nyqvist från Vermlands Län: »Jag hyser alldeles mot¬
satta. äsigter med Nils Larsson, att man vid städers anläg¬
gande bör till dem donera jord eller bevilja andra förmåner,
ty jag är säker att, äfven sådant förutan, städer komma att
uppstå på de ställen, der naturliga lägen för dem finnas.
Hvad beträffar den påpekade svårigheten, att mellan stadens
innevånare fördela ifrågavarande onera, tror jag dermed ioke
Den 7 Mars.
441
vara så farligt, helst de utan tvifvel hafva gemensam stads¬
kassa, frän hvilken utbetalningen kan ske.»
Med Nyqvist förenade sig Rosenberg, Ola Lasson och
Jöns Månsson från Christianstads, Söderholtz frän Söderman¬
lands, Erih Olsson och Olof Larsson från Nerikes, Lars Olsson
från Kopparbergs, Adolf Fredriksson från Upsala, Pehr Pehrs¬
son från Vermlands oell Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs
Län, m. fl.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Äfven jag instäm¬
mer med Nyqvist, ty jag finnér icke det leda till något godt
mål, att vi gifva städerna sådant prejudikat, att de, om de
äro i behof af skatte-jord, skola erhålla sådan, utan att för
densamma erlägga skatt.»
Flere Ledamöter instämde.
Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län var
förekommen af, och instämde med Erik Ersson och Nyqvist.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Att åter¬
remittera detta Utlåtande tjenar icke till något annat, än att
förorsaka Utskottet onödigt besvär; ty’, som jag är Ledamot
af den afdelning, pä hvilken denna fråga blifvit behandlad,
kan jag upplysa, att, oaktadt frågan ganska väl utreddes,
man icke kunde komma till annat resultat, för hvilket all mo¬
tivering ansågs öfverflödig.»
C. A. Larsson från sistnämnde Län: »Jag har på Stats¬
utskottets afdelning öfvervarit denna frågas behandling och
kan upplysa, att bland andra skäl för ogillande af Nyströms
motion, var det hufvudsakiigaste, att den jord, som är ifråga,
icke blifvit donerad till, utan inköpt af staden. Det är väl
sannt, hvad Nils Larsson erinrat, att vid städers anläggande
till dem donerats jord, men icke kan det vara rätt, att, när
städer inköpa hemman på landet, efterskänka den ränta, som
från dessa utgått och framdeles bör utgå. Fördelningen af
den skatt, som här är ifråga, kan icke blifva särdeles svår,
enär sannolikt en stadskassa finnes, från hvilken stadens ge¬
mensamma utgifter utbetalas, hvarföre jag anser Utskottet icke
behöft gifva några ytterligare skäl för sitt afslag å motionen.
För min del godkänner jag således Utlåtandet.»
Diskussionen var fulländad och ifrågavarande Utlåtande
blef, uppå derom af Talmannen framställd proposition, af
Ståndet godkändt.
§ 9-
Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets, den 3:dje i
denna månad bordlagda Utlåtande N:o 69, i anledning af
väckta motioner, angående stubbörens anslående till fattigvård
442
Dea 7 Mars.
och odlingshjelp m. m., begärde Olof Nilsson från Vester¬
bottens Län ordet och yttrade: »Da inom Vesterbottens Län
finnas icke mindre än 652 Kronohemmans-andelar, af hvilka
inom mitt kommittentskap 480 nybyggen och torp med en
personal af 6,938 personer, af hvilka skatte-hemmansegarne i
hög grad betungas i afseende pä fattigvården, har jag ansett
någon lindring böra dem beredas genom att anslå stubböres-
afgifterna till fattigvård och odlingshjelp; men då jag nogsamt
inser, att Staten, för fullbordande af de beslutade och redan
påbörjade kommunikations-anstalterna, behöfver alla hjelp—
källor, finner jag det icke åtminstone för närvarande vara
annan utväg, än att godkänna Utlätnndet
Efter det diskussionen förklarats fulländad, blef, uppå
derom af Talmannen framställd proposition, förevarande Ut¬
låtande af Ståndet gilladt.
g. 10.
Föredrogs ånyo Stats-Utskoftets, den 3 i denna månad
bordlagda, Utlåtande, N:o 71, i anledning af väckt motion,
angående befrielse för egare af skattefräise-hemtnan från ut-
gifvando af forsellön å räntespannmal; och yttrade, med an¬
ledning af nämnda Utlåtande:
Svensén från Kalmar Län skriftligen sålunda:
»Då jag anmält reservation emot Stats-Utskottets beslut
ifråga om befrielse för egare af skattefrälse-hemman frän lif¬
gifvande af forsellön å räntespannemål, sä vill jag anföra de
skäl, på hvilka denna reservation sig grundar.
Ehuru gerna medgifvande, att motionen i detta ämne
hade ett oskyldigt utseende, så att den i dess outvecklade
skick icke kunnat väcka Utskottets synnerliga uppmärksam¬
het, hade jag likväl väntat, att mera vigtiga skäl, än de som
blifvit i Betänkandet anförda, bort begagnas flir afslaget, så
vidt några sådana funnits att tillgå: men, då så icke skett,
är det väl rådligast att uppmärksamma de, som finnas. Ut¬
skottet erinrar derom: »att Rikets Ständer, i sammanhang
med sitt, angående de uti ordinarie räntan ingående persed¬
lars omsättning och förenkling vid 1853—54 årens Riksdag
fattade beslut, förklarat, att hvad deruti stadgades, icke skulle
i någon mån inverka på frälse-räntors beskaffenhet eller ut¬
görande, med mindre vederbörande bletve om förändringen
ense, i hvilket fall uträkningen finge lösas af häradsskrifvaren
samt stadfästas af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande»; och,
på grund af denna erinran, har framställningen afslagits.
Det är just den der »förklaringen», hvilken Rikets Stän¬
der vid 1853—54 årens Riksdag afgifvit, som jag önskar få
Deli 7 Mars
443
viiltad; ty då en la» är besluten, sorn tillerkänner vissa med¬
borgare rättigheter ifråga om deras innehafvande egendom,
bor väl samma lag vinna tillämpning för andra medborgare
och deras egendom, då nemligen ett lika förhållande ömsesi¬
digt är lådande. Jag vet väl, att förespråkarne för ränteta-
garnes rätt, drifva den satsen, att skattefrä Ise-hemmana
räntor icke kunna hänföras under samma lagbestämning, som
för Kronoskatte-liemman i delta fallet eger runi, emedan ett
lagstadgande i sådan anda skulle förnärma den enskilda egan-
derätten och ej rättvisligen kunna åstadkom,lias i en fråga,
deri Staten eller Kronan ej hade någon del. Denna åsigt är
det, som jag vill gendrifva, ölYertygad att lagstiftningen icke mera
bär, än i många andra frågor, kommer i strid med den en¬
skildes rätt. Exempelvis kan jag åberopa lagstiftnings-åtgär-
derna, rörande angments-räntan. Vid lagstiftningen derom har
åtminstone ingen tvekan uppstått, afseende förnärmande af
den enskildes rätt, ehuru förhållandet, nied den frågan å både
räntetagarens och räntegifvarens sida varit alldeles likartadt
med den nu ifrågavarande. Dessutom tror jag, att skatte-
frälse-hemmans räntor äro af nästan enahanda natur, som
Kronoskatte-hemmans räntor, emedan de förre ursprungligen
tillhört Kronan och för ingen del kunnat derifrån afsöndras
med någon annan eller bättre rätt, än Kronan desamma in¬
nehaft.
Det kati väl icke bestridas, att den jord, som benämnes
skatte-frälse ursprungligen varit en Kronans tillhörighet; att
Kronan i fordna dar bortgifvit dessa hemman eller do från
deni utgående räntor: att kändt är, huru under Erik 14:des,
Johnn 3:djes och Carl 9:des tid en stor del bortskänktes,
ehuru säker uppgift härom saknas; att under Gustaf 2:dre
Adolfs tid förskingrades Krono-hemman och skatteränfor, till
ett årligt belopp af 191.074 daler silfvermynt, hvilket utgör
efter 24 dalers ränta pä hemman, 7,800 hela hemman; att
tinder Drottning Kristinas förmyndare-regering förslösades så¬
dana gods och räntor i Sverige och i Finland, för en årlig
ränta af 08,761 daler silfvermynt, motsvarande 2,450 hela
hemman, och att Drottning Kristina sjelf bortslumpade Krono¬
egendom och räntor i Sverige och Finland för eli årlig ränta
af 560,196 daler silfvermynt, motsvarande 23.341 hela hem¬
man, eller tillsammans under den nu omförmälde perioden
33 691 hela hemman: att genom reduktionerna under Carl
10:des och Carl ll:tes tid Kronan väl återfick en god del
af dessa gods, ehuru långt ifrån allt, och att följaktligen de
ännu befintlige skattefrälse-hemmanen eller räntorna deraf äro
Kronan afhände. När nu detta förhållande icke kan motsä¬
444
Den 7 Mars.
gas, är det billigt att tillse, det räntornas erläggande bör efter
likartade grunder verkställas såväl för krono- som skatte¬
frälse. Derföre har jag oek i motionen anfört de ordalagen
af § 5 i Kongl. Förordningen d. 21 Februari 1789, sorn här¬
med står i omedelbar beröring; der heter nemligen: »Egare
af skattefrälse-hemman må njuta lika fullkomlig, fri och obe¬
hindrad egande- och dispositions-rätt öfver sitt skattefrälse-
hemman, som om skatte i allmänhet sagdt är. Är räntan
kommen från Kongl. Majit och Kronan uti frälsemanuahand,
genom byte, köp eller annat laga fång, vare då om räntans
utgörande till frälseman lag samma, som om Kronoskatte¬
hemman är faststäldt.» Af detta stadgande måtte väl till¬
räckligt bevis kunna heintas för den åsigten, att lagstiftaren i
en regleringsfråga af förevarande beskaffenhet bör finna sig
skyldig att ingå i den begärda pröfningen. »Statens pligt att
skydda enskild eganderätt oell lagligen förvärfvade rättighe¬
ter» måtte väl icke sträcka sig ensamt till räntetagarne! Det
torde vara förlåtligt, om man lefver i den öfvertygelsen, att
Statens pligt härutinnan är åtminstone lika stor med afseende
på räntegifvarne; och partiskt vore det handladt, om Staten,
efter att förut hafva försäkrat skattefrälse-hemman, det de
skulle vara lika berättigade som Kronoskatte-hemman ifråga
om räntans utgörande, nu fastställde en annan rätfsåsigt, så
att derigenom dessa medborgare komme att stå vid sidan af
lagen. Betrakta frågan huru som helst, så måste väl ändå
medgifvas, det skyldigheten för desse skattefrälse-hemman att
betala ifrågasatta forsellön är och förblifver en sorglig o-
rättvisa.
Nogsamt inseende, att ingenting vinnes med frågans åter¬
remitterande, har jag endast härmed i korthet velat antyda
de åsigter, som hos mig föranledt förslagets framställande.
Det återstår således för det närvarande ingenting annat, än
att hemställa, det Ståndet- behagade lägga förevarande Betän¬
kande med ogillande till lmndlingarne.»
Måns Månsson från Kalmar Län: »Ingen lärer kunna
neka, att skattefräise-hemnianen få betala sin del i forsellönen,
ehuru Kronan aldrig egt jorden, men ändock bortgifvit räntan af
densamma. Det var under Carl 9:des och egentligen under Gustaf
2:dre Adolfs regeringstid, som räntorna från hemmanen bort-
gåfvos, så att en stor del af odalmännen blef slafvar under
enskilda personer. Vid sådant förhållande skulle jag helst
hafva önskat, att Rikets Ständer afgifvit en underdånig skrif¬
velse i ämnet till Kongl. Majit; men, dä jag för denna min
önskan icke lärer kunna hoppas någon framgång, anhåller jag,
att Ståndet måtte lägga Utlåtandet till handlingarna.»
Den 7 Mars.
445
C. A. Larsson från Östergöthlands Län: »Sorn jag del¬
tagit i Stats-Utskottets behandling af denna fråga, anser jag
mig böra tillkännagifva, det jag ansett Svenséns motion icke
kunnat föranleda till annat resultat, än Utlåtandet innehåller,
ty skattefrälse-hemmanen hafva icke samma egenskap som
Kronoskatte-hemmanen, utan äro tvärtom bättre, enär egarne
till de förra hafva lösningsrätt, då hemmanet eller räntan för-
säljes, hvilket, deremot icke är händelsen med de sednare.
Om vi skulle bifalla, hvad motionären föreslagit, skulle de,
som redan löst räntan, kunna framkomma med pretention aft
af Kronan återfå den forsellön, som de redan erlagt, och
derföre anser jag del vara bäst att godkänna Utskottets
Utlåtande.»
Måns Månsson: »Om skattefrälse-hemmanens rätt fir
sämre, än Kronoskatte-hemmanens, sä är det Regeringens
skuld, ty alla odalhemman hafva från början varit rena skatte¬
hemman, ehuru Gusfaf 2:dre Adolf sålde räntan från dem till
enskilde personer.»
C. A. Larsson: »Sorn jag tror, att den siste talaren
missförstått mitt yttrande, vill jag upplysa, att jug sagt skatte-
frälse-hemmanen så till vida vara bättre, än Kronoskatte-
hemmanen, att egarne till de förra äro berättigade att lösa
räntan till sig, hvilken rättighet jag anser vara fullt ut lika
mycket värd som forsellönen.»
Måns Månsson: »Skyldigheten att hembjuda frälse-
räntan till inlösen, bör helt och hållet borttagas, ty mången
gång har det inträffat, att man icke kunnat få reda pä ränte-
egaren, hvilket ofta förorsakat, att man icke förrän efter
läng tids förlopp kunnat få lagfart och fasta på en inköpt
egendom.»
Sedan diskussionen förklarats fulländad, blef, uppå derom
af Talmannen framställd proposition, ifrågavarande Utlåtande
af Ståndet godkändt.
Emot detta beslut anmälde Svensin från Kalmar Län
sin reservation.
§ 11-
Vid förnyad föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande
E:o 72, i anledning af väckt motion om eftergift af arrende
för ett halft mantal, N:o 2 Hårstorp, i Dörby Socken, af Kal¬
mar Län, begärdes ordet af Måns Månsson från nämnda
Län, hvilken yttrade: »Den Arrendator, som här är ifråga,
öfvertog Hårstorp å en tid, dä man genom bränvinsbrän-
ning kunde förtjena den hufvudsakiiga delen af arrendet ; men
nu hafva tiderna så förändrats, att han, genom förlust å ar¬
446
Den 7 Mars.
rendet, måsto lemna lägenheten och allt hvad han för öfrigt
eger. Ett sådant förhållande är verkligen beklagligt, men
man lärer icke kunna göra något deråt.»
Diskussionen förklarades fulländad och ifrågavarande Ut¬
låtande blef, uppå derom af Talmannen framställd proposition,
af Ståndet bifallet.
§ 12.
Föredrogs ånyo och lades till handiingarne Stats-Utskottets
Memorial, N:o 73, i anledning af erhållen återremiss å Utlå¬
tandet N:o 39, angående öfverlåtelse till allmänna Barnhus¬
inrättningen i Stockholm af en utaf Stockholms Stads och
Läns Kurhus begagnad tomt.
o E5
§ 13.
Till bordläggning första gängen anmäldes:
Lag-Utskottets Betänkande N:o 19;
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkanden
K .-ris 38—40; äfvensom
Bevillning^- saint Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkanden N:ris 1—3.
§ 14.
Vid skedd föredragning godkände Ståndet Expeditions-
Utskottets Förslag till underdånig skrifvelse N:o 34, angående
upphörande af Tackjerns-tionden och Hammar-skatten.
§ 15.
Nedannämnde, från resp.Med-Stånden ankomne Protokolls-
Utdrag, föredrogos och lades till handiingarne, nemligen från
Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 189—191;
Högvörd. Preste-Ståndet N:ris 202 och 203; samt
Vällofl. Borgare-Ståndet N:ris 196—198.
Ståndet åtskiljdes kl. 12 middagen.
In fidem
N. A. Fröman.
Deti 10 Mars,
447
Den 10 Mars.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1.
Protokollet för deri 7 innevarande månad justerades och
godkändes.
§ 2.
Talmannen tillkännagaf, att i sednaste Talmanskonferens
blifvit beslutadt, dels att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkande N:o 37, i anledning af väckta motio¬
ner, rörande Sveriges och Noriges ömsesidiga förhållanden,
som i dag utdelas och bordlägges första gången, skulle Lör¬
dagen den 17 i denna månad inom Ståndet till afgörande före¬
dragas; dels att de Elektorer, hvilka jemlikt § 65 Riksdags¬
ordningen skola välja sex för kunskaper och lärdom kända
män till koinmitterade för tryckfrihetens vård, skulle den 21
innevarande månad af Riks-Stånden utses.
Till hvad Talmanskonferensen sålunda föreslagit fann
Ståndet godt lemna sitt bifall.
§ 3.
Uppå förslag af Erik Mallmin från Vestmanlands Län
beslöt Ståndet, efter någon diskussion, som dock icke skulle
i Protokollet inflyta, att frän Ståndets enskilda kassa utanordna
en summa af 150 R:dr R:mt för att öfverlemnas ät i armod
och nödställda omständigheter efterlefvande enkan och barnen
efter Vaktmästaren G. F. Holmberg, hvilken sedan han från
Riksdagens början varit till Vaktmästare å Ståndets klubb an¬
tagen, för några dagar sedan, efter en kort sjukdom, med
döden algått; och skulle Ståndets Kansli-direktion anmodas
att om verkställigheten häraf draga försorg.
§ 4.
Efter förut fattadt beslut förekom nu till handläggning
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 5, angående fullbordad
granskning af de i Stats-Rådet förda Protokoll, dervid, sedan
Ståndet beslutat det Memorialet skuile i sin helhet föredragas
och diskuteras, ordet begärdes af:
448
Den 10 Mars.
Paul Fritz Mengel från Upsala Lån, som anförde :
••Då förevarande Betänkande justerades inom Utskottet,
åtnjöt jag permission och kunde följaktligen icke reservera
mig i de punkter, der majoriteten beslutat, att anmärkning icke
skulle göras. Ingen lärer kunna påstå, att något mildare de-
eharge-betänkande tillförene från Konstitutions-Utskottet afgif-
vits. Hvarken g 106 eller § 107 Regerings-Formen har Ut¬
skottet ansett böra å Stats-Rådets Ledamöter tillämpas. Att,
deremot såsom nu skett, blott anmäla till Ständerna åtskilliga
ärenden, som i Stats-Rådet förekommit, är en åtgärd, som i
Grundlagarne saknar allt stöd; men som man ändock ansett
tillständig. Att förevarande Betänkande är så knapphändigt
och att så få ärenden deruti omförmälas såsom anmärknings¬
värda, orsakas deraf att inga frågor af större betydenhet hvar¬
ken i politiskt eller socielt afseende hafva förekommit i Stats-
Rådet under den tid, som Utskottet, egt att granska de förda
Protokollen. En stor mängd af mål hafva dock såsom van¬
ligt blifvit handlamde, deraf många af den mest obetydliga
beskaffenhet. Den första punkten i Utskottets Betänkande af-
ser en befintlig: inkonseqvens i beslut. I ena fallet hafva nem¬
ligen två Hofrätts-Assessorer och Ledamöter af llidderskapet
och Adeln tillåtits uppbära full lön under den tid, de utöfvade
representantkallet och åtnjöto tjenstledighet, i det andra hat¬
en tjensteman i Stats-Konforet, jemväl adelsman, förständigats
afstå hälften af sin lön, om han skulle åtnjuta tjenstledighet
att såsom representant fungera. I Utskottet gjorde sig och
den åsigten företrädesvis gällande, att den sjelfskrifne repre¬
sentanten, som ville utöfva sitt representantkall och dervid
vara frikallad från tjensteutöfning, borde af sin innehafvande
lön godtgöra vikarien. Denna åsigt lärer också numera til¬
lämpas. Den andra punkten, sorn afser, att norska undersåter
blifvit anställda i utrikes kabinettet och der uppbära arfvode,
hade bort, enligt mitt förmenande, göras till en bestämd an¬
märkning, enär den anmärkta åtgärden står i uppenbar strid
med § 28 Regerings-Formen. Dock torde böra erinras, att
lika beskaffad åtgärd lemnats oanmärkt af föregående Kon-
stitutions-Utskott. Öfver de i tredje punkten omförmälda mili¬
tära utnämningar kan det icke af Protokollen synas, att ve¬
derbörande Departements-Chef dessa ärenden föredragit eller
yttrande derom afgifvit, ehuru det förra otvifvelaktig! bort i
Protokollet omförmälas, och det senare öfverensstämmer med
Grundlagens anda. Den fjerde punkten innefattar anmälan
om inköp för Statens räkning af några till postfrimärkens till¬
verkande begagnade machiner, dervid säljaren blifvit tillagd
vida högre köpeskilling, än den General-poststyrelsen, med
Dan 10 Mars.
4 4U
ledning af sakkunniga mäns yttrande, tillstyrkt. För den
högre köpeskillingens uteslutande liar Departements-Chefen
jcke heller anfört det minsta skäl.
Åtskilliga andra ärenden af märkelig beskaffenhet blefvo
väl under läsningen af Protokollen särskildt antecknade, men
dels yid anställd votering förklarades de ej förtjena att an¬
märkas, dels förföllo de utan yotering. Till den förra kate¬
gorien hörde instruktionen för deni, som utsagos att negociera
tolf tnillioners-jånet, hvilken ansågs vara af särdeles klen be¬
skaffenhet. Valet af hqfvudperson för lånets afslutande ansågs
pekså högeligen misslyekadt. Aninärknings-yrkandet ogillades
dock med 13 röster mot 10. Huruvida Sfats-Rådgts Leda¬
möter rätteligen iakttagit landets snnnskyldigp nytta, nar, vid
Justitie-Ombudsmannen Lagerstråles befordran till Sfats-jfåd,
hans iunehafda häradshöfdinge-befattning i Luggude härad
förklarades skola stå otillsatt för han§ räkning, föranledde en
yidlyftig diskussion. Man ansåg, att åtminstone den ordinarie
lönen, d. v. s. inkomsten af häradshöfiiinge-bostället icke borde
hafva tilldelats vikarien, utan bort utgått till Stats-verker, ett
förfarande, som icke eger stöd i fall af analog beskaffenhet.
Nu uppbär likvisst vikarien, som, ifall embetet vöre ledigt och
skulle tillsättas, näppeligen dervid kan komma i fråga att till
detsamma utnämnas, enahanda förmåner, sppi om han vore
ordinarie innehafvare af detsamma.
Det otvifvelaktigt intressantaste ärernje, som i konseljen
handlagts, torde hafva varit Gellivari-Bolagets apsökan om åt¬
skilliga förmåner, bland annat för utfprse! af jernmalm och an¬
läggande af en jernväg. Herr Finans-Ministern uppträdde
mot och Herr £>tats-Rådet Malmsten för bifall till, hvad bola¬
get begärt. Begge androgo på ett så utmärkt sätt sina ar¬
gumenter, att alla inom Utskottet tycktes vara ense derom,
att lika öfvertygande skäl af de begge Stats-Råds-Ledamö-
terna blifvit anförda, ehuru i alldeles piotsatt syftning, äfven¬
som ptt frågan med största noggrannhet blifvit skärskådad.
I den af Herr Rosenqvist anmälta reservation, rörande
behandlingen af Komminister Ignells upderdåniga klagan öfver
Domkapitlets i Linköping åtgöranden i ett befordringsmål, in¬
stämmer jag. Visserligen har Domkapitlets orättvisa mot Ignell
af Kongl. Maj:t blifvit missbilligad, men full upprättelse torde
väl ändock knappast hafva blifvit Ignell meddelad.
För min del anser jag, att Kongl. Maj:ts rådgifvare grund¬
lagsenlig! utöfvat sitt kall under den period, som Utskottet
ålegaf, att detsamma granska.
Uomle-St:* Brot. vid 18S9— SO årens liiksday. IV. 29
Den 1 0 Mars.
Robert Fredrik Gross från Kalmar Lön: »Jag skulle
icke hafva begärt oniet, ifall icke, såsom af reservationerne
synes, en del reservanter försökt alt helt och hållet rentvå
konseljens ledamöter från de anmärkningar, som af Utskottet
blifvit mot dem gjorda. Uti Stats-Röds-protokollet af den
21 September 1858 yttrar H. Exe. Justitie Stals-Ministern,
Herr Friherre De Geer, »att enär löne-afdrag tillförene icke
skett för de Hof-rättens Ledamöter, sorn af Riksdagsmanna-
befattningen varit hindrade att sin tjenst förrätta, samt i de
af Rikets Ständer vid sednaste Riksdag fastställda vilkor för
då beviljade löne-förhöjningar funnes medgifvet, att der un¬
dantag fran samma vilkor syntes höra ega rum, sådant borde
vid hvarje särskildt fall utsättas; alltså och med afseende derpå
att ledamots-befattning i Utskott, som af nu ifrågavarande
Hofrätts-Ledamöter ulan arfvode varit utnfvad, uti förevarande
hänseende kunde anses jemförlig med af Kongl. Majit lem-
nadt offentligt uppdrag, under hvars utförande Hofrätts-Leda-
mot, jemlikt de af Kongl. Majit den 15 Juni 1858 meddelade
allmänna föreskrifter, vore från löne-afdrag befriad, funne
Hans Exellens bemälde Ledamöter nu desto heldre böra njuta
sådan befrielse till godo, som dels Rikets Ständers vilkor om
löne-afdrag icke varit kungjorda den tid ledigheten åtnjöts,
och dels särskilda adjunktions-medel finnas å Hof-rättens stat
uppförde till gäldande af arfvoden i de fall, då ordinarie Le¬
damot, 60m icke sjelf förrättar sin tjenst, anses icke böra af¬
löna vikarien.» Uti detta yttrande instämde alla närvarande
Stats-Räden, meri undantag af Herr Stats-Rudet Almqvist,
hvars votum äfven återfinnes i nu föredragna Memorial. Om
nu äfven föregående Stats-Råder beviljat Hofrätts-Ledamöter
åtnjutande af fulla lönen under den tid, de såsom sjelfskrifne
representanter begagnat sin Riksdagsmannarätt, så ursäkt,ar
detta säkerligen icke efterträdarne att hafva på samma sätt
förfarit. Huruvida Ledamots-befattningen i ett Utskott under
pågående Riksdag kan anses jemförlig med af Kongl. Majit
lemnadt offentligt uppdrag, torde väl icke månsa vilja med¬
gifva. Afven skulle, genom ett sådant antagande, se ut såsom
ville Regeringen olagligt inverka på Rikets Ständers lagstift-
nings-åtgärder: något sådant bör man väl dock icke förut¬
sätta, utan i stallet söka en annan grund för det klandrade
beslutet, t. ex., att dessa Hofrätts-Ledamöter, i och för sina
juridiska kunskapers skull, och för sina mångfaldiga insigter
i öfrigt varit oumbärlige för representationens arbeten. Här¬
vid tror jag dock mången vore frestad att tänka, det inom
Preste-Ståndet ej så få finnas, som äro lika illfuridige, inom
Borgare-Ståndet ej sä fä, som äro lika stora jurister, som desse
ben 10 Marg.
451
hu åsyftade Hofrätts-Ledamöter, oclr jag är viss derpå, att
inom detta Hedervärda Ständ finnes lika mycken skarpsinnig¬
het, som hos hela Hof-Rättens personal tillsammantagen. leke
bekostar detta allt oaktadt Staten några Riksdagstnanna-arf-
voden åt de 3 ofrälse Stånden, hvadan några sådane icke
heller på några vilkor böra lemnäs ät Ledamöter af Ridder-
skapet och Adeln, utan må dessa, såsom rätt och tillbörligt
är, sjelfve bekosta sitt underhåll, i den händelse de finna sig
befogade att utöfva sin sjelfskrifna Riksdagsmannarätt. Jem-
för man äfven de 2:ne Stats-Råds-protokollen, det nu om¬
nämnda af den 21 September 1858 och ett af den 10 Janu¬
ari 1857, afstyrkande särskildt arfvode af Statsmedel för be¬
stridande af en Kammarskrifvure-tjenst uti Stats-kontoret, un¬
der ordinarie Kammarskrifvarens utö/vande at sitt Riksdags¬
mannakall såsom Ledamot i Ridderskapet och Adeln, så, och
ehuru jag tillfullo gillar principen af detta sednare afstyrkande,
kan jag icke finna annat, lin mannamån härvidlag blifvit be¬
gången. Detta är, hvad jag har att anmärka vid Utskottets
lista anmärkningspunkt. Hvad 2:dra punkten beträffar, eller
anmärkningen deremot, att Norrmännen Bloch och Stenersen
blifvit konstituerade lill tjenster inom vårt. Departement för
Utrikes-arend ena, så skulle, ifall denna princip godkännes och
framdeles kommer att blifva gällande, en fransman, som be¬
känner sig till den rena Evangeliska läran, kunna nämnas till
vår Minister i Paris, en ryss till Justitie-Stats-Minister, och
en jesuit, som funnit lämpligt att förklara sig tillhöra den
Evangeliskt Lutherska bekännelsen, kunna utses till Erke¬
biskop o. s. v. Detta är dock icke meningen, ty Svenska
män böra bekläda embeten i fosterlandets tjenst. Den 3:dje
punkten är ej mycket att tala om, då deri framställda an¬
märkning gäller tillsättande af förfroende-embetsmän. hvilket
är Kongl. Majit ensamt förbehållet. Beträffande 4:de punkten,
innehållande anmärkning mot den Grefve P. A. Sparre be¬
viljade lösen för af honom uppfunna machiner för tillverkning
af postfrimärken, skulle jag visserligen helst hafva sett, att
lösningssumman blifvit bestämd till 6,000 Ridr Bunkomjnt
såsom Generalpost-Styrelsen föreslog, och att de öfriga 4,000
Ridr Biko blifvit till Grefve Sparre öfverlemnade såsom sär¬
skild belöning för en vacker uppfinning, ty sådana böra upp¬
muntras och belönas. När sådant nu icke skett, så kan der¬
vid intet åtgöras, ehuru förfärandet nu fått utseendet af en
simpel haudels-affär. På grund af hvad jag nu anfört yrkar
jag, att Ståndet med godkännande af de gjorda anmärknin-
garne lägger Memorialet till handlingarna.»
452
Den 10 Mars.
Pehr Östman frän Vester-Norrlands Län: »Den, som ej
personligen deltagit i granskningen af de i Stats-Rådet förda
Protokoll, har naturligtvis ganska svårt att bedöma, huruvida
de framställda anmärkningarne aro befogade eller icke. Af
denna anledning vill jag icke heller vara vidlyftig, eller inlåta
mig i detaljer, helst Mengel redan ganska utförligt redogjort
för ärendets behandling inom Utskottet. En af hans anmärk-,
ningspunkter tycktes mig dock vara af ganska obetydlig be¬
skaffenhet. Endast i afseende på 4:de punkten må jag be-,
känna, att det förefaller mig besynnerligt, det Konungens Råd¬
gifvare kunnat så betydligen höja det af General-Post-Sty-
relsen föreslagna beloppet, att de icke dragit i Betänkande
att tillstyrka en summa af 10,000 R:dr B:ko i stället för G,000
R:dr samma mynt. Jag har aldrig kunnat föreställa mig, att
dylika machiner kunnat kosta så mycket, men här ser man
Rum det tillgår, dg Staten inlåter sig i affärer och köpenskap.
Jag hade äfven trott, att Utskottet härom bort framställa en
mycket skarpare anmärkning än den, som nu blifvit gjord*
men då vi nu icke kunna komma längre, anser jag bäst bi¬
falla densamma i det- skick, denna befinnes, samt lägga Me-,
morialet till handlingarne.»
Sven Meurlin från Kronobergs Län: »Så vi dt på mig
beror, vill jag förklara mitt högtidliga och allvarliga ogillande
af de Stnts-Rådets åtgöranden, sorn i de aflåtna anmärknings-
punkterna blifvit berörde; men då de allesammans äro af den
beskaffenhet, att de icke kunna föranleda till några åtgärder,
vare sig efter § 106 ellerg 107 Regerings-Formen. anser jag
för Rikets Ständer icke annat vara att tillgöra, än att lägga
Memorialet till handlingarne, med godkännande af dess inne¬
håll. Dock hade jag trott, att Utskottet bort gå något nog¬
grannare och skarpare tillväga, såsom t. ex. vid bedömandet
af Stats-Rådets rådslag, i fråga om de Halländska kyrkohem-
manen eller vid erhållen kännedom om, huruledes Finans-
Ministern sökt gripa in i förvaltningen af Rikets Ständers Bank,
samt huruledes samma rådgifvare varit på väg att föra våra
finanser till branten af sin undergång. Dessa ärendens be¬
handling tror jag hafva förtjent mycket skarpare klander än
de af Utskottet anmärkta, men jag vill derför ingalunda ka¬
sta någon skugga på Utskotts-Ledamöterna från vårt Stånd,
ty jag är fullkomligt »öfvertygad, att de gjort allt, hvad på
dem kunnat ankomma, ehuru deras åsigter säkerligen mången
gång icke lyckats göra sig gällande. Jag önskar emellertid,
såsom jag nyss nämnde, att hela detta opus måtte, efter ett
så enhälligt uttalande af Ståndets åsigt derom sorn möjligt,
läggas till handlingarne.»
Den 10 Mars.
453
Pehr Mattsson frän Yester-Norrlands Län: »Jag har del¬
tagit i behandlingen af detta ärende inom Utskottet och vili
derför derom äfven säga några ord. I anledning af Mengels
yttrande, att Utskottets Ledamöter icke gjort sih skyldighet,
en anmärkning, som från honom icke förekommer mig ovän¬
tad, vill jag blott erinra, att han sjelf inom Utskottet gjort
flere anmärkningar mot tillsättande af vissa fjenster, iltafl att
lyckas få någon af dessa anmärkningar fastställd, Så t. ex.
anmärkte han, att Assessoren Westin i Svea Hof-Rätt blifvit
utnämnd till Lands-Sekreterare i Götheborgs och Bohus Län,
utan att dertill hafva haft Lahdshöfdingens i Länet förord.
Härvid upplyste dock Landshöfdingen, att, i den händelse
Westin sökt hos Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, han er¬
hållit förord, hvilket nu icke kunnat ske, då Westin sökt di¬
rekte hos Kongl. Majit. Detta har jag velat i förbigående
anmärka, och ehuru jag troi-, att intet annat finnes att göra
än att lägga Memorialet till handlingarne, må Ståndet dock
derom besluta pä sätt, det finner lämpligast.»
Jonas Andersson frän Östergöthlands Län: »Då de af
Konstitutions-Utskottet gjorda anmärkningariie icke kunna för¬
anleda till någon åtgärd, utan endast utgöra en anmälan till
Rikets Ständer, samt då en hvär troligen gjort sig fullkomlig
reda för dessa anmärkningars beskaffenhet, så vill jag nu icke
vara utförlig, eller yttra mig om hvarje särskild punkt. Jag
vill således blott gifva tillkänna, det jag instämmer med dem,
sorn önska, att Memorialet må läggas till handlingarne. Dock
har jag fästat mig vid en reservation, hvari finnes framstäld
en anmärkning, sorn dock icke föranleda till något resultat
från Utskottets sida, nemligen Herr Rosenqvists reservation,
'omförmälande förhållandet ined den s. k. Ignell ska befordrings¬
frågan. Denna fråga är dock af långt störfe vigt och bety¬
denhet, än mången föreställer sig. Örn ett dy^likt prejudikat
skulle vinna häfd, kunde ganska menliga verkningar deraf
härflyta i fråga om presterlig befordringsrätt. Domkapitlet i
Linköping har i denna fråga handlat ganska illo och egen¬
mäktigt, hvadan dess handlingssätt bort af Kongl. Majit nå¬
got mer uppmärksammas, än som skett. Då Komminister
Ignell här i bufvudstaden sökte pastorat inom Linköpings Stift,
blef hans kompetens af bemälda Domkapitel underkänd, på
den grund att hans skrifter förmenades innehålla irrläror. Vid
sådant förhållande anser jag det hafva varit Domkapitlets ovil¬
korlig;! skyldighet att anklaga honom för irrlärighet och icke
endast utkasta mot honom en töm beskyllning derom. I hög¬
sta grad (ätligt skulle det blifva, ifall Domkapitlen finge rät¬
tighet att beskylla en prestman för irrlärighet, utan att tilli ka
454
Den i 0 Mars.
ega skyldighet att derföre antasta och derom öfverbevisa ho¬
nom, ty utan denna sednare skyldighet kunde de döma utan
ransakning, och från befordran utestänga hvilken prestman som
helst, hvilken på ett eller annat sålt råkat göra sig misshaglig
för vederbörande. Om Ignell varit ovärdig att erhålla en ny
prestsyssla på landsbygden, borde han naturligtvis icke heller
varit värdig att bibehålla den, han i hufvudstaden redan innehade,
utan bort afsättas. ifall sådant kunnat ske. Domkapitlet har nu
endast på ett subjektivt tycke dömt honom underlägsen i me-
ritväg, ehuru han verkligen är erkänd såsom en af vårt lands
grundligaste tänkare och vetenskapsmän. Detta har jag velat
anmärka och instämmer för öfrigt helt och hållet i Herr Ro¬
senqvists reservation. Någon öfverläggning om Memorialet kan
icke leda till något annat resultat, än att Ståndets Ledamöter
få tillfälle att derom uttala sina tankar.«
Häruti instämde Per Tjernlund från Vester-Norrlands, E.
M■ Falk från Skaraborgs, Anders Eriksson frän Elfsborgs,
Paul Andersson från Jemtlands och Nils Olsson från Malmö¬
hus Län m. fl.
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län: »Jag får här
frambära min tacksamhet till Konstitutions-Utskottets Leda¬
möter, som så noggrant och fullständigt utfört sin gransk-
nings-skyldighet af de i Konungens Stats-Råd förda Protokoll.
Ehuru jag finner de framställda anmärkningarne välgrundade
och behöriga, så och. i betraktande af den ofantliga mängd
ärenden, som under en Stats-reglerings-period måste i kon¬
seljen förekomma, gläder jag mig verkligen, att icke någon
värre än dessa förekommit, och önskar, att i all framtid lika
mycken duglighet och skicklighet måtte inom Konungens Stats-
Råd vara att tillgå, som der för närvarande finnes, hvarför
jag ook önskar, att full decharge måtte beviljas, och att Me¬
morialet må läggas till hanlingarne.»
Härmed förenade sig Anders Jonsson från Vermlands,
Liss Lars Olsson och Jan Andersson från Kopparbergs,
Olof Lagergren frän Gottlands, Eils Pettersson frän Kalmar,
Johan Pettersson från Kronobergs och Johannes Andersson
frän Elfsborgs Län m. fl.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Jag vill endast
något litet fasta mig vid den l:sta anmarknings-punkten, icke
för att uttala något klander mot Stats-Rädets Ledamöter i
allmänhet, då anmärknings-punkterna äro så få, och jag dess¬
utom tror mig med full tillförsigt kunna instämma i den af
Sköldberg nyss uttalade åsigt, men af den orsak, att, itali det
i denna punkt anmärkta förfaringssätt Klefve framgent brukadt,
wånga missförhållanden derigenom skulle uppstå, i det att Rid-
Den 10 Mars.
455
derskapet och Adelns Ledamöter rid Riksdagen njöto aflö¬
ning af Staten, ty någon annan benämning härå kan man icke
gerna begagna. Friherre Rudolf Cederström tyckes ock, en¬
ligt ordalagen i hans reservation, finna detta ganska lämpligt
och alldeles i sin ordning, men man skulle härmed inkomma
pä den bana, att Ledamöterna af Ridderskapet och Adeln,
som utöfvade sin Riksdagsmannarätt, skulle härför erhålla
underhäll af Staten, då icke något af de öfrige Stånden er¬
hålla dylik aflöning. Då Ridderskapet och Adeln så ifrigt
kämpa för bibehållandet af sin sjelfskrifvenhet, samt den sam¬
ma Stånd tillkommande rätt att bekläda ordförande-platserna
inom Utskottet, och ehuru jag i afseende å sistberörda om¬
ständighet tror, utan att vilja på minsta vis nedsätta de nu¬
varande Utskotts-Ordförandernas duglighet och skicklighet, att
flera Ledamöter inom Utskotten skulle lika väl sköta dessa
uppdrag, som de nu dertill sjelfskrifna, finner jag af alla dessa
sammanlagda skäl ytterligare stöd för den åsigt, att det i ltsta
punkten anmärkta förfaringssätt bör kraftigt ogillas.»
Denna åsigt delades af Pehr Pehrsson från Vermlands, J.
M. Lundahl trän Skaraborgs och Josef Smedberg från Elfs¬
borgs Län.
Paul Fritz Mengel från Upsala Län: »Jag är på det
aldra högsta förvånad deröfver, att Per Mattsson påstår
mig hafva klandrat mina Ståndskamraters tillgöranden inom
Utskottet, då jag icke vet mig ej ens med ett enda ord hafva
antydt något dylikt, hvilket så mycket mindre äfven kunnat
ske, då jag tvärt deremot är belåten med alla dem, som der¬
städes arbetat på samma gång sorn jag. Skulle något sådant
yttrande hafva, mig ovetande, undfallit mig, anhåller jag, att
Per Mattsson ville uppgifva detsamma, och hvarutinnan jag
kan hafva förgått mig. Om något fel kan ligga deruti, alt jag
yttrade mig först, så vill jag upplysa, att jag dröjde i det
längsta alt anmäla tnig, i den förhoppning, att någon annan
skulle vilja taga ordet, men då sådant, icke skedde, anser jag
detta icke bort blifva föremål för anmärkning, och har icke
väntat mig en dylik tyckmyckenhet. Hvad anmärkningen
mot Land-Sekreteraren Westins befordran angar, så är det
ganska sannt, att jag framkom med en dylik inom Utskottet,
men att densamma föll, så snart Landshöfdingen tillkännagaf,
att Westin alltid skolat erhålla förordet, ifall han sökt hos
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i stället för direk'e hos
Kongl. Majit. Intressant var emellertid att få veta förhållandet
roed utnämningen, då Westin icke fänns uppförd på det till
Kongl. Ma:jt ingifna förslaget, rörande ifrågavarande tjenst.»
456
ben i 6 Mars'.
Nils Svensson från Kristianstads Län: »Då man bessin»
nar den stora mängd af ärenden, som under loppet äf en
Statsreglerings-period måste undergå behahdling i Konungens
Stats-Råd, så blif man verkligen frestad att ieke fästa stort
afseende på de få anmärkningar, som nu blifvit framställde.
Man blir frestad, säger jag, att vädja till den allmänna rätts¬
känslan, som lärer oss, att det är förlåtligt att någon gång
fela, ty ingen är fullkomlig. Utgående från denna synpunkt
förbigår jag med tystnad de 3:ne första anmärkriings-punk-
terhe, och fäster mig endast vid den 4:de och sista, hvarest
det förekommer mig, sorn vore icke fäderneslandets sannskyl¬
diga nytta iakttagen. Då General-Post-Styrelsen ansett att eli
itdösen af de ifrågavarande maschinerna vore lämplige för ett
pris af 9,000 R:dr R:mt, har deremot Stats-Rådet Gripenstedt
för detta ändamål föreslagit en sumiiia af 15,000 R:dr sammå
mynt, och jag lernhar vid sådant förhållande till en hvar att
bedöma, huruvida det är rätt, eller står väl tillsammans med
Rikets sanna fördel. Jag har icke något att vidare tillägga,
utan yrkar blott, att Memorialet må till handlingarne läggas.»
Häruti instämde Johan Pettersson och Grustaf Johansson
från Kronobergs och Anders Jonsson frän Skaraborgs samt
samtlige tillstädesvarande Representanterne från Jönköping^,
Hallands samt Götheborgs och Bohus Län.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Sedan nu Stån¬
dets Ledamöter inom Utskottet redogjort för Betänkandets
innehåll, så är det kanske öfverflödigt, att någon utom Utskottet
stående, isynnerhet då han icke kunnat vara i tillfälle att taga
i skärskådände de i Stats-Rådet förda Protokoll, uppträder för
att deröfver yttra sig, men då man följt med sin tid och bildat
sig en öfvertygelse, bör man ätven ärligt uttala densamma. Jag
anser det vara Representantens pligt att yttra sig öfver dylika
anmärkningar, i den händelse att de, såsom nu förhållandet är,
icke kunna föranleda till någon åtgärd, hvarken enligt §§
106 eller 107. Man behöfver derför icke ringa i stormklockan,
utan blott uttala sin åsigt, så att vederbörande må veta, hvad
folkets tanka är. Jag vill för närvarande blott fästa mig vid
Finans-Ministerns åtgöranden, ty den blomstrande ställning,
lian såväl vid denna sorn föregående Riksdag uppgifvit varå
.tillfinnandes, tror jag vara gripen ur luften, då Staten måst i
låneväg anskaffa millioner på millioner. Finans-Minisfern borde
väl ej hafva sett sakerna så ensidigt och sanguiniskt i en så
vabskelig sak, som penninge-frågan, och derigenom förmå
Ständerna alt bevilja sä oerhördt stora anslag, sorn skett.
Hans pligt bade, enligt min åsigt, deremot varit, att varna för
'alltför stor utländsk skuldsättning. Möjligt är, att vi gå i land
Deii /O Mais.
457
dermed, men tit ganska elakt tecken är, ött Finans-Ministern
Sett sig föranlåten att tillsätta en finans-kommitté. Hvad denna
kommitté skall uträtta begriper jag dunk ej, ty ifall vi vilja
afsätta våra alster, få Vi skåda oss båttre omkring, äit vi förut
gjort, och till erhållande af en bättre ställning i Vår egen ex¬
port och import lärer val ingen korntnitté kunna förhjelpa o§s.
Dernäst finnér jag utsträbkningen af privatbanks-systemetklati-
riervärdt. ty jag kan ingalunda förlika niig thed dessa inrätt¬
ningar, isynnerhet da de, såsom här i htifvudstäden skett, sätta
sig inpå nåsan af sjelf va Riks-banken 1 England tror jag, att
sådana icke få finnas på 90 engelska, ja, jag tror nästan på
hela 20 Svenska mils afstånd från deh Engelska Banken, Våra
kommitfenter fordrå, och detta med rätta, att vi säga ut vår
öfvertygelse och aro på vår vakt i dessa fall. En annan
fråga är, att Ständerna vid sednäste Riksdag afläto en skrif*
velse, den vackraste och åndamålsenligaste vid hela dén Riks¬
dag er, lill RegeWnpeii, angående tillsättande af en kommittéI
och för ålgård ers vidtagande för grundskatternas kapltnlisering;
leke ett enda ord här män hört om den sakel), Och ingen
sådan kommitté hat- blifvit nedsatt, ehuru den troligen vnril
bättre behöflig äri någon annan. Vid sådant förhållande tror
jag det vara skäl, alt något litet ringa i klockan, fej hardt,
men dock Bä all det tydligen märkes, och att vederbörande
förnimma, hvarthän man vill komma. Detta är hvad jag har
alt anmärka vid finansdepartementet. Vidkommande åter
Ecklesiastik-DepartementCt, så har jäg, alltsedan den tid jag
såsom Ledamot utaf Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskob*
tet vid 1840 års Riksdag deltog i stiftandet lif den då utftr-
betade fnlkskole-sfadgan, varit en ifrig och värm vän af fram¬
åtskridandet i denria väg. Jag kan för ruin del icke finna,
ait de 100,000 R:dr, som af Ständerna blifvit för folkskolans
behof anslagna, äro rätt använda. Vi hanbi för närvarande
1007 stycken folkskolor inrätiade, och af den ofvannämnde
summan äro blott 10,000 R:dr begagnade, hvaremot 90,000
R:dr ligga oCerksamme. Sådant äf icke rikligt, ty pénnin-
garne böra användas till det med dem afsedda ändamål, och
något härom hade bort i den Kongl. Propositionen inflyta,
ty, enligt mitt tanke äf Ständernas beslut härvidlag icke följdt.
Ännu en sak finnes ait inom Ecklesiastik-DepartementCt an¬
märka. Ständerna begärde vid sistlidne Riksdag nedsättande
af en kommitté i och för regleringen äf presterskapets löne¬
inkomster. Någon sådan har icke blifvit tillsatt, men väl hafva
Vi fått. mottaga eh Kongl. Proposition I ämnet, hvarmed vi
dock icke lära kothmä långt. Jäg har Velat sagt detta, SoVft
458
Den 10 Mars.
utgör min innerligaste öfvertygelse och mening, ehuru jag icke
fordrar, att det må upptagas såsom anmärknings-punkter mot
Konungens nuvarande rådgifvarepersonal.»
Talmannen erinrade, att de nu gjorda anmärkningarne
mäste, för att kunna vinna något afseende, hos Konstitutions¬
utskottet anmälas, och hänvisade Matts Pehrsson att, om han
så önskade, derstädes vidare utveckla sina åsigter.
Per Mattsson frän Vester-Norrlands län: »Jag kunde
icke vänta mig annat än en skarp tillrättavisning af Mengel,
derför att jag vågat vidröra hans yttrande, och denna har
icke eller uteblilvit. Mengel började med att klandra, men
slutade med att berömma Utskottets Ledamöter, och denna
anmärkning får stå för min räkning i Protokollet. Om jag ej
kan uttrycka mig så ledigt oell lätt som min motståndare, sä
belastar jag icke eller så mycket Protokollet med mina an¬
föranden, och hvad min karaktär angår, tror jag den vara
lika god som dens, för hvilkens klander jag nu varit föremål.»
A. W. Uhr från Nerikes Län: »Jag anser det icke löna
mödan att tala om den snö, sorn föll i fjol, helst vi derutaf
fått mer än nog i år. Jag har förut instämt med Sköldberg,
och finner ganska glädjande, att anmärkningarne äro sä fåta¬
liga. Endast för att anföra några ord i fråga om 4:de punk¬
ten har jag begärt ordet, ty jag kan för min del icke finna
densamma beröra något så stort fel, som man här velat påstå.
Möjligen kunna de ifrågavarande machinerierna icke vara
värda stort mer än den underordnade auktoriteten föreslagit,
ehuruväl ifrågavarande auktoritet väl icke kan anses fullt kom¬
petent att bedöma dylika saker, men vi måste betänka, att
uppfinnaren alltid måste göra många uppoffringar samt an¬
vända mycken möda och kostnad för att bringa sin ideé till
utförande, hvarför han äfven rättvisligen bör derför erhålla
någon belöning. Hela felet synes mig vara, att man här icke sagt:
»machinen är värd så och så mycket, och derutöfver får du
för uppfinningen så och så mycket.» Rätt lyckligt är, att
anmärkningarne äro så få och af så liten betydenhet, hvadan
önskligt vore, att icke flere och af svårare beskaffenhet mätte
vid kommande riksdagar förefinnas. Under detta förklarande
yrkar jag, att Memorialet må till handlingarne läggas.»
Häruti instämde G. J. Svensén frän Kalmar Län, Olof
Lagergren från Gottlands Län och Johan Petter Andersson
från Elfsborgs Län jemte en stor del af Ståndets öfriga Le¬
damöter.
Paul Fritz Mengel: »Det må väl icke förefalla någon
underligt, att man icke gerna är belåten med att blifva klan¬
drad för yttranden, hvilka man aldrig haft. Jag har sjelf ick»
Den 10 Mars.
459
((irmarkt något dylikt yttrande, som Per Mattsson påbördar
mig, och jag har frågat de omkring mig sittande kamraterne,
men de hafva lika litet förmått uppfatta något dylikt, hvadan
den enda återstående förklaringsgrunden för Per Mattssons upp¬
trädande är, att han erkänner, det han hört orätt, att han miss¬
tagit sig. Hvad angår anslaget åt Grefve Sparre, så är för¬
hållandet sådant, att anslaget är beviljadt för 2:ne maehinerj
den ena en till verkningarna ellin, den Grefve Sparre icke upp¬
funnit. men väl något förbättrat, den andra en hälsticknings-
mnchin, af Grefve Sparre sjelf helt och hållet inventerad. Så¬
ledes äro 4000 R:dr B:ko betalda för den nyuppfunna machi-
nen, och 2000 R:dr för den förbättrade, såsom Generalpost¬
styrelsen föreslagit, men deremot äro de återstående 4000
R:drne gripne ur luften, ty för utbetalningen af desamma fin¬
nas icke några skäl angifna.»
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: v Enda st med af¬
seende på den konflikt, som uppstått mellan Mengel och Per
Mattsson, har jag begärt ordet och får i detta hänseende
förklara, det jag i Mengels anförande icke kunde höra det aldra
ringaste klander hvarken mot detta eller något annat Stånds
Ledamöter inom Konstitutions-Utskottet, hvarför jag anser, att
Per Mattsson tydligen misshört sig. Angående Betänkandet
liar jag icke något att anföra, utan yrkar att det mätte läggas
till handlingarne.»
Med denne talare förenade sig J. O. Almqvist från Norr¬
bottens Län och Bengt Johan Holmlin från Götheborgs och
Bohus Län jemte flere af Ståndets Ledamöter.
Sedan diskussionen nu förklarats vara afslutad, beslöt
Ståndet, uppå derom af Talmannen framställd Proposition, att
lägga ifrågavarande Memorial till handlingarne.
§ 5.
Föredrogs Stats-Utskottets Utlåtande, N:o 64, i anledning
af Kongl. Mej:ts nådiga Proposition, i fråga om öfverlåtelse
till innehafvarne under full eganderätt mot erbjuden lösen af
det s. k. Odelska Appreteringsverket i Stockholm.
Härvid yttrade:
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Då jag i sista
plenum begärde detta Utlåtande på bordet, hade jag icke
fullständig reda på förhållandet med detta ärende, men jag
har sedermera af fullt trovärdig person fått höra, att den ifrå¬
gavarande egendomen är värd i närvarande stund minst 50.000
R:dr Rmt. Med anledning häraf yrkar jag återremiss,
samt att egendomen måtte å offentlig auktion försäljas, ty man
460
Den DO Mars.
\>ör icke slumpa bolt Statens medel, för att ifejrnna några få
enskilda personer på Statehs bekostnad,»
Häruti instämde Carl Ivarsson frän Hallands Län.
A. J. Sandstedt frän Jönköpings Län: »Lika med Heur^
lin har jag gjort mig underrättad om, att egendomen är värd
minst 50,000 R:dr Rint, hvadan det icke vore rätt att afhända
Staten densamma, för det pris, sorn nu blifvit föreslaget. (Det
är visst sannt att Odelska arfvingarne haft sig besittningsrät¬
ten deraf för evärdeliga tider tillförsäkrad» nien detta under
vilkor att de å sin sida fullgjort si nä skyldigheter, genom ap»
preterareverkets hällande i det skick, att sidenfabrikanterne
dermed alltid kunnat vara belåtna. Nu tror jag dock arfvin-
garnes rätt vara tvifvel underkastad, hvarför äfven jag yrkar
återremiss af Utlåtandet.»
Johan Petter Andersson från Elfsborgs Län instäntdé
häruti.
Garl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län: »Jag tindrar
icke på, att de Ledamöter äf Ståndet, som icke rätt känna till
förhållandet önska återremiss, derför att egendomen möjligen
kan vara iner värd, än lösningsprisot utvisar: men om vi ge¬
nomläsa Utlåtandet, finna vi, att Rikets Ständer jemte Kongl:
Maj:t förklarat, »att, så vida Odel fortfarande till alla de¬
lar fullgjorde, hvad honom ålåge, samt troget och väl un¬
dervisade svenske ynglingar i allt, hvad till en fullkomlig si»
den-appretur i alla deSs delar hörde, lian skulle, enligt. § 2
af manufaktur-privilegierna af den 29 Maj 1732* få njuta en
säker och beständig besittningsrätt af det inrättade siden-ap-
preteringshuset med tomt och åbyggnad för sig, »hustru,
barn och efterkommande»* med det uttryckliga vilkor, att si-
den-appreteringsverk, till fabrikernas gemensamma betjening*
der i alla tider underhölles, sådd huset, verktygen och inrätt¬
ningen af honom cfch hans efterkommande vidmagthölles.»
Således behöfva arfvingarna blott bibehålla den machin, som
de för några år sedan inköpte till ett pris af 6’000 R:dr, för
att för öfrigt njuta hela inkomsted af egendomen. Vid sådant
förhållande synes det mig fördelaktigast att taga, hvad sorn
bjudes, heldre än att få intet. Icke eller är. det arfvingarnes
fel, att sidenfabrikörerne icke begagna sig flf deras mäChine-
rier, då numera nästan hvarje fabrik är försedd med tillhö¬
rande appreteringsverk. Egendomen är taxerad till 22,300
R:dr Rint, och man ansåg lämpligt att bestämma lösnings-
summan till detta belopp. Om majoriteten inom Ståndet ön¬
skar återremiss, så vet jag och kan försäkra, att den tillintét
<gagnar, hvarför jag äfven yrkar bifall till Utlåtandet.»
Den 10 Mai;#..
461
A. W. Uhr från Nerikes och J. ]£. ljundahl från Ska¬
raboras Län m. fl. instämde häruti.
C. J. Svensén frän Kalmar Län: »Med anledning af det
framställda förslaget att försälja egendomen på offentlig auk¬
tion får jag erinra, det Utlåtandet upplyser, att sådant icke
låter sig göra, enär Odelska arfvingarne sitta i orubbad be¬
sittning af egendomen i evärdeliga tider, så länge de nemli¬
gen hålla appreteringsverket i stånd. Några anmärkningar
deremot hafva icke blifvit framställde sedan år 1837, och att
appreteringsverket numera icke begagnas är icke arfvingarnes
fel, utan igenflnnes orsaken härtill i den omständighet, att
nästau hvarje sidepfabrik numera har sitt eget appreterings-
verk. Visserligen är lösniogssuratnan låg, men då man fann,
att Staten icke har den ringaste gagn och nytta af denna an¬
stalt, gä har Utsko.ttet efter noggrannaste pröfning stannat i
beslut att taga, hvad som man kunde få. Ledamöterna af detta
Stånd ansågo väl gumman alltför liten, meri afven om egen¬
domen vore värd 5,0 ja 100 tusen Hulr, så har Staten deraf
för närvarande icke den ringaste nytta, och dä summan i alla
fall blifvit höjd från 10,000 R:dr till 22,500 R:dr Rint,så tyc¬
kes det vara billigt att godkänna Utskottets förslag. I öfrigt
och på de skäl, Sköldberg arifört, instämmer jag i det af ho¬
nom afgifna yttrande.»
Häruti förenade sig Iohannes Andersson oda Josef Smed¬
berg frän Elfsborgs Län.
Pehr Östman från Vfster-Norrlands Län: »Jag antager
såsom säkert, att, derest Bonde-Ståndets Ledamöter inom Ut¬
skottet icke funnit dep föreslagna summan af 22,500 R:dr,
lämplig, de då reserverat sig mot Utskottets förslag i denna
del. Nu liar Utskottet gått en medelväg mellan den i Kongl.
Propositionen föreslagna lösesumpian och det antagna verkliga,
värdet, en medelväg, sorn torde vara den riktigaste att be¬
träda. Då verket numeri* icke anlitas och således icke upp¬
fyller det ändamål, som dermed från början blifvit afsedt,
så tror jag bäst vara, att föra rent spel och godkänna Utlåtan¬
det. Genom en återremiss skulle man blott få göra om samma
arbete, utan att dock komma till något annat eller bättre
resultat.»
Denna åsigt delades af Sven Rosenberg från Christianstads
Län och Nils Svensson från Blekinge Län, m. fl.
Johan Lönn från Jönköpings Län förklarade sig vilja
instämma med deni, som yrkade aferrenpss.
Garl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Jag
var närvarande på IJtskotts-Afdehiingen, då denna fråga der-,
städe» förevar, och då man fann klokast att befria arfvingarne
46*
Den i 0 Mari.
från den dem åliggande skyldigheten och på samma gång
förskaffa Staten någon inkomst. Denna öfvertygelse stadgas
ännu mor, sedan man läst. Betänkandet och deraf finnér, att
redan 12,000 daler kopparmynt blifvit förut på detta verk
uppoffrade. Egendomen kan visserligen hafva ett högre värde,
men då Staten deraf drager ingen, och siden-fabrikanterna
föga nytta, samt Utskottet lyckats uppdrifva löseskiilingen till
taxeringsvärdet, ehuru den icke blifvit erbjuden högre än
10,000 R:dr, så finnes, enligt min tanka, icke skäl att vägra
bifall till Utskottets förslag, för att derigenom på en gång
komma ifrån allt trassel. Både Stalén och arfvingarne skulle
härpå skörda vinst, och således affären sluta till båda parter¬
nas belåtenhet.”
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Jag begärde ordet
i och för det gjorda förslaget att försälja egendomen på of¬
fentlig auktion; men då Svensén redan besvarat denna an¬
märkning och bevisat omöjligheten häraf, vill jag endast
instämma med honom och godkänner Utlåtandet.”
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län, Olof
Lagergren från Gottlands och Guslaf Rohlin från Upsala Län
instämde häri.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Jag var
och är icke fullt belåten med det resultat, hvartill Utskottet
kommit, ehuru jag icke reserverat mig mot detta beslut. Af¬
ven var jag med på Inkomst-Afdeluingen, hvarest frågan
granskades på alla sidor, och hvarest man ansåg sig icke
komma ifrån den innehafvarne tillförsäkrade dispositions-rätten.
Att. ifrågavarande manufakturverk numera alldeles icke upp¬
fyller sitt ändamål, är allmänt bekant; men att innehafvarne
aldrig kunnat fullt uppfylla sina skyldigheter, är också visadt.
Vilkoret för besigtningsrättens fortfarande var, att verket alltid
skulle hållas i fullständigt och fullkomligt ändamålsenligt skick.
Väl är det utredt och visadt, att innehafvarne inköpt machi-
ner till ett visst belopp, men ingalunda att dessa aro i ända¬
målsenligt och fullständigt skick. Det vore således, enligt
mitt förmenande, icke ur vägen, att undersökning härom an¬
ställdes, för att sedermera i rättegångsväg få utrönt, huruvida
innehafvare vidare ega någon förmånsrätt till egendomen eller
icke. Kommers-Kollegium har värderat denna till 25.000
R:dr, andra till 50,000 R:dr o. s. v., och det kan vara svårt att
härutinnan finna det rätta; men den sednare uppgiften synes
ganska naturlig, då man tager i betraktande egendomens för¬
delaktiga läge vid Drottninggatan, uti den, som mest förnäm¬
lig ansedda delen af staden. Jag tror dock icke, att något
annat resultat vinnes genom en äterremiss; meri. för min en-
Den 10 Mars.
Skilda del hade jag trott, att undersökning af förhållandet
bort ega rum, och att sedermera, i händelse af befogenhet,
man hort i rättegångsväg tvinga innehafvarne, antingen att,
enligt åtagne förbindelser, sätta verket i fullkomligt godt skick,
eller ock -afstå från den dem tillerkända dispositionsrätt. För
min del afstår jag dock från att yrka återremiss.»
Häruti förenade sig Vice Talmannen Ola Svenston från
Malmöhus Län, C. G. Cederskog och Nils Fredrik Andersson
från Östergöthlands Län, E. M. Falk frän Skaraborgs Län,
Pehr Pehrsson och Olof Olsson i Gersheden frän Vermlands
Län samt Pehr Tjernlund från Vester-Norrlands Län jemte
en stor del af Ståndets öfrige Ledamöter.
Jolian Bergström från Kopparbergs Län: »Jag känner
icke värdet af egendomen, men i afseende på användandet af
köpeskillingen, skulle jag vilja göra samma anmärkning,
som Prosten Wåhlander i sin reservation framställt, eller att,
då egendomen är en gang inköpt och anvisad för en viss
närings behof, löseskillingen, eller åtminstone någon del deraf
bör användas till nytta för samma industri. Jag yrkar dock
icke återremiss, ehuru jag ansett framställningen af denna an¬
märkning ganska lämplig.»
Georg Nyqvist från Vermlands Lån: »För min del
hyser jag den öfvertygelse, att sidenfabrikanterne redan blif¬
vit af Staten så gynnade, att deras näring icke bör erhålla
flere uppoffringar från Statens sido, än redan skett. Fabri-
kanterne förtjena ganska mycket på sin rörelse, och allt går
ganska säkert sin gilla gång, utan att vidare Staten behöfver
understödja denna industri.»
Flere Ledamöter af Ståndet hördes häruti instämma.
Pehr Nilsson från Malmöhus Län: »Jag hoppas, att
detta Utlåtande blifver af Ståndet godkändt, äfven om mån¬
gen skulle tycka, att inlösningspriset är alltför lågt tilltaget.
Det kan visserligen tyckas sä, men ifall detsamma förhöjes,
gå innehafvarne icke in derpå, utan hålla i stället ett onyttigt
verk samt bibehålla derjemte sin besittningsrätt, till ingen
fördel för hvarken Staten eller någon industri. Hvad Berg-
H ö
ström yttrade, eller att sidenfabrikanterne skulle kunna ega
någon pretention på verkets bibehållande eller på löseskillin¬
gen derföre, kan jag icke finna med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, ty äfven om Slaten i början, under indu¬
striens barndomsdagar, då man ansåg »skydd» för alla näringar
alldeles oumbärligt, bestod sidenfabrikerna ett dylikt verk,
är det icke derföre sagdt, att Staten bör i all framtid under¬
hålla ett sådant till deras tjenst; ty sådant skulle för fram¬
tiden endast gifva anledning till fortsatta anspråk. Prosten
464
Pen iO Marx.
Wåhlander dref visserligen skarpt på sin sats inom Utskottet,
men inan ansåg allmänt, att Staten ieke borde vidare taga
någon befattning härmed, Qm sidenfabrikanterne icke förmå
inrätta ett appreteriugsverk, få de, för understöds vinnande,
vända sig till Kommers-Kollegium, då ärendet kommer i an¬
nan och riktig ordning, hvaremot Staten aldrig bör inlåta sig
i dylika kontrakter. Jag får. på det högsta tillstyrka bifall
till Utskottets ifrågavarande förslag.’!
Af denna åsigt voro äfven Jan Andersson från Koppar¬
bergs. och Anders Andersson från Vermlands Län.
Carl Johan Svensén från Kalmar Län: Om maij än
berättelsevis förnummit, att ifrågavarande appreteringsverk icke
vore j fullständigt och godt skick, oclj derföre ville genom
rättegång tvinga innehafvarne deraf, att antingen försätta det¬
samma i kpntraktnjessigt skick eller ock afstå derifrån, så
kunde en sådan rättegång draga alltför långt ut på tiden,
samt möjligen äfven medtaga 10,000 E:dr i omkostnader, utan
att ändock medföra det önskade resultatet, enär icke någop
offentlig anmärkning blifvit mot inrättningen gjord. Någon så-r
dan är icke eller sä lätt att framställa, då ingenstädes finnes
föreskrifvet, huru verket skall underhållas. Af dessa anled¬
ningar beslöt man sjg äfven för att beträda den fredliga vä¬
gen, såsom af Utlåtandet finnes. Den satsen, att 10,000 R:dr
af löseskillingen skulle ställas till Sidenfabriks-Sopietetens för-:
fogande, drefs isynnerhet af Preste-Ståndets Ledamöter; men
till och med en af våra störste side nfa b riks-egare, Herr Lars
Hjerta sjelf satte sig emot detta påstående, och ansåg Staten
ingalunda vara förpliktad att af löseskillingen afstå någon,
vare sig större eller mindre del till Sidenfabriks-Societeten.’»
Josias Andersson från Östergöthlands Län: o B vad Berg¬
ströms yrkande befräffar, så anser jag sidenfabrikanterne icke
vidare kunna hafva det ringaste anspråk på fortsatt understöd.
Då de i början fått sina arbetare fritt undervisade äfvensom
njutit andra förmåner på Statens bekostnad, så böra de väl
icke kunna pocka sig till fortsatta gåfvor: och alldramipst är
det väl sagdt att de skola hafva eganderätt till en af Staten
bortförlänad egendom. Jag håller verkligen på den af mig
ifrågasatta undersökningen och tror, att Staten, genom ären¬
dets afgörande på rättegångsväg, skulle förtjent dubbla sum¬
man, mot den nu ifrågaställda. Jag tycker ej om, att Statens
egendomar slumpvis afyttra?, och vöre derföre icke emot
återremiss, ehuru jag icke eller vill bestämdt yrka derpå : men
jfall någon sådan blir af Ståndet beslufad, önskar jag ufdag å
jUtlåtandet.»
Ven 10 Marx.
Pehr Tjernlund från Vester-Norrlands Lön instämde
häruti.
J. M. Lundahl från Skaraborgs Län: »Då jag instämde
nied Sköldberg, trodde jag, att frågan var klar och ostridig,
men då jag nu af Utskottets egna Ledamöter hörer, att tve¬
kan kan uppstå om dess rätta behandling, återkallar jag mitt
förra instämmande och yrkar återremiss å Utlåtandet.»
C. G-. Sköldberg frän Nerikes Län: »För min del måste
jag bekänna, det jag tror, att någon rättegång icke med fördel
kan mot innehafvarne inledas, dä på öfver 20 års tid ingen
anmärkning mot verkets beskaffenhet förekommit, och arfvin-
garne dessutom under denna tid förskaffat sig dyrbarare och
ändamålsenligare machitier, än förut funnits. Jag kan för min
del således icke finna annat, än att frågan befinner sig i klart
och utredt skick.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Äfven jag vär
likasom Jonas Andersson icke fullkomligt nöjd med Afdel-
ningens förslag, ty jag hade från fullt tillförlitligt håll hört,
att egendomen verkligen egde ett mycket högre värde än
det, hvarföre den var afsedd att afträda®, och jag ville såle¬
des icke att denna Statens egendom skulle till underpris bort¬
slumpas. Men under den diskussion, sorn uti Utskottets ple¬
num uppkom, rörande detta ärende, kom jag till temligen klar
insigt derom, att man troligen aldrig kunde ernå mer, än
Afdelningens förslag innehöll. Det är visst sannt, att för
längre tid tillbaka anmärkningar blifvit gjorda mot innehafvar*
nes sätt att uppfylla sina skyldigheter och fullgöra de vilkor,
hvarpå deras besittningsrätt sig grundar, men det är äfven
kändt, att, sedan Kommers-Kollegium företagit år 1840 en af
Kongl. Maj:t anbefalld undersökning, angående berörda förhål¬
landen, innehafvarne anskaffat dyrbara machinerier till ett värde
af 6,000 R:dr B:ko och sålunda fullgjort, hvad skäligen kunnat
fordras för att försvara sin rätt. Visserligen kan man för¬
moda, att appreteringsverket icke befinnes i det ypperliga
skick, som den jättelikt utvecklade industrien numera fordrar,
samt att innehafvarne, ifall så stränga fordringar gjordes möt
dem, skulle få svårt att försvara sin besittningsrätt, men jag
tror dock, att i den händelse uppsägning på denna grund
dem tillsades, de dock, så mycket möjligt vore, skulle ställa
sig föreskrifterne till efterrättelse, och pä detta sätt bibehålla
egendomen, sorn Staten sålunda aldrig kunde ega hopp att
någonsin återvinna. Under sådant förhållande, och ehuru det
egentliga värdet säkerligen är dubbelt så stort som det, hvil¬
ket nu blifvit bestämdt, anser jag hvarken afslag eller åter-
Ronde-St:s Vrot. vid iS59 — 6V dreus Riksdag. IV. 30
4G(!
Den i 0 Mars.
remiss lämplig, utan tillstyrker, att ärendet i sitt nuvarande
skick bifalles.»
Diskussionen förklarades nu vara afslutad oell, uppå af
Talmannen derom framställd proposition, blef ifrågavarande
Utlåtande af Ståndet godkändt.
Emot detta Ståndetä beslut reserverade sig Sven Heurlin
från Kronobergs och A. J. Sandstedt från Jönköpings Län.
§ 6-
Vid skedd föredragning godkändes i sin helhet Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 74, dels i anledning af Kongl. Majits
nådiga Proposition, angående Leckö Kungsgårds användande till
ek-plantering, dels angående väckta motioner om utarrenderande
af vissa delar af nämnde Kungsgård, samt om anslående af
en derunder lydande hemmansdel till boställe åt Folkskolelä¬
raren i Otterstads församling.
§ 7.
På derom framställd begäran bordlädes 2:dra gången:
Lag-Utskottets Betänkande, N:o 19, i anledning af väckt
motion om antagande af ny lag, angående skilnad i äkten¬
skap; samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande,
N:o 38, i anledning af väckta motioner om åtgärder till be¬
redande af sabbatens värdiga firande.
§ 8.
Härefter föredrogs Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
Utskottets Betänkande, N:o 39, i anledning af väckta motioner
om ändring i Handels-ordningen den 22:dra December 1846,
samt dermed sammanhang egande författningar.
Sedan Ståndet beslutat, att Betänkandet skulle i sin hel¬
het diskuteras, yttrade sig sålunda:
Per Ostman från Vester-Norrlands Län: »Det beslut,
hvartill Utskottet i 2:dra punkten kommit, eller att salubod får
anläggas närmare städerna än förut, d. v. s. på 1 mils af¬
stånd derifrån, gillar jag fullkomligt, och har äfven nämnt
derom i min motion. xMen jag hade trott, att Utskottet bort
fasta någon mer uppmärksamhet å Herr Wahlboms och min
motion, angående det kunskapsmått, som erfordras för dem,
som vilja anlägga salubod. Man har kommit till en bedröflig
erfarenhet derom, att dylika personer icke innehafva det mått
af kunskaper Handels-Ordningen, dem ålägger, och handeln
blir också derefter. De kunna icke lägga upp sina böcker
och att uppgöra sitt konto för året är för åtskilliga en oroöj-
Den 10 Mars,
4G7
lighet, och då bokföringen är ställd på sådana fotter kan man
begripa, huru rörelsen skötes, huru beskaffade bevakningar i
konkursen blifva rn. m. dylikt. Det bör väl icke vara så
svårt för dessa personer att besöka antingen Kronofogde, Hä¬
radsskrifvare, Länsman eller Skol-lärare för att erhålla ett an¬
tagligt kunsknpsbevis. Detta synes mig icke vara för mycket
hegardt, dag vill bifalla Utskottets hemställan, att salubod å
landet må fä anläggas på minst en mils afstånd från stad el¬
ler köping, men yrkar, att Betänkandet måtte i öfrigt återre-
miteras.”
Robert Fredrik Gross från Kalmar Lön instämde häruti.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Jag hemställer
till Ståndet, huruvida icke fördelaktigast blir att godkänna Be¬
tänkandet i sin helhet, med undantag af deri punkten, hvaruti
Utskottet afslår framställningarne om undanrödjande af nu
stadgade inskränkningar i rättigheten att idka handel på lan¬
det, så att alla lofligen införda utländska varor finge af Landt¬
handlande försäljas, lika väl som försäljning deraf får i stad
ega rum. Så länge en dylik inskränkning i afseende å va¬
rornas beskaffenhet får existera, är det nästan icke möjligt
att fä några dugliga köpmän på landet, fy endast de, sorn
just icke hafva några stora pund, slå sig ned på landsbygden,
och blifva med tiden stora stackare och schackrare. Om des¬
sa nu gjorda framställningar blefve godkända, skulle vi till
landet kunna draga ut personer med större förmåga och stör¬
re moralitet, än de fleste nuvarande landthandlande besitta,
och det är af mycken vigt, att, då man stiftar lagar, desam¬
ma blifva sådana, att de icke måste i smyg öfverträdas. Nu
bedrifves på landet mycket i smyg, som då kunde ske öp¬
pet, hvarpå man inom Utskottet anförde mångfalldiga exem¬
pel. Hvad angår Ostmans och Herr Wahlboms motioner, an¬
såg man deri framställda yrkanden numera iifverflödige, ty
genom de begångna misstagen har mer uppmärksamhet blif¬
vit väckt härå än förut. Jag bifaller Betänkandet i sin hel¬
het, med undantag af den punkt, som afhandla!-landthandlan-
des rätt att drifva handel med alla lofligen införda utländska
varor.»
Häri instämde C. O. Nettelbladt fran Stockolms, Anders
Jansson från Vermlands och Sven Haraldsson från Blekinge
Län m. fl.
Jöns Persson från Blekinge Län: »Äfven jag uttalade
inom Utskottet samma åsigt, sorn den sista talaren, angående
rättigheten för landthandlande, att till salu hålla alla slag af
lofligen införda utländska varor, ty derigenom skulle vi i främ¬
sta rummel fa bättre handelsmän, och sedermera äfven slippa
468
Den K) Marx.
dessa kringvandrande krämare, sorn stryka omkring och trans¬
portera sin handelsbod ined sig pä ryggen. Man hör icke
stifta lagar, sorn kunna kringgås, ty nu hafva landthandlarne
dessa förbudna varor i smyg och detta skapar alltid lagbrott,
äfven orri de icke klefve upptäckta. Då jag tillhörde mino¬
riteten, sä måste jag reservera mig. Alltsedan 1853 års Riks¬
dag har man hiom lietta Stånd yrkat pä allt större frihet i
detta fall. Äfven var man missnöjd dermed, att blott socken-
nämnden skulle höras öfver iniemnad ansökning att å landet
Ilalia salubod. Hvad är då meningen med detta hörande?
Tydligen ingen annan än den, att man vill erfara soeknemän-
nens önskan i det ifrågavarande fället, och derför hemställde
jag, att socknenämndens yttrande borde underställas socken¬
stämmas pröfning, meri denna mening undertrycktes. En så¬
dan offentlighet vore dock den ändamålsenligaste, oell jag
öfverlemnar lill Ståndet att bedöma, huruvida återremiss af
dessa 2 ne punkter bör ega rum eller icke.»
Häruti instämde Sven Gustaf Johansson från Jönköpings,
Lars Magnus Knutsson frän Östergöthlands, Johan Anders¬
son frän Elfsborgs samt Ola Larsson frän Christianstads
Län, m. fl.
A. W. Uhr från Nerikes Län: »Egentligen med afse¬
ende å östmans visade missnöje deröfver, att hans motion
icke lyckats tillvinna sig något afseende, får jag förklara, att
jag med ailo makt sökt motarbeta hans förslag, ty ifall det an-
tages, skulle det bli 7 resor värre, än det. nu är. För när¬
varande är Kongl. Majds Befallningshafvande förpligtade att
pröfva såväl de inlemnade betygen, sorn kompetensen hos
dem, sorn utgifvit desamma. Folkskolelärare t. ex. kunna
möjligen lära barn både läsa, skrifva och räkna, men huru
mångå af dem kunna väl sjelfva föra böcker, mycket mindre
meddela denna kunskap åt andra. Betyg af dem äro derföre,
enligt mili åsigt, af föga värde. Inom Utskottet föreslogs vis¬
serligen, att lärarne vid de högre elementarläroverken skulle
uppdragas att afgifva dylika intyg, men icke ens dessa kan
jug fullkomligt godkänna, eller tror, att deras betyg böra ega
ofelbart vitsord, ty om äfven somliga äro hemmastadda i dessa
ämnen, så äro andra deremot det alldeles icke. En sorn söker
alt blifva handlande vänder sig naturligtvis, för att undfå be¬
hörigt kunskapsbetyg, till den, som synes honom fogligast, och
af hvilken han snarast kan se sin önskan uppfylld, men säger
Konungens Befallningshafvande, att endast N. N:s betyg an-
fages för giltiga, så vänder sig den sökande till N. N., och
icke till någon annan. Detta bör helt oell hållet få bero på
Konungens Befallningshafvande, ty mig synes det klart, att
Den 10 Mars.
469
allt då blir säkrast och mest betryggande. Hvad beträllär
den fria handeln med alla lofgifna varor, var jag i Utskottet
af den tankan, att stad oell land dertill böra vara lika berät¬
tigade, och anser så än; men denna åsigt, mötte så stort mot¬
stånd, att icke det ringaste gagn vore att vänta af en ater-
reniiss i denna syltning. Vidkommande åter Jöns Perssons
förslag örn församlingarnas hörande i afseende å handelsbods
öppnande, instämmer jag deruti sä till vida, att jag önskar
det sockennärnnden alltid mätte bereda frågan, sorn sedermera
kunde på sockenstämman framställas. I annat fall kunde den,
sorn önskade öppna salubod, samla sina vänner inom en viss
del af socknen, och dessa vid sakens afgörande skocka sig
tillsammans, samt sålunda medelst öfverrumpling åstadkomma
beslutet. Sockennämndens dörrar äro ej' tillstängda, ty det
är ingen auktoritet, som rådslår inom slutna dörrar, och de,
sorn ej gilla sockennämndens förslag, kunna ju deremot pro¬
testera hos Konungens Befallningshafvande. Jag godkänner
Utlåtandet.»
Häruti instämde Gusaf Hultman från Nerikes och Her¬
man Jönsson Öborn frän Norrbottens Län.
Sven Ilosenberrj från Christianstads Län: »Det är egent¬
ligen endast mot Betänkandets sista punkt, som jag vill fram¬
ställa några anmärkningar, ty mig synes, som skulle Utskot¬
tet allt för lätt hafva affärdat min Läns-Kamrat Torkel Nils¬
sons motion. Visserligen har Utskottet besvarat den, i hvad
den rörer afståndet af de 3:ne milen ifrån stad eller köping,
men en annan omständighet har Utskottet förbigått, nemligen,
»att rättighet måtte lemnäs att inom hvarje församling på lan¬
det anlägga öppen salubod, der de flesta af församlingens
röstegande Ledamöter sådant, bifalla, under iakttagande af de
vilkor i öfrigt Handels-Ordningen föreskrifver. Detta har Ut¬
skottet alldeles för fort velat komma ifrån. Meningarna om
fördelarna aller olägenheterna af landthandel:: äro och må
vara mycket delade, då somliga säga, att landthandel är ett,
ondt, andra deremot påstå, att landthandel är er: verklig för¬
män, och en förmån måste väl den äfven vara för en lands¬
ort,-sorn är långt ifrån någon stad belägen. Närmast att hö¬
ras och bestämma öfver den ingifna ansökningen är väl dock
den kommun, den socken, hvarinom den handlande vill ned¬
sätta sig. Jag önskade derföre, att ungefärligen samma pro¬
cedur, son: försiggår vid beviljande af utskänkningsrätt å
spirituosa, äfven här, vid beviljandet af rätt att öppna landt¬
handel, användes, så att K. M:ts Befallningshafvande resolverade
i öfverensstämmelse med af sockennämnd och sockenstämma
afgifvet yttrande, och att således K. M:ts Befallningshafvande
icke egde rätt att meddela tillståndsbevis, i den händelse soc-
470
Den ! 0 Marn.
kennärnnd oell sockenstämma a (styrk t bilall tili ansökningen.
På dessa skäl önskade jag återremiss å denna punkt. Jag
känner inom min hemort en trakt, der inom % mils rymd
finnas icke mindre än 5 landthandlande, under det på andra
ställen inga finnas, ehuru de derstädes vore möjligen mer ef¬
terlängtade och behöfiiga. När de nu emellertid komma för¬
sedda med Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes tillståndsbevis,
kunna de icke förnekas att nedsätta sig, hvarest de behaga.
Jag önskar alltså, att församlingarna finge mer att säga i
detta fall, än de nu hafva, och förordar alltså, såsom jag
förut nämnt, återremiss af denna punkt.”
Johannes Pettersson från Jönköpings Län m. fl. instämde
häruti.
Olof Lagergren från Gottlands Län: ”Jag är ganska
tillfredsställd deraf, att Utskottet kommit till det resultat, att
salubod rnå ä landet anläggas 1 mil från stad eiler köping,
men jag vill detta oaktadt icke motsätta mig återremiss af
de punkter, Nyqvist och Jöns Persson äskat.”
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: » Fivad
först angår Östmans anmärkning, att ingen föreskrift finnes
derom, hvilka personer som äro kompetenta atfutfärda dylika
betyg, tror jag det vara ganska fördelaktigt, att härom intet
finnes stadgadt, ty derigenom kan sockennämnden välja den,
för hvilken den hyser största förtroendet. Icke eller är det
någon stor olycka, att landthandlare icke få försälja lyxar¬
tiklar, ty landthandlaren fyller sin plats lika bra, äfven om
han icke är något börslejon, och om han finge handla niod¬
alia lofliga varor, vore icke sfi bra, som då han nu är försedd
med dem, som för den stora alimänheten äro nödvändigast.
Nu är något vunnet, ty ett steg framåt, är taget, hvadan jag
är ganska belåten med Betänkandet och vill derföre godkän¬
na detsamma. Hvad angår sockennämndens eller soekne-
stämmans behörighet att afgifva utlåtande, tror jag denna rät¬
tighet snarast bör öfverlemnas åt sockennämnden, som består
af en ledamot från hvarje rote inom församlingen, och dit
man kan vara försäkrad, att icke endast och allenast dum-
lmfvuden inväljas, än åt sockenstämman, dit den ene gården
andra icke, alltefter som derstädes något af intresse förekom¬
mer eller icke.”
Häruti instämde Nils Jaensson från Östergöthlands och
Anders Söderholtz från Södermanlands Län.
J. M. Lundahl från Skaraborgs Län: ”Jäg tror mycket
vara vunnet, genom den utgång Betänkandet visar, eller att
handelsboden kommer till folket, som slipper resa långa vä¬
gar tor att förse sig med behöfiiga förnqdenbeter. Hvad an¬
går Östmans anmärkning, så vill jag icke lägga till den så
Den 10 Mars.
471
hardt, sorn Uhr gjort, ty visserlingen vöre det bra, om Skräd¬
dare och Skomakare kunde komma lika långt i vetande,
som Filosofie Magistrar, men derhän har man väl svårt att
komma, och beträffande de kunskapsmått landthandlarne be¬
höfva innehafva, anser jag, att man icke allt för hardt bör
klämma åt dem, ty de hafva nog många skärseldar ändå att
genomgå, innan de komma så långt att de få börja försälja
litet sill eller salt, snus eller tobak o. s. v. Vidkommande
åter Jöns Pehrssons förslag om sockenstämmans rättighet att
afgifva yttrande i dessa mål, tror jag, då jag fruktar vingleri
hos stämmans ordförande, att sockennämnden lugnare pröfvar
dylika saker. Nyqvists yrkande om återremiss af 2:dra punk¬
tens Usta moment vill jag icke sätta mig emot, enär denna
fråga om fri handel afgjordes med endast 2:ne rösters plu¬
ralitet.»
Denna åsigt delades af Anders Jonsson från Skaraborgs
och Anders Gudmundsson hån Hallands Län.
Johannes Larsson från Jönköpings Län: »Jag instäm¬
mer till alla delar med Stånds-Brodren Uhr, och tror, att de
undersökningar, som nu tillhöra sockennämnden och Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, äro de mest betryggande, äfven¬
som att landet icke skulle vinna derpå, om lyxartiklar finge
fritt försäljas, hvadan jag godkänner Betänkandet i sin helhet.»
Paul Andersson från Jemtlands Län: »Det kunskaps¬
mått, som fordras för att få å landet öppna salubod, är icke
större, än att det borde besittas af en hvar landthandlande.
Jag vill derföre förena mig med östman och önskar alltså
bättre kontroll öfver betygen, såsom Herr Wahlbom föresla¬
git, hvilken yttrar sig sålunda: »Enligt § 1, mom. 1, § 24
inom. 1 och § 25, mom. 1 i Handels-Ordningen erfordras det,
för rättighet att idka handelsrörelse i stad och å landet, bland
annat att hafva begått Nattvarden, vara myndig, ega god
frejd, kunna skrifva läsligt och räkna qvatuor species i enkla
tal och^ bråk samt föra bok och räkning på för handel öfligt
sätt. Öfver allt detta skall sökanden förete bevis för ådaga¬
läggande af sin behörighet i omförmälda afseenden: men före¬
skrift saknas, om hvilken eller hvilka personer som skola an¬
ses vara behöriga att meddela dessa bevis. Om man, med
anledning af allmänna föreskrifter derom, antager att pastor i
den församling, sökanden tillhör, fullt behörig att lemna intyg
om dennes ålder, kristendom och vandel, så saknades der¬
emot all ledning, huru härvid i öfrigt borde förfaras. Också
tillgår det olika på olika ställen i fråga om intyg på kunskap
i räknekonst, skrifning och bokföring. Man godkänner intyg
i afseende härpå än af en, än af annan person, än af veten-
472
Den / 0 Marx.
skapligt bildade, än af folkskolelärare, än af andra handlande
1 stad och å landet, hos hvilka alla kännedom och förmåga
att kunna bedöma saken förutsattes. Ofta förskaffar sig sö¬
kanden dessa intyg af en god vän, hvilken är lika okunnig
i dessa stycken sorn han sjelf neli som, alltid partisk, an-
svarsfritt meddelar ett ieke sanningsenligt bevis. Det händer
derföre ieke sällan att, då landthandlande göra konkurs, nå¬
got, som icke är sällsynt, det befinnes, att de icke fört de
böcker och räkenskaper, som de bort föra, och detta af den
anledning, att de dertill saknat kunskap och förmåga. De
hafva icke glömt bort konsten. De hafva aldrig egt den;
och för denna okunnighet, denna ofullständighet i förenämnda
lagbud, hafva de gjort sig skyldiga, enligt konkurslagen, till
fängelsestraff med arbete, såsom vårdslösa gäldenärer.» Detta
är mycket riktigt sagdt, och derföre böra sådana betyg er¬
hållas nf antingen Kongl. Majds Befallningshafvande, eller ock
af magistraten i närmaste stad. Af denna anledning yrkar
jag återremiss af lista punkten. Hvad 2:dra punkten angår,
instämmer jag med Uhr, under godkännande af densamma,
och vidkommande äter 3:dje punkten förenar jag- mig med
Jöns Persson, ty det är skillnad att erhålla yttrande af 10
personer, utgörande sockennämnden, eller erhålla röstplurali-
tet af en hel socken.»
Jöns Månsson från Christianstads Län instämde häruti.
Vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län : »En¬
ligt ntin öfvertygelse är det hufvudsakligaste vunnet, sedan
man får anlägga handelsbod på 1 mils afstånd från stad; och
dä vi ej gerna kunna vidare hysa förhoppning att vinna något
mera, är jag benägen att antaga Betänkandet i det skick det
sig nu befinner.»
Med vice Talmannen förenade sig Olof Olsson i Olebyn
från Vermlands, Anders Nilsson frän Hallands och Bengt
Johan Holmlin frän Götheborgs och Bohus Län.
Pehr Östman från Vester-Norrlands Län: »Jag är
Brödren Uhr mycket förbunden, för det han yppat källan till
allt det motstånd min motion lidit, men jag beklagar blott, att
han genom detta motstånd motarbetat det mål, han eftersträf¬
va!', ty vill man höja handelsyrket, så bör det baseras på
kunskaper, och man bör tillse, att dess idkare äro kunniga
personer, och att deras i detta hänseende uppvisade betyg
äro utfärdade af dertill fullt lämpliga och qvalificerade män.
Nu fästes mer afseende på karakteren än på kunskaperna,
hvilket visserligen är godt och väl, men bet3’gen om erfor¬
derlig skicklighet och kunskaper böra icke förbises. Man har
?agt, att Kongl, Maj:ts Befallningshafvande skall pröfva den
Dan 10 Mars.
473
sökandes skicklighet, men huru skall denna, på ett afstånd af
8, lOja 12 mil blifva Konungens Befallningshafvande bekant?
Ehuru således Uhr motsatt sig min motion, önskar jag ändock
återremiss derå, på det min motståndare med sin uppfinnings¬
förmåga må vara i tillfälle att uppleta ännu flera skäl emot
densamma.»
Jöns Persson från Blekinge Län: »Då jag sist hade
ordet, måtte jag antingen hafva uttryckt mig illa, eller ock
har jag blifvit af Uhr fullkomligen missförstådd. Det var al¬
drig min mening att gå socken-nämnden förbi, men huru skall
socknen komma till kännedom om nämndens beslut, om ej
dess utlåtande underställes sockenstämman? Äfven har man
sagt, att fara skulle ligga i bearbetningarne hos personerna, men
dylika öro farligare, när de anställas hos några få, eller hos
sockennämnden, än när de bedrifvas hos ledamöterna och
innebyggarne i en hel församling. Jag medger visserligen,
att det hufvudsakligaste är vunnet, när salubod får anläggas
på 1 mils afstånd från stad, men felet är, att handel på lan¬
det icke får bedrifvas med alla lofgifna varor. Handlanderna
sakna dessa varor visserligen äfven icke nu, men de kunna
förskaffa sig dem endast medelst lagbrott, och jag anser icke
några skäl finnas för handen att bibehålla en lag, som åstad¬
kommer sådana resultater. Jag har endast velat anmärka
detta, men fordrar dock icke återremiss ä denna punkt. Der¬
emot håller jag mit’ strängt derpå, att sockenstämma icke
bör förbigås i fråga om afgifvande af yttranden i dessa frågor,
och yrkar derföre återremiss af 3:dje punkten
Sven Rosenberg från Christianstads Län instämde häruti.
Carl Johan Svensen från Kalmar Län: »Jag vill nu in¬
skränka mig till uttalandet af min tacksamhet för det god¬
kännande Utskottet tillstyrkt i 2:dra punkten, i fråga om han¬
delsbods afstånd ifrån stad, ty derigenom har en stor olägen¬
het och ett länge kändt behof blifvit afhjelpt. Derutöfver
vill jag blott fästa uppmärksamhet på Rosenbergs yttrande, att
Utskottet alltför knapphändigt behandlat Torkel Nilssons mo¬
tion i ärendet. Utskottet har icke förbisett hans yrkande,
men huru skall man erhålla »de flesta af församlingens röst-
egande ledamöters bifall» till anläggningen? Skall man springa
omkring till dem allesamman? Hade det stått, att församlingen
skulle på sockenstämma höras, hade det kunnat så vara, men nu
har Utskottet varit tvunget att hålla sig till, hvad som stod på
papperet, och derföre tror jag icke, att något förbiseende egt
ruin. Jag bifaller Betänkandet.»
A. J. Sandstedt från Jönköpings Län förenade sig med
denne talare.
474
Den 10 Mars.
E. M. Falk från Skaraborgs Län; »Alt ett verkligt be¬
hof för landet varit att få handeln derstädes lättad, synes af de
mänga motioner, son; i detta ämne blifvit väckta såväl vid denna
som vid föregående Riksdagar. Nu föredragna Betänkande
har åtminstone bifallit något, nemligen att salubod får anläg¬
gas på 1 mils afstånd ifrån stad. Jag tycker dock, att steget
bort tagas fullt ut, så att fullt fri handel finge idkas såväl
på landet som i staden, och att folket får, hvad det skall ha.
En sådan tvångströja, som handeln nu bär, och hvilken blott
uppretar till lagbrott, bör icke längre tålas, hvadan jag yrkar
återremiss i den syftning, att handeln å landet måtte förkla¬
ras lika fri, som den i stad för närvarande är.»
Carl Iwarsson från Hallands Län: »Dä jag väckt mo¬
tion i detta ämne, skulle naturligtvis ingen heldre än jag sett.
att vi erhållit så mycket sorn möjligt: men då vi ändock fått
något, och troligen intet vidare står att vinna med en äter-
remiss, vill jag bifalla Betänkandet till alla dess delar, under
förhoppning att kommande Ständer genomdrifva, hvad vi nu
icke mäktat åstadkomma.»
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »I anledning af
Carl Anders Larssons yttrande om »hörslejon» vill jag upplysa,
att jag icke bryr mig om hvarken »börslejon» eller »krog¬
lejon». utan åstundar att få på landsbygden bosatte redbare
och duglige köpmän. »Kroglejonen» och allt hvad dem rörer
önskar jag deremot bli fullkomligt qvitt.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Otvifvelak-
tigt medförer detta beslut en stor förmån, ifall det realiseras,
och genom lag blifver bestämdt, att handelsbod får anläggas
1 mil utanför stad. Derföre tror jag icke eller det vara skäl
att återremittera Betänkandet, äfven om några mindre an¬
märkningar deremot skulle kunna göras, ty vi kunde då få
alltsammans bortskämdt och till och med mista den fördel,
vi nu erhållit. Hvad jag emot detsamma isynnerhet har att
anmärka är, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eger rätt
att skaffa kotnmunerne en landthandlare på halsen, äfven om
sockennämnden aldrig så mycket afstyrkt bifall till haus an¬
sökning. Men oaktadt denna anmärkning, vill jag dock icke
förorda aterremiss, för att icke gå i mistning af den fördel,
sorn vi redan vunnit, och hvilken detta Betänkande innebär,
ifall detsamma godkännes.»
Häruti instämde Anders August Andersson och Carl Guslaf
Cederskog från Östergöthlands samt Nils Magnus Pettersson från
Kalmar Län.
Pehr Nilsson från Malmöhus Län: »Jag skulle visser¬
ligen hafva önskat, att Utskottet något längre utsträckt sina
Den 10 Mars.
475
medgifvande»), såsom t. ex. till Jöns Pehrssons begäran om
sockenstämmas pröfningsrätt i hit hörande fall; men då det
vigtigaste medgifvandet bland alla, eller til Istånd att förlägga
salubod å landet på 1 mils afstånd från närmaste stad eller
köping, nu är vunnet, så tillstyrker jag bifall till Betänkandet
i sin helhet.»
Denna åsigt delades af Erik Malmin från Vestman¬
lands Län.
Nils Svensson från Blekinge Län: »Jag är icke någon
vän af landthandel, då dermed gemenligen lönnkrögeri och
dylikt plägat vara förenadt, liten då jag tror, att allt är vun¬
nit, som för närvarande kan vinnas, förklarar jag mig nöjd
med Utskottets Betänkande. Stadgandet om betygen anser
jag vara tillräckligt, sådant det för det närvarande är. Vid¬
kommande sockenstämmas pröfningsrätt, önskar jag, i likhet
med Jon8 Pehrsson, ait denna måtte tillhiira både socken-
nämnd och sockenstämma. Äterremiss tjenar till intet, och
jag vill blott slutligen tillkännagifva, det jag önskar till Gud,
att aldrig någon dylik krabb-saltare måtto nedslå sina bopå¬
lar i grannskapet af min gård.»
Sven Rosenberg frän Christianstads Län: »Det förundrar
mig, att Svensén kunde missförstå mig till den grad, att han
trodde det meningen var, att den sökande skulle springa för¬
samlingen omkring till hvarje gärd, för att inhemta de röst¬
berättigades tanke. I sådant fall skulle jag naturligtvis före¬
draga socken-nämnden, såsom varande icke på långt när sä
mångtalig. Jag tror nog, att Ståndet inser, hvad jag menade,
då klart är, att jag åsyftade sockenstämman, såsom det van-
litta forum, der församlingen gemenligen plägar uttala sin me¬
ning. Vidkommande frågan om betygen, får jag tillkänna¬
gifva. det jag mycket fäster mig vid betyg, men ännu mer
vid den personliga karnkteren, hedern och redbarheten Hvad
angår börs- eller kroglejon, sä tror jag dem icke böra kom¬
ma i betraktande, då fråga är om landthandel. Jag skulle
visserligen helst önska äterremiss å 3:dje punkten, men ifall
betänkandet möjligen skulle återkomma i försämrad t skick, så
är det kanske klokast att godkänna detsamma, sådant det nu
befinnes.»
./. M. Lundahl från Skaraborgs Län: »Alldenstund vän¬
nen Jöns Pehrsson icke tyckes vilja rätt förstå mig, måste
jag väl rycka fram med min innersta tanke härvidlag, som
är den, att vid sockenstämman, prosteri dikterar besluten, och
att en prest, sorn vistas några veckor i den ena och några
månader i en annan församling, icke kan känna ortens behof,
är naturligt. Afven söker han merändels krångla och hindra
476
Den 1 0 Mars.
framgången af nyttiga företag, och af denna anledning bör
eockennämnden afgifva yttranden i dylika frågor.»
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »Det var en högst
bedröflig erfarenhet Lundahl nyss för oss yppat. 1 min hem¬
trakt låta vi för visso presten icke diktera besluten, men väl
i Protokollet uppteckna de beslut, vi på sockenstämma finna
för godt att fatta. Någon annan befattning med sockenstam¬
man eger icke presten i min hembygd. Då jag nu hör, att
de flesta fl ro nöjda med Utskottets Betänkande, sådant det
är, skall äfven jag afstå från min begäran om återremiss.»
Mångå Ledamöter af Ståndet hördes häruti instämma.
Paul Andersson från Jemtlands Län: »Jag vill fråga
Lundahl, hvilken som är mer kompetent än församlingen att
bedöma, huruvida landthandel derstädes är behöflig, eller icke?
Det tyckes nästan som ville den åsigten göra sig gällande,
att församlingarna äro till för landlhandlarnes skull och icke
de sednare för församlingarnes skull. Just derföre yrkar jag
återremiss, på det församlingarna må blifva satta i tillfälle att
sjelfva uttala sina önskningar i dylika fall.»
J. M. Lundahl: »Aldrig trodde jag, att mitt lilla enkla
yttrande skulle föranleda till så mycket bråk och så många
svårigheter. Jag har alltid varit van, att här och allestädes
höra, det tjenstemännen alltid genomdrifva sina meningar,
och att vi mot dem kunna litet eller intet uträtta. Det gläder
mig emellertid alldeles obeskrifligt, att detta ledsamma för¬
hållande nu med ens tagit ett lyckligt slut, och att vi nu
diktera våra beslut sjelfva.»
Diskussionen förklarades nu vara fulländad, och sedan af
Talmannen framställda Propositioner å hvarje punkt särskildt,
blifvit allesamman med öfvervägande ja besvarade, var såle¬
des Betänkandet i sin helhet af Ståndet godkändt.
§ 9-
Föredrogs och lades till handlingarna Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Memorial, N:o40, i anledning af Riks-
Ståndens olika beslut, rörande Betänkandet, N:o 19.
§ 10.
Uppå derom framställd begäran bordlädes 2:dra gången
Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot¬
tets Betänkanden:
N:o 1, i anledning af väckta motioner, angående förän¬
dring i åtskilliga delar af nu gällande stadganden, rörande ne¬
derlags och transito-rätt; samt
Den / 0 Mars.
il 7
N:o 2, i anledning af väckta motioner om vissa ändrin¬
gar i Segiations-Ordningen.
§ il.
Bevillnings- samt Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskot-
tels Betänkande, N:o 3, i anledning af väckt motion om revi¬
sion af Tullverkets sportel-taxa, blef, efter skedd föredragning,
af Ståndet godkändt.
§ 12.
Föredrogos och godkändes Expoditions-Utskottets nedan-
nämnda förslag till Riksens Ständers underdåniga skrifvelse)-
till Kongl. Maj:t, nen)ligen:
N:o 39, angående de för fortsättningen af Statens jern-
vägsbyggnader erforderliga medels upplåning mot stats—obli¬
gationer å utländskt mynt;
Nro 40, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
om användande af en del af fångvårdsanslaget till nybyggna¬
den vid Landskrona fästriingsfängelse;
Nro 41, om upphäfvande af Kap. 7 Byggninga-Balken;
samt
Nro 42, angående Bankens deltagande i ett utländskt lån.
§13.
Till bordläggning Irsta gången anmäldes:
Stats-Utskottets Utlåtande, Nro 75, i anledning af väckt
fråga om anslags beviljande åt Adjunkten Magister O. Torell
för en vetenskaplig resa till Norra Ishafvet;
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande,
Nro 37. i anledning af väckta motioner, angående Sveriges och
Norriges ömsesidiga förhållanden; samt Banko-Utskottets Me¬
morial, Nro 18, med förslag till vissa förändrade föreskrifter,
angående förvaltningen och utlåningen af statslånefondens
medel.
§ U-
Såsom icke erfordrande vidare åtgärd lades till handlin¬
garna följande från resp. Med-Stånden, ankomna Protokolls-
Utdrag:
från Höglofl. Ridderskapet och Adeln Nrris 193—19fi;
» Högvördiga Preste-Ständet Nrris 204—207 och
u Vallöf]. Borgare-Ståndet Nrris 199—200.
Ståndet åtskiljdes kl. tre qvart till 3 e. m.
In fidem
N. A. Fröman.
478
Dan 14 Mars.
Den Ii Mars.
Plenum kl. 10 f. m
r
§ 1.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets sedan den 7 innevarande
månad på Ståndets bord hvilande Betänkande, N:o 19. i an¬
ledning af vackt motion om antagande af ny iag, angående
skillnad i äktenskap.
Öfver detta Betänkande uppstod diskussion och yttrade
dervid :
Grustaf Johansson från Kronobergs Län skriftligen:
»En sådan slapphet i våra äktenskapslagar och en sådan
lätthet att få äktenskapet löst, sorn Utskottet föreslagit, anser
jag vara alltför vådligt.
Detta skulle leda dertill, att allt förmänga obetänksamma
äktenskap ingingos, emedan kontrahenterna alltid hade den
resursen att snart kunna upplösa det, ifall något missnöje skulle
uppstå, mannen kunde ju taga sig ett eller annat rus, eller
uppgöra en ofördelaktig handel, straxt vore han färdig att få
byta om hustrur. Eller och om barnskaran blefve stor och
lian ansåge det besvärligt att längre underhålla så stor familj,
så hade han samma utväg skilja sig vid detta besvär, och
flytta till en aflägsen ort och lemna sin familj åt fattigvården.
Samma utyäg hade också qvinnan, äfven hon kunde
berusa sig och slösa med husets egodelar och visa ett våld¬
samt sinnelag, för att befria sig ifrån sin man och sedan skaffa
sig en annan, som hon nu tyckte bättre*om, och om äfven
dess ombyte icke skulle falla i smaken, eiler efter några års
förlopp blifva, som nian säger, gammalt, vore det åter att till¬
gripa samma mede] för att en än gång byta om, alldeles som
man byter hästar. Men hur skall det gå med barnens upp¬
fostran4? Nu hafva vi egentligen blott ett barnhus, hvartill Sta¬
ten bidrager, men jag fruktar att, om detta förslag blefve an¬
taget, den tid snart nog knmme, då vi nödgades inrätta ett
sådant åtminstone i hvarje Län, förutan en mängd räddnings-
Den 14 Mors.
479
anstalter för vanvårdade barn. Man säger, att mången qvinna
får fälla bittra tårar öfver elaka män, detta medgifves visser¬
ligen, men jag tror, att ännu flera qvinnor (inge falla tårar
öfver att se sig och sina barn öfvergifna af en trolös man,
och männen torde väl ej heller blifva lottlösa i en dylik kla¬
gan. Förslaget innebär ett uppenbart förkastande af Christi
bud, som lyder så:
Men jag säger eder, hvilken som skiljer sina hustru ifrån
sig utan för hors skull och tager ena andra, han gör hor; och
den, som tager den öfvergifna, han gör hor.
Dessa orden äro tydliga och klara, och derföre så länge
vi vilja kallas kristna, går det icke an att upphäfva dessa band
och insätta mänskliga stadgar i dess ställe, jag yrkar afslag.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: vPä, förhand får jag
förklara, att jag hyllar den åsigten, som vill underlätta möj¬
ligheten af skilsmessa mellan sådana makar, som icke kunna
trifvas tillsammans. Men jag hade trott, att då man i detta
vigtiga ämne gick att stifta nya lagar, borde sådant ske med
all möjlig fullständighet och med den tydlighet, att nya ändringar
och förklaringar icke genast blefv.e behöfliga. Delta sednare
fruktar jag emellertid likväl skulle blifva händelsen, ifall Lag-Ut¬
skottets ifrågavarande förslag antages. Sålunda torde, då Utskot¬
tet i sitt förslag till ändring i Kongl. Förordningen den 27
April 1810 bland annat hemställer, att Domstol skulle ega
att döma till skillnad i äktenskap jemväl, när den ena maken
beträdes med slöseri och dryckenskap, ett närmare definie¬
rande af dessa ords rätta mening desto heldre hafva varit af
nöden, sorn med den föreslagna redaktionen ett tillfälligt öf-
verlastande skulle, der illasinnade rnenniskor vilja åstadkomma
förargelse, kunna läggas till grund för en Domstols-undersök-
ning i ett så vigtigt och grannlaga ämne sorn i fråga om ett
äktenskaps upplösande. Hvad åter beträffar Utskottets för¬
slag till ändring af §§ 1 och 2 i 14 kapitlet Giftermåls-Balken,
framställer sig den anmärkningen, huruvida icke Utskottet,
efter att i § 1 hafva föreslagit de varningsgrader, som oeniga
makar borde undergå, och dernäst i § 2 stadgat att, ena¬
handa varningsgrader borde iakttagas, ifall mannen skiljde sig
frän hustrun, eller hustrun från mannen, till säng och säte,
af hat eller illvilja och holle sig i landet uppe, jemväl hade
bort meddela föreskrift, huru det skulle tillgå med de var¬
ningar, som den bortresta maken borde undergå, för den hän¬
delse, t. ex att lian befunne sig utom det Län, der makarne
hade sitt hemvisst. Huru varningen då skulle honom med¬
delas, om efter honom borde lysas, eller om han borde hem-
tas, derom borde något staduande inflyta, och med anledning
480
Den ii Mars.
af dessa ofullständigheter i redaktionen skulle jag vilja ifråga¬
sätta en återremiss af Utlåtandet, ehuru jag eljest gillar det
Svfte, sorn ligger till grund för Utskottets förslag.»
Olof Larsson från Nerikes, Anders Söderholtz från Sö¬
dermanlands, Liss Lars Olsson från Kopparbergs, Sven Ro¬
senberg från Christianstads, Garl Iivarsson frän Hallands, Nils
Svensson från Blekinge jemte flera Ståndets Ledamöter in¬
stämde nied Erik Ersson.
Johan Bergstrom från Kopparbergs Län: »Icke heller
jag kan gilla Utskottets förslag, men då de nuvarande äkten-
skapsskiilnads-lagarne äro behäftade med brister, som det vore
önskligt att få afhjelpta, skulle jag för rnin del gerna se, att
Betänkandet klefve återremitteradt.”
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »Sedan föregående
talare nu yttrat sig, kunde jag nästan afstå från ordet och
instämma med deni. För min del anser jag nemligen Utskot¬
tets förslag ganska vådligt och skulle helst se att, intill dess
någon mera allmän klagan öfvef bristfälligheten i våra äk-
tenskapslagar läte sig förspörja, icke någon ändring deri klefve
vidtagen, och i detta fall vill jag erinra, att Utskottets förslag
tillkommit icKe till följd af någon påtryckning utaf allmänna
meningen, utan endast på framställning af en enskild motio¬
när. Derföre och då jag tror, att förslaget ingalunda har
den stora Allmänhetens Opinion för sig, ville jag helst ett
afslag, eller åtminstone en återremiss, på det att redaktionen,
i de delar, som gifvit anledning till anmärkningar, måtte göras
bättre och klarare.
Carl Gustaf Cederskog från Östergöthlands och Anders
Trulsson från Blekinge Län voro af samma åsigt som Jöns
Pehrsson.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Sällan har jag
uppträdt i en fråga, der jag varit mera tveksam än i denna.
Å ena sidan vet jag väl, att med familjen bygger man Staten
och att ett lyckligt äktenskap är det bästa medel att hålla
ett samhälle vid bestånd och trefnad. Men frågan har äfven
en annan sida, ty icke alla äktenskap äro lyckliga, och af
sådana hjonelag, der man och hustru lefva i ständigt kif, hem-
tar Staten ingen styrka, likasom de sjelfva icke hafva någon
båtnad af en förening, hvars fördelar de ömsesidigt gifva till
spillo. Med afseende å sådana äktenskap — och om några
andra är i detta Betänkande icke fråga — förtjenar kanske
Utskottets förslag att icke blifva allt för omildt bedömdt, helst
Utskottet, i detta grannlaga ämne, synes mig hafva med all
försigtighet gått tillväga. Att, Utskottet borttagit Domkapitlet,
såsom en varningsinstans, torde icke vara orätt och jag för
Den 14 Mars.
481
ruin <le! biträder desto heldre Utskottets förslag härutinnan,
som gammal erfarenhet från min egen hemort nogsamt gifvit
vid handen, att sällan eller aldrig någon lycklig påföljd vun¬
nits af denna varning inför Domkapitlet, hvilken för kontra¬
henterna, isynnerhet då dessa varit aflägse boende från stifts¬
staden, medfört ganska betydligt besvär och kännbara kost¬
nader, på samma gång som denna ytterligare varningsgrad
vållat uppskof i en skilsmessa, hvilken likväl slutligen, sedan
boets tillgångar oftast hunnit under split och tvister förstöras,
blifver den enda möjliga utvägen. Derföre och då det synes
mig klart, att i en familj, der oenigheten till den grad tagit
öfverhand, att vederbörande myndigheter måste mellankomma,
en ömsesidig vinst för dessa makar skulle uppstå, om varnings-
graderuas antal något inskränktes och omvägarne för skiljs-
messas erhållande gjordes något kortare, är jag också af den
tanken, att Utskottets förslag härutinnan innebär ett steg framåt,
och då jag i denna förändring icke finnér något för familje-
lifvet störande eller för samhället vådligt, skulle jag närmast
vara böjd att dertill gifva mitt bifall. Här har af en talare
blifvit antydt, att den som skiljt sig från sin förra maka, san¬
nolikt skulle derefter träda i äktenskap med en annan, och
att man derföre icke borde underlätta tillfället att sålunda
slita ingångna äktenskaps-förbindelser, för att kort derefter
knyta nya. Men då det visat sig, att mången, som förut lerf-
vat i ett olyckligt äktenskap, sedermera ingått lyckligt gif¬
termål, ser jag härutinnan endast ett ytterligare skäl att i någon
måtto för honom underlätta möjligheten att blifva qvitt en
förbindelse, af hvilken han icke vidare har någon lycka eller
trefnad att vänta sig. Af sådana skäl och de flere, som der¬
utöfver kunde vara att anföra, måste jag erkänna, att, ehuru
alla do talare, som före mig haft ordet, yttrat sig mer eller
mindre ogillande om Utskottets förslag, jag likväl, enär för¬
slaget utan några moraliska eller politiska vådor synes mig
kunna genomföras, vöre närmast böjd att bifalla Betänkandet:
dock skall jag icke tillmäta min egen åsigt något företräde
och följaktligen icke heller motsätta mig en återremiss, ifall
Ståndets pluralitet beslutar en sådan. Skulle åter pluralite-
tens mening blifva för bifall, biträder jag desto hellre ett
sådant beslut, som detsamma bäst öfverensstämmer med min
egen tanke i ämnet.»
Med Nils Svensson förenade sig Paul Fritz Mengel och
Gustaf Bolin från Upsala, Garl Casper Nettelbladt från Stock¬
holms, Lars Magnus Knutsson och Nils Fredrik Andersson
från Östergöthlands, Sven Johansson från Elfsborgs, Robert
Dott<ie-S:ts Prot. vid 1859—60 årens Riksdag. IV. 31
482
Dea 44 Mars.
Fredrik Gross och Carl Johan Svensén från Kalmar, Pehr
Mattsson från Vester-Norrlands, Sven Haraldsson från Ble¬
kinge samt Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus
Län jemte flera Ståndets Ledamöter.
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Äktenskapet är
af Gud sjelf stiftadt och denna institution är lika gammal sorn
verlden. Skonare finnes också ingen stiftelse på jorden och
för tvänne makar, som lefva i samdrägt och frid, blir deras
äktenskap en ständig källa för nya fröjder och ny välsignelse.
Men ett olyckligt äktenskap är, om jag så får säga, rent af
ett jordiskt helvete, och då, vid så mänga äktenskaps ingå¬
ende, icke det personliga tycket, utan andra mer eller min¬
dre lumpna anledningar, och deribland i främsta rummet peu-
ningarne verka afgörande, samt mången lydig dotter, som
önskar att icke göra sina föräldrar emot, ofta låter öfvertala
sig att äkta en man, under det att hon kanske med sitt hjerta
tillhör en annan, så och då af dylika äktenskap endast alstras
kif och trätor, de der i flere fäll drifvits ända derhän, att den
ena makan lagt försåt för den andres lif, för att dj^medelst
göra slut på ett äktenskap, för hvars upplösande lagen före-
skref så många omgångar och formaliteter, måste jag, i be¬
traktande jemväl af de olyckor, sorn genom föräldrarnes trätor
och en försummad uppfostran dragas öfver barnens hufvud,
medgifva, att Utskottets förslag innefattar ett steg framåt inom
denna gren af lagstiftningen, och jag bifaller alltså Betänkan¬
det. Gustaf Johanssons åsigt om nyttan och nödvändigheten
af äktenskapsbandets oupplöslighet kan jag alltså icke gilla,
ty dä tvänne makar icke längre kunna lefva såsom makar
och, oaktadt erhållne varningar, framhärda i sitt fiendtlig»
förhållande mot hvarandra, synes mig som handlade man bäst
både mot dessa makar och deras omgifning, om man för dem
i någon mån underlättade möjligheten att blifva från hvar¬
andra skiljde. Med afseende å de af Erik Ersson”gjorda an¬
märkningar i fråga om redaktionen skall jag emellertid icke
motsätta mig en återremiss i den del af Utskottets förslag,
som tillstyrker ändring af kap. 14 § 2 Giftermåls-Balken, men
för öfrigt och i hufvudsaken biträder jag Utskottets åsigt.»
Erik Olsson från Nerikes, Anders Jonsson från Skara¬
borgs, Georg Nyqvist från Vermlands och Pehr Nilsson hån
Malmöhus Län instämde med Heurlin.
Vice-Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län: »Då
ingen sorgligare företeelse i menskliga lifvet finnes än ett
olyckligt äktenskap, så vili äfven jag sluta mig till deras åsigt,
som önska underlätta möjligheten af skiljsmessa mellan tvänne
i kif och osämja lefvande makar, förutsatt att vilkoren för en
Den 14 Mars.
483
sådan lättare skilsmessa låta sig åstadkomma utan fara för
samhällets bestånd. Derför vill jag icke afslå Betänkandet,
då jag godkänner dess hufvudsyfte, men i dess närvarande
form anser jag mig likvisst icke kunna gilla Utskottets förslag.
Långvarigheten af hatet eller bitterheten mellån tvänne oeniga
makar beror hufvudsakligen på detta missförhållandes orsak
och anledning. Understundom äro dessa orsaker af sådan be¬
skaffenhet, att de kunna upphöra, och ett förut olyckligt äk¬
tenskap återigen blifva lyckligt. Sålunda kan en pä drycken¬
skap begifven man blifva ordentlig och en slösare hushålls¬
aktig samt försoning mellan tvänne makar under sådane för¬
hållanden möjlig. Hvad särskildt beträffar varningen inför Dom¬
kapitlet, så må väl vara, att densamma i de flesta fall blifver
utan verkan. Men här såsom annorstädes gäller ingen regel
utan undantag,, och från den församling, jag tillhör, kan jag
anföra ett motsatt exempel, nemligen af tvänne makar, som,
oaktadt presterskapets varning, lefde i oenighet, men efter
undergånget förhör inför Domkapitlet helt och hållet ändrade
uppförande. Emellertid vill jag, såsom jag nyss sade, icke
förneka nyttan af den åsigt, som ligger till grund för detta Be¬
tänkande, men då sjelfva lagförslaget, sådant Utskottet fram¬
ställt detsamma, icke kan af mig gillas, förenar jag mig med
dem, som yrkat återremiss.»
Af samma tanke som vice Talmannen voro Anders Johan
Sandstedt från Jönköpings, Anders Petter Andreassen från
Elfsborgs, Anders Andersson från Vermlands och Anders
Nilsson från Hallands Län.
Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs Län: »Be¬
tänkandet innehåller, som vi se, 3:ne förslag till ändringar, af
hvilka hvart och ett kan finna både sympathier och motstån¬
dare. Emellertid skulle jag vilja anse den medelväg, som Ut¬
skottet föreslagit, vara den bästa, och önskade derföre att Be¬
tänkandet måtte bifallas. Om jag rätt fattade Erik Erssons
mening, klandrade han förslaget egentligen derföre, att ingen¬
ting blifvit stadgadt, huru förhållas borde för att meddela en
make, som förlupit den andre, de i lag stadgade varnings-
graderna. Hvad dennna anmärkning beträffar, torde densam¬
ma föga betyda, ty i detta fall har lagen redan, sådan vi nu
hafva den, visat sig tillräcklig verksam. Jag vill i detta hän¬
seende exempelvis anföra, att, då mannen egenvilligt öfvergifvit
hustrun och rest utrikes, såsom t. ex. till Köpenhamn, hustrun
tagit ut stämning om äktenskapsskillnad och erhållit domarens
resolution med föreläggande af 3 å4 månaders tid för mannen
att derå svara. Detta svaromål har då af mannen fullgjorts
på det sätt, att han, genom påskrift å stämnings-ansökningen
484
Den 14 Mars.
erkänt, att han egenvilligt öfvergifvit hustrun, hvarpå ytterligare
följt Domstolens resolution om äktenskapets upplösning. Ur
denna synpunkt anser jag alltså återremissen obehöflig, ty
samma medel, som nu finnes att vidtaga mot den make, som
förlupit den andra, står äfven till buds, ifall Utskottets förslag
vunne bifall. En annan talare har befarat, att Utskottets förslag
skulle förslappa begreppen om äktenskapets helgd, men jag
återigen tror, att, i afseende å en så vigtig och innerlig förbin¬
delse söm äktenskapet, är det lagstiftarens skyldighet att icke
lägga alltför stora hinder i vägen för en skilsmessa mellan
tvänne makar, som icke vidare kunna bringas till enighet, och
för hvilka alltså äktenskapet är en källa endast till lidanden
och bekymmer. Hvad återigen beträffar det af någon fram¬
kastade påståendet, att Utskottets förslag icke skulle hafva
opinionen för sig, så hyser jag derom den tanken, att all¬
männa meningen skulle visa en helt annan sida, om i stället
för mannen, qvinnan här vore representerad och hade tillfälle
att uttala sin åsigt. Nu, då så icke är, böra vi likväl icke
glömma, att föra hennes talan oell taga hennes sak i försvar.
I öfverensstämmelse med dessa åsigter vill jag derföre bifalla
Utskottets förslag och anser icke de gjorda anmärkningarne vara
af den beskaffenhet, att de böra föranleda till någon återremiss.’»
Johan Petterson från Kronobergs Län: v Jag vill endast
tillkännagifva att jag afsiår Utskottets förslag.»
Olof Pehrsson från Gefleborgs Län, skriftligen:
rl anseende till de många och med så stor skicklighet
utarbetade reservationerna, är man frestad att tro, att Utskot¬
tets förslag skall innehålla särdeles genomgripande förändringar
uti vår nu gällande lagstiftning, angående äktenskapsskillnad;
så är likväl icke fallet. Uti första afdelningen af Utlåtandet
har Utskottet i sak icke föreslagit den ringaste förändring, utan
endast uti formen för behandlingen af frågor om äktenskaps¬
skillnad. För närvarande eger Kongl. Majit att döma oeniga
makar till skillnad i äktenskapet, men enligt Utskottets förslag
skulle sådant hädanefter tillkomma vederbörlig Domstol. Detta
är allt, hvad Utskottet i första punkten föreslagit. Denna form¬
förändring skulle vä! icke för sig sjelf gifvit anledning till så
många reservationer, om den icke berörde ett af Konungens pre¬
rogativ, hvilka, vore de än så obetydliga som det ifrågava¬
rande, för vissa personer äro så ömma att vidröra. För min
de! skulle jag tro, att Kongl. Maj:t kan utan saknad undvara
detta prerogativ. Beträffande andra punkten, så är det alltför
väl bekant, hvilken tidsutdrägt förorsakas genom de många
oftast fruktlösa varningar, som oeniga makar skola undergå,
innan Domstolen kan döma till skillnad i säng och säte. De
Den 14 Mars.
485
skola varnas,; af Kyrkoherden, Kyrkorådet och Domkapitlet
samt vidare af vederbörlig Domstol fällas till böter, första
gängen 25 och andra gängen 50 daler. Först sedan makarne
utan åsyftad verkan undergått alla dessa varningar kan Dom¬
stolen döma till skillnad på någon tid till säng och säte. Denna
procedur har Utskottet ansett onödigt vidlyftig och derföre
föreslagit, att såväl varningen af Domkapitlet, sorn böterna hos
Rutten borttages, och att kap. 14, § 1 Giftermåls-Balken måtte
erhålla en förändrad denied öfverensstämmande lydelse. Uti
§ 2 är ingen annan ändring gjord än den, som blifvit en följd
af böternas borttagande i g 1. Vid sådana förhållanden och
på de skäl, Utskottet anfört, bifaller jag Betänkandet.»
Med Olof Pehrsson förenade sig Carl Gustaf Sköldberg
från Nerikes, Pehr Pehrsson frän Vermlands, Pehr Byström
från Jemtlands, Pehr Tjernlund från Vester-Norrlands och
Josef Oscar Almqvist frän Norrbottens Län m. fl. af Ståndets
Ledamöter.
Erik Magnus Falk från Skaraborgs Län: »Jag anser
mig vara Utskottet mycken tack skyldig för dess ifrågava¬
rande förslag, ty att vilja tvinga äkta makar till fortfarande
sammanlefnad, sedan likväl utrönt är, att de icke vidare kunna
trifvas tillsammans, anser jag vara en föga välbetänkt åtgärd,
som endast leder till ytterligare kif och bitterhet mellan ma¬
karne sjelfva, till dålig uppfostran af barnen och till en be¬
dröflig föresyn för husfolk och tjenare. Derföre och då Utskot¬
tets förslag, såsom Olof Pehrsson riktigt anmärkt, endast afser
att något litet förenkla de för närvarande nog tunga och tids¬
ödande omvägar och formaliteter, som erfordras för upplösande
af ett olyckligt, äktenskap, bifaller jag med nöje Betänkandet.»
Johan Lönn från Jönköpings Län: »För min del kan
jag ej såsom siste talaren finna någon synnerlig anledning att
tacka Utskottet för dess ifrågavarande Betänkande, utan vill
jag med tillkännagifvande, att jag anser Utskottets förslag vara
byggdt på ganska lösa grunder, i stället förena mig uti de af Erik
Ersson framställda anmärkningar, på grund af hvilka anmärk¬
ningar jag jemväl yrkar, att Betänkandet måtte återremitteras.»
Häri instämde Sven Gustaf Johansson från Jönköpings Län.
Nils Magnus Pettersson från Kalmar Län, skriftligen:
»Lika med de Utskotts-Ledamöter, som hafva behandlat
denna fråga, får jag erkänna, att den är af stor vigt, ty hvad
ar sällare än ett lyckligt äktenskap, och hvad kan vara svå¬
rare än ett olyckligt. Jag anser derföre, att Utskottet har be¬
handlat frågan med största noggrannhet, ty, kan icke presten i
församlingen, såvida han lägger sig vinning derom, jemte Kyr¬
korådet förmå ett par makar till sämja, så lärer väl icke Dom¬
486
Den '14 Mars.
kapitlet kunna göra det. Jag tror äfven, att Härads-rätten icke
skall underlåta att efter största noggrannhet ransaka sådana
grannlaga mål efter sin förmåga. Skulle de tredskande icke
blifva belåtna med Härads-rättens utslag, så ega de rättighet
att besvära sig i högre Rätt, ty erfarenheten har ofta visat,
att om icke sämja och kärlek är rådande makar emellan, utan
hat, trätor och slagsmål skola vara rådande, det är bättre,
om de få skiljas åt. Jag bifaller således Utskottets förslag.»
Pehr Östman från Vester-Norrlands Län: »Af den hittills
hållna diskussionen vill det synas, som skulle mången anse
en lag-förändring här vara å bane. Derom är likväl icke
fråga, utan endast om en förändring och en förenkling i de
former, som för lagarne om äktenskapsskillnad hittills blifvit
tillämpade, och hvilka förmer genom de många och tidsödande
omvägar, som hittills iakttagits, biifvit. i hög grad kostsamma,
besvärliga oell skadliga. Särskildt har den der varningen inför
Domkapitlet, hvilken snarare antagit egenskapen af ett inqvi-
sitions-förhör än af en kristlig förmaning för fattiga, oeniga
makar, som i de stora stiften haft långa vägar att vandra,
fallit sig lika dyr som onyttig. Om man derföre, på sätt Ut¬
skottet. föreslagit, något litet lossar på dessa tunga former, fin¬
ner jag dervid ingen betänklighet. Visserligen har en talare,
till hvars insigter i lagfrågor jag eljest gerna sätter förtroende,
framställt anmärkning derom, att. om den ena makan förlöper
den andra, skulle, med ett sådant förslag som Utskottets, medel
saknas att gifva den afvikne del af de varningar, hvilka böra
föregå äktensknps-skillnaden. Men i fråga om denna anmärk¬
ning vill jag icke gifva honom rätt, ty jag tror, att vara lagar
i öfrigt äro kraftiga nog för att tvinga tredskande part till
inställelse, utan att härom behöfver något särskildt stadgas i
afseende på äktenskapsskillnad. En annan talare har ansett, att
allmänna opinionen icke vore stämd för en sådan förändring,
som den nu föreslagna, samt att, då frågan icke annorledes
än genom enskild motionär blifvit bragt å bane, densamma
icke borde egnas någon så synnerlig uppmärksamhet. För
min del sknlle jag likväl tro, att. om vi sporde i landet, vi
skulle finna mångå röster, de der vid Riksdagen icke ega någon
samma, med tacksamhet emottaga Utskottets förslag, och
hvad motionären angar, är denne en i Domarevärf förfaren
man, som säkerligen icke gjort detta ämne till föremål för
Rikets Ständers pröfning, derest icke hans egen erfarenhet
sagt honom, att en sådan motion borde väckas. Visserligen
hade måhända någon större utförlighet i Utskottets förslag
icke kunnat skada och någon föreskrift bort meddelas, huru
förfaras skulle, sedan skillnads-året gått till ända. Men jag
Den '14 Mais.
kari dock icke se någon fara deri, att lagen, sådan densamma
blifvit af Utskottet föreslagen, för någon tid praktiskt tilläm¬
pas. Dess förtjenster och dess brister komma då i dagen, och
de sednare kunna, i Samma ordning som sjelfva lagen till¬
kommit, sedermera vid en blifvande Riksdag förändras Detta
är ett förfaringssätt, som är temligen allmänt antaget i fråga om
våra eivil-lagar och som jemväl nu torde böra följas. Derföre
är jag också af den meningen, att förslaget bör bifallas, sådant
som det är, och en återremiss desto heldre undvikas, sorn de
reservationer, hvilka finnas Utlåtandet bifogade, möjligen skulle
kunna vinna ytterligare terräng och förslaget återkomma i
vida sämre skick.»
Pehr Nilsson från Malmöhus Län: »Sedan Olof Pehrsson
så tydligt och klart redogjort för Utskottets förslag, har jag
icke mycket att tillägga. Endast med anledning af förste#ta-
larens yttrande, och hvad han deri anfört ur den Heliga Skrift
till stöd för sin åsigt om äktenskapets oupplöslighet, skulle jag
vilja säga ett par ord. dag skulle vilja gifva honom rätt uti
hans påståenden, om man nemligen alltid finge antaga, att aila
äktenskap äro ingångna i religionens namn, d. v. s. grundade
pä ömsesidig kärlek och böjelse, utan inverkan af några
andra omständigheter. Men, tyvärr, äro icke alla äktenskap
sådana. Föräldrars önskningar och anförvandters lockande
samt icke så sällan tvång åstadkomma äktenskap, der aldrig
någon kärlek mellan makarne funnits och der, under sådana
förhållanden, snart yppa sig split och oenighet. För sådana
makar är det då vida bättre, att de skiljas, än att de fort¬
sätta en stridig sammanletnad, och då nian besinnar, att la-
garne om äktenskapsskillnad icke afse några andra makar än
just sådana, så bör man icke heller mot en å ömse sidor
efterlängtad skilsmessa lägga allt för många hinder i vägen.
Samma talare som ur den Heliga Skrift åberopade bevisen
för äktenskapets oupplöslighet, har äfven ansett barnens upp¬
fostran komma att lida genom upplösandet af föräldrarnes äk¬
tenskap. Men jag frågar, om den uppfostran kan blifva i
någon mån bättre, som kommer barnen tillgodo i ett hem, der
föräldrarne lefva i ständig strid och oenighet. Tvärtom anser
jag, äfven med afseende fästadt å barnens fördel, en skillnad
i föräldrarnes äktenskap vara en vinst, och då jag alltså är
af den mening, att Utskottet byggt sitt förslag på goda
grunder, vill jag också bifalla detsamma.»
Garl Caspar Nettelbladt från Stockholms, Anders Au¬
gust Andersson från Östergöthlands, Gustaf Hultman från N e-
rikes och Olof Olsson i Gersheden af Vermlands Län före¬
nade sig med Pehr Nilsson.
488
Den 14 Mars.
Johannes Andersson från Elfsborgs Län: »Att något
bör i saken göras vill jag gerna medgifva, men dä, pä sätt
Erik Ersson visat, Utskottets förslag gifvet- anledning till åt¬
skilliga anmärkningar, skulle jag, för vinnande af de rättelser,
som af dessa anmärkningar påkallas, lielst se otti Betänkandet
blefve återremitteradt.»
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Sedan jag be¬
gärde ordet, hafva Olof Pehrsson och östman sä fullständigt
framhållit mina egna åsigter i detta ämne, att jag vid deras
yttranden har föga att tillägga. Granska vi närmare detta
förslag, så finna vi tydligen, att här ingalunda är fråga om
någon lagförändring, utan endast om begagnandet af något
mindre tunga former och ej fullt så tidsödande omvägar för
vinnande af äktenskapsskillnad. Derhän reducerar sig hela
detta Betänkande. Sålunda t. ex. alser Utskottets första hem¬
ställan icke någon annan förändring i 1810 års förordning,
än att den rätt, som förut uteslutande tillhört Kongl. Maj:t
att för vissa uppgifna fall döma till äktenskapsskillnad, hä¬
danefter måtte öfverflytlas på de allmänna Domstolarne, och
följaktligen en ändring endast i formelt hänseende. Hvad
åter beträffar Utskottets förslag till förändrad lydelse af §§ 1
och 2 i 14 Kapitlet Giftermåls-Balken, och § 11, lö Kapitlet
Kyrkolagen, så äro de i samma lagruoUstadgade varningsgra-
der jemväl bibehållna i Utskottets förslag, endast med den
skillnad i formen, att Domkapitlet icke vidare borde meddela
någon varning. Och då nu vid flerfaldiga tillfällen de nuva¬
rande formaliteterne för äktenskapsskillnads erhållande äro till
den grad tunga och besvärliga, att makarne, heldre än att
passera dem, pådikta sig något sådant brott, lör hvilket skillnad
i äktenskap är enligt lag niedgifven, så synes mig, sorn vöre
här hvarken skäl för återremiss eller afslag. Den enda an¬
märkning af någon egentlig vigt, sorn mot förslaget skulle
kunna göras, är den som Erik Ersson framhållit, angående
svårigheten att få en förlupen make inställd för erhållande af
de varningar, hvarom förslaget nämner. Men i sådant fall
hafva vi både författningar och myndigheter, som med tjen-
liga medel skulle tillhälla en sådan tredskande make att in¬
finna sig å behörig ort, och för den händelse att haus vistel¬
seort skulle vara okänd, meddelar lagen i kap. 13, g 4 Gif¬
termåls-Balken de i sådant hänseende erforderliga föreskrif¬
ter. Huru jag således vili betrakta saken, finner jag icke rin¬
gaste anledning till betänkligheter, och jag bifaller derföre
Utskottets förslag, sådant detsamma i förevarande Betänkande
innehålles.»
Häruti instämde Oloj Olsson i Olebyn af Vermlands Län.
Den 14 Mars.
480
Ni/s Pettersson från Kalmar Län: »Ehuru jag är när¬
mast böjd att antaga Utskottets förslag, skall jag dock icke
motsätta mig en återremiss, ifall Ståndet skulle heldre besluta
sig för en sådan. I sådan händelse torde jemväl Utskottet
taga i förnyad t öfvervägande, huruvida icke skäl skulle före-
tinnas att bibehålla den varningsgrad; som oeniga makar hit¬
tills måste undergå inför Domkapitlet. Det låter sig nemligen
tänka sådana täll, der tvänne stridiga makar föga fråga efter
både Pastor och Kyrkoråds förmaningar, men möjligen bära
någon mera respekt för Domkapitlet, oell under sådana om¬
ständigheter bör ett förhör inför Konsistorium icke vara utan
sin nytta. Detta är den enda punkt, deri jag, om återremiss
kommer ifråga, skulle önska ändring, men i öfrige delar an¬
ser jag förslaget vara sådanl, att det bör bifallas.»
Pani Fritz Mengel frän Upsala Län: »Då en och annan
af Ståndets Ledamöter uppträdt mot ifrågavarande förslag
såsom varande ofullständigt, vill det synas mig, som hade
desse talare icke fästat tillbörlig uppmärksamhet dervid, att
hvad sorn möjligen kunde anses brista i Utskottets förslag,
redan finnes kompletteradt genom öfriga stadgauden och före¬
skrifter i vår lag. Dessutom vill jag anmärka att, då mari
här yrkat återremiss, har sådant skett, utan att någon enda
af de talare, som uppträdt för en sådan åsigt, lyckats göra
riktigt klart, hvad med en återremiss egentligen skulle vinnas.
Hvad min egen mening beträffar, skulle jag visserligen icke
ogerna sett om förslaget undergått en liten redaktionsföräudring;
men då här icke är fråga 0111 stiftandet af någon grundlag,
som ovilkorligen måste tydas efter bokstafven, samt en civil¬
lag, dä den med någon brist finnes behäftad, utan synnerlig
omgång vid en följande Riksdag kan ändras, så vill jag för
min del bifalla förslaget. Vid den af en talare framhållna
omständigheten, att Betänkandet icke har någon mera fast
grundval än en enskild motionärs framställning, fäster jag
icke ringaste afseende, ty ämnet har vid flere föregående
Riksdagar utgjort föremål för Ständernas öfverlaggningar och
alltid välvilligt emottagits af hela den liberala sidan inom Re¬
presentationen, fastän det hittills strandat mot de konserva¬
tives sega motstånd. Må vi nu blott se till, hvilka de äro,
sorn vid Betänkandet fogat sina reservationer. Framst bland
reservanterne finna vi då Utskottets ordförande, denne kon¬
servatismens kämpe, som inom Utskottet så kallblodigt afda-
gatager hvarje motion med ringaste liberala syftning och i
allmänhet ogillar allt, som icke passar in i hans trånga tan¬
kegång. Att han i denna sak, ehuru reservationer utom af
honom jemväl anmälts af samtlige det Högvördiga Ståndets
490
Den 14 Meus.
Ledamöter, likväl stadnat i minoriteten, är en företeelse, väf
värd, att vi derföre hembära Utskottets majoritet vårtacksamhet.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Säkerligen
kan ingen förbise den utomordentliga vigt för samhället, som
ligger i den äktenskapliga institutionen. Men då denna insti¬
tutions egentliga helgd upprätthålles af helt andra och öm¬
mare band än dem, som kunna genom lagar åstadkommas, tror
jag följaktligen det icke vara skäl att, der äktenskapet mellan
tvänne makar förlorat, sin innerliga och kärleksfulla betydelse,
stifta sådana lagar, som göra den å ömse sidor önskade upp¬
lösningen af ett sådant äktenskap nästan omöjlig. Der kif,
bitterhet och osämja redan de facto upplöst ett äktenskap,
der synes mig icke vidare vara skäl att allt för strängt halia
pä de yttre banden. Dessutom är här visst icke fråga att
frigöra äktenskapet från dessa yttre band, och för min del
anser jag Utskottets förslag vara ganska godt derutinnan, att
formaliteter och omgångar, de der endast vålla förargelse,
tidsutdrägt och kostnader, men icke någon nytta, blifvit ut¬
bytta mot föreskrifter, bättre egnade att verka på den mora¬
liska öfvertygelsen. Att Konungens pröfningsrätt huruvida, en¬
ligt 1810 års förordning, ett äktenskap finge upplösas eller
icke, blifvit af Utskottet föreslagen att öfverflyttas på de
allmänna Domstolarne, innebär, såvidt jag kan finna, en gan¬
ska förmånlig förändring i formen för dessa frågors behand¬
ling, ty Under-rätten i den ort, der makarna hafva sitt hem¬
vist, är vida bättre än Kongl. Maj:t i tillfälle att bedöma, med
hvad fog äktenskaps-skillnad sökes, och, om än bevisligt är,
att Kongl. Maj:t hittills icke förvägrat skiljsmessa, då skäl
dertill förefunnits, så är det dock en onödig och on37ttig om¬
väg att i dylika mål söka Konungen. Vidare har Utskottet
föreslagit varningsgradernas förkortande medelst uteslutande
af det inför Domkapitlet hittills hållna förhör. Exempel har
af en talare härstädes blifvit anfördt, att makar, som förut
lefvat i oenighet, upphört med sin osämja, sedan de inför
Domkapitlet blifvit varnade; men dermed är icke bevisadt, att
deras förbättrade uppförande varit en följd af den inför Dom¬
kapitlet erhållna varningen, utan har dertill möjligen gif-
vits någon annan anledning. Åtminstone kan jag för min del
icke sätta något synnerligt värde på denna varningsgrad, utan
hyser den öfvertygelsen, att, der Pastor och Kyrkoråd, som
dock begge bäst känna förhållandet, icke något förmå till
sämjans åstadkommande emellan tvänne oeniga makar, der
uträttar Domkapitlets förmaningar ännu mindre. Då nu emel¬
lertid, enligt Utskottets förslag, både Pastors och Kyrkorådets
varningar äro afsedde att bibehållas och derjemte den vigti-
Den 14 Mars.
491
gaste varningsgraden, nemligen skillnad till säng och säte,
äfvenledes skulle qvarstå, så vill det synas mig, som om den
äktenskapliga föreningen mellan man och hustru vore omhäg-
nad med tillräckligt många garantier för sitt bestånd och till¬
räckligt lång besinningstid gifven åt tvänne, med hvarandra
i oenighet lefvande makar. Utan fara torde man alltså kunna
påstå, att i alla de fall, der de af Utskottet föreslagna var-
ningsgraderna visa sig otillräckliga, der har jemväl äkten¬
skapet antagit en mot dess grund-idé så alldeles fiendtlig
karakter, att dess upplösning är vidare att föredraga. Således
anser jag Utskottets förslag ändamålsenligt och lemnar dertill
desto hellre mitt bifall, som de anmärkta bristerna i redaktio¬
nen icke synas mig vara af någon väsendtlig beskaffenhet
och dessutom med bästa säkerhet låta sig vid en kommande
Riksdag rätta, sedan man först någon tid af den nya lagens
tillämpning och den dervid vunna erfarenheten hemtat ledning
för ett säkrare bedömande af, hvad mot redaktionen rätteligen
må vara att erinra.”
Häri hördes Johan Carlsson från Östergöthlands Län
instämma.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: «Jag skulle ej be¬
gärt ordet, om jag förut hade vetat, att Olof Pehrsson ämnade
yttra sig i frågan. Sedan han nu detta gjort och med sitt
anförande tydligen ådagalagt, att hör alldeles icke är fråga
om kullkastande af hittills i ämnet gällande rättsgrunder, utan
endast en väl behöflig förenkling af de många och tidsödande
formaliteter som nu äro gällande, så erfordras i detta hän¬
seende icke något yttrande från min sida. För öfrigt angår
detta Betänkande alldeles icke de äktenskap, der makarne i
kärlek, frid och sämja lefva tillsammans, utan endast sådana,
der hat, kif och bitterhet råda, och att skilja tvänne perso¬
ner, som träta, derutinnan kan jag icke just se något ondt.
Ur denna synpunkt är det också, som jag anser den skillnad
till säng och säte under ett års tid, som af Utskottet blifvit
föreslagen, vara en ganska god varningsgrad, såsom derjemte
lemnande makarne tillfälle till besinning. Att hålla på alla
de hittills gällande, vanligtvis för qvinnan, mera än för man¬
nen påkostande varningsgraderna, anser jag icke stå val till¬
sammans med Ståndets beslut om giftomannarättens upphö¬
rande, och jag frågar, om icke, då nu Ståndet önskar qvin¬
nan fritt val i afseende å äktenskapets ingående, hon jemväl
bör ega åtminstone någon större frihet att blifva ett sådant
äktenskap qvitt, som för henne är vordet en plåga och deri
hon dagligen förfördelas. En återremiss af Utskottets förslag
vill jag icke tillstyrka, ty låi ifrån att dermed skulle kunna
492
Den 1 i Mars.
något vinnas, befarar jag högligen, att förslagets framgång då
kunde komma att stranda mot åsigter, som icke äro gynn¬
samt stämda för förändringen, och hvilka åsigter, enligt hvad
reservationerne gifva vid handen, delas af flere bland Utskot¬
tets Ledamöter. Då man härtill lägger, att jemväl motionä¬
ren, ehuru på andra grunder, är en af reservanterne, tror jag,
att vi göra klokast, om vi bifalla Betänkandet. Hvad särskildt
beträffar Domkapitlets rättighet att i äktenskaps-skillnads-frägor
dela ut varningar, tror jag, att densamma ovilkorligen bör för¬
svinna och skälen för en sådan åsigt synas mig fullständigt
utvecklade bland motiverne för Utskottets förslag. Att sända
ett par oeniga makar hela 60 milen såsom t. ex. från Ha¬
paranda till Hernösand för att få en varning inför Domka¬
pitlet är en orimlighet, och för ruin del håller jag alls icke
på den varnings-instansen. Visserligen har en talare anfört
ett enstaka fall, der Domkapitlets varning skulle hafva gjort
behörig verkan, men, i motsats härtill, har jag äfven låtit
mig berättas andra fall, der oeniga makar rönt sä föga upp¬
byggelse af Domkapitlets varning, att de, efter uudergånget
förhör, redan varit i slagsmål på hemvägen. Huru nu än
förslaget i öfrigt kommer att modifieras, önskar jag likväl
åtminstone Domkapitlets varningsrätt borttages.”
Josef Smedberg från Elfsborgs Län: ”Den förändring i
1810 års Förordning, som Utskottets förslag alser, innefattar
endast ett öfverflyttaride på allmänna Domstolat-ne af en doms¬
rätt, som hittills hvilat endast i Konungens händer. En talare
har yttrat sin farhåga för den mängd af äktenskaps-skillnader,
som af det nvm lagförslaget, derest det antogs, skulle blifva
en följd. Denna farhåga anser jag öfverflödig, ty om Under-
domstolarne skulle i dylika frågor visa för stor efterlåtenhet,
så funnes i dessa, likasom i andra mål, tillfälle att få saken
af högre Rätt och slutligen af Konungen fullständigt pröfvad.
Jag bifaller alltså Utlåtandet.”
Nils Svensson från Christianstads Län: ”Sedan jag sist
hade ordet, har diskussionen vändt sig i en annan riktning,
än jag då kunde förmoda. Alla de talare, som före mig då
hade yttrat sig, hade framställt anmärkningar mot förslaget,
och då jag icke tilltrodde mig att på stående fot pröfva
vigten af dessa anmärkningar, föranleddes deraf, ehuru jag
ursprungligen ansåg förslaget godt, en viss tveksamhet å min
sida, den jag jemväl då gaf tillkänna. Sedermera har diskus¬
sionen fortgått och jag har dervid hört förslagets anhängare
bemöta de gjorda anmärkningarne med skäl, som jag finner
vara riktiga, och i öfrigt vid förslagets försvarande framhålla
åsigter, i hvilka jag tili största delen instämmer. Med ledning
Den 14 Mars.
4 93
af den sålunda hållna diskussionen är jag alltså icke vidare
tveksam, utan förenar mig med dem, som yrkat bifall till för¬
slaget, ty nog måste vi medgifva, att de nuvarande omvä-
garne för vinnande af upplösning på ett oly-ckligt. äktenskap
äro alltför långa och tidsödande, hvadan, och då de ändringar
deri, som af Utskottet föreslås, ingalunda äro af någon mera
ingripande beskaffenhet, utan endast afse att något litet lätta
på de hittills alltför tunga formerne, jag för min del anser
oss böra antaga, hvad sorn erbjudes. Många föräldrar skulle
kanske då, mera än nu, tveka att tvinga en lydig dotter att
mot sin vilja knyta en äkta förening, då de visste att denna
förening, lättare än nu, skulle af henne kunna slitas. En
talare har citerat bibeln och anfört åtskilliga språk derutur,
inen detta utan verkan, af den enkla anledning, att citaterna
voro olämpliga. En annan talare har visserligen uppgifvit
skälen för en återremiss, men dessa skäl hafva numera i huf¬
vudsaklig måtto blifvit vederlagda, och motsätter jag mig alltså
desto heldre en återremiss, som Utlåtandet då kunde komma
tillbaka i vida mindre tidsenligt skick, än hvad det föreva¬
rande visar.»
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län: »Jag gillar
fullkomligt den anda och det syfte, som uttalar sig i detta
förslag, alldenstund jag måste anse för en vinst, att skiljsmes¬
san underlättas mellan sådane makar, som lefva i kif och
trätor med hvarandra och mellan hvilka någon uppriktig för¬
soning icke vidare kan åstadkommas. Men då jag framför
allt önskar tydliga lagar, så skulle jag för min del heldre se,
att Betänkandet återremitterades, än att det i sitt nuvarande
skick blefve af Ståndet bifallet, ty att det ifrågavarande för¬
slaget icke är alldeles felfritt till dess redaktion är redan af
ett par föregående talare antydt och närmare torde man komma
till visshet derom genom en analysering af § 2 ordalydelse,
sådan densamma i förslaget innehålles. Således då der i denna
g såsom motiv för den ena makens förlöpande antages »hat
eller illvilja», torde det måhända ofta nog vara svårt att visa,
huruvida förlöpandet skett af hat eller illvilja, och de i §:n
stadgade påföljderna alltså icke kunna af Domaren tillämpas.
Vidare lyder §:n i sin fortsättning: — »och häller sig i lan¬
det uppe från hem och hustru.» Att här begagna ordet
»hustru» i stället för make och sålunda antaga, att mannen
nödvändigt skall vara den, som reser från hemmet, är desto
mera olämpligt, som i §ns början, der det heter: »skiljer
mannen sig sjelf från hustrun, eller hustrun från mannen»,
lagstiftaren utgår från den förutsättningen, att såväl den ena
som den andra makan kan göra sig skyldig till ett dylikt för¬
494
Dc7> 14 Mars.
löpande. Dernäst heter det: veller drifver man hustru, eller
hustru mannen ur hus och bo, och nyttjar der begges gods
och egendom.» Dessa sistnämnda ord synas mig stå teinligen
öfverflödiga, emedan det torde falla af sig sjelft, att då den
ena makan drifver den andre ur boet, den förre också nytt¬
jar begges egendom, så vida man icke ville antaga, hvad sorn
säkerligen aldrig inträffar, nemligen att den make, som stan¬
nade qvar i boet, undanflyttade eller satte under försegling
boets alla möbler och öfriga effekter. Slutligen innehåller §:n
i afseende å den varning, som borde tilldelas en sålunda brotts¬
lig make, en hänvisning till näst föregående §, men huru en
sådan varning skall verkställas, då den brottslige maken af-
vikit, derom tinnes ingenting nämndt, ehuru sådant synes hafva
varit väl behöfligt. Dock skall jag, enär Ståndet allmänt sy¬
nes önska förslagets godkännande, ieke strängt vidhålla mitt
yrkande af återremiss, isynnerhet sorn jag i likhet med Men¬
gel anser, att de brister, som i förslaget förefinnas och hvilka
alla torde vara af underordnad vigt, lätteligen vid en kom¬
mande Riksdag kunna afhjelpas.»
Johan Oström från Vestmanlands, Olof Larsson från
Nerikes, Anders Jonsson från Vermlands samt Erik C fastens¬
son och Bengt Johan Holmlin från Götheborgs och Bohus
Län instämde med Sköldberg.
Nils Larsson från Jemtlands Län: »I hufvudsaken in¬
stämmer jag med de flere talare, som yttrat sig för bifall, men
i anledning af de anmärkningar, som blifvit mot förslaget fram¬
ställde, anhåller jag att få tillägga några ord. Den talare,
som i denna fråga först hade ordet har med en lösryckt strof
ur den Heliga Skrift velat visa, att antagandet af de lagbe¬
stämmelser, Utskottet i förevarande Betänkande föreslagit,
skulle stå i strid med Herrans lag. Jag beder i anledning
deraf få erinra, att, om den värde talaren hade velat utsträcka
sina betraktelser till de ord i Bibeln, hvilka följa näst efter
och stå i omedelbart sammanhang med de af honom anförda,
han likasom jag tvifvelsutan skulle hafva funnit, att Frälsaren
sjelf synes väsendtligen hafva modifierat det åberopade yt¬
trandet, med hvilket han sålunda egentligen blott tyckes hafva
afsett att bestraffa Fariseerne för deras lösaktighet. Enligt
berättelsen, sådan vi hafva den hos Evangelisten Matheus,
hade Fariseer kommit till Jesum och, »frestande», frågat ho¬
nom, om det var en man lofligt, att skilja sig vid sin hustru,
för »allehanda sakers skull.» Derpå hade Jesus svarat: »håf¬
ven J icke läsit, att den, som gjorde menniskorna af begyn¬
nelsen, man och qvinna gjorde han dem. Fördenskull skall
man öfvergifva fader och moder och blifva när sin hustru,
Den 14 Mars.
495
och de tu varda ett kött, så äro de icke nu tu, utan ett kött,
det nu Gud häfver sammanfogat, skall menniskan icke åt¬
skilja.» Men sedan Fariseerna vidare frågat, hvarföre vid så¬
dant förhållande Moses »böd gifva skiljobref och öfvergifva
henne», och Jesus derpå svarat, att det var för deras hjertans
hårdhets skull, sorn Moses tillstadde det, men att det icke var
sä af begynnelsen, samt vidare fällt det yttrande, som den
förste talaren nu åberopat, nemligen: »hvar som skiljer sin
hustru ifrån sig utan för hors skull, och tager en annan, han
gör hor; och den som tager den öfvergifna, han gör hor»;
så hade lärjungarne, sedan de med sin mästare voro skiljda
från Fariseerna, sagt till honora: »häfver mannens sak sig
så med hustrun, då är icke godt gifva sig i äktenskap.» Och
derpå svarade Frälsaren: »hvar man tager icke detta ordet,
utan de, till hvilka det blifver gifvet.» Af detta sistnämnda
svar till lärjungarne vill det synas klart, hvad jag nyss nämnde,
att Frälsaren med sina ofvananförda stränga yttranden egent¬
ligen afsett att bestraffa de honom frestande Fariseerna, men
att det icke varit meningen att införa dessa stränga satser
såsom positiva lagbestämmelser inom den kristna församlingen.
Hvad beträffar de anmärkningar, som i öfrigt blifvit gjorda
mot förslaget, har jag jemväl att yttra några ord. Sålunda
har en talare antydt, hurusom skillnad i äktenskap, enligt ifrå¬
gavarande förslag, skulle kunna erhållas allt för lätt, ifall dryc¬
kenskap eller slöseri finge gälla såsom laga skäl. Jag får dock
fästa uppmärksamhet derpå, att, enligt den redaktion förslaget
nu innehåller, är hvarken slöseri eller dryckenskap i och för
sig att anse såsom giltig orsak för äktenskapets upplösande,
utan dertill erfordras jemväl ett våldsamt sinnelag. Det heter
nemligen i förslaget icke dryckenskap eller våldsamt sinnelag,
utan dryckenskap och våldsamt sinnelag, och således måste
dessa onda böjelser, för att på dem skall kunna grundas någon
skillnad i äktenskapet, finnas hos ena makan förenade. Då nu så
är och då dernäst förslaget i denna del innehåller, att Domaren
förut noga bör ransaka om makarnes sammanlefnad och ej
grunda sitt utslag på deras uppgifter allena, äfvensom att icke
bevilja skillnaden, med mindre bevis företes om undergångna
sådane varningsgrader, som kap. 14, § 1 Giftermåls-Balken
bestämmer, så synes mig, som vore skäligen många försig¬
tighetsmått å lagstiftarens sida vidtagne, till förekommande af
äktenskaps upplösande i andra fall, än der makarnes stridiga
sinnelag sådant till ömsesidig båtnad oundgängligen fordrar.
Mot § 2 i kap. 14 Giftermåls-Balken, sådan denna § blifvit
af Utskottet föreslagen, har framställts den anmärkning, att
svårighet skulle möta mot tillämpning af deri påbjudne var-
49G
Dan 14 Mars.
ninssgrader i sådana fall. då den ena makan a i Vik it från sitt
i c
hem. Jag tror dock, att vara kommunala författningar härvid
icke sakna erforderliga resurser, och hvad särskildt beträffar
denna kasus, lemnar § 8 i Kongl. Förordn-ingen, angående
Kyrkoråd, fullständig anvisning om de mått och steg, som
Kyrkorådet eger att vidtaga för att förmå en sådan afviken
maka att iakttaga inställelse. Kyrkorådet har nemligen, der
den afvikne tredskas, sig öppet lemnadt att anlita den execu-
tiva makten, och Konungens Befallningshafvande eger att först
förelägga vitén samt, om sådant icke hjelper, hemta den tred-
skande. Således tror jag, att den i berörde hänseende gjorda
anmärkningen saknar all befogenhet, och då jag, för min del,
icke heller i öfrigt har något mot Utskottets förslag att erinra,
vill jag i dess helhet bifalla detsamma.»
Med Nils Larsson hördes flere af Ståndets Ledamöter
instämma.
Anders Wilhelm Uhr från Nerikes Län: »Äfven jag
bifaller Utskottets förslag såsom å ena sidan innehållande en
förenkling af de alltför tunga former, hvilka för närvarande
lägga hinder i vägen för upplösningen af ett äktenskap, äfven
då en sådan upplösning i allt fall icke kan undvikas, samt å
andra sidan innefattande tillräckligt många varningsgrader
för att lemna visshet derom, att äktenskapsskillnad icke sökes
i oträngda mål. Visserligen skulle härvid kunna anmärkas,
att, i den mån skillnad lättare står att vinna, större lättsinne
kommer vid äktenskaps ingående att blifva rådande. I be¬
traktande deraf, att de varningsgrader, som jemväl enligt Ut¬
skottets förslag komma att bibehållas, äro nog allvarsamma,
befarar emellertid jag för min del icke någon sådan menlig
påföljd af förslaget, ifall det antoges, men deremot vore den
fördelen vunnen, att mariga makar, som nu lefva i ett olyck¬
ligt äktenskap, skulle för sig se möjligheten öppnad att ömse¬
sidigt vinna, hvad de säkerligen framför allt annat önska, jag
menar, att blifva från hvarandra fria. Äfven tror jag, att så
till vida skulle det nya förslaget innebära ett korrektiv, som
mången kittslig man eller qvinna, som, på trots och i med¬
vetande af de nästan oöfvervinneriiga hinderna för ett äkten¬
skaps upplösning, nu plåga en eftergifven maka, sannolikt skulle,
då äktenskapsskillnaden blefve lättare att vinna, fara fogligare
fram, än hvad nu är händelsen. Mycket har bär talats till
förmån för qvinnan, såsom vanligen den lidande parten, och
jag vill icke härom just mycket disputera, dock torde det
kanske icke vara ur vägen att här erinra om det gamla ord¬
språket som säger: att det icke är ens skuld, att tvänne träta.
Ofta, jag tnedgifver det, finna vi sådana äktenskap, der man-
f)en 14 Mara.
4 Of
Ilen är en tyrann, men om vi undersöka orsaken, händer det
kanske icke sfi sällan, att qvinnan härtill gifvit första anled¬
ningen. På många sätt kan hon nemligen för mannen för¬
störa trefnaden i hans eget hem, häraf vållas oordentlighet^
å mannens sida och i sin ordning biifver han den, sorti för
hustrun förstör ali den glädje i lifvef, som hon eljest kunde
ega. Långt bättre är väl då, att sådana makar skiljas. De
omvägar; som man nu har att gå både till Domkapitlet och
till Konungen, kunna vara drägliga nog för de rike, men för
de fattige blifva de ännu mera kännbara, och detta är för
mig ett ytterligare skäl att bifalla förslaget.»
Rosenberg: ».lag har förut instämt med Erik Ersson
i hans yttrande och borde kanske alltså icke förlänga en dis¬
kussion, som redan blifvit nog vidlyftig. Men hvad jag under
denna diskussion hört, ger mig anledning- att tillägga några
ord. Först och främst vill jag erinra, att, ehuru jag biträdt
den meningen, som haft åtskilliga anmärkningar att framställa
mot Utskottets förslag, tror jag. mig likväl uppskatta värdet af
den äktenskapliga institutionen lika högt sorn någon, och an¬
märkningarna hafva å min sida icke tillkommit i ändamål att
tvinga tvänne, i ett olyckligt äktenskap förenade makar att
fortfarande deri förblifva, ty rimligtvis kan jag icke vara vän
af en sådan äktenskaplig, förening, sorn afsedd att utgöra tvänne
makars högsta lycksalighet på jorden, förvandlas just af dessa
makar sjelfve till ett jordiskt helvete. Gerna skulle jag der¬
före ur denna synpunkt låta alla betänkligheter fara, för att
göra skiljsmessan mellan tvänne i ett sådant olyckligt akten»
skap förenade makar i möjligaste måtto lätt. Men jag har,
då jag instämde i de mot förslaget gjorda anmärkningarna,
endast sett frågan från lagstiftarens synpunkt och jag önskade,
att, om möjligt vore, vi icke måtte gifva vidare fart åt den
beskyllning, som derutinnan nu så allmänt göres mot våra
lagar, att de knappast hinna att tillämpas, innan de behöfva
förändras eller åtminstone förklaras. Den första anmärkning,
jag har att göra, gäller det i § 1 föreslagna vite af fängelse,
som stadgas för den händelse makarne, under det år rätten
dömt till skillnad i säng och säte, skulle besöka hvarandra.
Berörde lagbud synes mig stå i strid med sjelfva ändamålet
af de i lag stadgade varningsgraderne. Detta ändamål är
nemligen icke något annat än att åter förena tvänne stridiga
makar, och orri derföre tvänne sådana makar, efter att i 9 å
10 månaders tid varit åtskiljda och haft rådrum till besinning,
skulle hunnit ångra sig och å ömse sidor blifvit mera förson»
liga till sinnes, borde det väl icke vara förbjudet för dessa
Bonde-St:» Prot. vid 1859—60 årens Riksdag. IY. 32
498
Dea 14 Marx.
tvänne makar att besöka hvarandra och, om de sådant önska,
jemväl sammanflytta för att, med förhoppning att kunna säm¬
jas, åter fortsätta äktenskapet. Mig synes ett sådant stad¬
gande härutinnan vara tillfyllestgörande, sorn förbjöde den
brottslige maken att besöka den oskyldiga, eller åtminstone
icke tillät ett sådant besök annorledes än i vittnens närvaro.
Hvad angår § 2 och de anmärkningar, sorn blifvit framställde
mot svårigheten att kunna tilldela en afviken maka de var-
ningsgrader, denna §, medelst hänvisning till § 1, föreskrifver,
har visserligen Nils Larsson sökt att håfva de tvifvelsmål om
radaktionens fullständighet, som här blifvit yttrade, men hvar¬
ken han eller den talare, som förklarade att, enligt vedertagen
praxis, 3 å 4 månader skulle vara tillräcklig tid för att ge¬
nom stämning hos Domaren och lysning efter den afvikne
makan vinna det ändamål, sorn afses, hafva kunnat öfvertyga
mig, att icke den § 2 skulle blifvit bättre redigerad, om den¬
samma, i stället för att endast hänvisa till § 1, haft en sjelf¬
ständig lydelse, hvarigenom kunnat vinnas mera harmoni mel¬
lan premisser och konklusion, än den som erhållits, då för de
i andra § förekommande fall stadgades enahanda äfventyr,
som under väsendtligen andra förhållanden blifvit i första §
föreskrifne. Med anledning af dessa och de flere anmärknin¬
gar, sorn mot redaktionen kunde göras, skulle jag önska en
återremiss. Hvad återigen beträffar borttagandet af den var-
ningsgrad, som tvänne oeniga makar för närvarande hafva att
hos Domkapitlet undergå, så vill jag bekänna, att jag till Dom¬
kapitlets förmåga att åter förena tvänne stridiga, af sin själa¬
sörjare förut förgäfves förmänade makar, icke just sätter någon
synnerlig tillit, och jag tror derföre att, på sätt Utskottet före¬
slagit, denna varningsgrad gerna kan vara borta, samt att, om
någon mellaninstans skall anses behöflig, denna då heldre må
blifva kontraktets prost än stiftets konsistorium. För öfrigt
har jag endast skolat tillägga, att, då en talare, om jag rätt
förstod honom, velat tyda bibelns ord om man och hustru:
»de tu skola vara ett», i den riktningen, som skulle denna
sats icke vidare i vårt nya testamente ega sin fulla giltighet,
jag mot en sådan uppfattning nedlägger min reservation.»
Jöns Pehrsson: »Man har framhållit många rysligheter,
ja, man har till och med nämnt mord såsom en följd af våra
nuvarande äktenskapslagar, hvilka visserligen icke helier i allo
äro sådana, som jag skulle önska dem. Men då det ifråga¬
varande förslaget icke lärer kunna förekomma, att oenighet
framgent såsom hittills yppar sig och fortgår äkta makar emel¬
lan, samt då förslaget, på sätt flere talare anmärkt, är till
redaktionen oklart, skulle jag önska, att Ståndet noga betänkte
Dan i 4 Mats.
499
Big, innan det beslutade sig för bifall. Jag vill erinra derom,
att äktenskapet är samhällets heligaste band, och förslagets
antagande skulle, efter min uppfattning, blifva början till fa¬
miljens och derefter till Statens upplösning. Många äktenskap
skulle då lättsinnigt afslutas för att lika lättsinnigt brytas och
de olyckliga giftermålen sålunda blifva vida mera talrika än
hittills. För min del är jag icke, i likhet med en annan ta¬
lare, vacklande eller tveksam, utan på de af Erik Ersson och
Rosenberg anförda skäl yrkar jag återremiss.»
Johan Lekberg från Nerikes Län: »Då jag i Utskottet
med min röst bidragit till det lagförslag, som nu är under
öfverläggning, så följer deraf, att jag önskar detsammas bifal¬
lande. För min del tror jag icke, att förslaget innebär hvar¬
ken de fel i redaktionen eiler de vådor i tillämpningen, som
åtskillige talare här velat antyda, utan anser jag det nya lag¬
förslaget icke allenast antagligt, utan önskvärdt. Skälen för
denna min åsigt äro af Olof Pehrsson och Nils Larsson så
fullständigt utvecklade, att jag åtnöjer mig att instämma med
dem och yrkar, att Betänkandet måtte bifallas.»
Lars Lrsson från Södermanlands Län: »För min del
skall jag icke uppehålla diskussionen, utan endast tillkänna¬
gifva, att jag, med erkännande att den ifrågasatta reformen
är af behofvet högligen påkallad, gillar Utskottets välgrundade
förslag, såsom innehållande en påtaglig förbättring och ett
steg framåt i vår lagstiftning.»
Gustaf Johansson: »Frågans stora vigt har manat mig
att återigen begära ordet. Allt hvad förslagets anhängare
haft att säga om detsammas förtjenster, har icke kunnat be¬
taga mig den öfvertygelsen, att, ju mera man lossar de äk¬
tenskapliga banden, desto större fält upplåter man åt sedlös-
heten. Hvad beträffar Nils Larssons bibelcitater, vill jag en¬
dast hafva anmärkt, att Jesus tager ej åter sina en gång sagda
ord, och med det af nämnde talare anförda yttrande, vill
derföre Frälsaren blott hafva sagt, att icke alla uppfatta hans
ord på ett och samma sätt, och sålunda hafva Nils Larsson
och jag jemväl uppfattat dem olika. Hvad resultatet skulle
blifva, om vi, genom antagande af Utskottets förslag, ytterli¬
gare befordrade äktenskapets upplösning, synes mig Herr Oli¬
vecrona hafva i sin reservation ganska tydligt ådagalagt, då
han säger: »att för oss icke kan vara skäligt följa Preussens
»exempel genom att vidare än 1810 års Förordning redan
»innehåller, ännu ytterligare underlätta äktenskaps-skillnaden,
visar följande summariska jemförelse:
ö 0 0
Dvh 14 Mars.
»I Sverige upplöstes år 1836 genom skiljsmessa i 14 äktenskap.
» 1837 » 89 »
» 1838 » 138 »
Summa 331 »
»således i medeltal 110 äktenskaps-skiilnader om året på en
»folkmängd af 3,026,000 menniskor.
»I Preussen upplöstes år 1836 — 3,024 äktenskap.
» 1837 — 3,256 »
” 1838 — 3>379
Summa 9,659 ”
»eller i medeltal 3,220 äktenskapsskillnader årligen på en folk¬
mängd af 13,800,000 menniskor, det är: för Preussen en äkten-
»skapsskilluad på 4,524 personer, under det att samtidigt i Sverige
»skett en äktenskaps-skillriad på 27.509 personer.» Denna sif¬
ferkalkyl visar bättre än mycket annat, hvart det nj^a försla¬
get skulle leda, och jag är alltså fortfarande af samma öfver¬
tygelse, som jag var vid diskussionens böljan, eller att Betän¬
kandet bör nfslus.»
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Jag
beklagar Gustaf Johansson, sorn står här så alldeles ensam i
sin tro på våra äktenskapsskiilnäds-lagars förträfflighet. Iden
ort, jag tillhör, hyser m in en helt annan tanke örn dessa fa-
gars lämplighet, och erfarenheten här der gifvit vid handen,
att mången make pådiktat Sig ett brott endast för att Und¬
vika de omgångar, sorn lagen eljest föreskrifver för skiljsmes¬
san erhållande. En lag, som, snart sagdi, uppmanar till en¬
kelt hor, såsom det vigaste medlet för vinnande af akten-
skaps-skillnad, synes mig icke böra alltför mycket prisas, och
då nu de brister, som i detta nya lagförslag blifvit påpekade',
icke iiro af någon mera väsendtlig beskaffenhet, synes mig,
sorn skulle de talare, hvilka här yrkat återremiss, kunna utan
fara derifrån afstå, helst dessa brister, om de i sjelfva verket
finnas, lätteligen kunna, sedan man hunnit hemta något råd
af den genom författningens tillämpning vurma erfarenheten af
kommande Stander undanrödjäs. Jag bifaller alltså Utskot¬
tets förslag, såsom innehållande en af det allmänna tänkesät¬
tet gillad och tidens kraf motsvarande förändring i vår lag¬
stiftning.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Invändningar
och anmärkningar kunna framställas mot hvarje förslag och
äfven mot detta. Så t. ex. hafva åtskilliga talare framhållit
det olämpliga deruti att nu stifta en lag, den vi måhända
skulle blifva nödsakade att redan vid nästa Riksdag förandra.
Men jag frågar, hvad olämpligt, sorn ligger deri, att vi den
Den 14 Mars.
501
elia Riksdagen taga ett steg och den andra ytterligare ett
inom lagstiftningens område. Skadan häraf kan jag lika litet
finna, sorn jag kan inse, att lagstiftarens värdighet häraf i rin¬
gaste måtto förnärmas, ty lagstiftningen likasom alla andra
institutioner inom samhället befinner sig i en ständig utveck¬
lingsprocess, som krätver jemna förändringar. Således torde,
hvad i den delen blifvit anmärkt, icke förtjena afseende. leke
heller skulle jag tro, att någon skada skulle uppstå, örn tvänne
oeniga makar, på sätt Utskottet föreslagit, ålades skillnad
till säng och säte under ett års tid. De hade derunder till¬
fälle att komma till besinning, och skall något medel verka
till försoning, så synes det irrig just vara detta. Den tillrät¬
tavisning jag af en talare erhållit, derföre att jag, efter att
först hafva tillkännagifvit någon tvekan, sedermera, med led¬
ning af hvad under diskussionen anförts, ansett mig kunna be¬
stämma min åsigt, emottager jag, med förklarande, att någon
misstro till egen urskillnings-förmåga är, kanske, understundom
bättre iin en allt för stor sjelfklokhet, och sedan jag nu full¬
komligt stadgat min öfvertygelse, är min önskan för försla¬
gets framgång lika allvarlig sorn någon annans.»
Lundahl: »Hvad beträffar den af Gustaf Johansson ur
Herr Olivecronas reservation anförda jemförelse mellan Sve¬
rige och Preussen, skulle jag anse densamma mycket värd,
om med den hade kunnat visas, icke äktenskapsskillnadernas
antal, ty sådant är en underordnad sak, utan i stället den
proportion, hvari de lyckliga äktenskapen inom det, ena och
det andra riket befunne sig. Hade en sådan kalkyl kunnat
framläggas, men, tyvärr, kan nu detta icke ske, så skulle
jag ansett densamma förtjena den största uppmärksamhet, un¬
der det att den nu anförda synes mig i afseende å förslagets
nytta eller skada bevisa just jemnt ingenting. För öfrigt och
då någon talare synes draga i tvifvelsmål riktigheten af min
uppgift om den tid, inom hvilken äktenskapsskillnad redan
nu kan vinnas i de fall, då den ene makan förlupit den andra
och rest utrikes, får jag anhålla, att Sekreteraren ville med¬
dela, huruvida jag i detta hänseende misstagit mig.»
»I anledning häraf upplyste Sekreteraren, efter att hafva
uppläst § 4 i kap. 13 Gifteririåls-Balken, att- den i berörde §
omnämnda tid af natt och år, enligt en vid en del Under¬
rätter vidtagna praxis, icke förelädes den afvikne maken i
andra fall, än då dess vistelseort vore okänd; .vöre denna
åter känd, stadgades gemenligen den stämningstid af 6 ma-
nader, som i kap. 11, § 4 Rättegångs-Balken finnes föreskrif-
ven i do fall, då den, sorn stämmes, befinner sig utom Riket;
dock hade från denna regel undantag i så måtto någongång
ho-J
Den 14 Mars.
egt rum, som en eller annan Domare, med afseende å för¬
handen varande omständigheter, och kärandens åtagande att
inom kortare tid tillställa stämningen, förelagt en stämningstid
af endast 2 å 3 månader, och då den afvikne maken med
denna tid låtit sig nöja och genom ombud förklarat sin afsigt
vara att icke vidare sammanlefva med den öfvergifna, Dom¬
stolen derefter dömt till skillnad.»
Härefter fortsattes diskussionen af:
Jöns Månsson från Christianstads Län: »Det steg, som
Utskottet har tagit, anser jag hufvudsakligen vara godt, dock
skulle jag, enär icke alla själasörjare ega sina församlingars
fulla förtroende, af sådan anledning önska, att oeniga makar,
utom de varningar, som af Pastor och Kyrkoråd borde dem
tilldeles, jemväl erhöllo sådana antingen af Kontrakts-prosten
eller af Domkapitlet. Derjemte synes mig den tid af ett år,
som Utskottet föreslagit för skillnad till säng och säte äkta
makar emellan, vara nog lång och lämpligen kunna förkortas
derhän, att, om tvänne oeniga makar, mellan hvilka Domstol
dömt till skillnad i säng och säte, önskade åter flytta tillsam¬
mans, sådant skulle sex månader, sedan rättens utslag vunnit
laga kraft, vara dem tillåtet, då de derom hos Domstolen förut
gjort anmälan. På dessa grunder önskar jag, att Betänkandet
återremitteras.»
Ostman: »Jag skall ej vara mångordig. Hvad angår
den invändningen, att förslaget icke har sin grund i någon
Kongl. Proposition, utan endast i en motion af enskild Riks¬
dagsman, har jag derom redan förut sagt min tanke. Men
ifråga om bibelcitaterne och förfelagets motiver, hvilka sed¬
nare man velat anse otillräckliga, torde det vara nog att
hänvisa de tvekande till Syrach, hvars ord jag åberopar till
stöd för förslagets bifallande.»
Erik Mansson från Gefleborgs Län: »Jag har endast
velat gifva tillkänna, att jag bifaller Utskottets förslag, sådant
detsamma i förevarande Betänkande innebålles.»
Diskussionen var fulländad. Ståndet förklarade sig vilja pä
en gäng besluta öfver Betänkandet i dess helhet; i öfverens¬
stämmelse med hvilket beslut Talmannen nu framställde pro¬
position på bifall till samtlige de af Utskottet i förevarande
Betänkande framställda förslag. Denna proposition ansåg Tal¬
mannen besvarad med öfvervägande ja; men då, i anledning
häraf, votering begärdes, uppsattes, justerades och anslogs
följande voterings-proposition.
Den som bifaller, hvad Lag-Utskottet i Betänkandet N:o
19 föreslagit, röstar
Dan /4 Mars.
503
Ja;
Den det. ej vill, röstar
„Nej;
Vinner Nej, då har Ståndet till Utskottet återremitterat
nämnda Betänkande med dervid gjorda anmärkningar.
Voteringen i vanlig ordning verkställd, visade, vid sed-
larnes öppnande, 61 ja mot 30 nej, och var alltså Betänkan¬
det i sin helhet af Ståndet bifallet.
Mot detta beslut reserverade sig Gustaf Johansson och
Johan Petersson från Kronobergs, Johan Lönn frun Jönkö¬
pings, Sven Rosenberg frän Christianstads, Jöns Pehrsson
och Nils Svensson frän Blekinge samt Anders Nilsson från
Hallands Län.
§ 2-
Till förnyad föredragning anmäldes Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande, N:o 38, i anledning af
väckta motioner om åtgärder till beredande af sabbatens vär¬
diga firande; och yttrade sig, under den af ifrågavarande
Betänkande föranledda diskussion, Ståndets nedannämnde Le¬
damöter i följande ordning:
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Då vi ega
förmånen af ett konstitutionelt representations-sätt, böra vi
jemväl kunna fordra, att det Utskott, till hvars handläggning
en fråga varder hänskjuteu, egnar densamma åtminstone så
mycken uppmärksamhet, att det Utlåtande som Utskottet med¬
delar— detta må nu för öfrigt vara till- eller afstyrkande —
utgör, hvad man kallar svar på tal och icke, såsom här synes
vara händelsen, endast ord, sagda vid sidan om saken. I
detta Betänkande är fråga om frenne motioner, och bland
dessa 3:ne, den ena af Friherre Posse, gående derpå ut, att
Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet an¬
hålla, att Regeringen ville egna noga tillsyn deröfver, att dess
tjenstemän och underlydande myndigheter, såväl civila, som
militära, vid sina offentliga förfoganden må, såvidt möjligt är,
iakttaga söndagens helgd, så att under dem lydande icke må
tvingas eller förledas att bryta mot sabbatsbudet, utan alla
i Statens tjenst varande denna dag kunna få åtnjuta hvila
och sabbatsfrid; samt att isynnerhet måtte iakttagas, att alla
bantåg om söndagarne inställas å de jernvägar, som Staten
eger, eller hvilka medelst understöd från Stats-Kassan blifvit
uppbyggde. På denna motion såsom premiss kommer Ut¬
skottet till följande, minst sagdt besynnerliga konklusion, nem¬
ligen »att sabbatens värdiga begående ej kan genom lagar
åstadkommas, utan fustheldre bör blifva en frukt af en ytter¬
504
Dan 14 Mars.
liga re fullkomnad religionsundervisning”; fortsättande härefter
Rosenberg skriftligen sålunda:
»För alt få frågan på det klara, är nödigt göra skilnad
pä Staten såsom moralisk person ooh dess inbyggare såsom
hvar för sig enskilda personligheter. Huru dessa enskilda
personer skola bötfällas och straffas för sabbatsbrott, är så
tillräckligt stadgadt i våra lagar och författningar, helst vära
förfäder afven i denna del visade sin kraftfullhet och siri vörd¬
nad för Guds ord och lagar, på ett sätt, sorn vår tid icke
lärer upphinna, att någon skärpning i detta afseende säkert
ieke varit af motionärerna afsedd. Kan blott lagskipningen,
utan anseende till personen, tillämpa de lagar förfädren gifvit
oss, till förekommande af sabbatsbrott, sä skoja säkert inga
giltiga skäl till klagomål i detta afseende förefinnas.
Men Svenska Staten vill ju sjelf hafva namn, heder och
värdighet ofatt kallas kristlig, den vill utöfva ett all varligt för¬
mynderskap öfver sina medlemmars tanke-, bekännelse- och
handlingssätt. Må den dä se till, att den icke ”lagger tunga
bördor på sina individers axlar, utan att sjelf vilja röra dervid
med ett finger»; med andra ord, ina den akta sig för att
stifta lagar, sorn deri icke sjelf vill efterkomma eller åtlyda.
Skall Staten vara kristlig, så måste han sjelf ställa sig
på Guds ords grund både i lagstiftning, lagskipning och ad¬
ministration. Icke kan han tillegna sig epitetet kristlig, för
det han underhåller flera eller färre val aflönade Biskopar,
prester och kyrkobetjening, icke heller derföre att han ut¬
färdar stränga moraliska lagar för individerna, 0111 han icke
sjelf i första rummet är villig att ställa sina anordningar så,
att dessa lagar kunna af de verkställande och lydande efter¬
kommas. Om en husfader i sin familj-ordning upptager för¬
bud mot svordom, dryckenskap, sabbats-arbete etc., nien icke
allenast sjelf öfverträder dessa förbud, utan dertill oförsynt
ställer så till, att afven de af familje-medlemmarne, som önska
visa lydnad för den bestämda familjo-ordningen, icke kunna,
icke få göra det. Med hvad rätt och skäl kan han då straffa
öfverträda me?
Det är efter min uppfattning från denna synpunkt motio¬
närerna i förevarande fråga hafva utgått. De hafva fordrat,
att Staten skulle i sina anordningar ställa så till, att de lagar,
sorn gälla för individen, också måtte gälla i fråga om det
helas angelägenheter, gälla för samhället. Med hvad rätt kan
Staten, som befallt den på resa stadde att hålla stilla och
bivista gudsfjensten i närmaste kyrka, der sådan hålles, be¬
falla sina egna skaror af ångvagnar med thy åtföljande passa¬
gerare och tillhörande embetsman och betjente, att icke alle¬
Den 14 Mars.
505
nast i ilande fart tåga förbi kyrkorna på gudstjenst-timmarne,
utan ock förhindra de resande att efterkomma budet om guds-
tjenstens bevistande? Då kyrkolagen anbefaller föräldrar och
husfäder att flitigt hålla sina barn och tjenare till kyrkogång
och Guds ords bruk, osed hvad ratt kan då Staten sjelf an¬
ordna så, att t. ex. jernbanstågens personal, Söndag efter
Söndag hindras ifrån kyrkobesöken och, hvad värre är kan¬
ske, genom extra tåg för lustfärder, tager deras tid och ar¬
betskrafter mera i anspråk den dagen, än pä söckendagarne?
En annan skärande omständighet företer sig med truppers
sammandragning å läger och exccrsis-plafser, durchtnarcher,
tross- och material-transporter förståtens eller, som det kallas,
Kronans räkning; att icke namn) Kungs-skjutser, hvilket allt
ofta ställes sä, att Söndagar och gudstjenst-timman dertill
måste, utan trängande nödfall, uppoffras. Vi hafva i den pro¬
vins, jag tillhör, sett, huru sjelfva jernvägsbyggnads-arbetet
på Söndagarna och huru invigning afjernvägsstycken tillställts
på sådana dagar, till stor förargelse för dem, som önska, att
både Guds och menniskors lagar måste hållas i helgd.
Det är för att, förekomma eller aflägsna detta onda, mo¬
tionärerna uppträdt med fästadt afseende på de sabbatsbrott,
sorn utöfvas på befallning af dem, som makten hafva. Det
synes således icke kunna vara annat än ett missförstånd om
motionernas syfte och en sammanblandning af det allmänna
och enskilda, eller rent af en förvexling af begreppen, då
Utskottet uttalar sitt hopp, att en bättre anda, en bättre reli¬
gionsundervisning, ett reglerande af presterskapets löner m. 111.
skall medföra en önskad förbättring i detta afseende, likasom
det vore presternas och religionsundervisningens skull, att
bantåg, truppmarcher, Krono-skjutser och dylikt hålles i fart
äfven om Söndagarna och under gudstjenst-timmarna.
För denna öfverträdelse af Statens och Guds lagar kan
ej finnas mera än 2:ne skäl, vinnandet af tid och penningar.
Om nödfalls-arbete vill jag icke yttra mig, väl vetande, att
ingen regel finnes utan undantag. Men jag hemställer, om
det är Staten värdigt att för en lumpen inkomst både sjelf
öfverträda och inbjuda till öfverträdelse af de lagar, som den
enskilde, vid böter och straff till görandes, är skyldig att
åtlyda. Har Sverige kunnat afskaffa Nummerlotteriet, såsom
en för Staten neslig och ingalunda välsignelsebringande in¬
komstkälla, nog bör den kunna låta ångvagnarna och dess
betjening hvila på de dagar, då icke allt nödfalls-arbete är
för den enskilde förbjudet. Om ett folk gäckar och föraktar
Herrans ord och bud, så torde de inkomster, som derigenom
skördas, medföra mindre välsignelse, än man förmodar.»
506
Den 11 Mars.
Till detta vill jag nu endast lägga'några få ord. Utskottet
har nemligen utgått från det antagande, att här skulle vara
fråga om stiftandet af nya lagar för sabbatens helighållande.
Att denna uppfattning grundar sig på ett misstag, tror jag
mig hafva visat med det utdrag, jag här ofvan citerat ur Hr
Friherre Posses motion, hvilken, såvidt jag kan förstå, inga¬
lunda afser några nya lagars stiftande, utan endast att de
lagar, som i detta ämne redan finnas, måtte åtminstone af
myndigheterna behörigen respekteras. Och i denna sin ön¬
skan står Friherre Posse säkerligen icke ensam, ty mången
med mig har tvifvelsutan icke kunnat undgå att göra den
sorgliga anmärkningen, hurusom söndagens helgd nu .för tiden
ringa aktas, och hurusom vederbörande befäl och myndighe¬
ter icke dragit i betänkande att, genom uppbådande af be¬
väringsmanskap, sammandragning af trupper, expedierande af
hvarjehanda Krono-transporter m. fl. dylika bestyr, allt på
sön- och helgedagar, bryta emot sabbatsbudet och salunda
komma förargelse åstad. För att få detta oskick lättadt, men
icke för att, såsom Utskottet antagit, åstadkomma någon ny
lagstiftning i ämnet, synes mig den föreslagna underdåniga
skrifvelsen på det högsta befogad, och i ändamål att erhålla
Utskottets tillstyrkande till ett sådant förslag, yrkar jag åter-
remiss.
Josef Smedberg från Elfsborgs Län, skriftligen:
Dä Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet äfven vid
denna Riksdag icke ansett sig böra tillstyrka någon Rikets
Ständers åtgärd i anledning af de väckta motionerna om
sabbatens helgd, har Utskottet hufvudsakligen grundat sitt be¬
slut på förra Riksdagens Ekonomi-Utskotts Utlåtande i samma
ämne. Bemälde Utskott anförde då det stora antal lagrum, som
bär vittne om, huru man såväl i fordna dagar som på sed¬
nare tider sökt att genom ansvarsbestämmelser tvinga till
firande af sabbaten, eller hindra liknöjde att störa andras sab¬
batsfrid, samt att dessa lagbestämmelser hvarken saknade full¬
ständighet eller skärpa, och att de augifna missbruken, som
förtjenade beifran och rättelse, utan svårighet kunde af lag-
tillämparen under gällande lagar hänföras. När allmänna
lagen stadgade böter för den, sorn på sön- eller helgedagar
företoge resa till lands eller sjös, förrän gudstjenst vore ändad,
funnes redan ifråga om ångfartygs-egares öfverklagade rättig¬
het att utlysa lustresa på söndag, den inskränkning, som ifråga¬
satts etc. Om detta är en sanning, hvilket jag icke bestrider,
så är det tillika en obestridlig sanning, att dylika lustresor
allmänt existera alldeles opåtaldt. Ehuru de offentligen till-
kännagifvas i allmänna tidningar och särskilda affischer, så att
Den 14 Mars.
507
åklagare och lag-tiilämptfre icke kunna förebära någon okun¬
nighet derom. När nu så tillgår uppenbart för de offentliga
myndigheternas ögon, utan att desse vårda sig det ringa¬
ste om lagarnas upprätthållande, så frågas, huru detta står
väl tillsammans med Utskottets resonnernang å 4:de sidan af
Betänkandet, der det heter: »Utskottet vore ock förvissadt,
att en sådan bättre anda skulle i främsta rummet utöfva sitt
inflytande på de offentliga myndigheter, som egde att vaka
(ifver allmän ordning, och att dessa myndigheter sålunda skulle,
utan att derom behöfva af öfverheten särskildt erinras, sjelf¬
mant vidtaga sådana inom gränsen för deras befogenhet lig¬
gande anordningar» etc. Svaret härpå har jag förut antydt,
och får nu endast tillägga, att då högsta myndigheten i landet
icke allenast tolererar, utan äfven anbefaller söndagsresor på
de under dess högsta styrelse stående jernvägar, så gifves
redan härigenom en vink åt hvarje bolag och enskild individ,
att utan ansvar företaga hvarje iusttur, man behagar, under
allmänna gudstjensten, i trots af hvad lagbud som helst. Man
ser således, huru de offentliga myndigheterna anse det åbero¬
pade lagbudet, och jag undrar icke på, att lag-tillämparnes
beifrun kallnar eller förslappas, när lagstiftaren sjelf icke re¬
spekterar lagen. Det är derföre hög tid, att lagstiftaren tager
initiativet och föregår med goda exempel, för att undanrödja
alla de frestelser, hvarföre deri stora allmänheten utsattes,
med det deraf följande myckna onda, som är så sorgligt be¬
kant, att jag derom intet vidare behöfver nämna; och jag
föreslår derföre, att Ståndet ville fatta ett sådant beslut, som
Herr Kontraktsprosten Emanuelsson i sin Betänkandet vidfogade
reservation antydt.»
Häruti instämde Sven Johansson från Elfsborgs, Nils
Magnus Pettersson från Kalmar, och Anders Nilsson från
Hallands Län.
Garl Casper Nettelbladt från Stockholms Län skriftligen:
»Jag är tacksam för det beslut Utskottet stannat uti, och
vill blott erinra, hvilken mängd af menniskor i motsatt fall,
som skulle komma att gå miste om begagnande af de lättade
kommunikationerna genom jernvägarna, om ej söndagen fick
begagnas, nemligen den tjenande klassen, som då möjligen
kan ega någon frihet. Att en del af presterskapet år häremot,
förundrar mig ej, ty bland våra arfsynder är ej afuridsjukan
den minsta; och då de sjelfva denna dag af små tjensteålig-
ganden äro bundna, se de väl gerna, att andra äro så med.»
Gustaf Johansson frän Kronobergs Län, skriftligen:
»Utskottets tillgörande i denna fråga kan jag icke gilla.
I Betänkandet medgifver Utskottet, att klagomålen öfver sab¬
51)8
Den 14 Mars„
batens ohelgande, genom en mängd för det kristliga sinnet
störande och förargelseväckande sysselsättningar, voro i de
flesta fall befogade och att Utskottet ingalunda förnekade
samhällets förbindelse att motarbeta dessa missbruk, äfvensom
att denna förbindelse vore i samma män angelägen, som aess
försummande hotade mensklighetens heligaste och vigtigaste
intressen. Allt detta erkänner Utskottet, men, säger det vi¬
dare, den största svårighet möter lagstiftaren genast vid be¬
stämmandet af, hvad som uti det allmänna lifvet bör såsom
öfverträdelse af sabbatshelgden anses. Denna svårighet kan
enligt min uppfattning icke vara stor, ty det är ju endast
nödfallsgöromål, sorn må tillåtas på sabbaten, men icke är
det nödfall, som fordrar att luta bantågen gä under sabbat,
isynnerhet nu då man på en dag med detta transportmedel
kari komma lika långt som förut på 5 å 6 dagar. Dä Ut¬
skottet således medgifvit och erkänt, att sabbatens ohelgande
är ett ondt, som hotade mensklighetens heligaste intressen,
och att tillika Utskottet icke kan förneka samhällets förbin¬
delse att motarbeta dess missbruk, så synes det mig alltför
besynnerligt, att Utskottet icke velat vidtaga någon åtgärd till
förekommande af detta onda. Jag anser det vara mycket an¬
geläget att i rättan tid hämma ett ondt, innan det slår alltför
djupa rötter, eller med andra ord, då vi redan hafva hört
klagomål ingå öfver de sedeförderfliga folksamlingar, som in¬
träffa vid jernvägsstationerua, huru städernas och landets
ungdom mötas, för att inöfva och uppmuntra hvarandra till
ett utsväfvande lefnadssätt, och huru detta gäller i främsta
rummet Sveriges allmoge, sorn först varit van att anse sab¬
baten för en helig dag, och således betraktat dem, som tillå¬
tit sig stojande och vilda uppträden såsom skändeliga sab¬
batsbrytare, så blifva nu dessa inledda på en bana, hvilken
snart nog torde utplåna all aktning för sabbatens helgd, och
när detta band är slitet, och lustarnes ras fått fria tyglar,
hvar stannar då denna yrsel? En rundelig traktering med
åtföljande utsväfningar Böndag efter Söndag kommer säkert
att medtaga drängens årslön, och jag fruktar äfven, att do
qvinnor, som infinna sig viii sådane samlingar, icke vinna
mycket i sedligt afseende. Husbondens förlust blifver säkert
ganska känbar, ty efter en sådan färd, som ofta medtager hela
Söndagsnatten, är drängen ganska obeqväm till arbete dagen
derefter. Det har förut varit och är ännu lagstiftarens stora
och vigtiga uppgift, att genom anordning af folkskolor och
läroanstalter hos landets barn och ungdom inplanta gudsfruk¬
tan och sedlighet, men jag befarar högeligen att, om Staten
tillåter jernbanstågen att ila fram och åter på sabbat, och
Uen 14 Mars.
509
salund;! gifvet’ tillfälle och anledning till slöra folksamlingar på
denna dag, så skall snart det .ädla syftemålet med våra folk¬
skolor tillintetgöras, och landets ungdom i de trakter, der
stambanorna gu fram, blifva värre demoraliserad än någonsin
före våra folkskolors inrättande. Utskottet har stannat i vill¬
rådighet orri sättet att förekomma detta onda, som hotar oss.
Jag anser det deremot vara ganska lätt. Här ar ju icke fråga
0111 att stifta någon n}r lag, ej heller att tvinga någon att gå
i kyrkan. Här är blott fråga om, att Staten icke bör genom
sina anordningar å ena sidan, tvärtemot Guds och mensklig
lag, ohelga sabbaten, och å andra sidan icke heller locka
till öfverträdelse af sabbatsbudet. Vår Svenska statsförfatt¬
ning och våra lagar hvila på den grund, att Staten icke alle¬
nast är en rättsanstalt, utan äfven en inrättning att befrämja
sedlighet och afse menniskornas högre andeliga väl. Vi vilja
att våra lagar icke må innehålla något stridande mot sedlig¬
het och kristendom, vår öfverhet vill vara en kristelig öf¬
verhet. Detta är ock öfverensstämmande tned, hvad uppen¬
barelsen och historien framställa såsom det riktiga. Och när
så är förhållandet, så bör väl Staten, der han sjelf handlande
uppträder, ställa sig till efterrättelse sedelagens och kristen¬
domens bud. Det går ej an, att lagar och deras tillämpning,
ord och handling härvid komma att stå i skärande motsä¬
gelse. Det går ej an, att Staten befaller sina underordnade
tjenstemän att Söndag efter Söndag året om sysselsätta sig
med desse jernbanetåg, och såtillsägandes bilda en skara af
hedningar i vårt land, sorn aldrig få besöka en kyrka, eller
höra en predikan. Detta vore enligt min åsigt att våldföra
den personliga och kristliga friheten på ett betänkligt sätt.
Afven böra kronoskjufs-skyldige och militärstaten under freds¬
tid i de fleste fall vara befriade från tjenstgöring på denna dag.
Det är ej Staten värdigt att under förevändning af behof att
förtjena på sådana sabbatsresor, sålunda lemna tillfälle och
retelse för sinligheten och fåfängan att på Söndasen förstöra
den under arbetstiden förtjent.;! veckolönen och att trampa det
tredje budet af Guds lag under fotterna. Denna förtjenst kan
icke blifva till välsignelse, utan tvärtom. Verldshistorien be¬
kräftar på det osvikligaste sätt den bibliska sanningen, att
synd är ett folks förderf, och att ju mera ett folk förfaller i
sedeslöshet och materialism, ju hastigare framkallas de straff¬
domar, som alltid blifva följden af sådana nationalsynder. Ett
folks väl eller ve beror så väl i lekamligt, som åndeligt afse¬
ende ytterst derpå, huruvida det håller Herren, den Allsmäk-
tiges lagar i helgd. Våra förfäder hafva derföre grundat sin
lagstiftning på denna gudomliga lag, och Herren har också
510
Den ■! 4 Mars.
under en längre tid skyddat vårt land för så väl yttre sorn
inre strider och oroligheter. Det är således af högsta vigt, att
vi upprätthålla detta vårt dyrbara fädernearf. Min ännu lef¬
vande 95:årige far omtalar, att hans förfäder hade till val¬
språk: Frukta Gud och ära konungen. Detta har varit för
honom en kär lefnadsregel, och Herren har på honom upp¬
fyllt sitt löfte. Han har blifvit beskärd med en lång och frid¬
full lefnad. Sveriges Bonde-Stånd har af ålder hyst aktning
för Herrans lag. Det står också främst bland sina likar i hela
Europa. Derföre, mina älskade broderi låtom oss följa våra
fäders exempel, att när det gäller Herrans bud stå som en
man till dess försvar. Och så, endast så, skola vi värdigt
häfda våra förfäders namn, samt gifva kommande slägten ett
föredöme, som skall lända både oss och dem till välsignelse.
Jag yrkar återremiss af Betänkandet, och hoppas att
Höglofl. Utskottet skall finna giltiga skäl för att tillstyrka en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att Regeringen måtte
hålla noga hand deröfver, att dess tjenstemän och underly¬
dande myndigheter, så väl civila som militära, vid sina offent¬
liga förfoganden, må, så vidt möjligt är, iakttaga Söndagens
helgd, så att under dem lydande icke må tvingas, eller för¬
ledas att bryta emot sabbatsbudet, utan alla i Statens tjenst
varande denna dag kunna få åtnjuta hvila och sabbatsfrid,
samt att i synnerhet måtte iakttagas, att alla bantåg om Sön-
dagarne inställas & de jernvägar, som Staten anlagt eller
hvilka medelst understöd från statskassan blifvit uppbyggde,v
Olof Andersson från Kalmar Län instämde med Gustaf
Johansson.
Olof Kilsson från Vesterbottens Län, skriftligen:
Då Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet i dess Be¬
tänkande N:o 38 icke kunnat komma till det resultat att för
sin del tillstyrka Rikets Höglofliga Ständer att till Kongl.
Maj:t ingå med underdånig anhållan, att Regeringen måtte
låta hålla noga hand deröfver, att dess tjenstemän och under¬
lydande myndigheter så väl civila som militära vid sina of¬
fentliga förfogande må, så vidt möjligt är iakttaga Söndagens
helgd, så att under dem lydande icke må tvingas eller för¬
ledas att bryta mot sabbatsbudet, utan alla i Statens tjenst
varande denna dag kunna få åtnjuta hvila och Sabbatsfrid;
samt att i synnerhet måtte iakttagas, att alla bantåg om Sön-
dagarne inställas å de jernvägar, som Staten anlagt, så torde
det tillåtas mig att emot detta Utskottets handlingssätt få yttra
några ord.
För det första utgår Utskottet från en belt och hållet
falsk åsigt, den nemligen, att andan och meningen fl' '
Den 14 Mars.
detta ämne väckta motioner skulle varit att, genom utfärdan¬
de af tvångs-påbud, söka tvinga till sabbatens firande. Så¬
dant har aldrig motionärens syftemål varit, utan tvärtom att,
genom utfärdande af påbud, som förbjuder jernbantåg och
ångbåtar att verkställa sina turer under gudstjensten, söka att
på detta sätt bereda den fattiga arbetande klassen tillfälle att
besöka Guds hus, samt tillika förekomma det lättsinniga för¬
hållande, som för närvarande i städerna är så allmänt rådan¬
de och som nu börjar att taga allt mer och iner öfver¬
hand äfven på landet, det nendigen af ynglingar eller ung¬
dom vanliga begagnade, att på söndagen företaga resor till
en hop aflägsna värdshus och krogar, för att der i lättsinnig¬
het, sus och dus tillbringa den enda dag i veckan, hvarpå
de ostörde kunnat egna sig åt det för samhällets bestånd så
vigtiga andliga förståndets utveckling.
Utskottet beklagar sig vidare öfver svårigheten att finna
den rättsgrund, hvarpå en sådan författning bör stödja sig;
men hvad är lättare än detta, ty den är ju redan i Guds lag
föreskrifven.
Vidare fäster Utskottet. Rikets Ständers uppmärksamhet
dervid, att i England genom utfärdande af en dylik författ¬
ning uppkommo oroligheter och blodiga uppträden hos det lägre
folket. Beklagligt, att Utskottet just nu tror, att Svenska fol¬
ket hyser så stor missaktning för medborgerlig och gudomlig
lag. Jag tror eljest, att skall man af andra omständigheter
sluta till Svenska folkets aktning för lagar, de må vara huru
orättvisa som helst, eller hvad säger väl mina Stånds-Kam-
rater om Beväringslagen, Bränvinsbrännings-Författningen med
flera dylika, så tyckas dessa bevisa, det Svenska folket alltid
saktmodigt dragit sina stora bördor och ej så lätt rest sig i
massa, aldraminst då förbud till skyddande af deras egna rät¬
tigheter utfärdats.
Dessutom ligger en stor inkonseqvens deruti, att under
det Staten med plikt och böter belägger hvar och en enskild,
som under gudstjenster försälja mat, dryck samt spirituosa,
Staten, då sådan försäljning sker å dess jernbanor, icke alle¬
nast fördrager detta, utan icke på något sätt vill söka åstad¬
komma dess hämmande. Det är derföre med anledning häraf
jag yrkar ogillande af detta Betänkande. Skulle Ståndet der¬
emot icke bifalla detta, så anhåller jag om återremiss deraf,
och instämmer för öfrigt i Prosten Emanuelssons reservation.»
Carl Johan Svensén från Kaimar Län: »Det är visser¬
ligen godt och väl att, då Utskottet beskylles för felaktiga
konklusioner, de talare, som sådant påstå, i sin ordning fram¬
ställa de slutföljder, till hvilka Utskottet borde hafva kommit;
512
Den 14 Mars.
men, då jag för mili del ieke kan godkänna dessa sednare,
sä bifaller jag i stället Utskottets förslag. Med den gudsfruktan,
som skall ätadkoinnias genom tvång, tror jag icke vara syn¬
nerligen mycket bevändt, och för hvarje sann kristen finnes
alltid utväg att så ordna sitt arbete, att några stunder varda
honom öfriga för liana gudstjenst, utan att den lagstiftande
makten behöfver i detta ämne reglementera. Dessutom förete
sig i afseende å sabbatens helighållande och kyrkornas be¬
sökande stora olikheter, icke allenast mellån olika folkklasser,
ak hvilka 'de högre icke just i allmänhet föregå med något
så synnerligen godt exempel, utan äfven och isynnerhet mellan
städerna å ena och landet å andra sidan. På landet tror jag
icke, att man egentligen kan hafva skäl att föra någon klagan
öfver bristande nit att helighålla sabbaten, och våra kyrkor
der äro ofta väl trånga för att rymma alla de åhörare, som
der söka inträde. Annorlunda är visserligen förhållandet uti
städerna, men icke afhjelpes detta onda medelst polisförfatt¬
ningar och åklagare, de der i dylika saker icke kunna nå¬
gonting uträtta. De exempel Utskottet anfört från England
synas mig förtjena all uppmärksamhet. Då polismakten der
ville förneka den lägre folkklassen dess söndagsnöjen, vållades
deraf oordentligheter, de der till och med öfvergång o till
blodiga uppträden, och den verkställande makten fann slutli¬
gen nödigt att beqväma sig till eftergift för arbetsklassens
fordringar. Hvad som sålunda kunnat inträffa i England och
öland dess laglydiga befolkning, kan äfven inträffa annorstä¬
des, och då dessutom i afseende å gudstjenst och gudsfruk¬
tan tvångslagar minst äro pä sitt rätta ställe, der hvars och
ens frihet endast bitr af hans samvete och hans tro bestäm¬
mas, bifaller jag Utskottets förslag.»
Anders Jonsson från Skaraborgs Län instämde.
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Sabbatens helgd
är lika gammal, som Mosis lag. Han ömmade för trälarne
och deras hårda arbete; och, till lindring deri, påböd han
sabbatens hvila. Detta hans påbud har sedermera befästats
genom alla civiliserade länders borgerliga lagar, och härutin¬
nan se vi första och egentliga grunden för utseendet af en
särskild dag till Guds prisande och dyrkan. Men icke torde
väl denna sabbatsdag böra så uppfattas, som det tyckes hafva
sväfvat motionärerne före. Många äro nemligen sätten att
dyrka Gud, och en suck till Honom betyder lika mycket, om
den göres i templet eller annorstädes, ty det är icke stället,
utan den bedjandes sinnelag, som ger bönen dess värde.
Derföre kan jag icke heller se något hinder för den, som
under Söndagen företager en kanske ganska angelägen resa,
De/) 14 Mars.
sitt derunder tänka på sin Skapare och egna Honom sin dyr¬
kan. Mången kyrkogångare beder sämre, den ene hederum
guld, en annan om Ira ingång ät sina verldsligt! planer och
åter en annan beder om ära. Härtill kommer, att mången
prest mera förvillar, än upplyser. Vi hafva prester, sorn i
sina predikningar indela himmelriket i hemmanslotter, hvilkas
egande de förespegla sina åhörare, men hvarå de dock icke
kunna meddela fasta. Sådana predikningar af läsareprester,
har jag sjelf varit i tillfälle att höra. och en annan mycket
sträng läsare-apostel, som helt och hållet förbjöd alla verldsliga
göromål om söndagarne. höll sig likväl icke för god att be¬
falla siri piga under sjelfva söndagsförmiddagen fjella.den fisk,
som presten fått till present. Hade fisken varit någon annans,
hade nog pigan blifvit af denne gudsman utan förskoning
fördömd, om hon under sabbaten löretagit sig ett dylikt be¬
styr, Jag vill ej precist skära alla prester öfver en kam;
men läsarepresterne. dessa alfvar i fårakläder, må alltför gerna,
taga åt sig den målning, jag nu egnat dem och deras verk¬
samhet. Jag önskar bifall till Utskottets förslag och är, lika¬
som Utskottet, fullkomligt öfverlygad, att de straffbestämmelser,
som vi redan hafva för uraktlåtenhet af sabbatens helighål-
lande, äro alldeles tillfyllestgörande, utan att nu behöfva ökas
med några nya.v
Johannes Andersson från Elfsborgs Län »Då jag varit
i tillfälle att bevittna de oordentligheter, som ganska ofta ega
rum genom söndagsfrafiken å jernbanorna och de af denna
trafik förorsakade folksamlingarne vid jernvägstationerne, så
anhåller jag att, såsom ett uttryck af min egen åsigt i saken,
få uppläsa den af Prosten Emanuelsson inom Utskottet af-
gifna, Betänkandet bifogade reservation. Denne reservant sä¬
ger nemligen: »då det icke kan anstå en kristlig Stat, att
gifva sina medlemmar efterdöme af sabbatsbrott och lagöfver-
trädelse, men detta nödvändigt måste ske, om dels trafik å
Statens jernvägar tillätes, dels trupper utan nödfall samman¬
dragas å sön- och helgedagar, då, genom de å dessa dagar
utgående jernvägstågen, en mängd af Ständernas befolkning
lätt och hastigt kan förflytta sig långt ut på landsbygden och
der genom sina nöjen störa sabbatsfriden, ja sjelfva gudstjen-
sten i do nära jernvägen belägna kyrkorna, hvarpå exempel
icke saknas, d& till dessa stadsboers förlustelse bättre och
sämre krogar redan uppstått och säkert framdeles komma att
uppstå vid Stationerna, der landsbygdens på söndagarna lediga
ungdom samlas till utsväfningar, då denna ungdom äfven på
ångvagnarne lätt kan förflytta sig till städerna och blottställas
Bonde-St:s Prot. vid 1859—CO årens Riksdag. 1^ ■ 33
514
Den 14 Mars.
för de frestelser, som der i så ymnigt måtte förekomma, och
då ändtligen den vinst, som Staten kan hemta af söndags-
resorna, icke i någon mån kan ersätta förlusten af så många
medborgares gudsfruktan Och sedlighet, så måste jag reser¬
vera mig mot Utskottets beslut under yrkande, att Riksens
Ständer, genom underdånig skrifvelse, måtte hos Kongl. Maj:t
anhålla, att all trafik å Statens jernbanor måtte på sön- och
helgedagar varda förbjuden, äfvensom attj såvidt ske kan,
inga trupper måtte å sådana dagar sammandragas. Och fin¬
ner jag så mycket större skäl till detta yrkande, som ingen
enskild medborgares rätt derigenom förnärmas.» — Instäm¬
mande i denna motion, yrkar jag alltså, att en sådan under¬
dånig skrifvelse måtte af Ståndet beslutas.»
Häri förenade sig Erik Christensson från Götheborgs
och Bohus samt Sven Gustafjohansson från Jönköpings Län.
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »Jag skall ej för¬
länga diskussionen med att till vederläggning upptaga, hvad
mot Betänkandet blifvit anfördt, och då jag fritt får säga min
egen mening, vill jag äfven respektera andras. Om vi när¬
mare se på Betänkandet, så finna vi, att detsamma blifvit in¬
om Utskottet skäligen enhälligt beslutat och att endast Preste-
Ståndets Ledamöter deremot reserverat sig. Dessa reserva¬
tioner skola naturligtvis ådagalägga deras andliga nit, och jag
skulle önska, att detta nit ville gå derhän, att det Högvördiga
Preste-Ståndet bifölle de hos Konstitufions-Utskottet nu hvi-
lande förslag till Representationens ombilduing, hvarigenom
dem skulle lemnäs bättre tillfälle att sköta sina hjordar och
hemma i sina egna församlingar ifra för sabbatens helighål¬
lande,. än sorn nu sker, då de ligga vid Riksdagarne, med
hufvudsakiigt ögonmärke att försvara sina privilegier och sin
representationsrätt. Jag bifaller Betänkandet.»
Med Jöns Pehrsson förenade sig Erik Hansson från
Gefleborgs och Sven Haraldsson från Blekinge Län.
Erik Magnus Falk från Skaraborgs Län: »Jag anser
mig vara Utskottet tack skyldig för dess förslag. Skulle Be¬
tänkandets vedersakare få sin vilja fram, vet jag knappast,
huru det skulle komma att gå med många och ganska vig¬
tiga angelägenheter. En dålig kristen är, enligt min mening,
den, som icke har Gud för ögonen längre, än han hänger
näsan öfver boken. Här finnas mänga arbeten, som äro af
den beskaffenhet, att de ovilkorligen måste ombesörjas, lika
väl om helgdagar sorn hvardagar, och hvarföre jeruvägsresor
skola vara mera fördöraliga än andra sysselsättningar pä Sön-
dagarne, har jag svårt att fatta. Mig synes som hafva mo-
tiouärerne, och de som hålla med dem, sträckt sin gudsfruktan
Den 14 Mars.
515
allföv långt, och i detta hänseende torde det icke vara ur
vägen att erinra om en stor författares yttrande, att: ”Guds¬
fruktan, allt för vida sträckt, har den bedröfliga effekt, att
vissa hufvuden förryckas.”
Paul Fritz Mengel från Upsala Län: »På olika tider
har den ena stränga straffbestämmelsen efter den andra blif¬
vit stadgad i ändamål att upprätthålla sabbatens helgd. Er¬
farenheten har dock visat, att man pä detta fält, huru mycket,
man än velat lagstifta, icke kunnat komma utöfver en viss
punkt. De ytterligare stadgande!) motionärerne nu velat bringa
ä bane, hafva desto mindre utsigt för sig att lyckas, sorn icke
ens de lagbestämmelser efterlefvas, hvilka i detta ämne redan
finnas. Att upplifva sådana föråldrade författningar, som icke
vidare hafva sitt stöd i tidsandan, tjenar till intet, och det
högsta man dermed kan vinna är att framkalla ett skenlif,
hvars företräde, då hela dess väsende är ett falsarium, jag
helt och hållet lemnar derhän. Mycket har här talats om
den heliga skrift och dess stadgande)). Jag respekterar de
åsigter, som hvila på så god grund, men ur de symboliska
böckerna, deni vi såsom goda Lutheraner besvurit, låter sig
emedlertid skäl hemtas jemväl för en annan mening. För att
bestyrka detta mitt påstående, nödgas jag, äfven med risk
att fä namn för att vara läsare, utbedja mig Ståndets upp¬
märksamhet för följande utdrag ur den bland våra Symboliska
böcker, sorn vi hafva oss bekant under namn af Augsburgi-
ska bekännelsen. Deri heter det nemligen:
»Hvad skall man då tänka, angående söndagen och an¬
dra dylika kyrkobruk och ceremonier? Derpå gifva de våra
detta svar: att biskoparne eller presterna kunna införa denna
ordning, så att allt i kyrkan må ordentligen tillgå, men icke
för att dermed förtjena Guds nåd och göra tillfyllest tor syn¬
den, hvarigenom de binda samveten, föregifvande, att sådant
är en nödvändighet och att försummelsen deraf är en stor
synd, ehuru det kan hafva skett, utan att dermed förarga an¬
dra. Likaledes har Paulus ibland de Coiinther fastställt och
anordnat, »att qvinnan skall i församlingen hölja sitt hufvud»
(i Cor. 11: 5). Item, att presterna i församlingen icke skola
tala alla på en gång, utan ordentligen, den ene efter den
andre.
En sådan ordning tillkommer den kristna församlingen
att för kärlekens och fridens skull hålla, äfvensom att i så¬
dana ting vara biskoparne och presterne underdånige, och att
hålla sig på ett sådant afstånd ifrån dem, att den ene icke
förargar den andre, på det att i kyrkan icke må uppkomma
oordning och oväsende fl Cor. 14: 40. Phil. 2: 14). Dock
51$
Den 44 Mars.
så, att samvetena icke besväras med att hålla dessa ting, sä-"
som något, som är nödvändigt till saligheten, eller såsom
skulle det vara en stor synd, om man, — märk väl, utan att
förarga andra, — uraktläte dem, såsom ock nu ingen påstår,
att qvinnan begår en synd, om hon, utan att förarga andra,
visar sig med ohöljdt hufvud.
Så förhåller det sig ock med anordningen af söndagen,
påskhögtiden, pingsthelgen och andra dylika högtider. Ty
de, sorn hålla så före, att söndagens införande i stället för
sabbaten är nödvändigt, fara mycket vilse, fy den Heliga
skrift har afskaffat sabbaten, och lärer, att alla den gamla
lagens ceremonier kunna efter Evangelii införande uraktlåtas,
och likväl, emedan det var nödvändigt att bestämma en viss
dag, på det att folket mäste veta, när det skulle komma till¬
sammans, har den Kristna kyrkan dertill bestämt söndagen,
och det mycket heldre, som man dermed hade ett exempel
på den Kristliga friheten, och visste, att hvarken sabbatens
eller någon annan dags hållande fordrades.
Dessutom finnas många oriktiga tvister om lagens för¬
vandlande, oro det nya Testamentets ceremonier, om sabba¬
tens förändrande, hvilka alla framsprungit ur den falska och
förvända meningen, att man uti kristenheten nödvändigt må¬
ste hatva en sådan gudstjenst, som liknade den levitiska och
judiska gudstjensten, liksom skulle Kristus hafva befallt apost-
larne och biskoparne att uttänka nya ceremonier, hvilka voro
nödvändiga till saligheten. Dessa villfarelser hafva insmugit
sig i kristenheten, emedan man icke rent och klart predikat
»dan rättfärdighet, sorn kommer af tron». Några strida alltså
tili följe afatt gudomlig föreskrift måste ske, fastställande dock
både formen och måttet, samt huruvida man på högtidsdagar
får förrätta något arbete eller icke. Men hvad äro sådana
strider annat än en snara för samvetet. Ty ehuru de under¬
stå sig att mildrande förklara mänskliga stadgar och föreskrif¬
ter, sä kan delta dock icke sko, så länge dessa stadgar] och
föreskrifter anses vara oundgängligen nödvändiga. Nu måste
ju denna mening qvarstå, enär man ingenting vet om trons
rättfärdighet och den kristna friheten. — Apostlarne hafva
påbjudit, att man skall afhälla sig ifrån »blod och det, som
törqvafdt är». Men hvem håller nu detta hud? Och likväl
göra de ingen synd. som icke hålla det; ty sjelfva apostlarne
hafva icke velat besvära samveten med sådan träldom, utan
hafva blott för en tid, till undvikande af förargelse, gifvit
detta förbud. Ty man måste vid denna stadga väl gifva akt
på hufvudstycket i den kristliga läran, hvilket genom detta
beslut (Ap, G. 20.) icke upphäfves.»
Dan 14 Mars.
517
Så långt den Augsburgiska bekännelsen och nu vidare
ur en annan af våra Symboliska böcker. Jag menar Luthers
Stora Katheches, tredje budet, derur jag vill anföra följande:
»Hvilodagen har sitt namn af det hebreiska ordet Sah-
bath, hvilket egentligen betyder hvila, det är: afhålla sig från
arbete. Nu har Gud i det Gamla Testamentet afsöndrat den
sjunde dagen och förordnat densamma till hvilodag och be¬
fallt, att den framför alla andra skall hällas helig, och i af¬
seende på denna utvärtes hvila är »detta bud gifvet åt Ju-
darne allena», att de skulle vara stilla och hvila från grofva
sysslor, på det både menniskor och fänad skulle vederqvickas
och icke af ständigt arbete utmattas. Likväl inskränkte de
detta sedermera alltför mycket och missbrukade det groft, så
att de äfven hos Kristum tadlade och icke kunde lida så¬
dana gerningar, som de dock sjelfve på sabbat hen gjorde,
såsom man läser i Evangelium, alldeles såsom skulle budet
dermed vara uppfyldt, att man alldeles ingen utvärtes ger¬
ning förrättade, hvilket dock icke var meningen, utan fast¬
mer det, att de skulle helga helg- och hvilodagen, såsom vi
skola fä höra. •«<,
Derföre angar detta budet, till sin utvältes betydelse in¬
galunda oss kristna, ty det är ett alldeles utvärtes ting, så¬
som andra stadgar i det Gamla Testamentet, bundna vid nå¬
gra vissa sätt, personer, tider och rum, från hvilka alla vi
nu genom Kristus blifvit befriade. Men, för att christeligen
förklara för de enfaldige, hvad Gud i detta bud af oss fordrar,
så märk, att vi hålla hvilodag, icke för förståndiga och in¬
sigtsfull kristnas skull, ty dessa behöfva det ingenstädes,
utan först och främst äfven för lekamlig nödtorft, hvilken na¬
turen lärer och fordrar, för det ringare folket, drängar och
pigor, som hela veckan hafva skött sitt arbete och sina syss¬
lor, att de ock må hafva en dag till att hvila och vederqvicka
sig; sedermera aldra mest derföre, att man på denna hvilodag
(emedan man annars icke kan komma derhän) skall taga sig
tid och ledighet till gudstjenst, så att man kommer tillsam¬
man. för att höra och betrakta Guds ord samt prisa Gud,
sjunga och bedja.
»Men detta (säger jag) är icke så bundet vid en viss
tid, såsom hos Judurne, att det måste vara just den eller
den dagen; ty ingen är i och för sig sjelf bättre än den an¬
dra: utan det borde väl dagligen ske;» men, emedan det ej
låter sig göra för menigheten, måste man ju utvälja åtmin¬
stone en dag i veckan dertill. Men, emedan från långliga
tider tillbaka söndagen blifvit dertill utsedd, så skall man ock
dervid låta det blifva, på det en endrägtig ordning må iakt¬
518
Den 14 Mars.
tagas, och ingen genom en onödig ändring förorsaka oord¬
ning. Således är det den enfaldiga meningen af detta bud,
att man, när hvilodag hålles, skall använda denna hvila till
att lära sig Guds ord, så att denna dagens egentliga förrätt¬
ning är predikoembete!, för ungdomens och de ringarea skull;
dock må man icke taga hvilan så strängt, att derigenom för-
hjödes sådant tillfälligt arbete, som man icke kan undgå.
Fördenskull, om man frågar, hvad det vill säga att helga
hvilodagen, så svara: att helga hvilodagen, är så mycket som
att hålla den helig. Hvad är det då att hålla den helig V
Intet annat än att vara helig i ord, gerningar och lefverne;
ty denna dag behöfver för sig sjelf intet helgande, emedan
han är i sig sjelf helig skapad; men Gud vill, att han skall
vara för dig helig. Sålunda blifver han för din skull helig
eller ohelig, allt eftersom du pä densamma gör det, som är
heligt eller oheligt.»
När nu detta förekommer i våra Symboliska böcker, fin¬
ner jag Utskottets yttrande, att sabbatens värdiga begående
icke bör åstadkommas genom lagar, vara ganska välbetänkt,
och då jag alltså är af den meningen, att en hvar må sköta
sin gudstjenst och dyrka sin Gud, på det sätt hans samvete
allena föreskrifver honom vara det rättaste, så följer jemväl
häraf, att jag bifaller detta Betänkande.»
I hvad Mengel anfört förenade sig Carl Anders Lars¬
son från Östergöthlands. Anders Söderholtz frän Söderman¬
lands, Olof Larsson och Erik Olsson frän Nerikes, Pehr
Pehrsson från Wermlands och Olof Svebilius från Gott¬
lands Län.
Anders Wilhelm Uhr från Nerikes län: »Redan vid
innevarande Riksdags början yttrade jag, att religion och
gudsfruktan bör upprätthållas icke genom tvångslagar, utan
med de inre skäl, som upplysning och öfvertygelse erbjuda.
Den hund man drifver till skogs, biter icke många får, säger
ordspråket, och den menniska, som för sin gudsfruktan icke
har någon bättre grundval an det af lagen pålagda yttre tvån¬
get, förtjenar föga beröm. I detta fall, jag menar i afseende
å sabbatens firande, hafva vi redan allt för många tvångs¬
lagar. Sålunda har man förbjudit resors företagande, truppers
marcher m. m., men alla dessa förbud äro föråldrade och
föreskrifterna alltså otillämpliga. Hvad motionerne egentligen
åsyfta är att hos Kongl. Majit begära lagarnes bättre hand-
hafvande. En sådan begäran anser jag icke ens vara till¬
ständig. Om Utskottet i stället beslutat sig för en revision
af de i ämnet gällande föreskrifter, hade sådant varit vida
lämpligare. En dylik revision ifrågasattes jemväl inom Ut¬
Den ii Mars.
519
skottet, men då man tydligen förutsåg, att denna skulle leda
till borttagande af åtminstone större delen utaf de, rörande
sabbatens helighållande nu gällande straffbestämmelser, och
dermed följaktligen åstadkomma just motsatsen af, hvad mo*
tionären åsyftat, stannade Utskottet vid det yttrande dess före¬
varande Betänkande innehåller. Vi hafva inom vårt eget Stånd
sett, hursom en Ledamot funnit sig föranlåten att väcka mo¬
tion om rättighet till vissa arbetens företagande jemväl å sön¬
dag, och enligt hvad jag har mig bekant var denna motion
föranledd deraf, att en kitslig länsman, i grund af lagens stad-
ganden, väckt åtal mot personer, som, i en bråd och svår
bergningstid, an vändt söndagen för sädeskörning. Icke kan
jag just se någon synd deri, att en fattig arbetare, sorn hela
veckan trälat i andras tjenst, använder någon del af sönda¬
gen för ombesörjandet af egna bestyr. Lika liten synd torde
väl också vara att om söndagen såsom andra dagar gifva
kreaturen sin ans och ombesörja åtskilliga andra hushållsbe¬
styr, som, man må hålla böndagen huru helig man vill, lik¬
väl icke kunna ligga nere. Derföre är det svårt, ja orimligt,
att härom stifta lagar. Man har sagt, att de lustresor, sorn
om söndagarna företagas af stadsboerna med jernvägstå-
gen, skulle verka sedoförderfvande och derföre böra förekom-
mas. Jag återigen tror, att dessa resor på långt när icke äro
så vådliga för folkets seder, som åtskilliga talare förmoda.
Tvärtom tror jag att för stadsbon, som hela veckan vistats i
en qvaf och qvalmig luft, skulle det vara en ganska behöf¬
lig och välgörande vederqvickelse att åtminstone om sönda¬
gen kunna komma ut i Guds fria natur, och der i Skapa¬
rens största tempel prisa honom i hans verk. Säkerligen ginge
en sålunda använd dag icke alldeles förspilld, och funnes icke
ett sådant tillfälle till utflykt, blefve krogen för mången det
ställe, der han i sus och dus tillbringade sin söndagsefter¬
middag. Dessutom då nu lagar för sabbatens firande finnas
tillräckligt många och stränga, samt Rikets Ständer icke äro
några kronoåklagare, med skyldighet att tillse dessa lagars
efterlefnad, så synes mig, som kunde Utskottet icke komma
till annat resultat, än hvad det gjort i sitt förevaravde Betän¬
kande, som jag alltså bifaller.»
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län: »För den hän¬
delse, att de skulle segra, som i denna fråga önska restrik¬
tiva åtgärder, och återremiss i följd deraf ske, någonting
som vi dock icke skola hoppas, så skulle jag åtminstone önska,
att läsarepresterna hädanefter icke måtte lemnäs sa fria hän¬
der, att de må få locka andras tjenare från sitt arbete under
hvardagarna och sålunda göra intrång pä den rätt, som hus¬
520
Den i 4 Mais.
bonden, då han gifver tjenareo kost och lön, jemväl bör hafva
till dennas arbetskrafter. Jag nämner detta med anledning
deraf, att i min ort finnas en dylik läsareprest, som midt i
veckan häller föredrag flera dagar å rad inför ett ganska tal¬
rikt auditorium, hufvudsakligen bestående af enfaldigt och
beskedligt folk nr den tjenande klassen. Hvad nu särskildt
Presternas ifver för söndagens helighållande beträffar, tror jag,
att densamma låter i väsendtlig män lämpa sig efter omstän¬
digheterna, och om t. ex. under ett svårt bergningsår icke
någon fullgod tionde kan åstadkommas, med mindre en regn¬
fri söndagseftermiddag tages till hjelp, så tror jag, att den
Prest, Ilvars rätt härpå är beroende, om äfven för öfrigt en
stor ifrare för sabbatens helgd, utan betänkande låter sina
söndagsskrupler fara. Afven tror jag, att vi Riksdagsmän, litet
hvar, icke skulle draga i betänkande eller anse såsom någon
så synnerlig syrid, ifall vi, efter att en lördagsqväl ändtligen
hafva fått slut pä våra Riksdagsgöromål, redan påföljande
Söndag anträdde färden til! vara hcmoiter.»
En stor mängd af Ståndets Ledamöter och deribland
Gustaf Bolin och Adolf Fredriksson från Upsala, Garl Ca¬
sper Nettebladt från Stockholms, Gustaf Hultman frän Ne¬
rikes, Olof Olsson i Gersheden af Wermlands och Olof Sve¬
bilius från Gottlands Län instämde med Sköldberg.
Pehr Ostman frän Yester-Norrlands Län: »Jag har ej
begärt ordet för att söka inverka på den enås eller andras
öfvertygelse, utan endast för att i Protokollet få min tanka
antecknad. Jag vill icke bestrida, att ju motionärerne må¬
hända gått för långt i sina påståenden, men icke desto min¬
dre är jag af den meningen, att den ifrågasatta underdåniga
skrifvelsen, hvad beträffar Statens jernvägar och upphörande
å dem af den ölverklagade scindagstrafiken, icke skulle hafva
varit ur vägen. Man hade derigenom gifvit folket ett godt
föredöme, och dessutom, om vi närmare skärskåda saken,
torde skälet för Utskottets afslag mindre vara att söka i de
motiver, sorn i Betänkandet blifvit anförda, utan fastmer i
någon egennytta hos jernvägsintresset. Man är nemligen rädd
att, om man ginge förlustig jernvägarnas söndagsinkomster,
skulle dess anläggningar icke bära sig. Huruvida jernvägar¬
na komma att bära sig, eller icke, derom vill jag icke nu
yttra något omdöme, utan endast förklara, att jag anser sön-
dftgstrafikens upphörande härvid blifva utan inflytande, enär
denna trafik då komrne att fördelas på veckans öfriga dagar.
Med detta mitt yttrande har jag ej afsett att vinna någon
återremiss, utan jag ville endast, såsom jag nyss nämnde, för
min räkning hafva i Protokollet den mening förvarad, att
Den 14 Mars.
521
Utskottat, hvad Statens egna jernvägar beträffar, hade bort
fästa något mera afseende a motionärernas förslag.»
Med Östman förenade sig Johan Lönn från Jönköpings,
Johan Johansson från Kalmar, Johan Bergström, från Kop¬
parbergs, Pehr Anton Nyström från Vesterbottens och Carl
Iwarsson från Hallands Län.
Johan Petersson från Kronobergs Län: >• Jag har endast
skolat tillkännagifva, att jag förenar mig med dem, som talat
för bifall till Betänkandet.»
Vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län: »Jag
vill ej klandra Utskottets Betänkande, ehuru jag icke heller,
i likhet med en annan talare, finner något skäl att derför
hembära Utskottet någon synnerlig tacksamhet. Då allmänna
lagen i kap. 3, § 8 Missgernirigs-Balken redan innehåller det
stadgande, att man, vid bot såsom för sabbatsbrott icke ina
å söndagar och helgdagar företaga sig någon resa till lands
eller sjös i staden eller å landet, förr än gudstjensten är ändad,
så och då nu detta lagbud öfverträdes, synes det mig vara
ett ganska billigt anspråk å deras sida, som ifrågasätta att
uti en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att sä
vidt möjligt är jernvägsresorna inställdes under pågående guds¬
tjenst. Såsom saken förefaller mig är här ej fråga om något
tvång, utan blott att undanrödja ett bullrande hinder för den
husliga andakten och för gudstjensten i de kyrkor, som ligga
i jernvägens närhet. Man vet huru nyfikenheten loekar och
på en söndag, då allmänheten är ledig, skulle nog de flesta
lius i jernbanan.? granskap stå tomma på innevånare, hvilka,
i stället för att sysselsätta sig med Guds ords betraktelse,
gifva sig från hus och hem för att åskåda jernbanstågen.
Och nu för tiden, då man på jernväg reser 3 å 4 gånger så
fort och följaktligen endast behöfver spilla */*:del af den tid,
som förr åtgått, till samma resa, synes man åtminstone icke
hafva mera skäl att. använda sjelfva gudstjenst-tiden till resor,
än man hade, då 1734 års lag stiftades. Derföre skulle jag
vilja så till vida biträda motionärernas förslag, som jag skulle
önska, att Rikets Ständer i en underdånig skrifvelse anhölle
hos Kongl. Majit, att, såvidt möjligt vore, resorna å jernväg
upphörde under sjelfva gudstjensttiden.»
Sven Johansson från Elfsborgs och Johan Lekberg från
Nerikes Län voro af samma åsigt som v. Talmannen.
Anders Eriksson frän Elfsborgs Län: »Jag vill ej för¬
neka, att tvång i ett sådant fall som detta strider mot krist¬
lig anda, men om vi undantaga militära marcher äro ju i
öfrigt de resor, som företagas helt och hållet beroende af hvars
och ens fria vilja. Och hvad nu särskildt angår truppmar-
522
Deii 14 Mars.
cher, går det väl knappast an att för deni göra något sådant
undantag, som med den underdåniga skrifvelsen afses, ty om
t. ex. fienden infölle i landet, skulle hans framfart betydligt
underlättas deraf att våra egna krigare, om det gällde att
dertill använda en söndag, icke finge färdas pä jernvägarna,
ett stadgande, sorn, om det föreskrifves, i allt fall vid dylika
vådliga tillfällen icke komma att följas, och följaktligen en¬
dast skulle vålla öfverträdelser af den borgerliga lagen. I
öfrigt öro ju alla resor fria, jag har nemligen icke hört, att
någon, som å söndag nödgats företaga en angelägen resa, blif¬
vit derifrån hindrad eller i sin framfärd uppehållen, och icke
torde det löna mödan att särskildt i afseende å jernvägarna
härutinnan meddela något förbud, ty den, sorn icke fick resa
på jernväg, skulle då i stället resa pä landsvägen. Visserligen
vill jag icke motsätta mig en återremiss i afsigt att åstad¬
komma en underdånig skrifvelse, byggd på de grunder, som
finnas uttalade i Prosten Emanuelssons reservation och med
vederbörande i hvarje fall öppen leninad rätt att pröfva, om
ett sådant dröjsmål under helgedag utan skada kan ega rum.
Helst bifaller jag likväl Betänkandet i det skick, detsamma
befinn es.»
Nils Svensson från Blekinge Län: »Såsom Ledamot i
det Utskott, som i denna fråga afgifvit Betänkande, har jag
haft tillfälle höra mycket sägas både mot och med. Jag är
visserligen icke älskare af göromål på sabbaten, men icke
anser jag det vara rätt att hindra resande, det må nu vara
att de färdas på jernvägar eller ångbåtar. I följd af denna
åsigt har jag jemväl inom Utskottet tillhört pluralitetens me¬
ning och önskar, att Betänkandet måtte bifallas.»
Bosenberg: Många frågors handläggning har jag öfver-
varit här i Ståndet, men aldrig har jag hört någon, der be¬
greppen varit så på villovägar som i denna. Med undantag
af vice Talmannen, tror jag nästan, att en hvar Talare, som
uppträdt, ansett frågan gälla ny lags stiftande i förevarande
fall. Detta har dock aldrig varit motionärerna syfte, och att
vi för öfrigt på detta fält redan hafva tillräckligt många lag¬
bud, har Mengel i sitt anförande visat. Men detta hör nu
alls icke hit, utan frågan inskränker sig derhän, huruvida Sta¬
ten skall kunna ega rätt att anbefalla oss sådana förebafvan-
den, som innefatta lagöfverträdelser. Jag vill i sådant fall
särskildt nämna truppmarcher, krut- och salpeter-transposter,
sorn af vederbörande icke så sällan anbefallas på helgedagar,
då likväl allmänna lagen föYbjuder och med straff belägger
dylika bestyr, då de företagas på söndag. Denna inkonse¬
qvens synes mig allt för stor, för att längre kunna opåtaldt
Den 14 Murs.
523
fä fortfara och manget känsligt sinne lider af att nödgas full¬
göra sådana sina förmåns befallningar, de der innefatta lag¬
brott. Må enhvar få handla efter egen öfvertygelse och fram¬
för allt hafva sin gudstjenst fri, utan att deri störas af dylika
befallningar från dem, som makten hafva. Hvad särskildt angar
jernvägarna, så finnas, utom de frivilliga passagerarne jemväl
många personer, hvilka, då jernvägstågen äro i gång, icke
hafva något val mellan verksamhet och hvila, jag menar alla
de vid en jernväg anställda konduktörer, banvaktare, upp-
passare med flere. För alla dessa innefattar jernvägarnas be¬
gagnande om söndagarna ett nödtvunget sabbatsbrott, och då
så skall ske, söndag efter söndag, hindras hela denna stora
jernvägspersonal hela äret om att besöka Guds hus. Fordna
tider hade mycket godt att säga om Svenskens oskrymtade
Gudsfruktan och då vår störste Konung för religionens skull
och för våra Tyska trosförvandters samvetsfrihet drog i här¬
nad, egnade han och hela hans krigshär, knäböjande på Pom¬
merns strand, en undergifven bön åt. Den, af hvars välsignelse
hvarje menskligt företag främst beror. Men nya tider hafva
nya seder, och af åtskilligt, sorn man nu för tiden får spörja,
ser man tydligen, att Svenskarnes gudsfruktan går tillbaka.
Icke tycker jag annars, att en sådan skrifvelse, som den ifrå¬
gasatta och hvilken endast alser, att söndagen måtte återstäl¬
las i den helgd, som redan enligt lag densamma tillkommer,
men genom ett länge nog tolererad! oskick nu är på väg att
på förlorad, skulle åstadkomma ett så starkt motstånd, som
* .
nu visat sig. Om denna skrifvelse dessutom endast komrne
att omfatta söndagar, men icke öfriga helgdagar, vill det sy¬
nas mig som, hvad man då än begärt, man åtminstone icke
begärt för mycket.»
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: »Jag instäm¬
mer desto heldre med Losenberg, som jag anser att, då lag
tinnes, sorn med straff belägger söndagens ohelgande, bör åt¬
minstone icke Staten föregå med exemplet af ett lagbrott.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Afven jag
är en ifrig vän af sabbatens helighållande och jag instäm¬
mer med vice Talmannen, och yrkar alltså en återremiss, i
ändamål att vinna en revision af de lagar, som nu meddela
föreskrifter i förevarande ämne. Hvad åter angår tågande
trupper, tror jag att deras marcher icke böra sättas i jemfö¬
relse med jernvägstrafiken, utan må vi desto heldre öfverlem¬
na åt vederbörande att derom fritt förfoga, alldenstund in-
qvarleringsbesväret, redan förut tillräckligt betungande, skulle
blifva ännu mera kännbart, 0111 trupperna måste ligga stilla
öfver helgdagarna.»
521
Den / i AI ars.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Inom Utskottet
bar jag biträdt pluralitetens mening pä skäl, som härledt sig
uteslutande från min öfvertygelse. Om man, såsom någon
synes hafva önskat, skulle i denna fråga gå en medelväg och
modifiera förslaget derhän, att jernvägståg icke borde vara
tillåtna under sjelfva gudstjensttimmarne, men väl före och
efter gudstjensten, hvad skulle val deraf blifva följden. Jo,
passagerarne, som sålunda vid gudstjenstens början måste
stanna på halfva vägen, ville rimligtvis icke under ett par
timmars tid sitta stilla i sina vagnar och tåligt afbida tågets
fortsättande, utan togo sig under tiden före hvarjehanda för¬
ströelser och skulle då snarare gifva den omkringliggande
ortens innevånare exempel af oordentligheter, än hvad nu kan
vara händelsen, då jernbantåget i största ordning och utan
uppehåll fortsätter sin väg, till dess en hvar passagerare nått
den station, som utgjorde föremålet för hans resa. Heldre än
en sådan till intet tjenande medelväg biträder jag då deras
mening, som vilja helt och hållet förbjuda jernvägsresor under
Söndagarne. Hvad beträffar det klander, som Utskottet af
den motsatta meningens förfäktare fått uppbära derföre, att
Utskottet icke ansett sig böra tillstyrka, den af motionärerne
föreslagna underdåniga skrifvelsen, så vill jag, såsom tillhö¬
rande Utskottets pluralitet, endast förklara, det jag för min
del ansett de i detta amne befintliga stadganden vara förål¬
drade, hvilket fiir mig utgjort tillräckligt skäl att icke tillstyrka
deras tillämpande. Bättre hade dä varit, om motionärerne på¬
yrkat en revision af hithörande stadgande. Dessutom före¬
faller det mig besynnerligt, att motionärerne så uteslutande
och företrädesvis egnut sin uppmärksamhet åt de på Sönda¬
garne förekommande jernvägs- och ångbåtsfärder. Enligt min
mening finnas nemligen många andra bestyr, som icke borde
vara tillåtna om Söndagarne, ifall jernvägs- och ängbåtsresor
hädanefter skola vara förbjuden. Jag vill nämna t. ex. ved¬
huggare och vedsågare pä Stockholms gator. Deras arbete
är säkerligen icke af den utomordentliga vigt, att ju icke
dermed kunde uppskjutas under helgdagarne, äfvensom denna
sysselsättning är tillräckligt bullrande för att störa andra per¬
soners andakt, men mot dessa och de flera slags arbeten af
dylik beskaffenhet, som här kunde vara att anföra, har man
icke haft något att erinra. Enligt min åsigt är motionärernas
förslog fullkomligt opraktiskt, och skulle, om det antoges, göra
det onda sämre och icke bättre. Sådana förslag kan jag der¬
före icke biträda, hvaremot frågan om en revision af de i
ämnet gällande författningar, ifall en sådan r äcktes, skulle af
mig med nöje biträdas.»
Den 14 Mars.
525
Uhr: »Rosenberg yttrade nyss, att vice Talmannen var
den enda, som rätt uppfattat motionärernas förslag och följ¬
aktligen jemväl den enda, soin i sitt föredrag hållit sig vid
ämnet. Om jag icke allt för mycket missminner mig, gick
vice Talmannens förslag derpå ut, att Rikets Ständer måtte
hos Kongl. Maj:t anhålla, att, sä vidt möjligt vore, Kongl.
Maj:t ville, tillse att sabbatens helgd iakttoges, så att densam¬
ma, af de anledningar motionerna omförmäla, icke måtte blifva
störd. Men då vi nu hafva en lag, som stadgar böter för
sabbatsbrott, förefaller mig en dylik underdånig anhållan, hvil¬
ken alltså skulle gå derpå ut, att en gällande lag måtte »så
vidt möjligt vöre» tillämpas, vara i hög grad olämpligt, ty då
en lag finnes, hade jag föreställt mig, att den borde gälla för
allu fall och utan alla konsiderationer, och icke, såsom här
nu blifvit föreslaget, endast så vidt möjligt vore. Detta: »så
vidt möjligt vore» skulle bättre än något annat ådagalägga,
att man bär kämpade för bibehållandet af ett lagstadgande,
som icke vidare hade förmåga att bibehålla sig sjelf, och en
sådan skrifvelse skulle jag aldrig vilja biträda Den talare,
som näst före mig hade ordet, har ganska riktigt förespeglat,
hvad som skulle blifva följden, om ett jernbanståg, som på
Söndagsmorgonen börjat sin färd, skulle nödgas afbryta sin
resa och stanna på halfva vägen, då gudstjensten instundade.
Deraf skulle uppstå alldeles samma verkan, som då för ett
eller annat år sedan på en Söndag ett under march varande
Norrländskt regemente, för att vara laglydigt, vid tiden för
gudstjensteos början gjorde halt vid en kyrka. Följden häraf blef
den, att kyrkan blef torn, alldenstund det mera roade för¬
samlingens innevånare att taga soldaterna och deras unifor¬
mer och gevär i betraktande, än att. afhöra predikan, hvilket
uter föranledde befälhafvaren att omkring kl. 11 på Söndags¬
förmiddagen gifva truppen uppbrottsordres. Härutinnan be¬
gick Chefen tvifvelsutan ett lagbrott, men säkerligen tycker
mången med mig, att han handlade rätt, då han såg att rege¬
mentets aflägsnande var nödigt, för att någon gudstjenst skulle
komma att ega rum.»
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »Jag skall icke för¬
länga diskussionen och jag åtnöjer mig derföre att instämma
med Uhr.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Af den här¬
städes hållna långa diskussion har jag icke kunnat bringas
på andra tankar, än dem jag ursprungligen i denna fråga
hyste. Hvad beträffar den ifrågasatta underdåniga skrifvelsen,
förenar jag mig i de af Uhr framställde anmärkningar mot
526
Dea 14 Mars.
eii sådan skrifvelse» lämplighet, och tillhör jag alltså antalet
af dem, som bifalla Betänkandet.
Olof Lagergren från Gottlands» Län: »Jagårtillkänna¬
gifva, att jag desto heldre bifaller detta Betänkande, som jag
finnér, att ej mindre molionärerne än åtskilliga af detta Stånds
Ledamöter utgått från den åsigten, att det borde vara förbjudet
för våra tjenare och vårt arbetsfolk alt pä den enda för dem
lediga dag hafva någon förströelse. För öfrigt är jag af den
meningen, att det må vara en hvar obetaget att på Sönda¬
gen antingen bevista gudstjenst,en, om han det vill, eller före¬
taga en loflig resa, om han så åstundar, och att Utskottet i
detta hänseende icke gått motionärernas önskningar till mötes,
vill jag desto mindre klandra, som jag härutinnan är af full¬
komligt samma åsigt som Utskottet.»
Rosenberg: »Icke för att förlänga diskussionen har jag
återigen begärt ordet. Men af den hållning öfverläggningen
antagit, vill det nästan synas, som om min anmärkning, att
att Utskottet icke gjort sig reda för Friherre Posses motion,
träffat på något ömt ställe. Att så skett, må vara ledsamt,
men jag kan icke hjelpa det, ty om man å ena sidan jem-
för motionen och, å den andra Utskottets yttrande, så fram¬
står af denna jemförelse klart och jag upprepar det ännu en
gång, att det sednare icke utgör något svar å den förra.
Länge torde vi också få vänta, innan den förbättrade religions¬
undervisning, hvarpå Utskottet baserar sitt yttrande, kan verka
derhän, att truppers sammandragande, beväringsmanskaps upp¬
budande med flere dylika icke på någon förbättrad religions¬
undervisning, utan pä vederbörandes arrangementer helt och
hållet beroende företeelser hädanefter skola upphöra att störa
Söndagens stilla betraktelser. Den blifvande utgången af denna
fråga inom detta Stånd tror jag mig redan känna, men om
jag ingenting kunnat vinna för min åsigt, skall jag dock vara
nöjd med det tillfälle, som lernnats mig att få säga min me¬
ning i en sak, som mången kanske anser betydelselös, men
jag för min del finnér vara ganska vigtig.»
Nils Petersson från Kalmar Län: »Jag får endast till¬
kännagifva, att jag förenar mig deni, sorn önska återremiss.»
Diskussionen förklarades slutad. Talmannens proposition
på bifall till Utskottets ifrågavarande Betänkande besvarades
med blandade ja och nej; i anledning hvaraf och då votering
begärdes, följande voterings-propositinn uppsattes, justerades
och anslogs:
Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkande, N:o 38, röstar
Den 14 Murs.
527
Ja:
Di'ti lief, ej vill, röstar
NeJ:
Vinnei Nej, då har Ståndet till Utskottet återremitterat
ifrågavarande Betänkande med dervid gjorda anmärkningar.
Vid härefter i vanlig ordning verkställd votering utfollo
rösterna med 55 ja mot 31 nej; och var alltså förevarande
Betänkande af Ståndet bifallet.
Mot detta beslut anmäldes reservationer af Josef Smed~
berg och Johannes Andersson från Elfsborgs Län.
§ 3.
Vid förnyad föredragning af Bevillnings- samt Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottets på bordet hvilande Betän¬
kande, N:o 1, i anledning af väckta motioner, angående för¬
ändring i åtskilliga delar af nu gällande Stadganden, rörande
nederlags- och transitorätf, uppstod diskussion, derunder sig
yttrade:
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Då för någon tid
sedan Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 14, i anledning
af väckta motioner, angående upphörande af nederlagsrätt för
bränvin och sprit förevar till behandling inom detta Stånd,
funno vi i detta Betänkande såsom skäl för nederlagsrättens
borttagande den omständigheten företrädesvis framhållen, att
den omåttliga konsumtionen af bränvin skulle i väsendtlig mån
minskas, ifall det icke längre såsom hittills blefve importö-
rerne lofgifvet att, vid inträffad prisstegring å det inhemska
fabrikatet, åter nedtrycka priset genom att låta den på ne¬
derlag befintliga varan derifrån lossas och utgå i marknaden.
Hvad man sålunda sagt om bränvin och sprit gäller, såvidt
jag kan finna, med samma skäl om viner, de der jemväl icke
äro annat än ett berusningsmedel, hvars konsumerande alltså,
dä man tager superiet till utgångspunkt för klagomålen, bör
1 möjligaste måtto inskränkas, ty det faller sig väl klart att,
om man endast mot ett slag af starka drycker vidtager så¬
dana åtgärder, hvarom här är fråga, så minskas icke konsum¬
tionen, utan öfverflyttos allenast frän ena slagets spirituosa
till det andra. Af sådan anledning och dä jag icke kan finna
något skäl att uppmuntra till förbrukning af utländska viner,
på samma gång man pä allt sätt vill göra vår inhemska brän-
vinstillverkning omöjlig och dess afsättning inskränkt, yrkar
jag, att detta Betänkande i ändamål af nederlagsrättens upp¬
hörande jemväl för viner måtte återremitteras.»
Med Erik Ersson instämde Endk Magnus Falk från Ska¬
raborgs, Johan Öström från Vestmanlands, Carl Ggustaf Ce-
Den i 4 Marx.
derskog från Östergöthlands, Anders Söderholtz från Söder¬
manlands, Liss Lars Olsson frän Kopparbergs, Johan Lek¬
berg från Nerikes, Olof Pehrsson från Gefleborgs, Olof Lind¬
ström från Vesterbottens och Anders Gudmundsson från
Hallands Län m. fl. Ståndets Ledamöter.
Anders Wilhelm Uhr från Nerikes Län: »Redan förra
gången, då fråga var om upphörande af nederlagsrätten för
bränvin och genever, yttrade jag, att vi lefde i tutingarnes
tidehvarf, och härpå har nu Utskottet gifvit bekräftelse, dä
konjak, arra k och romm icke blifvit inbegripna under samma
Kategori som vårt Svenska bränvin. Vid samma tillfälle ytt¬
rades jemväl någon undran, hvart de motioner tagit vägen,
sorn inom detta Stånd blifvit väckta af Nyqvist och Jöns Pehrsson,
och hvilka motioner afsågo upphörande af nederlagsrätten ic¬
ke allenast flir bränvin och genever, utan jemväl för nyss¬
nämnde öfrige frenne slag af spirituosa. På dessa motioner
hafva vi nu visserligen fått ett svar, men till den grad knapp¬
händigt och föga motiveradt, att jag anser mig böra påyrka
en återremiss. »
Lars Ersson från Södermanlands Län: »Då Utskottet
säger att Nyqvists och Jöns Pehrssons motioner böra anses
hafva förfallit, sedan Rikets Ständer bifallit Bevillnings-Ut-
skottets Betänkande, N:o 14, har jag för min del fattat, detta
yttrande så, som skulle nederlagsrätten jemväl för konjak,
arrak och romm hafva upphört, och grundar denna min upp¬
fattning, derpå, att i Tulltaxan dessa spirituosa icke blifvit un¬
der särskilde rubriker utförde, utan hänvisning i afseende å
deni lemnade till artiklarne bränvin och sprit, hvaraf åter vill
synas tydligt, att tullförfattningarne mellan dessa särskilda slag
af starka drycker icke göra någon skillnad, och då nu, så¬
som vi veta, nederlagsrätten för bränvin ansetts böra upphöra,
så skulle den jemväl för de öfriga nu nämnda slagen af spi¬
rituosa komma att upphöra.»
Talmannen erinrade härvid, att detta Lars Erssons anta¬
gande icke öfverensstämde med, hvad Bevillnings-Utskottet
yttrat i dess ofvan åberopade Betänkande, N:o 14, ur hvilket
Betänkande Sekreteraren med anledning häraf uppläste föl¬
jande :
»I sin underdåniga skrifvelse den 2 December 1857 hafva
Rikets Ständer redan, beträffande kreditupplaget för den tid
detsamma kunde komma att fortfara, uttalat den mening, att
bränvin icke borde upptagas bland de artiklar, hvilkas inför¬
sel underlättas genom anstånd med tullafgiftens erläggande,
men att härvid afsetts endast vanligt sädesbränvin visar sig
deraf, att den vid nämnde skrifvelse bilagda tariff för kredit¬
Dan ! i Mars.
529
upplaget och transitafgjft^n uttryckligen upptager de specifika
arterna geuever, konjak, romm och arrak. Att från upplags-
rätt utesluta de 3 sistnämnda slagen vore ock, i Utskottets
tanka, desto olämpligare, sorn de utgöra’ hufvudsakliga före¬
mål för verldshandeln, till hvars förmånliga bedrifvande efter
olika konjunktursförhållanden erfordras, att varan från allmän
nederlags-inrättning, der sådan finnes, mä kunna förtullas eller
åter utföras. En sådan rättighet för dessa 3 artiklar har äf¬
ven i Sverige, så länge nederlag i detta land funnits och
följaktligen långt, innan förbudet mot sädesbrånvius införande
upplnifdes, egt rum och varit begagnad. Om denna neder¬
lagsrätt för arrak, konjak och romm skulle upphöra, blefve
deraf sannolikt en följd, att dessa varor icke vidare kunde
omedelbart från de aflägsna, främmande produktions-orterna
införas, utan måste hennäs från närgränsande länders neder¬
lag, dervid man säkerligen hade att befara enahanda benä¬
genhet tiil smuggling, som nu är att öfverklaga med hänsigt
till sädesbränvin.»
Lars Ersson fortsatte härefter: » Dä jag, af hvad Sekre¬
teraren nu uppläst, finner, att jag misstagit mig i min förmo¬
dan, att nederlagsrätten jemväl för konjak, arrak och romm
vore afsedd att upphöra, förenar jag mig i den af Erik Ersson
och Uhr begärda återremiss.»
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Såsom motionär
i ämnet skulle jag önskat, att Utskottet hade kommit till ett
annat resultat, eller åtminstone gifvit bättre skäl för sin me¬
ning, än som nu skett, då Utskottet i sitt Betänkande säger,
att hvad jag- i min motion föreslagit oro nederlagrättens upp-
häfvande äfven för viner och kaffe, »sannolikt» skulle lägga
hinder i viigen för varornas införande omedelbart från pro¬
duktionsorten. Detta sätt att argumentera med sannolikheter,
kan jag för min del icke gilla, utan skulle önska, att, derest
mitt förslag skall förkastas, sådant måtte ske på bättre grun¬
der och med en mera öfvertygande bevisning. Dessutom kan
jag icke godkänna det resonnement, som i afseende å neder¬
lagsrättens bibehållande för konjak, arrak och romm före¬
kommer i Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 14, och på
hvilket, här nyss upplästa, resonnement det Sammansatta Ut¬
skottet grundat sin i förevarande Betänkandes första moment
gjorda hemställan, att de motioner, som af Jöns Pehrsson och
inig blifvit väckta, angående nederlagsrättens upphörande för
nyssnämnde 3:ne slag af spirituosa, må anses hafva förfallit.
Jag tycker nemligen, att Utskottet genom de skäl, som blifvit
anförde mot nederlagsrättens upphörande, ådagalagt en större
Bondc-Sl:s Prot. vid 1839 — 60 årens Riksdag. IV. 34
530
D'-/i /4 Mars.
ömhet om handelns intresse och befrämjandet af dess förde¬
lar, än sorn med hela landets välfärd later sig rätt förena,
och derföre skulle äfven jag önska, att Betänkandets tvänne
första momenter blefve återremitterade och Utskottet sålunda
satt i tillfälle att något bättre betänka sig samt att. se saken
icke ensamt från köpmannens, utan från den stora allmänhe¬
tens synpunkt. Ehuru Erik Ersson i sitt yrkande om åter-
remiss endast nämnt artikeln viner, tror jag mig dock kunna
antaga, att han biträder en sådan återrtmiss, som utom nämnde
slag jemväl afses konjak, arrak och romm.»
Jöns Pehrsson från Blekinge Län: »Afven jag ogillar
på det högsta Utskottets sätt att gä till väga vid motioners
besvarande. I stället för att, såsom Grundlagen säger, utreda
de ämnen, deri motioner blifvit väckta, tjenar Utskottets för¬
faringssätt snarare att förvilla, och den här förelupna diskus¬
sionen visar bäst, hurusom en ledamot af Ståndet helt för¬
låtligt tagit miste, då han trott, att Utskottets hänvisning till
Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 14, innefattade ett bifall
och icke, såsom vi nu finna, ett afslag till de af Kyqvist och
mig väckta motionerna. Genom berörda Betänkande torde
jemväl, sedan detsamma vunnit Ständernas bifall, vara
så ställdt, att.en återremiss nu tjenar till intet: men härmed
må nu gå huru som helst, så vill jag dock med tillkänna-
gifvande, att jag icke kan godkänna detta Utskottets sätt att
afspisa i grundlagsenlig ordning väckta motioner, biträda deras
mening, som önska Betänkandets tvänne första momenter åter¬
remitterade.»
Johan Lönn från Jönköpings, Sven Rosenberg fran Chri¬
stianstads samt Sven Haraldsson och Anders Trulsson från
Blekinge Län instämde med Jöns Pehrsson.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Ehvad verkan
nu än må blifva af en återremiss, så påyrkar jag dock en
sådan i afseende å frågan om nederlagsrättens upphörande
lör konjak, arrack och romm, ty då. man i Utskottets af¬
delning för bränvinsfrågans behandling såsom ett kardinalskäl
alltid talat om 113'kterheten och för densammas vinnande sökt
i möjligaste måtto försvåra tillverkandet af bränvin, så fördrar
jag, att Utskottet i konseqvens härmed, och så länge det är
ett faktum, att man kan taga sig ett rus af konjak, arrak
eller romm lika väl som af bränvin, jemväl måtte med samma
stränghet förfara, rörande dessa utländska spritdrycker, och följ¬
aktligen när man np föreslagit nederlagsrättens upphörande
för bränvinet, äfvenledes vidtaga samma åtgärd i afseende å
öfriga rusgifvande drycker. Af sådan anledning och för att
vinna rättvisa härutinnan yrkar jag återremiss.»
Den /4 Mars.
531
Anders Jonsson Arån Wermlands och Olof Lagergren
från Gottlands Län förenade sig med Nils Svensson.
Jöns Månsson frän Christianstads Län, skriftligen:
»Det är visserligen beklagligt, att Rikets Ständer, på sätt
i detta Betänkande yttras, lemnat bifall till Bevillnings-Utskot-
tets Betänkande, N:o 14, rörande nederlagsrätt för bränvin
och sprit, och flera än jag hafva med nämnda bifall varit illa
belåtna, men lika beklagligt är, att Utskottet vid afstyrkande
af Stånds-Brodren Nyqvists motion om nederlagsrättens upp¬
hörande för konjak, arrak och romm samt viner och kaffe,
icke kunnat för detta afstyrkande anföra något bättre skäl,
än det hinder, sorn härigenom skulle uppstå för varornas in¬
förande omedelbart från produktionsorten till skada för vår
Svenska handel, eller med andra ord: sannolikheten af varans
fördyrande. Men ett sådant resultat vore väl snarare att glädja
sig åt, ty med häpnad se vi nu, huru fullproppade alla våra
handelsbodar äro med utländska varor af alla slag och der¬
ibland ganska betydliga qvantiteter af vin, kaffe, the, romm,
arrak, konjak och genever. Det är i betalning för dylika
dels onyttiga, dels rent af skadliga import-artiklar, som vår
metalliska kassa utströmmat från banken. I följd af denna oer¬
hörda import har Sverige nu behof af penningarnas upplånande
och samma import är jemväl skulden dertill, att Sverige miss¬
krediteras i utlandet såsom varande en, snart sagdt i bankrutt¬
tillstånd befintlig Stat. Om således genom varans fördy¬
rande denna import af öfverflöds-avtiklar kunde något minskas,
borde sådant, enligt mitt sätt att se saken, hafva för Utskot¬
tet varit ett skäl till bifall, men icke till afslag å Nyqvists
motion, och för vinnande af ett sådant resultat yrkar jag, att
Betänkandet måtte återremitteras, och ingen nederlagsrätt be¬
viljas åt de städer och köpingar, som icke i närvarande stund
hafva dertill rättighet, för andra utländska varor än salt, spann¬
mål, hampa och fisk.»
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Det Betänkande, som
utgör grunden för det ifrågavarande och som af sådan anled¬
ning nu jemväl åberopas, är afgifvet af Bevillning-Utskottet,
under det att den fråga, vi nu handlägga, förehafts af Sam¬
mansatt Bevillnings- och Ekonomi-Utskott och på en afdel¬
ning, der icke någon af Bonde-Ståndets Ledamöter mer än
jag vid frågans behandling varit tjenstgörande. Hvad beträffar
nederlagsrättens upphörande för konjak, arrak och sprit, fruktar
jag att, genom bifall till Bevillnings-Ulskottets Betänkande,
N:o 14, är denna fråga, för såvidt på Rikets Ständer beror,
redan afgjord. För importen af kaffe åter, såsom numera
varande, snart sagdt, en nödvändighetsvara öfver bela landet,
532
Den 44 Mars.
torde icke böra läggas något särskildt hinder genom neder-
lagsrättens borttagande, hvaremot i fråga om viner jag biträder
den af Erik Ersson påyrkade återremiss.»
Carl Iwarsson från Hallands Län: »Det har redan ge¬
nom den föregående diskussionen blifvit upplyst, att Bevill-
nings-Utskottets Betänkande, N:o 14, icke afsåg borttagandet
af någon annan nederlagsrätt än den för bränvin och genever,
hvadan den hemställan, som sammansatta Bevilinings- och
Ekonomi-Utskot.tet med hänvisning till nyssnämnde Betänkande
nu gjort och deri Utskottet tillstyrkt, att de af Nyqvist och
Jöns Pehrsson väckta motioner om nederlagsrättens upphö¬
rande jemväl för konjak, arrak och romm måtte förfalla, icke
låter sig annorlunda förstå, än att nederlagsrätten för de 3
sistnämnde slagen fortfarande skulle ega bestånd. Följaktligen
och då. Betänkandet, N:o 14, redan blifvit af Rikets Ständer
bifallet, tror jag, att med en återremiss icke vidare något står
att härutinnan vinna, dock skall jag icke motsätta mig denna
mening, enär densamma synes delas af Ståndets flesta Leda¬
möter. Ett annat sätt att hjelpa saken vore eljest, enligt min
åsigt, att pålägga alla utländska starka drycker en högre tull.
Derigenom skulle kunna erhållas ungefärligen enahanda resul¬
tat, men om Ståndet sådant oaktadt anser en återremiss
lämpligare, vill jag jemväl härutinnan förena mig.»
Johan Bergström från Kopparbergs Län: »Jag kan ej
gilla det sätt, hvarpå Utskottet i denna sak gatt tillväga I
Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 14, var nemligen aldrig
fråga om Nyqvists och Jöns Pehrssons motioner, men icke
desto mindre sägas nu dessa motioner hafva förfallit på grund
af de yttranden, som i nämnde Betänkande förekommit. Detta
förfarande bör icke af någon kunna godkännas, och med ti 11—
kännagifvande, att jag icke tillhörden afdelning inom Utskot¬
tet, som behandlat denna fråga, biträder jag den återremiss,
som af flere föregående talare blifvit yrkad.»
Erik Ersson: »Sedan jag sist hade ordet, har jag va¬
rit i tillfälle att taga närmare kännedom af Bevillnings-Ut-
skottets, för någon tid sedan härstädes handlagda Betänkande,
N:o 14, och jag har dervid funnit, att de tvänne motioner,
hvarom nu fråga är och dem Utskottet vill anse hafva för¬
fallit, icke blifvit uti berörde Betänkande besvarade, hvadan
jag finner mig föranlåten att utsträcka den af mig, endast
med afseende å viner, förut yrkade återremiss jemväl till kon¬
jak, arrak och romm. Jag minnes nu mycket val, att, då jag
vid behandlingen af Betänkandet, N:o 14, begärde återremiss
för att få Nyqvists och Jöns Pehrssons ifrågavarande motio¬
ner behandlade i sammanhang med de öfrige motioner, som
Den 14 Marx.
533
blifvit väckta angående nederlagsrättens upphörande för ut¬
ländska spirituosa, erhöll jag riet sVar, att dessa motioner
skulle komina att i ett särskildt Betänkande behandlas. Yi hafva
nu sett huru dermed har gatt och huruledes dessa motioner helt
enkelt afspisas med den förklaringen, att Utskottet anser dem
hafva förfallit, sedan Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 14,
blifvit af Rikets Ständer godkändt. Ett sådant sätt att hand¬
lägga i grundlagsenlig ordning väckta motioner kan jag icke
gilla och jag yrkar alltså återremiss af de 2:ne första punkterna
i detta Utlåtande, icke allenast i fråga om Utskottets yttrande,
angående nederlagsrätten för viner, utan jemväl för konjak,
arrak och romm.»
Jöns Pehrsson: Med åberopande af hvad jag förut an¬
fört, har jag endast skolat tillägga, att jag lika med Erik
Ersson anser Utskottets sätt att gå. tillväga icke vara öfver¬
ensstämmande med Grundlagen. Ty att besvara motioner på
detta sätt, är detsamma sorn afl lenina dem obesvarade. Jag
förnyar derföre mitt förut framställda yrkande om återremiss.»
Johan Petersson från Kronobergs Län förenade sig med
.Jöns Pehrsson.
Nyqvist: »Det är egentligen med anledning af Carl Iwars-
sons yttrande, sorn jag ånyo uppträder. Jag kan nemligen
icke dela. denne talares åsigt derom, att en högre tull skulle
åstadkomma samma verkan som ett upphörande af nederlags¬
rätten. Hvad förhöjda tullar verka, det visar oss lurendreje-
riet, och ökade lagbrott skulle blifva närmaste följden af ökade
tullsatser. Jag vidhåller således min åsigt om nyttan af ne-
derlagsrättens upphörande för såväl viner som konjak, arrak
och romil), och jag fortsätter alltså mitt yrkande om återre¬
miss af Betänkandets tvänne första punkter.»
Carl Iwarsson: »Ehuru jag icke kan af Nyqvists ytt¬
rande finna mig vederlagd i mitt påstående, att genom högre
tull skulle vinnas samma resultat som genom nederiagsrättens
upphörande, nemligen en förminskad konsumtion af utländska
spirituosa, så vill jag likväl icke motsätta mig den inom Stån¬
det allmänt yttrade meningen, att Betänkandet i dess tvänne
första momenter bör återremitteras.»
Öf verläitgningeh var slutad. Talmannens framställda pro¬
position på bifall till, hvad Utskottet med anledning af Ny¬
qvist och Jöns Pehrssons motioner i de tvänne första mo-
menterna af ifrågavarande Betänkande yttrat och hemställt,
besvarades med nej, hvarefter dessa tvänne momenter af Be¬
tänkandet. återremitterades till Utskottet, som jemväl borde
erhålla del af den i ämnet hållna diskussionen.
j34
Den 14 Mars.
De af Utskottet i detta Betänkandes öfriga inomenter
gjorda hemställanden blefvo af Ståndet bifallna.
§ 4.
Då nu ånyo föredrogs Bevillnings- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets den 7 dennes bordlagda Be¬
tänkande, N:o 2, i anledning af väckta motioner om vissa än¬
dringar i seglations-ordningen, yttrade
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »För mången,
som icke har begrepp om de svårigheter med hvilka vårt
skärgårdsfolk har att kämpa, kan det kanske synas, som om
de i detta ämne väckta motioner icke just ega något allmänt
och högre värde, men en hvar, sorn i likhet med mig erfarit
de svårigheter nuvarande seglations-författningar medföra, torde
tvärtom erkänna, att dessa motioner äro af ganska vigtig be¬
skaffenhet och, dä jag sjelf är en af motionärerne, begagnar
jag detta tillfälle att förklara, det Rikets Ständers tid och upp¬
märksamhet ofta tages i anspråk för ämnen af vida mera un¬
derordnad vigt, och den fråga, sorn nyss var föremål för en
så liflig diskussion, och som slutligen lilef af Ståndet återre¬
mitterad, var icke vigtigare än denna. Mina anmärkningar
äro egentligen riktade mot den punkt i Utskottets Betänkande,
deri Utskottet hemställt, att någon åtgärd icke måtte vidtagas
med anledning af min motion om rättighet för tullkamrarne i
Dalarö, Furusund och Sandhamn att inklarera från utrikes ort
kommande fartyg, äfvensom mot sista punkten, deri Utskottet
ansett ett af Paul Hedström väckt förslag, att landthäm-
nar, der särskild tullbevakning finnes anställd, må medgifvas
rättighet till direkt utklarering af fartyg med laster till utri¬
kes ort, icke böra till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda.
Utskottets motivering grundar sig i afseende å dessa tvänne
punkter på sådana upplysningar, som lemnats af Tulltjenste-
männen, från hvilkas sida det är tydligt, att ifrågavarande för¬
slag skulle röna ett hårdnackadt motstånd. På tidens vin¬
nande beror dock för den sjöfarande allt, och den vinst, som
skulle uppstå, derest icke skepparen onödigtvis plågades med
en mängd af tullförfattningarne påbjudna omvägar och forma¬
liteter, går nu helt och hållet förlorad. Genom sådana konst¬
gjorda hinder ligger sjöfarten nedtryckt och detta yrkes id¬
kare kunna endast med största svårighet draga sig fram. Der¬
före böra dessa hinder desto heldre borttagas, som de inga¬
lunda äro af nödvändigheten påkallade. För dem, 90m göra
längre sjöresor utom Europa, kan måhända den ifrågasatta
förändringen anses af mindre vigt, men för alla dem, som en¬
dast beresa de närmast belägna farvattnen med destination, t.
Den 14 Mars.
535
ex. på Ryssland, Preussen och England, falla sig de nu gäl¬
lande föreskrifterna om fartygs ut- och inklarering desto mera
besvärliga och kostsamma, i den niån desse göra »kortare» och
följaktligen jemväl »flere» resor under hvarje års seglationstid.
Jag har under en läng tid hunnit förvärfva mig icke så liten
erfarenhet i detta ämne och jag kan icke inse något enda
giltigt skäl, hvarföre icke man, då tullbevakning finnes, skulle
kunna få på samma ställe erlägga de stadgade afgifterna. Der¬
emot skulle jag för en motsatt åsigt kunna uppräkna en hel
mängd skäl, och deribland förnämligast de långa, tids¬
ödande omvägar af 10, 12 å 15 mil, sorn skepparen under
nuvarande förhållande endast för ut- och inklareringeus skull
är nödsakad företaga, men jag vill ej härmed trötta Stån¬
dets tid, likasom jag icke vill påyrka en återremiss, den der
annars här vore på sitt rätta ställe. Hvad särskildt Hedströms
förslag angår, har Utskottet ansett sig bojia afstyrka all åtgärd
i afseende derå, på den grund att General-Tullstyrelsen redan
afgifvit underdånigt utlåtande i samma syftning. Mig synes
detta förhållande bort för Utskottet hafva varit ett ytterligare
skäl att hos Rikets Ständer förorda Hedströms förslag, och
Regeringen hade dä jemväl af Ständernas uttalade önskan
kunnat hafva ett stöd för sitt blifvande beslut. Nu återigen
har Utskottet förfarit på ett alldeles motsatt och oriktigt sätt,
ty riktigt kan det väl icke vara att på sätt, nu skett, låta alla möj¬
liga hinder och svårigheter qvarstå för en näring, som gör
landet en så väsendtlig nytta, och som derföre borde upprätt¬
hållas, men icke förtryckas. Ehuru mycket mera kunde här¬
om vara att säga. vill jag dock hoppas, att, hvad jag nu an¬
fört, skall vara tillräckligt för att hos Ståndet utverka, att detta
Betänkande måtte med ogillande läggas till handlingarne.
Ett sådant beslut skulle måhända göra möjligt, att man på
enskild väg kunde vinna, hvad som motionsvis icke stått att
erhålla.»
Häri hördes flere af Ståndets Ledamöter instämma.
Nils Olsson frän Malmöhus Län: »Då af General-Tull¬
styrelsen de ändringar redan äro föreslagna, som ansetts böra
ega rum i gällande Seglations-ordning, och denna fråga alltså
för närvarande är pä Kongl. Maj:ts nådiga pröfning beroende,
torde de ifrågavarande motionerne icke höra till någon Rikets
Ständers åtgärd föranleda. Jag bifaller alltså Betänkandet
äfven i den punkt, som alser det af Matts Pehrsson väckta
förslaget.»
Pehr Östman från Vester-Norrlands Län: »För min del
anser jag, att Matts Pehrsson gifvit ganska goda skäl för sin
motion, men då han sjelf icke ifrågasatt återremiss och en
530
Den 44 Mars.
sådan jemväl torde vara ändamålslös, vill jag inskränka mitt
påstående derhän att i likhet med Matts Pehrsson yrka att
Betänkandets 2:ne sista momenter måtte med ogillande läg¬
gas till handlingarna.»
Härefter blefvo, sedan öfverläggningen förklarats slutad,
Betänkandets 1, 2 och 3 momenter bifallna; hvaremot Stån¬
det med ogillande af, hvad Utskotttet yttrat i punkterna 4 och 5,
lade Betänkandet i dessa delar till handlingarna.
§ 5-
Ståts-Utskottets i sist hållna Plenum bordlagda Betänkande,
N:r 75, i anledning af väckt fråga om anslags beviljande åt
Adjunkten Magister O. Torell för en vetenskaplig resa till
Norra Ishafvet, biet, vid nu förnyad föredragning, af Ståndet
bifallet.
§ 6.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkande,
N:o 37, äfvensom Banko-Utskottets Memorial, N:o 18, hvilka
sedan sista plenum h vi lat på Ståndets bord, blefvo, uppå derom
gjord begäran, för andra gången bordlagde.
§ 7.
Till bordläggning första gången anmäldes Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottett Betänkande, N:ris 41—43, samt
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.
§ 8-
Föredrogs och lades till handlingarne Expeditions-Utskot-
tets Memorial. N:o 6, i anledning af återremiss å skrifvelse-
förslaget, N:o 39.
§ 9-
Likaledes lades till handlingarne ankomne protokolls-ut¬
drag från Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 197—200
och från Vällofl. Borgare-Ståndet N:ris 201—206.
Ståndet åtskiljdes ld. £4 e. ni.
In fidem
A’. /I. Fröman.