HEDERVÄRDA
BONDE-STÅNDETS
PROTOKOLLER
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm
år 1859.
Tredje Bandet.
STOCKHOLM,
IITOGRAFISKA FÖRENINGENS BOKTRYCKERI.
1860.
fl I i 7 il i 'fl -! Ii
Den 3 December 1839.
Plenum kl. 10 ff- m.
§ I-
Undertecknad uppläste följande af Kongl. Maj:t i nåder
utfärdade förordnande:
KONGL. MALT
vill härmed i Nåder hafva förordnat Sin Trotjenare, Kopisten
i Justitie-Kanslers-Expeditionen, Axel Leopold Frykholm, att
vid de tillfällen, då Sekreteraren i Bonde-Ståndet vid inneva¬
rande Riksdag, Advokat-Fisk a len, Sekreteraren hos Rikets Stän¬
ders Justitie-Ombudstnnn, Nils August Fninian, af sjukdom
eller annat laga förfall är hindrad, hans ställe såsom Sekrete¬
rare i nämnde Riks-Ständ företräda. Hvilket vederbörande
till underdånig efterrättelse länder. Stockholms Slott den 17
November 1859.
CARL.
(Sigill.)
Ludv. Almqvist.
Sedan undertecknad inför Ståndet aflagt den i § 24 Riks-
dags-Ordningen föreskrifna ed, under iakttagande dervid af
den afvikelse från formuläret, hvartill det nyss upplästa nådiga
förordnandet gaf anledning, föredrogs punktvis Lag- Utskottets
Utlåtande N:o 4, i anledning af verkställd granskning- af Ri¬
kets Ständers Justitie-Ombudsmans embetsberättelser, diarier
och registratur från förra till innevarande Riksmötes början;
och yttrade dervid, med anledning af Första momentet:
C. G. Sköldberg från Nerikes Län: »Jag förmodar, att
Ståndet icke kan vidtaga annan åtgärd med detta Utlåtande,
4
Den 5 December.
jin att lägga det till handlingarna, men som jag väckt motion
om anskaffande af ny lokal för Justitie-Ombudsmans-expedi-
tionen, anhåller jag, att den del af Utlåtandet, sorn berör den
frågan, måtte uppläsas.»
Sedan nämnde del af Utlåtandet blifvit uppläst fortsattes
diskussionen af:
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län: »Jag
anser oss icke kunna göra annat än bifalla, hvad Utskottet ytt¬
rat och lägga Utlåtandet till handlingarne. Hvad Sköldberg
uti sin motion föreslagit, om ny lokal för Justitie-Ombudsmans-
expeditionen m. m., är en fråga, som kommer att särskildt
behandlas.»
Mengel från Upsala Län: »Lika med Sköldberg är jag af
den åsigten, att en annan, bättre och varaktigare lokal bör
beredas för Justitie-Ombudsmans-expeditionen, ty Justitie-Om-
budsmannen och de hos honom tjenstgörande tjenstemännen
äro icke stort bättre inlogerade fin vaktmästare. Det är af
lika stor vigt för denna expedition, som för andra embetsverk,
att dertill hörande handlingar alltid finnas på samma ställe och
äro åtkomliga, när de behöfvas. I Rikets Ständers hus finnas
lokaler, som äro lämpliga för inrymmandet af Justitie-Ombuds-
mans-expeditionen, isynnerhet om den nuvarande vice värden
afflytta:-, hvilket väl lätteligen bör låta sig göra, ty om, hvad
som dock icke är vanligt med Statens andra offentliga bygg¬
nader härstädes, en vice värd är behöflig för Rikets Ständers
hus, kan den ju få sin ersättning på annat sätt.
Vid föregående Riksdagar har det varit vanligt, att Lag¬
utskottet, sedan det granskat Justitie-Ombudsmannens embets¬
berättelse, fästat Rikets Ständers uppmärksamhet på de lag-
förändringar, som af Justitie-Oinbudsmannen blifvit föreslagna.
Bland annat, som i detta Utlåtande förekommer, omtalas, huru
Justitie-Ombudsmannen fästat uppmärksamheten på det dröjs¬
mål med konkursmåls afgörande, som åtskilliga domare låtit
komma sig till last, och Utskottet, som ansett nämnde fråga
stå i sammanhang med det nya förslaget till konkurslag, har
förklarat sig framdeles skola återkomma till ämnet. Det är
visserligen godt och väl, men då erfarenheten visat, att många
lagfrågor tillförene blifvit undanskjutna genom nyck eller infall,
lägger jag de ledamöter af detta Stånd, som tillika äro leda¬
möter i Lag-Utskottet, på hjertat, att de inom Utskottet på¬
yrka och genomdrifva, att den af Justitie-Ombudsmannen på¬
pekade, här ofvan omnämnda olägenheten varder afliulpen,
utan afseende på, om det nya konkurs-lagförslaget nu varder
af Rikets Ständer antaget, eller icke.
Dett 5 December.
5
Gross från Kalmar, Sköldberg från Nerikes, Falk, Lun¬
dahl och Anders Jonsson frän Skaraborgs Län instämde,
hvarefter Mengel fortsatte: »I sammanhang med hvad jag nu
andragit, föreslår jag, att de, angående Justitie-Ombudsman-
nens embetsberättelse, nu afgifna yttranden måtte remitteras
till Lag-Utskottet för att behandlas i sammanhang med den
väckta motionen.»
Ostman från Vester-Norrlands Län: »Hvad Justitieom¬
budsmannen uti sin embetsberättelse yttrat, såväl i afseende
på lagfrågor, som i afseende på embetslokalen, bör icke hin¬
dra Lag-Utskottet att företaga och behandla frågor om för¬
bättringar i lagstiftningsväg. För min del anser jag således,
att vi nu icke kunna göra annat, än godkänna, hvad Utskot¬
tets Utlåtande i detta morn. innehåller, ty den af Sköldberg
väckta frågan bör särskildt och utan sammanhang med detta
Utlåtande behandlas.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »I afseende på lag¬
förändringen har Utskottet förklarat sig framdeles skola kom¬
ma med Betänkande och derutinnan kunna vi således för när¬
varande intet åtgöra, dock instämmer jag med Mengel, som
lagt Lag-Utskottets ledamöter af detta Stånd på hjertat att
tillse, det Utskottet måtte hålla sitt löfte och icke undanskjuta
frågorna. Hvad angår frågan om anskaffande af ny lokal för
Justitie-Ombudsmans-expeditionen, så måste Lag-Utskottets här
ifrågavarande anmälan, för att komma under behandling, re¬
mitteras till vederbörligt eller Stats-Utskottet, ty Lag-Utskottet
kan naturligtvis i den delen icke något åtgöra. Utskottets
yttrande i sista punkten, angående Justitie-Ombudsmannens
verksamhet, anser jag Ståndet böra med godkännande lägga
till handlingarna.»
Uti hvad Nils Larsson anfört, förenade sig Erik Lrsson
från Gefleborgs, Johannes Pettersson från Kronobergs, Johan¬
nes Andersson och Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs,
Pehr Nilsson från Malmöhus, Liss Lars Olsson från Kop¬
parbergs och Olof Olsson i Gersheden från Wermlands Län
med flere.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Sedan Nils Lars¬
son nu yttrat sig, har jag icke mycket att tillägga, utan in¬
stämmer med honom. Lag-Utskottet har naturligtvis icke kun¬
nat föreslå eller vidtaga någon åtgärd i afseende på embets¬
lokalen, utan den frågan bör, jemte hvad som nu här blifvit
yttrad t, remitteras till Stats-Utskottet, och jag kan icke annat
föreställa mig, än att, då 4 Stånd uttalat den åsigten, att Ju-
stitie-Ombudsmannen bör hafva en så stor embetslokal, att
han inom densamma må kunna sköta sitt embete och förvara
6
Den 3 December.
de till expeditionen hörande handlingar, den nuvarande allt
för inskränkta lokalen får utbytas emot en annan, mera pas¬
sande. »
Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län var
förekommen af och instämde med Matts Pehrsson.
A. W. Uhr från Nerikes Län: »Då den nuvarande Ju-
stitie-Ombudsmannen på förhand är så väl känd af oss alla,
kunde man icke vänta från detta Stånd annat yttrande, än
föregående talare afgifvit, och uti hvilka jag instämmer. Äf¬
venså förenar jag mig uti den uppmaning, som föregående
talare gifvit I.ag-Utskottets ledamöter af detta Stånd, att de
måga se till, att; föreslagna lagförändringar af Utskottet pröf-
vas och till Rikets Ständers afgörande öfverlemnas; men då
Justitie-Ombudsmannen uti sin embetsberättelse påpekat be-
hofvet af bättre och rymligare embetslokai för den nye Ju¬
stitie-Ombudsmannen, har jag ansett mig böra uttala min ön¬
skan och förhoppning, att den nuvarande Justitie-Ombuds¬
mannen måtte sjelf komma i åtnjutande af de större beqväin-
ligheter, som han förordat för sin efterträdare.»
Sedan diskussionen förklarats fulländad beslöt Ståndet,
uppå derom af Talmannen framställd proposition, att, enär mo¬
tion i den fråga, hvarom detta mom. handlar, inom Ståndet
blifvit väckt och till Sfats-Utskottet remitterad, lägga detsam¬
ma till handlingarne: dock skulle den nu förda diskussionen
till sistnämnde Utskott öfverlemnas.
Andra momentet blef med godkännande lagdt till hand¬
lingarne.
In fidem,
A. L. Frykholm.
§ 2.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne från Högloft.
Ridderskapet och Adeln ankommet oell sedan den 29 näst-
lidne November på Ståndets bord hvilande Protokolls-utdrag
N:o 51, innefattande kommunikation af en utaf Grefve af Ugg¬
las, Carl Ludvig, väckt motion, rörande presterskapets aflöning,
sättet för dess utgörande samt de för presterskapet gällande
befordrings-lagar, tillika med 2:ne i anledning deraf afgifna
yttranden.
§ 3.
I fråga om förändring i beväringsmanskapets vapenöfnin-
gar, hade till Ståndet tillförene blifvit ingifna och föredrogos
nu i ett sammanhang följande motioner, nemligen af:
Der/ 5 December.
7
l:o Olof Pehrsson från Gefleborgs Län:
•»Under det vårt kära fädernesland varit nog lyckligt att
få åtnjuta en nära femtio års fred, har, vid flere på hvaran¬
dra följande Riksdagar, den frågan varit väckt, att all bevä-
rings-exercis måtte upphöra. Allmogen, som djupt känner
förlusten af sina kraftigaste arbetare under en angelägen års¬
tid, har med spänd uppmärksamhet afvaktat Rikets Ständers
beslut i denna fråga. Man hoppades att ändtlingen se sina
önskningar uppfyllda under sistlidne Riksdag, men hvad hände?
Man fick genom Kongl. Kungörelsen den 17 Februari 1858
erfara, att dessa förhoppningar voro svårt gäckade. 1 stället
för tolf blef mötestiden utsträckt ända till tretio dagar, lika
fördelad på 2:ne år, för hvarje beväringsklass. Sällan, om
någonsin har i min aflägsna hembygd ett allmänt påbud väckt
mera bekymmer och förlägenhet. Den torftige jordbrukaren,
6om så väl behöfver använda hvarje stund för att kunna lifuära
sig och de sina, skall nödgas under 2:ne år lemna sin son,
husets förnämsta stöd, till den ofta från 10 till 20 mil aflägsna
mötesplatsen, hvartill för honom åtgår en tid af cirka 50 da¬
gar, dyrbara för enhvar, men mest för den fattige. Vid sådana
förhållanden har bland mina kommittenter den önskan gifvit
sig allmänt tillkänna, att beväringens vapenöfniugar måtte i
fredstid indragas.
Jag har icke insigter nog att kunna pröfva och bedöma,
i hvad mån vårt försvarsverk vunnit på den ifrån 12 till 30
dagar förlängda tiden för beväringens vapenöfningar, dock har
erfarenheten visat, att under förra förhållandet högsta målet
för allas vår önskan kunnat ernås, nemligen bibehållandet af
en långvarig fred.
De stora kostnaderna för dessa vapenöfningar kunna der¬
emot af en hvar någorlunda beräknas. Statsverkets årliga an¬
slag för beväringsmanskapets vapenöfningar under närvarande
förhållanden utgör 458,333 R:dr samt för beklädnad, tält och
andra utredningspersedlar cirka 100,000 R:dr, hvarförutan den
enskilde och isynnerhet den jordbrukande klassen, såsom den
talrikaste, får vidkännas förlusten af omkring 50 dagsverken
för hvarje beväringsyngling, inberäknadt med marscher, möten
och mönstringar, hvilka dagsverken, beräknade till 1 R:dr per
dag, för en beväringsklass af 25,000 man uppgå i värde till
1,250,000 R:dr. Hvilken föreställer sig icke, att dessa sum¬
mor, sammanräknade 1,808,333 R:dr R:mt, kunde på ett bättre
sätt användas. Om detta belopp finge för produktiva ända¬
mål användas, hvad skulle man icke dermed i den vägen kunna
åstadkomma, eller, om medlen besparades till försvarsverkets
8
IJen 5 December.
behof, hvilka tillgångar hade man icke då, hvarmed man kun¬
de, i behofvets stund, kraftigt möta en fiende.
Vårt sjelfförsvar och vårt oberoende bero väl ieke i nå¬
gon så väsendtlig mån derpå, 0111 beväringen före krigets ut¬
brott exercerat någon das: mer eller mindre, utan hufvudsak-
ligast å trohet oell skicklighet hos krigets anförare samt hos
folket och arméen lydnad för öfverheten och kärlek för fäder¬
neslandet.
Lätom oss icke genom misshushållning, obehagliga och
onödiga personliga servituter ur folket utplåna denna sednare,
så kunna vi ined lugn gå framtiden till mötes, öfvertygade
derom, att i behofvets stund vilja oell krafter icke skola sak¬
nas till försvar för det älskade fäderneslandet.
Den förändring, sorn sistlidne Riksdag vidtogs i afseende
på beväringsmanskapets vapenöfningar, nemligen att både för¬
sta och andra klasserna skola hvarje år exerceras, är stridande
mot § 11 af Bevärings-lagen den 27 Oktober 1812, sådant
detta lagrum lyder i Kongl. Kungörelsen den 17 Februari 1858,
innehållande, att Kongl. Majit vill i fredstid till vapenöfning
uppbåda endast dem af beväringsmanskapet, som höra till för¬
sta klassen.
Vid dessa förhållanden kan jag icke underlåta att yrka:
att, derest icke beväringsmanskapets vapenöfningar
i fredstid kunna helt och hållet inställas, desamma
åtminstone mätte inskränkas till allenast ett 12 da¬
gars möte med första klassens beväringsmanskap,
och att statsanslaget för dessa vapenöfningar var¬
der i förhållande derefter bestämdt.
Om remiss härå till Höglofl. Stats-Utskotfet anhålles.»
2:o August Andersson från Östergöthlands Län:
»Om man gör beräkning öfver de onödiga omkostnader,
sorn drabbat landet i och för bevärings-exereisen sedan 1812,
dels genom de dryga anslag, som vid hvarje Riksdag egt rum,
dels ock genom värdet för de dyrbara dagsverken, som från¬
gått jordbruket under brådaste tiden på äret, så skall man
komma till den oerhördaste summa, åtminstone fullt motsva¬
rande hela landets nuvarande skuldsättning. — Om man ytter¬
ligare tager i beräkning de otaliga summor, som under de
kommande femtio åren skola åtgå, åå framställer sig oafvis-
ligt den frågan: Har landet erhållit eller kan det vänta sig
någon särdeles valuta för dessa orimliga uppoffringar? Svaret
härpå måste utfalla högst olika, Militärståndet och dess be¬
undrare anse medlen och tiden vara nyttigt använda, men den
stora massan af Svenska nationen hyser helt andra tankar om
nyttan och nödvändigheten af dessa stora uppoffringar. I de
Deri o December.
9
flesta delar af Riket har bildat sig den föreställningen hos den
stora allmänheten, att Rikets sanskyldiga försvar skulle långt
bättre befordrats, om landet hade egt de bortkastade summorna
i behåll. Ty om ett land eger aldrig så stora folkmassor att
utkommendera i krig, men saknar nödiga medel för arméer¬
nas beväpning, beklädnad ocb underhåll, så är det allt för
sannolikt, att inga stora bragder kunna åstadkommas. Att i
farans stund skrifva vexlar på landets kredit och hoppas kunna
anskaffa nödiga medel genom lån för krigs utförande, detta är
den mest vanskliga beräkning. Vid slika tillfällen sannas oftast
det vanliga ordspråket: »hjelp dig sjelf eller statt der.»
Det är ett af de mest oafvisliga behof för en bildad na¬
tion att, särdeles vid en ny Konungs uppstigande på thronell,
för Honom öppet framställa sina betänkligheter, så i ena som
andra fallet. Tillåta folkombuden, att hvarjehanda inrotade
missbruk få opåtaldt fortfara Under en ny regim, och gifva de icke
den allmänna opinionens åsigter tillkänna, då blir det icke Re-
gentens fel, 0111 landet fortfarande arbetar på sin undergång.
Men om deremot folkets önskningar fritt och oförbehåll¬
samt uttalas, utan att förmå göra sig hörda, då kunna natio¬
nerna med rätta lägga sina styresmän till last de olyckor, som
hopa sig öfver ett land, hvilket icke bättre administreras, än
att detsamma i farans stund står blottadt på det nödvändigaste
för utrustandet af en krigshär till landets försvar.
Då 1812 års Bevärings-lag af Svenska Riks-Stånden stif¬
tades, skedde bestämmelserna uti densamma med afseende på
de då för handen varande krigsoroligheter, men aldrig kunde
väl desse patriotiske män föreställa sig, att samma lag, jemväl
efter ingående af de mest tillfredsställande fredstraktater, skulle
i kommande Regenters hand utgöra ett bland de mänga med¬
len till undergräfvande af landets oberoende ställning. Man
gjorde sig stora förhoppningar på den kommitté, som efter
Sednaste Riksdag sainmansattes för utarbetande af ett ända¬
målsenligt förslag till försvarsverkets ordnande, men thyvärr,
hafva dessa förhoppningar försvunnit, sedan kommitterades för¬
slag kommit till allmän kännedom.
Det återstår för folkombuden numera ingen annan utväg, än
att frambära till thronen sina betänkligheter så väl mot nämnde
kommitté-förslag, som ock mot det uti sednaste utkomna för¬
fattningar stadgade sättet för bevärings-exercisens utgörande.
Alldenstund en mild och rättvis Konung i sin regering är
starkast, då han styrer ett land i enlighet med folkets sym-
pathier, eger man ingen anledning till misströstan 0111 framgång
åt hvarje förslag, som innebär ett ojäfaktig! bevis på foster¬
10
Den 5 December.
ländska tänkesätt. — Det är med stöd häraf jag vågar anhålla,
det Rikets Ständer ville för sin del besluta:
att all bevärings-exercis, från och med nästkom¬
mande år, måtte upphöra; att alla bevärings-yng-
lingar, i enlighet med föreskrifterna uti 1812 års
Författning, måtte undergå mönstring, införas i rul-
lorna och svärja fanan satht vara skyldiga att vid
krigs utbrytande infinna sig till vapenöfning och
deltaga i fäderneslandets försvar.
Den ofta framkastade invändningen, att det vore för sent
att sammankalla beväringen till vapenöfning först dä, när kri¬
get stöde för dörren, synes icke ega nog giltiga skäl för sig,
ty dels bör man väl kunna hysa den förmodan, att icke lan¬
det så i en hast öfverrumplas af fiendtliga anfall, dels ock att
indeldta arméen skall ega någon förmåga att motstå de aldra
första utbrotten af ett krig. Ehuru bevärings-exereisen redan
förut betraktades som ett svårt onus, hvilket icke medförde
minsta nytta för landet, utan snarare i sin mån bidrog till under-
gräfvande af landets välstånd, så har dock vapenöfningen blifvit
utsträckt till tvä år i stället för att helt och hållet indragas.
Om Svenska nationen, i stället för att bortslösa sina små
kapitaler på onödig militärlyx under fredstider, arbetade på
sin förkofran i ekonomiskt afseende och bragte saken derhän,
att man egde lätta kommunikationer och tillräckliga kapitaler
för bestridande af krigskostnaderna, så är det allt för sanno¬
likt, att vetskapen härom ingaf Rikets förmodade fiender
mera skräck, än den trägnaste vapenöfning. Ville man bilda
en krigisk nation, vunnes detta ändamål säkrast genom infö¬
rande af fältgymnastik i folkskolorna och uppmuntran af skytt¬
gillen inom hela Riket, ty derigenom att beväripgs-ynglingaVne
lossa några skott under beväringsmötena, är föga sannolikt
att någon särdeles skjutfärdighet förvärfvas. Vill man verk¬
ligen ändamålet, så måste man använda det rätta medlet,
hvarförutan inget godt resultat vinnes.
Det torde dessutom icke vara så alldeles öfverflödigt, att
under nu rådande svåra penninge-konjunktur något mera
betänka sig, innan man använder landets små tillgångar för
inproduktiva ändamål, hvadan jag tillförser mig sä väl Rikets
Ständers som Regeringens noggranna pröfning af det härutin¬
nan väckta förslaget.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Häruti instämde G. Bjerkander från Skaraborgs och J.
Andersson från Östergöthlands Län.
3:o Olof Nilsson från Vesterbottens Län:
»Ingen angelägenhet kan väl ligga fosterlandsvännen när¬
Den 3 December.
11
mare om hjertat, än omsorgen om sitt fäderneslands försvar;
inga uppoffringar äro för stora, då det gäller fäderneslandets
frihet och sjelfständighet. I öfverensstämmelse härmed har
oek Svenska folket städse handlat och mer än en gång har
det i nödens stund för sitt land offrat sin sista skärf och blom¬
man af sina söner Svenska folkets Representanter hafva be¬
redvilligt gått sin Konungs önskningar till mötes, då han be¬
gärt medel till Svenska krigshärens,hållande i stridbart skick.
Svenska folket har äfven 1812 gått in på att låta sina vapen¬
föra söner öfvas till krigstjenst, på det att de, om behofvet
skulle fordra, måtte vara bättre beredde att kämpa flir sitt lands
försvar. Stadgandet af denna allmänna beväringspligt vill jag
ej klandra, det var blott att genom lag bestämma, hvad som
ailtid varit en moralisk skyldighet, nemligen, att hvar och en,
hög och låg, måste vara beredd att våga lifvet för fäderneslandet;
och öfningarna tjena till, att något vänja vnglingarne vid ord¬
ning och tukt, stärka deras kroppskrafter och ge dem någon
liten kunskap om vapnens bruk. Men deremot påstår jag, af
flera skäl, att de påräknade fördelarne af den vid förra Riks¬
dagen beslutade utsträckningen i tiden för dessa vapenöfning»»'
långt ifrån uppväga de förderfliga följder, den redan visat, och
detta vill jag vidhålla, äfven ont, emot min förmodan, det
kunde visas, att den förvärfvade vaponskickligheten icke glöm¬
des nästan lika lätt efter det andra årets öfning, som efter
endast ett års.
Det är sagdt, att man bör rusta sig under freden, för att
vara beredd, när kriget står för dörren. Riktigheten af denna
sats vill äfven jag medgifva, dock i annan mening, än den
vanligen tages. Icke är det de granna arméerna, om än al¬
drig sfi väl exercerade, som göra ett land färdigt till kamp,
när fienden hotar, utan det är materielt välstånd och moralisk
kraft. Finnas mod och fosterlandskärlek, skall det i niidens
stund ej fattas soldater, som börja striden, och finnes välmåga,
skola de ock hafva förmåga att fortsätta den. Det är under
fredens lugn, som tillfälle skall lemnäs folket att ostördt arbeta
på höjandet af sitt välstånd och till följe deraf sin sjelfstän¬
dighet, och sålunda skall det under freden lära sig älska sitt
land, så att det vid ofreden är färdigt att gå i döden för det.
Historien visar oss manga exempel på, huru starkt ett folk
är, som lifvas af sjelfständighets-känsla och fosterlandskärlek,
samt besitter ekonomiskt välstånd, och huru svag en Stat är, om
än med aldrig så stora härmassor, hvars finanser äro ruine¬
rade och innevånarne genom skatter och utpressningar utar¬
made och håglösa. Så lia vi sett Nord-Amerikas folk gå di¬
rekte ifrån plogen till ett långt krig, som slutades med dess
12
Den 3 December.
lands sjelfständighet. Vi ha sett Frankrikes ungdom under
revolutionskrigen, eldade af hänförelse för fosterlandet be¬
segra de mest stridsvana och öfvade arméer, och nu på sista
tiden ha Italiens friskaror visat sig i krigstukt och tapperhet
jemngoda^ med hvilka trupper sorn helst. — Vi ha å ena si¬
dan sett Österrike, med sina ofantliga härmassor, mer än en gång
blotta sin svaghet, som är en följd af landets utarmade till¬
stånd och å den andra England, starkt genom sitt folks sjelf-
ständighets-känsla, hålla ständ mot nästan hela Europa.
Under den nära femtio-åriga fred, hvaraf Sverige nu varit
i åtnjutande, har dess välstånd långt ifrån ökats så, som man
kunnat haft skäl att hoppas, och orsaken dertill måste i främ¬
sta rummet sökas uti den höga beskattning, som dess folk
varit underkastadt. Redan förut var väl denna så dryg, att
för den fattiga allmogen foga möjlighet fanns att förbättra sin
ställning. Då kom förra Riksdagen med sina många nya an¬
slag. Ibland dessa var äfven en betydlig summa för beko¬
stande af beväringens vapen-öfningar under en mer än för¬
dubblad tid. —- Dessa medel, synes mig, kunde långt bättre
användas till produktiva företag, och dock anser jag don för¬
lust, som härigenom tillskyndades de skattskyldige, för ringa,
emot förlusten af ett annat kapital, hvars värde knapt kan
uppskattas, nemligen deras arbetsstyrka. Med smärta och grä¬
melse har allmogen sett sina kraftigaste söner under brådaste
arbetstiden dragas ifrån åker och äng, för att förnöta en dyr¬
bar tid på exercisplatsen och vägen till och ifrån densamma.
För mången är förlusten af en son eller en dräng under den
tiden oersättlig. Men om denna tunga för landet i allmänhet
är svår, så är den för den ort, jag tillhör alldeles olidlig. I
norra provinserna finnas trakter, der Bevärings-ynglingarne
hafva ända till 10 å 20 mils väg från sina hem till mötes¬
platserna, hvilken tid skall då icke åtgå för färden dit och der¬
ifrån? Och när de komma hem, ofta med förstörda fötter,
utmattade och håglöse till arbete, kunna flera dagar gå om,
innan de åter blifva dertill tjenliga. Då det i dessa orter
ofta är för bonden omöjligt att, äfven om han hade råd der¬
till få leja karl i den bortgångnes ställe, blifver följden, att han
kommer efter med sin skörd och andra arbeten och lider ett
afbräck i sin hushållning, som aldrig kan ersättas. Icke är
det pä sådant sätt allmogen skall lära sig att nitälska fol¬
ia ndets försvar.
Att jag icke målat med för mörka färger, torde kunna
intygas såväl af Ståndsbröderna i allmänhet, som särskildt af
öfrige Representanter för norra orterna. Vi hafva alla afvara
kommittenter blifvit ålagde att efter vår förmåga verka för
Den 1 December.
13
lättandet af detta onus; och vågar jag, nied stöd af, hvad jag
anfört, vördsamt föreslå:
att den vid sistlidne riksdag beslutade utsträckning
i tiden för Beväringens vapenöfningar måtte bort¬
tagas och dessa hädanefter försiggå såsom der-
förut varit vanligt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.v
Uti denna motion förenade sig Olof Lindström och Pehr
Anton Nyström frän Vesterbottens Län.
4:o A. W. Uhr från Nerikes Län:
»Då redan tvänne motioner äro ingifna i fråga om Be-
värings-exercisen, behöfver jag ej förutskicka några motiver för
mina åsigter om de förluster, som derigenom drabba såväl Staten
som den enskildte. Jag vill blott söka visa, huru ynglingarnes
öfning och bildande till goda soldater kan ske på ett mindre
kostsamt sätt, jag har nemligen tänkt mig, att barnen i folk¬
skolan skulle kunna göra en rätt god början, dem sjelfva till
mycken både nytta och nöje. Nytta, emedan de tidigt finge
inhemta kunskap i, hvad de framdeles måste lära —, nytta, eme¬
dan det skulle stärka deras fysiska krafter genom en helso¬
sam kroppsöfning, så behöflig under stillasittandet i skolan;
nöje, ja huru ofta ser man ej gossar leka soldator, ikläda sig
högmössa och katousch af papper samt sabel och geväi af
trä och under en sjelfvald anförare göra åtskilliga rörelser,
såsom de sett dem göras af andra, eller tro, att det skall vara,
huru mycket nöjsammare för dem då, om de t. ex. en timma
om dagen finge exercera under en kunnig anförares ledning?
Sablar af träd och värjor utan både ägg och udd (floretter)
nyttjas ju af fuliväxte ynglingar å fäktsalar, hvarföre skuile
ej då äfven i folkskolan dylika vapen kunna användas, huru
lätt skulle ej vara att ur rustkamrar eller förråder få ett till¬
räckligt antal kasserade katouscher, (de ofta förekommande
uniforms-förändringarne medföra god tillgång)? Och om sedan
alla gossarnas mössor gjordes efter samma schnitt, (det med¬
förde ingen kostnad), och försedde med sqvadrons eller kom-
kompngnimärke, så vore ju alla erforderliga både bevärings-
och beklädnads-persedlarna kompletterade. Och huru gerna
skulle ej monitören emottaga ett litet distinktions-teeken för att
bära namn af korporal? Uti lärdomsskolorna, en del åtmin¬
stone, finnes redan exercitii-inästare, och tror jag, att den
öfning barnet sålunda finge i skolan fullt skulle motsvara ett
år på heden.
Sedan derefter gossarna blifva ynglingar och till s. k.
beväririgar gillade och antagne, skulle de sockenvis samlas
å dertill lämpliga ställen för ytterligare öfningar och deribland
14
Den 3 December.
synnerligen målskjutning, ofta ser man nu soldater, hussarer
och äfven beväring samlas å Söndagar för afgång till exer-
citie-platsen, der do ej heller äro fria på Söndagen, och då
dertill komma de emellan mötena vanliga s. k. kyrkparader,
hvarför skalle ej då beväringen kunna öfvas några timmar
både före och efter gudstjensten, låt vara, att det derigenom
fordrades lika många veckor, som nu dagar, men ingen dag
vore dä förlorad från arbetet, — hvilken vinst? Andamålet blefve
uppfylld utan kostnad.
Jag vågar påstå, att ynglingen skulle veta mer då, än
efter tvenne års kostsam exercis på heden, ja han kunde
mer, han kunde träffa målet, det enda, som felade, vore rö¬
relser i samlad större trupp, detta skulle, om så fordrades,
knnna ske andra beväringsåret å den vanliga mötesplatsen.
Jag föreslår derföre:
att kunskap i krigare-yrket skall inhemtas:
l:o af barnen i skolan och
2:0 af ynglingarna första beväringsåret å lämplig plats
eller platser inom socknen.
3:o af ynglingarne andra året, om, och då så nödigt
pröfvas, samlade på ett ställe inom länet.
Härigenom tror jag mig hafva visat ett sätt, huru utan
någon märklig kostnad skulle kunna inhemtas lika mycket
som nu med 2 års exercis ä heden, och att med 1 års sam¬
mandragning de skola veta lika mycket, om ej mer än med
3 år efter nuvarande kostsamma method.
5:o Johan Pettersson från Kronobergs Län:
»Ehuru tvänne motioner i denna fråga redan blifvit uti
detta Hederv. Stånd väckte, anser jag mig dock icke berät¬
tigad underlåta att uttala den stora missbelåtenhet och det
bekymmer, som till föga glädje för Rikets Höglofl. Ständer
icke allenast i min ort, utan äfven öfver hela Riket är rådande,
rörande skyldigheten för ynglingar af viss ålder att numera
tvänne år å råd undergå vapenöfningar, och detta under den
djupaste fred, vi någonsin haft.
De oerhörda årliga utgifterna för nämnde exercis af
458,333 R:dr till vapenöfningarnes bestridande och 100,000
R:dr till beklädnad m. m. eller tillsammans 558.333 R:dr tyc¬
kas redan tala för den stora olägenhet, densamma förorsakar
den fattiga skattedragande allmogen, och då härtill kommer
förlusten af deras bästa och friskaste arbetskrafter under en
tid af cirka 50 dagar årligen och det just under den tid, då
de bäst behöfvas, hvilken förlust, om den i penningar skulle
uppskattas, vida öfvergår sistnämnda summas dubbla värde
eller 1,000,000 R:dr, samt härtill slutligen kommer den jas-
Den 5 December.
15
ning, sorn, ehvart man än må vända sig här i landet, om an
i olika former, dock alltid ger sig tillkänna, och som, 0111 den
får fortfara, lätteligen kan hafva samma menliga följder, som
Förordningen, angående landtvärnet år 1812 åstadkom, synes
det än mera påkalla Rikets Höglofl. Ständers uppmärksamhet
för undanrödjande af en så förhatlig Författning.
Af nu anförda skäl vågar jag ödmjukligen föreslå:
att, om ej beväringens skyldighet kan inskränkas
till mönstrings undergående och ynglingarnes in¬
förande i rullor, desamma icke må åläggas att mera
än ett år undergå vapenöfningar.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
6:o Pehr Mattsson från Vester-Norrlands Län:
»Skyldigheten att med lif och blod försvara det dyra
fosterlandets frihet är en i Sverige sedan urminnes tid erkänd
sanning, och mera än en gång har Sveriges allmoge gått man
ur huset för att värna denna frihet, vare sig mot utländska in¬
kräktare eller inhemska.
I äldsta tider, innan man ännu hade strängt fattat be¬
greppet om ett ordnadt, ständigt försvarsverk, utgjordes denna
skyldighet, den nu mera så kallade bevärings-skyldigheten
frivilligt allt efter behof och särskilda omständigheter i farans
stund. Sedermera koramo utskrifningar i bruk. Men slutligen
fann Sveriges allmoge, att de stora rubbningarne i många
hänseenden, som de tillfälliga utskrifningarne medförde, voro
allt för svåra att uthärda och att detta sätt att bidraga till
fosterlandets värn, borde vika för något annat; det var då
som roteringen infördes i stället för de fordna utskrifningarne
dem »jordegaren försäkrades att slippa.»
Det var sålunda ett ingalunda rättmätigt företag, då i
sednare tider landtvärnet af en enväldig och förvillad Konung
uppbådades till Finska kriget och denna åtgärd egde sitt enda
försvar i Konungens envålds-makt och farans behof. Då emel¬
lertid en konstitutionel författning efter Konungens störtande
införts och fred blifvit sluten, var Svenska Folket i sin fulla
rätt att öfver ämnet besluta och att afkasta alla andra ytterligare
bördor för bevärings-skyldigheten, än den i stället derföre in¬
förda roteringen, heldst Sverige i indragningsverket och i öf¬
rigt genom anslag åt arméen i förhållande till landets storlek
och resurser rikligen bidrog till vapenmaktens bestånd.
Men icke destomindre och med den fosterlandskärlek, som
alltid utmärkt Svensken — tvekade ej 1812 års Ständer att,
utöfver hvad redan förut existerade, till harsmakten bidraga
med ännu en ny börda, den nu först så kallade bevärings-
pligten. Ändamålet med denna är alldeles det samma som
16
Den 3 December.
med utskrifningarne, nemligen att i farans stund erhålla en
högst betydlig förstärkning i krigsstyrkan, dock att bevärings-
pligten afser ännu ett nytt ändamål, det att i stället för ut-
skrifningarnes sammanrafsade och oöfvade hopar lemna ett
öfvadt och diciplineradt manskap, en fördel, som Svenska fol¬
ket i bevärings-pligten dyrt köper med de årliga öfningarne,
ehuru det redan förut genom roteringen friköpt sig från yt¬
terligare tunga i och för fäderneslandets såväl ständiga som
tillfälliga försvar.
Jag vill dock ej ett ögonblick klandra 1812 års Ständer
för den nya börda, de sålunda pålagt Sveriges allmoge, ty för
det heliga ändamålet, fosterlandets försvar, uppoffrar Svensken
gerna, hvad han offra kan. Men jag tror mig ega rätt att
fordra, att denna börda icke göres tyngre än ändamålet braf¬
ver, att Styrelsen gör allt, hvad göras kan för att den måtte
varda ändamålsenlig, att om det nuvarande sättet finnes vara
tyngre än behöfligt och mindre gagnerikt, än önskligt är, det
måtte kastas åsido och ett bättre sätt, der sådant sig erbju¬
der, sättes i stället, samt att slutligen det måtte så anordnas,
att ej fullgörandet af denna skyldighet, snart sagdt, uteslutande
drabbar den fattiga och hon ej så tungt som hittills trycker
landets modernäring, jordbruket.
Jag vill derföre tillse, i hvad mån sådant iakttagits i den nu¬
varande anordningen af bevärings-skyldigheten och i det för¬
slag, som blifvit afgifvet af den kommitté, som sedan sednaste
Riksmöte varit i och flir denna fråga nedsatt.
Ingen lärer bestrida, att det för landets idoghet i allmän¬
het och särskildt för jordbruket utgör en högst tryckande börda
att under den tid af året, som genom dagarnes längd och års¬
tidens mildhet bäst lämpar sig för arbete och i synnerhet för
arbete i det fria, landets mest arbetsföra ungdom drages från
sin vanliga verksamhet, och att jordbrukaren nu sedan tvänne
klasser af de bevärings-skyldiga årligen till exercis uppbådas,
drygt får vidkännas denna börda just under den för honom
brådaste tiden, torde icke vara för någon af Eder, mina Stånds¬
bröder, obekant.
Men detta svåra offer skulle vi dock gerna hembära det
älskade fäderneslandet, om vi visste det vara nödvändigt eller
ens till ändamålet tjenande, men likasom man numera äflas
att inprägla hos oss den sanningen, att ingen göres till soldat
på ett års öfning om 14 dagar, likaså torde det ej dröja, innan
man börjar att öfvertyga oss om den likaså ovedersägliga
otillräckligheten af 2:ne års dylika öfningar, och lyckliga vi!
om vi, såvida man får fortgå på den började banan, ej snart
nog få upplefva den stund, då man finner de fern åren otili-
Dm 5 December.
17
räckliga. Och jag fruktar, att man derutinnan ej har orätt.
Det är ej så nian danas till krigare, långt mindre lärer att
älska sitt vapen. Med redan vaknad insigt derom, att hans
arbete i hemmet är oundgängligen nödvändigt, antra dur be-
värings-ynglingen med motvilja tåget till mötesplatsen. Ofta
fordras veckors marsch för bort och hemvägen. Under denna
marsch lärer han sig i lyckligaste fall — ingenting. Sednaste
tider hafva, genom mänga sorgliga tilldragelser, alstrat den er¬
farenhet, att han lärer något långt sämre och att vår väluppfo-
strade och hedersamma ungdom under dessa marscher om¬
danats till vilda gökar, sorn ej skytt att låta sig komma till
last upprörande våldsbragder mot värnlösa qvinnor och brott mot
hemfrid. Vid mötesplatsen skall han 2:ne gånger 14 dagar,
under ett för honom oftast främmande befäl och under yt¬
tersta ansträngningar, lära att föra och att älska ett för honom
dittills helt och hållet främmande vapen. Resultatet häraf
lärer ej blifva svårt att förutse.
Jag fruktar sålunda, att det närvarande sättet för full¬
görandet af den skyldighet att bidraga till landets tillfälliga
försvar icke kan anses motsvara ändamålet och vill nu gå
att framlägga ett förslag härutinnan, som jag hoppas skall
vara både ändamålsenligare och mindre betungande. Att jag
här endast kan lemna ett helt flyktigt förslag med åsidolem-
nande af alla detaljer ligger i sakens natur.
Efter min tanke borde, såsom förhållandet är i Schweitz,
vapenöfningarne börja redan i folkskolan. Vid hvarje sådan
borde anställas en af underbefälet vid Regementet i orten,
hvars aflönande skulle i förhållande till nuvarande umgälder
vara en obetydlighet. Honom skulle åligga, att å viss timme
å dagen meddela de spädaste undervisning i fristående gym¬
nastik, emedan i barnaåren kroppen är mest smidig och lär¬
aktig, de något äldre sådan i marcher och rörelser, och de
äldsta de vanliga handgreppen i exercis, hvarjemte å viss dag
i veckan socknens äldre ungdom, äfven den som lemnat sko¬
lan, skulle öfvas i ordentlig och fullständig exercis, och skulle
dessa öfningar, som för någon vecka under socknens hö- och
sädesskörd kunde afbrytas, ej vara med tvång före-
skrifna längre, än högst till och med 18:de året, men skulle
kunna frivilligt fortsättas af dem, som visade särdeles lust och
duglighet oell då sättas i samband med frivilliga skarpskytte-
skolor, till hvilka, likasom i öfrigt, sådana gevär utur våra
arsenaler kunde erhållas, som arméen ej brukade. Dessa öf¬
ningar skulle säkert med nöje af ungdomen omfattas och skulle
bidraga att alstra ett friskt, starkt och hurtigt samt från barn-
Bonde-Sln Prot. vid 18X9 — 60 årens Riksdag. III. 2
18
Den 3 December.
donte» vid vapnens bruk väl vandt slägte, sorn i farans stund
med glädje skulle fatta sitt välbekanta och älskade vapen till
forsvar för fosterjorden.
All nu bruklig bevärings-exercis skulle upphöra, till dess
krig vore för handen; då skulle de klasser af beväringsskyl-
diga, som uppbådades, af ortens Regemente öfvas, och svårligen
lärer faran så hastigt påkomma, att ej 14 dagars eller 1 må¬
nads sådan exercis skulle medhinnas, och jag kan verkligen
ej inse, att ju icke en sådan exercis tillsammans med vid va¬
penbrak redan vande män skulle kunna vara minst lika nyttig
som nu, samma tids, exercis utan sådan föregående öfning.
Kostnaden för dessa öfningar blefve i jemförelse med den
för beväringen itu direkt och än mera indirekt utgående, be¬
tydligt mindre. Och hvilken kan beräkna denna sednare, som
blott märkes i den enskildes hushållning och i de jordbruks¬
arbeten, sorn i brist af arbetare måste underlåtas?
Skyldigheten att personligen deltaga i fäderneslandets för¬
svar åligger alla dertill dugliga utan undantag, den rike såväl
som den fattige.
Det är i sjelfva verket en orimlighet att friköpa sig från
en slik skyldighet. Det är ur sådan synpunkt, jag slutligen
och på det bestämdaste måste protestera mot det af redan
omnämnde Kommitté afgifna förslag, att man med en afgift af
60 R:dr R:mt skulle ifrån denna pligt kunna friköpa sig, och
att denna afgift skulle användas till bildande af en särskild
fond för bevärings-inrättningens förbättrande och utveckling.
Mot detta förslag har ock min aktade Ståndsbröder Anders
Gudmundsson reserverat sig.
För egen del ville jag tillägga, att genom ett sådant stad¬
gande alstras splittring och hat mellan de rike oeh de fattige,
och att genom en sådan rättighet vår beväring skulle behöfva
flertalet af dem, som genom större studier och derigenom
mera öfvadt förstånd skulle kunna i hög grad gagna i farans
stund. Men ej nog härmed, äfven klokheten bjuder vårt för¬
stånd att pä det ifrigaste bekämpa detta förslag.
Denna rättighet finnes nu i annan form, uti rätten att för
sig leja annan man. Deraf har följt, att den förmögnare klassen
och i allmänhet de frenne andra Ståndens söner, endast högst
undantagsvis deltaga i bevärings-skyldigheten. Derutaf alstras
hos alla dessa en naturlig likgiltighet för en mindre tryckande
anordning af denna angelägenhet, eller i bästa fall åtminstone
en bristande personlig erfarenhet om den svåra arten af detta
onus, hvaraf'åter blifvit en annan olycklig följd, att vårt Stånd
i denna fråga merändels står ensamt, och att våra yrkanden på
Den 5 December.
19
en billig lättnad i bördan antingen blifvit afslagna, eller åt¬
minstone ej rättvist bedömda.
Huru den bildade fonden skulle användas, är dessutom af
kommittén föga bestämdt. Att den emellertid ej skulle komma
att användas tili någon lättnad i denna börda, torde kunna
tagas för afgjordt. Vi böra vara varnade af det föregående.
När roteringen infördes, hette det, att utskrifningarne, eller nå¬
gonting deremot svarande, skulle blifva för framtiden obehöflige.
Faran korn och med den behofvet. Det torde ej behöfvas stor
spådomskonst för att förutse den tiilämnade fondens öde. När
någon förändring inom armeén eller något befästningsverk eller
dylikt vore att föreslå, och ej sannolikt vore att på nuslagsväg
kunna möjliggöra företaget, skulle det kanske vara möjligare
att dertill få använda den utan ökade skattebördor tillgängliga
fonden, — och när sedan ett verkligt behof uppstode, för hvad
kommittén kallar »bevärings-inrättningens förbättring och ut¬
veckling», koimne väl troligen Sveriges Ständer lika litet då
som eljest, när verkligt behof inträffar, att undandraga sig en
börda, huru tung den än må kunna blifva.
På grund af hvad jag sålunda föredragit, vågar jag föreslå:
att Ständerna måtte hos Kongl. Maj:t anhålla fram¬
läggandet för härnäst sammanträdande Ständer af
ett förslag om upphäfvande af nuvarande bevärings¬
exercis och ordnande af skyldigheten att bidraga
till fäderneslandets tillfälliga försvar, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med, hvad jag här föreslagit;
att emellertid och intilldess detta hinner ordnas,
bevärings-inanskapets nu brukliga öfningar under
andra året, såsom gagnlösa och i hög grad tryc¬
kande, mätte upphöra ;
elier, om detta ej skulle vinna bifall:
att dubbel tidsöfning under ett år måtte i stället
användas, till undvikande af de tidsödande och kost¬
samma dubbla marscherna till och från mötesplat¬
sen ; samt
att nu brukliga lejnings-rätt måtte upphäfvas, och
att ej rätt må någon medgifvas att med penninge-
afgift friköpa sig från bevärings-skyldigheten.
Om remiss af denna min vördsamma motion till veder¬
börligt Utskott får jag hos Hederv. Ståndet anhålla.»
7:0 Adolf Fredriksson från-Upsala Län:
»Ehuru vid flera föregående Riksdagar motioner blifvit
väckta om afskaffandet af Beväringsmanskapets vapenöfnin-
gar, såsom ett hela landet betungande onus, utan motsvarande
fördelar, finnér jag mig föranlåten att uttrycka allmänna tänke-
20
Den 3 December.
sattet i mia hemort och framföra folkets önskningar. Den
ekonomiska förlust, som landet häraf lider är ingalunda främ¬
mande för en hvar, som nogare betraktar saken, och de för¬
delar, sorn härmed äro förenade, kan min ringa förmåga in¬
galunda uppfatta. Beväringsmanskapets vapenöfningar i freds¬
tid äro ej något nödvändigt, enär den öfning, som ynglin-
garne nu erhålla, med större fördel kan bibringas dem vid
möjligen blifvande krigsutbrott. Jag anser derföre, afl, utan
förringande af landets försvar, beväringsmanskapets vapenöf¬
ning kunde upphöra och endast mönstringar förrättas för deras
behöriga införande i rudorna samt tro- och huldhetseds af-
läggande under fredstider, och då behofvet så påkallade, kunde
den ju sammandragas till vapenöfning, ty ingalunda kan för¬
modas, att ett krig hastigare kan utbryta, än att beväringens
vapenöfning förut kunde ske, då man antager, att den ständiga
arme'en bör först användas. Genom denna förändring skulle
ju blifva tillfälle, att använda de dertill erforderliga anslagen
till upphjelpande af landets kommunikationer oeh de bespa¬
rade dagsverkena till dess odling och förbättring, hvilket jag
anser vara mera förmånligt och för landet nyttigt; jag vågar
derföre till Rikets nu församlade Ständers bepröfvande föreslå:
1:0 Att beväringsmanskapet hädanefter, som hittills,
fortfar att årligen inmönstras samt dervid aflägga
tro- och huldhetsed;
2:o att Kongl. Maj:t endast vid befarade krigsorolig¬
heter må kunna sammankalla beväringen till all¬
männa vapenöfningar och att alla vapenöfningar i
öfrigt upphöra;
3:o att endast ett förslagsanslag malte ställas till Kongl.
Maj:ts disposition för att vid förefallande behof till
vapenöfningama användas.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles.»
Häruti förenade sig G-. Bolin från Upsala Län.
Med anledning af dessa motioner, uti hvilka Ståndets flesta
ledamöter instämde, yttrade nedannämnde ledamöter, hvilka
på begäran fingo ordet:
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Vid de tillfällen,
då åtskilliga af dessa motioner blifvit för Ståndet, före bord¬
läggningen upplästa, hafva Ståndets flesta ledamöter förklarat
sig i vissa fall instämma uti, hvad motionärcrne föreslagit, och
det är af sådan anledning, som jag önskar och anhåller, att
de vid dessa tillfällen förda protokoll måtte, få till Utskottet
Den 3 December.
21
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: »Såsom ett
ytterligare bevis pä de olägenheter, som förekomma, i anled¬
ning af nu gällande stadganden om beväringsmanskapets va-
penöfningar, vill jag upplysa, att inom mitt kommittentskap
finnas beväringsynglingar, som bo på 28 mils afstånd från lä¬
gerplatsen. Då dessa nu skola exercera 2:ne år, få de såle¬
des marchera tillsammans 112 mil. Ofta har det ock inträf¬
fat, att många beväringsynglingar, då de framkommit till mö¬
tesplatsen, haft så ondt i fotterna eller lidit af andra, igenom
den långa marchen förorsakade sjukdomar, att de måst inta¬
gas på sjukhus, der de fått ligga under största delen af exer¬
cistiden och intill dess de varit tvungna att företaga hem-
marchen.»
Lars Ersson från Södermanlands Län: »Jag instämmer
uti den motion, som Nils Olsson från Malmöhus Län i denna
fråga väckt och jag anser mig så mycket heldre böra förena
mig uti hans förslag, som vi af historien känna, att Magnus
Stenbock med en alldeles oexercerad här, bestående till största
delen af bondpojkar, klädda i skinnpelsar och träskor, år 1710
slog Danskarna vid Helsingborg. Jag föreställer mig icke
annat, än att samma anda och kärlek till fosterlandet, som
lifvade dessa getapnjkar, ännu skola finnas qvar i den Svenske
ynglingens bröst, och då ett krig icke så hastigt lärer kunna
påkomma, utan det gamla ordspråket »man skall träta, innan
man börjar att slåss» äfven i detta fall torde vara tillämpligt,
önskar jag Nils Olssons förslag all möjlig framgång.»
Per Mattsson„• »Enär flera af Ståndets ledamöter instämt
i min motion, anhåller jag, att äfven deras yttranden måtte
till Utskottet remitteras.»
Nyqvist från Wermlands Län anhöll att få instämma uti
A. W. Uhrs från Nerikes Län motion.
Almqvist från Norrbottens Län: »Äfven jag vill, på sätt
Lars Olsson nyss gjort, lemna ett bidrag till upplysning om
de olägenheter, som beväringsynglingarna äro underkastade.
I det fallet tror jag Norrbotten vara sämst lottadt, fy från en
del socknar i nämnde Län få ynglingarne, som skola undergå
vapenöfning marschera 35 mil tili och 35 mil från mötesplat¬
sen, d. v. s. tillsammans 70 mil hvarje år, och om ett för¬
slag, som nu är å bane, att flytta lägerplatsen, vinner fram¬
gång, så blifver deras marsch 94 mil årligen.»
Diskussionen var fulländad och samtliga ofvan uppräknade
jemte Gustaf Bjerkanders från Skaraborgs och Nils Olssons
från Malmöhus Län förut i Protokollet intagna motioner blefvo,
uppå derom af Talmannen framställd proposition, till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterade.
22
Dea 5 December.
§• 4.
Föredrogos ånyo vice Talmannen Ola Svenssons och
Nils Olssons från Malmöhus, Erik Erikssons från Gef¬
leborgs, Josef Holms från Stockholms, Gustaf Bjerkan-
ders från Skaraborgs, Lars Magnus Knutssons från Öster¬
göthlands, Olof Lagergrens från Gottlands och Nils Svens¬
sons från Christianstads Liin motioner om nedsättning i den
lönetillökning, som vid sistlidne Riksdag beviljades embets-
och tjänstemännen jemte andra anmärkningar vid Kongl.
Maj:ts nådiga Proposition om Statsverkets tillstånd och behof;
och voro dessa motioner, uti hvilka Ståndets flesta ledamö¬
ter sig förenade, med undantag af Lars Magnus Knutssons
från Östergöthlands, Erik Erssons från Gefleborgs, vice Tal¬
mannen Ola Svenssons och Nils Svenssons från Christian¬
stads samt Gustaf Bjerkanders från Skaraborgs Län, hvilka
motioner förut blifvit i Protokollet intagne, af denna lydelse:
1:0 Nils Olssons från Malmöhus Liin:
»Uti hela landet har allmänneligen försports klagomål
öfver det frikostiga, för att icke säga, slösaktiga sätt, hvarpå
Rikets sednast församlade Ständer hushållat med statsmedlen.
Det är sålunda icke någon enskild, icke någon partiel, utan
en, af nära nog hela allmänheten uttalad önskan, den jag,
till mina värda Ståndsbröders bepröfvande härmed tager mig
friheten framställa. Den lyder, som följer:
Sedan under åren 1854—1855 genom flera samverkande
orsaker, såsom dels missväxt i utlandet, dels det i Östersjön
pågående kriget emellan Ryssland ä ena, och vestmakterna,
England och Frankrike å andra sidan, priset å lifsförnöden-
heter stigit till den höjd, att dessa betingade hundra procent
utöfver det vanliga, lät II. M, Konungen, uti Proposition till
Rikets då församlade Ständer, begära förhöjning uti de flesta,
om icke alla embets- oell tjenstemäns löner, hvilken för¬
höjning med, 0111 jag icke missminner mig, 30 ä 50 % af
Ständerna äfven beviljades. Bevekelsegrunden härför var na¬
turligtvis det stegrade priset å lifsmedel m. m. Härom är
intet att säga, alldenstund det ligger tydligt, för en och livar,
att en tjensteman, hvars lön varit jemnt upp tillräcklig att fylla
hans dagliga och mest nödvändiga behof under vanliga pris-
förhållanden, skulle försättas på half ranson, dä priserna å lifs¬
medel gällde dubbelt. Rikets finanser voro ock på den tiden
uti förträffligt skick. 'Lill följe af neutraliteten och genom
klokt begagnande af konjunkturerna hade mycket penningar
influtit i landet, och Statskassan ansågs kunna tåla vid en
dylik åderlåtning, hvarföre äfven Ständerna, (i synnerhet de
Den 5 December.
23
tv än ne första Stånden) gSfvo sitt bifall till alla de Kungliga
Propositionerna, och några till och med derutöfver. Nu der¬
emot ar förhållandet, tyvärr, alldeles motsatt. Sveriges finan¬
siella ställning är för närvarande ingenting mindre än lysande.
Landets välmåga är i aftagande, till bevis hvarföre kan an¬
föras den mängd skuldfordringsmål, som under de sednare
åren vid Rikets flesta domstolar och exekutiva verk blifvit
anhängiggjorda; penningebristen är i alia landsändar tryckande,
Statskassan har under de sednare åren varit starkt anlitad och
Riksbankens ställning är tvifvelaktig, hvarförutan äfven Staten
häftar för betydande skuld i utlandet,
Med kännedom af dessa fakta, sorn ej kunna gendrifvas,
torde det ej anses obehöfligt af mig att yrka, det förhöjnin¬
gen af embets- och tjenstemännens löner måtte upphöra, och
dessa (lönerna) återgå till samum belopp, som de hade före för¬
höjningen. Rättvisan och billigheten af detta mitt yrkande ligga
i öppen dag. Löneförhöjningen var ej och bunde icke vara
annat än blott tillfällig. Den föranleddes af den dåvarande
dyra tiden. Lika billigt det var att under dåvarande förhål¬
landen höja embets- och tjenstemännens löner så, att dessa,
(i synnerhet dc lägre aflönade tjenstémänuen) oberoende af
materiella bekymmer kunde odeladt egna sin tid och verk¬
samhet åt sina respektive värf, lika rättvist är det ock att nu,
sedan orsaken till löneförhöjningen försvunnit, då priserna å
lifsmedel m. wi. nedgått till sin vanliga ståndpunkt, nedsätta
desamma till sitt förra belopp.
Jag yrkar derföre:
att alla embets- och tjenstemäns löner, från och
med 2:dra till och med 8:de Hufvudtiteln, måtte
nedsättas till, hvad de voro före 1856 års Riksdag;
dock forde härvidlag en modifikation, med afseende
å de lägre aflönade fjenstemännen, vara af nöden;
•och anhåller jag, att denna min motion måtte till Högloft. Stats-
Utskottet remitteras.»
2:0 ffmef Holms från Stockholms Län:
»För Statsförvaltningens ändamålsenliga gång är det vis¬
serligen nödvändigt, att embets- och tjenstemännen för sitt
åt de allmänna varfven egnade arbete undfå en vedergäll¬
ning, som står i motsvarighet till den möda och de insigter,
hvilka för de särskildta platsernas behöriga fyllande erfordras.
Det är också nied de offentliga varfven såsom med de en¬
skifta, att de i allmänhet blifva bättre utförda i den mån,
sorn den för dem tillkommande vedergällning lockar förmå¬
gorna att täfla om att få dem sig uppdragna. Men denna
lockelse ligger icke alltid uti den kontanta lönen. Det fin¬
24
Den 3 December.
nes förmåner, om äro förenade med förtroendet att utföra of¬
fentliga värf, att bekläda offentliga embeten, som ofta skattas
lika högt och högre, än sjelfva penninge-aflöningen. Dessa
förmåner äro visserligen svära att närmare beteckna, men de
höra i allmänhet till det slag, hvartill man bör räkna det per¬
sonliga anseende, som uppdraget skänker, den säkra ställnin¬
gen samt oberoendet af konjunkturer och inflytelser, sorn in¬
verka på den enskildas bergning och välbefinnande. Endast
tillvaron af sådana särskilda ocb i lönestaterna aldrig synliga
förmåner af embeten och tjenstebefattningar förklarar det er¬
kända faktum, att sällan eller aldrig saknas kompetenta sö¬
kande till de flesta tjerister, oaktadt man som oftast hör kla¬
gas, att de med tjensterna åtföljande lönerna äro för knappa
och icke lemna full ersättning för det med dem förenade ar¬
betet. Ty det är en allmän lag för alla tjenstbarheter, de må
nu vara allmänna eller enskilda, alt de arbetskrafter, som icke
finna sin tillbörliga vedergällning på ett håll, vända sig till
ett annat för att finna förmånligare användande, eller åtmin¬
stone märker man snart, att nja krafter icke mera strömma
till den sysselsättning, som finner sig i större eller mindre
mån lönlös.
Då man icke försport, att Cheferna för Statsföi valtningens
olika grenar klagat öfver bristande tillgång på lämpliga per¬
soner att sköta de olika embetena, utan fastmer det ofta torde
vara dein svårt välja bland den rikedom på kompetenta sö¬
kande, som täfla om platserna, så kan man således följdrik¬
tigt sluta, att de förmåner, sorn med de Svenska embetena
förenäts, också varit nog stora att locka ett fullt tillräckligt
antal förmågor att vända sig till de offentliga varfven. Emel¬
lertid begagnades tillfälligheten af några ål-s höga priser på
vissa förnödenheter före och under sednaste Riksmöte att bi¬
bringa folket och folkombuden den föreställningen, att våra
embete- och tjenstemäns vedergällning var så emot all bil¬
lighet låg, att de löpte fara att gå under. Visserligen afhör-
des likväl icke heller då, att någon brist på sökande till de
så kallade »små» lönerna uppstod; men Rikets Ständer be¬
viljade, det oaktadt, en mängd löneförhöjningar, bland hvilka
en del väl stora, äfven med tillbörligt afseende på de då gäl¬
lande höga priserna.
För tjenstemännen i de lägre graderna må behofvet af
lönetillökning hafva varit verkligt. En familj kan icke, huru
tarfligt den än må ställa sig, slå sig ut med mindre än det
nödvändiga, och detta bör hvarje Statens tjenare, huru ringa
som helst, vara fullt tillförsäkradt. Men så snart man stiger i
graderna och det blir fråga om, att lönen icke blott skall förslå
Den 5 December.
(ill tjenstemannens och hans familjs verkliga behof, utan äfven
till en mängd inbillade, som uppkomma genom den endast
af fåfängan föreskrifna skyldigheten att »representera», ett
»föra stat», så anser jag nästan hvarje vid sednaste Riksdag
gjord löneförhöjning för onödig. Svenska Statens embetsmäns
anseende ökas icke derigenom, att de sattas i tillfälle att »lefva
stort», som det heter, utan beror på sättet, huru de fylla sin
plats och visa sig värdiga att genom befordran vinna vidsträk-
tare utrymme för sin verksamhet.
Det öfverflödiga lefnadssättet i vårt land tär så på folkets
krafter, att det väl kunde behöfva inskränkas, och det skulle,
enligt mitt förmenande, icke skada, om i sådant afseende de
höga föregingo de låga med godt exempel. Om detta är en
sanning, så borde man också kunna vänta utaf den upplys¬
ning och den fosterlandskärlek, som man hör antaga finnas
på höjderna af samhället och dess olika förvaltningsgrenar,
att detta väl behöfliga exempel verkligen gifves.
Då för öfrigt, äfven om en del af ifrågavarande löneför¬
höjningar vid tiden för sednaste Riksdag kunde hafva mer eller
mindre skäl för sig uti de så ofta åberopade höga priserna,
ett. helt annat förhållande nu inträdt och nästan alla förnöden-
hetsvaror betydligt fallit i pris, under det att de varor, som
ej kunna hänföras till verkliga förnödenheter alltjemt visat en
benägenhet, att oupphörligen nedgå, så måste dessa skäl nu¬
mera hafva upphört och med detsamma äfven folkets förplig¬
telse att bevilja embetsmännen mer, än som pä ordinarie lönc-
staterna förut varit bestådt. Vid detta förhållande inträder
folkombudens pligt att yrka inställning af de onödiga utgif¬
terna, och denna pligt blir så mycket mera bjudande, då såsom
nu, folket i alla landsändar midt under bördan af ökade skatter
och bevillningar klagar öfver den mest tryckande penninge-
nöd och med djup oro går den stundande tiden till mötes.
På grund af hvad jag sålunda anfört, föreslårjag, att Ri¬
kets Ständer måtte vid bestämmandet af den nya Riksstaten
göra nedsättningar på de vid sednaste Riksdag beviljade löne¬
förhöjningar, sålunda att:
för tjenster, hvilkas lön med det ifrågavarande
tillägget uppgår till mer än 1,000 R:dr eller der¬
utöfver till 2,000 R:dr, nedsättes tillägget med 20
%, dock så att lönen med den återstående delen
af tillägget icke blir mindre än 1,000 R:dr;
för tjenster, hvilkas lön med tillägget uppgår till
mer än 2,000 R:dr eller derutöfver till 3,000 R:dr,
nedsättes tillägget med 40 %, dock så att lönen
26
Den 3 December.
med återstående delen af tillägget icke blir mindre
än 2,000 Riksdaler;
för tjenster, hvilkas lön med tillägg uppgår till
mer än 3000 R:dr, eller derutöfver till 4000 R:dr,
nedsättes tillägget med 60 %, dock så att lönen
med återstående tillagget icke Olifver mindre än
3,000 R:dr;
för tjenster, hvilkas lön med tillägg uppgår till
iner än 4,000 R:dr eller derutöfver till 5,000 R:dr,
nedsättes tillägget med 80 %, dock så att lönen
med återstående delen af tillägget icke blifver min¬
dre än 4,000 R:dr;
-samt slutligen
att allt tillägg till löner må indragas för sådana
tjenster, vid hvilka lönen uppgår till 5,000 R:dr
eller derutöfver.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
3:o Olof Lagergrens från Gottlands Län:
”Öfver hela landet går en allmän klagan, att Rikets se¬
nast församlade Ständer beviljade allt för höga anslag, bland
annat till löneförhöjning åt ernbefs- och tjenstemän. Bonde-
Ståndet hade förgäfves sökt förhindra de betydligaste förhöjnin¬
garna. Hvad Bonde-Ståndet då icke kunde vinna, det bör
det nu försöka att ernå, ty den allmänna rösten i landet har
verkligen skäl för sig, och det måste anses öfverflödigt, att
en så fattig Stat som Sverige gifver högre löner, än som nöd¬
vändigt erfordras för att få tjensterna besatta med lätnpliga
personer. Man har så mycket större anledning till ett sådant
yrkande, som ett af de hufvud sakligaste skälen för beviljan¬
det af ifrågavarande löneförhöjningar utgjordes af de höga
priserna på alla slags förnödenhetsvaror, men som dessa priser
numera nedgått nästan för alla varor och synnerligen för de
egentliga lifsförnödeuheterna, såsom spanmål, kött, fläsk m. m.,
får jag derföre föreslå:
att Rikets Ständer måtte indraga alla de vid se¬
naste Riksdag beviljade lönetillägg, såvida de be¬
viljats för tjenster med lön, sorn uppgår till 2,000
R:dr Runt, eller deröfver. Men att löneförhöjning
för tjenster med mindre lön än 2,000 R:dr må äfven
för nu instundande Statsregieringsperiod utgå såsom
vid senaste Riksdag bestämdes, dock så att icke
lönen och det tillfälliga förhöjningstillägget tillsam¬
mans uppgå till mer än 2,000 R:dr Riksmynt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.a
Den 5 December.
21
Efter uppläsandet af dessa motioner begärdes ordet af
tiedannämnde ledamöter, de der yttrade:
v. Talmannen Ola Svensson frän Malmöhus Län: »Då
detta är en mycket vigtig fråga, har man ansett det vara
nödigt, att de inom Ståndet väckta motionerna skola vara öf¬
verensstämmande; men som Lars Magnus Knutssons motion
är något afvikande från de andra, skulle jag helst se och
hemställer derföre, att densamma icke måtte till Utskottet re¬
mitteras.»
Lars Magnus Knutsson: »Med anledning af v. Tal¬
mannens uppmaning, får jag härmed förklara mig villig att
återtaga motionen med vilkor likväl, att den måtte ordagrant
inflyta i Protokollet.»
Sedan Ståndet beslutat, att Lars Magnus Knutssons
nämnde motion skulle i Protokollet intagas, utan att till Ut¬
skott remitteras, fortsattes diskussionen af
August Andersson från Östergöthlands Län: »Jag vill
icke underlåta att omtala, det mina hemmavarande kommit-
tenter med oro och bekymmer emottogo underrättelsen om
den vid förra Riksdagen åt embets- och tjenstemännen be¬
viljade dyrtidsförhöjningen, helst den inträffade under en tid,
då penningeställningen var så tryckande, att man icke visste,
hvarifrån penningar skulle tagas, ty om några jordbruksalster
skulle afyttras, så måste sådant ske till mycket nedsatta priser.
Med stöd af hvad jag nu anfört, och då penningeställningen för
närvarande är föga gynnsammare, föranlåtes jag yrka, att den
sålunda beviljade dyrtidsförhöjningen måtte återtagas; Rikets
Ständer dock öppet lemnadt att, om det framdeles skulle fin¬
nas behöfligt, åt de lägsta tjenstemanna-klasserna, eller dem,
som icke hafva öfver 2,000 R:drs löne-inkomst, bevilja den
förhöjning, som kan anses nödvändig och behöflig.
Sedan Nettelbladt och Isoz från Stockholms, Cederskog
från Östergöthlands, Sven Gustaf Johansson från Jönköpnings
och Oström från Vestmanlands Län m. fl. instämt, tilläde
August Andersson: »Det är allmänt kändt, att mindre
fördelaktiga tider ännu fortfara och att penningeställningen
icke är förbättrad, hvilka omständigheter gifva mig ökad an¬
ledning att påyrka nedsättning i dyrtidsförhöjningen.»
Olof Nilsson från Vesterbottens Län skriftligen sålunda:
»Vid Ständernas ankomst till sistlidne Riksmöte emotto-
gos de med en framställning om Rikets ekonomiska ställning,
enligt hvilken denna skulle vara så lysande, att det syntes, som
om det gamla Sverige hastigt utbytt den gamla kända fattig¬
domen emot det mest blomstrande tillstånd. I öfverensstäm¬
melse härmed voro ock Regeringens proposition om anslag af-
28
Den 5 December.
fattade. Något behof af hushållning ansågs icke vidare förefinnas.
Sverige skulle uppträda på ett lysande sätt och visa, att äfven
det hade råd. Statens embetsman blefvo ock ihågkomne ined
rikliga löneförhöjningar. Gripne af förtjusning öfver den lyck¬
liga ställningen skyndade Ständerna att icke blott gå Rege¬
ringens önskningar till mötes* utan äfven sjelfva föreslå nya
anslag, det var en verkilg frikostighets-feber. Bonde-Ståndet,
sorn af egen bitter erfarenhet blifvit något försigtigt, sökte väl
något hålla emot, — men hvad hjelpte det? Så blefvo äfven
embetsmännens löneförhöjningar beviljade och det så mycket
heldre, som de, i anseende till lifsmedlens högt uppdrifna pris,
verkligen syntes behöfliga. Den tjusande villan försvann, ty¬
värr, snart och den bedröfliga verkligheten framträdde i all
sin nakenhet. Om ock ställningen icke är så förtviflad, som
den från flera håll blifvit framställd, lär dock icke kunna nekas,
att den är högst bekymmersam och att högsta sparsamhet är
nf nöden.
Under sådana omständigheter kan det icke annat, än
väcka någon förvåning, då man finner, att embetsmännens löner,
i den Kongl. Propositionen, äro upptagna att fortfarande utgå
med det förhöjda beloppet. Den dyra tiden kan icke sägas
fortfara, de hufvudsakligaste födoämnena spanmål och kött
hafva fallit i pris högst betydligt och ingen utsigt är, att de
linder denna trykta penninge-ställning snart skola stiga, hvar¬
emot höjningen i priset å ladugårds-produkter endast är till¬
fällig och beroende på den inträffade foderbristen.
Obilligt kan det väl ej synas, om man väntar, att äfven
embetsmännen, till och med de högste, något inskränka sitt
lefnadssätt, en fordran, som under fäderneslandets nöd, med
skäl kan göras på hvarje medborgare. Jag är långt ifrén att
vilja undanhålla Statens tjenare deras billiga lön, men mitt
samvete fordrar, att jag yrkar på sparsamhet i detta som i
andra fall. — Jag anhåller att få förena mig med Vice Tal¬
man Ola Svensson, hvilkens motion detta mitt anförande torde
få åtfölja till Utskottet.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Det kan väl
vara öfverflödigt att yttra sig i denna fråga, då man känner
den allmänna meningen inom landet vara den, att, sedan varu¬
värdena jemkat sig och återgått till, hvad de före den vid sista
Riksdag beviljade dyrtids-förhöjningen vore, embets- och tjen-
stemännens löner äfven böra återgå till, hvad de före nämnde
tid voro, med undantag af de lägre tjenstemännens, hvilka
förut varit för otillräckliga. För öfrigt instämmer jag uti, hvad
Vice Talmannens motion innehåller.»
Den 5 December.
29
Nils Svensson från Blekinge och Liss Lars Olsson från
Kopparbergs Län m. fl. instämde.
Anders Nilsson från Hallands Län instämde uti, hvad
Vice-Talmannen i sin motion föreslagit.
Vice-Talmannen Ola Svensson: »Afven den af Lager¬
gren i denna fråga väckta motion är skiljaktig ifrån de öfriga,
af hvilken orsak och då man möjligen, genom remiss af den¬
samma till Utskott, kan motverka, hvad Ståndet med de väckta
motionerna åsyftar, hemställer jag, att Lagergren måtte åter¬
taga densamma.»
Sedan Lagergrens motion blifvit uppläst, fortsatte Vice-
Talmannen: »Jag tror det icke går an, hvarken att uppdraga
så stor gränsskillnad, som Lagergren föreslagit, eller att vid
2,000 R:drs lön afklippa all nedsättning. Väl hafva vi med-
gifvit, att de lägre tjenstemännes löner tillförene varit alltför
ringa, men jag tror, att äfven de, som före dyrtids-förhöjnin-
gen hade 2,000 R:drs löneinkomst, kunna tåla vid någon ned¬
sättning uti, hvad de nu hafva.»
Lagergren från Gottlands Län: »Med anledning af hvad
Vice-Talmannen yttrat, får jag tillkännagifva, att jag gerna
medgifver, det min motion icke remitteras till Utskottst, men
deremot önskar jag, att den måtte få inflyta i Ståndets Pro¬
tokoll. Föröfrigt instämmer jag uti Vice-Talmannens för¬
slag.»
Pehr Nilsson från Malmöhus Län: »Äfven jag har varit
sinnad att väcka motion i denna fråga, men då så många
motioner redan blifvit inlemnade, vill jag icke öka antalet.
Då emellertid dessa motioner komma att handläggas af det
Utskott, af hvilket jag är ledamot, skall jag icke underlåta
att, uti hvad på mig ankommer, verka för de åsigter, som
Ståndet i allmänhet omfattat, men jag vill på samma gång
uttala den förhoppningen, att de ledamöter af Ståndet, hvilka
väckt motioner om pensioner och stora anslag till bibanor
m. m., icke måtte alltför mycket harmas, om dessa deras
förslag icke vinna framgång i Utskottet.»
Johannes Andersson och Lundahl från Skaraborgs samt
Smedberg från Elfsborgs Län instämde.
Falk från Skaraborgs Län: »Då jag har mig bekant, att
få af Rikets Ständers vid förra Riksdagen fattade beslut emot-
tagits med större missnöje, än det om dyrtids-förhöjningen,
önskar jag, att de nu ifrågavande motionerna måtte vinna
framgång.»
Uti hvad Falk nu yttrat förenade sig Lars Gustaf An¬
dersson från Elfsborgs Län.
30
Den 5 December.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Jag liar icke tänkt
yttra mig i denna fråga, men jag vill dock nu nämna några
ord. Då jag betänker, hvilken mängd af motioner, sorn inom
detta Stånd blifvit väckta om anslag till produktiva företag
m. m., synes mig, sorn många inom Ståndet icke skulle tro
landets finansiella ställning vara sådan, som den i sjelfva
verket är. När denna mängd af motioner om anslag i Ut¬
skottet förekomma till behandling, kunna Utskotts-ledamöterna
möjligen komma till deu åsigten, att landets ställning är sådan,
att någon löne-nedsättning icke är behöflig, och det är der¬
före nödvändigt, att Bonde-Ståndet uttalar en sådan åsigt, att
vi icke misstänkas att gilla de nuvarande lönernas bibehål¬
lande, oaktadt förenämnde anslags-frågor blifvit här i Ståndet
väckta. Den åsigt, som motionärerne uttalat, godkänner jag
och önskar, att lönenedsättning måtte ega rum icke för de
lägre, utan för de högre tjenstemännen, ty det tillhör embets-
och tjenstemännen, likasom hvar och en annan menniska, att
lefva indraget, och jag är säker, att, om de ställa sig den
regeln till efterlefnad, de kunna hafva sin bergning på mindre
löner, än de nu åtnjuta. Jag hoppas oek, att embets- och
tjenstemännen icke illa upptaga, om Rikets Ständer nu be¬
sluta lönernas nedsättning till det belopp, som de voro före
förra Riksdagen, helst tiden nu är sådan, som den var föro
dyrtids-förhöjningen, och när de löner, sorn då åtujötos, voro
fullt tillräckliga, åtminstone för en någorlunda tarflig utkomst.»
Söderholtz från Södermanlands, förre Vice-Talmannen
Pehr Eriksson från Vermlands, Rosenberg från Christianstads
och Anders Andersson från Kopparbergs Län m. fl. in¬
stämde.
Johan Pehrsson från Upsala tillkännagaf, att han ville
instämma uti Vice-Talmannen Ola Svenssons motion.
Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län: »Då
löneförhöjnings-frågan vid sista Riksdag var föremål för öf¬
verläggning här i Ståndet, uttalades allmänt den meningen,
att de högre tjenstemännens aflöning var tillräckligt stor, men
att de lägre behöfde någon tillökning uti sina löneinkomster.
Förhållandet är, enligt min åsigt, äfven nu detsamma, hvarför
jag instämmer uti, hvad motionären föreslagit och hoppas, att
Utskottet, bättre än vi, utarbetar frågan till allas belåtenhet.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Så föga tröstande
det än är att ständigt höra klagan öfver landets dåliga eko¬
nomiska ställning, lika nödigt är det dock, att från detta Stånd
framhålla, hvad vi derutinnan hafva oss bekant, ty derigenom
kunna de Ståndets medlemmar, som äro ledamöter i Stats¬
utskottet, vinna stöd för vår mening om löne-nedsättningen.
Den 5 December.
31
Då jag vid ett tillfälle inom Utskottet samtalade med en leda¬
mot af ett annat Riks-Stånd om finanserna i landsorten, möttes
jag med det svaret, att han icke erfarit ställningen vara sådan,
som jag uppgaf, och jag kunde naturligtvis icke, då jag ej
kände förhållandet i hans ort, vederlägga honom; oell det är
af sådan anledning, som jag önskar, att alla detta Stånds leda¬
möter förena sig om motionerna, på det att Utskottet må finna,
att den allmänna meningen här i Ståndet är den, att lönerna
höra nedsättas.»
Sedan Ståndets alla ledamöter uppstigit och förklarat sig
instämma med Erik Ersson, fortsattes disskussionen af
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Då jag huf¬
vudsakligen är förekommen af Erik Ersson, vill jag nu endast
nämna, att jag vid förra Riksdagen herde till dem, som ar¬
betade emot löne-förhöjningarne i allmänhet. Min åsigt var
då den, hvilken jag ännu vidhåller, att nemligen de lägre tjen-
stemännen måtte få någon förhöjning i lönerna, men detta
borde ske pä det sätt, att dem tilldelades en viss procent i
förhållande till lönens belopp, dock borde detta tillägg eller
tillökning ega någon begränsning och icke ega rum, sä snart
lönen ginge till ett visst belopp. Jag kommer således att i
Utskottet arbeta för den åsigt, som uti motionerna finues ut¬
talad, att nemligen vissa procent utöfver det före förra Riks¬
dagen bestämda lönebeloppet, tilläggas de lägre tjenstemännen,
men att, så snart lönen uppnått en viss summa, all tillökning
kommer att upphöra.»
Carl Anders Larsson-. »Icke allenast till följd af landets
ställning, utan äfven för tjenstemännens eget bästa, anser jag
den föreslagna löne-nedsättn ingen vara nödvändig, ty det skulle
ju vara högst olämpligt, om landet genom hvarjehanda anslag
skulle så utarmas, att embets- och tjenstemännen i en framtid
helt och hållet gå miste om lön. Det är en känd sak, att,
om man icke rättar utgifterna efter inkomsterna, man icke
kan ega bestånd och derföre anser jag det för tjenstemännen
sjelfva vara fördelaktigare, om deras löner bestämmas till så¬
dana belopp, som de äfven för framtiden kunna påräkna. Då
jag icke kände någon gränsskillnad emellan de högre
och de lägre tjenstemännen, föreslog jag uti min motion löne-
nedsättning för alla, meri jag vill nu förklara, att det icke
skall vara mig emot, om de lägsta tjenstemännen bibehållas
vid den löne-tillökning, som sednast församlade Rikets Ständer
beviljade dem, men de högre embets- och tjenstemännen böra,
efter mitt förmenande, vara belåtne, om de få bibehålla den
löneinkomst, som för sista Riksdag var för dem bestämd.»
32
Den 5 December.
Sköldberg från Nerikes Län: »Uti en tid, så dun sorn
den närvarande, då det ifrån palatset ända ned till kojan är
nödvändigt att vara sparsam, anser jag det vara billigt, att de
högre embets- och tjänstemännens löner nedsättas, och jag
skall, i hvad på mig ankommer, i Stats-Ufskottet verka för
den åsigten. För öfrigt instämmer jag uti, hvad Erik Ersson
och Pehr Nilsson förut yttrat, >
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Jag vill endast
besvara och vederlägga, hvad en föregående talare yttrat der¬
om, att man af de många motioner, som här i Ståndet blifvit
väckte om anslag till produktiva ändamål, möjligen kunde
draga den slutsatsen, att landets finanser äro goda. För min
del anser jag det tvärtom bevisa, att alla produktiva företag
måst ligga nere, emedan landets penningar användts till så¬
dant, hvarigenom landet ej kunnat förbättras, och jag skall,
likasom åtskilliga andra ledamöter af Stats-Utskottet lofvat,
söka bringa denna fråga till ett önskadt resultat.»
Anders Jonsson från Skaraborgs och Paul Hedström
från Vester-Norrlands Län, hvilka äfven begärt ordet, afstodo
från att yttra sig och instämde med Bjerkander.
Sedan Ståndet medgifvit, att äfven Lagergrens i frågan
väckta motion finge i Protokollet intagas, utan att till Utskott
öfverlemnas, blefvo Öfriga härofvan uppräknade motioner, uppå
derom af Talmannen framställd proposition, till Stats-Utskottet
remitterade.
§ 5.
Vid förnyad föredragning af Nils Olssons från Malmöhus
Län den 29 nästlidne November bordlagda motion om låne¬
understöd för en jernväg från Helsingborg begärdes ordet af
följande ledamöter, hvilka yttrade :
Pehr Östman från Vester-Norrlands Län: »Det före¬
faller mig besynnerligt, att, då man säger sig vilja spara, och
då Ståndet till Stats-Utskottet remitterat de uti föregående §
omnämnde motionerna med den förklaring, att landets finan¬
siella ställning är mycket tryckt, Nils Olsson kunnat fram¬
komma med denna motion. Då tiderna äro svåra, tillhör det
hvar och en att vara nöjd med, hvad han redan fått, och då
den ort, som nu är i fråga, redan tillförene är gynnad med
en stambana, anser jag motionären, hvilken likaväl, som vi
alla öfriga, känner, att de till jernvägarnes anläggande erfo-
derliga medel blifvit upplånta från utlandet, bort finna, att
hans motion icke skulle väl emottagas. Många provinser-fin-
nas, som äro i större behof än Skåne af lättade kommuni-
Kationer, men man har fått lof att vara belåten med de redan
Den 5 December.
33
befintliga. Det uppgifves väl i motionen, att den ifrågava¬
rande landsorten är folkrik och varu-omsättningen stor, men
då förhållandet så är, tyckes mig den enskildt» spekulations-
andan här böra framträda och tillegna sig den vinst, sorn mo¬
tionären af jernvjigs-anläggningen förespått.»
Adolf Fredriksson från Upsala, Isoz och Gustaf Lars¬
son från Stockholms, Pehr Mattsson, Hedström och Tjern¬
lund från Vester-Norrlands, Lars Rasmusson ivon Götheborgs
och Bohus. Lagergren från Gottlands, JV. M. Pettersson och
Svensen från Kalmar, Jan Andersson och Lars Larsson
från Kopparbergs samt Nils Svensson från Blekinge Län m.
fl. instämde.
Nils Olsson: »Jag representerar den ort, der denna
jernväg, derest lånet beviljas, skulle komma att anläggas och
jag har på mina kommittenters begäran väckt denna motion.
Brödren Östman, sorn anfallit densamma, synes mig hafva haft
lika stort skäl att motsätta sig en mängd andra begärda an¬
slag och lemna denna i fred, helst som jag begärt lånet en¬
dast i det fall, att Statens tillgångar det medgifva.»
Falk från Skaraborgs Län: »För min del anser jag Sta¬
ten hvarken för den nu ifrågavarande eller för någon annan
bibana böra bevilja anslag eller låne-understöd. Om jern-
vägs-anläggningen synes vara fördelaktig, bör det icke vara
omöjligt att (för sådant ändamål) bilda bolag, hvilket i ut¬
landet kan, likaväl som Staten, upptaga lån. Jag önskar så¬
ledes, att motionen icke matte vinna framgång i Utskottet.»
Lundahl: »Lika med Östman, hyser jag den åsigt, hvil¬
ken säkerligen delas af hvarje Svensk man, att Staten, sedan
jernvägs-stambanorna på dess bekostnad blifvit fullbordade,
icke häfver någon skyldighet, att med anslag underhjelpa
bibanors anläggande. Så har åtminstone förhållandet varit
nied vägarne här i Riket, att, sedan landsvägarne blifvit an-
lagde, hvarje kommun fått sjelf bekosta de mindre vägarne.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Den ifrågava¬
rande motionen är, efter mitt omdöme, ganska oskyldig. Den
ifrågavarande orten är visserligen, likasom många andra, i
verkligt behof af en jernväg, och den tid är sannolikt icke så
aflägsen, då en sådan väg der blifver anlagd, men dessför¬
innan bör den enskilda företagsamheten hafva gjort något
mera, än hvad som nu är händelsen. Afven jag har haft
uppdrag af mina kommittenter att väcka motion om låne¬
understöd för en bibana från Christianstad till hufvudbanan,
men grannlagenheten har förbjudit mig att nu framkomma med
ett sådant förslag, och jag anser dessutom, att vi icke böra gå
Bunde-St:s Prat. vid 1859 — 60 årens Riksdag. III. 3
34
Den 3 December.
så brådstörtande tillväga med jernvägs-anläggningarne, utan
lätom oss, i mån af våra tillgångar, fortsätta de påbörjade ban-
sträckningarne, öfverlemnande ät kommande Rikets Ständer
att besluta, hvad som derutöfver bör göras.»
Uti hvad Nils Svensson nu anfört förenade sig Anders
Pehrsson frän Malmöhus Län.
Pehr Erik Andersson från Vestmanlands Län: »Oak¬
tadt de lysande utsigter om stora stats-inkomster, som mo¬
tionären förespått af den ifrågavarande jernvägs-anläggningen,
önskar jag, att Rikets Ständer icke måtte taga någon befatt¬
ning med eller bevilja något lån till, hvad motionären före¬
slagit, ty jag tror, att Staten tagit tillräckligt på hand, om
de jernvägar, som i den Kongl. Propositionen omnämnas, skola
fullbordas. Jag anser Statens mellankomst så mycket mindre
behöflig, som provinsen är folkrik och bördig samt den trakt,
genom hvilken jernvägen skulle komma att gå, är belägen
endast på några få mils afstånd från kusten. För min del
vill jag afslå alla sådana anslag, sorn det ifrågavarande, ehvad
de må vara större eller mindre.»
Sandstedt, Lönn och Johannes Larsson från Jönköpings,
Gustaf Johansson från Kronobergs, Söderholtz från Söder¬
manlands, Lagergren från Gottlands samt Johannes Nilsson
och Erik Christensson från Götheborgs och Bohus Län in¬
stämde.
Ostman: »Jag ursäktar gerna motionären, enär han handlar
på inrådan af sina kommittenter och icke begär anslag annor¬
ledes, än i mån af Statens tillgångar. Det är emellertid för
oss alla och bör äfven vara det för Nils Olssons kommitten¬
ter kändt, att Staten varit tvungen att för jernvägarnas åstad¬
kommande taga lån från utlandet, hvilket bäst bevisar, att
Staten sjelf icke eger några tillgångar tili, hvad som här äskas.
Om alla de anslag, som begäras, skulle af Ständerna beviljas,
skulle eländet säkert blifva så stort, att vi måste gripa till den
utvägen att inrätta en allmän nationalbeväpning, som kunde
möta utländningen, då han kommer att återfordra de lanta
kapitalen.»
Nils Olsson: »Oaktadt jag hör, hvartåt det lutar, anhåller
jag dock, att min motion måtte till vederbörligt Utskott re¬
mitteras, och jag vill blott tillägga, att det icke så mycket
förundrar mig, att Lundahl och Nils Svensson satt sig emot
motionen, enär den förre bor straxt intill stambanan och den
sednare äfven väntar sig att få densamma utsträckt ända till
närheten af sitt hem.»
Diskussionen var fulländad och ifrågavarande motion blef,
Den 5 December.
35
uppå Talmannens derom framställda proposition, jemte dervid
gjorda anmärkningar remitterad till Stats-Utskottet.
Då nu ånyo föredrogs en af Olof Svebilius från Gott¬
lands län, sedan den 29 nasti. November på Ståndets bord
hvilaude motion örn förbud för kolportörer eller s. k. vin¬
kelpredikanter att uppträda inom en församling utan tillstånd
af kyrkorådet, yttrade:
Anders Gudmundsson från Hallands Län: .vDetta är en
fråga, som vid sista Riksmöte väckte allmänt bekymmer, men
då Kongl. Maj:t numera gått Ständernas önskningar till mö¬
tes, genom förändring af Konventikel-Plakatet, samt det mest
trängande behofvet åtminstone tills vidare således är afhjelpt,
tror jag det vara bäst att vidblifva, hvad som redan blifvit
afgjordt.»
Med denne talare instämde Nyqvist från Vermlands,
Hedström från Vester-Norrlands, Olof Nilsson från Vester¬
bottens, Erik Hansson från Gefleborgs, Rosenberg från Chri¬
stianstads, Anders Pehrsson från Malmöhus och Carl Iwars¬
son fran Hallands Län m. fl.
Diskussionen var fulländad och ifrågavarande motion blef,
jemte dervid gjord anmärkning, till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi- Utskottet remitterad.
§• 7.
Föredrogs ånyo Olof Lindströms från Vesterbottens Län
den 29 nasti. November bordlagda motion om väghållnings-
skyIdighetens skiljande från jordbruket och öfvertagande af
Staten.
Med anledning af denna motion yttrade:
Georg Nyqvist frän Vermlands Län: »Då jag vet, att
ännu flera olägenheter, än motionären påpekat, i följd af väg-
hällningsskyldigheten, drabba jordbruket, instämmer jag för
principens skull, och enär det är billigt, att denna tyngd skiljes
från detsamma, uti hvad motionen innehåller, ehuru jag på
förhand antager, att den icke vinner någon framgång.»
Nettelbladt från Stockholms, Gustaf Johansson från Kro¬
nobergs, Svensén från Kalmar och Tjernlund från Vester-
Norrlands Län m. fl. instämde.
Ola Jönsson från Malmöhus Län: »I hufvudsaken in¬
stämmer jag med motionären, men då jag anser de kommit-
tér, sorn blifvit tillsatta för utarbetande af åtskilliga andra frågor,
icke hafva gjort den nytta, som med dem afsetts eller man af dem
36
Den 5 December.
påräknat, önskar jag icke, att någon kommitté mätte i och;
för denna fråga tillsättas.»
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: »Jag förenar
mig uti, hvad Nyqvist anfört och tror, alt väghållningsskyldig-
heten blifver mindre betungande i den män, jernvägarna inom
landet hinna fullbordas. Jag vet t. ex. att, sedan jernvägen
emellan Fahlun och Gefle blef färdig, de, som bo i den trakt,
genom hvilken jernvägen framgår, hafva obetydlig, ja nästan
ingen tyngd af skjuts- och väghållningsskyldigheten.»
Sedan diskussionen förklarats fulländad, blef ifrågavarande
motion, jemte hvad som i anledning af densamma blifvit yt¬
tra dt, remitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottet.
§. 8.
Föredrogs ånyo de, angående bränvins tillverkning och
försäljning m. m. väckte motioner, hvilka varit å Ståndets
bord hvilan de, för att i ett sammanhang till Utskott remitte¬
ras; och voro- dessa motioner, med undantag af de förut i
Protokollet intagna, af följande tydelse:
l:o Måns Månssons från Kalmar Län:
»Det sätt, hvarpå bränvinsbränningen i Riket nu drifves,
medelst ångbrännerier af några få större possessionaten anse¬
vi för vår del vara högst förderfligt och ekonomiskt ruinerande
för de mindre jordbrukarne i landet. Icke nog dermed, att
en kanna bränvin, som måttligt använd och i medicinskt hän¬
seende svårligen kan undvaras, blifvit nära fyrdubbelt fördy¬
rad, utan, hvad värre är, den vigtiga afkastningen af po¬
tatisskörden skall antingen såsom en vrakvara försäljas åt fa-
briksbrännarne till underpris, eller såsom någon gång handt,
på våren förruttnad utkastas till åkergödning, i fall den ej kan
säljas till det låga priset 1 R:dr R:mt, ja till och med för 50
öre per Tunna. I den ort, jag tillhör, finnas 7 ångbrännare,
hvilka icke blott sätta pris på potatistunnan, utan äfven efter
slutad bränning egenmäktigt bestämma priset pä bränvins-
kannan. De göra med konsumenten och den mindre jord¬
brukaren, hvad de vilja, emedan de väl veta, att dessa icke
förmå anlägga ångbrännerier och med dem konkurrera. Nekas
kan dock icke, att landet råkat i större fattigdom än välstånd,
sedan bränvinsbränningen, till jordbrukets betryck, kom att fa-
fabriksmässigt utöfvas. Annat kan icke heller förhållandet
vara, då den Svenske undersåten, i stället för en inhemsk, i
landet tillverkad spritvara, måste för bättre pris taga till den
utländska, såsom Rumm, Danskt bränvin m.m. En kanna Svenskt
bränvin kostar nu mera än en tunna potatis, hvilken, om den
Den 5 December.
37
af aen konsumerande jordbrukaren genom måttlig husbehofs¬
bränning ånge förädlas, lemnade honom 7 å 8 kannor och
dessutom gjorde honom samma nytta i ladugården genom
drankutfodring, som om rotfrukten obränd kastas för kreatu¬
ren. Genom ett sådant behandlingssätt kunde den mindre
jordbrukaren i likhet med ångbrännarne erhålla nytta af sin
potatiskörd, om honom förunnades den fordna rättigheten att,
mot en billig skatt, öfva bränvinsbränning till husbehof, såsom
den förr i vårt land blifvit bedrifven — då folk och land stodo
sig bättre än nu. Man tyckes vilja skryta af sedlighet och
välstånd i landet, som genom nya bränvins-författningens til¬
lämpning skall hafva uppkommit. Men om man i någon mån
måste medgifva det förra, (ill följd af krogrörelses försvå¬
rade bedrifvande på landet, så kan dock det sednare be-
tviflas, enär det icke kan förnekas, att Riket svårligen, så
långt historien bär ett tillbakagående vittnesbörd, varit mer
skuldsatt, tryckt af större penninge-brist och ekonomiskt
elände än nu, hvarom Riksbankens hotande ställning ger ett
talande vittnesbörd. Penningekrisen 17(35 kan icke härmed
jetnföras. Att under sådana kritiska förhållanden nedtrycka
den Svenska jordbrukaren, befordra utländska varors förbruk¬
ning och förneka honom att till sitt ekonomiska bästa använda
sina produkter på det ändamålsenligaste sätt, sådant, sorn med
det Svenska jordbruket i århundraden så godt som samman¬
vuxit, symes vara mindre val betänkt. Bränvinssuparen, sorn
begagnar varan öfverflödigt, super ofta med mera begär och
passion, då den tillverkas fabriksmessigt och blifver fördyrad,
än då den genom husbehofsbränningen dagligen erbjudes ho¬
nom till måttligt bruk. I stället för 2 å 3 supar om dagen
tager lian, sedan han någon tid varit i saknad af bränvin, er¬
sättningen med måhända 10 å 12. Dessutom, hvarföre skall
landets välstånd ännu mera undergräfvas genom olofligt infö¬
rande af Danskt bränvin, som vi likaväl kunna tillverka till
samma pris och dymedelst behålla penningen, som derföre
utgår frän vårt fattiga, vi hade så nära sagt, utfattiga land?
En omyndig får använda, hvad han under sitt omyndiga till¬
stånd sjelf förvärfva!’, men den Svenske undersåten, som med
ett mindre jordbruk drager landets skattebörda, föreskrifves
lag, huru han skall använda t. ex. 1 å 200 tunnor potatis; han
skall gifva dem till fyrfotarne i stället för att bränna dem och vill
han för sitt bus någon gång hafva en kanna bränvin, så skall
den tagas ur köpmannens hand i närmaste provins-stad, dit
försäljningen blifvit förlagd, både i parti och minut, för att
der taga jordbrukarens enda styfver och sedan på köpet be¬
hålla hela minuterings-afgiften uteslutande för stadens bästa.
38
Den 3 December.
Enär ett sådant sätt att bedrifva bränvinsbränningen och
försäljningen af varan i vårt land uppenbarligen länder jord¬
bruket till skada oell försätter deri icke brännande mindre
bemedlade jordegaren i förlägenhet, att kunna reda sig från
de onera, som åtfölja dess henrman, ja stundom i en ruine¬
rande ställning, vågar jag vördsamt föreslå:
att husbehofs-bränningen nied små pannor hädan¬
efter mot en billig skatt måtte fä utöfvas.
Om remiss tiil vederbörligt Utskott anhålles.»
2:o Sven Johanssons från Elfsborgs Län:
»Såsom Representant för en till stor del mindre för¬
mögen och obemedlad allmoge* som under tiden före Kongl.
Majit nådiga Förordning af den 27 November 1857, rörande
husbehofs-bränningens beskattning m. m. blef till efterlefnad
kungjord, såsom binäring idkat husbehofs-bränningen uti min¬
dre bränneriet, då de såmedelst med någon nvtta kunna för-
• ö
bruka den vanligen å deras hemmans svaga jordmån odlade
potatis-växten, hvarigenom de kommit uti åtnjutande af till¬
gångar till utgörande af sina onera samt fourageringshjelp till
sina kreaturs utfordring, sorn uti dessa föga foder-rika
orter är högst behöflig. — Men denna binärings-gren hafva
de måst. sedan bemälde förordnings tillämpande, uti det när¬
maste öfvergifva, emedan de, dels icke förmått anskaffa sig
penningar till tillverknings-afgiftens erläggande i förskott, dels
funnit afgiften och beräknings-grunden så tryckande, att ingeri
nytta af bränneri-idkandet uti mindre brännerier är att förvänta,
utan tvärtom förlust, i följd hvaraf den mindre bemedlade
jordbrukaren måst till sin synnerliga afsaknad låta denna bi¬
näringsgren öfvergå uti den förmögne och bemedlade medbor¬
garens hand, som uti stor skala med sina, om jag må begagna
detta namn, ångbränneri-fabriker, förmår tillegna sig vinst och
vinning af sina medmenniskors mödosamma arbete, derigenom
att för det pris, han å de råämnen* som till bränvin förbrukas*
behagar utfästa, ortens innevånare föranledas stna produkter
afyttra, för att komma uti åtnjutande af någon penninge-skärf
till sina oundgängligaste behof. Af dessa skäl och förhållanden
är jag föranlåten till Rikets Höglofl. Ständers pröfning och be¬
hjertande framföra mina kommittenters önskningar om en bil¬
ligare och ändamålsenligare bestämmelse såväl uti tillverk-
nings-förmågans beskattning och beräkningsgrund för mindre
brännerier samt tiden och vilkoren för tillverknings-afgiftens
erläggande, i anledning hvaraf jag härmedelst vågar vörd-
samligen föreslå följande ändringar uti ofvan-omförmälde Kongl.
Förordning, nemligen:
Den 5 December.
39
l:o Deri uti § 39 bestämda tillverknings-afgift ned-
sättes med minst 10 öre pr kanna;
2:o Den uti g 41 i afseende på afverkniugs-förmågan
uti mindre brännerier antagna beräknings-grund
ändras och bestämmes till blott 1{ gäng pannans
rymd, då mäskvärmare icke begagnas, och till
tvänne gånger pannans rymd, då mäskvärmare be¬
gagnas ;
3:o Den uti § 42 innefattade bestämmelse att till-
verknings-afgiften uti förskott ovilkorligen erlägga
ändras på det sätt, att tillverknings-afgiften kommer
att erläggas vid årets krono-uppbördsstämma; dock
åligge deri, som till bränvins-tillverknirrg sig anmäler
att fiir afgiftens ordentliga erläggande ställa veder¬
börligen godkänd borgen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.•>
3:o Gustaf Bjerkanders frän Skaraborgs Län:
Att försäljning af bränvin och andra brända eller destil¬
lerade in- och utländska spirituösa drycker å marknader och
andra större folksamlingar å landet är förbjudet, är ganska
rätt, ty hufvudsakligast vid sådana tillfällen är det, som rus¬
dryckernas verkningar framträda i all sin afskvvärda gestalt,
och man har med stor tillfredsställelse rönt, huru olika för¬
hållandet blifvit, sedan detta förbud inträdt, emot hvad det
fordom var. Visserligen har försök till lagöfverträdelser på
ett och annat ställe, mer i början än på sednare tider, för¬
nummits, men der kronobetjeningen fullgjort sitt åliggande,
hafva dock dessa försök snart ock i tid blifvit qvasta, så att
hägen för desammas fortsättande snart försvunnit; och omän
något enstaka fall ännu skulle finnas, så är dock verkan deraf
högst obetydlig, jemförelsevis mot hvad det var, då tillgång på
bränvin fanns öfverallt. Men ännu återstår mer att göra för nyk¬
terhetens och sedlighetens befrämjande och detta är att utsträcka
reformerna äfven till städerna. Häremot uppreser sig visser¬
ligen ett starkt motstånd, — jag känner det sedan sista Riks¬
dag, — men jag hoppas, att det bör blifva mindre nu än då. ty
vinstbegäret måste allt mer och mer gifva vika för den all¬
männa rösten, som på sednare tiden blifvit allt mer och mer
allvarlig, ty hvarje ordningens vän har icke kunnat annat, än
med verklig förtrytelse åse, hurusom landets allmoge, som både
i sitt. enskildta lif och vid folksamlingar hemma förhållit sig
nyktert och anständigt, deremot vid resor från städerna, syn¬
nerligast då det varit marknader eller torgdagar, icke sällan
framfarit på ett sätt, sorn väckt allmän förargelse och stundom
medfört olycka och brott af den mest rysliga beskaffenhet.
40
Den o December.
Det sammansatta Utskottet, som vid sista Riksdag be¬
handlade denna fråga, afgaf ett betänkande, sorn, jemte skärpta
bestämmelser i, hvad som rörde landet, äfven stadgade förbud
för utskänkning af bränvin i städerna under sön- eller helge-
dagar, men detta bifölls endast af Preste-och Bonde-Stånden,
hvaremot Adel och Borgare detsamma förkastade. Jag kan
dock icke förstå, hvarföre städernas innevånare, mindre än
landets, skola kunna undvara kroglifvet under dessa dagar;
man frestas verkligen att tro, att det. är mindre för de krog¬
besökandes, än för de af krogarne profiterandes skull, som
man motsatt sig detta, helsosamma förslag, hvilket reservan-
terne funnit olämpligt och opraktiskt. Jag tror emellertid att
det är, icke allenast både lämpligt och praktiskt, utan till och
med för ett civiliseradt och okristligt, samhälle alldeles nöd¬
vändigt att afskaffa allt, som leder till oordningar, sedeförderf
och elände både i andligt och lekamligt hänseende, och tve¬
kar derföre icke att ånyo fästa Rikets Häglof). Ständers upp¬
märksamhet på nödvändigheten att tillstänga krogarne äfven
i städerna under de dagar, som äro ämnade för helt andra ända¬
mål än att lefva i svalg och dryckenskap och deraf härfly¬
tande laster och brott.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag i motionsväg
vördsammast föreslå följande ändringar i Kongl. Förordningen,
angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller distillerare drycker:
§ 25. Så väl i staderna som på landet vare mi¬
nuthandel med eller utskänkning af bränvin för¬
bjuden, då för marknader eller torgdagar menighet
församlad är, äfvensom särskildt för landet vid
auktioner, mönstringar, uppbördsstämmor, mantals-
skrifningar, ting, eller dä andra till folksamlingar
ledande förrättningar hållas.
§ 27. Under sön- eller helgedag vare så väl
å landet som i stad minuthandel med eller utskänk¬
ning af bränvin förbjuden.
Om remiss af denna motion til! vederbörligt Utskott an-
hålies.»
4:o Jolian Petterssons från Kronobergs Län:
»Kongl. Maj:ts nådiga Författning af den 27 November
1857 föreskrifver uti § 20: »Har för gästgifveri'å landet rät¬
tighet till bränvins-utskänkning en gång blifvit af egaren upp¬
sagd, må den icke kunna för gästgifveriet återförvärfvas: gäst¬
gifvare må dock kunna för sin person vinna rättighet till brän¬
vins-utskänkning på sätt i § 15 rnedgifves. Der utskänknings-
räftighet för gästgifveri blifvit uppsagd inom i § 12 bestämda
Dun 3 December.
41
tid, ege sockne-nämnden, om den så för godt finner och der¬
est ej å sockenstämma, som två söndagar å rad blifvit på¬
lyst, annorledes beslutas, att vid den auktion, som nyss sagd
är, ny utskänknings-rättighet, med utsättande af sättet för dess
utöfning, i den uppsagda rättighetens ställe, på enahanda sätt
utbjuda och auktions-anbuden pröfva,v På grund häraf äro
utskänknings-rättigheterna för alltid fråntagne gästgifverierna,
men skyldigheterna vidlåda gästgifverierna alldeles oförändrade,
såsom att vara skyldige hålla härberge och spisning samt håll¬
karlar för de resandes fortskafiande. Detta tyckes mig vara
ganska obilligt.
Jag anser derföre, att förenämnde lagrum bör så förän¬
dras:
att gästgifvare, som afsagt sig utskänknings-rättig-
heten, må kunna återfå den, då de hos Konungens
Befallningshafvande i orten sig derom anmäla, mot
den skatt- och bevillnings-afgift, som författnin-
garne nu föreskrifva.
Anhålles om remiss till vederbörligt Utskott.»
5:o Garl Gustaf Sköldbergs från Nerikes Län:
»Med villigt erkännande af de välgörande resultater, den
sednaste lagstiftningen om bränvinsförsäljning medfört och med
lika erkännande af svårigheten uti att skrifva lag för en sådan
sak, som helt och hållet hindrar den snikne, den egennyttige
lönnkrögaren att lyckas kringgå densamma och derigenom såväl
undansnilla Staten en inkomst, som sprida fattigdom och osed¬
lighet omkring sig, får jag, med anledning af en nitisk kro-
noåklagares anmälan örn, att den nu gällande nådiga Förord¬
ningen, angående vilkoren för försäljning af bränvin etc. af den
18 Januari 1855, eluderas dels sålunda, att tvänne bröder eller
nära anförvändter förena sig derom, att den ene emottager
betalning för huru stort eller litet qvantum bränvin som helst,
det han säger sig vilja låna och den andra utlemnar detta
bränvin på lån samt återfår af den förstnämnde ganska rik¬
tigt bränvin i större och mindre partier åt gången. Instämde
till domstol härför, svarar den ene, att han alls icke utlemnat
något bränvin till köpare eller låntagare och den andre, att
han väl utlånat bränvin, men alls icke emottugit någon be¬
talning härför, utan erhållit bränvin igen för det utlemnade,
och dä den ifrågavarande Förordningen icke nämner om annat,
än »försälja» eller »afyttra» och intet vittne kan erhållas, som
intygar att utlemnaren af någon enda emottagit betalning, tvekar
mången domare att bötfälia dessa lönnkrögare, ehuru han är
moraliskt öfvertygad om, att de idka en olaga utminutering.
Något annat stadgande till förekommande häraf torde svårligen
42
Ven 3 December.
linnas, än att öfverlemna åt domaren att pröfva, om utlåningen
skett till sådan myckenhet och till sådan mängd af länesökande,
att den är jemförlig med olaga försäljning och den eller de
skyldige derföre bora pliktfälla? — dels derigenom att en
köpare låtsar ejler verkligen synes tillhandla sig 15^, 15-| eller
flera kannor bränvin och åter säljer till utlemnaren 15 kannor
af samma vara, han nyss köpt, (hvilket sätt äfven kan bedrifva? i
kompagniskap, sä att det ej blilver alldelas samma vara, som kö-
pes och äter säljes), eller slä sig flera tillsammans och köpa minst
15 kannor, hvilka sedan fördelas dem emellan — och dels af
apothekare, hvilka, sä vidt jag vet, hafva rättighet att försälja
sprit. Ett apothek är t. ex. privilegieradt och beläget i
en by nära en kyrka, — äfven under pågående gudstjenst
och särdeles före oell efter den köpes der det ena
qvantum sprit efter det andra, hvarmed köparne begifva sig
till närmast belägna ström eller brunn och med vatten ut¬
späda varan till ästundad eller förtärbar styrka. Då utskänk¬
nings- och minuteringsställen säkerligen finnas tätare belägna
än apothek, anser jag, att de handtverkare och andra, som
verkeligeu behöfva använda sprit i sina yrken, kunna köpa
varan af den, sorn skattar till Staten för försäljning af spiri¬
tuosa och att apothekares rätt att afyttra sprit således utan
ringaste skada kan borttagas, men som ofoget ändå kunde
bedrifvas genom försäljning af »Hoffmans droppar», »Kiga
balsam» eiler hvilken benämning som helst ä en vara, som
innehåller föga annat än alkohol eller bränvin, tillstyrker jag,
att äfven i detta fall det mätte öfverlämnäs ät domarens be-
pröfvande, om den som försäljer, i mängd utlånar, eller sjelf,
eller genom andra till flera fördelar dylika varor, må anses
förfallen till böter som för olaga atyttring af spirituosa. Och
vägar alltså härmed föreslå, att ett tillägg i g 39 af nu gällande
nådiga Förordning, angående vilkoren för försäljning al bränvin
etc., måtte göras antingen före eller eller tredjepunkten, som
handlar om det parti af varan, som äfven är förbrutet vid
olaga handel dermed, sålunda:
Pröfvar domaren, att någon eller några gjort sig för¬
fallen till utlåning, afsalu och återköp, fördelning
eller försäljning af distillerade drycker med eller utan
blandning eller tillsatser af andra ämnen, under hvad
namn det vara må och till sådant belopp, att lian
anser olaga föryttring deraf skett, vare den eller
dessa förfällne till böter (och ansvar) efter denna §.
Höglofl. Utskottet torde lätt kunna redigera detta tillägg
bättre och tydligare, än jäg förmår, och blott ändamålet vinnes
att, så yidt möjligt är och hittills vunnen erfarenhet gifver
Den 3 December.
anledning till, söka motverka det i så mångå afseenden skad¬
liga lönnkrögeriet, är mitt syfte ii])pnådt. Skulle någon del
af de nu öfverklagade sätten, hvarpå författningen eluderas,
anses öfverviigas af de olägenheter, som kunde uppstå genom
dess förhindrande, må denna del ur tillägget utgå.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
Uti denna motion förenade sig Gustaf Hultman från
Nerikes Län.
6:0 Johan Öströms från Vestmanlands Län:
»Då det onekligen är af största vigt att tillse, det en
gång stiftade lagar nogsamt efterlefvas och ej genom en skef
tolkning eluderas och kringgås, så torde det tillåtas mig få
fästa uppmärksamheten på ett missbruk, som till följd af en
dylik oriktig tolkning, såväl uti min hemort, som, enligt hvad
jag tror mig känna, inom åtskilliga andra trakter tid efter annan
uppstått och mer och mer tilltagit, så att fara är för handen, att
sjelfva lagen blifver alldeles vanmäktig, derest icke ett behöfligt
tillägg i densamma med snaraste sker. Det är §§ 1, 2 och 3 af
Kongl. i\iaj:ts Nådiga Förordning den 27 November 1857, an¬
gående vilkoret! för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker, som min anmärkning
gäller.
Uti § 1 af ifrågavarande Kongl. Förordning stadgas:
»Bränvin må ej till mindre belopp än 15 kannor säljas af
annan, än den, som enligt §§ 2 eller 4 dertill berättigad är»:
och uti § 2: »Den som erhållit rättighet att idka minuthandel
med bränvin, får ej sälja mindre än en half kanna» samt
slutligen heter itet i § 3: »Vid handel, som i förestående
§§ omförmäles, må hvad såldt blifvit, icke afhemtas i
mindre belopp än det minsta, sorn i hvardera fallet,
säljas må; ej heller får något af det sålda ä försälj¬
ningsstället förtäras.» Vid betraktande af dessa lagpara¬
grafer vill det visserligen synas sorn, om lagstiftaren medelst
föreskriften uti § 3, att hvad såldt blifvit, icke må afhemtas
i mindre belopp, än det minsta, som i hvardera fallet, nemi. i
§§ 1 och 2 säljas må, åsyftat att förebygga kringgående af
nämnde lagstadganden, — men tyvärr, har detta lagstiftarens
syfte ingalunda vunnits, enär hvad t. ex. § 1 angår, den¬
samma dagligen inom mitt kommittentskap eluderas på så säff,
att, sedan innehafvare af ett större parti bränvin gjort sig känd,
samla sig dit 20 å 30, ja väl flera personer för att köpa brän¬
vin, dervid så tillgår att, ehuru en enda framstår såsom kö¬
pare af 15 kannor bränvin och uppgör liqviden med säljaren,
denne köpare likväl dessförinnan uppgjort med de öfriga när¬
varande, huru mycket de, hvar för sin del, önska af det köpta
44
Den 3 December.
bränvinspartiet samt af dem uppbär betalning, hvarefter de
15 kannorna helt öppet fördelas uti medförda käril, i man af
hvad en hvar betingat sig och betalt, så att fördelningen ej
sällan sker till och med i qvarter.
Det skulle blifva alltför vidlyftigt alt bär anföra de många
löjliga episoder, som vid en sådan >;ankars-atmätnings-mi-
nutering» esomoftast inträffar; likväl må ej förbigås, att det
erhållna bränvinet ej sällan förtäres, om ej i bränvinsboden,
dock straxt utanför. Det är klart att några så beskaffade ut-
skänknings-slällen, som Kongl. Förordningens § 4 omförmäler,
under sådana förhållanden svårligen kunna existera, då de
naturligtvis ej kunna konkurrera med här ofvan omnämnde
minutörer och utskänkare, som slippa undan den dryga skat¬
ten för utskänkningen, äfvensom att dessa icke äro under¬
kastade kontroll i afseende på varans beskaffenhet, och der¬
före genom hvarjehanda förfalsknings-methoder, t. ex. genom
tillsats af pottaska, lärt sig deri konsten att göra ett i sjelfva
verket sämre och undergradigt bränvin eftersökt, helst de
kunna sälja sin vara till lägre pris, än hvad de loflige minu-
törerne och utskänkarne med afseende på skatten och kon¬
trollen af varans qvalité kunna göra.
Jag får vidare äran upplysa, att man på flera ställen väd¬
jat till lagen för att sätta en gräns för de af mig angifna miss¬
bruken samt att allmänna åklagaren förthy instämt och åtalat
dylika »ankars-utmätnings-minuförerv, mert hvarpå, så vidt
jag känner, ingenting vunnits, då domstolarne i min hemort
allmänligen frikänt de tilltalade, enär de, ehuru bränvinet af-
hemtats i flera mindre käril, dock ej kunnat öfvertygas om
att hafva sålt mindre belopp än 15 kannor.
Den gifna följden häraf har varit, att misskruken ohejda dt
fortgå, till skada för köparen, som erhåller en sämre och häl-
soförstörande vara, till förlust för Staten, som går miste om
den påräknade tillbörliga inkomsten af bränvins-utskänknings-
afgiften, men till synnerlig vinst för superiet, som mer och
mer tillväxer och florerar.
Med anledning häraf, vågar jag ödmjukligen föreslå föl¬
jande ändring och tillägg uti § 3 af Kongl. Förordningen den
27 November 1857.
Vid handel, som i förestående §§ omförmäles, må,
livad sålunda lill en gerson blif vit försåldt, på en
gång af denna afhemtas, och i icke mindre be¬
lopp än det minsta, som i hvardera fallet säljas
må. Hvarje fördelning mellan flera personer af
det inlcöpta bränvinet, vare sig på stället eller eljest,
anses såsom oloflig minutering eller utskänkning
Den 5 December.
45
och straffes som sådan; ej heller må något af det
sålda å försäljningsstället förtäras.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles.»
I denna motion förenade sig Johan Bergström, Anders
Andersson och Jan Andersson från Stora Kopparbergs Län.
7:o Olaus Erikssons från Götheborgs och Bohus Län:
De förändringar i lagstiftningen för tillverkning och för¬
säljning af bränvin, sorn under sednare Riksdagar vidtagits, ha
utan tvifvel afsett, i främsta rummet befordrande af nykterhet
och i det andra, att en emot vinsten af nämnde handteringar
någorlunda billigt och jemlikt beräknad beskattning skulle till
Statskassan inflyta. Begge dessa förutsättningar hafva förfelat
sitt ändamål, liksom en del enskildes rätt lider intrång af en
otillbörlig industri, som mer och mer allmänt bedrif-
ves, bestående deruti, att bränvin mångenstädes försäljes sä,
att fylleri befordras och Staten ändock icke erhåller skatt.
Jag menar härmed ej lönnkrogar, utan sådana försäljningsstäl¬
len, hvars föreståndare med Bränvins-förordningen i hand tro
sig vara i sin goda rätt, då de försälja bränvin med alldeles
enahanda resultater i afseende på dryckenskapslastens befor¬
drande som krogar, vare sig tillåtne eller otiliåtne. Dessa försäl¬
jare. äro sådana, som verkligen icke sälja mindre än 15 kannor
bränvin i sender, men likväl genom det sätt, hvarpå rörelsen
bedrifves, utöfva bränvins-utskänkning. ilos en sådan försäl¬
jare tillgår sålunda, att då ett tillräckligt antal personer, som
hvardera vilja köpa en fjerdedel kanna bränvin eller mera,
hunnit samlas, så att hela det erforderliga beloppet bränvin
uppgår till en ankare, betalar en af köparne hela beloppet,
hvarefter köparen pä huru många käril som helst utdelar brän-
vinet, hvarigenom supandet på och i närheten af försäljnings¬
stället obehindradt börjar och fortgår, tills nytt qvantum be-
höfver anskaffas.
Om det är klart, att såvida ingen kan få sälja mindre
belopp bränvin än 15 kannor, icke heller någon då kan få
köpa mindre, men det likväl är visst, att mer än många per¬
soner af för bränvinshandel icke beskattade försäljare få köpa
vida mindre qvantum, så följer häraf lika klart, att superi be¬
fordras och stats-inkomster undanhållas genom en lag, som
kan medgifva sådan tolkning, som ofvan riämndt är. Jag får
alltså vördsamt föreslå:
att i Förordningen om bränvinsförsäljning den än¬
dring måtte vidtagas, att ingen på landet eller i
städerna, utom tillverkare, må skattefritt försälja
bränvin, vare sig i större eller mindre parti, utan
46
Den 5 December.
att deu, som handlar nied bränvin och icke är mi»
nutör eller utskänkare, skall af Taxerings-kommitté
beskattas såsom för annan handel, till det belopp,
som kommittén finner motsvara behållna inkomsten
af nämnde handel.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhälles.»
8:0 Olof Olssons i Gersheden från Wermlands Län:
»För att småningom minska det anstötliga och hemska i
dryckenskapslastens följder, antogos vid 1853 och 1854 årens
Riksdag såsom grundsatser för derefter utfärdade författningar,
angående försäljning af bränvin och andra brända eller destil¬
lerade spirituösa drycker, dels att å ena sidan de, som för¬
bruka en vara. hvars tillverkning är loflig, må deraf kunna
erhålla sitt behof pä ärlig och tillåten väg och att å andra
sidan en allt för allmänt spridd och lätt tillgång icke må
locka den lättsinnige och oerfarne, att utan offentliga myn¬
digheter eller menigheters styrelser ega tillfälle eller befogen¬
het att motarbeta missbruken, dels ock att undanrödja hvarje
anledning, som lockade till en för sedlighet och arbetsdrift
högst vådlig vana att tillbringa en del af sin tid på sådana
ställen, der rusdrycker tillhandahållas.
Huruvida dessa grunder böra fortfarande vidhållas eller
förkastas för att lemna rum för nya, beror naturligtvis på de
resultater deruppå byggda lagar visat.
Att dessa resultater varit i hög grad tillfredsställande, det
hoppas jag hvarje tänkande medlem af representationen kan
intyga, oansedt de glädjande bevis, som af vår brottmålssta¬
tistik kunna till stöd derför hemtas.
Det synes ock mig derföre vara allt skäl för handen,
att Rikets Ständer, med fortsättande af deu en gång beträdda
hanan, bibehålla nu gällande författning om bränvinsförsäljning
hufvudsakligen oförändrad och endast fästa uppmärksamhe¬
ten på de bestämmelser deri, som kunna vara i behof af en
närmare utveckling eller förändring. Må det derföre tillåtas
mig att påpeka några för handen varande missbruk, hvilka
nu ega rum, men genom förändring i en del nyssberörde för-
fattningsstadganden torde kunna för framtiden förekommas.
Genom den visliga återhållsamheten med krogars inrät¬
tande på landet äro dess innevånare i allmänhet nödsakade
att fylla sina behof af spritdrycker från städernas utskänk¬
nings- eller minuteringsställen, men en annan utväg gifves
dock, hvilken redan medfört och, om den fortfarande får ostraf¬
fadt begagnas, säkerligen skall medföra fullt ut lika mycket
elände som kroglifvet, nemligen det hos landthandlande tem-
ligen allmänt inrotade bruket att bestämma vissa dagari vec¬
Den 5 December.
47
kan, då bränvin försäljes, dervid sålunda tillgår, att en person
af den vanligen ganska talrikt församlade menigheten förenar
sig med flere, till dess det äskade beloppet uppgår till minst
lä kannor, hvilket af handelsmannen på en gäng uppmätes
till samma person, sorn ock derför erlägger den på samtlige
belöpande betalningen, allt under det handelsmannen i de aldra
flesta fall eger fullkomlig kännedom, att han afslutar handeln
med flera, ehuru blott en person är den handlande.
Då det mahanda är flertalet af domstolar, sorn anse ett
dylikt förfarande å handelsmannens sida icke kunna för honom
medföra straff, torde det ej dröja länge, förrän äfven andra
personer med framgång inrätta dylik bränvinshandel, och följ¬
den deraf skulle blifva ej blott, att landet i förfärlig grad öf-
versväinmades af ett slags privilegieradt lönnkrögeri, der i
motsats mot, hvad för tillåtna försäljningsställen eser rum, ej
ett enda öre konnne att utgifvas i skatt för det försålda, utan
äfven att alla tillåtna krogar, genom omöjligheten att konkur¬
rera med berörde försäljningsställen, skulle tvingas att upphöra
med sin rörelse.
Nekas kan ej, att för den mindre bemedlade tillfällen gif¬
vas, då han, som icke har råd att anskaffa sig andra dryc¬
kesvaror, bör ega tillgäng till bränvin såsom vid begrafningar,
bröllop och dylika tillfällen, men oftast äro då hans tillgån¬
gar eiler hans anspråk sådana, att det mindre qvantum, fem¬
ton kannor, sorn å landet, der krog ej finnes, säljas må, är
för stort, hvadan han antingen tillgriper ofvan omförmälda
utväg bos landthandlande!), eller ock der han anser sig för
hederlig att på sådant sätt kringgå författningen, mäste i när¬
maste stad, som kan vara långt aflägsen, fylla sitt behof.
Svårighet för åklagare att i bränvinsmål åstadkomma er¬
forderlig bevisning kan vitsordas af en hvar. som vid dom¬
stolar haft tillfälle att erfara den beklagansvärda benägenheten
hos vittnen att genom tvetydiga och undvikande svar söka
undandraga sig de förpligtelser, sanningseden medför. Det är
derföre af nöden, att äfven denna svårighet tagea i betraktande
vid lagstiftning i förevarande ämne, och att hränvinsförsälja-
res ansvarighet för af dem sjelfve, eller genom hos dem an¬
ställde personer begångne missbruk skarpes.
På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt
hos Rikets Ständer föreslå följande ändringar i Kongl. ‘För¬
ordningen den 27 November 1857 om Bränvinsförsäljningen,
nemligen:
l:o att förutom det i g 1 af Förordningen omförmälda
belopp 15 kannor, det jemväl må vara enhvar, som
af dylik försäljning eger att sig begagna, tillåtet
48
Den 3 December.
att försälja 3 eller 5 kannor. Denna handel må
benämnas mindre partihandel — och den förra eller
15 kannor större partihandel; och må ingen ega
rätt att utöfva på samma ställe både större och
mindre partihandel;
2:o att vid all annan försäljning af bränvin an medelst
minutering och utskänkning, det ej må vara tillå¬
tet att till en person utlemna och uppbära betal¬
ning för belopp, hvarom flere sig veterligen förenat,
der ej hvars och ens andel öfverstiger 3 eller 5
kannor, och vare ansvaret för öfverträdelse deraf
såsom för oloflig utskänkning eller minutering stad¬
gadt är;
3:0 den som vill med mindre partihandel sig befatta
må på enahanda sätt, som för utskänkning och mi¬
nutering stadgadt är, i skatt erlägga 10 öre per
kanna, i hvilket afseende honom åligger att i staden
hos magistraten och på landet hos sockennämnden
anmäla det belopp, han ämnar afsätta, och skall
magistraten eller sockennämnden, angående be¬
loppet, gifva utlåtande, hvarefter detsamma öfver-
lemnas till Taxerings-kommittén, soia eger att på
grund af dessa upplysningar pröfva, om beloppet
höjas må;
4:o vid mindre partihandel må det försäljningsrum, der
handeln skall försiggå, jemväl i uppgiften till Ta¬
xeringskommittén omnämnas, och ansvare den, som
till handeln sig anmält för hvarje missbruk af han¬
delsrättigheten, som med eller utan hans vetskap
i nämnde lokal af honom eller annan person föröfvas.
Redaktionen af de föreslagna förändringarna samt deras
införande vid vederbörliga ställen i författningen, äfvensom de
förändringar i öfrigt, som häraf kunna blifva en följd, anhål¬
ler jag, att vederbörande Utskott, dit motionen torde blifva
remitterad, ville vidtaga, men skulle någon framgång ej för¬
unnas detta mitt förslag, så anhåller jag likväl, att Rikets Stän¬
der ville genom tydlig och klar föreskrift i författningen ut¬
trycka, huruvida det må vara den, som ej idkar utskänkning
eller minutering tillåtet, att till en person utlemna och af denne
mottaga betalning för belopp, derom veterligen flera sig för¬
enat, och der hvars och ens särskildt ej uppgår till hvad lof-
ligen säljas må.»
9:o Anders Gudmundssons från Hallands Län:
»På uppmaning af flera mina kommittenter går jag att
föreslå en återgång från den vid Riksdagen 1853—1854 be¬
Den 5 December.
49
trädda väg för bränvins-lagstiftningen. Jag vet, att mägtiga
intressen och ännu mägtigare fördomar satta sig deremot och
jag befarar, att den tid ännu icke är inne, då svallvågen af
känslor, upprörda af en häftig agitation, kan börja återflyta i
det statsekonomiska förståndets lugnvatten.
Vid bränvins-lagstiftningen på sednare tider har man all¬
deles förnekat de statsekonomiska grundsanningar, som man
är så mån och ifrig att tillämpa i fråga om all annan industri,
nemligen att konkurrensen och måttlig beskattning äro nöd¬
vändiga vilkor. Man har oförtäckt tagit till program att gynna
de stora brännerierna och undertrycka de små Man har sökt
att försvåra tillverkningen och fördyra produkten genom in¬
skränkande bestämmelser och en öfverdrifven beskattning, i
stället för att man vid andra tillverkningar från statsmakter¬
nas sida söker bereda möjligket att åstadkomma produkten
utan hinder och för godt pris. Man har gjort detta och före-
gifvit sig främja ett stort sedligt och statsekonomiskt mål,
men man har svårt misstagit sig. Måhända har superiet nå¬
got minskats, synnerligen på landsbygden, men icke betyd¬
ligt. Dertill har dock hufvudsakligen en stigande upplysning
bidragit och utan dennas medverkan skulle minskningen i
superiet vara ännu mindre, än den verkligen är. Men i stället
för minskadt superi har man framkallat ökadt lurendrejeri
och föraniedt smygbränneri och lönnkrögeri; hvad sedlighe¬
ten i ena afseendet vunnit, har den i andra afseenden förlo¬
rat. Vördnaden för lagarnes helgd har betänkligt rubbats. I
stället för rått fylleri bar mari väckt till lif falskhet och list.
Bakslughet, lögn, våld och mened äro icke bättre, än supe¬
riets laster. Man föregifver sig hafva gifvit väckelse till ett
bättre jordbruk, grundadt. på en bättre ladugårdsskötsel och
likväl är det notoriskt, att åtminstone i de trakter, der pota¬
tisodlingen varit betydligare, har ladugården minskats, sedan
dranken icke mera bidrager till kreaturens utfodring; gödsel¬
tillgången har derigenom inskränkts och med den måste jor¬
dens alstringsförmåga äfven aftaga.
Afvikelse)1 från de allmängiltiga lagar, som den statseko¬
nomiska vetenskapen upptäckt och bevisat, nemligen behofvet
af fri täflan och måttlig beskattning för all loflig industri —
och såsom sådan måste bränvinsbränningen anses så länge
Staten gör den till en af sina förnämsta inkomstkällor — så¬
dana afvikelser, säger jag, bestraffa sig sjelfva genom att fram¬
kalla vida värre olägenheter, än dem man velat afhjelpa.
Jag föreslår derföre, såvida bränvinet icke kan förklaras
för ett gift, som ej bör få finnas i hvar mans hand samt in-
Bonde-St:s Prat. vid 1859—60 årens Riksdag. III. 4
50
Den 3 December.
skrankas (ill endast apotheken och deras behof, utan fortfar
att vara föremål för rättigheten att tillverkas och förbrukas af
hvem som vill och kan:
att bränvins-lagstiftningen må återställas på den fot
den befann sig före 1855.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles.»
10:o Nils Jaenssons från Östergöthlands Län:
»Med anledning af Kongl. Maj:fs nådiga Proposition, an¬
gående vilkoren för tillverkning af bränvin, hvaruti föreslås
ända till 50 proc. förhöjd afgift för att förekomma, såsom den
Kongl. Propositionen antyder, omättligt bruk af rusgifvande
drycker, isynnerhet i städerna, får jag vördsammast fästa Stån¬
dets uppmärksamhet derpå, att det icke ensamt är den höga be¬
skattningen och deraf följande' höga pris, som kan förekomma
missbruket deraf, utan måste detta till hufvudsaklig del bero
på tillämpningen af författningen, angående utskänkningen af
rusgifvande drycker. Att denna kan tolkas på flere sätt sy¬
nes tydligt på de utskänkningsställen, som på sednare tiden
uppstått; det finnes visserligen antydt i § 4 af Kongl. Majda
Förordning af den 27 November 1857, att å utskänknings-
ställe skall mat alltid vara att tillgå, men huru uppfylles detta
åliggande? Jo, på så sätt att på de flesta af dessa nyare
utskänkningsställen knappast finnes en smörgås att tillgå. Min
åsigt är den, att på ett så beskaffadt ställe, der ingen egentlig
mat finnes, men deremot bränvin till billigaste pris, måste alltid
superiet blifva större, än på ett ställe, der arbetaren kan er¬
hålla en ordentlig måltid, och vill jag derföre föreslå, att före¬
nämnde § 4 måtte så till vida förändras:
att å hvarje utskänkningsställe skall finnas på stället
tillagad varm mat att vid måltiderna tillgå, och må
det åläggas vederbörande att vid bränvinsprofnin-
gen äfvenledes tillse, att lokal för matlagning äfven¬
som plats till spisning finnes på stället.
Skälet till detta mitt förslag är, att flere af de förut¬
nämnda nyare utskänkningsställena äro inrättade i lokaler, all¬
deles för små för utspisning, då de oftast bestå af ett litet
rum utan kök och således tydligen endast och allenast för
bränvins-utskänkning.»
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.v
Med anledning af dessa motioner yttrade:
Georg Nyqvist från Wermlands Län: »Det skulle blifva
allt för vidlyftigt att särskildt orda om hvar och en af dessa
motioner och derföre inskränker jag mig till att yttra några
ord om dem i allmänhet. Det är, enligt min åsigt, icke rätt
Den 5 December.
51
att sönderplocka nu gällande författningar och bestämma en
gränsskillnad emellan parti- och minutförsäljning af bränvin,
icke heller kan jag biträda deras mening, sorn icke vilja till¬
låta, att flere personer måtte få slå sig tillsammans och köpa
15 kannor bränvin, helst jag ganska val påminner mig, att det
tillförene icke varit förbjudet att i bolag inköpa till och med
endast en kanna, utan att jag vet sådant medfört något ondt.
Att förtydliga författninga rue, då de icke äro klara, anser jag
vara i siu ordning, men icke att sönderplocka dem.»
Jan Andersson från Kopparbergs Län: »Lika med
Nyqvist anser jag, att författningar, som, derest de rätt tol¬
kas, äro ändamålsenliga, böra ändras så litet som möjligt och
derföre önskar jag dessa motioner framgång endast i det fall,
att de föreslagna ändringarne leda till ett godt resultat.»
Bergström från samma Län: »Om man icke vill hafva
krog vid hvarje försäljningsbod på landet är det nödvändigt,
att förbud emot delning af köpt bränvin stadgas. Det qvan¬
tum, sorn bestämmes till minimum för försäljningen, må gerna
understiga 15 kannor, ja, till och med bestämmas till 5 kan¬
nor, det skall jag icke hafva något emot, men att tillåta ko¬
ljare att sig emellan fördela bränvinet i små portioner, föran¬
leder mycket trassel och åstadkommer så mycket superi på
handelsplatsen, att der icke blifver någon ordning. Jag ön¬
skar således motionen all framgång.»
Sven Gustaf Johnnsson från Jönköpings Län instämde.
Johan Öström från Westmanlands Län: »Jag har före¬
ställt mig det vara nödvändigt icke blott att stifta lagar och
se till att de efterlefvas, utan ock att, derest de icke äro än¬
damålsenliga, förändra desamma. Då jag är en af dem, som
väckt motion i frågan, vill jag ock uppgifva, hvad som för-
anledt mig dertill. Sedan Kongl. Förordningen af den 18 Ja¬
nuari 1856 utkom, har, åtminstone i min hemort, en mängd
lönnkrogar uppstått, de der på alla möjliga sätt söka kringgå
författningen. Bland annat hafva de hittat på den konsten, att
låta en mängd personer, som vilja köpa bränvin, anteckna sig
pä en för ändamålet framlagd lista och, så snart ett samman-
räknadt belopp af 15 kannor blifvit antecknadt, hafva de ut-
lemnat nämnde qvantum, hvilket de antecknade personerna
sedermera sig emellan fördelat. Då minuterings-ställen finnas,
hvilka icke gerna kunna existera, derest lönnkrögarne få på
förut angifvet sätt förfara, anser jag, lika med Bergström, att
delning af inköpt bränvin bör förbjudas. Vid sista Taxerings¬
kommitté i min hemort blef en bränvinsförsäljare taxerad till
30,000 kannor å 8 sk. B:ko för kannan, och denne likasom
52
Den .5 December.
wånga andia niinutörer kan icke ega bestånd, derest författ¬
ningen icke varder ändrad.»
Nyqvist: »Att stifta lagar, som ieke kunna efterlefva»,,
är mycket sämre, än att helt och hållet vara utan lag. För
öfrigt hemställer jag, huruvida det är möjiigt att kontrollera,
om det är en eller flere, sorn skola hafva det bränvin, hvilket
uti en handelsbod försäljes. För min de! tror jag det icke,
och sist församlade Ständer ansågo det icke vara möjligt att
i detta afseende föreskrifva något, men deremot är det lätt
att sätta sådan kontroll, att bränvinsförsäljarne icke förvandla
sina försäljningsställen till krogar. Det är väl sannt, att man
på bränvinsminuterings-ställen kan få köpa bränvin i huru
små partier som helst, men det ar också kändt, att försam¬
lingar finnas, hvilka icke vilja tillåta, att sådana få inrättas.
Dessutom bör man besinna, att bränvinet hålles i dyrare pris,
då det försäljes i minut och man bör val ej tvinga den, som
beböfver ett mindre qvantum af den varan att sa dyrt betala
densamma. Jag vidblifver således deri åsigfen, att det må
tillåtas för flere personer att sig emellan dela bränvin, som af
en inköpes, helst jag har mig bekant, att några olägenheter
icke förefunnos af det stadgande, som förut var gällande, att
hvar och en egde rätt att försälja eller inköpa till och med
en kanna bränvin.»
Nettelbladt från Stockholms, Bolin från Upsala, Erik
Ersson från Gefleborgs, Falk och Anders Jonsson från Ska¬
raborgs, Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs samt Svensén
från Kalmar Län med flere instämde.
Gross från Kalmar Län: »Utan att vidare yttra mig i
frågan anhåller jag att få uppläsa ett bref, som jag erhållit
från min hemort och hvilket är skrifvet af en renskrifvare,
som tillika är en så kallad bränvinsadvokat, till en af hans
bekanta. Detta bref var af sådant, innehåll:
»Bästa Bror!
Härmed sänder jag Förordningen om bränvinstillverkningen
oell försäljningen. — Men deruti står endast, på hvad sätt
böter ådömas och hvem dertill bör fällas. Vill man undvika
sådant, ifall man skulle blifva tilltalad för dylik förseelse, bör
man vara högst angelägen om att. bibehålla kallelsen. Om
''man på densamma vill svara: i detta mål är jag redan kallad-,
Mr man genast låta författa en dylik stämning, dock med
den olikhet, att den bör vara daterad så långt förut, att den¬
samma hunnit blifva vederparten kommunicerad, innan all¬
männa åklagarens blifvit tillställd. Rättigheten att stämma
eger hvem som helst, så att om man eger någon förtrolig
vän, den eria kan hjelpa den andra. När målet skall före¬
Den 3 December.
53
komma behöfves blott svara, det detta inål är förlikt. Detta
är allt, hvad jag i sådant hänseende kan med sanning upplysa
och att alltsammaus går ganska lätt. — Ingen kan böta mer
än en gång för ett och samma ändamål.»
Bergström: »Nyqvist har uttalat den åsigten, att flere
personer böra ega rätt att förena sig om inköp af ett visst
qvantum bränvin, hvilket de sedermera må ega att sig emellan
fördela. Afven jag tror icke något ondt vara uti en sådan
delning, oin den endast sker pä annat ställe, än der bränvinet
köpes och på sådant sätt, att allmän ordning icke störes, hvil¬
ket ofta inträffar, om bränvinet på stället delas oell förtäres.»
Johan Anderrson från Kronobergs och Lars Ersson
från Södermanlands Län instämde.
Östman: »Jag vill ej yttra mig i sjelfva saken, men jag
anser mig böra anmärka, att om Gross vill hafva det nu upp¬
lästa brefvet i protokollet intaget, han bör upptaga det såsom
sitt eget yttrande och sjelf stå för det.»
Gross: »Såsom jag förut uppgifvit är brefvet icke stäldt
till mig, utan jag har af en händelse blifvit egare af detsam¬
ma och uppläst det för att visa de underslef, som kunna emot
den nu gällande författningen begås.»
Diskussionen var fulländad och ifrågavarande motioner
blefvo, uppå derom af Talmannen framställd proposition, jemte
dervid gjorda anmärkningar remitterade till Bevillnings-Ut¬
skottet.
§ 9-
Föredrogs ånyo Johannes Anderssons från Elfsborgs Län
den 30 sistlidne November bordlagda motion om låneunder¬
stöd för en jernväg från Borås till vestra stambanan.
Sedan motionen uppå begäran blifvit uppläst, yttrade med
anledning af densamma:
Östman från Vester-Norrlands Län: »För att icke vara
allt för vidlyftig anhåller jag endast, att den diskussion, som
här blifvit förd, i anledning af Nils Olssons motion, måtte gälla
såsom en protest äfven emot denna.»
Flere Ståndets ledamöter instämde.
Johannes Andersson: »Då denna del af landet arden,
som icke utan högsta trångmål betungat Staten med några
anslag, och då här icke är fråga om annat, än lån emot säker
garanti, vågar jag anhålla, att Rikets Ständer måtte inse det
allmänna gagn, som denna bibana skall åstadkomma, hvilket
vid föregående Riksdag blifvit ådagalagdt och hvartill jag alltså
får hänvisa, påyrkande jag, att Stats-Utskottet måtte taga i
54
Den 3 December,
betraktande behofvet och den såväl enskilda som allmänna
nyttan af den bibana, som jag föreslagit.»
Nyqvist från Vermlands Län: »Jag tror, att, om Statens
tillgångar sådant medgåfve, hvarken denna eller någon annan
motion oni anslag till nyttiga ändamål skulle möta motstånd,
men då landets finansiella ställning icke är särdeles god, bör
hvar och en inse omöjligheten att bevilja, hvad sorn begäres
till sådana anläggningar, som den hvilken här är i fråga. Det
är bäst att på en gång afslå alla motioner om anslag och låta
det hädanefter gälla såsom regel.»
Olof Nilsson från Vesterbottens Län: »Det bör vara oss
angeläget att så mycket sorn möjligt undvika skuldsättning,
isynnerhet då det är fråga om att öka den redan befintliga
genom anslag till jernvägs-bibanor. Den ort, för hvilken detta
anslag nu äskas, har ju landsvägar, på hvilka innevånarne
kunna forsla sina produkter, och dä jag känner många socknar,
hvilkas innebyggare måste köpa sina lefnadsförnödenheter från
kustlandet, utan att hafva andra vägar än gångstigar, på hvilka
de forsla det inköpta till sina hemvist, men ändock måste
finna sig belåtna, kan jag icke annat, än motsätta mig den
ifrågavarande motionen.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Likasom fö¬
regående talare, är jag en stor vän af sparsamhet, men då
man besinnar, att den ort, sorn nu är i fråga, ligger långt in
i landet och är bebodd af ett industrielt och produktivt folk,
som måste forsla alla siua förnödenheter på kärra, tror jag,
att vi böra väl betänka oss, innan vi motsätta oss, hvad Jo¬
hannes Andersson begärt. Om Statens tillgångar det med¬
gifva, vill jag gerna bevilja detta lån, helst jag tror, att icke
någon bibana skulle gifva större inkomst åt stambanan, än
just den ifrågavarande.»
Nyqvist: »Siste talaren har erinrat, att den ifrågavarande
orten är bebodd af ett produktivt folk, som icke har andra
vägar än landsvägar, på hvilka det kan forsla såväl sina för¬
nödenheter, som de produkter, hvilka de hafva att afyttra.
Jag medgifver visserligen, att jag icke skulle hafva något
emot, om Ständerna kunde bereda denna ort lättade kommu¬
nikationer, men jag anser mig böra erinra, att denna ort icke
är så vanlottad, då der finnas landsvägar. I min hemort
finnas många, som icke på flera mils afstånd från sina hem¬
vist hafva landsväg, utan äro tvungna att bära sina tillverk¬
ningar, bestående af korgar, tråg, skedar m. m. flera mil,
innan de komma ned till landsvägen. Då desse, väl med-
gifvandes, att de icke hafva så dyrbara arbeten att afyttra
sorn Borås-boerna, få vara nöjda med de vägar, sorn finnas,
Den 5 December.
55
anser jag innevånarne i andra provinser icke eller böra hafva
så stora pretentioner, till följd hvaraf jag yrkar afslag å mo¬
tionen.»
Sedan diskussionen förklarats fulländad, blef denna mo¬
tion jemte dervid samt vid Nils Olssons förutnämnde motion,
gjorda anmärkningar, remitterad till Stats-Utskottet.
Emot Ståndets beslut att, i afseende på denna motion
åberopa samma anmärkningar, som blifvit framställda emot
Nils Olssons från Malmöhus Län väckta motion om låne¬
understöd för en jernväg till Helsingborg anmälde Johannes
Andersson reservation.
§ 10.
»Vid förnyad föredragning af Pehr Nilssons från Malm¬
öhus Län motion om allmänt vitesförbud emot egors ofredande
anhöllo Svensén från Kalmar, Nils Olsson från Malmöhus,
Rosenberg från Christianstads, Söderholtz från Södermanlands,
Erik Olsson från Nerikes, Olof Olsson i Gersheden från Verm¬
lands samt Falk från Skaraborgs Län att få uti motionon in¬
stämma, hvarefter nedannämnde ledamöter begärde ordet och
yttrade:
Ola Jönsson från Malmöhus Län: »Jag förenar mig uti
motionen och önskar, att vites-förbudet måtte utsträckas äfven
emot oloflig jagt.»
Pehr Pehrsson från Vermlands Län: »Afven jag instäm¬
mer uti motionen och skulle gerna se, att vites-förbudet utsträck¬
tes äfven mot olofligt fiske.»
Sedan Nyqvist från Vermlands Län förenat sig uti, hvad
föregående talare yttrat, beslöt Ståndet, uppå derom af Tal¬
mannen framställd proposition, att remittera ifrågavarande mo¬
tion till Lag-Utskottet.
§ 11.
Nedannämnde, den 29 och 90 nästlidne November bord¬
lagda motioner remitterades till Lag-Utskottet, nemligen af:
l:o Nils Olsson från Malmöhus Län om ändring i Kap.
11 §§ 9 och 10 af 1686 års Kyrkolag, och i sammanhang
dermed:
2:o Nils Svensson från Christianstads Län i fråga om
tiden för Skriftermål och Nattvardens begående;
3:o P. A. Nyström från Vesterbottens Län om ändring
uti Kap. 23 § 1 Rnttegångs-Balken;
4:o ö. G. Cederskog från Östergöthlands Län om för¬
klaring af Kap. 25 § 1 Byggninga-Balken; samt
56
Den 3 December.
5:o Olaus Eriksson frän Götheborgs och Bohus Län orrt
ändring i Kap. 26 § 2 Byggninga-Balken, rörande Prestgårds*
byggnad.
§ 12.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remit¬
terades följande, förut bordlagda motioner:
l:o af Johannes Pettersson från Kronobergs Län om än¬
dring i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853, angående fat¬
tigvården i Riket;
2:0 af Olof Svebilius från Gottlands Län om förbud mot
all slags gårdfari-handel;
3:o af Anders Andersson från Vermlands Län om åt¬
gärders vidtagande till förekommande af olägenheter för för-
samlingame inom Vermland till följd af arbetsfolks utvan¬
dringar ;
4:o af Anders Nilsson från Hallands Län om optionsrätt
för innehafvaren vid åbo-ombyte å Stomhemman;
5:o af Johan Bergström från Kopparbergs Län om än¬
dring i Kongl. Förordningen den 25 Juli 1830, angående ut-
flyttningshjelp vid laga skiften;
6:o af Paul Fritz Mengel från Upsala Län i samma
ämne;
7:o af samme Ledamot om theater-censurens afskaffande;
8:o af Anders Eriksson från Elfsborgs, med hvilken An¬
ders Jonsson från Vermlands Län instämde, om återupplif*
vande af föreskrifterna i moinm. 2, 3. 4, 5 och 6, §2 af Kongl.
Förordningen den 13 Juli 1853, angående hemmans-klyfning
och jordafsöndring.
9:0 af Nils Svensson från Christianstads Län om vägars
underhåll vintertiden; samt
10:o af A. W. Uhr från Nerikes, med hvilken Lars Ers¬
son från Södermanlands Län instämde, i fråga om sättet för
underhåll och skötsel af nummerhäst.
§ 13.
Till Stats-Utskottet remitterades vid nu förnyad föredrag¬
ning följande motioner, nemligen af:
l:o Paul Fritz Mengel från Upsala Län om anslag till
inrättande af agrikultur-kemiska försöks-anstalter;
2:o Olof Svebilius från Gottlands Län om anslag till
lönefyllnad åt nuvarande prebendarien i Vestkinde församling.
3:o Carl Caspar Nettelbladt från Stockholms Län om
anslag för en extra provincial-läkare inom Färentuna härad;
Den 3 December.
57
4:0 Viee-Talmannen Ola Svensson frän Malmöhus Län,
att den kyrko-tionde, som nu åtgår till aflöning åt Akademi-
Staten i Lund, må utbytas mot kontant lön af Staten;
5:o J. M. Lundahl från Skaraborgs Lön orri pedago-
giernas i Sköfde och Hjo uppförande på Elementar-Lärover-
kets Stat såsom tvåklassiga skolor;
6:o O. J. Svensén från Kalmar Län om anslag till lä-
roverks-byggnad i Oscarhamn.
7:o Carl Iwarsson från Hallands Län med begäran, att,
i följd deraf att Sven Heurlins motion om de s k. Halländ¬
ska Kyrko-heminannen blifvit till Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottet remitterad, rättstvisten i denna sak må ånyo
upptagas och öfverlemnas till Stats-Utskottets behandling.
§ 14.
Föredrogs ånyo och remitterades till Bevillnings-Utskot¬
tet en af Gustaf Hultman från Nerikes Län vackt och den
31 nästlidne November bordlagd motion om nedsättning af
utförseltullen å tackjern.
§ 15.
Vid föredragning af Ola Lassons från Christianstads Län
sedan den 30 nästlidne November på Ståndets bord hvilande,
motion om eftergift af arrendet för bostället Örum begärdes
ordet af följande ledamöter, som yttrade:
Rosenberg från Christianstads Län: »Jag känner visser¬
ligen icke till förhållandet med ifrågavarande arrende, men
jag tror Ståndet beträda en ganska slipprig bana, om denna
motion bifailes. Om en arrendator förbinder sig att betala för
högt arrende, så får han, lika med den, som köper en egen¬
dom till alltför högt prier skylla sig sjelf och binda förlusten
vid sitt eget ben. Då denna affär är af helt och hållet en¬
skild beskaffenhet och då jag är förvissad, att han, om arrendet
varit för arrendator fördelaktigt och vinstgifvande, stilla¬
tigande behållit vinsten, kan jag icke biträda motionen.»
Hultman och Lekberg från Nerikes samt Tjernlund frän
Vesterbottens Län jemte flera ledamöter instämde.
Vice-Talmannen Ola Svensson: »Jag godkänner till alla
delar den af Rosenberg uttalade principen, men jag anser mig
böra upplysa, att den ifrågavarande arrendatorn lidit stora
förluster.»
Pehr Erik Andersson från Vestmanlands Län: »Lika
med Rosenberg anser jag det vara betänkligt att, Rikets Stän¬
der här uppträda såsom medlare emellan Staten och en en¬
skild person. Jag påminner mig sedan 1854 års Riksdag, att
58
Den 3 Deeember.
Kongl. Majrt då uti en nådig Proposition hemställde, att arrén*
datorn af Strömsholms Kungs-ladugård måtte få afskrifna 140
t:r spanmål å sitt arrende. Med anledning af de bevekande
skäl, som framställdes till stöd för denna nådiga hemställan,
beviljade ock Rikets Ständer afskrifningen, men inom ganska
få månader derefter öfverlät arrendatorn arrendet till en
annan person emot ett afträde af 24,000 R:dr. De aftal, som
ingås af enskild man med Staten, böra vara lika förbindande,
som aftal enskildta personer emellan, och den, som går i bor¬
gen, får ock gå i sorgen.»
Jalk och Anders Jonsson från Skaraborgs, Sandstedt
från Jönköpings, Olof Andersson från Vestmanlands och Jo¬
hannes Pettersson från Kronobergs Län instämde.
Ola Lasson: »Jag delar samma tanka, som föregående
talare, men här kan man göra godt, utan att efterskänka något.
Då jag vet, att den nuvarande arrendatorn dels nedlagt icke
obetydliga summor på ifrågavarande boställe, hvaribland jag
må nämna, att han å detsamma uppfört en väderqvarn, som
kostar 4 ä 5,000 R:dr, dels ock under åren 1857 och 1858
lidit så mycket genom missväxt, att man icke minnes, att sä
stor missväxt inträffat alltsedan år 1827, har jag trott, att
Rikets Ständer måtte åtminstone medgifva honom förlängning
i arrendets erläggande samt anhåller, att honom måtte til¬
låtas att afbetala å den bristande arrende-summan 500 R:dr
om året, samt att räntorna måtte eftergifvas.»
Östman från Vester-Norriands Län var förekommen af och
instämde med Rosenberg.
Falk från Skaraborgs Län: »Det enda, som Rikets Stän¬
der enligt min åsigt, i denna fråga kunna göra, är det att,
om arrendatorn gjort dålig affär på arrendet, honom måtte til¬
låtas att afstå från detsamma, för öfrigt förenar jag mig uti,
hvad föregående talare yttrat och afslår motionen.»
Rosenberg ■. »De af Ola Lasson framlagda bevekande skälen
hafva icke verkat på min öfvertygelse, ty den missväxt, som
drabbade Skåne under åren 1857 och 1858, träffade äfven andra
arrendatorer, hvilka hvarken begärt eller fått någon afskrif¬
ning på sina arrenden. Dessutom får man taga den onda
dagen, liksom den goda och vara nöjd. Stånds-brodren Falk
har föreslagit, att den ifrågavarande arrendatorn måtte tillåtas
afstå från arrendet, men jag tror, att, om något sådant skulle
komma i fråga, han icke skulle derpå ingå, utan att af Staten
fordra en ganska stor ersättningssumma.»
Diskussionen förklarades fulländad, hvaruppå ifrågava-
vande motion, efter derom af Talmannen framställd proposi¬
tion, remitterades till Stats-Utskottet.
Den 3 December.
59
§ 16.
Till bordläggning första gången anmäldes:
l:o Tillägg till Rikets Ständers Justitie-Ombudsmans Be¬
rättelse till Riksdagen år 1859; samt
2:o Bevillnings-Utskottes Memorial N:is 3, 4 och 5.
§ 17.
Nedannämnde från resp. Med-Stånden ankomne Protokolls-
Utdrag föredrogos och lades till handlingarne, nemligen från
Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:is 52—54.
Högvörd. Preste-Ståndet N:is 64—66 samt 68—90;
hvaremot Protokolls-Utdrag från
Högvörd. Preste-Ståndet N:o 67 och
Vällofl. Borgare-Ståndet N:o 69
lades på bordet.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 för att ånyo sammanträda kl. 5
efter middagen.
In fidem
N. A. Fröman.
Plenum kl. H e. m.
§ I-
Vid nu fortsatt föredragning remitterades till Stats-Ut¬
skottet motioner af följande ledamöter, nemligen:
l:o Ola Lasson från Christianstads Län om klockare¬
lägenheternas i Skåne befrielse från erläggande af den s. k. hel-
gonskylden;
2:o Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län om
bibehållande af räntor, som blifvit till gästgifverier anslagne;
samt
3:o Anders Gudmundsson från Hallands Län angående
pension åt Öfverste-Löjtnanten m. m. J. G. Hjerta.
60
Den 5 December.
§ 2.
Till Bevillnings-Utskottet remitterades, efter skedd före¬
dragning, motioner af:
l:o Nils Jaensson från Östergöthlands Län om fribrefs-
rätt för Länsmän; samt
2:o Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län om
utarrendering af postkontoren.
§ 3-
Efter skedd föredragning remitterades till Banko-Utskot¬
tet följande motioner, nemligen:
Iso Håkan Olssons från Christianstads Län derom, att
oktroy för Privat-banker icke vidare må beviljas.
Häruti instämde Anders Jonsson från Skaraborgs, Nils
Pettersson från Kalmar och Per Persson från Wermlands
Län.
2:o Erik, Erssons från Gefleborgs Län, att nya oktroyer
icke vidare måtte beviljas Privat-banker m. m.
Uti denna motion förenade sig Hobert Fredrik Gross
och Carl Johan Svensén från Kalmar, Anders Eriksson och
Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs, Lars Rasmusson
från Götheborgs och Bohus, samtlige Representanterne från
Wermlands, Johan Lekberg frän Örebro samt Olof Anders¬
son från Vestmanlands Län m. fl.
3:o Johan Petterssons från Kronobergs Län om afskaf-
fande af Privat-banker och inrättande af Filial-banker under
Riks-banken.
§
Föredrogos och remitterades till Lag-Utskottet följande
motioner af:
l:o Ola Jönsson från Malmöhus Län i fråga om ersätt¬
ning till orättvist häktad person: samt
2:o Johan Carlsson från Östergörlands Län om förän¬
dring i sättet för tillsättande af Orgelnister, Klockare och Skol¬
lärare m. m.
§ 5.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottet remit¬
terades, efter skedd föredragning, motioner af.följande leda¬
möter, nemligen:
l:o Ola Lasson från Christianstads Län om rätt för hy-
potheks-föreningarne att utfärda löpande depositions-bevis;
Den 3 December.
61
2:o Nils Jaertsson från Östergöthlands Län om förändring
i Successionsrätten till under bruk skatteköpte hemman;
3:o Ola Jönsson frän Malmöhus Län om återupplifvande
af ett stadgande i Kongl. Förordningen, rörande jordafsöndring
och hemmansklyfning af år 1853; samt
4:o (Jarl Anders Larsson från Östergöthlands Län, an¬
gående förändring i stadgandena, rörande rusthållares bekläd-
nadssky Idighet.
§ 6.
Föredrogs Ola Jönssons från Malmöhus Län den 30
sistlidne månad bordlagda motion om ändring i tjenstehjons-
etadgan.
Sedan motionen på begäran blifvit uppläst anförde:
Per Nilsson från Malmöhus Län:
»Den åsigten, att tjenare skola tillförbindas att anskaffa
sig oriofsböcker, kan jag för min del icke biträda. Ännu
mindre kan jag gilla de stränga och svåra ansvarspåföljder,
motionären påyrkar, i den händelse dylik orlofsbok förkommer
eller af tjenstehjon förstöres. Om en tjenare i yngre år felat,
skulle sådant ligga honom till last under hela hans återstående
lifstid, eller om han i början af sin bana blott kommit till en
»trilsk» husbonde, skuile sådant för honom medföra de mest
olyckliga följder. Jag önskar alltså, att Utskottet måtte afslå
motionen.»
Häruti instämde Anders Jonsson från Skaraborgs, Gustaf
Hultman från Nerikes, Josef Smedberg, Johannes Andersson
och Anders Magnus Myrin från Elfsborgs och Nils Mag¬
nus Pettersson från Kalmar Län m. fl.
P. F. Mengel från Upsala Län: »Af fullkomligt samma
tanke som Per Nilsson är jag icke, ty åtskilliga förhållanden
göra en förändrmg i nu gällande stadganden härom önskvärd.
Man vet, luiru här i Stockholm tillgår. Tjenaren tager tjenst
under halfår. Skickar han sig under tiden illa och i följd
deraf erhåller dålig orlofssedel, så säger han sig vid nästa
tjeristebyte icke hafva haft tjenst, och framvisar ieke den nu
erhållna, utan en gammal orlofssedel. Dessutom gifvas bättre
oriofssedlar, än tjenarne gjort sig förtjente af, blott af deri an¬
ledning, att husbönderna vilja blifva af med sina tjenstehjon,
isynnerhet på landet, då dessa hafva många barn o. s. v., och
här omkring Stockholm är ingenting ovanligt, att man på de
bästa oriofssedlar erhåller de sämsta tjenare. En arrendator
här i grannskapet städslade för ej så längesedan en statkarl
pä de aldra vackraste betyg, men märkte snart, att dennes
egenskaper icke det ringaste motsvarade de vackra betygen,
62
Den 5 December.
utan att han i dess ställe var snart sagdt oduglig, och då han
af denna anledning vände sig till sin tjenares fordna husbonde
med en förfrågan, huru med denna saken sig egentligen för-
hölle, svarade denne helt frankt och uppriktigt, att, ifall han
icke lemnat karlen vackra betyg, hade han icke heller blifvit
af med honom. Det är väl icke obilligt, att husbonden fai¬
se de föregående betygen, ty någon fördel bör väl äfven hus¬
bonde hafva. Skulle husbonde gifva ett obehörigt förklenande
vitsord, kan tjenaren klaga deröfver och för att erhålla rät¬
telse häri är proceduren ganska enkel. Deremot är det myc¬
ket svårare för en ny husbonde att anfäkta en fordom va¬
rande för lemnadt oriktigt betyg, ty först och främst har man
tjenaren då redan i sin tjenst, och för det andra kan man få
sig pä halsen en process på 2 händer, både med den förra
husbonden och med tjenaren. I Danmark, hvarest jag något
känner till förhållandena, är man mycket belåten nied infö¬
randet af orlofsböeker, och der antagas tjenare enligt kon¬
trakt på 4, 6, ä 10 månader, dock för icke mindre än 1 må¬
nad. Detta är en stor fördel å ömse sidor, och jag skulle
alltså önska, att motionen såsom, i min tanke, ganska nyttig
och fördelaktig, måtte vinna all den framgång, den verkligen
förtjenar.»
Häruti instämde C. C. Nettelbladt från Stockholms Län.
Ola Jönsson: »Jag vill endast nämna, det jag icke trodde,
att något motstånd skulle uppstå mot denna min motion, och
jag finner sådant i hög grad besynnerligt, då den allmänna
meningen är, att något bör göras för att ordna förhållandet
mellan husbönder och tjenare. Man må tala med hvem som
helst härom och man kan våga 10 mot 1 att alltid få höra
samma språk. Nu är ingenting ovanligt, att tjenaren tager
städsel af flera personer och följden deraf blifver krångel,
fiendskap och slutligen rättegång. Betyg, som skrifvas på
lösa lappar, äro ej tillförlitliga, ty de kunna utbytas och äfven
förstöras på ett eller annat sätt. Jag har grundat min motion
på de Danska lagstadgandena i detta ämne, men med iakt¬
tagande af åtskilliga betydliga förmildringar deruti, och jag
har hemställt, huruvida icke ansvar bör drabba såväl husbon¬
den som tjenaren vid begående af förbrytelser häremot. Något
måste, som sagdt är, göras, och jag anhåller alltså om remiss
af motionen.v
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Jag har icke kun¬
nat ändra min öfvertygelse hvarken efter åhörandet af de mo¬
tiver, hvarpå motionen är byggd, ej eller till följd af de skäl
åtskilliga talare här framkastat. Ingalunda kan jag se, hvilken
större säkerhet, som beredes derigenom, att betygen inskrif-
Den 5 December.
(lif
vas i bok, mot att de befinnas å lösa lappar, ty nog kunna
betygen i alla fall förfalskas, då straffet blifver ganska svårt,
och i den händelse boken icke är för tjenaren behaglig, går
det lätt att säga, det den förkommit o. s. v. Idel trakasse¬
rier skulle häraf uppstå, hvadan jag vidblifver min egen en
gång uttalade öfvertygelse i ämnet.»
Med talaren förenade sig F. M. Falk från Skaraborgs
och Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län.
Per Östman från Vester-Norrlands Län: »Jag har un¬
der uppläsandet afhört motionärens förslag och funnit det¬
samma ganska besynnerligt. För min del tror jag legostad¬
gan vara fullt tillräcklig, i fall den rätt efterlefves. I den säges,
att då tjenstehjon ur tjenst afflyttar, skall, utom orlofssedel,
äfven afskedsbevis lemnäs. Detta tyckes ju vara tydliga be¬
stämmelser, men för den, som ej vill efterlefva lagen, gör in¬
genting tillfyllest. Kommer man med dylika förslag, kunna
deraf uppkomma falska rykten, likartade med dem, som vid
1848 års riksdag utspriddes, då man sade, att allt tjenstefolk
skulle bära en särskild klädedrägt, i ungefärlig likhet nied
den, korrektiouister nödgas ikläda sig. Jag önskar, att motio¬
nären måtte återtaga sitt förslag, ty ett sansadt Lag-Utskott
kan ej gerna fästa sig vid eller bifalla detsamma.»
Ola Jönsson: »Jag kan ej finna anledningen till sådana
yttranden, som det nu nyss afgifna, då motionen åsyftar en
fördel för tjenaren och ingalunda, att han skall erhålla sämre
orlofssedlar, än han förtjena]'. Att återtaga motionen kan icke
komma i fråga, ty ehuru jag ej vill säga, att mitt förslag är
fullkomligt, önskar jag dock remiss, på det Utskottet måtte
blifva i tillfälle att antingen antaga eller förkasta detsamma.
Per Östman: »Ola Jönsson har sagt sig vilja förekom¬
ma meddelandet af oriktiga betyg, men jag frågar, om någon
säkerhet härför vinnes genom införande af orlofs-böcker? Kan
icke ett osannfärdigt äfven i sådana inskrifvas? Hade han deremot
föreslagit skärpt ansvar för husbonde, som utgifver falska be¬
tyg, skulle jag gerna biträdt något dylikt, men nu kan jag
icke godkänna den föredragna motionen.»
Ola Jönsson: Om Östman gjort sig fullständig reda för
motionens innehåll, skulle han icke hafva gjort sig skyldig
till sina nu fällda yttranden.
öfverläggningen förklarades nu vara fulländad, och uppå
Talmannens derom gjorda framställning, blef motionen jemte
dervid afgifna yttranden till Lag-Utskottet remitterad.
64
Det) 3 December.
§ 7.
Till handläggning förekom Johan Lönns från Jönköpings
Län sedan den 30 sistlidne November ä Ståndets bord hvi-
lande motion om skyldighet för personer, som tillhört annat
Riks-Stånd än Bonde-Ståndet, eller innehaft tjenstebefattning,
att sådant vid skattskrifning uppgifva.
Ordet begärdes af
Sven Rosenberg från Kristianstads Län, som yttrade: »Jag
vet icke, hvad meningen och afsigten med denna motion kan
vara. Visserligen finnes förut ett stadgande, att den, som er¬
hållit en karaktersfullmakt, derför skall erlägga bevillning,
hvarför äfven sådana personer äro skyldiga, att detta förhål¬
lande uppgifva, men jag begriper icke, hvarför man skall upp¬
gifva, huruvida man tillhört annat Riks-Stånd än Bonde-Stån¬
det eller icke. Såsom mig synes ligger ingen vigt härpå,
men kanske kan Lönn, som nu sjelf är närvarande, upplysa
oss om afsigten med motionen.•>
Johan Lönn från Jönköpings Län: »Afsigten med mo¬
tionen vill jag förklara, då den ej synes fattlig för alla.
Jag har af såväl nuvarande Häradsskrifvaren i det fögderi,
jag tillhör, som af min företrädare blifvit uppmanad att väcka
denna motion af den anledning, att stor svårighet understun¬
dom uppstår vid upptagandet af riksdagsmanna-arfvodet å
landsbygden. Många vilja undandraga sig detsamma, såsom
sådane, hvilka bo på landet, men hafva hus i staden o. s. v.
Af denna anledning önskar jag remiss af motionen.»
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Om vi vänta härmed
till nästa lördag, då vi hafva att besluta om förändring i §
15 Riksdags-ordningen, så kunna vi möjligen med detsamma
få denna motion besvarad och icke vidare härmed behöfva
befetta oss.»
Diskussionen förklarades nu afslutad. Uppå Talmannens
derom gjorda framställning remitterade Ståndet härefter mo¬
tionen jemte dervid framställde yttranden till Bevillnings¬
utskottet.
§ 8.
Föredrogs Sven Rosenbergs från Kristianstads Län sedan
den 30 i sistlidne månad bordlagda motion om anslag och
län till en jernväg emellan Helsingborg och södra stambanan.
Uppå yrkande af Per Östman från| Vester-Norrlands
Län, med hvilken många ledamöter af Ståndet sig förenade,
beslöt Ståndet, att till Stats-Utskottet remittera ifrågavarande
motion, under åberopande af de vid Nils Olssons från Malmö¬
hus Län motion ora låneunderstöd för en jernväg från Hel-
Den 5 December.
65
singberg, gjorda anmärkningar, som, enligt protokolls-utdrag
af denna dag, blifvit samma Utskott delgifne.
§ 9-
Då nu till handläggning förekom Erik Mallmins från
Vestmanlands Län sedan den Uste i denna månad å Stån¬
dets bord hvilande motion om förbud för hypotheksförenin-
gar att utan Konungens och Ständernas bifall upptaga utländ¬
ska lån, begärdes ordet af
Johannes Andersson från Skaraborgs Län, som anförde:
»Vid första uppläsandet af motionen begärde jag densamma
på bordet, ingalunda för att instämma i densamma, utan för
att söka i klart ljus framställa de misstag i sifferuppgifter, som
motionären låtit komma sig till last. Han har t. ex. rört till¬
sammans alla slag af inteckningar, enskildas inteckningar, hy-
potheks-föreningarnes inteckningar, privatbankernas o. s. v.
och derigenom fått en summa af många millioner. Detta är
icke möjligt, ifall man tänker sig den grund, hvarpå hypotheks-
föreningarne äro fotade. Dessa utgöra den grundfond, hvarpå
lån tagas. Samma förhållande är med privatbankerna, ty äf¬
ven dessa äro baserade på inteckningar, åtminstone till 66J
% af sina rörelsekapital. Likaledes förhåller det sig med filial¬
bankerna, ty huru långt hjelpa deras små kreditiver i Riks¬
banken? Inteckningarne måste således stiga till ett oerhördt
belopp, men Stats-skuld blir i alla fall icke mera, än hvad som
i utlandet upptages. Att göra upptagandet af dylika lån be¬
roende pä Konungens och Ständernas öfverensstämmande bi¬
fall vore att lägga ett onaturligt band på den fria penninge-
rörelsen, det vore ungefärligen detsamma som att säga, det
intet handelshus skulle tillåtas, att med utlandet hafva affärer
utan Konungens och Rikets Ständers samtycke. I hög grad orätt
är att på detta vis lagstifta, då man sträfvar för frihet i alla
öfriga riktningar. För min del kan jag icke finna, att hypo-
theks-föreningarna haft den minsta menliga inverkan på den
metalliska valutan, ty denna kan ej kommenderas eller an¬
fallas pä annat sätt, än att man med sedlar i hand säger:
»dessa måste lösas in». Jag motsätter mig motionen pä det
högsta, ty jag kan icke göra mig begripligt, att bypotheks-
föreningarne skola förorsaka den minsta skada eller fara.»
E. M. Falk från Skaraborgs Län hördes häruti instämma.
P. F. Mengel från Upsala Län: »Jemte det jag helt och
hållet förenar mig med Johannes Andersson, får jag tillika
fästa uppmärksamheten derpå, att, i den händelse man äm¬
nar uppdraga åt Regsringen förmynderskapet öfver hypotheks-
föreningarne, Regering och Ständer få vara beredda på an¬
skaffandet af beböfliga medel. Följden skulle nemligen blifva
B onde-S: t s Prot. vid 1859—60 årens Riksdag. III. 5
66
Deri 3 December.
den, att, då en hypotheks-förening anmäler sig vara konsti¬
tuerad samt tillkännagifver, att de räntor, som inflyta, åtgå
till ränta och amortissement å lånekapitalet och att således
intet finnes till beviljande af nya låne-ansökningar utan nytt
utländskt lån, men Regeringen vägrade bifalla ett sådant,
Konung och Rikets Ständer antingen måste anvisa inländska
län, eller ock tillåta föreningen att icke betala sina skulder.
Begge dalarne äro alldeles omöjliga alt förutsätta. Bäst är
att låta en hvar sköta sig sjelf, och tillräckligt härvidlag är
att genomse Och stadfästa ingifna reglementen. Någon vidare
befattning härmed bör icke tagas, ty såväl Regering som Ri¬
kets Ständer hafva, detta oaktadt, ändock fullt upp att göra.
Vore förhållandet sådant, att vi hade godt om penningar i
landet, att stora kapitalel- och fonder här funnes samlade, då
kunde man möjligen sätta i fråga, att dessa borde i främsta
rummet anlitas, men när sådana icke finnas, kan jag icke be¬
gripa, att någon vill försöka hindra eller förbjuda begagnan¬
det af utländska kapitaler. När en större association lånar,
får den alltid bättre vilkor än den enskilde, och detta är också
grunden, hvarför våra hypotheks-föreningar kommit till stånd.
Jag tror, att motionären icke har fullt allvar med sin motion,
eller ock att han icke gjort sig fullkomlig reda för konse-
qvenserne deraf, ty i sådant fall hade densamma troligen all¬
deles uteblifvit.»
Häruti instämde Anders Eriksson från Elfborgs Län,
hvarjemte Grustaf Hultman från Nerikes Län förenada sig
med håda de föregående talarne.
Erik Mallmin från Westmanlands Län: »I afseende
på den mig gjorda förebråelsen i fråga om förvillande siffer¬
uppgifter, torde jag få hänvisa den värde anmärkaren till ett
noggrannare genomläsande af motionen, då han torde komma
under fund med, att han icke är så förvillande, som den vid
ett flyktigt uppläsande möjligen kan förekomma, och för öfrigt
står jag gerna till tjenst med de statistiska arbeten, hvarur
uppgifterna äro hemtade. Att hj-potheks-föreningarne inver¬
kat menligt pä penningéställningen kunna vi vä! icke rimli¬
gen bestrida, och att, om de äfven gjort något godt, de likväl
icke uträttat allt det goda, de bort göra, ty efter en 50-årig
fred suckar landet under bördan af en förfärlig utländsk skuld¬
sättning och behöfver ändock ytterligare föröka densamma.
Mengel har nyss sagt, att Stats-makterna icke böra blanda sig
i enskildas företag. Nåväl! Men såväl Regeringen som Repre¬
sentationen hafva ändock på det ifrigaste inblandat sig uti
t. ex. bränvinsbränningen, som väl ock måtte tillhöra de en¬
skilde affärernes område, och jag har, det oaktadt, icke hört
Den 5 December
67
någon anmärkning i denna syftning deremot göras. Jag fort¬
sätter mitt yrkande om remiss af min nu föredragna motion.»
Garl Anders Larsson frår Östergöthlands Län: »Inom
Östergöthland har bildat sig en hypotheks-förening förmänga
år sedan, men den få vi icke skylla för all den skuldsättning,
sorn nu tynger provinsen, ty skulden fanns förut och var egent¬
ligen hopad på den jordbrukande klassen. Så är säkerligen äfven
förhållandet i öfriga delar af landet. Jordbrukaren hade vid
sådant förhållande icke mer än två val, antingen måste han
till vanpris försälja sin fastighet på exsecutiv auktion, eller ock
vidtaga sådana arrangementer, hvarigenom penningar kunde
anskaffas. Hvilken mä väl då förtänka honom, att han valde
den sednare utvägen? Sålunda kommo hypotheks-förenin-
garne till stånd och inom Sverige fanns förut blott en sådan,
då Östgötha hypotheks-förening stiftades. Det var icke mäk¬
tige penninge-magnater, utan jordbrukare af alla klasser, som
härtill togo de första stegen. Man höll sammanträden, man
diskuterade frågan, man tecknade sig mycket villigt, men då
man väl hunnit uppsätta första förslaget till reglemente, väckte
det stort uppseende och mycket bekymmer inom provinsen,
då detta förslag blef af Regeringen förkastadt. Följderna häraf
visade sig oek snart uti ett tilltagande antal konkurser och
exsecutiva auktioner. En ny Regent uppsteg inom kort på
throuen och fastställde det nya reglementet, som af depute¬
rade från provinsen till honom frambars. Delegarne fingo nu
penningar på temligen goda vilkor oell hafva hittills ej haft
skäl att ångra, att de på detta sätt öfverfört, eller omsatt
sina skulder. Nu har visserligen svårare penninge-ställning
inträdt, så att delegarne måste vidkännas en kapital-rabatt,
motsvarande ett års ränta, men man underkastar sig detta
dock långt heldre, än man bråkar med omsättning af vexlar,
för att ytterligare hemsökas af utmätningar, konkurs och slut¬
ligen total ruin. Hypotheks-föreningarne borde således icke
vara någon nagel i ögat på Bonde-Ståndet, då de förvisso
gjort mera godt än ondt. Af Östergöthlands härvarande re¬
presentanter tror jag, att det icke är mer än en eller på sin höjd
två, som äro helt och hållet fria från såväl privat-banks- som
hypotheks-förenings-alfärer. Motion har nu blifvit väckt om
vissa restriktioner i afseende å hypotheks-föreningarne, och
det förefaller mig besynnerligt, att man visar afvoghet mot
dessa inrättningar, som varit nästan alldeles nödvändiga för
uppehållande af våra under skatter neddignade fastigheter. Det
förefaller mig besynnerligt, säger jag, att man nu kommit
fram med en sådan tablå, som den i motionen intagna, under
en tid, då visserligen spekulations-andan är högt uppdrifven,
68
Den 5 December.
men olägenheterna deraf egentligen träffa dem, som lida af
för högt drifna fastighets-köp. Detta få de visserligen ångra,
och om de möjligen i bästa fallet få återlemna den inköpta
egendomen, kunna de tacka Gud, ifall de få afskrifva en och
annan del af den höga köpeskillingen. Skulle förevarande
motion leda till någon påföljd, komme derigenom all rörelse
att afstadna, ty Riksbankens kapital räcker ej till mer än 10
R:dr på hvar person i landet, ifall, såsom allmänt antages,
här finnas 3,600,000 innevånare i vårt land, och Bankens
sedelstock utgör 36,000,000 R:dr R:mt. Detta är alltför klent
och dermed kunna vi ej gerna vara belåtna. Jag motsätter
mig motionen och hoppas, att icke det ringaste afseende måtte
derpå fästas.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Jag är min
läns-kamrat Larsson särdeles stor tacksamhet skyldig för hans
lika vidlyftiga som bevisande yttrande i frågan. Jag vill nu
endast bemöta Mallmins utsago, då han påstår, att motionen är
stödd på statistika uppgifter, ehuru han i motionen supposi-
tionsvis framställer åtskilliga antaganden. Sådant låter icke
gerna tänka sig, ty det ena är en motsägelse af det andra.
Statistiska uppgifter kunna äfven vara befängdt förvillande,
såsom exempel hvarpå jag skulle vilja framdraga åtskilliga
jernvägs-kommittén delgifna uppgifter och derefter gjorda be¬
räkningar. Hvem vet dessutom, i hvad mån de intecknade
skulderna kunna vara infriade, fastän de icke äro dödade?
Domaren kan naturligtvis icke uppgifva storleken af vissa skuld¬
belopp, utan blotthuru många inteckningarfinnas och huru många
som inom viss tid blifvit dödade o. s. v., men häruti ligger
stor skilinad. Hvad det påståendet beträffar, att den metalliska
valutan skulle, genom hypotheks-föreningarnes låne-operationer,
nedsjunka allt mer och mer, så är sådant icke tänkbart, eller
möjligt att bevisa, hvadan detta påstående icke heller förtje-
nar något svar.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Jag är icke del¬
egare i någon hypotheks-förening, hvilket jag vill tillkänna¬
gifva, på det icke någon må tro, att jag af denna anledning
nu vill här uppträda. Men då vi litet hvar känna till, att
jordbrukare, mot erbjudande af real-säkerhet, kunna i hypo-
theks-föreningarne erhålla lån, som småningom amorteras, så
hafva dessa inrättningar blifvit för jordbruket oumbärlige, och
jag frågar, om dessa icke äro mycket mera ändamålsenliga,
än de penninge-verk, som förskjuta kapitaler mot namn eller
borgen. Jag måste bekänna, det jag är densamme, som an¬
ser det icke vara bra och fördelaktigt, om penninge-tillgången
alltför mycket lättas, ty om så sker, beräknar mången icke
Den 3 December.
69
sina tillgångar, utan för faller i slöseri och andra dårskaper,
men jag tror också å andra sidan, att, i den händelsen Re¬
geringen icke medgåfve oktroyer åt hypotheks-föreningarne,
ett strypsystem skulle inträda, värre till och med, än om pri¬
vatbankerna nödgades upphöra med sin verksamhet. Jag före¬
ställer mig, att en tid då skulle kunna inträffa, davi nödgades
bota ondt med hälften värre, t. ex. med ett nytt Statslån.
Ingalunda vill jag tro, det motionären haft för afsigt, att, på
dessa inrättningars bekostnad, gynna våra filial-banker, eller
de ännu mera frätande privat-bankerna, och då jag yrkar
frihet i all konkurens samt hypotheks-föreningarne visat sig
vara för min landsort både nyttiga och nödvändiga, måste
jag motsätta mig motionen såsom skadlig för jordbruket och
dess välförstådda intressen Beträffande de statistiska uppgif¬
terna, har jag för dem icke varit i tillfälle att göra mig full
reda, men skola utländska lån nödvändigt upptagas, hvilket.
Gud förbjude! så må dä helst hypotheks-föreningarne få härom
sköta, utan Statens mellankomst eller inblandning. Jag hyser
den öfvert3'gelse, att hypotheks-föreningarne redan uträttat och
fortfarande komma att uträtta mycket godt, förutsatt att Di¬
rektionerna, såsom deras pligt är, samvetsgrant sköta sina be¬
fattningar, och af denna anledning kan jag, såsom jag förut
nämnt, icke godkänna motionen.v
Per Nilsson från Malmöhus Län: v För min del vill jag
icke uttala hvarken några stora loford öfver, ej eller något
skarpt klander emot h}rpotheks-föreningarne, ty de hafva med¬
fört både nytta och skada, nj^tta nemligen, för så vidt de lån,
hvilka blifvit beviljade, jemväl blifvit använda till odlingar och
andra produktiva företag, och skada, då dessa lån blifvit be¬
gärde endast för att anställa spekulationer. Beträffande den
mörka skildring Mallmin uppdragit öfver landets mycket om¬
talade utländska skuldsättning, vill jag blott framställa don an¬
märkning, att, sedan kreditiver nu allmänt blifvit allestädes
använde, inteckningar blifvit lagda till grund för dessa och
att dylika inteckningar icke kunna anses likbetydande med
egentlig skuld, dels derföre att kreditivet plägar sällan vara
helt och hållet tillgripet, och dels af den anledning, att det¬
samma år från år omsättes, och slutligen måste förminskas.
Jag vill tillägga, dot äfven jag önskar, att motionen måtte
lemnäs utan afseende.”
Häruti instämde A. W. Uhr från Nerikes Län.
Erik Ehrsson från Gefleborgs Län: ”Jag vill icke till
besvarande upptaga hvarken den anmärkning, som blifvit gjord
emot de i motionen intagne siffer-uppgifter, ej eller det klan¬
der, som framställts mot befogenheten eller skadan af Ko¬
70
Den 5 December.
nungens och Rikets Ständers iagstiftnings-åtgöranden i före¬
varande hänseende. Men deremot vill jag fasta mig vid det
yttrande här blifvit fälldt, att hypotheks-föreningarnes låne-
operationer icke medfört något skadligt inflytande på Banken
och dess utelöpande sedelstock. En ovedersäglig erfarenhet
visar oss dock, att detta beklagligen är händelsen, ty om hy-
pothekslånen blifvit rätteligen använde tili de med dem af-
sedde ändamål, jordens uppodling, åkerbrukets förbättrande
m. m. dylikt, skulle exporten från vårt land hafva motsvarat
den allt mer och mer stigande importen. Nu har förhållandet
icke varit sådant, och lånen hafva vållat öfverflöd och dår¬
aktiga spekulationer. Jag önskar således motionen hvarken
framgång eller afslag och anhåller, att detta mitt yttrande
må till Utskottet medfölja.v
Häruti förenade sig Johan Pettersson från Kronobergs,
Per Mattsson från Vester-Norrlands, Nils Pettersson från
Kalmar, Liss Lars Olsson och Jan Andersson från Koppar¬
bergs samt Anders Jonsson från Vermlands Län jemte flera
af Ståndets öfriga ledamöter.
Garl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Dåjag
förra gången hade ordet nämnde jag, att i Östergöthland några
få personer voro i samma lyckliga belägenhet sorn motionä¬
ren, nemligen att icke hafva skulder till eller vara intresserad
i hypotheks-förening. För några år sedan försöktes ett
attentat mot Östgötha hypotheks-föreningen, men det kullvo-
terades, hvilket bevisade, att folket lärt känna behofvet af denna
inrättning. Afsigten med attentatet var, att de, som lågo ruf-
vande på sina penningar, ville nedtrycka jordbruket för att
kunna återköpa sina intecknade egendomar, men saken miss¬
lyckades och ingen har vågat förnya den. Visserligen är det
sannt, att räntorna tära på silfvervalutan, men som skulderna
voro skapade förut, i det att lyxuriöst lefnadssätt uppkom
under de goda åren, få vi icke skjuta skulden för det närva¬
rande bedröfligt förhållandet på hypotheks-föreningarne.»
Nils Fredrik Andersson från Östergöthlands Län in¬
stämde.
Anders Eriksson från Elfsborgs Län . »Det må vara huru
som helst dermed, huruvida flera eller färre inteckningar fin¬
nas, men jag kan icke göra klart för mig, huru oell på hvad
sätt det kan vara möjligt, att dessa lån kunna åstadkomma
en menlig tryckning på bankens silfver-valuta, då de på en
gång ingå i hardt mynt, i silfver. Sedermera utgå de visser¬
ligen successivt under 30 å 40 år, men någon annan tryckning
kunna de icke åstadkomma. Om en och annan under miss¬
hushållning icke rätt användt de upplånade medlen, kan så¬
Den 5 December.
71
dant icke hjelpas, men man får af denna anledning icke be¬
röfva dessa celi andra en naturlig rättighet. Jag kan för inin
del icke på något sätt godkänna motionen »
E. M. Falk från Skaraborgs Län: »Så mycket har nu
blifvit härom ordadt, att jag icke vill längre fördröja diskus¬
sionen. I likhet med en annan värd talare vill jag tillkänna¬
gifva, det jag icke är delegare i någon hypotheks-förening.
Inom den ort, hvarest jag har mitt hem vist, finnas flera per¬
soner, som förut hade lån på särskilda händer, men nu finna
sig rätt väl vid dessa amorterings-lån. Det kan icke hjelpas,
att en del uppoffrar sina medel i flärd, ytlighet och glans, och
dessa sednare hafva med hypotheks-föreningarne rakt ingen¬
ting att skaffa. Någon framgång kan jag icke för min del
tillönska motionen.v
A. W. Uhr från Nerikes Län: »Jag har förut instämt
med Per Nilsson i Espö och vill nu blott korteligen tillägga
följande. Jag vill visst icke misskänna motionärens goda af¬
sigt att förhindra en obehöflig utländsk skuldsättning, och möj¬
ligen vore hypotheks-föreningarne icke behöflige, ifall Pikets
Ständers Bank varit styf, stark och rätt ställd, eller med andra
ord så förvaltad, att jordbrukaren derutur kunnat få sitt behof af
kapitaler tillfredsstäldt, och räntan således kunnat få inom lan¬
det qvarstadna. Men då kapitaler hör icke funnits, hafva de
måst eftersökas i utlandet. På alldeles samma fot stå vi nu
vid anskaffande af medel för våra jernvägar: vi vilja nöd¬
vändigt bygga dem, men som penningar dertill icke finnas
inom landet, måste man söka dem derutom. Vi böra icke
klandra hypotheks-föreningarne derföre, att de gjort alldeles
detsamma, som Rikets Ständer dels redan företagit sig, dels
nu stå i begrepp att göra. Kunde man arrangera om bil¬
dandet af en Riks-hypotheks-inrättning, vöre sådant synnerligen
fördelaktigt, men vida bätte vore, om räntorna icke behöfde
gå till utlandet. Hvad utgör egentligen styrkan och säkerhe¬
ten hos Rikets Ständer Bank? Jo! våra jord-områden, deras
grödor, deras grufvor, deras malmer, deras metaller o. s. v.
Detta är säkerheten, ty icke består den i silfvertackan, som
ligger i bankens hvalf såsom en blott värdemätare, en lyx¬
artikel, eller något dylikt. Jag ser intet skäl, hvarför hypo¬
theks-föreningarne icke kunna få sköta sig sjelfva, då Rikets
Ständers Bank icke förmår styra om det hela. Vore det så,
att Rikets Stander ville åtaga sig förvaltningen af det hela,
skulle jag vara den första att gå in på satsen, det Rikets Stän¬
der böra höras angående upptagande af utländska lån, men
så länge förhållandet icke är sådant, måste jag afslå mo¬
tionen.»
72
Den 5 December.
Pehr Pehrsson från Wermlands Län instämde.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Jag är nu
icke i tillfälle att kontrollera de sifferuppgifter, som i motio¬
nen blifvit intagna och vill således nu blott tillkännagifva, att
jag icke kan gilla de resultat, hvartill motionären kommit.
Det är gifvet, att orsaken till alla associationer i penninge-
rörelsen varit otillräckligheten af Bankens kapitaler till fyllande
af, hvad allmänna rörelsen kraft. Det är äfven klart, att i
samma mån företagsamheten i industriel hänseende stigit, i
samma mån behöfvas äfven nya rörelsekapital, och då dessa
icke funnits i Riksbanken, hafva de från andra häll måst an¬
skaffas. Jag är för närvarande icke delegare i någon hypo-
theks-förening, men jag anser dem under närvarande förhål¬
landen såsom de bästa och förmånligaste låneinrätfriingar inom
vårt land. De förena nemligen egenskaperna af låneanstalter
och af sparbanker, ty enhvar kan der insätta medel och dy¬
medelst göra dem fruktbärande samt af räntan skapa sig nya
kapital. En förståndig låntagare är härvidlag i tillfälle att på
viss tid göra sig skuldfri genom sin företagsamhet, då han får
amortera sin skuld i den mån, haus rörelse och afkastningen
deraf stiger. Sådana vilkor lemnar icke Riksbanken, ej heller
några andra Banker. Om hypotheks-föreningarne försvunne,
skulle det komma att stå allt för illa till, då man kan antaga,
att all rörelse och utveckling i vårt land skulle i och med
detsamma upphöra. Så snart vi sjelfva kunnat förskaffa oss
tillräckliga kapitaler inom landet, då må hypotheks-förenin¬
garne försvinna, men tills den tiden kommer, önskar jag, att
de måtte finnas qvar. Jag kan icke gilla motionen.»
Häruti förenade sig Nils Magnus Pettersson från Kal mar
och Sven Gustaf Johansson från Jönköpings Län.
Talmannen fästade Ståndets uppmärksamhet derpå, att
motionen afsåg icke hypotheks-föreningarnes upphörande, utan
blott förbud för dem, att utan Konungens och Rikets Ständers
samtycke få upptaga utländska lån.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Jag känner till,
att motionens innehåll är sådant, som Talmannen nu framställt
detsamma, men då jag icke vill hafva ringaste hinder eller
inskränkning i friheten att skida sin egendom, kan jag ej gilla
densamma. Den, som vill det, må åtminstone komma fram
med något bättre förslag än detta. Jag känner egendomar i
den ort, hvarest jag bor, som betalats med flere tusen Rei¬
mer, än de egentligen bort anses värda, af den anledning att
deruti funnits stående lån, hvarigenom köparen icke varit un¬
derkastad den risk för uppsägning, som andra inteckningar
medföra. Icke så liten fördel för jordbruket har häraf åstad-
Den 5 December.
73
koirnnits. Medbrodren Eric Ersson framhöll nyss, att exporten
ej fortgått i samma mån, som skuldsättningen; detta kan vfil
icke bestridas, men vi hafva en framtid för oss, och, för att
tala om Skåne, efter den tid hypotheks-föreningen der inrät¬
tades, sä vet enhvar, som följt med sin tid, att åtminstone
under de sednare åren icke så obetydlig export derifrån blifvit
verkställd. Det är bekant, att under sednaste Riksdag å den
summa af Bankens medel, som var anslagen till låns medde¬
lande å fastigheter, indrogos ej mindre än 450,000 R:dr, af
hvilken anledning många jordbrukare i min hembygd icke
kunnat erhålla lån ur denna fond på 8 månaders tid. Om
hypotheks-föreningen på samma tid varit hindrad i sin fria verk¬
samhet, så frågar jag, huru landtmannen under sådana förhål¬
landen skulle kunna hafva redt sig. Här har mycket blifvit
taladt om Bankens silfver och den menliga inverkan hypo-
theks-föreningarne derpå haft. Jag tror, att kursen, som be¬
stämmer in- och utströmmandet af silfver, icke kan regleras
af mensklig magt, utan beror af det förhållande ett lands im¬
port och export intaga till hvarandra.v
P. F. Mengel: vDet gläder mig verkligen att höra, det
hypotheks-föreningarne blifvit så vannt förordade, och att in¬
tresset för dem härstädes är så stort, ty de stå i ganska nära
sammanhang med jordbruket, hvadan det äfven synes mig gan¬
ska välbetänkt, att Ståndet härom uttalar sin mening. Olä¬
genheterna af hypotheks-föreningarne äro tilltagna i allt för
stor skala och äro egentligen foster af en uppskrämd inbill¬
ning. Om man tänker på en skuldsatt jordbrukares ställning
nu och jemförer densamma, med hvad den var för 25 å 30
år sedan, så finner man, huru mycket lättare och beqvämare
det är att sköta skuld nu, ehuru säkerheten var minst lika
stor då för tiden. Man talar här om lyxens utbredande och
om silfrets utströmmande ur landet o. s. v. Det är visst led¬
samt, att export och import icke balancera jemnf, men det är
nu en gång så och kan aldrig hjelpas, att intet land i verlden
finnes, som alltid kan ha större export fin import, d. v. s. drifva
sin handel så, att det jemt förtjenar. Men att fördelarne af
hypotheks-föreningarnes bildande äro stora och välsignelserika,
synes deraf, att under de sednaste 25 åren vår export af span¬
nmål i betydlig mån tilltagit. Denna härrörer i främsta rum¬
met af de mångtusende tunnland jord, som medelst hypotheks-
lånens användande blifvit odlade och i förbättrade jordbruks-
methoder o. s. v. Att spanmålspriserna äro låga kan ingen
hjelpa, ty de bero äfven härstädes af de på verldsmarknaden
gångbara. Af tillförlitliga uppgifter från Tullverket har jag
mig bekant, att årets spanmålsexport intill den 15 nästförflutne
74
Den 5 December.
November motsvarar ett belopp af 7V2 millioner R:dr, som
visserligen icke är så mycket, men ändock rätt vackert under
nu gängse låga priser. Således tycker jag, det icke löna mö¬
dan att så svårt tala om skuldsättning, sorn gjort en sådan
nytta, ty hade landtmanrren icke fått penningar att odla sin
jord, så hade spanmålsexporten icke heller kunnat utveckla
sig till någon betydenhet. För min del tror jag äfven, att
jordegaren vill heldre hafva jorden sådan den nu är med stå¬
ende skuld, än sådan den för 25 år sedan var utan skuld och
utan sedermera tillkomna förbättringar. Hvad angar de sta¬
tistiska beräkningarne, så kan man anföra många bevis på
otillförlitligheten af desamma. Såsom ett exempel härpå vill
jag nämna det förhållande, som uppstod, då fråga förevar alt
lemna fullständiga statistiska upplysningar först till Jernvägs-
kommittén och sedermera till Finans-kommittén. En socken
uppgaf till den förra, att den sålde årligen 2 å 3,000 tunnor
spanmål och till den sednare, att den årligen köpte samma
qvantitet,. Och huru behandlas af den statistiska kommittén
den dyrbara varan menniskan? Jo, samma kommitté får grå
bår, derföre att den ej är i stånd alt få reda på flere tusen
menniskor, som här någorstädes skola finnas, men som man,
det oaktadt, icke lyckas upptäcka. Dem som tala derom, att
silfret strömmar ur landet, vill jag påminna, att det på en sång
vid första inbetalningen af lånen hit inkommit, och man vet,
att det alltid är större fördel att få ett stort lån på en gång.
Det är rätt roligt afl få en liflig diskussion i gång, åtminstone
tycker jag så och begagnar derföre detta tillfälle för att uttryc¬
ka min förhoppning, att denna motion måtte vara en förelöpare
till någon annan af mycket mera vigt, nemligen om Bankens
reorganisation, t}’, såsom man vet, är Bankoförvaltningen icke
den bästa, och ifall fråga väekes om förändring deri, så sva¬
ras alltid, att sådant möjligen låter sig göra om 25 å 30 år,
ty förr går det ej. Fullmäktige i Banken äro de, som bäst
äro i tillfälle att upplysa förhållandena samt mest lämpliga att
framlägga nya förslag till afhjelpande af förut befintliga brister.
Om, såsom jag nyss nämnde, således denna motion må få
anses såsom en föregående till en af den syftning, jag nyss
påpekat, så må vi vara motionären tacksamma för det nu
framlagda förslaget.»
Garl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Om
motionen, såsom Talmannen nyss upplyste, afser att förhindra
ytterligare låns upptagande af hypotheks-föreningarne, så vore
den i hög grad orättvis, då den obilligt gynnade nuvarande
delegare framför dem, som ännu derstädes icke inträdt, på de
gednares bekostnad. Jag vill hemställa till motionären, som
Den 5 December
sjelf är fullmäktig i Rikets Ständers Bunk, huru denna skulle
hafva sett ut, huru han skulle någonsin hafva kunnat reda sig,
i den händelse icke hypotheks-föreningarne stärkt Riksbanken
genom låns upptagande och dymedelst anskaffat antingen vexlar
eller silfver. Afven skulle jag vidare vilja fråga, huru det
skulle hafva gått, ifall icke Rikets Ständer vid sednaste Riks¬
dag begått samma stora fel, som nu skall förbjudas, eller att
upptaga utländska lån. Erik Ersson har framkommit med det
påståendet, att lyxén stigit sedan hypotheks-föreningarne in¬
rättades; detta tror jag visserligen icke, men, äfven antaget,
att förhållandet vore sådant, finnér jag ändock intet skäl att
derför strypa hypothek-föreningarne, som uppträda blott såsom
medlare emellan långifvare och låntagare. Min tro är, att,
hypotheks-föreningarne, äfven utan förmynderska]) af Konung
och Rikets Ständer, sköta sitt åliggande lika val, som Ri¬
kets Ständers Bank. Att förbjuda den, som vill lefva lyxu-
riöst, detta nöje är omöjligt, att förneka den enskilde att upp¬
taga lån är omöjligt, och lika omöjligt bör det äfven vara, att
sätta en gräns för hypotheks-föreningarnes varsamhet i denna
väg.»
Robert Fredrik Gross från Kalmar Län: ».Jemte det
jag instämmer med Mengel, får jag tillika föreslå, att, i den
händelse hypotheks-föreningarne ställas under Statsmakternas
förmynderskap, Staten i samma stund bör vara redo att ut¬
lemna lån till allmänheten på lika billiga vilkor, som hypo¬
theks-föreningarne hittills erbjudit. Med detta förbehåll torde
motionen icke möta så stort motstånd eller finna så många
hinder på sin väg.»
Pehr Ostman från Vester-Norrlands Län: »Motionen har
blifvit skarpt klandrad, och ehuru jag icke vill obetingadt an¬
taga eller försvara något förmynderskap, tror jag honom dock
icke vara så förkastlig, som man härstädes påstått. En talare
har påstått, att silfver genom hypothekslånen inkommit i landet.
För min del tviflar jag härpå och tror, att icke sa mycket
silfver, som icke mer vexlar blifvit hit indragna, men det är
deremot klart, att i hvilken form än länen inkommit, räntorna
dock måste i silfver utgå och Bankens silfverfond deraf lida
betänklig tryckning. Således bör man icke förtänka motio¬
nären, som häst är i tillfälle att känna ställningen, att han
derföre velat gifva en liten vink om nödvändigheten af att gå
försigtigt till väga, från hvilken synpunkt sedt, jag icke heller
kan anse motionen så alldeles förkastlig, som man velat skylla
den för att vara.»
A. W. Uhr från Nerikes Län: »I likhet med Mengel
anser jag, det ganska nyttigt, om ett förslag framställdes, utvi¬
76
Den 5 December.
sande, på hvad sätt Riksbanken skulle kunna ersätta alla hy-
potheks-föreningarne. Vi hafva i afseende på bränvinsbrän-
ningen redan hunnit till det resultat, att det endast är kapita-
listen-förläggaren, som förtjenar, icke den sorn bränner. På
samma sätt skulle vi, genom indragning af hy potheks-föreniu-
garne, kunna komma derhän i afseende på jordbruket, att en¬
dast den, som redan eger mveket, den rike, skulle gynnas på
den fattiges bekostnad, ett system, hvilket jag icke kan gilla,
ty jag önskar, att den omtänksamme, den som spekulerar, den
som sköter sig bör lemnäs hjelp och understöd samt att åt
sådana bör beredas tillfälle att skapa sig en framtid. Jag kan
alltså icke instämma i motionen.»
P. F. Mengel: »Jag har visst icke sagt, att ej motio¬
nen är välment, men jag har trott mig finna, att den icke är
välbetänkt, ja, icke ens verkställbar, såvida icke Rikets Stän¬
der öfvertaga hvpotheks-föreningarnes affärer, och huru detta
skulle tillgå, tilltror jag mig icke att kunna utfundera, så framt
Rikets Ständer icke uti Bankens hemliga hvalf och gömmor
påträffa några medel, som ingen menniska förut vetat utaf eller
ens haft någon aning om, för att dermed betala de utländska
lånen. En talare har yttrat, att ingen egentlig valuta inkom¬
mit. då densamma bestått i vexlar, men antingen den bestått
i silfver eller silfvers värde — vexlar — gör detta ingenting
till saken, och fördelaktigt måste det alltid blifva, att på en
gång få ett större lån, som efter 37 å 40 år återbetalar sig
sjelf, äfven om räntan årligen måste i silfver utgå. Är denna
motion, såsom förut nämndt är, blott ett preeludium till en
kommande större och bättre, är det ganska bra och jag ön¬
skar blott, att tvillingbrodren då måtte icke låta allt för länge
vänta på sig.»
A. W. Uhr från Nerikes Län instämde med Mengel.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Man har sagt, att
hypotheks-föreningarne gjort Rikets Ständers Bank en stor tjenst
dermed, att de indragit silfver i Riket. Om man nu antager,
att de indragit 40 millioner R:dr, så undrar jag verkligen, huru
många millioner skola åter utdragas, innan dessa län blifvit
betalda. Hvad beträffar Riksbankens oförmåga att hjelpa alla
lånesökande, så är denna ett fel af Rikets Ständer allena, ty
om Bankovinsten hel och hållen fått för Bankens ändamål
uteslutande användas under en längre följd af år, så hade deraf
kunnat bildas en fond, som varit tillräcklig att hjelpa alla.
Detta förnuftiga sätt att gå till väga har dock alltid blifvit be-
stridt af Privatbanks-intresset, och till en del hafva äfven del-
egarne i hypotheks-föreningarne stretat deremot.»
Den 5 December.
77
Med denne talare förenade sig Johan Pettersson från Kro¬
nobergs, Nils Pettersson från Kalmar och Lars Gustaf An¬
dersson från Elfsborgs Län med flere.
Johan Lekberg från Örebro Län: »Motionären har ju
endast begärt, det Hypotheks-föreningarne icke måtte tillåtas
att vidare upptaga utländska lån utan Regeringens och Stän¬
dernas samtycke, icke att Hypotheks-föreningarne skulle helt
och hållet upphöra, och i det förra förslaget kan jag icke se
något ondt. Hvad Mengel ifrågasatt angående en förändrad
organisation af Rikets Ständers Bank, påminner mig, att en
motion härstädes blifvit väckt angående besparande af Ban¬
kens räntevinst för Bankens egna behof, dermed kan mycket
godt uträttas Mycket godt tinnes äfven i motionen och den
är på långt när icke så farlig, som man sagt.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Utom de
skäl, jag förut mot motionen andregit, vill jag nu tillägga,
det jag anser, att den skulle inkräkta på den fria verksam¬
heten samt lägga hämmande band på assosiationsandan och
företagsamheten. Vi se dock, tyvärr, icke så sällan Rikets
Ständer fatta dylika beslut. Hufvudsaldigaste klandret öfver
hypotheks-föreningarne8 verksamhet har gått derpå ut, att de
kunnat tillhandahålla allmänheten penningar samt derigenom
gynnat importen och sålunda äfven bidragit till utbredande
af lyx m. m. dylikt. Det är visserligen i allmänhet sannt,
men om det är en lika obestridlig sanning, att hittills inga
låneinrättningar bland alla varit så förmånliga och erbjudit
så goda vilkor som dessa, icke en gång Rikets Ständers
Bunk undantagen, samt sålunda visat sig högst ändamålsenliga
och nyttiga, så frågar jag, om det vore välbetänkt att göra
oss af med desamma. Allt kan missbrukas, och möjligt är,
att äfven dessa varit föremål derför, men skulle vi förkasta
allt sådant blott af denna anledning, skulle till slut säkerligen
icke mycket slå oss åter. Jag anser hypotheks-föreningarne
hafva varit högst nyttiga och tror, att vi skulle befinna oss
på en temligen lag ståndpunkt i flere hänseenden, ifall de
aldrig funnits till.
Erik Hansson från Gefleborgs Län förklarade sig vilja
instämma uti Johan Lekbergs från Nerikes och Erik Ers¬
sons från Gefleborgs Län förut afgifna yttranden,
Per Erik Andersson från Westmanlands Län: »Motio¬
närens syftning med sitt förslag tror jag icke hafva varit så
svår, som man här velat förespegla, och jag anser det vara
nyttigt, att omtankan för det allmänna så småningom vaknar.
Väl är det sannt, att för 10 å 15 år sedan utländska lån voro
nödvändiga att taga, men de hafva dock menligt inverkat på
78
Dan 5 December.
deri metalliska valutan. Lånen inkommo i silfver eller vex-
lar, och Banken utvidgade i proportion derefter sin sedelstock.
Nu måste de dock småningom amorteras, och att detta må¬
ste inverka på Bankens ställning finnér man derutaf, att i den
händelse man lånat 50 millioner R:dr, skola 124 millioner åter¬
betalas. Industrien har visserligen stigit, ett faktum, som icke
kan förnekas, men deri har icke stigit i proportion till stor¬
leken af lånen, hvilka således icke inbringat så mycket som
vederbort, hvaraf, tyvärr, inträffat, att Banken lidit mehn. Detta
förhållande biifver icke så lätt att reglera, men för min del
anser jag bäst att stoppa all enskild skuldsättning i utlandet,
då Staten sjelf derstädes numera uppträder såsom lånesökande.
Jag tror, att motionen bör anses såsom blott omfattande ett
önskningsmå! och ur denna synpunkt vill jag biträda den-
sam ma.
Diskussionen förklarades nu vara afslutad, och uppå derom
af Talmannen gjord framställning, blef nn motionen jemte der¬
vid afgifna yttranden till Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet remitterad,
§ 10.
Härefter föredrogs Sven Heurlins från Kronobergs Län
sedan den 1 i denna månad å bordet hvilande motion om
upplifvande af förbudet i 1824 års Kongl. Förordning mot
understöds meddelande af Staten åt enskilda banker.
Efter uppläsning af motionen begärdes ordet af:
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län, som
yttrade sig skriftligen sålunda:
»Det är beklagligt, att en så gammal Riksdagsman, som
Brödren Heurlin, icke bättre uppfattat Representantens pligter,
än att han, utan att taga närmare kännedom om de verkliga
och sanna förhållandena, kunnat låta förleda sig att upptaga
de uti en af den gamle bekante nyligen utgifven skandal¬
broschyr förekommande, nedriga och gemena beskyllningar,
icke blott mot Rikets Ständers Fullmäktige i Banken och
Riksgälds-kontoret, utan ock mot Rikets Ständers Revisorer
och Herr Finans-Ministern. Dessa beskyllningar gå nemligen
ut på intet mer och intet mindre, än att söka göra troligt,
det Rikets Ständers Revisorer, såväl vid 1858 som vid 1859
års Statsrevision, skulle med Fullmäktige träffat öfverenskom¬
melse att för Rikets Ständer fördölja ett förfarande, hvilket
Heurlin stämplat såsom ett uppenbart åsidosättande af gäl¬
lande författningar, och det utaf den betänkliga beskaffenhet,
att, om åsidosättandet verkligen egt rum, Fullmäktige samt
och synnerligen icke kunde undgå det strängaste ansvar.
Den 5 December.
79
Heurlin uppger nemligen att, uppå Herr Finans-Ministerns
enträgna bön Riksgälds-kontorets Fullmäktige utaf kontorets
medel under penningekrisen leninat Skånska privat-banken
ett låneunderstöd af en half million R:dr Runt, hvilket lån
genom Banko-fullmäktiges bemedling från Lånekontoret i Malmö
kommit Skånska privat-banken tillhanda; och Heurlin anser
detta af Riksgälds-kontorets Fullmäktige åt Skånska privat¬
banken lernnade lånebiträde hafva varit icke allenast högst
obehörigt och uppenbart stridande mot 1824 års Förordning,
rörande enskilda banker, utan prejudikatet jemväl kunna blifva
för det allmänna och Rikets Ständers penningeverk högst våd¬
ligt, om Riksgälds-kontorets och Bankens Fullmäktige finge
taga sig vanan att med lån af dessa verks medel understödja
privat-banker, i hvilkas upprätthållande och favoriserande le¬
damöter bland Fullmäktige möjligtvis sjelfve kunna vara så¬
som betydliga aktie-egare enskildt interesserade.
Allt detta, ehuru möjligtvis icke med fullt så gemena in¬
sinuationer förekommer på sidan 12 uti ofvannämnda broschyr
med titeln: »Den vigtigaste frågan vid Riksdagen.» Hade
nu Brödren Heurlin, i stället att sälta blind tro till en allmänt
känd skandalskrifvares vrängda framställningar, velat vända
sig till någon bland Rikets Ständers Revisorer eller Fullmäk¬
tige i Riksgälds-kontoret, sä hade han säkerligen vunnit den
klaraste och vissaste öfvertygelse, att Fullmäktige i fråga om
sina lånetransaktioner icke galt ett ernla steg utöfver Rikets
Ständers föreskrifter. Det tillkommer mig såsom Fullmäktig
att icke onödigtvis yppa enskilda personers eller allmänna in¬
rättningars transaktioner med Riksgälds-kontoret. Sådant är
ock i förevarande fall icke erforderligt. Jag behöfver endast
upplysa, att § 19'/ i det vid 1853 och 1854 års Riksdag för
Riksgälds-kontoret utfärdade reglemente innehåller icke alle¬
nast en rättighet, utan ock ett åliggande för Fullmäktige att,
så vidt ske kan, göra kontorets tillgångar fruktbärande och
hålla dem allmänna rörelsen tillhanda samt att, för sådant
ändamål, belåna räntebärande obligationer, utgifna af Svenska
hypotheks-föreningar, som blifvit af Kongl, Maj:t i nåder stad¬
fästa de. I fall nu en privat-bank undsr krisen skulle häfva
begärt att, emot sin skuldförbindelse, försedd med hypothek
af dylika med 5 proc. ränta förskrifna obligationer, ställda
i Svenskt mynt att betala efter en viss uppsägningstid, erhålla
ett lån, uppgående till icke fullt af obligationernas värde,
så synes det, som skulle Fullmäktige svårligen kunnat neka att,
då kassan det medgaf, lemna ett sådant lån. Eller kanske Full¬
mäktige skulle kunnat försvara åtgärden att afslå lånet mot
detta hypothek, blott derföre att Direktionen i en privat¬
80
Den 5 December*
bank med solidarisk ansvarighet derjemte gaf sin förbindelse
för lånets ordentliga återbetalande? Till hvem skulle väl Full¬
mäktige då kunnat våga utlåna penningar, om icke sådana
dokumenter ansågo innebära nog säkerhet?
Jag tillåter mig upplysa Brödren Heurlin, att det ofvan
omförmälda stadgandet i Riksgälds-kontorets reglemente varit
gällande och tillämpadt ända sedan 1841 års Riksdag, utan
att Riksgälds-kontoret, som under denna långa tid ge¬
nom dess tillämpning förskaffat Staten flere millioner i ränte-
vinst, derpå gjort någon förlust, och det finnes således icke
ringaste skymt af anledning hvarken att i detta stadgande
göra någon inskränkning eller att klandra Fullmäktige, för
det de ställt sig Rikets Ständers på en gång tydliga och yt¬
terst gagneliga föreskrift till efterrättelse. Tvärtom synes det
otvifvelaktig!, att ett strängt ansvar bort drabba Fullmäktige,
om de af ett blindt hat till privat-bankerne afslagit lån å så
säkra dokumenter.
Jag slutar med den anhållan, att Brödren Heurlin, i fall
han under Riksdagens lopp skulle erhålla några ingifvelser
från samma håll, hvarifrån hans nu ifrågavarande motion har
sitt ursprung, han ville, innan Ståndet besväras med några
framställningar, nå vederbörlig ort taga närmare reda på verk¬
liga förhållandet.»
Häruti instämde Johan Persson frän Upsala Län.
Garl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Som
motionären icke förmått visa, det Riksgälds-kontoret lidit nå¬
gon förlust på den gjorda försträckningen, så synes det sna¬
rare böra lända Riksgälds-kontoret till merit än till förebrå¬
else. att det på dylikt sätt förskaffat Staten räntevinst, genom
att utlåna i annan händelse döda liggande kapitaler. Äfven
länder det Banken till merit, som användt detta lån. Med
ett ord, hela det omnämnda förfarandet synes mig förtjena
snarare beröm än klander.»
Häruti förenade sig Jonas Andersson, August Anders¬
son och Nils Fredrik Andersson alla från Östergöthlands,
Olof Olsson i Gersheden från Vermlands, Olof Lagergren
från Gottlands och Nils Olsson från Malmöhus Län m. fl.
Per Mattson från Vester-Norrlands Län: »Såvida Sven
Heurlins mening varit att kasta skugga på Rikets Ständers
Revisorer, för det de förmenats skola hafva iakttagit tystnad
om det öfverklagade förhållandet, får jag hänvisa honom till
den berättelse, de år 1859 församlade Revisorerne till Rikets
Ständer aflåtit, hvarest han å pag. 72 kan finna, huruvida hans
uppgift eger någon befogenhet eller icke. Jag instämmer med
Den 5 DeCembe>\
81
den föregående talaren» då han yttrat, att denna åtgärd af
fullmäktige» snarare förtjenar beröm än tadel. Det är verk¬
ligen skada, att Heurlin nu skall vara frånvarande» så att man
går miste om att höra de grunder, hankan hafva för sina på¬
ståenden i detta fall.»
Med denne talare instämde förre vice Talmannen Pehr
Eriksson från Wermlands, Lars Gustaf Andersson från Elfs¬
borgs, Herman Jönsson Öbom från Norrbottens samt Olaus
Eriksson och Erik Christensson från Götheborgs och Bo¬
hus Län.
Pehr Nilsson från Malmöhus Län: »Då motionären i
sitt andragande framställt så graverande anmärkningar mot jem¬
väl de år 1858 församlade Statsrevisorerna, sä vill jag uppläsa,
hvad som i deras till Rikets Ständer »flatna berättelse före¬
kommer rörande denna fråga och utvisande, att de icke för¬
bisett, hvad nu blifvit af Heurlin anmärkt.»
Talaren uppläste härefter, hvad som å pag. 72 i nämndö
berättelse finnes intaget samt fortsatte derefter sålunda: »när
nu Revisorerna anmält, att Riksgälds-kontoret gjort sina under
händer hafvande medel fruktbärande, men, sin pligt likmätigt,
icke kunnat offentliggöra de enskilda lånetransaktionerna, hvil¬
ket tvärtom är uttryckligen förbjudet, så anser jag, att både
Revisorerna fullgjort sin sky Idighet och att Fullmäktige i Riks¬
gälds-kontoret handlat i full öfverensstämmelse med § 225 af
det för dem gällande Reglementet. Motionären har orätt, har
blifvit tillhandagången med dåliga underrättelser, och jag kan
icke begripa, huru man vill låna sig att bära fram dylika in¬
sinuationer.»
Gustaf Hultman från Nerikes Län instämde.
Erik Mallmin från Vestmanlands Län: »Då motionä¬
ren äfven nämner Banko-fullmäktige bland dem, sorn i denna
fråga skola hafva förbrutit sig, så vill jag upplysa, att de icke
gjort något annat, än att de vid tillfället försålde en postre*
miss-vexel å £ million R:dr, hvilket var en ganska god affär,
isynnerhet som vid samma tid en betydlig summa derifrån
skulle hit afsändas i och för Bankens räkning.»
Josef Holm från Stockholms Län förenade sig med den
sednaste talaren.
Per Östman från Vester-Norrlands Län: »Jag tror vis¬
serligen, att Fullmäktige såväl i Rikets Ständers Bauk som
Riksgälds-kontoret under de sednare åren haft många ganska
bekymmersamma stunder; och ehuru jag icke kan gilla mo¬
tionärens åsigter, hemställer jag, att diskussionen måtte få hvila,
Bonde-St:t Prol. vid 18S9—SO årens Rikedag. III. 6
82
Den 3 December.
intill dess motionären sjelf blir i tillfälle att här iakttaga när¬
varo samt redogöra för skälen till sin motion.
Talmannen erinrade, att sedan diskussion nu fortgått, bör
äfven remiss ske.
Öf verläggningen förklarades härefter, då ingen Ledamot
vidare begärt ordet, vara fulländad: o6ti blef, uppå derom af
Talmannen gjord framställning, motionen jemte dervid afgifne
yttranden remitterad till Stats- och Banko-Utskotten.
§ Il-
Till föredragning företogs en af Josef Smedberg från Elfs¬
borgs Län ingifven och sedan den 1 i denna månad å Stån¬
dets bord hvilande motion om anslag för en kommunikations¬
led mellan Falkenberg och sjön Asunden.
Uppå förslag af Nils Olsson från Malmöhus Län beslöt
Ståndet att remittera motionen till Stats-Utskottet: och skulle
jemväl vid denna remiss åberopas de med Nils Olssons ofvan
omförmälde motion om låneunderstöd för en jernväg från
Helsingborg gjorde anmärkningar; hvarjemte, enligt motionä¬
rens derom framställda begäran, motionen skulle, medelst ut¬
drag utaf protokollet, Med-Stånden delgifvas.
§ 12.
Föredrogs Håkan Olssons från Christianstads Län den
1 i denna månad bordlagda motion om försäljning på offent¬
lig auktion af all Kronans jord.
Motionären begärde ordet och anförde: »Jag har icke
upplrädt i afsigt att försvara motionen, ty kan den i Utskot¬
tet icke tillvinna sig vänner och försvara sig, så må den falla,
men jag endast önskar att få den Utskottets pröfning under¬
ställd. Blott i anledning af några utaf Nils Olsson och
Rosenberg fällda yttranden vill jag hemställa, huruvida Ut-
sköttet finner bättre vara, att Staten eger mänga fastigheter,
än att de afyftras, dem Staten redan eger. I förra fället kunde
man ju för de medel, som vi nu äro betänkte på att upplåna
för jernvägarnes fullbordande, pä utmätnings-auktioner inköpa
fastigheter till mycket godt pris.»
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Väl är det
möjligt, att räntan derigenom kunde bli högre, än den annars
blir, men i ålla fall kan jag icke taga saken så ralliant, som
den föregående talaren, ty detta är enligt min åsigt icke rätt.
Om jag äfven vill medgifva, att köpeskillingen vid försäljning
af Statens egendotnar skulle möjligen stiga till ett större ka¬
pitäl, än det, hvarå de nu gifva ränta, så vidhållet jag ändock,
att egendömatne bibehållas för Statens i-äkhing, ty rätt skötta
Den 5 December.
83
skola de, utarrenderade pä minst 30 år, gifva en ganska vac¬
ker afkastning. Vi böra bibehålla egendonmrne äfven på den
grund, att det snart vore gjordt att förstöra köpeskillingen,
dä sedan bevillningen finge träda i stället att fylla de luc¬
kor, sorn i tillgång,arne kunde förmärkas. Började vi en gång
att bygga jernvägar för dessa medel, så skulle vi i sanning
många gånger få, tillfälle att ångra detta. Jag skulle önska,
ätt rätt manga af Ståndets Ledamöter ville uttrycka sinatan¬
kar i detta vigtiga ämne.»
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län jemte en stor
del af Ståndets Ledamöter hördes häruti instämma.
Per Lvik Andersson frän Vestmanlands Län: »Jag ät
förekommen af Rosenberg och tror, att det skulle blifva en
stor olycka för Staten, att ali dess jordegendom såldes, ty
köpeskillingarna skulle ögonblickligen användas till jernvägs»
byggnaderna, och huru skulle vi sedermera kunna fylla de
luckor, som skulle i statsinkomsterna uppstå? Sädesproduktio-
hen har nu pä 50 är blifvit fördubblad, och efter ännu 50
år skola troligen Statens egendomar gifva dubbel afkastning,
undt hvad de nu gifva, hvadan jag på alla dessa skäl måste
afstyrka motioneh.»
Samma åsigt delades af Adolf Fredriksson från Upsala
Län.
Per Nilsson i Espö: »Jag är af olika tanke med de
2:ne föregående talarne. Här har man mycket, yttrat sig mot
utländsk skuldsättning, men för byggande af Statens jernvä¬
gar, Utan att tillgripa den förra methöden. Härtill finnes ett
godt sätt, nemligen genom försäljning af Statens fasta egen¬
dom, ty jag trof, att ifall köpeskillingen användes till ett så
produktivt ändamål, sorn jernvägsbyggnader, skulle mycket
godt deraf härflyta. Man har visserligen sagt, att det vöre
en olycka, att dessa egendomar försåldes, men hvad vill det
säga att sälja fasta egendomarne och lägga deras värde i
jernvägar? Det betyder ju helt enkelt att vända en egendom
i en annan egendom. Vidare har man här framställt den frå¬
gan, hvarmed man skall fylla luckorna i statsinKomsterna, när
afkastning af fast egendom icke längre kan dit räknas. Jag
hänvisar till en stigande kultur, på en genom jernvägarnes
tillhjelp alltmer växande industri o. s. v. Inom Ridderskapet
och Adelö samt Preste-Ståndet har man länge talat om grund¬
räntorna, och inom detta Stånd hafva äfven motioner blifvit väckte
örn grundräntornas kapitalisering. Ett godt exempel hafva vi
i detta hänseende från Frankrike, hvars finansiella glanspunkt
inföll vid tiden af Stats-domänernes försäljning. Det är ju
klart, att en egendom i allmänhet alltid blifver bättre skött af
84
Den 5 December.
egaren än af en arrendator, deraf härflyta större inkomster
oell ökad export, af hvilken anledning jag önskar ali framgång
åt motionen.
Häruti förenade sig Rudolf Henrik Isoz från Stockholms,
Anders Söderholtz från Södermanlands, Carl Johan Svensén
frän Kalmar och Anders Persson från Malmöhus Län m. fl.
Ilåkan Olsson från Christianstads Län förklarade sig fö¬
rekommen af Per Nilsson och ville, till förekommande af en
vidlyftig diskussion, nu blott förena sig med honom.
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Ehuiu
åtskilliga Ledamöter instämt med Per Nilsson, kan jag dock
icke biträda de åsigter, han uttalat, emedan jag tror, att Sta¬
ten ytterst sällan kan med fördel afyttra sin fasta egendom.
För några år sedan såldes i Östergöthland en egendom för
4-1,000 R:dr att afbetalas på 6 år. Genast efter köpet bort¬
arrenderades dea för ett arrende af 6 å 7,000 R:dr om året,
eller ungefär den årliga afbetalningen å köpeskillingen, hvar¬
efter egendomen försåldes för ett pris af 100,000 R:dr, och
har vid ytterligare skedd försäljning betingat ett pris af 150,000
R:dr. Jag fruktar, att förhållandet kunde blifva enahanda vid
försäljning af Statens egendomar och tror det icke vara lyck¬
ligt, när Staten uppträder såsom handelsman.»
Per Ostman från Vester-Norrlands Län: »Visserligen
tror jag. att vi för närvarande icke hafva särdeles stor kredit
i utlandet, men ännu sämre skulle den blifva, ifall vi försälja
Statens egendomar. Att sedan förvandla köpeskillingarne i
jernvägar vore att sälja fast och köpa lösegendom. Väl kan
det hända, att Statens egendomar nu skötas illa och lemna
klen afkastning, men jag håller ändock för, att detta är en
bättre hushållning, än att derför bygga jernvägar, en egendom,
som icke står sig i längden. Jag kan icke tillstyrka motio¬
nen och hoppas afslag å densamma.»
Denna åsigt delades af Jan Andersson från Kopparbergs,
Anders Jonsson från Vermlands, Johan Lekberg från Nerikes,
Per Eriksson från Gefleborgs och Per Tjernlund från Ve¬
ster-Norrlands Län.
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Just det exempel
Larsson nyss anförde styrker mig ännu mer i min redan ut¬
talade åsigt, att, när fast egendom kommer i enskild persons
ego, den genast stiger i värde. Detta skulle vara en stor
ekonomisk vinst, som skulle komma hela landet till godo.»
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Det är visst sannt,
att det möjligen kan gå för sig att afyttra Statens egendom,
men detta måste då ske antingen till utländningar, eller ock
till Svenska medborgare, sorn ytterligare måste skuldsätta jor¬
Den 3 December.
85
den i utlandet, då penningar inom landet icke stå att erhålla.
Det vore dessutom nästan ett våld emot allmänna egnnde-
rätten, ty de egendomar, som nu äro i enskild ego, skulle
betydligt falla i värde och råka, snart sagdt, i vanpris.»
Nils Pettersson från Kalmar Län instämde häruti.
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Om icke nå¬
got annat skäl funnes till förkastande af den nu föredragna
motionen, så borde i sanning det enda skälet vara tillfyllest¬
görande, att vi befinna oss i en sådan penningebrist, att, såsom
Nils Olsson nyss ganska rätt anmärkt, egendomarne skulle
försäljas till utländningar för vanpris, eller oek till Svenskar för
att dock betalas med utrikes upplånade penningar. Sådant
vöre naturligtvis på intet sätt fördelaktigt, men skulle ändock
icke förmå afskräcka mig från förslaget, ifall jag endast kunde
sätta fullkomlig tro till Per Nilssons utsago, att Statens egen¬
domar skulle gifva en riklig vinst, ifall vi lägga deras värde
i jernvägar. För min del tror jag, att flere intressen skulle
infinna sig för att fä någon del med af den rikliga inkomst¬
källan, här skulle t. ex. fordras löneförhöjningar, der anslag
till alla möjliga föremål o. s. v. Statens förfaringssätt härvid¬
lag skulle i sådan händelse synas mig likna den frusnes, som
för att skydda sig mot kölden, och till underhållande af elden, så
länge täljde spinor af väggarne, att han till slut hade inga
väggar qvar, eller som om till exempel, en jordbrukare säl¬
jer en bit af sin jord här, en annan der, utan att ändock kö-
peskillingarne förmå fylla hans behof; klart, är att han på
detta sätt skall förminska sin förmögenhet och slutligen råka
i fattigdom. Att enskilda spekulanter skulle vinna på den nu
föreslagna finansiella åtgärden vill jag ingalunda bestrida, men
högeligen betviflar jag, att Staten har fördel deraf, lanken efter,
huru beskaffadt förhållande skulle nu vara, ifall våra förfäder
för 50 år sedan hade försålt Statens egendomar och användt
de derför inflytande kapitalen. Hvad hade vi då i behåll?
Jag vill allraminst medgifva någon försäljning i klump, men
skulle möjligen en och annan mindre egendoms-afyttring an¬
ses medföra fördel åt Staten, sä kunde i sådan händelse för¬
säljning möjligen tillåtas.»
Med denne talare förenade sig förre vice Talmannen Per
Eriksson och Anders Andersson från Vermlands, Carl Gu¬
staf Sköldberg från Nerikes, Liss Lars Olsson från Koppar¬
bergs, Johan Johansson från Kalmar, Olof Andersson från
Vestmanlands samt Sven Haraldsson och Jöns Persson från
Blekinge Län m. fl.
Vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län: »Jag
ursäktar sä mycket heldre motionären, som jag sjelf vid en
86
Den 5 December.
föregående Riksdag, uppå mina komniittepters begäran, väckt
en dylik motion, ehuru i något mindre skala. Motionen afslogs
på skäl, som jag då visserligen icke fann så förträfliga, men
som jag nu anser ganska goda. Sedermera har jag fått den
erfarenheten, att Slaten hushållar merändeis ganska illa, sä
snart den får några större kapital-tillgångar, och bevisen härpå
behöfva vi icke söka långtifrån, hvaremot Statens fasta egen¬
domar finnas alltid i behåll. Naturligt är, att dessa icke gifva
någon särdeles stor afkastning, hvartill orsaken mäste igen¬
finnas i den osäkra besittningsrätten, hvarunder de ära upp-
låtne; men detta kan lätt hjelpas genom utarrendering på 30
är, då förhållandet sannolikt genast skulle blifva långt fördel¬
aktigare än det närvarande.
Med Vice-Talmannen förenade sig Ola Lasson från Chri¬
stianstads, Nils Svensson frän Blekinge, Robert Fredrih
Gross från Kalmar, Per Anton Nyström från Vesterbottens och
Bengt Johan Holmlin från Götheborgs och Kohus Län m. fl.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Jag är förekom¬
men af Vice-Talmannen i afseende å sättet att vinna större
inkomster af Statens jordegendomar. Arrenden på längre tid
är det enda ändamålsenliga sättet. Jag har begärt ordet egent¬
ligen för att fäsla uppmärksamheten på värdet af de stora
skogar, hvartill Staten har eganderätten. De skulle vid för¬
säljning inbringa Staten en ganska obetydlig summa, men der¬
emot snart vara raserade, ifall de komma i enskilde personers
ego. Nu eger Staten alltid en fortsatt afkomst utaf dem, men
ifall de blefvo uthuggne, skulle marken för långa tider blifva
oduglig och svårligen skulle någon vilja betala de derå lagde
skatterna. Det är icke så länge, sedan sådant skedde, ty enligt
uppgiften vid 1854 års Riksdag, försåldes skog emot årlig ränta,
hvarefter köparen sköflade skogen, försålde jorden och slutet
blef, att räntan af Rikets Ständer afskrcfs till sitt största be¬
lopp. Försäljning bör endast ske undantagsvis och med största
försigtighet, och så länge nödtvång pj bjuda motsatsen, är det
bäst, att Staten har sina jordegepdomar i behåll.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Sedan jag be¬
gärde ordet har jag hufvudsakligen blifvit förekommen af Ro¬
senberg. De flesta boställen utarrenderas på 30 år och ar¬
rendena ingå till boställskassan, som användes till tjenste-
männen8 aflöning. Hvar skulle vi annars laga medel här¬
till? Ginge Kronans stora egendomar i Skåne öfver till en¬
skild egendom, tror jag, att en sådan förändring ingalunda
blefve nyttig, hvarför jag måste yrka afslag å motionen.»
Häruti instämde Olof Nilsson från Vesterbottens samt
Herman Jönsson Öbom från Norrbottens Län.
Den 3 December.
87
Per Nilsson, från Malmöhus Län: »Det kan väl icke gerna
fjälla någon klok och förståndig menniska in, att Statens alla
fastigheter skulle på en gång försäljas, ty de flesta a,ro ju
nu bortarrenderade och kunna således icke genast disponeras.
Ej heller har man yrkat, att ny skog och egendom skulle
nu afyttras, ty ,så dåliga hushållare mätte väl Rikets Ständer
icke vara, att de på en gäng vräka bort alltsammans, då de
kunna besluta om försäljning under hand, ett förfaringssätt,
hvartill alla omständigheter uppmana. Ledamöterna från Skåne
borde hafva sig bekant, att derstädes finnas en mängd Kro¬
nans egendomar, som nu äro utarrenderade till alltför låga
priser, hvarigenom Staten går miste om betydliga inkomster
och hvilket förhållande torde tarfva snar rättelse. — Rosen¬
berg liar begärt säkerhet af mig derför, att jernbanor skola
bära sig Detta har jag, mig veterligen, aldrig sagt. utan min
mening har varit, att de framkalla lif och industriel verksam¬
het samt derigenom indirekt komma att lemna godt intresse
pä de för deras byggande utiagde medel. Hvad den använda
liknelsen om de nedhuggna väggarne beträffar, så kan jag icke
inse meningen dermed vara annan än den, att. visa det den enskil¬
de ej alltid är så särdeles god hushållare. Jag yrkar fortfarande
remiss till Utskott, som jag hoppas tager ärendet under nog-
granut öfvervägande. Jag upprepar ännu en gäng, att jag der¬
med icke vill hafva sagt, det alla egendomarrie på en gång
böra afyttras och alldra minst att något sådant bör beslutas
om de stora krono-skogarne, som äro af ett sä högt och
oskattbart värde.»
Håkan Olsson från Christianstads Län: »Jag vill endast
upplysa, att motionen afser försäljning endast i den mån egen-
domarne, efter arrendetidernas slut, blifva disponibla, och att
man sålunda skulle gå helt sakta tillväga. Hvad beträffar Sta¬
tens ränte-förluster, så vill jag fråga, om dessa icke blifva
långt betydligare, ifall vi fortfarande upptaga allt flera nya
Stats-lån.»
Olof Lagergren frän Gottlands Län: »Ingen skulle villi¬
gare än jag instämma med motionären, ifall jag med säkerhet
visste, att de penningar. Staten pä detta sätt erhölle, användes
till att inhibera fortsättningen af vår utländska Statsskulds-baiia.
Men som nu jernvägs-febern rasar, och allt under denna tid
skall användas till jernvägar, samt vi fortfarande få behålla
våra skulder, så anser jag det bäst att bibehålla Statens egen¬
domar i det skick, yi nn hafva dem.»
E. M- Falk från Skaraborgs Län: »Äfven jag är af den
tanka, att det vore mindre välbetänkt att afyttra Statens fasta
egendomar. Vi veta litet hvar, att Staten, och detta kanske
88
Den 5 December.
med rätta, beskylles för att vara klen hushållare. Skulle dessa
medel inflyta, kunde man vara försäkrad derom, att, såsom
nyss blifvit sagdt, en hvar ville hafva jernväg fram till sin dörr.
Hvad angår försäljningen af kronoskogarne, så kommer, enligt
Skogs-Öiver-Styrelsens förslag, trakthuggning att vid deras för¬
valtning införas, hvarigenom de komma att lemna betydligt
högre och äfven jemnare afkastning än förut, af hvilken an¬
ledning jag icke heller kan till förslaget i denna del lemna
mitt samtycke.»
Paul Hedström från Vester-Norrlands Län : »Jag är före¬
kommen af Nils Svensson från Skåne och Lagergren samt
instämmer uti deras uttalade åsigter. Att plundra Staten på
sina fastigheter och för de inflytande medlen bygga jernvägar
synes mig vara en alltför vådlig bana att beträda. Åtminstone
vill jag på densamma icke ingå, förrän jag erhåller fullkomlig
visshet derom, att jernvägarna lemna en ränta fullt motsva¬
rande den afkastning egendomarne nu gifva Staten. När här¬
till lägges, att egendomarne stiga allt högre och högre i värde,
under det jernvägarnes blifva allt sämre och sämre, kan jag
icke annat än påyrka afslag å motionen.»
Ola Jönsson frän Malmöhus Län: »Det är en obestridlig
sanning, att Statens fasta egendomar nu lemna en alltför obe¬
tydlig och ringa afkastning. Jag vill nu egentligen blott fästa
uppmärksamheten på dem, sorn äro anslagne till lön åt em-
betsmän. Dessa äro alltför lågt uppskattade, ty det händer,
att de, som gifva 10,000 R:dr årlig inkomst, blifvit taxerade
till 1 å 2,000 R:dr. Således finnes det t. ex. flera ryttmästare
vid de Skånska kavalleri-regementena, som hafva högre lön
än kamraterna, på den grund att deras boställen äro alltför
lågt taxerade. Något skäl att försälja dessa egendomar kan
jag icke finna, deremot böra de på längre tid utarrenderas. Af
denna anledning kan jag ej godkänna motionen.»
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Det är upplyst, att
de egendomar, som nu utarrenderas på 30 år gifva tredubbla
arrenden mot dem, de gåfvo, då de voro anslagna till boställen
och ingingo i tjenstemänneos aflöning. Om man således blott
stadgar, att dessa fastigheter skola på längre tid utarrenderas,
kommer nog Staten att af dem draga tillbörliga inkomster.»
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Diskussionen
härom har redan blifvit tillräcklig lång, och jag vill icke vi¬
dare uttänja densamma. Det är ett missförstånd, då man säger
att, ifall skogarne försäljas, köparne skola komma att plundra
desamma, ty detta måste på lämpligt sätt förekommas. Jag
hörer icke till deras antal, sorn vilja sammanblanda saker,
hvilka ej ega sammanhang med hvarandra och derför vill jag
Den 3 December.
89
nu icke tala om små och låga arrenden, hvilka höra till en
annan fråga, ån den motionären vackt.»
Håkan Olsson: »Man har sagt, att Staten skulle erhålla
stora summor i arrenden, blott utarrenderingen sker på längre
tid. Min erfarenhet är dock en annan. När ett 30 års arrende
blifvit utgjordt, är det merändels så lågt satt, att arrendatoren,
efter 2 å 3 års förlopp erhåller 20 å 30,000 R:dr i afträde.
Deremot om Kronans egendomar försåldes, skulle spekulanter
i mängd nog infinna sig.»
Anders Persson från Malmöhus Län: »Jag förenar mig
med Per Nilsson och motionären samt anser, att motionen bör
vinna bifall.»
Diskussionen förklarades nu afslutad, hvarefter uppå fram¬
ställning af Talmannen, motionen jemte dervid afgifna ytt¬
randen blef till Stats-Utskottet remitterad.
§ 13-
Till handläggning förekom en af Nils Fredrik Andersson
från Östergöthlands Län väckt och sedan den 1 i denna må¬
nad å Ståndets bord hvilande motion om ändring i tiden för
tjenstehjons flyttning.
Ordet begärdes af Per östman från Vester-Norrlands
Län, som yttrade: »Jag tror, att vi icke böra handlöst släppa
denna motion ifrån oss. Den nu stadgade flyttnings-tiden är
för jordbruket den lämpligaste, då deremot den af motionären
föreslagna, den 16 Juni, är för oss särdeles illa passande,
hvarför jag önskar, att Utskottet måtte afslå denna motion.»
Häruti hördes större delen af Ståndets närvarande leda¬
möter instämma.»
J. M. Lundahl från Skaraborgs Län: »Sedan nu hela
Ståndet tyckes hafva motsatt sig motionärens förslag, vill jag
hänvisa honom till förra Riksdagens protokoller, der han till
sin tröst kan få läsa och inhemta, att samma fråga äfven då
var före och fick enahanda utgång.»
A. J. Sandstedt från Jönköpings Län förklarade sig icke
kunna biträda motionärens åsigt.
Vice-Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län: »Lika
med föregående talare anser jag den 16 Juni vara en syn¬
nerligt olämplig tid för tjenstehjonens flyttning, hvarför jag för¬
ordar afslag å motionen.»
Erik Ersson frän Gefleborgs Län: »Jag hemställer om
icke Talmannen behagade framställa en förfrågan, huruvida
motionären icke skulle befinnas villig att återtaga sin motion,
ty man har erfarenhet af, att Borgare-Ståndet hakat sig fast vid
9()
Den 5 December.
dylika förslag, sorn jag för min del önskar aldrig måtte hafva
kommit från vårt Stånd.»
Matts Persson från Stockholms Län in. fl. instämde
häruti.
Som motionären icke var närvarande kunde någon för¬
frågan i ofvannämde syftning icke till honom framställas, hvar¬
efter, sedan öfvertäggningen förklarats afslutari, motionen jemte
dervid fogade yttranden till Lag-Utskottet remitterades.
§ 14.
Till Bevillnings- Utskottet remitterades, efter skedd före¬
dragning, en af Erik Christensson från Götheborgs och Bo¬
hus Län ingifven och deri 30 sistlidne November bordlagd
motion, angående införseltull å förmålen spanmål.
§ 15.
Föredrogs cn af Carl Johan Svensén från Kalmar Län
vackt och sedan den 1 i denna månad bordlagd motion,
derom att qvinna, som visar sig innehafva erforderliga kun¬
skaper, må kunna förordnas till för henne passande tjenste¬
befattning.
Härvid begärdes ordet ef Robert Fredrik Gross från
Kalmar Län, sorn skriftligen yttrade sig sålunda:
»Dea åsigten, att qvinnan endast inom familjen bör och
får söka sin verksamhet, hafva vi frän äldsta tider arft, och
nekas kan ej, att den är oriktig. Men såsom vilkor derför
fordras, att denna verksamhet blir henne till del. Undertider,
då lefnadsbehofven mera närmade sig det naturenliga, torde
detta äfven hafva varit fallet, så att i allmänhet qvinnan kunde
hoppas, att såsom husmoder få egna si» åt denna sin skönaste
bestämmelse. Men då under seklernas lopp samfundslefnaden
undergått så betydliga förändringar, då lefnads-behofven och
anspråken derpå i så hög grad stigit, och då förmågan att
dessa tillfredsställa för mången i vära dagar är inskränkt till
dess egen person, har deraf ofta såsom en nödvändig följd
uppstått, å ena sidan för mannen att umbära en huld ledsa»
garinna i lifvets mödor och besvär, och å andra sidan för
qvinnan att sakna det föremål för sin uppoffrande och vår¬
dande kärlek, som i en make vöre henne beskärdt, det stöd,
hon i en sådan skulle ega. Proportionen emellan män och
qvinnor, som dö ogifta, är mig obekant, men med visshet torde
kunna påstås, att det betydligt öfvervägande antalet är på de
sednares sida. Ja, man har uppgifvit, att inom vårt land 30,000
qvinnor doja detta öde. Om äfven denna siffra skulle kunna
tåla någon afprutning, qvarstår dock sam ett ojäfaktigt faktum,
Deri 5 December.
91
sitt ett stort antal qvinnor aldrig uppnå denna deras egentliga
bestämmelse, att vara maka och moder. Dä sä ar tället, är
det ej nog att beklaga detsamma, neli då man ej kari om¬
skapa samfunds-förhållandena, torde man dock böra tillse, hvad
som kan göras för individens, icke blott rnateriela, utan äfven
sedliga gagn.
I vårt land har lyckligtvis i alia tider hvarje väg tjll ut¬
veckling och förvärf stätt mannen öppen, vare sig i vetenskap
eller konst, det offentliga eller enskilda; och då man påstått,
att haus lif är mera riktadt utåt, så torde äfven deraf följa,
att han just i dessa sina sträfvanden kan söka och firma, till
någon del, om ej helt och hållet, en ersättning för umbäran¬
det af den husliga lyckan. Deremot har qvirman, hvars lif
man sagt vara hufvudsakligen riktadt inåt, alltid med sin verk¬
samhet varit ensamt hänvisad till familjen, och dä hon blifvit
utan eget hem, har hon ej egt något, hvarmed hon kunnat
ersätta saknaden deraf. Derföre har man nödgats erkänna
nödvändigheten af att utvidga den inskränkta krets, hvilken
såväl lagar som allmänna meningen hittills anvisat för hennes
verksamhet. Derigenom att för henne de utvägar till förvärf
blifva öppnade, som för hennes bildning och krafter äro pas¬
sande, har man ock berndt den fattiga qvinnan ett mäktigt
medel att motstå de frestelser, hvilka i hennes förut varande
värnlösa belägenhet haft en stark bundsförvandt. Med tack¬
samhet erkännes Konungs och Ständers gemensamma medgif¬
vande för qvinna, att vid viss ålder råda öfver gods sitt, äfven¬
som att fä idka handel och kunna förestå lärarebefattningar
vid Ingre folkskolor. Men nian torde kunna finna äfven andra
bestyr, hvilka för henne kunna vara lika passande, och då jag
går att till Rikets Ständers behjertande framställa ett förslag i
detta syfte, beder jag att få anföra några af de ord, hvilka
Chefen för Ecklesiastik-departementet inför Hans Majit Konun¬
gen uttalat vid frågan om inrättande af en bildnings-anstalt för
den qvinliga ungdomen. Herr Departements-ehefen säger:
»©tvifvelaktigt är ock, att Staten för sin tjenst skulle kunna,
»i vissa fall med stor fördel, använda qvinnor, om sådana vore
vatt tillgå med tillräckliga, ehuru ändock icke synnerligen
»omfattande kunskaper. Man ser dagligen, huru i andra län-
»der fruntimmer användas vid telegraf-inrättningar, vid för-
»valtningen af mindre postkontor, såsom biträden vid den all—
»manna sjukvården o. s. v., der de i allmänhet med stor ord-
»ning och noggranhet fullgöra sina åligganden, och Staten har
»häraf en dubbel fördel, då qvinnan, som på lediga stunder
»sjelf kan skifta sitt hushåll, förfärdiga sina kläder eller eljest
»med handarbete något förtjena, just derföre kan finna sig
92
Den 5 December.
»tillfredsställd med en aflöning, sorn för mannen vore otillräck¬
lig för fyllande af de oundgängligaste lefnadsbehofven.»
Det torde icke nekas, att Staten, om den använde qvin¬
nor vid Telegrafverket, skulle deraf skörda icke blott en be¬
tydlig besparing i derför nu nödvändiga utgifter, utan derjemte
den stora fördelen, att en ny förvärfskälla blefve för qvinnan
beredd. De kunskaper i lefvande språk, sorn till skötandet af
dessa befattningar fordras, eger i allmänhet den bildade qvin¬
nan och inhemtandet af desamma, om hon skulle sakna deni,
samt af de speciella kunskaper i fysik, som äro nödige, är
för henne ej svårare än för mannen, hvarjemte mången qvinna
skall lägga sig vinning om dessa kunskapers förvärfvande, när
hon vet, att hon derigenom kan förskaffa sig en oberoende
ställning. Att hon skall vara belåten med en mindre aflö¬
ning, än som bestås nuvarande Telegraf-tjenstemännerr, derom
kan intet tvifvel uppstå.
Den stat, som för Telegrafverket i riket blifvit upprättad
att tillämpas från och med den 1 Oktober 1858, upptager
79 Kommissarier å 1,200 R:dr i lön R:mt R:dr 94,800: —
och 112 Assistenter å 900 R:dr 100.800: —
Tillsammans R:dr 195,600: —
Dessa aflöningsbelopp äro så små, att en klagan deröf¬
ver redan börjat förspörjas och begäran om förhöjning deri
med ali säkerhet är att framdeles emotse. Om i stället qvin¬
nor till dessa befattningar användas, så skulle jag tro, att en
aflöning för dem, bestämd i kommissariegraden till 900 R:dr
och i assistentgraden till 600 R:dr, skulle vara så tillräcklig,
att den icke blott gåfve dess innehafvarinnor en tarflig berg¬
ning, utan äfven skulle lemna ett öfverskott, så att en pen-
sions-stat skulle blifva, om ej obehöflig, dock ganska obetyd¬
lig. Vore nämnde platser besatta med qvinnor, enligt nu
föreslagna aflöning, så blefve resultatet:
79 kommissarier å 900 R:dr i lön . . . R:dr 71,100: —
och 112 assistenter å 600 R:dr 67,200: —
Tillsammans R:dr 138,300: —
hvarigenom således för Staten uppkomme en årlig besparing
för närvarande af 57,300 R.dr R:mt.
Då både tid och uppoffringar fordas för inhemtande af
nödiga kunskaper till erhållande af dessa befattningar, så torde
ej genast någon qvinna anmäla sig för undergående af dertill
erforderlig examen, men derföre är ock af högsta vigt, att
tillåtelsen dertill gifves på förhand, hvadan, så väl med af¬
seende härpå, sorn alla ofvananförda skäl, jag härmed vörd¬
samt föreslår:
Den 3 December.
93
att Rikets Ständer måtte i underdånig skrifvelse
hos H. M. Konungen anhålla, det qvinna, sorn,
efter vederbörligen aflagd examen, dertill finnes
skicklig, må ega rättighet att söka och erhålla
Kommissarie- och Assistent-befattningar inora Te¬
legrafverket;
hvarjemte tillika torde böra hemställas,
huruvida icke för sådana fall en nedsättning till
sistangifna belopp kan ske i den hittills varande
aflöningen.»
Josef Oscar Almqvist från Norrbottens Län: »Jag hade
icke tänkt yttra mig öfver frågan sådan den blifvit af Svensén
väckt, men med anledning af Gross nu afgifna yttrande, vill
jag uttala min mening i ämnet. Äfven jag hyser, i likhet
med nyssnämnde Ståndsbröder, mycken ömhet för våra qvin¬
nor, men af denna anledning vill jag äfven förskona dem från
så månsa obehag som möjligt. Man vet, att med telegrafen
afsändas underrättelser om de största hemligheter, hvilka en
hvar vid strängt ansvar är förbunden att icke uppenbara. Man
känner äfven sedan gammalt, hvilken tung börda, hvilken stor
olycka en hemlighet är för en qvinna, så snart hon icke får
yppa densamma, och att hon sällan kan emotstå naturens kraf
i denna del. Hvarföre skola vi då utsätta henne för så stora
obehagligheter? Vidare förekommer så mycket annat vid te¬
legrafstationer, som qvinnor hafva svårt att reda sig med, för¬
utsatt, att de derstädes äro anställde såsom tjenstemän. Ett
fel uppstår t. ex. någorstädes på telegraftråden. Hon måste
resa ut på linien, uppsöka det söndriga stället, uppresa med
telegrafvaktarens tillhjelp en stege mot en hög svigtande tele¬
grafstolpe samt börja så den vådliga färden till dess topp.
Hon har visserligen sin trogna telegrafvakt, som, stående ned-
inunder henne, fasthåller stegen, men man kan väl i alla fall
tänka sig, i hvilken obehaglig belägenhet hon måste befinna
sig. Äfven vid sjelfva stationerna kunna felaktigheter uppstå,
som äro rätt kinkiga och svåra att behandla. Således anser
jag, att våra qvinnor icke böra lemna sina krafter åt telegraf¬
verkets tjenst, utan deremot försöka dem i Postverket, eller
i kyrkan såsom Orgelnister m. m. Att såsom Svensén fö¬
reslagit använda både män och qvinnor vid telegrafverket
duger icke.
Per Östman från Vester-Norrlands Län: »Det fägnar
mig verkligen, att Almqvist, sedan han afskedat våra qvinnor
från Telegrafverket, åtminstone lemnat deni plats vid Orgel¬
verket; möjligen skall dock snart någon annan försöka att
drifva dem äfven derifrån.v
94
Dari 5 ihckmbér.
Bengt Johan Holmlin från Götheborgs och Bohus Län:
»Ehuru varm Vän jag än är af frihetsidéer och ehuru gerna
jag än vill hylla dem, så måste jag dock instämma med Alm¬
qvist i hans åsigt med afseende å qvinnans olämplighet för
vissa tjenste befattningar.»
Carl Johan Svensén från Kalmar Län: »Jag verkligen
beklagar, att Almqvist tagit min motion för ett skämt,
då jag deremot med densamma åsyftat det djupaste och
renaste allvar. Det är dock förklarligt, då man betänker,
att Almqvist sjelf är eller åtminstone varit tjensteman inom
telegrafverket. Hvad de anmärkta olägenheterna beträffar,
tror jag icke särdeles mycket på deras verklighet. Ett barn,
en smedspojke, kan ju på några minuter laga en telegraftråd,
och då tilltror jag äfven våra händiga och rådiga qvinnor,
att kunria gå i land med ett dylikt storverk. Det ligger i
sanning alltför stor vigt derpå, att vi egna någon uppmärksam¬
het ät våra värnlösa qvinnors framtid, ty vi hafva för oss sjelfva
tagit alla fördelar, och åt dem deremot lemnat alla försakelser,
alla umbäranden. Detta är dock hvarken rättvist eller he¬
derligt.»
Sven Rosenberg från Kristianstads Län: »Det torde få
antagas, att frågan nu genomgått sitt löjliga stadium, och att
det allvarsamma återstår, ty den eger i sanning en rätt allvar¬
sam Sida. Jag anser det icke vara rätt att söka reglemen¬
tera om alla de platser och tjänster, qvinnor må ega rättig¬
het att silka, ty detta beror ju uteslutande pä, hvad hon passar
till, Sammaledes som vi icke pä förhand kunna om oss sjelfva
säga, hvartill vi duga, något som måste medelst försök utrö¬
nas. Motionen är alltför djup att deröfver föra ett tomt gyckel,
och jag förenar mig med motionären under förhoppning, att
åtminstone något godt och tillfredsställande resultat måtte ur
hans framställning härflyta.»
Häruti instämde Liss Lars Olsson från Kopparbergs,
Gustaf Hultman, Olof Ifarsson och A. W. Uhr från Neri¬
kes, Georg Nyqvist och Per Persson hån Vermlands, Anders
Mctgnus Myrin från Elfsborgs samt Jonas Andersson från
Östergöthlands Län m. fl.
Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs Län: »Vis-
Serligén tror jag qvinnan vara skicklig till ganska mycket af
den anledning, att åtskilliga visat sig ega utmärkt duglighet,
fnen hon är ändock till följd af sin natur underkastad »vissa
Omständigheter», som göra henne icke fullt tjenlig till embets¬
man i mångå delar. Jag säger detta utan att derför vilja i
ringaste mån nedsätta hennes anseende, men kän af denna
anledning icke eller fullt tillstyrka motionärens förslag.»
Den 5 December.
95
Josef Oscar Almqvist: ».lag medger, att min framställ¬
ning antog en gycklande förm, utan att dermed var förenad nå¬
gon ond afsigt, ty en sanningar det dock, att för qvinnan icke
passar någon anställning vid telegrafverket. Jag sätter mig
helt oell hållet öfver Svenséns insinuation, att jag skulle hafva
yttrat mig på det sätt, sorn skett, af den anledning, att jag
sjelf, såsom embetsman vid Telegrafverket., skulle frukta in¬
trång i mina rättigheter. Han kan af min motion om Tele¬
grafverkets omorganisation se, att jag aldrig ämnar vidare söka
befordran inom detta verk och aldra minst fruktar att der¬
städes ingå i täflan med qvinnor.»
- Sven Roåenberg: »I afseende på Lundahls yttrande öm
»vissa omständigheter», som skulle lägga hinder i vägen för
qvinnans lämplighet till vissa tjenste-åligganden och bestyr,
täger jag mig friheten nämna, att sjukdomar och dylika ofall
äfven kunna hindra manliga individer från fullgörande af deras
tjenste-åligganden. Deremot har man många exempel derpå,
att qvinnor på ett utmärkt sätt ombesörjt deni anförtrodda
värf. 1 Ahus förestod, under nådårstiden, en qvinna orgel-
nistplatsen, och jag kanner qvinnor, hvilka fungerat såsom lä¬
rare i Folkskolan till vedefbörandes fullkomliga belåtenhet.
Jag har mig bekant, att fruntimmer sökt rättighet att erhålla
folkskolelärare- och orgelnist-platser, hvilket dock blifvit dem
förvägradt på den grund, att Erke-Biskop Reuterdahl ansett,
det dessa platser borde af tnäti Skötas och uppehållas. Detta
förhållande lärér åtminstone hafva inträffat med Demoiselle
Andrée. I Amerika lärer, efter hVad jag hört, telegrafer skötas
af qvinnor, hvadan samma experiment äfven här torde lyckas:
dock önskar jag intet reglementerände härom, utan blott en
utsträckning af rättigheter.»
Cari Johan Svensén från Kalmar Län: »Jag hyser så
fullkomligt och oinskränkt förtroende till dugligheten hos
Sveriges qvinnor, att jag ingalunda vill sätta dem efter andra
länders. Ecklesiastik-Ministern Herr Grefve Hamilton har äfven
föreslagit, att. de böra användas vid Telegrafverket, mindre
Postkontor, den Allmänna Sjukvården o. s. v. På dessa grun¬
der har äfven Kongl. Majt täckts i nåder aflåta en Skrifvelse
i ämnet till Rikets Ständer. Sådana omdömen om qvinnans
befogenhet och rätt att erhålla tjenstebefattningar kunna icke
jäfvas, och då saken har framgång i andra länder, torde vi
icke längre böra missunna våra qvinnor plats ibland landets
embetsmanna-korps.»
J. M. Lundahl från Skaraborgs Län; »Den anmärkning
jag af Rosenberg fick emottaga var temligen obehörig, ty jag
har aldrig bestridt, att ju icke en hustru kan och hör hjelpa
96
Den 3 December.
sin man, eller en dotter sin far, i hans embetsutöfning, der
sädant kan vara lämpligt, o. s. v., men jag tror dock, att qvin-
nor icke böra bry sig om sjelfständiga tjenstebefattningar.»
Josef Oscar Almqvist; »Jag vill endast upplysa, att i
utlandet användas qvinnor vid Telegrafverket, endast för att
emottaga och afskrifva depescher, meli icke för att sköta in¬
strumenter och sjelfva linien. Här i Sverige skulle sådant
ändå mindre bära sig, då så långa afstånd, soin t. ex. 14
mil, åtskilja flera stationer från hvarandra. Någon bespa¬
ring kunde aldrig uppkomma genom användande af qvinnor
vid telegrafverket; tvärtom skulle det blifva mycket dyrare,
ifall särskilde tjenstemän skulle erfordras för uppsigten öfver
linien m. m. dylikt.»
Öfverläggningen förklarades nu afslutad. Uppå Talman¬
nens derom framställda proposition biet’ härefter motionen
jemte dervid afgifne yttranden till Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet remitterad.
§ 16.
Följande af Olaus Svibilius från Gottlands Län väckte
och sedan den 1 i denna månad å Ståndets bord hvilande
motioner, nemligen:
l:o om upphäfvande af lagens stadgande i Kap. 3, § 1
Missgernings-Balken och Kap. 14, § 1 Kyl-ko-Lagen, rörande
arbete på sön- och helgedagar: samt
2:o om aflysande af helgedagar, som ej infalla på sön¬
dag, med undantag af Juldag, Nyårsdag, Långfredag och Mid¬
sommars-dag,
blefvo af motionären nu återtagna.
Ståndet åtskiljdes härefter kl, en qvart till 10 e. m,
In fidem
N. A. Fröman,
Den 7 December.
97
Den 7 December.
Plenum kl. 10 f- m.
§ 1.
Protokollerna för plena den 26 nästlidne November för*
och eftermiddagen samt den 29 samma månad eftermiddagen
justerades och godkändes.
§ 3.
Sven Rosenberg från Christianstads Län begärde ordet och
yttrade: ”Jag har att för detta Hederv. Stånd anmäla den
sorgliga underrättelsen, att förre Riksdagsfullmäktigen Pehr
Pålsson i Sonestorp efter en lång och tärande sjukdom stilla
atled den 27 sistlidne Oktober, i en ålder af 54 år 2 mån.
och 17 dagar. Om den aflidnes Riksdagsmanna-verksamhet
behöfves icke något ordande från min sida, ty hvad han i
sådan egenskap uträttade, hvad han ville väl, och hvad han
tänkte rätt, känna bäst de flera äldre, ännu qvarvarande leda¬
möter af Ståndet, som under öfverläggningarne om fosterlan¬
dets angelägenheter fingo göra hans bekantskap och pröfva
hans redliga sinne. — Men om den allmänna aktning, han åtnjöt
i sin hemort, om det stora förtroende, som derstädes kom ho¬
nom tillgodo, om det kära minnet han qvarlemnat hos de sina,
för hvilka han varit den bäste make och fader, derom må det
kanske anstå mig, som under 15 års tid haft förmånen af hans
nära umgänge, att fälla mitt omdöme. Och då jag nu detta
gjort, vet jag, att det jäfvas af ingen, lika visst sorn ingen enda
af de många, som egde den aflidnes bekantskap, funnit en fläck
vid hans minne.»
§ 3.
Med anledning af den anmälan Vice-Talmannen Ola
Svensson nu framförde derom, att Sven Heurlin från Krono¬
bergs Län vore af sjukdom för närvarande hindrad att deltaga i
Riksdagsgöromålen, förordnade Ståndet, att Olof Olsson i Olebyn
af Vermlands Län, såsom varande förste suppleant i Banko-
Bonde-St:s Prat. vid 1859 — 60 årens Riksdag. III. 7
$8
Den 7 December.
Utskottet, skulle under Heurlins sjukdomsförfall, i hans ställe,
tjenstgöra såsom ledamot i nämnde Utskott.
§ 4.
Vid nu skedd föredragning af det Protokolls-utdrag från
Vällofl. Borgare-Ståndet N:o 69, hvarigenom öfrige Riks-
Ständen inbjudits att instämma i förstnämnde Stånds beslut
om sammanträdande till gemensamma öfverläggningar Riks»
Stånden. emellan, angående de hvilande grundlags-förslag, sorn
afse tillökadt antal af Statsrådets Ledamöter och inrättandet af
ett nytt Stats-Departement, tillkännagaf Talmannen, att, sedan
Ridderskapet och Adeln antagit Borgare-Ståndets ifrågava¬
rande inbjudning och gemensamma öfverläggningar i detta
ärende alitsa, enligt grundlagens föreskrift, komma att ega
runi, tiden för dessa öfverläggningar, vid hållen Talmans-kon-
ferens, blifvit utsatt tills i morgon eftermiddag kl. 5 samt att,
derest öfverläggningarne då icke hunne afslutas, desamma
komma att fortsättas nästpåföljande dag vid samma tid,
Sedan Protokolls-utdraget blifvit af Sekreteraren uppläst
yttrade :
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län: »Med
hågkomst af sista Riksdags gemensamma öfverläggningar och
den ringa nytta desamma medförde, yrkar jag, att vi icke
måtte antaga inbjudningen.»
Matts Pehrsson från Stockholms, Pehr Mattsson från
Vester-Norrlands och Olof Lagergren från Gottlands Län, m.
fl. af Ståndets ledamöter voro af samma tanke som Lars Ras¬
musson.
Olaus Eriksson från Götheborgs oeh Bohus Län: »Äfven
jag är af samma åsigt sorn Lars Rasmusson och yrkar, att
inbjudningen icke matte antagas.»
Paul Fritz Mengel från Upsala Län: »Beträffande de
gemensamma öfverläggningarne är min mening den, att, om
äfven en eller annan Stånds-ledamot af dessa öfverläggningar
icke hemtat någon nytta, kunna likväl andra finnas, sorn hafva
gjort det: och dessutom skulle ett afslag å inbjudningen falla
sig besynnerligt, sedan Ridderskapet och Adeln redan antagit
densamma, och gemensamt sammanträde i allt fall, huru vi
än besluta, kommer att ega rum. Ville Ståndet sålunda gå
sin egen bana, skulle väl, i konseqvens dermed, Ståndets le¬
damöter, om nu inbjudningen här afslogs, icke heller deltaga
i de gemensamma öfverläggningarne, hvilket åter i en så vigtig
fråga skulle se ganska besynnerligt ut. Ingen af detta Hederv.
Stånd är väl nog sjelfklok att tro sig vara så i allo upplyst,
att af de ifrågasatta gemensamma öfverläggningarne ingenting
Don .7 December,
99
för honom skulle vara att inhemta. Vid sådant förhållande
och då nu, vår bön förutan, gemensamt sammanträde kommer
att ega runi, anser jag, att vi böra antaga inbjudningen.»
Med Mengel förenade sig Johannes Andersson och Erik
Magnus Falk från Skaraborgs, Anders Eriksson från Elfs¬
borgs och (Jeorg Ny svist från Vermlands Län jemte flera
ledamöter af Ståndet.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Så alldeles kan
jag icke instämma med Mengel. Ståndet har i detta, som i
alla andra fall sin rätt oförkränkt att fatta sitt beslut, obero¬
ende af Med-Ståridens; — likasom jag icke ser hinder för
Stånds-ledamöter att, hvad Ståndets beslut i fråga om inbjud¬
ningen nu än må blifva, i alla fall deltaga uti de gemen¬
samma öfverläggningarne, Hvad nu åter lottän af dessa öf-
verläggningar vidkommer, är min enskilda mening den, att
de åtminstone hittills icke varit oss till någon nytta, och hvad
specielt angår bevärings-frågan, hade densamma utan dessa
gemesamma öfverläggaingar, och derest icke det pä Riddar¬
huset befintliga militära intresse fått tillfälle att just vid dessa
öfverläggningar framhålla sina åsigter, helt säkert icke tagit
en för Honde-Ståndet så ogynnsam vändning, som den nu
gjorde, helst den föregående Utskotts-behandlingeu gaf all
anledning att förvänta ett annat och bättre resultat.»
Med Matts Pehrsson instämde Pehr Mattsson från Ve-
ster-Norrlands. Nils Svensson från Blekinge och Johannes
Nilsson från Götheborgs och Bohus Län med flera af Stån¬
dets ledamöter.
Mengel: »Om jag icke förut hade hört Matts Pehrsson
instämma i Lars Rasmussons yrkande om afslag, så skulle jag,
sedan lian nu yttrat sig för egen räkning, knappast veta, hvad
hans åsigt i denna fråga egentligen är. Att afslä en inbjud¬
ning, men ändock komma såsom gäst, har nemligen hittills
icke ansetts fult passande, men någonting sådant synes emel¬
lertid Matts Pehrssons anförande innebära. Jag fortsätter mitt
påstående om den inkonseqvens, hvartill vi skulle göra oss
skyldige, om vi först afslä inbjudningen, men sedermera icke
desto mindre infinna oss vid de gemensamma öfverläggnin¬
garne, och jag förblifver fortfarande af den tanke, att svår¬
ligen någon kan vara så i allo kännare af en sak. att ju icke
för honom någonting kan vara att deruti lära af andra.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »För mig synes denna
fråga, åtminstone i det stadium, densamma nu redan befinner
sig, icke böra gifva anledning till just så särdeles mycken
tvist. Saken är nemligen redan afgjord sålunda, att de ge¬
mensamma öfverläggningarne komma att ega rum, utan att
100
Den 7 December.
«f oss hvarken kunna befordras eller förhindras, och vid sådant
förhållande skulle jag, såsom en medelväg mellan de här yttrade
stridiga åsigter för bifall eller afslag, vilja föreslå, att vi endast
lägga inbjudningen till handlingarne.»
Häri hördes flera af Ståndets ledamöter instämma.
Matts Pehrsson: »Nils Larssons anmärkning finner jag
riktig. Men likasom hvarje Stånd bör ega sin beslutanderätt
oförkränkt, så må äfven hvarje Ståndets ledamot få tillgodo¬
njuta sin fria yttranderätt; och med anledning af den svårighet,
en värd talare säger sig hafva haft att fatta mitt förra ytt¬
rande, vill jag endast anmärka, att det kan vara mycket, som
man icke förstår, men annu mera, som man icke vill förstå;
och för öfrigt finner jag ett afslag eller ett läggande till handlin-
garne i fråga om denna inbjudning temligen likgiltigt.»
Öfverläggningen förklarades fulländad. Talmannens fram¬
ställda proposition på bifall till ifrågavarande inbjudning be¬
svarades med blandade ja och nej, hvadan och då votering
begärdes, följande voterings-proposition uppsattes, justerades
och antogs:
»Den sorn vill antaga Vällofl. Borgare-Ståndets i Proto¬
kolls-utdrag den 30 sistlidne November N:o 69 framställda
inbjudning till gemensam öfverläggning, angående de hvilande
grundlags-förslagen, som afse tillökadt antal af Stats-Rådets
Ledamöter och inrättandet af ett nytt Stats-Departement rö¬
star Ja,
Den det ej vill röstar Nej;
Vinner Nej, kommer nämnde inbjudning att läggas till
handlingarne.»
Voteringen i vanlig ordning anställd, visade vid sedlarnes
öppnande 36 Ja mot 51 Nej och var alltså inbjudningen lagd
till handlingarne.
§ 5.
Då härefter föredrogs det utdrag af Ridderskapet och
Adelns Protokoll för den 5 dennes N:o 72, hvarigenom öfrige
Riks-Stånden inbjudits att förena sig i förstnämnde Stånds be¬
slut om sammanträde till gemensam öfverläggning, rörande
det i Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2 framlagda, från
sistlidne Riksdag hvilande förslag till ändring i § 15 Riksdags¬
ordningen, angående hemmans-egares representations-rätt,
yttrade:
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »I afseende å denna
inbjudning kan icke, såsom i fråga om den nyss föredragna,
åberopas två Stånds beslut, ty, såvidt jag vet, har ännu icke
något af de öfriga Riks-Stånden antagit densamma. Jag hem¬
Den 7 December.
101
ställer derföre., att denna inbjudning måtte afslås, oell det desto
heldre som densamma omfattar en fråga, hvilken specielt
angår Bonde-Ståndet, och deri det icke torde vara lämpligt,
att detta Stånd emottager hvarken råd eller upplysningar utaf
Med-Stånden.»
C ari Gustaf Cederskog från Östergöthlands Län: v Jag
är förekommen af Erik Ersson och jag yrkar liksom han af-
slag å inbjudningen, isynnerhet som jag är i tillfälle att med¬
dela den upplysning, att Borgare-Ståndet, vid föredragning nu
nyss af detta ärende, afslagit inbjudningen och lagt Proto¬
kolls-utdraget till handlingarne.»
Olof Lagergren från Gottlands Län: »Jag begärde ordet
endast för att afgifva den af Cederskog nu lemuade upplys¬
ning om Borgare-Ståndets beslut i denna fråga. Afven jag
yrkar efsing.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Icke derföre att
det ej vöre godt att jemväl i denna fråga erhålla de upplys¬
ningar, som af öfverläggningarne vid ett gemensamt samman¬
träde möjligen skulle kunna vinnas, instämmer jag med Erik
Ersson i yrkande 0111 afslag, utan derföre att, om inbjudningen
antogs, en dyrbar och i öfrigt väl behöflig tid skulle gå för¬
lorad genom dylika öfverläggningar i ett ämne, der en hvar¬
af detta Stånd tvifvelsutan i detta nu redan fattat sitt beslut,
och deri en gemensam rådplägning alltså vore utan ändamål.»
Af samma åsigt som Eils Larsson var äfven Anders Jons¬
son från Vermland.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Om äfven afvi-
kande från pluralitetens, vill jag icke göra någon hemlighet
af mitt eget omdöme i denna sak. Jag är nemligen fullt öf-
vertygad om nyttan att i hvarje ämne, som kommer under
öfverläggning, få höra andras åsigter, äfven om dessa icke öf¬
verensstämma med mina egna. Följaktligen tror jag äfven pä
nyttan af ett gemensamt sammanträde i denna vigtiga sak,
ty äfven om jag icke kan gilla allt, hvad som säges, får jag
dock, genom de olika åsigternas nötning mot hvarandra under en
fri diskussion, en ganska god ledning för mitt eget omdöme
och för de slutsatser, hvartill jag i öfverläggningsämnet trott
mig böra komma. Detta är min erfarenhet.»
Anders Eriksson från Elfsborgs Län instämde med Ny¬
qvist.
Diskussionen var slutad. Talmannens framställning om
bifall till ifrågavarande inbjudning besvarades med öfvervä¬
gande Nej, hvarefter Ståndet, med förklarande, att inbjudnin¬
gen icke antogs, lade Protokolls-utdraget till handlingarne.
io‘2
Den 7 Decembert
§ 6.
I sammanhang med ofvanberörde inbjudningsfrågor upp-
lyste Talmannen, att vid sednaste Talfnans-konferens öfver¬
enskommelse träffats derom att, för vinnande af inträde till
det eller de s immanträden, sorn för gemensamma öfverlägg-
ningars hållande a Riddarhuset koinme att ega runi, de sär¬
skilde Ståndens Ledamöter borde till uppvisning medhafva
sina Riksdags-mannapoleller.
§ 7.
Föredrogs ånyo och remitterades till Stats-Utskottet föl¬
jande tvänne, sedan den t innevarande månad på Ståndets
bord hvilande motioner, nemligen af:
l:o Carl Gustaf Cederskog från Östergöthlands Län, an¬
gående beviljande äf statsbidrag för anläggande af en kanal
mellan sjöarne Stora Rängen och Roxen i Östergöthland; och
2:o Jonas Andersson från nämnde Län, angående tillök¬
ning i pensionen åt förre Länsmannen .1. F. Billroth.
§ 8.
Vid förnyad föredragning af nedannämnde tvänne, sedan
den 1 dennes bordlagda motioner, nemligen:
l:o Pehr Tjernlunds frän Yester-Norrlands Län om än¬
dring i nu gällande instruktion för justerare och krönare, och
2:o Carl Anders Larssons från Östergöthlands Län om
befrielse för ordförande i Härads-rätt från skyldigheten att
förrätta syner å en del militie-boställen,
blefvo dessa motioner till Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottet remitterade,
§ 9-
Nedannämnde 13 stycken i behörig tid väckta, men en¬
ligt Ståndets beslut, i ändamål af gemensam remiss, hittills
bordlagda motioner, angående ändringar och tillägg i Kongl.
Maj:ts nådiga Stadga om skiftesverket i Riket af den 4 Maj
1827, blefvo, vid nu förnyad föredragning, till Lag-Utskottet
remitterade, nemligen af:
l:o Sven Gustaf Johansson från Jönköpings Län:
»Då genom kap. 13, § 7 i Skiftes-Stadgan är tillerkändt den
jordegare, som vid laga skifte blifver frändelad förut innehaf-
vande jord, bergningsrätt af den å denna jord varande skog, och
han till följd deraf mäste, såvida ej särskild öfverenskommelse
emellan honom och den, sorn denna jord tillerkänts, mellankom-
lner, densamma afberga under högst tio år samt af erfaren¬
Den 7 December.
103
heten städse visat sig, att vid laga skifte olika meningar mel¬
lan af- och tillträdare bruka ega rum, till följd hvaraf svårig¬
heter uppstå att för deni i godo uppgöra saken och erfaren¬
heten dessutom visat, att Rikets skogar genom denna afberg-
ningsrätt till en stor del blifvit förstörde, så vågar jag hos
liederv. Ståndet föreslå:
att den förändring i nämnde Kongl. Förordning
blifver antagen, att då vid laga skifte jord blifvit
någon frånkänd, den derå varande skog skall af
den, som nämnde jord blifvit tillerkänd, lösas efter
det pris, som bestämmes genom kompromiss af
3:ne personer, deraf afträdaren väljer en och till¬
trädaren en och de båda utse den tredje, och att
lösningssumntan blifver bestämd att amorteringsvis
under tio år till egaren af skogen inbetalas. Skulle
likväl det förhållande vara förhanden, att den, som
jorden frånträdt, anser sig i behof af byggnads¬
virke till hemmanets åbyggnader, må han ega rät¬
tighet att så mycken skog, som för dessa behof
oundgängligen fordras, å jorden afberga och att
återstoden löses efter förutnämnde grunder. Det
kan visserligen anses svårt att ålägga den nya
jordegaren att skogen lösa, men jag vågar påstå,
att man gör honom en stor tjenst dermed.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhälles.»
2:0 Nils Jaensson från Östergöthlands Län:
»Kongl. Skiftes-Stadgan al den 4 Maj 1827 innehåller i
kap. 13, § 7 föreskrifter om så kallad skogsliqvid eller skogs-
jetnkning. Vid dessa föreskrifter i och för sig är visserligen
ingenting att anmärka, men om man betraktar paragrafens
plats i Skiftes-Stadgan, nemligen framför det 18:de kap, som
handlar om rättegång i skiftesmål, så synes lagstiftaren hafva
förutsatt och antagit, att skogsliqvid mäste vara uppgjord, in¬
nan laga skifte kan vinna stadfästelse; och så har det åt¬
minstone i vissa orter skett, att stadfästelse vägrats endast
på den grund, att skogsliqvid icke skett. Men om nu en eller
annan skiftesdelegare, hvilket ej sällan inträffar, måste lemna
all sin skog i utbyte mot annan, så får han, innan skiftet blir
stadfästadt hvarken begagna den skog, han skall lemna eller
dea skog han skall få, emedan hela liqviden blifver tillintet¬
gjord; och om nu en rättegång uppkommer, som varar i flera
år, så kommer en sådan delegare under hela denna tid i den
största förlägenhet i afseende på sina skogsbehof. F’ör att af¬
hjelpa denna olägenhet, vågar jag föreslå:
att der någon skiftesdelegare sådant äskar, skogs-
J04
Den 7 December.
liqvid eller skogsjemkning af Landtmätare och Go¬
deman förrättas, sedan skiftet är faststäldt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Häruti instämde Jan Andersson från Kopparbergs Län.
3:o Carl Gustaf Cederskog frän Östergöthlands Län:
»Då erfarenheten visat, att Landtmätare, när Skiftesdel-
égare derom ej öfverenskommit eller kunnat förenas, ofta un¬
derlåtit att utstaka afloppsdike från mark, sorn deraf varit i ovil-
korligt behof, och sådant lätt föranleder till betydliga förluster för
delegare, isynnerhet då de hafva mindre hemmansdelar; att
delegare i ett laga skifte, i saknad af »delningsbeskrifningenv,
ej utan i största svårighet kunna bedöma, huru stor egovidd
deras nya skiften erhållit, oeh ännu mindre jemföra dem med
förut innehafde egor, genom hvilken svårighet måhända i de
flesta fall klagomål öfver skiftesförrättningar uppkommit; och
att kostnaderna vid laga skiften, hvilka genom en förhöjd faxa
redan äro nog mycket betungade, ytterligare ökas genom det
bruk, som inrotat sig, dels derigenom att Landtmätaren eller
Skiftesmannen, vid fullgörandet af de genom egodelningsrätt
föreskrifne ändringar i verkställde skiften, betungar skiftesla¬
get med nya utgifter derföre efter Landtmäteritaxan, dels
derigenom att egodelningsrätterna nära nog alltid tillerkänna
ersättning för inställelsen vid Rätten åt skiftesmannen, ehuru
sakens utgång ofta nog visar, att han varit vållande till ego-
deloingsrättens sammanträde, hvartill kommer, att, vid jem¬
förelse emellan g 5, Kap. 14 och § 6, Kap. B i Skiftes-stadgan,
Väl stort tillfälle är lemnadt för skiftesmannen att uppskjuta
nfslutandet af ett öfverklagadt och ändradt skifte; så föreslås
följande ändringar i Kongl. Stadgan om Skiftesverket af deri
4 Maj 1827, nemligen:
Kap. 9, g 2. Finnes å skifteslagets egor mosse,
kärr, myra eller annan vattendränkt mark, sorn
odlas kan, då bör till framtida begagnande nödigt
afloppsdike derifrån på lika sätt utstakas, »efter de
grunder i g 1 sägs, antingen delegare derom öf¬
verenskomma eller ej».
Kap. 14, g 4. När skiftesmannen på marken ut¬
stakat och rörlagt skiftet samt anvisat delegarne
deras egolotter, vare han skyldig dem mot lösen,
som, i fall den ej genast erlägges, genom Krono-
betjeningen på Skiftesmannens reqvisition uttagas
bör, meddela alla under skiftet förda protokoll,
afslutade föreningar jemte »egograderings-längden,
häfdebeskrifningen och delningsbeskrifningenv oeh
skall 4c.
Den 7 December.
105
Kap. 14, § 5. Blifver skifte, genom laga kraft-
vunnet utslag, antingen helt och hållet, eller i en
eller annan omständighet ändradt, då bör skiftes¬
mannen inom fjorton dagar efter af utslaget erhål¬
len del och sist fyra månader derefter, eller så
fort som årstiden tillåter utsätta ny förrättnings-
dag att skiftet ändra och rätta, antingen pä egen
eller skifteslagets bekostnad, efterthy som doma¬
ren, hvilken i hvarje fall derom bör ingå i pröf¬
ning, finner Landtmätare eller annan till ändringen
vållande, och lemne skiftesmannen vid förrättnin¬
gens slut, utan lösen, protokoll jemte ny delnings-
beskrifning, med hänvisning i protokollet på sätt
i nästföregående § föreskrifva». Har &c.
Kap. 18, § 15. Skiftesmannen, hvilkens ersätt¬
ning för inställelsen Rätten på förekomne skäl pröf-
var, medtage till egodelningsrätten &c.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
4:o Johannes Andersson från Elfsborgs Län:
»Sorn innehafvare af Kronohemman och Boställen, jem¬
likt åtskilliga nu gällande lagar och författningar, icke ega
dispositionsrätt öfver den ekeskog, som på sådana hemmans-
egor befinnes; och som det på många orter i riket inträffar,
att genom laga skiften och skiftesläggning, dessa hemman
erhålla andra egor, än dem, som förut innehafts, och hvarå
ingen ekeskog finnes, i stället för den, som frångått hem¬
manen. , Man antager, att skogsliqvid icke kunnat uppgöras,
ehuru enhvar blifvit nöjd med att afverka sin skog inom öfverens-
kontmen och bestämd tid. Den sjelfständige jordegaren af-
verkar sin skog på de lotter, honom vid skiftet frångått. Men
hvilken har sig ålagdt att tillse och föranstalta, att Kronans
eller Statens skog blir använd till nytta? Skulle en krono¬
hemmansåbo eller en boställs-innehafvare vilja försöka att
afverka något för hemmanet, så måste han, enligt Boställs-
Ordningen af den 23 Januari 1836, böta tredubbelt, mot hvad
lag för åverkan stadgar samt ersätta skogens värde. Emed¬
lertid har det ofta handt, att den öfverenskomna afverknings-
tiden tilländaiupit och ingen har iakttagit Kronans eller Sta¬
tens förlust, som i allmänhet icke blir så obetydlig.
Af sådana skäl yrkar jag:
att Skiftesförrättningsmannen eller Krono-ombudet
får sig ålagdt, att tillse, det sådana hemmans och
Kronans rätt vid laga skiften blifver iakttagen på
bästa sätt.
Om remiss häraf till behörigt Utskott anhålles.o
106
Den 7 December.
5:o Garl Johan Svensén från Kalmar Län:
»Kongl. Skiftesstadgan den 4 Maj 1827 bestämmer val,
i Kap. 18, §§ 10 och 14, att, »när frågor af den i § 9 af
samma kapitel, sådan den lyder i Kongl. Kungörelsen den
9 Juni 1832, upptagna beskaffenhet blifvit till ordlörande i
Egodelningsrätten anmälde, eller dä besvär hafva öfver skif¬
tet inkommit, såsom i §§ 12 och 13 säges, eller då någon
eljest sökt egodelnings-rättens åtgärd i de frågor, som till dess
upptagande höra; det dä åligger ordföranden att, sednast, inom
»åtta dagar» derefter, utsätta dag och ställe till Rättens sam¬
mankomst samt derom utfärda kungörelse, hvilken fjorton
dagar förut bör uppläsas från predikstolarne i den eller de
socknar, der jorden är belägen», men innehåller ej något an-
svar8stadgande för underlåtenheten af dessa föreskrifter.
Det inträffar, att ordförande ligger på dylika ärendertill
och med i åratal, och att han först efter flerfalldiga påmin¬
nelser kan förmås till egodelningsrättens afhällande; under
tiden måste jordegarne underkasta sig de obehag, som alltid
åtfölja en öfver höfvan utdragen skiftesförrättning; jordbruket
vanvårdas och oenighet grannar emellan uppstår, som annars
icke alis kommit i fråga.
Att rättelse är af behofvet påkallad torde vara obestrid¬
ligt utan vidare bevisning, för hvilket ändamål jag har äran
föreslå:
att stadgas må, det Egodelnings-rätts ordförande,
utom hvad derom i åberopade §§ af Skiftes-Stad¬
gan är föreskrifvet, jemväl ålägges att, derest laga
hinder icke mellankommer, afhålla egodelningsrät¬
tens sammanträde inom en månad, efter det sådan
anmälan, som i Kap. 18, § 10 omnämnes, skett,
eller sådana besvär, som i samma kapitels § 14,
afses, inkommit; detta såvida marken då är bar
eller ärendet derförutan kan afgöras; och att, om
besvären inkomma vintertiden, rättens sammanträde
ej må uppskjutas längre än till påföljande Maj må¬
nad: samt
att Egodelningsrätts ordförande, som ej fullgör,
hvad i de åberopade §§ af Kap. 18 Skiftes-Stad¬
gan, jernförde med ofvanstående förslag, är eller
kan blifva föreskrifvet, skall vara förfallen till ett,
vite af 20 R:dr för hvarje dag, som han med för¬
rättningen i ena eller andra fället uppskjuter öfver
den sålunda bestämda tiden.
Om remiss häraf till behörigt Utskott anhålles.»
Den 7 December.
107
6:0 Andem Wilhelm Uhr från Nerikes Län:
wl stämning, sorn tillstädes en part att derå svara vid
domstol, är iöreskrifvet, att det eller de ämnen, hvari rättelse
sökes, skola uppgifvas, äfvenledes är bestämd viss tid för
sådan stämnings tillställande före den dag, då derå svaras
skall; egodelnmgsmål göra derifrån dock ett undantag. Vis¬
serligen skola i den besvärsskrift, som inlemnas till egodel-
ningsrältens ordförande, tvistefrågorna vara utsatta, men svä-
randeparteina, förrättningsrriannen oell de delegare i skiftes¬
laget, hvilkas rätt besvären gälla, få derom icke den ringaste
kännedom, förr än Katten är samlad. Detta synes mig orätt,
1)vårföre jag vill föreslå:
att, då besvär anföras i Skiftesmål, de skola tre-
faldt ingifva», hvaraf ett exemplar tillstäiles Landt¬
mätaren, ett skifteslaget och det tredje qvarstadnär
hos Domaren.
Några tvister i Skiftesmål hafva vid Askers sockens för—
likningskommitté blifvit bilagde, till mycken belåtenhet och
stor besparing i kostnad för skifteslaget, och har jag derige¬
nom af egen erfarenhet kommit till den öfvertygelsen, att för-
likningskommitte'er äfven för skiftesmål medföra mycken nytta,
hvarföre jag äfven, derest min ingifua motion om sådana kom¬
mittéer skulle vinna bifall, vare sig så som jag föreslagit, eller
med andra bestämmelser, föreslår:
att egodelningstvister äfven skola behandlas af för-
likningskommitté, innan de handläggas af Egodel-
ningsrätt.
Under förutsättning, att Skiftes-Stadgan skulle medgifva,
om den ock ej för alla händelser föreskref, att en hvar,' sä-
vidt sig göra lät, och det utan någons förfång ske kunde, skulle
ega att få sina egor sainmanlagde, yrkade jag vid ett i en
intill min egendom gränsande by förekommande laga skifte,
att en utängsteg om 2 Tunnland, 11 Kappland, belägen midt
i min äng och tillhörande pastorsbostället, måtte i samman¬
hang med rågångsrätning emot samma by, utbytas och för¬
läggas inom skifteslagets område, hvarefter vid skeende rå¬
gångsrätning å andra sidan af byn, i gränsen emot der belägna
pastorsbostället, bostället kunde få ersättning i jord såväl för
denna nu omtalade som en annan bostället tillhörig, inom
bemälda skifteslag belägen utängsteg. Marken var jemförlig
å båda sidor, boställsinnehafvaren och jag erbjödo oss en¬
samme bestrida kostnaden utan skifteslagets betungande, ut¬
bytet kunde således ske utan någons förfång, krono- och
konsistorii-ombuden instämde i mitt och pastors yrkande, men
skifteslaget nekade, skiftesmannen ansåg sig ej ega verk¬
108
Den 7 December.
ställa egoutbytet. Egodelningsrätten ogillade mina och pastors
besvär häröfver på den grund, att ifrågavarande egoutbyte
rörde tredje mans rätt och alla ej vore om utbytet ense, och
har Kongl. Maj:t, efter hvad jag hört, ej funnit skäl deri göra
någon ändring. Detta lärer således vara rätt i enlighet med
lagens ordalydelse, men mig synes det motverka Skiftesstad¬
gans syftemål, hvarföre jag, då dj7lika fall flerestädes kunna
förekomma, föreslår:
att föreskrifterna om egoutbyte måtte så utsträc¬
kas och förtydligas, att utbyte i hvarje fall får ske
på en eller fleras begäran, så vida det ej för nå¬
gon medför skada eller förlust.
Till de i Qvismardalen belägna hemman höra omkring
13,000 Tunnland sanka ängar, som till följd af Hjelmarens
och Qvismarens stundom höga vattenstånd ej utan dessa sjöars
sänkning kunna odlas, och som äfven, till följd deraf, att
samma sjöar alltmera sällan så öfversvämma ängarna, att der¬
varande gröfre gräsarters växtlighet deraf befordras, skörden
år efter år allt mera aftagit, derföre har man öfver allt mera
insett nödvändigheten att komma naturen till hjelp, och då
läget ej medgifver uppdämning för öfversilning, måste det ske
medelst sänkning, så att marken kan odlas till åker. Häremot
möta dock många hinder, dels verkliga, dels inbillade, eller
ock sådana, som af fruktan blott förebäras. Ett af hindren
är, att en stor del ängstegar äro mycket långa i jemförelse
med bredden; så hafva uti en by 27 delegare, hvar sin ängs¬
teg minst £ mil lång. Detta medför ringa eller ingen olä¬
genhet, så länge dessa tegar fortfara att vara äng: men om
vattnet aftappas, blifva de väl odlingsbara, men högst obe-
qväina att såsom åker häfda och sköta, och Skiftes-Stadgan
lägger hinder i vägen för deras delande på ett ändamålsen-
ligare sätt, ty byn har undergått laga skifte, och sådant är
förhållandet nära nog i hela Qvismardalen; derföre har äfven
en stor del af allmogen tvekat, om sjösänkningen för dem
skulle medföra någon nytta, och det är derföre jag föreslår
det tillägg i Skiftes-Stadgan :
att om sanka egor genom vattnets sänkning eller
afledande undergå sådan förändring, att de till åker
kunna odlas, de då må, utan hinder af förut un¬
dergånget laga skifte, på derom skeende begäran,
åter kunna skiftas, så vida de för odling derigenom
blifva beqvämare.
För mig har en landtmätare i min hemort omnämt ett
annat, härmed temligen likartadt förhållande. En uppgifven
by har nemligen undergått storskifte och detta är fastställdt
Den 7 December.
109
såsom enskifte. I denna by hafva de flesta delegarne ända
till sju (7), lotter i inegorna, och ehuru lokala förhållanden
medgifva att de kunna minskas till två, äro de dock af lag
hindrade att få nytt skifte, och, då detta ej heller torde vara
något enstaka fall, vill jag föreslå det stadgande:
att der inego-lotternas antal öfverstiga det i nu
gällande skiftes-stadga medgifna antal, må, utan
hinder af skedd fastställelse å redan verkställdt
skifte, laga skifte kunna begäras och erhållas.
En annan olägenhet har jag ofta sett förekomma och
derföre velat påpeka. Ståndskogs- och andra liqvider, som
uppgöras, innan skiftet vinner laga kraft, måste alltid, i hän¬
delse af ändring eller uppskof i skiftet, omgöras, och dessa
liqvider äro alltför dyra, att tvänne gånger verkställa, äfvensom
för den dyrbara stånds-skogen oersättliga förluster derigenom
kunna uppstå. För att hindra detta, får jag föreslå:
att skifteslaget må ega rätt, att, då de derom ense
äro, uppskjuta ståndskogs- och andra liqvider, till
dess skiftet vunnit laga kraft.
Då jag ofta vid laga skiftens fastställande äfvensom andra
egodelnings-rättens sammanträden sett, huru förrättnings-män-
nen utlagt skiftena i oformliga och obeqväma figurer och ego-
delnings-rätten ej alltid, ja högst sällan, kan föreskrifva rät¬
telse härutinnan, ty en sådan rättelse medför ofta en så stor
rubbning i hela skiftet, att rättelsen skulle medföra en för
skifteslaget alltför kännbar kostnad, hvartill orsaken måste
sökas deruti, att Landtmätaren väl kan vara skicklig i att
mäta, räkna och rita etc., men sällan i att plöja och så och
derföre mången gång rättar egofigurerna blott efter sin egen
beqvämlighet för uträkningen, föreslår jag derföre:
att der det sig göra låter, en agronom måtte bi¬
träda vid planläggningen.
I många Län finnas ju sådana redan antagna, och der
det ej finnes, kunde ju någon erfaren och kunnig landtbru¬
kare utses, om ock särskildt för detta ändamål. Vinsten deraf
skulle i längden blifva stor.
Slutligen kan jag ej underlåta att uttrycka en önskan,
om den ock torde få hänföras till de s. k. fromma. Lika¬
som behofvet af särskilda brottmåls-domare allt mera gjort
sig gällande, tror jag äfven, att särskildta egodelnings-domare
skulle medföra oberäknelig nytta, hvarföre jag icke velat un¬
derlåta fästa uppmärksamheten derpå.»
7:o Olof Larsson från Nerikes Län:
»Det kan väl icke vara någon tvekan underkastadt, att
laga skiftes-indelningen i landet medfört den kraftigaste för¬
110
Den 7 December.
bättring i landtbruket samt varit en häfstång, som bringat
landtbruket i dess nuvarande utveckling. Kongl. Maj:ts nådiga
Stadga af den 4 Maj 1827 om skiftes-verket i Riket är något
öfver 30 år gammal, men pä dessa 30 åren har jordbruket
undergått mycket stora förändringar i mångå hänseenden,
De skiftes-delningar, hvilka först upprättades efter denna
Kongl. Maj:ts nådiga Stadga, blefvo väl icke sä noggvant ut¬
förda som i närvarande tid, ty både Landtmätaren och allmo¬
gen kunde för 30 år tillbaka icke förutse den utveckling, som
landtbruket skulle vinna, synnerligast genom införande af fo¬
derväxters odling på den gamla odaljorden. Gräsodlingen
var då obetydligt, påbörjad, hvarföre hvarje delegare mest af
allt önskade att få bibehålla sin ande) af den naturliga ängen.
Landtmätaren kunde med stora skäl då äfven bifalla denna ön¬
skan af delegarne. Delning af de naturliga ängarne verk¬
ställdes sålunda, att hvaije delegare erhöll sitt skifte, ehuru
detta skifte icke var så formligt utlagdt på kartan, men någon
klagan deröfver förspordes likväl icke, ty delegarne nöjde sig, om
egofigurerna äfven voro oformliga, blott de fingo sin andel af
den naturliga ängen. Någon framtida odling deraf kunde de
icke föreställa sig. Men dessa förut så goda och fruktbara
ängar hafva år från år aftagit i bördighet derigenom, att de
blifvit allt mer och iner torra, man har då måst komma na¬
turen till hjelp och medelst ändamålsenliga utdikningar
afleda vattnet och bottensyran. Dessa ängar äro redan eller
kunna med fördel blifva odlade till åker. Men nu uppstår
en stor olägenhet, att häfda och sköta dessa oformliga och of¬
tast smala åkerrimsor, hvar och en måste nu afsätta väg ge¬
nom sin teg och mänga öfverflödiga diken måste upptagas i
skillnadslinierna jemte många andra olägenheter. Till afhjel-
pande af allt detta fordras, att Rikets Ständer ville besluta:
att då skifte vunnit laga kraft och fastställdt
blifvit, men egorna undergått sådan förän¬
dring och odling, att de med större fördel för hela
skifteslaget äter kunna delas i ännu formligare
skiften samt egoutoyten grannar emellan med för¬
del kunna verkställas, sådant måtte tillåtas, då de
fleste delegarne i ett skifteslag sådant yrka; desse
delegare skola dock ega minst hälften af jorden i
skifteslaget, såvida ny delning skall kunna ega rum,
Mycken lindring i stängselsskyldig eten skulle härigenom
uppstå och vallning af kreaturen äfven blifva en möjlighet,
då egorna erhålla ett större sammanhang och en lämpligare
ego-figur.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anhålles.»
Den 7 December.
lii
Härmed förenade sig Erik Olsson från Nerikes Län.
8:0. Olof Persson från Gefleborgs Län, 2:ne särskilda
motioner:
»Då Kongl. Maj:ts Nådiga Stadga om Skiftesverket i
Riket den 4 Maj 1827 utgafs, stadgades väl i Kap. 12, § 17,
att, om hemman eller hemmansdel, »sorn undergått laga skifte»,
skulle klyfvas i flera delar, dervid borde iakttagas samma
grunder, som för egoskiften i allmänhet i samma Stadga voro
föreskrifna; men dä hemman eller hemmansdel, »som ieke
undergått laga skifte», skulle klyfvas, derom saknade Skiftes-
stadgan all föreskrift. Denna brist hoppades man sedermera hafva
blifvit afhjelpt genom stadgandet i Kongl. Kungörelsen den 9
Juni 1832, att »för verkställighet af klyfning af hemman eller
hemmansdel vare intet hinder derföre, att enskifte eller laga
skifte icke i skifteslaget skett; dock må någon fastställelse å
sådan klyfning icke meddelas.» Erfarenheten har dock visat,
att man bedragit sig i denna förhoppning, dä Kongl. Maj:ts
Högsta Domstol, uti mål, angående öfverklagade hemmans-
klyfningar af sistnämnde beskaffenhet, på grund deraf att laga
skifte icke skett i det skifteslag, dit hemmanet hörde, pröf-
vat lagligt undanrödja Egodelnings-Rättens öfverklagade ut¬
slag, äfvensom Landtmätarens och gode männens åtgärder
och beslut.
Då inom fäderneslandet ännu finnes en mängdskifteslag,sorn
icke undergått hvarken enskifte eller laga skifte, och enligt
hvad Kongl. Majit sålunda förklarat, någon lag för klyfning
af hemman på sådana ställen icke finnes, så har jag ansett
af högsta behof påkalladt, att något stadgande i detta afse¬
ende meddelas. Den, som genom arf eller köp eller
annat laga fång blifvit egare till en del uti ett hemman, som
af en annan helt innehafts, är, under närvarande förhållan¬
den, alldeles urståndsatt att, emot hemmansirinehafvarens be¬
stridande, få sin del utbryta. Om än båda delegarne äro
ense om, att hemmanet skall klyfvas och dertill kallar Landt¬
mätare, men endera råkar blifva missnöjd med delningen och
anför besvär deröfver, så blir hela landtmäteri-förrättningen
upphäfven, så snart det skifteslag, dit hemmanet hörer,
icke förut undergått enskifte eller laga skifte.
För afhjelpande af denna brist i lagstiftningen och deraf
följande olägenheter, får jag vördsamt föreslå,
att ofvan anförde stadgande i Kongl. Kungörelsen
den 9 Juni 1832 mätte upphäfvas, och en sådan
föreskrift i stället intagas uti Kap. 12, § 17 Skiftes¬
stadgan, att klyfning af hemman, som icke under¬
112
Den 7 December.
gått enskifte, eller laga skifte, må blifva föremål
för Landtmätares och Domstols handläggning.
Om remiss till Höglofl. Lag-Utskottet anhålles.»
»Inom Gefleborgs Län finnas så vidsträckta skogs- och
betesmarker, att deras inhägnande för hvarje särskildt hem¬
man icke ens någonsin kommit i fråga och skulle nästan öf¬
verstiga enskildes förmåga. Uti en del andra Län förmodar
jag förhållandet är enahanda.
I följd häraf, och då enhvar mindre hemmansegare ej
kan valla sina kreatur särskildt å dess, jemförelsevis inskränkta
oeh irreguliera skogskifte, så måste mulbetet begagnas gemen¬
samt för flere hemman, så väl hemma vid byn som ock uti
de så kallade fäbodarne. Detta iiar man också ansett icke
allenast fördelaktigt i så måtto, att smärre hemmansegare äro
i tillfälle att gemensamt bekosta kreaturens vallning, utan äf¬
ven af högsta nödvändighet ianseende dertill, att hemmans-
egarnes särskilda skogskiften, ehuru hörande till samma by
eller fäbodelag gifva så olika mulbete. Skog och mulbete
växa hufvudsakligast å särskilda trakter. Myror och annan
sidländ mark bära egentligen mulbete, hvaremot skog hufvud¬
sakligast finnes å berg och mera upphöjda ställen.
För bibehållande af enhvars tillständiga andel i betes¬
marken, och till förekommande deraf, att den ena delegaren
icke måtte erhålla endast mulbete och ingen skog, och den
andra, endast skog oeh intet mulbete, hafva delegarne, vid
förekommande laga skiften, öfverenskommit derom, att, efter
fulländadt skifte, gemensamt begagna mulbetet samt derföre
ifrån skogdelningen undantagit alla myror, som icke bära nå¬
gon skog utan endast mulbete. Hvad har dock sedermera
handt? Jo, om ett sådant skifte blifvit öfverklagadt af en enda
delegare, så har Kongl. Maj:ts Högsta domstol ogillat hela
landtmäteri-förrättningen på den grund, att icke, på sätt Skif¬
tes-Stadgan föreskrifver, ali skifteslagets mark i skiftet ingått,
och att delegarne icke varit berättigade att på nyssnämnde
sätt öfverenskomma.
Det är med anledning häraf, samt med kännedom derom,
att pä en del ställen gemensamt begagnande af mulbete är
alldeles oundvikligt, som jag för att bereda möjlighet till
högst behöfliga och efterlängtade, men af nu anförda orsaker
förhindrade laga skiften, känner mig uppmanad alt föreslå:
det en föreskrift intages uti kap. 9 af Kongl. Stad¬
gan om skiftesverket i Riket den 4 Maj 1827, som
berättigar de delegare i ett skifteslag, som derom
öfverenskomma att gemensamt begagna mulbetet
å deras skogsmark och myror, samt att, der en
Deri 7 December
li;}
Sådan öfverenskommelse träffas, de sednare få ifrån
skogsdelningen dem emellan undantagas.
Dm remiss härå till Höglofl. Lag-Utskottet anhålles.»
Häi uti förenade sig Lars Olsson från Stora Kopparbergs
Län.
9:o Pehr Tjernlund från Vester-Norrlands Län:
»Utan att vilja klandra den nu gällande Stadgan om laga
skifte, hvars nytta och rättvisa jag gerna medgifver, kan man
likväl ej förbise, att äfven densamma med sina förtjenstef i
öfrigt, likväl i ett eller annat afseende kunde vara bättre. Det
är en sådan felaktighet, jag här vill påpeka.
Om vid ett föregående storskifte, som blifvit faststäldt, ep
granne, som innehaft lika skatt som en annar, fått sig utan
afseende å grad tillagd skogsmark, sorn lätteligen kan odlas
till åker och äng, under det den sednare erhållit väl samma,
eller derest skatten vore olika, i förhållande till densamma
lika stor egovidd skog men denna, dock är stenbunden och
till odling otjenlig, så kan efter Skiftes-Stadgan en sådan orätt¬
visa ej jernnäs, enär den lyckligare lottade hemmans-åboen,
såsom han icke lärer underlåta, bestrider, att skatten må blifva
delningsgrund, ty i sådant fall måste till delningsgrund anta¬
gas, hvad efter uppskattningsvärde hvar och en enligt stor¬
skiftet innehaft. Att detta i många fall blir en orättvisa låter
sig ej gerna bestridas, ty det alstrar ju en obillig olikhet i
beskattning, i thy att den som eger sämre egor måste betala
lika stor skatt som den, hvars egor äro vida bättre. Det leder
äfven dessutom till en stor ekonomisk skada, då det alltid vi¬
sat sig, att en tungt beskattad jord ej så väl skötes som en
mindre onererad, och hvarje olikhet i beskattning underlåter
ej att förr eller sednare visa ett menligt inflytande å jord¬
bruket.
Om således både rättvisa och ekonomisk nytta fordra,
att en möjlighet hålles öppen att jemna slika olikheter, sorn
uppkommit genom etf, såsom storskiftet, mindre välbetänkt
lagstadgande, så torde i nu förevarande fråga, ett lämpligare
tillfälle svårligen kunna gifvas än just vid ett sednare ske¬
ende laga skifte, och olämpligt är åtminstone i alla afseenden
att, såsom i Skiftes-stadgan skett, snart sagdt omöjliggöra en
nödig rättelse.
Väl är det sannt, att det egentliga syftemålet med laga
skifte är, att till samma hemman hörande spridda jordlägen¬
heter måtte, till lättnad i odlingskostnaden, sammanföras i så
stora och ändamålsenliga figurer som möjligt, men då det¬
samma tillkommit just, emedan man insett de olägenheter och
orättvisor, som af det fordna storskiftet esomoftast vållades,
Ronde-S:ts Prot. vid 1859—60 äre.ns Riksdag. III. 8
114 Den 7 December.
torde en nödig rättelse i sådana ej heller vara för laga skiftets
ändamål främmande, och i alla händelser lärer det väl ej
skada, om man med ett laga skifte kunde ernå tvänne för¬
delar, äfven om densamma ej skulle vara sinsemellan likartade.
På skäl, som salunda anförts, torde det finnas vara både
nyttigt och behöfligt, att ett tillägg till Skiftes-stadgans kap.
8 § 1 blefve der infördt af följande lydelse:
viser dock egare af hemman eller hemmansdel
med klara skäl, att bans hemman eller hemmans¬
del, vid föregånget storskifte, fått i förhållande till
öfriga lägenheter inom skifteslaget för litet odlings¬
bar mark sig tillagd, så att märkelig orätt detsam¬
ma tillfogats, varde sådant, äfven om storskiftet
vunnit laga kraft vid laga skiftet rättadt.
Om remiss häraf till Högloft. Lag-Utskottet anhålles.»
10:o Pehr Mattsson från Vester-Norrlands Län:
vVid handläggning af laga skiften, synnerligast af större
omfång förekommer nästan alltid fråga derom, huru förhållas
böv vid bestämmandet af utflyttuings-hjelp för sådana torp och
lägenheter, sorn, utan iakttagande af föreskrifterna om jord¬
afsöndring, blifvit af delegare i skifteslaget, på viss tid eller
för alltid, upplåten emot viss årlig afgäld i dagsverken, pen¬
ningar, på förpantning eller köp. Ar lägenheten afsöndrad i
öfverensstämmelse med gällande föreskrifter om jordafsön¬
dring, sä skall innehafvaren i allt betraktas såsom delegare i
skifteslaget och har då lika skyldigheter och rättigheter med
desse, men då detta icke är förhållandet, så uppstår icke
Sällan tvist och rättegång om, huruvida jordegaren, från hvars
hemmansdel lägenheten är afsöndrad, ensam skall bekosta
flyttning af de å lägenhen uppförde åbyggnader, om denna
kostnad skall intagas i den gemensamma flyttnings-kostnaden
inom skifteslaget eller om lägenhets-innehafvaren sjelf skall
vidkännas densamma. Vanligtvis tillgår på det sätt, att ifrå¬
gavarande kostnad inräknas i den gemensamma flyttnings¬
kostnaden inom skifteslaget, hvilken derefter mellan skiftes-
delegarne till godtgörelse fördelas efter stadgade grunder.
Min öfvertygelse är, att detta icke kan vara öfverensstäm¬
mande med rättvisa. Man har exempel på, att en och annan
delegare inom skifteslag afsöndrat 5 å 6 särskilda lägenheter,
hvilka hvar för sig blifvit bebygda, och att då hemmansde-
larne härigenom blifvit förminskade, innehafvarne vid skiftet blif¬
vit ålagda utfly ttningsskyldighct och i det nya skiftet icke erhållit
en enda af de afsöndrade lägenheterna på sina egor. Då nu
kostnaden för flyttningen af åbyggnaderna till såväl sjelfva
hemmansdelen som de afsöndrade lägenheterna ingått uti skif¬
Den 7 December.
115
teslagets gemensamma flyttnings-kostnader, så har det inträf¬
fat, att en del af skiftes-delegarne, som från sina hemmans¬
delar icke upplåtit jord till afsöndring, icke allenast på egen
bekostnad fått afflytta egna åbyggnader, utan äfven måst bi¬
draga till lägenhets-åbyggnademas förflyttning.
Med framhållande af den omständigheten, att vid afhand¬
ling om afsöndring af jord från hemman, det alltid står hem¬
mansegaren öppet att förbehålla sig den rättighet att, om laga
skifte ifrågakomtner, det skall åligga egaren till den afsön¬
drade jorden att sjelf bekosta flyttning af derå uppförde åbygg¬
nader, framstår i ännu klarare ljus orättvisan i den här ofvan
omnämnde antagna praxis.
På grund häraf får jag vördsamt framställa förslag om
tillägg i kap. 12, § 6 Skiftes-stadgan, jemförd med kap. 13, §
3 af följande innehåll:
»om ersättning för flyttning af åbyggnaderna till sådan
lägenhet, som, utan iakttagande af de om jordafsöndring gäl¬
lande föreskrifter, från hemmansdel blifvit afsöndrad, må inne-
hafvarne af hemmansdelen och den afsöndrade lägenheten
särskildt öfverenskomma, utan att öfriga skiftesdelegarne med
denna kostnad betungas. Kari öfverenskommelse icke träffas,
ersätte då hemmans-innehafvaren ensam kostnaden för flytt¬
ningen af lägenhetens åbyggnader, så vida icke vid upplå¬
telsen eller genom sedermera tillkommen afhandling annor¬
lunda blifvit bestämdt.
Om remiss till vederbörande Utskott af detta memorial
anhålles.»
ll:o Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län:
»Långsamhet uti lagskipning tillskyndar i allmänhet uti
rättstvister parterna stora olägenheter, stundom oersättliga för¬
luster, men i synnerhet är dess inverkan menlig, när frågorna
angå delning af jord.
Väl har lagstiftaren visligen föreskrifvit, att skiftesmål
skola på ett skyndsammare sätt, än vanliga tviste-saker hand¬
läggas, dä uti de förra endast finnas tvänne instantier, nem¬
ligen egodelningsrätt och Kongl. Maj:t. Den härom gällande
rättegängs-ordningen är dock behäftad med en och annan brist¬
fällighet, som behöfver afhjelpas för uppnående af det åsyf¬
tade ändamålet.
Ej nog med den längre tid, som åtgår, innan en laga skif¬
tesförrättning blifvit verkställd och afslutad, samt sedan kla¬
gomål deröfver anförts, Egodelnings-rättens beslut afkunnats,
hvartill giltiga orsaker visserligen kunna förefinnas i lokala
förhållanden och andra omständigheter, existerar dessutom en
tidsutdrägt, som icke deraf är beroende, utan är en följd af
116
Den 7 December.
Vederbörande doinhafvandes egen maklighet oell försumlighet»
Det händer nemligen esomoftast, hvarom Kongl. Maj:ts Ju¬
stitie Revisions-Expeditions diarier innehålla ojäfaktiga vitt¬
nesbörd, att ordföranderne i Egodelnings-rätterna, sedan för¬
klaring öfver inkomna, underdåniga besvär till dem afgifvits
eller tiden derför tilländagått, dröja flere månader med in¬
sändandet af besvärs-handlingarne till nämnde expedition, ehuru
ej något hinder möter, att genast derom gå i författning, men
för detta otillbörliga dröjsmål finnes ett stöd att åberopa uti
det sväfvande uttrycket »ofördröjligen», som förekommer i
Kongl. Majtts nådiga Stadga om Skiftesverket i Riket af den
4 Maj 1827 kap. 18, § 19, sednare momemtet. Då man nu
vet, hurusom under skiftestiden och innan de nya lotterna
kunna få tillträdas, jorden städse vanhäfdas, är det af så myc¬
ken mera vigt uti en tid, då jordbruket med andra näringar
håller jemnbredd i framåtskridande förbättringar, att de un¬
derdåniga besvärsmålen sä skyndsamt, som möjligt inkomma
till Högsta Domstolen, helst det vanligen erfordras minst ett
år, innan desamma derstädes kunna blifva föredragna.
Af dessa skäl anser jag mig vördsammast böra föreslå, att
sagde moment i § 19, kap. 18 Skiftes-stadgan må erhålla föl¬
jande förändrade lydelse:
Åliggande ordföranden, att, sedan förklaring inkom¬
mit, eller den dertill förelagda tid tilländalupit, utan
att förklaring blifvit afgifven, inom en månad der¬
efter, besvärshandlingarne jemte kartor, delnings-
protokoller och ego-beskrifningar till Kongl. Majit
och dess Justitie Revisions-Expedition insända vid
bot, tre lagdaler för hvar dag, lian uteblifver.
Om remiss af denna motion till Lag-Utskottet anhålles. o
§ 10.
Angående ändringar, tillägg eller förtydliganden i Kongl.
Maj:ts nådiga Förordning om egors fredande mot skada af
annans kreatur och om stängsel-skyldighet den 21 December
1857, hade under motionstiden blifvit ingifna här nedan an¬
märkta motioner, hvilka för att i ett sammanhang remitteras
fått tills vidare hvila å Ståndets bord, nemligen af:
l:o Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län:
»Den under sista Riksdag utfärdade Stängsel-Förordnin¬
gen har, som allmänt borde vara bekant, utgjort ett tviste¬
ämne i alla landsorter, i anseende dertill, att åtskilliga §§ i
densamma ansetts otydliga; och är det i synnerhet den 14:de §:n,
som ansetts och verkligen måste vara aldra otydligast, efter¬
som Domare och de skarpsinnigaste Jurister ofta varit af rakt mot-
Den 7 December.
117
• ' o °
satt mening om rätta förståndet af densamma. A ena sidan
har den nemligen tolkats så, att sista punkten, som är af föl¬
jande lydelse: »Ej håfve dock den, som vid ny delning af
»redan upprättad hägnad njuter minskning i den hägnads-
»skyldighet, honom förut ålegat, rätt att för det hägnadsbelopp,
»från hvars underhållande han befrias, fordra betalning af den,
»som dermed för framtiden utöfver sin förra hägnads-skyldig-
»het belastas», endast hade afseende på de fall, hvartill §§ 5
och 6 kunna föranleda, d. v. s. vid de hägnadsdelningar, som
framdeles komma att upprättas, till följe af ett förändradt bruk
af jorden, men ej de första delningarne, som voro en följd af
sjelfva öfvergången från det gamla till det nya. Å andra si¬
dan har den ansetts böra tillämpas både vid öfvergången och
framgent.
Man torde såga, att öfvergången nu redan är förbi, och
att något förtydligande för den orsaken nu ioke behöfves,
tnen så är det icke. Många hägnader äro ännu odelade och
många delningar hafva skett så, att öfverlopps-hägnaderna
väl fått stå qvar, men blifvit värderade, i afbidan på att en
förklaring skulle utkomma, huru med dem förhållas skall. Sorn
emellertid någon sådan förklaring icke utkommit, så anser
jag det vara Rikets Ständers skyldighet att gifva åt oftanämnde
§ den förändrade redaktion, att folket kan förstå meningen
deraf. Förslag til! denna förändring hade jag, redan innan
jag reste till Riksdagen uppsatt, men, som jag märkt, att skiljda
meningar äfven ibland Representanterne förefinnas, så har
jag icke trott det vara rätt att genom framläggande af ett.
förslag på förhand upphäfva sig till Domare i en sak af sådan
beskaffenhet, utan öfverlemnar jag åt Lag-Utskottet att här¬
öfver yttra sin mening, och i öfverensstämmelse dermed, till
Ständerna aflemna ett förslag så fullständigt och tydligt som
möjligt
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.»
2:o Johan Carlsson från Östergöthlands Län:
»Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om egors fredande mot
skada af annans hemdjur samt om stängsel-skyldigheten af
den 21 Dncember 1857 är visst i många afseenden grundad
på mera rättvisa än den förut gällande stängsel-författningen,
men är ändå i många fall icke så rättvis som man önskat.
En sak är det synnerligast, sorn i min ort rönt mycken
ovilja och som ansetts alldeles otillämplig genom den orätt¬
visa, som derigenom uppkommer, nemligen den principen att
stänga hälften kring sina egor.
Det är en känd sak, att vid alla förr förrättade laga skif¬
ten såvål sorn ock de, som nu förrättas, icke alla delegare i
118
Den 7 December.
ett byalag kunna erhålla lika formliga figurer på sina egor.
Nej, det gifves ofta nog många exempel uppå, att tvänne del¬
egare i en och samma by finnas, som hafva lika stora hemmansde¬
lar och lika stångfall, men af dem den ena vid laga skifte fått
alla sina egor i en enda formlig figur, och den andra har fått
sina egor i tvänne, ja ofta tre, och dertill oformliga figurer-.
Enligt nu gällande stängsel-lag skall hvar och en stänga
hälften mot sin granne och följaktligen hälften kring sina egor.
Det är gifvet, att den sorn vid laga skifte fått sina egor i två
ä trenne oformliga skiften, fått mera och bättre mark un de
af hans grannar, som vid samma skifte fått alla sina egor i
en enda formlig figur. Men bestämdt är genom nu gällande
stängsel-lag, att den, som fått sina egor i flere och oformliga
figurer, får två å tre gånger så mycket stängsel-skyldighet
som hans granne, hvilken fått sina egor i en formlig figur,
oaktadt båda hafva lika stora hemmansdelar och lika stång¬
fall, och i följd derutaf rättvisligen äfven bort hafva lika stäng¬
sel-skyldighet.
Denna orättvisa, sorn så tydligen ligger i dagen, har gjort,
att på ganska få ställen stängseldelning verkställts efter den
nya författningen, utan de flesta hafva väntat i förhoppning,
att vid innevarande Riksdag nödig och rättvis rättelse härut¬
innan skulle vinnas.
För att åvägabringa denna äskade rättelse, och för att
komma rättvisan så nära sorn möjligt, vågar jag i förberörda
nådiga stängsel-förordnings § 3 föreslå följande förändringar:
l:o Då stängselvitsord, enligt föregående § (2) begagnas,
skola i by eller gård, der tvänne eller flore hem¬
mansegare finnas, som hafva lika del, dessa oek
i all rågångs-stängsel, såväl mot angränsande by
eller gård som delegarne emellan, äfvensom i den
stängsel vid de skifteslaget öfvergående vägar,
om vid laga skifte blifvit öfverenskommet och be¬
stämdt, att stängsel skall hållas efter stängfall eller
del i jorden, lika del taga.
2:o Är en eller flera hemmansdelar i samma by sön-
derstyckade i mindre delar, deltage icke den, som
större del häfver i den stängsel, sorn genom denna
sönderdelning uppkommer, utan de, som min¬
dre delar innehafva, den sig emellan enligt ofvan
föreslagna grunder.
3:o I by eller gård, der utjord eller urfjell finnas,
deltage innehafvaren deraf i stängsel-skyldigheten
så mycket som motsvarar innehafvet afjorden, be¬
räknad efter stångfall eller innehaf af jord, så vida
Den 7 December.
119
icke vid jördens afsöndring stängsel-skyldighet
annorlunda blifvit bestämd.
4:0 Att § 5 af samma nådiga Förordning bör utgå, ty
den förorsakar endast rättegångar och kan icke
rättvisligen af någon domare tillämpas, samt
5:o Alla §§:r i förberörde nådiga författning, som hafva
gemenskap med förut omförmälda § 3 förändras i
öfverensstämmelse med hvad ofvan är föreslaget.
Orättvisan i nu gällande stängsel-lag uppdagas äfven der¬
af, att vid förrättad t laga skifte ena delegaren och, kan ske,
den, som fått. oformliga och många egoskiften, dertill fått all¬
männa landjsvägar och andra vägar i sina egor, hvarvid dels
för egornas fredande och dels för byalagets behof vid laga
skifte blifvit bestämdt, att stängsel skall hållas. Genom den
nu gällande stängsel-förordningen äro hans grannar fritagna
att i samma stängsel deltaga, och han ensam, som kanske
förut genom de oformliga och många skiftena, han erhållit, fått
mycket mera stängsel-skyldighet än hans grannar, nu ytter¬
ligare blifver betungad ined stängselskyldigheten vid vägarne,
som han för sina egors fredande nödgas ensam underhålla.
De uti § 21 af förutnämnda nådiga förordning bestämda
böter anses ock mycket öfverdrifna och tyckes vara alltför
stor makt lagd i domarens händer, då han eger bestämma
från 10 till och med 200 R:dr. Och torde derför vara att
befara, det ordalydelsen i detta lagrum kan missbrukas och i
stället för vådaförseelsfer tydas till uppsåt, och då den brottslige är
skyldig ersätta all kostnad och skada, vöre det allt lämpligt
att nedsätta böterna, högsta maximi-beloppet från 200 till 50
R:dr och i förhållande derefter. Så mycket mera som man
enligt § 22 äfven för bristande underhåll af stängsel får böta,
hvilket lätt kan hända af storm en natt, att gärdesgård kan
falla omkull och kreaturen under samma natt. inkomma pa
grannens egor, så kan man, utom att ersätta skadan, få böta
ända till 50 R:dr.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.v
3:0 Nils Jaensson från Östergöthlands Län:
»I Kongl Maj:ts nådiga Förordning om stängsel-skyldig¬
het af den 21 December 1857, synes mig ett förhållande vara
förbisedt, hvilket temligen ofta inträffar och hvarå rättvisa och
billighet fordra, att något afseende fästes. Det händer^ nem¬
ligen, att en eller annan af stängselskyldige grannar far sina
egor så belägna, att ett större vatten på någon sida utgör
tillräcklig stängsel. Han hägnar således blott på en sida, då
deremot hans grannar måsite hägna på båda. Denna natur¬
förmån, sojn stundom kan vara ganska betydlig, hartje dock
120
Den 7 December.
jcke komma en enda, utan alla grannarne till godo. Jag vå¬
gar alltså föreslå följande tillägg i den Kongl. Förordningen:
Der så händer, att någon af de stängselskyldige
får sin egolott invid vatten, som utgör full stäng¬
sel, då skall han till de grannar, som af sådan för¬
mån icke äro delaktige, erlägga en skälig ersätt¬
ning i penningar efter godemäns värdering.
Likaså synes mig icke vara rätt eller billigt, att de, som
få sina egor utmed någon gata, skola ensamma bestrida häg¬
naden, utan borde väl denna hägnad vara ett för hela skif¬
teslaget gemensamt onus, hvadan jag föreslår:
att der gata genom laga skifte blifvit uttagen, häg¬
naden bör af hela skifteslaget bestridas efter den
delningsgrund, som vid skiftet följd är.
Den 12:te §:n af samma nådiga förordning innehåller, attoni
egor genom allmän farväg åtskiljas, så må, i fall det finnes
lämpligast, hela hägnaden vara satt å den ena sidan. Här¬
igenom blifver väl den ena sidan af vägen stängd, men om
nu på den andra sidan är flera egolotter, sorn inom en liten
sträcka utlöpa mot farvägen, och egarne till dessa lotter icke
vilja hålla gärdesgård, så måste en hel mängd grindar upp¬
sättas, sorn i min trakt kunna blifva tio, om ej flera på j- mil.
Detta är dock i strid mot de författningar, som förbjuda ett
alltför stort antal grindar. Till undvikande af dessa olägen¬
heter föreslår jag följande:
Der egor genom allmän farväg åtskiljas och genom stäng¬
sel å blott en sida nya grindar måste uppkomma, åligger det
de stängselskyldige att å båda sidor 0111 farvägen hälla gär¬
desgård, och skall denna skyldighet fordelas på lottegarne
efter den delningsgrund, sorn vid laga skiftet följd är.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
Lars Ersson från Södermanlands Län:
”Uti sista momenfet af § 15 af Kongl. Majds nådiga För¬
ordning den 21 December 1857 om egers fredande emot skada
af annans hemdjur samt 0111 stängsel-skyldighet stadgas: ”eger
någon rätt till enskild väg eller fädrift öfver annans egor, hålle
han ensam derför led eller grind.”
Nu kan så inträffa, hvilket ganska ofta inom mitt kom-
mitentskap egt rom, att vid laga skifte, som verkställts, förr
än ifrågavarande nådiga Förordning utkom, en eiler flera hem¬
mansegare fått sina utmarker och beteshagar så lagda, att de
för att komma dit med sina kreatur nödsakas passera ett län¬
gre stycke väg öfver en annans odlade egor, hvilken väg
vid skiftesförrätfningen blifvit bestämd och utstakad under be¬
nämningen »vallgata” och då å ömse sidor försetts med stäng-
Den 7 December.
121
Sel, hvarigenom den från ilag- och utmarken aflägset boende
egaren utan svårighet kunnat (Utföra sina kreatur.
Enligt nu gällande Stängsel-ordning är emellertid den
hemmansegare, öfver hvars egor en dylik s. k. vallgata gär,
och som utgör enskild väg eller fä-drift för en annan hem¬
mansegare, numera fullt berättigad att alldeles borttaga den
förut varande stängseln vid sidorna om denna väg, och hvar¬
igenom den, som på samina väg måste fora sina kreatur till
hagmarkerna, i hög grad blifvit lidande, enär denne sistnämde
i stället för att han tillförene, medan vallgatan var behörigen
afstängd, kunde medelst en person drifva samtliga kreaturen
till betesmarken, nu är tvungen att anlita fleres biträde —ja,
måhända till och med en person för hvarje kreatur, derest
han skall kunna förebygga ohägn pä dens egor, öfver hvilka
vallgatan eller fädriften går.
Ofver detta klagas bittert i min hembygd och det med
rätta, t}7 må man betänka, hvad molest och besvär detta skall
förorsaka en hemmansegare, sorn vid skiftet haft den oturen
att få sin utmark aflägset lagd ifrån bostaden, och jag vågar
tro, att ingen skall förneka, det billighet och rättvisa kräfva
en rättelse uti det härofvan påpekade missförhållandet. Jag
får af denna orsak ödmjukligen föreslå följande ändring uti
sista momentet af § 15 af ifrågavarande nådiga Förordning:
der väg eller fädrift går öfver annans egor, bör
den förses med stängsel å ömse sidor, hvilken be¬
kostas af samtliga hemmansegare efter hemmanta¬
let inom skifteslaget.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag ödmju¬
keligen.v
6:o Måns Månsson från Kalmar Län:
»Då Rikets Ständer föreslå lagar, bör man tillse, att man
icke föreslår sådana, som vanhedra lagstiftningen, förtrycka
den mindre bemedlade, eller göra våld på eganderätten. En
sådan misstanke har uppstått om den obegripliga förordnin¬
gen af den 21 December 1857, rörande Stängselsskyldigheten.
§ 14 i nämnde Förordning har blifvit så tillämpad, att, om en
delegare i ett skifteslag afstår till en eller flera af sina gran¬
nar ny upprättad hägnad af flera Hundra R:drs värde, han
skulle, det oaktadt, icke ega rätt till den minsta ersättning. Huru
vida ett sådant lagbud är förenligt med eganderättens helgd,
derom torde tankarna icke vara delade. Dessutom stadgar
ofvannämnda Förordning, att hvar och en delegare, utan af¬
seende på om han eger ett helt eller Vedels mantal, skall
stänga hälften, hvarest han möter sin granne. Att detta stad¬
gande, är att förtrycka den fattige och mindre bemedlade är
122
Den 7 December.
både kändt och erkändt. Nu händer icke sällan, att VI# eller
’/32:dels mantal har fått sin egolott vid och intill allmänna
gator, härads- och soeknevägar. Vid sådana förhållanden får
efter nuvarande Stängsellag Vl6:dels mantal dubbelt mera
stängseskyldighet än ett helt mantal, så att om, sorn troligen
händer, gator och allmänna vägar leda midt igenom en större
egolott, orättvisan icke är mindre, helst som nuvarande Stäng¬
sellag så tillämpas, att den delegare, som fått sina egolotter
intill vägar och gator, får ensam stänga, så vida han vill draga
någon nytta af marken.
Jag får derföre föreslå:
att den, som till annan delegare afstår upprättad
stängsel, må derför njuta skälig ersättning af den,
sorn kommer, att den afstådda stängseln med fördel
begagna samt att då stängseldelning förrättas i
byalag, och skifteslaget hvarken vill eller kan hålla
grindar vid allmänna vägar och gator, nödvändiga
hägnader vid sagde vägar fördelas på skifteslaget,
samt att såsom Lag må bestämmas att, då stenmur
lägges i skillnads-linien emellan egolotter, man har
rätt att lägga muren 3 fot in på nästgränsande
grannes egolott.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
7:o Johan Johansson från Kalmar Län:
»Kongl. Maj:ts nådiga Förordning af den 21 December
1857 i § 7 föreskrifver, att den, som med egor möter Krono¬
park eller annan skog eller mark, som under Kronans ome¬
delbara vård står och icke till nyttjande åt enskild person
eller viss menighet blifvit UDplåten, ej häfver rätt att af Kro¬
nan fordra deltagande i stängsel, der Kronan ej sjelf fordrar
att stängas skall.
Det tyckes ej vara med billighet och rättvisa öfverens¬
stämmande, att den mindre jordbrukaren skall åläggas all
hägnadsskyldighet, för det han häfver den olyckan att med
sina egor gränsa intill Kronans jord. Detta finnér så mycket
mindre skäl för sig, som Kongl. Majit och Kronan troligen al¬
den störste jordegare i riket och denna hägnadstyngd endast
träffar den enskilde, men ej det allmänna.
Inom den ort, hvilken jag har äran representera, finnes
en dylik Kronans tillhörighet, Böda Kronopark kallad. Såväl
inom som gränsande intill densamma finnas flera mindre hem¬
mansegare, och att dessa af en sådan författning blifvit betun¬
gade med ett onus, som icke träffat någon enda af Ölands
öfriga innebyggare, deröfver synas de kunna föra en rättvis
Den 7 December.
1*23
Det är för att finna en rättelse i dylika fall, som jag hos
Rikets nu församlade Ständer velat vördsamligen föreslå, det
förutnämnde § 7 blefve förändrad till följande innehåll:
Den, som med egor möter Kronopark eller annan
skog eller mark, som under Kronans omedelbara
vård står, håfve rätt af Kronan fordra stängsel till
hälften af mötande rågångslinie.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
8:o Jan Andersson från Kopparbergs Län:
»Ehuru många motioner redan blifvit väckta om ändring
i åtskilliga paragrafer af nu gällande Stängsel-Förordning, men
då ingen ännu mig veterligt vidrört § 11 i nämnde För¬
ordning, hvilken i min hemort föranledt många tvister och
trätofrön grannar emellan, emedan den icke allenast af del¬
ningsman, utan äfven af Domare blifvit olika tolkad och tilläm¬
pad. Jag får derföre anhålla, att denna § måtte få ett för¬
tydligande tillägg, synnerligast i hvad förstås med orden »Rå¬
gång» mot andras egor, der tegskiften finnas.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles.»
9:o Lars Olsson från Kopparbergs Län:
»Som den sist utkomna, så länge efterlängtade Stängsel¬
lagen — hvaraf man hade skäl att vänta någonting helt och
begripligt i stället för det bristfälliga i de fordna Stadgarne,
hvaröfver vid alla de Riksdagar, jag bevistat, från alla håll
klagats — likväl icke heller synes tillfyllestgörande, hvarom
de mångfalldiga motioner bära vittne, som inom detta Stånd
blifvit väckta, så föranledes jag till den tanken, att den nya
Förordningen i stället för att reda, snarare insnärjt och in¬
trasslat harfvan, hvadan jag ock har skäl att förmoda, det den
nu gällande Stängsel-lagen kommer att under nu pågående
Riksdag undergå många förändringar.
Jag vill nu emellertid tillåta mig endast att fästa Rikets
Ständers synnerliga uppmärksamhet å en punkt, som synes
mig vara den mest i ögonen fallande orimlighet, som denna
lag företer, nemligen stadgandet i § 4 om den så kallade
hälften-principen. hvilken, åtminstone i min hemort, anses till sin
grund vara alldeles obillig och till sitt syfte öppendagligen
gå ut på att gynna de större jordegarne på de mindres be¬
kostnad, ty, säga, hvad man säga vill, så måste väl den större
jordegaren alltid ega större resurser i alla afseenden, såsom
tillgång på skog, hvarifrån stängselvirket skall hemtas och
stundom forslas länga vägar, äfvensom ega flera dragare och
arbetare än den mindre: hvadan jag vågar föreslå:
124 Deli 7 December.
att Stängsel-skyldigheten, vare sig i afseende å ut-
eller mellan-gärdes-gårdar alltid skall grandas på
det värde, hvarje jordegares teg eller skifte inne¬
har under hvilken benämning som helst, förmed¬
ladt eller reduceradt jordtal.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
10:o Gustaf Hultman frän Nerikes Län:
»Genom Kongl. JVlnj:ts nådiga Författning af den 21 De¬
cember 1857, som bestämmer en ny grundsats för stängsel¬
skyldigheten — en grundsats* hvars ytterligare tillämpning,
utan fria öfverenskommelser mellan dem, som vederbör, jag-
icke för min del i sin helhet anser fördelaktig, men som jag
här icke vidare ämnar vidröra, stadgades, att Kronan skall
vara fri frän stängselskyldighet för sin jord, och således såsom
jordegare prioriterad, hvilket aldrig kan äntagas vara riktigt
och som i följden drabbar undersåtare högst olika. Således
kan en kronojords granne alldeles förtyngas af stängselskyl¬
digheten, då han icke har att påräkna någon motsvarighet i
skyldigheten hos den, som innehafver Kronans jord. Jag går
ända derhän att yrka, det Kronan, om hon icke delar den
enskildes tunga* skall afsäga sig jorden, på det hon icke så¬
som egare skall utarma deni, som äro nog olyckliga för att
ligga i grannskap med henne.
Likaledes torde man finna af billigheten föreskrifvet, att om
gatustängsel och stängsel vid allmännavägar må stadgas, detsädan
verkställes efter skattetal inom hvarje skifteslag äfvensom mot
Rå-grannarne, enär så fordras, efter sig företeende omstän¬
digheter.
Om remiss af denna min motion till behörigt Utskott an-
halles vördsammast.»
lito Anders Jonsson från Vermlands Län:
»Att den efter förlidna Riksmöte utkomna Stängsel-För¬
ordning är för allmänheten svårfattlig och äfven för de skarp¬
sinnigaste Domare otydlig, visas bäst deraf, att under den
korta tid, den varit gällande, flere Domare af densamma blif¬
vit föranledde till sins emellan alldeles stridiga och motsatta
domslut.
Under erkännande att stora svårigheter, möta vid stiftan¬
det af en för hela Riket gällande Stängsel-lag, som passar
för alla landsorter, enär hvad som är lämpligt för slättbj^g-
den, ingalunda är det för fjell- eller bergtrakter, hvad som
duger för Skåne ingalunda duger för Norra och Vestra de-
larne af riket, måste jag beklaga, att ej vid Författningens ut¬
arbetande mera afseende fästats å de särskilda lokala förhål—
1 andena inom olika landsorter och för mig såsom represen¬
Den 7 December.
125
tant återstår ej annat val, än att föreslå de rättelser och till-
lägg, berörde Författning erfordra för att vinna tillräcklig reda
och klarhet.
För mig vill det förefalla, sorn hade man vid Författnin¬
gens utarbetande föreställt sig det å hvarje hemman endast
en åbo förefunnes, emedan i densamma blott talas om skyl¬
dighet emot angränsande hemman — men flerestädes, åtmin¬
stone i den ort, sorn jag representerar ega 5, 8 till 10, ja, flere
personer delar af samma hemman och hafva efter verkstäldt
laga skifte erhållit sina inegor och beteshage å två eller flera
särskilda ställen. Då i följd häraf vid laga skiftet erforder¬
lig väg för kreaturen till beteshagen eller s. k. Drift- eller
Fä-gata måst aftagas, äfvensom då af hemmanets skog eller
betesmark någon del esomoftast blifvit till samfäldt begag¬
nande afsatt, så erfordras inom ett sådant hemman, deri flere
ega del ej mindre än frenne särskilda slags stängsel, nemligen
»deles-gårdar» grannarna emellan, utgärdes-gårdar mellan in-
och utegare samt gatu-gärdesgårdar mot drift-gatan. För
dessa tvänne sistnämndes stängsel saknas i den nya Förord¬
ningen föreskrifter, hvilken brist sålunda måste ersättas genom
vänlig öfverenskommelse mellan de särskilde delegarne i hem¬
manet. Så har det också någon gång skett i min hembygd,
då man Vanligen antagit hälften-principen till delningsgrund
för deles-gårdarne, och skattebeloppet för utgärdes- och gatu-
gärdes-gårdarne. Men ofta har ej den enighet, som för en
sådan öfverenskommelse erfordras, varit rådande, utan hafva i
stället osämja och kostnad medförande processer uppstått och
fortfara ännu.
Jag får derföre till intagande i Förordningen föreslå föl¬
jande nya stadgande:
att der flera delegare i samma hemman förefinnas,
emellan dem bör, för delningen dem emellan af
stängsel-kostnaden för nödig gates-gård och ut-
gärdes-gård, begagnas den delningsgrund, som vid
laga skiftet varit anVändt, så att der skatte-beloppet
vid laga skiftet varit delningsgrund, det äfven lägges
till grund vid stängsel-fördelningen, men der inne-
hafvet för laga skiftet legat till grund, stängsel¬
skyldigheten äfven blir efter innehafvet beräknad;
dock att, om drift-gata utgör råskillnad mellan
jordegare, de, hvilka ligga derintill, först stänga hälften
och den öfriga hälften sedan, efter den antagna del-
nings-grunden, på samtliga jordegare fördelas.
Domaren tillhör nu enligt § 5 att bestämma, huruvida och
till hvad belopp en jordegare, i händelse han af hägnaden
126
Den 7 December.
dräger större nytta än annan, bör i kostnaden derföre mera
deltaga. Detta bestämmande anser jag, då härtill fordras att
på stället hafva tagit kännedom af förhållandena, någonting,
sorn för domaren faller sig kostsamt, böra till delningsmännen
öfverlemnas och domaren endast i det fall anlitas, att jord¬
egare ej med delningmännens beslut åtnöjes.
Rörande förtydligande af § 14, instämmer jag i Stånds-
brodren Bjerkanders motion.
Enligt § 25 åligger det den, som intagit annans kreatur,
att derom kungöra endast i socknens kyrka; denna skyldighet
anser jag böra utsträckas äfven till angränsande socknars kyr¬
kor; äfvensom att §§ 32 och 33 förändras derhän, att intaget
kreatur ej inom en månad får försäljas.
Om remiss till vederbörligt Utskott auhålles.»
12:o Pehr Pehrsson från Vermlands Läu:
»I likhet med flertalet af Sveriges såväl domare som
landtbrukare har jag funnit Kongl. Maj:ts nådiga Förordning
den 21 December 1857 om egors fredande emot skada af
andras hemdjur samt om häguads-skyldighet i vissa fall otydlig
och på flera ställen obegriplig, hvadan deri leder till förvil¬
lelse. Af denna anledning har jag redan förenat mig med
andia mtionärer, som i denna Författning sökt ändringoch hade
ej ernat upptaga hvarken Ståndets dyrbara tid, ej heller belasta
Protokollet, om i sagde motioner allt varit påpekadt och an¬
märkt, som tarfvar förtydligande och rättelse, men som jag
( j kunnat erfara, att någon af öfriga motionärer yrkat förtyd¬
ligande af §§ 12 och 15, har jag härigenom velat framställa
behofvet af förklaring öfver, huru dessa §§ rätteligen skola
förstås.
Uti § 12 säges: »går egoskillnaden i eif, å eller annat
vatten, som ej utan stängsel fred gör, då skall hvar sin del
al stängseln på sin egen sida hålla, — —■ — lag samma
vare, der egor genom allmän farväg åtskiljas.» — Och uti
§ 15 är stadgadt: »der led eller grind öfver väg tarfvas, hålle
den ledet eller grinden, som annan stängsel å samma ställe
hålla skulle.»
Den första frågan blir härvidlag, skall orden »allmän far¬
väg» uppfattas i relativ eller negativ mening? — I relativ
mening äro alla landsvägar allmänna vägar, och om uttrycket
så skall förstås, lära vi inom kort få flera tusende grindar och
led öfver våra lands-vägar, hvarå de redan befintlige grin-
darne, efter min åsigt, för längesedan bort vara undanröjda.—
Om deremot med allmän väg, blott menas stängsellagets ge¬
mensamma vägar, så har lagstiftaren förglömt, att allmänna
landsvägar finnas, som gå igenom en mängd byars egor, och
Den 7 December.
127
utgöra dels rålinjer delegare emellan, dela byar emellan och
dels genomskära enskilda egares skiften, der måhända en,
flera eller alla delegarne i stängsellaget hafva drifteväg försina
kreatur till betesmarken. § 15 innehåller väl: »der led eiler
grind öfver väg tarfvas, hålle den ledet eller grinden, som
annan stängsel å samma ställe hålla skulle», — — —
och vidare: »eger någon rätt till enskild väg eller fädrift öfver
a finans egor, hålle han ensam derför led eller grind.» — Men
huru eller af hvilken stängsel skall underhållas på ömse sidor
af denna väg, derom ger Författningen ingen tydlig under¬
rå ttelse.
Utom de rättelser, som blifvit yrkade af öfrige motio¬
närer, med livilka jag instämt, anhåller jag, att det Utskott,
som kommer att behandla frågan, äfven ville afgifva förtydli¬
gande på, hvad jag nu framställt och torde jag för vinnande
häraf böra afgifva följande förslag:
att i § 12 framför »allmän farväg» sättes »stängsel¬
lagets»;
hvarigenom följande mening uppkommer:
»lag samma vare, der egor genom skifteslagets
allmänna farvägar åtskiljas.» etc;
samt det tillägget vid nuvarande § 12 slut:
»der allmänna indelta landsvägar gå igenom egorna,
få icke grindar och led uppföras.»
§ 15 föreslås få följande förändrade redaktion:
»der led eller grind öfver stängsellagets samfäldta
vägar tarfvas — — —. Eger någon rätt till
samfäld väg eller fädrift öfver annans egor, hålle
han ensam derför led eller grind, och vare för
öfrigt förpligtad att hålla sådan vård om sina kreatur
under driftningen, som i § 1 stadgadt är.»
Jag borde väl äfven för Rikets Höglofl. Ständer gifva
tillkänna det stora missnöje hos landets allmoge, som den för¬
ändrade stängsel-skyldigheten alstrat, medelst den antagna
hälften-principen, hvilken, ehuru jag för min enskilda del deraf
drager nytta, jag likväl anser lika orimlig, som skulle Rikets nu
församlade Ständer falla på den idén och lagstadga, att den
mindre hemmans-delegaren skulle betala lika mycket till pre-
sterskapet och till försvarsverket m. m., som den större, men
då jag har mig tillräckligt bekant, att den antagna så kallade
hälften-principen i förevarande fråga har pluraliteten för sig
äfven inom detta Stånd, inskränker jag mig för denna gång
att deremot uttala mitt ogillande
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
128
Den 7 December.
Uti denna motion förenade sig Olof Olsson i Olebyn från
Vermlands Län:
18:o Per Ostman från Vester-Norrlands Län:
»Bland de Författningar, som de sednare åren utkommit
och åstadkommit missbelåtenhet hos den jordbrukande be¬
folkningen, intager Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om stäng¬
selskyldigheten af den 21 December 1857 ett märkeligt rum,
i thy att den så kallade hälften-principen deruti antages
såsom grund för skyldighet att deltaga i stängseln. Att denna
grund icke med rättvisa kan tillämpas är allt för mycket i
ögonen fallande, såvida man medgifver den grundsatsen vara
riktig, att rättigheter och skyldigheter böra stå tillsammans.
Det synes innebära en stor orättvisa, att om en mindre
lottegare fordrar stängsel, denne skall vara skyldig deltaga i
stängseln lika med den större. Det händer ju ofta, att en
mindre by gränsar med sin skogsmark mot en annan mång¬
dubbel större bys skogsmark och den förre måste, oaktadt
han har vida mindre skattetal och kreatur, stänga lika Hac¬
ket som den större, så vida han ej kan fördraga intrång af
honom. Väl heter det, att hvar och en är pligtig hålla sådan
vård om sina kreatur, att de icke olofligen inkomma på an¬
nans egor, således måste den, som har mindre lott blottställa
sig för obehaget att genom intagandet af andras hemdjur,
och dermed ofta förenad rättegång, tvinga den större lott—
egaren att yrka stängsel, och det är endast i så fall, som den
mindre genom domarens bepröfvande kan befrias från skyl¬
digheten att till hälften deltaga i stängseln, och det endast i
så fall, att den ena sidan af stängseln märkligen betungas, utan
motsvarande nytta.
Ehuru jag anser, att man alltid skulle komma rättvisan
närmast om skatte-talet lades till grund för stängsel-skyldig¬
heten, så, emedan jag icke vägar hoppas, att Ständerna, då
den nya Stängsel-Förordningen icke längre varit gällande,
nu skulle finna sig föranlåtne återgå till denna grundsats, vill
jag, på det skälig rättvisa må kunna vederfaras den, som in¬
nehafver mindre egovälde, föreslå:
att Rikets Ständer för sin del besluta, att orden i
§ 5 af 1857 års Stängsel-Förordning — »der den
sidan ej stängseln fordrar» må helt och hållet utgå.»
14:o Herman Öbom från Norrbottens Län :
»Då den nu gällande Stängsel-Förordningen antogs, hade
man väl det hopp, att de nuvarande hägnader skulle till en
betydlig del såsom öfverflödiga, onyttiga och kostsamma att
vidmakthålla borttagas, och i följd deraf, de olägenhster och
skador, sora dessa hägnader medföra, försvinna. Men detta
De/i 7 December.
129
hopp liar beklagligt nog blifvit gäckadt, dä man tinner icke
blott, att de gamla hägnader sorgfälligt underhållas, utan äfven
att nya uppföras, isynnerhet vid vägar och råskillnader: emel¬
lan delegare. Och hvilka hägnader, genom den inängd snö,
som i deras skydd samlas, för de väg-undefhållsskyldige med¬
för stora kostnader och besvär vid vägars underhållande i
färgildt stånd och för de resande uppehåll under deras resor
jemte tidsspillan, emedan ofta flera dagar erfordras, för att efter
snöfall kunna bringa vägarne i försvarligt stånd. Då emel¬
lertid de hägnader, som äro uppförda vid vägarne, till största
delen äro orsaken till dessa olägenheter, och för undanröd-
jande deraf vågar jag vördsammast föreslå:-
att tn Författning måtte utfärdas af innehåll: att
alla hägnader af träd, som uppföras vid vägar, eller
råskillnader, der åker å någondera sidan möter,
mätte så inrättas, att de till halfva dess höjd kunna
af dess egare nedtagas hvarje höst, förrän snöfall
inträffar, vid äfventyr, att egaren annars anses skyl¬
dig ersätta den kostnad och skada, sorn genom
hans försummelse åstadkommits.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
15:o Olof Layergren från Gottlands Län:
»Den nya Stängsel-författningen innehåller icke några före¬
skrifter, att jordegare, hvars egor stöta intill landsväg eller
annan allmän väg, skall hägna mot vägen, och det har der¬
före inträffat, att åtskillige hemmansegare låtit nedrifva sina
emot landsvägen belägna gärdesgårdar. Härigenom tvingas
grannar och andra, som nödgas låta föra sina kreatur förbi
sådana egor, att nästan med hvarje kreatur skicka en väktare,
eller ock att föra dem bundna eller på åkdon. Huru detta
kan ske, om t. ex. en bonde, såsom på Gottland, mäste låta
föra hundratals får, eller lät vara, blott några tjog sådana från
en af sina egor till en annan, är svårt att säga. Det hlir ett
sä kännbart och betungande sätt att flira kreaturen, åtminstone
för den mindre bemedlade allmogen, hvars arbetskrafter allt-
förväl behöfvas till annat arbete, än att leda eller valla kre¬
aturen, att det blir omöjligt att verkställa. Derjemte synes
det inkonseqvent, att en person, som af grannarne till ömse¬
sidig säkerhet kan tvingas att stänga på de öfriga gränsorna
af sina egor, icke skall kunna nödgas alt göra det äfven på
den sida, som stöter till landsvägen, så att grannarnes stängsel¬
vitsord i sjelfva verket blir af föga värde. Jag förslår derföre:
att Rikets Ständer må hos Kongl. Maj:t hemställa,
att i Stängsel-författningen må intagas ett stad-
Rnnde-St:s Prof. vid 1SS9—60 årens Riksdag. III. 9
130
Den 7 December.
gande, alt hägnad skall af jordegare hållas mot
allmän väg.
Om remiss lill vederbörligt Utskott anhålles.»
16:o Nils Seensson från Blekinge Län:
»Efter att genom egen erfarenhet hafva funnit, hurusom
Kongl. Majrts nådiga Förordning den 21 December 1857, om
egors fredande mot skada af annans hemdjur samt om stäng»
selskvldighet i visst afseende är stridande mot billighet och
rättvisa och för den enskilde jordegaren särdeles betungande,
äfvensom att berörde Förordning af bristande tydlighet för¬
orsakat. betänkligheter och svårigheter vid dens i unnas til¬
lämpning, vågar jag, dertill ytterligare uppmanad af mina
kommittenter, emot samma Förordning framställa följande an¬
märkningar och förslag till rättelse deruti.
§ 12 lyder: »Stängsel skall i etroskillnaden sätlas —
»Går ego-skillnaden i eif, å eller annat vatten, söm ej utan
»stängsel fred gör; då skall hvar sin del af stängsel på sin
»egen sida hålla; och tager begge sidorna likaledes lott i den
»stängsel, som deremellan öfver vattnet sättes. Lag samma
nyare, der egor genom allmän farväg åtskiljas.•> Detta sist¬
nämnde stadgande tyckes mig icke vara med billighet öfver¬
ensstämmande, helst en dylik väg blifvit utlagd och afsedd för
hela byalagets gemensamma behof samt det är hvars och ens
rättighet att öfver densamma färdas och drifva sina kreatur,
hvilket, derest stängsel icke funnes, icke kan ske utan mehn
och ohägnad å derintill gränsande egor, hvadan jag finner
mig föranlåten vördsammast föreslå:
att, med ändring af nyssnämnde § 12 uti berörde
afseende, det mätte stadgas, att vid sådant täll, då
egor genom allmän farväg åtskiljas och stängsel
är af nöden, samtlige delegare i byalaget må vara
skyldige att, hvar efter sin hemmansdel, deltaga
uti upprättandet och undernållandet för framtiden
af dylik hägnad.
Vidare föreskrifves uti § 14.
»Sker sådan förändring uti eganderätten till den jord, för
»hvilken stänges, att å endera sidan jorden styckas, eller förut
»styckad jord sammanlägges, och tarfvas till följd deraf ny
»delning af redan upprättad hägnad eller fordras sådan ny
»delning af annan orsak, som till förändrad grund för hägnads-
»skyldigheten föranleder, varde ock en hvar, så vidt ske kan,
»bibehållen vid den sträcka, han förut haft, eller njute, der
»han något af sin förra hägnad emot annan sämre utbyta
»måste, ersättning för skillnaden i värde»; hvarjemte i § 16
stadgas: »Kommer tvist upp om bestämmande af skadestånd
Den 7 December.
131
'»efter § 12, om uppskattning af hägnad efter § 13, eller om
'»ersättning för högre varde af hugnad, sorn emot annan af-
»»slås elter § 14, kalle då de hägnadsskyldige två af Näinn-
>»den eller andra ojäfvige män att syn och värdering hålla,
»»och tage sedan den, sorn saken fullfölja vill, stämning till
»»Rätten.’» — Genom dessa stadgande finnes visserligen före-
skrilvet, huiu tillgå hör vid hädanefter i sammanhang med
skiften eller af sadan orsak skeende stängsel-delningar, men
deremot säges icke ett ord, huru det skall förhållas vid de
delningar af hägnad, sorn hädanefter komma att inträffa just
till följd af ofvanherörde nådiga Förordnings utfärdande och
genom de deruti uttalade grundprinciper inträdda, nya för¬
hållanden, hvilket redan förorsakat många stridigheter och
gifvit anledning till rättegångar, då den, sorn antingen allde¬
les rnistat sina gärdesgårdar utan skyldighet att för framtiden
underhålla sådana, eller ock i utbyte till framtida underhål¬
lande erhållit andra af sämre beskaffenhet, såsom äfven bil¬
ligt synes, ansett sig berättigad att härför bekomma ersätt¬
ning. Af sådan anledning tager jag mig friheten föreslå:
att vid sådant förhållande ersättning skall bestäm¬
mas och detsamma må ske efter uppskattning af
gode män. der ej annorledes kan åsämjas.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott vågar jag vörd¬
samt anhålla.»»
och 17:o Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus
Län:
»»Efter att Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om stängsel
och egors fredande af den "21 December 1857 varit tillämpad i
nu snart 2:ne år, och erfarenheten således gifvit vid handen,
hvad godt eller ondt den verkat för jordbrukaren i allmänhet,
vågar jag, som icke tunnit verkningarne i allo välgörande,
men deremot allestädes inom mitt kommittentskap hört myc¬
ken missbelåtenhet uttalas med vissa delar af samma författ¬
ning, härmed vördsamligen föreslå antagandet af ändring i
nedannämnde paragrafer deraf.
Uti § 2, som i allmänhet lemnar vitsord åt den, som
stänga vill, hänvisas emellertid till §§ 4, 7, 8 och 9, hvarest
åtskilliga undantag göras. Om det i § 9 betingade, sorn må
vara rätt och billigt samt derföre torde böra fortfara, så synes mig
deremot förhållandet annorlunda medalla de öfriga. Vill den,
som eger åker, äng elter plantering begagna stängselvitsord,
så nog dör det honom tillkomma. Egare af åker och äng,
hvars egor ej begagnas till bete, är mindre ofta utsatt för obe¬
haget att åstadkomma ohägnad å intilliggande utmarker, hvilka
sednores egare således i sjelfva verket är den, som hemtar
132
Den 7 December.
gagn af stängseln mot intilliggande inegor. När så är, synes
inego-disponenten böra tillerkännas stängsel-vitsord. Då ut¬
gjord eller urfjäll är en sjelfständig- egendom, synes mig all¬
deles omöjligt att finna någon rättsgrund, hvarföre dess egare
skall sakna stängsel-vitsord : och lika orimligt synes det vara,
att en jordegare blott derför, att hans egendom angränsas af
kronans park eller annan kronans skog och mark, skall sakna
en rätt, som lagen tillerkänner honom mot andra jordegare.
Till följd af hvad jag nu anfört, föreslår jag:
att §§ 4, 7, och 8 helt och hållet måtte utgå ur
meranämnde Kongl. Förordning och 3 2 erhålla
den förändrade lydelse, som deraf föranledes.
Emot den i § 3 bestämda grund för deltagande i hägnad
kunna, som mig t3’ckes, välgrundade anmärkningar framställas.
Det må nu så vara, att olika, intill hvarandra gränsande skif¬
teslag, oafsedt hvarderas hemmantal, taga hälften hvardera i
dem åtskiljande stängsel. Ehuru redan detta kan synas icke
alltid fullt billigt, så vill jag dock emellertid lemna denna del
af frågan åsido, för att hålla mig vid, hvad som under hvarje
omständighet måste befinnas stridande mot rätt och billighet,
eller det stadgande, att delegare inom »samma skifteslag»
skola taga hälften hvardera af stängsel dem emellan, likasom
emellan »dem och främmande skifteslag.»
Genom en karta, som jag bifogar och som upptager icke
några inbillade, utan verkliga sakförhållanden, förmodar jag,
att hela orättvisan af sådan delningsgrund skall ådagaläggas.
Deraf framgår nemligen, att ena delegaren Andreas Markus¬
son erhåller blott cirka 3,870 fot stängsel i rågångar och skil—
nadslinier emot gårdsgrannen Benjamin Larsson, under det
den sednare med lika mantal som den förre, erhåller icke
mindre än 6,340 fot stängsel att uppföra och underhålla. Nu
och såvida det icke kan föras delegare en eller flera till last,
huru skiftesläggningen vid ett laga skifte utfaller, och såvida
det ytterligare får antagas, att Landtmätare och godemännen
med tillämpning af skiftes-stadgan i allmänhet verkställa skif¬
tesläggningen, och särskildt i detta fall verkställt den på bästa
möjliga sätt, som den med afseende på lokala förhållanden
kunnat göras, så blir det alldeles ovedersägligt, att det är
dessa oafvisliga lokala förhållanden — och ingenting annat,
som åstadkommit, att den ena delegarens mark omgifves af
nära dubbelt så långa linier som den andres. Men om ett
sådant ondt, jemte det att erhålla 2:ne skiften i stället för ett,
redan är i sig sjelf i hög grad obehagligt, så blir det verk¬
ligen alldeles odrägligt, om det ytterligare skulle ökas, genom
orättvisan af en fördubblad hägnads-skyldighet. Men icke
Den 7 December.
133
nog härmed! Den omständighet., att nja stängsel-lagen icke
vet af något, som hvarje jordegare på landet i mer eller min¬
dre mån behöfver, nemligen hägnad utmed fädrifts-väg, rågar
ytterligare måttet af dess obillighet. Se vi t. ex. å bifogade
karta, sä utvisar den, att ena delegaren måste färdas 1,680
fot öfver sin grannes egor för att åtkomma sitt andra skifte. An¬
tingen måste han nu under dagliga färder med sina kreatur
öfver meddelegarens skifte, blottställa sig för att, äfven mot
bästa vilja, göra denna ohägn och sig sjelf oberäknelig skada
genom böter och ersättningar, eller ock miste han, hvad han
troligen heldre väljer ensam underkasta sig uppförande och
underhållande af ytterligare 3,360 fot stängsel på ömse sidor
om vägen.
Till sådana oformligheter, nej, uppenbara orättvisor för¬
anleder den nya stängsel-lagen, icke i ett eller annat, utan
öfverhufvud i hvarje fall, och då det är hart nära omöjligt
att verkställa skiftesläggning så, att icke en delegare vinner
på den andras bekostnad, hvad angår stängsel, så blir förhål¬
landet i denna sak en anledning till ständigt missnöje både
med den nya stängsel-lagen och med skiftesläggningar, hvilka
eljest kunde i verkställigheten vara ändamålsenliga. Öfver-
tygad, som jag är, både om det strängt rättsenliga deruti och
derom, att åtminstone den del af Svenska Folket, som repre¬
senteras af detta Stånd, skall inse den oafvisliga nödvändig¬
heten deraf, föreslår jag:
att § 3 i ofvannämnde Kongl. Maj:ts nådiga För¬
ordning af den 21 December 1857 måtte derhän
ändras, att olika skifteslag taga hälften hvardera i
stängsel dem emellan, men att hvarje särskildt skif¬
teslag åliggande hägnad mot främmande byar, lika¬
som skiftes-linierna inom skifteslaget, delas emel¬
lan delegare derinom efter deras egoandel.
Äfvensom jag föreslår införande af en ny § i berörde
förordning af innehåll:
att sådan fädriftsväg, som till följd af skifte, göres
erforderlig öfver andras egor för en eller flera del-
egares åtkomst af sina egolotter, skall förses med
hägnad på ömse sidor, hvilken hägnad bör, an¬
tingen särskildt för sig elier i qvittning mot annan
stängsel på samtlige skiftes-intressenterne indelas i
mån af deras andel i egor.
Om ersättnings-skyldighet för ohägnad stadgas, bland
annat uti § 30, att, om kreatur olofligen på annors egor in¬
kommit, utan att vållandet dertill ligger kreaturens egare till
last, denna då skall stånda skadan till jordegaren. Nå¬
134
f)en 7 December.
got stadgande, mer stridande mot hvarje sund lagstiftnings—
princip an detta, torde val näppeligen kunna uppletas i vårt
lands mångå lagar och författningar. »Heldre fria en fälla»
gäller annars såsom allmän regel, till och med der, hvarest
saken kan vara tvetydig, och alltså antagas kan, att någon
skuld ligger hos den tilltalade. Meri antager sjelfva lagen så¬
som visst, att någon är oskyldig till ett ifrågaknmrnet fel eller
åstadkommen skada oell ändå fäller honam till ansvar eller
ersättning, så må, minst sagdt, ett sådant stadgande anses
föga rättvist. Men ej nog med faran af orättvisa mot den
enskilde. En ännu större fara ligger deri, att då lagen är
orimlig, aktningen för densamma inäste försvinna, hvarmed
ceksä lätteligen aktningen för de stadganden inom vår lag,
hvilka innebära rättvisa och billighet, kan hos den orättvist dömde
bortfalla. Men vi äro här församlade ej för att genom nya stad-
ganden borttaga aktningen för vår gamla lag, utan tvärtom
för att värna dess helgd oell stärka folkets förtroende för la¬
gens rättvisa. Om sådant vinnes på den väg lagstiftningen
genom sistnämnda stadgande börjat taga, må med skäl sät¬
tas i fråga. Jag får derföre föreslå följande lydelse för ifrå¬
gavarande §:
Har någons kreatur på annans egor olofligen in¬
kommit, och kan det styrkas, att vållandet dertill
ej ligger den till last, sorn kreaturet tillhör, vare
han saklös.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Uti ofvanstående motion instämma till alla delar B. J.
Holmlin, Joli. Nilsson, O. Eriksson. E. Christensson från
Götheborgs och Bohus samt P. Hedström från Vester-Norr-
lands Län.
Då nu fråga väcktes om samtlige dessa motioners öfver¬
lemnande till vederbörande Utskotts behandling, begärdes or¬
det af:
Gustaf Bjerkander sorn yttrade: »Emot den af Johan¬
nes Andersson i detta ämne väckta motion anser jag mig böra
framställa några anmärkningar. Bemälde motionär har nem¬
ligen yrkat, att. den, som genom dålig hägnad förorsakar krea¬
turs olofliga inkommande å annans mark skulle, utom det i
författningen stadgade bötes-ansvar, särskildt böta frän 10 till
50 R:dr. I författningens § 22, jemförd med g 21 mom. 3
och 5 torde likvisst vara tillräckligt stadgadt i förevarande
fall. § 21 mom. 3 har nemligen följande lj'delse:
»Den som genom försummelse i den värd om egna eller
»andras kreatur, honom åligger, eller på annat sätt vållar, att
»kretur olofligen på annans egor inkommer, bote från och
Den 7 December.
135
”nied 5 till och ined 50 R:dr»; hvarjemte i moni. östadgas,
att i alla sådana fall bör af den skyldige jemväl skadan er¬
sättas. I)ä nu sådana stadgande!) redan finnas, anser jag det
at motionären ifrågasatta ytterligare bötesansvar minst sagd t
onödigt, och jag önskade derföre, att han i denna det förän¬
drade eller återtog sin motion. Vidare och då det af samme
motionär föreslagna tillägg till § 15. enligt hvilket by eller
skifteslag. som begagnar samfällig fädrift, skulle stänga der¬
omkring livar oell en efter hemmantalet, helt och hållet stri¬
der mot hela stängsel-förordningens grund princip, kan jag för
lilio del ej godkänna, hvad motionären i denna de! föreslagit.
Slutligen och hvad beträffar det i motionen framställda förslag
till förändring af, hvad i författningens § 7 blifvit stadgadt i
afseende å stängsel-skyldigheten mellan kronopark å ena, samt
enskildes egor å andra sidan, tror jag, att motionären begått
ett misstag i sitt påstående derom att, såsom författningen nu
lyder, den enskilde, sorn med sina egor möter sådan kronans
jord, skulle få vidkännas dubbel hägnads-skyldighet mot alla
andra. § 5 mom. 2 är nemligen af följande lydelse:
”Finnes mellan egor, som nu sagde äro», (= skog, ut-
»mark eller beteshage å båda sidor) ij stängsel; då skall, så
»länge det förhållande fortfar, den ohägnade marken anses
»vara till gemensamt mulbete upplåten, der ej annorlunda af-
»taladt år.»
Häraf synes ju tydligen, att om en kronopark gränsar
till mina egor och Kronan icke yrkar stängsel, eger jag ju
för mina kreatur betesrätt å kronoparken, men om någon
ytterligare bevisning till motionärens öfvertygande härom skulle
vara erforderlig, vill jag nu uppläsa de i Lag-Utskottets Ut¬
låtande, rörande denna fråga förekommande motiver, bland
annat så lydande;
— — — »Kronans befrielse från deltagande l stängsel
»eger, enligt förslaget, blott rum, så länge Kronan icke sjelf
»fordrar stängsel, men i samma mån Kronan egnar mera om-
»sorg åt skötseln af siria skogar, skall den äfven blifva mera
»angelägen att genom begagnande af sitt eg»t stängsel vitsord
»befria sig från de angränsandes betesrätt, och tungan af häg-
»nads-skyIdigheten skall härigenom i de flesta fall blifva lika
»ä ömse sidor.» — — — I detta utlåtande står ju alldeles
tydligt, att Kronans mark i förenämnde fall anses vara till den
enskildes begagnande upplåten, och under sådana förhållanden
anser jag jemväl i denna del motionen desto heldre obefogad,
sorn angränsandet af en kronopark, med dess till betesrätt
upplåtna majk, snarare länder grannarne till nytta an skada;
och dä det nu icke kan anses vara en representant fullt vär¬
1 3G
Den 7 December.
digt att inkomma med förslag till lagförändringar, de der grunda
sig antingen på okunnighet om, hvad redan finnes föreskrifvet,
eller pä en felaktig uppfattning af lagens anda och mening,
skulle det vara önskligt, om Johannes Andersson antingen
återtoge eller ock, i öfverensstämmelse med de nu gjorda an-
märhningarne, förändrade sin motion.
I hvad Bjelkander sålunda yttrat instämde Gustaf Jo¬
hansson och Johan Pettersson från Kronobergs. Paul Fritz
Mengel och Johan Pehrsson från Upsala, Erik Mallmin och
Johan Oström från Vestmanlands, Anders Jonsson från Ska¬
raborgs, Jonas Andersson från Östergöthlands och Nils Ols¬
son frän Malmöhus Län m. fl. af Ståndets Ledamöter.
Garl Iwarson från Hallands Län: »Som en större del an¬
märkningar blifvit gjorda emot Kongl. Maj.-ts Nådiga förord¬
ning, angående egotred och stängselskyldighet af den 21
December 1857, samt åtskillige af desse tyckas åsyfta en åter¬
gång till redan afskaffade stängsellagar, sä utan att vilja påstå,
hvarken att berörda Nådig Förordning är så otortydbar, att ju icke
förklaring i en eller annan del kan tarfvas, eller att någon för
hela Riket fullkomligt passande lag i ämnet skall kunna stiftas,
kan jag icke underlåta att framhålla några af de hufvudsaklige
fördelar, den nu gällande förordningen synes mig ega framförde
afskaffade.
Då hufvudgrunderna i de gamla stängsellagarne voro, att
egor måste från skada af hemdjur fredas genom stängsel, och
att stängselskyldigheten skulle efter mantal eller egoinnehafvet
fördelas emellan alla delegare uti mark eller skifteslag, så är den
nu gällande lagen grundad på alldeles motsatta principer, i
thy att den, som hemdjur eger, är, utan afseende pä, om stäng¬
sel finnes eller ej, skyldig att om sina kreatur taga sådan vård,
att de icke på andras egor inkomma, att stängselskyldigheten
endast drabbar dem, hvilka i och för vården om sina kreatur
anse stängsel nödig, och att då två eller flera kunna af stäng¬
sel i detta afseende draga fördel, dessa i sådant fall skola i
stängselskyldigheten deltaga, i den mån hägnaden är för hvar¬
dera af dem nyttig. Förr var det således en skyldighet att
freda egorna, nu är det deremot en skyldighet att vårda krea¬
turen. Ändamålet med förändringen, föranledd dels af förbätt¬
rad jordbruks-skötsel och dels af brist på stängselämne, var
och är egofred i sammanhang med onödige hägnaders försvin¬
nande. Detta sednare var likväl nära nog omöjligt förut, då
stängselskyldigheten på en gång fördelades emellan ett helt,
ofta stort skifteslag i en eller flera byar, dervid det icke säl¬
lan inträffade, att en delegare fick sig tillagd hela stängsel¬
skyldigheten emot en eller flera af dess grannar, som natur¬
ligtvis fordrade stängsels upprättande, enär det icke kostade dem
De/i 7 December.
137
iner än ett ord, och att denna, sorn salunda blifvit tvingad till
sina skyldigheters fullgörande, fordrade detsamma af andra sina
grannar, under enahanda påräkning, var lika naturligt, så att häg¬
nader merändels k o mm o att inom hela skifteslaget upprättas,
om blott en enda delegare från början fordrade det. och detta
oftast utom afseende på hägnadeus nytta i allmänhet. Nu
deremot, då stängselskyldigheten endast drabbar ömsesidige
jordegare, går det ganska lätt att få bort stängseln, der den¬
na icke kan anses medföra konstnader, motsvarande nyttan,
och egofreden blifver så mycket bättre, ty ingen kan i
så fall skjuta skulden på felaktig stängsel. Anses stängsel
nyttig och således skall upprättas eller, der gammal stängsel
finnes, underhållas, så kunna åtminstone största delen af del-
ningskostnaderne besparas, tillfölje af den enkelhet, hvarpå
delningen sig grundar.
•lag vill icke bestrida, att vid öfvergången från den gamla
till den nya grundsatsen, åtskilliga tvister både kunnat och
ännu kunna uppstå, men jag förmodar likväl, att dessa till
större delen uppkommit tillfölje af oriktig uppfattning af den
nya förordningen, och att desse blifva färre i den män för¬
ordningen blifver mera fullkomligt känd och tillämpad, tror
jag mig med desto större skäl kunna antaga, som jag har
anledning förmoda, att i alla sten- och skoglösa orter stängsel¬
systemet snart upphör att göra sig gällande, likasom det mån¬
genstädes redan gjort det, der jordbruket skötes efter nyare
tidens sätt. Skulle än dessa eller andra små olägenheter nå¬
gon tid fortfara, så tror jag ändå icke, att de i någon väsent¬
lig mån kunna motväga fördelarne af den nu gällande stäng¬
sel-lagen framför de äldre förfaltningarne i ämnet, ej heller
tror jag, att en lag, som på en gång bottoge all stängsel¬
skyldighet, vore att rekommendera under närvarande tid.
Med anledning af dessa omständigheter, äfvensom den,
att om en allmän lag skall finnas i ämnet, man svårligen lär
kunna stifta någon mer tillämplig i alla afseenden, än den vi
nu ega, helst denna innefattar ofvanberörde goda grundsatser,
nemligen: att vården om kreaturen åligger dess egare, att stäng¬
sel-delning medför ringa eller inga kostnader och att stängsel
antingen kan, utan särdeles svårigheter, göras mindre dyrbar
eller ock helt och hållet försvinna, der den icke, i afseende
på nyttan, motsvarar kostnaden, så önskar jag, att nu gäl¬
lande nådiga förordning af den 21 December 1857 icke måtte
allt. för mycket ändras samt att åtminstone hufvudgrunderna
icke måtte i någon mån rubbas.
Allt detta mitt anförande måtte få åtfölja de i ämnet
138
Den 7 December.
väckta motioner till vederbörligt Utskott, får jag slutligen an¬
hålla.»
Uti innehållet af detta Carl Iwarsons anförande förenade
sig Erik Magnus Falk och Johannes Magnus Lundahl från
Skaraborgs, Anders Willielm Uhr och Olof Larsson från
Nerikes, Anders Söderholtz från Södermanlands, Nils Svensson
frän Christianstads samt Anders Gudmundsson oell Anders
Nilsson från Hallands Län
Johannes Andersson från Elfsborgs Län: »I anledning
af Bjerkanders anmärkningar har jag icke något tdlägg att
göra till min motion, enär jag i densamma redan anfört de
grunder, som föranledt mig till de ändrings-förslag, jag fram¬
ställt. Hvad särskildt beträffar Författningens § 7, är jag fort¬
farande af den åsigt, att, om den enskildes kreatur komma in
på kronans mark, kronan eger samma rättighet mot kreaturs-
egareri, som under dylika förhållanden tillkommer hvarje en¬
skild egare, som å sin mark finner annans olofligen inkomna
kreatur. Med detta tillägg har jag endast att yrka remiss af
min motion.»
Vice-Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län: »Då
inom lagstiftningens område Författningar utkomma, byggda
på andra principer än de, som hittills varit gällande, kan sådant
svårligen ske utan olägenheter, likasom Författningen gerna
vill hafva sina brister. Ställer man likväl den ifrågavarande
Förordningen vid sidan af de många anmärkningar, som här
blifvit mot densamma gjorda, vill jag tro, att en stor del af
dessa anmärkningar hafva sin grund, mera i svårigheten att
lämpa sig efter ett nytt stängsel-system, sedan man under
långa tider vant sig vid det gamla, än uti något hos Författ¬
ningen inneboende väsendtligare fel. Frågan är emellertid af
största vigt, och då genom denria Författning, oaktadt de min¬
dre bristfälligheter, som möjligen kunna vidlåda densamma,
ett stort steg framåt inom den ekonomiska lagstiftningen, en¬
ligt min åsigt, blifvit taget, skulle jag önska, att Ståndet, hvars
intresse i denna fråga onekligen är vida större än Med-Stån-
dens, nu ville, på det att vi icke måtte göra en återgång till
det beslut, som genom de öfrige tre Riks-Ståndens samverkan
vid 1853 års Riksdag blef Rikets Ständers, uttala den allmänna
åsigt, att den nya Stängsel-författningen, om än i sina de¬
taljer erfordrande en eller annan ändring, likväl af Ståndet
önskades i sina hufvudsakiiga delar och deribland främst i
afseende å den så kallade hälften-principen, fortfarande bibe¬
hållen.»
Största delen af Ståndets närvarande Ledamöter förklarade
sig instämma i detta vice Talmannens yttrande.
Den 7 December.
139
Johan Lekberg från Nerikes Län: »I likhet med vice
Talmannen vill ieke heller jag författningens upphäfvande, men
då jag anser förändringar i åtskilige delar erforderliga, har
jag velat tillkännagifva, att jag för min del biträder den mo¬
tion i ämnet, sorn af Ståndsbrodern Hultman blifvit frigifven.*
Johannes Andersson från Elfsborgs Län: »Icke heller
min motion, ehuru den af Bjerkander gjorts till föremål för an¬
märkningar, afser att åstadkomma någon rubbning af hälften-
principer, som jemväl jag gillar, och hvars bibehållande jag
anser önskvärd t. •>
Måns Månsson frän Kalmar Län: »Såsom den nya för¬
författningen i min ort blifvit tillämpad, har den visat sig högst
vådlig, och jag har å den beprisade hälften-principen icke fun¬
nit annat än ett medel af att förtrycka den mindre jordegaren,
och att göra våld på eganderätten. Med den tolkning man
gifvit förordningens § 14, får en delegare i ett skifteslag icke
den ringaste ersättning för den hägnad, han upprättat och den
han, vid nytt skifte, ofta till flera hundra K:dr värde måste af¬
stå till sina grannar. Ett sådant exempel har jag mig specielt
bekant, der den ena delegaren i skifteslaget utan någon er¬
sättning tog sin grannes nyuppsatta stängsel, och denna måste
stänga ånyo. Likaledes är ju den orättvisan påfallande, att
tV eller 3'2;dels mantal, skall stänga lika med ett helt mantal,
och dessutom ensamt hålla stängseln omkring de genom dess
egor löpande allmänna vägar och gator, eller om det vill sig
riktigt illa, kanske dubbelt så stor stängsel-skyldighet som det
hela hemmanet. Må vara, att den så kallade hälften principen
är förmånlig på slättlandet, i skogsbygen åter, der stängseln
icke kan undvaras, är den i hög grad orättvis.»
Sven Rosenberg från Kristianstads Län: »Kanske finnes
inom hela lagstiftningens område ingen fråga mera svår att
nöjaktigt lösa än just denna. Och att äfven inom ganska korta
distanser intressena äro väsendtligen olika visar sig bast deraf,
att, om jag skulle frambära alla de olika, önskningar, som blott
inom mitt Kommitentskap yttrats i detta ämne, jag skulle kom¬
ma med påståenden till den grad hvarandra motsatta och stri¬
diga, att man möjligen skulle kunna ifrågasätta, om jag vore
vid mina sinnens fulla bruk. En författning, som tillfredsställer
alla, anser jag följaktligen omöjlig, och hvad beträffar den nu
ifrågavarande, skulle jag önska, att densamma, såsom till sina
allmänna principer ganska god, ändrades så litet som möjligt,
och bäst skulle tvifvelsutan vara om, med afseende å olika
orters olika intressen och särskilda lokala förhållanden inom
värt vidsträckta land, de ändringar, som vidare funnos erfor¬
derliga stadgades Länsvis eller för ännu mindre delar af landet,
140
Den 7 December.
allt efter hvarje örte olika behof. Inom den ort, hvars ombud
jag är, finnas trakter, der stängseln är ett okändt onus och
der således ingen stängsel hvarken behöfves eller ifrågasattes;
en annan trakt har allmänneligen gärdesgårdar af trä och ytter¬
ligare en annan af sten. Och dessa olikheter endast inom
några få mils område. Vid sådant förhållande torde de sär¬
skilda önskningarne vara omöjliga att tillfredsställa, och för¬
fattningens minsta ändrande vara, hvad vi helst böra önska.»
Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs, förre Vice Tal¬
mannen Pehr Eriksson från Wermlands och Paul Hedström
från Westernorrlands Län instämde med Rosenberg.
Måns Månsson: »Jag frågar endast, om den principen
kan vara riktig, som tillåter mina grannar att utan ersättning
fråntaga mig hägnader af måhända flera hundra Riksdalers
värde, och som vidare stadgar, att en liten joregare skall stän¬
ga lika mycket som den, hvilken häfver ett mångdubbelt större
hemman. För min del vill jag icke just gifva mycket för
rättvisan af en sådan princip.»
I Måns Månssons yttrande förenade sig Liss Lars Ols¬
son från Stora Kopparbergs, Anders Jonsson från Wermlands
och Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län.
öfverläggningen förklarades slutad; och blefvo härefter
de ifrågavarande motionerna, med dervid gjorda anmärknin¬
gar, till Lag-Utskottet remitterade.
Ståndet åtskiljdes kl. en qvart till 3 e. m.
In fidem
N. A. Fröman.
Plenum kl. 5 e. m
§ I-
Nedannämnde, den 1 i denna månad skriftligen ingifne
motiouer föredrogos nu ånyo och remitterades till Stats¬
utskottet:
Den 7 December.
141
1:0. af J. O. Almqvist från Norrbottens län om förän¬
drad organisation af Telegraf-Verkets Styrelse, indragning af
åtskilliga Tjenstemän och nedsättning i Portot;
2:o. af Lars Larsson från Kopparbergs län om anslag
till Vägförbättringar inom Vester-Dalarne;
3:o. af Pehr Erik Andersson från Westmanlands län
om förflyttande till Stockholm af Medicinska fakulteterna i
Lund och Upsala;
4:0. af Sven Heurlin från Kronobergs län om indragning
af Konvoy-Kornmissariatet;
5:o. af A. J. Sandstedt från Jönköpings län om Hyres-
ersättning åt Kronofogden Wallerström och Länsman Ström;
6:o. af Johannes Andersson från Skaraborgs län om
skjuts-skyldighetens öfverlåtande till entrepenörer, samt om
understöd derför, i händelse af behof, från Riksgälds-Kon-
toret.
§ 2.
Till Bevillnings-Utskottet remitterades följande, den 1 i
denna månad skriftligen ingifna motioner, nemligen af:
l:o. Johan Peter Andersson från Elfsborgs län om för¬
höjning i tullen på lyxartiklar;
2:o. Liss Lars Olsson från Kopparbergs län om skatt
å hundar; och
3:o. Robert Fredrik Gross från Kalmar län om be¬
stämmande af lika ut- och införsel-tull å tackjern.
§ 3.
Uti Plenum den 1 i denna månad hade nedannämnda
motioner blifvit ingifna och bordlagda samt felefvo, vid nu för-
uvadi föredragning,remitterade till Lag-Utskottet, nemligen af
l:o. Paul Hedström från Vester Norrlands län om till-
lägg till 3 Kap. 8 § Missgernings-Balken, i fråga om böter
för handel å Sön- och Helgdagar; och
2:o. Herman Öbom från Norrbottens län om utfärdan¬
det af en författning, innefattande bestämmelse för egare af
hundar, att under viss tid af året hålla deni i band.
§ 4-
Nils Larsson från Jemtlands län, hvilken den 1 i denna må¬
nad muntligen anmält sig vilja väcka motion om den s. k.
tolagens utgående på sätt, före sistlidne Riksdag varit stadgadt,
inlemnade nu en skriftligen uppsatt, så lydande motion:
Genom omröstning i Förstärkt Bevillnings-Utskott och med
65 röster emot 54 beslöto Rikets sist församlade Ständer, att
142
l)e?i 7 December.
utom den till 10 procent å tullbeloppet för alla inkommande
varor bestämda afgift till den så kallade Handels- och Sjö¬
fartsfonden, jemväl den under benämningen af tolag, efter olika
grunder till städerna dä utgående afgift, skulle såsom särskild
beskattningstitel upphöra, mot godtgörelse af tullmedlen, samt
innefattas i den tullsats, som för varors in-eller utförsel genom
tulltaxan bestämdes, och att, med upphörande på nyssnämnde
sätt af denna till städeina såsom särskild afgift ingående tolag,
derunder inbegripen så väl ordinarie stads- och allmän tolag,
som den i vissa städer särskildt utgående inqvarterings-tola-
gen, fattigvårds-tolagen och öfverflöds-afgiften. hvilka umgäl¬
der, der de dittills såsom tolag utgått, jemväl skulle komma
att upphöra och i tullsatserna inbegripas, följande stapelstäder
skulle, från och med den blifvande nya tulltaxans tillämpning,
af tullmedlen undfå årlig godtgörelse:
Med minsk-
Med tillökning ning för hvad
af 5 proc. å den stadens tull-
Med tulluppbörd, som uppbörd iin-
R:dr It:mt. i hvarje stad öf- derstiger vid-
verstiger stående belopp
R:dr R:mt. efter följande
proc.
Calmar 8,700: — 270.500: — 3,25. %
Carlshamn 6,900:— 114.300:— 6.00.
Carlskrona 12,700:— 77,100:— 16,50.
Christianstad .... 2,900: — 50,900: — 5,50.
Gefle 13,000:— 119,900:— 10,75.
Cötheborg 30 3.600: — 3,5 7 0,7 00: — 8,50.
Halmstad 5,400: — 78,500: — 7,00.
Haparanda 3,700: — 79,200: — 4,75.
Helsingborg 8,500: — 143,700: — 6,00.
Hernösand 3.300:— 26,700:—• 12,25.
Hudiksvall 900:— 15,500:— 6,00.
Kongelf 30: — 200: — 12.50
Landskrona 15,600:— 342,600:— 4,50.
Luleå 400: — 13,400: — 3,00.
Malmö 14,000:— 385,200:— 3,75.
Marstrand 600: — 2,800: — 21,50.
Norrköping 44,600: — 467,100: — 9.50.
Nyköping 1,700:— 4,300:— 40,50.
Piteå 1,7 00:— 26,000:— 6,50.
Stockholm 335,300:— 3,244,500:— 10.25.
Strömstad 1,000:— 12,400:— 7,75.
Sundsvall ...... 3,500:— 38,100: — 9,25.
Den 7 December.
143
Söderhamn
|
1,700: —
|
10,900: —
|
15,75.
|
Söderköping . . . .
|
2,600: —
|
28,200: —
|
9,25.
|
Uddevalla
|
1,800: —
|
43,200: —
|
4,00.
|
Umeå
|
2,500: —
|
59,600: —
|
4,25.
|
Warberg
|
5,500: —
|
38,900: —
|
14.00.
|
Westervik
|
3,000: —
|
54,200: —
|
5.50.
|
W isby
|
2,900: —
|
48,200: —
|
6,00.
|
Ystad
|
7,700: —
|
160,900: —
|
4,75.
|
Varande såsom
|
grund dels för
|
den sålunda bestämda, nor-
|
mala tolags-ersättningen och dels för det fastställda procent¬
förhållandet emellan nämnde ersättning och tulluppbörden, för
så vidt som den förra icke utgår af belopp, hvarmed den sed¬
nare möjligen ökas för hvarje stad antagna, dels medelbelop¬
pet af de under åren 1853, 1854 och 1855 staden tillflutna
tolags-afgifter och dels medelbeloppet, af den vid stadens tull¬
kammare under samma är influtna tulluppbörd samt det emel¬
lan nämnda medelbelopp befunna procent-förhållandet, utan
afseende derpå, att dessa procent-förhållanden varit, på sätt
jag längre ned skall hafva äran visa, så beroende af tillfällig¬
heter, att de från det ena året till det andra kunnat i en högst
väsendtlig grad omkastas, hvarpå såsom exempel må kunna
anföras, att staden Nyköping, som i medeltal under åren 1853,
1854 och 1855, på en tulluppbörd af 4,300 R:dr, haft en tolags-
inkonist af 1,700 R:dr, under det näst derpå följande året
1856, då tulluppbörden i staden uppgick till 4,324 R:dr, endast
erhöll 301 R:dr i tolags-afgifter.
Såsom Ledamot af det Utskott, på hvars förslag och till¬
styrkan ofvannämnde reglering antogs, sökte jag att, så vidt
det i min förmåga stod, göra mig reda för den i mångå afse-
enden ganska invecklade frågan. Inseende dervid, att den
ifrågavarande regleringen, sådan den då blifvit föreslagen, skulle
komma att i verkligheten medföra väsendtligen olika resulta¬
ter emot, hvad som dermed åsyftades, ansåg jag det vara min
pligt, att emot förslagets antagande protestera, och då jag, uti
en i sådant afseende emot Utskottets förslag afgifven reserva¬
tion, tror mig hafva någorlunda fullständigt utvecklat ämnet
oell skälen för min mening, den jag fortfarande måste vid¬
hålla, torde det här tillåtas mig att fä, till förnyadt begrun¬
dande, ur samma reservation upptaga följande utdrag:
»Lika nogsamt som jag insett behofvet af en lämplig och
billig reglering af den afgiff, som under nanni af tolag till sta¬
pelstäderna utgår för varor, som från utrikes ort dit införas,
eller derifrån till utrikes ort afsändas, lika litet kail jag god¬
144
Den 7 December.
känna de grunder, hvarpå det nu framlagda förslaget hvilar
eller det resultat, hvartill man vid detta reformförsök kommit.
Att afgiften till Handels- och Sjöfartsfonden inbegripes i
tullsatserna och ersättes genom motsvarande anslag af tull¬
medlen anser jag fullkomligt riktigt och lämpligt, enär nämnde
fond i alla fall är en Statens tillhörighet: men deraf följer in¬
galunda, att det äfven skulle vara lämpligt att göra pä sam¬
ma sätt med de särskilda afgifter, som tillkomma stapelstäder¬
na, och att derigenom ålägga Staten det, såsom jag tror mig
här nedan kunna visa, särdeles otacksamma ombudsmanna-
skapet med upphörden och redovisningen af dessa afgifter.
Jag vet väl, att man häremot skall invända, att då tolagen
är afsedd för underhållet af tull- och packhus o. s. v., och
detta underhåll rätteligen bör betraktas såsom en Statens eller
tullverkets skyldighet, det äfven skall vara principriktigt, att
tolagen ersättes af tullmedlen.
Derpå får jag nu på förhand svara, att, om meningen vore
att återföra hela tolagsväsendet till, hvad dermed ifrån början
varit afsedt, jag visst icke skulle falla besvärlig med mina
betänkligheter, men då sä icke är, och då en stor dol af dessa
afgifter, såsom inqvarterings-tolagen, fattigvårds-tolagen och
den så kallade öfverflöds-afgiften m. fl. uppbäras och använ¬
das för ändamålet, hvilka afgifter till följd af sin kommunal-natur
måste vara helt och hållet främmande för Statens och tull¬
verkets skyldigheter, så kan jag icke annat än anse det vara
i hög grad olämpligt, att, på sätt nu föreslagits, göra Staten
skattskyldig under stapelstäderna. Hvad resultatet skulle blifva
af förslagets antagande, vill jag här söka att med siffror åda¬
galägga.
För det första torde jag då för klarhetens skull få upp¬
göra beräkningen under förutsättning, att ingen annan förän¬
dring i tulltaxan gjordes, än att afgiften till Handels- och Sjö¬
fartsfonden samt tolagen tillädes de nu gällande tullsatserna,
och med antagande, att trafiken förblefve oförändrad.
Då nu, under nämnda förutsättningar, brutto-tulluppbör-
den skulle komma att ökas med jemnt det belopp, som de tillagda
afgifterna tillsammans utgöra, nemligen 1,565,730 R:dr, och då
städernas tolags-ersättning, enligt förslaget, skall ökas med 5
proc. af de belopp, hvarmed tulluppbörden ökas, så kommer
ju Staten att, utöfver den beräknade ersättnings-summan, få
betala tolag, ej allenast för Handels- och Sjöfarts-afgiften med
37,500 R:dr, utan äfven för tolagen sjelf med 40,786 R:dr,
eller tillsammans 78,286 R:dr R:mt årligen, hvilken summa
således blefve en ren årlig skänk af Staten till stapelstäderna,
Den 7 December.
145
och hvaraf endast Stockholm och Götheborg skulle få hålla
tillgodo med den lilla summan af cirka 30,000 R:dr hvardera.
Vi skola nu se till, huru resultatet utfaller, om beräknin¬
gen! uppgöres med afseende å redan medgifven tullfrihet för
stångjern vid export och med antagande deraf, att de väsendt-
ligare lifsförnödenhets-artiklarna m. m. blifva tullfria, samt med
förutsättning, såsom i förra punkten, att import och export af
tullpligtiga varor förblifva oförändrade. Artiklarna sill och salt
äro visserligen nu af Utskottet föreslagna att draga tull, men
de äro dock båda af Kongl. Majit föreslagna tullfria, och det
må för öfrigt väl anses böra finnas skäl till den förmodan, att
åtminstone sillen billig»tvis bör blifva tullfri vid samma Riks¬
dag, sam osten till bränvinsbordet föreslagits att blifva det.
Enligt Utskottets förslag till to-
lags-reglering skall, då tulluppbörden i
någon stad öfverstiger den summa,
hvartill medium af samma uppbörd un¬
der åren 1853, 1854 och 1855 upp¬
gått, tolagsersättningen till staden min¬
skas med lika mänga proc. af tull¬
minskningen, som den för staden be¬
räknade ersättnings-summan utgör af
den tulluppbörd, som i medeltal vid
stadens tullkammare influtit under de
ofvannämnde åren. I medeltal för alla
Rikets stapelstäder utgör den beräknade
tolags-ersättnings-summan närmast 8£
proc. af tulluppbörden, hvilket procent¬
förhållande sålunda är det, som vid
en generel beräkning bör följas.
Exporten af stångjern har (1854)
utgjort 609,649 hvarå tullen, å
4 sk. B:ko per Skfif. utgjort 76,206
R:dr R:gs. Tolagen, som för denna ar¬
tikel varit lika hög sorn tullen, har såle¬
des äfven uppgått till 76,206: —
Då nu genom den rnedgifna tull¬
friheten en tullminskning uppstår af
ofvannämnde belopp, så skulle Staten
hafva att derutaf, vid tolagsliqviden
med städerna, räkna sig till godo 8£
procent, som sålunda finge från tolags-
beloppet afdragas med 6,478: —
BondeSlis- Prot. vid i 839—60 årens Riksdag. III. 10
146
Den 3 December.
hvarefter Staten på denna artikel får
e,n qvarstående årlig utgift i tolags-
ersättning af icke mindre än . . .
en utgift, som hvarken Staten eller jern-
exportören skulle vidkännas, derestieke
Staten förbuwdes till den nu föreslagna
skyldigheten, enär eljest tullfria varor
också äro fria från tolag.
Af sill var införseln (år 1854)233,228
tunnor, hvaraf tullinkomsten utgjort, å
8 sk. B:ko tunnan, 58,307 R:dr R:mt.
Tolagen derå, sorn i Stockholm och
Götheborg m. fl. städer är lika hög
som tullen, eller 8 sk. tunnan, men i
några småstäder endast, utgör 7 sk.
B:ko, kan antagas till jemnt . . . 58,000: —
hvarifrån afdrages 8,] proc. af tullminsk¬
ningen 58,307 R:dr med 4,956: —
då den återstående årliga tolags-utgif-
ten för Staten på denna varuartikel
blifver
Införseln af talg har för samma
år utgjort 85,092 Lil., hvarå tolagen,
efter tullvärdet 4 E:dr 32 sk. B:ko per
Lil., gör 11,912: —
Då derifrån afdrages 8|- proc. af den
tullminskning 42,546 R:dr, sorn genom
tullfriheten uppstår, med 3,616: —
så Olifver den återstående, Staten ålig¬
gande tolags-ersättningen ....
Af under samma år införd spann¬
mål och mjöl, alla slag, har tolagen
utgjort
och då tullen derå icke ingått bland
de öfriga tullinkomsterna och någon
tullmiuskning således icke blifver till
följd af tullfriheten synlig, så kommer
tolags-ersättningen till städerna attutgä
till oförminska dt belopp.
Importen af våtsaltade hudar ut¬
gjorde 2,013,773 il., hvarå, efter 8 sk.
B:ko tull varde, tolagen, som i Stock¬
holm och Götheborg, dit hufvudsakliga
Den 1 December.
147
införseln skett, utgår med 1 proc. nf vär¬
det, efter denna beräkningsgrund utgjort 5,038: —
Af tullfrihet för denna artikel föl¬
jer en tullminskning å 8 rst. B:ko per
af 41,953 R:dr R:mt, hvaraf 8£
proc. gör 3,566 —
då det qvarstående tolagsersättnings-
beloppet blifver 1,472.
Medelimporten af salt utgör 250,000
tunnor (den större importen 1854 kan
ej tagas till grund för beräkningen).
Tolagen utgör ä nämnde qvantitet . 22,500: —
Vid medgifvande tullfrihet härför
uppkommer en tulhninskning, å 18 sk.
B:ko tunnan, med 140.625 R:dr R:mt,
hvaraf 8-J proc., sorn till följd deraf
skulle afgå å tolags-ersättningen, gör 11,953: —
hvarefter en tolags-ersättning ändock
åligger Staten af 10,547:
Om vidare, såsom ock Kongl.
Maj:t äfvensom Tull-Kommittéen före¬
slagit, och som äfven borde bifallas,
tullfrihet medgifves för gråsidor eller
seij, så uppstår derigenom i afseende
på tolagen följande resultat:
Tolagen på den införda qvantite-
ten 266,350 L<tf. Utgör 10,654: —
Tullminskningen efter half tull, 3 sk.
B:ko per !&(., skulle utgöra 24,970
R:dr R:mt, och 8-| proc. deraf att
afdragas från tolags-ersättningen . . 2,122: —
då återstående ersättnings-beloppet
blefve 8,532:
På samma sätt skall för artiklarna
fläsk, humle, kött och smör en tolags-
ersättnings-skyldighet för Staten fort¬
farande qvarstå, oaktadt de blifva tull¬
fria, om tolags-reglerings-för8laget an-
tages. Bland alla de till tullfrihet före¬
slagna artiklarna är det endast på ar¬
tikeln ost, hvarå tolagen utgör endast
■6$ proc. af tullen och således är lägre
148
Den 7 December.
än medeltolagen, sorn Staten, genom
öfvertagande af tolagen, skulle göra en
vinst. Tolagen utgör nemligen på den
införda qvantiten 1 5,719 Lffl. ost 1,571
lt:dr, men den tullminskning, som till
följd af tullfriheten skulle uppstå, utgör
23,578 R:dr, hvaraf åter 8-J proc. upp¬
går till 2,004 R:dr och således öfver-
skjuter den beräknade tolagen med 433: —
(Jtom å här nämnda eller för¬
öfrigt till tullfrihet föreslagna artiklar,
äro tullnedsättningar föreslagna till cir¬
ka 525,000 R:dr', för hvilken tullminsk¬
ning Staten skulle hafva att vid to-
lagsliqviden med städerna räkna sig
till.godo 84 proc. med 44,625: —
Summan af dessa tvänne poster
skulle således utgöra en besparing för
Skaten eller för allmänheten och affö-
res derföre här med
återstår
Så tillkommer återigen, såsom i
första kalkylen, tolag på Handels-och
Sjöfarts-afgiften och på tolagen sjelf,
men här skola vi finna, att denna till-
ölenings-tolag tili en stor del kommer
att utgå efter ett helt annat procent-
förhällande, än enligt första kalkylen.
Den minskning i tullinkomst, som här
beräknats uppkomma dels genom tull¬
frihet för vissa varu-artiklar och dels
genom tullnedsättning å andra, och
hvilken tullminskning beräknats efter
tullsatserna utan tilläggs-afgifter, utgör
933,185 R:dr R:mt. Ett motsvarande
belopp af tilläggs-afgifterna kommer
således att i tulluppbörden intaga de
beräknade tullminskningarnas plats och
måste således draga en »tillöknings-
tolag» af 8| proe. med 79,320: —
hvilket sistnämnda belopp, till ytter¬
mera visso, också skall befinnas jemnt
motsvara summan af de här ofvan för
45.058
116,261
Den 7 December.
149
hvarje särskild post beräknade 8| pro-
cents-afdragen; och då vi nu veta, att
tilläggs-afgifterna (Handels- och Sjö-
farts-afgiften och tolagen) tillsammans
utgöra 1,565,730 R:dr, samt att, på
sätt nyss nämndes, 933,185 R:dr deraf
träda i tullminskningarnas ställe, så
blifver återstoden, 632,545 R:dr, det
belopp, hvarmed brutto-tulluppbörden
i det hela ökes och hvarå Staten skall
till städerna erlägga »tillöknings-tolag'’
med 5 proc., utgörande 31,627: —■
Den tolag, som Staten således får
det nöjet att till stapelstäderna skatta,
blott för det att tilläggs-afgifterna
inbegripas i tullsatserna, blifver då ... . 110,947: —
och summan af Statens eller det
allmännas rena förlust på operationen
med tolagen, under ofvannämnda för¬
utsättningar, årligen R:dr Runt 227,208: —
Men — torde det invändas — man bör ju kunna an¬
taga, att tull-uppbörden skall stiga, och under sådan förut¬
sättning skall Staten eller det allmänna vinna på toiags-regle-
ringen, enär tolagen för den tillökade tull-inkomsten skall utgå
blott med 5 procent, i stället för att den eljest per medium
utgör 8£ procent af tulluppbörden. Ja, jag vill också hoppas,
att tullinkomsterna skola ökas, men jag får blott bedja om
litet grand tålamod och vi skola snart se, huru det kan komma
att gå med den der vinsten. Jag beder da först att fa fästa
en noga uppmärksamhet derpå, att man icke kan utaf skil¬
naden emellan ofvannämnda 5 proc. och 8£ proc. draga nå¬
gon, ens i den aldra ringaste mån tillförlitlig slutsats i afseende
på frågan om, huruvida tolagen i det hela må blifva lindrigare
eller drygare genom förslagets antagande; äfven med förut¬
sättning af en stigande tulluppbörd. Medgifvandet af tullfrihet
för de betydligaste förnödenhetsartiklarne, hvilka i allmänhet
äro lågt tull-beskattade ocb hvilka just till följe deraf draga
en jemförelsevis hög tolag i förhållande till tullen, utöfvar
härvid alldeles samma inflytande, som enligt den föregående
beräkningen och förändrar i väsendtlig mån procentförhållan¬
det mellan tolag och tull. Om förslaget icke antages, så för¬
svinner tolagen helt och hållet för de artiklar, som blifva
tullfria, och tolagen på de återstående, tull underkastade va¬
rorna öfver hufvud blifver då i förhållande till tullen lägre
150
Den 7 December.
i samma mån, sorn tolagen på de uteslutna artiklarne varit
högre än medium. Hvaremot, orri förslaget antages, en stor
del af tolagen på de tullfria blifna och blifvande varorna kom¬
mer att, såsom i föregående beräkning synes, fortfarande qvar¬
stå och således i sjelfva verket öka de tolags-afgifter, som
eljest skulle belöpa sig på de återstående, tull underkastade
varorna. För att ännu tydligare åskådliggöra riktigheten häraf,
torde jag få framställa ett exempel. Genom tullfriheten för
stångjern uppstår, såsom ofvan är visadt, en minskning i tull¬
inkomst af 76,206 R:dr. Om nu importen af andra varor, derå
tolagen utgör 8| proc af tullen, ökas så. att tullinkomsten
deraf ersätter den försvunna stångjérnstullen, så utgör värdet
ä den sålunda ökade importen af dessa andra varor 323,875
R:dr, hvaraf tolagen, enligt nu gällande stadganden, skulle er¬
läggas efter 2 procent (medium) med 6,478 R:dr; hvaremot,
enligt det nu framställda förslaget, Staten fortfarande skulle
komma att utbetala den summa oförminskad, som tolagen på
stångjernet utgjort, nemligen 76.206 R:dr, enär någon minskning
i tulluppbörden icke egde rum och derföre icke heller något
afdrag på tolagsersättningen komme att ske; då skilnaden
69,728 R:dr således äfven här blir en ren förlust för Staten
och en utgift, som hvarken Staten eller någon annan vore
skyldig att erlägga, enligt nu gällande stadganden.
Beräkningen af regleringens resultat blifver således, äfven
under förutsättning af en stigande import, till en början full¬
komligt lika med den föregående, hvadan den slutsumma af
Statsverkets beräknade förlust, som der uppkom, upptages här
med R:dr 227,208: —
Uti Stats-Råds-Protokollet öfver Finans-ären¬
den, af den 27 Januari innevarande år (1857), pag.
78 är den blifvande brutto-tulluppbörden, tillaggs—
afgifterna inbegripne, beräknad till 12.557,400
R:dr, och då, enligt min föregående kalkyl, tull¬
uppbörden med tilläggs-afgifterna inberäknade
skulle uppgå till 10,153,445, så har jag nu att
beräkna resultatet efter en ytterligare ökning i
tultuppbörden af 2,403,955 R:dr; och får jag här¬
vid fästa uppmärksamheten derpå, att, med an¬
tagandet af tullfrihet för ofvannämnda artiklar å
ena samt med beräkning deremot af föreslagna
tullnedsättningar för åtskilliga artiklar å andra
sidan, medel-tolagen endast kommer att utgöra
7£ i stället för 8^ procent af tullbeloppet.
Den 7 December.
151
Således skulle pä dessa 2,403,955 R:dr en
besparing i tolags-utgifterna uppstå af skillnaden
emellan 7£ och 5 procent, hvilken besparing en¬
dast skulle minska Statens förluster med . . . 52,887: —
Det förträffliga resultatet af den föreslagna
regleringen skulle då i bästa fall blifva en årlig
förlust för Staten eller det allmänna, utöfver hvad
som eljest borde i tolag för den beräknade tra¬
fiken erläggas, af icke mindre sin 174,321: —
Och på detta sätt skulle det hufvudsakliga ändamålet,
afhjelpandet af klagomålen öfver den dryga beskattning, som
tolagen innebär, vara uppfyldt. Svaret derpå är nu framlagdt
uti ofvanstående utredning. Väl är det sannt, hvad man ock
vid ögnandet på tulltaxe-förslaget skall finna, att på större
delen af der förekommande artiklar iöke något tillägg för to¬
lagen blifvit gjordt till de nu gällande tullsatserna; men denna
uteslutning utgör icke lindring i tolagen, utan i tullen.»
Så långt utdraget ur reservationen. — Och jag skulle nu
icke behöfva tillägga mycket.
För att emellertid än ytterligere bevisa riktigheten af
mina sålunda på förhand gjorda beräkningar och den fulla
tillförlitligheten af de slutsatser, hvartill dessa beräkningar må¬
ste leda, vill jag dock här framlägga de klara och oemotsäg¬
liga fakta, som i afseende å ifrågavarande förhållanden nu
mera äro för handen.
Under år 1857 — det sista för hvilket man af offentliga
handlingar kan erhålla upplysning om de tolags-belopp, som,
enligt de gamla beräkningsgrunderna lör dessa afgifters utgå¬
ende, stapelstäderna tillflutit, och under hvilket är vissa för-
nödenhetsartiklar redan voro på grund af Kongl. Maj:ts sär¬
skildta tillstånd tullfria — utgjorde tolags-uppbörden, enligt
derom af vederbörande Magistrater och Drätsel-kom missioner till
Kommerce-Kollegium afgifna berättelser: i Stockholm 190,362
R:dr B:ko eller 285,543 R:dr Riksmynt; i Götheborg 179,080
R:dr B:ko eller 268.620 R:dr Runt; i Norrköping 27,647 R:dr
B:ko eller 41,470 R:dr Runt: i Gefle 3,060 Hulr B:ko eller
4,590 R:dr R:mt; i Malmö 10,051 R:dr B:ko eller 15,076 R:dr
R:mt, eller tillsammans för nu uppräknade fem städer 615,289
R:dr Runt.
Om deremot de bestämmelser, söm genom den nya. tolags-
regleringen stadgades, skulle hafva tillämpats under sismämnde
år, så skulle för det första, utan beräkning af tolag på tolag
och tolag på Handels- och Sjöfarts-afgiften, nämnd;: fern
städer hafva äf Staten uppburit följande tolags-ersättnings-
bélöpp, nemligen Stockholms stad, på en tulluppbörd af
152
Den 5 December.
3 575,008 R:dr, 351,825 R:dr; Götheborg, på 3,700,546 R.-dr
tulluppbörd, 310,092 R:dr; Norrköping, hvars tulluppbörd ut¬
gjort 535,020 R:dr, 47,996 R:dr; Gefle, på en tulluppbörd af
127,560 R:dr, 13,383 R:dr: och Malmö, på 506,044 R:dr tull¬
uppbörd, 20,042 R:dr, allt Runt; eller tillsammans 743,338
R:rir och således 128,039 R:dr mer, än som toiagsafgifterna
efter gamla beräkningsgrunderna visat sig hafva i nämnda
fern städer under det ifrågavarande året utgjort; och oin
nu, jemte don förhöjning, som den nya regleringens tillämp¬
ning på samma sätt skulle hafva åstadkommit äfven för alla
de öfriga till tolag berättigade stapelstäderna, härtill läg-
ges beloppet af den tolagsersättning, sorn ytterligare skulle
hafva tillkommit till följe af Handels- och Sjöfarts-afgiftens
och tolagens inberäknande bland tull-uppbörden; så är det
faktiskt bevisadt. att tolags-afgif'terna för hela riket, under
år 1857 skulle, om den nya regleringens bestämmelser hade
tillämpats, med mer än Tvåhundratusen Riksdaler Riks¬
mynt hafva öfverstigit det belopp hvartill de, enligt förr
stadgade beräkningsgrunder, i verkligheten visat sig hafva
under samma år uppgått.
Att ett sådant resultat, som det här anmärkta, icke varit
med den ifrågavarande regleringen åsyfta dt, är påtagligt; och
det är med visshet derom, som jag härmedelst vågar lägga
saken under Rikets nu försandade Ständers ompröfning, på
det de anmärkta missförhållandena må kunna i tid rättas.
Men innan jag här slutar, må det ock vara mig tillåtet
att, så godt jag kan, söka bidraga till att skingra en oriktig
föreställning, af hvilken, såsom jag trott mig finna, mången va¬
rit gripen och hvilken sålunda äfven torde hafva i väsendtlig
mån medverkat till den klandrade tolags-regleringens genorn-
drifvande. Då man nemligen sett det framhållas såsom nå¬
gonting anmärkningsvärd!, att, på samma gång som tolagen i
en stad uppgått till mera än 40 proc. af den i samma stad
influtna tulluppbörden, den i andra städer omvexlat från om¬
kring 20 ända ned till 2 proc. af enahanda uppbörd, så har
den tron genast trängt sig på en, att tolags-afgifterna derföre
skulle vara så väsendtligt olika i de särskilda städerna, att
trafiken till följe deraf skulle tvingas in på onaturliga vägar,
samt att skiljaktigheterna icke skulle kunna erforderligen jem-
kas, utan igenom en så utomordentlig åtgärd, som den, hvar¬
igenom tolags-skyldigheten pålades Staten och hvarigenom
Staten således belastades med till och med skatten för öf¬
verflöd och lyx till vissa stapelstäder.
Nu hänger det likväl så tillsammans med de omförmälda,
kuriösa procent-förhållandena, att ehuru tolagen t. ex. i Ny¬
Den 7 December.
153
köping, i medeltal under åren 1853, 1854 och 1855, uppgått
till mera än 40 procent af, hvad tull-uppbörden i staden ut¬
gjort,. men i Stockholm endast utgjort lOj proc. af tull-upp¬
börden, den ifrågavarande afgiften likväl varit på alla varor
billigare i Nyköping ä'n i Stockholm, enär den nemligen på
förra stället erlagts med 1| proc. af inkommande och ^ proc.
al utgående varor, då inkommande-tolagen i Stockholm varit
2J och utgående- lj proc., allt af tullvärdet; och hela hemlig¬
heten har endast bestätt deruti, att deri hufvudsakligaste trafi¬
ken i Nyköping utgjorts af sådana varor, som dragit en u^eket
låg tull, nemligen Norsk sill och stångjern. Öfverhufvud på
andra varor än sill och stångjern utgjorde tolagsinkomsten
i Nyköping år 1854 icke fullt 3 proc. af tull-uppbörden.
Den som icke fullt känner dessa förhållanden, men ser,
att tolagen i den sistnämnda staden utgjort mera än 40 proc.
af tull-uppbörden och att denna sednare endast uppgått till
4,300 R:dr, skall lätt kunna tro, att höga tolags-umgälder af-
hållit trafiken derifrån: men häraf synes det, att ett sådant
antagande saknar all grund.
Med hänsigt till allt hvad jag här anfört, och då för
öfrigt ingen fullständig fördel, med undantag af den för
städernas drätsel, genom den beslutade förändringen med
tolagen vunnits, enär icke ens det åsyftade ändamålet med
telagens upphörande, enkelhet och lättnad vid erläggandet af
afgifterna utaf utrikes-trafiken samt dessa afgifters bringande
till likhet i alla till uppbärande af sådana afgifter berättigade
städer, ernåtts, då en mängd andra till namn, beskaffenhet och
beräkningsgrunder sinsemellan mer eller mindro skiljaktiga
umgälder, såsom våg- och stämpel-penningar, bro-, hamn-
och pålpenningar, med flera slag, i alla fall qvarstå såsom
särskilda uppbördstitlar, samt då tolagen sålunda riktigast och
lämpligast synes böra regleras i sammanhang med dessa an¬
dra nyss omförmälda afgifter, som af utrikes-trafiken utgå,
vågar jag hos Rikets Högloft. Ständer vördsamt föreslå:
att ofvan omförmälda beslut, som, i afseende på
tolagen vid sistförflutna Riksdag fattades, matte
upphäfvas samt de stadganden, angående beräk¬
nandet och utgåendet af nämnde afgift, hvilka
dittills voro gällande, åter måtte vinna tillämpning,
intill dess en allmän och ändamålsenlig reglering
af alla de utaf utrikes trafiken till stapelstäderna
utgående afgifter må kunna tillvägabringas.
Härmed förenade sig Per Nilsson från Malmöhus, Paul
Sedström från Yester-Norrlands, Paul Andersson från Jemt¬
lands och Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län.
154
Den 7 December.
Efter motionens uppläsande yttrado Nils Larsson:
»l)å jag ansett det ämne, som denna motion omfattar, vara
af mycken vigt, har jag ansett mig böra utreda ämnet så
fullständigt som möjligt, och anhåller, att motionen mätte
kommuniceras Med-Stånden.»
Sedan alla närvarande af Ståndets Ledamöter instämt uti
motionen, blef densamma, uppå Talmannes derom framställda
proposition, remitterad till Bevi/lnings-Utskottet, hvarjemte
Ståndet beslöt att genom Protokolls-utdrag kommunicera
densamma Med-Stånden.
§ 5.
Erik Mallmin frat? Vestmanlands Län fick på begäran
ordet och yttrade: »Jag hemställer, att af denna motion
mätte, på bekostnad af Ståndets enskildta kassa, tryckas åt¬
minstone så många exemplar, att hvar och en Ledamot af
Ståndet erhåller ett exemplar.»
Denna fråga blef hvilande på bordet, och skulle Mallmin
till nästa plenum inkomma med skriftlig motion i ämnet.
§ 6.
Följande, den 1 i denna månad tnundtligen anmälde och
nu skriftligen inlemnade motioner remitterades till Stats-Ut-
skottet, nemligen af
l:o Johan Pettersson från Kronobergs Län:
»På grund af nu gällande Författning eger krono-fogdarne
att i Januari månad uppbära sist förflutna års krono-utskylder,
och denna tid är den mest olämpliga på hela året att kunna
inbetala sina krono-utskylder. Sådant är åtminstone förhål¬
landet inom den ort, jag har äran representera. Jag vågar
derföre hos Rikets Höglofl. Ständer föreslå:
att tiden måtte bestämmas för krono-utskylderna
till i början af Mars månad;
alldenstund Kronofogdarne ej äro skyldige att uti Landt-
ränterieroa redovisning aflemna förr än i början af Maj måuad.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
fän Olof Lagergren från Gottlands Län:
»Behofvet af ökadt läkare-antal å Gottland är så känn¬
bart, att jag ej tvekar framhålla det såsom ett föremål, sj'n-
nerligen förtjent af Rikets Ständers uppmärksamhet, öns af-
skiljda läge gör, att det är endast med stor svårighet och
tidsutdrägt, som läkarehjelp från fastlandet kan påräknas, ifall
någon farsot eller allmännare sjuklighet der skulle uppstå under
den svårare årstiden, och på den grund, att Ön således är i
behof af ökad ständig läkare-personal, har också Sundhets¬
Den 7 December.
155
kollegium tillstyrkt anslag till två nya provincialläkare, dea
ene med station i Klinte för sydvestra- och den ändra nied
station i Boline för den sydöstra delen af ön, såsom Konun¬
gens Befallningshafvande tillstyrkt med afseende på de be¬
tydliga afstånd, hvarpå en större del aföns innevånare måste
söka läkare i Wisby eller Slite. Då hela länet förut har blott
två provincialläkare för en befolkning af ungefär 47,000 per¬
soner, så hafva dessa varit så anlitade, att det ganska ofta
handt, att sjukbud frän de aflägsna trakterna förgäfves fått
resa de långa vägarne för att söka läkares biträde, hvarigenom
också spilts många menniskolif, sorn kunnat räddas om låkare-
hjelp varit på närmare hål) eller flera ställen att tillgå. De
föreslagna nya distrikternas innevånare hafva derföre också
förklarat sig villige att upplåta lämpliga bostadslägenheter åt
de läkare, sorn kunde blifva anställde.
Jag föreslår således:
att Rikets HÖglofl. Ständer må till två nya pro¬
vincialläkare å Gottland anvisa ett årligt anslag
af 1500 R:dr R:mt åt dem hvardera;
och anhåller, att denna ! motion må till vederbörligt Utskott
remitteras.»
3m Sven Heurlin från Kronobergs Län:
»Med folkmängdens gradvisa tilltagande har också be-
hofvet af nya och förbättrade sjukvårds-anstalter tid efter annan
i vårt land gjort sig gällande och mången röst har, ej mindre
vid de sednare Riksmötena än genom publiciteten, uttalat sig
rörande denna allmänvigtiga fråga. Konung och Ständer
hafva gemensamt deråt egnat ali möjlig omsorg, men ännu
återstår dock mycket i denna sak att både önska och göra,
isynnerhet för landsbygden, som på manga ställen saknar all
läkarevård till följd af aflägsenhet och gles befolkning, och,
i händelse den möjligen kan anskaffas långväga ifrån, likväl
lider brist på sjukskötsel och tillsyn, de der, hvad den fattigare
folkklassen beträffar, endast af ett val ordnadt sjukhus kunna
åstadkommas. För få orter i Sverige, med undantag måhända af
de tvänne nordligaste Länen, har detta behof blifvit känn¬
barare än för Sunnerbo härad i Kronobergs Län, hvilket, be¬
stående af 23 socknar och 7 5 0 5/43 förmedlade mantal samt
med omkring 36,000 innevånare på en areal af 648,000 tunn¬
land, ligger pä betydligt afstånd från Wexiö, der Länets enda
lazarett och kurhus betinnas, och dit flera af desse socknar
hafva 10 å 12 mil.
De olägenheter, som i helsovårdande afseende härigenom
uppkomma, ligga tydligt för ögonen och kunna icke bestridas,
ty hvar och en bör finna det icke vara någon småsak att
156
Den 7 December.
vid betänkligare sjukdoinstillfällen, för att icke tala om lila-
farliga skador, frakta den sjuke eller skadade en så betydlig
väglängd, hvilken en frisk resande mången gång knappt kan
tillryggalägga under nära ett dygns färdande. Detta är vis¬
serligen icke alldagligeu inträffande händelser, meri att det
någongång sker, att patienten under vägen aflider, elier att
sjukdomen förvärras, så att ett återställande till helsan icke
mer är tänkbart, äfvensom att sjuke ganska ofta frän Wexiö
lazarett måst afvisas, tillfölje af bristande utrymme samt antingen
måst åter hemföras, eller förskaffas en uppehållsort i gran-
skapet, för att vid uppkommande ledighet kunna blifva intagne ;
detta torde icke vara okändt för dem, som äro bekante med
ortens ställningar och förhållanden. Må nu vara huru som
helst, så inser en hvar lätteligen olämpligheten deraf, att Wexiö
lazarett och kurhus ensamt äro afsedde ,sjokanstalter till be¬
gagnande för så långväga boende, och i betraktande häraf, bör
man icke förtänka den allmänt rådande önskan, att nyss¬
nämnde härad måtte få ett särskildt sjukhus inrättadt inom
sitt eget område. Nödvändighet, mensklighet och rättvisa
tala högt derför, och jag kan icke tro annat, än att denna
angelägenhet skall omfattas med den värma och det kraf¬
tiga understöd den i och för sig sjelf med rätta förtjenar.
Genomförandet af densamma är icke heller underkastad några
egentliga svårigheter och hinder, som kunna förorsaka tids¬
utdrägt och alltför dryga omkostnader, emedan Ljungby kö¬
ping på ett afstånd af 7 mil från Wexiö, genom sitt läge i
nära medelpunkten af häradet, fjenlige byggnadsplatser, lätthet
för anskaffande af byggnadsmaterialer, förutom att der redan
finnes provincial-läkare stationerad likasom ett väl ordnadt
apothek, för uppförande af ett för häradet lämpligt sjukhus,
erbjuder många och högst vigtiga fördelar.
Häradets innebyggare, som i dessa dagar lära ingå till
Kongl. Maj:t med begäran att få skiljas från Läns-lazarettet
och kurhuset i Wexiö, att den årliga kurhus-afgift, som erlägges
af hvarje skattskyldig person, hädanefter uteslutande måtte få an¬
vändas för häradets eget behof, äfvensom att den andel hä¬
radet eger i Läns-lazarettets och kurhusets kassa mätte, be¬
räknad efter folkmängden i förhållande till öfrige delen af Lä¬
net, uttagas och ställas under uppsigt och förvaltning af en för
detta ändamål i behörig ordning tillsatt direktion, hafva an¬
modat mig göra en hemställan till Rikets Högloft. Ständer om
beviljande af Statsbidrag till utförande af ofvan angifne, för
orten me3t maktpåliggande och vigtiga syfte. Med anledning
deraf tager jag alltså mig friheten vördsamt föreslå:
Den 7 December.
157
att ett anslag måtte af Statens medel beredas till
uppförande af ett sjukhus i Sunnerbo harad.
Och anhåller jag att få med behörigt kostnads-förslag,
då detsamma kominer mig tillhanda, inkomma till Höglofl.
Stats-Utskottef, till hvilket min motion torde remitteras.v
4:o Ola Jönsson frän Malmöhus Län:
Ingenting kan väl vara svårare för en Representant, än
att nödgas uppträda med anhållan om bidrag från statskassan,
äfven om dermed afses utförandet af ett icke mindre för det
allmänna, än för en särskild kommun nyttigt företag, i en tid
då statskassan ej är tillräcklig för fyllandet af Statens egna
behof, i en tid då Representanten bör sorn störst känna sin
skyldighet att med de allmänna medlen, som det heter, spar¬
samt hushålla. Kännande nödvändigheten häraf, och utan att
i ringaste mån vilja afvika från denna regel, vägar jag dock
dertill uppmanad såväl af mina kommittenter som af egen
visshet om. att medel ej hätte kunde användas, till Rikets
Höglofl, Ständers behjertande framkomma med vördsam an¬
hållan 0111 beviljandet af statsbidrag till en hamnanläggning
vid Höganäs.
Denna plats, som vuxit upp till, hvad man nästan kan
kalla en småstad, är, såsom märkv,ärdig, känd ej mindre för
sina oumbärliga stenkolsgrufvör än sina storartade bruks- och
fabriksanläggningar. Framgången och utvecklingen af dessa
företag hindras dock betydligt genom svårigheten iföljd af
brist på lätt kommunikation att till såväl inrikes som utländ¬
ska platser afsända bruksalster och andra artiklar, som kunna
afsättas. Belägen vid hafskusten två mil ifrån närmaste sjö¬
stad och lastageplats, är det naturligt, att de stenkol jemte an¬
nat, som till aflägsnare orter sjöledes afsändas, böra i fartyg
vid platsen intagas, hvilket under nuvarande förhållande är
förenadt med stor kostnad och tidsutdrägt, enär lasterna må¬
ste i båtar föras tili fartygen, som, då ingeri hamn derstädes
finnes, naturligtvis få under lastningen förblifva liggande i öp¬
pet vatten. Det torde ej heller böra förbises, hvilken stor för¬
del en hamnanläggning vid Höganäs skulle bereda de i de
närmaste trakterna boende jordbrukarne, enär dessa, sorn nu
måste till aflägset ställe forsla deri spannmål, de kunna afsätta,
blefve i tillfälle att vid ofvannämnde plats utskeppa densamma,
hvarigenom stor behållning i följd af minskning i transport¬
kostnaden vöre att påräkna. Jemte dessa finnes ett annat
måhända ännu mera talande skäl för ifrågavarande hamnbygg¬
nad. Man har nemligen ofta hört sjöfarande beklaga, att icke
en hamn finnes vid inloppet från Nordsjön i det så kallade
öresund, hvari de seglande under svåra stormar kunde söka
158
Den 7 D enem ber.
räddning, då tillfallet sådant medgåfve, eniir seglats in genom
det trånga och för sina såkallade ref och stenbankar kända
sund. sorn derstädes åtskilja Svenska och Danska landen, är
i stark blåst högst äfventyrlig. De många fartyg, som årligen
derstädes gå förlorade, utgöra bevis härför.
Att ifrågavarande hamnanläggning är ytterst nödvändig,
derom bör ej tvifvel kunna uppstå, men lika nödvändig som
den är, lika omöjlig är den för orten att på egen bekostnad
utföra. Jag vågar derför anhålla:
det Rikets Högloft. Ständer täcktes för ofvan af-
sedda ändamål bevilja ett anslag af allmänna me¬
del till ett belopp af 50.000 R:dr R:mt.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an¬
il alles.»
5:o Gustaf Bohlin från Upsala Län:
»Den 7 Mars 1844 meddelade Kongl. Majit ett nådigt
utslag derigenom en mängd af befolkningen i Hällnäs försam¬
ling och hufvudsakligen deribland torpare, backstuguman, in¬
hyseshjon och fördelstagare blefvo ålagde att till pastor utgöra
årligen ett fiske-tionde af per båt en fjerding salt stömming och
4 fiskeband, att hos honom levereras. Detta utslag innebär
väl formel rättvisa, i thy att detsamma ingalunda ingår i full¬
ständig pröfning af sjelfva rättsfrågan, utan under antagande
deraf, att Konungens Befallningshafvande.? föregående utslag
ej varit i sin helhet öfverklagadt, med fastställande af detta,
undanröjdt Kammar-kollegii utslag, derutinnan Kollegium, sorn
ansåg de, efter pastors förmenande, tiondeskyldiges talan vara
fullständigt bevarad, samt samvetsgrannt och sakrikt utredt frå¬
gan till de sistnämndas förmån.
Den skyldighet, som nu emellertid genom det Kongl. Ut¬
slaget förklarats åligga ifrågavarande personer (ett förklarande,
som Kongl. Kammar-kollegium hade förmenat i viss mån in¬
nebära en ny eller ökad beskattning), är, om det än må synas
för den mindre sakkunnige obetydligt, af en ytterst betungande
art. Af verkliga skärgårdsbönder, hvilka sjelfva vid egen strand
utöfva ett någorlunda lönande skärfiske, må detta onus möj¬
ligen kunna uthärdas och endast för sådane är, efter Kollegii
åsigt, detsamma ett åliggande, men för ifrågavarande perso¬
ner, som till större delen bo ganska långt in uti landet, som
ej ega någon strand, och sorn endast utöfva ett mera tillfäl¬
ligt fiske med en utrodd af 1 till 2 mil ut i öppna hafvet, der¬
vid de pckså särskildt fä betala strandegarne för rättigheten
att landsätta båtar och fiske-bragder, hvilka ej bestå af not,
utan endast af skötar, är det ett högst tryckande åliggande
att, då d,e sjelfva ofta nog ej hafva strömming till mat, nöd»
Den 7 December.
159
gas såsom tionde af ett näringsfång köpa strömming och le¬
verera densamma insaltad och i krönta karl hos pastor. Obil¬
ligheten häraf blir så mycket mera skärande, som de ifråga¬
varande tionde-skyldige just äro de aldra fattigaste.
Emellertid har det ifrågavarande Utslaget dessutom genom
den tolkning deraf, som Konungens Befallningshafvande gifvit
detsamma, föranledt dertill, att, t. ex. båtsmän, sorn året om
varit i tjenstgöring och a nrlra, som aldrig satt ut en båt i hafvet,
fått för sålunda aldrig iflkadt fiske erlägga tionde i bestämdt
belopp. Det torde derföre ej vara obilligt, om de, som sålunda
blifvit lidande genom bristande insigt i de författningar, hvilka
äro nog otydliga att förorsaka två utslag af sins emellan så
stridig art sorn de nyssnämnde, af Konungens Befallningshaf¬
vande och Kammar-kollegium utfärdade, erhölle någon liten
ersättning för, hvad de under de sedan 1844 förflutna åren
måst i tionde utbetala, och som de säkerligen undgått, såvida
Rikets Ständer i tid tillsett, att de författningar, som nu be¬
rört*, erhållit tillräcklig tydlighet, för att ej förorsaka dylik
tvist, som den omnämnde, hvadan jag får hos Rikets Ständer
begära ett anslag för restitution af den strömmingstionde ifrå¬
gavarande personer under denna tid utbetalt. Den summa,
som härtill erfordras, är för Rikets Ständer en obetydlighet,
men för den fattiga fiskaren en högst väsendtlig ersättning för
hvad den nu antydda otydligheten i gällande författningar ko¬
stat, honom ej mindre i dryga rättegångs-kostnader, än äfven
i utgifvet tionde, och utbeder jag mig att få till Höglofl.
Stats-Utskottet ingifva uppgift å det belopp, som ifrågavarande
fiskare i tionde sedan 1844 måste erlägga.
Om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet anhålles.»
6:o Lars Ersson frän Södermanlands Län:
vDet lärer val icke kunna nekas, att vårt land, ehuru fat¬
tigt det af mångå anses, likväl i sitt sköte bär medel fullt till¬
räckliga och mångenstädes rika för dess innebyggares berg¬
ning, men lika visst är det ock, att tillgodogörandet af dessa
medel oftast beror på undanrödjandet af de hinder, naturen
ställt för deras lätta och obehindrade kringspridande.
Hjelmare-sund utgör ett sådant hinder för afsättningen af
de produkter, som å ömse sidor derom liggande trakter fram¬
alstra. Ofverfarten derstädes, som nu sker medelst färja, kan
på detta sätt ej verkställas utan mycken tidspillan, och är un¬
der vissa tider af året alldeles overkställbar, hvadan man
vanligen söker andra vägar och ofta nödsakas kringgå Hjel-
maren genom Eskilstuna eller Örebro för att undvika Hjel¬
mare sund.
Då nu den farled, som detta sund beredde, sammanbinder
160
l)en 1 December.
en af Södermanlands bördigaste trakter med vigtiga bergslags¬
orter inom Vestmanlands- och Örebro Län, skulle det för dessa
orter blifva af stort inflytande, om en lättad öfverfart medelst
broanläggning derstädes bereddes, så att de landtmanna-pro-
dukter, hvilka Bergslagen behöfver, men icke kan i tillräcklig
mängd frambringa, kunde från slättlandet ditföras med mindre
omvägar och svårigheter, än som med dylika transporter nu
äro dermed förenade. Afven för aflägsnare orter är frå¬
gan icke utan vigt, emedan en stor del af Östergötland be¬
höfver denna öfverfart för kommunikation med Rikets nord-
vestliga landskap, och ännu mera känbart skall behofvet af
ifrågavarande broanläggning blifva, då ej mindre den till Cathri¬
neholm under arbete varande jernvägen hinner fullbordas samt,
såsom utan tvifvel kommer att ske, sammanbindas med linien
emellan Töreboda och Götheborg, än äfven Örebro-Arboga-
linien i en ej långt aflägsen framtid varder vidare utsträckt
längs .'talarens norra strand.
Dä, såsom är att förmoda, söder om Hjelmare-sund och
i närheten deraf Ahlsäter och Asen blifva stationer å jern-
vagslinien, skulle en betydlig förlust drabba staten om befolk¬
ningen norr om Hjelmare-sund, i stället att medelst bro öf¬
ver sundet närma sig dessa stationer, skulle nödgas göra den
långa omvägen åt Eskilstuna.
För den kringliggande orten är det icke möjligt eller ens
tänkbart att åstadkomma detta belopp, som för byggnaden er¬
fordras, vid hvilket förhållande den utväg endast återstår att
härtill begära statens biträde. Sällan hafva ock enskilda de¬
lar af landet förgäfves anlitat det allmännas bistånd, då fråga
varit om allmänt nyttiga företag, hvadan jag tror mig kunna
hysa grundad förhoppning derom, att Rikets Ständer äfven i
detta fall icke skola undandraga sig en uppoffring, som skall
bidraga till ernåendet af en lättad öfverfart af detta sund.
På bekostnad till en del af allmänna medel har, genom
Nyköpings Läns Hushållnings-Sällskaps försorg, behörig under¬
sökning på stället egt rum och på grund deraf förslag öfver
kostnaden jemte ritningar för byggnad öfver Hjelmare-sund
blifvit uppgjordt af Herr Majoren Leijonanker, enligt hvilket
förslag för byggnadens utförande erfordras en summa af 189,000
R:dr R:mt.
På grund af hvad jag nu anfört och under antagande, att
det belopp, som af kringliggande kommuner och närboende
enskilda personer möjligen torde kunna för ändamålet sarnman-
bringas, icke med sannolikhet kan beräknas högre än |:del
af kostnaden för hela företaget, får jag härigenom vördsam-
ligen föreslå:
det Rikets Ständer måtte, för uppförande af bro-
Den 7 December.
16 i
byggnad, i enlighet med deröfver upprättadt för¬
slag, öfver Hjelmare-sund, bevilja anslag af all¬
männa medel till belopp af 150,000 R:dr R:mt, utan
återbetalningsskyldighet, men under vilkor att åter¬
stoden af kostnaden för byggnadsföretaget af or¬
ten tillskjutas*’.
Om remiss af denna min motion till Stats-Utskottet an-
hålles.
7:o Georg Nyqvist från Wermlands Län:
»Vidden under 1853 och 1854 årens Riksdag genomdrif-
na förändring i Lagstiftningen för Bränvins tillverkning och
försäljning förespeglades, att inkomsten deraf skulle betacka
byggnadskostnaden för Landets alla tilltänkta jernvägar. Jag
tror visserligen, att dessa medel dertill äro tillräcklige, blott
de dertill blifvit och blifva använda och byggnaden icke be-
drifvits eller bedrifves fortare, än medlen influtit och hinna
inflyta. Att sålunda hittills icke tillgått hafva vi oss nogsamt
bekant, utan tvärtom har intraden af bränvinsskatten influtit
bland öfrige Statsinkomster och är disponerad till för jern-
vägsbyggnaden främmande ändamål och till behof, som
tillväxt i samma mån, som inkomsterna genom denna intrad
ökats och jernvägsbyggnaden bedrifvits med upptaget ut¬
ländskt lån.
Af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition för jernvägsbygg-
naderna vill det synas, som meningen vöre att fortsätta om¬
nämnde byggnader uteslutande medelst upptagande af dels bl¬
och dels utländska lån, och att följaktligen bränvinsskatten
skall fortfarande inflyta till Statsverket och såmedelst fortfarande
alstra nya och för vårt Land förut okända utgifter. Häremot
anser jag mig skyldig på det allvarligaste protestera, helst
som den så kallade jernvägsfebern icke synes vilja lägga
sig, utan fastheldre i åtskilliga delar af landet utbreda sig,
hvarpå yppats dagliga bevis genom den mängd af motioner,
som blifvit väckte för jernvägsanläggningar, och derjemte
vördsamt föreslå,
det Rikets Ständer måtte besluta, att inkomsten af
bränvinsbränningen hädanefter bör uteslutande an¬
vändas till Jernvägsbyggnaderna och att, hvad der¬
utöfver oundgängligen fordras för fullbordande af
byggnaden i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition, må i in- eller utländska lån
upptagas, samt att icke vidare byggnad företages
af Staten under denna Statsregleringsperiod, eller
fivndt-Stis Prof. lid 1859—60 årens Riksdag. III. 11
1(12
Den 7 December.
att några lån beviljas til) bibanor under nyssnämn¬
de period.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.»
8:0 A. J. Sandstedt från Jönköpings Län:
»Ehuru den fråga, jag nu vagar draga under Rikets Stän¬
ders pröfning, redan tvänne Riksdagar förut af mig blifvit
väckt, men utan önskad påföljd vid dessa, vill jag ånyo, med
anledning af ämnets vigt, derå fästa Rikets Högloft. Stän¬
ders uppmärksamhet.
Från äldre tider har hemmanet Hallsnäs, i Ramqvilla soc¬
ken, Vestra härad af Jönköpings län, varit ålagdt att under¬
hålla den nu mera så kallade Sundsbro, mot rättighet att åt¬
njuta roteringsbefrielse för berörda hemman. Genom ökad
trafik blef denna underhällnings-skyldighet särdeles tryckan¬
de, hvadan egaren derifrån sökte befrielse mot utgörande af
rotering. Vestra härad blef då ålagdt att bygga oinförmälta
bro och Ramqvilla socken att i underhållnings-skyldighet
dubbelt emot Vestra härad deltaga, utan att komma i åtnju¬
tande af den roteringsafgift, som af hemmanet Hallsnäs utgår.
Af skäl att 1734 års Lag ålasjger häradet att underhålla vä¬
gar och broar, afstyrkte Utskottet, såsom jag ofvan nämnt,
2:ne föregående motioner i ämnet, men då, såsom närlagda
handlingar utvisa, skyldigheten att underhålla bron emot åt¬
njutande af roteringsfrihet, ålåg hemmanet Hallsnäs redan före
1734, och detta års Lag icke eger retroaktiv verkan, anhål¬
ler jag, att Vestra härad må komma i åtnjutande af den med
dess skyldighet att underhålla Sundsbro förenade rättighet
att af hemmanet Hallsnäs uppbära roteringsafgiften, eller ve¬
derlag af Kronan.
Förbehållande mig att inkomma med de upplysningar,
som kunna erfordras, anhåller jag ödmjukligen om remiss här¬
af till vederbörligt Utskott.»
9:o Jolian Johansson från Kalmar Län:
»Såsom Riksdags-ombud för allmogen på Öland, finna vi
af nya inträdda förhållanden oss föranlåtne att anhålla om
Rikets Höglofl. Ständers förnyade uppmärksamhet å ett för
denna folkrika ö i. hög grad vigtigt ämne, som redan vid
föregående Riksdagar utgjort föremål för Ständernas hand¬
läggning, nemligen ett ändamålsenligt ordnande af farten öf¬
ver Kalmar sund emellan Ölands vestra kust och Kalmar stad,
der ön afsätter största delen af sina umbärliga produkter och
hvarifrån den hufvudsakligen hemtar sådana förnödenheter,
som den icke sjelf framalstiar.
Sedan lång tid tillbaka har denna öfverfart varit besörjd
genom tre färjplatser, Röhälla, Färjestaden och Fröbygårda,
Den 7 December.
163
anlagde utmed kusten, på ungefär en mils afstånd från hvar¬
andra.
Tid efter annan har färjfarten å dessa med gästgifveri-
och skjuts-anstalter förenade platser blifvit genom polis-stad-
ganden reglerad, sa att färjplats-innehafvarne fått sig ålagda
vissa bestämda skyldigheter, åsyftande att bereda allmänheten
för sig och sina varor en alltid tillgänglig samt på en gång
säker och billig öfverfart till och ifrån Kalmar; men då be¬
rörda småningom skärpta bestämmelser kändes betungande
för färjplats-innehafvarne, lyckades det dem att utverka höga
vitesförbud till de emellan färjplatserne boende strandegarnes
förhindrande från intrång i färjfarten på Kalmar.
Härigenom uppstod för ifrågavarande tre färj platser ett
slag3 uteslutande privilegium på all färjfart emellan den af
dem inneslutna, nära tvä mil långa kuststräckan och Kalmar
stad; och ehuru, med anledning af ortens innebyggares ofta
upprepade klagan öfver inskränkning i deras naturliga fri—
och rättigheter, de öfverklagade vitesförbuden blifvit, å olika
tider i så måtto ändrade, som det genom särskilda Konunga¬
bref förklarats, dels att de emellan färjeplatseme boende per¬
soner finge, oberoende af nämnda förbud, betjena sig af egna
farkoster för att dermed till Kalmar öfverföra icke allenast
sig sjelfva, utan äfven sina närmaste grannar jemte deras
kreatur och varor, samt dels att vitesförbuden afse allenast
person-trafiken oell att det således är hvar och en obetaget
att från Ölands-kusten, jemväl emellan färjställena, idka frakt¬
fart med varor på Kalmar; sä hafva berörda vitesförbud, äf¬
ven i deras sålunda modifierade form, dock visat sig vara
fullt tillräckliga att åt färjplatserna bibehålla ett ganska vä¬
sendtligt monopolium, hvars vigt klart faller i ögonen, när man
betraktar den egna beskaffenheten af den färjfart, som ännu
är uteslutande i färjplats-innehafvarnes händer.
I detta afseende må man besinna följande omständig¬
heter:
Ehuru smalt det sund är, som skiljer Småland från den
utefter dess kust sig utsträckande ön Öland, så förete sig lik¬
väl högst väsendtliga skiljaktigheter emellan dessa beggo
landskaps natur-förhållanden. Öfverkommen till Öland mär¬
ker man genast, att man beträdt ett helt annat land, med
olika grundbildning, jord-art, vegetation och klimat. Hvar
inom Sveriges landamären, utom på Öland, kan man uppvisa
en landsträcka, så odlad och befolkad, som ölands kustland?
Öns hela areal är tolf qvadratmil, deraf ungefär hälften utgör
så kallade alvar eller ofruktbara, kala hedar, der den upp i
dagen liggande kalkflisan gör all slags odling omöjlig. På
104
Den 7 December.
de återstående, sex qvadratmilen lefva dock 35,000 menni-
skor, som icke allenast hafva nog spannmål för eget behof,
utan äfven under goda år afsätta minst 50,000 tunnor till
fasta landet, hvarjemte från ön årligen säljes en mängd bo¬
skap, hästar och får, jord- och trädfrukter, fjäderfän, ägg,
in. m. Motliggande fasta land är i allmänhet mindre rikt
försedt med nu uppräknade slag af produkter, men har der¬
emot öfverflöd af andra alster, hvarpå Öland lider brist och
deribland hufvudsakligen ved och andra skogs-efifekter, hvar¬
till konnner, att hela öland, med undantag af nordligaste de¬
len deraf, måste från Kalmar, såsom närmaste stapelstad, för¬
skaffa sig sina behof af sili, salt och andra köpmannavaror.
Dessa omständigheter måste nödvändigt för Öländska befolk¬
ningen medföra täta resor till och ifrån Kalmar. De allmänna
vägume på öland äro anlagda med hänsyn på kommunika¬
tionen med denna stad. De leda ned till färjplatserna och
det smala sund, som der vidtager, är icke att betrakta an¬
norlunda, än såsom en fortsättning af den stora stadsvägen.
Lätthelen att under vanliga förhållanden komma öfver detta
sund medgifver allmogen fördelen att sjelf afsätta sina varor
i Kalmar och der verkställa sina inköp. Sådan öfverfrakt-
ning af varor, der egaren ieke personligen medföljer, utgör
således icke den vanliga trafiken, utan förekommer endast i
afseende å de varor, som uppköpare på Öland sig tillhandlat.
Mängden af öns befolkning måste, i följd af behof och vana,
ofta personligen besöka Kalmar; och, vid dessa resor, som
nästan dagligen företagas af flera hundra personer, måste tvån¬
get att anlita någon af de privilegierade färjplatserne natur¬
ligtvis alltid förefalla obehagligt och ofta medföra en eller
annan olägenhet.
Rättigheten att från egen strand med egna farkoster e-
mot öfverenskommen betalning föra öfver vattnet till annan
ort så väl varor som menniskor har icke i någon annan
trakt af riket lidit inskränkning, än mindre blifvit såsom här,
alldeles suspenderad. För strand-egarne emellan de Öländ¬
ska färjplatserne måste ett sådant förbud kännas såsom en
tryckande inskränkning i de förvärfningsmedel, som stå Rikets
innebyggare öfverallt annorstädes öppna. Seende sig satta
i denna del utom de lagar, som gälla för andre frie medbor¬
gare, hafva dessa strandegare icke försummat något tillfälle
att deröfver höja en ganska befogad klagan. De hafva i detta
hänseende flera gånger vändt sig håde till Regeringen och
genom sina Riksdags-ombud till Rikets Ständer. Ständerna
hafva under uttalande af deras åsigt om det olämpliga i öf-
verklagade förhållandet hänskjutit frågan till Kongl. Majit, men
Dan 7 December.
165
vid densammas deraf föranledda pröfning har en fortfarande,
uteslutande färjnings-rättighet blifvit ansedd såsom ett nöd¬
vändigt vilkor för de färjplatserne ålagde skyldigheter, hvil¬
kas bibehållande åter, såsom förpligtande att med säkra far¬
koster under stadgad polis-kontroll besörja farten öfver sun¬
det emot billiga, genom taxor reglerade afgifter, ansetts o-
undvikligen nödigt, med hänsigt till både Kronans transpor¬
ter och den dagliga trafiken emellan Öland och Kalmar.
De öfverklagade vitesförbuden fortfara således ännu och
äro än i dag för Öländska befolkningen lika förhatliga som
förut. Tyngden af den inskränkning och det tvång, som
derigenom pålägges denna befolkning, har till och med blif¬
vit ännu mera kännbar, i samma mån sorn folkmängd och
industri tilltaga: och man frågar sig pä Öland — denna ö,
från hvilken med ganska små egna förvaltuings-utgifter årli¬
gen utgå mera än 100,000 R:dr i skatte-bidrag tiil Rikets
satnfäldta behof — om det är billigt och rättvist, att detta
landskap fortfarande skall vara vanlottad! i afseende på sin
förnämsta kommunikation, under det millioner Riksdaler af
Statens medel årligen användas på förbättrade kommunika¬
tioner inom andra delar af Riket.
Nya förhållanden hafva emellertid inträdt, sorn synas
göra det möjligt att undanrödja färjplatsernas frihets-kränkande
monopolium, och likväl vid nu varande skyldigheter bibehålla
de för trafiken mest behöfliga af dessa färjplatser.
En sådan möjlighet är beredd genom Kongl. Maj:ts nå¬
diga Bref till dess Befallningshafvande i Calmar Län den 5 Mars
1858, hvarigenom anbefalldes, att vederbörande skulle höras
om och till hvad belopp bidrag utöfver färjplats-afgifterna
erfordrades, i händelse färjplatserna skulle vid deras nuvarande
skjddigheter bibehållas, men förlora det skydd emot intrång
i färjfarten, sorn de genom vites-förbuden hittills åtnjutit, hvilka
af nu befintliga färjplatser det kunde, med afseende på den
allmänna och enskilda trafiken, anses oundgängligen nödigt
att på sådana vilkor bibehålla, och i hvad mån landets inne¬
vånare vore villige att ofvanberörde bidrag utgöra.
Till följd af nämnde Kongl. Bref har Läns-Styrelsen hört in-
nehafvarne af färjplatserna Röhälla, Färjestaden och Fröby-
gårda samt äfven det bolag, som eger den under tiden straxt
norr om Fröbygårda anlagda nya färjplatsen Beyershamn. För
hvar och en af dessa fyra färjplatser har man dervid, såsom vilkor
för färjnings-skyldigheternas bibehållande efter upphörandet
af vites-förbuden fordrat ett årligt bidrag af 500 R:dr R:mt
utöfver inkomsterna af färjnings-afgifterna, dessa sednare utgå¬
ende efter föreslagen förhöjd taxa. ölands innebyggare, hörda
166
Den 7 December.
genom sockne-ombud, hafva å sin sida enhälligt uttalat den
önskan, att vites-förbuden måtte undanrödja», men alla fyra
färjplatserne, åtminstone Röhälla, Färjestaden och Beyersharnn
likväl bibehållas vid deras nuvarande förpligtelser att ständigt
uppehålla färjningen under allmän uppsigt och emot billiga,
genom taxor bestämda afgifter, i hvilket afseende sockne-om-
buden funno det vara billigt, att tärjplatserna erhölle det for¬
drade årliga bidraget. Men då öns innebyggare icke ansågo
sig skyldige att sjelfva till större eller mindre del gälda dessa
bidragsbelopp oell här vore fråga om det mest ändamålsen¬
liga ordnande af en stor och vigtig anstalt för den dagliga
kommunikationen emellan fasta landet och ett folkrikt af vatten
kringflutet landskap, så framställdes den anhållan, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande måtte till Kongl. Majit frambära
Öländska befolkningens underdåniga begäran om Kongl. Majits
medverkan för erhållande af Statsanslag till de fordrade årliga
ersättningarne åt tärjplatserna.
I detta afseende har Läns-Styrelsen sedermera under den
28 sistlidne Februari tilt Kongl Majit ingått med en underdånig
framställning, deraf vi haft tillfälle att taga nödig kännedom.
Deruti har Läns-Styrelsen, efter en fullständig utredning af
färjplatsernas tillkomst samt deras rättigheter och skyldigheter,
framlagt giltiga skäl för det önskvärda i den förändring, att
de förhatliga vites-förbuden måtte afskaffas, men att sistnämnde
tre färjplatser likväl motte såsom sådana vid deras nuvarande
skyldigheter bibehållas, dock emot en förlusten af hittills åt¬
njuten uteslutande färjningsrätt, motsvarande årlig ersättning
af 500 R:dr R:mt för hvarje färjplats, hvilka bidrag ansågos
böra af Statsmedlen utgå.
Vi förmoda oell hoppas visserligen, att Kongl. Majit i nåder
finner omständigheterna föranleda till nådig Proposition i denna
syftning till Rikets nu församlade Ständer, men såsom Repre¬
sentanter för Öland kunna vi ej undgå att genom denna vår
vördsamma motion hemställa och föreslå i
att Rikets Ständer måtte, efter tagen kännedom af
Läns-Styrelsens förberörde underdåniga framställ¬
ning och dervid fogade, till frågan hörande hand¬
lingar, bevilja det till ändamålet nödiga anslag af
Statsmedel.
Anhålles om motionens remitterande till behörigt Ut¬
skott.”
lOio Nils Olsson från Malmöhus Lärn
«Det Kongl, förslaget, att till fortsättning af jernvägsbygg-
nadorna anskaffa medel genom upplåning, till största delen från
utlandet, innebär, enligt min och mångas tanka, ganska stora
Den 7 December.
187
vådor för vårt lands ekonomiska och såmedelst äfven po¬
litiska oberoende, och det synes derföre vara ett vigtigt
önskningsmål för fosterlandsvännen att kunna upptänka andra
utvägar till betäckande af de kostnader, som detta stora före¬
tag medför, enär sjelfva företaget icke kan upgifvas, då jern¬
vägar äro första vilkoret för vår industri och våra näringars
uppblomstring samt för tillgodogörandet af de ofantliga skat¬
ter, som en gifmild natur skänkt vårt land, men som nu ge¬
nom aflägsenheten från skeppningsorterna förlora största de¬
len af sitt värde, och till följd af de höga transportkostnader¬
na, omöjligen kunna täfla med utlandets lätt åtkomliga pro¬
dukter. En sådan utväg tycker jag mig finna uti bränvins-
skaftens användande till detta ändamål.
Kastar man en blick tillbaka på Statsregleringen i Sve¬
rige för år 1853, så finner nian, att den årliga Statsinkomst, som
beräknades af superibegärets tillfredsställande eller bränvins-
bevillningen, utgjorde blott några hundra tusen R:dr och
Statsmaschineriet gick ändock sin gilla gång. Nu beräknas
den komma att inbringa Staten en summa af åtta millioner
R:dr om året. Hushållnings-sällskaperna, städerna och kom¬
munerna slogo sig äfven ganska bra ut, fastän de ej fingo
göra så djupa tag ur suparens ficka, och jag ser icke hvar¬
före de ej, likaväl nu som förr, skulle kunna på annat sätt
åstadkomma erforderliga medel till sina behof, så att äfven
denna del af bränvinsskatten kunde ingå till Staten, som der¬
igenom kunde påräkna ytterligare ett par millioner om året,
och således hafva en inkomst af trettio millioner under nästa
statsreglerings-period, endast på tillverkningen och försäljnin¬
gen af den vara, sorn förgiftar nationens andliga och mate¬
riella välstånd. Visserligen synes denna kalkyl gå något för
högt i förhoppningarne på de supandes vilja och förmåga att
draga skattebördan, men den grundar sig på Finans-Ministerns
beräkningar, och man kan, ifall man ej har förtroende till
denna auktoritet, gerna nedstämma sina förhoppningar betyd¬
ligt. Superilasten skall ändock kontribuera tillräckligt, för
att Staten dermed skall kunna bygga Jernvägarne utan lån,
om blott hela dess kontribution blir till detta ändamål använd.
Om Statens öfriga anspråk vore måttliga, så skulle utan tvif¬
vel de andra inkomsterna förslå att betacka de verkliga be-
hofven, och det tillhör oss, såsom det skattdragande folkets
Representanter, att begränsa dessa anspråk inom det måttli¬
gas och nödvändigas gränser.
Till följd af dessa åsigter föreslår jag, att till jernvägs-
arbetenas fortsättning må anvisas:
168
Den 7 December.
hela bränvinsbevillningen, sä väl tillverknings- som
försäljnings- och utskänkningsskatten,
samt anhåller, att denna motion må till vederbörligt Utskott
varda remitterad.’»
Häri instämde Sven Rosenberg från Christianstads Län.
ll.-o Anders Gudmundsson frän Hallands Län:
»»Följande förändringar i föieskrifterna, rörande Mantals-
8krifningarnes förrättande och dermed sammanhang egande
ämnen, anser jag af behofvet påkallade och önskar, att de
måtte vinna framgång.
l:o Att Mantalsskrifningarne må börjas med November
månads ingång i stället för medlet af månaden.
Något hinder från Presterskapets sida bör så mycket
mindre möta, som det i så fall straxt efter flyttningstiden då
endast behöfde utlysa en stämma med församlingarne till an¬
teckning af personal-förändringar, hvarigenom husförhören
blefve hvad de verkligen böra vara, ett sammanträde för för¬
hör och undervisning i kristendomen, pä tid som Presterska-
pet lämpligast funne; men för Häradsskrifvarne vöre denna
förändring af stor fördel, ty .Mantalsskrifningarne kunde då
vara slutade omkring åtta dagar före November månads ut¬
gång, och dessa tjenstemän sättas i tillfälle att komma så tidigt
i gång med det på markegång beroende arbete, attdesjelfve
kunde verkställa uträkning och debitering, utan att behöfva
biträden. Åtminstone borde den förändring ske i § 39 af
Bevillnings-förordningen, att Mantalsskrifningarne få börjas så
tidigt i November, som Häradsskrifvarne kunna visa att Pa-
storerne för sin del medgifva förrättningarnes företagande.
2:0 Att Mantalspenningarne måtte antingen bortgå eller
förändras till jemna decimal-fal.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles."
§ 7.
Till Lag-Utskottet remitterades nedanintagna, den 1
denna månad muntligen väckta, nu skriftltgen ingifna mo¬
tioner nemligen af:
l:o Josef Oscar Almqvist från Norrbottens Län :
»»Då erfarenheten visat, att Kongl. Förordningen ef den
21 Mars 1844 icke varit nog tydlig för att kunna vara fullt
verksam för sitt ändamål att förhindra lotterier samt inbjud¬
ning, annonsering och lottförsäljning till deltagande uti sådana,
får jag vördsamt föreslå
Rikets Ständer att åt Lag-Utskottet uppdraga att
afgifva förslag till ett sådant för fullständigande af
Den 7 December.
169
samma Lag, som innebär ansvarsbestämmelse för
myndighet, hvilken lemnar tillstånd till lotteri, utom
de i Lagen afscdda tillåtna fall, saint ansvarsbe¬
stämmelser för den, som trycker eller uppsåtligen
sprider inbjudning eller tillkännagifvande till del¬
tagande uti olofligt lotteri;
och anhåller jag, att denna motion måtte blifva till Lag¬
utskottet remitterad.»
2:o Olof Lagergren från Gottlands Län :
»Sammansätta Lag- samt Allmänna Besvärs- och Ekono¬
mi-Utskottet vid sednaste Riksdag förklarade i Betänkandet
N:o 26 sig »sakna anledning» att tillstyrka den lagförändring,
»att kyrkobyggnads-reparationer måtte fördelas efter hemman¬
talet och torpare, inhyses- eller backstuguhjon anses till lika
arbets-skyldigiiet med egare till '/8 mantal», men det var på,
såsom det synes mig, så underhaltiga skäl, att jag icke tve¬
kar ånyo upptaga frågan, helst jag tror mig kunna vederlägga
hvad Utskottet anfört. Jag föreslår således:
att 26 ka]). 1 § Byggr.ingabalken måtte så förän¬
dras, att äfven dagsverken vid kyrkobyggnad ut¬
göras efter hemmantal och att torpare och back¬
stugusittare samt andra med dem jemförlige må
räknas dagsverks-skyldige till det högsta lika med
egare af l/8 mantal.
Motivet för detta mitt förslag är liksom vid förra Riks¬
dagen, att billigheten fordrar, det den fattige icke skall med
afgifter eller tjenstbarheter betungas lika med den bemedlade
eller rike. Lagen erkänner uti ifrågavarande paragraf denna
grundsats i afseende på byggnadsvirke, körslor och annan
kostnad, som utgöres efter hemmanantal, men låter dagsverks¬
skyldigheten utgöras efter matlag, så att en fattig backstugu¬
sittare, hvars enda tillgång är hans egen arbetskraft, skall ut¬
göra dagsverken lika med egaren af ett stort gods, som för¬
fogar öfver en mängd personers armar.
Det sammansatta Utskottet »ansåg» detta leda till jem¬
il a re fördelning af dagsverks-skyldigheten, än om sådant
skulle ske efter hemmantals-beräkning. I sanning ett eget
sätt att »jemnt» fördela en hörda, då man pålägger en i back¬
stugan boende lika mycket af densamma, som tjugu på her¬
regodset. Då Utskottet sade, att erfarenheten torde väl knap¬
past ådagalägga, att icke vid uppgörande af den såkallade
gångleden för dagsverkarne afseende jemväl fästes på matla¬
gens större eller mindre förmåga att »utgöra dagsverke», så
förtjenar vä! ett sådant skäl knappast någon uppmärksamhet,
enär lagen är bestämd, och man icke, ifråga om den är orätt¬
170
Den 7 December.
vis och bör förändras, får låta leda sig af ett antagande, att
den ”torde’.’ icke efterlefvas. Hade Utskottet rätt deruti, att
man af billighetskänsla ”torde” fördela dagsverks-skyldigheten
annorlunda, än lagen föreskrifver, så är det ett skäl till att
förändra det lagstadgande, som man finnér obilligt.
Det sista af Utskottets skäl, eller att backstugusittare böra
utgöra lika dagsverken med hemmansegaren, emedan den se¬
nare derutöfver har att utgöra körslor etc . är på frågan icke
tillämpligt, enär dagsverket är en personel tjenst, men körslor
oell andra kostnader äro lagda på förmögenheten och efter
denna rättas.
Rättast skulle måhända vara att föreslå, det dagsverken
skulle utgöras efter antalet personer inom hvarje matlag, men
då en större egendom vanligen föder flera personer i samma
mån, som den är större, så anser jag det icke olämpligt att
betrakta hemmantaiet såsom ett uttryck i det närmaste äfven
af antalet personer, och då hemmantalet derjemte utgör för-
delningsgrund för de öfriga prestationerna till kyrkobyggnad,
så tror jag det vara enklast och lämpligast att begagna det
såsom delningsgrund äfven för dagsverks-skyldigheten.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
3:0 Vice-Talmannen Ola Svensson frän Malmöhus Län:
”Ehuru, utom lagens stadgande i 25:te kap. Byggninga-
Balken, flera särskilda författningar finnas, angående vägars
underhåll, vore likväl en fullständigare och mera till ett helt
sammanförd lagstiftning i detta ämne och synnerligen i afseende
på kyrko-, by- och så kallade utfartsvägar, så mycket meraf
behofvet påkallad, som mångfaldiga rättegångar om sådan
väghållnings-sky Idig het uppstå samt ofta fortgå i flera år,
emedan olika Domstolar helt olika tillämpa gällande bestäm¬
melser; jag tillåter mig således anhålla: att Högloft. Lag-Ut-
skottet, till hvars handläggning motionen torde remitteras,
täcktes företaga en revision af nu gällande föreskrifter i äm-
met, samt antingen genom tillägg till kap. 25 Byggninga-
Balken, eller genom en enda särskild författning fullständigare
utveckla de i nämnde kapitel stadgade grunder och sålunda
åstadkomma en på rättvisa och billighet stödd lag, angående
förberörde vägars underhåll. Om remiss anhålles.”
4:o Carl Iwarsson från Hallands Län:
”Sorn den nu gällande ansvarspåföljden för oloflig in-och
utförsel af varor synes mig icke vara tillräcklig för motver¬
kande af inlurendrejeri i Riketafutländskaspirituosadrycker, isyn¬
nerhet af bränvin, som, att dötntna efter de å Rikets sydve¬
stra kust ofta under sednare tider gjorda beslag, hvilka likväl
icke förmått hämma den allt jemt ihållande lurendrejeri-indu-
Den 7 December.'
171
strien, lär vara af ganska betydande utsträckning; så och då
ett sådant förfarande icke allenast i betydlig mån motverkar
det genom bränvinets fördyrande medelst förhöjda skatter
åsyftade ändamålet, nykterhetens befrämjande, utan ock vål¬
lar, attén stor del penningar onödigtvis drages ur Riket, samt
dertill kommer, att, i följd af det i grannriket Danmark va¬
rande låga priset å varan, som efter afräknad drawbak icke
lär uppgå till en tredjedel af här gällande pris, införsnillningen
är lönande, till och med om hälften af varan toges i beslag,
hvilket likväl icke på långt när lär vara fallet; alltså får jag
härmedelst föreslå,
att särskildt, i betydlig man förhöjdt, ansvar måtte
bestämmas för inlurendrejeri af utländska spirituosa
drycker.
Om remiss häraf till Höglofl. Lag-Utskottet anhålles.»
5:o Ola Jönsson från Malmöhus Län:
”1 ändamål att bereda staten inkomst att inskränka brän-
vinsproduceringen och såmedelst befordra nykterhet och sed¬
lighet, har Regering och Ständer till en förut icke anad höjd
uppdrifvit skatten för bränvinstillverkningen. Denna åtgärd
gjorde naturligtvis höjandet af tullen för import, af samma vara
nödvändig. Genom bränvinets fördyrande i följd af ökad be¬
skattning och i sammanhang med den restitution eller åter¬
bäring af tillverkningsafgiften, som Danska bränvinsproducen-
ten af Danska staten erhåller för bränvin, som derifrån ex¬
porteras, är det naturligt, att insmugling af Danskt bränvin i
Sverige skulle blifva .särdeles lönande. Detta tillfälle att för¬
tjena penningar har icke heller blifvit föraktadt, utan tvärtom
är antalet af dem, som gjort smugling till sitt hvardagliga
yrke och förnämsta näringsfång allt för stort, och utan att
göra sig skyldig till öfverdrift kan man gerna antaga, att det
är millioner kannor bränvin, som på olofligt sätt till Riket in¬
föras och millioner Riksdaler, som härför dragas ur landet.
Att dessa lagbrott böra hämmas derom äro alla ense;
det är endast rörande sättet att härutinnan gå till väga, som
meningarna äro delade. Någon har förmenat, att ändamålet
skulle vinnas om Svenska Regeringen på diplomatisk väg un¬
derhandlade med den Danska om drawbakens afskaffande.
Förutsatt att Svenska Regeringen lyssnar härtill, hvilket likväl
är föga troligt, kan man vara fullkomligt viss om, att Dan¬
skarna icke uppoffra en gifven fördel i Svenskt intresse. Godt-
görelses erhållande äfven här i landet för bränvin, som ut¬
fördes skulle troligen lika litet leda till målet, ty först och
främst torde det i alla fall ej blifva lätt att med Danskarna
konkurera, och dessutom betviflar jag, att Danskarna utan i
största behof köptej Svenskt bränvin. Att föreställa sig det
172
Deri 7 December.
Danska Regeringen möjligen inginge på att icke utgifva godt-
görelse eiler drawbak, med mindre exportören företedde be¬
vis från utländsk tullkammare, att bränvinet dit inkommit, in¬
skränker sig tvifvelsutan till blotta önskningar, och att ordna
landets angelägenheter på grund af förhoppningar om utländsk
medgörlighet vore hvarken sjelfständigt eller välbetänkt hand¬
lade Hur man således tänker sig möjligheten, uppstår härför
alltid hinder, och frågans lösning är obestridligen svår. Inga¬
lunda tilltror jag mig att afgifva ett i allo fullkomligt försiag,
men mina åsigter om saken anser jag mig icke desto min¬
dre böra tillkännagifva. Att nedsättning af skatten och i sam¬
manhang dermed tullen på bränvin vore det lättaste och enda
säkra sätt, hvarpå ändamålet fullkomligt skulle vinnas är otvif¬
velaktig^ men att ifrågasätta detta, är naturligtvis förgäfves,
och då återstår enligt mitt förmenande ieke mer än ett me¬
del härför, till hvars användande Regering och Ständer ganska
säkert förr eller sednare tvingas, nemligen höjandet af ansvars¬
bestämmelserna för öfverträdelse af tullförfuttningarne. Sverige
bör utan tvekan våga härutinnan gå lika långt som Europas
mest civiliserade länder, Frankrike och England. Om en per¬
son på olofligt sätt åtkommer från någon annan fem R:dr
R:mt eller dess värde, dömes han efter Svensk lag att icke
allenast böta tredubbla beloppet, utan äfven i det minsta till
två månaders arbetsfästning, hvilket kan ökas till sex måna¬
der och om tillgreppet skett ute å marken ända till ett år.
Den, som i större bränneri bevisligen undansnillat en kanna
bränvin från mätning, är skyldig att böta från och med fvra-
hundrafemtio till och med Ett tusen femhundra, då äfven red¬
skapen, det i bränneriet samt dertill hörande förvaringsrum
befintliga bränvin och käril, hvari det förvaras, är förbrutna,
hvilket allt kunde i värde uppgå till flera tusen R:dr. Gör
man uppsåtligen orätt i handel, såsom för exempel genom
oriktiga matts eller måls begagnande, kan straffet blifva fäst¬
ningsarbete i 2 år. Kan det månne vara större brott i mo¬
raliskt eller materielt hänseende, om någon genom fattigdom
och nöd låter förleda sig att stjäla 5 R:dr, eller om någon,
mera af lättsinne än beräkning, genom undansnillandet af en
kanna bränvin från mätning söker bedraga Kronan på hela
60 öre, eller att i handel begagna oriktiga mått eller mål,
hvilket lätt kan upptäckas, än att genom tullförsnillning be¬
draga Staten på stora summor och dessutom genom pennin¬
gars onödiga förande ur landet bidraga att öka penningebri-
sten? Jag vågar påstå motsatsen. Staten är folket, den som
för Staten försnillar något, gör det äfven för don enskilde och
gör sig således dubbelt brottslig.
Den 7 December.
173
Hvad som är sagdt om bränvin, gäller naturligtvis äfven
0111 andra varor och smuglingen må omfatta hvilken artikel
sorn helst, sä är brottet alltid lika stort och bör med samma
ansvar beläggas, men om dessa skärpta ansvars-bestämmelser
skola verka i afsedd riktning, så måste 2.ne vilkor dermed
förenäs, det första möjligheten af att kunna hålla behörig kon¬
troll öfver importen, det andra en sä organiserad tullbevak¬
ning, att den motsvarar sitt afsedda ändamål.
Förordningen, rörande sättet för förtullande af gods har ett fel,
bestående deri, att man häri landet, i motsats till hvad annor¬
städes eger rum, underlåter att förse importerade varor med
behöriga stämpelmärken. I handels- och isynnerhet i galan-
teribodar ser man lyxartiklar af olika slag, till otroligt hilga
pris icke försedda med stämpel, som styrker, att varan är för¬
tullad. Huru lätt kunde dock icke å densamma en sådan
anbringas? Derigenom blefvn tulltjenstemännen i tillfälle att
hålla behörig kontroll öfver importen, hvilket åter nu blifver
honom omöjligt, ty om han också med säkerhet vet, att en
del af det gods, han ser för sig, är insmugladt, kan lian der¬
före ej anhålla det, emedan det ej är stämpel underkastadt.
I fråga om, huruvida tullbevaknings-korpsen motsvarar
sitt ändamål, och om sättet, hvarpå verkets myndigheter utöfva
sin makt, kunde vara mycket att säga, men som det icke till¬
kommer mig att härutinnan ingå i någon närmare undersök¬
ning, får jag med förbigående häraf och med anledning af
det förut anförda vördsamt föreslå att:
Alla varor, som i Riket införtullas, med undantag
' af sådana, för hvilkas stämplande tydliga hinder
möta, skola med stämpel förses: att den, som till
Riket olofligen införer utländska varor, eller deni
icke till vederbörlig tullbehandling angifver, skall
för första gången, han härmed beträdes, böta va¬
rans hela värde och för öfrigt ansvara på sätt, som
i lag är bestämdt samt straffas med arbete å nå¬
gon Kronans fästning frän en till och med sex
månader, för andra gången böta varans dubbla
värde och straffas med fästning från och
med sex månader till och med två år, hvilket
straff bör för förnyad förbrytelse efter omständig¬
heterna kunna ökas, och håfve den brottslige i
hvarje af dessa fall förverkat medborgerligt förtro¬
ende; att behållningen för i beslag anhållna och
sorn förbrutne dömde spirituosa drycker, jemte
böterna, tillfalla ensamt beslagaren, såvida han kan
angifva och genom bevisning till saken binda gods-
174
Den 7 December.
egare, i annat fall sker fördelningen på hittills van¬
ligt sätt.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Häruti instämde Sven Rosenberg från Christianstads Län.
§ 8.
Af följande Ledamöter, hvilka deri 1 i denna månad munt¬
ligen väckt motioner, inlemnades nu och remitterades till
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Ulskottet nedanintagne
skriftligen uppsatta, nemligen af:
l:o C. 0. Nettelbladt från Stockholms Län:
»När en stor nationel och framtidsrik tanke hos en an¬
nan nation hunnit för sig vinna den intelligentare opinionen, och
än mera, då en sådan tanke lyckats vinna den allmänna me¬
ningen på sin sida, kan man göra sig förvissad, att densamma
skall hos National-representationen finna det understöd, som
erfordras för dess realiserande. Men förhållandet är icke det¬
samma hos oss. I vårt land kan, åtminstone numera, en sann
och nationel idée hinna väckas, mogna och dö, återupptagas,
ånyo utvecklas och så vidare i samma kretsgång, innan den
hinner genomtränga de nationens ufkoradc, som skulle vara
de förste att uppfatta och befrämja allt, som kan höja vår
kultur, vårt anseende och vårt välstånd. Hos oss erfordras
beklagligen i allmänhet stora olyckor och djupt känbara för¬
luster, innan man vinner beslutsamhet nog att företaga något
till afhjelpande af ett allmänt ondt.. Det är i våra inre frå¬
gor likasom uti de internationella. Om vår ovän blott vill
hafva den godheten att angripa oss med härsmakt och våld¬
samt anfalla våra landamären, då kan fosterlandsvännen vara
trygg, då vaknar det gamla lejonmodet, och vi slå endräg¬
tigt och med kraft tillbaka fredsstöraren. Men söker han blott
med penna förnärma oss, eller pä underhandlingens väg från-
lista oss, hvad vi ega, då sofver nationalandan; man ser intet
och vill ingenting se, förrän förlusten är gjord och ovännen
under hånskratt slår oss i ansigtet med fakta eller traktater,
som äro oss intet mindre än angenäma, men då icke mera
kunna ändras.
Vid flere Riksdagar har frågan om Upsala Universitets
förflyttning till hufvudstaden förevarit och bland alla upplyste
män utom Representationen, som icke äro bundne af något
partikulärt intresse för Upsala, har öfvertygelsen om nödvän¬
digheten af denna förflyttning redan länge varit så stadgad,
att jag icke ett ögonblick betviflar, det frågan härom länge¬
sedan varit på ett jakande sätt besvarad, om Rikets Ständer
utgjort en national-representation, sådan andra stater ega.
Den 7 December.
175
Men det bristande förutseende och den obeslutsamhet, som,
på sätt jag förut tagit mig friheten anmärka, tyckas vara na-
tionalfel hos Svensken, kanske äfven den obekantskap nied
dylika ämnen, som vanligen herrska t hos det Utskott, till hvil¬
ket ärendet i första hand blifvit hänskjutet, hafva alltjemt
låtit frågan falla, utan att ens någon allvarlig uppmärksamhet
blifvit deråt egnad.
Såsom vanligt har denna sorglöshet, burit ganska bittra
frukter. Under det att Ekonomi-Utskottet och Ständerna till-
slutit öronen för alla föreställningar i denna fråga, har det
intresse, som finner sin förde] vid Universitetets qvarhållande
i småstaden, verksamt begagnat tiden, och Representationen
har icke dragit i betänkande att, vid samma Riksdagar, då
förslag om Universitetets flyttning diskuterades, anslå stora
summor till nya institutioner och byggnadsföretag i en stad,
derifrån Akademien, innan kort kunde komma att flyttas. För¬
farandet är icke olikt den mans, som, då man visat honom,
att den väg, han beträdt, leder till olycka, väl i sitt sinne hvälf-
ver tanken att vända om, men under tiden och medan han
öfverlägger, låter upprifva och förstöra alla vägar och medel
till återgång. Redan vid 1823 års Riksdag, då Upsala Aka¬
demi begärde ett lån af 50,000 R:dr Ihko tili fullföljande af
ett i kolossal skala påbörjadt bibliothekshus, höjde sig var¬
nande röster, men man tänkte mera på beloppet än på sjelfva
företaget och dess följ der, och anslaget bifölls. Det var dess¬
utom blott ett lån. Men då vid 1840—41 årens Riksdag
frågan om anslag till ny Observatorii-byggnad framkallade
allvarliga protester emot Universisetets grundfästande i Upsala,
fick don nya bibliotheks-byggnaden tjena till argument emot
förflyttningen, och på detta sätt har man, gång efter annan,
låtit en föregående byggnad tjena till motiv för en efterföl¬
jande, ehuru öfvertygelsen om det ändamålsvidriga i dessa
företag och nödvändigheten att, i trots af dessa binder, för¬
lägga Universitetet, till Stockholm under tiden vunnit allt större
stadga och enhällighet. Det är bedröfligt att se, med hvilken
ovårdsamhet och brist på all framtids-tanke Representationen
och dess Delegerade hittills handlat i dessa frågor. Vid 1854
års Riksdag förklarade Ekonomi-Utskottet helt kort, att det,
»utan att ingå i undersökning, huruvida den föreslagna för¬
flyttningen af båda Universiteterna skulle för deras ändamål
hafva fördelaktig eller menlig verkan, ansåge sig böra, af eko¬
nomiska skäl (byggnadskostnaderna), hemställa, att någon åt¬
gärd dervid ej måtte af Rikets Ständer vidtagas», hvilket med
andra ord vill säga, att frågan, huruvida så dyrbara instituter
som universiteterna uppfyllde eller förfelade sitt ändamål, icke
176
Den 7 December.
behöfde tagas i öfvervägande. Omsider dä vid sednaste R.ks-
dag påtryckningen blifvit för stark, nödgades Ekonomi-Ut¬
skottet gifva skäl för sitt häfd vunna afslag, och deraf visade
sig tydligt, att det egentligen var de förut begångna felen af
för stor slapphändthet i byggnads-ansiag, som motiverade obe¬
nägenheten; men hvarken denna lärdom eller det märkliga
tidens tecken, som uppenbarade sig deruti, att förslaget om
Upsala Universitets flyttning föll på Riddarhuset med blott en
enda röst, och i Borgare-Ståndet likaledes genom en ringa
majoritet, kunde hindra Ständerna att bevilja anslag till nya
byggnader, såsom t. ex. 13,500 R:dr till ombyggnad af växt¬
husen vid botaniska institutionen i Upsala och 29,325 R:dr
till det kemiska laboratoriihusets derstädes inredning m. m.
Dessa förhållanden, jemte det märkliga faktum, att au-
slags-fordringarne från Upsala Universitet stigit i mån af den
efterlåtenhet, Ständerna visat, och den mognad opinionen om
akademiens förflyttning vunnit — hvarpå såsom exempel må
anföras, att, då Akademien år 1823 endast begärde ett lån
af Staten, densamma sökte och eihöll statsanslag, år 1841, af
37,500 R:dr till ett observatorium samt en laboratorii-lillbygg-
nad och år 1851 af 100,000 R:dr till en iaboratori-nybyggnad,
hvarefter Akademien hos Kongl. Majit begärt proposition till
innevarande Riksdag å icke mindre än 200,000 R:dr till upp¬
förande af en stor klinisk undervisnings-anstalt för de medi¬
cin® Studiosi, hvilkas undervisning, enligt såväl Ekonomi-Ut¬
skottets vid förra Riksdagen som den Medicinska Kommiténs
förslag, bör förflyttas till hufvudstaden — dessa förhållanden,
säger jag, måste uppmana en hvar, som icke vill att nationen
skall förspilla sitt anseende och sina tillgångar genom förvända
och motsägande beslut, att allvarligen påyrka, det Represen¬
tationen en gång måtte, på det sätt sakens vidt kräfver, taga
den fråga i öfvervägande, om Upsala Universitet på sin nu¬
varande plats motsvarar sin bestämmelse, eller om detsamma
bör till hufvudstaden förflyttas.
Det är nemligen klart, att vi på detta sätt icke kunna
fortsätta. Ingen enskild, förnuftig person anväuder sina till¬
gångar utan tanke och plan, och det är icke en nation vär¬
digt att handla annorlunda. Om Upsala Universitet icke på
sin närvarande plats kan fylla sin uppgift, så är detsamma en
alltför dyrbar inrättning att der bibehållas och då bör icke
ett öre användas på nya företag derstädes, utan förberedelser
trätfas till dess författning. Finner man åter Universitetet,
der det befinner sig, kraftigt, såsom sig bör, bidraga till den
nationella kulturens höjande, då återstår endast att upprätta
någon motsvarande undervisningsanstalt i Stockholm; ty att
Den 7 December.
177
en hufvudstad af mera än 100,000 menniskors befolkning icke
kän umbära en högre vetenskaplig bildnings-anstalt, och att
Sverige behöfvcr ett Universitet i sin hufvudstad lärer icke
af någon kunna bestridas.
Mången hyser den välmenta föreställning, att det vid ett
universitet vore desto mera välbestäldt, ju tystare den vrå
vore, hvaruti det vore placeradt. Man åberopar till strid der¬
för klostercellerna, från hvilka åtskilliga lärda verk utgått,
och en högvördig Ledamot af Ekonomi-Utskottet yttrade vid
sednaste Riksdag, ätt ett universitet, vore, efter hans tanke,
tjenligast förlagdt i en ödemark. Men till och med om uni-
versiteterna ännu, såsom fordom, vore anstalter endast för
bildande af lärde, vore klosterlifvet för deras alumner att för¬
kasta. Ju mera nemligen vetenskapen trängt pä djupet och
ju klarare principer och systemer framstått, i desto närmare för¬
bindelse har den trädt med samhällslifvet öfverhufvud. Icke
blott naturvetenskapen har den ofta prisade förmågan att öfva
inflytande på det praktiska lifvet. De humanistiska vetenska¬
perna ega i sjelfva verket den vida större makten att om¬
skapa samhället och gifva de mänskliga sträfvandena en ny
riktning. Men om dessa vetenskaper skola kunna utöfva siri
behöriga inflytelse, måste de meddelas på ett mot ändamålet
svarande sätt, och kretsen af deras lärjungar bör icke vara
inskränkt till några från skolan nyss utgångna ynglingar, hvilka
så väl af sin ålder som i följd af den nödtvunget forcerade
fexamensläsningen sällan hafva lugn och rådrum nog att tätta,
smälta och behålla det ädlaste af de vetenskaper, som före¬
dragas dem. Ett universitet är en produktiv centralinrättning
för nationens bildning, och dess ändamål är dubbelt, att sjelf-
verksamt representera, och att i nationens allmänna själsod¬
ling införlifva den vetenskapliga beståndsdelen af kulturens
framåtskridande. Det sednare sker derigenom, att universitetet
omfattar blomman af nationen med en fostran, som förmår i
alla riktningar genomtränga samhällets lif med en gemensam
förädlingsanda. Skola de kunna verka i fri och full öfver¬
ensstämmelse med detta tvåfaldiga ändamål, så böra, der slikt
ännu ej skett, sådana mått och steg tagas, som i möjligaste
måtto befrämja allt, hvad hos dessa organisationer är produk¬
tivt och till produktion lefvande.
Det har mer än en gång blifvit visadt, att theori och
praxis stå i ett alltför nära samband, för att utan skada kunna
åtskiljas, samt att derföre åtminstone de båda så kallade prak¬
tiska fakulteterna borde förflyttas till hufvudstaden. Det fega
tillfredsställande skick, hvaruti vår embetsmannabildning be-
flonde-S:ts Prol, vid 1859—60 arent Riksdag, lil 12
178
Den 7 December.
finner sig, skall äfven säkerligen nödga nationen att, hvilket
beslut man än må fatta, rörande hela universitetet, verkställa
denna förflyttning; ty då ynglingen nu, efter genomgåendet
af en flyktig examens-iäsning, genast inkastas i praktiken, utan
tillfälle och uppmuntran att fortsätta sina studier, afstadnar
hans theoretiska bildning och han blifver endast en rotinär,
med ganska inskränkt förmåga att fatta och en äunu mindre
att utföra stora allmännyttiga idéer. Denna af universitetets
nuvarande afsöndring från hufvudstaden betingade ofullstän-
ständighet i vår embet9manna-bildning är äfven rätta orsaken
till den märkliga brist på Statsmän, hvaraf Sverige i jemfö¬
relse. med andra länder lider, ty huru vore det, om ej uti
något sällsynt fall, möjligt att stora kapitalister med djupa
insigter i stats-vetenskaperne och en omfattande blick öfver
det politiska lifvets företeelser skulle kunna uppstå, då dessa
vetenskaper snart sagdt alls icke vid våra universiteter före¬
dragas, samt de kunskaper, sorn i öfrigt skulle bibringas den
blifvande embetsmannen, flyktigt inhemtas och sedermera
icke hvarken befästas eller utvidgas? För öfrigt inses lätt
att af embetsmäunens beskaffenhet och den intellektuella odling,
som ett samhälle uppnått, ej blott administrationen, utan
äfven framstegen inom den materiella kulturens område äro
beroende. Och då det icke står i vår förmåga att kraftigt
höja dugligheten inom embetsmanna-korpsen och att bilda
en upplyst och stark nationalanda, om vi icke vilja i landets
medelpunkt förlägga denna vigtiga kultur-anstalt, hvilken på
en sådan ort kail i dessa hänseenden utöfva ett omätligt in¬
flytande, så lära vi väl icke heller, såsom tänkande medbor¬
gare böra, af konsiderationer för hinder, hvilka jemförelsevis
äro af ringa betydenhet, underlåta sådant.
Dessa hinder äro egentligen endast af ekomisk natur.
Man har låtit förleda sig att bevilja stora summor till bygg¬
nader i Upsala och nu vill man ej hafva dessa bortkastade!
Men äro de mindre förspillda om, såsom nu är förhållandet,
byggnaderna användas utan ändamål eller åtminstone utan re¬
lativt gagn? Om anläggarne af Götha kanal, i stället för att
förbinda Vesterhafvet med Östersjön på den kortaste och na¬
turligaste vägen, genom medlersta Sverige, ledt samma kanal
uppåt Norska granen, skulle vi dä för all tid åtnöjt oss med
att begagna denna farled, så långt den sträckte sig, och vara
i saknad af den kommunikation, hvaraf vi voro i behof, blott
för att icke hafva de penningar förspilda, som vi uti oförstånd
nedlagt på orätt ställe? — Vore det icke den klokaste hus¬
hållning, vi kunde göra, att utan allt dröjsmål börja saken om
igen i rätt led? Och är icke förhållandet med de Upsalien-
Den 7 December.
179
siska byggnaderna, ehuru i mindre skala alldeles enahanda?
Det var en olycka för Sverige, att vårt första universitet för¬
lädes i Upsala, ehuru det hade sin förklaringsgrund deruti, att
denna stad då ännu betraktades såsom Rikets första stad; men
om vi icke kunna återvinna allt, hvad nationen derigenom
under sekler förlorat, så kunna vi åtminstone för Jramtiden
afhjelpa detta tel. Det var en dårskap att i våra dagar, sedan
Stockholm så länge varit Sveriges hufvudstad och då man
sett, huru andra nationer flytta universiteterna från småstä¬
der till hutvudstäderna, nedlägga penningar på akademiska
byggnader i Upsala: men hvad sorn är dåraktigt, blir icke
klokt genom att fullfölja detsamma.
Hvad beträffar kostnaderna för sjelfva förflyttningen, så
ligger det naturligtvis i deras intresse, som vilja bibehålla det
närvarande tillståndet, att insinuera, det dessa kostnader skola
uppgå till flera millioner. Men vill man lungt öfvertänka sa¬
ken, skall man tinna, att dessa påståenden öro i högsta måtto
öfverdrifna. Det kan nemligen icke, om en sådan åtgärd be¬
slutas, vara nödigt att, såsom i nyare tider i Upsala skett,
bygga palatser hvarken för institutionerna eller professorernes
hushåll. Hvarken studenterne eller professorerne kunna
göra anspråk på boställen, och det blefve således hufvud¬
sakligen blott föreläsning salar, som behöfde anskaffas. Men
dessa kunde, såsom det på andra ställen skett och sker, åt¬
minstone till en början förhyras. Jag är dessutom, öfvertygad,
att kostnaden för de byggnader, som härstädes kunde anses
af behofvet påkallade, icke skulle stiga högre än den Rikets
Ständer i annat fall fä, inom de närmaste 10 å 12 åren, ned¬
lägga på byggnader i Upsala, der man nu sträfvar att få sina
äldre byggnader utbytta emot nya och, i saknad af all verk¬
sam tillsyn, på dessa nybyggnader bortslösar mångdubbelt
större summor, än som erfordras.
Skulle emellertid Rikets Ständer ännu icke kunna besluta
sig att vidtaga den åtgärd, hvars nytta och nödvändighet, jag
nu tror mig lia visat, och skulle motståndarne till allt, som
kan lyfta nationen i intellektuell hänseende, äfven lyckas mot¬
verka de praktiska faculteternas flyttning från Upsala, hvilken
åtgärd jag alternativt föreslår, sä får jag anhålla:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t begära
inrättandet i hufvudstaden af tvänne professioner i
Rättsvetenskap och Statskunskap,
Detta yrkande har, lika litet som det om liela Upsala
universitets förläggande till Stockholm, sin grund i någon för¬
kärlek för denna stad, eller någon benägenhet att höja denna
på en annan kommuns bekostnad. En sådan förkärlek och
180
Deri 7 December.
benägenhet kunde visserligen vara fullt berättigad, ty en huf¬
vudstad af_ don sakrikhet och materiella utveckling, som Stock¬
holm eger, har en oändligt större betydelse för landets kultur
och hela statslif, än någon af vära småstäder. Men det ar dock
icke för Statens skuld, utan för fäderneslandets, som jag framställt
detta förslag, Yi böra nemligen ihågkomma, att en hufvudstad
både är och af alla andra nationer betraktas såsom landets
verk; att om den icke bär vittne 0111 högre intelligens, sain-
hällsanda och patriotism, frånvaron derstädes af allt detta åter¬
faller pä nationen; att det är nationalandan, ej några bor¬
gares eller en vanlig kommuns anda, som i hufvudstadens opinio¬
ner och lif uppenbarar sig, att det är hufvudstaden, som främst
och hufvudsakligast, ofta till och med ensam representerar
nationen inför utländningen, samt att det*är den, som åter¬
verkande på det öfriga landet influerar på allmänna öfverty-
gelsen och seden. Derföre är det af ojemförligt större vigt
att söka höja upplysningen och lifva det medborgerliga sinnet i
hufvudstaden, sorn snabbt och kraftigt återverkar på hela
landet, an att för detta ändamål göra kostsamma bemödanden
a orter, som knappast förmå influera på sin närmaste omgif¬
ning, och om vi Svenskar, ensamme bland alia nationer, icke
vilja göra något stort för detta ändamål, må vi väl åtminstone
kunna göra något litet. Det kan ju möjligtvis blifva en början
till något större.
Uti en nyligen utkommen skrift har en lärare vid juri¬
diska fakulteten i Upsala ganska riktigt anmärkt tvänne vä-
sendtliga orsaker till det bristfälliga sätt, hvarpå det juridiska
sludiet i Upsala bedrilves, ehuru han, förledd af sin ifriga ön¬
skan att bibehålla fakulteten i nämnde stad, förbisett att dessa
orsaker omöjligen kunna undanrödjas, så framt icke antingen
hela fakulteteteu flyttas till hufvudstaden eller ock åtminstone
en del af ifrågavarande studium kommer att här idkas.
Den första af dessa orsaker var: att för flera vigtiga delar
af rättsvetenskapen särskilda lärare saknades, hvilka åt de¬
samma kunde odeladt egna sin verksamhet. Sålunda föreläsas
icke i Upsala hvarken Fäderneslandets Rättshistoria eller Ju¬
ridisk Encyklopedi eller Komparativ Kriminalrätt eller Folkrätt
o. s. v„; och föreslog författaren derföre, att fyra nya läro¬
stolar skulle uti den juridiska fakulteten i Upsala inrättas, ett
antal, hvilket nämnde fakultet dock, uti en hemställan till
Kanztern, för det närvarande inskränkte till tvänne. Men det
vore en alltför stor orimlighet att ånyo förspilla statsmedel på
nya professioner å en ort, der det är hardt nära omöjligt att
fästa skickliga lärare, hvarföre Kanzlern icke heller bifallit
propositionen; och jag föreslår derföre:
Den 7 De romb nr
181
att dessa tvänne professioner i stället (sjelfständigt
eller i samband med Vetenskaps-akademien) in¬
rättas i Stockholm,
der de både skulle kunna med lätthet besättas och kunde
utöfva en långt mera vidsträckt och gagnande verksamhet.
Såsom föremål för dessa lärostolar föreslår jag:
Praktisk Lagfarenhet san t Statistik och Politisk
Ekonomi.
Den ofvannämnda fakulteten uttalade den åsigt, att fäder-
landets Rättshistoria samt Statistik och Politisk ekonomi vore
de läroämnen, åt hvilka i första rummet borde anskaffas nya
lärostolar, saint derefter i det andra: den Praktiska lagfa-
renheten och den Romerska rätten. Men då den andra af
de stora brister, som nyssnämnde lärare tned rätta anmärkt
emot det juridiska studiet i Upsala, är saknaden af prak¬
tisk handledning, har jag trott det vara större skäl, att den
praktiska lag farenheten förelästes vid en ny, dertill inrättad
profession i Stockholm, der mångfallden af rättsfall vid de
stora domstolarne och tillfället att med egna ögon se utmärkta
domares förfärande kunde komma juris studiosi till godo, samt
att i stället rättshistorien anförtroddes den professor i Upsala,
som från den praktiska lagfarenheten befriades. Kunde en
tredje profession, åt hvilken då både Svensk rättshistoria och
Romersk rätt, eller möjligen andra discipliner borde öfverlennäs,
jemte de förutnämnda i Stockholm inrättas, vore det natur¬
ligtvis desto bättre, men jag vill ej föreslå annat än ett mi-
nium, hvaremot något skäligt motstånd icke bör göras. Min
tanka är att undervisningen vid de föreslagna professionerna
skulle utgöra en sednare kurs, efterföljande de preliminära,
ensamt theoretiska studierna, som skulle idkas i Upsala, så
länge man nödvändigt vill bibehålla juridiska fakulteten der¬
städes. Efter det att de vid Upsala studerande jurister så¬
lunda i Stockholm fulländat sina studier, torde till undvikande
af återresa för de mångtaliga studenten e, examina böra i Stock¬
holm anställas af de båda härvarande professorerne, antingen
i förening med den Upsaliensiska fakultetens lärare, som dock
kunde utse delegerade eller i förbindelse med kommitterade
från de juridiska embetsverken i hufvudstaden, hvilka deri¬
genom befriades från den examens-skyldighet, som nu åligger
dem. Det skulle också gå an att låta fakulteten i Upsala
examinera lärjungarne öfter derstädes genomgången kurs och
låta de härvarande professorerne examinera, desamma, efter
slutad kurs, uti här föredragna ämnen. Ett annat sätt vore
att i öfverenstämmelse med den aldrig effektuerade plan att
bilda en juridisk stats-vetenskaplig fakultet, sorn ligger till
182
Den 7 Deeember.
grund för de nu gällande föreskrifterna om den juridiska un¬
dervisningen i Upsala, öfverlemna den egentliga lagfareuheten
ät juridiska fakulteten derstädes, men i hufvudstaden upprätta
en stats-vetenskaplig fakultet, bestående af professioner i stats¬
rätt och Folkrätt, Statistik oell Statsekonomi samt möjligen
äfven Politie-, Närings- och Finance-Rätt. Med ett ord: Om
man blott erkänner, att något bör göras, för att höja den ju¬
ridiska undervisningen och embetsmanna-bildningen i vårt land,
och hvem skulle kunna förneka detta? Så saknas icke der¬
till utvägar, ehuru ändamålet aldrig kan derigenom så full¬
ständigt uppnås, som genom hela fakultetens oell isynnerhet
heta universitetets förflyttning. Genom dessa särskildta anslag,
af hvilka Upsala universitet i allt läll icke kunnat erhålla nå¬
got, hade man emellertid hvarken gjort något inträng på detta
universitets förmenta »rättigheter» till all den undervisning,
som en gäng tilldelats detsamma, ej heller hade man för de¬
ras beviljande behof af de långa förberedelser, genom komi-
téer m. m., sorn möjligen tör hela universitetets flyttning an¬
sågs erforderlig.»
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
2:o Jöns Pehrsson frän Blekinge Län:
»Genom frenne Stånds beslut sistiidne Riksdag, blef det
lag, att allt svedjande skall vara förbjudet. Vår Nådiga Konung
har, mig vetterligen, icke ännu sanktionerat denna lag, men
vi hafva iföljd deraf fått en skogs-styreise. Derom år natur¬
ligtvis nu ingenting att säga, emedan man vet, att statens sko¬
gar icke varit hitintills bäst vårdade.
Det torde alltså vara möjligt, att, om ett ändamålsenligt
hushållningssäft blifver infördt, rörande statens skogar, det vin¬
ner efterföljd hos den enskilde. Ty äfven den enskilda skogs¬
hushållningen inom vårt land torde vara ganska olika på olika
orter. I den ort, jag har äran representera, består skogen i våra
ängar och beteshagar af så kallad surskog, nemligen björk, al,
en, och svalluru o. s. v.
Följaktligen är der, om man så vill säga, infört en sorts
trakthuggning och på den mark, som dertill är tjenlig, ned-
hugges skog och ris sommartiden, der man vill svedja: föl¬
jande vår i Maj månad, då riset hunnit torka, sker afbrän-
ningen, derefter planteras potates och rofvor, vid upptagningen
af dessa sås höstråg och gräsfrö. Planteringen der måste ske
genom hackning emedan marken är sä genomskuren af rötter
och stenbunden, att dess odling till åker för den mindre be¬
medlade är omöjlig.
Skogen äterväxer på så behandlad mark på 15 å 20 å
Den 7 December.
183
i mån af jordens godhet, så att nedhuggning då ånyo måste
ske såvida något bete skall finnas.
Många ställen, ja hela trakter finnas, der grödan, som upp-
hemtas på så beskaffat svedjeland, utgör från hälften till tredje-
och fjerde-delen af den enskilde hemmansegarens årliga skörd ;
och har ett sådant bruknings-sätt fortgått från urminnes ti¬
der, utan att den ringaste olägenhet deraf märkts. Detta här¬
leder sig deraf, att bränningen sker, innan jorden blifvit till
den grad upptorkad, att någon bränning å densamma skett,
utan har endast mossa och affall blifvit svedjadt, och till någon
del uppbrändt af den hastigt öfvergåeride elden.
Att nu, medelst ett penndrag förbjuda allt svedjande, vore
att fråntaga mången hemmansegare hans hela förmögenhet.
Skogen eger för honom intet värde i anseende till sin afläg¬
senhet från försäljningsort. Följden blifver, att hemmanslotten
faller i pris, sedan afkastningen minskats, och många skola
tvingas se den egendom de inköpt, under förhoppning af be¬
stående lagar, gå under klubban, förlora det kapital, de i
egendomen nedlagt, och med delsamma stå med hustru och
barn på bar backe,
Att sådant icke går an eller är rättvist torde icke fordras
särdeles stor statsmannablick för att inse.
Hvarje sann fosterlandsvän måste alltså lemna obestridt,
att man vid stiftandet af nya lagar, som ingripa i den enskil¬
des hushållning, bör gå sakta till väga och noga se till, att
den lag man stiftar vinner aktning och icke kommer att an¬
ses som våld.
I följd af hvad jag nu anfört, mäste jag prostera mot
hvarje Lagstiftning, som ingriper i egande- och skattemans-
rätt att fritt disponera öfver skog och mark, såväl som an¬
nan dess egendom; och tager jag mig nu friheten vördsamt
föreslå:
att Rikets Ständer ingå till Kongl. Maj:t i un¬
derdånig skrifvelse med anhållan om en fullstän¬
dig undersökning örn såväl skogarnes tillstånd som
hvarje orts särskilda hushållnings-sätt med desam¬
ma, emedan det i anseende till den olikhet, sorn in¬
om vårt vidsträckta fädernesland existerar, skulle
vara onaturligt att stifta en lag, sorn skulle gälla
lika för alla orter inom detsamma,
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
3:o Georgt Nyqvist från Wermlands Län:
”För införande i vårt land af bränvin, genever, koojac„
arrac, och romm samt viner och kaffe, synes mig icke väl
betänkt att medgifva några fördelar, helst dessa varor forde
184
Den 7 December.
med skäl kunna anses för öfverflödsartiklar för den mindre
bemedlade oell dessutom, med undantag af kaffe, befordrar
tillgången derpå den mycket öfverklagade fyllerilasten, så
är emedlertid händelsen denna genom medgifven nederlags¬
rätt för dessa varor, hvaraf följer, att den som från utrikes
ort förser sig dermed, kan komma i åtnjutande af till oell med
års dag på Tullafgiftens erläggande, då deremot för bränvin,
tillverkadt inom landet, afgiften skall betalas i förskott. Följ¬
den af denna lagstiftning är ock den, att köpmännen, på vissa
orter åtminstone, förse sig med både viner, genever, konjac,
arae och romm framför bränvin. Det sednare är kontant han¬
del och på de torra är års-kredit. Utprånglandet häraf, och
det oftast uppspädt och i öfrigt förfulskadt, till en enfalldig all¬
moge, skall alltid i hvarje fall medföra långt ofördelaktigare
resultat än af bränvin, och deribland bör icke förbises den
förlust, som åbringas landet genom utgående medel af dessa
varor.
För att i någon mån kunna motveika införsel af dessa
varor får jag vördsamt föreslå:
det Rikets Ständer måtte besluta, att den här om¬
nämnda nederiagsrätten eller kn ditupplaget för från
utrikes orter infördt bränvin, genever, konjac, arac
och romm samt viner äfvensom kaffe mätte hä¬
danefter upphöra.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
4:o Olof Lagergren från Gottlands Län:
•'Bland de anslag, som vid sednaste Riksdag beviljades,
lära väl fä utaf den stora skattdragande befolkningen hafva
ansetts så onödiga, så öfyerflödisa, som det till Kongl. Thea¬
tern. Det beviljades emot Bonde-Ståndets bestämdt uttalade
protester, under förevändning, att det skulle lyfta den inhem¬
ska konsten på en högre ståndpunkt. Men svårligen skola
de, som då hade så vackra ord och så granna fraser för att
förgylla och bemantla sin misshushållning med folkets model,
nu våga påstå, att anslaget i någon märkbar mån uppfyllt det
ändamål, sorn uppgafs. Den inhemska dramatiska konsten
står ännu på samma punkt, som före det stora anslagets be¬
viljande och förmår alldeles icke år 1859 verka mera bildande
och förädlande, än den gjorde år 1856. Den tyckes snarare,
åtminstone på Kongl. Theatern, hafva sjunkit, än höjt sig,
enär don icke förmått framställa och uppehålla något enda
nytt stycke af högre värde.
Om man kunde medgifva, att en theater kan verka bil¬
dande och förädlande derigenom, att den framställer det ädla
och goda skönt och lockande; det dåliga, det onda såsom afsky-
Den 7 December.
185
räckande uch straffvärdt eller derigenom att den förlöjligar
det lumpna och det småsinnade; men låter dygden, högsiut-
heten, fosterlandskärleken och alla andra ädla egenskaper
hyllas och älskas — allt mera åskådligt och gripande, än man
på något annat sätt förmår göra det, så måtte också ä andra
sidan erkännas, att detta bildningsmedel är ett ibland de dy¬
raste, och som sällan kan begagnas af de aldra flesta på
sjelfva den ort, der theatern är belägen samt först på mångå
och långa omvägar kan verka pä folket i andra orter. Det
är derjemte oförnekligt, att den theaterbesökande allmänhe¬
ten mera går till theatern för att der hafva ett nöje, en för¬
ströelse eller en njutning, än för att hemta bildning och för¬
ädling, och till theatern, såsom förlustelseställe, finnes alldeles
intet skäl att meddela något understöd, om den också såsom
bildnings-anstalt derpå kunde hafva något anspråk. Skall
theatern skötas så, att den verkligen uppfyller sitt ändamål,
att genom den dramatiska, med biträde af äfven de andra
sköna konsterna' synnerligen musiken, verka bildande och
förädlande, så måste det ske på den enda väg, som är möj¬
lig, den nemligen, att genom sina prestationer locka folk till
sig, och i sådant fall behöfver den intet anslag, ty då beta¬
lar den theaterbesökande publiken utgifterna. Om den åter
skötes så, att dess salong står tom, om framställningarna icke
förmå tilldraga sig allmänhetens sympathier, då är det fåfängt
att derpå spilla något enda öre.
En enskildt theater här i staden, utan fri lokal, utan hy-
res-inkoinst af dyra lägenheter, utan afgifterna från andra
theatrar, utan bidrag från civillistan, utan stats-anslag, men
tvärtom skattskyldig till sin Kongl, rival, har uthärdat täflan
med denna, har gjort goda affärer och framställt flera och
bättre inhemska stycken. Men så ledes ock dess styrelse af
den enskildta spekulationens omtanka och sporras af den en¬
skilda fördelen. Säkerheten att gå till Statens kassa och få
medel lemnar deremot spekulationen och omtänksamheteu ro
att slumra.
Låt det enskildta förvärfningsbegäret få hand om Kongl,
theatern, och man skall snart se, att det förstår uppsöka bådo
dugliga direktörer, som förståndigare förvalta det hela och
skickligare författare och konstnärer, som vinna folkets sym¬
pathier och derföre kunna verka kraftigare på dess känslor
och tänkesätt, samt sålunda verkligen bilda och förädla, ta¬
gande i utbyte do bildades och förädledes inträdes-afgifter
till så stort belopp, att inrättningen uppehåller sig sjelf och
det enskildta förvärfningsbegäret derpå har sin goda uträk¬
ning. Vill man verkligen höja den dramatiska konsten, så
186
Den 7 December.
sätt under densamma den mägtiga häfstång, som lyftat allt
annat — fri täflan. Endast denna förmår uträtta, hvad stats¬
anslag aldrig törmä. Må den Kongl, theatern upplåtas med
hela sin apparat af hus, dekorationer, kostymer och andra
tillbehör, till den mestbjudande, och den skall icke blott
gifva vinst på det finansiella området; den skall äfven gifva
lyftning ät konsten och blifva mycket mera bildande, än den
varit, alltsedan den insöfdes i säkerhet och sömnaktighet ge¬
nom klangen af Statens specieriksdalrar. Det utgående stats¬
anslaget kan finna mera direkta vägar till det allmänna bild-
nings-arbetet i landet, utvidgade skolor, trämjad industri, lät¬
tade kommunikationer, verka snabbare, säkrare och kraftigare,
än alla theatraliska föreställningar. Jag föreslår således,
att stats-anslaget till Kongl, theatern må indragas
och theatern med allt tillbehör upplåtas till den
mestbjudande vid anställd offentlig auktion eller en¬
ligt infordrade anbud;
och anhåller om remiss af denna motion till vederbörligt
Utskott.'*
5:o Pehr Pehrsson från Wermlands Län:
»Då vid innevarande Riksdag allmänna uppmärksamhe¬
ten företrädesvis blifvit fästad vid frågor, tillhörande Rikets
penningeverk, vill jag begära en utredning, i afseende på de
för oss jordbrukare, erkändt vigtiga Hypotheks-föreningarne.
Det är allmänt kändt, att vissa oordningar inom dessa före¬
ningars förvaltningar förekommit, det är äfven väl allmänt
bekant, att, om vissa styrelsers sjelftagna myndighet blifvit
missbrukad, sådant icke skett i några egennyttiga afsigler,
utan snarare, emedan man trodde sig kunna göra hvad som
helst,odå man var lemnad utan all kontroll.
Åtskilliga Hypotheksföreningar hafva, i stället för att,
som sig borde, utlemna amorterings-Iän till jordegare på lan¬
det, innehållit stora summor för att tjena vän och väns vän¬
ner med lån, utan att derföre erhålla intecknings-säkerhet.
Derjemte torde det få anses allmänt bekant, att Hypo-
theksföreningarne låna ut sina obligationer emot antagligen
mindre goda säkerheter, efter som de betinga sig en provi¬
sion för dylik hjelpsamhet. Likaledes finnas dessa obligatio¬
ner såsom på nederlag, i stor mängd, hos åtskilliga ombud,
nnder förevändning af försäljning, som dock ingenting blir
utaf. Om alla de sålunda utlemnade obligationer äro bok¬
förde, känner jag icke; men underskrifne äro de och fullkondigen
kompletta, såsom Hypotheksföreningens skuldförbindelser.
Det är ett beklagligt förhållande, att Hypotheks-förenin-
garnes reglementen äro, i afseende på deras ansvarighet, så
Den 7 December.
187
dunkla, att man skulle tro afsigten hafva varit att, med de
månsa orden, fördölja rätta meningen.
Då nu Hypotheks-föreningarne utvidgat sin verksamhet,
och således kunna ådraga landet en obotlig skada, om de ej
sköta sin kredit och vidhålla den lånegren, för hvilken en¬
samt de blifvit upprättade, så torde det icke sakna skäl eller
anledningar, att. jag här (ager mig friheten begära, hvad jag
anser nödigt för allas betryggande, så väl deras, som äro
delegare i Hypotheksförening, som deras, hvilka innehafva
dylika förenings-obligationer; jag får derföre vördsamt föreslå:
att vid hvarje Hypotheks-förening måtte förordnas
ett Kronans ständiga ombud, i likhet med hvad
redan egt rum vid de privata bankerna:
att delta Kronans ombud må åligga deltagande i
bolagsstämma, revisioner, direktions-sa niman trä den,
när helst ombudet så för godt finnér, samt dess¬
utom anställa inventering af lånehandlingarne, för¬
färdigade obligationer, blanketter, kassor, m. m.;
att det må åligga Hypotheks-föreningarne att
upprätta qvartals-rapporten i närvaro af Kronans om¬
bud, hvilka ofördröjligen insändas till Kongl. Majit
och kungöras i Post- och Inrikes Tidningar;
att i dessa qvartals-rapporter särskildt må upptagas
det belopp, Hypotheks-föreningen har att fordra
mot annan säkerhet än inteckning och under/an¬
nan form än amorterings-lån; äfven må i rappor¬
ten intagas antal och summa af de obligationer,
sorn, färdigskrifna qvarligga, i Föreningens egen
vård, samt antal och summa af de obligationer,
som tillhöra Färeningen, men blifvit till dess om¬
bud för ett eller annat ändamål utlemnade.
Slutligen ber jag få föreslå en underdånig skrifvelse,
att Kongl. Majit täcktes låta kungöra i klara or¬
dalag, huru hvarje af Hypotheks-föreningarnes an¬
svarighet är genom dess reglemente bestämd, så
att Hypotheks-föreningarnas styrelser ej vidare må
kunna på denna vigtiga fråga gifva sväfvande svar.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.t*
Häruti instämde Per Eriksson, Anders Andersson och
Anders Jansson från Vermlands Län.
6:0 R. F. Gross från Kalmar Län:
vDer tvänne grannar med sina egor möta hvarandra, af
hvilka den ena har åker och den andra annat egoslag, be¬
växt med skog, uppstår ofta tvist om borthuggande af den
skog, som står för nära intill åkerjorden och derå förorsakar
188
Den 7 December.
*
skada, och då förut i detta afseende någon beskrifveu lag
icke förefinnes, vågar jag vördsamt föreslå:
att der ena grannens åkerjord angränsar den an¬
dres med skog beväxta mark, skall den sednare
vara skyldig att på minst 10 alnars afstånd från
åkerrenen uthugga skogen, vid äfventyr att i annat
fall vara förfallen till gäldande af den kostnad och
skada, som egaren till åkern får vidkännas, sä vida
skogen icke består af fruktbärande träd, hvilka
redan förut der blifvit uppdragna och icke utan
skada eller för stor kostnad kunna afflyttas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
7:o B. J. Holmlin från Götheborgs och Bohus Län:
»1 sednare tider hafva innebyggarne å vissa fisklägen i
det fögderi, hvars ombud jag vid denna Riksdag har äran
vara, ofta klagat öfver den tryckande beskattning, de måste
vidkännas för deras till störta delen å berg och sandvikar
utstakade hustomter, och vid en närmare undersökning i of¬
fentliga handlingar, rörande befogenhetan dertill, har också ett
väsendtligt missförhållande gifvit sig tillkänna i afseende på
den skattskyldighet, som i äldre tider blifvit ålagd och fortfa¬
rande åligger en del fisklägen i Norrvikens fögderi af Göthe¬
borgs och Bohus Län.
Såsom exempel härpå torde det tillåtas mig att anföra
förhållandet med ett af dessa fisklägen, nemligen Fjellbacka i
Quille Socken och Härad.
Enligt hvad äldre Landtmäteri-handlingar och jordeböc-
ker upplysa, är detta fiskläge, hvilket nästan uteslutande be¬
står af tomter, hvarpå åbyggnaderna blifvit uppförda utan nå¬
gon jord, som är värd att nämnas, beläget inom hemmanen
Lerstens egogräns, och blott till en mindre del på hemmanet
Ödsmål. Samma eller 1694 och 1705 års kartor med beskrif¬
ning;»-, som tillkännagifva detta förhållande, upplysa äfven, att
Fjellbacka redan vid den tiden utgjorde och alltsedan utgjort
årliga grundlega, eller tomt-afgift till berörda hemman. Men
utom denna afgift, som ej mindre för det ifrågavarande fisk¬
läget, än ock för en stor del af de öfriga fisklägen i fögde-
riet lärer vara ganska dryg, är Fjellbacka derjemte indeladt
i båtsmanshåll.
Hemmanen Lersten äro deremot indelta till Rusthåll,
hvaraf följer dels det egna förhållandet, att hemmanen Ler¬
sten och det på dess område belägna fiskläget äro indelta till
olika vapen, och dels att detta sednare, utom tomtlega till
hemmanen, äfven måste utgöra särskild rotering.
Enahanda dubbla beskattning drabbar jemväl den del af
Fjellbacka, som är belägen på hemmanet Ödsmåls egor, dock
Don 7 December.
189
med den skillnad med afseende å militie indelningen, att både
detta hemman och fiskläget äro underkastade båtsmans-ro-
tering.
Den nu upgifna tvåfaldiga beskattningen å Pjelbackas tom¬
ter ökas emedlertid ännu med en tredje, ty, åtminstone för
den del deraf, sum tillhör hemmannen Lersten, har säkerligen
Fjellbacka, till följd såväl af dess läge å dessa hemmans egor
som med afseende på den olika vapensky ldigheten äfven blif¬
vit inberäknadt i den berustning, som påfördes hemmanen.
Således skulle denna större del af tomterna pä Fjellbacka vara
betungad med icke mindre än frenne olika afgifter, nemligen
både för rustning och rotering, samt dessutom tomt-lega till
hemmanen Lersten.
Hvad åter den delen af Fjellbacka beträffar, som tillhör
hemmanet Ödsmål, så vill det väl synas, som om äfven den¬
na vore lika hardt beskattad, men möjligt är det likväl, att då
både detta hemman och fiskläget äro indelta till lika vapen¬
skyldighet eller båtsmans-rotering, någon dubbel rotering å
denna mindre del af fiskläget ej eger rum.
Dessutom finnes det flera andra fisklägen inom Norrvi¬
kens fögderi, sorn blifvit ålagde en likartad beskattning som
Fjellbacka, af hvilka må nämnas: Fången, Grimsvik, Brevik och
Mörhullt i Qville Socken, hvilka äro indelta äfven till båts¬
manshåll. Det finnes till ock med lika beskattade fisklägen,
hvars bebyggare för äldre tider tillbaka försvunnit, och hvars
rOterings-skyldighet sedan ålagts sjelfva hemmansinnehafvaren,
hvarunder fiskläget lydt.
På grund af hvad sålunda blifvit upplyst och anfördt, an¬
ser jag mig böra hemställa och föreslå:
att Rikets Höglofl. Ständer ville för sin del besluta
ändring och rättelse af anmärkta, nog hårda be¬
skattningen af tomterna å Fjellbacka, så att dess
innebyggare måtte befrias från deri särskilda rote-
rings-skyldigheten, som för närvarande är dem å-
lagd, äfven som att samma befrielse må ega rum
för alla inom Norrvikens fögderi i Bohus Län, lika
eller på samma sätt beskattade fisklägen, emedan,
jag upprepar det, hvad Fjellbacka angår, att det¬
samma uti berustningen och roteringen af de hem¬
man, hvarå det är beläget, måste hafva blfvit in¬
beräknadt, helst som den årliga tomtlegans erläg¬
gande till hemmanen utmärker, att fiskläget från
äldre tider ansetts utgöra en beståndsdel af det¬
samma.
Jemte det jag utbedjer mig att före ärendets handlägg¬
ning af Utskottet få med hanlingar styrka, hvad här hufvud-
190
Den 7 December.
sakligen blifvit yttradt, får jag äfven vördsamt anhålla om re¬
miss af motionen.”
8:0 Gustaf Bolin från Upsala Län:
”Bland lagstadganden, som i hög grad erfordra förtydli¬
gande intaga de, som anordna om strömmings-tiondens utgå¬
ende, ett vigtigt rum; till bevis, hvarå och å de missförstånd,
som deraf bärflutit, jag exempelvis får anföra ett obilligt för¬
hållande, sorn med en stor del af de fattigaste i inin hem-
bygd eger rum, i det, att genom de tvetydiga författningarne,
tvist uppstått och föranledt ett Kongl. Maj:ts Utslag af den 7
Mars 1844, derigenom en mängd af befolkningen och hufvud¬
sakligen deribland torpare, backstuguman, inhyseshjon och för¬
delstagare blifvit ålagde att till pastor i Håknäs församling
utgöra årligen ett fisketionde af per båt 1 fjerding salt ström¬
ming och 4 fiskeband att hos honom levereras. Detta Utslag-
innebär ej verklig, utan på sin höjd, blott formel rättvisa, i
thy att detsamma ingalunda ingår i fullständig pröfning af
sjelfva rättsfrågan, utan under antagande deraf, att Konungens
Befallningshafvandes föregående Utslag ej varit i sin helhet
öfverklagadt, med fastställande af detta, undanröjt Kammar-
Kollegii Utslag, derutinnan Kollegium, som ansåg de, efter pa¬
stors förmenande, tionde-skyldiges talan vara fullständigt be¬
varad, samvetsgrant och sakrikt utredt frågan till de sistnäm-
des förmån.
Den skyldighet, som nu emellertid genom det Kongl. Ut¬
slaget förklarats åligga ifrågavarande personer, ett förklarande,
som Kongl. Kammar-Kollegium hade förmenat i viss män inne¬
bära en ny eller ökad beskattning, är, om det ock må synas för
den mindre sakkunnige obetydligt, af en ytterst betungande
art. Af verkliga skärbönder, hvilka sjelfve vid egen strand
utöfva ett någorlunda lönande skär-fiske, må detta onus möj¬
ligen kunna uthärdas och endast för sådana är också, efter
Koliegii åsigt, detsamma ett åliggande, men för ifrågavarande
personer, som till större delen bo ganska långt in uti landet,
som ej ega någon strand, och som endast utöfva ett mera
tillfälligt fiske med en utrodd af 1 till 2 mil i öppna hafvet,
dervid de också särskildt få betala strandegarne för rättigheten
att laudtsätta båtar och fiskebragder, hvilka ej bestå af not
utan endast af skötar, är det ett högst tryckande åliggande,
att då de sjelfva, ofta nog, ej hafva metströmming, nödgas
såsom tionde af ett näringsfång, köpa strömming och leverera
densamma insaltad och i krönta käril hos pastor. Olikheten
häraf blir så mycket mera skärande, som de ifrågavarande
tiondeskyldige just äro de aldrafattigaste.
Den 7 December.
191
Emellertid och då det ifrågavarande Utslaget dessutom
genom den tolkning deraf, som Konungens Befallningshafvande
gifvit detsamma, föranledt dertill, att t. ex. båtsmän, som året
om varit i tjenstgöring och andra, som aldrig satt ut en båt
i hafvet, fått för salunda aldrig iukadt fiske, erlägga tionde i
bestämdt belopp; torde det lätteligen inses, att det nuvarande
orediga förhållandet i författningurne, rörande strömmingstionde,
hvilka Författningar i nu andragna fall föranledt så olika Ut¬
slag, som Konungens Befallningshafvandes och Kammar-Kolle-
gii lätteligen förorsaka missförstånd, hvadan jag får föreslå:
att för vinnande af tydlighet oell bestämdhet i denna
gren af lagstiftningen, en ny Förordning måtte här¬
utinnan varda utfärdad; och då de nu gällande
föreskrifter härom sådana de, nemligen blifvit tol¬
kade af Kammar-Kollegium i dess afgifna Utslag
af den 3 Oktober 1842 och Utlåtande af den 8
November 1843, synas bäst motsvara rättvisa och
billighet, så torde desamma böra bibehållas och å ett
ställe med bestämdare och tydligare redaktion sam¬
manfattas och publiceras för att från kungörandet
för framtiden erhålla gällande kraft, pa det att för¬
utvarande missförstånd måtte upphäfvas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhåller jag med be¬
gäran, att till Utskottet få inkomma med Kammar-Kollegii
åberopade Utslag och Utlåtande jemte de handlingar, jag i öfrigt
kan, till utredande af nu gällande föreskrifter i frågan, komma
i tillfälle att förete.”
9:o Grustaf Johansson från Kronobetgs Län:
Enligt nu gällande stadgande äro rotebönder ålagde att,
under den tid, dä deras soldater äro, utkommenderade på allmänt
arbete, bestrida soldattorpens brukande och grödans inber-
gande å dem; men då sådana kommenderingar vauligen gan¬
ska olika träffa olika regementen och kompagnier, till följe
deraf, att det manskap, som är förlagdt. i närheten af arbets¬
stationerna, företrädesvis användes, kommer ofvannämnda be¬
svär att alltför ojemnt drabba de särskilda rotarne; hvaröfver
ock en skälig klagan frän flera orter blifvit förspord. Då vid
Statens på särskilda orter nu pågående jernvägs-byggnader
mycket manskap ur arméen torde komma att användas, blif-
ver nämnde missförhållande ännu mera kännbart. Jag anser
det med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att vid ar-
bets-kommenderingar för Statens räkning måtte förhållas på
samma sätt, som då soldater få användas af enskilda bolag
räkning, hvilka äro skyldiga att bekosta torpets brukande un¬
der soldatens frånvaro, och får derför vördsamt föreslå:
f
192 Den 3 December.
att, när cn soldat blifver beordrad till arbets-kom-
mendering, vare sig för Statens eller enskilda bo¬
lags räkning, roten bör hafva skälig ersättning för
torpets brukning af den eller dem, som begagna
sig af karlens arbets-biträde.
Om remiss tili vederbörligt Utskott anhålles.”
Häruti förenade sis Johan Pettersson från Kronobergs Län.
I0:o Håkan Olsson från Christianstads Län :
»Svenska folket har under loppet af de 13 år, som för¬
flutit sedan Konung Osear införde en mera frisinnad handels-
och närings-lagstiftning, hunnit öfvertyga sig icke allenast
derom, att den medgifna friheten och lättnaden derutinnan
inverkat välgörande, utan äfven att tiden nu är inne att nå¬
got längre uttaga steget i denna riktning. Det är nemligen
icke nog dermed, att lagstiftaren, då han erkänner och tilläm¬
par en princip, stadnar vid sjelfva början, han måste konse¬
qvent fullfölja principen, då den béfinnes riktig, och icke låta
den dö bort ofruktsam, ty eljest skulle han göra som den
landtman, hvilken sådde säd, men då säden stod vacker ut¬
släppte sina kreatur att afbeta den.
Det ligger i sakens natur och i tidsandans riktning att
från flere håll under denna Riksdag, ja troligen också från
en och annan bland detta Hcderv. Stånds Ledamöter förslag
skola väckas, som åsyfta fullföljandet af den år 1846 beträdda
banan, och jag anser mig derföre donna gång endast böra
fästa uppmärksamheten på en särdeles behöflig och af nu¬
varande förhållande påkallad utvidgning i den hittills endast
under vissa vilkor medgifna rättigheten att i öppen salubod
drifva handel å landet.
Jemte den ganska välbetänkta föreskrifter i Handels-
ordnirigen af år 1S46, som blifvit stadgade såsom vilkor för
all handels bedrifvande, nemligen god frejd, skrifva och räkna
o. s. v., förekommer deruti, som vi alla veta, äfven det stad¬
gandet, att öppen salubod å landet ej får finnas inom tre mil
från närmaste stad, hvarjemte särskildt uppräknas de varuslag
af utländskt ursprung, hvarmed den så kallade landthandel
får bedrifvas.
Hvad beträffar stadgandet om ett visst afstånd från stad,
så kan detsamma förklaras genom förmenandet, att landthand-
larne skulle minska rörelsen och inkomsterna för de hand¬
lande i städerna. Det är dock numera utredf och tillfullo
insett att så icke är fallet, utan att tvärtom städerna vunnit
på landthandeln och på det lifligare och än större varoutbyte
mellan stad och land, som blifvit en följd af den tilltagande
landthandeln. Jag tror derföre, det skall ligga i städernas
Den 7 December.
193
välförstådda intresse att bestämmelsen af ail slags metall för
handel helt och hållet bortfaller ur Handels-ordningen. Äf-
för allmogen är af stor vigt och innebär endast en billig och
rättvis fordran, att den på de ställen, den finner lämpligast
samt förenadt med basta ekonomiska beräkning, får utbyta
sina produkter mot för dem nödiga handelsvaror. Stadsre-
sorna med ty åtföljande tidspillan och kanske ofta onödiga
utgifter uppgå till icke obetydliga summor, hvaraf mycket
skulle kunna inbesparis genom fri handelsrätt ä landet, och
härvid har jag dock icke tagit med i beräkningen den mo¬
raliska vinsten.
Att vilja bestämma hvilka varor, som böra i handelsbod
å landet få säljas och icke säljas förfaller mig både löjligt
och orimligt. — Ar det icke riktigt att, då man erkänner
handel vara ett lofligt och nyttigt yrke, dess utöfvare också
bör fä handla med alla på lofligt sätt till Riket införde varor
för hvilka genom införselstullen vederbörlig tribut till Staten
redan blifvit erlagd.
Hvad som oberäknadt statsekonomiska skäl oafvisligen
påkallar landthandelns ofördröjliga och fullständiga Ingifvande,
är den mängd nya omsättningsställen, som måste uppväxa
genom antagandet af en betydlig sträcka jernvägar. På na¬
turlig väg skola vissa punkter dervid uppstå, hvarest rörelsen
och varubytet vill koncentrera sig, och det skulle då vara
lika dåraktigt handladt af Staten att vilja lagstifta mot naturen
som det vore olämpligt och rättsvidrigt att i motsatt fäll för
vissa platser bevilja undantag från gällande lag.
Jag föreslår derföre:
att Rikets Ständer besluta att ingå med en under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om
undanrödjande af de inskränkningar i rättigheten
att idka handel på landet, hvilka förefinnas i nu
gällande Mandels-ordnings § 6 inom. 1.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles ödmjukligen.v
ll:o Torkel Nilsson från samma Län :
•lEburu vid föregående Riksmöten, af åtskilligt Repre¬
sentanter inom Bonde-Ståndet, blifvit tillkännagifvet allmänna
missnöjet med föreskriften i § 6 mom. 1 af nuvarande Man¬
dels-ordning rörande den begränsning af 3 mil kring stad och
köping hvarinom salubod å landet ej får öppnas, och bort¬
tagandet af denna föreskrift tyckes inom Ståndet blifvit tem-
ligen allmänt understödt, men sådant oaktadt ej vunnit fram¬
gång, det alltså kan på förhand synas hopplöst att härutinnan
Bonde-St:s Prot. vid 1859—CO arens Riksdag, lil. 13
Deri 7 December.
vinö» någon förändring. Men icke destomindre och med an¬
ledning af niirlagde sockenstämma-protokoller finner jag mig
pligtig att bringa denna fråga ari ytterligare å bane. Vid för¬
sta påtänkandet synes orimligheten och orättvisan i denna före¬
skrift, att endast ortens läge skall förorsaka olika rättig¬
heter i detta afseende, och att tillfället för landtmannen, svn-
nerligast den minst bemedlade, att erhålla sina förnödenheter
af handelsvaror skall vara mera betaget för deni som bo inom
kretsen af 3 mi! nära Stad eller Köping än dem som äro
längre aflägsne. Från denna sida betraktadt torde väl ingen
landtman kunna skäligen motsätta sig den äskade friheten.
Beträffande deremot herrar handlande inom städerna synes
äfventyret från deras sida vara ganska ringa då varorna i
alla hänseenden från dem uppköpas och landthandlanderne på
sätt och vis äro deras kommissionärer — oftast egna handels-
betjenter som blifvit utflyttade — och rättigheten att vinna
en sådan plats står lika lippen för personer inom städerna som på
landet. Det tyckes således ieke skäligt vara att längre hålla på
detta monopolium sedan frihet i andra näringsgrenar blifvit
lemnad. Jag vågar alltså föreslå:
att ofvannämnde begränsning af 3 mils afstånd från
närmaste stad eller köping mätte utgå ur för¬
fattningen, och i dess ställe lemnäs rättighet, att
inom hvarje församling på landet anlägga öppen
, salubod, der de flesta af församlingens röstegande
>’ ledamöter sådant bifalla, under iakttagande af de
vilkor i öfrigt Handels-ordningen den 22 December
1846 föreskrifver.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anhålles.»
12:0 Anders Gf-iidmundsson från Hallands Län:
»Klockare i Halland, som innehafva boställen, utgöra för
dessa viss ränta in natura till rektorer och lärare vid de Hal¬
ländske städernas skolor och pedagogien Denna börda blifver
ofta ganska tryckande, och då de flesta andra naturapresta-
tioner i vårt land nu få lösas med penningar, så synes det
billigt, att denna fördel äfven beviljas ifrågavarande personer.
Jag föreslår således:
att nämnde boställs-innehafvare må få utgöra dessa
räntor kontant med det belopp, hvartill räntorna i
löne-staterna beräknas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
13:o C. A. Larsson från Östergöthlands Län:
»Enligt grundlagens föreskrift får jag härmed skriftligen
fullfölja den i Torsdagens plenum muntligen väckta motion,
angående skjutsskyldighetens utgörande inom landet.
Den 7 December.
195
Skjutsskyldigheten, denna qvarlefva frän våldgästningens
och okunnighetens tider, har under seklers lopp utgjort en
stående Riksdagsfråga och har först på sista Riksdag tillvun¬
nit sig en allmännare uppmärksamhet. Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Betänkande N:o 110 af den 21 Au¬
gusti 1857 utgör ett för Rikets Ständer särdeles värderikt do¬
kument, ty det omfattar den mest fullständiga historik öfver
tillkomsten af denna tryckande börda, sorn, så länge den un¬
der någon slags form finnes fasthäftad vid landets erkända
modernäring, alltid skall verksamt bidraga till hämmandet af
denna närings fria och ändamålsenliga utveckling. Af nyss¬
nämnde Betänkande erfar man: att inga anstalter för den re¬
sandes beqvämlighet och fortkomst funnos i äldsta tider, utan
de resande togo med våld förplägning och hästar, ända till
dess Konung Magnus Ladulås utfärdade en stadga afår 1285,
hvari våldgästning förbjöds under skyldighet för vägfarande
att betala sina förnödenheter: att Magnus Ericsson åren 1335
och 1344 satte hardt straff mot den, som gjorde våldgästning
eller tog och nyttjade egarens häst mot hans vilja: att dessa
rättmätiga påbud sedermera under unionstiden eluderades och
genom menliga förklaringar omintetgjordes till stor orättvisa
för de ofrälse samhällsklasserne, hvilka derunder befunno sig
i rättslöshets-tillstån det.
Denna allmogens svåra belägenhet förmildrades nr 1491,
då Stén Sture den äldre påbjöd: »att ingen hvarken andlig eller
verldslig, fattig eller rik, skulle mot vanlig ersättning un¬
dandraga sig att vägfarande herbergera och förhjelpa.» Konung
Gustaf I fann sig 1542 föranlåten påbjuda: »att äfven hof¬
man» skulle lika med andra vägfarande betala för sig; hvar¬
emot, sedan Konung Johan lil indragit det understöd, som
af kommunen utgått til! de 1561 inrättade gästgifvaregårdar
eller »taverner», ganda bruket, att resande med väld förskaf¬
fade sig skjuts, ytterligare förekom; men klagomålen häröfver
blefvo allt allmännare och föranledde sistnämnde Konung att
år 1569 förbjuda alla andra att »taga skjutshästar eller bruka
fri fordenskap» än deni, sorn voro försedde med Kongl. Bref
derpå, hvaremot öfrige resande hänvisades att »taga sig hä¬
star hos gästgifvarne eller andra, hvar de dem bäst bekomma
kunde, och gifva derföre hvad som tillbörligt och 1 i il elig t. vara
kan.» Ehuru under Konung Carl IX:s regering blifvit stadgadt,
att resande i enskilda ärender skulle mot en viss lega få skjuts,
förordnade dock Konung Gustaf II Adolf år 1615: att inga
andra än Konungens tjenare och adelsmän finge begagna en
slik förmån, utan andre resande »förlikas med gästgifvarne det
bästa de vele.» Uti nyssnämnde Förordning hette det: att
196
Den 7 December.
oaktadt alla förbud mot våldgästning, allmogen lika sorn förr
deraf betungades, ’>ej njutandes hus- eller hemfrid, ej frid på
vägarne och deras rätta resa och blifva ändå derofvan-uppå
med hugg och slag som oftast öfverfallne.v
Efter Konung Gustaf Adolfs död anbefalldes, att de som
afsides från de stora vägarne bodde, skulle hos länsmannen
hafva hällhästar för dem, sorn reste i Konungens ärenden.
Omkring år 1636 vidtogs först åtgärder till inrättandet af gäst-
gifverier vid alia allmänna vägar, men tillika stadgades då,
att närmaste grannar skulle biträda gästgifvaren med skjuts-
ningen mot viss lega.
Icke dess mindre fortfor den öfverklagade våldskjutsen,
hvadan krono- och skattebönderna vid 1642 års Riksdag åtogo
sig den numera i våra förvandlade grundräntor inbegripna
afgälden »skjutsfärdspenningar». — Förmodligen ansågs detta
friköpande från skjutsskyldigheten som ett svårt onus förden
tidens allmoge, ty Kongl. Majit utfärdade en Kongl. Försäkran
den 1 Oktober 1649, hvarigenom lofvades dem, att icke dess-
mindre få med sina hästar förtjena sig penningar, då gäst¬
gifvaren icke förmådde ensam uppehålla skjutsen.
En Gästgifveri-ordning utfärdades under sistnämnde da¬
tum, hvaruti förklarades, att det stöde en hvar fritt att upp¬
rätta gästgifveri med förmånsrätt för jordegaren; men denna
förändrades 1734, då hållskjutsen först tillkom och ytterligare
stadfastades genom 1766 års Kongl. Författning, hvilken ännu
gäller med vissa partiella förändringar, deribland 1844 års
Förordning, angående entreprenaders införande, är den vä-
sendtligaste.
Då af allt detta visar sig, att skjuts-skyldigheten från
allra äldsta tider tillkommit, icke genom frivilliga beslut efter
jordegarnes hörande, icke ens til! följe af någon giltig rätts¬
princip, och jordegarne under långliga tider betalt och sanno¬
likt fortfarande få betala de i grundräntan ingående »skjuts-
färdspenningarne», hvilka med allt skäl böra gälla såsom en
redan åtagen och oafbrutet fullgjord lösepenning för befri¬
elsen, att i mer eller mindre mån bidraga till resandes för¬
skaffande medelst gästgifveri-, håll- och reserv-skjuts, så, för
den händelse Rikets nu församlade Ständer icke skulle få från
Kongl. Majit emottaga en så beskaffad Proposition om skjuts-
skyldighetens skiljande från jorden, som kan vinna Rikets
Ständers bifall, vågar jag härmed föreslå:
att Ständerna ville för sin del besluta en allmän
Författning, grundad på följande hufvudsakliga be¬
stämmelser, nemligen:
ben 1 December.
107
l:o att icke något vidare bidrag från fastigheter på
landet, än det sorn under namn af skjutsfärds-pen-
ningar redan finnes inbegripet uti grundräntorna,
måtte komma att utgå för uppehållande af gäst¬
gifveri-, håll- och reservskjutsen inom Riket:
_2:o alt den resande måtte förklaras skyldig erlägga
fujia värdet för den skjuts, iian under resan be¬
gagnar och hvilket värde rättvisast bestämmes ge¬
nom särskild entreprenad-auktion för h orja gäst¬
gifveri;
3:o att rättigheten till anläggande af gästaifveri måtte
öfverlemnas åt fri konkurrens, med uttryckligt för¬
behåll, att denna rättighet är oskiljaktig från en-
treprenad-skjutsskyldigheten och följaktligen må ut-
öfvas endast ut' den, som & entreprenad-auktion
öfvertager skjuts-bestyret för bästa priset.
4:o att till skjutslegans minskning och entreprenadens
underlättande, undersökning af Konungens Befall¬
ningshafvande mätte anställas för utrönande af det
antal hästar, som minst bör hållas på stall, och
att anskaffningstiden af ett större antal hästar må
blifva utsträckt så långt, som med en resandes bil¬
liga anspråk kan vara förenligt; och
5:o att de vidare detalj-bestämmelser, som kunna
erfordras, måtte öfverlemnas åt Konungens Befall¬
ningshafvande, efter samråd med kommunerne inom
Länen.
Att detta förslag måtte blifva remitterad till behandling
i ett sammanhang med den Kongl. Proposition, som är att
förvänta, anhälles vördsammast.»
I denna motion förenade sig Paul Hedström från Vester-
Norrlands Län.
§ 9-
Nils Pettersson från Kalmar Län hade den 1 i denna
månad väckt och inlemnade nu, en så lydande, skriftligen
uppsatt motion:
»Uti art. 6, § 176 utaf det vid sistförflutna Riksdag ut¬
färdade Baneo-regleinentet, stadgas: »att Banken skall, så vidt
sig göra låter, alltid vara innehafvare af lätt realisabla för¬
bindelser till ett belopp af G,367,500 R:dr R:mt., hvilka löpa
med minst 4 % ränta och äro utgifna af Riksgälds-kontoret
eller andra verk och inrättningar, hvilkas obligationer Fullmäk¬
tige anse lemna full säkerhet; börande Fullmäktige, när om¬
ständigheterna sådant medgifver, medelst anskaffande af dy¬
198
Deri 7 December.
lika räntebärande papper, ersätta den minskning, som genom
infriande eller försäljning af obligationer uppkommer»; hvilket
stadgande Fullmäktige, mindre utaf nit för Bankens än för hy-
potheksföreningarnes fördel och bästa, så tillämpat, att de,
vida utöfver det i § 176 medgifna och utstakade beloppet,
skaffat Banken, som man säger, på halsen dylika så kallade
»lätt realisabla» förbindelser till långt större summa. Vid 1858
års utgång innehade nemligen, enligt bokslutet, Banken slika
papper ända till ett belopp af 8,287,779 R:dr 67 öre Runt;
och under innevarande års lopp har denna summa, genom
åtskilliga transaktioner utaf Fullmäktige, blifvit än ytterligare
ökad, hvilket 1859 års bokslut säkerligen kommer att
upplysa.
Ändamålet med det anförda stadgandet visar sig uti §
115 inom. c af Banko-reglementet, skenbart vara det, att vid
inträffande behof af metalliska kassans förstärkning, Fullmäk¬
tige antingen genom försäljning utrikes af de räntebärande,
lätt realisabla obligationeroe skulle bereda Banken tillökning i
dess redbara fond, eller ock genom obligationernes föryttring
inom landet minska utelöpande sedelstocken och bringa denna
i ett bättre förhållande till metalliska kassan. Men, såsom
jag nyss yttrat, detta föreburna ändamål är endast ett bedräg¬
ligt sken, blott puder att strö enfaldigt folk i ögonen så att
de ej se skola. Verkliga afsigten har endast varit den, att,
till fördel för hypotheks-föreningarne och åtskilliga andra pen-
ningeverk, dessa skulle kunna pluttra sina obligationer på Banken,
hos hvilken de skulle ligga i god ro. Och denna afsigt har
äfven förträffligen lyckats, såsom erfarenheten alltid vittnat,
när det gällt att bereda hypotheks-föreningar och enskilda
banker förmån och vinst uppå Riksbankens och det allmännas
bekostnad,
Det är ett hån, ja en verklig parodi, ingenting mindre,
att kalla dessa obigationer »lätt realisabla». När metalliska
kassan nedgått, sedelstocken minskats och penningebrist upp¬
stått, likasom förhållandet varit nu hela tiden bortåt, så kunna
dessa obligationer snart sagt icke för något pris afyttras och
realiseras inom landet; och de ibland Fullmäktige, som hafva
största inflytelsen, akta sig nog för att söka försälja dem utom lan¬
det, ehuruväl detta vore den naturligaste utvägen att söka
bereda förstärkning åt Bankens metalliska kassa, ty de skulle
derigenom nedsätta hypotheks-förenings-obligationernas kurs
i Hamburg, och då det sättet åsamka sig ovilja och hat utaf
de mäktiga, alltid förbundna hypotheks-förenings- och privat¬
bank s-intressena.
Den 7 l)i:ceni ber.
199
Hög tiel är likväl att Riksbanken upphör, för att säga
min tanka rent ut, att behandlas som en stultus, med hvilken
Hypotheksföreningar och Privatbanker kunna vexla och fara
fram efter behag. Och dä nu erfarenheten lagt i dagen, att
de der så kallade »lätt realisabla» papperen aro ingenting
mindre än realisabla, utan tvertom motsatsen, samt endast
belasta Riksbanken utan att komma dess rörelse eller allmän¬
heten till något gagn, så föreslår och yrkar jag:
att det ifrågavarande stadgandet, i § 176, måtte
alldeles borttagas utur Banko-reglementet, och
Fullmäktige tvertom förbjudas att hädanefter be¬
lasta Banken med slika onyttiga valutor.
Men än mera, då Smålands, Skånes och Vermlands hy-
potheks-föreningar nu nyligen kontraherat högst betydliga ut¬
ländska lån, hvilka de för närvarande just äro sysselsatte att
indraga, samt Östgötha hypotheks-förening likaledes blifvit
betjenad med ett ansenligt lån utaf Stockholms enskilda
bank, och dessa hypotheks-föreningar följaktligen nu böra
äga godt om penningar oell vara i tillfälle att inlösa sina obli¬
gationer, så yrkar och föreslår jag vidare:
att Banko-fullmäktige må åläggas att skyndsamt
ingå i underhandling med direktionerne för ifrå¬
gavarande hypotheks-föreningar och förmå dessa
att infria de utaf dem utfärdade, i Riksbankens ägo
befintliga, obligationerne till samma pris, för hvilket
de af Fullmäktige blifvit inköpte, så att Banken
icke vidare må betungas utaf denna för dess rö¬
relse alldeles onyttiga börda.
Om remiss utaf denna motion till Höglofl. Banko-Utskottet
anhåller jag vördsamt.»
Denna motion remitterades till Sanko-Utskottet.
§ io.
Uti Ståndets plenum den 1 i denna månad hade nedan-
uämude Ledamöter muntligen väckt och inlemnade nu följande
skriftligen uppsatta motioner, nemligen:
l:o Georg Nyqvist från Vermlands Län.
»Sedan man kommit till det resultat, som nu är händelsen,
att bränvinstillverknings-skatten blifvit en betydande stats¬
inkomst, torde det stadna vid ett fruktlöst försök att vilja åter¬
bringa densamma till det naturliga, nemligen att ställa den i
jemlikhet med den, i det säderika och i stort branvinsidkande
grannriket Danmark utgående afgift för denna varas tillverk¬
ning, helst det vill synas, af hvad som under sednare åren
passerat och ännu fortgår, nemligen ett rastlöst sträfvande i
200
Den 7 December.
motsatt riktning, utgående: derpå, att uppbringa ifrågavarande
skatt till den högsta möjliga.
Om denna beskattnings-fråga i ringaste mån får behand¬
las lika med andra och således får röna de förändringar, hvar¬
till föregående misstag kunna föranleda, så hj'ser jag förhopp¬
ning om framgång för mitt förslag härutinnan; härledande detta
förslag sig från nödvändigheten att förekomma den öfvermåt¬
tan stora insmuggling af spirituosa, som enligt trovärdiga be¬
räkningar oell uppgifter, på sednare åren uppgått till flera
millioner kannor och deraf för landet följande förluster och
dess innebyggares demoralisering. Förlusterna äro lätt beräk¬
nade, då man tar i betraktande de penningar, som härigenom
beröfvas landet genom liqvid för den utländska spirituosan,
som ärligen införes; mistningen af den vinst, som skulle följa
på tillverkningen af ett motsvarande belopp, äfvensom uteblif-
vandet af den skatt, sorn deraf skulle’utgå. Deremot anser
jag ej vara så lätt att beräkna följderna af en fortvarande
författning, hvars öfverträdelse genom lurendrejeri icke alle¬
nast inbringar dagligt bröd utan mången gång ganska bety¬
dande summor för dem, som sig dermed, befatta.
På skäl som här antydda äro hemställer jag vördsamt
att Pikets Ständer måtte besluta:
det skatten för tillverkning af bränvin nedsättes
från den nuvarande till 25 öre R:mt pr kanna.
De mest framstående resultaten af här föreslagna åtgärd
skulle, efter mitt omdöme blifva: lurendrejeriets af bränvin
totala upphörande, möjlighet till utförsel af bränvin, upphörande
af medaifven införsel af bränvin och minskning af både loflig
n •
och oloflig införsel af viner, genever, conjae, arrac och rumm.
Månne icke häraf skulle följa både materiel och moralisk
fördel, som i värde skulle fullt motsvara den nu till hög ziffra
uppgående bränvinstillverknings-skatten? För min del är jag
fullt öfvertygad derom, och rätt sedt och räknadt torde denna
tillkonstlade inkomst, upptagen bland statsinkomsterna till ej
mindre än 8,000.000 R:dr Runt, ingalunda hvarken till ziffra
eller gagn, medföra bättre resultater för Staten, än som. of¬
tast är händelsen för den enskilde, der den grundar sin in¬
komst på krogrörelse.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.»
2;o Jolian Petter Andreasson från Elfsborgs Län:
»Från längre tid tillbaka har lagstiftningen gjort inkräkt-
ningari bränvinsbränni.ngs-rörelsen, förnämligast hvad angår den
enklare redskapen, hvilken inkräktning vid 1853 och 1854
årens Riksdag antog en mera hotande gestalt, och fullföljdes
Den 7 December.
201
vid 1856—1858 årens Riksdag, men de mindre bränne¬
rierna lära ännu icke anses hafva erhållit dödsstöten.
Emellertid är nu genom Kongl. Maj:ts nyligen afgifna
nådiga Proposition i ämnet föreslaget, icke allenast till verk—
nings-afgittens förhöjande till 75 öre för hvarje tillverkad
kanna, utan de mindre brännerierna äro äfven uteslutne från
rättighet att välja tid för tillverkningen, hvilken tid är be¬
gränsad till två bestämda månader, då de större eller fabriks-
brännerierna fått en utsträckning i detta hänseende till 7 månader.
Redan genom Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse af den
21 Juni 1858, fingo de större brännerierna en utsträckning i
afseende på rättighet att välja tid. — Mig tyckes att idkare
af samma handtering i samma land, bort vederfaras likarätt.
Jag får på grund häraf vördsamt föreslå:
l-o att bränvinstillverkare i mindre brännerier måtte
förunnas rättighet att välja tid för sin tillverkning,
lika med hvad som för de större eller fabriks-
brännerierna kan komma att ega rum.
2:o att tillverknings-afgiften nedsättes till 50 öre för
hvarje tillverkad kanna och
3:o att afverkningsförmågan må förblifva efter nuvarande
beräkning, såsom tillräckligt högt tilltagen, såvidt
meningen är att tillverka bränvin sorn skall förtäras.
Jag anser dessa förslag ganska billiga rörande tillverk¬
ningen i mindre brännerier, enär denna tillverkning utöfvas i
den mån egna produkter medgifva och derefter upphör, då
deremot fabril.sbränningen af girighet drilves i både ond och
god tid, utan afseende på om det är tillgång eller brist på
spanmål inom landet, ty hundra tusentals säckar Ryskt råg¬
mjöl hafva ofta funnit sitt mål i fabriks-pannornas gap, och
det är min öfvertygelse, att fabriksbränningen alltid varit, är
och blir den skadligaste för landet-
Om remiss anhålles.»
3:o Jonas Andersson från Östergöthlands Län:
»Dä lurendrejeri med bränvin lärer bedrifvas i ganska
stor skala på vissa delar af Sveriges kuster och då denna
smutsiga rörelse i allmänhet, på samma gång den är både lag-
kränkande och demoraliserande, tillika är för Staten förlustbrin-
gande och sålunda på flera sätt förstörande, så tillkommer det
fosterlandsvännen och synnerligast representanten, att genom
alla till buds stående medel söka förekomma en sådan sam¬
hällets kräfta. I följd häraf och ehuru förslag i denna
syftning redan afgifvits, tager jag mig friheten med ledning af
de redan väckta förslagen, här föreslå hvad som jag för min
del anser bäst och säkrast kunna leda till det önskade målet.
202
Den 7 December.
Som det på oloflig väg inprånglade bränvinet, till det
mesta frän Danmark hitföres, och en sorts premie, drawbaek
kallad, der erhåtles af den, sorn utmärker sig i detta mindre
snygga yrke, så anser jag, i likhet med hvad Nils Larsson från
Jemtland i Ståndets plenum sistlidne Lördag föreslog, särdeles
lämpligt, att Rikets Ständer i underdånighet hos Kongl. Maj:t
anhölle om Dess höga medverkan, för att hos den lagstiftande
makten i Damnark söka åvägabringa antagandet af den be¬
stämmelse tor utförsel af bränvin derifrån till Sverige, att be¬
vis från vederbörande Svensk myndighet, det införsel af varan
der verkligen egt rum, mäste af exportören, innan drawbaek
erhålles, inför Danska auktoriteterna företes. Åtminstone torde
denna åtgärd i alla händelser böra försökas, men då det torde
vara problematiskt, huruvida framgång åt detta förslag kan
beredas och det i alla afseenden är säkrast, att vi äro betänkte
pä ett korrektiv emot det onda, hvilket, oberoende af andras
välvilja, mera pålitligt kan medföra åsyftat verkan, så torde
ett annat alternativ derjemte behöfvas.
Efter mitt förmenande skulle insmuggling af bränvin säk¬
rast förekommas derigenom, att bränvins-iagstiftningen här i
landet ställdes i så nära likhet med den i Danmark, så att
priset å bränvin härstädes icke genom hög beskattning på
varans tillverkning må uppdrifvas till den grad, att detta fram¬
lockar lurendrejeriets skadliga industri. I hvad män tillverk-
ningsafgiflen här behöfver nedsättas, för att nämnde ändamål
må vinnas, öfverlåter jag åt vederbörande Utskott att närmare
bestämma, under förutsättning, att hos detsamma nödig sak¬
kännedom om lagstiftningen i Danmark i detta afseende före¬
finnes.
Emot detta förslag kan visserligen invändas, att en be¬
höflig inkomst för Staten derigenom skulle minskas; men så¬
vida någon ärlig mening ligger deruti, att motivet för en hög
beskattning på tillverkning af bränvin skulle vara det, att
derigenom inskränka såväl tillverkningen som konsumtionen
af varan, så måtte väl, då erfarenheten visat oss, att om än
produktionen genom en hög beskattning i någon mån kunnat
i landet, minskas, likväl den sålunda uppkomna bristen af in¬
hemsk tillgång rikligen ersatts genom utländsk varas insmugg¬
ling och att sålunda konsumtionen ingalunda blifvit mindre,
men väl i dubbelt mått skadligare, denna invändning mot för¬
slaget få förfalla, helst som den höga beskattningen, såsom
utgörande en inskränkning i den fria användningsrätten af jor¬
dens alster, alltid blir en orättvisa och såsom sådan ej kan
hafva goda följder.
Den 7 December.
203
Då jag slutligen tillägger, att genom den föreslagna prin¬
cipens antagande för bränvins-beskattningen äfven den fördel
skulle vinnas, att de eljest vid hvarje Riksdag återkommande
obehagliga oell skadliga striderna öfver detta ämne i betydlig
mån kunde undvikas, så vågar jag förvisso hoppas, att äfven
detta skäl i sin män skall tillvinna mitt förslag deltagande hos
de representanter, som mera älska fäderneslandets sanna
nytta och det rättas framgång, än den vanskliga äran af en
tillfällig seger under dagens obetydliga, ehuru lidelsefulla
strider.
Om remiss till vederbörligt Utskott i sammanhang med
öfriga förslag i samma ämne anhålles.»
4:o Olof Andersson och Johan Johansson från Kalmar
Län:
»Då samtlige innehafvarne af de inom Öland anslagne
posthemman, ofta klaga öfver den låga skjutslega, som nu är
deni tillerkänd, nemligen 40 öre per inil, hvilken klagan ej
torde anses obefogad, då man inser, att posten, som derstädes
icke åtföljes af någon postiljon, måste under ansvars-skyldig-
het af dem forslas, hvilket har den medföljd att den nödvän¬
digt måste afsändas med en och vintertiden två manfasta och
säkra karlar, sorn under alla årstider, hurudan brådska med
jordbruket än må påstå, måste ryckas från arbetet, för att
mot hälften af den minsta skjutslega alltid med hästar och
åkdon vara färdiga att ögonblickligen då post anländer, den¬
samma skyndsamt fortskaffa; häraf synes, att sagde postföring
icke utan betydlig förlust kan efter nu bestämdt pris af deni
utgöras.
På sådan grund och då icke någon ort inom Riket mera
än Öland erhåller en så låg skjutslega för detta så maktpå¬
liggande och nyttiga ändamål samt denna ö, som bebos af
cirka 35,000 menniskor, nödvändigt behöfver en säker kom¬
munikation, kunna vi icke underlåta inför Rikets Högloft.
Ständer anhålla:
att skjutslegan för postföringen på Öland hädan¬
efter måtte blifva bestämd till 80 öre R:mt per mil;
hvarjemte vi utbedja oss att denna motion må remitteras
till vederbörligt Utskott.»
5:o C. A. Larsson från Östergöthlands Län:
»Vid granskning af den utaf Rikets sednast församlade
Ständer fastställda bevillnings-förordning, intagen i Kongl.
Maj:ts nådiga Kungörelse af den 6 April 1858, har jag funnit
anledning till följande anmärkningar, och vågar fördenskull
Kiresia att Rikets nu församlade Ständer ville besluta nedao-
nämnde rättelser nemligen:
*204
Den 7 December.
§ 2. Det är en högst väsendtlig åtskilnad med civile och tni-
iitäre embets- och tjenstemän, hvilka merändels direkte ur Sta¬
tens kassor uppbära sina löneinkomster antingen kontant, genom
sportler ellerspanmäls-och boställs-iridelningar; af dessa bör Sta¬
ten förty icke återtaga med den ena handen hvad den gifvit med
den andra enär de sakna allt slags inflytande såväl vid skatternas
beviljande, som vid desammas utanordnande. Dessa embets- och
tjenstemäns lönebevillning må alltså fortfarande förblifva vid
redan stadgade en för hundrade af hela' lönebeloppet. Hvad
deremot angår ecklesiastik-staten, så äro en stor del inkom¬
ster, särdeles för herrar pastorer, beroende af den äring,
sorn växer på jorden och utgår med trettionde, delen af
såväl spanrnål sorn ladugårds-afkastning. Presterskapet och
öfrige ecklesiastike embets- och tjenstemän ega dessutom en
fjerdedel uti såväl beskattnings- som lagstiftnings-rätten och
man hyser i allmänhet den öfvertygelsen, att detta Riks-Stånd
skulle vara mera benäget för sparsamhet i all slags väg, sär¬
deles för löne- och pensions-förhöjningar samt andra impro¬
duktiva ändamål, såvida man kunde komma derhän, att Stån¬
det sjelft drabbades af en något större anpart af de medel,
sorn från Stats-verket skulle utanordnas.
Ehuru det torde vara förenadt med alltför stor svårighet att
så ordna beskattningen, att hvarje af de fyra Riks-Stånden
finge deltaga vid Statens utgifter efter enahanda proportion
som de besluta om medlens användande, så kan man dock säker¬
ligen icke bestrida, att denna embets- och tjenstemanna-corps
borde påföras högre bevillning än de klasser embets-och tjen¬
stemän, hvilka icke ega någon beslutanderätt i afseende på
bevillningsmedhns användande, hvarföre och då Preste-
Ståndet, efter nu gällande bevillriings-grunder icke på långt
när betala en fjerdedel af allmänna bevillningen tager jag mig
friheten föreslå:
att 4 mom. i § 2 Cevilhiiogs-förordningen måtto så¬
lunda ändras, att Erke-Biskopen, Biskopar och Pa¬
storer påföros bevillning svarande mot fem pro¬
cent af desses i mom. 4 Lif.. A omförmälte löne¬
inkomster, hvaremot Akademie-, Gymnasie- och
Skol-staterna samt alla öfrige ecklesiastike embets¬
man, som ega rösträtt vid Riksdagsmannaval böra
påföras bevillning svarande mot två procent af sina
löneinkomster.
§ 8. Som det är af högsta vigt att skillnad göres mel¬
lan handlande som i gross eller minut sälja utländska varor,
särdeles sådana, som skäligen kunna hänföras till uppenbart
öfverflöd, såsom band af siden eller halfsiden, konstgjorda
Den 7 December.
205
blommor och delar deraf, broderade arbeten och borddukar
af silke, bränvin och sprit af alla slag, handskar, hattar af
siden, hår eller silke, hatlflätor, tagelarbeten, kläder som äro
försedda med guld- eller silfver-broderier eller galoner eller
ined fransar, spetsar eller blonder, korgar och korginakare-
arbeten, spelkojt, käppar, lackerade arbeten, leksaker eller
niirnbergerkram, ljuskronor, masker, mattoi', papp och pup-
pers-arbeten, tapeter och hörder, paraplyer och parasoller, äkta
och oäkta pedor, piphufvuden med eller utan beslag, plom¬
mon, brundier och sviskon, plymer af alla slag, pomada, pors¬
lin, portföljer, pernån ge börser, rid i kyler och väskor, russin,
rör af alla slag, sadelmakeri-arbeten, saxar, silfver-arbeten,
färgadt silke, skomakare-arbeten af alla slag, smink, snörma-
kare-arbeten, solfjedrar, spetsar, uddar och blonder, spänn¬
halsdukar, strumpor, tobak, arbetad eller oarbetad, tvål, ur,
urbana och kedjor, vadd, vanilj, vantar, vin alla slag, väfna¬
der af silke af hvilka slag som hälst; så, och då handel med
slika öfverflödsvaror menligt inverkar på möjligheten för Rikets
Ständers Rank att underhålla silfvervexlingen de tider, då ex¬
porten af landets produkter understiger importen, samt fara
är att lurendrejeriet skulle tillväxa ifall tullen å dessa varor
ökades, hemställes till Rikets Höglofl. Ständer, om icke be-
villningen ä handel med nu speciticerade eller andra dermed
jemförliga utländska varor, så i stad som å landet borde hö¬
jas från två och en half till fem procent, med rättighet för
taxerings- och pröfnings-kommittéerna att pröfva de uppgifter
öfver behållna inkomsten, som från handlanderne aflemnades
och derest dessa funnes stå i strid med sannolika förhållandet
påföra bevillnings-beloppet i öfverensstämmelse med de upp¬
lysningar, som af kommittéerna kunna vinnas. Härigenom
vore det troligt, att förbrukning af lyxartiklar i någon mån
aftoge och landets finanser i allmänhet skulle snart komma på
bättre fötter, oansedt de stora räntor för utländska skulderna
som årligen tära på silfvervalutan.
§ 27. Gårdfari-handlare, som till salu utbjuda sådane
utländska varor som härofvan omförmäles, böra i skattskrif-
nings-orten påföras bevillning efter fem procent af behållnin¬
gen och vara skyldige visa sin behörighet att idka handel
med likartade varor genom vederbörligt bevis från sin hemort.
§ 33. Som stadganderne i denna paragraf numera synas
vara öfverflödiga sedan vexelsystemet i allmänna rörelsen
blifvit infördt och Rikets Ständer på sista Riksdag privilegierat
en lånefond, som egt taga ätta procents ränta utan bevillnings¬
afdrag, så hemställes att denna paragrafs 2, 3 och 4 momen¬
ter måtte ur den nya bevillnings-förordningen utgå.
200
Den 7 December.
§ 34. Såvida nyssnämnde yrkande vinner bifall torde §
34 blifva öfverflödig.
§ 43. Sorn det i olika distrikter praktiseras högst olika
i afseende på bötfällning för uteblifvande från mantalsskrif-
niugar, så och då husförhörsboken skall vara tillgänglig vid
dylika förrättningar, borde några böter icke förekomma i an¬
nor händelse än såvida anledning till ofullständighet i hus¬
förhörsboken eller förändring i egande- eller dispositionsrätt
af fastigheter, förefunnes; hvadan stadgandet härom borde rät¬
tas så, att ingen ina bötfällas för en uraktlåtenhet, sorn icke
är af brottslig beskaffenhet och icke kan föranleda till någons
uteslutande alldenstund mantalslängden skall å sockenstämma
granskas och godkännas.
g 61. Då det allenast medför onödigt besvär att till
taxerings-kommittéen lemna ytterligare anmälan om egande-
eller nyttjanderätt till de fastigheter, hvarför anteckning är
gjord vid mantalsskrifningen och då det icke i ringaste mån
beror på fastighetsegaren eller innehafvaren sjelf att uppgifva
taxeringsvärdet, hvilket högst sällan undergår den ringaste
förändring, så yrkas att föreskriften härom uteslutes.
§ 63, På nyss anförda skäl torde böra förklaras, att de
i denna § stadgade böter icke må ådömas den, som vid mantals¬
skrifningen låtit anteckna sig såsom egare eller innehafvare
af tast egendom.”
Dessa motioner remitterades till Bevillnings-Utskottet.
§ 11-
\ice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län, som
den 1 i denna månad muntligen väckt, inlemnade nu ne-
danintagne, skriftligen uppsatta, motion:
”Sedan frågan om södra ändpunkten för Skånska sfam-
jernbanan till förmån för staden Malmö blifvit afgjord, har
behofvet och nyttan af en bibana från Ystad till södra stam¬
banan icke blott af stadens och den kringliggande ortens in¬
nevånare utan äfven från allmän synpunkt blifvit så insedd
och erkänd, att bevisning derom torde vara öfverflödig, och
hufvudsakligaste skälen dertill äro, att staden Ystad, belägen
i Skånes bördigaste trakter, har en i förhållande till sin stor¬
lek ovanligt stor rörelse, att dess förträffliga hamn ganska
sällan belägges med is, att i följd deraf sjöfarten derifrån till
Stralsund eiler andra ställen på Tyska sidan, med högst säll¬
synta afbrott, städse kan fortsättas och, med der emelian gå¬
ende ångbatar, pa nagra timmar verkställas, — hvarifrån, och
synnerligen sedan den beslutade jernvägen emellan Stralsund
och Berlin blifvit fullbordad, de europeiska jernvägsnäten på
Den 7 December.
207
andra sidan Östersjön erbjuda en snabbhet för fortkomst till skilda
stater och länder af det största intresse; samt slutligen att ba¬
nan, som kommer att genomlöpa en folkrik och till det me¬
sta bördig trakt i midten af Skåne, skulle troligen blifva en
af de bäst lönande och i betydlig mån höja inkomsten äfven
på stambanan.
Från staden och landet deromkring hafva betydliga upp¬
offringar blifvit gjorda till 2:ne undersökningar, den ena verk¬
ställd år 1853 af Engelska Ingeniörer, och den andra inne¬
varande år af Svenska Statens Civil Ingeniörer efter föranstal¬
tande af Herr Öfverste-Löjtnant Beyer, hvaraf den upplys¬
ning vunnits att några svåra naturhinder å denna bansträcka,
6| mil lång, icke äro att bekämpa; samt att sammanlagda
kostnaderna upptages till 3,250,000 R:dr Runt.
Då emellertid ett så stort företag icke skäligen genom
folket ensamt kan blifva utfördt utan iner eller mindre under¬
stöd från Statens sida, får jag vördsamt anhålla:
det Rikets Ständer täcktes till förenämnde jernbana
från Ystad till södra stambanan vid Eslöf anvisa
ett statsanslag motsvarande hälften af den summa
kostnads-förslaget upptager.
Så väl kartor och kalkyler som kostnads-förslag blifva
till Högloft. Stats-Utskottet öfverlemnade af representanten
från Ystad handlanden Lamberg, som inom Borgare-Ståndet
väckt motion i samma ämne.
Om remiss anhålles.»
Med anledning af denna motion yttrade:
Ostman från Vester-Norrlands Län: »Afven denna mo-
tior anser jag böra klämmas emellan sköldarne. Jag, för min
del, kan icke begripa, huru man kan framkomma med sådana
motioner, som den ifrågavarande, eller huru man kan tro, att
stats-kassan kan kafva tillgång att bekosta sådana anläggnin¬
gar. som här föreslås. Vi hafva tillräckligt bekymmer med
anskaffande af de medel, som erfordras till fortsättande af de
redan påbörjade jernvägs-anläggningarne, hvadan jag önskar,
att icke något, afseende mätte fästas å motionen.»
Falk från Skaraborgs och Adolf Fredriksson från Up¬
sala Län jemte flera Ledamöter instämde.
Vice Talmannen Ola Svensson: »Denna fråga har re¬
dan vid 2:ne föregående Riksdagar varit föremål för Rikets
Ständers behandling och jag har nu framkommit med den¬
samma, endast för att hålla den vid lif. Oaktadt jag har
föga hopp om framgång, har jag ansett mig böra påyrka den¬
sammas öfverlemnande till behörigt Utskott, helst dels motion
208
De?i 7 December.
i ämnet äfven blifvit uti ett annat Riks-Stånd, dela ock an¬
slag hegardt för en bibana till Helsingborg.v
Pehr Erik Andersson från Vestmanlands Län: ”Då
motionären sagt sig ieke hafva särdeles stort hopp att erhålla
det begärda anslaget, har jag icke mycket att yttra, men jag
anser, att dä icke mindre än 7 millioner R:dr blifvit beviljade
till jernvägs-anläggningar i Skåne, böra den provinsens inne¬
vånare vara belåtna och icke hafva anspråk på, att bibanor
på Statens bekostnad anläggas till hvarje stad eller by. Pro¬
vinsen är rik och dess innebyggare böra, utan Statens mel¬
lankomst, anlägga behöfliga bibanor.»
Bohlin från Upsala och Olof Andersson från Vestman¬
lands Län instämde.
Nils Olsson från Skåne: »Jag anser oss icke böra hafva
alltför stort bekymmer om de motioner, som blifvit vackla,
i fråga om anslag till jernvägs-bibanor, ty jag tror Stata-Ut¬
skottet gör alla lika Witt och. tillstyrker intet utöfver Statens till¬
gångar och hvad som nödigt anses.»
Rosenberg: »Det förundrar mig, att man nu påyrkar,
det de provinser, som anses förmögna, skola sjeifve bygga
jernvägar. Utom det jag hemtar stöd för denna min förun¬
dran dels derutaf, att äfven jag af mina kormnittenter fått
uppdrag att begära anslag till en bibana, dels ock af det
kända förhållandet, att jernvägs-kommittéen föreslagit bibanor
till Borås, Landskrona m. m. samt r8n tega rån ti af Staten för
en jernväg till Upsala, anser jag ganska lämpligt, att Staten
beviljar anslag, till en jernvägs-auläggning till Sveriges ut¬
körsport Helsingborg. Lika med vice Talmannen liar jag
klent hopp om något anslag, men jag anser intet ondt ligga
deruti, att frågan hålles vid lif.
Nyqvist: »Om jag, såsom hörande till Vermlands Län.
drefve den sats, som föregående talare, skulle jag måhända
begå ett stort fel, om jag icke yttrade några ord i denna
fråga. Afven i Vermland önskas en jernväg till norska grän¬
sen, men då Kongl. Majit icke uti sin nådiga Proposition upp¬
tagit förslag derom eller nuvarande financiella förhållanden
sådant medgifva, har jag ansett mig böra låta dervid bero.
För min del anser jag Rikets Ständer icke böra bevilja nå¬
gra anslag till bibanor och den satsen håller jag strängt på,
likasom jag ock anser det vara nödigt, att Ståndet i denna,
sak uttälar sin mening, ehuru en föregående talare yttrat, att
Stats-Utskottet nog,. vår bön förutan, sköter denna fråga.
Anders Jonsson från Vermlands Län. instämde.
Falk fran Skaraborgs Län : »Min» önskan är, att alla
Deri 7 December.
209
anslag, som blifvit begärda till anläggande af jerrivägs-bibanor,
måtte afslås.»
Diskussionen var fulländad och vice Talmannens ifråga¬
varande motion blef jemte dervid gjorda anmärkningar till
Stats-Utskottet remitterad.
§ 12.
Föredrogs en af Lars Olsson från Kopparbergs Län den
1 i denna månad muntligen väckt och nu skriftligen ingif-
ven motion, så lydande:
»Vid 1844 och 45 årens Riksdag, då inom detta Stånd
fördes klagan öfver arbets-kommenderingarnes ur den indelta
arméen, vare sig för Kronans, enskilda bolags eller korpora¬
tioners räkning, skadliga inverkan på manskapet i ella möjli¬
ga afseenden, såsom ock en, till följe deraf, rotehållarne i all¬
mänhet tillskyndad last och tunga, hördes på detta rum icke
en enda röst, som talade till deras fördel.
Men alldeles tvärtom var likväl förhållandet sistlidne, om
jag så må säga, till sina resultater mer än i ett afseende be¬
synnerliga Riksdag, dä fråga var om indelta arméens använ¬
dande vid Statens jernvägsarbetens utförande, ty då hördes
här ganska få röster, som satte sig deremot.
Detta Rikets Ständers beslut emottogs genast i den ort,
jag representerar, med stort missnöje, så väl af rotehållarne
som af soldaten.
Af rotehållarne: på grund af den erfarenhet, de vunnit af
arbetskommenderingar, ty vanligtvis hafva händelserna så fogat,
att en stor del af det till arbets-kommenderingen från hem¬
orten pä 3 å 4 månaders tid, aftågande manskapet,
i uselhet lem nar hustru och barn till tunga på roten
(soldattorp finnas icke inom regementet) och ofta återkom¬
mer, synnerligast då de varit sysselsatte med jordgräf-
nings-arbeten söderut, med försvagad helsa, utslitna kläder
och ökadt begär efter starka drycker och efter någon tids
förlopp vanligen på fullt allvar angripas af frossan och olik¬
artade febersjukdomar; — ja, mången soldat har efter en så¬
dan resa aldrig haft en rigtig helsodag, utan antingen i för¬
tid lagts i grafven eller ock i förtid måst taga afsked, och när så
skett, till råga på eländet, äfven gått miste om den pension, som
för dem på ålderdomen är så behöflig och välgörande. Härige¬
nom försättas rotehålllarne äfven i trångmål, dä de i förtid
med alltid ökade dryga kostnader måste lega ny karl i stället,
och hvilket jag äfven från min hemort förnummit nu lärer
Honde-S:ts Prot. vid 1859—60 årens Riksdag, lil. 14
210
Den 7 December.
möta stora svårigheter — ja nästan omöjligt att kunna få
ordentliga och för nykterhet kända rekryter, tvifvelsutan af
fruktan för arbets-kommenderingarne, och emedan de under
sådane förbindelser, sorn för ingen del kunna hänföras till krigs-
nianna-yrket, anse sig från den stund de tagit lega af
roten äfven på samma gång hafva afhändt sig sin frihet, och
det midt under den djupaste fred; aldra minst kan så¬
dant stå tillsammans nied det emellan våra förfäder och högst¬
salig Konung Carl den Elfte upprättade knekte-kontraklet,
ty svårligen lärer väl det då hafva varit hans mening, att vära
soldater i fredstid skulle, på ända till 30 å 40 mils aflägsna
orter från hemmet, under 3 å 4 månaders tid, spännas för
stenbjörnar och skottkärror, oell för öfrigt hållas tili de dryga
sten- och jord-arbetena, som förorsakar stelhet i armar och
ben, och i betydlig mån påskyndar soldatens oduglighet till
krigstjenst och dermed förenadt afskedstagande, äfven hos
dem som icke angripits af sjukdomar; och
Af soldaten: alldeles af simma anledning, som jag här-
ofvan anfört om den skadliga inverkan på deras helsa, som
sådane arbets-kommenderingar medför, synnerligast till de södra
orterne, och hvarpå ofta gifvits exempel inom regementet,
hvarföre man ock var i tillfälle att vid den sist hållna gene¬
ral-mönstringen å Rnmmehed don 13 sisllidne Maj se, huru
en mängd soldater utan afseende på ålder och tjenste-år, på
alla upptänkliga sätt, sökte förevisa kroppsfel, såsom svag syn,
hörsel och andra lyten af så underordnad halt, till stöd för
sin afskeds-begäran, att åskådarne deröfver förvånades, och
hade äfven till någon del den påföljd, att öfver 100 man
förafskedades vid förberörde Dal-regemente, till en betydlig
del förorsakadt af den då kända, och förhnndenvarande (om
jag ej missminner mig) 700 mans stora arbetskommende¬
ring på jernvägslinien emellan hufvudstaderi och Södertelje,
Och må särskildt nämnas, att bland dem en del som
voro uppbådade för deltagande i berörde kommendering, be¬
talte arida till 50 R:dr runt i lega, då karl kunde fås;
Under sådant förhållande ar det, som jag påkallar Rikets
Ständers synnerliga uppmärksamhet, och föreslår:
att Rikets Ständer för sin del måtte besluta, att hos
Kongl. Majit i underdånig skrifvelse anhålla, alt
sådane arbets-kommenderingar ur den indelta ar¬
méen, såsom skadliga för manskapet och tryckande
för rotehållarne, hädanefter måtte upphöra; samt,
att af allmänna medel till rotehållarne må återbetalas
da af dem sedan sista Riksdag gjorda sä alldeles opå¬
Den 7 December.
räknade utgifter för arbetskläders anskaffande till
det manskap, som utgjort jernvägs-arbets-kom-
menderingarne, enligt infordrad uppgift från hvarje
kompani-chef inom regementerne.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Häruti instämde Lars Larsson och Anders Andersson
från Stora Kopparbergs Län.
Elter motionens uppläsande anhöll Lars Olsson att få
göra det tillägget, att, efter hvad han hade sig bellin t, 700
nian varit kommenderade till arbete vid jernvägarna: att
soldatens arbetskläder vanligen betalas med .30 R:dr samt
att, om soldaten är på kommendering borta öfver 2 måna¬
ders tid, hvarje rote mäste bestå honom 5 li:dr i så kallad
arbetshjelp; att under sådana kommenderingar sjukdomar ofta
uppkomma ibland soldaterna, hvarpå motionären kunde uppgifva
flere exempel: och att han således trodde sig uttala folkets
allmänna önskan, då han nu väckte förslag om upphörande af
arbets-kommenderingar till jernvägs-byggnader m. m., eller
åtminstone inskränkning uti sådana.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Om jag ock icke
kan instämma uti alla de af motionären uppgifna motiverna,
förenar jag mig dock uti hvad han med sin motion åsyltat,
emedan de nu brukliga kommenderingarne tillsky rida de af¬
lägsna orterna en icke så obetydlig och åtminstone oförskyld
förlust och skada. Jag påminner mig, att, när Helsinge Re¬
gemente skulle hemsundas från sin kommendering, soldaterne
inskeppades på några smärre ångfartyg, hvilka dessutom in¬
tagit så mycken last, att knappt en ijugondedel af truppstyr¬
kan fick plats under däck. Följden deraf lät icke länge
vänta på sig, ty kolera angrep en del af soldaterna så hardt,
att en af dem dog, innan de hunno hem och 2 afledo straxt
efter hemkomsten. Min åsigt är derföre, att icke någon kom¬
mendering af soldater till jernvägs-arbeten m. m. bör ega
rum, för såvidt icke all skada och förlust, som derigenom
uppkommer, ersättes af Kronan.»
Diskussionen förklarades fulländad och motionen blef,
uppå derom af Talmannen framställd proposition, remitterad
till Stats-Utskottet.
§ 13.
Lars Olsson från Kopparbergs Län inlemnade en, uti
Plenum den 1 i denna månad muntligen väckt, nu skriftli¬
gen uppsatt motion, så lydande:
»Hemmansegarne inom Garpenbergs socken, uti Stora
Kopparbergs län, hafva från äldre tider och innan ett stän¬
212
Den 7 Decemberi
digt knektehåll inom länet genom hemmanens rotering inför¬
des, åtnjutit befrielse från utskrifning till krigstjenst, emot det
att hemmansegarne för lindrig betalning skulle betjena det
inom socknen belägna så kallade Garpenbergs kopparverk
med kolning, vedhuggning, grufarbete samt körslor; och blef
äfven socknen, när roteringen inrättades, de facto derifrån
fritagen, ehuru nu icke kan utrönas, huruvida detta fritagande
grundade sig på någon särskild författning och i sådant fall,
om något vilkor af vissa bestämda tjenstbarheter dervid blef
stadgadt.
I följd af den länet öfvergångna extra roteringen, väck¬
tes emedlertid fråga om, huru Garpenbergs socknemän i af¬
seende på roterings-skyldigheten skulle betraktas; och af
denna anledning funno kopparverks-egarne sig föranlåtne att
till Kongl. Maj:t med underdånig ansökning inkomma, att alla
hemman i Garpenbergs socken, antingen de tillhörde koppar¬
verket eller allmogen, måtte framdeles såsom hittills undan¬
tagas från rotering emot det, att kopparverkets egare, som
allt ifrån år 1813 erlagt rotefrihets-afgift både för egna och
öfrige hemman i socknen, jemväl framgent skulle årligen
betala en sådan afgift, samt allmogen å sin sida fortfara att
för en måttlig betalning till verket utgöra den betjening,
hvartill densamma från äldre tider varit förbunden.
Häruppå täcktes Kongl. Maj:t under den 3 April 1822
meddela nådig Resolution af följande innehåll: att, ehuru Kongl.
Maj:t ansåg, att den hemmansegarne i Garpenbergs socken
från äldre tider åliggande skyldighet att utgöra betjening till
dervarande kopparverk, hvarken vore lika bestämd, som ro¬
terings-skyldigheten, eller ge.noin någon författning stadgad
såsom ett. vederlag för knekte-håll, samt att alltså den uti
2 g af den under den 5 Februari 1811 utfärdade instruktion
för Extra Roterings-kommissionen gifna föreskrift: watt den
jord må varda fri från rotering, för hvilken andra mot rote¬
ringen svarande, lika bestämda och genom författningar ålagde
skyldigheter utgöras», icke kan på ifrågavarande hemman
fullkomligen tillämpas; likväl och som upplyst blifvit, att Gar¬
penbergs kopparverk icke kunde bestå utom de förmåner
och tjenstbarheter, detsamma af öfrige hemmansegarne i sock¬
nen hittills egt att påräkna: ty fann Kongl. Mnj:t för godt
att hemmanen uti Garpenbergs socken från extra rotering»
utgörande in natura befria, emot det att soeknemännen fort¬
fara att hädanefter, såsom hittills, på vanligt sätt betjena kop¬
parverket, och bruksegarne åter att till Kronan årligen, såväl
i krig, som i fred, erlägga en summa af 200 Rrdr banko,
Den 7 December.
213
såsom vacance-afgift, ej mindre för egna än för öfrige hem¬
man i Garpenbergs socken.
Af denna Kongl. Maj.-ls nådiga Resolution syneg, ott en¬
dast och allenast för att underhålla kopparverks-driften vid
Garpenberg, socknemännen fortfarande fått åtnjuta befrielse
från rotering; men då nu Garpenbergs koppargrufvor i många
år legat i ödesmål, och vilkoret för rotefriheteu sålunda för¬
fallit, samt det icke kan vara rättsenligt, att till förmån för
ptt jernverk, hvartill det gamla kopparverket öfvergått, en hel
socken i södra delen af länet skall varda befriad från en
skjddighef, som derföre ligger så mycket tyngre på andra
orter inom länet synnerligast de mest vanlottade öfre Dal-
socknarne, der jordegarne på sina magra åkrar månget år
icke fått skörda ett enda korn, dugligt till utsäde, och hvaraf
en del i högsta bekymmer stundom måst lifnära sig och de
sina med födoämnen, som knappt fänaden i andra länder
skulle vilja förtära. På hvilken grund roterings-frilieten stödjer
sig i Garpenbergs socken, styrkes af Bilagan Litt. A.
Det är under sådane betraktelser, som jag har ansett
mig skyldig väcka denna motion, och föreslå:
att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse måtte
hos Kongl. Majit anhålla, att roterings-frh eten inom
Garpenbergs socken måtte upphöra och sockne¬
männen befrias från de dem nu åliggande skyldig¬
heter till Garpenbergs bruk, men deremot med
alla inom socknen belägne hemman, vare sig all¬
mogens eller brukets, åläggas deltaga uti knekte-
hållet inom länet, till lättnad för de ofvan omför-
mälde af roterings-tungan mest betryckt e socknar
Se förnämligast Orsa och Lima af Bilagan Litt. B.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Med anledning af denna motion inlemnade Jan Anders¬
don från förenämnde Län nedanintagne skriftliga anförande:
»Med anledning af den motion, som Ståndsbrodrcn Lars
Olsson väckt, och hvaruti yrkats, att Rikets Ständer måtte i
underdånig skrifvelse hos Kongl. Majit anhålla, att den ro-
teringsfrihet, sorn egde rum inom Garpenbergs socken måtte
upphöra och socknemännen befrias från de dem nu åliggan¬
de skyldigheter till Garpenbergs bruk, men deremot åläg¬
gas att deltaga uti knektehållet inom Länet till lättnad för
de andra af roteringstungan mest betryckte soeknarne, torde
det tillåtas mig, att framställa några erinringar, som 'på sa¬
ken inverka.
Betraktar man förevarande fråga från dess rätts-synpunkt,
214
Den 7 December.
så skall man finna, all Garpenbergs bruk icke ulan ersättning
bör kunna fråntagas (ien fördel, sorn består deruti, att sock¬
nemännen hafva åliggande att utgöra vissa skyldigheter till
bruket. Man bör besinna, att den nuvarande egaren, då han
inköpte bruket måste vid beräknandet af köpeskillingen hafva
tagit i betraktande alla de fördelar, sorn åtföljde egendomen,
och bland hvilka äfven var den, att kunna påräkna arbets¬
biträde af socknemännen. Om man sålunda utan ersättning
fråntoge bruket denna fördel, fråntoge man äfven egaren en
del af brukets värde. Dessutom aro socknemännen egentli¬
gen icke befriade från rotering, ty de utgöra denna tunga,
ehuru på ett annat sätt än vanligt, nemligen derigenom, att
de förrätta skyldigheter till bruket. För den fördel, som bru¬
ket derigenom erhållit, betalar bruket till Kongl. Maj:t och
Kronan såsom motionären sjelf uppgifvit 200 R:dr B:ko om
året.
Vill man bedöma saken ifrån synpunkten af Kongl. Maj:ts
och Kronans fördel, sä bör man taga i betraktande dels den, in¬
komst, som Kronan ärligen erhållergenom berörde afgift, delsden
fördel som framdeles kan vinnas derigenom, att Garpenbergs
uråldriga kopparverk, sorn i fordna tider årligen lemnat Kronan
en betydlig tionde, icke nedlägges, utan fortfarande hålles i
gång. I detta hänseende får jag anmärka, att Garpenbergs
kopparverk alldeles icke ligger i ödesmål, utan alt tillverk¬
ningen derstädes fortgår, ehuru i mindre skala, äfvensom att
egaren vidtagit åtskilliga åtgärder, som ådagalägga, att han
är betänkt på utvidgandet af koppartillverkningen och upple¬
tandet af nya malmtillgångar.
Jag ur visserligen icke nu försedd med bevis, som styrka
sistnämnde uppgift, men anhåller att framdeles få sådane be¬
vis ingifva till Hederv. Ståndet eller det Utskott, dit frågan
remitteras.
Dessutom torde jag böra fästa uppmärksamheten derå, att
äfven om Garpenbergs socknemän skulle åläggas att utgöra
ordinarie rotering in natura, sådant troligen icke komme att
leda till någon minskning i de öfrige Dalsocknarnes roterings-
börda. I sä fall måste nemligen först en omrotering i hela
Länet ega rum, men äfven om Rikets Ständer och Kongl.
Maj:t skulle samtycka dertill, torde de omkostnader, som ett
dylikt företag skulle medföra öfverväga den lindring som sock-
narne derigenom möjligen kunde erhålla.»
Härefter begärde Lars Olsson ordet och yttrade: »Hvad
som föranledt mig att väcka denna motion, är den omstän¬
digheten, att vid 18(10 års utgång den Garpenbergs sockne¬
män beviljade roterings-frihet går till ända. Om hvad jag
Den 7 December.
215
föreslagit skulle vinna framgång, kominer roterings-bördan att
jemnare fördelas, hvilket icke nu ar händelsen, enär Limasocken,
som innehåller 19 mantal, bekostar 40 soldater, då deremot Oar-
penbergs socken, innehållande 16 mantal, i stället för rotering,
betalar endast 200 R:dr B:ko. Ett sådant missförhållande i
roterings-bördan kan icke annat, än hafva väckt mjeken upp¬
märksamhet, och jag hoppas, att det Utskott, som kominer
att behandla frågan och till hvilket jng anhåller att framdeles
få inkomma med handlingar, som närmare belysa densamma,
äfven måtte egna åt saken ali den uppmärksamhet, som den
verkligen förtjenar.w
Sedan diskussionen förklarats fulländad, bief, uppå derom
af Talmannen framställd proposition, denna motion remitterad
till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
§ 14.
Anders Johan Sandstedt från Jönköpings Lå'n, hvilken
uti plenum den 1 i denna månad muntligen väckt motion,
om förändring i nu gällande tulltaxa, inlemnade nu ett skrift¬
ligen uppsatt så lydande memorial:
vDå män frångick det gamla systemet i tull-lagstiftningen
och öfvergaf försöken att uppdrifva den inhemska industrien
genom förbud för utländsk konkurrens, eller så höga tullsat¬
ser att de verkade såsom förbud, sä begagnade sig vissa på-
passliga intressen af brytningens ögonblick för att förskaffa sig
nya fördelar i stället för de gamla, som förlorades. De höga
priser man kunnat taga i skydd af förbud eller höga tullsat¬
ser måste nedsättas. Då påfann man icke att tillverka va¬
rorna efter enklare methoder, med bättre maehiner eller på
annat sätt, som kunde bidraga till tillverknings-kostnadens
nedsättning, utan att på andra klassers bekostnad förskaffa
sina arbetare deras förnödenheter tullfria. Hvad fabrikanten
tillverkar och säljer till landtmannen, det uppehälle® i pris ge¬
nom tull, visserligen numera i allmänhet måttlig, men dock
någon. Hvad åter fabrikanten köper af landtmannen, det up¬
pehälles icke i pris genom någon tull. Fabrikanten och handt¬
verkaren behöfva icke betala någon tull för hvad de eller de¬
ras arbetare förbruka, hörande till landtmannens produkter,
inen landtmannen tullbeskattas för hvad han förbrukar af så-
daDt, som hör till de förras produktion. Fabrikanterna förlo¬
rade förbuden och de höga skyddstullarne, men fmgo i stället
tullfri införsel af lifsförnödenheter. Landtmannen deremot mi-
stade tullskyddet för jordbrukets alster och ladugardens pro¬
dukter, men fingo fortfarande vidkännas tull för kläde och
andra väfnader, läder, tobaksfabrikater och hvad annat de
216
Dea 7 December.
förbruka af städernas tillverkning. Kan det vara billigt, att
landtmanna-produkter skola få tullfritt införas, stadsbefolknin¬
gen till fördel, men att, för hvad landtmannen begagnar af
städernas produktion, skall tull erläggas? Jag tror det ej.
Jag är lifligt öfvertygad, att den ena produktionen har precis
lika stor rätt, sorn den andra att skyddas genom tull, eller
hvad sorn är detsamma, att den ena producenten har lika stor
rätt, som den andra, att få sina förnödenheter fria från tull
och att man beträder en oriktig väg, då man gynnar en klass
medborgare framför en annan.
Då för öfrigt jag tror, att tullen blott bör vara ett be-
skattningsinedel, och all beskattning bör träffa lika, så anser
jag, att man bör sträfva derhän, att tullen blifver i det när¬
maste lika hög för alla varor, så att produktionen af den ena
icke får något företräde framför produktionen af den andra,
utan alla komma i tillfälle att på fullt jemlik fot med hvar¬
andra täfla. Det skall då visa sig hvilka tillverkningar, som
kunna hålla sig uppe utan några särskilda förmåner, och hvilka
som icke kunna det. De förra skola komma i flor, då de ej
få vidkännas besväret att uppehålla de sednare. Dessa åter
skola gå under och det med rätta, ty ingen produktion kan
hafva giltiga anspråk att få existera på de andras bekostnad.
Kapitalerna, som nu äro bundna vid parasitvexter, hvilka ut¬
göras af för vårt land och våra förhållanden onaturliga nä¬
ringsgrenar, skola frigöras och strömma till de för oss natur¬
liga näringsgrenarne, och hela vårt näringslif skall på fast och
nationel grund uppblomstra och få en lifaktighet, som aldrig
kan komma det till del, så länge konstlade medel anlitas för
att draga safter till vissa grenar, hvilka eljest skulle förtorka
och bortfalla.
Men då jag anser att förändringar i de lagar och be¬
stämmelser, som reglera näringslifvet, böra blott småningom
och med försigtighet vidtagas, så vill jag nu blott föreslå, att
en låg tull må åsättas vissa landtmanna-produkter enligt ne¬
danstående tariff. Jemte det att sådant iunebär en rättvisa
mot landtbrukaren och ett medel att upphjelpa jordbruket,
utgör det äfven ett medel att förskaffa Staten ökade inkom¬
ster och jag tror att sådana väl behöfvas, om vi skola kunna
undvika den af alla fruktade lånevägen. Några få förändrin¬
gar i^ andra nu gällande tullsatser blifva en följd deraf, att
tull åsättas vissa landtmanna-produkter. t. ex. talg, som är
råämne för stearin-tillverkningen och ljusstöperierna, och jag
har derföre äfven upptagit förslag dertill, följande i allo Bon¬
de-Ståndets beslut vid sednaste Riksdag.
Den 7 December.
217
Således föreslår jag att tulltaxan må för nedanstående
artiklar erhålla följande lydelse:
|
|
|
|
Beek
|
per 1 centner
|
1:
|
50.
|
-olja
|
d:o
|
—
|
75.
|
Fisk, saltad sill
|
Fri.
|
|
|
Fläsk
|
per Skålpund
|
,—
|
3.
|
Hudar och Skinn, under nuvarande ru¬
|
|
|
|
briken våtsaltade och andra slag .
|
1 Centner
|
|
60.
|
Humle
|
per Skålpund
|
—
|
6.
|
Ister, svin- eller gås-
|
d:o
|
—
|
5.
|
Kreatur:
|
|
|
|
Hästar utom hingstar . . .
|
per stycke
|
20:
|
—
|
Oxar, utom tjurar ....
|
d:o
|
4:
|
|
Kor och ungboskap ....
|
d:o
|
2:
|
—
|
Halfvar och svin, utom färgaltar
|
d:o
|
1:
|
—
|
andra fyrfota
|
d:o
|
—
|
50.
|
Kött, saltadt
|
1 Centner
|
1:
|
|
andra slag
|
d:0
|
3:
|
—
|
Lin
|
d:0
|
1:
|
50.
|
ljus, 'talgljus
|
per Skålpund
|
—
|
5.
|
Palmitin-
|
d:0
|
|
6.
|
Stearin- oell margarin- . . .
|
d:0
|
—r
|
10.
|
Ost
|
d:o
|
—
|
5.
|
Ris, oskalad eller paddy
|
1 Centner
|
|
50.
|
Salt, Graffin erad t, kok- och berg-, . .
|
Fritt.
|
|
|
Smör
|
per Skålpund
|
,-r-r
|
3.
|
Spanmäl: (omalen)
|
|
|
|
Bohvete
|
1 Kubikfot
|
|
9.
|
Hafra
|
d-.o
|
|
9.
|
Hvete
|
d:0
|
__
|
12.
|
Korn och malt
|
d:o
|
|
9.
|
Linser
|
d:0
|
|
9.
|
Råg
|
d:o
|
|
12.
|
Vicker
|
d:o
|
n rr
|
12.
|
Arter
|
d:0
|
—
|
12.
|
Malen: gryn och mjöl . . .
|
1 Centner
|
—
|
30.
|
Stearin
|
1 Skålpund
|
—
|
5.
|
Talg d:o -r— 3.
Vax ............ d:o —t 10.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålleg.»
Anders Gudmundsson fråp Hallands Län fick på begä¬
ran ordet och yttrade: »Som denna motion egentligen afser
hvad Bonde-Ståndet vid sistförfluten Riksmöte beslutade, ehuru
dess mening blef, genom omröstning i förstärkt Utskott, un¬
dertryckt, vill jag förena mig uti Sandstedt» förslag, helst jag
2I«
Den 7 December.
anser den föreslagna ändringen uti nu gällande tulltaxa vara
högst nödvändig för landtmannen.»
Flere Ledamöter hördes häruti instämma.
Diskussionen var fulländad oell ifrågavarande motion blef,
uppå derom af Talmannen framställd proposition, remitterad
till Bevillnings-Utskottet.
§ 15.
Vid skedd föredragning af Rikets Ständers Justitie Om¬
budsmans tillägg till sin till Riksdagen år 1859 afgifna em-
bets-berättelse, om ändring uti Kongl. Förordningen angående
inteckning i fast egendom, den 13 Juli 1818, blef nämnde
tillägg remitteradt till Lag-Utskottet.
§ 16-
Vid föredragning af Bevillnings-Utskottets memorial N:o
3, med återlemnande af en utaf Johan Pehrsson från Upsala
Län väckt och till Utskottet remitterad motion, om slöjdsko¬
lors inrättande, en i hvarje residensstad, eller på annat lämp¬
ligt ställe, samt om meddelande af undervisning derstädes uti
smides- och snickeri-arbeten m. ni., beslöt Ståndet att öfver¬
lemna nämnde motion till behandling af Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet;
N:o 4, med återlemnande af en utaf C. G. Cederskog
från Östergöthlands Län väckt och till Utskottet remitterad
motion om skärpta straffbestämmelser för oloflig införsel af
varor, beslöt Ståndet att öfverlemna nämnda motion till Lag-
Utskottets behandling; samt
N:o 5, med anmälan om återlemnande af en utaf Herr
Alfred Grenander inom Borgare-Ståndet väckt och af nämnde
Riks-Ständ till Bevillnings-Utskoftet remitterad motion, angå¬
ende underdånig anhållan derom, att staden Warberg måtte
tillerkännas nederlagsrätt, beslöt Ståndet för sin del, att samma
motion skulle af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
behandlas.
§ 17.
Föredrogs och lades till handlingarne från Högv. Preste-
Ståndet ankommit protokolls-utdrag N:o 67, innehållande kom¬
munikation af en utaf Prosten Söderberg väckt motion, om
en diligens-förbindelse mellan Stockholm och Carlskrona ut¬
efter östra kusten.
§ 18.
Likaledes föredrogs och lades tili handlingarne från Hög-
Den 7 December.
21»
lofl. Ridderskapet och Adeln ankomme protokolls-utdrag N:o
55, innehållande kommunikation af en utaf Grefve Taube,
Henning Edvard, väckt motion, om stiftande af en lag, rö¬
rande afskedande af Statens embets- och tjenstemän, som i
följd af vansinne, lamhet, blindhet eller annan obotlig sjukdom
längre tid varit urståndsalte, att deras tjenster bestrida ; hvar¬
emot protokolls-utdraget N:o 60 lades på bordet.
§ 19-
Afrige från respektive Med-Stånden ankomne protokolls¬
utdrag lades till handlingarne, nemligen från
Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 56—59, 61—71.
Högv. Preste-Ståndet N:ris 91—99 och
Vallöf]. Borgare-Ståndet N:ris 58—68, 70—83.
§ 20.
Uppå derom gjord begäran beviljade Ståndet ledighet
från Riksdags-göromälen åt August Andersson, C. A. Lars¬
son, Nils Fredrik Andersson, Nils Jansson och C. G. Ceder¬
skog från Östergöthlands, Adolf Fredriksson och Gustaf Boh¬
lin från Upsala samt Johannes Larsson från Jönköpings Län
under tre veckors tid, att beräknas från den 21, Jöns Pehrs¬
son från Blekinge under 3 veckor från den 20, samt Lönn
och Johannes Andersson från Jönköpings Län under 3 vec¬
kor från den 22, allt i denna månad.
Ståndet åtskiljdes kl. en qvart till 9 e. m.
In fidem
N. A. Fröman.
220 Den iO December.
Den 10 December.
Plenum kl. 10 f. m.
§ 1-
Protokollet) för dea 30 nästlidne November f. m. och
för den 1 innevarande månad e. m., justerades och godkändes.
å 2.
Börjades föredragning punktvis af Ivonstitutjons-Utskottets
sedan den 29 nästlidne No vern her, på Ståndets bord hvilanda
Memorial, nied uppgift på de från sistlidne Riksdag hvilande
förslag till ändring i Grundlagarne.
l:sta punkten angående ändring af §§ 5 och 6 Regerings¬
formen, i afseende å Stats-Rådets sammansättning.
Härvid begärdes ordet af nedan antecknade Ledamöter,
hvilka yttrade sig som följer:
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Dä detta för¬
slag förevar till behandling inom Ståndet under sistlidne Riks¬
dag, uttalade Bonde-Ståndet gemensamt den åsigten, att ordet:
»landtbruk» borde inflyta uti den punkten i förslaget, som
rörer det ifrågasatta nya Stats-Departementet, emellan orden
»för» och »allmänna arbeten». Förslaget förblef detta oaktadt
oförändra dt och godkändes af 3 Stånd samt slutligen efter
inbjudning af Borgare-Ståndet, äfven af Bonde-Ståndet, och
blef således hvilande.. Efter de upplysningar man nu emel¬
lertid och sist under den gemensamma öfverläggningen i
saken vunnit derom, att Civil-Departementet är alldeles öfver-
hopadt med göromål, är det klart att detta Departement svår¬
ligen kan tillräckligt sysselsätta sig med ärenden, som angå
landtbruket, hvaraf följden naturligtvis blifver den, att det är
desto angelägnare att få in ordet »landtbruk» uti det nya för¬
slaget. Sådant kan dock ej ske utan att förkasta förslaget nu
och låta Iionstitutions-Utskottet inkomma med ett nytt förslag
i öfverensstämmelse med den af mig nu uttalade åsigten. Ett
uppskof med det nya Departementets tillkomst kan icke heller,
efter mitt förmenande, föranleda någon olägenhet, åtminstone
Den 10 December.
221
icke så länge den nuvarande Chefen för Jernvägsstyrelsen
bibehålles på sin plats, i hvilket fall de påbegynta allmänna
arbetena och kommunikations-anstalterna fortgå lika bra, som
om ett nytt Departement derför tillskapades. Skulle åter först¬
nämnde Chef komma att afgå, då medgifver jag att man kan¬
ske har af nöden ett nytt Departement för allmänna arbeten,
hvilket departement dock ovilkorligen bör handlägga de landt¬
bruket tillhörande ärenden. Jag röstar alltså för afslag å för¬
slaget samt önskar, att, om nytt förslag inkommer i fråga om
denna punkt, ordet »landtbruk» uti samma förslag må på be¬
hörigt ställe inflyta.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Då jag finner
det här vara fråga om tillökning af Statens embets- och tjen¬
stemän, så vill jag på en gång uttala min åsigt i allmänhet
härutinnan och den är, att jag icke utan högsta nödtvång vill
tillstyrka en dylik tillökning. Läser man igenom detta nu fram¬
lagda memorial, skall man linna, att uti flera punkter af det¬
samma förekommer det om tillsättning af nya embetsman. Så¬
dant är oek ej ovanligt, men att fråga uppstår om indrag¬
ning af embefsmanna-befattningér, det är något ovanligare.
Jag är dock ej emot hvad som är nödigt och nyttigt, äfven
i fråga om tjenstemäns tillkomst, hvilket jag vill visa, då vi
komma till den eller de punkter, som afse sådant och hvilka
jag vill bifalla, men i förevarande fall, der det är fråga om
embetsman, hvars tillsättande icke är absolut nödvändigt och
utan våda kan uppskjutas, vill jag ej rösta för bifall. Man
har i långliga tider falt om indragning af Biskops-embetena,
utan att det. lyckats oss att åvägabringa en dylik nyttig in¬
dragning. Detta gör att jag ryggar tillbaka för att lemna mitt
Ja för nya einbetsmäns tillsättande. Öfriga skäl för mitt hand¬
lingssätt i denna fråga har Bjerkander uppgifvit och jag kom¬
mer aiftså att rösta Nej.»
Lars Ersson från Södermanlands Län instämde,
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Under närvarande
tidsförhållanden, då statskassan i så många andra afseenden
är särdeles hårdt anlitad, anser jag det icke vara fördelaktigt
för oss och Nationen att öka de högre embefsmännens antal
med ytterligare en Departements-Chef och ett konsultativt
Stats-Råd, utan hoppas jag, att vi än en Statsreglerings-period
skola kunna fitnöjas med den Stats-Råds-personal vi för det
närvarande ega. Då jag alltså icke anser förslaget nödigt eller
nyttigt kommer äfven jag att rösta för afslag.»
Med Per Nilsson hördes instämma Johan Öström, Olof
Andersson och Erik Jansson från Vestmanlands, Cederskog
från Östergöthlands, Anders Nilsson från Hallands, Erik
222
Den / 0 December.
Ghristensson och Johannes Nilsson från Götheborgs och Bo-
hus, Jöns Persson och Anders Trulsson från Blekinge, La¬
gergren från Gottlands samt Ola Lasson från Christianstads
Län in. fl.
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Jag är förekommen
af föregående Talare, men vill till deras yttrande hafva tillagt,
att man bör noga akta sig för att tillskapa nya embetsman,
helst kändt är, att intet land i verlden är af sådane så öfver-
svämmadt som vårt land, samt att, dä de eti gäng blifvit till¬
satte, tnau icke eus genom döden mister dem enär alltid
en annan intrader i den med döden afgångnes ställe. Jag
yrkar utslag å punkten.»
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Jag har ej något
emot att båda alternativen, som äro uti Memorialets första och
andra punkter framställda, behandlas på en gång såsom dis¬
kussionen synes utvisa, eljest skulle jag nu inskränka mig till
att blott förkasta första punkten. För att dock nu komma
till hufvudsaken kan jag ej annat än instämma med Bjerkan¬
der derutinnan, att frågan icke gått såsom vi önskat, pä så
sätt nemligen, att ordet »landtbruk» kommit att i förslaget
inflyta. Då så ej skett och den nya Departements-Ohefen
alltså endast skulle få med allmänna arbeten att beställa, sä
kunde det ju hända att vi framdeles ock finge en särskildt
Departemets-Chef endast flir landtbruk o. s. v. Man har talat
om en allmän reglering af embetsverken. Till dess vi lunna
detta mål kunna vi alltförväl uppskjuta med tillsättningen
af nya Stats-Råds-pIatser. Det är visserligen sannt att Civil-
Ministern, såsom nu är förhållandet, är öfverhopad med en
sådan mängd göromål, att icke någon inenniskas krafter kunna
vara tillräckliga för att med dessa göromåls ordentliga handhaf-
vande och utförande kunna gå i land, men denna omständighet
åter tror jag skulle blifva en sporre för vidtagande af annan
och lämpligare fördelning af göromålen inom Departementen,
äfvensom derpå, att mindre vigtig» och betydliga inål dragas
ifrån Kongl. Maj:ts omedelbara afgörande till handläggning
och afgörande af Kommunal-tiämnderna. Komma vi härtill
så långt, att vi få Läns-nätnnder, så blifver detta ett ytter¬
ligare steg på denna bana. Mänga ärenden kunna och böra
af Kongl. Maj.ts Befallningshafvande och Konsistorierna af-
göras, som nu gå till Kongl. Majit. Jag röstar för alslag.»
Af lika tanka med Anders Eriksson voro Vice-Talman-
nen Ola Svensson från Malmöhus, Jonas Andersson frän
Östergöthlands, Olof Persson från Gefleborgs, Sven Johans¬
son, Smedberg och Myrin från Elfsborgs, Per Eriksson och
Per Persson från Vermlands, Liss Lars Olsson från Stora
Den i 0 December.
2 ‘23
Kopparbergs, Sköldberg, Uhr, Lekberg och Olof Larsson från
Nerikes, Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs, Hedström
och Tjernlund frän Vester-Norrlands samt Söderholz från
Södermanlands Län jemte flera andra af Ståndets Ledamöter.
Paul Fritz Mengel från Upsala Län: »Jag är af ena¬
handa åsigt i förevarande fall, som Bjerkander och Anders
Eriksson, men jag vill till deras yttranden göra några tillägg.
Sannolika anledningen, hvarföre under sistlidne Riksdag nådig
Proposition afgafs till Ständerna om ett särskildt Departement
för allmänna arbeten och kommunikations-anstalter, var för¬
modligen den, alt man hyste den öfvertygelsen, att i närmaste
framtiden särdeles storartade arbets-företag skulle ifrågasättas
till företagande. Man har dock sedermera konunit till en
klokare och förståndigare åsigt härutinnan och denna åsigt går
ut på att inskränka de stora arbets-företagen till de nödvän¬
digaste. Under sådana förhållanden skulle icke det särskilda
nya Departementet få särdeles mycket att göra och det blefve
på samma gång icke heller nödigt. 1 fråga om kommunika¬
tioner hafva vi af nöden omreglering af åtskilliga verk såsom
postväsendet och sådant bör sättas i verket Någon förlust
deraf att förslaget nu icke antages uppstår icke efter mitt för¬
menande, ty .Jernvägs-Styrelse kommer i alla fall att finnas,
hvarigenom Civil-Ministerns många bestyr i någon mån komma
att minskas. Andra betänkligheter hyser jag ock emot för¬
slagets antagande. Med tillsättande nemligen af ett nytt De¬
partement för allmänna arbeten, komme det naturligtvis att
ligga detta Dcpartements-Chef synnerligen om hjerta t att oupp¬
hörligen pådrifva de allmänna arbetsföretagen och påhitta nya
sådana. Understundom kan väl sådant hafva nytta med sig,
men perioder kunna också inträffa, då denna nytta är högst
problematiskt. En annan sak är det, om man vill inrätta ett
Departement för jordbruk, allmänna arbeten och kotnmunika-
tions-anstalter. Dessa frenne fack ligga så nära hvarandra att
de böra handhafvas af en person, den de tillsammans gifva
nog att syssla med. Då jag under sistlidne Riksdag, dertill
föranledd af Kongl Maj. ts nådiga Proposition af den 6 Oktober
1857, väckte motion i Konstitutions-Utskottet om införande af
ordet landtbruk i förslaget, så afslogs detta af det skäl, att
Kongl. Mnj:t skulle ega rätt att fördela göromålen Departe-
ments-Cheferna emellan. Om nu emellertid dessa frenne sär¬
skilda facken af göromål, nemligen de som afse landtbruket,
allmänna arbeten och kommunikations-anstalter komma att
framdeles tillhöra ett Departement, så inväljes naturligtvis till
Chef för ett sådant Departement en person, som har insigter
jemväl hvad vidkommer jordbruket, hvilket ej blifver ovilkor-
224
Den i 0 December.
ligen händelsen, om det nu framlagda hvilande förslaget an-
tages, hvadan jag förkastar detsamma.»
G. C. Nettelbladt och li. II. Isoz från Stockholms, Jo¬
hannes Andersson från Skaraborgs, Johan Pettersson frän
Kronobergs, Sven Gustaf Johansson från .Jönköpings, Svensén
från Kalmar, Hultman från Nerikes, Sven Haraldsson frän
Blekinge, Anders Gudmundsson frän Hallands, Olof Lind¬
ström, och Olof Nilsson från Vesterbottens, Almquist frän
Norrbottens, Johan Johansson och Olof Andersson frän Kal¬
mar samt Ola Jönsson från Malmöhus Län m. fl. instämde.
Anders Jonsson från Skaraborgs Lån: »Ehuru Bonde¬
ståndet vid sistlidne Riksdag fann skäligt, att mod frånträdande
af dess skiljaktiga mening, i förslaget till nu föredragna Grund¬
lagsförändring, foga sig efter Med-Ståndens beslut i ämnet,
anser jag mig dock icke förhindrad, att såsom skäl till afslag,
åberopa Ståndets vid samma Riksdag fattade gemensamma
tanka, dén nemligen, att mellan orden »för» och »allmänna arbe¬
ten» uti förslaget till § 6 Regerings-Formen, bort införas ordet
»landtbruket».—Till följd häraf och på grund af hvad en värd
talare vid det gemensamma sammanträdet pä Riddarhuset
yttrat i denna fråga, kommer jag att rösta för afslag och
önskar jag aft detsamma måtte tillsvidare begrafvas.»
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Det hufvud*
sakligaste, som kan siigas emot det hvilande förslaget, är redan
af föregående talare framlagt på ett bättre sätt än mig står
till buds. Jag instämmer med dessa talare, meri jag vill dock
något motivera mitt votum. Hvad som framkallat detta
förslag är otvifvelaktigt ytterst den omständigheten, att Civil-
Ministern är öfverhopad med allt för många bestyr. Detta
förhållande tror jag dock ej afhjelpes genom tillsättandet af en
Chef för ett nytt Stats-Departement och ett nytt konsultativt
Stats-Råd. Felet härutinnan ligger, efter min tanka, uti det cen-
tralisations-system, som för närvarande är hos oss gällande i all¬
mänhet och deruti, att obetydliga mål, ja riktiga småsaker, dragas
under Kongl. Maj:ts och Regeringens pröfning och afgörande, för¬
hållandet uti andra länder är i detta fall mycket bättre än hos oss.
Tillsätta vi de tvenne ifrågavarande Stats-Råds-plafserne, så
ådraga vi landet derigenom en icke obetydlig kostnad och enda
vinsten blifver den. att Civil-Ministern får någon lindring i siri
tjenste-utöfning, för öfrigt hafva vi ju i den branche, hvarom
är fråga, Post-Styrelsen, Väg- och Vattenbyggnads-Styrelsen
och Jern vägs-Styre Isen, hvarförutan det tillkommer Kongl.
Majit att på vederbörande fördela göromålen och arbetena.
Om vi fått emottaga en nådig Proposition som antydt en för¬
delning af arbetena, så hade dessa 3 fristående Styrelser kunnat
Dun 10 Dt:canth er
verka såsom Byråer under ett Departement. Då man ej gått
så tillväga, utan dessa Styrelser skola qvarstå, om ock ett nytt
Departement,, sådant som det föreslagna, tillkommer, så kan
jag ej annat än afsiå förslaget. Dessutom är det att förmoda
att, med antagande af en kommunnl-lag och kotnmunal-andans
vidare utbildande, manga mål och ärenden af obetydligare
beskaffenhet icke vidare komma att upptaga Departements¬
chefens och Kongl. Maj:ts för vigtigare bestyr upptagna tid.”
Öbom från Norrbottens, Per Anton Nyström från Vester¬
bottens och Håkan Olsson från Christianstads Län instämde.
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Med föranledande
af en föregående talares yttrande om Bonde-Ståndets vid sista
Riksdagen uttryckta gemensamma tanka i det nu föredragna
ärendet begärde jag ordet. Vi hafva här tvänne alternativa
förslag, det nu föredragna blef hvilande till denna Riksdag
derföre, att det tillkommit genom nådig Proposition. Förslaget
afser tillsättande af dels en ny Departements-Chef och dels
ett nytt konsultativt Stats-Råd. Vi veta, att Konstitutions-Ut-
skottet sistlidna Riksdag härpå aflat ett afstyrkande Utlåtande,
hvilket Utlåtande Bonde-Ståndet biföll; vi veta ock, att under
de gemensamma ötverläggningarne på Riddarhuset en Leda¬
mot af Regeringen uppträdde, som väl förfäktade nödvändig¬
heten af er< ny Departements-Chef, men deremot icke syntes
särdeles hålla på tillsättandet af ett nytt konsultativt Stats-Råd.
Meningarne synas derför, ej vara delade i fråga om att för¬
kasta förslaget i denna del, meri då samma förslag jemväl
innehåller, hvad i andra punkten är föreslaget och hvilket en
del talare egentligen yttrat sig om, kan man svårligen under
diskussionen undgå att inkomma äfven på nämnda, andra
punkt. Hvad angår tillkomsten af ett nytt Departement, in¬
stämmer jag uti Mengels yttrande. Jag röstar alltså för afslag
af första punkten och anser mig jemväl nu hafva uttalat mina
åsigter i fråga om andra punkten.»
Per Östman från Vester-Norrlands Län: »Efter min
tanka böra vi nu i ett sammanhang yttra oss öfver båda de
företa punkterna af förslaget, ehuru blott första punkten är
föredragen, enär de ega ett oskiljaktigt sammanhang med hvar¬
andra. Hvad nu sjelfva saken angår, så och då jag tager i
betraktande de stora summor, som årligen utgå för jernvägs-an-
läggningar, hamn-anläggningar m. m„ synes det väl, särdeles vid
det förhållande, att Civil-Ministern är öfverhopad med allt för
många andra bestyr, som skulle tillkomsten af ett nytt Departe¬
ment vara af behofvet påkallad, såsomen kontroll på de betyd¬
liga medlens utgående till sina bestämda ändamål och för att
Bonde-Sl:s Prot. vid 1859 — 60 årens Riksdag. III. 15
220
Den 10 December.
om möjligt åstadkomma besparingar genom den bättre kon¬
trollen, men då man kommer under fund med, att vi icke
hafva några medel, så tror jag det jemväl blifva bäst att
hjelpa oss fram, så godt vi kunna med de Stats-Räd, vi hafva.
Lika med Bjerkander tror jag ock, att om ett nytt Stats-De-
partement skulle komma till stånd, detta jemväl torde om¬
fatta landtbruket. Jag afslär förslaget under nu svåra tids¬
förhållanden och vill, att vi skola vänta så länge med dylika
tillsättningar af Stats-Råd, intilldess vi fä se, om vi hafva till¬
gångar för de uppoffringar, som med berörde tillsättningar stå
i samband.'!
Häruti instämde Bergström från Stora Kopparbergs samt
Olof Olsson i Olebyn från Wermlands Län.
Johannes Andersson från Elfsborgs Län: »Dessa Grund-
lags-förändringar uti §§ 5 och 6 Regerings-Formen, hvilka
afse tillökning af nuvarande Stats-Råds-Ledamöterna, kan jag
icke finna vara af något särdeles behof påkallade. Nyttan af
deras antagande har icke så särdeles omständligt blifvit be¬
visad; men kostnaden för Staten kommer härigenom att för¬
ökas med flera tusende Riksdaler, hvadan jag icke kan bi¬
träda förslaget, utan tror, så framt icke Ståndet lika med mig
vill afslå detsamma, att vi böra låta det hvila, till dess en ovil¬
korlig nödvändighet ålägger oss antaga ett sådant.»
J. M. Lundahl från Skaraborgs Län: »Då detta förslag
blef antaget att hvila var det andra tider, och inan hyste för¬
hoppning om att kunna forcera de stora jernvägs-ardäggnin-
garne. Om dessa goda tider fortfarit, så hade det måhända
kunnat vara skäl till antagande af förslaget, men nu är det
så beskaffadt med oss, att jag afslår förslaget i afvaktan på en
bättre tid.»
E. M. Falk från samma Län: »Då icke någon påyrkat
förslagets antagande, har jag endast att förklara, det jag afslår
förslaget på de af flera föregående talare angifna grunder.»
Paul Andersson frän Jemtlands Län, skriftligen:
»Förevarande fråga i afseende å Stats-Rådets samman¬
sättning är i min tanke af mycken vigt, icke allenast för den
årliga aflöningen af några tusende R:dr, utan ännu mera för
principen.
Ifrån hvarenda vrå, der en embetsman funnits, har man
hört klagomål öfver knapp aflöning, och sådant icke utan
skäl, isynnerhet hos de lägre; och då embetsmännen äro för
många (flera deraf ha obetydlig sysselsättning) och landet för
fattigt, torde denna olägenhet icke tillfyllest kunna afhjelpas
på annat sätt, än att indraga de öfverflödiga tjenster och så¬
Dun K) December.
227
ledes komma i tillfälle att på anständigt sätt aflöna de be-
höflige embetsmännen.
Om deremot den princip följes att tillsätta styresmän och
chefer för hvarje specielt fäll, så skulle embetsmärwens an¬
tal ökas oerhördt och således försvära utförandet af en efter¬
längtad e rube f sina nna-reglering.
För öfrigt hafva, såvidt kändt är, inga ärenden blifvit
åsidosatta i det departement, som hufvudsakligen behandlar
de ärenden, det förslagna departementet skulle upptaga, utan
efter de upplysningar, jag erhållit, skall der, genom nuvarande
departemeuts-chefs kloka ordnande, ärenderne fortast expe¬
dieras; och då detta låtit sig göra under en tid, då jernvägs-
febern rasat, förmodar jag, att det desto heldre skall låta sig
göra hädanefter, heldst jag påräknar, att allmänna arbeten och
kommunikations-anstalter numera skola få en lugnare fart.
Det är med anledning häraf jag anser, att den föreslagna
förändringen af 5 § Regerings-formen, bör för närvarande
fulla.»
Med Paul Andersson förenade sig Per Byström från
Jemtlands Län,
Carl Anders Larsson frän Östergöthlands Län: i.-Den
till grund för förslauet åberopade nådiga Propositionen för¬
mäler, att ärenderne inom Civil-departementet till antalet ökat
sig 96 procent, då deremot chefen för Ecklesiastik-departe-
mentet under det gemensamma sammanträdet upplyste, att
tillökningen i mål inom nämnde departement utgjorde endast
48 proc.; alltså hälften blott emot hvad i den nådiga Propo¬
sitionen är uppgifvet. Mig syntes ock Ridderskapet och Adeln
under sammanträdet visa för förslagets framgång så ringa in¬
tresse, att jag icke anser förslagets antagande vara nödigt.
Om motsatsen egde runi, så vore visserligen summan, som
konuiie att åtgå för förslagets realiserande, obetydlig. Då
emedlertid Sverige har, efter hvad uppgifvet är, det största
antal Stats-råder pä jorden, med undantag af Ryssland, hvil¬
ket land dock bebos af 60 millioner menniskor, så afslår jag
punkten.”
Öfverläggningen ansågs fulländad. Talmannen framställde
proposition på bifall till den nu föredragna lista punkten af
memorialet, hvilken proposition med nej besvarades. Uppå
förnyad proposition blef förslaget i samma punkt härefter af
Ståndet förkastadt.
2:dra punkten, innefattande förslag till ändring i §§ 5
och 6 Regerings-formen, angående ett nytt Stats-departement,
blef härefter uppå hemställan af Gustaf Bjerkander från Ska¬
raborgs Län, som åberopade de skäl för afslag å punkten,
228
De?i 10 December.
som under diskussionen om förslaget i första punkten blifvit
anförde, samt efter derom framställd proposition af Talman¬
nen, likaledes af Ståndet afslagen.
3:dje punkten, innefattande förslag till ändring i § 12
Regerings-formen, angående Stats-rådets hörande öfver af-
handlingar och förbund med främmande makter: samt
4:de punkten, angående det tillägg till § 12 Regerings¬
formen, att Konungen icke må utan Rikets Ständers sam¬
tycke blifva regerande furste af utländsk stat,
blefvo efter derom framställde propositioner af Stån¬
det bifallne.
5:te punkten, angående ändring uti §§17 och 22 Rege¬
rings-formen, åsyftande förstärkning uti antalet af Högsta
Domstolens Ledamöter.
Under den öfverläggning, som härom uppstod, yttrade sig
nedanantecknade talare i följande ordning och pä jemväl här
antecknade sätt:
Garl Anders Larsson från Östergöthlands Län, skrift¬
ligen: »Uti belänkandet N:o 34, på förra Riksdagen, åbero¬
par Konstitutions-Utskottet, hurusom Konungen inom det Sven¬
ska samhället, med biträde af tolf drottar, i den aflägsnaste
forntid utöfvade högsta domaremakten. Ehuru kraftiga försök
varit gjorda af åtskillige Konungar, för att vinna befrielse
från högsta domare-kallet, hafva desse dock strandat mot
Svenska Folkets fasta beslut att bibehålla en sådan skyldig¬
het för deras Konung. Högsta Domstolen inrättades 1789.
De så kallade revisions-målen hade under första 10 åren ut¬
gjort 91, 1811 stigit till 171, samt 1843 tillväxt så, att de
med in- och utgående balancer voro 3,247.
Den långsamhet med målens afgörande, som häraf blef
följden, gaf Kongl. Maj:t anledning att på 1844 års Riksdag
yrka förändring i arbetssättet hos Högsta Domstolen, utan för¬
ökning af ledamöternes antal. Rikets 1847 och 1848 sam¬
manträdande Ständer afslogo dock ifrågavarande proposition,
som det vill synas, på den grund, att antalet af balanserade mål,
förminskats med hälften. Efter nämnda år hafva dock balan¬
serade målen stigit 200 procent, så att de vid 1856 års slut
utgjorde 1,870, ehuru medeltalet af inkomna mål nedgått från
2,400 till 2,220. Revisions- och skiftes-målen, hvilka fordra
mesta tiden, skulle hafva tilltagit i största proportion, under
det brottmålen minskats.
Erkännande den satsen, att en sen rättvisa är föga bättre
än ingen, påpekar Utskottet att göromålens mängd förlama
verksamheten hos Högsta Domstolens ledamöter och att de¬
ras kunskapsodling förhindras genom öfveransträngningar.
Den 10 December.
229
Desse skäl hafva föranledt Utskottet föreslå dels tillök¬
ning af antalet Ledamöter i Högsta Domstolen, dels att leda¬
möterna borde fördelas på flere afdelningar; men som till¬
växten eller minskningen af förekommande ärender bero af
särskilda omständigheter, borde antalet icke vara genom
Grundlag positivt bestämdt, utan bero af Ständers och Re¬
gerings gemensamma beslut, likasom bestämmelsen, angående
särskilde afdelningar. Emot Utskottets förslag hafva Bonde¬
ståndets ledamöter reserverat sig under förmälan, att maximi-
antalet borde utgöra högst 16 i stället för 18 ledamöter, och sedan
Konstitutions-Utskottet uti memorial den 30 Oktober 1857,
sökt förmå Bonde-ståndet förena sig med de Irenne andra
Ståndens beslut, har Bonde-ståndet jemväl derpå ingått.
I anledning häraf och som det är en allmänt känd sak,
att rättegångsmålen hos Högsta instansen blifva menligt uppe¬
hållna i flere år, så att det numera vore föga lönande att sö¬
ka vinna sin rätt på laglig väg, emedan det gamla ordsprå¬
ket här ofta sannas, att »medan gräset gror, dör hästen.»
Och då det jemväl, om förslaget antages, kommer att bero
på fre Riks-stånds jemte Kongl. Majrts beslut att föreskrifva,
såväl antalet ledamöter i Högsta Domstolen som ock dessas
arbetande på flere afdelningar, vill det synas, som borde det
välgrundade förslaget vinna Rikets Ständers bifall.»
Häruti hördes instämma: Jonas Andersson frän samina
Län, Paul Andersson från Jemtlands, Nettelbladt från Stock¬
holms och Tjernlund från Vester-Norrlands Län.
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Visserligen synes
det mig böra vara en så godt som afgjord sak, att detta för¬
slag icke af Ståndet förkastas; men då jag erinrar mig, att
Bonde-ståndet vid sednaste Riksdagen i början var emot för¬
slaget, hufvudsakligast emedan tillökningen syntes Ståndet nog
stor, hvadan ock Ståndet ville bestämma Högsta Domstolens
högsta antal Ledamöter till 16, i stället för 18, så har jag
nödgats begära ordet för att i min mån söka verka bifall till
förslaget, sådant det nu är beskaffadt. Det är en allmänt känd
sak att, såsom föregående talare ock upplyst, mängden af
öfverliggande eller balancerade mål i Högsta Domstolen år
efter år ökas, samt att rätts-sökande få vänta åratal på må¬
lens afgörande. Att sådant skall verka menligt är klart, och
nödvändigheten föreskrifver alltså, att man bör förekomma
olägenheterna af rättvisans tröga gång; för öfrigt bör man
erinra sig, att det alldeles icke är gifvet att, med antagande
af förslaget, Justitie-rådernas antal skola blifva 18. Menin¬
gen är tvärtom, att icke flera nya ledamöter skola tillsättas,
än behofvet oundgängligen kräfver, hvadan det är öfverlem-
230
Den 10 December.
nadt åt Konung och Ständer att bestämma och reglera anta¬
let. Det är således alltför möjligt, att antalet Ledamöter i Högsta
Domstolen icke kommer att öfverskrida det Bonde-Ståndet
för sin del vid sistlidna Riksdag föreslog såsom det högsta eller
16. Framdeles kommer antalet att bestämmas. Genom till¬
ökningen skulle Högsta Domstolen kunna fa arbeta på 2 af-
delningar, och då är det ju äfven möjligt, att målen arbetas
så undan, att förminskning i Ledamöternas antal åter kan ega
rum. Jag anser den föreslagna och nu föredragna ändringen
i Grundlagarne vara af verkligt och tvingande behof påkallad
och bifaller alltså för min del förslaget.»
Med Nils Larsson instämde Johan Pehrsson från Up¬
sala, Isoz från Stockholms, Gustaf Bjerkander från Skara¬
borgs, Mallmin och Per Erik Andersson från Vestmanlands,
Nils Fredrik Andersson från Östergöthlands, Anders Eriks¬
son från Elfsborgs, Hultman, Sköldberg och Uhr från Neri¬
kes, Nyqvist frän Vermlands och Hedström från Vester-
Norrlands Län, m. fl.
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Dä erfarenheten å-
dagalagt, att mål fått hvila 3 å 4 år i Högsta Domstolen oaf-
gjorda af brist pä tillräckliga arbetskrafter derstädes, så anser
jag det vara nödvändigt att förstärka Ledamöterne deri, no-
tabene såvida de dymedelst komma att arbeta på två divi¬
sioner. Jag bifaller förslaget.»
Häruti hördes instämma: Lundahl från Skaraborgs, Jo-,
hannes Andersson från Jönköpings, Bohlin från Upsala, An¬
ders August Andersson från Östergöthlands samt Liss Lars
Olsson och Jan Andersson från Stora Kopparbergs Län.
Mengel från Upsala Län förklarade sig instämma med
föregående talare.
Per östman från Vester-Norrlands län: »Såsom skäl
för mitt bifall till punkten åberopar jag, hvad Niis Larsson anfört.»
Sven Bosenberg från Christianstads Lan: »Af hvad de
föregående Talarne yttrat, synes det nästan, som skulle jag
komma att stå ensam inom Ståndet i min åsigt, angående den
nu föredragna punkten. Man har lagt vigt derpå, att med an¬
tagande af förslaget, enligt hvilket det skulle vara minst 12
och högst 18 ledamöter i Högsta Domstolen, någon ökning
likväl icke komme att ske, så vida ej Kongl. Maj:t och Ri¬
kets Ständer derom voro ense. Man får dock ej förbise den
omständigheten, att ökningen sedermera kan bestämmas af 3
Stånd och Kongl. Maj:t samt att värt. nej dervid kommer att
intet betyda. Jag medgifver visserligen, att målen i Högsta
Domstolen betydligt ökats samt att det måhända kunde be-
höfvas 2:ne divisioners arbeten för att göra slut på balansen:
Den 10 December.
231
men jag kari ock anföra exempel derpå att, för många ur
sedan, då målens antal var ganska ringa, man ändock fick
lika länge vänta på deras afgörande, hvadan jag hjrser ringa
hopp derom, att med den ifrågasatta tillökningen, det skulle
komma att gä särdeles mycket fortare Det goda vittnes¬
börd, här inom Ståndet blifvit frarolagdt i afseende på-förlik-
nings-kommittéernas verksamhet och deras förmåga att min¬
ska rättegångsdagarnes antal, gör, att jag hoppas mycket på
dessa domstolar eller kommittéer, om de komma till stånd,
äfven för Högsta Domstolen och minskningen i dess göromål.
Kif och strid folket emellan har för öfrigt mycket minskats och
skall framdeles aftaga än mer. För öfrigt vill jag ej gerna, att man
allt för häftigt skall öfvergifva den här uttalade principen att
undvika tillskapandet af nya embetsman, ty det förhåller sig
verkligen såsom en Talare här förut sagt, att, blott de till¬
kommer, blifver man icke af med dem ens genom döden. En Ta¬
lare har förmenat, att, om målens antal minskades, man kunde
återigen inskränka ledamöternas antal, men detta tror jag icke
någonsin kommer att lyckas. Går en bort finnes alltid adjunk¬
ter. Dessutom, och då man här alltid yrkar sparsamhet, kan
jag ej firma mig vid att gå in på tillskapandet af ytterligare
6 d37ra embeten och man kan vara förvissad derom' att vi,
med antagande af förslaget, få alla 6 de föreslagna platserna
Snart nog tillsatta. Jag yrkar afslag.»
Gustaf Larsson från Stockholms, Sven Gustaf Johans¬
son och Johannes Andersson från Jönköpings, Söderholtz
från Södermanlands, Nils Pettersson från Kalmar samt Erik
Olsson och Olof Larsson från Nerikes Län m. fl. hördes
häri instämma.
Jöns Persson från Blekinge Län: -T det hufvudsakliga
instämmer jag med Rosenberg, men jag önskar blott få göra
det tillägg, att derest kommunal-sty reiser komma i gång, dessa
så väl som Förlikningsdomstolarne nog skola verka till minsk¬
ning i tvistemålens antal. Jag önskar derföre ock, åtminstone
uppskof med tillsättningen af nya Justitie-Råd.”
Anders Jansson från Skaraborgs Län instämde.
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län: ”För
min del anser jag det vara alldeles nödvändigt att bifalla denna
punkten, med utseende å det stora antalet mål, särdeles de
vigtiga skiftesmålen, som i Flogsta Domstolen hvila oafgjorda.
Jag instämmer förthy uti hvad Nils Larsson anfort.”
Nils Svensson från Skåne: ”Jag måste erkänna att, då
denna fråga var före nästlidna Riksdag, jag icke var för att
bifalla förslaget, men att jag sedan dess ändrat åsigter. Jag
har ifrån min hemort hört omtalas mål och ärenden, sorn legat
282
Den 10 December.
i Högsta Domstolen 4 ja 5 år och få kanhända ännu något
år qvarligga der oafgjorda. Skulle genom den ifrågasatta
tillökningen i antalet af Högsta Domstolens ledamöter sådant
kunna afhjelpas och äreuderna befordras till större skyndsam¬
het, så är hushållningen med de medel, dertill kunna erfor¬
dras, ej här pä sitt ställe. Jag har den förhoppning att så
skall ske och att en raskare fart i expedierandet af målen
inom Högsta Domstolen med förslagets antagande kommer att
ega rum, enär Domsiolens förhandlingar då komma att be¬
handlas på 2:ne afdelningar. Erfarenheten af förhållandet i
Skånska Hofrätten, sedan samma domstol blef tillökt med nå¬
gra rotlar, ådagalägger, att målen derefter behandlades skyn-
saminare, och jag tror nog att så ock i Högsta Domstolen
kommer att ske, hvadan jag icke drager i betänkande att
bifalla förslaget och detta, oaktadt jag, såsom jag förut i dag
uppgifvit, ej är fallen för att tillskapa nya embeten. Jag be¬
der dock Stånds-Bröderna betänka sig, innan de afslå förslaget,
gom nu är i fråga.»
Bergström från Stora Kopparbergs, Öbom från Norrbot¬
tens, Smedberg från Elfsborgs och Torkel Nilsson från Chri¬
stianstads Län instämde med Nils Svensson.
Garl Johan Svensén från Kalmar Län: »Jemte det jag in¬
stämmer uti hvad Nils Larsson yttrat, vill jag nämna, att jag
sjelf har erfarenhet utaf de olägenheter, som äro förenade med
att hafva mål nu för tiden anhängige i Högsta Domstolen. Jag
har ett. mål derstädes, som legat oafgjordt på 4:de året och
då jag efterfrågat detsammas nu befintliga skick och när det
kunde komma att afgöras, har man svarat mig: »hör efter
om ett är härefter». Tilläfventyrs får jag samma svar vid
den tiden å en förnyad förfrågan. Möjligen är til! ett sådant
förhållande helt andra anledningar än de uppgifna, brist på
embetsman och tid, och påtagligt är det äfven, att vederbö¬
rande icke fjeska i sina göromål, ty uppkommer man kloc¬
kan 11 på dagen i embetsverken, finner man der ieke någon
annan än vaktmästarne. Med antagande af förslaget har man
här förutsatt, att Högsta Domstolens ledamöter skulle komma
att arbeta på endast 2:ne afdelningar. Detta är väl icke pre¬
cis förhållandet. Förslaget innehåller orden: »på afdelningar»
och arbetena kunna alltså möjligen komma att fortgå på flera
än 2:ne afdelningar i fall 18 ledamöter äro till finnandes. Då
vi sålunda kunna hafva någon förhoppning att få motse slut
på de mål, som nu ligga efter, så kommer jag att rösta för
förslaget.»
Johan Lekberg från Nerikes Län: »1 likhet med Ro¬
senberg, hvars åsigter i ämnet jag hyllar, får jag upplysa, att
Den 10 December.
‘233
jag ieke förbisett vigten deraf att genom förslagets antagande,
tre Ståndf jemte Kongl. Maj:t skola kunna bestämma om ök¬
ningen af Ledamöternas i Högsta Domstolen antal skall ske
eller icke. Då det gäller ändring i Grundlagarne, böra atla
fyra Ständen vara ense. Endast denna omständighet gör att
jag hyser betänklighet vid förslagets antagande. Man har ta¬
lat om, att tillökningen Liefve obehöflig om Förliknings-dotn-
stolav komma till stånd. Detta kan vara sannt, men månne
ieke äfven den omständigheten, att våra skiftesförrättningar
snart liro fulländade, jemväl skall göra tillökningen obehöflig,
helst, det är pä dessa måls snara afgörande, som största vig¬
ten torde ligga att fä förslaget bifallet? En annan vigtig sak
är den att, då man inom Högsta Domstolen, om den förstär-
kes, kommer alt arbeta på afdela ingar, det kan lätt handa,
att man i samma eller enahanda sak får två olika beslut, hvil¬
ket val icke vore att rekommendera. Jag förkastar förslaget.”
Ola Jönsson från Malmöhus Län: "Lika med de fleste
Talarne, som här uppstått, är jag öfvertygad om behofvet af
tillökning i antalet af Högsta Domstolens Ledamöter, äfvensom
att ärenderne komma att skyndsammare behandlas, derest
domstolen kommu att sitta på två afdelningar; men då jag
tillika försport, att Bonde-Ståndet vid sistlidna Riksdag ansåg
antalet af Ledamöterna böra ökas högst till 16 och samma
mening äfven nu synes vara inom Ståndet herrskande, den,
nemligen att Ledamöternas i Högsta Domstolen uppgående till
ett antal af 18 vore obehöfligt, samt då vi med antagande af
förslaget skulle genom de andra 3 Stånden och Kongl. Majit
få vår mening undertryckt, förenar jag mig med dem, som
vilja afslå punkten.”
Per Nilsson från Malmöhus Län: ”Vid sistlidna Riks¬
dag, då denna fråga behandlades, hade man föreslagit tillök¬
ningen i antalet af Högsta Domstolens Ledamöter, tili högst
6 nya ledamöter eller samtliga ledamöternas antal till högst
18. Bonde-Ståndet ville tillökning, men tillika att högsta an¬
talet ej måtte få öfverstiga 16. I följd häraf återremittera¬
des Memorialet till Konstitutions-Utskottet för jemkning, men
de andra Stånden vidblefvo sina be?!ut och vi läto dervid
bero. Då man tager i betraktande den mängd af mål och
särdeles det stora antal maktpåliggande skiftesmål, som ligga
oafgjorda i Högsta Domstolen, och då man tillika känner till,
att orsaken härtill är otillräckligheten af den nuvarande per¬
sonalen inom Högsta Domstolen och Föredraganderne, måste
man nödvändigt komma till det resultatet att bifalla förslaget.
Den upplysning Rosenberg lemnat att, med förslagets anta¬
gande, 3 Stånd skall kunna bestämma om antalet af tillök-
234
Den '10 December.
tiingen samt att det skulle kunna hända, att vår röst ej kan
göra sig i dylika fall gällande, var obehöflig, ty sådant hade
vi redan under sist.lidne Riksdag klart för oss, att, nemligen
då saken ej mera afser en grundlagsfråga, 3 Stånd kun¬
na besluta deri. Att iakttaga hushållning, då tid är för sa¬
dan, kan visserligen vara godt och väl, men man bör ej ställa
hushållningen så, att den enskilde individen deraf lider allt
för mycket, ty på individerne hvilar samhället. Vidkomman¬
de den gjorda anmärkningen, att, om man tillsätter så många
Ledamöter i Högsta Domstolen, att deras antal kommer att
utgöra 18, man sedermera icke skall kunna inskränka detta
antal, om det i följd af målens och balansernas minskning
bör ske, är jag af olika tanka med anmärkaren. Jag tror,
att de båda Statsmakterna kunna, derest den lyckliga om¬
ständigheten skulle inträffa, att målen minskades, underlåta att
utnämna nya Justitie-Räd i de afgångnes ställe, hvadan jag
med tillfredsställelse bifaller förslaget.”
Af lika tanka med Per Nilsson voro Adolf Fredriksson
från Upsala Joseph Holm från Stockholms, Johan Petter An¬
dreasson fran Elfsborgs, Anders Jonsson och Olof Olsson i
Olebyn från Vermlands, Lagergren från Gottlands, samt iars
Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län tn. fl.
P. F. Mengel från Upsala Län: »Jag skulle icke i föreva¬
rande ämne begärt ordet, derest jag icke hört åtskilliga in¬
kast mot förslaget framställas, hvilka tarfva upplysningar. Man
har anmärkt, att, om Ledamöternas antal i Högsta Domstolen
ökas och de komma att arbeta på 2:ne divisioner, deraf skulle
uppstå den olägenheten att olika beslut i enahanda mål kun¬
de komma att meddelas. Klart synes det mig dock vara att,
om förstärkningen kommer att ega rum och, i följd deraf,
Högsta Domstolens Ledamöter komma att arbeta pä 2:ne af-
delningar, målen blifva ändamålsenligt indelade på de olika
divisionerna, så att till exempel, den ena divisionen kom¬
mer att handlägga brottmål och måhända dertill skiftesmål,
samt den andra åter de egentliga revisionssakerna; och i så¬
dant fall behöfva ej skiljaktigheten i besluten att uppsta, hvar¬
emot fördelen af en fortare och raskare handläggning af ären-
derna vinnes. En omständighet, som man här nu förbisett,
vill jag påpeka. En Ledamot af Högsta Domstolen får aldrig
tjenstledighet, ty icke någon kati i hans ställe förordnas.
Sjuknar en Ledamot, så få kamraterna öfvertaga hans partes
eller få de ligga ned, till dess han åter tillfrisknar. Detta
skall naturligtvis i betydlig grad försvåra arbetena. En an¬
nan omständighet är den, att de skiftesmål, som af Högsta
Domstolen handläggas, komma att årligen ökas, ty än har
Den i Q December
235
man ej hunnit längre, än att de lättare skiftena försiggått.
Ej stort mer än ‘/gidel af Sveriges jord är skiftad och de
qvarvarande oskiftade landsträckorna kontina troligen vid de¬
ras skiftande att orsaka större antal klagomål, än de hittills
handlagda skiftena. Man har talat om att embetsmännen ej
finnas pä embetsiummet ens kl. 11 förmiddagarne. Man må¬
ste härvid uppmärksamma den omständigheten, att embéts-
männens hufvudsakliga och egentliga arbeten ske hermna. Na¬
turligtvis kunna icke Ledamöterne af Högsta Domstolen draga
ined sig upp på embetsrununet luntor, uppgående ofta till flera
hundrade ark. Det är val bättre, att man sitter hemina och
arbetar, än att mari befinner sig på embetsiummet och der¬
städes gör intet. Man har supponerat, att med Kommunal-
styrelses införande, målen i Högsta Domstolen skola minskas.
Jag tror det icke, ty det ligger i Svenska national-lynnet, att
man vill draga äfven de minsta småsaker inför Kongl. Majit.
Man vill se Hans Majits beslut på, att man har orätt, innan
man tror derpå. Exempel på sådana obetydliga måls drag¬
ning under Kongl. Majit hade jag tillfälle att få se under gransk¬
ningen af Stats-Råds-protokollerna. Ett mål angick, huruvida
en person skulle hafva rättighet att på en utbyggnad sätta
halmtak på ena och brädtak pä andra sidan eller ej. Ett
annat mål angick en person här i staden, sorn man ålagt
hålla 3 afträdeskäril i stället för 2 blott, som han ville hålla.
Med dylika saker besvärar man Kongl. Majit, men saken är
den, att man skall hafva ett stort sigill på plakatet, innan man
finner sig belåten, ja många gånger fullföljas ärenden med
långt betydligare kostnader, än hvad man genom deras full¬
följd kan vinna. För öfrigt är jag förvissad, att, om ock för¬
slaget nu går igenom, det knappt skall låta sig göra att få
de föreslagna nya platserna tillsatta än på några år, i syn¬
nerhet om mati vill tillsätta det högsta antalet. Det visar sig
redan nu, då Justitie-Rådens anta! blott är 12, att det är för¬
enadt med mycken svårighet att få personer lämpliga för plat¬
sen, att åtaga sig ett sådant bestyr. Få embeten äro så mö¬
dosamma som ifrågavarande ledamotskap. Ingen bör eller
kan ditsättas, sorn ej besitter en vidsträckt juridisk theoretisk
bildning och likaså erfarenhet. Man mäste alltså til! dessa
platser välja äldre män och icke får man undra på om dessa
tvifla på att de kunna fylla platsen och förthy betänka sig,
innan de emottaga den. Om vi nu antaga förslaget, så till¬
kommer det Rikets Ständer sedermera att bestämma, huru
många nya ledamöter skola tillsättas och med lön förses. Vi
kunna ju öka deras antal successivt i mån af behof. Man
kan anslå medel för aflöning af 4 Råder till en början och
236
Den 1Q December.
sedermera (ill 2 ytterligare i fall behofvet så kräfver. Att
så gå tillväga utgör en hake mot för stor tillsättning. Jag
kommer att lägga mitt ja i urnan.»
Håkan Olsson från Christianstads Län: »Jag instäm¬
mer uti, hvad Rosenberg yttrat. Dröjsmålet med målens
behandling, tror jag icke ligga i den omständigheten, att det
är för få ledamöter i Högsta Domstolen, utan snarare deri,
att den revisions-sekreterare, på hvilken ett mål blifvit lottadt
till föredragning, vinner befordran, sedan han redan hunnit
så långt med målet, att det varit färdigt till föredragning, samt
att det sedermera måst öfverlämnäs till en annan föredragan¬
de, för hvilken det naturligtvis sedan åtgått en lång tid in¬
nan han i sin tur blifvit färdig tili föredragning. Om rättelse
häri kunde vinnas, tror jag man dermed kunde nöja sig.»
Johannes Andersson från Skaraborgs Län: »Jag finner
att tankarna inom Ståndet i förevarande fall äro delade, hva¬
dan jag får förklara, att jag tillhör dem, som önska förstärk¬
ning af Ledamöternas antal i Högsta Domstolen. Visserligen
tror jag, att tidsutdrägten med målen i Domstolen hufvudsak¬
ligen beror på brist af föredragande Revisions-Sekreterare.
men denna brist förmodar jag kommer att undanrödja» af
Kongl. Maj:t på samma gång, som nya Justitie-Råd tillsättas.
Det är allmänt kändt, att rättssökande få 3 å 4 år uppehål¬
las i Högsta Domstolen, och deraf mäste naturligtvis alstras
missbelåtenhet. Visserligen komma kostnader att orsakas ge¬
nom förslagets bifallande, men vill man målet måste man ock
tillsläppa medlen. Jag bifaller punkten »
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Endast med an¬
ledning af den tvingande nödvändigheten att få målen i Hög¬
sta Domstolen i tid afgjorda, är det, sorn jag bifaller försla¬
get, emot hvilket jag eljest bar många dubier. En talare
bär har såsom skäl emot bifall till förslaget andragit, att då
Domstolen kommer att sitta på divisioner, det är fara värdt
att olika beslut uti likartade fall komma att emanera. En an¬
nan talare har, gendrifvande detta påstående, förmenat att mål
af skiljaktig beskaffenhet förmodligen komme att handläggas
af de olika afdelningarne, samt att man alltså icke skulle hafva
att befara de ifrågasatta olika besluten. Jag är likväl af deri
tankan, att sådana beslut kunna understundom komma att fat¬
tas. Det har handt nu, då Domstolens samtliga ledamöter
sitta på endast en afdelning, att olika beslut i ungefärligen
samma sak blifvit fattade. Sådana beslut hafva kunnat bero
på endast en röst, äfvensom på hvilka ledamöter för tillfället
suttit i domstolen. Lagskipningen kan missledas genom dyli¬
ka olika beslut från Högsta instancen och sådant är vigtigt
Den i 0 December.
237
att förekomma. I fråga om de balanserade målens antal, så
tror jag ock, att detta.det sista året till och med något min¬
skats. Tillsätta vi de ifrågasatta Justitie-Råds-platserna, så
hafva vi dem ock för framtiden, om ej på annat sätt så i
pensions-staten. Visserligen är det sannt, ätt det beror på
Konung och Ständer att bestämma antalet, men nog får
Bonde-Ståndet i detta fallet stå och se på, huru de andra
Stånden tillsätta embetsmännen. Om målet kunde vinnas ge¬
nom förstärkning af Nedre Revisionen skulle jag helst se detta
och förorda en sådan förstärkning. Emedlertid som jag re¬
dan sagt tvingar omständigheterna mig nu att bifalla punkten.»
Per Mattsson från Vester-Norrlands och Erik Jonsson
från Vestmanlands Län instämde.
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Jag skulle ej mot¬
sätta mig deri ifrågasatta förstärkningen, derest jag hade full
garanti för, att målen i så fall behandlades skyndsammare.
Sådant kan dock ej gerna ske på annat sätt, än att Högsta
Domstolens Ledamöter indela sig på tvä eller tre divisioner.
Detta åter kan leda till den betänkliga saken, att olika dom¬
slut meddelas i likartade frågor. Sådant inträffar visserligen
ej sällan i Hof-Rätterne, men man har dock derifrån tillfälle
att gå till Kongl. Majit och vinna ändring. Följden af de
olika besluten blefve otvifvelaktigt den, att Högsta Domstolen
förlorade den välförtjenta aktning, som den för närvarande har
hos folket. Jag tror, att saken möjligen kan hjelpas genom
tillsättande af flera Revisions-Sekreterare, hvadan jag icke
vågar att bifalla, utan måste afslå punkten.»
Per Östman från Vester-Norrlands Län: »Jag tror vi
äro alla ense derom, attgöromålen i Högsta Domstolen äro af
mångfaldig art och ligga betydligt efter. Hvem lider häraf
om ej allmogen och vi böra göra något för att få detta
onda afhulpet. Lika såväl som vi äro noga om att lagstifta
väl och bra, böra vi vara angelägna om att få lagskipningen
snabb och ändamålenlig. Man har anmärkt, att förslagets an¬
tagande skulle förorsaka olika beslut i Högsta Domstolen. Så¬
dana beslut kunna jemväl nu fattas. Det behöfves blott der¬
till, att en Ledamot dör och en annan af olika åsigter träder
i stället. Menniskan byter dessutom ofta om tänkesätt. Jag
tror dock ej, att dylika skiljaktiga beslut ofta skola inträffa, då jag
antager, att göromål och ärenden af olika natur fördelas på
olika afdeiningar i Domstolen. Att icke antaga förslaget vore
att i icke ringa mån skada vårt samhälle och jag vill i be¬
rörde afseende icke ådraga mig några förebråelser, hvadan
jag bifaller den ifrågasatta förstärkningen.»
238
Den 10 !)cnember.
Garl Anders Larsson: »Då jag åter begärde ordet, var
det egentligen för att gendrifva Lekbergs anmärkning om de
olika besluten, sorn med furslagets antagande kunna fattas i
Högsta Domstolen. Han är dock redan vederlagd och jag vill
endast upplysa, att äfven med Domstolens nuvarande samman¬
sättning kunna i likartade fall olika Utslag meddelas. Jag på¬
minner mig i Backmans lagsamling hafva sett tvänne olika
beslut i en fråga om fäderne- och möderne-franders rätt att
börda jord, hvilket beslut meddelats det ena 1807 och det
andra 1830. Det är ej positivt gifvet, att juristerna skola hafva
alla lika åsigter och då Högsta Domstolen för närvarande kan
komma att utfärda skiljaktige Domar och Utslag i mål af ena¬
handa beskaffenhet nu, då dess Ledamöter äro blott 12, så
vill jag icke bestrida, att sådant ock med förstärkningens an¬
tagande kan komma att ske, men en riktig fördelning af ären-
derna på olika afdelningar bör i sin män motverka de skilj¬
aktiga beslutens fattande. I Stats-Rädet förekomma mål af
obetydlig beskaffenhet esomoftast, ja frågor om namn på gator
och gränder här i hufvudstaden med flera dylika, men i
Högsta Domstolen har man vigtigare mål att behandla. Der
förekomma besvärliga rättstvister och vidlyftiga lagförklaringar
och vi hafva ofta fått Utlåtanden derifrån, som vi böra vara
tacksamma för. De finnas, som uppoffra en stor del af
sin förmögenhet endast för att få sin sak hos Kongl. Majit
pröfvad, och ärendet, vi nu förehafva, är af den vigt, att man
bör noga betänka sig, innan man afgifver sitt votum. Rosen¬
berg synes vilja förmena, att i hans hemort icke några olä¬
genheter uppkommit eller uppkomma af dröjsmålet med må¬
lens behandling i Högsta Domstolen. Jag kan dock meddela,
att jag uti Justitie-Revisionen utlöst ett utslag för en piga,
som haft barn med en hemmansegare i hans hembygd och
att, ehuru pojken redan uppvuxit och kommit till flera års
ålder, målet ännu ej är afgjordt utan återförvisa dt. Man bör
ej önska eller åstadkomma lagskipningens förlamande genom
tidsutdrägt. Erik Ersson har förklarat sig hysa betänklighe¬
ter mot förstärkningen, emedan man icke skulle blifva af med
Justitie-Råden, sedan de en gång blifvit tillsatta. Jag är af motsatt
tanke i detta fäll. Högsta Domstolens ledamöter hafva nemligen
alltid gjort sig förtjente framför andra af befordran och de kunna
blifva Stats-Råd, Presidenter m. m. Då som jag förut nämnt,
revisions-sakerna vid Domstolens stiftande 1789 endast utgjorde
91, ehuru 12 Ledamöter äfven då funnos i Domstolen och
samma mål nu uppgå till 3,000 kan jag ej annat än anse
förstärkningen högst nödig.»
Den 40 December.
239
Nils Larsson: »Rosenberg synes supponera, att, örn för¬
slagen till Förliknings-nämnders tillsättande bifalles, rättegån-
garne oell målen i Högsta Domstolen skola minskas. Här¬
vid vill jag blott anmärka, att jag icke tror det, att den rätt¬
sökande, som icke åtnöjes med Härads-Rätts och Hof-Rätts
beslut, utan går vidare till Högsta Domstolen, den rättsökande
säger jag, nöjes icke heller åt FörlikningS-nämnds tillgörande.
Det är väl möjligt, att rätte gängs-ärenden i Härads-Ratt kunna
minskas genom dylika Nämnders anställande, men så blifver
icke tället med de ärenden, som fullföljas. Man har äfven för¬
modat att, med införandet af en förbättrad kommunal-lagstift-
ning, en minskning i målen skall ega rum. Härtill får jagsvara,
att de kommunala institutionerna ina blifva huru ändamålsenliga
som helst, så kunna de dock aldrig komma att befatta sig med
ärenden och saker, som tillhöra Domstolarne. Dessa två an¬
märkningar synas mig alltså icke böra föranleda förslagets för¬
kastande. Man har vidare invändt, att man bör noga se sig
före, innan man tillskapar nya embeten. Denna invändning är
nog ganska riktig, men man får icke gå öfver en viss gräns
härutinnan. Behofvet utgör denna gräns. Bdnnes sådant, så bör
man icke heller ifrågasätta nödiga anslag för fyllande af detta
behof. Bland de främsta omsorger, en fri nation bör hafva, är
den, att man väl sörjer för lagskipningen i landet och jag
frågar: har man väl sörjt för denna, då man icke vill före¬
komma dröjsmål och långsamhet i berörde afseende? En hög
person har sagt: vatt lefva i ett civiliseradt samhälle kostar
mera, än att lefva under barbarism.» Detta är sannt, men
ingen fördel vinner man utan uppoffringar, kostnaderna stiga i
bredd med civilisationen. Jag behöfver väl icke framställa
den frågan till förslagets motståndare, om icke fördelen af att
ega en god lagskipning uppväger de uppoffringar, som äro
förenade med upprätthållandet af våra institutioner? Jag före¬
ställer mig icke, att Ståndet skall visa afvoghet mot dylika
principer.»
Olof Persson från Gefleborgs Län: »Ehuru jag är, i fråga
om ändring i våra grundlagar, ytterst försigtig och ej fällen
för att för tillfälliga förhållanden gå in på sådana förändringar,
likväl och då balancen uppgår till 1,900 mål och jag har mig sär¬
skildt bekant, huru folket i orterna ofta få vänta på Högsta
Domstolens beslut, understundom till det är för sent, nödgas
jag nu tillstyrka antagandet af det föredragna, hvilande för¬
slaget.»
Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län instämde.
Sven Rosenberg •. »Då jag förra gången hade ordet, trodde
jag mig stå ensam uti min åsigt om det nu föredragna för¬
240
Uen 10 December.
slaget. Jag märker dock nu med glädje, att så ej är förhål¬
landet, utan att en och annan af Ståndskamraterna delar min
mening i saken. Det ar nu icke min mening att inlåta mig
uti någon disput med Larsson från Östergöthland, pä
hvad satt man skall göra sig af med Justitie-Rådeii, sedan de
en gång blifvit tillsatte. Jag vill endast erinra i detta fall, att
jag talat om embetet, icke örn personen. Blifver personen be¬
fordrad, så är ej dermed sagdt, att embetet indrages. Lika litet
vill jag med honom tvista om den pigan, som skulle vara från
min hemort. Jag känner ej till denna saken, men roligt skulle
det vara att få veta om dröjsmålet med detta måls behand¬
ling och afgörande varit föranled t af för ringa antal Leda¬
möter i Högsta Domstolen eller af någon brist i Domstols¬
väsendet. Folket i orterna, får jag för öfrigt säga, har litet
eller intet reda på Justitie-Revisionen, Högsta Domstolen,
Konseljen. De vilja|gå till Kungs, som de säga. De Utslag,
som de derifrån erhållit, hafva blifvit ansedde såsom preju¬
dikater. Ställer mau nu så till, att skiljaktliga beslut ifrån
Högsta Domstolen emanera i likartade mål, så skall denna
Domstol mycket förlora i det anseende, den hittills fått åtnjuta.
Enhet i lagskipningen är en ibland de vigtigaste saker vi hafva
att förfäkta, och den vill jag bevara. Ar det så, att vi hafva
af nöden flera föredragande Revisions-sekreterare, så skall jag
deremot ej hafva något att invända, men den nu töredragna
punkten kan jag icke bifalla.»
öfverläggningen ansågs fulländad. Talmannens framställda
propositiou på bifall till den nu föredragna punkten besvarades
med blandade ja och nej; hvadan och då votering begärdes,
följande voterings-proposition uppsattes, justerades och
antogs:
»Den sorn vill bifalla det till slutlig behandling vid denna
Riksdag hvilande, i Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2,
punkten 5 intagna förslag till ändring i §§ 17 och 22 Regerings-
Formen, åsyftande förstärkning uti antalet af Högsta Dom¬
stolens Ledamöter, röstar Ja!
Den det ej vill, röstar Nej;
vinner Nej, då har Ståndet förkastat det ifrågavarande
förslaget.”
Voteringen, i vanlig ordning anställd, utföll med 64 Ja
och 44 Nej: i följd hvaraf Ståndet fattat sitt beslut i öfver¬
ensstämmelse med Ja-propositionens innehåll.
6de punkten, innefattande förslag till tillägg vid § 28
Regerings-Formsn, angående utländsk undersåtes rätt att i
Riket förvärfva och besitta fastighet, bifölte.
De/i i Q December.
241
Tide punkten förslag till ändring uti § 29 Regerings-For-
men, angående Erke-B is köps- och Biskops-val.
Härvid yttrade:
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Då inom Bonde-Stån¬
det är föreslaget indragning af Biskops-embetena, så synes det
mig vara obehöfligt att vidare reglementera om deras valsätt.
Jag yrkar afslag å punkten.»
Paul Andersson från Jemtlands Län: »Instämmande med
Nils Olsson yrkar äfven jag afslag å punkten.»
Anders Eriksson frän Elfsborgs Län: »Om vi äfven afstå
punkten, så förändras ej saken dermed. Förslaget afser endast
en redaktions-förändring, sorn vi utan olägenhet kunna bifalla,
och jag gör det ock för min del.»
Tjernlund från Vester-Norrlands Län m. fl. instämde.
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Uti de motioner,
som blifvit väckte om Biskoparnes indragning, har endast på¬
yrkats en del biskops-embetens indragning. Det nu föredrag¬
na förslaget afser hufvudsakligen endast sättet för val af Erke¬
biskop, och mig synes det icke vara olämpligt att bifalla den
föreslagna ändringen. Det är anmärkt, att erkestiftets pre¬
sterskap har litet eller intet att säga vid valet af Erke-biskop
samt att detta preslerskaps rätt borde ses mera tillgodo. Uti
Konstitutions-Utskottets Memorial i ämnet vid sistlidne Riks¬
dag står det, att det är en erkänd sak, att, vid val af Erke¬
biskop, de öfrige stiftens konsistorier fästa sig hufvudsakligast
vid personens lämplighet såsom Talman inom Ståndet under
Riksdagarne och mindre vid hans duglighet i att sköta stif¬
tets angelägenheter. Dä Konstitutior.s-Utskottet sagt detta,
så är det väl grundadt och jag vill förthy bitalia punkten.»
E. M. Falk frän Skaraborgs, Per Eriksson och Ny¬
qvist från Wermlands samt Paul Hedström från Vester-
Norrlands Län m. fl. hördes häri instämma.
Sven Rosenberg frän Christianstads Län: »Hvilket öde
de inom Ståndet väckta motioner om indragning af biskops-
embeten än må få, så och då man undantagit Erke-biskopen
och två Biskopar från indragningen, samt här är blott fråga
om sättet, huru de skola väljas, instämmer jag med dem,
som yrka bifall.»
Flera Ledamöter instämde.
(Jarl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »I lik¬
het med Rosenberg, anser jag ock, att de väckta förslagen
om biskop-embetens indragning icke lägger det ringaste hin¬
der i vägen för det nu föredragna grundlagsförslagets an¬
tagande, ty motionerna afse bibehållandet af 3 Biskopar. Då
Bonde-St:s Prot. vid 1859—60 årens Riksdag. III. 16
242
Den K) December.
redaktionen af § 29 R. F. i vår nu gällande Grundlag är
högst sväfvande, der står nemligen »med hvilkas val förhål-
hålles efter förra vanligheten», så och då enhet i befordrings-
sättet för Biskoparue bör för efin nas samt alla Riks-Stånden
bifallit, att förslaget blefve hvilande, anser jag det ej vara
vådligt att bifalla detsamma.»
Nils Olsson : »Det må nu gä med denna punkt huru
sorn helst, så får jag dock förklara, att jag kommer att väcka
motion inom Konstitutions-Utskottet om samtliga biskops-
einbetenas indragning.»
Efter sålunda slutad öfverläggning blef det nu föredragna
förslaget i 7:de punkten af memorialet, uppå proposition af
Talmannen utaf Ståndet bifallet.
8:de punkten, innehållande förslag till Grundlags-ändrin-
gar, åsyftande dels 'förändring i föreskrifterna, rörande Riks¬
styrelsens förande i vissa fall, dels utvidgad tjenste-tillsättnings-
rätt tor sådan styrelse, sorn i Konungs ställe i vissa fall fö¬
rer regeringen, dels Grundlagarnes bringande till närmare
öfverensstämmelse med Riks-akten af den 6 Augusti 1815.
Under öfverläggningen härom yttrade sig följande talare,
på sätt här nedan finnes antecknadt.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »De .anmärk¬
ningar, som inom detta Stånd gjordes vid sistlidne Riksdag
emot de föreslagne förändringarne uti den nu föredragna
punkten, hafva lemnats utan afseende. Jag hörde till de
Ledamöter af Ståndet, som biträdde anmärkningarne och jag
fränträder icke heller nu den af mig då uttalade mening.
Bland dessa anmärkningar, hvilka voro flertaliga, vill jag nu
påpeka några. Förslaget innehåller, att, om Konungen vill
resa utom Sverige och Norrige, Riks-styrelsen skall under
tiden föras af den till thronföljden närmast berättigade Prins,
om han uppnått den ålder, som i § 41 sägs. Jag och de
med mig liktänkande Ledamöterne af Ståndet ville, att för¬
slaget skulle innehålla, det Riks-styrelsen skulle i sådant fall
föras af »Kronprins.» Ståndet var ock af samma mening.
Vi ville icke hafva rättigheten att under Konungens frånvaro
tillträda Riks-styrelsen för långt utsträckt inom den Kongl,
familjen, och vi grundade denna åsigt hufvudsakligast på det
skälet, att, om Thronföljaren tillträder Riks-styrelsen, men
under tiden födes en Kronprins, sötman af maktens innehaf-
vande skulle kunna orsaka svåra skakningar, då tiden blefve
inne att lemna styrelsen till Kronprinsen. En annan anmärk¬
ning gälde Thronföljärens eller Kronprinsens ålder för emot¬
tagande! af styrelsen. Bonde-Ståndet ansåg, att denna borde
uppgå till 21 år. Man vet visserligen, att Konungen, enligt
Den i 0 December.
243
Grundlagen, är myndig vid 18 års ålder. Detta synes dock
vara orätt, med kännedom derom, att icke någon menniska
inom landet får förvalta egendom förrän hon fyllt 21 år och
Konungen är väl också en menniska. Kronprinsen likaså.
Det skulle väl under sådana förhållanden vara det rätta att
bestämma lika ålder för myndighetstillståndet för både Ko¬
nung och Kronprins och det kan man göra på det sättet,
som mest Öfverensstämmer med våra förhållanden, att man
nu bestämmer Kronprinsens inträde i myndighets-tillståndet
vid fyllda 21 år, samt sedermera ändrar Grundlagen i öf¬
verensstämmelse härmed, beträffande den tid, då Konung bör
vara myndig, dag önskar derför afslag å den nu föredragna
punkten samt förmodar, att Konstitutions-Utskottet redan un¬
der denna Riksdag inkommer med nytt förslag i ämnet, då
vi kunna handla såsom oss godt synes. Ett tredje och gan¬
ska vigtigt skäl för afslag är oek det, att vi böra söka före¬
komma, det våra Grundlagar icke må sammanblandas för myc¬
ket med Riks-akten. Man vet nemligen, att Riks-akten hos
oss endast har egenskapen af civil-lag och kan således ge¬
nom tre Stånds beslut och Kongl. Maj:ts sanktion ändras när
som helst. Man vet således icke i förväg, hvilka förändrin¬
gar denna s. k. Riks-akt kan, utan vårt medgifvande, komma
att undergå. En annan ofullkomlighet i den ifrågasatta Grund-
lags-ändringen synes mig vara den, att, då enligt förslaget,
Riks-styrelsen skall under Konungs utrikes resa föras af
Thronföljaren, det icke tillika står, att sådant skall ske »i Ko¬
nungens namn.a Af alla dessa och flera andra skäl, vill jag
afslå de nu ifrågasatta förändringarne, förmenande dock, att,
om Konstitutions-Utskottet inkommer med något, nytt förslag
i den anda, som jag nu påpekat, detta förslag troligen icke
skall finna något synnerligt motstånd inom vårt Stånd, ty
vi behöfva verkligen ändringar uti de Grundlags-§§, denna
punkt afser.
Häruti hördes instämma: Vice Talmannen Ola Svens¬
son, Johan Persson från Upsala, Falk och Anders Jonsson
från Skaraborgs, Isoz från Stockholms, Sven Heurlin och
Johan Pettersson från Kronobergs samt Johan Lönn och
Sven Gustaf Johansson från Jönköpings Län m. fl.
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län: »Äf¬
ven jag hyser sådana betänkligheter mot förslaget, att jag icke
vill antaga detsamma. Kommer Konstitutions-Utskottet in
med ett förnyadt förslag ungefärligen i det syfte, hvarom
Bjerkander ordat, så kan det deremot vara möjligt, att ett
sådant antages. Det nu föredragna afslår jag.»
244
Den 10 December.
A. J. Sandstedt från Jönköpings, Anders Persson och
Nils Olsson frän Malmöhus samt Erik Ghristensson från
Götheborgs och Bohus Län instämde.
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Då denna fråga fö¬
revar vid sista Riksdag, var jag af samma tanka, som Bjer¬
kander, både i afseende å ordet Kronprins intagande i för¬
slaget, istället för orden: den till thronföljden närmast berät¬
tigade Prins, som i fråga om Kronprinsens myndighets-älder,
den jag ville icke skulle inträffa förrän vid fyllda 21 år.
Jag vidhåller äunu dessa åsigter. En annan omständighet är
den, att om vi antaga det nu framlagda förslaget i sin hel¬
het (och i sin helhet måste det antagas om det skall ske) och
det sedan skulle inträffa att Konunga-ätten utdoge, följden
skulle blifva, genom Riks-Aktens inblandning med vära Grund¬
lagar, att Norrmännen itillsatte vår Konung. Jag afslår för¬
slaget.»
Med Per Nilsson förenade sig Lars Gustaf Andersson
Johannes Andersson och Myrin från Elfsborgs, Anders An¬
dersson och Jan Andersson från Stora Kopparbergs, Hult¬
man från Nerikes, Hedström från Vester-Norrlands, Ola
Jönsson från Malmöhus samt Sven Haraldsson frän Blekinge
Län.
P. F. Mengel från Upsala Län: »Under sistlidna Riksdag
uttalade äfven jag den äsigten, som jag ännu vidhåller, att en
Regent bör vara myndig först vid 21 års ålder. Jag finner
ej skäl att för honom mer än för andra göra undantag i, hvad
lagen i allmänhet i afseende å myndighets-ålderns inträdande
föreskrifver. Visserligen är Monarken, enligt grundlagen, myn¬
dig vid 18 ars ålder, men detta kan omändras, derest vi för¬
kasta det nu förelagda förslaget och få ett nytt förslag hvi-
lande, utgående derpå, att såväl Konungen som Regenten skola
vara myndige vid 21 års ålder. På så sätt kunna vi hämma
de vådor för landet, sorn kunna inträffa, då man har en allt
för ung Regent. För öfrigt kan jag ej inse, hvarföre någon Re¬
gent skall sättas i Konungens ställe, då han reser utrikes. Vi
hafva ju för sådane fall en Regering, som består utaf flere
Ledamöter och hafva, enligt grundlagen, ansvaret för sina åt¬
göranden, hvilket icke skulle blifva fallet med Regenten. Hvad
Per Nilsson påpekat om olämpligheten af Riks-Aktens samman¬
blandning med våra grundlagar, instämmer jag uti, men hans
yttrande derom, att Norrmännen kunna tillsätta Regent för oss
tål vid någon belysning. Enahanda är nemligen fallet äfven
nu, att, vid val af Konung, derest olika meningar uppstå Sven¬
skar och Norrmän emellan, det beror på hvem, som i vote¬
ringen eller lottningen vinner seger. Då jag icke ser någon
Den 10 December.
245
fordel för oss af antagandet utaf de i 8:de punkten före¬
slagna förändringarne, utan tvärtom snarare olägenheter af
ett sådant antagande så, instämmer jag med Bjerkander, och
afslår punkten.»
Af lika tanka med Mengel voro Adolf Fredriksson från
Upsala, Nettelbladt från Stockholms, Johannes Andersson frän
Skaraborgs, Anders Eriksson från Elfsborgs, Anders Jons¬
son från Vermlands, Per Nyström, från Vesterbottens samt
Nils Larsson och Paul Andersson från Jemtlands Län.
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Det för¬
nämligaste hindret mot eller den största svårigheten af Rege¬
ringens förande under Konungens frånvaro i öfverensstämmelse
med vår nu gällande grundlag har legat uti det s. k. tjugu-
mannarådet. Denna sammansättning är visserligen olämplig,
men så kommer den ock sällan i fråga, nemligen blott då
Konnngen öfver 12 månader är frånvarande. Uti Regerings-
Formens § 43 föreskrifves, huru det skall tillgå med Rege¬
ringen, då Konungen går i tält, till aflägsnare inrikes orter
eller till Norige reser. Då förordnas 3 Ledamöter af Stats-
Rådet under den Ordförande, Konungen nämner att föra Rege¬
ringen, och jag kan icke anse annat än, att ju Regeringen dyme¬
delst kommer i fika goda händer, som om en Prins skulle blifva
Regent. Under förra Riksdagen påyrkade Bonde-Ståndet, att
ordet »Kronprins» skulle inkomma i förslaget. Man ville nem¬
ligen icke med apanage underhålla annan Prins än Kronprins,
den enda grundlagen omtalar. I annat fall skulle resultatet
kunna blifva, att, då flera grenar af Konungahuset tillkommo
och uppväxte, man finge hålla hofhållning för hvardera. Jag
anser förslaget vara hvarken nyttigt eller nödvändigt, hvadan
jag afslår detsamma.»
Bohlin från Upsala, Lundahl från Skaraborgs, August
Andersson, Nils Fredrik Andersson, Nils Jaensson från Öster¬
göthlands, Lars Ersson frän Södermanlands, Smedberg och
Johan Petter Andreason från Elfsborgs, Johan Johansson
från Kalmar, Erik Olsson från Nerikes och Tjernlund från
Vester-Norrlands Län instämde.
Oeorg Nyqvist från Vermlands Län: »Jemte hvad, som
blifvit audraget för afslag och hvaruti jag instämmer, skulle
jag vilja, att man med de nu ifrågasatta förändringarne i grund¬
lagen uppskjöt åtminstone, till dess man får se, hvad Ständerna
komma att åtgöra i afseende å den af Grefve Anckarsvärd
väckta motion om våra unionella förhållanden. Visserligen
tror jag, att samma motion ej kommer att leda till något re¬
sultat, men dess behandling synes mig böra afvaktas, innan
246
Den 70 December.
vi afgöra Riks-Aktens förhållande till vära grundlagar. Jag
afstyrker den föreslagna reformen.»
Carl Gustaf Cederskog från Östergöthlands Län: »Ehuru
de §§ i vår grundlag, som afse en särskild Regering, under
Konungens frånvaro, kunna tarfva förbättring, så kan jag dock
ej gilla de nu föreslagna och föredragna föränd ringar ne, utan
yrkar jag i likhet med Larsson och andra talare afslag.»
Öfverläggningen förklarades slutad. Efter det Talmannens
nu framställda proposition på antagande af det uti nu före-
dragne 8:de punkt af Memorialet hvilande förslag till grund-
lags-förändringar blifvit med Nej besvarad, blef, uppå förnyad
proposition, samma förslag af Ståndet förkastadt.
§ 3.
Följande i behörig tid muntligen anmälda motioner skulle
i dagens protokoll ordagrannt inflyta och voro så lydande:
1 :o af Sven Heurlin frän Kronobergs Län:
»Under temligen beklagliga strider vid uästförflutna Riks¬
dag kom man ändtligen, om icke till enighet, dock till ett
gällande beslut. Regeringen var dermed enig, så mycket
mera som dess egna förslag innefattades i dessa beslut.
Allmänna åsigten vid närvarande tidpunkt, vare sig inom
riksförsamlingen eller bland andra, som uppmärksamt följa
Statens förhållanden, är, att man bör fortsätta de jernvägar,
man börjat, men icke mera. När man säger detta, har lik¬
väl mängden af dem, som sålunda uttrycka sig, icke gjort
sig tydligt, hvad de mena med en fortsättning. Den kan nem¬
ligen vara ganska olika. Jag kan tänka mig, att de påbör¬
jade jernvägarne böra göras färdiga under nu följande stats-
regleringsperiod, eller jag kan tänka mig, att de böra fullföl¬
jas några mil hvardera, för att efter sistnämnde tid icke vara
fullbordade, icke lemna oss den så mycket önskade förbiu-
delsen mellan hufvudstaden å ena sidan, samt vestra och
södra delarna af riket a den andra. Man kan tänka sig ett
par naii, tre, fyra, sex mil på hvardera, eller sex mil på en,
fyra på en annan, tre mil på en tredje o. s. v. Eller man
kan fullfölja byggnaden på de gamla påbörjade vägarna på
ett sådant sätt, att de omfatta nya anläggningar, afvikande
från statsmakternas förra beslut. I allt detta behöfde man
hafva kommit till klarhet, innan man helt kort, nästan barns¬
ligt talar om, att man nu bör fullborda det, som är påbör-
jadt, hvilket likväl icke ens uttalas i den Kongl. Propositio¬
nen om jernvägarna i riket.
Den Kongl. Propositionen innehåller väl vissa bestäm¬
ningar, men dessa göras i samma proposition åter tili obe¬
Den / 0 December.
247
stämda genom ett förslag, hvarigenom Ständerna skulle åt
Regeringen öfverlåta att ändra de nu omtalade vägdelarne,
hvarom mera längre fram i detta memorial.
Regeringen har ansett ”väsendtligt afseende böra fästas
på förut vidtagne åtgärder och beslut”, och att det förden¬
skull vore lämpligt att här i minnet återkalla vissa, vid 185 3
års Riksdag, af Rikets Ständer tillkännagifna åsigter i ämnet.
Man kunde tillägga, att det bort vara lika lämpligt att ibland
dessa »vissa åtgärder och beslut» också omtala beslutet om
vestra banans dragande i vester ifrån Stockholm, genom West¬
manland till sammanbindning med den bana, som samtidigt
oktrojerades åt ett bolag, hvars egentliga tillvaro och fram¬
gång berodde på att ordhållighet skulle förete sig hos de
Svenska statsmakterna.
Men detta beslut omnämnes icke i den Kongl. Proposi¬
tionen, och att det också icke vid sistlidna Riksdag kom i Re¬
geringens minne, var just det som föranledde den bittra stri¬
den om banornas dragande norr eller söder om Mälaren.
Det måste också ligga ett misstag uti erinringen om, att
intet »system för jernvägsanläggningarna» antogs vid 1856—
1858 årens Riksdag. Voteringarna gällde ju då allraförst
»systemet»; det bifölls, och dermed hade man undanröjt det
motstånd, som eljest skulle uppkommit af. till exempel fem
ensidigheter mot den sjette, hvaremot nu alla på en gång,
genom bifall till systemet, funno sin önskan gynnad att få
jernväg hvar och en till sin stugudörr.
Den Kongl. Propositionen innehåller också, att kraften
icke bör splittras på samtidig anläggning af flera jernvägar,
hvilket skulle leda till fördröjande af hvarje särskild banas
slutliga fullbordan. Men derur leder propositionen ett resul¬
tat, som icke nödvändigt ligger i det föregående. Regerin¬
gen föreslår nemligen att hufvudsakligast två banor (rätteli¬
gen ju fyra banor) böra oafbrutet bearbetas. Man finnér
lätt, att kraften splittras aldraminst. om den användes allenast
på en bana. Det torde då naturligtvis vara den vestra, ef¬
tersom den är hittills mest bearbetad och äfven vunnit full¬
bordan på det största antalet mil.
Då den Kongl. Propositionen så mycket omtalar jernvä-
garnes fullbordan, må här erinras, att en sådan fullbordan må¬
ste väl närmast afse, att kommunikationen derigenom i någon
mån blir färdig, ty deri ligger all egentlig fullbordan. Då sy¬
nes det helt enkelt att göra den vestra banan färdig till Öre¬
bro, ty derigenom får man en god kommunikation färdig emellan
Stockholm och Götheborg öfver Arboga, 8 timmars ångbåts-
fart, och sedermera en oafbruten jernvägsfart ifrån sistnämn¬
248
Den / 0 December.
da stad ända till Vesterhafvet. En sådan kommunikation kan
med största lätthet blifva färdig under blifvande statsregle-
ringsperiod; ja! väl på två år eller tijl 1861 års slut. Det
må fördenskull blifva Regerings och Ständers afsigt att åstad¬
komma detta, hvarigenom ett första resultat må kunna vin¬
nas, och en första frukt af de ansträngda uppoffringarna er¬
hållas.
Men denna bana borde då göras på ginaste vägen emel¬
lan Götha kanal och Örebro, för att vara snarast färdig med
minsta användning af penningar. Jag vågar tro, att Riksens
Ständer, under nuvarande allmänna penningeförhåilanden, anse
inbesparandet af millioner vara det vigtigaste föremålet för
våra omsorger, sedan vi erfarit, huru vådlig den financiella
ställningen blifvit i landet och hunnit inse, det under sådana
omständigheter farliga uti att just nu öka Rikets skuld, se¬
dan den redan förut, efter en snart femtioårig fred, stigit till
sådana summor, som understundom förut, endast efter olyck¬
liga krig. Det vöre måhända icke ens, med afseende på den
allmänna belåtenheten i landet, rådligt, att utan betänksamhet
fortgå på den slippriga lånebanan.
I betraktande af allt detta kommer man icke till planen
att bygga jernvägar under nästkommande tre år till det be¬
lopp, som den Kongl. Propositionen upptager, nemligen :
från Stockholm till Katrineholm, 12 niil Rdr 6,700,000:
från Katrineholm tid Götha kanal, 13 % mil . 9,096,889:
från Halsberg^ till Örebro, 2 % mil, jemte ban¬
gård i Örebro 1,762,470:
Summa R:dr 17,559,359.
och vidare, hvarom straxt nedan.
Ar då det en ringa summa? Äro sjutton millioner en
obetydlighet för vårt land? Är det icke mödan värdt att
använda en tanke på att få någorlunda lika resultat i afseende
på slutliga nyttan, medan man inbesparar ett pär år, samt
ännu vigtigare, inbesparar kanske 11 millioner, ty så mycket
mindre kostar vägen direkte från Götha kanal till örebro.
Det må äfven anmärkas såsom någonting högst eget, att
förslaget innefattar afsigten att bygga särskild bangård i Öre¬
bro, då der finnes en bangård redan förut. Förslaget är så
mycket mera oväntadt, då Chefen för Statens jernvägsbygg-
nader, som naturligtvis är den, som genom sitt betänkande
föranledt detsamma, här i Stockholm yrkat och ännu lärer
yrka på nödvändigheten att få vestra och norra banornas
bangård till en gemensam, om också ytterligt svåra naturhin¬
der deremot uppställa sig, så att kostnaden för att göra sam¬
manbindningen blefve öfverdrifven : men i Örebro, der ingen¬
Den 7 0 December. 249
ting hindrar tågen både från östra och vestra sidan att stadna
på en och samma punkt, der vill man hafva två bangårdar.
Dernäst må anmärkas att redan 6 millioner åtgått för ar¬
beten å banan ifrån Stockholm till Cathrineholm, utan att man
kan antaga hälften af väg-arbetet der undangjordt, allraminst
då flere punkter ännu icke äro tillförlitliga, fastän förfärande
summor blifvit der nedvräkta, och, efter ordets enklaste me¬
ning, kastade i sjön, såsom i Arstaviken och Tullinge-sjön,
med den lagda vagbankens förnyade och åter många gånger
förnyade nedrasande pä högst betydliga djup af fem och
sjuttio alnar, och med erfarenheter, sorn till och med göra
en framtida passage öfver så förrädiska ställen betänklig. —
Efter sådan vunnen insigt om ställenas natur, en insigt, som
helst bort vara vunnen förut och före arbetets förläggande pä
en så otillförlitlig grund och med sådana kostnader, kan man
icke skäligen lita pä ett hastigt fullbordande af den banan
ifrån Stockholm till Cathrineholm och Töreboda,äfven om den
verkligen skulle kunna utföras med den äskade summan 8 l/2
millioner under en tid, som skulle gå in på nästa statsregle¬
ring efter 1863. Då synes det vara vida bättre att använda
de 6 millioner, som fordras för vägen emellan Töreboda vid
Götha karmi direkte till örebro, hvilken vägsträcka med sä¬
kerhet kunde göras färdig inom två år och möjligtvis på ett
enda år.
Det heter väl straxt sednare i den Kongl. Propositionen:
»den afsedda summan 25 millioner», men denna summa torde
icke vara riktigt »afsedd» förrän Ständerne dertill gifvit sitt
bifall, och detta kan, på här förut anförda och ytterligare här
längre fram angifna grunder, icke ännu anses afgjordt. Tju¬
gofem millioner utgöra 25 tusende bundtar med tusen riks¬
daler i hvarje bundt, eller i silfver just nära dubbelt så myc¬
ket, som Rikets Bank för närvarande har i disponibla till¬
gångar. Ett sådant förhållande är något att tänka på.
En återstod af omkring millioner af nu kommande
Sfats-regleringsperiods anslag föreslår Kongl. Majit böra an¬
vändas till södra banan. Kongl. Majit säger, att nya under¬
sökningar vid Jönköping lemnat visshet om möjligheten afen
banas ledning dit, med den lindriga lutningen afl fot på hun¬
drade, och att det sålunda förändrade förhållandet kunde på¬
kalla en ny pröfning i afseende på banans sträckning igenom
Småland. Men utom det att ett större slöseri med arbete,
jordgräfningar, sprängning m. m. nästan alltid skulle kunna
på långa sträckningar nedbringa lutningen till det sagda för¬
hållandet, har man svårt att inse Jönköpings-bandelens lutning
hafva något samband med en (nu föreslagen) ändrad riktning
250
Den i 0 December.
af hela banan igenom Småland, nar denna Småländska bana,
såsom den stora, på många ställen bär under Riksdagen, så¬
som plakat, uppslagna karta utvisar, också i sednare fallet
skulle, genom en sidobana gå till Tenhult eller just samma
ställe, hvarifrån den förut varit föreslagen att ledas till Jön¬
köping. Orsaken till det förändrade förslaget lärer väl såle¬
des få uppsökas i andra delar af utlåtandet från Jernvägs-
kommittéen, hvars chef är Öfverste Ericsen, eller frän utlå¬
tandet af Chefen för Statens Jernvägsbyggnader, som också
är Öf verste Ericson. Vid granskningen af Kommitténs utlå¬
tande, som längre fram skall företagas, blir det således till¬
fälle att betrakta hithörande, eller åtminstone uppgifne mo¬
tiver.
Den östra Stambanans utläggning i sydlig riktning skall,
enligt den Kongl. Propositionens innehåll, fä en lämplig an¬
slutning till Södra banan vid Nässjö. Den skulle derige¬
nom blifva mera rak, följaktligen kortare, än om den blefve
utlagd till Jönköping. Detta är möjligt, men det är deremot
icke visst, att vägen från Skåne till Nässjö sammanlagd med
vägen frän Nässjö till Jönköping blefve kortare till sistnämn¬
de stad än ifrån Skåne rakt i norr till Jönköping. Tvärtom
måste den vestra blifva kortare, eftersom den upptar blott en
sida i trekanten, och den andra gör ett tvärt knä vid Nässjö.
Nyttan af att bygga dessa banor »utan de förut föreslagna
bibanorna» är omöjlig att inse, liksom det är omöjligt att verk¬
ställa, dels emedan en annan bibana ju är föreslagen på ve¬
stra sidan om Jönköping och på östra sidan den gamla bi¬
banan är bibehållen, ehuru med én förlängning af nära två
mil ifrån Tenhult till Nässjö. Om deu stora sträckningen
emellan hufvudstaden och Skåne klefve förkortad något, blefve
det likväl ej betydligt, och för öfrigt mindre värdt att afse,
då det blifvit af alla erkändt, att trafiken emellan en stor
banas yttersta ändpunkter är mindre vigtig, än emellan de-
larne af densamma, och Jönköping genom sitt läge, just ibland
dessa mellanpunkter, borde anses vara en hufvudpunkt, dit
man icke borde fördubbla afståndet för alla, som bo kanske
fyra mil derifrån, men nu måste få åtta mil dit, just genom
den bibana, som skulle kunna umbäras, men som likväl å
förenämnde stora karta är uppritad ifrån Nässjö till sistnämn¬
de stad.
Att de i sydöstra delen af landet belägna orter skulle
förmedelst den åt öster krökta bågen i Småland fä bättre
kommunikation, är visserligen möjligt, hvaremot de sydvestra
derigenom skulle få i alldeles samma mån sämre kommuni¬
kationer, hvartill kommer den betydligt ökade anläggnings¬
Den 10 December.
kostnader) för en bana i trakten af Eksjö och Wexiö, an
för en sådan utåt den högst fördelaktiga termin, som Laga¬
dalen erbjuder, och sorn knappast i hela riket har sin like på
motsvarande sträckor.
Af alla dessa skäl synes det olyckligt om annu en gång
de stora uppoffringarna skulle ringaktas och dyrare banrikt-
ningar således väljas framför en, som igenom rätlinighet
och nivellerad beskaffenhet skulle kunna göras på 2/3 af ti¬
den och med halfva kostnaden.
Det torde vara bäst att med små tillgångar alltid välja
det säkra framför det osäkra. Det säkra är, att sex mils jetn-
väg färdigbyggd i södra delen af landet, och vigtiga förar¬
beten ifrån Falköping till Jönköping utgöra en borgen för
jernvägens fortsättning en gång, och att de i en snar framtid ut¬
föras ifrån Finjasjön till Jönköping. Deremot är det osäkert,
när Rikets Ständer kunna anslå medel till sammanbindningen
emellan Cathrineholm till Nässjö, genom till en del ganska
besvärliga trakter. Fördenskull synes det såsom borde pla¬
nerna deråt få hvila tills vidare, och icke heller nu läggas
till grund för beslut om riktningar, som förena dyrbarhet med
ovissheten om någorlunda skyndsamt utförande. Det lärer
väl icke kunna förnekas, att den på kartan uppritade bågen
igenom Småländska bergstrakterne, sammanlagd med biba¬
nan ifrån Nässjö till Jönköping gör en krok af 7 eller 8 mil,
ingen obetydlighet, hvarken för sjelfva banbyggnaden eller för
transport af gods, liksom ej heller för passagerare, sorn skola
färdas ifrån söder upp genom vestra Stambanan till norra or¬
terna eller allenast till Jönköping.
Följer i Kongl. Maj:ts Proposition dernäst en uppgift å
längd och kostnad för Södra banan ifrån Fahlköping till Skåne.
Den sednare skulle utgöra omkring 19 millioner, då deri ej
inräknas, hvad som redan är utgifvit på bandelen emellan Fahl¬
köping och sjön Stråken, men emedan det vöre möjligt, att
förhållandet här kunde vara såsom i Westergöthland, der un¬
der tvisten emellan den östra och vestra Billingsbanans an¬
hängare, den förra, som biet" gillad och utförd, hemtade,syn¬
nerligt stöd af att vara blott 16 mil och således obetydligt
längre än den vestra, båda beräknade till Wallaholm eller
Strupkärr i grannskapet af Skagern, men numera, såsom Öf¬
verste Ericsons karta utvisar, befinnes vara 17-^ mi) endast
till Töreboda, hvarifrån man har ännu 1£ mil till den förut
beräknade punkten, således nära 4 mil längre, än man trodde,
så torde man kunna tänka sig en lika beskaffad missräkning
i förevarande fall, och att två, tre eller fyra mils ytterligare
förlängning kan komma att framdeles vid liqviden framstå på
252
Den 10 December.
den krokiga Småländska banan, sorn af Kommittéen är anta¬
gen att ifrån Finja-sjön till Jönköping utgöra 22| mil, under
det att den raka linien emellan samma punkter utåt Laga¬
dalen icke utgör mer än 16.
Kongl. Majit föreslår vidare 6,440,000 R:drs utgift för
vägdelen emellan Finjåsjön och sjön Salen, 10 mil ifrån Fin-
jasjön inåt Småland, under det att bela banan ifrån Skånska
gränsen ända fram till Jönköping, afen den nuvarande kommit¬
téens Ledamot år 1856 rekognoscerades och beräknades öfver
Sanseryd till 7,867,306 R:dr. Den raka vägen ända från Fin¬
jasjön till Jönköping skulle således vara färdig med högst
tio, under det att den andra ännu skulle tarfva 11 till 13
millioner i byggnadskostnad, utom de 6£ millionerne, sorn
Kongl. Majit nu äskat. Kongl. Majit beräknar kostnaden fol¬
den krokiga banan till 16,247,419. De sex och en fjerdedels
millionerna borde väl i ali händelse afses och besparas.
Att Kongl. Majit anser ingen vidare pröfning af kommit¬
téens förslag för närvarande behöfvas är redan betänkligt.
Det återstår således för Ständerna att pröfva, dels om vi anse
den ökade utgiften för liniens krökning blifva nödig, allra¬
helst som hela den södra banans fortsättning under närvarande
konjunkturer må anses alltför olämplig, dels också mycket
annat. Den del, som nu är färdig på denna bana liar gjort
en gagnelig förbindelse mellan Skånes skogstrakt och slätt¬
landet, som slutar vid kusten. Det är redan en stor förmån,
och foitsättningen kan med allt skäl fördröjas något, pä det
man med så mycket större eftertryck måtte fullborda norra
kommunikationen å vestra stambanan till Örebro, i ali hän¬
delse möjligt att verkställa med 6^ millioner, samt vägen
emellan Fahlköping och Jönköping med 1,440,632 eller till¬
sammans omkring 8,000,000. Om nu 4,000,000 skulle an¬
vändas på vägen till Cathrineholm, räknadt ifrån Stockholm,
så blefve likväl hela utgiften icke mindre än 12,000,000, hvilken
summa är den högsta, som jag för min del tror böra tillsvi¬
dare och under våra finansers tillstånd ifrågakomma under de
återstående åren till och med år 1863, och hvartill ännu lära
återstå 800,000 R:dr af förra anslaget, så att icke mera än
11,200,000 behöfva utgå.
Fördelade på tre år ifrån och med år 1861, skulle dessa
utgå med omkring 3,730,000 R:dr om året, hvilka penningar
jag föreslår måtte utgå af besparingar eller bränvinsbrännin-
gen, eller huru som helst, men icke genom lån, som i alla fall
är en usel utväg.
Äfvenledes borde man icke förbise en annan åsigt, som
under förliden Riksdag flerfaldigt uttalades, men under dåva¬
Den 10 December.
253
rande hetsiga opinioner icke kunde göra sig gällande, att nian
nemligen borde räkna efter, till hvad belopp ränta och amor¬
tering af den för hela jernvägs-systemet nödiga skuldsätt¬
ningen skulle stiga. Ty att denna summa måste årligen utgå
och utbetalas af Svenska folket, är tydligt. Men om samma
summa, som årligen skulle betalas dertill, blefve använd ome¬
delbart för att bygga jernvägarne, skulle banorna blifva
färdiga blott genom den summan, som svarar emot räntekost¬
nader under en tid af 16£ år, med den stora följden, att när
vägen vore färdig, vöre den också betalt, och landet fritt från
all genom företaget uppkommande skuld. Denna tanke hade
man icke bort försumma. Dess upptagande, innan det blir
för sent, är i högsta matto att rekommendera; för sent blefve
det, om man ytterligare toge ett lån, hvars ränta och amor-
terings-tyngd alltför mycket skulle försvåra möjligheten att af
återstående tillgångar använda så mycket, som fordrades för
att utföra byggnadsplanen efter den sagda principen, d. v. s.
byggande med, hvad som eljest skulle utgå i form af ränte-
medel. För den skull är det nödvändigt att nu inskränka
byggnads-utgifterna under den kommande statsreglerings-pe-
lioden, med in man hade de tillgångar, som Finans-Ministern
uppgifvit f(>r upplöpande räntor m. m., åt utländingar för det
sist föreslagna lånet.
Denna tanke att omedelbart af landet upptaga så stort bi¬
drag, som skulle fordras till ränta och amortering på ett ut¬
ländskt lån af det belopp, som tarfvas för jernvägarne, men
undvika att betala ut detsamma genom att taga lån, utan der¬
emot använda detta bidrag omedelbart till jernvägarne, är den
tanke, som jag härmed vördsamt framställer för mitt eget Ständ,
och i följd deraf också till Rikets Ständer, då jag anhåller,
att detta mitt anförande måtte få åtfölja remissen af Kongl.
Maj:ts proposition.
Det synes såsom Regeringens omtanka väl kunnat gå
något längre än att omnämna, det den afstyrkt alla bidrag till
andra jernvägar än de af Kongl. Maj:t förordade. En hel klass
af jernvägar har nemligen visat sig färdig att uppkomma, eme¬
dan enskilde personer blifvit väckte till uppmärksamhet pä för¬
delen af de dyrbara kommunikations-anstalterna, dels äro bo¬
lag redan formerade, dels förberedda. Dessa synes alla hafva
tänkt sig Statens mellankomst för att underhjelpa utförandet,
dock icke med uppoffringar, men med lån på billiga vilkor
eller andra utvägar. Sjelfva Statsbanornas anläggande kunna
underlättas derigenom, att enskilde, som finna fördelen af ba¬
nans närmande till deras ort, finge öfvertaga byggnaden af
vissa korta bandelar eller blifva intressenter deri medelst le¬
254
Den 10 December.
veranser. Hvad som härigenom kunde besparas af statsutgif¬
ter, kunde sätta Regeringen i tillfälle att bygga bandelar i
andra orter, der innevånarne sedermera kunna vidtaga arbetet.
Banorna till Upsala och Vesterås kunna åstadkommas af enskilda
bolag, om Staten vill göra uppoffringar att bygga bana till
Stäket, 2 mil, hvarigenom 20 mils ny våglängd derefter kun¬
nat blifva byggd utan Statens betungande, samt hela 30 mil
i jern vägs-kommunikation dermedelst öppnad ända till Örebro.
Om Staten också fortsatte stambanan ifrån Töreboda vid ka¬
nalen till sistnämnde stad, skulle man hafva den stora vägen
snart öppen emellan Stockholm och Götheborg. Allt detta
kan ske ännu. Jordegare kunna ingå såsom intressenter i de
stambanor, dem Staten bygger, men med rättighet att und¬
slippa tillskott till underhållet, om sådant behöfves. Detta kan
ske, och torde väl också böra ske. En sådan omtanke å
Statens sida vore väl mycket gagneligare, än alla invecklade
finans-förslag om de också aldrig så väl visade oss att, till
exempel 25,000.000 icke skoia hvarken synas eller kännas
såsom 25,000.000. Banan från Borås till vestra stambanan är
en af de bättre i landet; den skulle också, såsom allmänt er¬
kännes, betydligt förstärka trafik och inkomst, på den vestra
stambanan. Der begäres endast lån. Det borde beviljas under
det att man något jemkade på summan och uppmanade in¬
tressenterna att sjelfva något öka de omedelbara uppoffringarne
för anläggningen. Jemte dessa nämnda enskilda banor skulle
säkert flera nya uppkomma, om deras anläggande blefve upp¬
muntrad af Staten. Jag får fördenskull anhålla:
det Rikets Ständer måtte fastställa sådan medverkan
å Statens sida såsom grundsats, dock utan pen-
ninge-uppoffring å Statens sida, vare sig genom
kontanta bidrag eiler räntegarantier eller något annat
sätt, hvarigenom Staten skulle betungas med en
verklig utgift.
Genom detta medel att framkalla medverkan af alla, som
omedelbart hade fördel af en viss bansträckning, skulle man
hafva gynnat principen för en billigare fördelning af förmåner
och uppoffringar, hvaremot nu hela provinser, hela stora lands¬
delar måste, utan direkt fördel, skatta till de stora företagen,
ty att de ofantliga utgifterna slutligen skola träffa de skatt¬
dragande just i form af beskattning, inser nu för tiden äfven
den enfaldige, fastän vid förra Riksdagen mången lät sig öfver-
raskas, och kanske tyckte, att man skulle kunna komma rätt
väl ifrån saken genom lån, liksom man icke bort förstå, att
län skola betalas, och att de, ju längre betalningen dröjer,
fordra sä mycket större uppoffringar. Det är till exempel
Den 10 December.
255
»(räknadt, att genom återbetalning på 37 år, med litet
hvarje är, har man slutligen fått för hvarje million betala mer
än två millioner. Det är en för landet bra nyttig fmanslära!
Efter den särskilda framställningen om de tillänmade ba¬
nornas riktning, gör Kongl. Maj:t ett lörbehåll, som innefattar
tanken på en betydande och farlig eftergift af Ständernas rätt att
bestämma denna riktning. Det är dervid oklart, huruvida de
ändringar Kongl. Majit, hvilket rätteligen borde heta genom
Öfverste Ericson, kunde vilja företaga, skulle bestämmas utaf
ytterligare upplysta förhållanden, betraktade såsom nu redan
upplyste eller sorn komma att framdeles blifva upplysta. I
all händelse skulle förändringarne komma att ske utan Stän¬
dernas bifall, kanske tvärtemot Ständernas önskan och vilja,
dervid både helt andra och vida större banor, än man nu på¬
tänkt, komma att utläggas. Det är ett obehagligt exempel
med den redan föreslagna förändringen å Småländska banan,
hvilket sätt dessutom har ett gifvet syskontycke med hela
det öfriga sättet att binda Ständernas beslut för en framtid,
genom att börja i en viss riktning, för att sedermera visa det
oförnuftiga uti att vägra fullfölja, hvad man en gång varit nog
enfaldig att börja, hvilket slutligen måste lända derhän, att en
vaknande eftertanke skall framkalla just det beslutet att göra
det oförnuftiga, för att undvika något ännu oförnuftigare, d. v, s.,
mera betungande och förderfligt. Denna punkt anser jag för
den skull böra med klarhet vägras, och så bestämdt, att Re-
ggrings-Ledamöterna må känna sig bundna af den konstitu¬
tionella ansvarigheten om Ständernas beslut på något sätt
kringgås.
Få lika sätt är det nödigt att undvika det gjorda försla¬
get, att till ändamål, gemensamma för olika stambanor, an¬
ordna medel utan omedelbart skeende fördelning emellan sär¬
skilda banor. Om detta skulle medgifvas, skulie det, i sapi-
manhang med föregående, sätfa Regeringen i stånd att efter
behag förstora utgifterna, ty med rättighet att bestämma de
orter, sorn hvar stambana skulle genomgå, (således nya och
naturligtvis längre bandelar eller banor), och med rättighet
att dertill anslå medel från andra banors öfverskott, blefve
framtida utgifterna obegränsade. Hela sättet skulle ju bero
af att erhålla öfverskott på en bana, men ingenting är lättare;
dertill behöfves ju allenast att på densamma bygga några mil
mindre, än anslaget för de tre åren medgåfve, ty något miltal
hvarken är eller kan i detta hänseendet blifva bestämdt.
Den bristande våglängdens kostnads-belopp finge man då alltid
framdeles betala, enligt den i bottnen liggande regeln, att man
icke kan förnuftigtvis lemna en bana ofullbordad, en regel, som
256
Den 10 December.
alltid måste förefalla desto mera bindande, då hvarje banas
utläggning sker med ofta dyra förarbeten på många punkter
af linien, der det helas fullbordande eljest skulle fördröjas ge¬
nom svårigheter, som fordra större tid att undanrödja.
Det är således af mycken vigt, afgörande vigt, att Stän¬
derna här äro uppmärksamme oell i tid bevaka sin rätt, på
det de icke slutligen, måhända genom ursprungliga blotta upp¬
gifter från Ingeniörer, få sina beviljade banor ändrade, förlängde,
fördyrade och i mer än ett afseende annorlunda än våra till¬
gångar bestämt oss att medgifva. Jag hemställer för den skull
vördsamt till Rikets Ständer:
att hela denna punkt i Kongl. Propositionen måtte
på det bestämdaste afslås.
Nästan lika vådligt och ifrån samma tanke-system utgå¬
ende är förslaget otn redovisningarne, och sammanblandningen
af tillgångarne för arbetets utförande. Ingen intrassling af me¬
dels användande från det ena bane-anslaget till det andra må
tillåtas. Sådant gagnar blott att hålla Ständerna i ständig okun¬
nighet om verkliga tillståndet, helst alla redovisningarne komma
långt efter utgifterna. Att å ena sidan använda förmodade
öfverskott på en bandel, för att öka fonden för jern vägs-bygg¬
naderna, vore ju detsamma, som att med ens gifva större an¬
slag till banorna, än som Ständerna beslutat. Detta skulle nu
också gälla praktiskt om något öfverskott kunde uppkomma,
hvilket har visat sig osannolikt, efter hvad erfarenheten hittills
gifvit vid handen: men å andra sidan uppkommer deraf såsom
en säker följd, att den föreslagna, motsvarande skyldighéten
vid byggnads-fonden att fylla de öfverstigande utgifterna på
de ställen, der sådant kunde behöfvas, skulle komma att med¬
taga ofantliga summor. Det är väl också just detta, som är
så vigtigt att dölja för Rikets Ständer, hvilka, när en gång
detta första resultat af jernvägar kommer att praktiskt visa
sig, också torde blifva uppskrämda, mer än skäligt, hvilket
allt de byggande må vilja förhindra. Men jag yrkar det
Ständerna, genom klara redovisningar för inkomster och ut¬
gifter, både för anläggning och underhåll, hvardera särskildt
och för hvarje bana särskildt, måtte försättas i tillfälle att noga
lära känna, huru stora tillskott, vi måste årligen erlägga till
banorna, sedan de äro färdiga och öppnade för trafiken.
Den beräkningsgrund, som, efter exempel, gifvet af Inge¬
niören börjat spridas bland en oförståndig allmänhet, är att
man vid kalkylen öfver jernvägarnes afkastning icke skall börja
med att räkna ränta på kapitalet, likasom Ständerna skulle
undslippa denna för landet så betungande delen af Stats-ut-
gifterne, nu sedan vi kommit in på skuldsättningens lumpna
Den 10 December.
System, men då man utgår allenast ifrån åsigten af bemödan¬
det att undgå Ständernas missnöje, oeh fördenskull främst vill
undvika att erkänna, hurusom banorna, sedan de blifvit färdiga,
fordra ännu mera penningar, då blefve det onekligen en bå¬
tande utväg att fördölja denna hittills vigtiga hemlighet, genom
att betacka bristen medelst de ofantliga bvggnads-anslagen.
Men bort det! Den obehagliga upptäckten mäste en gång
göras, oeh bättre först än sist. Vi måste veta huru mycket
vi böra tillskjuta för underhållet af våra banor; och denna
utgift, ehuru högst betydande den ock må blifva, tillexempel
minst 1,000,000 ärligen på den redan tärdiga delen af Vestra
banan, utan att räkna räntor, kunna vi icke undandraga oss.
Dess betäckande är oundvikligt, men det får icke ske genom
bj7ggnads-anslaget, sorn ovilkorligen måste användas till sitt
bestämda ändamål. Under tiden måste vi trösta oss med den
förhoppningen att banorna skola bära sig bättre ju längre de
varit öppnade för trafiken och ju mera de hunnit upplifva
produktionen och skopa rikedom omkring sig.
Den erfarenhet, sorn Ständerna komma att vinna genom
en redovisning utan förvecklingar och öfverskylande må vara
bitter, den blir det, men den ersätter genom en återkommande
sans från den försoffning, som hittills föranledt oss att bifalla
förslag, vida öfver landets förmåga, och att penningar blifvit
beviljade i massa, med den öfvertygelse tillika hos många
det går nog när man slipper betala ut pengar, oeh i stället
får låna! Herrliga hushållnings-åsigter, förträffliga arfsmedel
öfverlemnande åt våra barn och efterkommande!
Den äskade anslags-summans fördelning på fyra år, såle¬
des också på nästinträdande år 1860, är icke utan sin bety¬
delse. Enär Ständerna redan gifvit anslag till byggnaden för
år 1860, borde fördelningen hafva skett derefter; om sum¬
morna blifvit i förskott upptagna och använda har det skett
emot Ständernas vilja, och det innebär att byggandet medtagit
summor på kortare tid än Ständerna medgifvit med afseende
på beräknade tillgångar, och hvilka sednare nu måste antitas
häftigare än som beslutet medgaf, och mer än vi ansett oss
med någorlunda skälighet kunna åtaga oss. Att detta föran¬
leder påskyndad, således för stunden och framtiden ökad, ut¬
gift, är tydligt deraf, att vi nu blifvit uppmanade att för näst¬
kommande år anslå 6| millioner, då vi derpå varit oberedda,
emedan det årets anslag ansågs fyldt genom den förut bevil¬
jade och upgtagna summan 20 millioner.
Jag yrkar för min del:
Honde-Ssts Prot. vid 1S59—6 0 årens Riksdag. lil- 17
258 Den 10 December.
att inga medel utgå för jernvägarnes bearbetande
under loppet af 1860, mer än den återstod af
800,000 R:dr, som uppgifves vara tillgänglig af det
årets anslag.
Igenom detta förbiseende af Ständernas beslut, har också
en annan följd uppkommit derutinnan, att penninge-behofvet
nu anses så brådskande, alt Ständerna åter, för att icke låta
påbörda sig att hafva handlat oförnuftigt och vålla sig sjelfva
onödiga förluster, skulle genast och utan tid att granska grun¬
den för besluten, bifalla. Vi skulle nemligen, oaktadt våra
tröga Riksdagslormer, göra oss hemmastadda med ett så vig-
tigt och vidtomfattande ämne, som ett anslag af 25,000,000,
och deröfver, besluta inom den oss förelagda månaden, då
Ständerna likväl ställt så till att de skulle hafva ett helt års
tid på sig. Eller, af hvilket annat skäl hafva vi väl fördelat
det förra anslaget på sådant sätt som skedde? Rätteligen
borde någon som varit vållande til! en hotande förlust också
ansvara för att ersätta densamma, så framt icke Ständers be¬
slut skall anses vara allenast pro forma, hvilket jag för min
del anser något förnärmande.
I all händelse hemställer jag vördsamt till Rikets Ständer,
att vi må respektera egna och föregående Ständers beslut och
således hvarken låta anslagssummor utgå fortare än som före-
skrifvet varit och blir, eller lemna ett motsatt förhållande oan¬
märkt samt aldraminst genom efterlåtenhet godkänna sättet
att, när Ständerna gifvit ett bestämdt anslag, genom förkort¬
ning i tiden för dess användning, öka samma anslag med
\ — här 6g millioner
Att Chefen för Statens jernvägs-bjrggnader hotat Stän¬
derna med en förlust, den lian likväl sjelf i första hand skulle
hafva förvållat må icke tjena såsom skrämsel. Hvad åter
angår att det äskade förskottet skulle inskränkas till 600,000
R:dr utöfver de förr anmärkta återstående 800.000, så torde
vi icke behöfya taga denna summas inskränkthet så punkligt
efter zifFran, ty om man först kunnat tillåta sig att använda
ett helt års anslag i förskott, synes medgifvande! om de sex
hundra tusende riksdalerne icke hafva annan betydelse med
sig, att man genom beviljandet komme att lemna en stadfästelse
på det anmärkta missförhållandet att rentaf öka utgifts-po-
sterna genom att använda dem på kortare tider än sådana
på hvilka man varit beredd.
Jag kan fördenskull ej heller medgifva denna del af
den äskada summan.
Skillnaden emellan 800,000 R:drs behållning, såsom redo¬
visaren vid jernvägskassorna uppgifvit, och 1,200,000 R:dr, så-
Den 10 December.
259
sorn Rikets Ständers Revisorer beräknat att vara innestående
den 1 Januari 1860, bevisar nödvändigheten att skilja balan¬
serna tydligt, och att Rikets Ständer måtte få en fullständig
och tydlig tablå öfver hela ställningen med jernvägsmedleu
allt ifrån början och intill den sista December innevarande år;
det torde blifva nödvändigt att infordra en sådan tablå, innan
Rikets Ständer eller isynnerhet Stats-Utskottet företager jern-
vägsfrågan och Kongl. Majds nådiga dithörande Proposition
till behandling.
1 den Kongl. Propositionen om medels anskaffande till jern-
vägsbyggandet, samt andra dermed sammanhang egande ämnen,
förekommer ett tillstyrkande att äfven hädanefter låta arbetet
fortgå med lika kraft, såvida icke af rent finauciella skäl något
hinder deremot uppstår. Det förefaller oväutadt och eget att
något hinder af financernas ställning icke förmodas kunna upp¬
stå när man saknar hvarje tillgäng utom lån. En finanslära
grundad på län såsom en tillgång den man icke anser kinkig
eller hinderlig, är sannerligen anmärkningsvärd, och kan, om
den alldrig sä litet uthålligt blir tillämpad, väl inom kort för¬
störa ett Rike. Med financiella hinder sy nes man af den Kongl,
päopositionen böra förstå endast omöjligheten att, också genom
lån, anskaffa penningar. Det ar just sådana hushålls-åsigter,
hvaraf man i enskilda lifvet, dess värre understundom ser exem¬
pel, men just ifrån Statens sida torde sådana efterdömen vara
minst lämpliga.
Det flnanciella, icke-hindret, uttaladt i bestämd tillämpning,
är, enligt den Kongl. Propositionen N:o 2, att lån kunna er¬
hållas, till och med under nu för tiden icke ogynnsamma om¬
ständigheter och att national-besparingén i Riksgälds-kontoret
uppgår till ett belopp, som mer än fullt motsvarar räntan på
det kapital som Chefen för jernvägs-byggnaderna begärt, så¬
ledes ännu säkrare efter den nedsättning, som Regeringen gjort,
genom att äska två millioner mindre än Chefen reqvirerat.
Yäl anmärker Propositionen att denna ränta egentligen förslår
blott för tre år, då här fyra år äro i fråga, men allt intages
icke på en gång och utlåning förskaffar dessutom ränta till¬
baka o. s. v.
Det tillägges likväl att möjligen också andra utgifter kunna
komma att af Ständerna beviljas, hvilket väl kommer att bero
deraf, att möjligen också andra utgifter af Regeringen äskas,
och att således Riksgälds-kontorets hela behållning icke torde
böra disponeras. Då Kongl. Maj:t sjelf sagt dessa ord skulle det
synas alldeles öfverflödigt, att någon ibland Ständerna skulle
yttra samma tanke, men för min ringa del upptager jag detta
ord såsom visligt, fäster mig dervid, och eftersäger det, att en
260
Den 10 December.
försigtig hushållning med Statens och de skattdragandes medel,
ieke under något annat vilkor än landets försvar i händelse
af krig bör kunna tillstädja så revolutionärt förfarande med
våra tillgångar. Tillämpningen af Kongl. Maj:ts nådigt yttrade
försigtiga tanke torde för den skull böra gå längre, än att
förminska ränte-utgiften genom kapital-anspråkets nedsättning
med 2 millioner.
Med denna jemkning anser Kongl. Maj:t intet hinder från
financiel synpunkt möta. Utaf detta uttryck skulle det synas
såsom den finaneiella synpunkten hos vår Regering icke om¬
fattade mera än möjligheten att för tillfället skaffa
penningar icke i förhållande till landets krafter, än mindre
med afseende på dessas tillvext och förkofran, utan blott så¬
som jemkning mellan debet och kredit i utgifts-eontot, ett
purt bokhålleri, der likväl sista salderingen kan föranleda att
man nödgas slå tillsammans den farliga boken. Det är en
framtids-ställning, som åtminstone jag och mången fosterlands¬
vän jemte mig, måste med förfäran afvakta, meri likväl under
tiden söka afstyra. Jag måste således här förklara det jag
anser hushållning med Statens medel böra inledas efter andra
grunder än de antydda. Jag är icke belåten med att det går
i dag och i min tid och att derefter syndafloden gerna må
uppsluka den efter mig lefvande generationen.
Likasom jag förut yttrat mig emot den äskade summan,
måste jag förnya samma protest nu, emedan jag förutser far¬
liga vändningar af detta upprepande brådstörtande med skuld¬
sättningar. Af sådana lån till 6 å 7 millioner om året, med
räntor stigande till hundra tusendetal, till million, till nu före¬
slagna 2| millioner om året och ytterligare stigande samt med
sednare, dock snart också inträdande större amorterings-belopp,
så att utgifterna då de hunnit sin höjdpunkt, uppgå till 7 å8
millioner om året, anser jag fäderneslandet rent utaf försatt i
våda, helst om ett krig skulle under tiden och inom 40 års
förlopp utbryta, hvilket väl vore möjligt efter ett fredstillstånd
som nu redan varat längre än vår historia vanligtvis fått an¬
teckna.
Jag bör också något återkomma till frågorna om Riks-
gälds-kontorets tillgångar. Om de skulle räcka till blotta
räntan bör man påminna sig, efter den sista redovisningen
derifrån, att kostnaderna för jern vägs-lånets indragning lära
uppgått till 400,000 R:dr, hvarför en dylik summa också nu
bör antagas tillkomma såsom en krona på ränteberäkningen
och en minskning i beräkningen af Riksgälds-kontorets medel
såsom tillgång.
Den 10 December.
261
Under detaljberakningarne uttalar Kongl. Maj:t den öf-
vertygelsen, alt en omsättning af 12 millioners-statslånet skulle
medföra en nedsättning af räntan. Må vi förtydliga detta
derhän, att räntans fallande i allmänhet icke deraf kan blifva
en följd, utan endast att när detta lån omsättes för jernvägs-
ändamål och möjligtvis på annan hand, den derå utfästade
ohyggliga räntan, som blifvit beräknad till 8 proc., må kunna
nedsättas till måhända 6 proc., men förmodligen icke derun¬
der, när man upptager alla särskilda kostnader vid sjelfva
operationen. Men också föranleder man härmed en ställning,
som man genom ett långt raisonnement i den Kongl. Propo¬
sitionen visat böra undvikas, nemligen att kapital tages ifrån
de inhemska näringarne. Det är nemligen tydligt att när
de återstående nio millionerna, som i närvarande stund äro
äro utestående på industriidkarnes händer, men skola för om¬
sättning och den nya använduingens skull indrifva.?, så tagas
dessa ifrån näringarne. Det är ju alldeles det som man ville,
uudvika genom att gifva uppkomst åt ett inhemskt fondsystem,
med den skillnad att detta sednare föreslås till blott 5 millio¬
ner, under det att indrifningen upptager nio.
För öfrigt ser det visserligen ut såsom denna konversion
(detta utbyte) icke vore ett nytt statslån; men så är dock
tället, ty i stället för ett lån, der staten blott var på sitt sätt
mäklare, får den nu skulden vänd på sig sjelf och detta blir
således för staten nytt, och de öfriga utländska skulderna
måste allenast tilläggas till det konverterade. Det är att slå
volt på ett sätt, hvaraf man icke bör taga sig någon särskild
tröst eller hugnad. Saken blir densamma, med den skilnad
att man afskär för sig möjligheten att skona och medla med
de inhemska, som i andra handen äro delegare i 12-millions-
lånet.
Hvarifrån vid denna operation en vexeltillgång å 7 mil¬
lioner skulle uppkomma hade bordt närmare utredas för den
enfaldige som icke förstår uppgiften.
Att förstärka banken genom att icke derifrån borttaga
dess besparade och beräknade årliga vinst, är ett förslag, som
ovilkorligen måste af Ständerna betraktas såsom ett godt råd
till och med som en god varning, men att banken för det nu
besparade, som antages till 6 millioner, skulle uppköpa sven¬
ska statspapper, synes icke lämpadt att gifva banken större
styrka vid tillfälliga påkänningar, ty det ligger en alltför ljus
förhoppning i den tanken, att dessa svenska statspapper skulle
med lätthet evalveras till silfver på utländsk ort när »behof
uppkommev. Tvärtom synes det väl, som skulle i en sådan
stund förtroendet till dessa papper sjunka. Om bankovinsten
262
Den i 0 December.
blefve använd till uppköp af t. ex. Engelska konsols kunde
väl förhoppningen vara rigtig att Banken vid tillfälle af be¬
hof kunde vända dem i silfver. Sådant skulle innebära en
verksam konsolidering. Hela resultalet blefve eljest nu, att
Bankens vinst blefve tagen i anspråk för jernvägarnes behof,
under det att de derför erhållna statsobligationerna icke mot¬
svarade en sådan rörlig och jemförelsevis oföränderlig valuta
sorn silfver eller utländska räntebärande statspapper af sådant
slag som har kurs öfver hela verlden.
Öfriga biomständigheter i de Kongl, finanee-propositio-
nerna kunna förbigås, såsom ytterligare afledande uppmärk¬
samheten ifrån hufvudsaken, stim är att ett utländskt lån skulle
upptagas å tjugu millioner, ställt i utländsk myntsort och att
ett inhemskt lån upptages ä fern millioner, således tjugufem
millioner, till hvilkas gäldande med ränta, landet saknar till¬
gångar, ty några sådana finnas icke i den Kungl. Propositio¬
nen upptagna, endast utvägar genom flerfaldig,! operationer.
Det är denna slutliga brist på tillgångar hos de skattdragande,
samt den mindre silfvergoda säkerheten sorn Banken skulle i
svenska statspapper hålla till godo i utbyte mot bankovinsten,
dessa båda hakar, båda utaf allvarlig natur, som kunna utle¬
tas såsom de aflägsna, men så väl i sak som sättet afgörande
financiella hindren emot det föreslagna jernvägs-systemet och
hvilket sednare jemte dess följeslagare, ett utländskt lån, jag
fördenskull måste helt och hållet afstyrka.
Det Betänkande hvarpå den Kongl. Propositionen N:o 1
stödjer sig är värdt en grundlig granskning, hvartill dock här
ej finnes rum, men en ”blicka på densamma skall snart visa
det Regeringen måhända gjort bäst i att anställa en sådan
granskning, hellre än att liksom endast afskrifva samma kom¬
mittés anspråk på Rikets Ständers egenskap af utbetalande
efter debetsedel.
Detta betänkande uppgifver nu det sätt hvarpå uppdra¬
get att anställa undersökningar, blifvit uppfyldt, hvaribland
omförmäles borrningar genom jordhöjder, mätningar af mos¬
sars djup för att bestämma det för deras passerande nödiga
byggnadssättet o. s. v. Ett tillägg hade här varit nödigt,
nemligen dels att sådana borrningar m. m. alltid borde skett
förut och före det »ändamålsenliga arbetet”, icke efteråt, eller
sedan man med fyllning arbetat ett år, såsom enligt hvad
kändt är tillgått i Stockholm å stationsplatsen Fateburssjön,
der man fyllde under hela året 1858, och anställde borrning
1859, med det resultat att man finner sig icke kunna fylla
sjön utan odräglig kostnad och allraminst med en utgift af
100,000 R:dr, såsom öfverste Ericson utlofvat, dels att hela
Den y 0 December.
263
denna planen, och påföljande löfte oell förbindelse, bordt öf-
vergifvas. Förhållandet lärer vara föga olika vid Ärstaviken,
Westberga-ängar, Tullingesjön, Flemmingsberg ni. fl. ställen,
der arbetets dyrhet är alldeles oskälig, men der man måste
fullfölja. Att kommittéen icke låtit anställa planmätningar är
ganska illa, såväl i tekniskt afseende som oek i afseende på
kontroll ä banornas rigtning samt möjliga afvikelser i från hvad
Ständerna bestämdt.
Kommittéen finner nödigt att Statsmakterna godkänna
banorna i tid, emedan företagsamheten och industrien dä
samla sig utåt sådana linier. De! synes dä vara i god öf¬
verensstämmelse med denna åsigt, sorn Kommittéen föreslår
en annan bana i Småland än den, som industriidkare och fö¬
retagsamma personer nu i flera år ansett vara den, som skulle
utföras, och likaså måste Kommittéen af sitt afgifna motiv,
att förkorta afstånden emellan banornas ändpunkter, nu hafva
föreslagit en krok på flera mil emellan Finja-sjön och Jönkö¬
ping. Uppgiften att vägen ifrån Götha kanal till Hjulö och
Porla, samt två nordligare punkter igenom Nerike—det hade
icke varit farligt att också utsäga Örebro —• icke godkännas,
emedan de icke i tekniskt afseende hade företräde (således
likväl icke vore sämre), och äfven andra vigtigare skäl sak¬
nades, är ett alltför mystiskt sätt att delgifva resultatet af an¬
befallda undersökningar, och det synes som Kommittéen bordt,
och borde kunna uppgifva sådana skäl, som kunnat lända till
ledning för Konungs och Ständers omdöme och beslut i denna
fråga.
Emedan en omkastning är försökt i planen flir en af de
största stambanorna i Riket, måste jag företrädesvis deremot
rikta de anmärkningar, till hvilka Kommittéens betänkande,
eljest i så många fall lemnar anledning och befogenhet.
Betänkandet säger att någon bestämd rigtning ej blifvit
godkänd för banan emellan Malmö och Jönköping. Ständer¬
nas beslut fattades likväl på grund af den undersökning, som
var anställd af en bland nuvarande Kommittéens egna leda¬
möter, som också öfver den linien inlemnade till Ständerna
fullständiga ritningar, (d. v. s. också med planritningar) hvaraf
ritningen ännu kari kontrolleras, Ständerna biföllo densamma,
men lemnade icke medel till mer än båda ändpunkterna, men
dermed kunde icke vara meningen att chefen för byggnadens
verkställande skulle, mellan Riksdagarna, besluta en förläng¬
ning af många mil, förmedelst en krökning mot Småländska
höglandet- Svårigheterne å denna sednare linie — hvars un¬
dersökning dessutom aldrig var ifrån början anbefalld — ligg®
i terängens beskaffenhet då linien löper öfver höjder samt
264
Den 10 December.
mellan oell öfver vatten, allt, enligt, uppgift, på en längd af
22| mil, hvaremot den inför Ständerna år 1856 förevisade
linea öfver Sandseryd har endast 14 mils afstånd till Jönkö¬
ping ifrån Skånska gränsen, och 3?, mil tillökning ifrån Finja-
sjön, saint går igenom en terräng, som genom sin i Sverige
sällsynta lämplighet föranleder en ojemförlig mindre kostnad.
I afseende på det statistiska måste bemärkas, att likasom
Gefle-Dalabanan bär sig bäst ibland alla jernvägar i hela Ri¬
ket derigenom att den transporterar skogseffekter, skulle ba¬
nan genom Lagadalen bära sig bättre än mången af de öf¬
riga statsbanorna, af samma skäl.
Ater i afseende på sammanslutningen med en bana från
Östergöthland btefve linien icke längre ifrån Sommen i rak
linia till Jönköping och sedermera åt Sandseryd genom Laga¬
dalen utan alla bibanor, än ifrån Sommen till Nässjö och vi¬
dare till Skånska gränsen. Häraf följer att Kommittéens för¬
svar för sin nya idé är alldeles för svagt och tillfullo förkast¬
ligt. Helt kort har Kommittéen satt å sido den af dess ena
ledamot rekognoscerade vägen öfver Sandseryd, —en under¬
låtenhet som är ganska beklaglig och som helt oeh hållet
skulle uteslutit möjligheten af en jemförelse mellan längderna
såsom nu skett, då en mängd småkalkyler förespegla oss att
det skall vara blott ett par mils skillnad mellan båda, under
det att sjelfva den grofva ritningen på kartan visar en så stor
krok, att man väl kunde föranledas antaga en likhet med hvad
som skedde vid östra Biliingsbanan, som upp till punkten af
sin förening med den vestra Biliingsbanan uppgafs vara blott
16 mil och obetydligt mer än 1 mil längre än den vestra,
men som sedermera befunnits vara fyra mil längre oeh sam-
manräknadt tjugo mil, hvilket synes af Öfverste Ericsons nvss
utgifha särskilda jern vägskarta för Vestergöthland, och der
iiniens längd till Töreboda vid Götha kanal uppgår till 174
mil. Det vore möjligt att mätningarna på kroken i Småland
kunna förete motsvarande afvikelse]' från hvad Ständerna fram¬
deles få betala såsom skillnad emellan antagen och bearbe¬
tad våglängd. Det säkra är emellertid att den krokiga vä¬
gen igenom Småland är omkring 6 mil längre, så som det
nu redan är uppgifvet. Den bör då redan af detta skäl vara
förkastlig i jemförelse med Laga-linien.
Såsom kuriositeter i kalkyleringsväg må anmärkas, huru¬
som Kommittén, för att visa landtbruks-produktionens öfver¬
vigt i orten kring den krokiga linien, tager i betraktande be-
folkningarne på 3 mils afstånd från hvardera linien oeh åt
hvardera sidan, men den odlade jordrymden till allenast 2
mils afstånd, oeh kommer derigenom till ett sådant resultat,
Den 10 December.
26a
att nar befolkningen på östra, linien stiger till 169,000 perso¬
ner och den odlade jordvidden till 67,000 Tunnland, skulle
1 tunnland belöpa sig på hvarje person. När inan uppgifver
sina resultater med sådan oredighet, vet jag icke huru myc¬
ket förtroende man för sina uppgifter kan påräkna. Hvarför
uppgafs icke folkmängden omkring båda linierna också på 3
mils afstånd, om man skulle vara i tillfälle att kontrollera upp¬
giften om samma folkmängder, i förhållande till den odlade
jordvidden? Det hade ju dessutom kunnat ske här, såsom
vid de statistiska kalkylerna i Vöstergöthland, der man ige¬
nom Landshöfdinge-Embetet erhållit officiella uppgifter, som
icke voro gynnsamma för den banan som chefen för Jern-
vägsarbetena ville bygga. Då afräkriades en fjerdedel eller
tredjedel af det generande territoriet och befolkningen, hvilken
förklarades icke behöfva jernväg, hvarefter det gick lätt att
visa i det återstående, hurusom den östra banan blefve ut¬
lagd midt uti landet och med fästadt afseende å befolknin¬
gen. Alldeles detsamma kunde här såsom det enklaste an¬
föras: »hela den vestra sidan behöfver icke jernväg»; äfven¬
väl att »det vore orimligt att kasta jernvägen på kusten af
Nordsjön, der man har sjökommunikationer!» När ibland al-
ternativerna för Småländska jernvägsbyggandet uppgifves att
Nässjölinien gör afståndet ifrån Stockholm (på Östgötha-vägen,
som ännu icke finnes) 10 mil kortare än vägen igenom Ve-
stergöthland, finnes det icke något som påkallar den jemfö-
relsen. Ifrån Stockholm till Malmö förbi Sommen och Näs¬
sjön säges linien vara 3^ mil kortare än om samma väg går
öfver Tenhult; men det blefve således en jernväg, som blott
utgjorde hälften af den sorn vunnes vid färden utåt Lagada¬
len omedelbart från Malmö till Jönköping med undvikande af
de båda 9idobanorna ifrån Jönköping till Tenhult och från
Tenhult till Nässjön. För denna lilla vinst på ena sidan emot
den dubbla förlusten på den andra, hade man icke skäligen
bort yrka på att Nässjölinien skulle tillerkännas företräde.
Aldraminst torde sådant också blifva händelsen om man, så¬
som troligt är, kan utlägga linien ifrån Sommen direkte till
Jönköping, i hvilket fall vägen från Stockholm till Skåne ge¬
nom Lagadalen redan i och för sig obestridligen blefve något
kortare än till och med Nässjölinien, men aldra orimligast är
att upptaga Vestgötha-linien till jemförelse. Det råder i Kom¬
mittéens framställning, hvaraf jag lemnat ett och annat prof,
något rätt inveckladt och missledande. Jag yrkar dessutom,
för framtiden, en ny undersökning af den förut rekognosce-
rade linien till Sandseryd, som företer en jemförelse, tillräck¬
ligt afskräckande för Nässjölinien. Men jag har måst uttala
266
Den i 0 December.
min åsigt om Konimittéens raisonnernenter, sorn alla, igenom
en tillkonstlad uppställning, mindre synas afsedde att bevisa
än att öfvertala, mindre ifra för ett lugnt afvägande än för
att genomdrifva favorit-idéer. Längre fram uppgifver Kom¬
mittéen, att Nässjö-linien skulle medföra en ökad banbygg-
nad af 13,000 fot lika nied en -i milli! Vid en ”blick på
kartan” och Öfverste Ericsons grofva streck derstädes, tinner
den enfaldigaste att en sådan kroklinie gör mera än en tre¬
djedels mil. Ett obestämdt ögonmått finner kroken snarare
böra utgöra 8 mil.
Mod sammanfattande af allt, sorn i det föregående blif¬
vit motiveradt och yrkadt, får jag härmedelst framställa så¬
som motion, hvilken, jemte hela mitt anförande, jag anhåller
måtte få åtfölja Kongl. Maj:ts nådiga Propositioner N:ris 1
och 2 till Höglofl. Stats-Utskottet:
l:o Att det äskade anslaget 25 millioner måtte på det
bestämdaste afslås;
2:o att hela den tillkonstlade finansoperationen följakt¬
ligen måtte inställas, såsom i det fallet onödig, äf¬
vensom dess motivering bortblandar hufvudsaken,
att de 25 millionerna dock slutligen med långa
och dryga räntebetalningar skulle drabba Svenska
folket;
3:o att alla för en framtida slutlig förbindelse med
hufvudpunkten afsedda jernvägar måtte, för när¬
varande af Rikets Ständer förbigås, följaktli¬
gen hela den Småländska banan, utom det lilla
stycke, som ännu fattas i förbindelsen emellan Fal¬
köping och Jönköping, arbetet vid Finjasjön i La-
ga-liniens rigtning samt något litet arbete pä vä¬
gen i Södermanland;
4:o att den Småländska jernvägen för närvarande be¬
stämmes att, dä den en gäng i framtiden kommer
i fråga till fullbordan, skall ledas utåt Laga-dalen
öfver Sandseryd till Jönköping, en väg flere mil kor¬
tare än den krokiga vägen i öster öfver dervaran¬
de högland;
5:o att 6^ millioner anslås till förbindelse mellan Tö¬
reboda vid Götha kanal och Örebro; 1,440,000
R:dr till fullbordande af förbindelsen emellan Fal¬
köping och Jönköping, samt 4 millioner förarbete
på Cathrineholmsvägen närmast intill Stockholm
och ett par millioner för banan från Finjasjön. När
800,000 R:dr R:mt återstod finnes att tillgå, behöf-
vas icke härtill mera än 13,140,000 R:dr;
Den / 0 December.
267 !
6:0 att de behöfliga 13,140,000 R:dr fördelas på 4 år,
och att hela beloppet utgår med de besparingar,
dem Regering och Stander anse tillgängliga samt
resten genom omedelbart upptagande af bränvins-
bevillningen, pä det att landet må få hvila sig ifrån
öfverdrifna räntebetalningar. Skulle någon tillök¬
ning i anslaget kunna medgifvas, vore det för en
kort bana å norra sidan frän Stockholm ;
7:o att jernvägen från Töreboda till Örebro bedrifves
med den ifver, att den må vara färdig vid 1861
års slut, och dermedelst en vigtig förbindelse mel¬
lan Götheborg och hufvudstaden vara fulländad ;
8:0 att Ständerna icke åt Regeringen öfverlåta den
äskade makten att, efter några inberättade »upp¬
lyste» förhållanden, ändra banans riktning, som re¬
dan är eller slutligen under innevarande Riksdag
må vara bestämd, emedan en sådan tillåtelse kan
draga med sig nya planer och nya kostnader,
hvarpå Jernvägs-kommittéens betänkande företer
varnande anledningar ; dock att afvikningar på hun¬
drade-tals famnar må göras af Ingeniörerne efter
anmälan hos Regeringen;
9:o att Ständerna likaledes afslå redovisningssättet och
användningen af medlen på det sätt, sorn Regerin¬
gen föreslagit, nemligen på det sätt att underhålls-
bristen å en bandel, som är öppnad för trafiken,
skulle ersättas af byggnadsanslaget o. s. v.; samt
att Rikets Ständer tvärtom förordna, det redovis¬
ning skall göras särskildt för byggnadsanslagets
användning till hvarje bana, för hvars anläggande
det är gifvet, att särskildt redovisning i Debet och
Kredit lemnäs vid hvarje för trafiken öppnad bana,
så att öfverskott å inkomster inlemnas till Stats¬
kontoret om öfverskott uppkommer, och brister i
underhållskostnad anmälas hos Kongl. Majit, som
då må ega att af Stats-Kontorets omhänderhaf-
de medel utanordna fyllnaderne, och att intet af
byggnadsfonden får användas att betacka brister
vid underhållskostnadens bestridande;
10:0 att Rikets Ständer vid hvarje sammanträde under¬
rättas om redan uppkomna och förmodade brister
i liniernas underhållskostnad;
ll:o att icke tillåta byggnadsmedlens anticipation i så¬
dan grad, att kommande Ständer genast skola an¬
litas om nytt anslag, då det föregående var be-
268
Den 40 December.
räknadt att räcka, så att Ständerna kunna ega ett
års rådrum för besluten om nytt anslag, samt så
att hela utgiftssumman icke genom dylik anticipa-
tion förökas, såsom nu, med kanske en tredjedel
hastigare påkommande och följaktligen en tredje¬
dels större utgift under en gifven tid:
12:o att således också icke de begärda 600,000 R:drna
till nästkommande års arbeten må beviljas annor¬
lunda än i 6:te punkten sagdt är, enär Ständerna
föresett behofvet för nästa år, samt att hvad som
då skall byggas må kunna åtminstone förberedas
med de 800,000 R:dr, som nu uppgifvas återstå
af det gamla byrggnadsanslaget;
13:o att intet nytt anslås förr än Ständerne fått närma¬
re kännedom om alla förhållandena med derå lem-
nade anslag, deras användning och de öppnade
banornas rörelser och underhålls Debet och Kredit;
14:o att Rikets Ständer från Jernvägs-kommittéen må
infordra uppgifter om allt detta, såsom komplett
redovisning, till slutet af år 1858 och såsom sum¬
marisk för året 1859 ända till den sista Decem¬
ber, hvarvid för sista tiden probabiiitets-uppgifter
för ett mindre belopp må uppgifvas;
15:o att ny undersökning må anbefallas på den raka
linien igenom Laga-dalen att börjas vid Götha
ström och fortsättas öfver Sandseryd till Jönkö¬
ping så rakt som möjligt till Sommen, der båda
banrigtningarne sammanlöpa; samt att dessa un¬
dersökningar må förrättas af en, af Kommittéen
oberoende, Ingeniör;
16:o att Regering och Ständer måtte fästa stor upp¬
märksamhet vid de Jernbane-förslag som af en¬
skilda eller bolag uppgöras, samt underhjelpa före¬
tagen, icke med anslag, eller hvad liktydigt är,
räntegaräntier, men val med lån och med stats¬
banors lämpande derefter, samt i öfrigt med alla
de lättnader som Staten kan erbjuda, emedan re¬
sultaten alltid måste blifva förmånliga, så val för
det allmänna omedelbart, som särskildt förStatens
jernvägar, hvilkas vådliga underhållskostnad der¬
igenom kan vinna lindring;
17:0 att fördenskull Staten må gå de båda bolagen i
Upland och Vestmanland till mötes med att bygga
en jernväg om lj mils längd till Almare Stäke,
derifrån Upsala-bolaget samt de två bolagen i Vest-
Den 10 December.
269
manland kunna vidtaga, så att Staten genom ut¬
gift för 1| mils bana finge en våglängd af 20 mil
ny jernväg utan kostnad för det allmänna och
slutligen derigenom en omedelbar förbindelse mel¬
lan Stockholm och Götheborg vinnas, med förut¬
sättning att delen mellan Töreboda och Örebro
blir bestämd och fullbordad; vidare, att den lika¬
ledes af enskildt bolag förberedda banan emellan
Borås och Vestra stambanan matte underlättas me¬
delst penningelån, helst denna bana ofelbart skulle
med icke obetydliga summor öka inkomsten och
minska nu varande underhålls-förlusten på sist¬
nämnda stambana.
18:o att nästan framförallt en särskild Styrelse för allt
hvad jernvägsarbetet rörer måtte tillsättas, vald
ibland sakkunnige män, hvars instruktioner Chefen
för Statens jernvägsbyggnader eger att följa, och
hvilken Styrelse må ega tillsyn öfver såväl sjelfva
anläggningarne, som uppgörandet af räkenskaper
m. m., och till hvilken skrifvelser kunna ingifvas
af Chefen för Jernvägsbyggnaderne, utan att han
der eger säte och stämma.”
2:o af Per Persson från Vermlands Län:
»Då den emellan Arvika och Norska gränsen föreslagna
jernvägslinien, utan gensägelse, är en af de vigtigaste och
mest riksgagneliga, icke allenast i kommersielt och ekono¬
miskt, utan äfven i politiskt hänseende, och kommunikation
derigenom vore öppnad emellan de förenade Rikenas vigti¬
gaste punkter, hufvudstäderna Stockholm och Kristiania med
flera större handelsplatser, så har jag, såsom representant från
orten och närmare kännare af de riksgagneliga fördelar som
härigenom vore att vinna, icke velat försumma att häruppå
fästa Rikets Höglofl. Ständers uppmärksamhet.
För att icke i förevarande fråga blifva misstänkt för par¬
tiskhet och lokalintresse, ernar jag icke på minsta sätt för-
blomera saken, — det behöfves icke heller, — ty lagd i sin
rätta dager talar den tillräckligt för sig sjelft. Jag anser mig
alltså handla rättast, då jag hänvisar till de ojäfviga fakta,
som förekomma i Jernvägs-kommittéens afgifna betänkande.
Af nyssnämnde betänkande, pag. 107 till och med 112
inhemtas, att genom den nu ifrågavarande och i sagde be¬
tänkande föreslagna samt förordade jernvägen från Arvika
Köping till Norska gränsen, 3| mil, och utvidgning af Seffle
känal, skulle såväl Stockholm och Götheborg som flera andra
Svenska orter af betydenhet sättas i förbindelse med grann¬
270
Den i 0 December.
riket Norrige och dess hufvudstad Kristiania för en, i jemfö¬
relse med afståndet dessa orter emellan, hög6t obetydlig
kostnad.
Sedan kommitterade utredt, att den nordvestra stamba¬
nan, som skall hafva sin sträckning från Porla, der den skall
utgå från södra linien, lill Kristinehamn, Carlstad, Norselfven,
Arvika och riksgränsen, innehållande 19 mil 26,000 fot och
komma att kosta, enligt upprättadt förslag. 19,941,863 R:dr,
uppgifva kommitterade, att de stora kostnader och betydliga
arbeten, som med dess utförande i sin helhet äro förenade,
sannolikt fordra en lång tid innan landets tillgångar medgifva
dess fullbordan; och med hänsigt till den stora allmänna nytta,
sorn skulle tillskyndas så väl Sverige sorn Norrige genom en
beqväm inre kommunikation länderna emellan, samt då Norska
Statsmakterna redan beslutat och påbörjat en jernvägsanlägg-
ning ifrån Norska hufvudstaden till Kongsvinger, och låtit
undersöka dess fortsättning till riksgränsen, hafva kommitte¬
rade ansell sig böra fästa uppmärksamhet vid ett sätt att
tillvägabringa den åsyftade förbindelsen på kortare tid och
för billigare kostnad, hvarigenom, under de tider dä vatten¬
dragen äro isfria, kunde till ej obetydlig del åstadkoiltmas
samma förmåner, som med jernvägen i dess helhet efter-
sträfvas.
Ifrån Kongsvinger till riksgränsen, eller den del af banan,
som kommer att byggas af Norrmännen, är afståndet 3 mil,
oell vidare från riksgränsen till Arvika 3£ mil. Olli man nu
från Norska sidan fortsätter jernvägen till gränsen och på den
Svenska sidan anlägges jernväg derifrån till Arvika, sä är re¬
dan derigenom en förbindelse öppnad emellan båda länderna,
alldenstund segelled förut finnes från Arvika till Venern och
derifrån till andra delar af Sverige. För att likväl denna kom¬
munikation skall motsvara fordringarne på beqväm och skynd¬
sam fortkomst, sedan jernvägen blifvit fullbordad emellan Kri¬
stiania och Arvika, så bör nyssnämnde segelled utvidgas till
sådana dimensioner, som öfverensstämma med Götha och Troll¬
hätte kanaler.
Till förberedande häraf har Kommittén äfven låtit under¬
söka och till kostnad beräkna de arbeten, som erfordras för
upprensning och fördjupning af den så kallade Byelfvens se¬
gelled.
Resultaterna af dessa undersökningar hafva visat, att kost¬
naden derför uppgår till 512,306 R:dr och då dertill lägges
3,893,998 R:dr enligt kosinadsförslaget, för Jernvägen emellan
Arvika och riksgränsen, så skulle, för öppnandet af en beqväm,
kommunikation emellan båda rikena, under den tid af året
Den 10 December.
271
då segellederna öro isfria, inalles erfordras endast 4,406,304
H.-dr K:mt.
Denna kommunikation, hvarför kostnaden således icke
uppgår till en fjerdedel af den för Nordvestra stambanan i
dess helhet, uppfyller i afseende på förbindelsen med Norge,
till dess samma stambina i en framtid hinner fullandas, alla
billiga fordringar på beqvämlighet och hastighet för så väl
passagerare som gods, ty sedan vestra stambanan frän Stock¬
holm tili Götha kanal, å ena sidan, och den förenade Svenska
och Norska jernbanan från Arvika till Kristiania, å den an¬
dra, blifvit fullbordade, kan vägen emellan båda hufvudstäder-
na tillryggaläggas på ungefär 30 timmars tid, äfvensom vä¬
gen från Kristiania till Götheborg pä lika lång tid.
Genom nordvestra Stambanan emellan Arvika och riks-
gränsen, i förening med den Norska jernvägen, erhålla både
trakten af vestra Vermland och ett icke obetydligt område
inom Norge, hvilka af dessa banor genomskäras, deri korta¬
ste och i afseende pä beskaffenheten af landets produkter
äfven den ändamålsenligaste förbindelse vid Arvika med de
de Svevska segellederna och följaktligen med Götheborg samt
inre delar af Sverige. Detta är de kommersiella och ekono¬
miska fördelar, som kunna vinnas genom detta mitt förslags an¬
tagande; och då härtill läggas de rent politiska, hvilka i min
tanka stundom kunna blifva af lika om icke större vigt, an¬
ser jag nödvändigt att ju förr desto heldre få denna kommu-
nikations-linien öppnad.
Då vi alla veta att Ryssland spinner ett jernvägsnät från
Svarta hafvet till Östersjöns stränder, i hufvudsakligt ända¬
mål att hastigt kunna sammandraga sina stridskrafter, månne
det icke då vore skäl uti, att äfven Sverige borde vara be¬
tänkt på, att också ofördröjligen öppna en kommunikations¬
väg. för att lika hastigt kunna sammandraga sina stridskrafter,
hvaribland som en vigtig del mäste ingå i beräkningen vestra
Svenska arméen samt de Norska trupperna? Genom den fö-
renämnda, endast 3£ mil långa banans öppnande, kan den
Norska arméen vara i Riket på några timmar och i Stock¬
holm inom 2 å 3 dagar.
Genom de relationer brödrafolken emellan, som blefve en
naturlig följd, sedan kommunikationslinie!) blifvit öppnad, skulle
säkert det spända förhållande också upphöra, hvaröfver man
nu icke utan skäl klagar, och en amalgation nationerna emel¬
lan småningom inträda.
Det synes således, att Arvika, både för närvarande och
för framtiden, är en af de vigtigaste punkter, som nordvestra
stambauan under alla förhållanden bör beröra, och som detta
272
Den y 0 December.
genom Kommitterades betänkande är tydligen ådagalagdt,
torde under Riksdagens lopp en Kongl. Maj:ts nådiga Propo¬
sition möjligen vara att förvänta i frågan, helst Kongl. Maj:t
redan sistl. Riksdag framställde nådig Proposition om medels
anslående till detta arbete.
Jag får alltså, med anledning af hvad jag nu anfört, vörd¬
samt föreslå:
att Rikets Höglofl. Ständer täcktes bevilja den här-
ofvan uppgifna summan 4,406,304 R:dr Runt för
anläggande af Jernväg från Riksgränsen till Ar¬
vika samt till Byelfvens vidare kanalisering, eller,
om tillräckliga medel nu saknas till hela det be¬
gärda beloppet, Rikets Ständer då ville bevilja
1,000,000 R:dr till arbetets påbörjande, såsom med
hamnbyggnad, pianering och bangård m. m.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles.»
Häruti instämde Olof Olsson från Olebyn af Vermlands
Län.
Båda dessa motioner remitterades till behandling af Stats¬
utskottet.
å
Vid ånyo skedd föredragning af Höglofl. Ridderskapets
och Adelns sedan den 7 dennes på bordet hvilande Proto¬
kolls-Utdrag N:o 60, hvarigenom Bonde-Ståndet blifvit
kommuniceradt en inom förstnämda Riks-Stånd af Grefve
Taube, Henning Adolf, väckt motion om beviljande af en ränte-
garanti för en jernväg emellan Stockholm och Upsala; hvil¬
ken motion Johan Persson från Upsala Län upptagit såsom
egen, yttrade:
P. F. Mengel från Upsala Län: »Hade jag trott det
låtit sig göra att på detta sätt drilla in motioner om flera
millioners lån eller anslag, eller garanti för dem, det kan vara
detsamma, sä skulle jag och Adolf Fredriksson ock nog in¬
drillat en motion, med begäran om en 5 å 6 millioner R:dr
för en jernväg vester om Mälaren, men vi hade icke någon
aning om Johan Perssons idéer i detta fäll. Jag vill emel¬
lertid icke motsätta mig motionens remitterande, men jag
vill önska att den måtte komma inom Stats-Utskottet i sam¬
ma konvulut, som öfrige härifrån remitterade motioner om an¬
slag till jernvägar, och den rekommendation dessa fått lemnar
jag äfven denna, tillönskande honom samma öde som dessa
i Utskottet.
Adolf Fredriksson m. fl. hördes häri instämma.
Den / 0 December.
‘273
Per Erik Andersson från Vestmanlands Län: »Jag är
förekommen af Mengel. Samma rekommendation, sorn Nils
Olssons med flera Ståndsbröders motioner i samma syfte
fått. vill jag ock lemna denna. Motionen innehåller begäran
om räntegaranti af Staten. Detta är vådligare att lemna, än
rent anslag ty anslaget kan till zifFran bestämmas, men så
ej med räntegarantien. Då det är af Kongl. Maj:t föresla¬
gen en stambana norr om Mälaren, förefaller det mig besyn¬
nerligt, att inan kan framkomma med en dy lik motion. Jag
yrkar, att Utskottet icke må fästa något afseende vid den.»
Mallmin frun samma Län, Nyqvist från Vermlands, Liss
Lars Olsson och Jan Andersson från Kopparbergs samtjLa-
gergren från Gottlands Län instämde.
Den nu föredragna af Johan Persson från Upsala Län
såsom egen upptagna motionen blef härefter uppå proposition
af Talmannen jemte dervid gjorde anmärkningar tili Stafs-
Utskottet remitterad.
§ 5.
Erilc Mallmins från Vermlands Län muntligen väckta
och bordlagda motion ingafs nu och var så lydande :
»Med förnyande af det förslag, jag redan muntligen väckt,
får jag hos Hedervärda Ståndet vördsamt hemställa:
att den af Ständsbrodern Nils Larsson väckta
och i sednast,e Plenum remitterade motion om upp-
häfvande af de rörande tolagen vid sednaste Riks¬
dag fattade beslut och återupplifvande af förut
gällande stadganden i detta ämne, måtte, såsom
synnerligen sakrik och fullständigt utredande de
förhållanden, hvarpå motionen sig grundar, och
då frågan är af den vigtiga beskaffenhet, att den
närmare belysning af ämnet, motionen innehåller,
väl förtjenar att inom Representationen blifva nå¬
got mera allmänt spridd, varda på Ståndets en¬
skilda kassas bekostnad, för utdelning bland de
särskilda Riks-Ståndens ledamöter, i ett erforder¬
ligt antal exemplar till trycket befordrad.»
Efter någon diskussion, som dock ej skulle i protokollet
inflyta, beslöt Ståndet att en sådan tryckning af motionen
skulle ega rum och bestämdes upplagan till 500 exemplar;
hvarjemte Ståndet uppdrog åt dess Sekreterare och Nils Lars¬
son att ombesörja tryckningens verkställande och hvad der¬
med egde sammanhang.
Iinnde-Stss Prot. vid 1859—00 årens Itiksdag. III. 18
274
Den 10 December
§ 6-
Föredrogs och lades till handlingarne en inom Höglofl.
Ridderskapet och Adeln af Grefve Taube, Henning Edvard,
väckt samt genom Protokolls-Utdrag N:o 70 de öfrige Riks-
Stånden delgifven motion, om rätt till pension å Allmänna
Indragnings-staten för Häradshöfdingar.
§ 7.
Lades till handlingarne ankomnne Protokolls-Utdrag:
från Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 73—75,
» Högvördiga Preste-Ständet » 100—105 samt
» Vällofl. Borgare-Ståndet » 84—99.
§ 8.
Föredrogs och bordlädes Ståndets Enskilda Utskotts för¬
slag till underdånig skrifvelse, innefattande protest mot Byrå-
Chefens för Bränvins-kontrollen Memorial till Chefen för Civil—
Departementet, rörande bränvinsbränning i mindre bränneriet'.
§ 9-
Justerades och godkändes en § i Protokollet för den 1
innevarande månad förmiddagen.
§ 10.
För att i enskilde angelägenheter besöka hemorten be¬
viljade Ståndet tjenstledighet under 3:ne veckors tid åt föl¬
jande ledamöter af Ståndet, nemligen: Erik Jonsson och
Olof Andersson från Vestmanlands Län räknadt från den
12; Robert Fredrik Gross från Kalmar Län räknadt från
den 13; Per Mattsson och Per Tjernlund från Vester-Norr-
lands Län räknadt från den 19; Johan Petter Andreasson
och Johannes Andersson från Elfsborgs, Anders Nilsson
från Hallands, Erik Christensson och Bengt Johan Holmlin
från Götheborgs och Bohus samt Sven Haraldsson från Ble¬
kinge Län räknadt från den 20; Johan Persson från Krono¬
bergs, Johan Lekberg från Nerikes och Olof Lagergren
från Gottlands Län från dea 21: Olof Larsson från Ne¬
rikes Län från den 22; samt åt Johan Carlsson från
Östergöthlands, Erik Olsson från Nerikes, Johan Berg¬
ström och Jan Andersson från Stora Kopparbergs, Olof Ols¬
son i Gersheden frän Vermlands samt Johan Öström från
Den 14 December. 275
Vestmanlands Län: räknadt från den 23, alli innevarande
månad.
Ståndet åtskiljdes kl. 3 e. m.
Ut so pra
In fidem
l\. rl. Fröman.
Den II December.
Plenum Kl. iO f. m.
§ I.
De hos Ståndet vid sammanträdena den 30 November
e. m. och den I December f. m. förde Protokoll justerades
och godkändes.
§ 2.
Fortsattes föredragningen punktvis af Konstitutions-Ut-
skottets Memorial N:o 2, med uppgift på de från sistlidne
Riksdag hvdande förslag lill ändring i Grundlagarne; dervid
först till behandling förekom
Punkten 9, med förslag till ett tillägg i 59 § Regerings-
Formen och 27 § 1 mom. Riksdags-Örduingen, rörande Pro¬
positionen om Statsverkets tillstånd och behof.
Uppå yrkande af Sven Heurlin från Kronobergs Län,
med hvilken en stor del af Ståndets öfriga ledamöter instäm¬
de, blef det i denna punkt intagna förslag af Ståndet god-
kändt.
Punkten 10, med förslag till ändring i § 72 Regerings-
Formen, angående inlösen af Rikets Ständers Banks sedlar,
föranledde diskussion, derunder sig j'ttrade:
276
Den 14 December.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Ä denna
punkt yrkar jag afslag, och vill derför anföra mina skäl. Olika
åsigter hafva uttalat sig om nyttan eiler skadan af att inlösa
Bankens sedlar med guld; för inin del tror jag visserligen
detta icke vara sä farligt, sä att detta utgör ett skäl för mitt
afslag, men uti sednaste delen af denna § finnes tillagdt föl¬
jande stadgande: »och bestämmes genom lag. stiftad af Konun¬
gen och Riksens Ständer gemensamt, ä hvilkendera af dessa
metaller sedlarne skola lyda». Jag kan icke bortlemna Stän¬
dernas rätt att ensamma bestämma öfver Bankens angelägen¬
heter och pä denna grund måste jag yrka afslag å punkten.»
Häruti hördes instämma P. F. Mengel och Johan Pers¬
son frän Upsala, C. G. Nettelbladt och Matts Persson från
Stockholms, Lars Magnus Knutsson oell Carl Anders Lars¬
son från Östergöthlands, Per Nilsson från Malmöhus, och
Nils Svensson från Blekinge Län, jemte större delen af Stån¬
dets öfrige Ledamöter.
Sven Heurlin från Kronabergs Län: »Ingenting kan
vara för mig mer oväntadt, än att ännu en gång få återse den
2 gånger begrafna 72:an. Vare du emellertid välkommen för
att åter för den yttersta och sista gången döden dö! Efter
ett kort samtal vilja vi nu så djupt nedmylla dig i jordens
sköte, att icke ens vålnaden utaf dig skall någonsin i fram¬
tiden kunna visa dig för representationens blickar. Jag min¬
nes ännu lifligt, hurusom vid 1834 års Riksdag Bonde-Stån¬
dets Ledamöter på alla stadens källare bjödos på stora fru¬
kostar för att sedan såsom faddrar öfvervara det lilla då ny¬
födda förslagets döpelse; några fä timmar före den högtidliga
akten kom dock majoriteten af Ledamöter till besinning, och
till vederhörandes stora harm och förtrytelse blef den för¬
väntade ceremonien förbytt till en begrafning. Vid 1840 års
Riksdag väcktes förslaget åter till lif, men utan annat resul¬
tat än förra gången. Detsamma var och förblef sålunda tills
vidare dödt och begrafvet. Vår skyldighet, vår oeftergifliga
och ovilkorliga pligt är att skydda Rikets Ständers Bank
mot hvarje inkräktning, af hvilket slag den än må vara, och
från hvilket håll den än må komma. Vi hafva af Bankofull¬
mäktiges Protokoll funnit, att ett af Konungens Stats-Råd
sökt »gripa in» i Banken för att söka hjelpa Skånska Privat-
Banken i Ystad, och få vederbörande in blott ett enda fin¬
ger i Banken, så följer snart nog hela handen med, hvaref¬
ter de göra Riksbanken till ett styfbarn under Privatbanker
och Hypotheks-föreningar. Jag kan på intet vis bifalla den
nu föreslagna förändringen, ty guld är en handelsvara, och
att lioja eller sänka värdet derå heror nästan uteslutande på
Den /4 December,
277
Bankofullmäktige, i följd hvaraf mycken osäkerhet i pennin-
geförhållandena skulle uppsta. Silfver är deremot en reel
valuta, som bibehåller ett jemnt och oföränderligt värde. Af
de skäl jag nu anfört, yrkar jag ett högtidligt afslag å ifrå¬
gavarande punkt.»’
Häruti instämde A. J. Sandstedt från Jönköpings Län.
Vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län: »Då
frågan om förändring i § 72 Regerings-Formen alltid varit
en ömtålig punkt att vidröra, sä böra vi jemväl vid den nu
föreslagna rubbningen deri gå tillväga med mycken varsam¬
het och försigtighet. Enär jag hyser misstroende mot min
egen förmåga att kunna rätt bedöma detta magtpåliggande
ärende, har jag rådfrågat flera kunskapsrika och förständiga
män, af hvilka jag erhållit flera olika råd. till följd af hvilka
jag dock slutligen stadgat min öfvertygelse derom, att bäst
vore att afslå denna punkt. Guldets värde är mycket fluk¬
tuerande, och då jag anser det vara skadligt att stadga iner
än en myntfot, hvarefter Bankens sedlar skola inlösas, kan
jag icke annat än rösta för afslag å den nu framställda för¬
ändringen. »
Johan Petter Andreasson, jemte större delen af Stån¬
dets öfriga Ledamöter, förenade sig med v. Talmannen.
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län: »Vid
1834 års Riksdag bekämpades ett dylikt förslag, som det nu
framlagda, ganska häftigt, och blef afslaget, likasom förhål¬
landet bl ef, då detsamma vid 1844 års Riksdag återkom. Nu
är det vid innevarande Riksdag åter framme, och hör efter
mitt förmenande röna samma öde. Utom detta vill jag på¬
peka ännu ett. skäl till afslag. Ifall äfven guld antages att ingå
i Bankens grundfond, skulle mången kunna komina på den för¬
modan, att vår förra grundfond, silfret, vore alltför svag, åt¬
minstone icke tillräckligt svarande mot behofvet, hvadan våra
Statsobligationer, som äro ställde att betalas i silfver och nu
till större delen befinnas spridda i utlandet, skulle tilläfven¬
tyrs förlora mycket af det förtroende tili de inom handelsverlden
vunnit sig. Äfven på denna grund yrkar jag afslag af ifrå¬
gavarande punkt,.»
Nils Svensson från Christianstads Län: ”Alldenstund jag
begärt ordet, vill jag äfven något litet yttra mig i frågan,
ehuru tankarne inom Ståndet synas vara nära nog samman¬
stämmande, och jag helt och hållet delar föregående talares
äsigter. Då förändringar i Grundlagen skola ske, böra der¬
till linnas högst talande och vigtiga skäl, ty denna lag är af
allt för stor betydelse, att i annan händelse omgöras. Den
nu föreslagna förändringen af § 72 Regerings-Formen har icke
278
Den '! 4 December.
så vigliga skäl för sig, ty silfver har, såsom grundfond,
ganska viii motsvarat sitt ändamål, och att i §:n införa äfven
ordet ”guld» är ingalunda af behofvet påkalladt. Jag kom¬
mer sålunda att votera nej, då förändringen synes inig vara
hvarken nyttig eller nödvändig.»
Häruti instämde förre vice Talmannen Per Eriksson
och Anders Jonsson från Wermlands, Lars Gustaf Anders¬
son från Elfsborgs, Jolian Bergström från Kopparbergs, Per
Mattsson från Vester-Norrlands samt Olof Nilsson från Ve¬
sterbottens Län ni. fl.
Per Ostman från Vester-Norrlands Län : »Ingen har ta¬
lat för bifall till förändringen, och vid sådant förhållande har
jag icke mycket att säga. Dock vill jag icke. grunda mitt
afslag på de skäl, som af föregående talare blifvit anförde.
Historien om tilldragelserna den 13 Mars 1809 lärer oss inse
den fara, som ligger deri, att Banken icke skulle förvaltas
»ensamt» af Rikets Ständer. Hvilken fara för land och Rike
skulle då icke hafva upstått, ifall Banken icke stått under
Rikets Ständers vard ocb tillsyn? Jag vill förbigå bankoför¬
valtningens historia derefter ända till 1823 och 1824 arens
Riksdag, då Rikets Ständer voro nog släpphändta att åt Re¬
geringen ensamt öfverlemna rättigheten att bevilja ok tr ny er
åt Privatbankerne. Jag anser för min del, att Ständerna icke
vidare bör släppa från sig någon del af bankoförvaltninger»,
och allraminst det ringaste af den uteslutande rätten till
Styrelsen öfver Riksbanken Det är visst godt och val att
Regeringen må garantera beslut, sorn af Rikets Ständer i pen-
ningeväg fattas, men det är icke så svårt, alt erhålla Rege¬
ringens sanktion i dessa frågor, der ett sådant sanktionerande
kan finnas behöfligt. Jag yrkar att ifrågavarande punkt matte
afslås.»
Anders Andersson från Wermlands Län instämde häruti.
Anders Eriksson fran Elfsborgs Län: "Jag ämnar icke
uppträda för att bifalla förslaget, isynnerhet som Ståndet i sin
helhet synes vara stäm rit deremot, och jag- icke heller kan
finna den framlagda förändringen särdeles nödvändig. Lik¬
väl kan jag icke gilla de skäl för afslag, som härstädes under
diskussionen blifvit anförde. Således kan jag t. ex icke finna,
det Regeringen skulle få mer att säga rörande Bankens för¬
valtning efter det nya förslaget, än enligt hvad nu finnes stad¬
gadt, ty i afseende å präglingen af mynt och bestämmelserna
derom, har Regeringen förut redan haft full rättighet att der¬
om förfoga. Icke sä i fråga om Styrelsen öfver sjelfva Ban¬
ken, och skulle icke heller nu tilläggas ringaste rättighet att
deröfver förfoga. Här är fråga blott derom, att Bankens sed-
Den 14 December.
279
lai skola vid anfordran nied ”guld eller silfver» inlösas, icke
om något annat. Jag ser slött ingen våda vid att bifalla detta,
men då jag jemväl icke tinner någon nödvändighet att en
dylik förändring antages, yrkar jag afslag å förevarande punkt.»
Johannes Andersson från Skaraborgs Län instämde uti
detta yttrande.
Ola Lasson från Christianstads Lön, skriftligen:
§ 72 af Regerings-Formen oförändrad är borgen för uet
förtroende, vår Riksbank eger så inom sqm utom landet. Skulle
den förändras, enligt nu föredragna förslag, skulle de största
vådor deraf uppkomma, och Kongl. Maj:ts dyrbara tid upp¬
tagas med ett Rikets Ständers bestyr, af hvars utöfvande.
hvarken de ej heller Banken hittills, haft något mehn. Vi
känna alla, att silfret är den metall, sorn har det bestämdaste
värdet, då deremot guldet vexiar beständigt och faller dag¬
ligen i värde. Aila veta vi, huru Kongl. Majit och de Kongl.
Embetsmännen äro öfverhopade med göromål, sorn det påstås,
långt öfver hvad man nied mensklig förmåga kan medhinna,
och vi skulle nu antaga en grundlagsförändring, som skulle
ytterligare öka dessa och uptaga den dyrbara tiden.
Nej, derom är jag öfvertygad, Bonde-Ståndet hyser
för mycken kärlek till sin älskade Konung för att betunga
och invtckla embetsmännen i göromål (ifver deras hardt nog
frestade förmåga.
Vi hafva ju redan af ett förutgående grundlagsförändrings-
förslag sett, att Kongl. Majrt för de bestyr, som Grundlagen
hittills kastat på hans ädla skuldror, behöft en förstärkning
af en femtedel uti sitt råd.
Hvad skulle ej följden blifva, om bankoärendena skulle
öka bördorna V Att sä ilia dela tyngderna och bestyren stats¬
makterna emellan skall jag aldrig godkänna med min röst.
Vi hafva redan sett, huru penningemännen i både in- och ut¬
landet spekulera på, att länsa vår Bank äfven under sådana säkra
förhållanden, som de nuvarande och med en så bestämd va¬
luta för sedelvärdet, som silfret; låt det nu föreslagna förhål¬
landet inträda, att vi få sedelslag å tvenne olika metaller, den
ena af så vexlande värde, som guldet, och de skulle snart
genom vexlande kursbestämmelser och allahanda operationer
hafva så opererat, att Banken blef tom, så att, sedan silfret
och guldet öfvergatt i deras händer, vi hade allenast papperslap¬
parna qvar.
Hade frågan varit att våra sedlar endast skulle lyda på
jern, skulle jag i det fallet kunnat hyst mindre farhågor; ty
då visste jag, att när Bankhvalfven voro tomma, så fanns der
mer i våra berg, men nu får jag tillstyrka ett sådant afslag
280
Den i4 December.
på detta förslag i båda fallen, att, om det vore möjligt, det
aldrig måtte framkomma mer, men om detta, sorn jag förmo¬
dar, icke är möjligt, så tror jag, att, när Rikets Stander hafva
sjelfva siri Bank om liand och den enskilde sin kassa beggedera
blifva bäst skötta och vilja Rikets Ständer hafva sitt guld ut i
rörelsen, kunna de deraf slå mynt. Jag yrkar ånyo afslag ä
förslaget, och skulle, vid den framställda propositionen, Tal¬
mannen hafva uppfattat Ståndets svar sä, att min mening skulle
ligga under, begär jag votering och lika öfvertygad, som jag
är, att Bonde-Ståndet skall gifva Konungen, hvad Konungen
tillhörer, lika öfvertygad är jag, att det skall veta behålla ät
Ständerna, hvad dem tillkommer.*»
Häruti instämde Jan Andersson från Kopparbergs Län.
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Jag
kan för min del icke godkänna de motiver. Heurlin till styrka
för sitt afslag andragit. Guld är lika fördelaktig värdemätare,
sorn silfver, ty de äro lyxartiklar båda dessa metaller, och
orsaken hvarföre silfver anses bättre är endast och allenast
den, att mängden af personer, som har råd att begagna silf¬
ver, är större än den, sorn kan förvärfva sig guld. I Europas
rikaste land. uti England, gäller guld som mynt ganska bra.
Till grundval för vår Bank ligger hvarken det guld, det silf¬
ver elier de vexlar, densamma i sina hvalf förvarar, utan
denna grundval består uti all den fasta egendom, som inom
landet finnes, all vår egendom, med alla de produkter, sorn
deraf frambringas. Banken skulle icke behöfva en enda silf¬
vertacka, ifall dessa icke voro nödvändiga att betacka möjli¬
gen uppkommande förluster, som ingen kan förutse o, s. v.
Icke den ringaste våda ligger i och för sig sjelft. i förslaget,
som gerna kunnat antagas, ifall icke uti detsamma varit in¬
ryckt, det bestämmas skall, genom lag, stiftad af »Konungen
och Rikets Ständer gemensamt, å hvilkendera etc.» Detta
stadgande, att Konungamakten skall ega rättighet att blanda
sig i Bankens affärer, kan jag icke gilla och derför yrkar jag
afslag å förändringen uti ifrågavarande §:s lydelse.»
Josef Oscar Almqvist från Norrbottens och A ugnst An¬
dersson från Östergöthlands Län m. fl. Ledamöter af Ståndet
instämde häruti.
Grustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Flere talare
hafva här ogillat de skäl, som jag anfört för mitt afslående
votum, och trott ingen fara vara att antaga det nya förslaget,
men jag vill dervid anmärka, att skillnaden mellan den gamla
och nya ordalydelsen ändock är ganska stor och betydande.
Enligt den gamla nu gällande föreskriften är myntbestämniu-
gen intagen i Grundlagen, nren enligt det nya förslaget skulle
Den 14 December.
281
den uteslutande bero af eivil-lag. Detta synes mig vara en
högst väsendtlig skillnad, och utgör mitt egentliga skäl för
yrkande på afslag å den nu föredragna punkten.v
Diskussionen förklarades nu vara alslutad. Sedan Tal¬
mannens framställda proposition pä bifall blifvit med öfvervä¬
gande nej besvarad, blef uppå förnyad proposition, det i den
föredragna 10:de punkten framställda förslag, af Ståndet för-
kastadt.
Punkten 11, med förslag till tillägg i § 109 Regerings-
Fortnen och § 80 Riksdags-Ordningen. angående uppskof i
Riksdag, föredrogs härefter, hvarvid ordet begärdes af:
Gustaf Bjerkander från Skataborgs Län, som anförde:
»Här förekommer nu i ordningen en fråga, hvarom tankarne
och meninuarne torde vara mera delade, än vid den nyss af-
gjorda. Det nu föredragna förslaget är en gengångare frän
1853 års Riksdag, då detsamma förklarades ftvdande till sist-
förflutne Riksdag, då det återigen af Rikets Ständer förkasta¬
des. Jag motsatte mig detsamma då och gör sä äfven nu
Visserligen är det sannt, att det förra förslaget var bristfälli¬
gare, än det nu hvilande, men äfven detta sednare är behäf-
tadt med icke oväsendtliga brister. Då jag fäller detta om¬
döme, anser jag äfven derför böra lemna några skäl. För det
första innehåller förslaget, att på Rikets Ständer ankommer
att, »med Konungens samtycke», förordna om Utskott, ett
eller högst tvenne, skola under uppskofstiden riksdagsärenden
bereda och utarbeta. För min del anser jag, att Konungen,
icke mer än förut, bör i en sådan fråga hafva något att säga.
Nog böra Utskott ovilkorligen finnas qvar att utarbeta ären¬
dena, ty hvartill skulle i annat fall allt uppskof tjena. Icke
heller finnes i förslaget någon föreskrift, huru förhållas skall
med val af Ledamöter till detla eller dessa Utskott. Man vet
icke, huruvida de förut valde Ledamöterna skola qvarstå, eller
nya så dane i deras ställe utses. Likalitet finnes bestämdt
»hvilka Utskott» skola qvarstadna, äfvensom huruvida do få
befatta sig med andra frågor, än dem, som ligga inom grän¬
sen af deras nuvarande belägenhet. Om man t. ex. antager,
att Lag-Utskottet qvarstadnar, kan detta då befatta sig med
bankoärenden, eller sådane, som egentligen höra till handlägg¬
ning af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet. Något
härom borde, enligt min åsigt, hafva i beslutet influtit. Vi¬
dare finnes dersammastädes ingenting nämndt, huruvida Sup¬
pleanter skola qvarstadna, eller icke. Jag anser alldeles nöd¬
vändigt att så sker: men i sådan händelse, och då ingenting
finnes taladt huru skall aflöningen till dessa Suppleanter utgå?
Skola de njuta underhåll af Slaten eller af sina kommittenter?
282
Den 14 December.
I det förra faller blir utgiften för Staten ganska betydlig, men
i det sednare tallet, så uppstår orättvisa derigenom, att vissa
delar af landet på detta sätt, mäste bekosta underhåll ät
sina ombud, under det andra deremot under en längre tid
äro derifrån befriade Då frågan om förändring af 109 Re-
gerings-Formen nu förekommit, skulle jag äfven hafva önskat
att orden: »der så oförmodadt hända skulle etc» att nemligen
Riksdagen icke kan afslutas på 4 månaders tid, blefve ur §:n
helt och hållet uteslutna, ty en hvar vet, att det är omöjligt
att pä denna tid afsluta en Riksdag med de former sorn nu
finnas; dessa ord stå der nu således blott såsom en ironi (if¬
ver verkliga förhållandet, och något sådant bör icke finnas
i en allvarsam Grundlag. Dessa äro de egentliga och iiuf-
vudsakliga skälen, jag har att anföra mot antagandet af detta
förslag. Men äfven ifall dessa brister aflijelptes, qvarstå än¬
dock svårigheter stora nog att hindra mig godkänna förslaget.
De återvändande Riksdagsmännen skulle öfverhopas med gö¬
romål. och på en gång få en massa af Betänkanden, hvilka
skulle fordra månader att blott genomläsa och ännu mycket
längre tid att studera och begrunda. Äfven skulle nykomne
Riksdagsmän icke på flere Riksdagar få någon Riksdagsman-
navana, och äfven om de ligga här 6 å 8 månader, få de
icke tillfälle att införlifva sig tned göromålen och göra sig
hemmastadde med hvarjehanda förhållanden. Med ett ord
Riksdagarne skulle icke medföra samma nytta, sorn de nu
göra. Man har sagt, att, genom antagande af detta förslag,
alla kommittéer skulle blifva öfverflödiga. Något sådant tror
jag icke, ty vi veta att kommittéer i t. ex. lagfrågor, arbeta
under åratal utan att få sina arbeten afslutade, och jag tror,
att kommittéer måste i alla fall tillsättas. Afven har man på¬
stått, att riksdagskostnaderna skulle minskas om förslaget gil¬
las, men om man betänker, att Riksdagsmännen af Ridder-
skapet och Adeln samt Preste-Ständet, som för närvarande
icke njuta underhåll af det egentliga skattdragande folket, då
skulle erhålla, sådant af Staten, samt tillika besinnar alia de
kostnader, som skulle förorsakas at de många resor Riksdags¬
männen be hofde göra, tror jag, att äfven i detta hänseende
intet vinnes genom förslagets antagande, hvarför jag mäste
derå ytka alslag.
Häruti instämde Rudolf Henrik Isoz och Gustaf Lars¬
son från Stockholms, Johan Lönn och A. J. Sandstedt från
Jönköpings, Sven Heurlin från Kronobergs, Johannes An¬
dersson från Elfsborgs och Anders Söderholtz frän Söder¬
manlands Län tn. fl.
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Då jag vid föregående
Den / 4 December.
284
Riksdag var för antagande af detta förslag, så är jag det äf¬
ven nu, noll jag kan icke se så många faror vid att antaga
detsamma, sorn dem, nyss föregående talare uppräknat. En
enda punkt af förslaget ger ju rättighet för hvarje Stånd att
besluta huruvida uppskof skall ske eller icke, då nemligen
fyra Stånds sammanstämmande beslut härtill erfordras. Den
föregående talaren har anmärkt som en brist, att i förslaget
icke står hvilket eller hvilka Utskott, sorn under uppskofstiden,
skola vara i verksamhet. Det ligger i sakens natur, att detta
måste bestämmas af Rikets Ständer innan de åtskiljas. Vidare
har samma talare klandrat, att det icke finnes bestämdt hvilka
ärenden, som af de qvarblifvande Utskotten kunna be¬
handlas. Förslaget innehåller dock att: "Utskott, ett eller
»högst tvenne, skola under uppskofstiden vissa, »jemväl sär¬
skildt bestämda», Riksdagsärenden »bereda och utarbeta.»
Ytterligare är jag af den tankan, att prorogation af Riksdag
kommer att göra åtminstone en de! af kommittéer öfverflö-
diga, och bättre vore om Rikets Ständer kunde öfvertaga de¬
ras arbeten, ty då kunde hvarje Stånds Ledamöter bevaka
sitt Stånds intresse. Vi hafva nu i Lag-Utskottet hela det
nya lagförslaget liggande, sorn aldrig kan komma under pröf¬
ning, ty denna medhinnas icke för besörjande af de kuranta
göromälen, då granskning af Kongl. Propositioner och andra
ingifna förslag fullkomligt, upptaga Utskottets tid. Ginge der¬
emot det nu hvilande förslaget igenom, kunde Lag-Utskottet
taga denna vigtiga fråga under öfverläggning, och vi derige¬
nom erhålla ett lyckligt resultat af all derpå nedlagd möda,
forskning och arbete. Vidare har Bjerkander sagt, att de
hemresande Riksdagsmännen vid sin återkomst icke skulle
hinna sätta sig in i riksdagsärendenas gång. Förhållandet är
dock temligen enahanda med det nuvarande, då Riksdags¬
männen i allmänhet, sedan de vistals här 6 å 7 månader börja
längta hem fram på våren och då afresa till sina hembygder.
Detta anser jag äfven skulle vara ganska nyttigt, ty under
vistelsen i hemorten vore man i tillfälle att rådfråga sina kom-
mittenter samt samla erfarenhet i åtskilliga ej ännu afsjorda
frågor. Af dessa skäl önskar jag bifall till förslaget.»
..Hukan Olsson från Christianstads Län instämde häruti.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »dag är huf¬
vudsakligen förekommen af Per Nilsson i Espö. Orsaken till
uppkomsten af detta förslag är hufvudsakligen den erfaren¬
heten, man från många föregående Riksdagar har, att åtskil¬
liga Riksdags-ärenden fordra längre tids bearbetning än an¬
dra. Dessa ärenden, Som behandlas än af ett än af ett annat
Utskott, uppehålla Riksdagarne längre, än hvad nödigt är. Mäng¬
284
Den 4i December.
den af Riksdags-ärenden skulle i allmänhet kunna ernå slutlig
handläggning på 6 månaders tid, men vid denna tidpunkt återstå
några större frågor, som behandlas af ett pär Utskott: under af-
vaktan på dessas afslutande gä de öfriga Utskottens Ledamöter
utan egentlig sysselsättning, men uppbära ändock arfvoden af sina
Kommittenter. Visserligen kan redaktionen af förslaget inne¬
hålla sina bristfälligheter, men fördelarne deraf arn vida öf¬
vervägande, och bristerna kunna sedermera rättas och af¬
hjelpa*. Man har sagt, att Konungen skulle utöfva inflytande
pä de Utskott, som har skulle qvarstadna, men dä man ta¬
ger i betraktande, att Konungen ensam tillsätter ledamöter i
de Kommittéer, som utarbeta de frågor, som vid hvarje Riks¬
dags slut öfverlemnas till dylik handläggning, (ty intet Riks¬
möte utlöper numera, utan att sådana vigtigare ärenden före¬
komma), så synes mig, som skulle en större fördel derigenom
uppkomma, att Rikets Ständer finge sjelfva utvälja de perso¬
ner, som borde i dessa Utskott inträda samt i Kommitten-
ternes ställe dessa ärenden utarbeta. Äfven har man såsom
ett fel anmärkt att förslaget icke innehåller, hvilket eller hvilka
Utskott, sorn skola qvarstadna. Sådant kan naturligtvis icke
på förhand bestämmas, ty först när det visat sig hvilka frå¬
gor böra komma under handläggning, först då kan man äf¬
ven bestämma hvilka Utskott, sorn dermed skola taga befatt¬
ning. Vidare har man sagt, att de Riksdagsmän, som hetn-
förlofvas, vid återkomsten skulle öfverhopas af en sådan mängd
Betänkande!], att de icke på länge skulle kunna reda sina
begrepp om hvad sorn under tiden blifvit vid ärendena åtgjord».
Men dä det är bestämdt, att endast ett fåtal af större frågor
kommer att af Utskotten handläggas, och härtill kommer, att
Representanterne under tiden uti sina hemorter kunna, dels
utaf Tidningar, dels genom reqvirerade Betänkanden, på för¬
hand skaffa sig upplysning om de frågor, sorn äro under öf¬
verläggning, samt de dessutom kunna inhemta sina Kommit-
tenters opinion i förekommande fall, tror jag förslaget leda
dertill, att Folk-ombudet) skulle, med stärkt öfvertygelse och
friska krafter, kunna återtaga det afbrutna Riksdags-arbetet.
Sådant är förhållandet icke nu, ty, då Representanten måste
å Riksdagsorten qvarblifva, kan han icke förskaffa sig tillför¬
litlig kunskap om sina Kommittenters vilja och mening. Men,
som sagdt är, det hufvudsakliga skälet till mitt bifall är det,
att, genom antagande af förslaget, alla de många Kommit¬
téer skulle kunna undvikas, som på sednare tider befunnits
erforderliga, men hvilkas arbeten icke ledt till några fördel¬
aktiga resultater, då det berott på Regeringen att tillsätta
ledamöter deruti, alltefter som Regeringen önskar framgång af
Den 14 December.
285
en fråga, eller icke. Jag anser klokast vara, att antaga för¬
slaget.”
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Då vid början af
sistlidne Riksdag ett förslag, sorn det nu framlagda, förevar,
uttryckte jag den tanken, att ett sådant förr eller sednare
mäste antagas. Såsom ledamot i Lag-Utskottet bär jag äfven
funnit, att de stora lag-reform-frågorna på annat sätt omöjligt
kunna hinna få någon lösning. Isynnerhet behöfver Lag-Utskottet
för sina arbeten en längre tid sitta ostördt, ty i annat fall
kommer lag-reformen att för alltid ligga nere. Dessa Utskott
leonade äfven säkrare garantier för goda resultater af arbetet,
då deruti äfven ledamöter från Bonde-Ståndet kunde iakttaga
detta Stånds intressen, som vid kommittéer alltid fått stå till¬
baka. Det vid förra Riksdagen framlagda förslaget kunde
dock icke antagas såsom behäftadt med flera brister, då det
nu framlagda är vida bättre isynnerhet derigenom, att alla
fyra Ståndens bifall erfordras, innan uppskof i Riksdag kan
ega rum. Man har visserligen äfven nu klandrat, att flera be¬
stämmelser saknas, som anses nödige, men detta anser jag
icke vara så farligt. Hvad angår de Utskott, som skola qvar-
stadna och de ärenden, som af dessa skola handläggas, så är
det klart, att sådant i sinom tid blifver af Rikets Ständer be¬
stämdt. Beträffande åter den farhåga man, yttrat deröfver, att
de återvändande Riksdagsmännen skulle blifva alldeles öfver-
hopade af mängden af oafgjorda ärenden, tror jag en sådan far¬
håga vara utan grund, då blott några frågor skulle till be¬
handling företagas, men dessa i stället vara af djupt ingripande
vigt. Jag instämmer med Per Nilsson från Skåne och Jonas
Andersson från Östergöthland samt bifaller förslaget.»
Häruti förenade sig Johan Persson från Upsala, C. C.
Nettelbladt och Matts Persson från Stockholms, Nils Larsson
från Jemtlands och A. W. Uhr från Nerikes Län.
Anders Jonsson från Skaraborgs Län skriftligen:
»Så önskligt det än vore att få en sådan ändring i våra
grundlagar, att tiden för Riksdagarnes pågående kunde blifva
förkortad, i hvilket afseende jag äfven vid denna Riksdag vackt
motion, så anser jag dock det nu ifrågavarande förslaget icke
vara antagligt. Att det är af vigt att få en sådan ändring i
grundlagen, sorn kunde förkorta Representanternas vistande vid
Riksdagen, inser jag alltför väl och vill äfven bidraga till an¬
tagande af ett förslag, som kan verka till det åsyftade ända¬
målet; men det nu framlagda förslaget finner jag icke vara
sådant, att det gifver någon anledning till Riksdagarnes förkor¬
tande utan tvertom. Det synes mig, det om förslaget antages
sådant det nu är, som skulle vi få Riksdag årligen, ty, genom
2 8 (i
Den 14 December.
det ona 6 mådaders uppskofvet efter det andra, som troligen
torde tarfvas för att få alla förekommande mål afgjorda, skulle
en Riksdag icke hinna att alslutas förr, än en ny Riksdag efter
nu gällande grundlag inträffade. Förslaget är dessutom i
många afseenden allt för mycket sväfvande och obestämdt.
Det visar icke af hvilka personer det eller do qvarstannande
Utskott skall bestå, icke heller hvilka ärenden, som af dylikt
Utskott må få behandlas. Likaledes är det icke bestämdt,
huru det skall förhållas i afseende på godtgörelsen till de Riks¬
dagsmän, sorn under uppskofstiden nödgas resa till sin hemort,
eller luiru ersättning för hemresan och återfärden till Riks¬
dagsorten skall till dylika Riksdagsmän utgå Här vore mycket
att tillägga såsom skäl för afslag, men nog af, jag för min
del förkastar förslaget och yrkar att dot mätte i tysthet be¬
grafva?.
P. F. Mengel från Upsala Län: ”Då ingen af de ordi¬
narie ledamöterna af sednaste Riksdags Konstitutions-Utskott
härstädes nu uppträdt, men händelsen gjorde, att jag såsom
Suppleant i Utskottet tjenstgjorde på den tid, då detta förslag
derstädes utarbetades, har jag ansett mig skyldig att begära
ordet, och så godt jag kan redogöra för förslaget. Då frågan
inom Utskottet förevar, gjorde sig den åsigten gällande, att
enda sättet för åstadkommande af ett ordentligt och noggrant
förslag i de hvilande stora frågorna läge uti möjligheten för
vederbörande Utskott att en läugre tid vara tillsammans, för
att ostördt kunna egna sig ät detsamma. Vi äro för närva¬
rande i ett stort behof af en reorganisation af vårt Banko¬
väsende, vi tarfva oundgängligen en Representations-reform,
åtminstone tala vi ganska mycket derom, men dessa och dy¬
lika stora frågor kunna omöjligen afgöras vid ett Riksmöte.
Hvarje gång nu ett förslag till grundlags-förändring ankommer
från Konstitutions-Utskottet, göres dervid allehanda anmärk¬
ningar, men man bör besinna att vid utskrifvande af en dylik
lagtext, man mäste med den yttersta noggranhet väga hvart-
enda ord. Man kan icke förfara så med ett förslag från Kon-
stitutions-Utskottet, sorn med ett från t. ex. Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottet, der man kan komma med en förkla¬
ring efteråt o. s. v. Här måste allt vara klart, och ingen tvist
underkastadt. Rent omöjligt är, att Lag-Utskottet skall på en
Riksdag kunna hinna afsluta sitt gransknings-arbete öfver nya
lag-förslaget, och detta var äfven ett af skälen till framstäl¬
lande af detta förslag, såsom det enda möjliga att kunna er¬
hålla några resultater af föregående arbeten i denna väg.
Ännu flera skäl finnas, sorn tala för nyttan af Riksdagarnes
ajournering, men jag vill nu blott tillkännagifva, det jag gillade
Don 14 December.
287
detta förslag förra gången det framställdes, och jag gillar det
äfven nu. Hvad beträffar de inkast deremot, sorn här blifvit
gjorda, så måtte de hvila på ett missförstånd, ty uppskofvet
beror icke pä Konungen utan på Rikets Ständer allena, som
skola antingen begära eller ock samtycka till ett sådant. Säger
ett Stånd nej, så förfaller hela frågan, och hvarken Konungen
eller Rikets Ständer kunna säga att | af national-ombuden
må hemförlofvas. men den återstående Bjettedelen skall stanna
qvar och roa sig här på Riksdags-orten: Ständerna skola be¬
stämma såväl de 1 å 2 Utskott, som skola qvarstadna, som
de ärenden, hvilka af dessa skola bearbetas, och jag finner in¬
gen betänklighet vid att antaga förslaget, likasom jag ej heller
har någon anmärkning att framställa mot redaktionen deraf.»
Med denne talare förenade sig C. C. Nettelbladt från
Stockholms, Per Erik Andersson och Erik Mallmin från
Vestmanlands, Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands,
Anders Eriksson från Elfsborgs samt Paul Andersson från
Jemtlands Län.
Johan Bergström från Kopparbergs Län: »Ehuru jag icke
anser frågan vara af synnerlig vigt, vill jag dock bifalla för¬
slaget, enär det beror på samtlige Riks*Stånden, ej blott att
bestämma hvilka Utskott, sorn under tiden skola vara i verk¬
samhet, utan äfven de ärenden sorn af dessa skola handläggas.
Man har äfven sagt, att de återvändande Riksdagsmännen
skulle få en hel mängd af Betänkande!) att studera på, men detta
är ett misstag, ty de kunna ej bli om andra frågor, än deni
Ständerna till Utskotten öfverlemnat. Jag afstår från vidare
yttrande i frågan, då föregående talare väl utpekat densamma,
af hvilken anledning jag äfven med dem instämmer oell yrkar
bifall af förslaget.»
Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs Län: »Det
är visst möjligt att en felaktig eller bristande insigt om det
rätta kommer mig att ogilla detta förslag, till hvilket många
insigtsfulla män lemnat sitt bifall, men då jag- vid sista
Riksdagen yrkade afslag härå, på den grund hufvudsakligen,
att kostnaden skulle blifva ganska stor, dä åtskilliga Repre¬
sentanter som nu sakna arfvode då skulle erhålla sådant, så
måste jag äfven nu göra detsamma. Bjerkanders invändningar
hafva till en del blifvit vederlagda, och på samma gång jag
gillar denna vederläggning kan jag icke undgå fästa mig vid
åtskilliga yttranden som här blifvit framkastade. Så har t. ex.
en talare sagt, att man kan arbeta hemma under uppskofs-
tiden; jag tror dock att sådant icke blifver något af, då ingen
ersättning lemnäs för arbetet, och jag förmodar att de flesta
korn ine att sköta sina egna enskilda bestyr, äfven om detta
288 Hen 14 December.
icke vore alldeles så rätt. Jag hyser deri tanke, att förslaget,
såsom Bjerkander redan sagt, är behäftadt med manga brister.
Man vet ej om Staten skall betala suppleanter eller icke.
Framåt Maj eller Juni vill en hvar fara hem. Dä skulle Stän¬
derna hemförlofvas, men huru skulle de sammankallas åter?
Detta jemte annat är för mig oklart, men måhända får jag
under diskussionens fortgång höra öfvertygande skäl för den
ena eller andra asigten. Jag vill gerna framåt, dock ej längre,
än mitt förstånd hinner följa med.”
Häruti förenade sig Liss Lars Olsson från Kopparbergs
samt Per Mattsson frän Vester-Norrlands Län m. fl.
Sven Rosenberg från Christianstads Län: ”Det synes vis¬
serligen vara öfverflödigt att nu yttra sig, då flera äldre kam¬
rater med långt större sakkännedom, än som kan stå mig till
buds, yttrat sig öfver ämnet. Men då frågan är af stor vigt
vill äfven jag gifva mina åsigter derom tillkänna. Jag kan
således icke dela Bjerkanders farhågor, ty det står i slutet af
andra Momentet: »För antagandet af ett, enligt detta Moment,
väckt förslag, fordras samtlige Riks-Ståndens bifall”, och då
de fyra Stånden skola hvar för sig kunna afgöra denna sak,
tror jag hvarje fruktan för Regeringens obehöriga öfvervigt
vara öfverflödig. Icke heller kan jag dela deras förhoppnin¬
gar, som tro, att någon särdeles stor vinst härigenom skulle
tillskyndas oss, ty något oklart i punkten ger mig anledning
tro, det vi icke skulle vinna någon lindring i våra Riksdags-
kosfnader. Någon talare har fästat sig dervid, att de redan
utsedda Utskotten skulle fortfarande förblifva i verksamhet,
men då § 80 mom. 2, Riksdags-Ordningen, enligt förslaget,
skulle i slutet sålunda lyda: ”Ledamöter i sådant Utskott
äge, att för den tid Utskottets göromål fortfara, medan Riks¬
dagen är uppskjuten, njuta underhåll af Statsmedlen”, synes
mig som skulle nya Utskott tillsättas. Oklart synos äfven, om
dessa 6 månader skola anses såsom permissionstid, derunder
ombuden åtnjuta arfvoden, eller om Representanterne under
denna tid icke skola erhålla någon ersättning. Jag anser dock
det sednare desto troligare, som Ledamöterna i de Utskott
som qvarstadna, äga att under tiden uppbära aflöning af stats¬
medlen. Det förundrar mig att ingen af de föregående talarne
ännu med ett ord omnämnde Kanslier, som såväl Stånden, som
Utskotten under Riksdagens lopp behöfva. Huru skall med
dessa förhållas? Skola de vid uppskofvet afskedas, och vid
Ständernas åter-sammanträdande nya Kanslier bildas, eller
skola de under tiden gå för vår räkning, och följaktligen un¬
der tiden åtnjuta expektans-arfvoden ? Huru skall med Supp¬
leanter förhållas? Man kan ej räkna på, att alla Ledamöterna
Den 14 December.
2 81)
under tiden skola bibehållas vid helsa och krafter, och derför
torde det vara nödigt, att hafva Suppleanter till ett antal af
åtminstone hälften utaf de ordinarie Ledamöterna. Men hvad
skola dessa åter sysselsätta sig med ilull icke något tillfälle
till tjenstgöring för dem yppas? Vid begrundandet af alla
dessa omständigheter, skuile jag vilja föreslå en annan utväg
att försöka josa den kinkiga frågan. Man har har hört taias
om Kommittéer, och märkt till och med vinkar framkastade
derom, att Regeringen i desamma icke insätter andra persouer
än dem, som antas vilja verka Regeringen till behag. Jag
ser intet hinder i grundlagarne, att Rikets Ständer sjellve icke
kunde tillsätta Kommittéer, oell jag tror det skulle verka
mycket godt, i den händelse Ständerna vid Riksdagens slut
valde en och annan Kommitté, sorn etter slutet af Riksdagarne
qvarstannade sä länge, sorn behöfligt kunde vara. Frågan
vore dä, enligt min åsigt, löst på det mest ändamålsenliga
sätt. Något vidare har jag icke att tillägga, men fäster mig
vid den felande föreskriften om Kanslierna, oell kommer för
närvarande att rösta för afslag ä ifrågavarande punkt.»
Dessa äsigter delades af Erik Olsson från Nerikes, Jo¬
han Petter Andreasson oell Josef Smedberg från Elfsborgs,
Nils Pettersson från Kalmar, samt Per Byström från Jemt¬
lands Län, jemte flera Ledamöter af Siandet.
Johan Lekberg från Nerikes Län: »Då denna fråga vid
sednaste Riksdag förevar, hyste jag stor farhåga att antaga
densamma, och sådant är älven förhållandet nu. Den 25 Juli
1857 behandlades hon här i detta Stånd, och då voro mer
än 9 månader förflutne efter Riksdagens början, hvarigenom
det visade sig alldeles omöjligt att medhinna alla ärender pä
4 månader, sorn Grundlagen bjuder. Man har sagt att Lag¬
utskottet har mycket att göra, och skulle få tid att egna sig
åt större lag-reformer. Ingen har dock påpekat hvilka lag¬
reformer man åsyftat. Civil-lagen är dock utarbetad och Kri¬
minal-lagen i det närmaste färdig. Nu håller Utskottet pä med
deri Kongl. Propositionen i fråga om förändrade lagstadganden
för mord, dräp och annan misshandel, och jag hopp as att den
skall kunna medhinnas. Den nu föreslagna förändringen vill
jag icke bifalla förrän Ridderskapet och Adelns Ledamöter
blifva utsedde pä samma sätt, som ombuden för de andra
Stånden; då först blir någon jemlikhet och då vill äfven jag
medgifva dem någon aflöning. Jag vill afslå förändringen
såsom icke varande af behotvet påkallad. Afven har man sagt
att uppskof i Riksdag ej kunde ske med mindre alla fyra Riks-
Stånden sig derom förenade, men detta förefaller mig ej riktigt ty
Uonde-Sl:s Prot. vid 1869— 60 årens Riksdag. III. 19
290 Den 1 4 December.
i § 109 Regerings-Formen förekommer det: »må Konungen
kunna, om Riksens Stander det begära eller dertill samtycka,
för bestämd tid af högst 6 månader etc.», men i § 80 Riksdags¬
ordningen förekommer icke det stadgande, att för antagande
af ett dy ligt förslag fordras samtlige Riks-Ståndens bifall, sorn
ofvanåberopade § 109 stadgar såsom vilkor då Rikets Ständer
hos Konungen skola kunna frambära en dylik begäran:
Nils Svensson från Blekinge och Per Person från Verm¬
lands Län förenade sig med denne talare.
Carl Anders Larsson fråu Östergöthlands Län: »Hittills
hafva fern talare uppträdt för och fem emot förslaget, hvadan
utgången således synes oviss och tvifvelaktig. Jag skulle dock
tro, att de, som påyrka afslag, icke borde anse det farligt att
emottaga en förmån, en rättighet. I § 109 R. F. står dock,
att uppskof icke kan äga rum utan alla fyra Ståndens sam¬
manstämmande bifall, d. v. s., att hvarje Stånd har sin rätt
sig förbehållen, att bestämma öfver frågans utgång. Jag tror
det vi skulle varn ganska välkomna hem, ifall vi kunde under¬
rätta våra kommittenter derom, att ett så nyttigt beslut blifvit
fattadt. Jag tror äfven, att alla de nedsatta Kommitte'erna
kostat våra kommittenter betydligt mera, än hvad tvenne Ut¬
skott skulle komma att kosta. Produkten af det använda ar¬
betet har nu blifvit klen och peuningarne äro bortkastade,
hvilket icke skulle varit förhållandet ifall Bonde-Ståndets Le¬
damöter, i proportionerlig! förhållande till de andra Ståndens,
derstädes haft sin rösträtt. Väl har man på sednare tider sett,
att en och annan af Bonde-Ståndets Ledamöter inkommit i
åtskilliga Kommitéer, men de hafva derstädes merendels upp¬
trädt såsom en ropandes röst i öknen emot alla de andra Kom¬
mitté-ledamöterna. Denna rösten torde dock vara nödvändig
att akta uppå. Jag anser intet skäl finnas att motsätta sig
förslaget, utan bifaller detsamma, ty säkerligen skola tillkom¬
mande Bonde-Stånd icke vara så enfaldige, att de tillåta något
uppskof i Riksdagarne i den händelse intet fördelaktigt för det
allmänna derigenom står att vinna.»
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län: »Åt¬
skilliga talare hafva här låtit förstå, att förslaget, en gång an¬
taget såsom gällande lag, skulle föranleda till förkortande af
våra Riksdagar. Jag tror deremot, att de på detta sätt skulle
nära nog blifva permanenta. Först blifver t. ex. fråga om
hvilka Utskott som skola förblifva i verksamhet. Vi hafva nu
hört Erik Ersson exempelvis påyrka Lag-Utskottet samt Men¬
gel Banko- och Konstitutions-Utskotten. Att döma redan häraf^
torde vidlyftiga öfverläggningar härom icke kunna undvikas,
hvilka blott sedan genom votering skulle kunna slitas. Min
Den 1å December.
291
tro är, att allt detta skulle förorsaka förlängning af Riksda-
garne, Riksdags-kostnadernas förhöjande, saint slutligen att Riks-
dagarne förblefvo permanenta. Jag yrkar alltså utslag å den
nu föredragna punkten.»
Denna åsigt delades af Lars Rasmusson och Erik Chri¬
stensson från Götheborgs och Bohus, Lars Ersson frän Sö¬
dermanlands, Anders Gudmundsson från Hallands, Anders
Persson från Malmöhus, Ola Lasson från Christianstads samt
Jöns Persson från Blekinge Län m. fl.
Johannes Andersson från Elfsborgs Län skriftligen:
»Ibland annat föreställer jag mig, att en stor orättvisa igenom
denna grundiags-förändring skulle vederfaras både en Represen¬
tant och dess Kommittenter. Icke kunde en Representat vara
belåten med att i 5 å 6 månaders tid sitta hemma och studera
Riksdagsärenden utan någon ersättning och icke heller kunde
Kommittenterna vara belåtna dermed om de likafullt skulle
betala arfvode och härförutan blifva besvärade med en mängd
resekostnader fram och åter. Icke tror jag, att mången Re¬
presentant då skulle egna sig åt Riksdagsmannakallet som sig
bör, helst om han icke kunde påräkna någon ersättning för
sin möda. Jag yrkar alltså afslag ä frågan.»
Georg Nyqvist från Wermlands Län: »Alltsedan denna
fråga första gången här väcktes har jag haft skrupler mot
densamma, hvilka ännu fortfara. Af den nu pågående diskus¬
sionen har jag äfven fått anledning till uttalande af den åsigt,
det denna reform icke är af behofvet påkallad. I § 3ti R.
O., mom. 3 och 4, förekomma åtskilliga stadganden, som jag
nu tager mig friheten att uppläsa.»
Sedan Talaren uppläst ifrågavarande mom:r fortsatte han
sålunda: »I den händelse större frågor förekomma kan ju
således särskilda Utskott tillsättas utom de förut tillsatte, äfven¬
som förstärkning i de sednares personal kan lätt nog åstad¬
kommas. Begagnas rätt dessa rättigheter, så behöfves ju icke
förslaget att uppskjuta Riksdag. Jag tror nog, att frågan i
framtiden möjligen blifver så beredd, att förslaget då kan an¬
tagas, men för närvarande måste jag afstyrka detsamma. Det
enda egentligen giltiga skälet vore visserligen det, att ett Ri¬
kets Ständers Utskott skulle bättre kunna utreda frågorna, än
af Regeringen tillsatte Kommittéer, men ändock måste jag afslä
denna punkt.»
Olof Olsson i Olebyn Per Persson samt f. d. Vice-
Talmannen Per Eriksson från Vermlands, Gustaf Hultman
från Nerikes, Anders Söderholtz från Södermanlands, samt
Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs Län förenade sig med
Nyqvist.
292
Den -1 i December.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Nyss forén
stund sedan trodde jag mig stå nästan ensam om min åsigt,
men nu ser det verkligen litet bättre ut. Anmärkningarne
mot mina inkast anser jag vara af föga betydenhet, och tror
mig icke vederlagd i någon enda pnnkt. Dock har åtskilligt
missförstånd uppkommit, då t. ex. en talare sagt, det jag på¬
stått, att de återvändande Representanterne icke skulle kunna
reda sina begrepp om de arbeten, som under deras bortvaro
blifvit utförde; detta uttryck har jag aldrig fällt, utan blott,
att de skulle få en mängd Betänkanden, som skulle fordra
lång tid att genomläsa. Man har sagt, att blott några få ären¬
den skulle förekomma, men desse äro så mycket större och
vidlyftigare, att de förorsaka lika mycket besvär vid begrun¬
dandet, som färre och mindre vigtiga. Äfven har man yttrat,
att allt beror på de fyra Ståndens öfverensstämmande beslut
i ämnet, men en enda röst i ett enda Stånd kan afgöra hela
ärendet och deraf kan man se, att detta kan komma att bero
på den färseglade sedeln. Om det vore möjligt att stadga,
det Ståndens beslut skulle vara »enhälliga», då vore faran
visserligen icke stor, men nu kan jag icke ingå på förslaget.
Vidare har man påstått, att Utskotten bättre utarbetade ären¬
dena än Kommittéerna. Vi hafva sett litet hvar huru Utskot¬
ten tillsättas; detta sker efter som vinden blåser, och jag har
icke större förtroende till vära Utskott än för de Kommittéer
Regeringen tillsätter, ty ehuru dessa naturligen blifva sådane
Regeringen vill hafva dem, kan dock icke nekas, att derstädes
stundom förekommer mycken talang och sakkunskap. En ta¬
lare har yttrat den åsigt, att det skulle bero på Rikets Stän¬
ders beslut huru dessa Utskott skola blifva beskaffade, men så¬
dant förekommer dock icke i förslaget, ehuru ja» tager för
afgjordt, att de skola utgöras af några utaf de i grundlagen
bestämda Utskotten. Man har ytterligare talat om Represen-
tations-förändring såsom en möjlig följd af förslagets antagande.
Ja, välan! Ifall någon kunde visa mig möjligheten alt fä
genomförd en sådan, som vore till något duglig, skulle jag
låta alla betänkligheter fara och endast och allenast af denna
enda orsak vilja antaga förslaget. Men jag anser att sådant
aldrig med användande af detta medel kan ske, ty ett sämre
än det vi nu hafva antager aldrig Bonde-Ståndet och ett
bättre icke de andra Stånden. Således kan häraf aldrig uppstå
något resultat. Vidare har man framkastat det påståendet,
att delar af Representationen icke nu hafva ful! sysselsättning.
Detta är sant nog, men hvad skulle Utskotts-Suppleanterne
då taga sig till; jag tror att tiden skulle blifva dem temligen
lång och obehaglig, då de deremot nu hafva åtminstone något
cn Ub 4 December.
293
att ombesörja. Då jag icke finner mina anmärkningar veder¬
lagda fortfar jag att yrka afslag,”
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Jemte det jag
förut förenat mig med Mengel, vill jag tillägga, det jag icke
kan finna någon vada att antaga förslaget med dess nu för¬
ändrade redaktion, då hvarje Stånd kan hindra ett föreslaget
uppskof i Riksdag, ifall Ståndet icke finner en sådan åtgärd
för det allmänna nyttig. Innan uppskof äskas kan man ju
noga undersöka och pröfva hurudan ställningen är, huruvida
t. ex. stats-regleringen är afslutad o s. v. saint derefter afstå
eller bifalla det framställda förslaget. Man har sagt att göro-
mälen kunna afslutas på 4 månader, men det är ej så, utan
dertill kunna åtgå 5, 6 å 7 måneder, ehuru det beror på Ko¬
nungen att låta Riksdag fortfara öfver den tid som är af Ri¬
kets Ständer för ärendenas afgörande förbehållen. Hvad som
blifvit frainkastadt om aflöning åt Representanterne af Ridder-
skapet och Adeln torde förlora sin betydelse och förfalla då
man betänker den minskning i kostnader, som kommer att
ega ruin i öfrigt, genom besparing af arfvoden till Riksdags¬
fullmäktige, Ståndens och Utskottens Kanslier m. m. Vid¬
kommande en Ledamots yttrande om permanenta Riksdagar,
kan jag icke gilla detsamma, ty om vi föreställa oss, att en Riks¬
dag, innan den uppskjutes, fortgått under 6 månaders tid; att
Utskotten sedermera arbeta under ytterligare 6 månader samt
att slutligen tvenne månader antagas behöfliga att afsluta den¬
samma, så skulle detta göra en sammanlagd tid af 14 månader,
hvilket icke kan anses för öfverdrifvet, då vi påminna oss,
att sistlidne Riksdag fortgick, utan något afbrott, uti 17 må¬
naders tid. Beträffande Rosenbergs ovisshet, huruvida arfvodet
skall bestås af Kommittenterne eller icke, så grundar den sig på
ett fullkomligt misstag, ty det finnes uttryckligen föreskrifvet,
att underhållet skall af Statsmedlen utgå. Att Rikets Ständer
med sin nuvarande sammansättning skulle kunna uträtta hvad
Kommittéerna ålegat anser jag föga troligt, icke heller kunna
Rikets Ständer sjelfva tillsätta några Kommittéer, utan endast
hos Regeringen begära tillsättandet af dylika. När Stats-reg-
leringen är afgjord, och man icke ser några större frågor i
kikaren, så kan ju ganska lätt ett frainställdt förslag om upp¬
skof af ett eller annat Stånd afslås. Jag kan icke finna den
alldra ringaste fara att bifalla detta förslag och yrkar alltså
på dess antagande. I öfrigt anhåller jag endast att få tillägga
att hvad en talare anmärkt rörande Riksdags-Ordningens före¬
skrift, det 3 Stånd kunna förena sig i begäran om Riksdagens
förlängning, gäller endast den fjerde månaden utöfver de tre
294
Den 1å December.
månader, hvartill Riksdagens längd ursprungligen blifvit be¬
räknad.»
Anders Jonsson från Vermlands Län instämde häruti.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Jag förundrar mig
storligen deröfver att Lekberg, såsom Ledamot af Lag-Ut¬
skottet, kan påstå att så mycket derstädes är undangjordt.
att ärendena väl medhinnas. Mycket finnes ännu qvar af
Kriminal-förslaget, äfvensom hela Civil-lagförslaget och Kyrko¬
lagförslaget ännu ligga oafslutade. Således finnas nog af äm¬
nen att bearbeta. Hvad angår aflöningar till Kanslier m. fl.
dylika frågor, så äro de icke af grundlagsnatur, utan rena
organisations-frågor, hvarom Ständerna sedermera kunna be¬
sluta, när man kan bedöma det blifvande arbetet, jemte an¬
dra dylika förhållanden.»
Häri instämde Per Nilsson från Malmöhus, P. F. Mengel
från Upsala, Johannes Andersson frän Skaraborgs, Jonas Anders¬
son frän Östergöthlands samt A. W. Uhr från Nerikes Län m. fl.
Olof Lagergren Irån Gottlands Län: »Jag är fullkomligt
förekommen af Olaus Eriksson och instämmer till alla delar
i yrkande otn afslag af ifrågavarande punkt.»
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Jag förenar mig
med alla dem, som yrkat afslag ä det nu framställda försla¬
get. För mig synes det som meningen skulle vara att åter
upplefva det Sekreta Utskottets verksamhet, sådan den visade
sig under Konung Gustaf III:s tid, då Bonde-Ståndet icke
hördes öfver förekommande frågor, utan blott dess Talman
fick den äran att vara närvarande vid Utskottets öfverlägg-
ningar. Beträffande den besparing man här ordat om, tror
jag den blifva ganska klen, och att det kummer att stå Kommit-
tenterna dyrt ifall ombuden nödgas göra flera resor på 100
å 150 mil hvarje gång. Om Ständerna voro sinnade att ned¬
sätta Statsregleringen, hvad vore då lättare för en Regent än
att ajournera Riksdagens verksamhet, på det den högre Stats¬
regleringen skulle ännu ett år kunna förblifva gällande. Jag
vill på dessa grunder med min röst förkasta detta förslag.»
Jonas Andersson frän Östergöthlands Län: »Jag hade
icke ämnat att vidare begära ordet i denna fråga, sorn det
förutan blifvit nog diskuterad. Men i anledning af Rosenbergs
yttrande om den brist, som i förslaget förefinnes derigenom
att icke något stadgas om Kansliernes aflöning samt om un¬
derhållet för nödvändiga ansedda Suppleanter, hade jag äm¬
nat anföra några ord, men har deruti blifvit förekommen af
Erik Ersson, som fullständigt vederlagt anmärkningarne, och
har nu således blott föga att tillägga. Det kan väl egentli¬
gen icke vara någons mening att i Grundlagen skulle uppta¬
Deri i4 December.
295
gas föreskrifter om Kansli-aflöningen oell Suppleanternas an¬
tal, då sådant alltid inåste blifva beroende på behofvet. Grund¬
lagen i sin närvarande lydelse känner icke till några Utskotts-
Suppleanter, och det vore säkerligen icke rätt passande att
derom intaga några stadganden. Vidkommande Bjerkanders
sednaste yttrande, att Suppleanterna, som här nödgades gå
sysslolöse, mäste få gräsligt tråkigt, så håller jag visst med
derom att det blir tråkigare ju färre antalet är, och att nu,
då 100:de-tals få gå sysslolösa, de hafva bättre tillfälle att
muntra upp sig, men att ändock den stora fördelen vinnas,
att man tvingade så få som möjligt till overksamhet.»
Sven Rosenberg från Kristianstads Län: »Jag skulle
icke hafva förlängt diskussionen ifall jag icke förmärkt att
jag antingen icke blifvit rätt hörd eller icke rätt uppfattad.
Man har påstått att jag klandrade förslaget, derför att det
icke innehöll något om Kansli-aflöningen. Så är icke för¬
hållandet, utan jag förundrade mig blott deröfver att ingen af
de talare, sorn dittills yttrat sig i ämnet, vidrört denna om¬
ständighet. Dessutom är jag ännu icke öfvertygad om nyt¬
tan och nödvändigheten af förslaget, och kan således icke
bifalla detsamma. Hvad beträffar Ständernas rättighet att,
tillsätta Kommtittéer, hvarom jag sade, att jag icke kände
något grundlagsbud, som härför lade hinder i vägen, sä tror
jag att ett tillägg af Koristitutions-Utskottet lika gerna som
nu förevarande tillägg kunde göras i den S3'ftnirigen, att Ri¬
kets Ständer, i den händelse alla 4 Stånden voro samman¬
stämmande ense om nyttan och nödvändigheten af en Kom¬
mitté, egde att en sådan tillsätta. Om Ständerna tillsatte en
Kommitté, kunde dess medlemmar till sina hemorter afresa,
så snart deras arbeten voro fullbordade, hvaremot Utskottet
troligen måste stanna qvar på riksdagsorten, och möjligen
icke heller hade sina arbeten afslutade vid den 6:te måna¬
dens slut. För öfrigt instämmer jag uti Olaus Erikssons af-
gifna yttrande.»
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Visserligen
innehåller vår nu gällande Grundlag icke något stadgande
om Suppleanter i Utskotten, men en stor och högst väsendtlig
skillnad skulle äfven uppstå mot det nuvarande förhållandet med
afseende på aflöningen. Nu skola Suppleanter, såsom varan¬
de Riksdags-fullmäktige, åtnjuta underhåll af sina Kommit-
tenter, men sedan Riksdagen blifvit på 6 månaders tid upp¬
skjuten, af hvilken skola de då uppbära aflöning? Månne af
Staten, eller af Kominittenterne ? eller skola de möjligen un¬
derhålla sig sjelfva? Detta är högst] nödvändigt att få be¬
stämdt utredt. Hvad jag yttrat om Suppleanternas sysslolös¬
het, bör sålunda förstås, att här visserligen icke är fråga om
29 ti
Dan 14 December.
att roa sig, ty tiden bör icke så illa användas, att den upp¬
offras på lek, då det höfves allvar, men jag anser att hvar
och en sorn nödgas vara overksam, i och med detsamma må¬
ste linna tiden långsam och tråkig.»
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »På
det icke någon mätte förvillas 0111 uppgifternas riktighet rö¬
rande förminskningen af kostnaderna, så har jag på stående
fot nu uppgjort en ungefärlig kalkyl, så lydande: Här linnas
500 Representanter församlade, som njuta t. ex. 5 R:dr om
dagen, detta gör 2,500 K:dr pr dag, eller för 6 månader, som
är längsta prolongations-tiden, 450,000. Om dessa Represen¬
tanter under ifrågavarande månader hemförlofva?, och i dess
ställe 2:ne Utskott blifva härstädes qvarhållna, för utarbetande
af hvarjehanda frågor, bestående af tillsamman 40 personer i
hvardera Utskottet, så utgjorde kostnader) för dessa Repre¬
sentanter blottt 72,000 R:dr under samma tid, hvarigenom
nära 400,000 R:dr blefve Staten besparade. Då således om¬
kring 2,100 R:dr pr dag besparades, hemställer jag om icke
skäl förelinnas att antaga förslaget.»
Gustaf Bjerkander: »Man kommer här fram med både
rimliga och orimliga beräkningar. Larsson säger att 40 per¬
soner skulle blifva qvarsittande i Utskotten; jag tror dock
att man med säkerhet kan antaga deras antal till 60 å 70, ja
möjligen närmare 100. Ej eller finnas nu 500 Riksdags-Ombud,
som njuta arfvode, utan knappt 300, då Bonde-Ståndet räk¬
nar något öfver 100 Ledamöter, borgare- och Preste-Ståndet
tillsammans möjligen något, mer. Ridderskapets och Adelns
Ledamöter hålla sig sjelfva, så dem har man ej ondt af vid
dessa beräkningar.»
A. W. Uhr från Nerikes Län: »Jag har förut sagt att
jag vill bifalla punkten, oell jag vill nu blott tillägga i afseende
på Suppleanterna, att de, liksom Suppleanterna i Banken och
Riksgälds-Kontoret kunna resa till sina hemorter och blott
efter kallelse inträda till tjenstgöring i Utskotten. Då behöfva
de ei heller få så ledsamt, som här blifvit förespegladt.»
Med Uhr instämde C. C. Nettelbladt från Stockholms Län.
Sven Bosenberg: »Den ena kalkylen Olifver nu värre
än den andra. Uhr har fästat sig vid bruket hos Supplean¬
terna i Banken och Riksgälds-Kontoret, men den märkliga
skillnad härvidlag förefinnas, att då sammanträden i Banken
och Riksgälds-Kontoret försiggå en gäng i hvarje vecka, så
sammanträda deremot Utskotten dagligen, då det vid före¬
fallande behof torde befinnas omöjligt att efterskicka Supple¬
anter, vare sig fran Skaraborgs Län, Skäne, eller annorstädes
ifrån ut på landsbygden. Hvad Larssons kalkyl beträffar, sä
tror jag den ingalunda stämmer in, om vi beräkna att vi ligga
Den 14 December.
297
här fiirst i 6 månader, sedermera i 6 månader vistas i lands¬
orterna och sä hit igen samt slutligen taga alla resorna med
på köpet. Klokare är att hälla sig pä Riksdagsorten än att
resa fram och åter.»
Bjerkander: »Svårt, för att icke säga omöjligt, vore
det fiir en Riksdagsman, att ifrån Norrland eller Skane resa
hit fiir hvar dag han behöfde såsom Suppleant inträda i nå¬
got Utskott. Jag förenar mig häri med Rosenberg.»
Erik Hansson från Gefleborgs Län förklarade, det han
ville rösta för afslag på grund af hvad under diskussionen
förekommit.
Öf verläggningen förklarades nu afslulad, och då Talman¬
nens Proposition pä bifall blifvit med Ja och Nej besvarad,
samt votering blifvit begärd, så uppsattes, justerades och an¬
slogs en så lydande Voterings-Proposition:
Den som vill bifalla det i Konstitutious-Utskottets Memo¬
rial N:o 2, 1 lite punkten intagna, till Grundlagsenlig behand¬
ling vid denna Itiksdag hvilande förslag till tillägg i J09 §
Regerings-Formen och 80 § Riksdags-Ordningen angående
uppskof i Riksdag,
röstar Ja:
den det ej vill.
röstar Nej:
vinner Nej, då har Ståndet förkastat det ifrågavarande för¬
slaget.
Sedan voteringen härefter i sedvanlig ordning försiggått,
befunnes rösterna hafva utfallit med 28 Ja mot 77 Nej, i följd
hvaraf Ståndet stadnat i det beslut Nej-Propositionen inne¬
håller.
Emot detta beslut reserverade sig Per Nilsson från Malmö
hus Län hufvudsakligen på den grund, att då det. vid 1854.
års Riksdag framställda förslaget i enahanda syltning blef vid
1856 års Riksdag afslaget, de då anmärkta bristerna blifvit
i det nu framlagda förslaget afhulpne. hvadan förslaget i denna
nya form bordt af alla äldre Ledamöter, sorn förut en gång-
talat för detsamma, blifva antaget.
Punkten 12, med förslag till ändring i §§ 13, 16, 19 och
22 Riksdags-Ordningen angående Representationsrätt för Lä-
rarne vid Elementar-Läroverken, föredrogs härefter, dervid
ordet begärdes af
P. F. Mengel från Upsala Län, sorn anförde: »Då detta
förslag vid sednaste Riksdag förklarades hvilande för att nu
afgöras, hade man ingen aning, ingen förhoppning om att Ele-
rnentar-Lärarne skulle blifva i Borgare-Ståndet upptagna. Man
ansåg det orättvist, att en så kunskapsrik korps icke skulle
298
Uttn 14 December.
vara på något ställe och på något sätt representerad, och
derföre ville man införa den i Preste-Ståndet, hvilket den
närmast syntes tillhöra. Sedan städerna nu erhållit utvidgad
Representationsrätt, så finnas inom Borgare-Ståndet i närva¬
rande stund 3:ne Elementar-Skolelärare, och jag har mig med
visshet bekant, att de derstädes trifvas ganska väl, äfvensom
att Borgare-Ståndet lägger stor vigt att fortfarande komma i
begagnande af deras upplysning och stora kunspaper. Det
går ganska lätt att få sig ett hus eller litet jord inom en
stads område, och således kan en hvar, som förtjenar förtro¬
ende äfven blifva utsedd till Riksdags-Ombud. Jag har sam¬
talat med åtskilliga Elementar-Skolelärare i ämnet, och de
önska ingalunda att inrymmas i Preste-Ståndet, utan vilja
gerna qvarstadna inom Borgare-Ståndet. Dertill kommer ett
annat skäl. Ständerna hafva nu i mänga år sträfvat att skilja
Skolan från Kyrkan, och sedan detta nu till en del redan
skett, så tyckes det icke vara skäl att åter gynna en för¬
ening dem emellan. På dessa grunder önskar jag afslag å
denna punkt.»
Dessa åsigter delades af C. G. Nettelbladt från Stock¬
holms, J. M. Lundahl, E. M. Falk och Anders Jonsson
från Skaraborgs, A. J. Sandstedt hån Jönköpings, Sven Heur¬
lin från Kronobergs, Per Tjernlund från Vester-Norrlands,
Paul Andersson från Jemtlands, Per Nilsson från Malmö¬
hus Län m. fl. Ledamöter af Ståndet.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Då man har
all anledning att förmoda, det Elementar-Skolelärarne sjelfve
icke vilja komma in i Preste-Ståndet, så anser jag det icke
eller vara rätt att derstädes tvinga in dem, helst som man
allt allmännare börjar inse nödvändigheten af och påyrka att
Preste-Ståndet måtte afträda från den politiska vädjobanan
och draga sig tillbaka till sitt egentliga kall. Af denna an¬
ledning instämmer jag med Mengel och afslår punkten.»
Per Ostman från Vester-Norrlands Län: »Jag anser i
likhet med Mengel det vi icke böra godkänna denna punkt,
så snart Kyrkan skall stå för sig sjelf och skiljas frän Sko¬
lan är det icke nödvändigt att bifalla förslaget. Komministrar
och Adjunkter lida intrång af Skolelärare nog ändå. då dessa
alltid erhålla de fetaste pastoraten. Genom antagande af för¬
slaget, försvåras äfven genomförandet af en radikal Represen-
tations-reform, ty då alla blifva nöjda, vilja de icke vidare
sträfva för några förbättringar. Jag instämmer med Mengel
och afslår ifrågavarande punkt.»
Olof Nilsson från Vesterbottens Län förenade sig här¬
uti, hvarjemte Jonas Andersson från Östergöthlands, samt
Den '14 December.
299
Anders Eriksson från Elfsborgs Län förmälde sig vilja in¬
stämma uti Mengels afgifna yttrande.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Jag förenar mig
äfven med Mengel och önskar att Preste-Ståndets makt mätte,
långt ifrån att vinna förstärkning, i dess ställe allt mer och
mer försvagas.»
A. W. Uhr från Nerikes Län: »Jag är förekommen af
Nyqvist, och vill endast tillägga att i den afdelning af All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottet, hvarpå jag arbetar
en motion af stor vigt är bordlagd, angående borttagande af
Presterlig tjenstärsberäkning för Skollärare. Denna åsigt har
mycket för sig, och då Skollärarne således icke vidare få
räkna presterliea tjensteår vore det orätt att med nya band
fästa dem vid Preste-Ståndet.»
öfverläggningen var nu afslutad. Talmannens framställda
Proposition på bifall blef med öfvervägande Nej besvarad, hvar¬
uppå, efter förnyad Proposition, Ståndet ajslog Utskottets uti
ifrågavarande punkt framställda förslag.
Vidare föredragning af ifrågavarande Memorial uppsköts
härefter till den fortsättning af Plenum, som i eftermiddag
kommer att hos Ståndet ega rum.
§ 3.
Till bordläggning första gången anmäldes
Stats-Utskottets Memorial N:ris 5—8 samt Utlåtanden
N:ris 9—12; samt
Bevillnings- Utskottets Memorial N:ris 6—10.
§ 4.
Från Högvördiga Preste-Ståndet ankommet Protokolls-
Utdrag N:o 106 lades till handlingarna.
§ 5.
Uppå derom framställd begäran beviljade Ståndet ledig¬
het från Riksdagsgöromålen åtföljande Ledamöter, nemligen:
Nils Magnus Pettersson från Kalmar Län, under 3:ne
veckors tid från den 12 December;
Matts Persson från Stockholms Län, under 3 Veckors
tid från den 24 December;
Erik Hansson från Gefleborgs Län, under 3 veckors
tid från den 23 December:
Gustaf Hultman från Nerikes Län under 3 veckors tid
från den 16 December:
Garl Gustaf Sköldberg från samma Län, under 14 da¬
gars tid från den 19 December;
300
Den / 4 December.
Lars Ersson från Södermanlands Län, under 3:ne vec¬
kors tid från den 23 December;
Johan Persson från Upsala Län, under 8 dagars tid från
den 24 December;
Per Nilsson från Malmöhus Län, under samina tid:
Olaus Svebilius från Gottlands Län, under 3:ne veckors
tid från den 21 December;
Robert Fredrik Gross från Kalmar Län, under 3:ne
veckors tid från den 18 December;
Georg Nyqvist från Vermlands Län, under 14 dagars tid
från den 19 December;
Erik Malmin från Vestmanlands Län, under 14 dagars
tid från den 22 December;
Per Erik Andersson från samma Län, under lika lång
tid, äfvenledes från den 22 December;
Anders Söderholtz från Södermanlands Län, under 14
dagars tid från den 20 December; samt
Gustaf Larsson från Stockholms Län under 14 dagars
tid, från den 22 innevarande December månad.
§ 6.
Efter en kort diskussion, som dock icke skulle i Proto¬
kollet inflyta, beslöt Ståndet att till Elektorerne hänskjuta en
af Erik Ersson från Gefleborgs Län väckt fråga om en mo¬
difikation i Ståndets förut fattade beslut om den ordning,
hvaruti Suppleanter skulle till tjenstgöring inom Utskott in¬
träda m. m.; och skulle Elektorernas förslag sedermera Stån¬
dets pröfning underställas.
Ståndet åtskiljdes härefter kl. 2 e. m. för att åter kl. 5
på e. m. Plenum fortsätta.
In fidem
N. J. Fröman.