HEDERVÄRDA
BONDE-STÅNDETS
PROTOKOLLER
vid
Lagtima Riksdagen i Stockholm
år 1850.
Andra Bandet.
STOCKHOLM,
TYPOGRAFISKA FÖRENINGENS BOKTRYCKERI.
1860.
Den 20 Noran ber
Plenum kl. 10 f m
§ I-
Det hos Ståndet vid sammanträdet e. m. den 23 inne¬
varande månad förda protokoll justerades och godkändes.
§ 2-
Till handläggning förekom härefter Kongl. Mnj:ts Nådiga
Proposition till Rikets Ständer, angående Statens jernvägs-
byggnader.
Ordet begärdes af
Gustaf Hultman från Nerikes Län, som skriftligen yttrade
sig sålunda:
»I afseende på Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
jernvägsarbetena för nästinträdande Statsreglerings-period är
icke så litet att anmärka:
1:0 Att sjelfva summan förebringas oss med en ledighet
såsom skulle den knappt behöfva mer än omnämnas för att
allt dermed skulle vara gjordt. När man läser Propositionen
framkommer denna summa verkligen så oskyldigt, så obetyd¬
ligt, så lätt i framställningen, att det måste väcka särskild
förundran hos hvar och en som kan tydligen tänka sig tjugu¬
fem millioner. Det förstås att i stora Stater, med rika län¬
der, kan denna summa vara obetydlig, men för Sverige al¬
den icke obetydlig, den är tvärtom ganska betydlig; nästan
svarande mot hela Statsregleringen — men ändå betydligare,
ja väl fruktansvärd, blir den, då man betänker att den skall
upptagas med skuld, med en skuldsättning som skall öka på
den förra skulden, och hos utländningen, som förut har både
velat i helhet och särskildt riket länsvis intecknat för millio¬
ner och åter millioner, till ett skuldedjup som icke förr varit
försökt hos oss, der endast mångåriga krig bragt öfver oss
skuldsättningens föraktliga elände.
4
Den 26 November.
När vi nu olyckligtvis inkommit på denna bana, må vi
då åtminstone hejda oss, sä att vi icke med brådstörtad fart
nedkomma i en sådan afgrund att vi icke förmå reda oss
derutur. Jag föreslår fördenskull:
att fortsättningen af de påbegynta jervägsarbetena,
hvilka väl icke skäligen kunna afbrytas, måtte
pågå med mindre hastighet i utförandet, än hittills,
oaktadt allt hvad man må kunna förebringa oss
i afseende på besparingen af att bygga fort och
på en gång.
Jag inser nemligen ganska väl, att kortare tider för verk¬
ställigheten kunna medföra en besparing, men om de utgåen¬
de summorna derigenom blifva för stora att kunna uthärda,
sä är det bättre att ett och annat hundratusende mera utgår på
det hela, när det får fördelas på tid, än att man, såsom man
nu kan befara, skall stadna i förlägenhet för räntor och af-
betalningar på de från utländningen upptagna kapitalerne.
Men sjelfva besparingen, hvarom jag medgifvit att den
kan tänkas böra uppkomma är icke dermed säker, ty ige¬
nom de oerhörda summorna som hittills på en gång varit
beviljade, och de ännu större som nu äskas, blir det tillfälle
att lägga den ena liniens behof med den andras tillgångar,
det ena årets anslag med det andras, ja hela Statsreglerings-
periodens anslag med en blifvande periods, till hvilka trenne
märkliga förhållanden åtskilliga tecken förefinnas i sjelfva den
Kongl. Propositionen, och hvarom förmodligen ändå tydligare
anledningar eller verkliga bevis, borde kunna inhemtas af
jernvägs-räkensknperne.
Jag föreslår fördenskull, utom en minskning af sjelfva
den stora anslagssumman, hvarom jag vid slutet af detta
mitt anförande skall yttra mig:
att Rikets Ständer, innan hela frågan afgöres,
måtte få del af jernvägs-räkenskaperne, både de
som redan äro afslutade, både de reviderade och
de oreviderade, samt en afskrift af de särskilda
liniernes och stationernes alla rodogörares kladd¬
räkenskaper intill November månads början, eller
helst till innevarande års slut.
På resultatet af en sådan granskning, bör det bero huru¬
vida Rikets Ständer skola lemna större eller mindre anslag
till de dyrbara anläggningarne.
Detta såsom förberedande.
I hufvudsaken, och då jag sagt, hvad jag förmodar nåi
görlunda gillas måhända utaf Representanterne inom detta
Stånd, äfvensom i de öfriga, att man icke, genom fullstän¬
Den 26 November.
5
digt förnekande af anslag, skulle liksom begrafva det hittills
medhunna betydliga arbetet, så har jag dermed icke tänkt mig att
fortsättningen skulle blifva lika öfverdådig som begynnelsen, utan
jag har tänkt mig att de redan började linierna skola fortsättas så
mycket, och i den rigtniug, att något helt deraf må uppstå för
kommunikationen, under det att de utöfver all rimlig utgift
utsträckta väglängderne skulle inskränkas. För detta ända¬
mål anser jag lämpligt att vestra stambanan ifrån Götha ka¬
nal ledes till Örebro der Köping-Hult-jernvägen vidtager och
tillsammans med den hittills färdiga vägen igenom Vester-
götldand skulle gifva oss en hastig kommunikation ifrån Gö¬
theborg ända till Arboga, hvarifrån vi, under större delen af
året kunna med personer och varor komma inom 8 timmar
till hufvudstaden. Hela transporten ifrån haf till haf blefve
då gjord på omkring 20 timmar, hvilket väl kan vara till¬
räckligt tills vidare. Detta gäller nu om vestra banans re¬
sultat med härefter behöfliga ringare medel.
Dernäst i afseende på södra banan. Dess förut beslut¬
na ledning nästan rakt i norr ifrån Skåne till Jönköping, var
förknippad med den lindrigaste kostnad som någonsin för
jernväg kan beräknas, hvilket berodde af hela lokalen ifrån
Skäne genom en dalsträckning, hvars vattendrag har ett gan¬
ska lågt och på stor utsträckning af landet fördeladt affall.
Denna bana var ämnad att åstadkomma en förbindelse mel¬
lan Malmö, eller i allmänhet Skåne och såsom ändpunkt i norr,
Jönköpings stad. Af denna bana äro nära 7 mil redan färdiga.
Det återstår icke fullt 17 mil för att fullborda densamma till
Vettern. Så må då detta ske med den jemförelsvis lindri¬
ga summan af kanske 11 eller 12 millioner, och derme¬
delst en kommunikation blifva öppnad emellan Skåne och
Hufvudstaden förmedelst vattenvägen ifrån Jönköping.
Ville man nu invända att, om krig utbröte, den sednare
eller vattenvägen blefvo beroende af Östersjöns beherrskande,
så vill jag också upptaga detta inkast såsom vigtigt, och för
att få den inre kommunikationen ostörd hela vägen, med¬
gifva att det återstående utaf förbindelsebanan emellan Fal¬
köping och Jönköping må fullbordas, på stycket som åter¬
står emellan sistnämnde stad och sjön Stråken, hvartill icke
mer än halfannan million erfordras.
Om nu banans fortsättning emellan Götha kanal och
örebro, 8 eller 9 mil skulle kosta 6 millioner, så blefve det
hela 18 eller 19 milliouer, med hvilken kostnad man då
hade ganska goda kommunationer, emellan södra och vestra
Sveriges kuster å ena sidan, samt hufvudstaden å den an¬
dra. Jag voterar således för besparingen af de återstående
6
Den °26 November.
sex millionerna intill nästa Riksdag dä de kunna utaf dåva¬
rande Ständer anslås, om ställningen då sådant tillåter.
Jemte denna min åsigt i helhet, torde jag få framställa
några betraktelser öfver särskilda delar af den Kongl. Pro¬
positionen. Der står t. ex. redan i början att sednare un¬
dersökningar visat verkställbarheten af en väg till Jönköping
utan några synnerliga svårigheter eller, att Laga-å-sträcknin-
gen af jernvägen trän Skåne kan gå till Vetterns strand i
Jönköping direkt, med den lindriga lutningen af en fot på
100, att, sedan det blifvit utredt, tala vigtiga skäl för banans
fortsättning derifrån i mera östligt läge, än i Kongl. Proposi¬
tionen vid sistledne Riksdag var föreslaget. En framtida
jernväg från vestra banan i Södermanland, sydligt igenom
Vestergöthland skulle der finna en naturlig anslutningspunkt
till södra banan i trakten af Nässjö, och båda »utan behof
af de förut föreslagna särskilda bibanorna med deras till en
del svåra och nästan äfventyrliga terrängsförhållanden, för
bindas med rörelsens hufvudort i denna trakt, Jönköping.»
Huru skall detta förstås? Först heter det att man med
lätthet och utan äfventyrlighet (med lutning af 1 på 100)
kan komma till Jönköping, och sedan att »bibanorna derifrån
skulle vara nästan äfventyrliga? Ar det icke naturligt, att bi¬
banorna nu kunna göras utan äfventyrlighet? Och att bibanor
skulle komma att anläggas (om de också få en annan be¬
nämning, t. ex. af stambanor) är tydligt, ibland annat af den
stora medsända kartan der dessa bibanor äro tecknade, från Nässjö
till Jönköping och från Jönköping till sjön Stråken eller till staden
Falköping. Dessa bibanor af tillsammans omkring 8 mils längd,
utgör en anslutning till vestra stambanan lika ofördelaktig
som de skulle göra sin ena ändpunkt fördelaktig för den
framtida Östgötha-banans anslutning till den södra; följaktli¬
gen är der ingen fördel af den ändrade vägen ifrån Skåne.
Härförufan tillkommer, att vägen ifrån Cathrineholm söderut
ännu icke är påbegynt, äfvensom icke ens vägen till Cathrine¬
holm färdig, så att det väl är alldralämpligast att fullborda
den vid förra Riksdagen af Kongl Maj:t föreslagna vägen
ifrån Skåne till Jönköping, denna ort som utgör liksom en
hufvudknut för södra landets kommunikation åt de öfriga tre
väderstrecken.
Det medgifves att de östligare delarne af landet skulle
få fördel af att banan ifrån Skåne ändrades ifrån Ständernas
beslut, likasom det är lika tydligt, att de längre i vester
belägna orterna skulle i samma mån förlora dessa fördelar,
och då synes icke vara mycket vunnet igenom förändringen;
men den »högst betydliga förkortningen» som omtalas i den
Den 26 November.
7
Kongl. Propositionen, är svår att inse, när till hela den li¬
nien lägges bibanan ifrån Nässjö till Jönköping, genom hvil¬
ket nödigt ansedda tillägg linien bör bli af ganska lika längd
som efter gamla förslaget. Och slutligen upprepar jag, att man ovil¬
korligen bör fästa afseende på tillgången af medel, samt nu göra
banorna med de kortaste möjliga sträckningar, med syftemål
om en snabbt åstadkommen kommunikation. Hurudana äro
då de sydvestra orternas kommunikationer, eftersom vi här
omhandla kringliggande orters behof'? Är kanske den s. k.
Nissa-stigen en afundsvärd kommunikation emellan Halland
och Jönköping? Såsom bevis att jag icke ensam bedömer den
angifna förkortningen såsom jag gjort, må jag stödja mig
vid hvad den Kongl. Propositionen sjelf derom yttrar i en
sednare punkt: »vid betraktande häraf, anser Kongl. Maj:t
den omväg», som ifrån sydligaste orterna till de vestra,
»och i början till de norra orterna, istället för Laga-å-linien,
samt den högre kostnaden för södra stambanan (när denna
bana ensamt afses) öfvervägas af ofvannämde fördelar.»
Allmogen som förut ansett sig hafva reda på väder¬
strecken känner sig icke mera hemmastadd i landet, efter
de benämningar som blifvit påfunna för bansträekningarne.
Det kan understundom icke påstås annorlunda än, såsom man
ifrån Vestergöthland uttagit och benämnt alla rigtningarne,
så skall det heta, att södra banan börjar nära Falköping, och
skall ledas ifrån Stråken igenom Jönköping öfver Tenhult
till trakten af Nässjö och derifrån vidare förbi och i närhe¬
ten af sjön Salen, till Finjasjön! Namn betyda väl icke mera
än den betydelse man gifver dem, men man är likväl van
i det fallet rätta sig efter naturen, och jag må för min del
åtminstone få uttala min förundran öfver att namn kunna
göra en ostlig rigtning till sydlig, en linie från Falköping till
Vedbo härad 7 å 8 mil i öster att benämnas sydlig.
Af den i Kongl. Propositionen intagna kalkylen, med til¬
lägg af återstående stycket emellan Stråken, inhemtar. man
huru mycket »omvägen» ifrån Nässjö till Falköping utgör i
väglängd och penningar, således huru betydande utgift upp¬
kommer deraf att man förkastar föregående Ständers beslut,
som togs till följd af Kongl. Maj:ts, det vill säga med andra
ord Öfverste Ericsons förslag:
Mil. Kostnad.
Från Nässjö till Tenhult . . . 2,14 1,479,120: —
» Tenhult » Jönköping . . 1,50 1,324,000: —
» Jönköping » Stråken . . . 3,26 2,532,520: —
» Stråken » Falköping . . 3 826,000: —
Summa kostnad för hela omvägen 9,90 6,161,640
8
Den 26 November.
Sex millioner kostar således denna genväg till Östergöthland
men, kan kalkylatören svara, det är ju bara lumpna sex mil¬
lioner! hvad betyder det för Sveriges lysande finanser? Ju
mera vi låna utaf utländningen desto mera förstärka vi ban¬
kens silfvertillgångar, och således kunna vi med skäl öfver¬
lemna åt våra barn ett skuldsatt Rike, som vi och vår tid
emottogo skuld/ritt och i det afseendet gammalmodigt.
Det är likäl icke nog härmed. Den krökning som Skåne-
linien gör, lemnar icke i utbyte något hastigt resultat af er¬
hållna kommunikationer, hvilket likväl måste vara ett hufvud-
syfte för den förläggare, Stat eller enskild man, som med spar¬
samma tillgångar vågar sig på stora företag.
Man finner också detta straxt efteråt erkändt i den Kongl.
Propositionen, att, sedan man gjort dessa utgifter skulle man
likväl vid slutet af år 1863 icke hafva banan till Skåne fär¬
dig, det skulle då dertill behöfvas ännu Tio och en fjerdedels
million! och när hon nu hunnit sin bestämmelse åt Vestgötha-
sidan, skulle hon likväl i sin egentliga riktning i norr och sö¬
der icke hunnit längre ifrån Skåne än till midt för Eksjö.
Det finner man ju vara ogagneligt tillstäldt.
Den liknöjdhet, med hvilken åtskilliga stora projektmakare
behandlat Rikets hufvudstad, och till följd hvaraf den vestra
jernvägen fick utgå från Götheborg, har på samma sätt visat
sig i afseende på den södra som fålt utgå eller börja vid
Skånska gränsen. Detta kunde likväl hafva ett skäl för sig,
nemligen att, vid möjligen förefallande behof kunna föra de
talrika Skånska trupperna upp åt hufvudstaden, men om detta
skäl skall gälla, bör det vara med förutsättning att banan skulle
gå rakt till Jönköping, för att med minsta kostnader hastigast
åtsadkomiua förbindelse med hufvudstaden. Nu vill man för¬
kasta detta högst vigtiga resultat; man vill anse banan såsom
en omedelbar linie till Stockholm, under det att man hvarken
vet huruvida nästkommande Ständer för att fullborda banan
dit lika släpphändt som de förra Ständerne låta skuldmassorna
vexa oss öfver hufvudet till dess att vi nödgas göra särskilda
lån för att betala räntorna. Det må dock en gäng blifva slut
på våra gräsliga financiella misstag! Må det till en början
blifva slut på ändamålslösheten i sjelfva planerna; Man betänke
blott: den så kallade södra banan, vriden eller bruten rakt
åt vester, skulle icke en gång till sin så kallade »norra änd¬
punkt» vara färdig till 1863 års slut. Det skulle dertill, en¬
ligt den Kongl. Propositionen, då behöfvas ytterligare
10,247,419 R:dr, R:mt! År 1863! Naturligtvis också
en deremot svarande tid för verkställigheten! Således till
1866 eller 1870 eller längre, under det att ränte-betalningen
Den 26 November.
9
och amorteringen fått fortgå sedan år 1857, påspädda med
nja låne-transaktioner, hvarunder landets skattdragande likväl
oaflåtligen skola påminnas om nödvändigheten att fortgå på
skuldsättnings- och räntebetalnings-banan, — emedan »man
ju icke kan lemna det påbörjade och redan till en del utförda
ofullbordadt.» Jag föreslår derför:
att man icke börjar banan åt Wexiö Län och
Östergöthland, utan allenast fullbordar det som
Ständerna redan bifallit och beslutat.
Methoden att förleda till ett börjande, och sedan fram¬
tvinga en fortsättning är icke nj, den praktiserades tillräck¬
ligt vid Götha kanal, sorn blef uppstucken på många punkter
utåt båda sidonia omkring Vettern, för att icke kunna afbry-
tas på någon punkt, ehuru tjenlig den ock måtte varit. Vi
hafva icke tagit någon lärdom af denna lärorika tid, vi låta
leda oss på alldeles lika sätt, såsom barn, utan all sjelfstän¬
dig beslutsamhet. Men det är likväl tid att också sjelfva
granska och döma, dä eljest slutligen å deras sida, der ingen
skonsamhet gäller i afseende på folkets tillgångar, anspråken
och planerna växa i män efter vår medgörlighet för att icke
säga vår tanklöshet.
En högst märklig punkt förekommer dernäst i den Kongl.
Propositionen, (som med skäl må anses för detsamma som ett
förslag af Chefen för Statens jernvägsbyggnader, emedan Re¬
geringen icke har någon annan källa för sin egen kännedom
om jernvägs-förhållanderna i teckuiskt afseende, och vid hvilka
det teckniska så inväfves i det stats-ekonomiska, att det ena
finnes bestämma det andra uti alla, den nämnde chefens hug-
stora förslager). Denna märkliga punkt består deri, att Stän¬
derna skola åt Regeringen öfverlemna att närmare bestämma
de orter, som hvarje statsbana eller bandel, hvartill anslag
varder beviljadt, skall genomgå. Således skulle Ständerna
gifva ifrån sig den bestämmande rättenl Detta vore så myc¬
ket äfventyrligare sedan man sett med hvilken frimodighet
Chefen för Statens jernvägs-byggnader behandlar väderstrec¬
ken och banriktningarnes benämningar efter dem.
Vi tala icke här om Regeringen sjelf, enär den i jern-
vägsfrågorna icke visat sig vara annat än liksom den skärm
bakom hvilken den nämnde Chefens operationer fortgå, och
framom hvilken de slutligen visa sig förordade hos Rikets
Ständer. Tillåtelsen skulle begagnas »med afseende å ytter¬
ligare upplysta» förhållanden. Dermed skall väl menas de
förhållanden som blifva ytterligare upplysta. Bien hvarföre
har man icke redan fått alla tillräckliga upplysningar i dessa
ämnen, det vill säga, för alla påtänkta linier? Hafva icke Stan-
10
Deti 26 November.
derna redan påkostat, 100,000 R:dr åt den förra kommittéens
undersökningar'? Har icke Chefen för Statens jern vägs-by gg-
nader, äfven inom den kommittéen, d. v. s. utom densamma,
och bakom dess rygg, en gång framkastat ett förslag som
skulle vara betydligt klokare än hans embetsbröders — ehuru
han på den tiden aldrig deltog i undersökningarne? Var
icke det förslaget tillräckligt upplyst, när det vann Regerin¬
gens bifall till den grad, att den Kongl. Propositionen till de
flesta delar antog förslaget såsom sitt, och utverkade dåva¬
rande Ständers bifall deråt? — rnen också hafva Ständerna
icke ändock åt bemälde Chef för Statens jernvägs-byggnader
gifvit ett extra anslag af 150,000 R:dr för att till nu efter tre
års förlopp sainmaukomne Ständer tillräckligt upplysa förhål-
landerna, så att man väl icke borde, efter dessa 250,000 R:drs
utgift och efter sex dryga undersöknings-års förlopp behöfva,
i brist på fullständiga upplysningar, lemna Regeringen, det vill
åter säga, Öfverste Ericson, rätt att ändra banors och ban-
delars rigtning? Hvad vill sådant betyda? Skola då Rikets
Ständer oupphörligt ledas, och ledas åt håll dit de icke äm¬
nat låta sig föras? Jag tager mig friheten föreslå:
att hela denna del af Kongl. Propositionen måtte
på det kraftigaste afslås, och ingen banriktning
öfverlemnas åt Regeringen, sedan Ständerna fattat
beslut i saken.
I sammanhang härmed, och med en påtagligen lika syft¬
ning föreslår Regeringen att, »utan omedelbart skeende för¬
delning emellan särskilda banor, få använda anslagne medel.»
Men just detta vore sättet och medlet att få banledningar an¬
norlunda än Rikets Ständer beslutat, och för den skull före¬
slår jag:
att detta, såsom alldeles enahanda till sin syftning
med det förra, med fullkomlig bestämdhet af Stän¬
derna må afslås, och att fördenskull intet »öfver¬
skott som kan uppkomma å ett stambane-anslag
må användas att fylla bristen i ett annat.
Chefen för Statens jernvägsbygguader har ju ett stort namn
såsom säker kalkylator, han må väl hafva räknat rätt i sina kal¬
kyler till Regeringen? Hvarifrån skulle då öfverskottet uppkom¬
ma? Hvarifrån bristen ? Det säkra är att alla beräkningarne, utom
en, äro dugtigt tilltagna, och att således ingen brist kan uppstå.
Klefve deremot någonstädes ett öfverskott, så vore det ingen
skada för landets i öfrigt så utan ali skonsamhet anlitade tillgångar.
En derefter i den Kongl, propositionen förekommande
punkt är också af natur att påkalla den allvarligaste uppmärk¬
samhet. Regeringen äskar medgifvande att inkomster och
Den 26 November.
utgifter å hvar och en för allmänna trafiken upplåten del af
Statens jernvägar väl böra särskildt redovisas, men att den
behållning sorn kan uppkomma å en eller annan sådan ban¬
del, skulle i första rummet användas till bestridande af un-
derlmlls-kostnaden för rörelsen å andra handelar, hvarest dessa
kostnader icke af inkomsterna på samma delar kunna betac¬
kas samt att hvad derefter möjligen återstår (!) må såsom
förskott ingå till fonden för jernvägsbyggnaderna. och att der¬
emot hvad utgifterna öfverstiga inkomsterna skall likaledes (V)
förskottsvis bestridas af den fond som Ständerna anslagit och
ytterligare anslå. Detta är alldeles för mycket i en punkt,
dess hela innehåll må man först granska; det befinnes då att
vi derigenom tro skole att ett öfverskott kan uppstå, men det
liander icke i verkligheten och i helhet, det kan uppstå en¬
dast genom tvänne qvicka räkne-methoder, den ena derige¬
nom, att man icke tager i betraktande alla räntor som Staten
likväl måste betala å de upplånta och sedermera anslagna och
använda kapitalerna; den andra att man, jemte denna vä-
sendtliga utgifts-posts uteslutande från beräkningen, får ett
saldo på några fä bandelar, åtföljdt och sorgligt motvägdt af
en desto tyngre undervigt på de öfriga. De förre skulle då
öka byggnads-fonden (d. v. s. Stats-anslaget,) förStatens jern¬
vägar, under det att balansen på de öfriga och fleste, skulle
i all oinärklighet uppsvälja detta och ännu mer af Stats-an-
slaget, som är gifvet för att bygga vägarne, icke för att un¬
derhålla dem. öfverskotten, det medgifves, blifva icke stora,
icke ens när Staten särskildt betalar alla räntor; men det
lilla som blir, bör utredas och aflemnas. Den sannolikt be¬
tydande bristen bör också utredas och inför Ständerna upp¬
gifvas, med särskildt äskande af anslag till dess betäckande,
hvilket man aldra minst af allt kan underlåta bevilja, men
hvarvid Ständerna sjelfva få en hittills saknad erfarenhet af
hvad jernvägar i ett fattigt land betyda i kostnads-afseende;
det är en erfarenhet som torde blifva smärtsam nog, men
som man bör förskaffa sig ju förr desto heldre, på det man
hvarken omedelbart låter leda sig till öfvcrdrifna anslag, der
nian kan återhålla dem, eller ännu mindre låta förmå sig att
genom öfverdrifter i liniernas utsträckning kasta på sig
en hemligt gnagande kräfta, hvars frätning man, sedan det
är försent, icke kan förhindra, och som då måste oupphör¬
ligen födas med nya och åter nya och årliga tillskott af pen¬
ningar. Jag yrkar således:
att Regeringen, i stället att få tillåtelse till ett dy¬
likt lappande och tyst öfverflyttande af medel från
det ena ändamålet till det andra, från den ena
12
Den 26 November.
linien till den andra, skall ovilkorligen använda
hvarje anslags-post till den linie hvartill den är
gifven, och att redovisning göres för byggnads¬
fondens användande å hvardera särskildt, samt, att
enär redovisning för trafikmedlen ieke kan göras
miltals eller ens för stationen särskildt, utan alltför
mycket mångfaldigande af redovisnings-sättet, hvarje
banas räkenskaper särskildt för byggnad och sär¬
skildt för trafiken redovisas, och de senares öfver¬
skott ifrån delar af samma bana användas till fyll¬
nad för trafik-inkomstbristen å delar af samma
bana, men intet öfverskott hvarken å någon han¬
dels eller en hel banas underhåll användes att öka
byggnads-fonden, äfvensom slutligen:
att inga medel af byggnad s-fonden må få använ¬
das att fylla bristen emellan trafik-inkomst och
banas eller handels underhåll, utan må dessa bri¬
ster uppgifvas till Ständerna för att af dem fyllas.
Derjemte, och sedan man sett hvad denna del af Kongl.
Propositionen innebär, nemligen möjligheten att förhemliga
beloppet af den betänkliga ytterligare utgift som påkallas af
fyllnaden till underhålls-kostnaderna, föreslår jag:
att Rikets Ständer genast infordra en noggrann
uppgift om alla här ifrågavarande förhållanden,
såväl med byggnads-fondens användande till behö¬
riga banor, som ock de redan färdiga och för tra¬
fiken öppnade bandelarnes inkomster och utgifter,
och allt detta så fort, att Stats-Utskottet må der¬
öfver afgifva ett utlåtande till Ständerna innan
något beslut i afseende på jernvägarne må ifråga¬
komma.
En likaledes öfverraskande uppgift förekommer vidare i
Kongl Maj:ts Propositon, deri att Kongl. Maj:t »finner lämp¬
ligt fördela de äskade 25 millionerna, på hvardera af de fyra
åren 1860, 61, 62 och 63. Således också på året 1860:
Men då det vid förra Riksdagen gifna anslaget var för hela
statsreglerings-perioden, deribland också för just året 1860,
bör det icke komma ifråga, att nu gifva nytt anslag för det¬
samma. Eller har väl Chefen för Statens jern vägsbyggnader
användt det årets anslag i förskott år 1859? Det visar sig
att af anslaget icke skall återstå mer, än 800,000 R:dr; då
må han bygga med denna summa så långt den räcker, ty
att anticipera anslagen kan väl icke tillåtas. Men det skall
alltid blifva tillfälle att inveckla och tillkonstla liqviderne då
man än vill använda medel från den ena banans anslag till
Den 26 November.
13
den andras, än åter i förskott utgifva hela anslagen för en
bestämd statsreglerings-period, hvarigenom allt Rikets Stän¬
der bringas om icke rent af bakom ljuset, åtminstone ur
möjligheten att utöfva en kontroll, öfver både hela summor¬
nas användande och sättet att använda dem. Sådant gör
ännu mera behöfligt för Ständerna att få den redovisning
jag äskat, för sista tiden åtminstone summariska uppgifter öf¬
ver tillståndet.
Hvad slutligen vägens eller rättare sagdt vägarnes led¬
ning igenom hufvudstaden beträffar, så är det visst af nöden
att dertill anslå medel, ehuru det må förefalla ytterst besyn¬
nerligt, att här redan så mycket blifvit derå arbetadt. För¬
modligen må det anses beklagligt, att en så stor plan, som
för en bangård blifvit uppgjord, och till en del satt i verk¬
ställighet innan tillräckliga undersökningar torde föregått, och
sådant skulle väl synas tala föga beprisande byggnads-
omtankan, och för detta ändamål må visserligen ett förslag
vara behöfligt om det hittills anses försummadt: men här
återstår annu en annan sak att bemärka, nemligen den, att
undersökningen icke må göras för vägen utan för vägarne
igenom hufvudstaden, ty de prålande förslagerne att anse
vägen blott för en, och att, för denna enhets skull göra en
gemensam bangård, uppoffra hufvudstadens alla egna kommu¬
nikationer för sjöfarten, provianteringshamnarne, gående och
åkande trafiken inom staden, är alltför abderitiskt i sig sjelf,
för att också tillställas genom en skrytsam nedvräkning af
nya millioner. Det blir tillfälle längre fram, att antyda huru¬
som den redan längesedan rekognoscerade vägen åt Årsta
bordt få gälla istället för praktgenombrytningarne vid Lilje¬
holmen äfvensom alla der, samt i sjön, utkastade massor af
penningar, och att man bordt gå till Skans tull och ändan
af Hammarby sjö vid Danviks-sidan; nu må det tills vidare
antydas, att linien kan med jemförelsevis dräglig kostnad,
ledas utåt Catharina församlings slättland till yttersta norra
viken af Hammarby-sjön.
Angående för arbetena från Töreboda vid Götha kanal
till Nerikes gräns, synes det såsom också de skulle varit
onödiga, liksom hela förbindelsen emellan kanalen och Catha-
rineholm.
När Kongl. Maj:t äskar 6,700,000 R:dr för att fullborda
vägen ifrån Stockholm till Catharineholm (allenast 12 mil) men
redan ofantliga arbeten å den linien äro nedlagda jemte lika
betydande summor, måste det intressera Rikets Ständer att
få veta, huru mycket denna bana sammanräknadt skulle
komma att anses kosta. Det vore intressant, äfven i det af-
14
Den 26 November
seendet, att man dermed kunde få utredt, huruvida dess an¬
läggning, som så varmt af Regeringen förordades, verkligen
var så väl beräknad som Chefen för Staten jernvägsbvgg-
nader då för tiden påstod, och huruvida icke kostnaderna
så betydligt öfverstiga både beräkningarne och rimligheten,
att man väl för samma summa kunnat få jernväg norr om
Mälaren till Köping, och kanske några mil ännu på andra
sidan om örebro till skyndsam förbindelse med den »ifrån
Götheborg utgående» vestra stambanan. Jag hemställer till
Rikets Ständer, att låta infordra redovisning för de medel
som blifvit utgifna för denna bandelen emellan Stockholm och
Catharineholm, utan någon inblandning af medel anslagne till
andra banor.
För att inleda den södra banans förändrade rigtning, som
först var ämnad (och af Ständerna bestämd) att gå utåt
Laga-å-dalen, med dess ovanligt gynnsamma terrängförhål¬
landen, har Kongl. Maj:t, naturligtvis efter Chefens för jern-
vägsarbetena raporter, uppgifvit, att densamma kan, med lika
fördelar i teckniskt hänseende, fortsättas inåt Småland, an¬
tingen efter Laga-å-dalen eller ock mera i öster.» Alltså
skulle de ibland Rikets Ständers Ledamöter som i dylikt ega
sakkännedom, låta öfvertyga sig, att en båge inåt' Små¬
ländska höglandet, öfver dess höjder och mellan dess vat¬
ten, skall vara »lika gynnadt i teckniskt hänseende», som
en linie utåt Laga-ån, som nästan saknar fall, och som lem-
nar en oafbruten slätt åt jernvägen att öfvergå! Endast de
som ingenting häraf känna, skola misstaga sig härpå. Utom¬
dess måtte väl också den större längden ännu mera motsvara
de ekonomiska svårigheterna, som utgöra det egentliga resul¬
tatet af de teckniska svårigherna. Om nu vägen igenom Små¬
land, böjd i några mils radie, slutar med en rät vinkel åt
vester, hvars linie, innan den hinner till Falköping uppgår
till hela 10 mil, sä finner man att de omedelbara ekonomi¬
ska svårigheterna, jemte de teckniska, väl skola föranleda en
ökad kostnad för södra stambanan af minst sagdt några mil¬
lioner i penningar och en icke obetydlig tidsutdrägt, innan
den högt önskvärda kommunikationen med Vettern och den
redan började med vestra stambanan blir färdig.
Kongl. Maj:t har likväl här lemnat denna fråga öppen,
och hänvist Riksens Ständer till kommitténs betänkande, hvil¬
ket har dubbelt gagn med sig, dels att kommittén icke må
stå gömd bakom Regeringen, dels också att Ständerna, vid
hvarje ord kunna erinra sig att förslagerna mindre kunna
väntas kontrollerade af någon skonsamhet för de skattdra¬
gande, och att den naturliga lusten att bygga mycket och
Den 26 November.
15
bygga stort och med öfverflödande kassa ligger inom det
naturliga området för en byggmästares åtrå och oskyldiga
ärelystnad.
Kongl. Maj:ts förslag att först 25 millioner må beviljas,
måste naturligtvis blifva första föremålet för Ständernas be¬
grundande, ty om det kan visa sig, såsom här förut är gjordt
sannolikt, att både södra och vestra banorna kunna fä gag¬
nande slutpunkter, den ena i Jönköping, den andra i Arboga,
med en vida mindre kostnad, och förr än efter kommitténs
plan som uppskjuter dessa förhoppningars verkliggörande till
1866 eller längre, och med tillägg af nya 10 millioner för
södra banan, så synes ingen tvekan böra uppstå i afseende
på ett afslag å det äskade beloppet 25 millioner under de
af kommittén framstälda långdragna tidsvilkor, och deremot
ett anslag böra göras af 15 eller 18 millioner, med vilkor,
att båda de ifrågavarande stambanorna fullbordas inom för¬
loppet af nu kommande stats-reglerings-period.
Men ännu ett är att anmärka vid det Kongl, förslaget,
nemligen, att Kongl. Maj:t vill fördela dessa på fyra år, med
6 och en fjerdedels million för hvardera. Ännu en gång må
erinras, att anslaget icke borde beräknas för mer än tre år,
enär ju nästkommande års arbets-kostnad var intagen i förra
Ständers anslag, hvilket också af Chefen för byggnaderna er¬
kännes då han uppgifver, att för 1860 års arbetsplan icke åter¬
stå mer än 800,000 R:dr.
Jag får fördenskull hemställa:
det anslaget sådant det blir, större eller mindre,
icke må omfatta mer än tre års utgifter, inskränkta
inom näst-inträdande statsreglerings-period.
När Chefen för jernvägs-byggnaden, jemte snart svar i
afseende på hans nya idé om kroken in i Småländska hög¬
landet, — Ständerna måtte väl ändock icke, såsom förut,
låta behandla sig med öfverraskning i sådant, hvartill Chefen
yäl haft god förberedelse-tid, — och när han tillika begär
600,000 R:dr, stadnar man i ovisshet, huruvida dessa medel
icke må anses inneslutna i de 6,250,000 som Kongl. Maj:t för
samma år 1860 äskat. En alltför brådskande penninge-nöd
måtte väl icke vara för handen, då man alldeles egenmäktigt
egt att ordna det gamla anslagets användande, och förmod¬
ligen icke ställt det så, att någon oordning i jern vägs-finan¬
serna skulle kunna uppkomma i händelse Rikets Ständer taga
sig tid att betänka och öfverlägga om hela den nådiga Pro¬
positionen.
16
Den 26 November.
I kort öfversigt af hvad hittills åtgått för jernvägarne
finner man att 1854 års anslag . . . 5,000,000: —
särskildt anordnade 1857 » » ... " 5,580,000: —
» » 1858 » » ... . 7,000,000: —
» » 1859 » » ... . 6,620,000: —
behållning 800,000: —
nu sednast äskade 25,000,000: —
konstituera en summa af 50,000,000: —
För dessa 50 millioner skulle man ännu icke hafva kom¬
munikationerna med hufvudstaden färdiga, hvarken ifrån Gö¬
theborg eller Malmö! 1 !
öfverste Ericsons afskeds-ansökan anser Kongl. Maj:t
böra lemnäs oafgjord, till dess frågan om ett departement
för allmänna arbeten hinner afgöras. Det kan dröja länge,
men under tiden saknar Rikets Ständer en ordnande och kon¬
trollerande myndighet öfver en verkställande, som synes ut¬
öfva en alldeles för sjelfrådig makt öfver användandet af här
i landet oerhördt stora penninge-summor.
Jag får för den skull vördsamt och allvarligen föreslå:
att Rikets Ständer hos Kongl. Maj:t anhåller om
tillsättande af en styrelse öfver bade jernvägs-vä-
sendet och dess verkställande Chef, och att
detta blir vilkoret för hvarje anslag till jernvä¬
garne.
Att detta mitt anförande måtte få åtfölja Kongl. Maj:ts
nådiga Proposition till Rikets Ständers Högloft. Stats-Utskott,
när jernvägsfrågan der förekommer, derom anbålles vörd¬
samt.»
Uti denna motion instämde Olof Larsson och Johan
Lekberg från Nerikes Län, och uti hvad anförandet berörde
den s. k. vestra stambanan, Liss Lars Olsson från Koppar¬
bergs samt Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län.
Måns Månsson från Kalmar Län deremot förklarade: »det
han alldeles icke kunde i anförandet instämma, enär Hultman
syntes nöjd och belåten blott han finge jernvägen dragen till
Örebro.»
Sven Heurlin från Kronobergs Län: »Det måtte före¬
falla flera än mig besynnerligt, ja till och med beklagligt, att
Kongl. Maj:t, som vid förra Riksdagen föreslog den södra
stambanans sträckning genom Lagaådalen, numera, endast på
den välvisa jernvägs-kommitténs förslag, proponerar Rikets
Ständer att samma stambana skall dragas genom östra delen
af Småland åt Albo härad och trakten omkring Wexiö. Denna
del af landet anses visserligen redan hafva ernått sin högsta
Den 26 November.
17
grad af odling, men liar det oaktadt icke några andra pro¬
dukter att aflåta än bränvin oell gråsten. Sunnerbo härad
liar i alla tider af Staten blifvit styfmoderligt behandladt.
Visserligen finnes i norra delen deraf stora jordfält, sorn nu
äro bevuxna med ljung, hvilket förhållande härleder sig från
Danskarnes härjningar och förödelse i fordna dagar, men dessa
ljungfält hafva dock tacksam jordmån och äro lätt odlings¬
bara. Lagaådalen afyttrar tusendetals tunnor spanmål årligen,
och afvaktar blott lättade kommunikationer att i ännu vid-
sträktare grad utveckla sina tillgångar. Södra delen af Sun¬
nerbo härad åter, äger stora skogar och ett outtömligt förråd
af bränntorf, hvilka produkter med största fördel skulle kunna
afsättas i Skåne och andra orter som på dem lida brist.
Går man, vid bedömandet af dessa ofantliga företag, såsom
rätteligen alltid bör ske, ut från en allmän-nyttig ekonomisk
synpunkt, så måste man taga i betraktande lokala förhållanden,
den minsta möjliga kostnaden, hvarför det åsyftade ändamålet
kan ernås, och den största industriella förkofran landet deraf
kan vinna, och från denna ståndpunkt har jag velat betrakta
ifrågavarande högst maktpåliggande ärende. — Kastar jag
eu blick åt den delen af Jönköpings Län, genom hvilken
södra stambanan skulle komma att gå, i den händelse den,
enligt första förslaget, skulle dragas vestra vägen, genom La¬
gaådalen upp till Jönköping, så möter mig Tabergs stora
malmfält, kändt för sina rika outtömliga tillgångar af den yp¬
persta jernmalm, allmänneligen kändt för sitt värde, hvarpå
bästa beviset ligger i dessa grufvebrytningars mer än 300-åriga
tillvaro. Ehuru jerntillverkningen i denna landsort måst fortgå
under de mest ogynnsamma förhållanden, så hafva derstädes
dock uppstått ej mindre än 13 masugnar och 32 privilegie¬
rade stångjerns-hamrar och härdar, förutom särskildta verk
för jernets förädlande till jerntråd tn. fl. dylika manufaktur¬
arbeten. Omkring 20,000 Skfä. stångjern frän denna ort föres
årligen ned till de Skånska städerna Helsingborg, Landskrona
m. fl. ehuru transportkostnaden för ett Skfå. stångjern upp¬
går till omkring 9 R:dr. Häraf kan man någorlunda bedöma
hvad en jernväg i denna trakt blott genom transport af denna
enda artikel skulle kunna inbringa. Skogs-arealen är äfven
högst betydlig, och utgöres af 355,000 tunland, med afräkning
af 217,000 tunland för sjöar, m. m. Denna trakt är vidare
rik på betydliga sjöar, såsom Bolmen. Unnen, Gällunden, Vid¬
östern, Furen, Floren. Rymmen och Langen, samt den stora
Lagaån. Ytterligare finnes der ej mindre än ö större vatten¬
fall, nemligen vid Eckersholm, Göthafors, Göthaström, Fogel-
Bonde-St:s Prot. vid 1839 — 60 årens Riksdag. II. 2.
18 Den 26 November.
fors, Hörle, Carlsfors, Lindstadsfors och Fryeled, hvilka sjöar
och vattendrag alla stå i förbindelse med hvarandra, hvar¬
igenom produkter och gods kunna på dem till jernvägen fram¬
föras, för att ytterligare öka dess trafik. Dessutom får jag
tillägga att jordegarne i största delen af delförsamlingar, jern¬
vägen skulle komma att genomgå, enligt sockenstämmo-pro-
tokoll, erbjudit sig att kostnadsfritt upplåta för jernbanan be¬
höflig jordrymd, för att bespara Staten en dryg inlösnings-
afgitt. Dä ersättning för jordspillning sålunda skulle kunna
undvikas, bör detta lägga en ytterligare tyngd i vågskålen för
vägens dragande åt vester. Lägger man härtill att Alvestads-
vägen skulle, enligt hvad jernvägs-kommitten sjelf erkänt,
kosta något öfver 3 millioner R:dr mer än den andra, så tror
jag att man med säkerhet kan antaga, det Staten kommer att
uppoffra kanske nära 6 millioner på en väg som icke blir så
fördelaktig, som om den drages mer vesterut. Jag har nu i
korthet vidrört blott en ringa del af de oemotståndliga skäl,
som tala för jernbanans sträckning från Finja-sjön, öfver La-
gaådalen till Jönköping, och hoppas förtröstansfullt, att såväl
mina värda Stånds-bröder som Höglofl. Stats-Utskottet måtte
deråt egna sin synnerliga uppmärksamhet. Jag vill nu icke
vara vidlyftig, men skall icke underlåta, att, då frågan hit
återkommer, vidare yttra mig derom; dock har jag trott mig
böra lemna de upplysningar jag nu afgifvit, för att visa orim¬
ligheten af jernvägens dragande i östlig riktnig. För att fram¬
ställa ett bevis på det omhuldande östra delen af Småland
åtnjuter från Statens sida, vill jag blott i förbigående omnämna,
att en enda liten socken, Stenbrohults församling, af Stats¬
medel erhållit ett anslag af icke mindre än 30,000 K:dr, för
utgräfning af några små brinkar. Skulle nu jernvägen komma
att gå ofvanför, eller i bästa fall bredvid dessa vägförbättrin-
gar, så äro ju penningarne bortkastade för att bereda dessa
Statens skötebarn beqväma gödselvägar om icke annat. »Skall
land på detta vis byggas» fruktar jag, att byggnaden snart
ramlar öfverända.»
Talmannenn yttrade: »Då endast ett mindre antal exem¬
plar af jernvägs-kommittéens underdåniga Betänkande
blifvit till Ståndets medlemmar utdelade, och på det icke
något misstag om hvad deri föreslages, må ega rum, vill jag
uppläsa hvad deri förekommer, rörande den del af Statens
stambanor som nu sednast blifvit vidrörd.»
Talmannen uppläste härefter af samma betänkande från
och med slutet af sidan 55 till och med början å pag. 58.
A. J. Sandstedt från Jönköpings Län: »Jag kan icke
instämma i Hultmans anförande, ty det är alldeles för skarpt,
Den 26 November.
19
och synes blott åsyfta att få Statens jernvägar dragne åt
Örebro. Ej heller kan jag förena mig med Brödren Heurlin,
ty hans framställning af förhållandet är alltför ensidig. Icke
endast Representanten från den förut bortglömda östra delen af
Södra Sverige, utan äfven öfriga folkombud från sprid¬
da delar af landet, måste, om de åsidosätta enskilda intres¬
sen, sanningsenligt medgifva, att jernvägs-kommitléns af
Kongl. Maj:t godkända förslag i afseende på sträckningen af
södra stambanan innebär rättvisa, billighet och klok omtanka
för landet och för framtiden. Tio mil kortare väg emellan
istockholm och Malmö är i och för sig tillräckligt skäl för
denna banas förläggande på sätt föreslaget blifvit, istället för
mera i vester, som förut varit påtänkt. Kommer nu härtill,
att banan uti den östligare delen af landet genomgår vida
folkrikare och bördigare orter; så lärer, utan fara af misstag,
man kunna antaga, att den högre anläggningskostnaden skall
blifva, snart nog, ersatt af en betydligare inkomst. Jag för¬
modar derföre, att enhvar, som opartiskt uppfattar förslaget
i denna del, skall med mig instämma uti ett gillande af det¬
samma. Möjligen får jag anledning att vidare yttra mig i frå¬
gan efter det den blifvit remmitterad till Utskott.
Jag vill nu jemväl till besvarande upptaga några af Heurlin
afgifna yttranden, som icke hålla streck vid en opartisk
granskning. Han säger t. ex., att östra delen af Småland,
oaktadt han medgifver densamma hafva kommit till en hög
grad af odling, ändock icke har något annat att afyttra än
gråsten och bränvin. Det borde dock icke vara honom obekant,
att från trakten omkring Wrigstad flere tusende tunnor span-
mål årligen försäljas till just Sunnerbo, hans hembygd, äf¬
vensom till Östbo och Westbo härader. Äfven ordar han
derom, att Sunnerbo härad på sednare tiden betydligt fram¬
skridit i odlingsföretag m. m.; mycket väl om så vore, men
allmänt kändt är, alt arbetsstyrkan derstädes består till stör¬
sta delen af påsabärare, som vandra land och rike omkring
för att afsätta hembygdens produkter, bestående i ståltråd,
hakar, hyskor, väfskedar och skrubbor m. m. Vidare talar
han om jernbruken och deras stora betydelse, samt Tabergs
bergslag; min tro är, att, 10 år efter jernbanans dragande
genom dessa trakter, alla bruk derstädes mäste blifva ned-
lagde af brist på kol. Ty hvem vore nog dåraktig att, för
ett pris af 8 sk. pr kubikfot, som den nu gäller, använda sin
skog till kolning, då man kunde för en kubikfot ved få i
Malmö ända till 1 R:dr Runt, med afdrag af transportkost¬
naden. Jernbanan blifver en ren olycka för alla jernbruk der
i trakten. Jag anhåller att en gång, då propositionen hit
20
Den 26 November.
återkommer, få skriftligen genmäla Hultmans nu afgifna lån¬
ga anförande. Heurlin har ytterligare sagt, att jordegarne
inom Sunnerbo, Östbo och Westbo härader vore benägna att
kostnadsfritt upplåta jord till jernvägens behof. Det skall
blifva intressant ait få del af ett sådant dokument, och för
min del får jag tillkännagifva, det jag har på fickan ett pro¬
tokollsutdrag, utvisande att Westra härads jordegare äro be¬
redde till en dylik uppoffring, i den händelse jernbanan dra¬
gés genom Jönköpings Län och nämnde härad. Jag an¬
håller att nämnde protokoll nu måtte uppläsas och få till
Utskottet åtfölja.»
Johan Lönn från Jönköpings Län instämde.
Ifrågavarande protokolls-utdrag upplästes härefter, och
var af följande lydelse:
Protokoll hållet å tingstället Komstad den 15
Okt. 1859.
»Resultatet af de under innevarande år, genom dertill
förordnade ingeniörer, anställde undersökningar inom Westra
härad, för utrönande af möjligheten att derigenom draga
östra stamjernbanan, hade, i förening med hvad öfrigt uti
denna fråga förekommit, gifvit skäl till förhoppning, att en
dylik högst väsendtlig fördel kunde tillgodokomma denna före¬
tagsamma men på lättare kommunikationsmedel fattiga ort;
och då ej mindre ortens inbyggare i allmänhet yttrat ett
lifligare intresse för denna sak, än jemväl särskildt Bonde-
Ståndets derinom utsedde Riksdagsfullmäktige särskildt på¬
pekat lämpligheten af att gifva allmänheten tillfälle till sam¬
råd och öfverläggning i ämnet, hade, enär sammanträde i
annat ärende under dagen skulle härstädes förekomna, härads-
boarne erhållit inbjudning att, sjelfva eller genom befullmäk-
tigade sockneombud, afgifva yttrande såväl till ledning vid
bedömandet af ortens ofvanantydda intresse för den ifråga¬
varande jernvägssträckningen, som ock om de uppoffringar
för ändamålet, vare sig i jord eller andra prestationer, Staten
derifrån skulle kunna påräkna.
Vid ärendets påropande, hade sig infunnit flere, såväl
socknefullmäktige som enskilda deraf intresserade; och ut-
sågo desse, på framställan om val af ordförande att leda öf-
verläggningen, dertill enhälligtortensäfven tillstädesvarande ordi¬
narie domhafvande herr häradshöfdingen K. A. J. Gyllenkrok.
Efter uppläsande af den till häradets samtlige socknar
utfärdade förut kungjorda inbjudningen, framställde herr Ord¬
föranden icke mindre de synnerligen vigtiga fördelar, den före¬
varande stamjernbanans ledande genom denna ort skulle åt
densamma bereda, än äfven den rättvisa och billighet, som
Den 26 November.
21
dymedelst träffade den östra och på det hela fruktbaraste
delen af fäderneslandet, hvilken i annat fall blefve i mistning
af utvägar till sina ymniga produkters beqvärnare afsättning,
då deremot en sådan fördel, efter det äldre förslaget om ba¬
nans dragande genom Laga-å-dalen, blefve beredd åt orter
af företrädesvis mager beskaffenhet utan större produktion, än
som, och detta ofta nog, knappt motsvarade dessa orters
egna behof, hvarförutan jemväl meddelades underrättelse om
de uppoffringar för ändamålets vinnande, hvartill den-del af
Kronobergs Län, hvarigenom jernbanan i nu förevarande
sträckning komme att löpa, förklarat sig beredd; och utföll
härefter allmänna rösten, med odeladt instämmande uti det
af herr Ordföranden yttrade, för upplåtande af jord kostnads¬
fritt åt en blifvande stamjernbana, mot skälig ersättning till
de jordegare, som sådan tilläfventyrs komme att fordra, ut¬
af ortens särskilda socknar i förhållande till dessas aflägsenhet
från stationerna, efter förslag af en kommitté, som för denna
fråga skulle utses och hvars betänkande sedermera komme
att af socknefullmäktige i sinom tid granskas. Tillkännagif-
vande de församlade, hurusom, efter hvad de alltför väl in¬
sågo, denna ringa uppoffring ingalunda, i och för si" sjelf,
vore förtjent af eller ens beräknad på afseende vid bedö¬
mandet af den merberörda riksvigtig^ angelägenheten, i frå¬
ga om hvilken åter åberopades de till ledning föj- bedöman¬
det af ortens produktion i jemförelse med andra orter infor¬
drade och aflemnade officiela uppgifterrie; utan önskade orten
genom det gjorda erbjudandet endast visa dess beredvillighet
att i sin mån underlätta de dryga kostnader, ett företag af
ifrågavarande beskaffenhet måste åbringa Staten eller det
allmänna.»
Till protokollets justerande utsågos nämndemännen An¬
ders Christoffersson i Löffällan och Josef Elg i Sunnerbo.
Ut Supra.
In fidem
Jacob Vallerström,
Kronofogde.
Justeras
A. Christoffersson, Josef Elg.
P. F. Mengel från Upsala Län:
»De som bevistade sista Riksdagen, torde väl ännu min¬
nas de heta strider, som då utkämpades om jernvägarnes
olika riktning. Regeringen hade då utlagt sitt, stora jernvägs-
nät, af hvilket enhvar ville hafva sin andel. Man röstade
ömsesidigt, för att tjena de olika lokalintressena, men på si¬
22
Den 26 November.
stone blefvo dock de flestas förhoppningar gäckade. Verk¬
ningarna af det då utlagda jernvägsnätet erfara vi ännu. Den
nu framlagda Kongl. Propositionen har deremot två stora före¬
träden, det ena, att inskränka fordringarne på anslag til!
fortsättandet af endast tvenne stambanor, det andra, att icke
underblåsa lokalintressena. Likaledes anser jag det välbe¬
tänkt, att Statens krafter koncentreras på ett par storartade
jernvägsföretag, så att de på kortaste möjliga tid kunna full¬
bordas, ty först när en jernväg blir öppnad mellan sina begge
ändpunkter, lemnar den inkomst och befordrar ändamålet med
sin anläggning. Om Regeringen fordrat större anslag, än som
nu är i fråga, skulle jag ej satt mig deremot, så vida arbe¬
tets fullbordande derigenom kunnat fortskyndas. Svårighe¬
ten härvid, torde dock mera ligga uti anskaffandet af arbe¬
tare, hvarpå vi lida brist, än på penningar, hvilka troligen
kunna få lånas. — Hvad beträffar frågan om södra stam¬
banans dragning genom Laga-å-dalen, eller till Nässjö, så
kan ej nekas, att då en ort i tre år lefvat i den förhoppnin¬
gen att få jernvägskommunikation, är det hårdt att se denna
förhoppning försvinna. Men då Staten måste med lanta pen¬
ningar, och ej med sina egna samlade öfverskott bygga jern¬
vägar, böra dessa läggas i de trakter, som ära folkrika
och ega rikedom på produkter, ty der måste naturligtvis
trafikinkomsten blifva mest lönande. Att den först påtänkta
riktningen af jernvägen från Finjasjön genom Laga-å-dalen,
är mindre folkrik och bördig, än de trakter hvarigenom jern¬
vägen efter det nu gjorda förslaget skall dragas, är jag fullt
öfvertygad om. Dertill kommer, att genom jernvägens drag¬
ning åt Nässjö blir vägen derifrån till Östergöthland vida
kortare. Samma öde som målsmännen för jernvägen ige¬
nom Laga-å-dalen nu hafva, hade Uplänningar och Vest-
manlänningar vid sista Riksdagen. Men vi få trösta oss med
hoppet på framtiden. — På de nu anförda skälen kommer
jag att rösta för södra jernvägens dragning i ostlig rikt¬
ning.
Då i närmaste sammanhang med frågan om stambanornas
utförande står frågan om medels anskaffande, så hemställer
jag, att begge dessa frågor må gemensamt diskuteras. Jag
kan icke inse någon utväg, att inom landet anskaffa tillräck¬
liga medel för jernvägsarbetenas skyndsamma fullbordande,
och att bygga långsamt blir för Staten lika som för den en¬
skilde, alltid dyrare. Jag ser derföre ingen annan utväg, än
att taga utländskt lån, om sådant kan fås på drägliga vilkor.
Huruvida bättre är, att taga ett mindre lån nu, oell seder¬
mera låna ytterligare hvad som behöfs; eller att taga det
Den 26 November. 23
erforderliga lånet på en gång, tror jag icke att någon med
visshet kan förutsäga. Skulle spänningen emellan Stormak¬
terna och utsigterna till ett krig ökas, så är det sannolikt
att de utländska kapitalisternas förskräckelse omöjliggör alla
låneuppgörelser. För närvarande är penningemarknaden god
i och för låns afslutande. I afseende på det i den Kongl.
Propositionen gjorda förslaget att nu inrätta ett inhemskt
fondsystem, så önskar jag det visserligen ali framgång; men
tror icke, att den i verkligheten blir stor. Endast i de län¬
der der tillgången på kapitaler är riklig, har fondsystemet
haft och kunnat hafva framgång. Här åter, klagas ju all¬
mänt och med skäl, öfver brist på kapitaler. Så länge man
kan placera penningar här mot goda inteckningar, 5 å 6
proc. ränta, och lånen ställas på 3 å 6 månaders uppsäg¬
ning, är det klart, att de Svenska kapitalisterna heldre taga
sådana reverser, än Statens obligationer, som löpa med högst
5 proc. ränta, och äro å obligationsinnehafvarens sida oupp-
sägbarg. Man säger, att arbetarne skola nedlägga sin spar¬
penning i sådana obligationer. Men är det icke en klar sak,
att arbetaren, som samlar för att på äldre dagar köpa sig
ett hus eller ett litet jordland heldre skall anlita sparban¬
kerna, der han efter få veckor kan uttaga sitt lilla kapital,
än köpa obligationer, sorn äro ouppsägbara, och som han en¬
dast mot rabatt kan försälja? Dessutom finnes här redan
ett fondsystem förmedelst hypoteksföreningarnes obligationer,
hvilka dock nu äro osäljbara, utan med stor rabatt, emedan
kapitaltillgången är knapp. — Jag vill dock ej motsätta mig
det nu föreslagna fondsystemets införande, såsom ett försök;
ty jag anser hvarje lofligt medel böra anlitas för att anskaffa
utvägar till jernvägsföretagens fullbordande. Men såsom ett
oeftergiflig! vilkor dervid fordras dock, att om Riksgälds¬
kontoret skall hafva befattning med affären, Fullmäktige sköta
den med större omtanka än när Ständerna 1854 berättigade
Fullmäktige, att sälja jernvägs-obligationer hvarvid så orim¬
liga svårigheter uppställdes för dem som ville köpa af dessa
obligationer, att blott till ett värde af några hundratusen R:dr
kunde afyttras, ehuru penninge-tillgången då var vida bättre
än nu,
I den Kongl. Propositionen antydes, att till ränta och
amortissement å det blifvande jernvägs-lånet, finnes ett öfver¬
skott i Riksgälds-kontoret stort 1,700,000 R:drJ"att påräkna.
Men detta öfverskott utgöres, så vidt jag fattat, af den på¬
räknade ökade bränvinsskatten. Denna förhöjning i berörde
skatt är dock icke ännu beviljad, och ganska ovisst är om
den utgår äfven om den beviljas, ty det beror på om inkom¬
24
Den 26 November.
sten ökas i samma mån skatten höjes. Troligare är, att gan¬
ska många afstå ifrån att bränna när skatten blir så hög att
tillverkningen ej lönar sig. Jag befarar dock icke, att medel
till ranta och amortering å jern vägslånet skola saknas i Riks-
gälds-kontoret, som redt sig under större svårigheter.»
Uppå Talmannens derom gjorda framställning beslöt Stån¬
det, att Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om anskaffande af
medel för fortsättning af Statens jern vägsbyggnader, jemte
andra sammanhang dermed egande ämnen, nu jemväl skulle
föredragas, och således båda Kongl. Propositionerna utgöra
föremål för den vidare sålunda fortsatta diskussionen.
Sven Gustaf Johansson från Jönköpings Län: »Jag in¬
stämmer till alla delar med Heurlin och vill föröfrigt skrift¬
ligen anföra följande:
»Såsom Representant för en ort inom Småland, hvars fram¬
tida ekonomiska utveckling och välbestånd är till så stor del be¬
roende af förbättrade kommunikationer, anhåller jag vördsamt
få göra några erinringar vid den nu föredragna Kongl. Propo¬
sitionen, angående södra jernvägs-stambanans dragning genom
Småland.
Den Kongl. Propositionen innehåller tvenne alternativer,
hvilkas gemensamma utgångspunkt är Finja sjö.
1:0 Det ena alternativet eller den så kallade östra linien,
som innehåller banans dragning från nämnde sjö öfver Nässjö
till Tenhult; och
2:o Det andra alternativet eller den så kallade vestra
linien, innehåller deremot banans dragning från samma sjö
öfver Ljungby och Göthaström till Tenhult.
Jag vill nu nämna några ord för utrönandet af hvilken
af dessa linier är för Staten nyttigast och för det allmänna
minst kostsam.
Hvad kostnaderna först vidkommer, behöfver jag icke
derom orda, ty i kommitterades förslag är detta så klart och
tydligt uttaladt till förmån för den vestra linien, att jag anser
mig derom icke böra nämna något.
Hvad deremot de fördelar, landet skulle skörda af dessa
banor, vidkommer, så har den östra linien blifvit förordad
framför den vestra, på grund af den större fruktbarhet som
är der rådande och den stora befolkning som finnes, samt de
många från olika håll kommande vägar som tillstöta i den
ort, genom hvilken denna bana skulle passera.
Ar detta sant hvad fruktbarheten vidkommer, så är det
likväl icke förhållandet hvad befolkningen beträffar, och hvarpå
Tabell-verkets sist utkomna femårs-berättelse är ett slående
bevis; ty enligt samma berättelse, äro på Lagaå-linien 16 Pa¬
Den 26 November.
25
storater från Hallaryd vid skånska gränsen till Barnarp med
1,032 mantal och 51,728 personer, således 50 personer per
mantal, och på den så kallade östra linien från Stenbrohult
till och ined Malmbäck, också utgörande 16 pastorater, äro
med 53,806 personer på 1,146 mantal, således 47 personer på
helt mantal. — Likaså förhåller det sig med uppgiften om
flera landsvägars sammanlöpande mot den föreslagna banan;
ty under hela sträckningen af östra banan finnas ej sådana,
från olika provinser kommande, i en föreningspunkt samman¬
löpande vägar, som de i Ljungby och Vernamo.
Härtill kommer jemväl, att Östbo och Vestbo härader i
verkligheten årligen försälja många tusende tunnor mera span-
mål än Vestra härad i Jönköpings Län och Albo i Krono¬
bergs Län, hvilken spaniriål för närvarande måste fraktas på
dragare till Jönköping och Halmstad, dessa orters vanliga för¬
säljningsplatser, — Månne icke redan denna omständighet i
och för sig förtjenar att tagas i betraktande?
Det är vidare bekant för alla Representanter från södra
Sverige, och kan ej heller bestridas af dem som äro af olika
åsigter med mig, angående jernbanans dragning, att Östbo och
Vestbo härader, uti sig innefatta många och stora jernbruk,
hvilka lätteligen erhålla malm från dels de många inom dessa
härader belägna, med rikhaltig och outtömlig jernmalm för¬
sedda sjöar, och dels från det närbelägna Taberg, likasom de
äro de skogrikaste härader i hela södra Sverige.
Det har blifvit sagdt, att om jernvägen kommer att pas¬
sera dessa härader, skogen skall afyttras och bruken blifva
stående i brist på kol, men hvad är detta för skäl? Jag
anser mig icke ens böra besvara en så kortsynt anmärkning.
Dessa trakter äro bebodda af ett arbetsamt och vid hem¬
slöjder vandt folk, som öfver största delen af Sverige äro be¬
kanta genom sina sommar- och vinter-åkdon med flera träd¬
varor, samt genom den mängd jerntråd som der tillverkas
och afsättes på Stockholm med flera orter, för att slutligen
ej eller förbigå den mängd af kreatur som årligen från dessa
trakter afgår dels till Öster- och Vestergötland och dels till
Stockholm.
Förutom allt detta, finnes äfven en mängd vattenverk,
hvarvid årligen försågas mänga tusende tolfter plank, bräder
m. m. Jag må såsom exempel nämna blott ett, eller Mölle¬
fors sågverk, hvarest årligen sågas 5,500 tolfter plank, och
måste denna tillverkning transporteras till det 5 mil derifrån
belägna Jönköping, då i frakt betalas ända till 5 R:dr för hvarje
tolft eller tillsammans 27,500 R:dr, en rätt nätt årlig utgift
26
Den 26 November.
från ett enda sågverk, sorn naturligtvis komme att tillfalla en
blifvande jernbana der i trakten som säker inkomst.
Visserligen kommer den vestra linien icke så nära Ta¬
berg som af behofvet vore påkalladt, men den kommer dock
att genomlöpa de skogrikaste trakterna och i närheten af de
stora jernbruken, hvadan derom icke är något att säga.
Slutligen får jag anmärka det förhållande, som kommit-
terade anfört för östra liniens dragning, eller att samtliga bru¬
ken inom Tabergs bergslag, skulle vara belägna inom 2 till
3 mils afstånd från Nässjö-linien; detta är, med förlof, osan-
ning; ty förutom Olis bruk, hafva samtliga bruken 4 å 5 mil,
ja, en del ända till 8 å 9 mil till Nässjö-linien.
Af de kommitterades utlåtande inhemtas klarligen, att de
på allt möjligt sätt tillskrufvat skäl och grunder för den östra
liniens dragning, under det de så mycket som möjligt stjufmo-
derligt behandlat den vestra linien, af hvad skäl är svårt att
säga; men mäktiga synes likväl de sympathier hafva varit,
som talat för detta de kommitterades beteende.
Kommitterade hafva dock varit så rättvisa, att de ansett
södra Sverige vara i behof af tvenne stambanor, hvilket också
är af behofvet påkalladt. Detta skulle kunna i en framtid
åstadkommas och dertill erbjuder sig äfven ett godt tillfälle
om den så kallade Lagaålinien först bygges der den kostar
minst och utan allt tvifvel skall för Staten blifva den mest lö¬
nande när den så kallade Östgötha-linien kommer till stånd,
hvilken, som bekant, skall dragas öfver Nässjö till Tenhult,
och just derigenom har man beredt efterverlden tillfälle att
bygga en stambana från Nässjö och i närheten af Wexiö till
Carlskrona, hvilket jag anser af stor vigt att jemväl taga i
befraktande.
Af kommitterades utlåtande synes äfven, att om Lagaå¬
linien först bygges, undviker Staten för närvarande en utgift
3,126,136 R:dr, en rätt ansenlig summa i dessa tider och
argument för denna banas företräde, som ej är lätt att bort-
resonnera.
Af hvad jag nu anfört synes tydligen, att jag yrkar jern-
vägs-stambanans dragande från Finja sjö öfver Ljungby och
Göthaström till Tenhult, och är jag förvissad, att Utskottet
tager mitt anförande i öfvervägande.»
Tilläggande talaren: »Utom de fördelar Lagaålinien så¬
ledes i sig sjelf innebär, hafva dessutom jordegarne inom Östbo
och Vestbo härader beslotat, att erbjuda ännu flera åt en
jernbana inom dessa trakter, då de åstunda dertill kostnads¬
fritt upplåta erforderlig jord, såsom bevis hvarpå jag anhåller,
Den 26 November. 27
att bilagde handling måtte uppläsas och till Utskottet medfölja.»
Härefter upplästes en så lydande skrift:
»Efter det Kongl Maj:t, genom nådig Proposition till Ri¬
kets Ständer vid 1853 års Riksmöte föreslagit, att södra stam¬
banan skulle öfver Ljungby och Vernamo sträckas till närhe¬
ten af Jönköping, så hafva jordegare inom Östbo och Vestbo
härader, vid utlyst allmänt sammanträde den 16 nästlidne
September, ansett sig böra genom egna uppoffringar, i någon
mån lätta utförandet af denna plan och derigenom ådagalägga,
att södra stambanan, som otvifvelaktigt i berörde riktning
erhåller sitt mest naturliga läge, och skall för lokala förhål¬
landen medtaga den jemförelsevis minsta kostnaden, omfattas
med det intresse, som tacksamheten för Hans Majrts lands¬
faderliga afsigter och vissheten om mångdubblandet af redan
i denna ort befintliga idogheten och näringsfliten böra fram¬
kalla. Allmänt uttalades vid berörde sammanträde den ön¬
skan, att erbjuda Staten kostnadsfritt jord till bana och ban¬
gårdar, och åt undertecknade uppdrogs att föranstalta, det
menigheterna blefvo i ämnet hörda, för att förnimma i
hvad mån understöd för förslaget vore att förvänta af dem,
livilka stämman ej bevistade. Detta uppdrag hafva kommit-
terade fullgjort, och sedan från de flesta socknar teck-
ningslislor och sockenstämmo-profokoll nu inkommit, vittnande
derom, att jordegare i dessa härader ej tvekat att underkasta
sig uppoffringar, för att på ett tillfredsställande sätt se denna
ortens lifsfråga löst, finna undertecknade sig befogade att,
under egen betalnings-ansvarighet, härmed förklara, att jord
till södra stambanans sträckning genom Östbo härad samt till
bangårdar och stationshus derstädes, skall, om banan drages
öfver Vernamo, kostnadsfritt för Staten varda lemnad.
Vernamo den 25 Oktober 1859.
Carl Fägerskjöld, genom G. Stjernclou-Lillienberg.
Ryttmästare.
Georg Stjernclou-Lillienberg. A. J. G. Rappe
Att Herrar, Ryttmästaren Friherre C. F Fägersköld, Löjt¬
nanten Georg Stjernclou-Lillienberg, Löjtnanten Friherre A.
Rappe, och Kronofogden Chr. oFr. Hök samt Riksdagsmannen
Sven Gustaf Johansson på Asen och f. d. Nämndemannen
Johan Simonsson i Tånnö erhållit det uppdrag som i ofvan¬
stående förbindelse omförmäles; att de, med undantag af
Löjtnant
Chr. Fr. Hök.
Kronofogde.
Löjtnant.
Sven Gustaf Johansson.
Riksdagsman.
Johan Simonsson.
i Tännö.
28
Den 20 November.
Friherre Fägersköld, hvars namn blifvit efter uppdrag tecknadt
af Herr Löjtnanten Lillienberg, erkänt och egenhändigt under¬
tecknat förestående förbindelse, samt äro till uppfyllandet af
hvad de sig deruti åtagit, fullt vederhäftige, varder härmed
intygadt, äfvensom, och på särskild begäran, att södra jern-
vägs-starnbanan, om den drages öfver Köpingen Vernamo,
skulle erhålla en längd (ifver Östbo härad af nära sju mil,
hvartill, utom till bangården och stations-hus, jord blifvit er¬
bjuden kostnadsfritt för Staten.
Näsbyholm den 25 Oktober 1859
På Domar-Embetets vägnar.
Joh. G. Eekenman..”
Per Ostman från Vester-Norrlands Län: »Jag repre¬
senterar en ort, som icke kommit och troligen aldrig kommer
åtnjutande af de fördelar jernvägar i ett land medföra, men
som ändock med sina små tillgångar får bidraga till jernvä¬
gars både byggande och underhåll i andra landsändar. Må
derför ingen förtänka mig att jag vill gå sparsamt tillväga.
Jag respekterar i hög grad Mengels anförande i den financi-
ella delen af frågan, ty det var verkligen lärorikt, och
jag önskar att Stats-Utskottet, liksom nu Ståndet gör, måtte
i'ett sammanhang behandla de båda Kongl. Propositionerna,
på det de financiella tillgångarne måtto på det noggrannaste öf-
vervägas, och läggas till grund för beräkningen af de arbeten,
som kunna företagas och fullbordas. Jag kan icke underlåta
att anmärka, det ett högst besynnerligt förhållande inträffar,
sä snart jernvägsfrågan är å bane. Då nemligen fråga är
om utgifvande of andia skatter äro alla orter arma och fat¬
tiga, men så snart tal blifver om en jernbanas framdragande,
vare sig här eller der, genast äro alla trakter af landet de
, rikaste, de mest bördige och fruktbärande; alla ropa då, såsom
man, enligt Skriftens ord, i forntiden ropade: »Här är Kri¬
stus! Plär är Kristus»! Jag vill icke yttra mig om förde-
larne af den ena eller andra banriktningen, utan anser den
Kongl. Propositionen särdeles förtjenstfull då dea icke nu, så¬
som vid sist förflutna Riksdag, satt i rörelse allt för många
lokala intressen. Dock vill jag uppmana Utskottet, att i syn¬
nerhet taga den financiella delen af frågan under nogsamt
öfvervägande, så att Staten icke må flyga högre än vingarne
bära, eller med andra ord, så att våra barn och efterkom¬
mande icke behöfva i en framtid begråta de beslut vi komma
att i detta ärende fatta.»
Häruti instämde R. II. Isoz från Stockholms, Liss Lars
Olsson från Kopparbergs och Lars Gustaf Andersson från
Elfsborgs Län m. fl.
Deti 26 November.
29
Erik Olsson från Nerikes Län för iarnde sig instämma
i ednare delen af det afgifna yttrandet.
Nils Svensson från Christianstads Län:
»Då jag alltid varit en varm vän af jernvägar, hvar¬
om ock förra Riksdagens protokoller kunna bära vittne, har
jag icke begärt ordet för att uppträda mot det nu föredragna
Kongl, förslaget; så mycket mindre som jag påstår, att det¬
samma är så väl motiveradt att ingen behöfver uppträda till
dess försvar. Blott 2:ne Ledamöter inom detta Stånd hafva
talat emot detsamma, och det gläder mig att dess motstån¬
dare äro så fåtaliga. Jag trodde icke att Ståudsbrodren
Hultman skulle känna till det Södra Sveriges förhållanden
så väl, som hans långa föredrag synes antyda; men om jag
äfven medger, att mycket deri är rigtigt och enligt med san¬
na förhållandet, måste jag dock, sanningen till ära, förklara
det han begått många misstag. Så länge Hultman höll sig till
medlersta Sverige, ville han åstadkomma något helt, någon¬
ting fulländadt; men icke så, när han kom till de sydliga
provinserna. Men hvartill tjenar sådant? Hvarför hyser han
icke samma åsigt om arbetet så på den ena, som på den
andra orten? Samma Talare yttrade äfven, att han ville ned¬
pruta det begärda anslaget med 6 millioner R:dr, ty han ville
icke slösa naturligtvis, och ändock erhålla goda kommunika¬
tioner mellan södra och vestra Sveriges kuster å ena, samt
hufvudstaden å andra sidan; men jag tror, att vill man än¬
damålet, måste man äfven vilja medlen. Vi se redan i södra
Sverige nyttan af jernvägar, ehuru vi ännu endast fått en
bit färdig, så att derom är nu ej valdt att tala. Om vi derför
fortfara med byggnaden af den södra banan för de 6,000.000
R:dr Hultman velat inbespara, tror jag att vi slutligen skulle
få en bana, som utaf alla i Sverige bäst skulle bära sig, och
lemna god vinst på kap;talet. Så mycket för närvarande om
Hultman. Beträffande åter brödren Heurlin, sä vet jag att
han har till uppgift, att draga södra stambanan genom vestra
delen af Småland. Jag anser honom göra rätt deruti, att
han ser sin ort till godo, ty så gör äfven jag, hvarföre han
kan säga alldeles detsamma om mig. Han har tält om stora
outtömliga skogstillgångar: Sådana finnas visserligen på både
den östra och vestra linien, men jag fruktar att, ifall den
sednaste linien antages, hon kommer att genomlöpa en steril
trakt, som är den östra vida underlägsen, och en bland de
magraste i Riket. Jag tror att denna bana aldrig kommit
under öfverläggning, om ej den första provisionella undersök¬
ningen händelsevis kommit att sträcka sig deråt. Detta sy¬
30 Den 26 November.
nes af Jernvägs-kommitténs Betänkande, pag. 49, hvarur jag
vill anföra följande:
Talaren uppliiste ett stycke af samina skrift, hvarefter
han fortsatte sålunda :
Detta visar anledningen hvarför vestra sträckningen af
södra stambanan förra Riksdagen af Regeringen förordades,
och visserligen vill jag, liksom förut Mengel, medgifva, att
det är hardt för en ort att på detta sätt se sig gäckad och
sviken i sina förhoppningar; men sådant kan icke hjelpas,
när uppoffringen mäste göras för det allmänna bästa. Brö¬
dren Hultman har visserligen sökt att, genom sitt långa skrift¬
liga anförande, som jag lemnarisitt värde, sönderrifva det nu
afgifna förslaget; men jag tror att det står sig ganska bra föl¬
en slik kritik, och vill tillägga det jag anser detsamma jem¬
väl tåla en noggrann granskning i Utskottet. Nog går det
an att sönderrifva uppgjorda förslag, men det är icke så lätt
att uppställa några nya i de förras ställe. Detta hade jag-
dock väntat utaf honom. Ytterligare vill jag nämna, att,
ifall ett förslag, som vore ännu fördelaktigare för vårt kära
fädernesland, än det af Jernvägs-kommittén nu uppgjorda,
kan framställas, jag vill vara den första att antaga detsamma,
banan må nu komma att gå antingen genom östra eller vestra
delen af provinsen. Skulle så olyckligt gå, att detta förslag,
hvars upprättande kostat 150,000 R:dr, och enligt hvilket den
enda jernväg, som kan bära sig, tillstyrkes, biefve af plurali-
teten förkastadt, så vet jag icke hvad vi skola taga oss till,
och jag vill derföre uppmana Ståndsbröderna att taga frågan
i det noggrannaste öfvervägande, innan de stadga sin mening
derom. Jag tror att allmänheten nu vill hafva jernvägar i
landet, och} derföre böra vi icke ledde af enskilda intressen,
sönderrifva de förslag som Kongl. Majit framställt. Som
Talmannen och Ståndet tillåtit att den Kongl. Propositionen,
som innefattar den financiella delen af frågan, får i ett sam¬
manhang med den förut föredragna behandlas, så vill jag
nu helt kort säga min tanke äfven derom. Den Kongl. Pro¬
positionen föreslår upptagande af ett inhemskt lån, och jag-
tror att detta låter sig göra; ty sältet är, att här finnes skrin¬
lagda kapitaler, och 5 millioner Riksdaler utgöra väl icke
någon öfverdrifvet stor summa, för hela landet räknadt.
Skulle ett sådant inrikes upptaget lån beröfva jordbruket och
näringarne behöfliga rörelsemedel, vore sådant visserligen
ganska hardt, men jag tror icke att vi behöfva befara nå¬
got sådant. Vidkommande utfärdandet af obligationer ville
jag fästa Utskottets uppmärksamhet på den erfarenhet vi
derom hafva från 1853—1854 årens Riksdag, De obligatio¬
Den 26 November.
31
ner, Ständerna då ville utsläppa, togo icke någon favör i den
allmänna rörelsen, hvarför jag anser att vi nu böra bete oss
på annat sätt. Om någon kunde uppgöra ett fondsystem, så
att obligationerne finge åtminstone samma förtroende som pri-
vatbanksedlarne för närvarande åtnjuta, ty sänne än dessa
senare kunna de omöjligen blifva, och på detta sättet kom-
me in i den allmänna penningerörelsen, samt desamma sattes
å små valörer, såsom å 50, 75 eller 100 R:dr Runt, tror jag
att företaget skulle lyckas ganska väl, Jag kan naturligt¬
vis icke nu uppgöra något förslag härtill; ty jag sade, att
jag ville härom yttra mig helt kort och i allmänhet. Ifall
äfven en inhemsk låneoperation icke skulle vilja taga fart,
så vill jag, heldre än att motsätta mig det Kongl. Förslaget,
vara med om att upptaga ett utländskt lån, och derför sätta
oss i skuld, ty då jag på frågan: till hvilkas fördel bygga
vi? kan svara: för våra efterkommandes, så anser jag med
rättvisa och billighet öfverensstämmande, att äfven de del¬
taga i kostnaderne och i framtiden amortera de för de på¬
gående arbetena behöfliga medlen. Jernvägar gifva lyft¬
ning åt jordbruk, slöjder och alla slag af industri, hvarför
jag önskar all framgång åt det af Kongl. Maj:t i ämnet fram¬
ställde förslag.
Häruti instämde Johannes Larsson och Johannes An¬
dersson från Jönköpings, samt JE. M. Falk från Skaraborgs
Län.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Jäg har be¬
gärt ordet, icke för att i någon mån motsätta mig den Kongl.
Propositionen, utan tvertom, för att uttala min belåtenhet der¬
öfver, att Kongl. Maj:t icke utsträckt sina fordringar längre,
än till begäran om medel för fortsättande af de redan påbör¬
jade vestra och södra stambanorna. Summan, 25,000,000 R:dr
R:mt, är visserligen ganska betydlig, men Rikets Ständer böra
icke numera rygga tillbaka för anskaffandet deraf, ifall någon
inkomst skall kunna väntas af de arbeten, som redan äro
fullbordade. Hvad tvisten om den södra stambanans sträck¬
ning genom Småland angår, vill jag icke lägga mig deri, utan
blott tillkännagifva det jag anser jernvägs-kommitténs förslag
vara det bästa af alla hittills framställda. Blott en enda liten
anmärkning skulle jag vilja vid den Kongl. Propositionen fram¬
ställa. Kommittén har föreslagit, att under nu ingående Stats-
reglerings-period, för färdigbyggandet af linien Falköping—
Jönköping 3,358,520 R:dr skulle anslås, hvaremot Kongl. Majit
nedsatt detta belopp till 1,440,632 R:dr, då således bristen i
det ursprungligen påräknade anslaget blir 1,917,888 R:dr, eller
32
Den 26 November.
ungefär den afprutning af 2 millioner som Kongl. Maj:t i de
kommifterades förslag gjort. Jag vill icke klandra att Rege¬
ringen nedsatt den af kommittén föreslagna summan, 27 mil¬
lioner till 25 millioner R:dr, men jag hemställer till Utskottet
huruvida icke banan Falköping-Stråken-Jönköping kunde få
anses äga företräde framför någon del af södra stambanan, ty
om förstnämnde linie blefve fullt färdig skulle den tillföra ve¬
stra stambanan större inkomst än någon annan bibana, då
derigenom Jönköping och hela den kringliggande delen af
Småland komme att sättas i direkt förbindelse med Götheborg.
Jag fäster mig icke vid att denna bana ligger inom Skara¬
borgs Län, som jag tillhör, utan vid den stora nyttan deraf
för det allmänna, och att några år förr eller sednare i detta
afseende kan betyda mycket. Hvad angår sättet för anskaf¬
fande af medel till jernvägs-arbetenas fortsättande, så kan jag
icke se att någon annan utväg kan tillgripas än lån; dock
önskar jag att all möjlig besparing måtte vid beviljandet af
öfrige anslag iakttagas, och att med Statens inkomster så hus¬
hållas, att de kunna, om möjligt lemna öfverskott, på det att
de lån, som ändock äro oundgängligen nödvändiga, ej måtte
blifva allt för stora och betungande. Om, såsom en motionär
här redan föreslagit, såväl tillverknings- som minuterings-afgif-
ten för bränvin härtill kunde och finge användas, tror jag
att vi till en betydlig del skulle kunna färdigbygga våra jern¬
vägar utan skuldsättning. Jag öfverlemna!- åt Utskottet att
vidare öfvertänka och till Rikets Ständers bedömande fram¬
ställa detta förslag.»
Häruti förenade sig Anders Jansson från Skaraborgs och
Josef Smedberg från Elfsborgs Län.
Nils Olsson från Malmöhus Län: »Då jag representerar
en ort, som varit lycklig nog att erhålla jernvägs-kommunika-
tioner, kan jag naturligtvis icke vara så obillig, att jag miss¬
unnar andra trakter samma förmån. Tvertom önskar jag en
hvar lycka härtill. Icke eller finner jag det underligt, attén
hvar sträfvar för sin orts intresse, ty sålunda hafva vi äfven
i Skåne gått tillväga, då vi täflat att få banan på lämpligaste
vis förlagd. Jag önskar blott, att Utskottet nu måtte se till,
att banorna byggas så, att de kosta det minsta möjliga belopp,
göra den största nyttan, och skaffa den högsta inkomst åt
Staten. Beträffande den financiella delen af frågan, vill jag
blott tillkännagifva, att min på bordet hvilande motion inne¬
fattar min åsigt i detta ämne, hvadan jag, under åberopande
häraf, anhåller att. densamma måtte blifva uppläst.»
Motionen lästes, och var så lydande:
Den 20 November.
33
»Det Kong!, förslaget, att till fortsättning af jernvägs-
byggnaderna anskaffa medel genom upplåning till största de¬
len från utlandet, innebär, enligt min och mångas tanka, gan¬
ska stora vådor för vårt lands ekonomiska och såmedelst äf¬
ven politiska oberoende, och det synes derföre vara ett vig-
tigt önskningsmål för fosterlandsvännen att kunna upptänka
andra utvägar till betäckande af de kostnader, som detta stora
företag medför, enär sjelfva företaget icke kan uppgifvas, då
jernvägar äro första vilkoret för vår industri och våra närin¬
gars uppblomstring, samt för tillgodogörandet af de ofantliga
skatter, som en gifmild natur skänkt vårt land. men som nu
genom aflägsenheten från skeppnings-orterna, förlora största
delen af sitt värde, och till följd af de höga transport-kostna¬
derna omöjligen kunna täfla med utlandets lätt åtkomliga pro¬
dukter. En sådan utväg tycker jag mig finna uti bränvins-
skattens användande till detta ändamål.
Kastar man en blick tillbaka på Stats-regleringen i Sve¬
rige för år 1853, så finner man att den årliga Stats-inkomst,
som beräknades af superi-begärets tillfredsställande eller brän-
vins-bevillningen, utgjorde blott några hundra tusen Riksdaler
och stats-maschineriet gick ändock sin gilla gång. Nu beräk¬
nades den komma att inbringa till Staten en summa af åtta
millioner R:dr om året. Hushållnings-sällskaperna, städerna
och kommunerna slogo sig äfven ganska bra ut, fastän de ej
fingo göra så djupa tag ur suparens ficka, och jag ser icke
hvarför de ej, likaväl nu som förr, skulle kunna på annat sätt
åstadkomma erforderliga medel till sina behof, så att äfven
denna del af bränvins-skatten kunde ingå till Staten, som der¬
igenom kunde påräkna ytterligare ett par millioner om året,
och således hafva en inkomst af trettio millioner under nästa
Stats-reglerings-period endast på tillverkningen och försälj¬
ningen af den vara, som förgiftar nationens andliga och ma¬
teriella välstånd. Visserligen synes denna kalkyl gä något
för högt i förhoppningarne på de supandes vilja och förmåga
att draga skattebördan; men den grundar sig på Herr Finans-
Ministerns beräkningar, och man kan, ifall man ej har förtro¬
ende till denna auktoritet, gerna nedstämma sina förhopp¬
ningar betydligt. Superilasten skall ändock kontribuera till¬
räckligt, för att Staten dermed skall kunna bygga jernvägarne
utan lån, om blott hela dess kontribution blir till detta ända¬
mål använd. Om Statens öfriga anspråk voro måttliga, så
skulle utan tvifvel de andra inkomsterna förslå att betacka
de verkliga behofven, och det tillhör oss, såsom det skatt-
Bande-St:s Prot. vid 1859—60 årens Riksdag. II.
3
34
Den 26 November.
dragande folkets representanter, att begränsa dessa anspråk
inom det måttligas och nödvändigas gränsor.
Till följd af dessa åsigter föreslår jag:
att till jernvägs-arbetenas fortsättning må anvisas
hela bränvins-bevillningen, såväl tillverknings- som
försäljnings- och utskänknings-skatten;
samt anhåller, att denna motion ina till vederbörande
Utskott varda remitterad.o
Häruti instämde Vice Talmannen Ola Svensson från
Malmöhus, 11. H. Isoz från Stockholms, E. M. Falle från
Skaraborgs, Lars Ersson frän Södermanlands, Olof Anders¬
son från Vestmanlands, Ola Jönsson från Malmöhus, samtlige
Representanter från Blekinge, Sven Rosenberg, Ola Lasson
och Torkel Nilsson från Christianstads samt Anders Gud¬
mundsson från Hallands Län.
Olof Nilsson från Vesterbottens Län skriftligen:
•>Utan att vilja bestrida det mäktiga inflytande, lättade
kommunikationer utöfva på ett lands andliga och materiella
förkofran, och med erkännande af nödvändigheten för hvarje
Stat, att förr eller sednare tillgodogöra sig den stora uppfin¬
ning för kommunikationens lättande, som kallas jernvägar, fin¬
ner jag mig dock af mitt samvete manad, att för min del,
afgifva en uttrycklig protest emot det brådstörtade, och lan¬
dets ekonomiska tillstånd föga motsvarande sätt att gå tillväga
vid jernvägs-byggnaderna, som här allt mera tyckes göra sig
gällande. — Sverige är allt för fattigt att kunna på en gång
utkasta ofantliga summor, utan att på mycket lång tid kunna
beräkna någon ränta deraf. Jag nödgas derföre yrka på spar¬
samhets iakttagande. Särdeles är sådant nödvändigt nu, då
landets ekonomiska ställning gifver anledning till så stora be¬
kymmer. I alla landsorter hörer man klagan öfver den våd¬
liga skuldsättnings-bana som blifvit beträdd, och förskräckelsen
blir så mycket större, då man finner meningen vara att fort¬
gå på densamma allt längre och längre. Isynnerhet måste
innevånare i de norra provinserna, hvilka af jernvägarne icke
kunna vänta någon särdeles fördel, finna det vara hårdt att
se sitt land 6å djupt skuldsatt, och behofvet af ökade skatter
till räntornas betalande, ständigt stigande. De fleste äro väl
nu ense om, att jernvägs-företagen vid förra Riksdagen till—
togos i allt för stor skala. Man säger väl nu, att arbetena
måste fullbordas, för att man skall få någon nytta af hvad
som är gjordt, men jag anser, att man måste uppskjuta en
del, åtminstone till dess genom den tillsatta finans-kommittén
blifver utredf, hurudan landets ställning verkligen är, och om
den tillåter så stora företags utförande, sorn nu blifvit före-
Den 26 November.
35
slagne. För att emellertid de redan verkställda byggnaderna
måtte erhålla mera allmän användbarhet och en snabb för¬
bindelse beredas emellan hufvudstaden och Rikets vestligaste
och sydligaste delar, vill jag för min del förorda:
att för nästa Stats-regleringsperiod, anslag måtte
beviljas till vestra stambanans sträckning ifrån Tö¬
reboda till Orebro, samt den södra banans fullbor¬
dande till Jönköping, men att alla andra projekte¬
rade jernvägs-arbeten tillsvidare måtte uppskjutas.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Jag har
alltid varit och är fortfarande af den tankan, att lättade kom¬
munikationer framkalla ökad produktion och höjd industri,
samt dymedelst alstra förut okändt välstånd; och att jernvä¬
garna äro bland de nyttigaste kommunikations-anstalter lärer
väl icke kunna förnekas. Dock har jag aldrig kunnat god¬
känna den princip, enligt hvilken Staten är förbunden att
bygga dessa jernvägar; ett förhållande, som är en produkt af
Rikets vid Riksdagen år 1853—1854 församlade Ständers be¬
slut, och som således numera icke kan hjelpas. Man måste
nu taga saken sådan den befinnes, och derför bör Staten full¬
borda de tvenne hufvudbanor, som nu äro under arbete, och
redan med betydliga kostnader, till en del färdigbyggda. Jag
hade trott, att vi vid denna Riksdag skulle kunna undslippa
alla tvister angående de olika jernvägs-liniernas riktning, men
den nu påbörjade diskussionen lemnar mig knapt någon för¬
hoppning öfrig i detta hänseende. Jag kan derför icke gilla
vännen Hultmans anförande, som uppkallat en onödig diskus¬
sion, säkerligen utan påföljd, utan resultat. Hultman har klan¬
drat den utländska skuldsättningen; jag medger att den är
obehaglig att tillita, men dä alla medel saknas inom landet,
måste de sökas der de finnas. Hultman har äfven påstått,
att Chefen för Statens jernvägsbyggnader uraktlåtit lemna re¬
dovisning för alla de medel han haft om händer och användt
för de redan utförda jernvägs-arbetena. Detta är ett fullkom¬
ligt misstag, ty såsom ledamot af Stats-Utskottet har jag er¬
farit, att Rikets Ständers Revisorer af dessa räkenskaper tagit
fullständig kännedom, och dervid funnit dem icke allenast
ytterst ordentligt och väl förda, utan till och med gifvit dem
det vitsord, att de i uppställningssätt och i allt öfrigt äga ett
afgjordt företräde framför alla andra Statens räkenskaper, Hult¬
man har vidare yttrat, att Rikets Ständer frånsagt sig rättig¬
heten att bestämma de olika jernvägs-liniernas riktning. Detta
är icke heller enligt med sanningen, ty vi hafva icke öfverlåtit
vår rätt, hvarken åt Öfverste Ericson, eller åt någon annan
myndighet. Vid sednaste Riksdag beslöto visserligen Rikets
3G
Den 26 November.
Ständer att noggranna undersökningar skulle verkställas, för
att utröna de fördelaktigaste sträckningarne för de uppgifna
linierim, samt anhöllo att en kommitté måtte för detta ända¬
mål tillsättas. Andpunkterna voro likväl förut bestämda, och
icke öfverlemnade ät kommitténs godtycke; och af kommit-
terades Betänkande synes att de på fullt nöjaktigt sätt sökt
fullaöra sitt uppdrag. Visserligen är det lätt att klandra kom¬
mitténs åtgöranden, men för att kunna göra det med någon
befogenhet fordra9 en lokal-kännedom, som icke en enskild
man gerna kan anses innehafva. Då man har hörer lokal¬
intressena höja sin talan, och sedan jemförer kommitterades
förslag emot de förras deremot gjorda inkast, så finner man
nog, att man bör satta basta tillit till komroitén, som lagt de
noggrannaste undersökningar till grund för sitt förslag. För
min del tror jag alltså, att den riktning af den omtvistade
södra stambanan, som komifterade föreslagit, är den riktigaste
och den som bör följas. Af denna anledning finner jag icke
eller något skäl att fasta vigt dervid, att denna bana förut
varit föreslagen att dragas mer vester ut, och att afvikelse
från det förra förslaget således egt rum, ty man bör taga i
betraktande att jernvags-arbetet icke är ett dagens verk utan
utföres för all framtid, hvadan denna isynnerhet bör tagas i
sigte. Framför fördelen af vägens dragning i en rät linia,
sätter jag nödvändigheten att afse framtidens fordringar på
det beslutade arbetet, och kan således icke annat än gilla
den riktning af södra stambanan, som af vederbörande blif¬
vit föreslagen. Hvad den financiella delen af frågan vidkom¬
mer, eger jag icke tillräckliga insigter att derom fälla ett be¬
stämdt omdöme ; dock skulle jag önska, att så stora tillgån¬
gar som inom landet möjligtvis kunna hopsparas, dertill an¬
vändes, på det vi icke måtte alltför djupt skuldsätta oss i
utlandet. Särdeles fördelaktigt anser jag det skulle vara, om
såväl bränvins-tillverknings sorn försaIjningsmedlen kunde
odelade till detta behof användas, och af denna anledning
instämmer jag i Nils Olssons nyss upplästa motion. Huruvida
detta önskvärda resultat kan ernås, beror dock hufvudsakli-
gast derpå, i hvad mån vi lyckas nedsätta de många an¬
språk, sorn nu vid Riksdagens början göras från alla håll på
Statens kassa. För min del anser jag det i hvarje fall vara
större misshushållning att låta de påbörjade jernvägs-arbetena
afstanna af brist på medel, än att genom lån anskaffa dessa
sednare, ty vilt man hushålla, så bör man laga så, att icke
genom för långt sträckt och oklok njugghet och sparsamhet,
begås ännu större misshushållning.
Den 26 November.
37
Med denna Talare förenade sig Lars Magnus Knutsson,
Nils Fredrik Andersson och Nils Jaensson från Östergöth¬
lands, Johan Pettersson från Kronobergs, Anders Jansson
från Skaraborgs samt Olaus Eriksson fr in Götheborgs och
Bohus Län m. fl.
Per Erik Andersson från Westmanlands Län: »Då den
Kongl. Propositionen i dag skulle remitteras till vederbörligt
Utskott, och en hvar således derom bör gifva sin åsigt till¬
känna, har jag begärt ordet för att i största korthet yttra mig
öfver det magtpåliggande ärendet. Jag vill icke klandra
kommitténs åtgöranden och förslag, då jag dertill saknar all
nödig kännedom om de lokala förhållandena. De personer
som härstädes uppträdt mot kommitterades förslag, äro båda
från den provins, hvilken skall af banan genomskäras. Hvem
som här har rätt eller orätt, kan jag icke veta. Med hän¬
syn till finansfrågan vill jag uttrycka den tanke, att fördel¬
aktigast vore, om vi kunde undvika alla lån. Detta skulle
möjligen kunna ske, ifall vi icke alltför häftigt fortsätta de
påbörjade arbeten. Penningeställningen är alltför bekymmer¬
sam nu under en bister och svår tid, och vi kunna icke på
förhand veta huru hög ränta vi måste betala, ifall vi besluta
oss för ett lån af icke mindre än 25 millioner R:dr R:mt.
Af denna anledning önskar jag, att af de påbörjade banorna
endast må fortsättas på vestra linien från Stockholm till Ca-
tharineholm och från Töreboda till Örebro. Man kunde då
se på hvad sätt trafiken gestaltade sig, och derutaf göra be¬
räkningar öfver de blifvande fördelarne i ekonomiskt hän¬
seende. Äfvenledes skulle jag önska, det Rikets Ständer
gåfvo den föreskrift att vid arbetenas fortsättande materialier
af Svensk tillverkning i största möjliga mängd användas;
detta skulle kanske möjligen kunna ega rum ifall arbetet
fortsattes i någon mindre skala än hittills skett, ty då kun¬
de äfven leveranser afslutas om rails af Svensk tillverkning,
som jag anser isjmnerhet vara af vigt. Vräker man deremot
ut 25 millioner på en gång, så måste materialier tagas ifrån
utlandet, ty då vore ingen möjlighet för Svenske fabrikanter
att åstadkomma så stora reqvisitioner, och på detta sätt göra
vi dubbel och svår förlust. Jemväl lokomotiver skulle inom
landet kunna tillverkas ifall vi icke pådrifva arbetet alltför
brådstörtadt. Detta är min åsigt och mina skäl hvarför jag
icke vill hafva jernvägsarbetena längre utsträckta, än jag
nyss nämnde, och jag önskar att denna upplysning matte med
protokollet komma Utskottet tillhanda. I den händelse tiden
medgifver, ämnar jag väcka en motion i ämnet, deruti jag ville
38
Den 26 November.
söka lemna säkrare upplysningar om de förhållanden jag
nyss omnämnt.»
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Såsom Re¬
presentant har jag den lyckan eller olyckan, hvilketdera man
behagar kalla det, att tillhöra en ort, som icke har något
egentligt intresse af den nu pågående striden. En lycka är
det väl ändock, ty man slipper inlåta sig i strid, äfvensom
att, såsom jag här hört, låta de enskilda intressena tala.
Jag instämmer helt och hållet med Östman deruti, att, så
snart fråga uppstår om anläggandet af jernvägar i en ort,
denna genast blifver rik och bördig, huru arm och fattig den
annars i vanliga fall plägar vara. Så snart ringaste tal blif¬
ver om jernvägens dragande genom en trakt, det må vara
hvilken som helst, genast prisas denna såsom i besittning af
den bördigaste jord, stora outtömliga skogar, utbildade indu¬
striella förhållanden, o. s. v.; men uppstår fråga om bidra¬
gande medelst anslag till andra Statens behof, då kan man
icke nog bjert och lifligt påpeka sin medellöshet och fattig¬
dom. Äfven tror jag, det vi med tystnad kunna gå förbi
dylika skildringar. Jag har dock fått i uppdrag af mina
Kommittenter att yrka på sparsamhet, och detta yrkande
upprepas från alla sidor af vårt land. Jag vill icke rifva
upp gamla sår, ty landets klagan kan icke höras af alla dem,
som då förmådde allt; men jag vill framställa den önskan
att vi måtte något sansa oss med beslutandet af alla de stora
utgifter, som af oss fordras. Jag vill icke vägra anslag till
fortsättande af de nu föreslagna jernvägsarbetena, ty derpå
hafva vi redan nedlagt alltför stora kostnader, och dessa
kostnador böra göras fruktbärande genom jeru vägsliniernas full¬
bordande, men vi böra icke heller gå vidare för närvarande.
Visst är det sannt, såsom en Talare sagt, att vi bygga för
våra barn och efterkommande, samt således kunna draga
vexlar på framtiden, men vi böra icke draga dessa vexlar så
betydliga, att vi derigenom ruinera både oss och dem: ty
det går ganska lätt att genom öfverdådigt stora affärer göra
bankrutt. Jag tror för min del, att vi blott böra fortsätta de
redan påbörjade stambanorna, och är af den tanke, att den
vid 1851 års Riksdag uttalade princip, det jernbanorna före¬
trädesvis böra sammanbinda de inne i landet belägna sjöarne
och större vattendragen med vid hafskusten och andra äf¬
ven inuti landet varande vatten-kommunikationer belägna
större handels-städerna, bör läggas till grund för våra ytterli¬
gare jernvägsarbeten. Det är alltså icke af något enskildt
intresse jag skulle vilja, att banan från Finjasjön ginge ge¬
naste vägen till Jönköping, och att jernvägen mellan Stock¬
De/i 26 November.
39
holm och Götheborg fullbordas i främsta rumm et. Sedan
kunna vi lugna oss något, så att vi finge tid att erfara huru
detta företag kunde slä sig ut. Vi Svenskar aro, såsom 0111
jag minnes rätt en af våra största snillen yttrat, en trög na¬
tion full af hetsigheter, och länge hafva vi dröjt med anskaf¬
fandet af den moderna kulturens mäktigaste häfstång, jern-
vägarne; men nu, då vi en gång börjat på dermed, äro vi
så mycket mer eldfängda. Att föra södra stambanan till
Nässjö kan jag icke gilla, ty hafva vi en gång dragit den
dit, så måste vi vidare leda den genom Östergöthland till
Cathrineholm för att der förenas med vestra stambanan.
Derpå hafva vi nästan gifvit handpenning, ifall Nässjölinien
blifver antagen. Deremot kunna vi rätt godt vara belåtna
ifall den södra banan drages genom vestliga delen af Små¬
land till Jönköping, och derefter, genom en samtnanbind-
ningslinie, sättes i förening med den färdigbyggda vestra
stambanan vid Falköping. Då hade vi linier från Stockholm
till Götheborg och derifrån till Malmö, och på detta sätt
kommunikationen i fullständigt skick. Bäst vore att härefter
taga litet andrum, så att Statens skuldsättning icke blef allt¬
för djup och förfärlig. Jag eger visserligen icke sjelf någon
speciel kännedom om de lokala förhållandena i den vestra
delen af Småland, men jag förmodar att den vestra der före¬
slagna linien blifvit alltför mycket nedsatt. Jag har af re¬
sande och andra derom kunskap egande personer hört, att
Laga-å-dalen skall vara särdeles bördig, och ytterligare kun¬
na lemna många tillfällen till odlingar. Derstädes ligga äf¬
ven de stora köpingarue Vernamo och Ljungby, hvilka drif¬
va betydlig rörelse, hvarförutan denna trakt, efter hvad upp¬
lyst blifvit, jemväl eger betydliga vattenfall, som kunna af
en uppblomstrande industriel verksamhet tillgodogöras. Större
vigt ligger vid bestämmande af jernvägsliniers riktning, en¬
ligt mitt sätt att se, uppå hvad som af en ort kan göras, än
på hvad som redan är gjordt, ty det förra visar att kommu-
nikationsanstalter fattas och äro af behofvet påkallade. Jag tror
att Nässjöbanan kommer att kosta 3 millioner mer än banan
genom Laga-å-dalen och dessa millioner kunna vi nu icke
undvara. Få vi i en framtid god råd på penningar kunna
vi ju bygga en bana till Nässjö, hvarifrån man sedermera,
såsom torde blifva behöfligt, jemväl kan framdraga en linie
till Karlskrona. Jag upprepar ännu en gång att jag icke ta¬
lar för något särskildt intresse, utan för att fullgöra mina
Kommittenters uppdrag, att i allt yrka hushållning och spar¬
samhet; och jag önskar alltså, att vi icke måtte fatta några så-
dane beslut, som nödga oss att fortgå på en skuldsättningsbana,
40
Den 26 November.
hvarpå vi ieke kunna se något slut, och icke kanna hvart¬
hän den leder.»
Denna talares åsigter delades af H. R. Isoz och Gu¬
staf Larsson från Stockholms, Olof Andersson och Erik
Jonsson från Westmanlands, Olof Larsson från Nerikes,
f. v. Talmannen Per Nilsson och Anders Jonsson från
Wermlands, Jan Andersson från Kopparbergs, Paul Hed¬
ström från Wester-Norrlands, Håkan Olsson och Ola
Lasson från Christianstads, Anders Gudmundsson och
Carl Iwarsson från Hallands samt Erik Christensson och
Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län m. fl.
Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs Län: »Jag
ämnar icke yttra mig öfver den ena eller andra liniens före¬
träde, ty hvar och en har nog förespråkare, som ega bättre
kännedom om lokalförhållandena, än jag. Jag kunde visserligen
inskränka mig till att instämma med Bjerkander, men jag önskar
få lägga några få ord till hans j'ttrande. Jag vill icke förorda
fullbordandet af linien Falköping—Jönköping för dess egen
skull, utan för det gagn och nytta den skulle tillföra det all¬
männa, ty enligt min tanka, skulle Staten förtjena nästan
mest på denna bana, bland alla dem som nu äro i fråga.
Underligt skulle det äfven i sanning se ut om de kapitaler,
som redan på denna jernväg blifvit använda, skulle ligga
ofruktsamma under en tid af icke mindre än 9 år, och be¬
synnerligt är det att förlägga ändpunkten af en statsbana vid
en mindre insjö, såsom Stråken är. Jag vill emellertid efter
hvad jag nyss sade, icke yrka på fullbordandet af den ifrå¬
gavarande sammanbindningslinien under nu förestående stats-
regleringsperiod ehuru stor förtjenst än Staten derpå skulle
kunna få, meri jag vill endast derpå fästa Utskottets och Stän¬
dernas uppmärksamhet. För min del finner jag det under¬
ligt, att ingen sagt engång så mycket som »tach> åt de he¬
derlige Smålftndningarne för deras sällspordt frikostiga anbud
om kostnadsfritt afstående af jord till jernvägens behof. Ej
heller vet jag expropriations-kostnaderna för jord ingå i de
25 millionerna, som blifvit af Regeringen begärde; men ifall
jorden är så bördig och fruktbärande, som Småländningarne
påstå, så utgör inlösningssumman ingen obetydlighet, och af
de 25 millionerna kunde på detta sätt rätt mycket komma
att besparas. Yi veta att en jernväg tarfvar, hvar han fram¬
går, en bredd af 25 till 40 alnar, ja, ibland ännu mer, och
om han då framgår en längre sträcka genom bördig åker¬
mark, så är det icke fråga om några småsaker längre, och
då får man se huruvida de oegennyttiga jordegarne kunna
och vilja stå vid sina Ord eller icke.»
Den 26 November.
41
Sedan Talmannen upplyst att expropriationskostnader-
na voro i kostnadsförslaget intagne, yttrade sig vidare så¬
lunda :
Per Persson från Vermlands Lån: »Af den nu förda
diskussionen har jag inhemtat, att åsigterria om jernvägs-
liniernas riktning åro särdeles delade, men då jag saknar nö¬
dig lokalkännedom vill jag icke yttra mig häröfver. Der¬
emot vill jag tillkännagifva min åsigt angående den rent fi-
naneiella sidan af frågan. Jag anser dock öfverflödigt att
återupprepa hvad föregående Talare anfört, då jag deruti in¬
stämt. Såsom en hufvudgrund för mitt uppträdande vill
jag åberopa, att vi som äro boende i orten, hvarest jern-
banor icke komina att förläggas, äro mest oväldige och
opartiske att öfver dessa förhållanden yttra oss. Min tanke
är, att vi böra fortsätta arbetet på de redan påbörjade ba¬
norna, som kunna blifva snart färdiga, och mest inbringan¬
de, likvisst under den förutsättning att medel dertill förskaf¬
fas inom landet, som icke längre hör ytterligare sätta sig i
utländsk skuld. Jag vill icke ytterligare förlänga diskussio¬
nen utan instämmer med Rosenberg, och dem, som tillika
med honom talat i samma syftning.»
Johannes Andersson från Elfsborgs Län: »Beträffande
fortsättning af de under arbete varande Statens jernvägar,
sä lärer väl ingen vilja bestrida att nödiga medel dertill äf¬
ven under denna Riksdag må beviljas. Icke skulle det nu
vara välbetänkt att dermed upphöra, antingen i afvaktan
på bättre penningetider inom landet, eller för alltid; sådant
vore nu misshushållning i ganska stor skala, såväl för Staten
som för landets industriela förhållande.
Medlen som nu äro i fråga, yrkar jag måtte med all
möjlig ordning och sparsamhet användas, under det strängaste
ansvar och kontroll, samt för att icke landets arbetskrafter för
mycket skall dragas från jordbruket, in. fl. vigtiga angelä¬
genheter, sä yrkar jag att Kronans manskap, så långt som möj¬
ligt, under våra fredliga tider härvid användes.
Med Statens medel yrkar jag i Öfrigt all hushållning och
sparsamhet, och vill i följd deraf på förhand nämna, att till
Stockholms befästande och dylikt, vill jag icke alls bifalla
den ringaste utgift, af våra hardt nog anlitade Statsmedel.»
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Jag kan
icke undra på att de, som redan fått jernvägar uti sina hem¬
orter, predika hushållning och sparsamhet, ty detta faller sig
likaså naturligt, som att representanterne för sådane aflägsna
landsorter, hvilka aldrig kunna hoppas på, eller blifva betje-
nade med jernvägar, sjunga ur samma ton. Jag respekterar
42
Den 26 November.
dock deras åsigter, och vill blott nu gendrifva några af dem
gjorda inkast. Vännen Hultman har uti sitt långa skriftliga
anförande varit så vidlyftig, att jag nu på stående fot icke
kan vederlägga hans satser. Jag tror dock, att han icke all¬
tid fört samma språk som nu, och hoppas, att hans klagovisa
måtte blifva en ropandes röst i öknen, ty, enligt hvad jag för¬
modar, aldrig kommer väl Köping-Hult-banan att på detta
sått stickas in bland Statens stambanor. Hultman har önskat
en nedprutning af 6 millioner, och jag vill derföre fråga ho¬
nom, om denna nedprutning får gälla sammanbindnings-banan
från vestra stambanan vid Halsberg till Örebro? Säkerligen
vill han icke ens afpruta kostnaden för denna linea, ehuru den
icke uppgår till fullt 2 millioner, då Kongl. Maj:t icke beräknat
den högre än till 1,762,479 R:dr R:mt. Örebro-trakten har
fått mer än nog, och har icke eller nu blifvit tillbakasatt. —
Jag vill hoppas, att af mine Stånds-kamrater, ingen må tro
att jag är böjd för beviljandet af stora anslag. Sådant är
nemligen ingalunda förhållandet, ty jag är fallen för sparsam¬
het med Statens medel, dock icke sparsam derhän, att jag
vill betaga Staten all inkomst på redan använda kapitaler, och
derigenom åstadkomma misshushållning i stället för sparsam¬
het. Det må icke synas underligt om representanterne från
Östergöthland nu vilja höja sina röster och hafva ett ord med
i laget, ty lika litet som provinsen kan skryta med rikedom
då fråga är om jernvägar, eller fattigdom i allmänhet, lika
litet hafva dess representanter förespråkat några otillbörliga
eller förkastliga Stats-anslag. Hvad brödren Heurlins yrkande
angår, då han förordrar den södra stambanans dragning ge¬
nom Lagaådalen till Jönköping, så synes han tro sig derige¬
nom hafva med ens afklippt allt vidare byggande af stam¬
banor på Statens bekostnad. Han kan dock vara förvissad
att nya anspråk snart skulle uppstå från skilda orter inom
landet, jag kan icke eller annat än gilla sådarie anspråk, ty
det förefaller mig särdeles hårdt och orättvist, att, sedan de
vestra orterna få kommunikationer i fullständigt skick, de östra
provinserna skulle komma att derutaf blifva helt och hållet i
saknad. Heurlin har vidare yttrat, att den bördigare östra delen
af Småland icke har några andra produkter att afyttra än
bränvin och gråsten; ett yttrande, som blifvit af en föregå¬
ende talare fullständigt vederlagdt och gendrifvet, samt dess¬
utom redan af jernvägs-kommittén, som härvidlag måste an¬
tagas fullkomligt opartisk, uti dess Betänkande bevisadt vara
fullkomligt sanningslöst. Likaså är Heurlins anförande i hvad
det rörer bruksrörelsen och malmbrytningen inom Tabergs
bergslag, genom kommitténs betänkande reduceradt till sitt rätta
Den 26 November.
43
värde, såsom varande af ingen vigt, då kommittén upplyst,
att malmens ringa jernhatt lagger oöfverstigliga hinder i vägen
för ett vidsträktare användande deraf. En af mina grannar
här i Ståndet, som jemväl är granne till Tabergs bergslag,
har äfven trott sig kunna förutsäga att en jernväg skulle mer
skada än gagna dessa bruk, då koltillgången derigenom skulle
totalt ruineras. Blir det fråga om jerntillverkningen, så finnes
inom Östergöthland trakter, som producera mycket mera jern
än Tabergs bergslager, och vi hafva derstädes bruk med sä¬
kerligen den största tillverkning och omsättning i Riket. Att
strömmar och vattenfall finnas i vestra delen af Småland är ej
att beklaga, utan en stor fördel, ifall egarne förstå att draga
nytta och gagn derutaf. Den Kongl. Propositionen synes mig
på det mest rättvisa sätt hafva sammanjemkat allas välför-
stådda intresse, och då förslaget tyckes mig särdeles godt,
finner jag det i hög grad opåkaliadt att så mycket klander
deremot framställes. Hvad beträffar de kränkande tillmålen,
som här blifvit utkastade mot Chefen för Statens jernvägs-
byggnader, så behöfver jag här ingalunda taga hans parti, då
inom min hemort icke finnes mer än en tanka om hans ut¬
märkta öfverlägsenhet, och den allmänna tacksamhet och hög¬
aktning, en hvar derstädes för honom hyser är en borgen för
det stora anseende han i denna del af landet åtnjuter. Tänk
om vi för våra jernvägsbyggnader hade råkat på en »Kleen»
byggmästare. Då hade vi kanske kunnat få skåda samma
bedröfliga förhållande som vid National-Musei byggnad egt
rum: vi hade möjligen aldrig haft eller fått någon valuta för
våra bortkastade kapitaler, eller om vi fått någon, så skulle
den kanske bestått i tomma sand- eller jordbankar, försedde
med hvarken sleepers, rails eller något annat slag af öfver¬
byggnad. I sådan händelse hade anmärkningarne varit på sin
plats, nu deremot alldeles icke. — Hvad angår frågan om er¬
forderliga medels anskaffande, så vill jag icke komma fram
med några motsägelser derom att penninge-ställningen är
tryckt o. s. v., ty det stora verket får icke läggas ner derför
att det måste utföras i en svår tid. För min del tror jag,
att icke så litet kan insparas af de, enligt Kongl. Maj:ts Pro¬
position om Statsverkets tillstånd och behof, påräknade Stats¬
inkomsterna, och jag har hört en och annan af Ståndsbröderna
dela denna åsigt. Hvarför skulle det t. ex. icke vara möjligt
att af bränvinsskatten inbespara 5 millioner R:dr? Om vi af
anslaget till bevärings-excercissen indroge 1 million, så kunde
vi derför bygga 1^ mil jernväg, och detta anslag vore i san¬
ning då bättre användt, än om det uppoffras pä fåfäng exer¬
cis, anskaffande af munderings-persedlar och förspillande af
•44
Den 2?6 November.
folkets arbets-krafter. Ett sådant användande af Stats-medleu
skulle äfven lända till efterkommandes gagn och nytta, och
jag nämner detta blott för att visa, det sådana summor kunna
inbesparas. Jemväl å andra inkomst-titlar finnas summor sorn
kunde bättre användas. Kunna vi sedan genom inhemska lån
erhålla a millioner, så hafva vi på detta sätt erhållit 10 millio¬
ner. Jag är öfvertygad derom, att innevånarrie isynnerhet
i de provinser jernbanorna genomlöpa, skulle i mängd anteckna
sig för ett sådant lån. Om vi vidare vilja använda Banko¬
vinsten, 6 millioner, så hafva vi af egna medel samlade 16
millioner R:dr, eller allt som behöfves för fullbordande af ve¬
stra stambanan. — Jag är mycket rädd för utländska lån, ty
jag vet hvad en dylik skuldsättning kostar. Räntorna suga
och måste betalas i silfver, hvilket tärer på Bankens metal¬
liska valuta, hvilken icke tål vid alltför starka påkänningar.
Vi hafva alldeles för litet rörelse-kapital, och jag frågar huru
allmänheten skulle hafva redt sig under den förgångna svåra
tiden, ifall de så mycket klandrade privat-bankerne icke fun¬
nits till. Hvad beträffar jernvägarnes nytta och beqvämlighet
för den ena eller andra orten så skulle jag vilja anföra åtskil¬
liga satser, som vid ett jernvägs-sammanträde i Östergöthland
för några är sedan framkastades, och äga sin tillämplighet
äfven nu. De lyda sålunda :
Kan man såsom med hela landets intresse förenlig, fram¬
ställa en jernvägs-förbindelse, som sträckande sig norr och
vester om sjöarna Mälaren, Hjelmareu och Vettern, lemnar
utan allt afseende på landskap sådana som Södermanland, Öster¬
göthland samt angränsande delaf af Nerike och Småland, med
en folkmängd uppgående till omkring sjettedelen af hela lan¬
dets, och en produktion, som i mångfald och värde torde öf¬
verträffa de flesta andra provinsers? Vore det Tcloht, med
hänseende till städer sådane som Stockholm och Norrköping,
att draga hela landets rörelse vester-ut, under det industrien
i de östra landskapen måste hållas tillbaka genom en ojemn
strid med sina lyckligare lottade medtäflare i de vestra? Vore
sådant rättvist mot den östra kustens befolkning, hvilken
måste känna sig vara i så mycket större behof af lättade för¬
bindelser, som vintren tillsluter dess hamnar under större de¬
len af året, hvaremot den vestra och södra kustens med få
och korta afbrott nästan alltid äro tillgängliga?
Dessa frågor ansågos icke kunna besvaras annorlunda än
på följande sätt:
Att de till anläggning på Statens bekostnad beslutade sö¬
dra och vestra stambanorna måtte ledas söder om sjöarne Mä¬
Den SO November
45
laren oeii Hjelmare!), och på lämpligt; ställe dela sig, för att
vidare gå genom Nerike oell Vestergöhland till Götheborg;
samt genom Östergöthland och Småland till Malmö,
Jag tror att detta behof är lika stort och oafvisligt nu
som då, och anser att Östergöthland och alla de östra pro¬
vinserna blifva alltför vanlottade ifall kommitterades, af Kongl.
Maj:t gillade förslag, icke antages. Om södra stambanan kom¬
mer att stadna vid Jönköping, så undanskjutes all förbindelse
mellan Småland och Östergöthland, hvadan jag yrkar att linien
måtte fä bibehålla den riktning Kongl. Maj:t föreslagit. Jag hoppas
äfven på bättre tider i penninge-väg, och förmodar, att samma
betryck sorn nu förlamar våra krafter icke skall finnas till vid
kommande Riksdag.»
Lars Magnus Knutsson, Carl Gustaf Cederskog och
Nils Fredrik Andersson, alla från Östergöthlands Län för¬
enade sig med den siste talaren.
Carl Johan Svensen från Kalmar Län: »Sedan frågan
nu sä grundligt blifvit behandlad vill jag blott yttra några ord,
som kunna anses såsom ett uttryck af den allmänna tankan
om detta ämne inom den ort den jag har äran representera.
Det vore ej välbetänkt att afbryta dessa arbeten eller att
nu återigen börja en tvist om Iiniernas riktning; sedan linien
mellan Stockholm och Katrineholm är till så stor del färdig
kan väl icke rimligtvis ifrågasättas att planen bör öfvergifvas.
Den södra stambanan har ock fått en mera ändamålsenlig
riktning, genom dragningen till Nässjö, ty billigheten fordrar
just att en sådan hana, så vidt sig göra later, förlägges i den ter¬
räng som är belägen midt emellan öster- och vesterhagen,
och som derjemte är proportionaliter mest. odlad och befolkad :
och dessa omständigheter äro i den föreslagna planen riktigt
iakttagna. Jag skulle visserligen å mina kommittenters väg¬
nar önskat, att förslaget jemväl upptagit en hnna i fortsättning
från Nässjö till Hvetlanda och Oscarshamn, men då detta icke
skott vill jag hafva uppmärksamheten fästad på ett sådant
förhållande, på det att fördelarne deraf icke hädanefter må
förbises: en sådan bana, hvarom på enskiltes bekostnad redan
undersökning skett, och dervid utrönts, att terrängen vore
den lämpligaste för jernvägs-anläggning som inom Riket före¬
finnes, och af största vigt för Jönköpings och Kalmar Läns
innevånare, som nu äro särdeles vanlottade på kommunika-
tions-anstalter, och jemväl af särdeles vigt för landet, då der¬
igenom bereddes en direkt kommunikation emellan Götheborg
och landets östra kust. Men jag vill tro att denna bana så
fort sig göra låter jemväl blifver beslutad. Jag tillstyrker för¬
slaget, såvidt det afser riktningen af hufvudbanorna Stockholm-
Den 26 November.
Cathrineholm, Norrköping, Linköping', Nassjö, Finjasjön och
Malmö; samt Cathrineholm, Töreboda och Götheborg.
I fråga om medels anskaffande, så delar jag Mengels åsig-
ter. Det förefaller mig likväl som att, genom en och annan
besparing i Stats-utgifterna, större delen af bränvinsmedlen
skulle bli tillgänglig för jernvägarne, och pä sådant sätt
använd, bära välsignelsebringande frukter, jemväl för jord¬
bruket, hvarifrån dessa medel utgått.»
Lars Ersson från Södermanlands Län: »Så upprigtigt
jag erkänner den visa omtanka som uppenbarar sig i Kongl.
Maj:ts Nådiga Proposition om jernvägsbyggnadernas fortsätt¬
ning, kan jag dock icke undertrycka den anmärkning, attoni,
samtidigt med vestra stambanans fullbordande, och anläggan¬
det af bibanan från Hallsberg till Örebro, äfven kunnat ut¬
föras en del af östra stambanan, nemligen fråu Catharine-
holm till Norrköping, en högst betydlig fördel deraf upp¬
kommit.
Redan den trafik mellan Östergöthland och Stockholm
som genom en dylik banahippstått hade säkert blifvit högst be¬
tydlig, heldst nämnde provins då kunnat öfver hela vintren förse
hufvudstaden med mjöl och viktualier af alla slag; men när
nu det betydliga utbyte af spanmål och viktualier emot bergs¬
brukets alster, som genom en jernvägs-kommunikation nöd¬
vändigt måste uppkomma emellan Östergöthland och Bergs¬
lagen samt slutligen trafiken af Norrköpings handelsförbindel¬
ser med Götheborg och öfrige vestra orterna; så bör man
lätt inse, att en bana mellan Cathrineholm och Norrköping,
skulle blifva högligen vinstgifvande.
Jag tror mig derföre också böra hemställa till Stats¬
utskottet, att pröfva om icke under nästa statsreglerings-
period medel skulle kunna anskaffas för utförande jemväl af
ifrågavarande bana, hvars skyndsamma anläggning jag har äran
föreslå.»
Häruti instämde hars Magnus Knutsson från Öster¬
göthlands Län.
Johannes Andersson från Skaraborgs Län: »Jag vill
icke blanda mig i striden om de särskilda jernvägsliniernas
riktning, sedan denna strid i min hemort lyckligen blifvit ut¬
kämpad, och önskar nu blott få förklara det jag gillar den
sträckning, som af Kongl. Maj:t blifvit föreslagen. Nu vill
jag föröfrigt endast fästa mig vid den financiella sidan af
ärendet och har i detta hänseende förskaffat mig följande
tillförlitliga underrättelser, som innefattas i det Memorial jag
nu utbeder mig få upläsa:
Den 26 November.
47
»Den under sednare tider och synnerligast vid föregåen¬
de Riksdag begagnade utvägen att genom utländsk skuld¬
sättning bereda penningar såväl till förbättrande af landets
financer, sorn till flera andra behof och hufvudsakligen till
byggande af jernvägar inom riket, har hos fosterlandsvän¬
nen väckt rättmätiga bekymmer. Då man besinnar att lan¬
det åtnjutit en nära 50-årig såväl yttre som inre fred, så
är det så mycket mora förvånande att detsamma ådragit sig
en utländsk skuld, som, inberäknadt hypotheksföreningarnes,
uppgår till den enorma summan af 89,563,125 R:dr R:mt,
hvilken summa enligt grundade fakta finnes fördelad på
följande sätt, nemligen:
Jernvägslånet
|
20,000,000: —
|
Finanslånet
|
9,000,000: —
|
Skånska Hypoteksföreningen
|
4,590,988: —
|
Smålands m. fl. provinsers d:o
|
11,625,333: —
|
Elfsborgs Läns d:o . . .
|
10,248,534: —
|
Vermlands «...
|
4,918,668: —
|
Östergöthlands «...
|
11,304,000: —
|
Mälareprovinsernas » . . .
|
707,334: —
|
Örebro » . . .
|
7,308,268: —
|
Bruks-egarnes » . . .
|
9.860,000: —
|
Tillsammans R:dr R:mt
|
89,563,125: —
|
Oberäknadt hvad Rikets stora handels-korps särskildt häf¬
tar för, som utländsk skuld, uppgår likväl sjelfva räntan å
förestående summa, beräknad endast efter 5 proc., till det
stora beloppet af 4,478,156£ R:dr R:mt. Lägger man nu till
förstnämnde skuld de i Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition så¬
som ytterligare lån föreslagna 20.000,000 R:dr, så få vi en
summa af icke mindre än 109,563,125 R:dr, hvarå årliga
räntan efter 5 proc. uppgår till 5,478,156^ R:dr R:mt, utan
att det ofantliga skuldebeloppet genom en sådan stor ränte¬
inbetalning minskas. Följderna af ett pä sådant sätt fortsatt
system framstå allt mer, och ju längre man fortgår på sam¬
ma förderfliga bana desto förr skrider man till det fruktade
resultatet: »förstörd kredit såväl inom som utom landet”, och
en riksbankrutt med alla dess förderfliga och bedröfliga följder
lärer svårligen kunna undvikas; men för att i någon mån kunna
aflägsna en sådan vådlig ställning måste man, enligt min tanka,
använda de medel som Statens egna tillgångar erbjuda, i st. för
att med nytt lån fortsätta föreslagna jernvägsbyggnaden, hvars
fortsättande jag i öfrigt för min del gillar, och emedan jag
icke hyser någon förhoppning att de förslag, som af åtskilli¬
ga motionärer inom detta Stånd blifvit framställda, att en på
folkmängden grundad mera rättvis fördelning utaf de afgifter
48
Den 26 November
för utskänkning och minutering af bränvin och andra sprit¬
drycker, sorn i Kongl. Maj:ts nu gällande nådiga Förord¬
ning, angående försäljning af dylika i § 24 omnämner, skola
af Med-Stånden vinna bifall; så vågar jag såsom medel till
beredande af tillgångar för jernvägsbyggnaderna föreslå':
l:o att de delar utaf afgifterna för minuthandel med
och utskänkning af bränvin, som enligt § 24 i
nyssnämnde Kongl. Förordning birra, i stad till¬
falla staden och på landet aflemnas i Landträn-
teriet, för att sedermera på socknarne fördelas,
måtto istället öfverlemnas till Riksgäldsverkct, samt
att deremot endast den återstående -£:de!en måtte
i stad tillfalla staden och å landet öfverlemnas till
blifvande kommunalstyrelse i den församling hvari
försäljningen skett;
2:0 under förutsättning att Stats-Utskottet helt och
hållet indrager såväl kostnaden för andra klassens
Bevärings-exercis, som det af Kongl. Maj:t uti
Hans Nådiga Proposition äskade anslag till Stock¬
holms befästande, samt i betydlig mån nedsätter
den vid förra Riksdagen provisionel beviljade så
kallade dyrtids-löneförhöjningen till Statens embets-
och tjenstemän, hvilket allt bör kunna ske utan
ringaste våda för Rikets försvar och stats-machi-
nens behöriga gång, så måste genom besparin-
garne af dessa summor en ej obetydlig tillgång
beredas;
3:o hvad härutöfver erfordras för ifrågavarande jern¬
vägsbyggnad, anser jag böra tagas af bränvins-
bränningsskatten.v
Uti detta anförande instämde 75. M. Falk och Anders
Jonsson från Skaraborgs, samt Herman Jönsson Öbom från
Norrbottens Län.
Johan Pettersson från Kronobeigs Län: »Jag kan icke
förena mig med dem, som talat emot den Kongl. Propositio¬
nen, utan önskar den all framgång, och förbehåller mig att
framdeles få till Utskottet inlemna åtskilliga upplysningar i
ämnet.»
Jöns Persson frän Blekinge Län: »I en så vigtig frå¬
ga anser äfven jag mig böra yttra några ord, ehuru den¬
samma nu kan synas vara fullkomligt utredd. Då jag icke
eger någon närmare kännedom om lokalförhållandena i de
orter jernvägen skall genomlöpa, men anser skadligt att sön¬
derplocka den Kongl. Propositionen, sä önskar äfven jag den¬
samma all framgång. Hvad den financiella delen af frågan
Den 26 November.
49
vidkommer, så instämmer jag i Nils Olsons motion att bränvin-
skatten bör dertill användas, och önskar alltså att de föreslagna
tillgångarne måtte till Riksgälds-Kontoret öfverlemnas. Deri¬
genom skulle vi kunna undslippa den utländska skuldsätt¬
ningen, och då vi icke veta hvarthän denna kan leda oss,
synes det mig i högsta grad fördelaktigt, om vi, fastän kan¬
ske något saktare och långsammare än eljest, med egna me¬
del kunde komma till det åsyftade resultatet. Jag har vid
föregående Riksdagar icke kunnat förlika mig med det ut¬
ländska skuldsättningssystemet, och kan icke heller nu godkänna
detsamma. Möjligen borde uti Nils Olssons motion göras den
modifikation, att städer och kommuner hnge, såsom hittills,
uppbära ^ af utskänkningsafgiften. och de återstående 4 af-
lemnades till Riksgälds-kontoret, såsom Johannes Andersson
nyss föreslog, och i hvilket yrkande jag förenar mig med
honom.»
Anders Trulsson och Sven Haraldsson instämde
häruti.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: ”Med anledning af
den diskussion, som i dag härstädes blifvit förd, kan det väl
synas problematiskt, huruvida den rätta sträckningen för den
södra stambanan ännu är funnen, då så olika meningar derom
uppstått, och båda parterna anfört talande och öfvervägande skäl
för sina äsigter. Vid sådant förhållande anser jag attStaten gjorde
klokast uti, att för närvarande stanna med byggandet af södra
banan vid Finjasjön, oell sedan erbjuda Smålands innebjTggare
att, mot lån eller räntegaranti, sjelfva fortsätta byggandet af
banan. På detta sätt kunde vi undvika all strid. Jag har äfven
varit och är fortfarande af den tanken att alla jernbanor borde
på detta sätt byggas, ty derigenom åstadkoms den största
rättvisan vid användandet af Statens medel. Detta hvad sö¬
dra banan angår. Beträffande åter den vestra banan, tror
jag, det vi böra använda våra tillgångar att sammanbinda
stationerne Töreboda och Cathrineholm, så att vägen från
förstnämnde station till Stockholm blifver komplett färdig,
hvarigenom öster- och Vesterhagen blefve med hvarandra
förenade, samt tillika satta i förbindelse med de inre delarne
af landet. Öfrige jernvägsplaner kunde tills vidare fä hvila
i ro. Väl har man sagt, att förlust för Staten skulle uppstå,
ifall icke jernvägsarbetet drifves med fart, men man bör äf¬
ven då hafva klart för sig att inkomsterne af de färdigbyggda
vägarne hinna alt betacka räntorne af byggnadskostnaden, i
motsatt fall hade man i sanning ingen vinst af ali använd
skyndsamhet; och skulle man finna, att inkomsterne icke
Bunde-St:s Prot, vid 1859 — 60 årens Riksdag. II 4
50
l)eu 26 November.
förslå till ränta oell amortering af de lånade kapitalen, dä
hade man tagit sig vatten öfver hufvudet och landet skulle för
lång tid vara försänkt i den djupaste olycka.
A. W. Uhr och Erik Olsson frän Nerikes, Erik Hans¬
son från Gefleborgs och Bengt Johan Holmlin från Göthe¬
borgs och Bohus Län m. fl. förenade sig häruti.
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Det har varit gan¬
ska intressant att afhöra de manga upplysningar i detta ämne,
som under diskussionen blifvit af Ståndets medlemmar från
skiljda orter aflemnade, och för min del skall jag taga deni
i det nogsammaste öfvervägande, då frågan förekommer på
den afdelning i Stats-Utskottet, hvaraf jag är ledamot. Den
person, som öppnade diskussionen, visade i sitt långa anfö¬
rande en sådan parlamentarisk fyndighet och en så förträff¬
lig sakkännedom att jag icke kan undgå att deröfver betyga
en viss beundran; men på samma gång jag måste bekänna
det jag icke nu genast i allo kan vederlägga honom, tror jag
dock att hans skildringar kan tåla vid betydliga nedprutnin-
gar. Så talar han t. ex. om den förträffliga, den bördiga
Lagaådalen, såsom sträckande sig ända mot skånska gränsen.
Då jag för ej så länge sedan reste denna väg, var det emel¬
lertid rätt lånsrt emellan dessa orter, och hvad beträffar den
utmärkta bördigheten, så lyckades jag icke få sigte på stort
annat än vidsträckta ljungfält och dylikt. Förhållandet måste
sålunda på kort tid hafva förändrat sig särdeles mycket till
sin fördel. Hvad den derpå följande talaren angår, så gladde
det mig verkligen att höra, — hvad jag visserligen förut all¬
tid trott, men aldrig lyckats få någon tillförlitlig bekräftelse
pä, — att Småland vore ett rikt land med stora bruk. ymnig
spanmålsproduktion, vidsträckta skogar, betydliga ja outtöm¬
liga malmtillgångar, herrliga sjöar, med många andra stora
och präktiga förmåner. Visserligen hade man förut sökt in¬
gifva mig den föreställningen att Småland vore en mycket
fattig provins, men nu har sanningen kommit i dagen. Detta
ger mig så mycket större anledning att påyrka jernvägens
fullbordande derstädes så fort sig göra later. Jag kommer
att i Utskottet förorda det förslag, sorn af jernvägs-kommit-
téen blifvit uppgjordt. Hvad den financiella delen af frågan
angår, så önskar jag att, sedan Kongl. Maj:ts första Proposi¬
tion blifvit, såsom naturligt är, till Stats-Utskottet remitterad,
den del utaf den sednare, som rörer bankovinsten, måtte re¬
mitteras till Banko-Utskottet, att af detta Utskott ensamt hand¬
läggas, hvarefter öfrige delar af samma proposition bör till
Stats-Utskottet remitteras. Jag hemställer till Talmannen att
proponera Ståndet ett dylikt beslut, som jag nyss framställt,
Den SO November.
51
på den grund att Preste-Ståndet redan beslutat i ämnet på
detta sätt. Enligt hvad jag har mig bekant, har Kidderska-
pet och Adeln remitterat denna proposition till Sammansatta
Stats- och Banko-Utskottet, Preste-Ståndet beslutat såsom
nyss nämndes, och Borgare-Ståndet öfverlemnat propositionen
till Stats-Utskottet ensamt.»
Sekreteraren uppläste härefter från Medj-Stånden i ämnet
ankomne protokolls-utdrag, utvisande det förhållande Per Nils¬
son omförmalt.
Olof Lagergren från Gottlands Län: »Jag är till alla
delar förekommen af Erik Ersson och instämmer alltså med
honom. Angående anskaffningen af erforderliga medel hop¬
pas jag att Stats-Utskottet måtte gå så sparsamt som möjligt
tillväga. Framför allt böra vi undvika flere utländska lån,
och i främsta rummet bör bränvins-beskattningen till dessa
företag användas.»
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län: »Jag
hörer till deras antal, sorn tror att jernbanorna böra byggas
med den skyndsamhet, som jernvägs-kommittéen föreslagit.
I)å kommittén dessutom är höjd öfver alla parti-intressen an¬
ser jag äfven den riktning af banorna, som i Betänkandet och
vidare i den Kongl. Propositionen är föreslagen, vara ganska
riktig och nyttig. Beträffande Hultmans utfall emot Öfverste
Ericson, vill jag derom blott nämna att jag, i egenskap af
ledamot uti innevarande års statsrevision, och såsom indelad
pä den afdelning, hvarest jernvägs-räkenskaperna, hvilka af
Hultman blifvit klandrade såsom orediga och ofullständiga,
granskades, kan derom sanningsenligt afgifva det intyg, att
dessa räkenskaper ibland hela massan af Statens öfrige redo¬
görelser utmärkte sig för den största klarhet och tydlighet
bland alla, samt att, under det de således företedde den mest
upplysande och rediga uppställning, desamma äfven lemnade
den fullständigaste redogörelse för alla de medel, sorn till jern-
vägs-arbetena blifvit anslagna.»
Vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län: »Då
jag tillhörer södra delen af Skåne, hvarest jernvägen redan
är färdigbyggd, och således eger allt för liten lokalkännedom
för att våga inlåta mig i någon kritik öfver riktningen af den
återstående delen af södra stambanan, 6å vill jag nu icke vara
mångordig. Hvad angår de många olika uppgifter, stridande
mot hvarandra, sorn här blifvit afgifna, så finna de sin förkla¬
ringsgrund, och möjligen äfven sin ursägt, dels i den förkär¬
lek en hvar har för sin hembygd, dels, från kommittenterne
erhålla uppdrag. Dock vill jag nu förbigå detta. Att afbeta
vägbyggnadsarbetena vore väl icke riksgagneligt, enär hufvud-
52
Den 26 November.
ändamålet Icke vinnes förrän vägen är färdig, hvarken nytta
för Staten eller för de trafikerande. Beträffande medels an¬
skaffande, så måste jag bekänna att jag är rädd för utländsk
skuldsättning, och icke heller har fallenhet att draga vexel,
i allt för stor skala, på framtiden. Af denna anledning har
jag äfven väck motion om inrättandet af ett inhemskt fond¬
system, i likhet med hvad Kongl. Majit i sia Proposition före¬
slagit. Visserligen kan det vara möjligt att upptagandet af
ett sådant lån misslyckas, men det går alltid, i alla händelser,
an att försöka. Dernäst hade jag ämnat att väcka en motion
om bränvinsskattens användande för detta ändamål, men uti
denna föresats blifvit förekommen af Nils Olsson, med hvil¬
ken jag äfven instämt. Vid 1853—1854 årens Riksdag före-
speglades bland annat, att med den så skarpt höjda bränvins-
skatten jernvägar skulle byggas i landet. Före denna tid ut¬
gjorde bränvinsbränningsmedlen ett belopp af 6 å 700,000
R:dr årligen, och hafva nu på sednare tider stigit till 5 mil¬
lioner, samt beräknas för nästa statsregleringsperiod, till icke
mindre än 8 millioner R:dr om året. Sednaste Riksdag hit¬
tade man likväl på en mängd ändamål, hvartill bränvins-skatten
kom alldeles förträffligt till pass, dä alla de begärdaanslagen skulle
bifallas. Nu stå vi deremot med tomma händer, och få an¬
visning pä upptagande af nya lån för fullbordande af våra
påbörjade storartade vägbyggnads-företag. Jag föreslår alltså
att så mycket som möjlig! af bränvins-skatten anordnas för
dessa arbeten. Hvad angår det i den Kongl. Propositionen
införda förslaget om bankovinstens användande, är jag före¬
kommen af Per Nilsson och förenar mig med honom derom,
att denna del af propositionen må till Banko-Utskottet remit¬
teras.»
August Andersson från Östergöthlands Län: »Jag är
förekommen hufvudsakligen af min Länskamrat C. A. Larsson
och instämmer i flera delar med honom. Dock vill jag ytter¬
ligare fästa Utskottets uppmärksamhet på den östra banans
företräden, på dessa orters behof af en jernbana, och på den
stora inkomst för Staten, som deraf med säkerhet kan påräk¬
nas. Äfven vill jag nämna det jag ryggar tillbaka för utländsk
skuldsättning, hvarför jag önskar att bränvins-beskatfningen,
anslaget som utgått till embets- och tjänstemännens dyrtids-
förhöjning samt det till Stockholms befästande anvisade be¬
lopp, med flel-e dylika, måtte till byggande af Statens jern¬
vägar användas. För öfrigt vill jag blott tillägga det jag ön¬
skar att södra stambanan måtte dragas fram till Nässjö, för
att sedermera kunna ledas in i Östergöthland.»
Den 26 November.
53
Nils Svensson från Christianstads Län: »Med anledning
af Rosenbergs föredrag, sorn synes särdeles hafva anslagit käns¬
lan hos Ståndet, medelst sina anmaningar till sparsamhet, vill
jag yttra några ord Afven jag yrkar på sträng hushållning,
men dock icke till den ytterliga grad, att jag derigenom istället
åstadkommer alldeles motsatser, eller misshushållning. Sådan
skulle dock blifva den gifna följden i den händelse södra stam¬
banan drages i en rak linea upp till Jönköping, ty det är icke
samma färhållanden sorn uppstå då man bygger en jernbana,
som då man bygger ett hus. Det sednare kan man förflytta
om ett eller annat år, ifall man finner platsen derför olämp¬
lig; ej så med en jernbana. Stor misshushållning skulle vi
göra oss skyldige till, ifall vi, i stället för att följa jernvägs-
kommitténs förslag, förlägga jernvägen utefter Lagaådalen, ty,
oberäknadt den mindre rika naturen, och i följd deraf de smärre
inkomsterna på denna bana, måste framdeles en ytterligare
bana mot öster anläggas, hvilken icke kan undvikas eller und¬
varas. Hvad Rosenberg anförde derom, att den östra linien
skulle kosta öfver 3 millioner mer än den vestra, lärer icke
hålla streck då, enligt jernvägs-kommittéetis uppgift, skillna¬
den till Nässjöliniens nachdel endast utgör 1,647,016 R:dr Ruut.
Beträffande den utlänska skuldsättningen för hvilken äfven jag
hyser en viss farhåga, vill jag endast nämna, det jag ej inser
huru vi skola kunna undkomma densamma, ifall icke nedprut-
ning kan ske i de anslag, som för statsregleringen erfordras,
ty om vi äfven taga till jernvägarnas behof af bränvinsmed-
len, så måste deremot ersättas af några andra tillgångar, ifall
så erfordras. Här har blifvit väckt motion om användandet
äfven af utskänknings-afgiften, och då denna, oberäknadt hvad
den utgör i Stockholms Stad, uppgår i öfrigt till ett belopp
af ej mindre än 907,663 R:dr önskar jag att Utskottet måtte
taga äfven denna fråga i öfvervägande.»
Sven Rosenberg från Christianstads Län : »Det mest gläd¬
jande jag under diskussionen hört, är den allmänna farhåga
för utländsk skuldsättning, som hos Ståndet uttalat sig. Jag
är visserligen icke någon financier, men så mycket tror jag
mig dock begripa, att jag irtser sanningen af den gamla sat¬
sen, att ju mer man lånar, desto mer sätter man sig i skuld.
Förespeglingarne vid 1853—1854 årens Riksdag att man för den
så betydligt förhöjda bränvins-skatten skulle bygga Statens
jernvägar hafva alla slagit fel. En talare syntes syfta på mig.
då han sade, att vi icke böra sönderplocka Regeringens för¬
slag. Till svar härå vill jag meddela det jag icke åsyftar
någon sönderplockning, utan endast att jernbanan måtte dra¬
gas den kortaste vägen, hvilket är så mycket naturligare, som
54
Den 26 November.
2:ne alternativa förslag äro komne under öfverläggning. Jag
yttrade äfven, att vi borde vara belåtna, ifall vi fingo en bana
från Stockholm till Götheborg och en från denna stad öfver
Jönköping till Malmö i ordning, ty dermed vore redan en
regulier förbindelse emellan Rikets mellersta och södra pro¬
vinser i ordningställd. Jag hoppas att detta sålunda blifvit
i dagens protokoll upptaget. Vidare har man sagt, att Öster¬
göthland skulle blifva vanlottad!, ifall jernväg icke derstädes
anlägges. Något sådant kan jag dock icke finna, ty denna
provins har sina kanaler, hvartill den erhållit stora statsanslag,
och omgifves för öfrigt på ena sidan af Wettern och på den
andra af Östersjön, hvadan den icke bör kunna klaga öfver
brist på kommunikationsmedel. Westergöthland och isynner¬
het Småland skulle blifva ännu mera vanlottade ifall södra
banan drages till Nässjö. För öfrigt motsätter jag mig all¬
deles icke, att en jernväg drages äfven genom Östergöthland
oell tillgränsande delar af Småland, utan yrkar endast något
uppskof dermed, till dess vi hafva hunnit något litet sansa oss.
Allt detta hindrar icke att en bana framdeles sträckes från
Katrineholm öfver Norrköping till Nässjö och vidare fram till
Karlskrona. Sådana företag bruka afla utaf sig, och i en ej
aflägsen framtid går det nog som jag nämnt.”
Talmannen upplyste härefter att den Kongl. Propositio¬
nen nämner Nässjöbanan såsom ovilkorligen den, hvilken af
Kongl, Majit föreslås.
Nils Pettersson från Kalmar Län: »Blott med afseende
på finansfrågan vill jag nu yttra mig. Jag har i alla tider
hyst räddhåga för den vådliga utländska skuldsättningen hvari
vårt land råkat, och har under diskussionen blifvit ännu mer
stärkt deruti. Hafva vi dock en gäng börjat bygga jernvä¬
gar. så böra vi äfven naturligtvis fullborda dem. Sedan vi
nu lyckats undvika den chikan, att vara det enda land i
Europa som icke egde någon statsskuld, böra vi dock se till
att denna skuld icke får förröka sig till flere hundra millioner
R:dr, ty detta blifver landets fullkomliga ruin, och då hade
så godt varit, att vi aldrig hört talas om någon jernväg. Jag
tror att tillgångar kunna tillskapas inom landet, blott vi, som
man säger, rätta munnen efter matsäcken. Jag förenar mig
med dem, som yrka bränvins-sknttens användande i främsta
rummet, och i afseende på banans sträckning instämmer jag
uti den af Erik Erssons uttalade mening.»
»Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Icke vill
jag förspilla många ord på denna fråga. Utländsk skuld för
jernvägarnas byggnad vill jag icke åsamka landet; jag satte
mig deremot vid sednaste Riksdag, och vill så göra äfven nu,
Den 96 November.
så långt mina svaga krafter förmå. Deremot har jag alltid
ansett att bränvins-skatten borde göras disponibel till detta
ändamål, och kommer att fortfarande yrka derpå, ehuru hop¬
pet hittills svikit mig. Denna beskattning utgår ifrån jordbruket,
och är för nästkommande statsreglerings-period beräknad att
utgå med 8 millioner R:dr om året. Detta gör för tre år ett
sammanlagdt belopp af 24 millioner Rdr, och om vi härtill
lägga utininuterings-afgiften, så hafva vi allt vi behöfva utan
utländsk skuldsättning. Beträffande bankovinsten får jag för¬
klara, det jag anser den högst nödvändig för betryggande af
Bankens ställning, ifall Banken skall kunna existera, hvadan
jag afstyrker allt användande af densamma för Jernvägarnes
räkning, och instämmer i Per Nilssons yrkande, att Banko-
Utskottet derom måtte ensamt få rådpläga. Slutligen vill jag
tillkännagifva att, i afseende å jernvägsliniernas sträckning,
jag tillhör deras antal som vilja hafva dem förlagda der, hvar¬
est de kosta minst att anlägga.»
Nils Olsson från Malmöhus Län förklarade sig instäm¬
ma, i den del af yttrandet, som angick banko-vinsten och
användandet deraf.
Greorg Nyqvist från Vermlands Län: »dag instämmer med
v. Talmannen, med tillägg i afseende på bran vins-skatten, att
densamma måtte helt och hållet till det afsedda ändamålet
användas helst sådant förespeglades då skatten förhöjdes. Om
jag ej bedrager mig är äfven en motion derom väckt. Vidare
hoppas jag att alla de, som voro välvilliga nog att framdraga
detta skäl för att drifva igenom den oerhörda förhöjningen i
bränvinstillverknings-afgiften, skola vara benägna att äfven nu
framhålla skälet i sin rätta dager, då jag icke tviflar det vi
skola lyckas att få denna afgift använd till sitt ursprungligen
beräknade ändamål. Bankovinsten bör härtill icke användas
utan besparas för att i händelse af behof nyttjas till det med
densamma afsedda bruk. För min del kan jag icke gilla det
klander, som här blifvit af en talare utkastadt mot Chefen för
Statens jernvägs-byggnader, ty om han lemnade detta arbete,
skulle det vara ytterst svårt, om icke snarare rent af omöj¬
ligt, att finna en man, som, på det utmärkta och öfverlägsna
sätt han gjort, kan fylla platsen. Vi böra betänka hvilka egen¬
skaper hos en chef detta stora företag kräfver, och innehålla
med alla obefogade anmärkningar.»
Sven Gustaf Johansson från Jönköpings Län : »I anled¬
ning af Per Nilssons yttrande, det Småland vore rikt på jern
och spanmål, vill jag blott yttra att han deruti har mycket
rätt, ty flere tusende centner jern äfvensom flere hundrade
56
Den 26 November.
tunnor korn föras årligen frän Småland till Skåne. Endast
detta har jag velat upplysa.»
Diskussionen förklarades nu vara afslutad. Uppå Tal¬
mannens derom gjorda framställning beslöt Ståndet att till
Stats-Utskottet remittera Kongl. Majits nu föredragna båda
Propositioner, med förklarande derjemte, att Ståndet anser de
punkter af propositionen om anskaffande af medel för fortsätt¬
ning af Statens jernvägsbyggnader jemte andra dermed sam¬
manhang egande ämnen, som angå Rikets Ständers Bank böra
af Banko-Utskottet behandlas.
Ståndet åtskiljdes härefter kl. 3 e. m. för att kl. 5 e. m.
åter in pleno sammanträda.
In fidem
N. A. Fröman.
Plenum kl. S e> m.
§ I-
, Då nu ånyo föredrogs Kongl. Maj:ts sedan den 23 inne¬
varande månad på bordet hvilande nådiga Proposition, angå¬
ende ändringar i gällande förordning om vilkoren för brän-
vinstillverkning, uppstod diskussion, derunder följande Ståndets
Ledamöter sig yttrade sålunda:
Jöns Pehrsson från Blekinge Län, skriftligen:
»Så obehagligt det än är för den enskilte Representanten
att uppträda emot en Kongl. Proposition finner jag mig likväl
manad af min pligt mot fosterland och kommittenter att fram¬
ställa de anmärkningar som af ämnets vigt äro påkallade.
Regeringen har nu i den nådiga Propositionen för första
gången öppet uttalat att sjfftemålet med deri förändrade brän-
vins-lagstiftningen är att åstadkomma en egentlig fabriksbrän-
ning. — Låtom oss derföre undersöka om fabriksbränningen
kan vara ändamålsenlig och för fäderneslandet nyttig.
Jag skall nu först tala om de mindre brännerierna som
hufvudsakligen bedrifvas med egna produkter. Dessa hafva till
ändamål att åstadkomma en lättare transportabel och försälj-
bar vara för den från försäljningsort aflägse boende jordbru¬
karen, samt hafva den fördelen att genom drankens använ¬
dande till ladugården återlemna åt den jord, hvarpå den
Den SO November.
vuxit, flen derifrån utdragna kraften genom en ökad gödsel¬
tillgång, som derpå vunnits, hvilket val måste vara regeln för
allt rationelt och rigtigt ordnadt åkerbruk; ty trots de IIuss-
och Hagelstamska lärorna om drankutfodringens skadlighet på
kreaturen, som äfven på jordens fruktbarhet genom förminskad
gödselkraft som skulle vara följden, och trots forskarens och
nyckterhetsifrande kemisters påstående 0111 drankens skadlig¬
het är den likväl både närande, hälsosam och gödande, hvil¬
ket bevisas af den större mjölkafkastning och det goda hullet
hos kor utfodrade endast med drank och halm motsvarande
fullkomligt såväl mjölkgifningen som hullet hos kor fodrade
med säd i förening med hö och rotfrukter.
Beträffande jordens utmagring genom bränvinsbränning,
så kan ett sådant påstående endast i förtviflan göras af brän-
vinsbränningens fiender eller af dem, som öro så intagna af
egna älskningsidéer att de glömma skyldig aktning för an¬
dras; — ty det behöfs icke mycket hvarken begrepp eller
forskningar för utrönande af det gagneliga eller skadliga in¬
flytandet på jordbruket genom bränvinsbränningen. Skadom
blott grödorne på marken och gören den frågan på tusende
personer, jordbrukare och icke jordbrukare, bränvinsbrännare
och icke bränvinsbrännare, har jordens fruktbarhet af- eller
tilltagit på de ställen der bränvinsbränning idkas och de nio-
hundranittionio skola svara att jordens fruktbarhet ökats be¬
tydligt mera i proportion hos bränvinsbrännare, an hos dem
som icke begagnat sig af denna näring. Tviflet om små och
stora bränneriers företräde blifver då upphäfdt och det visar
sig, att, om bränvinsbränning utöfvas i mån af det åkerbruk,
som eges, den är nyttig och om lagstiftningen för densamma
blifver ändamålsenlig, är den till fördel både för Staten och
den enskilde
Lätom oss nu tillse, hvilka fördelar fäderneslandet och
dess inr.eb}7ggare hafva att skörda af fabriksbränning.
Jag vågar tryggt påstå, att all bränvinsbränning, som
drifves i större skala än som behöfs för ladugården och mot¬
svarar den jordvidd dess egare brukar, är skadlig; ty följ¬
den måste blifva, att han köper af kringliggande grannar; desse
lockas af en ögonblicklig vinst, odla en större mängd pota¬
tis för afyttring åt fabriken, hvilket har till påföljd derasjords
utsugning.
Att medgifva de stora fabrikerna ända till sju månaders
bränningstid fruktar jag äfven på annat sätt kari blifva
menligt för fäderneslandet och dess innebyggare, ty då sva¬
gare skörd inträffar komma de att så hårdt medtaga vår span-
måls-tillgång att brist derigenom kan uppstå, emedan det icke
58
Den 26 November.
är troligt att någon större fabrik under en längre lid af året
kan matas med potatis, utan måste använda en lättare trans¬
portabel vara, nemligen spanmål, emedan transporten af potatis
på axel en längre väg icke leinnar dess egare skjutspen¬
ningar.
För sunda förnuftet måste det således vara klart, att fa¬
briker inom vårt land äro skadliga för jordbruket och möjli¬
gen kunna blifva det i ännu högre grad genom den, i den
nådiga Propositionen så långt utsträckta tiden. Jag hemställer
derföre till Rikets Ständer, om det för allas ekonomiska väl
och jordbrukets allmänna förbättring kan anses vara ratt och
billigt koncentrera fabriker på deri mindre jordbrukarens be¬
kostnad under 7 månader på året på sätt det i den nådiga
Propositionen är föreslaget.
Hvad åter vidkommer att man icke velat lemna samma
rätt att välja tid för de mindre som de större, eller med andra
ord, för den fattige som för den rike, så förmodar jag att
Rikets Ständer inser att ett sådant beslut från deras sida ieke
vore en svensk lagstiftande församling värdigt; och skulle
dessutom icke öfverensstämma med Svenska folkets begrepp
om lika rättvisa för alla. — Rörande den förhöjda beskatt¬
ningen såväl som förhöjningen i den enkla pannans afverk-
ningsförmåga, så anser jag båda delarna för högt tilltaget och
hemställer till Rikets Ständer, om det går an, då från alla
delar af landet förspörjes en allmän klagan öfver nedtryckta
finanser för att icke säga verklig nöd. Enligt mitt förme¬
nande skall Staten, om den föreslagna förhöjningen kommer
till stånd, gä miste om närmare hälften af den påräknade
brån vins-skatten och landet i ännu högre grad öfversvämmas
af danskt bränvin: se der följden. Regeringen har, enligt
min tanke, äfven begått ett betydligt misstag, då den tror sig
kunna genom 15 öres förhöjning i skatt på hvarje tillverkad
kanna bränvin, åstadkomma nykterhet inom landet; detta gjorde
visserligen i början af den nya lagstiftningen sin verkan, men
kommer numera, enligt mitt förmenande, helt och hållet att
förfelas; ty den som bar begär till fylleri-lasten torde icke
afstå för det supen kostar £ eller 1 öre mera, helst erfaren¬
heten visat att arbetslönerna icke äro alldeles oberoende af
bränvinspriset. Det är dessutom ett fruktlöst försök att genom
tvångslagar söka bilda goda medborgare, derom bär historien
vittnesbörd, ty det är endast på öfverty^gelsens och det sunda
förnuftets väg man kan komma till rätta med menniskan.
Då jag af nu anförda skäl icke kan gilla den Kongl.
Propositionen utan tvertom, enligt mitt förmenande, temligen
Den 36 November.
59
tydligt visat, att fabriks-bränning är och blifver skadligt för
landet, dess moder-näring jordbruket, så föreslår jag:
att Rikets Höglofl. Ständer måtte bestämma en lag
som medgifver hvarje hemmansegare, att i mån af
den jordvidd lian figer, få förädla sitt råämne tiil
bränvin emot en någorlunda rimlig skatt, eller åt¬
minstone så, att Svenska folkets begrepp om lika
rätt och rättvisa inför lagen icke förvillas.
Och hoppas jag då frågan förekommer inom Utskottet,
då blifva i tillfälle att närmare utveckla mina åsigter och de¬
taljera mitt förslag.
Anhålles endast nu, att detta yttrande må få åtfölja den
Kongl. Propositionen till vederbörligt Utskott.»
Med Jöns Persson förenade sig Lars Magnus Knutsson,
Garl Gustaf Cederskog och Anders August Andersson från
Östergöthlands, Johan Pettersson från Konobergs, Sven Ha¬
raldsson och Anders Trulsson från Blekinge, förre Vice
Talman Pehr Kriksson och Anders Jonsson från Vermlands,
Olof Nilsson från Vesterbottens, Per Östman från Vester-
Norrlands, Jan Andersson från Kopparbergs samt Torkel
Nilsson från Christianstads Län, jemte flera Ståndets Leda¬
möter,
Nils Svensson från Christianstads Län: »I likhet med
Jöns Pehrsson kan icke heller jag godkänna de i den nådiga
Propositionen uttalade åsigter och får nu aflemna de anmärk¬
ningar, hvartill densamma företrädesvis synts mig föranleda
och dem jag skriftligen sammanfattat i det anförande jag nu
vill uppläsa:
Då nu Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, angående brän-
vins-brännirigens utöfvande och beskattning, kommer att re¬
mitteras till vederbörligt Utskott, torde mig tillåtas dervid göra
de anmärkningar som jag anser vara af billighet och rätt
påkallade.
Ingen näring inom vårt land synes vara så afundad som
bränvins-bränningen; är den då skadlig emedan den ej i likhet
med andra näringar må erhålla rättvisa, så hvarföre ej för¬
bjuda den, och till följd deraf taga steget fullt ut, och komma
derhän att äfven denna vara skall köpas af utländningen; är den
deremot oumbärlig för det allmänna? Hvarför tj låta den i
likhet med andra näringar erhålla någon rättvisa då det gäl¬
ler att lagstifta och beskatta densamma. Detta synes mig ej
hafva gjort sig gällande uti den Kongl. Propositionen, för det
första uti hvad den rörer beskattningen.
Orsaken till den höga beskattningen kan jag ej finna vara
annan än att skapa en tillgång åt Staten, som sedan den af
60
Den 26 November.
producenten blifvit förskottsvis erlagd, mäste af konsumenten
betalas. Produkter finnas inom landet för tillgodogörande af
behofvet af bränvin. Är det då ekonomiskt klokt handladt,
att genom en öfverdrifven bevillning så fördyra den inhemska
tillverkningen af spirituosa, att utländska viner och med dem
likartade spritdrycker skola omintetgöra den inhemska tillverk¬
ningen; väl vet jag att de högt uppsatte, att de rika och för-
mögne ej kunna umbära det utländska vinet; likaså är det
med arbetaren, för honom är det ett behof att erhålla den
Svenska supen till sin tarfliga måltid. Det ena tror jag ej vara
för individen skadligare än det andra då det sker med måtta,
men hvilket för det allmänna är mer och mindre skadligt öf-
verlemnar jag till Utskottet att afgöra. Det ena af dessa till¬
verkas inom landet och har blifvit för folket ett behof, hvarföre
då fördyra detsamma så att det för konsumenten är ruine¬
rande, när nu härtill kommer att genom den sålunda projek¬
terade bevillning af 75 öre på hvarje tillverkad kanna, brän¬
vin och med detsamma likartade andra spritvaror komma till följd
häraf att i landet inlurendrejas i mängd, och det i betydligare
qvantum än förut.
Medgifvas måste att så oerhörd beskattning som blifvit och
nu är tillernad ej ännu varit lagd på någon inhemsk tillverk¬
ning, och när nian då frågar, hvem är det som denna bevill¬
ning drabbar, jo den idoge jordbrukaren som ej allenast ofta
odlar en otacksam jordmån, utan äfven söker med nit och om¬
tanka förenad med mödor och besvär, använda och förädla de
produkter jorden gifver på det för honom mest förmånliga sätt,
utan att söka påtvinga konsumenten sin produktion.
Rättvisa uti den sålunda föreslagna skatte-förhöjningen
står svårligen att finna på något annat sätt än man säger, jo,
Statsbehofven måste på något sätt fyllas, men lika orättvist
detta är, lika litet låter det sig göra genom förhöjd beskatt¬
ning, ty det har redan visat sig, att brännerierna sedan sist—
lidne Riksdag då skatten ökades, minskats med en tredjedel,
och blir nu skatten ytterligare förhöjd torde hälften af de
nuvarande brännerierna försvinna eller lemnäs obegagnade, och
följden blir att vi dels med och dels utan tull, äfven erhålla
våra behof af bränvin från utländningen.
Derefter vidkommande endast de smärre eller enkla
redskaperne som drifvas omedelbarligen med eld, så synes ut-
rotnings-begäret emot dem ändteligen nått sin höjd. Väl har
vederbörande ej helt och hållet tillstyrkt deras afskaffande, men
vore det ej mera ärligt göra detta än, om jag så får uttrycka
mig, lönnmörda desamma, derigenom att afverknings-förmågan
bestämmes till tre gånger pannerymden per dygn, och hvilket
Den SO November.
61
aldrig låter sig göra annorlunda tin på produktens bekostnad,
detta blifver aldrig någon vinst hvarken för producenten eller
det allmänna. Enda orsaken till föreslående af så hög afverk-
nings-förniåga, är ensamt att söka uti de missledande upplys¬
ningar Chefen för Civil-departementets Kontroll-byrå till Civil¬
departementet ingifvit uti sistlidne Juni månad, och jemte det
jag härpå vågar fästa Vällofl. Utskottets uppmärksamhet, hoppas
jag att vid frågans behandling Vällofl. Utskottet ej härvid fä¬
ster något afseende, ty derest den eller de som närmare gjort sig
hemmastadda i denna förhatliga näring och vilja öppet upp¬
gifva ratta förhållandet, måste de erkänna, att ej mera än
tvenne gånger pannerymden med redskap utan rnäskvärmare
kan per dygn afverkas såvida ej hälften af produktionen
skall åtfölja den blifvande dranken.
Den Kongl. Propositonen medgifver valfrihet för ångred-
skap under sju månader på året, hvarföre ej medgifva valfri¬
het för de enkla under fyra månader, nemligen från den 15
Jannuari till den 15 Mars samt från den 15 Oktober till den
15 December. Detta vore att ej mer tvinga den lilla änden
stora jordbrukaren, då mången gång denna sednare ej är i
tillfälle på hösten bränna mera än en månad, kunde han i
mån af sig företeende omständigheter få begagna äfven en må¬
nad på våren.
Vore det mera skadligt tillverka bränvin med de enkla
redskaperna än med konstredskaper, då skulle jag ej förundra
mig öfver att dessa sednare gynnades på de förres bekostnad,
men då detta ej är fallet, kan det ej vara annat än som jag
redan nämnt ett utrotningsbegär emot de mindre som föranle¬
der till deras stjufmoderliga behandling, eller ock tycker ve¬
derbörande Chef sig ej kunna uppställa nog stor kår af öfver-
och under-kontrollanter förr än han får hela bränvinstillverk-
ningen till fabriks- eller ångbränning. Måntro denna kräfta
på statens medel som nu årligen medtar 2 å 300,000 R:dr
ej är stor nog, eller åtminstone blir det då den skall etableras
på sju månader.
Med den af mig äskade valfrihet äfven för de enkla red¬
skaperna afser jag ej annat än rättvisa såväl emot den lille
som den store jordbrukaren, såväl emot den fattige som den
rike. Skälen derför äro månea och hvarje sann vän af billig¬
het och rättvisa kan ej bestrida detta.
När nu som ofvan nämndt är årligen åtgår en större summa
af Statens medel till aflönande af kontrollanter vid ångbrän-
nerierna, då synes det mig ej vara rättsenligt att de redska¬
per som ingen kontroll behöfva, betala lika skatt med dem
som deraf äro i behof, och då kontrollkostnaden medtar un¬
62
Den 23 November.
gefär 4 öre på hvarje tillverkad kanna, vore väl ingenting bil¬
ligare än att lika nedsättning af skatten för kanna bränvin till¬
verkad på enkel redskap, finge ega rum, som motsvarar kon¬
trollkostnaden å ångredskaperne.
Jag har endast att tillägga och derjemte anhålla, det Ut¬
skottet ville noga i betraktande taga, att det intet är derige¬
nom att man betager allmogen möjligheten att godtgöra sig
och förädla sina produkter som bränvinsfloden minskas, ty då
kan hända att den tverlom blir större, derest den i stället öf-
verflyttas på några få aristokraters och handlandes händer,
hvarjemte följden blir den, att bränvins-tillgången åtminstone
inom den ort jag tillhör blir lika stor som förr, men bergän¬
gen försvinner från den idoge jordbrukarens hydda under det
några få rikta sig på det allmännas bekostnad.
Jag vågar derföre föreslå:
att Rikets Ständer måtte besluta det bevillning å
hvarje kanna bränvin tillverkad å redskap der kon¬
trollant måste aflönas bestämmes till 55 öre och ä
enkel redskap omedelbarligen drifven med eld till
50 öre, samt afverknings-förmågan å de sistnämnde
redskaperna blir hvad den enligt nu gällande för¬
fattning är, eller två gånger pannerymden per dygn,
samt, att den valfrihet jag här ofvan antydt för
nyttjandet af de enkla redskaperna under 4 månader
af året måtte vara dem tillåten.
Anhållandes att denna min motion måtte få åtfölja den
Kongl. Propositionen angående bränvins-bränningen till veder¬
börligt Utskott.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Vid begrun¬
dande af innehållet i denna nådiga Proposition, kan jag icke
underlåta anmärka den orättvisa och oriktiga grund, på hvilken
hela vår bränvins-lagstiftning hvilar. — Min åsigt har alltid
varit den, att sedan jordbrukaren ordentligt erlagt sin skatt,
bör han i öfrigt lemnäs med fred samt fritt få sköta sin jord
och tillgogogöra sig dess afkastning på sätt honom nyttigast
synes. — Vi hafva förflutna tiders erfarenhet att åberopa till
bevis derpå, att ju mer man afviker från denna frihets-princip,
och ju mer Staten inblandar sig i den enskildes hushållning,
desto sämre blir förhållandet. Redan innan man införde den
höga beskattningen, flade bränvins-konsumtionen börjat aftaga,
och den vinst, som då vanns på öfvertygelsens väg, var sanno¬
likt större och framför allt varaktigare än den, som kan ernås
genom en högre skatt och genom en på detta sätt för drin¬
karen fördyrad vara. — Och äfven med antagande att den
högre skatten skulle åstadkomma en minskad tillverkning, är
Den 26 November.
03
ju härmed ingenting vunnet, då, på sätt nu högljudt klagas,
fyllnaden inlurendrejas från utlandet. Således ett lagbrott enda
vinsten, på samma gång vårt mynt drages ut ur landet för
importen af en artikel, som i mer än tillräcklig mängd skulle,
derest icke skatten vållade en konstlad prisstegring, kunna till¬
verkas i värt eget land. — Min tanke är derföre att skaften,
i stället för att, såsom i den nådiga Propositionen blifvit före¬
slaget, ytterligare ökas, borde, åtminstone såvidt angår hus-
behofs-bränningen, suceesive nedsättas. Det må vara billigt
att bränvins-bränning i fabriksmessigt inrättade ångbrännerier,
i likhet med hvarje annan fabriks-handtering, drager sin skatt,
men att beskatta husbehofs-bränningen eller det sätt, hvar¬
igenom den mindre landbrukaren i bränvin förvandlar en del
afsina egna produkter, är ett ingrepp i egande rätten och följakt¬
ligen en orättvisa. — Det flyktigaste genomläsande af den
nådiga Propositionen är tillräckligt för att finna, hurusom uti
densamma iåbriks-bränningen blifvit gynnad på husbehofs-brän-
vins-bränningens bekostnad. Så hafva till exempel idkare af fa-
briks-bränning lemnats tillåtelse att välja mellan sju månader,
då deremot husbehofs-bränningen blifvit inskränkt till tvenne.
Icke ligger häri någon rättvisa; likasom jag icke tror att, om
meningen varit att inskränka bränvins-tillverkningen, detta än¬
damål på denna väg står att vinna. Jag har förut väckt mo¬
tion om bränvins-beskattningens här i Sverige lämpande efter
den i Danmark och fortsätter nu detta mitt förslag i den tanke,
att en inom Sverige tillverkad större qvantitet bränvin, äfven
om densamma tillkommit genom den så föga omtyckta hus¬
behofs-bränningen, icke kan vålla vårt land så stor skada,
som samma qvantitet bränvin utifrån inlurendrejad. — Här¬
utinnan går jag till och med så långt, att jag anser skaftens
totala borttagande vara bättre än fortsatt insmuggling af ut¬
ländskt bränvin, och i alla händelser en betydlig nedsättning
önskvärd, eller en skatt af högst 40 öre per kanna.»
Med Jonas Andersson hördes flera af Ståndets Ledamöter
instämma.
Johannes Andersson från Elfsborgs Län, skriftligen:
»Emot all förmodan, har Kongl. Maj:t nu till Rikets Stän¬
der behagat öfverlemna en proposition, hvaruti yrkas förhöj¬
ning, såväl i beskattningen som afverknings-förmågan, i afse¬
ende pä bränvins-tillverkningen i Riket. Häraf inhemta» vid
första påseendet, hurusom de större bränvins-brännerierna
blifvit ytterligare gynnade genom en till 7 månader för¬
längd till verkningstid, hvaremot de mindre, som troligen icke
haft någon förespråkare vid de högre rådsluten endast skola
bibehållas vid den vanliga bränvinstillverkningstiden eller 2
G4
Den 26 November.
månader af det skäl, att kontrollen skulle blifva svårare, om
tiden vidare utsträcktes och i öfrigt skulle afverknirigsförmå-
gau, nu sorn vid sistlidne Riksdag ännu icke kunnat högt
nog uppskattas och beräknas; sådane har jag i korthet före¬
ställt mig de skäl, som Kongl. Maj.t haft i sigte för ifrågava¬
rande proposition. Det är beklagligt, att ehuru man än lagstif¬
tar i denna fråga, så kommer den alltid åter vid hvarje Riks¬
dag med nya anmärkningar och nya förslag, merändels till
föga fördel och båtnad för den mindre bemedlade allmogen,
lika beklagligt är det äfven, att, icke någon uppmärksamhet
tycktes blifva egnad åt Bonde-Ståndets önskningar och be¬
hof i denna fråga, hvilka sanningsenligt blifvit uttalade såväl
vid föregående som innevarande Riksmöte, ehuru detta.Stånd
icke måtte hafva gjort sig förtjent att blifva så stjufmoder-
ligt behandladt då det gäller tiden och beskattningen för den
mindre bränvins-tillverkningen. Allmogen inom de svagare pro¬
vinserna i Riket äro ganska missbelåtna med vår nuvarande
sista bränvins-brännings-förordning, och jag är förvissad om
att de blifva det ännu mera, om den beskattning kommer att
ega rum, i afseende på de mindre brännerierna, som nu är
föreslagen. Mången tvingades att nedlägga denna binäring då,
och ännu flera komma säkerligen att göra detsamma nu, då
enhvar finner att det icke längre blir någon utsigt till möjlig¬
het att kunna tillgodogöra sig någonting af denna handte¬
ring, enär en så oerhörd skatt blifvit pålagd. Den ort jag
representerar har, måhända framför mångå andra, ett verk¬
ligt behof af deri mindre bränvinsbränningen; här brukas och
odlas den svaga stenbundna jorden med mycket arbete och
mycken kostnad, den mest lönande grödan eller skörden är
potatis; denna vara är en ibland de ömtåligaste att förvara
och bland de tyngsta och svåraste att transportera, som all¬
tid måste ske 4 å 5 mil till närmaste stad eller försäljnings¬
ort, innan man kan få varan förvandlad i penningar och icke
sällan inträffar, att när man ändtiigen kommer till försälj¬
ningsorten med varan, är antingen liten eller ingen fråga ef¬
ter densamma, hvadan man likafullt mäste afyttra den till
hvad pris som helst, och vid sådana tillfällen, då har man
knappast skjutspenningar för resan med det tunga och be¬
svärliga lassets transporterande. Utom detta har ofta handt
att potatisen angripits af frost eller röta och då blir en än¬
nu kännbarare förlust, och då är all utsigt förlorad att få nå¬
got enda öre för varan; men hade emellertid bränvinsbrän-
nings-beskattningen fått vara så pass dräglig så att åtmin¬
stone så beskaffade orter, hade kunnat få förbruka denna
vara till bränvin, så hade mycket derigenom varit vunnet
Den 26 November
65
i ekonomiskt afseende. Att, i stället för att idka bränvins-
bränning använda potatisen till kreaturs utfordring, kan icke
här blifva tillämpligt, emedan boskapsafveln, i anseende till
ringa halmfoder och ett dåligt sommarbete icke kan uppdrif-
vas till någon betydenhet eller verklig fördel. I anledning
af hvad jag nu i korthet anfört hemställer jag till Konungs och
Ständers behjertande, huru det skall blifva möjligt för en
skattdragande allmoge, t. ex. inom den delen af Wester¬
göthland, som är belägen på och omkring de riksbekanta
svältorne nt. fl. att kunna betala kronoutskylder, utgöra en
hård rotering jemte åtskilliga andra onera, som vidlåda jord¬
bruket. Redan de föregående författningarne ont bränvins-
bränningen hafva haft till följd, att då beskattningen blifvit
förhöjd, har den ena efter den andra mäst nedlägga denna
handtering; härigenom har nu istället för måttlig och jemn
rörelse med spanmåls- och potatishandel, blifvit en lamhet
och ännu värre en penningeförlägenhet, så att allmogen, syn¬
nerligast under dessa 2:ne sista åren, istället för att vara väl-
bergade och besutne nu äro till stor del invecklade i hypo-
thekslån och åtskillige andra skulder. Jag föreställer mig att
icke detta exempel står så alldeles ensamt i landsorterna; er¬
farenheten derutinnan gifver det säkraste och sannaste vitt¬
nesbörd. Då de större och mindre brännerierna blifvit ställ¬
de i lika grad vid beskattningsgrunden, så vore det väl ock¬
så rättvist, alt de fingo njuta enahanda förmån i bränvins-
brännings- eller afverkningstiden, hvilket dock den Kongl.
Propositionen icke medgifver; häraf inhemtas den meningen,
att de större brännerierna skola på allt sätt omhuldas och de
mindre på allt sätt tillintetgöras utan afseende på den mindre
bemedlade jordbrukarens behof och billiga kraf i detta. fall.
Sådant synes mig bereda, hvarken någon utsträckt frihet eller
lättadt tillfälle till förkofran åtminstone för allmogen i mitt
kommittentskap, hvilken på grund af Kongl. Maj:ts tal vänta¬
de sig snarare någon lindring än förhöjning i bränvinsbrän-
nings-skatten.
Som Kongl. Maj:ts Proposition, såväl i anseende till brän-
vinsbrännings-afverkningsförmågan som beskattningen är i be¬
stämd motsats till hvad jag genom min motion anfört, så kan
jag icke gilla densamma och förmodar att Höglofl. Utskottet
icke alltför obetänksamt med sitt beslut biträder densamma.
Detta mitt anförande anhålles att få följa Propositionen
och egnas den uppmärksamhet, som fordras.»
Häruti föenade sig Sven Johansson från Elfsborgs
Län.
Ronde-S:ts Prat. vid 1859—60 årens Riksdag. II. 5
66
Den 26 November.
Nils Svensson från Blekinge Län:
»Jag hade icke väntat att den Kongl. Propositionen skulle
på sätt vi nu sett skipa rättvisan mellan de små och de stora
brännerierne. Medan å ena sidan åt fabriksbränningen lem¬
näs fritt val i afseende å tillverkningstiden, vill man. å den
andra, såväl genom en högre beräknad afverkningsförmåga
som genom förhöjd beskattning gifva småpannorna dödstö¬
ten. Ty att under sådana vilkor, som de i den Kongl. Pro¬
positionen framställda, ingen husbehofsbränning vidare är
möjlig, faller sig alldeles klart. Både afverkningsförmågan
och skatten voro förut höga nog, och om vi yrka deras
fortfarande bibehållande, sådana de äro, med tillägg åtminstone
af någon valfrihet i tid, tyckes mig att vi icke begära för
mycket, helst den nuvarande skatten, istället för att ytter¬
ligare höjas, snarare borde bestämmas lägre. Men skall den
nu bibehållas så hög som den är, så vill jag att den åtminstone
på något direkt sätt må komma landet till godo, och under för¬
middagens plenum har jag derföre instämt med Nils Olsson
i hans förslag om bränvinsskattens användande till Statens
jernvägsanläggningar. Föröfrigt och då jag tillhör det Ut¬
skott, dit den Nådiga Propositionen kommer att remitteras,
får jag tillfälle att derstädes närmare utveckla mina nu angif-
na åsigter och skall jag då icke försumma att något utförli¬
gare, än nu kunnat ske, säga min mening.»
Anders Wilhelm Uhr, Garl Gustaf Sköldberg och
Erik Olsson frän Nerikes samt Johan Petter Andreasson
från Elfsborgs Län instämde med Nils Svensson.
Olof Pehrsson från Gefleborgs Län, skriftligen:
»Skulle det än ske med föga förhoppning om att vinna någon
ändring uti bestående förhållanden, är det dock Representan¬
tens pligt, att vid Riksdagen offentliggöra sina hemmavaran¬
de kommittenters belägenhet och söka afhjelpa deras lidan¬
den. Ingen åtgärd, den Statsmakferna vidtagit, har på lång¬
liga tider mera ofördelaktigt inverkat på mina kommittenters
ekonomiska ställning än den, som genomfördes vid 1853
och 1854 årens Riksdag, angående bränvinsbränningen. Före
den tiden hvarken sålde eller köpte ortens innevånare något
bränvin, utan tillverkades endast hvad som förbrukades. Nu,
sedan husbehofsbränningen gjort* omöjlig genom en öfver¬
drifven hög beskattning finnes der naturligtvis ingen som till¬
verkar bränvin. Då varan skulle köpas och höll sig till högt
pris, var det som folket till en början hade lågt våld på
sig och inskränkte förbrukningen, dock med det välvisa vil-
visa vilkoret att kaffe skulle då i dubbelt mått förtäras. Om
föresatsen ej- kunde uthärdas eller hvad orsaken eljest kunde
Den 26 November.
67
vara, är svårt att förklara, men sannt är att bränvinsför-
brukningen de sednare åren tilltagit, dock är den nu ungefärligen
hvad den var under det husbehofsbränningen begagnades,
likväl med den skillnad i sättet, att förr nyttjades bränvin
nästan uteslutande endast vid måltiderna, nu deremot sker
förbrukningen hufvudsakligast under det tiden bortslöses på
vägar, i städer och å försäljningställen. Bruket af kaffe en
gång inrotadt har tilltagit i en ganska stor skala för hvarje
år, så att nu utgå oerhörda summor för denna vara, om hvil¬
ken allmogen för få år sedan icke hade det ringaste be¬
grepp.
Det penningebelopp som ifrån orten årligen utgår för in¬
köp af bränvin oell andra spirituosa samt kaffe och socker,
kan man väl icke med full säkerhet beräkna; men då här i
riket tillverkas omkring 3^ kannor bränvin för hvarje person,
så torde det väl icke vara för mycket om man antager att
endast en sjundedel deraf eller en half kanna å hvarje person
inom Södra Helsingland årligen förtäres, hvilket dock för
30.000 innevånare gör 15,000 kannor, som köpas inom orten
å 2 R:dr kannan för 30,000 R:dr och då med all säkerhet en
lika summa, utöfver den äldre förbrukningen åtgår för inköp
af kaffe och socker så visar det sig att endast för dessa ar¬
tiklar, ifrån orten årligen utgår den ansenliga summan af
60.000 R:dr R:mt mera nu än före år 1854. Då man nu vet,
att detta är en ny tillkommen utgift, föranledd hufvudsakligast
af 1854 års olyckliga bränvins-lagstiftning, hvarföre behöfver
man då fråga efter orsaken till vår orts beklagliga penninge-
brist? Dock författningen är ännu ny och man borde kunna
säga, att ännu är ingen frestelse påkommen, men låt förhål¬
landet fortfara ett eller annat tiotal af år och orten skall vara
ruinerad. Att den sämre spanmålen som förut användes till
bränvinsbränning, numera åtgår lika fort och med ingen större
nytta till ladugården, är en sanning som icke ens de starka¬
ste nykterhetsifrare, emot sin erfarenhet kunna bestrida. Här-
förutan fordras nu spanmål för erhållande af bränvin; och då
man, i anseende till det stora missförhållandet dessa varor
emellan, för en tunna spannmål icke kan erhålla mera än fem
kannor bränvin, så åtgår härtill för en mindre jordbrukare,
som på ett år icke behöfver mera än femtio kannor, ej mindre
än tio tunnor spanmål, kanske en tredjedel af hela hans gröda.
Följderna häraf äro lätt uträknade!
Sedan ifrågavarande handtering af en Konung med oin¬
skränkt makt, blifvit gjord till ett monopolium för Kongl. Majit
och Kronan, så fingo alla landets jordbrukare dyrt återförvärfva
husbehofs-bränvinsbrännings-rättigheten, genom att i omkring
68
Den 20 November.
30 års tid, vid början af detta århundrade, erlägga en årlig
skatt till Staten. 1809 års Grundlagsstiftare ansågo den såle¬
des förvärfvade rättigheten oskiljaktig från jordbruket och att
densamma borde nyttjas till husbehof, samt för befästande af
denna åsigt, stadgade uti 60 § Regerings-Formen. att husbe-
hofsbränneri-medlen skulle utgöra en statsinkomst under namn
af bevillning. I strid emot detta stadgande vågade dock 1854
års Ständer icke allenast att tillåta bränvins-bränning af an¬
dra än jordbrukare utan äfven att de facto omintetgöra all
husbehofs-bränning. så att nu mera inga husbehofsbränneri-
medel ingå till Stats-verket, ehuru stadgandet derom ännu
qvarstår i Rikets Grundlagar. Den inkomst Statsverket nu
har af bränvinstillverkningen är icke för tillverkningen till hus¬
behof utan till försäljning. Bränvinsbrännare äro jemförelsevis
ganska få och om man antager att tillverknings-afgiften utgör
en tredjedel af varans värde, så få. vi i städer och på land
till desse och till Staten för konsumtion af bränvin årligen ut¬
gifva icke mindre än 24 millioner R:dr. Det orimliga härut¬
innan behöfver sannerligen inga kommentarier!
Vid sådana förhållanden och sedan man genom erfaren¬
het kommit till visshet derom, att den nya bränvins-Iagstift-
ningen, utan att förminska superiet eller förbättra moraliteten
undergräfver den enskildes välstånd, hvarpå Staten hvilar, så
hade jag trott tiden vara inne, att ordna denna angelägenhet
på ett med samhällets och den enskildes fördelar mera öfver-
ensstämmnnde sätt. Erfarenheten har ock visat, att det är
ett vanmäktigt, försök, att vilja genom tvångslagar bryta va¬
nans makt. Låtom oss derföre erkänna det naturligt rätta, gå
folkets önskningar oell fördelar till mötes samt tillåta jordbru¬
karen att för hushållets behof af egna rudimaterier tillverka
en vara, som vanan synes hafva gjort oumbärlig. Jag ingår
ieke uti något närmare reglementerande, utan vill allenast
föreslå:
att bränvins-tillverkningen fördelas uti tvenne vidt
åtskilda klasser, den ena för husbehofs och den
andra för fabrikstillverkning. Husbehofsbränningen
för att verkligen vara en sådan, kunde vara myc¬
ket inskränkt både i afseende på pannerymd och
tid, afpassad efter hemmans storlek; hvarjemte kunde
stadgas, att en sådan bränvinsbrännare vid ansen¬
ligt äfventyr icke finge försälja bränvin, hvarken i
större eller mindre partier. Om detta blefve en
lag, så skulle mången hederlig medborgare undgå,
att för förseelse emot den hårdt straffande brän-
vinsbrännings-förordningen blifva beröfvad all sin
Den 26 November.
69
egendom och derjemte undergå fängelsestraff, samt
att återkomma såsom vanärad och för hela sin
framtid förlorad.v
I Olof Pehrssons anförande förenade sig Erik Ersson
och Erik Hansson från Gefleborgs, Erik Magnus Falk frun
Skaraborgs, Gustaf Bolin från Upsala, Johan Öström frun
Westmanlands samt Anders Andersson och Pehr Pehrsson
från Wermlands Län.
Ola Jönsson från Malmöhus Län: »De föregående talarne
hafva tydligen lagt i dagen åtskilliga af de olägenheter, som
den Kongl. Propositionen skulle komma att medföra, men den,
enligt min åsigt, allra största hafva de icke omnämnt, jag
menar det störda förtroende mellan Regeringen och folket,
som väl icke skulle kunna uteblifva, derest den utrotning af
småpannor, som den Kongl. Propositionen innebär, mot fol¬
kets allmänna önskan komme att sättas i verket. — Äfven
jag finner den olika behandlingen af de stora och de små
bränvins-pannorna alltför orättvis, för att icke instämma i den
protest deremot, som härstädes blifvit sä allmänt uttalad.»
Georg Nyqvist från Wermlands Län: »Utan egen er¬
farenhet i afseende å bränvins-bränningen och dess resultater,
fick jag likväl, vid 1853 och 1854 års Riksdag, då jag var
Ledamot af det serskilda Utskott som hade bränvins-frågan
under handläggning, en någorlunda fullständig kännedom om
denna frågas historik såväl inom som utom landet. Jag an¬
såg den vid samma Riksdag tillkomna nya bränvins-lagstift-
ning icke vara den rätta, och hvad sedermera inträffat har
endast tjenat att ytterligare styrka mig i denna min tro. —
Redan sådan skatten bestämdes vid nämnde Riksdag, var den
för hög, men icke desto mindre blef den vid sednaste Riks¬
dag ytterligare förhöjd, och nu synes Kongl. Maj:t hafva för
afsigt att ännu en gång höja densamma. — Min åsigt är, att
skatten icke borde sättas högre här än i Danmark, eller 25
öre per kanna. Detta vore hvad handteringen möjligen kunde
tåla, och bränvinet skulle då måhända blifva en export-artikel,
i stället för att den, så onaturligt hög den nu är, ofelbart loc¬
kar till lurendrejeri och lagöfverträdelse och befordrar införsel
af jemväl andra utländska spirituösa drycker. — Den nyk¬
terhet, som den Kongl. Propositionen antyder, vill jag således
just icke gifva sä serdeles mycket för, tv om än tillverknin¬
gen inom landet numera något aftagit, fylles dock bristen full¬
komligt genom utländsk, till en stor del oloflig införsel af spi¬
rituosa. Det är nemligen ett af dagliga erfarenheten vitsor-
dadt faktum att, ehuru tullen icke är obetydlig, vissa hand¬
lande, isynnerhet de på landet, finna sin vinning vid att sälja
70
Den 26 November.
arrak, cognac, rum m. fl. dylika utländska drycker, veder¬
börligen utspädda och af synnerlig dålig beskaffenhet. —
Att dessa varor ingalunda äro för konsumenten mindre ohel-
sosamma än bränvin, torde med visshet kunna antagas, och
förlusten för landet af en dylik import är alldeles uppenbar.—
Ur många synpunkter är således en nedsättning a.f skatten att
anse såsom högligen önskvärd och jag återupprepar hvad jag
nyss sade om densammas nedsättande till 25 öre per kanna.—
Derigenom skulle, äfven om de officiella kalkylerne då icke
längre kunde orda om en nykterhet, hvilken i allt fall i sjelfva
verket icke förefinnes, såväl den enskilde vinna, som isyn¬
nerhet Staten, sedan det nu så lönande lurendrejeriet då icke
vidare skulle blifva så indrägtig!”
Anders Gudmundsson från Hallands Län: «I detta ämne
är vid flere tillfallen så mycket taladt, att vidare ordande
här kunde synas öfverflödigt, och detta så mycket hellre som
hvad man bär kan hafva att säga sannolikt blifver en ropan¬
des röst i öknen. Vi minnas nemligen huru vid föregående
Riksdagar bränvinsbrännings-frågan, i strid med Bonde-Stån¬
dets yttrade mening, fick sin nuvarande gestalt genom de 3
andra Ståndens beslut. — Det är således vemodigt att göra
anmärkningar, om hvilkas fulla befogenhet man är innerligen
öfvertygad, på samma gång man måste misströsta att någon¬
ting dermed vinnes. Bien ämnet är riksvigtigt, en lifsfråga
för vårt jordbruk, och anmärkningarne, om aldrig så många
gånger tillbakavisade, måste dock framställas omigon. — Jag
vill derföre erinra af hvilken väsendtlig vigt, ja flerestädes
rent af oumbärlig för kreaturens utfodring, dranken visat sig
vara; och huru nödvändig, helst sedan jorden under sednare
tider börjat något mera odlas, den ökade spillning är, som af
drank-ut.fodringen blifver en följd.—Detta har jag såsom jord¬
brukare sjelf fått erfara under den tid jag idkade bränvins-
bränning med just sådan enkel redskap, som enligt den Kongl.
Propositionen synes vara afsedd att icke vidare få begagna».
Härpå skulle alltså jordbruket lida, men äfven om man täger
sakens moraliska sida till utgångspunkt, så synesjemväl i detta
fall beräkningen oriktig, fy att stänga de små pannorna, men
hålla de stora öppna, kan väl icke gerna vara sättet för häm¬
mande af bränvins-tillgången och superiet, enär det just är
dessa sednare pannor som vålla denna så kallade syndaflod.—
1 min hemort är en allmän klagan öfver denna stränga brän-
vinsbrännings-lagstiftning; och det vore väl om statsmakterna nå¬
gorlunda snart hunne komma till insigt deraf att de i detta ämne
beträdt en oriktig bana. Hvad är väl billigare än landtman-
nens anspråk att efter eget godtfinnande få använda de pro-
Den 26 November.
71
dukter jorden gifvit honom, utan att i denna sin enskilda eko¬
nomi finna sig begränsad af en lagstiftning, som tvingar ho¬
nom att göra förluster. — En sanning må väl vara att skat¬
ten är behöflig, men dermed borde dock anordnas på ett an¬
nat sätt och utan det intrång som våra mindre jordbrukare
nu lida. — Här finnas flere andra tillverkningar t. ex. bryg¬
gerier m. fl. som drifvas i största skala för en jemförelsevis
obetydlig beskattning. — Hvarföre skall då husbehofs-biän-
ningen vara ända till orimlighet beskattad? — Jag instämmer
med föregående talare och skall måhända i en serskild mo¬
tion vidare gifva skäl för mina åsigter i ämnet.»
Med Anders Gudmundsson förenade sig Sven Johansson
från Elfsborgs, Nils Olsson från Malmöhus och Anders Truls¬
son från Blekinge Län.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län i »I likhet med
föregående talare kan icke heller jag gilla den Kongl. Propo¬
sitionen, enär jag hyser den öfvertygelsen att genom en yt¬
terligare ökad skatt landet skulle i ännu högre grad öfver-
8Vämmas af utländskt bränvin, och bäst vore, enligt min tanka,
om Bonde-Ståndet, som husbehofs-%ränvinsbränningen före¬
trädesvis rörer, kunde förena sig om en gemensam åsigt. —
Den föregående diskussionen, ehuru utan undantag hållen i
den mindre bränvins-bränningens intresse, företer dock många
olika förslag, som göra Utskottet villrådigt om hvad härutin¬
nan rättast må få anses vara Ståndets önskan. — Så har t.
ex. en talare förordat skattens bibehållande, sådan densamma*
nu är, eller 60 öre; en har yrkat 50, en 40, under det att
ytterligare en ansett beskattningen böra stadna vid 25 öre per
kanna, — samt slutligen en femte önskat handteringen helt
och hållet från all skatt frigifven. — Om vi nu deremot före¬
nade oss om uttalande af den åsigt, såsom Ståndets gemen¬
samma tanka, att såväl skatten som beräkningen af de min¬
dre pannornas afverknings-förmåga borde för nästa statsregle-
rings-period stadna och bibehållas vid hvad desamma nu äro,
så tror jag för min del att genom denna åtgärd blefve den
mindre bränvins-bränningen bäst betjenad, på samma gång
som Staten då finge behålla sin skatt.»
Lars Gustaf Andersson och Josef Smedberg från Elfs¬
borgs, Olof Olsson i Olebyn från Wermlands, Anders Johan
Sandstedt från Jönköpings och Anders Pehrsson från Mal¬
möhus Län instämde i hvad Bjerkander yttrat.
Nyqvist: »Jag har åter igen begärt ordet, derföre att,
då jag sist hade det, jag förbigick frågan om förhållandet
mellan den större bränvins-bränningen och den mindre, den
s. k. husbehofs-bränningen, hvilken dock numera, sedan varan
72
Den 26 November.
tillverkas nied hufvudsakligt afseende å försäljning, icke län¬
gre gör skäl för detta namn. — Härom är nu min tanke, att,
om beskattningen ställes lagom hög och afverknings-förmågan
icke beräknas större än den i sjelfva verket och i allmänhet
utgör, den mindre bränvins-bränningen nog kan bestå vid sidan
af den större. — Hvad beträffar den siste talarens anmärk¬
ning mot de i afseende å skattens belopp här framstälde olika
åsigter, vill jag endast hafva erinrat honom om rättigheten
för en hvar att säga sin mening och för min egen del tillägga
att, då jag föreslog skattens nedsättande till 25 öre per kanna,
skedde sådant i afsigt att hämma den uppsjö af utländskt
bränvin och andra spirituösa drycker, som, lofligen eller olof-
ligen inkomna, snart sagdt svämma öfver oss. — Om vi, så¬
som Bjerkander föreslagit, begära skattens bibehållande sådan
den nu är, så är ju detta icke annat än att önska en fortsätt¬
ning af ett tillstånd, som vi likväl alla äro ense om att klan¬
dra. Serskildt ville jag hemställa till Utskottets behjertande
den del af saken, sorn angår de af det nuvarande höga skatte¬
beloppet alstrade lag-öfverträdelserne och för hvilkas upphö¬
rande jag icke kan finna något annat medel än en lägre be¬
skattning. Jag tror icke alt jag gör orätt i det påstående, att
under de sednare åren konsumerats lika mycket utländskt
bränvin m. fl. spirituosa, som af landets egen tillverkning, och
detta af det helt naturliga skäl, att importen af utländsk vara
fallit sig billigare än vårt eget, genom en öfverdrifven skatt
fördyrade bränvin.v
I hvad Nyqvist yttrat instämde Liss Lars Olsson från
Stora Kopparbergs Län.
Per Östman från Vester-Norrlands Lön: »Tyvärr fruktar
jag att allt hvad man önskar i denna sak är, med så många
mäktiga intressen emot oss, önskadt förgäfves. Ingen, som
vill se saken opartiskt, kan väl dock förneka, att lagstiftningen
inom detta område tagit en alldeles orätt riktning, ty å ena
sidan, hvad angår husbehofs-bränningen, borde det väl vara
hvarje jordbrukares obestridliga rätt att efter eget godtfin¬
nande, utan något främmande intrång, fritt få bestämma öfver
sina produkter, och å andra sidan, då ångbrännerierna äro
fäbriks-anstalter, böra dessa i sådan egenskap beskattas. Detta
är ju det naturligen rätta i denna sak, men då jag inser att
en princip om än oriktig, likväl genom sin långa vana vunnit
ett slags häfd, skulle jag, lika med Nyqvist, vilja medgifva,
att jemväl husbehofs-bränningen beskattades med högst 25
öre per kanna. Helst skulle jag dock önska att så litet säd
som möjligt nedlades i bränvins-pannorna, för att i stället säl¬
jas på utlandet. England har årligen behof af omkring 12 millioner
Den 26 November.
73
tunnor spanmål utöfver hvad landet sjelft förmår att producera.
Detta behof fylles nu genom import från trakterna af Svarta
hafvet och från Egypten, och jag inser icke, hvarför icke denna
handel skulle lika bra, ja bättre, lämpa sig för det långt mera
närbelägna Sverige. — Men det hör nu till ordningen att i
denna fråga göra allt hvad orätt är, och icke minst orätt der¬
utinnan, att de provinser der bränvins-bränning såsom fabriks-
handtering icke kan ifrågakomma, skola från ali tillverkning af
bränvin vara helt och hållet uteslutna.»
Vice-Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län skrift¬
ligen :
»Ehuru jag icke sjelf är bränvinsbrännare samt ganska få
af mina kommittenter idka denna näring, och jag således icke
har något enskildt intresse att bevaka, måste jag likväl då frå¬
gan eger ett ganska stort inflytande på landets ställning både
för närvarande och en kommande tid, yttra mina tankar i
ämnet; och följer dervid den ordning som i den Kongl. Pro¬
positionen förekommer.
Sedan med giltiga motiver blifvit ådagalagt obehöfligheten
och olägenheterna af den inskränkta bränningstiden, kommer
likväl den nådiga Propositionen till det resultat, att blott större
inen icke mindre bränneriet1 få utsträckt tid eller valrätt, och
såsom skäl för sednare alternativet åberopas: att »tillverknin¬
gen i de mindre brännerierna endast afser tillgodogörande af
egna produkter.» Detta skäl är efter min tanka alltför under¬
haltigt sorn grund för den föreslagna skillnaden, ty den mindre
jordbrukaren måste såsom medborgare vederfaras samma rätt¬
visa som den större eller fabrikanten, och fördelen för honom
att liksom den större få välja den förmånligaste tiden föran¬
vändande af sina produkter är så ögonskenlig, att den tarfvar
ingen bevisning, hvadan rättigheten i detta fall bör för alla
vara lika.
Vidare antages, i följd af vederbörande Byrå-Chefs be¬
rättelse, »att afverknings-förmågan i mindre bränneri kan an¬
ses till hälften öfverstiga den förut bestämda», och denna upp¬
gift kan måhända icke i sin helhet jäfvas; men härvid måste
tagas i betraktande, huruvida ett sådant förhållande kan an¬
tagas som allmänt, eller det blott tillhör undantagen, ty i förra
fallet förtjenar det afseende, men i sednare fallet går det icke
an att derpå bygga en lagstiftning. Tvenne omständigheter
äro efter min tanka härvid att afse såsom skäl till en stor
olikhet i tillverknings-beloppet: den ena att genom en alltför
stor brådska mer än vanlig qvantitet kan tillverkas. Men
detta lär ske på bekostnad både af produkterna och brän-
vinets qvalité; och den andra att potäter som planteras på
74
Den 26 November.
grus- eller sandjord innehålla vida mera socker-ämne än de
sorn växa på mossjord eller kall och sidländ mark, vid hvilka
förhållanden en allmän afverkningsgförmåga icke skäligen kan
beräknas högre än den nu bestämda eller två gånger pannans
storlek.
I afseende på beskattningen, så har man sedan den högre
tillverknings-skatten vid 1853 och 1854 årens Riksdag blef
beslutad, erkänt såsom ett misstag att högre skatt än i grann¬
riket Danmark blifvit bestämd, enär följden deraf varit in-
smuggling af bränvin från utlandet; och det afsedda goda
syftemålet att minska konsumtion och fylleri, medförde i början,
med anledning af det så häftigt, till mer än dubbelt uppsteg¬
rade priset, glädjande resultater; men dessa äro beklagligen
icke nu mera så tillfredsställande, enär på många ställen, synner¬
ligen i städerna, klagas att fyllerilasten åter stigit till samma
höjd sedan vanan vid dyrheten vunnit häfd, och arbetaren lärt
att genom fördubblad dagspenning så beskatta jordbrukaren
och näringsidkaren som behöfva hans biträde, att desse indi¬
rekt få betala den fördyrade rusdrycken. — Att således ge¬
nom ytterligare förhöjd tillverkningsskatt söka bot mot fylleriet
torde mindre lyckas än hvad en bedröflig erfarenhet ofta gifver
vid handen, att fattigvården desto förr får emottaga den lastfulle
drinkaren.
En annan omständighet bjuder äfven försigtigheten att
icke genom ökad beskaltning ställa denna fråga högre på en
vansklig spets. — Om man föreställer sig, hvad som lätt och
snart nog kan inträffa, att näringen dels i följd af felslagna
skördar och dels genom beskattning så nedtryckes att den
måste nedläggas och skatten försvinner, samt att ju högre denna
varit uppdrifven desto större blifver den lucka sorn i statsin¬
komsten deraf uppkommer, och man med detsamma frågar,
på hvad sätt den luckan skall fyllas, så finnes väl tvenne al¬
ternativer: det ena att lägga skatten på det redan nog tryckta
jordbruket samt andra näringar, och det andra att minska
Stats-utgifterna, — det tredje torde blifva en repartition emellan
de två förstnämnde. Men jag fruktar, det stora svårigheter
skola möta i hvilket fall som helst, och det gamla ordspråket:
»Ju högre man klifvit desto svårare blir fallet», torde då vara
tillämpligt, samt den nu saknade erfarenheten vinnas, att en
måttlig medelväg i detta som andra fall varit bättre än öf¬
verdrift.
På grund af hvad jag sålunda såsom motiver anfört föreslås:
att såväl små som stora brännerier få valrätt i af¬
seende på bränningstid.
Den 26 November.
75
Att afverknings-förmågan för små brännerier blif-
ver oförändrad; samt
att skatten för tillverkning icke bestämmes högre
men väl 10 öre mindre per kanna än den nu be¬
stämda.v
Med Vice-Tahnannen förenade sig Paul Fritz Mengel
och Johan Pehrsson från Upsala, Johannes Andersson, Johan¬
nes Magnus Lundahl och Anders Jonsson från Skaraborgs,
Olof Andersson och Erik Jonsson från Vestmanlands, An¬
ders Jonsson från Vermlands och Nils Olsson från Malmöhus
Län, jemte flera af Ståndets Ledamöter.
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Jag finnér mig före¬
kommen af och instämmer i hufvudsaken med vice Talman¬
nen. — Som en egenhet hos denna Kongl. Proposition vill
jag dessutom anmärka, att då vid 1853 års Riksdag Kongl.
Majit, med fästadt afseende å de många då inkomna under¬
dåniga petitioner om bränvins-tillverkningens hämmande, före¬
slog, såsom ett mede! för bränvins-produktionens inskränkning,
en tillverkningstid af endast tvänne månader, finnes nu denna
princip helt och hållet öfvergifven. I stället är nu endast
fråga om att uppbringa handteringen så, att deraf må kunna
erhållas den största möjliga skatt, ty i något annat ändamål
kan väl svårligen den förändring hafva tillkommit, enligt hvil¬
ken fabriks-bränvinsbränningen skulle blifva lofgifven sju må¬
nader af året. — Utom det mindre värdiga att, om jag så
får säga, uppmuntra till en öfverdrifven bränvins-produktion,
är derjemte den stjufmoderliga behandlingen af husbehofs-
brännitigens intresse ganska anmärkningsvärd. Men, som
jag nyss sade, frågan har endast varit att få skatten hög och
nekas kan då icke, att med 7 månaders bränningstid i stora
fabriks-brännerier bör ett sådant syftemål kunna vinnas, och
kanske skall det slutligen blifva vår tid förbehållet att besanna
den annars något föråldrade satsen att det är patriotiskt att
supa, och att då individen super en sup, super Staten två.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Jag har förut in¬
stämt med Olof Pehrsson. Men i anledning af åtskilliga
yttranden, de der ifrågasatt bibehållande af den nuvarande
författningen, har jag begärt ordet. Min tanka är att hus-
behofs-bränningen icke kan existera med den nuvarande brän-
vinsbrännings-lagstiftningen och i min ort kan den redan sägas
hafva nästan upphört. Man har såsom skäl för den förän¬
drade beskattnings-methoden hufvudsakligen haft tvenne mo¬
tiver att anföra, det ena: att minska superiet, och det andra:
att skaffa Staten en inkomst. Noga räknadt, tror jag intet¬
dera af dessa syftemål vara vunnet. Superiet aftog visser¬
76
Deri 26 November.
ligen något till en böljan, men liar nu åter tilltagit och i stä¬
derna supes måhända nu mera än någonsin. — Lika beskaf-
fadt är förhållandet med den påräknade vinsten för Staten.
Den säd som före den nya bränvins-lagstiftningen användes
till husbebofs-bränning, går nu i stället till ladugården: hva¬
dan den spanmål, som nu förbränues till det bränvin, fordna
husbehofs-brännare nu måste köpa, är en ny förlust för Sta¬
ten genom den förminskning i exporten, som deraf uppkom¬
mer. Lägger man nu härtill allt hvad vi i följd af det för¬
dyrade svenska bränvinet, nu mera än förr fä kontribuera för ut¬
ländska spirituosa, kaffe och dylikt, så har Staten, i stället
för vinst, på vår nya bränvins-beskattning gjort en förlust,
så stor, att 0111 vi nu hade densamma i behåll, vi säkerligen
dermed skulle kunna bygga våra jernvägar. — Derför skulle
jag för min del önska en återgång till vår gamla bränvins-
lagstiftning eller åtminstone ett närmande till densamma.»
Med Erik Ersson förenade sig Gustaf Bolin från Upsala,
Liss Lars Olsson och Jan Andersson från Stora Koppar¬
bergs, Nils Pettersson från Kalmar Län 111. fl. Ståndets Le¬
damöter.
Jöns Pehrsson: »Då jag sist hade ordet, undvek jag
med flit att yttra något om skatten, derföre att den motion,
som Anders August Andersson från Östergöthlands Län af-
gifvit i bränvinsbrännings-frågan och hvilken motion finnes
hvilande å Ståndets bord, i denna del af ämnet innehåller
förslag till stadganden, som jag för min del finner ganska lämp¬
liga och som jemväl torde uttrycka de flesta Stånds-Leda-
möternas åsigter. — Men då jag nu återigen fått ordet, kan
jag icke underlåta anmärka huru olika denna Kongl. Proposi¬
tion är emot den som här i Ståndet förehades under förmid¬
dagens plenum. Då föreslog man att låna 20 å 25 millioner
till jernvägar; nu åter vill man medelst en orimlig beskattning
göra oss bränvins-bränningen omöjlig och sålunda tvinga oss
att i stället för en så lätt transportabel produkt som bränvinet
forsla råvaror, mångdubbelt tyngre. Detta är ju att göra
jernvägarnes fördelar om intet och såmedelst med ena han¬
den taga igen hvad man gifvit med den andra. — En sådan
inkonseqvens kan jag icke begripa, och för öfrigt tror jag mig
af diskussionen hafva funnit, att vi äro någorlunda allmänt
ense derom, att bran vinsbränningen bör vara en rättighet som
följer med jorden, och att den mindre jordbrukaren — endast
derföre att han är liten — icke bör frånkännas en förmån,
som man i ymnigt mått nu vill förära den större.»
Nyqvist: »Genom förfrågningar hos personer, som tem-
ligen väl känna förhållandena, och företrädesvis genom upp¬
Den HO November.
lysningar, lemnade af en embetsman, som mer än de fleste
haft tillfälle att vara väl underrättad, liar jag, biand annat,
fått veta så mycket om det nu så allmänt gängse lurendre-
jeriet och dess lönande beskaffenhet, att en gosse eller gubbe,
som ej vidare duger för arbete, kan på en resa öfver sundet
och hemtningen af 3 kannor bränvin göra sig en vinst af 1
R:dr 50 öre. — Naturligtvis förtjenar en frisk och arbetsför
person vida mer, och det faller sig lätt begripligt, hurusom en
dylik förbjuden födkrok verkar demoraliserande på befolk¬
ningen. — Redan i och för sig en lagöfverträdelse alstrar denna
födkrok andra och svårare förbrytelser, deribland jag främst
vill nämna de eder, som i lurendrejerimåi så ofta afliiggas
under omständigheter, som nära nog berättiga till det anta¬
gande att den anklagade svurit falskt. — Jag är sjelf boende
nära norska gränsen och har derifrån erfarenhet om ett på mån¬
gahanda sätt bedrifvet lurendrejeri; än bärande, än körande,
ja, med ett ord, på alla de sätt sådant ske kan, idkas jemväl
der smuggleri med bränvin, och att de, som öfva denna hand¬
tering, val veta sig ingalunda vara stadda i rätta ärender är
en sanning, för hvars framhållande jag nu för tredje gången
begärt ordet, och den jag ville lägga presterskapet synnerli¬
gen på hjertat, och Metta desto hellre som af detta Högvör-
diga Stånd flere finnas qvar, de der deltaeit i den bränvins-
lagstiftning sorn vid 1853 års Riksdag åvägabragtes och nu
hafva tillfälle att — äfven om de ekonomiska skälen hos dem
ingenting verka — taga sakens moraliska sida i noga öfver¬
vägande. Till dem vill jag hemställa, om det icke skulle
vara skäl att förändra en lagstiftning, som uppenbart demo¬
raliserar befolkningen, och isynnerhet åt den fattige erbjuder
frestelser, dem han ej kan emotstå. — Allt detta, noga taget
i öfvervägande, torde göra belåtenheten lagom stor med den
författning, sorn man vid 1853 års Riksdag var allt för myc¬
ket ifrig att antaga.»
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Jag
har ej begärt ordet för att liksom Nyqvist i denna sak lägga
något på presterskapets hjertan, ty dessii äro redan förut till¬
räckligt tryckte; — men till vår nådige Konung skulle jag
vilja ställa den bön, att då han nu för första gången efter sin
thronbestigning ser nationens ombud omkring sig, han icke måtte
låta Bonde-Ståndets önskningar blifva ohörda uti ett för samma
Stånd så vigtigt och ömtåligt ämne som bränvinsbränningen. —
Sjelf är jag icke bränvinsbrännare, och har i denna varas till¬
verkning följaktligen ingen, i dess handtering endast någon
erfarenhet, — men bland mina kommittenter finnas flere som
bränna bränvin och som göra det i stor skala. — För längre
78
De?i 26 November.
tider tillbaka gjordes denna handtering till ett monopol, i än¬
damål att derigenom skaffa penningar åt Staten, och böjelsen
att supa, på helt naturliga skäl icke illa ansedd af vederbö¬
rande, öfvergick sålunda lätt till en vana, som, då tillverknin¬
gen sedermera öfverlemnades åt folket, samt rättigheten att
bränna och rättigheten att supa således förenades i en hand,
blef allt mer och iner allmän och slutligen tog alldeles öfver¬
hand. Nu är det på dessa folkets vanor man vill skrifva
vexlar. Det var annars en tid då nykterhet predikades,
men den tiden är numera förbi, och frågan är nu blott, huru
Staten må kunna få sina påräknade åtta millioner i skatt. —
Kanske skulle dock i alla fall denna skatt under ett vilkor
blifva icke så litet populär, jag menar: om den rätt använ¬
des, — men dä detta icke är händelsen, utun densamma till
stor del begagnas för ändamål, som för jordbruket äro främ¬
mande, kan resultatet af en ytterligare förhöjning icke blifva
förmånligt. För min del anser jag skatten sådan den ut¬
gjordes före sista Riksdag, eller 50 öre per kanna, vara det
maximum, hvarutöfver någon förhöjning icke bör ifrågakom¬
ma. Af de ytterligare 10 öre, som tillkommo vid sednaste
Riksdag skulle jag nemligen tro att, på det hela taget, Staten
just icke haft någon synnerlig vinst. För öfrigt, om man
skulle kunna påstå, att superiet under sednare åren något af-
tagit, är sådant en följd icke af den förhöjda beskattningen,
men väl af försäljuings-förordningen, som åtminstone på lan¬
det gjort bränvinet svåråtkomligt. Deremot torde i städerna
konsumtionen af bränvin icke vara mindre än förr; åtminstone
får man der ganska ofta se personer, som äro rusiga om icke
just af bränvin, så i stället af utländska spirituösa drycker,
och detta desto sämre som, utom det att felet icke härigenom
i moraliskt hänseende blifver mindre, landet gör en förlust på
den stora importen af utländska spirituosa. — På auktioner
och marknader ser man väl viner och andra utländska starka
drycker hållas till salu, men icke bränvin. Grunden härtill
förstår jag icke, men så mycket är mig klart att Staten icke
härpå gör någon vinst. Dessutom har bränvinsbränningen,
redan med den skatt som nu finnes, varit orsak till ekono¬
misk ruin för mången, som icke haft tillräcklig kapital-styrka
för bestridande af de dryga, med denna näring förenade ut¬
gifter. Af alla dessa skäl tror jag den ifrågavarande Kongl.
Propositionen icke lända oss till någon båtnad och för min
del förenar jag mig med alla dem inom detta Hedervärda
Stånd, som yrkat skattens nedsättning till 50 öre per kanna. —
Kunde derigenom jemväl lurendrejeriet af utländskt bränvin
lida något afbräck, vore ytterligare en god 6ak vunnen. —
Den 26 November. 79
Detta ifråga om skatten och dess belopp. Hvad åter angår
tillverkningstiden, skulle jag, med afseende å hvad rättvisan
fordrar, helst önska att densamma för såväl de stora som de
små pannorna ställdes lika, helst de sednares produktions¬
förmåga är de förres ojemförligt underlägsen, men i alla hän¬
delser och huru lång eller kort man nu vill bestämma till¬
verkningstiden, skulle jag önska att densamma framflyttades
en eller två månader, dels derföre att, med den nu bestäm¬
da tiden, en riksekonomisk förlust göres derigenom att ar¬
betskrafter förspillas på bränvinshandteringen, de der med
våra blida höstar skulle i väsendtlig måtto kunna komma
jordbruket tillgodo, och dels derför att bränvinsbrännings-
handteringen, med den tid för dess utöfvande som hittills
varit bestämd, tjenat vederbörande att drifva upp markegångs-
priset, ty det är ju helt naturligt att, då jordbrukaren måste
ställa sin sädeströskning å sido, för att iordningställa sitt
bränneri, han, ehuru sjelf producent, måste konkurrera med
andra sädesköpare, hvaraf åter närmaste följden blifver den,
att markegångssättningen stadnar vid priser, som äro 1|
å 2 R:dr högre än hvad med naturliga förhållandet och sä-
desproduktionen i landet rätteligen vore öfverensstämmande.
Måns Månsson från Kalmar Län:
»Den som vill göra sig besvär med att taga kännedom
om Kongl. Kommers-kollegii årsberättelser och de samman¬
drag som deri finnas, öfver importen af utländska spirituosa,
skall icke hafva svårt att finna, hvart våra penningar tagit
vägen. Millioner kannor utländska spritdrycker hafva nem¬
ligen under de sednare åren bit inkommit. Och denna utomor¬
dentliga import omfattar likvisst allenast den del af dessa va¬
ror som på loflig väg inkommit, men huru mycket som in-
smuglats, derom kan snart sagdt Sveriges hela kustbefolkning
lemna upplysning. Under sådana förhållanden är det icke
heller underligt, om landet befinner sig ruineradt och för-
djupadt i utländsk skuld, och önskligt vore väl att få en så¬
dan bränvinslagstiftning, hvarigenom den utländska lofliga
importen af spirituosa kunde något minskas, samt den olofli-
ga, såsom icke mera vinstgifvande, försvinna.»
Anders August Andersson från Östergöthlands Län:
»Jag har endast skolat framställa anhållan derom att den
af mig ifråga om bränvinstillverkningen förut ingifna motion
må till vederbörande Utskott få åtfölja denna Nådiga Propo¬
sition, hvars innehåll jag, i likhet med föregående Talare för
ingen del kan gilla.»
Diskussionen var slutad. Talmannen erinrade, hurusom,
jemte Anders August Anderssons den 23 dennes bordlagda
80
Den 26 November.
motion, jemväl funnes en sedan den 5 i denna månad på
bordet hvilande motion i detta ämne af Josef Smedberg
från Elfsborgs Län. samt att begge dessa motioner, som an¬
setts uttrycka Ståndets allmänna åsigter ifråga om bränvins-
tillverkningen oell dess vilkor, lämpligen borde, i samman¬
hang med den nu föredragna Nådiga Propositionen, till Ut¬
skott remitteras.
De ifrågavarande tvenne motionerne voro af följande ly¬
delse:
l:o den af Anders August Andersson:
«Den Svenska bränvinsbrännings-industrien och deraf här¬
flytande lagstifning har, sedan ett tiotal af år tillbaka, varit
ett ständigt föremål för bearbetningar och förändringar i den
välmenande afsigten att genom handteringens försvårande och
varans fördyrande hämma dryckenskapslastens följder, de der
antagas såsom grund för generationens moraliska och fysiska
förderf.
Genom stiftande af nykterhetsföreningar och nykter¬
hetsskrifters kolporterande, trodde man sig kunna utrota hela
denna för jordbruket gagneliga och oumbärliga handtering.
Före och under den tiden tillverkade en jordbrukare vanligen
10 å 20 kannor bränvin i veckan, skatten var ringa ochjutgafs
af många blott för friheten att få använda sina jordbruks¬
produkter efter godtfinnande utan att någon bränvinskanna
tillverkades.
Handteringen var i anseende till varans låga värde så
ringa lönande att flera socknar funnos, der ingen enda redskap
blef vid mantalskrifningen uppgifven utan denna jordbrukets
binäring hotades af totalt förfall.
Under tiden hade ett större antal handlande och andra
bränvinsspekulanter, fyllt sina lager med ymniga förråd af
den nära nog värdelösa varan och härpå skulle en rik vinst
göras, derest man kunde utverka bränvinsbränningsförbud.
En för skördens inbergning ogynsam väderlek inträffa¬
de året 1852, och denna omständighet togs till förevändning
för att vinna syftemålet nemligen, betydligt höjda priser å
varan. Regeringen öfverhopades med petitioner om bränvins-
förbud, hvilka voro försedda med otaliga kände och okände
namn. Följden af allt detta blef, att vinstbegäret segrade
öfver sunda förnuftet, friheten kastades öfver bord, och den
ena Statsmakten satte sig till förmyndare öfver landets befolk¬
ning och bränvinsbränningsförbud utfärdades hösten 1853 på
4 månader.
En Kongl, förordning utfärdades sedermera den 1 Juni
Den 26 November.
81
1854, hvari tiden till bränvinsbränningsutöfvande ytterligre
inskränktes från 6 månader till endast 14 dagar.
Nu tog varan än större favör, den kanna bränvin som
stod spekulanten till 32 å 36 sk. rgs höjde sig i värde mer
än 100 proc., och istället för trög efterfrågan vanns liflig af¬
sättning till alltmer stegrade priser.
Att dessa gynsamma konjunkturer skulle framlocka varan
i öfverflöd, var icke svart att se för hvar och en som icke
hade särskildt intresse af att derföre tillsluta ögonen. Kort
efter nyssnämnde förordnings publicerande, växte det ena
bränneriet upp bredvid det andra, en allmän täflan uppstod
och bränvin som kort förut ansetts ega ringa värde blef nu
säkraste värdemätaren på nästan alla jordbruksalster.
Under Rikdagen 1854, då skatten först höjdes till 24
sk. per kanna utbildades än fullständigare konsten att tillver¬
ka bränvin; men frestelsen att förtjena penningar alstrade
lönnbränningen och lurendrejeriets demoraliserande följder!
Emedan lagen om drawbaek i Danmark gjorde det möj¬
ligt att hit till Riket smugla bränvin uppstod import af varan.
Mot en så stark frestelse fanns ingen tullbevakning till¬
räcklig och Sverige fortfor oupphörligt att genom sin brän-
vinslagstiftning gynna grannstatens export hit af en vara, som
till öfverflöd finnes inom landet, och så länge Rikefs Ständer
och Regering hyllar principen om förhöjd beskattning skall
lurendrejeriet med Danskt bränvin på Skånska kusten aldrig
upphöra.
Detta inom Hedervärda Bonde-Ståndet, enligt pålitliga
upplysningar besannade förhållande, manar hvarje sann foster¬
landsvän att uppbjuda alla sina krafter för afhjelpande af ett
ondt, som hotar att i sin mån bidraga till undergräfvande af
landets ekonomiska välstånd.
Så länge man lefde i den förhoppning, att den i Riket
förhöjda bränvinstillverknings-afgiften, omkring fem millioner
om äret, skulle komma att uteslutande användas till under¬
lättade kommunikationer, såsom jernvägar m. m., hördes
mindre klagan öfver den indirekta skatteförhöjning, som i
sjelfva verket drabbar hvar och en, som producerar och kon-
summerar varan, bränvin?
Men efter erhållen kännedom derom, att icke en enda
mils jernväg blifvit eller tros komma att blifva bygd för de
medel som af bränvinsbevillning inflyter, finner den stora all¬
mänheten sig sviken i sina förhoppningar och undrar så stor-
liga hvartill nu de cirka 25 millionerna blifvit använda, som
tillfallit statskassan under sednaste 5 åren. Hade dessa 25
Bonde-Si:s Prot. vid i 859—60 årens Riksdag. II. 6
82
Den 2(j November.
millioner Riksdaler bränvinsbevillning fått användas till jern¬
vägar inom landet, så skulle lika mänga mil dylik väg va¬
rit byggda med landets egna kapitaler, som nu skett med de
utländska lånen, hvilka framdeles skola suga silfvervalutan ur
Riksbankens hvalf.
En sådan hushållningsprincip hade måhända icke stått
lika väl tillsammans med det under förra Riksdagen accepte¬
rade löneförhöjningssystem, hvaröfver man hört de mest en¬
hälliga klagorop; men att efterverlden skulle haft största skäl
till tacksamhet derföre, derom äro meningarne icke de¬
lade.
Emellertid borde de utgifne cirka 25 millionerna vara
en alltför betydlig löspenning för att icke mana såväl Rikets
ötander som Regering till mera sparsamhet vid närvarande
Riksmöte, hvadan jag till Rikets Högloflige Ständer vågar
hemställa, att beslut måtte fattas derom:
att alla medel, som genom bräuvinstillverkningsafgif-
ten komma att inflyta under nästa statsreglerings-
period måtte uteslutande anvisas till fullbordande
af de på Statens bekostnad började jernvägsar-
beten, äfvensom till fortsättning af redan utstakade
och godkände jernvägs-stam banor inom Riket.
Och på det såväl den öfverklagade införseln af utländskt
bränvin mätte i möjligaste matto motverkas samt öfrige
oegentligheter afhjelpas, vågar jag anhålla det Rikets Stän¬
der ville, med ändring i vissa delar af hvad hittills varit stad¬
gadt genom Kongl. Maj:ts Nådiga Förordning den 27 No¬
vember 1857, besluta följande:
§ 1. Som klockare och orgelnisten hvilka ega fast
egendom på landet, äro valbara till Representan¬
ter inom Hedervärda Bonde-Ståndet vid Riksda¬
gen, så hemställes att näst efter ordet kyrkobe¬
tjent må tilläggas: som icke eger skattelagd fa¬
stighet; ty det är en orättvisa mot denna med¬
borgareklass, att icke den skall njuta samma rätt,
som annan jordegare.
§ 2. Så vida man icke rent af med flit vill tillskynda
landet den omätliga riksförlust, som orsakas af
tvånget att rycka folk och dragare från plogen
under höstmånaderna, då jordbruket som bäst på¬
går, eller tvinga bränvinstillverkarne att använ¬
da dubbelt arbete på vattenkörning och långa
qvarnresor innan höstflod inträffar, så måste brän-
vinstillverkning i mindre bränneri tillåtas under
enahanda tider, som genom Kongl. Maj:ts Nådiga
Den 2D November.
83
Förordning den 21 Juni 1858 blifvit beviljad fa-
briksbrännare, emedan olikheten i berörde afseende
med goda skäl tydes, som den grymmaste orätt¬
visa mot mindre bemedlade hammansåboer. Jag
föranlåtes fördenskull vördsamt anhålla, att behö¬
rig rättelse härutinnan i en blifvande ny Förord¬
ning måtte meddelas.
§ 35. Som bränvinsredskapens försegling, hvilken verk-
stälies då bränningstiden är slut, men icke kon¬
trolleras vid dess början, är en helt och hållet
onödig kostnad för såväl Staten, som den en¬
skilde bränvinsbrännaren, och då numera ansvaret
för oloflig bränvinsbränning säkerligen afhåller hvar
och en från försöket att bryta mot förordningen
i berörde afseende; så yrkas att föreskriften om
försegling må upphöra att gälla.
§ 39, Beloppet af tillverknings-afgiften bör på ofvan an¬
förda skäl nedsättas minst 10 öre och hädanefter
bestämmas till 50 öre R:mt per kanna.
§ 41. Så vida icke det stora flertalet idkare af husbe¬
hofsbränning skola lida alltför orättvis mehn af en
och annan bättre insigt i handteringeti och den
del af näringen, som för landet i allmänhet samt
den mindre bemedlade jordbrukaren isynnerhet
medför minsta olägenheten och bereder den till
fabriksbränning oförmögne tillfälle att jemväl i nå¬
gon mån tillgodogöra sig de osäljbara jordbruks-
alstren på ett sätt, som sätter honom i stånd att
uthärda de bördor, som alltmer hopas på skatte-
jorden, enär de fleste, utan möjlighet att bereda
sig det födoämne, som alstras af ifrågavarande bi¬
näring, skulle nödgas att inskränka såväl sin la¬
dugård, som småkreaturens antal, hvaraf närmaste
följden skulle blifva ytterligare import från utlan¬
det af såväl ladugårds-produkter som fläsk, bör
afverkningsförmågan i mindre bränneri beräknas
till högst 2 gånger pannerymden, då mäskvärmare
icke begagnas, och 2 | gång pannerymden, då så¬
dan redskap nyttjas, allt efter afdrag för kokrum¬
met enligt vanliga beräkningen.
§ 44. Då bränvinsbränning i större bränneri utöfvas un¬
der tvenne på hvarandra följande månader, bör
under- eller öfverbränvinet sammanräknas och af¬
gift för öfverbränvinet erläggas, såväl i detta fall
som ock, derest öfverbränvin erhålles, då tillverk-
■84
Deti 26 November.
ning är anmäld endast under en månad, efter
enahanda beräkningsgrund eller 50 öre per kan¬
na; dock, må icke under något förhållande tillå¬
tas att afverka mera än en femtedel af anmälda
totalbeloppet, vid äfventyr som för oloflig brän-
vinsbränning, är stadgadt.
§ 46. Med lika skäl, bör det vara en i behörig tid oell
ordning anmäld bränvinstillverkare medgifvet att,
om han vid bränniugstidens början försummar er¬
lägga afgiften, men sedermera fullgör denna sin
skyldighet, handteringen utöfva under den åter¬
stående tiden.
§ 50. På det att Staten icke måtte betungas med allt¬
för onödiga utgifter, yrkas att nya bränvinsför-
ordningen måtte komma att innehålla föreskrift der¬
om : att olika kontrollörer under sammanhängande
bränvinsbrännings-termin icke måtte utan giltiga
orsaker förordnas, och det för kontrollörerna be¬
stämda arfvode måtte nedsättas till 3 R:dr, der
tillverkningen icke öfverstiger 600 kannor per dygn,
samt till 4 R:dr allt R:mt, i bränneri med större
tillverkning.’’
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.
Häruti förenade sig Carl Gustaf Cederskog från Öster¬
göthlands Län.
‘2:o den af Josef Smedberg:
”Då uti den nu gällande Kongl. Förordningen, angående
vilkoven för bränvinstillverkning af den 27 November 1857,
förekommer åtskilliga dels obilliga och dels öfverflödiga stad-
ganden, tager jag mig friheten föreslå Rikets Ständer, att
hos Kongl. Majit anhålla om ändring uti nedanstående para¬
grafer:
§§ 4 och 44. Då det ofta inträffat, att den bränvinstill¬
verkare, som anmält sig för tvenne månaders bränning, un¬
der den ena månaden tillverkat mindre, än hvartill han sig
anmält, men under den andra månaden tillverkat öfver an¬
mälda beloppet, så har han likväl för öfvertillverkningen un¬
der den ena månaden fått erlägga den högre afgift, som i §
44 bestämmes, utan att få räkna sig tillgodo det belopp han
erlagt för den första månaden, utöfver hvad han kunnat till¬
verka. Detta tyckes vara en obillighet och torde kunna af-
hjelpas med ett tillägg till § 4 af ungefär följande innnehåll:
”eller, då tillverkningen å samma ställe utöfvas
tvenne månader, i medeltal under båda månader-
ne räknadt.”
Den 26 November.
85
I följd hvaraf § 44 borde erhålla en dermed öfverensstäm¬
mande redaktion.
§ 25. Det i denna § förekommande stadgande om red--
skapens justering och stämpling, synes alldeles obehöflig!, för
redskap i större bränneri, helst sådan redskap, enligt § 3 får
ega hvilken storlek och beskaffenhet som helst och ej
heller behöfver uppmätas, samt tillverknings-afgiften beräknas
tor hvarje tillverkad kanna under kontrollörs tillsyn; hvadan
orden: »i mindre bränneri»- borde inrymmas emellan orden:
»distillering» och »skall»» på det att en alldeles onödig kost-;
nåd i detta afseende må kunna besparas.
§ 43. Stadgandet i denna §, att afgift för den tillverk¬
ning, hvarför anmälan sker hos Konungens Befallningshafvar -
de skall erläggas i Landtränteriet, kan för tillverkare med¬
föra ganska vådliga följder; ty om en tillverkare, sorn bor
10, 15 å 20 mil eller längre från Landtränteriet, och således
icke utan för stor uppoffring kan sjelf resa dit för erläggan¬
de af afgiften, insänder medlen med posten, men denna un¬
der vägen blifver röfvad, hvarpå ej få exempel finnas, så
äfventyrar tillverkaren ej allenast förlust af flere hundrade
tunnor spanmål och potatis, som dels blifvit inmäskade, dels
för tillverkningen inköpta och ej så lätt åter afsättliga, utan
afgiften blifver, enligt § 46 hos honom utmätt, och han mi¬
ster likväl rättigheten, att under löpande året bränvin till¬
verka ; utöfvar han den, är han förfallen till ansvar för lönn¬
bränning; detta är nog hårdt, och för undvikande af slika
äfventyr, föreslår jag:
att all afgift för bränvinstillverkning bör få erläg-
läggas till kronofogden i orten, som sedermera in¬
sänder denna till Landtränteriet på enahanda sätt,
som afgiften för tillverkning i mindre bränneri; i
sammanhang hvarmed äterlyftning, som på grund
af § 45 kan ega rum, äfven måtte få ske hos
kronofogden i orten.
§ 44. Det i denna § skärpta stadgande, att afgift för
öfvertillverkning skall erläggas med en fjerdedels förhöjning
utöfver hvad i § 39 finnes bestämdt, synes nog strängt; ty
en tillverkare kan icke, med bästa vilja, vid inmäskningen
beräkna hvad deraf erhålles, hvadan billigt vore, att om öf-
vertillverkningen icke uppgår till en tjugondedel af anmälda
beloppet, någon förhöjning ej borde ifrågakomma, utan af¬
giften erläggas derför med enahanda belopp, som i § 39
sägs; men hvad derutöfver tillverkades, borde med den högre
afgiften beskattas.
86
Den 26 November.
Slutligen har jag ansett mig böra fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet på det sätt, som en del Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande begagna vid tillsättande af kontrollörer, nemligen,
att en kontrollör för hvarje månad förordnas, oaktadt tillverk¬
ningen fortsattes å samma ställe två månader å rad. Detta
förfaringssätt förorsakar Staten en onödig och ökad utgift, ty
hvarje kontrollör skall inställa sig å Lands-kansliet för att af¬
lägga Ed och mottaga instrumenter in. m., samt sedermera å
tillverkningsstället; och då han eger begagna skjuts efter två
hästar och traktamente under resan är naturligt, attén dubbel
utgift förorsakas emot hvad händelsen blefve om en och sam¬
ma kontrollör finge qvarstanna på samma ställe under båda
månaderna. Jag föreslår derföre:
att ett bestämdt stadgande måtte i författningen in¬
tagas af innehåll: att der bränvins-tillverkning ut-
öfvas tvenne månader å rad, bör en och samma
kontrollör under båda månaderna anställas.
Om remiss härå till behörigt Utskott anhålles.»
Ståndet beslöt härefter, uppå derom af Talmannen gjord
framställning, att den nu föredragna nådiga Propositionen, med
hvad dervid anförts, skulle, jemte Anders August Anderssons
och Josef Smedbergs ofvanintagne motioner, till Bevillnings-Ut-
skottet remitteras.
§ 2.
Till förnyad handläggning företogs nu Kongl. Maj:ts den
4 innevarande månad aflåtna och sedan den 23 dennes på
Ståndets bord hvilande nådiga Proposition, angående grunderna
för en förändring i sättet för utgörande af presterskapets af¬
löning.
Under den diskussion, som i anledning af denna nådiga
Proposition uppstod, yttrade sig i följande ordning nedan-
nämnde Ståndets Ledamöter:
Matts Perhsson frän Stockholms Län: »Enligt min åsigt
torde det vara på sitt ställe, att vi litet hvar uttrycka vår
åsigt om denna nådiga Proposition och sålunda gifva det Ut¬
skott, dit densamma varder remitterad, en någorlunda full¬
ständig kännedom om hvad Bonde-Ståndet i denna vigtiga
fråga önskar. För min del kan jag icke rätt godkänna Pro¬
positionens innehål], såsom, enligt mitt förmenande, icke fullt
öfverensstämmande med de åsigter, som uttalades i den af
Rikets Ständer vid sednaste Riksdag i detta ämne uttalade
åsigter, och de anmärkningar jag deremot har att framställa,
har jag sammanfattat i följande skriftliga anförande:
Den 26 November'.
87
Vid sistlidne Riksdag afgåfvo Rikets då församlade Stän¬
der till Kongl. Maj:t en underdånig skrifvelse, innehållande
begäran om nedsättande af en kommitté för ordnandet af
presterskapets löne-inkomster samt uppgörandet af förslag till
ett lämpligare aflöningssätt än det nuvarande, hvilket alltid
åstadkommer, och måste till följd af dess beskaffenhet, åstad¬
komma tvist och oenighet emellan själasörjaren och dess för¬
samling.
Olägenheterna af nuvarande aflöningssätt har i långliga
tider varit kändt och erkändt. ja till och med af presterne
sjelfva, så att ett upprepande af desamma vore öfverflödigt; man
hade derföre med skäl hoppats, att den af Rikets Ständer i
underdånighet begärda kommitté skulle blifvit nedsatt och ett
antagligt projekt till ett förnyadt, och med tidens kraf öfver¬
ensstämmande aflöningssätt för presterskapet, skulle blifvit för
Rikets nu församlade Ständer framlagdt. Men så har icke
den nuvarande Chefen för Ecklesiastik-departementet tänkt,
han har tvertom, som det åtminstone för mig vill synas, icke
allenast motsatt sig Rikets Ständers önskningar härutinnan, utan
snarare sökt förflytta frågan några decennier tillbaka. Väl har
han, troligen anseende sig bättre förstå frågans lösning, än en
af sakkunnige och fosterländskt sinnade män sammansatt kom¬
mitté, uppgjort det projekt till förslag, som återfinnes uti den
Kongl. Propositionen om reglerandet af presterskapets aflönings¬
sätt. Men jag frågar hvarje rättänkande, om det är möjligt
med en nämnd sä sammansatt och med de instruktioner i
öfrigt, som förefinnes uti förenämnde Kongl. Proposition, kunna
åstadkomma de resultater, hvilka af Rikets sednast församlade
Ständer uttrycktes och åsyftades uti den underdåniga skrif—
velsen, angående en kommittés nedsättande i och för denna
angelägna frågas behandling. Jag tror att svaret skall blifva
nära nog ett enhälligt nej.
Elt af de hufvudsakligaste skälen till tvister och rätte¬
gångar emellan församlingen och dess själasörjare är försam¬
lingens skyldighet att uppbygga och underhålla åbyggnaderna
å presteboställena; för afhjelpande af detta onda har den Kongl.
Propositionen icke något förslag. — Med ett ord, den nådiga
Propositionen synes mig i allo så litet uppfylla hvad man tyckt
sig kunna pretendera, att den icke lärer behöfva vidare kom-
mentarier för att vinna det afseende, som med densammas
tillkomst troligen varit afsedt, eller att just jemt tjena till intet
annat, än att qvarhålla frågan på sin gamla ståndpunkt och
dymedelst åtminstone för tillfället undantränga ärendet i den
förhoppning att »den som vinner tid, han vinner allt»
88
Den 26 November.
Ifrån den punkt dit frågan nu blifvit bragt, lärer väl icke
för närvarande vara några sj7nnerliga förhoppningar att kunna
lösrycka densamma; men då frågan redan väckt så mycken
uppmärksamhet, att den hvarken bör eller kan falla, och då
jag förmodar att äfven vederbörande inse, att de nu föreslagna
åtgärderna endast äro lappverk och halfmessyrer, hvilka icke
förtjena något afseende, enär desamma icke verka någon för¬
bättring i de öfverklagade olägenheterna, så hav jag ansett mig
böra fästa Utskottets uppmärksamhet derpå, att om ändamålet
skall vinnas, så måste något kraftfullare steg tagas; — skall
det onda kunna botas, så måste en radikalkur tillgripas. —
En genomgripande reform af både det högre och lägre pre¬
sterskapets aflöning och sättet för dess utgående är nödvändig.
1681 års Kongl. Förordning, vid hvilken Firr pastorer i allmän¬
het, och de med större pastorater begåfvade isynnerhet, hålla
sig faste, likt en drunknande vid den räddande plankan, måste
upphäfvas, och är det med anledning häraf som jag föreslår.
l:o att alla pastors- och komministers-löner indragas
till Stats-verket, som i dess ställe aflönar:
Pastorer i l:ta klassens pastorat med R:dr 5,000: —
» 2:a » » n 4,000: —
3:e » » » 3,000: —
och komministrarna med 1,500 å 2000 R:dr, allt
Riksmynt;
2:o att pastoraten klassificeras efter folkmängden och
lokala förhållanden, så att hvarje prest får någorlunda
göra rätt för sin lön;
3:o att pastorer och komministrar bibehållas vid sina
boställen, emot skyldighet att ej allenast sjelfva an¬
svara för underhållet af alla derå nu befintliga åbygg¬
nader, utan äfven nybyggnad, då sådan kommer i
fråga, samt att netto-behållningen af boställets af¬
kastning afdrages från här ofvan angifna löne-
grunder;
4:o att ordinarie prest, som genom ålder eller sjuklig¬
het blifver urståndsatt att med full verksamhet
sköta sin tjenst, berättigas att erhålla och är skyldig
att emottaga adjunkt eller vice-pastor, emot förbin¬
delse att till honom afstå, antingen en tredjedel af
lönen, eller ock bestå honom allting fritt i sitt hus
jemte 300 R:dr R:mt i kontant lön;
5:o att i och för uppgörande af kalkyler öfver prester¬
skapets nuvarande löne-inkomster, hvilka till Stats¬
verket böra ingå, utses en nämnd, bestående, utom
pastor och komminister, af 4 personer, hvaraf Ko¬
Den 26 November.
89
nungens Befallningshafvande utser 2:ne ojäfvige
lekman och församlingen elier pastoratet 2:ne inom
detsamma boende och bofaste män.
När dessa kalkyler inom viss förelagd tid äro
uppgjorda och hvarvid 10 års medel-markegångs-
pris bör läggas till grund för uträkningarne, insän¬
das desamma till Konungens Befallningshafvande,
som lärer få sig ålagd tillsynen och kontrolleringen
af medlens uppbärande och redovisning, på samma
sätt och på samma gång som krono-utskylderna
erliigggas.
Denna reform, som för presterskapet i allmänhet skulle
medföra många och stora fördelar samt befria dem från allt
det obehag, hvarmed det nuvarande aflöningssättet är förenadt,
torde icke böra möta motstånd inom något Riks-Ständ, helst
Staten härigenom icke kan göra någon förlust, och försam-
lingarne vinna befrielse från en besvärlig och tryckande bygg¬
nadsskyldighet.»
1 hvad Matts Pehrsson sålunda anfört instämde P. Matts¬
son från Vester-Norrlands, Lars Rasmusson från Götheborgs
och Bohus, Erik Magnus Falk, Anders Jonsson oc,\i Johan¬
nes Magnus Lundahl från Skaraborgs, Johannes Andersson
från Jönköpings, Carl Gustaf Cederskog och Nils Fredrik
Andersson från Östergöthlands, Olof Lindström från Vester¬
bottens, Herman Jönsson Öbom från Norrbottens och Olof
Lagergren frän Gottlands Län, jemte flera af Ståndets Le¬
damöter.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län skriftligen:
»Sedan Kongl. Maj.t nu i nådig Proposition till Rikets
Ständer framställt de grunder, pä hvilka Kongl. Maj:t för sin
del anser ett förändradt aflöningssätt till Rikets presterskap
bör byggas, och det sålunda med anledning häraf nu tillkom¬
mer Rikets Ständer att uttala sin mening i detta för hela Riket
vigtiga ärende; och ehuru Rikets Ständer visserligen uti un¬
derdåniga skrifvelsen den 6 Juli 1857 redan till hufvudsaklig
del framställt sina åsigter i ämnet, så torde det likväl icke
finnas olämpligt, att nu framhålla de anmärkningar och tillägg,
dem omständigheterna och ett närmare öfvervägande sedan
dess framkallat, för att vid frågans slutliga afgörande tagas i
öfvervägande, hvarföre jag tagit mig friheten till Rikets Hög-
lofl. Ständer vördsamt framställa nedanstående, pä följande mo¬
tiver grundade förslag.
Vid frågan om nödvändigheten af ett, med närvarande
tidsförhållanden och rättsbegrepp mera förenligt aflöningssätt
åt presterskapet, samt en rättvisare fördelning, det ordinarie
90
Den 25 November.
presterskapet emellan, af dess inkomster, står frågan om en
på mera sjelfständig grund, jemnare fördelning af dessa tjen¬
stemän? presterliga åligganden, såsom lika nödvändig för pre-
sterskapet sjelft, som nyttig för församlingen, i ett nära sam¬
manhang, på samma gång sättet för, samt mångfalden och
beloppet af de prestationer, som skola utgöras till pastor, ofta
väcka ovilja å ena, och obehag å den andra sidan, på samma
gång framkallas en billig medömkan öfver komministerns torf¬
tiga belägenhet, vid åsynen af den ringa anpart, denna be¬
kommer af de stora, för jordbruket känbara afgifter, som från
församlingarne utgå till sitt presterskaps aflöning, hvilka af-
giffer, rattvist fördelade, skulle vara mer än tillräckliga för alla,
som deraf få del. — Om det sålunda förefaller lika orimligt
som det orsakar besvär och ökad kostnad att församlingsboer,
vid transporten af sin utgifvande tertial-tionde och andra till
presten utgående onera, ofta måste färdas lång väg förbi sin
komminister, för att hos pastor få afbörda den medförda last¬
ningen, så faller det sig väl icke mindre besvärligt; men väl
långt mera skadligt, då man, vid behofvet af det minsta pre¬
sterliga extra biträde, måste färdas miltals väg förbi samma
komminister, för att åt denne, hos pastor utverka tillstånd att
få förrätta den presterliga tjensten, samt för att hos förmannen
få afbörda den tribut, för hvilken den underordnade prest-
mannen får parera. — Att en sådan komministrarnes osjelf-
ständighet är i högsta grad menligt för de församlingar, hvars
själavård desse äro satte att vårda, är lätt att inse; och att
den nit- och kraftfulla verksamhet, hvaraf den religiösa och
sedliga odlingen i allmänhet är i så stort behof, icke hos dessa
brödbekymrade och på befallning rörliga ordets tjenare, kan
vara att påräkna, är lika påtagligt. Jag vill härmed icke påstå,
att denna klass af det Högvördiga Ståndet, mera än de lyck¬
ligare lottade sakna de egenskaper, som med rätta kan fordras
af en prest, utan ofta är förhållandet tvertom, men att deras
osjelfständiga ställning nekar den goda viljans och förmågans
utveckling, är livad jag velat påpeka. Och då komministrarne
i vanliga fall sällan hugnas med en sjelfständig presterlig an¬
ställning, förrän den manliga kropps- och själskraften hunnit
bortnötas af åren och bekymren, så lärer hvar och en lätt
inse förlusten af de många goda egenskaper och förmågor,
hvilka genom antydda förhål anden i betydlig mån neutra¬
liseras.
Af dessa skäl, och med afsigt att i någon mån de ofvan
påpekade missförhållandena härigenom skulle kunna afhjelpas,
vågar jag vördsamt föreselå: det Rikets Ständer ville för sin
del besluta:
Den 26 November.
91
l:o Att alla sådana pastorater sorn bestå af flera för¬
samlingar, dessa må äga rätt, om de så öfverens¬
komma, att fördela sig i särskildta pastorat, till det
omfång, hvartill omständigheterna kunna föranleda,
samt att den inom hvarje sålunda afskiljd pastorat
antagna pastor, der må ega uppbära de till pre-
sterskapet anslagne, derifrån utgående löneförmåner.
2:o Att sådane pastorat, der väl flones komministrar,
men som består af blott en församling med en
kyrka, denna församling må, vid ledighet, indraga
komministraturen. Likasom der pastoratet består
af flera än en församling, men till omfång och
folkmängd så små, att de presterliga göromålen af
en prest försvarligt kunna skötas, äfven der be¬
fintliga komministraturer må på samma sätt kunna
indragas.
3:o Att de pastorat der ingen komministratur finnes,
men hvars folkmängd och omfång är af den be¬
skaffenhet, att själavården af en prestman ej behö¬
rigen kan skötas, särlan fördelning till sjelfständiga
pastorat som i första punkten,omförmäles, äfven der
må kunna ske.
4:0 Att intilldess en ombildning af komministraturerna
till sjelfständiga pastorat hunnit försiggå, eller der
komministrar bibehållas, de pastorafer, som lemna
sin pastor minst 3,500 R:dr Runt i inkomst, bostället
deruti inberäknadt, den till sådan pastor anslagna
”vederlags-tionde” då bör öfverflytfas på kommi¬
nistern i pastoratet, såvida dennes lön eller inkomst
ej uppgår till 1,200 R:dr R:mt.»
Tilläggande Jonas Andersson mundtligen, watt han till det
i ofvanintagne skriftliga anförande framställda förslag, hemtat
närmaste anledning af den motion, som inom Högvördige
Preste-Ståndet nyligen blifvit väckt om ett Stats-anslag af
50,000 R:dr till understödjande af komministrar, som voro för
svagt aflönade, men i hvilkas inkomster Jonas Anderssons
förslag afsåg att åstadkomma en lämplig tillökning utan någon
sådan särskild uppoffring från Statens sida.»
Anders Angust Andersson från Östergöthlands Län, in¬
stämde i hvad Jonas Andersson anfört.
Nils Olsson från Malmöhus Län: ”Då inom Skåne för¬
hållandet med presterskapets aflöning är väsendtligt olika mot
hvad som gäller i det öfriga Sverige, skulle jag för min del
önska att, såvidt frågan rörer förstnämnde provins, till grund
för ärendets behandling lades den motion, som, speciellt
92
Den 26 November.
rörande Skånska presterskapet, blifvit i ett föregående plenum
väckt af min läns-kamrat Pehr Nilsson och till vederbörande
Utskott redan remitteradt.»
I denna Nils Olssons hemställan förklarade Pehr Nils¬
son sig de6to hellre instämma, som lian önskade största möj¬
liga framgång åt en motion, den han sjelf afgifvit.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »Jag har genom¬
läst den Kongl, Propositionen och dess motiver, och jag kan
icke neka, att jag funnit de deri innehållna förslag vara gan¬
ska lämpliga och välbetänkta, såsom bildande en öfvergång
från det nuvarande till något bättre, — och ytterligare skäl för
denna min åsigt hemtar jag deraf, att ehuru Jonas Anderssons
förslag synes vara afsedt att utgöra ett slags kritik af den
Kongl. Propositionen, detsamma likväl i hufvudsakliga delar
är med Propositionen öfverensstämmande och sträfvar åt sam¬
ma håll som der åsyftas. — De små ojemnheter, som möjligen
kunna uppstå, jemna sig nog så småningom, och äfven om
anledning till erinringar i vissa hänseenden kunde förefinnas,
tror jag likväl, att pä det hela taget den Kongl. Propositionen
är sådan, att vi med densamma böra vara belåtna, och
hellre än att till en obestämd tid undanskjuta de i detta
ärende så väl behöfliga reformer, — ett undanskjutande hvari
vi tvifvelsutan skola hafva att påräkna Högvördige Preste-
Ståndets välvilliga medverkan, — antaga hvad som nu er-
bjudes. — Hvad Jonas Andersson nämnt om den inom nämnde
Stånd väckta motion rörande ett Stats-anslag af 50,000 R:dr
till förbättrande af komministrarnes nu alltför knappa lönevilkor,
känner äfven jag, och jag tror mig veta, att inom samma
Stånd komma att ytterligare väckas motioner om ännu större
anslag, kanske ett par hundra-tusen R:dr, för samma ända¬
mål. Deraf vill det ännu mera synas, som skulle det vara
skäl att vi för vår del biträda den Kongl. Propositionens be¬
stämmelser och förslag, som gå derpå ut, att de prester, som
nu hafva för stora löneinkomster må dela med sig åt andra,
och att de pastorater, som äro alltför vidsträckta och folkrika,
må omregleras och klyfvas. — Härmed tror jag, om förslaget
fullständigt genomföres, icke så liten förmån vara vunnen,
under det att den mera radikala åsigten om presterskapets af-
lönande från Stats-kassan, icke är utan sina olägenheter. —
Att vända alla dessa mångfaldiga presträttigheter i penningar
är nemligen icke det lättaste; — och derföre, jag återupp¬
repar det, är min tanke den. att om vi nu först vinna en
jemkning mellan det högre och lägre presterskapets aflöning,
vidare en till förbättrad själavård ledande styckning af åt¬
skilliga alltför stora pastorater och vissa sacellaniers uppflytt-
Den 26 November.
93
ning till egna församlingar, samt slutligen en allmän förbätt¬
ring i de alltför svagt aflönade kommistrarnes inkomster, hafva
vi vunnit allt hvad vi till en början i detta ömtåliga ämne
kunde påräkna att vinna, och på dessa skäl önskar jag också
all möjlig framgång åt den Kongl. Propositionen.»
Johannes Andersson från Skaraborgs, Olof Larsson och
Erik Olsson från Nerikes, Anders Andersson. Anders Jonsson,
Pehr Pehrsson och Olof Olsson i Olebyn af Vermlands samt
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län förenade
sig med Nyqvist.
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Jag har upp¬
fattat den Kongl. Propositionen så, att Kongl. Maj:t, i följd af
Rikets Ständers vid sednaste Riksdag aflåtna underdåniga skrif¬
velse, redan gått i författning om vidtagande af åtskilliga åt¬
gärder för reglering af presterskapets löner, men att, innan
den kommitté bildades, åt hvilken Kongl. Maj:t förmält sig
vara sinnad uppdraga ärendets vidare handläggning, ett ytt¬
rande äskades af Rikets Ständer till ledning för de grunder,
som af denna kommitté, vid dess arbeten, borde följas. Då
detta varit ett af motiverna för den nådiga Propositionens af-
låtande, anser jag, också i sin ordning, att en hvar någorlunda
allmänt uttalar sin åsigt om de i samma nådiga Proposition
framställda förslag. För min del finner jag åtskilliga och de
flesta af dessa förslag ganska ändamålsenliga, men att ett och
annat likväl lemnar rum för anmärkningar. Så t. ex. stadgar
den Kongl. Propositionen i afseende å löneregleringen, att den¬
samma skulle inom hvarje stift verkställas Länsvis af en Nämnd,
hvars Ordförande Kongl. Maj:t, på förslag af Landshöfding och
Biskop förordnar, och till hvilken Domkapitlet och Länets hus-
hållnings-sällskap ega att, inom eller utom sig, utse hvardera
en ledamot, hvarjemte såsom tillfälliga Ledamöter i denna
nämnd löntagare eller, i händelse af ledighet, i hans ställe
Kontrakts-prosten skulle utse en och församlingen äfvenledes
en, summa 5 personer. Det synes mig nemligen, som vore.
vid en sådan Nämndens sammansättning, församlingens in¬
tresse allt för illa representeradt, — ty noga räknadt, torde
församlingen i de flesta fall endast disponera en röst mot 4,
eller om hushållnings-sällskapets Ledamot kunde anses stå på
församlingens sida, i bästa fall 2 röster mot 3 och således, i
hvad händelse som helst, en afgjord minoritet. För att nu
åtminstone under hvarje förhållande tillförsäkra församlingen
2:ne af de 5 rösterna, skulle jag i stället vilja föreslå,
att församlingen utsåge 2:ne samt Domkapitlet och
Pastor hvardera en Ledamot i denna Nämnd, hvars
94
Den °26 November.
Ordförande, på sätt den Kongl. Propositionen in¬
nehåller, skulle utnämnas af Konungen.
Derigenom vore rättvisan jemnt afvägd, ty församlingen
hade då, å ena sidan, likasom Domkapitlet och Pastor, å den
andra, hvardera sina två röster och den bestämmande me¬
ningen läge då hos den af Kongl. Maj:t, utsedde Ordföranden.
Vidare synes Kongl. Maj:t i sin nådiga Proposition hafva af-
sett att boställena i allmänhet skulle af presterna bibehållas
och brukas samt endast den jord utarrenderas, hvilken icke
utan olägenhet kan i förening med bostads-bostället skötas.
Afven härutinnan hyser jag en från det Kongl, förslaget av¬
vikande mening. Jag anser det nemligen vara bättre om pa-
storaterna klassificerades med bestämda löner i penningar af
till exempel 5,000 R:dr för första, 4,000 R:dr för andra och
3,000 R:dr för tredje klassens pastorater, samt likaledes kom-
ministraturerna till 2,500, 2,000 och 1,500 R:dr. Sedan denna
klassifikation vederbörligen vore verkställd, skulle alla pastors-
och komministers-boställen samt stomhemman, med ett ord:
all den jord, som af presterna nu innehafvas, utarrenderas på
minst 30 år, endast med den inskränkning, att indelningshaf-
varen, mot behörigt afdrag å lönen, egde att begagna bostad
och trädgård å bostället äfvensom derstädes hafva födt de för
hans hushåll och resor i tjensten erforderliga kor och hästar.
Hvad uttöfver boställs-arrcndet och nyssnämnde förmåner
af bostad m. m. erfordrades för aflöningens fyllande till det
för pastoratets klass bestämda normalbelopp borde derefter
utgöras af församlingen. Härigenom skulle många anlednin¬
gar till obehagliga tvister mellan församlingen och dess sjä¬
lasörjare vara undanröjda och rättvisa vinnas så nära som
möjligt. Derigenom skulle också — hvad icke minst vigtigt är —
presterskepet blifva befriadt från ett vidlyftigt ekonomiskt be¬
styr, som nu, ofta på bekostnad af deras vigtiga kall, tager
dess tid i anspråk. Dessa äro mina åsigter, dem jag under¬
ställer Utskottets pröfning, görande mig dervid förvissad, att
Utskottet noga öfverväger allt, som i detta vigtiga ämne bör
komma under betraktande, och ett godt slut sålunda erhållas
i en fråga, som länge nog varit de fromma önskningarnes
föremål.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Ingen kan,
O 7
hellre än jag och mina kommittenter, önska en förändring i
presterskapets nuvarande aflöningssätt, för att på samma gång
vinna ett slut pä de misshälligheter, som mellan själasörjaren
och hans församling nu för tiden ingalunda äro ovanliga och
som hota att göra om intet det fordom så goda förhållandet
mellan lärare och åhörare. Mot den föreslagna kommittéen
Den 26 November.
95
har jag icke mycket att säga. Jag skulle blott önska att den¬
samma ville taga i betraktande och till grund för sina åtgö¬
randen lägga de förhållanden i afseende å presterskapets aflö-
ningssätt, som egde rum för år 1809, utan att hvad seder¬
mera blifvit tillskansadt, dervid finge komma i beräkning, lika¬
som jag är öfvertygad, att denna kommitté icke förbiser de
olikheter, som må vara tillfinnandes i fråga om presterskapets
aflöning inom det gamla Sverige och de s. k. eröfrade pro¬
vinserna. Med detta tillägg och med uttryckande af den för¬
hoppning att 114 § Regerings-Formen icka må anses lägga
något hinder i vägen för ifrågavarande högst vigtiga och af
största behof påkallade reform, förklarar jag mig för öfrigt
instämma i de åsigter som angifvits af föregående talare.-*
Sven Rosenberg från Christianstads Län : »Jag har ej he¬
gardt ordet för att uttänja diskussionen, utan endast för att
erinra att, hvad serskildt beträffar Skåne och skånska prester¬
skapets aflöningssätt, äro förhållanderne derstädes så egen¬
domliga, att de icke kunna jemföras med dem, som inom det
öfriga Sverige äro gällande. Likasom Nils Olsson instämmer
jag derföre i Pehr Nilssons, till Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottet förut remitterade motion, angående reglering af
denna angelägenhet för såvidt den rörer Skåne, och önskar
att denna motion, i sammanhang med förevarande nådiga Pro¬
position, må inom Utskottet komma under öfvervägande.»
Anders Wilhelm Uhr från Nerikes Län: »I denna sak
kunde visserligen vara mycket att säga och mycket att ön¬
ska; men då, såsom vi veta, man icke kan få allt hvad man
åstundar, äfven om detta åsfundas på ganska goda skäl, så
vill jag för min del biträda den Kongl. Propositionen, såsom
i allt fall, såvidt jag kan fatta, innebärande en förbättring och
anvisande ett sätt, hvarigenom vi så småningom skulle kom¬
ma ifrån det tillstånd af oefterrättlighet, som hittills i afseende
å presterskapets aflöningssätt varit gällande.»
Med Uhr förenade sig Anders Eriksson från Elfsborgs
och Gustaf Hultman från Nerikes Län.
Pehr Erik Andersson från Vestmanlands Län: »Svår¬
ligen kan i någon fråga en reform vara mera nyttig eller af
behofvet mera påkallad än just i deri förevarande. Min ön¬
skan är derföre att, äfven om åtskilligt kunde uttänkas bättre,
vi dock måtte lemna den Kongl. Pkopositionen allt möjligt
understöd, såsom innehållande en tydlig anvisning till något
mera antagligt, än hvad vi i den vägen nu ega. Detta lik¬
visst under vilkor att den njra löneregleringen icke måtte
blifva för församlingarne ytterligare betungande, och för att i
detta hänseende hafva någon garanti, skulle jag, i likhet med
96
Den 26 November.
Bjerkander, önska att den Ledamot i Löne-nämnden, som en¬
ligt det Kongl. Förslaget borde utses af Länets hushållnings¬
sällskap, finge i stället väljas af den församling, lönereglerin¬
gen angick.»
I hvad Pehr Erik Andersson yttrat instämde Jolian Pet¬
tersson från Kronobergs, Olof Andersson från Vestmanlands,
Josef Smedberg och Johannes Andersson frän Elfsborgs, Liss
I^ars Olsson från Stora Kopparbergs Län med flere af Stån¬
dets Ledamöter.
Johan Bergström från Kopparbergs Län: »Af de flere
här framställda förslag, kan jag just icke inse hvarken det
enas eller det andras företräde framför den Kongl. Proposi¬
tionen, och hvad serskildt beträffar åsigten om aflöningens
utgående endast med kontanta penningar, tror jag att den¬
samma, åtminstone flerestädes, skulle blifva olämplig och dess
verkställande ingalunda lända till församlingarnes fromma.
Deremot har jag icke något att erinra vid den föreslagna för¬
ändringen i Löne-nämndens sammansättning.»
Sedan diskussionen härefter förklarats slutad, blef på fram¬
ställning af Talmannen, den nu föredragna Kongl. Propositio¬
nen, med hvad dervid skriftligen och muntligen anförts, re¬
mitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
§ 3.
Föredrogos ånyo det från Ridderskapet och Adeln an¬
komna utdrag af bemälde Riks-Stånds protokoll för den 19
innevarande månad (N:o 44) jemte de medelst samma proto¬
kolls-utdrag Hedervärda Bonde-Ståndet delgifna, sedan den
23 dennes härstädes på bordet hvilande och nu upplästa tyra
motioner, nemligen af:
l:o Friherre von Schwerin, Carl Julius, att köpmäns bok¬
förde fordringar, äfvensom handtverkare-räkningen af äldre
dato än en månad skulle förlora rättigheten att lagligen in-
drifvas;
2:o Samme motionär rörande penningeväsendet;
3:o Grefve Adlersparre, Carl August, angående successiv
indragning af Biskops-embetena i Rikets samtlige Stift, med
undantag af Upsala, Lunds och Hernösands; samt
4:o Sistnämnde motionär, angående bildande af en pen¬
sionsfond för prestmän utaf de tillgångar, sorn skulle beredas
genom föreslagen indragning af åtskilliga Biskops-embeten.
Då, efter att hafva erhållit ordet, Pehr Tjernlund från
från Vester-Norrlands Län förklarade, att han såsom egen
upptog Friherre Schwerins förstnämnda motion angående han-
De/i 26 November
07
delsböcker och handtverks-rfikningar, skulle berörde motion
här intagas, och var densamma af följande lydelse:
I öfverensstämmelse med den motion jag förut afgifvit
rörande förändringar i Riksbankens organisation, och hvaruti
omnämnts åtskilliga svårigheter i penningrörelsen härledande
sig från kreditlagarne, anhåller jag få göra följande fram¬
ställning :
Köpmannens rättighet att besvärja bokförda fordringar
är förnämsta orsaken att dagliga förbrukningen aker på kredit.
Utom det skadliga inflytande på sparsamheten i allmänhet,
som derigenom uppstår, är denna rättighet egentliga hindret
för införandet af en ordnad vexelrörelse.
Vexlar uppkomma hufvudsakligen i följd af transaktioner
emellan grossören och detaljhandlaren. Då denne sednare hos
oss utlemnar sina varor på lång kredit och obestämda betal-
ningsvilkor, är det honom åter omöjligt att till bestämda för-
fallotider acceptera elier utfärda vexlar. Liqvider ske helt
lätt med vexlar genom transport af fordringar från man till
man. Om man tänker sig alla bokförda fordringar i Sverige
förvandlade i vexlar och använde till liqvider, är det tydligt
att en stor del penningar skulle kunna begagnas till andra
ändamål.
På grund häraf föreslås:
l:o att köpmannens bokförda fordringar äfvensom handt»
verksräkningar af äldre dato än en månad förlora
rättigheten att lagligen indrifvas;
2:o att denna förändring, om den bifalles, först träder
i kraft efter lämplig tid, t. ex. ett år efter kun¬
görandet.
Jag anhåller vördsamt om remiss till Lag-Utskottet.»
I anledning häraf yttrade:
Johan Bergström från Kopparbergs Län: »Att handels¬
bok ej må ega vitsord, är en åsigt som jag gerna biträder;
men hvad åter beträffar det föreslagna stadgandet derom att
mer än månads gamla fordringar skulle förlora rättigheten att
kunna lagligen indrifvas, finner jag detsamma allt för strängt
för att kunna godkännas.»
(Jeorg Nyqvist från Vermlands Län: »Jag anser motio¬
nen hafva ett godt syfte. Derigenom skulle nemligen sättas
en högst behöflig gräns för det alltför vidsträckta utborgnings-
system, som nu är gängse. Derigenom skulle jemväl göras
slut på den falska ställning, hvari den nuvarande lagen om
handelsboks vitsord försätter köpmännen sjelfve, då den tvingar
dem att besvärja fordringar, sorn grunda sig på anteckningar,
Bonde-Stis Prof. vid 1859—60 årens Biksdag. II. 7
98
Den 20 November.
förda af deras betjening och möjligen förda felaktigt. Äfven
den starkaste tro hos principalen på hans underlydandes red¬
lighet kan icke utesluta möjligheten af ett misstag vid bok¬
föringen, och väl vore om de eder, som i dylika läll nu af-
läggas, kunde för framtiden göras obehöfliga.
Med Nyqvist instämde Liss Lars Olsson från Stora Kop¬
parbergs Län; och blef härefter, samt sedan diskussionen för¬
klarats slutad ifrågavarande motion, med dervid afgifne yt¬
tranden remitterad till Lag-Utskottet.
De öfrige frenne, här ofvan anförde molionerne, äfven¬
som det protokolls-utdrag hvarmed desamma öfverlemnats,
lades till handlingarna.
§ 4
Den af Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län
ingifua, sedan den 23 dennes på Ståndets bord hvilande mo¬
tion, innefattande förslag till åtskilliga nedsättningar i de an¬
slag som blifvit äskade i Kongl. Maj:ts nådiga Proposition
angående Stats-verkets tillstånd och behof, företogs nu till
förnyad handläggning och vid den diskussion, som i anled¬
ning deraf uppstod, utlät sig:
Sven Rosenberg från Christianstads Län: vJag har, så¬
som instämmande, försett motionen med min namn-underskrift,
och jag är följaktligen icke allenast berättigad, utan jemväl
förpligtad att härför redogöra. Det må vara en sanning, att
flera af de intressen, som i denna motion nagelfaras på ett
i formen måhända något omildt sätt. höra till det s. k. öm¬
tåliga slaget, men sådant har jag, väl ihågkommande de stränga
föreskrifter om sparsamhet, som lemnats mig af mina kom-
mittenter, ansett icke böra hindra mitt gillande af motionens
fosterländska syfte. Uppriktigt får jag bekänna, att det var
med en känsla af vemod jag genomläste den Kongl. Propo¬
sitionen och såg dessa anslags-summor i oändlighet. Man får
dock väl icke alldeles förglömma, huru väsendtligt olika ställ¬
ningen i landet nu är, mot hvad den var vid sistförflutne Riks¬
dags början. Vi hafva sedan dess i alla våra penninge-för-
hållanden haft en kris, som tyvärr, åtminstone hos det skatt¬
dragande folket, fortgår ännu. Vår handel är nedtryckt och
våra finanser, om hvars blomstrande skick man för 3 år sedan
visste sä mycket att säga, är nu en anledning till stora be¬
kymmer. Under sådana omständigher må det väl finnas för¬
låtligt om man känner sig något rädd för de gamla hjulspå¬
ren och icke obetingadt vill säga ja till anslag, afsedda för
höga apanager, fästningars bebyggande, och mera sådant. Så¬
dan har varit den orsak som vållat mitt instämmande i mo¬
Den 26 November.
99
tionen; och jag har nu endast att tillägga den förklaring, att
jag med mitt instämmande afsett icke förslagets ziffror, i af¬
seende å hvilka, vid de serskilda hufvudtitlarnes framtida pröf¬
ning, jag förbehåller mig fri och öppen talan, utan endast det
syfte af sparsamhet, som från början till slut genomgår mo¬
tionen och gör den välförtjent af vår synnerliga uppmärk¬
samhets
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Äfven jag vär¬
derar den värde motionärens sparsamhetsanda, och medger
villigt, att tiderna nu, mera än någonsin förr, mana högt tili
sparsamhet. Men vill man sparsamhet, så må man i främsta
rummet se sig 0111 efter de model, som säkrast leda till ett
sådant mål, och dit hörer kanske i främsta rummet att icke
genom för långt sträckta anspråk ställa sig så att man för¬
lorar allt. Det är en gammal sanning att den, som begär för
mycket, ofta får intet, och serskildt i denna sak, der afgö-
randet, vår bön förutan, hvilar hos de öfriga tre Stånden,
torde vara nödvändigt att fara fogligt fram. Dessutom för
att nu fästa mig vid några af motionens enskildheter vill jag
hafva erinrat, hurusom motionären i sina anmärkningar vid
Första Hufvud-Titeln kanske icke användt all den varsamhet
i ord, som ett så ömtåligt ämne skäligen kunde anses kräfva;
och dernäst tror jag en obillighet af honom begången, då han,
i strid med de åsigter som äfven i detta Stånd, allmänt ut¬
talades vid sista Riksdag, fordrar nedsättning jemväl i de lä¬
gre tjenstemännens löner. Ingen, som känner mig, torde be¬
skylla mig för misshushållning med Statens medel, der jag
haft något att säga i afseende å deras användande, men detta
hindrar mig icke att nu erinra om, huruledes man icke bör
spänna bågen så högt, att den genast vid stridens början sprin¬
ger. Någonting sådant kan möjligen blifva verkan af en mo¬
tion såsom denna, och hvad Ståndets Ledamöter i Stats-Ut-
skottet vinna, icke vinna de i styrka eller inflytande hos Med-
Stånden då från Bonde-Ståndets sida framställas anspråk så-
dane som dessa.»
Med Anders Eriksson förenade sig Matts Pehrsson från
Stockholms, Sven Gustaf Johansson från Jönköpings, Liss
Lars Olsson från Kopparbergs, Anders Jonsson och Georg
Nyqvist från Vermlands, Nils Svensson från Blekinge samt
Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län.
Ola Jönsson från Malmöhus Län: »Jag har begärt or¬
det egentligen för att förena mig i motionen, deri jag likväl
anser några smärre modifikationer erforderliga, och får i af¬
seende å dem tillfälle att närmare yttra min mening, då de
100
Den 26 November.
serskilda hufvudtitlarne framdeles komma under diskussion hos
Ståndet.»
Frik Olsson från Nerikes Län: »Enligt min uppfattning
har Ståndsbrodren Larsson i sin motion klandrat både hvad
som förtjenar och icke förljenar klander. Med ett sådant sätt
att gå tillväga tror jag, att man mera skadar än gagnar den
sak, vi kämpa för, och på d.e skäl, som Anders Eriksson an¬
fört, kan jag derföre icke obetingadt gilla motionen.»
Josef Oscar Almqvist från Norrbottens Län: »I flere
delar instämmer jag visserligen med motionären. Ett och an¬
nat af hans nedprutnings-förslag torde dock vara mindre väl¬
betänkt, och serskildt gäller detta örn tvenne stats-bidrag som
angå min hembygd och om hvilkas behöflighet jag har full er¬
farenhet; det ena s, k. tingstolksnäster eller aflöningen åt tings-
tolkarne i Norrbottens Län, hvilket anslag, uppgående till en¬
dast 1,000 R:dr, gerna kunnat, helst i betraktande af de för
dessa fattiga gränsorter egendomliga förhållanden, undslippa
anmärkning; och det andra: afvittrings-anslaget för de nord¬
liga länen. Der, om någorstädes, behöfver jordens odling un¬
derlättas, men, huru stora odlings-lägenheterna än må vara,
vinnes detta ändamål ej, så länge ägorna ligga sammanblan¬
dade och ingen riktigt vet, hvad han rätteligen eger eller om
de odlingar han verkställer slutligen blifva hans. Detta vore
redan skäl nog, men dessutom hade jag trott, att dessa nord¬
lige! trakter, som nu i sin män utan ringaste gagn, få kon¬
tribuera till jernvägar, afsedda att höja södra Sveriges indu¬
stri, val må kunna påräkna att fortfarande få tillgodonjuta de
obetydliga anslag, som äro nödvändiga, derest icke dessa af¬
lägsna provinsers, först i sednare åren och till en väsendtlig
del just med tillhjelp af dessa anslag, åstadkomna förkofran
skulle göras om intet.»
Matts Pehrsson från Stockholms, Pehr Mattsson och
Pehr Ostman från Vester-Norrlands, samtlige Representan-
terne från Vesterbottens, äfvensom Herman Jönsson öbom
från Norrbottens Län förenade sig med Almqvist,
Larsson: »Då jag företog mig att granska de i den
Kongl. Propositionen äskade anslags-summor, erkänner jag
villigt, att sådant skedde under förutfattad föresats att å alla
hufvudtitlarne, den förste lika litet undantagen som den siste,
anmärka allt hvad som syntes mig förtjena anmärkning. Ingen
må dock beskylla mig, att jag härutinnan gick på något sätt
bröstgänges tillväga. Tvertom ansåg jag försigtigheten fordra
att, då jag rörande en eller annan anslags-summas större eller
mindre behöflighet möjligen kunde hysa en oriktig mening
och speciellt i frågor om anslag och bidrag till såväl de nord¬
Den 26 November.
101
liga som de sydligaste delarna af landet saknar erforderlig
lokalkännedom, jag jemväl, innan jag slutligen frambar min
motion, lemnade tillfälle för de anmärkningar som deremot
kunde göras. I sådant ändamål Var det också som jag för
Ståndets Ledamöter tillkännagaf, att jag hade en sådan mo¬
tion i sigte och att konceptet til) densamma, för möjligen be¬
fogade erinringar, vore tillgängligt inom Ståndets kansli. —
Der fanns också konceptet under flere dagar, tills det af mig
aterhemtades utan annan motanmärkning än i fråga om an¬
slaget för en brobyggnad öfver Umeå-Elf. Under sådana för¬
hållanden trodde jag mig hafva anledning till det antagande,
att mina anmärkningar i allmänhet gillades och följaktligen
framlemnade jag motionen sådan densamma i koncept före-
fanns. Någon har här talat om ömtåligheten af Börsta Huf-
vudtiteln och de derå uppförde anslag. Min åsigt åter är, att
då anmärkningar skola göras, böra de göras konseqvent och
således början ske med Första Hufvudtiteln, om mar. vill for¬
dra besparingar på de öfriga. Vidare har man ansett mina
anspråk på nedsättningar i hvarjehanda anslags-poster vara
öfverdrifna. Jag möter denna anmärkning med en annan;
hvarföre gjordes icke denna erinran innan memorialet afleni-
nades, ty i sådant ändamål fanns det ju tillgängligt Hvad
nu serskildt angår Almqvists yttrande rörande de s. k. tings-
tolksnäster, vill jag visst icke vara omedgörlig, och då nu
Almqvist, som bättre än jag känner denna sak, vitsordar an¬
slagets nytta och nödvändighet, öfverlemnar jag utan vidare
protest till Utskottet att pröfva dess behöflighet. Hvad åter
beträffar afvittrings-anslaget, torde jag få fästa Almqvists upp¬
märksamhet derpå, att min anmärkning icke gäller gamla an¬
slaget, som jag anser böra fortfarande utgå, utan endast den
äskade, ganska betydliga tillökningen. För öfrigt och hvad
slutligen vidkommer memorialet j dess helhet, talar Bankens
tryckta ställning och hela landets flnanciella kris ett nog tyd¬
ligt språk, för att jag skulle kunna taga tillbaka anmärknin¬
gar, om hvilka, oaktadt den här förelupna diskussionen, jag
fortfarande hyser den öfvertygelsen. att de besparingar, som
dermed åsyftas, samt och synnerligen äro önskvärda och åt¬
minstone de allra fleste af dem jemväl möjliga. Dessutom
skulle jag tro, att såväl vår nådige Konung, som jemväl våra
tjenstemän skola vara bäst betjenade dermed, att vi hushålla
så, att vi kunna utgöra vära skatter jemväl litet längre än
för den närmast kommande tiden. Ingen unnar eljest hellre
än jag de lägre tjenstemännep sina löner, men då dep Kongl.
Proposjtjonen icke lemnade någon upplysning om dessa löners
belopp, och jag icke egde insigt att bedöma, hvilka som kunde
102
Den 36 November.
tåla eller icke tåla en nedsättning, tog jag, i betraktande
jemväl af de numera billigare lefnadskostnaderna, frågan
något mera i klump, än jag kanske eljest skolat göra.
Jag öfverlemnar emellertid till Utskottet att bedöma, i hvad
mån denna klass af tjenstemän må anses böra bibehållas, vid
de under sednaste Riksdag dem tillagde löneförhöjningar.»
Olof Nilsson från Vesterbottens Län: »Jag värderar
motionen för det syfte af sparsamhet, som genomgår den¬
samma, och ur denna synpunkt bar jag jemväl å densamma
tecknat min underskrift. Att motionären, såsom boende på
100 mils afstånd från min hemort, icke kan hafva någon
kännedom om det stora behofvet af en bro öfver Umeå eif,
finner jag mindre underligt. Nämnde brobyggnad, är emel¬
lertid af högsta nödvändighet påkallad, och då de norrländ¬
ska provinserne nu få med Rikets öfriga landskap dela skuld¬
sättningen för jernvägarne, utan att af desamma erhålla ringaste
nytta, synes det mig vara en obillig njugghet, att åt en så¬
lunda missgynnad ort, icke vilja medgifva ett Statsbidrag,
som dessutom endast till ^:del begäres såsom lån. Likaledes
äro de allt sedan år 1804 pågående afvittringsarbetena af
den vigt för kolonisationen och industrien inom Rikets nord¬
liga Län, att ett anslag svårligen kan användas bättre, än
det som afser dessa arbetens fortskyndande. Många byar
hafva i flere år väntat att få afvittrad den mark, som de till
tusentals tunnland hafva att fordra utaf Kronan, och under
denna väntan sker dem, dels genom nybyggen, som ined
Länstyrelsens tillstånd upptagas på den mark dem rätteligen
bör tillkomma och dels på annat sätt, hvarjehanda förfång.
Afvittringsnrbetets icke allenast fortsättande, utan fortskyn¬
dande är derföre en af de nordligare Länens vigtigaste an¬
gelägenheter, och jag yrkar: att icke någon nedsättning uti
det af Kongl Majit för detta ändamål äskade anslag måtte
ifrågakomma.»
Anders Wilhelm Uhr från Nerikes Län: »Lika med
Rosenberg instämmer äfven jag i motionen, väl icke till siffran,
men till syftet: dock hyser jag likasom Anders Eriksson den
fruktan, alt vi möjligtvis få intet, derföre att vi fordra för
mycket. Något besynnerligt förefaller mig jemväl motionä¬
rens bemötande att vilja göra Ståndet ansvarigt för hans nog
långt sträckta anspråk. Det må vara en sanning att konceptet
till motionen fanns tillgängligt för anmärkningar; men en san¬
ning är det jemväl att flera af de Stånds-Ledamöter, som,
instämmande, undertecknat motionen, reserverat sig mot åt-
skillige af de ifrågasatta anslagsnedsättningarne. Sådant, oak¬
tadt, har likväl motionen kommit fram sådan, som om dessa
Den 26 November. 103
reservatioHer aldrig blifvit gjorde. Då nu så är, och motio¬
nären sålunda ådagalagt, att motanmärkningar lemnats utan
afseende, så tager jag mig friheten fråga, om det kan på nå¬
got sätt sägas vara Ståndets fel, att motionären gått för långt.
Mig synes felet uteslutande vara hans eget, men detta skall
icke hindra mig att biträda det goda syfte af sparsamhet
som genomgår motionen, äfven om jag i en och annan punkt
kunde hafva åtskilligt att anmärka.»
Larsson: »Med anledning af hvad Uhr nu yttrat, vill
jag endast återupprepa hvad jag nyss nämnde derom att, då
jag återhemtade konceptet, endast en Stånds-Ledamot från
Westerbottens Län, gjort anmärkning mot mina erinringar i
afseende å anslaget till brobyggnad öfver Umeå eif, och då
jag, i anledning häraf, uppmanade honom att jemväl skaffa
Läns-kamraternes underskrifter i fråga om denna hans pro¬
test, skedde sådant först sedan motionen, renskrifven, var
färdig att framlemnas. Att ensamt för denna anmärkning,
eller för de af Almqvist likaledes först efter motionens ut¬
skrifning framställde erinringar, omskrifva detta nog dryga
memorial, borde väl icke ifrågasättas, helst då man besin¬
nar, att såväl nyssberörde anmärkningar, som jemväl de re¬
servationer, hvilka blifvit till motionen fogade af tvenne bland
de Stånds-Ledamöter, som eljest tecknat sig såsom instäm¬
mande i motionen, allesammans angå lokala intressen, deri
reservanterna väl icke kunna sägas vara fullt opartiska. Jag
återupprepar således, att det icke var mitt fel, om memoria¬
let kommit fram i ett annat skick än Ståndet, skulle hafva
önskat: men jag har hvarken sagt eller säger, att sådant va¬
rit något fei från Ståndets sida, utan endast att det af mig
erbjudna tillfälle till motanmärkningar, de der kunnat tjena
mig till rättelse, blifvit af Ståndet lemnadt obegagnadt och jag
följaktligen ännu mera stadgad i den Öfvertygelsen att mina,
af ingenting mindre än kitslighet föranledda anmärkningar
temligen allmänt delades af Ståndskamraterna.»
Diskussionen förklarades fulländad, och blef härefter på
Talmannens framställning, Larssons ifrågavarande motion, med
dervid nu afgifne yttranden, till Stats-Utskottet remitterad.
§ 5.
Vid förnyad föredragning af Sven Ueurlins den 23 den¬
nes bordlagda motion, angående samtlige skattetitlarnes re¬
ducerande till och utgörande i penningar, uträknade efter de
sednaste 10 årens medelmarkegångspris, samt utsättande i
silfver efter 1830 års myntfot, uppstod diskussion, i hvilken
följande Ståndets Ledamöter deltogo, under yttrande:
104
Den 26 November.
Anders August Andersson från Östergöthlands Län:
»Ändamålet med Ståndsbrodren Heurlins motion, vill jag icke
bestrida vara godt, men likväl kan jag, för min del, icke
gilla densamma. Derigenom skulle nemligen jordbruket kom¬
ma att betagas en frihet, som kanske icke är så alldeles utan
sitt värde, och verkliga olägenheter uppstå om hädanefter,
i alla de fall der afgälder och onera nu utgå in natura, en¬
dast penningar få lemnäs i betalning. Jag önskar alltså, att
denna motion icke måtte vinna någon framgång.»
Flera af Ståndets Ledamöter instämde med Anders Au¬
gust Andersson.
Pehr Östman frän Vestor-Norrlands Län; »Det må väl
vara, att under sednare tiden försports en allmän önskan, att
åstadkomma en förenkling i vårt skatteväsende, och att den¬
na förenkling jemväl varit af behofvet påkallad, men derhän
torde densamma likväl icke böra sträckas, att alla våra skat¬
ter och utskylder hädanefter böra utgå i penningar.
Att skaffa kontanta medel till alla de onera, som i mång¬
faldiga former åligga jordbrukaren, torde icke alltid falla sig
så lätt, utan anser jag, såsom en fördel för landtmannen, att
en och annan post, jemväl får utgöras in natura, och vid så¬
dana förhållande kan jag icke rekomendera motionen.»
Med Östman förenade sig åtskillige af Ståndets Ledamöter.
Anders Johan Sandstedt: »Icke heller jag kan biträda
motionen; ty om jordbrukaren skulle betagas den honom i
vissa fall nu tillkommande rättigheten att in natura leverera
sin spanmål, i stället för penningar, hur skulle det då gå?
Jag skulle tro, att en dylik förändring komme att för landt¬
mannen blifva i hög grad tryckande, och måste följaktligen
på det mest bestämda sätt motsätta mig den ifrågasatta pen-
ningeförvandlingen.
Sedan af förekommen anledning motionen blifvit uppläst
och Talmannen fästat uppmärksamhet derå, att densamma en¬
dast afsåg de nuvarande olika skattetitlarnes sammanförande
och förändring till penningar, fortsattes diskussionen af:
Greorg Nyqvist från Vermlands Län: »För min del, ser
jag icke någon våda, om motionen vunne framgång, endast
tidpunkten vore en annan; men skulle Heurlins förslag gå
igenom, oeh sålunda de 10 sista årens medelmarkegångspris
läggas till grund för de serskilda skattetitlarnes förvandling i
penningar, blefve, enär markegången under de fleste af des¬
sa år varit alldeles ovanligt hög, den permin geskal t, sorn
sålunda uppstode, jemväl högre än vederborde och det är
ur denna synpunkt, som jag anser mig icke kunna biträda
motionen.»
Den i26 November
105
Anders August Andersson'. »Det är sannerligen ganska
besynnerligt, att Ståndsbrodern Heurlin kunnat komma fram
med ett förslag sådant som detta just nu, då markegångs-
prisen under de sednaste 10 åren varit så betydligt mycket
högre än eljest i mannaminne. — I den ort af Östergöthland
som jag tillhör finnes hemman, som skatta sina 12 å 15 tun¬
nor spanmål och hvilken orättvisa skulle icke vederfaras dessa
hemmans innehafvare, om de nödgades utgöra en så stor skatt
i penningar, och efter uträkning af sednaste 10 arens orimligt
höga markegångs-priser.»
Häri instämde Jöns Pehrsson från Blekinge Län.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Efter den
af Talmannen lemnade upplysning om motionens innehåll, fin¬
ner äfven jag en stor våda ligga deri, att till grund för de
serskildta skatte-persedlarnes uträknande i penningar, komme
att tagas do sednaste tio årens alltför höga markegångs-pris,
men en ännu större derutinnan, att den, åtminstone inom vissa
Rikets Län, qvarstående rättigheten att betala tionde in natura
hädanefter skulle vara förlorad. —I denna rättighet anser jag
nemligen ligga en stor fördel, och finner högst betänkligt att
skatte-persedlarne samt och synnerligen ställas i penningar
efter markegångs-pris, då utvägar nog icke skulle saknas att
ända till orimlighet höja detta pris och sålunda inom kort
fördubbla våra skatter.»
Pehr Erik Andersson från Vestmanlands Län: »Vid
1850 års Riksdag, då samma fråga var före, hyste jag och
uttalade den åsigt att de sista 50 årens medel-markegångspris
borde läggas till grund för alla skatters utgörande i pennin¬
gar. — Jag har under de sednare förflutna åren icke funnit
anledning att ändra denna åsigt, men hvad beträffar förslaget
om endast 10 års medel-markegång såsom grund för denna
beräkning, måste jag motsätta mig berörde förslag, icke alle¬
nast såsom omfattande en allt för kort tid för att gifva någon
konstant beräkning, utan jemväl ur det af flera föregående
talare antydda förhållande, att markegångs-priset under flera
af de sednast förflutna 10 åren stätt särdeles högt, samt span-
måls-priset åter nu ovanligt lågt. — Följaktligen skulle en
ganska kännbar förhöjning i skatten blifsa följden af Heurlins
motion, under det att deremot om 50 års medel-markegångs-
pris tagea till grund för beräkning ett eller annat års högre
pris föga skulle bet3'da bland mängden af de öfrige.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »För min del
inskränker jag mig endast att yrka remiss, fullt förvissad att
vederbörande icke önska någon sådan förändring som den
106
Den 26 November.
ifrågavarande oell att vi alltså icke behöfva frukta för att med
motionen någonting riskera.»
Måns Månsson från Kalmar Län: »Jag känner icke
någon rättighet att betala in natura, men deremot väl skyl¬
dighet att utgöra dem efter 10 års markegång de år utom då
markegången understiger de tio årens medelpris, då vi väl
hafva rättighet att uppsäga spanmålen till leverering in natura,
men med skyldighet i sådant fall att betala skillnaden mellan
medelpriset och det för året gällande markegäiigs-pris.»
Efter sålunda slutad öfverläggning, blef Sven Heurlins
motion, jemte hvad i anledning af densamma anförts, till Stats-
Utskottet remitterad.
§ 6.
Till förnyad behandling förekom den af Carl Caspar
Nettelbladt från Stockholms Län, i plenum den 23 dennes
väckta och då bordlagda motion, om macadamisering af vägar,
som genom Norr- och Roslags-tullar leda från Stockholm samt
om afgifts erläggande för samma vägars begagnande.
Under den diskussion, som i anledning häraf uppkom,
yttrade:
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »För min del kan
jag icke biträda motionen och finner det obilligt, att hela lan¬
dets innevånare skola kontribuera till underhåll af vägar, sorn
egendomarne närmast Stockholm, med sina många, säkerligen
vinstgifvande körslor, dagligen arbeta på att förstöra. Ett
dy ligt förslag bragtes å bane vid 1840 års Riksdag. Man
ville då ifrågasätta en afgift af hvar och en, som gående eller
åkande kom till hufvudstaden. Men detta förslag mötte mot¬
stånd då, liksom jag vill hoppas att det ifrågavarande kommer
att göra nu. — Billigast är väl, att de, som köra sönder vä¬
garna, och dit kan man icke räkna dem som en eller ett par
gånger om året såsom resande begagna desamma, jemväl un¬
derhålla dessa vägar. — Jag förnyar mitt ogillande af motio¬
nen och är också förvissad, att densamma icke kommer att i
vederbörande Utskott röna någon synnerlig framgång.»
En stor del af Ståndets Ledamöter hördes instämma med
Matts Pehrsson.
Anders August Andersson från Östergöthlands Län: »An¬
tingen skulle väl vägpenningar finnas öfverallt eller ock in¬
genstädes, och då nu inom Riket i öfrigt inga vägpenningar
erläggas, synes väl också rätt och billigt, att de egendomar,
som ligga närmast hufvudstaden och säkerligen icke vilja bort¬
byta detta sitt fördelaktiga läge, jemväl underhålla vägarno i
Den 26 November.
107
deras närhet. En hvar torde någorlunda inse obilligheten
af ett förslag sådant som denna motion innehåller.»
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, blef Nettelbladts
ifrågavarande motion, med dervid gjorda anmärkningar, re¬
mitterad till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet.
§ 7.
Vid förnyad föredragning af Anders Johan Sandstedts den
23 dennes bordlagda motion, angående förökande af Rikets
Ständers Banks Fastighets-lånefond till det belopp samma fond
före sednaste Riksdag utgjorde, tilläde, efter att hafva erhållit
ordet, motionären mundtligen: »Vid sista Riksdag väektes
fråga om att denna Bankens lånerörelse skulle helt och hållet
upphöra. Men huru vigtigt dess bibehållande är, torde tyd¬
ligen inses, då jag nu lemnar den upplysning, att i Smålands
m. fl. provinsers hypotheks-förening kan icke vinnas inträde för
mindre fastighetsvärde än 6,000 R:dr. Följaktligen är snart
sagt hela allmogen inom den trakt jag tillhör, med sina små
gårdar om 2 å 3 000 R:dr och derunder, helt och hållet ute¬
slutna från förmånen af de amorterings-lån, som hypoteks¬
föreningen sålunda endast lemnar de större jordbrukarne, och
hade nu sednaste Riksdags förslag i dess helhet gått igenom,
skulle för alla de mindre jordbrukarne i min hemort och vidt
deromkring amorterings-låns erhållande hädanefter blifvit en
omöjlighet. Det är för att, i hvad på mig ankommer vårda
de mindre jordbrukarnes intresse, sorn jag, sedan hypoteks¬
föreningen bestämt ett sådant minimum för inträde, att den
jordbrukande allmogens stora klass hålles från föreningen ute¬
stängd, afgilvit denna motion, som på de af mig anförda skäl,
torde hos Utskottet komma i behörigt öfvervägande.
Johan Lönn från Jönköpings, Anders Andersson frän
Vermlands. Olof Lindström från Vesterbottens och Herman
Jönsson Öbom från Norbottens Län, jemte flera af Ståndets
Ledamöter instämde med Sandstedt, hvars motion, åtföljd af
det dervid nu mundtligen gjorda tillägg, blef på framställning
af Talmannen till Banko-Utskottet remitterad.
§ 8.
Följande, sedan den 23 innevarande månad på bordet
hvilande motioner, blefvo, efter nu förnyad föredragning, remit¬
terade till Stats-Utskottet nemligen af:
l:o Garl Johan Svensén från Kalmar Län, angående
nedsättning i anslagen till första Hufvud-Titeln;
2:o Anders Söderholtz från Södermanlands Län, om än¬
dring i § 3 af Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 11 Maj
108
Den 26 November.
1855 angående sättet för grundräntors och krono-tiondes ut¬
görande ;
3:o Sistnämnde motionär, om ändring i § 4 af nyss-
berörde nådiga Kungörelse;
4:o Håkan Olsson från Kristianstads Län, om lindring
i rustnings-besväret inom Gerts härad;
5:o Johan Lekberg från Nerikes Län, om upphörande af
anslaget till Kongl. Theatern;
6:o Anders Johan Sandstedt från Jönköpings Län, om
jemkning i lösnings-priset å ränte-bräder;
7:o Nils Magnus Pettersson från Kalmar Län, angående
ersättning af allmänna medel till vittnen, som af allmän åkla¬
gare åberopas i brottmål, och till hvilkas godtgörande den till¬
talade antingen icke kan förpligtas eller ock saknar tillgång;
8:o Lars Ersson från Södermanlands Län, om förhöjda
löner för lärarne uti mathematik, naturkunighet och lefvande
språk vid Realskolorna;
9:o Pehr Tjernlund från Vester-Norrlands I än, om anslag
för anläggande af en landtbruksskola inom Medelpad; och
10:o Johan Lönn från Jönköpings Län, om Smålands
Regementes afsittning och förändrande till Infanteri-Regemen¬
te; — i hvilken sistnämnde motion Anders Wilhelm Uhr
från Nerikes Län, förklarade sig under det vilkor instämma,
att enahanda förändring från Kavalleri till Infanteri jemväl egde
rum vid Lif-Regementets Hussar-korps.
§ 9-
Då nu ånyo föredrogs Olaus Erikssons från Götheborgs
och Bohus Län, den 23 dennes bordlagda motion, angående
upphäfvaude af föreskriften i Kongl. Brefvet den 4 Maj 1759,
om deltagande i Kyrko- och Presfgårds-byggnad efter oför¬
medladt mantal, förklarade Anders Willielm Uhr från Nerikes,
Måns Månsson från Kalmar, Olof Andersson från Vestman¬
lands, f. v. Talman Pehr Eriksson och Olof Olsson i Olebyn
af Vermlands Län, Nils Fredrik Andersson från Östergöth¬
lands samt Erik Christensson från Götheborgs och Bohus
Län, med flera af Ståndets Ledamöter, att de voro af samma
mening med motionären; hvaremot Johan Petter Andreasson
från Elfsborgs Län, under förmälan att han i denna fråga icke
delade motionärens åsigt, inlemnade ett skriftligt anförande,
så lydande :
»I anledning af den motion Ståndsbrodren Olaus Eriksson
väckt, om upphäfvande af lagens stadgande i Kongl. Brefvet
den 4 Maj 1759 rörande Kyrko- och Presfgårds-byggnad, får
jag härmed afgifva min protest emot ett sådant påstående.
Den 26 November.
109
Motionären synes hafva utgått från den synpunkten, att
ett hemman som blifvit förmedladt från helt till ett halft, eller
från helt till ett fjerdedels mantal alltid är, i mån efter den
skedda förmedlingen så mycket sämre än ett helt hemman
som råkat att blifva oförmedladt. Detta har motionären tagit
för gifvet och så borde det verkligen varit; men med den
kännedom hvar och en äger om den verkställda förmedlingen,
så är man frestad att tro, det förmedlingen skedde antingen
på så kallad måfå, eller efter sorn hvar och en hemmansegare
vetat hålla sig framme vid den tiden. — Säkert är emellertid
att förmedlingen i ganska få fäll skedde i proportion efter
hemmannens godhet och omfång, utan blott med hänsigt till
hemmannens på den tiden ringa uppbrukade jordrymd, och
hvarvid ouppodlade delar af hemmanet, huru ypperliga som
helst icke togos i betraktande.
Motionären har uppgifvit exemplet på ett par hemman,
som skolat tåla den förmedling dem öfvergått, — ma så vara,
jag vill icke bestrida detta, men deremot kan jag uppgifva
motsatsen, ty jag känner specielt flera hemman i min hemort,
som äro förmedlade från helt till fjerdedels mantal, hvilka äro
lika goda, ja stundom bättre än hela hemman, som äro oför¬
medlade. — Att hemmantalet, efter hvilken grund man det
än beräknar, icke är alldeles riktig, må medgifvas, men man
bör likväl icke förbise den omständigheten, att den enda åter¬
stående rättvisa, de oförmedlade hemmannen i afseende på
onera åtnjuta, så är det vid kyrko- och prestgårds-byggnader,
dervid en sådan beräkning ligger till grund.
Alla öfriga utskylder, onera och prestationer beräknas och
utgå efter hemmannens förmedling. Det blefve för vidlyftigt
uppräkna alla dessa skyldigheter. — Jag vill blott nämna,
allmänna vägar och broar, hvars byggnads- och underhålls¬
skyldighet fördelas på hemmannen efter deras förmedling, och
hvilken alltjemt fortfarande skyldighet är tung nog att uppväga
de snart öfvergående bidragen till kyrko- och prestgårds-b3’gg-
nader. — Lägger man härtill den allt mer och mer betun¬
gande fattigvården, som efter sednaste författning äfven utgöres
efter förmedlingen, så vinner den sökta förändringen ännu
mindre stöd för framgång, utan att nämna alla öfriga skyldig¬
heter hvari förmedlingen har lättnad. Jag yrkar således ogil¬
lande af motionen.»
Och skulle ofvanintagne anförande åtfölja Olaus Eriks¬
sons ifrågavarande motion till Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottet, dit densamma nu remitterades.
1 10
Den 26 November.
§ 10.
Vid förnyad föredragning af Sven Heurlins från Krono¬
bergs Län, sedan den 23 innevarande månad, på bordet hvi¬
lande motion, om utlåtande af underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t, angående öfverflyttning från Ecklesiastik- till Ifinans¬
departementets handläggning af mål, som angå de så kallade
Halländska Kyrkohemmannen, samt om nedsättande af en
kommitté för utredande af frågan angående dessa hemman,
ingaf Anders Nilsson från Hallands Län ett skriftligt anfö¬
rande i samma ämne. af följande lydelse.
»Tacksam för det Medbrodren Sven Heurlin påkallat upp¬
märksamheten till de Halländska kyrkohemmans-åboernas svära
belägenhet, att till en del redan vara drifna från sina fäders
jord och de återstående lemnade till en osäker besittningsrätt
af densamma, kan jag ej annat än lifligt önska, att det Hög-
lofl. Utskottet, som kommer att behandla hans förslag, måtte
finna sig manadt, på grund af de många skäl och bevis, hvilka
såväl förut som nu blifvit anförda för hemmanens ursprungliga
natur af kronohemman, samt åboernas deraf härflytande rätt
att i den för dessa stadgade ordning besitta jorden, att till¬
styrka Rikets Ständer en förnyad underdånig förklaring här¬
om samt en sådan närmare undersökning, som nu blifvit före¬
slagen.
Men då äfven nu motståndet tili ett sådant beslut torde
lika ifrigt fortsättas, sorn vid de föregående Riksdagarna, be¬
der jag, att få i minnet återkalla några förhållanden, som sy¬
nas göra det önskligare att kunna vinna det ändamål, som
såväl framlidne Konungen som Rikets^Ständer förklarat sig
anse såsom det, hvilket hufvudsakligen bör eftersträfvas, nem¬
ligen: att ä boernas besittningsrätt borde tryggas, utan att kyr¬
kornas lagliga rätt såsom räntetagare förnärmas.
Det har aldrig varit afsigten med de framställningar, som
i detta ämne blifvit vid Riksdagarna gjorda, att förvägra kyrko¬
styrelsernas rättigheter eller beröfva kyrkorna de behöfliga
inkomster, som äro förenliga med kyrkornas rätt. I detta
afseende hafva deremot bemedlings-förslag flere gånger blifvit
gjorda, och framlidne Konung Oscar I ansåg med sin ko¬
nungsliga pligt förenligt, och för sin stränga rättskänsla till¬
fredsställande att föreslå ett sådant förslag, hvilket till sina
hufvudgrunder obestridligen skulle förenat såväl Statens som
kyrkornas, prestersaapets och åboernas gemensamma fördel,
derest icke ibland vilkoren influtit en syftning att för ali fram¬
tid befästa de svåra arrendevilkoren, hvilka så många familjer
underkastat sig för att bibehålla sig vid fädernejorden.
Den 26 November
lil
Detta var skälet till det afslag, som den nådiga proposi¬
tionen rönte vid 1844—45 årens Riksdag, och jag vågar der¬
före, i det hopp, att vid närmare pröfning vår nuvarande Ko¬
nung skall dela de åsigter, som hans högstsaliga fader så nå¬
digt för denna frågas tyckliga lösning hyllade, derest Riaets
Ständer icke skulle fatta ett sådant beslut, som det medbro-
dren Heurlin föreslagit, att ännu en gång underkasta Rikets
Ständers afgörande det förslag, som vid sistlidne Riksdag af-
gafs till reglerande af dessa hemmans förhållanden, och hvil¬
ket förslag var af följande beskaffenhet:
l:o Kyrkorna och presterskapet i Halland försäkras
om framtida oqvaldt åtnjutande af den ränta, som
under namn af landgille af ålder utgått från de
numererade kyrkohemmanen i Halland, allt efter
hvad jordeböckerna nu utvisa;
2:0 Såsom ersättning för den städja, hvilken kyrkor
eller presterskap i äldre tider uppburit vid förän¬
dring med åboer å nämnde hemman, äfvensom för
de arrenden, hvilka i sednare tider blifvit i stället
för städjandet anbefallda, komma kyrkorna och pre¬
sterskapet att åtnjuta en förhöjd ränta under namn
af städje-ersättning;
3:o Denna förhöjda ränta bestämmes på det sätt, att
a) städjebrefven emellan år 1776, då realisatio¬
nen befästade myntvärdet, och 1826 tagas till grund
för densamma;
b) såsom medium af tiden emellan åboförändrin-
garne antagas omkring 20 år;
c) i följd hvaraf beräknas den under 50 år van¬
liga städjan, förvandlad i penningar, der någon an¬
del varit på annat sätt bestämd, tredubbel; (hvilket
beräkningssätt blifver så mycket billigare till för¬
del för räntetagarne, som 1830 års realisation för¬
ändrat myntfoten endast till 128 sk. eller 22/s R:dr
på R:drn specie);
d) sedan sålunda medeltalet för städjans kapital¬
belopp blifvit för 50 år funnet, uträknas räntan
derå efter 5 procent, och denna ränta blifver det
årliga belopp, som under namn af städje-ersättning
skall i all framtid af hemmanet utgå;
4:o Denna städje-ersättning skall, under detta namn,
utöfver ordinarie räntan, uti hemmanens jordeboks¬
ränta intagas till framtida ovilkorlig efterrättelse;
5:o På sådana vilkor anses de åboer och arrendatorer,
som nu innehafva hemmanen, de förre från 1860
Den 26 November.
års början, de sednare vid nuvarande arrende-kon¬
trakts utgång, berättigade att fortfarande besitta
hemmanen, de, deras hustrur och barn, led efter
led, såsom för krono-åboer stadgadt är;
6:0 Skulle nuvarande åbo eller arrendator önska att
genom skatteköp, på samma sätt som krono-åbo,
förvärfva jord-eganderätt till det kyrkohemman,
sorn han nu innehafver, eller hans efterlefvande
hustru och barn, skall sådant vara dem tillförsäk¬
ra dt;
7:o Vid beräknandet af skatte-köpeskillingen erlägges
densamma till Staten, jemte städje-ersättning, i en¬
lighet med hvad om skatteköp af kronojord stad¬
gadt är, för den ded af räntan, som Kronan till¬
kommer; men till kyrkan gifves i skattelösen ett
belopp, motsvarande tolf gånger den ränta, som
kyrkan årligen (efter medelmarkegång för sistför-
flutna tio år) tillkommit.
Utskottet skall säkert, vid närmare pröfning af detta för¬
slag, finna detsamma, med afseende på den närvarande tidens
förhållanden och penningevärde, förena billighet och allas fram¬
tida fördel: såväl kyrkornas, genom bestämda inkomster, som
Statens, genom det jordens häfd säkrast vinnes genom en
tryggad eganderätt, och åboernas, som deruti befästas; och
obilligheten af den förändring, som framkallats genom arrende¬
systemet, visar sig bäst då man tager i betraktande de hand¬
lingar, hvilka jag utbeder mig att få till Utskottet aflemna,
innehållande bestyrkta afskrifter af städjebref i norra Halland,
från slutet af 1 700-talet och början af 1800-talet, hvilka utvisa
att städjorna sällan öfverstigit 20 å 30 B:dr, men väl utgått
med mindre än 10 R:dr för halfva och fjerdedels hemman.
Det sedan införda utarrenderingssättet har, utan någon väsendt¬
lig fördel för kyrkorna och utan någon sann fördel för försam¬
lingarna, gjort mångfaldiga familjers ofärd, och hotar dermed
dem, som ännu ej delat dessas Öde, att, geuom en på olaglig
grund hvilande täflan, utesluta dem från deras af ålder till¬
försäkrade besittningsrätt till sina fäders jord.
Jag anhåller, att detta mitt anförande måtte till Stats¬
utskottet få åtfölja Medbrodren Heurlins motion samt att Hög¬
loft. Utskottet i sammanhang dermed måtte benäget pröfva,
utreda och afgifva sitt utlåtande, äfven öfver det här af mig
vördsamt framställda förslag.»
Häri förenade sig Carl Ivarsson och Anders Gudmunds¬
son från Hallands Län.
Heurlins motion och Anders Nilssons anförande, jemte de
Den !>(j November.
113
i samina anförande åberopade och nu jemväl aflemnade af-
skrifter utaf åtskilliga städjebref, utfärdade för åboor å ifråga¬
varande hemman, blefvo härefter, på Talmannens derom gjorda
framställning, remitterade till Allmänna Besvärs- och Eko¬
nomi-Utskottet.
§ 11.
Vidare blefvo till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottet remitterade följande i plenum den 23 dennes väckta
och då bordlagda samt nu ånyo föredragna motioner af:
l:o Måns Månsson från Kalmar Län, angående skyldig¬
het för domhafvande att, utan särskild koslnad för rättsökan¬
de, tillställa dem de utslag och handlingar, sorn vid tingets
slut icke äro färdiga att lösas;
2:o Carl Johan Svensén från Kalmar Län, om aflåtande
af underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t, i afseende å rättig¬
het för rote- och rusthållare att, utan inblandning från befä¬
lets sida, med soldat, hussar eller båtsman afsluta kontrakt
m. m.;
3:o Olof Persson frän Gefleborgs Län, om ändring i
§ 16 af Kongl. Förordningen den 16 April 1843, angående
prestval;
4:o Anders Jonsson från Skaraborgs Län, om rättighet
för församlingarne att kalla fjerde profpredikant vid tillsättande
af komministraturer i regala pastorater; och
5:o Nils Olsson från Malmöhus Län, om upphörande af
den åtskilliga landsförsamlingar i nämnde län ålagda tionde¬
skyldighet till Landskrona kyrka.
§ 12-
Efter nu skedd förnyad föredragning blef till Lag-Ut¬
skottet remitterad den af Per'Anton Nyström ingifna, på Stån¬
dets bord sedan den 23 dennes hvilande motion, om förän¬
drad grund för erläggandet af den s. k. fattigprocenten.
§ 13.
Till Stats-Utskottet blef, efter skedd föredragning, remit¬
terad Rikets Höglofl. Ständers Revisorers Berättelse, angående
den innevarande år förrättade granskning af de under Kongl.
Maj:ts och Rikets Kommers-Kollegium ställda fonder och medel.
§ 14.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskottets Memorial N:o 4,
angående antagande af ytterligare kansli-biträde.
Honde-S:ts Prot. vid 1859—60 årens Riksdag. II. 8
Den §9 November.
§ 15.
Till bordläggning anmäldes:
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5, i anledning af väckt
motion om föreskrifter, rörande underhållande i farbart skick
af kyrkoväg samt afsynande deraf: och
JEccpeditions-Utskottels Utlåtande N:o 4, om särskild tryck¬
ning af alla inom Riks-Stånden väckta motioner.
§ 16.
Föredrogos och lades till handlingarne från respektive
Med-Stånden ankomna protokolls-utdrag, nemligen:
från Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 45—50;
» Högv. Preste-Ståndet N:ris 47—63 : och
» Vällofl. Borgare-Ståndet N:ris 53—57.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 eft. midd.
In fidem
N. A. Fröman.
Den 29 Norernber.
Plenum kl- & e. m.
§ I-
Protokollen för den 23 innevarande månad justerades och
godkändes.
§ 2.
Ståndet beslöt uppå hemställan af Per Nilsson från Mal¬
möhus Län att, genom utdrag af protokollet, meddela de öf¬
rige respektive Riks-Stånden, att Ståndet med serdeles nöje
skulle se, att Med-Ståndens Ledamöter, så ofta de dertill hafva
tillfälle, besöka den för Bonde-Ståndet i Bergstralska huset
inrättade klubb, hvilken hålles öppen alla aftnar.
Den 29 November.
115
§ 3.
Efter skedd föredragning remitterades till Stats-Utskottet
följande motioner af:
l:o E. M. Falk från Skaraborgs Län: »Af Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition angående Kungsgården Leckös anslående
till Ekplantering, har jag bland annat haft tillfälle inhemta,
hurusom vederbörande tvertemot gällande författningar tagit
sig friheten att underhand utarrendera ofvanberörde Kungs¬
gård på ett års tid, räknadt från Midfästan nästa år till samma
tid 1862, till förre innehafvare:! sannolikt mot en mycket un¬
derordnad arrendesumma emot hvad den rätteligen bort och
kunnat vara, enär dess belopp tyst förbigås, dag vågar der¬
för fästa Rikets Höglofliga Ständers uppmärksamhet härpå och
anhåller del Höglofliga Ståts-Utskottet, måtte med största skynd¬
samhet handlägga ofvanberörde nådiga Proposition och med
utlåtande deröfver till Ständerna inkomma så tidigt att hinder
för en i laga ordning utlyst arrende-auktion må kunna hål¬
las på berörde egendom för de föreslagna ytterligare sju ar¬
rende-åren med gällande i öfrigt af hvad Kongl. Maj:t och
Skogs-sfyreisen rörande Leckö Kungsgårds framtida bestäm¬
melse föreslagit hvartill jag önskar all framgång.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
2:o J. Länn från Jönköpings Län med hvilken Sandstedt
från samma Län instämde.
»Såsom nybörjare vid detta Riksmöte och äfven oerfaren
uti Riksdags-förhandlingarne, har jag gjort mig den förhopp¬
ning att inom detta Stånd någon äldre Ledamot, som haft
både sakkännedom och förmåga att kunna utveckla motiverna
skolat framkomma med förslag till ännu mera upphöjande af
vårt lands modernäring jordbruket, hvilket ännu uti många
afseenden både borde och kunde höjas till större utveckling.
Att jordbrukets utveckling och höjande är lifsådern till lan¬
dets förkofran och välstånd derom böra icke tankarne vara
delade samt att det Svenska jordbruket ännu uti många af¬
seenden står långt efter andra länders är ock lika visst, men
jag hoppas att ingen skyr medlen för att vinna ändamålet och
fullkomning af våra vigtigaste näringsgrenar.
Trädgårdsskötseln inom vårt land befinnes på en ganska
låg ståndpunkt inom de flesta Rikets provinser, det är allmänt
kändt, ehuru om densamma på ett ändamålsenligt sätt med om¬
sorg och kännedom omfattades skulleden lemna denidogeförval¬
taren icke allenast en rik och lönande afkastning för sina mödor,
utan äfven ett utseende och en njutning som ingen annan
gren af jordbruket kan frambringa.
1 16
Den £U November.
Visserligen hafva våra hushållnings-sällskap under de sed-
naste åren i omtanka för jordbrukets höjande till någon¬
ting större gifvit sig tillkänna, samt äfven hägen till trädgårds¬
skötseln nu hos dem börjat vakna och komma uti åtanka,
men för att kunna komma till något resultat härutinnan må¬
ste Statens mellankomst anlitas; men vid första påseendet
torde mången studsa tillbaka att Statens anspråk redan äro
så ifrågasatta, att ingen hjelp derifrån till detta ändamål är
att förvänta.
Detta måste äfven jag medgifva att förhållandet så är,
men jag vill hoppas och förmoda det Rikets Höglofl. Ständer
skola inse behofvet och nyttan att något måste göras för upp-
hjelpande af vår trädgärds-skötsel och att härtill Staten må¬
ste medverka såvida ändamålet skall vinnas.
Jag får derföre hos Rikets Höglofl. Ständer föreslå:
att ett stats-anslag af 36,000 R:dr Runt i och för
trädgårds skötselns förbättrande måtte beviljas, hvil¬
ken summa skulle fördelas med 1,500 R:dr på
hvarje Rikets Lön, samt öfverlemnande till hus-
hålls-sällskaperna, hvilka det skulle åligga desam¬
ma till ändamålets vinnande använda pä sätt
för hvarje Län lämpligast vore, så att denna
för landet så vigtiga näringsgren kunde hö¬
jas frän dess nuvarande ståndpunkt, samt att det
af Upsala Län nu innehål vande anslag i och för
trädgårds-skötseln måtte indragas samt alla Rikets
Län komma i lika åtnjutande af det beviljade an¬
slaget.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
3:o Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs Län: »Bland
de provinser, som hittills mindre än öfrige kommit i åtnju¬
tande af understöd af det allmänna, och utan allt tvifvel fort¬
farande komma att befinna sig i samma tillstånd, då de, alla
medel uppsiukande, stambanorna aldrig komma att beröra
denna ort, torde i första rummet böra omnämnas Dalsland,
en ort som under århundraden var gränsland mot det då
fiendtliga Norrige, samt då af täta infall förhärjadt, redan af
detta skäl kunde hafva något anspråk på understöd, men det
oaktadt aldrig deraf kommit i åtnjutande.
Denna på en gång jord- och bergsbruks-idkande provins
med en befolkning af omkring 70,000 menniskor torde såle¬
des kunna anses något förtjent af Rikets Ständers uppmärk¬
samhet.
I saknad af alla kommunikations-medel har den likväl
lägenhet för en ypperlig komniunikations-led genom de flera
Den 29 November.
117
midt igenom landet gående större och mindre sjöar och vat¬
tendrag, som ända från Norska gränsen från den der befint¬
liga 4 mil långa sjön Stora Lee, sammanbundna genom flera
vattenfall, utlöpa i Venera vid Köpmannebro. Genom anläg¬
gande af slussar förbi dessa fall och sålunda förenande af
sjöarne sinsemellan och vid Köpmannebro med Venera skulle
en förträfflig segel-led öppnas, hvarpå ej mindre spanmål från
södra delen af Dalsland, äfvensom frän de till Venera an¬
gränsande provinserne, än äfven malmen från Vermlands oell
andra bergslager skulle tillföras de i norra Dalsland belägne
flere jernbruk, hvilka nu måste flera mil på hjuldon forsla sin
malm och utföra sitt jern, samt hemta sitt spanmålsbehof.
Oberäknadt detta för dessa provinser stora gagn, som en så¬
dan kommunikations-led skulle medföra, komme densamma
derjemte att för hela Riket blifva af vigt derigenom, att så¬
medelst, bereddes dels en förbindelse med Norrige, som, efter
hvad kändt är, behöfver importera betydligt spanmål, dels
en kommunikation emellan Venera och Nordsjön. I Norrige
är nemligen ett kanal-arbete dels påbörjadt, dels ifrågasatt,
hvarigenom segel-led skulle öppnas emellan Fredrikshald stad
och nämnde sjö Stora Lee. De väsendtliga fördelar som så¬
medelst bereddes Riket äro alltför ögonskenliga för att be¬
höfva vidare utvecklas. Näppeligen torde några medel kunna
bättre användas än till detta företag.
Enligt öfver detta arbete upprättade kostnads-förslag
som blifvit granskade och godkände af Styrelsen för allmänna
väg- och vatten-byggnader uppgår kostnaden till 1,208,367
R:dr Runt; deraf åtgår till förbättrande af segel-leden vid
Köpmannebro och utvidgande af hamnen vid Nattefura 163,419
R:dr; och som detta för närvarande utgör allmän segel-led,
hvars fördyrande genom umgälder skulle väcka ovilja, så an¬
ser jag detta böra bekostas af Staten och föreslår derföre
vördsamt:
att Rikets Ständer vilie till förbättrande af segel¬
leden förbi Köpmannebro och anläggande af sluss
derstädes bevilja ett anslag utan återbetalnings-
skyldighet af berörde belopp: 163,419 R:dr R:mt.
Det återstående af arbetet som afser öppnandet af ny
segel-led torde böra öfverlåtas åt ett bolag som må ega att
derför uppbära afgifter. Och då Statens tillgångar nu icke
torde medgifva större belopp föreslår jag:
att till åstadkommande af en del af detta arbete,
en del som likväl kan anses för ett helt för sig,
eller upptagandet af en kanal och sluss vid Uppe¬
rud, hvartill enligt samma kostnads-förslag erfor-
118
Den 29 November.
dräs 99,274 R:dr R:mt, må beviljas frdelar såsom
anslag eller 66,183 R:dr då de vilkor som vid denna
Riksdag för vatten-kommunikationer eller väg-för-
bättringar varda bestämde.
Om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet anhålles.»
Häruti förena sig A. Eriksson från Elfsborgs och An¬
ders Jonsson från Vermlands Län.
4:o Nils Olsson från Malmöhus Län: »Då Carl den 1 l:te,
efter Danska krigets slut, omkring år 1680 inrättade Indel-
nings-verket, innehades, uti de af Danmark 22 år förut af-
trädda provinserna, Skäne, Halland oell Blekinge, största de¬
len af jorden af adelsmän och kallades frälsejord, den öfriga
af Kronan och kallades kronojord. Hvarken frälseskatte,
eller kronoskattejord fanns på den tiden. Till bestridande af
befälets för den indelta arméen aflöning anslogs vissa hemman
under namn af boställen; men då arméen då för tiden låg
uti nära nog ständig tjenstgöring, så anslogs derjemte åtskil¬
liga kronohemman att till boställs-innehafvaren utgöra nödigt
arbete, d. v. s. sköta hans boställsjord. Detta arbete, som på
den tiden, i anseende till boställs-jordens ringa odling, var en
obetydlighet, har nu för dessa hemman blifvit ett betydande
onus, hvilket ökats i samma mån, som odlingarne och åker¬
bruket tilltagit och framskridit. Af ett, den 3:dje Mars 1735,
mellan dåvarande innehafvaren af ryttmästare-bostället Årup
och en del kronobönder upprättadt kontrakt synes val att
desse, mot en bestämd afgift åtagit sig vissa arbeten såsom
äckor, körslor in. ni.; men detta kontrakt kan endast anses
bindande för kontrahenterna icke för deras efterträdare, och
detta så mycket mindre, som de sednare, under åren 1758,
1761 och 1796, genom köp förvandlat sina innehafvande hem¬
mansdelar från krono- till skattehemman, utan att något för¬
behåll finnes anfördt i skattebrefven, af hvilka några uti be¬
styrkte afskrifter här bifogas. Det vore väl ej mera än bil¬
ligt att desse, som numera äro att anse som skatte-, icke som
kronobönder, blefvo fritagne från utgörandet af dylika pre¬
standa ; men så tänker icke boställs-innehafvarne, sorn fordrades
att den gamla, redan längesedan friköpta dagsverks-skyldig-
lieten skall qvarstå i oförminskad kraft. Samma är förhållan¬
det med flere sjelfegande Skånska bönder, som nödgas utgöra
dagsverken och äckor till boställs-innehafvarne.
På grund af nyss anförda fakta får jag vördsamligen här¬
med föreslå:
det Rikets Ständer ville för sin del besluta, att alla
de hemmansegare, sorn besitta skatteköpt jord och
i skattebrefvet inga äckor eller dagsverksskyldig-
Den 59 November. 119
het finnas förbehållna, måtte nu och för all fram¬
tid befrias från utgörandet af dylika onera; men,
om detta icke kan låta sig göra, så önskar jag,
det Konungens Befallningshafvande i hvarje Län
må hålla undersökning om och bestämma en rim¬
lig kontant ersättning för de arbeten, dem de en¬
ligt lag kunna kännas skyldige att utgöra; och i
hvilket fall som helst befrias från det prejerisystem,
som hvarje ny indelningshafvare kan finna för godt
att pålägga dem.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
5:o förre vice Talmannen Per Eriksson från Vermlands
Län: »Bland vår tids alltmer stegrade anspråk på yttre för¬
delar, beqvämlighet och trefnad, intager utan tvifvel den per¬
sonliga värden främsta rummet. Visseiligen är mycket gjordt
från det allmännas sida äfven i denna rigfning, men mycket
återstår ännu i afseende på helsovården. Vid jemförelse emel¬
lan Städernas och landets befolkning, är den sednare ännu
illa lottad i afseende på läkare-biträde, då nemligen afstån-
det till närmaste provincialläkare ofta är så stort, att den
behöfvande antingen ej kan söka hjelpen eller läkarens bi¬
träde blefve för kostsamt, eller ock kommer för sent.
Uti denna belägenhet befinna sig innevånarne i Gillberga
härad af Vermlands Län, bestående af 7 socknar med en
folkmängd af närmare 17,000 personer, af hvilka en del hafva
6 till 8 mil till närmaste provincial-läkarestationer Carlstad
och Arvika. Kännande vigten af denna angelägenhet, hafva
häradsboerna åt mig uppdragit att hos Rikets nu församlade
Ständer framställa densamma samt förklarat att de skulle vara
villige att sjelfva bidraga dels med bostad åt en läkare för
orten, dels ock med den fyllnad i aflöning, som för hans ut¬
komst kan finnas behöflig, endast Rikets Ständer behagade
anvisa så stort anslag som för extra provincialläkare vanligen
bestås. Det är alltså med framförande af detta mina kom-
mittenters uppdrag, som jag anhåller:
att Rikets Ständer ville anslå lön till en extra pro-
vincial-läkare inom Gillbergs härad af Vermlands
Län med 1,000 R:dr R:mt ärligen, att utgå från
och med det år, då nästa statsreglering tager sin
början.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
Samme Ledamot: »Sedan Kongl. Majit genom Propo¬
sition till Rikets sednast församlade Ständer i nåder föreslagit,
att eftergift i viss mån måtte beviljas af det belopp hvarmed
förre Landskammereraren Kammar-Rätts-Rådet S. Lindberg
120
Den 29 November.
enligt laga kraftvunnet domslut blifvit ålagd ersätta Statsver¬
ket för förluster i och för de bortarrenderade trumslagare¬
boställena Elfvetorp i Vermlands Län, och Rikets Höglofliga
Ständer äfven under Riksdagens lopp derå afgifvit underdå¬
nigt svar, uti hvilket Tit. Lindberg trott sig finna uttalad full¬
komlig eftergift af hela skulden, samt Lindberg för den skull
hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhållit om återbekominande
af den hälft utaf hans på Indragnings-staten uppförda pen¬
sion som för 21 månader blifvit innehållen med 1,050 R:dr
B:ko; så har Kongl. Maj:t uti nådigt Bref till dess och Rikets
Stats-kontor, under den 10 September nästlidet år förklarat
sig anse den af Rikets Ständer bevidjade eftergift icke sträcka
sig längre än att. sedan af de influtne 1,050 R.-dr B:ko Stats¬
verket godtgjorts 1,030 R:dr 27 sk. 10 rst, Lindberg skulle
få åter lyfta de då öfverblifvande 19 R:dr 20 sk. 2 rst B:ko.
Såvidt undertecknad, och mången med mig kunnat fatta,
tyder Rikets Höglofliga Ständers beslut i denna fråga (Se
Stats-Utskottets Memorial N:o 273) på en fullständig eftergift
af Tit. Lindbergs ansvarighets-belopp, och detta desto tydli¬
gare, som Rikets Ständer deijemte förklarat att ”i händelse
»Stats-Rådet af Wingårds sterbhus eller rättsinnehafvare hos
»Lindberg uttoge de utaf Wingård i lifstiden inbetalte 1,000
»R:dr, Lindberg är berättigad sagde belopp af Stats-verket
»återbekomma.» Man kan således icke antaga annat än att
det hos Lindberg gjorda krafvet af 1,030 R:dr 27 sk. 10 rst,
härleder sig från en oriktig uppfattning utaf Ständernas be¬
slut enär dessas afsigt enligt samma beslut afselt en fullkom¬
lig befrielse för den åldrige sjuklige tjenstemannen från en
honom högst tryckande börda; och då det otvifvelaktigt är
Rikets Höglofliga Ständers rättighet att förklara sina ord och
sin mening hemställer, jag detta allt till deras behjertande,
samt anhåller att denna min motion måtte vara remitterad till
Höglofl. Stats-Utskottets Utlåtande.»
7:o Olaus Svibilius från Gottlands Län:
»Med skyldigt afseende på andra orters olika behof, vågar
jag i fråga om Gottland uttala den mening, att så kallade rote-
skolor der äro obehöfliga, emedan redan ett så stort antal
fasta skolor äro inrättade, att det finnes en skola för mindre
än hvar 700:de innevånare, och emedan på Gottland afståndet
emellan gårdarna liksom emellan kyrkorna, äro mycket mindre
än i de flesta andra orter, sä att barnen största delen af året
utan svårighet kunna inställa sig vid den fasta skolan. Då
härtill kommer att befolkningens andra kammunal-beliofi hög
grad taga dess medel i anspråk, så att tillgångar saknas till
en behöflig förbättring af skollärarnes löner, så hemställer jag:
Den 2iJ November.
121
att den de] af bevillningen, sorn vid sednnste Riks¬
dag anvisades till småskolor, måtte, så vidt den ut¬
göres af Gottlands innevånare, anslås till löneför¬
bättring åt lärare vid de fasta skolorna på ön;
och anhåller om remiss häraf till vederbörligt Utskott.»
8:0 Samme Ledamot:
»Såsom tilly denheter under Kungsgården Roma-kloster i
Roma socken på Gottland, hafva frän längre tider tillbaka
blifvit bibehållna de så kallade Nährs- och Skenholmarne,
belägna, den förra vid sydöstra kusten af ön, omkring 3 mil,
den sednare vid norra kusten omkring 5 mil från den egent¬
liga kungsgården.
Att vid detta förhållande, litet eller intet gagn af de om¬
nämnda lägenheterna för kungsgårdens innehafvare är att be¬
räkna, blir temmeligen klart och påtagligt; helst hvad Skan¬
holmen angår, forslingen till kungsgården af det å holmen er¬
hållna foder vid vanliga förhållanden hardt nära fullt upptager,
och då menföre för forslingen inträffar, vida öfverskjuter fo¬
drets värde.
Då nu härtill kommer, dels att dagsverken till dessa lä¬
genheter från åtskilliga närbelägna hemman äro anslagne och
ännu utgå, till serdeles mehn och tunga för dessa hemmans
innehafvare, i all synnerhet, som dagsverks-skyldigheten just
påkallas under den »bråda tiden», eller då arbetet för den
dagsverks-skyldige sjelf med bergning och skörd å hans egen
hemmanslott pågår, och dels att Staten, derest nämnda lägen¬
heter serskildt utarrenderades eller till skatte försåldes, af de¬
samma skulle hafva mångdubbelt gagn och inkomst mot hvad
nu vid deras förening med kungsgården erhålles, tillåter jag
mig hemställa, att beslut af Rikets Ständer må varda fattadt
derom:
att i och med upphörande af nuvarande arrende¬
rätt till kungsgården Roma-kloster, Kronan tillhö¬
rande Nährs- och Skenholmarne måga från nämnda
kungsgård skiljas och särskildt antingen utarren¬
deras eller till skatte föVsäljas, samt att, i och der¬
med dagsverks-skyldigheten för desamma såsom
natura prestation må upphöra och i stället med
penningar till Statsverket ingå.
Om remiss till vederbörande Utskott anhålles vördsam¬
mast.»
Härmed förenade sig Olof Lagergren från Gottlands
Län.
9:o Nils Larsson från Jemtlands Län:
122 Den 29 November.
»Med anledning af Kongl. Majrts den 28 Oktober 1856
till Rikets då församlade Ständer aflåtna nådiga Proposition,
angående upphörande af det från rotehållarne eller soldaterne
vid indelta Infanteriet dittills utgående bidrag till soldat-be¬
klädnadens anskaffande och underhåll, väckte jag vid samma
Riksdag en motion, med begäran, det Rikets Ständer måtte
äfven för rotehållarne vid Jemtlands Häst- och Fältjägare-
korpser, medgifva enahanda lindring i roterings-bördan, som
Kongl. Maj:t i nåder föreslagit för rotehållarne vid öfriga in¬
delta Regementen och Korpser, eller befrielse från dem ålig¬
gande skyldighet att bidraga till beklädnaden och sadelmun¬
deringens anskaffning och underhåll.
Rikets Ständer biföllo också så tillvida sistberörde fram¬
ställning, att de för sin del beslöto, att jemväl det bidrag, som
för rotehållarnes räkning då utginge från Jemtlands Roterings-
kassa till beklädnaden för de vid Jemtlands Häst- och Fält-
jägare-korpser varande 725 »rust- och rotehållare-nummer»
måtte upphöra, samt i stället anvisade det belopp af 3,683
R:dr R:mt, eller i rund summa 3,700 samma mynt, som er¬
fordrades såsom ersättning för ifrågavarande bidrag; hvaremot
något vidare yttrande icke meddelades i fråga om bidraget
till sadelmunderingen, till följe hvaraf skyldigheten att ut¬
göra sistnämnde bidrag qvarstod för de rotehållare i Jemtland
(rusthåll finnas icke derstädes) hvilka hafva sig ålagdt att
hälla ryttare och hästar i stället för Infanteri, oaktadt att den
motsvarande skyldigheten, eller den att bidraga till karl-mun¬
deringens anskaffning och underhåll, helt och hållet upphörde
för rotehållarne vid Infanteriet ej allenast i Jemtland, utan
ock i alla öfriga provinser, der sohlat-rofering finnes.
Men äfven i ett annat afseende hafva kavalleri-rotehållarne
i Jemtland blifvit lemnade i en sådan ofördelaktigare ställning
än säväl rusthållarne vid det öfriga indelta Kavalleriet i Riket,
som rotehållarne vid Infanteriet. Likasom rusthållarne, hafva
rotehållarne för längre tid tillbaka blifvit befriade från skyl¬
digheten att in natura eller medelst passevolans-afgift, under¬
hålla manskapet under möten och marcher, och vid nästför-
flutne Riksdag befriades rusthållarne från den dittills dem ålig¬
gande skyldigheten att bekosta hästarnes fouragering, ej alle¬
nast under möten och mönstringar, utan ock under marcher-
na mellan mötes- och mönstrings-ställena, samt sqvadronernas
samlings-platser. Men rotehållarne vid den endast 200 man
starka Hästjägare-korpsen i Jemtland, hvilka äfven ifrån nya
roteringens upprättande derstädes, haft sig ålagdt, att bekosta
rytteri-hästarnes fouragering under alla marcher till och från
mötes- och mönstrings-ställena, kommo ej i åtnjutande af nå¬
Den 29 November.
123
gon befrielse eller lindring i berörde afseende; och dessa få
rotehållare äro således numera de enda inom hela riket, för
hvilka en sådan skyldighet qvarstår.
Tacksamt erkännande den lindring, som, på sätt här ofvan
är nämndt, vid sistförflutna Riksdag beviljades äfven Jemt¬
lands rotehållare genom befrielsen från beklädnads-bidraget,
utgörande för båda korpserna tillsammans 3,683 R:dr R:mt,
utbeder jag mig vördsammast att nu ånyo få fasta Rikets
Högloft. Ständers uppmärksamhet på de förhållanden, hvilka
synas påkalla behjertande af den framställning, jag härmed
går att göra, och då man någon gång hört påstås att den
sednast verkställda omroteringen i Jemtland, och de penninge-
bidrag som dervid bestämdes att från Roterings-kassa utgå
till understöd för roteringen, skulle hafva medfört sådane för¬
delar för de rotering8-skyldige derstädes, att dessa icke be-
höfde komma i åtnjutande af enahanda lindring i roterings-
bördan, som för öfrige rust- eller rotehållare blifvit beviljade:
så torde det tillåtas mig, att härmedelst något omständligare
söka redogöra för huru med nämnde rotering och de ofta
åberopade penninge-understöden sig i verkligheten förhåller.
Sedan frågan om Jemtlands omrotering, hvilken fråga
redan i början af innevarande sekel bragtes å bane, förnyade
gånger utgjort föremål för Rikets Ständers beslut och Rikets
Ständer vid flera Riksdagar hos Kongl. Majit i underdånighet
anhållit, att, jemte det Jemtlands soldater ålades samma skyl¬
digheter som kronans indelta manskap i det öfriga Riket, ro¬
teringen i nämnde provins måtte jernnäs till likhet med rote¬
ringen i det öfriga Sverige, sedan hemmannens godhet, grund¬
ränta och öfriga utskylder blifvit emellan Länen behörigen
jemförde och tagne i beräkning, samt att de hemman och
augments-räntor, som af ålder varit anslagne till roteringens
upprätthållande derstädes, måtte till Statsverket indragas, hade
Kongl. Majit, som likväl förklarade sig icke kunna medgifva
en så stor nedsättning i nummerstyrkan, som skulle hafva blif¬
vit en följd af bifall till Ständernas framställning, anbefallt
Krigs- och Kammar-Kollegierna, bland annat att inkomma
med en utredning, utvisande medium af roterings-bördan i
Rikets öfriga provinser, för att tjena till ledning vid Jemtlands
omrotering. Denna utredning slutade med det resultat, att
de egor och förmåner, som enligt skattläggnings-methoden
för Jemtland motsvarade 1| mantal eller 10 tunnlands skatt
derstädes, borde utgöra en soldat-rote; hvarefter, år 1846,
dåvarande Landshöfdingen i Jemtland, sedermera Stats-Rådet
Sandströmer i underdånighet afgaf det förslag, att då den ro-
teringsskyldige jorden, som, enligt en i Lands-kontoret upp-
124
Den £9 November.
gjord beräkning, antogs till 5,003 tunland skaft, med tillämp¬
ning af den ifrågaställa roterings-grunden, endast skaile kom¬
ma att lemna ett antal af högst 500 rotar, de understöd af
hemmans-räntor ni. m., som rust- och rothållarne dittills åt¬
njutit, äfven framgent måtte komma dem till »odo, så att ett
ringare jordantal för hvarje rote hlefve erforderligt; i hvilket
afseende Landshöfdingen i lika underdånighet anmälde att, då
nämnde bidrag årligen uppginge till 10,935 Riksdaler, och
roterings-kostnaden i Jemtland, under de sednast förflutna
åren utgjort i medeltal 24 R:dr 21 sk. 2f r:st, berörde till¬
gångar alltså, om roterings-kostnaden antoges till jemt 25
Riksdaler, motsvarade underhålls-kostnaden för. . 437 rotar,
så att då härtill lades förut beräknade, (pä pro¬
vinsens roteringsskyldige hemmantal belöpande) . 500 dito
antalet blefve 937 rotar
som, fördelade på 5000 tunnland skatt, gjorde i det närmaste
5 j tunnland skatt per rote.
Med anledning af nyssnämnda underdåniga framställning
behagade Kongl. Maj:t derefter den 22 Maj 1846 i nåder be¬
sluta och förordna, bland annat: »att, beträffande de grunder,
enligt hvilka roterings-skyldigheten i Jemtland borde utgöras,
sä, emedan, i förhållande till egovidd och öfriga förmåner,
jemte beräknad afkastning, som, efter hvad utredt vore, i me¬
deltal funnes till en soldatrote i Rikets öfriga provinser, de
egor och förmåner, som enligt skattläggnings-methoden för
Jemtland motsvarade 1 Vedels mantal, eller 10 tunnland skatt
derstädes, i allmänhet kunde, med afseende jemväl å det rin¬
gare beloppet, så väl af utskylderna som af roteringskostna-
den, anses fullt tillräckliga för att i Jemtland bilda en soldat¬
rote, men härvid ock borde komma i betraktande, att, enligt
Indelningsverket i nämnde provins för rustningens och rote-
ringens utgörande voro anslagna dels af dervarande hemmans-
grundräntor omkring 7,900 Riksdaler, dels ock hemmansräntor
inom Medelpad till ett belopp af ungefär 1,900 R:dr, äfvensom
af räntan å den så kallade Reservmedels-kassan kunde på¬
räknas ett årligt bidrag af minst 1,200 R:dr, eller sammanräk¬
nad!; ungefär 11.000 R:dr, så att, enär det rotering underka¬
stade skaftetalet inom provinsen kunde, efter afdrag af post-
hemmanen, antagas uppgå tili 4.980 tunnland, med beräknande
af hvad, vid fördelning af nyssberörda 11,000 R:dr på hvarje
tunnland skatt i årligt understöd belöper, samt i förhållande
till den för en soldatrote i Jemtland vanliga kostnad, öV^dels
tunnland skatt elleT Vedels mantal i allmänhet kunde utgöra
en rote, det skulle såsom grund för ifrågavarande nya indel¬
ning till rust- och soldathåll iakttagas, att, jemte det omför-
Den 29 November.
125
malda räntor och bidrag borde till understöd vid rustningens
och roteringens utgörande utgå, för såvidt som de icke kom-
me att erfordras till ersättning åt nuvarande inqvarteringsta-
gare; för öfrigt skulle till en soldatrote beräknas den egovidd
och andra förmåner, sorn efter skattläggnings-methoden för
Jemtland motsvarade 8/g:dels gärde mantal eller 5V3:dels tunn¬
land skatte, men att, efter undersökning rörande hvarje hem¬
mans godhet, dervid alla slags odlings-lägenheter samt skog,
fiske och andra herrligheter och inrättningar af alla slag, hvilka
i hemmanens skattläggning voro inbegripna, eller, efter ortens
skattläggnings-method, borde vid ordentlig skattläggning afses,
skulle i beräkning ingå, sagde rotemedel finge .ökas eller min¬
skas i förhållande till hemmanens sämre eller bättre beskaf¬
fenhet; och som den med rustningen förenade kostnad kunde
anses uppgå till dubbelt det belopp, som blifvit beräknadt föl¬
en soldatrote, så torde ett rusthåll bestå af lika egor och för¬
måner, som efter ofvan anförda grunder motsvarade tvänne
soldatrotar.”
Indelningen verkstäldes också, på sätt roferings-längderna
utvisa, i fullkomlig öfverensstämmelse med nyss omförmälda
grunder, så, att på provinsens 822V6;dels roterings-skyldiga
mantal indelades 925 hela rotar, till utgörande af effektiv ro¬
tering, hvarjemte några spridda hemmansdelar, motsvarande
tillsammans tvänne rotar, men som icke kunde till hela sam¬
manslås, erlägga vacans-afgift till Staten, hvadan det rote-
antal,*» för hvilket provinsen svarar, i verkligheten utgör 927,
extra roteringen oberäknad.
Då sålunda, på sätt här ofvan är visadt, det dels blifvit
fulleligen konstateradt, att en soldatrote i Jemtland skulle hafva
bestätt af I2/3:dels mantal, om inga penninge-bidrag kommit
i fråga, och det dels är ett faktum, att, med beräkning af
nämnde bidrag, endast s/9:dels mantal tilldelats hvarje rote.
så är det ju alldeles klart, att det oftanämuda penninge-bidra-
get bör motsvara roteringskostnaden för bristande 7/g:dels man¬
tal till hvarje rote, om icke rotehållaren, tvärt emot att hafva
någon fördel af bidraget, derpå skall vara lidande, och det
återstår nu att visa i hvad nion rotehållaren genom nämnde
bidrag kan anses skadeslös för den öfverrotering, som honom
derför blifvit pålagd.
De till Roterings-kassan ingående medlen, jemte räntan
å f. d. Reservmedels-kasse-fonden, uppgå, såsom af det ofvan
anförda synes, enligt förslags-beräkning, till 11,000 R:dr Banko»
men då kassans grundfond numera ständigt torde kunna till
hela sitt belopp hållas räntebärande till den i reglementet högst
tillåtna räntan af 5 procent, så vill jag här, för att icke be¬
1-26
De/t £9 November.
räkna för lågt, antaga det sammanslagna understöds-beloppet
till 12,000 R:dr Banko, hvilka, fördelade på 927 rotar, gifva
en understöds-tillgång af 12 K:dr 45 sk. 4 r:st, samma mynt,
eller 19 R:dr 42 öre R:mt för hvarje rote. Jag är för när¬
varande icke i tillfälle att. med företeende af ingångna lego-
kontrakt emellan rotehållare och soldater, kunna ådagalägga
till hvilka belopp soldaternas löneförmåner numera i verklig¬
heten uppgå, och nödgas derföre åtnöja mig med att här upp¬
taga endast det minimum af nämnde förmåner, som uti det
nya knekte-kontraktet för provinsen blifvit faststäldt, anmär¬
kande härvid likväl, att, då ingen svensk man kan tvingas att
i krigstjensten ingå, icke heller någon lärer kunna tvingas att
1 lön för sådan tjenst antaga det minimum knekte-kontraktet
bestämmer.
Soldatens städsel och lega, som enligt knekte-kontraktets
§ 7 skall bero på öfverenskommelse och bör bestämmas till
visst belopp för äret, så länge soldaten tjenar, upptages der¬
före här endast till det belopp, hvarmed Roterings»kassan, en¬
ligt § 5 af dess Reglemente dertill bidrager, nemligen 3: —
Den så kallade kontanta lönen bestämmes uti § 8
af knekte-kontraktet till 6: —
Enligt § 9 eger rotehållaren att i stället för torp
lemna den i § 11 föreskrifna ersättning med:
2 tunnor korn i fast mål, som, beräknadt efter de
tre sistförflutna årens medelmarkegångspris för or¬
ten, gör 25: 22.
44 Lfä. hårdvallshö, likaledes beräknade efter de tre
sistförflutna årens medelmarkegång 19: 7.
samt husrum, sängkläder och ved, som tillsammans
minst måste uppskattas till 30: —
Summa Runt R:dr 83: 29.
Då nu, enligt hvad jag här ofvan redan haft äran visa,
det oftanämnda roteringsbidraget rätteligen hade bordt mot¬
svara nära hälften eller betacka 7 delar af roteringskostnnden,
då rotehållaren sjelf borde för sin jord bestå 8, men hela det
bidrag, som Roteringskassan möjligen kan lemna, knappast
motsvarar 3*/2 sådana delar, så visar det sig också dermed
uppenbart, att rotehållaren knappast erhåller half ersättning
för den öfverrotering, som för nämnde bidrags åtnjutande blif¬
vit honom pålagd.
Men denna beräkning gäller ännu blott de rotar, hvilka
endast hafva skyldighet att hålla manskap. För de rotar, som
blifvit indelade till kavalleriets underhåll, visar sig missförhål¬
landet än större, och det skall nu blifva lätt att ådagalägga
riktigheten af detta påstående.
Den 29 November.
127
Vid kavalleriet äro tvänne erikla rotar, hvilka för öfrigt
äro indelade efter precist samma grunder sorn infanteri-rotarne,
sammanslagna för att gemensamt hålla karl och häst, och kost¬
naderna för en sådan rote äro:
För karlen, lika med hvad här ofvan beräknades för en infan-
teri-rote, eller 83: 29.
Hästens inköpspris, som, ehuru vanligen varierande
emellan 350 och 400 R:dr, här dock endast upp¬
tages till det lägre beloppet, hvarifrån bör afräk-
nas det bidrag af 200 R:dr, som vid remonteringen
från Roteringskassan erhålles, då 150 R:dr återstå
såsom rotehållarens utgift. Under antagande att
hästen tjenar i 12 år, utgör detta belopp, för år
räknadt 12: 50.
Arliga räntan å samma belopp 9: —
Hästens underhåll på roten, jemte vård, skötsel och
skoning, som, för liqviderna emellan stamroten och
strörotarne, uti knekte-kontraktet beräknas till 44
Ltf. hårdvallshö, hvaraf värdet, efter sistförflutna
tvänne årens medelmarkegång, gör 156: —
Samt slutligen det roten åliggande bidraget till sadel¬
munderingens anskaffande och underhåll ... 3: 32.
Då hela kostnaden, lågt beräknad, utgör R:mt R:dr 264: 11.
Hvaremot det årliga bidraget från Roteringskassan för en
sådan rote, blott med det belopp af 3 R:dr 32 öre, som för
sadelmunderingen erlägges, öfverskjuter hvad en soldatrote
kan från samina kassa påräkna, och kan således på sin hög¬
sta höjd uppgå till 22 R:dr 74 öre R:mt, hvilket belopp, jem-
fördt med rotens kostnader, således icke uppgår till en fem¬
tedel af kostnaden för den öfverrotering, som genom bidraget
skulle ersättas. Och om man nu härvid tillika besinnar, att
dessa rotar nödgades vid nya roteringens början, i öfverens¬
stämmelse med stadgandet i § 3 af Reglementet för Roterings¬
kassan, uppsätta fullt antal godkända hästar, utan att det aldra
ringaste bidrag dertill från kassan erhölls, samt man dessutom
känner, att Jemtlands Reservmedels-kassa icke var en Statens
egendom, utan tillhörde Jemtlands rusthållare, innan den till
sitt nuvarande ändamål anvisades, så bör det blifva lätt att
inse, det Staten erhållit godt köp på den del af roteringen i
Jemtland, som emot Statens anslag utgöras, i samma mån som
provinsens rotehållare på nämnde köp äro lidande.
Utbedjande mig slutligen att få fästa uppmärksamheten
äfven derpå, att, enligt Landshöfdingarnes sista femårs-berät-
telse, roteringskostnaden icke i något enda af Rikets öfriga
23 Län är så hög i förhållande till de roterade hemmanens
1 28
Den £9 November.
uppskattningsvärden, som i Jemtland, samt att, äfven om folk¬
mängden tages till jemförelsegrund, förhållandet äfven då visar
sig ofördelaktigast i sistnämnde provins, vågar jag, ej mindre
pä grund af allt hvad jag här ofvan anfört, än ock med stöd
af hvad Rikets sist församlade Ständer yttrat uti sin under¬
dåniga skrifvelse N:o 30 angående beklädnads-skyldighetens
öfverflyttande på Statsverket, vördsammast anhålla:
att de till kavalleriets underhäll i Jemtland anslagna
rotarne mätte befrias så val Irän skyldigheten att
bidraga till sadelmunderingens anskaffande och un¬
derhåll, som från underhållet af ryttarehästarne
under margherita emellan mötes- och mönstrings-
stäliena samt sqvadronernas samlingsplatser,
öm remiss häraf till Stats-Utskottet anhålles.»
Häruti instämde Paul Andersson från Jemtlands Län.
10:o Paul Andersson från Jemtlands Län:
»Enligt Kongl. Kammar-kollegii Skatteköpebref af den 8
Mars 1762, har Bergs pastorat, som utgöres af Bergs, Rätans
och Klöfsjö församlingar, till skatte köpt hemmanet N:o 1, om
V2 mantal Rätansbyn i Rätans socken af Jemtlands Län, för
140 daler silfvermynt, samt anslagit detsamma till kommini¬
sters-boställe i berörde pastorat; men fastän detta hemman
sålunda varit komministers-boställe i nära hundra år, har det
likväl ålegat detsamma att prestera lika ränta, utskylder och
onera, som andra skattehemman inom provinsen, ända till år
1851, då det befriades från skyldighet att underhålla effektiv
rotering.
Det synes väl vara med billighet och rättvisa öfverens¬
stämmande, att berörde hemman, som är beläget i landets
sämre del och som oftast underkasfadt frostskador, desto hellre
bör komina i åtnjutande af lika fördelar som andra kommini¬
sters-boställen i Riket, helst Staten erhållit icke allenast köpe¬
summan derför, utan jemväl nära ett sekel dragit en årlig ränta
af 5 R:dr 17 sk. 3 rst. specie samt 27 kappar korn i krono¬
tionde.
I anledning häraf får jag, med bifogande af Jordeboks-
utdrag öfver berörde hemman, vördsamt föreslå:
det Rikets Ständer måtte besluta, att skattehem¬
manet N:o 1, om Vg mantal Rätansbyn uti Rätans
socken och Bergs härad, som är anslaget till bo¬
ställe för komminister i Bergs pastorat uti Hernö¬
sands stift, måtte åtnjuta lika befrielse från räntor
och onera, som andra komministers-boställen och
stomhemman i Riket
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
Den 29 November.
129
Lars Ersson från Södermanlands Län:
”Till humbledlingens befrämjande, anser jag mig böra
upplysa, att, sedan importen af bunde blef frigifven, den¬
samma, eller införseln af utländsk humle, under för!idot år
1858, uppgått till 3,290 centner; beräknar man att hvarje
skålpund Bayersk humle i medeltal kostar 1 R:dr 50 öre,
gör denna summa årligen nära 500,000 R:dr R:mt, som går
ur landet, och i samma män förbrukningen af öl och
porter, som under de sednare åren varit i jemt. stigande, ökas,
i samma mån måste naturligtvis också humleimporten kom¬
ma att mer och mer trycka på handelsbalancen, intill dess
den inhemska odlingen gör importen umbärlig.
Att denna tid kan inträffa och dertill ganska snart, lider
intet tvifvel; förnyade försök ha ådagalagt, att den med om¬
sorg här odlade humlen af goda sorter, är fullt jemförlig
med den utländska. Frågan är således blott att skyndsamt
handleda landtmannens uppmärksamhet härpå; och då nu
gällande lagstadgande om humleodling visat sig härtill otill¬
räckligt, så föreslår jag:
att en årlig summa af 3,000 R:dr R:mt må, un¬
der nifsta Statsregleringsperiod, ställas till Hus-
hållnings-sällskapernas disposition, för att såsom
premier utdelas för de bästa profven på af upp¬
visaren sjelf odlad inhemsk humle af årets skörd,
jemförlig med den Bayerska; men hvilka prof
dock icke borde få understiga tio skålpund.
Behjerta Rikets Högloflige Ständer denna min begäran,
och det möjligen blir andra förmåner för humleodlingen,
som jag i en föregående motion yttrat, tror jag mig kunna
försäkra, att Sverige kan producera humle till dess hellof,
och således Svenska pengar stanna inom Sveriges londo¬
ni åren.
Om remiss till Stats-Utskottet anhålles.»
Johan Johansson från Kalmar Län:
»Under sislförflutne Riksmöte väcktes af Fullmäktigen in¬
om detta Hedervärda Stånd, E. J. Rudberg motion om
inrättande af en Landtbruksskola på Öland. Huruvida Ri¬
kets då församlade Ständer biföllo eller afslogo denna be¬
gäran är mig icke tillräckligt bekant; men det vet jag, att
något anslag till en sådan skola för ön icke erhållits, hvar¬
före jag på mina kommittenters uppmaning vågar ånyo fram¬
komma med begäran derom.
Det lärer icke vara Rikets Ständer obekant, att Öland
är utaf så egendomlig beskaffenhet i alla afseenden, att nå-
Bonde-St:s Prot. vid 1859—60 årens Riksdag. II. 9
130
Den November.
gon annan provins i Sverige icke är dermed jemförlig. Ut¬
görande en smal sträcka af omkring 14 mils längd, och på
de flesta ställen 1 mils bredd, vanligen beräknad till 12 qva-
dratmils areal-innehåll, bebos den af vid pass 35,000 men-
niskor, hvilkas hufvudnäring är åkerbruk. Skog finnes icke
ens till husbehof, hvarken af bränsle eller byggnadstimmer,
hvilket sjöledes måste hemtas från fasta landet. Vattenkraft
för anläggning af fabriksrörelse saknas. Binäringarne äro
inskränkta till någon stenhuggning och obetydlig kalkbrän¬
ning. Ofta under långa tider dels af stormar dels afisskiljd
från fasta landet, är den hufvudsakligen anvisad till sin egen
sjelfverksamhet, hvilken, som jag uppgifvit, nästan endast i
åkerbruk och någon boskapsskötsel kan finna någon egentli¬
gen lönande sysselsättning.
Men äfven i denna industri, som med afseende på jor¬
dens beskaffenhet kunde vara särdeles gifvande, hindras öbo-
erne dels deraf, att i sitt isolerade läge icke komma i så¬
dan beröring med andra orter, att de deraf kunna hemta
några gagneliga lärdomar eller tillgodogöra sig de framsteg,
som jordbruket och ladugårdsskötsel under sednare åren,
både på Sveriges fastland och i utlandet gjort, och dels der¬
af, att jordens beskaffenhet icke tillåter samma bruknings-
method som befinnes användbar och fördelaktig i de lands¬
orter öboerne någon gång i enskilda angelägenheter besöka,
hvartill kommer att fördomen och vanan vid det gamla bruk¬
ningssätt på de flesta hemman afhålla egaren från att på
sin lilla egorymd, anställa några äfventyrliga försök, för att
utfinna något bättre.
Dessa, med flera skäl, hvarmed jag dock ej vill belasta
Hedervärda Ståndets protokoll, göra, att en Landtbruks-skola,
endast beräknad för ölands egendomliga beskaffenhet, är af
högsta behof påkallad, på det ett mera naturligt och ratio¬
nel brukningssätt, en mera ändamålsenlig ladugårdsskötsel
och bättre tillgodogörande af de underliggande kalkbergens
naturprodukter måtte kunna åstadkommas och befrämjas; och
då ön årligen till Statsverket bidrager med mer än 100,000
R:dr R:int i skattebidrag, utan att någonsin kunna, såsom
fäderneslandets fastlandsinnebyggare, erhålla bidrag till jern¬
vägar, strömrensningar, kanalgräfningar, vägförbättringer, moss-
odlingar eller dylika storartade företag; så vågar jag hop¬
pas, att Rikets Högloflige Ständer, som väl icke vilja anse
vår isolerade öklippa alldeles såsom stjufbarn, benäget bi¬
falla min begäran:
att för inrättande af en . lägre Landtbruks-skola
å dertill lämplig plats och med serskildt fästadt
Den 29 November.
131
afsende på öns egendomliga behof, måtte beviljas
ett lika stort årligt anslag och med samma vilkor,
som för andra likartade skol-inrättningar i Riket.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Uti denria motion instämde Olof Andersson från Kal¬
mar Län.
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län:
»Med bifall till Högloflige Stats-Utskottets den 12 Juni
1854 afgifne Utlåtande N:o 163, öfver en af mig med flera
väckt motion, om erhållande af statsbidrag dels för sänkning
af sjöarne Asunden, Jernlunden, öfre och nedre Rengen samt
Emmern, Nimmern och Striern inom Hanekinds och Kinda
härader af Östergöthland, dels för beredande af en båtled
genom de 4 förstnämnde sjöarne, behagade Rikets Höglofl.
Ständer för detta ändamål på Riksgälds-kontoret anvisa en
lånesumma af 160,000 R:dr B:ko, att utgå successive, i mån
af arbetets fortgång, på de tider Kongl. Majit egde bestäm¬
ma; och borde de allmänna grunder och föreskrifter samt
betalningsvilkor, som i afseende på andra dylika lån vid 1853
och 1854 årens Riksdag blefvo meddelade, jemväl å ifrågava¬
rande lån ega tillämpning.
Sedan vederbörande strand-egare erhållit behörig kän¬
nedom om detta Rikets Ständers beslut, blef vid ett för än¬
damålet utly^st sammanträde beramadt, att det beviljade lå¬
net borde antagas och aibetet skyndsammeligen sättas i ver¬
ket. Förnämsta bevekelsegrunden härtill bestod deruti, att
strand-egarne förmodade, att lånemedlen borde, om arbe¬
tet med drift och omtanka företoges, blifva fullt till—
räcklige till detsammas utförande. Det af distrikt-chefen
Herr Friherre de Geer uppgjorda koristnadsförslaget upptog
nemligen kostnaden till 168,600 R:dr B:ko, att utgå under 6
arbetsår, och man förmodade således att, om arbetet kunde
utföras på kortare tid, besparingar af flerahanda slag skulle
uppstå, så att lönesumman, 160,000 R:dr skulle blifva för
ändamålet tillräcklig. Med afseende härpå, behagade ock
Kongl. Majit, i enlighet med derom gjord underdånig fram¬
ställning, i nåder medgifva, att lånet finge lyftas med 60,000
R:dr, så snart arbetet blifvit börjadt, 50,000 R:dr vid in¬
gången af år 1856 och 50,000 R:dr, allt B:ko, år 1857, vid
slutet af hvilket år man förutsatte, att arbetet skulle vara
fullbordadt. Då tiden för medlens återbetalning skulle vid¬
taga fem år från slutet af det år, första delen af lånesumman
utbekommifs, var det ock desto angelägnare, att arbetet på¬
skyndades, så att strand-egarne, som icke förr, än sjösänk¬
ningen blef fullbordad, kunde odla den jord, som genom
132
Den £9 November.
nämnde sänkning skulle vinnas, måtte medhinna bölja sina
odlingar innan återbetalnings-skyldigheten vidtog, enär ut-
gifvandet af de årliga amorteringsbeloppen för dem skulle
blifva alltför kännbart, om ieke jorden lemnade någon högre
afkastning, än i sitt vattendränkta tillstånd.
I förlitande på riktigheten af det utaf vederbörande em¬
betsman uppgjorde kostnadsförslaget, sattes arbetet kort der¬
efter i verket, och lyftades af lånesumman.
i September 1855 R:dr 60,000: —
i Januari 1856 » 50.000: —
i Januari 1857 » 50,000: —
B:ko R:dr 160,000: —
Det dröjde dock icke länge, förr än den utsedda arbets-
direktionen fann den beräknade kostnadssumman alldeles
otillräcklig. Den förnämsta orsaken till denna otillräcklighet
var, att arbetslönerna, sedan kostnadsförslaget uppgjordes,
under åren 1855— 1857 stegrades till nära dubbla beloppet
mot hvad i kostnadsförslaget fanns upptaget samt att strand-
egarne jemväl fingo vidkännas opåräknade kostnader för jord¬
ersättningar och orimligt höga pris på alla slags materialier.
Herr Friherre de Geer. som uppgjort kostnadsförslaget, afgaf
rörande detta förhållande i November månad 1856 det in¬
tyg, att den af honom vid förslagets uppgörande år 1853
till 168,600 R:dr B:ko beräknade kostnaden borde, i anseen¬
de till prisstegringen, på det hela höjas med 60 proc.
eller till 269,760 R:dr samma mynt. Med omförmälande af
detta förhållade samt den bekymmersamma ställning, i hvil¬
ken vederbörande strand-egare råkat i afseende på möjlig¬
heten att fullfölja arbetsföretaget, då de flesta bland dem,
såsom innehafvare af små hemmansdelar, endast med afkast-
ningen af dervid uppodlade kärr och mossar voro i tillfälle
att verkställa de årliga afbetaiuingarne å låneunderstödet, och
icke kunde uthärda en derutöfver sträckt ytterligare utgift
för arbetets utförande, anhöll jag hos Rikets sednaste försam¬
lade Ständ er:
l:o att, pä sätt vid andra kanalarbeten vanligen iakttagits,
kostnaden för anläggningen af en för båtleden erforder¬
lig sluss, hvilken kostnad beräknades till 40,480 R:dr
B:ko, måtte uteslutande af Staten bestridas, samt att allt¬
så ett emot detta belopp svarande Statsanslag utan åter-
betalningsskyldighet måtte varda anvisadt; och
2:o att strand-egarne måtte erhålla ett nytt lån å 100,000
R:dr B:ko mot enahanda vilkor, som stadgades för den
vid 1853—1854 års Riksdag beviljade lånesumman, med
förbindelse för strand-egarne att efter arbetets afslutande,
Den 29 November.
133
genast återbetala så stor del af det nya lånet, som en¬
ligt behörigen styrkta räkenskaper kunde finnas hafva
öfverblifvit, sedan samtlige kostnader för arbetet, med de
dertill beviljade Statsbidragen blifvit liqviderade.
Rikets Högloflige Ständer behagade' ock i så måtto be¬
hjerta de betryckta strand-egarnes belägenhet, att Rikets
Ständer, med bifall til! 32 punkten i Högloflige Stats-Utskot-
tets Betänkande N:o 158 af den 10 November, 1857, bevil¬
jade ett nytt lån å 100,000 R:dr B:ko, hvaremot det begär¬
da anslaget af 40,480 R:dr för bestridande af kostnaderne
för slussanläggningen afslogs. Men vid beviljandet af detta
lån, behagade Rikets Ständer föreskrifva, att detsamma bor¬
de bära lika hög ränta, som öfriga för slussbyggnader jemte
andra vattenkommunikationer i egenskap af lån under sed-
naste åren erhållna Statsbidrag. I följd häraf blef för detta
lån icke medgifven någon räntefrihet; utan skulle derå årli¬
gen erläggas 6 proc. af hela den utbekomna lånesumman, af
hvilka 6 proc. först skulle beräknas 4 proc. ränta och åter¬
stoden utgöra kapitalafbetalning.
För strand-egarne återstod nu endast valet emellan att
antingen emottaga det beviljade lånet och underkasta sig de
för detsammas åtnjutande bestämde betalningsvilkor, eller ock
låta hela arbetet, hvarpå den äldre lånesumman, 160,000 R:dr
B:ko, var nedlagd, helt och hållet afstadna. Efter långa öf-
verläggningar, valde de det förra, dock under förhoppning,
att Rikets näst sammanträdande Ständer, sedan arbetet när¬
mat sig sin fullbordan och man kunde utreda det betydliga
belopp, hvarmed den ursprungligen beräknade kostnadssum-
man måst öfverskridas, skulle täckas taga under förnvadt
öfvervägande, om icke någon ytterligare lättnad och biträde
kunde strand-egarne beviljas.
Det är af sådan anledning jag, efter dertill af mina kom-
mittenter erhållet uppdrag, nu vågar fästa Rikets Hög¬
loflige Ständers uppmärksamsamhet pä följande behjertans-
värda omständigheter, nemligen:
l:o att strand-egarne blifvit inlockade i det ifrågavarande
arbetsföretaget förnämligast derigenom, att kostnaden der¬
för, enligt det uppgjorda förslaget, upptogs till 168,000
R:dr B:ko; men att verkliga kostnadssumman torde kom¬
ma att stiga till ungefärligen 300,000 R:dr, s. m.;
2:o att strand-egarne, som, derest den ursprungliga kostna¬
den varit tillräcklig, kunnat hafva arbetet färdigt sednast
under loppet af 1858 nu icke kunna medhinna fullborda den¬
samma före den i kontraktet bestämda yttersta tidpunkt,
den 1 Oktober 1861, samt att i följd deraf större delen
134
Den 29 November.
af strandegarne icke förr än efter nämnda tid kunna komma
i åtnjutande af de påräknade fördelarne utaf jordens odling;
3:o att, i följd af sistnämnda förhållande, den uti Kongl.
Kungörelserna den 13 Juni 1845 och den 3 November 1848
föreskrifna fördelning utaf den summa, för hvilken hvarje sär¬
skildt hemman skall ansvara samt bestämmandet af det årliga
inbetalningsbelopp, som för hvarje tunnland ny eller förbättrad
jord bör utgå, icke kan ega rum förr än år 1862;
4:0 att då den för arbetet utsedda Direktion således icke,
förr än sådan fördelning egt rum, kan hålla sig till strand¬
egarne, Direktionen skulle nödgas under tiden sjelf anskaffa
de för lånens återbetalning erforderliga summor;
5:o att, ehuru sista delen af lånet icke fått lyftas förr
än 1857, återbetalningstiden blifvit bestämd till 5 år från 1855,
då första låneandelen lyftades;
6:o att, ehuru strandegarne, i förlitande derpå att arbetet
skulle kunna för den först beräknade kostnadssumman full¬
bordas, ansågo sig kunna ingå uppå att bestrida äfven kost¬
naden för bätleden, det synes dem hårdt att, sedan kostnads¬
summan blifvit så betydligt öfverskriden att vinsten på sjelfva
sjösänkningen för dem blir ringa, icke blott bekosta sjelfva
slussanläggningen, utan oek genast förränta och amortera hela
det sednast erhållna lånet;
7:o atf den sednast erhållne lånesumman, såsom i min
förra motion uppgafs, icke blir för arbetets fullbordande till¬
räcklig, utan en brist af minst 60,000 R:dr derutöfver upp¬
står; samt
8:0 att, då sjösänknings-företag vanligen pläga hinna full¬
bordas inom så kort tid, att strandegarne kunna inom fem år
från arbetets början icke blott hafva betalnings-skyldigheten
sig emellan fördelad, utan ock jorden odlad, så att densamma
kan utgöra den årliga ränte- ooh amorterings-utgiften, före¬
varande arbete åter är af den vidsträckta omfattning, att de
beviljade frihetsåren icke äro tillräck lige.
På alla dessa skäl vågar jag hos Rikets Höglofl. Stän¬
der anhålla :
l:o att strandegarne, som enligt de till Riksgälds-kon-
toret afgifne förbindelserna böra vid slutet af nästa
år erlägga första inbetalningen å det först erhållna
lånet oeh redan den 2 sistlidne Juli inbetalt 6,000
R:dr B:ko å det sednare lånet, mätte för båda de
ifrågavarande lånen njuta befrielse från all vidare
inbetalnings-skyldighet intill 1862 års slut, och att
således båda lånen till deras den 2 sistlidne Juli
Den 29 November.
135
bokförda belopp må intill 1861 års slut vara rän-
tefria; samt
2:o att Rikets Höglofl. Ständer måtte för arbetets full¬
bordande bevilja ett ytterligare lån af 60,000 R:dr
R:mt under enahanda betalnings-vilkor, som för
det sednast meddelade lånet blifvit medgifne och
med den räntefrihet, som för detsamma nu blifvit
begärd.
Då beskaffenheten af ifrågavarande arbets-företag och
dess vigt för en vidsträckt landsort blifvit vid de 2:ne sed-
naste Riksdagarne nogsamt ådagalagd, vågar jag, med hän¬
visning till Höglofl. Stats-Utskottets ofvan åberopade utlåtan¬
den, desto heldre tillförse mig gunstbenäget bifall till mina
nu gjorda framställningar, som den 7 mil långa kommunika¬
tionsled, hvilken samtidigt med sjösänkningen beredes, af strand-
egarne bekostas utan att Staten derföre behöfver vidkännas
någon särskild utgift, hvarförutom jag såsom prejudikat vågar
åberopa de anstånd, som vid föregående Riksdagar blifvit för¬
unnade Cimbritshamn med flere städer i afseende på återbe¬
talning af dem beviljade fiamnbyggnadslån.»
Häruti förenade sig C. G. Cederskog från Östergöthlands
Län.
14:0 Paul Hedström från Vester-Norrlands Län: »Uti de
norra Länen, som i allmänhet äro ytterst fattiga på nödiga
kommunikationer, och hvarest de redan af ålder befintliga
vägar äro besvärade med en mängd backar, som göra deras
befarande svårt och mödosamt, är inrättandet af nya vägar,
äfvensom omläggningen af gamla sådana, beggedera af högsta
vigt för landets välstånd och trefnad. Då nu så tillsägandes
endast hufvudvägar i norra Länen allt hitintills anlagts och
dessa åtfölja kusten och de större vattendragen, dessa sednare
i rigtning från vester och öster, alstrar allt sådant den påföljd,
att i saknad af sammanbindningsvägar mellan särskilda ada¬
lar och särskilda socknar, vägen emellan sådana för de re¬
sande, hvilka icke vilja eller kunna begagna utvägen att till
fots vandra så kallade fjellvägar, ofta från den ena trakten
till den andra blir fyra å fem gånger så läng, som den kunde
och borde vara, om de tillfällen till kommunikationer begag¬
nades som naturen anvisat.
Så t. ex. har den, som vill från Fjellsjö socken resa till
Junsele till den förra gränsande socken, sexton mil i stället
för tre, ifrån Ramsele till Hammerdahls tillgränsande socken
trettiotvå mil i stället för sex mil, från Botheå kyrka till Si¬
densjö kyrka tio mil i stället för fyra; mångfaldiga andra exem¬
pel att förtiga, hvilka nästan öfverallt förete sig, till ytterligare
136
Den 29 November.
stöd för påståendet; och tår som exempel på backar, hvilka
kunna, fastän med kostnad, kringgås, jag nämna Krångebac-
karna, Aringen, Ödsbacken, Lidersbackarne, Ertriksbaekarne
med flera andra.
Att ett sådant kommunikationernas outvecklade och då¬
liga skick skall i högsta måtto ofördelaktigt inverka på de
norra orternas rörelse, är gifvet, liksom jemväl att ett sådant
missförhållande fordrar bot. Tryggt vågar jag också påstå
att ingen ort kan vara tacksammare för hvad i kommunika-
tivt hänseende offras än Norrland, fy vägar äro medlet till od¬
ling och uppodladt skall Norrland lemna resultater, dem kan¬
ske ingen utom den, som genom direkt beröring känner orten
kan föreställa sig.
Då emellertid det skulle blifva förbundet med oändlig
möda och för Rikets Ständers öfriga förhandlingar borttaga
en dyrbar tid, om hvarje serskildt vägföretag, som vore af
behofvet påkalladt, hos Rikets Ständer anmältes, och det der¬
emot skulle blifva en allt för långvarig väntan om Sådane fö¬
retag endast skulle ifrågakomma i den mån, det allmänna an¬
slaget till väganläggningnr och vägförbättringar sådant med-
gåfve, dristar jag mig härmedelst vördsamligen föreslå:
att Rikets Ständer behagade oberoende af det all¬
männa anslaget och med de norra Länens uteslu¬
tande derifrån, bevilja till användning af veder¬
börande myndigheter i laga ordning ett årligt an¬
slag af Ett hundra Tusen (100,000) R:dr R:mt för
hvardera af Yester-Norrlands, Vesterbottens och
Norrbottens Lan, att utgå under de tre åren af
nästa statsregleringsperiod; dock så att härifrån
må afgå de serskildta anslag Rikets Ständer be¬
haga för serskildt föreslagna högst vigtiga, väg¬
företag i följd af enskilda motioner bevilja.
Om dessa anspråk synas stora, så vågar jag vördsamt
hänvisa till de uppoffringar hela landet fått och än får vid¬
kännas för åvägabringande af nyä tidsenliga kommunikations¬
medel i de södra orterna, hvilka dock ingalunda kunna anses
hafva varit i afseende på kommunikationer vanlottade.
Hvad under stundande frenne år skulle, enligt mitt för¬
slag till de trenne Länen utgå, torde vid den antydda jem-
förelsen, fast än ingalunda i och för sig sielft, vara af mindre
betydenhet.
Om remiss till vederbörligt Utskott 8nhålles.v
Härmed förenar sig, Pehr Tjernlund och Pehr Östman
från Vester-Norrlands Län.
Den 29 November.
137
15:o Olof Nilsson från Vesterbottens Län: '-Uti de norra
Länen, som i allmänhet äro ytterst fattiga på nödiga kom¬
munikationer och hvarest de redan af ålder befintliga vägar
äro besvärade med en mängd backar, som göra deras befa¬
rande svårt och mödosamt, är inrättandet af nya vägar äf¬
vensom omläggning af gamla sådana, bäggedera af högsta
vigt för landets välstånd och trefnad. Då nu så till sägandes
endast hufvudvägar i norra Länen allt hitintills anlagts och
dessa åtfölja kusten och de stora vattendragen dessa sednare
i rigtning frän vester till öster alstrar allt sådant den påföljd,
att i saknad af summanbindningsvägar emellan serskilda ada¬
lar och serskilda socknar vägen emellan sådana för de re¬
sande, hvilka icke vilja eller kunna begagna utvägen att till
fots vandra så kallade fjellvägar ofta från deri ena trakten
till den andra blir 4 å 5 gånger så lång, som den kunde och
borde vara, om de tillfällen till kommunikationer begagnades,
som naturen anvisat.
Så t. ex. har den, sorn vill från Fjällsjö socken resa till
Junsele intill den förra gränsande socken sexton mil i stället
för Ire. Ifrån Ramsele socken till Hammerdal tillgränsande
socken trettiotvå mil i stället för sex mil; ifrån Botheå kyrka
till Sidensjö kyrka tio mil i stället för fyra; från Bjurholm
till Residens-staden Umeå tolf mil i stället för sex; mångfal¬
diga andra exempel att förtiga, hvilka nästan Öfverallt förete
sig till stod för påståendet; och får såsom exempel på bac¬
kar, hvilka kunuao. fastän med kostnad, kringgås, jag nämna
Krångebackarne, Aringen, Ödsbacken, Lidersbackarne. Estriks-
backarne, Hagmon, Staulibaeke, Orrinyrbacken, Löföbacken
med flera andra backar.
Att ett sådant kommunikationernas outvecklade och då¬
liga skick skall i högsta måtto ofördelaktigt inverka på de
norra orternas rörelse är gifvet liksom jemväl att ett sådant
missförhållande fordrar bot. Tryggt vågar jag också påstå
att ingen ort kan vara tacksammare för hvad i kommunika-
tivt. hänseende offras än Norrland, ty vägar äro medlet till
odling och uppodladt skall Norrland lemna resnltater dem
kanske ingen utom den, som genom direkt beröring känner
orten kan föreställa sig.
Då emellertid det skulle blifva förbundet med oändlig
möda och för Rikets Ständers öfrige förhandlingar borttaga
en dyrbar tid, om hvarje vägföretag, som vore af behofvet
påkalladt, hos Rikets Ständer anmältes och det deremot skulle
blifva en allt för långvarig väntan om sådana företag endast
skulle ifrågakomma i den mån det allmänna anslaget till väg-
138
Den 29 November.
anläggningar och förbättringar sådant medgåfve, dristar jag
härmedelst vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer behagade, oberoende af det all¬
männa anslaget och med de nedannämnde norra
Länens uteslutande derifrån, bevilja till användning
af vederbörande myndigheter i laga ordning ett
årligt anslag af Ett hundra tusen (100,000) R:dr
Rmit för hvardera af Vester-Norrlands, Vesterbot¬
tens och Norrbottens Län, att utgå under de 3
åren af nästa statsregleringsperiod, dock så att här¬
ifrån må afgå de särskilda anslag Rikets Ständer
behaga för särskildt föreslagna högst vigtiga väg-
företag, i följd af enskilda motioner, bevilja.
Om dessa anspråk synas stora så vågar jag vördsamt
hänvisa (till, de, uppoffringar hela landet fått och än får vid¬
kännas för åvägabringande af nya tidsenliga kommunikations¬
medel i de södra orterna, hvilka dock ingalunda kunna anses
hafva varit i afseende på kommunikationer vanlottade.
Hvad under stundande 3:ne år skulle enligt förslag till
de trenne Länen utgå, torde vid den antydda jemförelsen,
fastän ingalunda i och för sig sjelf, vara af mindre betyden¬
het.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Härmed förenade sig Olof Lindström och P. A. Nyström
från Vesterbottens, Per Mattsson från Vester-Norrlands och
Herman öbom från Norrbottens Län.
16:o Samme Ledamot: ”1 den mån folkmängden och
odlingen inom de tdl Vesterbottens Län hörande Lappmarker
fortskridit har behofvet af kommunikationer, ej mindre emel¬
lan de särskilda Lappmarks-socknarne än äfven emellan dessa
socknar och nedra landet låtit känna sig. Synnerligast är
detta förhållandet inom de kustlandet närmast tillgränsande
Lycksele, Fredrika och Åsele sockuar, hvilka i afseende på
jordmån och odlingstillfällen icke stå efter de till nedra lan¬
det hörande församlingar. Att Lappmarks-innevånarne, som
nästan uteslutande utgöras af nybyggare och obemedlade hem-
mansåboer, icke magta att sjelfva bekosta första anläggningen
af de erforderliga vägarna torde väl kunna såsom obestridligt
antagas; hvadan, om den öfverklagade fullkomliga bristen på
kommunikationer, som är för dessa i flera afseenden vanlot¬
tade orters uppodling och förkofran i hög grad hinderlig, skall
kunna afhjelpas, bidrag af allmänna medel är dertill af be¬
hofvet oundgängligen påkalladt.
Under innevarande års sommar hafva genom Läns-Sty-
relsens försorg planer och kostnads-förslag blifvit uppgjorda
Den 29 November.
139
till följande väganläggningar, genom hvilka, om de kunde
komma till verkställighet, den öfverklagade bristen på kom¬
munikationer skulle i betydlig mån, om oek icke fullständigt,
afhjelpas, nemligen:
l:o Från Öhrträsks till Lycksele församling hörande ka¬
pell, i fortsättning af den dit-från Bjurholms socken af nedra
landet ledande väg fram till Fredrika kyrka, utgörande en
våglängd af 137,720 fot, derför anläggningskostnaden beräk¬
nats till 54,810 R:dr R:mt;
2:o Fortsättning af förenämnde väg från Fredrika till
Åsele kyrka 201,834 fot med förslagsvis beräknad anlägg¬
ningskostnad af 80,120 R:dr;
3:o Emellan Öhrträsks kapell, kyrka och Knaftens by, till
hvilket sistnämnde ställe väg från Lycksele redan är bruten,
141,341 fot, hvilken väganläggning ansetts medtaga en kost¬
nad af 33,387 R:dr;
4:o Emellan Granö och Degerfoiss byar i Degerforss soc¬
ken, till en längd af 82,242 fot, för hvars anläggning, hvarmed
äfven afses lättad kommunikation med Lappmarken, kostna¬
den upptagits till 36,980 R:dr; samt
5:o Från Fredrika kyrka ned emot Björna i Vester-Norr-
lands Län en längd af 223,036 fot, hvarför anläggnings-kost-
naden beräknats förslagsvis till 148,850 R:dr R:mt, deraf 80,000
ansetts belöpa för vägsträckningen inom Vester-Norrlands
samt återstoden 68,850 R:dr är afsedd för dess fullföljande
från socknegränsen fram till Fredrika kyrka i Vesterbottens
Län.
På bär ofvan anförda skäl får jag äran föreslå:
det Rikets Höglofl. Ständer måtte för förenämnde
af behofvet i hög grad påkallade väganläggningar
anvisa understöd af allmänna medel, till ett sam-
manräknadt belopp tvåtredjedelar, med Två hundra
trettiosex tusen nittioåtta R:dr R:mt, under vilkor
att ortsns väghållnings-skyldige innevånare utan
vidaie statsbidrag anlägga och framdeles under¬
hålla sagde vägar.
Jag anhåller att denna motion må varda till vederbö¬
rande Utskott remitterad. Ofvanomförmälde planer och kost-
nads-förslag, hvilka lära vara af Läns-Styrelsen till Kongl.
Maj:t insända, torde ifrån vederbörande Stats-Departement
blifva Utskottet tillhandahållna.»
17:<> Samme Ledamot:
«I upprättadt arrende-kontrakt af den 5 Oktober 1631
upplät å Kongl. Maj:ts och Svenska kronans vägnar Phalz-
grefven Johan Kasimir, på grund af fullmakt den 23 Januari
140
Den 29 November.
samma år, handlande i Konung Gustaf den II Adolfs stad och
ställe, åt Norrfors byaman eller de »undersåter som boo uthij
Norre Farsby i Uhmeå socken, Norrefors Laxefiskie, framför
allom androm, som sigh dertil trängia vilja, att niuta och bruka,
helst medan deth under deras Byy beläget är, så lenge de
kunne och vele Laxetiskiet väl vidh macht hålla och den rät¬
tighet der af göra, sorn der af göres bör, nemligen godh vor-
saltad Lax Fem Tynner, och rökte laxar tiugu stycken, hvil¬
ken de om Michalis här i Stockholm på deras egen omkost-
nat och äfventyr, in uthi Fl. K. Maj:ts Proviant lefverere
skole»; och förbjöd samma kontrakt »allom att göra förrbe-
rnälde Norre Forssbyboer häremot hinder eller förfång uthi
någon måtta.»
Den ofvanberörde fullmakt, som grundat Johan Kasimirs
befogenhet till en sådan upplåtelse, innehåller för honom det
bemyndigande, »att och opå sig taga Inspectionen opå Vårt
Cammser-Rådb och af Våre Rentesaker» samt »Stadthollere
Factorer, Cammererer så väll som alla andra som medh Vår
och Rijkzsens ränter hafva till at beställa, att tile bevijsa H. K:t
till Vårt och Rijkzsens bästa Cammersakerne uthi Vår från-
varer vorder ordinerendes och bindandes. Så kiert hvar och
en öhr Vår onåder at undvijka.»
Häraf ligger det i öppen dag, att Norrfors byamän fått
af Kongl. Maj:t sig tillagd rättigheten att mot fem tunnor salt
lax och 20 rökta laxar såsom ärlig afgäld, innehafva laxfisket
utanför byns strand, så länge de höllö detsamma vid magt
och afgälden ordentligen utgfifvo.
Då nu veterligen någon brist eller försummelse hvarken
i ena heller andra fallet legat Norrfors byamän till last, och
de sålunda icke på något vis förverkat sin innehafvande rätt
dertill, så vill det synas, som skedde det Norrfors byamän
en uppenbar orätt derigenom, att kronan låter utbjuda fisket
på arrende-auktion och bestämt ett minimi-arrende af 15 tun¬
nor 3 pund lax, samt maximi-arrende af 41 tunnor 1 pund
9 marker lax.
Då nu för att komma i åtnjutande af deras ifrågavarande
rätt, att mot det 1631 bestämda arrende innehafva laxfisket
utmed deras stränder, Norrfors byamän skulle nödgas mot
kronan väcka rättegång, för byamännen tids- och penninge-
ödande och för kronan besvärlig och ändamålslös, då väl icke
kan ifrågasättas, att böndernas sak vore orättvis, och det så¬
lunda vore önskligt att rättegång angående innehafvandet
förekoms och gjordes obehöflig, så får jag vördsamligen fö¬
reslå:
Den <!'■> November.
141
att Rikets Ständer behagade besluta, atr det arrende
Norforss byamän nu utgifva för Norrforss Laxfiske
från och nied näst instundande arrende-år upphör,
samt att byamännen måtte berättigas att frän och
med samma år allt framgent innehafva Och bruka
det utmed deras stränder belägna laxfiske mot
den af Kongl. Majit är 1631 stadgade taxa.
Såsom särskildt skäl för Rikets Höglofl Ständer att för
deras del i godo bevilja Norrforss byamän ifrågavarande rät¬
tighet, torde också ligga deri, att i rättegång med kronan
Norrforss byamän follerat äganderätten till förenämnde fiske,
då deremot närbelägna byar tillvunnit sig eganderätten till
fisket utanför deras stränder, oaktadt, förhållanderrm för alla
dessa fisken varit alldeles likartade.
Rikets Ständers vid 1845 års Riksdag gjorda medgifvande
att få åtnjuta options-rätt till fisket är i anseende till det höga
arrendet af intet värde.
Jag anhåller om remiss till vederbörligt Utskott, der jag
skall tillhandahålla behörige handlingar..?
18:o P. A. Nyström från Vesterbottens Län:
?Hur mycket som än af Rikets Höglofl. Ständer under
föregående och synnerligen under sista Riksmötet blifvit gjordt
till läroverkens förmån i vårt land, återstår dock ännu mycket
att dervid åtgöra. Deras antal har blifvit. förökadt, hvarigenom
flera landsorter erhållit en närmare väg än förut till dessa
högst vigtiga och oumbärliga anstalter för kunskap och bild¬
ning. I den män befolkningen tillväxt inom en landsort, i
synnerhet om en stad varit der belägen, har en nödig om¬
sorg för den uppväxande ungdomens af mankönet bildning,
påkallat inrättande af erforderlige läroanstalter. Så hafva högre
och lägre elementar-skolor uppstått, på åtskilliga ställen äfven
andra slags skolar, såsom för landtbruk, för slöjd m. m. Det
södra och medlersta Sverige har varit synnerligen lyckligt i
detta vigtiga afseende. Deröfver kan fosterlands-vännen icke
annat än glädja sig, under det han tillika önskar, att äfven den
norra delen måtte småningom komma i åtnjutande af samma
förmån.
Jag vågar alltså hos Rikets Höglofl. Ständer begära an¬
slag till en lägre elementar-skolas inrättande i Skellefteå stad.
De skäl som tala för bifall till denna min begäran, äro
följande:
Folkmängden i Skellefteå församling närmar sig till 18,000
menniskor. I vester om Skellefteå, uppemot Lappmarken, lig¬
ger Norsjö pastorat med nära 4,000 menniskor. I sydvest
från Skellefteå Burträsk pastorat med omkring 6,000 menni-
142
Den 29 November.
skor, och i söder från Skellefteå Löfångers pastorat med in¬
emot 4,000 menniskor. Skellefteå stad utgör medelpunkten
för dessa fyra stora pastorater, sorn" gränsa derintill på unge¬
fär 4 mils afstånd och hafva en sammanräknad folkmängd af
några oeh Trettio Tusen menniskor. Det synes mig vara i
högsta måtto billigt, likasom det är högst behöfligt, att en så
stor folkmängd får en skola för sina ynglingar på närmare
håll än i Umeå och Luleå, som äro 15 mil från Skellefteå
stad aflägsna. För både skolrum och boatällsgård ansvara
stadens Borgerskap, enligt derom fattadt beslut.
Med tacksamhet erkännes, att folkskolan lemnar ett i sin
mån godt tillfälle till undervisning åt allmogens barn, hvarföre
de nämnde församlingarne icke heller försummat sig att deraf
draga fördel. Så har Skellefteå församling en fast och sex
ambulatoriska folkskolor samt icke mindre än femtio småbarns¬
skolor.
Men för det stora antal af ynglingar, som ämna sig till
handel, till sjöfart och andra näringar, och som i våra dagar,
jemte andra kunskaper, behöfva inhemta kännedom af de lef¬
vande språken, såsom tyska, franska och engelska m. rn., sak¬
nas allt tillfälle dertill inom det uppgifna området.
Sä är icke förhållandet inom de öfriga landskapen af Ri¬
ket. Der behöfver icke ynglingen resa mer än några mil,
innan han möter den eftersökta läro-anstalten. Samma dyr¬
bara förmån bör honom äfven rättvisligen tilldelas inom den
omkrets, hvarom här är fråga,
De medel, som dertill erfordras, äro icke stora och i san¬
ning icke förspillda. För vida mindre vigtiga och maktpålig¬
gande föremål måste Staten göra uppoffringar.
Med begäran att framdeles få bifoga nödiga verifikationer
till mina här ofvan gjorda uppgifter, anhåller jag, att denna
motion måtte till vederbörligt Utskott remitteras.»
§ 3.
Efter föredragning remitterades till Lag-Utskottet följande
motioner af:
l:o Jolian Lönn från Jönköpings Län:
»I samma mån som, under förändrade förhållanden, rae-
nighefers och församlingars medel och krafter tagas i anspråk
för tidsenligare inrättningar och förbättringar i de dervid an¬
ställda personers vilkor, i samma mån är det äfven rättvist,
att församlingarne få utöfva en större inflytelse på alla dithö¬
rande angelägenheter, samt att de uppdrag eller tjenster, som
för ändamålet äro nödvändiga, komma att bero af folkets för¬
troende.
De/t 29 November.
143
Så är icke förhållandet med tillsättande af orgelnist, kloc¬
kare och skollärare, för hvilkas utväljande ännu den gamla
föreskriften i en den 20 November 1786 utfärdad Kongl Re¬
solution samt Kongl. Brefvet den 29 Mars 1773 gäller, att
kyrkoherde eger halfva röstantalet mot församlingen, och såle¬
des i de flesta dessa fall kan sägas efter välbehag afgöra valet.
Jag behöfver icke ingå i framställning om de obehag och
anledningar till missbelåtenhet, hvilka ofta deraf blifva en följd.
De äro uti landsbygden väl kända, hvarföre jag vill hufvud¬
sakligen blott erinia derom, att då församlingarna få anskaffa
allt hvad som erfordras till dessa befattningars upprätthållande
och aflönande. det är billigt att de få utöfva en deremot sva¬
rande inflytelse på personernas val — en sak, som nu mer än
någonsin blifvit af vigt för hvarje församling, då till det mesta
är fället, att både orgelnist- och skollärare-tjensterna äro för¬
enade, och således omvårdnaden för det uppväxande slägtets
bildning bjuder hvarje husfader att med omsorg välja den,
som skall undervisa hans barn och utbilda deras kunskaps-
och sedlighots-begrepp genom goda läror och föredöme.
Jag får alltså föreslå:
att Rikets Ständer måtte upphäfva alla äldre för¬
fattningar om orgelnist- och klockare-val, der icke
särdeles föreskrifter skulle sådant hindra, samt ny
förordning blifva utfärdad angående orgelnist- och
klockarevaI, samt för skollärare, på de grunder, att
kyrkoherdes rösträttighet vid valet mätte bestäm¬
mas på det sätt, att han allenast eger röster för
sina innehafvande hemman samt en embetsröst.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.v
2:o Paul Hedström från Yester-Norrlands Län:
»I de fall klandertalan eller annan talan skall förvaras,
medelst stämnings tillställande inom viss föreskrifven tid, är
det lätt för en mindre kunnig part, att förlora sina fatalier i
en sak, endast derigenom, att den som stämmer skall, oak¬
tadt i laga tid med stämning sökt, icke anträffats, med min¬
dre i sådant fall käranden eger att, med samma verkan som
af stämnings-delgifning, anslå stämningen å svarandens dörr,
fastän till äfventyrs icke visas kan, det svaranden hållit sig
undan, förthy han väntat stämning, en bevisoing nästan alltid,
och åtminstone i de flesta fall omöjlig att åstadkomma.
På grund häraf får jag vördsamt föreslå, att vid § 7 kap.
11 Rättegångs-Balken, sådan densamma lyder i Kongl. Kun¬
görelsen den 7 Januari 1830, måtte fogas ett tillägg af denna
lydelse:
144
Den 29 November
»Är tid, inom hvilken, för förvarande af klander¬
talan eller annan talan, någon stammas bör, nära
att tilländagå, och anträffas ej denne sedan lian
tvänne gånger med stämningen sökts, icke heller
då han, sista dagen för delgifvande!, tredje gången
sökes, varde då stämning fästad vid husdörr hans.”
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Samt
3:o Per Östman från Vester- Norrlands Län, med hvil¬
ken Paul Hedström och Tjernlund från samma Län, Anders
Gudmundsson och Carl Ivarsson från Hallands, Olof Olsson
i Gersheden, Nyqvist och Anders Jonsson från Wermlands
samt Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län instämde:
»Om det är en moralisk pligt för Rikets Ständer, att vid¬
taga åtgärder, sorn i möjligaste måtto hindra deri betrycktes
ställning, bespara den lyckligare lottade onödig tidspillan och
omvägar samt minska tjenstemännens göromål, synes det för¬
hållande, sorn nu eger rum vid utmätnings-resolutioners verk¬
ställande böra af Rikets Ständer uppmärksammas.
Det händer icke sällan, och synnerligast i norra Länen,
hvarest fögderierna äro vidsträckta och postgång icke finnes,
att en fordringsegare, sedan han å sin gäldenär erhållit utmät-
nings-resolution, måste vandra lång väg till kronofogden, för
öfverlemnande af resolutionen och erhållande af diariibevis
öfver dess mottagande, eller om, i lyckligare fall, han har
lägenhet att begagna posten, han i så fall nödgas vända sig
till en för honom ofta okänd kommissionär för att erhålla be¬
rörde diariibevis. hvilket allt i förra fallet förorsakar kostnad
och tidspillan och i sednare osäkerhet. — Men ännu känba-
rare är det för gäldenären, hvilken ofta kan vara granne med
fordringsegaren, då kronofogden hos honom skall verkställa
utmätningen. Han måste då betala dryga utmätnings-omkost-
nader, hvilket alltmer förstör hans existens, synnerligast om
han är från kronofogden aflägset boende.
Kronofogdens egentliga göromål, sorn väl bestå i uppbä¬
randet och redovisandet af de till Staten och löningstagare af
folket utgående skatter, blifva, genom nuvarande sätt för ut¬
mätningars verkställande, betydligt ökade, på samma gång
både fordringsegaren och gäldenären tillskyndas ganska stora
pekuniära uppoffringar.
Dessa olägenheter synas mig böra afhjelpas och det me¬
delst den förändring i nu gällande utsöknings-lag:
att, om vederbörande fordringsegare det äskar, han
må oga till den kronolänsman, inom hvars distrikt
gäldenär boende är, direkte aflemna utmätnings-
Den 29 November.
145
resolution eller domar, och att denne bör deni till
omedelbar verkställighet befordra, med skyldighet
för honom att, på sätt kronofogde åligger, till Ko¬
nungens Befallningshafvande ingifva diarii-utdrag
öfver om händer hafvande utmätningsmål.»
§ 4.
Vid föredragning af Lars Gustaf Anderssons från Elfs¬
borgs Län motion, angående tillökning i Riksbankens fond för
landtegendorns-lån m. m.t förenade sig med motionären P. F.
Mengel från Upsala, Falk från Skaraborgs, Sandstedt från
Jönköpings, Cederskog från Östergöthlands, Johannes Anders¬
son frän Elfsborgs, Olof Olsson i Gersheden, Olof Olsson i
Olebyn, Pehr Pehrsson, Nyqvist och Anders Andersson från
Vermlands, Erik Olsson och Olof Larsson från Nerikes samt
Lars Rasmusson frän Götheborgs och Bohus Län. Motio¬
nen, som remitterades till Banko-Utskottet, lydde sålunda:
»Det är visserligen beklagligen sannt, att lättade tillfällen
till låns erhållande icke alltid begagnas pä ett sådant sätt, att
låntagaren deraf har någon sannskyldig nytta. Men när lån
användas till produktiva företag af den beskaffenhet, att af-
kastningen betäcker både räntan och amorteringen af kapita¬
let, dä verka de förmånligt till befrämjande af både enskildt
och allmänt välstånd. Det. är äfven af väsendtligt gagn, att
en jordbrukare, som har några mindre, ofta uppsagda skulder,
kan få förvandla dem tili amorteringslån på billiga vilkor. Så
beskaffad är den fästighets-låuefond, som finnes i Rikets Stän¬
ders Bank. Då storleken af ett län ur denna fond skall grun¬
da sig på ett för 5 år tillbaka åsatt taxeringsvärde å det
hemman, som skall intecknas, så kan icke en för högt upp-
drifven värdering deraf ega ruin. Då lånesumman således blir
låg, kan den icke föranleda spekulationer på ytterligare egen-
domsköp; och genom dessa låns meddelande försättes icke
heller landet i utländsk skuld.
Men oaktadt alla de fördelar, som denna lånefond kan
bereda mindre jordbrukaren, hvilken, äfven om han förut är
skuldfri, kan med förmån använda dessa små på billiga vilkor er¬
hållna arnorteringslån till förbättring af sin jord och sin ladugård,
så har den likväl fått vidkännas en betydlig förminskning. Den
hade för landet länge utgjort 8,475 000 R:drR:mt; men under
jpenninge-öfveiflödet vid sista Riksdagen och under ifvern att från
alla håll skaffa medel till Filialbankerna, fattades det beslut, att
den skulle efter hand förminskas med 975,000 R:dr. Till denna
förminskning anförde Banko-Utskottet såsom hufvudskål i Be-
Bonde-St:t Prot. vid 1859—60 arent Biktdag. II. 10
146
Den 29 November.
tänkandet N:o 37, sid. 12, att från denna fond, såsom då
obehöfliga till andra lånegrenar öfverflytta 230,000 R:dr och
dessutom obegagnade 120.000 R:dr.
Nu är förhållandet, som hvar man vet, helt annorlunda.
Hela fonden är utlånad och behofvet så stort, att lånesökan-
de, hvilkas handlingar blifvit godkända, nödgas vänta i åratal,
innan de kunna utbekomma dem beviljade lån.
Under sådana omständigheter och då penningebehofvet
för jordbrukaren nu är utomordentligt stort, får jag vördsamt
föreslå:
att Riksbankens fond för landtegendoms-lån må
återfå de 075,000 R:dr, som under de sista 3:ne
åren blifvit derifrån innehållne och bestämmas till
sitt förra belopp 8,475,000 R:dr Rmit.
Då vid sista Riksdag amorterings-procenten för sådana
lån förhöjdes från 2 till 3 procent om året, hade sådant en
tillräcklig grund uti förhandenvarande penningeställning. Huru
svårt deremot det nu är för jordbrukaren, under nedtryckta
spanmålspriser, att kunna förvärfva penningar är allom bekant,
och derföre vågar jag äfven hemställa, om icke en återgång,
till hvad sorn förut egde rum också härutinnan kunde med-
gifvas, eller
att å lånet beräknas såsom förut 4 procents årlig
ränta, men att årliga betalningsskyldigheten utgör
6 för 100 om året af lånets primitiva summa och
fortfar oafkortad!, till dess allt är liqvideradt o. s. v»
såsom föreskriften lyder uti 1853—54 årens Banko-
Reglemente § 158, mom. e och /.
Vidare är det en känd sak, att uppskatfningsvärdet på
jordegendom vanligen är ytterligen lågt i jemförelse med för¬
säljningspriset, särdeles under närvarande tid; fördenskull och
isynnerhet af det skäl, att Rikets Ständer medgifvit Filial¬
bankernas aktie-egare att såsom hypothek för försträeknin-
garne från Riksbanken, vanligen emot 2j- procents ränta, få
aflemna inteckningar, beräknade till egendomens fulla taxe¬
ringsvärde, sä synes det icke vara äfventyrligt och derjemte
ganska rättvist och billigt,
att enskilde jordegare ur Riksbankens landtegen-
doms-lånefond må kunna erhålla sina lån, som
gifva fullt 4 procents ränta till ett belopp, som
motsvarar tre fjerdedelar eller åtminstone två tre¬
djedelar af den intecknade egendomens 5 år förut
åsätta uppskattningsvärde.
Men der finnes också för folket en annan angelägenhet,
som, ehuru den ej afser materiel förkofran, likväl är af stor
Den 29 November. « 147
vigt och som under dessa penningefattiga tider blir särdeles
betungande. Det är att ombygga eller utvidga förfallna eller
små kyrkor. (
Den hjelp, som erhålles genom stam boks-insamling kostar
allmogen i Riket mera besvär och tidsuppoffring än värdet
af, hvad som erhålles, och der äfven en sadan tidspillan ge¬
nom särskildt uppbördssätt kunnat undvikas, är det naturligt,
att insamlingen, särdeles under knapp penningetillgång och
den stora mängd af stamböcker, som ärligen utsändas, måste för
hvarje särskild kyrkbyggnad blifva af ganska ringa betydenhet.
Detta, som dock icke är annat än ett privilegieradt tig¬
geri, skulle kunna undvaras och en verklig hjelp erhållas, om
det blefve möjligt, att församlingarne på billiga vilkor härtill
erhålla amorteringslån.
Härigenom skulle kostnaden i någon mån blifva fördelad
på efterkommande, osom också få njuta förmån af den nya
kyrkobyggnaden. Åtskilliga kyrkor i städerna hafva blifvit
hugnade af Staten icke blott med amorterings-lån på billiga vil¬
kor, utan äfven med betydliga anslag utan återbetalnings-
skyldighet. Vid denna Riksdag synes det, som Stats-ver-
kets alla inkomster och behållningar skulle såsom vanligt
blifva tagne i anspråk för andra föremål och ingen tillgång
härtill blifva öfrig för landlförsamlingarne. Den enda utväg
är att vända sig till Rikets Ständers Bank och till den låne¬
fond, som förnämligast är afsedd att lätta jordbrukets bördor,
med vilkor, att den erhåller fullkomlig säkerhet för sina för¬
sträckningar både till ränta och kapital. Jag tager mig der¬
före friheten att vördsamt föreslå:
att der kyrka skall byggas ny, eller gammal kyr¬
ka ombyggas eller ujvidgas, och kostnadsförslag
blifvit i behörig ordning pröfvadt och godkändt,
församlingen må, om den så önskar och behöfver,
i Rikets Ständers Bank kunna erhålla ett amorte¬
ringslån på samma vilkor, som för landtfastighets-
lån i allmänhet stadgadt blifver.
Låoesumman, som kan erhållas, må ej öfverstiga
tre fjerdedelar af det kontanta utgiftsbelopp, som
enligt kostnadsförslaget erfordras, sedan dagsver¬
ken, körslor och andra natura prestationer blifvit
afräknade.
Till säkerhet för både ränta och kapital afgifver
församlingen en gemensam förbindelse, för hvars
fullgörande socknens samtlige hemmansegare, en
för ada och alla för en, ikläda sig betalningsansvar
såsom för egen skuld, hvilken förbindelse i öfrigt
148
Den 99 November.
affattas med den ordalydelse, som Herrar Banko-
Fullmäktige, på grund af dertill erhållet bemyndi¬
gande, finna lämpligt föreskrifva.
Slutligen får jug anhålla, att dessa mina framställda för¬
slag må till Högloft. Banko-Utskottet remitteras.
Häruti förenade sig Anders Eriksson från Elfsborgs, P.
Eriksson och Anders Jonsson från Vermlands Län.
§ 5.
Till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remit¬
terades, efter skedd föredragning, motioner af:
l:o Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län, med hvil¬
ken instämde Johannes Nilsson och Erik Christensson från
Götheborgs och Bohus, Svensén från Kalmar samt Håkan
Olsson från Christianstads Län:
»Om det hos den enskilde är ett bevis på slät hushåll¬
ning och omtanka, att han lägger sig til! och bibehåller, vare
sig fast eller lös egendom, hvaraf icke allenast ingen inkomst
är att påräkna, utan tvärtom bara utgifter, förluster och obe¬
hag, så måste detta i icke mindre mån gälla i fråga om en
Stat.
Svenska Staten är verkligen en hushållare af detta slag,
visserligen i mer än ett afseende, men jag vill för denna gäng
endast fästa mig vid besittningen af ön S:t Barthelemy.
Denna besittning är en skänk af Franska Regeringen till
Svenska Kronan under Konung Gustaf lilis tid och förvaltades till
år 1815 af Svenska Statsverket, hvarefter den öfverlemnades
till Kongl. Maj:ts disposition. Under denna tid, då krig på¬
gick, uppbar man af ön icke obetydliga inkomster, som dock
mot krigets slut aftogo så betydligt, att Konung Carl Johan
på denna besittning måste göra betydliga uppoffringar, hvar¬
för en Kong). Proposition redan vid 1834 års Riksdag nfläts,
med begäran, att Statsverket ville öfvertaga förvaItningsbesty-
ret öfver ön, men härpå svarades »nej». Under 1844 års
Riksdag ankom förnjmd Proposition i ämnet med 2:ne alter¬
nativa förslag, att Staten skulle upptaga ön i sin drätsel, eller
att den skulle blifva törsåld. Det första antogs, och anslag
beviljades till och med till slafvarnes friköpande. Anslaget
blef förslag3-anslag och har sedan bibehållit sig sådant.
Utaf denna historik, såväl som utaf sednare tiders erfa¬
renhet, har def visat sig, att Sverige hvarken haft, har eller
kan hafva utsigt att få annat af denna besittning än uppoff¬
ringar och besvär; oeh det kan då frågas, om det är skäl uti
för ett fattigt land att fortfarande behålla denna ö? Man har
sett fråga förut varit af Carl Johan framställd om att försälja
Den 29 November.
149
densamma, och sålunda har man grundade skäl att tro, det
sådant icke heller nu skulle vara i statsrättsligt hänseende
oriktigt, såvida man kunde få någon köpare, hvilket visser¬
ligen icke är otroligt, ty någon annan makt, som ligger när¬
mare eller som förut har besittningar i Vestindien, skulle tro¬
ligen icke vara obenägen för öfvertagande af äfven denna ko¬
loni, och Sverige skulle derigenom möjligen kunna erhålla en
icke obetydlig köpesumma, sorn i närvarande stund skulle kom¬
ma ganska väl till pass.
Skulle deremot, hvad som knappast är troligt, någon för¬
säljning icke kunna ske, så borde man återbjuda densamma
i första hand till Hans Maj:t Konungen sjelf, och, ifall han
icke skulle vilja emottaga densamma, till Frankrike, från hvil¬
ket den ursprungligen kommit, men om äfven Franska Rege¬
ringen skulle vägra, då förklara ön för en egen sjelfständig
republik.
Jag anhåller, att Rikets Höglofl. Ständer måtte till Kongl.
Majit aflåta en underdånig skrifvelse härom; och torde denna
motion blifva remitterad till Ekonomi-Utskottet.»
2:o Paul Hedström från Vester-Norrlands Län:
»På skäl, dem jag här nedan skall i korthet utveckla, får
jag vördsamligen föreslå, att Rikets Ständer måtte hos Kongl.
Majit anhålla otn utfärdandet, i afseende på nybyggen och kro¬
nohemman, af en lag derom:
»att införsel å kronolägenhet icke måtte beviljas
förr, än sökanden styrkt säljarens åtkomst, medelst
företeende af laga kraftvunna handlingar» samt »att,
då fråga eller ansökning göres att i börd frånvinna
genom öfverlåtelse blifven innehafvare kronolägen¬
het, sökanden må åligga att vid sin ansökning föga
bevis derom, att han hos vederbörande kronofogde
eller i Landtränteriet nedsatt den summa, för hvil¬
ken innehafvare tillhandlat sig besittningsrätten, hvil¬
ken summa bör betraktas såsom börde-skilling»;
och slutligen: »att innehafvare icke må vara skyl¬
dig, att till bördsberättigad afträda kronolägenhet
förr än nästa laga fardag och ej heller annorledes,
än mot åtnjutande af ersättning för den nyttiga för¬
bättring, han å kronolägenheten gjort. ■>
Skälen till dessa förslag anser jag vara temligen uppen¬
bara, ty med de lagar, nu i ämnet gälla, fean införsel medde¬
las utan att upplåtaren till lägenheten haft någon rätt, ja,
utan att ens visshet gifves derom, att den uppgifna lägenheten
i verkligheten finnes till; och måste en innehafvare af krono¬
lägenhet, utan all ersättning till bördesumman, afstå den af
150
Den 29 November.
den förre köpta och betalade lägenheten, ett förhållande, som
står i rak strid ej mindre emot en öfverlåtares rättighet att
försälja sin besittningsrätt, än äfven mot grunden för all börd,
som ingalunda afser annan rätt för en bördeman, än ntt mot
behörig ersättning träda i en köpares stad och ställe i afse¬
ende på jord.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
3:o Olof Lindström från Vesterbottens Län :
»Ehuru det icke kan nekas, att sednast utkomna Förord¬
ning, angående »egors fredande mot skada af annans hem¬
djur samt om stängselskyldighet» i allmänhet är byggd på
billiga grunder och för en stor del af landet torde medföra
välgörande verkningar, är det dock säkert, att densamma vid
tillämpningen visat sig högst otjenlig för många orter och att
detta särskildt är fallet med Rikets nordligaste landskap. —
Den missbelåtenhet med åtskilliga delar af Författningen, som
flerstädes gjort sig gällande, visar sig äfven i de många vid
denna Riksdag inkomna motioner, som åsyfta mer eller min¬
dre genomgripande förändringar i Stängsel-Förordningen. Och
denna brist att icke vara fullt lämplig för Rikets alla provin¬
ser skulle säkert äfven komma att vidlåda hvarje annat försök
att åstadkomma en stängsel-lag, som skulle gälla för hela Sve¬
rige, hvars särskilda delar äro så olika i afseende på natur¬
förhållanden, folklikhet m. m. Hvad som t. ex. passar för
det skoglösa, tätt bebyggda Skåne lärer hafva föga tillämp¬
lighet i Norrland med sina ändlösa skogar och vidt spridda
befolkning.
Med anledning af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt
föreslå:
att hvarje Län, med afseende å de för detsamma
egna förhållanden, måtte få bestämma lämpligaste
sättet för egornas fredande och stängsel-skyidig-
heten inom Länet.
I afseende på verkställigheten häraf föreslår jag:
att densamma måtte öfverlemnas till för ändamålet
valda Läns-kommittéer, till dess, i enlighet med
Rikets Ständers vid förra Riksdagen yttrade önskan,
Läns-nämnder blifva inrättade, hvilka då torde kom¬
ma att öfvertaga denna liksom andra Länen rörande
angelägenheter.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Häruti instämde P. A. Nyström och Olof Nilsson från
Vesterbottens Län.
Hvarförutan, vid förnyad föredragning af Lag-Utskottets
Utlåtande N:o 5, med återlemnande af en inom Högv. Preste-
Den 29 November.
151
Ståndet af kyrkoherden Ternström vackt motion om föreskrif¬
ter, rörande underhållandet i furbart skick af kyrk o viig samt
afsynandet deraf, hvilken motion blifvit af Preste-Ståndet till
Lag-Utskottet remitterad, samma motion blef af Ståndet till
behandling af Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet
remitterad.
§ 6.
Nedanintagne Memorial föredrogos och bordlädes:
l:o af Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län, med hvil¬
ken Hobert Fredrik Gross från Kalmar Län instämde:
»Den motion, jag nu /går att väcka, har visserligen icke
stora utsigter till framgång för sig, emedan den är en gen¬
gångare från många föregående Riksdagar och aldrig hittills
lönt någon framgång; men många andra frågor hafva under
decennier haft samma otur och ändå till slut efter ihärdigt
sträfvande segrat.; och hvarföre skulle man då misströsta om
en lycklig utgång förr eller sednare äfven i denna? Jag har
dessutom trott, att närvarande tidpunkt skulle eller åtminstone
borde vara särdeles gynsam för väckande af frågor, som afse
besparingar, emedan den är en uppvaknandets tid från de
illusionernas drömmar, hvaruti vi under flydda lyckliga kon¬
junkturer legat försänkta. Denna fråga är af sådan art; det
är nemligen, för att med ens komma till saken, icke någon
annan än den gamla, väl kända om upphörande af bevärings-
ynglingarnes vapenöfningar under fredstid. — Om man kunde
göra en beräkning öfver huru många millioner i dagsverken
och penningar dessa öfningar kostat under den fvratiofem-
åriga fred landet nu åtnjutit, så skulle man få en summa, som
troligen icke skulle mycket understiga den utländska skuld,
hvari vi oss befinna för de jernvägsbyggnader, som redan äro
utförda, och jag tycker, att detta borde vara tillräckligt öfver-
tygande, att landets krafter och tillgångar kunde och borde
bättre användas för den tid, sorn stundar; den flydda kan icke
mera återkallas. — Hvar och en kan nu icke undgå att finna,
hurusom landets fördjupande i skuld år efter är måste blifva
en följd af fortgåendet på den bana, man hittills följt, och att
det slutligen mäste komma derhän, att vi icke mera hafva
något fädernesland att försvara. Detta är för mången ett
hardt tal, jag vet det nog, men när den dag kommer, —som
icke torde vara så aflägsen, ifall vårt hushållningssätt icke
snart ändras — att vi, till de hundrade millioners skuld, hvari
vi redan stå till utlandet, lagt ännu ett hundrade, så torde
åtminstone större delen af fäderneslandet befinna sigiutländ-
ningarnes händer.
152
Den 29 November.
Jag vet väl, att nu, likasom alltid förut, skall komma att
framhållas nödvändigheten och behofvet af en öfvad trupp, i
händelse af utbiytande krig, men jag får också härpå lemna
det vanliga svaret: att ett krig omöjligen så plötsligt kan ut¬
bryta, att det icke kan blifva så mänga dagars rådrum för
vapenöfning, som de, hvilka dertill nu användas; och-om, i
stället för de kostbara och tidsödande mötena, ynglingarne
några dagar årligen socknevis öfvade sig med målskjutning,
så skulle detta obestridligen vara till mera nytta, ty detta slags
öfning är väl ändå hufvudsaken, när det gäller på allvar.
Jag vet väl, att motion i denna fråga redan förut är
inom detta Stånd väckt, och det hade således varit öfverflö¬
digt att framkomma med denna, så vida nemligen icke för¬
hållandet varit, att mina åsigter något afvikit från dem, som
förut blifvit uttalade: jag vill nemligen vördsammast anhålla,
att Rikets Höglofl. Ständer beslutade, att till Kongl. Maj:t
ingå med en underdånig skrifvelse af följande hufvudsakliga
innehåll:
1:0 att nästa års beväringsklass väl inmönstras, som
vanligt, men vapenöfningarne utbytas emot socken¬
vis inrättade målskjutningar, under ledning af en
Under-officer eller Korporal, några få timmar dag¬
ligen, en eller högst tvänne veckor, vid samma tid
som hittills varit bestämd; då ynglingarne nyttja
egna kläder, och Kronan blott består vapen;
2:o att de för vapenöfningarne afsedda medlen, äfven¬
som det särskildt fordrade anslaget till underhål¬
lande af beklädnaden, med anledning af föreslagen
förlängd exercistid, måtte såsom för detta ändamål
obehöflig till andra ändamål användas.
Att Ekonomi-Utskottet, till hvilket denna motion torde
remitteras, måtte så skyndsamt som möjligt afgifva svar härpå,
samt att detta svar måtte blifva för saken gynsamt, derom
anhålles.»
2:o af samme Ledamot, med hvilken sig förenade Lun¬
dahl från samma Län, Lars Gustaf Andersson från Elfs¬
borgs, Anders Jansson, Pehr Pehrsson och Anders Anders¬
son från Wermlands, Nils Pettersson från Kalmar samt Olof
Larsson och Erik Olsson från Nerikes Län.
»Vid genomläsningen af Kongl. Maj:ts Proposition till Ri¬
kets .Ständer, angående Statsverkets tillstånd och behof, har
jag icke kunnat undertrycka den tanken, att under närvarande
bekymmersamma ställning inom landet mera sparsamhet kun¬
nat iakttagas till stor båtnad för landet.
Den vid slutet af nästlidne Riksdag inträffade penninge-
Den 29 November. 153
krisen, hvars menliga verkningar i början hufvudsakligen in¬
skränkte sig till de större affärsmännen, synnerligen i stä¬
derna, har under sednaste tiden allt mer och mer utsräckt
sig till landsorterna och åstadkommit en stagnation i rörelsen,
sorn djupt ingripit äfven i de mindre jordbrukarnes verksam¬
het och än ytterligare försvårats af den under innevarande
år inträffade svaga skörd, som i åtskilliga provinser gått ända
till missväxt.
Under sådana förhållanden synes tiden böra vara inne,
att såväl Staten, som den enskilde börjar att iakttaga en
sparsamhet, som thy värr! under lyckligare konjunkturer ofta
blifvit förbisedd. Endast derigenom kunna vi komma i till¬
fälle att fullfölja de produktiva företag, som vi redan börjat,
såsom det enda medlet, jemte klok sparsamhet, att återkom¬
ma till välstånd och det anseende, som hvarje nation måste
söka att eftersträfva för att bevara sin sjelfständighet.
Meningen med detta anförande är att i möjligaste kort¬
het uttala mina åsigter om de i den Kongl. Propositionen
upptagna anslagsbehof, på det att dessa anmärkningar måtte
komma under pröfning i sammanhang dermed.
Allmänna opinionen i landet liar strängt klandrat förra
Riksdagens ända till öfverdåd gränsande frikostighet och ut¬
talat ett varningsord till nu församlade Ständer, att icke fort¬
gå på en väg, som snart nog måste leda till olycka, genom
landets fördjupande i skulder, som det aldrig kan afskudda
sig. Detta varningsord har låtit sig förnimma på åtskilliga
sätt, men hanke kraftigast uti valen till nu pågående Riks¬
dag, ty så många nya Representanter inom alla de valda
Stånden, men synnerligast inom det Stånd, som representerar
de egentliga jordbrukarne och skattedragarne, hafva troligen
aldrig tillförene, sedan vår konstitutions början, funnits vid nå¬
gon Riksdag.
Innan jag öfvergår till granskningen af de uppgifna Stats¬
verkets behof, vill jag göra en anmärkning i afseen¬
de på de till fyllande af samma behof påräknade in¬
komster, och denna rörer bränvinsbrännings-afgiften. Den¬
na afgift, beräknad vid sistlidne Risdag till 6.750,000 R:dr
uppgick icke något af åren 1855—1857 på långt när till
detta belopp; att den under året 1858 något, ehuru obetyd¬
ligt öfversteg beräkningen, är troligen den då inträffade ovan¬
liga skörden mer orsak till, än den förhöjda beskattningen;
men, i hviket fall som helst, är den under nästa Statsregle¬
ring påräknade inkomst deraf, 8,000,000 R:dr, efter min åsigt
mycket för hög, äfven om skatten skulle höjas till 75 öre,
hvilket dessutom vöre mindre välbetänkt, emedan vi då i
154
Den 29 November.
stället skulle, ännu mer än hittills, öfversvämmas af utländsk
vara. Jag öfvergår nu till Statsverkets behof.
Första Hufvud-titeln är visserligen icke ökad, men man
hade med skäl väntat, att genom den inträffade förändringen
inom Konungahuset, den skulle hafva blifvit betydligt min¬
skad ; så har likväl icke skett. Den vid sistlidne Riksdag
beträdda banan att anslå särskild Hofhållning, äfven åt Ko¬
nungahusets yngre medlemmar, kunde jag icke gilla och bi¬
trädde icke beslutet derom. Hvad som då gjordes, vill jag
likväl nu icke söka att upprifva, ty jag anser det fruktlöst.
Deremot måsfe jag på det allvarligaste bestrida de nya Hof-
hållningssummnr, som nu äro begärda till DD. KK. HH. Prins
August och Prinsessan Eugenia. Det skäl, sorn framhöll för
beviljandet af anslaget till H. K. H. Prins Oscar, nemligen
att han stod Thronell så nära, kan icke gälla här, och såle¬
des kan det aldrig vara stridande mot konseqvensen att vägra
dessa anslag. Då jag deremot icke motsätter mig det an¬
slag, som är begärdt till H. M. Enkedrottningen Josephina,
icke heller vägrar H. M. Konungens och Enkedrottningen
Desiderias apanage, så är det under det förbehåll, att DD.
KK. HH. Prins August och Prinsessan Eugenia, med bibe¬
hållande af de anslag, de hittills åtnjutit, måtte hädanefter
som hittills åtnjuta en för deras ställning värdig försörjning
hos H. M. Konungen och deras höga moder. — Likasom att
H. K. H. Prins Oscars hästar, hädanefter sorn hittills, måtte
få utfodring i H. M. Konungens Hofstall. För reparationerna
ä Ulriksdals slott fordrade 25,000 R:dr anser jag mig böra
bestrida, äfvensom 26,650 R:dr till åskledare å de Kongl,
slotten. Det förra hoppas jag icke på långliga tider skall be-
höfvas och det sednare anser jag alldeses onödigt, heldst,
synnerligast hvad Stockholms slott angår, detta är omgifvet
af åskledare inom staden på alla håll.
Då jag nu företager granskningen af de öfriga Hufvud-
titlarne, så vill jag först anmärka ensak, som rörer dem alla,
och detta är den vid sista Riksdag beviljade löneförhöjnin¬
gen, eller det s. k, dyrtidstillägget. Denna löneförhöjning,
som Kongl. Maj:t i Proposition till Rikets sednaste församlade
Ständer den 30 Oktober 1856 äskade skulle definitivt be¬
stämmas, blef likvisst af Ständerna icke bifallen annorlunda,
än som en tillfällig förbättring af embetsmännens löner, under den
då inträffade dyra tiden på alla lifsförnödenheter; och som Ri¬
ket just dä befann sig i en, jemförelsevis mot förut, lysande
ställning till följe af neutraliteten och ett klokt begagnande
af konjunkturerne ansågo Ständerna, att landets tjenstemän
kunde aflönas så, att de icke behöfde lida brist. Denna
Den 29 November.
155
Ständernas beredvillighet gick likvisst i många fall så långt,
att den gränsade till slöseri och var stundom kanhända icke
fullt rättvis, enär de lägre tjenstemännen med små löner i
många fall erhöllo ett dyrtidstillägg, som knappt motsvarade
behofvet, då deremot de högre, med förut slöra löner, er¬
höllo summor, som vida öfverstego det verkliga behofvet och
endast afsåg en näring åt lyxen.
Förhållandena hafva sedan den tiden betydligt förändrats.
Landets finansiella ställning är bekymmersam; välmågan i
aftagande. Statskassan har under de sednare åren varit starkt
anlitad och Riksbankens ställning är äfventyrlig, hvarför lan¬
det häftar för en betydlig skuld i utlandet. Med hänseende
till dessa förhållanden, torde det vara tid på att börja en
bättre hushållning; och yrkar jag derföre, att den skedda
löneförhöjningen måtte upphöra, helst som priserna å verk¬
liga lifsförnödenheter nu utan gensägelse stå, i de aldra fle¬
sta fall, i betydligt lägre pris; dock vill jag härutinnan göra
följande förbehåll:
För löntagare, som förut innehaft lön öfver 1,000 till
och med 2,000 R:dr förhöjningen, efter sig företeende om¬
ständigheter, minskas med 25 å 50 proc. A löner öfver
2,000 till och med 5,000 R:dr minskas med 50 å 75 proc.
samt för löntagare med högre löneanslag än 5.000 R:dr en¬
dast den lön bibehållas, som innan sista Riksdagen var be¬
stämd: och bör det tagas i befraktande om sådana sportel-
inkomster äro med åtskilliga fjenster förenade, att desamma
på lönebeloppet hafva inflytande.
Dock vill jag icke i något fall medgifva att. i de fall,
der någon del af löneförhöjningen bibehålles, denna difini-
tivt bestämmes. Hvad nu om lönerna blifvit sagdt gäller för
samtlige Hufvudtitlarne.
Vid Andra Hufvud-titeln får jag dessutom göra följan¬
de anmärkningar:
1:0 Att Krigs-Hofrätten bör indragas, enligt hvad Ri¬
kets Ständer vid sistlidne Rksdag i aflåten skrifvelse be¬
gärde ;
2:o Att det begärda anslaget till domare och tings-
nästtolkare i Norrbotten och Vesterbotten, tillsammans 3,500
R:dr, afslås;
3:o Att det begärda anslaget till Länsfängelser, 300,000
R:dr, tillsvidare måtte afslås; och
4:o Att det begärda låneanslaget till häradshöfdinge San¬
dels boställshus, 7,000 R:dr, icke måtte beviljas.
Tredje Hufvud-titeln. Anslaget till ministerstaten bör,
enligt min åsigt, betydligt nedsättas, emedan det hvarken är
156
Den 29 November.
nödvändigt elier lämpligt, att Sverige representeras af Envoyéer
på så många ställen som nu. — Utan skada för landets in¬
tresse bör anslaget till Minister-staten kunna nedsättas med
minst den summa, som den ökades vid sistlidne Riksdag, äf¬
venså extra utgifterna.
Fjerde Hufvud-titeln.
Häruti yrkar jag afslag å följande:
För Generalstabs-offieerares bildande be¬
gärde R:dr 6,500: —
Till 8 Under-officerare vid Topografiska
korpsen . 3,200: —
Till Sappör-kompagnierna 17,319: 65.
Till Bevärings-mansknpets vapenöfningar . 458,333: —
Dessa anslag äro för landet så känbara, emot den ringa
nytta, som med vapenöfningarne vinnes, att det utan tvifvel
vore bäst, att de alldeles upphörde under fredstid och att be-
värings-ynglingarne endast inmönstrades, hvarom äfven vid
denna Riksdag motioner äro väckta inom det Stånd, som har
mesta tyrtgden af dessa tillställningar. — Måtte folkets röst
härutinnan en gång blifva hörd !!!
Materielen.
Begärd förhöjning i fortifikations-afdelningens anslag till
bestridande af Landt-försvarets hus i Fästnings-och Garnisons¬
orter bör afslås, sedan priserna nu allt mera nedgå,
R:dr 10,000: —
Begärd förhöjning i beklädnads-passevolansen 55,265: 58.
bör af samma skäl afslås, emedan priserna i stället för att steg¬
ras äro i fallande.
Beklädnads-anslag till det nya Sappör-kom-
pagniet 8,993: —
Anslag till lif- och släp-munderingar vid Rothålls-Rege-
menterne, påkallad af höjda priser 23,800: —
Artilleri-behof.
Till anskaffning af refflade kanoner för 3
nya fältbatterier 72,000: —
Till rid- oell anspans-persedlar 66,000: —
Till anskaffning af 12.000 refflade Infanteri-gevär, begäres
450,000 R:dr, hvilket jag anser böra nedsättas till åtminstone
hälften, eller 225,000: —
Fortifikations-behofven.
Till fortsättning af Carlsborgs fästnings-b37ggnad torde
det begärda anslaget, under närvarande svåra penningeställning,
böra och kunna nedsättas med en tredjel utan att fångarno
sakna arbete 100,000: —
Den 29 November.
157
Till fortsättning af fästnings-bjggnad vid Kalskrona torde
tills vidare kunna afslås minst 100,000: —
Befästningarne A7id Stockholm begärda . . 300,000: —
böra framförallt afslas, äfvensom återstoden bör innehållas af
det vid sista Riksdag, genom votering i förstärkt Stats-Utskott
beviljade anslag till detta olyckliga företag, som i hela landet
framkallat den bittraste harm, hvilken återstod lärer utgöra
omkring 92,000: —
Att dessa fästningsverk, ifall de skulle komma att fort¬
sättas, blefve en kräfta för landet, värre än någon vi någonsin
haft, och en olycka för sjelfva hufvudstaden i händelse af
krig mot en öfverlägsen fiende, derom äro tankarne icke
mycket delade, och det vore således en stor lycka, om vi
kunde slippa ifrån denna affär med en förlust af de redan
förstörda 100 000 R:dr eller något deröfver.
Det begärda anslaget till Bevärings-manskapets beklädnad,
mäste afslås på förut antydde skäl 567.000: —
Till Topografiska korpsen yrkar jag anslagets nedsättande
till, hvad det före sista Riksdag var.
Till Ridhus med flere byggnader för Lif-Regementets
Hussar-korps 75,000: —
Femte HufvucL-titeln.
Tvenne Amirals-platser och 5 Officers- dito vid kon-
struktions-korpsen synas vara på Rikets sist församlade
Ständers begäran indragna, men löne-anslaget är derföre
icke minskadt med mera än 30Ö R:dr; återstoden skulle
äfven fortfarande utgå, dels till förhöjda löner åt de qvar¬
varande Amiralerne, dels till ett ökadt antal Ritare etc.
Rikets Ständers mening var likvisst med den begärda in¬
dragningen, att löne-anslagen skulle minskas, hvilket jag
också nu yrkar. — För öfrigt mötes man här af en större
summa, uppgående till icke mindre än 2,009,500 R:dr till nybygg¬
nad af en ångfregatt, af hvilken summa dock endast j^delar
skulle under nu instundande Stats-reglerings-period utbetalas.
Detta dyrbara företag kan säkerligen anstå under nuvarande
tryckande konjunkturer, då så många stora och produktiva ar¬
beten måste fullföljas. — Vårt fattiga land borde icke utar¬
ma sig med underhållandet af en dyrbar linie-flotta, hvilken
i alla fall aldrig kan motstå någon af de sjö-magter, som äro
för oss farligast. En god skärgårds-flotta är, hvad vi för vårt
sjelfförsvar behöfva, och längre kunna vi i alla fall aldrig kom¬
ma. Dessa dyrbara kolosser, sorn år efter år byggas och ut¬
suga landets must och märg, blifva snart nog gammalmodiga
och oanvändbara i anseende till nya uppfinningar; och
158
Den 29 November.
slutligen ruttna de i våra hamnar utan att hafva varit oss till
den aldra ringaste nytta. Jag afslår detta anslag. Likaså det
till ombyggnad af skeppsdockorna begärda an¬
slaget af 108,380: —
ty behöfvar man icke bygga några nya skepp, så kunna doc¬
korna vara stora nog, sådana de äro.
Det begärda anslaget till ett nytt äng- och bageri-verk
i'Carlskrona bör aldrig beviljas, under nuvarande omständig-
digheter åtminstone, hvarföre dessa 78,000: —
afslås.
Likaså den kostbara vattenledningen i samma stad, hvartill
staden sjelf bör bidraga till det hufvudsakligaste: dock bör
detta för närvarande icke komma i fråga, hvarföre de begärda
354.000 R:dr afslås.
Till byggnads-arbeten vid flottans stationer
afslås 200,000: —
Till förbättrande af pensions-vilkoren för
flottan 210,000: —
Sjette Hufvud-titeln.
De begärda löne-förliöjningarne till Landshöfdingarne i
Norrbottens och Jemtlands Län 2,500: —
anser jag mig böra afslå, äfvensom de betydliga förhöjnin-
garne af gratifikationer inom Landtmäteri-kontoret från 75 till
1.000 R:dr således 925: —
Sjunde Hufvud-titeln.
Det vid förra Riksdagen beviljade men ännu icke begag¬
nade anslaget, till inlösen af Landshöfdinge-residenset i Hern¬
ösand, anser jag nu böra indragas och dessa medel bättre
användas; de utgöra 76,650: —
För öfrigt kan jag icke underlåta att beklaga det olyck¬
liga förhållande, som eger rum i afseende på den Svenska ko¬
lonien Barthelemey, som i stället för att inbringa någon nytta
för landet fordrar årliga uppolfringar. — Manne det icke skulle
vara bättre för Sverige att på ett eller annat sätt afstå från
egandet af denna besittning.
Åttonde Hufvud-titeln.
Häruti anser jag, att Chefens för Eeklesiastik-departe-
mentet hyres-ersättning bör afslås med. . . . 2,000: —
Till Bibliothekarie» 1,000: —
Och till extra ordinarie prestman i de församlingar, der
sådant i följd af yppade villomeningar i trosläror kunde finnas
behöfligt, hvilket presterskapet sjelfva böra betala, då de icke
kunna anses annorlunda, än som deras biträden.
De?i 29 November.
159
Vidare har man en summa af 75,000 R:.dr, som är be¬
gärd till flyttning af en trädgård i Lund, med tillhörande
växthus, som utan tvifvel kan afslås utan våda för landet.
Slutligen kommer det för vårt fattiga land, för längesedan
alltför dyra Natioual-Museum; — att afslå det nu begärda an-
anslaget går väl ieke an, men åtminstone bör det icke bi¬
fallas på andra vilkor, än att en annan arbets-chef tillsattes,
som med mera besked detsamma utförer.
Vid Nionde Hufvud-titeln vill jag endast uttala min
åsigt, att pensions-systemet måste upphöra och tjenstemännen
för framtiden sjelfve vara betänkte på att bilda sig en fond,
genom besparingar af sina löner, så att Staten en gäng kunde
befrias från denna, med hvarje Riksdag tillväxande börda.
Jag har yttrat mig kort och ofullständigt, men har dock
tydligt nog ådagalagt, att jag önskar en bättre hushållning,
än sorn hittills egt rum. Kunde denna min önskan uppfyllas,
så skulle utan tvifvel både våra jernvägar kunna byggas utan
skuld och äfven andra produktiva företag kunna utföras till
mera nytta för landet, ari byggande af fästningar, som aldrig
kunna försvaras; dyrbara flottor, som nedruttna i våra hamnar;
hus och palatser, som icke inbringa någon inkomst, utan i stället
fordra årligt underhäll; underhållandet af en armé, som mer är
beräknad att lysa än på verklig duglighet, och slutligen en krigs¬
materiel, som, ehuru den med hvarje år tillökes med omått¬
liga summor, dock, under en mer än fyratioårig fred, icke
torde vara ändamålsenlig, om den på allvar skulle begagnas.
Måtte jag i någon mån kunna hafva medverkat till ett
bättre resultat, så är mitt ändamål vunnet.
Om remiss häraf till St&ts-Utskottet anhålles.»
3;o af Nils Olsson från Malmöhus Län; »Uti 1686 års
Kyrkolag kap. 2 § 9 läses bland annat: »Predikanten skall
»på prediksstolen bedja Oud för skriftefolket och Herrans
»bords gäster, att the må värdeligen begå then heliga Natt-
»varden» m. m. samt uti påföljande § 10: »När prester), efter
»förrättad predikan, har sjungit, eller om tiden så fordrar
»läst instiktelseorden för altaret, kladder uti vanlig skrud och
»prydnad, så skall han med all vördning handtera the helgade
»håfvor, och noga tillse, att kommunikanterne blifva theraf
»delaktige etc.»; genom hvilka föreskrifter således måste anses
uttryckligen stadgadt, att Skriftermål Och Nattvardsgång fiirst
efter allmänna gudstjensfens afslutande böra ega rum, hvilket
äfven i Rikets flesta Stift lärer tillämpas. I Lunds Stift der¬
emot har från uråldriga tider tillbaka varit församlingarne til¬
låtet att före allmänna gudstjensten begå det Heliga Sakra¬
mentet, en plägsed, ganska välbetänkt införd afpresterskapet,
ICO
Den 29 November.
sorn derigenom troligen velat förekomma, att sjuklingar och
ålderstigna icke måtte af kroppslig svaghet och bräcklighet
afhållas från nådemedlens begagnande, hvilket i annat fall ofta
kunnat blifva en följd, då personer af svagare kroppsbeskaf-
fenhet svårligen lära våga att, isynnerhet under vintern samt
vår- och höst-tiden, stillasittande tillbringa flera timmar i våra
kalla kyrkor och sålunda blottställa sin ofta förut nog bräck¬
liga helsa. Denna presterskapets kärleksrika ömsinthet om
sina församlingsboers kroppsliga välbefinnande tyckes dock
på sednare tid, möjligen till följd af bristande genkärlek, hafva
betydligt afsvalnat, ty efter det denna fråga blifvit af de
sednare åren på allmänt prestmöte inom Stiftet diskuterad,
har Domkapitlet uti cirkulär till samtlige Kyrkoherdarne inom
Stiftet anbefallt att, enligt Kyrkolagens föreskrift, Nattvards¬
gång först, efter det allmänna gudstjensten blifvit afslutad, må
försiggå. Obilligheten uti detta Kyrkolagens stadgande kan
ieke af någon förnekas, liksom hvar och en lättligen kan för¬
ställa sig, med hvad andakt och uppmärksamhet den, enligt
föreskrift, Nattvarden föregående predikan skall afhöras af en
del personer, hvilkas förut svaga krafter blifvit genom köldens
menliga inverkan ytterligare medtagne; och vågar jag der¬
före på grund, af hvad jag här ofvan haft äran andraga, till Rikets
Höglofl. Ständers bedömande hemställa, huruvida icke, med
upphäfvande af Kyrkolagens ofvanberörde föreskrifter:
det hädanefter må bero på församlingarne sjelfve
att, jemte pastor, bestämma om tiden för Natt¬
vardsgång inom församlingen.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
4:o af samme Ledamot: »Lika vigtigt som det är för
Staten att bygga stambanor till lättade kommunikationer, lika
vigtigt är det att till samma stambanor draga så kallade bi¬
banor för att, om jag så får säga, mata stambanan eller med
andra ord, föröka rörelsen och till följe deraf inbringa stam¬
banan eller Staten betydligare inkomster. Dessa sednare må
blifva föremål för den enskilda företagsamheten, hvilken jag
vill kalla bolag. Redan före Riksdagen 1853, innan Staten
ens börjat att bygga jernbanor, sammansköto Malmöhus Läns
innevånare 2,000 pund Sterb eller 36,000 R:dr till undersökning
dels för sträkning af stambana ungefär i samma rigtning, som
den nu går, dels för bibanor från städerna Helsingborg och
Landskrona till stambanan vid Eslöf, dels från Ystad till sist-
berörda punkt. Genom dessa utsökta linier kunna städerna
Landskrona och Helsingborg medelst 5 mils jernväg samman¬
bindas med stambanan vid Eslöf, och, när dessa äro sam-
manbundne, skall rörelsen samt till följe deraf nettovinsten
Dun 29 Ntvember.
161
för stambanan föröka sig betydligt. Det var i anledning häraf,
som Representanten frän Helsingborgs stad sistlidne Riksdag
väckte motion om ett statslån för att bygga s. k. bibanor från
Helsingborg och Landskrona att sammanstöta Vid Tågarp, som
ligger 2 mil från Helsingborg samt en mil från Landskrona,
der en gemensam linie af 2 mil skulle följa till Eslöf, eller
som redan nämndt är 5 mil tillsammans. Ehuru Rikets Stän¬
der erkände både nyttan och behofvet, kunde anslag eller
lån icke beviljas. Sistlidne sommar har största delen af Hel¬
singborgs innevånare öfvergifvit denna plan och skiljt
sig från Landskrona-Eslöf-bnnan och vill hafva en egen
bana till Finja-sjön, som blir icke mindre än 6 å 7 mil. Detta
har haft till påföljd, att Landskrona med orten deromkring,
som också vill hafva ett ord i laget, låtit ytterligare på egen
bekostnad göra ny undersökning från bemälde stad till Eslöf,
en sträcka af 3 mil, som synes kosta 1-| million. Af denna
summa är redan öfver ^:dol tecknad i aktier, och teckningen
fortgår.
Landskrona stad har i förhållande till sin storlek betyd¬
lig handel, som visar sig deraf, att tullinkomsterna de sed¬
nare åren uppgått till mer än 400,000 R:dr ärligen. Export¬
handeln af spanmål kan gå ända till 100,000 tunnor om året,
hvilka skeppas på England, Norrige med flera utländska or¬
ter. Den af naturen danade förträffliga hamnen innehåller
34 fots djup, säkert den bästa i Skåne, tillfryser sällan under
vintern,- således kan skeppsfarten från Landskrona med säll¬
synta undantag fortgå äfven den tid på året, då de flesta
hamnar på sjökusten äro tillfrusna, en vinst äfven för sjelfva
Småland, då stambanan blir färdig genom dessa orter, att
hvilken tid på året sorn helst på utrikes ort afsända sina pro¬
dukter.
Denna bana genomlöper ett slättland utan naturhinder,
genom den fruktbaraste ort kanske i Skåne, med 1,980 perso¬
ner på qvadratmilen, och der den odlade jorden gifver 98 proc.
Vid betraktande af de i korthet här framställde omständigheter,
hvartill många flere kunde läggas, vill det synas, som ifråga¬
varande företag skulle blifva gagneligt och nyttigt icke alle¬
nast för Landskrona stad och orten deromkring utan hela lan¬
det, ty jag vågar påstå, att stambanan skall inbringa flere
proc., i den mån bibanor tillstöta och då denna bibana torde
blifva den kortaste i hela Riket, kan byggas för bästa priset,
genomskär folkrika och bördiga trakter, skulle det således
icke blifva fruktlöst, om Staten understödde detta förslag. Jag
kommer således icke att begära något gratis, det skulle
1londe-S:ts Pral. vid 1859—60 årens Riksdag. II- 11
162
Den SO November.
vara en obillig, åtminstone en fruktlös bön, utan jag önskar,
om tillgångar kunna finnas:
att få som lån bekomma en million R:dr mot bil¬
lig ränta och amorterings-rättighet. Derigenom
skulle Helsingborgs stad blifva i tillfälle, om deras
nuvarande förhoppningar skulle stranda, att med 2
mils jernväg ansluta sig till Landskrona-banan och
på samma gång vara vid stambanan.
Om remiss tili Stats-Utskottet anhålles.'»
5:o af samme Ledamot: »Då jag den 26 November
1856 väckte motion, att Rikets Höglofl. Ständer måtte hos
Kongl. Majit anhålla, det han ville nedsätta en kommitté för
att utarbeta ett förslag till ordnandet af vårt landtförsvar, på
grund af allmän vapenplikt, utan tvungna möten och med an¬
vändande af Indelnings-verkets tillgångar till det nva syste¬
mets införande och upprätthållande, sä kunde jag icke hop¬
pas att få se denna lifsfråga för Sveriges sjelfständighet ge¬
nast uppfattad af alla ur den synpunkt, från hvilken den borde
bedömas; men min åsigt vänn likväl redan i första ögonblic¬
ket mångas bifall, och jag har nu haft glädjen se att äfven
de, som då voro mina skarpaste motståndare, numera kommit
på andra tankar och med en berömvärd fördomsfrihet, från-
gåeude sina då yltrade åsigter, sjelfva förordat en reform i
hufvudsakligen samma syfte, som jag då påyrkade.
I)å tre år kunnat verka så stor förändring, så bör jag
kunna hoppas, det framtiden skall i det hufvudsakliga gilla
mitt förslag, och jag går derföre, med åberopande af de mo¬
tiver, som äro anförda i nämnde min motion, hvilken är in¬
tagen i Bonde-Ståndets protokoll för den 26 November 1856,
och återfinnes i tryckta protokollet, andra bandet, pag. 135,
att nu göra en ny framställning i ämnet. Jag har så mycket
större anledning dertill, som de sedan sista Riksdagen införda
två-åriga bevärings-öfuingarne pä det hårdaste träffat landets
närande klasser, utan att på ringaste sätt mera betrygga vår
sjelfständighet.
Att för svenske män utveckla pligten att försvara fäder¬
neslandet, det gamla ärorika hjeltelund, sorn på hvarje blad af
sin historia har bevis på svensk sjelfständighets-känsla och
svensk tapperhet, det skulle vara att onödigt upptaga tiden.
Det folk, som har något minne för Engelbrekt, för de stora
Gustafverna och Carlarne och hvars qvinnor ännu äro stolta
öfver att vara landsmaninnor med en Blända, en Kristina Gyl¬
lenstjerna eller en Anna Bjelke behöfver sannerligen icke erin¬
ras om sina pligter mot dessa höga minnen. Skulle faran hota,
så skall det utan tvifvel veta att häfda sin ära och visa sig
Den f9 November.
163
såsom värdige afkomlingar af hjeltar och hjeltinnor, och jag
tvekar ej att antaga för 'Säkert, att en fiende, sorn anfaller vårt
gamla kära land, skall finna dess söner färdiga alf såsom en
man uppstå och visa att ännu »i bergen finnes jern och män¬
ner deruppå.»
Men det är icke nog med att förlita sig på folkets tap¬
perhet och redebogenhet att kläda blodig skjorta för foster¬
landets försvar. Vi mäste tillse, att detta folk jemte tapper¬
heten äfven besitter stridbarheten. Ty de nyare tidernas krigs¬
konst fordrar mycken skicklighet, mycken stridsbildning hos
krigaren.
En sådan stridsbildning förvärfvas icke på 30 dagar, så
använda och fördelade på två år, soia för närvarande bevä-
ringens exercis-dagar. Och likväl utsuger denna bevärings¬
exercis landets krafter. Nej, vill nian, att Svenska Folket
skall stå tryggt oell lugnt på sin gamla klippiga grund, så
låt det såsom fordom växa upp vid vapen, lät det i vapen-
handtering och vapenkonst finna sitt nöje och sin hvila efter
arbetets stunder. Då först, när hvar man ifrån barndomen
är förtrogen med vapen och hvar man i landet också har
tillgång till vapen och amurliden, hafva vi vunnit ändamålet.
För detta ändamåls ernående föreslår och motionerar jag:
l:o Yärfnings-systemet bibehålies för de regementen
och corpser, som nu äro värfvade.
2:o Inddnings-verket upphäfves på det sätt, att alla dess
nuvarande tillgångar disponeras till bildande och
underhåll af militär-instruktörer och befäl för be¬
väringen samt till vapen amunitions- och tygför-
råders anläggande i hvarje socken eller åtminstone
i hvarje härad.
3:o Den nuvarande bevärings-exercisen indrages helt
och hållet och ersattes med öfningar inom sock-
narne, och det anslag, sorn nu dertill utgår använ¬
des till samma föremål, som Indelnings-verkets till¬
gångar.
4:0 Instruktörer och befäl anställas i hvarje socken,
med skyldighet att i skolorna undervisa i gymna¬
stik, marchering och rörelser i trupp, att vidare
om söndagseftermiddagarne i allmänhet leda sina.
fria vapenöfningar och täflings-skjutningar bland
folket samt slutligen att vissa söndagar om som¬
maren inom soeknarne exercera beväringen.
5:o De fria öfningarne uppmuntras genom premier och
inrättas så, att de blifva folknöje såsom de gamles
kämpalekar. I deni få alla åldrar deltaga, men
164
Den 29 November.
ordningen vid dem hnndhafves och bestämmes ge¬
nom instruktörerna och befälet.
6:0 Vid inträdet i bevärings-aldern 21 år eger yng¬
lingen i de orter, der tillgång till kavalleri- och
artilleri-instruktörer finnas, att välja något af dessa
vapen, om han önskar och förmår sjelf hålla sig'
häst.
7:o Beväringsåldern upphör med fyllda 25 år; men
derefter inträder mannen i landtstormen, sorn icke
till mindre eller större del kan uppbådas till tjenst¬
göring, innan krigsförklaring är gjord och som al¬
drig får föras utom landets gränsor.
Jag är lifligt öfvertygad att med tillämpning af dessa huf-
vudgrunder skulle Svenska Folket inom få år vara allmänt
stridbart ; vapen och annan materiel öfverallt vara tillgängliga,,
och fienden skulle således vid första steget på Sveriges jord
finna i hvarje landets manliga innevånare en rustad krigare.
Detta är det enda sättet, enligt min tanke, att trygga vår sjelf¬
ständighet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
6:0 af Johan Pettersson från Kronobergs Län: »Kongl.
Maj:ts nådiga Förordning, angående Fattigvården i Riket af
den 13 Juli 1853, föreskrifver uti § 10, att de tillskott, som
utgå af hemman, skola beräknas efter förmedladt hemmantal.
Detta synes mig vara ganska obilligt, emedan det finnes
församlingar, som icke innehålla t. ex. fyratio oföl medlade
mantal, hvaraf de tjugu ega förmedling till 10 och de öfriga
20 ega ingen förmedling, alltså få de sistnämnda eller ena
hälften af församlingen utgöra dubbelt i afgift till fattigvården
mot den andra halfparten. Den fattiga befolkningen är ove¬
dersägligen talrikast på de förmedlade hemmanen i allmänhet,
emedan den, som eger ett stort belopp uti afrösningsjord, inta¬
ger torpare och backstugusittare för att dermed erhålla en
betydlig arbetsstyrka, utan att derför behöfva kosta ut kon¬
tanta penningar. Det är sjelfskrifven att den, som har mera
jord, behöfver mera arbete; alltså bör väl erkannas, att de 20
till 10 förmedlade hemmanen behöfva mera och inneha flera af
den fattiga arbetsklassen, än 10 af de oförmedlade hemman.
Ofta och på mångå ställen ser man torpare på den stora ut-
egovidden, som hafva sina 6, 7 å 8 stycken barn, hvilka de
med bästa vilja, arbetsflit och hushållning ej kunna försörja,
utan nödgas fattigvården lemna kläder och föda för dessa barn,
lills de uppnått 15 å 16 års ålder; dernäst blifver torparen
och dess hustru ålderstigne och sakna arbetsförmåga, då får
fattigvården antaga desse till försörjningen, lemna åt dem först
Den 29 November.
165
husrum, emedan jordegaren vill hafva arbetsfört folk på sin
torpplan och dernäst lemna förenämnde gamla fattighjon föda,
kläder och ålderdomsskötsel.
Der större egendomar innehafras och egas af enskilde
personer till 30 å 40 hela mantal begagnas stat-torpare, som
omöjligen kunna komma uti tillfälle att förtjena mer, än som
för dagen åtgår till dem, hustru och barn, och på detta sätt
ej kunna hafva något till sin ålderdom, hvarken för sig eller
barn, der skola äfven desse kastas pä den allmänna fattigvår¬
den. Det ser ej väl ut för den mindre hemmansegaren, som
aldrig för sin hemmansdel betungat fattigvården med något
fattighjon, likväl skall vara skyldig deltaga i underhåll till
gärdsegarens utslitna arbetare på deras ålderdom.
Jag finner mig föranlåten föreslå:
•att den, som eger ett helt hemman, förmedladt till
| mantal, bör till fattigvården erlägga afgift för ■§-
mantal och i proportion härefter för deni, sorn
ega annat belopp och förmedling; detta är en full¬
komlig medelväg, så att man kan anse ingen för¬
närmas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles,”
7:o af P. F. Mengel från Upsala Län: v Utan tvifvel
har det väckt stor uppmärksamhet, att Kongl. Maj.t isin nå¬
diga Proposition, angående Stafs-verkets tillstånd och behof,
äskat så ringa anslag till befrämjande af landets vigtigaste
hufvudnäring — jordbruket
Hvad orsaken dertill kan vara, anser jag mig icke be¬
rättigad undersöka. Men omöjligen kan dock orsaken ligga
deruti, att jordbruket redan anses hafva uppnått den stånd¬
punkt, då vidare åtgärder för detsamirias befordrande äro obe-
höfliga. Måhända torde anledningen till ofvananförde märkliga
förhållande härå böra sökas uti svårigheten att utreda, i hvilka
riktningar jordbruket för närvarande och företrädesvis bör be¬
fordras, — en svårighet desto större, då jordbrukets angelä¬
genheter inom konseljen skola handläggas af Herr Civii-Mi-
nistern, hvars omtanka är riktad på så många andra vigtiga
ämnen.
Redan i god tid före Riksdagens början hade dock Kongl.
Landtbruks-Akademien i underdånigt betänkande föreslagit
åtskilliga åtgärder till jordbruks-näringens befrämjande, hvil¬
kas ändamålsenlighet och stora nytta icke lärer kunna be¬
stridas. Emot de sålunda föreslagna åtgärderna, för hvilka
fullständigt redogöres, med ledning af nämnde akademis
betänkande, uti det Stats-Råds-protokoll, som under Bil. N:o
4 blifvit den Kongl. Propositionen vid foga dt,—kan visserligen
166
Den 29 November.
anmärkas, att de skulle medföra en betydlig afgift, tillföljd
hvaraf Kongl. Maj:t också uteslutit åtskilliga af de åtgärder,
Akademien föreslagit; men å andra sidan bör erinras, att dessa
åtgärder skulle komma den näringsgren tillgodo, som både
direkt och indirekt kontribuerar den största summan till de
alltmera växande statsutgifterna.
Sålunda har Kongl. Maj:t i afseende på de af Landtbruks-
Akademien varmt förordade Tre agrikulturkemiska försöks¬
anstalterna — nemligen en vid akademiens experimental-egen¬
dom, en vid Ultuna och en vid Alnarps Landtbruks-Institut
— allenast äskadt anslag till deri förstnämnda.
Deri stora nyttan och behöfligheten af dylika försöks-~
anstalter har fullständigt utvecklats både vid det åttonde all¬
männa Landtbruksmöte!, i Landtbruks-Akademiens underdå¬
niga memorial af d. 11 December 1858 och uti det ofvanom-
förmälta Stats-Råds-protokollet, hvadan jag anser öfverflödigt,
att här upprepa de skäl, som förefinnas för nyttan af agrikul¬
turkemiska försöks-stationers inrättande.
Men då jag förutser den invändning, att, då till en sådan
försöks-station, vanligen vid Landtbruks-Akademiens experi-
mental-egendom, stats-anslag är af Kongl. Majit äskadt, om
Ständernas bifall dertill torde kunna förväntas, anslag till ytter¬
ligare tvenne dylika äro obehöfliga, så anser jag mig vörd¬
sammast böra upplysa, att med endast en så beskaffad för-
söks-anstalt kan näppeligen något af särdeles betydenhet ut¬
rättas. De rön, som der göras, kunna icke skänkas tillit, förrän
de under loppet af flera år blifvit repeterade, och äfven då
blifva de otillförlitliga för andra lokaler. Utföras åter samma
experimenter liktidigt och efter samma plan på flera ställen,
så blifva de resultater, som vinnas af helt annan betydelse,
och kunna, då de öfverensstämma, skänkas full tillit. Huf-
vudsaken är ock, att försöks-stationerna så läggas, att de kunna
behörigen skötas och öfvervakas. I detta fall erbjuda Landt-
bruks-instituten ett ypperligt tillfälle för anställande af de för¬
sök, som vid en dylik anstalt böra ifrågakomma, alldenstund
lärarne i landtbrukets hufvudbrancher måste finna sig intres¬
serade, att jemte läraren i Kemi, genom rön och experimen¬
ter få de frågor utredda, som närmast röra landthushållningen
och vetenskapens praktiska tillämpning derpå. Och då här¬
vid dessa inrättningar finnas alla de resurser, som äro erfor¬
derliga för att en agrikulturkemisk försöks-station skall med
framgång kunna upprättas och komma till önskvärda resul¬
tater, så borde Landtbruks-instituten aldraminst vara i sak¬
nad af en sådan anstalt, helst de endast derigenom till fullo
kunna uppfylla sin bestämmelse, — den att verka för landt-
Den 29 November.
167
brukets förkofran, hvartill oek kommer, att undervisningen
vid dessa läroinrättningär skall vinna utomordentligt genom
det tillfälle, som berndes eleverna att vid försök-stationerna
göra sig förtrogna med de methoder, efter hvilka kemien prak¬
tiskt kan tillämpas på jordbruket oell alla de dermed i sam¬
band stående förhållanden.
Om hos någon tvekan skulle uppstå rörande dylika för-
söks-anstalters nytta och värde, så anser jag mig endast böra
upplysa, att i Tyskland äro på de olika staternas bekostnad
icke mindre än 34 agrikulturkemiska försöks-stationer inrät¬
tade — deraf i Preussen ända till 12 sådana — samt att äf¬
ven i Frankrike och England flera privata inrättningar för sam¬
ma ändamål finnas.
Af dessa skäl får jag vördsamt föreslå det Rikets Stän¬
der måtte bevilja följande anslags-belopp:
a) För en agrikulturkemisk försöksanstalt vid Ultuna
Landtbruks-institut:
Till uppförande af Laboratorii-byggnad,
— för en gång .... R:dr R:mt 3,000: —
och årligen
Till agrikuitur-kemisters aflöning . . . 2,000: —
Till aflöning åt en Assistent .... 1,000: —
Till reagentier, apparater, kol och arbets¬
biträde 1,500: — 4,500: —
b) För en lika beskaffad försöks-anstalt vid Alnarps Landt¬
bruks-Institut :
Till uppförande af Laboratorii-byggnad
— för en gång 3,000: —
och årligen:
Till agrikuitur-kemisters aflöning . . . 2.000: —
Till Assistentens d:o 1,000: —
Till reagentier, apparater, kol och arbets¬
biträde 1,500: — 4,500: —
som för tvenne försöks-stationer, en vid Ultuna och en vid
Alnarp utgör tillhopa — anslag för en gång . . 6,000: —
och årligt anslag 9,000: —
allt R:mt.
Ehuru jag är fullt öfvertygad om den stora nytta för
vårt jordbruk, som ofvan föreslagna försöks-anstalter kunna
åstadkomma, — skulle jag måhända ändock icke tagit mig
friheten väcka denna motion, om jag icke befarat, att andra
mera sakkunniga män än jag — t. ex. de vid Riksdagen när¬
varande Ledamöterna i de begge Landtbruks-institutens Sty-
168
Den 29 November.
reise, — möjligen af undseende derföre, att Kongl. Maj:t icke
tagit initiativet i denna vigtiga fråga, skola förhålla sig overk¬
samma.
Om remiss af denna motion till Stafs-Utskottet anhålles.»
8:0 Olaus Svebilius från Gottlands Lån, med hvilken
instämde Johan Pettersson från Kronobergs, Sven Gustaf
Johansson (rån Jönköpings, Lars Ersson från Södermanlands,
Johan Johansson från Kalmar, Nils Svensson från Blekinge
samt Per Persson, Olof Olsson i Olebyn, Anders Jonsson,
Anders Andersson och Per Eriksson från Vermlands Län:
»Hvem omfattar ej med kärlek den sak, som betecknas
med ordet frihet? Skada blott, att dess begrepp ofta så olika,
ja ofta på ett förvändt sätt uppfattas. Mången menar der¬
med frihet, att göra, hvad honom helst lyster och uppställer
följaktligen endast det egna begäret, de egna önskningarne
till lag för friheten. En sådan frihet skyddar »ondskone»
och kan icke påräkna mitt förord. En frihet utan ordning,
och som vill träda utom laglighetens område, är ingen sann
frihet, den bär i sitt sköte slafveriets frodiga frön. Samhälls¬
ordning, kyrklig ordning och ordning inom den enskildta fa¬
miljen; se der, hvad som är nödvändigt, om allt skall skick¬
liga tillgå pch samhällslifvet utvecklas till allmän båtnad och
trefnad. Ar väl denna ordning icke i väsendtlig grad störd
i våra dagar? Hvad säga vi om våra kyrkliga förhållanden?
Rasar icke inom deras område söndringslusten ohejdadt, och
har den icke, tyvärr, spridt sig äfven in uti familjelifvet samt
der söndrat, hvad Gud med heliga band omgärdat, makars
och barns hjortan frän hvarandra? Kan den störda ordnin¬
gen återföras, så åligger det lagstiftaren i första hand att
söka ernå detta stora mål genom ändamålsenliga lagar och
att sedermera tillse, att dessa lagars kraft begagnas, och icke
sjelfva lagarne suspenderas genom slapphet i lagskipningen.
Bör man derföre icke lägga band på det oskick, som
under flera år fått ohejdadt fortgå såmedelst, att skomakare,
skräddare, vagnmakare, försupna bränneridrängar m. fl. tagit
omhand det ord, sorn är »våra fotters lykta och ett ljus på
våra vägar», och genom en oskicklig och förvänd tillämp¬
ning deraf åstadkommit beklagansvärda söndringar såväl in¬
om församlingen, som inom familjerna, samt bragt mången
på dårhuset? Endast från den församling, inom hvilken jag
är boende, hafva vi på de sednare åren haft tre exempel på
olyckliga, som genom sådana vinkelpredikanters bearbetnin¬
gar blifvit rubbade till sina sinnen och måst derföre under¬
kastas läkarevård. Ja, exempel gifvas, att den uppväckta
fanatismen gått ända till dråp. Äro då våra allmänna bör¬
Den 39 November.
169
dor såväl till samhället som fattigförsörjning m. rn. icke stora
nog'? Skola äfven kringvandrande industririddare opåtaldt få
pålägga oss nya genom underhåll af personer, sorn genom
deras tillgörande förlora sina sinnens bruk? Sådant kan icke
vara en sann frihet. Om man det påstår, så synes man verk¬
ligen alltför mycket respektera den enskildt» tilltagsenheten
och det personliga sjelfsväldet samt glömma den aktning, som
bör tillkomma den kollektiva personligheten eller församlin¬
gen och det skydd, man är skyldig hvar och en medborgare
och medborgarinna, att få vara oantastad och ostörd af
kringvandrande lättingar.
Såsom ett försök till oskickets hämmande, vågar jag så¬
ledes föreslå, att det stadgande måtte utfärdas:
att ingen så kallad kolportör eller vinkelpredikant
må få uppträda inom en församling, utan att han
dertill erhållit bemyndigande af församlingens kyr¬
koråd.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles.» *
9:o. af samme Ledamot:
»Då jag nu går att föreslå en framställning till Kongl.
Maj:t om förbud för gårdfarihandel, så anhåller jag få först
anmärka, att ett lands handelsrörelse aldrig kan få någon sä¬
ker utveckling, såvida undantagslagar finnas och särskilda
förmåner beviljas vissa personer eller vissa orter, och icke
samma handelsordning gäller för alla och öfverallt. Denna
allmänna statsekonomiska sanning bekräftas dagligen genom
följderna af gårdfarihandel, hvilkens tillfälliga och osäkra
uppträdande, utan att man på förhand med visshet kan veta,
hvilka varor den har att erbjuda, förhindrar, eller åtminstone
hämmar den ordnade handeln, enär alla dennes spekulationer
ä sådana varor, som kunna bli föremål för gårdfarihandeln,
lätt blifva korsade af en plötsligen och oväntadt uppträdande
så kallad »Knalle». Hinder och svårigheter för en orts hand¬
lande att med säkerhet drifva sin rörelse verka hindrande
och obehagligt äfven för den ortens öfriga innevånare, bland
annat på det sätt, att osäkerheten och risken i spekulationen
måste uppvägas genom möjligheten af större vinst, och en
prisstegring framkallas, som i sjelfva verket blott utgör en
assurans-premie för den risk, den bofaste köpmannen löper
genom möjligheten af en gårdfarihandlares ankomst inom hans
bandelsområde. Sådant ser icke menige man, emedan ut¬
gifterna för betäckande af den bofaste köpmannens risk ske i
små poster tillsammans med liqviden för varan; men dtn ve¬
tenskaplige stats-ekonomen upptäcker förhållandet och berak-
170
Den 26 November.
nar, att konsumenterna på detta sätt få utbetala sammanlagdt
betydliga summor, utan att erhålla den ringaste tillökning i
varumängd.
Men för gårdfarihandelns a/skaffande tala icke blott stats¬
ekonomiska skäl. För en sådan åtgärd erbjuda sig äfven
motiver, hemtade frän moralens, sedlighetens, den allmänna
ordningens och helsovårdens intressen.
Gärdfarihandeln har mänga möjligheter för sig att undgå
lagens väktares uppmärksamhet. Sjelfva sättet för denna han¬
del lockar till lagbrott, på hvilka penningar kunna förtjenas.
Den skulle egentligen sysselsätta sig endast med produkterna
från de härader, som åtnjuta denna handelsrätt, men hvar
man vet, att den numera omfattar hvarjehanda Svenskt och
utländskt kram, det sednare ofta tullförsnilladt. Den brukar
äfven till landsbygden skaffa arsenik och andra gifter, som
fördomen eller folktron antager sig behöfva till vissa ändamål,
men hvilkas innehafvande och begagnande lagen i allmänhet
förbjuder. På samma gång den sålunda sjelf begår lagbrott,
gör den äfven landsbygdens oförderfvade innevånare till med¬
brottslig;), — lär den att handla och vandla i smyg och dölja
sina åtgärder för offentlig kontroll; — med ett ord den främ¬
jar sålunda bakslughet, list och andra dåliga egenskaper hos
folket.
Ynglingarne sändas ut med sina varor att färdas land
och rike omkring, utan annat stöd än sitt förvärfningsbegär.
Allt det goda inflytande, som hemlifvet kan utöfva på man¬
nen just i de år, då han stadgar sin karakter för framtiden,
är upphäfdt och i stället verka endast det kringirrande lifvets
frestelser vid sidan af egennyttan. Ar det att förvånas öfver
om en kringströfvande handelssven under sådana förhållanden
förfaller till laster och osedlighet'? Är det besynnerligt, om
han sjelf blifver en utbredare af laster och osedlighet? Man
mäste, synes det mig, tvärtom förundra sig öfver, att så mån¬
ga hederliga och aktningsvärda män kunna finnas i en ort,
hvars ungdom försliter sina bästa år på vandringar borta
från hemmet.
Jag är visserligen för all tillbörlig frihet i handel och
vandel, men jag önskar, att möjlighet må finnas till offentlig
kontroll, att allt går rätt och lagligt till. Hvilken kontroll
kan väl finnas på handlande, som färdas från gård till gård
med sina varor och derigenom alltid komma i tillfälle att
välja tid och ort för lagöfverträdelserV Också kan mari vara
öfvertygad, att icke hvar tusende lagöfverträdelse, som begås
af gårdfarihandlande blifver åtalad, mycket mindre bestraffad.
Det låter derföre som ett hån, när gårdfarihandelns försvarare
Deri 29 November
171
vilja bemöta klagomålen öfver missbruken med uppmaningen
att göra åtal. Skalle kanske Svenska folket åtaga sig att
uppsätta och underhålla en särskild åklagareeorps för att följa
de s. k. »knallarnes» krokvägar.
Ibland de värsta olägenheterna af de unga karlarnes
kringirrande lif är oäkta barns tillkomst och veneriska smit¬
tans kringspridande. Fattigvården och hälsovården skörda
nästan öfverallt bittra frukter af gårdfarihandel framfärd.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och då under nu
för allmogen i allmänhet gällande handelsfrihet på städernas
torg och allmänna saluplatser, det synes vara lika obehöfligt
för Vesfgöther sorn för Ostgöther och andra rnenniskor att
hafva annan handelsrätt än den, som tillkommer alla enligt
1846 års Handelsordning, samt då hvad här blifvit uttaladt
gäller lika väl för alla andra slags i gårdarne kringvandrande
handels-expediter, såsom kolportörer och dylika, så före¬
slår jag:
att Rikets Höglofl. Ständer måtte hos Kongl. Maj:t
anhålla, det han ville förbjuda all slags gårdfari¬
handel.
Om remiss till Utskott anhålles.»
10:o. af samme Ledamot:
»Då Vestkinde och Bro församlingars medlemmar, på sätt
närmare utredes af Sockenstämmo-protokollet för den 19 Aug.
1770, och som i bestyrkt afskrift skal! sedermera bifogas, be¬
hjertande skolans i Wisby och dess lärarepersonals betryckta
ställning, lemnade sitt bifall dertill, att Vestkinde pastorat, med
vissa förbehåll, skulle få utgöra ett prebende åt nämnde sko¬
las Konrektor, så kunde icke det förutses, att sedan skolan
omorganiserades på det sätt, att Wisby fick eget gymnasium,
nämnde pastorat, utan vårt vidare hörande, skulle anslås fort¬
farande såsom prebende åt någon bland Lektorerne vid detta
Gymnasium, hvarföre vi också vid de uppkomna ledigheterna
gång efter annan protesterat emot nämnde missbruk och god¬
tycke, och sednast år 1857, vid Prosten Söderbergs förflytt¬
ning till Endre prebende-pastorat, då Kongl. Maj:t behagade
i nåder fästa det afseende å församlingens framställning, att
den blifvande prebendarien skulle tillsvidare, eller till dess
annorlunda hunne ordnas, få utaf 16 hemman af pastoratet
uppbära årligen 1,063 R:dr R:mt, hvilka likväl nu för andra
föregifna utgifters bestridande, utgå med 80 R:dr af hvarje
hemman, eller tillsammans 1,280 R:dr s. m., och prebende-
vice-pastorn af de återstående 10 hemmanen årligen åtnjuta
omkring 80 t:nr spanmål.
Det är i sig sjelft tydligt, att denna fördelning af pasto¬
172
Den 29 November.
ratets revenyer kommer att drabba den ena delen af försani-
Singsboerne hårdare än den andra, hvartill icke någon laglig
grund kan uppsökas, äfvensom att det, som nuvarande Lektor
Lenike i sin egenskap af prebendarie uppbär, går bort till ett för
församlingen och dess själavård främmande föremål, hvarföre
jag, i min egenskap af allmogens ombud och ledamot af
Vestkinde församling, velat fästa Rikets Ständers uppmärk¬
samhet på detta missbruk med ödmjuk anhållan
att, sedan prebende-vice-pastorn P. H. Enequist
nu blifvit utnämnd till Kyrhoherde i Vamlingebo
och Sundre församlingars pastorat och alltså den
1 Maj 1862 kommer att frånträda sin i Vestkinde
innehafvande plats, Rikets Ständer behagade anslå
en summa af 1,063 R;dr R:mt till lönefyllnad åt
den nuvarande prebendarien, på det att Vestkinde
och Bro församlingars konsistoriella pastorat mätte
i sin helhet kunna anslås ledigt och af den blif¬
vande kyrkoherden få tillträdas i likhet med andra
lägenheter af samma natur.
11:0. af Anders Andersson från Vermlands Län, med
hvilken Per Persson och Anders Jonsson från samma Län
instämde:
»Frihet är en sak, som hvarje menniska eftersträfvar, och
således är det långt ifrån min tanke att derföre vilja lägga
hinder, men då man missbrukar friheten, ej allenast till skada
för sig sjelf, utan äfven för andra, och följaktligen för hela
landet, så anser jag för min ringa del, att det är af behofvet
påkalladt, att någon gräns blefve satt, som i vissa, fall kunde
skilja emellan frihet och sjelfsvåld. Jag vill endast här på¬
peka ett oskick, som årligen alltmer och mer tilltager, nem¬
ligen den ibland såväl gifta som ogifta personer öfverhand¬
tagande utvandringslusten och vanan att använda sina arbets¬
krafter på aflägsna orter, hvaraf följden ofta blir, att de utan
någon bestämd vistelseort drifva landet omkring och arbeta,
kanhända en månad, blott en vecka eller någon dag på ett
och samma ställe, hvarigenom således större delen af dem
mera är att betrakta såsom dagdrifvare än såsom arbetsfolk.
Det är en känd sak, att sedan de en gång börjat med ett
sådant kringstrykande, har lättjan så tagit öfverhanden, att de
ej på några vilkor kunna förmås att någon sommar stadna i
hemorten, hvarken såsom lagstadde tjenare eller arbetare mot
dagspenning eller beting, om också de förmånligaste förtjen-
ster dem erbjudes, och hvad är orsaken? Jo, att de ej haf¬
va så lätt att för egen del komma i tillfälle att lefva upp
allt, hvad de förtjena, hvilket isynnerhet med gifta män, som
Den 29 November.
173
hafva familj, är förhållandet, då fattigvården i den kommun,
de tillhöra måste draga försorg om uppehälle för hustru och
barn. Sådana händelser inträffa ganska ofta. Jag vågar på¬
stå, oeh hvilket äfven tydligen visat sig, att knappast hvar
20:de person af dem, som vant sig vid att på sådant kring¬
vandrande sätt söka, sorn det vanligen af dem heter, »stora
arbetjdörljenster», haft någon vinst i ekonomiskt hänseende,
utan tvärtom. En stor del har genom superi och oordentligt
lefnadssätt samt otjenliga härbergen ådragit sig sjukdomar,
och mängden har derigenom blifvit van vid lättja och lider¬
lighet uti detta ords vidsträckta mening, och för det mesta
är händelsen med sådana kringvandrande arbetare, att de vid
sin halfva ålder falla fattigvården till last uti den församling,
hvarest de sist varit skattskrifna, ehuru de icke under sin
friska verkningstid gjort den ringaste nytta för den ort, sorn
då måste draga försorg för deras återstående bräckliga lif.
Som fattigvården enligt nu gällande förordning oundvikligen
är skyldig att draga försorg om de behöfvande inom kom¬
munen, så anser jag med billighet och rättvisa öfverensstäm¬
mande, att kommunen också bordo ega någon motsvarande
rättighet att i någon mån kunna förebygga de olägenheter,
som mest verka till behöfvandes städse tilltagande antal, hvar¬
före jag vördsamt vågar föreslå:
l:o att ogift person, man eller qvinna, som åstundar
att använda sina arbetskrafter uti annor församling
eller uti annat Län, vare dertill berättigad, sedan
de från predikstolen i sockenkyrkan på nu vanligt
sätt blifvit utlyste och derefter af Pastor erhåilit
utflyttnings-attest till det ställe, som uppgifvits, men
på annat vilkor må ej löst folk ega rättighet att af
pastor erhålla attest;
2:0 gifta män och qvinnor eller enkeman och enka,
sorn hafva minderåriga barn och på annor ort
önska att söka arbetsförtjenst, böra, innan de ega
rättighet att af Pastor erhålla arbets-attest, anmäla
sig hos Ordföranden i Sockennämnden och från
honom förete bevis, att de på ett eller annat sätt
satt säkerhet för, att familjen under deras borto¬
varo ej kommer fattigvården till last; Pastor med-
dele då attest, hvilken dock ej bör vare gällande
öfver 6 månader, och bör det dessutom åligga en
sådan arbetare att vid hemkomsten hos Ordföran¬
den i Sockennämnden förete och återlemna atte¬
sten, försedd med anteckningar, som visa, huru
stor hans förtjenst varit samt huru han sig upp¬
174
Den 29 November.
fört; försummar han detta, eller utrönes af anteck*
ningarne å den förut innehafvande attesten, att han
under sin förra bortovaro slösat med de medel, han
förtjent, eller uppfört sig oordentligt, vare han ej
berättigad att vidare erhålla arbets-attest.
Som jag ingalunda vågar påstå, att de motiver, som jag
föreslagit äro de ändamålsenligaste, men som det är högst nöd¬
vändigt, att någon gräns blifver satt för ett såväl i fysiskt
som moraliskt och ekonomiskt hänseende skadligt förfarande,
så får jag vördsamt anhålla, att det Utskott, till hvilket den¬
na motion kommer att remitteras, täcktes föreslå jemkningar
och möjligtvis bättre gränser mellan frihet och sjelfsvåld.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Häruti förenade sig Olof Olsson i Olebyn och P. Eriks¬
son från Vermlands Län,
12:o Olof Lindström från Vesterbottens Län:
»Skyldigheten att underhålla vägarna i Riket räknas med
skäl för ett af de tyngsta onera, som trycka det Svenska jord¬
bruket. Försök hafva vid föregående Riksdagar blifvit gjorda
att från jordbrukarnes skuldror aflyfta denna börda och fä
den öfvertagen af Staten, men hittills förgäfves. Då emel¬
lertid väghållnings-besväret, till följe af nya vägars anläggande,
med hvarje år blir värre, och ropen om lindring deri allt hög-
Ijuddare, finner jag mig föranlåten att ånyo väcka motion i
förenämnda syftning.
Mycket behöfver ej ordas om det verkligen betungande
uti ifrågavarande skyldigher: jag vill blott påpeka det för
landtmannens hushållning förderfliga uti att ofta under brå¬
daste tiden nödgas, i anseende till långa afstånd, ligga borta
flera dagar med karlar och dragare samt derunder vara
försedd med matsäck och foder. Stundom fördubblas be¬
sväret derigenom, att man icke har ett utan flera ofta
långt skiljda vägstycken att underhålla. Och hvilken
onödig kostnad förorsakas icke? Att bortkasta flera dagars
mans- och öke-dagsverken för att köra på några lass
grus, och att många gånger så lång tid användes på resan
dit och derifrån, som på sjelfva arbetet, kan val icke vara
förnuftig hushållning, men härpå tänka icke de trafikerande,
som finna det vara mycket vist inrättadt, att man reser hvart
som helst utan att, såsom i flera andra länder, betala några
väg-afgifter. Anledningen, hvarföre denna skjddighet kom¬
mit att ligga på jordbruket, är naturligen den, att då landet
började odlas och bebyggas, jordegarne måtte vara betänkta
på att skaffa sig väg grannar emellan samt till kyrka, qvarn
m. m., och så blef det sed och lag, att det endast var jord¬
Den £9 November
175
brukaren, som hade med vägarnes underhåll att skaffa. Så¬
som allmänna konimunikations-medel voro vägarne då icke
beräknade, emedan det hvarken fanns industri eller handels¬
rörelse. Men huru annorlunda är det icke nu. sedan städer
blifvit anlagde och alla möjliga industri-grenar uppstått, då
varor forslas och resande fara från den ena ändan af Riket till
den andra? Nu är det endast socken- och byvägar, som äro
för jordbrukarne af något enskildt gagn och derför böra af
dem underhållas, hvaremot alla andra medborgare böra del¬
taga i kostnaderna för de allmänna landsvägarne. Att dessa
äfven skulle kunna hållas i bättre skick, om de öfvertogos af
det allmänna, torde väl vara tydligt. Ett ordentligt öfverallt
gällande system kunde då införas och nya uppfinningar och
förbättringar tillgodogöras. Nu deremot går det efter gammal
slentrian ; i en ort äro vägarna temmeligen goda, i en annan
usla, och alltför mycket beror på den synande krono-betje-
ningens större eller mindre noggranhet och stränghet. Och
för hvilka trakasserier blifva icke ofta derigenom de väghåll-
ningsskyldige utsatte? För upplysning och jemförelse vill jag
nämna, att i England ursprungligen underhållet af vägarne var
ett onus, sorn endast låg på jordbruket, men man fann der
tidigt det orimliga deruti. Redan i slutet af 1600:talet började
man med ett annat system, nemligen vägarnes underhållande
genom vägpenningar af de resande, hvilket system sedan ut¬
sträcktes så, att nu endast små kommunal-vägar underhållas
uteslutande af jordbrukarne» I Belgien byggas och under¬
hållas de allmänna vägarne dels af Staten dels af provinserne
eller enskildta bolag, och medlen dertill inbringas genom väg¬
penningar. I Frankrike underhållas de stora hufvud-vägarne
på Statens bekostnad och departements-vägarne af hvarje De¬
partement. Likeledes lärer numera i alla andra Europeiska
Stater, möjligen ännu med undantag af Ryssland och Spanien,
jordbruket vara befriadt från väghållnings-skyldigheten. Det
rättvisaste sätt att anskaffa de nödiga medlen för vägarnes un¬
derhåll vore kanhända, att här såsom i mänga andra länder,
upptaga vägtullar eller afgift efter väglängden af de trafike¬
rande. Men då man här af gammalt blifvit van att färdas,
hvart man vill, utan någon sådan afgift, och många svårigheter
möta i afseende på uppbörden och kontroller deraf, anser jag
icke lämpligt att antaga ett sådant system, utan får i stället
föreslå:
att underhållet af alla allmänna lands- och härads¬
vägar måtte skiljas från jordbruket och öfvertagas
af Staten samt i likhet med Statens öfriga utgifter,
bestridas genom allmänna skatte-bidrag.
176
Den 29 November.
Jag tilltror mig icke att framställa något förslag i afse¬
ende på sättet för verkställigheten af vägarnes förbättring och
underhåll, såsom om det bör upplåtas på eutrepenad eller be¬
sörjas omedelbart genom Statens försorg af dertill förordnade
ingeniörer, utan föreslår:
att Rikets Ständer måtte hos Kongl. Maj:t göra en
underdånig framställning om tillsättande af en kom¬
mitté af sakkunniga personer för ordnandet af ifrå¬
gavarande vigtiga angelägenhet.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Häruti förenade sig P. A. Nyström och Olof Nilsson
från Vesterbottens Län.
13:o P. A. Nyström från Vesterbottens Län:
>’Då j;ig för några dagar sedan tog mig den friheten att
väcka en motion om nedsättning i det antal nämndemän, som
vore erforderligt för Härads-Rätts fullsutenhet, rönte mitt för¬
slag ett mindre gynnsamt upptagande af åtskilliga Stånds¬
bröder, tillfölje hvaraf jag tills vidare återtog densamma. Som
jag emellertid efter moget öfvervägande icke funnit skäl att
ändra min åsigt uti förevarande hänseende, ser jag mig för¬
anlåten att med någon förändring äter framställa mitt förslag,
till stöd hvarför jag får anföra följande:
Bland många bördor, som mer och mindre hardt trycka
den Svenska bonden, är förbindelsen till nämndemans-bestyret
mångenstädes högst kännbar och betungande. Jag fäster mig
i detta afseende icke vid dessa små härader, der Tingen icke
räcka öfver 3 å 4 dagar och der nämndemanna-besväret följ¬
aktligen är ganska lätt, utan vid sådana stora och folkrika
härader, derrättegångsdagarne hvarje Ting uppgå till fJ å 8 veckor
och på äret till 3 å 4 månader, såsom t. ex. det härad, till
hvilket jag hörer. Att der vara nämndeman och derigenom
under flera månader på året skiljd från hemmet och de ar¬
beten, som der påkalla husbondens närvaro, räknas med skäl
för ett svårt åliggande, en verklig olycka. Men detta ålig¬
gande är dock af den beskaffenhet, att de svårligen kan bort¬
tagas, åtminstone så länge vår nuvarande Domstols-organisa-
tion qvarstår oförändrad.
Redan i våra urgamla landskaps-lagar förefinnes denna
skjddighef. Om således en fullkomlig befrielse icke är att
härutinnan förbida, så borde åtminstone ali möjlig lättnad be¬
redas. En sådan skulle ofelbart vinnas, om till domför Hä-
rads-Rätt fem nämndemän i stället för sju voro tillräcklige.
Vid början af hvarje Ting kunde ju hela nämnden,vara sam¬
lad till meddelande af nödiga upplysningar t. ex. vid förmyn¬
dare-förordnanden och andra extra-judiciella mål; men der-
Den 29 November.
177
efter borde det vara tillräckligt om endast fem nämndemän
qvarstanna; ty domaren är ju i de egentliga tvistemålen och
brottmålen den, som i de aldra flesta fall afgör sakerna etter
sin insigt och åsigt och derför är ansvarig. Det synes således
mig vara alldeles öfverflödigt, att han ständigt skall omgifvas
af minst sju personer, som för det mesta sitta der utan att
något uträtta. Det är kändt, att Lagberedningen insett det onödigt
betungande uti det hittills fastställda antalet af nämndemän
för Härads-Rättens domförhet och föreslagit dess nedsättande
ända till tre; äfvenså har Justitie-Ombudsmannen i sin till
denna Riksdag afgifna embets-berättelse, förordat samma
förändring. Vid sådant förhållande bör man förvänta, att en
lagbestämmelse, som hittills medfört så mycket besvär, så
mycken tidspillan, så mångfaldiga olägenheter, må utbytas
mot en annan lindrigare och ändamålsenligare. Jag får der¬
före vördsamt föreslå:
att Kap. 23, § 1 mom. i Rättegångs-Balken, måtte
erhålla följande lydelse:
»A Härads-ting, så ock vid laga syn i jordatvist,
må ej dömas, der ej fem i nämnden öro.»
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
14:o C. Gr. Cederskog från Östergöthlands Lön:
»Uti Kap. 25, § 1 Byggninga-Balken, sådant detta lagrum
lyder uti Kongl. Förordningen den 19 Februari 1824,harvis-
serligen blifvit stadgadt, att väg till alla sådana ställen, der
vägen pröfvas vara för varu-transporter af allmän nytta och
beqvämlighet skall, utan att någon det vägra må, mot behö¬
rig ersättning tagas af de egor, som möta och föreligga. Före¬
skriften kan synas tydlig nog, men erfarenheten har dock
visat, att en förklaring i fråga om vidsträcktheten af denna
rättighet till vägs anläggande och begagnande,* vore högligen
önskvärd. Till utvidgning af åker och äng odlas nemligen
med hvarje år allt mer och mer vårt land. Trakter, sorn legat,
hvad man kallar, för fäfot, utmarker. mossar etc. blifva frukt¬
bärande fält och vårdas derefter samt inhägnas af odlaren.
Det må å ena sidan vara dennes billiga anspråk ait icke se
sitt arbete vara förgäfves gjordt genom upptagande af vägar
öfver hans nyodlingar, men å den andra, är den trafikerande
allmänhetens anspråk lika stort, och alldenstund här gäller
fleras intressen, vida större, att icke genom en dylik nyodling
utestängas frän en förut allmänt begagnad väg för att tvingas
till en annan, flera gånger längre,
Om vintren utgöras, som vi veta, våra mesta och tyngsta
körslor; en förut begagnad vinterväg skulle blifva till vidare
Bonde-St:a Prot. vid i859 — 60 årena Riksdag. II. 12
178
Den 29 November.
nytta förbjuden endast till följd deraf, att en del af utmarken,
en mosse t, ex. börjat odlas och inhägnas, och den ytterligare
följden häraf en omväg för en hel trakts befolkning af ofta
nog flera mil. Detta synes mig icka vara rätt, och har i
min hembyggd flera gånger gifvit anledning till tvister, som
dragits inför domstol. Sådant visar bäst, att en förklaring
här vore behöflig, och det är en sådan förklaring, jag åsyftar
med denna min motion, under yrkande:
att om äfven en skälig ersättning icke må kunna
frånkännas jordegaren, något hinder i följd af od¬
ling eller annorledes, likväl icke måste erläggas
för fortsatt nyttjande af en förut allmänneligen be¬
gagnad körled, äfven om denna icke annorledes
än såsom vinterväg varit för trafiken upplåten.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
§ 7.
På flera Ledamöters derom framställda anhållan bordla-
lades andra gången Expeditions-Utskottets Utlåtande N:o 4
i anledning af framställd fråga om särskild tryckning af alla
inom Riks-Stånden väckta motioner.
§ 8.
Till handläggning första gången anmältes:
1:0 Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2 med upp¬
gift på de sedan sistlidne Riksdag hvilande förslag till ändring
i grundlagarne, med behandlingen af hvilket memorial Ståndet
beslöt, att i likhet med hvad Talmans-konklaven för sin del
föreslagit, skulle anstå til! Lördagen den 10 nästkommande
December månad;
2:o Lag-Utskottets Utlåtande N:o 4, i anledning af verk¬
ställd granskning af Justitie-Ombudsmannens Em bets-berättel¬
ser m. m., samt;
3:o Protokolls-utdrag från Höglofl. Ridderskapet och
Adeln N:o 4, med kommunikation af en motion.
Ståndet åtskiljdes kl. 9 e. m.
Ut Supra.
In fidem
N. A. Fröman.
Den 30 November. 179
Den 30 November,
iMcitiign kl. 10 f lii.
§ !•
Föredrogs nedanintagne motioner och remitterades till
Stats-Utskottet, nemligen af
l:o {Justaf Hultman från Nerikes Län:
»I nådig Proposition till Rikets sednast församlade Ständer,
föreslog Kongl. Maj:t, att tackjerns-tillverkningen utom bergs¬
lag skulle befrias från tionde-afgift samt stångjerns-tillverk-
ningen från hammar-skatt. Då denna nådiga Proposition ej
vann Rikets Ständers bifall i vidsträcktare män, än att halfva
hammar-skatten eftergafs, nödgas jag åter framställa denna
för jernhandteringen så vigtiga fråga till Rikets Ständers
pröfning.
De skäl, som i allmänhet tala för berörde skatte-eftergift,
äro dels i ofvannämnde Kongl. Proposition så klart och full¬
ständigt utvecklade, dels under ofta återkomna öfverlägg-
ningar i Stånden så mycket framhållna, att det här ej torde
vara nödigt att upprepa dem. De hafva sedan förra Riksda¬
gen ej förlorat i vigt, men väl hafva sedan dess nya skäl
tillkommit.
Den gynnsamma konjunkturen för jernhandteringen, som
Stats-Utskottet vid förra Riksdagen åberopade såsom skäl för
afstyrkande af den föreslagna skatte-friheten, har nemligen
upphört. Tackjern, som under 1856—1857 såldes med lätthet
till 15 å 16 R:dr per Skfif. i Uppstads-hamn, är nu trögsåldt
till 12 R:dr per Slctff., och för stångjernet har priset sedan hö¬
sten 1857 nedgått från 30 R:dr per Skfif, till högst7R:dr 50
öre per Center, motsvarande 24 R:dr per Skfå;. kontraktmes-
sig nedsättning, nu större an då, i inteldera fallet beräknad
och ej eller nu vanlig prisnedsättning å valsadt jern. Stång-
jerns-tillverkaren har väl fördel af det lägre priset å tackjern
liksom båda industri-grenarne af lägre pris på kol, men då
malm i allmänhet är lika dyr, om ej dyrare än förr, samt ar¬
betslöner alldeles icke och forlöner blott i ringa mån fallit,
så är det lätt att inse, i hvilka ofördelaktiga förhållanden jern¬
handteringen nu befinner sig. Utsigterna för nästkommande
år äro ej heller lofvande, då åtminstone i Stockholms våg
ett ovanligt starkt ingående stångjerns-inventarium under åre
180
Den 50 November.
ytterligare blifvit ökadt. Otvifvelaktig! skulle också många
bruk och hyttor upphöra med tillverkningen, om i rörelsen
nedlagdt kapital derifrån kunde dragas och vid rörelsen an¬
vända arbetare afskedas.
Af dem, som bestrida hvarje skattenedsättning, hör man
ofta upprepas, att vid köp af egendom skatterna jemväl inta¬
gas i beräkningen och priset derefter bestämmes, samt en
skattenedsättning således alltid blifver en opåräknad skänk åt
köparen.
Man glömmer härvid, huru mycket vid prisbestämnielsen
beror på konjunktur, när denna är gynnsam för produkternas
afsättning, när spekulationen är liflig och penninge-tillgången
ymnig, betingar en egendom vida högre pris, än den under
andra förhållanden skulle hafva gjort, och med den förändring
i nämnde afseende, sorn nu inträffat, tror jag ej, att man skulle
äfventyra att genom borttagande af tionde-afgift och hammar¬
skatt, göra de bruksköp, som skett under sednare år, för kö-
parne opåräknadt fördelaktiga.
Då Kongl. Förordningen den 20 September 1859, ifråga
om tillverkningen hänför hyttor och stångjernsbruk till fabri¬
ker och upphäfver de särskilda bestämmelser, som förut gällt
för de förras verksamhet, synes äfven häraf följa, att de i
fråga om beskattningen böra ställas lika med fabriker och
således endast drabbas af bevillning. För de enda fabriker
utom jerverken, som för närvarande draga grundskatt, nem¬
ligen mjöl- och sågqvarnar, hafva Rikets Ständer redan vid
1854 års Riksdag i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t utta¬
lat den åsigt, att grundräntorna böra mot bevillning utbytas.
På grund af hvad jag sålunda anfört och med fästadt
afseende på åberopade Kongl. Förordningen den 20 Septem¬
ber 1859, får jag vördsamt föreslå:
att tackjernstionderi, så utom som inom bergslag,
äfvensom hammarskatten öfver hela Riket måtte
upphöra och att dessa verk och inrättningar i stället
påföras bevillning i likhet med alla andra fabriker.
Om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet anhålles.»
Häruti instämde J. Lekberg och C. G. Sköldberg från
Nerikes samt Anders Andersson från Wermlands Län.
2:o Johannes Andersson från Jönköpings Län, med hvil¬
ken Sven Gustaf Johansson från samma Län instämde.
»I vestra delen af mellersta Sverige, emellan städerna
Jönköping och Götheborg i norr, Götheborg och Halmstad i
vester, denna stad och Ljungby köping i söder samt samma
köping och Wernamo samt Wrigstad köpingar till staden
Jönköping i öster, innefattande en jordrymd af ungefär 130
Den 50 November.
181
qvadratmil och delar af 5 särskilda Län samt med en befolk¬
ning af troligen vida öfver 150,000 personer, har sedan lång¬
liga tider djupt känts behofvet af en derinom stationerad lä¬
kare. Det är ej öfverdrift eller för mycket sagdt, att denna
saknad årligen i förtid nedstörtat många i grafven och att
mer än mångfaldiga äro de armar, som i brist på läkarehjelp
i rätt tid gjorts gagnlösa för samhällets bästa.
Som behofvet af läkare således är ganska stort, så har
egaren af Nissafors jernbruk, beläget i Mo härad af Jönkö¬
pings Län, Majoren och Riddaren Herr S. Löwenskiöld för¬
bundit sig, att, derest en extra provincial-läkare blifver sta¬
tionerad inom södra delen af Mo härad, lemna honom bostad
på hemmanet Wik, beläget helt nära landsvägen, som går
emellan Jönköping och Halmstad, och dertill ett årligt under¬
håll af Fyrahundrafemtio (450) R:dr R:mt.
Likaledes har Gyllenforss Bruk yttrat önskan att få bi¬
träde af samma läkare och då lemna honom ett årligt under¬
håll af Etthundrafemtio (150) R:dr R:mt; men sorn enskilde
personers bidrag till en läkares aflöning i nuvarande tider inga¬
lunda kunna blifva tillräckliga, så får jag anhålla:
att Rikets Ständer täcktes bevilja anslag för en
extra provincial-läkares aflöning med station inom
södra delen af Mo härad, t. ex. på ofvanomnämnde
hemman Wik, eller norra delen af Westbo härad,
såsom Gisslaveds gästgifvaregård.
Och anhåller jag vördsamt, att denna min motion remit¬
teras till vederbörligt Utskott.»
3:o samme Ledamot:
»Ibland de företag till utvidgande af odlingsbara trakter,
som kunna blifva af stor betydenhet och medföra stora för¬
delar för kringboende, är sänkningen af Visjön uti Lekaryds
och Svattarps församling af Jönköpings Län. Detta odlings-
företag har länge varit påtänkt och redan år 1858 blefvo
karta och beskrifning samt kostnads-förslag i ämnet till Väg-
och Vattenbyggnads-Styrelsen inlemnade. Häraf synes, att
genom nu åsyftade sänkning skulle omkring 167 tunnland nu
vattendränkt mark, liggande på lerbotten, kunna förvandlas
till goda odlings-lägenheter, som kunna frambringa stora och
sädesrika skördar, hvartill kommer, att en större del af sjöns
nu vattendränkta stränder på samma gång skulle blifva torra
och fruktbärande.
Då sjelfva befolkningen är urständsatt alt, utan Statens
mellankomst, verkställa detta vigtiga aftappnings-företag, får
jag hos Rikets Ständer anhålla:
182
Oen 50 November.
att för sänkning af nämnde sjö måtte beviljas ett
statsanslag af 4,120 R:dr Runt, deraf endast 824
R:dr utan återbetalnings-skyldighet samt återsto-
i den, 3,296 R:dr såsom lån mot vanliga återbetala
nings-vilkor.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.”
4:o Per Persson från Wermlands Län:
”Då jag efter myeket betänkande uppträder för att
föreslå en inrättning, hvaraf Sverige, efter min åsigt, länge
varit i behof, utbeder jag mig Ilederv. Ståndets öfverseende
med min oförmåga derutinnan, att jag ej förmår så grundligt
och klart, sorn jag önskat, och velat, utveckla och tydliggöra
behofvet och gagnet af den inrättning, jag nu antydt.
Det är nemligen inrättandet af stats-kredit- eller ett så
kalladt inländskt fondsystem, sorn jag på det högsta härige¬
nom velat förorda och till antagande inom vårt land rekom¬
mendera.
I andra länder, t. ex. England, Frankrike och Preussen
har kredit- eller fondsystem för länge sedan blifvit inrättadt,
och ehuru vid dess införande i sagde länder åsigterna voro
mycket splittrade, har erfarenheten för längesedan bevisat kre¬
ditsystemet vara högst gagneligt och välgörande, och hafva dessa
länder också sedan dess införande kunnat uträtta otroligt myc¬
ket uti såväl produktiva, som industriella företag i allmänhet.
En af de största financierer, som Sverige någonsin egt,
har också för längesedan icke allenast sagt, utan jemväl tyd*
ligen bevisat, att om Sverige gått i författning om införandet
af inländskt kreditsystem 1809, hade icke Staten då behöft
tillverka 12 millioner så kallade assignationer. På enahanda sätt
har sagde författare ådagalagt, att om Sverige inrättat inhemskt
kredit- och fondsystem, innan arbetet med Götha kanals upp¬
tagande företogs, så hade kanalen ej behöft kosta mera än
omkring hälften af, hvad som dertill åtgick, samt kunnat fär¬
digbyggas pä 3:ne, i stället för 22 år, som åtgingo, innan
den hann fullbordas, hvartill orsaken hufvudsakligast var att
söka i brist på medel till arbetets hastigare fullbordande; och
hade Sverige 1835, då man började stifta hypotheks-förenin-
gar, föreskrifvit, att dessa skolat grundas på inhemska lån, så
hade vi icke, som nu är händelsen, varit skattskyldiga till
utlandet och dess bankirer; och slutligen, om Sverige gått i
författning med införandet af inhemskt kreditsystem, innan nå¬
gra jernvags-arbeten företogos, så hade vi sannolikt kunnat
bygga hela det föreslagna jernvägsnätet, utan att sätta oss i
den ringaste skuld till utlandet. Men allt detta har hittills
blifvit forsummadt, till ej obetydlig förlust och skada för Sven-
Den 30 November.
183
i • °
ska nationen. — Åtskilliga börja likväl nu att inse, det stats-
makterna i detta afseende varit försumliga och att man der¬
före nu ofördröjligen bör gripa sig an med införandet af ett
sådant hjelpmedel, hvaraf utlandet länge varit i åtnjutande och
befunnit sig väl utaf.
Det är med anledning af, hvad jag nu anfört, som jag
vördsamt föreslår:
det Rikets nu församlade Höglofl. Ständer för sin
del ville besluta införandet af ett för vårt land pas¬
sande, ordnadt inhemskt statsskuld-system, inne¬
fattande sådana grunder att för bestämda ändamål,
såsom för utförande af de redan beslutade jernvägs-
byggnaderna och möjligen för några flere allmänna,
produktiva företag, inhemska statslån må kunna
upptagas, emot af Riksgälds-kontoret utfärdade obli¬
gationer, till det belopp Rikets Ständer kan finna
för godt att bestämma, ställda till innehafvaren,
som bör vara svensk medborgare. Obligationerna
anser jag böra vara uppsägbara af Staten, men icke
af innehafvaren och lyda på bestämdt kapital, lika
väl som på bestämd ränteprocent, hvilken till en
början torde böra bestämmas till den högst gång¬
bara, eller 6 procent, ty vida förnuftigare vore
det att hafva lån inom sitt eget land, mot sagde
procent, än att hafva utländska lån, som kosta oss
omkring 8 dito. Till en början, eller för den stats-
reglerings-perfod, som nu är i fråga, torde obliga¬
tionernas sammanlagda maximisumma böra bestäm¬
mas till högst tio millioner R:dr R:mt. — A obli¬
gationerna anser jag, att räntan årligen bör betalas
af Riksgälds-kontoret och på de ställen i landsor¬
ten, som dertill af Riksgälds-kontoret uppgifves,
dock så, att ränteförfallandet fördelas öfver hela
året och sker en gång i månaden, så att en del
räntor falla ut i hvarje månad.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Ut¬
skott anhålles.
5:o vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län:
»Den så kallade hofveri-skjddigheten till åtskilliga kungs¬
gårdar och boställen, som isynnerhet inom provinsen Skåne
vidlådit och till en del ännu vidlåder en större del hemman
och så kallade gatehus af skatte natur, har redan länge, så¬
som förhatlig och demoraliserande, varit af allmänna opinionen
utdömd och berömvärda åtgärder för dess afskaffande blifvit
af Statsmagterna vidtagna, hvilka å många ställen ledt till det
184
Den 30 November.
»syftade målet, nemligen bestämd, lämplig lösen för hofveri-
eller arbets-skyldigheten; men af särskilda anledningar har
sådant icke alltid kunnat inträffa, emedan bemälde skyldighet
ibland blifvit allt för högt uppskattad och de arbetsskyldiga,
ibland missledda af s. k. advokater, icke genom antagliga an¬
bud omfattat det erbjudna tillfället. Dessa begge anledningar
hafva samverkat dertill, att 22 å 24 gatehus af Löfvestad soc¬
ken ännu äro qvurhållna i sin hofveri-skyldighet till Öfverste-
löjtnants-bostället Löfvestad af Malmöhus Län, ehuru skyldig¬
heten för hemmanen af lika natur blifvit till bestämd spanmål
förvandlad. Det torde således tillåtas mig föreslå och anhålla:
det bemälde gatehus äfven matte tillåtas att med
spanmål, i proportion till den jord, de i förhållande
till hemmanen ega, fä lösa sig fria från förenämnde
onus.
Och skall jag utbedja mig att framdeles till vederbörande
Utskott få aflemna tillgängliga handlingar.»
6:o Carl Johan Svensén från Kalmar Län:
»Genom Kongl. Förordningen den 21 Februari 1789 är
stadgadt: att »om frälseränta är kommen från Kongl. Maj:t
och Kronan uti frälsemannahand, genom byte, köp eller annat
laga fäng, vare då om räntans utgörande till frälseman lag
samma, som om kronoskatte är faststäldt»; och ehuru i sam¬
manhang med skatteförenldingen blifvit beslutadt, att forsellön
å ränfespanmål, sorn från skattehemman utgår, skall af Kro¬
nan erläggas, så har likväl inträffat, att jordegare å skatte-
frälsehemman, sorn naturligtvis i likhet med öfriga skattskyl¬
diga bidraga till den summa, som Rikets Ständer för ersätt¬
ning af forsellönen anslagit, blifvit debiterade och mäst årligen
till räntetagarne betala särskild forsellön.
Denna orättvisa måste afhjelpas, enär underdomstolarne
deröfver lemnat olika beslut
Med anledning häraf får jag föreslå:
antingen
att räntetagare förklaras oberättigad att erhålla för-
sellön för den spanmål, som i såväl jordeboks-som
hemmantalsränta af skattefrälsehemman utgår:
eller, om detta ej kan anses billigt:
att sådan forsellön af Kongl. Maj:t och Kronan
erlägges på samma sätt, som om kronoskattehem¬
man stadgadt är, på det att skattefrälsehemman
derifrån må befrias.
Om remiss häraf till behörigt Utskott anhålles.»
Den 50 November.
185
7:0 Samme Ledamot:
I bredd med den tillväxande folkmängden stiga ock de
ökade behofven jemväl i afseende på helsovården. Det har,
thyvärr, under en följd af år varit en allmän klagan i den ort,
jag representerar öfver en brist, sorn icke varit möjligt att af¬
hjelpa, bristen nemligen på läkare inom samhället. Aspelands
härad är ett bland de folkrikare härader i Kalmar Län, men
innevånarne hafva den stora olägenheten att vid inträffande
sjukdomsfall nödgas resa 4 å 5 mil först efter läkare, som
likväl mången gäng ej kan anträffas, således fram och åter 8 å 10
mil och sedan måhända efter medikamenter en lika lång väg.
Vid inträffande farsoter, hvaraf nu orten i tvenne år varit
hemsökt, då rödsots-sjukdomar m. m. härjande framfarit, äro
dessa olägenheter högst kännbara och fordra derföre ett skynd¬
samt afhjelpande. För andra kommuner har Staten mellan¬
komma medelst beviljande af anslag till aflöning för distrikt¬
läkare och dessa åtgärder hafva tacksamt blifvit emottagne.
Försök har gjorts att få ett apothek efableradt i hära¬
dets centralpunkt Målilla, men försöket har misslyckats och
såsom skäl för afslaget har den omständigheten, att läkare på
stället ej vore att tillgå, blifvit åberopad.
Då nu den ena af dessa nödvändigheter står i beroende
af den andra och följaktligen intet apothek kan få anläggas,
förrän läkare inom häradet blifvit anställd, får jag af skyldig
omtanka för mina konimittenter härmedelst föreslå:
att Rikets Ständer behagade anordna ett årligt
anslag af 1,500 R:dr Runt till aflöning af en Di-
strikt-läkareinom Aspelands häradaf Kalmar Län och
att Kongl. Sundhets-Kollegium till följe deraf må
erhålla förständigande att i behörig ordning gå i
befattning om en sådan läkares anställande. För¬
menande jag, att Målilla eller trakten deromkring
vore lämpligaste stationen för en sådan läkare.
Örn remiss häraf till behörigt Utskott anhålles.»
8:o Johannes Andersson från Elfsborgs Län: »Sedan
Kongl. Maj:t under den 8 Mars 1859 fastställt Landshöfdinge-
Embetets i Elfborgs Län utslag, hvarigenom hemmanet Fal¬
skog N:o 2, gästgifvare-gården, ^ mantal befrias från en
detsamma år 1826 oriktigt påförd rotefrihets-afgift, som efter
3 dalers taxation frän och med äret 1835 till och med 1856
utgjorts med en sammanräknad summa af 107 R:dr 39 sk.
10 rst. B:ko eller R:mt 161 R:dr 74 öre, får jag till Rikets
Högloft. Ständer hemställa:
att berörde belopp af 161 R:dr 74 öre, som ge¬
nom misstag och med orätt kommit Stats-ver-
186
Den 50 November.
ket till godo, äfven af detsamma måtte till egaren
af ifrågavarande Falskog återbäras.
Jemte öfverlemnande af alla till frågans belysning hö¬
rande handlingar anhåller jag vördsamt om remiss af denna
min motion till vederbörligt Utskott.v
9:o af Erih Hansson från Gefleborgs Län: »Vid sist—
förflutna Riksdag förklarade Kongl. Maj:t i nådig Proposition
till Rikets Ständer, det Kongl. Majit ansåge den svenska jern-
handteringens i allmänhet särdeles missgynnade ställning skä¬
ligen föranleda dertill, »att all ordinarie beskattning ä denna
för Sverige naturliga och nödvändiga näringsgren, blefve upp-
häfd.»
Denna Kongl. Maj:ts nådiga Proposition, som likväl gjorde
ett undantag för tackjerns-tillverkningen inom de privilierade
bergslagerna, blef af Stats-Utskottets inkomst-afdelning till¬
styrkt, men af Utskottets plenum afstyrkt, hvilket jemväl blef
Rikets Ständers beslut.
Då emellertid det af Kongl. Majtt för ofvan omförmälda
nådiga framställning angifna motiv, nemligen jernhandteringens
allt mer och mer missgynnande ställning beklagligen ännu
qvarstå i sin fulla kraft samt Kongl. Majit i ändamål att för¬
bättra denna, genom nådig Kungörelse den 20 September in¬
nevarande år, bland annat förordnat, »att masugnar eller hytta,
»stångjernsbruk, manufakturverk, och alla andra inrättningar,
»som afse tillgodogörandet eller förädling af miniralrikets al-
»ster, skola, i afseende å villkoren för rörelsens utöfning, hän-
»föras till fabriker och således utan inskränkning i fråga om
»tillverkningens belopp eller arbetsmethod, vara underkastade
»de stadganden, som angående fabrikers anläggande och drif—
»vande äro i allmänhet gällande», vågar jag anse den af Kongl.
Majit sålunda medgifna utsträckta frihet för bergshandteringen
och dennes förvandling till fabrikshandtering ovilkorligen
jemväl böra åtföljas af en förändrad beskattning af samma
handtering i likhet med fabriker, d. v. s. att den derför stad¬
gade tryckande grundskatten bör upphöra.
Af denna anledning föreslår jag att i enlighet med Kongl.
Maj:fs nådiga Proposition:
l:o den af stångjerns-tillverkningen utgående hammar¬
skaften må från och med år 1861 helt och hållet
upphöra och från samma tid icke någon annan af¬
gift än bevillning för stångjerns-tillverkning till Sta¬
ten utgöras.
2:o att tionde tackjerns-skatten må från och med 1861
upphöra för alla de hyttor och masugnar, som äro
utom de privilegierade bergslagerna belägna, och
Den 30 November.
187
då genom Kongl. Maj:ts Högstberörde nådiga för¬
ordning skillnaden emellan bergshand teringen utom
och inom tackjerns-bergslag försvunnit, samt Kongl.
Maj:t tillika stadgat det förbehåll, att vederbö¬
rande inom bergslag, som af den medgifna friheten
sig begagnar, skola vara underkastade den inskränk¬
ning i bergsmans-friheterna, som i behörig ordning
kan varda bestämd, hemtar jag derifrån skäl till
det förslag:
3:o att jemväl de hyttor och masugnar inom, bergs¬
lag, som för jerntillverkningen begagna sig af den
utsträckta friheten och finnas villiga att åtaga sig
rotering eller för närvarande icke äro i åtnjutande
af roteringsfrihet, måtte befrias från den dem ålagde
grundskatten af tackjernstionde.
Jag anhåller, att denna min motion må remitteras till
Stats-Utskottet.
§ 2.
Vid skedd föredragning remmitterades till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet nedannämnde motioner, nem¬
ligen af:
l:o Carl C. Nettelbladt från Stockholms Län:
'-•Bland de många bristerna i vår lagstiftning bör med
skäl anmärkas ofullständigheten, att icke säga oredan, uti de
tid efter annan utkomna författningarne, rörande rese- och
traktamentsersättning till kronobetjening och nämndemän vid
åtskilliga tjensteförrättningar, sålunda åtnjuter länsman jem¬
likt 1851 års rese-reglemente och Kongl. Kungörelsen den
13 Mars 1857 för vissa förrättningar skjuts efter 2:ne hästar
och 2 R:dr R:mt traktamente för 2:ne resedagar utom för-
rättningsdagarne; jemlikt 1842 års Tågordning skjuts efter
1 häst utan något traktamente; jemlikt Kongl. Kungörelsen
den 30 November 1855, skjuts efter 1 häst och 1 R:dr 50
öre traktamente, utan att föreskrift meddelas, huruvida rese¬
dagar få beräknas eller icke, samt jemlikt Kongl. Kungörel¬
sen den 28 Maj 1830, skjuts efter 1 häst och 1 R:dr R:mt
om dagen, hvarförutan föreskrift saknas, huruvida arfvodet
bör på flere, under samma dag skeende förrättningar förde¬
las eller ej. Nämndeman åtnjuter enligt gällande Reseregle¬
mente, skjuts efter 1 häst, och 1 R:dr 50 öre traktamente
för 2:ne resedagar utom förrättningsdagarne; enligt Kongl.
Kungörelsen den 11 Augusti 1854 och Kongl. Brefvet den
10 November 1855, skjuts efter 1 häst för, hvad som öfver-
stiger \ mils resa, utan att dessa sistnämnda författningar be-
188
Den 30 November.
stamma, om med den halfva milen menas vägen till förrätt-
ningssfället eller fram- och återvägen sannnanriiknadt, icke
heller huruvida resedags-traktamente får beräknas för det
fall att förrättningen sker inom det afstånd, att skjuts-ersättning
ej kommer i fråga; enligt Kongl. Förordningen den 30 No¬
vember 1855 dels 1 R:dr och dels 75 öre Knnt; hvarförutan
samina författning, utan att likväl bestämma, huruvida någon
ersättning särskildt för resedagar får beräknas, stadgar, att
vnär flere utmätnings- eller qvarstadsförrättningar verkstsällas
under en och samma resa eller på samma dag, fördelning
bör ske af resekostnaden emellan samtlige förrättningarne i
förhållande till förrättningsställenas afstånd från förrättnings-
mannens och biträdets hemvist och af dagtraktamentet lika
emellan de förrättningar, som på samma tid försiggått, hvil¬
ket stadgande har det felet, att icke kunna verkställas af or¬
sak, att utmätningskostnaden, jemlikt kap. 3 Utsöknings-Bal-
ken, bör genast uttagas och sålunda inflyta i det protokoll,
förrättningsmannen före Sin afresa från stället måste, enligt
Kongl, förordningen den 19 Maj 1845 aflemna, hvilken åt¬
gärd vore omöjlig, om, såsom här blifvit stadgadt, utmät¬
ningskostnaden icke skulle kunna, förrän efter hvarje resas
slut efter de mest intrasslade grunder uträknas.
Af allt detta och mera dylikt, som i samma ämne kun¬
de anföras, torde Rikets Ständer finna, att stadgarne i före-
nämnda hänseende äro dels alltför månfaldiga och spridda
samt uppställda med alltför stor brist på insigt, hvarigenom
mera, än mången tror, skada tillskyndas så val det allmänna
som enskildta, helst den mindre kunniga befolkningens rätt
deraf väsendtligen beror, hvarföre jag till afhjelpande deraf
får föreslå:
att Rikets Ständer måtte göra underdånig anhållan,
att Kongl. Maj:t ville i nåder låta genom kunniga
personer och utan att afbida den åtgärd, som den
så kallade författnings-kommittén härvid kan kom¬
ma att vidtaga, granska ifrågavarande författnin¬
gar och med upphäfvande, af hvad som rörande
rese- och traktaments-ersättningar förut blifvit
stadgadt, före nästa Riksdag utfärda en ny och
ämnet i dess helhet omfattande tydlig och klar¬
io Rättning.
Om remiss till vederbörligt Utskott får jag äran an¬
hålla.»
2:o. samme Ledamot:
»Då Kongl. Kungörelsen den 15 Juli 1841, rörande grun¬
den för beräkning af stämmoböter numera och sedan Kronans
Den 30 November.
189
räkenskaper föres i Riksmynt icke vidare är lämplig, får jag
till åstadkommande af reda i räkenskaperna ödmjukligen
föreslå:
att Rikets Ständer behagade för sin del besluta
en så beskaffad förändring i förbemälte författning,
att den bringas i öfverensstämmelse med myntbe¬
räkningen och böternas författningsenliga fördelning,
och vore i sammanhang härmed behöfligt meddela
tydlig föreskrift, huruvida stämmoböter böra beräk¬
nas endast pä det belopp af utskylderna, som till
Kronans kassa ingär, eller om sådana böter skola
beräknas efter det totalbelopp, som debetsedeln
upptager.
Om remiss til) vederbörligt Utskott anhålles.»
3:0. Nils Svensson från Blekinge Län, med hvilken
Sven Haraldsson från samma Län instämde:
»Redan vid ett föregående Riksmöte har fråga blifvit
väckt om nödvändigheten af flera s. k. rendez-vous-platser
för Blekinge Läns Båtsmän till lindring i Rusthållarnes skjuts-
ningsskyldighet till dessa ställen, l ill följd häraf komma åt¬
skilliga socknar i åtnjutande af en dylik förmån, — och är
det med anledning häraf, som Ronneby sockens rustnings-
skyldige begärt att genom mig, såsom ortens Riksdagt-ombud,
få framföra deras önskan
att begagna Ronneby köping till rendez-vous-plats
i likhet med Hoby och Bakaryds socknar.
Till stöd för denna begäran får jag upplysa, att större
delon af Ronneby sockens Rusthållare hafva från 1 till 2'/2 mil
att skjutsa sina Båtsmän till Ronneby och ytterligare 3 mil
till Carlskrona och nödgas alltså hvarje år köra ända från
16 till till 22 mil för att inställa och hemta sina Båtsmän å
sistnämnde ställe. De flesta af Ronneby sockens Rusthållare
hafva längre till Ronneby köping än en del af Hoby sockens
Rusthållare, hvilka icke äro pligtige att skjutsa Båtsmännen
längre än till Ronneby köping; och då nu Båtsmännen oftast
afgå sjöledes från Ronneby till Carlskrona, skulle den begär¬
da förmånen för Rusthållarne äfven leda till besparing för
Staten och till mera ordning, då Båtsmännen komme att un¬
der vederbörligt befäl inträffa på stationen.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles.»
4:0. Pehr Pehrsson från Vermlands Län, med hvilken
Anders Eriksson från Elfsborgs, Anders Trullsson från
Blekinge och Anders Andersson från Vermlands Län in¬
stämde :
190
Den 30 November.
»Ibland äldre lagstadganden förekomma tvänne, som län¬
gesedan upphört att vara tillämpliga. Jag menar härmed ~de
författningar, som föreskrifva att »till vägbyggnad får sand och
ris tagas å skog och utmark, der det tarfvas» m. m. Och
får detta »tagande», så vidt jag kan förstå författningarnes
andemening, ske utan all sorts ersättning till jordegaren. Om
härpå fastades mindre afseende under den tid, som lagstad-
ganderna tillkommo, är derom mindre att säga, ty under den ti¬
den ansågs hvarken skogen eller skogs-och utmarken af syn¬
nerligt värde; den låg för öfrigt då mera i samfällighet till
hela hemman eller flera skifteslag, — som förhållandet möj¬
ligen ännu kan vara uti vissa delar af Riket, der vidsträckta
skogs- och utmarker finnas. — Men på andra ställen deremot,
der afrösningsjorden är af ringa omfång, är det ett allt för stort
ingrepp i eganderätten, att vägbyggnads-skyldige skola ega rätt
att utan ersättning och jordegaren oåtspord få inkräkta på hans
egendom. I samma män, som svenska jorden för hvarje år
allt mera styckas, dels genom hemmansklyfning, dels ge¬
nom jordafsöndring, i samma mån blir nu omnämnda lagstad¬
gande orättvist och förkastligt, En egare tili en mindre hem¬
mansdel, som vid ett laga skifte råkat få en sådan skogstrakt
att derå grustägt kan uppletas, kan inom några år såtillvida
blifva beröfvad hela sitt utmarksskifte, att endast grunden
återstår, som oftast kan bestå af blott berg och sten, der
hvarken bete eller skog framdeles kunna växa.
Man kan visserligen invända häremot, att jordegarne un¬
der laga skiften kunnat af samfäldt mark uttaga sandtag, men
om detta också skett, så har man ju ingen säkerhet, huruvida
det behagar vägbyggnadsskyldige att taga lagnings-ämne på
en sådan plats eller ej, då det efter nu gällande lagbestäm¬
melser står dem fritt att på skog och utmark »taga» bygg¬
nadsämne, hvarhelst de behaga, och om några också skulle
taga sitt behof af samfälligheter, så är det väl i alla fall icke
förenligt med eganderätts-principen, att på sätt, som hittills,
få »taga» både utan lof och ersättning.
Jag skulle nu jemväl kunna uppgifva några speciella fall,
der enskilda mindre hemmansegare fått vidkännas en alltför
stor skada genom denna orimliga lag, men jag tager för gif¬
vet, att Rikets Höglofl. Ständer, af hvad jag redan anfört, in¬
se nödvändigheten att förändra nu ifrågavarande lagbud, och
får jag derföre vördsamt föreslå,
att Kongl. Brefvet den 25 Nov. 1802 och Kammar-
Kollegii Cirkulär den 4 Mars 1825 måtte ändras
eller upphäfvas och i stället stadgas:
Till vägbyggnad får sand, ler och ris tagas så
Den 30 November
191
val uti inegor och hagar, som å skogs- och ut¬
mark, emot ersättning till den eller de, som mar¬
ken och skogen ega; och skall sand- och ler¬
tag till vägbyggnad af kronobetjente med 2:ne
Nämndemän på tjenliga ställen, der minsta skada
vållas, utsynas, hvilka jemväl bestämma ersättnin¬
gen, om ieke godvillig öfverenskommelse emellan
jordegarne och väglott-egarne vid utsyningen träf¬
fas kan, hvarvid afseende bör fästas på markens
mer eller mindre tjenlighet till odling m. m. Den
som ej åtnöjes med Kronobetjentes och nu sagde
Nämndemäns värdering, eger att deremot anmäla
missnöje hos ortens domare, som då genom vanlig
häradssyn på stället dömer i saken, hvaremot be¬
svär ej må anföras.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
5:o. Garl Johan Svensén från Kalmar Län:
»En Militie-Boställs-ordning är utfärdad den 23 Januari
1836, men för civil- och ekklesiastik-staterna finnes ej någon
boställs-ordning till ledning vid de besigtningar, som å dessa
boställen böra verkställas. Denna brist har mången gång
blifvit insedd såväl af syneförrättare och hans biträden, som
af boställs-innehafvare.
Jag vill derföre föreslå:
att Rikets Ständer ville hos Kongl. Majit anhålla
om åtgärders vidtagande för att åstadkomma sam¬
mandrag, som i tryck borde utgifvas, af alla de
lagrum och författningar, sorn ligga till grund för
bebyggande, vård och underhåll såväl af civil-som
ekklesiastik-staternas boställen.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles.»
6:o. Erih Hansson från Gefleborgs Län, med hvilken
Pehr Ersson från samma Län, Bohlin från Upsala och Olof
Andersson från Vestmanlands Län instämde:
»Vid föregående Riksdagar hafva Ombuden för allmogen
väckt fråga om förändring i tiden för auktioners hållande å
landet, och oaktadt denna fråga då rönt motstånd, får jag
uppå flere af mina lcommittenters uppmaning äter väcka frå¬
gan om en, ehuru ringa förändring, för allmogen i alla fall
nyttig och af behofvet högt påkallad.
Enligt Kongl. Kungörelsen af den 22 Sept. 1848, få
auktioner å landet hållas eller fortgå till kl. 9 på aftonen från
den 1 Mars till den 15 Oktober, samt under den öfriga tiden
af året endast till kl. 7. Men erfarenheten har länge visat
olägenheten deraf, att auktionerna icke få fortgå till samma
192
Dea 50 November.
tid, eller kl. 9, äfven under de tider af året, då dagarne äro
korta och mörkret tidigt inbryter, så att man i alla fall måste
använda ljus. Och som allmogen, mån om sin arbetstid,
sällan eller aldrig infinner sig förrän på eftermiddagarne vid
auktioner, hvaraf följer att icke någon auktion kan börjas
förrän middagstiden: — och då ingen våda tyckes vara för¬
enad med en lagförändring härutinnan, enär man kommit der¬
hän, att spirituosa icke få finnas till salu vid dylika tillfällen,
och allmogen numera på ett tillfredsställande sätt lefver nyk¬
tert och att det hörer till sällsyntheterna, att oordningar före¬
falla, anser jag det vara en stor fördel såväl för säljare som
köpare, och vågar jag derföre vördsamt föreslå:
att auktioner på landet finge fortgå till klockan 9
på aftonen under alla tider på året.
Denna, ehuru ringa förändring blefve enligt min tanke af
ganska stor nytta för den, som genom auktion nödgades af¬
yttra sin egen eller myndlingars lösegendom. Man inbespar-
de derigenom omkostnader, som mången gång eljest måste vid¬
kännas, då man måste afbryta förrättningen på ett klockslag,
då kanske icke många utrop qvarfinnas, men hvilka då må¬
ste lemnäs till morgondagen, då vanligen icke mångå spe¬
kulanter infinna sig, isynnerhet om icke mycket af egendo¬
men är qvar. Ar åter egendomen mycken, behöfver man
äfven begagna aftonen, ty huru mycket hinner afyttras om
dagen under de korta höst- och vinterdagarne, då de flesta
auktionerna pä landet förekomma.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
§ 3.
Föredrogs och upplästes en af Gustaf Hultman från
Nerikes Län, nu ingifven, så lydande motion:
»Man har på halft skämt och halft allvar, yttrat om
Sveriges förvaltnings-system, att man »gifver ut nio plåtar för
att få reda på hvart den tionde tagit vägen.’.- Om detta är
sannt i allmänhet, gäller det dock icke om förvaltningen af
de ofantliga summor, som åtgått och åtgå till jernvägsan-
läggningarne. Hvar finnes kontrollen derå? Man svarar kan¬
ske: i Statsrevisionen. Men utom det, att denna icke torde
uppfatta sin bestämmelse såsom en revisor i Kammar-rätten,
utan fastmer borde granska principerna för förvaltningen och
dennas öfverensstämmelse med Statsmakternas beslut, så kan
också icke en Stats-revision så noga pröfva dessa saker, att
en fullkomlig kontroll deraf kunde vara att förvänta. När nu
tillika jernvägs-förvaltningcn är öfverlemnad åt en enda man,
som emot all vanlighet, till och med emot all sundare grundsats,
Den 50 November.
193
forenar egenskaperne af verkställare och kontrollant, sin egen
kontrollant, så inser man, att härvid rader ett missförhållande,
sådant, sorn i ingen del af Statsbestyren eljest hos oss före¬
kommer.
Här är icke meningen att förringa värdet af de ut¬
märkta egenskaper, man tillskrifver chefen för Statens jern-
viigsbyggnader, blott att yrka på tillsättande af en öfver¬
styrelse, deri samma chef icke har säte och stämma, utan
tvärtom bör utöfva öfvertillsyn å arhets-chefens åtgöranden.
Väl har nämnde chef under förra Riksdagen sjelf yrkat det¬
samma, som nu jag i min motion, men deraf uppstod ingen
annan följd än den, att ingen annan fann nödigt yrka det¬
samma, och för den skull biet bemälde chef sin egen öfver¬
styrelse, hvilket för framtiden ovilkorligen bör förekommas.
Äfvenledes har samma chef i år, kort före Riksdagen, unge¬
fär pä lika sätt och möjligtvis med samma förutsedda följd
afsagt sig denna sjelfkontrollerande myndighet; men det
är icke dermed nog. Det ät* af en alldeles för stor vigt.
att en sådan sjelfkontrollerande makt upphör, och att chefen för
Statens jernvägsbyggnader ställes under kontroll af en högre
styrelse, soia kan hindra sjelfrådighet och möjligtvis ett oför¬
låtligt slöseri med Statens medel. Ryktet och opinionen, sorn
ofta äro nyckfulla i deras uppkomst, befinnas ofta ännu min¬
dre rationella i deras fortgång. Det blef genom tvenne tyck-
liga prof öfverste Ericsons förmånliga lott att betraktas, så¬
som deri der alltid gjorde beräkningar, på hvilka man kunde
förlita sig. Denna opinion har han lyckats bibehålla, fast¬
än uppgifter' och kalkyler sedermera i stor stil härmat
byggnads-beräkningar i allmänhet att vid verkställigheten
kräfva högst betydligt ökade kostnader. Såsom bevis här¬
på behöfver man allenast taga i betraktande kostnaden på
jernbanan ifrån Stockholm genom Södermanland. Vid be-
räkuingarne för densamma nedsatte öfversten den kalkyl, som
föregående jernvägskommitté uppgifvit. Hundra tusen Riks¬
daler minskad kostnad per mil ansåg öfversten dä vara en
ibland de lämpliga lockelserna för denna banans antagande
framför den norra banan. Skulle någon redovisning inför
Ständerna nu komma att afläggas, så torde det kanske visa
sig, att kostnaden för denna bana uppgått eller uppgår till
högst betydligt mera för hvarje mil, än efter som öfverstens
förra till Ständerna afgifna kalkyler uppgäfvo.
Sådana misstag, betänkliga i ett fattigt land. måste man
söka att förebygga, och det sker lämpligast, om arbets-chefens
beräkningar och planer bestämmas af en öfverstyrelse, som
liondi!-St:s Vrot. vid 1S59—GO årens Riksdag. II. 13
194
Den 30 November.
slutligen meddelar sig med Konung och Ständer. Jag får
fördenskull härmedelst hemställa såsom för vårt Statsverk
vigtigt och oafvisligt:
att en öfverstyrelse för jernvägs-väsandet i vårt
land må inrättas, och att den så kallade chefen
för Statens jernvägs-byggnader måtte derunder
sortera.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles vördsamt.»
Med anledning af denna motion begärdes ordet af föl¬
jande Ledamöter, hvilka yttrade:
Nils Svensson från Christianstads Län: »Då, åtminsto¬
ne såvidt jag har mig bekant, den nuvarande jernvägs-sty-
relsen medfört det gagn och förmån, som man rimligtvis
haft att förvänta, kan jag icke gilla motionärens förslag, till
följd hvaraf och med jemväl fästadt afseende derpå, att en
sådan öfverstyrelse, som här blifvit föreslagen, skulle medföra
större kostnader och utgifter för Staten. Jag önskar, att Ut¬
skottet mätte lemna det framställda förslaget utan afseende.»
Nettelbladt från Stockholms, Lönn frän Jönköpings och
Johannes Pettersson från Kronobergs Län med flera in¬
stämde.
Rosenberg från Christianstads Län: »Om jag icke orätt
minnes, så finnes från förra Riksdagen till grundlagsenlig
behandling vid denna hviiande ett förslag om inrättande af
ett särskildt departement för allmänna arbeten. Om nu så
är, och nämnde förslag vinner Rikets Ständers bifall, blifver
hvad motionären nu framställt öfverflödigt, hvarföre jag, i
öfrigt delande Nils Svenssons åsigter, instämmer uti, hvad han
anfört.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Min åsigt
är, att, då l indet i allmänhet blifvit skuldsatt i och för jern-
vägs-anläggningarne, det skulle vara landets Representanter
värdigt att välja en styrelse, och jag går så långt, att denna
styrelse bör utväljas bland Riks-Ståndens Ledamöter, för att
tillse, huru det med landets medel hushållas. Jag hemstäl¬
ler, huruvida ett sådant projekt icke är riktigt och anhåller,
att det måtte lemnäs till öfvervägande inom Utskottet.»
Nils Svensson: »Med anledning af Anders Gudmunds¬
sons yttrande om nödvändigheten af en närmare kontroll öf¬
ver de till jernvägs-anläggningarne anslagna medlens förvalt¬
ning, vill jag påminna om ett yttrande, som för få dagar
sedan här i Ståndet fälldes utaf en Ledamot, hvilken varit
Stats-revisor, att nemligen icke några räkenskaper, som va¬
rit föremål för revisorernas granskning, varit förda med större
noggrannhet, än de, som rörde jernvägs-anläggningarne. Så¬
Den 50 November.
195
väl af detta yttrande, sorn ock på grund deraf, att jag an¬
ser allt, hvad man söker framhålla till nuvarande chefen för
Statens jervägsbyggnader, Herr öfverste Ericsons nachdel,
vara ogrundadt, kan jag icke gilla motionen, hvilken jag för¬
öfrigt anser vara för tidigt väckt. Den tid kommer nog, då
en sådan öfverstyrelse, som motionären föreslagit, varder be¬
höflig, men dessförinnan böra jernvägs-anläggningarne vara
mera framskridna, än nu är händelsen.”
Sven Heurlin från Kronobergs Län: ”För min del an¬
ser jag en så beskaffad öfverstyrelse, som motionären före¬
slagit, vara behöflig, enär man upptäckt, att stora misstag re¬
dan blifvit af den nuvarande jernvägs-konnnittén begångna
och flera sannolikt komma att yppa sig. Om man dröjer med
inrättande af en sådan styrelse, så blifver det måhända för¬
sent. Yi hafva exempel på, att den nuvarande allsmäktige
chefen gjort ett stort misstag i afseende på Fatburssjön, hvil¬
ken han, utan att undersöka grunden, företagit sig att fylla.
Man har sedermera kommit under fund dermed, att i nämn¬
de sjö icke finnes fast botten förrän på 153 fots djup, hvilket
haft till följd, att kostnaden blifvit flerdubbelt större, än be-
räknadt var. Härförutan har den öfver Arstaviken anlag¬
da banken icke blifvit bättre anlagd, än att den ramlat, och
häfver, till följd af nämnde inträffanden, jernvägs-anläggnin-
gen fördyrats med måhända en million, men öfverste Eric¬
son frågar hvarken efter folk eller penningar, om han blott
får utföra arbetet efter sitt eget behag.”
Jonas Andersson frå Östergöthlands Län: ”Utom det
att det är temligen allmänt bekant, att den nuvarande che¬
fen för Statens jernvägs-byggnader genom sina ovanliga egen¬
skaper förvärfvnt sig allmänt bifall och således står öfver allt
enskildt klander, anser jag det vara alldeles opåkalladt och
öfverflödigt att nu, sedan denna chef ingått till Regeringen
med anhållan om entledigande från sin befattning framkom¬
ma med förslag om en jernvägs-öfverstyrelse. Då vi hafva
till afgörande vid denna Riksdag hvilande ett grundlagsförslag
om inrättande af en särskild styrelse för allmänna arbeten,
och detta förslag möjligen vinner Rikets Ständers bifall, tyc¬
kes det förutsätta ganska stort sjelfförtroende att klandra ett
så stort företag, som jernvägs-anläggningarne, hvilka enligt
allmänna opinionen blifvit väl utförda. Om det lyckas dem,
som icke fått jernvägarne sträckta i enlighet med, hvad de
önskat, att få uttrötta Herr öfverste Ericson, så att han tager
sin hand ifrån jernvägs-arbetena, tror jag för min del, att de
gjort hela landet en mycket stor otjenst. Att de redan på¬
började arbetena måste fortsättas är klart, och då det torde
196
Den 50 November.
vara svårt att, om öfverste Ericson afgår, få en lämplig ef¬
terträdare, är det orätt och opatriotiskt att klandra en person,
som gjort sig förtjent af hela landets tacksamhet.»
Med Jonas Andersson instämde Representanterna från
Östergöthlands, Nettelbladt från Stockholms, Anders Eriks¬
son, Lars Gustaf Andersson, Johannes Andersson och
Smedberg från Elfsborgs, Nyqvist och Anders Jonsson från
Vermlands, Lars Ersson från Södermanlands, Nils Olsson
från Malmöhus samt Uhr från Nerikes Län m. fl.
Lundahl från Skaraborgs Län: »Lika med Jonas An¬
dersson, kan jag icke underlåta att uppträda emot det af mo¬
tionären här framställda förslag. En föregående talare Ilar,
såsom skäl för inrättandet af en öfverstyrelse för jernvägs-
arbetena, åberopat, att den nuvarande chefen skall hafva be¬
gått något misstag i afseende på Fatburssjöns sänkning; men
jag hemställer, om en styrelse kunnat göra det bättre, än
nämnde chef, ty såväl den ena sorn den andra måste na¬
turligtvis lita på sina underordnade, och om ingeniörerna, sorn
haft undersökningsarbetet sig anförtrodt, begått misstag; icke
bör Väl det så hårdt läggas chefen till last. Afven om, på
sätt Anders Gudmundsson föreslagit, styrelsen komme att
bestå af delegerade bland Rikets Ständer, tror jag icke något
dermed vinnes.»
Gross från Kalmar Län: »Erfarenheten har visat, att
ju större styrelsepersonalen varit, desto sämre har det blifvit
styrdt. Då jag således fruktar, att, om ock den nuvarande
chefen begått ett misstag, en ny styrelse möjligen vore blott¬
ställd att begå tio sådana, kan jag icke gilla Heltmans mo¬
tion.»
Lars Rasmusson och Erik Christensson från Göthe¬
borgs och Bohus, Svensén från Kalmar, Söderholtz från Sö¬
dermanlands, Pehr Nilsson frän Malmöhus, Johan Pehrsson
från Upsala, Falk från Skaraborgs och Liss Lars Olsson
från Kopparbergs Län instämde.
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Jag förstår
icke, att någon af Ståndsbröderna kunnat uppfatta mitt yttran¬
de så, som jag dermed velat klandra Herr öfverste Ericson,
dä jag tvärtom anser honom förtjena allas, således äfven
mitt förtroende. Min mening är, att, då Rikets Ständer till
jernvägsanläggningarne beviljat vid sista Riksdagen 20 millio¬
ner och vid denna måhända 25 millioner, denna fråga är sä
vidt omfattande, att man icke kan förutse, vid hvilken summa
man kommer att stadna, innan jern vägsarbetena hinna att
fullbordas. Af sådan anledning skulle jag icke anse det vara
olämpligt, om en öfverstyrelse, åtminstone för finanserna, inrätta¬
Den 50 November.
197
des, ty vi veta, att frågan om jernvägs-medlens användande är
ganska ömtålig för nationen, som aldrig tillförene behöft skuld¬
sätta sig hos utländningen. Då man nu vet, att Herr Öfverste
Ericson begärt endtledigande från sin Cbefs-plats, biifver det
väl af nöden, att en styrelse tillsättes; om denna styrelse till¬
sättes af Kongl. Maj:t, skall jag icke hafva något att deremot
invända, men jag tror det vara mera lugnande för nationen,
om styrelsens ledamöter utses inom Representationen.»
Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län: »Jag
anser vårt land redan vara försedt med en sådan mängd af
öfver- och under-styrelser i alla möjliga grenar, att jag icke
kan biträda dem, som förorda inrättande af en ny tjenste-
manna-korps, som biifver ganska kostsam att underhålla. För
öfrigt är min åsigt, att icke många äro afvogt sinnade emot
Herr Öfverste Ericson, om jag undantager deni, som blifvit
svikna i sina förhoppningar, att få jernvägen anlagd och dra¬
gen genom de stallen, sorn de helst önskat. Jag ogillar så¬
ledes motionen och hoppas, att den icke måtte vinna fram-
gång.»
Rosenberg: »Då mitt föregående yttrande möjligen icke
var tillräckligt klart, vill jag nu nämna, att, då Rikets Stän¬
der måhända vid denna Riksdag besluta ett nytt departement
för allmänna arbeten, till hvilka jernvägs-anläggningarne väl
äfven skola räknas, den nu föreslagna öfver-styrelsen biifver
obehöflig och öfverflödig. Att tillsätta en särskild öfver-sty-
relse för jernvägs-arbetena, skulle medföra alltför stora kost¬
nader, isynnerhet som vi snarare hafva öfverflöd än brist på sty¬
relser i landet. Uti hvad Anders Gudmuudsson yttrat, kan jag
icke instämma, ty Regering bör vara Regering och Ständer
böra vara Ständer, och om vi inblanda oss i styrelsen, tror
jag det, icke vara fördelaktigt. Det kan icke förnekas, att det
varit en lycka för landet, att hela bördan af jernvägs-arbe-
tets ledande hittills hvilat på en mans axlar, men om denne
man nu skall afgå, tror jag det vara bäst, att jernvägs-arbe-
tenas ledning, öfverlemnas åt ett särskildt departement, stäldt
under Kongl. Maj:ts inseende.»
Nyqvist från Vermlands Län: »Jag har redan förut ut¬
talat min åsigt, att jag gillar och godkänner Herr Öfverste
Ericsons chefskap, men jag vill nu tillägga, att jag helst ön¬
skar, det Herr Öfversten måtte äfven hädanefter qvarstå såsom
ledare af jernvägs-arbetena. Jag tror ock, att han, ehuru han
redan inlemnat siri afskeds-ansökan, möjligen förblifver på sin
plats, derest hans åtgöranden icke blifva så hårdt bedömda och
klandrade. Att inrätta en styrelse, som kan begå 10 misstag
emot ett, är icke lämpligt, utan det är helt naturligt, att, om
198
Unn 30 November.
jernvägs-arbetena ledas af en Chef, som sjelf förstår sig på
deni och genomgått alla graderna, man då kan vänta bättre
resultat, än om de ledas af endast theoretiskt bildade män, ty
praktiken är icke att förakta, isynnerhet om den är så grundlig,
som Öfverste Ericsons. Att inrätta en särskild styrelse för
jernvägs-arbetena blifver både dyrare och mindre ändamåls¬
enligt, hvarföre jag anser det vara lyckligast för landet, oin
Herr Öfverste Ericson förbläfver pä sin nu innehafvande
plats.»
Pehr Pehrsson från Vermlands och Johannes Andersson
från Skaraborgs Län instämde.
Ahnqvist från Norrbottens Län: »Efter hvad jag här hört
yttras och, jag äfven sjelf vet, har Herr öfverste Ericson begärt
endtledigände från sin befattning såsom Chef för Statens jern-
vägs-byggnader, och han har för det sätt, på hvilket han skött
denna plats, rönt dels klander och dels beröm. En föregående
talare har yttrat den förmodan, att en styrelse skulle medföra
större kostnader, än den nuvarande jernvägs-förvaltningen, men
med kännedom derom, att dels Herr Öfverste Ericson åtnjuter en
årlig lön af 15,000 R:dr utom de icke obetydliga belopp, som
han, utan redovisnings-skyldighet, uppbär i och för sina resor,
dels ock att de honom underlydande tjenstemän idkeligen af-
lönas, såsom t. ex. en tjensteman i Götheborg med 10,000
R:dr, en i Malmö med 7,500 R:dr och åtskilliga Löjtnanter
med 4,500 R:dr utom åtskilliga gratifikationer, kan jag för
min del icke hylla samma åsigt. Om en styrelse inrättas, tror
jag, att man skulle få tjenstemän i densamma för ungefär
halfva priset emot det, som för närvarande bestås, till följd
hvaraf, och om Utskottet framställer sitt förslag i afseende på
personalen inom måttlighetens gränser, jag instämmer uti, hvad
motionären föreslagit.»
Uti hvad Almqvist nu anfört instämde Tjernlund från
Vester-Norrlands, Pehr Erih Andersson, Erih Jonsson och
Olof Andersson från Vestmanlands samt Sven Gustaf Jo¬
hansson frän Jönköpings Län.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Det torde vara
förlåtligt, om man antager, att denna motion tillkommit af
klanderbegär, ty man vet, att ingenting är vanskligare, än att
göra alla till lags. Om jernvägs-kommittéens förslag icke varit
riktigt, så bör val icke det läggas Chefen för jern vägs-bygg¬
naderna till last, ty den nuvarande Chefen är verkligen sitt
kall vuxen, och jag är säker, att om en styrelse kommer att
inrättas, dess blifvande Chef icke gör på samma sätt som den
nuvarande, att han reser omkring i landet och vid jernvägs-
Den 30 November
199
anläggningarna efterser från det minsta till det största. Äfven
detta anhåller jag, att. Utskottet måtte taga i betraktande.»
Mengel från Upsala Län: »De med enjeruvägs-styreise
förenade kostnader bero hufvudsakligen af ledamöternas antal;
är delta stort blifva kostnaderna stora, är det litet, så blifva
de ieke så betydliga. Om skicklighet och duglighet uti, hvad
som till jernvägars anläggande hörer, skall tagas till grund för
att blifva ledamot uti en sådan styrelse, sä finnas verk¬
ligen icke inånga lämpliga personer, men utaf några ledamöter
måste den likväl bestå. Det skulle likväl vara oför¬
sigtigt utaf oss att bygga allt för stora förhoppningar på Herr
Öf verste Ericson, enär han likasom alla andra är underkastad
döden, och det kan således icke skada, om man är betänkt
uppå, att vid hans afgång någon lämplig person finnes, som
kan öfvertaga hans verk. En styrelse med få Ledamöter kan
ganska väl uppfylla sitt ändamål, om mari blott ser till, att de
personer, utaf hviika den utgöres, äro lämpliga och vuxna
platsen. Man har väl sagt, att, om ett Departement för all¬
männa arbeten varder iurättadt, jernvägs-styrelsen, bestående
af en eller två ledamöter kunde lyda derunder, men för min
del tror jag det vara mycket nyttigare, om jernvägs-styrelsen
kommer att sortera under Civil-Ministern. Hysande en sådan
åsigt, föreslog jag ock i Konstitutions-Utskottet vid förra Riks¬
dagen, att en så beskaffad styrelse för jordbruket och andra
allmänna arbeten skulle inrättas, men som jag understöddes
endast af detta Stånds ledamöter och ett par af Borgare-Stån¬
dets, segrade den till afgörande vid denna Riksdag hviiaride
meningen, att ett särskildt Stats-departement för allmänna ar¬
beten borde inrättas. Sannolikt är emellertid, att, om det så¬
lunda från förra Riksdagen hviiande förslaget om ett särskildt
Stats-departement vinner Rikets Ständers bifall, nämnde depar¬
tement icke kommer att göra så stor nytta, att den motsvarar
de kostnader, som med desamma äro förenade. Om deremot
det hviiande förslaget förkastas, är det vigtigt och angeläget,
att en jernvägs-styrelse bestående af ett mindre antal leda¬
möter inrättas, ty den blifver icke på långt när så kostsam,
som ett Stats-departemeut, och medför utan tvifvel icke obe¬
tydliga fördelar.»
Carl Anders Larsson-. »Såvida jag rätt uppfattat, hvad
Almqvist nyss yttrat, skulle vi, om en jernvägs-styrelse in¬
rättas, vara befriade från utgifvande af löner till Herr Öfverste
Ericson och de Ingeniörer, som för jernvägs-anläggningarne
äro behöflige. Om så är och jernvägs-arbetet ändock kan
fortgå, biträder jag gerna hans förslag, men då jag är öfver-
tygad derom, att jernvägar icke kunna byggas af hvilken per¬
200
Ben 50 November.
son som helst, utan att dertill erfordras skickliga personer, samt vi
således, äfven om en jernvägs-öfverstyrelse inrättas, äro tvungne
att bibehålla såväl Herr Ofverste Ericson som de omtalta In-
geniörerna, kan jag icke frångå, hvad jag förut ytfrat,, eller
instämma uti motionärens förslag.»
Med denne talare instämde Jöns Persson, Nils Svensson
och Anders Trulsson frän Blekinge, Johannes Andersson från
Jönköpings, Jolian Pettersson från Kronobergs och Cederskog
från Östergöthlands Län m. fl.
Lundahl: .»Jag har visserligen icke något emot inrättan¬
det af en sådan styrelse, som Mengel föreslagit, men med den
uttryckliga reservation, att den icke träder i verksamhet förr,
an Herr Öfverste Ericson afträder frän sin nuvarande Chefs¬
befattning, eller med döden afgår, ty onödigt är det väl att
hafva tvenne styrelser. Almqvist liar låtit påskina, att Herr
Öfverste Ericsson icke hushållar med Statens medel, men jag
har mig bekant, att, om han oek någon gång gifvit stor lön,
för att åtkomma någon ovanligare förmåga, han aldrig slösat
med de medel, sorn stått till hans disposition, ty att aflöna en
Stations-Inspektor med 800 å 1,200 R:dr, kan väl icke anses
vara alltför öfverdrifvet. Jag har aldrig hört någon klandra
honom för, att han gifvit hög' aflöning, men förneka lärer man
icke kunna, att stora summor i början galt förlorade derige¬
nom att möjligen icke alla, som användts vid jernvägs-arbe¬
tena varit vana dervid.»
Lars Ersson från Södermanlands Lön: »Det är rätt smärt¬
samt att höra, att Öfverste Ericson afen del Ledamöter så myc¬
ket klandras, då han val gjort och utfört jernväge-arbetena på
kortare tid och för billigare pris, än beräknadt var. Min öf¬
vertygelse är, att, om han afgår från sin Chefsbefattning, vi
aldrig få stambanorna färdiga.»
Diskussionen förklarades fulländad och Hultmans ifråga¬
varande motion blef, uppå derom af Talmannen framställd
proposition, jemte dervid gjorda anmärkningar till Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet remitterad.
§ 4.
Föredrogos och remitterades till Lag-Utskottet följande
motioner af
1:0 Carl C. Nettelbladt från Stockholms Län:
»Då utsigten att på en gång få en fullständig revision af
1734 års allmänna lag genomförd samt af Konung och Stän¬
der antagen, ännu synes aflägsen, måste man inskränka sig
till åstadkommande af enstaka förbätlningar deri och på så¬
dant sätt söka nalkas målet. '
Den 30 November.
201
Ett af de stadganden, som ä'ro i behof af förändring i
tidsenlig anda, är kap. 9 § 1 Ärfda-Balken, sådan denna §
lyder i följd af Kongl. Förordningen den 19 Maj 1845.
Af ålder har för den aldra största delen, eller 9/,n:delar
af Rikets innebyggare, ansetls lämpligt och utan olägenhet
praktiserats, att. sterbhusen sjelfva förordna om boupptecknin¬
garnas hållande samt till deras förrättande utse, hvem helst
de vilja och hafva mesta förtroendet flir. Med fog må man
derföre fråga sig, af hvad skäl icke detsamma får gälla för
den återstående tiondedelen, som bor i Rikets städer samt
icke tillhörer adels- eller preste-ståndet.
En undanlags-lag för städerna i detta fall egde en skymt
af giltighet, så länge för dessa rättigheten till tionde pennin¬
gen af allt, som ur staden ärfdes, ännu qvarstod. Städerna
kunde då på visst sätt betraktas såsom delegare i sterbhusen.
Men sedan denna förmån, hvilken likväl i verkligheten endast
tillkom Stockholm och några fä städer dessutom, längesedan
upphört samt skillnaden er.ellan lands- och stadsrätt jemväl
försvunnit, hufvudsakligen just genom nyssnämnde Kongl. För¬
ordning den 19 Maj 1845, kan det icke gifvas någon förnuftig
grund för en inskränkning i den fria handlingsrätt, som Rikets
innebyggare i gemen ega sig i detta fall tillerkänd.
De arfvoden, som falla i städerna för boupptecknings-
och arfskiftes-förrattningar, betraktas af Stad s-styrelserna såsom
en sportel i fjensten och såsom ett bidrag till aflöningen af
städernas Magistrater, men detta är en alldeles sjelftagen rät¬
tighet. Lagen, äfven i dess genom förenämnde Kongl. För¬
ordning visserligen icke förbättrade form, bestämmer ingenting
vidare, än att »Borgmästare och Råd skola nämna två eller
flere redlige män, som egendomen uppteckna och värdera»;
men säger hvarken, att dessa skola tagas bland Magistratens
egna ledamöter, eller att ändamålet med denna åt Borgmä¬
stare och Råd öfverlåtua, i sterbhus-delegarnes förvaltnings-
makt ingripande rättighet, är att bereda löneinkomst åt Ma¬
gistraterna. Icke heller finnes något sådant ens anfydt, än min¬
dre stadgadt i de Kongl. Förordningar, som blifvit utfärdade
d. 1 Mars 1749 och d. 10 December 1756, angående arfvodes-
beräkningen vid bouppteckningar och arfskiften i städerna;
och åt Kongl. Brefvet deri 10 Aug. 1789, rörande fördelnin¬
gen af sådana arfvoden magistratspersoner emellan, lärer väl
icke få gifvas en vidsträcktare tydning, än att vid sådana
tillfällen, då magistratspersoner vore förrältningsmän, arfvodet
skulle på i det Kongl. Brefvet bestämdt sätt mellan Borgmä¬
stare och Rådman fördelas.
202
Den 50 November.
Men äfven om lagstiftarens syftemål varit — hvilket lik väl
ingalunda är förhållandet — att genom har ifrågavarande morn.
af kap 9 § 1 Ärfda-Balken skaffa en tillgång åt städerna för
aflönande af deras magistratspersoner samt att i vår civil-lag
inlägga en för densamma alldeles främmande biafsigt att åstad¬
komma en beskattning å städernas innevånare: månne det
kan vara ur någon synpunkt riktigt samt öfverensstämma med
sunda beskattnings-grundsatser, att belasta sterbusen med en
särskild afgift för Magistraternas aflöning, utöfver hvad för stä¬
dernas allmänna behof af hvarje dess innevånare efter vissa,
fastställda grunder uttaxeras? — Så vidt möjligt är hör all
beskattning träffa inkomst, men icke kapital, hvilket sednare
dock här eger rum med boupptecknings- och arfskiftes-provi-
sionen, hvars belopp det dessutom bör vara sterbhusen sjelfva
förbehållet att efter fri öfverenskommelse bestämma.
Man gör sig icke föreställning om det prejeri, hvartill i
småstäderna det här anmärkta lagrum gifvit upphof. Exem¬
pel skulle kunna anföras, huruledes Rådmannen särskildt de¬
bitera sterbhuset för resekostnads-ersättning, då den döde varit
boende utom staden, men på stadens egor eller inom dess
domsområde, och huruledes i sterbhus, som icke haft nog
insigt och kraft att reda ifrån sig, delegarne blifvit af Magi¬
straten tvingade att försälja alla sina tillgångar å auktion, utan
annat skäl, än den dolda afsigten att åtkomma auktions-provi-
sionen, med stöd af den städerna förbehållna rättigheten att
med andras uteslutande förrätta auktioner inom sin domvärjo.
Den sist förordnade Lagberedningen har ock, måhända
med kännedom om sådana förhållanden, erkänt olämpligheten
af det nu gällande stadgandet samt derföre i fråga om boupp¬
teckningars förrättande föreslagit följande:
»Till bouppteckningsman ega sterbhusdelegarne välja
»den de hafva förtroende för; sämjas de ej om valet;
»varde, då anmälan derom sker, bouppteckningsman af
»Rätten förordnad»;
hvilket stadgande återfinnes i kap. 6 § 4 af Ärfda-Balken i
Beredningens lagförslag.
Med stöd af denna auktoritet och på grund af hvad här
förut anförts, täger jag mig friheten föreslå, att sista mom. af
§ 1 kap. 9 Ärfda-Balken af vår nu gällande lag måtte erhålla
denna förändrade lydelse:
Till boupptecknings förrättande ege sterbhusen välja
hvem helst de hafva förtroende för, och kalle gode
män, som efter bästa förstånd egendomen värdera
samt skrifva uppteckningen jemväl under.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Den 30 November.
203
2:o Per Persson från Wermlands Län:
»Ehuru vid iltre föregående Riksdagar motioner inom
detta Hederv. Stånd blifvit väckta, åsyftande en billig och
rättvis förändring i de lagstadganden, sorn frikänna säteri samt
afhysta rå- och rörsheman från skyldigheten att deltaga i all¬
männa byggnader, såsom prestgårds-, tingshus- och härads-
fängelse-byggnader, utan att någon rättelse deruti hittills varit
möjlig att erhålla, så torde likväl denna fråga vara af beskaf¬
fenhet, att den ej bör falla, utan deremot framhållas och be-
ifras, intill dess rättelse härutinnan vinnes.
Det är nogsamt bekant, att dä adeln erhöll dessa privi¬
legier å sina hemman hade lagstadgandet några skäl för sig,
Sköldherren eller adelsmannen hade dä sin egen prest, hvil¬
ken af honom både hystes och aflönades samt egen domsrätt
öfver sina underlydande. Förhållandena äro nu förändrade
och bör väl lagen i följd deraf också förändras? För mig vill
det synas, som skulle detta vara en obestridlig nödvändighet.
Adelsmännen samt öfriga innehafvare af den priviligierade
jorden begagna ju nu lika, om icke med större anspråk, sam¬
ma prest, som de inom församlingen boende skattejords-inne-
hafvarne? Och äfven är af erfarenhet bekant, att adelsmannen
och säteri-egaren påräkna större företräden än bonden i prest¬
gårdens hus, likaså är det ju med tingshus och fängelse? —
Adelsmannen har numera ingen egen lag eller eget fängelse,
utan har han samma hägn och skydd mot våldet och orätt¬
visan, som den skattskyldige jordens egare. Han begagnar
ju och drager nytta af såväl tingshus som fängelse, lika med
skattebonde!), hvarföre skall då den priviligierade jordens egare
vara befriad frän de ifrågavarande byggnads-skyldigheterna?
Det gifves visserligen fall, då adelsmannens forum är Hof¬
rätten, t. ex. hvarje gång han behöfver eller är nödsakad till
att »cedera bonis»; men det är ju sällan besutna adelsmän
behöfva slå vantarne i Kongl. Hof-rättens bord? —Med detta
undantag sorterar adelsmannen, liksom andra menniskor på
landsbygden, under Härads-rätts domvärjo såsom första dom¬
stol, och hvarför skall han icke då deltaga såväl i skyldighe¬
ter som rättigheter? Jo, torde någon invända, hans befrielse
hörer till de adeliga privilegierna; men, efter min uppfattning
af saken, måste befrielsen härleda sig från de orsaker, jag här
ofvan uppgifvit, nemligen derifrån, att adelsmannen, den tid
han sjelf hyste och aflönade prest, icke då rättvisligen kunde
åläggas att deltaga i byggnader, dem han sällan eller måhända
aldrig begagnade.
Hvad jag nu anfört, täcktes Rikets Höglofl. Ständer upp¬
taga till rättvist bedömande och efter tidsförhållandena åvä¬
204
Den 50 November.
gabringa ändring nti de lagsfadganden. jag här ofvan antydt;
och får jag härmed föreslå:
l:o att, med ändring af kap. 26 §§ 2 och 4 i Bygg-
ninga-Balken, siites- och ladugårdar samt afhyste
rå- och rörshemman mätte åläggas att deltaga i
prestgårds-, tingshus- och häradsfängelse-byggna-
der, i likhet med kronoskatte-jorden;
2:o skulle hos Rikets Stander eller det Utskott, som
kommer att behandla motionen, några så beskalfade
skäl kunna framletas, att frågans här ofvan antydda
lösning äfven för denna Riksdag kan undanskjutas,
anser jag mig i sådant fall som en oeftergiflig for¬
dran böra yrka det alternativet, att Lutt-Utskottet,
till hvars behandling ärendet hörer, då måtte in¬
komma til] Rikets Ständer med ett lagförslag, som
innefattade, hvarest herrar adelsmän och säteri¬
egare m. fl. skola inhysas vid de tillfällen, då de
sjelfva eller deras underlydande hafva rättegångs-
ärenden vid tingsrätten, eiler då de gjort sig för-
tjenta af att insättas i häradsfängelse eller häkte.»
Om remiss af denna min motion till Lag-Utskottet an-
hålles.»
3:o Carl Ivarsson från Hallands Län:
»Oaktadt meningen med den i lag föreskrifna viftnes-
edens afläggande ingalunda kan vara annan, än att vittnen
derigenom skola tillförbindas sanningsenligt tala allt, hvad de
i en sak kunna hafva sig bekant, sä förekommer likväl uti
kap. 17, § 16 Rättegångs-Balken intagna edsformuläret åtskil¬
liga, som det synes mig, i berörde afseende icke allenast öf-
verflödiga, utan till och med tvetydiga ord. Jag vill blott
anmärka, att orden: »allt hvad mig frågadt varder» gifvit åt¬
skilliga vittnen anledning till den tanken, att de ej genom eden
voro förbundna till annat, än blott svara på framställda frågor;
att orden: »skyldskap, svågerskap, nytta eller skada» icke stå
i ett riktigt förhållande till § 7 i berörde kapitel, som bland
andra jäf stadgar, att nära skyldeman samt de, hvilka kunna
vänta sig nytta eller skada af sakens utgång, icke måga i
saken vittna, samt att i eden uppräkna en d,el af de omstän¬
digheter, som skulle kunna inverka på ett vittne, icke lär tjena
till någonting, enär det i alla fall är rent af omöjligt att upp¬
repa alla dylika.
Med anledning af dessa omständigheter och då, enligt min
åsigt, vit.tnes-eden kan ganska fullständigt med få ord uttalas
och def således synes mig onödigt, att ändamålslöst spilla tiden
genom upprepande af ett långt edsformulär, så får jag härmed
De?i 50 November.
205
vördsamt föreslå, att kap. 17 § 16 Rättegångsbalken måtte
förkortas till följande lydelse:
vittnen skola, i begge deiomännens eller deras'om-
budsmätis närvaro, denna ed med band å bok
svärja: Jag N. N. lofvar och svär, vid Gud och
hans heliga evangelium, att jag i denna sak skall
vittna och gifva tillkänna allt, livad jag vet handt
och sannt vara; så sannt mig Gud hjelpe till lif
och själ.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
§ 5-
Föredrogos och bordlädes följande motioner af:
l:o Garl C. Nettelbladt från Stockholms Län:
»Bland orter inom landet, som äro särdeles vanlottade
på läkarevård, befinner sig Färentuna härad inom Stockholms
Län. Socknarne inom detta härad hafva från till mil
till hufvudstaden, då läkare behöfva anlitas oell en stor del
af den fattigare befolkningen får således i brist på läkarevård
der omkomma, hvarpå, lärer vara flerfaldig» exempel då dessa
socknars läge, såsom mycket lågländt», ofta af svåra febrar
hemsökas.
Visserligen finnes anställd läkare vid Drottningholms Kongl.
Lustslott, men den är för slott-staten anställd och ofta svår
att få, samt är ock blott en mil närmare än till hufvudstaden.
Jag får således vördsamt föreslå:
att Rikets Ständer för siri del ville besluta, att en
med ett mindre statsanslag aflönad extra provin¬
cialläkare der blefvo förordnad, och hvartill bo¬
stadsrum kunde beredas å Svartsjö Kongl. Lust¬
slott, och är jag öfvertygad, att, om ej statsansla¬
get kan bli af så stor betydenhet, Färentuna hä¬
rads innebyggare skola genom ackord med läka¬
ren fullt bidraga till dess bergning.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
2:o Gustaf Hultman från Nerikes Län med hvilken Erik
Hansson från Gefleborgs Län instämde:
»Ibland de orättvisor och principvidrigheter, som ännu
qvarstå uti vår tull-lagstiftning, är det tvifvelsutan den största,
att under det utländskt tackjern är tillätet att tullfritt införas,
är deremot utförseln af Svenskt tackjern belagd nied den orim¬
ligt höga tullen af 50 öre pr centner viktualievigt, som gör
2 R:dr 30 öre Riksmynt pr skeppund, efter tackjernsvigt
räknadt.
206
Den 50 November.
Vid nuvarande låga tackjerns-priser, dock olika vid olika
bergslager, som öfverhufvud taget på hyttbacken icke stå
högre än omkring Tio R:dr R:nu pr Skeppund, och på sina
ställen till och med lägre, utgör denna utförselstull en beskatt¬
ning på tackjerns-tillverkningen, uppgående till icke mindre
belopp än nära 25 proc. af produktens varde
Att blott hålla fram en så ytterlig orättvisa, som att ut¬
förseln af den inhemska prudukten är betungad med en skatt
af nära 25 proc. af varuvärdet, under det att den utländska
produkten af samma slag är vid införseln befriad från all skatt
och tull, borde väl redan vara tillräckligt för att fälla döds¬
domen öfver densamma och kunna göra sig förvissad om dess
afskaffande. Men erfarenheten liar ådagalaggt vederspelet.
Bemödanderne vid senaste Riksdagen att få denna orättvisa
afskaffad voro fruktlösa. Måtte de till heder för detta nu
började Riksmöte denna gång förnyas med mera framgång.
Och är det till det allmännas båtnad till hela samhällets
fördel, som denna orättvisa, som denna ytterligt höga tull på
utförseln af svenskt tackjern blifvit stadgad? Visst icke.
Det är så långt ifrån, att det allmänna, att Staten har
någon fördel utaf denna principvidriga och orättvisa, höga ut¬
förseltull å tackjernet, att tvärtom ganska stor skada och för¬
lust derigenom uppstår för hela samhället, och det i mer än
ett hänseende. Endast den inhemska stångjerns-tillverkaren,
som grundar sin produktion på köpe-tackjern, är det som hem-
tar fördel utaf denna utförseltull, och som förstått att för sin
enskildta vinning utverka och bibehålla densamma. Det är
inhemska stångjerns-tillverkaren, som lyckats pålägga denna
skatt på tackjerns-tillverkaren och stoppar den i sin ficka, på
det sättet, att han genom utförselstullen å tackjernet nedtryc¬
ker priset i handeln på det tackjern, han behöfver köpa, pre¬
cis i samma mån utförselstullen är hög. Denna utförselstull
är således icke annat än ett rfittsvidrigt privilegium för en
producentklass, att lefva och skörda fördel på en annan pro¬
ducentklass, bekostnad. Att det allmänna och Staten långt
ifrån att hafva något gagn utaf och intresse uti uppätthållandet
sf detta den tackjerns-köpande stångjerns-tillverkarens privi¬
legium, tvärtom derutaf i flera hänseenden högst väsendtligt
skadas, är ingenting mindre än svårt att klart och öfverty-
gande lägga i dagen.
Den orimligt höga utförselstullen förorsakar nu, att expor¬
ten af tackjern är ganska ringa, och att Staten följaktligen
utaf denna tullafgift hemtar en i samma mån ganska liten in¬
komst. Vore deremot tullen måttlig t. ex. högst 10 öre pr
centner och tackjerns-tillverkaren begär ej fullkomlig utförsel¬
Den 30 November.
207
frihet, ehuru de efter sträng rättsgrund vore dertill helt och
hållit befogade, då införseln af utländskt tackjern icke bela¬
stas af någon tull, så skulle denna måttliga utförseltull sä¬
kerligen inbringa vida mer till statskassan, än den nu varande
absurdt höga tullen, som hämmar och nara nog omöjliggör
all export.
Men det är icke blott i rent pekuniert eller tinansielt
hänseende, som Staten och det allmänna skadas utaf detta
den fackjerns-köpande stångjerns-tillverkarens orättvisa privi¬
legium.
En af Sveriges största Och kanske den allra största utaf
dess naturliga rikedomar, är dess ymniga tillgång på olikar¬
tade, men hvar och en i sitt slag ypperliga bergmalmer, en
rikedom, hvartill intet annat land i verlden besitter något ana¬
logt, — och likaså vårt lands betydlig tillgäng pä träd¬
kol, som genom klokt ordnad skogshushållning ännu mera
skulle kunna ökas, samt ändtligen ock vårt fäderneslands rika
tillgäng på vattenfall, strömmar och insjöar, som lätta tillgo¬
dogörandet af vära malm- och kol-tillgångar och göra trans¬
porten af de vunna produkterne föga kostsam i jemförelse
med andra länders transporter uppå kostbara chausscer eller
jern-vägar. I följd häraf kan det ock tryggt påstås, att till¬
verkningen af tackjern utaf våra förträffliga bergmalmer me¬
delst trädkol, som lemnar det ypperligaste, mest välartade
tackjern i verlden, långt öfverträffande andra länders utaf flöts—
malmer med stenkol åstadkomna tackjern, är en utaf vårt
lands kanske mest naturliga näringsgrenar och rikedoms-källor,
hvilken skulle kunna och borde erhålla en långt större ut¬
veckling, än den förevarande upphunnit. Ån mera, jag vå¬
gar lika tryggt påstå, att tillverkningen af trädkols-tackjern
utaf våra bergmalmer, hvarmed intet annat land är af naturen
så utrustadt och gynnadt som Sverige, är en i följd af dessa
förhållanden för vårt land, vida naturligare och i stats-ekono-
miskt hänseende långt vigtigare än stångjerns-tiilverkningen,
helst sedan nu konsten, att utaf ett godt tackjern medelst
stenkol eller cookes uti puddelugn åstadkomma ett lika godt,
0111 ej bättre stångjern, än det med trädkol i härd färskade,
har gjort så utomordentligt stora framsteg och ännu dagli¬
gen gör allt större och större. Att då tillbakahålla och ned¬
trycka den vida naturligare produktionsgrenen, hvilken har
en långt ljusare och vidsträcktare framtid för sig, för att på
dess bekostnad bjuda till att hålla uppe den mindre natur¬
liga och i tillbakagående stadda näringen, är visserligen ett
stort statsekonomiskt misstag, och den höga utförselstullen på
tackjern, hvilken hämmar och tillbakahåller framalstringen i
208
Den 30 November.
stor skala af en i verldsmarknaden naturligen så begärlig vara,
soni vårt ypperliga svenska trädkols-taekjern, för att dyme¬
delst hälla uppe det Svenska härd-färskade stångjernet, hvil¬
ket med hvarje dag får svårare att på utländska marknaden
uthärda täflan med det allt bättre och bättre beredda pud-
deljernet, är just det mest vältaliga exemplet på ett dylikt
misstag. Det Svenska härd-färskade stångjernets mer och mer
fallande pris, under de två sednaste årtionden, i följd utaf svå¬
righeten lör detsamma att uthärda täflan med det i pris vida
lindrigare, men genom en ökad fullkomlighet i beredningen
till allt flere och flere behof användbara puddeljernet, har ock
med erfarenhetens ovederläggliga intyg bekräftat denna san¬
ning. I hela samhällets eget rättförstådd» intresse, för hvil¬
ket det måste vara af högsta vigt, att en näringsgren i vårt
land, hvilket af naturen utrustats med förmåner större än
något annat, erhåller all den utveckling, som den naturligen
kan erhålla, bjuder således lagstiftarens pligt att lossa på de
bojor, som nu nedtrycka tackjerns-tillverkningen till förmån
för stångjerns—till verkningen; och utförselstullen af 50 öre pr
centner är företrädesvis just en sådan boja, hvars borttagande,
ju förr desto heldre, kräfves af Statens intresse ej mindre än
af tackjerns-tillverkarens solklara rättsanspråk.
Åtskilliga omständigheter hafva äfven sedan sistförflutna
Riksdag tillkommit, hvilka ännu mera nu, än då tala för ett
skyndsamt borttagande af den orimligt höga export-tullen å
tackjern, och för dess nedsättning' till 10 öre pr centner, hvil¬
ken ändå rnedgifver en skänk utaf tackjerns-tillverkarne åt
den tackjerns-köpande stångjerns-producenten af nära eu half
R:dr Runt för hvarje skeppund tackjern.
Det falina priset utomlands på vårt Svenska stångjern å
ena sidan, i följd af orsaker, som ofvanföre nämnts, och de
stegrade kolpriser inom landet, och i synnerhet inom vissa
bergslager uppå andra sidan, (för åstadkommande af ett skep¬
pund härd-färskadt under hammare uträckt stångjern beräknas
kolåtgången öfverhufvud omkring 15 å 20 tunnor, då deremot
för ett skeppund tackjern, 30 proc. drygare i vigt, ej erfor¬
dras mer än öfverhufvud högst 8 tunnor vid väl ställd bytte-
gång) hafva under de sista åren föranledt nedläggandet af ett
icke obetydligt antal stångjerns-smiden, under det flere bruks¬
egare, som hafva egen tackjerns-blåsning, dermed fortfara och
nu sälja sitt tackjern, sedan de upphört med stångjerns-till-
verkningen. Härigenom har på samma gång uppstått ökad
tillgäng på tackjern och minskad efterfrågan och afsättning
inom landet, hvarigenom priset nödvändigt måst nedtryckas,
och såsom verkan af samma orsaker, allt framgent än mera
Den 30 November.
209
mäste nedgå, så vidt icke genom tackjerns-export ökad af¬
sättning utrikes kan vinnas och ersätta den minskade efter¬
frågan inom landet. Men på en betydligare tackjerns-utförsel
är ej att tänka eller hoppas, så länge nu gällande höga ex¬
port-tull fortfar.
För tackjerns-bergslagerne har derföre ett skyndsamt bort¬
tagande utaf denna export-tull, sorn ganska viii bör kunna verk¬
ställas redan'under det snart ingående året 1860, i ordets
egentligaste beina/kelse, blifvit en lifsfråga.
Den sednaste, innevarande år utfärdade, högst vigtiga
författningen, rörande tackjerns-blåsningen, hvarigenom denne
lossats ifrån sambandet med innehafvandet af bergsmanshem¬
man, kommer ock tvifvelsutan att utöfva ett ytterst väsendt¬
ligt inflytande, så val till ökande å ena sidan af tackjerns-
produktionen, som å den andra till vinnande af en i allmänhet
bättre produkt, då numera tackjerns-tillverkningen kan mera
rationelt bedrifvas såsom sjelfständig industrigren och ej så¬
som en med jordbruket förenad binäring. I båda hänseen¬
dena blifver det ock fördenskull lika angeläget att öka möj¬
ligheten af utländsk afsättning, hvilket åter med bibehållandet
af nu varande tullsats icke låter sig i någon betydlig måu
verkställas.
Slutligen hemtar jag ock för mitt förslag att nedsätta ut¬
försel-tullen å tackjern till tio öre pr centner, ett, sorn mig
synes, icke oväsendtiigt stöd ifrån det dagsklara behofvet att
på ett möjligt sätt befordra utförseln af våra prudukter och
öka dessas exportvärde, för att i någon män motsvara den
stora utländska varu-importen, som annars hotar att bortsopa
alla vårt lands redbarheter, och att sätta Riksbanken och rea¬
lisationen i fara.
Om remiss af denna min motion till Höglofl. Bevillnings¬
utskottet anhåller jag vördsammast.»
Häruti instämde Anders Andersson från Vermlands, J.
Lehberg och C. O. Sköldberg fråfi Nerikes, J. Bergström
från Kopparbergs, J. Öström samt Erik Jonsson från Vest¬
manlands Län.
3:0 Vice Talmannen Ola Svensson från Malmöhus Län,
med hvilken samtlige Representanterne från Skåne instämde:
»Enär det icke kan bestridas, det tid efter annan många häfd-
vunna onera, efter rättvist erkännande af dess obehöriga till¬
komst, blifvit Iyftade såväl från individen som större eller min¬
dre kommuner, qvarstå likväl flere, som icke synas med full
rättvisa öfverensstämmande.
Ilonde-S:ts Prat. vid 1859—60 årena Riksdag. II* 14
210
Den 30 November
Vid jemförelse af det sätt, hvarpå tjenstemäntien vid
Rikets 2:ne Akademier Upsala och Lund aflönas, uppstår en
väsendtlig olikhet. Vid Upsala aflönas akademi-staten till be¬
tydlig och måhända till största delen genom inkomsten af de
så kallade Gustafvianska godsen, som dess höge stiftare Gu¬
staf 11 Adolph dertill anslog samt resten af statsmedel i en
eller annan form. Men vid Lund är förhållandet annorlunda
dymedelst, ait af den sä kallade kyrkofonden, som Skånska
församlingarne sammanskjuta för att dermed bygga och un¬
derhålla sina kyrkor, är en del dragen ifrån detta sitt afsedda
ändamål och användes till akademi-statens aflöning. Högst¬
salig Konung Carl XI anslog visserligen till Lunds Akademi
en större del statsegendomar, hvaraf inkomsten till lön åt fjen-
stemännen skulle användas, och församlingarne hoppades dä,
att deras bidrag skulle upphöra, men enär efterträdaren på
thronen, Konung Carl XII åter derifrån indrog de flesta af
samma egendomar, för att under landets dä betryckta ställ¬
ning till andra ändamål användas, blefvo församlingarne svikne
i sin förhoppning och någon rättelse häruti har sedermera
icke skett.
Då emellertid hegge akademierna äro Statens gemensam¬
ma inrättningar och alla Rikets provinser ega lika rätt till
dess begagnande, måste det vara ganska afvikande i princip,
att den ena uteslutande underhålles af Staten och den andra
till en del af Staten, men till en del af enskilda kommuner,
och förhållandet lär icke kunna förklaras annorlunda, än att
församlingarne ursprungligen blifvit sådant ålagde under någon
Envålds-Regent, hvarefter ingen rättelse skett, utan har häf¬
den blifvit ansedd som lag och vanan sorn skyldighet; men
hvad »Rätt och skäl icke är, bör ju icke heller Lag vara.»
Med stöd af hvad jag sålunda anfört, och ehuru jag un¬
der närvarande tidpunkt kan hafva att befara, det de stora
anspråk på statsbidrag, som nu förefinnas, skola tränga de
små åt sidan till en lägligare tid, tillåter jag dock mig anhålla:
att Höglofl. Stats-Utskottet, som torde komina att
behandla frågan, täcktes såväl med ledning af hand¬
lingar, hvilka med motionen från Preste-Ståndet r
samma ämne blifva Utskottet, tillställde, sorn in¬
fordrande af öfriga upplysningar taga fullständig
kännedom om förhållandet, samt för den händelse
rättvisan af mitt anspråk gödkännes, tillstyrka Ri¬
kets Ständer, att den del, som till Akademi-statens
i Lund aflöning på förenämnde sätt utgår från Skån¬
ska församlingarne eller dess kyrkor, må af stats¬
medel ersättas och församlingarne återfå disposi-
Den 30 November.
211
tions-rätten af sin kyrkotionde för att till sitt ur¬
sprungliga ändamål användas.
Om remiss anhålles.
4:o Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs Län:
»Vid förra Riksdagen föreslog Kongl. Maj:t, att 28stads-
pedagogier skulle såsom tvåklassiga skolor uppföras på Ele-
mentar-läroverkens stat. Endast tre af dessa 28 blefvo af
Riksens Ständer upptagne till denna heder och värdighet, som
med förslaget åsyftades, ocii på den förnuftiga grund, att det
för de öfriga ej var nog utredt, huruvida behofvet fordrade
en sådan utvidgning, eller huruvida städerna voro beredda
att åtaga sig dermed förknippade skyldigheter. Riksens Stän¬
der ställde blott till Kongl. Maj:t ett reservations-anslag för
ändamålet af 30,000 R:dr årligen. Nu hafva, hvad två af
dessa pedagogier angår, nemligen Sköfde och Hjo, alla upp¬
lysningar ingått till Kongl. Maj:t med magistraternas och kon-
sistorii förord jemte petitioner, som utvisa, att behofvet af dessa
pedagogiers utvidgning till tvåklassiga elementar-skolor är
trängande, samt att dessa samhällen öro villiga att uppfylla
alla dermed förenade skyldigheter, och likväl nämnas dessa
pedagogier ej med ett enda ord i Kongl. Maj:ts nådiga Pro¬
position om Statsverkets tillstånd och behof. Detta förefaller
mig något oförklarligt, då till och med Skenninge pedagogi,
som Riksens Ständer ansett böra indragas, förordas i den
Kongl. Propositionen ej blott att bibehållas, utan ock att på
Elementar-läroverkets stat såsom utvidgad uppföras, ehuru
grunden derför icke ligger i, hvad som är, utan i hvad som
möjligen i en framtid kan blifva af behofvet. Med hänvisande
till den utredning, som för Sköfde och Hjo pedagogier är till
Ekklesiastik-Dcpartemenfet inlemnad, får jag vördsamt föreslå:
att dessa pedagogier må uppföras på Elementar¬
läroverkens stat såsom tvåklassiga skolor.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.a
5:o Johan Oström från Vestmanlands Län:
»Då det onekligen är af största vigt att tillse, det en
gång stiftade lagar nogsamt efterlefvas och ej genom en skef
tolkning illuderas och kringgås, så torde det tillåtas mig få
fästa uppmärksamheten på ett missbruk, som, till följe af en
dylik oriktig tolkning, såväl uti min hemort som, enligt hvad
jag tror mig känna, inom åtskilliga andra trakter tid efter an¬
nan uppstått och mer och mer tilltagit, så att fara är för han¬
den, att sjelfva lagen blifver alldeles vanmäktig, derest icke
ett behöfligt tillägg i densamma med snaraste sker. Det är
§§ 1, 2 och 3 af Kongl. Maj:ts nådiga Förordning den 27
November 1857, angående vilkoren för försäljning af bränvin
Den 50 November.
och andra brända eller distillerade spirituösa drycker, som
min anmärkning gäller.
Uti § 1 af ifrågavarande Kongl. Förordning stadgas: »Brän¬
vin må ej till mindre belopp än 15 kannor säljas af annan,
än den sorn enligt §§ 2 elier 4 dertill berättigad arv; och uti
§ 2: »Den, sorn erhållit rättighet att idka minuthandel med
bränvin, får ej sälja mindre än en half kanna»; samt slutligen
heter det i § 3: »Vid handel, som i förestående §§ omforma-*'
les, må hvad såldt blifvit, »icke afhärnfas i mindro belopp*
»än det minsta, som i hvartdera fallet säljas må», ej heller'
får något af det sålda å forsäljnings-stfillet förtäras.» Vid be¬
traktande af des-sa lagparagrafer vill det visserligen synas, som
om lagstiftaren medelst föreskriften uti § 3: »att hvad såldt
»blifvit, icke må afhämtas i mindre belopp än det minsta, soto
»r hvartdera fallet nemligen i §§ 1 och 2 säljas må», åsyftat
att förebygga kringgåendet af nämnde lagstadganden; men
thyvärr, har detta lagstiftarens syfte ingalunda vunnits, enär,
hvad t. ex. g 1 angår, densamma dagligen inom mitt kom-
miltentskap illuderas på så sätt, att, sedan innehafvare af ett
störe parti bränvin gjort sig känd, samla sig dit 20 å 30 ja
väl flere personer för att köpa bränvin, dervid så tillgår, att,
ehuru en enda framstår såsom köpare af 15 kannor bränvin
och uppgör liqviden med säljaren, denne köpare likväl, dess¬
förinnan uppgjort med öfrige närvarande, huru mycket de
hvar för sin del önska af det köpta bränvinspartiet samt af
dem uppbär betalning, hvarefter de 15 kannorna helt öppet
fördelas uti medförda käril, i mån af hvad en hvar betingat
sig och betalt, så att fördelningen ej sällan sker till och med
i qvarter.
Det skulle blifva alltför vidlyftigt att här anföra de många
löjliga episoder, som vid en sådan »ankar-utmätnings-mi-
nutering» esomoftast inträffar; likväl må ej förbigås, att det
erhållna bränvinet ej sällan förtäres, om ej i bränvinsboden,
dock straxt utanför. Det är klart, att några så beskaffade
utskänknings-ställen, som Kongl. Förordningen g 4 omförmä-
ler, under sådana förhållanden svårligen kunna existera, då
de naturligtvis ej kunna konkurera med här ofvan omnämnde
minutörer och utskänkare, som slippa undan den dryga skat¬
ten för utskänkningen, äfvensom att desse icke äro under¬
kastade kontroll i afseende på varans beskaffenhet, och der¬
före, genom hvarjehanda förfalskningsmethoder, t. ex. genom
tillsats af pottaska, lärt sig den konsten att göra ett i sjelfva
verket sämre och undergradigt bränvin eftersökt, helst de
kunna sälja sin vara till lägre pris, än hvad de loflige minu-
Den 30 November.
213
törerrie och utskänkarne kunna med afseende på skatten och
kontrollen af varans qvalite göra.
Jag får vidare äran upplysa, att man på flera ställen väd¬
jat till lagen för att sätta en gräns för de af mig angifne miss¬
bruken, samt att allmänna åklagaren förty instämt och åtalat
dylika »ankar-utmätnings-minutörer»; men hvarpå, så vidt jag
känner, ingenting vunnits, då domstolarne i min hemort all¬
männeligen frikäut de tilltalade, enär de, ehuru bränvinet af-
hemtats i flere mindre käril dock ej kunnat öfvertygas om
att hafva sålt mindre belopp än 15 kannor.
Den gifna följden häraf har varit, att missbruken ohej-
dadt fortgå, till skada för köparen, som erhåller en sämre och
hälsoförstörande vara, till förlust för Staten, som går miste
om den påräknade, tillbörliga inkomsten af bränvins-utskänk-
nings-afgiften, men till synnerlig vinst för superiet, som mer
och mer tillväxer och florerar.
Med anledning häraf vågar jag ödmjukligen föreslå föl¬
jande ändring och tillägg uti § 3 af Kongl. Förordningen den
27 November 1857 :
Vid handel, som i föregående §§ omförmäles, »må,
hvad sålunda till en person blifvit försåldt, på en
gång af denne afhemtas och icke i mindre belopp
än det minsta, som i hvartdera fallet säljas må.
Hvarje fördelning mellan flera personer af det in¬
köpta bränvinet, vare sig på stället, eller eljest,
anses såsom oloflig minutering eller utskänkning
och straffas såsom sådan; ej heller får något af
det sålda å försäljningsstället förtäras.»
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles.»
Häuti förenade sig Jan Andersson, Jolian Bergstrom
och Anders Andersson från Kopparbergs Län.
6:o Johannes Andersson från Elfsborgs Län:
»Under obetingadt medgifvande, att särdeles vid inneva¬
rande Riksdag all möjlig sparsamhet med statsmedel mätte
iakttagas, samt följaktligen inskränkning i utgifter af alla slag-
försökas, anser jag mig likväl pligtig att fästa Rikets Ständers
uppmärksamhet pä ett företag, som utan att medföra någon
egentlig uppoffring förStaten bereder densamma en omedelbar,
rik vinst.»
Det är kändt, att den vestra stambanan, nu mera' öppnad
till Töreboda, icke lemnar den inkomst, sorn man påräknat,
och jag fruktar, att den i sin fortsättning kommer att visa sig
ännu mindre inkomstgifvande. Till en stor de! härrör detta
deraf, att till densamma icke ansluta sig några bibanor, sorn
214
Den 50 November.
tillföra dem trafik, samt att de varor, som produceras i de
orter, hvilka genomlöpas af banan, äro af den tyngd och volym,
hufvudsakligen landtmanna-produkter, att de icke bära lång¬
väga transport på jernväg. Man måste således söka åstad¬
komma anläggandet af bibanor, särdeles till orter, som kun¬
na lemna lättare voror till transport. Ett tillfälle härtill
erbjuder sig genom antagandet af det, af ett bolag gjorda er¬
bjudande, att emot endast ett låne-understöcl af Staten an¬
lägga en bibana från Borås till Härljunga. Endast den, som
sett rörelsen i nämnde stad samt den ofantliga trafiken emellan
densamma och Götheborg, kan göra sig ett begrepp om de
fördelar, som derigenom skulle beredas den vestra stambanan.
Jernvägs-komrnittén yttrar derom i sitt sednaste till Kongl.
Maj:t afgifna utlåtande: »Kommittén är förvissad, att denna
bana skall, genom den person- och varu-trafik, som till och
från densamma kommer att utgå, mer än fördubbla rörelsen
och inkomsterna på stambanan emellan Götheborg och den
mil derifrån belägna punkt, der bibanan kommer att af¬
vika. När dertill lägges den stora varurörelse, som Borås
och trakterna deromkring drifva uppåt landet, och behofvet
af spanmål från Skaraborgs till Elfsborgs Län, så kan kom¬
mittén ej annat än anse banan emellan Borås och Härljunga
såsom en af de vigtigaste i landet, hvarföre kommittén också
satt dem i främsta rummet bland ifrågasatta bibanor.
I)å härtill kommer, att detta Stånd, äfvensom Borgare-
Ståndet redan vid sistlidne Riksdag biföll det då ifrågasatta
låne-understödet för denna bana, som föll endast genom om¬
röstning i förstärkt Stats-Utskott, så kan det icke undgå att
väcka förvåning, att Regeringen icke nu funnit skäl att före¬
slå ett lån för denna bana, under det den för fullbordande af
vestra stambanan begär ett anslag af 17 millioner, som, om
ej bibanor anläggas, utan tvifvel skola blifva lika litet ränte¬
bärande, som de hittills nedlagda. Då man talar om fullbor¬
dandet af jernvägar, torde dertill höra, att de blifva sådane,
att de kunna någorlunda löna sig, i annat fall blir Statens upp¬
offringar allt för stora, och de 6 millioner, som vi komma att
utbetala i räntor utan motsvarande inkomst, alltför tunga för
landet.
Jag anser mig icke behöfva vidröra det oeftergifliga be¬
hofvet af denna bana för orten, hvars allmänt kända industri,
den förutan, kommer att gå under. Jag anser, hvad nu och
tillförene i ämnet blifvit anlordt, vara mer än tillräckliga skäl
för den motion, jag härmed får väcka:
att Rikets Ständer måtte bevilja det bolag, som
bildat sig för anläggandet afen jernväg från Borås
Den 30 November.
215
till vestra stambanan, ett låne-understöd motsva¬
rande J af anläggnings-kostuaden eller 1,706,000
R:dr R:mt, på enahanda vilkor, som blifvit medgifna
bolaget för en jernväg mellan Gefle och Falun.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
Häruti förenade sig Sven Johansson, Johan Petter An¬
dreasson och Josef Smedberg fran Elfsborgs Län.
7:0 G. J. Svensén från Kalmar Län:
»Genom underdåning ansökning från Oscarshamns stad
har hos Kongl. Maj:t blifvit framställd nyttan och nödvän¬
digheten för uppförande af ett läroverks-hus der på platsen,
jemte underdånig hemställan, att Kongl. Maj:t ville till Rikets
nu församlade Ständer aflåta nådig proposition om anvisande
af ett billigt understöd af Statens medel till denna byggnad.
Oviss om en sådan nådig Proposition är att förvänta, får jag
härmed till Rikets Ständer framföra denna angelägenhet, under
förhoppning, att den skall vinna förtjent bifall.
I den underdåniga skrifvelsen hafva hufvudsakligen föl¬
jande omständigheter såsom skäl för ansökningen blifvit åbe¬
ropade:
att, sedan samhället förut varit i en högst kännbar saknad
af ett elementar-läroverk, har ett sådant under sistlidet år
kommit till stånd, i följd af det vid sednaste Riksdagen för
lärarne beviljade anslaget;
att den fördel, som härigenom tillskyndats samhället, desto
lifligare erkännes, som underhållet, af dettas barn vid de aflägse
läroverken, förut varit i hög grad tryckande;
att staden val vore beredvillig fullgöra skyldigheten att
bygga och underhålla de nödvändiga läroverks-husen, men att
det syntes, sorn att något understöd af statsmedlen skulle kuuna
påräknas till nybyggnaden;
att stadens befolkning, van vid uppoffringar för samhället,
väl skulle kunna uppbygga ett läroverks-hus, sorn någorlunda
motsvarade det närvarande behofvef, hvilket likväl icke utan
stora ansträngningar och kännbara uppoffringar kunde ske,
men att, om i betraktande tages den ovanliga tillväxt, befolk¬
ningen i staden under de sednare åren företett, och hvilken
tillväxt ännu länge synes komma att fortgå, dåden utan tvifvel
eger sin grund i stadens för handel och sjöfart synnerligen gynn¬
samma belägenhet, så vore klart, att en läroverks-byggnad,
motsvarande stundens behof, inom några få år skulle blifva
alldeles otillräcklig. Att åter uppförandet af en läroverks-
byggnad, motsvarande behofvet för kommande tider och sålunda
lämpad allenast efter ett större antal lärjungar, hvilket med myc¬
ken visshet vore att vänta, utan möjligen efter en utvidgning
216 Den 30 November.
af sjelfva läroverket, så att lärjungarne der kunde erhålla någon
undervisning, äfven utöfver andra klassens lärokurs, detta skulle
alltför mycket öfverstiga stadens förmåga;
att staden under några år uppfört rådhus, tullkammare
med packhus och våghus, fattighus, folkskole-byggnad, hus
för telegraf-inrättningen, hamn och brobyggnad, m. m., och
att följaktligen en af behofvet påkallad kyrkobyggnad likasom
den ifrågasatta elementar-läroverks-byggnaden nu alltför känn¬
bart skulle taga stadens krafter i anspråk;
att,, enär Rikets Ständer vid föregående Riksdagar beviljat
höga och frikostiga anslag till läroverks-byggnader, såväl åt
städer, der läroverks-husen bordt byggas och underhållas af
stiftens byggnads-kassor, som äfven i städer, hvilka sakna
denna stora förmån, och detta oaktadt vissa af dessa städer
äro bekanta såsom vårt lands rikaste samhällen, så vore det
att hoppas, det Rikets Ständer skola åt staden Oscarshamn,
som icke har någon byggnads-kassa att använda och som,
under för rörelsen särdeles missgynnande år, redan mycket
öfveranstränga sig med allmänna byggnader och arbeten, —
bevilja ett anslag, som vida understege, hvad åt ofvanberörde
städer vöre beviljadt; och
att, till följe häraf, staden underdånigt begärt, det Kongl.
Maj:t nådigst ville föreslå Rikets Ständer att, till bidrag för
uppförande af ett hus för elemenfar-läroverket i Oscarshamn,
bevilja ett anslag utan återbetalnings-skyldighet af 30,000
R:dr R:mt, att ställas til! Kongl. Maj:ts disposition för att, efter
det ritning och kostnadsförslag ingifvits, behörigen till staden
utanordnas.
Hvarjemte erinrats: att, om i betraktande tages, dels de
di'3'ga kostnader, hvartill sprängning och planering å tomt¬
platsen uppgår, och dels att läroverks-byggnaden i alla hän¬
seenden mäste innehålla, utom ett. större samlingsrum, rum
för tvenne klasser, rum för undervisning i musik och sång,
gymmnastik-lokal, rum för ett blifvande bibliothek samt för
en vaktmästare, det torde vara klart, att ofvanstående summa
blott skulle komma att utgöra en del af byggnads-kostnaden,
äfven om icke något utrymme i byggnaden bereddes för en
möjligen blifvande utvidgning af läroverket, till ett flerklassigt
läroverk, hvilket likväl icke torde böra underlåtas.
Till dessa, i och för sig sjelft talande skäl, får jag lägga
ännu ett, som vid dylika frågors behandlande af Rikets Stän¬
der förut gjort sig gällande oell på grund hvaraf statsbidrag
blifvit beviljade: det är nemligen icke blott för stadens be¬
folkning, som ett läroverks-hus uppföres; hela den omkring¬
liggande orten tillskyndas derigenom icke ringa fördelar, hvar-
Oen 50 November.
217
till, ur fosterländsk synpunkt betraktadt, Staten i första hand bör
bidraga, eftersom ingen annan rättvis beräkningsgrund för del¬
tagandet annars kan uttänkas. Den omkring Oscarshamn belägna
orten har hittills i detta afseende varit synnerligen vanlottad,
enär närmaste elementar-läroverk är alltför långt aflägse för
att med någon fördel kunna anlitas af ungdomen från dessa
trakter. Derföre synes ock denna begäran vara en billighet,
så mycket mera oklanderlig, som uppoffringar för bibringande
af kunskap och upplysning till fosterlandets söner obestridligen
äro de mest produktiva af alla de uppoffringar, som Staten gjort
eller någonsin kan komma att göra.
Med anledning häraf och under full tillförsigt, att hvad
härofvan blifvit anfördt, skall vinna benäget erkännande, får jag
föreslå:
att Rikets Ständer behagade bevilja Oscarshamns
stad, såsom bidrag tili uppförande af ett hus för
elementar-läroverket derstädes, ett anslag utan
återbetalnings-skyldighet af 30,000 R:dr K:mt, att
utanordnas på sätt lämpligt kan synas.
Om remiss till behörigt Utskott anhålles.»
8:o Anders Nilsson från Hallands Län:
»Redan vid 1850 års Riksdag väckte jag motion om en
för min ort och, jag förmodar, jemväl för mänga andra
orter vigtig fråga, nemligen om vidtagande af sådana åtgärder,
som kunna tillförsäkra åboer å sä kallade stom-hemman en
tryggare besittning af dessa hemman. Jag har mig åiagdt att
ytterligare i förevarande ämne väcka motion.
Att oviss och på godtycke beroende besittning af jord
är ett förderf, icke blott för åboerna sjefva, utan äfven för
jordens häfd, lärer väl ingen kunna bestrida. Stödet för detta
påstående samt att en dylik grundsats länge varit erkänd,
hemtar jag af alla de åtgärder, sorn tid efter annan blifvit i
den syftningen vidtogne. Sålunda är välbetänkt stadgadt: att,
vid förnyande af krono-arenden, de förra åboerna ega op-
tions-rätt och att ett maximum skall bestämmas, som icke
får öfverskridas. Att man i allmänhet insett, huru förderfligt
det är, att boställen och lönings-hemman måste ombyta åboer
eller dessa kunna prejas, så ofta en ny innehafvare tillträder
tjensten, detta visar sig äfvenledes uti den åtgärden, att su-
baltern-boställena vid militär-staten numera utarrenderas på
bestämda längre tider,
Då nu af hvad redan anfördt är, grundsatsen är så påtag¬
ligen erkänd, kan jag icke inse, hvad som skulle kunna hin¬
dra, att den äfven tillämpades på de åt pastorerna såsom löne-
hjelp anslagna stomhemman. Jag vågar med anspråk pä be¬
218
Den 50 November.
stämdhet påstå, att en för längre tid betryggad åbo å ett dy¬
likt hemman är lika val, som en vid hvaije pastors-ombyte
omstadd brukare, i tillfälle att för hemmanet betala så högt
arrende, som det verkligen är värdt. Det hvarken har varit
eller ar folkets mening, att pastorerna skola erhålla mindre
afkomst än skäligt afsina stomhemman; hvad innehafvarne
af dylika hemman afse och önska är, att ej bli vräkta eller
med uppstegrad städsel blifva betungade, så ofta pastors-va-
cans inträffar.
Den första svårigheten och största bekymret för en bru¬
kare af dylikt hemman är, att ej kunna beräkna, huru länge
han eller hans arfvingar ostörda få qvarstanna vid hemmanet.
Just denna ovisshet har till följd, att detta vanskötes, eller åt¬
minstone icke med odlingar och förbättringar så förbättras,
som de kunde, derest besittnings-rätten vore säker för längre
tid; begge, både boställs-innehafvaren och brukaren lida
derpå.
Jag föreställer mig nogsamt, hvilka inkast komma att göras
mot mitt yrkande. Nyttjanderätten af stomhemmanen, säger
man, är presterskapet tillförsäkrad och hvarje ny boställs-inne-
hafvare har ovilkorlig rätt att ordna och besluta om det till
hans embete anslagna lönings-hemman, på sätt honom godt
synes. Samma förhållande är äfven med presterskapets aflö¬
ning i allmänhet, och likväl hafva i sednare tider ändringar
deruti skett genom så kallade konventioner, som få uppgöras
på lång tid, och hvarvid hvarje pastor, som under tiden till¬
träder tjensten, får åtnöjas. Har nu detta kunnat tillväga-
bringas, så lärer det jag härmedelst skolat föreslå, såsom före-
stafvadt lika mycket af billighet, som ledande till ömsesidig
belåtenhet boställs-innehavare och brukare emellan, ej heller
ligga utom gränsorna för det verkställbara.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
§ 6.
Talmannen tillkännagaf, att H. M. Enke-Drottning Jose¬
phina, med anledning af Rikets Ständers till Högst-densamma
aflåtna underdåniga coridoleans-skrifvelse, låtit till Ständerna
aflemna nådigt svar derå; varande detta svar, hvilket skulle i
Protokollet intagas, af följande lydelse:
»Mine Herrar.
Med tacksamt och upprördt hjerta emottager jag uttryc¬
ken af Rikets Ständers deltagande uti den djupa sorg, som
träffat mig. Den allmänna saknaden, som följde den älskade
Konungen till grafven, var ett rörande bevis på erkännandet
af allt det ädla och goda Han velat och utfört.
Den 30 November.
219
Nar jag leinnade Fädernehemmet, gaf jag ett heligl löfte
att dela såväl sorgen som glädjen med min ädle Make, att älska
det Land, Han så högt älskade. Vid uppfyllandet af dessa
pligter följde jag blott mitt hjertås böjelse, jag fann min lycka
uti den tillgifvenhet, som mötte mig uti mitt nya Fädernesland;
hågkomsten deraf förvaras i tacksamt minne.
I 36 år var jag dagligt vittne till min Gemåls höga egen¬
skaper, till Hans outtröttliga bemödanden för Sitt Folks ära
och förkofran, till Hans ödmjukhet i lyckan och sist till Hans
undergifvenhet under de långa pröfningar, som det behagade
Gud att skicka Honom.
Den älskade hädangångne sörjde stundom öfver oförmå¬
gan att längre kunna verka faderligt för Sitt Folk, men aldrig
hördes han klaga. Det rätta och sanna ville Han; att om¬
fatta alla med kärlek var ett behof för Hans varma hjerta!
Detta arf mottager jag, mine Herrar, och om jag ej kan verka,
som min ädle Make, för Folkets lycka, kan jag dock, som
Han, älska detsamma, önska dess val och anropa Gud att be¬
skydda Sveriges framtida öden.
Jag beder Svea Rikets Ständer emottaga dessa uttryck
af uppriktig tacksamhet samt försäkran om min fortfarande
välvilja och bevågenhet.
Josephine.»
§ 7.
Vidare anmälde Talmannen, att Gustaf Johansson från
Hägnalöf, hvilken i Talmannens ställe blifvit vald till Repre¬
sentant vid innevarande Riksdag för allmogen i Konga och
Uppvidinge härader af Kronobergs Län, vore hit anländ och,
sedan hans fullmakt blifvit af Hans Excellens Herr Justitie-
Statsministern granskad, erhållit Riksdagspolett; och som Gu¬
staf Johansson nu tillstädesvar, helsades han af Talmannen
välkommen och fick intaga sin plats såsom Ledamot i Ståndet.
§ 8.
Vid nu skedd föredragning remitterades tiil Bevillnings¬
utskottet motioner af:
l:o Anders Trulsson från Blekinge:
»Bland de lagstiftnings-frågor, som vid denna Riksdag
komina under Ständernas öfverläggning och afgörande, torde
knappt någon vara för Hedervärda Bonde-Ståndet vigtigare,
än den rörande bränvins-tillverkningen. I ekonomiskt hän¬
seende vidrör den mer än någon annan Bonde-Ståndets in¬
tressen och detta förhållande gäller framför de flesta lands¬
orter min hemort, Blekinge Län. Man torde utan öfverdrift
kunna påstå, att i detta Län de sista stadgarne, rörande
220
Den 50 November.
bränvinstillverkningen haft ett ofantligt inflytande på jord¬
bruket, visserligen icke af något välgörande slag. Detta in¬
flytande bör dock isynnerhet tillskrifvas de restriktiva åtgär¬
der, sorn vidtagits emot »de mindre brännerierna», hvarige¬
nom dessa till antalet betydligt förminskats och de återstå¬
ende laborera med stora svårigheter. Aboerna inom detta
Län upphjelpfe före den nya ordningen till större delen sitt
landtbruk genom husbehofsbränningen, genom hvilken de kom-
mo i tillfälle att tillgodogöra alla jordbrukets produkter, äf¬
vensom dranken, som vid denna handtering erhölls såsom bi¬
produkt, i hög grad bidrog till boskapsskötselns och således
äfven medelbarligen till åkerbruk ts befordrande. Så är icke
förhållandet numera, sedan husbehofsbränningen blifvit bort¬
tagen och bränvinstillverkningen, snart sagdt, blifvit ett privi¬
legium för kapitalisterna, emedan småpannorna icke kunna
täfla med de stora ångbrännerierna, hvilka det oaktadt icke
hafva större beskattning i proportion. Med ett ord, magrare
kreatur och magrare åkrar äro do frukter, sorn i landet i
allmänhet, men isynnerhet i Carlskrona Län, jordbrukaren
skördat af de nya lagstadgarne om bränvinstillverkningen.
Hvad var då meningen med denna lagstiftning, hvad
skulle den uträtta? Efter hvad man uppgaf, förminskning af
superiet och hejdande af den stora bränvinsfloden. Detta
har till en del lyckats, så till vida, att de som supa nu äro färre
till antalet, än förr, meri i stället så mycket öfverflödigare
förtära rusdryckerna, hvilkas qvantitet deremot icke till nå¬
gon betydligare grad förminskats. Säkert är, att den demo¬
ralisation, som förmodades genom de nya förordningarne
skola förekommas, alls icke deraf blifvit förekommen.
Antingen är nu bränvinstillverkningen rent af ett brott,
och i sådant fall borde den alls icke tillåtas, alldraminst nå¬
gon skatt derå läggas; ifall den åter det icke är, borde den
betraktas såsom hvarje annan fabriksrörelse och för dess utöf-
vande icke så stora hinder läggas i vägen. Men då en pro¬
dukt i alla afseenden icke bör taxeras högre derföre, att den
frambringas a på ett sätt.» än »på ett annat», bör väl icke heller
det bränvin, som produceras genom småpannorna, göras för
producenten dyrare, än för dem, som hafva större brännerier.
Att deremot i sjelfva verket så är förhållandet, nemligen att
redan nu bräll vinsbränningen blifver för de mindre hränne-
rierna proportionsvis mindre lönande, än för de stora ång-
bränneriema, som genom de nya uppfinningarne kunna göra
sig till godo alla möjliga fördelar, ligger i sakens natur.
Af hvad jag nu yttrat, följer icke, att min mening är att
föreslå, det husbehofsbränningen åter skulle inträda, ehuru jag
Den 30 November.
221
visserligen icke anser densamma skola förorsaka en större
demoralisation, än de nu beståndande förhållandena; men
vare det långt ifrån mig att vilja gå emot strömmen och låta
min röst förklinga i den toma rymden! jag önskar endast
lika rättigheter för de små, som för de större brännerierna.
Anfallen emot de förra tyckas vid denna Riksdag blif¬
va skarpare än någonsin och hafva redan börjat. Kongl.
Mujds Proposition i detta ämne åsyftar uppenbara fördelar
för ångbrännerierna, och i Preste-Standet har en motion
väckts om en kontrollörs anställande äfven vid hvarje mindre
bränneri, hvilken motion, om den ginge igenom, skulle göra
dessa brännerier rent af omöjliga. Då .prester genom § 1 af
bränvinstiliverknings-förordningen äro förbjudna att syssla med
pannorna, är det alls icke underligt, att tonen är sådan, i
motsatt fäll skulle pipan säkerligen ljuda annorlunda.
Det är bekant, hurusom genom den nyare lagstiftningen
bränvinet blifvit så dyrt, att det stundom lönar sig att utifrån
införa denna vara, isynnerhet när det sker genom smugg¬
ling. Också har lurendrejarnes antal märkbart förökats.
Men äfven då spritdrycker lagligen införas, är genom
tull-lagstiftningen många fördelar beredda åt en sådan han¬
del. Man behöfver t. ex. ej genast tullbehandla varan, utan
lägger upp den »å nederlag» samt förtullar litet i sender och
väntar dermed tills- konjunkturerna för försäljningen blifva för¬
delaktigare. Huru bjert sticker icke detta af mot den före¬
skriften för Svenska bränvinsfabrikanten, att förskottsvis in¬
betala tillverknings-afgiften. I tull-taxan är äfven en annan
fördel beredd den, sorn' från utlandet hemtar spritdrycker;
»tharan» är nemligen beräknad till 20 proc. Det är likväl
allmänt bekant, att den vanligen icke uppgår till 10 proc.,
och till följe deraf har importören en särskild vinst, nemli¬
gen 10 proc. mindre full.
Pä ett vanligt förhållande vid bränvinsprofning, ber jag
att äfven få fästa uppmärksamheten, nemligen att olika prof¬
vare ofta ange olika styrka under föröfrigt lika omständig¬
heter. Till följe deraf uppstår osäkerhet, stundom orättvisa
vid beskattningen, och detta anser jag pä något sätt böra
förekommas.
Jag skulle visserligen kunna fästa uppmärksamheten på
mycket annat i denna lagstiftning, som är orättvist och obil¬
ligt, men det kan blifva tids nog, när detta ämne i ett sam¬
manhang kommer att behandlas vid företagande af den
Kongl. Propositionen.
Jag tager mig endast nu på förhand friheten att vörd¬
samt föreslå:
222
Den 50 November.
l:o att egare af mindre brännerier inåtte tillerkännas
samma rättighet som ångbrännarne att välja tiden
för deras drifvande;
2:o att, om tiden för ångbränneriernas verksamhet ut-
sträckes, samina förmån må tillkomma de mindre;
3:o att skatten må bibehållas vid 60 öre per kanna;
4:0 att bråkdelar af grader ej vid profningen må be¬
räknas, utan den närmast under varande graden
antagas för riktig;
5:o att all nederlagsrätt för spritvaror må upphöra;
6:o att bran vinstillverknings-skatten ieke må betalas i
förskott; samt
7:o att »tharan» å spritvaror må nedsättas till 10
proc.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.»
2:0 Pehr Pehrsson från Verndands Län, med hvilken
Olof Nilsson från Vesterbottens Län, instämde.
»Det myckna äflande, disukterande och ventilerande, som
förekommer vid hvarje Riksdag i bränviusbrännings-frågan,
bevisar tydligen, att vi ännu icke uppfunnit det rätta sättet
hvarken i fråga om varans tillverkning eiler beskattning. Det
är endast i ett afseende, som Svenska nationen gjort stora
framsteg, nemligen i konsten att konsumera eller ursupa sagde
vara, hvartill utan gensägelse en förvänd och ^ändamålsenlig
lagstiftning betydligt bidragit. — Då under de sednare åren
ganska säkert, lika mycket, om icke mera spirituosa blifvit
konsumerad inom Riket, som under den tid, då vår tillverkning
uppskattades, ehuru måhända öfverdrifvet, till omkring 30
millioner kannor, blir häraf tydligt, att, då tillverkningen förlidet
år endast uppgick till cirka 14'/2 million, ungefär hälften af
de här i landet konsumerade spritdrycker har inkommit från
utlandet och med all visshet den större delen blifvit lu-
rendrejad hit in. Häraf synes oekså klart, att vår nu gällande
bran vins-författning är vinstgifvande och gagnelig för utländ-
niugen, men förlust-bringande och skadlig för oss sjelfva och
vårt eget land. — Den hos oss antagna, orimligt höga be¬
skattningen med de flera konstlade, för att icke säga dumma,
föreskrifterna i öfrigt, för handteringens bedrifvande, gör all
afsättning af denna vara på den utländska marknaden omöjlig ?
Man har påstått, och icke utan skäl, att bränvinet är skad¬
ligt för helsan, — att omättligt bruk deraf skadar är utan
gensägelse. — Man har uppgifvit, att lagar på dessa skäl borde
stiftas, hvilka liksom tvingade nationen till mera nykterhet.
I förbigående torde det tillåtas mig framkasta den frågan:
Hafva tvångs-lagar någonsin verkat välgörande? Uti de lagar,
Den 50 November.
223
som tor denua handterings skull de sednare åren blifvit stif¬
tade, förekomma också efter min åsigt mera tvångsföreskrif-
ter, än som åro behöfliga och, såvidt jag kan förstå, afse dessa
nu gällande stadganden mera åtrån etter folkets penningar, än
allt annat. Med det rent moraliska i frågan har man mindre
befattat sig, ehuru det varit förespegladt, att detta skulle vara
hufvudsy ftemålet.
Att hufvudsy ftemålet. deremot varit att från folkets sva¬
gaste sida beskatta det, torde numera kunna inses af något
hvar. Manövern har också hittills lyckats, men om Svenska
nationen derigenom blifvit mera absolut nykter torde få anses
som problematiskt. Medgifvas må dock, att i en del lands¬
bygder har folket blifvit mera sedligt och mindre djuriskt, än
hvad det tillförene varit, men detta härleder sig mera från
tidsandan och en stigande folkupplysning, än från de ifråga¬
varande lagarnes verkningar. — Ehuru alltså medgifvet är,
att en märkbar och tilltagande bättre sedlighet inträdt, tror
jag derföre icke, att mindre spirituosa förtäras nu än tillförene,
utan snarare, ja, med visshet vida mera.
Då nu så förhåller sig, tror jag, det vore klokast att sä
reglementera, att vi i denna handtering kunde konkurera med,
åtminstone grannstaterna. En sådan konkurens vinnes likväl
icke, hvarken genom den Kongl. Propositionen, eller de ingifna
förslagen, som endast afse, att förmå Danska Regeringen att
ej meddela drawbak eller skattens återställande åt Danska
undersåter, förr än de styrkt, att deras vara är införd och såld
i Sverige, ej heller derigenom, att vår Regering medgifver
drawbak för Svenskt bränvin, som säljes till Danmark, utan
endast och allenast derigenom, att vi bestämma beskattningen
i likhet med den Danska och i allo ställa oss i jemlikhets-
förhällande med sagdo Stat i förevarande afseende.
Emot detta mitt förslag kan visserligen invändas, a t! ge¬
nom dess antagande skulle Staten förlora allt för mycket af
sina inkomster. — Detta niedgifves. Men månne det icke
kunde afhjelpas genom t. ex. direkt skatt på konsumenterna,
som ursupa varan? Ett sådant tillgörande skulle i min tanke
vara det aldra rättaste, ty derigenom skulle först utsigt till
konkurens i verldsmarknaden yppa sig för Svenska tillverka¬
ren; så länge deremot hela beskattnings-tyngden är lagd på,
tillverkningen och utgör för närvarande nära tredubbelt emot
i Danmark, så är det väl icke tänkbart att kunna afsätta nå¬
gon del af det i Sverige tillverkade bränvinet, hvarken dit,
eller åt andra ställen. Den naturliga följden blir således att
vi, liksom händelsen är med andra våra varor, som icke är»
224
Den 50 November.
afsättliga på utlandet, slutligen äro nödsakade att förtära dem
sjelfva.
Uti den nu gällande författningen angående tillverkning
af bränvin, ligger på flera ställen uppenbar orättvisa, hvaraf
må nämnas den för begreppet mest stötande föreskriften, sorn
tillåter ångbränneri-fabrikanten att välja den tid, lian önskar
för bandteringens bedrifvande, men förbjuder småpanne-ega-
ren denna rätt. Vid bestämmandet af dessa in. fl. föreskrifter
har hvarken billighet eller rättvisa — hvarpå all lag bör grunda
sig — blifvit rådfrågade.
Då den nu gällande författningen om branvinsbrännings-
rättigheten och dess beskattning alltså, efter mitt förmenande,
är i flera afseenden obillig och orättvis, jag kan fritt tillägga,
för vårt land rent af skadlig, vågar jag föreslå, att Rikets Hög»
loll. Ständer vilie för sin del besluta:
1:0 att tillverknings-afgiften nedsättes till 25 öre för
hvarje kanna tillverkadt bränvin;
2:o att Rikets Ständer besluta, det lika drawbak erhål-
les af Svenska Staten för det härifrån landet till
andra länder af Svenska undersåtare bevisligen för¬
sålda och aflemnade bränvin, som hvad Danska
Staten betalar för derifrån och hit försåldt bränvin;
3:o att rättigheten att välja tid för tillverkningen be¬
stämmes lika för all sorts redskap;
4:o att den för småpannorna nu gällande afverknings-
förrnåga oförändrad bibehålies; samt
5:o att småpanne-egarne, lika med ångbränneri-egarne,
må njuta befrielse från skatt under den tid eller
de tider, som tillverkningen under terminen, af en
eller annan giltig orsak, varit afbruten, såsom då
vissa delar af redskapen och muren tarfva lagning,
eller då vådeld inträffar, hvilka afbrott eller uppe¬
håll likväl lagligen böra styrkas, innan skatte-afdrag
åtnjutes.
Anhållandes jag slutligen, att denna min motion må blifva
till vederbörligt Utskott remitterad.»
§ 9-
Då nu ånyo föredrogs Expeditions- Utskottets sedan den
26 i denna månad på Ståndets bord hvilanda Utlåtande N:o
4 om särskild tryckning af alla inom Riks-Stånden väckta
motioner, begärdes ordet af följande ledamöter, hvilka yttrade,
i afseende på Irsta momentet:
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Ehuru jag icke till¬
förene genomläst eller tagit närmare kännedom af detta Ut¬
Den 30 November.
225
låtande, har jag nu, sedan det blifvit uppläst, ieke kunnat finna
det af Utskottet framställda förslag vara till någon nytta för
det allmänna. Hvad beträffar Utskottet3 yttrande derom, att
större upplysning skulle erhållas om motionernas innehåll, derest
de komma att tryckas gemensamt, i stället för att, såsom hit¬
tills skett, hvarje Stånds motioner särskildt tryckas, kan jag
väl medgifva det, men om alla motioner skola läsas, tror jag
dertill åtgå allt för mycken tid. För min del anser jag såle¬
des, att Utskotten, på sätt tillförene vanligt varit, i sina Utlå¬
tanden endast korteligen böra relatera motionernas innehåll,
hvarje medlem af Representationen obetaget att, om han så
önskar, taga närmare kännedom af motionen, samt afslår så¬
ledes Utskottets förslag i detta moment.»
Lekberg från Nerikes, Adolf Fredriksson från Upsala,
samtliga Representanterna från Jönköpings, Cederskog från
Östergöthlands samt Jöns Pehrsson från Blekinge Län m. fl.
instämde.
Pehr Nilsson från Malmöhus Län var förekommen af och
instämde med Erik Ersson.
Anders Eriksson från Elfsborgs Län: »Oaktadt af Ut¬
skottets ifrågavarande Utlåtande erfares, hvad jag förut icke
kunnat föreställa mig, att tryckningen af motionerna gemen¬
samt kommer att blifva dyrare, tror jag dock, att den ringa
skillnaden i trycknings-kostnaden icke öfverväger den fördel,
som man erhåller derigenom, att man får alla motioner fram¬
för sig. Väl är det sannt, hvad en föregående talare yttrat,
att en icke obetydlig tid skulle upptagas, om alla motioner
skulle genomläsas, men då man har tillgång till dem i Utskot¬
ten, kan jag icke annat än godkänna Utskottets förslag.»
Nyqvist, Pehr Pehrsson och Anders Jonsson från Werm¬
lands Län m. fl. instämde.
Diskussionen var fulländad. Talmannens proposition på
bifall till Utskottets förslag i detta mom. blef med blandade
ja och nej besvarad, till följd hvaraf och då votering begär¬
des, följande voterings-proposition uppsattes, justerades och
godkändes:
Den, som bifaller, hvad Expeditions-Utskottet uti dess ifrå¬
gavarande Utlåtande N:o 4, mom. 1 föreslagit,
röstar ja;
den det ej vill,
röstar nej;
vinner nej, så är Utskottets förslag i nämnde mom. afslaget.
Vid voterings-sedlarnes öppnande befunnos 34 ledamöter
Bonde-St:s Prat. vid 1859—60 årens Riksdag. II 15
226
Den 30 November.
hafva röstat ja och 41 ledamöter nej, til! följd hvaraf berörde
morn. var afslaget.
2:dra momentet lades till handlingarne.
§ 10.
Föredrogs och remitterades till Banko-Utskottet en af
Anders Nilsson från Hallands Län nu ingifven sft ly¬
dande motion:
v Då en bankovinst beräknas uppstå af omkring 2 millio¬
ner R:dr om året och de flesta ändtligen synas vara ense om,
att densamma bör förblifva oförryckt hos Ranken till dess för¬
stärkning, så uppstår fråga, huru denna Banko vinst bör af Ban¬
ken användas. Kongl. Maj:t har visserligen uti sin nådiga Pro¬
position om anskaffande af medel till jernvägsbyggnaderna
föreslagit, att en större del deraf skulle användas till inlösen
af räntebärande stats-obligationer, eller, sorn är detsamma, att
Banken skulle mot ränta utlåna dessa medel till Statsverket.
Men då mig synes nödvändigt och förmånligast för Bankens
säkerhet och förtroendet till densamma, att dess affärer på
intet salt sammanblandas med Statsverket, synnerligen under
en tid, då anspråken pä statsanslag i en förut oerhörd grad
tillväxa, oaktadt minskad rörelse och förlamad produktion fram¬
kalla farhågor, att folket icke skall kunna utgöra de förut
högst tryckande skattebördorna, så att måhända en betydlig
statsbrist snart neg kan uppstå, hvilket naturligtvis kan kom¬
ma att gifva en betydlig stöt åt Svenska Statsverkets kredit,
som redan på förhand icke torde vara särdeles stor, att dö¬
ma af de hårda vilkor, hvarpå det måste ingå vid anskaffan¬
det af de under förra Riksdagen upptagna lån. och hvilken
statskredit måste minskas, då förespeglingarna, att 12-millioners-
lånet skulle vara återbetaldt inom slutet af 1860, nu visat sig
till den grad missledande, att Kongl. Maj:t funnit sig föran¬
låten föreslå, att icke mindre än tre fjerdedelar deraf eller
hela 9 millioner skola förblifva qvarstående såsom Statens skuld,
för hvilken blott nya skuldförbindelser eller obligationer skulle
utgifva?, så bör det af Kongl. Maj:t föreslagna användan¬
det af Bankovinsten ingalunda bifallas, såsom ledande dertill,
att Bankens tillgångar och kredit skulle i mer eller mindre
mån göras beroende af Statsverkets förmåga att uppfylla sina
förbindelser.
Deremot har Banken en utväg att med största säkerhet
för sig sjelf och med oberäknelig nytta för landets modernä¬
ring', jordbruket, göra dessa medel fruktbärande genom för¬
stärkning af fonden till utlåning mot inteckning i fast egen¬
dom. Hade Bankovinsten sedan 1809 blifvit till detta ända¬
Dcti 30 November.
227
mål använd, så skulle tillräckliga kapital-tillgångar för jord¬
brukets utveckling alltjemt och successive hafva bildats och
Sverige kunde då hafva sluppit att nu se sin jord genom hy-
potheks-föreningarne till största delen pantförskrifven till ut¬
länningar.
Men då såväl jordbruket, som öfriga nyttiga näringar,
äfven kan hafva sin fördel af, att en del af dess förlags-
kapital oftare omsattes och Bankens realisations-förmåga er¬
fordrar, att dess tillgångar till viss del blifva disponibla inom
kortare tid, än som är förhållandet vid fastighetslån på nu
föreskrifna vilkor, så torde någon del af Bankovinsten äfven
böra afsättas för allmänna diskontfonden, som på sednare tiden
till de mindre låntagarnes nachdel, men de stora affärsmän¬
nens fördel synes mig hafva blifvit otillbörligt tillbakasatt för
andra grenar af lånerörelsen, synnerligen handels- och närings-
diskonten.
På grund af hvad jag sålunda anfört föreslår jag:
att Bankovinsten må användas till förstärkning af
fonderna fiir fastighetslån och allmänna diskonten
och så fördelas dem emellan, att »tre fjerdedelar
anvisas till fastighetslån'’ och »en fjerdedel till all¬
männa diskontlån.»
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
I förestående motion instämde Erik Ghristensson från
Götheborgs och Bohus Län.
§ 11.
Inlemnades följande motion af Garl Ivarsson från Hal¬
lands Län:
»Till följe af dels hemmavarande Ståndsbröders uppma¬
ning och dels egen rättskänsla får jag härmed utbedja mig
få fasta Rikets Ständers uppmärksamhet vid en omständighet,
sorn åtminstone i min hemort medför ett verkligt onus. Det
är nämndemans-befattningen och dermed förenade kostnader
och besvär.
En nämndeman, sorn emot några R:dr tingsgäsluiiigs-pen-
niugar och sakören måste försumma ungefär sex veckors tid om
året under ordinarie tingen, erhåller endast en R:dr om dagen vid
privata förrättningar och lår bestrida andra extra göromål, såsom
biträda vid vägsyner, besigtningar, hvaribland äfven af stängsel
kring Kronans planteringar och flygsandsfält, resterande krono¬
skatters uttagande m. m. alldeles för intet, så att minst två
månader om året för honom åtgå, utan så pass ersättning för
all denna tidspillan, att skjuts-kostnaderna för resorna ens
kunna dermed betäckas, hvadan således icke allenast tiden,
228
Don 30 November.
utan ock uppehället under densamma måste antagas komma
på hans egen bekostnad. I de orter, der tingslagen äro min¬
dre och der husbönderna, till följe af jordens mera naturliga
godhet, i allmänhet icke sjelfva behöfva så mycket deltaga i
i arbetsgöromålen vid hemmet, der kan det kanske icke anses
just så betungande med några veckors eller månaders uppoff¬
ring om året för allmänt och enskildt väl; men i magrare
trakter af Riket, såsom i min hemort och många andra, der
tingslagens vidsträckthet vållar större besvär och der snart
sagdt hvarje bonde måste om icke just helt och hållet, så
åtminstone till större delen sjelf sköta sitt lilla jordbruk och
dermed förenade sysslor, der medför befattningen en ganska
betydande förlust och detta isynnerhet då, såsom ofta är fallet,
nämndemannen helt oförmodadt kallas från hemmet under eu
vacker och tjenlig vår- eller höstdag, utan att ens kunna få
arbetare i sitt ställe, vore det än emot aldrig så dryg betal¬
ning. Följden blifver ock, att befattningen betraktas icke så¬
som den borde vara, en hedersbefattning inom samhället, utan,
såsom den verkligen Sr, som ett tryckande onus, det hvar och
en vill undvika eller åtminstone blifva qvitt, så fort han kan,
andra omständigheter att förtiga. Att detta onus, hvilket, till
följe af mer och mer tilltagande extra göromål, under sed¬
nare tider betydligt ökats, icke, såsom billigheten fordrade,
för närvarande kan helt och hållet lyftas från jordbruket, med-
delst fullkomlig ersättning för alla befattningen åtföljande kost¬
nader och besvär, eger jag desto större skäl att förmoda, som
det i många fall är en snart sagdt häfdvunnen sed, att bonden
skall uträtta en del allmänna ärenden gratis; men att bördan
i vissa fäll kan och bör lättas, vägar jag likväl tro. Och enär
uti ifrågavarande fall detta kan ske genom bestämmande af
en tidsenlig, skälig ersättning för alla extra förrättningar; så
tager jag mig alltså friheten vördsamligen föreslå:
att nämndemännen må tillgodonjuta hvardera två
R:dr nni dagen jemte skjuts med en häst, under
alla extra förrättningar, af hvad namn och beskaf¬
fenhet de vara må, samt att, i de fall då icke en¬
skild man är pligtig betalningen erlägga, ersättnin¬
gen då må af Statens medel utgå och en gång
om året, efter räkningar, som af Härads-rätten inom
hvart tingslag särskildt upprättas och af dornhaf-
vanderna underskrifvas, från Landfränterierna utbe¬
talas; men att för närvarande ingen förändring i
sättet för nämndemännens vanliga aflöning för or¬
dinarie tingen må ega rum.
Den 30 November
229
Emot detta mitt förslag kan måhända invändas, att den
föreslagna förhöjningen är opassande under en tid, då all möjlig
sparsamhet behöfver iakttagas, äfvensom att Staten icke bör
vidkännas några kostnader i berörde afseende. Jag anser
mig derföre böra nämna, att när en Riksdagsfullmäktig har 5
å 10 R:dr om dagen, en laga skiftes gode man 3 och ett vid
större brännerier anstäldt vittne 2 R:dr samt en vanlig arbets¬
karl mången gång förtjenar lika med detta sednare, om icke
mera, så synes det mig ingalunda vara för högt tilltaget med
2 R:dr om dagen till en nämndeman, om hans värdighet så¬
som sådan skall kunna upprätthållas. Icke heller anser jag
det vara Staten värdigt att, mer än någon enskild, fordra, att
dess ärenden skola uträttas utan ersättning.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
Sedan motionen blifvit uppläst samt Anders Pehrsson
från Malmöhus, Anders Nilsson från Hallands, Uhr från Ne¬
rikes, Lönn och Johannes Andersson från Jönköpings samt
Torkel Nilsson från Christianstads Län uti densamma instämt,
yttrade:
Anders Gudmundsson från Hallands Län: >Jag instäm¬
mer så mycket heldre i denna motion, som Rikets Ständer
vid förra Riksdagen beviljade arfvoden åt magistratspersoner
vid extra förrättningar och jag hoppas, att åtminstone Borgare-
Ståndet icke motsätter sig, hvad motionären här föreslagit.
Diskussionen var fulländad och ifrågavarande motion blef,
uppå derom af Talmannen framställd proposition, till Stats¬
utskottet remitterad.
§ 12-
Föredrogos nedannämnde motioner, nemligen af:
l:o Gustaf Hultman från Nerikes Län om ändring i
stängsel-stadgan;
2:o Nils Svensson från Blekinge Län om ändring uti §§
12 och 14 af Kongl. Förordningen den 21 December 1857,
angående egors fredande emot skada af annans hemdjur m.
m.; samt
3:o Johannes Andersson från Elfsborgs Län, angående
dispositionsrätt öfver ekskogen.
Dessa motioner skulle tills vidare hvila på bordet för att
i sammanhang med andra, i samma ämne väckta motioner till
vederbörande Utskott remitteras,
§ 13.
Föredrogos och bordlädes 2:dra gången:
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 2 samt
230
Den 50 November.
Lag-Utskottets Betänkande N:o 4,
af hvilka det förra skalle till behandling förekomma den 10
och det sednare den 4 nästkommande December.
Ståndet åtskiljdes kl. 2 eft. midd. för att åter samman¬
träda kl. 5.
In fidem
N. A. Fröman.
Plenum kl- S e. ni.
§ I-
Fortsattes föredragningen af ingifna motioner, af hvilka
remitterades till Stats-Utskottet:
l:o af Anders Jonsson från Skaraborgs Län:
»Hvad solen är för jorden, det är uppfostran för barnet,
den värmande och drifvande kraft, hvarigenom det kan danas
för tillkommande åldrar. Och hvad som göras kan tor dess
tillväxt och förkofran i det goda, bör derför heller aldrig ur¬
aktlåtas eller försummas. Mycket är uti vårt land, synnerli¬
gast under sednare åren, gjordt för barnauppfostran, såväl genom
allmänna sorn enskilda bidrag, men långt mera behöfver ytter¬
ligare att göras i nästan hvarje församling, ty det ur ännu få
ställen, der det ej om skolväsendet kan med allt skäl sägas,
att det är i sin linda. Synnerligast bör, till ledning, uppmun¬
tran och efterrättelse för andra trakter, såsom mig synes, den
ort bistås, der, efter menskligt sätt alt skåda, bildningen står
på högre ståndpunkt, på det att åtminstone någon punkt må
finnas, derifrån den sedan må kunna spridas åt andra trakter.
En sådan glanspunkt var Otterstads församling i Skara¬
borgs Län under den store och oförgätlige folkskole-danaren
Grefve Thorsten Rudenschölds tid, och gingo ur hans skola
lärare ut i alla nejder deromkring, spridande en välsignelserik
nytta. Han var solen, som värmde och lifvade allt, som ej
skydde hvarken möda eller uppoffringar för den sak, han tagit
till sitt lifs uppgift, och då var i den orten knappt något mer
att önska eller begära rörande barnens uppfostran. Men med
hans död synes ljuset der äfven vilja slockna, hvilket ej är
Den 30 November.
231
underligt, helst orten i sig sjelf ä r fattig, sä att tillgångar sak¬
nas till att underhålla den bildnings-anstalt, som Rudenschöld
hemma i sitt hus hade och sjelf bekostade.
Jag vågar derföre med stöd af bifogade vid sockenstäm¬
ma i Otterstad antagna och gillade petition, hos Rikets Hög¬
loft. Ständer vördsamt anhålla:
det '/4:dels mantal krono, Wallen i Skaraborgs
Län, Kållands härad och Kållandsö socken, måtte
anslås till boställe åt folkskole-läraren inom be¬
rörde socken.
Detta hemman är visserligen af Kongl. Maj:t, uti dess till
Ständerna under den 27 sistlidne Oktober afgifna Proposition,
angå.ende Leckö kungsgårds användande till ekplantering, för
samma ändamål äskadt, såsom derunder lydande och närbe¬
läget; men då det väl ej kan infrågasättas, att icke nyttan
och behofvet af denna hemmansdels anslående till folkskole¬
lärare-boställe inom en fattig kommun är vida större, än dess
användande till ekplantering, är jag förvissad om, att Rikets
Höglofl. Ständer åt denna min motion, liksom åt åberopade,
närslutna petition, som närmare belyser frågan, egnar ali den
uppmärksamhet, som folkupplysningen inom ett älskadt fäder¬
nesland oafvislig! krafvel'.
Om' remiss häraf till Höglofl. Stats-Utskottet, liksom att
frågan derstädes blifver pröfvad i sammanhang med Kongl.
Maj:ts ofvanberörde nådiga Proposition om Leckö kungsgårds
användande till ekplantering, anhålles vördsammast.»
2:o af Johan Bergström från Kopparbergs Län:
»I nådig proposition till Rikets sednast församlade Stän¬
der föreslog Kongl. Maj:t, att tackjerns-tillverkningen utom
Bergslag skulle befrias från tionde-afgift samt stångjernstill-
verkningen från hammarskatt. Då denna nådiga proposition
ej vann Rikets Ständers bifall i vidsträcktare mån, än att halfva
hammarskaften eftergafs, nödgas jag åter framställa denna för
jernhandteringen så vigtiga fråga till Rikets Ständers pröfning.
De skäl, som i allmänhet tala för berörde skatte-eftergift,
äro dels i ofvannämnde Kongl. Proposition sä klart och full¬
ständigt utvecklade, dels under ofta återkomna öfverläggnin-
gar i Stånden så mycket framhållna, att det här ej torde vara
nödigt att upprepa dem. De hafva sedan förra Riksdagen ej
förlorat i vigt, men väl hafva sedan dess nya skäl tillkommit.
Den gynsamma konjunktur för jernhandteringen, som
Stats-Utskottet vid förra Rikdagen åberopade såsom skäl för
afstyrkande af den föreslagna skatte-friheten, har nemligen
upphört. Tackjern, som under åren 1856 och 1857 såldes med
lätthet till 15 å 16 R:dr per Skfå. i Uppstads-hamn, är nu
232
Den 50 November.
trögsåldt till 12 R:dr per Skft„ och för stångjärnet har priset
sedan hösten 1857 nedgått från 30 R:dr pr SJctf/. till högst 7
R:dr 50 öre pr Centner, motsvarande 24 R:dr R:mt pr Skfä.,
kontraktsmessig nedsättning, nu större än då, i intetdera fallet
beräknad, och ej heller nu vanlig prisnedsättning å valsadt
jern. Stångjerns-tillverkaren har väl fördel af det lägre priset
å tackjern, likasom båda industri-grenarne af lägre pris på
kol, men då malm i allmänhet är lika dyr, om ej dyrare än
förr, samt arbetslöner alldeles icke och forlöner blott i ringa
mån fallit, så är det lätt att inse, i hvilka fördelaktiga förhål¬
landen jernhandteringen nu befinner sig. Ufsigterna för näst¬
kommande år äro ej heller lofvande, då, åtminstone å Stock¬
holms våg, ett ovanligt stort ingående stångjerns-inventarium,
under året ytterligare blifvit ökadt. Otvifvelaktigt skulle också
många bruk och hyttor upphöra med tillverkningen, om i
rörelsen nedlagdt kapital derifrån kunde dragas och vid rö¬
relsen använde arbetare afskedas. Af dem, som bestrida hvarje
skatte-nedsättning, hör man ofta upprepas, att vid köp af egen¬
dom skatterna jemväl intagas i beräkningen och priset derefter
bestämmes samt att skatte-nedsättning således alltid Olifver
en opåräknad skänk åt köparne.
Man glömmer härvid, huru mycket vid pris-bestämmelsen
beror på konjunktur. Nar denna är gynsam för produkter¬
nas afsättning, när spekulationen är liflig och penninge-till-
gången ymnig, betingar en egendom vida högre pris, än den,
under andra förhållanden, skulle hafva gjort, och med den
förändring i nämnde afseende, som nu inträffat, tror jag ej, att
man skall äfventyra, att genom borttagande af tionde-afgift och
hammar-skatt, göra de bruksköp, som skett under sednare år,
för köparne opåräknadt fördelaktiga.
Då Kongl. Förordningen den 20 September 1859, i fråga om
tillverkningen, hänför hyttor och stångjerns-bruk till fabriker
och upphäfver de särskilda bestämmelser, som förut gällt för
de förras verksamhet, synes äfven häraf följa, att de, i fråga
om beskattningen, böra ställas lika med fabriker och således
endast drabbas af bevillning. — För de enda fabriker, utom
jernverken, som för närvarande draga grundskatt, nemligen
mjöl- och såg-qvarnar, hafva Rikets Ständer vid 1854 års Riks¬
dag i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalat den åsigt,
att grundräntorna böra mot bevillning utbytas.
På grund af hvad jag sålunda anfört, och då de bergs¬
lager, som njuta frihet från rotering, emot afstående af denna
frihet böra hafva anpsråk på eftergift af tackjerns-tionde, får
jag vördsamt föreslå:
Den 50 November.
233
att tackjerns-tionden utom bergs-lag samt inom de
bergs-lager, som äro roterade, äfvensom hammar¬
skatten öfver hela Riket måtte upphöra, samt att
frihet från tackjerns-tionde jemväl må tillgodo-
komma de bergs-lager, som äro oroterade, om de
vilja underkasta sig en noteringen motsvarande
skyldighet.
Om remiss till Högloft. Stats-Utskottet anlmlles.»
Häruti instämde Johan Oström, från Vestmanlands Län.
3:o af Olof Persson från Gefleborgs Län:
»Enligt underd&ning skrifvelse af den 16 Februari 1858,
N:o 217, anslogo Rikets Ständer under sistlidne Riksdag en
tond af 300,000 R:dr R:mt, eller 100,000 R:dr för hvart och
ett af åren 1858, 1859 och 1860, att användas till en femtedel
såsom anslag och fyra femtedelar såsom lån för befrämjande
af utdikningar och aftappningar af sanka trakter och sjöar till
beredande af odlings-företag. Ehuru denna summa befunnits
vara för behofvet otillräcklig och Kongl. Styrelsen för all¬
männa Väg- och Vatten-byggnader derföre ansett, att fonden
borde ökas till 300,000 R:dr ärligen, har dock Kongl. Maj:t
i dess till denna Riksdag afgina nådiga Proposition om Stats¬
verkets tillstånd och behof föreslagit en nedsättning i summan
ända till 100,000 R:dr tillsammans för tre år.
I anledning häraf, och då Styrelsen för allmänna Väg-
och Vattenbyggnader vitsordat ej mindre behofvet af ett större
anslag, än den väsendtliga nytta, som vinnes genom de stats¬
bidrag, hvilka för ifrågavarande produktiva ändamål beviljas,
så för jag vördsammast föreslå:
att förenämnde fond måtte bestämmas, till hvad
Väg- och Vattenbyggnads-Styrelsen ansett behöfligt,
eller till minst 100,000 R:dr årligen, som tillsam¬
mans för tre år gör 300,000 R:dr, samt att tre
femtedelar deraf får utgå såsom lån och två fem¬
tedelar såsojn anslag.
Om remiss af denna motion till Höglofl. Stats-Utskoltets
anhålles.»
Häruti instämde Erik Ersson från Gefleborgs, Per By¬
ström från Jemtlands, Olof Lindström från Vesterbottens,
Anders Söderholtz och Lars Ersson från Södermanlands, A.
J. Sandstedt, Johan Lönn och Johannes Larsson från Jön¬
köpings, A. W. Uhr, Erik Olsson och Olof Larsson från
Nerikes, Jan Andersson och Lars Larsson hån Kopparbergs,
samt Olof Andersson och Johan Öström från Vestmanlands
Län m. fl.
234
Den 30 November.
Georg Nyqvist från Vermlands Län yttrade: »Jag in¬
stämmer i motionen så mycket heldre, som summan snarare
är för liten än för stor, och jag önskar, att Utskottet icke måtte
pruta derpå, ty beloppet kan ej gerna bättre användas, än nu
blifvit föreslaget.»
Öfverläggningen förklarades afslutad och motionen re¬
mitterades.
4:o af Olof Persson från Gefleborgs Län:
»Då i äldre tider vägar anlades mellan de vidt åtskiljda,
vidsträckta och glest bebodda landskapen Helsingland, Herjeå¬
dalen och Jemtland, skedde sådant hufvudsakligast för att
bereda tillfälle till transport af krigsfolk och krigsmaterialier
under ofreds-tider, hvadan dessa, öfver oafvittrade marker
gående vägar, såsom varande af annan beskaffenhet och an¬
lagda egentligen för mera allmänna ändamål, än andra genom
socknarne och den bebyggda delen af landet gående all¬
männa landsvägar, ansågos icke kunna till underhåll åläggas
de socknar, inom hvilkas område de voro belägna.
Sedan tvänne sådana vägar blifvit anlagda, den ena 3%
mil, gående ifrån Jemtland och den andra 2% mil, kom¬
mande ifrån Herjeådalen, sammanträffande en half mil vester
om Kårböle by j Ferila socken af vestra Helsingland, sä blef
underhålls-skyldigheten deraf, genom Kongl. Maj:ts Befallnings-
hafvandes i Gefleborgs Län resolution den 13 Augusti 1751,
ålagd hela provinsen Helsingland, utgörande nu norra, södra och
vestra Helsinglands domsagor. Dessa vägsträckor tillsammans
6 mil, hafva nu i mer än ett helt århundrande, måst efter
hemmantalet underhållas af denna provins, som i anseende
till dess vidsträckthet dessutom är med väghållning ganska
hårdt besvärad.
Efter att, i följd af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition till
Rikets Ständer den 15 November 1828, samma militärväg
blifvit utsträckt till Stora Kopparbergs Län och vidare till
Vermland, tangerande Helsinglands yttersta gräns i vester,
inom Ljusdahls och Alfta tingslager, så har, vid förekommen
fråga om underhålls-skyldigheten af denna inom nämnde tings¬
lager belägna väg, pröfvats skäligt, att densamma skulle af
statsmedel underhållas, och utgår nu för detta ändamål från
Riks-statens Sjette Hufvud-titel 1,133 R:dr 44 öre R:mf, enligt
Kongl. Brefvet den 6 Oktober 1845.
Då nu dessa vägar stå i förbindelse med hvarandra och
utgöra en del af den i militäriskt afseende nyttig ansedda, af
Kongl. Majit anbefallda och på Statens bekostnad upptagna
stora militär-vägen från Vermland genom Dalarne, Helsing¬
land, Jemtland och vidare till Norige, så förefinnes väl icke
Den 30 November.
235
skäl mera för den ena än för den andra vägen, att den skall
af ortens innevånare underhållas.
Denna viig har, såsom nyss sades, blifvit anlagd såsom i
militäriskt afseende nyttig och bör således betraktas såsom
en försvars-anstait. Att. yrka, det en sådan bör uuderhållas
af den ort, inom hvars område den ar belägen, vore ju högst
orimligt. Något skäl för ett sådant yrkande kunde dock
föreflnnas, om ortens innevånare hade någon nytta al vä¬
gen; men nu är förhållandet, att denna väg är belägen långt
aflägse ifrån de bebyggda delarne af landet, genomgår öfver-
lopps-marker och krono-skogar, dit ortens innevånare aldrig
hafva behof att färdas och dit en del hafva ända till sexton
mil.
Vid dessa förhållanden, och då underhållet för ifrågava¬
rande vägar de sednare åren uppgått till närmare 900 R:dr,
tår jag vördsammast anhålla:
att förenämnde tvänne vägar, tillsammans 6 mil i
längd, hvars underhåll hittills bekostats af provinsen
Helsingland, måtte hädanefter, i likhet med den så
kallade nya Kårböle-vägen, af statsmedel under¬
hållas och att Rikets Ständer för sådant ändamål
täcktes med 1,000 R:dr R:mt förhöja det af Kongl.
Maj:t under Sjette Hufvud-titeln äskade anslag för
vägar och kommunikationer.
Med bifogande af ett bevis från Kronofogden i orten an-
hålles om remiss till Höglofl. Stats-Utskottet.»
Häruti instämde Per Eriksson och Erik Ersson från
Gefleborgs Län.
Härvid yttrade Nils Svensson från Christianstads Län:
»Då den upplästa motionen synes utpeka en bana, sorn är farlig
att beträda, så vill jag erinra om Byggninga-Balkens föreskrift,
att do som begagna vägar äfven böra bygga desamma. Denna
anmärkning önskar jag målte till Utskottet medfölja.»
Lars Ersson från Södermanlands Län instämde.
Georg Nyqvist från Vermlands Län: »I motsats till den
förre talaren tror jag, att jordbruket ej bör hafva något att
med vägarne skaffa och anser, att det vore ganska fördelak¬
tigt, om Staten ville öfvertaga all vägbyggnad och väg-under-
hållning, sedan kunde de trafikerande betala underhålls-kost-
nnden, i stället för jordbruknrne, hvilka man pålagt detta
onus.»
Per Persson från Vermlands Län: »Jag ber att få in¬
stämma i motionen, hvad principen angår, dock önskar jag, att
Staten pä en gång öfvertoge underhållet af alla allmänna vä¬
gar, hvarigenom denna börda kunde från jordbruket lyftas.»
23C
Den 30 November.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Jag vill upplysa
Nils Svensson derom, att denna väg ytterst sällan af Helsing¬
lands innebyggare begagnas, men att de ändock få betala dess
underhåll. En del af denna väg är redan af Staten öfvertagen
och hvai för kail den då icke öfvertaga densamma helt och
hållet.»
Öfverliiggningen lilef nu förklarad fulländad, hvarefter mo¬
tionen remitterades.
5:o af Josef Oscar Almqvist från Norrbottens Län:
»Uti sin Proposition till Rikets nu församlade Ständer, an¬
gående upphörande af de inom Lappmarkerna i Norrbottens
och Vesterbottens Län under namn af domare- och tings-
tolks-näster utgående afgifter, har Kongl. Maj:t ganska riktigt
anmärkt, att det icke kan anses med billighet öfverensstämma,
att Lappmarkens i allmänhet särdeles torftiga befolkning för
rättvisans skipande skulle få vidkännas en utgift, hvarifrån Ri¬
kets öfriga allmoge fått njuta befrielse.
De inom Riket belägna Finska församlingarne, der Finska
språket ensamt talas, hafva länge insett orättvisan deruti, att
de genom en till tings-tolkarne utgifven ersättning hitintills
fått vidkännas större utgifter för rättvisans erhållande, än alla
andra Sveriges innebyggare.
Det är af denna orsak jag nödgas hos Rikets Höglofl.
Ständer anhålla, att följande belopp måtte såsom ersättning åt
tings-tolkarne anslås, nemligen.
Till tolken i Neder-Torneå och Carl Gustafs
socknars härad 300: —
Dito i Pajala 300: —
Till tolken i Öfver-Tårneå, med skyldighet
att äfven tjenstgöra i Öfver-Kalix, hvarest några
Finska byar äro belägna 400: —
Summa R:dr R:mt 1,000: —
Denna summa, som nu utgår från ofvanupptagne socknar,
synes väl vara obetydlig att uppföra på Riks-staten, men för
denna fattiga landsort, som ofta drabbas af missväxt, är den
så betydlig, att den i sanning förtjenar att af Rikets Ständer
behjertas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles vördsamt.»
6:o af samme Ledamot-.
»Sedan Stor-furstendömet Finland skiljdes från Sverige,
har Ryska regeringen beredt dess innebyggare en fördel, som
grannarne på denna sidan riks-gränsen sakna och som de
sednare med skäl afundas. Regeringen har nemligen så ordnat,
att afvittrings- och skiftes-göromålen på samma gång bedrif-
vas, och förmånerna af denna åtgärd hafva visat sig vara
Den 50 November.
237
oberäkneliga. Odlingen af landet har med stora steg fortgått
och följden blifvit, att de närgränsande Svenska socknarne
varit tvungna köpa både spanmål och hö från Finska sidan.
Inom Stora Kopparbergs Län lärer äfven, ända sedan år
1800 afvittrings- och skiftes-ärendena gått hand i hand med
hvarandra och visat de bästa resultat. Naturligt är äfven,
att livar och en med större drift egnar sig åt bearbetandet af
den jordtorfva, hvilken med full säkerhet kari för framtiden
bibehållas.
Under den tid nuvarande General-direktör Ros var Lands¬
höfding i Norrbottens Län hölls af honom i Öfver-Torneå
socken, inom hvilken afvittringen troligen i nästa sommar be-
gynnes, möte med allmogen, och visade sig då genom upp¬
gjorda kalkyler, att icke allenast socknarne utan äfven Staten
skulle hafva stor fördel deraf, att afvittrings-och skiftes-ären¬
dena i ett sammanhang behanxdlades.
Jag vågar derföre å de ännu oafvittrade socknarnes,
Ölver-Torneå och Pajala vägnar, ödmjukast anhålla:
att Rikets Ständer måtte anslå medel, tillräckliga
för bedrifvandet i ett sammanhang af afvittrings- och
skiftes-göromålen i sagde socknar.
Det Utskott, till hvilket denna motion blir remitterad, torde
benäget ifrån Civil-departementet infordra de dit, insända, till
detta ärende hörande handlingar.”
7:o af samme Ledamot:
”Då Haparanda stad anlades, afsåg man mera dess egen¬
skap af gräns-stad, än man tog i betraktande, att den i en
framtid skulle komma att idka en betydlig sjöfart. Följden
häraf blef den, att staden saknar duglig hamn.
Först begagnade man sig af ankarplatsen invid Terva-
kaari holme, på ett afstånd af f mil från staden, men som
denna redd är helt och hållet öppen för alla sydliga vindar,
måste man vara betänkt att uppsöka någon bättre plats.
Denna fanns val äfven i den, på likaledes | mil från staden
belägna så kallade Salmisviken, men äfven denna ligger, så
öppen för sydostliga vindar och hög sjö, att det är med lifs¬
fara förenadt, stundom alldeles omöjligt att lasta och lossa
de på redden liggande fartygen. Stundom har det (ill och
med inträffat, att ångfartyg varit tvungna hafva maschin i
beredskap för att undvika drifva på land.
För närvarande pågår af sakkunnig person undersökning,
på stadens bekostnad, huruvida det må vara billigare att vid
Salmisvikens mynning bygga 2:ne utskjutande armar för att
derigenom bryta den inträngande höga sjön, än att uppsöka
238
Den 30 November.
och uppmuddra en farled från förenämnde Tervakaari till
Virtakaari, belägen ungefär ^ mil från staden.
Den vid aträ ktare handel, som staden på sednare åren,
isynnerhet under och efter kriget mellan Vestmakterna och
Ryssland, börjat drifva dels på Finland, dels äfven med
skogsprodukter, sorn förr aldrig derifrån utskeppats, gör en
duglig hamn föv densamma alldeles oumbärlig, och det är
med full tillförsigt om benäget bifall jag, såväl å stadens som
kringliggande landsorts vägnar, vänder mig till Rikets Hög-
lotl. Ständer med begäran:
att understöd måtte beviljas till inrättande af en
ändamålsenlig hamn för Haparanda stad.
Jag anhåller dessutom, att denna min reservationsvis
väckta motion måtte få hvila hos det Utskott, till hvilket den
blifver remitterad, intilldess jag sättes i tillfälle förete det in¬
strument, som vid förenämnde undersökningar blifver fördt.
8:0 af A. W. Uhr från Nerikes Län:
»Då åtskilliga hushålls-säIlskaper hos Kongl. Maj:t gjort
underdånig hemställan om nådig proposition till Rikets Stän¬
der för anslag till understöd åt deni, sorn lida förluster af ha¬
gel, och då under Riksdagen några af kamraterna begärt
särsildt understöd för dem, som i deras orter lidit hagelskada,
må det äfven tillåtas mig att framhålla till Rikets Ständers
behjertande dem, inom Askers härad, som den 26 Maj för-
lidet år ledo en betydlig förlust genom hagel, uppskattad in¬
om Askers socken ensamt till 33,923 R:dr 50 öre R:mt, deraf
31,968 för hemmans-egare och landtbönder samt 1,955 för
gemenskapen af arméen samt torpare och inom Sköllersta
och Lennäs socknar till omkring 10,000 R:dr Runt, för hvil¬
ka socknar jag dock för närvarande ej är i tillfälle förete
uppskattningsbevis, ehuru värderingen varit hållen af samma
personer som i Asker.
Alla de, som sålunda lidit af hagel, begärde af Kongl.
Maj:t understöd och fingo äfven ett räntefritt lån å 22,000
R:dr R:mt, eller ungefär hälften af den uppskattade förlusten,
emot gemensam ansvarsförbindelse för återbetalningen af hälf¬
ten den 1 Okt. 1859 och den andra hälften vid samma tid 1860.
Den första återbetalningstiden inträffade således sä tidigt, att
ganska få hunnit aftröska årets skörd, än mindre sälja det
lilla, som kunde blifva till salu, och då dertill kom, att skör¬
den detta år, ehuru onekligen af »god qvalitet», likväl till
»qvantiteten var under medelmåttan», så att för de flesta in¬
tet blef öfver till salu, sedan hvad som fordrades till hus¬
behof blifvit aflagdt, när dertill kom, att såväl sädes- som
kreaturspriserna denna höst voro ovanligt nedtryckta, så au-
Den 30 November.
239
höllö vi hos Kongl. Maj:t om ett års fram (lottning af betal¬
ningstiden, men denria anhållan afslogs, ty värr, på den upp¬
gifna grund, att vi sjelfva erkänt, att skörden varit af god
beskaffenhet, och pä detta sätt fingo vi äfven i år en stark
påkänning af hagelskadan, ty högst fu egde tillgångar till
skuldens inbetalande, de flesta måste låna penningar dertill,
och har jag mig särskildt bekant, alt många fatt, utom utfä*
stad ränta efter lag, betala en rätt stor diskretion för den i
nödens stund undfångna hjelper).
Hos Konungens Befallningshafvande hafva vi begärt Lä¬
nets innevånares hörande i fråga om bildande af ett hagel-
skade-ersättnings-bolag, men denna ansökning strandade
emot hushålls-sällskapets betänkligheter, återstår således blott,
ett det sista, men, som jag hoppas, det säkraste sättet att
få hjelp i nöden, det nemligen att vända sig till Rikets Stän¬
der, och vill jag derföre, å de hagel-skadades vägnar, an¬
hålla :
att Rikets tlöglofl. Ständer ville medgifva afskrif¬
ning af någon del samt en förlängd betalningstid
af den öfriga skulden.
De hagelskadade äro så mycket mer i behof af sådana
eftergifter, som, sedan säden hösten 1858 blifvit afbergad
och tröskad, det visade sig, att förlusten var betydligt större
än syne-instrumentet utvisade.
9:o af Per Nilsson från Malmöhus Län:
»Vid föregående Riksdagar hafva ofta skatter blifvit upp-
häfne, hvilkas sammanräknade belopip i och för sig varit en
obetydlighet vid jemförelsen af besväret för de tjenstemän,
som hafva sig ornbetrodt debiteringen och redovisningen af
dessa Kronans inkomster, som mera borttaga embetsmännens
af andra göromål nog upptagna tid, än lända det allmänna
till gagn.
En sådan skatt står dock ännu qvar, nemligen den så
kallade Halmstädjan i Skåne, hvilken tillkom i äldsta tider,
man tror i Danska Konungen Predrik lira tid, på det satt att
tionden, hvilken förut levererats i kärfvar, då skulle betalas
med visst mått säd, hvarvid likväl icke halmen blef efter¬
skänkt. Sedermera har denna halm fått betalas med pen¬
ningar, dock olika i olika fögderier.
Kär och efter hvad grund förvandlingen skedde, är icke
med säkerhet kändt, men man vet, att den skett redan år
1681. Ifrågavarande besynnerliga tiondetitel finnes icke inom
hela Riket mer än i Malmöhus och Christianstads Län. Den
är visserligen icke betungande för jordbruket, ty hela skatten
utgör för båda länen icke mer, än omkring 352 R:dr, 50 öre
240
Den 30 November.
R:mt, hvaraf belöper sig på Malmöhus Län 208 R:dr, 95 öre
samt för Christianstads Län 143 R:dr 55 öre R:mt årligen,
hvilket fördeladt på alla tionde-skyldige hemman i nämnde
bägge Län, gör ett eller några öre för helt mantal; huru skola
då smärre hemmansdelar proportionsvis kunna deltaga i det
påförda halmstädjebeloppet, när minsta enheten utgöres af ett
öre? — Visserligen är det nu föreskrifvet, att berörde afgift
bör uträknas för hvarje lägenhet och läggas till densammes
ordinarie ränta samt med denne gemensamt uppbäras, men
verkställigheten häraf möter många hinder och medför olä¬
genheter, som ieke kunna undanrödjas. Så t. ex. finnas lä¬
genheter, för hvilka lialmstädje-beloppef dels bör tillfalla Kro¬
nan dels innehafvare häraf, hvilket belopp, i anseende till att
det oftast utgör endast ett öre, ej kan fördelas med mindre
det, till men för den skattskyldige, fördubblas. Det är således
ingalunda för vinnande af skattenedsättning, utan för lindring
i vederbörande tjenstemäns åliggande, som jag genom denna
motion vördsammast föreslår:
att, emedan besväret med halmstädjans uträknande
och debiterande på alla tionde-skyldige hemman i
hela Skåne icke motsvaras af skattens obetydliga
belopp, hvilket, såsom sagdt är, för de bägge Skån¬
ska länen, tillsammans ej utgör mer än omkring
352 R:dr, 50 öre R:mt årligen, ifrågavarande skatt
måtte upphöra.
Om remiss till Stats-Utskottet får jag vördsamt anhålla.»
Häruti instämde jemväl vice Talmannen Ola Svensson,
Anders Persson, Ola Jönsson, och Nils Olsson från Mal¬
möhus och samtlige Representanterne från Christianstads Län.
10:o samme Ledamot:
”Vid intet Statens embetsverk är aflöningssättet mera in-
veckladt, än vid Lunds Universitet. Till dervarande lärares
och tjdnstemäns aflöning utgår kronotionde från icke mindre
än 141 särskilda socknar och kyrkotionde från 289, alla be¬
lägna inom Christianstads och Malmöhus Län. Denna tionde,
uppgående till ett sammanräknndt belopp af 2,438 tunnor, 14£,
kappar råg och 2,951 tunnor, 23f kappar korn, som utgår till
ett högst olika belopp från de olika socknarne, således ifrån
och med 125 tunnor, 31| kappar från en socken ända ned
till 3 kappar från en annan, är från ålder fördelad på de sär-
skilte löntagarne, så att hvarje löntagare har sin lön fördelad
i det närmaste inom samtlige provinsens härader. Härigenom
skall naturligtvis inträffa, att de socknar, som hafva något
betydligare belopp att till akademien leverera, få med flera,
ända till 7 å 8, särskilda löntagare att uppgöra liqvid. Då
Den 30 November.
241
alla före den 12 April 1853 utnämnde lärare och tjenstemän
ega uppsäga spanmålen till leverering in natura med 6 mils
forsels-skyldighet för tionde-gifvarne, sä inses äfven lätt, till
hvilka förvecklade förhållanden det kommer att föra, när, i
mån som närvarande löntagare afgå, en del hemman inom
en och samma socken komma att lösa sin tiondespanmål
till löntagare, som skola uppbära lönen efter 10 års medel-
markegångspris och en del åter efter akademiens lösnings-
priser, eller ock leverera den in natura. Antalet af de före
den 12 April 1853 utnämnde löntagare uppgår, enligt hvad
jag inhemtat, till 24, hvadan således lösen efter 10 års me¬
delpris för den till Universitets-lärarnes aflöning anslagne tionde
icke för samtlige socknarne kommer att ega rum på 20 å 30
år, under hvilken tid således det ofvanantydda invecklade,
till rättegångar och tvister, såväl emellan tiondegifvarne sjelfve,
som emellan desse och tiondetagarne ledande förhållandet,
kommer att fortfara, så framt denna tidpunkt icke genom nå¬
gon Rikets Ständers mellankomst framflyttas. Som en sådan
mellankomst får jag föreslå, att Rikets Ständer ersätta de före
den 12 April 1853 utnämnde löntagare skillnaden emellan
lösnings- och markegåugs-priset för ofvannämnde tiondespan¬
mål, efter hvad denna skiilnad under de 10 sistförflutna åren
1 medeltal utgjort. Lösnings-priserna bestämmas nemligen af
Consistorium Akademicum vanligen i slutet af November hvarje
år och delgifvas samtlige socknarne genom Konungens Be¬
fallningshafvande i de båda Länen. Enligt härhos från Aka¬
demi-kontoret meddelad uppgift uppgår denna prisskillnad för
de sist förflutna åren i medeltal till 3 R:dr för tunnan Råg
och 2 R:dr 50 öre för tunnan korn. Afräknas härifrån den
forsellöns-ersättning af 50 öre pr tunna, som från Statsverket
utgår, när lösen uppbäres efter medelpris, så skulle den sär¬
skilda ersättning, som för omedelbart åvägabringande af lösen
efter medel-markegångspris vid Lunds Akademi erfor¬
dras, utgöra för 2,438 tunnor, 14^ kappar Råg å 2 R:dr,
50 öre 6,09ö R:dr och för 2,951 tunnor, 23f- kappar korn å
2 R:dr 5,903 R:dr, 30 öre, eller sammanlagdt 11,999 R:dr, 30
öre. Från denna summa afgår likväl 225 R:dr, utgörande of¬
vannämnde prisskillnad för 100 tunnor, hälften råg och hälften
korn, hvilka innehafvas af en efter den 12 April 1853 ut¬
nämnd löntagare och för hvilka lösen således redan utgår
efter medel-markegångspris.
På grund af hvad jag ofvanföre anfört, får jag till Rikets
Höglofl. Ständer hemställa:
Bonde-Sl:s Prol. vid 1859 — 60 årens Riksdag. II. 16
242
Den 50 November
det Rikets Ständer måtte, utom forsellöns-ersätt-
ning af 50 öre pr tunna, anvisa ett anslag af 11,774
R.dr, 30 öre att efter ofvanuppgifne grunder förde¬
las emellan de löntagare vid Lunds Universitet,
som äro nämnde före den 12 April 1853 och som
förklara sig villiga att uppbära lösen för dem till
lön anslagne tionde-spanmål efter medel-marke-
gdngspris, på sätt Kongl. Förordningen af den 11
Maj 1855 innehåller, och kommer detta anslag att
minskas i mån, som desse löntagare afgå.
Om remiss af denna motion till Stats-Utskottet anhålles
ödmjukast.»
Häruti förenade sig vice Talmannen Ola Svensson och
Anders Persson från Malmöhus Län.
ll:o af Ola Lasson från Christianstads Län:
Då jag af mina kommittenter är uppdragen, att väcka
motion i afseende på afskaffaudet af dagsverksskyldighet af
vissa kronoskattehemman under Borrby kungsgård och mi-
litie—boställe, men jag dels funnit af förra i ämnet väckta och
vid föregående Riksdagar afgjorda motioner, att Stats-Utskot¬
tet på ett visst betecknande sätt undandragit Rikets Ständer
afgörandet af denna fråga, dels anser, att, då arbets-skyldig-
heten är en tunga, som trycker en stor del af allmogen i
landskapet, motionen bör hafva en allt det besvärande i detta
fall omfattande utsträckning samt att det onda kan afhjelpas på
en gång och i sin helhet, har jag ansett mig böra göra min
motion på sätt, som jag nu utber mig få framställa.
I följd af den uti Stats-Utskottets för sistlidne Riksdag,
med anledning af Per Nilssons från Ahlestad m. fl:s motion,
angående upphörande af kronohemman pålagd arbets-skyldig-
het under vissa kungsgårdar och militie-boställen, i utlåtandet
N:o 140 framställda förklaring och tillagda upplysning så ly¬
dande: »att det icke kan tillkomma Rikets Ständer, att ingå
i bedömande af lagligheten utaf arbets-kontrakt, rörande
den så kallade hofveri-skyldigheten, som i äldre tider blifvit
emellan indelningshafvarne och de dagsverksskyldige afslutade
och legat till grund såväl för sedermera härom ingångna öf-
verenskommelser, som för Kongl. Maj:ts och Rikets Ständers
i denna fråga meddelade beslut samt, att Kongl. Resolutioner
hänvisat de dagsverks-betungade att vid domstol föra talan
root indelnings-hafvarne och söka befrielse», nödgas jag,
med bestridande af det grundlagsenliga uti det första af dessa
Stats-Utskottets påståenden, enär det alltid hör under Rikets
Ständers domsrätt att afgöra, hvilka tyngder och beskattnin¬
gar få läggas på Kronans jord, och med förklarande af det
De/t 30 November.
243
orimliga och tanklösa uti det sista påståendet, enär intet dom¬
slut, såvida ej det alltid skall få bero på de särskilda döman-
des eget skön och godtycke och, i lika beskalfade mål, vid
ett tillfälle afgöras på ett sätt, vid ett annat på ett annat, kan
fällas, utan att det finnes en bestämd grund, föreskrift eller
lag, hvarpå det kan stödja sig, anhålla och föreslå, det nu¬
varande Ständer ville förklara, enär kronojord är af sådan na¬
tur, att dess innehafvare icke kunna, under hvad förevändning
som helst belasta den med några gärder, skatter eller besvär,
eller förvandla dylika till annan beskaffenhet, än den de ur¬
sprungligen egde, och dylika ökade eller förändrade skatter,
gärder eller besvär, som innehafvare af kronojord enskildt och
personligen åtagit sig, ehvad de sedan på ett eller annat sätt
vunnit något slags stadfästande, varit olagliga lill sin grund
och aldrig kunna för framtiden innebära något förminskande
uti kronojordens frihet från intrång af dess innehafvares sida,
i hvad det afser något förment dominiuin deröfver eller annat,
än endast nyttjanderätten för lifstiden och åborätt för närma¬
ste anhöriga, så, ehvad nämnde kronojord ännu är Kronans
eller till skatte köpt, måste den vara befriad från alla andra
af de enskilda innehafvarne i förtiden påtagna eller andra, af
hvad namn de vara rnå, besvär, tyngder och gärder, än de
efter det ursprungliga indelningsverket dem pålagda rustnin¬
gar och räntor, utan någon slags förvandling och endast så
beskaffade, sorn de vid nämnde första indelning och Rikets
Ständers beslut i afseende på ränte- och persedel-förvandling
bestämts, oberoende af alla de åtaganden, sorn innehafvarne
eller åboerne af nämnde kronojord kunna, under hvad före¬
vändning och till hvem som helst, underkasta sig, ehvad dessa
blifvit intagna i skatteköpet eller icke, eller sedan detta af-
slutats ytterligare befästade eller förändrade och att all dags¬
verksskyldighet, af hvad namn och beskaffenhet som helst
af kronohemmanen under kungsgårdarne och militie-boställen
i Skåne, måtte afskaffas och upphöra.
Efter ett sådant beslut vågar jag anse saken först utredd
och klar samt så behandlad, som det tillkommer Rikets Stän¬
der, och så, att domaren vet, hvarefter han skall döma och
enhet och öfverensstämmelse komma i alla om samma sak
fällda domslut. Då skall saken vara snart afgjord, men under
nuvarande förhållande skulle man, såsom det redan visat sig,
kunna söka domstol i evighet, om jag så får säga, och det
skulle ändock blifva vid detsamma, att nemligen kronojorden
skulle fasthållas vid af åboarne olagligen pålagda eller påtagna
gärder eller förändrade bördor och dessa, såsom visat sig vid
Månstorp, fördubblas i stället för att minskas.
Dan 50 November
Jag ber få fästa nuvarande Stats-Utskotts uppmärksam¬
het derpå, hvad icke förra Riksdagens synes hafva velat för¬
stå, att ett är att stifta lag och grund för domaren, ett annat
att sjelfva vilja sitta till doms eller pröfva domslut; det förra
tillkommer Rikets Ständer, det sednare i öfverensstämmelse
med § 90 Regerings-Fornien icke, samt att den ena Riksda¬
gen ej är på något sätt bunden af föregåendes beslut eller
Kongl. Resolutioner såsom sist visat sig med ränte- och per¬
sedelförenklingen m. m.; att nämnde g 90 har de uttryckliga
orden vid sitt förbud : vicke uti något annat fall eller på nå¬
got annat sätt, än denna Grundlag bokstafligen föreskrifver»,
hvilka böra väl märkas; samt slutligen, att jag bland annat
stöder min motion på g 80 af nyssnämnde Grundlag, hvilken
säger; »Indelnings-verket skall till sina hufvudgrunder vara
orubbadt intill dess Konungen och Rikets Ständer finna nö¬
digt någon ändring deruti samfäldt att göra», således hvarken
åboer eiler indelningshafvare; och jag anhåller om denna min
motions remitterande till Stats-Utskottet.»
12:o af Matts Pehrsson från Stockholms Län:
Sedan infanteri-rotehållarne numera blifvit befriade från
att bestå soldaten med småpersedlar, nemligen skjortor, strum¬
por och skor, och detta bestyr i stället öfvertagits af Staten,
synes mig, som samma förmån rättvisligen bort samtidigt till¬
delas båtsmans-rotehållarne, hvilka på intet vis äro mindre
onererade än infanteri-rotehållet, utan snarare mer; tj' om det
än är en sanning, att båtsmansroten består af större hemman¬
tal än soldatroten, så äro hemmanen på kusterna och i skär-
gårdarne i allmänhet af så liten areal, att mången gång
mantal inuti landet har större egovidd, än ett helt hemman i
skärgården; dessutom har båtsmansroten åtskilliga natura pre¬
stationer att utgöra till båtsmannen, (hvarifrån soldatroten är
fritagen), och hvilka i betydlig mån ökas genom skjuts och
matsäcks tilldelande åt båtsmannen vid de ständiga kommen-
deringarne till och från roten, ty dessa bestå i årstjenst hvart
tredje år och handräckning i 6 månader hvartannat år. Utom
det kontanta bidraget, årligen utgörande cirka 23 R:dr, som
båtsmansroten får i och för beklädnaden vidkännas, så ålig¬
ger honom derförutan skyldigheten att förse båtsmannen med
hängmatta, täcke och kappsäck samt derjemte med småper¬
sedlar som skjortor, strumpor och skor, och då härtill kom¬
mer, att roten äfven måste förse båtsmannen med boningshus
och jord för sättning af 2 tunnor potatis samt in natura årli¬
gen lemna 2 tunnor råg, hö, halm, löf och vedbrand, inses
lätteligen, att båtsmans-rotehållarne äro ganska hardt beskat¬
Den 50 November.
245
tade. Dessa onera hafva icke af Förvaltningen blifvit vidrörda
och finnas ej omnämnda i den Kongl. Propositionen.
Den lindring, jag nu vågar föreslå, är rättvis och behöflig,
nemligen att båtsmans-rotehållaren må’befrias från skyldig¬
heten att förse båtsmannen med skjortor, strumpor och skor,
samt att detta bestyr må öfvertagas af Staten, i likhet med
hvad vid infantori-rotarne eger rum. Detta är så mycket
nödvändigare, som ofta rättegångar uppstått emellan rotehål-
larne och Kronan, i anseende dertill att i kontraktet står skjorta,
strumpor och skor, och i följe deraf vill rotehållaren gifva en
skjorta och ett par strumpor, men Kronan fordrar tvänne om¬
gångar, och gå ofta dessa tvister till utmätning.
Att detta anförande måtto blifva till Stats-Utskottet öf-
verlemnadt för att behandlas i sammanhang med den Kongl.
Propositionen, angående båtsmansroteringen, får jag vördsamt
anhålla.»
Häruti instämde samtlige Representanterne från Stockholms
och Kalmar Län, Ggustaf Bolin från Upsala, Per Mattsson
och Per Tjernlund från Vester-Norrlands, under yrkande af
befrielsens utsträckande till samma Län, Nils Fredrih An¬
dersson och Johan Carlsson från Östergöthlands samt Re¬
presentanterne från Bohus Län m. fl.
13:o af Anders Gudmundsson från Hallands Län:
vDå Kongl. Maj:t i nådig Proposition till Rikets Höglofl.
Ständer föreslagit lättnad för Blekinge båtsmanshåll uti utgö¬
randet af båtsmans-beklädnaden, så synes det mig såsom hade
äfven rotehållare i Halland haft skälig anledning att hoppas
likaledes komma i nådig åtanka. Detta har likväl icke skett,
och jag föranlåtes således att genom en motion bringa ären¬
det under pröfning. Visserligen må det medgifvas, att Ble¬
kinge har flera båtsmän att underhålla, än som enligt Indel-
nings-verkets grunder bort på detsamma belöpa; men så är
det också befriadt från grundräntan, som Hallands rotehållare
få vidkännas. Jag anser således de skäl, som tala för lättnad
i ena fallet, äfven böra göra det i det andra och föreslår der¬
före:
att lika lättnader, som beviljas rotehållare i andra
orter i båtsmans-beklädnadens utgörande, må äfven
beviljas rotehållare i Halland.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.v
Häruti förenade sig Carl Iwarsson och Anders Nilsson
från Hallands Län.
14:o af Jolian Lönn från Jönköpings Län:
»•De framsteg, åkerbruket på de sista tiotalen af år gjort
och den allmänna håg för dess vidare uppdrifvande, som allt
246
Den 30 November.
mer och mer blifvit väckt, har ock föranledt, att i alla land¬
skap inom vårt fädernesland uppmärksamheten blifvit fästad
vid de stora fördelar, som i främsta rummet den enskilde
jord-egaren och i andra rummet Staten kan vinna genom
utdikning och aftappning af sanka trakter och sjöar och dy¬
medelst bereda tillfällen för odlingsfliten.
Rikets Ständer hafva ock för detta erkända vigtiga än¬
damål tid efter annan beviljat extra anslag för särskilda före¬
tag i denna väg, men dessa belopp hafva dock visat sig allt¬
för otillräckliga för att bereda framgång åt alla sådana nyt¬
tiga arbeten, som efter iakttagande af de föreskrifter, hvilka
fastställts för att komma i åtnjutande af Statsbidrag från
den anvisade fonden, i sådant hänseende af Styrelsen för
Väg- och Vatten-byggnader förordnade och godkända blifvit.
De större företagen och just derföre af största gagnet
för det allmänna, som skulle medtaga allt för stor del af det
till Kongl. Maj:t anvisade belopp, hafva derföre måst un¬
dankastas och åsidosättas. Bland dessa är ett af särdeles
vidt omfattande egenskap och som till odlingsbar mark
skulle uppbringa mellan 2 å 3,000 tunland jord, hvilket nu
utgöres dels af sanka mader och dels af sjöar, sorni ge¬
nom företaget blefvo till största delen torra, samt såväl till
åker som äng brukbara.
Detta företag är utdikning och aftappning af sjöarne Tjur-
ken, Näfvelsjösjön, Furu- och Stensjön i östra härad af Jön¬
köpings Län, hvarföre kostnaden, enligt deröfver för redan 7
år sedan upprättadt kostnadsförslag uppgår till 63,750 R:dr
R:mt, och såsom synnerligt fördelaktigt är det i första rum¬
met tillstyrkt af Styrelsen för Väg- och Vatten-byggader,
hvarest alla handlingar och kostnadsförslag, som röra denna
fråga, äro att tillgå.
Det är på grund af nu anförda skäl, som jag går att
vördsamt hemställa:
det Rikets nu församlade Ständer täcktes till detta
så ändamålsenliga företag, såsom lån bevilja på
vanliga vilkor 30,000 R:dr samt såsom statsbi¬
drag utan åtetalnings-skyldighet 12,000 R:dr, allt
Riksmynt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott anhålles.»
15:o af Sven Rosenberg från Christianstads Län:
»Ehuru Statsmakterna tid efter annan med berömvärdt
nit vidtagit flerfaldiga goda åtgärder till afhjelpande af de
missförhållanden, som under fordna tider, då den egentliga
allmogen antingen icke hade någon röst eller icke kunde
göra den hörd i lagstiftningen och de allmänna skyldigheter¬
Den 30 November.
247
na» bestämmande, med så oförklarligt olika tyngd kommit att
trycka på folkets skuldror, så återstår dock på denna väg
ännu ganska mycket att göra, innan det sanningsenligt kan
sägas, att alla medborgare njuta lika rätt och proportionaliter,
efter hvars och ens förmåga, bära lika del af Statens bördor.
Det onda, hvarpå jag denna gång utbeder mig få fästa
Höglofl. Riks-Ståndens uppmärksamhet, är det så kallade
»Kronohofverietv eller arbets-skyldigheten, som ännu vid¬
låder många hemman, särdeles i den ort, jag har äran re¬
presentera.
Till arbetets utgörande vid Herrevadskloster» kungs¬
gård i Christianstads Län äro anslagna 16 15/16 mantal af
kringliggande byar och gårdar, indelade i 29 5/g så kallade
hofverier, hvilka på gårdsinnehafvarens befallning, vore det
än då de för egen räkning förehade de angelägnaste vår-
eller höstarbeten, äro skyldige att lemna dragare och redskap,
drängar och pigor, ja kanske sjelfva följa med för att ställa sig
till den befallande» disposition.
Huru djupt tryckande i ekonomiskt, huru förslöande
och förderfvande i moraliskt afseende detta hofveri är, kan
jag icke, utan fara att beskyllas för öfverdrift, beskrifva.
Den, som icke tagit noggrann personlig kännedom om det
slags, jag hade så när sagt, slaftjenst, som vanligen benämnes
hofveri-skyldighet, kan icke göra sig någon rätt föreställning
derom. Det är alls icke min mening att härmed kasta skugga
på den, som mottager eller åtnjuter hofveriet. Man kan icke
med skäl fordra, att en arrendator skall, för böndernas eko¬
nomiska välbefinnandes skull, godvilligt efterskänka en honom
kontraktsenligt tillförsäkrad rättighet till arbetsbiträde; och
det moraliska onda, som är oskiljaktigt från nästan allt hof¬
veri, kan han icke med all sin husbondemakt derifrån af¬
skilja, emedan det tillhörer sjelfva hofveribegreppet. Endast
på en väg kan både det ena och andra onda afhjelpa», nem¬
ligen med hela hofveri-skyldighetens afskaffande.
Med hvad rätt hofveriet i sin nuvarande utsträckning
blifvit dessa åboer pålagdt, kan jag icke uppgifva. Det san¬
nolika är, att hemmanens räntor, förvandlade till arbete, blif¬
vit åt kungsgården anslagna, men någon rimlig jemförelse
emellan räntornas och arbets-skyldighetens belopp förefinnes
dock icke. Det är mig ock bekant, att under långa tider
och med mänga kostsamma rättegångar försök blifvit gjorda,
att antingen från hofveriet vinna befrielse eller åtminstone få
arbets-skyldigheten, i mån af hemmanens godhet och be¬
skaffenhet, skäligen reglerad; men hvarje försök har stadnat
dervid, att åboerna slutligen låtit genom goda ord och löf¬
248
Den 30 November.
ten öfvertala sig till öfverenskommelse och inom kort tid
hafva de arbets-skyldige åter befunnit sig i de gamla hjul¬
spåren igen.
För att, om möjligt vore, få slut på denna tryckande
skyldighet, så att älven Herrevadsklosters arbetsbönder, af
hvilka fern ega skattehemman, måtte kunna känna sig såsom
sjelfständiga och sjelf-egande medborgare, vågar jag vörd¬
samt föreslå:
att Rikets Höglofl. Ständer ville genom underdå¬
nig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det ny
undersökning måtte genom Konungens Befallnings¬
hafvande i Länet eller på annat sätt å stället fö¬
retagas, på det utredas må dels beloppet af hem¬
manens ursprungliga ränta, dels på hvilka grunder
denna blifvit bestämd till nuvarande höga och
hardt tryckande arbets-skyldighet, som hvarken
öfverensstämmer med hemmanens inbördes godhet
eller deras åsätta mantal, och dels med huru stort
belopp i spanmål eller penningar fiboerna må kun¬
na årligen få godtgöra den arbets-skyldighet, som
vid undersökningen må befinnas vara fullt laglig
och författningsenlig.
Mitt yrkande är således, att, efter anställd undersökning,
arbetshemmanen antingen må alldeles befrias från hofveri-
skyldigheten, mot erläggande af den från hvarje hemmansdel
lagligen utgående ränta, eller, derest detta alldeles icke kari
ske, den årliga arbets-skyldigheten, i mån af hemmansräntan,
må få godtgöras med bestämdt belopp i spanmål eller pen¬
ningar och hofveriskyldigheten således upphöra : och torde
Rikets Höglofl. Ständer i den underdåniga skrifvelsen anhålla,
att, derest Kongl. Majit, efter vederbörandes hörande, icke
anser sig kunna frågan, såsom berörande en Statens egendom,
afgöra, nådig Proposition till Rikets näst sammankommande
Ständer måtte i detta afseende varda aflåten.
Om remiss till vederbörligt Utskott nnhålles.»
Härvid yttrade Jöns Persson från Blekinge Län: ”Jag
tillhör en ort, der hofveriskyldighet icke finnes, men jag har
rest många gånger i Skåne, hvarest jag sett befolkningen gå
och, som man säger, »hoa.» Detta medförer mycken immo¬
ralitet, hvarför jag instämmer i motionen och önskar den all
framgång.
Öfverläggningen var afslutad och motionen remitterades.
§ 2.
Till Bevillnings-Utskottet remitterades följande motioner af:
Den 50 November.
249
1:0 Måns Månsson från Kalmar Län:
»Det torde väl icke finnas mera än en tanke om det
för jordbrukaren nedtryckande skjutsnings-besvärets menliga
inverkan såväl på jordbruket i allmänhet, då folk och dra¬
gare ryckas från plogen och det förspända, sädeslasset un¬
der skördetiden, som ock på folkets moraliska utveckling, ity
att drängar och yngre personer, hvilka oftast användas som
körsvenner vid dylika resor, genom att oupphörligen nödgas
vara ute på vägarne, såmedelst lätt vänjas vid smak på brän¬
vin och afsmak för det jemnare arbetet hemma. Mest kän-
bart är dock detta onus för post-hemmans-innehafvare, hvil¬
ka vanligen 4 gånger i veckan med 1, 2 å 3 hästar måste,
oftast för mindre än hälften af vanlig skjutslega, befordra po¬
sterna, hvilka med hvarje år tilltaga i tyngd. Genom Kongl.
Maj:ts Nådiga Bref till General-Poststyrelsen af den 19 No¬
vember 1858 föreskrefs, att post-hemmans-innehafvare skulle
frän och med innevarande års början åtnjuta i skjutslega:
för enkel postföring 40 öre pr mil
för dubbel d:o 45 d:o
samt för extra poster och för öfver hem¬
mantal (d. v. s. öfver 312 mil om året för
ett mantal) bestridd postföring 80 »
men då i allmänhet skjutslegan för vanlig gästgifveri-skjuts
och denna' nu i nåder bestämda postförings-lega stå i helt
olika proportioner till hvarandra, mot hvad genom Kongl. Bref¬
vet den 17 September 1851 bestämdes, då postförare för
extra posters förskaffande och för öfver hemmantal bestridd
postföring tillerkändes då gällande entreprenad-lega, inser
jag icke ringaste skäl, hvarföre man, då en förbättring elier
lindring i postförarnes ställning åsyftades, i stället, på sätt
och vis, tog ett steg tillbaka. Hvar och en som sjelf är post¬
förare eller närmare tänker på saken Anner ganska lätt, hu¬
ru stora svårigheter, som äro förenade med postföringstungan,
t. ex. blott väntnlng vid post-kontoren å posternas expedie¬
rande, oftast utan ringaste skydd för vädrets våldsamhet för
sig och kreatur, faran för lif och lem vid de så ofta före¬
kommande post-röfverier m. m.: och är det derför jag, för
att på något sätt bereda lindring i detta onus och på liflig
uppmaning af mina kommittenter, vågar föreslå:
att dä postlinier finnas, der Postverket betalar till
och med 1 R:dr 50 öre R:mt milen för hvarje
häst, legan för af post-hemman bestridd postföring
mätte ökas så, att den Liifver:
för förskaffande af ordinarie poster, efter för hem¬
mantalet bestämd våglängd 80 öre;
250
Den 50 November.
för fortskaffandet af extra poster å landet 1 R:dr;
för d:o d:o från stad 1 R:dr
20 öre; samt
för öfver hemmantal bestridd postföring 1 R:dr
milen för hvarje häst.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
2:o Sven Rosenberg från Christianstads Län:
»Uti Kongl. Maj:ts nådiga Kungörelse den 27 November
1857 stadgas angående tidningar, periodiska skrifter och bro-
chyrer, för hvilka portofrihet åstundas, att det papper, hvarå
dessa tryckas, skall stämplas å Landskontoret i Länets resi-
dens-stad eller af Magistraten i andra städer, samt att i begge
dessa fall skriftens utgifvare skall, innan stämpling får ega
rum, med qvitteradt reversal styrka, att stämpel-afgiften blifvit
i Landtränteriet nedsatt.
I ett samhälle med grundlags-stadgad tryckfrihet kan det
väl icke hafva varit meningen att genom denna åtgärd för¬
svåra eller fördyra utgifvandet af tidningar och broehyrer. Jag
älskar fastheldre tro, att en viss försigtighet derföre legat till
grund. Man synes hafva velat försäkra sig, att då den fattige
litteratören såväl som den rike kapitalisten har rätt att vara
tidnings-, tidskrifts- och brochyrutgifvare, Staten icke i
något fall skulle kunna gå miste om det i egenskap af stäm-
pel-afgift fastställda postportot.
Detta ändamål, som jag ingalunda vill klandra, kan dock
uppnäs på ett långt enklare och vida mindre kostsamt sätt,
hvartill jag här nedan skall hafva äran framlägga ett efter
mitt förmenande lämpligt förslag, sedan jag förut påpekat de
med närvarande stadgande förenade onödiga svårigheter och
omvägar.
Med den utvidgning, periodiska pressen under sednare
årtionden vunnit, är det väl högst få städer i vårt fädernes¬
land, som icke redan nu hafva sin egen tidning och somliga
— äfven icke residens-städer — hafva 2, 3 eller flere sådana.
Det är också antagligt, att genom den läsfärdighet, som folk¬
skolan mer och mer åstadkommer bland allmogen på landet,
behofvet, liksom åtgången af periodiska skrifter, blir med hvarje
år större. Det torde under sådana förhållanden vara lagstift¬
ningens pligt, icke att försvåra, utan att tvärtom underlätta
sådana skrifters utgifvande. Väl är det sannt, och jag skall
gerna och öppet medgifva det, att många, isynnerhet tidnin¬
gar, allt för illa uppfylla sin bestämmelse och ofta åstadkom¬
ma mera ondt än godt inom samhället; men dels får miss¬
bruket icke upphäfva det rätta bruket och dels är det alldeles
orätt, att den oskyldige skall lida för den skyldiges skull, hvar-
Dt‘j} 30 November.
251
förutan det är alldeles omöjligt att med slika restriktiva åtgär¬
der, som den påpekade, hindra den periodiska pressens miss¬
brukande af yttranderätten.
I residens-stader, som hafva Landtränteri, är besväret
med stämpel-afgiftens nedsättande mot qvitteradt reversal allt
för obetydligt att behöfva öfverklagas. Men största antalet af
Sveriges städer äro icke residens-städer och hafva följaktligen
intet Landtränteri, utan öro på somliga ställen belägna många
dagsresor ifrån ett sådant. För tidnings-utgifvare i sådana
städer medför stämpel-afgiftens nedsättning i Ränteriet ett både
tidsödande, kostsamt och ändamålslöst besvär. Sjelf kan ut-
gifvaren icke gerna för hvarje gång resa åstad med det er¬
forderliga beloppet, han måste således anlita kommissionär,
betala arfvode till denna, erlägga postporto och rekommen-
dations-kostnad samt slutligen ändå riskera att bedraga sina
prenumeranter på ett eller annat tidningsnummer, i fall af en
eller annan orsak flere lösnummer blifvit sålda och således
mera papper åtgått, än för afsedda tiden påräknadt var, eller
kommissionären möjligen försummat sig, posten blifvit röfva d,
af snö eller vattenflöde hindrad att framkomma på bestämd
tid, flere inträffande omständigheter att förtiga.
Alla dessa olägenheter kunna lätteligen utan ringaste risk
för Statsverket, undvikas, om den ändring göres i ofvanåbero-
pade nådiga Kungörelses stadgande i detta fall:
att i de städer, der Landtränteri icke finnes, afgif-
ten för det papper, som tili tidningar, periodiska
skrifter och brochyrer för åtnjutande af portofrihet,
afstämplas, med åtföljande reversal för hvarje gång
stämpling begäres, aflemnas till den Magistrat, som
har att stämplingen ombesörja, hvarefter Magistra¬
ten, som väl i alla fall njuter fribrefsrätt, har att
de inflytande medlen, med tillhörande reversaler,
qvartaliter till vederbörande Landtränteri insända.
Jag har hört det inkast häremot göras, att man på detta
sätt icke hade någon kontroll på Magistraten, men jag vågar
tro, att reversalet är lika god kotrollör i Magistratens som i
Räntmästarens händer. Skulle det otroliga kunna antagas, att
någon oredlighet emellan Magistrat och tidnings-utgifvare un¬
der föreslagna förfarings-sättet kunde öfverenskommas, så får
jag blott erinra, att tillfälle dertill är fullt ut lika öppet under
nuvarande förhållanden, då det icke gerna kan antagas, att
Magistraten en corps ombesörjer eller öfvervakar afstämplingen.
Om remiss till behörligt Utskott anhålles.»
252
Den 50 November.
§ 3.
Föredrogs en af Erik Christensson från Götheborgs och
Bohus Län ingifven, så lydande motion:
»Af nu tillgängliga berättelser, rörande Riksbankens ställ-
.ning erfar enhvar med tillfredsställelse, att Banken vid slutet
af sistlidet år egde en grundfond af icke mindre än 23,217,487
R:dr, 85 öre Runt. Med denna förmögenhet måste Banken
erbjuda den fullkomligaste säkerhet åt enhvar, som insätter
sitt silfver i utbyte mot Bankens sedlar, och något tvifvel der¬
om, att Banken under alla förhållanden eger tillgång att be¬
tala sina skulder och förmögenhet derutöfver, kan aldrig upp¬
stå. Men Riks-Banken måste icke allenast kunna betala sina
skulder, utan den skall vara i tillfälle, att hvarje ögonblick
som helst inlösa sina sedlar, och denna dess skyldighet åläg¬
ger Bankens egare att lika mycket draga försorg derom, att
sedlarne blifva inlösta, derest de till inlösen förekomma, som
att tillse, det Banken i verkligheten eger tillgångar, motsva¬
rande skulderna. Om Bankens rörelse vore inskränkt till de¬
position och vexling och Banken således icke derjemte för
att kunna fungera som Lånebank utgaf sedlar utöfver den
metalliska valutan, så vore en sådan omsorg öfverflödig. Men
då förhållandet nu är motsatt och Banken har en sedelskuld,
vida öfverstigande den verkliga kassan, den metalliska valu¬
tan, så torde den noggrannaste uppmärksamhet och den största
omsorg böra egnas deråt, att icke denna sedel-emission må
leda derhän, att Banken icke i hvarje ögonblick förmår att
fullgöra de deremot svarande förbindelser.
I fråga om det förhållande, som lämpligast borde ega
rum emellan en sedelutgifvande Banks metalliska kassa och
beloppet af de utgifna sedlarne, har, efter mångfaldiga försök,
det funnits omöjligt att bestämma några gränser, som under
alla förhållanden och i allmänhet skulle kunna antagas såsom
ovilkorligen betryggande. Länge ansåg man det nödigt, att
ett visst proportions-förhållande mellan kassan och sedlarne
skulle förefinnas, men äfven en sådan bestämmelse visade sig
otillförlitlig, utom det att den sällan kunde under alla förhål¬
landen upprätthållas. Man nöjde sig derföre slutligen, både i
England och här, att fastställa en viss summa, hvarmed sed¬
larne fingo öfverskrida den metalliska kassan. Nekas kan det
ej heller, att då man utgår från den otvifvelaktig! riktiga åsigt,
att en viss mängd sedlar nödvändigtvis måste finnas i den
allmänna rörelsen och alltså icke kunna till inlösen förekom¬
ma, man endast kan blottställa sig för misstag, då det gäller
att bestämma det belopp, som sålunda måste vara för rörel¬
Den 50 November,
253
sen oumbärligt. Erfarenheten är naturligtvis här den bästa
ledaren, men denna erfarenhet måste vara icke endast hemtad
från en lång tidsföljd, utan ock grundad på de olika förete¬
elserna af de mest vexlande konjunkturer. Då Banko-Regle¬
mentet inedgifver, att 30 millioner sedlar må utgifvas utöfver
den metalliska kassan, grundas denna bestämmelse på erfa¬
renheten under 25 år, hvaraf 13 förflutit efter det bestäm¬
melsen vidtogs; men fråga är dock, om under denna tid för¬
hållandena verkligen någon gäng varit, om jag så får uttrycka
mia, så missgynnande sorn möjligt. Jag tror knappt detta,
utan att i allmänhet under den långa verldsfreden Sveriges
finansiella förhållanden förbättrats, om än småningom och med
betydliga vexlingar; och om jag icke häri misstager mig, så
följer deraf, att den erfarenhet, hvarpå vi bygga, val må vara
lång, men icke tillräckligen rik för att lemna ful! trygghet. I
utomordentliga tillfällen af nöd mäste den enskilde, såväl som
landet i allmänhet, ålägga sig umbäranden till en grad, som
under vanliga förhållanden icke ens kan fattas. Ehuru vi för
närvarande icke hafva att beklaga ett sådant tillstånd, sä må
vi dock icke trotsa derpå. Ett enda verkligt missvextår, sär¬
deles om det föreginges af ett, hvarunder skörden, såsom i
år, i allmänhet varit medelmåttig elier derunder, skulle utan
fråga lära oss att inskränka våra utgifter och nödga oss att
utbyta de Bankens sedlar, som vi innehafva, mot utlänningens
spanm&l, och för detta utbyte skulle Bankens hela silfverfond
lätt kunna medtagas, helst om freden mellan Europas stora
nationer på samma gång hotades eller stördes, så att vår ex¬
port förlamades. Man skall bemöta mig roed det svar, att det
icke är på rädslans tomma föreställningar, utan på sannolikheten
man må bygga sina beräkningar; men deremot frågar jag, om
icke mina förutsättningar till en del synas hota att inträffa
och om icke en missväxt allt för ofta följer på en dålig skörd,
af helt naturliga orsaker. Sannolikheten synes vara tillräcklig
för att väcka den omtänksamme.
Om det således måste medgifvas, att förhållandena kunna
blifva sådana, att Riks-Banken icke kan hålla ute i rörelsen
30 millioner sedlar utöfver den metalliska kassan, så följer ock
deraf, att någon åtgärd måste i tid påtänkas, för att förekom¬
ma, det Banken icke blifver urståndsatt att fullgöra den ökade
vexlingen. Banko-Reglementet anvisar visserligen åtskilliga
utvägar, men om än dessa måste vara fjenliga att under alla
förhållanden upprätthålla förtroendet till Bankens vexlings-för-
måga, skola de sannolikt, tillämpade till det yttersta, kunna
rädda Banken endast med fara af landets ruin. Det sista,
likasom det enklaste medlet att hindra vexlingen, består nem-
254
Den 50 November.
ligen uti indragning af förfallande lån, och genom denna åt¬
gärd kan inom sex månader minskningen af sedel-emissionen
bringas så långt, sorn den yttersta försigtighet fordrar, utan
att metalliska kassan i ringaste mån nedsättes, då tvärtom
derigenom uppkommer det gynsani mäste tillfälle för Banken
att uppträda såsom den förnämsta, örn icke enda vexelköparen.
Verkningarne af en sådan indragning af lånen skola deremot
visa sig i en allmännare förlägenhet, som, för att utan vidlyf¬
tighet uttrycka sig, skulle kunna kallas ett allmänt konkurs¬
tillstånd.
Det lärer således icke kunna komma i fråga att tillgripa
detta yttersta medel, såvidt andra kunna påfinnas, helst några
brådstörtade åtgärder lyckligtvis icke erfordras, då den fara,
som hotar, icke precist står för dörren, om den än ligger inom
synkretsen. Den kan afvändas, till och med utan att en in¬
dragning behöfver ske på förhand, endast möjlighet beredes
att verkställa den, dä den påkallas. Enhvar inser dock, att
om indragningen icke nu skall vidtagas, Banken icke blir i
tillfälle att för ändamålet disponera sina nu egande tillgångar
och att, då dessa fortfarande skola vara bundna vid lånefon¬
derna, allt, hvad Banken kan disponera, är dess vinst. Men
om det så förhåller sig, så måste ock denna vinst åt Banken
reserveras, icke derför att Banken behöfver blifva rikare än
den är, utan derför, att dess egande tillgångar äro bundna i
Lånebanken på ett sätt, som icke medgifver disposition deraf
och att Banken måste skapa sig andra tillgångar, som kunna
användas för metalliska kassans förstärkning, så att Banken
hvarje ögonblick kan upprätthålla vexlingen. Något mera
torde icke behöfva anföras för att vederlägga både deras på¬
stående, som yrka, att Banken icke behöfver sin vinst forsin
egen skuld och deras anspråk, som fordra, att denna vinst skall
användas till understöd åt Statsverket.
Jemte det jag alltså härmed föreslår:
att de vinstmedel, Banken nu innehar och framde¬
les intill slutet af nästa Riksdag kan sig bereda,
må åt Banken reserveras, för såvidt de icke erfor¬
dras för utbetalning af, hvad vid sista Riksdagen
deraf anvisades till Riksgälds-kontoret;
hemställer jag:
att dessa vinstmedel måtte från lånefonderna små¬
ningom skiljas och användas till inköp af sådana
räntebärande obligationer, som genast, då omstän¬
digheterna sådant fordra kunna realiseras och så¬
lunda användas till metalliska kassans förstärkning.
Om remiss häraf till Banko-Utskottet anhålles.’-’
Den 30 November.
255
Sedan i motionen förenat sig Gustaf Johansson och Jo¬
han Pettersson från Kronobergs samt Pengt Johan Holmlin
från Götheborgs och Bohus Län, blef densamma till Banko-
Utskottet remitterad.
§ 4.
Föredrogos och remitterades till Lag-Utslcottet följande
motioner, nemligen af
l:o Sven Rosenberg från Christianstads Län:
»Det gifves vissa frågor såväl inom kyrkans som Statens
områden, af den beskaffenhet, att de en gång väckta till lif,
icke kunna eller böra falla, äfvensom svårigheterna för deras
nöjaktiga lösning skulle vid första påseendet synas nästan oöf-
verstigliga.
En sådan är frågan om National-representationens om-
bildning, en sådan är ock den om en kyrklig representation
eller kyrkomöten. Erfarenheten har redan på kort tid öfver-
tygat mig, att kyrkliga och religiösa frågor svårligen låta, som
sig bör, behandla sig i sammanhang med frågor om bränvins-
tillverkning och försäljning, stängsel-skyldighet och väglagning
etc., särdeles i en så upprörd och orolig tid, som den närva¬
rande, då ofta de mest tänkande stadna i villrådighet, om hvad
som på det kyrkliga området bör göras.
Sorn jag emellertid icke förnummit, att någon under inne¬
varande Riksmöte upptagit kyrkomötes-frågan, utan den ene
stöter på och uppmuntrar den andre dertill, vågar jag, under
öppet och oförbehållsamt erkännande af min oförriåga, att ens
angifva grunderna, långt mindre detaljerna för en kyrklig re¬
presentation och dess verksamhet, dock härmed vördsammast
föreslå:
att Höglofl. Lag-Utskottet måtte, på de af Rikets
Ständer förut godkända grunder och med ledning
af de från Rikets samtliga Konsistorier och Konun¬
gens Högsta Domstol till Kongl. Maj:t ingifna un¬
derdåniga Utlåtanden i ämnet uppgöra och till Ri¬
kets nu församlade Ständers pröfning öfverlemna
nytt förslag till lag om kyrklig representation eller
så kallade kyrkomöten och deras verksamhet.
Om remiss till Lag-Utskottet anhålles.»
Ola Jönsson från Malmöhus Län instämde i motionen.
2:0 Hrik Christensson från Götheborgs och Bohus Län:
»•Uti 1686 års ännu gällande Iiyrko-lag kap. 24, § 32
stadgas för klockare, bland annat följauda: »Han skall ock
bära Kapitlets, Prostens och Kyrkoherdens bref till Prosten, när
Den 30 November.
de honom tillhandakomma, till nästa klockare, och der sådant
försummas, till skadan, som deraf timar, svara.»
Då den härigenom samtlige klockare ålagda brefbärings-
skyldighet utgör, enligt mitt förmenande, ett skröpligt och
ingalunda tids- och ändamålsenligt post-befordringssätt, men
väl ett drygt onus för alla dem, detta stadgande gäller, så får
jag härmed vördsammast begära om upphäfvande, ändring eller
förklaring af berörde stadgande. Orsakerna till och grunderna
för denna min begäran får jag, i och för frågans utredning, här
hafva äran framlägga.
Då ofvan anförda stadgande utkom, fanns, som en hvar
känner, inom vårt land icke någon ordnad post-inrättning,
utan bref befordrades hufvudsakligen genom gående eller ri¬
dande post. På den tiden lät sig ock sådant göra, åtminstone
hvad vidkommer den post-befordring, som nu utgör föremålet
för denna min motion, eller den så kallade »klockare-posten»,
emedan de »bref», sorn då genom denna post skulle föras till
sin bestämmelse, visserligen ej voro många.
Sedan dess har dock icke allenast all annan post-befor¬
dring stigit och utvecklat sig till en säkert då ej anad höjd
och omfattning, utan äfven »klockare-posten» har fått, som
man säger, sin släng af slefven, och allt detta såsom en na-
naturlig följd af den stigande korrespondensen. Ett stadgande,
som alltså för nära 200 år sedan kunde vara både billigt,
rättvist och tidsenligt, kari derför icke vara detsamma i vår
tid. Ty, ehuru med ofvannämnde bref, som på klockare-post
få fortskaffas, troligen icke afses några andra än berörde kor¬
porationers »embets-skrifvelser», så hafva dock dessa följt med
sin tid och ökat sig till antal, äfvensom flera slags bref och
skrifvelser nu till denria post-befordring hänföras, hvilka, enligt
mitt förmenande, ej dit kunna eller böra hänföras. Så t. ex.
sändas alla stamböcker och insamlade stamboks-medel denna
väg, äfvensom andra Kongl Majrts Bref och Cirkulärer, hvilka
Dom-kapitlen kringsända till pastorerne, inrymmas i samma
post, för att icke säga en hop privata skrifvelser, såsom böc¬
ker, subskriptions-listor m. fl. Följden häraf blir, att denna
post är i rörelse och i ett ständigt stigande samt innefattar
stundom, i stället för några bref, flera fullproppade post-väskor,
sorn kunna utgöra mansbörda. Lägges nu härtill, det, en kloc¬
kare oftast har en till flera mils väg att vandra med denna
post, så ofta den kommer, och att i vissa stift klockarne jem¬
väl äro ålagde bära den från kyrkoherden till kaplanen och
andra inom församlingen boende prestman, så får man väl
medgifva, det en sådan skyldighet är för dem högst betungande
och att en ändring härutinnan för den oftast svagt aflönade
Den 50 November.
2bl
klockaren, för hvilken fordringarne i följd af tidens kraf äfven
i andra fall aro stegrade, ar af behofvet högt påkallad.
Hvilken dyrhet, tidsutdrägt och besvär en sådan post-
befordring dessutom medförer, torde tillåtas mig med ett enda
exempel belysa. Dä t. ex. ett ärende från Götheborgs Domka¬
pitel skall befordras till den församling, der jag är boende, be¬
lägen en half mil frän stifts-staden, sä går det ingalunda ge¬
naste väg dit, utan först till kontrakts-prosten och vidare alla
krokvägar, hvilka vägar sammanlagde utgöra omkring
12 till 14 mil, och samma genväg tar ett svar tillbaka.
Då man här, som sig bör, beräknar tids-förlusten och våg¬
längden för dessa brefbärare, så kommer ett bref att här kosta
i Bikdaler, hvad det på annan vanlig post kostar i öre. Lika,
ja kanske mera talande exempel, visade från andra orter och
sidor, torde icke vara svåra att uppsöka. En hvar må nu
döma, om i en tid, dä allt göres för lättare post- och kom-
inunikations-anstalter, dä till och med den snabba telegrafen
tyckes gå långsamt, om då ett så beskaffad t post-befordririgs-
sätt, som det ofvan vidrörda, har för sig några skäl.
Men jag återvänder till min sengångare-post och till Bo¬
bus Län, der t. ex. församlingar finnas, som äro belägna i
skärgården, hvarföre posten äfven måste gä sjövägen, hvilken
väg mången gång är besvärlig, ja till om med omöjlig att
färdas. Klockaren måste dock ut, så vida lian icke vill stå
risken af en skrapa för visad vförsumlighet’’ eller betala ett
vite af 2 Daler S:mt för hvarje dag, iian fördristar sig att låta
expeditionerna ligga, enligt Lunds Konsistorii-cirkulär den 22
Februari 1764 § 6.
Och då klockare i allmänhet äro ålagde att sjelfva fort¬
skaffa posten, så blir detta rätt brydsamt för mången prests
klockare, som på samma gång är församlingens skollärare och
hvars tid derigenom är upptagen, emedan på samma gång det
ena måste göras, ett annat underlåtas, eller för att full¬
göra sin pligt som postbud kan han icke fullgöra föreskrif¬
terna i 1842 års Kongl. Maj:ts nådiga Folkskole-stadga § 6,
mom. 4.
På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, samt af hvad
vidare torde förekomma, får jag alltså föreslå:
att ofvanberörde stadgande i 1686 års ännu gäl¬
lande kyrko-lag måtte upphäfvas och denna post-
befordring ordnas, som följer:
l:o att alla bref och cirkulär, hvartill jag äfven
räknar stam-böcker,. som från Kongl. Maj:t ankom¬
ma till Dom-kapitlen, för att delgifvas presterskapet
Bonde-St:s Prot. vid 1859—60 årens Riksdag. II. 17
258
Den 50 November.
inom stiften, måtte medsändas och åtfölja öfriga
Kongl Maj:ts och Konungens Befallningshafvande»
Kungörelser.
Härigenom skulle icke uppstå mera besvär för hvarken
afsändarne eller de brefbärings-skyldige, men tid och fortgång
vinnas.
2:0 kunde sådana embets-skrifvelser från pastorerne,
som t. ex. års- och femårs-tabellerna m. fl.
sändas till sin bestämmelse på bak-post, då sådan
ändock går. I annat täll kunde och borde väl här¬
för lemnäs fribrefs-rättighet såsom det enklaste.
Och om denna rättighet redan är tillerkänd Dom¬
kapitlen och Kontrakts-prostarne, ja flera andra,
för mindre vigtiga ting, så vore det icke obilligt
om kyrkoherdarne också finge denna rättighet i
och för sådana skrifvelser, som angå det allmänna.
Hinder härför torde ligga i mängden af sådana skrifvelser,
men de äro ju lika många för klockare-posten.
3:o hvad slutligen vidkommer sådana skrifvelser, som
endast röra pastorerne inom kontraktet, så torde
dessa ottast vigtiga småsaker till antalet blifva mindre
och kunde val med lätthet åtminstone, med mera
rimlighet, bringas till siri bestämmelse af dem sjelfva.
Blefve frågan, hvilket jag förmodar och anhåller, så ord¬
nad, tror jag ändamålet lättast och enklast skulle vinnas till
allas fördel. Jag är ock öfvertygad, att det Stånd frågan närmast
rörer skall finna detta vara äfven till dess intresse. Jag hade
ock hoppats, att härifrån skulle något göras, men då detta ej
afhördes, tog jag initiativet, emedan jag ansett frågan af mera
vigt, än den vid ett flyktigt betraktande torde synas för andra.
Det enda jag känner, som för vördige presterskapet skulle
förefalla ovanligt, ehuru icke besvärligare vore, att då nu hand-
lingarne kontraktsvis kringsändas, upphemtas och ordnas af
prosten, det genom detta arrangement blefve t. ex. Konsistorii-
notariens eller Amanuensens göromål, men då alla handlingar
ändock hos Konsistorium måste ordnas för hela stiftet, så blefve
väl tillökningen af besvären ringa och skulle utan tvifvel, om
icke på annat sätt, af stiftets samtliga klockare med nöje godt¬
göra s.
Skulle mot förmodan denna motion af för mig obekanta
skäl icke anses verkställbar, så begär jag, på samma gång
jag begär remiss till vederbörligt Utskott, att förklaring måtta
gifvas på, hvad det är och huru mycket det är, som med
klockare-post skall forslas.»
Häruti förenade sig Adolf Fredriksson från Upsala Lärn
!hn 50 November.
259
3:o Carl Anders Larsson från Östergöthlands Län:
»Stadgandet uti kap. 7 § 19 Rättegångs-Balken, sådant
detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 13 Juli 1818,
har föranledt mångå förluster och utgjort föremål för ny lag¬
stiftning vid flere tillfällen, utan att någon ändring kunnat ge-
nomdrifvas. På grund af stadgandet i nämnde paragraf är
det intecknings-egares rätt att, vid bristande betalning, få den
gemensamt intecknade fastigheten försåld, oansedt densamma
tillhör flere egare.
Vid sålunda skeende försäljningar är det för delegarne
omöjligt att bevisa, huru stor andel af köpeskillingen, som be¬
löper sig på en hvars andel i fastigheten, hvadan den förlo¬
rande, icke ens kan styrka den förlust, han lider, och följakt¬
ligen icke heller söka skadan åter hos den, som förlusten or¬
sakat.
Under nuvarande tid, då största delen af Sveriges fasta
egendomar blifva intecknade hos hypotheks-föreningarne och
sedermera vid skeende arfsdelningar eller partiella försäljningar
öfvergå till olika egare, merändels utan någon relaxering af
förut beviljade inteckningar, är det af desto mera trängande
behof påkalladt att i tid vara betänkt på stiftande af en lag,
som, om den icke fullt afhjelper alla olägenheterna, vore eg-
uad att åtminstone förebygga de mest i ögonen fallande.
En annan omständighet gör det påpekade behofvet ännu
mera oafvisligt, sedan Rikets Ständer beslutat och Kongl. Maj:t
stadfästat en lag om utvidgad rättighet att afsöndra jord och
andra lagenheter från hemman på landet.
Det bänder nemligen icke en gång bland tio, att jordaf¬
söndring eger rum från förut ograverade hemman. Följden af
äldre inteckningar i hemmanet blifver derföre, att såväl detta,jsom
den afsöndrade lägenheten måste gemensamt försäljas, derest
endera af egarne kommer på obestånd, så att fastigheten eller
afsöndringen blifva utmätte elier i konkurs afträdde.
De svårigheter, som tillfölje häraf kunnadrabba den oskyldige,
kan man tänka sig, då han icke eger annan utväg, än att in¬
lösa de gemensamma inteekningarne, eller ock låta sälja sin
fastighet tvångsvis, i ett sammanhang med annans egendom.
I anledning häraf tager jag mig friheten föreslå, att Ri¬
kets Höglofl. Ständer ville för sin del besluta följande tillägg
vid ofvan åberopade lagrum:
Då fast egendom eller afsöndrad lägenhet, som
graveras af gemensam inteckning och eges af sär¬
skilda personer, säljes å exekutiv eller konkurs¬
auktion, åligger det försäljningsman att först utropa
hvardera egarens lott särskildt i uppslag, och, om
200
Den 50 November.
dervid erbjudna summan finnes tillräcklig för be¬
täckande af antecknade skulderne, fastställa hög¬
sta anbudet, såvida inroparen presterar nöjaktig
säkerhet; men om, vid första utropet, brist upp¬
kommer till gäldande af intecknings-beloppen, sam¬
manslås hela fastigheten och utropas ånyo i ett
sammanhang. Det härvid uppkommande högre
belopp repartiseras mellan de särskilda delarna i
proportion mot de vid första utropet stipulerade
värden och anses utgöra priset å hvarje särskild
del.
I sammanhang härmed och då det understundom handt,
att egare af på viss tid upplåten lägenhet från ett hemman
vid exekutiv auktion å hemmanet, förlorat sin besittningsrätt,
likasom intecknade undantags-aftal eller hvarjehanda upplå¬
telser från hemman vid tvungen försäljning blifvit förbisedda
och gifvit anledning till kostsamma rättegångar, hvarom tvenne
Kongl. Maj:ts nådiga utslag bifogas, och då härtill kommer,
att en arrendator, som fått kontraktet intecknadt, ofta kan mista
arrende-rätten, då hemman säljes för intecknad gäld, har jag
velat föreslå ett tillägg vid § 29 uti nyss åberopade lagrum,
så lydande:
Vid exekutiv auktion å fastighet, hvartill någon för-
värfvat arrende eller panträtt, vare sig till hela eller
viss del af samma fastighet, äfvensom då grava-
tions-beviset eller åtkomsthandlingen upplysa, att
inteckning är sökt eller faststäld för undantags-aftal
eller andra förbehåll från hemmanet, då skall det
åligga den, som öfver utropet satter är, att först
verkställa utropet under förbehåll, att de inskränk¬
ningar i egande-eller dispositions-rätten, hvarom i
gravations-bevis eller andra tillgängliga handlingar
vinnes upplysning, skola lända inroparen till efter¬
rättelse; men om hemmanet dervid icke uppgår
till så hög köpeskilling, att alla inteckningar med
äldre eller lika rätt kunna fullt betäckas, och icke
de, hvilkas rätt är i fråga, förmå fylla den brist,
som uppstår, må hemmanet vid förnyadt utrop
säljas utan förbehåll, och alla intecknings-hafvare
ur köpeskillingen njuta hvar sin tillbörliga rätt, så
långt den förslår, börande i ty fall de förmåner,
som icke äro till bestämd summa utsatte, värderas
af tre godemän, deraf hvardera rätts-egaren utser
hvar sin och de sålunda utsedde tillkalla den tredje
De/i 50 November.
261
med rätt för vederbörande exekutor att iden tred-
skandes ställe godman tillkalla.
§ 5-
Efter skedd föredragning remitterades till Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottet motioner af följande ledamö¬
ter, nemligen:
l:o Anders Jonsson från Skaraborgs Län:
»Man klagar ofta öfver Riksdagarnes längd och deraf
härflytande dyrhet; flera orsaker samverka härtill och det
borde fördenskull vara välkommet, att utvägar uppgifvas, ge¬
nom hvilka tiden kunde förkortas, utan att man behöfde stöta
på svårigheter genom konstitutions-förändringar.
En betydande tidsbesparing synes kunna vinnas derige¬
nom, att utskotts-arbetet indelades på lämpligare sätt. Om
t. ex. alla till ett Utskott remitterade motioner fördelades på
Ledamöterna uti hvarje afdelning pä det sätt, att fyra Leda¬
möter, en af hvarje Stånd, fingo tillsammans öfvertaga sin
andel med åliggande att om de molioner, sorn komme på
deras lott, taga närmare kännedom och sedermera, t. ex.
sednast inom 2 månader, såsom referenter, derför redogöra, så
skulle alla motioner kunna på samma tid vara under arbete
och medhinnas, i stället för att nu desamma, i ursprungligt skick
föredragne inför afdelningarna, på en gång sysselsätta alla,
utan att af någon enda vara förut genomtänkta och möjligen
till beskaffenhet och sammanhang med vårt praktiska sam-
hällslif dittills bekanta.
Emedan arbets-methoden på intet sätt i det afseendet
är i Grundlagen föreskrifven, behöfves ingen omgång till Kon-
stitutions-Utskottet, utan anhåller jag vördsammast, att denna
min motion måtte till Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottet blifva remitterad.
2:o Josef Oscar Almqvist från Norrbottens Län:
»Då de sä kallade Gellivaare-verken anlades, erhölls äf¬
ven tillstånd att anlägga ett visst antal frälsehemman, af en
helt och hållet egendomlig frälsenatur. Dessa hemman hafva
till stor del öfvergått till enskilda personer, hvilka å dem,
emedan de dels äro aflägset belägna, dels blifvit anlagda mera
för skogsfånget, än jordens begagnande till odling, dels ock
äro mj^cket högre beskattade än skattehemmanen, icke njuta
nödtorftig bergning. Det uppehälle, som kan erhållas
af jordbruket, är på dessa inuti skogarne belägna hemman
högst osäkert, ity att frosten derstädes oftast gör stora för¬
ödelser.
262
Den 50 November.
Såsom bevis på skatternas storlek må nämnas, att t. ex.
vid kyrkobyggnaden i Öfver-Kalix 1857 och 1858 frälsehem-
mans-innehafvaren måste lemna ända till nio gånger så myc¬
ket byggnadsvirke som det, hvilket levererades från det stör¬
sta skattehemman.
Frälsehemmans-åboerne hafva derföre, åtminstone inom
mitt kommittentskap, under loppet af flere år ingått till Ko¬
nungens Befallningshafvande med begäran att, emot stubbö¬
rens erläggande, få hugga sågtimmer och bjelkar på den kro¬
noskog, som vid afvittringen ovilkorligen kommer att under¬
läggas deras hemman, och dertill alltid tillförene erhållit till¬
stånd. Denna biförtjenst har satt dem i tillfälle ej allenast
att betala de höga skatterna, utan äfven att uppköpa den
spanmål, som en njugg natur nekat dem. Först för några
år sedan blefvo dock dylika ansökningar, under åberopande
af Kongl. Brefvet till Kammar-kollegium den 11 April 1844,
afslagna.
Sagde Bref stadgar, att åboerna å kronohemman och ny¬
byggen samt skattehemman ega rätt att efter utsyning och
emot stubbören få hugga sågtimmer å krono-allmänningarne i
Norr- och Vesterbottens, Vester-Norrlands och Jemtlands Län,
men nämner icke något om frälsehemmans-innehafvare. Må¬
hända förglömde man, att sådana funnos, emedan sådana icke,
mig veterligen, finnas annorstädes inom dessa Län än i Norr¬
bottens.
Desslikes har vederbörande förnekat landtbönder å skat¬
tehemman och kronohemman att komma i åtnjutande af så¬
dan afverkningsrätt, som förut blifvit omnämnd.
Fullt inseende den orättvisa, som härigenom tillskyndas
dessa mindre väl lottade bröder, får jag derföre till Rikets
Höglofl. Ständer hemställa, det skrifvelse måtte till Kongl.
Majit aflåtas, med underdånig begäran, att nämnde Kongl.
Bref måtte erhålla det tillägg’:
att sjelfegande frälsebönder äfvensom landtbönder
å sådana frälse-, skatte- och kronohemman, som
äro med åbyggnader försedda, och å hvilka jord¬
bruk bedrifves, äfven må ega rätt att till afsalu,
emot stubbörens erläggande och efter af jägeri-
betjeningen verkställd utsyning, å Kronans marker
hugga och afhemta bjelkar och sågtimmer af minst
10 tum i lilländan.
samt
att derest någon önskar upptaga ett i ödesmål fal¬
let krono- eller frälsehemman, som saknar åbygg¬
nad, han må erhålla rättighet, att, utan erläggande
Den 50 November.
263
af stubbören, från krono-allmänningen afverka till
åbyggnadens uppförande erforderligt t illmer.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles ödmjukast.»
3:o Samme Ledamot:
»Kap. 44 § 1 Missgernings-Balken, der det heter: »djerf-
ves någon lägga skatt, gärder eller annan tunga å Konungens
undersåter» m. m., synes mig icke stå i rätt sammanhang
med § 5 af nu gällande socknestämmo-förordning af den 29
Augusti 1843, som upptager dem, sorn vid socknestäminor
hafva rösträttighet.
Ifrån denna rättighet äro nemligen uteslutne ståndsper¬
soner, tjenstemän, handtverkare och näringsidkare, hvilkas
bevillning ej uppgår till 2 R:dr 24 sk., nybyggare, torpare,
inhysesman samt andre med dessa jemförlige; och likväl be-
slutes på socknestämma om alla desses skyldigheter, och »gär¬
der» påläggas dem utaf de skattdragande bönderna och de
med högre löner försedda tjenstemännen, fabriksidkarne och
handtverkarne, in. fl., hvilka erlägga ofvanupptagna bevillning
och derutöfver.
Fall hafva inträffat och skola, så länge denna förordning
utan ändring tjenar till efterrättelse, inträffa, att de röstegande
pålägga de icke röstegande utgifter och »gärder», såsom t.
ex. till kyrka och skola, dagsverken till presterskapet, aflö-
ningar till skollärare och klockare m. m. d.
Vi hafva nyligen sett ett exempel på, huru de nu inrät¬
tade socknestämmorne tillåta sig högst beklagansvärda miss¬
bruk. En prest i Upland lyckades på en socknestämma er¬
hålla de röstberättigades medgifvande, att vissa dagsverken
skulle af torpare och backstugusittare till honom utgöras. Desse
sistnämnda brydde sig, visligen nog, icke om socknestäm-
mans beslut, och gjorde följaktligen ej de bestämda eller rät¬
tare ålagda dagsverkena. Presten stämde, tappade i Under¬
rätten och fullföljde målet till Hof-rätten, der det presterliga
nitet erhöll lika liten framgång. Huruvida målet af den tap¬
pande fullföljdes hos Kongl. Majit, känner jag ej, men det kan
man tryggt antaga, att målet kostat de fattiga inhysesmannen
och torparne ganska mycket.
Vid uppgörande af alla konventioner om prest-tiondens
utgörande bestämmes, huru dagsverken skola af handtverks-
idkare, inhyseshjon, backstugusittare m. fl. dylika utgöras,
samt huru mycket desse skola betala för lysning, vigsel, barn¬
dop, kyrkotagning, utan att den sålunda skattlagda har rät¬
tighet atf derom yttra ett enda ord.
Orättvisan häraf inser, som jag hoppas, hvar och en, åt¬
minstone inom detta Stånd, sorn, efter hvad jag tyckt mig
264
Den 30 November.
finna, önskar, det sjelfbeskattningsrätten, som på papperet fin¬
nes i våra Grundlagar, äfven må erhålla verkligt praktisk
tillämpning.
Det är derföre jag vågar föreslå, att ofvan omförmälda
§ 5 i nu gällande SocknestämmO-förordning mätte få ett til¬
lägg, innefattande:
att ståndspersoner, tjenstemän, handtverkare, nä¬
ringsidkare, utan afseende å den bevillning, som
af dem erlägges, nybyggare, torpare, inhyseshjon,
backstugusittare samt andre med dessa jemförliga,
hvilka icke, enligt socknestämrno-förordningen, ega
rätt att i Socknestämmo-besluten deltaga, måtte
sådan rätt tillerkännas uti alla sådana frågor, som
röra deras skyldighet att deltaga uti inom försam¬
lingen utgående 'onera.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.v
4:o Måns Månsson från Kalmar Län:
»Till behöflig rättelse för rotehållare vid de indelta in¬
fanteri-regementena hafva knekte-kontrakterna och alla der¬
efter i ämnet utkomna författningar, jemväl sådana, som be¬
stämma rotehållarnes och soldaternas inbördes rättigheter och
skyldigheter, blifvit sammandragna, till trycket befordrade samt
derefter till socknekyrkorna öfversända, det ena och andra på
allmän bekostnad, och som likartade underrättelser ännu sak¬
nas för indelta kavalleriet, hvarigenom stridigheter och miss¬
förstånd ej sällan uppkomma, så anser jag lämpligt föreslå,
det ville Rikets Högloft. Ständer för sin del besluta:
att sammandrag af alla nu till grund för rustningen
och dermed förenade remonterings-skyldighét samt
om rusthållares och dragoners eller hussarers in¬
bördes rättigheter och skyldigheter vid indelta ka¬
valleriet gällande författningar varder på allmän
bekostnad upprättadt, till trycket befordradt och
derefter afsändt till socknekyrkorna till vederbö-
randes underrättelse, samt då, så vidt mig veterligt är,
något lagstadgande icke finnes, som bestämmer, till
hvad belopp planpenningar på indelta kavalleritorp
bör af ströroten till hufvuaroten erläggas, Rikets
Högloft. Ständer för sin del ville förklara, att Kongl.
Förordningen af den 28 Februari 1846, rörande
planpenningars utgörande på infanteritorpen, äfven
kunde på kavalleritorpen tillämpas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Den 30 November.
265
;">:<> Jöns Persson från Blekinge Län:
»Indelningsverket, öfver allt i Riket betungande; för jord¬
bruket, trycker dock tvifvelsutan ingenstädes mera hardt än i
Blekinge, hufvudsakligen i anseende till den betydliga båts-
mansstyrka detta lilla landskap måste underhålla.
Utom de 27 frälsebätsmän, som uppsattes efter vanliga
roteringsgrunder inom båtsmanshållet, det vill säga, att i me¬
deltal hemman utgör en rote, äro nemligen i Blekinge
indelade icke mindre än 1,500 båtsmän eller 1,500 båtsmans¬
rote r, hvardera bestående i medeltal endast af hemman
eller mantal,
Utom denna börda tryckes provinsen genom åtskilliga af
båtsmännens tjenstgöring härflytande omständigheter.
Enligt § 32 af den år 1839 utfärdade kontrakts- och rote-
bok för Blekinge och deri åberopade författningar, skola in-
delnings-båtsmännen derstädes endast till fyra månaders tjenst¬
göring årligen uppfordras.
Likväl hafva under sednare åren, som jag förmodar, i anse¬
ende till ökade göromål på Karlskrona skeppsvarf, och oftare
påkommande sjöexpeditioner, Blekinge Läns indelningsbåts-
män ofta flere månader utöfver den normala tiden, qvarhål-
lits i tjenstgöring, hvilket förhållande, utom den deraf för ro-
tehållaren följande skyldigheten att nära oafbrutet vårda och
sköta båtsmanstorpen, jemväl medfört andra till sin verkan
för de rustande ännu svårare olägenheter.
Genom den utsträckta tjeristgöringstiden, hvilken i all¬
mänhet inträffar under den del af året, då arbetsförtjenst är
säkrast i båtsmannens hemort att påräkna, hindras han nem¬
ligen att förvärfva det tillskott i inkomst, han utöfver de ho¬
nom författningsenligt tillkommande aflöningsförmåner har för
egen och de sinas bergning af nöden. — Helst den ringa
dagslön af 6 öre Riksmynt, han under tjenstgöringstiden åt¬
njuter af Kronan, erfordras till hvarjehanda utgifter, hvilka han
sjelf måste vidkännas, och således licke kan lemna någon be¬
hållning.
Härigenom och i förening med den omständigheten, att
den båtsmännen i land bestådda mathållning, om än måhända
i sig sjelf tillräcklig, dock icke, hvad måltidstimmarna beträf¬
far, öfverensstämmer med deras vanor: detta förhållande föder
hos båtsmännen missbelåtenhet med tjensten, ända derhän, att
de efter få års tjenstetid begagna alla möjliga håde tillåtna
och otillåtna utvägar för att erhålla afsked; — hvilket förhål¬
lande åter för de rustande har till påföljd icke allenast, opå¬
räknade rekryterings-kostnader, utan hvad värre är, rusthållen
först och församlingarne sedan öfverhopas med ena backstu-
266
Den 30 November.
gusittare-familjen efter den andra, till svår tunga för fattig¬
vården.
Då man under sådana förhållanden, sorn här ofvan af
mig äro anförda, icke i farans stund kan påräkna särdeles
skickliga fosterlands-försvarare af indelnings-båtsmännen, och
det dessutom synes mig obilligt, att Kronan tvingar dem ända
till 4 å 6 månaders tjenstgöring utöfver den normala årliga
tiden mot 6 öres dagslön, (och detta är för att uttrycka mig på
deras sätt att suga must och märg af dem), så tager jag mig
derföre friheten föreslå:
att Rikets Ständer ingå till Kongl. Maj:t med un¬
derdånig anhållan, att Blekingska indelnings-båts¬
männen icke må i fredstid besväras med mera än
4 månaders årlig tjenstgöring. Men om tvingande
omständigheter någon gång skulle göra en längre
tjenstgöring nödig, båtsmännen då må komma i
åtnjutande af en lämplig dagspenning, som till dem
aflemnas kontant genom Kompani-chefen vid afmön-
stringsstationen i hemorten vid tjenstgöringsti-
dens slut, eller, der sådant sig göra låter, i deras
namn i sparbanksbok insatt, på det att de sålunda
må kunna på en gång få sig en sparad penning;
samt att Kongl. Maj:t ville efter noggran under¬
sökning om bästa sättet för afhjelpandet af omför-
mälte olägenhet inkomma till Rikets näst sam¬
manträdande Ständer med nådigt förslag.
Häruti instämde Sven Haraldsson, Nils Svensson och
Anders Trulsson från Blekinge Län, hvarefter ordet begärdes
af Nils Pettersson från Kalmar Län, som anförde: »1 hopp
att samma rättvisa kommer hela indelningsverket tillgodo, ön¬
skar jag motionen all framgång.»
Gustaf Bolin från Upsala Län instämde.
Johannes Nilsson från Götheborgs och Bohus Län: »Så¬
dana olägenheter, som motionären påpekat, finnes äfven hos
oss, hvarför jag af mina kommittenter blifvit uppmanad att
väcka motion i samma syfte. Då jag emellertid blifvit af mo¬
tionären förekommen, åtnöjer jag mig att med honom in¬
stämma.»
Garl Johan Svensén från Kalmar Län: »På samma grund,
som föregående talare anfört, önskar äfven jag motionen all fram¬
gång, om den utsträekes till hela bätsmans-hållet. De som
hafva lika skyldigheter, böra äfven derför åtnjuta samma för¬
måner.»
Den 30 November. 267
Häruti förenade sig Olof Lagergren från Gottlands, Jo¬
han Carlsson och Nils Fredrik Andersson från Östergöth-
landssamt Johan Johansson från Kalmar Län.
Öfverläggningen förklarades afslutad och motionen re¬
mitterades.
6:0 Ola Lasson från Christianstads Län:
»Då såsom kändt kronobrefbärings-besväret vid många
Riksdagar öfverklagats, men det ännu icke hunnit vidare med
lindring i denna väg uti en del af mitt kommittentskap, än
att uti vissa trakter af detsamma, t. ex. der förre Riksdags¬
mannen Per Jönsson har sin egendom, de brefbärings-betungade
derstädes få forsla såväl domarens som fogdens post tre dagar i
veckan från Hummenhög till Cimbritshamn, en och en half
mil fram och åter och åter hemta densamma och forsla den
till Hummenhög, och dessutom betungas med det så kallade
kronobrefbäreriet från fogden till länsmannen, som är boende
i Cimbritshamn.
Detta är enligt de betungades och min tanka orätt, ty
en dubbel tunga bör väl icke på ett dylikt sätt längre få
fortfara.
Är det en rättighet för dorohafvanden och fogden, att
få sina poster forslade på allmogens bekostnad, så måste väl
skyldigheten sträcka sig till hela fögderiet eller domsagan och
icke, såsom nu tillgår, blott hvila på Jerrestads härad, som
icke är hälften så stort som Ingelstads härad, oeh då kan
väl brefven gå alla med samma post och de brefbärings-skyl-
dige ej särskildt betungas med kronobrefbäring, utan dess bref
åtfölja den förra posten, måndag, thorsdag och fredag.
Jag vågar således föreslå:
att Rikets Ständer ville vidtaga sådana åtgärder,
att Jerrestads häradsboer icke betungas med hår¬
dare eller större brefbärings-skyldighet, än hvad
andra härader, under samma förhållande, utgöra, och
anhåller om remiss till vederbörligt Utskott.»
7:o samme Ledamot:
»Då det icke är mycket att tänka på lindring uti den
drygaste af våra bördor, rustningen, torde det dock vara
skäl att hoppas, att få den när det kan ske utan något in¬
trång på dermed afsedda ändamål, så ställd, att icke dermed
förenade besvärligheter onödigtvis fördubblas. En af mina
föregångare Per Jönsson har förut väckt motion om de så
kallade fotmötenas vid det indelta Skånska kavalleriet afskaf-
fande, samt om det skulle fordras något ytterligare, än rege¬
mentsmötet, att då detta måtte heldre förlängas några dagar,
då lika mycken öfning kunde vinnas för karkn, utan att rust-
268
Den 30 November.
hällarne behöfde, såsom nu vid fotmöten eger rum, midt under
brådaste ut.sädestiden om våren, skjutsa karlen flera mil, och
de derjemte vara befriade från allt annat påhäng, som med en
dylik expedition är förenadt. Konstnaden för 2 eller 3 da¬
gars förlängdt regementsmöte kunde ej blifva för Kronan
större än för 6 dagars fotmöte, oell dermed vanns lika myc¬
ken öfning och rusthållarne vore medgifne en liten lindring.
Per Jönsson har uppgifvit, hvilket jag också känner, att un¬
der den tid, han var vid Riksdagen och kunde motionera
oni mötenas afskaffande, voro de alltid inställda, hvilket be¬
visar deras mindre nödvändighet. Befälet torde, såsom
sjelf jordbrukande, äfven finna denna ändring välkom¬
men. Och vågar jag i öfrigt tro, i likhet med min nämnde
föregångare, att när hästen är ryttaren undanskjuten, så
lär föga blifva fråga om annan exercis med benen, än att
söka komma på annan häst eller laga sig undan, ty med
sabeln och de usla pistolerna, lärer han hvarken kunna in¬
låta sig i jägarestrid eller liniebatalj. Jag föreslår derföre:
att Rikets Ständer ville vidtaga nödiga åtgärder
för de så kallade fotmötenas afskaffande vid Skån¬
ska hästfolket eller ock deras ingående uti rege-
ments-mötet, och anhåller om remiss till veder¬
börligt Utskott.»
8:o Jolian Lönn från Jönköpings Län:
»Under mitt vistande vid detta Riksmöte har bland annat
äfven min uppmärksamhet blifvit fästad att besöka det för vårt
land och mensklighetens väl inrättade institutet för blinda och
döfstumma, der jag till min stora förvåning fann detsamma
icke motsvara, hvad jag af de anslag, som detsamma blifvit
tillerkända, förmodade finna vid en inrättning, der sädane af
våra medchristna, hvilka äro vanlottade på det dyrbaraste
inenniskan eger, nendigen syn, hörsel och talförmåga skola
bildas samt erhålla undervisning icke allenast uti religion, utan
äfven i hvarjehanda annat till menniskans upplysning hörande.
Vid inträdet uti lärosalen, der christendomen samt läs¬
ning och skrifning då öfvades och förklarades, befunnos ele¬
verna derstädes, uti brist på utrymme så sammanpackade,
att man med grämelse kunde detsamme åse; vid besöket uti
matsalen var förhållandet lika, vid besöket uti sofrummen var
förhållandet enahanda, om icke svårare, så att man med stor
förundran kunde åse, att inenniskor vid en läroanstalt, som
af Staten underhålles, så skola sammanpackas, men hvaruti
består felet?
Ingalunda kan något deraf läggas lärare eller lärarinnor
till last, hvilka, af allt, hvad som kunde inhemtas, på ett så
Den 50 November. 269
utmärkt sätt skött sina åligganden, att man med särdeles
förvåning, kunde se och höra de framsteg, som voro inpräg¬
lade i dessa af naturen vanlottade varelser, såväl uti läsa,
skrifva och räkna, som öfning i hvarjehanda annat, såsom natur¬
vetenskap och handaslöjder samt det hufvudsakligaste af allt,
stor förkofran uti sin christendom; men felet till hvad jag
andragit, tror jag mig finna hos den direktion, hvilken har
denna för mensklighetens väl inrättade vårdanstalt sig anför¬
trodd och icke mera nitälskat för detta goda ändamål, eller
tagit den befattning om institutets, som Rikets Ständer åsyftat.
Vid förfrågan och framställning till institutets lärare, huru
ett slikt förhållande kunde få fortfara vid en läroanstalt, den
enda vårt land eger till bildande af sådane medchristna, som
blifvit vanlottade på menniskans ädlaste gåfvor(?), upplystes,
hvad jag ock af sista Riksdagens beslut hade mig bekant, att
Rikets då församlade Ständer till detta instituts utvidgande i
enlighet med tidens fordran och för landets behof, beviljade
ett statsanslag på 120,000 R:dr, men, detta oaktadt, och ehuru
30,000 R:dr skolat, innan förstnämnde anslag beviljades, blif¬
vit tili detta institut anslaget, finnes ingenting till detsammas
bättre ordnande i ett eller annat afseende vidtaget, utan an¬
slagen ligga efter så lång tids förlopp odisponerade.
Till följd hvaraf jag finner mig föranlåten, att dä en för
mensklighetens väl så allmänt erkänd vårdanstalt, icke af den
direktion, som om densamma häfver befattning, bättre omhul¬
das eller förvaltas, hos Rikets Höglofl. Ständer anhålla, det de
genom underdånig skrifvelse till Kongl. Majit måtte ingå samt
anhålla:
att Högst-densamme måtte egna sin uppmärksam¬
het åt denna för landets vanlottade barn så än¬
damålsenliga inrättning, så att den kommer att
motsvara sin bestämmelse, samt att en direk¬
tion af sådane personer, mätte i nåder förordnas,
hvilka nitälska för vanlottade medmenniskors upp¬
lysning samt äfven ega kunskap och förmåga att
på ett för landet ändamålsenligt sätt ordna insti¬
tutet så, att det motsvarar sitt bestämda ändamål,
samt att den nuvarande direktionen måtte endt-
ledigas.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
Härvid tilläde motionären. »Upplysningsvis vill jag näm¬
na, att inom landet finnas 450 döfstumma barn mellan 1 till
15 år, hvilka éj kunna få plats på institutet. Blott 95 dylika
vanlottade barn kunna nu derstädes finna utrymme.»
270 Den 30 November.
Uti motionen instämde Johan Andersson, A. J. Sand¬
stedt ocii Johannes Larsson från Jönköpings, Per Persson
och Anders Jonsson från Vermlands, Olaus Svebilius från
Gottlands, Nils Svensson och Jöns Persson från Blekinge,
Per Tjernlund från Vester-Norrlands, Erik Olsson från
Nerikes, Håkan Olsson från Christianstads samt Nils Olsson
från Malmöhus Län, jemte flera Ledamöter af Ståndet.
Öfverläggningen afslutades och motionen remitterades,
9:0 Jan Andersson från Etopparbergs Län:
"Ehuru, såsom nödigt och tillbörligt är, Kongl. Maj:ts
nådiga Förordning af den 1 Okt. 1858 hufvudsakligen och
väsendtligena afser att i lag bestämma de föreskrifter, genom hvil¬
kas iakttagande må i möjligaste måtto förebyggas de för
menniskors lif och egendom vådliga följderna, som eljest
skulle kunna uppkomma af vårdslöshet eller oförsigtighet vid
kruts handterande och transportering, så har dock erfarenhe¬
ten redan visat, att åtskilliga stadgar, som i ordalydelsen
äro tvetydiga eller för trafiken med denna vara, mer än nö¬
digt hinderliga, redan tarfva en ändamålsenlig ändring eller
förbättring, isynnerhet uti författningens §§ 20 och 21.
Så stadgas uti § 20, att å de käril, uti hvilka krut för
transportering inslås, skall med tydliga bokstäfver finnas ut¬
satt, »dels ordet krut, dels ock bestämmelseorten samt af-
sändarens och emottagarens namn.» Hvad nu den sista be¬
stämmelsen beträffar, har den vid tillämpning visat sig så
tvetydig, att afsändare, med full afsigt och vilja att ställa sig
författningen till noggrann efterättelse, dock genom det obe¬
stämda i ordet »emottagare» riskerat icke allenast att förlora
afsänd vara, utan derutöfver äfven att fällas till högst ansen¬
liga och, i förhållande till den oafsigtliga förseelsen ingalunda
billiga böter. Förhållandet torde bäst genom exempel kunna
upplysas. I den händelse reqvirent, ponera i Stockholm, an¬
modar fabrikant i Dalarne att, för sin räkning, till uppgifven
kommissionär i Gefle för vidare fortskaffning afsända ett parti
krut; hvilken är då den rätta emottagaren, hvars namn bör
å krutfastaget utsättas? Är det reqvirentens eller kommissio-
närens? Båda kunna anses som mottagare, reqvirenten i sista
och kommissionären i första hand. Afsändaren, för hvilken
reqvirenten är hufvudpersoneu, och som icke kan eller be-
höfver känna, huru många och hvilka kommissionärer reqvi¬
renten har nödigt att begagna, för att den reqvirerade varan
må komma honom tillhanda, anser kanske rådligast att å fa¬
staget teckna såsom mottagare reqvirentens namn. Dock
uppgifver han i sin anmälan till Konungens Befallningshaf¬
vande, i öfverensstämmelse med § 21, krutets vigt, antalet
Den 50 November.
271
af de käril, hvaruti det förvaras, bestämmelseorten, emotta-
garens (reqvirentens) namn samt den väg, som transporten
skall framgå. Afven medhafver forbonden, som har att forsla
krutet från fabriks-stället till Gefle, behörig forsedel, som
dock naturligtvis endast hänvisar varan till aflemnande hos
kommissionären. Nu tror sig afsändaren, då han ock i öf¬
rigt iakttagit författningens föreskrifter, hafva samvetsgrannt i
alla delar ställt sig densamma till efterrättelse. Men hvad
händer? I Gefle tages dock krutet i beslag, och afsändaren
icke allenast dömes förlustig sin eganderätt till den vara, han
afsändt, utan pliktfälles derutöfver till ansenliga böter på den
grund, att forsedeln uppgifver annan mottagare, än den, hvars
namn är å de afsända krutkärilen tecknadt, nemligen reqvi¬
rentens, hos hvilken krutet dock i sista hand skall stadna. Sä kan
nu hända, (och det har i verkligheten redan handt), att tvärt¬
emot författningens syfte, till följe af en tvetydighet i en af
dess bestämmelser, egaren dömes förlustig sin egendom och
dertill såsom brottslig bötfälles, ehuru ingen afsigt kan ho¬
nom påbördas, eller skäligen ens misstänkas, att hafva velat
annorlunda förfara, än som författningen föreskrifver. Der¬
före och då lag väl mäste i främsta rummet afse icke att
gillra för, utan att betrygga hvarje medborgares egande¬
rätt, så synes mig nödigt, det författningens § 20 må så för¬
ändras, att författningens syftemål må vinnas, utan att blottställa
en i afsigten laglydig medborgare för möjligheten icke allenast att
beröfvas sin egendom, utan äfven att derutöfver fällas till
orimliga böter. Då dels genom den föreskrifna anmälan hos
Konungens Befallningshafvande, dels genom forsedel eller be¬
hörig förpassning, tillräckligen upplyses sä väl om krutets be¬
stämmelseort, som ock hvilken är afsändare och hvilken är
mottagare både i första och sista hand, torde derutöfver för
vinnande af den trygghet vid transporten, som författningen
här egentligen åsyftar, vara fullt tillräckligt, om å kärilet, hvar¬
uti krutet förvaras, allenast finnes utsatt ordet krut.
Vidare och då i § 21 fem centner uppgifvas såsom det
största qvantum krut, som lofligen kan transporteras, utan
iakttagande af de för trafiken hindrade omvägar och omstän¬
digheter, som denna § föreskrifver, synes denna bestäm¬
melse icke hafva annan grund, än att fem centner blifvit an¬
sedda såsom ordinärt lass efter en dragare, men då icke
blott fem, utan ända lili tio centner utgöra ett ganska mått¬
ligt embetslass, så ock enär en olycka, som genom fem cent-
ners explosion möjligen kunde inträffa, redan vore så för¬
ödande, att genom samma olycka med tio centner den icke
synnerligen kunde förökas, torde utan trygghetens förmin¬
272
Den 30 November.
skande. men tili de trafikerandes stora båtnad, detsamma
kynne medgifvas för tio centner, som för fem centner och
derunder uti ifrågavarande § nu finnes medgifvet.
Slutligen och hvad beträffar kruts transporterande sjöle¬
des, synes ock författningen tarfva sådana modifikationer
uti nu gällande bestämmelser, att sådan transport icke, öfver
hvad tryggheten kan erfordra, må till de trafikerandes ska¬
da betungas och försvåras.
På grund af hvad nu anfördt blifvit, vågar jag vördsam¬
meligen föreslå, det Rikets Ständer måtte hos Kongl. Majit i
underdånighet anhålla om följande förändringar uti Kongl.
Majits Nådiga Förordning af den 1 Okt. 1858:
l:o att § 20 måtte erhålla följande förändrade lydel¬
se: «krut, som — — — föreskrifver, och
hvarå med tydliga bokstäfver skall finnas utsatt
ordet krut. Den som etc.v;
2:o att § 21 må i första punkten undergå följande
förändring: will någon från ort till annan lands¬
vägen fortskaffa krut i större myckenhet än tio
centner, gore etc.v;
3:o att den nådiga Förordningen, i hvad den rörer
kruts transporterande sjöledes, må i allmänhet så
omredigeras, att den, till trafikerandes skada och
betungande, icke försvårar eller hindrar sådan trans¬
port utöfver, hvad nödig och erforderlig försigtig¬
het kan kräfva.
Om remiss till vederbörligt Utskott af denna min motion
får jag vördsammeligen anhålla.»
10:o Jonas Andersson från Östergöthlands Län:
»Till förekommande af de tvister, som uppstått om sät¬
tet och vil koren för tertialtionde och andra pastoraliers utgö¬
rande under de nådår, som förunnas enkor och barn efter
aflidne pastorer vid pastoraterna i Riket, i sådana församlin¬
gar, hvarest fastställda konventioner saknas, och på det icke
tillfälliga innehafvare af dylika presträttigheter må taga sig
anledning att verkställa tionderäkning å sädesfälten, vågar
jag härmed vördsammast föreslå, att Rikets Ständer ville för
sin del besluta om utfärdande af en allmän författning, huf¬
vudsakligen innehållande:
alt den emellan en pastor och dess åhörare in¬
gångna öfverenskommelse om pastoraliernas utgö¬
rande äfven efter pastors död, och intilldess pa¬
storatet af ny prestman tillträdes, må ega bestånd
och sålunda hvarken den aflidnes enka och barn,
eller en af Konsistorium antagen arrendator ega
Den 30 November.
273
annan eller bättre rätt, fin sorn tillkommit en afli¬
den pastor under sin embetstiden
Om remiss till vederbörligt Utskott anhållas.”
Uti denna motion förenade sig G. A. Larsson och Au¬
gust Andersson från Östergöthlands, Johan Lönn, A. J.
Sandstedt samt Sven Gustaf Johansson från Jönköpings
Län.
§ 6.
Uppå derom framställd begäran meddelades ledighet från
Riksdags- och Utskotts-goromålen åt P. F. Mengel från Up¬
sala Län, under 8 dagars tid, räknad från och med den 2
nästkommande December; och skulle under denria tid Erik
Olsson från Nerikes Län, i Konstitutions-Utskottet tjenst-
göra.
§ 7.
Ingåfvos följande motioner, hvilka skulle tills vidare å
Ståndets bord blifva hvilande, för att i sammanhang med för¬
ut väckta motioner i samma ämne remitteras, nemligen af:
l:o Mans Månsson från Kalmar Län, om ändring i nu
gällande stängselstadgan;
2:o Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län,
om ändring i föreskrifterne, rörande försäljning af bränvin;
3:o Olof Larsson från Nerikes Län, om förändring i nu
gällande skiftes-stadga;
4:0 Jan Andersson från Kopparbergs Län, angående
förändring i stängsel-lagstiftningen ;
5:o Ola Jönsson från Malmöhus Län, i fråga om afgäld
af afsöndrad lägenhet.
Uti denna motion instämde Nils Olsson ftån Malmöhus,Nils
Svensson, Sven Rosenberg och Håkan Olsson från Christian¬
stads, Nils Svenson från Blekinge samt Olof Nilsson från
Vesterbottens Län m. fl.; samt
6:o Nils Jansson från Östergöthlands Län, angående för¬
ändrade stadganden för bränvinsutskänkning.
§ 8.
Sedan Talmannen öfverlemnat klubban till Vice-Talman-
nen samt sig aflägsnat, uppläste Johan Lönn från Jönköpings
Län följande motion:
”Sorn inom detta Hederv. Stånd under nuvarande Riks¬
möte motioner i olika syftningar blifvit väckta för att söka få
en rättelse i de vid sistlidne Riksmöte så hårdt tilltagna anslag
Bonde-St:i Prot. vid 1859—60 årens Biksdag. II. 18
274
Den 30 November.
och löneförhöjningar i alla riktningar, men nu i sista stunden
af motionstiden icke funnit någon om det höga anslag, som
tillerkändes Rikets Ständers Landtmarskalk och Talmän.
Jag har gjort mig den förhoppning, att någon inom detta
Stånd med både gammal och grundlig Riksdagsmanna-erfa-
renhet samt om Landets nuvarande behof mera erfaren, skulle
mot dessa personers allt för höga aflöning söka få en rättelse,
som öfverenstämde med tidens fordran och landets kraf, men
jag tror mig finna, att kanske mången annan, som delat denna
åsigt, af såväl konsiderationer som andra förhållanden icke
velat uttaga detta steg. Jag har sjelf tvekat i valet, men jag
finner min pligt såsom Representant kräfva, att vid alla till¬
fällen hafva till föremål att bevaka landets och kommittenters
intressen, som redan alltför hardt sucka under oket.
Om jag äfven af Stånds-bröder inom detta Stånd skulle,
til! den ändring i stats-utgifter, jag härmed åsvftar, röna mot¬
stånd, såsom andra mina Stånds-bröder, för det de velat taga
steget ut om skatte-bördornas nedsättande, kan jag icke un¬
derlåta framställa, om våra konjunkturer medgifva, att låta tjen¬
stemän frodas på de skattdragnndes bekostnad, hvilka, sorn
vi, hvar och en, känna, få sträfva med svett och möda, så
att vi stå färdige att digna under Bördan, för att kunna ut¬
gifva till Staten allt, hvad denna af oss äskar.
Då man tager i betraktande, att dessa fyra tjenstemän för
året kosta Staten efter sednaste Riksdags-beslut icke mindre
än 43,200 R:dr, då man beräknar 900 R:dr i månaden för hvar¬
dera, men åter om 30 R:dr beräknas för hvarje dag till hvardera,
gör summan 43,800 R:dr, då man tyckes komma till ett för¬
vånande resultat, helst man har sig bekant, att Landtmarskalken
likasom Talmannen uti Preste-Ståndet innehafva löner på stat
så tillräckliga, att dessa personer med en efter tidens kraf
lämpad dagspenning, voro bättre lottade än deras medbroder,
hvilka äro sjefskrifna till Representanteter. Hvad åter beträffar
Borgare- och Bonde-Ståndens Talmän, då man gör en jem¬
förelse med deras Stånds-bröders arfvoden, som variera mellan
5 å 10 R:dr R:mf per dag, tyckas äfven desamma vara väl
bergade om arfvodet nedsattes med 50 procent.
J.ig får derföre hos Rikets Högiofl. Ständer föreslå:
att såväl Landtinarskalkens sorn Herrar Talmäns
arfvoden nedsättas med 50 procent eller till 600 R:dr
i månaden lika med hvad den före sistlidne Rismöte
utgjorde, derigenom tillskyndades Staten en behåll¬
ning af 14,400 R:dr efter 600 i månaden, samt om
efter dag räknas, 14,600 R:dr, hvilka till mera be¬
höfvande ändamål erfordras.
Den 50 November.
21b
Om remiss tili vederbörligt Utskott anhålles.»
Uti motionen instämde Rudolf Henrik Isoz från Stock¬
holms, Urik Olsson frän Nerikes, Olof Lagergren från Gott¬
lands, Johan Johansson och Olof Andersson från Kalmar
Län, jemte en stor del af Ståndets öfrige Ledamöter.
Härefter begärdes ordet af Per Tjernlund från Vester-
Norrlands Län, som anförde: «Motionären säger, han vill
afpruta 50 % på det under sednaste Riksdag beviljade Tal-
mans-arfvode; men troligen menar han 33V3 %, då summan
blir lika stor, som den vid föregående Riksdagen varit eller
600 R:dr per månad, och i den händelse motionen på detta
sätt förändras, instämmer jag i densamma.»
Lönn förklarade sig härefter hafva åsyftat nedsättning af
33'/3 %, fastän af ett förbiseende bestämningen af 50 %
kommit att i motionen inflyta.
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Frågan är
ganska ömtålig, och jag är särdeles tacksam emot Lönn, som
vågat upptaga densamma till pröfning. Sedan han nedsatt af-
prutningen till 33'/3 %. så att arfvodet per dag bestämmes
till 20 R:dr R:mt, instämmer jag så mycket heldre i motionen,
som Ståndet bör yrka all möjlig sparsamhet. Motionären har
uppgifvit, att Ledamöterna af detta Stånd uppbära i dagligt
arfvode från 5 till 10 R:dr om dagen, men sådant är icke det
allmänna förhållandet, ty ganska många få draga sig fram med
4 R:dr 50 öre, och somliga med ännu mindre, hvadan 20 R:dr om
dagen för Talmannen synes vara tillräckligt. Möjligen blifva
vi öfverröstade af de andra Riks-Stånden, men detta får icke
afhålla oss att fatta det beslut, som synes oss lämpligast. Vilja
vi yrka nedsättning i lönerna för tjenstemännen, så böra vi
börja med oss sjelfva och inskränka de utgifter, som närmast
röra detta Stånd.»
De flesta närvarande Ledamöter af Ståndet instämde
häruti.
G. J. Svensén från Kalmar Län: »Att Lönn väckt ifrå¬
gavarande motion anser jag icke vara sä särdeles vågsamt
eller farligt, men deremot vittna om redbarhet och sparsamhet,
af hvilken anledning jag vill betyga honom min tacksamhet.»
Nils Olsson från Malmöhus Län instämde.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Beklagligen har
frågan blifvit väl sent väckt här i Ståndet, då den redan före¬
kommit på afdelningen inom Stats-Utskottet. Jag gillar natur¬
ligtvis förslaget, då jag drifvit samma sats inom Utskottet.»
G. A. Larsson från Östergöthlands Län: »Jag tror icke,
att motionen kommit för sent, ty då frågan är behandlad
blott i Utskotts-afdelningen, och icke i plenum, så, i den hän-
276
Den 30 November.
delse Ledamöterna från detta Stånd upplysa, att en motion af
dylik syftning här blifvit väckt, hoppas jag, att Utskottet i sin
helhet icke företager frågan till slutlig behandling, utan väntar
till dess ifrågavarande motion hinner till Utskottet anlända.»
Per Nilsson från Malmöhus Län: »I likhet med Erik
Ersson har jag inom afdelningen kämpat för Talmaus-arfvodets
bestämmande till 600 R:dr R:int i månaden, ehuru vår åsigt
då icke lyckades vinna något afseende. Intressant blir det
derför att erfara, huruvida en opinions-yttring af Bonde-Stån¬
det kan medverka til! ett godt resultat, då frågan förekommer
i Utskottets plenum, och jag skall-ingalunda försumma att der»
städes framhålla den inom Ståndet rådande tanken i detta
ämne.»
Häruti förenade sig Johannes Andersson från Skaraborgs
Län.
E■ M. Falk från Skaraborgs Län: »Då jag förut alltid
yrkat på sparsamhet och hushållning, anser jag icke obehö¬
rigt att fortfarande yttra samma åsigt, af hvilken anledning
jag icke kan annat än instämma i motionen och önskar den
all lycka och framgång'»
Anders Jonsson från Vermlands Län instämde häruti.
Sven Rosenberg från Christianstads Län: »Huruvida mo¬
tionen kommit för sent eller icke har jag ej tagit i betraktande,
utan blott att en åsigt i den nu framställda riktningen blifvit
uttryckt. Jag vill ingalunda förneka vår Talman att uppbära
lika högt arfvode, som kommer att åt öfrige Talmän bestäm¬
mas, utan unnar honom det mycket gerna, men all öfverflö¬
dig förhöjning i arfvodet bestrider jag, och tror, att dessa me¬
del kunna till andra mer behöfliga ändamål användas. Man
har hört anmärkas, att Bonde-Ståndet, när det gäller Ståndets
egna intressen, icke skulle vara så särdeles böjdt för spar¬
samhet, och derför gläder det mig, att denna motion nu blifvit
väckt här inom detta Stånd, och att frågan blifvit bringad å
bane först af detta Stånds Ledamöter inom det Utskott, hvars
handläggning den tillhör.»
C. A. Larsson från Östergöthlands Län: »Till Rosen¬
bergs sista yttrande vill jag blott tillägga, det jag är fullkom¬
ligt öfvertygad, att vår Talman är til! fullo belåten, med hvad
motionären föreslagit, och att han ingalunda kan anse detta
förslag såsom ett attentat mot honom personligen. Ganska
goda skäl finnas för nedsättningen, och det är icke värdi att
yrka någon sådan i alla de vid förra Riksdagen beviljade
förhöjningar, ifall vi ej börja med dem, som närmast röra
Riksens Ständer sjelfva.»
Den 30 November.
277
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Rosenberg har nyss
sagt, att han unnade vår 'l aiman lika högt arfvode, som de
andra Ståndens Talmän erhålla, och detta blir naturligtvis
äfven förhållandet, då vårt beslut gäller alla fyra Talmännen.
Således må ingen föreställa sig, att vi besluta om aflöningen
ät vår Talman allena, ty arfvodet bestämmes lika högt för
allesamman.»
Flera Ledamöter hördes häruti instämma.
Ola Jönsson från Malmöhus Län: »Jag instämmer så
mycket heldre i motionen, som sparsamhet är och fortfarande
kommer att blifva min lösen. Desto nödvändigare anser jag denna
nedsättning vara, som de trenne öfriga Ståndens Talmän äro
tjenstemän, försedde med höga löner, som de fortfarande, äfven
under Riksdagens lopp uppbära, och vår Talman, fastän icke
åtnjutande någon lön i Statens tjenst, bör ganska väl kunna
vara belåten med ett arfvode af 600 R:dr i månaden.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Då jag icke
hört någon enda af Ståndets Ledamöter ogilla motionen, så
har jag icke mycket att derom orda, utan vill blott säga, att
densamma är ganska lämplig och väl på sin plats, ehuru den
måhända har kommit något sent. Jag önskar, att den måtte
tjena de andra Stånden till en föresjm och ett exempel och
jag anser den särdeles vigtig såsom den första bestämmelsen
i anslagsväg vid denna Riksdag. För att vinna något är enig¬
het af nöden, och derföre önskar jag, att hela Ståndet ville
förena sig i motionen, på det densamma måtte göra allt till¬
börligt intryck. Äfvenledes skulle jag föreslå, att motionen
genast måtte remitteras, på det Utskottet ej må behöfva vänta
med afgörandet af den väckta frågan.»
Med denne falare förenade sig Lars Gustaf Andersson
från Elfsborgs Län.
August Andersson från Östergöthlands Län: »Likasom
inin Länskamrat Jonas Andersson hoppas jag, att hela Stån¬
det måtte i motionen instämma, på det vi må försöka att åstad¬
komma sparsamhet och hushållning. Sådan är alldeles nöd¬
vändig i alla möjliga fall, och således äfven i det nu före¬
varande.»
Gustaf Johansson från Kronobergs Län: »Jag vill på¬
minna mig, att biand de skäl, som vid förra Riksdagen an¬
fördes såsom stöd för den föreslagna arfvodes-förhöjningen,
äfven var det, att Talmmännen ålåge representations-skyl-
dighet, och att derföre tillökning i deras arfvoden borde be¬
viljas, Vi Ledamöter inom detta Stånd, som äro vana vid
tarflighet och sparsamhet, göra icke anspråk på någon repre¬
sentation af Talmannen, och under sådane förhållanden tror
278
Deri 50 November.
jag honom vara fullt belåten med det arfvode, som nu blifvit
föreslaget, af hvilken anledning jag äfven instämmer i mo¬
tionen.v
J. M. Lundahl från Skaraborgs Län: »Om saken något
vunne derpå, skulle jag önska, att motionen blefve, medelst
protokolls-utdrag, de öfrige Stånden delgifven, och jag får
derför till Talmannen hemställa, att proposition måtte på detta
förslag framställas. Kanske kunde derigenom något vinnas, och
ej eller tror jag, att dermed behöfver dragas alltför länge ut
på tiden.»
Nils Olsson från Malmöhus Län: »För min del tror jag,
att ingen enda af detta Stånd fordrar, att Talmannen skall,
hvad man kallar, representera, ty det måste alltid bero på
Talmannen sjelf, huruvida han vill »bjuda» eller icke.»
Per Nilsson från Malmöhus Län: »Jag anhåller det Lun¬
dahl måtte afstå från sitt förslag, ty det kunde hända att, i
händelse af långa omvägar, motionen icke hinner fram till
Stats-Utskottet, till den tid, han der erfordras. Deremot hem¬
ställer jag, att Talmannen måtte framställa proposition derå att
alla Ledamöter af Ståndet ville i motionen instämma.»
Lundahl förklarade sig härefter vilja från sitt förslag
afstå.
Johan Lekberg tillkännagaf sig vilja instämma i det af
nästföregående talare afgifna yttrande.
Diskussionen förklarades härefter afslutad och, på Tal¬
mannens derom framställda proposition, förklarade alla när¬
varande af Ståndets Ledamöter sig vilja i motionen instämma.
Uppå ytterligare framställd proposition blef motionen,
jemte dervid afgifna yttranden, till Stats- Utskottet remitterad.
§ 9.
Efter skedd föredragning hlefvo på begäran följande mo¬
tioner nu bordlagde, nemligen af:
l:o Carl Iwarsson från Hallands Län:
»I anledning deraf att i Lördagens afton-plenum, Med-
brodren Sven Heurlin» motion, angående de så kallade Hal¬
ländska hyrko-hemmannen samt Med-brodren Anders Nilssons
anförande och förslag i samma fråga blifvit till Ekonomi- och
Besvärs-Utskottet remitterade, men frågan hufvudsakligen
rörer Kronans egande- och dispositionsrätt till dessa hem¬
man, anser jag mig böra särskildt föreslå:
att Rikets Ständer måtte ånyo upptaga till pröfning
denna del af frågan.
Sedan Rikets Ständer redan vid 1840 års Riksdag för¬
klarat sig anse ofvannämnde Kronans rätt på anförda, och af
Den 50 November.
279
vederbörande statsmyndigheter vitsordade skäl vara obehöri¬
gen af presterskap eller kyrkostyrelse inkräktad, har nemli¬
gen så val Kongl. Maj:t i administrativ väg sorn Högsta Dom¬
stolen förklarat flera af dessa hemman vara kronohemman,
och om än i somliga fall, på grund af bristande eller ofull¬
ständig bevisning ett motsatt förhållande egt rum, bevisar dock
det förenämnda, att här är fråga om Statens tillhörighet, och
att således Rikets Ständer hafva rätt och pligt att i saken för
deras del besluta. Ärendet är nemligen icke önskningsmål,
hvilket ock bevisas deraf, att vid alla Riksdagar enskildta för¬
slag samt vid 1844 års Riksdag äfven Konungens nådiga Pro¬
position blifvit af Stats-Utskottet behandlade och på dess ut¬
låtande åtgjorde.
Då det nu vore stridande emot allt, hvad Rikets Ständer
hittills förklarat och deras Konstitutions-Utskott ansett be¬
hörigt, om det skulle erkännas, att denna rättsfråga tillhörde
den af Konungen allena beroende ekonomiska lagstiftningen,
hvilket skulle kunna tolkas som ett medgifvande, att de på
1820-talet utfärdade föreskrifter om hemmanens utarrende¬
rande tillkommit i behörig ordning, får jag för det fall, att
icke Höglofl. Ekonomi-Utskottet återsänder de dit remitterade
förslagen, till Bonde-Ståndets vidare åtgörande vördsamt an¬
hålla, att denna min motion om rättsfrågans upptagande må
till Höglofl. Stats-Utskottet remitteras.»
Häruti förenade sig Anders Gudmundsson och Anders
Nilsson från Hallands Län.
2:0 Johan Bergström från Kopparbergs Län:
»Kongl. Majrts nådiga Kungörelse af den 25 Juni 1830,
angående statsbidrag till utflyttningsbjelp vid laga skifte före-
skrifver i § 1, såsom vilkor för sådant bidrag, att egoskiftena
skola utläggas i det antal, som skifte sstadgan medgifver utan
underställning till egodelnings-rätten; och om man således
underställer egodelnings-rätten pröfningen af behofvet utaf ett
skifte utöfver de eljest tillåtna, har man då redan förverkat
rättigheten att begära utflyttningshjdp.
Detta stadgande eller vilkor är efter min tanka för hardt;
ty fördomen mot ett färre antal skiften är numera försvunnen,
men nödvändigheten gör, att man på åtskilliga ställen i de
norra Länen nödgas lägga flere skiften; och yrkar jag der¬
före att ofvannämnde vilkor i § 1 af Kongl. Maj:ts nådiga
Kungörelse den 25 Juni 1830 för erhållande af utflyttnings-
bidrag måtte försvinna.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles.»
280
Den 50 November.
Häruti instämde Jan Andersson, Liss Lars Olsson och
Lars Larsson från Kopparbergs Län.
3:o Anders Eriksson från Elfsborgs Län:
»Kongl. Förordningen den 13 Juli 1853 angående tillägg
i gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning innehåller
i § 2, moni. 5. att sedan afsöndring godkänd blifvit, ege
Konungens Befallningshafvande uppå skeende anmälan, den
föreslagna afgälden pröfva och, om den finnes vara tillräcklig,
fastställa; och i mom. 6, att för jord eller lägenhet, som från
hemman afsöndras, må, innan afsöndringen visas vara veder¬
börligen godkänd, de lagfarts- eller intecknings-åfgärder, om
hvilka i § 12 kap. 2 af Kongl. Förordningen om hemmans¬
klyfning och jordafsöndring den 19 December 1827 är stad¬
gadt, icke ega rum.
Dä 1853 års Förordning genom Kongl. Förordningen den
12 November 1858 upphäfdes och Kongl. Förordningen den
19 December 1827 med vissa förändringar åter tillädes gäl¬
lande kraft, blef visserligen det stadgande gällande att med
lägenhet, som till full ego upplåtes, skall lagfaras såsom om
jordafång föreskrifvet är, och att, om upplåtelsen skett på viss
tid, afhandlingen skall intecknas och inteckningen förnyas på
sätt Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800 innehåller; men
något stadgande finnes icke i 1827 års Förordning, huruvida
afsöndringens behöriga godkännande skall föregå lagfarts-eller
intecknings-åtgärden; och som domstolarne i denna fråga lära
gå olika tillväga sålunda, att några Härads-rätter anse afsön¬
dringens godkännande böra föregå lagfarts- eller intecknings-
åtgärden, och andre Härads-rätter med stöd af Kongl. För¬
ordningen den 9 November 1844, ehvad afsöndringen och år¬
liga afgälden äro godkände eller icke, meddela berörde åt¬
gärder, anser jag ett gifvet stadgande härom vara af behofvet
påkalladt.
Jag är ock af den mening, att afsöndringens godkännande
och årliga afgäldens fastställande bör föregå lagfarts- eller in¬
tecknings-åtgärden, emedan utan allt tvifvel de flesta lägen-
hets-innehafvare, sig sjelfva till skada, försumma att ombe¬
sörja afsöndringens pröfning och godkännande och nöja sig
med lagfarts- eller intecknings-åtgärden, så vidt denna kan
erhållas oberoende af handlingens godkännande; och jag får
derföre vördsamt väcka den motion att § 12, mom. 1 i kap.
2 af Kongl. Förordningen den 19 December 1827 må erhålla
följande tillägg: »För jord eller lägenhet, som från hemman
»afsöndras, rnå, innan afsöndringen visas vara vederbörligen
»godkänd, förenämnde lagfarts-eller inte,cknings-åtgärder icke
»ega rum »
Den 30 November
281
I öfrigt är jag af den mening, att det stadgande i 1853
års Förordning, att undersökning, huruvida afsöndring skett en¬
ligt stadgade grunder och således kunde godkännas, äfvensom
huruvida beloppet af årliga afgälden vore antagligt, öfverlem-
nades till en särskild nämnd, utsedd inom hvarje socken, var
ganska nyttigt och borde åter blifva gällande. Vanliga för¬
hållandet är, att lägenhets-innehafvaren är fattig och förmår
icke bekosta en dyr undersökning, huruvida lägenheten, om
hvilken han uppgjort kontrakt, är i afseende på stadgade grun¬
der och afgäldens belopp med lag öfverensstämmande. Han
börjar väl med en ansökan hos Härads-rätten om kontrak¬
tets inteckning och fortsätter så tillvida, att han enligt dom¬
stolens beslut anmäler sig hos Konungens Befallningshafvande
och begär den föreskrifna undersökningen, men då han får
Konungens Befallningshafvandes resolution af innehåll, att un¬
dersökningen skall verkställas och yttrande om afgäldens be¬
lopp skall afgifvas vid sammanträde på stället af Kronofogde,
Häradsskrifvare oeh Landtmätare, hvilkas resor och dagtrak¬
tamente sökanden skall bekosta, så finner han sig i de flesta
fall föranlåten att afstå från ansökningens vidare fortsättning.
Emellertid sätter han sig ned med hustru och barn på lägen¬
heten, arbetar och sträfvar allt, hvad han förmår, odlar upp
den steniga och sumpiga marken, och efter några år, när de
vackra skördarne börja lysa hemmansegaren i ögonen, och
denne råkar att vara en annan person, än den som utgifvit
kontraktet, så får lägenhets-innehafvaren stämning till tinget
med påstående att afträda lägenheten, emedan han icke låtit
inteckna kontraktet och lägenheten icke vunnit det godkän¬
nande, som erfordras. I somliga fall händer nog, att käranden
tappar, men i de flesta vinner han, isynnerhet om hemmanet,
hvarifrån afsöndringen skett, ombytt egare, och kontraktet
icke är intecknadt. — Det är derföre efter min tanka nöd¬
vändigt att så förordna, att kostnaderna ej blifva högre, än att
den fattiga lägenhets-innehafvaren kan draga dem.
Väl påpekades sista Riksdag, om jag rätt minnes, i Kam-
mar-kollegii yttrande i ämnet, att Konungens Befallningshaf¬
vande torde i de flesta fäll kunna meddela den pröfning, som
bör ega rum, utan att förordna sådan undersökning och skatt¬
läggning, som jag ofvan nämnt, men jag tror icke, att så kan
ske. — Stundom är det hemman, hvarifrån lägenheten är af¬
söndrad, icke afmätt och stundom äro endast inegorna mätte;
men ej utmarken derå lägenheten är belägen, och i begge
fallen möter hinder för Konungens Befallningshafvandes pröf¬
ning utan föregången undersökning. I andra fall inträffar, att
skifteshandlingarne ej äro för lägenhets-innehafvaren att tillgå,
282
Den 30 November.
äfven om de finnas, och afsöndrade lägenhetens form kommer
Konungens Befallningshafvande ej i tillfälle att se, om icke
karta deröfver upprättas och företes. — En del hemmanets
onera äro ofta af den beskaffenhet, att Konungens Befallnings¬
hafvande ej kan inhemta kännedom om deras värde och be¬
lopp utan undersökning på stället. — Med ett ord: jag tror
att sådan undersökning i de allra flesta fall erfordras, innan,
Konungens Befallningshafvande kan fatta sitt beslut, och der¬
före ar att förutse, att lägenhets-innehafvaren ej förmår, åt¬
minstone i ganska många fall, bestrida kostnaderna och så¬
ledes måste sluta på halfva vägen.
Deremot om undersökningen och afgäldens bestämmande
får bero på undersöknings-nämnden på sätt 1853 års Kongl.
Förordning innehåller, så biifver kostnaden obetydlig, och den
säkerhet för lägenhets-innehafvaren, som åsyftas, vinnes och
den ordning och reda, som högeligen äro att önska, kunna
äfven påräknas. Man kan invända, att undersöknings-nämn¬
den icke har förmåga att bedöma och uträkna afgälden, så
att den precist slår in i förhållande till hemmanets onera,
men jag är fullt förvissad, att afgälden i de alira flesta hän¬
delser bestämmes först af kontrahenterna och sedan af under¬
söknings-nämnden högre, äri som i berörde afseende erfordras.
Kronans risk är således efter min tanka ingen, och jag före- »
slår derföre:
att Rikets Ständer måtte för sin del' besluta, att
morn. 2, 3, 4, 5, och 6 i § 2 af Kongl. Förord¬
ningen den 13 Juli 1853 äfvensom mom. 4 i § 1
af samma Förordning, för så vidt den hit hörer,
måtte ånyo antagas såsom gällande lag i omför-
malte frågor.
Om remiss till vederbörande Utskott anhålles.»
4:o P. F. Mengel från Upsala Län:
»Kongl. Kungörelsen af den 25 Juni 1830 och den 25
Januari 1833, Kongl. Brefven af den 8 December 1848 och
den 15 Mars 1853 samt Öfver-Direktörens vid Landtmäteriet
cirkulär af den 11 April 1853, alla angående understöd af
allmänna medel till utflyttningar i följd af verkställda skiften,
äro författningar, som, ehuru goda till syftet, åstadkomma dels
stort besvär för vederbörande myndigheter, nemligen Landt-
mätarne, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, Öfver-Direktören
vid Landtmäteriet, Stats-kontoret, Kammar-rätten och Kongl.
Maj:t, samt dels mycket obehag, kostnad och förluster för
skiftestagande jordegare, i anseende till den mängd af forma¬
liteter, som bör iakttagas för utflyttnings-understödets bevil¬
jande, utbekommande och redovisning, på sätt jag nu skall
Den 30 November.
■283
ådagalägga, sedan jag först?"anmärkt, att. berörda understöd
utgår med minst 50 R.dr oell högst 300 R:dr R:mt för hvarje
utflyttande skiftestagare.
Hvad nu först angår utflyttnings-understödets beviljande,
t. ex. för egaren af mantal utgörande minst 50 R:dr och
högst 100 R:dr R:mt, så erfordras:
A) att blifva“till understödets åtnjutande hos Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anmäld af Landtmätaren, som dervid skall
uppgifva och styrka:
l:o om förrättningen är egentligt laga skifte eller blott åbo¬
delning ;
2:0 om alla byens eller hemmanets egor i skiftet ingått, eller,
om detta ej skett, anledningen dertill;
3:o jordegares skyldighet att utflytta, eller om sådant kom¬
mer att ske efter frivilligt åtagande, eller ock före skif¬
tets verkställighet skett;
4:o antal skiften, som den utflyttande erhållit;
5:o afståndet mellan nya och förra tomtplatsen;
6:o tiden, inom hvilken utflyttningen skall vara verkställd;
7:o om nybyggnad skall verkställas af träd eller sten;
8:o de gamla åbyggnadernas byggnadssätt, storlek, indelning
och brukbarhet;
9:o beskaffenhet af trädgård eller annan nyttig anläggning;
10:o flyttningskostnaden för hvarje hus samt annan nyttig an¬
läggning och kostnaden för erforderlig brunnsgräfning;
ll:o om alla åbyggnader flyttas eller någon af dem blifver
orubbad;
12:o om de egas gemensamt med någon annan;
13:o om de före skiftet varit tillräckliga för hemmanets behof:
14:o om de derförinnan varit så bristfälliga, att ombyggnad i
allt erfordrats;
15:o om den erhållna egolotten skal! särskildt bebyggas;
16:o om grunderna för utflyttnings-kostnadernas fördelning;
17:o förslag till u tily ttnings-und erstöd af allmänna medel, grun-
dadt på alla förenämnde och åtskilliga andra omständig¬
heter, samt bifoga:
18:o behörigt utdrag af jordebok och mantalslängd öfver alla
delegare i skifteslaget in. m.; äfvensom
19:0 bevis att förrättningen blifvit af Ägodelnings-rätten fast¬
ställde ;
B) Att förenämnde anmälan och alla uppgifter pröfvas
af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som, der han ej fin¬
ner allt i sin behöriga ordning, återförvisar ärendet till ny
handläggning af landtmätaren, men eljest upprättar förslag
284 Den 30 November.
till utflyttnings-understödets belopp och insänder detsamma
till Ofverdirektören vid Landtmäteriet;
C) Att förberörda anmälan, uppgifter och förslag gran¬
skas af nyssnämnde Öfverdirektör, som, der han finnér allt i
behörig ordning, hos Kongl. Maj:t i underdånighet hemställer
om nådigt beviljande af det utflyftnings-understöd, Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande föreslagit eller ofverdirektören fun¬
nit rätteligen böra utgå;
D) Att Kongl. Maj:t, efter ytterligare granskning af
handlingarne, bestämmer utflyttnings-understödets belopp och
derom afläter nådigt bref till Ofverdirektören;
E) Att Ofverdirektören meddelar detta bref åt Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, samt att Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande utfärdar Kungörelse i Länet om Kongl. Maj:ts
Nådiga beslut.
Sedan, efter dessa vidlyftiga operationer, utflyttnings-
understödet blifvit beviljadt, så förekommer frågan om dess
utbekommande, för vinnandet hvaraf hemmans-eg ar en skall
l:o göra ansökning hos Kongl. Maj.ts Befallningshafvande:
2:o styrka, att han utflyttat alla sina hus på föreskri/vet
sätt; eller ock
3:o om detta ej skett, ställa borgen för understödets er¬
hållande ;
4:o ådagalägga, att han är behörig att uttaga detsamma:
5:o afvakta anordning på understöds-beloppet; och
6:o detsamma qvittera.
Det sålunda utbetalda utflyttnings-understödet, redovisas
på sätt som följer:
l:o Kongl. Majds Befallningshafvande häller utförliga räk¬
ningar deröfver, enligt omständliga, af Kongl. Stats¬
kontoret den 8 Mars 1849 och den 17 April 1851 ut¬
färdade föreskrifter och formulär;
2:o dessa räkningar, åtföljda af en mängd verifikationer, in¬
sändas inom den 15 Januari hvarje år tili Stats-kon-
toret;
3:o Stats-kontoret remitterar handlingarne till Öfverdirektö-
rens vid Landtmäteriets granskning;
4:o öfverd irektören granskar dem och yttrar sig till Stats¬
kontoret;
5:o Stats-kontoret pröfvar och beslutar i ämnet. Är någon
af den mängd formaliteter, som, på ofvan uppgifna sätt,
bort iakttagas, underlåten, eller har t. ex. ej viss tid
blivit utsatt för utflyttningens verkställande, eller något
hus, vore det än så litet, icke blifvit flyttadt, eller af ut¬
Den 30 November.
285
flyttande, sorn eger två eller flera hemmansdelar i ett
sammanhang, icke en hvar blifvit särskildt bebyggd,
utan åbyggnaderne pä en tomt sammanförda, hvilket
allt mycket ofta bänder, så vägrar Stats-kontoret er¬
sättning åt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för de ut¬
betalte medlen;
6:0 dessa återtagas nu af kronobetjeningen med ränta hos den
utflyttande hemmansegaren;
7:o för att få understödet åter, måste hemmansegaren klaga
hos Kongl. Maj:t;
8:0 sker detta, så höras Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
Öfverdirektören och Stats-kontoret, hvarefter Kongl. Maj:t
beslutar:
9:0 det nådiga beslutet delgifves de hörda auktoriteterne och
klaganden, som nu,
10:o om han vunnit, ånyo får göra ansökning, afvakta anord¬
ning och qvittera, hvad honom blifvit bestådt.
Men härmed är redovisnings-väsendet icke slut. Ofver-
direktören och Landtmäteriet skall för hvarje år hos Kongl.
Majit uppgifva beloppet af utbetalte, balanserade eller inne-
stående utflyttnings-understödsmedei, och ändtligen granskas
de vidlyftiga räkenskaperna deröfver af Kammar-rätten, med
thy åtföljande anmärkningar, förklaringar, utslag och besvär
m. m.
När man nu vet, att t. ex. år 1858 de utflyttade i alla
direktioner af Riket voro 1,240, åt hvilka Kongl. Majit, genom
nådigt utslag af den 1 sisth Oktober beviijat i utflyttnings-un-
derstöd tillsammans 149,538 R:dr Runt, eller i medeltal om¬
kring 120 R:dr samma mynt till hvarje utflyttande, så inser
man också utan svårighet, icke allenast huru myndigheter
och jordegare besväras i och för iakttagandet af de före¬
skrifter, angående utflyttnings-understöd af allmänna medel,
som nu äro gällande, utan äfven huru Postverket för samma
föreskrifters skull, belastas med en mängd tunga bref, hvilkas
antal säkerligen uppgår till 20,000 årligen.
Dessa olägenheter kunna genom enklare föreskrifter, en¬
ligt min tanka, undvikas, och jag föreslår, att, med upphäf-
vande af allt, hvad angående utflyttnings-understöd af all¬
männa medel hittills blifvit stadgadt, en författning måtte ut¬
färdas af följande innehåll:
§ 1. För hvarje särskildt bebyggdt hemman eller hem¬
mandel samt för utjord, om den för sig är skatt¬
lagd och bebygd, hvars innehafvare vid laga skifte
dömes att utflytta alla sina åbyggnader, skall, när
skiftet blifvit fastsälldt, och derest hemmansdelen
286
Den 30 November.
eller ut-jorden ej förut undergått en- eller Inga
skifte, understöd till utflyttningen af allmänna me¬
del. såsom gåfva erhållas, nemligen för en hem¬
mansdel, efter förmedling räknadt,
under samt till och med Vj6 mantal 75 R:dr R:mt
deröfver till och med Vg d:o 112 » 50 öre
d:o d:o */4 d:o 150 » —
d:o d:o V2 d:o 187 v 50 öre
öfver d:o x/2 d:o 225 » —
och för utjord 75 » —
Motiv: Jag har bibehållit den nu gällande beräknings¬
grunden. dock utan några minima och maxima, de der en¬
dast på höft kunna bestämmas, helst ingen säker grund för
variationerna dom emellan är bestämd eller kan uttänkas.
Jag antager vidare, att det må vara hemmans-innehafvarens
ensak, att särskildt bebygga den erhållna egolotten eller upp¬
föra en åbyggnad på två eller flera af honom innehafvande
hemmansdelar i skifteslaget, att han icke. bör gå i mistning
af understöd, om han fått flera skiften, än efter skiftes-stad-
gan, utan underställning till egodelningsrätt tillåtes, emedan
det icke är han, som eger bestämma skiftenas antal; att kost¬
naderna för alla åbyggnadernes flyttning å en hemmansdel al¬
drig understiger de i tariffen utförda beloppen, och att det,
helst under sådana förhållanden ar onödigt och opraktiskt att
forska efter priset å byggnads-materialier och dagsverken,
husens större och mindre beskaffenhet, i jemförelse emot
mantalet, om de äro nedsatte m, m. d. Jag faster vidare icke
afseende vid det nu gällande, högst sällan tillämpade stad¬
gandet, att den, som bygger af sten, skall erhålla tillökning
med 3 af de l :detar af understödet, som skifteslaget nu till¬
kommer, nemligen, lägst 12 R:dr 50 öre och högst 75 R:dr,
emedan denna tillökning är för obetydlig såsom en verksam
uppmuntran, men åstadkommer mycken oreda och ovärdig¬
het vid understödets bestämmelse, utbetalning och redovis¬
ning.
§ 2. Understöd af allmänna medel uppbäres och qvit-
teras ensamt af den, som till utflyttning blifvit
förbunden, delegarne i skifteslaget dock obetaget,
att detsamma beräkna vid bestämmande och för¬
delning af det utflyttnings-understöd, som af dem,
enligt kap. 13 § 3 Skiftes-stadgan, särskildt bör
utgifvas.
Motiv: Såsom det är nu stäldt, fordras qvitto af alla delegar¬
ne i skifteslaget, derigenom många svårigheter vållas. Detta
undvikes genom mitt förslag, enligt hvilket stats-understödet
Den 30 November.
287
ändå kan korama alla till godo och den utlyftande ej på
det hela få mera än utflyttningen kostar.
§ 3. Landtmätare, som förrattat laga skifte, hvarmed
här icke förstås äbodelning inom hemman, sorn
förut undergått en- eller laga skifte, skall vid an¬
svar såsom tjenstefel, åligga att, inom en månad,
efter det han återfått skifteskartan och handlin-
garne med påskrift om fastställelse, till Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande insända dels uppgift å
de utflyttningar, som vid skiftet blifvit beslutade,
innefattande underrättelser om hemmans-innehafva-
rens namn och hemmansdelens förmedlade mantal
samt om alla eller blott vissa åbyggnader skola
utflyttas, och dels bestyrkt afskrift af beviset der¬
om, att skiftet blifvit fastställdt.
Motiv: Nu åligger det Landtmätaren att inom en må¬
nad efter det fastställelse å skiftet blifvit meddelad, insända
ofvannämnda afgifter. Detta är rent af omöjligt att efter¬
komma; ty klagotiden öfver den meddelade fastställelsen är
just en månad, hvarunder domaren ej skiljer sig vid skiftes-
handlingarne, och äfven om så icke vore, så återfås de säl¬
lan förr, än efter mer än en månads förlopp.
§ 4. När ptflyttande hemmans-innehafvaro vill lyfta ut-
fly ttriings-understöd af allmänna medel, skall han der¬
om hos Kongl Maj:fs Befallningshafvande göra an¬
sökning, hvarvid bifogas bevis af häradsskrifva-
ren i orten, att sökanden innehar det till utflytt¬
ning dömda hemmanet, och huru stort dettas för¬
medlade mantal är, hvilket bevis utan lösen skall
utgifvas. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall
derefter, utan någon sökandes kostnad, enligt den
i § 1 stadgade grund bestämma utflyttnings-under-
stödetsbelopp och desamma anordna samt, emot,
behörigt qvitto, såsom förskott af statsmedlen, i
Landtränteriet utbetala.
Motiv: Denna § motsvarar § 4 sednare delen, §§ 5 och
6 förra delen i nu gällande Kongl. Kungörelsen af den 25
Juni 1830. Orimligt synes, att, om de af mig föreslagna
enkla grunder för utflyttnings-understödets bestämmande god¬
kännas, Öfverdirektören för Landtmäteriet och Kongl. Maj:t
dermed skola hafva befattning i annat fall, än om besvär an¬
föras öfver Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes beslut. Detta
bör knappt kunna blifva oriktigt, dels med hänsigt till förbe¬
rörda enkla grunder och dels emedan Landtmätarens och Hä-
radsskrifvarens uppgifter kontrollera hvarandras riktighet.
288
Den 30 November.
§ 5 Inom den 15 Januari hvarje år bör Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande till Stats-kontoret insända ve-
rificeradt reqvisitions-förslag å ersättning till Landt-
ränteriet för derifrån under föregående året för¬
skjutna utfly ttningsrnedel, och bör Stats-kontoret
dels meddela ersättning genom anordning å de der¬
till under Riksstatens 6:le Hufvudtitel anslagna me¬
del, emot redovisning i Landsboken, saust dels till
Kongl. Maj:t inom den 1 Maj ingifva ett samman¬
drag öfver alla de utflyttningsmedel, sorn i Länen
under det föregående året blifvit utbetaldta.
Motiv: Denna § motsvarar sednare delen af den 6:te i nu
gällande Kungörelse. Det omnämnda sammandraget ingifves
nu af Ofverdirektören vid Landtmäteriet och är i statistiskt
afseende af värde.
Då jag vördsammast anhåller om remiss af denna motion
till Högloft. Lag-Utskottet, hyser jag den förhoppning, att det
nuvarande Utskottets ledamöter skola öfver mina ofvan gjorda
förslag afgifva Utlåtande och således icke, såsom vid sist hållna
Riksdag inträffade med en i det närmaste ordagrannt lika be¬
skaffad då jemväl af mig väckt motion, helt enkelt under¬
trycka densamma, ett förfarande desto klandervärdare, som
Sekreteraren i det sammansatta Lag- och Ekonomi-Utskottet,
hvilken ålegat, att Utlåtande öfver motionen aflåta, ingalunda
saknade tid dertill, om han blifvit af herr Ordföranden antydd
att med ärendet taga slutlig befattning.»
5:o samme Ledamot:
»Vördsammast tager jag mig friheten föreslå:
att den i Kongl. Cirkuläret den 7 Mars 1834 herr
Ofverståthållaren, herrar Landshöfdingar och herrar
Borgmästare i de städer, der Landshöfding icke
residerar, »tillagda skyldigheten att censurera tlie-
aterpjeser» måtte afskaffas.
Först och främst är berörde censur uppenbart stridande
mot Tryckfrihets-Förordningens både anda och bokstaf, hva¬
dan det med skäl kan väcka förundran, att Rikets Ständer vid
1834 års Riksdag hos Kongl. Maj:t läto förmå sig att formli¬
gen begära, det censur måtte införas.
Dernäst är det genom talrika exempel, af den mest ko¬
miska beskaffenhet, ådagalagdt, att den ofvan-omförmälda elit-
korpsen af censorer ganska ofta gjort sig skyldig till högst
egenmäktiga åtgärder och ansett sig befogad, å dragande kall
och embetets vägnar, att fungera såsom »förbättrare» af dra¬
matiska arbeten — ett åtgörande, som i andra fall endast verk-
Oen 30 November.
289
liga författare oell konstdomare skulle tilltro sig kunna verk¬
ställa. >
Slutligen är det Kongl. Cirkuläret så affattadt, att deri
hvarje censor tillagda gransknings- och förkastelse-rätten af
en theaterpjes är obegränsad. Samma pjes, som lyckligen
passerat skärselden hos t. ex. Öfverståthållaren, och således
fått uppföras å hufvudstadens theatrar, kan detta oaktadt ohjelp-
ligen kasseras af Borgmästaren i — Skanör, Hjo eller Sigtuna,
oin andra åsigter i dramatisk konst skulle råda hos någon af
dessa censorer, än hos herr Öfverståthållaren.
Vore det sannolikt, att en theaterpjes i ringaste mån skulle
blifva en bättre dramatisk produkt t. ex. genom den officiella
censor-borgmästarens verkställda omarbetning af pjesen, så
skulle tvifvelsutan åtgärden kunna rättfärdigas. Men jag har
mig med visshet bekant, att en sålunda af en Borgmästare
»förbättrad» pjes. det oaktadt, eller kanske just derföre, en¬
stämmigt blifvit uthvisslad af publiken. Theater-föreståndaren
led derigenom en pekuniär förlust, och hade icke censorn-
borgmästaren varit en human man, så kunde ju de mest oro¬
ande förvecklingar emellan honom och publiken hafva uppstått.
Skulle några föreskrifter i afseende på theaterstycken er¬
fordras, så synes det vara tillfyllest, att med dem må förfaras
så, som med tryckta skrifter, och att, om och då de kunna
blifva föremål för åtal, det ma utföras af allmän åklagare,
sedan pjesen med qvarstad blifvit belagd, hvars befogenhet
af vederbörlig domstol skall afgöras. — I en sådan åtgärd
ligger en princip, men i censuren ligger endast godtycke.
Om remiss af denna motion till Ekonomi-Utskottet an-
hållcs.»
6:0 Nils Svensson från Christianstads Län:
»Uppmanad af mina kommittenter, måste jag för att, om
möjligt är, söka undanrödja en olägenhet, som under många
år öfverklagats inom den ort, jag tillhör, nemligen att vid den
heliga Nattvardens begående Skriftermålet hållits före guds-
tjensten, men Kommunionen. eller Nattvardens utdelande för¬
siggått efter densamma; att så bör ske, synes vara såsom lag
bestämdt i vår nu gällande Kyrkohandbok.
Detta må anses på många ställen och isynnerhet i stä-'
derna lämpligt, men ej så på landsbygden, deruti stora försam¬
lingar, hvarest Nattvardsgästernas antal mången gång upp¬
går till 1,200 personer, Nattvardens begående efter guds-
tjensten medfört och medför många och stora olägenheter,
isynnerhet derför, att många hafva 2 mil och derutöfver från
sitt hemvist till kyrkan. När då Skriftermålet begynnes kl.
Bdnde-St:s Prot. vid 1S59—00 årens Riksdag. II 19
290
Den 50 November.
8 f. m., gudstjensten kl. 9 eller 10, hvilken varar å de flesta
ställen till kl. 12 och derutöfver, innan då ofvannämnde antal
Nattvardsgäster erhållit Nattvarden, äro 5 å 6 timmar förflutna,
sedan Skriftermålet begynte. Detta förhållande inträffar ofta
under den tid af året, då dagarna äro korta, hvarför färdén
till och ifrån kyrkan måste ske uti mörker: är väderleken der¬
till mindre gynsam, så händer ofta, att de, som måste verk¬
ställa färdén till fots framkomma genomväta och mindre väl
försedda med kläder, ehuru de under den kallare årstiden
måste förblifva i kyrkan 5 å 6 timmar, så må jag väl ej be¬
höfva vara vidlyftig för att visa det olämpliga härutinnan, och
då jag ej heller i den Heliga Skrift funnit föreskrifvet, antin¬
gen Nattvardens begående bör ske före eller efter gudstjen¬
sten, så vågar jag vördsamt föreslå:
att Riksens Högloft. Ständer måtte för sin del be¬
sluta, att såväl Skriftermålet, sorn den heliga Natt¬
vardens begående, må försiggå före gudstjensten
uti de församlingar, der pastor och majoriteten af
heinmans-egarne inom församlingen anse det varda
af behofvet påkalladt.
Om remiss af denna min motion till vederbörligt Utskott
anhålles.v
Uti motionen förenade sig Anders Persson från Malmöhus,
Anders Trulsson och Nils Svensson från Blekinge samt Tor¬
kel Nilsson från Christianstads Län m. fl.
Härefter begärdes ordet af Sven Rosenberg från Christi¬
anstads Län, som anförde: v Då både Nils Olssons och Nils
Svenssons motioner handla om samma ämne, så vill jag icke
väcka någon ny motion härom, ehuru jag dertill är uppmanad
af mina kommittenter. Inom Lunds stift är det öfverklagade
förhållandet mycket kännbart. Jag finner icke, hvarken enligt
Guds eller Svensk lag, någon föreskrift gifven, när Nattvarden
skall utdelas, men en gammal praxis är, att Nattvardsgången
hålles efter gudstjenstens slut. Ett ganska strängt ansvar fin¬
nes för den, som cskriftad begär den heliga Nattvarden, ty
ett gammalt stadgande säger, att han bestraffas lika med den,
som drucken begår denna heliga handling. Det blir alltid
svårt att kontrollera detta, då Nattvardsgången hålles efter
gudstjensten, hvaremot presten kan lättare hälla tillsyn härå,
åtminstone i smärre församlingar, då Nattvarden meddelas
genast efter Skriftermålet. Från min barndom minnes jag, att
Nattvarden begicks än före, än efter gudstjensten, olika på
särskilda orter. I städerna hålles Nattvard på Lördagarna
och då blir ifrågavarande uppsigt äfven lättare. Jag anser,
att tillåtelse bör meddelas, att regleringen häraf må bero på
Den 50 November
291
öfverenskommelse mellan presten och församlingen, ty då be-
höfves icke någon ny lag om saken.»
Häruti instämde förre vice Talmannen Per Eriksson, Per
Persson, Anders Jonsson och Georg Nyqvist från Wermlands,
A. W. Uhr, C. O. Sköldberg och Erik Olsson från Nerikes,
Lars Gustaf Andersson frän Elfsborgs, Per Mattsson och
Per Tjernlund från Vester-Norrlands, Olof Nilsson från Ve¬
sterbottens, Gustaf Johansson från Kronobergs, Lars Lars¬
son från Kopparbergs och Jöns Persson från Blekinge Län
med flere.
Ofverläggningen förklarades nfslutad och motionen blef
på begäran bordlagd, för att, i sammanhang med Nils Olssons
ofvan omförmälda motion, sedermera till vederbörligt Utskott
remitteras.
7:o samme Ledamot:
»Väl vetande, att den tid ej kan vara aflägsen, då en
kommunuMag kommer till ständ, kan jag i denna fråga likväl
ej invänta densamma för afhjelpande af ett i sig sjelf vid för¬
sta påseende obetydligt ondt, men som vid närmare öfvervä¬
gande nr temligen i ögonen fallande, att det ej lemnar den
rättvisa åt hvar och en jordegare, som vederbör. Det är nem¬
ligen vägarnes underhållande vintertiden. En Kongl. Maj:ts
Förordning den 18 September 1790 bestämmer härutinnan, att
ploglag inom häradet eller socknen skall finnas, och i dess §
5 stadgas, att hela det för häradet eller socknen sig belö¬
pande betalningsbeloppet skall af kronofogden vid de vanliga
uppbördsstämmorna uppbäras och redovisas. Men då dessa
föreskrifter medfört flerfaldiga olägenheter och bland andra den,
att äfven de år ej snöfall inträffat, som mången gång är fallet
i Skåne, likväl snöplognings-afgiften af delegarne i ploglaget
utaf kronofogden uppbäres, men huruvida den rätfsenligt utde-
biteras samt inflyter till dem, som vederbör, förbigås af mig
att här omnämnas, såsom ej hörande hit, så, dels för att få
uppbörden ställd på annat sätt och dels för att varda fri från
utbetalande af denna afgift, de år plogning och skottning ej
ifrågakomma, vågar jag härmed föreslå, det § 7 uti ofvan
åberopade Kongl. Förordning, med uteslutande af § 5, måtte
erhålla följande förändrade lydelse:
Åliggande det Konungens Befallningshafvande för-
anstalia, att, sävidt möjligt är, soekuevis fördela väg¬
hållningen, om vintern, vare sedan den socken eller
det ploglag skyldig, vid det ansvar lag stadgar, sin
plognings- och skottnings-skyldighet i laglig ord¬
ning fullgöra, egandes socknen eller ploglaget, att
ifrågavarande väghållningen verkställa låta, på sätt
292
Den 30 November.
å hvarje ort och ställe sig lämpligast göra låter,
antingen medelst öfverlåtande deraf på entrepre¬
nad eller derom med närmast belägna hemman
öfverenskomma, emot erläggande af den betalning
derför, hvarom på ena eller andra stället öfverens-
kornmas kan.
De år, då plogning eller skottning verkställes,
vare ordföranden i Socknenämnden skyldig, att den
derför utgående betalningen på alla plognings-skyl-
diga hemman inom socknen efter hemmantalet re-
partisera och densamma uppbära samt till den eller
de, som väghållningen verkställt, redovisa; kom¬
mandes den härför blifvande redogörelsen att i
sammanhang med öfriga sockne-räkenskaperna re¬
videras.
De beting, som inom socknen eller ploglagen
uppgöras, vare sig genom entreprenad eller på an¬
nat sätt, få ej uppgöras för längre tid, än högst 5
år, skolandes väglotfs-egarne, hvarje gång sådant
ackord tilländagåtf, sammankallas, att antingen det
förra ackordet förnya eller ock för bestämd tid
nytt ackord afsluta, hvilket dock ej får sträckas
öfver den tid här ofvan nämndt är.
. Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles.»
8:o A. W. Uhr från Nerikes Län:
»Jag har förut i en annan fråga yttrat, att officerarne
vid Lifregementets Hussar-korps icke gjort sig skyldiga till
det af motionären uppgifna förfarande, att, utan lemnadt till¬
fälle för rusthållarne att sig förklara, ålägga dem böter för
brist i fullgörandet af en eller annan dem åliggande skyldig¬
het. Närlagde handling visar, huru vid sådana tillfällen for¬
tares i Örebro Län, men samma handling visar äfven, att rust¬
hållarne äro af lag bundna till ett tvång, som för många af
dem är i högsta måtto menligt, utan att medföra dermed åsyf¬
tade fördelar; jag menar förbudet för rusthållare att ej mer
än en gång om året flytta nummerhästen ifrån den ena del-
egaren i rusthållet till den andra.
A ena sidan synes det väl, som när en af rusthåilarne
skall i första hand ansvara för rustningens fullgörande under
året, denne ock ej allnast borde vara berättigad, utan äfven
skyldig att hos sig hafva hästen till utfodring och skötsel hela
året om, och på många rusthåll är äfven detta förfarande för¬
delaktigast, men å andra sidan och i flere fall medför det
många och stora olägenheter, särdeles då den i tur varande
Den 30 November.
293
ansvaringen råkar vara en mindre delegare i rusthållet och
dertill måhända i mänga afseenden den minst lämpliga häst¬
skötaren, och hvad blifver då följden, om hästen vanskötes?
Jo, ansvaringen får val böta derför, om han har något att
böta med, eljest få väl samtliga delegarne i rusthållet deltaga
i böterna, och om vanskötseln föranleder dertill, alt hästen,
tidigare än i annat fall skulle skett, blifver kapabel, lärer det
alltid blifva samtliga rusthållarne, som få betala fiolerna. Jag
vill derföre fästa Rikets Ständers uppmärksamhet på billighe¬
ten och nyttan, för att ej säga nödvändigheten af:
att det måtte blifva fritt för delegarne i hvarje rust¬
håll, att sig emellan öfverenskomma och besluta
om bästa sättet för rustningshästens underhåll och
skötsel.
Om denna min åsigt delas af Rikets Ständer, misströstar
jag ej, att, om underdånig framställning derom blifver gjord, Hans
Majit Konungen skall dertill lemna sitt nådiga bifall, till myc¬
ken lättnad för mången betryckt rusthållare och derigenom
äfven fördel för regementet.»
Häruti förenade sig J. Lekberg, C. G. Sköldberg, Erik
Olssen och Olof Larsson från Nerikes samt Nils Magnus
Pettersson från Kalmar Län.
Ordet lemnades på begäran åt C. J. Svensén från Kal¬
mar Län, som yttrade: »Jag hade aldrig kunnat tro, att detta
kunde vara en lagstiftningsfråga, ty nog borde väl rusthålla¬
ren ega rättighet att bestämma om utfodringen för sin egen
häst; men då förhållandet icke lärer vara sådant, så önskar
jag motionen all framgång.»
A. W. Uhr: »Jag vill blott tillkännagifva, att bilagan
upplyser, det Bonde-Ståndet en gång förut, och det redan vid
Riksdagen år 1800. begärt att få flytta nummerhästen, men
att dess önskan då lernnades utan allt afseende.»
Motionen bordlädes.
9:o Pehr Nilsson från Malmöhus Län:
»Liksom det är hvarje samhällsmedlems ovilkorliga rät¬
tighet att se sin egendom fredad från andras intrång och
akadebegär, så är det äfven en pligt för Staten att draga för¬
sorg derom, att detta hans hopp icke blifver sviket. Att här¬
uti ännu återstår åtskilligt hos oss att önska, derpå vill jag,
bland annat, framdraga ett exempel. För hvarje egare eller
brukare af jord har det länge utgjort ett bekymmer, att våra
lagbestämmelser, i afseende på skada, som af person å mark
eller skog begås, äro så slappa samt stadga böter af så ringa
belopp, att de föga eller intet skydda emot öfverträdelser.
Följden deraf har blifvit att, med den rättighet, som blifvit
294 Den 30 November.
Underrätt medgifven, att i dylika fall och då de i lagen be¬
stämda böter visat sig otillräckliga, stadga vite från 3 R:dr
16 sk. till 25 R:dr B:ko, hvar och en skyndat att hos dom¬
stolen begagna sig af denna förmån, hvilket merändels, åtmin¬
stone i södra delen af Riket, sällan nekats, äfven om å mark,
hvarå vitesförbudet begäres, någon ofred förut icke blifvit
begången, — ett sätt att söka skydd för sin egendom, med¬
förande många olägenheter, deraf besvär och kostnad icke äro
de minsta. Det föreskrifves nemligen som oftast vid dylika
vitesförbuds utfärdande, att detsamma ofördröjligen, och sedan
minst en gång årligen bör uppläsas i den församlings kyrka,
hvarest jorden är belägen, äfvensom i de angränsande soek-
narne deromkring, vid äfventyr, alt detsamma förlorar sin gäl¬
lande kraft, — en åtgärd, hvarigenom presterskapets göromål
i icke så obetydlig mån ökas, då snart sagdt hvarje hemmans¬
egare söker förskaffa sig ett dylikt förbud, och andakten vid
gudsfjensten icke synnerligen befordras.
Då för detta ändamål protokolls-utdrag naturligtvis måste
lösas hos domstolen, ådrages derigenom den fattigare jordbru¬
karen en med vår numera höjda expeditions-taxa icke ringa
kostnad, som till och med ofta afhålier honom från att i upp¬
gifna hänseende vända sig till Rätten, hvaraf blifver en följd,
att olika lag på sätt och vis uppstår för den fattige och den
rike, för att icke tala om det löjliga deruti, att för ofred å
tvänne intill hvarandra gränsande hemmansdelar ofta helt olika
vitesbelopp äro stadgade. — Till afhjelpande af denna brist i
vår lagstiftning skulle jag derföre vilja föreslå:
att, med upphäfvande af de lagstadganden, som
berättiga Underrätt att för åverkan förelägga vitén,
det måtte utfärdas ett allmänt vitesförbud öfver
liela Riket, hvartill, utom böter efter lag och skyl¬
dighet att skadan ersätta, en hvar skulle göra sig
förfallen, som å andras egor förorsakar skada, vare
sig medelst åverkan å skog, anläggande eller be¬
gagnande af oloflig väg öfver åker och äng,
hemtande af grus å annans grustägt in. m., i hvil¬
ket afseende jag jemväl skulle vilja föreslå, att be¬
rörde vite bestämdes till 25 R:dr R:mt för åverkan
å skog samt begagnande af väg öfver besådd åker
eller oslagen äng, och att för annan skada och
ohägn, af hvad beskaffenhet det vara må, det måtte
stadgas ett vitesbelopp af 15 R:dr samma mynt.
Om remiss häraf till vederbörligt Utskott atihålles.»
Häruti instämde Rudolf Henrik Isoz från Stockholms och
Anders Jansson från Skaraborgs Län.
Den 30 November.
295
10:o Olaus Eriksson från Götheborgs och Bohus Län:
»1 Kap. 2G, § 2 Byggninga-Balken tinnes stadgadt, att
sedan de sju taga husen å prestgården blifvit Kyrkoherden
färdiga andtvardade, skall han vara skyldig att hålla dem vid
makt med egen kostnad. Denna föreskrift om Kyrkoherdens
underhålls-skyldighet motsäges dock af näst derefter gjorda
stadgande, att när husen af ålder och bruk, och ej af prestens
vanrykt förfalla, skola sockne-männen dem bygga och bättra
på deras bekostnad. Också, om blott den obetydligaste re¬
paration å en prestgård förefaller, med hänseende till de laga
husen, får alltid församlingen densamma bekosta, emedan det
städse antages för gifvet, att husens bristfälliga skick variten
följd af ålder och bruk. Kyrkoherden är i sjelfva verket be¬
friad från allt åliggande att vidmakthålla de laga husen, utan
få försarnlingsboerne vidkännas hela tyngden af underhålls¬
skyldigheten. Sådan är praxis i allmänhet, en gifven följd af de
otydliga och hvarandra motsägande föreskrifterne i ofvan¬
nämnda lag-paragraf.
Då andra boställs-innehafvare få sjelfva bekosta nödiga
förbättringar å sina boställen, så synes billigheten fordra, att
äfven Kyrkoherdarne ställas i samma kathegori, helst de äro
försedde med tillräckliga inkomster. Under sådana förhål¬
landen anser jag, att sedan församlingen en gäng lemnat från
sig de laga husen i komplett skick till Kyrkoherden, är det
hans ovilkorlig:» skyldighet att dem reparera, när så tarfvas,
och att endast i fall af nybyggnad det tillkommer församlin¬
gen att derom draga försorg.
Vördsammast föreslår jag derföre följande förändrade ly¬
delse af Kap. 26 § 2 Byggninga-Balken:
Prestgård skola ock alle bygga efter gård-antalet;
men sätes- och ladugårdar så ock afhyste rå- och
rörs-hemman vare der frie före. I prestgård skall
vara stuga med två kamrar, kök, brygghus med
bakugn, bod med dubbel botten och loft, visthus,
lada med två golf och loge, fähus och stall, alla
till den storlek, som särskildt derom stadgadt är.
Dessa hus och ej flera ega socknemän, med tak
och innanredet, Kyrkoherden färdiga andtvarda,
och vare han sedan skyldig att hålla dem vid makt
med egen kostnad.
När de af ålder och bruk och ej af prestens van¬
rykt så förfalla, att nybyggnad förestår, då skola
socknemän dem bygga på deras bekostnad, och
må virke å preste-boställets egor tagas, om der
tillräcklig skog är. Tärfvar prestgård efter dess
296
Den 30 November.
egor och lägenheter flera hus, bygge och under-
hålle prest dem sjelf eller gälde det, som brister.
Flyttar han ifrån gäll och finnes han vid huse¬
syn hafva byggt mer, än han i ärlig byggnad bort,
njute derföre betalning af den, som efterkommer;
dock må hus, som i Kap. 27 § 3, står för tre års
byggnad, räknas å prest-bol för fem års byggnad, och
de mindra derefter. Bygger prest flera hus, än
prestgård tarfvar till sin beqvämlighet och vill ej
den, som sedan i hans ställe kommer, dem behålla
efter laga mätning, då må han, som byggt häfver,
dem bortföra. Är timmer dertill taget af prestgårds
skog, betale det efter thy, som synemän det pröfva,
och komme de penningar socknemännen tillgodo
vid deras byggning å prestgård.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utskott an-
hålles.»
I denna motion instämde B. J. Holmlin, L. Rasmusson,
E. Christensson och Johan Nilsson från Götheborgs och Bo¬
hus Län.
liro Ola Lasson från Christianstads Län:
»Hos Hederv. Bonde-Ståndet får undertecknad göra föl¬
jande framställning, med anhållan, att densamma måtte till¬
vinna sig rättvist afseende samt Hederv. Ståndets och Rikets
öfrige Ständers bifall.
Indragna korporals-bostället vid f. d. Adelsfane-Rege-
mentet N:is 9, 15, 20 och 25 Örum i Hörups socken och In¬
gelstads Härad af Christianstads Län, innehafves på arrende
af Inspektoren Oscar Löfberg under 30 år, räknade från
inidfastan 1848. Årliga arrende-afgiften för bostället, hvilket
utgör l7/48:dels mantal, och innehåller 247 tunland, deraf 120
tunland åker och återstoden dålig äng och betesmark, belägen
långt ifrån hufvudgården, är jemlikt Kongl. Kammar-Kollegii
kontrakt af den 14 Augusti 1846, bestämd till 188 tunnor, 13
kappar, hälften råg och hälften korn, att betalas på sätt för-
fattningarne om räntor i sådana persedlar utstakar.
Sedan Inspektoren Löfberg emottagit ifrågavarande bo¬
ställe, hvilket vid hans tillträde befanns vanhäfdadt och så
missvårdat, att ibland annat en stor del af trädes-jorden blifvit
besådd med hafre, och foder samt gödsel från bostället bort¬
förde, har Löfberg, hvilken i sin ort allmänneligen anses för
en kunnig och driftig landtbrukare, så bättrat och byggt på
bostället, att detsamma lemnar ett berömvärdt vittnesbörd såväl
om hans osparda arbete, som de betydliga kostnader, hvilka
örbättringen medfört. I detta hänseende förtjena!-bland annat
Den 50 November.
297
nämnas, att 53 tunland jord blifvit odlade oell med gräströ igen¬
lagda, att egendomen blifvit uppmätt och åker-jorden indelad
i 7 lika vångar med 2 klöfver-vångar i cirkulation, att öfver
20,000 alnar diken blifvit uppgräfde och en myckenhet stängsel
uppförd, att väderqvarn, ett större stall, smedja och brunn blifvit
nybyggda samt att fähus och foderloga blifvit ombyggde, hvar¬
förutan utfartsvägen ifrån gården blifvit makadamiserad och
planteringar och staketter uppförde. I sammanhang härmed
bör nämnas, att ladugården vid bostället blifvit genom Herr
Löfberg, på det mest ändamålsenliga sätt ordnad och inrättad.
Fiir allt detta arbete har Herr Löfberg under de 11 år
han innehaft bostället, skördat ingen eller ringa ersättning.
Det missöde, som i sådant hänseende honom trätfat, förtjenar
att mera än vanligt behjertas, emedan det förhållandet inträffat,
att Löfberg under de flesta arrende-åren, i större eller mindre
grad drabbats af svåra förluster. På bosten 1848 föll så mycket
regn, att vicker och potatis, till ett värde af minst 1000 R:dr R:mt
förstördes på bostället, och den stora vätan hade till påföljd,
att 1849 års skörd af hvete utgjorde, efter utsäde af 6 tunnor
18 kappar allenast 12 tunnor 20 kappar, hvilka voro förderf-
vade af brand. Förlusten härvid beräknas till minst 1,000
R:dr R.mt. — Torka och långvariga nattfroster samt stormar
under våren 1850 skadade betydligt, detta års vintersäd å bo¬
stället äfvensom vårsäden och isynnerhet kornet. Ar 1851 var
skörden jemväl klen i följd af oafbrutet regnande och stark
köld, och inträffade bland annat, att på en nyodling å bo¬
stället, af 21 tunland, erhölls under berörde år endast half skörd.
Arén 1853 och 1857 var fullkomligt missväxt å bostället,
dervid hvarken åker eller ladugård lemnade något, och måste
under berörde år en mängd kreatur nedslagtas, och en stor
del af ko-ladugården till vanpris försäljas. Utom berörde
olyckor, utbröt sjukdomen »rabies eunina» och flera kreatur
stupade angripne af berörde smitta. — Ehuru skörden år 1855
syntes lefvande å marken, befanns det dock vid aftröskningen,
att endast half afkastning erhölls, och beträffande slutligen år
1858 har detta varit något bättre än 1857 i afseende på sä¬
den, men sämre i hö och klöfver samt bete, hvarföre ladu¬
gården intet gifvit.
Det har varit nödigt, att omständligt uppgifva alla dessa
förhållandet', hvilkas stränga öfverensstämmande med sannin¬
gen vitsordas af. bilagde intyg och sockenstämmo-protokoller.
Den betryckta belägenhet, hvari arrendatorn Löfberg, oaktadt
oförtrutet arbete och uppoffringar af alla slag, sålunda blifvit
försatt, har hittills icke vunnit annat behjertande, än att Kongl.
Majit i nåder, med anledning af Löfberga underdåniga ansökan,
298
Den 50 November.
tillåtit, att 1857 års arrende-afgift för bostället Ange fördelas
och betalas i sammanhang ned 1859 och 1860 års arrenden.
Då likväl det ligger vigt deruppå, att Statens egendom
väl vårdas och häfdas, äfvensom att innehafvaren deraf, då
han för detta ändamål gör betydliga uppoffringar, jemväl sättes
i stånd att, när han af oförvållade olyckor träffas, kunna med
sitt arbete fortfara och icke till undergång bringas, samt i
närvarande fall, arrendatorn Löfberg, derest icke undsättning
honom lemnäs, icke längre kan fullgöra sina förbindelser så¬
som arrendator af bostället Orum, på hvars förbättrande han
nedlagt all sin egendom, anser jag det vara Rikets Ständers
pligt att med hjelp mellankomma, och vågar jag i sådant hän¬
seende vördsamt föreslå:
att arrendatorn Löfberg må, i enlighet med hvad
han, för bevarandet af sin bergning, föreslagit, och
med afseende å de stora och ovanliga missöden
hvaraf han, såsom arrendator, träffats, erhålla efter¬
gift af 1857 och 1858 årens arrende för bostället
Örum.
Börande jag upplysa, att det sistnämnde årets arrende
blifvit redan hos Löfberg uttaget och således bör till honom
återställas.
Skulle Rikets Ständer härtill icke vilja lemna bifall, före¬
slår jag ödmjukligen:
att Löfberg må, mot det han ställer vederhäftig
borgen, erhålla anstånd med inbetalningen af 1857
och 1859 årens arrenden sålunda, att desamma lika
fördelas på 5 år, räknade frän och med år 1860.
Och hoppas jag så mycket säkrare härtill bifall, som
någon förlust i denna händelse icke drabbar Statsverket, men
en af behofvet påkallad oundgänglig lindring arrendatorn Löf¬
berg beredes. Och torde i detta fall, Rikets Ständer benäget
företaga frågan till afgörande före Februari månads slut näst¬
kommande år, då uppbörden af arrendet eger rum.
Om remiss till vederbörligt Utskott anhålles.»
12:o samme Ledamot:
»Utgående från den grundsats, att tillräckligt rörelse-kapital
uti ett land är en bland de kraftigaste häfstängerna för dess
uppblomstrande och välstånd, och att det framförallt är af
vigt, att den åkerbrukande landtmannen har lätt för att vid
behof kunna göra förmögenhet till större eller mindre del
rörlig, då han eljest ofta kan blifva lidande antingen på så
sätt, att han i otid eller till underpris är tvungen att sälja
sina jordbruks-alster, eller måhända hela sin egendom, men
på samma gång önskande, att denna utväg att göra ett större
Den 50 November. 299
grund-kapital till mer eller mindre del rörligt, må ske med så
mycken trygghet och till så liten uppoffring för den behöfvande
som möjligt, ja, att han till och med under vissa omständigheter
må kunna hafva en verklig vinst af, att en sådan utväg blifvit
beredd, äfven om lian icke behöfver använda den, gar jag att
till Rikets Ständers pröfning frams!alla följande förslag:
att det mätte varda de olika landskapens Hypotheks-
föreningar tillåtet, att å de värden, hvartill delegarne
hafva belånings-rätt, som icke begagsnats, få ut¬
gifva depositions-bevis åt samma delegare å fem
Riksdaler Riksmynts-valör att i allmänna rörelsen
lika med privatbanks-sedlarne gå och gälla, och
att det mä bero på samma delegare, att genom
Direktionen diskontera dessa summor i likhet med
privatbankarne. I korthet, att Hypotheks-förenin-
garne måtte tillerkännas samma sedel-utgifnings-
och utlånings-rätt som privat-bankerna.
Jag tror, att denna min motion skall både befinnas söka
tillvinna Hypotheks-föreningarnes delegare en rättighet, hvarpå
de mera rättvist kunna göra anspråk än privat-bankerna, och
att den skall tillskynda dess delegare en stor förmån, då den
sätter dem i tillfälle, att alltid hafva en del af sitt kapital rör¬
ligt, utan att behöfva hafva det inneliggande räntelöst under
tider, då de ej behöfva det eller förränta det i räntebärande
obligationer, som draga penningarne ur allmänna rörelsen och
icke när som helst kunna omsättas. Den vinst, som privat¬
bankerna hafva på sina sedlar vid de utlåningar, som de nu
blott verkställa på tre månader och på derigenom tillgodo¬
kommande ränta på ränta är i ögonen fallande, och hvarför
6kall ej den landtegendoms-egare, som i Hypotheks-förenin-
garne nedsatt valuta medelst intecknande af sin egendom,
hafva samma rätt som de köpmän, kapitalister, eller må vara,
jordegare, hvilka nedsatt sina måhända mindre säkra valutor
uti en privat-bank. Af dessa skäl hoppas jag bifall till min
motion, och anhåller om dess öfverlemnande åt vederbörligt
Utskott, som torde blifva Banko-Utskottet.»
13:o Samme Ledamot:
»Sedan genom Kongl. Maj:ts nådiga Bref af den 17 Sep¬
tember 1856, på grund af Rikets Ständers förut fattade be¬
slut, den från klockare-lägenheterna uti Lunds Stift till stads-
skolorna derstädes utgående helgonskylds-spanmålen återvun¬
nits åt församlingarne, har, oaktadt den nådiga föreskriften
i samma bref ålägger domkapitlet att afgifva utlåtande, an¬
gående andra dylika af klockar-lägenheterna utgående rän¬
tor och landtgillen, ännu icke någon åtgärd i detta afseende
300
Den 30 November.
blifvit vidtagen, hvarigenom också klockare-lägenheterna uti
strid med nämnde Riksens Ständers åsigt och Kongl. Maj:ts
Bref ännu betungas med dryga räntors utgörande till skol-
lärarne uti städerna, hvilket icke blott är ett kringgående af
den af Rikets Ständer för gällande förklarade äsigten, att
stadsskolorna icke skola underhållas af lands-församlingarne,
utan äfven är orättvist till följd af den ojemna fördelning,
hvarmed dessa så kallade helgonskyldsräntor trycka på de
olika lägenheterna, och opåkalladt, då nämnde skollärare en¬
ligt min förmening, genom den af Staten bestämda kontanta
lön, fått vederlag för alla dessa räntor.
För att visa, huru pass betungande dessa räntor, som
ännu uttagas af klockare-lägenheterna till lärarne vid stads¬
skolorna äro, vill jag upplysningsvis nämna, att af Borrby
klockare-lägenhet uti mitt kommittentskap, hvilken lägenhets
jordi'3'md endast utgöres af 9 tunnland och 13 kappland ref-
vad jord, hvaraf fullt tredjedelen mindre fruktbara grus- och
fli8baekar, utgå till rektor vid Cimbritshamns skola två tun¬
nor korn äfven sedan den öfriga helgonsskylden blifvit af-
dragen.
Fördelningen är äfven orättvis på så sätt, att från när¬
mare staden belägna och af mycket bättre beskaffenhet utgö¬
ras vida mindre ränta.
Hvad rättsgrunden för dessa räntors utgörande, påbudna
genom det Kongl. Brefvet derom af den 9 Januari 1798, an¬
går, så är jag fullt öfvertygad, att någon sådan alls icke står
att finna, alldenstund genom Rikets Ständers beslut och Kongl.
Brefvet af den 17 September 1856 klockare-lägenheterna nu¬
mera icke kunna anses såsom skol-staten tillhörige vDegne-
rier» eller någon slags målsmansrätt öfver nämnde lägenheter
bör kunna af densamma utöfvas.
Någon rättsgrund för skollärarne till dessa räntors upp¬
bärande, sedan de af Staten fått sig anslagna kontanta löner
och vederlag, anser jag icke heller finnas.
Jag vågar derföre föreslå:
att Rikets Ständer ville för sin del besluta, att de
från klockare-lägenheterna uti Lunds Stift till stads-
skole-lärarnes uti samma Stift aflöning eller an¬
dra skolornas behof utgående räntor eller andra
tungor, af hvad namn det vara må, skola åt kloc¬
kare-lägenheterna och församlingarne oförkränkt
bibehållas, och skollärarne, för hvad de deraf möj¬
ligtvis kunna visa sig med rätta tillkomma, utan
att derföre genom lönereglering hafva erhållit ve¬
derlag eller på annat sätt blifvit godtgjorda, af stats-