l)cn IG M nj.
301
ordnad, så är detta visserligen godt och väl; men ett sådant
enskildt förhållande torde mindre inverka på utgången af den
fråga, vi nu hafva för händer, hvilken måste ur allmän syn¬
punkt bedömas. Petter Jönsson försvarar Utskottets Betän¬
kande; detta finner jag ganska naturligt, eftersom han uti det
af Utskottet fattade beslut deltagit; men en annan fråga är,
huruvida de i sådant afseende åberopade skäl, vid närmare
pröfning kunna bestå och ega den giltighet, de böra hafva.
Han har, bland annat, påstått, att rote-indelningens tillväga-
bringande skulle motverka de större possessionaternes benä¬
genhet, att först anställa vid sina egendomar en mängd arbe¬
tare och, när desse blifvit till vidare arbete oförmögne, sedan
söka att få på församlingens gemensamma fattigvård öfverflyt¬
tad skyldigheten att dem underhålla; men han synes härvid
hafva glömt, att, emot anställande af ett öfverdrifvet antal ar¬
betare, som framdeles kunde komma att betunga den gemen¬
samma fattigvården, ett korrektiv, enligt nu gällande Fattig-
vårds-förordning, redan finnes. Det heter nemligen uti 10 §
2 mom. af åberopade författning: »Förekommer inom fattig-
vårds-samhälle på landet fabriks-, bruks- eller grufve-rörelso
af den utsträckning, att dervid begagnas ett större antal ar¬
betare, som utgöra egna matlag, eller har innehafvare åfjord
å landet i sin tjenst antagit statfolk, eller å sina egor upplåtit
bostad eller plats dertill åt så kallade backstugusittare, eller
inhyseshjon, vare, då sådant finnes för fattigvården medföra
väsendtligt större tunga, än som motsvaras af de bidrag, som,
enligt 1 morn., egendoms-innehafvaren skall utgöra, denne
pligtig, att derutöfver, till försörjning af de fattighjon, som, af
ofvan omförmälda anledningar kunna tillkomma, särskildt bi¬
draga.» Innan dessa personer komma i behof af fattig-under-
stöd, har således församlingen varit i tillfälle att på förhand
hålla sig skadeslös, med afseende å det underhåll, densamma
framdeles kan få vidkännas, och uti det af talaren åberopade
skäl ligger alltså ingen bevisning. Det är vidare sagdt, att
Utskottets förslag borde framför Herr Stolpes af oss antagas;
men jag beder att härvid få erinra, att, enligt Utskottets för¬
slag, någon egentlig säkerhet ej finnes, att icke den pluralitet,
utgörande f:de!ar af de röstande, hvilken skall afgöra om
rote-indelning skall ega rum, eller ej, i sjelfva verket beslutar
öfver en sak, af hvilken samma pluralitet kan ensamt hafva
fördel och det på minoritetens bekostnad. Jag för min del
vill ingalunda gifva §-:delar af de röstande rättighet att skatt¬
lägga den öfriga tredjedelen, när nemligen det onus, hvarom
fråga är, icke drabbar alla de röstande lika. Mot möjligheten
af den ena rotens betungande på den andras bekostnad inne-
302
Den 16 Maj.
håller då Herr Stolpes förslag bättre garanti, ty i detta fall är
beslutande-rätten öfverlemnad icke åt församlingens röstegande
medlemmar gemensamt och deribland äfven åt dem, sorn, ge¬
nom rote-indelningen, kunna förvänta att blifva befriade från,
snart sagdt, allt bidrag till fattigvården, utan åt pluraliteten af
de röstegande inom de rotar, i hvilka församlingen kan vara
föreslagen att indelas. Finna desse röstegande, att den före¬
slagna indelningen icke är för dem förmånlig, så vägra de sitt
bifall dertill, och faran af den ena rotens betungande mera än
den andra, är derigenom undanröjd. Jag vidhåller således
min mening, att Herr Stolpes förslag är det antagligaste, och
hoppas att denna åsigt gillas af Ståndets pluralitet.»
Med Ola Månsson förenade sig Anders Magnus Anders¬
son från Kalmar Län.
Pehr Erik Andersson: »Petter Jönsson förklarar, att
man vid rote-indelningen icke kommer att gå till väga på
samma sätt, som då landtmätaren delar jord. Detta är godt
och väl, men, i sammanhang med den, enligt nu gällande
förordning, socknarne redan beviljade tillåtelse, att på rotar
besörja sin fattigvård, heter det, såsom orden lyda: »Med
åliggande för enhvar af dessa, d. v. s. rotarne, att besörja
dithörande fattighjon, och, vid sådant förhållande hemställer'
jag om af ordet »dithörande» annan rimlig mening kan dra¬
gas, än att alla de fattige, sorn inom rotens område bo och
vistas, skola på densammas bekostnad försörjas. Af samme
talare är vidare erinradt, att, sedan rote-fördelning allmännare
blifvit införd, innehafvarne af de större, jordegendomarne, eller
de s. k. Possessionaterne, icke skulle blifva så hastige att ut¬
suga sina arbetare och sedermera kasta dem på den gemen¬
samma fattigvården: men jag är förvissad, att hvilken förän¬
dring i fattigvårds-lagstiftningen, vi än besluta, Herrar Pos-
sessionater likväl icke låta sig deraf öfverrumplas: må Stån¬
det endast _ tillse att det i förevarande fall icke sjelft blifver
vilseledt. Är rote-indelning för vissa orter nyttig, hvilket jag
icke vill bestrida, så bör frågan om dess tillvägabringande
åtminstone icke bero på f:delar af socknens röstegande med¬
lemmar, utan på en pluralitet, beräknad i öfverensstämmelse med
de af Herr Stolpe, uti dess reservation, uppgifna grunder.»
Paul Hedström från Wester-Norrlands Län: »Iden för¬
samling, hvarest jag är boende, har den öfverenskommelse
blifvit träffad, att hvarje rote försörjer sina fattige, med vilkor,
att kostnaderna för alla rotarnes fattigvård årligen samman¬
räknas, och, efter stadgade grunder, lika fördelas emellan alla
de medlemmar i församlingen, hvilka äro skyldige att till fat¬
tigvården bidraga. Vid de liqvider, som i anledning häraf
De?i 16 Maj.
303
företagas, har denna, såsom det vill synas, till sin princip rig-
tiga anordning, likväl visat sig medföra flera olägenheter och
framkallat hvarjehanda tvistigheter, i följd af vissa rotars obil¬
liga anspråk på ersättning för fattig-underhåll, som de förme¬
nat sig hafva bekostat utöfver hvad dem, enligt lag, ålegat,
om beloppet af hvilka ersättnings-anspråk ro tame sällan kun¬
nat sämjas. På grund af dessa förhållanden, som föga vittna
till förmån för rote-indelningens lämplighet, och med afseende
jemväl derpå, att, när missvext inom vissa rotar inträffar, —
hvilket, såsom värre är, icke utgör i Norrland någon ovan¬
lighet, — rote-intressenterne hafva svårt att dervid försörja
sig sjelfve, och således äro ändå mera uturståndsatte att till
sine fattige lemna fullt bidrag, tinner jag Utskottets förslag
icke kunna af mig förordas; hvadan jag ämnar rösta för af-
slag derå.»
Nils Svensson från Jönköpings Län: »Om, på sätt under
diskussionen blifvit yttradt, de finnas, som af barmhertighet
tillåta fattiga personer att nedsätta sig å deras egor, så bör
man hålla desse jordegare räkning för sin välvilja, men icke,
genom införande af rote-indelning, löna deras godhet med
åliggandet för dem, att jemväl vidkännas personernes under¬
håll. Såsom jag redan förklarat, vill jag afslå Betänkandet i
förevarande punkt, på grund af Herr Kontraktsprosten Bma-
nuelsons reservation.»
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län: »Jag
instämmer med Pehr Erik Andersson så till vida, att jag sna¬
rare vill afslå förevarande punkt, än antaga Herr Stolpes re¬
servation.»
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: »Herr Kon¬
traktsprosten Emanuelsson har, uti sin, Betänkandet vidfogade
reservation, på ett särdeles träffande sätt skildrat förhållandet
i min hemort, då han bland annat säger: »I många socknar
bebodde fattige vissa trakter, alltid de ofruktbaraste. Häraf
måste, d. v. s. derest rote-indelning införes, den olägenhet
uppkomma, att just de jordegare, som hafva sämsta jorden,
åläggas att försörja det största antalet fattige. Såvida de nu
icke sjelfve vilja blifva fattighjon, måste de drifva utinhysin-
garne från sina egor, och så erhåller man en hop husvilla
menniskor, som göra all fattigvårds-styrelse hardt nära omöj¬
lig. Och, om äfven de fattige få qvarstanna på egorna, så
måste deras förhöjning blifva sämre i samma mån, sorn den
skall bestridas af färre och oförmögnare försörjare.» Detta
yttrande är sannt och bestämmer mig för afsjag; men vill
pluraliteten icke gå in derpå, så skall jag, i sådan händelse,
instämma med Ola Månsson och Pehr Erik Andersson.»
304
Den i G Maj.
Af samma tanka var Bälter Sven Ersson från Koppar¬
bergs Län.
Petter Jönsson: »En talare har förmenat, att rote-indel-
ningen skulle hos rote-intressenterne framkalla bemödanden
att få från egorna bortdrifne gamle och orkeslöse fattige. Dy¬
lika backstugusittare finnas på alla orter, och kunna de icke
vårdas på roten, — något ovilkorligt hinder deremot inser jag-
dock ej —, så få de väl intagas å det för socknen gemensamma
fattighus. För att bevisa, att emot Possessionaternes benä¬
genhet ätt vid sina egendomar anställa ett öfverdrifvet antal
arbetare, hvilka sedan kunde falla fattigvården till last, ett
korrektiv redan funnes, har Ola Månsson åberopat innehållet
af 10 § 2 mom. i nu gällande Fattigvårds-förordning. Må det
i anledning häraf tillåtas mig åberopa 1 mom. i 5 § af sam¬
ma Förordning, der det heter: »För tjenstehjons och statfolks
samt fabriks-, handtverks-, bruks- och grufve-arbetares, jemte
deras hustrurs och hemmavarande barns, försörjning skall hus¬
bonde ansvara, under den tid, arbets-aftalet eller kontraktet
gäller, så att de icke falla fattigvården till last.» Jag frågar
nu: Är det något att tacka för, att husbonden försörjer sina
arbetare, så länge de äro hos honom anställde och han af
deras arbete drager nytta? Jag tror det icke. Men jag sade
icke, att rote-indelningen utgjorde något band på egendoms-
egaren, att anställa så många arbetare, han behagade, utan
att rote-indelningen, bland annat, skulle motverka att icke
egendomsegaren alltför strängt anlitade deras arbetskraft, som
derigenom hastigare skulle uttömmas och således tidigare
framkalla behofvet af fattig-understöd. För öfrigt har rote-
indelningen, der den redan finnes, blifvit af särskilde talare
både berömd och klandrad. Jag tror, att båda sagt sannt,
ty förhållandena äro och måste vara olika på olika orter; men
just derför påyrkar jag frihet för vederbörande att antaga el¬
ler förkasta rote-indelning, alltefter som de kunna finna en
sådan för sig fördelaktig eller icke. Denna frihet erbjudes
oss genom Utskottets förslag, och derför, vidblifver jag min
åsigt, att detta bör af Ståndet godkännas.»
Anders Larsson från Nerikes Län: »Uti den församling,
jag tillhör, hafva vi icke mindre, än 29 fattigrotar; men någon
egentlig fördel af detta sätt för fattigvårdens ordnande har
jag icke försport. Att hålla sig till nu gällande författning,
torde derför vare bäst; men befinnes förändring nödvändig, så
vill jag, lika med Ola Månsson, ej gå längre, än Herr Stolpe
gjort, uti sin reservation.»
Diskussionen förklarades slutad.
Af Talmannen framställd proposition på bifall till hvad
Den 16 Maj.
305
Utskottet i nu föredragna punkt tillstyrkt, besvarades med
blandade ja och nej, hvarefter votering begärdes.
Som under diskussionen en del talare yrkat rent afslag
& punkten, men andre antagande af det i Herr Stolpes re¬
servation framlagda förslag, framställdes af Talmannen sär¬
skilda propositioner på antagande af endera utaf dessa me¬
ningar såsom kontra-proposition vid den begärda voteringen.
Men båda dessa propositioner besvarades äfven med blandade
ja och nej; i anledning hvaraf, och då begäran om votering
öfver kontra-propositionen jemväl gjordes, följande voterings¬
proposition uppsattes, justerades och anslogs:
Den, som, till kontra-proposition vid begärd votering öf¬
ver Talmannens proposition på bifall till Utskottets Betänkande
i nu föredragna punkt, vill antaga Herr Stolpes reservation,
röstar ja;
Den det ej vill. röstar nej;
Vinner nej, har Bondeståndet antagit till kontra-proposi¬
tion, vid liufvudvoteringen, afslag å Betänkandet i förevarande
punkt.
Voteringen, i vanlig ordning anställd, utföll med 34 ja
mot 27 nej; hvadan Ståndet antagit till kontra-proposition det
i Herr Stolpes reservation framställda förslag, så lydande:
»Vilja samhällets medlemmar, i afseende på fattigvården,
fördela samhället i kretsar eller rotar, med åliggande för en¬
hvar af dessa, att försörja dithörande fattighjon, vare sådant
ock tillåtet, såvida de fleste rösterne inom hvarje af de före¬
slagna rotarno en sådan fördelning bifalla; och galle beslut
härom hvarje gång för fem år, efter hvilkas förlopp frågan
ånyo skall till öfverläggning förekomma och de fleste rösterne
bestämma om fördelningen må ytterligare för fem år fort¬
fara.»
Öfver Talmannens första proposition på bifall företogs här¬
efter votering, i enlighet med följande af Ståndet godkända
voterings-proposition:
Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets Betänkande N:o 88 i den del, som angår föreslagen
ändring af 2 § i Kongl. Förordningen ,om fattigvården i Ri¬
ket den 13 Juli 1853, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, har Bondeståndet, såsom sitt beslut i frågan,
antagit Herr Stolpes, uti dess reservation framlagda förslag.
Denna votering utföll med 21 ja emot 40 nej, och hade
Ståndet följaktligen antagit såsom sitt beslut Herr Stolpes här
ofvan i protokollet intagna förslag.
Bonde-St. Prof. vid Lågt. Riksd. 1856—1857. V. 20
30G
Dun 16 Maj.
Emot denna utgång reserverade sig Bengt Nilsson från
Kronobergs, David Andersson och Anders Gudmundsson från
Hallands, Johannes Linder från Skaraborgs och Nils Svensson
frän Blekinge Län.
Hvad Utskottet, beträffande 3, 6 och 7 §§ i åberopade
Förordning hemställt, bifölls, enligt derom af Talmannen fram¬
ställda särskilda propositioner.
Öfver Utskottets förslag till förändrad lydelse af 1 mom,
10 §, angående beloppet af den till fattigvården utgående per¬
sonella afgift, yttrade sig:
Ola Månsson: »Angående ifrågavarande afgift, som för
närvarande utgår med högst 8 skillingar för man och 4 skil-
lingar för qvinna, har Utskottet föreslagit, att den borde be¬
stämmas till högst 50 öre, eller 16 skillingar för man och 25
öre eller 8 skillingar för qvinna. Den sålunda föreslagna för¬
höjningen kan jag icke gilla, ej blott derför, att, då det är de
röstegande inom hvarje församling, på hvilka afgiftens bestäm¬
mande inom det uppgifna högsta belopp ankommer, men de
icke röstegande, som af afgiftens erläggande dock torde få
anses hafva mesta känning, sakna all befogenhet att motsätta
sig förhöjningen, ett sådant förhållande onekligen är för de
icke röstberättigade obilligt, utan äfven af den anledning, att
jag anser Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet hafva
varit obehörigt att, utan sammanträde med Bevillnings-Utskot-
tet, tillstyrka förhöjning i en afgift, som, ehuru utgående till
kommunen, likväl på visst sätt kan betraktas såsom varande
af bevillnings-natur. På grund häraf yrkar jag afslag å före¬
varande punkt.»
Med Ola Månsson instämde Johan Gustaf Wassmuth,
Joseph Holm och Gustaf Larsson från Stockholms, Johan
Pehrsson från Upsala, Erik Olsson från Nerikes, Anders Jans¬
son från Wermlands, Bälter Sven Ersson från Kopparbergs,
Nils Svensson från Blekinge, Nils Svensson och Johannes Holm
från Jönköpings Län jemte flere af Ståndets ledamöter.
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: »Hvad Utskot¬
tet i förevarande punkt tillstyrkt, måste äfven jag, synnerligast
för principens skull, afslå. Öfver detta ämne har en reser¬
vant inom Utskottet, Herr von Ehrenheim, uttalat ett så träf¬
fande omdöme, att jag tillåter mig att utur nämnde reserva¬
tion uppläsa följande: »Då denna afgift utgår utan annat af¬
seende på inkomst och förmögenhet, än att de, som befinna
sig i särdeles knappa omständigheter, kunna derifrån af Fat-
tigvårds-styrelsen befrias, anser jag det stridande mot rigtiga
beskattningsgrunder att höja densamma, och jag tror äfven,
att det är skäl att gå tillväga med största varsamhet der det,
Den 46 Maj.
307
såsom här, öppnas utväg för en församlings röstegande med¬
lemmar, att på de icke röstegande öfverflytta en del af för¬
samlingens bördor. Grundsatsen är här särdeles vigtig, och
sedan man en gång börjat att höja personella afgifter, skola
de flesta af de skäl, som nu åberopas för första steget, äfven
kunna åberopas för att på denna bana fortskrida vidare. I
materielt afseende må visserligen nu ifrågasatta tillökning an¬
ses ringa, äfven för daglönaren; men man bör dervid komma
ihåg, att han, förutom denna afgift, äfven liar att utgifva an¬
dra personella afgifter, nemligen mantalspenningar, folkskole-
afgift och bevillning efter första artikeln.» Dessa skäl gifva
ökadt stöd åt min redan framställda anhållan om proposition
på afslag.»
Måns Pehrsson från Malmöhus Län: »Jag får endast
tillkännagifva, att jag delar de af Ola Månsson uttalade
åsigter.»
Pehr Erik Andersson: »Afgiften är visserligen ringa,
och utur denna synpunkt bör dess åläggande icke anses våd¬
ligt, helst backstugusittare och andre i knappa omständighe¬
ter stadde personer, när de sådant begära, aldrig förvägras
afskrifning. Den personella beskattningsgrunden är icke heller
att förkasta, ty, i följd deraf, att antalet af dem, som betala,
är stort, blifver det, som sammanskjutes, betydligt, fastän
hvarje tillskott för sig utgör en obetydlighet. Allt detta torde
enhvar af oss kunna medgifva: men icke desto mindre nöd¬
gas jag afslå, för det farliga prejudikatets skull; ty att Allmänna
Besvärs- och Ekonomi-Utskottet företager sig att tillstyrka
förhöjning i allmänna afgifter, måtte icke finnas lämpligt.»
Nils Olsson från Malmöhus Län: »På de af Ola Måns¬
son anförda grunder, röstar jag för afslag.»
Petter Jönsson: »Hvilken utgång frågan erhåller, skall
det, för mig enskildt, vara temligen likgiltigt; men jag vill
endast upplysa, att den, i Herr von Ehrenheims reservation
uttryckta mening, hvarmed han äfven framkom i Utskottet,
derstädes fullständigt vederlädes med den erinran, att när fråga
är om sådana afgifter, som endast utgå till kommunerna, dessa
ega fullkomlig befogenhet att i laga ordning bestämma belop¬
pet. På sätt motionären i ämnet sjelf uppgifvit, fann man att,
i följd af stegrade arbetslöner och varuvärden, den nu stad¬
gade personella afgiften måste vara otillräcklig. Derför har
förhöjning deri blifvit tillstyrkt, och jag tror icke att Utskot¬
tet, genom ett sådant tillstyrkande, gjort sig förtjent af före¬
bråelser.»
Östman: »Då afgiften icke går till Staten, utanärafsedd
för kommunens behof, anser jag Allmänna Besvärs- och Eko¬
308
Den 16 Maj.
nomi-Utskottet hafva varit behörigt att yttra sig öfver frågan,
huruvida samma afgift kan, för det ändamål, hvartill den skall
användas, anses tillräcklig eller ej. Att förhöjningen skulle
vara oskälig, kan jag icke finna, ty den står i billigt förhål¬
lande tili den under sednare år inträffade minskning i pen¬
ningvärde och deraf föranledd stegring i arbets- och tjenste-
hjons-löner. Såvida kommunerna skola vara i tillfälle att till¬
fredsställa de anspråk på fattig-understöd, som mot dem väc¬
kas, ofta af personer, hvilka, efter längre tids frånvaro och
sedan de blifvit till arbete oförmögne, till kommunerna åter¬
vända, måste det för öfrigt vara af särdeles stor vigt att dy¬
lika personer bidraga till fattigvården, medan de ännu hafva
förmåga dertill. Af dessa anledningar finner jag mig böra bi¬
falla Utskottets förslag.»
Erik Larsson och Paul Hedström från Wester-Norrlands,
samt Gustaf Glad från Westerbottens Län instämde.
'Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Man har sagt, att
emedan denna afgift icke går tilli Staten, utan till kommunen,
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet skulle vara behö¬
rigt att, angående densainmas belopp, efter godtfinnande för¬
ordna; men den, enligt Usta Artikeln Beviilnings-forordningen,
ålagda personliga skydds-afgift, hvars belopp af Bevillnings¬
utskottet bestämmes, går icke heller till Staten, åtminstone ej
hälften deraf, utan användes till folk-undervisningens befräm¬
jande, samt ingår för detta ändamål, under benämning af folk-
skole-afgift, till kommunerna, och således kan från nyss åbe¬
ropade omständighet något skäl icke hemtas till stöd för All¬
männa Besvärs- och Ekonomi-Utskottets behörighet att, uti
en så beskaffad afgift, som den ifrågavarande, tillstyrka för¬
höjning. Med samma skäl, som Utskottet nu föreslagit en
tillökning af endast 50 öre, kunde det hafva tillstyrkt en så¬
dan till belopp af 50 R:dr. Jag afslår förevarande punkt.»
Ola Månsson: .»Det af Petter Jönsson, till stöd för Ut¬
skottets behörighet åberopade skäl, att afgiften går till kom¬
munerna, kunde väl låta höra sig, men endast i det fall, att
dessas icke röstberättigade medlemmar tillätos att, med de
röstberättigade, deltaga i beslut om afgiftens belopp. För öfrigt
hade jag just ämnat att emot Petter Jönsson göra det inkast,
hvarmed Erik Ersson nyss framkommit. Då jag således i allo
instämmer med den sistnämnde, bör jag icke underlåta, att på
samma gång gifva tillkänna, det jag för min del alldeles icke
förtänker Utskottet för det att Utskottet i sin ifver, för hvil¬
ken den bästa afsigt måste antagas ligga till grund, gått litet
för långt. Min åsigt, att punkten bör afslås, kan jag emeller¬
tid icke frånträda.»
De?t 16 Maj.
309
Nils Hansson från Christianstads Län: »Huruvida det
ena eller andra Utskottet bordt rätteligen behandla denna
fråga, vill jag icke afgöra. Sådant är mig ock likgiltigt; men
hvad jag anser af vigt att få afgjordt, är, om den förhöjning,
Utskottet tillstyrkt, är rättvis och billig, samt derför bör bi¬
fallas. I detta afseende är väl sannt., att afgiften skulle, en¬
ligt Utskottets förslag, höjas med 100 procent, d. v. s. för¬
dubblas; men äfven mod denna förhöjning motsvarar den icke
värdet af ett dagsverke, och vid sådant förhållande kan man
icke påstå, att den blifvit för högt tilltagen. Då afgift redan
finnes och denna är, för dermed afsedt ändamål, otillräcklig,
hvilket Utskottet på ett öfvertygande sätt visat, så lärer den¬
sammas höjande icke kunna anses innefatta någon principvi¬
drig åtgärd. Att daglönaren och den obemedlade arbetaren,
under den tid tillgång hos honom finnes, med ett ringa be¬
lopp bidrager till fattigvården, som, när bristande arbetsför¬
måga inträdt, i de flesta fall får försörja honom, sådant kan,
enligt min öfvertygelse, icke vara annat, än högligen billigt,
och på dessa förenade skäl bifaller jag Utskottets hem-,
ställan.»
Anders Larsson från Nerikes Län: »Det liar blifvit sagdt,
att emedan daglönaren saknade rösträtt vid sockenstämma, det
vore obilligt höja ifrågavarande afgift till fattigvården. Om
detta resonnemang vore rigtigt, så skulle daglönaren jemväl
befrias från mantalspenningar, folkskole-afgift och andra per¬
sonella utskylder, ty i fråga om desammas beviljande, eger
han heller ingen rösträtt. Som arbetslönerna mer än fördub¬
blats, innefattar afgiftens erläggande, äfven af den mindre be¬
medlade, endast ett billigt anspråk. Man kan vara förvissad,
att om han sedermera faller fattigvården till last, får han hun-
dradefaldt ersatt hvad han utgifvit. För min del anser jag
mig således böra rösta för bifall till Utskottets förslag.»
Petter Jönsson: »En talare har jemfört denna afgift med
folkskole-afgiften. Denna sednare, såsom varande detsamma,
som den personliga skydds-afgiften, är likväl af bevillnings-
natur, ehuru, enligt särskildt beslut af Ständerne, densamma,
åtminstone till hälften, går till kommunen. Vill kanske någon
påstå, att Bevillnings-Utskottet föreslagit, eller bordt föreslå,
den afgift till fattigvården, som, enligt nu gällande Fattigvårds-^
förordning utgår, och hvars höjande Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet, på grund af Dahlgrens motion derom, nu
tillstyrkt? Om frågan tillhörde Beviilnings-Utskottet, hvarför
remitterades icke Dahlgrens motion dit? På dessa frågor
skulle jag önska att erhålla ett nöjaktigt svar, innan jag för
min del kan antaga, att Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
310
Den 16 Maj.
Utskottet gått utöfver sin befogenhet. Må vi icke anställa
jemförelse emellan ämnen af den skiljaktiga natur och be¬
skaffenhet, att de omöjligen kunna med hvarandra jemföras.
Om det är felaktigt eller utgör ett missförhållande, att dag¬
lönaren icke eger rösträtt på sockenstämma, så bör ett dylikt
fel icke skrifvas på Fattigvårds-stadgan, utan på Soekenstämmo-
förordningens räkning.»
Johan Pehrsson från Upsala Län: »Jag anser mig icke
lämna biträda ett förslag, som går ut på att höja skatten för
den fattige, och afslår derför detsamma.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »I förslagets
bifallande ser jag desto mindre någon våda, som Utskottet
icke ovilkorligen höjt afgiften, utan endast tillstyrkt aflåtande
af underdånig skrifvelse med anhållan derom. Berörda an¬
hållan är af Utskottet så fullständigt motiverad, att någon tve¬
kan om behofvet af förhöjningen icke kan finnas. Femtio öre
eller 16 sk. banko nu för tiden kunna nemligen, i anseende
till den under sednare åren inträffade minskning i penningens
värde, icke anses utgöra mera, än 8 skillingar banko vid den
tid, afgiften till detta belopp fastställdes. Af andre talare är
redan ådagalagt, hurusom både rättvisa och billighet påkalla, att
äfven den mindre bemedlade, när han dertill icke saknar tillgång,
i sin mån bidrager till fattigvården, och som det belopp, hvil¬
ket i sådant afseende äskas, utgör en obetydlighet och dess
erläggande följaktligen icke kan vara mod kännbar uppoffring
förenadt, så följer af allt detta att, hvad beträffande förhöjning
i förevarande afgift är vordet af Utskottet hemställdt och till¬
styrkt, bör af oss bifallas.»
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län: »På de af Ola
Månsson anförda skäl, röstar jag för afslag. Man säger, att
sedan arbetslönerna numera så betydligt stigit, vore den före¬
slagna förhöjningen att anse såsom en obetydlighet. Jag på¬
står icke, att beloppet är stort, men jag beder att få erinra,
att om arbetslönerna stigit, har, i samma proportion, lefnads-
kostnaden äfven stigit; hvadan arbetarens verkliga inkomst
förr och nu i det nogaste torde blifva enahanda. Jag fäster
mig emellertid i förevarande fall, icke vid beloppet, utan vid
grundsatsen; att fasthålla vid denna sednare anser jag afvigt,
och derför är jag icke i tillfälle att biträda Utskottets fram¬
ställning.»
Bengt Nilsson från Kronobergs Län: »Icke heller jag vill
öka den fattiges börda, som kan vara tung nog förut, samt
förenar mig således med dem, hvilka yrka afslag.»
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län: »Jag vill
endast tillkännagifva, att jag delar den mening, hvilken Stånds-
Den 16 Maj.
311
brödren Östman vid diskussionens början uttalat, och följakt¬
ligen bifaller Utskottets förslag.»
Östman: »De fleste, som talat för afslag, hafva sagt,
att de, för principens skull, finna sig nödsakade att afslå. Då,
enligt gamla författningen, ifrågavarande afgift redan finnes
ålagd, och förhöjning deri, med anledning af penningens min¬
skade värde, är nödig, förstår jag icke rätt, huruledes ett till
dylik förhöjning lemnadt bifall kan bedömas såsom en, emot
någon viss princip företagen handling. Huruvida kommunerna
sjelfva må hafva befogenhet att, äfven om författningen i den
del, hvarom nu är fråga, icke ändras, likväl besluta om af-
giftens höjande, vill jag låta vara osagdt; men onekligt är, att,
af alla förhöjningar, ingen synes mig billigare, än den nu
ifrågaställda. Vid jernvägs-arbetena eller andra större arbets¬
företag emottagas inga andre arbetare, än de, som visa sig
vara behörigen mantalsskrifne. Till dessa orter begifva sig
arbetarne i stor mängd. De använda här största delen af sin
arbetskraft; men när denna aftager, återvända de till sina
hemorter och fordra nu, med författningen i hand, att kom¬
ma i åtnjutande af fattig-undersföd. Kommunerna måste till¬
fredsställa dessa anspråk, ty arbetaren har lagen på sin sida;
men om kommunerna icke kunna undandraga sig iorsörjnings-
skyldigheten, så bör arbetaren, medan han dertill eger för¬
måga, icke heller undandraga sig att medverka till möjlighe¬
ten för kommunen att samma skyldighet fullgöra. Sjelfva af-
giften är väl föreslagen till dubbla beloppet emot hvad den
för närvarande utgör; men kommunernas omkostnader i och
för fattigvården hafva i samma proportion stegrats, och om
förhöjningen bifalles, tillskyndas kommunerna derigenom ingen
annan förmån, än de hade förut. Från hvilken synpunkt för¬
höjningen än betraktas, är den således, enligt min öfverty¬
gelse, rättvis och billig. Förslaget derom kan alltså icke an¬
nat än af mig understödjas.»
Med Östman förenade sig Pehr Andersson från Gefle¬
borgs, Johan Westermark från Westerbottens och Johan Erik
Rutström från Norrbottens län.
Diskussionen ansågs fulländad.
Sedan af Talmannen framställd proposition på bifall till
nu föredragna punkt blifvit med blandade ja och nej besva¬
rad, begärdes votering, hvilken i vanlig ordning ock företogs,
enligt följande justerade och godkända voteringsproposition :
Den, som bifaller Allmänna Besvärs- och Ekonomi-
skottets Betänkande N:o 88, rörande föreslagen ändring af 10 §
1 morn. i Kongl. Förordningen om Fattigvården i Riket den
13 Juli 1853, röstar Ja;
312
Den 16 Maj.
Den det ej vill, röstar Nej;
Vinner Nej, är Betänkendet i ofvannämnde del afslaget.
Voteringen utföll med 30 Ja, emot 26 Nej; i följd hvaraf
hvad Utskottet tillstyrkt, blifvit af Ståndet bifallet.
Med afseende å den utgång, frågan sålunda erhållit, be¬
gärde Ola Månsson ordet, och yttrade:
»Då jag anser obilligt, att kommunernas röstegande med¬
lemmar skola beskatta de icke röstberättigade, reserverar jag
mig emot Ståndets nu fattade beslut.»
Uti denna reservation instämde Johan Pehrsson från Up¬
sala, Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands, Nils Olsson
och Måns Pehrsson från Malmöhus, Liss Lars Olsson och Bälter
Sven Ersson från Kopparbergs, Carl Gustaf Sköldberg från
Nerikes och Anders Andersson från Kalmar Län.
Utskottets hemställan rörande 2:dra momentet af åbero¬
pade 10 §, äfvensom öfrige delar af Betänkandet, biföllos.
§ 6.
I anledning af nu skedd föredragning till remiss af Kongl.
Maj:ts, sedan den 13 innevarande månad å bordet hvilande
Nådiga Proposition om Statsbidrag till en förbättrad kommu¬
nikationsled mellan Jemtland och Norrige, begärde Nils Lars¬
son från Jemtlands Län ordet och yttrade:
»Hvar och en torde känna, att provinsen Jemtland, i för¬
hållande till andra provinser, har ett särdeles afskiljdt läge, och
att andra kommunikationsmedel derstädes saknas, än dem provin¬
sens landsvägar erbjuda. Från Jemtlands hufvudort, Östersund,
räknas något öfver 18 mil till Sundsvall, och vesterut till när¬
maste hamn i Norrige, nemligen Veerdalsören vid Throndhjems-
tjorden, 22 mil. I följd af stigande folkmängd — denna har
på ett par mansåldrar ökats 166f procent — blir begäret bos
innebyggarne att förbättra sin ställning allt starkare. Behof af
ökade tillfällen för varu-utbyten har härigenom uppstått: men
så länge kommunikationen måste inskränkas till landvägs-
transporter, kan detta behof ej tillfredsställas i jemnbredd med
den stigande folkmängden. Forlönerna hafva härigenom blif¬
vit uppjagade till enorma belopp — för transport från Sunds¬
vall till Östersund af en matta ryskt mjöl, vägande cirka 17
pund, fordras t. ex. 1 R:dr r:gs milen, således öfver 18 R:dr —
men de skola stiga ändå högre om folkmängden, såsom hit¬
tills, fortfar att okas. Dessa omständigheter, hvilka naturligen
måste motverka den benägenhet till förkofran, hvarpå, såsom
jag redan nämnt, otvetydiga bevis inom provinsen förekommit,
hafva hos en af Borgare-ståndets nuvarande representanter,
hvilken fordom tillhört länsstyrelsen i Jemtland, framkallat
Den '/0 Maj.
313
första tanken på förbättrande af provinsens kommunikationer,
och för sådant ändamål har han gifvit anvisning på en ny så¬
dan, hvarigenom de i vestlig rigtning från. Östersund till norr¬
ska kusten befintliga vattendrag, med begagnande likväl på
vissa ställen af landväga-transport, skulle kunna tillgodogöras,
och hvilken nya kommunikationsled, sedan, genom vederbö-
randes försorg, fullständiga undersökningar å ömse sidor om
Riksgränsen föregått, om hvilket allt Kongl. Maj:ts Proposition
och den dervid fogade plankartan närmare upplysa, visat sig
erbjuda väsendtligt fördelar. Vid den föreslagna kommunika¬
tionsleden, som genomlöper en dalsträckning, hvilken är emel¬
lan 3 å 400 fot lägre, än den under Konung Carl Johans
tid fullbordade landsvägen emellan Östersund och Trondhjem,
torde tilläfventyrs den anmärkning göras, att då den, i full-
bordadt skick,, endast sommartiden kunde begagnas, det knap¬
past lönade mödan att för densammas tillvägabringande göra
den uppoffring, som enligt Kongl. Maj:ts Proposition nu blifvit
ifrågaställd. I anledning häraf må det tillåtas mig erinra, att
den föreslagna kommunikationsleden, äfven vintertiden kan be¬
gagnas; att den icke allenast blifver betydligt kortare, utan
ock vida beqvämligare, än den nuvarande landsvägen, som
har en stigning af 1 fot på 3, 4 å 5, under det stigningen på
den föreslagna icke skulle komma att blifva mera än högst 1
på 20; — sålunda utgöra, när den gamla vägen befares, två
norrska tunnor sill, motsvarande 1J tunna svenskt mått, fullt
lass, men då stigningen endast blifver 1 på 20, torde lassets
tyngd kunna minst fördubblas; — att då kostnaden för endast
två mil af den nya farleden, så vidt den sträcker sig genom
Norrige, blifvit beräknad till 60,000 norrska specier eller
240,000 R:dr R:mt, oell detta belopp obetydligt understiger
hvad som för kommunikationens tillvägabringande å svenska
sidan blifvit föreslaget, det i sistnämnde hänseende äskade an¬
slag, 244,500 R:dr Riksmynt, icke kan anses öfverdrifvet, och
slutligen, att då Vterdalsören, till hvilken plats kommunika¬
tionsled för de trafikerande skulle göras möjlig, är belägen vid
Trondhjems-fjorden, och denna sednare, såsom vi veta, i all¬
mänhet är öppen äfven vintertiden, inen ett dylikt förhållande
aldrig inträffar med hamnen vid Sundsvall eller någon af de
norrländska hamnarne, som minst 6 månader af året äro för
sjöfarten otillgänglige, en, äfven med hänsigt till provinsens
förbindelse med utlandet, lämpligare väg, än den nu föreslagna,
icke är tänkbar. Jag är djupt tacksam för de stora och vig¬
tiga fördelar, hvilka, genom den föreslagna kommunikations¬
ledens tillvägabringande, kunna motses, visserligen äfven för
de nordliga landskapen i allmänhet, men synnerligen för pro¬
314
Den Maj.
vinsen Jemtland, och får hos Stats-Utskottet, dit den Kongl.
Propositionen torde komma att remitteras, rekommendera den¬
samma till det bästa.»
I detta yttrande instämde Anders Olsson och Erik Matts¬
son från Jemtlands, samt Pehr Östman och Erik Larsson från
Wester-Norrlands Län.
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län anförde: »Jag
är icke obekant med de svårigheter, som för närvarande möta
vid färder till lands mellan Sverige och Norrige, hvilka resor
till och med någon gång äro af lifsfarlig beskaffenhet, och
jag får derför på det lifligaste förorda ifrågavarande Kongl.
Proposition.»
Med Liss Lars Olsson förenade sig Bälter Sven Ersson
från Kopparbergs Län; hvarefter Kongl. Maj:ts Proposition
och afgifna yttranden remitterades till Stats-Utskottet.
§ 7.
Vidare remitterades till Stats-TJtshottet Kongl. Maj:ts,
sedan den 13 innevarande månad, å bordet livilande Nådiga
Propositioner:
om otjenstbare Premier-löjtnanterne vid Flottan Rundqvists,
Heijkenskölds och von Vegesachs berättigande till pension
å Allmänna Indragningsstaten, vid afskeds erhållande;
om anslag till bestridande af kostnaderna för Sveriges del¬
tagande i en blifvande exposition i Paris af race-djur och
landtmanna-produkter;
om anslag af kronotionde till fyllande af två bristande
proste-tunnor inom Norrköpings kontrakt, och
om anslag af vin- och byggnadssäd för Trosa stads för¬
samlings kyrka.
§ 8.
Till bordläggning första gången anmäldes Lag- Utskottets
Utlåtande N:o 30, i anledning af gjorda anmärkningar emot
Utskottets Betänkande N:o 9, öfver väckt motion om förän¬
dring af 13 kap. 4 § Giftermåls-balken, och samma Utskotts
Memorial N:o 31, i anledning af återremiss utaf vissa punkter
i Betänkandet N:o 29, om förändring af gällande konkurslag.
§ 9-
Såsom icke erfordrande annan åtgärd, lades till handlin-
garne följande från Medstånden ankomna Protokolls-utdrag,
nemligen:
från Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 245—252, och
» Vällofl. Borgareståndet N:ris 231 och 232.
Deti i 6 Maj.
315
§ 10.
Sedan, på sätt Protokollet den 6 innevarande månad när¬
mare utvisar, Bonde-ståndet aflåtit till de öfriga Stånden in¬
bjudning, med hemställan, att, efter det Stats-Utskottets Be¬
tänkande i jernvägsfrågan till Stånden inkommit och blifvit
hos något Ständ tvenne gånger bordlagdt, Stånden måtte,
jemlikt 46 § 2 mom. af Riksdags-ordningen, besluta att å ett
rum sammanträda till gemensamma öfverläggningar rörande
de ämnen, samma Betänkande innehåller, och företrädesvis
den financiella delen deraf; så hade, enligt Bonde-ståndet
tillhandakommet utdrag N:o 233 af Borgare-ståndets Protokoll
för den 9 i samma månad, hvilket nu föredrogs, Borgare¬
ståndet, i anledning af omförmälda inbjudning, som ej antagits,
i stället uttryckt den önskan, att sedan Stats-Utskottets Utlå¬
tande angående jernvägsfrågan inkommit, de fyra Riksstånden
måtte sammanträda till gemensamma öfverläggningar rörande
de ämnen, som nämnda fråga innefattar; hvarjemte Borgare¬
ståndet inbjudit de öfriga Riksstånden att i detta beslut sig
förena..'?
Med föranledande af sistberörda inbjudning från Borgare¬
ståndet, yttrade
Nils Larsson från Jemtlands Län: vSom Bondeståndets
beslut svnes mig ganska litet från innehållet af Borgarestån¬
dets skiljaktigt; så torde Borgareståndets inbjudning möjligen
kunna af oss antagas. Ehvad detta sker eller icke, kan så¬
dant ock vara mindre maktpåliggande, sedan de två andra
Stånden, ,om jag ej misstager mig, redan antagit Bondestån¬
dets inbjudning.’?
Denna tanka delades af Pehr Ostman från Wester-Norr-
lands Län.
Diskussionen förklarades slutad.
Talmannens Proposition på antagande af Borgareståndets
inbjudning, besvarades med nej ; hvarefter, uppå förnyad pro¬
position, Ståndet förklarade sig vidblifva sitt i förevarande ärende
förut fattade beslut, i följd hvaraf Borgareståndets inbjudning
lades till handlingarne.
§ 11.
I anseende dertill, att granskning af Rikets Ständers Låne-
kontors i Wisby förvaltning och räkenskaper komme att taga
sin början den 1 instundande Juni, beviljade Ståndet Olof La¬
gergren från Gottlands Län, hvilken blifvit utsedd att uti be¬
rörda granskning såsom Revisor deltaga, ledighet från riks-
dagsgöromål, beräknad att frän den 18 innevarande månad fort¬
fara intilldess Revisionen hunnit afslutas.
316
Den 20 Maj.
För att i enskilda angelägenheter besöka hemorterna er-
höllo Gustaf Jonsson från Kalmar, Bälter Sven Ersson från
Kopparbergs, och Joseph Smedberg från Elfsborgs Län 3 vec¬
kors ledighet från riksdagsgöromål, räknad för de två först¬
nämnde från den 30 och för Smedberg från den 27 inneva¬
rande månad; hvaxjemte Olof Olsson från Westmanlands Län,
hvilkens den 2 i denna månad erhållna permission den 23
dennes går till ända, beviljades ytterligare ledighet på 14
dagar.
Ståndet åtskiljdes kl. | till 3 e. m.
Ut supi-a.
In fidem,
Carl IFester.
Den 20 Maj.
Plenum kl. 6 e. m.
§ 1.
Föredrogos och godkändes Expeditions- Utskottets förslag
till Rikets Ständers nedannämnde underd. skrifvelser:
N:o 74, angående afskrifning af en Landtbrukaren C. Th.
Skårman, i egenskap af arrendator utaf indragna profoss-bostäl-
let Bryntesgården Lindärfva ådömd arrendeskillnads-ersättning;
N:o 75, angående upplåtelse af kronojord invid staden
Eskilstuna till hamnanläggningar m. m.:
N:o 76, angående afsöndring af jord fi;ån åtskilliga krono¬
lägenheter för utvidgning och rätning af vattendraget invid
staden Köping; samt
N:o 77, angående undersökning af Kongl, och Hvitfeldt-
ska gymnasii-godsets tillstånd och förvaltning m. m.
§ 2.
Uppå derom gjord begäran, beviljade Ståndet fortfarande
ledighet från riksdagsgöromålen åt nedannämnde, nu hemma¬
varande ledamöter, nemligen åt Erik Mallmin från Westman¬
lands, Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus samt Lars
Gustaf Andersson från Elfsborgs Län under 14 dagar; Olof
Den 20 Maj.
31?
Olofsson i Slängserud från Wermlands Lön under 3:ne veckor,
samt Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län under 8 dagars
tid, att beräknas för hvar och en af dem från den dag deras
förut erhållna permissionstid tilländagätt.
Åt Olof Olofsson i Ohlsäterstorp från Wermlands Län be¬
viljade Ståndet 3:ne veckors ledighet från Riksdagsgöromålen,
att beräknas från den 30 i denna månad, hvarjemte Ståndet
tillät, att Erik Larssons från Wester-Norrlands Län förut be¬
viljade ledighet från Riksdagsgöromålen skulle, i stället för att
vidtaga å gårdagen, beräknas från den 26 i denna månad.
§ 3.
Vid förnyad föredragning af Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets, sedan den 9 i denna månad på Ståndets
bord hvilande Betänkande N:o 89, i fråga om förändrad för¬
delning emellan stamrotar och hjelprofar af prestationerna till
knektehållet, begärde nedannämnde ledamöter ordet, och yt¬
trade:
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län: »Hvad
Utskottet i detta Betänkandes sednare moment tillstyrkt, kan
jag icke godkänna, ty jag anser det vara ett vådligt preju¬
dikat, att till stamrote öfverlemna rättighet att i öfverenskomna
vilkor göra ändring. Jag yrkar således afslag, hufvudsakligen
på de grunder, som Herr von Ehrenheim uti sin reservation
anfört.»
Häruti instämde Anders Magnus Andersson från Kalmar,
Magnus Månsson från Östergöthlands och Anders Jansson från
Wermlands Län.
Olof Olofsson i Ohlsäterstorp från Wermlands Län: »Då
man skall stifta lagar, bör man se till. att de blifva lika för
alla, och att icke den ene varder mera betungad, än den
andre; men denna regel har Utskottet i detta Betänkande helt
och hållet förbisett. Då, såsom åtminstone händelsen är i
Wermland, soldat-torpen på de flesta ställen finnas mycket
olika utlagda, samt äro på en del ställen bättre, än på andra
ställen, har jag ansett, att Utskottet borde hafva kommit till
ett annat resultat, samt att, med afseende på de olika förhål¬
landena, Utskottet bordt föreslå, att prestationerna till knekte¬
hållet skola utgå efter förmedladt hemmantal. Utskottets för¬
slag innehåller således, enligt min åsigt, icke något, som län¬
der till förbättring af de stadganden, hvilka vi uti detta ämne
förut ega. och derföre yrkar jag afslag å Betänkandet.»
Sköldberg från Nerikes Län: »Det är svårt tt i sa be¬
skaffade frågor, som de ifrågavarande, stifta sådana lagar, att
de blifva lämpliga öfverallt i landet; och ehuruväl jag inga¬
318
Den SO Maj.
lunda missunnar stamrotarne en billig ersättning, kan jag dock
icke annat än yrka afslag å hvad Utskottet i sednare mom.
af detta Betänkande tillstyrkt, isynnerhet uti den del, som an¬
går förbud för stamrote, att icke vidare få den jord, för hvil¬
ken ersättning blifvit bestämd, till hemmanets egor åter, äfven
om den skulle blifva för stamroten af stor nytta, att på annat
sätt använda. Föröfrigt delar jag den åsigt, som Herr von
Ehrenheim uti sin reservation uttalat.»
Pehr Andersson från Gefleborgs och Anders Andersson
från Kalmar Län instämde.
Vice Talmannen Anders Andersson från Skaraborgs Län:
»Rätteligen har man anmärkt, att förhållandena i afseende på
soldat-torpen och soldatens aflönamle äro olika inom olika
provinser af Riket, ty på en del ställen leges soldater af rote-
intressenterne efter tur, och på andra ställen iakttages annan
ordning. I den ort, hvars representant jag är, är hvaije sol¬
dat beräknad till 25 koppar-dalers lega, och denna är utdelad
emellan rote-intressenterne, efter hvars och ens kapplands-tal,
men stamroten, som är lägre taxerad, åligger det att hålla
vissa prestationer. På somliga ställen äro soldat-torpen större,
än knekte-kontraktet innehåller, och då är det väl billigt, att,
vid inträffande ledighet, det kan återtagas, som soldaten ut¬
öfver kontraktet innehaft. Om vi godkänna hvad Utskottet
här tillstyrkt, skulle stamroten berättigas till någon billig årlig
ersättning af hjelproten, men deremot icke ega att få den jord,
för hvilken ersättning blifvit bestämd, till hemmanets egor åter;
men då jag anser en sådan föreskrift föga gagnelig, föranlåtes
jag instämma med föregående talare och yrka afslag.»
Anders Larsson från Nerikes Län: »Under Konung Carl
XI:s tid lemnades föreskrift om indelningsverkets ordnande,
och jag känner någorlunda till hvad knekte-kontrakten, som
förskrifva sig från nämnde tid, innehålla i afseende på det
ämne, som nu är föremål för vår öfverläggning. Om, såsom
föregående talare uppgifvit, man till soldat-torp afstått mera
jord, än uti knekte-kontrakten föreskrifves, har man handlat
emot stadgandet om skattskyldig jords minskning, och bör
således rätta hvad felaktigt är; och då jag anser det vara
bäst, att rote-intressenterne sig emellan öfverenskomma om
delningen af hvad som till soldatens underhåll och aflönande
utgå bör, yrkar äfven jag afslag å Betänkandet.»
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Jag är ännu af
samma mening, som Betänkandet innehåller, och får upplysa,
att icke någon enda af detta Stånds ledamöter inom Utskottet
uttalade annan åsigt. Väl är det är sannt, att knekte-kon¬
trakten kunna vara olika på olika orter; men Utskottet har i
De/t 20 Maj.
319
denna fråga velat gå motionären till mötes, och han är sanno¬
likt nöjd med det resultat, som erhållits, åtminstone har han
icke gifvit något ogillande tillkänna. För min del har jag un-
derstödt den i förevarande Betänkande uttalade åsigt, emedan
jag trott den föreslagna förändringen vara lämplig och nyttig
för den ort, jag representerar. Förhållandet är der, likasom
på de flesta andra ställen i Riket, att soldat-torpen fått mera
jord, än de, enligt knekte-kontrakten, äro berättigade till; men
sedan jorden stigit uti värde, har man begynt att fästa större
uppmärksamhet eller mera afseende uppå hvad som blifvit
med eller utan tillstånd under soldat-torpen inkräktadt, samt
framställt anspråk om återbekommande af hvad de innehafva
för mycket. Rättaste sättet att i förevarande fall gå tillväga,
tror jag vore det, att försätta torpen i det skick, och i den
storlek, som de, enligt indelningsverkets grunder, böra hafva,
ty nog är det väl obilligt, att stamroten skall tillsläppa mera
jord, än i knekte-kontrakten bestämmes, utan att af strö-ro-
tarne hafva motsvarande ersättning i planpenningar. Yid be¬
traktande dels af de många rättegångar, som uti de byar,
hvilka undergått laga skiften, uppstått, dels ock af de flerfal-
diga andra olägenheter, sorn under närvarande förhållanden
ega rum, anser jag det vara klokast att antaga Utskottets för¬
slag, ty någon orättvisa kominer sannolikt icke att tillskyndas
någondera parten, då ersättningen skall bestämmas af gode
män. Någon föregående talare har väl förordat antagandet af
Herr von Ehrenlieims reservation, men då såväl han, som de,
hvilka med honom instämt, utgått från annan synpunkt, än
jag, kan jag icke gilla reservationen, och tror, såsom jag förut
antydt, det förevarande Betänkandet icke vara så illa grun-
dadt, som åtskillige ledamöter af Ståndet nu velat påstå.»
Nils Svensson från Jönköpings Län: »Jag innehar verk¬
ligen sjelf ett af de hemman, som hafva soldat-torp på sina
egor, men, sådant oaktadt, finner jag icke billigt, att, der för¬
hållandet är sådant, som i min hemort, det nemligen att sol-
daterne väl upparbetat torpen, man tager något af torpjorden
från dem, utan bör man vid laga skiften låta sig nöja, om
man får i ouppodlad mark den ersättning, hvartill man är be¬
rättigad. Jag afslår Betänkandet.»
Mengel från Upsala Län: »Hvad som är för detta Stånd
fördelaktigt eller icke, bör ej utgöra rättesnöret för vårt be¬
slut, utan vi böra se på hvad som är rättvist. För min del
tror jag att, emedan indelningsverket är ganska olika på olika
orter i Riket, samt den ersättning, som lemnats stamrotarne
för jord, hvilken de till soldat-torp afstått, äfven är olika, lin¬
dring bör beviljas åtskilliga stamrotar; men att generelt afgöra
320
Den 20 Maj.
frågan, torde nog möta svårigheter. Om Utskottet hade före¬
slagit, att soldat-torpen skulle få bibehålla den jord, de inne¬
hafva, men att ströroten deremot skulle till stamroten gifva
ersättning i planpenningar uti samma mån, som jorden stigit
i värde, då tror jag, att Utskottet kommit till ett rättvist och
billigt resultat. Ali klagan, som vi försport i afseende på för¬
delningen af onera till knektehållet, har uppkommit deraf, att
stamroten ansett sig hafva fått alltför ringa ersättning för jor¬
den. Att soldaterne i allmänhet hafva större torp, än knekte-
kontrakterne föreskrifva, är sannt; men man lärer icke kunna
påstå, att de hafva större torp, än de behöfva. Då man här-
förutan bör taga i betraktande, att ju större soldat-torpet är,
desto bättre soldat kan man påräkna, ■ anser jag denna fråga
höra bättre utredas till nästa Riksdag, samt det nu föredragna
Betänkandet för närvarande afslås.»
Olof Olofsson i Ohlsäterstorp, Wermlands Län: »Inom
Kihls socken, der vi för endast tvenne år sedan hade en
jemkning Och reglering af knektehållet, bestämdes, att soldaten
skulle erhålla, utom föda åt en ko, en tunna råg, 2 tunnor
hafre, ett lispund smör, ett lispund kött och ett lispund fläsk,
och att ströroten skulle till soldatens underhåll deltaga med en
ersättning, uträknad efter 30 R:drs ränta, till stamroten. Då
jag har lika stor andol i stam- som strö-rote, talar jag inga¬
lunda af egennytta eller partiskhet; men då jag icke kaninse
gagnet af hvad Utskottet här föreslagit, fortfar jag att yrka
afslag.»
Östman från Wester-Norrlan ds Län: »Jag kan icke neka,
att jag anser hvad Utskottet i 2:dra mom. af detta Betänkande
tillstyrkt, vara mindre välbetänkt, ty genom antagande deraf
skulle man, enligt min åsigt, komma till svåra ytterligheter.
Uppgörelsen emellan stam- och strö-rotarne bör bero på god¬
villig öfverenskommelse, ty om en stamrote t. ex. har dålig
mark, af hvilken den icke kan draga särdeles stor nytta, men
afstår den till soldat-torp, bör ersättningen för densamma icke
blifva särdeles stor. Klokast tror jag det således vara att afslå
Betänkandet.»
Petter Jönsson: »Med anledning af hvad Nils Svensson
yttrat, vill jag upplysa, att ströroten bygger och underhåller
husen på soldat-torpet, och att vid den värdering af gode
män, som i Betänkandet omnämnes, endast jordvärdet skall
tagas i beräkning. De inom Wermland uppgjorda, af Olof
Olofsson nyss omnämnda kontrakt, äro helt och hållet olika
dem, som blifvit ingångna i Småland, der ströroten åt solda¬
ten består ett halft tunnland åker, ett lass hahn samt lOf
kappar spanmål, hälften råg och hälften korn, jemte åtskilliga
Dm 20 Maj.
321
andra varor. Om nu, såsom Utskottet uti förevarande Betän¬
kande upplyst, ofvannämnde 10 f:dels kappar spannmål skall
utgöra ersättning till stamroten, motsvarande den jord, som de
afstått till soldatens begagnande, så måste man medgifva, att
denna ersättning är alltför ringa, och den har på många stäl¬
len föranledt till rättegångar. Då nu här är fråga endast om
ersättning för den jord, som soldaterne innehafva utöfver
knekte-kontr,akten, och denna ersättning skall, enligt Utskottets
förslag, bestämmas af gode män, anser jag, att Ståndet bör
godkänna detta Betänkande, hvilket åtminstone jag för min
del gillar.»
Sedan de från Medstånden ankomna protokolls-utdrag,
hvilka lemna upplysning derom, att de samtlige godkänt l:sta
momentet, men afslagit 2:dra momentet af detta Betänkande,
blifvit upplästa, lemnades ordet åt nedannämnde ledamöter,
hvilka derom sig anmält, och yttrade:
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län: »Sedan
vi numera fått upplysning derom, att ifrågavarande Betänkande
blifvit af de öfriga Riksstånden gilladt uti l:sta morn., men
afslaget uti det 2:dra, torde det vara bäst, att äfven vi fatta
vårt beslut i enlighet dermed.»
Anders Pehrsson från Nerikes Län: »Afven jag anser,
att Ståndet bör godkänna Utskottets hemställan å pag. 16,
men afslå hvad Utskottet å pag. 17 tillstyrkt.»
Gustaf Johansson från Kronobergs Län: »För min del
anser jag Utskottet hafva kommit till ett godt och önskvärdt
resultat, men sedan de 3:ne öfriga Riksstånden ogillat Utskot¬
tets tillstyrkande, lärer det icke löna mödan att vidare strida
för framgång åt detsamma.»
Bengt Nilsson från nämnde Län var förekommen af och
instämde med Petter Jönsson.
öfverläggningen var fulländad; Talmannens proposition på
bifall till hvad Utskottet uti förra momentet å pag. 16 hem¬
ställt, blef med ja besvarad; och var, till följd deraf detsamma
af Ståndet godkändt; hvaremot Ståndet, som med nej besva¬
rade Talmannens proposition på bifall till Utskottets förslag i
sednare momentet, beslöt att detsamma afslå.
Emot detta beslut reserverade sig Petter Jönsson från
Jönköpings, samt Bengt Nilsson och Gustaf Johansson från
Kronobergs Län.
§ 4.
Föredrogs ånyo Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Ut¬
skottets, sedan den 9 i denna månad på Ståndets bord hvi-
Bonde-St. Fröt. vid Lågt. Riksd. 1856—1S57. V. 21
322
Den 20 Maj.
lande Betänkande N:o 91, i fråga dels om förändradt stad¬
gande rörande den ålder, rustningshäst vid antagandet bör inne¬
hafva, och dels om föreskrifter angående hästläkares åliggan¬
den vid rernonteringsförrättningar; och yttrade, med anledning
af nämnde Betänkande, följande ledamöter, hvilka på begäran
erhöllo ordet:
Anders Andersson från Kalmar Län, skriftligen sålunda:
»Att Höglofl. Utskottet afslagit denna min motion, tyckes
efter mitt förmenande vara hårdt, då hvar och en vet, att det
bör vara rusthållarens intresse att få en duglig remont, ty i
den händelse en oduglig remont antages, kan densamma efter
ett års tjenstgöring kasseras, hvilket alltid drabbar rusthållaren.
Att fyra är är rätta tiden för remonters antagande, lärer ingen
bestrida, och efter mitt förslag skulle till remonter kunna an¬
tagas hästar i 4:de året, oaktadt de icke uppnått fulla 4 ål¬
vid remonteringsmötet, som vanligen inträffar kort före eller
efter jul, utan ernå denna ålder först under årets möte. Jag
vill upplysa Hedervärda Ståndet, huru det tillgår vid remonte-
ringar vid Smålands hussarer, hvarigenom skall sig visa, att
min motion har stora skäl för sig.
Om sommaren år 1850 fick rusthållet Pehrstorp vid södra
Wedbo sqvadron sin hussarhäst kasserad, och var i följd deraf
pligtigt att vid remonteringen kort före jul samma år uppvisa
en ny nummerhäst. I September månad samma år bevistade
jag marknaden i Kisa, hvarest jag sammanträffade med den
vid södra Wedbo sqvadron anställde hästläkaren Jonsson, hvil¬
ken jag bad vara mig följaktig för att påse en vacker remont,
som f. d. Riksdagsfullmäktigen A. Andersson i Fogelsrum hade
till salu. Denna min begäran efterkom bemälde Jonsson, som
då medgaf, att remonten var ett vackert kreatur, men yttrade
tillika, att han icke trodde, det den kunde komma att appro-
beras, alldenstund den ännu icke fyllt 4 år. Det oaktadt före-
slog jag egaren af hästen att uppgöra öppet köp om densam¬
ma, på så sätt, att jag, om den vid uppvisningen antogs, skulle
betala egaren 333 R:dr 16 sk. r:gs, men, i händelse den kas¬
serades, skulle få återlemna kreaturet mot erläggande af 10
R:dr r:gs. Någon uppgörelse kom emellertid då icke till stånd,
utan bad egaren mig vänta med densamma till den kort der¬
efter inträffande Gårdspånga marknad, hvilket jag ock gjorde.
På hemvägen från Kisa voro jag och hästläkaren Jonsson i
ressällskap, och jag frågade honom då ytterligare, om han
icke trodde att remonten kunde komma att approberas eller
icke. Denna min fråga besvarade han sålunda,' att han sade,
det han trodde, att remonten icke kunde komma in i num¬
mer vid södra Wedbo, men väl vid Staby sqvadron.
Den 20 Maj.
323
Med detta svar måste jag låta mig nöja; men sedermera
berättades det mig af fullt trovärdig person, att Jonsson bedt
hästens egare icke sälja den till mig, utan möta Jonsson kort
derefter i Aby för att derstädes afsluta köp 0111 densamma.
Denna handel kom äfven på sagde ställe till stånd för samma
summa, som jag hade bjudit, d. v. s. 333 R:dr 16 sk. r:gs.
Någon tid derefter uppvisades den mig sålunda af bemälde
Jonsson undanköpta hästen vid remontmötet, approberades,
och Jonsson vann på sin handel 133 R:dr 16 sk. r:gs. Detta
drag af en tjensteman förtjenar verkligen att förvaras, om ock
icke i »häfderne», så dock i de så kallade »industri-knepens»
historia. Jag och mina grannar köpte sedan på marknaden i
Gårdspånga en utmärkt vacker, fullkomligt målfyllig remont
för 325 R:dr r:gs. Flera bekante, som sågo kreaturet, lyck¬
önskade oss att hafva gjort en så ypperlig handel, och äfven
vi sjelfve voro glade deröfver, ehuru vi visste, att det låg en
ganska stark reglementarisk hållhake på vår glädje, den nem¬
ligen, att hästen icke ännu hade uppnått fulla 4 års ålder.
Som vi emellertid kände, att hästläkaren vid det förestående
remontmötet i Målilla hade att uppvisa ett hästkreatur af samma
ålder som vårt, så trodde vi' oss vara temligen säkre om att
vår häst skulle blifva antagen. I denna vår beräkning irrade
vi oss dock högeligen. Vid remontmötet blef, »genom någon
outredd naturkraft», den remont, som hästläkaren hade att upp¬
visa, plötsligt några månader äldre, hvadan lian ock antogs;
men vår, som icke kunde blifva delaktig af detta hokus pokus,
emedan vi vid uppvisningen ärligt uppgåfvo åldern på den¬
samma, kasserades. Såsom ett ytterligare skäl för denna kassa¬
tion uppgaf samme hästläkare att hästen hade rotz. Vår re¬
mont var likväl fullkomligt frisk, stark och målfyllig; men hade
såsom fölunge råkat spräcka den ena näsborren. Ärret efter
denna tillfälliga skada, som knappast kunde märkas, var nog
att gifva den kunnige hästläkaren anledning att förklara krea¬
turet behäftadt med rotz. Denna hans uppgift var emellertid
lika litet öfverensstämmande med sanna och rätta förhållandet,
som den, att hans remont hade fyllt 4 år. Såsom bevis på
huru litet värde han sjelf satte på denna sin utsaga, torde för¬
tjena anmärkas, att, enligt hvad mig blifvit berättadt, han ville
äret derpå köpa samma häst till remont; men då var den icke
fal för den vinningstystne mannen. Hade hästläkaren deremot
haft hästen att uppvisa, hade denne med säkerhet blifvit an¬
tagen.
Det är mig berättadt, att vid en remontering för ett par
år tillbaka hästläkaren hade 5 å 6 remonter, samt att lottning
måste ske rusthållarne emellan; och således kan man ju få den
324
Den 20 Maj.
häst, sorn nian ej vill hafva, men för att slippa gral och flera
resor, antages densamma af rusthållaren med mycket högre
pris, än hvad man annars kan köpa densamma för. Häst¬
läkaren tyckes hafva kommit underfund med att industrien
lönar sig; ty att kunna förtjena 133 R:dr 16 sk. r:gs på hvarje
remont, är i sanning en frestelse, som kan reta vinningslyst¬
naden hos hvilken hästläkare som helst, vore han än så okun¬
nig, att han icke förmådde skilja mellan rotz och en liten till¬
fällig, för länge sedan läkt skada i näsborren på ett djur, som
han å tjenstens vägnar är pligtig att undersöka.
På dessa af mig nu anförda skäl yrkar jag återremiss af
Betänkandet, »
Johan Pehrsson från Upsala Län: »Jag kan icke instäm¬
ma uti hvad motionären eller föregående talare påyrkat, ty,
enligt hvad erfarenheten lärt mig, är det icke nyttigt, att rust-
ningshästar antagas innan de uppnått nu föreskrifven ålder.
Vid Uplands dragoner inskrifvas rustningsliästar till och med
icke innan de uppnått 4| års ålder, samt blifva antagne och
approberade vid uppnådda 5 år. Hvad åter motionen inne¬
fattar derom, att hästlä karne icke skola tillåtas hafva några
remonter vid remonteringar m. m., anser jag alldeles icke nyt¬
tigt, enär det är just desse män, som kunna afgöra, huruvida
de till antagande erbjudna hästarne böra godkännas eller icke;
och enär jag sålunda anser Utskottet hafva kommit till ett
godt resultat, kan jag icke annat än godkänna detta Betän¬
kande.»
Joseph Holm och Gustaf Larsson från Stockholms samt
Carl Tholsson från Skaraborgs Län instämde.
Sedan Talmannen upplyst, att förevarande Betänkande
blifvit af de 3:ne andra Riksstånden godkändt, fortsattes dis¬
kussionen af
Måns Pehrsson från Malmöhus Län: »Enär de öfriga
Riksstånden gillat ifrågavarande Betänkande, är det knappt
värdt att, i anledning af detsamma, yttra något, men jag anser
mig likväl böra tillkännagifva, att jag instämmer med motio¬
nären derutinnan, att äfven jag önskar, det Generalmönstrings-
instruktionen af a. 16 November 1819 måtte ändras, så atthussar-
häst får antagas, då den är i 4:de året, i stället för att den
nu skall vara fylld 4 år. Uppenbart är, att någon förändring
uti ofvannämnda instruktion är af nöden, enär jag har mig
bekant, att vederbörande stundom approbera och stundom kas¬
sera felfria hästar, som icke fyllt 4 år.»
Anders Andersson från Kalmar Län: »Med anledning af
hvad Johan Pehrsson upplyst om den ålder, till hvilken en
häst skall vara kommen, innan den antages till remont vid
Den £0 Maj.
325
Uplands Dragon-regemente, samt livad han yttrat angående
hästläkarne, anser jag mig böra meddela, att desse Idkare ofta
nog kassera de allrabästa hästar, såvida man icke vill lemna
dem 50 R:dr, ja kanske mången gång ännu större summa, för
det de icke ställa så till, att hästen varder kasserad. Jag yr¬
kar återremiss.»
Vice Talmannen Anders Andersson från Skaraborgs Län :
»Om det så förhåller sig, som jag hört uppgifvas, att läkaren,
sedan han först kasserat hästen, inköper densamma och seder¬
mera antager den såsom remont på en annan sqvadron, så är
det ett oskick, som bör förekommas. Väl föreskrifver General-
mönstrings-instruktionen, att en hussarhäst skall, då han an-
tages, hafva fyllt 4 år, men i min hemort har man icke så
noggrannt efterlefvat detta stadgande, till följd hvaraf, och då
jag icke hört någon klaga deröfver, jag bifaller Utskottets före¬
varande Betänkande.»
Johan Pehrsson från Upsala Län: »Till mitt förut hafda
yttrande vill jag tillägga, att, om en häst antages vid 4J års
ålder, rusthållaren är pligtig att vid mötena hålla annan häst,
tilldess den antagne uppnår 5 år.»
öfverläggningen var fulländad, och ifrågavarande Betän¬
kande blef, uppå derom af Talmannen framställd proposition,
af Ståndet godkändt.
Emot beslutet reserverade sig Anders Andersson från Kal¬
mar och Måns Pehrsson från Malmöhus Län.
§ 5.
Föredrogs och godkändes IMg-Utskottets, den 16 i denna
månad bordlagda Utlåtande N:o 30, i anledning af gjorda an¬
märkningar emot Utskottets Betänkande N:o 9, öfver väckt
motion om förändring af 13 kap. 4 § Giftermåls-balken: hvar¬
emot samma Utskotts Memorial N:o 31, i anledning af åter¬
remiss utaf vissa punkter i Lag-Utskottets Betänkande N;o 29,
om förändring af gällande konkurs-lag, lades till handlingarne.
§ &•
Föredrogos och bordlädes första gången:
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, angående föreslagna
jernvägs-stamliniers utförande och dertill erforderliga medels
anvisande; samt
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 10, angående de
af Bonde-ståndet, såsom dess gemensamma tanka framställda
anmärkningar vid Konstitutions-Utskottets, i Memorialet N:o
8 föreslagna grundlagsförändringar rörande Riks-styrelsens fö¬
rande i vissa fall m. m.
326
Den 23 Maj.
§ 7.
Nedannämnde från reap. Medstånden ankomna Protokolls¬
utdrag föredrogos och lades till handlingarne, nemligen från:
Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 253—262;
Högv. Presteståndet N:ris 227—235, samt
Vällofl. Borgareståndet N:ris 234—240.
§ 8.
Sedan, uppå derom af Paul Fritz Mengel från Upsala Län
gjord framställning, Ståndet beslutat att i nästa Plenum till
behandling företaga Johan Lekbergs från Nerikes Län, sedan
den 25 nästlidne April på Ståndets bord hvilande motion der¬
om, att jernvägsfrågan icke måtte pröfvas, innan Stats-Utskot-
tets Utlåtanden, angående 4:de och öde hufvudtitlarne före¬
varit, åtskiljdes Ståndets ledamöter klockan till 8 e. m.
Ut supra.
In fidem,
Carl IVester.
Den 23 Maj.
Plenum hl lO f. m.
§ 1.
På begäran meddelades ledighet från riksdagsgöromålen
under 3:ne veckors tid åt Pehr Mattsson från Wester-Norr-
lands Län, räknadt från den 26 innevarande månad, åt Pehr
Andersson från Gefleborgs Län, räknadt från den 27 dennes,
samt åt Erik Mattsson från Jemtland från den 2 instundande
Juni; hvarförutan Anders Pehrsson från Malmöhus Län bevil¬
jades förlängning i redan erhållen permission till den 13 i sist¬
nämnde månad.
§ 2.
Vid förnyad föredragning af Johan Lekbergs, sedan den
25 nästlidne April på Ståndets bord hvilande motion om jern-
vägsfrågans företagande inom Ståndet först efter det såväl or¬
dinarie som extra ordinarie statsregleringen hunnit pröfvas och
Den 23 Maj.
327
afgöras, begärdes ordet af följande ledamöter, som yttrade sig
på nedan antecknade sätt:
Ola Månsson från Skåne: »I första rummet kunde jag
ifrågasätta, huruvida Grundlagen medgifver något besluts fat¬
tande i afseende å Lekbergs motion, och huruvida Talmannen
kan lemna proposition på något sådant. Riksdags-ordningens
42 § 2 mom. stadgar nemligen: »Då saken från Utskott åter¬
kommit, blifve den efter första uppläsandet liggande pä bordet.
Den kan vid nästa föredragning, ehvad öfverläggning egt rum
eller ej, på flere ledamöters förenade begäran, åter hvila; men
då saken 3:dje gången förekommer, skall den till afgörande
företagas.» Det har ej tillförene varit brukligt, och öfverens-
stämmer ej med parlamentarisk takt att uppskjuta med be¬
handlingen af ett riksdags-ärende till en viss obestämd tid,
utan ärendena böra behandlas i den ordning de till Stånden
inkomma. Det s. k. jernvägs-utlåtandet har varit bordlagdt
tvenne gånger, eller blifver åtminstone i dagens plena för an¬
dra gången bordlagdt, och man har inom Ståndet beslutat, att
gemensamma öfverläggningar skola derom ega rum. Det kan
således numera omöjligen uteslutas från hordlistan, utan måste
företagas till behandling, då berörda öfverläggningar hunnit af-
slutas. Detta är en sida af saken. En annan är der:, om det t
vore klokt hnndladt att söka stadga på förhand en sådan
princip, att ett Stånd skall kunna emot de trenne öfriga Stån¬
dens protester undanskjuta eller uppskjuta med ett ärendes af¬
görande intill Riksdagens slut. En sådan princip kunde nog
komma att lända Bonde-ståndet framdeles till men, och då
inträdde vedergällningens stund. I förevarande fall skulle ett
dylikt undanskjutande jemväl komma att ganska betydligt för¬
länga Riksdagen, enär statsregieringen ej är uppgjord förr, än
alla voteringarne om densamma egt rum uti Förstärkt Utskott,
och det nya reglementet för Riksgäldskontoret icke heller
dessförinnan blifver uppgjordt. Föröfrigt får jag nämna, att är
det vår mening att bygga jernvägar, såsom föreslaget blifvit,
så kan sådant ej ske med Statens intrader, utan dertill måste
ovillkorligen lånta medel användas, och det kan således be¬
tyda detsamma i hvad ordning jernvägsfrågan och statsregie¬
ringen behandlas; hvadan jag hemställer, att Lekbergs motion
måtte förfalla och läggas till handlingarne.»
Pehr Mattsson från Wester-Norrlands och Nils Hansson
från Christianstads Län hördes häri instämma.
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Sedan man numera
beslutat sig för att hålla gemensamma öfverläggningar i jern¬
vägsfrågan, utan att dessförinnan afvakta något ytterligare Ut¬
låtande' från Stats-Utskottet, rörande statsregieringen, så anser
328
Den 23 Maj.
jag det icke tjena till något att vidare hålla på Lekbergs mo¬
tion; men jag kan för min del icke, i likhet med Ola Måns¬
son, anse motionen vara stridande mot parlamentarisk takt,
utan jag tror tvertom, att den varit fullt befogad. Det miss¬
nöje med densamma, som synes hafva egt rum, torde böra få
tillräknas något visst intresse, som måhända genom densamma
blifvit stött för hufvudet. Vid den vändning, jernvägsfrågan nu
tagit, är det bäst att motionen får förfalla.”
Häri instämde Pehr Andersson från Gefleborgs, Anders
Olsson från Jemtlands och Herman Jönsson Öbom från Norr¬
bottens Län.
Vice Talmannen Anders Andersson: v Jag vill ej nu yttra
mig om det rätta eller orätta deri att uppskjuta med behand¬
lingen af jernvägsfrågan, intilldess statsregleringen i sin helhet
blifvit uppgjord, utan jag vill blott orda om det grundlagsen-
liga af motionens behandling, och i detta fall anser jag, som
hvarken vet eller vill veta Talmannens åsigt i förevarande
fall, att någon proposition emellertid icke kan framställas om
annat, än att motionen skall förfalla, och som denna åtmin¬
stone numera icke kan förmenas hafva något skäl för hvad
den innehåller, så torde icke heller någon Ståndskamrat sätta
sig emot den proposition, jag nu omnämnt.”
Petter Jönsson från Jönköpings Län: ”Ibland de talare,
som redan yttrat sig i ämnet, är det icke någon, som påyrkat
något resultat af motionen, och jag är öfvertygad om att, derest
Lekberg sjelf nu varit tillstädes, icke heller han skulle haft
några dylika anspråk. Ola Månssons framställning rörande
det grundlagsstridiga uti att vidtaga annan åtgärd med motio¬
nen, än att låta den förfalla, gillar jag för min del. Då mo¬
tionen väcktes, hade ej ännu Utlåtandet om jernvägarne inkom¬
mit till Stånden. Vi hörde då att 4:de och 5:te hufvudtitlarne
voro under behandling i Utskottet. Då nu dessa icke hunnit
till Stånden inkomma, ehuru jernvägs-utlåtandet nu bordlägges
andra gången, så följer deraf, att det med Lekbergs motion
afsedda uppskof i behandlingen af jernvägsfrågan skulle orsaka
alltför stort dröjsmål i riksdags-ärendernas behandling. Lika
med v. Talmannen, anser jag Talmannen icke kunna lemna
någon proposition på fattande af något beslut i frågan. För
öfrigt vet man ju, att Stats-Utskottet beslutat att de Statens
intrader, som öfverblifva efter statsregleringen, komma att an¬
vändas för jernvägarne, och på så satt är ju allt bra, som det
är. Jag påyrkar, att motionen måtte läggas till handlingarne,
utan att något afseende vid dess innehåll fästes, och jag tror,
att motionären sjelf, om han nu varit närvarande, påyrkat
detsamma.”
Deri 25 Maj.
329
Med Petter Jönsson instämde Johannes Holm och Nils
Svensson från Jönköpings Län.
Paul Fritz Mengel från Upsala Län: »Jag instämmer uti
hvad Nils Larsson andragit, särdeles som jag är förvissad der¬
om, att Lekberg sjelf ej skulle hålla på motionen, sedan han
förnummit att i Talmans-konklaven beslutats, det jernvägsfrå-
gan inom Stånden kommer att behandlas den 8 instundande
Juni. Jag skall emellertid anhålla, att af Talmannen få upp¬
lysning om något sådant beslut i konklaven blifvit fattadt, el¬
ler icke, hvarefter jag torde få fortsätta diskussionen.»
Talmannen upplyste, i anledning af hvad Mengel nu fram¬
ställt, att Talmannen inom konklaven förklarat, det Bondestån¬
det icke kunde bestämma dagen för jernvägsfrågans behand¬
ling inom Ståndet förr, än Lekbergs nu föredragna motion
blifvit afgjord, samt att, sedan man inom konklaven beslutat
att de gemensamma öfverläggningarne i jernvägsfrågan borde
taga sin början sednast Thorsdagen efter Pingst den 4 instun¬
dande Juni, jernvägsfrågan skulle kunna inom Medstånden
förekomma till behandling derpåföljande Måndag den 8 Juni,
såvida de gemensamma öfverläggningarna dessförinnan hunnit
afslutas.»
Mengel: »Efter den upplysning, Talmannen nu lemnat, af-
står jag från ordet.
Ola Månsson: »Om man kunde förutsätta, att de gemen¬
samma öfverläggningarna vore på viss dag slutade,_ så -vöre
man ock i tillfälle att bestämma dagen när frågan bör i Stån¬
det förekomma, men eljest icke. I anledning af Nils Larssons
replik å ett mitt yttrande, får jag upplysa, att detta yttrande
icke innebar, att det var opailämentariskt att väcka motioner,
utan jag yttrade, det ett besluts fattande i frågan, ett beslut,
som ginge ut på annat, än att låta motionen förfalla, vöre, om
jag så må säga, oparlamentariskt eller grundlagsvidrigt,»
Diskussionen var slut, och ansåg Ståndet, efter framställ¬
ning derom af Talmannen, Lekbergs nu föredragna motion
böra förfalla; i sammanhang hvarmed Ståndet, uppå hemstäl¬
lan af Mengel, med hvilken vice Talmannen Anders Anders¬
son och Ola Månsson jemte flere förenade sig, beslöt att till
behandling företaga Stats-Utskottets, nu andra gången bord¬
lagda, Utlåtande N:o 62, angående föreslagna jernvägs-stam-
liniers utförande och dertill erforderliga medels anvisande, i
det plenum, som inträffar näst sedan Riksståndens gemensam¬
ma öfverläggningar öfver Utlåtandet blifvit afslutade.
§ 3.
På flere ledamöters derom framställda begäran bordlädes
330
Den 25 Maj.
andra gången Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 10, an¬
gående de af Bondeståndet, såsom dess gemensamma tanka,
framställda anmärkningar vid Konstitutions-Utskottets, i Me¬
morialet N:o 8, föreslagna grundlagsförändringar, rörande Riks¬
styrelsens förande i vissa fall m. m.
§ 4.
Remitterades till Stats-Utskottet 2:ne skriftliga uppgifter,
rörande arbets-fördelningen samt sportel-inkomsterna vid Lands¬
kansliet i Wexiö, ländande till upplysning vid'behandlingen af
Bengt Nilssons från Kronobergs Län till samma Utskott re¬
mitterade motion, om förhöjning i vissa Lands-sekreterarnes och
Länsmännens löner.
§ 5.
Till bordläggning första gången anmäldes:
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32, i anledning af gjorda
anmärkningar emot Utskottets Betänkanden
N:ris 12 och 13, det förra öfver väckta förslag till dels
upphäfvande eller inskränkning af bördsrätten, dels annan för¬
ändring af lagarne angående börd, dels ock upphäfvande af
nabos och frälserätts-egares lösningsrätt, och det sednare öf¬
ver väckta motioner om förändring af lagstiftningen angående
testamentsrätten samt gåfva af fast egendom; och Betän¬
kanden :
N:o 33, i anledning af väckt motion, angående dels ett
tillägg till 17 kap. 3 § ILandels-balken, dels ock qvittningsrätt
i konkurs; och
N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition,
om antagande af en författning, angående sammanläggning af
straff; äfvensom
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets Memorial
N:o 92, i anledning af återremiss utaf Utskottets Betänkande
N:o 75; samt
Betänkande N:o 93, i anledning af väckta motioner om
förändradt sätt för utgörandet af presterskapets aflöning m. m.
Ståndet åtskiljdes kl. 11 f. m.
Ut supra.
In fidem,
Carl Wester.
Den 27 Maj.
331
Den 27 Maj.
Plenum kl. 6 e. 111.
Talmannen anförde: »Uti den Talmans-konferens, som
den 25 i denna månad hölls, beslutades, det Talmännen skulle
föreslå Rikets Ständer, att, under nästkommande vecka, hålla
blott ett plenum, och det nästa Onsdags-eftermiddag; hvar¬
efter på Thorsdagen Riksståndens gemensamma öfverläggnin-
gar angående Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62 kunde taga
sin början. Då ingen stadga finnes för ordningen vid dessa
sammanträden, hade Talmännen uppgjort en sådan och ville
de såsom en gemensam önskan till Riksstånden framställa, att
densamma måtte, till dess någon annan dylik kan i grundlags¬
enlig ordning varda fastställd, få tjena till ledning vid de ge¬
mensamma öfverläggningarne.»
Denna Ordnings-stadga, som härefter upplästes var af föl¬
jande lydelse:
Då Grundlagen icke i afseende på ordningen för Stån¬
dens gemensamma öfverläggningar har någon annan föreskrift,
än att Talmännen bestämma tid och ställe för desamma, sy¬
nes den hafva velat åt en vunnen erfarenhet öfverlemna, hu¬
ruvida några reglementariska föreskrifter i detta hänseende
skulle vara behöfliga. Talmännen, som, i afseende på tiden
för behandling af frågan om jernvägs-stamliniers utförande, fo¬
gat sig efter de inom Riksstånden uttalade önskningar, och
till rum för sammanträdet valt Riddarhuset, såsom det enda af
Ståndens samlingsrum, hvilket kunde antagas erbjuda tillräck¬
ligt utrymme, hafva emellertid och med anledning af hvad ej
mindre vid deras öfverläggningar, än åtminstone inom ett
Riksstånd blifvit framställdt, öfverenskommit att, i afseende på
den ordning, som vid sammanträdet är att iakttaga, såsom
endast på önskan och för att utröna, huruvida några föreskrif¬
ter framdeles må vara lämpliga och behöfliga framställa föl¬
jande punkter:
l:o Ståndens ledamöter intaga de platser, de sjelfve finna
lämpligt, utan att särskildta rum för de olika Ståndens
ledamöter anvisas, och endast med den inskränkning,
att de tvenne främsta bänkarna på båda sidor om Tal¬
männen lemnäs lediga för dem, hvilka anmält sig till
yttrande under dagens sammanträde. Endast härige-
332
Den 27 Maj.
norn blir det möjligt för större delen af talare att hö¬
ras af hela församlingen.
2:o Då Stånden sjelfva bestämt öfverläggningens föremål,
och Talmännen för anslag till dess fortsättande icke
hafva annan ledning, än antalet af de talare, som an¬
mält sig, anhålla Talmännen, att de, som under ett
gemensamt sammanträde vilja yttra sig, behagade an¬
mäla sig på förmiddagen före kl. half 1, eller såvidt
anslag till öfverläggningens fortsättande blifvit utfär¬
dade innan Stånden på förmiddagen åtskiljts. Det
måste eljest kunna hända, att den gemensamma öfver-
läggningen afslutas, eller åtminstone under en eller
flera dagar blir afbruten, utan att alla, som sådant ön¬
ska, hunnit yttra sig.
3:o Enär afsigten med Ståndens gemensamma öfverlägg-
ningar måste vara hufvudsakligen ett ämnes utredande
till dess väsendtliga innehåll, men icke ett upptagande
till öfverläggning af hvarje anmärkning eller yttrande,
som af en olika tänkande framställes, anhålla Talmän¬
nen, att Ståndens ledamöter måtte, såvidt ske kan,
sammanfatta sina yttranden så, att ej en talare måtte
behöfva uppträda mer, än tvenne gånger.
4:o I allmänhet anse Talmännen visserligen, att allt, som
finnes stadgadt för Ståndens plena, för såvidt sig göra
låter, tillämpas äfven på deras gemensamma öfverlägg-
ningar. Då emellertid 50 § Riksdags-ordningen, som
handlar om Ståndsledamöternes yttranderätt, icke i allo
är vid de gemensamma öfverläggningarna tillämplig,
hafva Talmännen trott sig kunna vid dessa så till vida
afvika från den vid Ståndens plena antagna ordning,
att särskilda uppropslistor föras öfver dem, som an¬
mäla sig att yttra sig för andra eller tredje gången,
oell hvilka, såvida de ej särskildt uttrycka sin önskan
att tala i den ordning, de sig dertill anmält, ej upp¬
ropas förr, än listorna å dem, hvilka icke, eller ett
mindre antal gånger yttrat sig, äro genomgångna.
5:0 Offentlighet kommer vid de gemensamma öfverlägg-
ningarne att ega rum, dock med Talmännen förbehål¬
len rätt, att, i händelse anledning dertill skulle före¬
komma, aflägsna främmande åhörare.
§ 2.
Uppå derom framställd begäran beviljade Ståndet följande
ledamöter ledighet från riksdags-göromålen, under nedan om¬
nämnda tider, nemligen åt:
Den 21 Maj.
333
Johannes Linder från Skaraborgs Län, under 14 dagars
tid, från den 30 i denna månad;
Gustaf Hultman från Nerikes Län, under 3:ne veckors tid,
från den 1 nästkommande Juni;
Lars Magnus Knutsson från Östergöthlands Län, under
3:ne veckors tid, från den 28 innevarande Maj; och
vice Talmannen Anders Andersson från Skaraborgs Län,
under 3:ne veckors tid, från den 2 nästkommande Juni;
hvarjemte förlängning af redan beviljad ledighet medgafs
Brik Hansson från Gefleborgs Län, under 8 dagars tid;
Lars Gezelius från Kopparbergs Län, under 14 da¬
gar; och
Nils Svensson från Christianstads Län, likaledes under 14
dagars tid.
§ 3.
De hos Ståndet den 9 och 23 innevarande månad förda
protokoll justerades och godkändes.
§ 4.
Till handläggning förekom Konstitutions-Utskottets Me¬
morial N:o 10, angående de af Bondeståndet, såsom dess ge¬
mensamma tanka, framställda anmärkningar vid samma Ut¬
skotts, i Memorialet N:o 8, föreslagna grundlagsförändringar,
rörande Riks-styrelsens förande i vissa fall m. m.
Härvid yttrade sig sålunda:
Ola Månsson från Skåne: »Konsti tu tion s-Utskottet har
ansett Bondeståndets beslut, att å visst lämpligt ställe i Grund-
lagarne måtte intagas bestämmelse om hvad under benäm¬
ningen »Kronprins» rätteligen förstås, vara en ny förändring i
Grundlagen, som icke, enligt föreskriften i 81 § Regeringsfor¬
men, kan komma under pröfning. Jag vill icke påstå, att
Konstitutions-Utskottet härutinnan ovilkorligen har rätt, men
Ståndets yrkande härleder sig från Ståndets förut fattade be¬
slut, samt då uttrycket »Kronprins» möjligen kunde vara tve¬
tydigt. Emellertid vill jag föreslå, att Ståndet för närvarande
afstår från sitt beslut härutinnan. Utskottets hemställan, att
Ståndet måtte uppsätta texten till de föreslagna grundlags-för-
ändringarna, är deremot fullkomligt rigtig och befogad, ty i
annat fall kunde, såsom Utskottet ganska rätt anmärkt, Stån¬
dets mening blifva af de 3 andra Stånden undertryckt. Jag
har sett ett förslag till de förändringar i lagtexten, som nu
öro i fråga, hvilket förslag blifvit af Ståndets Sekreterare upp¬
gått, och hvilket jag fullkomligt gillar. Ståndets förut fattade
beslut skulle således uttryckas å de särskilda Grundlagens
334
Den 27 Maj.
rum sålunda: Regeringsformens 39:de §. Här skulle, i stället
för orden: »den till thronföljden närmast berättigade Prins,
om han uppnått den ålder, som i 41 § sägs», hvilka böra
utgå, införas orden: »Kronprins, om han uppnått 21 års
ålder.»
I stället för uttrycket: »Finnes ej Prins», användes ut¬
trycket: »Finnes ej Kronprins.»
»Styrelsen skall af Regent», ändras till »Styrelsen skall
af Kronprins.»
Yid § 41, utgå orden: »Lag samma vare för den till
thronföljden närmast berättigade Prins.»
Uti § 43, orden: »Hvad nu om Konung sagdt är, gälle
ock i afseende på Regenten», ändras sålunda, att det i stället
heter: »Hvad i denna § om Konung sagdt är, gälle ock i af¬
seende på Kronprins.»
Det i § 51 förekommande uttryck: »I de fall, då Konun¬
gen eller Regenten», ändras till: »I de fall, då Konungen,
Kronprinsen eller etc.»
Vid § 91: ordet »Regenten» utbytes emot uttrycket:
»Kronprinsen såsom Regent»; och uti § 95 vidtages enahanda
förändring i afseende å det å första och näst sista raderna
förekommande ord, »Regenten.»
Uti Riksdag s-ordningen utbytes i § 4 ordet »Regenten»
emot »Kronprinsen»;
Äfvenså utbytas, uti § 9, orden: »eller Regenten» emot
ordet: »Kronprinsen»; äfvensom uti § 11 morn. 2, § 23 mom.
1 och § 26 derstädes förekommande ordet: »Regenten» utby¬
tes mot ordet »Kronprinsen.»
På detta sätt skulle lagtexten bringas i harmoni med Stån¬
dets fattade beslut, och jag föreslår alltså, att Ståndet måtte
antaga detta, af Ståndets Sekreterare uppsatta och af mig nu
upplästa, förslag till lagtext, som, enligt min åsigt, är ganska
fullständigt och godt.»
Häruti instämde Petter Jönsson från Jönköpings, Bengt
Nilsson och Gustaf Johansson från Kronobergs, Gustaf Jons¬
son från Kalmar, Paul Hedström från Wester-Norrlands, Nils
Hansson från Christianstads, Nils Svensson från Blekinge, samt
David Andersson från Hallands Län m. fl.
Vice Talmannen Anders Andersson frän Skaraborgs Län:
»Det kan icke bestridas, att det förslag till förändring i grund-
lagstexten, som Ola Månsson nu uppläst, kan inpassas i de
§§, som, enligt Ståndets beslut, böra undergå förändring. En
annan sak är med Ståndets beslut angående betydelsen af or¬
det Kronprins. Detta kan icke införas i voterings-propositio-
nerna, då 3 Stånd redan bifallit Betänkandet N:o 8. Af denna
Den 21 Maj.
335
anledning, och med afseende å den utredning Ola Månsson
nyss gjort af ämnet, yrkar jag, att Bondeståndet måtte låta
sitt beslut, i fråga om bestämmandet 'af hvad med ordet Kron¬
prins menas, få förfalla, samt frångå detta sitt yrkande.»
P. F. Mengel från Upsala Län: »Då denna fråga i Kon-
stitutions-Utskottet förekom, tyckte jag mig finna, det svårig¬
heten att definiera ordet Kronprins utgjorde den egentliga
orsaken dertill, att man beslöt sig för att anse saken såsom
en ny fråga. Denna svårighet förefinneso äfven då man kan
både födas och väljas till Kronprins. Atskillige ledamöter,
hvaribland äfven jag var en, ansågo visserligen Utskottet skyl¬
digt att framställa en difinition på ordet Kronprins: men då
vi rönte föga framgång hos pluraliteten, väcktes ej fråga om
votering. Enhvar vet hvad en Kronprins är; ordet är icke
nytt och visserligen bör icke här någon tvekan uppstå, om
hvad dermed menas. Äfven den person, som här i Ståndet
väckte denna fråga, har sagt sig icke särdeles hålla på den¬
samma. Han är visserligen icke nu tillstädes, ty han har med
Ståndets tillåtelse afrest till hemorten; men jag samtalade med
honom i ämnet före hans hemresa, och han förklarade då, det
han ansåg icke vara af synnerlig vigt, om förslaget vinner
framgång eller icke. Detta finner äfven jag; hvarföre Ståndet
gerna kan frånträda sitt beslut i denna del. Det af Sekrete¬
raren uppsatta och af Ola Månsson upplästa förslaget till än¬
dringar i lagtexten, har äfven jag sett, och tror vara full¬
komligt öfverensstämmande med Ståndets åsigter; hvarför jag
önskar, att detsamma måtte af Ståndet godkännas.»
Anders Pehrsson från Orebro Län: »Äfven jag godkän¬
ner det förslag, Ola Månsson uppläst. Angående definitionen
af ordet Kronprins, vill jag blott säga, att hvad Konstitutions¬
utskottet i detta Memorial derom anfört, synes mig vara blott
och bart undanflykter. Å pagina 5 i samma Utskotts Memo¬
rial N:o 8, läses deremot följande: »Det har blifvit ifrågasatt,
att endast Kronprins skulle förklaras behörig att öfvertaga
Biks-styrelsen; men hos Utskottet hafva betänkligheter yppats,
icke blott mot saken, utan ock mot namnet. Ordet Kron¬
prins är visserligen icke för våra Grundlagar alldeles främ¬
mande, och dess betydelse torde genom språkbruket vara be¬
stämd och allmänt känd. Man kallar nemligen endast i det
fall Thronföljaren för Kronprins, att han genom val eller arfs¬
rätt är till thronen så nära berättigad, att han icke kan ge¬
nom födelsen af annan närmare berättigad’Prins komma att
förlora sin thronföljare-egenskap.» Häraf synes tydligen, att
Utskottet vet hvad med Kronprins menas. Dessutom före¬
kommer detta uttryck i 44 och 45 §§ Regeringsformen, utan
336
Den 27 Maj.
att förorsaka något missförstånd. Ehuru jag anser Utskottets
yttrande i det sednare Memorialet såsom hänförligt till advo¬
katyr, tror jag dock, att Ståndet kan frångå sitt beslut i denna
del och låta vid Utskottets anförande bero.
Häruti förenade sig Matts Pehrsson från Stockholms, C.
G. Cederskog och Anders Pehrsson från Östergöthlands, Erik
Olsson och Anders Eriksson från Södermanlands, Anders An¬
dersson och Anders Magnus Andersson från Kalmar, Anders
Larsson från Nerikes, Carl Dahlgren och Johan Petter An¬
dersson från Elfsborgs Län m. fl.
Diskussionen härom förklarades nu vara afslutad.
Sedan Ståndet först och främst i afseende å hvad under
litt. C i Memorialet förekommer derom, att, å lämpligt ställe
i Regeringsformen, bestämmelse borde intagas om hvad under
benämning Kronprins rätteligen förstås, uppå Talmannens der¬
om framställda proposition, beslutat, att frångå sitt härutinnan
förut fattade beslut, enär någon misstydning i allt fall ieke
borde kunna befaras, förklarade, uppå förnyad framställning af
Talmannen, Ståndet sin gemensamma tanka i öfrigt, angåenda
Konstitutions-Utskottets Memorial N:o 8, vara ordagrant ut¬
tryckt, då, med antagande i öfrigt af Konstitutions-Utskottets
i sistnämnda Memorial gjorda förslag, följande förändringar
vidtagas, nemligen i afseende å
Regeringsformen:
§ 39.
I stället för orden: »den till thronföljden närmast berät¬
tigade Prins, om han uppnått den ålder, som i § 41 sägs»,
hvilka böra utgå, införas orden: »Kronprins, om han uppnått
21 års ålder.»
I stället för uttrycket: »Finnes ej Prins», användes ut¬
trycket: »Finnes ej Kronprins» etc.; samt
»Styrelsen skall af Regent», ändras till »Styrelsen skall
af Kronprins.»
§ 41-
Orden: »Lag samma vare för den till thronföljden när¬
mast berättigade Prins» utgå.
§ 43.
Orden: »Hvad nu om Konung sagdt är, galle ock i af¬
seende på Regenten», ändras sålunda, att det i stället heter:
»Hvad i denna § om Konung sagdt är, galle ock i afseende
på Kronprins.»
Don Maj.
337
§ 51.
Uttrycket: »I de fall då Konungen eller Regenten» än¬
dras till: »I de fall då Konungen, Kronprinsen eller etc.»
§ 91.
Ordet »Regenten utbytes emot uttrycket: »Kronprinsen
såsom Regent»; och
§ 95.
Vidtages enahanda förändring i afseende å det å första
och näst sista raderne förekommande ord »Regenten»; samt
Riksdags-ordningen:
§ 4.
Utbytes ordet: »Regenten» mot »Kronprinsen.»
§ 9.
Utbytas orden: »eller Regenten» emot ordet: »Kron¬
prinsen.»
§ 11, mom. 2,
§ 23, mom. 1, och
§ 26.
Utbytes äfvenledes ordet: »Regenten» emot ordet »Kron¬
prinsen.»
Härförutan beslöt Ståndet åt Konstitutions-Utskottet öfver¬
lemna att, i öfverensstämmelse med hvad Bondeståndet sålunda
yttrat och förklarat, uppställa voterings-proposition.
§ 5.
Bordlädes andra gången:
Lag-Utskottets Utlåtande N:o 32, i anledning af gjorda
anmärkningar emot Utskottets Betänkanden N:ris 12 och 13,
det förra öfver väckta förslag till dels upphäfvande eller in¬
skränkning af bördsrätten, dels annan förändring af lagarne
angående börd, dels ock upphörande af nabos och frälse-
ränte-egares lösningsrätt, och det senare öfver väckta motioner
om förändring af lagstiftningen angående testaments-rätten
samt gåfva af fast egendom; samt
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande
N:o 93, i anledning af väckta motioner om förändradt sätt
för utgörandet af Presterskapets aflöning m. m.
Bonde-St. Prof. vid Lågt. Riksd. 1856—1857. V. 22
338
Den 21 Maj.
§ 6-
Vid skedd föredragning godkändes Lag-Utskottets Be¬
tänkande N:o 33, i anledning af väckt motion angående dels
ett tillägg till 17 Kap. 3 § Handels-Balken, dels oek qvitte-
ringsrätt i konkurs.
§ 7.
Till handläggning förekom Lag-Utskottets Betänkande
N:o 34, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition om
antagande af en författning, angående sammanläggning af straff.
Härvid yttrade David, Andersson från Hallands län: »Jag
har icke begärt ordet för att anhålla om återremiss, utan blott
för att omnämna, det tvekan hos mig uppstått, huruvida före¬
skriften i § 5 kan anses ändamålsenlig eller icke. Den lyder
sålunda: »Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit tili
straff för ett brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva
föröfvat annat brott; då skall han så dömas, som hade han
på en gång varit för båda brotten lagförd; och varde vid
straffets tillämpning afräknadt hvad han af det honom förut
ådömda straff redan kan hafva utstått.» Jag har tvekat huru¬
vida detta bör bifallas eller icke, ty jag hyser den tron, att
många brottslingar härigenom komma att fördölja sina miss-
gerningar. Jag vill dock icke hålla på denna min mening,
ifall Ståndet är sinnadt att godkänna Betänkandet.»
Talmannen anmärkte, att enahanda förhållande redan nu
egde rum i förevarande fäll.
Ola Månsson från Skåne: »Kongl. Maj:t har naturligtvis,
innan denna Nådiga Proposition till Rikets Ständer afläts,
deröfver hört såväl Högsta Domstolen som Konseljen, och då
Lag-Utskottet sedermera tillstyrkt antagandet deraf, samt för¬
slaget i öfrigt är förordadt af Lag-kommitén, så tror jag att
detsamma är af så många sakkunnige mön pröfvadt, att det
gerna med all säkerhet kan af Bondeståndet godkännas.»
Öfverläggningen förklarades nu afslutad, och sedan Tal¬
mannens proposition på bifall blifvit med öfvervägande ja be¬
svarad, var ifrågavarande Betänkande af Ståndet godkändt.
§ 8.
Föredrogs och lades till handlingarnc Allmänna Besvärs-
och Ekonomi-Utskottets Memorial N:o 92, i anledning af åter¬
remiss utaf Utskottets Betänkande N:o 75.
§ 9.
Till bordläggning första gången anmäldes Stats-Utskottets
Den 3 Juni.
339
Utlåtande N:o 63, angående gjordt anbud, i anseende å ett
utländskt amorteringslån till svenska Staten.
§ 10.
Såsom icke erfordrande vidare åtgärd lades till handlin-
garne följande Protokolls-utdrag, nemi.:
från Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 263—266,
» Högv. Presteståndet N:o 236 och
» Vällofl. Borgareståndet N:ris 241—245.
§ 11.
Föredrogs från "Vällofl. Borgareståndet ankommet Proto¬
kolls-utdrag N:o 246, med inbjudning till de öfriga Riksstån¬
den att förena sig i samma Stånds beslut i fråga om de ge¬
mensamma öfverläggningarna i anledning af Stats-Utskottets
Betänkande N:o 62, angående föreslagna jernvägsliniers utfö¬
rande och dertill erforderliga medels anvisande, eller att samma
öfverläggningar må taga deras början Thorsdagen den 4 in¬
stundande Juni, och att ärendet skall hos Ståndet förekomma
till afgörande första plenidag, sedan berörde gemensamma öf¬
verläggningar äro till slut bragta.
Bondeståndet, som redan förut fattat ett med det i in¬
bjudningen anmälda lika lydande beslut, lade Protokolls¬
utdraget till handlingarne.
Ståndets åtskiljdes kl. 8 e. m.
Ut supra.
In fidem,
Carl Wester.
Den 3 Juni
Plenum klockan 6 e. m.
§ 1.
Det vid Ståndets sammanträde den 16 sistlidne Maj förda
Protokoll upplästes till justering och godkändes.
§ 2.
Sedan Talmannen erinrat, att Riksståndens gemensamma
340
Den 5 Juni.
öfverläggningar angående jernvägsfrågan i morgon f. m. kl.
10 skulle taga sin början å Riddarhussalen, tillkännagaf Tal¬
mannen, att, då antagligt vore, att de yttranden, som vid
dessa öfverläggningar afgåfvos, skulle komma att i allmänna
tidningarne införas, men erfarenheten vitsordat, hurusom dy¬
lika referater, hvad innehållet deraf anginge, icke sällan lem-
nat mycket öfrigt att önska, Talmanskonferensen, på det, i
händelse af behof, behörig kontroll måtte finnas öfver hvad
af hvarje talare verkligen blifvit yttradt, för dess del, beslu¬
tat, att de i egenskap af protokollsförande, hos Riksstånden
anställde Notarier borde vid öfvcrläggningarne turvis tillstädes-
vara och föra protokoll, dervid hvarje Notarie behöfde an¬
teckna endast de yttranden, som afgifvas af ledamot, tillhö¬
rande det Riksstånd, hos hvilket Notarien hade anställning;
hvarjemte, i ändamål att de Notarier, som icke voro med
omförmälda protokollsföring sysselsatte, måtte beredas tillfälle,
att under tiden afhöra diskussionerna i ett sammanhang, hvil¬
ket, när jernvägsfrågan till slutlig behandling hos Riksstånden
förekomme, kunde för samtlige protokollsförande, af lätt för¬
klarliga skäl, anses nyttigt. Talmannen upplyste, att anstalt
blifvit fogad derom, att desse Notarier skulle erhålla tillträde
till Riddarhusets läktare, för hvilket ändamål inträdesbiljetter
åt dem skulle tillhandahållas, under förbehåll likväl, att samma
biljetter icke finge till obehörig person utlemnas.
Hvad, i ofvanuppgifna hänseenden, blifvit af Talmans¬
konferensen tillstyrkt, fann Ståndet, för dess del, skäligt att
bifalla.
§ 3.
Talmannen förmälde, att ehuru, i följd af de, enligt hvad
nästförutstående § utvisar, med morgondagen börjande öfver¬
läggningar i jernvägsfrågan, föga troligt vore, att ledamöter
af Riksstånden, åtminstone mera allmänt, skulle finnas hugade
att antaga en utaf Kongl. Direktionen öfver Allmänna Insti¬
tutet för döfstumme och blinde till Riksstånden aflåten inbjud¬
ning att öfvervara en till samma dag kl. 10 f. m. utsatt exa¬
men med Institutets elever, Talmannen likväl ansett sig böra
underrätta Ståndets ledamöter om berörda inbjudning.
§ 4.
Åt följande Ståndets ledamöter, hvilka, för att i enskilde
angelägenheter besöka hemorterne, undfått tre veckors ledig¬
het från Riksdagsgöromål, nemligen Anders Eriksson från Elfs¬
borgs, förre vice Talmannen Per Eriksson och Anders Jons¬
son från Wermlands län den 18:de, samt'Johannes Nilsson
Den 5 Juni.
341
från Götheborgs och Bohus län den 23 sisth Maj och som,
enligt hvad Talmannen tillkännagaf, skriftligen anhållit om
förlängning af permissionstiden, Anders Eriksson 8 dagar, Pehr
Eriksson och Anders Jonsson 12 dagar samt Johannes Kilsson
14 dagar, fann, uppå derom af Talmannen framställd propo¬
sition, Ståndet skäligt medgifva den sålunda begärda tillök¬
ningen.
§ 5.
David, Andersson från Hallands län begärde ordet och
yttrade: »Min länskamrat Anders Kilsson, hvars erhållna per¬
mission i dag går till ända, har skriftligen förmält sign icke
kunna inträffa i hufvudstaden förr än i morgon afton. A hans
vägnar, får jag derför anhålla om en dags förlängning af den
honom beviljade permission.»
Berörda anhållan bifölls.
§ 6.
Ola Månsson från Skåne anförde: »Af Kils Andersson
från Christianstads- och Anders Medin från Kronobergs län,
hvilka, på grund af erhållen permission, som i dag går till
ända, äro frånvarande, har jag fått i uppdrag att hos Ståndet
begära, att dem måtte beviljas förlängning af berörda per¬
mission, Kils Andersson till och med den 10:de och Medin
till och med den 7 innevarande månad. Detta uppdrag får
jag härmedelst fullgöra.»
Efter proposition af Talmannen, blef omförmälda, å Kils
Anderssons och Anders Medins vägnar, gjorda framställning
af Ståndet bifallen.
Bifölls Stats-Utskottets Utlåtande N:o 63, angående gjordt
anbud i afseende å ett utländskt amorteringslån till svenska
Staten.
§ 8.
Föredrogs punktvis Lag-Utskottets, sedan den 23 sisth
Maj, å bordet hvilande Utlåtande K:o 32, i anledning af gjorda
anmärkningar emot Utskottets Betänkanden K:ris 12 och 13,
det förra öfver väckta förslag till dels upphäfvande eller in¬
skränkning af bördsrätten, dels annan förändring af lagarne
angående börd, dels ock upphörande af nabos och frälseränte-
egares lösningsrätt, och det sednare öfver väckta motioner
om förändring af lagstiftningen angående testamentsrätten samt
gåfva af fast egendom.
342
Den 5 Juni.
l:sta Punkten, deruti Utskottet anmält, att någon åtgärd
icke kunde föranledas deraf, att två Stånd återremitterat frå¬
gorna dels om upphörande af ej mindre hördsrätten å landet,
än den nabo medgifna lösningsrätt till såld fastighet i stad,
dels ock om antagande af 9 och 10 Kapitlen Ärfda-Balken
af Lagberedningens förslag till Civil-lag, lades till handlingarne.
Öfver 2:dra Punkten, hvarigenom Utskottet, till förnyad
pröfning af Preste-, Borgare- och Bondestånden, öfverlemnat
sitt afstyrkande af bifall till väckt förslag om upphäfvande af
frälseränte-egares rätt, att lösa skattejord, då den säljes utom
börd, yttrade sig:
Samuel Ödmann från Upsala län: »Då, uti förevarande
Utlåtande, Lag-Utskottet vidhållit sin hemställan, att afseende
icke måtte fästas å den af mig väckta motion om upphäf¬
vande af frälseränte-egares rätt att lösa skattejord, som säljes
utom börd, och frågan härom är af allt för stor vigt, att med
stillatigande förbigås, torde det tillåtas mig att närmare gran¬
ska Utskottets motivering, hvilken, enligt mitt förmenande,
långt ifrån att innehålla den bevisning, som dermed åsyftas,
tvertom företer åtskilliga inkonseqvenser och således lemnar
rum för väsendtliga anmärkningar. Härvid vill jag först er¬
inra, att då Utskottet, som, i afseende å omfånget och utöf-
ningen af bördsrätten, hvilken hvilar på sky.ldskaps-förhållan-
det, funnit bördsrättens försvarare dagligen minskas och före-
speglat, att dess bestånd icke kunde blifva särdeles långvarigt, —
en förutsättning, den jag anser fullkomligt vigtig — icke dra¬
git i betänkande att deruti föreslå väsendtliga inskränkningar;
så hade, enär den lösningsrätt, hvarom nu är fråga, icke har
sin grund uti något skyldskapsförlrållande emellan den, som
eger skattejorden och ränteegaren, utan, enligt hvad Utskottet
sjelf medgifvit, endast åsyftar att återföra en spridd egande-
rätt, men ett sådant egendomens konsoliderande på få händer
långt ifrån kan anses för landet nyttigt eller önskvärdt, hvil¬
ket, då frågan, innan återremissen, utaf Bondeståndet behand¬
lades, på ett ganska öfvertygande sätt jemväl bevisades, Ut¬
skottet icke heller bort tveka att tillstyrka upphäfvandet af
ifrågavarande lösningsrätt. Till stöd för denna lösningsrätt kan
dessutom icke, såsom i fråga om börd, arfsrätten åberopas;
och äfven af detta skäl bör lösningsrätten försvinna. Emel¬
lan frälseskatte- och skattefrälse-jord har den skillnad blifvit
uppställd, att med den förra skulle förstås den frälsejord, som
frälseegaren sig afhändt, under förbehåll om ränteeganderätten,
och med den sednare den kronoskattejord, hvars ränta Kro¬
nan öfverlåtit till frälseman. Lika med Utskottet vill jag med¬
gifva att, i juridiskt hänseende, någon åtskillnad icke eger
Den 5 Juni.
343
rum emellan ränteegarnes rättigheter, räntan må utgå af frälse¬
jord, eller åfjord, som ursprungligen varit Kronans; men jag
bör icke underlåta att härvid erinra, att största antalet frälse-
räntor utgöras af dem, hvilka Kronan sig afhändt, hvadan och
då Kronan, vid räntans öfverl&tande, icke förbehållit sig rätt till
jordens hembjudande, när den säljes utom börd, dylik rätt
ännu mindre synes böra tillkomma enskild person, som alle¬
nast eger räntan; och af nyss anmärkta förhållande att, i de
flesta fall, Kronan ursprungligen haft räntan, visar sig ock det
felaktiga i Utskottets antagande, att ränteegarnes rättigheter
skulle vara äldre, än jordegarens. Utskottet säger äfven att,
enligt nu gällande lagstiftning, jordegarens och ränteegarens
rättigheter äro ömsesidiga, d. v. s., att den förre, i afseende
på räntans lösande vid försäljning utom börd, har lika rätt
som den sednare vid skattejordens försäljning. Denna reci-
procité må finnas till på papperet; i verkligheten saknas den
likväl, ty det är en känd sak, att frälseränta mera sällan
ombyter egare, än skattejorden. Dä jag således, från hvilken
synpunkt frågan än betraktas, omöjligen kan finna ränteega¬
rens rätt så betydelsefull, som jordegarens, men jag icke de¬
sto mindre medgifver, att lösningsrätten, vid försäljning utom
börd, å båda sidor frånträdes, synes en sådan önskan, hvad
jordegarens rätt angår, åtminstone icke innefatta något obil¬
ligt anspråk; hvadan, och då Utskottet likväl ansett sig böra
afstyrka bifall till det i förevarande ämne af mig väckta för¬
slag, jag, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt, hemställer,
att Ståndet, för dess del, behagade afslå Utskottets yttrande
i förevarande punkt.v
Uti berörda yttrande förenade sig Johan Pehrsson och
Paul Fritz Wengel från Upsala, Nils Larsson från Jemtlands,
Pehr Sahlström och Johan Gustaf Wassmuth från Stockholms,
Anders Pehrsson och Erik Olsson från Nerikes, David An¬
dersson från Hallands, Nils Olsson från Malmöhus, Jonas
Andersson och Petter Carl Åndersson från Östergöthlands
samt Petter Jönsson från Jönköpings län, m. fl. af Ståndets
ledamöter.
Anders Larsson från Nerikes län: »Jag anser högligen
skadligt, att, vid skattejordens försäljande utom börd, egaren
af räntan skall ega ovillkorlig rättighet att jorden inlösa och
röstar alltså, lika med Ödmann, för afslag å Utlåtandet i
denna del.»
Ola Månsson från Skåne: »Äfven jag anser, att Ödmanns
motion har mycket skäl för sig och vill gerna medgifva att
ränteegarens lösningsrätt upphör, så vida jordegaren, å sin
sida, frånträder rättigheten till räntans inlösande, då denna
344
Den 3 Juni.
sednare säljes utom börd; men jag beder att få fästa upp*
märksamhet dervid, att om förslaget härom bifalles, det blifver
nödvändigt, att uti flera lagens rum och författningar, hvilka
med denna fråga stå i sammanhang, göra åtskilliga förän¬
dringar och tillägg, så att det ena lagbudet icke strider mot
det andra. De lagbud, hvilka sålunda skulle dels upphäfvas
och dels förändras, utgöra: 5 § i 4 Kap. Jorda-Balken, hvil¬
ken g borde utur lagtexten utgå; 3 § i Kongl. Förordningen
den 21 Febr. 1789; 11 § i Ridderskapets och'Adelns Privile¬
gier den 16 Oktober 1723, Kongl. Förordningen den 10 April
1810, Kongl. Förordningen den 13 Juni 1800, Kongl. För¬
ordningen den 21 Mars 1835, 11 § i Kongl. Instruktionen för
Serafimer-ordens-gillet den 28 April 1791, Kongl. Brefvet
angående Lunds Domkyrko- och Danviks Hospitals hemman
den 27 Augusti 1817 och Kongl. Brefvet den 26 Oktober
1827, hvilka författningar borde dels ändras, dels alldeles upp¬
häfvas. Enhvar torde emellertid villigt medgifva, att, för
vidtagande på stående fot af alla dessa förändringar, oöfver-
vinnerliga svårigheter verkligen mota, och derför torde vi för
närvarande endast böra uttala den åsigt, sorn, enligt hvad jag
förmodar, utgör pluralitetens, nemligen att ifrågavarande rät¬
tighet ju förr desto hellre bör upphäfvas. Jag tillstyrker i
följd häraf, att förevarande 2:dra punkt lägges med ogillande
till handlingarne.»
Med Ola Månsson instämde Jakob Lindby från Gott¬
lands, Matts Pehrsson och Gustaf Larsson från Stockholms,
Nils Svensson och Nils Hansson från Christianstads, Anders
Andersson och Anders Magnus Andersson från Kalmar, Jo¬
han Petter Andreasson från Elfsborgs, Johannes Holm från
Jönköpings och Anders Olsson från Jemtlands län.
Nils Svensson från Jönköpings län: »Till ytterligare be¬
vis på olämpligheten af den ifrågavarande institutionens bibe¬
hållande, må det tillåtas mig nämna, hurusom, efter det en
person i min hemort förvärfvat jord, af , hvilken frälseränta
utgick, när samma jord, innan uppbud kunde erhållas, skulle
liembjudas vederbörande ränte-egare, det dervid yppades, icke
allenast att dessa utgjorde flere personer, som voro boende i
vidt åtskiljda delar af Kiket, utan ock, att en af dem bodde
i Danmark. På de af Ola Månsson i öfrigt anförda grunder
röstar jag för afslag.»
Petter Jönsson från Jönköpings län: »Jag har redan in¬
stämt med Ödmann och har föga att tillägga; dock vill jag
nämna, att, äfven i min ort, det förhållande inträffat, att en
person, som köpt jord, hvilken, innan festa å köpet kunde
beviljas, borde, enligt författningens föreskrift, hembjudas frälse-
Den 3 Juni.
345
ränte-egaren, icke, oaktadt mångåriga och sorgfälliga efter-
forskningar, kunde vinna upplysning om den eller de perso¬
ner, som rätteligen egde frälseräntan och att, i följd häraf,
köparen alldrig erhöll fästa å sitt köp.»
Af lika tanka med Petter Jönsson var Anders Pehrsson
från Östergöthlands län.
Diskussionen öfver denna punkt ansågs slutad.
Af Talmannen framställd proposition på bifall till Ut¬
skottets yttrande besvarades med Nej; hvarefter, uppå för¬
nyad proposition, Ståndet afslog nu föredragna 2:dra punkt.
I anledning af hvad, uti 3:dje punkten, under Litt. A
blifvit af Utskottet hemställdt och tillstyrkt, yttrade
Anders Gudmundsson från Hallands län: »Emot Ut¬
skottets åtgärd, att från rättighet till börd utesluta syskonbarn
har jag intet att påminna ; men stadgandet att börd icke eger
rum, då öfverlåtelse af jord skett till någon, som inom bör¬
den är, torde, enligt min uppfattning, kunna anses underlätta
försök, som 'tilläfventyrs göras, att inrätta lideikommisser. Till
ett dylikt mål lärer emellertid ingen af oss vilja medverka,
och derföre finnér jag rådligast att, i fråga om villkoren för
rätt till börd, bibehålla nu gällande lagbestämmelser.»
Ola Månsson: »Uti det förslag till förordning angående
ändring af 6 Kap. Jorda-Balken, hvilket Utskottet i Betän¬
kandet N:o 12 framlagt, heter det: »att, med ändring af hvad
nyssnämnda kapitel innehåller i afseende på dem, som rätt
till börd ega, stadgas må, att bördemän endast äro säljarens
barn och bröstarfvingar, så oek föräldrar och syskon; dock
att börd ej eger rum, då öfverlåtelse skett till någon, som
inom börden är. Detta förslag har redan blifvit af Bonde¬
ståndet bifallet och, så vidt innehållet i sak angår, har Ut¬
skottet, i förevarande Utlåtande, vidhållit samma förslag, men
i formelt hänseende tillstyrkt en förändring, hvilken Utskottet
hemställt att Ståndet ville gilla. Att det fattade beslutet i sak
skulle ändras, kan väl icke gerna komma i fråga — all anled¬
ning dertill saknas äfven; men vidkommande förslagets for¬
mela uppställning, finner jag denna bättre, än den i Betän¬
kandet N:o 12 begagnade, livars ordställning jag nyss upp¬
gifvit, och anhåller derför att förevarande moment, Litt. A,
må af Ståndet godkännas.»
Nils Larsson från Jemtlands län: »Uti den del affragan,
Anders Gudmundsson omförmält, har Ståndet, pa sätt Ola
Månsson erinrat, redan fattat beslut, hvilket är sundt och rig-
tigt samt derför ej bör frånträdas. Lika med Ola Mansson
vill jag alltså bifalla detta moment.»
Carl Tholsson från Skaraborgs län var af samma tanka.
346
Den 5 Juni.
Diskussionen ansågs fulländad; hvarefter, uppå derom af
Talmannen framställd proposition, Utskottets tillstyrkan i 3:dje
punkten under Litt. A bifölls.
Hvad i nyssnämnde punkt, under Litt. B blifvit af Ut¬
skottet tillstyrkt, bifölls jemväl.
Vid 3:dje punkten, Litt. C, yttrade:
Ola Månsson: «Här är fråga om testaments-rätten.
Enligt mitt förmenande, kan emot Utskottets nu afgifna förslag
enahanda anmärkning göras, som den, hvilken i afseende å
Betänkandet N:o 13 här framställdes, nemligen den, att då,
hvad aflingejord å landet samt ärfda eller förvärfda lösören
beträffar, testaments-rätten, enligt nu gällande lag, icke är in¬
skränkning underkastad, ehvad barn och bröstarfvingar lefva
efter eller ej, under det ovilkorligt förbud meddelas mot dis¬
position af arfvejord, Utskottet, som å ena sidan medgifvit
frihet att genom testamente bortgifva äfven arfvejord så vida
bröstarfvingar ej finnas, men å den andra förklarat, att af
aflingejord samt ärfda och förvärfda lösören, då barn lefva
efter, ej mera än hälften finge borttestamenteras, härigenom
kan sägas hafva med ena handen återtagit hvad det gifvit
med den andra. Asigten att, i fråga om aflingejord och lös¬
ören, eller den egendom, som man med svett och moda för-
värfvat, dispositionsrätten fortfarande skulle vara fri, synes mig
likväl hafva blifvit, vid återremissen, så bestämdt uttalad, att
man haft skäl förvänta, att Utskottet skulle hafva fästat afseende
derpå, och det förvånar mig verkligen, att ingen Utskotts-
ledamot af detta Stånd sökt att, genom afgifven reservation,
i det yttersta häfda den af Ståndets pluralitet sålunda uttryckta
mening. Angående de flerfaldiga olägenheter, hvilka åtfölja
en öfver förvärfvad egendom inskränkt dispositionsrätt, huru¬
ledes derigenom icke allenast föräldrar tvingas att äfven till
en vanartig och slösande son, hvilken, i det allrahögsta, blott
borde tillförsäkras något visst årligt underhåll, öfverlemna den,
enligt Utskottets förslag, honom tillkommande s. k. laglott,
utan ock makar betagas möjlighet att, till förmån för den af
dem, hvilken öfverlefver den andra, genom testamente förordna
om egendom i boet, vöre det ock endast under den efterlef-
vandes lifstid, samt huruledes, vid endera makans död, boets
realiserande, i de flesta fall, sannolikt till skada och förlust
för sterbhusdelegarne sjelfve, måste af Utskottets förslag, om
det till lag upphöjes, blifva en ovilkorlig följd, — derom allt skulle
jag visserligen nu kunna orda vidlyftigt, derest icke, då Ut¬
skottets förslag återremitterades, allt detta och troligen ändå
mycket mera redan blifvit erinradt. Jag vill derför vara kort
oell det desto hellre, som, i händelse den fria dispositionsrätt
Den 3 Juni.
347
öfver förvärfvad egendom, hvilken jag påyrkar, medgifves, jag
i öfrigt icke har någon anmärkning att emot förslaget fram¬
ställa. Berörda grundsats finnes uttryckt i en, förevarande
Utlåtande bifogad reservation af Herr Kistner, hvilken reser¬
vant äfven afgifvit förslag till ordalydelsen af den §, om hvil¬
ken nu är fråga. Jag anhåller derföre, att, med afslag -å Ut¬
skottets tillstyrkan, så vidt berörda § angår, Ståndet behagade
godkänna reservantens förslag.
I Ola Månssons yttrande instämde Anders Gudmunsson
från Hallands, Paul Fritz Mengel från Upsala, Nils Svensson från
Jönköpings, Anders Ersson från Kopparbergs, Nils Svensson
från Blekinge samt Johan Westermark och Gustad Glad från
Westerbottens Län.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Jag finner
mig hufvudsakligen förekommen af Ola Månsson, med hvilken
jag alltså instämmer. Vid riksdagens början väckte jag motion
om bördsrättens upphörande. Den inskränkning, Utskottet i
detta afseende tillstyrkt, och Ståndet, för dess del, bifallit, ut¬
gör ett steg, hvarigenom man närmat sig målet, nemligen
denna rätts upphörande helt och hållet. Angående testaments-
rätten, som med börds-rätten eger sammanhang, uttrycktes, vid
det tillfälle, Lag-Utskottets Betänkande N:o 13 härstädes ut¬
gjorde föremål för diskussion, den mening, att man fritt skulle
få disponera öfver aflingejord samt ärfda och förvärfda lösören,
på sätt i detta afseende redan funnes i lag medgifvet, och att,
i fråga om arfvejord, man skulle få bortgifva hälften. Ett, i
öfverensstämmelse härmed af Utskottet framlagdt förslag hade
innefattat ett steg i framåtgående rigtning. Nu är förhållan¬
det omvändt, särdeles med afseende derpå, att, enligt hvad
Utskottet medgifvit, — och detta är också sannt — större
delen af Sveriges jord har egenskapen af aflinge i innehafvar-
nes händer. Bifalla vi Utskottets förslag, enligt hvilket endast
hälften af aflingejorden, så vida barn lefva efter, får bortgifvas,
så förlora vi å ena sidan mera, än vi vinna å den andra, och
derför röstar jag, likasom Ola Månsson, för antagande af re¬
servanten Herr Ivistners förslag.»
Anders Andersson Bäckström, från Norrbottens Län:
»Jag är af samma mening som föregående talare, och har ej
ändrat åsigt sedan ämnet afhandlades här förra gången. Det
är ganska vanligt, att den fastighet, makar kunna hafva för-
värfvat, icke tål delning. Efter endera makans död, skulle
afkastningen af denna egendom, i ostyckadt skick, kunna vara
ganska tillräcklig icke allenast för den efterlefvande makan,
utan äfven för barnens underhåll och uppfostran till dess de
uppnått myndig ålder, men, i händelse af bifall till Utskottets
348
Den 5 Juni.
förslag, gå sterbhusdelegarne i mistning af denna förmån, ty
då barnen, genast efter det endera af föräldrarne aflidit, ovil¬
korligen skola hafva lika laglotter, måste egendomen realise¬
ras. Förslaget synes mig äfven vara betydligt inkonseqvent;
ty då 1 § förbjuder mig att genom testamente bortgifva mera
än hälften af egendomen, der barn lefva efter, lemnar mig 3
§ full frihet att med varm hand bortskänka densamma. På
dessa grunder och med åberopande i öfrigt af Ola Månssons
yttrande, ansluter jag mig till Herr Kistners reservation.»
Pehr Erik Andersson frän Westmanlands län: »Utskot¬
tets förslag anser jag vara så uppställdt, att det både bör och
kan af oss antagas. Jag skulle icke tro, att man förmår
uppgifva ett enda fall, der någon, som har egna barn, bort¬
testamentera! mera än hälften af sin egendom. Skulle likväl
en sådan person vara nog hård att vilja beröfva barnen den
egendom, af hvilken de kunna hafva ett naturligt anspråk att
framdeles komma i besittning, så återstår ju alltid rättigheten
att med varm hand bortgifva densamma. Att hos föräldrar
antaga tillvaron af en emot egna barns framtida lycka fiendt¬
lig sinnesstämning, vore ju onaturligt, och på en sådan förut¬
sättning hvilar icke heller Utskottets förslag, hvarigenom testa-
ments-rätten öfver aflingejord inskränkes, men då man med-
gifver, att den naturliga rättskänslan motsätter sig barnens
förfördelande, är svårt att inse, hvarför man skall finna in¬
skränkningen motbjudande, helst blotta känslan af att ega en
frihet, hvars begagnande samvetet förbjuder, hvarken kan vara
behaglig eller anses innefatta någon förmån. Den allmänna
rättsuppfattningen är ju att föräldrar, som hafva förmögenhet,
icke böra beröfva barnen densamma, äfven om den är af för¬
äldrarne förvärfvad; åt denna opinion bör lagstiftningen gifva
ett bestämdt uttryck och såmedelst söka förekomma deremot
stridande handlingar, oeh detta utgör en af orsakerna, hvarför
inskränkningen blifvit tillstyrkt. Inskränkningen är behöflig
och nyttig äfven af en annan anledning, nemligen angelägen¬
heten deraf att, så vidt möjligt är, förekomma familjmedlem-
marncs obestånd, hvilket är desto nödvändigare, sedan jord¬
egendomen blifvit en handelsvara med vida lifligare omsätt¬
ning än förr. Slutligen bör man icke heller förbise den enhet
i lagstiftningen, som, genom Utskottets förslag, vinnes i afseende
å dispositionsrätt öfver fastighet enligt lands- och stads-rätt.
Om, i följd af Bondeståndets motvilja mot all inskränkning i
dispositionsrätten öfver förvärfvad egendom, förslaget ännu en
gång blefve återremitteradt, hvilken åtgärd, om jag när¬
mare tänker på saken, numera icke lärer kunna vidtagas —
jag antager den emellertid såsom möjlig — så skulle hela
Den 3 Juni.
349
förslaget härigenom falla, och Ståndet såmedelst blifva i mist¬
ning af den utsträckta dispositionsrätt öfver arfvejord, som för¬
slaget jemväl innehåller. Jag tror således vi handla klokast
att emottaga hvad som nu erbjudes, och på dessa förenade
skäl röstar jag för bifall.v
Med Pehr Erik Andersson förenade sig Carl Gustaf
Sköldberg från Nerikes, Erik Johan Budberg, Anders Anders¬
son och Anders Magnus Andersson från Kalmar, Bengt Nils¬
son från Kronobergs och Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län.
Pehr Nilsson i Espö Malmöhus Län: .»Afven jag anser
Utskottets förslag välgrundadt. Har man förvärfvat egendom,
mycket eller litet, är det icke mera än billigt, att, vid denna
persons död, hans barn erhålla hälften. Ar någon son slö¬
sande, så att man befarar, att han icke rätt vårdar sitt, så
finnes ju utväg öppen att sätta honom under förmyndare.
Exempel saknas verkligen icke derpå, att föräldrar bortgifvit
genom testamente all sin förvärfvade egendom till ett af bar¬
nen, och att de andra härigenom fallit allmänna fattigvården
till last. Sådant bör af lagstiftningen förebyggas, och derför
bifaller jag Utskottets förslag.»
Af samma tanke voro Pehr Nilsson i Alestad Malmöhus
Län, Gustaf Larsson från Stockholms, Daniel Danielsson från
Jönköpings, Carl Gustaf Cederskog från Östergöthlands, Jo¬
hannes Magnus Lundahl från Skaraborgs och Erik Andersson
från Kopparbergs Län.
Pehr Östman från Wester-Norrlands Län: »Jag delar
hufvudsakligen de åsigter, som de två siste talarne uttryckt,
dock hemställer jag, om icke orden: eller annorledes förordna
kunde från l:sta § i förslaget uteslutas, ty derigenom blefve
det en döende fader obetaget att sätta den efterlefvande ma¬
kan i besittning af egendom under hennes lifstid och så länge
hon lefde ogift. Med denna enda ändring, hvarpå jag likväl
icke håller alltför strängt, är jag berodd att bifalla Utskottets
förslag.»
Anders Olsson från Jemtlands Län instämde.
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Jag hade icke
föreställt mig, att så hjertlösa föräldrar kunde finnas, att de,
åt ett af barnen, bortgåfve all sin egendom och lemnade de
andra utan. Då man sagt, att sådant verkligen inträffat, måste
jag likväl tro det. Men härmed må förhålla sig huru som
helst, så inverkar det icke på min öfvertygelse i den fråga,
som nu utgör föremål för öfverläggning. Jag finner det nem¬
ligen vara till sin princip alldeles orätt, om jag icke skulle
ega att fritt förfoga öfver den egendom, jag sjelf förvärfvat;
men anser deremot, i strid med den af Utskottet yttrade åsigt,
350
Den 3 Juni.
fullkomligt rigtigt att jag, utaf innehafvande arfvejord, icke
får bortgifva ens hälften, för den händelse att jag har barn
eller bröstarfvingar. Af arfvejorden har jag kommit i besitt¬
ning endast på grund af skaldskap till den, som efterlemnat
jorden, således utan någon möda eller förtjenst å min sida,
oell derför har jag ock förpligtelse att lemna den till mina
barn vid min död. Jag är således icke i tillfälle att biträda
hvarken Ola Månssons mening, enligt hvilken Herr Kistners
reservation skulle läggas till grund för Ståndets beslut, eller
Utskottets förslag, utan önskar att nu gällande lag om hvad
genom testamente gifvas må, förblifver oförändrad, samt att
Utskottets hemställan i denna del afslås.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Lag-Utskottet har
uti denna fråga kommit till ett resultat, hvilket jag desto min¬
dre kan gilla, som det står i fullkomlig strid med de vid åter-
remissen uttalade åsigter om oinskränkt dispositionsrätt öfver
förvärfvad egendom. Jag har icke, att, från min ort, åberopa
något exempel ~på föräldrar, som antingen gjort sina barn arf-
lösa eller gynnat ett på de andras bekostnad; men för den
förutsatta händelse, att en fader, hvilken sjelf, genom arbete
och omtanka, förvärfvat någon förmögenhet, egde en mindre
välartad son, hvilken med öfvermodig tillförsigt erinrade fadren,
att, vid dennes död, åtminstone hälften af egendomen ovil¬
korligen måste tillfalla sonen; så nog synes en så beskaffad
erinran innefatta något för fadren särdeles förödmjukande;
men dertill bör lagstiftningen icke medverka. Det är sagdt,
att en slösande son kan sättas under förmyndare; men detta
är lättare sagdt, än gjordt, och sonens anspråk kan, genom
vidtagande af nämnde åtgärd, dessutom icke tillbakavisas, ty
han har lagen på sin sida. Jag beder att Ståndet noga be¬
tänker sig, innan det samtycker till den oinskränkta disposi¬
tionsrättens upphäfvande. För egen del vill jag icke med¬
verka till ett sådant beslut, hvilket vore hvarken nödigt eller
nyttigt. Men som, enligt hvad Ola Månsson visat, denna rät¬
tighet, genom antagande af Herr Kistners reservation, förvaras;
så hoppas jag att Ståndet, i öfverensstämmelse härmed, fattar
sitt beslut.»
Uti Nils Svenssons yttrande instämde Nils Olsson från
Malmöhus och Petter Carl Andersson från Östergöthlands Län.
Ola Månsson: »Det är, enligt min öfvertygelse, full¬
komligt rigtigt hvad Nils Svensson nyss yttrat om den före¬
slagna lagförändringen, nemligen att densamma, i det skick
Utskottet lemnat den, icke är af behof påkallad. Pehr Erik
Andersson sjelf förutsätter att sådana föräldrar icke finnas,
sorn skulle vilja lemna sina barn i saknad af allt. Jag tror
Den 5 Juni.
351
också detta; men just derför anser jag onödigt att lagstiftnin¬
gen mellankommer. Här har blifvit yttradt, att man skulle
kunna, äfven då bröstarfvingar finnas, med varm hand bort¬
skänka all sin egendom; men i detta afseende får jag hän¬
visa till 4 § i förslaget, deraf, bland annat, inhemtas, att om
barn finnas, som äro berättigade till understöd, och detta icke
kan tagas af annan gifvarens egendom, så är gåfvotagaren
skyldig att till barnens underhåll, i föreskrifven ordning, bi¬
draga. Till min hustru torde jag emellertid icke kunna skänka
egendomen, ty så länge makarne lefva, hafva båda giftorätt,
och gåfvan lärer alltså icke vara giltig. Man har ock påstått,
att inskränkning i dispositionsrätten vore behöflig, på det icke
barnen måtte falla fattigvården till last; men härvid får jag
erinra om innehållet af förslagets 2 §, som visar att om, efter
testaments-gifvare, omyndigt eller ofärdigt barn finnes, hvilket
ej af sitt arf eller annan tillgång kan njuta underhäll och
uppfostran, så skall af den testamenterade egendomen så myc¬
ket aftagas, som Rätten pröfvar barnet, efter stånd och vilkor,
nödigt hafva, till dess det sig sjelft nära kan. En och annan
af dem, som förorda Utskottets förslag, synas sjelfve icke vara
fullt belåtne dermed. Hvarför skulle vi då antaga detsamma?
Den enhet i afseende på testaments-rätt efter lands- och stads¬
rätt, om hvilken Pehr Erik Andersson talat, återfinnes äfven
i reservantens förslag, men detta har, framför Utskottets, det
väsendtliga företräde, att den naturliga rättigheten till oinskränkt
disposition öfver förvärfvad egendom icke derigenom inskrän-
kes. De åsigter, Petter Jönsson uttalat, att nemligen nu gäl¬
lande lagstiftning i ämnet skulle oförändrad bibehållas, torde,
såsom jag önskar och hoppas, icke hos någon vinna under¬
stöd. Jag förnyar min anhållan om afslag å Utskottets, men
bifall till reservantens förslag.»
Nils Hansson från Christianstads Lön: »Ju mera man
lagstiftar i ändamål att kringskära eller begränsa en så natur¬
lig rätt, som egande-rätten, desto sämre blir det. Utan af¬
seende derpå, huruvida mina barn kunna vara slösande eller
ej, påyrkar jag, för min del, att ringaste inskränkning icke
sker i rättigheten att förfoga öfver egendom, den jag sjelf
förvärfvat. På ett annat förhållande må det ock tillåtas mig
fästa uppmärksamhet. Om t. ex. ena makan icke har gifto¬
rätt i den andras fastighet, så tagas, när den sednare aflidit,
lösören till betäckande af boets skulder, och den förra makan
blifver härigenom, såsom det heter, satt på bar backe. Ett
stadgande torde derför böra finnas, som berättigar efterlef-
vande maka, att, medan han eller hon lefver ogift, bibehålla
fastigheten till dess barnen hunnit uppfostras. Utskottets för»
352
Den 3 Juni.
slag vill jag på inga vilkor godkänna, utan biträder jag då
hellre reservantens. Dock bör jag icke underlåta att härvid
gifva tillkänna, att jag, lika med Petter Jönsson, allrahelst
önskar, att lagen om hvad genom testamente gifves, må tills
vidare blifva alldeles oförändrad.v
Jonas Andersson: »Jag vill tillägga några ord med af¬
seende å några talares yttrade farhåga, att barnen skulle kom¬
ma att blottställas, om föräldrarne hade rättighet att bortgifva
mera än hälften af förvärfd egendom. Emellan föräldrar och
barn böra finnas och finnas äfven andra band, än de juridi¬
ska, nemligen de, som äro af moralisk beskaffenhet. Ömse¬
sidig kärlek emellan föräldrar och barn utgör ock regel; ett
motsatt förhållande endast sällsynt undantag. Men inträffar
likväl, att hos föräldrar ingen kärlek till barnen finnes, så kan
ett sådant missförhållande icke genom lagstiftningen undanröd-
jas, ty testaments-rätten må ordnas huru man vill, så finnas
likväl flere sätt, hvarigenom den kan kringgås, såsom t. ex.
om föräldrarne inteckna sin fastighet, den må vara ärfd eller
förvärfd, och sedan bortskänka till oskyld person de kontanta
medel, som emot inteckningen erhållits. Såvida, på sätt med
Herr Kistners reservation inträffar, principen om oinskränkt
dispositionsrätt öfver förvärfd egendom uttryckes, finnes i öfrigt
ingen fara att antaga Utskottets förslag. Endast under detta
vilkor kan jag bifalla detsamma.»
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län: »Med
kännedom derom, att nu gällande lag om testaments-rätten
icke allenast är svår att tillämpa, utan ock att denna lag rätt
ofta framkallat skadliga följder, bifaller jag det förslag till för¬
ändring deri, hvilket Utskottet tillstyrkt.»
Johan Lekberg från Nerikes Län: »Inom Utskottet sökte
jag att, såvidt ske kunde, framhålla den hufvudprineip, som
genom ålerremissen blifvit af Ståndet uttalad, nemligen attin¬
gen inskränkning borde sko i afseende på rättigheten att ge¬
nom testamente förordna om förvärfvad egendom. Detta lyc¬
kades mig, likväl icke fullkomligt, ty om vi skulle vinna rät¬
tighet att förordna om hälften af arfvejord, när bröstarfvingar
finnas, fordrade pluraliteten inom Utskottet att dispositionsrätt
öfver lika andel af aflinge-jorden, borde å vår sida eftergif-
vas, enär den enhet i lagstiftningen angående testaments-
rätten, hvilken, med förändring af nu gällande lags bestäm¬
melser, härmed i främsta rummet åsyftades, nemligen upphäf-
vande af skillnaden emellan arfve-jord och aflinge-jord, eljest
skulle hafva gått förlorad. För njin del finner jag både rätt¬
visa och billighet påkalla den inskränkning, som, i afseende å
dispositions-rätt öfver aflinge-jord, då barn finnas, sålunda blif-
Den 3 Juni.
353
vit föreslagen, och tror verkligen, att Utskottet icke kunnat gå
längre, än det gjort. Jag förordade väl antagandet af det
i Betänkandet N:o 13 af Utskottet framlagda förslag, men
detta sednare innehöll en inskränkande bestämmelse, som
från det nu ifrågavarande uteslutits, nemligen att arfve-jord
å landet ej finge genom testamente förordnas till förmån för
annan än den, som egt bördsrätt till jorden, om den af gifva¬
ren såld blifvit, eller, om så närskyld ej funnes, till annan af
gifvarens skyldeman. När nu denna inskränkning borttagits,
och, såvidt fråga är om testamente, enahanda bestämmelser
skulle komma att gälla för arfve- och aflinge-jord, så har jag
desto hellre velat foga mig efter denna förändring, som den,
enligt min öfvertygelse, tillika innefattar en verklig förbättring.
Af dessa anledningar och med hänvisning i öfrigt till de af
Utskottet åberopade skäl, hoppas jag Ståndet bifaller Utskot¬
tets förslag.»
Bäckström: »Utskottet må anses hafva varit så liberalt,
som helst, så lärer man likväl icke kunna förneka, att ju Ut¬
skottets förslag, såvidt det angår aflinge-jord, står i väsendtlig
strid med den vid återremissen uttalade åsigt om oinskränkt
dispositions-rätt öfver sådan jord, eller i allmänhet öfver för-
värfvad egendom. Kan föräldrars kärlek för sina barn antagas
vara regel — hvilket jag äfven antager — och utgör ett mot¬
satt förhållande endast undantag, så är det onödigt att genom
lag söka värna barnens rätt; man lagstiftar nemligen icke van¬
ligen för undantagsfall, utan för allmänna förhållanden. Att
stifta en lag, som icke kan kringgås, är snart sagdt omöjligt.
Detta gäller ock i afseende på testaments-rätten, ty vill jag
icke anlita denna, så finnes ju för mig intet hinder, att med
varm hand bortskänka min egendom. Jag erinrar mig ett
ytterligare skäl, hvarför jag anser Utskottets förslag böra af-
slås. Den andel af egendom, hvaröfver man icke skulle ega
att genom testamente förordna, och hvilken andel borde till¬
falla bröstarfvinge, har Utskottet benämnt: bröstarfvinges lag¬
lott; men denna benämning är för vår lagstiftning fremmande,
och derför hyser jag betänklighet mot dess antagande. Jag
vidblifver den mening, jag redan uttalat, att reservantens för¬
slag är vida bättre, än Utskottets, och således hoppas jag, att
det förra lägges till grund för Ståndets beslut.»
Pehr Erik Andersson: »Allt, hvad som här blifvit ordadt
af dem, hvilka motsätta sig Utskottets förslag, har icke varit
af beskaffenhet att kunna öfvertyga mig om förslagets olämp¬
lighet. I detta förslag finnes likväl den sanna och rigtiga prin¬
cip nedlagd, att rättigheten att genom testamente förordna om
Bonde-St. Vrot. vid Lagt. Riksd. 1SSO—185T. V■
354
Den 3 Juni.
min egendom är fullkomligt oberoende af samma egendoms
egenskap af ärfd eller förvärfd. Denna princip återfinnes icke
i nu gällande lag, ty enligt denna får jag väl fritt disponera
öfver aflinge-jord samt ärfda och förvärfda lösören, men der¬
emot alls icke öfver arfvejord. Jag föreställer mig t. ex. att,
af tvenne grannar i en och samma by, den ene ärft penningar
och den andre arfve-jord. I dispositions-rätten öfver pennin-
garne är den förre icke underkastad ringaste inskränkning,
men den sednare är nödsakad att till sin arfvinge lemna jor¬
den, vore ock samma arfvinge hans värste ovän. Säljes jor¬
den, skall arfvingen likväl hafva vederlag för densamma. Kan
det vara önskvärdt, att en så beskaffad lag bibehålies? Jag
tror det icke. ty den ena egendomen är väl lika god att hafva,
som den andra, den må nu vara .ärfd eller förvärfd, och der¬
för böra bestämmelserna äfven gälla lika för båda slagen.
Att, genom Utskottets förslag, efterlefvande hustrus rätt blifvit
för nära trädd, torde icke heller med skäl kunna påstås. I
aflinge-jord samt ärfda eller förvärfda lösören har hon sin
giftorätt, d. v. s. hälften. Af återstoden kan mannen till henne
testamentera ytterligare hälften. Hon bekommer härigenom
•|:delar af all tillgång i boet utaf ofvannämnde beskaffenhet.
Sfånne hon icke synes kunna vara belåten härmed? Vid¬
kommande den s. k. laglotten, om hvars rätta betydelse ingen
tvekan kan uppstå, är denna benämning hemtad från frem¬
mande länders lagstiftning. Att äfven vår lagstiftning tillegnar
sig ett sådant ord, kan icke vara något fel, enär hvar och en,
utan närmare förklaring, vet hvad med dermed förstås.»
Ostman: »Det är sagdt, att man sällan borttestamenterar
sin egendom till förfång för egna barn; men då det kan hända,
bör lagstiftningen innehålla ett korrektiv deremot. Af anled¬
ning, som jag i mitt förra yttrande uppgifvit, vill jag att or¬
den: »eller annorledes förordna», utgå utur l:sta §:n, och der¬
med anser jag allan rättfärdighet uppfylld. I benämningen
»laglott» finner jag intet origtigt. Dermed förstås naturligtvis
den andel af afliden persons egendom, som, enligt i lag be¬
stämda grunder, bör tillkomma den aflidnes arfvingar.»
Ola Månsson: »Jag vill endast tillägga några ord. Vid
den af Utskottet föreslagna inskränkning har jag gjort anmärk¬
ning, mindre derför, att jag ansett den fria dispositions-rätten
såsom ett medél, hvilket af föräldrar kunde anlitas emot van¬
artade barn, utan hufvudsakligen derför, att en make derige¬
nom skulle komma att betagas rättighet att, äfven då bröst-
arfvingar finnas, förordna om all förvärfvad egendom i boet
till förmån för den efterlefvande makan under dess lifstid. Jag
hemställer om man ännu förmått ådagalägga, att denna min
Den 3 Juni.
355
förutsättning är origtig. Att Pehr Erik Andersson icke funnit
sig öfvertygad af sina motståndares skäl, beklagar jag. Mig
synes, att hans sätt att bevisa hvad i denna fråga bör bevisas,
utgör ett mindre lycka dt försök att återgifva de satser, hvilka,
enligt hvad kändt är, i förevarande ämne drifVas af Lag-Ut¬
skottets högvälborne ordförande. Den ende af mine motstån¬
dare, hvilken, så vidt jag förstår, kommit sitt mål närmast, är
Lekberg. Han söker val visa, att Utskottets sednaste förslag,
jemfördt med det i Betänkandet N:o 13 framlagda, verkligen
skulle innefatta en utsträckning i afseende på rättigheten att
disponera öfver arfvejord. Men låtom oss tillse, huru härmed
rätteligen sig förhåller! I Utskottets, genom nyss åberopade
Betänkande afgifna förslag till ordalydelse för 17 kap. 2 §
Arfda-balken, heter det: »Om arfvejord å landet må ej i något-
»dera af de i l:sta §:n nämnda fall förordnas till förmån för
»annan än den, som egt bördsrätt till jorden, om den af gif¬
varen såld blifvit, eller, om så skyld ej finnes, till annan af
»gifvarens skyldeman, så länge sådan till är; och behålle den
»jord, som åt skyldeman gifven är, arfvejords egenskap i hans
»hand.» Denna § återfinnes väl icke, så vidt ordalydelsen,
angår, uti det förslag till författning, Utskottet nu afgifvit; men
i 8:de §:n, under rubriken : »gemensamma bestämmelser», heter
det: »Jord å landet, som, der den såld blifvit, varit börd un-
»derkastad, må ock, om den genom gåfva eller testamente
»bortgifven är, i börd lösas.» Jag frågar nu: är icke i sist¬
nämnda förslag alldeles samma tanke uttryckt, som i det förra?
Den inskränkande bestämmelsen i afseende på arfve-jord, som
enligt Lekbergs uppgift skulle vara från det sista förslaget ute¬
sluten, har derstädes endast erhållit annan plats. Utskottets
afsigt kan väl icke vara att vilseleda oss, under förmodan, att
vi icke skulle läsa dess förslag till slut. Då Utskottets sed¬
naste förslag, i jemförelse med dess första, således icke kan
anses innefatta sådan förändring, som vi, genom återremissen,
baft för afsigt att framkalla, nemligen öppet erkännande i en
ny testamentslag af grundsatsen om fri dispositions-rätt öfver
förvärfvad egendom, men denna grundsats igenfinnes i reser¬
vantens förslag, kan jag icke annat än fortfarande förorda an¬
tagande af detta sednare.»
Paul Hedström från Wester-Norrlands Län: »Emot an¬
tagande af reservantens förslag hyser jag mycken betänklig¬
het, synnerligast med hänsigt till den svårighet, som derige¬
nom i många fall yppas, att urskilja hvad som i ett bo utgör
arfvejord och hvad som har egenskap af aflingejord. Begås
misstag i detta afseende, kan följden blifva, att i ett bo, der
tvenne barnkullar finnas, den ena går miste om allt arf. På
356
Den 5 Juni.
de skäl, flere föregående talare uttryckt, vill jag bifalla Ut¬
skottets förslag.»
Lekberg: »Oaktadt hvad Ola Månsson sednast erinrat,
kan jag icke inse annat, än att Utskottets sednaste förslag,
om det sammanställes med det förra, verkligen innehåller en
betydlig utsträckning i rättigheten att, genom testamente, för¬
ordna om arfvejord. Enligt förra förslaget, fick jag nemligen
icke borttestamentera sådan jord till annan, än den, som till
densamma hade bördsrätt, eller, om bördeman ej funnes, till
annan skyldeman. Enligt det sednare åter, får jag borttesta¬
mentera den till hvem jag vill; men bortgifves jorden till an¬
nan, än bördeman, är jorden underkastad börds-anspråk. Häri
består skillnaden.»
Diskussionen förklarades slutad.
Talmannen förklarade, att, som, enligt hans uppfattning,
diskussionen hufvudsakligen haft afseende på 1 § i det förslag
till författning, Utskottet, under punkten litt. C, framlagt, Tal¬
mannen ansåg sig böra framställa särskild proposition på
samma §.
Af denna åsigt var äfven Ståndet; hvarefter proposition
på bifall till ofvannämnda 1 § af Talmannen framställdes; men
som denna proposition besvarades med blandade ja och nej,
samt votering äskades, så uppsattes, justerades och anslogs
följande voterings-proposition:
Den, som bifaller Lag-Utskottets ifrågavarande l:sta §
om hvad genom testamente gifvas må, röstar ja;
Den det ej vill, röstar nej;
Vinner nej, har Ståndet afslagit Utskottets förslag i denna
del, ooh i stället antagit, såsom sitt beslut, det af Herr Kist¬
ner, i dess vid Utlåtandet fogade reservation, framlagda
förslag.
Voteringen, i vanlig ordning anställd, utföll med 41 ja
emot 26 nej; i följd hvaraf i § i Utskottets förslag var af
Bondeståndet bifallen.
Emot denna utgång reserverade sig:
Ola Månsson, som yttrade: »Ståndets nu fattade beslut
innehåller en så väsendtlig afvikelse från de vid återremissen
temligen allmänt uttalade åsigter, att jag anser mig böra der¬
emot nedlägga min reservation.»
Nils Svensson från Christianstads Län, hvilken anförde:
»Jag anser beslutet blifva i en framtid olyeksbringande, och
reserverar mig derför jemväl.»
Vidare anmäldes reservationer af Nils Hansson från Chri¬
stianstads, Nils Olsson från Malmöhus, Nils Svensson från Ble¬
kinge, Jonas Andersson och Petter Carl Andersson från Öster-
Den 5 Juni.
357
göthlanda, Johan Westermark och Gustaf Glad från Wester¬
bottens, samt Anders Andersson Bäckström från Norrbot¬
tens Län.
David Andersson från Hallands Län begärde få anteck¬
nadt, att han vid nyss hållna votering varit frånvarande.
Härefter föredrogos andre och följande §§ i Utskottet, un¬
der litt. C, afgifna förslag till författning, angående hvad i
testamente gifvas må; så ock om gåfva af fast egendom, äf¬
vensom Utskottets förslag till särskilda författningar, angående
dels skyldighet för den, som genom testamente erhållit fast
egendom, att dermed lagfara, på sätt om köp, skifte och
gåfva stadgas m. m., dels upphäfvande af Ridderskapets och
Adelns särskilda, i 12 § af dess privilegier den 16 Oktober
1723, bekräftade dispositionsrätt öfver aflinge-fastighet i stad;
och blefvo samtliga dessa delar af Utlåtandet, efter af Tal¬
mannen framställda särskilda propositioner, af Bondeståndet
bifallna.
§ 9-
Vid föredragning af Allmänna Besvärs- och Ekonomi¬
utskottets Betänkande N:o 93, i anledning af väckta motio¬
ner om förändradt sätt för utgörandet af presterskapets aflö¬
ning m. m., yttrade:
Pehr Sahlström från Stockholms Län: »Jemte det jag
i allo bifaller Utskottets ifrågavarande Betänkande, anhåller
jag, att, i sammanhang härmed, få påkalla några ögonblicks
uppmärksamhet åt en särskild omständighet, hvilken torde för¬
tjena att tagas i allvarligt öfvervägande. Redan vid 1848 års
Riksdag afläto Ständerna en underdånig skrifvelse, deruti de
olägenheter och missförhållanden omförmälas, hvilka af pre¬
sterskapets nuvarande aflöningssätt härflyta, och sedan dess
hafva vid hvarje Riksdag klagomål förekommit såväl öfver
olämpligheten af detta aflöningssätt i allmänhet och svårighe¬
ten att bringa Presteståndets koncessioner af år 1809 till verk¬
ställighet, som ock öfver det lägre presterskapets vanlottade
ställning, hvarigenom på ganska många ställen församlingarna
finna sig nästan nödsakade att i väsendtlig mån tillskjuta me¬
del till vice Pastorers och Adjunkters underhåll, ehuru detta
uteslutande bör af Herrar Pastorer, som i allmänhet äro väl
aflönade, bekostas. Å berörda underdåniga skrifvelse har, s§-
vidt jag känner, något svar ännu icke erhållits, och under hela
denna tid har det lägre presterskapets betryckta ställning fort¬
farit, eller åtminstone föga förbättrats. Verkan af dessa för¬
hållanden har icke underlåtit att visa sig uti en allt mer och
mer tilltagande prestbrist; men andra omständigheter bidraga
358
Den 5 Juni.
ock till denna brist, såsom telegraf-anstalter, jernvägs-anlägg-
ningar m. fl. i sednare tider tillkomna inrättningar, hvilka åt
bildade ynglingar erbjuda vida större ekonomiska fördelar, än
desse personer, åtminstone till en början, kunna påräkna ge¬
nom den presterliga banans beträdande. Såsom vi af Betän¬
kandet inhemta, har Utskottet tillstyrkt aflåtande af underdå¬
nig skrifvelse med anhållan, att en kommmitté af sakkunnige
män måtte tillsättas, för att, så skyndsamt, som möjligt, upp¬
göra förslag till allmänt ordnande af presterskapets aflöning;
hvarjemte den önskan uttryckes, att Kongl. Maj:t ville anbe¬
falla Konsistorierna att tillse, det såväl Kapell-predikanter och
Komministrar, som vice Pastorer och Adjunkter, de båda sed¬
nare uteslutande genom bidrag från presterskapets sida, må
försättas i en, med hänsigt till deras bergning, mera tryggad
ställning. Det är alltför troligt, att frågan, äfven i nyssnämnda
del, öfverlemnas till den blifvande kommittéen, och om, på
sätt jemväl antagligt är, Herrar Pastorer komma att i samma
kommitté fullständigt representeras, så lärer, äfven om jag
förbiser, att desse sistnämnde torde i allmänhet finnas föga
benägne att eftergifva något af egna fördelar, det i allt fall
ieke vara sannolikt, att kommitterade skulle snart få sitt ar¬
bete färdigt. De .af mig här ofvan antydda förhållanden for¬
dra likväl att frågan, såvidt den angår det lägre presterska-
pet, vinner skyndsam handläggning; och af dessa anledningar
föreslår jag, att Bondeståndet för sin del ville besluta under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att, utan af-
vaktan af det Utlåtande, den ifrågaställda kommittéen kan
komma att afgifva, Kongl. Majk täcktes dels förordna om
sättet för utgörande och dels bestämma beloppet af de löne-
vilkor, Komministrar, Kapell-predikanter, vice Pastorer och
Adjunkter böra af Herrar Pastorer åtnjuta; hvarjemte, i hän¬
delse denna framställning af Ståndet gillas, inbjudning till Med-
stånden, att biträda beslutet, torde böra aflåtas.w
Sedan Talmannen förklarat, att ofvanberörda framställning
finge anses såsom en särskild motion, hvilken borde skriftligen
afgifvas, fortsattes diskussionen, och yttrade:
Petter Jönsson från Jönköpings Län: ^Sahlströms motion
får jag på det lifligaste understödja. Såsom motionären rig-
tigt erinrat, har Utskottet i sitt Betänkande visserligen icke
uteglömt det lägre presterskapet, eller förbisett nödvändighe¬
ten af kraftiga och skyndsamma åtgärders vidtagande till för¬
bättrande af dess ekonomiska ställning; men Utskottet har
likväl kunnat endast generelt besvara de härom väckta mo¬
tionerna, och derför är jag desto hellre ense med motionären
om lämpligheten af en särskild skrifvelses aflåtande, som, i annat
Den 5 Juni.
359
fall och derest frågan skulle lemnäs Lieroende på den tilläm-
nade kommittéen, det obefordrade presterskapet sannolikt finge
vänta alltför länge. Jag har väl sport att, inom Hernösands
stift, vice Pastorer och Adjunkter numera skulle hafva blifvit
tillförsäkrade någorlunda anständig bergning; men i öfriga stift
fortfar det gamla missförhållandet. Sålunda åtnjuter den vice
Pastor, som under ledigheten förestår pastoralvården i den
socken, jag tillhör, en årlig lön af endast 24 tunnor spannmål,
och för denna otillräckliga lön skall han bekosta sig alla sina
förnödenheter, såsom husavara *), kläder, föda, skjuts vid em-
betsresor m. m. Han beklagade sig verkligen hos Domkapit¬
let i Wexiö öfver lönens otillräcklighet; men, långt ifrån att
vinna rättelse, fick han i stället hålla till godo med en s. k.
skrapa. Af tidningarne har jag inhemtat, hurusom en prest¬
man i Skåne förde enahanda klagan, hvilken af vederbörande
Domkapitel jemväl underkändes, men behjertades af Kongl.
Majit, som förklarade, att den klagande borde hafva 200 Ridr
B:ko i årlig lön, samt dessutom fritt husavara. Kongl. Majit
är således icke främmande för ämnet, och denna omständig¬
het utgör ett ytterligare skäl för den underdåniga skrifvelsens
aflåtande. I ekonomiskt afseende är en vice Pastor verkligen
i sämre ställning, än en dräng, ty denne får vara med om
städje-kontraktet, men icke den förre.»
Med Petter Jönsson förenade sig Nils Svensson från Jön¬
köpings Län.
Ola Månsson från Skåne: »Talmännen har redan erin¬
rat, att Sahlströms framställning hör betraktas såsom särskild
motion. Jag är äfven af denna mening och torde, sedan mo¬
tionen inkommit, skriftligen blifva i tillfälle att närmare yttra
mig om densamma. Emellertid vill jag i förbigående nämna,
att Utskottet i sitt Betänkande icke tillstyrkt att frågan om
förbättring af det lägre presterskapets ställning skulle bero på
den blifvande kommittéer), utan att Konsistorierna måtte er¬
hålla befallning, att så bereda, att såväl Kapell-predikanter
och Komministrar, som vice Pastorer och Adjunkter, de båda
sednare uteslutande genom bidrag från presterskapets sida, må
blifva försatte i en, med hänsigt till deras bergning, mera tryg¬
gad ställning. Hvad nu sjelfva Betänkandet vidkommer, får
jag förklara, att jag önskar detsammas bifallande, oberoende
af den utgång, Sahlströms motion kan erhålla.»
Nils Hansson från Christianstads Län instämde.
Johan Bergström från Kopparbergs Län: »Såvidt frågan
är om nedsättande af en kommitté för uppgörande af förslag
’) Bostad.
360
Den 3 Juni.
till allmänt ordnande af presterskapets aflöning, vill jag bifalla
Betänkandet, men icke den del af samma Betänkande, hvar¬
igenom Utskottet tillstyrkt att förslaget skulle uppgöras med
hufvudsaklig ledning af de i Betänkandet angifna grunder,
men som förslaget skall meddelas Ständerna vid en kommande
Riksdag, torde det för närvarande anses för tidigt att yttra
sig öfver de grunder, som vid förslagets uppgörande böra föl¬
jas. Utan inskränkning eller förbehåll bifaller jag derför nu Be¬
tänkandet.»
Petter Jönsson: »Då jag nyss yttrade mig, glömde jag
att tillkännagifva, det äfven jag bifaller Betänkandet.»
Sahlström: »Jag började med det förklarande, att jag
bifölle Utskottets Betänkande. Derom behöfver jag således
icke vidare yttra mig. Men då man icke synes vara böjd att
behandla min framställning i sammanhang med beslut öfver
Betänkandet, förklarar jag mig villig, att i nästa plenum in¬
gifva skriftlig motion i det ämne, som för min ofvanberörda
framställning utgör föremål.»
Pehr Nilsson i Espö, Malmöhus Län: »Utskottets Be¬
tänkande anser jag visserligen utgöra ett temligen torftigt svar
på alla de angående presterskapets aflöning vid denna Riks¬
dag väckta motioner; men som Utskottet måhända icke kunnat
för närvarande komma längre, än det gjort, så bifaller jag
Betänkandet, med tilikännagifvande derjemte, att jag emot bi¬
fall till Sahlströms motion icke heller har något att påminna.»
Carl Tholsson från Skaraborgs Län förmälde sig hysa
samma mening, som Pehr Nilsson nu uttryckt.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Äfven jag
biträder förslaget om aflåtande af särskild skrifvelse, bland an¬
nat derföre, att en sådan skrifvelse möjligen torde påskynda
hufvudfrågans afgörande. En erinran om skyndsamhet lärer
få anses desto behöfligare, som något förslag icke blifvit fram-
ställdt i afseende på den tid, inom hvilken den tillämnade
kommittéen borde hafva afslutat sitt arbete. Föröfrigt tycker
jag, att uti den underd. skrifvelse, hvars aflåtande Utskottet
tillstyrkt, den önskan jemväl hade bordt uttryckas, att lekmän
måtte, likaväl som prester, anställas såsom ledamöter i kom¬
mittéen.»
Diskussionen förklarades slutad; hvarefter, enligt derom
af Talmannen framställd proposition, Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottets ifrågavarande Betänkande N:o 93 bifölls.
§ io.
Bordlädes lista gången följande Betänkanden:
Lag-Utskottets N:o 35, i anledning af Kongl. Maj:tsNå-
Den 8 Juni.
361
diga Proposition om antagande af en författning angående
straff-arbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum;
Samma Utskotts Betänkande N:o 36. i anledning af väckta
motioner om upphäfvande af Kongl. Brefvet den 17 Oktober
1778. angående barnamord.
Allmänna Besvärs- och Ekonomi- Utskottets Betänkande
N:o 94, i anledning af väckta motioner om stadgar rörande
arbetsfolk, som utgår för vinnande af arbetsförtjenst; och
Samma Utskotts Betänkande N:o 95, i anledning af väckta
motioner om ändring af stadganden i Kongl. Förordningen om
sockenstämmor i Riket den 29 Augusti 1843.
§ 11.
Såsom icke påkallande vidare åtgärd, lades till handlin-
garne följande från Medstånden ankomna Protokolls-utdrag,
nemligen från:
Höglofl. Ridderskapet och Adeln N:ris 267 och 268;
Högv. Presteståndet N:ris 237; och
Vällofl. Borgareståndet N:ris 247—249.
Ståndet åtskiljdes kl. f till 10 e. m.
Ut supra.
In fidem,
Carl JVester.
Den 8 Juni.
Plenum Ul. 6 e. m.
§ 1.
Protokollet för den 13 nästlidne Maj justerades och god¬
kändes.
§ 2.
Sedan Riksståndens gemensamma öfverläggningar i jern-
vägsfrågan numera afslutats och i öfverensstämmelse med
Bondeståndets förut fattade beslut, föredrogs nu ånyo Stats-
362
Den 8 Juni.
Utskottets, sedan den 20 nästlidne Maj på bordet hvilande,
Utlåtande N:o 62, angående föreslagna jernvägs-stamliniers
utförande och dertill erforderliga medels anvisande, dervid
ordet begärdes af Pehr Sahlström från Stockholms Län, som
yttrade: »Sedan, genom den nu skedda föredragningen af
ifrågavarande Utlåtande, Ståndet handlat i enlighet med hvad
man förut i detta ämne beslutat och allan rättfärdighet här¬
utinnan sålunda är uppfylld, får jag, med afseende derå, att
Rikets Ständers gemensamma öfverläggningar i förevarande
riksvigtiga fråga först nu hunnit afslutas, och på det att vi
må erhålla någon tid på oss att återkalla i minnet åtskilliga
under den gemensamma diskussionen afgifna upplysande an¬
föranden, hemställa, det Ståndet ville uppskjuta med fortsätt¬
ningen af föredragningen utaf nyss åberopade Utlåtande till
morgondagens plenum.»
Hvad Sahlström sålunda hemställt, blef, efter proposition
af Talmannen, utaf Ståndet bifallet.
§ 3.
Den af Pehr Sahlström från Stockholms Län under sist—
hållna pleni-sammanträde muntligen väckta motion, angående
vice Pastorers m. fl. lönevilkor, inlemnades nu skriftligen och
var så lydande:
»Vördsamt Anförande.
Då Höglofl. Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottets
Betänkande N:o 93, som af detta Stånd blifvit bifallet, förut¬
sätter, att en kommitté af Kongl. Maj:t utses, för att behandla
och utreda frågan om ett förändradt sätt för utgörandet af
presterskapets aflöning, så har jag dervid sökt fästa uppmärk¬
samhet å den längre tid, som för ett så vidt omfattande ären¬
des utredning och bestämmande erfordras, och under hvilken
tidrymd det lägre presterskapets ställning, hvilken Betänkandet
åsyftar att förbättra, sannolikt skulle komma att fördröjas; af
hvilken anledning jag erhållit tillåtelse, att med en motion i
ämnet inkomma, samt får i detta afseende vördsamt anföra:
Det torde vara allmänt bekant, att Rikets Ständer uti
underdånig skrifvelse, af den 20 Oktober 1848, till Kgl. Majit
framfört de olägenheter och missförhållanden, som af prester¬
skapets nuvarande löningssätt härflöto, samt deras begäran om
en nödig befunnen förändring; hvarefter sedermera nästan vid
hvarje Riksdag klagan blifvit förd, dels öfver svårigheten att
bringa Presteståndets koncessioner af år 1809 till verkställig¬
het, dels öfver olämpligheten af aflöningssättet i allmänhet,
och dels öfver det lägre presterskapets vanlottade ställning,
Den 8 Juni.
36 3
hvarigenom på många ställen församlingarne ofta nödgades
bidraga till det underhåll, som ensamt af Pastor borde utgö¬
ras. Under hela denna tid har detta lägre presterskaps be¬
tryckta belägenhet, åtminstone i de flesta stift, fortfarit, eller
åtminstone föga förbättrats, samt i följd deraf en verklig brist
på skickliga lärareämnen uppkommit, hvilken torde kräfva den
allvarligaste uppmärksamhet. De i sednare tider tillkomna och
alltmer ökade utvägar för kunnige och bildade ynglingar, att
erhålla anställningar vid åtskilliga nya inrättningar, t, ex. tele¬
graf-anstalter, jernvägar m. fl. har föranledt att många, och
isynnerhet medellöse, ynglingar egnat sig åt dessa yrken i
stället för den presterliga banan, der utsigt till nödig utkomst
och befordran varit så föga lofvande, äfvensom icke så få att
öfvergå till sekterism och villomeningar och att begagna re¬
ligionen till täckmantel för snöd vinning.
Jag vågar alltså antaga, att detta förhållande erfordrar
den skyndsammaste rättelse, såvida prest-embetet skall kunna
bibehålla den af ålder hos oss och isynnerhet hos allmogen
stadgade aktning, som det förtjenar och verkligen bör ega;
samt får i anledning häraf vördsamt begära:
att Bondeståndet för sin del, och under åbero¬
pande af verkliga och kända förhållandet, ville be¬
sluta en underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t,
med anhållan, det Han, i kraft af den ekonomi¬
ska lagstiftningsrätt, som Grundlagen Honom till¬
erkänner, och utan afvaktan af det Utlåtande i
ämnet, som den ifrågaställda Kommittéen kommer
att afgifva, behagade förordna om sättet för och
bestämmande af de lönevilkor, Komministrar, Ka¬
pell-predikanter, vice Pastorer och Adjunkter böra
af Pastor åtnjuta, så att de förre erhålla deras an¬
ständiga utkomst jemte utväg till en vetenskaplig
bildning och kristlig förkofran, utan försanalingar-
nes bidrag eller betungande; hvarförutan jag an¬
håller att, sedan Ståndet häröfver fattat dess be¬
slut, detta må meddelas de öfrige respektive Riks¬
stånden, till erhållande af den gemensamhet i den
underdåniga framställningen till Kongl. Maj:t, som
af ämnets vigt synes påkallad.v
På begäran meddelades ledighet från riksdags-göro-
målen åt Anders Bäckström från Norrbottens Län, un¬
364 Den 9 Juni.
der 3:ne veckors tid, räknadt från den 16 innevarande
månad.
Ståndet åtskiljdes kl. § till 7 e. m.
Ut supra.
In fidem,
Carl JVester.
Den 0 Juni.
Plenum kl. 10 f. m.
§ I-
Protokollen för den 20 nästlidne Maj samt den' 8 i denna
månad justerades och godkändes.
§ 2.
Föredrogos och godkändes Expeditions-Utskottets ne-
dannämnde förslag till Rikets Ständers underdåniga skrif-
velser:
N:o 78, angående viss tid, inom hvilken den i 13 kap.
4 § Giftermåls-balken omförmälda stämning eller lysning ej
må utfärdas; och
N:o 79, om ändring i 1 mom. 10 § af Kongl. Förord¬
ningen den 13 Juli 1853, angående fattigvården i Riket.
§ 3.
Uppå derom gjord begäran beviljade Ståndet ledighet
från riksdagsgöromålen åt Magnus Månsson från Östergöth¬
lands Län under 3:ne veckor, att beräknas från den 12, samt
åt Pehr Östman från Wester-Norrlands Län, att beräknas från
den 14, allt i denna månad; och skulle Pehr Mattsson från
sistnämnde Län, hvilken för närvarande är hemrest, få 12
dagars förlängning utaf hans redan förut erhållna ledighet från
riksdagsgöromålen.
§ 4.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets, sedan den 20 nästlidne
Den 9 Juni.
365
Maj på Ståndets bord hvilande, Utlåtande N:o 62, angående
föreslagna jernvägs-stamliniers utförande och dertill erforder¬
liga medels anvisande; och förekommo dervid, sedan Ståndet
efter en längre diskussion, hvilken dock, enligt fattadt beslut,
skulle ur protokollet utgå, förordnat, att de punkter, som Ut¬
låtandet innehåller, borde föredragas i den ordning, de deri
förekomma.
l:sta punkten, eller Utskottets hemställan, att Herr Bo-
dells motion måtte af Rikets Ständer lemnäs utan allt afseen¬
de, hvilken godkändes.
2:dra punkten, deruti Utskottet tillstyrkt, att Rikets Stän¬
der, till ledning och iakttagande vid besluten om ej mindre
verkställigheten af de genom Statens försorg och på det all¬
männas bekostnad skeende jernvägs-anläggningar, än dertill
erforderliga medels anvisande, måtte godkänna samt antaga
och fastställa ett visst system för Statens jernvägsbyggnaders
utförande.
Med anledning af denna punkt yttrade:
Mengel från Upsala Län: -v Ja g föreställer mig, att hvar
och en af Ståndets ledamöter, som yttrar sig angående 3:dje
punkten af detta Utlåtande, är oförhindrad, att i sammanhang
dermed gifva sina åsigter, angående denna punkt, tillkänna,
äfven i den händelse den skulle afslås.
Johan Bergström från Kopparbergs Län: »Jag anser det
vara skäl att afslå denna punkt, med undantag af och i den
mån den icke kommer att bifallas i 3:dje punkten.
Ofverl äggningen var fulländad; Talmannens proposition på
bifall till ifrågavarande punkt blef med öfvervägande nej be¬
svarad; hvarefter, uppå derom af Talmannen framställd för¬
nyad proposition, Ståndet beslöt att afslå hvad Utskottet uti
samma punkt tillstyrkt.
3:dje punkten.
Sedan Ståndet beslutat, att diskussionen skulle få omfatta
allt, hvad Utskottet i denna punkt tillstyrkt, men att beslut
sedermera skulle fattas öfver hvarje moment särskildt, lemna-
des ordet åt nedannämnde ledamöter, som sig derom an¬
mält.
Johan Lekberg från Nerikes Län: »Då jag nu går att
behandla denna fråga, påminner jag mig lifligt mitt tillgörande
vid de tillfällen, frågan om jernvägars byggande och öfver-
tagande af Staten varit föremål för Rikets Ständers pröfning.
Jag har icke då visat mig vara någon varm vän af den åsig-
ten, att jernvägsbyggnader skulle utföras för Statens räkning,
och jag hyser ännu i dag samma åsigt, deruti stärkt af hvad
erfarenheten visat mig.»
366
Den 9 Juni.
Under de gemensamma öfverläggningar, som Riksstånden
i denna fråga hållit, har man lemnat oss en prunkande skil¬
dring af det blomstrande tillstånd, hvaruti vårt kära fäder¬
nesland skall befinna sig; men om förhållandet verkligen är
sådant, må det ursäktas mig, om jag framställer den frågan,
hvad göres oss då behof att beträda en annan bana och för¬
satta Riket i en betydlig statsskuld? Val har man sagt oss,
att våra finanser stå så väl, att vi icke riskera något med
antagandet af hvad Stats-Utskottet i detta Utlåtande tillstyrkt;
men just den omständigheten, att våra finanser kunnat så
uppblomstra utan jernvägar, gifver mig anledning till det på¬
ståendet, att man icke bör gå så långt, som Utskottet före¬
slagit. Sans i allt höfves Svenska folket, och derföre böra vi
gifva akt på tiden och icke förhasta oss.
Såsom jag här ofvan tillkännagifvit, har jag aldrig gillat,
att jernvägar skola byggas på Statens bekostnad; men hvad
är nu att göra? Jag befinner mig såsom skeppet på villande
haf: det måste följa med vinden; men försigtigheten bjuder,
att berga hvad som bergås kan, samt att vi försigtigt gå till¬
väga, för att vinna ett säkert mål. Annu kunde jag fram¬
draga åtskilligt, som talar för det resultat, till hvilket jag i
denna fråga önskar komma. Man har förespeglat oss, att jern-
vägarne skola i betydlig mån bidraga till landets blomstring;
men det är ju, efter hvad man äfven fått höra, redan förut
mycket blomstrande, och följden deraf, att Rikets Ständer nu
antaga Utskottets förslag, skulle otvifvelaktigt blifva den, att
alla arbetskrafter skulle dragas till jernvägsföretagen och lan¬
dets uppodlande åsidosättas. Under de sednaste 20 åren har
hvarje man kastat sina armar på jordbruket och deraf skör¬
dat välsignelserika frukter; men om det storartade förslag,
som Utskottet i detta Utlåtande tillstyrkt, antages, så dragas
alla arbetskrafter dit, och vi få knappt någon, som besår våra
åkertegar. Om så skulle hända, att de öfriga 3:ne Riksstån¬
den afslå hvad Utskottet här tillstyrkt, vore det Sveriges
Bondestånd värdigt att bifalla detsamma? Jag tror det icke.
För min del kan jag icke biträda en sådan åsigt, och då jag
icke låter köpslaga med mina tänkesätt, vill jag hafva denna
min åsigt i protokollet antecknad, med tillkännagifvande der¬
jemte, att jag anser, att vi böra gå försigtigt tillväga i denna
maktpåliggande fråga.
Mitt påstående blifver således slutligen, att Rikets Stän¬
der besluta, att arbetet å de begge stambanorna fortsattes,
nemligen l:o från Götheborg till Örebro, samt 2:o från Malmö
till Finja-sjön, och anhåller, att detta måtte framställas såsom
proposition i 3:dje punkten. Hvad beträffar frågan om medels
Den 9 Juni.
367
anskaffande till det arbete, jag sålunda föreslagit, kommer jag
i tillfälle att derom yttra mig, när 6:te punkten af detta Ut¬
låtande blifver föremål för vår öfverläggning.»
Med Lekberg förenade sig Herinan Öbom från Norrbot¬
tens, Liss Lars Olsson från Kopparbergs och Olof Olofsson i
Slängserud från Wermlands Län.
Pehr Sahlström från Stockholms län: Vid de gemen¬
samma öfverläggningar, som Riksstånden i denna fråga hållit,
har jag redan förut gifvit min åsigt tillkänna; nåen det återstår
mig att lägga ännu något dertill. För min del skulle jag
icke hafva velat ingå på något hufvudsakligt jern vägs-system,
derest vi icke genom föregående Rikets Ständers beslut vore
dertill förbundne samt om jernvägar kunnat anläggas och ut¬
föras utan Statens medverkan. Erfarenheten har visat oss,
att i andra länder, der jernvägar redan är o anlagda, kostnaden
derföre blifvit drygare, då arbetet utförts för Statens räkning,
än då enskildta bolag bildats för dess utförande. Vi hafva
väl icke kunnat vänta, att inom vårt land några enskildta
bolag skulle kunna bildas för utförande af det nu ifrågava¬
rande storartade arbetet, men jag hade trott, att jernvägs-
arbetet bordt kunnat utföras på annat sätt, än Utskottet före¬
slagit. Jag har nemligen, i enlighet med de förslag, som vid
Riksdagens början väcktes, ansett att, till utförande af Statens
jernvägsbyggnader, bordt anslås ej mindre hela den skatt,
som för tillverkning och försäljning af bränvin kommer att
utgå, än ock den genom Riksbankens lånerörelse årligen upp¬
kommande behållna ränte vins t, men Utskottet har afslagit de
motioner, som i sådant syfte blifvit framställda, på skäl, som
jag icke vill vederlägga, men hvilka jag anser vara långväga
sökta. Hvad nu angår 1 mom. af denna 3:dje punkt, harjag
svårt att derom framställa min mening, ty Utskottet har, då
det föreslagit, att vestra stambanan skall börjas från Stock¬
holm, icke utgått frän samma synpunkt, som föregående Ri¬
kets Ständer, hvilka ansett nämnda stambana böra utgå från
Götheborg. Jag kan, för min,del, icke finna, att nuvarande
Rikets Ständer kunna komma från det beslut, som härutinnan
blifvit vid föregående Riksdag fattadt, och förenar mig således
uti den åsigten, att jern vägsarbetena från Götheborg och
Malmö fortsättas; men jag vågar icke dertill medgifva större
anslag, än att arbetet fortsattes endast på den sträckning, der
undersökning redan är verkställd, på det man må få känne¬
dom om och huruvida nämnde bansträckning kan lemna ränta
å det kapital, som för dess anläggande användts, eller om
någon amortering å sjelfva summan kan ega rum. Således
vill jag till vestra stambanan, hvilken, utgående från Göthe-
368 » Den 9 Juni.
borg, jag anser böra sträckas till och förbi Götha kanal, anslå
en summa af 8 millioner 875,000 Riksdaler, samt till Södra
banan från Malmö till Finja-sjön 4 millioner 365,000 Riksda¬
ler, eller tillhopa något öfver 12 millioner R:dr.
Den tvist, som yppats om banornas dragande söder eller
norr om Mälaren, förbigår jag, ty jag föreställer mig, att i en
framtid stambanor blifva anlagda på begge sidor om nämnde
sjö, sedan våra efterkommande fått se hvad resultat jernvä-
garne' komma att gifva. Om Ståndet skulle på norra eller
södra sidan om Mälaren besluta anslag till en stambana från
Stockholm, vill jag visserligen icke sätta mig deremot, men
jag vill, att anslags-beloppen icke måtte gå utöfver de sum¬
mor, som jag här ofvan uppgifvit. Mången kan väl anse mig
vara alltför knapp vid beviljande af anslag till jernvägs-anlägg-
ningarna, men denna min sparsamhet härleder sig ifrån de
betänkligheter, som jag under de gemensamma öfverläggnin-
garne uttalat emot skuldsättnings-systemet. Det kan val vara
sannt, och jag har ingenting deremot, att skuldsättnings-syste¬
met är mindre svårt och skadligt, än jag föreställt mig, men
jag kan icke inse fördelen deraf, att en skuldfri Stat så ha¬
stigt ingår på eller åtager sig en så stor utländsk skuld, som
här är i fråga. Om vestra stambanan skall framdragas ända
till Örebro, torde fullständigare undersökningar, angående kost¬
naderna, böra erhållas, ty derigenom skulle säkrare, än nu,
kunna vid nästa Riksdag bedömas, huru stora lån. som be¬
höfva upptagas. De åsigter, som jag nu uttalat, gillas sanno¬
likt icke af Ståndets majoritet, men jag har velat gifva dem
tillkänna, på det jag i en framtid må kunna försvara mig för
följderna af det beslut, som måhända i denna fråga kommer
att fattas.
Johan Johansson från Östergöthlands, Olof Larsson från
Gefleborgs, Rudberg och Nils Pehrsson från Kalmar samt
Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs län instämde.
Johannes Andersson från Elfsborgs län skriftligen så¬
lunda:
»Ehuru jag icke, i anseende till min permission, kunnat
komma i tillfälle att från början öfvervara de gemensamma
öfverläggningar, som Rikets Höglofl. Ständer hållit om den
stora samhällsfrågan Jernbanorna, så vill jag nu med några
ord, då det gäller frågans behandling inom vårt Stånd, uttala
mina, och som jag tror mina kommitenters tankar i detta makt¬
påliggande förhållande. Till någon del har jag å Riddarhuset
afhört respektive talare, som med sina åsigter varit både emot
och med. Jag för min del sätter största förtroendet till det
förslag, som Herr öfversten m. m. Eriksson utarbetat om jern-
Den 9 Juni.
369
banorna, hur man än vill draga dem, hit eller dit. Jag har
nu under min resa varit i tillfälle att se, det arbetet pågår
med kraft ända från Götheborg till Fahlköping, d. v. s. både
genom Bohus och Elfsborgs län, och att invända något för
att återhålla detsamma, tror jag vore lika oklokt, sorn att
lemna en byggnad halffärdig. Fördenskull är min öfvertygelse
om saken denna, att jag godkänner systemet sådant det af
Herr öfverste Eriksson finnes uppgjordt i det hufvudsakligaste;
men till att förekomma det icke vissa jordbrukande kommu¬
ner blifva allt för brådstörtadt rubbade i sin ekonomiska
ställning, genom dyrlejdt arbetsfolk m. m., ville jag önska, det
Rikets Höglofl. Ständer borde så föranstalta, att Kronans man¬
skap, så mycket som möjligt, under våra nuvarande fredliga
tider, finge användas vid utförandet häraf, ty vi se och njuta
nu frukterna af det arbete, sorn den svenske soldaten åstad¬
kommit vid våra kanal-linier; äfven vili jag önska, det Rikets
Höglofl. Ständer icke ville allt för hastigt och omättligt skuld¬
sätta fäderneslandet, utan låta äfven tiden något arbeta i denna
vigtiga sak och således icke stalla oss ut för långt med enorma
anslag af medel, utan att någorlunda kan urskiljas, huru Sta¬
tens tillgångar kunna medgifva sådant. För min del tycker jag,
att härnäst sammanträdande Ständer borde icke alldeles från-
kännas beslut och handling, som då kunna blifva nödvändiga
i detta stora ändamål. Jag anser det vara nog om Ständerne
till nästa statsreglering föreslogo 20,000,000 R:dr att användas
till de större stambanorna, och önskar tillika, att dessa medel
måtte fördelas åt flera ställen inom Riket, så att icke den
orten, som jernvägsarbetet pågår, blir för hårdt kränkt till sin
modernäring, som jag anser bergs- och jordbruket vara. —
Detta tål icke heller någon hårdare beskattning, utan fast¬
mera önskar jag all den lindring, som kan åstadkommas. Emel¬
lertid kan jag dock icke förtiga, det såväl jag som mina
hemmavarande kommitenter, hysa stora betänkligheter, huru,
när och af hvilka detta stora arbete och dermed förenade
kostnader skall utföras. För min del har jag ingenting vidare
att tillägga mer än att jag önskar, det de medel, som nu Stän¬
derne bevilja, måtte användas med värdighet och ordning,
så att ej framtiden må hafva att skylla oss för misshushållning.
Att detta mitt anförande måtte få åtfölja frågans behandling
anhålles vördsamt.
Paul Fritz Mengel från Upsala län:
»Då det i 2:dra punkten af Betänkandet förekommande
8. k. systemet för Statens jernvägs-byggnader redan blifvit af
Ståndet förkastadt, vill jag blott anmärka, att äfven jag god-
Bonde-St. Prot. vid Lågt. Riksd. 18S6—18 5 T. V. 24
370
Den 9 Juni.
känner denna åtgärd, enär jag anser nämnde system orättvist,
ofullständigt och ur konstitutionell synpunkt betraktadt vådligt.
Det är nemligen klart, att ibland det stora antal tjenstemän,
som vid stats-jernvägarue blifva anställde, skola många ibland
tillhöra Adels- och Borgarestånden. De kunna såsom Re¬
presentanter framdeles kommma att utöfva ett stort infly¬
tande genom sina röster på besluten, särdeles i afseende på
jernvägsföretag vid kommande Riksmöten, och de skola gan¬
ska säkert icke vara obenägne att öka Statens skuldsättning
i och för arbeten, som så högt måste intressera dem. Pro¬
fessor Carlsson har redan i sin förtjenstfulla reservation mot
Stats-Utskottets Betänkande upplyst, att vid de Preussiska stats¬
banorna äro i medeltal 41 Tjenstemän i olika grader an¬
ställde på hvarje mil. Skulle nu än antalet så beskaffade
jernvägstjensteman här icke komma att utgöras af mer än
30 per mil, så och då vid pas 150 mil statsjernvägar här äro
påtänkta, erfordras en tjenstepersonal af 4,500. En kolossal
pensions-anstalt för äldre militärer och med hoftitlar försedde
personer skulle statsjernvägarne blifva, likasom, fastän i min¬
dre skala, Postverket redan är.
Sä nyttiga jernvägar än äro, hyser jag ändock stor fruk¬
tan för dem i sådan utsträckning för Statens räkning, som
nu föreslagits, emedan de icke kunna åstadkommas annor¬
lunda än genom stats-skulds-systemets beträdande, och sedan
den stråten en gång blifvit beträdd, vet man ej hvar den
skall sluta. Den åsigten hade Ståndet nästan enhälligt vid
förra Riksdagen, då Ståndet likaledes enhälligt afslog fram¬
ställningen att skuldsätta Staten med 5 millioner; nu tyckes
man ej vara rädd för en mångdubbelt högre summa. Jern-
vägskommittéen beräknade kostnaden för 162 mil till
115,800,000 R:dr. Öfverste Eriksson beräknar kostnaden för
153 mil till 115,700,000 R:dr Riksmynt. Jag frågade redan
vid den allmänna sammankomsten på Riddarhuset, om någon
af Stats-Utskottets ledamöter trodde och ville försäkra, att
dessa 115,000,000 R:dr skulle förslå till byggandet af de om-
förmälda 150 milen jernvägar. Jag vände mig med denna
fråga direkte till en af Utskottets leda möter. Rådman Henschen,
sorn just då var tillstädes, men hvarken han eller någon an¬
nan fann för godt att besvara frågan. Erfarenheten har lärt
oss, att alla byggnadsarbeten, som för Statens räkning före¬
tagas, blifva dyrare, ofta flerdubbelt än hvad i kostnadsför-
slagen beräknas. Riksmuseum är derpå ett slående bevis.
Då Götha kanal skulle påbörjas, beräknades kostnaden derför
till 21 millioner; färdig uppgick den till 15 millioner R:dr,
och likvisst utgör den ieke mer än 2| mil egentlig kanal. Re-
Den 9 Juni.
371
feten fir segelbara sjöar. Hvad säkerhet ha vi, att icke kost*
nadsstegringen för jern vägsbyggnaderna nu skall vexa i samma
proportion sorn Götha kanals stegrade kostnader. Alla bygg*
mästare ha det felet att hellre kalkylera för lågt än för högt.
Detta är icke sagdt för att i ringaste mån vilja kasta en skugga
på den utmärkte Öfverste Erikson; men han lika litet som
någon annan kan nu beräkna de möjliga prisstegringarne un*
der loppet af 15 å 20 år. Men om, för att åstadkomma 150
mil jernvägar 115 millioner utrikes måste upplånas, så få vi
derföre erlägga minst 4£ procents ränta och 1 procents amor*
tering, alltså i 37 år, dä oundvikliga lånekostnader äfven in*
beräknas, årligen 6,350,000 R:dr. 1854 års bevillning inbragte
till Statsverket blott 2 millioner R:dr. Skulle nu en jernvägs*
bevillning erläggas för liqviderandet af nyssnämnde summa af
den svenska jorden, så är det troligt att den jordegare, som
nu erlägger 1 R:dr för hvarje Tusende Riksdaler fastighets¬
värde komme att erlägga åtminstone 3 R:dr derjemte i jern*
vägsbevillning. Vill man fördela dessa 115 millioner R:dr
på de i landet befintlige 65,000 hemmanen, så blefve hvarje
sådant belastadt med en skuld af omkring 1,770 R:dr. Af-
räknas de hemman, som direkte tillhöra Staten, och för hvilka
ingen eganderätts-bevilluing erlägges, så häfta återstående
hemman, som tillhöra enskilda personer, efter samma beräk¬
ningsgrund, i en skuld af circa 2,320 R:dr hvardera. För min
del vill jag icke uppbära ansvaret att hafva bidragit till lan¬
dets skuldsättning så obetänksamt som nu blifvit föreslaget.
Medel till måttliga jernvägsarbeten kunna erhållas inom landet,
derest Statens tillgångar klokt användas. Det torde förundra
ståndsbröderne, att jag icke talat ett ord om min orts lik¬
torn — jernvägen norr om Mälaren. Orsaken dertill är helt
enkelt den, att jag anser undersökningarna både rörande denna
väg och den söder om Mälaren ännu vara särdeles ofullstän¬
diga. Rörande trafiken, folkmängden och jordbrukets ställ¬
ning nu och i den framtid, som ligger inom vårt omdöme,
saknas så noggranna beräkningar, som annars alltid anses vara
oundgängliga. Emedan sådana undersökningar icke skett,
kommer jag icke att rösta för någon af de ofvannämnda väg-
sträckningarna. Att jag vill se det län till godo, der jag är
bosatt, torde ej böra klandras mig mer än andra. Enligt den
Kongl. Propositionen skulle Upsala Län allenast erhålla vid
pass 3jr niil jernvägar, enligt Komittéens förslag circa 15-| mil.
Den sednare vägsträckan skulle gå genom länets bördigaste
trakter: den förra till en stor del genom trakter af alldeles
motsatt beskaffenhet. Sedan jernvägsfebern en gång lagt sig,
skall man nog inse, att jernvägarne böra läggas i de trakter,
3TJ
Den 9 Juni.
der trafik redan finnes, ty annars lenina de ej på länge någon
inkomst. Jag kommer derföre endast att votera för anslag
till fortsättning af de redan påbörjade statsbanorna, nemligen
till den från Götheborg till Hjulö — och från Lund till Finja-
sjön, samt till bangårdar i Götheborg, Malmö och Lund, Dock
anser jag, att dessa städer böra bidraga till bangårdarna, efter
som nämnde städer få större nytta af jernvägarne. Till nödiga
undersökningar vill jag särskildt votera 200,000 R:dr. rl'ill före¬
kommande af statsskuldsättningen, anser jag till jernvägs-
byggnaderna böra 2 millioner årligen användas af bränvins-
skatten och li million eller något mera af de årliga tullmed¬
len ; denna summa blir tillräcklig, om jernvägsarbetena ej till¬
tagas i för stor skala. Skulle dessa medel till Riksgälds¬
kontoret icke så jemnt inflyta, att utgifterna dermed genast
kunna bestridas, så går det an, att Riksgäldskontoret för kor¬
tare tid upplånar medel. Derigenom äfveniyras icke landets
sjelfständighet, hvilket dock kan inträffa, om vi nu kasta oss
in på statsskuldsbanan, hvilken icke har någon beräknelig
ändpunkt. Jag slutar med ett yttrande, som den vördnads¬
värde gråhårsmannen Nils Svensson i Ebbarp hade vid sista
Riksdag: »Jag anhåller hos eder mina Ståndsbröder, att J icke
ingån på andra förbindelser, än dem vi kunna fullgöra, och
Jåtom oss först se till hvad de skattdragande tåla vid, innan
vi ytterligare besluta något i detta så högst maktpåliggande
ärende!»
Häruti instämde Westermark och Wallmark från We¬
sterbottens samt Rutström från Norrbottens Län.
Johan Pehrsson från Upsala Län skriftligen sålunda:
»Knappast har, sedan vårt nuvarande statsskick grunda¬
des, en mera storartad och vigtig angelägenhet förevarit inom
detta Stånd. Det är ändtligen allvarlig fråga om att förse
vårt fosterland med visserligen det dyraste, men också det
mäktigaste och yppersta kommunikationsmedel, hvilket samti¬
den känner och hvilket många andra välordnade stater alla¬
redan tillegnat sig i vida större omfång och med vida större
kostnader, än här kunna ifrågasättas. Det är således intet
nytt och obepröfvadt förslagsmakeri af osäker och tvetydig
nytta, hvarpå vi manas att uppoffra milloner Riksdaler på vinst
och förlust; hela den bildade mensklighetens erfarenhet vitt¬
nar på det bestämdaste för ändamålsenligheten, nyttan och
nödvändigheten af jernvägar för hvarje närings- och landt-
bruks-idkande folk, som vill fortgå i andlig och timlig för¬
kofran, samt i farans stund vara i stånd att försvara urgammal
frihet och lyckligt fortbestånd på hvad punkt dessa kunna
hotas.
Den 9 Juni.
373
Uti en så maktpåliggande angelägenhet, der representan¬
tens åsigter och åtgöranden följas med sällspordaste uppmärk¬
samhet, kunde ej heller jag med tystnad lägga min voterings¬
sedel i urnan. Jag begärde dock icke ordet för att söka verka
på någons öfvertygelse, utan endast för att till protokollet
offentligen uttrycka min egen. Sedan så mycket talats och
skrifvits för utredandet af detta vigtiga ärende, kan jag i kort¬
het sammanfatta min öfvertygelse sålunda. På de grunder,
Stats-Utskottets majoritet anfört, anser jag nödigt, att ett visst
system för Statens jernvägsbyggnaders utförande nu bestäm¬
mes till den kraft och påföljd, det för framtiden kan ega. Men
då detta beslut icke kan erhålla vidsträcktare orubblighet, än
för så vidt Rikets nuvarande Ständer tillika anslå medel till
utförande af större eller mindre delar af de bansträckningar,
hvilka tillsammans och fullfärdiga utgöra detta Statens starn-
bane-system, så anser jag frågan derom, sådan den framstäl-
les i 3:dje punkten, icke böra föranleda mycken tvekan. Ett
bifall till denna allmänna grundsats kan i verkliga tillämp¬
ningen icke innebära någonting annat, än att Rikets nuvaran¬
de Ständer såmedelst förklara sig hafva följt ett visst, ända¬
målsenligt ansedt, system, samt önska att detta eller ett jem-
kadt bestämdt system måtte i framtiden följas vid byggandet
af Statens jernbanor. Denna grundsats innebär likväl den nö¬
diga begränsningen af Statens inblandning uti jernvägsbygge
naderna i riket, att densamma icke täger direkt befattning
med andra banors åstadkommande, andem, som utgöra syste¬
matiskt nödvändiga delar eller lemmar af detta system; och
eon sådan begränsning anser jag både nödig och välbetänkt.
A andra sidan måste ett godkännande af ett visst system gifva
den enskilda spekulationen och företagsamheten, i afseende å
bibanors åstadkommande m. m., ali den uppmuntran och trygg¬
het, som äro oskiljaktiga från ett dylikt Rikets Ständers be¬
slut. Jag anser mig derföre böra önska, att den 3:dje punk¬
ten, der Utskottet tillämpat sin allmänna grundsats och speci¬
ficerat hvilka stambanor, det anser böra utgöra detta Statens
stambane-system, måtte erhålla en sådan lydelse, att Rikets
Ständer, utan att förbinda sig till något vidsträcktare system,
likväl nu bestämma de jernvägar, hvilka framdeles, i den mån
Statens tillgångar det medgifva, böra såsom stambanor af Sta¬
ten utföras och förvaltas. Härom gäller då till en del hvad
jag nyss yttrat: beslutet förblifver verkligt bindande endast
för så vidt jernvägsarbete redan verkställts eller hinner verk¬
ställas, innan kommande Ständer möjligen jemka och ändra
nu fattande beslut. Påtagligt är likväl, att dessa möjliga för¬
ändringar icke kunna blifva mycket stora. Lika litet som
374
Den 9 Juni.
man nu lärer kunna eller vilja frångå förra Riksdagens beslut
om byggandet af en stambana från Malmö samt en annan
från Götheborg uppemot hufvndstaden, äfvenså litet lära kom¬
mande Ständer vilja upprifva de jernvägsarbeten, hvilka i rigt-
ningen af dessa redan förut beslutade stambanor hädanefter
kunna komma att verkställas. Hufvuddragen af systemet
måste sålunda förblifva temligen oförändrade; vissa arid- och
hufvudpunkter synas åtminstone en gång för alla vara af na¬
turen gifna och icke kunna frångås. Dessa sjmas mig vara
de, redan af Ständerne såsom sådana sanktionerade, Malmö
och Götheborg, till hvilka man utan gensägelse torde kunna
lägga Jönköping, Kathrineholm, Örebro, Stockholm och Up¬
sala. Åtminstone hafva alla dessa orter förekommit i alla de
förslag, som fallit under mina ögon. Tvistefrågan är just,
huru dessa hufvudorter skola på ändamålsenligaste och för
Staten nj7ttigaste sätt sammanbindas. Mig sjmes Utskottet
hafva i denna del, allmännast taget, träffat det rätta. Det
hade varit önskligt, att blott en bana från Stockholm kunnat
fylla alla rättmätiga anspråk och verkliga behof. Mälarens
tillvaro gör dock detta omöjligt; förr eller sednare måste ba¬
nor byggas både söder- och norrut ifrån hufvudstaden. Frå¬
gan blir sålunda endast, hvilkendera är angelägnast ? Och
denna fråga besvaras mest opartiskt af landets topografiska
beskaffenhet. Den af naturen på kommunikationer mest van¬
lottade delen af landet borde visserligen först erhålla jernväg,
och det är onekligen mera provinserna norr än söder om
Blälaren. Emellertid kan jag icke ogilla Utskottets förslag till
både vestra och norra stambanornas rigtning; den sednare
är oundgängligen nödvändig och, efter mitt förmenande, full¬
komligt ändamålsenlig; den del af den förra, som ligger
mellan Stockholm och Kathrineholm, blir i längden oundviklig,
äfven om en annan vestlig stambana ledes, enligt Jernvägs-
kommittéens förslag, tätt efter hela norra stranden af Mäla¬
ren. Hvad de föreslagna rigtningarne vidkommer, biträder
derföre jag Utskottets förslag både till vestra och norra stam¬
banan. Förslaget synes mig i denna del grundadt på billig¬
het, behof och landets verkliga fördel.
Ostra stambanans föreslagna rigtning kan jag på ungefär
enahanda grunder ej heller annat än godkänna,
Den föreslagna nordvestra stambanan sjmes mig visser¬
ligen önsklig och ändamålsenlig samt böra i systemet intagas;
men all vidare åtgärd dermed anstå tills bättre financiella
tider samt till dess våra norrske bröder hunnit oryggligen be¬
sluta sig för, att vid gränsen möta oss med en egen bana,
lemnande jag dock tills vidare derhän, huruvida ej denna
Den 9 Juni.
37»
bana vore af ojemförligt större nytta för Norrige, an för
Sverige.
1 Utskottets förslag återstår sålunda endast sammanbind-
ningsbanan mellan norra och vestra stambanorna, hvarom
Utskottets yttranden synas mig sväfvande och obestämda och
hvilken derföre äfven tyckes kunna saklöst hänskjutas till
kommande Ständers otnpröfning, helst förhållanden kunna un¬
der tiden inträffa, som betydligt underlätta denna frågas lö¬
sande. Den enda delen deraf, som nu borde, såsom tillhö¬
rande systemet, godkännas, vore sträckningen mellan örebro
och Askersund samt kanske äfven Sala och Westerås. Svå¬
rare hinder synas mig dock ej möta för förslagets godkän¬
nande i den allmänna form, Utskottet gifvit detsamma. Be¬
träffande vidden af de jernvägsarbeten, som å sålunda be¬
stämda stambanor böra utföras till 1860 års slut, synes mig
södra och vestra banorna böra fortsättas från Lund i hela
den vidd, Utskottet föreslagit, men från Götheborg i något
mindre skala, som må bestämmas af nödvändigheten, att ej
öfveranstränga Rikets kredit med alltför stor skuldsättning,
samt af billigheten att någorlunda jemt fördela jernvägsansla-
gen på hela systemet. Det nu föreslagna belopp utgör med
de anslag, förra Riksdagen redan tilläde Götheborgska vägen,
en nog dryg brorslott åt denna del af Riket, och som åtmin¬
stone ej synes mig väl sammanstå med det helas tillgodo¬
seende. Likaså förmenar jag, att af samma orsak kunde å
östliga delen af vestra stambanan byggnaderna under denna
statsreglerings-period inskränkas till Södertelje och åt Kathrine¬
holm, som bildar en, om också mindre vigtig, interims-slut-
punkt söder om Stockholm, likasom Upsala en annan i norr.
Stockholm-Upsala-Sala-linien tål ingen afprutning utan
mehn och förlust för Staten, då transito-trafiken här är den
ojemförligen vigtigaste och, enligt hvad Herr Rådman Hen-
schens reservation upplyser, tillika allaredan för närvarande
af den betydenhet, att afkomsten utgör 5 procents ränta å
ett kapital af 5,248,410 R:dr, då hela anläggningskostnaden
deremot endast upptages till 4,800,000 R:dr. Utom att Sta¬
ten här sålunda genast erhåller nöjaktig trafikafkomst, betäc¬
kande håde räntor och amortissement å anläggningskostnaden,
vinnes härigenom tillika den uti intellektuellt hänseende vig¬
tiga förmånen af Rikets största och inflytelserikaste Universi¬
tets försättande i lättare beröring med hufvudstaden och genom
densamma med hela det öfriga landet, hvarigenom snart skall
visa sig obefogenheten och ändamålsvidrigheten af det yr¬
kande, som askar Universitetets flyttning derifrån. En stor
fördel tillgodokommer äfven Wester-Norrlands m. fl. af de
376
Den 9 Juni.
norra länen genom denna banas snara fullbordande, i anseende
till de många oell stora varu-tran sporter, dessa läns innebyg¬
gare nedföra till liufvudstaden. Dessa skäl synas mig så ta¬
lande för den nämnda ban-delens snaraste fullbordande, att
jag endast med största förvåning kan anse alla motsatta sträf-
vanden.
För att, utom nu antydda jemkningar å de föreslagna
anslagsbeloppen till jernvägsbyggnaderna, åstadkomma en ytter¬
ligare besparing och förminskning af den oundvikliga skuld¬
sättningen vid denna Riksdag, ville jag slutligen fästa Ståndets
uppmärksamhet på ett föredöme från min hemort, hvilket an¬
dra orter och städer, sorn önska jernvägar, borde taga till
efterföljd. Upsala stad har allaredan uti en underdånig skrif¬
velse, rörande Stoekholms-Upsala-banan, erbjudit af stadens
jord kostnadsfri mark till både bangård och bana inom stadens
områden. Stockholm, liksom åtskilliga andra städer, har icke,
ehuru expropriationer derstädes torde komma att uppsluka
ganska betydliga belopp af nu dertill föreslagna summor, mig
veterligen med sådana uppoffringar visat sig redobogen att
lindra Statens bördor för de oskattbara fördelarne af jernba-
nornas förande till och genom deras orter. Detta föredöme
föranleder mig också till det förslag, att detta Riksstånd måtte
för sin del besluta, att de städer, der dyra bangårdar nu före¬
slås, måtte tillförbindas att, å kommunernas bekostnad, expro¬
priera och till den Kongl. Jernvägs-direktionens försorg upp¬
låta nödig mark till bangårdar med hvad mera lämpligen ske
kan. Derigenom skola ofelbart många hundratusen R:dr in-
besparas statsverket af de nu föreslagna beloppen, och skuld¬
sättningen derigenom än vidare minskas till drägliga propor¬
tioner äfven för detta sekular-arbete — det största och vig-
tigaste, hvaröfver någon svensk riksförsamling haft att besluta.
Beträffande sist den nödiga upplåningen af medel till
sålunda jemkade kostnader, hvilka genom mindre dyra ban-
gårds-anläggningar kunde ytterligare jemkas, utan mehn för
trafiken, anser jag för min del nödvändigt, att Statens dispo¬
nibla medel må i främsta rummet användas, så vidt dess lö¬
pande utgifter sådant medgifva.
Af alla dessa skäl tillönskar jag Utskottets Betänkande,
efter nu antydda jemkningar, allsköns välvilja och framgång
inom detta Stånd!»
Anders Pehrsson från Örebro Län; »Troligen finnes in¬
gen af detta Stånds nu närvarande ledamöter, som icke djupt
känner tyngden af atti denna vigtiga fråga nedlägga sin vote¬
ringssedel i urnan; men lika troligt är det ock, att hvar och
en redan bestämt sig för det beslut, hvilket lian anser vara
Den 9 Juni.
377
bäst och nyttigast att fatta. Långt före Riksdagens början
och äfven sedan Rikets Ständer sammanträdt, hafva petitioner
i jernvägsfrågan från landsorterna inkommit, och under motions¬
tiden hafva åtskilliga förslag i nämnde fråga blifvit af riks¬
församlingens ledamöter framställda. Sedermera har man ge¬
nomläst Öfverste Eriksons och Jernvägs-kommittéens förslag
samt Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition i ämnet, inhemtat tid-
ningarnes och särskilde brochyr-författares omdömen, samt
slutligen å Riddarhuset hållit gemensamma öfverläggningar.
Frågan bör således kunna anses fullkomligt utredd; men då
jag icke förut yttrat mig, vill jag, utan anspråk att derigenom
rubba någon i hans öfvertygelse, nämna några ord.
I egenskap af ledamot i Stats-Utskottet, har jag deltagit
i de öfverläggningar, som der hållits, angående stambanornas
sträckning, och dervid hufvudsakligen delat pluralitetens me¬
ning; men uti den flnanciella delen af frågan har jag icke inom
Utskottet deltagit och hade, om så varit, troligen tillhört mi¬
noriteten uti åtskilligt af denna del. Sedan jag, i anledning
af hvad som här i dag förelupit, förutskickat den anmärkning,
att man, till förekommande af onödiga och vidlyftiga diskus¬
sioner, bör foga sig efter hvad som blifvit föredraget och icke
gå derutom, vill jag bemöta åskilligt af hvad som blifvit franä¬
sfäldt emot antagandet af Stats-Utskottets ifrågavarande förslag.
Så har man till en början anmärkt, att, om Rikets Ständer
nu besluta jernvägar iså vidsträckt skala, som Utskottet före¬
slagit, icke tillräckliga arbetskrafter skola finnas för åkerbru¬
kets skötande m. m. Det är väl sannt, att, vid anläggande
af jernvägar, likasom vid utförande af andra stora företag,
såsom fabriker och dylikt, betydliga arbetskraftef måste derå
användas, men sådant sker, för att framdeles kunna bespara
arbetskrafterna, och således torde den anmärkningen icke för¬
tjena afseende, utan tvärtom utgöra ett skäl mera för bifall
till Utskottets förslag. Sedermera har man talat om det stora
antal af tjenstemän, som blifva vid jernvägsbanorna behöflige,
m8n dervid får jag anmärka, dels att desses antal blifver
lika storf, ehvad banan lägges på ena eller andra sidan, dels
ock, att i denna punkt icke något förekommer angående desse
tjenstemän eller deras aflöning. Man har äfven talat om de
kostnader, som Staten nedlagt för Götha kanals anläggande;
men jag frågar, om man icke i allmänhet är mera belåten
med nämnde kanal, än om man hade i behåll de penningar,
som blifvit för dess anläggande använda. Man har äfven yttrat,
att de gjorda undersökningarne äro ofullständiga; men om
äfven det är sannt, har Utskottet uti 12 punkten å pag. 65
af Utlåtandet förebyggt alla missbruk, då Utskottet föreslagit,
378
Den 9 Juni.
att Rikets Ständer måtte åt Kongl. Maj:t öfverlemna, att vid
jernvägs-arbetenas utförande, med afseende å ytterligare
upplysta förhållanden, närmare bestämma de orter, som hvarje
statsbana eller ban-del, hvartill anslag är beviljadt, skall ge¬
nomgå och de ställen, den bör anlöpa. Hufvudsakliga striden
gäller emellertid, huruvida vestra stambanan skall gå söder
eller norr om Mälaren. I det afseendet får jag öppet uttala
min åsigt, att jag anser det vara lämpligare, att den sträckes
söder om Mälaren, och dertill föranledes jag af flera skäl.
Först och främst måste man antaga, att Staten med denna
och dylika anläggningar ieke har samma åsigt, som enskildta
bolag, de der genast vilja af anläggningen skörda så stor
vinst, som möjligt, då deremot Staten bör göra mindre af¬
seende på att inkomsten erhålles så hastigt, men se till, att
inkomsten blifver säker samt att landtbruket och andra af
lättade kommunikationer beroendenäringsgrenar derigenom upp-
hjelpas. Med fästadt afseende härpå och utgående från en sådan
synpunkt, har jag ansett mig böra afstyrka vestra stambanans
dragande norr om Mälaren, ty, om man också skulle med¬
gifva, att trafiken på nämnde sida är större, hafva innevå-
narne derstädes, åtminstone sommartiden, lättare kommuni¬
kationer, hvilka man ock får tillskrifva den större rörelsen.
Om vi se efter skola vi finna, att ångfartyg nästan dagligen
under sommartiden gå från Stockholm till Orebro, Arboga,
Westerås, Köping och Enköping, vid hvilket förhållande, och
då transporten för tyngre varor på jernvägarne skulle blifva
dubbelt så dyr som på ångfartygen, man icke gerna kan
tänka sig, att trafiken blefve särdeles stor, till följd hvaraf det
ock måste blifva mindre klokt, att i den rigtningen anlägga
stambana, hvilken deremot, om den anlägges på södra sidan,
skulle hafva trafik hela året igenom, samt således ovilkorligen
lemna större inkomst, än den norra.
Sedan Ståndet afslagit 2:dra punkten af Utlåtandet, anser
jag det vara angeläget, att ingressen till 3:dje punkten i nå¬
gon mån förändras. Om jag icke hörde orätt, har Johan
Pehrsson från Upsala län uti sitt skriftliga anförande äfven
gjort framställning derom, men, sådant oaktadt, tillåter jag mig
föreslå det tillägget: »att Rikets Ständer, i och för verkställig-
»heten af de genom Statens försorg och på det allmännas be-
»kostnad skeende jernvägsanläggningar, antaga och bestämma
»de jernvägar, hvilka, i denman Rikets Ständer nu eller fram-
»deles för deras anläggande och fullbordande anvisa erforder-
»liga medel, komma att »för Statens räkning» såsom stamba-
»nor förvaltas.» Redan för 9 år sedan, eller vid 1847—1848
årens Riksdag, yttrade jag, att äfven Sverige borde genom
Deli 9 Juni.
379
jernvägsanläggningar bereda innebyggarne lättade kommuni¬
kationer, och denna tanke har allt sedan hos mig bibehållits
och utvecklats. Min åsigt var äfven då den, att jernvägen
borde anläggas söder om Mälaren, hvarföre man icke får anse
den såsom en stundens ingifvelse, och af mina kommittenter,
hvilka jag meddelat denna min åsigt, har icke någon, åtmin¬
stone offentligen, uppträdt emot densamma. Nerikes Hushålls-
gille samt Hushållnings-sällskapet i Orebro hafva ock vid sina
sammanträden uttalat nämnde åsigt. Sedan jag nu uppgifvit
skälen för mitt handlingssätt, på det ingen må tro, att jag är
smittad af någon s. k. jernvägsfeber, vill jag, då så många
andra ledamöter begärt ordet, icke vara vidlyftigare, utan in¬
skränker mig till att begära proposition på bifall lill Osta mom.
af denna punkt, samt den ändring i ingressen, som jag här
ofvan föreslagit.»
Häruti instämde Joseph Holm från Stockholms, Nils Ols¬
son och Måns Pehrsson från Malmöhus, Anders Eriksson "och
Erik Olsson från Södermanlands, Erik Olsson från Nerikes,
Petter Jönsson. Nils Svensson, Johannes Larsson och Johannes
Holm från Jönköpings, David Andersson från Hallands, Bengt
Nilsson från Kronobergs samt Anders Andersson och Anders
Magnus Andersson från Kalmar Län.
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Innan jag inlåter
mig uti att fälla något omdöme om det Stats-Utskottets Ut¬
låtande, som nu är föremål för våra öfverläggningar, anhåller
jag, att få för Ständsbröderne gifva tillkänna den åsigt, jag
hyst alltifrån den tid, då fråga om jernvägsanläggningar först
hos Rikets Ständer väcktes. Oaktadt jag alltid hyst den åsig-
ten, att jernvägar äro nyttiga och nödvändiga för ett land,
har jag ända från första stund, äfvensom vid sista Riksdag,
bestridt att Staten skulle belastas med jernvägsanläggningar,
hvilkas utförande jag ansett lämpligare kunna och böra öfver-
lemnas åt enskildta bolag och enskild omtänksamhet. Jag
har ock vid flera föregående tillfällen uttalat den åsiglen, att
Staten icke kan undandraga sig att med lån bispringa de bo¬
lag, sorn för sådana ändamål bilda sig. Det är således icke
mitt fel, att Rikets Ständer vid föregående Riksdag beslutat
anläggande af stambanor och anslagit 60,000 R:dr till under¬
sökningars verkställande, med föreskrift, att något förslag till
jernvägs-svstem skulle för nästa sammanträdande Rikets
Ständer framläggas. Vid innevarande Riksdags början stod
frågan således "på den punkten, att ett. ban-system och
ett i sammanhang dermed stående fond-s3rstem för medlens
anskaffande var beslutadt. Sedermera har Kongl. Maj:t aflatit
till Rikets Ständer Nådig Proposition i frågan, och då denna
380
Den 9 Juni.
Proposition remitterades till Utskottet, rönte den icke något
motstånd, utan man har tvertom från flera håll emottagit pe¬
titioner och motioner om anslag till jern vägsanläggningar. När
nu så skett, må man med allt skäl fråga, om Utskottet kunnat
handla annorlunda, än som skett ? Om Utskottet, som må¬
hända i något annat afseende är klandervärdt, afslagit hvad
Kongl. Majit och Rikets Ständer begärt, hade det säkerligen
fått begge partierna emot sig, men nu har det endast ett af
dem till motståndare, och då hade man, måhända icke utan
skäl, kunnat säga att Utskottet begått ett stort fel. Att klan¬
dra Utskottet på sådant sätt och på sådana grunder, som
skett, håller icke streck, ty felet ligger icke hos Utskottet, utan
hos föregående Rikets Ständer, hvilka genom sitt beslut, uti
hvilket jag dock icke deltagit, föreskrifvit ett system. Om
man i Utskottet bilrädt den ena eller den andia sidan, har
man rönt klander; men af tvenne onda ting har Utskottet,
enligt min åsigt, valt det minst onda. Att icke bestämma i
hvilken rigtning vestra stambanan skall komma att gå, hade
varit orätt, ty förhållandet är här, likasom vid alla en-
skildta byggnadsföretag, att om man bygger utan plan eller
utan beräkning, man icke kommer till önskadt resultat. Denna
åsigt, men hvarken tryckningar eller klämningar, har ledt mig
att biträda det beslut, uti hvilket Utskottets majoritet i denna
punkt stannat.
Om man genomläser Herr Professor Carlssons emot Ut¬
låtandet afgifna reservation, skall man klarligen inse hvad som
åsyftas med det begärda uppskofvet. Herr Professorn säger
å pag. 15: »Af det, som blifvit anfördt, vill jag, såsom sagdt,
»icke hemta anledning att bestrida anläggandet af stats-banor
»i Sverige. Tvertom anser jag denna utväg vid vårt lands för-
»hållanden vara oundgänglig; men jag endast påstår, att Sta-
»ten hos oss förfar klokast, om den, medan grundsatserna i
»detta hänseende ännu äro så litet stadgade, och erfarenheten
»af jernvägar i vårt land är så inskränkt, icke utsträcker sin
»byggnadsförbindelse till en omfattning, som, om den också
»först småningom kommer till utförande, likväl ofelbart måste
»inverka på Statens financiella ställning och kredit», samt fort¬
sätter å pag. 17: »Af hvad nu blifvit anfördt, torde följa, att
»fastställandet af ett helt stambane-system icke bör af Rikets
»Ständer beslutas förr, än en bestämdare erfarenhet är vunnen
»genom en eller annan stambanas utförande.»
Det ligger således öppet i dagen, att, om vi icke nu be¬
sluta ett system, utan uppskjuta bestämmandet af stambanans
rigtning, vid en kommande Riksdag genomdrifves ett vidlyf¬
tigare system, som kommer att kosta Staten måhända 200
Den 9 Juni.
381
millioner Riksdaler. Om man betraktar de summor, som mi¬
noriteten äskat, skall man finna, att de ingalunda äro mindre,
utan hade, om deras mening blifvit den segrande, uppgått till
4,200,000 R:dr mera, än hvad majoriteten nu tillstyrkt. Man
må icke tro, att denna minoritet, sorn knappt skytt några me¬
del för genomdrifvandet af sina önskningar, icke har någon
beräkning med sitt försök att få frågan undanskjuten till en
annan Riksdag; nej! den, sorn, liksom jag, känner elemen-
terna inom Utskottet och de agitationer, som der bedrifvits,
kan icke misstaga sig derom, och jag är, såsom jag förut
sagdt, fullt öfvertygad, att Utskottet af tvenne onda ting valt
det minsta. Alla de skäl, som under jernvägs-kriget blifvit an¬
förda såväl i Utskottet som inom Stånden, äro icke utan sin
betydelse och hafva tydligen ådagalagt, att egna intressen icke
blifvit bortglömda; men jag, som bor på en udde vid hafvet,
och kan således aldrig få någon egentlig nytta af jernvägarne,
har ansett mig kunna opartiskt bedöma frågan, och har efter
bästa öfvertygelse biträdt den mening, som jag ansett lända
till ett älskadt fäderneslands nytta och båtnad. Sålunda hafva
de förmögnare och af naturen bättre lottade orterna velat göra
sig ännu lyckligare på de armares bekostnad, men litet eller
intet har man velat ihågkomma de orter, som digna under
bördan, och som på en enda frostnatt kunna få förstördt allt
hvad de påräknat kunna under följande år lifnära sig med.
Jag frågar: ligger någon billighet och rättvisa deruti, att den
niera lyckligt lottade orten skall få fördelar, hvilka man icke
vill gifva åt dem, som äro mera i behof af desamma? För
min del tror jag det icke, och då Utskottets majoritet delat
samma åsigt som jag, tror jag det emot Utskottet här uttalade
klander vara alldeles oförtjent.
På grund af hvad jag här ofvan yttrat, har jag, lika roed
Utskottets majoritet, ansett vestra stambanan böra sträckas
söderom Mälaren, och jag är ingalunda rädd att förklara, det
jag ännu hyser denna åsigt. Den af Utskottet föreslagna
sträckningen, med hvilken syftemålet är att förena Vesterhaf¬
vet med Östersjön, (ty min mening är icke, att denna stats¬
bana skall stanna vid Örebro) är 6 mil kortare och blifver
således mindre kostsam att anlägga och underhålla, utom det
att den fördelen vinnes, att färre bangårdar och mindre drift¬
kostnad erfordras, och att mycken tid, hvilken jag anser lika
dyrbar, som penningar, derigenom besparas. Då härtill kom¬
mer, att den projekterade bansträckningen sammanbinder södra
och östra Sverige med det vestra, anser jag alla intressen vara
fullkomligt tillfredsställda, isynnerhet om man beslutar en min¬
dre bansträckning emellan Örebro och Halsberg.
382
Den 9 Juni.
Det kan väl sj7nas vara onödigt att göra anmärkning emot
hvad andra ledamöter yttra; men jag vill dock besvara några
af de yttranden, som här blifvit fällda emot Utskottets förslag.
Så har Lekberg äfven uttalat den önskan, att banan måtte ut¬
sträckas till Orebro, samt yrkat att man borde hushålla med Statens
medel, men om banan sträckes ända till Örebro, åtgår mycket
mera penningar, än Utskottet föreslagit, och således skulle icke
någon besparing för Staten uppkomma. För min del har jag,
som opartiskt kan bedöma denna sak, ansett banan icke böra
sträckas längre, än till Götha kanal, men det har visat sig vara
så vanligt, att man icke varit nöjd, innan man fått den före¬
slagen till sin ort, och om Lekberg fått banan föreslagen till
sitt hemvist, hade han troligtvis lagt armarne i kors och icke
satt sig emot Utskottets förslag. Sahlström, som på den tid,
då jag var rädd för jernvägars anläggande, var en ifrig kämpe
för desamma, synes nu, då penningar för deras utförande kom¬
mer i fråga, hafva ändrat åsigt och annorlunda betrakta sa¬
ken. Med anledning af hvad Mengel yttrat om representan¬
ten för Upsala stad, rådman Henschen, får jag nämna, att om
denne någon gång handlat inkonseqvent, sådant hvarken kan
läggas Stats-Ufskottet till last, eller af detsamma hjelpas. Lika
med Anders Pehrsson anser jag således, att vi nu böra god¬
känna det föreslagna systemet om vestra banans sträckning
söder om Mälaren, ty om ej ett sådant beslut nu fattas, fruktar
jag, att vid nästa Riksdag mycket vidlyftigare jernvägs-nät
projekteras, och för sådana projekt böra vi icke lemna något
spelrum öppet. När vi komma med våra öfverläggningar till
den punkt, som handlar om anslag af medel till denna stam¬
banas utförande, blifver jag i tillfälle att vidare yttra mig;
men jag kan pä förhand förklara, att jag då icke skall vara
omåttlig i pretentionerna.»
Nils Nilsson från Örebro Län: rDet torde vara de fleste
af Ståndets ledamöter bekant, att jag alltid varit benägen för
jernvägars anläggande här i landet, och således kan jag icke,
såsom Matts Pehrsson, säga, att jag någonsin varit fiende till
sådana anläggningar. Jag gillar till följd deraf i det hufvud-
sakligaste Utskottets förevarande Betänkande; men då Ståndet
medgifvit, att man på en gång får diskutera öfver alla mo¬
menten af nu föredragna punkt, anhåller jag att få uppläsa
nedanstående anförande, som i korthet innefattar mina anmärk¬
ningar emot Utlåtandet:
»Efter omsorgsfull och samvetsgrann pröfning af hvad i
denna, på fäderneslandets framtid så mäktig inflytelse egande
angelägenhet, blifvit föreslaget, dels genom Kongl. Maj:ts
Nådiga Proposition, uti det till Rikets Ständer afgifna, af Ko¬
Den 9 Juni.
383
nungens ansvarige Rådgifvare tillstyrkta förslag, dels uti såväl
Jernvägs-kommitéens, som äfven ock hufvudsakligen uti Öfverste
N. Ericsons betänkande, äfvensom slutligen i Stats-Utskottets
nu föredragna Utlåtande, samt efter att hafva enligt bästa för¬
stånd sökt granska och bedöma hvad som under enskilda
öfverläggningar af här församlade representanter, och i offent¬
liggjorda skrifter blifvit i frågan anfördt; har jag med stor
tillfredsställelse kommit till den öfvertygelse, att icke allenast
det är önskvärdt, utan äfven, i följd af så många andra folks för
deras näringsflit och handel vunna fördelar af jernvägs-inrätt-
ningen — denna tidehvarfvets snillrika uppfinning — en ren nöd¬
vändighet för vårt lands och vare efterkommandes välfärd,
att så vidt och så snart, sorn möjligt är, söka förskaffa dem
desamma.
Då jag tillika, efter granskning af de dermed samband
egande förhållanden, med glädje funnit, att nationen inser
sakens vigt och lifvas af förtroende till sin kraft att förmå
bereda en planenlig början till det stora företaget, hvilket på
samma gång skall blifva ett verksamt medel till vår egen
rigtning åt ett allvarligare och klokare begagnande af tid och
arbetsförmåga samt till framtida slägtens utveckling och för¬
kofran; går jag lugnt och med godt mod, att nu i frågan
afgifva min röst.
Jag gör detta med så mycket större förtröstan på ett
för fäderneslandet lyckligt beslut, som jag med hjertlig fröjd
trott mig finna, att på ett sätt, som jag hoppas skall ingifva
alla stånd och klasser förtroende till allmogens ombud vid
denna Riksdag, efter de delade tankar, hvilka i början städse
måste föregå en omsorgsfull behandling af stora, invecklade
samhälls-frågor, vi numera kommit till sådan enighet i allt
hufvudsakligt, att vi deri kunna våga antaga en borgen för
denna frågas lyckliga lösning.
Då jag således icke behöfver tveka om detta Riksstånds
önskan att fortgå på den bana, hvilken den föregående Riksdagen
öppnat, genom beslutet att Staten skall anlägga och bekosta
de jernvägar, hvilka såsom stambanor böra utgöra hufvud-
' transportvägarne emellan Rikets aflägsnare orter, men der¬
jemte har trott mig finna att, utan förryckande af Utskottets
förslag, i hvilket jag hufvudsakligen instämmer, några in¬
skränkningar af de tillstyrkta arbetena kunna i vissa delar ske,
för att snarare bereda ändamålsenliga arbeten å andra delar
af stambanorna, öfvergår jag derföre till granskning af de
särskilda punkter af Stats-Utskottets förslag, hvari jag ansett
att några redaktionsförändringar torde behöfvas.
Man har, såsom mig synes, med skäl anmärkt det obe¬
384
Den 9 Juni.
stämda, eller, om jag så får kalla det, grumliga, i redaktio¬
nen af 2:dra punkten, hvilket föranledt misstydningar och be¬
tänkligheter, att nuvarande Ständer skulle vilja binda efter¬
kommande, vid ovägerlig pligt att anskaffa medel för ett helt
vidtomfattande så kalladt jernv ägs-systems utförande, huru än
landets ställning och tillgångar dertill kunde blifva, och hvar¬
igenom man således skulle tvingas, att nu på förhand kon¬
trahera lån för hela tiden af stainbane-anläggningarne.
Detta kan och bör afhjelpas; men det är af yttersta vigt
för en, om möjligt, snar och nyttig utsträckning af jernvägars
uppkomst genom enskilda associations-krafter, att folket må
komma till kännedom om rigtningarne af Statens tillämnade
banor, för att genom sidobanor kunna bereda orterna tillfälle
att sätta sig i förbindelse med dessa och tillgodogöra sin han¬
del, industri och person-trafik fördelarne af do vidsträcktare
kommunikationer, statsbanorna erbjuda.
Det må väl vara, att denna orternas omtanka och verk¬
samhet icke i liela sin vidd kan ifrågakomma förr, än en
stambana blifvit helt, eller till en större del fullbordad; och att i
de bygder, der Ständerna icke ansett sig ännu kunna bevilja
medel för en såsom stambana i framtiden tillämnad jernväg,
inga förberedelser med full säkerhet kunna af enskilde före¬
tagas. Men der Rikets Ständer en gång antydt afsigten, att
framdeles, i mån af Statens förmåga, bereda en större del af
landet en stambana, och öfverallt, der en dylik bana redan er¬
hållit anslag och bearbetas, kunna dock orternas innevånare
bedöma möjligheten för sig att påtänka och förena sig om
saken, och derigenom skall vinnas lätthet att framdeles ordna
och verkställa anläggningarne.
Jag föreslår alltså, att, i afseende å 3:dje punkten, få
framställa följande förslag:
Dessa stambanor äro:
l:o Vestra stambanan etc.,
enligt den af Utskottet föreslagna redaktion.
2:o Norra stambanan.
Stats-Utskottet har föreslagit, att genom utsättande af or¬
den : »i grannskapet af Storvik», gifva en inskränkande be¬
stämmelse för den del af nämnde bana, sorn från Sala fram¬
deles skulle komma att ledas till Gefle-Dala jernvägen. Detta
anses af många mindre lämpligt, helst genom någon förän¬
dring af sammanbindnings-punkten med sistnämnde bana, lät¬
tad transport möjligen torde kunna vinnas för flera vestligare
belägna vigtiga orter inom Fahlu Län.
Den 9 Juni.
385
Det synes vara skäl, under sådant förhållande, att lenina
åt Regeringen, sedan nödiga undersökningar skett och saken
tagits i öfvervägande, att föreslå näst sammanträdande Ständer
hvad som för rigtningens närmare bestämmande, till ledning
vid beslutet om verkställigheten och anvisandet af erforderliga
medel kan påfordras.
I fall denna åsigt gillas, torde orden: »i granskapet af
Storvik», böra ur andra punktens ordalydelse uteslutas; hvar¬
om jag således anhåller om proposition.
3:o Nordvestra Stambanan.
Jag anser den af Utskottet föreslagna lydelsen af detta
moment kunna antagas, förmodande att Ståndet, vid afgörandet
af 8:de punkten, låter allt anslag för denna statsreglerings-
period anstå, till dess nästa Rikets Ständer kunna få del af
Norrska Regeringens och Storthingets beslut angående jernväg
inom Norrige, till lämplig sammanbindningspunkt vid Norrska
gränsen.
4:o Södra Stambanan.
Jag anser detta moment, enligt Utskottets förslag, böra
bibehålla sin lydelse.
5:o Östra Stambanan.
Vid denna banas föreslagna rigtning har med skäl an¬
märkts, att den synes göra alltför svårt för hela den nord-
vestliga delen af Småland att åstadkomma sidobanor till stam¬
banan, om denna icke får dragas till trakten af Ekesjö, samt
längre ned, inom Kronobergs Län, förenas med södra stam¬
banan. En sådan rigtning af banan gör väl en bi-bana till
Jönköpingstrakten i framtiden nödig; men då vid denna Riks¬
dag intet särskildt anslag för denna stambana ifrågasatts, utan
allena för den del, som skulle blifva för densamma och vestra
banan gemensam, så synes ej nödigt, att, angående nämnde
bi-bana, nu något bestämma; utan föreslår jag endast följande
redaktion af detta moment:
»Östra stambanan, hvilken jemväl bör utgå från
den vestra, i trakten af Katrineholm i Söderman¬
land och fortsättas till Norrköping, samt genomlöpa
Östergöthland och Småland i trakterna af Lin¬
köping, Mjölby och Ekesjö, till någon för den¬
sammas förening med södra banan lämplig punkt.
6:o Sammanbindning s-banan.
Anser jag böra bifallas, enligt Utskottets förslag.
Bond,e-St. Prot. vid Lagt. Riksd. 1856—1S57. V. 25
386
Den 9 Juni.
Hvad angår bangårds- och stations-anläggningarna i Stock¬
holm, har jag ansett Utskottets förslag vara välbetänkt; men
hyser den förmodan, att örn Rikets Ständer vid denna Riks¬
dag besluta, att af de till vestra och norra banorna anvisade
medel, på sätt Utskottet föreslagit, en betydlig del skall an¬
vändas för arbetena från hufvudstaden, skall Stockholms stad
på ett verksamt sätt dertill bidraga, åtminstone genom be¬
kostande af lokaler för dessa anläggningar, och derigenom
minska Statens kostnader; hvarigenom äfven sjelfva jern vägs¬
arbetena vid Staden kunde skyndsammare befordras.
Jag anhåller derföre om proposition på följande tillägg
till femte punkten:
vförening»; »anseende Rikets Ständer sig böra,
i sammanhang härmed underdånigst föreslå, att
Kongl. Maj:t Nådigst täcktes uppmana Stockholms
stads innevånare att, i likhet med hvad i åtskilliga
andra städer egt rum, åtaga sig expropriations-
kostnaden för dessa anläggningars lokaler.»
I fråga om de jernvägsarbeten, som under detta år och
nu blifvande statsregleringsperiod böra utföras, anser jag mig
i det hufvudsakligaste böra instämma i Utskottets förslag: men
som en minskning i utgifterna vore önskvärd, på det Staten
icke genast må nödgas upplåna allt för mycket, har jag
trott några inskränkningar kunna ske, utan att skada planens
utförande på det hela.
Såsom det vigtigaste härvid synes mig kunna anses in¬
skränkningen af arbetena å vestra stambanan, ifrån Göthe-
borgs-sidan, till endast Götha kanal, i stället för att genast gå
förbi kanalen. Då afståndet emellan kanalen och Frövi, dit för¬
modligen afsigten är att komma, utgör emellan 3 och 3^ mil,
och i allmänhet milkostnaden kan antagas till 800,000 Riks¬
daler Riksmynt, kunde alltså anslaget minskas med 2,400,000
Riksdaler, eller till 5,210,000 Riksdaler, då det i alla fall
blifver fullt tillräckligt för hvad i Öfverste Ericsons förslag
dertill upptagits behöfligt under åren 1858—1860.
Likaså anser jag, af skäl jag vidare skall anföra, sanno¬
likt, att den för nordvestra banan anslagna En million Riks¬
daler icke under denna statsregleringsperiod kommer att be-
höfvas.
Det är på grund häraf, som jag vid sjette punktens före¬
dragning anhåller att få proposition på följande redaktion af
sista delen deraf, nemligen:
»och för fullföljande af samma banas anläggning
genom Westergöthland »till Götha kanal 5,610,000
R:dr,» äfvensom för fullbordande af bangården
Den 9 Juni.
387
jemte verkstäderna i Götheborg 465,000 R:dr, eller
tillsammans Elfva millioner Trehundrafemtiofyra-
tusen R:dr liimt.
Sjunde punkten förmodar jag af Ståndet bifalles. Denna
bana är icke blott af stor ekonomisk vigt; den är ett vilkor
för en bättre framtid för så väl hufvudstaden, som Upsala
stad och synnerligen för Universitetets utveckling; och det är
ett stort misstag, att ej anse densammas rigtning öster om
Sigtuna-fjärden vara fördelaktigast för försvaret af Upland och
hufvudstaden, hvilket tvärtom blefve svagare och nästan ända-
målslöst om banan lades vester om eller bakom nämnde fjärd.
Vid åttonde punkten anser jag mig, på sätt redan blifvit
antydt, böra föreslå en förändring. Det är icke min afsigt
att afslå det ifrågasatta anslaget, om det skulle innan utgången
af denna statsregleringsperiod erfordras; men då detta beror
af huruvida från Norriges sida en jernväg icke endast beslu-
tes, utan äfven så fullbordas, att sammanbindningspunkten
af den Svenska och Norrska banan är bestämdt gifven; är det
antagligt, alt icke något anslag kan före nästa Riksdag i Sve¬
rige och Storthing i Norrige behöfvas. Jag anser således
denna punkt böra få följande redaktion:
»att, under förutsättning, att å Norrska sidan en
»jernväg varder fullbordad, der ifrågavarande bana
»kunde möta en dylik väg, för att emottaga och
»underhålla trafiken emellan de begge rikena, Ri-
»kets Ständer bevilja en summa af En million
»Riksdaler, att, i mån af behof, för arbeten å denna
»bana, från Riksgäldskontoret utbetalas.»
Angående de öfriga punkterna, har jag inga anmärkningar
att göra; utan uttrycker endast det hopp, att detta Riks-stånd,
efter att hafva tagit de ofvanberörda i noggrann pröfning,
måtte med enighet, till fäderneslandets framtida väl, afgöra
denna på våra egna och efterkommandes öden så mäktigt
inverkande fråga.»
Ödmann från Upsala Län:
»Jag tager till ordet, fullt öfvertygad, att, oin äfven i den
brytning af olikartade meningar, hvilka äro oskiljaktiga från
hvarje stor och genomgripande fråga, mina åsigter skulle i
större eller mindre" män skilja sig frän andras, jag likväl inom
detta Stånd skall njuta till godo den humanitet och den pas-
sionsfria oväld, som gifver och tager skäl blott för sakens
skull och icke för något annat.
Vänder jag mig nu i allmänhet till 3:dje punkten i Ståts-
Utskottets Utlåtande N:o 62, rörande det der föreslagna sy¬
stemet för Statens jernvägsbyggnader, så tillstår jag upprigtigt,
388
Den 9 Juni.
att jag icke kan tillerkänna Utskottets på temligen obestämda
grunder fotade allmänna förslag detta namn. Till begrep¬
pet af ett fulländadt system hör, att det skall vara ett full¬
ständigt helt, såväl till och genom sitt innehåll, som genom
sin form. Det måste, för att godkännas, hvila på fullt bevi¬
sade förutsättningar. Hvad man kallar antagligt, möjligt, sanno¬
likt, jemte dylika obestämda och lösa begreppsbestämningar,
får icke ingå deri; ty det hör just till karakteren af ett sy¬
stem, att det begränsar sig sjelft genom sitt eget förnuftiga
innehåll, och att bortom denna gräns icke längre finnes den
måtta, den, att jag så må säga, inre harmoniska rimlighet,
hvarpå dock ytterst hela det praktiska utförandet beror. Det
ges således alltid en viss måttstock för pröfvandet af ett sy¬
stems hållbarhet, och denna måttstock återfinnes uti den lugna,
kritiska undersökningen om de förespeglade praktiska resul-
taterna stå uti ett naturligt förhållande till de uppgifna inre
grunderna, och om de förutsättningar, hvarpå hela systemet
hvilar, erbjuda sig sjelfmant såsom fullt antagliga axiomer, eller
redan bevisade fakta, och icke blott såsom mera och mindre
sannolika postulater, tillkomna under inflytelsen afen uppjagad
fantasi eller öfverdrifven spekulation, som öfverflyglat sig sjelf
genom sin egen liflighet. — Huru presenterar sig då i dessa
hänseenden det jernvägs-system för Sverige, hvarom nu skall
beslutas? Hvilar det på så oemotsägliga grundsanningar, lof¬
var det så utomordentliga praktiska resultater, att det i klump
bör godkännas, utan jemkning, utan förändring? Kan det
rubbas, utan att förstöras? Kan det. förbättras, genom att än¬
dras? Jag vill i korthet besvara dessa frågor, och anmärker
härvid blott i förbigående, att ett system, som i någon eller
några af sina väsendtliga delar måste rubbas, för att kunna
genomföras, icke längre är detta fulländade system, i hvars
ofelbarhet just dess egen styrka och bevisning, dess s. k. be¬
rättigande skulle ligga.
Utan att här ingå i den frågan, huruvida antagandet af
ett system för Statens jernvägsbyggnader skulle kunna i större
eller mindre mån anses bindande för kommande Rikets Stän¬
der, en fråga, som under de allmänna sammanträdena blifvit
tillräckligt diskuterad, och för min egen ringa del, i detta fall
befarande mångfaldiga förvecklingar, hvaraf man väl kan se
början, men icke slutet; utan att ej heller anse nödvändigt här
ånyo framlägga föregående Rikets Ständers beslut och yttran¬
den i detta ämne, jemväl med fästadt afseende på Kongl.
Maj:ts derom afgifna propositioner, hvarom redan blifvit till¬
fyllest ordadt, vill jag nu blott i korthet angifva de skäl, hvar-
Den 9 Juni.
389
före jag icke finner det föreslagna systemet antagligt, och i
allmänhet icke vill bifalla ett så beskaffadt system.
Jag yttrade nyss, att ett system, för att vara giltigt, må¬
ste hvila på fullt bevisade förutsättningar. Huru är då för¬
hållandet här? Låtom oss se efter!
De förutsättningar, hvarpå ett jernvägs-system bör grun¬
das, äro af tvåfaldig art, dels mera abstrakta allmänna, och
dels mera konkreta enskilda. Till de förra räknar jag sådana
allmänna grundsatser och beräkningar, att de supponerade
resultaterna kunna antagas såsom gifna slutföljder deraf;
till de sednare sådana speciella undersökningar och omstän¬
digheter, som i större eller mindre mån berigtiga de allmänna
grundsatserna och således innefatta, att jag så må säga, sjelfva
bevisningen af systemets giltighet, lämplighet och användbar¬
het. Begge dessa slags förutsättningar måste finnas; ty, som
de utgöra det väsendtliga af systemet, dess substantiella inne¬
håll, är det blott genom dem, som systemet bevisar sig sjelft.
Såsom en bland de allmänna grundsatserna för systemet
har Utskottet antagit statsbanor. Härvid får då först anmär¬
kas, att, om äfven i föregående Ständers beslut, en positiv an¬
ledning dertill kan vara gifven i en viss grad, så följer likväl
icke deraf, att detta begrepp, under närvarande förhållanden
och med den större erfarenhet, man nu vunnit om statsbanors
mindre lämplighet, bordt utsträckas så, som Utskottet gjort.
Hade Utskottet i detta fall begränsat systemet till den enda
naturliga och rimliga statsbanan Malmö-Götheborg-Stockholm,
så skulle jag, ehuru tveksam om statsbanors lämplighet i något
fall, likväl velat godkänna denna, då derigenom ett allmänt,
stort och fosterländskt mål kunnat uppnås, nemligen förenin¬
gen af Vesterhafvet med Östersjön, och det dessutom ur stra¬
tegiska skäl är vigtigt, att denna bana med efter statstillgån-
garne beräknad skyndsamhet fullbordas, hvilket svårligen af
den enskilda industrien med samma lätthet och hastighet kan
åstadkommas i vårt på kapitaler fattiga land; men då Utskot¬
tet utsträckt begreppet statsbanor till ett nästan obegränsadt
täflingsfält för det provinciella och enskildta vinningsbegäret,
så har Utskottet derigenom icke blott tändt en eld, hvilken
icke så lätt låter sig släcka, och hvarom den närvarande stri¬
den tillfyllest vittnar, utan äfven trädt den enskilda industrien
och företagsamheten för nära och i förväg, samt råkat in på
ett fält med oberäkneliga stötestenar. Hvad som således här
måste med fog anmärkas, är, att Utskottet, genom att föreslå
s. k. stats-stambanor i snart sagdt alla rigtningar, dels förbisett
och icke gjort sig till godo den sednare tidens erfarenhet om
statsbanors mindre lämplighet, dels förbisett eller icke tagit i
390
Den 9 Juni.
moget bepröfvande alla de särskilda olägenheter, som stå i
sammanhang med ett statsbane-system i stort, hvaribland den
för ett sådant system nödvändiga embetsmanna- och tjenste¬
personal med all dess aflöning, kontrollering, pensionering m.
m., icke är den minst betänkliga. Inom Sverige blefve en
sådan embetsmanna-korpa en alldeles ny, och, jag fraktar det,
ingalunda nytlig utvext på en redan för vidt utsträckt byrå-
krati, hvars olägenheter visat sig tillräckligt kännbara under
nu pågående löne-reglering, för att gifva en försmak af hvad
ett tillskott af flere tusende tjenstemän i ett kapitalfattigtland
vill säga. Jag vill här icke ens göra några antydningar på de
möjliga politiska följderna af denna sak. De göra sig sjelfva.
Men utom alla dessa här i korthet angifna skäl mot stats-
stambanor i för Stor utsträckning, finnes ett, nog vigtigt att i
och för sig sjelft begrundas. Då ett folk handlar och hand¬
lar i stort, måste det alltid handla med full rättvisa. Det må¬
ste begränsa sin verksamhet så, att det allmänt-nyttiga ända¬
mål, det vill uppnå, icke gör intrång i den enskilda välfärden.
Här ges det en gräns, som man icke ostraffadt kan öfvergå,
ithy att öfverdriften straffar sig sjelf. Att i ett land, der en
stor mängd skattdragande finnas, som aldrig kunna få någon
direkt och knappt någon indirekt nytta af jernvägarne, ut¬
sträcka statsbane-systemet så, att en mängd medborgare gyn¬
nas på de andras bekostnad, att den idoge derigenom icke
vinner tillräcklig uppmuntran för sin flit, och den sparsamme
måste till de allmänna statsbehofvens fyllande lemna de möj¬
liga frukterna af sin egen omtänksamhet, — detta, jag vågar på¬
stå det, är icke full rättvisa, det är en indirekt beskattnings¬
åtgärd, som gränsar helt nära till förtryck. Att för Rikets
nödvändiga och allmänna behof lemna sitt bidrag, i förhål¬
lande till sina förmögenhetsomständigheter, det är en skyldig¬
het, som hvarje rättänkande medborgare lojalt uppfyller, om
krafven ock stundom kännas tryckande och tunga; att bidraga
till utförandet af stora och vigtiga allmänna företag, som be¬
tinga Statens sjelfständighet och den enskilde medborgarens
frid och säkerhet, det gör han ock lika mycket af billighets¬
känsla, som af klokhet; men att likasom tvinga honom genom
ett allmänt beslut, att bidraga till utförandet af sådana före¬
tag, åt hvilka, om han tillfrågades, han med skäl icke skulle
ge sin röst, och hvilka hufvudsakligen, åtminstone alltid i första
hand, väl gifva en lyftning åt den provinciella välmågan och
industrien, men icke kunna anses vara tillkomna endast på
basen af det allmänna bästa, — detta är, jag tvekar icke att
utsäga det, både hardt och orättvist, och emot ett sådant för¬
farande skall jag alltid komma att protestera. Om jag såle¬
Den 9 Juni.
391
des anser både billigt, klokt och rättvist, att, i betraktande af
såväl politiska som militäriska skäl, särdeles som den saken
numera ej lärer kunna ändras, en statsbana anlägges för att
förbinda Vesterhafvet med Östersjön, då denna bana utan tvif¬
vel är af ett allmänt och tvingande behof påkallad, så kan
jag alldeles icke gilla, att detta statsbane-system utsträckes i
ännu större mån. Må Staten gerna underlätta den enskilda
industrien genom låne-bidrag, ränte-garantier, eller på hvad
annat sätt det kan befinnas lämpligt: men må man icke för¬
glömma, att alla medborgare fordra lika skydd af Staten, och
att hvad som gifves den ena provinsen för mycket, såvida det
icke sker till ett allmän-nödvändigt, tvingande ändamål, tryc¬
ker den, som ingenting får, på ett dubbelt sätt. Utom den
beskattning, han utgör till Staten, måste han äfven nu utgöra
den nya till de andra provinsernas förmån, och på samma
gång och i samma förhållande se sitt jordvärde minskadt, sorn
han ser det ökadt hos de andra. Detta är en sanning, väl
värd att eftertänkas, och bevisar, att mycken varsamhet måste
iakttagas, då Staten uppträder såsom entreprenör och ledare
af industrien. Inleder sig härtill Staten i en vidtsväfvande spe¬
kulation, som på långlig tid icke har utsigt att bära sig, i en
statsskuld, som måhända årligen kommpr att tillvexa, — ökas
så mycket mera individens rättmätiga anspråk att blifva för¬
skonad från den extra beskattning, som han sålunda ser sig
underkastad, och hvilken möjligen i en framtid kan blifva för
honom så betungande, att han hvarken kan utgöra den, eller
hvad föröfrigt med rätta honom lagligen tillkommer. Häri
skulle då på längden den s. k. indirekta nyttan af jernvägarne
för den, som aldrig haft någon direkt sådan, komma att be¬
stå. Jag vädjar till en och hvar, om detta är rättvist, om
detta är billigt. Lätt är ock att inse, hvad nyttan häraf blir
för Staten. Att genom mannamån befordra den ene medbor¬
garens välfärd på den andres bekostnad, skall alltid straffa sig
sjelft. Och detta skall, efter min öfvertygelse, alltid blifva
följden af ett i för stor skala utsträckt statsbane-system i vårt
land.
En annan af de allmänna grundsatser, hvarpå Utskottet
byggt sitt system, är utländsk skuldsättning. Att redan i
begreppet skuldsättning ligger något obestämdt och sväfvande,
torde icke kunna förnekas; denna ovisshet ökas dock i samma
mån, som sjelfva systemet utsträckes. En stående, ännu al¬
drig vederlagd grundsats i national-ekonomien, såsom i hvarje
enskild hushållning, är den, att begränsa sina utgifter efter
sina inkomster, så att hvad man kallar debet och credit kunna
gå ihop. Sker icke detta, inträffar balans, — men all balans
392
Den 9 Juni.
måste betackas, annars stiger den i oafbruten progression.
Innan större företag, hvarvid den s. k. krediten måste anlitas,
sättas i verket, är det således en helt enkel naturlag, som
måste följas vid bestämmandet af huru långt man kan gå,
och denna naturlag lyder helt simpelt: låna icke mera, andu
ser dig i stånd att kunna betala igen. Hvad som utsträckes
öfver denna naturliga gränslinea för all förnuftsenlig affärs¬
verksamhet, är någonting obegränsadt, vådligt och sväfvande,
och kallas äfven derföre »sväfvande statsskuld.» En mätare fin¬
nes således alltid, huru långt krediten bör utsträckas, och
denna heter för den enskilde: hans säkra inkomster; för Sta¬
ten: dess naturliga tillgångar. Dessa sednare åter äro af två
slag: de verkligen gifna, och de, som kunna med säkerhet
beräknas uppkomma. Några andra finnas icke. Med de förra
behöfver man icke göra sig stort hufvudbry, ty de äro fak¬
tiska; de andra kalkylerar man åter på grund af förevarande
och förflutna förhållanden, eller man slutar sig till dem per
analogiam. Sjelfva sunda förnuftet säger redan, att här är
klokare att räkna för lågt, än för högt; men erfarenheten vi¬
sar äfven, att den största varsamhet måste iakttagas vid alla
kalkyler, som grunda sig på en mera obegränsad framtid.
Orsakerna dertill äro både politiska och rent fysiska. Hvilket
folk, hvilken regent, hvilken minister kan val anse sig vara
en sådan mästare öfver den allmänna politiska ställningen, att
icke en oförmodad händelse — en Guds skickelse eller en
tillfällighet — inträffar, som korsar alla hans djupsinnigaste
beräkningar? Och huru lätt kan icke en olycka af rent fy¬
sisk beskaffenhet rubba kalkylerna och visa oss sanningen i
hela dess förfärliga vidd? Missvext-år och missgynnande
naturhändelser följa icke några vanliga arithmetiska lagar;
krig och politiska förvecklingar icke heller. Är det då rätt,
är det tillrådligt, att bygga ett jernvägs-system på utländsk
statsskuld, lika obegränsad, som systemet sjelft? Böra icke,
åtminstone i första rummet, landets egna naturliga tillgångar
tagas i betraktande, och den utländska skuldsättningen sättas
i det andra? Bör det icke först och främst tillses, huruvida
statsinkomsterna under de närmast följande åren lemna ett
öfverskott, som kan användas till del ifrågavarande ändamå¬
let? Och böra icke framför allt sådana besparingar göras,
der de med skäl kunna göras, att deri äfven kan finnas nå¬
gon tillgång att påräkna för ändamålet? Böra icke sådana
statsinkomster dertill företrädesvis användas, som utgå, att jag
så må säga, från jordbruket sjelft, för att strömma dit tillbaka
i form af jernvägar, — jag menar bränvinsskatten och grund¬
skatternas föreslagna kapitalisering? Man skall svara mig:
Den 9 Juni.
393
den förra är redan tagen i beslag, och hvad den andra saken
vidkommer, så är den utvägen i förevarande fall opraktisk;
ty för att komma till ett skyndsamt och praktiskt resultat med
jernvägarne, måste man hafva penningar, och alldenstund så¬
dana icke finnas inom landet, måste man låna dem utifrån.
Detta allt låter ganska väl säga sig, och hvad är det icke,
som kan sägas, — men jag tror, att man med något större
\ skäl kan säga å andra sidan: Bygg icke jernvägar, till att
börja med, i större skala, än du rimligtvis tål vid, och sök
att göra så stora besparingar och använda så mycket som
möjligt af dina tillgångar inom landet, på det att din utländ¬
ska skuldsättning måtte åtminstone till en början blifva så liten
som möjligt, och på det att du i framtiden, hvilken du icke
känner, måtte kunna tryggare bära den börda, hvarmed du
belastat dig. Behagar någon kalla ett sådant förfaringssätt
opraktiskt, oklokt, så får jag för min del trösta mig dermed,
att jag anser det ojemförligt förnuftigare. Åtminstone kan jag
icke antaga för gildt och godkänna såsom system ett förslag,
som grundar sig på en sväfvande utländsk statsskuld, hvars
fulla belopp man icke känner och icke kan känna. Ett så¬
dant förslag vågar jag för min del icke kalla ett system, utan
nödgas benämna det ett vådligt experiment. När härtill kom¬
mer, att statsbehofven vid hvarje Riksdag visat sig stiga i
jemnbredd med inkomsterna — hvilket ock i viss män må
vara naturligt, ehuru visst icke alla derpå grundade anspråk,
som vid hvarje statsreglering förekomma, kunna anses fullt be¬
rättigade eller låta sig försvara — så kan jag icke heller, då
fordringarne i sådant fall snarare torde ökas, än minskas, af
de blifvande statsmedlen vänta sådana öfverskott, att de må
kunna anses betäcka den statsbalans, som i längden ovilkor¬
ligen måste uppstå af ett för vida sträckt jernvägs-system.
Så mycket nödvändigare blir det då i vårt land, der erfaren¬
heten är högst ringa af dylika företag, att gå varsamt och för¬
sigtigt tillväga, samt, derest Staten skall hafva hand om saken,
och i det omfång detta låter sig göra, lägga banorna, der de
hafva största utsigten att bära sig, hvartill dock ännu fordras
vigtiga topografiska och statsekonomiska undersökningar. Det
är ingen statshemlighet, att jernvägarne, åtminstone icke i
första hand, och allraminst hos oss, kunna återgälda det derpå
nedlagda kapital, eller bära sin egen drift- och underhålls¬
kostnad, kanske först i en aflägsen framtid lemna fulla räntan
af anläggningskostnaden. Huru mycket nödvändigare då, att
taga till måttligt i början, och icke i skenande fart ge sig
åstad på en skuldsättningsbana, der en förhöjd allmän bevill¬
ning lätteligen kan blifva nationens slutliga s. k. indirekta
394
Den 9 Juni.
nytta, för att betäcka den uppkommande bristen. Äfven för
en sådan bevillning skulle jag icke bäfva så mycket tillbaka,
om skattebördorna vore rättvist och jemnt fördelade i vårt
land. Men detta iir icke förhållandet; huru det är, känner en
och hvar, och allramest detta Stånd. Den slutliga följden
blefve dock alltid den, att jorden finge sitta emellan på hela
affären. Detta skulle väl ock kunna gå för sig, om jernvä¬
garna under tiden åt jordbruket skaffat tillräcklig ersättning
för en möjlig extra beskattning. Men det är detta, som skall
bevisas af erfarenheten, och hvilket intet system i verlden på
förhand kan intyga. Den kloke skyndar icke erfarenheten i
förväg, utan låter sig ledas af densamma. Bör Staten handla
annorlunda? Man har mycket i dessa dagar ordat om, att
en bestämd plan är nödvändig för allt, livad man företager sig.
Det är sannt, — men hvem har mäktat bevisa, att denna
plan, den nu framlagda, är den enda, den bästa, deri visaste?
Kan det åter visas, att hela systemet hvilar på förutsättningar,
som, långt ifrån att vara gifna, på sin höjd blott äro suppo-
nabla, möjliga, sannolika, så är det väl ännu tillåtligt att tvifla
på att denna plan är den enda saliggörande. Bevisar icke
sjelfva den pågående striden, att oändligt mycket ännu måste
redas, undersökas, genomtänkas, innan systemet kan anses vara
fulländadt? Men ett ofulländadt system är ett oting, är en
lefvande motsägelse mot sig sjelft. Att obetingadt antaga ett
sådant, är detsamma, som att frånsäga sig all rättighet, all
möjlighet att förbättra detsamma. Det är att säga farväl åt
erfarenheten, innan man ännu hunnit göra hennes bekantskap,
och att bjuda framtiden välkommen, innan man ännu gjort sig
fullt beredd på att mottaga honom. För en sådan afguda¬
dyrkan af ofullkomliga menniskoverk bäfvar åtminstone jag
tillbaka. Man bör skilja mellan mod och öfvermod. Att
hoppas, må vara de svage dödlige tillåtet; men att utmana
ödet, det är att trotsa; och, om lyckan stundom hjelper de
djerfve, så bör man dock icke glömma bort, att den, som
begär mera af hennes gunst, än han, efter menskligt sätt att
se, har rättighet att fordra, också eger mindre rätt att be¬
klaga sig, om han en gång skulle se sina förhoppningar svikna.
En tredje grundsats, som genomgår, eller rättare söker
göra sig gällande i detta system, är den, att jernbanor böra
läggas i mindre odlade trakter, för att upplyfta kulturen och
industrien. Jag måste bekänna, att bland de satser, Utskottet
framkastat till försvar för systemet, denna är den i miu tanke
vådligaste. Det kan vara möjligt, att ett rikt land, som har
råd och tillfälle att experimentera, och som således icke så
noga behöfver se på jernvägarnes afkastning i första hand,
Den 9 Juni.
395
skulle till en viss grad kunna följa denna grundsats; men att
föreskrifva den såsom en norm för ett fattigt land, som måste
taga utländska statslån för att bygga sina jernvägar, synes
mig, lindrigast sagdt, besynnerligt. Dessutom strider denna
grundsats mot alla andra länders erfarenhet. Så vidt möjligt,
har man öfverallt sökt följa de gamla strömfårorna för indu¬
strien och kulturen, samt sålunda följt odlingens successiva ut¬
veckling i spären. Och detta är ju också helt enkelt och na¬
turligt! Man bryter icke ostraffadt mot naturens lagar. Na¬
turen sjelf har föreskrifvlt de vasendtligaste stråkvägarne för
all handel och industri; ingen konst kan ostraffadt göra in¬
trång i hennes lagstiftning. Åtminstone kan det blott ske un¬
dantagsvis och på högst väsendtliga grunder, men aldrig kan
det uppställas såsom en regel. Om Amerika kastar en jern¬
väg in i sina urskogar och vildmarker, så får man icke glöm¬
ma bort, att skaror af tusentals kolonister och emigranter re¬
dan tagit dessa vildmarker i besittning, och att andra oräk¬
neliga skaror följa dem efter i en aldrig hejdad ström. Men
månne detta äfven skulle blifva fallet hos oss? Det må vara
tillåtet att tvifla i en sak, som tj7ckes ligga för så öppen dag.
Man skali bringa civilisationen fram genom civilisationen sjelf.
Men detta är icke något flygande hastverk; det är århundra¬
dens arbete. Man må icke glömma bort, att en stor sak, för
att ha framgång, inåste framför allt vara anlagd efter en plan,
som har utsigt att bära sig, att bära upp sig sjelf. Hvad som
går derutöfver, är icke lugn besinning — det är vågspel.
Men detta är ett spel, hvarmed åtminstone aldrig stater böra
befatta sig; ty insatsen heter folkets lycka.
På grund af ofvan anförda skäl, och med underkännande
af de grundsatser, Utskottet uppställt för sitt system, äfvensom
på grund deraf, att inga sådana fullständiga undersökningar
och utredningar ännu blifvit gjorda, eller sådana bevisande
särskilda omständigheter förefinnas, som berigtiga och intyga
ofvannämnde allmänna grundsatser, yrkar jag, att vid inneva¬
rande Riksdag nödiga medel blott måtte beviljas till fortsätt¬
ning af banan från Götheborg till Hjulö, och från Malmö till
Finja-sjön.»
Häri instämde Öbom från Norrbottens, Glad från Wester¬
bottens, Liss Lars Olsson från Kopparbergs och Dahlgren från
Elfsborgs Län: hvarefter Ståndets ledamöter åtskiljdes kl. £ till
3 e. m., för att i afton kl. 6 fortsätta sina öfverläggningar.
Ut supra. In fidem,
Carl IVester.
396
Den 9 Juni.
Plenum kl. 6 e. m.
§ 1.
B’ortsattes föredragningen af 3:dje punkten l:sfa momen¬
tet uti Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, angående föreslagna
jernvägs-stamliniers utförande och dertill erforderliga medels
anvisande, hvilken punkt anginge föreslagen sträckning af ve¬
stra jernvägs-stambanan, och yttrade härvid:
Johan Johansson från Örebro Län: »Ehuru jag villigt
medgifver nyttan och behofvet af jernvägars anläggande i
Sverige, kan jag likväl icke bifalla Stats-Utskottets föreva¬
rande Betänkande i ämnet. Att under nuvarande missgyn¬
nande financiella förhållanden, att under saknaden af erfor¬
derliga föregående undersökningar, att under bristen på nödiga
arbetskrafter och slutligen att under de skarpa meningsbryt¬
ningar, som för närvarande bekämpa hvarandra i denna fråga,
utsträcka jernvägs-anläggningarne till det omfång, som Stats-
Utskottets pluralitet föreslagit, — anser jag vara för landet högst
vådligt och dessutom nästan overkställbart. Ty äfven med
antagande deraf, att nu församlade Ständer skulle godkänna
och fastställa det framställda svindlande systemet, hvilket icke
kan utföras under den tid, nu skeende statsreglering omfattar,
huru kan man med sannolikhet föreställa sig, att kommande
Ständer skola anse sig bundna af de beslut, som de nu för¬
samlade fatta, vare sig angående sjelfva systemet för Statens
jernvägar, eller medlens anskaffande tor detsammas utförande.
Den först härefter sammanträdande Riksförsamling skall tvif¬
velsutan anse sig oförhindrad att måhända helt och hållet upp¬
häfva, eller åtminstone så väsendtligt nedrifva det jernvägs-
system, som Stats-Utskottet till antagande förordat, att föga
eller intet deraf blifver öfrigt. Om deremot, såsom jag för
min ringa del anser rigtigt och ändamålsenligt, Rikets Stän¬
der nu inskränka sig till endast fortsättande af den redan på¬
började och omtvistade banan, nemligen den vestra stamba¬
nan, eller den från Stockholm öfver Södertelje mot Kathrine¬
holm samt vidare genom Nerike förbi Hallsberg till Hjulö och
i fortsättning dermed genom Westergöthland till Götheborg,
för hvilka arbeten jemte fullbordandet af bangården och
verkstäderne i Götheborg kostnaderna blifvit beräknade till
13,754,000 R:dr R:mt att utgå under tiden till 1860 års slut;
och den södra stambanan, eller den till Lund redan färdig¬
byggda stambanans fortsättning mot norr förbi Finja-sjön till
Den 9 Juni.
397
Lagaådaien, hvarföre kostnaden, jemte för fullbordande af
bangårds-arbetena vid Malmö och Lund, blifvit upptagen till
7,075,000 fhdr samma mynt, samt slutligen att af »samman-
bindningsbanan mellan Orebro och Askersund» anlägges och
fullbordas den del deraf, som utgöres af våglängden från Öre¬
bro till Hallsberg, för hvilken kostnaden att utgå inom 1860
års slut är upptagen till 1,400,000 R:dr, — så anser jag, att allt,
hvad som vid innevarande Riksdag kan och bör beslutas i
jernvägsfrågan, blifvit åtgjordt. Jag yrkar ock derför, för min
del, att Hedervärda Bondeståndet behagade bifalla de 3 nyss¬
nämnda jernvägssträckningar och dermed förenade kostnader,
men deremot afslå Stats-Utskottets framställningar om de an¬
dra, af Utskottet förordade jernbanorna.»
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län: »Dåjag
nu erhållit ordet för att i förevarande vigtiga ärende meddela
mina åsigter, vill jag, rörande 2:dra punkten i Utlåtandet,
hvilken punkt redan är af Ståndet afslagen, tillkännagifva, att
jag fullkomligen instämmer i detta afslag. Jag är ingalunda
hatare af jernvägar och framåtskridande i hvad rigtning, som
helst, men jag vill framförallt sparsamhet och varsamhet i an-
slagsväg, samt kan för ingen del antaga ett system, som, ef¬
ter mitt förmenande, skulle blifva särdeles betungande och
tryckande, såväl för nu lefvande, som framtida generationer,
och som måhända verkade derhän, att mången hemmans¬
egare skulle nödgas frångå sin torfva. Hvad nu beträffar Irsta
momentet af 3:dje punkten i Utlåtandet, så innebär antagan¬
det af detta moment, att den så kallade vestra stambanan
skall förläggas söder om Mälaren, och på denna väg förena
Vesterhafvet och Östersjön. Icke är jag emot, att den vestra
stambanan får sin utgångspunkt från hufvudstaden, men att
den, såsom Utskottet föreslagit, och hvartill Utskottet icke
genom verkliga öfvertygande skäl, utan genom slumpen, kom¬
mit, skall sträckas söder om Mälaren, deri kan jag icke in¬
stämma. Öfverste Ericsons åtgörande i detta ämne vill jag
icke klandra. Ofelbarhet är ingens lott. Han kan således
likväl, till följd af sin menskliga natur, begå fel såväl som an¬
dra personer, om man ock hitintills icke skulle hafva beträdt
honom med sådana. I fråga om företrädet af norra och sö¬
dra sidan om Mälaren för vestra stambanans sträckning äro
inga fullständiga upplysningar, hvarken i strategiskt eller stats-
ekonomiskt hänseende, för det närvarande för representationen
tillgängliga, och Utskottet har icke i ringaste mån kunnat
ådagalägga den södra sträckningens företräde framför den
norra. Endast 20 personer af Stats-Utskottets 36 ledamöter
hafva bestämt Utskottets beslut, och alltför troligt är det, att
398
De/i 9 Juni.
pluraliteten inom representationen föredrager norra sidan om
Mälaren framför den södra uti ifrågavarande hänseende. Icke
vill jag söka inverka på någons öfvertygelse i ärendet: men
min egen öfvertygelse bör jag hålla fram, särdeles som det är att
förmoda, att våra efterkommande skola hafva andra åsigter,
än dem, som hos en del af representationen nu synas göra
sig gällande. Skall en jernväg göra nytta, så bör den väl
läggas der, hvarest man icke stöter på ofruktbara trakter, utan
der man kan göra det med hopp om ekonomisk vinst, det vill
säga i folkrika orter, der brist är på lämpliga kommunika-
tions-anstalter, såsom på norra sidan om och utmed Mälaren.
Sjövägen är för dessa under 7 månader af året stängd, och
under denna tid är det för befolkningen nästan omöjligt att
få afsätta sina produkter utan alltför dryga kostnader. Om
man jemför förhållandena norr och söder om Mälaren på 2
mils afstånd från samma sjö, så förnimmer man, att befolk¬
ningen norr om Mälaren till Örebro utgör omkring 200,000
personer, och på södra sidan endast 120,000; att på norra
sidan är 6,200 hemman och på den södra 3,200; att det fin¬
nes 2,000 hemmansegare mera på norra, än på södra sidan. Man
har talat om, att jernvägen icke bör dragas genom bördiga
och rika trakter och orter. Nå väll vi hafva ju på Riddar¬
huset blifvit upplyste derom, att Södermanland är ibland de
rikaste provinserna, och detta kan på så sätt vara sannt, att
der finnes en betydlig mängd herresäten. Frälset uppgår till
461 procent af jorden, då det på norra sidan om Mälaren
endast utgör 17£ procent. Jernvägen bör förthy icke gå ge¬
nom det rika Södermanland. Jag frågar om jernvägs-anlägg-
ningarna skola ske för de rike patronerne, eller för landets
bofasta befolkning, bönderne? Allmogen har ej tid att tröska
sin säd om hösten, utan först om vintern. Då skola äfven
krono-utskylderna gäldas, och då hade man behof af att få
sälja säden; hvadan jernvägen skulle komma väl till pass,
enär Mälaren denna tid är frusen. Annorlunda är förhållan¬
det med de rike Södermanlands-patronerne. De behöfva icke
afyttra sina landtbruks-produkter förr, än på sena våren, eller
sommaren, då de stå högt i pris. Att föra dessa på jernväg
blefve för dyrt, helst sjö-kommunikationerna då äro att be¬
gagna. Att Södermanland, i fråga om dylika kommunikatio¬
ner, är illa lottadt, kan man i sanning icke heller säga. Denna
provins eger 10 bryggor för sådana, då Westmanland och
Upland blott hafva 9. Så finnes Mälaren, Hjelmaren, Söder¬
telje kanal med flere vatten på södra sidan. Tager man skat¬
ternas tyngd i betraktande, så finner man, att norr om Mä¬
laren erlägger man i skatt 9 R:dr, då man i Södermanland
Den .9 Juni.
399
slipper med R:dr på personen. I fråga om sädes-produk-
tionen visar det sig, att man på norra sidan producerar 800,000
tunnor, och har ett öfverskott att afyttra af ej mindre, än
100.000 tunnor, då södra sidan producerar ganska betydligt
mindre. Lika gynnsamt förhållande inträflar på norra sidan i
fråga om öfriga näringar. För öfrigt finnes en omständighet
här att iakttaga, som icke betyder litet, i fråga om den blif¬
vande trafiken å jernvägen, nemligen att 3 ganska betydliga
småstäder skulle stöta till jernvägen, om den förlädes norrut,
i hvilka folkmängden är 8 gånger större, än i städerne på
södra sidan. Man bör tänka derpå, att handelsmännen i dessa
städer måste under nuvarande förhållanden förse sig på hösten
för vintern med sina varor från Stockholm, hvilka varor de
måste betala 15 å 20 procent dyrare derför, att de få anlita
krediten under den långa tiden, som sjöfarten ej är öppen.
Funnes en jernväg, så behöfdes ej mer, än en månads kredit,
och varorna finges då för bättre pris. Genom telegrafen kunde
man reqvirera och på jernvägen finge man varan genast for¬
slad. Häraf uppstode betydliga fördelar för icke allenast hand¬
landena och jernbanan, utan ock för konsumenterne af varor¬
na, hvilka konsumenter äro desamma, som provinsens innevå¬
nare. Jag har skaffat mig några offentliga handlingar och
uppgifter, rörande trafiken emellan Westerås med flere orter
och Stockholm, derutur jag anhåller att få göra åtskilliga
smärre utdrag. Så visar sig, efter ett uppgjordt noggrannt
öfverslag, följande resultat, som i runda summor angifver be¬
loppet af de varor, som för år 1856 blifvit ifrån Westerås
exporterade till Stockholm, och ifrån Stockholm importerade
till Westerås, nemligen: tackjern 5,860 skeppund; stångjern
40.000 skeppund; plåt- och manufakturjern 10,000 skeppund;
koppar 5,000 skeppund; messing och bly 1,000 skeppund;
spanmål, med inberäknande af mjöl, 50,000 tunnor; stenkol och
kalk 4,000 tunnor; sill, strömming, lax och tjära 9,000 tunnor;
salt 8,400 tunnor; bränvin och andra spirituosa 360,000 kan¬
nor; samt öfriga varor af mångfaldig beskaffenhet vid pass
61,300 tunnor. Månne ej tredjedelen af dessa varor skulle
komma att gå på jernväg, om någon sådan funnes? Jag tror,
det tack- och stång-jernet finge väl hädanefter såsom hitintills
fraktas sjövägen; men plåtjern, spik och koppar med flere
varor, som jemväl nu under vintern forslas landvågen, komme
otvifvelaktig!; att begagna jernvägen. Jag skall nu uppläsa en
uppgift angående varu-trafiken på hjuldon eller axel. Den
lyder sålunda:
»Den varu-trafik, som årligen går på axel eller släde ifrån
Westerås till Stockholm, består hufvudsakligast af varor, här
400
Don 9 Juni.
i staden uppköpta elier upplagda, såsom koppar, messing, jern-
plåtar och annat manufaktursmide, bränvin, spanmål samt an¬
dra landtmanna- och ladugårds-produkter.
Om man upptager dessa effekter dels i vigt för de tyngre
varorna, dels efter lasstal och tunnetal för de öfriga, med be¬
räkning af 3 tunnor på lasset, uppgår denna trafik numera
årligen till följande belopp:
De tyngre varorna till 9,500 skeppund,
och de öfriga till 5,300 tunnor.
Den årliga trafiken med varor, som föras på axel eller
släde ifrån Stockholm till Westerås, för att der försäljas eller
uppläggas, består för det mesta af köpmanna- och fabriks-
gods, samt har uppgått till följande belopp:
De tyngre varorna 4,300 skeppund.
De öfriga 15,100 tunnor.
Fororna med alla förenämnda varor transporteras dels
landvägen och dels på sjön Mälaren, då den är tillfrusen och
isen bär lass.
Uti förestående uppgifter äro icke upptagna de varor,
som gå transito genom Westerås dels ifrån detta och andra
Län till Stockholm, dels ifrån Stockholm till Westmanlands
och andra Län, och icke heller den betydliga tillförsel af span¬
mål och andra landtmanna-produkter, som öster ifrån årligen
kommer till Westerås, hvarifrån spanmålen ensamt uppgår till
60,000 tunnor.
Rigtigheten af förestående uppgifter varder af oss härige¬
nom intygad.
Westerås i April 1857.
A. Gust. Lidbeck, Ad. Moberg, P. G. Borelius,
Faktor. Handlande. Vågmästare & Faktor.
01. Norelius, P. E. Lundberg, J. E. Bjurling,
Faktor. Handlande. Faktor.
J. E. Park C:o, T. O. Flodin, Högberg <$/• Schenson,
Handlande. Handlande. Handlande.
Alb. Engvall, Henning Ericsson, And. Fredberg,
Handlande. Handlande. Handlande.
Theodor Pålman, L. Fr. Bjurström, Garl Boman,
Handlande. Handlande. Handlande.
E. M. Almström S:r, C. H. Borg, A. T. Sundin G:o,
Handlande. , Handlande. Tobaksfabriks-bolag.»
Denna uppgift är underskrifven utaf Westerås Handels-
korps och är således sann. Vidare torde jag få lemna, ifråga
om diligens-farten emellan Stockholm och Westerås, och hvar-
Den 0 Juni.
401
om en talare på Riddarhuset yttrade, att diligensen går nä*
stan alltid tom, följande officiella meddelande: »Under 4 af
vintermånaderna hafva diligenserne passerat Westerås till och
från Stockholm 4 gänger i veckan och under 2 månader en¬
dast 2 gånger i veckan. Uti hvarje diligens är plats för 6
passagerare, och hafva alltid till det mesta alla platser varit
upptagna så, att från Westerås högst få passagerare kunnat
få plats. Örn sommaren, eller 6 månader af året är ingen
diligens-fart.» Af räkenskaperna för sista åren öfver de så
kallade bro-afgifterna vid Westerås hamn inhemtas, att anta¬
let af de personer, som begagnat sjölägenhet ifrån Westerås
till Stockholm, utgjort i medeltal årligen 17,850 personer. — Rö¬
rande den förmodade blifvande trafiken emellan förenämnde
båda städer, derest jernvägen dem emellan kommer att läg¬
gas, får jag uppläsa en af åtskillige Westerås borgerskaps
medlemmar underskrifven, så lydande skriftlig uppsats:
»Af det närvarande förhållandet, som utvisar en betydlig,
såväl person- sorn varu-trafik emellan Westerås ocb Stock¬
holm, och med kännedom derom, att kommunikation å jern¬
väg betydligt lättar och höjer trafiken, anse vi undertecknade
att, ifall vestra stambanan af Rikets jernvägar kommer att
ifrån Stockholm dragas igenom eller i närheten af Westerås
stad, den trafik, som kommer att emellan Westerås och Stock¬
holm första jernvägsåret ega rum, utan afseende å och obe-
räknadt transito-trafiken, skulle komma att utgöra följande
belopp:
Från Stockholm till Westerås
för 14,600 skeppund å 3 R:dr 43,800: — —
» 60,600 tunnor å 2 » 121,200:
» 25,000 personer å 6 » 150,000: — — g^g qqq.
Från Westerås till Stockholm
för 20,300 skeppund å 3 R:dr 60.900: — —
» 25,500 tunnor å 2 » 51,000: — —t
» 25,000 personer å 6 » 150,000: — — 261 900-
Summa Kalr K:mt 571,900: — —
och garantera vi rigtigheten häraf, som betygas.
Westerås i April 1857.
A. Gust Lidbeck, Act Moberg, P. G. Borelius,
Faktor. Handlande. Vågmästare & Faktor.
Ol. Norelius, P. E. ljundberg, J. E. Bjurling,
Faktor. Handlande. Faktor.
Bonde-St. Prat. vid Lågt. Riksd. 1856—1857. V. 26
402
Den 9 Jnni.
J. E. Park §/• C:o, T. O. Flodin, Högberg Schenson,
Handlande. Handlande. Handlande.
Alb. Engvall, Henning Ericsson, And. Fredberg,
Handlande. Handlande. Handlande.
Theodor Pålman, L. Fr. Bjärström, Carl Boman,
Handlande. Handlande. Handlande.
E. M. Ahnström S:r, C. H. Borg, A. T. Sundin §/• C:o,
Handlande. Handlande. Tobaksfabriks-bolag.»
»Jag tror, att hvad jag nu andragit tål att tänka på, då
det är fråga om att anlägga jernvägsbanan å en ort, der den
skulle tvärtemot ofvan uppgifna förhållanden, inbringa litet
eller intet. Vidare har man på norra sidan städerne Köping
och Enköping, hvilka båda drifva icke obetydlig spanmåls-
oeh speceri-handel. Ja! Enköping kan nära nog jemföras
med Westerås i rörelse och affarslif af sådan beskaffenhet. Jag
hemställer, under slika förhållanden, 0111 någon jemförelse
emellan norra och södra sidan af Mälaren bör kunna komma
i fråga. Här har jag en uppgift från Kongl. Maj:ts Befall¬
ningshafvande i Westmanlands Län, angående antalet af skjuts¬
hästar, som under de 3 sista åren utgått från gästgifvaregår-
darne Bjuggsta, Kohlbäck och Härfsta öster- och vester-ut
särskildt för hvarje månad, utvisande bland .annat, att då t. ex.
för år 1856 antalet hästar, som utgått vid Kohlbäck utgjort
för året, åt vester 2,243 och åt öster 2,334, samt vid Bjugg¬
sta åt vester 1,302 och åt öster 1,465, hvilka båda gästgif-
varegårdar äro belägna åt det håll, som jernvägen, enligt jern-
vägs-kommittéens förslag, skulle komma att gå, så har anta¬
let af hästar från Härfsta gästgifvaregård, som är belägen
mellan Sala och Upsala å den af Ofverste Ericson projekte¬
rade linien för jernbana genom norra Westmanland, för sam¬
ma år utgjort: vesterut 324 samt österut 321. Häraf skönjes
ock i sin mån skillnaden i trafiken mellan dessa begge trak¬
ter af Länet. En annan vigtig fördel, som härflöte från jern¬
vägens dragande norr om Mälaren i stället för söderut, vore
den, att man kan förutse, att inom kort 2;ne bibanor till den
norra stambanlinien skulle på enskild bekostnad åvägabringas,
nemligen en från Westerås till Sala och Hedemora, och den
andra från Upsala till Gefle. Dessa bibanor skulle otvifvel¬
aktig! tillskynda stambanan mycken trafik. Uti Södermanland
vore deremot ej tillfälle till någon enskild bibana åt stamba-_
nan. Jag skall nu uppläsa förteckningar på de från Stock¬
holm till Köping och tvärtom från Köping till Stockholm sjö¬
ledes ankomna varor under loppet af år 1855, samt uppgift å
Den 9 Juni.
403
det från Stockholm till Köping vintern 1855 forslade köpmans-
gods:
Förteckning på ifrån Stockholm till Köping sjöledes ankomna
varor under loppet af år 1855:
Spanmål af alla slag 3,075 tunnor.
Sill, strömming, kabiljo och lax 3,049 d:o.
Salt 2,443 d:o.
Fisk 4,143 lispund.
Talg och ljus 460 d:o.
Potates 1,400 tunnor.
Specerier och diverse köpmansgods omkring 2,945 d:o.
Tjära och Beck-olja 113 d:o.
Kalk, lera och stenkol 1,853 d:o.
Spritvaror och vin 33,563 kannor.
Socker, kaffe och sirap 135,437 skålp.
Oljekakor 600 lispund.
Oljor 2,888 kannor.
Guano 151 säckar.
Möbler och flyttsaker 56 lass.
Åkerbruksredskap , . . 34 st.
Slip- och plansten 126 st.
Gjutgods 269 skepp:d.
Tegel, eldfast 12,550 st.
Åkdon, utom de, som gått å ångfartyg . . 13 st.
Kreatur 50 st.
Förteckning på till Stockholm från Köping sjöledes afsända
varor under loppet af år 1855:
Spanmål af alla slag 11,280 tunnor.
Mjöl och gryn 322 d:o.
Bröd 4,708 lispund.
Stångjern och manufaktursmiden samt koppar 48,839 skepp:d.
Plank och bräder 1,519 tolfter.
Diverse gods 204 tunnor.
Flyttsaker 16 lass.
Lump 600 lispund.
Kreatur 380 st.
Åkdon 50 st.
Hö och halm 11,054 lispund.
Krukkärl 6 lass.
. Qvärnstenar 12 st.
Mastträd 8 st.
Tegel, mur- *. . . . 130,000 st.
Enligt uppgift af handlande och andra industriidkare i
404
Den 9 Juni.
Köping, har frän Stockholm, vintern 1855, blifvit hitforsladt
köpmansgods till antal lass af 467.
Utom denna landväga trafik, hvars obetydlighet härrör
af köpmännens omsorg, att höstétiden för jemförelsevis ringa
frakt sjöledes förse sig med sina vinterförlager, kommer och
går en mängd foror med gods, tillhörigt marknadsbesökande,
vid de årliga marknaderna här i staden, och ännu flera foror
passera deremellan genom staden med destination till både
närmare och mera aflägset belägna orter, särdeles do tider af
året, då större marknader i Örebro, Christinehamn, "Westerås,
Sala och Hedemora inträffa. Att ens approximativt upp¬
gifva antalet af dessa foror, är ganska vanskligt; men utan
all öfverdrift torde de kunna beräknas till 2 å 3,000 lass
per år.
Köping den 17 April 1857.
Garl Fr. Abenius.»
»Jin stor del af dessa effekter komme otvifvelaktigt att
transporteras på jernvägen, enär det alltid utgör en fördel för
köpmännen, att kunna köpa sina varor kontant. Med allt
detta har jag velat bevisa nyttan och fördelen deraf att lägga
jernvägen der den kan bära sig. Jag vill ej påyrka, attjern-
banan nu skall anläggas på Mälarens norra sida; men jag ön¬
skar, att, innan man bestämmer sig för dess anläggande söder
eller norr ut, noggranna undersökningar angående terrängen,
samt rediga och klara upplysningar rörande fördelen af jern¬
vägens förläggande pä ena eller andra sidan, må ega rum och
meddelas kommande Ständer, hvilka, såväl deraf, sorn af den
erfarenhet, rörande jernvägs-anläggningarna i Riket och deras
förmåga att bära sig, under tiden inhemtas, kunna hafva myc¬
ken nytta. Öfverste Ericson har sjelf erkänt, att norra vägen
ej är fullständigt undersökt. Vid en förnyad undersökning af
den södra, har han kommit till det resultat, att afpruta 600,000
R:dr på kostnadsförslaget. flan kan således misstaga sig. Det
kan ju hända, att han en annan gång i stället ökar kostnads-
summan med ett lika belopp. Jag påyrkar nu, att Ståndet
måtte besluta, det man skall fortsätta att bygga på de redan
påbörjade banorna, nemligen på den södra från Lund till Finja-
sjön och på den vestra, såsom Lekberg föreslagit, från Göthe¬
borg till Hallsberg. Detta är, efter' mitt förmenande, det klo¬
kaste beslut, vi för närvarande kunna fatta. Man bör ej vara
njugg pa medel; endast de användas rätt och banorna läggas
der de böra, må gerna 15 å 16,000,000 gå åt, ty de komma
da med procent tillbaka. Man bör icke heller bygga på många
håll, utan, då man börjft i vilse ända, är det bast att der
fortsätta, hvarigenom vi åtminstone hafva att förvänta något
Den 9 Juni.
405
helt. Om krig skulle uppstå, hvilket jag hoppas Försynen
skall förskona oss ifrån, så vore det ej särdeles väl ställdt,
om nian skulle transportera krigsfolket några mil på jernväg,
så några mil sjöledes och så ytterligare på jernväg. Vi böra
derför göra något helt: hvadan jag för ingen del vill, att man
nu skall påbörja vestra stambanan från Stockholm, särdeles
på den dyraste delen deraf, som är emellan Hufvudstaden och
Katrineholm. Icke heller böra vi bygga på sådana oländiga
trakter, att våra efterkommande hafva mehn, i stället för gagn
af jernvägen. Slutligen önskar jag all framgång åt jernvägs-
kommittéens förslag.»
Ola Månsson från Skåne: »Jag undrar i sanning icke
på att betänkligheter finnas hos hvar och en i en stund, då
ett af de vigtigaste, ja måhända det vigtigaste, ämne, som
någonsin varit föremål för Ståndets behandling, nu skall afgö-
ras. Med anledning af det förtroende, Ståndet lemnat mig,
har jag haft tillfälle att från början deltaga i förhandlingarna
af denna fråga, ja äfven på den afdelning inom Stats-Utskot-
tet, der Kongl.Maj:ts Kådiga Proposition i ämnet blifvit handlagd.
Jag nekar icke till, att jag i förstone ock hyste betänkligheter
vid att med min röst biträda, det landet skulle erhålla jern¬
vägar i så stor skala och på en gång, sorn den Nådiga Pro¬
positionen afsåg. För att stärka eller häfva dessa betänk¬
ligheter och sålunda komma i tillfälle att handla efter bestämd
åsigt, sökte jag inom afdelningen att, så mycket sig göra lät,
reda mina begrepp i ämnet, och jag kom dymedelst till det
resultat, att det var nödvändigt, äfven för vårt land, att för¬
skaffa sig denna häfstång för all så intellektuel, som särdeles
materiel utveckling inom ett samhälle. Jag ville medverka
att höja vårt laud i kraft och industrielt värde. Jag ville
komma derhän att, såsom jag hört en talare förut yttra, Sve¬
rige ånyo skapade ett Sverige inom sig. Detta anser jag icke
för omöjligt, endast man anskaffar lämpliga och snabba kom-
munikations-anstalter, der inga sådana finnas, men der de äro
af nöden. Här finnas strömmar, malmstreck, odlingsfält m. m.,
som blifva gifvande och der nyttiga bruk o. s. v. kunna
frammanas, blott man förhjelper den idoga menniskan åt dessa
håll. Från denna grund har jag utgått, då jag deltagit i
Stats-Utskottets nu framlagda Utlåtande. Man har sagt, att
jernvägs-anläggningar omöjligen kunna bära sig i Sverige, då
de ej kunna bära sig i andra länder. Premissen här anser
jag vara falsk, enär jag icke kan godkänna det påståendet,
att jernvägarne icke skulle bära sig i utlandet. Man vet, att
dessa jernvägar till större delen äro anlagde genom enskilda
bolag, och skulle banorna icke bära sig, så fortsatte dessa
406
Den 9 Juni.
bolag naturligtvis icke med byggandet af jernvägar, ty sådant
skulle ruinera bolagen; men man ser likväl att förhållandet ar
tvertom. Efter den upplysning, jag vunnit rörande de utländ¬
ska jernvägarne, så finnas de, som gifva 7, 13, ja 14 procent
i utdelning på aktierne, och andra åter, som lemna ingen be¬
hållning; men dessa äro få. Jag kan i detta fall emedlertid
ej lemna några närmare uppgifter rörande de utländska jern¬
vägarne, men jag skall deremot meddela hvad jag vet i fråga
om den redan färdiga jernvägen emellan Malmö och Lund.
Jag trodde ej, att denna jernvägsbit skulle bära sig förr, än
vägen blefve utdragen åt det på kommuuikations-anstalter
fattiga Småland och slutligen till Jönköping. Skälet för mitt
misstroende härutinnan var det, att landsvägen mellan nämnde
städer är slät som på golfvet och utan backar, samt dertill
makadamiserad. Jag har dock funnit, att denna jernväg lem-
nat betydlig vinst. Af några ziffcr-uppgifter, som jag för¬
skaffat mig, rörande trafiken å denna väg, anhåller jag att få
lemna några utdrag, utvisande de dels direkta och dels in¬
direkta fördelar, vägen medför och anläggnings- samt drift¬
kostnadens förhållande till inkomsten af jernvägen, allt be-
räknadt för blott ett halft år. Under detta halfva år, det vill
säga från och med December månad nästlidet till och med
Maj månad innevarande år, har å banan forslats 72,532 per¬
soner och 34,087 SJc//, gods. Förfjensten häraf har uppgått
till 54,170 R:dr. Förvaltnings-kostnaderna för denna tid utgöra
vid pass 30,000 R:dr eller 5.000 R:dr i månaden. Efter af¬
drag af denna kostnad återstår alltså en behållning af 24,170
R:dr, Banans anläggningskostnad belöper sig till ungefärligen
1,000,000 R:dr. Om man nu upplänar detta belopp mot 5£
procents ränta, hvilket jag tror låter sig göra, enär det oss
sednast erbjudna lånet ej uppgick till 6 procent, ränta och
amortering inberäknadt, så utgör, efter nyssnämnde procent,
ränte- och amorterings-inbetalningen å lånet för ett halft år
27,500 R:dr, hvilket belopp med 3.330 R:dr öfverskjuter of-
vanuppgifna behållning. Härvid är dock att märka, att uti
denna beräkning äro upptagne vintermånaderne, hvilka äro
minst vinstgifvande, som synes af denna kalkyl. December
månad nästlidet år inbringade 8,127 R:dr. Januari månad
innevarande år inbringade 7,875 R:dr; alltså 252 R:dr mindre.
Februari månads inkomster, som uppgingo till 6,883 R:dr, ut¬
gjorde 992 R:dr mindre, än för Januari månad. Med Mars
månad steg åter inkomsterna till 8,892 R:dr, eller 2,009 R:dr
mer än Februari månads. Under April stego inkomsterna till
10,486, det vill säga 1,594 R:dr mer än Mars månads, och
slutligen belöpte sig inkomsterne under Maj månad till 11,904
Den 9 Juni.
407
R:dr eller 1,418 R:dr mer än under föregående månad. Det
är, med föranledande af detta resultat, min fullkomliga öfver¬
tygelse, att inkomsterna skola ytterligare stiga under Juni,
Juli och Augusti månader och att inkomsterna å jernvägen
förthy räcka till att betacka alla driftkostnaderna jemte räntan
och amorteringen af anläggningskapitalet. Jag skall nu visa
en annan vinst af vägen, nemligen den indirekta. Jag be¬
räknar äfven här blott halfåret. För en forsling af 72,532
personer 1|- mil utgå minst 48,354 hästar, nemligen om man
bestämmer, att 3 personer skola åka efter 2 hästar. Hästens
utfordring, slitning och skjutslega kan ej beräknas mindre än
till 1 R:dr R:mt. Häraf uppstår ett kostnadsbelopp af 48,354
R:dr. För hvarje hästpar mäste en skjutsare åtfölja, och för
hvar och en af dessa försummas derigenom åtminstone £ dags¬
verke eller tillhopa 12,088 dagsveiken, hvilka, förvandlade till
penningar efter 1 R:dr för hvarje dagsverke, gör 12,088 R:dr.
Forslingen af 34,087 Sk//. gods samma väg, beräknad efter
4 Sk//, för parlass, medtager 17,042 hästar. Häraf, efter 1
R:dr per häst, uppstår en kostnad af 17,042 R:dr. Skjutsare,
som åtfölja parlassen, försumma 4,2G0 dagsverken, hvilket efter
ofvanantagna beräkning, gör 4,260 R:dr, eller tillhopa 81,744
R:dr. Afdrages nu från hela denna summa den beräknade
förtjensten af jernvägen, eller 54,170 R:dr, så qvarstår likväl
en indirekt vinst af 27,574 R:dr. I.åtom oss emedlertid antaga
att trafiken på jernvägen icke ökas under sommar-månaderne
och att således derigenom en brist till ränta och amortering
förefinnes af 3,330 R:dr. Och hitom oss äfven antaga, att man
ej får låna penningar till billigare än 6 procent, och att såle¬
des 4 procent af anläggningskostnaden bör tilläggas med 2,500
Rtdr, eller tillsammans 5,830 R:dr, så har likväl en indirekt
vinst uppstått af 21,744 R:dr för halft år, eller af 43,488 R:dr
för år. Biana den indirekta vinsten bör man naturligtvis icke
endast upptaga besparingen i dagsverken för arbetare och
kreatur, utan äfven den lättnad i allmänna rörelsen m. m.,
som jernvägen medför, och jag har således kommit till den
öfvertygelse, att den nytta, jernvägar äfven för vårt land må¬
ste medföra, knappast kan uppskattas. — Rikets sist församlade
Ständer hafva ock uttalat sig i denna anda, då de uti under¬
dånig skrifvelse till Kongl. Majit Nio 183 bland annat yttrat:
»Derjemte hafva Rikets Ständer, till utgående från Riksgälds¬
kontoret, anvisat och till Eders Kongl. Maj:ts Nådiga dispo¬
sition ställt ett särskildt anslag af 60,000 R:dr, för att sätta
Eders Kongl. Majit i tillfälle att genom erfarne och sakkun¬
nige män låta, efter anställda noggranna undersökningar och
utredningar i både stats-ekonomiskt och topografiskt afseende,
408
Den U Juni.
samt med hänsigt till kommunikationsväsendet i allmänhet,
uppgöra och utarbeta förslag till jernvägars rigtningar, an-
läggningssätt och beskaffenhet m. m., samt att, vid nästkom¬
mande Riksdags början, kunna till Rikets då församlade Stän¬
der aflåta Nådig Proposition angående verkställigheten af de
större jernvägs-anläggningar, hvilka derefter böra af allmänna
medel bekostas.» Detta är ett faktum, som ej kan bestridas.
Då nu Stats-Utskottet i det närmaste föreslagit till antagande
hvad Kongl. Maj:t i sin Nådiga Proposition, hvilken varit för¬
anledd af Rikets sist församlade Ständers uttryckta önskan,
hemställt i fråga om jernvägs-anläggningar, så har ej Utskot¬
tet i sina åtgöranden gatt för långt. Det tillkommer nu Stän-
derne att besluta i den vigtiga frågan, på sätt dem lämpligast
synes. Man har andragit, att Statens öfvertagande af jern-
bansbyggnaderna vore olämpligt och att sådana byggnader
borde öfverlemnas till den enskildes företagsamhet, emedan i
annat fall förvaltnings-kostnaderna blefve allt för dyra. Er¬
farenheten har dock här i vårt land visat motsatsen. Jag
hade hoppats att till förevarande plenum få fakta för mitt på¬
stående i detta afseende; men det har ej lyckats mig. Fram¬
deles skall jag i händelse af behof framlägga sådana fakta.
Jag påstår nemligen, att den så kallade Köping-Hult-jernvägen,
i så väl anläggnings- som förvaltnings-kostnader, uppgått till
50 procent mer, än de af Staten hittills anlagda jernvägsdelar,
och likväl har förstnämnde väg tillkommit genom ett enskildt
bolag. För öfrigt inser jag icke hvarför ej Staten lika gerna
kan förlora på de jernvägar, som Staten sjelf å lämpliga orter
i landet anlägger, som på de enskildes jernvägar, hvilka till¬
kommit genom statslån mot t. ex. blott 2 procent o. s. v. Man har
talat om bristande undersökningar. Härvid får jag erinra, att
jernvägskommittéen så väl som enskilde personer låtit anställa
undersökningar, och man behöfver endast gå upp i Stats-Ut¬
skottet för att finna högar af profiler, planer och undersöknings-
dokumenter m. m., hvilka i sanning icke äro uppgjorda så
förhastadt, som man velat låta påskina. Så väl södra som
norra sidan af Mälaren är undersökt, och Ofverste Ericson har
sjelf tillkännagifvit, att vidare undersökningar m. m. komma
att försiggå under arbetets fortgång här och der. Man har
vidare sagt, att man icke bör skuldsätta landet och bygga för
lånade medel, utan till jernvägsbyggnaderna använda bränvins-
skatten, bankovinsten eller medel, som kunde inflyta genom
stats-domänernes försäljning eller räntornas kapitalisering. Det
vore visserligen bra, om man kunde bygga jernvägar på så
sätt, men icke blifva några dylika medel tillgängliga förr än
nästa Riksdag. Man talar om den svåra penningekrisen och
Den 9 Jani.
40 y
dennas aflijelpande genom domänernes försäljning m. m. Jag
påstår dock, att rörelse-kapitalet inom landet ej häraf ökas,
utan genom utländska lån och lyckliga konjunkturer. Hafva
vi tillräckligt rörelse-kapital inom landet, så kunna vi bygga
dermed jernvägar, men sakna vi sådant, så blifver det nöd¬
vändigt att låna för byggnadernas verkställande. Om vi nu
låna medel för alt bygga jernvägar med, hvem kan deraf
draga den slutsatsen, att vi behöfva upplåna 115,000,000 R:dr?
Tilläfventyrs hafva vi ej behof af att låna mer än för nu stun¬
dande statsregleringsperiod, ty sedan vi infått ett utländskt
kapital, sorn upphjelpt bristen på rörelse-kapitalet, så kan det
åter omsättas inom landet, så att några ytterligare utländska
låne-transaktioner, äfven med afseende på bättre konjunkturer,
möjligen blifva öfverflödiga. Vidare har man klagat deröfver,
att genom jernvägsarbetena många arbetare skulle dragas från
jordbruket. Dessa klagomål förefalla mig löjliga, ty då vi
t. ex. haft krig, så hafva ju 10, 20 ja 30,000 man varit borta,
och arbetet vid jorden har gått lika bra. Hvarför skulle ej
nu så ock inträffa'? Låtom oss höja arbetslöneine så, att det
fattiga folket kan draga sig fram utan allt för stor tunga, och
folket skall ej utflytta till främmande länder och icke heller
skall det uppstå brist för hvarken den enskildes eller Statens före¬
tag. En talare har förmenat, att landet vore i så blomstrande
tillstånd, att man kunde vara nöjd med förhållandena sådana
de äro. Jag åter förmenar, att man i sådan händelse bör
sträfva efter och anstränga sig för att uppnå en ännu högre
blomstring och utveckling, ty man bör aldrig stå stilla, hvilket
i sig sjelft innebär ett tillbakagående. Man har talat om,
huruvida jernvägs-banorna böra gå utmed vattendrag eller
inåt landet. Detta leder mig in på tvisten emellan dem, som
vilja hafva vestra stambanan på norra och södra sidorna örn
Mälaren. Jag finner af förhandlingarna i denna tvist, att nä¬
stan alla tidnings-redaktioner sökt stämma opinionen för den
norra sträckningen: att motioner i början af Kiksdagen blifvit
väckta i mängd till förmån för nämnde bansträckning, af
personer, hvilka nu på en gång, sedan frågan i Stats-Utskottet
var afgjord, blifvit ordentlige rikshushållare, men hvilka dess¬
förinnan, eller vid motionernas väckande, talade om intet min¬
dre än att hushålla och som ville, kosta hvad den kunde,
inköpa Köping-Hults-banan, för hvilket ändamål man inga¬
lunda var rädd för att taga lån. För min del kan jag icke
förstå, huru man ens kan framställa ett förslag att lägga en
stambana utmed och så nära intill Mälaren, som här är pro-
jekteradt i fråga om denna sjös norra sida. Westmanländ-
ningarne hafva till sitt förfogande, beträffande kommunikations-
410
Deli 9 Juni.
anstalter, Strömsholms kanal, Arboga-ån, Röpings-ån, We¬
sterås och Upsala åar samt Diligenserne, och nu vilja de ock
hafva den sist påtänkta kommunikations-anstalten, nemligen
jernvägarne. De tala om sin span mål, som de, för att skaffa
sig penningar, böra sälja vintertiden och hvilket ej kan ske
utan att jernväg finnes för att forsla den. Mitt förmenande
är, att de icke under vintern sälja någon spanmål, ty då står
den lägst i pris, utan om våren och hösten, då Mälaren är
öppen. Trafiken vid åtskilliga gästgifvaregårdar är uppgifven
och jemförd med den vid en annan, som är belägen uti en
mindre bebygd trakt. Nej, jemför Kohlbäcks och Bjuggsta
gästgifveriers trafik med den vid Fittja och Södertelje i Sö¬
dermanland, så får man se, hvilkendera är störst. Måhända
kommer man då till ett annat resultat. Det är förvånande
att höra så många olyckor, som förestå oss derför, att vi icke
få vestra stambanan dragen på norra sidan om Mälaren. Man
har hört omtalas ryska galerer, hvilka skola fara upp i Mä¬
laren oell härja kusterne; krig, pest, missvext, dyr tid, ja
hvarje Guds skickelse, kanske till och med kometen, skall
komma öfver oss af nämnde anledning. Ja, man skickar upp
tidningsartiklar för att utpeka dem, som voterat för anslagen
till jernvägarne, sedan man först genom bref och förfrågningar
fått reda på dessa, —- allt för den olycksaliga sträckningens af
jernbanan åt söder skull. Jag vill fråga om ej de södra pro¬
vinserna Södermanland, Östergöthland, Kalmare län, Små¬
land och Blekinge jemväl kunna ega anspråk att något göres
i kommunikationsväg för deras beqvämlighet. Östergöthland
och Småland hafva ej några segelbara vatten inuti landet.
Samma anspråk kunna äfven Norrlänningarne hafva, nemligen
att få jernväg norr ut, så högt upp, som möjligt, och jag kan,
enligt min fulla öfvertygelse, försäkra att lägges vestra stam¬
banan utmed Mälaren på norra sidan, så blifver aldrig någon
stambana anlagd högre upp mot norr än den, och dervid tror
jag hela Norrland blefve litet eller intet belåtet. Det säges
att för utförandet af det föreslagna jernvägs-systemet skulle
komma att åtgå icke 115,000,000 R:dr, utan mer än 200,000,000
K:dr. Sådant är icke omöjligt, nemligen om man vill hålla
på att bygga i 30, 40 eller 50 år, i stället för under 13 år,
ty i de förra fallen blifva naturligtvis beräkningarne osäkrare.
Man har blifvit anmodad att inställa sig vid Skeppsbron för
att skåda National-museum, till hvilken byggnad man ytter¬
ligare fått anvisa statsanslag. Nå väll Jag går dit. Hvad får
jag se? Jo! National-museum, som Öfverste Ericson icke haft
något att skaffa med. Men jag ser äfven den vackra Skepps¬
bro-kajen, som Herr Öfversten byggt för ett pris, betydligt
Den 9 Juni.
411
under hans uppgifna kostnadsförslag, och på kortare tid än
derför varit utsatt. Jag går vidare fram och får se Sluss¬
byggnaden. Här är enahanda förhållande, nemligen, att den
är af Ofverste Ericson till Stockholmarnes fullkomliga belå¬
tenhet uppförd och för ett pris så betydligt under det upp¬
gifna kostnadsförslaget, att Hufvudstadens innevånare funno
sig föranlåtne att gifva Herr Öfversten en särskild dusör, samt
jemväl på kortare tid, än dertill varit bestämdt. Öfverste Eric¬
son har i samråd med jeruvägs-kommittéen uppgjort kostnads¬
förslaget för jernbanorna, och än kan man icke beskylla ho¬
nom, att något af honom utfördt byggnads-företag kostat mer,
än han i förväg beräknat, ej heller att arbetet icke inom före-
skrifven tid varit färdigt. Man har jemväl ordat om det stora
belopp, hvilket, såsom bevillning, skulle drabba livart och ett af
våra 65,000 hela mantal för erläggande af ränta och amorte¬
ring å de för upplåning bestämda 115,000,000 R:dr. Härtill
får jag svara, att först och främst komma aldrig 115,000,000
R:dr att upplånas, och för det andra, om äfven bevillning för
amorteringen och ränteliqviderne af lånet komtne att utgå, så
skall val en sådan bevillning drabba andra näringar, så väl
som jordbruket. Hushålla vi klokt, sä tror jag, att öfverskotts-
medlen nog räcka till den amortering och ränte-inbetalning å
jernvägslånen, som ej kan gäldas med de af jernvägarne för¬
väntade inkomster. Man har talat om, att för berörde amor¬
tering m. m. använda bränvins-skatten oell banko-vinsten.
Det är sanni Man kan så göra, men jag tror icke, att man
deri gjorde klokt. Utskottet har tillkännagifvit, att, om medel
finnas qvar efter statsregleringens uppgörande, de skola an¬
vändas för att minska lönesumman för jernvägarne. Men att
för berörda ändamål särskildt afsätta bränvins-skatten och
banko-vinsten, det vore ej klokt handladt, ty beloppen slå ej
jemt in med behofven, och derigenom skulle orsakas dubbla
räkenskaper; hvadan jag hellre vill, att för sagda ändamål
må användas medel från den gemensamma bevillningen. Min
vän Ödmanns snillrika anförande bestod, efter min uppfattning,
af 3 delar, nemligen sådant som kunde anses rimligt och
sådant, som i sig innebar något orimligt, samt slutligen sjelfva
grannlåten, som jag skulle vilja benämna för orientaliska blom¬
sterlökar. Jag kan likväl ej af detta anförande bibringas den
öfvertygelsen, att jernbanor skola företrädesvis anläggas å så¬
dana orter, der kommunikations-tillfällen finnas förut i till¬
räcklig mängd. Jag vill ej längre nu taga Ståndets dyrbara
tid i anspråk, utan slutar med den önskan, att Ståndet ville an¬
taga 1 momentet uti den ena föredragna 3:dje punkten af
Utlåtandet. Då vi komma till behandling af punkterne rörande
412
Den 9 Juni.
anslagen få vi vidare öfverlägga livad deraf bör anvisas. Ett
bifall till Utskottets förslag ådagalägger ock, att Svensken hell-
dre vill leka lejon, än katt, hvilket väl ock är klokare, så vida
man icke vill att räfven skall taga oss allesamman.»
Gustaf Johansson från Kronobergs Län : »l fråga om
sträckningen af vestra stambanan har man yttrat, att, om denna
bana komme att genomlöpa Södermanland, obetydlig trafik
skulle komma den till godo emot om den droges norr om
Mälaren, emedan Södermanland är en mager ort. Jag får
härvid erinra, att Utskottet föreslagit, det banan skulle gå till
Kathrineholm, hvarifrån det vore att hoppas, att den vidare
komme att fortgå genom Norrköping och Linköping samt in i
Småland och derifrån genaste vägen till Skåne. Nu frågar jag,
har man icke under sådana förhållanden att vänta långt mera
trafik på denna bana, än om den vore anlagd norr om Mäla¬
ren? Dessutom vore det väl orimligt att påyrka, det befolk¬
ningen i sydöstra delarne af landet, ifall banan komme att gå
till Kathrineholm, skulle nödgas göra, för att komma till huf-
vudstaden, en omväg norr om Mälaren till en längd af ej
mindre än 8 mil. Södra Sveriges befolkning utgör jj-:del af
hela landets. Nu vill man att denna stora massa, eller alla,
som resa till Stockholm från dessa orter, skola resa 8 mil
längre, än de behöfva, och hvarför skall sådant ske? Jo!
emedan en viss provins vid Mälaren, som alldeles icke är i
saknad af fullt ändamålsenliga vattenkommunikationer, jemväl
skall erhålla nutidens förnämsta landtkommunikation. Är ej
detta minst sagdt obilligt? Med beräkning att, såsom man
uppgifvit, jernvägen emellan Stockholm och Westerås, som,
om den komme till stånd, skulle blifva 12 mil lång, inbringar
en inkomst af 570,000 R:dr, och att ett 8 mils vägstycke med
lika trafik således gäfve i inkomst 380,000 R:dr, skulle alltså
den omväg, ofvannämnde södra befolkning på så sätt finge
taga, ådraga dem kostnader uppgående till 1,800,000 R:dr år¬
ligen, under förutsättning, att trafiken på dessa 8 milen blefve,
hvilket vore sannolikt, sexdubbel mot den emellan Westerås
och Stockholm. Här har blifvit anfördt, att uti andra länder
jernbanorna anläggas utmed segelbara vatten. Detta kan vara
sannt, men är alldeles icke tillämpligt hos oss. Jag förestäl¬
ler mig t. ex. en jernbana dragen från Stockholm utmed östra
kusten till Carlskrona och en utefter vestra kusten till Malmö.
Hvad vore landet hulpet dermed. Häraf synes orimligheten
att icke förlägga jernbanorna inåt landet. I statsekonomiskt
hänseende anser jag icke någon bana vara af större betyden¬
het, än den från Stockholm till Kathrineholm, ty här samman¬
stöter trafiken från 3 håll och från både södra och vestra
Den 9 Juni.
413
banan. Jag skall nu ej vidare yttra mig, än att jag yrkar,
på goda skäl, bifall till det föredragna l:sta momentet. Då
vi komma till behandling af anslagssummorna, förbehåller jag
mig vidare yttringsrätt.»
Pehr Östman från Wester-Norrlands Län: »I stället för
att föregående talare haft långa föredrag skall jag söka att
vara kort. Vi äro nu inne på ett ämne, som tål behjertas.
En skald har poetiskt yttrat: *Det går en anda genom tiden»,
o. s. v. Detta yttrande vill jag tillämpa på vära förhållanden.
Man söker nu att skära bort kullarne och jemna Sverige med
hafvet. Jag vill icke bestrida, att ju jernvägarne utgöra en
mäktig vehikel för produktionen och den materiella förkofran,
som icke bör i ett samhälle saknas. Likaså är det ej främ¬
mande för mig, att man med en dragare kan på jernbana
framskaffa 40 Sloffl. i stället för 4 Skfjf., äfvensom att, då hjul¬
kraften förbytes i ångkraft, denna verkar derutöfver mång¬
dubbelt; men jag vädjar till vår kassa. Jag tror och har
alltid trott, att man borde lemna åt den enskilda företagsam¬
heten att föranstalta om jernvägars tillkomst, och att Sta¬
tens skyldighet endast vore, att genom lån och försträcknin¬
gar på billiga vilkor understödja företagen. På så sätt har
man ock tillförene tillvägagått. vid kanal-anläggningar, hamn¬
arbeten m. m., och dymedelst har man ock fått kulturen i
alla rfgtningar att stiga, och näringarne att förkofras. Statens
biträde bör sammanparas med den enskilda omtankan. Der
Staten uppträder som spekulant, gör den det vanligen med för¬
lust. Det var af sådan anledning, som jag ansåg det utaf
sist församlade Ständer fattade beslut, att Staten skulle åtaga
sig anläggandet af jernstambanor, för oklokt och menligt för
landet, ty fortfar man i denna anda, så vill jag fråga hvar
man skall stadna? Då en provins varit nog lycklig att få en
stambana dragen genom sitt område, så kommer en påföljande
Riksdag en annan provins med enahanda anspråk. Afven om
det må medgifvas, att en stambana kan vara af behofvet på¬
kallad, särdeles under krigstid, så vill jag dock, att den en¬
skilde i anläggningen deraf skall med Staten samverka, på det
att bådas intressen må vara förenade. Jag hemställer till
Ståndet, om det kan anses klokt handladt att inkasta Staten
i ett skuldsystem till utlänningen under en tid, då statsverkets
intrader äro i sin helhet nödvändiga för statsmaschinens gång.
Icke är det underligt, att representanterne från de län,
hvilka jernvägen kommer till godo, rösta för att denna ock
kommer till stånd — det må nu vara på hvad sätt som helst -—
men icke heller skall man undra på, att de öfriga länens in¬
nevånare, som blifva i saknad af en så stor fördel, ja, som
414
Den 9 Juni.
icke ens kunna hoppas, att någonsin få höra jernvagnshjulen
surra på vägen, icke är det underligt säger jag, att desse
vilja gå försigtigt tillväga, särdeles då det är fråga om att
belasta landet med en större skuldsättning. Svenskarne hafva
nog fallenhet för att från utlandet införskrifva lyxartiklar eller
onödigt kram, hvartill penningar löpa utur landet, utan att man
behöfver utsläppa dem under form af räntor och amorteringar
af lån. Min tanka är alltså, att vi under denna Riksdag icke
böra för hardt anlita det allmänna, eller bygga i för stor skala.
De vackra förespeglingarna derom, att jernvägarna i landet
skola så väl bära sig, hålla i min tanka icke streck. Med
den lilla jernvägsbiten mellan Malmö och Lund är ett annat
förhållande.' Denna jernväg ligger emellan 2:ne icke obetyd¬
liga städer och i en folkrik ort; hvadan den, om någon, bör
bära sig. Bränvinsskatten och bankovinsten har man velat
använda till jernvägarne. Sådant tror jag likväl icke låter sig
göra, ty bränvinsskatten är nödvändig för andra Statens vig-
tigare behof, och bankovinsten är behöflig för Riksbankens
konsoliderande. Afven har man talat om, att, genom uppta¬
gande af ett utländskt lån, landets rörelse-kapital skulle i nu
särdeles behöflig mån ökas. Min tanka är, att penningestoc-
ken ökar och minskar sig alltefter som industrien till- eller
aftager och landets produktion är bättre eller sämre. Vill man
upplåna ett större kapital, t. ex. på 30 millioner Riksdaler,
så är det sannt, att man väl i förstone får öfverflöd på pen¬
ningar, men sedermera, då rörelsen återtager sin naturliga
gång, blifver ställningen så mycket kinkigare, och mången
torde stupa på kuppen. Enligt mitt förmenande, borde de
provinser, som få jernvägar, åtaga sig någon särskild bevill¬
ning för dessas underhållande. Det finnes ej mindre än 9
Län, och dertill ganska folkrika, som icke få någon nytta af
dessa kommunikations-anstalter och dessa borde vara fritagna
från dylika bidrag. Mitt yrkande blifver, i öfverensstämmelse
med hvad jag nu andragit, alltså, att man fortsätter arbetena
under stundande statsreglerings-period endast på vestra banan
till Götha kanal, och på den södra banan till Finja-sjön, samt
för dessa arbeten anslår tillräckliga medel, hvaremot jag på¬
yrkar, att tvisten om jernvägen skall läggas norr eller söder
om Mälaren, må förblifva osliten samt att de provinser, som
åtaga sig bevillning till driftkostnaderna, må få jernbanan.
Då vi hinna till öfriga momenter i punkten anhåller jag att
få vidare yttra mig.»
Garl Tholsson från Skaraborgs Län: »I korthet vill jag
tillkännagifva, att jag tror jernvägs-anläggningarna vara högst
nödvändiga för den materiella industriens förkofran och lan-
Den 9 Juni.
415
dets uppblomstrande, hvad näringarne beträffar; men utförandet
af dessa banor ville jag hafva anförtrott mera åt den enskilda
företagsamheten, denna likväl kraftigt understödd af Staten
ined lån, garantier, m. m. Då nu emellertid Staten skall an¬
lägga stambanorna, så vill jag, att man dervid skall gå spar¬
samt tillväga. Beträffande det nu föredragna momentet om
vestra stambanans sträckning norr eller söder om Mälaren,
får jag förklara, det jag vill gifva företräde åt den sträckning,
Stats-Utskottet föreslagit, men för närvarande önskar jag, att
vestra stambanan endast skall framdragas från Götheborg till
Djulö samt att erforderliga medel för sådant ändamål anvisas.
Carl Gustaf Sköldberg från Orebro Län: »Äfven jag
hör till den fraktion, som vill, att man i denna vigtiga fråga
skall gå sakta tillväga, och jag beklagar högt, att Rikets
Ständer numera synas hafva frångått den princip, som under
mångfaldiga förflutna Riksdagar gjort sig gällande, den nem¬
ligen, att öfverlemna åt den enskildes egen omtanka för lan¬
det nyttiga anläggningar, och att dervid med statsmedel bi¬
träda och understödja honom. Olyckan var emedlertid framme
vid sista Riksdagen och hade till följd beslut derom, attjern-
vägsanläggningarna skulle öfvertagas af Staten, med hvilket
förhållande vi ej torde hafva annat att göra än att fortsätta
med hvad som är påbörjadt. Här ser man emellertid, huru
Staten inlockas uti företag. Man började med att biträda ett
enskildt bolag. Sisflidne Riksdag beslutade man sig att för
ändamålet upptaga inhemska lån, och nu har man hunnit till
de utländska. Kontrakts-prosten Hohnberg har uti sin reser¬
vation ådagalagt, att tillräckliga och fullständiga undersöknin¬
gar för jernbanesträckningarne i allmänhet icke äro verkställda.
Främmande länder fästa mera uppmärksamhet vid dylika un¬
dersökningar, än hvad här inom landet synes vara fallet. Att
låta ett arbete fortgå och afslutas under pågående undersök¬
ningar synes mig vara vådligt. Mitt yrkande kommer att
blifva, att arbetena endast må fortgå på vestra stambanan
från Götheborg till Hjulö och på den södra till Finja-sjön, och
dermed punkt! Få vi dessa sträckningar färdiga, så vinner
nian någon erfarenhet af hvad Statens banor, materielen m. m.
kommer att kosta. I afseende på kostnaderna för jernvägarne
har Öfverste Ericson i allmänhet följt samma beräkningsgrund,
som jernvägs-kommittéen; men man bör besinna, att sedan
► dessa beräkningar uppgjordes hafva arbetslönerne betydligen
stigit och komma att än ytterligare stiga, särdeles som Staten
så väl som landtbruket behöfver många armar; hvadan man
om dessa får täfla. Troligen blifver förhållandet här, som
med National-museum, att man först uppgör ett kostnadsför-
416
Den 9 Juni.
slag och att mati sedermera finner sig föranlåten att höja detta
till dubbla beloppet. Jordbrukaren får tillräckligt bestyr med
att skaffa sig arbetare, utan att han behöfver kasta sig in uti
större företag, än dem lian förut är sysselsatt med. Det är
väl möjligt, att handlanderne ocb näringsidkare i städerne
skola hafva gagn och fördel af jern-näten, men jordbrukarne
skola för kostnaderna få pantsätta sin jord. Landsvägarne
komma äfven efter anläggningarne att bibehållas, och skjuts-
ningsbestyret att till och med ökas, ty det förslår litet eller
intet att mata jernvägarne med resande, som bo invid jern¬
vägen. Jag kan ej nog lifligt uttrycka min önskan, att vi
måtte bygga våra jernvägar af egna medel och låta bli att
hygga, der dessa icke förslå. Med hvad glädje skulle jag ej
kunna återse mina kommittenter om jag medförde till dem en
sådan nyhet! Vi hafva dels ärft, dels sjelfva skaffat oss vig¬
tiga allmänna bestyr och arbeten att utföra, såsom kanal-an¬
läggningar m. m. Sådant har kunnat ske utan utländsk
skuldsättning. Hvarför gå vi ej nu tillväga på samma sätt
och taga litet för oss i sänder? Jag frågar med skäl, huru
vi skola kunna årligen i ränta och amortering för en utländsk
skuld utbetala 5 å 6,000,000, som måste utgå i silfver, utan
att för hardt anlita vår bank och för mycket minska sedel¬
stocken? Sammanräknar man räntan under årets lopp å hvad
vi komma att låna med kapitalet, så skall man förnimma, att
beloppet kommer att uppgå till mer än dubbla kapitalbeloppet.
I utlandet är förhållandet olika mot hos oss, i fråga om jern¬
vägar. Der strömma främlingar fram och åter och bidraga
till banans inkomster; men vi få sjelfva åka och betala. Jag
vill ej blottställa våra efterkommande för följderna af en skuld¬
sättning, sådan den är i fråga. Utgifterna och uppoffringarna
äro nemligen säkra, men fördelarne osäkra. Att mitt namn
aldrig kommer till efterverlden, derom är jag förvissad: men
jag vill med Ståndets protokoller i hand kunna ådagalägga så
länge jag lefver, att jag ej bidragit till ett beslut att skuld¬
sätta landet i den höga grad, hvarom fråga är, samt att jag
uti förevarande vigtiga ärende påyrkat all möjlig försigtighet.
Detta i allmänhet. Hvad nu särskildt beträffar det föredragna
första momentet af 3:dje punkten, så kan jag ej gilla den sat¬
sen, att Staten och den enskilde har olika intressen i fråga
om jernbanornas läge. Jag tror i detta fall, att vi böra rätta
oss efter utlandet och placera jernbanorna der trafiken och
rörelsen det fordra och der sådan finnes, men icke i skogar,
berg och dalar för att framkalla industri. Vi äro ej mäktige
till sådana uppoffringar, som ett dylikt sätt att gå till väga
skulle medföra. Lika med Östman tror jag, att striden om
Den 9 Juni.
417
banans förläggande norr eller söder om Mälaren bör uppskju¬
tas intilldess grundligare undersökningar, rörande terrängernas
beskaffenhet, skett. Gerna vill jag lemna våra efterkommande
tillfälle att dela äran eller förbannelsen, som kan härflyta från
de beslut, som i denna fråga komma att fattas. Man må tala och
gyckla så mycket man vill i detta vigtiga ämne om kometer
m. m., men min oförgripliga mening är likväl, att skälen för
vestra stambanans förläggande på norra sidan om Mälaren äro
betydligt öfvervägande dem för den södra. Utan att vilja
nedsätta det vackra och härliga Södermanland med sitt präk¬
tiga jordbruk, kan jag dock ej frångå den satsen, att städers
uppkomst och tillvext äro säkra grad mätare på affärs- och
industrielt lif. Der städer uppstå, der bör jernbanan gå fram,
så vida den skall bära sig och samhället skall vinna förkofran.
Sådane städer som Strengnäs, Thorshälla och Mariefred, der
intet affärslif finnes, kunna dock icke mata en jernväg. Uti
min sats, att jernbanor icke böra läggas i oländiga och min¬
dre besökta trakter, har jag blifvit vidare styrkt genom Ola
Månssons sakrika och upplysande anförande, rörande banan
emellan Malmö och Lund. Då en bana i det bördiga Skåne
emellan nämnde 2:ne städer jemnt och nätt bär sig, hur skall
det då gå med en jernbana, t. ex. emellan Södertelje och
Fahlköping, der rörelsen icke kan sägas vara särdeles stor?
Beträffande förvaltningskostnaderna vid Köping-Hult-banan och
deras enorma belopp, tror jag, att här är begånget ett miss¬
tag, då man utpekat dem såsom så stora. Hvad som har
varit dyrt vid nämnde bana, det är anläggningskostnaden, ty
vid byggandet af banan begagnades dyr-hållne engelske In¬
geniörer; många misstag begingos, och jag vill för ingen
del, att Staten skall inköpa denna bana. Man talar om, att
den föreslagna sträckningen af vestra banan norr om Mälaren
skulle komma att gå för nära vatten. Det är likväl lj å 2
mil från stränderne som banan skulle framgå. Här nämnes
icke i ett sammanhang den föreslagna Upsala-banan, hvilken
icke heller torde ligga långt från vatten. Här är yttradt, att
man skulle kunna bifalla det nu föredragna momentet och
sedan besluta, hur man vill, då man kommer till anslagsfrå¬
gorna. Detta kan vara godt och väl; men jag yrkar nu af¬
steg på momentet, ty så vida det ej är meningen att bifalla
allt, hvad Utskottet i anslagsväg till jernbanorna föreslagit, så
vill jag icke, att sträckningen af vestra banan norr eller söder
om Mälaren nu skall bestämmas.
Anders Bäckström från Norrbottens Län: »Jag vill icke
yttra mig om ban-sträckningarne, ty jag är hvarken interes-
Bonde-St. Prot. vid Lagt. Biksd. 1856—1857. V. 27
418
Den 9 Juni.
gerad af, hvarest de komma att läggas, ej heller har jag nog
kännedom i ämnet för att afgöra hvarest bästa platsen är;
men hvad jag vill, är att hålla tillbaka i fråga om landets
skuldsättning för jernvägarne, och skälen för detta mitt till¬
hakahållande har jag angifvit uti detta skriftliga anförande.
Bäckström uppläste härefter följande:
»Val vetande, då jag vågar uppträda i denna lifsvigtiga
fråga, att jag ej skall blifva uppförd på den liberala listan, och jag
måste erkänna att jag ej mäktat fatta eller inse, såsom det blif¬
vit antydt i en del tidningar, det vore mindre hedrande för en
Stat att ej vara skuldsatt, emedan sådant förutsatte en lojhet
i industri och a fl ars lif, och hvilket de tyckas velat visa såsom
skäl för jernvägar med upprepande af de stora skulder i hvilka
åtskilliga Stater sig befinna. I hvad mån denna förutsättning
kan vara grundad, lemnar jag derhän; men svenska folket hav
dock hittills ansedt för sin lycka att ej hafva statsskuld, och
Högloft. Utskottet synes mig äfven delat samma åsigt, då det
i motivet till 24 § sidan 74 sagt: »Emellertid torde dock
kunna antagas, att för en Stat, hvars finanser befinna sig i
en så fördelaktig ställning som Sveriges, de lån, om hvilkas
upptagande nu är fråga, skola erhållas mot den billigaste
ränta.»
Denna grundsats synes Utskottet, ehuru nu god att bygga
på, frångått, då det tillstyrkt ett skuldsystem, som hotar att
tillintetgöra all kredit, och således ej påtänkt om våra efter¬
kommande göres behof af någon kredit eller ej.
Jag kan ej förutsätta, att Utskottet med detta skuldsystem
haft för afsigt att förvärfva Staten anseende hos utlänningen,
men väl måhända för att ega jernvägar, och framför allt lan¬
dets egen nytta måste man antaga vara afsedd, som utgjort
skälen dertill, med den glada förhoppning alt jernvägar, en
gång färdiga, snart skola ersätta de ett eller par hundra mil¬
lioner, som derå voro nedlagda; men som dessa förhoppningar
icke grunda sig på erfarenhet eller ens faktiska beräknin¬
gar, utan kunna lika snart anses för tanke-bilder, som må¬
hända mera uppgå i rök, än realisera sig till verklighet, så
anser jag för högst vådligt kasta sig in i en skuld, som i
sekler kan komma att trycka på samhällskroppen.
Jag vill icke bestrida, att jernvägar kunna vara nyttiga
och måhända äfven nödiga; men att derföre utan erfarenhet
och säkrare ledning antaga ett system, som kan leda till obot¬
liga vådor, kan jag åtminstone icke gilla.
Derföre anser jag nuvarande Rikets Ständer icke böra
på minsta vis kasta sig in uti nya jernvägsföretag innan de
fullbordat de banor, som sisth Riksdag beslutades, och sig
Dan 0 Juni.
410
visat resultat af dessa. Det sjnes i sanning vara gått så långt,
som man skäligen af tänkande kan fordra, då man såsom försök
af ett, om än stort, dock opröfvadt företag besluter bygga ve¬
stra och södra banan, tillsammans 78 mil, med en beräknad
kostnad af ej mindre än 52 millioner It:dr, utan att hafva den
ringaste säkerhet för, om dessa banor, en gång färdiga, kunna
ens inbringa underhålls- och drif-kostnad, för att ej tala om
anläggnings-kostnad.
De beräkningar, som i detta afseende äro att tillgå, lemna
föga tillfredsställande resultat, och ehuru måhända ej så till¬
förlitliga, men i brist på bättre torde förtjena tagas i öfver¬
vägande, der man tinner att banan Stockholm-Hjulö öfver Ca¬
trineholm skulle för dess drift och underhåll, utom dess in¬
komst, behöfva 556,150 R:dr. Norra banan mellan Stockholm
och Frövi 650,000 R:dr Banko, allt årligt tillskott. Banan mel¬
lan Stockholm och Djulö efter den sträckning, som kommittéen
föreslagit, har beräknaren fått 20,000 R:dr öfverskott, men
måste anmärkas, att här är underhållskostnad beräknad efter
5 procent af anläggningskostnad, men för de förra efter 6
procent, och person-trafiken inom det antagna området förde
förra skulle allmogen resa 3 mil årligen, för den sednare 6
mil; men tager man samma beräkning för den sednare som
för de förra, eller underhållskostnaden till 6 proc. å 18,000,000,
så får man 1,098,000 R:dr och person-trafiken till 3 i stället
för 6 mils resa årligen, så uppkommer en minskning i den
beräknade inkomsten för den sednare af 154,800 R:dr; således
efter samma beräkningsgrund, som för de 2 förra skulle denna
inbringa 785,550 R:dr. Afdrager man nu dessa från underhålls¬
kostnad, så uppkommer äfven der en brist af 314,450 R:dr,
som med särskilt tillskott måste fyllas.
Då dessa kalkyler gifva så föga tillfredsställande resultat,
och ehuru, som jag redan nämnt, man måste lemna derhän
dess tillförlitlighet, men derjemte de, som föreslagit och ifrat
för jernvägar icke ens vågat försöket, med några bättre be¬
räkningar, som i någon mån kunnat skingra dessa farhågor,
så vore jag nästan frestad att hemställa, huru den månde an¬
ses, som beslutade för en byggnad skuldsätta sig med 100:tals
millioner, utan att hafva någon säker utsigt, för att icke alle¬
nast ej återfå kapitalet eller ränta derå, utan ock hotar, med
snart sagdt, lika många millioner ytterligare utgift i underhålls¬
kostnad.
Med anledning af hvad jag nu anfört, och hvad som före¬
kommer i motivet till 2 g sidan 22 i betänkandet, der det
heter: »Emedan de stora och kostsamma arbeten, som er¬
fordras för åstadkommande af oftanämnda kommunikations¬
420
Den 9 Juni.
medel, icke kunna samtidigt verkställas på alla ställen utan
måste lämpas efter pcnninge-tillgångar samt den dertill dispo¬
nibla arbetsstyrka jemte andra förhållanden, ankommer det
väl pä statsmakterna, att vid hvarje Riksdag bestämma hvilka
delar af jernvägssystemet företrädesvis skola ut föras v, vågar
jag vördsamt yrka att 2:o får ett afslag och i förening dermed
de anslag, som afse början med någon ny bana, som icke
ingår i de banor, som sisth Riksdag beslutades. Ty man må
resonnera om nödvändigheten af ett faststäldt system huru
som helst, så måste man sanningen till ära erkänna, att bygg¬
nad beror på penninge-tillgångar, och man ej vågar före¬
skrifva kommande Ständer, att ovilkorligen anskaffa dessa
medel, utan måste öfverlemna till framtiden, och när, vet Gud,
då det nu föreslagna systemet kan fullbordas, så förefaller
det i sanning förvånande, att man ändock vill föreskrifva reg-
lor i system, hvarifrån de ej få afvika. Nödgades man öfver¬
lemna åt framtiden den ojemförligt svårare delen, nemligen
att anskaffa medel och bygga, så är, i min tanke, med ali
konseqvens förenadt, att ej föreskrifva något visst system, som
måhända i en framtid befinnes alldeles otillämpligt, helst ett
system, som i väsendtlig del ännu icke blifvit undersökt, hvilket
Utskottet sjelf vidgått, och fördenskull i 19:de § tillstyrkt ett
anslag af 150,000 R:dr till dessa undersökningar. Vi hafva
redan erfarenhet, att den sträckning af vestra stambanan, som
förut varit afsedd, i det hon skulle ingå uti Köpings-Hult-
banan, nu befunnits olämpligt, då den är föreslagen en hel
annan sträckning, för hvad vet jag ej. Månne derföre, att
Köping-Hult-banan numera anses för ett alldeles misslyckadt
företag, med hvilket Staten omsorgsfullt bör undvika all be¬
röring, och hvarföre det nu anses så misslyckadt, som likväl
för ett par Riksdagar sedan, i likhet med de nu föreslagna,
ingaf så glada framtids-förhoppningar, kan jag icke heller för¬
stå; kanske derföre att kostnaden för densamma uppgått öfver
alla beräkningar, så att man nu står i fara för, att den ej
kommer att bära sig? Kan man då verkligen inbilla sig, att
Staten skall kunna anlägga jernvägar för bättre pris än de
enskilde, som hittills i alla andra afseenden lärer vara exem¬
pellöst, så vore det att hänföra till underverk, som i historien
icke har sitt motstycke.
Vi och den närmaste framtiden, förmenar jag, hafva mer
än nog att göra med byggnad och anskaffande af de 52 mil¬
lioner som sistlidne Riksdag anslogos, utan att nu kasta oss
in uti nya företag, som ingen menniska vet om de någonsin
kunna fullbordas. De beslut, sorn föregående Rikets Ständer
i denna fråga fattat, hafva sedan denna Riksdag på ett be¬
Den H Juni.
421
tänkligt sött låtit kanna sina påtryckningar, i det vi redan
måste bevilja 4 å 5 millioners extra anslag, som, trots våra
åberopade goda finanser, likväl fråga uppstått, om att kunna
prestera dessa, som det beter, nödtvungna förskott: så synes
mig en eftertänksam försigtighet bjuda, att ej inleda kom¬
mande tider uti ett än värre äfventyr, helst de ej då hafva
att grunda de behöfliga lånen på goda finanser, om vi nu
med en hejdlös skuldsättningsfart dem belasta. Ty man må¬
ste väl ändock besinna, att 1 å 200 millioner ar en ansenlig
summa, och man vet ej hvar det stannar i skuldsättnings-
farten, om nu förevarande förslag antages; och då dertill
kommer, att de hundratals millioner, som skuldsatt landet, icke
kunna under byggnadstiden, som kan blifva lång nog, upp¬
hjelpa landets näringar och inkomstkällor, för att i någon
mån lätta bördan med amortering och räntebetalningar, utan
tvärtom ganska säkert verka hämmande i samma mån, som
arbetskraften derifrån dragés, ty sorn inga öfverlopps-arbeten
hittills varit, så har man ju med all visshet gifvet, att, om jern¬
vägsarbete! tages till 200 dagar årligen, med 10,000 man per
dag, så har man 2 millioner dagsverken, som dragas från an¬
dra näringar, hvilka ofelbart dessa i samma mån förlama,
oberäknadt de trä- och jern-effektér, som till byggnaden
åtgå, hvilka i annat fall kunnat exporteras. Allt detta måste
blifva en gifven följd, emedan denna byggnad, lika litet sorn
mången annan, kan gifva någon afkastning under byggnads¬
tiden.
Att fullmäktige i Riksgälds-kontoret skola uppdragas ätt,
utan begränsning af Rikets Ständer, ega bestämma ränta och
kapital-rabatt vid upplåning af de erfoderliga medlen, torde icke
allenast för fullmäktige sjelfve blifva ett kinkigt uppdrag, utan
ock bevisar en ytterlighet, i det man icke i minsta måtto
satt i fråga hvad jernvägar kosta, endast de kunna åstadkom¬
mas, det må ske för hvad pris som helst, och sedan, så må
slumpen afgöra om det blir fäderneslandets väl eller ve, hvil¬
ket endast en framtid kan utreda. Då det ännu lärer vara
obevist, att jernvägsbyggnader i den föreslagna skalan äro så
oundgängligt nödvändiga, så kan med allt skäl yrkas, att de
endast fortsättas i den mån, som penningar dertill på rimliga
vilkor kunna anskaffas. Det lärer dessutom vara exempellöst,
att något land beslutat bygga alla sina jernvägar på en gång,
och allraminst utan afseende om de dertill haft några medel
eller ej. Derföre anser jag för nödigt, att för de medel, som
till jernvägs-byggnader kunna komma att upplånas, ett visst
maximum för ränta utsättes, hvilket jag anser böra bestämmas
till högst 5 procent, utan kapital-rabatt, och skulle ej pen¬
422
Den 9 Juni.
ningar erhållas emot denna ränta, så är allt skäl för handen
att uppskjuta eller åtminstone icke forcera med arbetet till
dess bättre tider inträda.
Jag anser så mycket mera nödigt att sätta en gräns för
räntan, sorn den äfven i någon mån blir en häfstång mot
skuldsättningsfarten. Det är numera ingen hemlighet hvarest
återbetalning med ränta skall tagas, då Utskottet för sådant
ändamål hänvisat på 66 § Regeringsformen, som bestämmer,
att den Riksgälds-kontoret åsamkade skuld skall genom be¬
villning till ränta och kapital betalas, och det lärer sannerligen
ej finnas mer än tvenne utvägar i detta afseende, att antingen
ålägga folket bevillning tills de blifva utmattade, eller genom
nya lån betala räntan till dess man mistat all kredit, och hvad
är sedan att göra? Jo! naturligtvis göra bankrutt eller cessio-
nera, i fall man kan, som en hederlig man. Att göra sig reda
för till hvad odräglig tunga denna bevillning kan leda, är ej
svårt, sedan man beslutat skuldsätta sig med mer än 100 mil¬
lioner R:dr, och det vore lyckligt om det stannade med denna
summa i banko, itali det nu föreslagna systemet skall eller kan
fullbordas, så har man deraf gifvet, efter 6 procent i ränta
och amortering, 6 millioner årligen. Dessa, fördelade på dem,
som kunna betala bevillning, så har man snart 3 å 4 R:dr
person, och att detta måste fortfara i 37 år, om skulden skall
blifva betalt, eller i annat fall vuxit till omkring 250 millioner.
Detta synes för mig vara saker, som tåla att tänka på, innan
man beslutar sig dertill och samtycker. Att Stats-Utskottet
icke hyst ringaste förhoppning, att några medel vore att tillgå
för betalning af ränta och amortering å don tillämnade stora
statsskulden annat än förökad beskattning; det bevisar dess
egna ord i motivet till 22 §:n sid. 70, der det heter: »Emot
godkännande af det framställda förslaget, att nu frånträda
sagde grundsats och från de öfriga stats-inkomsterna från¬
skilja de medel, som genom bränvins-beskattning i Statens
kassor inflyta, för att använda desamma till bekostande af de
jernvägs-anläggningar, hvilka komma att för det allmännas
räkning utföras, förekommer dessutom den väsendtliga om¬
ständigheten, att dessa medel icke kunna undvaras för nu
förestående ordinarie och tillfälliga statsutgifter, med mindre
än andra skatte-bidrag med ett motsvarande belopp förhöjas,
hvilket under nuvarande förhållanden förmodligen skulle före¬
falla de skattskyldige särdeles oförväntadt.» Hvar finnes då
grunden till den försäkran, som man hörde uttalas på Riddar¬
huset, att skatte-förökning ej skulle komma i fråga? Jo, om
än statsskulden fordrade 6 millioner R:dr årligen i ränta, då
Utskottet säger, att det finnes ingenting, som kan anvisas till
Den 9 Jani.
423
jernvägar, utan en motsvarande skatteförökning, och detta
ändock under nu utropade Statens blomstrande finanser; men
för att ej komma de skattskyldiga oförmodadt uppå, har man
tagit reträtten till en öfverdrifven skuldsättning medelst län,
och man kan ej neka, att sedan denna skuld blir allmänneligen
känd, förekommer de deraf ökade skatte-bördorna mindre
oväntade, men blifva derföre icke mindre tryckande, så att
det rättfärdigar dess konstgjorda tillskapande. Neji säg rent
ut, så och så stora bördor måste de skatt-skyldige ikläda sig,
om jernvägar i vårt Iand skola kunna utföras, och låt folket
sedan säga om de vilja åtaga sig denna börda för vinnande
af det stora målet, eller ej!
På grund af hvad jag nu anfört, vågar jag yrka afslag
af 3:dje §:n i förevarande Betänkande, så vidt den rörer an¬
läggning af någon ny bana, och i förening dermed alla an¬
slag, som afse början af någon bana, som ej utgör fortsättning
af de redan började och vid sistliden Riksdag beslutade. Jag
vill ej föreslå något visst, utan lemna andra att bedöma huru
mycket, som till fortsättning å sist berörde banor, intill nästa
Riksdag bör föreslås och beviljas.»
Härefter fortsatte talaren mundtligen sålunda: »I afseende
å hvad jag nämnt, att några säkra upplysningar icke blifvit
gifna, rörande jernbanornas i vårt land framtida förmåga att
bära sig, har man nu här sökt ådagalägga, att banan emellan
Malmö och Lund lemnar i detta afseende ett lysande resultat.
Huru härmed i sjelfva verket kan förhålla sig, vet jag väl
icke, ty jag har icke varit på platsen; men hvad jag vet, är
det, att, om någon bana skall bära sig, så bör det vara denna,
som är belägen emellan 2:ne stora städer i det folkrika Skåne,
samt att förthy denna bana icke kan med någon annan inom
landet jemföras. De uppgifter angående trafiken på en blif¬
vande bana emellan Stockholm och Upsala, hvilka Herr Råd¬
man Henschen i sin reservation lemnat och hvilka, som han
sjelf säger, blifvit på jernvägsmötet i Stockholm den 26 Maj
1856 utan anmärkning upplästa, hålla, efter mitt förmenande,
icke streck. Han har nemligen, bland annat, i sina beräknin¬
gar upptagit den nuvarande trafiken emellan Upsala och Stock¬
holm samt mellanliggande orter, så väl den landväga, som den
på sjön, såsom skulle den komma jernvägen till godo. Be¬
räknar man på det viset, så kan gerna all sjökommunikation
upphöra, och jag tror då, att jernvägar skulle bära sig äfven
i Norrland. Enligt Henschens uppgifter utgör inkomsten af
den nuvarande landväga-rörelsen 98,000 R:dr och af trafiken
sjöledes 76,947, eller tillsammans 174,947 R:dr B:ko, som, för—
vandladt i Riksmynt, gör 262,420 R:dr 50 öre, hvilken år¬
424
Den 9 Juni.
liga inkomst såsom ränta å 5 procent, motsvarar ett kapital
af 5,248,410 R:dr; men då vägen skulle kosta blott 4,800,000
R:dr, så komme endast nuvarande rörelsen att lemna en be¬
hållning af 448,410 R:dr, motsvarande en årlig 5 procents ränta
af 22,420 R:dr 50 öre. Jag frågar, kan rörelsen i sjelfva
verket blifva större derför, att den beräknade anläggnings-
Sumtnan är mindre, än den summa sorn efter 5 procents ränta
motsvaras? Nej, det blifver en liten större behållning i den
mån anläggningssumman är mindre, än den af rörelsen efter
5 procent motsvarande summan, men alldeles icke inbringar
rörelsen något större kapital, så att, dä den beräknade trafik¬
inkomsten 262,420^ R:dr motsvarar 5 procent å 5,248,410
R:dr, så gör den icke fullt procents ränta å beräknade an¬
läggningssumman 4.800,000 R:dr. Så förhåller det sig med
denna beräkning. Häraf tillåter jag mig göra en enkel be¬
räkning å huru denna bana kan bära sig. Jag skall begagna
samma ziffra, som Herr Henschen, men utesluter det, som in¬
bringas af nuvarande trafiken sjöledes, emedan ingen sanno¬
likhet är för, att sjötrafiken skall upphöra och taga sig fram
på jernvägen. Anläggningssumman är 4,800,000 R:dr. Af
denna summa räknas 6 procent uti drift- och underhållskost¬
nad, då jag får 288,000 R:dr. Den af Herr Henschen be¬
räknade landt-transporten inbringar 98,000 R:dr: således erfor¬
dras ett årligt tillskott af 198,000 R:dr. Räknar man drift-
och underhållskostnaden till 5 procent af anläggningssumman,
så gör den 240,000 R:dr. Derifrån afgår inkomsten af rörel¬
sen 98,000 R:dr. Det årliga tillskottet blifver ändock 142,000
R:dr. Hvarföre jag andrägit detta är, att Herr Henschens
beräkningar tagits till grund för framställdt påstående i ett
anförande, att jernvägen mellan Stockholm och Upsala komme
att bära sig.»
Erik Larsson från Wester-Norrlands Län instämde med
Bäckström.
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Om jag hade
kommit att i mina yngre år undergå en sådan examen, som
jag nu på sednare tiden fått på sätt och vis undergå, så hade
det af mig troligen blifvit en stor räknemästare, ty här vid¬
tager man uträkningar och ”beräkningar alla dagar, så i ena
sorn andra afseendet, ja, man beräknar, huru vårt land i fram¬
tiden skall slå sig ut, men man ser beklagligen intet annat
framför sig än allehanda olyckor, krig, missvext, dyra tider,
tillbakagång, m. m. Nekas kan icke, att ju detta är besyn¬
nerliga profetior. Jag står emellertid vid mina redan utta¬
lade åsigter i förevarande fråga. — Stats-Utskottet har, för
dess behandling af jernvägsfrågan, icke erhållit beröm. Nå!
Deri 9 Juni.
425
jag tror dess ledamöter icke heller hafva handlat rätt, då de
underlåtit att tillstyrka anslag till den jernbana, sorn jag är
öfvertygad bäst af alla skulle bära sig, nemligen, den emellan
Fahlköping och Jönköping. Jag vill väl icke förebrå Utskot¬
tet härför, helst det i alla fall fått uppbära klander, af endel
för mycket och af andra för litet. De anslag, Utskottet till
antagande förelagt Ständerne, hade jag icke tänkt nedpruta,
emedan jag trott, det Utskottets ledamöter bättre än jag för¬
stått att göra rigtiga beräkningar uti ifrågavarande ämne.
Jag erinrar mig den första Riksdagen, jag här var tillstädes.
Då sattes i fråga ett anslag af 10,000,000 R:dr till Götha ka¬
nals fullbordande. Detta var ej för högt ziffertal, men då,
likasom nu, förespåddes rikets utarmande och alla möjliga
olyckor. Detta arbete är utfördt med Statens medel, och jag
tror icke Ständerne vill hafva det ogjordt mot medlens åter¬
fående. Ola Månsson har tydligen visat, huru väl jernvägen
emellan Malmö och Lund, som dock endast är 1£ mil lång,
bär sig. Då den blifver utdragen till Jönköping skall den
naturligtvis än bättre, ja mångdubbelt, mer bära sig och inbringa,
till följd af den ökade trafik, som derigenom för densamma upp¬
står. Här talas om landets skuldsättning. Det är sannt, att härom
är fråga, men för hvad? Jo, för inköp af en jernväg. Vi hafva
eller få ju således fullkomlig valuta för de lanta medlen, jern¬
vägen må nu lemna större eller mindre ränta. Ju snarare vi
skaffa oss denna valuta och ju snabbare arbetet derpå fortgår,
desto bättre är det och desto mindre kostsamt blifver företaget.
Jag har tillförene velat gå sakta fram i afseende å jernvägs-
anläggriingarna. 1848 års Riksdag var jag till och med emot
tillkomsten af sådana och vid nästlidne Riksdag ville jag icke,
att man skulle bygga utöfver våra tillgångar. Sedermera hafva
dock erhållna upplysningar bringat mig på andra tankar, och
jag har fått besanna ordspråket: v man lär så länge man
lefver.» Någon ytterligare beskattning erfordras icke för er¬
hållandet af ifrågavarande präktiga kommunikations-nnstalter,
utan man skall taga statslån. Vår Finans-minister har upp¬
lyst, att vi genom de sednare årens goda konjunkturer och
genom landets tilltagande välstånd hafva årligen flera millio¬
ners öfverskott. Om Försynen alltså är lika nådig framdeles,
såsom hitintills, hvilket vi skola hoppas, så skola Statens till¬
gångar räcka till att betacka såväl räntan, som amorteringen
af lånen, och om vid pass 40 år har amorteringen försiggått
och vi äro i besittning af jernvägarne, dessa mäktiga medel
för framåtskridande och odling. Med lånen på jordegendo-
marne går man på samma sätt tillväga, att de amorteras, och
då man, såsom det har skett i min hemort, fått full valuta för
426
Den 9 Juni.
de tagna lånen, så hafva dessa alltid lemnat goda resultater.
Jag tror icke vi nu inträdt uti någon vändpunkt i fråga om
våra förhållanden. Det är bättre att hoppas på godt, än att
tro det allt skall gå emot. Man sår under förhoppning, man
handlar under förhoppning, och man bör lemna åt Försynen
att ställa till på bästa sätt. Då vi nu af trovärdig person blif¬
vit upplyste om, att redan färdiga jernvägsanläggningar bära
sig val, så böra vi väl tro detta och icke motsäga sådant.
Dock vet inan, att sjelfva sanningen blifvit motsagd, att till
och med den visastes ord blifvit förtydda. Han talade om
ljuset och det blef förvändt till mörker, och icke är det värdt
att sträfva och strida, då man motarbetas och motsäges af
otron, förskräckelsen, att icke säga illviljan och egennyttan.
Här talas om förmånen af norra banan, af den södra, ja till
och med småländska förmånen inblandas. Nåväl! kan den
enskildes fördel sammanparas med Statens, så bör man icke
hafva någonting deremot. Den bana, jag velat förorda, skulle
till följd af dess läge kunna blifva af oberäknelig nytta oell
fördel, men jag eger föga hopp om framgång. Den ligger
likväl uti Westergöthland, men icke i min hembygd. Man
har förskräckts mycket af den omständigheten, att man trott
bevillningen skola i oerhörd grad ökas för jernvägsanläggnin-
garnas skull. Detta är en onödig fruktan. Statsregleringen är
i det närmaste färdig, och man har blifvit upplyst om att 17
millioner R:dr äro att påräkna för industriella företag, men till
dylika har man i Nådiga propositioner och motioner begärdt
icke mindre än 40 millioner. Jag frågar då, om det skulle
vara rätt att till jernvägarne använda de 17 disponibla millio-
nerne vi ega? Jag tror det icke. Man har förmenat, att, om
man öfverläte jernvägsanläggningarna åt enskildta bolag, och
understödde dessa med lån och försträckningar, så vore det
bättre, än om Staten sjelf utförde anläggningarne. Af Ola Måns¬
son hafva vi dock blifvit upplyste om att de jern vägsstycken,
som af enskilde blifvit anlagde, kostat och kosta betydligt mer
i anläggnings-utgifter och förvaltnings- m. fl. bestyr, än stats¬
banorna. De enskildes krafter blifva föröfrigt nog upptagne
och ansträngde af bi-banors anläggande m. m. Man har på¬
stått, att skjutsningsbesväret skulle ökas genom jernvägarnes
tillkomst, men likväl är ådagalagdt, att banan emellan Malmö
och Lund, som är endast 1-J mil lång, under blott års tid
inbesparat i forslings-afgifter öfver 80,000 R:dr. Kan man då
påstå, att skjutsskyldigheten genom jernbans-anlaggningen
ökas. Hvilken orimlig vinst af behållna dagsverken tillskyn¬
das icke landet genom jernvägarne! Att uträkna denna vinst
för ett halft tjog år vore ett arbete, värdigt en räknemästare.
\
Dan 0 Juni. 427
Det nu föredragna lista momentet i 3:dje punkten vil] jag bi¬
falla, och jemväl åtminstone någon del af det föreslagna an¬
slaget till påbörjande af vestra stambanan från Stockholm.
Närmast hufvudstaden är merändels alltid den största trafiken.
Man bör noga betänka sig, innan man afslår anslag, som lända
till att befrämja landets båtnad i allrahögsta grad. Vi hafva
blifvit varnade för och påminte om de dryga utgifter, jernvägs-
anläggningarna medföra, under erinran derom, att Bondestån¬
det utgör -^i delar af nationen. Skall Ståndet utgöra nämnde
andelar i landets befolkning, så får åtminstone till Bondestån¬
det räknas alla hamnbusar m. fl. dylika personer. Det är
eget att se, det ledamöterne i Riksförsamlingen, som bo hela
kuststräckan utefter, vilja hushålla, och huru de, som hylla
den satsen, att vestra stambanan skall förläggas på norra si¬
dan om Mälaren, hålla med de förstnämnde och samtlige ar¬
beta för uppskof, under det de, för vinnande deraf, skjuta skul¬
den på bristande undersökningar, äfvensom att erfarenhet ännu
skall fattas i fråga om jernvägarnes förmåga att bära sig eller
ej. Dessa skäl för uppskof stöta på advokatyr och innebära
helt andra motiver, än som ligga på ytan. Medbrodren Pehr
Brik Andersson har varit den upprigtigaste af alla; han har
talat hjertats språk; han var i början rädd för att till jernvägs-
företagen tillsläppa för stor summa, men han förklarade tillika,
att, om vestra banan komme att förläggas norr om Mälaren,
så vöre ,det ej så noga med 15 å 16 millioner. Det är bäst
att alltid tala ut hvad man tänker. Att så gå tillväga, utgör
en heder för odalmannen. Sådant tycker jag om. Un¬
der de fyra dagarne vi sutto på Riddarhuset, blefvo vi fre¬
stade och inlärde att ej tala hjertats språk. Der hörde man
en i den juridiska vetenskapen kunnig man tala omjäfidetta
ärende. Skola vi af de föredömen, vi haft, lära oss att tala
annorlunda, än vi tänka. Derom är här nu fråga. Jag tror
att det går alltid illa, om man dragés med svek. Sanning blif-
ver alltid sanning. Rörande det nu föredragna lista momentet
af 3:dje punkten instämmer jag med Anders Pehrsson från
Örebro, och yrkar bifall till detsamma. Föröfrigt vill jag af¬
vakta de vidare upplysningar i förevarande ämne, som diskus¬
sionen kommer att lemna och låta bero på dem, huruvida jag
ytterligare begär ordet eller ej.»
Nils Svensson från Blekinge Län, skriftligen:
»Vördsamt Anförande.
Uti en fråga, rörande anläggandet af jernvägar i vårt land,
af så ingripande beskaffenhet att af Staten utföras medelst an¬
skaffande af medel genom lån, må ingen inom mitt Stånd för¬
tänka mig, att i frågan framföra några ord, hvilka äro stödda
428
Den i0 Juni.
pä kommittent,ers allmänna tänkesätt och en fortfarande egen
öfvertygelse. Fastän jag vid sistlidne Riksdag härutinnan till¬
hört minoriteten, måste jag ändock bekänna, oaktadt de sam¬
manträden, som egt rum, att i frågan öfverlägga, och det
deraf hemtade resultat af alla Riksstånden, hvilka talare i mer
eller mindre män talat för sakens framgång, hafva alla ändå
erkänt nyttan och behofvet af jernvägars anskaffande i lan¬
det, fastän derom olika tankar uppkommit om trakterna, hvarest
jernvägen förmånligast borde dragas: samt i fråga om medlens
anskaffande enigheten någorlunda uttalats, hufvudsakligen böra
tillvägabringas medelst låne-operationer, dock med möjligaste
sparsamhet, derest Statens tillgångar icke kunna utan bevill¬
ning dertill påkallas, så har likväl från båda sidors talare, till
företagets utförande blifvit som lån föreslaget omkring 20 mil¬
lioner R:dr R:mt.
Med hänsyn till dessa omständigheter, samt den villrå¬
dighet för mitt omdöme, så ock då ingen ändring i den be¬
trädda hana, som sistlidne Rikets Ständer bestämt genom sitt
beslut, och derefter utförda värf, medelst påbörjad t företag, då
icke mindre än omkring 5 millioner R:dr äro härtill använde,
kan jag val inse, att en protest deremot är både omöjlig och
måhända vore stats-oklok; men jag kan icke instämma i Ut¬
skottets förslag, ej heller dölja att jag, likväl inom möjlighe¬
tens gräns, ansluter mig till dem, som i frågan åsyfta spar¬
samhet, rikshushållning, och derjemte afse företagets nyttiga
ändamål, och för det sednare nedlägger mitt votum.v
Ståndet åtskiljdes kl. \ till 10 e. m.
Ut supra.
In fidem,
Carl Wester.
Den 10 Juni.
Plenum kl. lO f. m.
§ 1.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 62, angående föreslagna jernvägs-stamliniers utförande
och dertill erforderliga medels anvisande.
Den i0 Juni.
429
Att yttra sig öfver det i gårdagens plenum föredragna 1
mom. af punkten 3, erhöllo följande talare, hvar efter annan,
ordet, hvarvid de utläto sig sålunda:
J. M. Lundahl från Skaraborgs Län: »Jag har icke kun¬
nat låta hänföra mig att tro på hvarken de ljusa eller de
mörka skildringar, som, under öfverläggningen om detta Ut¬
låtande, blifvit af särskilde talare uppdragna, ty de synas mig
å ömse sidor något öfverdrifna, utan jag håller mig fast vid
hvad sunda förnuftet säger mig, och anser oss handla i sann fo¬
sterländsk anda, ifall vi bygga våra jernvägar så, att vi se, det
de kunna bära sig. Jag förenar mig alltså med de talare,
som blott önska fortsättandet af redan påbörjade banor, men
icke anläggandet af några nya förr, än erfarenheten lärt oss,
att de förra bära sig. Af denna anledning föreslår jag äfven,
att blott den vestra och den södra stambanan måtte under
kommande statsregleringsperiod bearbetas, så långt, som vi
till arbetets bedrifvande kunna anslå medel, då fråga derom
en gång uppstår.»
Johan Westermark från Westerbottens Län skriftligen:
»Då Rikets Ständer nu till afgörande företaga en fråga af
så omätlig vigt för hela nationens framtid och välfärd, kan
jag ej underlåta att skriftligen yttra mina åsigtor i ämnet, och
derigenom freda mig nu och framdeles från förebråelsen atti
någon man hafva understödt och gynnat ett företag af alltför
betänklig och vådlig beskaffenhet.
Det förefaller nästan som en saga, då jag af Stats-Ut-
skottets Utlåtande N:o 62 erfar, att Rikets Ständer tillstyrkas
att, utom de för Statens räkning redan påbörjade stambanors
anläggning, ytterligare samtidigt härmed anlägga ej mindre,
än trenne andra stambanor och en så kallad sammanbind-
ningsbana, för erhållande af något helt, som i Utlåtandet kal¬
las »jernbans-sy stern», hvartill omkostnaderna, enligt kostnads¬
förslag, skulle uppgå till nära 116 millioner R:dr R:mt, men i
verkligheten troligen med 25 å 50 procent komma att öfver¬
stiga denna summa, för hvilken nationen och landet skulle sig
skuldsätta. Jag har frågat mig sjelf, hur är det möjligt, att
man på allvar vill föreslå något dylikt, och huru kan det vara
tänkbart, att en opinion kunnat bildas, som med verklig ifver
och värma söker omfatta detta förslag, och huru har det kun¬
nat lyckas denna opinion att inom sjelfva Stats-Utskottet blifva
rådande och herrskande? För ett nöjaktigt besvarande häraf,
måste man erinra sig, att det linnes en mängd förmögnare
personer, hvilkas egande possessioner högst betydligt skulle
vinna i värde genom jernvägars anläggande, och att det der¬
jemte finnes ett icke obetydligt antal män af yrket med ve¬
430
Den 10 Juni.
tenskaplig bildning och anseende, sorn, enthusiastiskt ifrande
för det vackra och stora i sjelfva idéen, mera härvid låta sig
ledas af sin känsla och fantasi, än <af förnuftets kalla beräk¬
ningar och erfarenhetens afskräckande varningar. Besinnar
man nu vidare, att dertill ett intresse finnes, som alltid ifrar
att få penningar utsläppta i allmänna rörelsen — ju mera, ju
bättre — för att med större fördel kunna köpslaga och kom¬
mersa, samt att detta intresse är ganska mäktigt, och nu isyn¬
nerhet, med anledning af den stockning i penningrörelsen, som
för tillfället inträffat, med all ifver omfattar jern vägsfrågan,
icke såsom ett efterlängta dt mål för sig, utan såsom ett me¬
del, hvarigenom penningtillgången skulle mångdubblas. På¬
minner man sig vidare, att alla desse ifrare, hvar på sitt sätt,
dels genom uppvaktningar, petitioner och deputationer hos
Regeringen, dels genom en jemnt fortsatt agitation i några
tidningar, under loppet af flera år, och allt ifrigare och i fri -
gare i den mån, tiden för frågans afgörande nalkats, sökt, så
till sägandes, inprägla nyttan och nödvändigheten af jernvä¬
gars ofördröjliga anläggande inom de flesta provinser och i snart
sagdt alla upptänkliga rigtningar ; besinnar man detta allt, så kan
man lätteligen förklara, såväl att Regeringen, som kunde ega
många skäl att förena sig med så mäktiga intressen, hvilka i
andra anslagsfrågor borde vara henne till stort gagn och nytta,
med ifver omfattade jernvägsfrågan, som sålunda kunde för¬
lama oppositionen, som ock att slutligen genom all denna agi¬
tation en opinion tillskapades till förmån för jernvägs-anlägg-
ningar, hvilken opinion dock mindre torde grunda sig på inre
öfvertygelse, vunnen genom forskning och grundlig undersök¬
ning af sjelfva saken, än på ögonblickets ingifvelse och egen¬
nyttans beräkningar. Så har ock denna opinion tillkommit,
hvilken nu med ett epidemiskt framträngande inom vissa kret¬
sar och orter utöfvar sina verkningar.
Nyttan af jernvägar lärer lika litet någon vilja bestrida,
som någon skulle kunna påstå, att jernvägar, här i Sverige
anlagda, skulle kunna betacka underhållskostnader och gifva
ränta å de nedlagda kapitalen, då erfarenheten i Europas mest
befolkade och produktiva länder visat ett motsatt resultat af
der anlagda jernvägar. Den egentliga vinsten och fördelen af
jernvägar tillkommer, synnerligast i vårt glest befolkade och
mindre produktiva land, endast de producenter, som bo eller
ega sina produktions-orter, såsom jordbruk, bergsbruk, fabri¬
ker eller verkstäder, i grannskapet af jernvägsbanorna, och
således på dessa kunna föra sina produkter. Om nu Staten
bekostade dessa jernvägs-anläggningar, skulle den derpå göra
en högst betydlig förlust, under det endast några få industri-
Den i0 Juni.
431
idkare deraf skulle draga vinning. Också har i andra länder,
der jernvägar blifvit anlagda, Staten mindre ofta för sin räk¬
ning dem anlagt, utan endast möjligen i någon män underlät¬
tat med sin mellankomst anläggningarnas utförande, och lem-
nat i öfrigt hela företaget åt den enskilda företagsamheten.
Enskildta bolag hafva sålunda der i berörde hänseende sig
bildat, och de industriidkare och producenter, som af jern-
vägsbanors anläggande väntat största fördelen, hafva i dessa
bolag såsom aktie-egare ingått, icke för att erhålla behållning
på sina aktier — hvilket de aldrig beräknat — utan för att
erhålla ett lättare kommunikationsmedel för sina produkters
transporterande, och derigenom hafva en stor, ehuru indirekt,
fördel och afkastning af sina jcrnvägs-aktier. Jag kan således
ingalunda godkänna, att Staten skall för egen räkning befatta
sig med jernvägs-anläggningar, utan anser denna princip både
stats-ekonomiskt oklok och orättvis: oklok, emedan det är en
känd och af erfarenheten bekräftad sanning, att Staten ej med
samma ekonomi och beräkning, som den enskilda företag¬
samheten, kan utföra och administrera dylika anstalter, och
orättvis, emedan samhällets alla innebyggare komma i sin
mån att få bidraga till ett företag, hvaraf endast några få
samhälls-individer skulle skörda den verkliga nyttan och
vinsten.
Jag anser alltså både klokast och rättsenligast, att jern¬
vägs-anläggningar här i landet öfverlåtas åt enskildta bolag,
och att Staten endast genom meddelande af räntefria lån, som
genom amortering skola småningom återgäldas, understödjer
den enskilda företagsamheten. Fåfängt må man häremot in¬
vända, att Rikets Ständer vid sednaste Riksdag redan beslu¬
tat, att jernvägs-anläggningarna här i Riket skola företagas på
Statens bekostnad. Jag svarar härpå endast, att nu försam¬
lade Ständer ingalunda äro bundna vid det beslut uti ifråga¬
varande hänseende, som Ständerna vid en föregående Riks¬
dag fattat. Men, invänder man vidare, Staten skulle då göra
förlust genom de medel, den användt på de redan påbörjade
jernvägs-anläggningarna. Denna invändning bemöter jag med
den erinran, att det är bättre, som ordspråket säger, att ^stäm¬
ma i bäcken, än i ån»; det är bättre, att förlora 7 millioner,
än 122 millioner. Dessutom torde de medel, som Staten re¬
dan användt på jernvägars anläggande, svårligen helt och hål¬
let gå förlorade, enär dessa anläggningar val icke lära vara
så utan allt värde — sådant vilja väl åtminstone icke våra
jernvägs-enthusiaster påstå — att de ej mot någon ersättning
kunna åt enskildta bolag öfverlåtas.
Skulle nu så olyckligt vara, att jernvägs-intresset äfven
432
Den 10 Juni.
vid denna Riksdag skulle blifva det segrande, och Staten följ¬
aktligen nödgas fortsätta sina jern vägs-företag, kan jag för
min del ingalunda medgifva, att dessas fortsättande skall bråd¬
störtas, eller att Staten skall inlåta sig, på sätt Utskottet före¬
slagit, i anläggande af andra jernbanor, än fullbordande af de
tvenne redan påbörjade, och önskar, att dessas fullbordande
måtte ske successivt, eller i mån nödiga medel dertill, utan
all skuldsättning, kunna förefinnas.
Att Staten nu skulle samtidigt börja anläggningen af ej
mindre, än 6 jernbanor, och möjligen ej till slutet mäkta full¬
borda en enda, vore, efter min tanka, lika vådligt, som oför¬
ståndigt. Jag har sett många byggherrar bygga stora och
präktiga hus, men, innan dessa blifvit färdiga, nödgas lemna
både hus och gård, hvilka en lurande granne för en spott¬
styfver åtkommit. Måtte icke en otyglad byggnadslust hos
oss medföra samma resultat, och alltför mycket befrämja vår
grannes ifriga spekulation. Under vanliga förhållanden vore
det föreslagna och af Utskottet förordade jernvägs-system
med sina 5 stambanor och sammanbindningsbana, bangårdar
och reparations-verkstäder, ett företag, som vida öfverstege
våra krafter; men då man tager i betraktande nu rådande
brist på arbetsfolk, högt uppdrifna pris på lifsförnödenheter
och inträffade penningkris, skulle denna jettebyggnad säker¬
ligen röna samma öde, som Sabels torn, och endast framkalla
en allmän förbistring.
Under alla omständigheter kan jag aldrig medgifva rig-
tigheten att på nu skedda, hasteligen tillkomna och ingalunda
tillförlitliga undersökningar grunda ett jernvägs-system.
Må vi derföre noga betänka oss innan vi ingå på ett så
vådligt och halsbrytande företag; må vi besinna, att vi nu
besluta, ej endast öfver våra egna angelägenheter, utan öfver
företag af så vidt omfattande betydelse, att våra barns och
barnabarns välfärd deraf kan blifva beroende: må vi akta
oss att så belasta oss med gäld, att vi till efterkommande
öfverlemna boet i urarfva tillstånd; må vi taga oss till vara,
att för befrämjande af egennyttiga intressen och realiserande
af enthusiastiska drömbilder så skuldsätta oss, att vi, då faran
hotar och verkliga behofvet kräfver, stå i nödens stund utar¬
made och blottställde!
Jag yrkar afslag å Stats-Utskottets berörde Utlåtande i
dess helhet, och instämmer i öfrigt uti Samuel Ödmanns an¬
förande.»
J. E. Rutström från Norrbottens Län förklarade sig in¬
stämma med Westermark, samt uti de af P. F. Mengel och
Samuel Ödmann förut afgifna yttranden.
Den 10 Juni.
433
Nils Svensson från Christianstads Län: -vJag har under
diskussionen öfver denna fråga, såväl vid do allmänna öfver-
läggningarna å Riddarhuset, som å detta rum, hört uttalas så
många olika åsigter, att enhvar, som ej bestämt sin opinion i
ämnet, borde deröfver blifva i hög grad villrådig. Men i en
så vigtig fråga tillhör det hvar och en att noga tänka sig in
i förhållandena, och man bör kunna påräkna det förutseendet
hos nationens representanter, att de finna ifrågavarande stora
företag icke vara så vådligt, som man förespeglat. Åtmin¬
stone anser jag saken icke vara så farlig, ty, om alla dessa
förfärliga skildringar egde minsta skymt af sanning, skulle jag
rygga tillbaka från tillstyrkande af jernvägs-anläggningar inom
vårt land. Förliden gårdags-eftermiddag förespeglade en värd
talare härstädes på ett öfverdrifvet sött vådan af ett skuld-
sattnings-system, under yttrande, att våra efterkommande må¬
ste, för att derifrån befrias, göra sig urarfva. Så illa står det
väl ändock icke till, och ej heller tror jag, att framdeles kom¬
mer sä att ske. En annan talare, som vid näst föregående
Riksdag, då enhvar vet, att jag kämpade för jernvägars byg¬
gande, väldeligen talade emot dem, vill nu gå på med rigtiga
stormsteg, för att få dem till stånd, då han till och med fin¬
ner, att Utskottet ej gått nog långt, utan vill gå ännu längre,
än detta. Sådan är icke min öfvertygelse, ty vi folkets re¬
presentanter, som hafva makten i våra händer, d. v. s. pen¬
ningar, vi böra beräkna våra krafter, våra tillgångar och der¬
efter ställa vårt handlingssätt. Att jag varit och fortfarande
är gynnsamt stämd för anläggandet af jernvägar inom vårt
land, har sin naturliga förklaringsgrund deri, att jag represen¬
terar en ort, som alltid saknat och ännu är i mistning af alla
de fördelar, lättade kommunikationer medföra. Af denna an¬
ledning har jag äfven alltid varit af den tanken, att orter inne
i landet och aflägsnade från vattenkommunikationer, företrä¬
desvis böra hafva jernvägar. Dock ryggar jag tillbaka att,
för vinnande af detta mål, försätta mitt fosterland i en alltför
stor och bottenlös skuld, ty jag vill icke höra talas Om 115
milloner, icke bevilja 50, ja knappt 20 millioner R:dr. Jag
har alltid, i afseende på mina egna affärer, hyllat den grund¬
satsen: »Små, men säkra affärer»; denna vill jag äfven taga
till valspråk vid bedömande af Statens ekonomiska företag,
och på denna basis vill jag bygga. Likväl hyser jag den öf¬
vertygelse, att vi måste låna det kapital, hvarmed vi kunna
bygga våra jernbanor, och jag tror, att vi med allt skäl kunna
för detta ändamål till billigt belopp skuldsätta våra efterkom¬
mande, ty det vore en orättvisa mot nu lefvande generation,
Bonde-St. Prot. vid tägt. Biksd. 1856—1857. V. 28
434
Dun 10 Juni.
om den ensam skulle dömas att bekosta de jernvägar, som
nu böra byggas. Hvilken skall väl röna största nyttan, hvem
skall skörda de bästa frukterna af dessa jernvägar, antingen
deu nuvarande befolkningen i vårt fädernesland, eller våra
efterkommande? Jo, utan all gensägelse de sistnämnde, och
derför böra de äfven i sin mån lemna bidrag till de nu er¬
forderliga kostnadernas bestridande.
Jag vill nu yttra mig öfver Utlåtandets särskilda punkter,
i ordning de äro uppställde och komma att föredragas. Jag
beklagar, att, vid de allmänna öfverläggningarna, diskussionen
öfver denna punkt var af den beskaffenhet, att jag icke kunde
särskilja hvarje talares åsigt i enhvar af här förekommande
momenter; men då jag tror, att enhvar af mina Ståndsbröder
redan stadgat sin öfvertygelse i denna vigtiga fråga, så vill
jag icke försöka att deruti rubba någon, utan blott uttala min
egen åsigt.
Utskottets hemställan uti 1 mom. af punkten 3, i fråga
om vestra stambanans dragning söder om Mälaren, är nu den
brinnande stridsfråga, hvarom stundligen känapas. Jag vill
derom säga min mening, så mycket hellre, som jag härvid är
fullkomligt lugn och oväldig. Frågan kan betraktas ur 2:ne
synpunkter. Om man förut tager i öfvervägande den finan-
ciella sidan, måsten J medgifva, mina Bröder! att banan bör
byggas der, hvarest den kostar minst, och hvarest den är af
det största behofvet påkallad. Då af såväl gjorda undersök¬
ningar visar sig, som af Utlåtandet bekräftas, att banan, ifall
den drages norr om Mälaren, blifver 6 mil längre, än om den
förlägges söder om samina sjö, och hvarje mil kostar 700,000
R:dr, hvarigenom dessa 6 mil skulle förorsaka Staten en öf¬
verflödig utgift af öfver 4 millioner R:dr; då vidare under¬
hållskostnaden för ali framtid för dessa 6 mil, hvarigenom nyss
omnämnde anläggnings-summa ytterligare förökas, tages i be¬
räknande; då härtill lägges de förökade kostnader, som en
större personal och vaktbetjening vid en sålunda förlängd bana
norr om Mälaren medför; då derefter beräknas den dyrbara
tid, resande måste å en längre, än å en kortare väg använda,
så mycket kännbarare, som tiden är det största och bästa
kapital, vi ega, och hvilket, en gång förloradt, aldrig kan åter¬
vinnas; samt då slutligen i betraktande tages den förökade
rese- och transport-kostnad, som drabbar de resande, hvilka
måste färdas en längre väg, än som behöfligt är: så visar allt
detta, enligt mitt sätt att se, att det i fmancielt hänseende
vöre en fullkomlig galenskap att lägga vestra stambanan norr
om Mälaren. Äfven ur ekonomisk synpunkt sedt, anser jag
förläggandet af vestra stambanan norr om Mälaren förfeladt,
Den 10 Juni.
435
då densamma derigenom skulle komma att löpa längs en förut
befintlig vattenkommunikationsled. Jag medger visserligen, att,
såsom Pehr Erik Andersson redan yttrat, jernvägen skulle
komma i sådant fall att beröra flere städer, och att trakten
norr om Mälaren möjligen är rikare på både folk och pro¬
dukter; men jag kommer alltid att anse det vara en orättvisa
emot befolkningen i orter, som sakna kommunikationer, att
förlägga jernvägar i trakter, som redan hafva lättade förbin¬
delser med andra orter. Man må tala aldrig så mycket om
utländska mönster, och man må anföra så många exempel
härpå, som helst, så kan ändock den, som är oväldig vid
bedömandet af denna fråga, aldrig gå in på att förlägga vestra
stambanan, långs åtföljande norra Mälare-stranden, den ena
kommunikationsleden i jemnbredd följande den andra. Att
lägga banan norr om Mälaren vore detsamma, som att säga
till Södermanlänningen: »Du har inga kommunikationer förut,
och derför skall du icke heller hafva några nu, utan vi, sorn
redan länge hafva känt fördelarne häraf, vi skola äfven hafva
dessa.» Mig synes, att jernvägar böra bäst kunna bära sig i
ett rikt land, som saknar kommunikationer. Man liar sagt, att
Södermanland är ett godt och ett fruktbärande landskap. Detta
känner jag visserligen icke fullkomligt, men jag måste antaga
detsamma, och då följer äfven, att det icke kan lida sådan
brist på alster att exportera, som Pehr Erik Andersson i går¬
dagens plenum för oss omnämnde. Stora förråder måste fin¬
nas der, fastän de nu i brist af afsättning synas små; men i
samma stund en jernbana drages genom landet, kommer pro¬
vinsen säkerligen att uppryckas, och dess välstånd och pro¬
duktionsförmåga uppvexa till en förut okänd höjd. Man sä¬
ger kanske, att det ej är värdt att godkänna denna del af
Utlåtandet, då det är kändt, att 2:ne Stånd redan afslagit den¬
samma. Med den erfarenhet, jag hunnit förvärfva i riksdags-
taktiken, var utgången inom dessa Stånd för mig ingalunda
oväntad. De 2:ne Stånd, som afslagit Utskottets framställning
i denna del, äro dock icke af folket valde, och dermed må
vi trösta oss, huru ledsamt det än är att se, det ej det rin¬
gaste afseende af dessa Stånd fästas å den stora allmänhetens,
å folkets önskningar. Jag hoppas dock, att dessa beslut icke
inverka på vårt Stånd, utan att enhvar af oss ärligt och rent
ut säger sin mening, efter den öfvertygelse, han fattat. Jag
godkänner, hvad Utskottet i förevarande moment af punkten
3 hemställt.»
Häruti förenade sig Matts Pehrsson från Stockholms och
Pehr Nilsson i Ahlestad, Malmöhus Län.
Gustaf Glad från Westerbottens Län: »Så mycket har
436
Den 10 Juni.
i denna fråga blifvit taladt, att litet, eller intet finnes att tillägga;
men jag vili i Stårrdets protokoll nedlägga min mening för att
kunna inför mina kommittenter redogöra för densamma. För
min del finner jag det vara ganska orätt, att en del af Sve¬
rige skall tillskyndas fördelar på de öfrige delarnes bekostnad,
utan all den ringaste uppoffring, då Utskottet icke ens före¬
slagit, att de kommuner, som komma att få jernbanorna dragna
genom sina områden, böra utan ersättning tillsläppa åtminstone
den jord, hvarpå banor och stationer måste anläggas. Yid
andra tillfällen, då allmänna arbeten och företag varit i fråga,
har man sett kommunen tillsläppa §:delar eller deromkring,
samt Staten biträda med lån eller anslag af resten till kost-
nadernes bestridande, men aldrig har man väl förr sett Sta¬
ten sjelf ensam bestrida alla utgifterna för sådana företag. Jag
vill icke granska detaljerna i det nu afgifna förslaget, ej heller
utbreda mig öfver dragningen af de särskilda banorna, ty jag
saknar förmåga att sakkunnigt bedöma detta, men jag vill ut¬
tala mitt ogillande af den grundsats, som blifvit påyrkad, att
Staten skall eller bör öfvertaga byggandet af de jernbanor,
som äro för ett land behöfliga. Man ser af historien, att det
icke länder till Statens fördel att lagga sig uti finans-opera¬
tioner, som ligga inom den enskilda omtankans och spekula¬
tionens områden. Sålunda visar sig, att Gustaf III:s krono-
brännerier, och ännu sednare upprättandet af krono-magasi-
nerna, medförde stora förluster för Staten. På samma sätt
ända till våra dagar. Man tanke endast t. ex. på Bankens
pappersbruk, Tumba, och de kostnader, detta förorsakar Staten,
samt, för att framställa ännu ett exempel, den betydliga skill¬
nad i pris, Staten måste vidkännas vid anskaffandet af gevär,
tillverkade vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori, dess egen till¬
hörighet, mot dem, sorn tillverkas vid Husqvarna. Här har
dock endast varit fråga om affärer i mindre betydlig skala,
och företagna med egna medel, som Staten haft i handom.
Försöken härmed hafva således varit ursäktliga och kunnat
förlåtas; men helt annorlunda och, jag ville säga, rakt motsatt
blir förhållandet, då fråga är att sätta Jandet i en skuld af
100 millioner R:dr, och derutöfver. Härtill kan jag aldrig
lemna mitt bifall, ty detta skulle jag aldrig kunna försvara in¬
för mina kommittenter. Vi, folkets ombud, hafva visserligen
rättighet att pålägga våra kommittenter den bevillning, som
är för Statens behof erforderlig, men icke att nedsänka dem
uti ett bottenlöst skuldsättnings-system, utan utsigt att derige¬
nom kunna bereda dem motsvarande fördelar. Pluraliteten af
representanter yrka på anläggandet af jernvägar, men betän-
ken: hvar skola penningar härtill tagas? Jag vill påminna
Den / 0 Juni.
437
om förhållandet med ersättningen af kostnaderna till 1848 års
krigsrustningar. Denna summa utgjorde blott 2 millioner R:dr,
men fördelningen deraf på debetsedlarne var ändock ganska
kännbar och förorsakade mycken klagan. Nog går det an
att bevilja och anslå medel till hvarjehanda ändamål, men
svårt är att bära ansvaret derför, när medlen skola utgå eller
uttagas; då ryggar mången tillbaka, och skulle möjligen ön¬
ska det gjorda ogjordt. I förevarande fall har man ej heller
uppgifvit, om ersättningen för de blifvande kostnaderna skola
utgöras af personel bevillning, eller om den bör utgå af jord¬
bruket. Bondeståndet kommer i alla händelser värst att drab¬
bas deraf, på samma gång allmogen i allmänhet torde få den
minsta nyttan af jernvägarne. Denna blir de andra Stånden
förbehållen, och dessa komma företrädesvis att på dylika vä¬
gar färdas fram. Här kan man lämpligen, utan fara att miss¬
taga sig, tillämpa liknelsen om de 7 feta nöten, som åto upp
de 7 magra nöten. Vårt land är nog lyckligt att ännu icke
vara belastadt med någon statsskuld; men få vi en gång en
sådan, kasta vi oss en gång in på denna bana, veta vi ej
hvarest gränsen för densamma finnes. Från de norrländska
provinserna hafva hittills utvandringar företagits för religiösa
orsakers skull, för att finna ett land, hvarest frihet i tro och
bekännelse vöre en allom medgifven rättighet, men jag fruk¬
tar högeligen, att en skuldsättning i större skala skall ytter¬
ligare drifva ganska mångå af våra norrländske medborgare
från fädernejorden, för att söka ett annat hem på främmande
kust. Det kan aldrig blifva rätt att skuldsätta en person utan
hans eget medgifvande, och utan hans förvållande; och att
folk ej vill tåla sådant, deröfver bör man ingalunda förundra
sig. Väl har man redan beslutat, att Staten skall bygga vissa
s. k. stambanor, men jag har alltid satt mig deremot, ty jag
anser det vara, såsom ordspråket säger, bättre att stämma i
bäcken än i ån. Jag förklarar mig dock beredd att bevilja
medel för fullbordande af de jernbanor, som redan äro under
byggnad, men icke till anläggning af några nya, nu föreslagna,
i följd hvaraf jag äfven yrkar afslag å ifrågavarande moment
af Utlåtandets 3:dje punkt.»
Pehr Nilsson i Espö från Malmöhus Län: »Det är all¬
mänt bekant, att jag tillhör deras antal, som vilja, så fort ske
kan, tillegna landet dessa kommunikationsmedel, som utgöra
en af vår tids nyttigaste och om menniskotankens kraft mest
vittnande uppfinningar, och som, på samma gång de utgöra
den mäktigaste häfstång för industriens och de materiella in¬
tressenas upphjelpande, äfven förflytta det mekaniska arbetet
från menniskan till machinerna. Denna fråga är och måste,
438
Den 10 Juni.
i anseende till sin natur, äfvenledes vara en bland de vig-
tigaste samhällsfrågor, och att således många olika åsigter
om medlen att realisera densamma måste ega rum, bör
icke väcka förundran. Här har nyss blifvit framkastad den
satsen, att den enskilda företagsamheten bör gå i författning
om jernvägars anläggning, men Staten deremot icke befatta
sig dermed. Sådant må möjligen ega sin tillämpning i rikare
länder, men då Sverige är ett kapitalfattigt land, äro jernvä¬
gar härstädes omöjliga att åstadkomma, ifall ej Staten bygger
dem; åtminstone är det ej att tänka på det så stora jern vägs¬
sträckor, som emellan Götheborg och Stockholm, skulle kunna
af enskilde bekostas, om icke Staten i sådana fall träder emel¬
lan. Hela landet har äfven fördel af ett sådant företag, ge¬
nom den inverkan, det medför, och man bör icke föreställa
sig att endast de, som omedelbart utom sin husport kunna
Sätta sin fot på jernvägarne, ensamme erfara nyttan och skörda
frukten deraf, utan alla erfara densamma på ett eller annat
sätt, i mer eller mindre grad. Man har sagt, att vi ej ännu
ega någon erfarenhet, huruvida jernvägar kunna inom vårt
land bära sig eller icke. Detta är visserligen sannt, men så¬
dan erfarenhet kan man ej få, ifall man icke på åtskilliga
ställen börjar med att anlägga jernbanor, och skola vi vänta
på erfarenheten från de små bitar, vi redan hafva färdiga, torde
vi få vänta alltför länge, hvarigenom vi äfven komma alltför
långt efter andra civiliserade länder, som redan tillegnat sig
fördelarne af jernbanor. Derföre, ju förr vi erhålla fullständiga
banor, desto förr skola vi se nyttan derutaf, och desto större skall
denna nytta bli. Man har äfven sagt, att jernvägar äro icke
allenast utan nytta för jordbruket, utan äfven till och med att
de komma att hårdt nedtrycka detsamma. Härutinnan hyser
jag, med all tillförsigt, en helt och hållet motsatt åsigt, ty
just åkerbruket kommer, enligt min tanke, att främst bland
alla våra modernäringar, genom dessa lättade kommunikatio¬
ner, erhålla de största fördelarne. Värdet af sjelfva jorden
kommer att i betydlig grad förhöjas, och afsättningen af dess
alster att i högst betydlig mån lättas. Äfvenledes skall en
förut okänd lätthet att erhålla arbete tillskyndas arbetsklassen,
som derigenom får mångdubblade tillfällen till förtjenst mot
hvad förut varit fallet. Hvad angår den här uttalade fruktan,
att alltför många arbetskrafter skulle, genom en alltför stor ut¬
sträckning af jernvägsbyggnads-företagen, ryckas ifrån jord¬
bruket, kan jag icke dela densamma. På sin höjd kunna de,
som endast och allenast hylla stattorpare-systemet, härpå
komma att lida, och om de stora possessionaten^, som före¬
trädesvis begagnat stat-torpare, skulle möjligtvis blifva nöd¬
Den l 0 Juni.
439
sakade att mot skäligt pris utarrendera en del af sina egen¬
domar till arbetare, så ser jag deruti ingenting farligt, utan
fasthellre någonting önskvardt och effers trafvar) svärd t. Man
har äfven ordat om de stora kostnaderna för dylika företag.
Dessa äro alldeles odisputabla, men största delen deraf stannar
dock inom landet. Hvad materielen för sjelfva byggandet
beträffar, utgår det till största delen från jordbruket och bergs¬
bruket, såsom t. ex. bjelkar och skogs-produkter, skenor m.
m. Jag har i många är hyst den önskan, att vårt fädernes¬
land måtte tillgodogöra sig de fördelar, jernbanor medföra, men
trodde i början, att de oerhörda kostnaderna skulle medföra
iner skada än gagn. Jag har läst en skrift af en person, vid
namn Rundberg, om jag minnes rätt, rörande jernvägars an¬
läggning i Sverige, hvaruti sanna och goda idéer i detta af¬
seende blifvit utvecklade. Äfven synes ifvern för jernvägars
anläggning under de 10 senaste åren hafva märkbart tilltagit.
Vidare har man ordat om faran af låne-systemet; men om
man nu lånar blott till fortsättande af de nödvändigaste vä-
garne, hvilka redan äro påbörjade, så kunde man vid nästa
statsreglering hafva hopp att, för jernvägsanläggningarna, få
använda bränvins-skatten och de medel, som komma att in¬
flyta för försäljningen af Kronans egendomar m. m. Härige¬
nom skulle Ständerne möjligen kunna mildra det förskräckande,
som ligger i användandet af den utländska krediten, och jag
får förklara, att jag icke är rödd att, under sådana förutsättnin¬
gar, upplåna en del af de medel, som för ifrågavarande före¬
tag erfordras. Jag vill icke längre upptaga Ståndets tid i en
fråga, som denna, ty de, hvilka hafva bättre insigter, må
derom yttra sig, utan jag vill blott tillkännagifva, att jag god¬
känner Utskottets förslag i förevarande moment.»
Nils Hansson från Christianstads Län: »Oaktadt denna
fråga blifvit så väl och grundligt utredd af dem, som hafva
ordet i sin makt, att vidare ordande derom icke synes behöf-
ligt, vill jag dock gifva min åsigt tillkänna, på det man må
veta, hvilken jag eger, och på det jag icke måtte misstänkas
för andra tankar, än dem jag verkligen har. Dessförinnan bör
jag dock nämna, det jag är boende i en trakt af Skåne, som
är så aflägsen från alla jernvägar, att den aldrig kan få nå¬
gon direkt nytta af desamma. Om jag skulle således tala för
mina egna eller för min orts fördelar, skulle jag icke förorda
anläggandet af jernvägar, men detta är icke min afsigt, ty jag
ämnar verkligen att tala för anläggningen af sådana. Jag har ej
heller glömt det stora ansvar, som hvilar på hvar och en re¬
presentant, hvilken ej noga betänkt och öfvervägt hvad frå¬
gan gäller, innan han går att afgifva sin röst i detta vigtiga
440
Den 10 Juni.
ämne. En talare, som sistlidne Måndag uppträdde på Riddar¬
huset, beklagade de skånske representanterne derför, att de
måste rösta för vestra stambanans dragning söder om Mäla¬
ren, ifall de ville hafva något anslag till den södra banan.
Han ansåg således, att de skånske representanterne köpslaga
om sin öfvertygelse för att erhålla en eller annan mil af den
södra banan vidare anlagd. Denne talare var Borgmästaren
Stolpe i Borgareståndet, och jag anser, att han alltför gerna
kunnat undvika dylika yttranden, ty jag tror icke på något
sådant köpslagande hvarken af ledamöterne inom detta Stånd
eller utaf några andra. Bättre är att säga rent ut hvad man
vet, än att framkasta obestyrkta beskyllningar. Här tyckes
dock besannas det gamla ordspråket: v Af sig sjelf känner man
andra», och det synes, som om Herr Borgmästaren sjelf icke vore
obenägen att köpslaga med sin röst,1 ifall han dermed kunde
vinna någon fördel. Angående nu föredragna moment önskar
jag att skriftligen få yttra min mening.»
Härefter uppläste talaren följande:
»l:sta momentet 3:dje punkten, som här är i fråga, hand¬
lar hufvudsakligen om den vestra stambanan, från Stockholm
till Götheborg. Denna banas dragande norr eller söder om
Mälaren, har just varit sjelfva trätofröet bland Rikets Stän¬
der. Hade icke det olyckliga egna intresset här i detta af¬
seende gjort sig gällande (jag vill tro något hos hvardera af
partierne), så hade det troligen icke heller blifvit så mycken
tvist om hvarken att antaga system för jernvägarnes byggande,
eiler dertill erforderliga medels anskaffande, som naturligtvis,
icke efter klok beräkning, kan för det närvarande, eller hvad
sorn kommer att behöfvas intill nästa statsreglering genom
statslån, för det möjligaste billiga vilkor anskaffas. Man be-
höfver blott kasta en blick tillbaka på denna vigtiga frågas
behandling under innevarande Riksdag, så synes det ganska
besynnerligt, emedan man ifrån början af Riksdagen aldrig
hörde någon omtala, att man borde uppskjuta med antagandet
af ett system för jernvägsanläggningen: icke heller hörde man
det ringaste af den förskräckliga fruktan, som sedermera har
låtit höra sig om skuldsättningen, förr än Stats-Utskottet hade
åtgjort frågan och förordat den vestra stambanans dragande
söder om Mälaren. Först då, säger jag, uppdukades dessa
klagovisor om den förfärliga skuldsättningen, som skulle störta
vårt kära fädernesland. Denna skräckbild kan väl hafva nå¬
gon grund för sig, emedan äfven jag anser, att man icke bör
gå alldeles för djerft tillväga; men jag tror likvisst, att det
icke är skuldsättningen, som har utgjort bevekelsegrunden för
det s. k. norra partiet, att icke våga sig på statslån, utan fast
Den 10 Jum.
441
mera tror jag, att de hafva begagnat detta utrop såsom en
räddningsplanka, för att på densamma möjligen kunna hålla
frågan uppe till nästa Riksdag, på det att de under detta mel¬
lanrum kunna bearbeta saken till sin fördel, och derigenom
möjligen skulle kunna lyckas att vinna sitt spel, om också det
skulle kosta landet ännu en million R:dr innan detta trätofrö
kunde på sådant sätt blifva dämpadt.
Men oaktadt jag visst icke gillar Stats-Utskottets Betän¬
kande i sin hela utsträckning, så vill jag dock icke klandra
dess tillgörande i ämnet, emedan jag tror det varit Utskottets
mening att så godt som möjligt gå folkets önskningar till mö¬
tes. Man vet väl, att uti en stor och vigtig fråga, som denna,
och som kommer att lemna landets innebyggare så olika in¬
tressen, till följd af olika lokalförhållanden, skulle Stats-Ut-
skottet i alla hänseenden blifva klandradt, huru dess Utlå¬
tande än hade blifvit.
Med all respekt för alla de talare, som hafva så mycket
ifradt för banans dragande norr om Mälaren, och med fullt
förtroende för alla de stora siffror, som här hafva blifvit upp¬
gifna såsom måttstock för den mängd varu-artiklar, som Mä¬
larens norra kustboer årligen afyttra, jemte den stora personal¬
trafik, desamma hafva på Stockholm, får jag likväl här of¬
fentligen erkänna, att dessa bevekelsegrunder icke hafva kun¬
nat minska min öfvertygelse att denna väg bör dragas söder
om Mälaren; och skälen för denna min öfvertygelse vill jag
äfven lika öppet tillkännagifva, nemligen:
l:o då nu en utsigt är oss gifven för att kunna få våra
kommunikations-anstalter förbättrade genom ångkraft, hvilken
icke förr varit känd, och vi således numera icke behöfva vara
beroende blott af vatten-kommunikation, så anser jag att vi, som
hafva fått förtroendet af folket att här sammanträda för att
stifta lagar och besluta om de fördelar, folket skall genom de
allmänna företagen i olika rigtningar åtnjuta, så böra vi väl
här handla utan afseende på egna intressen, lemna våra
egna fördelar och gifva rum åt folkets rättmätiga anspråk i
allmänhet. Jag vill nu fråga det norra partiet om dess upp¬
gifna bevekelsegrunder kunna vara rigtiga, då det påstår att,
så vida rättvisa skall ske, bör jernvägen dragas till dem
derför, att Mälaren är stundom så obeskedlig, att han lig¬
ger ända till 7 månader tillfrusen, utan att taga i betrak¬
tande, att så många af våra bröder inom Riket hafva alis in¬
gen sjö- eller vatten-kommunikation på 12 månader om året.
Manne man icke då först borde se till att desse, som förr al¬
drig vetat af någon annan kommunikation, än genom dragares
kraft, på axel eller släda, att desse nu, så vidt möjligt är,
442
Den 4 0 Juni.
blefve ihågkomne; eller kanhända att de vilja tolka rättvisan
så, att de, som icke hafva vetat af något bättre förr, ej heller
böra hafva något nu, utan att de endast skola betala till dem,
som på förhand hafva en hjelplig kommunikation, på det desse
måtte få den alldeles fullständig. Så vill det se ut för de
opartiske.
2:o Herr Öfverste Ericson, som har förordadt den sö¬
dra banan, denne man, som genom mångårig erfarenhet och
sin stora nitälskan för väg- och vattenbyggnads-konsten, till¬
vunnit sig aktning och förtroende af så många aktade män,
både inom- och utomlands, —denne man, tror jag, har handlat
utan egennyttiga beräkningar, och alldeles opartiskt, fastän han
just nu, i elfte timman, i denna frågas afgörande blifvit min¬
dre väl ansedd af de personer, som blifvit med förslaget miss¬
nöjde, och sålunda fått oblida omdömen om sitt handlings¬
sätt med jernvägsbyggnaden. Men man får trösta sig dermed,
att det är omöjligt för någon att göra alla till viljes. Se, detta
är hufvudorsakerna, hvarför jag vill bifalla Stats-Utskottets Be¬
tänkande i denna punkt.
Äfven har jag ansett, att systemets antagande är alldeles
nödvändigt, ty man bör besinna, att, då man anlägger hufvud-
stambanor, så finnas många kommuner inom Riket, som af
dessa icke kunna få någon fördel, med mindre än de måste,
om också på enskild bekostnad, förskaffa sig antingen bibanor,
eller andra förbättrade kommunikations-anstalter till dessa stam¬
banor. Dessa landets innebyggare, som äro boende långt af-
lägsne från stambanorna, skulle i dubbelt mått komma att lida
orätt, om systemet icke antoges, emedan de i första rummet
få bidraga till hufvudbanornas anläggning, men sjelfve blifva
de afskurne all spekulation, att på egen bekostnad kunna
bereda sig tillfälle att med lätthet komma i beröring med stam¬
banorna.
En värd talare har yttrat, att genom den föreslagna jern -
vägs-skuldsättningen skulle hvarje helt hemman inom landet
få en skuld af icke mindre än 1,770 R:dr. Örn detta yttrande
har varit ett misstag, eller derunder ligger någon annan be¬
räkning, det vet han sjelf. Icke vet jag det, men huru som
helst, anser jag dock, att man icke bör gifva allmänheten så
orimliga begrepp om skuldsättningen. Det är i inin tanke en¬
dast utkastadt såsom ett ämne, som både den okunnige och
den ill villige kunde begagna till oförtjent klander åt de repre¬
sentanter, som hafva tillstyrkt jernvägsbyggandet, och derför
vill jag visa, att detta begrepp om skuldsättningen är alldeles
origtigt; först i anseende dertill, att det, som vi alla veta, ej
är blott svenska jorden, sorn endast utgör skatten till Stats¬
Den 10 Juni.
443
verkets behof, utan dertill få alla sorters näringar bidraga»
jemte hvarje skattskyldig person inom hela Riket, som utgår
i så ofantligt många rigtningar, som äfven vi alla veta; hvar¬
före jag derom ej vidare vill orda: och för det andra så är det
ju klart, att då denna skuldsättning sker för jernvägars byg¬
gande inom Riket, så vill man väl antaga, att dessa jernvägar
sjelfva skola bära sin skuld, och Rikets Ständer endast gå i
borgen för dem, samt den risk, som Riket möjligen kan få
vidkännas för denna borgensförbindelse, kan möjligen blifva en
eller annan procent att betala under amorterings-åren, anser
jag att Rikets innebyggare kunna påräkna full ersättning för,
derigenom att de alltid kunna påräkna en lättare kommunika¬
tion och jemnare pris å lika produkter i olika provinser; och
kan icke detta utgöra full ersättning, så må väl resten blifva
fylldt efter de 40 årens amortering, då jernvägarne i sin hel¬
het tillfalla Riket, och, på sådant sätt räknadt, kan jag san¬
nerligen icke inse hvad orsak våra efterkommande skola finna
uti att klandra våra tillgöranden; emedan, efter mitt sätt att
se saken, så skall det blifva de, som komma att skörda fruk¬
terna af våra mödor. Härom vore mycket mera att säga, men
jag vill ej nu vidare taga Ståndets tid i anspråk.»»
Vidare fortfor talaren sålunda: »»Här har under diskus¬
sionen blifvit sagdt, att det vore i hög grad oklokt att an¬
lägga alla till systemet hörande jernbanor på Statens bekost¬
nad, och man har försökt visa, att jernvägar i utlandet merän-
dels och till större delen anläggas af enskildta bolag. Härvid
vill jag blott anmärka, att ingen regel finnes utan undantag.
Hvad som ledigt kan ske utrikes, låter här icke verkställa sig.
och enda sättet för svenska folket, att kunna tillgodogöra sig
fördelarne af jernvägar, är att låta Staten öfvertaga arbetet
härmed. I Utlandet är ej svårt att bilda jernvägsbolag, be¬
stående af de förnämsta bankirer, hvaremot jernvägsbolag här
icke kunna komma till stånd, utan upptagande af lån utrikes,
då vårt land saknar erforderlig kapitalstyrka. Skulle man till
jernvägar härstädes använda blott medel, som finnas att tillgå
inom riket, så skulle alla andra näringar och industriella före¬
tag lida så märkbart intrång, och landets materiella krafter
så medtagas, att de förra blefvo snart sagdt urståndsätta att
vidare fortfara. På denna grund hyser jag ingen fruktan att
medelst lån anskaffa för jernvägarnes byggande erforderliga
medel. Flere talare hafva hyst fruktan, att arbetskrafterna
skulle, genom dessa företag, dragas ifrån jordbruket. Tvärtom
tror jag, att innan kort långt flere skola kunna vid jordbruket
användas, än förut, och detta till betydlig vinst både för kom¬
munerna och för den enskilde. Såsom exempel härpå och till
444
Den 10 Juni.
förtydligande af min mening vill jag anföra följande: Annan¬
dag Pingst var jag i Orebro, och medföljde derifrån jernbane-
tåget till Nora. De 3 milen mellan dessa städer tillryggalades
på en timma, af 300 personer, som medföljde på samma resa.
Skulle alla dessa nu hafva åkt samma väg med skjuts, hade
för denna åtgått minst 100 par hästar och 100 dränge-dags-
verken. Detta bevisar mer än tillräckligt mitt påstående, och
ådagalägger, att så snart jernvägarne hinna komma till stånd,
fördelar nog komma att tillflyta jordbruket. Afven har man
sagt, att jernvägarne komma att öka skjutsningsbesyäret, hvars
afskaffande ligger vårt Stånd så ömt om hjertat. Jag tror
visserligen att sådant kan blifva förhållandet på en och annan
ort, men vi böra besinna, att denna skjuts blir på kortare
afstånd och med egna dragare; således icke på långt när så
farlig sorn man påstått. Likaledes har man jemfört nu före¬
slagna skuldsättning, med den, som gjordes under Konung
Gustaf III:s tid; men jag ber att dervid få erinra om den
himmelsvida skillnad, som är mellan en skuldsättning för pro¬
duktiva ändamål, och en, sorn icke bereder någon den ringa¬
ste inkomst, utan fasthellre motsatsen. Visserligen är det
allrabäst, ifall man kan taga sig fram utan skuldsättning, men
en sådan med uträkning och förstånd vidtagen, är den klo¬
kaste utväg, man kan använda, itali ej egen tillgång finnes till
ett nyttigt och nödvändigt företag. På nu anförda skäl, och
säker om att icke behöfva frukta ett ogillande omdöme af
mina kommittenter, bifaller jag hvad Utskottet i nu föredragna
moment föreslagit.»
Jacob Lindby från Gottlands Län skriftligen:
»När man företager sig ett verk för sekler, hvilket dess¬
utom är så stort och dj?rbart, som det ifrågavarande, så borde
man gå tillväga med lugn besinning och i enlighet endast
med blicken på det i framtiden gagnande och det för nutiden
möjliga och minst tryckande, fatta sina beslut. Men i stället
har man inom vår representation vid de tre riksdagar, då
jernvägs-anläggningar spelat någon framstående roll, med lidel¬
sefull häftighet rusat till voteringsurnan, och fäderneslandets
vigtigaste frågor, som erfordrat djup och mångsidig utredning
hafva så väl vid 1850—1851 årens riksdag, som vid densist-
förflutna, blifvit afgjorda genom öfverraskning och, så att säga,
hufvudstupa. Jag tror mig icke träda utom min pligt eller
min rätt, om jag ber mina ståndsbröder denna gång vara lugne
och noga besinna sitt votums följder innan de nedlägga det i
urnan Här gäller icke blott hundratals millioner för en gång
eller på några år; här gäller det äfven att bryta sönder
mångens nuvarande välstånd, för att framkalla ett annat och
Den i0 Juni.
445
ökadt välstånd; här gäller det att fatta sig så, att icke våra
barn och barnabarn och efterkommande i aflägsnaste framtid
få skäl att beklaga sig öfver vår kortsynthet och vår egoism.
Derföre framförallt lugn besinning!
Med sådan går jag, att om Utskottets Utlåtande fram¬
ställa följande åsigter, dervid jag följer Utlåtandet punkt för
punkt.
l:o. Herr Bodells motion torde hafva förtjent ett bättre
öde, än att lemnäs utan afseende. Den afsåg, enligt motionä¬
rens egen förklaring, att bereda uppskof och lugn, och om
den älven enligt mångens mening innefattade ytterligheter, så
innehöll den dock äfven derjemte helsosamma varningar emot
ett besinningslöst framrusande. Då jag likväl finner den prak¬
tiska omöjligheten att bereda den en annan behandling genom
återremiss, så anhåller jag att Utskottets Utlåtande i denna
punkt må med ogillande läggas till handling arne.
2:o. Under öfverläggningarna på Riddarhuset har jag
hört dem, som vilja bifalla denna punkt, förundra sig öfver,
att man kunde motsätta sig »ett visst system» för så stora
byggnadsföretag, då man aldrig förnuftigtvis börjar den rin¬
gaste byggnad, den minsta odling, den kortaste resa, utan
plan och beräkning på förhand af företaget, sådant det skall
blifva i sin fullbordan. Men är det då icke skillnad emellan
att bygga ett hus och tjugo? eller emellan några tunnlands
odling och hela landsorters, hela länders? Är det icke skillnad
emellan en resa och alla resor, jag kan komma att göra i mitt
lif? Mig förefaller det, att vi skulle handla dåraktigt, om vi
ville säga »Staten skall nu och framdeles bygga så och så
många stambanor och förlägga dem i den och den rigtnin-
gen.» Det är icke vi, utan kommande Ständer, som hafva
att afgöra om allt framdeles; oss tillkommer blott den nu
ifrågavarande statsreglerings-perioden. Det är tydligt, att ett
beslut af oss nu, med afseende på framtiden, skulle vara an¬
tingen bindande eller icke bindande för framtida Ständer.
Skulle det vara bindande, så handlade vi illa om vi fattade
ett sådant, då de kunna på grund af sednare förvärfd erfaren¬
het få åsigter afvikande från våra; skulle det icke vara bin¬
dande, så handlade vi ovärdigt en lagstiftande församling, som
ej bör besluta annat, fin hvad den med säkerhet vet måste
blifva utfördt. Skulle beslutet innefatta en blott önskan, eller
en blott opinionsyttring, då måste man äfven öppet och otve¬
tydigt säga sådant.
Man har uppgifvit, att idéerna om ett helt systems fast¬
ställande på förhand skulle hafva tillkommit för att locka de¬
ras röster, hvilkas hemtrakter framdeles skola deraf få nytta,
446
Den 10 Juni.
på deras sida, hvilkas hemtrakter nu genast skola skörda för¬
delar af de första maskorna i det hittills blott på papperet
utkastade nätet; men jag kan icke tro Stats-Utskottet om en
så oädel bakslug Tankfullhet; ej heller dem, som skulle fån¬
gas i nätet, om en sådan brist på heder och fosterlandskärlek,
att de skulle låta snärja sig af förespeglingar, som smeka
egennyttan. Jag tror, att de, som hysa sådana misstankar,
måste se alltför mycket i svart. Men då ett beslut, som fast¬
ställer ett visst statsbans-system, ett visst nät af statsbanor an¬
tingen skulle vara för framtiden bindande samt således omöj¬
liggöra möjliga förbättringar, med ett ord skadligt, eller icke
bindande och således en blott fras, som dock kan föranleda
svåra tvister i framtiden och torde förleda mången till äfven-
tyrliga spekulationer på jordköp etc., så yrkar jag afslag på
andra punkten.
3:o. Då jag hyser den åsigten, att intet system skall på
förhand fastställas, och äfven anser, att man alldeles icke bör
sammanblanda orden statsbana och stambana, enär Staten möj¬
ligen med stort skäl kan komma att anlägga ganska små ba¬
nor för sitt behof, och åter ganska stora och hufvudsakliga
jerrivägssträckor, verkliga stambanor möjligen kunna blifva
anlagda af enskilde, samt för öfrigt jag är af den öfvertygelsen,
att jernvägar enligt regeln böra byggas af den enskilda spe¬
kulationen under Statens kontroll, då det är fråga om en all¬
män färdväg, samt endast undantagsvis af Staten, så motsätter
jag mig Utskottets tillstyrkande, att Rikets Ständer måtte an¬
taga och bestämma såsom stam- eller stats-banor några vissa
hela jernvägssträckor, helst sådant står i strid med Rikets
Ständers beslut 1854, som uti underdåniga skrifvelsen af den
18 November nämnde år har följande ordalag i punkten 2:
»dock må vissa delar af sådana jernbanor på enskild bekost¬
nad utföras, emot rättighet för Staten etc.»
Jag yrkar således afslag på 3:dje punkten. Men då jag
befarar, att jag måhända härvid skall röna alltför starkt mot¬
stånd och komma i en alltför obetydlig minoritet, så föreslår
jag alternativt, att Bondeståndet, ifall afslagsmeningen icke helt
oväntadt skulle erhålla majoritet, måtte, utan att för det när¬
varande ingå i närmare bestämmelser om rigtningen i öfver¬
ensstämmelse med förra Riksens Ständer, fatta följande beslut:
»Såsom stambanor antagas och bestämmas de
»redan påbörjade: vestra banan från Götheborg och
»södra banan från Malmö.»
4:o. Då Utskottet i denna punkt hemställt, att något
vidare afseende icke måtte fästas å det i Herr Wallenbergs
motion framställda förslag om jernvägs-förbindelse mellan Sö¬
Den 10 Juni.
447
dermanland och Mälarens norra strand på minst en half mil
från Stockholm, har det likväl icke omförmält några under¬
sökningar längre i vester, än från Stockholm, förbi Drottning¬
holm och Bockholmssund till Södertelje. Så väl uti Biskop
Thomanders reservation, som uti flere anföranden under Riks¬
ståndens gemensamma sammanträden, har likväl uppgifvits, att
en sådan förbindelse mellan södra och norra Mälarestranden
skulle kunna fördelaktigt åstadkommas längre vester ut, och
efter Biskop Thomanders uppgift med en besparing af ända
till Sjutton millioner Riksdaler.
Jag har visserligen emotsatt mig först och främst vidare
jernvägsbyggnader på Statens bekostnad, och i händelse denna
min mening icke skulle bifallas, förordat, att man för när¬
varande måtte stanna vid att endast vestra och södra banor¬
nas fortsättning från de utgångspunkter, de vid förra Riksdagen
erhöllo. Men då jag antager såsom troligt, att de, som på¬
yrka Statens omedelbara verksamhet, härutinnan kunna komma
att få pluralitet för sin åsigt, så måste jag äfven afse möjlig¬
heten af dessa båda stambanors framförande i framtiden på
Statens bekostnad ända till Stockholm. För sådan händelse
måste jag finna det högst obetänkt af Utskottet, att, på grund
af undersökningar endast i Stockholms så att säga omedelbara
granskap, söka undanskjuta en närmare utredning af frågan
om icke Rikets södx-a och norra orter kunde få betydlig för¬
del af en förbindelse öfver något Mälaresund längre vesterut,
helst sådant möligen skulle förorsaka den direkta besparingen
af 17 millioner Riksdaler. Till följd häraf anser jag behöfligt,
att Herr Wallenbergs framställning icke nu ogillas, utan att
den i detsamma framlagda plan, i händelse Staten kommer
att anlägga dessa båda banor i deras helhet, underkastas en
noggrannare pröfning; hvarföre jag yrkar att Utskottets fram¬
ställning i fjerde punkten må utan Ståndets gillande eller för¬
kastande läggas till handlingarne.
5:0. Till följd af hvad jag yttrat, angående fjerde punk¬
ten, hemställer jag också, att femte må läggas till handlin¬
garne eller för närvarande afslås.
6:o. Såsom en naturlig konseqvens af hvad jag fram¬
ställt vid tredje punkten, yrkar jag, att hvad Utskottet tillstyrkt
uti sjette punkten måtte afslås; men för den händelse, att
detta icke vinner Ståndets bifall, så hemställer jag alternativt
att följande beslut måtte fattas:
»För fullföljande af vestra stambanans anläggning
»och till fullbordande af bangården jemte verk-
»städ erna i Götheborg anvisas hvad Utskottet för
»dessa ändamål tillstyrkt.»
448
Den 10 Jarn.
7:o och 8:o. I öfverensstämmelse med hvad jag yttrat
vid tredje punkten yrkar jag å Utskottets framställningar un¬
der punkterna 7 och 8 afslag.
9:o. Äfven vid denna punkt yrkar jag afslag å Utskot¬
tets framställning; men för den händelse, att Ståndet beslutar
vestra och södra stambanornas fortsättning, så anhåller jag
vördsamt att man icke går längre än alla de med trakten
närmare bekante finna nyttigt och klokt, innan erforderliga
noggranna upplysningar blifvit inhemtade. Således yrkar jag
likväl blott alternativt, att »anslag må beviljas för denna ba¬
nas fortsättning endast till södra sidan af Finja-sjön, till full¬
bordande af bangården i Malmö samt återstående bangårds-
arbeten i Lund.
10:o. I öfverensstämmelse med hvad jag anfört vid tre¬
dje punkten påyrkar jag afslag af Utskottets framställning i
tionde punkten.
ll:o. I öfverensstämmelse med min framställning vid
4:de och 5:te punkterna, yrkar jag att 11 :te punkten må varda
af Ståndet afslagen.
I fråga om Utskottets framställningar i 12:te och följande
punkter till och med den 17:de, hvilka torde böra såsom för¬
fallna läggas till handlingarna, ifall bifall lemnäs till mitt vid
tredje punkten framställda lmfvudsakliga och första yrkande,
får jag, ifall nyssnämnde yrkande i tredje punkten icke blifver
af Ståndet gilladt, vördsamt tillstyrka bifall.
18:o och 19:0. Till dessa punkter förordar jag bifall.
20:o. I öfverensstämmelse med hvad jag vid åtskilliga
föregående punkter framställt, och med synnerligt afseende
derpå, att jag tror de medel, som anvisas till förberedande
undersökningar, rikligen återvinnas dels genom besparingar
vid banornas ändamålsenligare läggning, dels genom betydliga
framtida fördelar för trafiken och produktionen, anser jag Ut¬
skottets framställning i denna punkt icke böra bifallas. Då
jag likväl saknar anledning att tillstyrka bifall till motionärens
i denna punkt omförmälda förslag, så anhåller jag, att Utskot¬
tets hemställan må läggas till handlingarne.
21:0. Till Utskottets framställning vid denna punkt lem-
nar jag så mycket hellre mitt obetingade bifall, som hvar
och en måste finna det öfverskrida alla måttliga anspråk på
Statens medel, då en representant icke blott äskar statsbana
till den kommun, han representerar, utan äfven ersättning för
de kostnader, som kommunen nedlagt på åstadkommandet af
de vackra taflor, hvarmed man vill fresta folkombuden.
22:o och 23:o. I den händelse, att Ståndet mot min ön¬
skan nu beslutar att jernvägar skola byggas på Statens be-
Den 10 Juni.
449
kostnad, anser jag såsom högst vigtigt, att vi icke med det¬
samma inkasta oss i en äfventyrlig statsskuld, utan i stället
söka betacka utgifterna med de medel, som kunna finnas till¬
gängliga. _ _
Till följd häraf yrkar jag, att Ståndet för sådant fall måtte
afslå Utskottets framställningar i tjugoandra och tjugotredje
punkterna samt bifalla vice Talman Anders Anderssons mo¬
tion och andra gjorda framställningar om bränvins-bevillnin-
gens och bankovinstens användande till ifrågavarande utgifter.
24:o. I fullkomlig konseqvens med hvad jag förut fram¬
ställt, yrkar jag afslag å den framställning, Utskottet gjort i
denna punkt om statslån.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Att lättade
kommunikationer äro ett af de främsta medlen till ett lands
förkofran, är en känd och erkänd sak, och att i alla civili¬
serade länder jernvägar numera spela hufvudrolen härvidlag, är
ostridigt och allom bekant. Att man äfven inom Sverige fallit på
den tanken att tillegna sig de fördelar, jernvägar erbjuda ett land,
är något, som med värma och intresse blifvit af alla samhälls¬
klasser omfattadt. Också tror jag, att numera icke är fråga
om här skall byggas jernvägar, utan fastmer i hvad rigtning
och i hvilken skala de böra anläggas. Huruvida ett misstag
är af föregående Ständer begånget derutinnan, att man be¬
slutat, det Staten bör öfvertaga anläggandet af dessa jernvä¬
gar, lemnar jag derhän, ty man kan härom finna skäl både
för och emot. A ena sidan kan man säga, att detta beslut
framkallar oändliga tvister om banornas sträckning, och stör¬
sta olägenheten är möjligtvis äfven den, att det icke gerna
står i Statens makt att tillfredsställa allas anspråk. A andra
sidan måste det dock i politiskt och militäriskt hänseende
vara nödvändigt, att Staten sjelf bygger jernbanor, då en-
skildta bolag icke kunna uppfylla hvad Staten i detta fall
af jernvägar fordrar. Här har ock Staten redan beslutat, att
anläggning skall ske, och nu är blott fråga om banornas rigt¬
ning. Ett verkligt misstag blef dock, enligt min tanke, förra
Riksdagen begånget, då Stockholm icke togs till utgångspunkt
för ena ändan af vestra stambanan, och då man icke beslu¬
tade, att äfven härifrån påbörja arbetet derå. Hade Stockholm
blifvit taget till utgångspunkt, hade med detsamma den nu
pågående obehagliga tvisten om banans sträckning norr eller
söder om Mälaren varit sliten, och en mera enig samverkan
för det stora målet kommit det allmänna till godo. Många
andra skäl tala äfven för Rikets hufvudstads företräde till ut¬
gångspunkt för Statens stambanor. Jag anser således att detta
Bonde-St. Prot. vid Lågt. liiksd. 1856—1S5T. V. 29
450
Den 10 Juni.
misstag nu bör rättas, och att den blifvande anslags-summan
till Götheborg-Stockholmsbanan fördelas så, att arbetet å denna
bana äfven må påbörjas från Stockholm. Endast härigenom
kan den förhatliga tvisten på en gång slitas, hvilken i motsatt
fall, genom ständiga agitationer från ömse håll, kommer att
fortsättas, och vid en blifvande Riksdag med förnyad styrka
säkerligen åter uppdyker, hvarigenom andra maktpåliggande
ärenden antingen tillbakasättas, eller ock erhålla en sned rigt—
ning. I fråga om företrädet af deri södra eller norra sträck¬
ningen af ifrågavarande stambana, anser jag detsamma både
i matematiskt och strategiskt hänseende så fullständigt gifvet
till den södra bansträckningens fördel, att det verkligen för¬
undrar mig, att någon representant numera vill och kan upp¬
stå såsom den norra liniens försvarare! Att jernvägs-anlägg-
ningen mellan Stockholm och Götheborg blifver kortare och
billigare, i händelse banan drages söder om Mälaren, emot
om densamma lägges norr om denna sjö, är ostridigt och
ovedersägligt bevisadt: och att större och behöfligare fördelar
tillskyndas mellanliggande orter genom den södra rigtningen,
än medelst den norra, är äfven tydligt ådagalagdt. När der¬
till kommer, att en bana, utgående från södra stambanan, ge¬
nom Småland och Östergöthland, förr eller senare i allt fall
måste genom Södermanland söka sig väg till hufvudstaden,
hvarigenom en besparing af 12J mils gemensam väg åstad¬
kommes, så visar sig fördelen af den södra sträckningen ännu
mer otvifvelaktig och öfvervägande.
Man har under diskussionens gång härstädes fällt det yt¬
trandet, att Staten uteslutande bör anlägga sina jernvägar på
sådana trakter, hvarest en redan för handen varande rörelse
gifver hopp om tillräcklig inkomst åt anläggningen. Detta
sätt att resonnera låter bra, men håller icke gerna streck vid
en närmare granskning. För den enskilde spekulanten der¬
emot är denna sats fullt på sin plats. Den enskilde mannen,
eller ett enskildt bolag, måste i första rummet se till, att dess
nedlagda kostnad så skyndsamt som möjligt återbäres. Det
har sitt enskildta intresse, sin enskilda vinst till ögonmärke.
Staten deremot bör mellankomma, der den enskilda spekula¬
tionen, som afser tillfällig vinst, icke finner skäl att göra upp¬
offringar, men der en ny tillgång eller förökad produktion kan
framlockas och komma det allmänna till godo. Den enskilde
tager sin inskränkta lifstid i beräkning; Staten deremot är
odödlig. Ännu ett af de skäl, som tala för Statens omedel¬
bara ingrepp i dylika företag är, att, då den icke uteslutande
bör eller behöfver se på en tillfällig vinst, den deremot bör
komma till hjelp de orter, hvarest rörelse och industri ligga
Den / 0 Ju/n'.
451
nere till följd af bristande kommunikationer, och sålunda ut¬
jemna förhållandet emellan i detta fall mer eller mindre lyck¬
ligt lottade trakter. Att åt vissa orter, hvilka naturen skänkt
fördelar, dem hon förnekat andra, t. ex. trakterna närmast
norr om Mälaren, hvarest jernvägs-kommittéen föreslagit, att
den vestra stambanan borde framgå, och hvilka genom talrika
vattendrag redan ega fullständiga kommunikations-linier, Sta¬
ten ytterligare skulle skänka en ännu fördelaktigare bredvid
de förra, under det att förut lottlösa och vanlottade provinser
skulle befinna sig i sin förra ställning, synes icke stå rätt väl
tillsammans med billighet och rättvisa, och allraminst värdigt
Staten, som bör skipa rätt åt alla. Hade icke den olyckliga
Köping-Hult-banan funnits till, hade säkerligen icke heller ett
sådant förslag ens kunnat framläggas, långt mindre komma
under pröfning. Jag vill derför lägga hvar och en på hjertat
vigton af att denna tvist nu måtte afgöras.
Angående den financiella delen af frågan får jag tillfälle
att yttra mig, då anslagen till do bestämda banorna ifråga¬
komma; dock får jag på förhand anmärka, att, ehuru jag vet
och af egen erfarenhet känner, att ju förr ett företaget arbete
hinner afslutas och fullbordas, desto mindre blir kostnaden,
och att tvärtom arbetet blir desto dyrare ju längre det utdra¬
ges på tiden, jag likväl anser, att anslagen till jernvägs-arbe-
tet bör, under nu ingående statsreglerings-period, i möjligaste
måtto minskas, bland annat af den orsak, att en svär penning¬
kris just nu är för handen.
Emellertid bifaller jag Utskottets förslag uti 3:dje punk¬
ten 1 mom. uti nu föredragna Utlåtande.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Ingalunda med för¬
biseende, utan tvärtom med fullt erkännande af den stora vigt,
frågan innebär, nödgas jag likväl att ställa mig på oppositio¬
nens sida, för att, om möjligt, söka stäfja den fart, ämnet ta¬
git. Under de allmänna öfverläggningarna på Riddarhuset har
jag redan yttrat, det man bör gå varsamt tillväga och noga
betänka sig innan man lättsinnigt kastar Staten in uti ett in-
dustrielt företag, som med all visshet kommer att medföra
oerhörda kostnader. I följd häraf, och då min åsigt härutin¬
nan sålunda är känd, kan det icke vara något nöje, hvarken
för Ståndet eller mig, att återupprepa hvad en gång blifvit
sagdt. Af denna anledning vill jag nu vara så kort som möj¬
ligt, och blott besvara och vederlägga de talare, som upp-
trädt såsom försvarare af det så kallade systemet. En af
desse talare har åberopat sina egna fordna åsigter, och har derpå
velat stödja sin fordran om bifall till Utskottets förslag. Härpå
kan, enligt mitt sätt att se, endast svaras, att detta kan vara
452
Den 10 Juni.
gällande blott och bart för honom sjelf, ty meningen kan väl
ej vara den, att dessa åsigter skulle utgöra skäl för andra att
derefter bilda sitt omdöme. Jag högaktar denne talare för
öppenheten i hans språk, inen denua utgör ej något skäl för
mig att frångå min mening. Samme man sade äfven, att
man icke bör gå planlöst tillväga. Detta är ganska rätt, och
derom är äfven oppositionen ense, ty den önskar fullborda de
vägar, som redan äro påbörjade, och deruti ligger säkerligen
en plan, skulle jag tro. En annan talare har yttrat, att Ri¬
kets Ständer redan hos Kongl. Maj:t anhållit om verkställande
af undersökningar för anläggandet af jernvägar, och uppläst en
punkt af Rikets Ständers sistlidne Riksdag till Kongl. Maj:t
aflåtna underdåniga skrifvelse i ämnet, hvarest anhålles om
verkställande af noggranna statistiska, stats-ekonomiska och
topografiska undersökningar m. m. Förhållandet härmed är
dock sådant, att undersökningarna i stats-ekonomiskt hänse¬
ende alldeles fått stå tillbaka, hvaremot endast topografiska
undersökningar blifvit gjorda, af hvilken anledning äfven, så¬
som samme talare nämnt, hela luntor af kartor, beskrifningar,
profiler m. m. befinna sig i Stats-Utskottets vård, under det
snart sagdt inga underrättelser i statistiskt och ekonomiskt
hänseende, stödda på förutgående tillförlitliga undersökningar,
varit att för Utskottet tillgå. Det vore derför i hög grad lätt¬
sinnigt att, på de undersökningar, som redan skett, bygga vårt
beslut, och derigenom liksom söka binda kommande Ständer
vid hvad som möjligen kan vara både origtigt och oklokt. I
afseende å den pågående striden i fråga om vestra stamba¬
nans dragning norr eller söder om Mälaren, har man hört häf¬
tiga utfall emot Köping-Hult-bolaget. Den södra banans an¬
hängare hafva alltid skjutit framför sig detta bolag, och sökt
förskräcka de rödde dermed, att Statens jernvägar aldrig böra
närma sig eller inlåta sig med denna olyckliga bana. Den
nyss föregående talaren har till och med sagt, att, ifall den
olyckliga Köping-Hult-banan icke funnit6, så skulle man al¬
drig kommit att tänka på vestra stambanans dragning norr
om Mälaren. Men jag frågar om någon tror, det ett bolag
verkligen finnes, som skulle vara så enfaldigt att förlägga en
jernbana, den första af någon betydenhet inom detta land, på
en ort, der man ej hade den största förhoppning, att den skulle
bära sig'. Jag har intet annat intresse utaf huru frågan afgö-
res, än det, som sammanfaller med det allmännas; men jag
har af allt tyckt mig firma, att parti-intresset är lika stort sö¬
der, som norr om Mälaren. För min del har jag af det sätt,
hvarpå man förfarit, för att erhålla vägar söder om Mälaren,
kommit till den tanken, att den norra sträckningen vore den för
Den 10 Juni’.
453
det allmänna fördelaktigaste. Pehr Erik Andersson upplyste,
under gårdagens diskussion, att frälsejorden i Södermanland
utgjorde icke mindre, än 46 procent af hela hemmantalet. Är
det nu meningen att ännu mer förhöja värdet af dessa privi¬
legierade egendomar, som redan äro befriade från en mängd
till Staten utgående onera? Är detta billigt? Nej, visst icke.
Jag frågar om det icke är anledning att frångå, eller åtmin¬
stone uppskjuta afgörandet af denna fråga, till dess tillförlitliga
underrättelser i alla rigtningar blifvit inhemtade. Man har sagt,
att vatten-kommunikationer redan finnas på norra sidan, till
ojemförlig lättnad för trafiken. Men sådana finnas äfven på
södra sidan af Mälaren, och är då verkligen Södermanland så
vanlottadt på kommunikationer och vägar, som man vanligt¬
vis påstår? Ingalunda. Det har en stor mängd sjöar och
vattendrag, som kunna genom kanaler med hvarandra förbin¬
das och få sitt utlopp både i hafvet och i Mälaren. Vid
1851 års Riksdag anslogos 100,000 R:dr till underhjelpande af
ett sådant företag inom Södermanland, men dessa medel hafva
icke dertill 'blifvit använda. Herr Hjerta anmärkte detta för¬
hållande under do allmänna öfverläggningarna, och härpå sva¬
rade Friherre Sprengtporten, att denna fråga ej hörde till den
nu föredragna, emedan det nu ej vore fråga om att bjugga
jernvägar för Södermanland, utan för Staten, för det allmän¬
nas behof. Äfven yttrade samme Friherre Sprengtporten, med
anledning af Herr Hjertås yrkande, det de orter, hvarigenom
jernvägarne löpa, borde vidkännas någon särskild beskattning
till deras underhållande, att sådant först kunde komma i fråga
sedan nyttan af jernvägarne blifvit konstaterad och erkänd,
hvaraf det synes, att äfven han hyser tvifvelsmål om deras
oafvisliga nödvändighet för denna ort. När man framhåller
alla olägenheterna på norra sidan, men icke dem, sorn finnas
på den södra sidan,— är icke detta ensidighet? Är det icke
partiskhet? När man säger, att jernvägsvagnarne skulle kom¬
ma att gå tomma på norra sidan om Mälaren, men fullpac-
kade på den södra, är icke sådant partiskt och orimligt? När
man ytterligare påstår, att Upsala-vägen upptager all trafik
norr om Mälaren, är icke detta, lindrigast sagdt, i högsta grad
vilseledande? Herr Henschen har beräknat inkomsten af Up-
sala-banan till 5 procent å anläggningskostnaden, men härvid
har han äfven tagit i beräkning allt, som föres sjöledes till
och ifrån Upsala. Är sådant rätt? Visserligen icke, ty det
gods, som nu föres sjöledes, kan ej föras på jernbana, om ej
priserna å dessa olika transportleder blifva lika, och det är en
verklig stafs-ekonomisk förlust att begagna ett dyrare kom¬
munikationsmedel på ställen, hvarest ett billigare förut finnes.
454
Den JO Jani.
Hvad angår frågans behandling i sin helhet så måste jag
tillstå, alt densamma förefaller mig högst underlig och besyn¬
nerlig. Man har med all ängslan krånglat sig fram mellan
sjöar, och sökt undvika beröring med vattendrag, så vidt möj¬
ligt varit, ehuru kändt är, att dessa måste anses såsom gan¬
ska betydliga anskaffare af trafik å jernbanor. Man har talat
om banorna i Småland. Jag är äfven färdig att bevilja an¬
slag till sådana; men den naturliga rigtningen för jernbanor i
Småland är den från Wexiö till någon hamn på östra eller
vestra kusten, och från norra Småland till Westervik, eller
någon annan lämplig punkt, men icke från hjertat af Småland,
till Norrköping och vidare till Stockholm, hvilken väg blott
kommer att begagnas för hitforslande af viktualier, men vore
utan all betydenhet för Sveriges export i det hela. Man har
anmärkt, att allmänheten genom petitioner och skrifvelse!- m.
m. visat sitt stora intresse för ett vidsträckt system af jern¬
banor, men i mina ögon visar allt detta blott ett begär hos
de olika delarne af landet att försöka hålla sig framme, näl¬
den stora utskiftningen en gång skulle verkställas. David
Andersson, som är ledamot af Stats-Utskottet, har sagt, att
om ett system blefve af Rikets Ständer antaget, så skulle Sta¬
ten slippa att bygga flere stambanor, än dem, som redan blif¬
vit beslutade. Härutinnan har visserligen Utskottet försökt
visa sin maktfullkomlighet, men huru kan någon tro, det man
kan derigenom hindra kommande Ständer att, äfven för sin
del, besluta byggandet af nya banor. Om nästsammanträdande
Ständer skulle finna nyttigt anläggandet af en jernväg mellan
t. ex. Lycksele och Avasaxa, så kunde något sådant aldrig
hindras eljer förebyggas genom de beslut, nu församlade Stän¬
der fatta, och när förhållandet är sådant, hvartill skall då an¬
tagandet af ett visst system tjena? En talare har sagt, att,
ifall vestra banan drages norr om Mälaren, någon annan bana
norr ut icke kommer att byggas. Ett sådant yttrande synes
mig vara nog vågadt, då det icke är han ensam, som har att
besluta i dylika saker. Jag känner väl samme talares skick¬
lighet i riksdagstaktiken — jag säger icke parlamentarisk takt,
ehuru jag icke heller frånkänner honom sådan, men det ordet
var ej användbart här, ty jag gör stor skillnad emellan par¬
lamentarisk takt och hvad man gemenligen menar med ordet
l-iksdagstaktik. •— Man har äfven till mig personligen fram¬
ställt, det jag bordo gå in på hvad nu blifvit föreslaget, ifall
jag ville någon framgång åt hvad Kongl. Maj:t i sin Propo¬
sition föreslagit angående förbättrande af kommunikationen
mellan Jemtland och Norrige. Om någon skulle kunna tro,
att detta kunde utgöra ett motiv för mig att frångå min en
Den i 0 Juni.
455
gång uttalade åsigt i detta ämne, och ifall man, livad som
förespeglats, trott sig härigenom kunna inverka på mig, så har
man härutinnan betydligt misstagit sig, och jag ber att slippa
få vidare höra talas härom.
Hvad nu ifrågavarande 3:dje punkt af Utlåtandet angår,
så ligger systemet just deruti. Jag önskar derför, att alla de,
som vilja hålla sig vid förra Riksdagens beslut, och icke vi¬
dare vilja tvinga Rikets Ständer in på en farlig bana, icke
heller måtte bifalla ett enda jota af denna punkt. Jag vill
dock bevilja anslag till de redan påbörjade vestra och södra
banorna. Mitt beslut i denna del är fattadt, och jag före¬
slår alltså, att Ståndet, till utgående under innevarande samt
nästkommande 3 år, eller under tiden till 1860 års slut, an¬
visa en sammanräknad anslagssumma af 7,610,000 R:dr Runt
för fullföljande af vestra stambanans anläggning genom We¬
stergöthland till och förbi Götha kanal.»
Denne talares åsigfer delades af P. F. Mengel från Up¬
sala, Andera Jansson och Lars Johansson från Westmanlands,
Johan Andersson, Liss Lars Olsson och Erik Andersson från
Kopparbergs, Carl Dahlgren från Elfsborgs, Anders Olsson
från Jemtlands och Erik Larsson från Wester-Norrlands Län,
jemte flere ledamöter af Ståndet.
Johan Bergström från Kopparbergs Län: »Likasom de
talare, hvilka förut yttrat sig, önskar äfven jag, att Sverige
måtte, så fort ske kan, tillegna sig nyttan af jernvägar. Men
jag har dock trott, att anläggningen deraf skulle bäst kunna
åstadkommas genom enskildta bolag, med understöd af Staten.
Då emellertid Rikets Ständer vid sistlidne Riksdag åtogö sig
att bygga vissa stambanor på Statens bekostnad, så måste
man väl fortsätta dermed. Likväl kan jag icke gifva mitt bi¬
fall till allt, hvad Utskottet i förevarande Utlåtande föreslagit,
förnämligast af den orsak, att det föreslagit ett allt för stort
kapital att utgå under de 3 år, som omfattas af nästa sfats-
regleringsperiod. Då jag sålunda ej vill anslå så stort bygg-
nadskapital, som blifvit fordradt, anser jag äfven i följd deraf,
att icke så mycket bör bj^ggas, som blifvit föreslaget, ej heller
att något visst system för byggnaden behöfver bestämmas.
Jag vili blott anslå medel till fortsättande af södra och vestra
stambanorna, ty vi måste besinna, att många smärre enskilda
banor, äro påbörjade, hvilka böra erhålla understöd af Staten,
då de äro af största nytta för de orter, hvarest de blifvit an¬
lagda. Den statsbana, som mest intresserar och blir af största
nytta för innebyggarne i Dalarne, är banan från Sala till Gefle-
Dala-banan, i granskapet af Storvik, men då Utskottet ej före¬
456
Den i 0 Juni.
slagit någon byggnad deraf under nästa statsregleringsperiod,
anser jag afven obeböfligt att bestämma något om planen för
samma bana. Skulle dock någon proposition härå förekomma,
önskar jag att orden: »i granskapet af Storvik belägen», måtte
ur Utskottets förslag uteslutas.
Anders Medin från Kronobergs Län: »Den värde Stånds¬
bröder, som i går öppnado diskussionen i denna fråga gaf
tillkänna, att han ej var någon jernvägsvän. Jag är det icke
heller. Samme talare sade dock, att dessa vägar äro nödvän¬
diga, oell att man måste foga sig efter tidens kraf, som hög¬
ljudt fordrar deras anläggande. Vidare förordade linn hus¬
hållning, och detta anser jag vara vår ovilkorliga pligt, då vi
ej hafva egna medel att vid dessa företag använda. Så långt äro
vi båda ense, men derefter synes, som skulle våra meningar
blifva något olika. Han lade banden pä hjertat och förordade,
som sagdt är, sträng hushållning, men dertill kunde jag just
icke märka synnerligt spår, då lian straxt derefter ville hafva
vestra . stambanan framdragen ända till Örebro, då äfven de,
som ifrigast förfäktat denna banas dragning norr om Mälaren,
icke vågat sig så långt, utan stannat vid Hjulö. Längre vill
icke heller jag gå. Många af Ståndsbröderne hafva härstädes
klandrat Öfverste Ericsons förslag; detta på en gång smärtar
och förvånar mig, ty för ingen boide vara obekanta hans stora
förmåga och duglighet, samt hans osvikliga redbarhet i tanke
oeh handlingssätt. Värre kunde icke hända och någon större
förlust i detta hänseende kunde för närvarande icke drabba
vårt land, än om Öfverste Ericson sade: »Adjö med er,
jag vill icke vidare taga någon befattning med edra jernvägs-
byggnader.» Jag kan således icke instämma med, utan må¬
ste tvärtom tillbakavisa dem, som vilja påstå, att han icke är
vuxen den befattning, som genom allmänna förtroendet blifvit
honom öfverlemnad. Vi kunna påminna oss litet hvar, som
lefde vid den tiden, huru det tillgick vid byggandet af Götha
kanal, och huru Grefve Platen, själen i detta företag, fick
uppbära sinädelser och förebråelser, ej blott i tidningar och
broschyrer, utan äfven inom riksförsamlingen. Men jag frågar,
om icke i närvarande stund tusende sinom tusende äro fär¬
dige att välsigna hans verksamhet och hans minne. Så blir
äfven, enligt min tanke, förhållandet när Öfverste Ericsons
förslag blifvit genomfördt och nått sin fullbordan. Värst har
han blifvit klandrad af dem, som förorda vestra banans drag¬
ning norr om Mälaren, och jag erkänner villigt, att jag ej
hörer till deras antal, ty jag anser den södra sträckningen
vara för landet nyttigast, och kommer alltså att rösta derför,
då jag icke vill gå några krokvägar. — En talare har sagt, att,
Don 40 Juni.
457
då man anlade Köping-Hult-jernbanan, detta icke skedde utan
djupa beräkningar. Detta är alltför sannt, tj nu hafva vi fått
lära känna dessa beräkningar, och nu inse vi nog orsaken,
hvarför så många ledamöter af representationen förorda vestra
banans sträckning norr om Mälaren. Meningen lär väl vara
den, att Slaten skulle betala fiolerna, som man säger, och
hvilka beräkningar detta bolag än må hafva haft, något lyck¬
ligt resultat har derutaf åtminstone icke vunnits. — Den, som
gått mest öppet tillväga i denna fråga, är Pehr Erik Anders¬
son från Westmanlands Län: han har icke gatt några krok¬
vägar, och jag tackar honom derför. Han har tillika gifvit
oss upplysningar, siffror, fakta etc. etc., hvilka äro ganska
värderika. Skada blott, att de tala mer mot än för den sak,
de voro ämnade att understödja. Han berättar oss om den
mängd af spannemål och öfriga effekter, sorn sjöledes trans¬
porteras från Westerås och öfrige städer i Westmanland ; han
erkänner huru lätta kommunikationerna på alla håll äro inom
den provins, han tillhör; han gifver oss bestämda uppgifter på
huru mycket som på dessa sjökommunikationer transporteras.
Allt detta måste obestridligen leda till den slutföljd, att som¬
martiden sjövägarne äro de enda, som komma att begagnas,
och att jernbane-tågen under samma tid komma att gå tomma,
och således hafva utsigt att få någon förtjenst blott under
den tid af året, då sjölederna äro stängda. Jag anser det
icke vara klokt, eller väl beräknadt, att lägga en sådan jern¬
bana. Äfven har samme talare uppläst utdrag af dagböckerna
från gästgifvaregårdarne vid den norra vägen; men han har
försigtigtvis underlåtit att lemna upplysning om förhållandet i
detta afseende vid t. ex. Fittja och Södertelje, på vägen sö¬
der om Mälaren. Jag tror, att man då kommit till något
annat resultat, då man sett, att trafiken derstädes är mång¬
faldigt öfvervägande den norra. Jag kan icke ingå på att
vidare gynna provinsen Westmanland, han må vara så härlig
som helst, och de af Pehr Erik Andersson förebragta skäl
hafva ännu vidare styrkt mig i den öfvertygelse!!, att sträck¬
ningen söder om Mälaren är den rigtigaste och för landet för¬
delaktigaste. — Man har äfven sagt, att jernvägar icke böra
läggas i magra orter; men jag tror, att just sådana orter böra
upphjelpas genom anläggandet af jernvägar. Hvarföre äro
dessa orter så magra? Jo derföre, att kommunikationer sak¬
nas, att man icke tyckt det löna mödan att göra uppodlingar,
då tillfälle till afsättning af produkterna icke kan beredas. I
Småland och i norra delen af Skåne saknas icke odlingsflit,
icke heller odlingsmarker eller odlingsplaner; men hvad som
fattas är kommunikationer med andra orter, och derför lönar
458
Den 79 Juni.
det sig ej att göra storartade odlingsföretag. Derför vore det
oklokt, att icke i dessa trakter anlägga jernvägar. Ännu ett
skäl, hvarför jag anser att vestra banan bör dragas söder om
Mälaren är, att vägen derigenom blir 6 å 7 mil kortare. — En
talare har påstått, att vägen ej bör läggas söder om Mälaren,
emedan der skola finnas många och stora säterier jemte en
mängd frälsejord, som skulle komma att skörda största förde¬
len deraf. Vi böra dock besinna, att det är en vigtig omstän¬
dighet att få inkomst af jernbanorna, och detta tror jag vin¬
nes lättast i sådana trakter som den nu omnämnda. För öf¬
rigt behöfver man icke fästa sig vid — åtminstone qvittar det
mig alldeles lika — om det är Pål eller Pehr som eger jorden,
om det är en Grefve eller bonde, som får sin egendom ge¬
nom jernvägen upphjelpt, allenast det allmänna derpå vinner.
Vidare har man yttrat, det vi icke böra gå kommande Stän¬
der i förväg, eller söka binda nästkommande Ständer vid nå¬
gra vissa banor. Men jag vill dock fästa uppmärksamheten
derpå att, förrän frågan om hufvud banorna är afgjord, några
bibanor icke kunna komma till stånd. Jag anser dessutom
Rikets nu församlade Ständer lika kompetente att afgöra denna
liufvudfråga, som nästsammanträdande; hvarför jag äfven ön¬
skar, att något vidare uppskof icke måtte ega rum. I fall,
såsom det säges, påtryckningar från vissa håll äro i svang,
så tror jag äfven det vara bäst att bespara nästkommande
Ständer obehaget af att erfara något dylikt. Jag instämmer
med Anders Pehrsson från Örebro Län, och bifaller Utskot¬
tets förslag i 1 Mom. af 3:dje punkten, samt förbehåller mig, att
få vidare yttra mig under fortsättningen af föredragningen.
Häruti instämde Johannes Larson från Jönköpings och
Erik Carlsson från Stockholms Län.
Daniel Danielsson från Jönköpings Län: .»Ehuru det
kan anses öfverflödigt, så anser jag det dock vara en pligt
för en och hvar att yttra sin mening i denna högst makt¬
påliggande fråga. Jag vill icke förlänga diskussionen, ej heller
lemna några upplysningar till frågans bedömande, ty detta
hafva andra gjort mycket bättre, än hvad jag skulle kunna
göra. Hvad den finansiella delen af frågan angår, måste jag
bekänna, att jag hyser stora betänkligheter för upptagande af
lån i den vidsträckta skala, som nu blifvit föreslaget. Då det
emellertid nu är fråga blott om 1 Mom. af 3 punkten, rö¬
rande vestra stambanans sträckning norr eller söder om Mä¬
laren, vill jag derom yttra min mening, och jag gör det så
mycket hellre, som jag härvid är alldeles opartisk, då jag är
boende så långt ifrån banan, att jag aldrig kan få någon di¬
rekt fördel genom densamma, och således icke kan tala i eget
Den 10 Juni.
459
intresse. Den södra vägen anser jag för min del hafva be¬
tydligt större fördelar med sig, ty jag har i Södermanland nu
sett oerhörda foror forslas fram på axel då jag med Stån¬
dets tillåtelse nedrest till min hembygd, för att åtnjuta mig
beviljad ledighet, och på återresorna hemifrån har jag alltid
i Södermanland mött 100-tals hastar, dragande stora och dryga
foror till hufvudstaden. Detta är icke heller underligt, då man
besinnar, att hela norra delen af Östergöthland och hela det
inre Södermanland har långt till vatten och således saknar
vattenkommunikationer. Norr om Mälaren är ett motsatt för¬
hållande; hvarför jag icke heller finner något skäl att derstädes
framdraga jernvägen. Jag kan således icke annat än rösta
för den södra linien, och anser Utskottet i denna del hafva
handlat fullkomligt rätt. Jag är ej af motsidans skäl öfver-
tygad, och vill öppet tillkännagifva detta.
JE. J. Rudberg från Kalmar Län: v Jag har förut instämt
med Sahlström, och gör det fortfarande, utom hvad siffrorna
i anslagsbeloppen angår. Jag är ej den, som vill klandra
Öfverste Ericsons förslag, ej eller vill jag yttra mig om vä¬
gens dragning norr eller söder om Mälaren; men jag önskar
blott sträng hushållning med Statens medel. För min del hade
jag trott, att jernvägar skulle kunna anskaffas genom enskildta
bolags försorg: men då man nu förklarar detta vara möjligt,
och då anläggningen måste öfvertagas af Staten, önskar jag,
att vestra stambanan nu måtte fortsättas från Götheborg till Götha
kanal, samt att behöfliga medel dertill böra beviljas. Hvad ban¬
gården i Götheborg angår, bör dertill ej anslås några penningar,
då, enligt min åsigt, alla städer, genom hvilka jernvägar komma
att löpa, böra bekosta de bangårdar, som finnas behöfliga,
och Götheborg, såsom varande en stad med stor och liflig
trafik, icke härifrån bör utgöra något undantag.
Paul Hedström från Wester-Norrlands Län: .»Ehuru i
denna fråga nog mycket blifvit taladt både mot och med,
vill jag dock gifva tillkänna min åsigt i ämnet. Jag är icke
af dem, som gynna jernvägsanläggningar, och skulle gerna
önskat att sådana anläggningar alldrig blifvit bragta å bane,
helst inom ett på kapitaler fattigt och så glest bebodt land som
Sverige. Äfven hade jag aldrig föreställt mig det vara rätt
att bygga jernvägar på Statens bekostnad, utan anser det
vara rigtigast, att bolag bildats för anläggande af jernvägar,
der de af behofvet varit påkallade, och att Staten dertill lem-
nat lämpliga amorteringslån. Men då man nu redan blifvit
invecklad i dessa företag, hvilka jag för min del anser våd¬
liga, torde man ej kunna undgå att bevilja medel till fortsätt¬
ning af de redan påbörjade banorna, dock bör man dervid
460
Den 40 Juni.
gå tillväga med försigtighet och hushållning, och alldeles icke
med den frikostighet, nu är föreslagen. Hvad sträckningen af
banorna beträffar, anser jag för min del, att de af Öfverste
Ericson och Stats-Utskottet föreslagna sträckningarne böra
följas i hvad de röra vestra och södra stambanorna. För när¬
varande bör man, efter min tanke, icke bevilja medel
till fortsättande af andra banor, än den vestra till Hjulö, och
den södra till Finja-sjun. Skulle man anse sig ega förmåga
att utsträcka jernvägsbjggnadsföretagen i vidsträcktare mån,
skulle jag vilja förorda norra banan åt Upsala, öster om Sig-
tuna-fjärden, och för min del äfven bevilja det för denna bana
föreslagna anslag, då densamma, enligt min ringa uppfattning,
kanske skulle blifva nära nog den enda bana, som möjligtvis
skulle komma att lemna Staten någon inkomst. Helst skulle
jag dock önska, att endast de påbörjade banorna, som af Ri¬
kets sednast församlade Ständer blifvit beslutade, måtte först
fullbordas, och att de öfriga föreslagna banornas byggande
måtte uppskjutas till dess man vunnit erfarenhet, efter de för¬
ras fullbordande, huruvida det kan vara lönande att i Sverige
anlägga jernvägar eller icke. Då skulle man äfven kunna
undvika förebråelser för allt för stor frikostighet och benägen¬
het att inkasta Staten uti så vidlyftiga jernvägs-anläggningar,
som de nu föreslagna, innan man hunnit inhemta någon känne¬
dom om de resultater, jernvägarne i vårt land kunna lemna.—
Det skulle i sanning ej förefalla mig underligt, om jag af mina
kommittenter erhölle förebråelser för min visade frikostighet,
att på deras bekostnad bevilja anslag till jernvägar, som möj¬
ligen kunna komma att lemna mindre lyckliga resultater. Då
jag derjemte skulle kunna synas villig att bidraga till lättade
kommunikationer för en del af innevånarne i medlersta och
södra delarne af Riket, och då innebyggarne i de norra pro¬
vinserna icke allenast äro i stor och tryckande saknad af
kommunikationer, utan äfven torde hafva föga hopp att få
denna brist afhjelpt, samt dertill kommer, att den provins,
hvilken jag till en del representerar, alltid blifvit styfmoderligt
behandlad i fråga om statsanslag, så tror jag så mycket större
skäl vara för handen, att vara så återhållsam som möjligt,
och icke med min röst medverka till en skuldsättning, som
möjligtvis kan komma att hårdt drabba efterkommande och
icke efterlemna några gjmsammare följer, än att, under den
tid jernvägsbyggnaderna pågå, industrien och näringarne lida
ett betydligt nederlag.
Bengt Nilsson från Kronobergs Län: »Så mycket har i
denna fråga blifvit sagdt, att någonting knappt återstår. Då jag
bor i en trakt, som är långt aflägsnad från sjökommunikationer,
Den 10 Jani.
4C1
bör icke någon finna det underligt, att jag är vän af jern¬
vägar, och jag tillstyrker äfven derföre anläggningen deraf så
mycket ske kan. Jag röstar för vestra stambanans dragning
söder om Mälaren, enligt Öfverste Ericsons förslag, då vägen
derigenom förkortas minst 6 mil. Jag vill sedermera yttra
mig öfver Utskottets förslag i 4:de punkten.
Tobias Lind från Götheborgs och Bohus Län: »I likhet
med flere föregående talare måste jag erkänna, att så mycket
redan blifvit yttradt, att Ståndet torde vara bäst belåtet med
att icke besväras med vidare ordande. Jag vill derföre fatta
mig så kort som möjligt, och blott tillkännagifva min tanke
angående nu föredragna moment. När det nu ändtligen gått
så långt, att Staten verkligen måste bygga jernvägar, hvilket
jag för min del dock aldrig önskat, vill jag förklara, att jag
godkänner Utskottets förslag i detta moment. I likhet med
de fleste föregående talare fruktar äfven jag att sätta landet i
alltför stor skuld, och när vi hinna till frågan om de sär¬
skildta anslagen, kommer jag att blifva så sparsam, som möj¬
ligt. Äfven vill jag upplysa, att jag icke kommer att bevilja
■något anslag, förrän sträckningen af de olika banorna blifvit
fullt bestämd, ty i annat fall komma vi att derigenom blott
inleda både oss sjelfve och äfven kommandp Ständer i fre¬
stelse.»
Häruti instämde Nils Andersson från Wermlands Län
och Erik Christensson från Götheborg och Bohus Län.
O. G. Cederskog från Östergöthlands Län: »Jag vill icke
uppträda för att ytterligare förlänga denna nog långa diskus¬
sion ; men jag anser det vara min pligt att offentligen tillkänna¬
gifva min åsigt i denna för hela fäderneslandet maktpåliggande
fråga. På det mina kommittenter må kunna bedöma min me¬
ning, vill jag förklara, att jag under den nu pågående tvisten
om vestra stambanans dragning norr eller söder om Mälaren,
blifvit af de skäl, som anförts för den sednare meningen, öf-
vertygad, att den södra rigtningen är den för det allmänna
mest båtande och gagneliga. För öfrigt instämmer jag med
Matts Pehrsson från Stockholms Län och Anders Pehrsson från
från Örebro Län, hvilka grundligen och fullständigt hafva ut-
redt frågans ställning, och helt och hållet uttalat min tanke
härutinnan.»
P. F. Mengel från Upsala Län:
»Så till vida är diskussionen i dag angenämare, än i går,
emedan den nu rörer blott grundsatsen. Det har blifvit sagdt,
att de utländska jernvägarne bära sig-, och alt, om ej så vore
förhållandet, skulle inga nya byggas. Verkliga förhållandet är
dock, att en del af dem gå med förlust, en del med så ringa
462
Den 10 Juni.
behållning, att flera stater dels försälja och dels äro betänkta
på att afyttra sina jernvägar till enskildta bolag, sora bättre
kunna taga vara på inkomsterna. Invänder man, att de redan
anlagda jernvägarne, om de icke lemnade någon behållning,
skulle förfalla, så vill jag upplysa, att i utlandet egas eller för-
värfvas oftast banorna af affärsmän, som gerna nöja sig med
ingen eller ringa direkt inkomst af jernvägarne, om de blott
medelst dessa underlätta afsättningen af sina varor. Ofta
händer, att ett bolag, som anlagt en väg, och ej får någon in¬
komst derpå, jemförd med anläggningskostnaden, afyttrar vägen
till ett annat bolag, för billigare pris, hvarefter på den lägre
köpesumman vägen lemnar en måttlig vinst. Om man kunde
vara viss på, att alla jernvägarne i Sverige skulle lemna så god
inkomst, som Malmö-Lund-vägen, så vore det väl. Men orim¬
ligt är det att taga trafiken pä en jernväg inom den mestbe-
folkade delen af Riket, såsom mätare för alla jernvägars trafik
i landet; ty flera bansträelcningar skola gå igenom giest be¬
folkade trakter, ja genom verkliga obygder. Vill man så,
som har skett, åberopa Köping-Hult-jernvägen såsom ett be¬
vis att jernvägar, anlagda af enskildta bolag, icke bära sig, så.
bör man dock besinna, att detta bolag har haft stora olyckor.
Om än administrations-kostnaden å Köping-Hult-jernvägen
verkligen skulle vara så stor, som en talare uppgifvit, men en
annan talare bestrid t, så bevisas deraf blott, att denna väg icke
väl administreras. Men lia vi då ej nu daglig erfarenhet derom,
att hvad för Statens räkning administreras, alltid medför den
drygaste kostnaden. Om statslån äro så förträffliga i och för
jernvägsbyggnaden, hvarföre lånar man icke äfven upp 3 å 400
millioner R:dr till befordrandet af uppodlingar i största hast?
Jo derföre gör man det icke, att armar saknas att hålla dessa
odlingar vid makt; ty dem förutan lemna odlingarne icke nå¬
gon inkomst. Då nu 10,000 man skola tagas i anspråk för
Statens jernvägsbyggnader, och säkerligen 5000 man till en¬
skilda jernvägs- och andra väganläggningar, så är det klart,
att brist på arbetare för jordbruket skall uppstå. Den har re¬
dan visat sig. Så länge spannmålen står i högt pris, kan det
gå an att betala jordbruksarbetaren högt; men falla spann-
roålspriserne, så falla dock icke arbetslönerne, och då lemnar
jordbruket icke skälig behållning längre. Det är dock på jord¬
brukets goda ställning, som vårt land beror. Man har sagt,
att vårt rörelse-kapital skall ökas genom att upptaga utländska
lån för Statens räkning. Erfarenheten har i detta fall redan
lärt oss, huru dermed sig förhåller. Genom Hypotheksförenin-
garne har den svenska jorden blifvit utrikes pantsatt för om¬
kring 35 millioner R:dr banko. Det tyckes väl att denna sura-
Den 10 Juni.
463
ma skulle ökat Bankens silfverfond. Men så har blott till en
ringa del varit förhållandet, emedan lånen kommo in i vexlar
för fordringar, som utländska affärsmän hade här i landet förut.
1834 den 1 Oktober, då silfver-utvexlingen ånyo böijade i
Banken, utgjorde dess silfverfond 6,600,000 R:dr specier. Aret
derpå var det som Hypotheksföreningarne började upptaga sina
utländska lån, och fortsatte dermed till 1856. Bien 1851 hade
silfverfonden i Banken nedgått till 4,570,000. 1853 hade den
blott ökats med cirka 200,000 R:dr specie. 1855—1856 gyn¬
nades landet af en lönande spannmäls-export: förstnämnde år
steg Bankens silfverfond till 10,300,000 R:dr specie, året derpå
till 13 millioner; men den 15 Maj innevarande år hade silfver¬
fonden nedgått till 6,372,000 R:drspecie,delsemedan denlönande
spannmåls-exporten hade upphört, dels emedan en ofantlig import,
till stor del af öfverflödsvaror, har måst betalas med klingande
mynt, och detta utgått alltjemnt med hvarje ångbåt. Jag tror
alltså icke på talet om vårt rörelse-kapitals förökande genom
utländska lån. Afven de dragas in genom vexlar, och äfven
dessa lån skola betalas med silfver, ty endast sådana år, då
vi få en rik skörd, som kan utskeppas, och som betalas väl
i utlandet, öfverstiger värdet af exporten importens värde.
Man har velat trösta oss med att statsutgifterna skola
minskas, om vi besluta oss att bygga jernvägar. Afven detta
äro ord, sagda utan verkligt allvar. Anspråken på statsmedlen
i alla rigtningar äro i ständig tillvext. Stats-Utskottet kan
bevittna att sä är. 1845 års Ständer bestämde slatsregleringen
till 11 millioner. Riksdagen derpå ökades den till 12,115,000.
Sista Riksdag steg den till nära 13 millioner, och vid
denna liar i den Kongl. Propositionen för kommande stats¬
reglering äskats 25,800,000 R,:dr, allt banko. Och dessa an¬
språk uppställas vid samma Riksdag, då man blott för de jern¬
vägar, som skola byggas under detta och de trenne nästkom¬
mande åren fordrar omkring 30 millioner. Då jag erinrade
om, huru dyr Nationalmusei-byggnaden redan är utöfver kost-
nadsförslaget, så päminte man mig, att Skeppsbro-kajen blifvit
byggd på kortare tid och till billigare pris, än som i förslaget
upptagits. Jag erkänner villigt Öfverste Ericsons stora för-
tjenster äfven i nyssnämnda fall; men jag beklagar, att hans
namn och hans snille städse skola framhållas såsom vapen, då
skälen tryta mot dem, hvilka våga hysa betänkligheter mot
den öfverdrifna jernvägs-ifvern. Men äfven han kan dö förrän
det stora arbetsföretaget blir af honom fullbordadt. Han kan
icke gifva sitt snille i arf till någon. Han, liksom de flesta
andra snillena, har icke bildat några utmärkte lärjungar. För¬
öfrigt är det icke rättvist mot honom sjelf att ställa hans namn
464
Dea 10 Juni.
och anseende i pant för det stora företagets lyckliga fullbor¬
dande. Ty misslyckas företaget, eller blir det dyrare, än man
beräknat, så skola ganska säkert de, som nu mest hylla ho¬
nom, vara de förste, som kasta sten på honom. I går afgafs
ett anförande här, som framkallade uttryck af belåtenhet från
ett stort antal bland Ståndsbröderne. Detta anförande var
också ädelt och fosterländskt alltigenom. En annan talare var
ej dermed rätt belåten; men han begagnade sådana ord för
att uttrycka sin missbelåtenhet, som icke jag kan gilla. Vill
man bekämpa en motståndare, så skall man icke begagna an¬
dra än ädla vapen, sådana som man önskar, att ens egne mot¬
ståndare skola använda.
Anders Pehrsson från Östergöthlands Län: »Då nu denna
vigtiga fråga en gång kommit till afgörande, anser äfven jag mig
böra i korthet redogöra för mina asigter derutinnan. Jag vill för
det första hålla mig till l:sta mom. af 3:dje punkten, som hand¬
lar om den s. k. vestra stambanan, hvilken, enligt Utskottets
förslag, skall, i enlighet med det af Öfverste Ericson uppsatta
förslag samt Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, dragas söder
om Mälaren, från Stockholm genom Södermanland till Katrine¬
holm, och derifrån vesterut genom Nerike och Westergöth¬
land till Götheborg. Jag förstår sannerligen icke, huru någon,
som ej är förledd af parti-åsigter, eller egna intressen, kan på¬
stå att vägen med större fördel både för Staten och kommu¬
nerna, kan dragas norr än söder örn oftanämnde sjö. En ta¬
lare uppläste under plenum, förliden gårdag, en mängd statis¬
tiska uppgifter om den mängd gods af flera slag, som föres
mellan Stockholm och städerne på norra sidan af Mälaren.
Han bör dock besinna, att största delen af nämnde varor for¬
slas sjövägen, som är öppen 7 å 8 månader af året. Skulle
någon vara så enfaldig att tro, det en jernväg bredvid nämnde
sjö kunde bära sig, kan jag åtminstone icke förledas dertill,
ty det är ju helt naturligt, att, då både varor och personer
fraktas för billigare pris på sjön, trafiken i allmänhet äfven
skall taga denna väg. Lägges deremot jernvägen längre in i
landet, hvarest man har långt till någon hamn eller afsättnings¬
ort, skall den alltid med fördel begagnas. Jag tager det ofta
omtalade Södermanland till exempel. Om derstädes en jern¬
väg förlägges midt genom provinsen, har den å båda sidor
långt till någon sjö eller hamn. Denna väg skall således be¬
gagnas året om, icke blott 4 å 5 månader årligen, såsom för¬
hållandet blir, om vägen lägges norr om Mälaren. Härtillkom¬
mer äfven vidare att, ifall den östra banan, som Utskottet före¬
slagit, i enlighet med Kongl. Maj:ts Nådiga Proposition, någon¬
sin skulle komina till stånd, ändock en jernväg alltid måste
Den 10 Juni.
465
gå genom Södermanland till Stockholm. Af åtskillige perso¬
ner har man visserligen hört nämnas, att denna östra bana
skulle gå genom Södermanland öfver Mälaren och samman¬
träffa med vestra banan, norr om samma sjö. Jag förstår dock
icke huru sådant nr tänkbart, då vägen derigenom icke alle¬
nast skulle blifva flere mil längre, än i annat fall, utan äfven
kosta Staten betydligt mer att bygga och underhålla, samt slut¬
ligen draga så dyr frakt, att den utgjorde liksom rentaf ett
förbud för samma väg att kunna bära sig sjelf. Tro do per¬
soner, som förespegla allt detta, att en jernväg österut icke
är af behofvet påkallad, må de se efter på kartan, och de
skola finna att stora sträckor sakna lättade kommunikationer,
samt hafva flere mil (ill någon afsättningsort, såsom en stor del
af Östergöthlands, Kalmar, Jönköpings och Kronobergs län.
Denna väg tror jag äfven skulle vara en af dem, som bäst
komme att bära sig. På dessa grunder, jemte många flere,
som kunde uppräknas, men hvilka redan äro af föregående
talare så framställde och utredde, att dervid ingenting finnes
att tillägga, vill jag bifalla Utskottets förslag i denna del. Sa¬
ken talar så för sig sjelf, att ingen, som ställer sig utom alla
partier och låter sunda förnuftet råda, kan sätta sig emot hvad
sålunda blifvit föreslaget. Jag får slutligen bedja mina Stånds¬
bröder val besinna stundens vigt, och rätt tänka på det all¬
männa bästa och det naturligen rätta innan de nedlägga sina
omröstnings-sedlar uti urnan.v
J. G. Wassmuth från Stockholms Län: »Då diskussionen
öfver detta Utlåtande först börjades, ämnade jag utförligt ut¬
veckla mina åsigter i frågan: men då sedermera diskussionen
vext till ett betydligt omfång, vill jag blott i korthet antyda
min mening. De många planer till ett storartadt skuldsättnings-
system, som blifvit under öfverläggningarna framställda, kan
jag för min del icke gilla, ty mina efterkommande, som få
bära tyngden deraf, skulle dermed ej finna sig särdeles be¬
låtne. Här sannas det gamla ordspråket: »Nytt öl och litet
afdrucket.» Jag är således ganska betänksam vid att god¬
känna förslagen till nya banor, innan vi ännu kunna döma nå¬
got af de resultater, man fått af de redan anlagda banorna.
Vi hafva redan sett, huru arbetsklassen, till följd af dessa före¬
tagna arbeten, börjat stegra sina pretentioner, och det kan väl
hända, att den spänner bågen ännu högre. Derigenom skulle
odlingar småningom aftaga och äringen förminskas. Ehuru
tillhörande Stockholms län, kan jag icke bifalla vestra banans
färdigbyggande i sin helhet, utan önskar blott, att den måtte
genom Westergöthland framdragas mot Hjulö under nästkom-
flonde-St. Prof. vid Lågt. Riksd. 185G—1857. V■ 60
466
Den 10 Juni.
mande statsreglerings-period, hvaremot icke något arbete å
densamma må under samma tid vid Stockholm företagas. Be-
finnes den vara lönande, kunna Rikets Ständer vid nästa Riks¬
dag öka anslaget derför, och äfven då påbegynna arbetet från
Stockholms-sidan.»
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Redan bär så
mycket i denna fråga blifvit ordadt, att föga återstår att säga;
men då den är af den mest genomgripande vigt, bör ingen
förundra sig deröfver, att den icke kan med stillatigande för¬
bigås. Mina tankar i detta ämne torde vara kända, ty redan
vid förra Riksdagen väckte jag motion om jernvägars anlägg¬
ning, dock icke i den storartade proportion, som nu blifvit
föreslaget. Min mening dervid var, att Staten icke på annat
sätt än genom beviljande af lån, eller, dar sådant oundgäng¬
ligen behöfdes, genom anslag borde understödja den enskilda
företagsamheten. Sedan man likväl beslutat, att Staten sjelf
skall öfvertaga jernvägsbyggnaderna, måste vi med all var¬
samhet gå tillväga och se till att vi icke gå utöfver våra till¬
gångar. Jag vill icke inkasta Staten i ett företag, som icke
kan bära sig, och önskar att man icke måtte antaga något
visst system, utan blott fortsätta de redan påbörjade banorna,
ty i händelse af ett inträffande krig är det bättre att hafva
tvenne banor färdiga, än att hafva åtskilliga jernvägs-stumpar
här och der under arbete. Hvad särskildt vidkommer den
punkt, sorn nu är i fråga, önskar jag att vestra banan fort-
sättes till Götha kanal, eller längre, ifall mede! dertill finnas,
och har ej heller något emot att arbetet å densamma äfven
påbörjas emellan Stockholm och Södertelje, ty arbetet å denna
del af banan drager en god tid. Södra banan önskar jag måtte
framdragas till norra ändan af Finja-sjön. Skälen, hvarför
jag bestämdt mig för .vestra banans rigtning söder om Mäla¬
ren äro flera, isynnerhet dock det, att jag anser Söderman¬
land företrädesvis vara i behof af lättade kommunikationer.
Redan då tvisten förevar angående vestra stambanans drag¬
ning inom Westergöthland, öster eller vester om Billingen, var
jag af den tanken, att jernvägar böra genomskära det inre af
landet och icke läggas utmed segelbara vatten. Äfven ett
annat skäl är, att vägen genom Södermanland blir 6 mil kor¬
tare, än om den ledes norr om Mälaren. En talare harföre-
speglat oss, att vi, ifall det nu framlagda systemet icke i sin
helhet antages, nästa Riksdag kunna förvänta en ännu mera
storartad plan än denna. Detta sköl duger icke, och vi kunna
icke genom våra beslut binda nästkommande Ständer. An¬
gående de följande punkterne vill jag särskildt yttra mig, och
Den /0 Juni.
467
har nu blott angifvit mina skäl för bifall af hvad Utskottet i
3:dje punktens l.-sta moment föreslagit.»
Nils Svensson från Jönköpings Län: »Äfven jag sluter
mig till dem, som bifalla ifrågavarande moment af 3:dje punk¬
ten. Det förundrar mig dock, att Utskottet ej föreslagit be¬
viljande af anslag till banan mellan Jönköping och Falköping,
som dock är en bana af hufvudsaklig vigt. Att påbörja ve¬
stra stambanan äfven i Stockholm anser jag vara ganska nyt¬
tigt, ty hufvudstaden är väl ändock en af de vigtigaste punk-
terne i ett land. Om någon köper en egendom, som saknar
vägar, så börjar han väl anläggningen af sådana från hufvud¬
gården och icke från de yttersta gränserna af sitt område.
Sådant synes mig fallet äfven böra vara bär. Hvad man här'
talat om att Ofverste Ericson kan falla ifrån, innan de stora
jernvägsarbetena äro fullbordade, ger mig blott ytterligare an¬
ledning att förorda skyndsamhet vid företagandet och utföran¬
det af desamma. Vestra banans sträckning söder om Mälaren
anser jag vara den för landet fördelaktigaste, sorn kan väljas.
Jag har sett en person från ett annat Stånd, som under öfver-
läggningarne både här och på Riddarhuset sprungit hos Stån¬
dets ledamöter; hvad lian dermed vunnit, känner jag icke,
men jag anser oss böra fatta våra beslut utan all inverkan ut¬
ifrån, det må vara från hvilket håll som helst»
jErik Olsson från Södermanlands Län:
»Ehuru jag förut instämt med Ståndsbrodern Anders
Pehrsson från Örebro län i hans afgifna yttrande, kan jag lik¬
väl icke underlåta att i denna riksvigtiga fråga gifva min
åsigt tillkänna. Jag skulle visst med min röst gerna vilja
biträda de talare, sorn förordat försigtighet och sparsamhet,
samt endast bevilja anslag till fortsättande af vestra banan
från Götheborg till Hjulö, samt å södra banan från Malmö till
Finja-sjön, om jag kunde inse att all rättfärdighet derigenom
blefve uppfylld. Men som jag tror, att en bana förr eller se¬
nare kominer att utgå från Stockholm, anser jag, att vestra
stambanan bör dragas söder om Mälaren. På de af många
föregående talare redan uttalade skäl, och då man kommit till
insigt om att ett parti, medelst mindre tillförlitliga förespeglin¬
gar, nu endast söker uppskjuta frågan om vägens dragning
norr eller söder om Mälaren — allt under förhoppning att i en
framtid vinna sitt mål — godkänner jag 1 mom. i 3:dje punk¬
ten af förevarande Utlåtande.»
David Andersson från Hallands Län: »Redan vid de all¬
männa öfverläggningarna på Riddarhuset har jag omnämnt mitt
tillgörande i Stats-Utskottet angående denna fråga, och be-
höfver således icke ytterligare derom orda. Ehuru jag gillar
468
Den 10 Juni.
hvad Utskottet i denna punkt föreslagit, kan jag dock icke
godkänna alla öfriga delar af Utskottets Utlåtande, utan vill
derföre särskildt yttra mig öfver dem, hvilka jag anser tarfva
förändring. Man har här mycket talat om partier för och
emot jernvägsanläggningarna. De hafva alltid funnits, och fin¬
nas äfven nu. Orsaken dertill har varit det sätt, hvarpå denna
fråga vid föregående Riksdagar blifvit behandlad. Vid första
Riksdagen inkom frågan i ll:te timman, och vid 1850—1851
årens Riksdag gick den igenom, medelst stora bearbetningar,
äfven inom detta Stånd. Jag var då emot saken. Vid sista
Riksdagen beslöt man anläggandet af startbanor, hvaraf an¬
läggningen skulle bestridas genom lånade penningar, ehuru
upplånade inom landet. Detta var visserligen ett slags system.
Jag har dock aldrig obetingadt antagit systemet, enligt 2:dra
punkten, såsom en talare låtit förstå, men jag har sagt, att
i fall man ej hade en sådan man i spetsen för järnvägsbygg¬
naderna, som vi nu äro nog lycklige att hafva, en man, som
har alltför mycket värde att, på de sätt man försökt, kunna
beskuggas, så kunde systemet vara lika mycket till skada,
som nytta, ehuru sannolikheterna för det sednare dock alltid
vore de största. Jag tror att, i fall ett system af nu församlade
Ständer antages, detsamma kan af kommande Ständer förka¬
stas, ifall det befmnes vara lösligt, och jag anser att man der¬
med ej binder kommande Ständer i vidare män, än att det
utgör en hållhake mot kommande tiders anspråk att få jernvägs-
stumpar, den ene hit, den andre dit, hvar och en på sitt håll.
En talare har fordrat af Stats-Utskottet ett slags hedersborgen,
att förslaget icke skulle öfverskridas, eller att byggandet af
jernvägarne, enligt det uppgjorda systemet, icke skulle kosta
mer, än som blifvit af Utskottet uppgifvet. Jag hemställer till
hvars och ens omdöme, om det är rigtigt att fordra något
sådant. Saken bör ej förlöjligas, ty den är allvarsam nog.
En annan talare har yttrat, det Sverige, ifall lån utrikes upp¬
tages, kommer att derefter befinna sig i en förödmjukad ställ¬
ning. ‘ Detta tror jag icke. Jag har sjelf varit skuldsatt, men
icke derigenom funnit mig förödmjukad, ty jag har ordentligt
betalt min ränta och har icke behöft krusa för min lånegif-
vare. Samme talare har äfven påstått, att lån icke skulle
upphjelpa våra finansers tillstånd. Jag har likväl trott mig
märka, att, sedan Hypotheksföreningarne indragit penningar i
landet, jordbruket i högst betydlig grad förkofrats, samt ex¬
port och rörelse i alla grenar stigit. Vi hafva derigenom fått
rörelse-kapital, och Riks-banken vunnit betydliga silfver-till-
skott. Vidare har samma talare yttrat farhåga för den stora
mängd af embetsman, som genom jernvägarne skulle tillska¬
Den 10 Juni.
469
pas, och hvilka säkerligen skulle komma att utöfva stort in¬
flytande på representationen. Jag lemnar derhän om ej lika
stor och ännu större inverkan kunde ske genom stora jemvägs-
aktie-bolag, ty deras ledamöter behöfva ej, såsom man sagt
om ernbetsmäunen, endast uppenbara sig i 2 Stånd, utan blifva
säkerligen spridde i alla 4 Stånden, såsom förhållandet nu är
med t. ex, delegare uti våra Privatbanker. I fråga om jern¬
vägars byggande af bolag, vill jag erkänna, alt det blir för
Staten lättast att genom sådana få jernbanor förlagda på trak¬
ter, hvarest de behöfvas; men ovisst är i alla händelser, dels
otti bolag kunna bildas vid alla tillfällen, då de behöfvas, dels
huruvida de vilja lägga banorna der, hvarest de blifva af den stör¬
sta allmänna nytta för landet, och i öfrigt uppfylla de fordringar.
Staten på dem rättvisligen kunde framställa. Man har talat
om bristande undersökningar såsom hinder för fullföljande af
jernvägsbyggnads-företagen. Dermed har dock ingen fara, ty
de komma att efterhand, efter som de behöfvas, verkställas.
Hvad vestra stambanan angår, äro alla ense om ändpunkterna,
Götheborg och Stockholm, och ingen vill neka anslag till den-
sammas fullbordande, ja ett Riksstånd har härtill redan an¬
slagit 13 millioner R:dr, men alla äro förskräckligt rädde att
bölja arbetet å densamma vid ändpunkten Stockholm, likaväl,
som det blifvit påbegynt vid Götheborg. Man är äfven rädd
för skuldsättning; men är det fråga om att taga Iiöping-Hult-
bolaget under armarne, då ser man ej på några kostnader.
Fruktan för skuldsättningen är mycket stor, såvida man ej får
sin egen vilja fram, men får man blott bekosta detta barnets
uppfostran, då må gerna både 13 och 26 millioner R:dr springa.
Jag anser det emellertid vara orimligt, att lägga vestra hanan
norr om Mälaren, då vägen derigenom blir betydligt längre,
än om den lägges söder om samma sjö, och jag vet icke
hvarför man skall välja den längre vägen, då man kan taga
den kortare; alltså godkänner jag Utskottets förslag i Irsta mom.
af 3:dje punkten, samt önskar att arbetet äfven måtte taga sin
början i Stockholm, så att de båda ban-delarne kunna mötas
på halfva vägen in i landet. Vidkommande de upplysningar,
som blifvit lemnade om rörelsen på Malmö-Lund-banan, anser
jag sådana siffer-uppgifter ganska upplysande, äfven om de
angå blott mindre ban-stumpar. Jag är äfven tacksam för alla
de underrättelser, som under de allmänna öfverläggningarna
gåfvos, och jag vill i allmänhet säga, att jag är synnerligen
belåten, om jernvägarne blott kunna till en början bära sig
sjelfva, ty att de framdeles bestämdt skola blifva af utomor¬
dentlig nytta, derom är jag öfveidygad, äfven om ingen vinst
470
Den 10 Juni.
af dem kan för ögonblicket beräknas. Just af exemplet från
jernvägen mellan Lund och Malmö tror jag man tydligt kan
finna, att dessa vägar skola i framtiden bringa något åter till
Staten i ersättning för de stora kostnader, deras anläggning er¬
fordrat. Flere talare i denna fråga hafva åberopat och tydligt
velat framhålla sina fosterländska tänkesätt, sin redlighet och
sina goda samveten. Jag förstår ej rätt hvad de härmed
mena, ty alla tala väl efter öfvertygelse och samvete, vill jag
hoppas. Sådant språk är likväl öfverflödigt, ty det antyder
en förolämpning mot dem, som hysa olika meningar i ämnet,
och bäst är att alldeles utesluta* dylika talesätt, ty de tjena
blott till att möjligen uppväcka misstankar om mindre rena
bevekelsegrunder bos den, som i tid och otid använder dem.
Man har talat om varsamhet vid den svåra operationen att
skuldsätta Staten. Ja! varsamhet vill äfven jag använda, och
jag kan icke hafva något annat intresse, än att använda den;
men ifvern att bygga jernvägar i värt land är nu så stor, att
den, lik en väldig ström, går fram öfver alla hinder. Afven
om man uppreser de fastaste bålverk mot denna ström, tjena
de till intet. Vissa län äro stjufmoderligt behandlade, säger
man. Ja väll Halland är ock ett bland dessa län; men man
får nöja sig dermed. Alla kunna icke blifva lika väl omhul¬
dade i denna fråga, och dertill finnas mångfaldiga orsaker,
naturliga beskaffenheten, belägenhet m. m. Norra länen hafva
i många grenar erhållit fördelar af Staten, t. ex. medel till
förrättande af afvittringar, befrielse från återbärande af und-
sättningsmedel vid missvext-år, äfvensom eftergift af bevillning
m. m. Ett gammalt ordspråk säger, att ju mer man stryker
katten på ryggen, desto högre lyfter han en viss kroppsdel,
men jag kan alltför väl förbigå tillämpningen häraf. Vi böra
blott se på landets fördel i det stora hela. Man har talat om
bristande krafter för åkerbruket under tiden för jernvägarnes
byggande. Dermed har dock ingen fara, åtminstone i södra
och medlersta Sverige, ty der skulle arbetaren genom jern¬
vägarna få tillfälle till arbetsförtjenst och ej behöfva utvandra,
hvilket, såsom man nu har tillfälle att skåda, dagligen sker.
Äfven om vi skulle få dela med oss litet, skadar sådant icke,
då arbetsklassens ställning derigenom blefve förbättrad. Se¬
dan jernvägarne äro fullbordade, komma de deremot att be¬
spara mycken arbetskraft, hvilken derefter odeladt kan komma
jordbruket och andra näringar till godo. Då tiden nu är långt
framskriden, vill jag icke längre uppehålla Ståndet, utan afslu-
tar mitt föredrag.»
Sedan Talmannen tillkännagifvit, det en mängd talare yt¬
Den '10 Juni. 4 7 1
terligare anmält sig, afbröts sammankomsten för att åter kl. 6
i afton fortsättas.
Ståndet åtskiljdes kl. ^ till 3 e. m.
Ut supra.
In fidem,
Carl JVester.
Plenum Klockan G e. ni.
§ 1-
Fortsattes föredragningen af mom. 1 i 3 punkten af Stats¬
utskottets Utlåtande N:o 62, angående föreslagna jernvägs-
stamliniers utförande och dertill erforderliga medels anvisande;
och yttrade:
Måns Pehrsson från Malmöhus Län: »Ilar är nu taladt
och ordadt så mycket, att jag icke borde, genom mitt anfö¬
rande, förlänga diskussionen; men frågans utomordentliga vigt
gör det till en pligt för mig, att deröfver öppet uttala mina
äsigter. Allt sedan jag kommit att närmare tänka på möj¬
ligheten för vårt kära fosterland, att i betydligare utsträck¬
ning erhålla jernvägar, har jag varit en varm anhängare af
dylika anläggningar. Jag har, detta oaktadt, icke varit utsatt
för den s. k. jernvägsfebern, om hvilken, under dessa dagar,
mycket varit ordadt, ty jag har långt innan Riksdagens bör¬
jan insett och inser äfven nu nödvändigheten att god hushåll¬
ning med Statens medel iakttages vid dessa dyrbara anlägg¬
ningar. Ehuru tillhörande en provins, hvilken sannoliktjblifver
den första, som erhåller en fulländad jernväg dragen genom
sitt område—jag vågar åtminstone antaga detta, ty angående
södra stambanans sträckning genom Skåne synas alla partier
vara ense — börjag likväl icke underlåta att nämna, att den
ort, jag representerar, är så aflägsen från den föreslagna banan,
att någon direkt fördel af anläggningen icke kan för denna
ort förväntas, i följd hvaraf ingen torde med skäl kunna på¬
stå, att jag talar för egna fördelar. Vi hafva blifvit uppma¬
nade till hushållsaktighet. Jag har redan förklarat, att jag
nogsamt inser nödvändigheten deraf. Att upptagande af lån
för jernvägars byggande skulle utgöra misshushållning, hvilket
jag hört någon talare påstå, kan jag deremot icke fatta. Jag
472
Den / 0 Juni.
föreställer mig t. ex., att jag har en jordsträcka, hvilken, med
tillräckligt kapital och arbetsstyrka, skulle kunna uppodlas på
tre år. För att undvika skuldsättning, företager jag odlingen
med de tillgångar, jag eger, men i sådant fall kan densamma
icke fulländas pä kortare tid än 6 år. Ju förr arbetet blifver
färdigt, desto förr lernnar det afkastning. Månne jag således
icke handlar klokare, i händelse jag, genom upptagande af
lån, gör det för mig möjligt, att, så tidigt ske kan, erhålla
denna afkastning, hvilken äfven sätter mig i tillfälle att åter¬
betala lånet, än om jag till en mera aflägsen framtid undan¬
skjuter den vinst, som af företaget är att påräkna? I svaret
på denna fråga torde ingen vara tveksam, och häraf drager
jag den slutföljd, att ett förståndigt skuldsättningssystem icke
innebär några vådor. Vidkommande det moment, hvarom nu
egentligen är fråga, nemligen huruvida vestra stambanan bör
dragas norr eller söder om Mälaren, så förefaller det mig i
sanning eget, att de, som förorda den norra sträckningen,
allfjemnt erinra om de dryga kostnader, som af banans dra¬
gande söder om Mälaren skulle blifva en följd, men med sär¬
deles lätt hand öfverhalka det obestridliga faktum, att den
norra sträckningen är längre, än den södra, och att anlägg¬
ningskostnaden för den förra följaktligen måste blifva större,
än för den sednare. En talare har lemnat upplysning angå¬
ende det betydliga antal skjutshästar, som från gästgifvare-
gårdarne norr om Mälaren utgå, och dermed sökt visa, att
trafiken på denna sida måste vara starkare, än på den södra;
men han hade ej bort underlåta att nämna, hurusom, ensamt
vid den söder om hufvudstaden belägna gästgifvaregården
Fittja, trafiken är så betydlig, att rimligt tvifvel ej kan finnas,
huruvida tillräcklig sysselsättning för cn i denna ligtning an¬
lagd jernväg är att påräkna. Det är vidare sagdt, ehuru icke
bevisadt, att orter norr om Mälaren skulle i allmänhet vara
rikare på produkter, än de närmast söder om denna sjö be¬
lägna trakter, och att det således vore antagligt att mera va¬
ror skulle komma att föras på den norra vägen, än på den
södra, hvilket vore satt utom tvifvel äfven deraf, att de norra
orternas kommunikation med hufvudstaten redan nu eger
större liflighet, än den, som finnes å södra sidan. Den lifli-
gare kommunikationen på norra sidan bevisar ju emellertid
angelägenheten deraf, att något göres för åstadkommande af
enahanda resultat äfven på den södra, och jemväl af detta
skäl måste jag åt den södra sträckningen gifva företräde.
Jag har nu i största korthet gifvit mina tankar tillkänna och
behöfver icke dölja en önskan, jag äfven hyser, nemligen
den, att, då jag från hufvudstaden skall hem till Skåne, jag
Den 10 Juni.
•173
må kunna komma den genaste vågen cch undvika 6 å 7 mils
krokväg. Jag slutar således med det förklarande, att jag, för
min del, bifaller hvad Stats-Utskottet i förevarande moment
tillstyrkt.»
Petter Carl Andersson fiån Östergöthlands Län skrift¬
ligen :
»Sist församlade Rikets Ständer hafva insett nyttan och
behofvet af jernvägars anläggande i vårt land. De hafva ock
erkänt den grundsats, att alla stambanor hädanefter skola
anläggas och utföras genom Statens omedelbara försorg. De
anslogo derjemte 5 millioner R:dr B:ko för jern vägsbyggnadérs
påbörjande från Götheborg till Malmö, samt beviljade 60,000
R:dr B:ko för att Kongl. Maj:t måtte blifva i tillfälle att låta
uppgöra förslag till dessa Statens jernvägars rigtningar, an-
läggningssätt och beskaffenhet: samt begärde, att vid denna
Riksdags början få emottaga Kådig Proposition angående
verkställigheten af de större jernvägsanläggningar, hvilka der¬
efter borde af allmänna medel bekostas.
1 anledning häraf har Kongl. Maj:t till Rikets Ständer
afgifvit Proposition i ämnet, äfvensom ett förslag, grundad! pä
Herr Öfverste Ericsons betänkande, hvilket förslag Stats-Ut-
skottet, efter omsorgsfulla granskningar, i det väsentligaste,
hvad angår stambanornas sträckning och ändpunkter, tillstyrkt
Rikets Ständer att antaga.
För min del skulle jag visst helst sett, om enskildta bolag
kunnat bygga dylika banor; men då dels beslut derom redan
är fattadt, att Staten skall göra det; då det är alltför osäkert,
att någonsin betydligare jernvägslinier genom enskild försorg
tillkomma i vår tid; då slutligen det är nödigt, om alla de
vigtigare delarne af landet skola få gagn af stambanorna, dessa
anläggas i samband med hvarandra, samt i rakaste rigtningar
och på det derigenom minst kostsamma sätt, samt efter en
plan, så att de, en gång färdiga, kunna framkalla enskild verk¬
samhet till sidobanors anläggning; så ansluter jag mig till
dem, som vilja i det hufvudsakligaste bifalla hvad sorn blifvit
föreslaget.
Om jag än icke kan göra mig fullt reda för alla de för¬
delar, man väntar af jernvägssystemet, inser jag dock så många,
att jag ej kan afskräckas utaf de uppoffringar, som dess an¬
tagande måste medföra, blott det, uti hvad Statens medverkan
angår, klokt och omsorgsfullt utföres. Genom lättade trans¬
porter kommer den ena provinsen, den ena stora handels¬
platsen efter hvarandra i tillfälle att lätt och hastigt utbyta sina
produkter och varor, mot andra orters alster. Varuprisen skola
derigenom blifva jemnare och handeln underlättas, genom afsätt-
474
Den 10 Juni.
ningens raskare gång, då äfven den enskilda krediten lättare skall
verkställa sina förbindelser. Yi se ju i vårt vidsträckta land huru,
i förhållande till vår folkmängd och våra kapitaler, vi hafva
en rikdom på produkter, som nu blott återhålles i utveckling
genom transporternas svårigheter. Då somliga delar af landet
hafva ofta betydliga öfverskott af spanmål och andra lifsföruö-
denheter och sakna afsättning, lider andra provinsers befolk¬
ning brist. En mängd, stundom ganska värderika, produkter
kunna mångenstädes knappast tillvaratagas, emedan den svåra
afsättningen vållar, att deras tillgodogörande icke lönar sig.
Att tänka på nya närings-kälior är knappast möjligt, emedan
sjelfva näringsidkaren och arbetaren hafva svårt att förflytta
sig sjelf dit han för ändamålet behöfde, ännu mera att skaffa
sig de medel och materialior, som erfordras. Deremot skola
jernvägarne väcka en stör industriel och kommerciel täflan inom
landet, samt genom lägre produktions- och tillverkningskost¬
nader underlätta äfven täflan med utlänningen.
Jag är öfvertygad, att landets befolkning, då den börjar
finna den lättnad, jernvägarne medföra i rörelsen, skall väckas
till nytt lif, och icke endast-dess arbets- och närings-krafter
ökas, utan déss andliga och moraliska äfven lyftas.
Det är derföre jag yrkar, att detta Riksstånd måtte an¬
taga tredje punkten af Utskottets nu framlagda förslag, endast
med den bestämdare redaktion af den del deraf, som rörer
östra banan, hvilken skulle komma att utgå från Cathrineholm
öfver Norrköping, och vidare, att den må bestämmas gå i
närheten af Linköping samt Mjölby, och genom trakten af
Eksjö, i Småland, för att derefter på lämpligt ställe samman¬
bindas med vestra stambanan.
Hvad angår åter anslagen till arbetena å de banor, som
Staten kan komma att anlägga, så synes mig, som behöfde
intet anslag nu gifvas åt nordvestra banan, förrän Norrige
beslutat mota med en bana vid gränsen: och anser jag, att
för den nu inträdande statsreglerings-perioden endast anslag
bör gifvas åt arbetena å södra banan till Finja-sjön samt
å vestra banan till Götha kanal; men deremot Utskottets till¬
styrkande, angående genast företagande arbeten från hufvud-
staden till Cathrineholm böra bifallas; då derigenom färdig-
blifvandet af icke blott vestra banan påskyndas, utan ökad
kostnad, men äfven börjandet af östra banans utförande redan
vid nästa statsreglerings-period derefter kan ske, och såle¬
des hufvudstaden snarare förbindas med södra banan.
Jag anser oss skyldige, såväl för ekonomisk och kommer¬
ciel fördel för både hufvudstaden och hela den vigtiga delen
af landet, ifrån Mälaren och Hjelmaren ända ned till Skåne
Den 7 0 Juni.
475
och Blekinge, som äfven för hufvudstadens skydd och jag
vågar säga räddning, i fall ett lömskt anfall från öster försö-
kes, att ej längre dröja med att låta jernvägs-arbetena med
nödig drift derifrån utgå. Vi skulle ådraga oss ett svårt an¬
svar, om dess undergång möjligen vållades genom svårighe¬
ten att skyndsamt ditsända hela södra och vestra Sveriges
betydliga stridskrafter. De utgöra inemot fidelar af vår in¬
delta annee, och fidelar af landets beväringsstyrka; och möj¬
ligheten att låta de delar deraf, sorn ej i orterna behöfvas,
hasta till hufvudstadens försvar, kan afgöra dess och hela lan¬
dets öde; ty vi böra ej dölja för .oss, att, om ock icke Riket
faller med hufvudstaden, blifver dock af dennes intagande en
säker följd att vi nödgas medgifva en ofördelaktig, måhända
neslig fred.
Jag kan ej rädas för kostnaderna i den grad, som åt-
skillige medbroder i detta Riksstånd synas göra. Konungens
ansvarige Finans-minister har visat oss att för de millioner,
som under de nästkommande tvenne år behöfva upplånas, finnes
tillräcklig tillgång till ränta och kapital-afbetalning genom
Statsverkets tillgångar, utan att pålägga ny beskattning; äf¬
ven för de derefter följande frenne åren kan antagas, att de efter
nuvarande förhållanden vanliga öfver skotten å Statsverkets
inkomster blifva dertill tillräckliga, om än lånesumman skulle
uppgå till 40 å 50 millioner. Under denna tid synes det vara
klart, att de upplånade penningarne, hvaraf -fidelar utgå di¬
rekte till våra egna arbetare, handtverkare, faktorier, fabriker,
jord- och bergsbruken, skogsinnehafvare, samt till en mängd
personer, som vinna skicklighet i mekaniska och andra arbe¬
tens ledning, skola göra nytta för landet, öka befolkningens
välstånd och bildning, samt gifva mångdubbel vinst mot rän¬
tan. Möjligen kan sedan utländsk skuldsättning icke behöf¬
vas, åtminstone ej i så stor utsträckning, som den måste ega
i början, för att ej rubba de få kapitaler, som redan behöf¬
vas eller äro nedlagde i våra näringar.
Jag begär, med de smärre afvikelser, jag här har föror¬
dat, bifall till 3:dje punktens lista moment.
»Jag önskar ur djupet af mitt hjerta, att vestra stamba¬
nans rigtning må afgöras under denna Riksdag, på det att
nästkommande Ständer ej måtte nödgas att fortsätta den
strid, som egentligen uppstått i och för denna banas sträck¬
ning norr eller söder om Mälaren. Jag tror mig förutse, att
om ej denna tvist nu afgöres, så kommer densamma att fort¬
sättas och tilltaga samt Riksdagarne att förlängas, och torde äfven
många andra vigtiga sakers utgång komma att lida mehn
deraf.»
470
Den 10 Juni.
Anders Jansson från Wermlands Lån: »Hvarken af de
anföranden, sorn vid de allmänna sammankomsterna på Rid¬
darhuset afgifvits, eller af den diskussion som här blifvit förd,
har jag blifvit öfvertygad om nyttan och ändamålsenligheten
att antaga det vid denna Riksdag oss förelagda jernvägssystem.
Jag förnekar visserligen icke nyttan af jernvägar; men med
afseende å den oerhörda skuld, hvari landet skulle fördjupas,
kan jag omöjligen tillstyrka dessa kommunikationsmedel i den
utsträckning, som nu blifvit af Utskottet föreslagen. Både jag och
innevånarne i den ort, för hvilken jag blifvit vald till ombud,
befara, att denna skuld icke skall kunna återgäldas, med min¬
dre sista skarfven utpinas från det redan hård t beskattade
folket, ty vi betvifla, att tillgång till ränta och skuldens amor¬
terande kan beredas på annat sätt, än genom ökade skatte¬
bidrag. Vid utförande af dessa anläggningar bör man alltså
icke gå så brådstörtadt tillväga, som ganska många synas
vilja, utan närmare beräkna de krafter, öfver hvilka vi kunna
förfoga. Min tanke är derför att man för närvarande bör in¬
skränka sig till anslående af medel, för fortsättande af de jern-
vägs-arbeten, hvilka, till följd af Ständernas beslut vid sist—
lidne Riksdag, redan blifvit påbörjade. Af de talare, som bi-
trädt denna åsigt, synas mig skälen för densamma bäst hafva
blifvit af Nils Larsson från Jemtlands Län utvecklade. Jag
instämmer således fullkomligt med honom och röstar följakt¬
ligen för afslag af Utskottets framställning i förevarande punkt.»
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Jag börjar med
att fästa uppmärksamhet vid ett nyss afgifvet yttrande af Måns
Pehrsson, deruti han öppet tillstår, att han åt den vestra stam¬
banans dragande söder om Mälaren gifver företräde, bland
annat derför, att lian i detta fall får genare, då lian skall resa
hem till Skåne. Jag måste gilla denna öppenhet, fastän den
vittnar om tillvaron af ett enskildt intresse, och önskar lifligt,
att de, sorn förorda den norra sträckningen, vilie lika oför-
ställdt tillstå, att de härvid icke helt och hållet kunna afse
från det enskildta intresset. Men nu till saken! Vid de ge¬
mensamma öfverläggningarna på Riddarhuset lemnades af dem,
som ifrade för vestra banans'dragande norr om Mälaren, äf¬
vensom af dem, hvilka för närvarande icke ville afgöra om
den norra eller södra sträckningens företräden sins emellan,
flitiga varningar och uppmaningar till sparsamhet, hvilka isyn¬
nerhet rigtades till Bondeståndet, med erinran att detta Stånd,
såsom utgörande Jkulelar af befolkningen, väl skulle komma
•11 •
att vidkännas ^adelar af de för jernvägarne erforderliga kost¬
nader: men icke i samma proportion erhålla gagn af ifråga¬
varande anläggningar. Jag undrar om dessa uppmaningar till
/Jen i 0 Juni.
477
sparsamhet varit allvarligt menade; åtminstone kunde man
hafva skäl att tvifla derpå, med afseende å de beslut, Ridder-
skapet och Adeln samt Presteståndet numera fattat angående
6:te punkten i detta Utlåtande, nemligen, att ensamt för ve¬
stra stambanans fortsättande från Götheborg bevilja ett anslag
af 13 millioner R:dr. Borgareståndet har deremot bifallit Ut¬
skottets tillstyrkan i 3:dje punktens Usta moment, och der¬
igenom antagit den för vestra stambanan föreslagna sträck¬
ning från Stockholm genom inre delarne af Södermanland.
Borgare- och Bondestånden, såsom representerande, det ena;
handel och näringar, eller industriel verksamhet i allmänhet,
och Bondeståndet: jordbruket, hvilka särskilda slag af närin¬
gar ömsesidigt stödja hvarandra, hafva, i följd häraf, oftast
haft gemensamma intressen och förhoppningar. Ofver fäder¬
neslandets allmänna angelägenheter hafva derför dessa Stånd,
i de flesta fall, haft lika åsigter. Uti denna fråga bör, såvidt jag
förstår, någon skiljaktighet Borgare- och Bondestånden emel¬
lan icke förefinnas, och derför anser jag, att Bondeståndet
handlar klokt och välbetänkt om det, beträffande samma fråga,
fattar enahanda beslut, som Borgareståndet, utan afseende på
den utgång, frågan hos de två första Stånden erhållit. Man
har sagt, att jernvägar borde, genom kommunernas försorg
och på deras bekostnad, anläggas; men kommunerna skulle
härvid nödgas lägga vägarne i sådana rigtningar, att största
möjliga utsigt derigenom bereddes att de skulle bära sig.
Kommunerna kunde således afse endast sina egna intressen.
Om Staten åter bygger jernvägar, behöfver den icke uteslu¬
tande afse hastig och direkt vinst af desamma, och de kunna
således anläggas i sådana rigtningar, att vägarne derigenom
blifva till större gagn för landet i allmänhet. Att banans dra¬
gande norr om Mälaren skulle, ur militärisk synpunkt, vara
fördelaktigare, än om den ledes söder om Mälaren, måste jag
bestrida, enär flere regementen, hvilka för hufvudstadens för¬
svarande kunde erfordras, torde vara förlagde i de södra or¬
terna, än i de norra. Min första Riksdag bevistade jag 1828.
Den eger i det afseende likhet med den nu pågående, som
för mig torde vara den sista, att man vid båda framkommit
med det s. k. räkne-systemet, eller att man sökt med siffror
bevisa, hvad man ville bevisa. Då var det fråga om anslag
till Götha kanal, för hvilket ändamål 1-| million R:dr äskades.
Stats-inkomsterna, som 1809 upptagits till 3 millioner, visade
1828 en summa af 9 millioner. Denna tillökning, hvars för¬
delaktiga resultat likväl till någon del berodde på en vidtagen
förändring i sättet för Riks-hufvudbokens afslutande, härledde
sig emellertid icke från ökade skatter; och som medel fun-
478
Den 10 Juni.
nos samt det ändamål, för hvilket de äskades, syntes mig
lända till fäderneslandets nytta, biträdde jag med min röst det
äskade anslaget. Jag har sedermera icke haft skäl att ångra
detta. Vid denna Riksdag har Finans-ministern upplyst, att,
under det skatterna minskats — om jag minnes rätt, med ett
belopp af 1 million R:dr — hafva stats-inkomsterna oupphör¬
ligt varit i stigande. Ett sådant förhållande måste bevisa
ökadt välstånd. För öfrigt har han på ett öfvertygande sätt
ådagalagt, att den-för jernvägarnes utförande beräknade kost¬
nad icke står i något oproportionerligt förhållande till det »
ökade välståndet och landets financiella resurser, och jag vå¬
gar således hoppas samt är till och med förvissad, att jag,
lika litet i detta fall, skall behöfva ångra det steg, jag ämnar
taga, att nemligen rösta för anvisande af nödiga medel till
utförande af de stambanor, Stats-Utskottet i förevarande Ut¬
låtande föreslagit. Man har talat om den särskilda klass af
embetsman, som med jernvägarne skulle uppkomma, och till
och med sökt uppskrämma oss med förespeglingar, att desse
embetsman torde för sig påkalla representationsrätt inom Bonde¬
ståndet. Det är väl icke osannolikt, att de nye embetsmän-
nen komma att utgöra s. k. halfherrar, hvilka sakna utsigt att
inom något af de andra Stånden blifva representerade; men
äfven om de ärp halfherrar, behöfver man likväl icke derför
hos dem förutsätta bristande insigter. Tvertom tror jag, att
de äro mera bildade, än i allmänhet Bondeståndets egne le¬
damöter, och jag kan således icke annat, än lyckönska oss
öfver tillökningen, hvilken utan tvifvel skall lyfta oss till en högre
bildningsgrad, än den, som vi för närvarande innehafva. Lika
litet, som jag fruktade att åt ofrälse säteri-egare inrymma re¬
presentationsrätt inom Bondeståndet, lika litet skall jag frukta
att halfherrarne der intaga plats. Det är vidare förespegladt,
att, genom jernvägarne, arbetslönerna skulle komma att öfver
all höfvan uppjagas. Ett faktum är, att de redan äro i sti¬
gande. Tillhöra vi icke sjelfve den arbetande klassen? Huru
kunna vi då beklaga oss öfver, att lönen för våra mödor hö-
jes? Om det icke kan nekas, att arbetslönerna hitintills i all¬
mänhet varit för låga, så är ju en skälig förhöjning deri onek¬
lig. Åtminstone böra väl icke vi klaga deröfver. Klagomål
i detta hänseende torde icke från de öfriga Stånden uteblifva.
Att arbetslönerna höjas, är icke endast behöfligt och önskvärdt,
utan ock nyttigt, ty derigenom skall lusten för utvandringar
aftaga. Litet hvar känna vi, hurusom en dräng nu för tiden
knappast kan förtjena mer, än som nätt och jemnt åtgår till
kläder och föda. Sällan förmår han aflägga så mycket, att
han vid äldre år kan öfvertaga ett torp, än mindre förvärfva
Den -10 Juni.
479
sig egen torfva. Han begifver sig derför till Danmark eller
Norrige, mången gång ändå längre bort, till orter, der arbets¬
lönerna äro högre, än hos oss, och hvarest, i samma mån
detta är förhållandet, utsigterna för vinnande af framtida obe¬
roende äro större. Men jag vill icke längre upptaga tiden,
utan slutar med uttalande af den lifliga önskan, jag hyser,
att jernvägar i vårt land må komma att byggas i all den ut¬
sträckning, våra krafter och tillgångar medgifva.»
Urik Mallmin från Westmanlands Län: »Djupt öfver-
tygad, som jag är, att, oaktadt de skiljaktiga åsigter, som i
denna vigtiga fråga blifvit uttalade, enhvar endast haft foster¬
landets lycka och välgång till ögonmärke, och, för vinnande
af detta mål, stadigt vidhållit sin egen öfvertygelse om det
rätta, är jag lika förvissad, att, med afseende å de åsigter i
ämnet, jag kan hysa och nu vill uttala, ingen skall hos mig
förutsätta andra bevekelsegrunder, än dem, jag sålunda villigt
medgifver hvar och en ega. Diskussionen öfver förevarande
moment har redan länge fortgått. Något nytt kan derom icke
vara att- säga. Jag skall således fatta mig kort. Hos detta
Stånd har sparsamhet med Statens medel hittills varit antagen
såsom en grundsats, från hvilken man icke vikit. Jag önskar,
att denna grundsats må följas äfven nu; men jag fruktar,
att Ståndet är i begrepp att vid detta tillfälle lemna den
åsido. I alla land, der fråga om större jernvägs-anlägg-
ningar först yppats, har man till en början varit särdeles ifrig
att, snart sagdt, till hvad pris sorn helst tillegna sig dessa,
för den inre och yttre kommunikationens underlättande, vig¬
tiga hjelpmedel. Denna så kallade jernvägsfeber har visser¬
ligen varit öfvergående, men lyckligare för länderna sjelfva
hade det utan tvifvel varit, om den aldrig uppstått. Jag be¬
farar, att mången är under inflytelsen af ett dylikt feberaktigt
tillstånd, men hoppas, att det snart försvinner, så att endast
lugn besinning är rådande i det ögonblick, beslut skall fattas.
För min del har jag, efter att, såvidt i min förmåga stått,
hafva underkastat de å ömse sidor åberopade skälen den sorg-
fälligast.e pröfning, kommit till den öfvertygelse, att ett på flera
olika håll påbörjadt arbete, hvars slutliga fullbordan icke med
visshet kan motses, ej bör företagas; ty hvartill skulle dessa
banstumpar vara gagnande i den olyckliga, men likväl tänk¬
bara händelse, att hinder för arbetets fulländande skulle möta?
Jag vill således att endast de bansträckningar skola fortsättas,
hvarmed, till följd af Ständernas beslut vid sistlidne Riksdag,
början redan blifvit gjord, och att alltså, på sätt Nils Larsson
föreslagit, vestra stambanan fortsattes från trakten af Göthe¬
borg till Hjulö, samt att arbetet å den södra, från Malmö och
480
Den 10 Juni.
Lund räknadt, fortsattes upp emot Finja-sjön. För dessa sträck¬
ningar hafva så talande skäl redan blifvit anförda, att jag icke
äinnar trötta med ett förnyadt upprepande deraf.»
Ola Månsson från Skåne: »Jag har under denna dis¬
kussion redan haft tillfälle gifva mina åsigter tillkänna om
jernvägar i allmänhet och deras nytta, samt dervid sökt visa
vigten och angelägenheten deraf, att vi, ju förr desto hellre,
tillegna oss denna för all industriel utveckling och förkofran
mäktiga häfstång. Nu vill jag endast göra några erinringar,
med anledning af det ogillande, åtskilliga ledamöter uttalat i
afseende på Utskottets åtgärd, att i större utsträckning till¬
styrka jernvägs-anläggningar i vårt land. Jag vänder mig
först mot den talare, som senast hade ordet. ,Detta är väl
ieke att gå i ordning; men då jag, i anledning af denne ta¬
lares yttrande, icke gjort någon anteckning, må det tillåtas
mig besvara samma yttrande medan det ännu ari friskt minne.
Nämnde talare uppmanar oss till sparsamhet, och att vi för
närvarande endast böra besluta färdigbyggande af de 2 stam¬
banor, som redan blifvit påbörjade. Det är utan tvifvel alltid
nyttigt att iakttaga sparsamhet, sådant förnekar jag icke; men
något eget förefaller att få höra en uppmaning dertill af denne
talare, som vid Riksdagens början väckte motion om anslag,
dels för anläggande af jernväg från hufvudstaden, norr om
Mälaren, till Köping, och dels att Köping-Hult-bolagets jern¬
väg måtte af Staten inlösas. Vid remiss af den Kongl. Pro¬
positionen angående sådana jernvägs-anläggningar, sorn borde
på Statens bekostnad utföras, hörde jag inga financiella be¬
tänkligheter. Icke ens uti allmänna tidningarne yttrades då
någon farhåga emot skuldsättnings-systemet; men ett annat
ljud blef det, sedan man närmare framryckt mot den stora
stridsfrågan om vestra stambanans dragande norr eller söder
om Mälaren, och då norra sidans anhängare började tvifla på
en för deras intresse gynnsam utgång af denna fråga. Jag
nekar icke. att man ju kan blifva klokare för hvarje dag;
men anmärkningsvärd är likväl den omkastning i åsigter, som,
just med afseende å denna fråga, verkligen egt rum, alltefter
som man närmat sig tidpunkten för dess lösning. Sålunda må
det tillåtas mig, att i minnet återkalla hvad vid den Kongl.
Propositionens remitterande yttrades af en och annan bland
ledamöterne inom detta Stånd, ej mindre öfver systemet i all¬
mänhet, än ock särskildt i fråga om vestra stambanans sträck¬
ning.
Ostman yttrade: »Med de små tillgångar, vi eg-a, är det
»naturligt, att jernvägs-arbetet endast långsamt kan framskrida,
»och att flera provinser i vårt kära fädernesland torde få
Den 10 Juni.
481
»vänta länge, innan turen kommer till dem. Detta oaktadt lära
»desse icke kunna- vägra sin medverkan för det stora ända-
»målet-, ty hvem kan motstå tidens ström? Gåtan är upplöst
»så till vida, att vi omsider fått oss förelagdt ett förslag, hvil-
»ket med anspråk att i sig innefatta ett fullständigt system,
»på samma gång kan sägns vara politiskt i ordets vidsträek-
»tare betydelse, ty det är ämnadt att gynna en lifligare för-
»bindelse med brödra-riket, det inrymmer behörigt afseende
»åt möjligheten af de militära försvarskrafternas hastiga sam-
»mandragande, och det merkantila intresset är icke heller för-
»bisedt. Förslaget har likväl blifvit klandradt; men kunna vi
»icke hysa förtroende till Regeringens välvilliga afsigter och
»dess förmåga att bedöma det helas intresse, så fruktar jag,
»att någon framgång af det stora företaget svårligen kan för-
»väntas.» — I detta yttrande, som åt det nu för tiden så häf¬
tigt klandrade systemet lemnar bästa vitsord, instämde åtskil-
lige ledamöter, af hvilka en och annan numera likväl gifvit
helt andra åsigter tillkänna. Låtom oss höra hvad vännen
Sahlström säger: »Sanningen till ära, vill jag erkänna, det jag
»länge varit tvehågse om den så mycket omtvistade frågan
»angående den vestra stambanans förläggande antingen norr
»eller söder om Mälaren; men efter de upplysningar, hvilka jag
»hade tillfälle att vid sammanträdet å Börsen i går inhemta,
»måste jag tillstå, att mina tvifvelsmål blifvit skingrade och
»att jag numera biträder det i den ligh Propositionen fram-
»ställda, på Herr Öfverste Ericsons tillkännagifna åsigt grun-
»dade förslag, att denna bana bör söder om Mälaren fram-
»dragas.» Så talade Sahlström då, och med honom instämde
samtlige Riksdagsfullmäktige från Södermanlands, Östergöth¬
lands, Elfsborgs och Wermlands Län, äfvensom Nils Larsson,
hvilken sistnämnde dock, om jag ej origtigt uppfattat syftnin¬
gen af hans anförande på förmiddagen, numera synes vara
böjd att ät vestra banans sträckning norr om Mälaren gifva
företrädet. Af Ståndsbrodren Ödmanns, då den Kongl. Pro¬
positionen remitterades, afgifna yttrande, vill jag endast göra
följande utdrag: »Öfverste Ericsons förslag, som ligger till
»grund för den Kongl. Propositionen, synes mig i allmänhet
»vara ett bemedlingsförslag. Det vill, såvidt möjligt är, göra
»rättvisa åt alla, men har derigenom kommit att förbise eller
»underskatta åtskilliga vigtiga intressen, som, enligt min tanke,
»bordt komma i fråga. Jag tror således, att äfven här i flera
»fall kan tillämpas den gamla satsen: summum jus, summa
»injuria.» — Livarken emot detta anförande i dess helhet, eller
den del deraf, jag nu uppläst, har jag något egentligen att
Bonde-St. Brot. vid Lagt. Itihsd. 18S6 — 1SST. V• 31
482
Den '10 Juni.
anmärka. I förbigående bör jag likväl nämna, att samina an¬
förande icke innehåller ett enda varningsord mot skuldsätt-
nings-sy stern et, emot hvilket Ödmann i dag på förmiddagen
uppträdt. Men orsaken, hvarför jag uppläst en delaf anförandet
har varit, att derigenom gifva stöd åt de anmärkningar, hvar¬
med jag i dag på förmiddagen ansåg mig böra framkomma, i
anledning af det yttrande, som då af ödmann afgafs, och hvil¬
ket, likasom det nyss upplästa, innehöll latinska fraser. Om
Ödmanns anförande i dag yttrade jag, bland annat, att det
utgjordes af tvenne beståndsdelar, rimliga och orimliga, samt
dessutom innehöll något, som jag kallade österländska blom¬
sterlökar. Derest man anser, atti uttrycket: »orimlig bestånds¬
del», ligger ett omildt omdöme, beder jag att få förklara, att
jag visserligen icke haft för afsigt, att dermed säga något stö¬
tande. Tvertom erkänner jag att Ödmanns anförande i dag
var lika vackert, som snillrikt, samt i öfrigt uppställdt med
en så öfverlägsen förmåga, att jag betviflar, att sjelfve Mengel
skulle i den vägen hafva kunnat åstadkomma något bättre;
men hvad jag, i afseende å detta anförande, ansäg mindre
passande, var, att ödmann, likaväl i detta, som i det förut
åberopade yttrandet, begagnade latinska ord. Det var dessa
jag vågade benämna österländska blomsterlökar. I en sådan
benämning må väl icke ligga något anstötligt. Jag förstår
icke latin, och jag tror, att flertalet af Ståndets ledamöter icke
heller göra det, fy vi hafva icke erhållit hvad man kallar fi¬
nare bildning; men derför torde man också icke böra uti en
svensk Riksförsamling begagna sig af, i svenska språket mera
sällan brukliga, främmande ord, dem vi icke alla kunna för¬
stå. Olämpligheten af ett sådant bruk påminner mig om en
del af Dal-allmogens yttrade missnöje öfver Konung Gustaf
1:8 åtgärd att, vid reformationens införande, afskaffa den la¬
tinska meSsan. Konungen lät, i anledning af det yttrade miss¬
nöjet, en prest tilltala allmogen på latin; men sedan allmogen
nödgats tillstå, att den ej begrep sådant tal, insåg den jemväl,
att den saknat giltigt skäl till missnöje öfver den vidtagna åt¬
gärden. På Mengels yttrande, när den Kongl. Propositionen
remitterades, vill jag ock söka reda; han säger, bland annat:
»Uti en fråga af beskaffenhet, som den ifrågavarande, är det
.»mycket svårt att yttra sig, äfven derför, att bakom en an-
»märkning eller ett försvar, man gerna vill spåra det enskildta
»intresset. Till förekommande af hvarje misstydning i detta
»hänseende, får jag alltså börja med att förklara, det jag ön-
»skar jernvägar åt alla orter i vårt fädernesland, hvarest etc.» —
Jag gillar väl dessa åsigter, men måste anmärka, att icke
heller i Mengels berörda anförande, med vidare uppläsande
Den 10 Juni.
483
hvaraf jag ej vill upptaga tiden, ett enda ord nämnes om vå¬
dan af Statens skuldsättande i och för jernvägs-anläggningar-
ne. Kongl. Maj:ts Proposition innehöll likväl ganska tydligt,
att de i sådant afseende erforderliga medel borde anskaffas
genom upplåning mot utgifvande af fonderade stats-obligatio-
ner, på sätt redan sistlidne Riksdag blifvit beslutadt, och gil¬
tig anledning hade således icke saknats att hålla sig äfven
vid den financiella delen af frågan. Sådant skedde emellertid
icke; och hvarför torde man spörja? Jag svarar: påtagligen
endast derför, att anhängarne af den norra sträckningen då
ännu icke betviflade, att vestra banan ju skulle erhålla den
rigtning, de önskade, ty eljest kan jag ej finna hvarför icke
anmärkningar i afseende å skuldsättningen gjordes redan vid
remissen. Det var en fin diplomati, jag medgifver det, att i
sista stund framkomma med dessa anmärkningar, som utan
tvifvel hos ganska inånga uppväckt lifliga sympathier, hvarpå
bravo-ropen vid de allmänna sammankomsterna torde få an¬
tagas utgöra bevis; men jag tviflar att någon, som närmare
tänkt sig in i saken, låter deraf lura sig. De, som förmena
sig komma att, vid frågans afgörande, stanna i minoriteten,
hafva med en viss belåtenhet sagt sig tillhöra oppositionen,
och med tillförsigt förklarat, att det vore det s. k. syste¬
mets anhängare, som ville gå bradstörtadt tillväga. Om mi¬
noritet och opposition rätteligen böra anses innefatta liktydiga
begrepp kan vara alldeles likgiltigt, men hvad deremot icke
är likgiltigt, är att oppositionen söker visa, att majoriteten verk¬
ligen ämnar förhasta sig eller tillvägagå utan plan. Brister
oppositionen i en sådan bevisning—och jag tror, att Utskot¬
tets Utlåtande, om dess motiver noga öfvervägas, gifver stöd
åt ett dylikt antagande — så torde det vara föga bevändt med
en så beskaffad opposition, den jag alltså icke vill tillhöra.
Det har blifvit sagdt, att, om man icke långt före detta insett,
att trakten norr om Mälaren utgjorde rätta stället, der en
bana borde anläggas, hvilken hade vestra kustens samman¬
bindande med hufvudstaden och Östersjön till föremål, så
skulle Köping-Hult-bolaget visserligen icke hafva utlagt sin
jernväg norr om Mälaren; men jag beder att få erinra, att då
nämnde bolag, som ursprungligen benämndes Örebro-Hult-
bolaget, kom till stånd, hade anläggande af jernvägar för Sta¬
tens räkning ännu icke blifvit ifrågaställdt och bolagets plan,
som dock ej kunde förverkligas, var endast att sammanbinda
sjöarne Wenern och Hjehnaren eller, om man så vill, Wenern
och Mälaren. — Såsom ett bland bevisen på inkonseqvenserna
i Utskottets system, har Nils Larsson anmärkt, att, ehuru Ut¬
skottet antagit såsom allmän grundsats, att jernvägar borde
484
Den 10 Juni.
ledas i de inre delarne af landet, så mycket sorn möjligt af¬
lägse från segelbara vatten, så liksom framslingrade sig likväl
mellan vattendragen alla de af Utskottet tillstyrkta bansträck-
ningar; men då vi veta, att knappast något land i sitt inre
företer så många vattendrag sorn Sverige, måste deraf blifva
en naturlig följd, att jernvägarne, på åtskilliga ställen, måste
i närheten af tillstötande vattendrag anläggas. Det gjorda
antagandet kan ieke desto mindre, såsom allmän sats, ega
fullkomlig giltighet. Kils Larsson har val, på stående fot,
framlagt en ny jernvägsplan, i händelse hans förslag i berörda
hänseende kan erhålla en sådan benämning; men jag hem¬
ställer huru pass rådligt det kan vara att antaga denna plan,
då den icke, på sätt med Utskottets inträffar, uteslutande
stödjer sig på anställda undersökningar samt erfarne och in-
sigtsfulle mäns yttrade omdömen och beräkningar. Att, så¬
som äfven blifvit sagd t, alldeles icke några undersökningar i
statsekonomiskt hänseende föregått besluten om de af Utskottet
tillstyrkta bansträekuingar, är icke fullt rigtigt; men i hvad
fall som helst och äfven om anmärkningen i denna del icke
saknar ali befogenhet, är åtminstone ostridigt, att, under jern-
vägsfrågans behandling, så mångfaldiga och tillförlitliga upp¬
lysningar äfven i nyss uppgifna hänseenden vunnits, att total
brist å sådana omöjligen kan åberopas. Tvertom torde de
lemna all den ledning för omdömet, sorn erfordras. Att Ban¬
kens silfverfond de sednare åren nedgått, är en sanning, men
med kännedom om de skiftningar, som i detta hänseende egt
rum, är fortsatt minskning i tillgång på metallisk valuta icke
sannolik, och så vida värdeförhållandet emellan landets export
och import under sednast förflutna tiotal får antagas såsom
bevis på sannolikheten af förändring härutinnan, må nämnas
att då värdet af landets export 1846 med 4,200,000 R:dr öf¬
versteg värdet af importen samma år — den förra utgjorde
nemligen 24,880,000 I?:dr, men importen endast 20,600,000
R:dr —, då skillnaden i värdet emellan export och import,
till förmån för den förra, år 1850 steg till 5,180,000 R:dr, så
utgjorde det värde, hvarmed 1855 års export öfversteg samma
års import, icke mindre än 7,337,000 R:dr eller nära 7| mil¬
lioner R:dr, allt banko. För enhvar, hvilken af nyss anförda
förhållanden vill låta sig öfvertygas, bör det åtminstone vara
klart, att, oaktadt tillfällig minskning i silfver-fonden, national-
välmågan likväl är i stigande. Med skuldsättningen torde det
derför icke vara så farligt, som man förespeglat. Men jag
vill icke vidare upptaga Ståndets tid, utan slutar med utta¬
lande ännu en gång af den lifliga och fasta öfvertygelse, jag
eger, att, såvida fosterlandet icke allt för länge skall vara i
Den 10 Juni.
485
mistning af de stora och vigtiga fördelar, jernvägars inrättande
onekligen medföra, folkombuden icke få bäfva tillbaka för
landets skuldsättande, enär, efter hvad jag både nu oell förut
sökt visa, om man dermed, på det af Utskottet föreslagna
sätt, går tillväga, någon våda deraf icke är att befara.
Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län: »Vid
förra Riksdagen sökte jag, så vidt i min förmåga stod, alt
motverka Statens omedelbara inblandning med afseende åjern-
vägsanläggningar, dem jag ansåg böra genom enskildes för¬
sorg, om än med låne-understöd af allmänna medel, besörjas;
men sedan, vid nyssnämnda Riksdag, den grundsats blifvit
fastställd, att s. k. stambanor böra genom Statens omedelbara
försorg anläggas och utföras, hvarken bör eller kan jag vidare
fasthålla mig vid den åsigt, jag då förfäktade. På det landet
må, ju förr desto hellre, vinna erfarenhet i fråga om jernvägar
och de fördelar, hvilka af dessa anläggningar äro att förvänta,
önskar jag, att anslag beviljas för fortsättande af dejeruvägs-
arbeten, som redan blifvit påbörjade, d. v. s. å södra och
vestra stambanorna, af hvilka den förra bör fortsättas åtmin¬
stone tili Finja-sjön. Hvad den sednare vidkommer, eller
vestra banan, så vill jag, af ofvan åberopade skäl, att den¬
samma bearbetas från båda dess ändpunkter, Stockholm och
Götheborg, samt är, till och med villig att anslå medel för
arbetets påbörjande äfven genom Nerike, eller den trakt, hvil¬
ken anses ligga midt emellan de uppgifne ändpunkterna; och
bör, i afseende å banans sträckning från Stockholm, denna
blifva genom Södermanland, på sätt Utskottet föreslagit. Dessa
tankar har jag velat öppet uttala, på det ingen mä sväfva i
okunnighet om den ståndpunkt, jag ämnar intaga vid de vo¬
teringar, som efter all sannolikhet snart förestå.»
Johan Petter Andreasson från Elfsborgs Län skriftligen:
»I denna vigiiga fråga, säkerligen den vigtigaste'och mest
maktpåliggande, som någonsin blifvit handlagd af Svenska
Ständer, uther jag mig att i få ord få yttra min enskilda
mening.
Då vi numera äro något bundne af föregående Ständers
beslut, och betydliga jernvägs-arbeten under tiden fortgått och
fortgå annu, så måste man dermed fortsätta. — Men jag vill
icke ingå på fortsättning och företag deraf i den utsträckning,
som Höglofl. Stats-Utskottet föreslagit; utan anser att Stän-
derne nu blott böra bevilja medel till fortsättning af arbetena
å vestra stambanan mellan Stockholm och Götheborg, samt å
södra banan mellan Malmö och fahlköping — och måhända
äfven något till Stockholm-Upsala-banan. — Detta är det läng¬
sta jag för min ringa del vågar att gå; utan må det vara
•486
Den i 0 Juni.
kommande Ständer förbehållet och obetaget att fortsätta med
både anslag och arbete efter tid och omständigheter. „
Hvad specielt angår sträckningen af vestra stambanan
söder om Mälaren, så gillar jag Utskottets förslag härutinnan.»
Johannes Holm från Jönköpings Län: vjag vill endast
tillkännagifva, att, efter sorgfällig granskning af de å ömse
sidor anförda skäl och omständigheter, jag icke kan finna
annat, än att, i afseende å den så mycket omtvistade frågan
angående vestra stambanans rigtning antingen norr eller söder
om Mälaren, företrädet bör gifvas ät den sträckning, som Ut¬
skottet förordat och att jag således kommer att rösta för den
sydliga rigtningen.»
Olof Larsson från Gefleborgs Län skriftligen:
^Oaktadt mitt tänkesätt i denna fråga redan är kändt,
genom det att jag förut instämt med hvad en föregående ta¬
lare 37ttrat, anser jag mig dock böra nämna några ord för att
närmare förklara orsaken, hvarföre jag ej kan godkänna Ut¬
skottets tillstyrkande i sin helhet. Denna orsak härleder sig
af samma skäl som flere föregående talare framhållit, nemligen
betänkligheten att fördjupa Riket i den enorma skuld, som
fallet klefve, om Staten skulle inkastas på det jern vägs-system,
som Utskottet föreslagit. Jag anser, att Staten icke bör be¬
kosta andra jernvägar än hvad behofvet oundgängligen braf¬
ver, och då, efter mitt förmenande, de redan påbörjade jern¬
vägarna äro de mest nödvändiga, nemligen den vestra till
Götheborg och den sodia till Malmö, anser jag att man, för
närvarande, icke bör bevilja medel till andra stambanors byg¬
gande. Skulle Staten anse sig mäktig att åstadkomma flera
stambanor, så anser jag att en bana ifrån Stockholm till Ha¬
paranda vore en af de nödvändigaste, oaktadt jag hyser ringa
förhoppning, att en sådan bana kan komma till stånd. Attén
jernväg tili någon af de norra orterna, i flera afseenden, vore
af en betydande vigt, kan svårligen bestridas, och den fördel,
Staten derigenom skulle beredas, torde ingalunda blifva ringa,
ty om än varu-artiklarne från de norra orterna icke kunna
tagas af åkrar och odlade fält, så finnas der likväl ojemför¬
ligt stora skatter i skogar och berg, som, i brist af lättade
kommunikationer' nu få ligga såsom ett dödt kapital. Jag
vill nu vidare icke vidröra denna fråga, emedan jag anser, att
Staten blir tillräckligt belastad ändå, om den skall lemna låne¬
understöd för bibanors byggande, och anskaffa det kapital,
som fordras för de påbörjade stambanornas fullbordande. Då
jag bor i närheten af ett bolag, som bildat sig för till väga-
bringande af en bibana, ämnad att sträcka sig ifrån Söder¬
hamn upp till Bergvik vid Ljusne-elf, hvarifrån kommunikation
Den 10 Juni.
487
medelst sjöväg kan beredas den öfre delen af landet, och jag
kan göra mig ett någorlunda begrepp hvad nytta denna bana
skulle tillfoga orten, så skulle jag högeligen beklaga, i hän¬
delse Staten skulle sakna utvägar att lemna det låne-under-
stöd, som fordras för ett så nyttigt ändamål. Jag vill icke
upptaga Ståndets tid att framhålla vidare skäl för min vägran
att bifalla Utskottets tillstyrkan i den del, hvarom nu egent¬
ligen är fråga. Jag vill blott tillkännagifva, att jag instämmer
helt och hållet i de åsigter, som Nils Larsson, rörande 3:dje §
i Utskottets Betänkande, uttalat.»
Johan Lekberg från Nerikes Län: »Dä jag nu återtager
till ordet, sker det hufvudsakligen för att gendrifva dem,
hvilka ansett mig hafva gått för långt, i det jag afstyrkt bi¬
fall till Utskottets Utlåtande öfver 3:dje punkten och i stället
förordat anslag endast till fortsättande af arbetena å södra och
vestra stambanorna, nemligen från Malmö till Finja-sjön och
från Götheborg till Orebro. Härvid kan jag likväl undgå att
vidare nämna något rörande ändamålsenligheten af södra
stambanans fortsättande, ty i denna del synas åsigterna icke
skiljaktiga; redogörelsen för mina motiver afser således endast
vestra stambanan. Jag har tillstyrkt denna banas fortsättande
fram till örebro derför, att dä vatten-kommunikation emellan
sistnämnda stad och Stockholm redan nu finnes, vöre, genom
banans framdragande till Örebro, en ny kommunikationsled
genom det inre af landet öppnad från Westerhaget till Öster¬
sjön, och icke allenast derföre att en sådan bana, i fulländadt
skick, utgjorde ett belt för sig, utan ock att man derigenom
kunde vinna tillförlitlig erfarenhet angående anläggningskost¬
naderna och den afkomst, banan tilläfventyrs kunde lemna,
allt till behöflig ledning för omdömet, när fråga om utförande
af andra bansträckningar framdeles yppades. Utan en sådan
erfarenhet kan jag för min del åtminstone icke bestämma
mig i frågan om lämpligheten af rigtningen norr eller söder
om Mälaren med hänsigt till banans fortsättande till hufvud-
staden, och denna tvistefråga finge således af Ständerne fram¬
deles afgöras, hvilket ock måsto vara det rättaste, enär, så¬
som jag förut visat, tillförlitlig grund för omdömet härutinnan
för närvarande saknas; och derest nästkommande Ständer
tilläfventyrs skulle finna banans fortsättande från Örebro mot
Stockholm olämpligt, anser jag mig hafva gjort fäderneslandet
en tjenst genom att afstyrka ett beslut, som hav ett sådant
fortsättande till föremål. Enligt mitt förmenande är den af
Utskottet framlagda jernvägsplan, synnerligast med hänsigt till
bristande undersökningar om beskaffenheten af de trakter, ge¬
nom hvilka banorna skulle framgå, alldeles icke egnad attin-
488
Den 10 Juni.
gifva förtroende; hvadan ingen må förvånas deröfver, att jag
tillåter mig underkänna berörda plan eller åtminstone afråda,
att densamma i sin helhet följes. Om en byggmästare, på
min begäran, uppgör ritning till en byggnad eller framlägger
för mig en byggnadsplan, så måtte jag väl ej vara pligtig
följa densamma. Att tillstyrka afvikelse från Utskottets jern-
vägsplan må således icke betraktas såsom en handling, hvilken
berättigar till det om mig fällda yttrande, att jag i mitt mot¬
stånd skulle hafva gått för långt. Ett sådant motstånd vore
klandervärdt, om det härledde sig af nyck eller förestafvades
af det enskildta intresset; men då dylika bevekelsegrunder äro
för mig fullkomligt främmande samt jag tvertom sökt att för
de af mig uttalade åsigter framlägga skäl och bevis, böra
dessa få gälla hvad de kunna. De talare, som eljest delat
åsigter med mig, hafva emellertid förklarat, att de, för ingå¬
ende statsregleringsperiod, önskade vestra stambanans fram¬
dragande endast till Djulö, och för att icke stå ensam om
min mening vill jag nu göra enahanda inskränkning. Omdö¬
met, att jag skulle vilja gå för långt, blifver härigenom än
mindre befogadt. I denna fråga har jag sökt framgå den
rätta vägen och har alldeles icke några oliqviderade räknin¬
gar att uppgöra. Två Stånd hafva redan afslagit Utskottets
framställning om vestra banans påbörjande från Stockholm ge¬
nom Södermanland. Må vi icke följa det 3:djo Ståndet, hvil¬
ket fattat ett häremot stridande beslut. Jag vill icke trötta
genom vidlyftighet, utan slutar med uppmaning, att sans och
lugn må vara från oss oskiljaktiga i det afgörandets ögonblick,
som snart torde inträffa.»
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: -Jag har vis¬
serligen redan instämt med Nils Larsson, Ödmann och Lekberg,
men vill i denna vigtiga fråga, för egen del, yttra några ord,
och får i sådant afseende uppläsa följande:
»Om det lysande och sakrika föredrag, som Herr Finans¬
ministern höll på Riddarhuset första dagen under Rikets Stän¬
ders gemensamma öfverläggningar i denna fråga varit beled-
sagadt med en skriftlig uppsats om Rikets ställning till Stän¬
derna, möjligtvis någorlunda lika med den vackra målning,
som han der muntligt afgifvit, hade det varit mera lugnande.
Det hade likväl varit bäst, att han då tagit upp både de¬
bet och credit, och således också huru mycket fattig-utgifterna
stigit, huru fångvården fordrat ökade anslag och nj'a offer.
Hvadan just penningeställningen för närvarande i hufvudstaden
och Götheborg, samt alla öfriga punkter, dit penningen alltid
eljest samlas, är så betryckt, så att der nu ett fasligt jäg—
tande efter honom eger rum, är en fråga, som bordt besvaras.
Den 10 Juni.
489
Det skulle också hafva varit hugnesamt, om Herr Finans-mi¬
nistern kunnat uppgifva någon mindre farlig källa till öfverskott
på statsmedlen, än ett ocker på superiet, som åter i sin mån
ökar på de der håda punkterna fattigvård och fångvård. Jag
fordrar icke, att han också deri bordt tala om barkbrödet,
som för närvarande i öfre Dalsocknarne (hvilka jag likväl icke
representerar) ingår bland födan, då rågmjölet der, enligt till¬
förlitliga underrättelser från Särna socken, står i ett pris af
3 R:dr 16 sk. pundet, samt en tunna korn, vägande cirka 10
I4l.i 32 R:dr, och en tunna godt Jemtlands eller norrskt Guld-
brandsdals-korn 40 R:dr, 1 kappe salt 42 sk. och 1 fjerding
potates 3 R:dr, allt riksgälds. Sådant, torde väl hvar man veta,
betyder dyr tid, likasom att dyr tid icke betyder rikedom och
stora tillgångar. Den, som har omätliga vidder att skörda på,
och är i tillfälle att sälja mjöl och spannmål af alla slag, den
kan visst anse sådana priser höra till goda tider, men annat
är det med den, som skall köpa så dyrt. Jemte det att en
sådan framställning till Rikets Ständer inkommit, med inbe¬
grepp af alla behof, hade det kanske varit lämpligt, att
Herr Finans-ministern, och många, måhända millionärer, med
honom liktänkande, ville åtaga sig att med sina enskilda för¬
mögenheter, så långt de räcka, svara för att Riket icke skall
betungas af några gärder för jernvägarne, och att de par hun¬
dra millioner, som för jernvägarne fordras, skola gå ledigt ut,
utan att nya anslag fördenskull må utfordras på andra håll.
En sådan formlig ansvarsförbindelse, åtföljd af en rigtig kalkyl,
skulle varit mera hugnande, än granna tal om öfverskott, när
det just under nu pågående Riksdag visat sig, att Statens in¬
komster icke på långt när räcka till, och att de nya behof,
som blifvit Ständerna underställda, såvidt jag förstår att
räkna, gått upp till 4 eller 5 gånger mera än de besparade,
s. k. öfverskotts-medlen. En motion om allt detta vore önsk-
lig att vid tillfälle få förvänta.' Svaret på den skall då blifva
en god tröst, om det utfaller lika fördelaktigt, som de munt¬
liga förklaringarne på Riddarhuset; men då jag betviflar allt
detta, så kan jag icke komma till den slutsats, som Stats-Ut-
skottets majoritet kommit.
Då jag kom att nämna om priset på rågmjöl och spannmål m. m.,
1 öfra Dal-socknarne, kommer jag mycket ledigt till det medgif-
vandet, att en så öfverdrifven dyrhet icke härleder sig af allmän
brist på föda i hela Riket, utan af brist på kommunikationsmedel,
och inser nog att rågmjöl skulle i denna stund finnas till högst
2 R:drs pris för lispundet, om vi hade jern vägstransporter dit
ifrån sädesbygden; men så ömmande det ock kan vara, nöd¬
gas jag afstå ifrån ett underordnadt intresse, då Statens väl
490
Den 10 Juni.
sjnes mig fordra att man icke går för tvärt på med att bygga
jernvägar, utan annat än med lanta penningar. Det tyckes
vara betydligt nog hvad man redan påbörjat. Jag förbiser för¬
denskull min orts intresse, och fordrar att andra dylika intres¬
sen skola på samma sätt foga sig och vänta. Det enda, jag
i afseende på en väg till Dalarne tnå säga, är att den af Of¬
verste Ericson föreslagna och af Stafs-Utskottets majoritet till¬
styrkta, såsom stambana i rigtning från Sala till någon i grann¬
skapet af Storvik lämplig punkt på Gefle-Dala-jernvägen, sy¬
nes mig vara ganska illa vold, såväl med afseende på Dal-or¬
tens nytta, som på vägens egna förhoppningar om trafik, och
deraf beroende underhållskostnad. Den går allenast öfver ett
litet hörn af Stora Kopparbergs län, med en folkmängd af nära
160,000 personer, hvaremot en väg ifrån Sala öfver Hedemora,
i nordvest, skulle helt annorlunda gagna den starkt befolkade
och produktrika egentliga Dal-orten. Jag säger detta, icke
för att nu, såsom vi hvarje ögonblick se för oss, få ett orts-
intresse genast befordradt, utan för att inlägga min, ehuru
svaga protest emot att detta intresse skall blifva för långliga
tider förderfvadt genom ett beslut, som skulle fastställa en
blifvande jernvägsledning nästan alldeles förbi provinsen, och
hufvudsakligen blott till förmån för ett annat parti-intresse,
Gefle-Fahlu bolag, sorn med all makt arbetar på att leda
transport-ådrorna till sig.
Hvad jag under de gemensamma öfverläggningarne kunnat
inhemta, är att personal-trafiken lärer vara den förmånligaste
för jernvägarnes inkomster; att varu-forslingen är det gagne-
ligaste för orten, vet hvar och en nog förut: linien från Sala
till Storvik, torde icke fä påräkna mycket hvarken af det ena
eller andra. Den går igenom en obebodd skogstrakt, och
kommer att afkasta intet, utom det, den skulle erhålla såsom
förbindelse-bana.
Man har talat mycket om bristande undersökningar. Jag
tror oek, att flera sådana behöfvas. Man har nyligen af en
utmärkt embetsman i tryck och karta fått tillförlitliga uppgif¬
ter angående Helsinglands betydliga vatten, hvilka, förmedelst
korta jernvägs-stumpar, kunde göras till förträffliga kommuni¬
kationer i flere rigtningar mot norr, mot öster (till Söderhamn),
och i söder till Dalarne. Det är sådana undersökningar vi,
efter min tanke, behöfva. Huru mycket folk och arbetsflit och
produkter det finnes i hvarje socken, veta vi något nära förut,
fastän man icke rättar sig derefter. Värderade man sådan
kännedom, skulle man t. ex. icke förbise, att Dalarne till och
med framför Örebro län och Wermland, har den största malm-
Den / 0 Juni.
491
tägten i landet, då derstädes årligen upptages öfver en half
million skeppund jernmalm.
Sedan jag nu talat om det enskildta intresset, både med
afseende på förvärfs-transporter och på transport af födo-äm-
nen, måste jag, med intressets hänvisande till framtiden, upp¬
repa mitt votum, att vi ej må besluta flera utgifter, an för de
tvenne redan påbörjade jernvagarne, den södra och den vestra.
Det har förekommit mig vådligt att kasta sig uti större
vidlyftigheter till en början; det är alltså tydligt, att vi förut
böra söka vinna erfarenhet, som alltid, man må säga hvad
man vill, är den bästa läromästaren, och om vi hunnit få den,
så kan man sedan besluta litet djerfvare. De millioner, som
dertill fordras, äro också just icke så litet för Sverige, att vi,
med vår allmänna skrytaktighet, icke skulle tillsvidare hafva
nog af den utgiften. Jag tror för min del, att det skall nog
komma pantningar efter den och igenom den. Herr Finans¬
ministern har säkerligen trott annorlunda; men jag blir vid min
tro, emedan jag känner landet och folket på mitt vis.
Jag kunde tillägga ännu en sak, för att visa, det jag både
inser kommunikationers behöflighet, och skulle tillstyrka dem,
om jag trodde att landet kunde tåla så stora utgifter, som nu
påfordras. Under våren har jag träffat personer härihufvud-
staden från närheten af min hemort, ända till 24 å 25 mil
härifrån, hvilka först besökt Westerås i afsigt att der upp¬
köpa duglig vårsäd för sitt ufsäde, men som sådan icke fanns
der, måste de resa ända hit för att skaffa och hemforsla hvad
de behöfde. Ett sådant exempel tror jag icke kan åberopas
från någon annan landsort. Jernvägs-kommunikation är för
Dal-orten af utomordentlig vigt, och då den en gång kommer
till stånda bör den anläggas till förmån för den orten, men icke
för något enskildt bolags ökade vinning.
Slutligen får jag tillåta mig säga några ord om sättet att
skaffa penningar till jernvagarne. Jag har nyligen läst den
enklaste och mest påtagliga framställning om att ett lån på
100 millioner kommer att suga i 37 år, och att det är betalt
med en sammanräknad utgift af 212 millioner. Det är, om
man lånar. Jernvägen blir likväl först färdig på 13 år; för
att fä slut på det lånet på 37 år, skall man betala 6 millioner
i ränla och amortering livart år, hvilket för de 13 arbetsåren
gör den stora summan af 78,000,000 R:dr, under en tid, då jern¬
vägen icke kan lemna synnerlig afkastning.
Om man anslår 6 millioner om året, anfingen det nu går
af skatt eller öfverskottsmedel, så blir jernvägen färdig 3,j år
senare, d. v, s. på 16J år, men då funnes ingen skuld, som
hängde efter ännu i 20 år längre, med en afgäld af 6 millio¬
492
Den 10 Juni.
ner om året. Det synes mig omöjligt att tillstyrka 112 mil¬
lioners utgift öfver kostnadsbeloppet.»
Liss Lars Olsson fortsatte muntligen: »På grund af hvad,
i afseende å bansträckningen, Sala—Storvik, här ofvan blifvit
af mig anfördt, yrkar jag att, ifrån 3:dje punktens 2:dra morn.,
följande ord må uteslutas: »samt vidare till någon i grann-
»skapet af Storvik belägen lämplig punkt på Gefle-Dala-jern-
vägen.» I ett yttrande pä förmiddagen liar Matts Pehrsson
från Stockholms län fästat uppmärksamhet vid provinsen Da¬
larnes behof af jernvägs-kommunikation i sydostlig rigtning
mot hufvudstaden. Då jng, i anledning häraf, hembär Matts
Pehrsson min tacksägelse, får jag tillika uttrycka min ledsnad
deröfver, att en annan Ståndets ledamot af Stats-Utskottet,
fastän representant från Dalarne, icke aktat nödigt att, genom
anförande af reservation emot Utskottets Utlåtande, understödja
en sådan mening, hvarigenom utsigt kunde öppnas för Dalarne
att vinna underlättad kommunikation med Rikets mera sädes-
rika provinser, och följaktligen nedsättning i spannmålspriserna.
För att visa, att dessa priser för närvarande äro särdeles
höga, beder jag att få åberopa följande skrifvelse.»
Sedan talaren härvid uppläst vissa delar af ett enskildt
handbref till honom från Särna socken, uti hvilken handling,
från hvars intagande i protokollet han afstod, uppgafs, att till¬
gången å spannmål i brefskrifvarens ort vöre.så godt som in¬
gen, och spannmålspriserna i följd häraf höga, tilläde talaren:
»1 fråga slutligen om medels anvisande för jernvägsanlägg-
ningar, instämmer jag uti de af Ståndsbröderne Sahlström och
Ödmann uttalade åsigter.»
Håkan Pettersson från Blekinge Län: »Ehuru, uti denna
fråga, mycket redan blifvit ordadt, må det likväl tillåtas att
deröfver yttra mig. Min öfvertygelse är, att vestra stambanan,
från utgångspunkten Stockholm, bör genomlöpa inre delarne
af Södermanland. Jag är således villig att bifalla 3:dje punk¬
tens lista morn. i Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62.»
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Derest icke
Rikets Ständer redan bestämt sig för s. k. stambanor på Sta¬
tens bekostnad, skulle jag, vid detta tillfälle, hafva sökt visa
det, enligt mitt förmenande, mindre ändamålsenliga deruti, att
Staten omedelbart befattar sig med jernvägars byggande. Vid
de allmänna sammankomsterna på Riddarhuset voro tankarne,
i afseende på de fördelar, som genom jernvägar kunna i all¬
mänhet vara att för ett land förvänta, icke delade, men i fråga
om den rigtning åtskilliga stambanor, och af dessa synnerligen
vestra stambanan, borde erhålla, rådde desto större skiljaktig¬
het i åsigter. Jag deltog icke uti den vid dessa samman¬
Den 10 Juni.
493
komster förda diskussion, roen följdo den med uppmärksamhet.
Sedan jag underkastat de af det ena eller andra partiets le¬
damöter anförda skäl all den sorgfälliga pröfning, som stod i
min ringa förmåga, fann jag mig hindrad att biträda Utskot¬
tets majoritet i åtskilliga delar. Sålunda ansåg jag och anser
naturligtvis fortfarande, bland annat, att något arbete å vestra
stambanan från Stockholm icke borde under ingående stats-
regleringsperiod företagas, men att samma bana, från dess mot¬
satta utgångspunkt Götheborg borde framdragas till Götha ka¬
nal. Öfver den frågan, huruvida, med afseende å banans fram¬
tida fortsättning mot hufvudstaden, rigtningen borde blifva norr
eller söder om Mälaren, har jag länge varit tveksam. I följd
af den mening, jag ofvan yttrat, kunde jag ock undgå att nu
bestämma mig, vare sig för den norra eller södra rigtningen,
dock vill jag icke förtiga, att jag, i politiskt afseende, finner
mig böra gifva företräde åt den södra rigtningen, emedan då
vägen på detta sätt blifver kortare, än om den ledes norr om
Mälaren, de stridskrafter från södra delarne af Riket, hvilka
till hufvudstadens försvarande kunde erfordras, hastigare skulle
kunna ditföras på en kortare, än på en längre väg. Öfver den
financiella delen af frågan vill jag för närvarande ej yttra mig
vidare, än att jag anser Statens öfverskottsmedel böra i första
hand användas i och för jernvägsanläggningar. En åsigt, som
härmed står i något sammanhang, och hvilken jag tror ingen,
åtminstone af detta Stånd, förut hafva uttalat, är att de kom¬
muner, genom hvilkas områden banorna framlöpa, äfvensom
de kommuner, som för banorna utgöra ändpunkter, böra åläggas
fylla hvad som kan brista, i händelse den inkomst en öppnad
bana lemnar, till en början icke förmår betäcka banans drift¬
kostnad. Till slut får jag förklara, att jag respekterar allas öf¬
vertygelse, äfven då den strider mot min egen, samt uttrycka
den förhoppning att, vid afgörande såväl af denna som andra
frågor, vår lösen alltid må vara rätt och sanning.»
Gustaf Larsson från Stockholms Län skriftligen:
»Då den fråga, som nu utgör föremål för Rikets Ständers
förhandlingar, icke blott för stunden, utan fastmer för kom¬
mande tider, innebär en så oberäknelig vigt och kommer att
utöfva ett så mäktigt inflytande på svenska Statens framtida
ställning, dess utveckling och förkofran i så mångfaldiga hän¬
seenden, är det jemväl af största nödvändighet, att deråt eg¬
nas all möjlig uppmärksamhet, att alla enskilda intressen, bi-
afsigter och syften skjutas tillbaka för det allmännas väl, och
att den mest, lugna och noggranna pröfning föregår besluten;
ty — för att begagna en Riddarhus-talares tänkvärda ord — en
tidig försigtighet i dag är bättre, än en sen ånger i morgon.
494
Den 10 Juni.
Likväl skulle jag, för min del, icke önska uttänja diskussio¬
nen: men jag anser det för en pligt, både mot minakommit-
tenter och inig sjelf, att i detta ärende få min mening förva¬
rad i protokollet, och har derför begärt ordet.
De fördelar, tjenliga jernvägs-anläggniugar bereda, äro
visserligen stora pä samma gäng kostnaderna är betydliga.
Om man vill komma i åtnjutande af de förra, är det klart,
att man också måste underkasta sig de sednare; men Sveriges
tillgångar äro, jemförelsevis med andra länders, ganska ringa,
och för ifrågavarande storartade företag, detta nationalverk,
så framt detsamma i sin helhet skulle genomföras, för det när¬
varande, alldeles otillräckliga. Frågan blir derför här: hvilken
trakt af landet är mest i saknad af nödiga kommunikations-
anstalter, och på hvad sätt kunna de lämpligast samt med
minsta kostnad tillvägabringas? Jag vågar hysa den förme¬
ning, att ingen del af Riket, med undantag af de norra land¬
skapen, befinner sig i större behof deraf, än just de provinser,
genom hvilka den så kallade södra stambanan från Al al mö till
Jönköping skulle komma att dragas, ty allestädes, der de öf¬
riga banorna äro afsedda att dragas fram, underhålles i all¬
mänhet rörelsen genom ångbåtsförbindelser, kanaler och sjö¬
leder. Med de mindre bördiga Jönköpings och Kronobergs
Län, äfvensom norra delen eller skogsbygden af Skåne, är
förhållandet annorlunda, och, oaktadt de innehålla en stor rike¬
dom på råämnen, sakna de, just till följd af sin aflägsenhet
frän hafvet och sin brist på sammanhängande vattenleder, nå¬
gon störte afsättning för sina produkter på verldsmarknaden.
Betrakte vi nemligen kartan, så skola vi snart kunna göra oss
öfvertygade derom, att de flesta och hufvudsakligaste punkter,
de föreslagne jernvägarne skulle komma att beröra, äro i be¬
sittning af lättande kommunikationsmedel, samt att nyssnämnda
provinser i detta afseende äro, både af naturen och Staten,
temligen vanlottade. För mig synes det således, som anlägg¬
ningen af den södra stambanan, derest de projekterade jern-
- banorna komme till stånd, företrädesvis borde tagas i betrak¬
tande och fullbordas, innan andra anläggningar bringades å
bane och företoges till utförande. Dermed vore, efter mitt
sätt att se saken, någonting i sig sjelft helgjutet och afslutadt
åstadkommet, och en säker ledning af erfarenheten lemnad
vid bedömandet och ställande i verket af vidare anläggningar
af denna beskaffenhet; men då, till följd af den stora mängd
af intressen och tycken, sorn här fått sig ett vidsträckt spel¬
rum lemnadt öppet för inflytelserna af stridiga åsigter och
bearbetningar af ensidiga syften, en så enkel, och, som jag
hoppas, ändamålsenlig, plan icke har någon utsigt för sig att
Den 10 Juni.
495
kunna blifva af flertalet omfattad och sålunda vinna framgång,
nödgas jag, dels för att undvika beskyllningen för att vid den
stora lottdragningen hafva lemnat min orts fördelar ur sigte,
dels ock med anledning af den här torda diskussionen, och
emedan jag icke ensam tror mig nog stark att kunna arbeta
emot strömmen, samt för öfrigt icke ser någon fara vid att
antaga det Eriesonska jernvägs-systemet, efter Stats-Utskottets
framställning deraf, med de modifikationer, som nu göras, el¬
ler framdeles kunna finnas af nöden, instämma i förslaget, an¬
gående de jernvägar, som intill nästa statsregleringsperiod böra
utföras, under det uttryckliga förbehåll, att medlen ställas un¬
der Rikets Ständers deputerades omedelbara förvaltning; att
behöfliga mot ändamålet svarande kontroller föreskrifvas, så
att allt slöseri, liksom all annan förskingring af medlen före-
byggas; att Rikets Ständer bestämma antalet af och aflönin-
gen för vid jernbanorna anställde tjenstemän, äfvensom att
inga andra banor byggas, än dem. Rikets Ständer antaga och
dertill de bevilja anslag. Som emellertid hela den del af lan¬
det, hvilken af jernbanorna genomskäres, kommer i närmaste
hand att deraf draga nytta, och då den skaftlagda svenska
jorden hittills nästan ensamt burit Statens bördor och utgifter,
anser jag för min del tiden vara inne, att billigheten får ut¬
taga sin rätt, och att således äfven den privilegierade jorden
underkastas deltagande i de omkostnader och pålagor, som
med jernvägarnes anläggande äro och blifva förenade. Jag
har likväl alltid tänkt, såsom många andre talare förut yttrat,
att Staten icke skulle i någon mån befatta sig med byggande
af jernbanor, ty troligen komma framdeles bolag, stallda på
aktier, att bildas, till företagande af sådana byggnader.
Om man betraktar Örebro- och Köping-Hult-banan, har
man deri ett varnande exempel på, huru sådana företag aflöpa
här i landet; hvadan jag förmenar Staten ej böra inlåta sig på
dylika.;.’
Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes Län: »Då jag, vid
början af denna diskussion, i afseende å det oss till antagande
förelagda förslag, ansåg mig böra tillråda sparsamhet, skedde
sådant emedan jag föreställde mig, att jernvägar här i landet
skulle kunna åstadkommas utan skuldsättning, eller, om denna
icke helt och hållet kunde undvikas, att man skuldsatte sig i
vida ringare mån, än Utskottet, i följd af den vidtomfattande
planen, ifrågaställt. Om arbetet å de två stambanor, jag om¬
nämnt, nemligen den södra och vestra, fortsattes i redan på¬
börjad rigtning, erhålles derigenom ett helt för sig; och vi¬
sade erfarenheten, att banorna, sedan de hunnit fulländas, icke
bure sig, så utgjorde denna omständighet ett giltigt skäl för
49G
De/i 10 Jum'.
kommande Ständer att tills vidare icke anslå medel för ytter¬
ligare jernvägs-anläggningar. Att vestra banan ledes genom
Södermanland, har jag aldrig bestridt; men jag anser oklokt,
att nu förordna om dess bearbetande från Stockholm, dels
emedan medel dertill icke, utan genom skuldsättning, kunna
anskaffas, och dels att, då arbetet företages från Stockholm,
ändamålet med banans anläggande, sedt utur rent militärisk
synpunkt, icke gerna kan vara annat, än att retirera med de
till hufvudstadens försvar sammandragna stridskrafter, under
det i begreppet af banans fortsättande till Stockholm, ett all¬
deles motsatt syfte uttalas, nemligen önskan att med samma
försvarskrafter komma hufvudstaden till undsättning. Jag ön¬
skar provinsen Södermanland allt godt, och har derför, såsom
nyss är närnndt, icke något emot., att den erhåller jernväg;
men att vilja påstå, att provinsens behof deraf är starkare, i
samma mån den nu saknar kommunikationer och möjlighet
att på annat sätt, än medelst jernvåg, sådana erhålla, är orim¬
ligt, ty den underhåller redan, medelst ångbåtar, en ganska
liflig förbindelse med hufvudstaden, och naturen har derjemte
begåfvat denna af Mälarens och Östersjöns vatten på tvenne
sidor -omgifna provins, hvars nordöstra del genomskäres af
Södertelje kanal, med ett helt system af insjöar och vatten¬
drag, som med jemförelsevis ringa kostnad kunna göras segel¬
bara och sättas i förbindelse med hvarandra. I strid med
dem, som under antagande deraf, att Södermanland vore min¬
dre uppodladt, påstått, att just denna omständighet gåfve ökadt
stöd åt provinsens anspråk på jernväg, emedan genom en så¬
dan inrättning odlingen skulle liksom framkallas, har jag vå¬
gat drifva den sats, att Sverige icke vore tillräckligt rikt, att,
genom anläggande af jernvägar i mindre fruktbara orter, der¬
städes framkalla odling; mén då jag i minnet återkallar Herr
Finans-ministerns försäkran om det stigande välståndet, såsom
bevis hvarpå, bland annat, åberopades den ökade konsumtio¬
nen af socker och andra import-artiklar, torde jag väl hafva
orätt i min ofvanberörda förutsättning. Yi skulle således verk¬
ligen vara rikare, än andra folk, ty, enligt hvad upplyst är,
hafva dessa icke råd, att, medelst jernvägs-anläggningar i min¬
dre fruktbara trakter, framkalla odling derstädes; vi äro andre
Berserkar, hvilka göra anlopp mot skogar och berg, samt der¬
ifrån hemta huru mycken rikedom, som helst; vi behöfva så¬
ledes icke fråga efter om våra jernvägar lemna afkastning,
eller ej; nion sådant är ju icke rimligt, och hvar och en, som
vill taga skäl, måste medgifva, att det, lika väl med hänsigt
till dessa, som alla andra industriella företag, är af allrastörsta
vigt, att alla anordningar på det kloka och beräknande sätt
Den 10 Juni.
497
vidtagas, att skälig vinst af företaget må kunna påräknas.
Petter Jönsson har vid särskildta tillfällen framhållit anslagen
till Götha kanal, såsom bevis för det påståendet, att man icke
heller i fråga om jernvägs-anläggningar borde låta afskräcka
sig af de höga anslagen; men Götha kanal förvaltas icke af
Staten. Om detta skett, är ovisst, huruvida ekonomisk vinst
kunnat af kanal-anläggningen erhållas. Dessutom är det, syn¬
nerligen i afseende å drifkostnaden, väsendtlig skillnad emellan
kanaler och jernvägar. Ofver förevarande 3:dje punkt har
Nils Larsson pä ett, enligt min öfvertygelse, så tillfredsstäl¬
lande sätt yttrat sig, att jag i allo instämmer med honom.
Den utväg, Ola Månsson nyss anlitat, att, genom uppläsande
af ledamöters förut afgifna yttranden i jernvägsfrågan, och
dessas jemförande med hvad i anledning af förevarande Ut¬
låtande kan hafva blifvit af samme ledamöter anfördt, liksom
framkalla misstankar om föränderligheten utaf desse ledamö¬
ters åsigter, tvingar mig att anhålla om uppläsning af Matts
Pehrssons frän Stockholms Län anförande sistl. Riksdag i sam¬
ma ämne, jernvägsfrågan. Nämnda anförande återfinnes å pag.
215 i 7:de Bandet af Bondeståndets protokoll vid nyssberörda
Riksdag.»
Sedan undertecknad, Sekreterare, uppläst det af Sköld¬
berg omförmälda anförandet, fortsattes diskussionen, och yt¬
trade:
Anders Ersson från Kopparbergs Län: »Jag anser mig
äfven skyldig, att i denna högst vigtiga fråga uttala några ord, för
att redogöra för mina åsigter derutinnan. Vid den första Riks¬
dag, jag bevistade, nemligen 1847—1848 årens, då Ständerne
beslöto, att jernvägar borde byggas i vårt fädernesland, men
Staten endast garantera räntan å det för sådant ändamål er¬
forderliga kapital, befarade jag, att Staten härigenom skulle
inledas i nödvändigheten att sjelf öfvertaga banorna, och så¬
medelst utsättas för betydliga förluster. Redan vid Riksdagen
1850—1851 syntes man hysa mindre farhåga mot förslaget,
att Staten borde omedelbart utföra vissa större jernvägar, eller
så kallade stambanor, och då Rikets Ständer sistförflutna
Riksdag äfven fattade beslut härom, återstod för den, som
likväl betviflade ändamålsenligheten deraf, ingen annan utväg,
än att foga sig efter pluralitetens beslut. Ehuru Staten såle¬
des skall ombesörja stambanornas utförande, finner jag likväl
af högsta vigt, att man härvid tillvägagår med nödig försig¬
tighet och sparsamhet, samt att skuldsättning, såvidt möjligt
är, undvikes. Vidkommande norra stambanan, med hvars fort¬
sättning från Sala till någon lämplig punkt på Gefle-Dala jern-
Bonde-St. Prot. vid I.agt. Bihsd. 1856—1857. V.
498
Den 10 Juni.
vägen, Liss Lars Olsson visat sig så missbelåten, så får jag
fästa bans uppmärksamhet dervid, att som denna linea icke
blifvit behörigen undersökt, någon jernvägs-anläggning derstä¬
des under nu ingående statsreglerings-period desto mindre kan
ifrågakomma, som Stats-Utskottet icke ens tillstyrkt Rikets
Ständer att för sådant ändamål nu bevilja något anslag. På
denna bana kan följaktligen aldrig komma att arbetas förr, än
efter nästa Riksdag, och då blifva vi ju i tillfälle, att, sedan
behöriga undersökningar föregått, närmare bestämma den punkt,
hvarest banan bör med Gefle-Dala-vägen sammanfalla. Att
jag, emot Utskottets tillstyrkande i fråga om banans sträck¬
ning från Sala till Gefle-Dala-vägen, icke anfört någon reser¬
vation, kommer sig deraf, att jag. efter erhållen permission
från riksdagsgöromål, vistades hemma den tid, då reservatio¬
nen skulle hafva blifvit anmäld.v
Anders Andersson frän Kalmar Län skriftligen:
>1Uti frågan rörande jernvägars anläggande i vårt land,
får jag med några ord gifva mina tankar tillkänna. Att bygga
jernvägar så, att de bäst bära sig, är, efter min åsigt, det klo¬
kaste, och anser jag derför, att största försigtighet är af nö¬
den för oss, som ej för närvarande ega tillräckliga medel för
bekostande af de utgifter, som de nu föreslagna jernvägarna
påfordra.
Största tvistefröet tyckes vara, om jernvägen skall dragas
norr eller söder om Mälaren. Som jag sjelf ej kan få någon
nytta af huru denna fråga afgöres, bör mitt omdöme således
anses opartiskt, och vid en blick på kaftan kan jag ej annat
än gilla deras åsigt, som yrka att jernvägen skall dragas sö¬
der om Mälaren. De talares åsigt, sorn önska hafva jernvä¬
gen norr om Mälaren, kan jag ej biträda, ty de hafva ju 7
månader af året sjö-kommunikation, den lättaste, som någon
kan hafva; hvadan någon jernväg åt det hållet ej är af be-
hofvet så högeligen påkallad, och yrkar jag således, att ve¬
stra stambanan måtte bifallas i liela sin rigtning från Stock¬
holm till Götheborg i enlighet med Utskottets förslag. Hvad
den financiella sidan af frågan beträffar, anser jag, som nämndt
är, att största försigtighet vid medlens anskaffande är nöd¬
vändig.
Vidare kan jag ej dela åtskillige talares önskan, att jern¬
vägens utgångspunkt ej må blifva Rikets hufvudstad ; tvärt¬
om anser jag hufvudstaden vara den lämpligaste utgångspunk¬
ten, och den, som lemnar de säkraste garantier, attjernvägen
bör kunna bära sig; och föreslår jag således, att anslag måtte
beviljas till jernvägs-anläggning från Stockholm till Södertelje,
»arnt från Götheborg till Götha kanal, efter Utskottets förslag,
Den 10 Juni.
499
men med minskning af anslagssumman, och att anslag för sö¬
dra jernvägsbanan ej måtte för närvarande beviljas längre an
till söder om Finja-sjön.
Hvad östra banans sträckning beträffar, anser jag den böra
utgå från vestra banan vid Cathrineholm, fortsättas till Norr¬
köping och Linköping, men från sistnämnde stad få en något
ostligare rigtning förbi Eksjö, Hetlanda och Wexiö till nå¬
gon lämplig punkt på södra stambanan.
Pehr Erik Andersson frän Westmanlands Län: »Jag
hade icke ämnat att förlänga diskussionen öfver förevarande
punkt, men åtskillige talares yttranden föranleda mig att åter
begära ordet. Då mina motståndare funnit sig böra åt mitt
förra anförande och de sifferuppgifter, detsamma innehöll,
lemna det för mig tillfredsställande vitsord, att samma anfö¬
rande strängt holle sig till sanningen, skulle det för mig hafva
varit ändå mera tillfredsställande, i händelse jag förmått dem
ansluta sig till mina åsigter, lill stöd för hvilka jag sökt fram¬
lägga skäl och bevis. Jag förkastar visserligen icke ovillkor¬
ligen förslaget att från Stockholm leda en jernväg genom de
inre delarne af Södermanland, men jag anser denna väg icke
böra blifva en del af vestra stambanan, och äfven om detta
ej kan hindras, bör beslut derom åtminstone icke fattas vid
denna Riksdag. Att, utan afseende på den oerhörda kostna¬
den— arbetet emellan Stockholm och Södertelje skulle ensamt
medtaga 3 millioner ■—• förorda sträckningen genom Söderman¬
land blott derför, alt den är några få mil kortare, än om vä¬
gen tages norr om Mälaren, förefaller i sanning eget, om man
ihågkommer den krokiga linea, Herr Ofverste Ericson upp¬
dragit vid bestämmande af den rigtning, sammanbindnings-
banan emellan Sala och Örebro, enligt hans förslag, skulle
erhålla, och hvilka omvägar, innevånarne i Dalarne och West¬
manland måste taga för att på jernväg framkomma till huf-
vudstaden. Ola Månsson har sökt visa, huruledes åtskillige
talare, som yttrade sig vid den Kongl. Propositionens remit¬
terande, numera kommit till andra åsigter, än dem, för hvilka
desse talare vid berörda tillfälle uppträdde. Må vara att de¬
ras åsigter undergått förändring, så måtte väl denna omstän¬
dighet lända dem till heder, ty hvartill skulle de allmänna
sammankomsterna på Riddarhuset och våra egna öfverlägg-
ningar tjena, om man icke läte sig öfvertygas af de skäl och
upplysningar, som dervid lemnäs? Ridderskapet och Adeln
samt Presteståndet hafva redan afslagit det s. k. systemet och
de uti 3:dje punkten af Utskottet tillstyrkta stambanssträck-
ningar; således äfven den för vestra stambanan föreslagna
sträckning frän Stockholm genom Södermanland. Borgare¬
500
Den / 0 Juni.
ståndets beslut i sistnämnda hänseende har blifvit fattadt med
en pluralitet af endast åtta röster. Jag frågar nu: är det väl¬
betänkt af Bondeståndet, som i denna sak likväl eger minsta
special-kunskap, men ändock får vidkännas drygaste delen
af kostnaderna, att biträda Borgareståndets beslut V — Götha
kanal har här blifvit åberopad, såsom bevis för den sats, att
man icke borde sky stor penninge-uppoffring; men de anslag,
Staten lemnade till fullbordande af Götha kanal, utgjordes icke
af upplånta medel, och nu är likväl fråga om Statens skuld¬
sättande, och det i sådan utsträckning, att man, i sanning, må
hafva rätt att betvifla åtgärdens lämplighet. Jag vädjar till
er alla, huru pass kärt minnet af våra namn skall blifva för
våra efterkommande, om vi inleda landet i en oerhörd skuld,
men åt dessa öfverlemna omsorgen att återgälda största delen
deraf, och beder derför enhvar, att noga betänka sig, innan
han nedlägger sin voteringssedel i urnan! Jag har påmint
om ofullständigheten af de lokal-undersökningar, som hittills
hållits och faran af åtgärden, att, under sådana förhållanden,
besluta om påbörjande af alla de bansträekningar, Utskottet
förordat. Jag vägar ytterligare erinra härom, ty dylika san¬
ningar kunna knappast för ofta upprepas. Utskottets förslag
är ock i åtskilliga delar ofullständigt. Sålunda namnes der
icke ett ord om och på hvad sätt den talrika embetsmanna-
korps—jag vill icke beräkna antalet till 10 eller 8,000, utan
endast till 2,000 personer —, hvilken det storartade systemets
tillämpande utan tvifvel framkallar, skall af Staten pensioneras.
Detta är likväl en synnerligt vigtig fråga, äfven med afseende
derpå, att, under arbetets fortgång, många unga. personer torde
komma att till helsan skadas och blifva till vidare verksamhet
oduglige, i hvilka händelser personernas pensionerande blifver
med desto större uppoffring förenad. Om den egentliga ar¬
betare-personalen förnyar jag min förut tillkännagifna önskan,
att hufvudsakligen gemenskapen af arméen må användas vid
jernvägs-arbetena, emedan, i annat fall, allt för många armar
skulle ryckas från jordbruksnäringen. Af de påbörjade jern¬
vägs-arbetena hafva, i anseende till de samtidigt stegrade ar¬
betslönerna, kännbara olägenheter för jordbrukaren redan visat
sig, och jag påminner mig nu, hurusom en inom Stockholms
Län bosatt landtbrukare denna vår på en gång rnistat 13
drängar, hvilka alla begåfvo sig till orter, der jernvägsarbeten
pågå. Enligt hvad jag jemväl sport, skola, genom vederbö¬
rande myndigheters försorg, de olofligen afvikne sedermera
hafva blifvit i tjensten inställde, men tiden för vårarbetet hade
ddmera gått till ända, och jorden fick verkligen ligga oplöjd.
Dylika händelser skulle mera sällan inträffa, om soldater utur
Den 10 Juni.
501
arméen kommenderades till jernvägs-arbetenas utförande. Dd,
i fråga om sättet för anskaffande af erforderliga medel, Stats¬
regleringen, sedan den hunnit fulländas, lärer, enligt hvad jag
hört uppgifvas, komma att visa ett öfverskott af omkring 17
millioner Riksdaler, hoppas jag, att dessa medel först anlitas,
innan lån upptagas. Jag har väl påyrkat vestra stambanans
färdigbyggande anda. till Örebro; men- då jag numera torde
stå ensam om denna mening, ansluter jag mig till dem, som
förorda banans framdragande endast till Hjulö, räknadt från
Götheborg. Såsom jag förut nämnt, vill jag, att arbetet å
södra stambanan fortsattes mot norr till trakten af Finja-sjön.a
Paul Fritz Mengel från Upsala Län: »Jag befinner mig
nu uti ungefär samma ställning, sorn då Stats-Utskottets Ut¬
låtande angående reglering af utgifterna under Riksstatens
3:dje hufvudtitel inom detta Stånd behandlades, ty nu, lika¬
som då, hafva hufvudsakligt lika beskaffade utfall blifvit rig-
tade mot mig utaf samma två personer, som då anföllo mig.
Jag uppgaf på förmiddagen bland annat, att den sist föreslagna
statsregleringen stigit till omkring 25 millioner Riksdaler banko.
Den ena af de omförmäida personerna, hvilken jag finner för
tillfället frånvarande, anmärkte då i förbigående, att den af
mig uppgifna summan rätteligen torde utgöra Riksmynt, hvil¬
ket förhållande jag då medgaf: men jag har numera förvissat
mig derom, att min första uppgift var rigtig, ty den ifrågava¬
rande statsregleringen utgör verkligen 25,865,000 R:dr banko.
Detta gaf emellertid den andra personen, som har sin plats bakom
mig, en, såsom jag förmodar, välkommen anledning, till de,
äfven mot mig rigtade utgjutelser i denne talares vanliga manér,
dervid han slår omkring sig åt. alla håll, äfven ät de, som ero
för ett under handläggning varande öfverläggningsärane fullkom¬
ligt främmande, samt sparkar både fram- och bakåt. Med nå¬
gon eftertanke borde han finna, nttjcig icke ämnar följa honom
på denna väg, och jag förbigår derför med tystnad allt, sorn
kan anses utgöra personliga hänsyftningar; men för att visa
beskaffenheten af denne talares bevisningssätt i de fall, som
emellanåt inträffa, att han håller sig till det ämne, som af-
handlas, må det, tillåtas mig att i minnet återkalla ett uttryck,
som, vid de allmänna sammankomsterna på Riddarhuset, af
honom fälldes för att lugna farhågorna, med afseende å sfats-
skulds-systemet. Han förklarade nemligen, att enligt den er¬
farenhet, han gjort, visserligen icke för egen del, men med
hänsigt till andra, så skulle alla de, som skuldsatt sig, hafva
blifvit öfver sig rika. Dessa voro hans ord, ty de anteck¬
nades vid tillfället; men jag hemställer i hvad mån en sådan
bevisning må anses bindande, eller om icke, när dylika grun¬
502
Dea 4 0 Juni.
der anföras, allt skäl är för hand att, beträffande den vigtiga
frågan om Statens inledande i skuld till de oerhörda belopp,
som nu ifrågasättas, visa äfven medaljens frånsida? Åtminstone
kunde denne talares ifver för Statens skuldsättande nästan
rättfärdiga det omdöme, hvilket någon skall hafva tillåtit sig
öfver hans verksamhet i denna sak, nemligen att han, för så
vidt detta Stånds medverkan erfordrades, tagit frågan om
jernvägar och statsskuld på entreprenad. Om vådan af stats¬
skuld, vore mycket att säga, men då det blifvit sagdt förut
äfven af mig, i hvilket hänseende jag hänvisar till mitt anfö¬
rande på förmiddagen, vill jag för närvarande icke taga Stån¬
dets uppmärksamhet vidare i anspråk, utan slutar med tiil-
kännagifvande af det obestridliga faktum, hvilket kan gifva
tillräcklig anledning till allvarligt begrundande, att, så vidt
kändt är, ingen europeisk nation, som skuldsatt sig, hittills
lyckats att blifva frän sin skuld fri.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: »Fördragsamhet
med hänsigt till andras öfvertygelse har i allmänhet hitintills
varit rådande inom detta Ständ. Den utgör ock ett bland
vilkoren för möjligheten att åstadkomma förnuftiga beslut af
ett större antal personer, hvilka hvar för sig ega fri yttrande¬
rätt, ty vill man icke afhöra hvarandras skäl, berättigar en
tillkännagifven förändrad åsigt andra att uttala omdömen,
hvarigenom den eller de, hvilka sålunda kunna hafva ändrat
öfvertygelse, göras till föremål för mera eller mindre välvilliga
hänsyftningar, påtagligen ämnade att hos andra uppväcka
misstanka om personernas redbara uppsåt och om bevekelse-
grunden för deras tillgöranden; så blifva, i sanning, våra öfver-
läggningar allt annat än angenäma. Såsom bevis på förän¬
derligheten af mina åsigter, har en talare åberopat, att jag,
då den Kongl. Propositionen angående jernvägarne, hvilken,
såsom vi veta, till innehåll och syfte hufvudsakligen grundats
på Herr Öfverste Ericsons framställning, remitterades till Stats¬
utskottet, varmt förordade Herr Öfverstens förslag, men nu¬
mera helt och hållet frångått denna mening. Jag erkänner
oförstä lid t, att jag ändrat öfvertygelse; men detta har berott
af förändrade förhållanden, hvilka sedermera tillkommit och
åt den Kongl. Propositionen gifvit helt annan betydelse, än
den, vid remissen hade. Den Kongl. Propositionen vidrörde
endast med lätt hand den fmaneiella delen af frågan. Detta
kunde Stats-Utskottet icke göra, enär fullständigt förslag an¬
gående sättet för anskaffande af de till planens förverkligande
erforderliga medel måste af Utskottet framläggas. Sådant har
numera skett, och Utskottet föreslår dervid att medlen böra
hufvudsakligen genom upplåning anskaffas. Då meningen med
Den 10 Juni.
50 3
lån utan tvifvel är, att de skola återgäldas, må, med hänsigt
till den erforderliga summans oerhörda storlek, det finnas gan¬
ska förklarligt, om man tvekar att beträda deri anvisade ut¬
vägen. Vid remissen förbigick jag emellertid icke helt och
ballet den finaneiella sidan af saken, ty jag sökte fästa Ut¬
skottets uppmärksamhet vid de inom representationen väckta
förslag att för ändamålet använda bränvinsskatten och den
tillgång, som, genom grundskatternas kapitalisering, kunde er¬
hållas, och föreslog dessutom, för egen del, att Riksbankens
årliga räntevinst, eiler någon del deraf, måtte för samma ända¬
mål tillitas. Utskottet har icke funnit något af dessa förslag
förtjena afseende; men har icke frågan härigenom erhållit en
förändrad betydelse, och bör det, under sådana förhållanden,
anses oförklarligt, om man närmare öfverväger möjligheten
att något inskränka den storartade planen eller tillråder var¬
samhet vid dess utförande? Öfver de finaneiella svårigheterna
yttrade jag mig äfven vid den diskussion, sorn härstädes för¬
des i anledning af Lekbergs motion, att jern vägsfrågan icke
skulle behandlas förr, än den ordinarie statsregleringen hunnit
uppgöras. I fråga om vestra stambanans sträckning genom
Södermanland hyser jag emellertid fortfarande samma åsigt,
som när den Kongl. Propositionen remitterades; men, med
anledning af de finaneiella svårigheter, om hvilka jag förut ta¬
lat och ehuru jag inser, att min egen orts intressen derigenom
tilläfventyrs tillbakasättas, hvarken bör eller kan jag tillstyrka,
att arbetet å denna del af banan företages under nu ingående
statsregleringsperiod. Flera andra omständigheter tala ock
för uppskof och deribland den moraliska skyldighet, vi kunna
anses hafva att, i fråga orri vestra stambanan, besluta om dess
fortsättande endast i den rigtning från Götheborg, densamma,
enligt Ständernas beslut sisth Riksdag, redan erhållit. Jag är
icke destomindre förvissad, att en jernväg genom Söderman¬
land icke längre kan undvaras, ty behofvet för innevånarne i
de sydliga orterna, Skåne, Småland och Östergöthland, att
ega med hufvudstaden så hastig förbindelse, som möjligt, är,
efter min öfvertygelse, oafvisligt. — En annan betänklighet,
vid hvilken, då den Kongl. Propositionen remitterades, jag
icke heller underlät att fästa uppmärksamhet, var antagandet,
att stambanorna skulle kunna fullbordas på en tid at endast
13 år. I följd af företagets vidt omfattande beskaffenhet och
den jemförelsevis ringa erfarenhet, som, i fråga om större
jernvägs-anläggningar, hittills kunnat inom vart land förvärf-
vas, fann jag den beräknade tidrymden nog kort och före¬
slog derför utsträckning deraf. I denna del har min öfver¬
tygelse icke undergått ringasto förändring, och det är derför
504
De/i 10 Juni.
jag ånyo vill varna mot vådan att gå brådstörtadt tillvägs.
Härigenom aflägsnar man ock från sig allt sken till misstanka,
att man skulle vilja liksom afskära den pröfningsrätt, hvilken
tillkommer Ständerne vid nästa Riksdag, och en sådan pröf¬
ning underlättas äfven betydligt genom den från de fortsatta
arbetena under tiden vunna erfarenhet. Det kan ock med skäl
ifrågasättas, om vi hafva befogenhet att besluta öfver arbeten,
angående hvilka vi på förhand känna, att de, innan utgången
af nästa statsreglerings-period, omöjligen hinna fulländas. Af
dessa anledningar är det, som jag för närvarande motsätter
mig vestra stambanans bearbetande längre än till Bjulö, och
till kommande Ständer öfverlåter att besluta om fortsättning
deraf. Härmed har jag i största korthet velat redogöra för
den förändring, mina åsigter i frågan undergått, och får till slut
förklara, att om Ola Månsson icke framkommit med sådana
invektiver, hvarmed han synes hafva åsyftat att göra sine mot¬
ståndares bevekelsegrunder misstänkta — ett sätt att tillvägagå,
som jag aldrig kan gilla —så skulle diskussionen i denna fråga
sannolikt redan hafva varit afslutad och ett resultat vunnet.».’
I Sahlströms yttrande instämde Fehr Benjaminsson från
Elfsborgs Län.
Samuel Ödmann från Upsala Län: »Frågan måtte vara
bragt på sin spets, när de, som ifrigast arbeta för en i deras
intresse önskad lösning deraf, icke försmå att dervid anlita så-
dane hjelptrupper, som hemtas från djur- eller vext-riket, ty
hvartill eljest dessa liknelser angående lejon och räfvar, öster¬
ländska blomsterlökar m. m.? Jag ämnar icke frambesvärja
odjur eller påminna om sådana, från vext-riket lånade bilder,
som för luktsinnet kunna vara besvärande, men en hänsyftning
på vacklande åsigter hade jag minst förväntat från ett håll,
der beräknande försigtighet, om ej annat, bordt hafva bjudit,
att man ej utsatte sig för afventyret att bränna flngrarne, eller
till och med alldeles sota ner sig, ty det är farligt att hand¬
tera eldbränder. På tillvitelsen att hafva förändrat åsigter, så
vidt den rigtats mot mig, vill jag blott svara med den enkla
frågan, huruvida, när den Kongl. Propositionen remitterades,
frågan om Statens skuldsättande med afseende å tillämnade
jerrivägsanläggningar, verkligen egde den omätliga vigt och ut¬
sträckning, som den, i följd af Stats-Ufskottets Utlåtande, se¬
dermera erhållit? Om denna fråga endast kan med nej be¬
svaras, så lärer en förändrad åsigt vara, äfven för det mest
inskränkta förstånd, lika fattlig, som åtgärden att derifrån hemta
anledning till omdömen af förnärmande beskaffenhet, är opas¬
sande. Den, som med anmärkningar af detta slag framkom¬
mit, synes äfven hafva velat frånkänna mig förmågan att ut¬
Den 10 Juni.
505
trycka mig på svenska, samt bittert klandrat mitt på förmid¬
dagen afgifna anförande derför, att det innehöll främmande
ord, hvilka icke skulle vara för honom begripliga. Dä man
tillåter sig anmärkningar af dylik halt, borde man dessförin¬
nan likväl hafva tillsett, att man icke sjelf gjort sig skyldig
till just det, hvilket man såsom ett klandervärdt fel tillvitar
andra. Under diskussionerna i jernvägsfrågan har jag emel¬
lertid hört denne talare ganska ofta betjena sig af sådana ut¬
tryck, såsom t. ex. statistiska, topografiska, stats-ekonomiska
undersökningar m. m. d., hvilka uttryck visserligen icke äro
svenska, men dem han troligen icke begagnat, i händelse han
sväfvat i fullkomlig okunnighet om deras betydelse. Det enda
fremmande uttryck, jag begagnade i mitt anförande på för¬
middagen var, om jag icke minnes orätt, ’-per analogiam»,
och då jag antager, att han förstått de af honom sjelf begag¬
nade utländska ord, drager jag, per analogiam, den slutsats,
att han ock förstått detta. Den vigtiga jernvägsfrågan synes
dock föga egnad för misslyekadt skämt; det gäller icke här
att öfverbjuda hvarandra i qvickheter. Aktning för andras
öfvertj7gelse. äfven då den icke öfverensstämmer med vår
egen, samt manlig sans och måtta böra vid alla våra öfver-
läggningar sorgfälligt iakttagas, och ingen besitter dessa egen¬
skaper, som icke värderar dem och allvarligt bemödar sig att
dem förvärfva.»
Pehr Ostman från Wester-Norrlands Län: »Enligt hvad
jag nyss inhemtat, har, under det jag på en stund aflägsnat
mig, en ledamot behagat uppgifva, att jag, i fråga om antag¬
ligheten af Kongl. Majtts Proposition angående jernvägar i Ri¬
ket, numera skulle lysa helt andra åsigter, an sorn, vid remiss
af samma proposition, blifvit af mig uttalade: till stöd för hvil¬
ket påstående denne ledamot uppläst en del af mitt, vid sist¬
nämnda tillfälle afgifna yttrande, deruti den framlagda jern-
vägsplanen skulle vara af mig på det lifligaste förordad. Jag
minnes ganska väl hvad jag vid den Kongl. Propositionens
remitterande yttrade, och ämnar icke återtaga ett enda ord
deraf. Jag erinrade visserligen, att, om vi icke, med hänsigt
till det framlagda förslaget, kunde lysa förtroende till Rege¬
ringens valvilliga afsigter och dess förmåga att bedöma det
helas intresse, framgång af det stora företaget svårligen vore
att förvänta; men jag uttryckte tillika den önskan, att Utskot¬
tet, i fråga om lämpligaste sättet för medels anskaffande, måtte
tillvägagå med yttersta varsamhet, så att alltför betydliga an¬
slagssummor på en gång icke påkallades. Det är just svå¬
righeterna i sistnämnda hänseende, som tvinga mig, icke att
ogilla jernvägsplanen eller den för stambanorna föreslagna rigt-
506
i
Den j 0 Juni.
ning — något klander i denna del har jag aldrig uttalat —•
men att påyrka nödvändigheten af uppskof vid planens utfö¬
rande, så att andra arbeten icke beslutas, än dem, till hvilkas
fullbordande vi möjligen kunna anskaffa medel. Vi manas ock
till nödig försigtighet af den inom landet nu rådande brist på
disponibla kapitaler. A i äro för närvarande under inflytelsen
af en, såsom det heter, ganska tryclctpenningeställning. Sjelfva
Riksgäldskontoret befinner sig i verklig förlägenhet i fråga om
möjligheten att, utan särskildt understöd, i vederbörlig tid, på
en gång bestrida såväl de af Rikets Ständer vid denna Riks¬
dag redan beviljade summor för de vid förra Riksdagen be¬
slutade jernvägsarbete!:, som öfriga på d etsa minas kassa an¬
visade, vid anfordran betalningsbara, utgifter; till stöd för hvilka
förhållanden jag tager mig friheten hänvisa till innehållet af
en utaf Banko-Utskottets nuvarande ledamöter anförd reser¬
vation emot samina Utskotts Utlåtande N:o 33.v,
Talaren uppläste en del af åberopade reservation, och
fortsatte: »Häraf finna vi, huru oklokt det vore att, under nu¬
varande kritiska penningetider, gifva åt jern vägsföretagen den
stora utsträckning, Utskottet föreslagit, och med anledning häraf
tillstyrker jäg vestra stambanans fortsättande under ingående
statsreglerings-period endast till Hjulö, för hvilket ändamål jag
vill anslå 9,500,000 R:dr, samt öfverlemnar till kommande Stän¬
der att besluta angående banans rigtning vidare, denna må nu
blifva norr eller söder om Mälaren.»
Anders Pehrsson från Östergöthlands Län: »På de sam¬
manstämmande skäl, Kongl. Majus Proposition och Stafs-Ut-
skottets Utlåtande innehålla, samt med til.kännagifvande der¬
jemte, att min åsigt derom, sedan Riksdagens början, icke
undergått förändring, röstar jag för vestra stambanans påbör¬
jande från Stockholm genom Södermanland, och bifaller alltså
hvad i lista mom. af förevarande 3:dje punkt blifvit af Ut¬
skottet tillstyrkt.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Med anledning af
Ola Månssons, äfven mot mig rigtade anmärkning, att jag, i
fråga om vestra stambanans dragande norr eller söder om Mä¬
laren, ändrat min öfvertygelse, i det jag, vid Riksdagens bör¬
jan, d. v. s. när den Kongl. Propositionen remitterades, in¬
stämt med Sahlström, som då förordade den södra rigtningen,
men i dag på förmiddagen talat för den norra, vill jag endast
erinra att jag, vid sistnämnda tillfälle, såsom protokollet ock
torde utvisa, alldeles icke ovilkorligen gaf företrädet åt den
norra sträckningen, utan endast förklarade, att, med afseende
å den ensidighet, hvarmed tvisten om den ena eller andra
rigtningens företräden sinsemellan blifvit förd af dem, hvilka
Den i 0 Juni.
507
ifrade för eri bana genom Södermanland, jag för min del kunde
vara frestad att tro, att den norra rigtuingen verkligen vore
den lämpligaste.»
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Jag hade icke
tänkt att vidare, än jag redan gjort, yttra mig öfver den punkt
i Utlåtandet, hvarom nu är fråga, ehuru mycket kunde sägas
derom, ja så mycket, att ännu en dag skulle kunna upptagas
med diskussion i detta ämne: men jag anser mig pligtig gen¬
mäla några ord i anledning af den antydan, Sköldberg, ge¬
nom ifrågaställdt uppläsande af mitt yttrande i jernvägsfrågan
sistförflutna Riksdag, framkastat rörande förändrade åsigter,
hvilka sedan dess skulle hafva hos mig yppats. Jag tackar
Sköldberg för det tillfälle, han härigenom beredt mig att just
med samma yttrande visa, det mina åsigter fortfarande är o
oförändrade, och att någon rimlig slutsats att antaga ett mot¬
satt förhållande icke kan hemtas från innehållet af berörde
yttrande. Som diskussionen redan länge fortgått, vill jag desto
mindre besvära med vidlyftigare utdrag af ifrågastäilda ytt¬
rande, som detsamma, enligt Sköldbergs begäran, redan blif¬
vit uppläst, men jag beder att särskildt få fästa uppmärksam¬
het vid följande ord: »Man bör något tänka framför sig, innan
»man tillstädjer, att Staten må inträda i ett skuldsystem, der¬
ifrån den i evighet icke blifver fri. Det är för sent att klaga,
»sedan banorna äro i gång.» Nåväl! Aro icke banorna re¬
dan i gång? Hafva icke, till följd af Ständernes beslut sist—
lidne Riksdag, bety'dliga anslag till stambanor blifvit beviljade?
Aro icke vissa delar deraf redan färdiga? Pågå icke jern-
vägsarbetena utan afbrott? Jag förmodar, att ingen kan neka
härtill. Men hvar finnes då den inkonseqvens i åsigter emot
förr och nu, som man vill påbörda mig? Förmodligen endast
i vissas inbillning. Af den sistlidne Riksdag antagna grund¬
sats, att alla stambanor böra anläggas genom Statens omedel¬
bara försorg och på dess bekostnad, äfvensom af det obestrid¬
liga faktum, att dessa arbeten redan blifvit påbörjade, följer
ovilkorligen, att man numera måste, i- den mån Statens till¬
gångar medgifva, bereda utväg för arbetenas fortsättande.
Jag liar icke hört någon påstå, att ett dylikt fortsättande
skulle helt och hållet göras omöjligt. Det är således endast
fråga om den utsträckning, arbetena böra erhålla, och då jag
i detta afseende biträdt det af Utskottets majoritet efter sorg-
fälligaste pröfning fattade beslut, har jag dervid endast gifvit
vika för en tvingande nödvändighet, som bjudit mig att före¬
draga ett mindre ondt framför ett större; ty nekas kan väl
icke, att om allt anslag till arbetenas fortsättande nu skulle
förvägras, så vore de medel, hvilka redan blifvit derpå an¬
508
Den 10 Juni.
vända, utan ändamål bortkastade. Efter min tanke var det
likväl onödigt, att påkalla uppläsande af mitt yttrande från
förra Riksdagen, ty hvarje fråga bör bedömas endast efter de
förhållanden, som äro för hand, i det ögonblick beslut skall
fattas. Vare härmed dock huru som helst! Det vissa är, att
jag i denna fråga blott handlat efter min bästa öfvertygelse
om det rätta, och således kommer jag att rösta för bifall till
Utskottets förslag i förevarande moment.»
Anders Petter Andersson från Östergöthlands Län: »Jag
bifaller Utskottets förslag i Irsta mom. af förevarande 3:dje
punkt, emedan jag, under de båda partiernas häftiga strid om
vestra stambanans dragande söder eiler norr om Mälaren, blif¬
vit styrkt uti den öfvertygelse, jag redan vid remiss af den
Kongl. Propositionen egde, nemligen att den södra rigtningen
har afgjordt företräde framför den norra, hvilken mening, den
jag föröfrigt stödjer på Herr Öfverste Ericsons, i denna del
af Utskottet förordade åsigt, flertalet af Ståndets ledamöter ock
synes dela.»
Ephraim Larsson från Elfsborgs Län, skriftligen:
»Då nu Sveriges lifsfråga kommer att sätta lif i riksdags-
parlörerne, vill en gammal ledamot af detta hedervärda Stånd,
der han nu för 6:te och säkerligen sista gången för sina kom-
mittenters talan, begära få yttra några enkla och korta ord.
Ali öfverdrift framkallar alltid en reaktion. Attjernvägsfrågan
vid denna Riksdag redan, till följe af bearbetningar frän flera
håll — och ord och prat — kommit att förflyttas från sannin¬
gens och det lugna förståndets mark inpå de svindlande för¬
hoppningars lösa botten, är, allt hvad man deremot må säga,
ändock inför de sansades domstol ett faktum ; och sannerligen
jag, som lika väl som en och annan af Riksståndens ledamö¬
ter, och kanske på närmare håll, än de fleste ibland dem, haft
tillfälle se huru jernvägsanläggning bedrifves, huru Statens medel
användas, huru den enskilde medborgaren derigenom tryckes,
jag vågar ej säga förtryckes; jag borde val ej vara alldeles
obehörig att yttra mig i denna fråga. Att ingå i några spe¬
ciella fall, och säga huru såväl det ena som det andra sker,
och om äfven så sker, som sig rättvisligen bör, detta kan jag
nu efterlåta, viss att en snart kommande tid, som ej föres bort
af svindlande idéer, skall deröfver fälla en opartisk dom. Jag
vill blott nu varna vederbörande att ej inför framtiden påtaga
sig det dryga ansvar att för en utopisk idé hafva sänkt ett
älskadt fädernesland i inhemsk eller utländsk skuld, och grus¬
lagt så mången den fattiges bärande jordtorfva och lagt ut
skenor öfver mångens dyrköpta brödbeta, i den svindlande för¬
hoppning, att Staten (hvilken man i jernvägs-pratet vill ställa
Den 10 Juni.
509
utom de enskilde, liksom den ej bestode af enskilde), skulle
skena till ett välstånd, som ej låter sig af de mest öfverdrifna
förhoppningar anas. Såsom de ord, den sansade tidnings- och
bokpressen inom landet uttala, de äro ord i sinom tid, må de
vara oss täckeliga; må vi anvisa de medel vi ega till de tvenne
redan bestämda stambanor; må sedan nästa Kiksmötes leda¬
möter få säga sin tanke om behöfligheten eller obehöfligheten
af fortsättningen af det storartade jern vägsnätet; och jag är
viss, att redan då har feber-yran lagt sig, och mången af oss
x kanske redan då ångrar, att han i feber-yrsel agiterat för sitt
fäderneslands förande till ruin, om den resan ock skedde så
fort, som med lokomotiv.
Mitt ord! mitt sista ord, om ock det blir det enda, som
utom feberyran i jernvägsfrågan uttalas, är: Låtom oss anvisa
de medel, som behöfvas och finnas, utan skuldsättning till de
tvenne redan började stambanorna, och låt andra af våra blif¬
vande representanter inom ett par år sedan yttra sig!v
Anders Eriksson från Södermanlands Län, skriftligen:
»Denna högst riksvigtiga fråga har så väl under diskus¬
sionerna på de allmänna sammanträdena, som under detta Stånds
plena blifvit af nästan alla talare så grundligt utredd och dis¬
kuterad, samt genom broschyrer och tidningar fullständigt ut-
redt om alla möjliga fördelar af att antingen draga vestra jern-
stambanan söder eller norr om Mälaren, så att derom kan vara
öfverflödigt mera orda; men på det. jag äfven måtte gifva
mina tankar tillkänna, och icke vara en stum åhörare, derföre
har jag begärt ordet, och får först nämna, att, ehuru jag re¬
presenterar en del af Södermanland, det ingalunda är partisk¬
het, som råder hos mig, då jag förordar jernbanans rigtning
söder om Mälaren; ty om den lägges norr om Mälaren, er¬
håller såväl jag, som en stor del af mina kommittenfer blott
cirka 2:ne mil till densamma, då deremot, om den drages
söder om Mälaren, får såväl jag, som största delen af mina
kommittenter 5 mil och derutöfver till samma bana. Detta
oaktadt har likväl den öfvertygelsen hos mig gjort sig
gällande, att man bör iakttaga all möjlig sparsamhet vid be¬
räknandet af att bygga och underhålla detsamma, äfvensom
att såväl direkta som indirekta fördelar i sammanhang dermed
tagas i betraktande. Med anledning deraf har jag kommit till
den slutsats, att den kortaste banan alltid i en framtid lemnar
en större behållning, jemförelsevis emot den underhållskostnad,
som derföre erfordras.
En värd talare har under diskussionen visserligen lofor-
dadt Södermanlands natursköna läge, men dervid helt och hål¬
let förglömt, att Södermanland, såväl som många andra orter,
510
Den 10 Juni.
är i behof af lättade kommunikations-anstalter, och man har
äfven sökt uppdraga en jemförelse emellan städerne Strengnäs och
Thorshälla å ena, samt Westerås ä andra sidan, i afseende å
rörelse och trafik emellan Stockholm. Att skillnad emellan
en Landshöfdinge-residensstad och en mindre stad förefinnes,
det är troligt; men det är ingalunda någon jernbana hvarken
föreslagen eller begärd till Strengnäs eller Thorshälla, ty dessa
städer hafva en sä lätt sjö-kommunikation, att de dermed äro
fullt belåtne, och kunna således ej tagas till någon mätare. Att
Södermanlands Landshöfdinge-residensstad blef förbigången,
var troligen af orsaker, hvilka för mig äro okända; ty annars
har väl denna stad tagits till mätare af Westerås. Jag vill
ej längre upptaga Ståndets tid, utan förnyar min förut tili-
kännagifna åsigt, då jag förenade mig uti Anders Pehrssons
från Orebro län gjorda anförande, och förordar jernbanans
dragning söder om Mälaren.»
Johannes Linder från Skaraborgs Län: »Jag vill ej öka
den redan tillräckligt långa diskussionen, utan endast tillkänna¬
gifva, att jag i allo instämmer uti de af Ståndsbrodren Lars
Rasmusson uttalade åsigter.»
Diskussionen rörande nu föredragna lista moment i 3:dje
punkten af Utlåtandet förklarades slutad.
Sedan af Talmannen framställd proposition på bifall blif¬
vit med blandade ja och nej besvarad, samt votering begärd,
yttrade, i fråga om den kontra-proposition, som borde upp¬
ställas.
Paul Fritz Mengel: »Jag var en bland de förste, som
påyrkade vestra stambanans fortsättande endast till IJjulö, och
finner denna mening imymd uti det förslag till beslut öfver
3:dje punkten, hvilket Kils Larsson under förmiddagen fram¬
lagt. Jag anhåller derför, att samma förslag må till kontra¬
proposition antagas.»
Nils Larsson: »Då mitt åberopade förslag afsåg hela
3:dje punkten, och det således, i sitt ursprungliga skick, min¬
dre väl lämpar sig att antaga såsom grund för Ståndets be¬
slut öfver endast en viss del af samma punkt, nemligen den¬
nas Irsta moment, hvarom nu egentligen är fråga, så föreslår
jag till kontra-proposition afslag å momentet, dock med föl¬
jande inskränkning eller tillägg: »med förbehållen rätt för
Bondeståndet att, vid behandling af Utlåtandets 6:te punkt,
bestämma om anslag till vestra stambanans fortsättande från
vester mot Nerike.»
Uppå derom af Talmannen, sedan diskussionen i denna
del förklarats slutad, framställd proposition, godkände Ståndet
Den / i Juni.
511
nyssberörda förslag till kontra-proposition; hvarefter följande
voterings-proposition justerades och anslogs:
Den. som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, mom.
1, 3:dje punkten, röstar ja;
Den det icke vill, röstar nej;
Yinner nej, anses ifrågavarande moment afslaget, med
förbehållen rätt för Bondeståndet, att, vid behandling af Utlå¬
tandets 6:te punkt, bestämma om anslag till vestra stambanans
fortsättande från vester mot Nerike.
Voteringen, i vanlig ordning anställd, utföll med 55 ja
emot 36 nej; i följd hvaraf momentet var af Ståndet bifallet.
Emot denna utgång anmäldes reservationer af Samuel
Ödmann och Paul Fritz Mengel från Upsala, Johan Gustaf
Wassmuth från Stockholms, Erik Mallmin, Anders Jansfon,
Pehr Erik Andersson, Olof Olsson och Lars Johansson från
Westmanlands. Ephraim Larsson och Carl Dahlgren från Elfs¬
borgs, Johan Bergström, Slars Johan Andersson, Erik Anders¬
son och Liss Lars Olsson från Kopparbergs, Johan Lekberg
och Carl Gustaf Sköldberg från Nerikes, Anders Jansson från
Wermlands, Pehr Östman från Wester-Norrlands, Anders Ols¬
son från Jemtlands, Johan Westermark, Johan Petter Wall¬
mark och Gustaf Glad från Westerbottens, samt Herman Jöns¬
son Öbom och Anders Andersson Bäckström från Norrbot¬
tens Län.
Ståndet åtskiljdes kl. 10 e. m.
Ut supra.
In fidem,
Cai l Wester.
Den 11 Juni.
Plenum S&l. 10 f. m.
§ I-
Erik Ersson från Gefleborgs Län, hvilken på begäran
fick ordet, yttrade: »Då det för den, som genomläser Bonde¬
ståndets protokoll, eller den under jernvägsfrågans behandling
512
De?i -1 / Juni.
här i Ståndet förda diskussion, kan synas underligt, att jag
icke dervid yttrat mig, anhåller jag att få i protokollet an¬
tecknadt, det jag först i går återkom till hufvudstaden; men
att jag, som anser det vådligt, att på en gång bevilja så stora
penningsummor till jernvägs-anläggningar, vid den votering,
som i sista plenum egde rum, lade mitt nej i voterings-urnan.
§ 2.
Uppå derom gjord begäran beviljade Ståndet Matts Pehrs¬
son från Stockholms Län 4 dagars ledighet från riksdagsgöro-
målen, att beräknas från och med nästkommande Lördag den
13 i denna månad.
§ 3.
Fortsattes behandlingen af Stats-Utskottets Utlåtande N:o
62, angående föreslagna jeruvägs-stamliniers utförande och
dertill erforderliga medels anvisande; dervid förekommo:
Punkten 3, mom. 2
Med anledning af Utskottets förslag i detta moment,
yttrade:
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Den af Utskottet
i denna punkt föreslagna vägsträekning anser jag vara en af de
vigtigaste samt af behofvet mest påkallade, att utgöra stambana
uti jern vägsnätet, ty den sammanbinder 2:ne stora intressen,
nemligen Upsala- och Sala- samt Gefle-Dala-jernvägen, och
gifver anledning att hoppas, det den i framtiden äfven kom¬
mer att sträcka sig genom Gestrikland och Helsingland till
Norrland; men jag skulle dock önska den förändring af re¬
daktionen i detta morn., att vägen ledes från Upsala till Sala
eller Hedemora och vidare till någon lämplig punkt på Gefle-
Dala jernvägen, ty derigenom skulle äfven bergsbygden få
nytta af väganläggningen. Ifrågavarande väg, hvilken är af
stor vigt för en industri, bör, på sätt Utskottet tillstyrkt, gå
öster om Sigtuna-fjärden, emedan i sådant fäll bibanor kunna
anläggas till Norrtelje och östhammar samt fördel således äf¬
ven beredas åt norra delen af Stockholms Län, hvilken i mot¬
satt fall skulle blifva alldeles afskuren från all kommunikation
på jernväg. Då det är vår pligt att göra något för dem, som
icke hafva sjö-kommunikation, och denna bansträckning, en¬
ligt min åsigt, skall medföra största nytta för landet, kan jag
icke annat, an varmt förorda Utskottets förslag. Hvad angår
öfriga i denna punkt omnämnda, af Utskottet tillstyrkta, ban-
sträckningar, anser jag lämpligast att följa det system, som
Utskottet föreslagit, ty, om något system icke antages, blifver
Den 11 Juni.
513
naturliga följden deraf, att några bibanor icke kunna an¬
läggas.
Med anledning af hvad jag sålunda anfört, anhåller jag,
att Ståndet måtte med den redaktions-förändring, som jag nu
föreslagit, godkänna detta moment.»
Häruti instämde Joseph Holm och Gustaf Larsson från
Stockholms, Johan Pehrsson från Upsala, och Anders Ersson
frän Kopparbergs Län.
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län: »På
förhand vill jag tillkännagifva, att jag ännu hyser samma åsig-
ter, som jag i denna fråga uti gårdagens plenum uttalade, till
följd hvaraf och då Ståndet i går tog på hand en jernväg, till
hvars anläggande och utförande alla våra tillgångar knappast
torde förslå, jag vill afslå hvad Utskottet i detta moment till¬
styrkt, Under den diskussion, som i sista plenum här fördes,
angående vestra stambanan, hörde man dem, som ifrade för
densammas anläggande söder om Mälaren, såsom skäl derför
åberopa, att vägen derigenom blefve genare, och då jag för¬
modar, att samma personer ännu hysa den åsigten, att stam¬
banor bora anläggas der, för kommunikationens underlättande,
genaste vägen förefinnas, hoppas jag af dem understöd för min
åsigt, att denna bana bör anläggas vester om Sigtuna-fjärden,
ty om den dragés till Upsala, kan icke Westmanland eller de
Upplänningar, som bo vester om Upsala, få någon nytta af
den. Om man antager jernvägs-kommittéens förslag, att
denna bana anlägges vester om Sigtuna-fjärden till Geresta
med en bibana till Upsala och Sala, så tror jag de flestes
intressen vara tillfredsställda, hvarförutan en icke obetydlig
minskning i anläggnings- och underhålls-kostnaden för biba¬
nan skulle beredas, enär afståndet från stambanan till Upsala
är endast 1| mil, men deremot 4 mil till Westerås. Om der¬
jemte i betraktande tages det jemförelsevis större antal af
foror, som sändas från Westerås, än Upsala, synes mig an¬
tagligt, att, om denna bana sträckes till Geresta, enskildta bo¬
lag hildas för anläggande af bibanor till Sala och Hedemora.
Upsala, som har ganska god sjö-kommunikation med hufvud-
staden, är för öfrigt, i merkantil väg, en ganska obetydlig stad,
och, om icke Akademien vore der förlagd, närmast jemförlig
med dess grannstad Enköping, till följd hvaraf, och då fråga
redan blifvit väckt om förflyttande af medicinska fakulteten
derifrån tili Stockholm, samt enär måhända i en icke långt
aflägsen framtid äfven den juridiska fakulteten torde förläggas
till hufvudstaden, jag icke kan begripa af hvad orsak Stats¬
utskottet fästat så mycken vigt vid denna stad. Jag har sjelf
Bonde-St. Vrot. vid Lagt. Itiksd. 1856—1857. V. 33
514
Den ■/ 4 Juni.
andor loppet af 7 år bott nära intill, eller endast på 7 fjer-
dingsvägs afstånd från Upsala, och har mig således bekant,
att rörelsen derstädes, eller exporten af spanmåi, är betydligt
mindre, än i Westerås; hvarför jag önskar, att Ståndet måtte
å min framställning göra det afseende, som den så väl för-
tjenar.»
Östman från Wester-Norrlancls Län: »Denna fråga har
varit och kommer att blifva brydsam alltigenom; men efter
den utgång, som Stats-Utskottets förslag, angående vestra stam¬
banan, uti sista plenum här i Ståndet erhöll, anser jag oss
böra vara konseqvento och bevilja något anslag äfven för
denna bana; dock får jag tillkännagifva, att jag anser Utskot¬
tet icke hafva handlat så rigtigt, då det icke föreslagit, att
de provinser, genom hvilka de projekterade banorna komme
att löpa, skulle lemna något större bidrag, än andra landskap,
som af jernvägs-anläggningarna hade ringa eller ingen fördel.
Emellertid, och, oaktadt den anmärkta underlåtenheten, anser
jag oss böra bifalla, åtminstone till principen, Utskottets förslag
om norra stambanans sträckning från Stockholm till Upsala;
förbehållande jag mig att, då den delen af Utskottets Utlå¬
tande, som afhandlar frågan om medels anskaffande för jern-
vägs-anläggningarnas utförande förekommer, vidare yttra mig
i det afseendet.»
Ola Månsson från Christianstads, och Erik Carlsson från
Stockholms Län instämde.
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Ehuru jag gerna
önskar, att vi uti denna fråga gå tillväga med all möjlig för¬
sigtighet, kan jag icke annat, än tillstyrka Rikets Ständer, att
äfven ihågkomma de norra orterna med jernvägar, ty, då i
betraktande tages, att sjöfarten till de norrländska hamnarne
är stängd 5 å 6 veckor längre höst- och vår-tiderna, än till
Rikets södra provinsers hamnar, samt då den spanmåi, som
der produceras, ofta nog icke är tillräcklig för innevånarnes
behof, anser jag jernvägs anläggande åt förenämnde trakter
vara högst behöflig, samt anslag således böra beviljas för en
stambanas anläggande först till Upsala; men att bestämma ba¬
nans vidare sträckning, må, sedan behörig undersökning för¬
siggått, öfverlemnas till Rikets näst sammanträdande Stän¬
der.»
Johan Pehrsson från Upsala Län instämde.
Rudberg fr. Kalmar Län: »Om det beslut, som här i Stån¬
det å gårdagen fattades angående vestra stambanan, skulle verk¬
ställas, tror jag, att vi icke kunna åtaga oss flere jernvägs-
byggnaders utförande; och då jag är öfvertygad, att, om tra¬
fiken emellan Stockholm och Upsala, Sala och Dalarne är så
Den 1-1 Juni.
515
stor, att en jernvägs-anläggning skulle bära sig, enskildta bo¬
lag ganska säkert bilda sig för dess utförande, vill jag helt
och hållet afslå hvad Utskottet i detta moment tillstyrkt.»
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Trogen den sat¬
sen: »Hvad J viljen andra skola göra eder, det görer J ock
dem», får jag, sorn bor söder om Stockholm, förklara, att
samma rättvisa bör vederfaras dem, som bo norr om nämnde
stad. Jag har sjelf varit i Upsala och funnit, att en jernväg
dit skulle vara lämplig och gagnelig, till följd hvaraf, och då
jag i alla delar förlitar mig på Herr Ofverste Ericsons förslag,
jag godkänner hvad Utskottet i denna punkt tillstyrkt. En
talare har väl sagt det vara fördelaktigare, om denna bana
skulle sträckas åt Westerås; men då man, åtminstone 6 må¬
nader af året, kan komma till Westerås på 5 å 6 timmar,
samt många i vester från Upsala boende måste passera nämnde
stad, för att komma till Stockholm, anser jag, med jemväl
fästadt afseende derpå, att denna bana sannolikt i en framtid
kommer att sträckas till de norra orterna, allt skäl vara för
handen att godkänna detta moment.»
Häruti förenade sig Nils Svensson från Jönköpings Län.
Bäckström från Norrbottens Län: »Ehuru jag är repre¬
sentant från en af de Norrländska provinserna, samt således
bör vara intresserad af att få jernvagarne utsträckta ända till
min hemort, anser jag mig, i öfverensstämmelse med den åsigt,
jag förut i denna fråga uttalat, böra yrka afslag å hvad Ut¬
skottet i detta moment tillstyrkt. Oaktadt äfven jag hyser
stort förtroende för Ofverste Ericsons skicklighet och insigter,
är jag dock förvissad, att han icke kan hjelpa oss från den
statsskuld, som vi, genom antagande af Utskottets förslag,
åsamka landet; och yrkar jag således, att Ståndet måtte, åt¬
minstone intilldess sig visar, huru den redan beslutade stam¬
banan må bära sig, uppskjuta att lemna bifall till nu ifråga¬
varande banas anläggande.»
Med Bäckström instämde Erik Larsson från Wester¬
norrlands Län.
Ola Månsson från Christianstads Län: »Man har redan
erfarit, att detta moment blifvit af de öfrige 3:ne Riksstånden
afslaget, samt att Rikets Ständers beslut i frågan således re¬
dan är fattadt, men detta oaktadt och då jag tror den af Ut¬
skottet här föreslagna stambanan, utom det att den säkert
skulle bära sig, böra blifva af väsendtligt gagn för befolknin¬
gen i norra delen af Riket, anser jag detta Stånd böra bifalla
Utskottets förslag, ty derigenom har man uttalat den åsigten,
att den föreslagna banan är nödvändig. Jag skulle icke hafva
så mycket emot Pehr Erik Anderssons förslag, att denna
516
Den 11 Juni.
stambana drages åt Geresta, om icke händelsen vöre den, att
banan i sådan händelse komme att löpa emellan 2:ne sjöar,
då den deremot, om Utskottets förslag gått igenom, skulle
komma i närheten af endast én sjö. Jag håller således före,
att Ståndet måtte godkänna detta moment med den förändring,
att orden »i grannskapet af Storvik belägen» uteslutas.»
Håkan Pehrsson från Blekinge instämde.
Nils Hansson från Christianstads Län: »Då vi hafva oss
bekant, att 3:ne Stånd redan afslagit hvad Utskottet i detta
moment tillstyrkt, anser jag, att diskussionen bör inskränkas
så mycket som möjligt, ocii derföre vill jag icke vara mång¬
ordig. En föregående talare har sagt, att vi böra ihågkom¬
ma de norra orterna, och deri instämmer jag till alla delar,
ty om ock kommunikation sjövägen till Upsala är lätt under
sommarmånaderna, bör man dock betänka, att Norrlands inne¬
byggare, hvilka icke så sällan hemsökas af missvext, böra
förses med lättade kommunikations-anstalter, för att kunna så
lindrigt, som möjligt, anskaffa de varor, af hvilka de äro i
behof. Oaktadt vi icke kunna hafva hopp om framgång åt
detta förslag, torde dock proposition på bifall till detsamma
framställas.”
Pehr Andersson från Gefleborgs Län instämde.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Oaktadt jag er¬
farit, att Medstånden varit ogynsamt stämda emot den af Ut¬
skottet i detta moment föreslagna norra stambanan, vill jag
ändock uttala min åsigt om densamma. Alla känna vi, att
Norrland lider brist på lättade kommunikations-anstalter, och
derföre böre vi, icke allenast för konseqvensens skull, utan
ock derföre, att rättvisa och billighet böra af oss iakttagas,
bevilja anslag äfven till denna bana. Jag yttrade i går, att
jag icke tillhör dem, som vilja alltför mycket skuldsätta lan¬
det; men, då medlen till jernvägs-arbetenas utförande skola
tagas af Rikets hela befolkning, fordrar ock rättvisan, att alla
få lika fördelar deraf, och, ehuruväl man här kan invända,
att den af Utskottet i detta moment föreslagna stambana icke
är tillfyllestgörande, eller af. någon särdeles nytta, åtminstone
för det närvarande; för Norrland tror jag likväl det vara bäst
att bifalla detta moment; dock förbehåller jag mig, att vid
behandlingen af Utlåtandets 7:de punkt, deri anslagen för
denna banas utförande förekomma, vidare få yttra några ord.»
Carl Gustaf Cederskog, Anders Pehrsson, Petter Carl An¬
dersson och Jonas Andersson från Östergöthlands, Bengt Nils¬
son från Kronobergs och Johannes Holm från Jönköpings Län
instämde.
Anders Pehrsson från Nerikes Län: »De skäl, som en
Den 7 '! Juni.
517
föregående talare anfört för vinnande af ändring utaf Utskot¬
tets förslag i detta moment, finnas besvarade och vederlagda
på Utlåtandets 45:te sida; och inskränker jag mig till att, så¬
som motskäl, åberopa detta. På hvad de andra Riksstånden
i denna fråga beslutat, böra vi icke fästa afseende; men då
den strid, som inom detta Stånd yppat sig i jern vägsfrågan,
ingalunda är helsosam, önskar jag snart slut på densamma,
samt anhåller, att Ståndet måtte godkänna Utskottets förslag
i detta moment, med den ändring, att orden vi grannskapet
af Storvik belägen'’ uteslutas.»
Häruti hördes instämma Nils Nilsson och Erik Olsson fr.
Nerikes, samt Erik Olsson från Södermanlands Län.
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län: »Sedan
jag nu fått upplysning derom, att de 3:ne Medstånden afslagit
Utskottets förslag i detta moment, är det ej värdt att mycket
fala derom; men jag vidhåller ännu den tillförene uttalade
satsen, att vi, genom vårt i går fattade beslut angående ve¬
stra stambanan, tagit så mycket på hand, att det nästan öf-
verstiger vår förmåga. Besynnerligt förefaller det mig i alla
fall, att Utskottet kunnat fästa så litet afseende på Westman¬
lands representanters röst, samt velat truga jernvägen på ett
folk, sorn icke vill hafva den; och är det på grund häraf och
då jag anser, att vi få betala ganska drygt, äfven om denna
stambana icke kommer till stånd, som jag yrkar afslag å detta
moment.»
Olof Larsson från Gefleborgs Län: »Jag uttalade i sista
plenum mina betänkligheter emot statsskuldsättnings-systemet,
samt yrkade, att Rikets Ständer icke skulle besluta några vi¬
dare stambanor, än de redan påbörjade; men med anledning
af Ståndets då fattade beslut, samt enär jag vet, att Norr¬
ländska provinserna behöfva lättade kommunikationer, god¬
känner jag Utskottets tillstyrkande i denna punkt, samt in¬
stämmer för (ifrigt uti hvad Erik Ersson anfört.»
Erik /Linsson från Gefleborgs Län: »Då jag har mig
bekant, att Norrland är i lika stort behof af jernvägar, som
någon annan af Rikets öfriga provinser, samt då Ståndet re¬
dan beslutat den vestra stambanans anläggande, instämmer
jag med Erik Ersson och godkänner detta-moment.»
Johan Lekberg från Nerikes Län: »Ehuru Ståndet af de
föregående diskussionerna i jern vägsfrågan redan känner min
åsigt, får jag tillkännagifva, att jag anser oss icke böra hopa
skuld på skuld och last på last; till följd hvaraf och dådetta
Stånd, genom dess i sista plenum fattade beslut, nog drygt
belastat nationen, jag yrkar afslag å Utskottets tillstyrkande
uti detta moment.»
518
Den i 1 Juni.
Uti hvad Lekberg anfört instämde Pehr Benjaminsson
och Ephraim Larsson från Elfsborgs samt Johan Johansson från
Östergöthlands Län.
Bäckström från Norrbottens Län: »Jag- är tacksam för
den välvilja, som åtskilliga föregående ledamöter uttalat för
Norrland, och jag medgifver, att det kari förundra mången,
att jag, som representerar en del af nämnde provins, icke de¬
lar den här uttalade åsigten om fördelarna af den stambana,
som Utskottet i detta moni. föreslagit; men jag vill fästa
Stånds-brödernes uppmärksamhet derpå, att, om ock jernväg
anlägges till Upsala, de på 90 å 100 mil i norr från sistnämnde
stad boende icke hafva ringaste nytta af denna jernväg, ehuru
de måhända framför någon annan äro i behof aflättaae kom¬
munikationer. Erfarenheten har lärt oss, att den, sorn åtager
sig mera, än han kan uppfylla, aldrig kan emotse någon god
utgång, och derföre önskar jag, att Ståndet ieke måtte besluta
nu ifrågavarande stambana, hvilken, enligt min åsigt, inom
korrt tid skall äta upp både Norrlänningar och Söderlän-
ningar.
Anders Pehrsson från Nerikes Län: »Sedan man ge¬
nomgått alla moni. af denna punkt, blifver det nödvändigt att,
på sätt jag förut yttrat, ändra ingressen, ty derigenom undgå
vi faran att bestämma något vidare om stambanornas hufvud-
rigtning och binda således icke händerna på oss, att i andra,
denna fråga rörande ämnen fatta de beslut, som vi för godt
finna. Eli föregående talare har yttrat missnöje deröfver, att
Stafs-Utskottet fästat så liten upmärksamhet på den önskan,
som representanterne från Westmanland uttalat, angående
denna stambanas sträckning, men i anledning deraf vill jag
fästa uppmärksamheten derpå, att desse äro mer partiske att
gifva sitt omdöme i denna fråga, än de, som icke hafva något
enskildt intresse af saken.
Petter Jönsson från Jönköpings, Matts Pehrsson från
Stockholms, Lars Rasmusson från Götheborgs och Bohus samt
Anders Medin från Kronobergs Län instämde.
Johannes Linder från Skaraborgs Län: »På de beslut,
som Medstånden i denna fråga fattat böra vi icke fästa afse¬
ende, utan yrkar jag, som anser denna bana nyttig, att Stån¬
det måtte godkänna ifrågavarande mom. samt besluta, att ar¬
betet med dess anläggande mätte företagas ju förr, desto
hellre.
Anders Olsson från Jemtlands Län: »För min del ön-
skar jag, att arbetet på de redan påbörjade stambanorna fort-
sättes, så att utrönas må, huruvida jernvägar äro landet tili
Den / / Juni.
519
fördel, men då 3:ne Stånd redan afslagit detta morn., förenar
jag mig med dem, som yrkat afslag.
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: »Sedan 3:ne
Stånd numera afsiagit Utskottets förslag i detta morn., är ej
värdt att mycket derom orda, men då jag i går yttrade mig
om vesta stambanan, vill jag äfven angående den nu ifråga¬
varande norra nämna några ord. Inom Utskottet synes den
åsigten liafva gjort sig gällande, angående förenings-banan
ifrån Sala till Gefle-Fahlu-banan, att samma bana skulle blifva
synnerligen gagnelig för öfre Dalarne: men denna åsigt kan
jag icke godkänna, utan jag anser att banan, om den någonsin
kommer till stånd, bör dragas från Sala till Hedemora, Sä¬
ther, och genom Stora Tuna socken till Bränäs-udde, allt i en¬
lighet med hvad Herr Falhem uti sin, Utlåtandet bifogade,
reservation anfört. Att sammanbinda banan från Sala med
Gefle-Fahlu-banan, anser jag icke vara nödigt, ty de i norr
och nordvest derifrån belägne socknarne, hvilka ofta hemsökas
af missvext, och hvilkas folkmängd uppgår till 70—80,000
menniskor, äro mera i behof af lättade kommunikationer.
Man har talat om nödvändigheten och nyttan af cn jernvägs
anläggande till Upsala, men då man sjöledes kan färdas från
Stockholm till Upsala på ungefär 5 timmars tid, anser jag
allmogen i Dalarne, hvilka hafva 20, 25 ja till och med 30 mil
till Westerås och som, i brist af lätta kommunikationer, ofta
nog få lifnära sig med barkbröd, vara i större behof af jern-
vägs-förbindelse, än någon annan ort. Äfven i militäriskt
hänseende skulle en jernvägs-anläggning i den rigtning, jag
föreslagit, och som kunde sammanbinda Svärdsjö med Sand¬
vik, vara behöflig, ty derigenom skulle, vid inträffande behof,
Dal-regementet, som består af 1,200 man, lättare kunna trans¬
porteras till kustlandet. Ehuru jag val vet, att hvad beslut
vi än fatta i denna fråga, det icke inverkar på saken, har
jag icke kunnat underlåta att gifva denna min åsigt tillkänna.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Med anledning
af hvad Bäckström anfört, att han nemligen icke är belåten
med Utskottets förslag i detta mom. derföre, att Utskottet icke
föreslagit jernvägs anläggande så långt norrut, som vägen
räcker, får jag fästa hans uppmärksamhet derpå, att, om man
icke börjar med jernvägs-anläggningen, får man icke någon
fortsättning eller slut derpå. Samma anmärkning gäller ock
hvad Lars Olsson nyss andragit; men det kan ju hända, att
de orter, som af dem representeras, kunna i framtiden komma
i åtnjutande af jernvägar, och derföre önskar jag, att Ståndet
icke måtte rygga tillbaka för hvad som är ogrundadt, utan
bifalla detta mom.
520
Den 11 Juni.
Jan Andersson från Kopparbergs Län var förekommen '
af och instämde med Matts Pehrsson.
Öfverläggningen var fulländad. Talmannens proposition
på bifall till Utskottets förslag i detta mom. blef med öfver¬
vägande Nej besvarad; hvarefter Talmannens framställning,
huruvida Ståndet biföll Utskottets ifrågavarande förslag med
den förändring, som Ola Månsson och Anders Pehrsson från
Nerikes Län deri föreslagit, eller att orden »i grannskapet af
Storvik belägen» skulle uteslutas, blef med blandade Ja och
Nej besvarad, till följd hvaraf, och då votering begärdes, föl¬
jande voterings-proposition uppsattes, justerades och god¬
kändes :
Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, 3:dje
punktens 2 morn., med uteslutande allenast af orden »i gran-
skapet af Storvik belägen» röstar Ja!
Den det ej vill röstar Nej!
Vinner Nej är Utlåtandet uti nu ifrågavarande moment
afslaget.
Som vid voterings-sedlarnes öppnande 50 ledamöter be-
funnos hafva röstat Ja och 41 ledamöter Nej ; alltså var ifråga¬
varande mom. af Ståndet godkändt med den ändring, som
voterings-propositionen innehåller.
Emot detta beslut reserverade sig Pehr Erik Andersson
från Westmanlands, Lars Gustaf Andersson, Dahlgren, Ephraim
Larsson och Pehr Benjaminsson från Elfsborgs, Lekberg och
Johan Johansson från Nerikes, Rudberg från Kalmar samt
Olof Olofsson i Slängserud från Wermlands Län.
3:dje morn. Nordvestra stambanan.
Talmannens proposition på bifall till hvad Utskottet i detta
mom. föreslagit blef med blandade Ja och Nej besvaradt,
till följd hvaraf, och då votering begärdes, följande voterings¬
proposition uppsattes, justerades och godkändes:
»Den, sorn bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62,
3:dje punkten 3:dje morn., röstar Ja!
Den, det ej vill, röstar Nej ;
Vinner Nej, är detta mom. afslaget.
Och som vid voterings-sedlarnes öppnande 18 ledamöter
befunnos hafva röstat Ja och 69 ledamöter röstat Nej; alltså
var ifrågavarande mom. af Ståndet afslaget.
Emot detta beslut reserverade sig Olof Olofsson i Olebyn
från Wermlands Län samt Matts Pehrsson från Stockholms
Län, hvilken ansåg det vara oklokt att icke besluta denna
bansträckning, om ock penningar icke vid denna Riksdag
komma att till arbete å banan anslås.
Den i 1 Juni.
521
å:de morn., södra stambanan, föranledde diskussion, der¬
vid sig yttrade:
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Då jag i gårdagens
plenum yrkade afslag på hela 3:dje punkten, var det derföre,
att jag önskade, det Rikets Ständer icke skulle antaga eller
besluta något vidare jernvägs-system, än föregående Rikets
Ständer beslutat. Enär Ståndet emellertid, i strid med denna
min åsigt, antagit hvad Utskottet uti 1 mom. af denna punkt
tillstyrkt, anser jag det vara bäst att bifalla detta mom.
Gustaf Johansson från Kronobergs Län skriftligen så¬
lunda:
»Såsom tillägg till mitt yttrande på Riddarhuset i före¬
varande fråga, får jag härmed i korthet anföra.
Uti Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, 3:dje punkten 4:de
mom. föreslår Utskottet, att södra banan skall utgå från Fal¬
köping, förbindas med Jönköping och fortsättas öfver Ljungby
till Skåne och Malmö. — Hade Utskottet haft att tillgå nog¬
granna undersökningar så väl i topografiskt som i statistiskt
afseende, så är jag fullt öfvertygad att Utskottet icke kunnat
förorda denna sträckning af södra banan. Jag har förut visat,
att folkmängden på ungefär lika stor areal längs utefter den
af mig föreslagna sträckningen åt Wexiö och Eksjö, är 29,721
personer mera än utefter Jönköpings-Ljungby-trakten; detta
talar ju tydligt nog om den relativt större produktiva rörelse,
som der existerar.
Från Jönköping till Skånska gränsen finnes ingen stad,
utan endast 2:ne köpingar, Ljungby och Wernamo. Staden
Jönköping är visserligen en betydlig stad tor sitt läges skull,
men enligt min tanke icke såsom afsättningsort, utan endast
såsom en vanlig station, der man byter om skjuts från lands
till vatten eller tvertom, så länge årstiden det medgifver. Jag
har också med afseende härå, som här nedan synes, föreslagit
en bibana från Eksjö till Jönköping för att bereda tillfälle åt
dem, som önska att bese Wetterns vackra ständer, och den
naturskönhet, sorn finnes utmed denna segelled : och jag med¬
ger att för dem, sorn hafva godt om tid och pengar, så är
en sådan färd ganska treflig.
Men den, som anser tiden vara dyrbar, så söker han den
kortaste vägen till sitt mål. Ifrån ändpunkten på södra stam¬
banan, nemligen från Malmö till Stockholm, hör man enligt min
öfvertygelse söka den kortaste vägen jemväl med fästadt af¬
seende på såväl de stats-ekonomiska som industriella förde¬
larna. Jag vill derföre söka framställa en jemförelse emellan
den af Utskottet föreslagna södra banan och den, jag redan
522
Den I / Juni.
förut på ett annat runi antydt, nemligen åt Wexiö och Eksjö,
Linköping, Cathrineholm till Stockholm.
Om banan drages från södra ändan af Finja-sjön i denna
sträckning, så blir afståndet emellan båda ändpunkterna om¬
kring 8 mil kortare. Låtom oss nu se till huru de stats-eko-
nomiska och industriella fördelarne härmed kunna förenas. Att
folkmängden är större på denna sträckning, har jag redan vi¬
sat; att denna trakt är mest odlad och mest befolkad, har äf¬
ven Utskottet intygat. Banan kommer först att beröra en be¬
tydlig insjö, Möckeln, belägen emellan Albo och Sunnerbo hä¬
rader; derefter går den emellan sjöarne Asnen och Salen, af
hvilka den förstnämnda är så stor, att den begränsas af 7 kyrk¬
socknar och redan befares med ångbåt, och är af en lärd man
kallad Smålands Medelhaf. 2 mil norr om denna sjö anlöper
den Wexiö, visserligen ingen stor stad, men likväl bedrifves
der en betydlig rörelse; der finnes som bekant är säte för
Länsstyrelse, Biskop, Konsistorium, en lärdomsskola, den största
och mest besökta i södra delen af Riket, en Hypotheks-före-
ning, hvars bolag sträcker sig till flera provinser, har afdelnings-
kontor för privatbank, Landtmäteri-kontor, Hospital för flera
Län och 2 betydliga klädes-fabriker. Allt detta gör, att denna
stad är mycket besökt, så väl af nära sorn fjerran boende
personer; der hålles äfven den beryktade Sigfrids-messo-
marknad, som troligen är den största i Riket; der ser man
folk ifrån alla landets ändar så väl ifrån Haparanda som Ystad,
och en omsättning af varor, som är oberäknelig. Stockholms¬
posten till Carlskrona, Christianstad och Skåne anlöpa äfven
denna stad. Följer man vidare med sin uppmärksamhet hvarest
trafiken ifrån de södra och sydöstra, rikt befolkade or¬
terna banat sig väg mot landets medelpunkt Stockholm, så
träffar man ännu tvenne betydliga punkter inom Småland,
nemligen Hvetlanda och Eksjö. Begge dessa ställen, som äro
belägna på hvar sin sida om den stora exercis-platsen Ränne¬
slätt, äro äfven vanlottade på kommunikations-medel; men
detta oaktadt är rörelsen der ganska betydlig, och särdeles
anmärkningsvärt är det att se, hurusom det fordom så obe¬
tydliga Hvetlanda inom ett tiotal af år blifvit bebygdt så, att
det redan kan bära namn af stad. Yid Eksjö, der 8 stora
vägar mötas, träffar man resande från Skåne, Blekinge, Krono¬
bergs och Jönköpings Län samt ifrån södra delen af Kalmar,
hvilka hafva sin närmaste väg till Stockholm åt denna stad.
Jag menar att det är temligen klart, att en stambana, lagd i
denna rigtning, skall både för Staten oeh industrien medföra
de största fördelarne. Och dessutom, om stambanan sålunda
förlägges midt inuti landet, så kan det blifva möjligt för en¬
Den -/ / Juni.
523
skildfa bolag att anlägga bibanor på ömse sidor, för att mata
densamma, hvilket icke rimligen kunde ske om stambanan
droges så nära vestra kusten som Utskottet föreslagit. Ut¬
skottet bär trott sig för det närvarande kunna göra en be¬
tydlig besparing för Staten, derigenom att den södra banan
förenas med den vestra vid Falköping, och det kan visserligen
synas så; men vid en anläggning, som för framtiden skall ega
bestånd och som hufvudsakligen har att afse kommande tiders
fördelar, böra vi, som nu äro församlade för att utlägga
grundritningen till den stora vidtomfattande byggnaden, efter
bästa förstånd och moget öfvervägande, och efter att hafva
betraktat saken från alla sidor, söka att ordna denna byggnad
så ändamålsenligt sorn möjligt. Jag har förut på ett annat
rum sagt, och säger det än en gång, att jag icke lägger Ut¬
skottet till last de bristfälligheter, sorn möjligen företinnas i
dess afgifna förslag, ty med den bästa vilja kan det icke vara
möjligt att på så kort tid uppgöra ett förslag, så storartadt som
detta, som vore ulan fel, allrahelst då nödiga upplysningar
hafva saknats. Jag kan ej inse, att Utskottets sj^ftemål vinnes
dermed att draga stambanan åt Jönköping och Falköping, och
lika litet tror jag banan kommer att göra allmänheten det
gagn, som den borde och kunde göra såsom statsbana; ty,
om den drages åt Falköping, ökas vägens längd omkring 8
mil till Stockholm. Efter som många hafva under denna dis¬
kussion talat med siffror, så vill äfven jag nyttja denna me¬
thod. Man har fått veta att vägen emellan Malmö och Lund,
mil, bar på 6 månader inbringat 54,000 R:dr, således på
året 108,000 R:dr. Antager man att trafiken blir ungefär den
samma mot Stockholm, så skulle den förlust, som tillskyndas
de trafikerande genom 8 mils längre väg, uppgå till omkring
560,000 R:dr på året — i sanning en icke så obetydlig förlust
för de södra provinserna.
Utskottet har visserligen i 5:to mom. talat om en hana,
som skulle sträcka sig från Kathrineholm öfver Norrköping-
Linköping åt inre delarne af Småland, för att på något lämp¬
ligt ställe förena sig med den södra banan. Detta lämpliga
ställe antager jag vara Ljungby; låtom oss se till huru dessa
begge statsbanor, dessa rivaler, om jag så får säga, skola taga
sig ut! Att trafiken söker den närmaste vägen till hufvud-
staden är klart; alltså ifrån Ljungby öfver Wexiö, Eksjö, Lin¬
köping till Stockholm 4 mil kortare, och förlusten för de sö¬
dra orternas trafik hälften mindre, eller, enligt den förut gjorda
beräkningen, cirka 280,000 R:dr om året.
Men huru stor tror man väl trafiken skulle blifva på den
10 mils långa stambanan från Ljungby till Jönköping, som på
524
Den i1 Juni.
6 å 7 mils afstånd går parallelt med den förra? Den skulle
naturligtvis inskränka sig till en obetydlighet, (man liar vis¬
serligen talat om de jernbruk, som der finnas, men jag tror,
att det finnas lika många jernbruk i trakten af Eksjö och
Wexiö) den skulle säkerligen icke utan stora tillskott från
Statens sida kunna underhållas. Jag kan således icke finna
annat, än att detta Stats-Utskottets förslag skulle tillskynda
Staten en ganska stor förlust, icke blott i anläggnings-, utan
äfven underhålls-kostnad, äfvensom, såsom jag förut nämnt, det
skulle tillskynda den trafikerande allmänheten en ganska kännbar
transportkostnad, hvilken annars kunde undvikas. Jag yrkar
derföre fortfarande och ihärdigt derpå, att vid denna Riksdag
icke något beslut må fattas, som lägger hinder i vägen för
kommande Ständer att efter skedda undersökningar förlägga
södra stambanan der den gör bästa gagnet, tillfredställer de
mest trängande beliofven, och har bästa utsigten att i stats-
ekonomiskt afseende kunna bära sig. Att alla dessa fördelar
öro förenade med mitt förslag, är min fullkomliga öfvertygelse;
och hvad som har gifvit mig mod att framkomma med det¬
samma, och hvilket jag äfven tror skall befordra dess fram¬
gång, är, att jag anser mig hafva rättvisan på min sida.
Såsom en sammanfattning af hvad jag både på allmänna
sammanträdet och här nu ofullständigt yttrat, yrkar jag:
l:o Att intet allmänt system för Statens jernvägar må vid
denna Riksdag antagas och fastställas;
2:o Att vestra stambanan drages söder om Mälaren, och
att anslagen för arbetena på denna bana både från
Stockholm och Götheborg beviljas såsom Utskottet i
6:te punkten föreslagit, samt
3:o Att rörande södra stambanan ingenting annat må be¬
slutas, än att den skall fortsättas till södra ändan af
Finja-sjön, och att emellertid noggranna undersöknin¬
gar anställas genom Skåne, Småland och Östergöthland
till Linköping, i den rigtning, jag antydt, äfvensom un¬
dersökningar från Jönköping till Eksjö eller Hvetlanda.
Mitt förslag angående södra banans sträckning är så¬
ledes, att den ifrån södra ändan af Finja-sjön drages
öster om densamma förbi sjön Möckeln, sjön Asnen,
öfver Wexiö, öster om Helja-sjön åt Hvetlanda, Eksjö,
öster om sjön Sommen till Linköping. Alltså vägen
midt i landet och kyrkan midt i byn; detta kallar jag
rättvisa. — Jag yrkar afslag i den form detta moment
innehåller.
Erik Johan Rudberg från Kalmar Län : »Jag har alltid
tillförene velat hushålla med Statens medel, och jag önskar,
Den 11 Jani.
525
att äfven i denna fråga sparsamhet iakttages; men då Rikets
Ständer vid föregående Riksdag beslutat nu ifrågavarande
stambana, anser jag nuvarande Ständer icke kunna frångå el¬
ler upphäfva nämnde beslut; och är af sådan anledning min
önskan, att arbetet fortsättes från Malmö och Lund till Finja-
sjön.»
Samtlige representanterne från Kalmar samt Johannes
Holm från Jönköpings Län instämde.
Ola Månsson från Christianstads Län: -vJag vill icke
vara mångordig; men jag kan icke underlåta att uttala min
mening, att, då Utskottet här hållit sig endast till hvad Ri¬
kets Ständer vid föregående Riksdag beslutat, vi göra klokast,
om vi godkänna Utskottets förslag i detta moment, helst här
icke är fråga om något anslag. Då Rikets östra provinser
äfven få fördel af denna bana samt någon tvist om densam¬
ma icke varit inom Utskottet, vill jag, åtminstone för min del,
bifalla detta moment.»
Samtlige representanterne från Malmöhus, Nils Svensson
från Jönköpings, Pehr Erik Andersson och Olof Olofsson från
Westmanlands, samt Lundahl, Linder och Bjerkander från
Skaraborgs Län instämde.»
Bengt Nilsson från Kronobergs Län skriftligen sålunda:
»Då jag hyser den öfvertygelse, att såväl Regeringens,
på Herr Öfverste Ericsons Betänkande grundade förslag rö¬
rande Statens jernvägar, som Stats-Utskottets i nära öfverens¬
stämmelse dermed afgifna Utlåtande, förtjena i allt hufvud-
sakligt att bifallas, tror jag, att man icke bör låta afskräcka
sig för den skuldsättning, som för ändamålet måste af Staten
åtagas. Om ock Staten icke genast skulle få nog inkomst
att betacka räntan derå, så skall den dock genom en bättre
och lättare kommunikation, åtminstone för alla, som bo inuti
landet, långt från sjökusterna, blifva betydlig genom lättad af¬
sättning af deras produkter. Detta skall blifva en vida bättre
och säkrare ränta för Staten; men jag hoppas dessutom att
stambanorna, sedan folket i orterna derigenom uppmuntrats att
anlägga sidobanor, skola gifva en icke obetydlig afkastning.
Såsom exempel tror jag mig böra anföra, att endast vid den
södra banans föreslagna sträckning mellan Jönköping, Lund
och Malmö ligga icke mindre, än 12 stycken jernbruk, som,
efter förvaltarnes uppgifter, årligen nödgas landvägen forsla
malm, limsten, tack- och stång-jern, gjutgods med andra smi¬
den till ett belopp af öfver 50,000 skeppund, och en del deraf
ända till 20 å 25 mil, utom alla öfriga skogs-effekter. Der¬
jemte ligga derinvid köpingarne Wernamo och Ljungby, hvilka
årligen omsätta hundradetals tunnor sill och salt samt andra
526
Den '11 Juni.
handelsvaror, som nu måste forslas landväg 7 å 8 mil. Be¬
traktas derjemte allt, hvad landsbygden kan afyttra af span-
mål och fetalievaror m. m., samt att Statens inkomster af
posten böra kunna förökas och dess kostnader för tågande
trupper minskas, så skall säkert medelbarligen äfven Statens
vinst, i samband med landets, blifva i framtiden betydlig. Jag
ser endast i min bygd hvad dessa poster och tågande trup¬
per kosta, emot hvad fallet blifver sedan jernvägar uppkom¬
ma. Postskjutsen uppgår der till 3,850 mil om året, och trupp¬
marscherna äro mycket betungande.
Malmö kommenderingar tagas ständigt från Oster- och
och Westergöthland samt Småland; då de ombytas hafva de
långa marscher, och ofta kommenderas af Smålands trupper
till Stockholm på öfningsläger, då t. ex. Smålands Grenadierer
få marschera landvägen mot Kalmar eller Westervik öfver 20
mil. Ganska ofta genomtåga hela regementen landet 20 till
och med 30 mil, hvilka betydliga kostnader jernvägar skulle
kunna lindra. Ingen större stambana torde i landet komma
att begagnas af så många resande, som den södra stambanan.
Der blifver vägen för de fleste, som begifva sig från eller till
fasta landet i Europa, öfver Danmark och Tyskland, och varu-
trafiken skall der komma att blifva högst betydlig. Jag anser
derföre, att denna bana, så fort ske kan, bör fullbordas fram
till Jönköping och sedermera mot Stockholm, och yrkar pro¬
position på Stats-Utskottets förslag derom såväl i 3:dje, som
9:de punkterna.»
Tilläggande Bengt Nilsson, »att, som 3:ne undersöknin¬
gar egt rum, nemligen en af Engelsmän och 2:ne på Sta¬
tens bekostnad, och alla lemnat fördelaktigt resultat, stort skäl
vore för handen att godkänna detta moment.»
David Andersson från Hallands Län: »Sedan jag begärde
ordet, har Ola Månsson anfört hvad jag ärnade yttra, och
derföre inskränker jag mig till att endast förena mig med
honom.»
Anders Pehrsson från Orebro Län: »Äfven jag önskar
godkännande af detta moment; men jag vill derjemte, i an¬
ledning af hvad en föregående talare här yttrat, hänvisa ho¬
nom till Utlåtandets 9:de punkt å pag. 63, der jag tror Ut¬
skottet hafva kommit just till det resultat, som han önskar.»
Daniel Danielsson från Jönköpings Län: »Ingen lärer
val kunna neka, att de, som önska ifrågavarande stambana
anlagd mera öster ut, hafva skäl för sig; men det är icke oss
tillständig^ att ändra hvad föregående Rikets Ständer beslutat;
hvarförutan och om det visar sig, att jernvägarna lemna goda
Den 'N Juni.
527
resultater man har all anledning att antaga, det de i framtiden
äfven sträckas längre österut.»
Anders Pehrsson från Östergöthlands och Johannes Lars¬
son från Jönköpings Län instämde.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Jag är hufvud¬
sakligen förekommen af Ola Månsson, och skulle icke nu hafva
begärt ordet, om icke Gustaf Johansson uttalat den önskan,
att denna stambana skulle dragas åt annat håll, än Pikets
Ständer vid föregående Riksdag beslutat. Jag vill derföre
hafva till protokollet anmärkt, att, i händelse någon under¬
sökning i den rigtning, han föreslagit, kommer att ega rum,
jag önskar en undersökning för banans sträckning, hvilken jag
anser förtjena afseende. Om såsom banans utgångspunkt an-
tages östra sidan af Finja-sjöh, skulle den komma att gå emel¬
lan 2:ne stora insjöar, nemligen Möckeln å vestra och Asnen
å östra sidan, vid hvilken sistnämnde sjös norra ända banan
äfven komme i närheten af sjön Salen. Följande derefter
lämpligaste terrängen vid denna sjös östra sida till vestra si¬
dan af Helga-sjön, skulle man i rak linea kunna draga banan
öfver Eksjö till Norrköping samt sammanbinda den med ve¬
stra banan vid Kathrineholm, eller annat lämpligt ställe. Med
den lokal-kännedom, jag eger, kan jag påstå, att denna bau-
sträckning är af naturen anvisad och bör komma till näst
sammanträdande Ständers kännedom. Genom banans sträck¬
ning i den rigtning, jag här ofvan uppgifvit, skulle såväl
Wexiö som Linköping kunna förenas med den genom en un¬
gefär 2 mil lång bibana, samt Christianstad icke vara beläget
på längre afstånd från densamma, än 5 mil. Allt detta skulle
ock bidraga att framkalla näringarne och uppmuntra industrien
samt den enskilda företagsamheten till anläggande af bi¬
banor.»
Medin från Kronobergs Län: »Det kan väl synas, som om
jag borde förena mig uti hvad Gustaf Johansson anfört, enär
vi representera samma landsort; men då vi icke nu doku¬
menterat oss så, att vi kunna påyrka bifall till hans framställ¬
ning, instämmer jag med Nils Svensson och yrkar bifall till
Utskottets förslag i detta moment.»
Nils Hansson från Christianstads Län: »Min mening har
icke varit att öka diskussionen i denna fråga, men då Gustaf
Johansson uti sina långa epistlar både på Riddarhuset under
de gemensamma öfverläggningarna och sedermera här i Stån¬
det sökt ådagalägga större insigt i afseende på jernvägs-an-
läggningar, än till och med sjelfve Öfverste Ericson, vill jag
nämna några ord. Gustaf Johansson har försökt visa förde-
larne af banans anläggande längre i öster : men jag håller före,
528
Den 11 Jani.
att han stödjer sina, för en sådan bansträckning uttalade skäl
på samma grund, som en viss dansk possessionat, hvilken, då
fråga förevar i Köpenhamn om jernvägars anläggande i Dan¬
mark, häftigt protesterade emot det af Kongl Maj:t framlagda
förslaget samt ansåg detsamma oklokt; och uppgaf han slut¬
ligen såsom skäl för sitt påstående om banans förändrade
sträckning, att han önskade den, emedan han bodde på det
ställe, dit han ville hafva densamma förlagd. Hvarken jag
eller någon annan lärer kunna förneka, att äfven den trakt,
hvilken Gustaf Johansson representerar, bör, så fort som möj¬
ligt, erhålla lättade kommunikations-anstalter: men vi böra
ihågkomma, att icke alla behöfliga banor kunna anläggas på
en gång, och att icke en bana kan hjelpa alla, till följd hvaraf
jag anhåller, att Ståndet, utan afseende på Gustaf Johans¬
sons framställning, godkänner Utskottets förslag i detta mo¬
ment.»
Rudberg: »Jag vill endast, i anledning af den hänvis¬
ning, Anders Pehrsson lernnat till 9 §, anmärka, att Utskottet
bordt hafva ställt nämnde punkt i sammanhang med nu före¬
varande moment.»
Gustaf Johansson: »En föregående talare, Nils Hansson,
har påstått, att jag talat för ifrågavarande stambanas sträck¬
ning längre i öster af den anledning, att jag sjelf skulle få
fördel deraf; men, äfven om det vore med sanna och verk¬
liga förhållandet öfverensstämmande, tror jag mig hafva ådaga¬
lagt, att den af mig föreslagna bansträckningen är förenad
med Statens intresse. Nils Svensson har uppgifvit en annan
bansträckning, på kort afstånd från den af mig föreslagna,
men på andra sidan om Wexiö, der han är boende, och jag
anser ingen böra förundra sig deröfver, att vi, som bo i trak¬
ten af sistnämnde stad, önska banan så nära derintill, som
möjligt.»
öfverläggningen var fulländad och ifrågavarande 4:de
moment blef, uppå derom af Talmannen framställd proposition,
af Ståndet godkändf.
Emot beslutet reserverade sig Gustaf Johansson fr. Krono¬
bergs och Erik Johan Rudberg från Kalmar Län.
Med anledning af Utskottets förslag i 5:te morn., östra
stambanan, yttrade:
Anders Medin från Kronobergs Län: »Jag har icke be¬
gärt ordet för att påyrka beviljande af medel till denna stam¬
banas anläggande, utan för att uttala min önskan, att Ståndet
icke måtte afslå hvad Utskottet i detta moment tillstyrkt, ty
Den 11 Juni.
529
den bansträckning, som här är föreslagen, har verkligen stora
skäl för sig.»
Bengt Nilsson från Kronobergs Län instämde.
Daniel Danielsson från Jönköpings Län: »Jag är till
största delen förekommen af Medin, och anser det ingalunda
vara farligt att antaga detta moment, ty Utskottet har ieke
här beviljat några medel, och således kunna, om erfarenheten
skulle visa oss, att andra jernvägar här i landet icke bära sig,
några anslag för denna stambana icke komma i fråga, eller
Rikets Ständer vara förbundne att densamma anlägga. Den
redaktions-förändring skulle jag emellertid önska, att Stån¬
det måtte besluta denna banas sträckning genom Östergöth¬
land och Småland i trakten af Linköping, Mjölby oell Eksjö
till någon för densammas förening med södra stambanan lämp¬
lig punkt.»
Östman från Wester-Norrlands Län: »Just derigenom
att Rikets Ständer antagit vissa stambanor, har man kommit
in på det så mycket omtalta jern vägs-systemet; men då de
redan beslutade vestra och södra stambanorna sannolikt gifva
oss nog stort bekymmer, anser jag oss icke böra gå längre,
samt motsätter mig således allt beviljande af vidare anslag till
jernvägs-anläggningar, hvaremot jag anser billigt, att, om en-
skildta bolag eller personer, som bo i grannskapet af de stäl¬
len, der man ansett jernvägar lämpligen och med fördel kunna
anläggas, vilja företaga några jernvägs-anläggningar, Staten
bör bispringa dem med lån. Jag har väl talat för bifall till
Utskottets förslag i afseende på norra banan, och man kan
således förebrå mig inkonseqvens: men jag har hvarken ön¬
skat något anslag till densamma, eller påstått densammas ut¬
sträckning längre, än till Upsala. Jag yrkar afslag å hvad
Utskottet i detta moment föreslagit.»
Häruti instämde Lars Gustaf Andersson, Pehr Benjamins¬
son och Ephraim Larsson från Elfsborgs, Glad från Wester¬
bottens, Liedström och Erik Larsson från Wester-Norrlands,
Liss Lars Olsson från Kopparbergs, samt Auders Jansson
från Wermlands Län.
Anders Pehrsson från Östergöthlands Län: »Då något
anslag icke nu är i fråga och något sådant icke heller fram¬
deles kommer i fråga, derest erfarenheten skulle lära oss, att
jernvägar icke bära sig här i landet, finner jag icke någon
våda uti att godkänna detta moment.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Då Utskottet icke
här föreslagit någon byggnads företagande, finner jag icke
ringaste skäl att antaga denna såsom statsbana, och på sådant
JBonde-St. Prot. vid Lågt. Ililtsd, 1856—1S5T. V•
530
Den 11 Juni.
sätt binda kommande Rikets Ständer att anslå medel till den¬
samma. Jag anser således hela förslaget såsom ett narrverk
och yrkar afslag.»
Med Nils Larsson instämde Wassmuth från Stockholms,
Ödmann från Upfeala, Sköldberg från Nerikes, Westermark fr.
Westerbottens, Anders Olsson från Jemtlands, Öbom, Rutström
och Bäckström från Norrbottens, samt Olof Olofsson i Släng¬
serud från Wermlands Län.
Ola Månsson från Skåne: »Jag vet icke, hvarföre man
icke skulle kunna hugna mellersta och östra Sverige med en
jernväg på papperet lika väl, som man hugnat Upsalaboerne,
helst förhållandet här är likadant, som i afseende på norra
stambanan, att nemligen icke några anslag fordras för jern-
vägsbyggnaden, utan man önskar endast, att förberedande
undersökningar måtte företagas. Hvad en föregående talare
yttrat derom, att vi, genom antagande af detta moment, binda
händerna för nästa Rikets Ständer, förtjenar intet afseende
och är alldeles ogrundadt, enär någon byggnad icke företages,
derest den icke anses fördelaktig och lönande, hvaremot, och
då Utskottet tillstyrkt en summa af 160,000 R:dr för under¬
sökningars verkställande, det lärer blifva af nöden, att Rikets
Ständer anvisa de ställen, på hvilka undersökningarne böra
ega rum. Jag önskar således, att Ståndet måtte godkänna
hvad Utskottet i detta moment tillstyrkt, med den förändring,
som Daniel Danielsson från Jönköpings Län antydd»
Johannes Larsson från Jönköpings och Carl Gustaf Ce¬
derskog från Östergöthlands Län instämde.
Anders Andersson från Kalmar Län: »Då jag, angående
detta moment* hyser samma mening, som Ola Månsson och
Daniel Danielsson, instämmer jag uti hvad de yttrat.»
Nils Nilsson från Nerikes Län: »Som här icke är fråga
om anslag af några medel, utan endast om banans rigtning,
anser jag Ståndet icke böra tveka att bifalla hvad Utskottet
tillstyrkt i detta moment, med den förändring i redaktionen,
som föregående talare påyrkat.»
Pehr Lrilc Andersson från Westmanlands Län: »Jag
hyser ännu samma åsigt, sorn tillförene, nemligen att vi böra
betänka oss, innan vi antaga flera stambanor, hvarigenom vi,
såsom någon föregående talare påpekat, måhända binda hän¬
derna på näst sammanträdande Rikets Ständer. Om man lä¬
ser ingressen till denna punkt, skall man tydligen finna, att
meningen ingalunda är sådan, sorn Ola Månsson antydt, och
jag förstår sannerligen icke, hvarföre man skall antaga stam¬
banor, innan behöriga undersökningar försiggått. För min del
anser jag dem böra besluta stambanor, som skola lemna me¬
Den 11 Juni.
531
del till deras uppbyggande; men vi bör noga akta oss att
på förhand fatta något beslut, som det egentligen skulle till¬
höra kommande Ständer att vidtaga.»
Flere af Ståndets ledamöter hördes häruti instämma.
Petter Carl Andersson från Östergöthlands Län: »Jag
önskar så mycket hellre bifall till detta moment med den
förändring i redaktionen, hvilken Ola Månsson och Daniel
Danielsson påyrkat, som en sådan förändring är öfverensstäm¬
mande med jernvägs-kommittéens och Öfverste Ericsons för¬
slag.»
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Jag är förekom¬
men af Ola Månsson och får tillkännagifva, att jag icke så
litet förundrat mig deröfver, att flere föregående talare glömt
hvad de förut under diskussionen yttrat. De hafva nemligen
såsom skäl emot Utskottets förslag anfört, att undersökningar
icke egt rum; men vilja, sådant oaktadt, icke nu godkänna
detta moment, der icke något anslag, utan endast undersök¬
ningar blifvit äf Utskottet tillstyrkta. För min del anser jag
det origtigt, att ena dagen säga: »Jag ogillar Utskottets för¬
slag, emedan undersökning icke skett», och den andra dagen
yttra: »Jag vill icke att några undersökningar skola ega rum.»
Om undersökning icke hinner verkställas innan nästa Riksdag,
så står ju vårt beslut endast på papperet; hvarföre jag yrkar
bifall till detta moment.»
Bäckström från Norrbottens Län: »Jag instämmer uti hvad
Nils Larsson yttrat, och yrkar afslag å detta moment, på de
skäl, som jag under föregående diskussion i denna fråga an¬
fört. Man har sagt, att vårt bifall till detta moment icke
skulle föranleda till annat, än att vårt beslut stöde på pappe¬
ret; men om så är, finner jag det vara lämpligt och alldeles
icke farligt att afslå hvad Utskottet här tillstyrkt.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Då här icke
är fråga om anslag af medel, utan sådant beror på nästkom¬
mande Ständers pröfning, kan det, enligt min åsigt, på intet
vis skada att godkänna banans rigtning med de förändringar,
som i framtiden kunna anses erforderliga. Ett sådant Stån¬
dets beslut skulle vara nyttigt icke allenast uti industrielt, utan
äfven i militäriskt och politiskt hänseende, samt vore äfven i
öfverensstämmelse med hvad jernvägs-kommittéen och Herr
Öfverste Ericson föreslagit.»
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Enhvar tyc¬
kes erkänna, att näst sammanträdande Ständer icke blifva
bundne af det beslut, som vi nu kunna fatta, och i sådan hän¬
delse vet jag sannerligen icke, hvartill det skulle tjena att
bifalla hvad Utskottet i detta moment tillstyrkt. I öfverens-
532
Den 1 i Juni.
stymmelse med hvad jag i går yttrade, och då undersökning
kan ske, äfven utan vårt bifall till Utskottets förslag, yrkar
jag afslag å detta moment.»
Carl Tholsson från Skaraborgs, Johan Johansson från
Nerikes, och Ephraim Larsson från Gefleborgs Leån instämde.
Rudberg från Kalmar Län: »Då jag hade ordet vid öf-
yerläggningen om Utskottets förslag i 4:de punkten, uttalade
jag den önskan, att södra och vestra stambanorna måtte på
någon lämplig punkt sammanbindas, och jag uttalar äfven nu
samma önskan; men då flere föregående talare yttrat, att
kommande Rikets Ständer icke äro bundne af det beslut) som
vid denna Riksdag i frågan fattas, vill jäg fästa deras och
öfrige Ståndsbröders uppmärksamhet derpå, att vi vid denna
Riksdag varit tvungne att anslå penningar till de stambanor,
som vid föregående Riksdag beslutades, och jag fruktar, att
det kommer att allt framgent gå på samma sätt.»
Hedström från YVester-Norrlands Län: »Jag har förut
instämt uti hvad min länskamrat Ostman andragit, och vill nu
endast tillägga, att, som erfarenheten visat oss, att man varit
tvungen bevilja medel till utförande af hvad föregående Rikets
Ständer beslutat, vi uti denna fråga böra vara försigtige: och
är det på sådan grund, som jag afslår hvad Utskottet i detta
moment tillstyrkt.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Då Rikets Ständer
redan åtagit sig utförande af 2:ne stambanor, anser jag icke
något skäl vara för handen, att nu påbörja den tredje. Jag
finner icke heller skäl att besluta banor för en aflägsen fram¬
tid, och tror, att, först när man finner behof af sådana banor,
tiden är inne för deras anläggande. Jag afslår hvad Utskot¬
tet här tillstyrkt.»
Medin från Kronobergs Län: »Lika med Ola Månsson
anser jag, att man gerna kan hugna den ifrågavarande orten
med en bana på papperet. Alla de ledamöter, som talat emot
bifall till detta moment, hafva saknat giltiga skäl derför, ty,
om man blott kastar en blick på kartan, skall man genast
finna, att orten är i behof af lättade kommunikationer: och
då här icke är fråga om anslag, samt Rikets Ständer vid en
kommande Riksdag icke heller äro tvungna att bevilja anslag,
anser jag det vara skäl att godkänna detta moment.»
Nils Svensson från Jönköpings, samt Håkan Pettersson
och Nils Svensson frun Blekinge Län instämde.
Daniel Danielsson från Jönköpings Län: »Jag vill dels
upplysa Rudberg derom, att, om bansträckningen bestämmes,
vi icke derföre behöfva anslå några medel, dels ock fästa
Ståndsbrödernes uppmärksamhet derpå, att Rikets Ständer vid
Den 11 Juni.
533
föregående Riksdag beslöto, att arbetet med jernbanorna skulle
företagas.»
Anders Petter Andersson från Östergöthlands Län: »Jag
godkänner hvad Utskottet i detta moment tillstyrkt, men ön¬
skar, att orden »tills vidare» måtte tilläggas.»
Öfverläggningen var fulländad; Talmannens proposition
på bifall till Utskottets förslag i detta moment biet med nej
besvarad; hvarefter och sedan Talmannens proposition på bi¬
fall till nämnde moment med den förändring deri, som Daniel
Danielsson föreslagit, blifvit med blandade ja och nej besva¬
rad, samt då votering begärdes, följande voterings-proposition
uppsattes, justerades och godkändes:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, 3:dje
punkten o:te momentet med det tillägg, att efter orden »och
Småland» införas orden: i trakterna af Linköping, Mjölby och
Ekesjö m. m., enligt Utskottets förslag, röstarya/
Den det ej vill, röstar nej!
Tinner nej, är ifrågavarande moment afslaget; och som
vid voterings-sedlarnes öppnande 39 ledamöter röstat ja och
52 röstat nej; alltså var ifrågavarande moment af Ståndet af¬
slaget.»
Emot detta beslut reserverade sig samtlige representan-
terrie från Östergöthlands och Jönköpings Län, Medin och
Gustaf Johansson från Kronobergs, Ola Månsson från Christi¬
anstads och Anders Andersson från Kalmar Län m. fl.
6:te momentet föranledde äfven diskussion, dervid sig yt¬
trade :
Sköldberg från Nerikes Län: »Jag anhåller, att Ståndet
måtte bifalla Utskottets hemställan i detta moment, ty med
den kännedom, jag eger, såväl om orten, som den trafik och
rörelse, som der bedrifves, kan jag försäkra, att den härföre-
slagna saminanbindningsbanan, hvilken kommer att förena Hjel-
maren och Wettern, skulle blifva af mycken nytta.»
Med Sköldberg instämde Lekberg och Erik Olsson från
Nerikes, Ola Månsson från Christianstads, samt Matts Pehrs¬
son från Stockholms Län.
Anders Pehrsson från Nerikes Län: »Afven jag instäm¬
mer uti hvad Sköldberg nu anfört, men vill derjemte fästa
Ståndets uppmärksamhet på motiverna för Utskottets hemstäl¬
lan i detta moment, hvilka finnas antecknade å Utlåtandets
49:de sida, der det bland annat heter: »Trafiken emellan Öre-
»bro och de vid vestra stambanan belägna orter kommer otvif-
»velaktigt att blifva ganska betydlig, helst nämnde stad redan
»för närvarande kan anses såsom en centralpunkt för rörelsen
»inom en stor del af det inre landet. Genom jernvägsförbin-
534
Den '1i Juni.
adelsen emellan Wettern och denna stad, bör, enligt Utskot»
»tets öfvertygelse, afsättningen af både bergslagernas och de
.»omkring nyssnämnde sjö belägna fruktbara orters produkter
»högst betydligt underlättas och förökas. Utskottet tror sig
»derföre med säkerhet kunna antaga, att den sammanbind-
»ningsbana, hvars anläggning genom Statens försorg Utskottet
»nu förordar, skall blifva en bland landets nyttigaste och mest
»begagnade jernvägar.»
Nils Hansson från Christianstads och Jan Andersson från
Kopparbergs Län instämde.
Medin från Kronobergs Län: »Under diskussionen öfver
föregående moment, som handlar om östra stambanan, fram¬
lade jag lika goda, om icke bättre, skäl för bifall till den¬
samma, än dem Sköldberg nu framlagt i afseende på detta
moment. Brödren Sköldberg ville icke då lyssna till eller fä¬
sta afseende på mina skäl; och som gåfvor och gengåfvor
stärka vänskapen, yrkar jag, att Ståndet måtte afslå äfven
detta moment.»
Erik Carlsson från Stockholms Län förenade sig uti hvad
Medin anfört.
Ostman från Wester-Norrlands Län: »Det är väl sannt,
att Ståndet bifallit norra stambanan, men då Ståndet afslagit
hvad Utskottet tillstyrkt, angående nordvestra och östra stam¬
banan, anser jag det icke vara skäl att gilla detta moment,
hvilket jag derföre yrkar måtte afslås.»
Rudberg från Kalmar, Hedström från Wester-Norrlands,
och Ephraim Larsson från Elfsborgs Län instämde.
Mengel från Upsala Län: »Lika med östman vill jag fä¬
sta Ståndets uppmärksamhet derpå, att denna bana afser att
sammanbinda 2:ne af Utskottet föreslagna stambanor; men
som den ena af dessa banor icke beviljats, samt 3:ne Stånd
dessutom afslagit den föreslagna stambanan emellan Stockholm
och Upsala, tycker jag det vara stort skäl att afslå detta mo¬
ment.»
Petter Jönsson: »Ehuru jag förut i den så kallade
jernvägsfrågan varit af olika åsigt med Sköldberg, förenar jag
mig dock, hvad detta moment angår, uti hvad han an-
dragit.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Jag vill fä¬
sta Ståndsbrödernes uppmärksamhet derpå, att man med en
jernväg af endast 5 mils längd kan sammanbinda Wettern och
Hjelmaren, samt att, om jernvägen från Malmö får gå fram
till Jönköping, Vesterhafvet varder sammanbundet med Öster¬
sjön. Då härtill kommer, att Carlsborgs fästning är belägen
vid Wettern, anser jag denna bana vara af mycken vigt, och
Den i -/ Juni.
535
böra till och med framför någon annan bifallas. Väl är det
sannt, att 3:ne Stånd afslagit Utskottets tillstyrkan i afseende
på stambanan emellan Stockholm och Upsala, men det bör
ingalunda hindra Ständerne att besluta en sammanbindnings-
bana emellan Wettern och Hjelmaren, ty derigenom vore i
alla fall något helt vunnet.»
Anders Pehrsson, Petter Carl Andersson och Petter An¬
dersson från Östergöthlands Län instämde.
Sköldberg: »Då jag kallade den nu ifrågavarande banan
en sammanbindningsbana emellan Wettern och Hjelmaren, af-
såg jag alldeles icke Köping-Hult-banan, eller dess intressen;
men då jag känner till den betydliga trafik, som der i orten
finnes, ty på sista året fördes emellan Östergöthland och Små¬
land icke mindre, än 82,000 skeppund jern, utom andra va¬
ror, kan jag icke föreställa mig annat, än att denna bana bör
bära sig framför någon annan.»
Hils Hilsson och Anders Larsson från Nerikes Län in¬
stämde.
Ola Månsson: »Af de åsigter, sorn bär uttalats, kan man
sluta dertill, att Ståndet icke vill besluta några andra stam¬
banor, än sådana, till hvilkas uppförande medel på samma
gång anslås; men om Ståndet skulle bifalla detta moment med
den redaktions-förändring, att orden: »och vidare genom Ne¬
rike och Westmanland till norra stambanan i trakten af
Sala» uteslutas, tror jag ett sådant beslut vara ganska klokt
och mest inbringande för Staten, ty min öfvertygelse är, att,
om Staten icke här bygger en sådan bana, som Utskottet
föreslagit, enskildta bolag icke skola släppa tillfället ur hän¬
derna att anlägga en sådan.»
Nils Svensson från Jönköpings och Erik Olsson från Ne¬
rikes Län instämde.
Bjerkander: »Af samma skäl, sorn jag yrkade afslag å
förra punkten, vill jag icke bifalla denna, ty enskildta bolag
kunna gerna få uppbygga den här föreslagna sammanbind-
ningsbanan, om de så för godt finna. För min del vill jag
icke bevilja medel till några stambanor förr, än de 2:ne, som
redan äro beslutade, blifvit färdiga; och vill jag, med anled¬
ning af hvad en föregående talare nämnt om Carlsborgs fäst¬
ning, upplysa, att denna ligger närmare intill den vestra stam¬
banan.»
Öfverläggningen var fulländad; Talmannens proposition på
bifall till hvad Utskottet i detta moment tillstyrkt, blef med nej
besvarad; hvarefter, och då Talmannens proposition på bifall
till det af Ola Månsson under diskussionen om detta moment
framställda förslag, blifvit med blandade ja och nej besvarad.
536
Den 11 Juni.
samt enär votering begärdes, följande voterings-propositioii
uppsattes, justerades och godkändes:
»Den, som bifaller Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62, punk¬
ten 3, morn. 6, endast sålunda, att en sammanbindnings-bana
antages, hvilken skall förena sjöarne Hjelmaren och Wettern,
och sålunda gå emellan städerne Örebro och Askersund, rö¬
star Ja!
Den det ej vill, röstar Nej!
Vinner Nej, är ifrågavarande moment helt och hållet af-
slaget.»
Vid voterings-sedlarnes öppnande befunnos 24 ledamöter
hafva röstat ja och 67 ledamöter röstat nej, till följd hvaraf
hvad Utskottet i detta moment tillstyrkt var af Ståndet af-
slaget.
Emot detta beslut reserverade sig Anders Pehrsson, Erik
Olsson, Nils Nilsson, Sköldberg och Johan Johansson från Ne¬
rikes, Matts Pehrsson från Stockholms, Ola Månsson från Chri¬
stianstads, Anders Pehrsson, Jonas Andersson och Petter Carl
Andersson från Östergöthlands samt Håkan Pettersson från
Blekinge Län.
Frågan om ordalydelsen utaf ingressen till denna punkt,
eller Utskottets tillstyrkande, att Rikets Ständer måtte såsom
stam- eller stats-banor antaga och bestämma de uti nu före-
hafda moment uppräknade jernvägar, hvilka således borde
genom Statens försorg och på allmän bekostnad anläggas och
fullbordas, beslöt Ståndet att tills vidare förbigå.
4:de punkten bifölls.
Med anledning af öde punkten, deruti Utskottet tillstyrkt,
att, med gillande af den i Kongl. Maj:ts Nådiga proposition
uttalade åsigt, att norra och vestra stambanorna borde inom
hufvudstaden förenas och der erhålla en större gemensam
bangård, bevilja och anvisa hvad som under den tid inneva¬
rande Riksdags statsreglering kommer att omfatta, erfordras
för anläggningen af en större bangård på Norrmalm, samt
en mindre stationsgård eller s. k. anbalt-station på Södermalm,
å lämpliga af Kongl. Maj:t bestämda platser, vid hvilka ban-
och stations-gårdars anläggning afseende alltså borde fästas
på tillämpning af den godkända grundsatsen i fråga om mera-
nämnde banors framtida förening, begärde nodanuppräknade
personer ordet och yttrade:
Nils Ifarsson från Jemtlands Län: »Här inträffar samma
förhållande, som anmärktes vid sista momentet af 3:dje punk¬
ten, att nemligen 3:ne Stand redan atslagit frågan om norra
stambanan emellan Stockholm och Upsala m. fl. orter, till
följd hvaraf någon sammanbindning af norra och vestra stam¬
Den 11 Juni.
537
banorna för närvarande icke kan komma i fråga, samt Utskot¬
tets förslag i denna punkt således böra afslås. Såsom skäl
för afslag torde det tillåtas mig att anföra ännu en omstän¬
dighet, den nemligen, att hufvudstadeu, som erbjudit fri plats
för bangård åt Ladugårdslands-sidan, icke behöfver stå fast
vid detta erbjudande, sedan Kongl. Maj:t föreslagit bangårdens
förläggande å annat ställe. Om Stockholm vore en transito-
ort, skulle det vara af mycken nytta, att dessa banor sam¬
manbindas, men då icke så är, utan de varor, som dit an¬
lända, antingen konsumeras på stället, eller sändas till utlan¬
det, tror jag Utskottets förslag i denna punkt icke böra god¬
kännas.»
Ödmann och Mengel från Upsala, Ephraim Larsson och
Carl Dahlgren från Elfsborgs samt Liss Lars Olsson från Kop¬
parbergs Län m. fl. instämde.
Anders Pehrsson från Nerikes Län: .'.'Föregående talare
har, såsom skäl för afslag å denna punkt, framställt, att de
öfriga Riksstånden ogillat densamma, men då vi, i afseende
på banan emellan Stockholm och Upsala, icke fästade något
afseende på Medståndens beslut, anser jag oss äfven här kunna
handla oberoende af deras beslut. Innan vi fatta något be¬
stämdt beslut om bangårdar, anser jag oss likväl böra häntyda
derpå, att de städer, uti hvilka bangårdar inrättas, böra, om
icke till och med uppbygga baugårdarne, åtminstone utan er¬
sättning tillsläppa jord dertill, ty så mycken direkt nytta hafva
de säkerligen af anläggningen. Jag har derföre uppsatt ett
förslag, som jag önskar att Ståndet måtte antaga och hvilket
lyder sålunda:
»Att Rikets Ständer måtte för sin del uttala den
.»åsigt, att de städer, hvarigenom jernvägar löpa,
»böra, utan någon ersättning, tillsläppa åtminstone
»den jord, som erfordras för bangårdar och verk-
» st ader inom deras områden i och för jernvägarne,
»samt att Kongl. Maj:t måtte med gillande af denna
»åsigt låta vidtaga de för ändamålet erforderliga
»åtgärder.»
Ola Månsson från Christianstads Län: »Med anledning
af och med afseende på de beslut, som Ståndet förut fattat,
kan jag icke fullkomligt gilla Utskottets förslag i denna punkt;
men jag kan icke heller, såsom Nils Larsson påyrkat, afslå
hvad Utskottet tillstyrkt, ty, sedan Rikets Ständer beslutat en
bana söder om Mälaren, måste väl ovilkorligen en bangård
anläggas på Södermalm. Det förslag, som Anders Pehrsson
framlagt, är godt nog, men dock icke fullständigt; hvarföre
jag anhåller, att Ståndet måtte uppskjuta med fattande af nå¬
538
Den 42 Juni.
got beslut i denna punkt, till dess vi afgjort beloppet af an¬
slagen till stambanorna.»
Sedan öfrige ledamöter, som begärt ordet, derifrån afstått
samt Ståndets ledamöter instämt uti Ola Månssons förslag, blef
behandlingen af denna punkt tills vidare uppskjuten; hvarefter
Ståndet åtskiljdes kl. ^ till 3 e. m.
Ut supra.
In fidem,
Carl JVester.
Den 12 Juni.
Plenum kl. lO f. m.
§ 1.
Efter derom framställd begäran meddelades Nils Larsson
från Jemtlands Län ledighet från riksdagsgöromålen under 3:ne
veckor, räknadt från den 21 innevarande månad.
§ 2.
Fortsattes föredragningen af Stats-Utskottets Utlåtande
N:o 62, angående föreslagna jernvägs-stamliniers utförande och
dertill erforderliga medels anvisande.
Sjette punkten, angående anvisande af medel för påbör¬
jande och fortsättande af arbetena å vestra stambanan, äfven¬
som för fullbordande af bangården jemte verkstäderna i Gö¬
theborg.
Härvid yttrade:
Ola Månsson från Skåne: »I fråga om anslagen för ve¬
stra stambanan hafva 3 Stånd redan fattat sina beslut. Rid-
derskapet och Adeln samt Presteståndet hafva beslutat att an¬
slå 13,000,000 R:dr för fullbordande af samma banas anlägg¬
ning genom Westergöthland förbi Götha kanal till örebro.
Borgareståndet åter har bifallit hvad Utskottet föreslagit i fråga
om påbörjande och fortsättning af arbetena å banan från Stock¬
holm öfver Södertelje mot Kathrineholm, nemligen ett anslag
för sådant ändamål af 5,679,000 R:dr, äfvensom hvad Utskot¬
tet i öfrigt i denna punkt hemställt. Då jag här inom Stån¬
Den -12 Juni.
539
det hört den åsigt uttalas, att anslag endast böra beviljas för
de bansträckningar, som Ståndet och Ständerne uttalat sig för
och beslutat, så är det nu, efter mitt förmenande, Ståndets
pligt att anslå medel icke allenast till fullföljande af arbetena
å vestra banan från vestra sidan, utan äfven till samma banas
påbörjande och fortsättning söder ut härifrån Stockholm, och
sorn här äfven inom Ståndet mycket ordats om att hushålla,
så skall jag i det förslag, jag nu går att framställa, jemväl ställa
mig denna Ståndets önskan till efterrättelse, i fråga om ansla¬
gen till vestra banan, ehuru jag visserligen icke för egen del
skulle bäfva tillbaka, att för denna bana anvisa de summor,
Borgareståndet beviljat, då jng inser vigten af banans skynd¬
samma färdiggörande. Jag föreslår alltså nu, att Ståndet ville,
för sin del, bevilja ett anslag, lika med det Utskottet föresla¬
git och Borgareståndet bifallit, af 5,679,000 R:dr, till påbör¬
jande och fortsättning af arbetena å vestra banan, söder ut
här ifrån Stockholm till Katrineholm. Härigenom utestängas,
en gång för alla, intrigerna för banans dragande norf om Mä¬
laren, och Köping-Hult-bolagets spekulation på Statsverket upp¬
hör. I afseende å fullföljande af arbetena å denna bana, ve¬
ster ifrån och anslagen härtill, så anser jag, att Ståndet kan
nedpruta det af Utskottet föreslagna anslaget från 7,610,000
R:dr till 5,210,000 R:dr, eller med ett belopp af 2,400,000
R:dr, ty om denna banas sträckning under nu stundande
statsreglerings-period hinner till Götha kanal, så kan det vara
nog, emedan der är en lämplig ändpunkt på banan tills vidare.
Hela anslaget till vestra banan, som Ståndet, på så sätt, korn-
me att tillstyrka, blefve sammanlagdt då, med bifall till mitt
förslag, samt med tillägg af det utaf Utskottet begärdta ansla¬
get för fullbordande af bangården jemte verkstäderna i Göthe¬
borg, 465,000 R:dr, hvilket anslag jag tillstyrker, en summa af
11,354,000 R:dr r:mt. Mitt syfte med afprutningen här är ej
att i stället få anvisade större anslag å den södra stambanan,
ty äfven der vill jag pruta på den af Utskottet, för nämnda
banas fortsättning mot norr förbi Finjasjön till Laga-ådalen fö¬
reslagna summa af 6,815,000 R:dr, och endast bevilja medel
för arbetets bedrifvande till norra ändan af nyssnämnda sjö.
Jag har endast med afprutningen velat gå Ståndets sparsam-
hets-anda till möte.»
Carl Gustaf Cederskog från Östergöthlands Län instämde.
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Förhållandet är, så¬
som Ola Månsson uppgifvit, att nemligen 2:ne Stånd, Ridder-
skapet och Adeln samt Presteståndet, beviljat ett anslag för
vestra stambanans fullbordande från Götheborg till Örebro, af
13,000,000 R:dr, men afslagit första momentet i punkten, eller
540
Den 12 Juni.
det föreslagna anslaget till banans påbörjande oell fortsättning
från Stockholm till Kathrineholm förbi Södertelje, samt att
Borgareståndet deremot beviijat sistnämnda anslag för banans
påbörjande m. m. härstädes. Detta allt är sannt; men häraf
följer icke, att Bondeståndet bör bevilja de anslag, Borgare¬
ståndet beviljat. Att rätta sig efter detta Stånds förfarande
härutinnan, skulle kunna hafva till följd, att Ständerne kunde
komma att i det hela bevilja långt större anslag till vestra ba¬
nan, än Utskottet eller något Stånd afsett, ty det kunde in¬
träffa, att, i förstärkt Stats-Utskott, såväl Adelns och Preste-
ståndets förslag att bevilja till banans fortsättning till Örebro
13,000,000 R:dr, som Borgare- och Bondeståndens förslag att
anslå till banan Stockholm-Kathrineholm biföllos, hvarigenom
anslagen till denna bana blefve för nästa statsreglerings-period
enormt höga. Ola Månssons förmenande, att Ståndet är plig¬
tig! att bevilja anslag till arbeten å sträckningen af vestra ba¬
nan från hufvudstaden till Kathrineholm derför, att Ståndet
beslutat, det vestra banan skall läggas söder om Mälaren, kan
jag ej antaga. Det ligger nemligen intet uti Ståndets beslut
om sträckningen, som gör nödvändigt anslag för beviljandet
af arbetena å denna del af banan. Alltnog att man bestäm¬
mer anslag till arbete å banan. Äfven vill jag fästa Ola Måns¬
sons uppmärksamhet på den inkonseqvens, som ligger uti nyss¬
nämnda hans förmenande och hans hemställan att, ehuru sö¬
dra stambanan skall sträcka sig emellan Fahlköping och Jön¬
köping till Malmö, medel endast skola anvisas för denna ba¬
nas byggande söder ifrån till Finjasjön, men icke för banans
påbörjande i andra ändan. Jag påyrkar sparsamhet i föreva¬
rande fall och tager mig friheten att, med kännedom om den
varsamhet, Ståndet alltid iakttagit i anslagsfrågor, hemställa,
det Ståndet icke ville anvisa medel till vestra "banan för an¬
nat ändamål än denna banas fullföljande vester ifrån. Jag
har förut gifvit tillkänna, det jag bifaller medels anvisande för
banans utsträckning under nästa statsreglerings-period till Hjulö;
men då Borgareståndet nu för sin del ansett, att vägen under
nämnde tid icke bör utsträckas längre än till och förbi Götha
kanal, så blifver jag ock för denna mening, hvarigenom, då 2
Stånd stannat mot 2, det kan vara förhoppning att i förstärkt
Utskott vinna voteringen för ett lägre anslag på denna linia,
än det Adeln och Presteståndet föreslagit. Sorn jag förutser,
att detta ärende icke härstädes kommer att afgöras utan vo¬
tering, sa skall jag alltså föreslå till kontra-proposition följan¬
de: »Vinner nej, beslutar Ståndet, att, till utgående under in¬
nevarande samt nästkommande 3:ne år, eller under tiden till
»1860 års slut, anvisa en sammanräknad anslags-sutnma af
Den 12 Juni.
541
»7,610,000 R:dr för fullföljande af vestra stambanans anlägg¬
ning genom Westergöthland till och förbi Götha kanal, äf¬
vensom för fullbordande af bangården jemte verkstäderna i
»Götheborg 465,000 R:dr, eller tillsammans 8,075,000 R:dr
»R:mt.» Ståndet komtne, i händelse af bifall härtill, att besluta
ett anslag till vestra stambanan, till beloppet öfver 3,000,000
R:dr mindre, än det Ola Månsson föreslagit.»
Häruti hördes instämma P. F. Mengel och Samuel Öd¬
mann från Upsala, Pehr Sahlström och J. G. Wassmuth från
Stockholms, Erik Mallmin, Pehr Erik Andersson, Olof Olsson
och Anders Jansson från Westmanlands, Pehr Benjaminsson,
Lars Gustaf Andersson och Carl Dahlgren från Elfsborgs, Liss
Lars Olsson och Johan Andersson från Stora Kopparbergs,
Qarl Gustaf Sköldberg och Johan Lekberg från Örebro, Erik
Larsson från Wester-Norrlands, Anders Olofsson från Jemt¬
lands samt Gustaf Glad från Westerbottens Län m. fl.
E. J. Rudberg från Kalmar Län: »Afven jag tillhör dem,
som vilja hushålla med Statens medel; men ehuru man bifallit
vestra stambanans sträckning söder om Mälaren, så är man
väl icke tvungen att bevilja medel för arbetets påbörjande å
denna sträckning. Det af Stats-Utskottet föreslagna beloppet
af 5,679,000 R:dr, till arbetena å linien Stockholm-Kathrine-
holm vill jag dock hafva nedprutat till jemna 5,000,000 R:dr,
äfvensom jag önskar, att den summa, stor 7,610,000 R:dr, som
man föreslagit för vestra banans fortsättning vester ifrån,jem¬
väl må nedsättas till 5,000,000 R:dr. Några medel till ban¬
gårdar i städerna vill jag icke anvisa, enär jag förmenar, att
städerna, som, om ock landet i allmänhet drager fördel af
jernvägs-anläggningarna, likväl af dessa skördar den ojemför¬
ligt största nyttan och vinsten, sjelfva böra bygga bangårdar¬
na. Hvad verkstäderna åter beträffar, torde det vara billigt
att till sådana anslå åtminstone något; hvadan jag för dem i
Götheborg vill anvisa 100,000 R:dr.»
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Det är ej värdt
att numera tala om skäl för eller emot anslaget, ty derom har
man förut nog tvistat. Jag vill, för min del, bifalla anslaget
för vestra banans påbörjande emellan Stockholm och Kathri¬
neholm, sedan Ståndet redan beslutat, att banans sträckning
skall dragas söder om Mälaren, likasom jag vill att man skall
dela anslagen till banan och icke bygga endast i dess ena
ända, så att byggnads-arbetena till slut mötas och landets in¬
nevånare må få åka på jernvägen så snart, som möjligt, både
de, som bo vester och öster ut. Dessutom går arbetet fortare
dymedelst, ty naturhinder kunna möta på ena eller andra si¬
dan, som man behöfver tid på sig att öfvervinna. Jag är så¬
542
Den I2 Juni.
ledes för att bifalla anvisandet af den summa, Utskottet före¬
slagit för påbörjande m. m. af arbetena på linien Stockholm»
Kathrineholm, hvaremot jag ej hyser betänkligheter vid att
göra en nedprutning, sådan den är föreslagen af 2,400,000 R:dr
i den anslags-summa, som af Utskottet blifvit förordad. Det
sålunda nedprutade beloppet bör utgå till fullföljande af sam¬
ma banas anläggning genom Westergöthland endast till Götha
kanal, der jag finner en lämplig ändpunkt tills vidare för ba¬
nan. Från Stockholm, som i alla fall är sjelfva centralpunk¬
ten, eller den vigtigaste punkten i landet, är det, efter mitt
förmenande, alldeles nödvändigt att, ju förr desto hellre, börja
arbetena på banan. Jag har ingalunda förbisett den omstän¬
digheten, att en verksam agitation är å bane för att få Stän¬
dernas beslut på att man endast bör fortsätta vestra banan
vester ifrån Götheborg. Andemeningen med denna agitation
är att, sedan man lyckats få jernvägen så högt upp i landet,
som möjligt, vester ifrån, man skulle draga all rörelse till Gö¬
theborg från de orter, som nu hafva sin trafik på hufvudsta-
den; men jag vill icke låna mig till bistånd åt sådana stämp-
lingar mot vår hufvudstad, utan påyrkar anslag för påbörjan¬
det af jernvägen härifrån, som jag redan sagt. Ett skäl har
jag till för detta mitt yrkande, och det är, att jag är nästan
rädd för Köping-Hult-bolaget och dess bearbetningar af opi¬
nionen. Detta bolag puffar sig fram, och skulle man komma
derhän, att Staten åtogo sig att inlösa bolagets bana, så gjorde
man det, som man med visshet komme att ångra, och det, som
vore alldeles intet bättre, än att införskaffa utländskt mynt. Fö¬
renämnde främmande bolag skulle ådraga Staten mycket tra¬
lla sseri.^
Med Matts Pehrsson förenade sig Petter Jönsson och Mils
Svensson från Jönköpings, Anders Andersson och Anders Mag¬
nus Andersson från Kalmar, Håkan Pettersson och Sven Ha¬
raldsson från Blekinge samt Måns Pehrsson och Pehr Nilsson
i Ahlestad från Malmöhus Län m. fl.
Ola Månsson: »Det ligger i sanning en ganska fin di¬
plomati i Nils Larssons yttrande, då han påstår, att vid vote¬
ring i förstärkt Stats-Utskott, man skall kunna komma derhän
att bevilja ej allenast de 13,000,000 R:dr, som Adeln och Pre-
steståndet beslutat skola utgå till vestra banans fulländning
emellan Götheborg och Örebro, utan äfven det af Borgare¬
ståndet förordade anslag till vestra banans påbörjande och fort¬
sättning ifrån Stockholm söder ut till Kathrineholm. Genom
sådana satser skall man väl kunna förvilla omdömen, som sak¬
na redig tankekraft, men andra icke. Jag har af nämnde ta¬
lare jemväl blifvit beskylld för inkonseqvens, ithy att jag på¬
Den 'IS Juni.
543
yrkar arbetets utförande i båda ändar af vestra banan, mea
icke för den södra, äfvensom att jag velat anslå medel för
banan Stockholm-Kathrineholm, men icke för banan Fahlkö-
ping-Jönköping, och dertill är benägen att tillåta afprutningar
på det af Utskottet föreslagna anslaget till södra banans sträck¬
ning till och förbi Finja-sjön. I fråga om södra banan har jag
förklarat, att jag, utan afseende å hvad Stats-Utskottet före¬
slagit, vill hålla mig till hvad Kongl. Maj:t i sin Nådiga Pro¬
position tillstyrkt, beträffande fortsättningen af arbetena från
Malmö och Lund till Finja-sjön, och uti ett sådant förklarande
ligger icke någon inkonseqvens. Då man emellertid ser, att
de, som arbeta på den planen att få vestra stambanan dragen
till Örebro, och motverka allt anslag för samma banas påbör¬
jande från Stockholm, begagna, för befordrande af sina åsig-
ter, de nedrigaste lögner, (jag vill dock härmed icke säga att
sådant inträffat eller inträffar inom Ståndet), så bör man väl,
under sådana förhållanden, lägga hinder i vägen för deras an¬
slag. Med afseende härå är det jemväl angeläget, att tvisten
emellan norra och södra Mälare-intressena nu slites. Derest
Ståndet nu icke beviljar anslag för påbörjande af banan från
Stockholm till Kathrineholm, så realiserar sig Ståndets beslut
rörande sträckningen af vestra banan söder om Mälaren, i sin
tillämpning, till noll, och jag hoppas, att Ståndets majoritet
icke skall tillintetgöra ett förut fattadt beslut, af den orsaken,
att Nils Larssons nu framlagda förslag till kontra-proposition
upptager några millioner Riksdaler mindre anslag till vestra
banan, helst ett afslag till hvad Utskottet föreslagit i anslag
till banan emellan Stockholm och Kathrineholm otvifvelaktigt
skall föranleda Adelns och Presteståndets seger i det förstärkta
Utskottet för det högre anslaget. I öfverensstämmelse med
hvad jag yttrat, yrkar jag alltså, att Talmannen ville framställa
proposition på dels bifall till l:sta momentet i punkten, eller
att ett anslag af 5,679,000 R:dr skall utgå till påbörjande och
fortsättning af arbetena å vestra stambanan från Stockholm
öfver Södertelje mot Kathrineholm, dels ett anslag af 5,210,000
R:dr för fullföljande af samma banas anläggning genom We¬
stergöthland till Götha kanal, och dels 465,000 R:dr för full¬
bordande af bangården samt verkstäderna i Götheborg. Sam¬
manräknade beloppet af hvad jag vill skall anvisas till vestra
stambanan blifver alltså endast 11,354,000 R:dr.»
Anders Medin från Kronobergs Län: »Jag är i det huf-
vudsakligaste förekommen af Ola Månsson. Visserligen skulle
jag icke hafva något emot, att Stats-Utskottets förslag rörande
anslaget till södra stambanans fortsättning mot norr, förbi Finja-
sjön till Lagaå-dalen, bifölles, men då jag icke heller är emot,
544
Den 12 Juni.
att man hushållar med Statens medel, och Kongl. Maj:t icke
föreslagit fortsättningen af denna bana under stundande stats-
reglerings-period längre, iin till norra ändan af nämnde sjö, så
skall jag gerna ingå på det af Kongl. Majit för berörde ända¬
mål äskade mindre anslaget. Hvad nu vestra stambanan be¬
träffar, så synes det mig, som om de, hvilka nu redan vilja anslå
medel för fortsättningen af denna bana vester ifrån längre än
till Götha kanal, föga eller intet tänka på att hushålla. Götha
kanal är en för en kortare tid ganska lämplig ändpunkt för
jernvägen. Man har ej svårt att få varor och effekter der¬
ifrån transporterade till Stockholm, och jag påyrkar, att vi uti
denna ända af vestra stambanan icke skola bygga längre.
Jag känner nog till, att de, sorn, i olikhet med mig, arbeta för
vestra banans förläggande norr om Mälaren, försöka alla medel
för att få nämnde bana färdigbyggd ända till Örebro, då de
tro sig hafva vunnet spel, men jag hoppas, likasom en före¬
gående talare, att sådant ej skall lyckas, samt att, dä Stån¬
dets majoritet redan beslutat, att sträckningen af vestra banan
från Stockholm skall gå söder ut, samma majoritet också skall
till ändamålet anslå medel, hvilka böra tagas ifrån de projek¬
terade anslagen för banans vestra ändas byggande förbi Götha
kanal. Jag instämmer uti hvad Ola Månsson andragit.»
Johannes Holm från Jönköpings, Nils Nilsson från Örebro,
Anders Pehrsson från Malmöhus och David Andersson från
Hallands Län hördes dela lika tanke med Medin.
Nils Mansson från Christianstads Län: »Afvenjag anser,
att man hör, utan afseende å de beslut, våra Medstånd i ämnet
fattat, handla och besluta. Hvad nu den förevarande frågan
särskildt beträffar, så ser jag tydligt hvarest hunden ligger be-
grafven, och hvartut våra motparter syfta.’ Jo! helt simpelt
och enkelt, att Staten skall förr eller sednare blifva inblandad
och insyltad med Köping-Hult-bolaget. Detta är konsten, och
jag kan förthy ej annat än efter förmåga motsätta mig dylika
syften. Visserligen har äfven jag hyst den tanken, att jern-
vägsarbetena icke böra börjas och utföras på för många stäl¬
len på en gång: men jag tinner det likväl rättvist att man å
vestra banan från Stockholm ock skall börja att bygga, och
således icke blott på denna banas vestra del. Bygges der så,
att jernvägen blifver färdig till Götha kanal, så är der en pas¬
sande ändpunkt för banan tills vidare. Det synes mig ock,
som, då vi bestämt, att vi skola bygga å de båda hufvud-
banorna, den vestra och den södra, någon afprutning på de af
Utskottet dertill föreslagna anslagen icke bordt ega rum; men
jag skall dock ej hafva något att invända emot en dylik af¬
prutning, i fråga om vestra delen af vestra stambanan. Jag
Den l£ Juni.
545
kommer således att rösta lika med Ola Månsson i frågan, och
får derjemte tillkännagifva, att denna åsigt är min egen, samt
att jag icke frågar efter hvad man säger om densamma.»
Erik Carlsson från Stockholms och Petter Carl Andersson
instämde.
Daniel Danielsson från Jönköpings Län: »Jag är före¬
kommen af Ola Månsson och Medin, med hvilka jag instäm¬
mer, och jag hemställer derjemte, huruvida man kan anse det
vara klokt handladt att nu anslå medel för vestra stambanans
fullföljande långt inuti landet, der ringa inkomster skulle till¬
skyndas den. Nog är det bättre att man gifver måttliga an¬
slag på detta håll, och i stället anvisar medel för påbörjande
af arbetet å nämnde bana från Stockholm till Södertelje. Ett
annat sätt att tillvägagå, skulle dessutom strida emot vårt förut
fattade beslut, rörande sträckningen af banan söder om Mäla¬
ren. Såsom vilkor för anslagen till arbetena här ifrån hufvud-
staden, skulle jag vilja bestämma, att Stockholm sjelf borde
anskaffa och uppbj-gga bangårdarne. Att nedpruta anslaget
för arbetet å vestra banan härifrån hufvudstaden till 4,000,000
R:dr, och ifrån Götheborg till 5.000,000 R:dr, är hvad jag-
skulle vilja, under det jag dock tillika uppmanar Ståndets le¬
damöter att ej frångå ett redan fattadt beslut, genom under¬
låtande af anslag till vestra banans påbörjande härstädes.»
Erik Olsson från Södermanlands Län instämde.
Nils Larsson: »Jag har blifvit anfallen för det jag vågat
yttra den förmodan att, derest vi instämma uti Borgareståndets
beslut rörande anslagen till vestra banan emellan Stockholm
och Kathrineholm, det skulle kunna inträffa i Förstärkta Stats¬
utskottet, att såväl Adelns och Presteståndets mening, att fä
13,000,000 för vestra banan från Götheborgs-sidan, som Bor¬
gare- och Bondeståndens i förutnämnde fäll sammanstäm¬
mande mening att få ett anslag af 5,679,000 R:dr till samma
banas påbörjande och fortsättning från Stockholm, skulle kunna
blifva segrande. Jag kan ej inse annat, än att jag har full¬
giltiga skäl till en sådan förmodan. De särskildta Ståndens be¬
slut skola nemligen inkomma uti de till Förstärkta Utskottet
öfverlemnande voterings-propositionerna, och naturligt är det
att särskilda voterings-propositioner komma att ega rum för
hvarje särskildt föreslaget anslag. Jag har föröfrigt icke sagt,
att så kommer att ega rum, som jag nu uttryckt min förmo¬
dan om; men jag har sagt att sådant kan hända. Hvad beträffar
tillvitelsen att jag skulle med mitt yttrande vilja vilseleda nå¬
gon ledamot af Ståndet, så får jag för Ola Månsson förklara,
att jag icke sysselsätter mig med dylika dater.»
Bonde-St. Prol. vid Lagt. Riksd. 1S56 — 1S5T. V. 35
546
Den 12 Juni.
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Alldeles icke vill
jag tillvita Nils Larsson någon dålig afsigt med sin framställ¬
ning, ty denna står i fullkomlig harmoni med hans förut ut¬
talade åsigter, att vestra banan icke bör dragas söder ut från
hufvudstaden. Deremot skulle det kunna sägas vara ett för¬
ledande eller vilseledande beslut, vi fattade, derest detta utfölle
i öfverensstämmelse med hans åsigter. Vi hafva nemli¬
gen redan beslutat vestra banans sträckning söder om Mä¬
laren, och hafva alltså i och med detsamma erkänt rigtigheten
deraf, att man skall börja arbetet å denna bana ifrån Stock¬
holm. Om vi beviljade anslag till banans fortsättning från
Götheborg i högre mån, än Kongl. Maj:t föreslagit, såbeginge
vi en, allraminst sagdt, oklokhet. Från Götheborg är ännu ej
banan i gång af orsak, att den ej afkastar något. Ola Måns¬
sons förslag, att vi stanna med arbetet å vestra delen af banan
vid Götha kanal, samt anslå för arbetets sättande i gång här¬
ifrån Stockholm och söderut hvad Utskottet föreslagit, eller
5,679,000 R:dr, är i enlighet med vårt beslut rörande sträck¬
ningen af jernvägen; och alltför besynnerligt skulle det i san¬
ning se ut, om vi bestämma oss för sträckningen af en jern¬
väg, men neka anslag för arbete derå. Jag förenar mig med
Ola Månsson och Matts Pehrsson, samt påyrkar, att Ståndet
måtte handla konseqvent.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Då jag förmenat
att denna fråga redan i det hufvudsakliga vore utkämpad, och
att man nu endast hade att afgöra i hvad mån och till hvad
belopp anslag till jernbanorna, de beslutade nendigen, vore be-
höfliga, hade jag ock ansett en sådan diskussion, som nu upp¬
stått, icke hafva varit erforderlig, men sedan jag fått höra, att
tankarne äro delade, huruvida anslag för arbete å vestra ba¬
nan, från Stockholm, är af nöden eller icke, torde jag icke
heller böra underlåta att yttra mina tankar. I likhet med
Petter Jönsson, tror jag, att vi icke äro konseqvente, om, se¬
dan vi först beslutat att jernbana skall anläggas emellan Stock¬
holm och Kathrineholm, vi underlåta att anvisa medel härtill.
Jag är fullkomligt öfvertygad, att jernbana i sinom tid kom¬
mer att genomlöpa Östergöthland, och under sådana förhållan¬
den bör man väl icke hafva skuggrädsla för att anvisa medel
till den af oss antagna sträckningen af vestra banan till Kathrine¬
holm. Såsom Ola Månsson föreslagit, påvrkar jag, att ett an¬
slag, sammanlagdt utgörande 11,354,000 R:dr må användas för
vestra stambanan under nästa statsreglerings-period, nemligen
för denna banas fortsättning; från Götheborg till Götha kanal,
samt från Stockholm till Kathrineholm, äfvensom till bangårdar
och verkstäder i Götheborg. I 13:de punkten af Utlåtandet
Den 12 Juni.
547
har Utskottet föreslagit, att Kongl. Maj:t måtte ega att för
ändamål, gemensamma för olika stambanor, anordna medel,
utan omedelbart skeende fördelning mellan särskilda banor,
samt att använda det öfverskott, sorn kan uppkomma å ett
stambane-arbete till att fylla en brist, sorn å ett annat möjli¬
gen kan uppstå. Härigenom har man, hvilket jag äfven gil¬
lar, lemnat Kongl. Maj:t fria händer i ifrågavarande fall. Vid¬
kommande bangårds-aniäggningen här i Stockholm får jag
nämna, att jag icke vill undandraga mig att dertill bevilja me¬
del, men jag vill hafva till protokollet anmärkt att, då andra
städer lemna territorium fritt till bangårdar, Stockholm icke
bör vara sämre, utan underkasta sig samma uppoffring, den
hufvudstadens innevånare få i rikt mått ersatt genom sjelfva
banans tillkomst. Då frågan om anslag för södra stambanan
förekommer, skall jag vidare yttra mig.»
Bengt Nilsson från Kronobergs och Johannes Andersson
från Elfsborgs Län instämde, äfvensom David Andersson från
Hallands Län uti sednare delen af Nils Svenssons yttrande.
Nils Svensson från Blekinge Län: .'.'Uti mitt vid före¬
dragningen af 3:dje punktens lista moment ingifna skriftliga
anförande har jag gifvit tillkänna mina tankar, utgående på
iakttagande af sparsamhet med Statens medel, och detta yr¬
kande vidhåller jag äfven nu. Har man emellertid sagt a, så
får man väl också lof att säga b; hvadan jag finner mig för¬
anlåten att förorda anslag till vestra stambanans fortsättning
från Götheborg till Götha kanal och från Stockholm till Sö¬
dertelje, samt södra banans fortsättning till norra ändan af Finja-
sjön. Bangårdar böra bekostas af de städers innevånare, som
få stambanan genom sitt område, äfvensom, då bangårdar skola
anläggas å landet, af de närboende, som deraf draga nytta och
beqvämlighet, ty att desse böra vidkännas någon uppoffring
för de stora fördelar, dem af jernvägen tillskjmdas, är billigt,
helst Staten derigenom får någon lindring, hvilken i sin mån
tillgodokommer dem, som aldrig få nytta af de nya kommu-
nikations-an stal terna.»
Carl Gustaf Sköldberg från Örebro Län: »Det låter verk¬
ligen, som ville Ola Månsson och Petter Jönsson inbilla oss,
att de medel, som vi anslå och blifvit anslagna till arbetets
fortsättning från Götheborg å vestra stambanan ej användas
eller blifvit använda för den vestra banan. Jag finner ej nå¬
got skäl hvarför man skall på ett annat håll af denna bana
börja att bygga en särskild jernbanbit. På så sätt lockas vi
från den ena utgiften till den andra. Om den mening, nämnde
talare förfäkta, segrar, så blifver resultatet, att ehuru frågan
om bangård här i Stockholm är uti outredt skick, man likväl
548
Den I £ Juni.
skall börja att bygga jernväg härifrån åt Södertelje till. Jag
hyser icke den förhoppning, att Stockholmarne, oansedt de
gerna vilja och önska, att jernvegsbyggnaden härstädes på¬
börjas nu, tillsläppa bangård. De veta alltför väl, att Staten
äfven måste ombesörja bangårdarnes tillkomst, derest man vill
bygga jernvägar; hvadan de nog låta betala sig. Tillförene
har jag yttrat, att vi förr komma till vårt hufvudsakliga syfte¬
mål, de vestra och östra provinsernas förening, om vi koncen¬
trera våra krafter på vestra banan från Götheborg. Derige¬
nom kunna de vestra provinserna ganska skyndsamt undsätta
Stockholm i farans stund. Det beslut, Adeln och Preste-stån-
det i fråga om det fortsatta byggandet å och anslagen till
vestra stambanan tagit, är, enligt mitt förmenande, det klo¬
kaste, ty om landet framdeles icke skulle mäkta att fortsätta
med jernvägsbyggnaderna, så hafva vi dock något helt, samt
förenat Stockholm och Götheborg så, att man på 16 timmar
kan tillryggalägga vägen emellan dessa båda städer. Hvad
angår det fördelaktiga deri, att komma till Götha kanal, såsom
slutpunkt tillsvidare tor jernvägen, så förefaller det mig, som
vore det långt bättre och fördelaktigare, för den det vederbör,
att lasta direkte i Götheborg och föra varorna till Stockholm
hela vägen sjöledes. Jag förklarar nu, att jag kommer att rösta
nej för vestra stambanans påbörjande och fortsättning från
Stockholm till Kathrineholm intilldess frågan om bangårdars
anläggning i hufvudstaden blifvit utredd och afgjord.v
Af lika åsigt med Sköldberg voro Liss Lars Olsson från
Stora Kopparbergs, Anders Jansson och Olof Olsson i Slängse¬
rud från Wermlands, samt Johan Westermark och Johan Pet¬
ter Wallmark från Westerbottens Län.
Ola Månsson: »Jag har ej behof af att ingå i svaromål
med anledning af hvad Nils Larsson anfört, enär han förklarat,
att hans mening med yttrandet, att såväl de anslag, som Adeln
och Prestestånd^ förordat till vestra banans fortsättning från
Götheborg till Orebro, som anslagssumman för arbetets bedrif¬
vande från Stockholm å vestra banan, och hvilken summa
Borgareståndet förordat, skulle i Förstärkt Utskott komma att
voteras, derest Bondeståndet fattade lika beslut med Borgare¬
ståndet, vore den, att så möjligen kunde ske, men icke att
det positivt skulle inträffa. Livad Sköldberg anfört, undrar
jag icke på, då jag vet, att han förfäktat det intresse, som velat
hafva vestra banan förlagd norr om Mälaren, men icke velat
veta af södra sträckningen af samma bana. Han åter hyllar
banan Örebro—Askersund, hvaraf man kan skönja, att man är
sig sjelf närmast. Den öfverklagade saknade utredningen, rö¬
rande bangård i Stockholm, behöfver man ej hysa fruktan för.
Den i 2 Juni.
549
Nog får man bangård, på Södermalm bär i staden t, ex., en¬
dast man får bana. Då man emellertid föreslagit, att man
borde såsom vilkor för jernbane-anläggning fästa det förbehåll,
att de städer, genom hvilka banan skulle komma att gå, böra
släppa till jord för bangårdar m. m., så anhåller jag, att Stån¬
det ville särskilja frågan om anslag till jernbanorna från frågan
om medels anvisande för bangårdarne. I så fall kommer na¬
turligtvis det af mig i den nu föredragna punkten äskade total¬
belopp att minskas. Jag hemställer till Ståndet om ej frå¬
gorna vid afgörandet kunna delas, såsom jag nu föreslagit.
Föröfrigt och beträffande det af mig äskade anslag för banan
Stockholm—Kathrineholm, så är det min fulla öfvertygelse att
östra och medlersta delarne af landet skola hafva särdeles stora
fördelar af tillkomsten utaf denna bana, till hvilken bibanor
lättare kunna från nämnde trakter anläggas.v
Häruti hördes instämma Johan Pehrsson från Upsala, Matts
Pehrsson från Stockholms, Bengt Nilsson, Anders Medin och
Gustaf Johansson från Kronobergs, Daniel Danielsson och Jo¬
hannes Holm från Jönköpings, Johannes Linder från Skara¬
borgs, Erik Olsson från Södermanlands, Johan Petter Anders¬
son och Johannes Andersson från Elfsborgs, Anders Magnus
Andersson från Kalmar, Nils Nilsson från Örebro. Måns Pehrs¬
son från Malmöhus samt Nils Svensson frun Chrislianstads Län,
denne sistnämnde i fråga 0111 sednare delen af Ola Månssons
yttrande.
Pehr Nilsson i Espö, Malmöhus Län: »Genom de beslut,
som redan äro fattade i jernvägsfrågan inom de olika Stånden,
är utrönt, att man hufvudsakligen velat anslå medel till 2:ne
banor, nemligen till fortsättningen af banan från Malmö och
Lund, eller den södra stambanan, och till fortsättning af vestra
banan från Götheborg och till .Hjulö, samt å samma bana från
Stockholm till Kathrineholm. Denna sistnämnda bansträckning
har Bondeståndet redan för sin del beslutat. Stats-Utskottet,
såväl som Kongl. Maj:t, har ock påyrkat arbetenas företagande
i båda ändar af vestra banan, hvadan, och då jag anser det
vara opassande och olämpligt att neka medels anslående för
jernbanans påbörjande härifrån, jag påyrkar, att Ståndet måtte
anslå den summa, som blifvit begärd för banan Stockholm—Ka¬
thrineholm, hvarförutan jag äfven vill bifalla det anslag, Ola
Månsson förordat för vestra banans fortsättning till Götha kanal.
Hvad nu beträffar frågan om bangården i Stockholm, så sy¬
nes det mig, som kunde man utan olägenhet bestämma sig
för att bygga på jernbanan frän Stockholm söderut, och der¬
till förklara att, om Stockholmsboerne vilja hafva banan längre
in uti staden, de sjelfve få tillsläppa hvad som erfordras för
550
Den 12 Juni.
bangårdens tillkomst. Jag instämmer föröfrigt uti hvad Ola
Månsson anfört.»
Joseph Holm från Stockholms, Anders Petter Andersson
från Östergöthlands, Nils Olsson från Malmöhus, Håkan Pet¬
tersson från Blekinge samt Lars Rasmusson och Erik Chri¬
stensson från Götheborgs och Bohus Län hördes häri in¬
stämma.
Anders Pehrsson från Örebro Län: »Det förefaller mig,
som att Ståndet snart skall blifva ense om summans belopp,
som bör anslås för fortsättning af arbetena på vestra banan.
Den största skiljaktigheten Ståndsledamöternas meningar emel¬
lan synes vara den, hvarest medlen skola användas. I detta
afseende förenar jag mig med dem, som vilja att hela anslags-
beloppet icke skall användas för banans fortsättning vester
ifrån, utan är det min önskan, att hvad Utskottet föreslagit för
banans påbörjande och fortsättande från Stockholm till Ka¬
thrineholm eller 5,679,000 R:dr bör bifallas, och deremot en
nedsättning af 2,400,000 R:dr ega rum i det af Utskottet till¬
styrkta anslaget för fullföljandet af banan från Götheborg och
förbi Götha kanal. Af tvenne skäl påyrkar jag arbetets på¬
börjande och utförande från Stockholm, nemligen dels derför
att, genom anvisande af medel härtill, man gifver verkställig¬
het åt Ståndets förut fattade beslut, rörande sträckningen af
vestra banan, samt dels och hufvudsakligast emedan, om ej
byggnaderna bedrifvas efter den af Öfverste Ericson uppgjorda
planen, så blifva de långt dyrare än eljest, — något, som Herr
Öfversten icke kan hjelpa, då man icke rättat sig efter hans
anordningar. Skulle vi få ett beslut i ämnet sådant det af
Adeln och Presteståndet blifvit fattadt, att nemligen anslå
13,000,000 R:dr för banans fullbordande från Götheborg ända
till Örebro, så skulle deraf blifva en följd att under arbetets
fortgång ett stort antal menniskor hopade sig tillsamman i en
trakt med flera andra olägenheter. Hvad bangårdarnes an¬
läggande beträffar, så vidhåller jag den mening, jag under
gårdagen framhöll, att man bör förmå städernas innevånare
att föranstalta om fri plats till dessa, hvarförinnan det blifver
olämpligt att statsanslag beviljas. Jag önskar derför, att man
nu icke afgör den i nu föredragna 6:te punkt jemväl förekom¬
mande frågan om anslag till bangård och verkstäder i Gö¬
theborg, utan uppskjuter med afgörandet härom intilldess man
i ett sammanhang får behandla frågan om samtlige jernvägs-
bangårdarne och den än ej behandlade 5:te punkten af Utlå¬
tandet.
Af lika tanke med Anders Pehrsson voro: Tobias Lind
från Götheborgs och Bohus, Olof Olsson i Olebyn från Werm-
Den 12 Juni.
lands samt Pehr Benjaminsson och Lars Gustaf Andersson
från Elfborgs Län, den sistnämnde i fråga om sednare delen
af Anders Pehrssons yttrande, eller uppskofvet med frågan om
anslagen till jernbangårdarne.
Anders Pehrsson från Östergöthlands Län: »Jag yrkar
bifall till det af Stats-Utskottet föreslagna anslaget af 5,679,000
R:dr till vestra stambanans påbörjande och fortsättning från
Stockholm till Kathrineholm samt att arbetet å vestra banan
för stundande statsreglerings-period icke må fullföljas längre
än till Götha kanal, äfvensom att anslaget i proportion härefter
nedsättes för vestra delen af nämnde bana. För öfrigt in¬
stämmer jag uti hvad Ola Månsson nu sednast föreslagit.
Pehr Sahlström från Stockholm Län: »Om Ståndet vid
denna vigtiga frågas afgörande vill frångå den af ålder inom
Ståndet iakttagna sparsamhets-principen, måste jag oek under¬
kasta mig sådant; men hvar och en bör hafva rätt att sopa
rent för sin dörr. Jag får derför förklara, att jag ej röstat
eller röstar för arbetets å vestra stambanan påbörjande och
fortsättning här ifrån Stockholm söder ut till Kathrineholm af
skäl, som jag redan utvecklat. Dessutom är det blott ett
Ständ ännu, nemligen Borgareståndet, som röstat för denna
bansträckning och jag tror, att det skulle kunna hända att, för
den händelse Bondeståndet nu kommer att instämma uti
Borgareståndets beslut, och det således blifver 2 Stånd mot 2,
Stats-Utskottet kan anse ärendet af ekonomisk beskaffenhet
och på den grund låta saken förfalla. Detta är dock endast
en supposition af mig. Under pleni-sammanträdet i förrgårs
afton uttalade jag den meningen att fördragsamhet och akt¬
ning för andras åsigter är ett åliggande, som höfves hvarje
representant. Med en sådan fördragsamhet står dock föga till¬
sammans den beskyllning, en talare härstädes nu gjort en an¬
nan, den nemligen, att denne sednare bjudit till att förvilla
kamraternes omdömen m. m. Sådana insinuationer äro kin¬
kiga att framställa och icke heller i förevarande fall i någon
mån på sin plats. I fråga om mina åsigter uti förevarande
ämne, får jag namna, att jag ingalunda varit utsatt för någon
påtryckning eller några bearbetningar, men jag har icke hel¬
ler kunnat dagtinga så pass med mina åsigter och mitt sam¬
vete, att jag ens vågat understödja min egen orts och mina
kommittenters äfvensom mitt eget enskildta intresse af farhåga
för den riksförderfliga stora skuldsättning, hvarom fråga är.
Jag kan ej inse, huru skuldsumman skall kunna förräntas och
amorteras utan landets fördjupande i ytterligare tillkommande
dryga skatter. Mitt tillstyrkande af arbetets å vestra banans
fortsättande och fullföljande till Djulö härledde sig hufvud-
552
Den 12 Juni.
sakligast från den öfvertygelse, jag eger, att banan emellan
Götheborg och Ejulö omöjligen under nästa statsreglering
kan fullbordas; men då Kongl. Maj:t emellertid ej påyrkat
anslag till fullföljd af denna bana längre än till Götha kanal,
så skall jag inskränka mitt yrkande till att häri instämma.
Ehuru föregående Ständer på sätt och vis bundit oss i jern-
vägsfrågan, bör man dock ej följa exemplet och binda kom¬
mande Ständer. Skulle Ståndets majoritet nu besluta att jern¬
vägsarbete! skall börjas från Stockholm söder ut och att
medel dertill skola anslås, så uppställer jag såsom vilkor för
mitt bifall härtill, att arbetet icke kominer att fortgå vidare
än till Södertelje. Emellan denna stad och hufvudstaden är
nemligen den svåraste linien, och arbetena derå kunna icke
medhinnas under en statsreglerings-period. Jag förbiser i detta
yrkande min orts och mitt eget intresse, enär fortsättningen af
den projekterade linien skulle komma att gå öfver mina egna
landamären; men jag vill stå ren för samtiden och efterverl-
den i denna vigtiga fråga. Hvad nu angår bangårdarne i all¬
mänhet och den i Stockholm i synnerhet, så måste jag er¬
känna, att jag icke rimligtvis kan fordra, det städerne böra
tillsläppa mer än jorden och tomterna för bangårdarne, men
icke bekosta dessas byggande. Hvad Stockholm särskildt
beträffar, så har jag mig bekant att dess Drätsel-kommission
erbjudit Staten bangård på Norrmalm. Genom detta erbju¬
dande är kommissionen dock ej skyldig eller förbunden att
anskaffa sådan å Södermalm, der bangård troligen i första
liand ifrågakommer, derest byggr.ads-arbetet å vestra banan
kommer att börja från hufvudstaden. Emot Ola Månssons
förslag att skilja frågan om anslag till bangården i Götheborg
från öfriga momenter i den föredragna punkten, skall jag ej
hafva något att anmärka. Då man emellertid, särdeles inom
vårt Stånd, påräknar, att Städerne skola anskaffa tomter för
bangårdars anläggande kostnadsfritt, så anser jag att landet
icke heller bör i detta afseende komma i saknad af sin tunga.
Expropriations-kostnaderna äro icke obetydliga, och nog ligger
rättvisa deri att landet äfven bidrager till dessa kostnaders be¬
stridande. För städerne äro dessa kostnader särdeles betun¬
gande. Jag för min del skall icke begära ett runstycke i er¬
sättning för afstående af den jord, som för jernvägs-anlägg-
ningen genom mina egor kan blifva behöflig. Det skulle vara
af intresse att särskildt öfver denna punkt få höra ledamöternes
inom Bondeståndet tankar, hvilka troligen i sin mån komma
att utgöra en ledning för hemmavarande kommittenter. Jag
slutar med att hos talman begära särskild proposition på an¬
slag för påbörjande af arbetet å vestra banan och fortsättning
Den -/ y Juni.
553
af samma arbete endast till Södertelje, enär ett sådant arbete
blifver mer än tillräckligt för kommande statsreglerings-period ;
men jag begär denna proposition dock endast under förut¬
sättning att Ståndets majoritet beslutar att medel skola anslås
för påbörjande af arbetena i denna ända af banan.»
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Då en stam¬
bana mellan Stockholm och Götheborg redan är beslutad af
föregående Ständer, och Bondeståndet nu för sin del ytterligare
stadfästat detta beslut och dertill bestämt att banan bör hafva
till utgångspunkt Stockholm, så kunna vi icke ega giltiga skäl
att afslå medel för arbetets påbörjande å denna bana här vid
hufvudstaden, och icke heller kan jag inse att större skuldsätt¬
ning skall vara erforderlig derför att arbetet fullföljes i båda
ändarne af banan och icke koncentreras. För min del tror
jag det vara klokt att å en längre bansträckning arbeta å flera
punkter, hvarigenom arbetet i det hela måste gå raskare och
så särdeles mycket folk icke är af nöden att på ett ställe
sammanställas. Utom det jag för Öfrigt förmenar, att Stock¬
holm bör hafva särskildt anspråk på att utgöra en utgångs¬
punkt för jernbanörna, anser jag det äfven vara af vigt, det
arbetet å vestra stambanan påbörjas härifrån hufvudstaden på
det att all vidare tvist om vestra banans sträckning norr eller
söder om Mälaren måtte förekommas, hvilket eljest icke blefve
fallet, utan komme troligen denna tvist vid nästa Riksdag
åter och med mera häftighet att upplåga, till stor skada för
samhället, derest icke frågan om nämnde sträckning nu blefve
slutligen afgjord. Jag instämmer med dem, som vilja fördela
anslagen till vestra banan så, att man kan å densamma ar¬
beta i båda ändar, och jag har icke heller något emot att
den af Utskottet föreslagna summa till jernvägs-arbetets full¬
följande från Götheborg nedsättes till det af Ola Månsson
projekterade belopp, äfvensom jag förenar mig med honom i
fråga om förbigåendet af ärendet rörande bangårdarne.
Gustaf Glad från Westerbottens Län: »Jag har redan
förut instämt med Nils Larsson, men skall nu, med anledning
af diskussionens gäng, så till vida ändra detta instämmande,
att jag nu påyrkar vestra banans fullföljande från Götheborg
endast till Götha kanal. Man har sagt, att Nils Larssons ytt¬
rande vore vilseledande. Jag åter undrar om ej sådant är
förhållandet tvärtom med våra 3:ne störste jernvägs-riddares
yttranden. I går anmärkte man under diskussionen att det
endast var fråga om sträckningen af banorna, men icke om
anslagen till dem. I dag äter säger man, att då man bifallit
förslaget om vestra jernbanans sträckning söder ut från Stock¬
holm, så mäste man i följd deraf anslå medel för arbetets på¬
554
Den i£ Juni.
börjande och fullföljande å samma sträckning. Petter Jönsson
upplyste att vestra banan ifrån Götheborg icke kunnat sättas
i gång, emedan den icke kunde bära sig. Man har likväl
förut alltid hört omtalas, att banorna skola så väl bära sig.
Jag vill ej för min del bevilja anslag för påbörjande af jern-
vägsarbetena från Stockholm, enär här ej blifvit fullständigt
undersökt hvarifrån banan skall utgå, från Skinnarviksbergen
eller annorstädes ifrån. Besynnerligt förefaller det mig emel¬
lertid att, ehuru Kongl. Mnj:t endast begärt för nästa stats-
reglerings-period 100,000 R:dr, Stats-Utskottet likväl för un¬
dersökningar om jernvägs-sträckningar m. m. beviljat eller
föreslagit ett belopp af ej mindre än 150,000 R:dr, och detta
oaktadt man tidt och ofta upprepat att erforderliga undersök¬
ningar i förstnämnde afseende redan skett.»
E. J. Rudberg från Kalmar Län: »Jag kan icke ingå på
Ola Månssons förslag, men, på det enighet ina blifva rådande,
skall jag, med afstående från hvad jag yrkat, instämma uti
hvad Daniel Danielsson i ämnet hemställt.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Då jag icke varit i
tillfälle att deltaga i diskussionen rörande sträckningen af
jernvägs-stambanorna, så kunde det väl vara öfverflödigt att
jag i ämnet yttrar mig; men jag skall ändock lemna mina
åsigter till protokollet. Då Ståndets majoritet beslutat att
vestra stambanan skall med Stockholm till utgångspunkt för¬
läggas söder om Mälaren, så är det väl äfven nödigt, att man
anslår medel för arbetets påbörjande å denna sträckning,
hvarvid man dock bör gå försigtigt tillväga. För min del är
jag böjd att anslå till vestra banans fullföljande från Göthe¬
borg till Götha kanal omkring 5,000.000 R:dr samt för arbe¬
tets påbörjande å samma bana från Stockholm och fortsättning
till Södertelje, men icke längre, ej mer än 2,000,000 R:dr.
Man vet att terrängen å denna väg är särdeles svär, och att
arbetet förthy behöfver en längre tid på sig för att hinna ut¬
föras; hvadan man icke å denna jern vägsdel kan vänta någon
trafik, åtminstone ej före nästa Riksdag, men hvar emellertid
de arbeten, som fordra längre tid och äro de svåraste, kunna
i någon mån undangöras med det af mig föreslagna belopp
af 2,000,000 R:dr. Om jag finnér mig ega understöd inom
Ståndet uti hvad jag nu yttrat, så skall jag derpå yrka sär¬
skild proposition af talmannen.»
Anders Eriksson från Stora Kopparbergs, Nils Pehrsson
från Kalmar och Pehr Andersson, Olof Larsson och Erik
Hansson från Gefleborgs Län instämde med Erik Ersson.
Ephraim Larsson från Elfsborgs Län: »Då jag har er¬
farenhet deraf, att det näppeligen finnes någon stad i Sverige,
Den 12 Juni.
som icke erhållit jord af Staten, så är det väl ock tillbörligt
att städerne nu återgälda detta lån genom att utan ersättning
för jernvägarnes behof tillsläppa jord åt bangårdar, synnerligen
som städerne komma att af berörda kommunikations-anstalter
draga den ojemförligt största nyttan. För öfrigt förenar jag
mig med Anders Pehrsson från Örebro Län uti hans sednaste
yttrande.»
Nils Larsson: »I afseende å frågan derom, att man bör
skilja det moment i 6:te punkten, som afser anslag till ban¬
gården i Götheborg, från öfriga momenter och behandla först¬
nämnde moment i sammanhang med frågan om anslag till öf¬
riga bangårdar, så skall jag häremot icke hafva något att er¬
inra, ehuru här är endast fråga om anslag till bangården i
en stad, som redan tillsläppt jord för bangården, och hvilket
anslag man troligen enstämmigt kommer att bevilja. Jag vill
således utur mitt förslag till blifvande kontra-proposition låta
utgå den mening, som afser anslaget till bangården i Gö¬
theborg.»
Johan Lekberg från Orebro Län: »Sannerligen jag kan
förstå hvarthän Ståndet syftar i förevarande vigtiga ärende.
Bondeståndet har alltid tillförene hållit tillbaka, då det varit
fråga om anslag; men nu synes man vilja beträda en annan
bana och sträfva i en helt olika rigtning. Jag kan för min
del icke bifalla anslag till påbörjande af någon bana härifrån
Stockholm för det närvarande. Det är kärkommet att höra,
det ifrarne för jernbanorna icke vilja tillsläppa medel för ban-
gårdarne. Anslå vi nu medel för banan Stockholm—Kathrine¬
holm, så hvad skola vi med denna bana, då den kommer i
saknad af bangård. Stockholms-boerne skola naturligtvis säga,
sedan banan är färdig, att de icke äro hugade att tillsläppa
medel eller jord för bangården, och Staten, som då blifver i
oundgängligt behof af densamma, måste bestå fiolerna. Det
är ett fint sätt att få personer att nappa på kroken genom att
låtsa sig vilja afslå anslag till bangårdar. I fråga om hvad
Sahlström föreslagit, eller att jordegare å landet böra tillsläppa
utan godtgörelse jord för jernvägs-anläggningarna, så tror jag
att sådant ej vore rättvist. De jordegare, som hafva sina
egor vid jernvägarne hafva fått sina egendomar förstörda till
en icke obetydlig del. Egorna hafva sönderstyckats i bitar,
och man har fått fara omkring hela fjerdingsvägen för att
komma åt en sådan egobit. Sahlströms förslag är derför
i min tanke omöjligt att sätta i verket. Jag skulle helst vilja
vara utaf med jernvägarna, om sådant kunde ske, och skall
nu upphöra för att ej vidare trötta Ståndet.»
55G
Den '12 Juni.
Ola Månsson: »Med föranledande af Sahlströms yttrande,
att man borde anslå medel endast för jern vags-arbetenas fort¬
sättande till Södertelje till en början, så får jag nämna, att
jag inom Utskotts-afdelningen var af samma åsigt, enär jag
ansåg en jernväg emellan Stockholm och Södertelje utgöra
något helt i och för sig: men Öfverste Ericson visade då, att
genom arbetets bedrifvande och forcerande endast emellan
Stockholm och Södertelje skulle långt större kostnader för
Staten uppstå, helst på denna linia så många arbetare icke
kunde användas, att erforderlig skyndsamhet stöde att vinna,
och uti Öfverste Ericsons åsigter härutinnan instämde Major
Lejonancker till alla delar, ehuru han icke varit eller är för
vestra banans förläggande söder om Mälaren. — I fråga om den
hofsamhet, man bör iakttaga under debatterna, så står icke
vårt Stånd sämst och skulle något yttrande, stridande emot
en dylik hofsamhet, förekomma, så böra vi förlåta hvarandra
sådant. — Man har föreslagit, att Bondeståndet borde bevilja
ett mindre anslag till jernbanan emellan Stockholm och Ka¬
thrineholm: men detta synes mig icke vara något klokt för-
slag, ty man skall väl ställa sig så, att det blifver i förstärkt
Utskott 2 Stånd mot 2, hvarigenom man kan hafva hopp om
seger. För öfrigt kommer, äfven med antagande att det af
Utskottet förordade anslaget till nämnde bana af Bondeståndet
beviljas, total-beloppet af hvad Ståndet efter mitt förslag
komme att anslå till vestra banan mindre, än det de andra
Stånden bifallit. Hvad den siste talaren yttrat att de, som
fått jernvägen genom sina egor, dermed icke skola vara nöjde,
emedan egorna deraf skulle betydligen försämras, förefaller
mig besynnerligt, då man hör att hvar och en gerna vill hafva
jernvägen till sin dörr. Sahlströms framställning, rörande ex-
propriationen af jord å landet kan jag icke gilla, ty orättvist
blefve det väl, att den jordegare, sorn får en liten del afjern-
vägen öfver sina egor, skall ensam tillsläppa jord, men gran¬
nen deremot, som har lika nytta af jernvägen, skulle slippa
all kostnad. I afseende å anmärkningen mot det höga an¬
slaget till jernvägs-undersökningar får jag meddela, att Öfver¬
ste Ericson för ändamålet endast föreslagit 80,000 R:dr, och
att jag biträdt denna mening fast pluraliteten genomdrifvit
antagandet af den högre summan 150,000 R:dr.
Petter Jönsson: »Hvad som här kan anses leda till för¬
villelse är, efter mitt förmenande, endast om man i sina ut¬
tryck icke kan vara nog tydlig, och sådant kan hända hvem
som helst. Glad nämnde, att han var glad öfver att höra
det jag sagt att banan vid Götheborg ej bär sig. Min me¬
ning har alltid varit den, att jernbanorna icke komma att bära
Den 12 Juni.
557
sig på alla ställen, och isynnerhet har jag gjort mig underrät¬
tad derom, att hvarken omnämnde del af vestra banan eller
någon annan jernbana kan bära sig förr, än den blifver färdig.
Beträffande nu den ifrågasatta nedsättningen af anslaget till
Stockholm-Kathrineholms-banan, så, och sedan Ola Månsson
och Anders Pehrsson, båda ledamöter af Stats-Utskottet, upp¬
lyst om livad Öfverste Ericson i detta afseende yttrat och
om hans arbetsplan, finner jag mig för min del icke böra
tillstyrka en dylik nedsättning, helst jag anser mig hafva all¬
deles för ringa erfarenhet uti byggnads-arbeten för att kunna
mästra eller jäfva hvad så sakkunnige män som Öfversten i sitt
fack är, föreslagit och tillstyrkt. Det är tydligt, att en orsak
till den föreslagna större utsträckningen af banan ligger uti
den mindre arbets-kostnad dymedelst skall uppstå. Sahlströms
hemställan, att den jordegare, som får banan öfver sina grän-
sor, bör utan ersättning tillsläppa den erforderliga jorden för
banans plats kan jag icke gå in på. Nog skulle det t. ex.
vara hårdt, om jernbanan komme att gå öfver en fattigjord-
egares kanske enda åkergärde eller ängsbit, att denne då icke
skulle erhålla någon motsvarande ersättning för sin uppoffring.
Det är möjligt att Sahlström vore redobogen till en sådan
uppoffring, hvilket jag dock betviflar för den händelse att
sjelfva åkergärdena skulle tillsläppas. Sådant vore en för stor
uppoffring för det allmännas skull af den enskilde.v
Carl Gustaf Sköldberg: »Ehuru jag nog är förvissad
derom, att den mening, som vill anslå medel till banan Stock-
holm-Kathrineholm, här inom Ståndet segrar, helst jag vet
att stora, mäktiga intressen verka för en dylik utgång, sä kan
jag dock ej underlåta att framhålla det okloka i att arbeta för
ett sådant resultat. En talare härstädes har förmenat, att jern¬
banan skulle sluta, innan man kom intill hufvudstaden med
den, emedan Staten då vore mindre beroende af Stockholms
stad i fråga om jernbangården. Jag måste dock vidhålla den
åsigten, att utgångspunkten för banan, och således äfven sjelfva
bangården, först bör bestämmas innan man beslutar om sjelfva
banan. Man har äfven sagt, att det är nödvändigt, att arbetet
bedrifves å vestra stambanan på flera håll på en gång, eme¬
dan man icke på ett trängre område kan eller bör draga
ihop för mycket folk. Det har icke någon nöd härmed. E-
mellan Jonseröd och Götha kanal är ej mindre än 13 mil
och nog bör folket få rum deremellan.»
Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län instämde.
P. F. Mengel från Upsala Län: »I likhet med Sahlström
tror jag, att billigheten kräfver, det de personer, öfver hvars
egor jernstambanorna komma att gå, böra åtminstone mot
558
De/i tiä Juni.
lågt pris eller ringa ersättning afstå jorden, dock ej om den
utgör åker eller äng, ty i sä fall skulle det kunna inträffa att
man finge afstå hela sin egendom. Ett sådant exempel vet
jag med ett hemman mellan Sala och Upsala, och under sådana
förhållanden är det rättvist att full lösen lemnäs. Skogsmark
kan man gerna till någon del efterskänka. År det så, att
kommunerna sjelfve intressera sig för att få jernvägs-banorna
dragna genom deras landamären, så torde det ock tillkomma
kommunerna eller häraderne att gemensamt ombesörja att ex-
propriationen icke blifver för betungande för Statsverket. Att
Stockholm bör kostnadsfritt upplåta mark till bangårdar, är
så billigt, att icke någon Stockholmsbo torde sätta sådant i
fråga, derest icke Statsverket frivilligt erbjuder hufvudstaden
liqvid derför. Lika förhållande är med de platser å landet,
der bangårdar eller stationer blifva förlagda, ty dessa egen¬
domar eller trakter få genom bangården ett så högt förökadt
värde, att de allt för väl kunna tåla vid en liten uppoffring.
Kathrineholm blifver stad för sig. Härifrån härledde sig ock
Upsala-boernes fruktan för jernvägs-stambanans dragning till
Örsundsbro. De anade nemligen, att denna plats skulle med
tiden, om jernvägen droges derigenom, blifva en stad, till stort
förfång för Upsala. Marken vid Kathrineholm blifver säkert
värderad till 10,000 R:dr mer, genom jernbanstationen derstä¬
des, och dessutom kommer der troligen att med tiden uppstå
en stad. Af en jordegare, som tillskyndas en så påtaglig
vinst, böra Ständerne hafva att påräkna liberalitet och uppoff¬
ringar.»
Pehr Sahlström: »Sannolikt har jag, sist jag hade ordet,
uttryckt mig otydligt. Min mening var nemligen icke, att den
enskilde skulle göra de uppoffringar, som expropriationen kunde
kräfva, utan att kommunerna eller häraderne skulle sig emel¬
lan öfverenskomma om den måttligaste godtgörelse för jordens
afståeende, som borde begäras. På så sätt ginge expropria¬
tionen för sig ganska lätt. Ett af de skäl, som orsakade Gö¬
tha kanal-anläggnings stora kostnad var just den omständig¬
heten, att Statsverket åtog sig att ersätta jordegarne för den
jord, de afstode ifrån, efter jordegarnes oftast icke måttliga
pretentioner. Så fick min husbonde, egare till säteriet Nors¬
holm, utmed kanalen för afstående af den mark, han lemnade
och hvilken var sank och derför icke af synnerlig nytta för
egaren, i utbyte Johannisbergs slott vid Norrköping, och dess¬
utom ett kronohemman i Skärkinds socken. Från kännedo¬
men af sådana förhållanden tog jag motivet till min framställ¬
ning att kommunerna sjelfva borde, på samma sätt som skett
inom Sunnerbo härad i Småland, sjelfmant vidtaga åtgärder,
Den 12 Jani.
559
tjenande till lindring för Statsverket i fråga om expropriation
af jord för jernvägarna.»
Gustaf Bjerkander från Skaraborgs Län: »Den åsigt,
här har blifvit uttalad, att jordegarne skola tillsläppa jord, der
jernvägarna framgå, kan jag icke gilla. Det kan nemligen
hända att dylika banor komma att framgå nära intill gränsen
af ett härad. Skall då detta härad ensamt göra uppoffringar¬
na, då ett annat, som ligger nära intill och har samma fördel
af vägen, deremot skall undslippa all godtgörelse-skyldighet.
Sådant vore, i min tanke, orättvist. Jag anser, att man icke
bör tvingas att afträda sin jord mot ingen eller för ringa er¬
sättning. I fråga om arbetets företagande på vestra stamba¬
nan instämmer jag med Ola Månsson.»
Bengt Nilsson från Kronobergs Län: »Jag vill endast upp¬
lysa, att i min hemort hafva kommunerna öfverenskommit att
tillsläppa jorden, der jernvägarna gå fram och att sig emellan
fördela kostnaden för nämnde jord.»
Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs Län: »Min
mening är, att man, för det närvarande, icke bör anslå för
stora summor till jern vägs-anläggningarna; men, sedan man nu
beslutat att fortsätta de påbörjade stambansträckningarna, så
torde man icke heller böra vara allt för njugg. Då jag hyst
och hyser den åsigt, att man bör bygga på vestra stambanan
endast från vester till öster, är dertill orsaken att, dels tvisten
om banan skall här vid hufvudstaden läggas söder eller norr
om Mälaren, då kunde till lägligare tider uppskjutas, och dels
icke vore bestämdt hvarest bangården skall här i Stockholm
förläggas, eller vägen gå. Jag skall likväl nu ingå på att an¬
slå medel, så att jernvägen, den vestra nemligen, kan byggas
så långt upp mot öster, som möjligt, men endast i denna rigt-
ning, från vester och till öster.»
Gustaf Glad: »Icke kan jag inse hvad skada på jord¬
bruket jernvägarna skola medföra. Jag tror, tvärtom, att de
komma att tillskynda denna landtmanna-näring många och
stora fördelar; hvadan jag icke vill instämma med Lekberg,
utan med Sahlström, likväl på så sätt, att jag icke vill, att den
enskilde, utan att häraderna gemensamt skola bekosta jorden
för den väglängd, banan löper inom deras områden. Anses
jernvägarna ej medföra så mycken nytta, att man äfven med
denna lilla uppoffring drager vinst af dem, så synes det icke
heller vara något värdt med deras anläggning.»
Diskussionen ansågs fulländad.
Sedan Ståndet, med föranledande af öfverläggningens gång
och uppå framställning af Talmannen, beslutat, dels att frågan
om anslaget till fullbordande af bangården jemte verkstäderna
560
Den 12 Juni.
i Götheborg, nu måtte förbigås och tagas till afgörande i sam¬
manhang med frågan om anslag för andra bangårds-anlägg-
ningar, hvarom Utlåtandet förmäler, samt dels att särskilda
propositioner skulle framställas på Usta och 2:dra momenten i
punkten, eller om ifrågasatta, anslag särskildt för påbörjande
och fortsättning af arbetena å vestra stambanan från Stock¬
holm öfver Södertelje mot Kathrineholm, och särskildt för full¬
följande af samma banas anläggning genom Westergöthland
till och förbi Götha kanal, framställde Talmannen proposition
på bifall till hvad Utskottet i 6:te punkten af Utlåtandets nu
nämnda Usta moment föreslagit, hvilken proposition med blan¬
dade ja och nej besvarades; hvadan, och då votering begär¬
des, fråga om kontra-proposition i den blifvande hufvudvote-
ringen uppstod. Efter en kort öfverläggning härom, derunder
endast 2:ne olika meningar af de under diskussionen anförda,
påyrkades, vid bestämmandet af kontra-propositionen, till an¬
tagande, nemligen den af Sahlström och Erik Ersson fram¬
ställda, att 2,000.000 R:dr R:mt måtte anslås för nu ingående
statsreglerings-period, till påbörjande och fortsättning af jern-
vägs-arbetena å vestra stambanan ifrån Stockholm och endast
till Södertelje, samt den af Nils Larsson nu framställda, eller
afslag å ifrågavarande Usta moment i 6:te punkten, gjorde
Talmannen framställning på antagande till kontra-proposition
af hvad Sahlström och Erik Ersson föreslagit, hvilken fram¬
ställning med blandade ja och nej besvarades, utan att iakt¬
tagas kunde, hvilketdera som var öfvervägande. Då härefter
framställd proposition på afslag såsom kontra-proposition jem¬
väl på enahanda sätt besvarades, och votering begärdes, upp¬
sattes, justerades och anslogs följande voterings-proposition:
»Den, som vill, att till kontra-proposition vid votering i
»afseende på Usta momentet 6:te punkten af Stats-Utskottets
»Utlåtande N:o 62, antages ledamoten Sahlströms förslag att,
»om något arbete å vestra stambanan under nu ingående stats-
»reglerings-period skall företagas, sådant icke måtte ske på
»andra sidan om Södertelje från Stockholm, och att till arbetet
»mellan nämnde två städer endast anslås 2,000,000 R:dr R:mt,
»röstar Ja!
»Den det ej vill, röstar Nej!
»Vinner Nej, blir kontra-propositionen afslagen.»
Voteringen, i vanlig ordning anställd, utföll med 33 ja
och 60 nej, i följd hvaraf Ståndet till kontra-proposition i den
blifvande hufvudvoteringen antagit afslag å punktens första
moment.
Pehr Sahlström reserverade sig häremot.
Den I 2 Juni.
561
Härefter uppsattes, godkändes och anslogs denna vote¬
ringsproposition :
»Den, som bifaller Stats-Utskottets ifrågavarande Utlåtan-
»des 6:te punkt l:sta moment, röstar Ja!
»Den det ej vill, röstar Nej!
»Vinner nej, är ifrågavarande moment af Ståndet afslaget.»
Denna votering utföll med 52 ja och 37 nej; hvadan
Ståndet bifallit nämnde moment.
Häremot anmältes reservationer till protokollet af P. F.
Mengel och Samuel Ödmann från Upsala, Pehr Sahlström och
J. G. Wassmuth från Stockholms, samtlige ledamöterne från
Westmanlands, Ephraim Larsson, Lars Gustaf Andersson, Pehr
Benjaminsson och Carl Dahlgren från Elfsborgs, Rudberg från
Kalmar, Liss Lars Olsson, Johan Bergström och Johan An¬
dersson från Stora Kopparbergs, Olof Olsson i Slängserud och
Anders Jansson från Wermlands, Johan Lekberg och Carl
Gustaf Sköldberg från Örebro, Pehr Andersson, Olof Larsson
och Erik Ersson från Gefleborgs, Pehr Östman och Erik Lars¬
son från Wester-Norrlands, Nils Larsson och Anders Olsson
från Jemtlands samt samtlige ledamöterne från Westerbottens
och Norrbottens Län.
2:dra Momentet afslogs, hvaremot Ståndet beslöt, med
bifall till hvad Ola Månsson föreslagit, att, för fullföljande af
vestra stambanans anläggning genom Westergöthland till Gö¬
tha kanal, anvisa ett anslagsbelopp för stundande statsregle-
rings-period af 5,210,000 R:dr R:mt.
7:de Punkten: Om anvisande af medel för norra stam¬
banans påbörjande samt dess fullbordande och öppnande för
allmänna trafiken mellan Stockholm och Upsala m. m.
Härvid yttrade:
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Då Ståndet är af
den tanken, att man bör, efter bästa förmåga, hushålla med
Statens medel, så skall jag ställa mig sådant till efterrättelse,
och, ehuru jag inser den norra stambanans vigt och dess blif¬
vande förmåga att bära sig, för min del medgifva nedsättning
uti det belopp, Utskottet till denna bana föreslagit, till 3,000,000
R:dr R:mt, utom de begärda 200,000 R:dr till banans sträck¬
ning på vägen emellan Upsala och Sala. Då denna bana
otvifvelaktigt blifver den, som måhända af alla statsbanor kom¬
mer att bäst bära sig, så vore det ej rätt att alldeles afslå det
begärda anslaget i 7:de punkten, helst Dalarne och Norrland
skulle skörda icke obetydliga fördelar, af banans tillkomst;
men efter som man är fallen för att jemka på ena trakten, så
får man väl äfven göra det på den andra.»
Bonde-St. Brot. vid Lagt. Riksd. 1S5G—1SST. V. 36
562
Den m Juni.
Johan Pehrsson från Upsala Län: »Afven min mening
är, att å denna eller norra banan bör, under stundande stats¬
reglering vidtagas åtminstone förberedande arbeten; hvadan jag,
lika med Matts Pehrsson, anser att något anslag bör beviljas.
I afseende å beloppet instämmer jag med honom, hvarigenom,
om denna mening godkännes, man jemkat med anslagen å
ömse sidor om Stockholm.»
Joseph Holm från Stockholms Län instämde.
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Jag har tillförene
yttrat mig emot norra stambanans anläggning åtminstone un¬
der nu stundande statsreglerings-period och i konseqvens der¬
med bestrider jag nu anslag till densamma. Emellertid före¬
faller det mig löjligt, att nu höra vissa ledamöter af Ståndet
framträda och tala om sparsamhet vid ett tillfälle, då det icke
kan något verka i hvad de påyrka. Tre Stånd hafva nemli¬
gen afslagit anslaget till norra banan och torde förthy något
sådant icke heller komma i fråga.»
Häruti hördes instämma: J. G. Wassmuth från Stock¬
holms. Lars Gustaf Andersson från Elfsborgs, Johan Lekberg
från Örebro, Olof Olsson i Slängserud från Wermlands, Anders
Olsson från Jemtlands och Johan Westermark från Wester¬
bottens Län m. fl.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: »Då kändt är, att
3 Stånd afslagit denna punkt, så torde vara föga hopp att i
förstärkt Utskott kunna genomdrifva anslaget. Jag hemställer,
under sådana förhållanden, att vi afslå punkten, och frågar icke
efter bevekelsegrunderna hos talarne, antingen de yttrat sig
för eller emot densamma.»
Carl Tholsson och Johannes Magnus Lundahl från Skara¬
borgs Län instämde.
E. J. Rudberg från Kalmar Län: »Afven jag yrkar, in¬
stämmande med Nils Larsson, afslag å punkten, synnerligast
som den redan är af 3 Stånd afslagen.»
P. F. Mengel från Upsala Län: »Jag är förekommen af
Nils Larsson och Sahlström samt instämmer förthy med dem;
men vill endast hafva anmärkt, att, om Bondeståndet skulle
anslå 3,000,000 R:dr till norra banan, skulle det kunna anses, som
vore de till begrafningskostnad. Jag afslår hvad Utskottet i
den föredragna punkten* föreslagit.»
Liss Lars Olsson från stora Kopparbergs Län sade sig
vara förekommen af Mengel, med hvilken han instämde.
Carl Gustaf Sköldberg från Örebro Län: »Äfven jag är
förekommen af de senaste talarne och skulle anse det så myc¬
ket oförståndigare att här göra den af vissa talare påyrkade
afprutning, som, om man endast till det afprutade beloppet
Den i 2 Juni.
563
lade 1,800,000 R:dr, skulle banan färdiggöras och öppnas för
trafiken, hvaremot man med det nedprutade beloppet kunde
intet hufvudsakligt uträtta. Jag vill också afslå punkten.»
Ola Månsson: »Hvad vi härutinnan besluta, tjenar till
intet, då 3 Stånd redan afslagit punkten. Jag hyser emeller¬
tid icke någon betänklighet vid att anslå medel till förbere¬
dande arbeten å denna bana, de må nu kallas begrafnings-
kostnader eller hvad som helst, enär jag fullkomligt väl vet,
att jag dermed ej kommer att kasta landet i någon skuld.
2,000,000 R:dr är emellertid hvad jag vill till norra banan för
det närvarande anslå.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Då 3 Stånd redan
afslagit punkten, så torde den för oss ej heller vara att hålla
på. Jag hoppas emellertid, att man blifver konseqvent, då
man kommer till anslagen för södra stambanan.»
Matts Pehrsson: »Om man vill något moderera beloppet,
så har jag ej deremot att göra anmärkning; men hvad jag
kan väga påstå, är, att de millioner, man nedlägger på denna
bana, äro ej bortkastade penningar. Om ock de andra Stån¬
den fattat sina beslut annorlunda, i fråga om detta anslag, så
ser jag icke att man behöfver följa deras exempel. Vi kunna,
tvärtom möjligen, genom sammanjemkningar och inbjudningar,
vinna för denna bana den så benämnda begrafningskostnaden, och
sådant vore icke någon samvetssak för mig. Vi utgöra ett
Riksstånd och kunna fritt handla utan att tillfråga de andra
Stånden om hvad de ämna göra. Jag nedsätter det belopp,
hvilket jag vill begära proposition på, till 2,000,000 R:dr.»
Anders Medin från Kronobergs Län: »Man vill visserli¬
gen nedpruta hvad Utskottet till norra banan föreslagit, men
då man hört så mycket talas om att hushålla, så beder jag
förfäktarne utaf norra jernbane-intresset ej misstycka, att jag
instämmer uti att afslå punkten. En annan gång torde blifva
deras tid att få anslag, och jag är en af dem, som äro fullt
öfvertygade om att banan emellan Stockholm och Upsala kom¬
mer mycket väl att bära sig.»
Erik Carlsson från Stockholms, Anders Andersson och
Anders Magnus Andersson från Kalmar Län hördes häri in¬
stämma.
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Efter mitt förme¬
nande åligger det oss att, utan afseende å de andra Ståndens
beslut i ämnet, fatta vårt beslut, och som vi godkänt och bi¬
fallit 3:dje punktens 2:dra moment, som handlar om norra ba¬
nans sträckning, så böra vi, i konseqvens härmed, äfven an¬
slå medel till arbetets påbörjande å denna bana. Jag vill, för
detta ändamål, i likhet med Ola Månsson, anslå 2,000,000 R:dr
564
Den Ii Juni.
och tror oss, genom ett sådant beslut, hafva rättfärdigat vårt
förra beslut att bygga banan till Upsala.»
Johan lekberg från Örebro Län: »Jag bar redan instämt
med Nils Larsson och kominer sålunda att rösta för afslag till
det här framställda förslaget, derest någon omröstning kommer
i fråga.»
Efter sålunda slutad diskussion, framställde Talmannen
proposition på hvad Utskottet i den nu föredragna 7:de punk¬
ten af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 62 föreslagit, hvilken
proposition med nej besvarades; och blef, efter förnyad pro¬
position, samma punkt af Ståndet afslagen.
Emot detta beslut reserverade sig Matts Pehrsson, Johan
Pehrsson och Håkan Pettersson.
8:de punkten, om anvisande af anslag för påbörjande af
arbetena å nordvestra stambanan mellan Arvika och norska
gränsen, afslogs.
9:de punkten, angående anvisande af medel för den sö¬
dra stambanans fortsättning mot norr förbi Finja-sjön till La-
gaå-dalen, och för fullbordande af bangården, jemte verkstä¬
derna i Malmö, samt återstående bangårdsarbeten vid Lund.
Under öfverläggningen härom yttrade:
Petter Jönsson från Jönköpings Län: »Det är endast med
afseende å Utskottets yttrande i fråga om banan emellan Fahl¬
köping och Jönköping, som jag begärt ordet. Man har alltid
talat om att de redan påbörjade banorna böra fullbordas, men
likväl bar Utskottet afstyrkt anslag till nämnde bana, sorn ut¬
gör en fortsättning af den påbörjade södra stambanan. I lik¬
het med hvad Herr Henschen i sin reservation tillstyrkt, på¬
yrkar jag, att man måtte till förberedande arbeten å Fahlkö¬
ping-Jönköping-banan anslå utaf de från södra ändan af södra
stambanan möjligen inbesparade medel ett belopp af 1,300,000
R:dr R:mt.»
Ola Månsson: »Utskottet bar till fortsättningen af södra
stambanan mot norr, förbi Finja-sjön till Lagaå-dalen föreslagit
ett anslag af 6,815,000 R:dr, och Kongl. Maj:t har för samma
banas fortsättning, endast till norra ändan af nämnde sjö, till¬
styrkt ett anslag af 4,365,000 R:dr. Då i Utskottet fråga var
om stora anslag i allmänhet, så ville man naturligtvis äfven
här hafva ett högt anslag, men då man prutat på andrajern-
banors anslag, får man väl äfven medgifva afprutning här, och
jag föreslår förthy, att anslaget blifver, i stället för det af Ut¬
skottet föreslagna, hvad Kongl. Maj:t tillstyrkt för södra banans
fortsättning till norra ändan af Finja-sjön 4,365,000 R:dr R:mt.»
Med Ola Månsson hördes instämma samtlige närvarande
ledamöter från Malmöhus, Christianstads och Blekinge Län,
Dan LJ2 Juni.
565
Anders Pehrsson och Carl Gustaf Cederskog från Östergöth¬
lands, Anders Andersson och Anders Magnus Andersson från
Kalmar, Erik Olsson från Södermanlands, Erik Olsson och Jo¬
han Johansson från Örebro, Paul Hedström från Wester-Norr-
lands samt Lars Rasmusson och Tobias Lind från Götheborgs
och Bohus Lån.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: »Då vid den före¬
gående öfyerläggningen om jernbane-sträckningarne, Ståndet
för sin del beslutat, att Malmö-Lund-banan bör fortsättas åt
Småland, och då 3 Stånd redan bifallit till denna banas fort¬
sättning hvad Kongl. Maj:t dertill föreslagit, nemligen 4,365,000
R:dr; hvilket belopp är ganska betydligt mindre, än hvad Ut¬
skottet föreslagit, så anser jag Ståndets värdighet kräfva att
samma belopp tillstyrkes; hvadan jag instämmer med föregå¬
ende talare härutinnan.»
David Andersson från Hallands och Bengt Nilsson från
Kronobergs Län instämde med Sahlström.
Nils Svensson från Christianstads Län: »Ej endast derför,
att man bör inskränka sina pretentioner till det rimliga, utan
ock derför, att jag har mig väl bekant, att undersökningar rörande
jernvägens sträckning m. m., äro särdeles af behofvet påkallade
norr om Finja-sjön, vill jag, i likhet med Kongl. Maj:t, att an¬
slaget till fortsättning af södra stambanan måtte inskränkas till
4,365,000 R:dr. Petter Jönssons förslag deremot kan jag ej
gilla, enär detta innebär endast en orts intresse, och synes gå
ut på att anskaffa medel till norra ändan af banan från den
södra.»
E. J. Rudberg från Kalmar Län: »Utskottet har här, så¬
som på andra håll, varit särdeles frikostigt. Jag vill pruta på
det föreslagna anslaget, och instämmer uti den mening, Ola
Månsson uttalat.»
Johannes Magnus Lundahl från Skaraborgs Län: »I
denna fråga står jag i omvändt förhållande till åtskillige Stånds-
kamrater, mot hvad förut varit händelsen. Här vill jag nem¬
ligen använda så stora krafter, som möjligt. Hvad Jönköping-
Fahlköping-banan beträffar, så kan man vara förvissad om, att,
om någon bana skall bära sig, så Olifver det denna. Södra
banans båda ändpunkter äro så beskaffade, att de i och för
sig sjelfva utgöra något helt; hvadan och då man, vis å vis
vestra banan, beslutat att arbeta i båda ändarne, jag för min
del anser, att man här bör iakttaga samma princip. I likhet
med Herr Henschen, vill jag, till förberedande arbeten på Fahl-
köping-Jönköpings-banan anvisa af statsmedel 1,300,000 R:dr.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »För så vidt jag kun¬
nat höra, har Ola Månsson för södra stambanans fortsättning
566 j Den 12 Juni.
icke påyrkat mer än hvad Kongl. Maj:t för banans fortsättning
söder ifrån föreslagit, eller 4,365,000 R:dr, och jag instämmer
under sådana förhållanden med Ola Månsson och Sahlström.»
Nils Hansson från Christianstads Län hördes jemväl häri
instämma.
Paul Hedström från Wester-Norrlands Län: »Jag förenar
mig med Ola Månsson oell Nils Svensson från Skåne uti hvad
de andragit. Nu kan man skönja hvad det enskildta intresset
spelar för hög roll. Då det var fråga om anslag till vestra
stambanan, påyrkades, att man blott borde bygga uti en ända,
men här vill man ovilkorligen att arbetet skall företagas i
begge ändarne.»
Anders Medin från Kronobergs Län: »Jag hoppas man
icke vill göra mig saker till att tala uti eget intresse, särdeles
som jag skall förklara mig nöjd med den här inom Ståndet
föreslagna summan till fortsättning af arbetena å södra banan
söder ifrån. Jag skall sålunda icke påyrka något anslag till
Fahlköping-Jönköpings-banan, och skälet härtill är, att jagin-
ser, att denna bana ganska väl hinner färdigbyggas, under det
den andra delen af banan, nemligen den emellan Finja-sjön
och Jönköping, hvilken del är 8 mil lång, bygges.»
Häruti instämde Matts Pehrsson, Daniel Danielsson, Carl
Gustaf Cederskog och Nils Pehrsson från Kalmar Län.
Pehr Ostman från Wester-Norrlands Län: »Det synes
icke vara utsigt för oss att afpruta mer å det anslag, Utskottet
tillstyrkt för södra banan, än hvad Ola Månsson föreslagit;
hvadan äfven jag tillstyrker beloppet 4.365,000 B:dr riksmynt.
Här kommer åtminstone arbetet att fortgå från en ända, så att
man kan få se hvad för frukter jernvägarne medföra, snart
nog. Jag hoppas emellertid att, när man kommit i åtnjutande
af jernbanorna och vunnit sitt syfte, man icke heller skall un¬
derlåta att visa sig frikostig, såsom t. ex. i Spanien, der jag
försport, att de, som bo inom 1 mil från banorna, tillsläppa 9
procent af kostnaden för dem; de, som bo inom 2 mil 6 pro¬
cent, och de, som äro boende inom 3:dje milen från jernvägen
3 procent. På så sätt skulle man kunna undgå att taga ut¬
ländska lån för deras anläggning.»
Johan Petter Andersson från Elfsborgs, Pehr Andersson
från Gefleborgs, Erik Larsson från Wester-Norrlands samt Jo¬
han Westermark och Gustaf Glad från Westerbottens Län in¬
stämde.
Bengt Nilsson från Kronobergs Län: »Ehuru ingen hellre
än jag skulle önska bifall till hvad Utskottet föreslagit i den
nu föredragna punkten, skall jag dock åtnöjas med hvad Ola
Månsson hemställt, då jag hör att allmänna opinionen inom
Dan 12 Juni.
Ståndet är för ett anslag af endast 4,365,000 R:dr till fort¬
sättning af södra banan.»
Petter Jönsson: »Hvad jag kan beskyllas för, men icke
är det för inkonseqvens uti förevarande ämne, ty jag har alltid
velat, att man skolat börja arbetet å jernbanorna i båda än-
darne. Då jag sist yttrade mig, blef jag missförstådd. Jag
började med att såga, att då man nedsätter anslaget på södra
ändan af banan, så att denna kan fortsättas endast till Finja-
sjöns norra ända, så är det billigt, att man af det nedprutade
beloppet använder någon del på Fahlköping-Jönköpings-banan,
så att åtminstone de förberedande arbetena derstädes må kunna
påbörjas, och för sådant ändamål föreslog jag långt mindre, än
hvad Öfverste Ericson för denna del af banan föreslagit, nem¬
ligen blott 1,300,000 R:dr. Jönköping är en vigtig stad, som
dertill är belägen i sjelfva hjertat af landet. Öppnas derifrån
till Götheborg någon lätt kommunikation landvågen, så skall
Staten derpå vinna betydligt, och icke skadade det om denna
delen af banan blefve öppnad förr, än hela linien kan öppnas.
Endast Jönköpings tull-intrader uppgingo för år 1856 till nära
60,000 R:dr. Deraf kan man skönja till trafiken å orten. Då
vattenvägen ej är öppen, få varorna från Jönköping till Göthe¬
borg forslas hela 20 milen. Genom en bana emellan Jönkö¬
ping och Fahlköping kan äfven sjelfva vestra stambanan bättre
bära sig, och jemväl af denna anledning synes mig mitt för¬
slag hafva skäl för sig. Utur denna synpunkt har jag sett sa¬
ken, men ingalunda har det varit min mening att minska an¬
slaget å södra ändan af banan för att bygga vid Fahlköping
och Jönköping.»
Pehr Nilsson i Espö: »Jag instämmer ock uti att ett be¬
lopp af 4,365,000 R:dr må anvisas för södra banans fortsätt¬
ning söder ifrån, särdeles som våra 3 Medstånd så beslutat.
Ridderskapet och Adeln samt Borgareståndet hafva dessutom
medgifvit ett anslag af 1,300,000 R:dr till förberedande arbe¬
ten på banan Fahlköping-Jönköping, eller detsamma som Petter
Jönsson här projekterat. Det skall blifva rätt intressant att se
huru det kommer i Förstärkt Stats-Utskott att gå med detta
anslag. Jag får erkänna, att jag skulle vilja votera för detsamma.»
P. F. Mengel: »Då jag förut tillkännagifvit och antydt
min önskan att anslå medel till de tvenne under byggnad va¬
rande jernvägs-stambanorna, följer deraf, att jag bifaller hvad
Kongl. Maj:t. begärt för fortsättningen af södra banan söder
ifrån. Utskottets frikostighet, äfven i fråga om denna jernväg,
har här rönt motstånd, och jag är dermed särdeles belåten.
Hvad angår Fahlköping-Jönköpings-banan, så får jag förklara,
att jag, som på Herr Henschens anförda skäl för banan Up-
568
Den '12 Juni.
sala-Stockholm, afslog anslag till samma bana, nu på Petter
Jönssons enahanda skäl för Fahlköping-Jönköpings-banan, af-
slär allt anslag under stundande statsreglerings-period för denna
bana. Min tanke är nemligen den, att båda dessa jernvägar
kunna med fördel af enskildta bolag anläggas och underhållas,
och man bör icke antaga såsom regel, att Staten skall bygga
jernvägarne. Just deraf, att dessa banor komma att bära sig,
afslår jag alltså det äskade beloppet, och vill icke att Staten
härtill skall medverka på annat sätt, än möjligen genom lån,
derest man emot Riksdagens slut finneratt statsmedlen räcka till.»
Ephraim Larsson från Elfsborgs, Liss Lars Olsson från
Stora Kopparbergs, Herman Öbom från Norrbottens och Lars
Rasmusson från Götheborgs och Bohus Län instämde, den sist¬
nämnde uti sednare delen af Mengels yttrande.
Gustaf Bjerkander: »Alltifrån början af öfverläggningarna
i jernvägsfrågan, har jag önskat att vestra och södra stam¬
banorna måtte, så fort som möjligt, göras färdiga och förenas,
på det man kunde få se deras förmåga att bära eller icke
bära sig. Jag har på denna grund bidragit till beslutet om
vestra banans påbörjande vid Stockholm och byggande söder
ut. Jag anser mig nu ingalunda vara inkonseqvent, då jag
förordar äfven påbörjandet af banan emellan Fahlköping och
Jönköping. Fahl-bygden är tilläfventyrs den rikaste sädes-
orten, vi hafva i Riket, då Småland deremot i allmänhet
är magert. Genom tillkomsten af nämnde lilla jernbana kunde
spannmålen lätt föras från Fahlköpings-trakten till Småland,
och ingen jernbana skall komma att bära sig bättre, än denna.
Jag önskar derför att 1,300,000 R:dr må användas till förbe¬
redande arbeten på denna linea.»
Häruti instämde Bengt Nilsson från Kronobergs och Nils
Svensson från Jönköpings Län.
Petter Jönsson: »Under diskussionen är upplyst, att två
af våra Medstånd anslagit 1,300,000 R:dr till förberedande ar¬
beten under kommande statsreglerings-period på Fahlköping-
Jönköpings-banan. Då synes det mig vara desto billigare, att
Ståndet jemväl härtill anvisar anslag, särdeles som man kan
se, att jag icke är ensam om min mening. Att något enskildt
bolag kan börja att bygga på denna bana, är desto otänkba¬
rare, som Rikets sist församlade Ständer beslutat att den skall
utgöra en statsbana, och såsom sådan har den äfven ingått i
Öfverste Ericsons förslag. Något enskildt intresse för mig är
ej förenadt med tillkomsten af denna bana, ty jag bor långt
från orten; men jag anser banan komma att göra fullkomligt
skäl för de på densamma nedlagda kostnader.»
Erik Ersson från Gefleborgs Län: »Jag får på det all¬
Den 12 Juni.
569
varligaste sätta mig emot något anslag för närvarande till den
af Petter Jönsson förordade banan. Jag tror, att Staten be¬
viljat tillräckligt stort anslag till södra stambanan, då man
deremot ej beviljat en skilling för någon bana norrut. Man
har talat om att orten utgör en ibland rikets bördigaste trak¬
ter. Nå välan! Ar förhållandet sådant, så kunna innevänarne
bygga sjelfve, äfven om deraf skulle uppkomma någon liten
uppoffring för dem.»
Med Erih Ersson instämde Gustaf Larsson från Stock¬
holms, Lars Gustaf Andersson och Carl Dahlgren från Elfs¬
borgs, Pehr Andersson från Gefleborgs, Anders Olsson från
Jemtlands, samt Johan Erik Rutström och Anders Andersson
Bäckström från Norrbottens Län m. fl.
Johannes Magnus Lundahl: »Sedan jag sist hade ordet,
har jag blifvit tillvitad för inkonseqvens. Detta är en orättvis
beskyllning. Tillkomsten af banan mellan Fahlköping och Jön¬
köping har jag önskat, emedan denna bana utgör något helt
för sig, och emedan, då den blifver färdig, den otvifvelaktigt
kommer att bära sig väl. Jag unnar Staten nemligen den vinst,
af denna bana kan komma att skördas, helst det är alltför
troligt, att Staten på öfriga banor kommer att få sitta emellan.»
Pehr Östman: »Som upplyst är, att Fahlhygden är så
vinstgifvande, så komma nog spekulanter att framstå, som vilja
bygga banan. Jag förmodar det icke är Petter Jönssons me¬
ning att Staten skall bygga jernbanorna, hufvudsakligast för
att förtjena på dem. Statsverket kan gerna afstå från byg¬
gandet af denna bana, helst som det ej saknas andra banor
att bygga på.»
Liss Lars Olsson från Stora Kopparbergs Län: »Det är
besynnerliga satser, man här hör framställas, att nemligen de
provinser, som äro de bästa och sädesrikaste, skola tillskyndas
alla möjliga fördelar, då deremot de fattiga ej hugnas med en
skilling af Staten. Jag har redan tillkännagifvit, att jag in¬
stämmer med Mengel.»
Gustaf Johansson från Kronobergs Län: »För min del
önskar jag, att fortsättningen af arbetena å södra banan, söder
ifrån, ej må utsträckas längre än till södra ändan af Finja-
sjön, intilldess erforderliga undersökningar om jernvägens vidare
fortsättning skett.»
Gastaf Bjerkander: »Man har hakat sig fast på mitt ytt¬
rande, att trakten är sädesrik. Ja, så är den vid banans ena
ända, men den andra ändan gränsar intill det fattiga Småland.
Samma förhållande är här, som i Skåne, och vexelverkan bör
finnas. Så länge ej någon jernväg blifver anlagd genom Öster¬
göthland, kommer denna att utgöra en del eller mellanlänk af
570
Den 12 Juni.
banan emellan Stockholm och Skåne, och det skulle alltid ut¬
göra en förargelseväckande brist, om denna bana vore den enda
på hela linien, som saknades. Jag fortfar att begära anslag
för denna bana, som bör vara en del af stambanan, men icke
någon enskild bana.»
Carl Tholsson från Skaraborgs Län instämde.
Anders Medin: »Jag har endast begärt ordet för att gen¬
mäla Gustaf Johansson i hvad han hemställt, rörande arbetet
på södra ändan af södra banan. Det tjenar till intet att stanna
med arbetet vid södra ändan af Finja-sjön, för erforderliga un¬
dersökningars skull, beträffande banans vidare fortsättning, ty
innan arbetet hinner upp till Finja-sjön, har man redan hunnit
utröna, om vägen bör dragas vester eller österom samma sjö.»
Nils Svensson från Jönköpings Län: »Atskillige talare
hafva sagt att banan mellan Fahlköping och Jönköping bör
tillkomma genom enskildta bolag. Sådant låter sig emellertid
ej göra, då den redan är af Staten antagen till stambana, och
lika med Bjerkander, tror jag icke helier, att det duger att
lägga en enskild bibana på stambanan.»
Diskussionen förklarades slutad. Talmannen framställde
proposition på bifall till den nu föredragna 9:de punkten, hvil¬
ken proposition med nej besvarades. Härefter, och med för¬
anledande af hvad under diskussionen förekommit och blifvit
föreslaget, framställdes följande proposition:
»Bifaller Ståndet, att för den till Lund redan färdiga södra
stambanans fortsättning mot norr, till norra ändan af Finja-
sjön, anvisa en summa af 4,365,000 R:dr runt.»
Denna proposition besvarades med ja; hvadan Ståndet så
beslutat, som propositionen innehåller.
Vidare, och på yrkande af Petter Jönsson m. fl., fram¬
ställdes proposition derom, att Ståndet för sin del ville anvisa
ett belopp af 1,300,000 R:dr r:mt till förberedande arbeten å linien
Fahlköping-Jönköping, hvilken proposition dock med nej be¬
svarades; i följd hvaraf Ståndet afslagit allt anslag till nämnde
bana för stundande statsreglerings-period.
Petter Jönsson, Johannes Magnus Lundahl och Gustaf
Bjerkander reserverade sig enrot detta beslut.
Frågan om anslag för fullbordande af bangården, jemte
verkstäderne i Malmö, samt återstående bangårdsarbeten vid
Lund, skulle först tagas till afgörande i sammanhang med frå¬
gan om anslag för andra bangårdsanläggningar.
Ståndet åtskiljdes kl. £ till 3 e. m.
Ut supra. In fidem,
Carl Wester.
Den 12 Juni.
571
Plenum kl. 6 e. m.
§ 1.
Det hos Ståndet den 27 sistlidne Maj e. m. förda proto¬
koll justerades och godkändes.
§ 2.
Fortsattes ytterligare, den vid slutet af förmiddagens ple¬
num afbrutna, föredragning af Stats-Utskottets Utlåtande N:o
62, angående föreslagna jernvägs-stamliniers utförande och
dertill erforderliga medels anvisande; hvarvid början gjordes
med punkten 10, som afslogs.
Vid punkten 11 föredrogs äfven fråga om deipunkterne
5 och 6 omnämnda bangårdar, hvarom Ståndet hittills icke
fattat något beslut.
Härvid yttrade:
Nils Larsson från Jemtlands Län: .»Under åberopande
af hvad jag, vid föredragningen af 5:te punkten anförde, yr¬
kar jag afslag å punkten 11, utom i hvad den angår anslag
till en mindre bangård å Södermalm här i hufvudstaden, hvil¬
ken del af punkten jag anser böra återremitteras. Det är
klart, att, då ingen byggnad å norra stambanan under denna
statsregleringsperiod kommer i fråga, äfven ingen bangård på
Norrmalm behötves, lika litet, som någon sammanbindning
emellan de föreslagna bangårdarne inom hufvudstaden. Jag
anhåller alltså, att denna punkt måtte afslås, med undantag af
hvad den rörer anslag till en anhalt-station på Södermalm,
hvarutinnan Utskottets hemställan bör återremitteras, dervid
torde böra tagas i närmare betraktande nödvändigheten af att
denna stationsgård lägges så nära Saltsjön, som möjligt. Yt¬
terligare torde jag få tillägga, det jag anser 200,000 R:dr för
repararations-verkstäders anläggande i Stockholm alldeles för
öfverflödigt, då ingen bangård å Norrmalm kommer i fråga.»
Ola Månsson från Skåne: »Jag tror icke att denna punkt
behöfver återremitteras. Då Ståndet beslutat att icke anslå
några medel till byggande af norra banan, så behöfs, i följd
häraf, icke heller någon bangård å Norrmalm. För vestra
stambanan behöfves deremot en sådan å Södermalm, och då
Utskottet för detta ändamål föreslagit en summa af 160,000
R:dr, bör densamma af Ståndet godkännas. Dock bör här
det förbehåll eller vilkor göras, att staden måtte utan ersätt¬
ning tillsläppa den jord, som för anläggningen erfordras. Hvad
572
Den l £ Juni.
reparations-verkstäderna angår, tror jag att man för deras an¬
läggning bör anslå hälften af hvad Utskottet tillstyrkt, eller
100,000 Ridr, så att den erforderliga summan, enligt denna
punkt, ufginge med tillsammans 260,000 Ridr. — Bangården
bör anläggas å Södermalm å någon plats, som af Kongl. Majit
anses lämplig. — Jag tager mig friheten föreslå, det Ståndet
måtte besluta, i enlighet med min nu gjorda framställning, så
att vi derigenom kunde slippa återremittera punkten, hvarige¬
nom äfven besvär och tidsutdrägt undvekes.»
Häruti instämde Matts Pehrsson från Stockholms, Petter
Jönsson och Nils Svensson från Jönköpings, samt Nils Hans¬
son från Christianstads Län.
Nils Svensson från Christianstads Län: »I likhet med
den siste talaren inser jag nog, att Utskottet tillfogas besvär
ifall punkten återremitteras. Men då jag önskar, att Stock¬
holms stad måtte kostnadsfritt tillsläppa erforderlig mark, så
torde detta ej komma att ske utan återremiss, hvilken jag
således förordar, under tillstyrkande dessutom, att Utskottet
måtte, uti underdånig skrifvelse till Kongl. Majit, anhålla, det
Stockholms stads Drätsel-kommission måtte öfver detta ärende
höras.»
P. P. Mengel från Upsala Län: »Egentligen för att få
summan för reparations-verkstäders anläggning bestämd vill
jag förorda återremiss. När Utskottet beräknade 200,000 Ridr
erforderliga för dylika verkstäders anläggning, afsågos de för
2:ne hanor. Det är klart, att mycket mindre verkstäder nu
behöfvas, då blott en väg kommer att byggas. Under de för¬
sta 10 åren kommer en sådan verkstad att helt obetydligt an¬
litas. Jag anser återremiss böra ske, på det Ståndet måtte
undvika att på höft bestämma ifrågavarande anslag, ty sådant
är alltid obehagligt.»
Nils Larsson från Jemtlands Län förklarade sig instämma
med Mengel.
Ola Månsson: »Man kan taga för gifvet att 100,000
Rdir äro erforderliga för nu ifrågavarande ändamål, eller upp¬
rättande af reparations-verkstäder, och mer har jag icke for¬
drat att Ståndet skulle anslå. Jemväl erfordras 160,000 Ridr
till bangård, dock med det vilkor, att Stockholms stad kost¬
nadsfritt dertill upplåter jord. Stockholms borgerskap bör i
detta fall kunna förutsättas vara lika generöst, som åtskillige
andra städers redan förut visat sig vara. Återremiss förefaller
mig obehöflig, och ännu mer den skrifvelse från Utskottet till
Kongl. Majit, öfver Stockholms stads Drätsel-kommissions hö¬
rande, som en talare nyss föreslagit. Jag yrkar att Ståndet
Den 12 Juni.
573
måtte bevilja hälften af hvad Utskottet för byggandet af re-
parations-verkstäder föreslagit och tillstyrkt.»
E. J. Rudberg från Kalmar Län: »Jag anser att staden
Stockholm bör bekosta allt, hvad som för bangård behöfves,
hvarför jag äfven helt och hållet afslår de 160,000 R:dr, som
härtill blifvit äskade. Hvad punkten innehåller angående an¬
slag till reparations-verkstäder bör deremot återremitteras för
erhållande af vidare utredning och behandling.»
Anders Pehrsson från Örebro Län: »Jag har förut yttrat
mig om Städernas skyldighet att afstå jord för ifrågavarande
behof, och vill icke allenast påyrka densamma för detta sär¬
skildta fall, då jag hyser den öfvertygelse, att älla städer, som
beröras af jernvägar, böra afstå erforderlig jord för bangår¬
dars anläggning. Ingen stad kan dock härtill positivt tvingas.
Jag åberopar emellertid det förslag i detta ämne, som under
gårdagens förmiddags-plenum blifvit af mig till Ståndet in-
gifvet.»
Undertecknad, Sekreterare, uppläste derefter detta förslag
så lydande: »Att Rikets Ständer måtte för sin del uttala den
åsigt, att de städer, hvarigenom jernvägar löpa, böra utan
någon ersättning tillsläppa åtminstone den jord, som erfordras
för bangårdar och verkstäder, inom deras område i och för
jernvägarne, samt att Kongl. Maj:t måtte med gillande af
denna åsigt, låta vidtaga de för ändamålet erforderliga åt¬
gärder.»
Johannes Linder från Skaraborgs Län: »Sedan Anders
Pehrssons från Örebro Län förslag nu blifvit uppläst, och man
finnér derutaf, att man endast önskningsvis kan gå tillväga i
detta fall, får jag godkänna detsamma, samt föreslår, att, till
uppsättande af reparations-verkstäder, måtte beviljas 40,000
R:dr, hvarigenom utgifterna, enligt denna punkt, tillsammans
utgöra en summa af 200,000 R:dr, som böra för ändamålen
blifva fullt tillräckliga.»
Ola Månsson: »Jag går in på Anders Pehrssons förslag,
men anser 40,000 R:dr alldeles otillräckliga för uppsättande af
reparations-verkstäder, hvartill säkerligen erfordras 100,000
R:dr. Sedan anslagen till reparations-verkstäder och bangår¬
dar blifvit pröfvade, önskar jag, att Ståndet måtte godkänna
det af Anders Pehrsson framställda förslag, samt inbjuda de
öfriga Stånden att i samma beslut sig förena.»
Nils Hansson från Christianstads Län: »Jag har alltid
varit och är fortfarande af den åsigten, att städerna böra
kostnadsfritt tillsläppa den jord, som är erforderlig för bangårdar
och verkstäder. Men det är orimligt att begära, det de skola
bekosta allt, som till bangårdar erfordras. Sådant hörer till
574
Dan 12 Juni.
de fromma önskningarnes område. Linders förslag, att till
anläggande af reparations-verkstäder anvisa 40,000 R:dr, du¬
ger väl icke, då denna summa säkerligen är alldeles otill¬
räcklig. Att till detta ändamål anvisa 100,000 R:dr, anser
jag icke vara vådligt, då hvarje skilling af anslaget skall re¬
dovisas.»
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Jag vill god¬
känna Anders Pehrssons förslag, med den förändring, att, i
stället för »de städer, hvarigenom jernvägar löpa», sättes: »de
städer, hvartill jernvägar gå, och hvarest bangårdar erfor¬
dras.»
Undertecknad, Sekreterare, föreslog, det ordalagen, för
erhållande af nödig tydlighet, borde ändras till: »de städer,
till eller genom hvilka statsbanorna framgå etc.»
E. J. Rudberg från Kalmar Län: »Jag önskar det till-
lägg, att allt, hvad till bangårdar erfordras, måtte af städerna
ensamt bekostas.»
P. F. Mengel: »Det kan visserligen synas något små¬
aktigt att pruta på de 160,000 R:dr, som blifvit föreslagna för
anläggandet af en bangård på Södermalm; men jag önskar
ändock, att detta anslag måtte nedsättas till 100,000 R:dr.
Jag tror att en slik nedsättning skulle medföra god verkan,
ty uti denna summa, som troligen icke är tillräcklig för det
afsedda ändamålet, ligger en antydning för Stockholms stad,
att bidrag till betäckande af kostnaden äfven äro nödvändiga
från kommunens sida.»
Måns Pehrsson från Malmöhus Län: »Jemte det jag in¬
stämmer med Ola Månsson, att Ståndet måtte antaga det
gjorda förslaget, att i önskningsväg framställa det de städer,
som hafva fördel af jernbanor, måtte kostnadsfritt upplåta jord
till uppförande af erforderliga byggnader, vill jag nämna, att
städerna Malmö och Lund kostnadsfritt upplåtit jord, icke
allenast för anläggande af bangårdar, utan äfven för anläg¬
gande af sjelfva södra stambanan, så långt denna går genom
ifrågavarande städers områden.»
Nils Svensson från Christianstads Län: »Sista gången jag
hade ordet yrkade jag återremiss, men då denna mening icke
synes hafva sympathier inom Ståndet, så förenar jag mig med
Anders Pehrsson uti det af honom afgifna förslaget. Om man
skulle bevilja 160,000 R:dr till en bangård å Södermalm, fruk¬
tar jag dock att Stockholmsboerne ej skulle med någonting
bidraga till bestridande af kostnaden; hvarför jag i denna del
instämmer med Mengel, på det Stockholms stad måtte liksom
tvingas att tillsläppa jord. Detta är ock icke mer, än billigt,
Den 12 Juni.
575
då man betänker att somlige städer, som besväras af bi¬
banor, få släppa till allt, som för bangårdarne erfordras.v
Ola Månsson från Skåne: »Jag finnér det vara betänk¬
ligt, att nedsätta den ifrågavarande summan från 160,000 till
100,000 B:dr R:mt. Man bör nemligen besinna, att bangården
på söder numera icke blifver en anhalts-station, utan en verk¬
lig bangård, då den större bangården på Norrmalm icke ännu
på flera år kommer till stånd. Den södra bangården måste
nu tilltagas i större skala, än förut var påtänkt, och äfven re-
parations-verkstäderne böra nu läggas å Södermalm. Det är
omöjligt att tvinga Stockholms stad att afstå jord; men ifall
den föreslagna skrifvelsen kommer att till Kongl. Maj:t afgå,
tror jag att Stockholms borgerskap ej kan undgå att frivilligt
gifva hvad blifvit hegardt. Om man derför har allvar med
saken, bör man bevilja 160,000 R:dr till bangården och 100,000
R:dr för uppförande af verkstäderne.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Jag vill ytterligare
fästa uppmärksamheten på nödvändigheten deraf, att denna
punkt varder återremitterad. Alldeles såsom Ola Månssson
nyss nämnde, måste stationen å Södermalm numera blifva en
hufvudstation, och enhvar skulle skratta åt den, som ville till¬
tro sig, att på stående fot uppgifva kostnaden för anläggandet
af en sådan, och vore färdig att deröfver genast besluta.»
Carl Tholsson från Skaraborgs och Paul Hedström från
Wester-Norrlands Län instämde häruti.
Gustaf Glad från Westerbottens Län: »För min del an¬
ser jag 200,000 R:dr vara tillräckliga för anläggandet afbåde
bangård och reparations-verkstäder, om det vilkor göres, att
staden kostnadsfritt anskaffar plats derför. Detta behöfver icke
vara en from önskan, utan bör i verkligheten ske.»
P. F. Mengel från Upsala Län: »I likhet med Nils Lars¬
son, anser jag att en återremiss bör ega rum. Presteståndet
lärer redan, enligt hvad jag sport, hafva afslagit denna punkt.
För att erfara de blifvande kostnaderna, anser jag, att vi böra
återremittera densamma.»
Ola Månsson från Skåne: »Som jag icke är egenkär,
nekar jag icke till, att jag, vid närmare eftersinnande, finnér
Nils Larssons förslag ganska rigtigt. I stället för anhalt-station
blir den södra bangården nu en hufvudstation, och då nya
beräkningar såväl härför, som för verkstädernes skull möjligen
blifva behöfliga, erfordras af denna orsak återremiss; hvarför
jag icke längre vill hålla på mitt förslag, utan mcdgifver och
yrkar att återremiss af denna punkt måtte af Ståndet be¬
viljas.»
576
Dea '12 Juni.
Anders Pehrsson från Örebro Län: »Jag delar äfven
samma mening, dock böra de föreslagna 800,000 R:dr till ban¬
gård å Norrmalm af Ståndet afslås, samt punkten i öfrigt der¬
efter återremitteras.»
Johannes Andersson från Elfsborgs Län instämde.
Diskussionen om denna punkt förklarades nu vara af-
slutad.
Uppå af Talmannen derom gjord framställning blef l:sta
momentet af Ståndet afslaget, men 2:dra och 3:dje momentet
samt punkten 5 återremitterad jemte dervid gjorda anmärk¬
ningar.
Härefter förekom punkten 6, momentet 3, angående an¬
slag till fullbordande af bangården jemte verkstäderne i Gö¬
theborg.
Ordet begärdes af Matts Pehrsson från Stockholms Län,
som anförde: »Äfven detta moment af denna punkt torde böra
återremitteras, med anledning af de vid föregående punkten
gjorda anmärkningar.»
Ola Månsson från Skåne: »Här äro beräkningarne rig-
tiga, och då Ståndet beviljat anslag till banan mellan Göthe¬
borg och Stockholm, hör Ståndet äfven godkänna hvad som
blifvit föreslagit till fullbordande af bangård och verkstäder i
Götheborg.»
David Andersson från Hallands Län: »Jag instämmer
med Ola Månsson och tror mig veta, det Götheborgs stad re¬
dan afstått nödig jord för det afsedda ändamålet.»
Paul Hedström från Westerbottens Län: »Då de öfriga
Stånden redan godkänt detta moment, så bör det ock af Bonde¬
ståndet bifallas, så mycket hellre, som Ståndet redan gifvit
anslag till banans fortsättande från Götheborg.»
Diskussionen förklarades fulländad, och på Talmannens
derom gjorda framställning blef ifrågavarande 3:dje moment
af punkten 6 af Ståndet godkändt.
Härefter godkändes momentet 2 af 9:de punkten, angå¬
ende anslag till fullbordande af bangården jemte verkstäderne
i Malmö, samt återstående bangårds-arbeten vid Lund.
Till handläggning företogs härefter det af Anders Pehrs¬
son från Örebro Län, enligt hvad ofvan nämndt är, väckta
förslag, dervid Ståndet, efter af Talmannen gjord framställ¬
ning beslöt: »Att Rikets Ständer måtte för sin del uttala den
åsigt, att de städer, till eller genom hvilka statsbanorna fram¬
gå, böra utan någon ersättning tillsläppa åtminstone den jord,
som erfordras för bangårdar och verkstäder inom deras om¬
råde i och för jernvägarne, samt att Kongl. Maj:t måtte, med gil¬
lande af denna åsigt, låta vidtaga de för ändamålet erforder¬
Den 12 Juni.
577
liga åtgärder).'; och skulle detta Bondeståndets beslut följa
återremissen till Stats-Utskottet för erhållande af vidare be¬
handling.
12:te punkten:
Bifölls.
13:de punkten:
Bifölls.
14:d,e punkten:
Härvid yttrade C. G. Sköldberg frän Nerikes Län: .»Jag
vill till Ståndets bedömande hemställa, huruvida det är skäl,
att ovilkorligt antaga denna punkt, och om icke en ny re¬
daktion deraf bör företagas. Då kunde man få se huru rhyc-
ket vestra stambanan från Götheborg till Götha kanal kostar;
huru mycket erfordrats för banans dragande från Stockholm
till Kathrineholm m. m., som vore intressant att hafva känne¬
dom om, men hvilken icke nu kan vinnas.
Öfverläggningen förklarades afslutad, och på Talmannens
derom framställda proposition blef ifrågavarande punkt af Stån¬
det godkänd.
15: de punkten:
Bifölls.
16:de punkten:
Bifölls.
17:de punkten:
Härvid yttrade sig sålunda:
P. F. Mengel från Upsala Län: »Orsaken, hvarföre nu
ifrågavarande kommenderingar af arbetsmanskap blifvit in¬
skränkta till blott den indelta arméen, förraår jag icke inse.
Då vi ej hafva att frukta hvarken yttre krig eller revolutioner
inom landet, tycker jag att en stor del af värfvade arméen gerna
kunde deltaga i de jernvägs-byggnader, som för Statens räk¬
ning komma att anläggas. Hufvudstaden har emellan 2 å
3,000 man värfvade trupper, af hvilka ett betydligt antal dag¬
ligen permitteras. Dessa får man dagligen se i gathörnen
stå, och i alla väderstreck, åt norr eller söder, spana efter
arbete. Af denna orsak önskar jag, att Ståndet måtte uttala
den åsigt, att i främsta rummet för dylika arbeten användas
kommenderingar ur indelta arméen, och derefter äfven af
den värfvade, i synnerhet som tillgång till sådant manskap
finnes i flera af våra städer, såsom Götheborg, Christianstad,
Malmö m. fl.»
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: »Jag kan icke
godkänna och vill derför ej heller bifalla denna punkt, på grund
Bonde-St. Prol. vid Lagt. Riksd. 1S56—1S57. V. 37
De/i 12 Juni.
af ett utaf en aktad militär, med 24-årig erfarenhet i ämnet,
afgifvet intyg, som jag nu tager mig friheten att uppläsa.v
Talaren uppläste härefter en af Kaptenen vid Kongl. Dal¬
regementet L. T. Sebell afgifven, och i Bondeståndets Proto¬
koll vid Riksdagen åren 1844—1845, Bandet 6, pag. 193, in¬
tagen uppsats, tilläggande Liss Lars Olsson, det han på grund
af de i nämnde uppsats anförda skäl, yrkade afslag af denna
punkt.
Ola Månsson från Skåne: »Skälet, hvarföre Utskottet i
denna punkt icke utlåtit sig om den värfvade arme'ens an¬
vändande vid Statens jernvägs-byggnader är det, att Kongl.
Maj:t kan, utan att deröfver höra Rikets Ständer, kommendera
värfvade arméen hvarthän han helst behagar. Mycket väl
kan man tillägga ordet »värfvade» till punktens innehåll i öf¬
rigt, men det tjenar ej till något, ty ifall Kongl. Maj:t finner
sådant lämpligt, kommer den ändock, detta förutan, att vid
dessa arbeten användas. Hvad den siste talarens anmärkning
vidkommer, vill jag till en början fästa uppmärksamheten derpå,
att en stor skillnad uti sjelfva arbetet uppstår vid gräfvandet af
kanaler mot vid anläggandet af jernvägar. Om man äfven
antager att arbetet skulle vara menligt för arbetarnes helsa,
hvarför vill man då påstå, att det skall vara företrädesvis för¬
störande för soldater? Månne ej de enskilde arbetarnes lif
äfven äro dyrbara? Soldaterne åtnjuta för öfrigt bättre både
logis och underhåll, än öfrige arbetare. Öfverste Ericson har
äfven vitsordat, att soldaterne i allmänhet äro särdeles belåtne
med dessa kommenderingar. Jag önskar, att Kongl. Kungö¬
relsen af den 25 Januari 1842 måtte uppläsas, till de oroliges
lugnande.»
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Jag vill icke
sätta mig emot Mengels förslag, att värfvade arméen äfven
måtte vid de blifvande jernvägs-arbetena användas, men Ko¬
nungen kan, såsom förut sagdt är, härvidlag göra huru han
behagar. Vi fäktade mycket i Utskottet derför, att roten
skulle få ersättning för legan, i fall karlen skulle dö eller blifva
skadad under arbetet, och att i förra fallet pension äfven
skulle enkan bestås. Detta är af oss i all välvilja utverkadt,
och var ganska svårt att få igenom, då många talade deremot.
Afslår man denna punkt, så gör man deruti, enligt min åsigt,
mycket illa, ty vi hafva på allt sätt sträfvat att erhålla lin¬
dring för rotehållarne. Jag bifaller alltså punkten i det skick
den för närvarande befinnes.
Häruti instämde Anders Medin från Kronobergs och An¬
ders Magnus Andersson från Kalmar Län.
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län: »Dåjag
Dtn 12 Juni.
579
första gången yttrade mig i jernvägsfrågan, uttalade jag den
önskan, att Kronans manskap företrädesvis måtte användas
vid de blifvande jernvägs-arbetena, och bifaller alltså äfven
nu Utskottets förslag i denna punkt. Jag finner det vara
ganska underligt, att Liss Lars Olsson vill undandraga Dalkar-
larne från deltagande i dessa arbeten, då väl kändt är, att få
arbetare kunna med dem jemföras i duglighet och ihärdighet.
Beträffande den värfvade arméen, så står det i Kongl. Maj:ts
makt att använda den vid jernvägs-arbetena, i fäll han så för
godt finner. Jag önskar, att Kronans manskap af alla slag
måtte vid dessa arbeten företrädesvis användas, och bifaller
punkten i sin helhet.»
Pehr Östman från Wester-Norrlands Län: »Det kan vis¬
serligen synas, som om Kronans manskap borde i första rummet
användas vid Statens jernvägs-byggnader; men då vi betänka,
att dessa byggnader icke komma att företagas i alla provinser,
utan blott i några få landskap, så kan lätt hända att solda-
terne af vår indelta armée komme att ryckas från sina hem¬
orter, och förläggas på långt aflägsna trakter. Båtsmän och
soldater hafva ej tagit lega för att användas vid Statens of¬
fentliga arbeten, utan i ändamål att värja fosterjorden, i fall så¬
dant påfordras. Hvad båtsmän specielt beträffar, så strida
deras kontrakter gemenligen emot deras användande i annan
än Kronans för dem egentligen afsedda tjenst. Jag protesterar
alltså mot hvad Utskottet föreslagit, och önskar åtminstone
det tillägg, att soldator icke måtte kunna kommenderas utom
det Län, de egentligen tillhöra.
Erik Larsson från Wester-Norrlands och Pehr Hansson
från Gefleborgs Län m. fl. instämde.
Enligt Ola Månssons ofvan gjorda begäran upplästes nu
Kongl. Kungörelsen af den 25 Januari 1842.
Härefter fortsattes öfverläggningen sålunda af:
Anders Bäckström från Norrbottens Län: »Jag skulle
icke hafva uppträdt i denna fråga, om jag icke dertill blifvit
ålagd af den fara, som jag ser vara färdig att drabba mina
kommittenter, i fall Utskottets förslag blifver af Riksstånden
godkändt. Huru skulle det väl gå, i fall våra soldater blefve
kommenderade till Götheborg eller Skåne? Huru belåtne
skulle väl desse blifva, om de förläggas öfver 100 mil från
sina hemorter? Legan skulle betydligen höjas och allmänt
missnöje uppstå, så hos soldaten, som rotehållaren. Jag for¬
drar, att kommenderingar må ega rum blott under det vilkor,
att rotehållare och soldat dertill gemensamt gifva sitt sam¬
tycke. I min hembygd har soldaten tillräcklig arbetsförtjenst,
utan att behöfva utkommenderas på allmänna arbeten. Jag
580
Den 7 2 Juni.
öfverlemnar till Ståndets känsla för billighet och rättvisa att
bedöma, om jag icke eger skäl och grund för hvad jag nu
an dragit.»
Ephraim Larsson från Elfborgs Län: »Då jag är boende
i den trakt, hvarest jernvägs-arbeten för Statens räkning nu
pågå, vill jag gifva tillkänna, att, då Skaraborgs regemente
förlidet år var kommenderadt att biträda vid dessa arbeten,
emellan Götheborg och Alingsås, soldaterne dermed voro myc¬
ket belåtne, isynnerhet som de förtjenade betydligt med pen¬
ningar, samt lefde för öfrigt godt och väl. Under innevarande
år är Westgötha-Dahls regemente kommenderadt till arbete å
samma jernvägs-linie, och äfven soldaterne vid detta rege¬
mente lära, efter hvad jag försport, finna sig dermed särdeles
belåtne. Jag yrkar bifall till Utskottets förslag i denna punkt.»
Pehr Benjaminsson från Elfsborgs Län instämde häruti.
Liss Lars Olsson från Kopparbergs Län: »Man har
sagt, att arbete å jernvägar och kanaler icke bör jemföras,
då de icke äro af samma beskaffenhet; men jag tror att jem¬
förelse dem emellan rätt väl kan ega rum, då båda för det
mesta dragas öfver träsk och sanka trakter. Alla soldater
från min hemort, som varit på arbete söderut kommenderade,
hafva återvändt, angripne af frossfebrar. — Sådant är icke någon
liten förlust för Dal-allmogen, då i allmänhet 2:ne soldater hållas
af hvarje mantal. Lima socken, bestående af 19 mantal, un¬
derhåller 40 soldater, och Orsa socken, utgörande 50 mantal,
har 82 soldater. Jag anser det vara orätt att ingå på hvad
Utskottet föreslagit. Om man kunde vara säker, att solda-
terne icke kommenderades utom det Län, de tillhöra, kunde
man nog godkänna förslaget, och jag vill härutinnan instämma
med Östman; men helst ser jag dock om Ståndet ville afslå
hvad ifrågavarande punkt innehåller.»
Johan Petter Andersson från Elfsborgs Län: »Då de
ifrågasatta jernvägs-arbetena måste komma till stånd, lärer
man väl icke kunna undvika, att dervid begagna den indelta
arméen. Den nyss upplästa Kongl. Kungörelsen af år 1842
innehåller blott föreskrifter om huru förfaras skall, i den hän¬
delse en soldat sjuknar och dör, eller under arbetet blir ska¬
dad och oförmögen till vidare arbete. Det lärer dock finnas
en författning af år 1846, (jag minnes ej af livad datum), som
bestämmer den ersättning, rotehållaren bör åtnjuta för skötsel
af soldattorpet, under den tid soldaten är bortkommenderad.
Härom önskade jag äfven att något bestämdes i denna punkt,
ifall den varder af Ståndet bifallen. Ar 1855 voro 600 man
af Elfsborgs regemente kommenderade påo jern vägs-arbete i
trakten af Alingsås. Rotehållarne inom Åhs och Gäseneds
Den 12 Jani.
581
härader ingingo till Kongl. Maj:t med ansökan, alt, på grund
af sistnämnde förordning, erhålla ersättning för torpets skötsel
under den tid, kommenderingen fortfor, men erhöllo härför in¬
tet. Således ser man vigten och nödvändigheten deraf, att
något härom bestämmes. Arbetskraften hos de indelte sol-
daterne blir på flerehanda sätt jordbruket beröfvad, dels ge¬
nom kommenderingar till Rikets fästningar, såsom Warberg,
Karlstén m. fl., dels genom utförandet af jernvägs-arbeten.
Med iakttagande af det vilkor, jag nyss omnämt, vill jag dock
godkänna hvad Utskottet i denna punkt föreslagit.;?
Johannes Andersson från Elfsborgs Län instämde.
Gustaf Glad från Westerbottens Län: »Redan vid re¬
missen af den Kongl. Propositionen i jernvägsfrågan förutsåg
jag, att Utskottet skulle stanna i det beslut, nu föredragne punkt
innehåller; hvadan jag äfven då bestred att soldater skulle till
fullbordande af jernvägs-arbetena utkommenderas. Man bör
betänka den stora skillnad, som i detta fall förefinnes emellan
de södra och de norra länen, hvarest soldaterne till större
delen sjelfve äro hemmansbrukare. Särdeles svårt blefve det
i sanning för desse att nödgas utgå på de nu föreslagna ar-
bets-kommenderingarna. Då de norra länen icke få någon
fördel af jeruvägarne, tyckes det mig icke vara mer än billigt,
att de äfven befriades från fullgörandet af de skyldigheter,
Utskottet i denna punkt föreslagit. I hög grad förvånar det
mig dock, det måste jag medgifva, att Liss Lars Olsson kan
vara emot detta, då i Dalarne arbetskrafter finnas i öfverflöd,
och då man vet att Dal-allmogen anser såsom en välgerning
att erhålla arbete, för hvilken orsaks skull den äfven i mängd
utvandrar till andra provinser, ja, icke sällan utom fädernes¬
landet söker den arbetsförtjenst här icke står att finna.»
Johan Westermark och J. P. Wallmark från Wester¬
bottens Län förenade sig uti detta yttrande.
Nils Svensson från Jönköpings Län: »Jag vill blott upp¬
lysa, att soldaterne från min hembygd gerna och med nöje
emottaga kommenderingar på arbete, ty då de förtjena mycket
penningar samt desslikes förstå sig på att med dem hushålla
förståndigt, så hafva de äfven, vid hemkomsten, en ganska
vacker besparad penning i behåll efter sina arbeten. Jag bi¬
faller Utskottets förslag.»
Herman Jönsson Öbom från Norrbottens Län: »Då sol¬
daterne, enligt de med dem vid antagandet upprättade kon¬
trakter, blott förbinda sig att tjena Kongl. Maj:t och Kronan,
så har man, enligt mitt sätt att se, ingen rättighet att, utan
deras gifna samtycke, utkommendera dem till förrättande af
582
Den 12 Juni.
dem icke tillhörande arbeten. Jag måste alltså tillstyrka af-
slag å denna punkt.»
Nils Hansson från Christianstads Län: »Jag vill till
Ståndsbröderne hemställa, om vi icke kunna gå de Norrländ¬
ske representanternes önskningar till mötes i detta fall och
frikänna dessa provinser från skyldighet att vidkännas ifråga¬
varande arbets-kommenderingar, helst dessa provinser ännu
icke fått, ej heller på längre tid möjligen komma att erhålla
anslag till några jernvägar.»
Olof Larsson från Gefleborgs Län: »Ifall Ståndet skulle
bifalla det förslag, som nu blifvit framstäldt, får jag anhålla
att Dalelfven måtte bestämmas såsom gräns emellan de från
arbets-kommenderingarne befriade norra provinserna och det
öfriga Sverige.»
Diskussionen förklarades nu vara afslutad och, uppå Tal¬
mannens derom framställda proposition, beslöt Ståndet god¬
känna ifrågavarande punkt, med tillägg, att kommenderingar
jemväl ur värfvade arméen borde ega rum, så att uttrycket
komme att blifva: »Ur värfvade och indelta arméen.»
Emot detta beslut reserverade sig samtlige ledamöterne
från Norrbottens och Westerbottens Län, Liss Lars Olsson
från Kopparbergs Län, Pehr Hansson frän Gefleborgs Län,
Pehr Östman från Wester-Norrlands Län och Anders Olsson
från Jemtlands Län.
18:de punkten:
Bifölls.
19:de punkten:
Bifölls.
20:de punkten:
Bifölls.
21:sta punkten:
Bifölls.
22:dra punkten:
Härvid yttrade sig:
P. F. Mengel från Upsala Län: »Att helt och hållet
godkänna denna punkt torde icke vara rådligt, ty många hafva
sagt, hvad äfven jag tror, att en del af bränvins-skatten allt¬
för gerna kan användas till bestridande af omkostnaderna för
Statens jernvägs-byggnader. Jag önskar fördenskull att denna
punkt måtte läggas till handlingarne. Skulle detta icke gå
an, tager jag mig friheten föreslå, det diskussionen öfver denna
punkt måtte uppskjutas till dess den finansiella delen af Utlå¬
tandet blifvit behandlad.»
Pehr Östman från Wester-Norrlands Län: »Skäl äro
visserligen för handen till stöd för den åsigt, att bränvins-
Den 12 Juni.
583
skatten säkerligen går åt innan Statens alla behof blifvit fyllda,
men en hugnad vore det visserligen för de Norrländska pro¬
vinserna, ifall bränvins-skatten användes till jernvägars byg¬
gande, emedan på detta sätt de provinser, som erhålla jern¬
vägar, äfven finge bekosta deras anläggning. Jag yrkar ogil¬
lande af punkten, och instämmer med Mengel deruti, att den¬
samma måtte förbigås, till dess finans-frågan förekommer.»
Pehr Sahlström från Stockholms Län: »Då motioner
om bränvins-medlens användande till anläggning af jernvägarne
blifvit inom detta Stånd väckta, och vid remissen väckt all¬
mänt bifall, kan jag icke finna rätt, att de nu i allo afslås
och förkastas. Om Ståndet icke vill lägga denna punkt till
handlingarna, så kunna vi låta vid Utskottets hemställan bero.
Vi hafva derigenom icke godkänt densamma, utan kunna
framdeles utan hinder yttra oss och fatta beslut i ämnet.»
Ola Månsson från Skåne instämde med Sahlström häruti.
P. F. Mengel från Upsala Län: »Ståndet kan nu ge¬
nast, enligt min åsigt, antingen anslå 2£ å 3 millioner R:dr
Riksmynt årligen af bränvins-skatten att användas till byg¬
gandet af jernvägar, eller ock besluta att behandla denna
punkt i sammanhang med 24:de punkten.»
Erik Ersson frän Gefleborgs Län: »Jag har blott att
upprepa samma anmärkning, som af Sahlström nyss framställ¬
des. Då Ståndets ledamöter med mycket bifall upptagit de
motioner, som härstädes blifvit väckta i fråga om bränvins-
bevillningens användande till bestridande af kostnaderna för
de ifrågaställda jernvägs-anläggningarna, böra vi nu icke god¬
känna denna punkt. Antingen skall den återremitteras, eller
ock böra vi låta bero vid Utskottets hemställan.»
Gr. Bjerkander från Skaraborgs Län: »Att bestämma
någon viss summa af bränvins-skatten går säkerligen icke an,
ty vi veta ju icke till huru stort belopp den kommer att stiga..
Då är, enligt mitt förmenande, bättre att anslå hela, halfva
eller också någon annan viss andel deraf till ifrågavarande
ändamål.»
Häruti instämde Ephraim Larsson från Elfsborgs och E.
J. Rudberg från Kalmar Län.
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län: »Som
jag redan förut yrkat, att allmänna medel måtte för jernvägs¬
byggnad erna användas, vill jag vidare fortgå i detta yrkande.
Jag önskar alltså, att af bränvins-skatten måtte årligen an¬
vändas t. ex. 3 millioner R:dr Riksmynt till det afsedda ända¬
målet. Denna summa är icke för högt tilltagen, då bränvins-
bevillningen, under nästa statsreglerings-period, säkerligen
kommer att belöpa sig till minst 5 millioner R:dr Riksmynt
584
Den 12 Juni.
årligen. Ifall således våra egna inhemska kapitaler möjligen
skulle komma att ligga ofruktbara, så är det mycket bättre
att på detta sätt använda dem, än att låna dem från utlandet.»
Anders Bäckström från Norrbottens Län: »Jag anser
frågan vara för tidigt väckt, och tror det vara fullkomligt lik¬
giltigt, antingen bränvinsskatten användes till nu ifrågavarande
ändamål, eller andra Statens medel dertill anslås. Bränvins-
bevillningen ingår äfven till Statens kassor, och ifall brist upp¬
står, får denna fyllas genom andra bcvillningar. Jag anser
saken, som sagdt är, fullkomligt likgiltig.»
Ola Månsson från Skåne: »En enda gång kan jag verk¬
ligen i allo förena mig med Bäckström. Detta nöje är så
mycket större, som det är så sällsynt. Annu finnas af Stats-
Utskottet icke behandlade Kongl. Propositioner och enskilda
motioner med begäran om vid pass 40 millioner R:dr r:mt i
anslag och låne-understöd till jernvägar, kanaler, vägförbätt-
ringar och andra företag-. Härtill finnas dock endast dispo¬
nibla omkring 17 millioner R:dr s. m., eller möjligen något
mer, ifall någon nedprutning på de dryga anslagen å 4:de och
5:te hufvudtitlarne kan komma att ega rum. Täger man nu
bort härifrån bränvinsskatten, och bestämmer att densamma
hel och hållen eller till en viss del skall användas för Statens
jernvägsbyggnader, begår man derigenom en stor orättvisa
mot de orter, som icke erhålla några jernvägar. Jag önskar
att punkten måtte af Ståndet godkännas.»
P. F. Mengel från Upsala Län: »Det är visst sannt, att
40 millioner R:dr blifvit för åtskilliga ändamål begärde, och
att tillgång finnes blott till 17 millioner R:dr. Men om dessa
17 millioner utskiftas så långt de räcka, och 2 millioner an¬
slås af bränvinsmedlen till fortsättande af Statens jernvägs¬
byggnader, så torde det blifva lättare att nedpruta något på
de stora anslagen å de antågande 4:de och 5:te hufvudtitlarne.
Jag har all anledning att tro detta. Jag är äfven beredd att
göra snart sagdt hvad som helst, för att hejda det olycksaliga
begär, som nu fått makt med pluraliteten af representationen,
att kasta fosterlandet i en omätlig statsskuld, på en tid då
penningen står så högt i pris, som för närvarande är händelsen.»
Häruti förenade sig J. M. Lundahl från Skaraborgs, Liss
Lars Olsson från Kopparbergs och Johannes Andersson från
Elfsborgs Län.
Pehr Erih Andersson från Westmanlands Län: »Min
mening var, att då man ej visste huru stor bränvinsskatten
kan blifva, man bör taga hvad som kan komma att brista utaf
befintliga öfverskottsmedel, dock icke så mycket, att ej medel
må finnas till understöd vid odlingars företagande och dylikt.
Den 1 2 Juni.
585
Jag vill icke bifalla Utskotlets hemställan, utan hellre låta der¬
vid få bero.»
Diskussionen var afslutad, och sedan Talmannens propo¬
sition på bifall blifvit med nej besvarad, lät Ståndet, uppå för¬
nyad framställning, vid Utskottets hemställan uti ifrågavarande
punkt bero.
23:dje •punkten bifölls.
24:de punkten:
Härvid yttrade:
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Jag önskar att
diskussionen om denna punkt måtte uppskjutas tills i morgon,
då öfverläggningen härom troligen blir långvarig, och tiden
nu är långt framskriden på aftonen.»
Johan Pehrsson från Upsala Län: »Efter hvad jagsport,
lära de öfriga Stånden önska vidtaga någon förändring i denna
punkt, och möjligen torde försigtigheten bjuda, att i ett så vig-
tigt ämne afvakta Medståndens beslut.»
Anders Pehrsson från Örebro Län: »Om något är att
mot punkten anmärka, vore bäst att återremittera densamma.
Derigenom finge vi också snarast slut på föredragningen af
detta Utlåtande.»
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län: »Jag
önskar att denna punkt nu genast till afgörande företages. Ej
heller vet jag hvartill det tjenar att afvakta de öfriga Ståndens
beslut, dä de möjligen vilja borttaga från Utskottets resonne-
ment just det, som är orsaken till att jag vill bifalla Utskottets
förslag.»
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Afven jag yrkar att
öfverläggningen nu måtte fortgå och till slut bringas, ty jag
har en och annan liten anmärkning att framställa emot Ut¬
skottets i punkten framställda förslag. Enligt hvad i mom. 1
säges, är tydligt att en betydlig upplåning af kapitaler behöf-
ves. Härvid vore önskligt, att så mycket som möjligt upp¬
tages genom lån inom Riket, och att fullmäktige i Riksgälds¬
kontoret under åren 1857 och 1858, eller första hälften af nu
ingående statsreglerings-period, utaf de erforderliga lånen upp-
toge högst hälften i utlandet. Derigenom kunde man undvika
alltför stor utländsk skuld, och de inkomna och till landets
befolkning spridda kapitalerna kunde, i form af inländska lån,
åter komma Statsverket tillgodo, ty man bör se till att pen-
ningarne, så mycket möjligt är, ånyo göras begärliga till ut¬
låning. Jag önskar alltså återremiss å denna punkt, på det
hvad jag nu antydt, måtte tagas i behörigt öfvervägande, och
på det Utskottet måtte uppställa något slags system för låne¬
rörelsens bedrifvande i denna rigtning.»
586
Den 12 Juni.
Med Nils Larsson förenade sig Ephraim Larsson och
Carl Dahlgren från Elfsborgs samt Liss Lars Olsson från Kop¬
parbergs Län.
Anders Gudmundsson från Hallands Län: »Sedan öfver-
läggningen nu redan tagit sin början, har jag ej mycket att
säga, ty jag begärde ordet blott i ändamål att yttra mig om
föredragningen. Det vill jag dock i korthet anföra, det jag
önskar, att landet icke måtte för djupt nedsänkas i utländsk
skuld, utan att Statens egna tillgångar, så vidt möjligt är, an¬
vändas för de tillämnade jernvägsföretagen. Af denna orsak
önskar jag återremiss af denna punkt.»
Matts Pehrsson från Stockholms Län: »Jag har fått upp¬
bära förebråelser af Ståndsbrodren Pehr Erik Andersson, som
varit qvick att tillvita mig, att jag råder till varsamhet vid af-
görandet af denna vigtiga fråga. Här är en hård nöt att
knäppa, och det går i sanning icke så lätt att knäcka denna,
som det i vanliga fall plägar gå att knäppa nötter. En leda¬
mot har redan framställt anmärkningar mot punkten och yrkat
återremiss deraf. Derpå vill ufven jag ingå. Jag har visser¬
ligen sett ett förslag till förändring af denna punkt, men då
jag ej är rigtigt säker om det är antagligt eller icke, vill jag
nu ej framställa detsamma, utan önskar ännu vidare få be¬
grunda dess innehåll. Ordställningen af punkten i dess när¬
varande skick rörande föreskrifterna för fullmäktige är möjli¬
gen icke nog tydlig, och i fall densamma återremitteras, skall
jag inom Utskottet försöka göra allt för att ernå ett godt re¬
sultat. Vid förra Riksdagen skapades en hållhake uti det s. k.
fond-systemet, och som denna sak är, enligt min tanke, ännu
vigtigare, tål den alltför väl att fundera på.»
Gustaf Glad från Westerbottens Län, jemte flere ledamö¬
ter af Ståndet, instämde häruti.
Pehr Sahlström från Stockholms Län: »I den framställ¬
ning af ämnet, Nils Larsson nyss gjort, instämmer jag fullkom¬
ligt, ty det är högst nödvändigt, att Stats-Utskottet kommer
i tillfälle att, efter tagen kännedom om återremisserna af detta
Utlåtande, betänka såväl de gjorda nedsättningarna eller för¬
minskningarna i de föreslagna jernvägslinierna, som andra or¬
saker till behöfliga förändringar, och derefter framställer nya
förslag i ämnet. En omständighet, som utgör skäl för åter¬
remiss af denna punkt, är äfven, att Utskottet måtte yttra
sig om räntan på de föreslagna jernvägslånen. Om denna
ränta bestämmes till 4J procent å det erhållna kapitalet, blir
den naturliga följden den, att Hypotheksföreningarna i Riket,
hvilka nu betala 4 proc. till de utländska lånegifvarne,, vidare
icke kunna få penningar till samma låga pris, utan måste höja
Den 12 Juni.
587
sin ränta till likhet med den, som Staten betalar. Ehuru jag icke
är någon vän af vära Hypotheksföreningar, kan jag, vid ett
sådant förhållande, icke undgå att inse det en dubbel tunga häri¬
genom skulle komma att trycka det, detta förutan, nog tyckta
fosterlandet. Jag föreslår alltså, att räntan å den blifvande
statsskulden bestämmes till 4 proc., samt derjemte, att icke
mer än högst hälften af de erforderliga kapitalerna till en bör¬
jan upptagas i utlandet, emedan sannolikt icke allt, som blifvit
för det afsedda ändamålet äskadt, i förstone behöfves; äfven¬
som möjligen öfverskottsmedel komma att från anslagen under
hufvudtitlarne inflyta. För att erhålla en närmare och full¬
ständig utredning af dessa med flere härmed i sammanhang
varande ämnen, yrkar jag återremiss af ifrågavarande punkt.»
Med denne talare instämde J. G. Wassmuth från Stock¬
holms, Carl Tholsson från Skaraborgs, Daniel Danielsson från
Jönköpings, Erik Olsson från Södermanlands, Ephraim Lars¬
son och Pehr Benjaminsson från Elfsborgs, Anders Andersson
frän Kalmar, Liss Lars Olsson och Johan Andersson från Kop¬
parbergs, samt Pehr östman från Wester-Norrlands Län, jemte
flere af Ståndets öfrige ledamöter.
P. F. Mengel från Upsala Län förklarade sig instämma
med Sahlström och Nils Larsson.
Jonas Andersson från Östergöthlands Län: »Äfven jag
instämmer uti Sahlströms yttrande. Jag anser vidare det icke
hasta med afgörandet af denna fråga, så länge anslagen ännu
icke äro bestämda; hvadan punkten ganska väl kan återre¬
mitteras. Flera omständigheter finnas, hvarpå Utskottets upp¬
märksamhet bör fästas, såsom t. ex. meddelandet af den före¬
skriften, att lånen böra samtidigt utbjudas till konkurrens både
inom och utom landet m. fl. Dessutom bör man besinna, att
priset å silfver är i stigande, till följd af den stora exporten
till Kina och östra Asien, hvaremot guldet visar tendens till
fallande, förorsakadt af den stora importen från Kaliforniens
och Australiens guldrika länder. Med anledning häraf bör
man äfven söka upptaga lånen i de länder, som hafva guld
till mynt-valuta, och icke förbinda sig att återbetala desamma
i silfver m. m. På nu anförda grunder yrkar jag återremiss
af denna punkt.»
Pehr Erik Andersson från Westmanlands Län: »Jag har
begärt ordet med anledning deraf, att Matts Pehrsson tog så
illa upp min anmärkning, det vi icke behöfva afvakta de öf¬
riga Ståndens beslut i detta ämne, och vill blott tillkännagifva,
att jag icke sade annat, än jag verkligen tänker. Jag anser
hvar och en ega rätt att uttala sin mening, och bibehåller i
detta ämne min en gång uttalade åsigt. Jag önskar alltså,
588
Den 12 Juni.
att morn. 1 af punkten måtte bifallas, hvaremot öfriga delar af
densamma böra återremitteras.v
Diskussionen förklarades nu vara afslutad. Sedan Tal¬
mannens proposition på bifall blifvit med nej besvarad, blef,
uppå förnyad framställning, ifrågavarande punkt i sin helhet
återremitterad, jemte dervid gjorda anmärkningar.
Utskottets anmälan, å pag. 79, lades till handlingarna.
Härefter föredrogs den förut förbigångna ingressen till
3:dje punkten.
Ett af Anders Pehrsson från Nerikes Län ingifvet förslag
till redaktionsförändring häraf upplästes, och var af följande ly¬
delse: »Att Rikets Ständer i och för verkställigheten af de ge¬
nom Statens försorg och på det allmännas bekostnad skeende
jernvägsanläggningar antaga och bestämma de jernvägar, hvilka,
i den mån Rikets Ständer nu eller framdeles för deras anläg¬
gande och fullbordande anvisa erforderliga medel, komma att
för Statens räkning såsom stambanor förvaltas.»
Härefter yttrade sig sålunda:
Nils Larsson från Jemtlands Län: »Genom denna af Ut¬
skottet uppsatta ingress har blifvit uteslutet Rikets Ständers vid
förra Riksdagen fattade beslut, att enskildta bolag skulle ega
rättighet att anlägga delar af stambanor. Detta har, som sagdt
är, icke blifvit i ingressen intaget, och derför önskar jag åter-
remiss af densamma, äfven i fall derigenom ej vinnes det af
mig åsyftade resultat.»
Anders Pehrsson från Örebro Län: »Mot en återremiss
af Utskottets ingress har jag ingenting att anmärka.»
Nils Larsson: »Jag vill blott tillägga, det jag önskar, att
den af mig gjorda anmärkning måtte åtfölja återremissen till
Utskottet.»
Ola Månsson från Skåne: »Jag yrkar, att Ståndet måtte
återremittera ingressen tillika med den anmärkning, som der¬
emot blifvit gjord, hvaremot jag önskar, att Ståndet icke måtte
fatta något beslut i ämnet.»
Öfverläggningen förklarades nu vara afslutad, och sedan
Talmannens proposition på bifall blifvit med nej besvarad, be¬
slöt Ståndet, uppå förnyad framställning, återremittera ifråga¬
varande ingress med dervid gjorda anmärkningar.
§ 3.
Till bordläggning första gången anmäldes:
Stats-Utskottets Memorial:
N:o 64, med uppgifter å verkställde utbetalningar utaf de
för upprätthållande af Rikets neutralitet och försvarsverkets
fullständigare ordnande lyftade kreditiv-medel; och
Den 42 Juni.
589
N:o 65, i anledning af erhållna återremisser å Utlåtandet
N:o 24, angående ifrågasatt upplåtelse af jord till Strömsholms
kanalbolags disposition; samt
Utlåtande N:o 66, i anledning af väckta motioner, an¬
gående förändrad disposition af kronosäteriet Ollestad;
L):o N:o 67, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition om afsöndring af jord från Ryttmästare-bostället vid
Skånska Hussar-regementet, kungsgården Sandby, för att till
kyrkogård för Sandby församling i vestra Göinge härad af
Christianstads Län användas;
JD:o N:o 68, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, angående afsöndring af jord från f. d. Sergeants-bo¬
stället vid Westgötha Dahls regemente, Lerdahls stom, för ut¬
vidgande af Lerdahls församlings kyrkogård;
D:o N:o 69, i anledning af Kongl. Maj:ts Nådiga Propo¬
sition, angående upplåtande till Upsala läns Hushållnings-sällskap
af en Kronan tillhörig, vid Upsala stad belägen jordrymd; och
D:o N:o 70, i anledning af väckt fråga om Norriges
Grundlags samt Riks-aktens utdelande bland Riksdagsmännen
vid början af hvarje Riksdag;
Lag-Utskottets Betänkanden:
N:o 37, i anledning af väckta motioner, angående stif¬
tande af en lag mot misshandling af djur; och
N:o 38, i anledning af väckt motion angående utfärdande
af en lag, som förekommer olägenheterna af det i handeln rå¬
dande utborgnings-system;
Banko-Utskottets Utlåtande N:o 33, öfver väckta mo¬
tioner om tillåtelse för Riksgäldskontoret att kunna få begagna
sitt, kreditiv å Banken äfven under instundande Juli och Au¬
gusti månader; och
D:o N:o 34, i anledning af erhållen återremiss af Memo¬
rialet N:o 29; samt
Memorial N:o 35, angående årligt understöd till Enkan
Louise Wigström, född von Schwerin; och
D:o N:o 36, med förslag till taxa å expeditionslösen i
Rikets Ständers Bank, Banko-Diskontverket och Låne-kontoren.
Sammansatta Bevillnings-, Lag- samt Allmänna Be¬
svärs- och Ekonomi-Utskottets Betänkanden:
N:o 3, i anledning af väckt motion om förändringar uti
Kongl. Maj:ts Nådiga Ördnings-stadga för större hrännerier den
1 Juni 1855; och
N:o 4, i anledning af väckta motioner om förändring i
vissa delar af Kongl. Förordningen den 18 Januari 1855, an¬
gående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända
eller destillerade spirituösa drycker.
590
Den i 2 Juni.
§
Såsom icke erfordrande vidare åtgärd lades till handlin-
garne följande från respektive Medstånden ankomna Protokolls¬
utdrag från:
Högloft. Ridderskapet och Adeln N:ris 269—271.
Högv. Presteståndet N:ris 238—242.
Vällofl. Borgareståndet N:ris 250—255.
§ 5.
Med anledning deraf, att Stats-Utskottets Utlåtande N:o
62 hunnit att i detta plenum fullständigt genomgås, beslöt
Ståndet att, fastän anslag redan vore utfärdadt, i morgon icke
in pleno sammanträda.
§ 6.
Pehr Ostman från Wester-Norrlands Län inlemnade en
så lydande motion:
»Vördsam Motion.
Vid några föregående, men synnerligen vid denna Riks¬
dag, har den satsen lyckats blifva gällande, att Sverige måste
hafva jernvägar, såsom utgörande ett mäktigt fortskaffhings-
medel för varor från produktions- till konsumtions-orten, eller
med ett ord, att underlätta den allmänna trafiken; och på det
att, då den enskilda företagsamheten icke synes hafva kun¬
nat vara mäktig att utföra jernvägsbyggnader, desamma likväl
må kunna åvägabringas, har man antagit, att Staten, d. v. s.
hela nationen, skall utföra hvad enskildta bolag hvarken velat
eller vågat åstadkomma, äfven om de dervid, såsom vanligt¬
vis vid större företag, varit understödda af Staten genom lån
på billiga vilkor, eller ränte-garantier. Således har man tagit
hela nationens krafter i anspråk, för att, såsom orden lyda,
anlägga så kallade stambanor med Statens pengar, vare sig
egna eller lånta, och dessa stambanor skola förnämligast utgöra
stommen i jernvägskroppen, eller, att jag så må säga, större
floder, hvars oafbrutna sysselsättning skall kunna underhållas
genom bibanor, hvilka, liksom små floder, skulle sluta sig till
och ingå i de större. Till följe af såväl Kongl. Maj:ts Kådiga
Proposition i ämnet, som andra vid Riksdagen framlagda för¬
slag, har Höglofl. Stats-Utskottet uti sitt Utlåtande N:o 62 till¬
styrkt, att Rikets Ständer måtte såsom stam- eller statsbanor
antaga och bestämma följande jernvägar, hvilka således böra
genom Statens försorg och på allmän bekostnad anläggas och
fullbordas, nemligen:
Den 12 Juni.
591
Den så kallade vestra stambanan, för hvars anläggning
blifvit tillstyrkt ett anslag af 13,754,000: — —
Norra stambanan • . 5,000,000: — —•
Nordvestra stambanan 1,000,000: — —•
Södra stambanan 7,075,000:
Bn sammanbindningsbana 1,400,000: — —
Bangården och reparations-verkstäderna i
Stockholm 1,160,000: — —
Tillsammans R:dr 29,389,000: — —
hvarifrån dock skulle afdragas behållningen af under nästlidne
Riksdag beviljade 400,000; således skulle under denna stats-
reglerings-period, d. v. s. under åren 1858, 1859 och 1860
utgå till jernvägar 28,989,000 R:dr, och skulle således, om
nu föreslagna stambanor komme att på Statens bekostnad ut¬
föras inom 13 år, den enorma summan af 115 å 120 millio¬
ner R:dr komma att af Staten uppoffras, såvida detta kolos¬
sala verk skall varda fullbordadt.
Men det är icke utan bekymmer man erfar, att Statsver¬
kets inkomster vanligen åtgå för statsmachinens behöriga gång,
så att obetydliga understöd kunnat gifvas åt den enskilda före¬
tagsamheten eller utförandet af större och allmännyttiga före¬
tag. Stats-Utskottet har derföre i sitt sagda Utlåtande till¬
styrkt, att Rikets Ständer måtte besluta, det fullmäktige i Riks-
gälds-kontoret böra genom lån, inom eller utom Riket, på
sätt fullmäktige i Riksgälds-kontoret finna lämpligast och ända¬
målsenligast, till beredande af de för Staten såsom låntagare
mest förmånliga vilkor; och på detta sätt vill man göra Sta¬
ten eller hela nationen till gäldenär för en sak, om hvilken
ingen ännu vågat göra den försäkran, att den lemnar så pass
i afkastning, att den kan underhålla sig sjelf; men, säger man,
den allmänna industrien och näringarna skola genom anlägg¬
ning af jernvägar så utvecklas, att det allmänna derigenom
blifver ersatt för hvad det uppoffrat; och de orter, som ba¬
norna komma att genomlöpa, skola uppblomstra, derigenom
att deras kommunikationer blifva lätta, och en hastig varu¬
omsättning skall göra rörelsen liflig och vinstgifvande. Denna
supposition vill icke heller jag alldeles jäfva; men fråga är
nu: är eller blifver Staten i stånd att på sin bekostnad an¬
lägga stambanor i alla Rikets provinser, och på detta sätt till
alla återgälda hvad desse, för några vissa provinsers upp¬
blomstrande, nu skulle tillförbindas att som gäldenär uppoffra;
och om nu äfven nationen förmådde, utan skuldsättning, åstad¬
komma nu föreslagna jernbanor, vore det väl någon billighets-
grund, att alla gemensamt skulle bidraga till åvägabringandet
592
Ucn f:J2 Juni.
af dessa vidsträckta jernvägs-anläggningar, de der komma att
lända endast vissa provinser till fördel. Detta vore obilligt
redan om utförandet - läte sig verkställas utan skuldsättning,
och så mycket mera obilligt måste det blifva, då fråga är att
skuldsätta hvarenda individ i Staten, hvilket icke är förenligt
med den Svenska karakteren; och då Sverige under många
decennier kunnat vara stolt deröfver, att icke hafva någon
statsskuld, synes det icke heller nu vara välbetänkt, att göra
nationen till gäldenär, hvilket alltid blefve åt utlänningen, då
tillgångar saknas inom vårt eget land. Det är på dessa skäl
jag vågar föreslå, att, i stället för den utväg, som Höglofl.
Stats-Utskottet anvisat, nemligen att genom lån anskaffa nödiga
medel för byggnad af stambanor, Rikets Ständer måtte be¬
sluta :
l:o Att de städer, till hvilka stambanorna framskjuta, och
hvarest bangårdar, magasiner och verkstäder således
måste anläggas, böra utan ersättning lemna behöflig
jordrymd;
2:o Att innevånarne i de provinser, genom hvilka stam¬
banorna komma att framgå, böra för banornas under¬
håll, drifkostnad m. m. till Statsverket erlägga en årlig
afgift efter den grund, att den, som är bosatt inom en
mils afstånd från stambanan betalar 6 procent, den,
som bor inom 2:ne mils afstånd 4 procent, och den,
som bor inom 3 mils afstånd 2 procent af de skatte¬
bidrag, han eljest betalar till Staten; börande afstån-
det beräknas efter den väglängd, hvar och en har till
banan;
3:o Att den till Stats-verket inflytande bränyinsbeviil-
ningen må användas för jernvägsbj^ggnader, hvilka bi¬
drag böra särskildt bokföras och redovisas.
Om remiss härå till vederbörligt Utskott anhålles.
Häruti instämde Paul Hedström från Wester-Norrlands
Län.
Motionen blef på begäran bordlagd.
Ståndet åtskiljdes kl. \ till 10 e. m.
Ut supra.
In fidem,
Carl JVester.